En roman ur verkligheten.

Fortsättning af grefve A. F. Muncks lefnadsöden.*

I.

Protokoll inför hertigen af Södermanland af 10 april 1792, inne-
hållande bekännelser, förmaningar, instämmande inför Guds domstol
m. m. dylikt. —• Promemoria af sedelfabrikören Carl Fredrik Berg-
klint med fullständiga upplysningar öfver skedvattensfabriken på
Drottningholm, konsten att upplösa limningen på sedlarne och dit-
sätta ny inskription; notiser om kungliga personer som brukat till-
verka sedlar; förslag att köpa en jude till rymning i händelse af be-
hof etc. — Invändningar af Munck i egenskap af den förföljda oskul-
den, hans ansökan att få till riket återkomma för rättegångs anstäl-
lande. — Protokoll i högsta domstolen den 6 okt. 1794. — Protokoll
inför Gustaf Adolf af den 24 okt. 1794.

Sedan på hans höghet hertigens nådiga befallning capi-
taine mecanicus Carl Apelquist och bokhållaren vid sked-
vatnsfabriquen på Drottningholm Carl Fried. Bergklint sär-
skildt blifvit förekallade och hörde öfver de berättelser och
bekännelser the dels till högstsalig hans kongl. maij:t glor-
vördigst i åminnelse, dels till hans kongl. höghet hertigen
ingifvit rörande tillkomsten och beskaffenheten af the falska
krigscommissariatets polletter eller så kallade Fahnhielmske
sedlar, hvarom undersökning börjats uti kämnersrätten och
icke allenast förenemde bekennelse ärkent, utan ock begge
inför Gud och på deras samveten bedyrat rigtigheten af hvad
förenemde berättelser innehålla, så förekallades ensamt herr

* I enlighet med vårt löfte i förra häftet, meddela vi nu några
af de i Riksarkivet förvarade originalhandlingarna, bestående af proto-
koll, bref m. m. Det besynnerliga och särskildt i Muncks egna epist-
lar mycket varierande stafsättet hafva vi bibehållit. För öfrigt må
anmärkas, att åtskilliga af här meddelade papper varit i utdrag tryckta
i Sv. Biogr. Lexikon och annorstädes. Flera ega dock hela nyhetens
behag, såsom fallet torde vara med den utomordentligt klassiska
promemorian af Bergklint m. m.

Ur Dagens Krönika. VIII, 4, 5.	22
338

presidenten grefve Blunck, hvilken på hans kongl. höghets
nådiga befallning var uti rummet utanföre närvarande, och
af hans kongl. höghet förehölls hvad emot honom af nemde
personer blifvit angifvit, samt att hans kongl. höghet i ett
mål af så särdeles beskaffenhet, velat af honom sielf höra
rätta och uppriktiga sammanhanget, hvilket grefve Munck
anmodades och befaltes upgifva.

Grefve Munck berättade att han af capitaine Apelquist
sielf blifvit ombuden tillhandla sig thesse sedlar, dem grefve
Munck då viste vara falska och af Apelquist eftergorde men at
Apelquist förmält sig thertill af kongl. maij:t blifvit anbefald,
för at genom deras förväxling förskaffa penningar at användas
vid riksdagen uti Gefle ; at grefve Munck thertill satt tro då
han viste at Apelquist haft bestyr, ej allenast om ryska im-
perialers förfärdigande, dem grefve Munck på herr presidenten
dåvarande statssecreteraren Ruuths ifrån kongl. maij : t gifne be-
fallning af Apelquist emottagit, för at sedermera öfversändas
till bemelte baron som då vistades uti Finland, utan ock af
Apelquist blifvit underrättad, att thenne senare genom grefve
Ruuth hade kongl. maij:ts befallning at eftergöra ryskt pap-
persmynt. Grefve Munck hade på thetta sätt tillhandlat sig
fyratiosjutusende femhundrade tio riksdaler falska sedlar,
them han vid emottagandet altid betalt dels med riksgälds
dels med egne och utrednings commissions sedlar, och för-
mälde grefve Munck thet Apelquist ännu hade en af honom
till Apelquist skedd förskrifning stor sextusende riksdaler, som
han för desse Fahnhielmska sedlar betalt; så snart grefve
Munck ärhållit underrättelse at juden Aron Isac, som sig af
grefven sådana sedlar tillhandlat, blifvit i Åbo arresterad,
hade han, på det juden som oskyldig ej skulle blifva lidande,
genast om deras inlösande föranstaltat i then mon the åter-
fås kunnat och för alla vidgådt, thet bemelte jude Fahn-
hielmska poletter af grefven verkeligen köpt till thet antal
som han i Åbo uppgifvit. Oagtadt flere af hans kongl. hög-
het giorde allvarsamme förestellningar om en ren och uprig-
tig bekennelse, förblef grefve Munck vid hvad han härom
anfört, hvårföre han befaltes afträda; och sedan hans kongl.
höghet beslutit, at med nu i ett annat rum tillstädesvarande
capitaine Apelquist och bokhållaren Bergklint confrontera
grefve Munck, så förekallades de alla tre, då i grefve Muncks
närvaro the förre på det strengaste förehöllos att bekenna
sanningen och sig påminna thet the stodo inför then öfver-
339

het, som af Gudi är tillsatt, och hvilken magten är lemnad,
them oskyldigom till hägn och the brottslige till skräck och
straff. Apelquist och Bergklint befaltes therpä särskilt be-
rätta thet them med desse sedlar bekante förlopp, hvilket
aldeles instemde med hvad the skrifteligen upgifvit och thetta
protocoll bilagt finnes, förklarande sig vara^beredde at lefva
och dö pä sanningen af hvart enda ord theraf; förnekandes
Apelquist at hafva någon förskrifning af grefve Munck och
,at således thess föregifvande att ännu hafva hans obligation
(stor 6,000 rd.) vore aldeles ogrundat. Grefve Munck för-
blef vid hvad han ofvan anfört at Apelquist bedragit honom
at tro desse sedlar gorde på kongl. maij:ts befallning, och
at han them, på sätt berördt är, betalt till Apelquist, til-
läggandes hvad Bergklint angår, thet vöre han i så måtto
oskyldig, som grefve Munck på Apelquists honom gifne an-
ledning af kongl. befalning, såsom en fölgd af then befall-
ning han efter sin egen bekennelse af presidenten grefve
Ruuth fådt om ryska pappersmyntet, öfvertalt Bergklint at
härtill låta sig bruka, men Bergklint förklarade under ytrande
af all ärkensla för de välgerningar grefve Munck honom
gordt, at sanningen och thess samvete ej tillät honom af-
gifva annan än thess redan gorde bekennelse, enligt hvilken
grefve Munck varit then som aldraförst talt vid honom om
thesse sedlar och sagt sig vara af kongl. maij:t anbefald at
om desammas förfärdigande besörja ; at Bergklint väl en gång
inför Guds domstol finge råka grefve Munck, då han skulle
vara honom ansvarig för thet brott och then olycka, theruti
grefve Munck honom och Apelquist infört. — Slutligen och
efter et långt .förhör thesse personer emellan under the kraf-
tigaste och allvarsammaste förestellningar at berätta sannin-
gen och sedan the å ömse sidor anropade Gud till hämnare
öfver sig om the ej sådant fullgordt, ärkende grefve Munck
then del af nemnde personers bekennelse, at han rådt them
skylla på capitaine Scheldon, som skulle han varit orsak,
at thesse falska sedlar blifvit gorde och at han verkeligen
ärhållit then af them upgifne summa nittio tretusende tre-
hundrafemtio rd. (bko), men at utom the fyra tio sjutusende
rd. som genom grefvens hand kommit i rörelse, the öfrige
genom grefve Muncks försorg voro förstörde, och at grefve
Munck för att dölja personer | och ej draga flere i denna
olycka, hvilka personer han aldeles nekade upgifva, ej genast
velat tillstå hela summans undfående. I alt öfrigt förblef
340

Jikväl grefve Munck vid sin första bekennelse, at Apelquist

honom förledt under föregifvande att thesse falska
voro gorde på kongl. maij:ts befallning. — Sedan
tvenne personer afträdt och grefve Munck åter ensam
inkallad, täcktes hans kongl. höghet förehålla honom



sedlar
dessa
blifvit
huru-



som hans kongl. höghet med afsky och sinnesrörelse afhördt
hvad nu i detta mål förefallit och theraf inhemtat ett up-
förande af grefve Munck ovärdigt en svensk medborgare och
en man af hans stånd. Utom en af honom ärkend och med
omstendigheter styrkt bekennelse af en så beskaffad delagtig-
het och åtgärd i thetta brott, som vid en laglig beifran skulle
ådraga honom den bestraffning som 8 cap.: 28 jemfördt med
61 cap: 18: missgerningsb. utsätter, hade grefve Munck in-
för hans kongl. höghet blifvit beträdd och måst ärkenna
ej allenast at han undandölgt rätta sammanhanget, och at
han verkeligen emottagit en vida större summa af thesse
falska sedlar, än then han upgifvit, utan ock at han velat
råda Apelquist, at häruti indraga och beskylla en oskyldig
person, capitaine Scheldon. Hans kongl. höghet kende sin
försäkran och hvad under thess styrelse varande Svea Land
och folk af hans kongl. höghet äga at fordra samt at hans
kongl. höghet i följe deraf borde låta lagens stränghet drabba
en person, som sig i så hög måtto förbrutit och sig afklädt
de första principer af heder och ära; men då hans kongl.
höghet sig ärinrade then nåd grefve Munck åtnjutit af högst-
salig hans kongl. maij:t och thess förre tienster, som gifvit
anledning till thess uphöjelse så till ämbete, som andra
hederstecken, och at hans kongl. höghet ej kunde låta lagens
strenghet öfvergå grefve Munck utan at tillika kasta skugga
på en konungs nådebetygelse, för hvars älskade minne, hans
kongl. höghet, jemte alla rättsinte Svea inbyggare, bär den
oinskränktaste vördnad; af sådan orsak hade hans kongl.
höghet beslutit, at grefve Munck then nåd vederfaras skulle,
thet må han, sedan han förut besorgt om betalningen och
infriande af the utaf honom emottagne falske sedlar eller
poletter resa utrikes, emot förbindelse at ej mera till riket
återkomma; och ålåge honom, sedan han på utländsk botn
ombytt namn, besörja at underrättelse hitkommer thet han
aflidit, då ordenstecknen äfven borde hit återsändas, och han
här som död anses och vapnet på sådan grund nedtagas.

Grefve Munck ärkende med djupaste vördnad hans
kongl. höghets nåd, hvarigenom hans slägt undgick en skam-


341

fläck, som vid en laga beifran af brott vore oundvikelig;
han utfäste och förbant sig på det heligaste, at noga full-
göra hvad hans kongl. höghet honom nu ålagt, samt at sedan
ordenstecknen voro hitsände och han sig såsom död här an-
gifvit, aldrig bjuda till at återtaga sitt namn eller förskaffa,
sig the aflagde ordensteknen. Dock försäkrade hans kongl.
höghet grefven thet han så länge han verkeligen lefde skulle
som pension få behålla sin innehafvande lön 1,666 rd. 32
sk. Sedermera betalte hans kongl. höghet, thet skulle et
protocoll häröfver författas, af grefve Munck skrifteligen är-
kennas och sedermera jemte the hithörande handlingar af
hans kongl. höghet förseglas med påskrift at uti riksarkivet
noga förvaras, utan tillstånd at öpnas utan kongl. rnaijds
egen nådigste befallning. Grefve Munck afträdde och hans
kongl. höghet slöt denne öfverläggning.

Upläst och vidkient enligit hvad min härhos bifogade
skriftliga tillegning innehåller.

A. F. Munck.

Såsom på hans kongl. höghets nådigste befallning här-
vid närvarande underskrifva

Ut supra

Carl A. Wachtmeister.

R. Drotz.

E*. F. Ta-ufce.

Justeradt

OARL.

Stockholm den 10 april 1792.*

* Enligt bref från bibliotekarien Gjörwell till professor J. H.
Lidén (K. Bibliotekets samlingar) af 30 maj 1792 lemnade Munck
Stockholm den 26 april eller dagen före Anckarströms afrättning.
Han begaf sig icke utan angenämt sällskap till utlandet, ty han åt-
följdes af mamsell Aasst, såsom Gjörwell uttrycker sig, hans «bisofver-
ska och vår största dansös». — Gjörwell tyckte för sin del, att det
varit lämpligast att sätta M. på Munkholmen, det ensliga klipp-
fängelset utanför Throiidhjem!
342

Pro Memoria.

År 1787 uti slutet af november månad kom jag öfver
till Stockholm på högvälborne herr grefven och presidenten
Muncks kallelse för den lieson jag hade med Bergshauptman
Nordenskjöld uti Alchernien. Till Drottningholm flyttade
jag strax, hvaräst jag i förening med Bergshauptman Nor-
denskjöld arbetade uti Alchernien til slutet af februari må-
nad 1789 och ensammen ända til slutet af maj månad 1790.

Ända til den 1 april 1790 förseddes jag af grefve Munck
med alla behofver, men penningarne til matens upköpning
tog grefven ej af sina egna medel utan gick slotts cassan
därföre uti förskatt, och skedvattens fabriquen som inrätta-
des både till skärm och stöd för alchernien har nu fått be-
tala desse räkningar. Ifrån d. 1 Aprill 1790 började jag
niuta lön som bokhållare vid Skedvattens Fabriquen stor
150 rdr.

Vare långt ifrån mig at vilja glömma, det grefve Munck
under min varelse på Drottningholm gordt mig ganska mycket
godt och haft för mig likasom en faders omsorg: jag skullo
därföre altid mot honom varit tacksam. Jag har sökt at
göra honom til viljes och jag finner med häpnad och rys-
ning at min beredvillighet gått för långt. Dock huru skulle
jag kunna misstro en grefve Munck hvars oegennytta var
beundrad af alla och man trodde honom både älska och
vara älskad af sin konung och hafva del af konungens dju-
paste hemligheter. Efter detta företal får jag nu uti djupaste
underdånighet komma till sjelfva saken.

Den 5 augusti 1791 råkade jag högvälborne herr gref-
ven och presidenten Ruuth på vägen til mig. Sedan grefven
skildt sig ifrån hof-camreraren Vettervik, som var uti hans
sällskap, sade grefven: Jag är sänd ifrån kongl. majestät
med befallning til er att blifva medarbetare uti en sak af
högsta vigt, hvars utgång beror på skicklighet och lycka och
framförallt kräfver tystlåtenhet, och vet at om ni uptäcker
något häraf til hvem det vara må utom oss som däri nu
taga del, så skal ni försvinna och sättas där hvarken sol
eller måne skall lysa eder: gif mig nu eder försäkran och
ed! detta gjorde jag straxt med detta tillägg: jag har altid
önskat at i sjelfva verket kunna visa den kärlek jag bär för
min konung; mit lif, alt är til hans tjenst. Grefven sade
343

då: Flere regerande furstar och isynnerhet förra konungen
i Preussen* har eftergordt främmande mynt; och under det
krig, som han hade med Ryssland gorde han alla sorter
ryska penningar. Konungen har därföre befalt at ryska
hancosedlar skall eftergöras. Capitain Apelquist arbetai’ på
atiraillerne och ni skal sedan hjelpa honom at göra dem.
Han har gordt många fåfänga försök men nu sluteligen hittat
på rätta sättet at kunna uplösa limningen för at vid en ny
limning kunna få den inscription som är uti ryska sedlarne.
Detta hoppas jag skall bättre löna sig än som ryska gull-
myntet vi gorde under kriget til lika halt med det rätta,
ty på det tappade vi men ej vant. Intet samvete bör ni
göra er häröfver; ty fast vi nu hafva fred så blir ändå al-
tid ryssen vår naturlige fiende. Gå nu til capitain Apel-
quist, säg honom at ni talt vid mig, så får ni vidare både
se och höra hvad som är gordt och skall göras.

Strax förfogade jag mig til staden och up til capitain
Appelquist och tog jag från den dagen del uti beredningarne
til detta arbetet. Atiraillerne flyttades nu och småningom
til Drottningholm.

Någon tid härefter var jag hos grefve Munck, då sade
han til mig: jag känner hvad commission ni fått af konun-
gen igenom grefve Ruuth, men ni får aldrig låta märka er
för Ruuthen at jag vet utaf ryska pappersmyntet; annars
har konungen sjelf sagt det åt mig och satt mig som in-
spector uppå grefve Ruuth för det bedrägeri han brukade med
gullmyntet. Därpå målade han grefve Ruuth med de svar-
taste fårgor och sökte at betaga mig alt förtroende för grefven.

Uti slutet af augusti månad blef jag upkallad af grefve
Munck, då han sade til mig: Jag har konungens befallning
at låta göra de så kallade Fahnhjelmska sedlarne; länge-
sedan har jag tilsagt capitaine Appelquist härom och en del
af beredningen har Appelquist redan färdig: saken tyckes
väl vara farlig, men är det ej så mycket i sjelfva verket,
ty sedan ni fått dem färdige växlas de bort på ryska grän-
sen mot utredningens obligationer, hvilka ryssarne vilja blifva
utaf med. Judar har uti alla tider gordt falskt mynt och
sådana 1—tlappar som Fahnhjelmske sedlarne göra de utan
möda: uti Fredricshamn är ock et sådant fabrique. At tiga
och ej för någon menniska omtala dätta finner ni nödvän-

* Fredrik den store.
344

digheten utaf; och talar ni något härom för hvem Bom helst
är er olycka viss. Akta er i synnerhet för grefve Ruuth.

Det var först i början af detta år som grefve Munck
sade till mig : Konungen känner ej denna plan ; men så snart
den reusserat skola vi säga det för konungen och gifva ho-
nom vinsten.

Så snart juden var fast och vi däraf fått del, rådde vi
grefven at uptäcka för konungen altsammans, men detta blef
aldeles afslagit. Emedlertid plågade grefven oss med många
förslager: sista gongen han var til capitain Appelquist eller
den 15 mars har han velat at capten skulle skylla på Schel-
don och Scheldon på lagman Håkanson och revisions secre-
teraren Lostbom ; detta sista berättade capitain mig när jag
kom ifrån grefve Ruuth och beslöt vi då at inberätta saken
til konungen, som vi och giorde samma dag igenom grefve
Ruuth samt dagen härpå eller den 16 mars inlämnade vi
vår underdåniga skrifteliga berättelse.

Samma dag var jag hos grefve Munck: då sade han
till mig: ni är oskyldig, Bergklint, och jag har sökt frällsa
er; jag har ock hos hans excelence riks-drottsen redan för-
klarat er oskuld, men ni måtte ock hjelpa mig; om riks-
drottsen skulle fråga er så skall ni säga at capitain Appel-
quist narrat både eder och mig in uti denna saken och sagt
at han haft konungens befallning att göra dem ; at konungen
behöfde penningar til riksdagen m. m. som jag ej det min-
nes. Nej, svarade jag, aldrig säger jag en osanning — ja,
då måste ni rymma — hvad fördel vinnes härigenom? Om
herr grefven köper en jude at rymma, det är bättre —
konungen tillåter det ej, ty han vill åt min person; Appel-
quist skall ock rymma, jag skall gifva eder tvåtusende rix-
daler uti banco och så många ducater jag har; sedan skall
jag föda er uti Ängland och åt Appelquist skall jag skaffa
en hederlig pension; innom tvänne timmar vil jag hafva
svar och i dag skall rymningen nödvändigt ske, ty sedan
är det för sent. — Alt sedan har jag icke varit hos grefve
Munck ehuru jag haft täta efterskickningar; med tilsägelser
at jag skulle komma sent på afton; att det icke var mig
han ville något ondt, utan capitain Appelquist ville han åt.

Ottahundra femtio rdr fick jag af grefve Munck; dem
tog han tillbaka; slog couvert ikring och lade uti sitt pen-
ninge skrin samt skref uppå at de ej hörde honom till. Ett
silfverur och en klädning äro nu hos mig ständiga påmin-
345

nelser om grefve Muncks djerfva befalning och min snara
lydnad. — Hela beloppet af Fahnhjemska sedlarne steg sig
til nittiotre tusende trehundrade femtio rdr och de sista läm-
nades den 8 januarii om morgonen.

Inlämnat den 6 aprill.

Carl Fredric Bergklint.

Anmärkningar mot protokollet.

När jag kom ifrån riksdrottzen, till vilcken jag giorde
aldraförst mitt förtroende at jag handlat Fanehielmarne af
Appelquist, gick jag sedermera till Appelquist och under-
rättade honom, at jag hos riks-drottzen upgifvit honom så-
som min man, då han svarade: »Men vårföre inte heller
skylla på juden och låta honom bli en saccrifice». Jag sva-
rade, att utaf mitt förhållande med juden till närvarande tid
borde han se, at jag eij ärnade Sacrifiera någon oskyldig men-
niskia. »Ni torde — tilläde jag — med giltiga skiäl kunna
skylla på Scheldon som jag altid misstenckt vara med ehr
uti complott uti både ryska och Fanhielmska penninge saken,
då jag nu legger härtil, at han under 3:ne månaders tid bodt
hos ehr».------

Stockholm den 19 april 1792.

A. F. Munck.

Muncks lejdeansökan.

Stormägtiste allernådigste konung!

Eder kongl. maj:ts chargé d’affaires kongl. secreteraren
Lagersvärd har ifrån Genua skickat mig utdrag utaf hans
excellence rickskanzleren riddaren och commendeuren af eder
kongl. maj:ts orden högvälborne herr friherre Sparres depeche
datterad Stockholm den 24 juli, varuti mig lemnas den glada
förhoppning att få stånda uti Svea håfrätt för rätta efter
hvad jag tiltror mig med nya bevis styreka min oskuld rö-
rande det orimmeliga brott vårföre jag blifvit anklagad.
346

I grund häraf anhåller jag i diupaste underdånighet
hos eder kongl. maj:t om tilstånd at på leijd til riket få
återkomma och at få i laglig ordning begynna min processe
emot hans excellence general guvern euren riddaren och com-
mendeuren af eder kongl. maj:ts orden herr grefve Ruuth
tillika med capitain mecanicus Appelqvist jemte alla de
som äro förfalskare och äfven de som förfölgt mig och som
kienna rätta sammanhanget och förfalskningen af de uti
Stockholm begynte och sedermera på Drottningholm arbetade
svenske och ryske penningar. Desse herrar och männ lärer
icke kunna undandraga sig at lageligen med ed bestyreka
om det är jag som giort falska penningar, eller om det är
jag, som befriat Sverge och Ryssland ifrån et redan uti ar-
bete stält och til en del redan fulbordat bedrägeri.

Uti förhoppning utaf eder kongl. maj:ts nåd och rätt-
visa, har jag nåden med djupaste undersåtliga pligt och vörd-
nad framhärda

Stormägtigste allernådigste konung

Eder kongl. maj:ts

allerunderdånigste och tropligtigste tienare
och undersåte

J. F. MancÅ-,

Pisa d. 3 september 1794.

Protocoll hållit uti kongl. maij:ts högste dom-
stol eller justitiæ revision 1794 den 6 October.

Närvarande :

Hans excellence herr riksdrottzet m. m. grefve Wacht-
meister. Hofrättsråderne v. Böhnen, Hisinger, grefve Taube
och lagmannen Widergrén. Professoren Calonius. Härads-
höfdingen v. Ackern.

Justitie-cancelleren Lode upkom och anmälte, at sedan
til kongl. maij.t för detta presidenten m. m. grefwe Munck
insändt underdånig ansökning om nådigst tillstånd at på
leijd till riket återkomma för at så väl genom nya skäl,
347

som äfven rättegångs anställande emot hans excellence, ge-
neral gouverneuren m. m. grefwe Ruuht och capitain meca-
nicus Carl Appelqvist, få updaga sin oskuld, samt från sig
leda all den brottslighet uti tillvärkning af falske krigs com-
missariatets polletter, hvarföre han varit angifven ; så har
kongl. maij:t i nåder velat deröfver inhämta dess högste
domstols underdåniga yttrande; till underdånigt följe hvaraf,
justitiæ-cançelleren, som ärhållit befallning at denna kongl.
maij:ts nådiga villja högste domstolen meddela, nu öfver-
lemnade samma ansökningsskrift, med tillkännagifvande där-
jemte at på det högste domstolen måtte komma til ärforder-
lig kundskap om alt hvad som rörer det brott, hvarföre
grefve Munck blifvit förelagd at sig utur riket begifva, samt
hvad som til hans öfvertygande därom förelupit, så har
kongl. maij:t i nåder tillåtit, det högste domstolen må äga
at infordra de handlingar uti samma ämne, hvilka på nå-
digste befallning blifvit, under den 12 maij innevarande
år, til förvarande, uti Svea hof-rätt inlemnade.

Med underdånig anledning häraf fick undertecknad pro-
tocollssecreterare genast befallning, at försedd med en från
hans excellence herr grefven och riksdrotzet nu aflåten
skrifvelse, hvarigenom hofrätten om kongl. maij:ts nådiga
förordnande angående ofvanförmälte handlingars utlemnande
förständigades, til hofrätten nedgå samt därifrån handlingarne
uphamta. Och sedan efter någon stunds förlopp, underteck-
nad med berörde handlingar återkommit, blefvo såväl de-
samma, som den underdåniga ansökningsskriften, upläste.

Häraf inhämtades at då vintertiden år 1792 flere fallske
commissariatets polletter befunnits vara bland allmänheten
kringlöpande, och handlanden, juden Aron Isac, blifvit för ut-
prångling af dylike sedlar, i Åbo häcktad, samt han, såsom
fångesman til dem, upgifvit för detta presidenten m. m.
han grefwe Munck, så har bemälte grefwe genast widgådt det
samma sedlar til Aron Isac förväxladt, men därwid före-
gifvit sig hafva desamma emottagit af personer, dem han
dock icke i förstone kunnat förmås upgifwa; derefter och
sedan hos kongl. maij:t så väl capitainen Appelqvist, som
bokhållaren Bergklint uti afgifne skriftelige bekännelser, an-
dragit at de, uppå af grefwen uti högst salig hans maij:ts
konung Gustaf den tredies namn, ärhållen befallning, för-
färdigadt fallske commissariatets polletter til et antal af nittio-
tretusende trehundrafemtio rdr b:co har grefwen uti förhör
348







inför hans kongl. höghet herrtigen af Södermanland, den 10
aprill samma år, först ärkändt sig hafva af Appelqvist, emot
betalning, dels i riksgäldsmynt, dels ock i obligationer, till-
handladt en summa af fyratiosiutusende ferahundradetio rdr
b:co uti polletter, dem han väl vetat varit fallske och af
Appelqvist eftergiorde, men dock emottagit af den anledning
at Appelqvist skall hafva försäkrat honom at desamme blif-
wit på högstsalig hans maij:ts befallning tillvärkade, samt
deras försäljning och utprångling åt honom, Appelqvist, up-
dragen.

Men sedermera har grefwen denna bekännelse i så måtto
förändradt, som grefwen vidgådt, det han hela det af Appel-
qvist upgifne belopp af fallske sedlar upburit, samt at han
sökt öfvertala den sistnämde at upgifwa capitainen Scheldon
såsom den af hvilken han sedlarne undfått. Sluteligen och
efter det hans kongl. höghet uti samma förhör behagat i
nåder förklara, det hans kongl. höghet i anseende så wäl til
den nåd grefwe Munck af högstsalig konungen åtnjutit och
dess förre tienster som äfwen andre särskilte omständigheter,
wille låta grefwen den nåd wederfaras at, sedan han om de
af honom utprånglade fallske sedlars infriande besörjt, det
wore honom tillåtit resa utrikes, emot förbindelse att ej mera
til riket återkomma; och ålåge honom, sedan han på ut-
ländsk botten ombytt namn, draga försorg at, inom en före-
lagd tid af sex månader, underrättelse hitkom det han aflidit,
då ordens tecknen borde hit återsändas och hans vapen här
på sådan grund nedtagas, har grefwen, under wördnadsfullt
ärkännande af hans kongl. höghets nåd, hvarigenom hans
släckt undgick den skamfläck, som vid en laga beifran af
hans brott wore oundwikelig, på det heligaste förbundit, sig
at noga iagttaga och efterlefwa hvad hans kongl. höghet i
ofwanberörde måtto behagat honom föreskrifwa ; men detta
oagtadt har underrättelse inlupit det han, å den ort där han
vistas, skall tillåta sig at bruka sit förra namn och ordens-
tecken.

Högste domstolen tog alt detta i noga öfwervägande ;
och som handlingarne utwisa at grefwe Munck, efter et en-
ständigt föregifwande om sin oskuld, måst i så måtto skrida
til bekännelse, af hvad emot honom af Appelqvist och Berg-
klint blifwit andragit, at han wärkeligen wetat det de af
honom utprånglade Fahnhielmske polletter warit fallske, hvar-
wid han äfwen ej kunnat förneka at han ju gifwit råd til
349

Appelqvist att skylla på annan man; alltså och då han
sjelf emottagit med underdånig tacksamhet den honom är-
biudne nåd, hvarigenom han ansedt sig blifwa befriad från
et wanhederligt straff, men han långt ifrån at ställa sig til
efterrättelse de willkor, hwilka han i alt hvad på honom
ankommit sig undandraga sökt, så fant högste domstolen så
mycket mindre skäl at nu tillstyrka bifall til hans under-
dåniga leijde-ansökning, som af hwad härwid förelupit och
han sielf otwunget ärkändt, hans förenämde brottslighet
ligger i öppen dag; och då dessutom en så beskaffad rätte-
gång ej wore möijelig utan at inblanda ämnen, som blefwo
i mer än et afseende för det allmänna äfwentyrlige, och
hwilket så noga af hans kongl. höghet sielf är wordet de
aillerat uti det den 25 aprill innewarande år hållne proto-
coll till hvilka högst vigtiga considerationer högste domstolen
icke hade något att tillägga, så kunde högste domstolen för
sin del ej annat än i underdånighet tillstyrka at wid kongl.
maij:ts härom fattade och redan wärkstälte beslut måtte för-
blifwa, och denna underdåniga leijdeansökning afslås.

Härefter blef uppå högste domstolens befallning de från
hofrätten uphämtade handlingar til hofrätten nedsände och
til dess förvar återlemnade; och tillsades undertecknad at
öfwer detta ärende uprätta särskilt protocoll, hvilket kommer
at i morgon til justering i högste domstolen upläsas och
hans excellence herr grefwen och riksdrottzet tillställas, för
at til kongl. maij:t i underdånighet öfverlemnas.

In fidem protocolli.

jLwdviÿ Boye.

Carl. A. Wachtmeister.

R.-Drotzet.

Protocoll på Drottningholms slott den 24
October 1794: i närvaro af hans maij:t konun-
gen inför hans kongl. höghet hertigen af Söder-
manland.

Revisionssecreteraren grefve Gyllenborg föredrog i under-
dånighet för detta presidenten m. m. grefve Muncks under-
dåniga ansökning att på leijd få i riket återkomma, för at
350

genom nye skäl och rättegångs anställande updaga sin oskuld,
samt från sig leda den emot honom angifne brottslighet uti
tillvärkning af falske Finske krigs commissariatets polletter ;
hvarvid hans kongl. höghet täcktes förklara, at som den åt-
gärd hans kongl. höghet angående grefwe Munck vidtagit,
varit et fullgiörande af högstsalig hans maij:t konungens
kort före dess frånfälle yttrade nådiga vilja, så wore ock
hans kongl. höghets nådiga befallning at alt hvad i denna
sak förelupit skulle nu uti hans maij:ts konungens närwaro
upläsas, innan hans kongl. höghet angående denna under-
dåniga ansökning dess nådiga beslut meddelte.*

Sålunda inhemtades att grefwe Munck, sedan han medelst
behörig säkerhets ställande ej mindre för de af honom ut-
prånglade fallske polletters inlösen, än för juden Aron Isacs
ärsättning, fullgiordt hvad honom blifwit föreskrifwit, innan
honom kunde tillåtas at sig utur riket begifwa, härifrån af-
rest, åtföljd af då warande öfwerste lieutenanten och riddaren
Wright, til hvilken han i Ystad aflemnat följande egenhän-
digt skrefne intygande, som, enligt hans kongl. höghets nå-
diga befallning uti detta protocoll skulle intagas.

»De ordres kongh maij:ts tienstgiörande general-adjutant,
general-lieutenanten och commendeuren baron Klingsporre
på nådig befallning lemnat til min cousin, öfverste lieute-
nanten och riddaren von Wright uti Stockholm den 25 sist-
ledne aprill, hafva mig härstädes blifwit communicerade och
i grund deraf utfaster och förbinder jag mig at utom Sveas
rike icke bära någon af de särskilte kongl. seraphimer-ordens,
kongl. nordstierne-commendeurs och kongl. svärds-ordens-
tecknen; hvilka alla min broder, cavallieren hos för detta
hans kongl. höghet kronprinsen, baron Otto Magnus Munck,
så snart jag öfwer rikets gränts är kommen, af mig genast
skall få emottaga, och wid sin hemkomst, inom förloppet af
sex månader, til hans kongl. höghet herrtigen af Söderman-
land i underdånighet öfverlemna.

Ystad den 16 maji 1792.

d. F. Manc/c.»

Sigill.

* Härpå följde uppläsandet af de handlingar, som redan äro
för våra läsare bekanta.
351

Härefter och sedan kongl. niaj:t på det ömaste rörd, at
se så tydelige bewis på brottsligit och wanhederligt förhål-
lande af en undersåte, yttradt den tanka at för detta grefwe
Munck borde betagas alt hopp få återkomma til et fädernes-
land, det han genom sitt ovärdiga förhållande så förolämpat,
täcktes hans kongl. höghet förklara at, uppå de skäl högste
domstolen i underdånighet anfördt och för öfrigt handlingarne
i detta mål innehålla, hans kongl. höghet biföll högste dom-
stolens underdåniga tilstyrkande, til följe hvaraf vid kongl.
maij:ts angående Munck fattade och redan värkstälte beslut
skulle förblifva, och denna underdåniga leijde-ansökning,
genom öppet utslag, afslås.

II.

Bref från A. F. Munck till svenske chargé d’affaires’n i Italien
I. C. Lagersvärd rörande den i Stockholm fälda domen, de åt hertig
Karl af Munck utlemnade juvelerna, den åt Munck af drottning Sofia
Magdalena utlofvade pensionen m. m. — Gustaf Adolfs resolution af
den 28 nov. 1800 om pension åt Munck. — Bref från Munck till
svenske utrikesministern med hotelser att offentliggöra M:s förhållande
till Gustaf III. — Några upplysningar om Muncks affärsförhållande i
Italien.

A. F. Munck till J. C. Lagersvärd.

Pisa den 4 februari 1795.

Välborne herr kongl. seereterare.

Jag har med förra posten ärhållit herr kongl. secrete-
rarens bref datt. den 24 jan. detta år, jemte åtföljande hans
kongl. höghet regentens uti kongl. maj:ts högsta domstol
vidtagne beslut och afslag uppå min til kongl. maj:t giorde
underdånige ansökning at på leijd få i riket återkomma för
at igenom rättegongs anställande updaga och bevisa min
oskuld, emot nu varande rikets herre m. m. herr grefve
Ruuth, capitaine mecanicus Appelqvist, jemte alla de öfrige,
som tilvärkat, eller ock varit medvetande uti förfärdigandet
utaf svenske och ryske myntsorter. Herr kongl. seereterarens
352

bref är
jag den
anseende

af följande innehåll: »På nådigste befallning får
äran härhos sända kongl. maj:ts nådiga utslag i
till min herres i underdånighet giorde ansökan om









leijd samt får därå anhålla om vederbörligt recipisse; lika-
ledes har jag fådt befallning tillställa min herre inneliggande
bref från förste håf stallmästaren m. m. friherre Clas Rålamb,
varå jag äfven får anhålla om särskildt qvitto. — Mig har
äfven i nåder blifvit updragit at låta min herre förstå, att
om min herre med konungens nådiga beslut icke åtnöijes,
eller drifva skulle sina missnöijen emot fäderneslandet til
någon brotslig höigd, med åsidosättande af de förbindelser,
min herre för sitt egit bästa ingådt och sig underkastadt,
så har kongl. maj:t fattat det beslut, at utan vidare betänk-
lighet låta genom trycket til allmenheten utgå alla hand-
lingar som med min herres sak hafva gemenskap och där-
igenom för hela verlden blotta det förgripeliga förhållande
och den tiltagsenhet hvarmed min herre aftvungit från svenska
regeringen et så obehagligt steg. Jag har den äran vara--------
min herres ödmiuke tienare

Joh. Claes Lagersvärd

" kongl. maj:ts chargé des affaires vid de
italienske håf och stater.»

Hvad som först häraf, — fortsätter Munck — rörer det
begiärta recipisse uppå hans kongl. höghet regentens ifrån
herr kongl. secreteraren in originale mig nu tilsende högsta
domstolens utslag och afslag uppå min underdåniga ansökan
hos kongl. maj:t at på leijd til riket få återkomma på sätt
redan nemt blifvit, finner jag vara både onödigt och öfver-
flödigt, utan önskar at detta utslag må förvaras på samma
ställe med det protocoll jag på våldsamt och olagligt vis blif-
vit tvungen at underskrifva på sätt jag redan uti mitt svar
till herr kongl. sekreteraren uppå för detta Svea rikets råd
och nu varande Svea rikets canzler m. m. herr friherre Fre-
drik Sparres depeche datterad den 29 april 1794 rörande
mig anmodat herr kongl. secreteraren at til hans kongl. hög-
het regenten öfversända.

Uti högsta domstolen talas om utpronglande af falske
krigscommissariatets poletter, men nemnes intet varest och
utaf vem de äro förfärdigade; häruppå får jag äran uplysa
herr kongl. secreteraren at jag aldrig emottagit til utprong-
lande desse poletter som också står uti utslaget, men tvertom
har jag utaf capitain mecanicus Appelqvist för mina 'contanta


353

penningar tillhandlat mig nemde poletter icke såsom falska
men såsom goda, rigtige och kongl. maj:t tilhörige. Jag har
altså på följande skiäl til flere uppenbarligen utväxlat dem
och då frågan blef om falska, har jag aldrig nekat at just
de samma, som juden Aron Isack med andre sig tilvexlat,
eller emottagit, vore komne ifrån mig. Men jag blef vid
samma tid då saken uti riket och hufvudstaden började
blifva allmenneligen kunnig, igenom för detta Sveas rikes
råd och nu varande ricks drotzen m. m. herr grefve Wacht-
meister hälsad ifrån kongl. maj:t at i fall jag vågade yppa
något som rörde svenske och ryske penningetryckningen, så
skulle jag blifva insatt där jag icke finge se sol eller måne
och mista hufvudet.

