Susanna oeh gubbarne. Paris, Augusti 1888. Suzanne sa’ en dag till mig: — Bejätta en saga, pappa! Jag vred mig under nödvändigheten. Jag vred mig i förtviflan, ty allt hvad mitt ovanligt dåliga minne kunnat sam- manrafsa af sagofragment, trasor af den fromme Johannes, Snö- hviia, Rödhäitan 0. a. voro hopstufvade och genomtraglade så ofta, att jag ej vidare vågade komma med dem. När Suzanne såg min förvirring, sade det kära barnet: — Bejätta om den häj joliga gubben! Och hon visade på Björns bild bland direktören och professoren, men icke riddaren A. Malmströms illustrationer till Frithiofs Saga, som hon fått låna af sin mamma mot löfte, att i fall hon ref bort något det skulle ske med urskilning. Nu är för mig Björn i Frithiofs Saga, som Mercutio i Romeo och Julia, Mark Tapley i Marlin Chuzzlewit och Mefi- stofeles i Faust, bra mycket trefligare än hjelten, så att det i nödfall skulle göra sig för mig att få i hop en saga om honom. Alla de som ha små bortskämda barn veta hur löjligt vanmäktigt det är söka neka dem något. Det var endast att ge sig i väg; och här följer sagan i hela sin naivitet, lämpad för en barnslig uppfattning. Björns Saga. Det var en gång för ett tusen år sedan, det vill säga åtta hundra åttiosex år efter Frälsarns födelse, som en oräkne- lig skara drakar, bärande trettio tusen stiliga vikingar — lika Ur Dagens Krönika. VIII, 7—8. 37 570 BELX^RiNCigM Af FMHan Ijaf och stilla tröst». Det brusqua attackerandet af höjdtonerna med dess löjliga rospiggs-7z är minst sagdt förvånande från en så celeber sångerska. »En ljuf och stilla tröst» att vara ryktbar, men man får lof att vara rädd om sin gloire, helst när man är »prima- donnan vid Stockholms kgl. stora opera», hvilket åtminstone aftonens affisch tycktes vara på det klara med, om ingen annan. Jag ber läsaren om ursäkt att jag ej ännu släpper Humberts tarfliga lied, men mitt omdöme torde af många Östbergianer anses minst sagdt —- och derpå något vackert, så jag är tvungen moti- vera det utförligare. »All den glöd mitt hjerta kände», der skall glöd och ej hjerta accentueras, ty den glöd som ej bor i hjertat hör ej till ämnet. »Kärlekens dröm» fordrai’ väl om något litet drömmeri, »som säll jag drömt», dämpad, undertryckt glöd, dunkel timbre. »Kärlekens lust» med la voix blanche, »kärlekens qval» med sonor, mörk klangfärg, de båda låga tonerna kraftigt understrukna — fru Ö. for öfver alltsammans som ett traderi-tradera. »Som lyckan kort», flygtigt parlando, »som sorgen lång», crescendo i dunkel timbre, »ja allt mitt lif» — här kan intet råd ges, sångerskan måste här känna hvad hon sjunger, hon behöfver ej gallskrika, men känslornas glöd skola här slå ut i full låga, sången måste brinna-----------—.* * Visformen måste dock icke öfverskridas, arians patos är här malplacerad, Lnccas knapt undantagen. 642 Och i slutversen, kan man tänka sig något mindre karak- teristiskt än att som denna sångerska med full hals sjunga om »ett eko af min ungdoms-sång». Här fordras ett välljudande mezzavoce och i föredraget vemodig stämning, un poco rubato. I stället skyndade fru O. på slutet, tog i af alla krafter och efter en lika högljudd som ojemn drill, der sångerskan borde göra kompositionen den tjensten att ej drilla alls, ett triumfe- rande forte-slut, »Eko af min sång» ! En kraftig slutton är här endast berättigad, om den tänjes ut morendo. Vid en supé hörde jag en gång slutet så sjungas. Må ingen rynka på näsan, det var en framstående musikälskarinna, som sådan känd under namnet — friherrinnan von Wallhofen, f. Lucca. Ingen skall tro att något personlighetsskäl är med i spelet, då jag måst göra ned denna prestation. Om fru Skrikhals eller fröken Pipfram misslyckas en gång betyder det mindre — det är bl. a. så vanligt — men om en rangsångerskas oriktiga före- drag berömmes och höjes till skyarne, hur farligt är det ej för alla unga konstnoviser, som för att komma i samma rop råka i samma — fördömelse ! Sedan vi nu sjungit ut och sjungit slut angående »min sång» och affärdat en uppriktig kompliment till chansonett-sångerskan Östberg, som nu som alltid var charmant, ehuru den intressanta »aktionen» under den skälmska visan skulle ha underlättats, om notbladet fått ligga i fred der det låg på sufflörluckan — så vändom oss till något, som hvarken var intressant eller charmant — serenaden i Don Juan, nota bene framsläpad af hr Linden, som deruti uraktlät föga att bevisa sin Don Juans-inkompetens in nuce. Baucks alltför gudsnådliga öfversättning skämmer ock karakteristiken hos detta på italienska språket och i italienskt föredrag så förtrollande stycke. Man glömmer här ej Augusto Brogi och man glömmer kanske ej heller Emil Linden; den otack- samma menniskan säges ju ha långt skarpare minne för de veder- mödor och plågor, försynen pålagt henne, än för de fröjder och njutningar, hvarmed hennes lefnad rosenbeströs. För öfrigt nekar jag visst icke att hr Linden sjöng korrekt och så der stadigt i matematisk 6/8'l;a^^ som ^- hofkapellet for- drar i detta stycke, en fordran som Augusto Brogi alls icke låddes om. Han trodde att k. hofkapellet ackompagnerade ho- nom — den naive italienaren! Ny apparition af sällskapets »speleman»! I Chopin-nocturnen saknade studentparketten, kunde jag höra af de unga männens oförstälda uppriktighet — Tuas ögon och småleende. Hr Zetter- 643 qvist har också ögon och kan också småle, men han är ingen »ITVj-årig» liten kokett. Efter detta obestridliga faktum nämner jag blott att hr Z. gjorde förtjent lycka med de stycken, han nu spelade, och efter åtskilliga inropningar föll ridån. (På U. teater »ropas» och ej blott »applåderås» de exeqverande fram, »Zetterqvist, Zetterbom, hva’ f—n heter han? Zetter, Zetter, bravo!» — skallade väldeligen). Under mellanakten utrymdes salongen man-grant. Damerna blefvo nu — som alltid — trofasta, så när som på några, hvilka visst voro från — Stockholm ; och litet — nyfikna till på köpet, rysligt att skåda. . I form af cigarrlådor funnos vid salongens ena sida i två våningar ett par större skrubbar, les foyers, der stort fråsseri tycktes råda på öl och smörgås. Möjligen, ja nästan troligen punscJ). Någonstädes i en vägg hade en diversehandlerska klämt sig in, der fanns litet af hvarje, brända mandlar också, utanför tuggades smörgås. I Vestibülen parlamenterades vid biljettluckan — det var visst fråga om en lektion i subtraktion, herrn i och herrn utanför ståndet voro tydligen ej ense om minuenden, vidare kritiserades »spektaklet», d. v. s. främst fru Östberg, hvars Boccaccio tycktes ha många rörande minnesgode beundrare — för öfrigt förtärdes smörgås. Utanför skallade hemska jemmerrop i alla möjliga moll- tonarter: Fyris 5 öre, åh, söta, snälla, Posten 5 öre, åh, snälla söta, Posten, goa herrn, goa frun, för 4 ska’ det bli, Fy-Fy-, håll tuggan på dej —» (detta sista adresseradt ej till den vör- dade allmänheten, utan till en rival i yrket). En annan röst: Fy-Fyris, 5 öre, hva sa du, du, du, håll snattran sjelf du, du, passa dej gosse att jag inte tar och klår opp dig — goa herrn, Posten 5 öre — — —. Der fanns små kyttingar, så grufligt tunnklädda och så intensivt 4-åriga, att jag ej tvekar att de skulle med uppräckta händer tas emot af — ja inga namn. Också ett sätt att bli af med sin tidning att vädja till publikens förbarmande med — tidningspojken ! Det är svårt att ha förbarmande med en sådan tidning, äfven om man är den aldrig så mycket tack skyldig för lyckligt och väl undsluppet — bromkalium. Lång mellanakt tycker läsaren, så tyckte vi också. På trappan utanför teatern stå några vårfriska bonjourer i vinter- kylan. Bonjourerna äta smörgås. Att det inte ringer! Hvad ekläreringen osar och — lyser sedan ! 644 »Oh, min Gud, en sä. liten tidningspojke ! Du har väl Aftonbladet, lilla vän?» Tvä mörkblå skimrande barnaögon under långa svarta fransar blicka upp till mig: »Uptalapotten, Uptalapottén, fem öjc, fem öje, äh köp, äh, äh, fyla ta du fâ’n föj —.» »Ta du fä’n föj»! Och så dessa mörkblå bedjande blickar! Oemotståndligt ! När mina vänner och jag dagen derpä återvände hem till vår stad igen, sä kunde man saklös.t tagit oss för tidnings-speku- lanter, som i Stockholm skulle försöka lyckan med Upsala-lär- dom i form af tidningsblad. En af sällskapet hade nemligen tagit med sig hela värt inköpta lager att — klippa pappers- dockor af. Denna klippska ungdom har — Nej, men klockan ringer ju nu! Ändtligen ! De sista smör- gåsarne slukas ned med otrolig fart, den sista korken smäller — »äh, fjeska inte, det ä väl ouverturcn vet jag, om det är något till pjes — lefve musiken! Skål! sitt ner, ni gubbar, skål -!» Tippel-tappel, rudiludilej — låter det blygsamt från det lilla pianinot, damerna äta konfekt och hugnas med nya strutar för sitt stationära välförhållande under mellanakten, »va fröken pä familjens afton?» — »ser du till fru Edling?» — »tror du Jion hör pä det här?» — »bor fru E. i U. ? Ja, men tyst, hon sjunger pä Operan i Stockholm, men bor här, hon har jern- handel vid torget, har hon» — »Nä-ä-äh?» Ridån upp! fru Östberg har lagt af sin svarta brokad, ter sig nu brun-gul. Hon sjunger en duett med hr Linden, i något slags fantasi-livré, också brun-gul eller gulbrun. Hr L. reser sig upp, promenerar. Han har en egendomlig gång, hr »ciselör André». Mellan benen ser man fonden. I kulissen spelar hr Zetterqvist violin. Det är hr Benoist. Hr B. kommer in, men nu ser han ut som hr Dahlgren. De spela Rebers lilla operett »Papiljotterna», som jemte »Jennettes bröllop» lade grunden till Miolan-Oarvalhos carrière. Den franska operans dråpliga »niais» under många år, tenoristen Saint-Foy, hade en glansrol i titelpartiet och den utmärkte bary- tonen Couderc spelade André med vanlig hjertlighet och elegans. Fru Östberg har ej glömt sin gamla kärlek, hon är fortfarande en utmärkt opéra-comique-sångerska och fortfarande bäst i de — karlavulnaste momenten. (»Ack om det var Boccaccio i stället!» — suckade en äre- förgäten studiosus nedanför mig). 645 Fru Ö. lyckades här bra, förtjusande bra med sin kolora- tur och sjöng alltigenom förträffligt. En soloscen, der libret- tisterna tyckas ha varit i mer än vanlig vånda för att få något innehåll, gaf hon med en talang, som betydligt förtog det fadda i tillställningen. Rebers musik omklädde också de intetsägande orden med en finess och en mjuk, innerlig hjertlighet à la Haydn, som i dessa kantiga operett-tider gjorde det mest tjusande in- tryck. Så som fru Ostberg gör i Upsala, så skulle k. teaterstyrel- sen göra i Stockholm: d. v. s. motarbeta det moderna operett- eländet med fina, men också roande operetter, och ej gamla kompromissoperor à la — ja styrelsen vet nog hvem. Ty oafsedt ofvannämde fadda soloscen ha librettisterna, den kända textleverantör-firman Barbier & Carré, heder af sitt arbete. Om man också ej storskrattar, så flinar ingen och — rodnar ingen. (Medan vi äro på tal om goda operetter, så kan det vara lämpligt erinra om «Le chien du jardinier», en operett, musik af Grisart* der ingenting är dumt utom — namnet. Faure in- troducerade denna operett med stor lycka i Paris och i Wien har den på senare tiden med lycka repriserats). Henri Reber är en högst distinguerad kompositör, fiende till allt platt, hvardagligt, allt groft,, skärande och stötande. I hans nobla, försynta stil lefva de gamla fina opéra-comique- mästarne upp igen, endast i en pikantare, mer omvexlande och rörlig harmoniskrud. Rebers orkester är särskildt lärorik att studera. Man finner här hur förtjusande effekter kunna åstad- kommas med helt små medel. Ja, i afseende på instrumentc- ringen går Reber ibland nästan alltför långt i delikatess, såsom då han bannlyser biåskören från sin orkester, le cuivre åtmin- stone, som fallet är i »Papiljotterna». Detta bidrar emeller- tid att gifva åt hans musik en egendomlig poetisk charme, något fint, skyggt, sensitiva-likt, hvilket i förening med de jungfruligt rena och friskt känslorika melodierna bilda ett helt af fjettrande originell art. Reber är ej en kompositör bland andra, han är en kompositör för sig. Också har det gått honom som så många i denna vcrld, hvilka våga vara sjelfständiga i en verld af apor, hvilka våga * Samma kompositör, hvars lilla operett »God natt hr Pantalon» skulle i höstas upptas å k. operan, men ännu i april ej hörts af. 646 säga sitt ord utan hänsyn till grannens lof eller hån. Reber skref sin musik för musikens skull och — det hämnade sig. Den stora massan förstod honom ej. Hans fina musik drunknade i Offenbachiadens annalkande vatten, hvars frändskap med rännstenens emellanåt var mer än stark. Reber skadades också af dåliga librettoförfattare. Scribe skref åt honom ett hastverk »Nuit de Noël», Mélesville ett annat »Dames Capitaines», Sauvage ett tredje »Pore Gaillard». Förenad med en värderikarfe text har Rebers musik dock alltid skolat taga ut sin rätt, såsom fallet är i »Papiljotterna», en i Frank- rike mycket omtyckt repertoir-opera. Man märker i denna lilla operett först den täcka och origi- nella morgonhelsningen mellan de begge unga å ena sidan och hr Benoist å den andra. De unga sjungande i smekande tcrzgångar: »God morgon, hur står det till, få vi ej se Er hos oss» o. s. v. och gubben på violinen svarande med alla slags drillar och löp- ningar: »ri-ri-ri-ri-ri, pirr, pirr, pirr, trillcrille-rille-rill !» Vidare papiljottsången, som fick ett öde så hemskt, föredragen af lilla Suzanne och den senares ofvannämnda soloscen. Hr B. har också en soloscen, fin musik med graciös humor à la Boieldieu i »Tante Aurore» o. s. v. Af duetterna föredraga vi flyttnings- duon, der Reber bl. a. visar hvilken vemodig verkan kan nås med en (Zur-mclodi. (Af svenska komp, var detta A. F. Lind- blads force). Sluttrion »som hans fru så kärleksvarm» är lif- lig och lätt, men ej fullt i höjd med de bästa ställena. Hr Linden visade sig i Andres rol mer till sin fördel, men hade slutit ut den lilla vackra visan »Suzanne är icke mer ett barn». Sådana roler som dessa ligga för honom. För de stora partierna fattas honom storhet — i röst, sång, stil och — figur (trots de höga klackarne !) Hr Dahlgren gaf sin rol som vanligt med rutinerad färgläggning af det komiska deri, men denna rol påminner ej så litet om Johannes Bruns rol i den lilla täcka komedin »Höst-sol», hvarför det ej varit illa om hr D. i sin rol påmint om Johannes Brun sjelf. Samsången var god, sam- spelet var godt, alla deltogo med lif och lust — sufflören också. * * Sveriges beundransvärde premier-tragedien^ hr Emil Hillberg, ■ fälde häromåret i sin egande tidning, som hette . . . hette — ja stor sak i det! — han fälde det yttrandet att det förekom 647 för mycket spektakel i ett häfte af denna tidskrift; teatern, me- nade 666 Menelaos kilig, Calchas bussig, Orestes stilig, Leona stilig, Par- thoenis stilig — allt stiligt; särdeles mot slutet, dâ alltsammans förefaller en och annan som en dröm: »Det är en dröm, det är en härlig kärleksdrö-öm,' hastigt den fly-yr» ja, det sista äro kanske alla ej med om, en och annan tycks tycka »mellanakten är för läng», eller att hufvudsaken försummas för länge i denna lilla »hemtrefliga teater», som Sv. D. B. säger. Också är denna lilla »hemtrefliga» bland de mest gouterade Stockholmsnöjen. En och annan vill till slut knapt slita sig ifrån denna sköna ort, han vill inte gå, när det skall stängas. »Ja-a då», hörde vi en liten kadett utbrista — »Vasateatern är bland alla teatrar den som bäst fyller sin uppgift, ja ta mej katten om det inte är Jen, som bäst fyller — skål, Nicke lilla !» * * * Den 3 maj var den stora Akademisalen nästan alldeles fullsatt af en publik, som recenserades såsom »elegant» efteråt i bladen. Hvad var orsaken till denna ovanliga syn? Var det Albani, som lyckats till sist fullproppa den stora salen, som så gerna vill vara tom? Ett litet hvitklädt fruntimmer träder ut på den sjuhiskliga Trosa-estraden i släpande hvit siden, perldiadem och medaljer. Det är inte Albani, det ser man. Man applåderar. Hon tycks vara känd. Hon slår upp sina ögon. Man tycker sig ha sett dc ögonen förr. Man blir nyfiken få höra den eleganta damens röst, om hon har någon. Förspelet på pianot håller på att aldrig taga slut. Nå ändtligen! Första tonen. — Ah, det är ju la Grabow, vår enda svenska diva, som kommit igen. Så sjunger endast hon. Hvilka varma ljufva näktergals-toner! Och musikvännen reflekterar: Hvad det är hårdt att ej få höra den sången oftare, särdeles då sångerskan ständigt är midt ibland oss. Hvilken en cantatrice denna sångerska! Arian ur Gioconda hör ej till de tacksamma konsertnum- ren, koloraturarian ur Hugenotterne är ett virtuosprof, Gounods Jerusalem icke hörande till sångerskans område — och ändå ger man sig på nåd och onåd inför allt det böljande och glödande välljud, som strömma en till mötes ur denna näktergalsstrupe. 667 I Giocondas aria inlade sångerskan mycket uttryck, om ock ej den storslagenhet, som Lucca deri presterade. Utan tvifvcl hade mänga andra arior egnat sig bättre att öppna konserten än denna komposition, som icke gjorde något intryck på salongen, om också det utmärkta utförandet som sig borde applåderades. Deremot bländades publiken formligt af det tonfyrverkeri, som afbrändes i scenen ur Hugenotterne. Man kan ej undgå att lyckönska sångerskan att ha kunnat förvärfva en sådan me- kanik åt sin strupe utan röstens försträfvandc eller slitning. Tystnadspcrioden tyckes ej ha bragt strupbanden ur vanan. Dc lydde perfekt, endast allegro-drillarne i strettan utvisade en minskning i färdighet. Alla öfriga ornamenter utfördes med den osvikliga renhet, mjukhet, klarhet och glans, soin derest någon enda af dessa fyra saker öfverhoppas gör koloratursång till ett oting, värdt Richard Wagners värsta otidigheter. Duon ur Hamlet sjöng Grabow med svagare röst, men annars med samma charme som Nilsson utvecklade för tjugu år sedan på Grand Opéra och som hon sedan långt ifrån — upp- hunnit. Den berusande erotik, som skalf i Ophelias hänförande toner, delade med sig också åt Gounods Jerusalem, der den icke passar men — förtjusar ändå. Sådant trolleri har denna sångerska för sig med sin tillspillogifna publik. Och hvilket mästerverk sångerskan gör af den icke mycket inspirerande Colibrivisan ! Men så fordras det också att dispo- nera denna ljufva ton af idel silkessammet, detta smekande luf- tiga föredrag och — dessa ögon ! Ja, det var en stor njutning att återhöra denna diva och man är all tack skyldig en af hufvudstadens aristokratiska da- mer, som lär ha förmått den utmärkta sångerskan att låta höra sig på nytt. Under förhoppning att det ej var sista gången, tillåta vi oss att nedlägga vår tacksamma vördnad för denna aristokratiska dams fotter, det vill säga för fru grefvinnan Jf. TW&e. * * Utrymmet hindrar oss att denna gång intaga mera af hvad vår store okände benäget sändt oss af musikrecensioner. jRcd.-s anm. En slocknad stjerna. Några ord med anledning af Elise Hvassers afsked från scenen. »Farväl! Gud vet när vi härnäst fä räkas!» Dessa ord uttalade Elise Hvasser — första gången hon offentligt uppträdde. De voro dc första från hennes läppar så- som skådespelerska, då hon inför teaterdirektören, baron Bonde, den 4 juni 1848, fick försöka sig i denna egenskap. Dessa ord kunde Elise Hvasser sagt på dagen 40 år der- efter åt den jublande och snyftande publik, som trängdes i salongen vid hennes afskcdsrecett. De svenska teaterförhållandena, den stora skådespelerskans svaga helsa — allt medverkade att med en svart rand understryka dessa Julias ord: »Farväl! Gud vet när vi härnäst få råkas!» »Mitt sorgespel jag måste spela ensam !» Dessa ord, också Ur samma monolog som de nyss citerade, ha under lång tid haft tillämplighet på Elise Hvasser. Ensam har hon fått upprätthålla den stora repertoiren, sedan de gamla stjernorna slocknat, när hon — fått, förstås. Ty till den Will- manska direktionens meriter hör att ha inskränkt landets främsta skådespelerskas verksamhet. Så vårdade den direktionen svenska scenens storhet och värdighet. (I parentes — må här ingen tänka på /nt Willman, som var mycket hogad för det stora dramats upprätthållande ocK som ingen del hade i ukaserna till fru Hvasser m. fl.). Äfven de som denna afton medverkade i Ibsens sorgespel »fru Inger» (akt V) gåfvo relief åt ofvanstående ord. Hr Elm- lund har aldrig haft någon glansrol som Niels Lyhne, hvars 669 karakter han aldrig lyckats uttömmande och fullt tydligt teckna. Att han nu med. åldrad apparition och medtagen rosslig stämma mindre än någonsin förmådde uppbära den, är klart, men be- höfver ej vara nedsättande för den i så många andra roler så framstående och präktiga konstnären. Hr Hanson hade lyck- ligtvis blott ett mycket litet tillfälle att låta sin predikar- stämma ljuda och hr Törnqvist som den olyckliga Niels gjorde den stackarn än mer olycklig än han tålde vid. Frk. Sandell visade att farsjäntorna ej hos henne utsläckt den verkliga konst- närsgnista, som