Alt detta är öfverensstämmande med sakens rätta för-
hållande och sanningen, men hvad som nu står uti högsta
domstolens utslag är och förblifver uti alla tider en af hans
excellence ricks drotzen grefve Wachtmeister och dess råd-
gifvare updigtad olaglighet. — Rörande det förhör j^g under-
gick den 7 april 1792 uti hans kongl. höghet regentens rum
på Stockholms slott, så var det intet allenast våldsamt, men
i alla afseenden olagligit, ty det blef vercksteldt utaf nu
varande riks drottzen m. m. hans excellence Wachtmeister,
som intet allenast då redan var medvetande och kiende rätta
förhållandet utaf nuvarande rikets herres m. m. grefve
Ruuths, Appelkvists och medarbetarenas brott om tillverkande
af svenske och ryske penningar, men hvad som mera är,
hela verlden kienner, at nu varande riks drottzen m. m.
grefve Wachtmeister är nära beslägtad med nu varande rikets
herre m. m. grefve Ruuth — — herr öfverste kammar-
junkaren m. m. friherre Taubes ställning såsom ledamot
utaf mitt olagliga förhör, var så til vida lika med nu varande
riks drottzens m. m. grefve Wachtmeisters at han på samma
tid med honom blef kunnig och underrättad om dessa ofta-
nemde myntsorter. Til hans kongl. höghet regenten hade
jag några dagar innan högst salig konungens död sielf äfven
yppat at högst salig konungen och nu varande rikets herre
m. m. grefve Ruuth hade ett penningetryckeri. Jag kienner
dessutom och kan med 3:ne vittnen bestyreka at några
timmar innan högst salig konungen blef död, hade han
inkallat och begiärt få tala vid mig, men lärer ibland
andre blifvit hindrat utaf den hederliga öfverste kammar-
junkaren m. m. friherre Taube, vars namn ibland fleres jag
Ur Dagens Krönika. VIII, i, 5.	23
354

påminner mig hafva läsit uti baron Armfelts processe. Hans
kongl. höghet regenten har dessutom flere mig vitterlige
bevis på hans nit emot konung och fäderneslandet. Jag har
aldrig för än nu uti högste domstolens beslut vetat at högst
salig konungens yttrade vilja varit at af nåde för mig detta
mål finge nedläggas — tvertom har mig blifvit berättat, at
kongl. maj:t beslutit, at jag om lördagen samma vecka då
han om fredagen blef skuten, så skulle jag transporteras til
Marstrands fästning; — Jag förklarar således i grund häraf
och mycket mera som nu är öfverflödigt uprepa at jag til
närvarande tid intet fådt åtniuta de rättigheter som tillhöra
hvarje svensk man, högre och lägre, och at jag på intet vis
låter mig åtnöijas med hans kongl. höghet regentens nu
vidtagne beslut; ty då jag om aftonen vid det olagliga för-
höret hos regenten skildes ifrån honom lofvade han med sin
egen mun att jag uti min öfriga lifstid skulle få behålla
utom riket -hvad jag ägde på rikets stat vid högst salig
konungens dödsfall och hade regenten hållit sitt då til mig
gifne löfte och intet tillåtit at genast efter förhöret och
innan min afresa utur riket skedde, redan mitt namn
och min ära blifvit befläckad, så hade jag trodt med min
undersåtliga pligt vara öfverensstämmande at upoffra mig
för fosterlandet, och at förvara högst salig konungens ära
på dess döda mull, men sedan jag redan var arresterad
uti mina rum, och til ännu mera större nesa blef där-
städes bevakad af min kiötslige cousin kom under den
tiden dåvarande stats secreteraren Lagerbring och framgaf
mig uti lagman Håkansons närvaro at underskrifva ofta*
nemde protocoll; jag fant däruti intet allenast hans kongl.
höghet regentens löfte ändratt ifrån 4,000 rd., som jag på
staten åtniöt, till 1,500 rd. årligen som var min residents
lön, utan äfven väl', på sätt jag tilförene nemt, protocollet
utaf nu varande riks drottzen m. m. grefve Wachtmeister
otydeligen, ja obegripligen författat, och upsatt, stridande
tvertemot Sveriges lag och svensk mannasäkerhet; jag har
således, arresterad och på våldsamt sätt, men aldrig frivilligt,
. underskrifvit nemde protocoll.

Sedermera ingaf jag til hans kongl. höghet regenten en
underdånig note varuti jag begiärte i stellet af årliga pension
af presidentslönen som står nemd i protocollet, at på en
gong få en summa uti et för alt af 15,000 hollenske ducater,
och ville deremot lemna regenten alla mina jouveler vilcka
355

till lägsta värde som kunde giöras steg til 20,050 rd. banco;
uppå denna note fick jag aldrig annat svar, än at mig skulle
betalas 30,000 rd. ricksgieldsmynt vilcka penningar om också
jag dem då genast hade utbekommit så hade de icke giort
mig samma gagn som de då begiärta hollenske ducater, för
vilcken summa jag uti Holstein kunnat få kiöpa en fördel-
aktig egendom; jag har således på sätt nu nemt blifvit för
desse jouveler, som hans kongl. höghet regenten til större
delen redan nyttiat och bortgifvit under de 3:ne år jag snart
varit landsflygtig, icke allenast plockvis emot min vilja och
samtycke, utbekommit små obetydliga penningesummor, men
hvad mera är, förste hofstallmästaren m. m. friherre Clas
Rålamb underrättar mig uti dess sidst ankomne bref af den
19 december, at uti stats contoiret ännu disputeras om 3386
rd. riksgiäldsmynt för så kallade falska Fanhielmar åom sed-
nare blifvit til stats contoiret inpracticerade, än ordalydelsen
utaf kongl. maj.ts nådige författningar utstakat. På lika gode
laglige skiäl som desse, kan capitaine Appelkvist med sin
gällande protection begynna en ny processe med mine gode
män, och låta göra sig betalt af min slägt för de resterande
så kallade falska Fanhielmar af summan 500,000 rd. han
tilverckat — månne alt detta bör kallas en nådig rättvisa?
Herr kongl. secreteraren låter mig äfven uti sitt bref förstå
på nådig befallning, at om jag med regentens nådiga beslut
icke åtnöijes, eller drifva skulle mina missnöijen emot fäder-
neslandet til någon brotslig höigd med åsidosättandet af de
förbindelser jag för mitt egitt bästa ingått, så skulle hans
kongl. höghet regenten utan vidare betänklighet genom trycket
til allmenheten låta utgå alla handlingar som med min sak
hafva gemenskap m. m. Jag för min del är öfvertygad att det
icke blifver lika lett för hans konglig höghet regenten befalla
allmenheten tro hvad som ännu icke är lagligen bevist, som
at befalla svenske ministrar vid utrikes håfven tro och ut-
sprida att grefve Munck grafverat, giort och tryckt falskt
mynt.

Intil denna stund har jag trodt min underdåniga skyldig-
het vara at med tålamod och ståndaktighet uthärda mitt
olagliga öde för at intet allenast sauvera högst salig konun-
gens minne, men så mycket mera som vi lefva uti en tid
då Sverges rike äger en omyndig konung vilcken ännu på
2:ne år enligt ordalydelsen af dess högst salige herr faders
förordnande icke sielf äger mig vitterligen rättighet at giöra
356

någon svensk medborgare lyckelig eller olycklig; jag väntar
således nu uppå den stunden då den hotade tryckningen
börjas, men låter också sedermera äfven så litet förskräcka
mig af detta hotet och ännu mindre af tryckningen som jag
låtit imponera mig af hälsningen som grefve Ruuth sände
mig i Hamburg at det dependerat af honom at sauvera mig
från olycka om jag ägt mera förtroende för honom, men
också försäkrade han, at om jag numera vågade öpna min
mun, kunde jag vara säker på at jag hade en väcktare varest
jag vistades. — — — Jag kan dödas, eller också på na-
turligt vis gå utur verlden, men min sak dör intet, och
blir intet nedtystad, ty sådane mått och steg äro redan vid-
tagne och blir altså ingen advocature tilräckelig at bortblanda
min olagliga förföljelse; felet blir således intet mitt, att högst
salig konungens, och de ännu lefvande menniskiors svag-
heter komma igenom hans kongl. höghet regentens hat och
förföljelse emot mig at blifva updagade, ty så lenge mig för-
hindras at blifva efter Sverges lagar dömd, eller frikallad,
och att nu varande rikets herre m. m. grefve Ruuth, Appel-
kvist et compagnie går lösa och ledige, protecherade och be-
skyddade, så finnes ingen laglig rättvisa uti Sverges rike. —
Utom det antalet af ofrälse män, som noga läsit och seder-
mera vidimerat afskriften utaf protocollet som nu varande
ricksdrottzen m. m. herr grefve Wachtmeister den 7 april
1802 sielfv otydeligen författade uti hans kongl. höghet
regentens rum och blef sedermera omskrifvit utaf dåvarande
revisionssecreteraren Låstbom, vilcken vid det olagliga för-
höret intet var för mig synlig eller närvarande, äro följande
herrar och män utaf frälse och ofrälse stånden, nemligen
nuvarande ricksdrottzen m. m. grefve Wachtmeister, rikets
herre m. m. friherre Reuterholm, friherre m. m. Taube,
friherre Clas Rålamb, statssecreteraren Lagerbring, lagman
Håkanson, revis: secret: Låstbom, landshöfdingen m. m. af
Uglas, underståthållaren Liljesparre, majoren Ingelots, min
svåger öfversten m. m. Ehrnroth under gifven tysthetsed till
ricks drotzen, kongl. secret. Ullholm, hàfkammereraren Wet-
tervik och advokat fiscalen Edman, som alla, intet allenast
kienna innehållet af protocollet men större delen hafva uti
mina rum uti Stockholm äfven läsit Appelqvists och Berg-
klints egenhändiga skrifteliga bekiennelser om förfärdigandet
af svenskt och ryskt pappersmynt; uti deras bekiennelser
står också bland annat, at nu varande rikets herre grefve
^7

Ruuth var deu som på högstsalig konungens befallning an-
befalt Appelkvist förfärdiga ryska pappersmyntet, och att
grefve Munck i konungens namn befalt honom förfärdiga
krigs commissariatets polletter. Appelqvist tillstår, at det
var uti augusti månad, varuti jag låter honom veta at en
courir vore färdig resa til armén til kongl. m:t och at om
Appelkvist hade något färdigt kunde det med couriren af-
skickas. Det vil då säga att Appelkvist uti samma augusti
månad som han af mig i konungens namn fådt befallning
om polletters förfärdigande, han redan hunnit grafvera
stemplar, inrätta tryckeri m. m. och således färdig giorde
poletter. — Jag såg genast vid förhöret hos hans kongl.
höghet regenten at min til Appelkvist skrefne biliet angeck
ett ryskt falskt gullmynt som högst salig konungen och nu
varande rikets herre m. m. grefve Ruuth lätt förfärdiga sedan
kriget med Ryssland var börjatt och då nu varande rikets
herre m. m. grefve Ruuth med kongl. m:t afreste til Finland
feck jag af honom såsom ledamot af regeringen kongl. m:ts
befallning at icke allenast af capit. Appelkvist emottaga och
til Finland öfverskicka detta falska guldmyntet i mohn som
Appelkvist det hant färdig giöra, men mig lemnades af nu
varande rikets herre grefve Ruuth emot mitt quitto flera
tusende hollenske ducater, liksom af Geijer uti bergs collegium
vilcken var förordnad Appelkvist til biträde för at utblanda
gullet med koppar m. m. och emottog således af mig gull
emot sitt quitto. Detta falska arbete blef också genom min
åtgiärd til Rysslands stora förmån afböit och hindrat, och
då 1789 års riksdag börjades återlemnade jag hollenske du-
caterna jemte förfalskade gullet som icke var arbetat til ryske
imperialer, och vilcka alla voro oändeligen väl efterapade,
samt svarade til alla delar i likhet med det efterapade ryska
pappersmyntet jag hos Appelkvist sedt til en del färdig giort.

Utom de här nu nemde hollenske ducater, emottog jag
vid samma tilfälle utaf nu varande rikets herre m. m. grefve
Ruuth emot mitt quitto en summa af 100,000 rd. af gamla
riksgields contoirets obligationer, vilcken summa jag enligt
undfongen instruction skulle utvexla med 50 procents rabatte
för at skicka honom speciemynt til Finland. Jag fant denna
operation intet allenast origtig, men så skadelig för riket,
så at jag af nemde summa aldrig utvexlade en styfver, utan
då han återkom til 1789 års ricksdag så lemnade jag honom
alla nemde penningar och återtog mine gifne quittencer ; jag
358

för min del är förvissad at denna rikets herre in. m. giort
för desse summor som ock alle öfriga rikets medel en ful-
komlig redo til vederbörandes synnerliga förnöielse. — Si
det är på detta viset som jag blifvit initierad uti högstsalig
konungens och nu varande rikets herres grefve Ruuths hem-
ligheter, och har såsom den vilcken intet allenast ägt ful-
komlig kiennedom om police inrättningen uti Stockholm,
utan äfvenväl därstädes förvaltat öfverståthållare embetet,
intet haft någon svårighet blifva underrättad om det tryc-
keri som företogs uti konungens namn af nu varande rikets
herre m. m. grefve Ruuth med flera, efter en sluten fred
och förnyat venskapsförbund med Ryssland; men då jag
beslöt at intet allenast kiöpa af så kallade falska Fanhielmar,
utan hvad som af mig tydeligen och lagligen skall bevisas,
at just derigenom samt på det sättet, och med mera säker-
het, så trodde jag mig kunna uplysa och bevisa högst salig
konungen huru illa påhittad och calculerad den utvägen var
att låta uti riket til underpris utvexla en summa af 500,000
rd. i Fanhielmar, de må nu kallas rigtiga eller falska, men
vilcka alla skulle vid den nästinstundande riksdag af stän-
derne realiseras, så kunde jag intet förutse, at baron Armfelt
med sitt parti skulle kunna hindra mig at på 9 månader
innan högst salig konungens död jag aldrig skulle få ett enda
tillfälle tala vid konungen och för honom yppa at jag intet
allenast kiende hans operationer, men at ryske ambassadeuren
Stakelberg redan kiende tryckningen af ryska myntet och
ventade med sin confiscation tils altsammans var färdig giort,
nemligen 20 milioner som skulle transporteras til turkiske
och polske gräntsorne och Appelkvist få 25 procent för sitt
arbete. Mitt verkliga brott i fölgd af alt detta är således
det at af öfverdrifven nit hafva velat och äfven med min
olycka redan frälsat konung och fosterland från vanära och
förderf samt til på kiöpet frälsat nu varande rikets herre
m. m. grefve Ruuth, Appelkvist et compagnie ifrån galien.

Jag vil hoppas at denna relation och mitt nu gifne svar
äro för hans kongl. höghet regenten och dess högste domstol
tilräckeliga skiäl att skicka mig min dödsdom, och närden
kommer, skal jag intet allenast gifva herr kongl. secreteraren
recipisse, men til ännu mera säkerhet när jag reser härifrån
för at låta mitthufvud af huggas och mitt blod rinna som mar-
tyr för riket så skal jag låta uti alla italienske tidningar in-
föra dagen när jag afreser, vilcken väg jag härifrån til Stock-
359

holm tager och orsaken vårföre jag dit reser; ty nu sedan
jag är fulleligen öfvertygad at ingenting utaf hans kongl.
höghets nåd och rättvisa mera är att hoppas, och att han
utom äran på sätt nemt är, äfven ifråntagit mig lifsuppe-
hället, vil jag öfvertyga hans kongl. höghet regenten huru
såsom en ärlig man tencker och agerar. — Jag har också
fulleligen föresatt mig at intet hålla til godo den olagliga
våldsamhet som hennes maj:t enkedrottningen utöfvat, då
hon nekat uppfyllandet af sin mig gifna skrifteliga pension
och som är oliquiderad alt sedan år 1777 — stor 400 rd.
banco årligen. Dessutom är äfven min fru moders af hennes
maj:t skrifteligen ärhålne pension innestående alt sedan år
1787. Jag begiärer nu af herr kongl. secreteraren få veta
om jag, i händelse hennes maj:t enkedrottningen ännu skulle
neka, at utbetala min lagliga fordran, jag i sådant fall må
få kunna inlämna en underdånig böneskrift til hans kongl.
maj:t konungen i Danmarck vilcken såsom nära beslägtat
med svenske konunga huset torde för den orsaken inlösa
hennes maj:t enkedrottningens mig gifna förbindelse, eller
ock jag få tillstånd skiencka desse fordringar til någon
publique inrättning uti Sverge. Skulle nu emot all för-
modan, min dödsdom intet snart komma, ty mera än ett
år sedan min skuld är liquiderad, kan jag här uti Italien
icke lefva eller uppehålla mig med resten af de penningar
som sednast ankommit ifrån förste håfstallmästaren m. m.
friherre Clas Rålamb, så frågar jag herr kongl. secreteraren
och anhåller om skyndsamt svar om mig i nåder tillåtes
att få till ryske ministern härstädes lemna afskrift utaf proto-
collet, Appelkvists och Bergklints bekiennelser, hans excel-
lence rickskantzlerens ifrån herr kongl. secreteraren mig
skickade depecher och alla mina svar för at af hennes ra:t
ryska keisarinnan begiära ett årligt lifsuppehälle i anseende
till de små tienster jag henne bevisat. — Hennes m:t ryska
keisarinnan lärer, som mig blifvit berättat, intet med miss-
nöije låtit underrätta sig om första tidningen om min för-
följelse uti Sverje, men hennes stora och nobla tencke-
sätt, jemte dess aliment kienda générosité gifver mig anled-
ning hoppas, att af hennes maj:t få ett anstendigt underhåll
för min återstående lefnad; men i hendelse denna utvägen
mig också betages, försäkrar jag herr kongl. secreteraren på
det aldraheligaste, at jag på ett eller annat vis härifrån
360

reser directe til Stockholm och låter hans kongl. höghet
regenten sluta mina dagar pâ sätt jag redan nemt.

Jag har äran med estime framlefva välborne herr kongl.
seereterarens

F. Munck.

Lagersvärd till Munck.

Genua d. 7 februari 1795.

. Min herre.

Jag har emottagit det bref min herre med uprördt sinne
behagat adressera mig ifrån Pisa d. 4 februari detta år, och
som dess innehåll är af sådan beskaffenhet att jag ej å egit
bevåg däröfver i något afseende kan yttra mig; så har jag
vederbörligen detsamma till kongl. maj:t insändt. I anseende
till de hos mig gjorde förfrågningar rörande m. h:s ämnade
ansökan hos h:s kgl. danska maij:t eller hos hennes maij:t
ryska kejsarinnan, så skulle jag så väl vid rådfrågandet af
försigtighet, som af omtanka för m. h:s väl, nödvändigt gifva
ett negatift svar, men då m. h. uti dess öfriga skrifsätt, så
mycket tyckes åsidosätta all slags försigtighet samt äfven
ådagalägga en brottslig dristighet, så hoppas jag ej mera att
mina råd kunna tjena till varning eller rättelse, men Öfver-
lämnar blott åt in. h. att sjelf inse, hvad farliga fölgder vid
deras åsidosättande kunna upkomma. — För öfrigt har jag
ock trodt mig böra anmärka det m. h:s steg varit onyttigt,
då min herre till mig återsände konungens nådiga resolu-
tion å m. h:s leijde-ansökan, som ock då m. h. nekat att å
densammas undfående aflämna ett af mig särskilt äskadt
recipisse; min herres sista bref till mig equivalerar ett reci-
pisse och återsändandet af en resolution (hvars innehåll synes
af m. h:s bref redan vara honom bekant) hindrar ju icke
resolutionen att äga sin fulla kraft och värkan, hvarhälst
och i hvad hand den än må förvaras.

Jag har den äran vara

min herres ©dmjuke tjenare
Lagersvärd.
361

Statspension åt Munck.

Stockholms slott d. 28 november 1800.

Sedan för detta presidenten grefve Munck uti flere tid
efter annan hitkomne skrifvelser låtit förmärka dess under-
dåniga längtan att lika med andra svenske undersåtare röna
vedermälen af kongl. m:ts nådiga omvårdnad, för honom så
mycket dyrbarare som han genom ådragne olyckshändelser
blifvit från en lysande ställning hemma i fäderneslandet
försatt uti den olyckeliga belägenhet, att på utrikes bottn
se sig nära det ögonblick då han af nöd och elände, skulle
komma att förgås, så hade han nu ånyo uti bref till håf-
stallmästaren friherre Rålamb tillkännagifvit dess oryggeliga
föresatts att frambringa dess öfriga lifstid uti lugn och stillhet
under det lånta namnet Adolf Fredrik Menck*, hvilket han
hädanefter ville antaga och vid alla tillfällen framdeles
bruka i stället för det han vid dess afresa från fädernes-
landet förbundit sig att anlägga, men hvilket infallande om-
ständigheter sedan hindrat honom att bibehålla. Då friherre
Rålamb detta i underdånighet anmälte, kunde han icke såsom
gamal vän af numera Adolph Fredric Menck undgå att till
kongl. m:ts nådiga och medlidande hjerta öfverlämna huru-
vida nemde Menck, som tillförene niutit utmärkt nåd och
godhet af högstsalig konungen samt såsom en fölgd deraf
en längre tid beklädt lysande hedersställen här i landet, måtte
ehuru numera olyckelig af denna stora konungs son och
efterträdare hugnas med sådant underhåll för dess öfriga
lifstid, att han utan bekymer för dess uppehälle kunde dess
återstående tid i stillhet och glömska af verlden framlefva.

Ehuru kongl. maj:t icke var okunnig om de händelser
genom hvilka Adolph Fredric Menck ådragit sig dess nu
öfverklagade belägenhet, samt kongl. m:t nogsamt kände det
han genom eget förvållande högstsalig konungens ynnest och
välvilja sluteligen förlorat, kunde kongl. m:t likväl icke vägra
honom det medlidande som jemväl en brottslig olyckelig af
menniskiohiertat ofta utkräfver, och ville fördenskull af gunst
och nåde försäkra Adolph Fredric JNIenck, det han så framt

* Detta påbjudna namn synes Munck i verkligheten aldrig hafva
brytt sig om att begagna. Han behöll både sitt rätta namn och sina
ordnar. — Vi meddelade redan i förra häftet ett utdrag ur öfvan-
stående dokument,^ men hafva ansett detsamma förtjent att i detta
sammanhang i sin helhet anföras.	'	’
362

dess uppförande hädanefter sådant oaf brutit förtjente, skulle
i dess öfriga lifstid härifrån erhålla ett årligit understöd af
ett tusende holländska ducater dem han till hälften hvarje
halft år uti Hamburg borde få upbära sedan han förut genom
egenhändigt bref gifvit antingen friherre Rålam b eller stats
secreteraren Lagerbring tillkänna hos hvilket handelshus han
önskade att detta underhåll emottaga, samt till någon af dem
inskickat attest det Adolph Fredric Menck vore i lifvet; och
ville kongl. maj:t nu till en början låta honom samma under-
stöd genom friherre Rålamb tillställa för 2:ne år på en gång,
räknat från detta års början, hvarföre stats contoiret nu
anbefallas skulle att för kgl. m:ts egen höga räkning och
till friherre Rålambs disposition i Hamburg anskaffa två
tusende ducater eller ock att emot bemälte friherres quit-
tence honom till samma ändamål öfverlemna wexlar på
Hamb. b:co till det belopp, hvartill 2,000 ducater efter sista
inköpspriset i Hamburg kunnat erbållas. Då tiden framdeles
infölle till betalande af den Adolph Fredric Menck nu an-
slagne pension, skulle anordningen af de dertill erforderlige
medel aïtid till'kgl. m:ts egen nådiga disposition ställas och
orderne genom stats secreteraren Lagerbring eller den kgl.
m:t derom serskilt befalte til stats contoiret expedieras.

Stockholms slått den 28 novem b. 1800.

Expedieras.

GUSTAF ADOLPH.

Munck till svenske utrikesministern.*

Högvälborne herr baron, stats råd, riddare och commen-
deur af kongl. maij:ts orden.

Hertiginnan af Massa Carrara har bevisat mig sin nåd
att med dess diplôme den 17 augusti detta åhr naturalisera
mig såsom dess undersåte och förklarat mig vara adelsman
och grefve uti dess stater. Hertiginnan har dessutom i nåder
försäkrat mig dess höga protection uti alt, som rörer min
timmeliga välfärd, jemte de olyckor mig uti Sverje öfvergått.

* L. von Engeström.
363

Det är af deese orsaker som jag tager mig friheten besvära
eders excellence och reclamerar dess rättvisa biträde, jemte
den vänskap och det förtroende eders excellence uti mitt
lyckeliga tiistånd mig bevisatt; om den reclamation jag åhr
1797 afsendt til Sverje och alla europeiske håfver undfallit
eders excellences minne finnes af innelyckte, at jag aldrig
uturacktlåtit réclamera min svenskmanna rätt, samt at blifva
enligt svenska lagen hörd, och dömd, men intil denna stund
mig icke händt annat, än at blifva calomnierad och föracktad ;
alla de skrifteliga förbindelser svenska regieringen utaf mig
äskat har jag upfylt, men deremot har Sverje uturacktlåtit
sine mig gifne löften och förbindelser. Den årliga pension
af ettusende hol: ducater jemte fri disposition af Ultuna
kongsgårds arrende uti 25 års tid lefvande eller död har
jag också förlorat. Jag äger uti min vård baron Rålambs
uppå kongl. maij:ts nådiga befallning mig lemnade skrifte-
liga förbindelse, til åtminstonde af ettusende hol: ducater
årlig pension, denna pension har jag utan mitt förvållande
förlorat sedan sidsta revolutionen uti Sverje. Utaf baron
Rålambs mig gifne obligation jemte hertiginnan af Massas
diplôme har jag lemnat svenska ministern Lagersvärd af-
skrifter som äfvenväl alla mina tryckta reclamationer emot
svenska håfvet; alla desse handlingar har också hertiginnan
af Massa tagit med sig til Wien jemte bevis uppå de con-
tanta penningar jag ännu uti Sverje äger. Ingen med mera
visshet än eders excellence kienner den obegripeliga och för
Sverje uti alla tider skam fulla declaration jag blefv tvungen
at underskrifva innan jag skickades utur mitt fädernesland,
eders excellence torde påminna sig at jag af denna för ricks
drottset grefve Wachtmeister och hans minne ovärdiga ackt,
tog med mig utur riket en vidimerad afskrift; intil denna
stund har jag lidit, och låtit med tystnad alting passera,
men då jag uti marts månad instundande åhr risquerai- för-
lora min vackra egendom som kostar mig nära 300,000
franc, och det för en hypothiserad skuld af 7,000 hol. ducater
utom uplupne et åhrs intressen 6 för hundrade, om jag
nemde summa icke kan betala, säljes min egendom til den
mäst bindande. Jag anhåller af eders excellences ädelmod,
dess rättvisa och giällande biträde som vore at af krigsrådet
Argilander låta taga min hos honom sedan åhr 1813 inne-
stående summa af femtontusende rd. svenskt banco mynt
med löpande intresse 5 för hundrade; med denne summa
364

om jag kunde få den afskickad til Livorno utan förlust på
växelcoursen som nu är ganska kiennbar för den som har
ingen möijelighet at betala sin skuld, undveke jag at besvära
hertiginnan af Massa med mina angelägenheter, och om mig
•tillätes nemna förlusten som statswercket giör vid denna nåd
mig bevisas svarar intet emot min förlust af 7 åhrs pension
den jag nu måste vidkiennas utan minsta mitt förvållande.

Baron Armfelt såsom ricksförrädare, origine til mine
olyckor, general Toll såsom medvetande af Armfelts rådslag,
grefve Ruut såsom en odugelige finance ministre m. m. har
ju alla fådt åtniuta Sverjes lagar oeh vilckas i Sverje tryckte
dom och ransakning jag här äger, desse nemde herrar har
alla åtniutit nåd och barmhertighet ; befria mig eders excel-
lence at efterr 24 åhrs förlopp ånyo kasta obehagelige om-
dömmen uppå Gustaf den 3:ies regiering. Jag är nu nära
70 åhr, lätt mig här uti Italien få sluta min lefnad på an-
stendigt sätt, lätt mig i min öfriga lefnad få åtniuta min
pension af ettusende hol. ducater och med hitsändandet af
den summa utan förlust, som krigs rådet Argilander til min
disposition äger uti sin vård, vil jag vara tacksam til mitt
fordna fädernesland, och förbinda mig at upbränna och för-
störa alt hvad jag ännu äger uti originale brefven m. m. som
har sammanhang med mig och Gustaf den tredjes minne
och vilcka handlingar jag icke för eders excellence eller någon
svensk man yppat.*

Sedan svenske ministern Lagersvärd af mig ärhållit hvad
åfvan nemt är, jemte den tryckta correspondence jag med
honom fördt rörande Fanhielmarne och ryska bancosedlarne
som af Appelkvist trycktes på Drottningholm under grefve
Ruuts förvaltning såsom ståthållare, har jag låfvat svenske
ministern Lagersvärd at afbida svar ifrån honom och eders
excellence innan jag ifrån mig lemnar baron Rålambs skrifteliga
förbindelse vilcken har sammanhang med min lifstids pension.

Med den fullkomligaste högaktning och estime har jag
äran vara eders excellences ödmiuke tienare

J. F. Munck.

Massa Carrara den 10 sept. 1816.

* Såsom af ordalagen framgår, kan M. icke här åsyfta den i
K. Biblioteket befintliga handskrifna berättelse, hvari han söker bort-
advocera faderskapet. Han synes här åsyfta en annan vändning af
frågan.
Vi anföra i detta sammanhang ett bland de Munckska
papperen i riksarkivet befintligt intyg, att förutom pensionen
från Gustaf Adolf betydande summor afsändts till honom,
nämligen ett så lydancle qvitto:

»Jag har utaf herr kongl. secreteraren Lagersvärd be-
kommit et förseglat bref ifrån förste håf stallmästaren m. m.
friherre Clas Rålamb, med inneliggande fyratusende riksdaler
Hamburger banco. — Pisa den 4 februari 1795.

^4. F. Munch.»

FÙer revolutionen 1809 bief det naturligtvis för Munck
svårt att ur svenska statskassan utpressa något vidare, ehuru
han visserligen icke uppgaf försöken. Ännu så sent som
på våren 1820 ingick han med en ansökan till Karl Johan
om ett understöd af 5,000 louisdorer, hvarpå A. C. af Kull
berg under Wetterstedts frånvaro meddelade ett nekande svar.
Om — Munckväsendet.

»Audiatur et altera pars!»

Med anledning af prins Oscars förlofning har, som vi
veta, hvarjehanda bidrag af både gammalt och nytt rörande
den bekanta historien om Gustaf IV Adolfs illegitima börd
kommit på tal och äfven återgifvits i pressen. Bland andra
har »Cubicularius Supremus» i 3:dje häftet af »Dagens Krö-
nika», med åberopande af flera respektabla författare, anfört
åtskilliga utan tvifvel för den saken ganska talande bevis.
Deremot jäfvas en annan, ej mindre respektabel skriftställare,
hofmarskalken Bernh. v. Beskows i 32:dra delen af Sv. Akad.
handl. intagna vederläggning i ämnet, dermed, att v. B. »i
detta, som i så många andra fall äflades att å embetets väg-
nar borttaga hvad han ansåg för kungl. rostfläckar.» Kanske!
Men hvad det egentligen skulle tjena till rörande en både
till namnet och gagnet upphörd konungaätt är litet svårt att
nöjaktigt förklara! Och gäller det omdömet i »många andra»
fall, så torde det dock, i det här ifrågavarande komma till
korta. Åtminstone i betraktande af vittnesbörden i v. B:s
^Ijefnadsminnen», hvilka väl äro en hederns och ärans mans
på erfarenhet och öfvertygelse grundade uttalanden, och hvar-
ken kunna eller böra reduceras till ohållbara påståenden.
Desto mindre, som deri anföres ett faktum, som icke stått
någon af de i »Dagens Krönika» åberopade sagesmannen till
buds att vara med om, nemligen v. Beskows personliga sam-
manträffande år 1820. med grefve Munck i Massa*, invid
Carrara, och inhemtande af hans svar på rörande det der
paternitetsförhållandet framställd fråga. Innan det anföres,



* Hvad betydelse skulle ligga deri, att träffa grefve Munck pre-
cis år 1820 i Massa, är för oss svårt att förstå. Mera vigtigt synes
oss, då flera af sagesmännen tillhört svenska hofkretsen samtidigt

med Munck.

Red:s anm.
367

måste jag för ordningens skull ur de »Lefnadsminnena» ci-
tera något föregående om samma sak. Efter att hafva talat
om de hemliga underhandlingarne med prinsen af Augusten-
burg m. m., som förekommo och sökte göra sig gällande efter
d. 13 mars beträffande tronföljden, fortsätter v. B.: »hade
emellertid dystaniförändringens hemlige ledare (Adlersparre)
och hans förtrogne i tid arbetat för det dubbla målet, att
få f. d. konungens oäkta härkomst bevisad, eller i nödfall
hans tronafsägelse, och vinna-riksföreståndarens bifall till
hans slägts uteslutande från en tron, som den innehaft under
trenne århundraden. De mötande hindren vore större än
man förmodat. Platens beskickning till biskop Wingård i
Göteborg, för att anskaffa bevis om en af honom (»som man
föregaf») verkställd äktenskapsskilnad mellan Gustaf III och
hans gemål, samt dennes vigsel med grefve Munck, miss-
lyckades fullkomligt.» — I den dertill hörande noten vits-
ordar v. B., att »alla omständigheter dervid äro mig berättade
både af erkebiskopen och af statsrådet Wingård. Äfven
Munck, som jag lärt känna i Italien, förnekade dessa för-
hållanden.»

Rörande det sammanträffandet förekommer det längre
fram i desamma »Lefnadsminnena» följande, som inledes
med den här teckningen af Gustaf IV Adolfs person: »Hans
yttre var fördelaktigt. Han var öfver medelmåttigt lång,
väl byggd, med smärt lif, hög panna, böjd näsa, blå ögon,
blondt hår, uppstruket som Carl XII.s, hvars drabantuniform
han bar. Ett nära och skarpt skärskådande kunde först
märka, att detta anlete var intetsägande, liflöst, erinrande
i detta fall om de sista Bourbonernas och om gamla slägters
i allmänhet, hos hvilka ligger något slocknande, liksom före-
bud af en stam, som skall utdö. Gustaf Adolfs hållning
syntes vid första anblicken majestätlig. Man såg att det var
en kung, med känsla af sin höghet. De, som sett honom
gifva kur, påstodo, att ingen af hans samtida gjort det med
mera värdighet. Han stod då vanligen stilla vid öfre ändan
af rummet, men när han rörde sig, syntes han stel. I allt
det yttre liknade han mycket sin mor, som hade alla nyss-
nämnda egenskaper. Att han var Gustaf HI:s son, har man
svårt att föreställa sig, ehuru det icke är omöjligt. Psyko-
logiskt sedt, kunde han ärft böjelsen för det äfventyrliga
och stundom ridderliga, hvaraf spår icke saknades, af fadern,
och det inskränkta, vidskepliga, högdragna af modern. Då
368

jag såg grefve Munck, år 1820, i Massa, föresatte jag mig
att, med afseende på det bekanta ryktet, noga betrakta hans
anletsdrag, för att spåra likheten. Något tycktes det vara,
men icke mer än man stundom finner bland icke beslägtade
personer, och i allt fall voro moderns drag hos Gustaf Adolf
öfvervägande. Jag skall på sitt ställe meddela samtalen
rried grefve Munck, men vill här endast i förbigående nämna,
att han bestämdt förnekade ryktets grund, äfvensom hans
sätt att yttra sig om den förmente sonen ingalunda till-
kännagaf faderliga känslor, ty han kallade honom »den för-
ryckte kanaljen» och tilläde: »Ni gjorde rätt i att köra bort
honom.» Enligt hans uppgift, hade »han i ofvannämnda sak
inskränkt sig till att försona Gustaf III med sin gemål.»

Hvad v. B:s här ofvan gifna löfte att »på sitt ställe
meddela samtalen med grefve Munck», beträffar, så har det
icke blifvit infördt i den del af hans »Lefnadsminnen», jag
eger. Och mig veterligen har det icke utkommit fortsätt-
ning på det arbetet. I alla fall vittnar grefve Muncks, vid
71 års ålder och så många år efter det, hvarom fråga var,
bestämda förnekande af hela paternitetsförhållandet m. m.
mot den historien, och vinner i tillit af att sammanträffan-
det med v. B. egde rum på neutral mark, eller på utrikes
ort, hvilket väl alltid ökar förtroendet och öppenhjertigheten
landsmän emellan. Och hvad slutligen v. B:s »kungl. rost-
fläckar» utplånande egenskaper beträffar, så ta de sig, här-
vidlag åtminstone, obestridligen illa nog ut, både för det här



of van,
och ej
»Vare
äkthet

efter grefve M., citerade omdömet om f. d. konungen
heller mindre i det derpå följande så lydande stycket:
härmed huru som helst, så sattes troninnehafvarens
ej i fråga så länge allt gick lugnt och lyckligt i lan-

det, helst i annat fall säkerligen flera än en tron i Europa
måst förklaras lediga.» Och det är. väl ett påpekande af
fläckarne omkring tronerna.

Cubicularius inierveniens.
Ännu ett vittnesbörd.

Af

Cubicularius Supremus.