besjälar henne. Elines repliker bevisade detta, men tillika den brist på öfning, som naturligtvis vid én k. teater, vanskött som vår, måste förefinnas, då det gäller att tolka ett mästerverk. En scenisk instruktör af aldrig så underlägsen kapacitet, hur mycket mer då hr Christiernson, borde ha gjort frk. Sandell uppmärksam på all den gripande poesi, som ligger fjettrad i Elines slutord: God natt, min mor, då den sina dyraste illusioner så snabbt och grymt beröfvade unga flickan släpar sin gränslösa sorg och sitt krossade lif in i sin hvilokammar för att dö. Frk. Sandell sade de orden helt nonchalant, med hufvudet vändt mot fonden, alldeles som en utfaren och schäckmatt nyss hemkommen baldocka, som icke orkar ordentligt taga god natt af sin mamma. Det gaf ingen stämning, ingen aning om ett sorgespel. Nej, »Mitt sorgespel jag måste spela ensam.» * * Och det gjorde Elise Hvasser som en hel karl. Ty det ligger något af karl i denna myndiga, hersklystna fru Inger, mindre kanske dock denna afskeds-afton än annars brukade vara fallet. Den djupa rörelse, som låg under alla fru Hvassers presta- tioner denna afton, förtog något af den karlavulna sträfheten, det titaniska trotset hos den majestätiska fru Inger. I stället fingo de vekare momenten en så mycket sublimare tolkning. Särdeles scenen vid skrifbordet har jag aldrig sett Elise Hvasser genomföra med en sådan illusorisk beklämning, en så genom- gående väl framstäld nervositet. (Här var att lära för vissa Fran- cillons!). Det var för öfrigt hela denna afton i fru Hvassers sköna stämma något egendomligt vemodigt och klagande, som medvetandet om det gripande i representationen förlänade ännu innerligare och djupare verkan än vanligt. 670 Ty var kraften något mattad, sä var känslan desto inner- ligare. Tiraden .pä tronestraden har måhända utslungats med mer briljant eld under skådespelerskans kraftigare tid, men aldrig har förkrosselsen, förintelsen vid båren af sitt lifs hopp, som hon mördat, framstått i en gräsligare hemsk och förfärligare dager än hos denna aftons Inger Gyldenlöwe, ett minne för lifvet hos alla dem, som haft lyckan skåda denna för närvarande i hela verlden så godt som unika prestation. * Hvilka poler den stolta, kraftljungande norska borgfrun med kungatankarne och den svaga, bortkomna, närsynta, pjollriga svärmerskan på tronen i Scribes Ett glas vatten. Det är samma skilnad som mellan Ibsen och Scribe. Dock qvickheten, scen- tekniken ha de gemensamt och Elise Hvasser — ha de haft. Madelaine Brohan litade i denna rol som i sina alla på sin odisputabelt ovanliga fägring, tog sig deraf anledning att göra drottning Anna mycket lik en firad baldocka, som utom balsalongen med dess hetsande nöjen och pikanta xflirtations» ej är à son aise, minst i politiska diskussioner, under hvilka hon försökte distrahera Bolingbroke genom graciöst balkoketteri, Boling- broke och ■— parketten, hvarjemte i allmänhet det barnsliga, det kokett naiva, det nonchalant ingénue-messiga fick ett väl stort utrymme i denna för öfrigt naturligtvis med finaste konst gjorda karaktersteckning. Elise Hvasser sätter Drottningen så att säga på ett högre plan. Allt hvad till ett kungligt raceblod hör markerar hon på det noggrannaste, hon är vankelmodig, svag, obeslutsam, men i hvar tum hennes majestät. Det ligger något medfödt suveränt i hela hennes framträdande, som lik en röd tråd genomgår hela skalan af känslor, dem hon för öfrigt uttrycker hvar för sig med genomträngande skarpsinne och ypperligaste teknik. Fru Hvasser visar hela sitt briljanta hufvud just i balanserandet mellan dessa begge olika motsatser: komedi-stämningen, som fordrar att Anna emellanåt skall synas löjlig, att man skrattar åt hennes repliker o. s. v. och å andra sidan majestätet och qvin- nan, det förra imponerande, den senare fin, intagande, älskvärd. Jag beröfvar mig nöjet att påpeka enskilda drag i detta psykologiska mästerverk, som nu är ett minne blott tyvärr, för alt hasta till de öfriga personerna, af hvilka hr Fredrikson nu 671 som förr tog Lorden i allt för hastigt tempo. Esprit brouillon et capricieux, pâ de orden bygger hr F. för det mesta, men han glömmer att derunder framhålla grand seigneuren, något hvari N. W. Almlöf var erkänd mästare. Att à la Coquelin adressera sig åt parkett må förlåtas i à part-repliker, men då hela långa haranger erhålla denna confidenticlla natur, trädes konsten för när liksom — rampen. »Kors att det inte osar om honom», undrade en eldrädd . fru i min närhet. Skratt och applåder kunna väl fresta till att spela med publiken, men då man har konstnärliga resurser som hr F., hvarför nedlåta sig till applåd- knep à la Lundström? Litet finare borde hr F. också vara i sitt sätt mot drottningen i sina öfvertalningar. Han stod ju emellanåt alldeles inpå henne, snuddade vid axlar och armar på Herrans smorda och var med sina lifliga ben en ständig fara för det kungliga hvita sidensläpet. Suffleringen under drott- ningens dråpliga krigstal inför hertiginnan var alltför grof. Sam- spelet i allmänhet kunde ha varit bättre. Vattenglas-scenen isynnerhet. Fru Engelbrecht förmådde ej af många skäl ge den med behöflig expression. Då hon bjöd glaset åt drottningen, höll denna glaset nästan alldeles i hand, innan hertiginnan kom sig för att släppa brickan och ett. under var att glaset verkligen föll. Darrande af sinnesrörelse, så att glaset hoppar på brickan, måste hertiginnan göra denna scen med mycken större éclat, nu gick det alldeles för tamt och otroligt till. I sista akten sade Abigail till sin Masham: Tyst, drottningen talar med Er. Men det gjorde hon ej, hon stod ännu och undertecknade fullmakterna och först efter repliken vände hon sig om. På Théâtre français är man mycket noga med sådana smådrag, som så väsentligt förhjdpa illusionen. Jag skall blott skizzera ett till: under spelscenen säger drottningen såsom svar till Markis de Torcy: »här är mycket varmt», men markisen syntes ej säga ett enda ord förut. Han satt helt fremmande för hela tillställningen med korten i hand. Då förstod fru Rundberg bättre än hr Elmlund att konversera med drottningen, hvilken senare — Elise Hvasser — alltid excellerade i eleganta »stumma» konversationer (se »Danicheffarne» m. fl.). Frk. Ulrich hade på kort tid inöfvat flickans rol, som hon likväl kunde mycket flytande, och hr Törngvist hade sin gamla rol, der han sjelf numera förefaller litet gammal. Fru Engel- brecht gaf en kolossal bild af hertiginnan, bar de Hvasserska diamanterna med värdighet, för resten med tycke af den celebra taflan »Palma Vechios döttrar». Det är mycket troligt för resten att fru Engelbrecht passar bättre för Annas rol, der hon i landsorten lär ha upptagit sin moders mantel på ett icke oäfvct sätt. Undras nu om fru E. skall och kan göra detta i ännu vigtigare partier, om hon ärft de nödiga förutsättningarna derför? Den unga späda och friska flicka, som å Dramatiska Teatern nyåret 1879 debuterade som Sardous Dora och ett par år der- efter var Nya Teaterns »Elfva», är nu så långt från elfvans apparation, att det vore skada om denna antydda omständighet skulle i skådespelerskans 26:te år stänga hennes teaterbana, ty hotande ser det ut. Hotande att aldrig låta hr Frcdrikson komma till ordet var den applåd, som helsade Bolingbroke vid hans entré i början af de Scribeska intrigerna. Sålunda föll k. teaterstyrelsens små försök ut »att göra hr F. omöjlig för Stockholm». Jag skref ju redan i Marshäftet »Stackars hr — Willman»! Hr F. bugade och bugade, lade handen på hjertat, smålog och bugade igen under alltjemt fortfarande oväsen. Hr Elmlund hörde på, orörlig och bekymrad, som franska ambassadören borde se ut. Vi kunna glädja hr F:s vänner att hr F. till fullo senterade detta bull- rande mottagande. Han var så glad deråt som om han aldrig fått en applåd förr. Dagen derpå sade nämligen hr F. offent- ligt i Lejas hattbod: »Ja, si såna applåder har jag aldrig hört. Jag blef så, jag — knappt visste till' mig, jag blef så — jag — ja, jag tänkte, jag går ut igen, ja de’ va’ —». Alla kun- derna i Lejas bod lyssnade med sympati till deras gunstling nu som alltid och följde med stort intresse den uppburne skåde- spelarens försök att profva nya hattar. Derunder hände det dramatiska att hr F. — rent ut — bragte ett frumtimmer på fall. Jag skyndar mig tillägga att det var hr Lejas kapp- mannequin, som det täcka könets gunstling råkade slå omkull, med stor fara att på det eftertryckligaste stöta sig med en af Stockholmskritikens representanter, hvilken eller hvilka säger icke jag. Sedan Grabows afsked har icke sådant kurra gömma egt rum å k. operan, som efter representationens slut. Det var emellertid den rättvisaste hyllning, som på lång tid egnats ett skådespelargeni, om ock det till slut föreföll grymt att tvinga den dödströtta och i tårar upplösta recett-tagerskan att oupp- hörligt ytterligare framträda. Ett gripande ögonblick var skåde- .spelerskans sista replik om fredsförhandlingarne. Man märkte hur hon kände: ))nu lider det till slut, dessa äro mina sista ord», och dâ hon utsagt sista ordet: »Frankrike», och öfvcr- väldigad vände sig om, var det ett allmänt snyftande i salongen, ackompagneradt af preludierna till den applådåska, som öfver- röstade Bolingbrokes slutord och som sedan rasade i det gamla konsttemplet i en halftimmes tid. Ofverhöljd af blommor och lager, stod aftonens hjeltinna på scenen, en marmorstaty af smärtan, tills rörelsen öfverväldigade henne och hon dolde an- ansigtet i näsduken. Tre gånger utsade hon sitt farväl med upp- rörd, slocknande stämma, men femton gånger ville den upprörda salongen se henne, hela publiken reste sig och ett ofantligt moln af hviftande näsdukar från salongens alla platser bragte den ojem- förliga konstnärinnan den största ovation, vi någonsin sett i Sverige, den största — men hvad mer är — den rättmätigaste. Elise Hvasser torde nemligen vara den universelt största skådespelerska, vårt land någonsin egt. Som tragedienne är det blott Sara Torslow, som kan jemföras med henne. Var denna kraftigare, mera storvulen, så var Hvasser finarne, sannare. Som hjeltinna i den finare komedien har hon visserligen haft flora jemförliga föregångerskor, men ingen skådespelerska har som Elise Hvasser förenat dessa begge olika brancher och under- stundom sammangjutit dem med en så beundransvärd snillrikhet som hon. Och hennes efterföljerskor? På det kapitlet aktar jag mig visligen att gå in. Jag vill endast antyda