Då ni, hr redaktör, i enlighet med en inom pressen
häfdvunnen plägsed, låtit mig på förhand få taga i betrak-
tande de insända betänkligheterna rörande min framställ-
ning af Gustaf Adolfs börd, tar jag mig friheten att först
och främst svara med ett porträtt, hvilket ni torde hafva
godheten reproducera. I denna profilbild af konungen, som
tillhört landshöfdingen grefve Fr. Ridderstolpes samlingar,
torde tycket med grefve Munck vara mera omisskänligt, än
i det i förra häftet återgifna, mera vanliga Gustaf Adolfs-
porträttet en face. Särskildt må bemärkas, att det nu med-
delade porträttet ingalunda är — såsom någon vid ett flyg-
tigt påseende skulle kunna föreställa sig — en karrikatyr.
Enligt hvad grefve Ridderstolpe påpekat — och genom sina
förbindelser med den afsatta konungafamiljen, som han led-

Ur Dagens Krönika. VIII, i, 5.

24
370





eagade på afresan från Sverige och som han äfven besökte
i utlandet, är han en verklig auktoritet i detta afseende —
måste .detta konterfej betraktas som en på fullt allvar och
icke utan talang utförd af bildning af h. maj:t, hvars panna
och näsa, så väl som hela anSigtsuttryck här framträda mera
i öfverensstämmelse med den grefliga urbilden, än på den
tydligen något idealiserade återgifningen från yngre år, hvari
tycket af Sofia Magdalena kanske är större än af Munck.
Och denne Gustaf Adolf, som vi här ofvan skåda, är äfven
till själsuttrycket just sådan, man måste tänka sig honom,
då han vid en något mera mogen ålder genom sin egen-
sinnighet förde Sverige till afgrundens brant. — —

Öfverlemnande åt Dagens Krönikas läsare att sjelfva
anställa ytterligare jemförelser med Munck-porträttet i förra
häftet, öfvergår jag nu till ett kortfattadt bemötande af de
framstälda invändningarne mot paternitetsförhållandet.

För hvar och en iögonfallande torde vara det lindrigast
sagdt vågade i att vilja tillmäta en afgörande betydelse
åt hvad en och samme författare, Bernhard von Beskow,
yttrat i ett arbete såsom stöd för ett sitt eget uttalande i
en annan skrift 1 Förf, må vara än så »respektabel», så är
dock detta icke något bevis att fästa sig vid, huru intres-
sant ock berättelsen må vara i och för sig. Och hvad be-
beträffar respektabiliteten, lära väl mannen AcZ. L. Hamil-
ton, Ehrensvärd, Essen, Adlerbeth, Ridderstolpe, Geijer och
Wieselgren mer âù tillräckligt uppväga namnet Beskow. För
öfrigt är det en känd och vitnad sak, att Beskows arbete
öfver Gustaf III är en panegyrik, hvartill naturligtvis också
hör att så vidt möjligt bortförklara de för konungens minne
förklenande ryktena om Gustaf Adolfs börd. Då insändaren
säger sig icke kunna förstå »hvad det egentligen skulle tjena
till att borttaga rostfläckar rörande en både till namnet och
gagnet upphörd konungaätt», — så. får hr Cubicularius inter-
veniens förlåta mig att jag anser den invändningen temligen
tanklös eftersom ju Beskows mening var att taga snillekonun-
gens minne i försvar.

Än Muncks eget vitnesbörd i samtal med Beskow? Ja,
Munck har ju också skriftligen afgifvit en utförlig, i Kongl.
Biblioteket i afskrift befintlig, af mig i förra häftet omtalad
berättelse, som skulle ådagalägga att blott ett slags assistent-
förhållande egt rum mellan honom och konungaparet. Men
i andra skriftliga uttalanden af Munck finnas dock vinkar
371

om att denna hans egen berättelse icke är synnerligen på-
litlig. * Och att han i ett flygtigt samtal med en främmande
person skulle framlagt sanningen, är väl föga antagligt.

Men då Beskow yttrar, att »troninnehafvarens äkthet ej
sattes i fråga, så länge allt gick lugnt och lyckligt i landet»,
då är det alldeles tydligt att Beskow med eller mot sitt
vetande afvikit från sanningen. Jag behöfver ju blott hän-
visa till de högt uppsatta och skarpsinniga män, hvilkas ut-
sagor jag i förra häftet citerat och hvilkas trovärdighet fram-
för Beskows eger i detta fall en afgörande tyngd i den om-
ständigheten att flera af dem voro samtida med Gustaf III
och med den tilldragelse vid svenska hofvet, hvarom här
är fråga.

* Sjelf har han t. o. m. på visst sätt dementerat den, såsom
framgår ur ett å sid. 364 meddeladt bref. Hans egen auktoritet är
alltså i och för sig mycket tvifvel underkastad. Tted:s anm.
Simfåglar oeh Vadare.

Af

Ludvig Josephson.

II.

Storkar och Tranor.

De sänka sig icke så poetiskt och smidigt ned öfver oss
som vildänderna, ej heller så fort och öfverraskande, ehuru
de af naturen äro utrustade med lika så goda vingar, hvilka
förutsätta en förträfflig flygt; men det beror på en viss dåsig-
het i deras natur. Helst slå de ned vid sumpar och träsk
och söla ofta ned sig i morasens slamm; och när de höja
sig igen för att söka sina gamla eller nya bon, sker det först
efter ett tungt anlopp.

Hvem känner ej igen dessa gamla bekanta, dessa all-
varliga och komiska fåglar? — Storkarne och Tranorna!
Liksom alla fåglar af vadarnes slägte te de sig, vid den första
bekantskap man gör med dem, såsom sorgsna, komiska eller
fantastiskt rörliga varelser, än tråkiga, än tragi-komiska med
sina väldiga näbbar, sina höga, styltlika ben och med sina
långa, nakna vador. Och när de stående sofva på ett ben
och med det andra uppdraget till och omslutande det stöd-
jande benets knä, göra de intrycket af verkligen löjliga, halft
misslyckade ekvilibrister.

Den symboliska bilden af vadarne gäller här det manliga
kön som kallas tea ter-elever, chorsångare, dansare, unga skåde-
spelare- och sångare-debutanter samt unga med kontrakt för-
sedda nybörjare; dit höra också begåfvade statister med en
viss slags fantasi åt det tragiska eller komiska drömmeriets
gebit. Hundratals hyggliga arbetare inom de små handt
373

verkerierna med liten uthållighet i arbetet, eller liten lust
för det samma — altså ej just så särdeles skickliga i deras
fack och derför ej heller eftersökta — vanka omkring och
poetisera, titta på månen, sjunga serenader för mansqvartett
och drömma — om teatern. Och den olyckliga teatern med sin
breda, öppna och falska famn är tvungen att taga emot dem,
derför att det nästan alltid behöfs chorsångare, figurante!-
och statister. Och af dessa hundra drömmare om konstens
ära, om solosång och om stora roller i blodiga skådespel
eller om klassiskt komiska figurer från Falstaff ända ned
till hr Dardanell bli på sin höjd ett tjog dugliga chorister,
hvilkas utanlexor af chörstämmor med tiden växa till hela
pundstyngder af skrifna notblad, och hvilkas ideella förhopp-
ningar om sceniska triumfer kulminera i »armar uppåt —
nedåt sträck!» — De der höra till de allvarliga sior&arnes
slägte.

Några andra, hörande till de urkomiska tranornas slägte
— vi känna dem ju — liksom jaga den egna skuggan, nar-
rande sina medspelande och åskådarne att kikna af skratt åt
den komiska roll eller dans de ofta undfägna oss med; de ut-
göra möjligheter för teater figuran ter nes numera aldrig stora
tropp. Dansöser i korta rockar eller tröjor och med långa
trikåben ersätta nu för tiden de manliga teaterdansörerne.
Och resten inrangeras inom statisternas led : arma drömmare
om ära och lagrar, som offra sig för teaterkonstens behof af
kurfurstar, kardinaler, väpnare, standarbärare, svenner, bir-
filare, vakt, borgare och bönder. Arma, flitiga offer!

Jag har känt en obegriplig ung man, som lemnade sitt
arbete, sin tjenst, sina små fast säkra inkomster, med hvilka
han underhöll sin stackars utfattiga mor och sig sjelf, för
att egna sig åt teatern, trots allt som talade emot ett sådant
steg. Han började som statist, så begärde han att få sjunga
med i chören — han fick det; så begärde han få debutera
som skådespelare och önskade aflägga prof i den roll han
sjelf valt — och då jag sporde honom om hvad roll han
lärt sig, blef svaret: »Timon af Athen». — Efter allvarliga
och vänliga ord, som borde ha kurerat honom, infann han
sig ånyo med sitt förtärda ansigte och sin skelettartade kropp
— utmerglad af lungsot — och begärde få debutera såsom
»Hamlet». — Den stackars unge mannen kunde knappast
hväsa fram ett ord, än mindre sjunga, men fick ändå gå
qvar i chören och statera; men det tillfredsställde honom ej
374

och — han dog. — Många liknande exempel kunde från
hundratals teatrar förtäljas.

Inga sangviniska förhoppningar dödas lyckligtvis så lätt
som chorsångarnes, derför att de nykomne af de äldre kam-
raterne mycket snart inhemta begreppet om hur vigtiga de
i konstnärligt hänseende äro för operans eller sångpjesens
värdiga återgifvande. Och finnes ett visst mått af intelligens
hos desse sångare, paradt med musikalisk känsla, så vexa
liksom små handlande personligheter fram ur deras lilla be-
gåfning — personligheter, hvilka blifva kårens stödjepelare
och ledare, regissörens och kapellmästarens favoriter, ensem-
blens och samspelets små räddare. Musikens egen makt bär
dem, de blifva stolta öfver hvad de förmå och sätta till slut sin
hela ära i att värdigt, äfven hvad spelet beträffar, fylla sina
ej ringa pligter. — Hvad jag ofta både beklagat och prisat dem
— och ångrat att icke alltid ha uppskattat deras rätta värde !
De stå i regeln så högt öfver sina qvinliga kamrater i
flit, förmåga och påpasslighet, att knappt någon jemförelse
kan ega rum mellan dessa simfåglar och desse vadare. De
förra flyga hit och dit, de senare lunka rätt trögt och klum-
pigt fram, men vi ha tillfälle att esomoftast vara dem tack-
samma för hvad de nästan hvarje afton å alla våra teatrar
prestera. Om våra regissörer bättre förstode att väcka deras
energi och anlag skulle de genom en lifligare aktion i hög
grad bidraga till ett styckes framgång. Det är ej ovanligt
att bland dem upptäcka djupt intresserade deltagare i styckets
handling. Ja, kanske man då oftare plötsligen skulle få höra
en röst, som oförhappandes annoncerade en blifvande solist.
Att af de hundratals sig vid teatrarne anmälande storkar
och tranor flere dugliga subjekter äro att för scenen vinna,
än bland de hundratals vildänderna, framgår häraf.

Men nu komma vi till de af första klassens storkar
och tranor, som vilja åtnjuta den verkliga rangen af att
kallas skådespelare, solosångare eller allra, minst debutant
eller elev med hopp om uppgifter af större omfattning, er-
kännande, god kritik, resestipendier, gästspel, blommor —
och en liten krans åtminstone.

Hvarifrån kommo de? Hvad kunde de? — Hur sågo
de vjd första påseende ut? — Och hur utvecklade de sig?

Ack, vi känna dem så väl. — Bror A. och bror B.
Vännerna C. och D. Och om X, Y, Z ha vi alla hört talas.
De äro på förhand så godt som kända, de der seriösa stor-
375

käme eller lustiga teaterämnesvennerne med •— vis comica,
liksom tranorna. De väldiga näbbarne, de höga, styltlika
benen, de långa nakna vadorna! Vi ha dem lifslefvande
framför oss! — Vi komma ju ihåg bror A. från de glada
nachspielen i ett af våra ordenssällskap — der han sjungit
sig kroniskt hes, men der man ständigt mot morgonqvisten
skrikit att han ovilkorligen skall ge kryddboden på båten
och att han måste debutera som Tamino på operan ; denna
roll har alltid ansetts för lätt, likaså Max i »Friskytten».
Och bror B., som tjusat oss på tjugo matinéer eller i en
gratis-musik-salong i en berömd mansqvartett — han skall
ovilkorligen fram på scenen — tvärt, utan studier — som
Sarastro; också en sådan der lätt roll. Och vår lilla fina
bror C., Upsala studenten, som ständigt kuggats, utom i.att
spela komedi, något som han har afgjord talang för, han
skall kastas in på en af våra teatrar i en svår dramatisk upp-
gift och täfla med de bästa af våra skådespelare såsom älskare
eller i det komiska facket; och han lyckas nog. Och långa
D. som både skorrar och läspar, och som för att lära sig tala
rent borde några år öfvats för en duglig lärare i det reciterande
föredragets svåra konst — han skall utan vidare strax fram
och slå gamla favoriter hos publiken ur brädet. Och i lik-
het med dem, en hel hop andra debutanter för den drama-
tiska eller lyriska scenen, lyckligtvis en och annan med be-
gåfning och med framtid på scenen. Det der bestyra vän-
nerna om. — Här är det icke pappa och mamma- som
knuffa på, liksom hos vildänderna. — Tvärt om, de af-
råda mest sina söner från dessa idéer och desse förstå ej
att de mestadels sakna de företräden, som de debuterande
damerna besitta.

Endast några få kloka — och de äro alltid de yngsia
— gå den rätta vägen för att lyckas : de taga saken allvar-
ligare, gå till den bästa elevskolan eller till dugliga lärare i
tal- eller sångkonsten och begära ej debut å teatern förr än
instruktören anser sig kunna låta dem våga försöket.

Det är ej mindre på grund af de debuterandes bristande
insigt i den svåra konst de tro sig ega anlag för än på grund
af våra teaterledares lättsinniga sätt att se saken som sådana
omogna experiment hos oss så ofta förekomma. Det har
också sin orsak deri, att vi här i landet ha så litet urval af
i synnerhet goda sångare-krafter, det är för att alltid kunna
fylla möjligen uppstående vakanser inom personalen, eller
376

för att kunna dublera roller, som vi genast — till och med
efter en mycket klen debut — utan vidare engagera de
knappt nog lofvande ungdomarne, hvilka ibland vid när-
mare påseende äro till åren rätt försigkomna. Det är det
galna i systemet hos oss, att vi emottaga debutanter och
tillstädja debutanters uppträdande på våra förnämsta, ja, på
våra nationalscener utan att de kunna någonting. De ha
t. ex. för någon obskur lärare inpluggat en tal- eller sång-
roll, den kunna de vid ett prof inför direktionen något så
när, och de få — om styrelsen är lagom blind och om
instruktören litar på sin gamla, bepröfvade inpluggnings-
metod och dressur — löfte om den begärda debuten. De-
buten eger rum, debutanten blir applåderad af vänner och
bekanta och litet uppmuntrad af kritiken — och vid nästa
roll visar sig att han icke kan någonting annat än den in-
pluggade debutrollen. Läsa innantill korrekt — nej ! Sjunga
något så när noter från bladet — nej! Allt dressur! — Vid
utlandets scener deremot kan eller får något dylikt aldrig
ega rum, derför att en debutant, som ej genomgått en grund-
lig skola i teater kon stens alla elementära ämnen och som ej
vid sin anmälan om debut, genom en redan inlärd reper-
toir af minst sex à tio tal- eller sångroller, strax kan gifva
tillkänna det bestämda roll-fack eller den emploi han ämnar
försöka sig i eller begär att fylla, ej vågar anmäla sig.
Sker någon gång ett undantag, är det för någon fenomenal
sångröst, som dock då under behörig tid — utbildas för
teaterns räkning. Så gick det med drosk-kuskarne Wachtel
och Bötel; — men så hörde också dessa röster till sällsynt-,
heterna. Hur ofta förekommer något dylikt hos oss? —
Nästan aldrig! — De flesta af våra unga sångare äro så godt
som utsjungna när de anmäla sig till debut. Qvartettsån-
gen och nattsöls-skrålet jemte toddar och punsch ha gjort
sitt till att försvaga och beslöja den från början friska rösten,
och öfning med metod försmås i allmänhet af våra dilettan-
ter, äfven om de drömma om offentligt uppträdande. Då
det går så lätt och utan besvär för den ena litar också den
andra på samma förmåner. — Det var dock icke alltid så.

Vadarne äro som bekant flyttflåglar och göra vida resor
eller utflygter. Den allvarlige och hemtrefne storken trifves
efter sina många och långa ströftåg helst vid Östersjökusterna,
alldeles som våra unga skådespelare och sångare efter deras
s. k. studieresor i in- och utlandet. De flyga ut för att
377

hemtà intryck — och när de komma tillbaka göra de ofta
inte något intryck alls.

Hvem har icke sett dem komma och slå sig ned i de
äldre storkarnes bon och slutligen bli hemkära och tama,
husliga och vänliga tills de åter med en viss stursk sjelf-
tillit begifva sig ut på resor igen och så slutligen — komma
tillbaka för sista gången. Der borta i södern voro boen fulla
förut. Det var ej så trefligt som man föreställt sig. Alltför
mänga slogos om tak öfver hufvudet och födan. Och inte
kunde de flyga så bra heller, derför att vingarne här i gran-
skapet af ultima Thule blifvit brutna af frosten från ett för
kallt deltagande.

Sedan de börjat sin carrière såsom skådespelare eller
operasångare och slutligen på grund af egen lycklig begåf-
ning gjort välförtjent lycka, eller också, på grund af tea-
terledarnes medgörlighet, förderfvat åtskilliga goda roller,
få de så godt som ingen sysselsättning — derför att andra
nykomlingar skola genomgå samma kurs i upphöjelse och
förfall. De tyna nästan bort, men se sig otåligt omkring
för att upptäcka stora förebilder, af hvilka de kunna lära sig
bli framstående skådespelare, då ej instruktörerne — hvilka
de för resten ej stort akta — ej mäktat lära dem det. Men
de upptäcka inga stora förebilder; desse dogo ut för länge
sedan. — Men de vilja flyga, de arma storkarne; de flaxa
med vingarne inför de styrande; men de styrande, i hvilkas
gunst de ej längre äro, neka dem nu att flyga högre än
vingarne bära — sedan de sjelfva brutit dem — och, under-
bart! — när ett tillfälle — genom sjukdomsfall inom truppen
eller af annan orsak — plötsligt drager fram dem ur glömskan
igen — då förundrar sig styrelsen öfver att de arma storkar-
nes vingar äro i olag. Man rycker i dem, men det är slut,
de äro vingbrutna och trasiga: repareras kunna de ej.

Se på de flesta af våra unga sångare ! De ha ej fått lära
sig gå, ej stå — för att icke tala om de allmänna elemen-
tära plastiska reglerna. Knappt nog de unga dramatiska
aktörerne. Hvad de inhemtat är allt en följd af praktiken,
och den kan var ganska liten och okonstnärlig ibland. De
unga dramatiska aktörerne tala illa. De unga sångarne
sjunga illa. De gå och röra sig liksom vadare. De veta ej
hvar göra af sina händer, och lägga de dem mot svärd-
fästet, om de bära sådant vapen i en kostympjes, lyftes
vanligen axelkappan eller manteln några alnar i höjden af
378

den rätt utpekande pampen och den ädle riddaren blir en
karikatyr (en lustig trana). Detta ser den medspelande, men
vet kanhända ej heller af att det är tokigt — och gör sjelf
detsamma. Och gestikulationen ! Hvilket flaxande med de
öppna händerna ! Hvilka omotiverade handgrepp ! — Oöfver-
tänkta och fula. — Hvilka omfamningar med älskarinnan i
kärleksscenerna ! Vulgära daskigheter. — Och hvilket stumt
spel! Krokiga knän och knutna näfvar. — För all del, af-
skaffa det der! Och framför allt, adressera er till de med-
spelande, ej till publiken! — Hvem lär dem göra entréer
och sortier i stil med den person de föreställa, i stil med
karakteren, de uttalade slutordens eller sångreplikens inne-
boende mening, i lugn eller i hast? — Så vidt man oftast
kan se — ingen! Veta de i hvilket tempo dialogen skall föras
i en tal- eller sångpjes, der ingen pinne slår takten? •— Att
den bör skifta i tempi, allt efter situationens kraf — lugnt, i
stegring eller stormande? — Knappast! — Hvem lär dem kläda
sig? —Påklädaren troligen! —Allt omedveten improvisation!

I alla tider ha nybörjarne ofta varit otympliga, men
under god ledning och instruktion växte den inneboende be-
gåfningen ut i tilltalande yttre former. Vi behöfva bara
erinra om, på hur jemförelsevis korttid under Edvard Stjern-
ströms erfarna handledning de ifrån början rätt otympliga
sångarne Oskar Arnoldson och Fritz Arlberg danades till be-
hagliga och liffulla framställare. Och när de väl voro skåde-
spelare med begrepp om det sköna på scenen qvällde också
snart den inneboende sången ut ur fullt bröst, och vi hade
på kort tid eröfrat två af Sveriges förnämsta sceniska sång-
konstnärer.

Hvilken teaterinstruktör uppfyller detta kraf för när-
varande ?

När man vet att det finnes en mängd unga sångare
med vackra röster, för hvilka de ständigt prisas, men som
icke ega verkligt sinne för scenen, till hvilken de ändå pressas
af egen fåfänga eller beundrande vänner; att de nästan äro
otillgängliga för all scenisk undervisning; att man knappt kan
förmå dem att vända sig rundt om och att de äro omöjliga
att gjuta lif i — hvarför behåller man dem ändå qvar vid
teatern? Det är origtigt handladt både mot dem sjelfva och
publiken. — En vacker röst borde ju kunna behöfvas och
verka förädlande äfven utom teatern, eller hur? — Hvarför
skola alla sjungande till teatern? — Vore de än för tjocka
379

eller för magra, otympliga eller behäftade med andra lyten?
För den vackra röstens skull! Låtom oss få behålla några
vackra röster för konsertsalen och familjen också. Det skadar
ej. Tvärt om! Det vinner konsten på. I konsertsalen och
i familjesalongen göra operasångarne sällan det rätta in-
trycket. — Är det icke en lycka för oss, att vår utmärkte
sångare Salomon Smith icke tillhör teatern — och äfven för
honom sjelf? — Vi önska flere sådana goda konsertsångare
och några färre medelmåttiga teatersångare!

Vi tyckas i allmänhet ej ha kommit till insigt om att
det öfverallt utanför teatern, i hänseende till verkligt god
sång och godt föredrag, presteras mycket, mycket bättre, ge-
dignare och ädlare vara än af operans sujetter — både af
sångare och sångerskor. Det är en besynnerlig idé att ab-
solut vilja identiflera godt sångföredrag med teater-sång.
Det är endast undantagsvis man får höra verkligt goda sång-
artister nu för tiden från scenen — sådana utgöra då de
s. k. stjernorna.

Och, som jag nyss sade, hvarför fästa vi oss här i lan-
det så litet vid våra teatersångares figur och utseende? Per-
sonligheten gäller mycket på scenen. Och der naturen bri-
ster, der skall just konsten hjelpa under: Gymnastik, fäkt-
ning, dans, plastik — och så allt annat till ! Hvarför skall
man behöfva sitta och le åt det otympliga och osköna? I
alla andra länder arbeta de förnämsta teatrarne emot fram-
ställandet af det fula och för det sköna; hos oss ser det
ofta ut som om man helt likgiltigt icke frågade efter hvad
som är fult, skönt, passande eller opassande för ögats for-
dringar. För en ful flicka på scenen hafva vi, nordens frans-
män, inga sympatier, trots hennes rika begåfning; men för
ett åbäke till karl ha vi tolerans. Troligen derför att vi
haft så många sådana hyggliga karlar vid teatern, bror
den och bror clen, trefliga toddy- och umgängesvänner
och vanan är — mer hos oss än hos andra folk — halfva
naturen.

Det finnes vid de kgl. teatrarne i synnerhet unga sån-
gare, hvilka visat anlag för scenen och ha goda röster, men
som också visa att de ingenting under årens lopp fått lära
och så af styrelsen negligerats, att icke ens tillräcklig praktik
blifvit dem förunnad. Och i följd af ovanan att uppträda i
verkliga roller, i stället för att oftare användas som statister
eller chorister, göra de, vid deras en och annan gång före-
380

kommande uppträdande, intrycket af elever; och flere sådana
figurer i ett och samma stycke gifva föreställningen karak-
teren af elevspektakel. Herre Gud! Två små roller om året
— och man undrar på att de ingenting kunna och icke in-
tressera! Och ändå engageras oupphörligt flera dylika tarf-
liga förmågor, troligen endast för att öka antalet af de obruk-
bara eller för att förhindra dem att genom öfning å andra
teatrar kunna lära sig något. Men kgl. teaterstyrelsen till-
städjer icke gerna någon rätt för de andra teatrarne.

Bredvid de här skildrade stå åter andra med goda röster
men utan större begåfning, ehuruväl de af outgrundade or-
saker, alldeles i motsats till de förre, anförtros de vigtigaste
och svåraste uppgifter, som öfverstiga deras förmåga, både
såsom sångare och framställare. Hvilka duodes-formats-sån-
gare i folio-formats-roller ha vi icke fått både se och höra!
Stillös, rå sång; elevmessigt, rått spel och tekniska vidunder-
ligheter ! Jag har vid kgl. operan sett en med fog mycket
uppburen och i repertoiren mycket anlitad sångare, utrustad
med en viss rutin och frisk abandon, som nästan alltid vid
knäfall föllo på origtigt knä. Rättelser af instruktör, regissör
eller andra måtte alltså icke komma i fråga, — eller också se
de ej. Och dylika fel falla dock inom området af det rent
elementära som ju först af allt borde vara undangjordt in-
nan de stora rollerna kunde komma i fråga.

Sådant hör till de konstnärliga eröfringarne under de
senaste perioderna.

Efter att de unga en tid ha trott sig vara fullgoda, vak-
nar slutligen deras sjelfmedvetande och de känna nästan
omedvetet att allt detta dock icke kan vara alldeles rig-
tigt — och de vilja ut och se sig om i verlden, lära sig
något och ändtligen blifva verkliga konstnärer. Och de lyfta
på de tröga vingarne, som man bundit fast, och efter en
viss ansträngning börja flygapparaterna åter göra en slapp
tjenst och det bär af — långsamt — på gästspel i gamla
bon inom landet, i städer der man ännu gäller något — och
så öfver hafvet till Wien eller Paris, der man intet lär af
läraren — derför att man kan så litet förut. — Och af
hvad man ser och hör på teatrarne der ute har man så
ringa gagn,- derför att man icke i hemmet lärt hur man
skall använda sig sjelf, sitt eget jag, efter den bild som nu
förevisas. Våra flesta unga teateradepter resa för tidigt ut,
innan de afslutat sina förstudier. De veta för litet af sin
381

konst, för att kunna ha verkligt gagn af hvad de i utlandet
erfara, och i de flesta fall äro de främmande för språket.
De ha, innan de reste, kanske redan visat sig som Mephisto-
feier, Don Juaner, allt i minatyr eller i vrångbilder. De ha
kanske i andra fall icke fått försöka att lösa annat än små upp-
gifter och komma åter efter ett år, eller efter kortare tid, och
äro nu Graal-riddare eller andra öfvernaturliga, räddande ande-
väsen. Men konstens räddare äro de icke. Ungefär på detta
vis uppstå, tid efter annan, nya vadare af samma slag som de
gamla, hvilka — trots sina resor och utflygter, icke visa några
synnerliga framsteg, derför att undervisningen vid våra teatrar
nu för tiden ej bildar någon fortsättning, men ett ständigt
stillastående eller tillbakagående. Teatern kan slutligen upp-
visa hela skaror af i förtid åldrade och i vild frihet upp-
växande storkar; de få tranornas lilla lifaktighet öfvergår
slutligen till storkarnes stela manér.

När de resande vadarne återvända från sina ströftåg se
de allra först efter de gamla vänliga storkarne, som sitta på
de gamla hustaken (verandorna på utvärdshusen) och invänta
de återvändande ; återseendets glädje firas med en liten fest.
Detta är ett af hufvudvilkoren för att blifva scenisk konst-
när här i landet och för att värdigt kunna fortsätta att vara
det. Operakällaren eller caféet besökes lika regelmässigt som
sångöfningarna och repetitionerna. Vi känna ju af zoologien
att fåglarnes af vadareslägtet föda består af rätt läckra saker,
hvaribland: skaldjur (ostron), fisk (gös à la Soto Major), amfi-
bier (hummer och stora hon-kräftor), skalbaggar (kramsfågel),
vegetabilier (franska ärtor, kronärtskockor och sparris); de
svälja utan tvekan de värsta grodor och dricka ohelsosamma
slaskdrycker (maltdrycker, punsch, toddar, starka viner och
champagne). Och det till och med i tider så dåliga som nu.
Men naturen har danat dem så . . . allt sker efter hennes
gamla oomkullrunkeliga lagar. Vadarnes slägte fordrar det
så. — Smaklig måltid!

Kgl. teaterdirektionerna ha förstått hvad naturen kräfver
och ha derföre redan under herr af Edholms regemente in-
fört de dryga s. k. spelhonoraren — representerande unge-
fär en femton, tjugu à trettio kronor per afton och icke alltid
för utförandet af en vigtig roll, ofta blott för ett par takters
solosång i några akter af en opera, en extra chörstämma
eller en liten en- eller tvåakts talroll. — Det är ej under-
ligt om de reglementerade stats- och kungabidragen taga
382

slut midt under säsongen, när så många munnar skola fyllas
med tal, sång, mat och dryck. — Men allt under rubriken :
för konstens skull. Att vara artist här i landet betingar
hög diet.

Hvad skola de stackars vadarne vid privat-teatrarne säga,
som så ofta få vänta med sina små löner och ibland inte
få ut dem alls. Deras direktörer ha inga offentliga anslag,
de; och inga hyresintägter från klassiska opera-källare och
caféer. Och ändå arbeta dessa teatrars unga vadare mer än
dubbelt så mycket som de national-kungliga af samma spe-
cies, och vanligtvis mycket samvetsgrannare.

Nej, unge vadare, det går ej an att sloka vingarne, eller
att låta vingbryta och binda er; att sitta stilla på verandorna
och stirra ut i rymden med hopp om resebidrag eller stipen-
dier — sådana stekta sparfvar skola icke i framtiden komma
er flygandes i munnen ; det går ej an att drömma bort lifvet
eller sofva ihjäl det, endast och allenast för äran af att vara
medlem af de kgl. eller national-teatrarne. Spännen ut vin-
garne, pröfven dem och er möjligen återstående energi på
andra teatrar inom landet, der rättvist arbete och framåtgående
äro möjligheter för dem som vilja arbeta. — Vid de öfverbe-
folkade nationalteatrarne, sådana de nu äro, skolen I inom
kort ha åldrats, er sjelfva ovetande; blifva bortglömda af och
likgiltiga för publiken, som till slut, på grund af att den
intet förväntar, äfven vid en oväntad ansats till flygt af eder,
skall misstro och underkänna ert lilla återstående värde.
Att det kunnat gå derhän — deri han I sjelfva den minsta
försky lian — om också någon skuld är eder egen —; det
är teaterledarnes samveten som måste bära försyndelsens
börda. De taga den ganska lätt. Det är då er sak att
korrigera missförhållandena.
Andalusiskan.

Spansk folklifsbild

af

Emile Marchais.

Öfvers. af P. R*

På vägen till Fontarabie, halfvägs uppför en brant kulle,
ligger ett litet hus med skiffertak och gra persienner, beskug-
gadt af olivträd, alldeles invid en porlande bäck.

Det är mäster Carlos posada. Förr i tiden var der all-
tid folk, alltid lif och rörelse, ty ingen for förbi, utan att
gå dit in en stund. Ända ner på landsvägen hörde man
gälla skrattsalvor derifrån, klingande med glas etc., och allt
efter som man drog närmre, spetsade mulåsnorna örat och
påskyndade sina steg, under det bjellrorna klingade gladare
och gladare. Så framför dörren stannade de tvärt, och in-
gen, ej hin onde sjelf, skulle kunnat få dem åter i gång,
förr än de af betat det saftiga gräset der utanför och läs kat
sig af det friska vattnet i källan.

Under tiden gick man in till Carlos, in i hans lilla
citrondoftande glädtiga stuga. Och der, hvilket lif! Algna-
ziler**, som drucko mystella, vackra unga flickor, som knäckte
nötter och, skrattande med tänder som hvitaste perlor, joll-
rade öfver sina kavaljerers galanterier och, längre bort i salen,
unga tiggarmunkar med nerfälda kåpor, läppjande med väl-
behag på sitt varma, rykande, vaniljdoftande choklad!

Ett slag med kastagnetterna, ett ackord på mandolinen
brukade då sätta allt i rörelse. Karbinen i ett hörn, man-

* Ui’ franska tidskriften L’indépendant littéraire, hvilken gjort
oss den äran att byta tidskrift alltsedan den beryktade artikeln om
Dagens Krönika stod i »Le Figaro».

** Spanska polistjenstemän.
384

tiljerna bort, man skulle dansa, ja, dansa! Och sâ gjorde
man: algnaziler, mulåsneförare, unga flickor, ja, tiggarmun-
karne med. Tokiga af denna förföriska musik, kände äfven
de något sprittande, oroligt i sina ben och med ögonen till
hälften slutna, redan i dansens hvirfvel, tänkte de: Deraf
tar ingen skada till sin själ!

. . . Nu är allt det der förbi. Ingen besöker mer Carlos
posada. Gräset växer högt öfver tröskeln, jalusierna äro ner-
fälda, och en spindel väfver sitt nät framför dörren. Ett
slutet hus, sorgligt liksom slutna ögon!

Och nu är det snart två hela år sedan munkarne tåga
förbi detta hus under ifriga korstecken, mulåsnedrifvarne
utan att sjunga — två år sedan hon flydde, Oliva, Carlos
hustru, som han älskade så högt.

*	*

Hon var en liten andalusiska med purpurläppar och
granna kläder. En dag på väg till Fontarabie med sin kusin
Pedro, steg hon in i posadan, drack ett glas vin och skäm-
tade med Carlos. Hon fann behag i hans ungdom och oskuld,
tog sä hans hjerta och behöll det.

Carlos skulle nog få ångra det, han (man bör aldrig
låta röfva bort sitt hjerta), men då var han lycklig, och om
qvällen, när han stilla satt på tröskeln af sin boning, vek
af kärleksdrömmar, sade han sig, att det ej vore godt stå
ensam i lifvet och att om detta ljufva hjerta ville bli hans,
så vore lyckan funnen.

Det tänkte ban, Carlos, ty han trodde hennes förrädiska
ögon, dessa ögon, som, dolda af mjuka silkesfransar, liknade
dolken i sin sammetsslida.

Det tänkte han, utan att se, hur på den azurblå him-
meln nymånen tändes, lysande, uppåt gående, falsk liksom
Mefistofeles skratt.

Också, följande dagen, då han i klara solskenet såg sin
sköna komma uppåt vägen, slog hans hjerta som på en ängs-
lig flicka. Han gick henne till mötes, hjelpte henne af ås-
nan, bjöd henne sin bästa sherry och sättande sig vid hennes
sida, berusad af kärlek, sade han blygt:

— Jag förstår mig ej på vackra fraser . . . Jag älskar
Er, senora, och jag ville . . . men Ni nekar mig det nog,
385

Ni skrattar kanske . . . jag ville . . . nej, det vore för myc-
ken lycka, jag ville Ni skulle bli min ! Ni tiger ... Ni vill
inte? . . .

Jo, hon ville nog, hon önskade intet högre. Och Carlos
tog ömt hennes hand, talande om sin kärlek, och så gifte
de sig vid drufskördsfesten.

Sex månader förflöto, under hvilka Carlos förtjenade
penningar och Oliva förvärfvade vänner i öfverflöd. Då han
var borta i byn för att göra uppköp, satt hon i sitt nya
gemak, prydt med speglar à la fançaise, sjelf fin och strå-
lande för att göra les honneurs inför sina kunder. Man fann
henne förtjusande och kom åter, liksom biet till sin honung
och fjäriln till sin ros. Man hviskade henne månget sme-
kande ord och glömde hos henne, lättförklarligt nog, än
sammetsband, än dyrbara mantiljer och nålar af guld. Den
sköna, hon tog emot och tackade med ett leende, men ingen
behagade henne, ingen, utom Pedro, mulåsneföraren. Han
gaf henne intei, men klädd i broderad vest med fransar,
hade han mustascher svarta som korpens vingar och en
gudomlig röst. Han kysste henne på ögonen, och hon kallade
honom »sin kusin». Hon väntade honom med otålighet, och
ögat strålade, då hans sång nådde henne i den bullrande
salen :

»O gyllne frukter, plockade af englar

I paradisets trädgård» . . .

Springa fram på tröskeln, lätt som en kolibri, önska sin vän
välkommen^ dricka med honom ur den skummande pokalen,
det var ett ögonblicks verk, och genast började tamburinerna
bullra, kastagnetterna slå och hela sällskapet dansa. Oliva
var röd som en ros, med tindrande ögon, och Pedro gick
hem, hviskande: »i afton!»

I skymningen återkom Carlos, alltid lika förälskad.
Han frågade med oro till sin hustrus helsa, kysste hennes
hand och såg med stolthet in i hennes öga. Så talade man
om afiarer.

— En god dag?

— Ja, lille vän, kom och se!

Och allt under det hon uppstaplade sina piastrar i högar,
berättade hon honom, hur hon användt sin tid, om visiterna,
sqvallerhistorierna från byn etc. Men intet nämde hon om
Ur Dagens Krönika. VIII. 4, 5.	25
386

kärleksorden man hviskat i hennes öra, om cle förstulna
kyssarna på handen, allt det falska mynt, hon inkasserat i
hemlighet och med förtjusning . . . och Carlos lefde lycklig.
Och sittande båda två i olivträdens skugga, pratade de om
framtiden, om ljufva förhoppningar och byggde luftslott så
som blott älskande makar kunna göra det för hvarandra.

Pedro kom senare. Om Oliva dragit sig undan, så gick
han upp för att säga henne god natt och lemnade Carlos
genast. Om hon ännu var qvar der nere, drog han fram
ur manteln de vackraste små mandariner, som man åt, sit-
tande vid hvarandras sida, tysta, så vida Carlos ej bedt ho-
nom sjunga, ty han tyckte om hans röst. Pedro sjöng då
andalusiska refränger, veka, passionerade, som Oliva nog för-
stod, den skälmungen, och som i den doftande natten klingade
som brottsliga epitalamer.