att möjligheten att få se äkta tragisk konst för den närmare framtiden uteslutande beror på den mycket vacklande omständigheten, om fru Hvassers försvagade helsa till- låter henne ett och annat gästspel å de tiljor, hon öfvergifvit i egenskap af fast engagerad skådespelerska. Detta är dock tyvärr i högsta grad osäkert. Visst är deremot att fru Hvasser vid sin afgång i högre grad än någon scenisk artist medförde hela den svenska bildade publikens beundran, vördnad och tacksamhet. En slocknad stjerna står som rubrik öfver denna uppsats. Slocknad men dock alltjemt lysande i minnets schakter, skall denna stjerna dock alltid stråla i svenska teaterns Pantheon och bland de svenska män och qvinnor, åt hvilka efterverlden till- erkänner namnet storhet, innehar Elise Hvasser sin ärofulla, ärligt tillkämpade plats. Volontaire. Riksdagen 1862—63, Svenska Akademien oeli Det Litterära Anslag’et. Ofta har i den frisinnade pressen försports klagomål öfver den på. Sv. Akad:s förslag årligen försiggående fördelningen af det litterära anslaget. Denna fördelning, heter det, är ej så opartisk, som tillbörligt och önskligt vore. Och det har oj ute* slutande varit de skarpa oppositionstidningarna, som fört detta språk. Beviset derpå är, att i fjol, efter Akad:s handlingssätt mot de till understöd berättigade, en så moderat tidning som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-indelade dessa i de två grup- perna: för Akad:n behagliga och misshagliga. De senare finge aldrig del i anslaget. Fråga vi efter normen för Akad:s till vägagående, blir svaret, att den företrädesvis måste vara det riksdagsbeslut, hvilket gaf upphof åt det litterära anslaget. Riksdagsbeslutet kan dock möjligen, i följd af Kongl. Maj:ts ingripande medelst sin s. k. ekonomiska eller administrativa lagskipningsrätt, blifva något modifieradt. Det var riksdagen af 1862—63, som beslöt att »ett anslag, stort 6,000 kr., skulle enligt Kongl. Maj:ts disposition uppå Akad:s förslag användas vare sig till tillfälliga honorarier åt vittra för- fattare af utmärkt förtjenst och som af dylikt understöd kunna vara i behof, eller ock samt företrädesvis till understöd åt yngre, obemedlade personer, som visat framstående anlag för litterär verksamhet». Huru och i hvad mån Sv. Akad:n stält sig denha instruk- tion -till efterrättelse, derom kan näppeligen något bättre ge upp- lysning än den uppenbarligen officiella tolkning deraf, som för- fattaren till Sv. Akad:s historia (s. 241, senare delen) lemnat. Hans ord äro, efter hans redogörelse för motionen samt stats- utskottets. och riksdagens åtgärder, följande: »riksdagens beslut gick sålunda i temligen olika riktning mot både motionärens 675 förslag och utskottets tillstyrkan. Pensionerna hafva blifvit ut- bytta mot »tillfälliga honorarier», hvarmed dock sannolikt endast åsyftades, att anslaget skulle hvarje år förnyas; och när motio- nären och än mera utskottet stälde i främsta rummet äldre, förtjenta litteratörer med redan stadgadt rykte, framhåller riks- dagen företrädesvis yngre, obemedlade vitterhetsidkare». Vid denna tolkning är dock ej så litet att anmärka. Först och främst skall man nemligen vara väl mycket politiskt omyn- dig, om man skall ta till godo med den förklaringen, att med »tillfälliga honorarier» riksdagen endast sannolikt (?) åsyftat, att anslaget skulle »hvarje år förnyas»; riksdagens kända och kanske rättmätiga motvilja att öka antalet af pensioner måste tydligen supponeras som obekant för den, som man vill ha öfver- tygad om sanningen af en dylik tolkning. Men ej nogdermed; han bör äfven så godt som göra våld på sitt förnuft, hvilket ögonblickligen särskiljer som motsatser »tillfälliga honorarier» och »anslag, som årligen förnyas». De senare benämnas verk- ligen, då de gifvas åt personer, förtjenta af staten, pensioned, hvilka ju dock i fråga om litterära förtjenster strökos af riks- dagen. Ordet »sannolikt» utvisar författarens tvekan — mycket berättigad i sanning! — men förbättrar just ej hans sats. För det andra: blott motionären*, e/ utskottet** talar ut- tryckligen om äldre, då det är fråga om förra kategorien af understödsberättigade. Och statsutskottets och riksdagens sam- fälda strykning af ordet äldre, bevisar, tycka vi, att benäm- ningen yngre, som utskott och riksdag bibehållit med afseende på den andra kategorien, ej bör uppfattas antitetiskt, ej bör tvinga läsaren att i det föregående se ett ord, som i alla fall der icke * Denne föreslog, att »de begärda 6,000 kr. skulle fördelas särdeles mellan äldre eller yngre vitterhetsidkare, hvilka genom sin litterära verksamhet redan spridt glans öfver fäderneslandets litteratur eller gifvit grundade anledningar till den förhoppningen, att de, genom att ostördt få egna sig åt litterära studier och arbeten, skulle blifva en prydnad för svenska vitterheten; börande dervid iakttagas, att icke mer än högst halfva summan, 3,000 kr., finge användas som lifstids- pensioner åt äldre författare af redan erkänd och stadgad ryktbarhet, hvaremot den andra hälften borde utgå dels såsom reseunderstöd till litteratörer i allmänhet, dels såsom stipendier för vissa år till yngre af uppmuntran förtjenta vitterhetsidkare.» ** Utskottet beslöt, att »4,000 kr. skulle användas såsom pen- sioner åt vittra författare af utmärkt förtjenst och som af dylikt under- stöd kunna vara i’ behof, samt 2,000 kr. såsom understöd åt yngre, mindre bemedlade författare, som visat framstående anlag för KWerär verksamhet.» • 676 finnes. Motionären säger för resten ej, att de,äldre, ehuru han vid specifikationen af de olika beloppen nämner dem först, borde ega något företräde (jemf. ofvan : »stälde dem i främsta rummet»); tvärt om: de borde enligt motionären kunna få högst 3,000 kr. För det tredje: har det icke vare sig i motionen, utskottet eller riksdagsbeslutet varit fråga om äldre, förtjenta litteratörer, utan alldeles enhälligt om vitterhetsidkare, vittra författare, så- ledes om ett visst, bestämdt slag af litteratörer. Och för det fjerde: framhåller riksdagsbeslutet visst icke företrädesvis yngre, obemedlade vitterhetsidkare, utan obemedlade personer med framstående anlag för litterär verksamhet, således både vitterhetsidkare och »litteratörer i allmänhet», för att be- gagna motionärens ordalag. Den citerade författaren fortsätter derpå: »Akad:n uppgör numera hvarje år förslag till fördelning, vanligen upptagande ett par äldre litteratörer med större andel än de öfrige. Så erhöllo 1864 C. W. Strandberg 1,500, C. A. Kullberg 1,000, Elias Sehlstedt 500; Wikner, Nyblom, Öman, Eichhorn, Björck och N. P. Ödman 500 kr. hvardera.» Trots sina nyss anmärkta brister har den officiela tolk- ningen dock den förtjensten att stå i samklang med verklig-, heten, d. v. s. med Akad:s gängse förfarande med anslaget. Men olyckan är, att detta förfarande eg öfverensstämmer med riksdagsbeslutet, om vi annars förstå det rätt. Och derför sy- nes det oss ega sin lilla märkvärdighet, att den citerade för- fattaren ej till försvar för Akad:s tillvägagående år 1864, första året anslaget utdelades, anser nödigt att säga ett par ord om Kongl. Maj:ts administrativa lagskipningsrätt, utan helt lugnt underrättar oss om att »Akad:n mimera hvarje år uppgör för- slag (det har hon ju gjort allt ifrån början), vanligen upptagande ett par äldre litteratörer med större andel än de öfrige» {äldre och yngre?). Ty redan första året bröt ju Akad:n mot riks- dagens beslut, när hon gaf, om ock ej företrädesvis åt den kate- gori, hvilken riksdagen uteslutit från ett dylikt omhuldande, så dock jemt hälften åt den samma. Under åren 1869—71 gaf A.kad:n dock företrädesvis åt de yngre, sålunda uppfyllande riksdagens föreskrift; men sedan några år tillbaka öfverskrider hon årligen med 500 kr. riksdagens anslag till de »äldre». Är icke ett sådant tillvägagående, man må urskulda det med tidsomständigheter m. m. hur mycket man vill, dock i alla fall litet betänkligt? Den bestämda föreskriften i riksdagsbeslutet, att -en viss kategori af skriftställare skall ha företräde vid åt- 677 njutande af anslaget, synes ju för öfrigt utesluta Kongl. Maj:ts administrativa lagskipning: awsZagrei är faststäldt. Ej pä siffran, men dock sä, att den ena kategorien i alla händelser af riks- dagen är tillförsäkrad mer än hälften af de 6,000 kronorna. Har icke härmed riksdagen gjort det möjligt för vederbörande myndighet att ställa ecklesiastikministern, ä hvars departements stat anslaget är uppfördt, till ansvar enligt R. O. § 30, 2:o: »skulle mot Rikets ständers beslut ■— — — något af Riksens ständer faststäldt anslag vara öfverskridet (såsom anslaget till de äldre), skall statsutskottet genast anmärkning göra?» — — — Nä, Akad:n har nöjt sig med att stundom, men mera sällan, göra som nämda riksdagsbeslut bjuder, och således i regeln öfver- trädt det, utan att detta tillvägagående ådragit Akad:n annan näpst än den som möjligtvis af det i pressen gängse tadlet kan räknas hit. Hvarför Akad:n dristat att sålunda bete sig, derom har hon ej särskildt upplyst. Kanske har hon dock råkat att missförstå instruktionen? Om det blott varit fråga om utdelning för en enda gång, sä skulle — det medgifva vi — riksdagsbeslutets föreskrift: vare sig — eller ock samt företrädesvis, kunna förefalla otyd- lig. Skulle nemligen utdelarcn då vara tvungen att lemna allt åt den senare kategorien? Eller kunde han anse, att det i j följd af disjunktionen var öfverlemnadt ät hans skön att ge vare sig ät de ena eller ock åt de andra? Men dä vore ju instruk- tionen onödig och tillägget »samt företrädesvis» nonsens. Nu är det emellertid ej fråga om en enda utdelning, utan om en år- ligen, förmodligen i evärdeliga tider återkommande. Derför frågas, om ej riksdagsbeslutets vare sig — eller ock samt före- trädesvis rätteligen innebär, att ät Akad:n lemnades fritt att antingen hvarje år på samma gang tillgodose begge parterna, de yngre dock företrädesvis, eller ock att, enär stadgandet om »tillfälliga honorarier» ger vid handen, att utdelningarna till de äldre ej få af dessa bli betraktade som pensioner, utföra upp- draget på det sätt, att hon t. ex. under 3 år ger allt ät de yngre, under det att de äldre fä allt i 2 år? Vunnes icke ge- nom den senare anordningen den stora fördelen, att ett större antal understödsberättigade kunde fä en uppmuntran och vore den på den grund ej förtjent af att i regeln användas af Akad:n, i synnerhet som i de^ta fall riksdagens påbud blefve verkstäldt