Så kom nationalfesten, med många nöjen i staden. En
tjurfäktning, arrangerad ute i fria luften och baler med or-
kestermusik.

Gerna hade Oliva tillbragt natten J Fontarabie såsom
de förflutna åren, men hon måste lemna tanken derpå.
Ända sedan dagningen var posadan fyld med kunder, och,
sannerligen hon kunde ej lemna sin man ensam om allt
med tjenarne. Ingen önskan framstälde hon heller, men
ögat var ej gladt som vanligt och munnen mindre skälmsk.
Carlos betraktade henne i hemlighet, gissande hennes otålig-
het och anande den fråga, som brände hennes läppar, men
ej ett ord sade han.

Om qvällen hängdes kulörta lyktor kring kullen, och
Olivas längtan steg. Carlos såg det och sade:

—• Inte sant, du skulle vilja gå dit ner?

Oliva kysste honom, utan att svara, steg upp, redo att
bege sig å väg.

— Men inte kunna vi lemna huset så der, min kära?

— Nej, det är nog sant . . . men om du ville . . .

— Pedro skulle kunna . . .

— Låt gå då!

Och de gingo, öf^erhopande honom med smekord och
slängkyssar, under det han stod och såg efter dem. Då han
intet mer kunde varsna, var det som en underlig oro be-
mägtigat sig hans själ och spridt ett ljus der inne, alldeles
som dessa tysta blixtar, som öppna himmeln en stormig
qväll. Och i drömmen hörde han den natten en bedöfvande
387

musik och såg Pedro och Oliva i hvarandras armar- Han
förstod deras elaka skratt och tyckte sig känna hur i dan-
sens hvirfvel de trampade på hans hjerta.

Följande dag, hemma igen, omtalade de med förtjus-
ning nattens festligheter, ända in till minsta småsak. Oliva
omfamnade häftigt sin man, och Pedro sjöng en sång de
hört dernere, Andalusiskans sång:

Passar dig min hvita arm :
Halsband på en manlig barm,
Kyssarna på läppar röda,
Hjertat, som mot ditt vill glöda,
Kom då, sadla åsnan fort!

Andalusiskan vill bort.

Hon blir evigt din,

Lilla vännen min,
Skyndom, skyndom, skyndom bort!

Carlos lyssnade och teg. Då Pedro gått, tog han ömt
sin hustrus hand och sade:

— Älskar du mig, så gå ej mer med Pedro:

Oliva skakade på hufvudet. Pedro kom åter hvarje
qväll, och hon tog emot honom med förtjusning.

Då gret Carlos i tysthet och utgöt sedan sitt hjerta för
ett par vänner.

— Jag är sorgsen, ty min hustru älskar mig ej mera.

— Det är sant, sade den ene.

—- Hon bedrar dig, sade den andre.

Pedro reste sig upp, rasande af vrede.

— Hon bedrar mig! Hon bedrar mig! Hvem har sagt
dig det?

— Åh, hela verlden säger så.

— Och det är Pedro? . . .

Man bad honom tiga. En röst, kraftfull och vacker,
hördes sjunga:

Passar dig min hvita arm:

Halsband på en manlig barm------

— Det är han, — sade Carlos.

— Hvar är Oliva?

— Der uppe för att hvila sig. Åh, jag förstår! Då
han kom om qvällen . . . Men jag skall hämnas ... Jag
skall hämnas! . . .
388

Pedro steg in ined triumferande min. Då han märkte
sin älskades frånvaro, helsade han vännerna och gick upp.

Carlos var blek som döden. Han tog rep, en dolk och
gick upp, äfven han.

Dörren var stängd, han öppnade den . . . och då . . .
då . . . Men nej, han älskade denna q vinna för högt. Då
han såg henne kunde han ej mer, tårar fylde hans ögon . . .
Han vände sig hastigt till Pedro.

— Kom du! Jag har något att säga dig.

Pedro följde maskinmessigt med, fastän Carlos ej lät
höra ett ord, allt under det han styrde kosan ett stycke
bort från posadan. Efter att ha passerat en hed med dverg-
träd, kommo de till foten af en långsträckt gräsvall vid
sidan af en skogsdunge. En månstråle banade sig väg mellan
träden och föll på jernvägsskenorna der nedanför.

Carlos pekade på dem med ett obeskrifligt uttryck af
beslutsamhet.

Pedro förstod meningen, utstötte en förfärlig ed och
ville fly. Men fåfängt! Carlos höll honom q var och i ett
ögonblick betvingad, urståndsatt att ropa, låg han der, ry-
sande af fasa, fastbunden öfver jernvägsspåren. Och Carlos
väntade, stödd mot en nära stående sykomor.

En aflägsen hvissling, skarp genomträngande . . . och
två röda ögon vid horisonten . . . det var döden, som kom.

Der låg han, den eländige, darrande i ångestsvett, så-
rande sig sjelf för att komma lös. Och utan medlidande
betraktade honom Carlos; när tåget på grund af terrängför-
hållandena långsamt, men dock oblidkeligt, i kurva, kom
närmre, gick han helt kallt några steg längre in i skogen.

Då, i detta fasansfulla ögonblick, visar sig der borta
skuggan af en qvinlig gestalt; den kommer närmre, närmre,
nu hviskar den till Pedro:

— Det är jag.

Och fort med en knif — det var Carlos dolk — afskär
hon banden, repen, alla dessa fjettrar, som sargat honom till
blods. Hon talar till honom i ord hastiga som en hvissling:

— Hoppa upp i en vagn. . . . Tåget saktar farten här.
Jag gör som du . . . Var lugn blott.

Men hans fingrar snärja in sig : en fot och ar marne äro
bundna än. Åh! Han visste hvad han gjorde, Carlos.

— Vi äro förlorade, mumlar Pedro.
389

De röda ögonen närma sig, stela, obevekliga . . . ännu
några meter . . . nu äro de här! . . .

Dock — med sin nervöst darrande hand har Oliva af-
hjelpt allt, i en blink kastar man sig upp på afsatsen till
första öppna vagn, och bort ilar man, bort, långt bort . . .
Men ironisk klingar sången i Carlos öra:

Passar dig min hvita arm:
Halsband på en manlig barm,
Kyssarna ...	•

Följande morgon öppnades posadan ej mer.

=^:
»Don Juan» på den svenska scenen.*

Ett hundraårsminne.

Af Don Cæsar.

Tjusarkonungens skimrande tidehvarf hade flytt och ett nytt
sekel inbrutit. Tunga moln började skocka sig öfver tredje Gustafs
dittills så solljusa skapelse, den åt de fosterländska sånggudin-
norna helgade skådebanan. Snart mullrade der en åska, hvars
vigg, om den ej lyckligtvis blifvit i någon mon afledd, säkerligen
skulle, enligt afsigt, fullkomligt tillintetgjort denna konstinstitu-
tion. Så skedde väl icke, men den framkallade dock en förlam-
ning, hvars menliga följder länge kändes.

Gustaf IV Adolfs hat mot operascenen hade blifvit ännu
mera fixeradt än någonsin. Utan minne af att operaväsendets
framgång och uppblomstring i Sveriges hufvudstad varit en af
hans faders älsklingstankar, utan afseende hvarken på den ut-
veckling, svensk konst och vitterhet genom denna anstalt redan
vunnit och framgent i ännu vidsträcktare mon borde kunna vinna,
eller på allmänhetens ökade kärlek till detta i så hög grad för-
ädlande nöje, med ett ord utan alla konsiderationer, endast ly-
dande sitt mjeltsjuka lynnes ingifvelse, beslöt han helt tvärt att
operateatern skulle indragas och alldeles upplösas. Beslutet
härom meddelas genom »nådigt» bref af d. 27 sept. 1806, i
hvilket skälet för den beslutade åtgärden förmäldes vara att
genom densamma åstadkomma »en betydlig besparing för h. m:ts
kassa». Ett liknande förslag, eller åtminstone att af operahuset
göra ett annat bruk än det hvartill det blifvit uppbygdt och
bestämdt hade visserligen en gång förut, strax efter Gustaf III:s

* Denna artikel stod färdig att intagas i fjorårets decemberhäfte. Jenny
Lind-artiklarne in. fl. längre uppsatser ha vållat dess fördröjda införande.

Red,
391

död, varit å bane, men förfallit af sig sjelft, sedan den första
stormen hunnit lägga sig.

Nu tycktes det mera envist vilja fasthällas, och det var ej
utan möda som det lyckades d. v. förste teaterdirektören, pre-
sidenten frih. Edelcrantz att förmå konungen afstå från den
afvita föresatsen. (Enligt Adlerbeth skulle till och med rif-
ningen af operahusets östra sida hafva begynts påföljande sommar).
Huset fick alltså stå qvar, men lemnades obegagnadt ända tills
det under loppet af 1808 fick en ny, likväl endast tillfällig,
bestämmelse, nämligen att förvandlas till — landtvärnssjukhus!

Emellertid sökte man att på den s. k. operett-teatern, så
godt sig göra lät, tillfredsställa publikens billiga fordringar.
Denna teater, som delade sin skådeplats med d. v. Dramatiska
teatern, inledde sin verksamhet med uppförande af D Alayracs
sångspel »Slottet Montenero» d. 19 dec. 1806, men lär ej förrän
vid fjerde qvartalet följande år kommit ordentligt i gång. Be-
röfvad de förnämsta sujetterna, hvil ka blifvit på pensionsstat
öfverflyttade, i saknad af både kör- och balettpersonal samt med
en fåtalig och ofullständig orkester, kunde denna teater likväl
Icke uppsätta andra än smärre sångstycken. I valet af dem
lyckades man emellertid träffa publikens smak så väl, att flere af
dessa pjeser blefvo verkliga kassastycken, hvilka sedermera äfven å
åtskilliga andra af hufvudstadens scener åtnjöto en lång tillvaro.
Äfven förekommo några inhemska stycken, bland hvilka d:r J. B.
Struwes sångkomedi »Den ondsinnta hustrun» länge bibehöll sig i
publikens tycke, och ända in på 50-talet spelades den såväl i Stock-
holm som i landsorten. (Fröken Jenny Boos torde varit den sista,
som å svensk scen — Segerlindska teatern i Gröteborg vintern 1859
— utförde hufvudrollen i detta en gång så populära stycke.)

Operett-teatern kunde emellertid icke med sina inskränkta
hjelpmedel tillfredsställa hufvudstadens fordringar på en opera,
och en ny sakernas ordning var af behofvet påkallad. 1809
års regementsförändring medförde också en förändring i afseende
på teaterväsendet. Redan inom en månad efter Gustaf Adolfs
afsättning utfärdades d. 8 april k. befallning om operahusets
skyndsamma iståndsättande. Det första allmänna spektaklet å
den nyöppnade operan gafs d. 6 dec. 1809, då »Drottning
Christina» och »Kalifen i Bagdad» uppfördes. (Äfven det dra-
matiska sällskapet, såsom Dramatiska teaterns personal nu be-
nämdes, erhöll tillstånd att å operascenen uppföra sina större
skådespel. Först år 1811 förflyttades operettspektaklen helt
och hållet till operahuset.)
392

Å Operan hade det nu sålunda åter blifvit lif i spelet.
Flere af de på pensionsstat öfverflyttade artisterna reengagerades
och vunno förstärkning genom nya medlemmar, bland hvilka isyn-
nerhet den unga älskvärda Christina Elisabeth Fröslind (seder-
mera fru Lindström) snart väckte ett uppseende, som står utan
motstycke i våra teatrars annaler, nämligen som Cendrillon i Iso-
uards operett med samma namn, uppförd 1811. Stenborg hade
väl redan 1806 lemnat scenen, men Karsten, ehuru icke ingå-
ende i direkt tjenstgöring, uppträdde likväl då och då mot sär-
skildt arvode, och uti Lindström hade sångscenen sedermera
funnit en mycket använd ersättare för Stenborg, hvilken han
redan förut i åtskilliga roler dubblerat. Äfven lyckades den
lyriska scenen förena med sig flere andra friska och betydande
sångförmågor: Fredrik Kinmanson, Preumayr, Justine Casagli,
född Wässelius, Anna Sofia Thunberg, sedan fru Sevelin, m. fl.
Slutligen, och framför allt, fick vår operascen nu åter glädja sig
af Du Puys talang. Som en löpeld flög ryktet genom huf-
vudstaden, att Du Puy hade återkommit till Stockholm efter
sin danska landsförvisning. Han mottogs här med öppna armar
och operan upplät åter d. 1 okt. 1812 sina portar för honom,
då han samtidigt vann anställning som kapellmästare och sångare.

Det var i väsentlig mon Du Puy’s konstnärsskap och per-
sonligt lifgifvande energi, som mäktigt bidrogo att lyfta den
svenska operascenen till en hög artistisk ståndpunkt.

*	*

*

En af den återupprättade operans första uppgifter blef att
göra den svenska publiken förtrogen med den tyske tonsättaren
Mozarts operaverk. Detta hade rätteligen bort ske långt förut,
men så länge Hæffner satt vid kapellmästareposten (1794—1808)
fans dertill ingen utsigt. Hæffner var nämligen i ord och skrift
en häftig motståndare till allt nytt och daterade, enligt en upp-
gift i Bernsdorffs »Universallexicon der Tonkuns», tonkonstens
förfall från och med Mozarts operor!!! Denna uppgift finner
man bekräftad af B. v. Beskow, som i sina Lefnadsminnen anför
de kostligaste karakteristiker öfver gubben Hæffner. Dennes
musikaliska trosbekännelse lät enligt Beskow så här: Entel,
Kluck unt Pack (Händel, Gluck och Bach) er Kuter Eater, Kut
Son unt ten Helge Ante i musikken; resten er pare tynger (dynga).
Dock kunde han icke neka till att Mozart hade »ferpannet micke
393

scheni». Lika aktad och afhâllen som Hæffner sedermera var
i Upsala, lika litet tåld var han i Stockholm, särskildt inom
teatern, der han ständigt låg i gräl med alla, hvilket jemte hans
bittra intolerans emot alla nyare tonsättare gjorde honom all-
deles omöjlig på kapellmästareposten och slutligen föranledde
hans aflägsnande. Emellertid lära Mozarts symfonier spelats i
Stockholm redan 1789, och det torde få antagas, att man hos oss
hade stiftat bekantskap med rätt många af Mozarts tonalster,
innan ännu operascenen hade, först tjugu år efter hans förtidiga
bortgång, genljudit af hans hänförande toner. Hur långt denna
bekantskap var utsträckt, är dock skäligen vanskligt att nu afgöra.

Så mycket är säkert, att »Musikaliskt Tidsfördrif», Åhlströms
på sin tid så gouterade och i vida kretsar spridda musiksamling,
första gången presenterade »Mozard», som man då skref hans
namn, år 1792, då »Tidsfördrifvet» fortgått i två år. Presenta-
tionen skedde temligen anspråkslöst — förmedels en liten menuett
med variationer för clavér. Så dröjde det åter ett par år innan
Ahlström kom fram med några andra »Mozard-saker». I 1794
års samling bjuder han på ett Thema med variationer, så ock
i 1795 års. Nu ändtligen framlade man något af operadiklaren
Mozart: först ouverturen till »Zauberflöjten», så icke mindre än
fyra sångstycken med svensk text ur samma opera: »Stark är
o flöjt, din tjusnings makt», »Det klingar så herrligt», »Den man
som utaf kärlek brinner» och »Den sköna som så ljufligt 1er».
Jaså — mina läsare känna icke till de begge sista styckena!
Nåja, texten är ju en helt annan än den, som sedermera använ-
des, när »Trollflöjten» ändtligen kom upp på vår opera.* »När

* För kuriositetens skull kan ju förtjena nämnas, att en tredje öfver-
sättning af »Trollflöjten» existerar i svensk drägt, ehuru dock endast i hand-
skrift. »Tamino och Pamina eller Trollflöjten» var dess ursprungliga namn.
Men öfvertiteln är struken och utbytt mot »De Egyptiska mysterierna».
Denna öfversättning skiljer sig i flere fall från den allmänt bekanta. Ett
litet prof må här meddelas:

»Jag fågelfängarn är, ha, ha!
Jemt lustig, hejsa, hoppsasa!
Och fågelfängarn är bekant
för ung och gammal i vårt land. —
Att locka, det förstår jag väl
Och tjusa med min pipas spel.
Jag derför lefver glad min dag,
Ty alla fåglar fångar jag.»

Det intressanta manuskriptet, som af en påteckning att döma har
varit i Erik Drakes ego, lyckades jag nyligen öfverkomma i antiqvarisk bok-
handel härstädes.
kärlek tändt en ynglings hjerta» och »Ack detta är en ängels
bild» lyda annars de kända textstroferna. Slutligen meddelas
i samma årgång ett Thema af Mozart med variationer af en hr
Kirmair. Således sex Mozart-stycken på ett år! Det var myc-
ket nog — och, hvem vet, djerft nog — räsonnerade Åhlström,
hvarför han följande år bara vågade fresta med ett litet Thema
med variationer.

År 1797 framlägger han en Marsch ur »Zauberflöjten»
samt ouverhcren till Don Giovanni. I de två följande årgån-
garne råkar Tidsfördrifvets utgifvare att publicera ett par saker,
som han påstår vara af Mozart, men som olyckligtvis icke äro
af nämda storhet. Till arian »Förgät ej mig», som för öfrigt
tyckes ha vunnit en ganska stor popularitet i Sverige, efter
hvad jag funnit af en mängd befintliga afskrifter, förklarade sig
1826 kapellmästar Schneider i Coburg vara tonsättaren, och om
»Mozarts favoritaria» (»lo ti lascio caro, addio») påstod Mozarts
enka redan 1799, att den vore af Gottfried von Jacquin och
att Mozart endast satt accompagnement dertill. Men åren
1804—5, 1807—9 publicerar Åhlström smärre OTiginal-]Åwao-
stycken samt en liten romans, komp. 1785: »Hur nöjd hvar
morgon».

Under tiden hade Mozart gjort sin entrée på Stockholms-
scenen. Åren 1802—9 gafs nämligen på Arsenalteatern en af
Adlerbeth försvenskad treakts-komedi med sång: »Den bortförda
fästmön» (la Vilanella rapita) med musik af sex italienske kom-
positörer samt af Mozart.

Först 1812 i Mars gjorde den store tondiktaren sin debut
på den svenska operascenen: då gafs för första gången »De egyp-
tiska mysterierna eller Trollflöjten» i H. A. Kullbergs öfver-
sättning. Man tyckes ha emotsett denna première med en stor
begärlighet inom våra musikaliska kretsar.

Samma afton operan- första gången skulle gifvas meddelade
Dagligt Allehanda följande entusiastiska glädjeyttring: »Välkom-
men, Trollflöjt! Länge har du förtrollat vår teater till osynlighet.
Vi få då erfara dina verkningar, vi få då se dem ! Höra din
musik blir att förnya bekantskapen med en mycket god ; se ditt
dyrbara och högst blandade spektakel är att förundras, förvillas.
Den intagande och dygdiga Paminas behandling, genom den för-
tjuste svarte Monostatos magtspråk tyckes inge Papageno de
medlidande orden: våga blott, så vinner du! Och som en följd
synes, att Monostatos och hans följeslagare, Nattens drottning, för-
svinna. Detta är ett af de vackra dragen i denna pjesen, som
395

man ännu endast kan bedöma efter det tryckta och minnet af
musiken.»

»Trollflöjten» gjorde furore. Det var ju också det första
musikstycke »i den högre stilen», som operan under den nya
regimen framförde. Till vidmakthållande af det nya styckets
popularitet meddelade Musikaliskt Tidsfördrif så väl detta som
följande år en mängd sånger ur »Trollflöjten», bland dem de
allra populäraste, såsom : »Jag heter Papageno jag», »I dessa
fridens bygder» och »Isis och Osiris». Kritiken var förtjust. »Det
är icke här», säger Journal för Litteratur och Teater, »som i rätt
många af de nyaste franska och italienska kompositioner ett och
annat frappant ställe, en och annan skönhet, som blänker fram,
likt några spridda blomster i en ödemark, hvilka kanske oftast
låna sitt största behag af sin kontrast med det ställe der de
finnas ; allt är ordnadt på ett sätt, som gör, att den stora mängden
af enkla skönheter förena sig liksom i en kedja och derigenom
sammansmälta till ett enda helt.»

Den nydanade operainstitutionen spände nu sina krafter att
åvägabringa ännu ett musikaliskt storverk. Redan Eggert, Hæff-
ners efterträdare på kapellmästareposten, hade verksamt arbetat
för »Don Juans» införlifvande med den svenska scenen, och
Du Puy, som hade sett operan flerstädes i Tyskland och som
för öfrigt hade kreerat titelrolen i Kjöbenhavn, var icke mindre
ifrig att få fram densamma. Öfverstelöjtnant Nordforss, operans
andre direktör, var nästan sjelfskrifven att öfversätta »Don Juan».
Det var ju hans flitiga penna, som levererat de svenska libret-
terna till flertalet af de musikstycken, som hade gifvits å Stock-
holms-scenen under de sednaste decennierna (att nu icke tala
om hans försvenskningar af dramatiska stycken).

Och man får en ganska god föreställning om vår lyriska
scens nyhetsrepertoar under den närmaste tiden före Mozarts
entrée genom att, i sammanhang, meddela en lista — en riktig
Leporello-lista — på Nordforss’ lyriska öfversättningar. Les voici:
Sacchinis »Œdip i Athen» (1800), D’Alayracs »De begge arrestan-
terna» (1801) och »Gubben i bergsbygden» (1802), D’Alayracs
»Opera komiken» (1803), Mehuls »Målaren och modellerna»,
Lebruns »Svärfadern rival» (1804) och »Den föregifna skatten»,
D’Alayracs »Lebeman eller fängelsetornet i Neustadt», Mehuls
m. fl:s »Ung klok och gammal tok» (1805), Isouards »Intrigen
i fönstret», Müllers »Den förmente prinsen (1807), Mehuls
»Ariodant», Struves »Den ondsinta hustrun», Boieldieus »Kalifen
i Bagdad», D Alayracs »En egendom till salu», Mehuls »L Irato
396

eller Den argsinte gubben» (1808), D’Alayracs »En timmas äk-
tenskap» och »Kuluff eller Feten i China» (1809), Paers »Gri-
selda»? Struves »En fjerdedels timmes tystnad», Lemoynes
»Fästmännerne (1810), Isouards »Cendrillon», Bertons »Aline»,
D Alayracs »Ambroise eller se här min daglön!» (1811), Bertons
»De gifta ungkarlarne», Winters »Den afbrutna offerfesten»
(1812), Bertons »Den afbrutna konserten», Boieldieus »Min tante
Aurore» (1813). Dessutom hade Nordforss skrifvit libretton till
den omtyckta farsen »Tanddoktorn», med musik af Åhlström m. fl.

Repetitionerna å »Don Juan» bedrefvos nu med all fart.
Du Puy var outtröttlig i att elda, intressera och — instruera
hvar och en för sin uppgift. Hans konstnärliga erfarenhet och
rutin, i förening med hans sällsporda energi, frambragte förvå-
nande resultat.

Ändtligen var man färdig att låta verket gå af stapeln.
Det var den 6 December 1813 — en betydelsefull dag i den
svenska konstens annaler.

Don Juan! Hvad kände vid denna tid den svenska publiken
om denne scenens dämoniske hjelte? Det kan ju vara af intresse
att besvara denna fråga, innan vi närmare skärskåda vår opera-
hjelte i hans första svenska drägt.

Redan af Molières komedi »Le festin de pierre» (1665)
torde Don Juan-typen vara bekant i Sverige, helst sedan stycket
gifvits på svenska å Bollhusteatern 1739 och samtidigt utkommit
från trycket »Le Festin de pierre eller Det straffade öfverdådet»,
comedia i fem öppningar. (Såsom den utur Molière på Kongl.
svenska teatern är förestäld uti maj månad 1739). Enligt censor
librorum Benzelstjerna skulle Jean Ehrenström vara den svenske
öfversättaren, enligt en annan anteckning aktören Birger Hildon.

Stycket spelades icke endast i Stockholm, utan äfven i
landsortsstäderna. Så t. ex. gafs det af Seuerlingska truppen
år 1760 i Göteborg, »i ett hus beläget nedom Qvarnberget invid
artillerigården» ; nämda sällskap uppförde det äfven vid sina
turnéer i Finland. (Från en af dessa första representationer be-
rättar Björn i sin broschyr »Svenska theatern» (Sthlm 1791) föl-
jande »anekdot»: »När hjelten i pjesen, som var en vacker karl,
slutligen störtas ned i helvetet, hörde man vid lågornas upp-
flammande en fruntimmersröst ifrån bänkarna: »För Ko, min
397

söta vän, hvart tog ni vägen?»). I Norrköping annonserades i sta-
dens veckotidning »Don Jouan eller Det straffade öfverdådet»
till uppförande d. 15 juli 1769 (af Peter Stenbergs trupp),
efter att i början på året ha spelats i Bergstrahlska huset i Stock-
holm. Sedermera finner man stycket på Humlegårdsteaterns
repertoar (1773—76).

Innehållet i denna den Mozartska operans förebild var un-
gefär sålunda:

Första akten. Don Juans betjcnt Arlequin (i franska ori-
ginalet: Sganarelle) inleder stycket med att berätta sin herres
äfventyr för Gusman, en stallmästare hos Donna Elvira, Don
Juans maka. Denne har nyss ingått en liaison med en bond-
' flicka, som är en annans brud. Don Juan, som nu inträder,
bryr sig icke alls om att dölja detta förhållande. Elviras före-
bråelser och milda varningar bemötas dels med undanflykter,
dels med bittert hån. Arlequin, som känner sig något rörd af
Elviras lidanden, klagar öfver, att han nödgas stå i en sådan
herres tjenst.

Andra akten. Don Juan och Arlequin ha blifvit räddade
ur sjönöd af en bonde vid namn Pierrot. Hans fästmö Karin
(= Charlotte) berättar, att de just varit i färd med att förfölja
henne i en bât. Knapt ha de inkommit på scenen, förrän Don
Juan börjar sina förförelsekonster. Pierrot, som häraf tar humör,
blir undfägnad med åtskilliga slag. Ännu en ung flicka, Malin
(= Mathurine) kommer till, och Don Juan kurtiserar båda. De
varnas af Arlequin. Don Juan får veta, att tolf ryttare sätta
efter honom, och vill då byta kläder med Arlequin.

Tredje akten. Don Juan förklädd till bonde och Arlequin
till läkare vandra i en skog. På afstånd få de se en ensam
man anfallen af tre andra. Don Juan skyndar honom till hjelp
och befriar honom. Den befriade är ingen annan än Don Carlos^-
Don Elviras broder. En annan broder till henne, Don Alonse
(= Don Alonzo), igenkänner sin systers trolöse älskare och vill
hämnas på honom, men hindras derifrån af Don Carlos. Arle-
quin, som hållit sig undan under striden, kommer nu fram.
Man får syn på ett grafhvalf som befinnes innesluta statyn af
en »commondeur» som Don Juan bragt om lifvet. Don Juan
inbjuder statyn till aftonmåltid. Invitationen besvaras med en
nickning.

Tjerde akten. I Don Juans bostad. En manufakturhand-
lare, hr Dimanche, kommer för att infordra sitt tillgodohafvande,
men afspisas med de största artighetsbetygelser, innan han fått
*398

fram sitt ärende. Don Juans fader, Don Louis, kommer för
att mana honom till bättring, men förgäfves. Aftonmåltid.
Statyn infinner sig, tager plats vid bordet och inbjuder sin värd
till måltid följande dag i grafkapellet. Arlequin får befallning
att lysa honom utför trappan, hvilket statyn besvarar med orden :
»Man behöfver ej ljus, då man ledsagas af himlen!»

Femte akten. Don Juan hycklar bot och bättring inför
sin fader, hvilken likasom Arlequin blir mycket glad öfver hans
förmenta ånger. Don Carlos begär att Don Juan skall förmälas
med Donna Elvira. Denna uppmaning besvaras med hån. Nu
vidtaga några »spökscener». Först en beslöjad dam, som för-
kunnar att blott några ögonblick återstå för Don Juan till
ånger. Då detta är utan påföljd, uppträder Tiden med lie i
handen och manar till ånger, men fåfängt: »Hända hvad hända
vill, skall dock ej sägas att jag är i stånd att ångra mig», svarar
den förhärdade. Slutligen inkommer statyn och erinrar om »supé-
löftet», fattar Don Juans hand och drager honom med sig i af-
grunden. Det faller blixt och dunder öfver Don Juan. Jorden
öppnar sig och nedsväljer honom och stora eldslågor slå upp ur
rummet, i hvilket han nedfaller. Arlequin ensam är qvar och
utbrister vemodigt: »Si der! Han är intet mer till och er bror
tillfredsstäld. En förtörnad himmel, bedröfvade föräldrar, skämda
hustrur, undertryckta männer, alla menniskor äro nu nöjda.
Ingen har mer att säga. Jag allena har orsak att beklaga mig,
som nu efter många års tjenst har intet fått annan belöning än
se för mina ögon min herre aflida i sitt raseri och få det
ömkligaste slut i verlden!»

Som synes, är denna »moraliska» framställning af Don
Juanssagan åtskilligt olik den man lärt känna af Mozartsoperan,
som närmare ansluter sig till den spanska behandlingen af
ämnet (Tirso dc Molinas, 1634), om ock sjelfva hufvudfigu-
ren i det hela är mera förallmänligad. Här är imellertid icke
platsen för någon jemförande exposé af dessa olika librettstoff,
hur frestande det än vore, utan hänvisas härmed till Jahns
Mozart-biografi. (För öfrigt finnes en liten broschyr på sven-
ska om detta ämne : Jakob Fagerström, »Några anteckningar om
Don Juanssagans dramatiska bearbetning under sjuttonde seklet»,
Lund 1877).

»Le Festin de pierre» var dock icke den enda förelöpare
till Mozarts »Don Juan», som hufvudstadens teaterbesökande all-
mänhet fått skåda. I början på århundradet besöktes Sverige
af en böhmare vid namn Pratté som for omkring och förevisade
399

en luarioDctt-teater. Hans namn har sedermera blifvit nära för-
bundet med vår musikhistoria, ty utom teatern medförde han på
sina resor en liten pojke, som spelade s. k. Davids-harpa. Han
var emellertid så grym och sträng emot den lille, att denne från
Danmark rymde öfver till Sverige, der han nu trifdes så bra,
att han bodde der till döddagar. Edouard Pratte gjorde sig
här ett namn som en utmärkt skicklig harpvirtuos, flitigt delta-
gande i vårt konstlif och äfven danande sådana framstående ele-
ver som Pauline Åhman och Adolf Sjödén. J. M. Posen har i
sina intressanta Minnesblad (utg. 1877) litet att förtälja om
Prattés marionetter. Som barn fick han följa in till Göte-
borg med »jungfru Lena» och beskåda dessa teaterrepresenta-
tioner, om hvilka han utbrister: »någonting så herrligt har jag
väl aldrig sett hvarken förr eller senare — åtminstone icke förr,
ty det var den första teaterföreställning jag bevistade». Unge
Edouard Pratté var då en gosse om 10 à 12 år och berömmes
af Rosén för sin redan då framstående färdighet.

Bland andra »schene rariteten», som spelades i Stockholm af
tit. Prattés marionetter, var äfven »Don Juan». Mina läsare
kanske le åt denna notis — marionetter och Mozarts »Don Juan»,
cn löjlig sammanställning! Hvilken allvarlig menniska fäste någon
betydelse vid slika barnspektakel? Hvem tänkte längre på trädoc-
kornas pajazzoupptåg, vid åhörandet af Mozarts opera?

Jag skyndar genast upplysa om att marionett-teatern på
sin tid visst icke var så betydelselös som man nu kanske vore
frestad att tro. I Wien spelade detta slags teater en stor
roll, och man eger ännu periodiska teater-almanackor från 1700-
talet, der en särskild afdelning af kritiken är anslagen åt mario-
netterna. Under den stora franska revolutionen begagnades mario-
netterna såsom uttrycksmedel för opposition, och detta med en
frihet, som icke var unnad hvarken pressen eller scenen. I norra
Tyskland kunde man icke täppa munnen till på de små trä-
gubbarne, under det andra trästockar predikade dumheter. Re-
formationens djupaste dikt, Faust-sagan, går först öfver dock-
teatern, och det är från ett af dessa Puppenspiel som Goethe
icke blott får sin impuls, utan rent af sin idé till Faust.

När marionetterna först kommo till Sverige, är osäkert, men
— heter det i »Gamla Stockholm» — före 1731 lära de med
säkerhet ha funnits, emedan en kunglig förordning af det året
anbefaller »att Comedianter och Marigenet-spelare, Lindansare
och dylika betala för hvarje gång de agera 6 dr Kmt pr gång
till Rasp- och Spinnhuset». Man kan emellertid trygt gå ännu
400

längre tillbaka i tiden för bestämneandc af marionetternas upp-
trädande i värt land. Redan i medlet af 1600-talet funnos de
här, efter hvad man kan se af »Diarium Gyllenianum eller Petrus
Magni Gyllenii Dagbok 1622—1667» (utg. af R. Hausen, Hel-
singfors 1882). Dagboksantecknaren omtalar nemligen följande
frän sitt besök i Stockholm 1648: »Jagh såg också den 25
augusti huruledes som en göcklare spelte medh sina docker på
Normalms torgh, * sampt mycket annat sälsynt i stadhen.» Under
gustavianska tidehvarfvet blomstrade marionetterna på Djurgården.
I Hallmans heroiska Djurgårdsbalett »Casper och Dorothea»
sjunges i introduktionskören:

»Så Marjonetters dans på lystna hjärtat rår,
at det förtjust från Skepp och Wåfflor vilse går.»

Hvad nu gubben Prattés marionetter beträffar, måtte de
tillvunnit sig en särskild uppmärksamhet, ty deras »Don Juan»
beskrifves på fullt allvar i en samtida broschyr. Det var när
han åren 1807 och 1808 lät å sin teater framställa »Don
Juan» »såsom detta stycke i Tyskland är gifvet». Ena gången
skulle han dock förändrat det i likhet med operetten (operan?),
men den andra gången spelat det som det verkligen är. Så
här slutade pjesen: Don Juan, som hemkommit för att supera,
fäller allehanda hädiska uttryck öfver att statyn, som han inbju-
dit, låter vänta på sig. Drängen besvär honom att ej gäckas.
Han 1er deråt och säger sig ej längre hafva lust att vänta på
gästen, hvarefter han sätter sig till bords. Inom kort bultar
det starkt på dörren. Gästen inträder. Don Juan studsar för-
skräckt, men sansar sig åter, utbrister i hädelser, frågar, hvad
detta är för en tillställning och säger, att han för närvarande
ej är road af någon maskerad, utan har väl lust att se hvem
det är, som vågar spela gäck med honom o. s. v. Under allt
detta avancerar gestalten allt närmare Don Juan, men iakttager
beständigt en död, förfärlig tystnad och kommer slutligen Don
Juan in på lifvet. I samma stund som Don Juan med trotsiga
utrop och åtbörder fattar statyns hand, slänger denne sin andra
arm omkring honom, förvandlar sig till Djefvulen (! !) och ned-
sjunker med honom i jorden, som öppnat sig och utsprutar lågor.**

* N. v. Gustaf Adolfs torg.

** Som en kuriositet kan antecknas att ännu i senare tider uppförts i
Stockholm en Don Juan-pjes med marionetter: det skedde omkring 1850
401

Nu är min inledning slut. Den har kanske varit en smula
vidlyftig, men jag har med det föregående endast sökt att göra
mina läsare »förtrogna med situationen». Att efter de närmast
föregående årens — med undantag af »Trollflöjten» — i det hela
anspråkslösa musikrepertoar få höra i Stockholm ett operaverk af
en så märklig betydelse som »Don Juan», af en så genialisk och
inom de flesta musikaliska kretsar redan så populär tonsättare
som Mozart samt med ett så intressant och för en god del af all-
mänheten under andra former redan bekant librettstoff — det
måste dock hafva utöfvat en synnerligen liflig dragningskraft på
hufvudstadens teatervänner. »Don Juan» blef också från första
stunden Stockholmspublikens förklarade gunstling.

Men så var det också Du Puy, som kreerade titelrolen —
Du Puy, hvilken redan sex år förut på Kjöbenhavns kungliga
scen gjort furore med sin Don Juan-framställning: denne liflige,
elegante schweizare, denne inkarnerade Don Juan, som sjöng den
berömda dryckesvisan med en sådan sydländsk glöd, en sådan
verve och tillika en sådan elegans — försäkrar en platstidning
— att åhörarne brusto ut i stormande jubel, hvilket upprepades
efter den oförlikneliga finalen i första akten, der kören i för-
ening med Du Puy åstadkom ett resultat, hvars like man förut
ej sport; Du Puy, hvilken en skildrare sådan som Crusenstolpe
egnat en af sina elegantaste karakteristiker: »Det enda ordet
'»älskvärd'» innefattar Du Puys hela karaktäristik och det enda
ordet »njutning» hela hans lefnadsuppgift. Målarens fantasi
kunde ej skapa något vackrare hufvud än Du Puys, med de
fina, regelbundna och dock manliga dragen, de stora vältaliga
ögonen, hemmastadda med alla passionens språk, och detta
skalkaktiga löje, i hvilket ömsom skämtet och kärleken firade
högtider. I hans kroppsbygnads idealiska former fann åter
bildhuggaren de mönster, som utgöra mejselns högsta triumf att
närma sig, om ej upphinna. Hela Du Puys väsende röjde en
förvånande blandning af medfödd värdighet och af angenämt
sjelfsvåld: hans umgängessätt, ledigt och förtroligt, höll likväl,
genom elegansen i sitt väsende, cynismen på afstånd. Man kunde
vara fri i ordets vidsträcktaste bemärkelse i sällskap med en
glädjens härold, som sjelf knappt anade hvad han ville säga;
men man kunde ej nedsjunka i crapule under umgänge med en
person, som bar afsky för dräggen, till och med i nöjets bägare,
då stycket »Don Juan eller Stengästen» uppfördes â »Hornungs mekaniska
konst- och figurteater», inrymd i hörnet af Grefture- och Jakobsbergsgatorna,
i samma lokal, der nu, 1888, bolagskrog finnes.