så till bokstaf som till anda? Genom sin hittills i allmänhet följda praxis ger ju Akad:n åt riksdagsbeslutets ord den tolkning, att anslaget skall årligen utdelas dels till »äldre», dels, men 678 icke företrädesvis, ât de yngre. Det kommer derigenom att se ut, som om Akad:n följde någon viss inom dess sköte alstrad, men mot riksdagsbeslutet stridig och af det samma förbjuden favorit- plan, den att i främsta rummet tillgodose de för henne behagliga. Nå, det kan ju ock vara möjligt, att riksdagen af år 1862 —1863 haft andra intentioner med anslaget än dem Sv. Akad:n för sin del hyllar. Riksdagen gaf så mycket man begärde, men han ville ej veta af pensioner. Det var dissonansen mellan mo- tionären och utskottet å ena sidan och riksdagen å den andra. Nu vill det synas, som om Akad:n ur de »tillfälliga honorarierna» lockat fram pensionerna eller dem i alla fall snarlika ting — C. A. Kullberg har nu i 18 år åtnjutit 1,500 kr. i årligt under- stöd och får naturligtvis till sin död behålla det, hvilket sålunda mot riksdagsbeslutet blifvit »beständigt», »konstant», icke »till- fälligt», ett förfarande, som påminner om det gamla sättet att ur »non lucendo» härleda »lucus». Vidare tyckes riksdagen ge- nom sitt formulerande af beslutet afsett att från inverkan på utdelningen utesluta en hos Akad:n lätt tänkbar svaghet för vissa genrer, i det, om riksdagens beslut bokstafligen följts, vittra för- fattare af alla riktningar kunnat vara förvissade om andel i an- slaget. . Kanske ingick i riksdagens åskådning vigten af en så mycket som möjligt oberoende (äfven af Akad:n) litterär verk- samhet, vigten af kringspridandet af nya, fruktbringande idéer, hvilka nu visserligen ej nödvändigtvis medfölja någon viss genre, men beklagligtvis oftast alldeles saknas, när formkulten sättes i främsta rummet? Kanske ville ej denna riksdag, att oförsonliga motsatser skulle uppkomma inom vår litteratur och derifrån spridas inom nationen i följd af att Akad:n lagligen hade makt att belöna vissa, för henne behagliga, och dermed, om ock blott negatift, förfölja andra? För i år har Akad:n fördelat anslaget sålunda, att hon åt personer, hörande till förra kategorien gett 3,500 kr. (C. A. Kull- berg 1,500, Nybom och Fr. Hedberg 1,000 kr. hvardera), medan den senare kategorien fått 2,500 kr. (skoladjunkten Melin 800, docenten Fahlbeck 700, fil. dr. Bååth och fru Benedictsson hvar- dera 500 kr.). Lemnande de äldre alldeles å sido, tillåta vi oss med hän- syn till de öfriga anmärka, att då det ostridigt är Akad:s såväl rättighet som skyldighet att på sitt förslag årligen uppföra åt- minstone en icke-vitter författare, vi ingalunda i och för sig sjelft understå oss att klandra, att Akad:n derå i år, i likhet med hvad som skett under ett par föregående år, uppfört docenten 679 Fahlbeck, hvilken visat rätt framstående anlag som författare både i historia och nationalekonomi. Men emedan det litterära anslagets resurser äro så små och emedan lagenligt också medel- lösheten hos de understödsberättigade bör tagas med i räkningen, så drista vi uttala det påståendet, att just i år måhända någon annan framstående litterär författare bättre förtjent att ihågkom- mas än hr Fahlbeck. Såsom den historiska sektionens stipendiat har nemligen hr F. en icke obetydlig årlig inkomst. Förtjenar man dessutom, såsom hr F. i egenskap af författare till hög- politiska »ledare» i en daglig tidning, årligen ungefär samma summa, hvartill stipendiet uppgår, och är man så på köpet tillför- ordnad att upprätthålla en professur, så synes epitetet obemedlad ej ega tillämpning. Det samma kan med fog sägas om f. d:r K. A. Molin, hvilken såsom skolman åtnjuter en ej obetydlig lön på stat. Fil. d:r Bååth deremot innehar ingen inkomst på stat, är obcmedlad och. för sitt uppehälle helt och hållet hänvisad till inkomsten af sin pennas flit. Akad:n ger honom i år 500 kr. A.kad:s uppskattning af hr Bååth har varit litet vacklande, Ar 1883 uppfördes han ej å dess förslag, som det sades af den grund, att han i en liten dikt, skrifven med anledning af jubel- festen året förut, ej slagit an den rätta, officielt godkända jubelfest- tonen. Sedan har han dock fått vara med på ett litet hörn. Enligt vår från Akad:s, men knappast från allmänhetens, omdöme afvikande åsigt hade d:r B. på grund af sin skaldebe- gåfnings ovanliga djup och originalitet bort komma i åtnjutande af en vida större andel i anslaget. Han tillhör för öfrigt sedan längre tid kategorien: vittra författare af utmärkt förtjenst. Till sist komma vi nu till den, som Akad:n senast hedrat med ^in uppmuntran, fru Benedictsson. Från svensk-akademisk synpunkt är detta val förmodligen ett steg af Akad:n att söka komma tillrätta ined den nyare riktningen inom vår litteratur, en handling, stående i samklang med de ord, som erkebiskopen i egenskap af Akad:s direktör behagade fälla under det för Akad:n märkvärdiga året 1885 (»Vannée terrible»), att. framtiden inom diktkonsten tillhörde den realistiska riktningen. Akad:n har dock funnit nödigt att offentligen motivera det tagna steget liksom vore det en djerfhet. Understödet gafs åt fru B., förkunnade Akad:n, »med afseende på framställningssättets och den sedliga uppfattningens förtjenster i hennes längre och mera utförda arbete »Fru Marianne» samt den mindre vanliga iakttagelseförmåga, som röjes i hennes senast utgifna novellsamling.» 680 Med afseende på motiveringens (angående Fru Marianne) senare moment tillåta vi oss den förmodan, att det torde vara det sakförhållandet, att den uppkomna konflikten lyckligt löses i »Fru Marianne» (i motsats till i »Pengar») som i Akad:s ögon hufvudsakligen konstituerar »den sedliga uppfattningens förtjenst». För att sluta vår uppsats: bör riksdagen med anledning af, vi vilja ej säga Sv. Akad:s missbruk med anslaget, men i alla fall hennes afvikelse från riksdagens föreskrift angående utdel- ningen eller, ännu hellre, med anledning af anslagets uppenbara otillräcklighet indraga detsamma? Det vore ej riksdagen värdigt: mången talent har redan detta otillräckliga anslag att tacka för sin utveckling. Hellre borde riksdagen höja anslaget i samma mån, som jemförelsen med t. ex. Danmark kräfver, och ordna fördelningen på samma sätt som i nyss nämda land. Ty det är nu en gång så stäldt, att Sv. Akad:n är för mycket part på det vittra området för att med önsklig oväld kunna handhafva an8la8et- Konstans. Våra större oeh mindre skalder oeh deras senast utkomna verk. En literatur-psykologisk studie af Justus. Den diktsamling vi af alla skäl sätta främst bland dem som 1887 bringat oss är Carl Snoilskys. Man har ofta sagt att skilnaden mellan Snoilsky, sådan han visade sig i sina första dikter och sådan han nu blifvit, är öfvermåttan stor. Då var han, säger man, den elegante aristo- kraten, som från sitt fönster på afstånd betraktade verlden och roade sig med att ge stundom glada, stundom smått ironiska, väl också ibland entusiastiska, men alltid ytterst förfinade och i formen öfverlägsna bilder af det lif, han såg derutanför, men som alltid väl aktade sig att sjelf blanda sig bland det folk han besjöng, att annat än på vederbörligt afstånd ta del af dess lif eller att känna med dess hjerta och som mer än allt skydde att för det blotta sina egna känslor och tankar. Från detta blef han tvärt, liksom den judiske skriftlärde från en tviflande Saulus blef omvänd till en troende Paulus, förvandlad till den demokratiske folkvännen, som rörd räckte arbetaren sin hand och nästan drack brorskål med socialisterna. Vi tro att man i denna uppfattning af Snoilskys skaplynne både förr och nu gjort sig skyldig till stora öfverdrifter, och att man framför allt med en nästan oförklarlig blindhet utan att observera dem gått förbi de många, ja väsentliga drag, som äro de samma hos ynglingen och mannen, fastän de natur- ligen ej hos båda nått samma utveckling, drag som om man ser klart och oförvilladt på dem göra hans utveckling under Tlr Dagens Krönika. VIII, 7—8. 44 682 den tid och de omständigheter, under hvilkas inflytande han vuxit till man, till den mest naturliga och konseqventa. Det fins ett uttryck i en dikt af Snoilsky frän hans ung- dom, som man allt för mycket fäst sig vid, och som just är det som rubbat hela den syn man fått på honom under hans första skede. Det är orden: »Jag torgför ej mitt hjertas lust och qval Att skrynklas ner af obekanta händer» i den 1871 skrifna sonetten »Noli me tangere». Detta uttryck för måhända en tillfällig stämning, litet bla- serad skepsis, måhända också för en tanke, som alls ej behöfver tyda på ett i det hela aristokratiskt afvisande sinnelag, den, att det finnes saker som en finkänslig natur blott anförtror sig sjelf och kanske en till, det har man nästan gjort till ett: »odi profanum vulgus et arceo» och af författaren konstruerat fram en förnämt kylig elegant, som man ingenstädes skall kunna se skymten af i samma samlings öfriga dikter. Läser man de mest karakteristiska dikterna i första sam- lingen rätt, så skall man lätt i deras författare lära sig känna en kanske litet bortskämd, stundom nog också en smula studcnt- artadt skeptisk, ännu rätt mycket estetiserande, men alls ej småförnäm och ännu mindre kall utan tvärtom för allt stort och skönt, men för den herrliga i »frygisk mössa» strålande fri- heten främst af allt, med tjuguårsålderns lågande entusiasm svär- mande yngling. Så står åtminstone den unge skaldens bild klar för oss sådan vi fått den i inledningssången, i dikterna Cachuca, Konst- beriderskan, Jag drömde om frihet en dröm, För Polen, På Polens dag, Vildfogel och många andra men främst af alla Neros gyllene hus och Rouget de Flsle. Oss synes den utveckling han sedan undergått så alldeles naturlig. Undervisad af årens lärdomar och det myckna nya vår tid för med sig, påverkad af hela den milieu som nu omger hvarje vaket reflekterande menniska, mognad af egna er- farenheter, har den för friheten in abstracto svärmande yng- lingen blifvit den ädelt frisinnade mannen, den skonslöse för- följaren af allt förtryck, den varme förkämpen för allas lika rätt, folkfrihetens vän och försvarare, en den sanna humanitetens svurne riddare. Lika enkelt och naturligt som härmed öfverens- stämmande synes det oss, att den beundran ynglingen hyste för 683 våra blodigt stora minnen och de i dem förherrligade hjeltarne' hos den tänkande mannen förbytts till en icke mindre varm kärlek till andra och ädlare krafter hos vårt folk och en djup