Ur Dagens Krönika. VIII, 4, 5.	26
402

Hans qvicka glam manade till munterhet, utan att stöta eller
sâra. I klangen af Du Puys sköna toner låg någonting sme-
kande ljufligt, och samma uttryck meddelade sig åt tonerna i
hans violin. Ett obeskrifligt behag kringsväfvade allt hvad han
företog sig, allt hvad han så att säga vidrörde: när han sjöng,
när han spelte, när han drack, när han nalkades ett för till-
fället dyrkadt föremål ... Vi använda med full besinning ut-
trycket: »för tillfället», ty Du Puy var i sin trogna tjenst hos
könet lika oemotståndlig som flyktig. Funnes själavandring, så
hade han innan sin uppenbarelse som menniska varit fjäril och
till sådan återgått, sedan hans menskliga pulsar stannat — —

Med Don Juan återgaf Du Puy egentligen sin egen per-
sonlighet med allt det inställsamt smekande, allt det djerft lätt-
sinniga som ligger i rollen och som låg i personligheten. Att
se honom, då han lade ut sina nät för Zerlina, gjorde hans gunst
hos könet begriplig. Casagli, svartsjuk som det höfves en ita-
lienare, fastän gift med det dygdigaste så visst som det sköna-
ste fruntimmer som någonsin uppträdt på teaterns tiljor, under-
lät likväl aldrig att stå på vakt bakom kulisserna, när hon i
Zerlinas roll af Du Puy fördes till löfsalen och i kabinettet (!).
Romansen, sjungen af honom för Elviras kammarjungfru, elektri-
serade salongen med förtjusning. Sirenerna kunde ej inlägga
mera behag i deras förföriska sång än Du Puy i sitt musikali-
ska föredag ...»

En annan bedömare yttrar: »De lättfärdiges förtjusning,
de frommes fasa — i denna rol uppfattade Du Puy onekligen
en sida af densamma ganska väl — nämligen rouéns, men det
djup, som ofta framskymtade jemväl i texten,, det fattade han
aldrig. För honom var Don Juan — hvad han sjelf var — en
fransman med eldigt blod, seder från Regentens, qvickhet och reli-
gion från Voltaires tidehvarf. Den ytliga uppfattningen till trots
var han i alla fall den ende utmärktare Don Juan man har
sett.» Så skrifver den i allmänhet ytterst stränge Nils Arfvids-
son i sina »Teaterminnen från fordom».

»Du Puys sångmetod» — yttrar en dansk signatur B. (A.
P. Berggreen?) »var helt och hållet fransk och hans röst, som
var en hög bariton, ganska behaglig. De högre och lägre to-
nerna, bildade medelst falsetten,* satte honom i stånd att utföra
både tenor- och baspartier. Hans spel var i det hela spirituelt,

* Falsett på de låga tonerna — ett besynnerligt uttryck!

Förfts anm.
403

men kallt, hvilket bidrog att gifva hans Don Juan en prägel,
som måhända ingen annan sångare har förmätt gifva denna
märkvärdiga karaktär». Uttrycket »kallt» är onekligen intressant,
emedan det tyckes antyda att Du Puy med all sin sinliga tjus-
kraft likväl förmådde hålla denna typiska personlighet på den
ideala höjd, som vederbör.

Härom till sist den fagra Henriette Widcbcrg: »Jag med-
ger att Du Puy var älskvärd och tillika den vackraste och ämab-
laste karl man kan tänka sig. Men han var också don farligaste,
och jag bar en obeskriflig rädsla för honom. Man hade redan
då vi voro i Göteborg beskrifvit honom för min moder som en
riktig Don Juan — det han verkligen var . . .» (»En skådespe-
lerskas minnen». Första häftet).

Af de nu anförda omdömena får man en liten föreställning
om den svenska operans förste Don Juan, som visserligen icke var
seul, ty han hade tolf efterföljare, men väl unique! Skulle någon
af mina läsare — och läsarinnor! — icke vara nöjda med beskrif-
ningen, så torde de hafva godheten slå upp det af Chiewitz ritade
Svenska Teater-galleriet, det år 1826 utgifna »rara» plansch-
verket: framför titelbladet skola dc finna en kolorerad kostym-
bild med Du Puy som Don Juan. »Gravyren, föreställande Don
Juan i balkostym, är ganska sann, och är dessutom till likheten det
bäst lyckade porträtt vi äga af Du Puy», heter det i textbeskrif-
ningen. Ett annat ganska karaktäristiskt porträtt meddelas i Sv.
Musiktidning 1882 och Ad. Lindgrens Svenska kapellmästare.
(Du Puy som Ritmester Rose i »Ungdom og Galskab», hvartill
han skref musiken under vistelsen i Kjöbenhavn). Ett liknande,
fast betydligt »idealiseradt» porträtt förekommer i Palmstedts
Du Puy-broschyr, derpå i Ny Illustrerad Tidning 1866 och
Nordisk Musiktidende 1881. Du Puys porträtt-medaljong, mo-
dellerad af Molin, pryder den minnesvård, Musikaliska Akade-
mien låtit resa öfver den graf å Johannis kyrkogård i Stock-
holm, der Du Puy jordades 1826.

Till sist en liten anekdot, som må tjena som prof på Du
Puys oförbränneliga humor. Han kom en middag in till Pater-
res bekanta spisqvarter vid Regeringsgatan, der han brukade
hålla till. På qvällen skulle han spela Don Juan. Hans forne
uppassare hade samma dag för begånget mord förts till afrätts-
platsen. Du Puy lär då utbrustit: »Det är ju lustigt, att sedan
drängen farit till himlen på förmiddagen, blir det på aftonen
husbondens lott att färdas till helvetet. . .»

Man återvändom till »Doa Juan»-premiéren!
404

Donna Anna spelade Jeanette Wässelius, hvars sköna,
klangfulla stämma och utmärkta dramatiska gåfvor förskaffade
henne stora triumfer. Donna Elvira var Anm Sofia Sevelin-
Thunberg, komikern Sevelins dygdiga och aktade maka, under
en följd af år sångscenens primadonna. »Hon hade i sitt yttre
skick något hederligt, beskedligt, men högst prosaiskt och sär-
deles litet behagligt, ehuru hon egentligen ej var ful. Rösten
var en hög, stark och mycket öfvad sopran, som då ännu icke
hunnit lida mycken skada af Nattens drottnings ansträngande
sångparti i »Trollflöjten», hvaraf den sedermera lär ha lidit en
mycket menlig inverkan.

Justina Casagli-Wässelius var Zerlina. »Med en vacker och
böjlig sångröst, god skola, behagligt utseende och mycken grace
vann hon stort bifall, isynnerhet uti Chérubins*, Papagenas och
Zerlinas roler», heter det i Dahlgrens teateranteckningar.

Don Ottavios parti återgafs af hr Lindström, om hvilken
Du Puy lär yttrat: »den karlen eger det vackraste instrument
i verlden — skada bara att han aldrig lärt sig spela på det».
För öfrigt hade han en bra teaterfigur och ett fördelaktigt utse-
ende i öfrigt, men var temligen stel i sitt spel. Han hade
egentligen icke mer än två gester, som på spe i det allmänna
kallades »den stora och den lilla», säger Arvidsson, som tilläg-
ger: »hans höga och vidsträckta tenor var en af de skönaste,
kraftfullaste röster af detta slag, med en timbre, hvars make
jag endast funnit hos Rubini».

Leporellos fordrande roll hade anförtrotts åt balettmästaren
Loms Deland, cn af de bäste komiske skådespelare, svenska sce-
nen egt. Naturen hade danat honom till komiker, och han be-
höfde härtill intet bemödande. Hans blotta utseende egde nå-
gonting gladt och jovialiskt samt en viss barnslig treflighet, som
aldrig öfvergaf honom. Hans specialitet var att spela narrar och
enfaldiga personer. I vokalt hänseende lär han varit mindre väl
utrustad, men användes dock ganska flitigt i lyriska roler.

Äfven Masettos framställare, hr Brooman, var egentligen
dramatisk artist och anstäldes först vid Dramatiska teatern. Som
skådespelare sökte han imitera Lars Hjortsberg, egde stark or-
gan, uttrycksfull distinktion och i sitt spel ofta mycken värme.
På grund af sin ganska goda sångröst antogs han sedermera äf-
ven som sångare vid operan.

* Måtte varit i komedien »Figaros bröllop», ty operan med samma
namn gafs icke här förrän 1821, då fru Casagli redan lemnat Stockholms-
operan och skördade triumfer i Italien.
405

Guvernören och dennes vålnad utfördes af en hr Nordberg.

Så långt om utförandet. Låt oss nu höra, huru kritiken
yttrade sig om den nya operan. I allmänhet synas hrr recen-
senter vara temligen ense om att musiken var förträfflig, men
libretton i pjesen väckte ond blod på ett par håll. Det före-
faller som om den anonyme öfversättaren, Jonas Lundberg,*
redan skulle på förhand ha anat detta. Deraf följande försig-
tiga avertissement, som fins att läsa i första svenska textuppla-
gan af »Don Juan»: »Det är lätt att finna, att svenska öfver-
sättningen af närvarande, mot sannolikhet, smak och de flesta
teaterregler felande pjes icke kunnat komma att af trycket utgif-
vas, om det ej varit för att uppfylla de åskådares önskan, som,
intagna af den förträfflige och öfver hela Europa berömda mu-
siken till stycket, åstunda känna innehållet af orden till sången,
hvilket vid representationerna svårligen kan inhemtas.»

Det var isynnerhet Stockholmsposten, som mest ondgjordes
öfver »Don Juans» dramatiska innehåll. »Hvilken pjes!» heter
det bland annat; orimligheter öfverflöda så här, att om man bjöd
till att enkom samla sådana i ett teaterstycke, skulle man ha
svårt att få så många tillsammans. Hvad är guvernören? En
gammal narr! Hans dotter? En häftig toka! Don Octavio?
En storskrytare, en mes, en nullitet! Elvira? En tråkig, kärlig,
lättnarrad dam, kanske litet landstrykerska! Leporello? En ab-
surd varelse, qvick och dum, sin herres medhjelpare i hans
utsväfningar, och en platt moralpredikant, som ständigt talar
om att han fått för litet mat och mycket stryk. Don Juan är
den ende, som visar några älskvärda egenskaper och flera en
karls dygder: att som han kanske är den ende i pjesen, för
hvilken man intresserar sig, har författaren för det han ämnat
honom till helvetet, kanske verkat motsatsen af det moraliska
ändamål han tycktes söka med sitt skådespel. Men hvilka isyn-
nerhet månne här abbéen velat varna från att kurtisera och
duellera. Hvilka, om ej er, I unge och modige officerare (!),
som mest sysselsätten Er med sådant. Ja, darren vid åsynen
af den tafla abbéen stält för Edra ögon! Skåden Don Juans
rysliga belägenhet, omgifven å ena sidan af polisens öfver- och
undergevaldiger, å den andra af helvetets öfver- och under-plågo-
andar af båda könen.

* Nordforss begagnade sig af flere öfversättarepseudonymer : Elis Aro-
sén, Ax. Bergh Zach:son, Ekman, Olof Grahn, Jonas Lundberg, Moor,
P .. . n.
406

Om ett ömkligt slut vore tillräckligt för att göra ett stycke
till en tragedi, så vore »Don Juan» berättigadt bära denna be-
nämning, ty här släpas hjelten ända in i helvetet (!). Men styc-
ket är så långt ifrån att vara en tragedi. Det är endast en
käringsaga, en pöbelhistoria, som kan sättas i jemnbredd med
historien om pintorparfrun. Obegripligt är att en sådan kompo-
nist som Mozart kunnat förmås, ty aldrig måste han ha velat
det sjelf, att göra så förträfflig musik till ett så vidunderligt
stycke. Musiken deremot hör man med ökadt nöje hvarje gång
och det är tvifvelsutan den äfvensom Du Puys spel som fyller
salongen. Att öfversättaren användt så mycket arbete och sin
erkända poetiska talang på ett så elakt (!) stycke, ett sammel-
surium af orimligheter, för musikens skull, är ett af de större
komplimenter som kan göras komponisten».

Mera foglig i sina omdömen är Hammarsköld i Svensk
Litteraturtidning, men han kan dock icke gilla stycket ur drama-
tisk synpunkt. Han »kan ej annat än instämma med öfversät-
taren, att pjesen strider mot sannolikhet och de flesta teaterreg-
ler och att den tydligen i sig bär spår, att dess effekt egentli-
gen varit beräknad på Wiens teater-publik. Dock i det fallet
hade Rochlitz en riktig instinkt, att han behandlade detta tema,
der två motsatta verldar häftigt gripa i hvarandra och der för-
trollningen fordrar förtrollningens språk såsom ett musikaliskt
drama. Ty derigenom gaf han den odödlige Mozart, hvilken så
riktigt förstod sin konst och bedömde operans natur, tillfälle
att producera ett af sina herrligaste och underbaraste mäster-
verk. Och för att hos oss bekantgöra denna hänförande musik
och bereda tillfälle att lära känna i all sin glans en af de stör-
sta tonkonstnärers kompositioner var visserligen denna öfversätt-
ning ett företag som förtjenade loford, De prosaiska partierna
deri äro ganska lediga, ehuru de flesta versifierade styckena nå-
got stöta på platt rimmeri».

Det märkligaste kritiska inlägget i detta ämne föreligger i
form af en numera ytterst sällsynt broschyr, kallad »Critik öfver
skådespelet Don Juan. Dramatikens pedagoger tillegnad. För-
anledd af den så kallade recensionen i Stockholmsposten. Af
T—d», tryckt 1814.

Författaren var Bengt Johan Törnebladh, den kände skrift-
ställaren. Han hade under de närmaste föregående åren utgifvit
tidningen Nya Posten, hvilken, som bekant, genom den i den-
samma införda fabeln »Räfvarne» blef en hufvudsaklig anled-
ning till Fersenska mordet. Jag kan icke neka mig nöjet att
407

hår lemna några utdrag ur hans kritiska broschyr, hvari han
med entusiastiskt ifver drager i härnad mot den fadda smaken
och den ängsliga skuggrädslan. Han begynar med en »tillegnan»
till skribenten i Stockholms-Posten»:

»Er evidenta uppsats om »Don Juan», min herre, har så
lifligen rört mig, att jag sätter mig ned och skrifver det föl-
jande. Oemotsägligen har Ni lagt i öppen dag, att Ni läst
igenom detta skådespel från perm till perm. Men Eder upp-
sats har ännu en förtjenst, hvarför jag särskildt är Eder för-
bunden i att hvarken dess rubrik eller innehåll röja minsta spår
dertill, att Ni velat skrifva en kritik i ämnet. Och det är
af dessa skäl som jag tagit mig friheten att nyttja detta ord
öfver min uppsats.»

Härefter yttrar han bland annat: »Man finner hur matt,
halft och energilöst det förfärliga ämnet blifvit behandladt af
dramatikern, huru han likt hundrade af detta tidehvarfs skriben-
ter pinats för att göra bofven så litet bof som möjligt — och
allt sådant naturligtvis i afsigt att ej stöta den goda smaken,
hos hvilken den svenske öfversättaren i en särskild anmärkning
äfven gör sin ödmjukaste ursägt för detta matta, halfva och
energilösa, hvilket han måtte tycka vara rätt starkt, helt och
nervfullt. Det är i sanning vidunderligt med denna så kallade
smak! Och med dessa smakens befordrare och representanter.
Om dem kan riktigt sägas, som det på ett ställe heter i Schil-
lers Wallenstein:

»Mau bäfvar straxt för allt, som har ett djup,
Och trifs blott väl der som är rigtigt flackt!»

Ty — de vilja göra en dygdig man: och det blir en mes; de
vilja göra en bof: och det blir en lättsinnig fåne; de vilja be-
skrifva en skamgerning: och dertill nyttja vackra ord. Med
mera sådant. Smaken, ropa de, den goda, fina, höga smaken
får ej såras. Det skall vara tukt i stil och behag i målning.
Det skall vara måtta i allt.

Och likväl, säga de, skall man följa naturen. Men huru
våga de nämna naturen, den höga herrliga naturen, som, att
döma af deras konstteori, måste i det minsta till det största
drag, i den minsta till den största målning, sära dessa pysslin-
gars fina smak? Draken är styggelig att påse, ugglan och babia-
nen äro fula ända till äckel. Våra svenska korpar äro svarta —
kanhända målaren skulle afbilda en korp hvit, för att få honom
408

behaglig och smakfull? Ja dessa smakens mönsterherrar kunna
säga: solen, sjelfva solen är väl rätt intressant: men hennes sken
är för starkt, för öfverdrifvet, isynnerhet om sommaren.

Den som studerat smaken och den kotzebueska samt andra
nuvarande teaterförfattares praxis skall förundra sig öfver att ej
någon annan straffpredikant än guvernörens vålnad, t. ex. en för-
myndare,^ sjökapten (!) eller gammal militär slutligen träder upp,
ryter en dundrande moral mot Don Juan, som ångrar sig, blir
i hast en hederlig karl, gifter sig med Elvira och sätter sig
ner på ett landtgods att göra barmhertighetsverk ! Eller skulle
ett sådant slut ej vara lika rimligt som den upplösning svenske
öfversättaren eller någon annan moralklåpare ger åt Schillers »Röf-
vare» (Komiska teaterns sista mästerprof),* nämligen att Carl
Moor och hans röfvarband få nåd af kejsaren och tillstånd att
tjena i hans armé? Är icke detta en sublim moral? Men
Schillers slut var för starkt, för öfverdrifvet, för smaklöst.

Den bäst tecknade karakter i skådespelet Don Juan är El-
viras, Don Juans trolofvade bruds. Förskjuten, öfvergifven, en
af dessa qvinnor som blott en gång kunna älska, drifves hon af
sin kärlek att uppsöka den trolöse. Kärlek, hat, hämd och hopp
omvexla i hennes själ. Hon blir hans onda genius. Hon för-
följer honom, han blidkas, bedrager henne på nytt. Hon kan
ej lemna honom förrän i yttersta stunden. Hon ilar likväl först
till honom anande hans rysliga straff, varnar honom och vill
förlåta hans otrohet, vill tröstas, endast han ångrar och begråter
sina brott. Mera begär hon ej. Denna idé är stark, träffande
och sann.

Derför har ock Elvira blifvit ansedd för galen af skribenter
i Stockholmsposten, som tyckt hennes förhållande icke vara nog
belefvadt: ty hvad en häftig passion är och hvad den är i stånd
till, derom hafva dessa halfdramatister antingen intet begrepp,
eller vilja de att hel passion skall målas som half passion, den
goda smaken till ära».

I ett fall synes broschyrförfattaren sjelf yrka på modera-
tion. »Zerlina är fästmö, — säger han — och i denna ställning
hvarken kan eller bör hon framställas så lättsinnig då hon dess-
utom tydligen märker Don Juans afsigt. Detta är nästan en

* Öfvers. af C. S. Rutström (1799). Törnebladh hade s. å. broschyren
utkom publicerat en öfversättning af Schillers »Don Carlos» och »Jungfrun
af Orleans» ; året derpå utkom en öfvers. af »Wallenstein».
40Ô

skandal mot qvinnokönet. Öfversättaren hade med ringa möda
kunnat afhjelpa detta och mycket adnat åtminstone i den pro-
saiska dialogen.»

Som ett synnerligt önskningsmål framhåller T., att operan
må indelas i fyra akter, i stället för två — hvilket ock sednare
vunnit tillämpning.

»Detta skådespel», slutar T. sin kritik, »skall ock icke allenast
bibehålla sin triumf, utan med stigande intresse ses och återses,
i trots af allt hvad smaksjukan deremot må invända.»

*

Vid »Don Juans» första uppförande på vår operascen gafs
pjesen med en för den tidens publik synnerligen tilltalande final,
en »helvetesscen», framställande en hemsk och afgrundslik bergs-
trakt, insvept i ett haf af lågor. Hit drefs Don Juan till
sist och störtade sig, omhvärfd af flammor och gräsliga afgrunds-
andar, från klippspets till klippspets. Ju längre han hann,
desto mer skräckinjagande blef scenen, desto bredare afståndet
mellan klipporna -— till slut så långt, att en särskild inöfvad
figurant längst bort i fonden måste ersätta skådespelaren och i
lika drägt fortsätta den halsbrytande färden, till dess slutligen
afgrunden öppnade sig för den gudsförgätne qvinnoförföraren och
han, under åskådarnes jubel, försvann i eldhafvet. Nyssnämda
scen utförde Du Puy med en så skakande realism, att d. v. teater-
läkaren Pontin, enligt hvad B. v. Beskow förtäljer, brukade upp-
gå till afdånade damer, när Don Juan störtade i afgrunden.

Denna skräckinjagande scen gafs med af Du Puy kom-
ponerad musik, hvilken, försäkras det i Svenska teatergalleriet,
var »så mästerligt tillsatt, att man måste vara väl initierad med
Mozarts musik för att kunna märka någon skilnad i komposi-
tionen».	'	'•

Förgäfves inlade kritiken sin protest mot denna hclvetes-
final: »De ställen, der Mozart är mest sublim, voro de som minst
gjorde effekt på allmänheten, och man kan tryggt slå vad att om
pjesen annonserades utan helvete, skulle endast det lilla antalet
af verkliga musikkännare och älskare komma dit. För dem skulle
väl njutningen blifva så mycket större, men recetten blefve ock
i samma förhållande mindre» (Wallmarks Allmänna journalen
1814).

Helvetesscenen fortfor att gifvas som operans afslutning
ända till i februari 1858, då den borttogs vid »Don Juans»
410

126:e uppförande, under Knut Bondes direktörsskap, och ersattes
några representationer sednare af sextetten i slutet af operan.

Min uppsats har redan utspunnit sig allt för långt för att
jag här skulle kunna i detalj redogöra för de olika uppsättningar
af »Don Juan», som Stockholms teaterpublik sedermera fått be-
vittna. Det skulle blifva en hel artikel för sig. Jag inskränker
mig endast att nämna, det Du Puy som Don Juan efterträddes
af sin elev Sällström, »som lyckas förträffligt att härma sin lyck-
lige företrädare och kanhända öfverträffa honom i scenen med
spöket, i synnerhet vid det tillfälle, då det fattar honom i han-
den, samt spelar och sjunger för öfrigt ganska väl» (Sv. teater-
galleriet). Imellertid lämpade sig icke sångpartiet för hans röst;
det låg temligen lågt. Bland öfriga Don Juaner å vår scen
må nämnas: Dannström, Günther, Walin och Arlberg.

Mot Du Puy-Don Juan spelade något sednare som Donna
Anna Henriette Widerberg, den intagande sångerskan med de
mörka blixtrande ögonen, den yppiga figuren, den klara, silf-
verklingande rösten. Närmast efter henne utförde fru Enbom,
Anders Lindebergs frånskilda maka, Donna Annas rol, som seder-
mera innehafts af, bland andra, Jenny Lind (första gången d.
13 mars 1840), fruarna Michaeli och Stenhammar.

Efter 34 års förlopp, d. v. s. 1847, hade »Don Juan» upp-
lefvat den betydelsefulla hundrade representationen, efter ytter-
ligare 23 år, 1870, den ännu betydelsefullare tvåhundrade. Då
detta skrifves har operan gifvits hos oss 278 gånger.

Till firande af hundraårsdagen af Mozarts födelse, d. 27
januari 1856, uppfördes »Don Juan» här, för 130:de gången.
På de flesta platser i salongen fans utlagdt ett litet för tillfället
skrifvet minneshäfte: »Mozart. Lefnadsteckning vid jubelfesten å
Kongl. teatern d. 27 jan. 1856 af W—t [Wohlfart]». Deri fann
man en hymn af Gudmund Silverstolpe (först afsjungen vid en
å Stockholms börs anordnad minnesfest till firande af femtionde
årsdagen af Mozarts död, d. 5 dec. 1841), vidare en kortare
biografi öfver tonsättaren samt en liten öfversigt af Mozarts-
operornas representationsantal vid vår lyriska scen: »Trollflöjten»
411

hade då uppnått 147 föreställningar, »Enleveringen» 19, »Fi-
garos bröllop» 89, »Titus» 4 och »Cosi fan tutti» endast 3.

I fråga varande jubelrepresentation inleddes med ouverturen
till »Trollflöjten», hvarpå följde en af G. H. Mellin skrifven pro-
log, i hvilken Dahlqvist, i antik kostym med lyra i handen som
Orpheus, uppträdde. Sedan han sagt några ord om konstens höga
kallelse anropar han sångens fader att i en syn låta honom få
skåda verldens tillkommande störste konstnär. Denna bön be-
viljas honom. Molnen fördela sig så småningom och Mozarts bild-
stod på torget i Salzburg visar sig, omgifven af kostymfigurer
ur åtskilliga af jubilarens operor samt Melpomene, Thalia och
Ryktet.

Vid denna tablå afsjöngs bakom scenen Silverstolpes ofvan
nämda hymn, lämpad till musik af Mozart. »Den vackra taflan
vann publikens bifall, men försvann allt för hastigt för att af
alla hinna fullständigt uppfattas, hvarför man begärde att få
ridån lyftad ånyo, hvilket också efterkoms».

Derpå följde sjelfva »Don Juan»-representationen.

Dagen till ära voro de gamla urblekta dekorationerna ersatta
med nya, af Roberg målade.

Äfven kostymerna hade undergått en välbehöflig förändring.
Särskildt gladde man sig åt att Elvira mot en mera elegant drägt
fått utbytt »sin forna till hälften svenska, till hälften spanska,
papegojgröna rock samt sin vanprydande dusamell, hvilka plagg,
utan att vara särdeles elastiska, länge med rolen fått gå i arf
från den ena Elvira till den andra. M:lle Michal var ännu bland
dem, som nödgades axla sig i denna dråpliga kostym».

Denna representation gafs med åtskilliga andra förändringar,
så t. ex. slutscenen. Guvernören har uttalat domen öfver för-
brytaren. Naturen sjelf lössläpper sina fruktansvärda dolda krafter
för att förinta den som hånat hennes lagar: jorden bäfvar, det
ståtliga palatset instörtar och begrafver den trotsande brottslingen.
Allt blir tyst. Öfver slottets spillror strålar månen mildt från
aftonhimlen, och naturen tyckes i sin vemodiga stillhet sörja
undergången af det stora och ädla hon fruktlöst nedlagt i sin
förlorade son. »Detta slutmoment är stort tänkt, emedan det
till dramats underbara toner lägger ännu ett skönt, ett betydelse-
fullt ackord, som fullföljer och harmoniskt afslutar den alltför
tvärt afbrutna handlingen. Roberg har här uppträdt ej blott som
dekoratör, men som skald».

En recensent tyckte dock, att dylikt var »maskeradeffekter,
som med-större skäl borde sparas för operor, der de äro mera
412

af nöden» (»Profeten») och föreslog i stället en äskvigg, som
borde slå ned Don Juan i det ögonblick, dä han med Guvernören
gör den sista färden. Imellertid har denna slutscen sedermera
icke undergått någon förändring å vår opera.

En annan vid samma tillfälle vidtagen reform var recita-
tivens återställande. För att ej brådstörta med reformerna hade
man tills vidare bibehållit sex af de talade dialogerna, ehuru
omarbetade efter originalet, men deremot användt recitativen, der
dels sammanhanget mellan sångnumren, dels beräkningen af den
musikaliska effekten företrädesvis erfordrade sådant. Oaktadt
äfven mot recitativen gjordes invändningar — de ansågos hafva »en
tröttande monotoni», under det »en rask dialog vore en välkom-
men hvila efter de många musiknumren» — är numera den talade
dialogen från våra Don Juan-representationer alldeles aflägsnad.

Slutligen gafs operan för första gängen med ny textöfversätt-
ning, af Wilh. Bauck, som beledsagade den med ett företal, hvari
han förklarade, att hans bearbetning, i motsats mot Nordforss från
tyskan verkstälda, afsåg att i möjligaste trohet följa det italien-
ska originalet och sålunda söka återställa den egna originella
färg som skalden och isynnerhet tonsättaren i sä rikt mätt skänkt
det berömda verket. Den nya öfversättningen klandrades af
Aftonbladet och Dagbladet. Bauck försvarade sig i »Ny tidning
för musik», der han äfven framstälde profbitar ur begge öfver-
sättningarna. En utförligare kritik öfver Baucks öfversättning,
förf, af „Adolf Lindgren, läses i Svensk Musiktidning 1881 (»Om
vära librettoöfversättningar», II).
En ny förespråkare för latin-
väldet.

(Meddelande från Upsala.)

Under den offentliga diskussion i latinfrågan, som i slutet
af november hölls i Upsala på föreningen Verdandis föranstal-
tande, visade sig stor enighet rörande latinfrågans ena del:
frågan om latintvångets upphäfvande vid universiteten. Det
höjdes under hela diskussionen icke en röst mot yrkandena på
latinets slopande såsom tvångsämne å de akademiska studie-
banorna och mot yrkandena på realstudenters likställande med
latinstudenter i fråga om rätten att aflägga flertalet akademiska
examina. Af de fem akademiska lärare som vid tillfället upp-
trädde, yttrade sig fyra, professorerna Almkvist och Noreen samt
docenterna Högbom och Lundell, med mycken tydlighet och be-
stämdhet för det snara verkställandet af en länge påyrkad re-
form i detta hänseende.

Beträffande latinfrågans andra del: frågan om latinunder-
visningen i de allmänna läroverken, voro meningarna mindre
eniga. Man var visserligen ganska allmänt ense i att inse och
erkänna att af de grunder och synpunkter som i forna tider
kunde göras gällande för en allmänt medborgerlig latinbildning,
flertalet fullkomligt mist sin styrka och hållbarhet med afseende
på vår tid. Men sedan var det slut med enigheten och talarne
delade sig i hufvudsakligen tvänne grupper: de som på grund
af de med hvar dag ökade skälen mot och minskade skälen för
latinet ansågo latinläsningen i skolorna, framför allt i dess hit-
tillsvarande utsträckning, för ett oting, och de som oafsedt dessa
skäl, ändock ville ha latinet kvar, ja till och med yrkade på
en återgång till ökad latinläsning med latin såsom grundläggande
språk från läroverkens första klass. För dessa senare gälde det
emellertid, att då do gamla skälen för latinväldet till större
414

delen befunnes obrukbara, utfinna några nya stöd för sin tros-
dogm latinet. Det var en icke-latinare, den kände nystafvaren
prof. Adolf Noreen, förunnadt att härutinnan skänka de fana-
tiske latinvännerna ett oförmodadt bistånd genom framställandet
af en åtminstone till formen ny teori rörande latinets pädago-
giska förträfflighet i jämförelse med vårt modersmål och de nu-
tida stora kulturspråken.

Då latinfrågan på det närmaste sammanhänger med hela
den vigtiga, på dagordningen stående undervisningsfrågan, tro
vi det intressera en större allmänhet att erhålla kännedom så-
väl om denna prof. Noreens nya teori till latinskolbildningens
förmån som om det ypperliga gensvar och bemötande den genast
erhöll i ett anförande af prof. Almkvist. Vi åtefgifva därför
härnedan hvad som härom innehålles i det till vårt förfogande
stälda stenografiska referatet af dessa båda universitetslärares an-
föranden vid den nämda diskussionen.

Professor Noreen yttrade: Jag är ense med prof. Almkvist
i, att det vore mycket bra, att få en skola i den stilen, att
man i densamma kunde få lära många nyttiga saker, som man
sedan har användning för i lifvet. Men läkare och andra sak-
kunnige säga, att det är omöjligt att lära barnen synnerligen
många ämnen samtidigt. Att det äfven när man hunnit bli så
utvecklad som vi äro här vid universitetet, är svårt att läsa
många ämnen samtidigt, veta vi alla, hvarför man ju också helst
studerar ett i sender, men ett dylikt förfaringssätt skulle tråka
ut barnen och vore äfven af andra skäl olämpligt för dem. Det
fins en viss gräns både för en- och mång-läseriet i skolorna.

Då så är, är det gifvet, att man bör välja skolämnena
med den största omsorg, så att hvart och ett af dem kan om
möjligt vara till någon hjelp vid inhämtandet af andra ämnen,
som framdeles kunna komma att inträda i undervisningen, och
särskildt är det önskligt att ett ämne kunde vara så bra valdt,
att det en gång tillägnadt hjelpte till vid inhemtande af alla de
andra sedan; detta är hvad man kallar det centrala, grund-
läggande ämnet.

Nu tror jag för min del visserligen, att hvarje ämne mer
eller mindre duger härtill, om blott det läres väl, men det kan
ju finnas vissa ämnen, som bättre än andra egna sig till grund-
läggande. Jag står i detta afseende på en ståndpunkt, som
nog förefaller mången vara antikverad, i det jag tror, att ingen-
ting lämpar sig bättre dertill än ett språk, men jag tillmäter
icke språken denna betydelse på grund af det specielt språk-
415

liga hos dem. Det som man vill vinna med ett grundläggande
språk är väl ej närmast att kunna tala det; vi läsa ej latin för
att lära oss tala latin, icke för att få färdighet just i dess be-
handling, utan för att få formell bildning, såsom hjelp för in-
hämtande af andra ämnen. Hur skall jag då kunna försvara det
påståendet, att e^ språk skulle vara bättre än något annat
lämpadt dertill. Det grundläggande ämnet skulle ju vara bra
i samma mån, som det kunde öfva upp det verktyg, den sida
af oss, med hvilken vi tillegna oss både detta och de öfriga
ämnena, nämligen vårt förstånd. Då nu språket är ett verktyg
för och ett yttre uttryck af tankeförmågan, är det alldeles gifvet,
att en insigt i språkets väsen och öfning i att handhafva språket,
skall verka tillbaka på vår tankeverksamhet; att det skall göra den
klar och redig i hvarje särskild verksamhet, och att ett vexel-
förhållande inträder mellan den handlande personens verksamhet
och det verktyg, med hvilket han utöfvar verksamheten, liksom
vi veta, att instrumentet återverkar på den, som sköter instru-
mentet. Vi veta alla af erfarenhet, huru våra tankar klarna,
under det vi tvingas att gifva dem språkets form ; vi ha kunnat
gå och tänka i åratal på en sak, innan vi yttra oss om den,
men den klarnar fullt först då, när vi tvingas att yttra oss om
den, tvingas att begagna ett mycket vigtigt verktyg för tanken,
som verkar tillbaka på den. Men härmed är ju gifvet, att, om
detta mitt resonnement vore rigtigt, hvilket språk som helst
vore ungefär lika lämpligt såsom formellt bildningsmedel. Så
tror jag också, att det under ideala undervisningsförhållanden
skulle vara fallet.

Nu är frågan emellertid : kan något språk vara bättre, än
andra såsom grundläggande, eller äro alla i detta afseende lika
bra? Professor Almkvist framstälde saken så, att vi härvidlag
skulle ha att välja mellan språk, som vore formrikare och sådana
som vore formfattigare. Han säger, som många andra sagt före
honom, att latinet är ett äldre språk och derför har större
formell rikedom; det har många former, medan svenskan har
få. Först och främst bestrider jag då detta och det vore ju
också — såsom jag strax skall närmare utveckla — högst un-
derligt, om så skulle vara händelsen. Äfven och i all synner-
het brukar engelskan framhållas såsom högst formfattig. Jag
bestrider att ens den skulle vara nämnvärdt formfattigare än
latinet. Här skulle jag kunna komma fram med ett godtköps-
argument och säga, att det är ingen konst för latinet att agera
formrikt, då t. ex. en och samma form »mensis» får förekomma
416

pâ 2 ställen i paradigmet, och »mensæ» pä 3; ja, om man
medtager vokativus pluralis, så blir det 4. Och räknade jag
på annat vis än öfligt är, så skulle jag kunna reducera antalet
af latinets former betydligt. Men det skall jag ej bry mig om
att göra, ty det blir ändå rätt mycket af former kvar. Utan
jag skall gå förhållandet djupare in på lifvet. Saken är den,
att latinet har många former derför, att vi känna dess former,
men svenskans äro skenbarligen få, ty dem känna vi icke, och
detta derför att den latinska grammatikan har kujonerat alla
andra grammatikor, och hindrat dem att komma sig upp. För-
hållandena ha varit sådana, att man vid en viss kulturperiod
varit tvungen att lära sig latin, så att man alldeles fått sina
ögon inriktade i den latinska synvinkeln vid bedömandet af andra
språks former. Jag går så långt, att jag påstår, att, ehuru jag
är professor i svenska språket, kan jag ingen svenska, ty jag
kan för mycket latin. Jag har fått in den latinska synvinkeln
och begagnar den jemt, så att jag sjelf känner, att jag bedömer
det andra språket skeft. Jag ser ej, hvad som i vårt språk
fins, derför att jag först och grundligast pluggat i mig latinets
system, som nog är mycket bra för latinet, men icke i samma
grad för något annat språk, så vida man icke kan komma ur
det slafviska beroendet af detsamma och använda det till led-
ning vid uppgörande af ett annat system, lämpadt efter ett
annat språks egendomliga kraf.

Hvad äro nu dessa språkformer, rörande hvilka jag håller
på, att det är så bra att ha dem i hufvudet? Hur får man fram
ett paradigm? Jo, man märker, att vissa ord stå synnerligen ofta
i förhållande till hvarandra, och man ställer dem till sammans,
emedan de ofta associeras med hvarandra, äro uttryck för de
tankar, mellan hvilka association ofta eger rum. Hvilka idé-
associationer Romaren hade särskildt ofta, det veta vi af latin-
ska grammatikens paradigm. Dem har nu folk i 1000 år tagit
reda på, så att dem känna vi i detalj. Och man har satt upp
långa rader: mensa, mensœ o. s. v., mycket praktiska och bra
för latinet; men hvad man icke gjort är att behandla andra
språk på motsvarande sätt från sjelfständiga synpunkter. Man
vill, att idéassociationerna skola i andra språk vara precis de
samma och ha precis samma freqvens som i latinet; det som
Romarne ha, skola v-i äfven hetas ha. Men det är ju omöjligt
att tänka sig, att engelskan och svenskan skulle ha färre möj-
ligheter att associera idéer och ord än latinet, då ju dock engels-
männen och äfven vi svenskar ha många flera idéer och ord och
417

sålunda också flera möjligheter att variera idéassociationerna och
deras uttryck än Romaren. Då måste vi också kunna ställa
upp dessa uttryck i många flera paradigm och schemata, om vi
blott kunna se, hvilka dessa för oss naturliga associationer äro.
Men det göra vi ej ännu, ty vi skrida till vår undersökning,
väpnade med latinska grammatikan och söka först och främst
efter nominativus och genitivus och ablativus, icke lösande det
primära spörsmålet: i hvilka serier ordna sig mra föreställningar
och deras språkliga uttryck? Vi nöja oss med att slafviskt
kopiera latinska grammatiken, så god t sig göra låter. Och då
vi finna, att flere latinska former sakna motsvarighet i svenskan,
så äro vi bums i ordning med omdömet, att den senare är form-
fattigare än latinet. När jag började gå i skolan, hade svenskan
ännu 6 kasus, det fans då både vokativ och ablativ. När jag hade
kommit högre upp, hörde jag af dem som gingo i lägsta klassen,
att antalet kasus hade sjunkit till 4, och här vid universitetet
har jäg blifvit så röd af mig att jag framstält i tryck t. o. m.
den åsigten att svenskan icke har mer än 2 kasus. Men nog
har den godt om former och paradigm i alla fall; vi kunna
visserligen ej på långt när se dem alla, men nog finnas de der,
fastän vi ännu ej veta, i hvilka paradigm vi skola uppställa de
ord vi med hvarandra associera, t. ex. åka, åkare, åkning o. s. v.
Vi ha, som sagdt, ännu icke på ett .tillfredsställande sätt satt
upp några sådana serier. Det vore af vigt för vårt tankelifs
och idélifs utveckling, om vi finge sådana serier uppsatta; vi
skulle då kunna på dem studera, huru vi tänka, ty det är
idéen med språkläran att åskådliggöra hvilka idéassociationer
som i ett visst språk funnit och kunna finna sitt uttryck i språk-
formen. Insigt härutinnan skulle visserligen icke lära oss att läsa
bättre innantill, men skulle kanske deremot hjälpa oss att tala
bättre utantill vid de tillfällen då, som det heter, »det ena ordet
gifver det andra.» Det är ingen dum inrättning, de der para-
digmen, men de kunna dumt handhafvas genom att föras okri-
tiskt öfver från en grammatika till en annan.

Jag skall nu något vända mig mot min egen hittillsvarande
argumentering: latinet är likväl, när allt kommer omkring, nu
bättre än andra språk såsom grundläggande, ty dess former veta
vi, men t. ex. svenskans känna vi icke; jag känner dem för
min del icke; jag skall egna mitt lif åt att*söka lära känna
dem — men jag har ännu icke reda på dem; det ämnet har
jag nyss börjat att studera.

Hvad skall man då göra? Om man skall lära folk ett språk,
Ur Dagens Krönika. VIII, 4, 5.	27
418

icke för dess praktiska nytta såsom samfärdsmedel, utan för att
genom det s^'^6^ ^ära ^em att tänka, d. v. s. för den filoso-
fiska (psykologiska) sidan deraf, sä är det naturligtvis bättre,
att vi lära e// språk ordentligt, än att vi lära ett annat sämre,
och om vi ha att välja mellan ett språk, som vi nu kunna
lära oss, och ett, som vi ej för närvarande kunna lära oss, är
det förra bättre, äfven om vi ej ha sä synnerligen stor praktisk
nytta deraf. — — — —

Pro/”. Almkvist.; Ehuru professor Noreen i sitt utförliga
föredrag lagt sitt tungt vägande ord i vägskälen för åtminstone
delvis bibehållande af latinet i dess nuvarande ställning i brist
pä något bättre, skall jag dock be att framställa min ringa
mening.

Professor Noreens egentliga mening var att uppvisa, att
han fortfarande håller på, att latinet vid skolans bildning fick
sin ställning hufvudsakligen på den grund, att intet annat ämne
eller språk fans, som kunde jemföras dermed. Han lade der-
vid största vigten vid språket icke för dess egen skull utan
som formelt utbildningsmedel för tanken. Han antydde med
älskvärd blygsamhet, att detta skulle vara en gammalmodig
ståndpunkt, något som ofta likställes med en öfvervunnen och
klenare ståndpunkt. Jag delar denna hans mening i hufvud-
sak, men jag kan ej alls anse den vara gammalmodig och öfver-
vunnen. Han tror, att språket har en sådan redande och klar-
ande förmåga, att utveckla tanken och att beherska dess inne-
håll. Men jag tror ej, att språket ensamt har det, jag tror
äfven, att andra ämnen ega samma förmåga, men det är så, att
intet annat ämne försökts att läggas till grund, så att man icke
egentligen känner deras förmåga i detta fall. Språket är i
sjelfva verket tankeuttrycket, åtminstone det vigtigaste medlet
att uttrycka våra tankar, och har hittills varit det förnämsta vid
undervisningen använda medlet för tankekraftens utveckling och
uppodlande. Jag tror också derpå, men jag anser det inga-
lunda vara bevisadt, att icke andra ämnen kunna vara det lika
mycket. Det ämne, som kunde komma i jembredd dermed, vore
enligt min mening icke matematik, som visserligen i och för
sig är skarpt bestämd, klar och precis, men väl mycket abstrakt
för barnet, utan åskådningsundervisningen i naturvetenskap, så,
som jag flera gånger och företrädesvis i folkskolan hört begåf-
vade lärare drifva den, just på det allra första stadiet. Jag
har en känsla af, att jag hvilket språk jag än begagnade icke
skulle få fram detta tydliga ljusnande i tanken, som hördes af
419

barnens frågor, hur deras tanke arbetade och ledde dem till
ständigt nya frågor. Detta tankearbete, som rådde i hela bar-
nets väsende och själ, visar att denna åskådningsundervisning,
om den rigtigt lefvandegöres, har en bestämd, stark och påvis-
bar kraft för tankens redande, så att lärjungen kan hålla fast
orsaker och verkningar, ge akt på enskildheterna och ge till-
känna, om han förstår dem rigtigt eller behöfver göra nya
frågor. Samma sak föreligger visserligen vid analysen af språkets
konstruktion, men det faller mycket mindre lätt ett barn in,
att göra frågor vid en satsvändning som det icke väntat sig,
än att begära förklaring, hvarför på ett djur den eller den lem-
men har den eller den formen, då det, efter hvad det förut
sett, hade anledning att tro att den skulle haft en annan form.
Jag tror derför icke, att det är så alldeles säkert, att språket
är i detta hänseende det afgjordt bästa medlet, utan att natur-
vetenskaperna, rätt bedrifna, kunde vara fullkomligt lika bra.

Särskildt framhöll professor Noreen den förmåga språket ger,
att tala och uttrycka sig rätt och betonade skarpt språkunder-
visningens stora betydelse i detta afseende, och hur det klarnar
för tanken, då man tvingas att tala. Jag tror dock, att man
ej får fästa för stor vigt härvid. Jag har känt några veten-
skapsmän, erkända såsom de främsta inom sitt land, som haft
svårt att uttrycka sig, och jag vet att de kände det som en
brist. De hade dock fått god undervisning i latin och hade
kunnat tala latin i sin ungdom, ehuru de naturligtvis sedan
glömt bort allt sammans. Denna brist att ej muntligen kunna
uttrycka sina vetenskapliga tankar, hade de ej kunnat öfver-
vinna, men då de fått sätta sig ned och uttrycka sig i skrift,
skedde det med en precision och en klarhet, som icke lemnade
något öfrigt att önska. För de allra flesta, äfven icke veten-
skapsmän, är dock förmågan att kunna uttrycka sig klart så
vigtig, att redan för den skull bör språkundervisningen tidigt
och redan från början rigtas på framställningsförmågans utveck-
ling, men hvad specielt det beträffar att verkligen utveckla sjelfva
tanken och tankekraften, jdess precision och klarhet, tror jag,
att åskådningsundervisningen i naturkunnighet voi^e ett lika så
godt medel vid den första undervisningen som språket.

Professor Noreen uppger egentliga skälet för latinets bibe-
hållande vara, att vi kunna latin, men icke svenska. Sedan
professor Noreen sagt att han icke kan svenska, är det ingen
skam för mig att säga, att jag icke heller kan det. På grund
af denna vår allmänna och beklagansvärda okunnighet menar
420

han, att då språkundervisningen är grundvalen för tankens
redande, är det bättre att vi härtill använda ett språk, som vi
kunna, än ett, som vi icke kunna, och hvars former vi icke
känna. Han antydde, att jag sagt att svenskan är fattig på
former och bestred detta påstående; jag följde dervid blott det
allmänna uttryckssättet, men är fullkomligt af hans tanke, att
ett språk har former i precis samma grad, som det blifvit ut-
veckladt genom att tala och skrifva det, men att formerna te
sig helt olika i det ena språket mot i det andra. Men jag
drar ej deraf samma slutsats som han, ty det är ej säkert, att
detta kan så tillegnas, att det gör den verkan, som professor
Noreen säger. Jag tror nämligen, att denna specifikt mo-
derna formbildning i svenskan, som ännu är oupptäckt, men
som han lofvat skaffa oss reda på om han får lefva, är all-
deles för svårfattlig för barnet. Jag tillät mig påpeka i mitt
förra yttrande, att språken ej vore så strängt skilda, utan att
mycket vore gemensamt. Detta förnekade professor Noreen i
allmänhet, men han bestred dock icke, att sådana begrepp, som
nomen, verb och sats med. alla dess funktioner kunna tillämpas
fullkomligt lika väl i svenskan som i latinet. Detta tror jag ut-
göra det största stoffet vid språkundervisningen och den egent-
liga formelt bildande kraften ; och det. han lofvat visa oss, de
der märkvärdiga, alldeles egendomliga paradigmen, de tror jag
skulle härvid ingå som en död last, liksom den döda vigten
vid jernvägsfrakten, som man bör söka reducera till det minsta
möjliga mått. Jag tror för öfrigt, att fastän vi kunna sven-
skan så litet, det icke skulle skada, att sätta den i stället
för latinet. Professor Noreen sätter sjelf som ett önsknings-
mål, att vi borde lära oss så mycket svenska, att vi en gång
må slippa ifrån detta språk, latinet, som vi nu släpa med oss
i skolorna blott för att lära oss att tänka klart. Ja, men låt
oss då genast sätta svenskan i stället, ty hur skola vi eljest
någonsin kunna lära oss svenska. Han bekänner sjelf, denna
professor Noreen, som studerat så många år vid universitetet
och nu är en utmärkt professsor i svenska språket, att han icke
kan svenska bara för latinets skull. Han ser ännu icke sven-
skan för latinet, säger han, men om 6 eller 10 år möjligen
skall han kunna se svenskan. Och då vill han ändå, att ändå
fler, många generationer af skolbarn efter honom, skola gå och
lära sig latin, så att de ej heller kunna se svenskan. Hur
tror han väl då, att alla dessa någonsin skola kunna lära sig
svenska, sedan det tidiga latinstudiets utomordentligt sega och
421

skadliga inflytande på sjelfva synsinnet blifvit af honom så kraf-
tigt vitsordadt? Derför yrkar jag fortfarande: bort med latinet
från den allmänna elementarundervisningen. Detta är det mål,
.hvartill vi vilja komma. Det kan ej gå med ett slag utan bör
ske småningom, och reformen skall börjas i de allmänna läro-
verken, der så många andra för de allra flesta långt vigtigare
ämnen tränga fram och begära sin rätt. .

——«^-
Den protektionistiska återvänds-
gränden.

Vårt närmaste framtidsperspektiv.

Någon vaksam reporter hade för kort tid sedan snokat upp
och meddelat ät dagbladspressen, att en afdelning af statsut-
skottet besökt Artillerigården, för att besigtiga artilleriets pack-
vagnar, och ämnade förnya visiten, »för att bese seldon och
remtyg, tillhörande nämnda packvagnar.» När jag läste denna
nyhet, greps jag af djup beundran för den . ihärdiga forsknings-
ifver, den grundliga detaljkännedom, som utmärker 1888 års
statsutskott. Men på samma gång tänkte jag för mig sjelf, att
Stockholm har åtskilliga andra sevärdheter, som förtjenade tagas
i betraktande äfven af våra folkombud och säkerligen skulle
gifva dem en mer vidtomfattande öfverblick på vår politiska
ställning i dess helhet.

Det är en sådan, politiskt lärorik okularbesigtning, jag nu
ämnar föreslå, då jag vördsamt hemställer, att det vällofliga
statsutskottet, eller ännu hellre det höglofliga bevillningsutskottet,
täcktes taga cn qvarts rast från sina trägna arbeten på afdel-
ningarna .eller in pleno och styra kosan till det mål, jag nu
skall anvisa. Vägen är ej lång. Den bär öfver Riddarholms-
bron och Riddarhustorget samt vidare uppför Storkyrkobrinken,
således samma stråt, som äfven de många nyvalde fingo be-
träda, när de vid denna riksdags högtidliga öppnande ' gingo i
procession upp till Storkyrkan. Men de behöfva nu icke vandra
ens så långt, utan böra fast mera stanna ett stycke nedom brin-
kens högsta punkt, just der en smal gata öppnar sig till ven-
ster . . .

— Det bär ju åt »H—e»! — skulle en gammal infödd
stockholmsbo utbrista, vid tanken på platsens historiska minnen,
och jag måste derför reservera mig mot misstanken att hafva
423

sökt leda de väl- och höglofliga utskotten i förderfvet eller ens
velat säga dem en oartighet. Farleden hette visserligen i äldre
tider »Helvetesgränd», men detta förskönades snart till »Helvetii-
gränd», och för ett par är sedan befans äfven det namnet olämp-
ligt . . . förmodligen allt för hedniskt för den officiella from-
heten. Numera bär således hörnskylten en ny inskrift: »Prest-
gatan». Våra stadsfullmäktige kunde ej hittat på något vär-
digare namn åt den omdöpta f. d. »Helvetesgränden». Eller
månne ej »PrestgatanD framkallar andaktsfulla tankar på tertial-
tionde, smör, ost, påskmat o. s. v. — ja, på allt hvad af lif-
vets goda, som de högvördige vid sina utläggningar öfver fjerde
bönen pläga kalla helt rätt och slätt för »dagligt bröd», och som
derför nu af deras politiske vänner tages i klump för att skyddas
mot smäleken att bortslumpas till vrakpris?

Stigen på, go’ herrar utskottsledamöter ! Betrakten upp-
märksamt detta Prestgatans nordligaste parti! Höga, skyddande
murar till höger och venster. Fullständig afstängdhet från den
yttre verlden. (Visserligen leda åtskilliga portöppningar med
»förbjudna ingångar» tvärs igenom husen på vcnstra sidan ned
till Vesterlånggatan och lämpa sig förträffligt för smuggling, men
det skola vi ej låtsa om tills vidare.) Hur äkta gammaldags
svenskt är allt ! Inga butiker med utländska lyxartiklar. Fort-
sätten! Endast svenska varor i fönstren. Nej, stopp! . . . akta
näsan! Nu komma vi ej längre. Det är ju en återvändsgränd!

Jag menar, att denna lilla promenad kunde erbjuda en
lärorik åskådningsmateriel vid studiet af de från somliga lands-
ändar och från vissa yrken till det fosterländskt sinnade bevill-
ningsutskottet insända böneskrifterna om ett riktigt bastant tull-
skydd. Dermed har jag ej sagt, att utskottet skulle med ens
uppfatta den sens moral, som innehålles i Prestgatans illustra-
tion till »systemet», och än mindre har jag inbillat mig, att
hrr protektionistchefer skulle hejda sin framfart och ledsaga oss
' till baka ur den politiska återvändsgränd, i hvilken de fört oss
in! Nej, må de rusa å stad! Vi andra kunna ju följa på af-
stånd. Och när vi konstaterat, att de ej lyckas komma längre,
att de kört hufvudet i den oöfverstigliga mur, som stänger åter-
vändsgränden, då kunna vi göra helt om och lemna dem åt
deras skarpsinne i fråga om utvägar att draga sig ur klämman.

*
424

Ännu är det emellertid nära nog en gâta, hur vi kommit
in i det tullpolitiska prånget. Pä tullvännernas sida finnas
mänga, som söka tillvälla sig hedern att ha varit vära ciceroner,
medan deremot hrr frihandelspolitici äro ytterst angelägna att
afskudda sig hvarje misstanke för en sådan faute. Anspräks-
fullheten är bestämdt alldeles för stor hos de förre, liksom blyg-
samheten hos de senare.

Det har, sedan nära ett halft år till baka varit vanligt
bland frihandlarne, och sedan minst tre år bland protektio-
nisterne, att skjuta skulden för hvartdera partiets alla politiska
motgångar på f. d. statsministern Themptander. Han är roten
och upphofvet till allt ondt, såga tullvännerne. »Det är han,
som ohjelpligt förstört vårt gamla hederliga indelningsverk!»
förklarar baron Klinckowström, men aktar sig visligen att om-
tala grundskatteafskrifningen och nya värnpligtslagen, som hr
Themptander klokt dref igenom, sedan hans föregångares alla
försök strandat. Var det att undra på, att oppositionen utgöt
alla sina vredes skålar öfver hr Themptander, då denne hade
för sed att utföra till slutet hvad han företog sig, medan man
deremot ganska väl tålde åtskilliga af hans kamrater inom kon-
seljen, t. ex. hr Vult von Steyern, som kunde vid sin afgång
lemna efter sig en mängd endast halfgjorda arbeten, eller hr
Hammarskjöld, som väl förstod att »undra och spörja», men
aldrig lösa någon vigtig fråga, eller frih. Tamm, som ej var
en segare motståndare, än att han drog sig ur spelet och
öfverlemnade åt sin protektionistiske efterträdare att försvara
projekten om höjd bränvinsskatt, telefonskatt m. m., bäst han
gitte ?

Men när hr Themptander sjelf och alla hans kamrater i
höstas ingåfvo sin afskedsansökan, då brast stormen löst mot
honom, och det till och med från hans s. k. vänner. »Han
har lemnat oss och frihandelns sak i sticket!» klagade Stock-
holms Dagblad i kapp med Nya Dagligt Allehanda, som dock
åtminstone höll färgen, när det påstod, att ministèren Themp-
tander »bränt sina skepp».

Men om nu verkliga förhållandet skulle varit, att hr Themp-
tander hvarken gjort det ena eller det andra? Han hade veter-
ligen aldrig ställt sig solidarisk med den marktschreieraktiga
valagitation, som drefs inom Stockholm under namn af frihan-
delspolitik, eller med det slags »liberalism», som trumpetades af
tidningen Aftonbladet och praktiserades af hrr Berndt Lund-
qvist, fabrikören Fjällbäck och andra qvasipolitiske pratmakare.
425

Och när högste amiralen sjelf ville taga öfverbefälet på skeppen,
så fann hr Themptander, klok såsom alltid, rätta tiden vara
inne att draga sig till baka till sin väntande, lugna reträttplats
på höfdingestolen i Stockholms län.

Numera uppgifves emellertid af en och annan, att han
dessförinnan sökt förmå högste vederbörande till en ny riks-
dagsupplösning med åtföljande nya val till Andra kammaren,
för att derigenom bringa reda i det politiska trasslet och hindra,
att riksdagens sammansättning och striden om (moderat) fri-
handel eller protektionism afgjordes genom en slump, påmin-
nande om komedien. Men härtill var högstdensamme icke be-
nägen. Ett halft år förut hade han dock funnit sig »af sin
konungsliga pligt manad» att spörja landet om dess mening i
tullfrågan, och svaret hade gifvits så tydligt som 'möjligt. Men
nu, då detta svar höll på att förvrängas — visserligen till en '
del genom frihandlarnes bristande vakenhet gent emot tullvän-
nernes agitationer, men närmast till följd af en vidunderlighet
i våra valstadganden och i ’ deras tillämpning — då fick det
vara, som det var. Den konungsliga pligten manade icke nu
att söka gifva helgd åt landets svar ett halft år förut eller att
afhjelpa en oformlighet, som hvarken då eller någonsin annars
förefunnits och nu skulle leda till lika befängda som i sak
orättvisa följder.

De författare, som i en framtid företaga sig att skrifva
Oscar II:s historia, behöfva tvifvelsutan i hög grad anlita sitt
skarpsinne och sin kombinationsförmåga för att finna den le-
dande tråden i dessa båda beslut af konungen eller följdriktig-
heten och öfverensstämmelsen dem emellan. För en vanlig upp-
fattning ser det senare beslutet ut som en omkastning i åsigter,
en »omsadling», för att begagna ett hvardagsuttryck. Kanske
vore dock rättare att säga, att åsigterna stundom måste maka
åt sig för djupare liggande bevekelsegrunder eller personliga
tycken, i synnerhet hos dem, som makten hafva. En ny riks-
dagsupplösning och nya val skulle visserligen gifvit ett säkrare
uttryck åt landets mening i tullfrågan och inneburit en rättvisa,
men å andra sidan också hulpit de förenade moderate och radi-
kale frihandlarne i Stockholm att reparera ett fiasco och åter-
vinna en prestige, som särskildt de radikale icke begagnat med
någon synnerlig hofsamhet. En ny valrörelse i Stockholm skulle
ledt till upprepande af sådana parodier på den politiska kan-
didaturens tillämpning, som att fullständigt »gröna» —och, så-
som det sedan visat sig, ofta nog okunniga och talanglösa —
426

kandidater uppträdt pâ ett eller annat valmöte och upprepat en
och samma, af »Liberala valmansföreningen» gifna lexa, hvilket
kallats med det klingande namnet »att aflägga en politisk tros-
bekännelse». Man skulle vidare fått se Aftonbladet och »Lib.
valmansföreningen» fjäska såsom frivillige skatteindrifvare, med
användande af ett moraliskt — egentligen är det väl ett jesui-
tiskt — tvång på de skatteresterande för att förmå dem till
betalning, så att de vunne valrätt och kunde rösta på de »libe-
rale» kandidaterne. (Men i stället blefvo många valmän för-
argade och röstade tvärt emot Aftonbladet.)

Om denna lagom uppbyggliga »liberalism» kan fresta en
hvar till afvoghet mot allt, hvad som med mer eller mindre rätt
bär detta namn, så bör man ej förvånas öfver, om högste veder-
börande besinnade sig två gånger, innan han bidrog att insläppa
på Stockholmsbänken en hr Richard Gustafsson m. fl., hvilka
handskats så ovärdigt med prinsarnes apanagefråga och andra
ömtåliga ämnen, som om det varit vanliga kryddbodskarduser.
Så långt hade dock protektionistérne aldrig gått, ehuruväl ett
eller annat af deras organ drifvit — merendels tämligen plato-
niskt — en »dynastisk opposition» för att, om möjligt, få sin
vilja fram i norska frågan. Men de värste protektionistiske
rabulisterne hade nedlagt vapen och öfvergått till h. m:ts allra
trognaste opposition, medan de andre varit oppositionsmän en-
dast i tullfrågan och lofvade att blifva ett ännu fastare stöd än
förut för konungamakten, om den omgaf sig med tullskydds-
vänlige rådgifvare.

Förespeglingar härom gjordes ganska öppet, och saken var
på det klara, tack vare ett par »geheimeråds» inflytelse, redan
innan »tullpartiets kända majoritet» konstituerat sig vid riks-
dagens början och sändt sina förtroendemän såsom underhand-
lare till h. m:t. Då höll emellertid allt samman på att gå om
styr öfver en liten obetydlig stötesten. Hur skulle h. m:t få
i hop en protektionistisk ministèr? Förtroendemännen hade ej
väntat sig någon svårighet i detta afseende. De sågo, blyga
och tafatta, ömsom på hvar andra, ömsom på sina högtidsdrägter,
liksom om en hvar tänkt: »Under denna kappa . . .» Man för-
stod dem icke eller ville ej förstå dem. Tullvännerne hade ett
öfverflöd på aspiranter till taburetterna, men stor brist på kom-
petente sökande. Man sökte med ljus och lykta efter sådana,
men somliga höllo sig undan, andra tredskade. Böner och tårar
måste anlitas. Resultatet blef denna nödfallsministér, hvari den
afgâende mäste qvarstâ till 2/5 och som för öfrigt velat binda
sig endast tills vidare, på några få månader, om den lyckas
hålla i hop så länge.

Så höl]* »det nya systemet» sitt intåg. Triumfen kunde
varit större. Och den nya ministèrens program kunde inne-
hållit något mer positivt än detta: ingen riksdagsupplösning,
men i stället en afveckling af den politiska situationen, och
framför allt försonlighet!

Samtiden har tolkat på många olika sätt den nye statsmi-
nisterns, h. exc. Bildts, vackra förmaning om försonlighet. Den
rimligaste förklaringen lyder emellertid så här. Tullvännerne hafva
obestridligen visat sig såsom de oförsonligaste, ensidigaste och
ofördragsammaste i denna strid, men sedan h. m:t nu låtit dem
få öfvertaget, böra de bevekas till blidare känslor; ty stygga
barn, som få sin vilja fram, pläga sedan lemna sina föräldrar
i fred. Hvad åter beträffar frihandlarne, som förhållit sig ganska
lugna, så tillkommer det dem att allt framgent visa sig förson-
liga, ehuru udda fått vara jemnt, ty »det är ej nog att vara
hängd, man måste också höflig vara».

»Försonlighet!» I detta enda ord sammanfattas hela djupet
af h. exc. Bildts politiska program. Han hade möjligen helst
velat mot frihandlarne utslunga ett hotande:

Quos ego . . .,

men fann klokast att i stället citera fortsättningen:

.............sed motos præstat componere fluctus.

Den stora frågan är emellertid, om h. exc. skall mäkta
med sin trollstaf eller med trollformeln »försonlighet!» stilla de
upprörda politiska vågorna. H. k. h. kronprinsen lefver i den
lyckliga föreställningen, att så redan skett; han har offentligen
uttryckt sin glädje öfver att striden i tullfrågan nu är bilagd.
Stor synd emellertid, att just protektionisterne på ett så eklatant
sätt dementerat h. k. h., ehuru han röjt ett så lifligt intresse
för deras partis framgångar!

Ack! Då ej ens de vackra orden: »af min konungsliga
pligt manad» behöfva vara »kungsord», så är detta väl ännu
mindre nödigt med en provisorisk statsministers slagord: »förson-
lighet!» när det ej har stödet af en homogen ministèr eller ens
af ett politiskt parti!
428

Protektionisterne lâta verlden se en högst säregen art af
»försonlighet». Fullständigt — eller, om detta ej alltid kan
lyckas, sä i det närmaste — rent hus frän frihandlare inom
utskotten och statsrevisionen, bland banko- och riksgäldsfull-
mäktige, ja, äfven vid elektorsval och andra tillfällen, då partiet
kan visa sin »kända majoritet», hvarmed bevillningsutskottet
gjorde reklam för det »nya systemet», redan innaff det hunnit
votera om en enda tullsats. Låt oss skynda att nämna, att
denna, rent ut sagdt, oförsonlighet framträder ojemförligt skarpast
hos Andra kammarens protektionister, hvilkas majoritet också
är företrädesvis »känd» till sin uppkomst och moraliska styrka.

Total brist på hänsyn till en nära nog jemnstark minoritet
— sådan är tullvänncrnes inom Andra kammaren taktik. Det
är så långt ifrån, att den skulle kunna kallas politisk, att man
ej ens kan tillerkänna den en vanlig klokhcl. Men den är
karaktäristisk. Den påminner om, hvad man ofta får se hos
fattiga utsvultna stackare — ja, jemförelsen må synas djerf,
men det är icke första gången, som protektionisternes klago-
visor öfver deras ekonomiska betryck för tanken på, när salig
Carl Johan Uddman uppträdde i Méhuls opera »Joseph» och
skildrade hungersnöden i Egypten. En slik nöd har väl knap-
past hemsökt våra svenske tullifrare. Men det fins något, som
kan kallas för, icke en hunger efter bröd och törst efter vatten,
utan en hunger och törst efter »skydd» för höga brödpris och
dyr tid, och af den hafva våra protektionister plågats länge och
svårt. När de nu omsider med ens kommit öfver, bildligen
taladt, ett rågadt bord, kunna de ej lägga band på den utsvult-
nes vanliga glupskhet i sådana fall. Hvilken rusning för att
få dessa spanmålstullar, liksom om det gällt en »huggsexa»,
eller som när insnöade jernvägspassagerare hinna fram till cn
jernvägsrestaurant och storma fram för att »spisa» under »fem
minuters uppehåll»!

Vid en sådan glupsk matlust plägar dock ej inträffa, att
»aptiten kommer, medan man äter», utan tvärt om. På öfver-
lastning följer utmattning. När en Boa 'constrictor fått ett
bastant mål, faller djuret i dvala och är då ganska passivt,
medan de värsta matsmältningsbesvären pågå. Symptom till
någonting alldeles liknande hafva börjat visa sig inom tullpartiet
i allmänhet och bevillningsutskottet i synnerhet, redan innan de
hunnit »afäta» smörgåsbordet. Den omalna och malna span-
målen tyckas hafva förorsakat magkatarr, kolik och allehanda
vedermödor. Redan det bakade brödet har kommit som — må
429

man förlåta det realistiska uttrycket! — ett fruktansvärdt bak-
slag af bagarne. Hvad återstår ej då att vänta efter inmun-
digandet af fläsk, kött, smör, ost och allt de öfriga soflet!
Redan omtalas såsom alldeles visst, att de genom sådana excesser
ytterligare medtagna digestionsorganen omöjligen kunna tåla vid
den beramade kraftiga jernkuren, hvilken ju eljest bort utöfva
en stärkande verkan på organismen. Det skulle således bli nöd-
vändigt att få jerntullarne undanskjutna till den protektionistiska
förrådskällaren eller transporterade till regeringen för att maga-
sineras. Men hur går det då med »systemet»?

Sanningen att säga, har detta s. k. nya system redan fått
så starka remnor, att man ej kan förstå, hur det skall hålla i
hop. Kunde väggarne i bevillningsutskottets lokal tala, skulle
de berätta hårresande saker om skarpa hugg af de olika in-
tressena sinsemellan, om djupa sår, förgäfves behandlade med
försonlighets- och kompromiss-salvor, ja till och med om tårar!
Och vore ej tullvänncrnes inom Andra kammaren älsklingsställe,
den s. k. riksdagskrogen, stängd för hr Berndt Lundqvist, så
skulle hans för några veckor sedan etablerade notisfabrik (i
parentes sagdt en afläggare från Svenska Telegrambyråns) kunna
utsända de mest rafflande sensationsnyheter om de protektioni-
stiska andarnes sammandrabbningar mellan skål och vägg.

*	*

*

Tullskyddets grundtanke ligger i det bevingade ordet :
»plocka hönan, så att hon ej skriker!» Men för att få fast
hönan, begagna protektionisterne två medel: antingen lock eller
pock. Det första väljes alltid på ett tidigare stadium. Då
bjuder klokheten att gå sakta framåt. »Kom, pullan lilla! Det
är inte alls farligt!» Men när hon väl lugnat sig och förtro-
endefullt närmar sig lockbetet, så vips hugger man henne om
nacken, och hon är fast.

Precis så göra nu de »moderate» protektionisterne, när de
arbeta af alla krafter för att öfvertyga både bagarne och deras
kunder, att brödet ej bör stiga, att det alls ej får stiga i pris.
Men bagarne tigga och be, att de åtminstone måtte få höja
något, för att ej bli allt för styfmoderligt behandlade vid ut-
delningen af det nya systemets håfvor. Kan det ligga någon
rättvisa i att hjelpa rågodlarne och 'mjölnarne, men stjelpa ba-
garne? Och på samma sätt med en hel mängd andra näringar.
430

Skall man gynna garfvarne med styfva lädertullar, hvilket sko-
makarne ej tycka om, sä bör man lägga jemförelsevis ännu högre
tull på färdiga skodon; och det blir ej bra ändå, ty man kan
omöjligen tullbelägga skodonsimporten från landsorten och små-
städerna. Skyddstullar, som gagna ett yrke, skada ett annat.
Det som hjelper för skräddaren, hjelper inte för skomakaren.

Så har tullskyddet lyckats åstadkomma en rubbning, ja
förlamning inom många yrken, innan det ännu hunnit tillämpas.
Det har redan höjt eller ställer i utsigt en höjning i prisen å
råmaterial, som faller sig tämligen obeqväm för industriidkarne.
Det har dessutom väckt anspråk på högre arbetslöner. »Var
så goda och håll edra löften!» säga arbetarne till sina arbets-
gifvare, som läto dåra sig af de stora godsegarnes förespeglingar
om en uppblomstring inom alla yrken till följd af det protektioni-
■ stiska systemet och skyndade att lofva sina arbetare en del af
det blifvande öfverflödet, om de endast ville hjelpa till att öppna
inkörsporten.

Egentligen borde tullpartiets chefer och de tullvänlige riks-
dagsmännen vara solidariskt ansvarige för infriandet af de klin-
gande löftena om riklig arbetsförtjenst, men det tycks, som om
de ville slippa ifrån fullgörandet af denna förbindelse och i
stället kasta på staten skyldigheten att hjelpa de arbetslöse.
Knappt hade spanmålstullarne dekreterats, förr än statssocialis-
men framskymtade i bakgrunden.

Ingenting är naturligare. Protektionismen har alltid fört
socialismen i släptåg. Den förra är en ofullgången form af den
senare. Båda förkasta den fria företagsamhetens lag: »hjelp dig
sjelf, så skall Vår Herre hjelpa dig!» och vilja i stället tillämpa
grundsatsen : »man tar, der som fins, och lägger, der som fattas».
De arbeta på förslöandet af den sporre för en kraftig utveck-
ling, som ligger i den enskildes skyldighet att anstränga sig till
det yttersta för att blifva sin egen lyckas smed. I stället an-
befalla de ett statsförmynderskap, bemantladt under de förföriska
slagorden »skydd åt näringarna!» och »bröd åt arbetarne!» Tull-
skydd och statshjelp hänga oskiljaktigt i hop. Protektionister
och socialister kunde gerna öppet taga hvar andra i hand; de
borde aldrig ligga i fejd, såsom de gjort en lång tid. Det ut-
öfvar endast en komisk verkan och kommer att tänka på ord-
språket: »slägten är värst».

Upptäckten af denna beröring mellan de båda sociala och
politiska ytterligheterna har gjort, att våra industriidkare fun-
nit sig ännu mer gäckande i sin förväntan på tullskyddets gagu.
431

De stâ högst snopna och kunna ej dölja för sig sjelfve, äfven
om de söka dölja för andra, att de blifvit duperade. De klaga
hos sina tillskyndare, som måste urskulda sig med en ny fint.

»Ja», säga de, »vi kunna ej neka, att tullskyddets för-
delar låta vänta på sig något, och att det i stället medfört en
eller annan olägenhet. Men lugna er bara, mina herrar! Rom
byggdes ej på en dag. Det tullpolitiska receptet är visserligen
ofelbart, men behöfver alltid någon tid för att göra verkan.
Dessutom bör det egentligen tagas in ett par, tre gånger. Dosen
var visst för liten den här gången!»

Alldeles det samma ordinera alla andra tillverkare af uni-
versalmedel, alla qvacksalvare med underkurer. Ingenting retar
dem och protektionisterne så mycket, som när man säger, att
ett naturenligt lefnadssätt är både det bästa och det billigaste
botemedlet för den enskilde så väl som för samhället. »Duger
inte!» förklara doktor Robacks politiske efterapare. »Om natu-
ren skall hjelpa sig sjelf, blir det ett fuskverk. Endast kon-
sten kan uträtta något. Med dess hjelp bör man åstadkomma
en reaktion mot naturen. En radikalkur lemnar den hastigaste
hjelpen.»

Men, som sagdt, radikalkuren behöfver förnyas och under-
stödjas af en stark protektionistisk tro, alldeles som vid den
Boltzianska helbregdagörelsen, och skulle samhällskroppen det
oaktadt tyna bort och' duka under, så kan denna fatalitet öfver-
skylas dermed, att patienten ej haft den saliggörande tron eller
det kristliga tålamodet.

Greorg Carl von Döbeln bad sin läkare ordinera en kur,
som gjorde honom sjufaldt värre dagen efter, men hjelpte honom
på benen samma dag, då slaget stod vid Jutas. Ett alldeles mot-
satt resonnemang får man ' höra af våra frivillige protektioni-
stiske samhällslifmedici. Deras behandling medför, att samhälls-
kroppen genast blir sju resor värre deran än förut, för att
sedan kunna riktigt krya upp sig. De resonera som många
bonddoktorer: att ju elakare medicinen smakar, dess kraftigare
och mer välgörande verkar den, och att följaktligen »dyfvel-
sträck» är det yppersta af alla medikamenter.

Lyckligtvis hafva menniskonaturen och samhället en stark
inneboende motståndskraft mot våldsamma qvacksalfvarkurer, så
att krisen snart bör få en lycklig utgång. Måtte det terapeu-
tiska experimentet då hafva ländt till nytta för både den tull-
skyddspolitiska vetenskapen och dess försöksobjekt, de svenske
landtmännen och industriidkarne ! Måtte de alla, när de vända
432

ryggen ât återvändsgränden, följa riksdagsmannen och ängqvarns-
maskinisten Frans Gustaf Björcks maxim, när han inträdde i
Andra kammaren: att »lemna sina åsigter bakom sig.» Detta
dock ej så till förståendes, att de »justera sina omdömen» lika
fritt som hr Björck, hvars nyss citerade, snillrika tanke bort-
justerats i kammarens protokoll, der samtiden och efterverlden
komma att i stället läsa det enfaldiga rådet till protektionisterne,
att lemna sina intressen bakom sig.

* För att förebygga en oriktig gissning, som skulle kunna yppa
sig, tillkännagifves härmed, att signaturen Grasparone icke haft någon
den minsta befattning med ofvanstående politiska uppsats af Gr—s—m—.