vördnad för de små, som i tysthet buro krigens tunga och hetta och med aldrig svikande mod och pligttrohet onämde offrade lif och gods i de fejder, som utsögo folket, fastän de höljde dess namngifne hjeltar och kungar med ära. Vi för vår del se samma karakter, endast utvecklad och mognad, lysa fram i denna nu senast utkomna del liksom i de andra och tredje samlingarne som vi sågo i den första. Klingar ej t. ex. i den präktiga dikten »Rebell», en af samlingens yppersta, samma grundton som i de kända verserna: »Mitt unga lejon, tag nu ut språnget Och slå med. ^tassen omkull din bur», endast djupare och klarare än der, och hvad säger »Den nye Cendrillon» annat än detsamma som redan är sagdt i Neros gyllene hus, ett lefve för friheten, fastän, då detta i den senare dikten klang som en gäll ungdomlig fanfar, det här fått en till- sats af en längre lifserfarenhets molltoner. Präktiga, fullödiga uttryck för skaldens, dock för allt kryperi för mobben fria, demokratiska skaplynne och känsla för vår nuvarande odlings skärande sociala missförhållanden äro den dystert tonande »Poesiens vandring» och den fina lilla situations- bilden »Grenom gallret». »En sovereign» ansluter sig också till deras krets. I »Ginevra» besjunger skalden i klingande, vär- diga strofver sitt gamla, nu förverkligade ideal, ett enigt och fritt Italien, och den blidt stämningsfulla dikten »Florentinerqväll» andas samma skönhetsmättade ljufhet som de forna italienska bilderna. De svenska bilderna äro i denna samling ej många, men af dess mera gedigen halt. Sången öfver fru Lenngren är ej blott en tidsmålning af första rang, den är väl också, om än ej skalden menat den att vara det, en skarpt träffande pil mot den nuvarande Svenska akademien, som så vanslägtats från den ädla taffelrund hvilken, förföljd af »ljusets fiender» för de slag den slog föi’ sundt förnuft, hos fru Lenngren fann en fristad undan gallsjuke obskuran ter, men som nu sjelf stält sig främst i reaktionens falang. En perla af oförgängligt slag är den högstämda dikten »Hvita frun», och den skönaste hyllning af vår svenska sång 684 och natur buren af den mest ädelt folkliga uppfattning är den tjusande lilla sängen »Folkets sångmö». Vackra, men mindre betydelsefulla för studiet af författarens skaldelynne, äro de större dikterna »Aurora Königsmark» och »Kl ab auterman». I »Födelsedagen i September» och »Lyckliga dagar i Sand- hamn» besjunger skalden pä de^ skönaste, mest poetiska sätt sin husliga lycka. Och visserligen profaneras den ej af att obekanta få lära känna författaren ej blott som samhällsmedlem, utan äfven som den lycklige, varmhjertade familjefadern. Mycket vore än att säga, kanske äfven en eller annan an- märkning att göra mot några dikters mindre omsorgsfullt cise- lerade form. På senare tiden har dikternas innehåll i någon mån trängt denna i bakgrunden. Särskildt i dikten »Laibach» är metern rent af knagglig — en så naturligt mjuk och sång- bar rytm som t. ex. Drachmanns har väl Snoilsky aldrig egt, om han än förr med större omsorg än nu mejslade »språkets ur- granit». Men tiden hastar och bredvid sångernas alla sköna och rika förtjenster försvinna dessa små brister till ett intet. Vi vilja derför blott till slut som prof på ett par af de egen- skaper vi sökt visa vara grundväsentliga hos skalden, blicken för tidens kraf på utveckling och känslan af sann humanitet, anföra ett par exempel^ som synas oss särdeles karakteristiska. Som det förra citera vi följande verser ur dikten »Gränsbor». »Men villans herre, gränsbon, Hvad säger han dertill? Kanske han bittert klagar Att ingenting,står still; Och dömer hårdt att tiden För skönhet känslan mist — Det sköna det var ängen Framför hans förstuqvist! Nog glöda österns kullar Som förr vid stadens slut, Men ej för samma fönster, Som vette dit förut. Den är ej gränsbo längre Som ej ett fjät har ryckt Framom de gamla märken, En tid, då andra byggt.» 685 Pâ det senare ger denna strof ur sängen »Vid Valkiakoski pappersbruk» prof. »Mot lidandet är stäld ett annat ord: Medlidande ......» Så står dä den ädle sångaren för oss som en helgjuten och harmoniskt utbildad karakter, en representant och en tolk för de egenskaper vår tid och vårt folk skatta högst af alla, frihetskärlek, utvecklingslust, sann fosterlandskärlek och huma- nitet, och som en sådan hyllar honom ock det folk som framför andras med den hängifnaste kärlek lyssnar till hans lyras toner. *. * * Men ha vi i Snoilsky sett en helgjuten karakter, finna vi åter hos en annan, också inom vissa kretsar uppskattad skrift- ställare, en brist på enhet i karakteren som gör mannen till en dubbelnatur,' en af de underligaste företeelserna i hela vår moderna litteratur. Denne skriftställare är »tronens och alta- rets» väl aflönade försvarare, kritikern och skalden, svenska akademiens ständige sekreterare, herr doktor C'. D. af Wirsén. Uti Norbecks teologi säges om Kristi person, att det hos honom finnes utan sammanblandning och utan förvandling oupp- lösligt och oskiljaktigt förenade tvenne naturer, den menskliga och den gudomliga. Under den tid anmälaren sysselsatte sig med det lika ange- näma som själsodlande arbetet att studera Norbeck var inne- börden af denna paragraf honom alltid ett dunkelt tal. Ja, det kan icke förnekas, att han i sin blindhet ansåg den ej blott obegriplig utan absurd och stötande mot tankelagarne. Det kom emellertid för honom en tid då han i stället för med Norbeck gödde sin själ med våra moderna svenska skalder och omoderna kritici. Och se, detta studium kom honom att förstå, hvad som hos Norbeck synts honom dunkelt. Det blef herr af Wirsén förbehållet att genom verklig- hetens vittnesbörd för honom klargöra möjligheten af en dylik tvenne naturers oskiljaktiga och oupplösliga förening »utan samman- blandning och utan förvandling» i en person. Hos denne riddare sans peur om också ej sans reproche har man nämligen i en person förenade den visserligen icke mensklige men så mycket mer omensklige kritikern och den om också ej gudomlige så gudlige poeten, Med C. D. W:s kritiska natur ha vi egent- ligen här icke att syssla. Till den och den nya dubbelnatur den återigen sluter inom sig torde vi en annan gång, vid läg- ligare tid och tillfälle, få återkomma. Det är nu företrädesvis vid herr af Wirséns poetiska natur vi en liten stund vilja uppe- hålla oss. Den är icke så utan sin dubbelhet den heller. Vi sade här ofvan, att denna herr Wirséns natur är gudlig. På det ge ej mindre hans förut utkomna trenne diktsamlingar än hans nu senast i bokmarknaden synliga alster »Vid juletid», eklatanta prof. Men det är dock i dem en skiftning i gudlig- heten, som, om den också ej i det tillstånd den nu nått i sin utveckling kan annat än på det varmaste glädja hvarje vän af vår rena evangeliska lära, dock visar en viss inkonseqvens i författarens andliga hållning, som mera hedrar hans praktiska sinne än homogeniteten i hans själslif. I åtminstone de båda första af sina diktsamlingar visade herr Wirsén först och främst en del tendenser i den genren, att »lifvet först sitt värde af mod och kärlek (och dertill en i sjette budet uttryckligen förbjuden kärlek) har», som äro mycket svåra att förena med hans senare asketism, om man ej får vara så oartig »att verkligen tro på Strindbergs uppfattning »att engla- vingarne inte växte fram, förr än bockhuden tappat fällen.» Och i sin gudlighet var han ej så litet katolsk. För Madon- nan egnade han på denna tid en utpreglad dyrkan, om än denna dyrkan understundom tog sig något opassande former. Vi vilja t. ex. erinra om det i poemet »En evig lampa» befintliga ut- trycket om en ung sångare att han: »föi’ ingen dam tills nu brunnit, utom för vår fru.» Vi kunna icke neka till att ett sådant uttryck som »brinna för» stöter oss, som dock icke alls äro »katolska», när det tillämpas på jungfru Maria. Man vet ju i hvilken betydelse aposteln tar detta ord »brinner». Ja, vi gå till och med så långt, att vi i allmänhet ogilla, att unge män brinna för fruar, äfven der dessa fruar äro af den qvaliteten, att deras barn icke med fullt iakttagande af sanningens strängaste fordringar kunna kalla deras man för pappa. Detta uttryck hos herr Wirsén erinrar oss på ett för en så helig bard alls icke smickrande sätt om en så lättfärdig anekdot som den, att en gång en för- derfvad yngling, när hans vördnadsvärde far förestälde honom, 687 att han borde taga sig en hustru, ohöfviskt svarade: gerna pappa lilla, men kan du säga mig hvilkens. Dess bättre visar emellertid, som vi redan antydt, herr Wirséns senaste opus en både allvarligare och mera ortodox pregel. Venus och Bacchus ha ej längre i honom någon för- herrligare (i dikten åtminstone; herr Wirséns nuvarande enskilda lif känna vi ej till, anse det ock ligga utom äfven en med karaktersdrag sig sysselsättande literaturkritikers dom^ärjo). Den katolska madonnadyrkan har äfven, måhända genom inverkan af Strindbergs qvinnofiendtliga skrifter, lemnat rum för en mera rättrogen tillbedjan af hennes son. Kristusdyrkan — om den förste personen i gudomen talar herr af Wirsén just aldrig — är den röda träden i diktcykeln »Vid juletid». Emellertid ha vi mycket svårt att förlika oss med det slag af kristusdyrkan herr af Wirsén tagit patent på. Det är ej den Kristus, som gaf de gamla dogmerna ett nytt lif, som predikade fridens och kärlekens lära och till sist, då han på korset dog för sin tro, med sitt lif beseglade sin djerfhet att tänka fritt snarare än i enlighet med den tidens konsistoriella myndigheters uppfattning rätt samt af fariséerna på sin tid betraktades som folkförledare, det är ej mannen Kristus herr af Wirsén tillbeder, nej, det är Kristus som — lindebarn. • Det, för att tala på rena allvaret, barnkammarpjunk, som en dylik gudlighet utvisar, har åtminstone på oss gjort ett mycket obehagligt intryck, och dessa ideligen återkommande sockersöta fraser om »det återvunna barnasinnet» och att »det var ett barn som gaf mig handen», »ett heligt barn sin famn mig bjöd» o. d. synas oss snarare tyda på en utlefvad natur som blifvit barn på nytt än på en tnergfuH och manlig trosstyrka. Det ger oss ock anledning att antaga, att den nyvunna fromhetens källa snarare är att söka utom än inom den fromme sångarens eget bröst. Detta pjunk är det ena utmärkande draget vi tro oss ha funnit i den ortodoxvordne diktarens gudlighet. Vi komma nu till ett annat. Vi ha aldrig kunnat försona oss med den »kristliga» upp- fattning af