Red.s anm.
En hjord utan öfverherde.

Några ord med anledning af det förestående biskopsvalet i rikets
andra stad.

Af

Theodor Lindblom.

Då biskop Gustaf Daniel Björck lade sitt hufvud till ro,
föll en af de förnämsta stödjepelare, som schartauanismen hade.
Ehuru icke af alla schartauaner erkänd såsom höfding (makten
gjordes honom realiter stridig af den store kyrkotuktsifraren
prosten och teologie doktorn J. H. Holmqvist i Qville), innehade
han dock såsom stiftschef formaliter en plats som höfding inom
det parti, hvilket benämnes efter förste stadskomministern i
Lund prosten Henrik Schartau, och som nästan uteslutande,
tack vare ett ömt beskydd, slagit rötter och utbredt sig inom
Göteborgs stift. Enär det vid enskilda möten prosterna emellan
varit starkt ifrågasatt, att vid biskopsförslagets upprättande rösta
på en prestman, som icke kan anses vara schartauan, och som
således icke torde blifva någon officiell protektor af partiets
intressen, torde det icke vara utan intresse för allmänheten
att blifva något bekant med de egendomligheter, som konstituera
detta parti, och hvilka måhända — ehuru det knappast är troligt
— under en ny regime småningom komma att försvinna.

*	*

*

Huruledes en enskild mans karakter kan trycka sin pregel
på en hel idériktning, hans utvecklingshistoria kan gå igen i
ett helt partis — derom bär Henrik Schartaus historia till fullo
vittne.

Stående på en ortodox grundval, söker han den yttersta
orsaken till vissa abnorma eller hans egen erfarenhet motsägande

Ur Dagens Krönika. VIII, 4, 5.

28
företeelser hos ruedmenniskorna i arfsynden, af hvilken han sjelf
har olägenheter i form af »frestelser». Det praktiska lifvets
kraf, hvilka framträda för honom, då han frän att ha varit
herrnhutare inträder i kyrkan som svensk prest, ställa honom
inför nödvändigheten att bryta med egoistiskt känslopjunk och
försjunkande i »nåderörelser», men den en gäng fattade orto-
doxa positionen bjuder honom att söka skolastiskt-dogmatiska.
förklaringsgrunder. Lifliga reminiscenser frän en sensualistisk
religiositet tvingar honom att särskildt hålla på läran om den
helige andes nådeverkningar, men ett så att säga »geometriskt»
hufvud och det handtag, som redan uppkonstruerade dogma-
tiska schemata gifva honom, drifver honom till att ytterligare
och i detalj fullfölja ett nådeverkningssystem, enligt hvilket
hvarje »omvändelse» måste försiggå, äfven om denna skulle
ske på en minut, såsom i dopet, eller på en dödsbädd, der
gjids andes omedelbara verksamhet får ersätta den sjelfmedvetna
medverkan hos menniskan, som Schartau eljest framhåller som
ett vigtigt moment vid omvändelsen.

Det är tydligt, att en man, som med afseende på abnormi-
teter i själslifvet icke har någon annan förklaring än arfsynden,
och som drifvit upp sina fordringar på sedlig renhet till en så
hög grad, skall finna ett förträffligt stöd i kyrkolagen och vid
hvarje tillfälle söka tillämpa den, med ett ord, blifva en kyrko-
tuktsifrare. En sådan man skall också lätt gå in på en katolsk
åsigt om prestembetets betydelse och så nära som möjligt närma
sig den romerskt-katolska uppfattningen af bikten som ett sakra-
ment. Han skall af det material, som de s. k. »adiofora» lemna,
utbilda en vidsträckt kasuistik. Han skall i sin verksamhet
Hafva utpreglade hierarkiska tendenser och icke med en tum
gifva efter i sin fordran på en »ren lära» och en sträng »kyrko-
tukt».

Sådan var också i sjelfva verket gången af Henrik Schar-
taus utveckling. Bibehållande i sin åskådning ett pietistiskt
element från en tidigare period, inträngde han småningom i den
lutherska ortodoxiens alla hemligheter, utvecklade i detalj åt-
skilliga delar af dess dogmatik, särskildt omvändelseläran, och
drog genom sina personliga egenskaper och det egendomliga i
sin läro framställ ning flera lärjungar till sig. Sådan har ock ut-
vecklingen af den efter honom benämda riktningen varit.
435

Märkvärdigt nog lemnade Schartaus verksamhet i Lunds
stift och stad icke synnerligen varaktiga spår efter sig. Anmärk-
ningsvärdt* är, att Schartaus efterträdare blef den gamle nyligen
aûidne Tegnérianen och Svedenborgaren Achatius Kahl. Åtskil-
liga prestmän, som under Schartaus verksamhet utgingo från
universitetet, drogo visserligen ut i bygderna medförande lifliga
intryck af hans predikan. Men det synes, som om den schar-
tauanska traditionen inom Lunds stift icke varit särdeles vid-
sträckt eller långvarig. Ett egendomligt fall må dock anföras.
En af dem som kraftigast bidragit till schartauanismens spridning
och populariserande är en lundabo och dertill en af det syd-
svenska universitetets mest bemärkte vetenskapsmän, den celebre,
nu mer än 90-årige fornskriftforskaren och juristen professor
emeritus C. J. Schlyter. Det är nemligen han som utgifvit och
redigerat de flesta af de mångfaldiga upplagorna af Schartaus
skrifter, predikoutkast, förhör, bref m. m. (Sjelf utgaf Schartau
under sin lifstid intet' af sina ,arbeten från trycket).

Men till Göteborgs stift kommo några unga prester, som
voro starkt påverkade af Schartaus predikoverksamhet och per-
son. Några af dem, såsom Holmqvist och Doch, blefvo place-
rade i stiftstaden och drogo genom en skakande väckelsepredikan
blandad med en viss qvantitet af »evangelii mjölk», till sig
flere anhängare. Andra missiverades ut åt landsbygden, der de
åstadkommo en liknande effekt.

En af dessa senare, pastor Malmstedt, som under sin senare
embetsperiod var komminister i Backa församling, nära Göte-
borg, var en ganska originell och sympatisk personlighet. I
följd af ett svårt fysiskt lidande var han i regeln urståndsatt
att tjenstgöra. Men ibland kunde det hända, att hans lifliga
själ segrade öfver det kropsliga lidandet, och att han alldeles i
sista minuten beslöt sig för att gå upp i kyrkan och predika.
Han var för de göteborgske schartauanerna »profeten», och med-
gifvas måste, att denne sjuke åldrings uppträdande ofta var af
en gripande verkan. Också var det en egendomlig syn, som
man om söndagsmorgnarne kunde iakttaga på de smala, oftast
leriga eller dammiga byvägarne ute på Hisingen, som ledde upp
till Backa kyrka. Det ekipage, som med blanka hjul, skinande,
eldiga hästar och en stel kusk på hvardagarne under affärstim-
marne sågs rulla omkring på stadens gator med den stolte gross-
handlaren tillbakalutad mot kupéns dynor, drog nu fram på en
smal landsväg i dy, som stänkte omkring vagn och hästar och
upp på de vid dikeskanten gående fotvandrarne. Bland dessa
436

märkte man ofta damer om icke ur societeten sâ dock frän de
mera burgna familjerna, herrar, tjenare — alla letande sig
framåt i smutsen i ett asketiskt syfte och med detta ovissa mäl
för sig, att få höra ])astor Malmstedt eller — hans adjunkt.
Om det senare alternativet inträffade, så var det en missräk-
ning — det är sant — men man hade i alla fall gjort sitt
bästa för att få höra »ett rätt guds ord», och med lugnt sam-
vete vände man tillbaka i lermörjan, modden eller dammet, en
half mils väg.

Detta drag är anfördt för att med ens för läsaren klar-
göra, hvilken popularitet den »rätte läraren» (ett schartauanskt
uttryck) åtnjuter bland sina anhängare.

De unga prester, som i Göteborgs stift införde schartau-
anismen, visste att begagna sig af hvarje tillfälle för att med
sin lära tränga ned till församlingsmedlem marnes öfvertygelse.
De begagnade sig af alla kyrkolagens stadganden om förhör och
kristendomsundervisning, hvilka lärofadern sjelf så flitigt till-
lämpat, de framhöllo ifrigt nyttan och nödvändigheten af »en-
skild själavård» (bikt), de trängde in i familjeförhållandena och
blefvo »biktfäder», de utbildade en terminologi särskild lämpad
för folket. »Tala» med pastorn blef uttrycket för enskild bikt,
»kraftigt Guds ord» beteckande den i »ämne», »delar», »anmärk-
ningar» och »underanmärkningar» indelade schartauanska pre-
dikan ; den ofvan anförda termen »rätt lärare» utmärkte en
schartauansk predikant, en »verldslig menniska» eller predikant
var den som icke hörde på schartauanska prester eller ej följde
det gifna schemat o. s. v. Och inom kort hade det af Schartaus
lärjungar utbildade systemet så ingått i folkets medvetande, att
folket sjelft fordrade schartauanska prester*, och det blef en
nödvändighet för hvar och en till tjenstgöring i stiftet mis-
siverad prest att rätta sig efter folkets tycke, helst sedan på
stiftsstolen uppträdt en man, som, hvad beträffar läroformen och
Schartaus dogmatik, var en fullblodig schartauan. Det var
doktor Gustaf Daniel Björck, som år 1856 tillträdde stiftschefs-
embetet inom Göteborgs stift.

Hurudan är då formen för en schartauansk predikan?

*	*

* Det schartauanska läseriet i. Bohuslän har varit föremål för en
på sin tid mycket uppseendeväckande skildring i romanform, nämligen
i Emilie Carléns »En natt vid Bullarsjön», som på Vissa håll åstadkom
anstöt genom sin förmenta irreligiositet.'	Hed:s anm.
437

Gamle Kammarjunkare Rääf har på ett drastiskt sätt skil-
drat den schartauanska predikokonsten, dä han i en beskrifning på
sin vistelse i Varberg 1861 (»L. F. Rääf af Småland och hans
literära umgängeskrets» sid. 98) utlåter sig som följer: »Predikan
af nu för tiden sällspord art afhörde jag den 28 juli i stadens
kyrka. Predikanten upprepade flere gånger innehållet af de 3
delar, hvaruti han henne ämnade söndra, och fortsatte denna
sålunda: »Nu har jag slutat den första, som omfattade det och det,
vi öfvergå derför till andra delen, hvars föremål blifver så och
så. Den andra afdelningen, som innehöll d. o. d., är nu full-
ändad, hvarefter den tredje, som skall afhandla d. o. d., följer
derefter i ordningen------------och så har äfven vår tredje del,
hvaruti vi bevisade d. o. d. blifvit afslutad, så att oss endast
återstår den slutliga allvarsamma förmaningen, uti hvilken jag
skall föreställa eder d. o. d.»

För att visa att denna Rääfska resumé är fullkomligt öfver-
ensstämmande med verkliga förhållandet, anföra vi ett schema
för uppställningen af ett Schartauanskt predikoutkast. Det är
hemtadt ur lärofaderns egna samlingar, IV bandet sidan 462.
Texten är episteln på söndagen Septuagesima‘,T.

»Proposition. En redelig kamp om den oförgängliga lifsens krona.

1	delen. Den oförgängliga lifsens krona är väl värd en rede-
lig kamp.

■ 2 delen. Det behöfves en redelig kamp för att vinna den oför-
gängliga lifsens krona. (Logiskt!)

(Då vi nu uti första delen skola framställa, att den oför-
gängliga lifsens krona etc., så anmärka vi dervid för det)

2:o) Såsom en jordisk konung är fri från det mesta af detta
lifvets allmänna vedermöda, så följer ock med den himmelska härlig-
heten en fullkomlig befrielse från allt jordiskt elände.

1)	En konung har sin särskilda del af lifvets besvär, men är
fritagen från den vedermöda, som trycker mängden.

(1) Bekymren och farorna kan en konung icke hålla ifrån sig.

(2) Men han är friad från fattigdom och förakt.

2)	De saliga i himlen äro befriade från all vedermöda, både
andlig och lekamlig, invärtes och utvärtes.

(1)	De äro befriade från all andlig vedermöda.

a)	I det utvärtes.

1.	De slippa att se den utvräkta styggelsen (!) af syn-
dens trälar, ty de äro evigt skilda från dem.

* Enligt hvad alla Lundaboar ha sig bekant, predikade prosten
.Cedergren i Klosterförsamlingen ännu in på 1860-talet fullkomligt i
stil med anförda schema. Det är alltså icke endast i Göteborgs
stift, dessa vidunderliga divisioner och subdivisioner varit använda
till församlingens uppbyggelse.	J?etZ:s anm.
438

2.	De slippa att lida förföljelse, ty deras förföljare
kunna icke mera hinna upp dem.

b)	Till det utvärtes.

1.	De slippa gråta vid en saknad lärares graf, ty de
få evigt med hvar annan fröjdas.

2.	De slippa att mera ropa af ångest, ty ängsiaren,
satan, har ej mera tillgång till deras förklarade
själar.

(2)	De äro friade från all lekamlig vedermöda.

a)	Fattigdomen kan ej göra dem modfälda, ty de behöfva
intet jordiskt och fattas intet af det som himmelskt är.

b)	Föraktet gör dem ej modfälda, ty evig ära omgifver
dem.

c)	Sjukdomarne plåga dem icke mera, ty de äro friade
från allt lidande, som ej behöfves mer.»

Detta predikosätt, som trots det, att prestbildningen äfven
hvad beträffar den homiletiska undervisningen vid våra univer
sitet under tidernas lopp fått en mera modern anstrykning,
ännu användes inom Göteborgs stift, om än något modifieradt,
har utan tvifvel verkat slappande på folkets religiösa lif. En
dylik populärt-»logisk» disposition af ämnet vädjar uteslutande
till den praktiska reflexionen. Också är det en allmänt gängse
vana bland åhörare af schartauanske prester att »göra anteck-
ningar» under predikan. Predikoutkastet, skelettet, ligger så
blottadt, att äfven om man icke är skrift- utan blott skrifkun-
nig, kan man under åhörandet af schartauanska predikning^-
samla ett rikhaltigt bibliotek af andliga föredrag, värderika i
den mån som predikantens anseende är stort. Dylika anteck-
ningar hafva också ofta en ganska »hög kurs». Villigt må dock
medgifvas, att detta predikosätt, som är särskildt anlagdt på att
intvinga hos folket en ordnad dogmatisk kunskap, är ett pre-
servativ mot fanatisk kolportörreligiositet.

Men det torra i ett sådant föredrag, framsagdt som det är från
konceptet, i hvilket predikanten ofta icke tillräckligt orienterat
sig, skall på de fleste åhörare hafva samma verkan som katekes-
utanläsningen har på barnen. Lägger man härtill den från predik-
stolarne offentligt förkunnade, om än icke direkt påbjudna bikten,
så kan man lätt förstå, att en schartauansk prest har i sitt våld
de personer, som enligt partiterminologi äro »salighetssökande»,
hvilka han åter behandlar med en hierarkisk despotism, som
rent af är upprörande. Om herr pastorn t. ex. vid det enskilda
samtalet icke finner att »patienten» ännu genomgått den eller
den graden af de »lagiska» eller »evangeliska» upplysningarne,
så skickar han honom ofta från sig med det vitsordet, att han
439

icke är »upprigtig mot Guds ande.» Diagnosen har misslyckats,
och receptet har icke verkat. Och den marterade »patienten»
återvänder till bibel och andaktsböcker för att derigenom söka
förvärfva sig den högre grad af omvändelse, som presten frän-
känt honom pä grund deraf, att han (presten) förstått att döma
uteslutande från schartauanskt-psykologisk synpunkt.

*	*

*

Nog torde det finnas den, äfven bland Sveriges högärevör-
diga presterskap, som skulle kunna vara böjd för att tso, det
jag här anfört undantagsfakta. Nej ! Jag vågar påstå, att dessa
drag, för öfrigt allt för hastigt tecknade, i sin stora allmängiltighet
karakterisera den hjord, som för närvarande är utan öfverherde.
Hela Göteborgs stifts presterskap — med få undantag — tillhör
och har hittills, om icke för annat, så på grund af befordrings-
hänsyn måst tillhöra en sekt, som, äfven om den aldrig så mycket
skyltar med tillgifvenhet-för »bekännelseskrifterna», dock i lika
hög grad är separatistisk som någon annan af detta läger som
sekt stämplad riktning.

Förf, vill till slut förklara, att han hyser ett varmt in-
tresse för det stift, som snart nog går att välja en chef. Och
det är icke blott sin egen utan mångas förhoppning han ut-
talar, då han önskar, att valet måtte falla på en man, som så
känner den nuvarande ställningen, att han allvarligt skall söka
åstadkomma en ny.
Gif!

(Med anledning af den Dyfvermanska gruppen

i Kungsträdgården.)

»Och hvad ät andras barn du glädtigt ger, det fä
Till godo visst en gäng just dina egna små.

I denna ljufva tid hvar skärf välsignad är

Och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.» , ■

C. D. af WiRSÜx.

Gâ, se dig kring i de armes kojor,

Gå menska, se hur i stoft och skarn,

I usel fattigdoms tyngsta bojor ,

Sig likar vrida! Se dessa barn

Med vissna kinder af kölden blekta,

Och magra kroppar af hunger späkta.

Till dessa arma i nöd och trasor,

Som aldrig än hört ett vänligt ord,

I oförvålladt eländes fasor

För alltid sänkta, ifrån ditt bord
En smula räck, du som vill och kan,
Det är din pligt blott, ej mer för sann.

Ja, dela med af ditt öfverflöd,
Du som är rik, du som mindre eger
Men har ett hem dock, der brist och nöd
Ej fast sig rotat, till dessas läger
Din lilla skärf, är den än så ringa,
Med gifmildt sinne och hjerta bringa.
441

Men gif med glädje din lilla gâfva
j^ör deras skull, som den egnad är,
För dem blott, ej för att sjelf dig håfm
En lättköpt nad af vår Herre kär,
Som skall dig ge i det andra lifvet
Procentarlön för hvad här blef gifvet.

Det är nog möjligt att det är sannt,
Men gif om också det osannt vore;
Skall prompt du ha hvarje liten slant
Med ränta åter af domarn store,
Och likars nöd dig en brygga vara
Till himlens salighet — gåfvan spara!

Hvad värde hafva väl dina skänker
Om så du ockrar med menskligheten,
Om vid hvar gåfva du endast tänker:
Jag lönad blir för barmhertigheten,
Sjudubbelt får jag i himlen åter,
Hvad här jag ger åt ett barn som gråter.

O, är ej tåren i barnets öga,
O, är ej sucken från barnets mund
Dig nog, skall lön du ifrån det höga
För gåfvan vänta i hvarje stund;
Då är ett intet med dina gåfvor,
Gå, lägg dem då bland kollektens håfvor
Och skramla med dem på Herrens altar,
Så hör han att du ditt pund förvaltar.

Men låt din nästa i fred få vara
För dylik hjelp för din egen skull,
På dina fyrkar då gerna spara
Och gå och köp för ditt gömda gull
Hos påfven aflat för dina brister —
Tag full valuta för hvad du mister.
442

Men du, som gifvcr blott för att gifva,
Som ej är kristen, men menska blott
I din barmhertighet, o, lät lifva
Din själ till ömkan för dessas lott
Och sök dem opp och dem vänligt värda,
Och skördar gro uti sinnen hårda.

Men ock! gif jordiskt åt jordens söner,
Gif guld och ömhet, ej kristligt nit
Som dessa andra, med fromma böner
Ej stugan fyll, ty det hör ej dit,
Och tiotusende böners gnissel
En kropp ej frälsat från hungerns gissel.

Gif tjenlig spis, gif dem ved och kläder,
Det hjelper bättre mot nöden här,
Och fyll ej luften med fladderväder
Om himmelsk nåd, om vår själs begär,
Låt sina själar dem sjelfva sköta,
Så slipper du på din tunga nöta,
Och nog de hitta till Gud för sig,
Blir deras bön ock ej först för dig.

H. A. Ring.
Frans Wilhelm Dahl.

Af

J. N. Nyman.

För trettio är sedan och något längre till baka, dâ F. W.
Dahl tjenstgjorde såsom först extra lärare, sedermera kollega
och för öfrigt tidtals vice rektor vid lägre elementarläroverket
i Karlshamn, voro skolans läro- och boställsrum ännu qvar i
den gamla träbyggnaden, hvars två låga våningar upptogo syd-
vestra hörnet invid stadens torg, med ingången från torget, men
våningarna vettande mot tvärgatan. Det var i denna oansenliga
läroverksbyggnad, som Johan Henrik Thomander vid ett tillfälle
under ett af de följande åren öfvervar en terminsafslutning
och midt under sitt högstämda tal steg ned från katedern i
högsta klassen och stälde sig öfverst vid bänken, just der han
suttit som pojke. När detta hände, hade Dahl redan lemnat
sin födelsestad för att tillträda den helt visst lugna befattnin-
gen såsom rektor i grannstaden Sölvesborg; men han hade dock
såsom lärare tillhört skolan i Karlshamn vid en tid, då den hun-
nit förvärfva och bibehålla ett godt anseende genom att sända
många skickliga lärjungar till universitetet eller ut i lifvet.
Förtjensten häraf tillkom i väsentlig mån den nitiske rektorn
Hemmesse; de yngre krafter, som vikarierade under hans sjuk-
dom och upptogo manteln efter hans död, fingo bygga på den
grund, han lagt.

Jag påminner mig i detta sammanhang särskildt tre af
skolans lärjupgar, hvilka kommit att intaga en framskjuten plats
i det ’sista årtiondets kamp mellan protektionism och frihandel
och ■— underbart att omtala! — stått på en sida, alldeles mot;
satt deras forne vice rektors. Äldst bland dem, både till åren
och i skolan, var Carl Ingvar Andersson; han tog sedan till-
namnet Wåhlin, är numera hätadshöfding och sitter på andra
444

året såsom frihandelsvänlig representant för Arboga och Sala
inom Andre kammaren. Åtskilliga år yngre var Adolf Westrin,
nu landskamrerare i Kalmar och pä andra året frihandelsvänlig
riksdagsman för denna stad. Båda gjorde sina studier i Lund.
Men den tredje, Ernst Meyer, var bestämd att genom arf öf-
vertaga.en stor grosshandels- och skeppsredareaffär; han lem-
nade derför tidigt skolan för att utbilda sig på bästa möjliga
sätt för yrket, genom en tids verksamhet utomlands, om jag
mins rätt, var det i Hamburg. Och ehuru yngst och »lägst i
skolan», lyckades dock Ernst Meyer taga lofven af de båda före-
gående på den politiska vädjobanan. Han har nämligen sin
riksdagsmannaverksamhet bakom sig. Han hade börjat den med
ätt, gifvetvis såsom utpräglad frihandlare, slå ur brädet sin forne
vice rektor, då de voro täflande kandidater inom valkretsen Karls-
hamn, Sölvesborg och Ronneby.

Jag är öfvertygad, att det mången gång varit med djup
sorg, som F. W. Dahl kommit att tänka på, att tre af hans
mest begåfvade och hoppgifvande lärjungar råkat så på villovä-
gar, att de nu äro verklige ärke-kättare i tullpolitiskt afseende.
Man skulle häri kunna finna nya bevis på den ganska vanliga
erfarenheten, att äpplet stundom faller ganska långt från trä-
det; i synnerhet gäller nog detta om de äpplen, som genom
drifning utvecklas å kunskapens träd vid våra lärda skolor, men
sedermera ofta finna underliga vägar, då de måste realiseras till
mynt i verldsmarknaden.

Härvid bör dock genast påminnas om, att i nyss-
nämnda tre fall skolundervisningen och den politiska öfverty-
gelsen icke kunna anses stå i något slags förhållande af orsak
och verkan. F. W. Dahl undervisade i olika ämnen vid Karls-
hamns skola; särskildt minnes jag, att han tolkade Svedboms
satslära. Han hade då ännu icke hunnit fördjupa sig i tull-
satserna.

Var Dahl en god lärare? Jag skulle snarare vilja säga:
en god föreläsare. Han genomgick lexan noggrant, men gjorde
endast de frågor, till hvilka läroboken omedelbart gaf anledning.
För öfrigt tilläde han förklaringar, exempel, resonnemang, men
sökte ej framlocka sådana af lärjungarne. På den tiden bedrefs
dock undervisningen visst icke alltid ens med så pass god metod
eller omsorg. »Preparationerna» infördes först mot slutet af 1860-
talet och hafva endast så småningom lyckats frambringa dessa
pedagogiska preparat, som utgöra den nutida metodikens stolthet.

Kort sagdt: Dahl var en »god lärare för de begåfvade och
445

intresserade lärjungarne, som uppmärksamt åhörde, hvad han
hade att säga. Men en stor blunder af honom var, att han
aldrig »hoppade». Det vill med andra ord säga, att han för-
hörde lärjungarne i ordningsföljd, vanligtvis begynnande från den
öfverste i klassen, men undantagsvis från den nederste. Som
läraren på samma gång räknade ut så, att lexan genomgicks och
att alla blefvo förhörda, var det också tämligen lätt för en hvar
af lärjungarne att räkna ut, på hvilket ställe han skulle få frå-
gor, och att läsa grundligt öfver just der, men halka förbi det
öfriga. Synnerligen gynnade voro de, som sutto midt i klassen,
ty de behöfde ej läsa öfver mer än på ett ställe, då deremot
de andra alltid borde vara beredda på två. Jag måste bekänna,
att »vi pojkar» voro synnerligen belåtna med Dahls sätt att gå
i ordning med frågorna, men att vi ej uppfattade det ädla och
högsinnade i hans tillit till vår uppmärksamhet äfven vid till-
fällen, då vi ej fingo frågor. Sanningen att säga ansågo vi detta
hans allt för stora förtroende till oss vara en smula korttänkt.

Dahls anlag och håg lågo sannolikt icke egentligen åt det
pedagogiska. Deremot skulle han tvifvelsutan passat utmärkt
såsom akademisk föreläsare; och för öfrigt hade han redan ti-
digt genom kemiska och fysiska experiment, utgifvandet af en
lärobok i galvanoplastik o. s. v. visat, att han intresserade sig
företrädesvis för de lärda vetenskaperna, som lättast kunna till-
lämpas i den praktiska nyttans fjenst.

Fjorton år efter det Dahl lemnat sin vackra födelsestad,
återsåg jag den lille sölvesborgsrektorn i Stockholm. Han hade
kommit hit 1872 såsom riksdagsman i Andre kammaren. Till
utseende och sätt hade han ej mycket förändrats. Hans gång
var hastig och spänstig som förr, rösten visserligen svag och
entonig, men välljudande. Han lutade ännu ständigt på sned
med hufvudet och vickade i takt, när han gick, eller nickade
oregelbundet, men lifligt, då han talade; det föreföll, som om
han, medvetet eller omedvetet, velat med detta åtbörds- och
minspel ersätta, hvad som brast rösten i styrka och färgskift-
ning. Han talade emellertid ej mycket i kammaren, utan satt
vanligtvis tyst, uppmärksam, försjunken i tankar. Men när han
någon gång begärde ordet, fick man höra, att han både kunde tala
flytande, och att hvarje ord var väl öfvervägdt, språket form-
fulländadt.

Med 1872 års riksdag var äfven treårsperioden slut, och
Dahl fick sitta hemma, ända tills han å nyo kunde taga plats
i kammaren — vid 1878 års riksdag— äfvenledes den sista i
446

en treårsperiod — hvarefter han omvaldes för de tre följande
åren 1880—1882.

Om han genast vid sitt äterinträde 1878 ännu var tvek-
sam i tullfrågan, så blef han emellertid kort derefter fullstän-
digt omvänd till Protektionismen och omfattade sin nya tro med
en varm hängifvenhet, grundad på en mognad öfvertygelse. In-
gen har, hvarken då eller sedermera, vågat framkasta en antyd-
ning, att ej Dahl skulle menat ärligt med hvad han lärde i
tullfrågan; och ehuru det är svårt i en till sina verkningar så
genomgripande sak frigöra sig från hvarje slags egennyttiga be-
räkningar, var Dahl oberoende af sådana, mer än de fleste torde
kunna med sanning berömma sig af. Han var en entusiast,
men i olikhet med flertalet sådana utrustad med skarpt förstånd
och klar omdömesförmåga, på samma gång han visade, till det
yttre åtminstone, en sjelfbeherskning, som gjorde honom till en
dubbelt inflytelserik agitator.

När han 1879 motionerade om höjda lädertullar till skydd
mot det amerikanska hem lockslädret, rönte han afgjordt mot-
stånd inom bevillningsutskottet och kamrarne och blef föremål
för åtskilligt hån inom pressen. Men detta kunde endast göra
honom till en 'ännu oförsonligare fiende än förut till allt hvad
frihandel hette. Samma år utgaf han broschyren: »Hvad vilja
våra protektionister?» och inledde deemed sin ganska omfattande
verksamhet såsom författare till ströskrifter och långa, grund-
ligt utredande tidningsartiklar i skyddsvänlig riktning. Han
räckte till både såsom medarbetare i dagbladspressen och i vecko-
tidningarna; ett par af de sistnämnda — först »Vikingen» och
sedan (1885) den då till Protektionismen nyomvände »Figaro»
— understöddes af Dahl icke endast literärt, utan äfven eko-
nomiskt. Under tiden bidrog han, från och med 1881, flitigt
till »Tidskrift för svenska näringarna» och uppsatte 1882 tidnin-
gen »Veckobladet», som ihärdigt, men fruktlöst, kämpade mot
förnyandet af handelstraktaten med Frankrike. Inom 1880—1882
års stora tullkomité var han tullskyddets oförtrutnaste målsman,
och när komitén åtskildes, hade han samlat ett rikt material,
som han sedan offentliggjorde i ströskrifter och tidningar, för
att visa, att frihandeln ledt den svenska industrien nära intill
förderfvad brant och att enda räddningen vore att söka i en åter-
gång till skyddssystemet.

Medan Dahl låg uppe i Stockholm, råkade han visserligen
falla igenom i sin valkrets och var således utestängd från 1882
års riksdag, men kom redan år 1883 in i Förste kammaren der
447

han allt sedan suttit såsom representant för Elfsborgs län. För
nyssnämnda »priekning» af frihandlarne förstod han att taga re-
vanche i mångdubbelt mätt. Under sitt långvariga vistande i
Stockholm, dels såsom riksdagsman, dels såsom medlem af de
olika komitéer, i hvilka regeringen insatt honom, dels slutligen
vid enskilda öfverläggningar mellan tullpartiets ledande män, var
Dahl ett slags expeditionschef inom tullvännernes hemliga råd,
och det var mången gång äfven han, som tog initiativet till de
order, som från högqvarteret utgingo till filialerna rundt omkring
i landet, och särskildt till landstingen vid förestående val till
Förste kammaren.	-

Det är nu jemnt åtta år, sedan början gjordes till den or-
ganiserade, planmässiga agitationen i tullvänlig riktning. Det
skedde genom bildandet af »Svenska arbetets vänner». När
denna förening konstituerade sig i Handtverksföreningens lokal
— just der »Nya landtmannapartiet» nu håller sina samman-
träden — var man långt ifrån ense om, hvad namn det nya
sällskapet skulle välja. Somliga önskade, att det skulle kalla
sig för »Svenska protektionistföreningen» eller »Protektionistför-
bundet», men häremot invände en talare, att ordet protektio-
nist vore förhatligt eller åtminstone hade en mindre god klang
i mångas öron. Dahl anmärkte då:

»Det är märkvärdigt, att när man vill saken, man ej skall
vilja äfven namnet!»

Ehuru anmärkningen var träffande, blef emellertid förenin-
gens namn det kända. Men Dahl fick sin vilja fram i andra
afseenden; han invaldes i styrelsen och uppläste en sakrik upp-
sats om Jean Baptiste Colbert, hvars finansiella systems starka
sidor lifligt skildrades af föreläsaren, medan de svaga vidrördes
med mycket lätt hand.

Oaktadt de stora olikheterna fans i F. W. Dahls offent-
liga verksamhet mycket, som påminte om A. O. Wallenbergs.
En jémförelse mellan de båda riksdagskamraterne ligger närmare
till hands, än mången kanske tror. Båda opererade helst i
hemlighet, voro mycket förslagna i intrigen och utöfvade derför
ett vidsträcktare inflytande, än verlden fick veta af. Båda åt-
njöto, hvar i sin samhällsställning, ekonomiskt oberoende och hade
en okuflig lust för skriftställeri, i synnerhet inom den politi-
ska pressen, som kunde räkna dem bland sina allra flitigaste
»frivillige». En ödets lek ville, att sedan A. O. Wallenberg
redan 1879 kommit till styret i H. Nisbeths »Figaro», blef F.
W. Dahl den ledande själen i en annan veckotidning, som sattes
448

upp några âr derefter för att konkurrera med H. Nisbeth. För
öfrigt kunde Wallenberg och Dahl skrifva i samma tidning, Nya
Dagligt Allehanda, men det fick då vara i olika ämnen. Båda
verkade oförtrutet i det tysta och hade sitt finger med, der
ingen anade det. Om Wallenberg dervid egde fördelarne af en
mer framskjuten ställning, mångårig offentlig verksamhet, tal-
rika förbindelser och ojemförligt starkare pekuniär makt, så
hade Dahl vissa egenskaper, bl. a. en långt större sjelfbehersk-
ning och, såsom jag gerna vill tro, mer oegennytta, hvilka gjorde
det möjligt för honom att samla omkring sig pålitliga menings-
fränder och med deras hjelp förverkliga sina idéer. Dahls kun-
skaper och förmåga voro tvifvelsutan fullt tillräckliga att göra
honom qvalificerad för en taburett, och han skulle sannolikt
kommit att bekläda en sådan, om ej åldern och sjukdomen öf-
verraskat honom, innan han nått detta —: jag misstänker det
storligen — sitt mål.

För två och ett fjerdedels år sedan började protektionisterne sin
stormning mot den svenska frihandelns förskansningar, som de nu be-
mäktigat sig, visserligen genom en obevakad bakport, men det bety-
der i krigskonsten ingenting, när eröfringen är en fait accompli. Der-
vid har Dahl intagit sin gifna plats i främsta ledet bland angriparne.

Det var i »Vapensalen» å Grand Hôtel, som tullvännerne sam-
lades den 16 Januari 1886 för att konstituera sig, d. v. s. mönstra sina
skaror och uppgöra operationsplanen föi* den nyss började riksdagen.
Mötet räckte länge, och sedan det afslutats, stannade chefer ne qvar
en stund för att samtala enskildt.

En utomstående, som gerna ville veta något om förhandlingarna,
beslöt att vända sig till den bäst underrättade, både i fråga om hvad
som händt och hvad som var i görningen, nämligen F. W. Dahl.

»Mycket gerna! Följ med mig hem!» blef svaret. Men för att
bespara tid började han redogörelsen genast, och den slöt sedan ej
förr än närmare midnatt. Han omtalade utförligt allt, som partiet
önskade låta komma till allmänhetens vetskap. Han skildrade ställ-
ningen, dock med stark färgläggning. Men »interviewaren» hade
sport åtskilligt dessutom, som ingick i den hemliga planen.

»Hvem har kunnat tala om det?» utbrast Dahl nästan bestört.

Sagesmannens namn borde ju ej uppgifvas.

»Det är mycket illa, att sådant kommer ut. Lofva mig att ej
nämna det i tryck!» fortsatte han.

Det löftet hade förut :gifvits på annat håll, så att trygghet re-
dan fans mot anförtrodda hemligheters otidiga utspridande.

• Frånsedt tystlåtenheten i sådana ämnen och den mycket genom-
skinliga tendensen i skildringarna, var Dahl den sakkunnigaste med-
delare, man kunde få. Han visste förr och bättre än någon annan,
hur partiet skulle komma att handla. Hans förklaringar härom voro
så tvärsäkra, att det föreföll, som om han tänkt: »tullpartiet är
jag !» — och den lilla egenkärlek, som kunde ligga häri, var visst icke
oberättigad. Den vid 1886 års riksdag framburna protektionistiska
449

massmotionen låg färdig pà Dahls bord, innan ännu någon annan af
partiets chefer sett den. Både motivering och kläm voro skrifna af
honom. Alla tullsatserna, både hvad angick jordbruks-, indhstri- och
lyxtullar, voro sorgfälligt afvägda af Dahl i hans lilla dublett å
»Hôtel Stettin». Jag anmärkte, att särskildt lyxtullarne utgjorde ett
digert manuskript och måtte ha kostat mycket bgsvär.

»Nej, mycket litet», svarade han. »Dem har vi tagit ur den
stora tullkomiténs betänkande. Se» — och härvid småskrattade han
på en gång klipskt och sjelfbelåtet — »i fråga om lyxtullarne fick vi
frihandlarne med oss i tullkomitén, och nu ämnar vi ta dem pä orden!»

Han stack ej under stol med sina åsigter om frihandlarne. Han
kunde slå sig ned i en korgstol, i en beqväm ställning, med pipan
munnen — ty han var stark rökare ■— och lägga fotterna upp på
något stöd och så börja en lång, flytande, men starkt pepprad, före-
läsning öfver Posseska och Themptanderska ministèrernas syndaregi-
ster. »De ha fört landet till branten af undergång!» förklarade han
med orubblig öfvertygelse. Om han någon gång gjorde ett kort uppe-
håll och man begagnade det till att yttra något, som kunde tydas
som en invändning, då inföll han hastigt:

»Ja, må vara . . . Frihandeln är onekligen den enda riktiga åsig-
ten i teorien. Jag är sjelf frihandlare i princip, men . . .»

Och så följde en utförlig framställning af de praktiska skäl,
som borde mana vårt land att följa andra lands exempel och söka
skydda sig mot de stora staternas industiella öfvermakt.

Han var ju ej vän af Arvid Posse eller O. R. Themptander och
plägade ej skräda uttrycken, när han talade om dessa »excellencer»,
som han nog önskade dit, der pepparen växer.

»Om nu protektionisterne segra, så är det alldeles gifvet, att
ministèren Themptander afgår», anmärkte jag en gång.

»Nej, hvarför det?» inföll Dahl snabbt och fäste en pröfvande
blick på mig, liksom för att genomskåda mig, i fall jag skulle velat
utforska hans personliga intresse af en ministérförändring.

». . . Hvarför det?» upprepade han. »Tullfrågan är i sig icke
en politisk fråga, utan en ekonomisk. Det är ministèren Themptan-
der, som gjort henne till en politisk!»

När ryktet berättat, att ordföranden grefve Arvid Posse och alla
de öfrige medlemmarne i »1886 års ekonomiska komité», med undan-
tag af endast hr Anders Petter Danielsson, voro anhängare till för-
slaget om ett statsinköp af de enskilda jernvägarne, blef litet hvar
förvånad öfver, att den svindlande planen kunnat få en så stark an-
slutning inom komitén.

»Hur är det möjligt ?» yttrade någon under ett samtal med Dahl.

Då lade Dahl hufvudet på sned, nickade betydelsefullt och sva-
rade under ett uttryck af innerligt sjelfbelåten skälmskhet i sitt an-
sigte: »Jo . . . P—e liadreiar med bönderna!»

Lika skoningslös i sina omdömen var F. W. Dahl ofta. Men
alla, som närmare känt honom, äro ense att berömma hans välgören-
het, hans hjelpsamhet i råd och dåd. Hans partivänner torde er-
känna, att han mer än någon annan varit den nya protektionismens
banbrytare.

Ur Dagens Krönika. VUI, 4, 5.

29
Från parkett.

Öfver någon vidare brist på dramatiska nyheter sedan sist
har man ingen egentlig anledning att klaga, men snarare deröfver,
att bland dessa nyheter ingen kan ega berättigade anspråk på något
varaktigare och djupare intresse. Väl skulle den förtjenta fram-
gången af Geijerstams dramatiska förstlingsarbete, »Svärfar»,
halft lustspel, halft fars, kunnat med en tankeassociation om
den lycka, »En sommarsaga» gjorde i höstas, vara en anledning
att något dröja vid de förhoppningar, man tyckes börja på att
kunna göra sig om utvecklingen af en inhemsk lustspelslitcratur,
som mäktade att till en berättigad skamvrå undanskalfa de i
synnerhet af hrr Willman, Bosin och Wijkander med god smak
importerade tyska arbetena, esomoftast af öfvervägande kretinna-
tur. Men icke långt efter premièren af »Svärfar» fick man det
obehaget att se, huru ett par begåfvade, äldre och rutinerade lust-
spelsförfattare icke sutto inne med bättre smak och sjelfkritik,
än hvad Vasateaterns båda senaste dramatiska nyheter, »Lånta
fjädrar» och än mer »Lille Karl», buro ett alldeles för eklatant
vittnesbörd ' om. Det synes således vara bäst att besinna ord-
språket om flugan och sommaren och tillsvidare stoppa pipan i
säcken och inställa alla fröjdelåtar öfver den uppväxande in-
hemska lustspelsliteraturen. För resten, äfven om vi få ett och
annat piggare och gladare lustspel eller fars, men originalarbeten
inom det allvarligare skådespelet, hvilka afvika från den sank-
tionerade riktningen, skulle för framtiden kunna påräkna samma
orättvisa behandling, som till stor del vederfors Strindbergs
»Fadren», så är ju inte framsteget vidare beaktansvärdt.

Att våra svenska löjtnanter ingalunda äro okunniga i kon-
sten att vinna rika arftagerskor, skynda esomoftast fashionable-
news-notiserna i Dagens Nyheter att förkunna. Men hur stora
hemgifterna eller årsunderhållen än må vara — och det är nog
inte värdt att de unga brudarne komma stickande med för små
451

smulor —, sâ är det ändå rama obetydligheten mot de 20
millioner, som den dygdädla jungfrun — nej löjtnanten — i
Abbé Constantin välsignades med. Men ack, hur dygdiga och
anspråkslösa våra löjtnanter från det första gardesregementet till
den nordligaste beväringsbataljon än må vara, mäta sig med ho-
nom kunna de ändå icke, ej ens i den naivaste bourgeois-svär-
mammas djerfvaste fantasi. Nej, han var en riktig guds ängel,
som uppenbarligen farit från himlen ned på jorden, för att ge
gästroller i ädelhet och rena seder, militären och alla andra
kristliga eller okristliga ynglingar till uppmuntran och lärdom.
Men då boken, efter hvilken stycket är omformadt till drama-
tiskt, är af en fransman, som måhända nästan lika bra som
någon germansk eller svensk tidning kände parisarnes och pari-
siskornas syndiga natur, kunde inte den ädle löjtnantens kraf-
ter — huru fin ängel han än var — förslå för det herku-
liska omvändningsarbetet, utan derför tog han på sätt och vis
efter bibelns onde ande och gick ut på vägarne och kom igen
med några änglar, som voro om möjligt sju resor bättre, och
med deras tillhjelp förvandlades den parisiska publikens hjertan,
hvarifrån förr utgingo hvarjehanda onda tankar, till ett tempel
och öfver hela boken (och stycket) bredde sig en nästan liim-
melsk stämning, hvartill orgeltoner och presterlig välsignelse vär-
digt kommo som slutackorder. Hade författaren lefvat i Sverige,
der, om man får tro riksdagsman Vretlinds föredrag och andra,
alt ondt i lära och lefverne egentligen kommer från literatörer och
literatur, hade väl löjtnanten blifvit en ung literatörsängel, som
syndare till omvändelse citerat ur den så renlifves och sjelf-
uppoffrande och ädelt tänkande Wirséns poem och recensioner.

När menniskor, hvilka till sin verkliga natur äro af friskt
humör och fiender till pryderi, råka få i sitt hufvud att de
skola taga an fina och högtidliga later, så bli de gemenligen
befängdt tråkiga. Uti Halévy, som skrifvit text till så många
uppsluppna operetter och är så rolig och spirituel, när han
förtäljer om det parisiska småborgarparet Cardinals lefnadshän-
delser och huru dess små näpna dansösdöttrar med sina pas
och entrechats tjusa till markiser och annat fint folk, for en
vacker dag in en högfärdsdjäfvul : han ville bli akademiker. Och
hur en dylik lystnad kan både literärt och annorlunda förstöra
en menniska, kunna vi väl åtminstone göra oss en aning om, vi
som äfven ha en akademi, om ock ett ledamotskap i den samma
snarare åtföljes af goda extra inkomster än af större anseende.
Halévy började skrifva om mera comme-il-faut-ämnen, men böc-
452

kerua blefvo tråkiga och sentimentala. Och sentimental är boken
Abbé Constantin med besked. I den boken fingo ett par unga
författare tag och dramatiserade om den på ett icke synner*
ligen lyckadt sätt, och så fingo vi i vår ordning hit stycket.
,Den idylliska stämningen som hvilar öfver pjesen torde egent-
ligen tilltala mycket barnsligt naiva själar och kanske genom
kontrastens lag äfven mycket blaserade; för dem som stå midt
emellan kan det knapt undgå att trots ett och annat verkligt fint
och tilltalande moment förefalla tämligen enformigt och tråkigt.
Af egen erfarenhet kan jag dock intyga, att är man trött, kan ju
åhörandet af alla dessa renhjertade menniskors samtal jämte an-
blicken af fruarna Rundbergs och Hartmans fägring och deras
vackra toaletter och af dekorationerna etc. bereda en rätt be-
haglig hvila för nerverna. Såsom andra intresseämnen torde
kanske böra konstateras, att en del af vår konstälskande publik
kände sig synbarligen mycket hänförd af fru Hartmans äfven-
tyrliga balanserande på träskor och under stort rödt paraply,
liksom ock några fruar i min närhet gåfvo ett hörbart uttryck
åt sin lifliga entusiasm, då de sågo att vid middagen hos kyrko-
herden (inne i pjesen kallas han kyrkoherde, fastän abbétiteln
ansetts ta sig stiligare ut i pjesens namn; konsekvent!) alla de
söta jordiska änglarne fingo riktig mat; det var visst anblicken
af äppeltårtan som behagligast berörde fruarnes känslor.

Äfven om inte de som egna sig åt teaterverksamheten ge-
nom sitt yrke bli på långt när så förderfvadc, som den stränge
sededomaren, dåvarande riksdagsmannen, kronolänsmannen Löf-
berg från Tierp som en hel farisé utförligt lamenterade vid maj-
riksdagen, äro de naturligtvis alltid enligt kyrkans lära bekajade
med arfsynden, och för vanliga syndiga menniskor torde det nog
alltid ha sina svårigheter att fullt bra spela så syndfria varel-
ser som de nu ifrågavarande. Utförandet var icke häller fullt
lyckadt. För min del och i strid med på några* andra håll
uttalade åsigter syntes det dock mig, hvilken först vid den femte
eller sjette representationen hade tillfälle att se stycket, som om
hr Hillberg, trots det att hufvudrollen ej låg för honom, ändå
redde sig bäst och dernäst fru Rundberg.

Sedan kultiverade Dramatiska teatern Goethe. Det är bara
211/2 år, sedan Groethes Clavigo var uppe på en hufvudstadsscen,
och händelsen har gjort att det var på samma scen som nu,
fastän den då var enskild och bar namnet Mindre teatern och
styrdes af Torsslow. Men då gick den endast tre gånger, som
nu skulle varit ungefär detsamma som minst 7—8 gånger.
453

Fastän det öde, stycket da rönte, således icke kunnat egentligen
innebära någon starkare uppmuntran för kgl. teatern att upptaga
det, så var det å andra sidan icke så underligt, att när den en
gång ville ge något klassiskt, något af Goethe, den valde Clavigo.
Nu är jag visserligen icke fullt säker på, huruvida kgl. teater-
direktionen resonnerat på ena eller andra sättet af de båda
alternativ jag genast skall antyda. Öfver hufvud kan man ju inte
ens veta, om direktionen sitter inne med så pass hufvud, att den
kan göra sig noga reda för sina skäl. Ena alternativet skulle
kunna vara det, att då Clavigo af Goethes samtida betraktades
som en bagatell, hvilken han helt hastigt satt i hop för att visa
sig hörsam en ung dams påbud, de krafter, dramatiska teatern för
närvarande eger, ändå alltid borde kunna mer än väl gå i land
med detsamma, om de ock måhända icke skulle mäkta med något
af Goethes förnämligare. Det andra kunde vara, att direktio-
nen ville visa att den framgång, Torsslow gick miste om, skulle
tillfalla direktionen, som sitter inne med helt andra trumf på
handen. Torsslow förklarades visserligen af dåtidens Aftonblad
förträfflig som Beaumarchais och att man i honom såg den
eldige, ridderlige, hämdfulle fransosen, men den tiden hade
ändå ingen hr Törnqvist. Och så fans ju då inte häller hr
Hjertstedt, som kunde icke blott sätta upp, utan äfven sätta
öfver stycket.

— Ja, jag får lof att för en liten momang lemna Clavigo
åt sig sjelf och hembära mina uppriktiga lyckönskningar till
kgl. teaterdirektionen, som har en så mångsidig förmåga som den
sistnämda till sitt förfogande. Nu är inte hr Chriktiernsson en-
sam, utan direktionen har ännu mer skäl att belåtet åse den ädla
täflan, som först och främst till kgl. teatrarnes stora fördel och
sedan äfven till ovanskelig berömmelse för dem sjelfva nu i ett à
två år pågår mellan de båda snillrika regissörsdioskurerna Chri-
stiernsson och Hjertstedt. De sätta upp pjeser, instruera, öfver-
sätta skådespel, författa pjeser, operatexter och tidningsartiklar
och gud vet inte hvad alt de tilltro sig. Inom deras spensliga
kroppshyddor måtte sjuda ett alldeles kolossalt verksamhetsbegär,
och med ett par sådana stöttepinnar och i synnerhet med hr Chri-
stiernsson, som kilar så behändigt fram och in öfveralt, skulle väl
någonsin en teater kunna komma på den dilettantismens dekadens,
som hr Josephson så drastiskt skildrar i sin lilla broschyr? Det
är naturligtvis förtal. De skulle bestämdt vara redo att hvilken
stund som hälst följa exemplet af de der båda ädla sönerna i
antiken, hvilkas namn jag tyvärr ej nu erinrar mig, men som
454

när deras mamma inte hade annat fortskaffningsmedel till templet,
sjelfva spände sig för. Dessa båda konstförfarna bröder skulle
som sagdt nog vara villiga att dra icke sin mor, men sin teatra-
liska fosterfar, direktör Willman, när han bör bege sig åstad
att offra på konstens altare och inte på annat sätt kan komma
i väg. Hr Hjertstedts förtjenster ha dock inte alltid varit
fullt erkända, ty fastän anstäld som pjesuppsättare vid Dra-
maten, var det under förra spelåret inte precis något större
antal akter, öfver hvilka han hade att mot 25 kr. pr akt, som
det eufemistiskt heter, »öfvervaka regien». Och till sist fick han
af Stockholms Dagblad det försmädliga omdömet, att han under
året fått försöka sig som regissör, dock med vida dristigare håg
än snille. Det såg nästan så ut, som om det nytända regissörs-
Ijuset skulle helt tvärt snoppas af och sättas under ena skäppo,
och i stället började hr Christiernssons sprida än större glans,
hvarvid ljusstyrkan befans vara så stor, att den räckte till äfven
nere vid Trädgårdsgatan. Upprättelsens stund synes nu inne
för den misskända och tyvärr äfven af mig någon gång icke
fullt erkända förmågan. Och det är rätt så. Hvarför skall hr
Christiernsson ensam kunna skryta med en betydlig regissörs- och
instruktörs- (!!) erfarenhet och en omfattande literär verksamhet.
(Se hans sjelfbiografi, som är bifogad texten till Per Svinaherde).
En ann kan ju vara så god som en ann och när hr Christiernsson
kan gå i land med öfversättningen af t. ex. Rosmersholm — huru-
dan den öfversättningen nu än är — kan väl knappast hr Hj., som
varit på lång studieresa till Berlin och Wien, hvilket icke den andre
varit, i öfversättardebut nöja sig med mindre än sjelfva Goethe.
Ty skulle han uppsätta något af Goethe, borde han naturligtvis ju
äfven öfversätta det, äfven om det olyckligtvis råkade till att vara
öfversatt förut. Men det var bara nuv. biskop Johan Andersson
som förut öfversatt Syskonen och Clavigo, och såväl hans tryckta
öfversättning som öfversättartalang är ju endast erkänd och
kä/nd bland — literärt bildade menniskor. Inte häller kunde
man besvära teaterliteratören på stat att från dessa Anderssonska
öfversättningar aflägsna en och annan ålderdomlighet. Han
kunde ju bli distraherad, så att han inte genast kom åt att
dementera alla missfirmliga och upprörande nedriga rykten,
som blanda i hop honom med den spirituelle Volontaire. Sjelf-
klart är ju äfven, att teaterns uppgift att främja svenska språkets
behandling och utveckling bättre tillgodoses, om fåtalet talang-
fulla öfversättare kan få någon ökning. Af gammalt är ju
455

kändt, hvilken ovanlig förmåga direktionen eger att på håll der
ingen annan anar, upptäcka och draga fram förut oförsökta
talanger.

Tidningarna ha redan samvetsgrant efter Lewes' berömda
Goethebiografi och andra källor redogjort för alt som stod i sam-
manhang med författandet af Clavigo, att deroni intet är att till-
lägga, och likaså kan man lätt läsa sig till hvad som brister detta
stycke i dramatiskt hänseende. Ehuru båda styckena ej kunna
räknas annat än bland de mindre representativa för Goethes dra-
matiska. författarskap och ehuru helt naturligt tidens dam bredt
sig i icke ringa mån deröfver, innehålla de dock åtskilliga de-
taljer af intresse. De äro dock måhända icke så många, att de,
äfven om spelet utefter hela linien vore hvad hufvudrollerna be-
beträffar sådant som hr Hillbergs och fröken Sandells samt i
de flesta ögonblick fru Rundbergs, skulle kunna fängsla publiken
något synnerligen länge. Nu är dock med antydda undantag
spelet på långt när icke approbabelt. Mottagandet från publi-
kens sida har ock blifvit egendomligt lamt. Redan andra gången,
en söndag till på köpet, var det icke utsåldt på parketten eller
någon rad och förutom de vanliga höflighetsbetygelserna efter
pjessluten var det endast hr Hillbergs stora scen i fjerde
aktens första tablå som tvang fram bifallsyttringarna. Må
emellertid denna motgång icke afskräcka teaterdirektionen att
någon gång komma fram med de namngifna större skådespel,
hvarmed den nu i några års tid icke sällan skyltat. Hrr Or-
tengren, Palme och Törnqvist uppvisade, vill jag säga, i dessa
pjeser ett ansigtsspel och en plastik, som voro af en högst egendom-
lig beskaffenhet och icke lätt låta beskrifva sig, men väl ännu
mindre lätt låta se sig. Hr Törnqvist hade visserligen gjort sig
möda och var ganska hygglig, när han höll sig stilla, men bara
han kom i affekt, var han svår —? och så har man sagt att han
hade dämpade(!) färger. Se bara på honom, sedan han, efter att
ha gifvit sin häftiga affekt det vederbörliga uttrycket i armrörel-
ser, öfvergår till nästa tempo, som utgöres af en ilsken blick,
som han naglar fast på en viss fläck på golfvet, och hör hans
halfhysteriska röstmodulationer. Det var minsann inte underligt,
att den lilla fina och dramatiskt intelligenta fröken Sandell, som
var tvungen att sitta endast på några få stegs afstånd från ho-
nom när han rasade som värst, lyckades göra sitt lidande så
naturligt. Hr Palmes plastik åter tyckes egentligen gå ut på
att på experimentel väg finna de olika jämvigtslägen, som hans
kropp kan intaga, utan att ramla omkull. Han påminde i vissa
45(>

ögonblick om det lutande tornet i Pisa. För öfrigt var hans
spel synnerligen osäkert och okarakteristiskt. Men alt detta och
mera till glömde man dock alldeles bort, när In* Hillberg, Clavi-
gos mefistofeliske rädgifvare, hade tillfälle att träda fram och
öfvertaga ledningen, då kastades dilettantismens och schablonens
obehagliga gestalter undan och det var lif och konst för en
stund.	v

Man lär af resor, säges det i allmänhet, men fastän den
utländska studieresa, iscensättaren af Syskonen och Clavigo gjorde
1886 och hvarunder han berättar sig ha äfven sett dessa stycken
uppföras, utgjorde egentliga anledningen till desammas upptagande,
kan man måhända ifrågasätta huruvida på iscensättningen kun-
nat spåras några ovanligt välgörande efterverkningar af resan,
och uppsättningen har af A. B. underkastats en sträng kritik. I
Syskonen uppträdde en debutant hr Skånberg, som egde en myc-
ket fördelaktig, ståtlig teaterfigur och förde sig ganska väl i den
ingalunda lätta kostymen. För att bilda sig ett bestämdare om-
döme om hans organ och arten af hans begåfning, erfordras
dock att man fåi’ se honom i åtskilliga andra uppgifter. ])et
vore för innerligt väl, om han i en icke altför aflägsen framtid
skulle kunna hjelpa till att fylla den stora brist, som för när-
varande råder vid Dramatiska teatern på unga älskare och karak-
tärsskådespelare, ty icke är det ändå något för en scen, som vill
vara landets iHÖnstersceii,, att i /räinsta ledet komma stickande
med hrr Personne, Palme, Örtengren och Törnqvist, huru pass
goda utiliteter dessa än må vara i ett eller annat afseende.
Figuren och måhända äfven plastiken har hr Skånberg fram-
för dem • huruvida det dessutom fins något mer, får väl fram-
tiden utvisa.

Ab/« teatern har under denna tid sett sina bemödanden
krönta med framgång, som. särskildt under nu rådande teater-
förhållanden är ganska ovanlig och som ändtligen låtit perso-
nalen andas ut efter ett föregående strängt forceradt arbete.
Densamma kan ju ock anses vara desto mer förtjent af en sådan
uppmuntran, som dess mödor kunna i viss mån sägas ha gått
ut på att mindre för egen än för andras räkning hålla uppe
en institution, hvars betydelse, såsom hr Josephson nyligen gan-
ska befogadt utvecklat, varit ganska stor, men till hvars kritiska
ställning eller krach äfven kraftigt medverkat andra orsaker
än endast dem han upptagei’ i sin i de flesta fall mycket intres-
santa och befogade, fastän på sina ställen något oklara och sjelf-
panegyriskt färglagda broschyr. Nu synes det ju dock, som om för
457

teatern för de följande åren en ljusare framtid skulle inträda, om
den nämligen kommer i en persons hand, hvilken alltid måste er-
kännas som en bland de ytterst få teaterledare, som ega några
högre konstnärliga sträfvanden, men tillika synes ha en god prak-
tisk blick. — .Redan återupptagandet af Klostret Castro — der hr
Warberg och fröken ]jundqvist väl bäst lyckades bära upp stäm-
ningen, hr Lundberg egde en viss aplomb, men var mindre lyckad
såsom svärmisk älskare, hr Nilsson var något bullrande och fru
Littmark borde för sin tråkiga organ m. m. utbytts mot fru Gardt,
som är lätt uppe på koturnen i sitt tal, — syntes icke ha varit
någon så ekonomiskt ofördelaktig idé. Och med utstyrselstycket
»På hafvets botten» har teatern sedan dag ut och dag in loc-
kat till sig en stor del intresserad publik, som med stort och
välförtjent bifall åskådar de synnerligen anslående och verk-
ningsfulla dekorationerna och ljuseffekterna hvilka äro anord-
nade på ett sätt som gör arrangören hr Ljungqvist stor he-
der. Spelet är på alla händer jämt och godt, beträffande hr
Nilsson och fru Littmark särdeles karakteristiskt.

Den som läst Geijerstams till julen utkomna förtjänstfulla
bok, »Pastor Hallin», minnes nog derifrån det komiska motivet
med »Gabby», som jämt satt och hängde i knäet på sin fäst-
man löjtnanten, och hur hennes ungdomlige fader, som var
innerligt led vid löjtnanten, slutligen lyckades befria sig från
den blifvande magen. Detta motiv har författaren upptagit och
kan på sätt och vis sägas ha användt det till stomme för sin
pjes »Svärfar». Och verkade det som episod i boken ganska
roligt, gör det i den utvidgade och omformade gestalt, hvari
det i pjesen framträder, ännu mer lycka. Det första man v:H
i fråga om ett lustspel brukar fästa sig vid är dess förmåga
att roa, och att det Geijerstamska lustspelet kan tillgodose gan-
ska stora anspråk i den vägen — ja, derom bär väl den höga
siffra, representationerna redan' uppnått, mera än tillräckligt
vittnesbörd. Och att så här mer än 3 veckor efter dess första
uppförande sitta och kritiskt redogöra för styckets fel eller för-
tjenster vore tämligen onödigt. Vid nästa stycke — hvarmed
förf, med sin kända arbetsamhet och företagsamhet naturligtvis
ej kommer att länge dröja — har man ju tillfälle att se, om
hvad som nu brister icke berodde på att det var en debut.
Nu kan det vara nog att säga, att ett utmärkande drag för
stycket var dess pigghet, och äfven då författaren gaf sig in
på den tyska lustspelsstilen, öfverskred han aldrig, såsom
tyskarne gerna för sed hafva, det sunda förnuftets och rimlighe-
tens gränser och sjönk aldrig till platthetens och fånighetens nivå.
I flera hänseenden bidrog spelet till framgången ; hr Bergström
var visserligen föga professorlig, men ganska rolig. Det var en-
dast en som var afgjordt underhaltig, nämligen fröken Sund-
qvist. För direktör Bosin tycktes det verkligen icke vara ut-
vägen att något begrunda de varningar hr dosephsson gaf i förra
häftet af denna tidskrift om vådan att ge unga personer för-
tidigt för stora uppgifter. Ty hur behaglig fröken Sundqvist
än är att se, då man fäster sig uteslutande vid hennes fägring
och behagliga figur, så är det dock något för mycket, att en
person, som ännu icke på långt när kan fylla de vanligaste an-
språk på att tala och föra sig på scenen och hvars »spel» —
om man nu kan kalla det spel — är så primitivt, gång på gång
af sin konstförståndige direktör skickas fram i den ena större
rollen efter den andra. Det är mest skada för fröken S. sjelf.

Ur dramatisk synpunkt är ett besök på Vasateatern öfver
hufvud intressantare, då det är teaterns lyriska afdelning som
uppträder, än när det är den dramatiska. Det vill säga, detta
gäller när frcfken Pettersson eller hr Kloed innehar någon huf-
vudroll, ty af dem har man ju under hösten varit i tillfälle se
den ena i dramatiskt hänseende karakteristiska prestationen ef-
ter den andra, och för min del har jag då t. ex. i hr Kloeds
spel i Kolhandlarne funnit vida saftigare, dråpligare och mera ka-
rakteristisk komik än hvad teaterns komici ex professo åstad-
kommit, hur förtjenstfulla de än i många hänseenden må vara.
Men det kan icke nekas till att dessa tendera till en viss torrhet
och enformighet. Jag har redan i början af denna artikel till-
räckligt tydligt antydt beskaffenheten af »Lånta fjädrar» och
»Lille Karl», för att egentligen behöfva ingå något vidare derpå.
Hvad den sista pjesen beträffar, kunde nog sjelfva ämnet ge
uppslag till hvarjehanda komiska pointer, men då skulle det be-
handlats betydligt mycket lättare, flyktigare och kvickare än nu
varit fallet. I afseende på spelet erinrar jag mig för närvarande
från den första pjesen egentligen endast hr G-ründer och fru
Carlbeck, hvilken senare der gjorde en flickroll särdeles bra,
och från efterpjesen hr Hirsch och fröken Magnusson samt hr
Larsson som var mycket underhaltig.
459

När kgl. teaterdirektionen fäi' hållas för sig är den genom
sin omedvetna komik ganska dråplig att åse, men när den slår
sig i hop med det organ, hvars förnämsta uppgift här i verlden
är att till förmån för Svenska akademien och hrr Wirsén och
Pâlie Strandberg lägga skatt och tunga på konungens undersåtar,
blir den rent af tråkig, och då åstadkomma de båda kontrahen-
ter något som inte på minsta sätt kan falla in under rubriken
snille och smak. Tänk det fins så gudlösa menniskor, att de
beskylla direktionen för — lojhet. Direktionen som utvecklar
en nästan febril verksamhet i att välja ut och sätta upp de
allra förnämsta mästerstycken, som operakompositörer och dra-
maturger frambragt under föregående eller nuvarande tider.
Men direktionen och Posttidningen rustade sig och nu äro be-
lackarne slagna till marken så att säga med — en åsnakindbåge
— (Om vapnet är teaterdirektionens eller Posttidningsredaktio-
nens, förmäles ej) — i form af en katalog öfver alla — dock
icke fullt ett tusen och tre — skönheter, lyriska och dra-
matiska — direktionen dyrkat under sitt snart tilländalupna
lustrum. Och det fins tidningar, som verkligen på fullt allvar,
ha tagit in förteckningen! — Att räsonnera med direktionen
och Posttidningen lönar väl inte mödan, men annars skulle jag
be dem närmare tänka efter, om det nu kan anses såsom något
ovanligt meriterande för en teater att den spelar en mängd
stycken. Hufvudsaken blir ju alltid hvad och hunt den spelar.
Jag kan nog förstå, att teaterdirektionen med en viss afund ser
på de stockholmska presterna, som förrätta morgon- och afton-
bönerna och som, när inga menniskor komma, kunna lugnt vända
om och, om det verkligen kommer en och annan gumma, med godt
samvete haspla fram en bit ur fjärdingen. Det skulle vara något
för teaterdirektionen, men tiderna äro inte sådana. För att direk-
tionens argument skulle ha någon styrka, borde den ha äfven mo-
tiverat sitt val af stycken, och att anföra såsom sin merit ett och
annat större skådespel, som upptagits uteslutande för Rossis skull
och gått ett par gånger, är en föga fin bon dadvokatyr. För
resten borde den långa listan åtföljts af en — hälst objektiv —
jämförelse med repertoaren under föregående direktioner och vid
andra teatrar. Men är direktionen för öfrigt rätt slug då den
skäms för att ha omhuldat den inhemska literaturen? Glömmer
den alla de vackra fraser deras skrifkunnige vän skref i dess
bekanta utlåtande för ett par år sedan och som alltid eljest
bruka anföras såsom förnämsta beviset på oundgängliga behofvet
af en nationalteater? Att den valt besynnerligt (t. ex. Under
460

vägbrytningen, Kung Erik m. fl.), må så vara, mén att säga
att den förut haft alldeles för många inhemska stycken unge-
fär samtidigt med att man börjar instudera — ^magister Bläck-
stadius» och då man i svenska originalstycken haft sina bästa
kassastycken under spelåret och då krachen står hotande för dör-
ren — ja, det skall just vara hr Willman, som väljer ett sådant
«igonblick för att säga något sådant.

*	*

Efterskrift. Det var sannerligen inga fördelaktiga tankar,
man vid gårdagens representation å Dramatiska teatern gerna,
kunde få om publikens sinne och aktning för konsten. Ät den
Ernst-Lundqvistska bagatellen, såsom förf, med en erkännans-
värd uppriktighet benämt sitt opuseulum »Småflickor» (bagatell
öfversättes på ren svenska kanske bäst med ordet skräp), stod
publikens bifall högt i skyn, medan Kiellands nya stycke, »Bettys
förmyndare», nära på föll. Nå ja, en publik, som icke kunde
lägga band på sig, utan måste applådera för öppen ridå, när fru
Hartman i Abbé Constantin producerar sig i rangliga träskor och
med in- och utvänd paraply, bör ju vara utom sig öfver en pjes,
som är så godt som uteslutande skrifven, föi1 att samma dess ado-
rerade gunstling må kunna en hel akt igenom visa sig på styfva
linan i sitt bravurnummer som en 13'—14 års flicktös. En tea-
terliteratör har ju alltid sina privilegier och när han någon gång
vill visa en liten artighetsbetydelse mot en eller två af teaterns
damer, är det kanske svårt att säga nej, så mycket mer som
ju den nuvarande teaterliteratören på sin grannlaga plats gent
emot andra dramatiska förf, visat en obestridligt och ofantligt
större takt än föregångarne. Eljest skulle man dock starkt
ifrågasätta, om en dramatisk förf., som debuterade för 10—12
år sedan, men icke åstadkommit annat än ett fåtal tämligen
obetydliga småpjeser, hvaraf de senaste stå långt efter de första,
egentligen kan för en sådan småsak som »Småflickor» göra
anspråk på den uppmuntran och det erkännande, som borde
anses ligga i ett uppförande å denna scen. En direktion, som
gör offentlig af bön för sin såsom den anser altför starka nitälskan
för den inhemska dramatiken, borde sannerligen ock ha betänkt
sig ett par gånger om vis-à-vis en sådan obetydlighet, hvars enda
uppgift är att lägga hyende under den konstförderfliga last, som
altför länge och altför mycket florerar hos publiken, nämligen att
461

artistens person, ej den konstnärliga prestationen blii* hufvudin-
tresset. Efter hr Ödmans afgäng fins det ju ingen hufvud-
stadsartist, som i sä hög grad som fru Hartman är föremål
för artistförgudningen.

Hon behöfver ju knapt visa sig på scenen, förr än en hel
del godt folk är redo att kasta sig på näsan och dyrka henne.
Hennes minsta grimas eller åtbörd och betoning, om än sjelfs-
väldiga och gamineartade, bli för dem idealet för all humor och
sann konst och smak. Hade inte den nuvarande direktionen
haft nödig urskilning eller inte artisten sjelf cgt nog karak-
tärsstyrka för att undanbe sig en dylik författ^regrace, borde
dock en förf, med intelligens och smak — och icke minst förf,
af »Smink» — finna fru Hartmans talang alldeles för dyrbar
för att, såsom hr Josephson formulerat det, »i ovärdiga uppgif-
ter användas som lockbete för den okritiska publik, som sät-
ter större värde på flin och grin än konst.» Säkert är, att håller
man på på det sättet, skola kanske förr än man tror de olyck-
liga verkningarna af en dylik misshushållning framträda hos den
ifrågavarande artistens konstnärskap.

Den egentliga spiritualiteten hos »Småflickor» bestod för
öfrigt i en massa »bångmål», som lagts i fru Hartmans mun, och i
en massa mera högtrafvande i frkn Sandells. Och härmed må
det vara nog om en pjes, som näppeligen hade med kon-
sten att skaffa och hvars obetydlighet ej skulle förtjent ett
omnämnande, om ej dess skrifvande och i synnerhet dess upp-
tagande och mottagande varit ett nytt bevis på den konstsinnets
och smakens dekadens, som i vissa kretsar för närvarande så
godt som ohäjdadt utbreder sig.

Hvad Kiellands stycke beträffar, är det kanske något matt
och handlingen tämligen tunn, men det kan i alla händelser
jämföras med en fin målning af en verklig konstnär, som alltid
måste tilldraga sig konstvännens intresse, om ock färgerna äro
dämpade och icke egnade att handgripligen draga till sig den
stora publiken. Dialogen är flerestädes ganska rolig och kvick
och satirisk och teckningen af några af personerna fin och träf-
fande. Från Kiellands böcker minnas vi ofta, huru han midt
i handlingen inför en lyrisk stämningsbild, hvars skönhet gerna
fäster sig i minnet. I denna pjes fans på sätt och vis något mot-
svarande, som utvisade hvilken poesi kan inläggas i det mest
hvardagliga och skenbart prosaiska kroppsarbete. Det var i den
af hr Bæckstrôm fint och känsligt framsagda scenen om sädens
förmalning. I tullförvaltarens karaktär, som var mycket rolig och
462

träffade tecknad, hade förf, gifvit en ny och originel ämbetsmanna-
typ till de inånga i Arbeidsfolk. Spelet var på flera händer godt;
i främsta ledet stå hrr Bæckstrôm och Lagerqvist och frök*
narna Klefberg och Åhlander och fru Rundberg, hvilken senare
här igen visade sig afgjordt inne på framåtgåendets väg, om
ock hon icke fullt fick makt med den något oklart tecknade
figuren. Hr Hamrin hade en god mask och afhöll sig från att
chargera, men huruvida han kommer att göra på samma sätt
de följande representationerna, lemnar jag dock osagdt.

Den 20 mars.

Gasparone.
Lit er at urn otl ser.

Nyt tidsskrift, redigeret af J. E. Sars og Olaf Shavian,
har i dessa dagar utsändt sitt nov.-—dec.-häfte för 1887, der-
jemte tidskriftens sista. Häftet afslutas med några ord dels
af redaktörerna, dels af förläggarne. De förra säga, att tid-
skriften erhållit en spridning vida utöfver hvad de sjelfva gjort
sig räkning på, de senare säga att tidskriften kostat dem be-
tydliga pekuniera uppoffringar. Härmed må var hur som helst,
så har Nyt tidsskrift obestridligen innehållit en mängd intres-
santa öfversättningar, och äfven e» och annan värdefull original-
artikel. Dit räkna vi en af hr Aage Skävlan i sista häftet
meddelad skildring af den europeiska ställningen vid början af
1814. Bland annat behandlas här Karl Johans drömmar om
Frankrikes krona, hvarvid förf, särskildt uttalar sin förvåning
öfver vissa svenska skriftställares djerfhet att bestrida eller för-
tiga den svenske kronprinsens planer i detta afseende. Ut-
landets dom — yttrar förf. — lyder dock helt annorlunda.
I »Historiches Taschenbuch» för 1885 skrifver den ansedde
Oncken: »Hvar och en vet, att kronprinsen deltagit i kriget
för att eröfra Norge åt Sverige och Frankrikes krona åt sig
sjelf.» Till belysning af detta af hr Skavlan anförda citat,
skola vi för vår del anföra ett prof på en annan märkvärdig
divergens vid bedömandet af Karl Johan:

Parallel.

»Under vapenhvilan samman-
träffade Karl Johan med ryske kej-
saren och preussiske konungen i
Trachenberg, der Österrike till-
trädde förbundet och kronprinsen
uppgjorde en storartad anfallsplan
mot Napoleon.»

Odhner, Lärobok i Sveriges hi-
storia 1869: 325,

I »Wer die persönlichen Pläne
I Bernadottes einerseits und den Zu-
sammenhang des Planes von Tra-
chenberg mit den Abmachungen
von Wurschen und Gitscbeld andrer-
seits kennt, wird die Behauptung,
Bernadotte sei der Urheber jenes.
Planes, als einen geradezu lächer-

, liehen Irrthum von der Hand wei-
sen.»

Oncken, häft. 139: 665.
Det munckska stamträdets grenar.

(Enligt Anrep.)

Från flera håll har red. af »Dagens Krönika» emottagit
uttryck af tillfredsställelse deröfver att domprosten Wieselgrens
och professor Geijers afslöjanden användts såsom ett slags helso-
sam dusch mot alltför sjudande »Vasablod». Men derjemte har
en och annan funnit hårdt, att äfven den nyss ympade telnin-
gens ursprung skulle blottas.

Med anledning häraf har red. företagit sig att närmare
rådfråga vår förnämste genealog, från hvilken i föregående
häfte anfördes det summariska yttrandet om Munck och G-ustaf
Adolf. Genomgå vi Ättartaflorna, så visar det sig, att det en-
dast är den enligt en oriktig åsigt förnämaste svägerskan, som i
rätt nedstigande linie torde härstamma från A. F. Munck, och
att alltså prinsessan Bernadotte icke för sin del har någon an-
ledning till bryderi öfver ett ganska aflägset slägtskap. Slägt-
grenarne förete sig nämligen så här:

Anders Munck (4)*

kapten vid Viborgs infant., f. 1638. f 1675.

Claës, ryttmästare (18)

Mårten Johan, qvartermästare (19)
Karl Fredrik, löjtnant (21)
Karl Johan, öfverstelöjtnant (22)
Karl Jakob, öfverste (26)
Ebba Henrietta

Anders Erik, kornett (5)
Johan, kornett (7)
Anders Erik, öfverstelöjtnant (13)
Grefve Adolf Fredrik
Gustaf IV Adolf.

Sofia Wilhelmina
Fredrik af Baden
Viktoria.

* Siffrorna utmärka tabellernas nummer i Anreps Åttartaflor,
ätten Munck.