barmhertigheten, som gör den till en sorts passe- partout till himmelriket, den välgörenhet, som utbetalas här för att bära ränta i en annan verld. Oss synes den stöta allt för mycket på procenteri för att ha något större värde än det en- dast mera systematiskt reglerade aflatskrämeriet. Skall man 688 sägas göra godt, bör man, synes det oss, göra det för andras, ej för sin egen skull och utan att genast beräkna ränta på det i himmelen. Den beräknande procentaruppfattningen i detta fall är emellertid det andra utmärkande draget vi funnit i den Wir- sénska diktens gudlighet. Och herr Wirséns sångmö hon kom- mer nog alltid att oss oätspord drömma om lön frän höjden. För resten vore det ju föga förvånande om för hennes fantasi den himmelske konungen tedde sig lik jordens monarker, som ju åt dem bland deras barn, som äro snälla och lydiga, icke en- dast ge stjernornas ideella mynt utan äfven understundom in- komstbringande platser och andra reella och räntebärande be- löningar. Denna pjunkiga öch beräknande gudlighet är det den Wirsénska sången nu är en tolk för. Om diktaren af verkliga inre skäl, genom en af hans lifserfarenhet betingad karakters- utveckling, kommit till denna ståndpunkt, eller om den blott är följden af yttre omständigheter, det må hans eget samvete svara för, vi vilja ej sitta till doms deröfver. Så mycket är dock säkert, att vi lika litet i hans dikter kunnat spåra gången af någon verklig karaktersutveckling, som vi kunna sympatisera med den lifsuppfattning de nu äro ett uttryck för. Emellertid vilja vi ej kriticera herr Wirsén så som han brukar kriticera sina motståndare. Derför må ock, sedan vi opponerat oss mot det i våra ögon motbjudande i hans diktning, äfven de förtjenster den nu utkomna samlingen eger få sitt erkännande. Dit räkna vi i första rummet dess fullkomliga frihet från all sammanblandning med författarens kritiskt-polemiska natur, vidare den enkla och osökta poetiska skönhet som de från den ofvannämda arten af gudlighet fria sångerna ega. Vi vilja i det fallet som ypperliga nämna dikterna »Juluppköp», »Små kängor», »Farmor» samt »Dockan och tennsoldaten». Hemmets och äktenskapets poesi kan svårligen få en skönare och älskligare tolkning än i dem. Att Svenska akademiens sekreterare i den yttre formen, hvad sjelfva vers- och satsbyggnaden beträffar, skall visa sig utan vank är ju helt naturligt. En för hans gamla sångmö karak- teristisk egendomlighet, som bär ett allt utom klädande drag af pretiositet, har författaren dock ej heller i detta arbete full- ständigt bortlagt, det är användandet af förskräckligt samman- satta, grant klingande flervåningsord, sådana som stjernljusom- glittrade och dylika. 689 Men med all sin formela fulländning kommer dock Wirsén, det äro vi säkra pâ, aldrig att vinna burskap utom de pieti- stiska eller liögkonservativa kretsar, som tilltalas af det med deras egen beslägtade i hans gudlighet eller glädjas ät hans blinda hugg mot allt hvad utveckling och framåtskridande heter. För den stora, opartiskt och fritt tänkande publiken kan han aldrig bli annat än motbjudande och allt inflytande på vårt folks andliga lif och utveckling har han afsagt sig i samma stund han svek det vackra löfte som han också en gång som ung gaf i orden: »Tag mitt löfte! Jag vill lindra, Hvar jag mäktar, till mitt sista, Med min sång mitt slägtes nöd.» Döf och blind för tidens största frågor och den djupa nöd hvarje af dessa tidens frågor och kraf fattad ande vill sträfva att i mån af sina krafter lindra går herr Wirsén sin väg till Kristi kors och indrägtiga platser, och allt längre och längre skiljer han sig på den från den tid han icke vill veta af och det folk som allt mindre och mindre vill veta af honom. Ty, det visar sig snart, det är en hård men obeveklig sanning som tonar i den Snoilskyska strofen: »Ve, att med förbundna ögon Söka följa diktens stig I en verld, som obegriplig För ens blick har slutit sig.» * * * En tredje af våra mera bemärkta skalder, som under 1887 framträdt med ett nytt verk, är J., U. Bååth. Bååth är en diktare, som genom de diktsamlingar han förut utgifvit redan intager en bestämd plats i vår samtida vitterhets historia. Det är en varm och lefvande sympati för tidens rörelser, en fin känsla för hans hemorts, den skånska slätt- bygdens, natur samt en originel och kraftfull om än litet hård och stundom nog mycket af provinsialismer lidande stil och form som utmärka hans föregående arbeten. En manlig och sjelf- ständig skaldenatur är det som uttalar sig i dem, och Bååths diktning torde, synnerligast i Sydsverige, der hans dikters diktion är lika naturlig som deras innehåll är tilltalande för alla, ha många upprigtiga vänner. 690 Det nya verk han nu framträdt med skiljer sig i mycket frän hans föregående saker. Det är en lång, versifierad skild- ring af hexoväsendet i Dalarne under Carl XI:s tid, gjord fullt objektiv, utan all slags tendens. I innehållet har den ingenting för Bååth karakteristiskt. Den kunde för dettas skull lika väl vara skrifven af någon annan författare. I formen deremot känner man väl igen Bååths egendomligheter, ehuru icke alltid till hans fördel. För vår del anse vi, att »Marit Vallkulla», så heter dikten, i sin skapares poetiska utveckling har föga be- tydelse. Den synes oss nästan som ett arbete till förströelse under hvilans dagar. Om skaldens lifsåskådning utvecklat sig i en eller annan rigtning sedan hans den närmast föregående dikt- samling såg dagen, det lemnar den läsaren i absolut okunnighet om. Författaren är så objektiv, att man ej ens annat än högst sporadiskt och ganska osäkert får fram någon hans egen stånd- punkt till det han skildrar. Man vet icke, hvad han tänker om detta egendomliga hexväsende, hvad han anser det bero på. Någon psykologisk förklaring af det i dess helhet få vi oj alls, och de antydningar till en analys af det enskilda fall af det, som dikten främst behandlar, hur och hvarför det griper Marit, är mycket ofullständig och mycket ytlig. Man antager att det som en smitta griper hennes genom den dystra och mystiska naturs inverkan, i hvart sköte hon vuxit upp, redan på förhand mottagliga sinne, då det rasar rundt omkring henne, men man mera får gissa sig till denna förklaring än ser den någonstans klart angifven. Och någon finare analys af hennes sinnesför- vandling, af hur hon så småningom indrages i den hemska vantroshvirfveln och allt säkrare och fastare gripes af den, det har författaren alls ej mäktat att ge. Hela Marits inre lif, hennes själshistoria är ytterst flyktigt behandlad, om ens be- handlad alls. Man får veta att den gamla »trollkonan» Elij inverkar på henne, men man får ingenstans se hvarken Aw eller hvarför hon kan göra det. Det inre lifvet i denna egendom- liga rörelse, hexeriet, som för en skicklig pejlare af mennisko- själens djup kunnat erbjuda så mycket, så oerhördt mycket af intresse, ett så mäktigt och bildbart stoff, det förmår herr Bååth alls ej tränga in i. Hvad han ger oss är endast, jämte många och långa naturbeskrifningar, en skildring af det yttre förloppet af en del af denna rörelse framkallade händelser. Icke ens för myndigheternas sätt att ingripa mot rörelsen har han kunnat blotta de inre driffjedrarne.. Den teckning han ger både af de båda prostärne, som grufva sig öfver saken, konungens befall- 691 ningshafvande, som inberättar den för styrelsen, styrelsen, som rådslår om dess hejdande och den kungliga kommissionen, som med eld och ris söker stäfja en sinnessjukdom, är blott en kostymteckning. Det fins intet lif, ingen anda i de mane- quiner författaren i alla dessa scener framfört. Lika litet som han förmår skildra det af vantro gripna folkets själslif, lika litet får man af hans framställning en aning om det inre lifvet hos dem, som sökte stäfja sjukdomen, hvarför de, som barn af sin tid, måste göra det med de medel de använde, och hvarför de ej kunde fatta rörelsen annat än lika groft vidskepligt som de, hvilka voro gripna af den. Denna frånvaro af all inre karakteristik anse vi vara dik- tens största brist. En annan synes oss ligga i det sätt, hvarpå dess naturmålningar äro gjorda. Herr Bååth har väl äfven förut ofta, när han skildrat naturen, användt för oss uppsvenskar rätt eget ljudande ord och användt ganska många epitet, men han har dock ej öfverlastat sin skildring med ord utan vanligen för- stått att ge bilden med få drag, men just derför också oftast fått den så åskådlig och klar. Denna enkelhet och klarhet saknas alldeles hos natur- skildringarne i denna dikt. De öfverflöda af detaljer så till den grad, att bilden ej kan sammanhållas af läsarens fantasi. Herr Bååth har begått det stora felet att försöka bli land- skapsmålare med ord. Men denna felaktighet mot poesiens lagar hamnar sig obevekligt. Man ser inte skogen för bara trän. Det fins intet för läsarens fantasi att utfylla, i stället allt för mycket att sammanhålla. Författaren borde af Strindberg lära, hur just de mest skisserade naturskildringarne, när de äro konstnärligt gjorda, äro de som verka bäst, etsa sig säkrast fast i minnet, stå klarast fram för fantasien, och gå tillbaks till de gamle gustavianerna, till Gyllenborg och Oxenstjerna till exempel och se, hur oändligt tröttande, hur opoetiskt och verkningslöst det utförda landskapsmåleriet blir öfverflyttadt på poesiens mark. Den landskapsskildring som i hela diktcykeln verkar bäst är den, der mängden af detaljer fått vika för en och den stämning den framkallar, sången »Åkrarne»! Den metriska form, hvari dikten är klädd, är stundom konstrik och ståtlig, mjuk och behaglig blir den mera sällan. Metern har som oftast hos Bååth en tung och något knagglig gång, rimmen kunde understundom falla sig naturligare och vara mera rena. I det hela tyckes författaren ej med lätthet bära den bundna formens rustning. Vår tro är ock att ämnet vunnit 692 betydligt pâ att behandlas i obunden form. Det hade dä kunnat fä utveckla sig vida friare, utan den i vers nödvändiga stränga koncentrationens, meterns och rimmets band. Kanske hade för- fattaren, fri frän allt detta tvång, kunnat i högre grad än nu egna en väl behöflig omsorg åt utbildandet af ämnet sjelft, åt själsanalysen och karaktersteckningen, och hans arbete sålunda kunnat blifva ett af lefvande gestalter fyldt konstverk, icke blott som nu en krönikeartad berättelse, att de och de sakerna tilldrogo sig i Dalarne på 1600-talet. * * Jämte dessa trenne redan kända och erkända skalder ha vi ock att minnas en ung debutant på den poetiska täflings- kampens arena, herr Daniel Fallström. Herr Fallström har redan sedan några år tillbaka haft att glädja sig åt rätt mycket bifall för de små dikter han tid efter annan publicerat i tidningar och tidskrifter och har deri- genom vunnit en viss popularitet. Denna popularitet bör icke förminskas nu, när han framträdt med sin sångmös alster sam- lade i ett elegant utstyrdt häfte. Någon originel och sjelfständig skaldenatur är herr Fall- ström visserligen ej. Tvärtom står han nog för tankeinnehållet i sina dikter i skuld till flere bland de mera representativa männen inom vår litteratur. Intryck från både Snoilsky, Strind- berg och Bååth äro ej svåra att påvisa. Men hvad man hos honom har att glädja sig åt är en sensitiv stämning — som dock stundom, såsom t. ex. i poemet »MortiaD, slår öfver i ett hyper- romantiskt manér, som man borde haft anledning hoppas vara en öfvervunnen ståndpunkt hos vår unga diktarskola ■— samt fram- för allt en sällsynt mjuk och musikalisk rytm. Oegentligheter i formen kunna nog uppletas i några af herr Fallströms verser, och någon sträng filning synas de knappast ha undergått. Men författaren har en egenskap som gör att man gerna glömmer detta. Han besitter en medfödd känsla för språkets välljud, som smeker och besticker, en naturlig lätthet att forma sina verser i de mest naturligt mjuka och böjliga rytmer, en instinkt för det musikaliska elementet i den lyriska versformen, som mången skald af gedignare värde kan afundas honom. En detaljkritik af de sånger, som bilda hans till julen ut- komna samling »I vinterqväll», förbjuder oss utrymmet att lemna. 693 Mest originella och tilltalande synas oss början af sängen om Bertram de Chamberty samt de rent kärnlyriska småstyckena »Aftonstämning», »Under länga vinternätter» och »Fjerran pâ enslig stig». Vacker och väl gjord är äfven den lilla land- skapsmålningen »Pä Ljusterön». Den ger ett förträffligt prof pâ, huru en naturskildring skall göras, för att den skall hälla sig inom poesiens råmärken och icke beträda måleriets. Mindre tilltalar oss den nästan komiska panegyriken af unge herr Fall- ström öfver unga fru Hartman, som redan »är stor», de patschouli- doftande sångerna »Leoline» och »Svarta ögon» samt de alldeles betydelselösa och helt och hållet privata hyllningarne ät grefve James Hamilton, hans slott och rapphönshundar. Utom dessa författare, som äro, tros vara eller kunna bli af betydelse för vår litteratur, har det förflutna årets bokmark- nad äfven bringat oss några arbeten, som, utan att vara af något högre värde, dock kanske förtjena ett omnämnande äfven utom det som kommit dem till del i den dagliga pressen. Ernst Wallmark har i samlingen »Från ungdomstid — Vid höstetid» lemnat ett bidrag till den seriösa poesien, som dock alls icke synes vara något äkta barn af hans glada och lefnads- friska sångmö, och den kände och uppburne ordensbrodern Occa, August Strindbergs bror, har i »Från ordnar och samqväm» gifvit ut en samling sånger som han i flere af hufvudstadens mänga ordenssällskap lifvat sämningen med vid både glada och högtid- liga tillfällen. För dem som varit med vid dessa är samlingen utan tvifvel en kärkommen minnesgäfva. Men vi tro att äfven andra med nöje kunna läsa den anspråkslöse tillfällighetsdiktarens alltid varmhjertade, ofta formelt dugtiga qväden. Diktsamlingar ha äfven utgifvits af herrar Hamilton, Lind- foré och Benzow, men vi tro oss göra både allmänheten och bemälde herrar en tjenst genom att lyfta på hatten och gå förbi dem, alldeles som d:r Luther i tiden gjorde, när det var något ställe i den heliga skrift, som var för benigt för hans enkla menskliga förstånd. »Sverige har fått en ny skald» — så lyder det tämligen enstämmiga omdömet af dem, som läst hr Perser von Heidenstams för kort tid sedan utkomna diktsamling Vallfart och Vandringsår, ett omdöme, i hvilket vi för vår del af allt vårt hjerta instämma. Det som först och främst frappe- rar oss hos dessa dikter är deras nyhet, deras originalitet. Vi äro just ej bortskämda med den egenskapen i våra »poemböcker» af yngsta datum, naturligtvis med undantag af dem som bära namnet på de två, tre äldre mästare, som ännu äro verksamme bland oss. Hos de »unge» har det varit mest efterklang, väl- kända situationer eller känslor, besjungna på välkända manér. Denne författare har deremot gått sina egna vägar och han har haft talang nog att forma sin sång på egen melodi. Endast hvad han sjelf sett och känt är det han upptager till behandling, och som hans syn varit skarp och hans känsla glödande, är hvad han bjuder i de flesta fall ursprunglig poesi, en sådan, som bär hans signatur och ingen annans. Hr Heidenstam har i flera år vistats utomlands, mest att döma af ämnena i hans dikter, i Paris och Orienten. Sin konst- närsbana har han börjat som målare, men en inre brist på öfver- ensstämmelse med desse män, som »oftast utan snillets själ fått snillet samladt endast i sitt öga», dref honom att kasta bort målarens pensel för att gripa skaldens penna. Målarens blick besitter han emellertid i ovanlig grad, och den har följt med honom på hans studier af verlden och menniskorna. Man märker lätt att han med utomordentligt välbehag frossat i de färgrika syner det gamla sagolika österlandet ännu i sitt förfall i så fullt mått erbjuder, och han har med stor koloristisk talang vetat återgifva karakteristiska bilder derifrån. Med äkta artistisk förkärlek föredrager han orientons pittoreska kaos vida framför våra europeiska formalistiskt ordnade förhållanden, och han skildrar »Sancta Vesterlandina», d. v. s. den europeiska civilisa- tionen, såsom den der far kring jorden och ödelägger ej blott ländernas poesi utan äfven folkslagens goda egenskaper och af 695 den naiva, enkla naturmenniskan skapar en hycklande, illslug, förrädisk skurk, i stånd att begå hvad brott som helst för att komma i besittning af den penningpåse »kulturen» lockande svänger mot honom. Det är emellertid ej endast till koloriten hr Heidenstam är österländsk. Han har äfven till den grad lyckats införlifva sig med den orientaliska verldsåskådningen, att man ofta tror sig ha en österländing att göra med. Detta österländska kynne ger sig bland annat tillkänna i utpräglad sensualism, en hänförd dyrkan af njutningens religion, som stundom antager rent dityram- biska uttryck. Detta har ej kunnat undgå att väcka en i viss mån berättigad protest hos dem, som här ha en diametralt mot- satt åskådning, och med all vederbörlig respekt för »den store Pan» och »den heliga gamla» — med hvilken senare skalden menar, »den gamla menniska, som tusenåriga utopier till trots, ännu är vår drottning» — tyeka äfven vi mera om förf., då han inskränker sig att skildra österlandets verld och det egen- domliga lif der lefves, än då han i full ornat uppträder som de nämda gudomligheternas offerprest. Som skildrare är han i allo förträfflig; det hvilar en färgglöd och en glans öfver hans målningar, som är beundrandsvärd, och den sinnrikhet, hvarmed han format sina legender och berättelser, förlänar ett ytterligare behag åt de skiftande taflorna. Ett fel är emellertid hos hr H. allt för mycket fram- trädande: han vårdslösar mer än lofligt i den yttre formen. Oegentliga rim stöta vi på öfverallt, och ofta löper versen knagg- lig som en illa stenlagd gata, der man till på köpet ibland är färdig bryta benen af sig vid öfvertäckta, gapande tomrum. Men till ersättning mötes man ej sällan af fulltoniga strofer af både klangfull och haltfull skönhet, som visa förf:s ovanliga för- måga äfven i denna väg, när han riktigt vill begagna sig af den. Och hvad som ej minst utgör ett fullgodt bevis på en skalde- begåfnings äkthet, de bilder han använder utmärka sig ofta för en slående originalitet och träffsäkerhet. Läsaren kan sjelf döma af ett par prof: »Vid närmsta torget står en saracenergraf, omkring hvars skumma inre, der ej fot får trampa, det gyllne gallret snor sig med sin röda lampa som mndt en negerarm en ring med en rubin. — — då skär med ens en ånger djupt i hjertat inne, och den förföljer henne mitt i segerns stund som envist lyktans ljus förföljs af läderlappen. 696 Ur vinets röda löf på husets vägg, der sken som löjet i ett röfvarskägg den blanka värdshusskylten Gyllne Hjorten. Och snart förstod jag, att jag stört en klubb, som skylde himmelstornande bekymmer en stund med flaskan, likasom man skymmer en obelisk på af stånd med en nubb. * * * Dä utrymmet ej tillåter oss att mera i detalj fördjupa oss i det intressanta dikthäftets innehåll, få vi nöja oss med att här namngifva några af de mest framstående styckena. Mest till sin fördel visar sig förf, onekligen i bokens första afdel- ning, Österländska minnen och myther, der han lemnar oss sina stämningsrika bilder från landet af »tystnad och färg». Här möta oss än bilder af intagande behag som Molnet och De tre frågorna, än kraftigt utmärglade, som i Isy ssystrar nes bröllop och Mahmudtrutus, än djuptänkta som i Djufars visa, Damaskus och Ett stenadt land, att ej nämna flera. Gremensam för dem alla är den beundransvärdt väl träffade lokaltonen. — Äfven af- delningen Erån Östan och Vestan, innehåller flera haltfulla dikter, såsom Spegeln, Bland Ättikas svinaherdar och. framför allt Namnlös och odödlig, måhända den förnämsta dikten i sam- lingen. — Ensamhetens tankar, en samling reflexionsdikter, är väl, i sin helhet betraktad, bokens svagaste moment, men den gifver en god inblick i förf:s egna stämningar och innehåller dessutom ett par stycken af värde, framför allt det djupt kända lilla stycke som bär öfverskriften VII. Hr Verner von Heidenstam framstår i detta sitt första arbete, hvilket röjer ovanligt litet af debutantens omognad, som en modern skald i ordets egentligaste mening. Ett drag af pessimism återfinnes äfven i detta,diktaranlete, liksom det funnits mer eller mindre utpräglade hôs de flesta af seklets »representative män» inom reflexionsdiktens område, från Byron, Heine, Musset, Leopardi till Ibsens och Rydbergs. Men fullt på sin egen mark står som nämndt den unge diktaren. Han är härtill i främsta rummet att lyckönska, och poesiens vänner ha af denna orsak dubbel anledning att hoppas, att inom kort af hans hand erhålla nya diktalster, präglade af samma origina- litet, men än mer fulländade i formen, eller i allo helgjutna uttryck af en begåfning, som i så många afseenden höjer sig betydligt öfver det vanliga måttet. J. A. JR—m.