Fattig-dom.

Berättelse af

Mathilda Roos.

(Slut från föreg. häfte.)

Under den följande natten kom icke en blund i den
unge artistens ögon. Han kunde ej längre dölja, hvad han
egentligen, om han velat erkänna det, länge vetat: att han
älskade Gabrielle, att han älskat henne från första ögon-
blicket, och att detta lika mycket, ja ännu mera än hans
önskan att få henne till modell, drifvit honom att gifva sitt
bifall till porträttets målande.

Men medvetandet om dessa känslor beredde honom in-
gen lycka: tvärtom, han kände en oro, en ångest, en aning
om stundande sorger, som så småningom öfvergick till verk-
lig förtviflan. Denna kärlek var för honom som en frestelse,
ett återfall i forna drömmar och förhoppningar, — och lik-
väl hade han genast gifvit vika derför. Hennes skönhet,
lyxen omkring henne, hennes eleganta toaletter, ja, till och
med den parfym hon begagnade och som omgaf henne lik
en viss från henne oskiljaktig stämning, allt tilltalade honom
och fylde honom med en oemotståndlig berusning.

Och ändå kände han i detta ögonblick en pinande tvekan.
Skulle han gå framåt på den väg han beträdt, och i trots
af alla nästan oöfvervinnerliga hinder, genom en till det
yttersta stegrad ansträngning af sina personliga egenskaper
söka vinna henne? Skulle han som hennes make kunna
bli den hart nu var, skulle han hysa samma kärlek för sitt
arbete och se sitt mål lika klart? Skulle han ha kraft att
höja henne till sig, eller skulle hon, — eller rättare hennes
Vr Daams Krönika. VIII. 3.	17
258

nedärfda åsigter, hennes omgifning, den atmosfer hvari hon
lefde, — så småningom draga ned honom?

Men han kunde ej bortjaga de glänsande framtidssyner,
hvilka började innästla sig i hans fantasi. Han såg sig sjelf
som måg i det grefliga huset; Gabrielles förlofning var bruten,
hon hade öfvervunnit föräldrarnes motstånd, de hade lärt
sig känna och värdera honom, de hade insett hur begåfvad
han var, både som konstnär och menniska, jemförd med
den intetsägande baronen, och slutligen hade de, smittade
af hans storslagna och fria uppfattning af lifvet, glömt hans
plebejiska härkomst och gifvit sitt bifall till en förening
mellan deras dotter och honom. Menniskorna talade i be-
undrande ordalag om honom, om hans snille, hans kraft,
som förmått öfvervinna alla hinder och gå rakt på målet.
Men han sjelf skulle förbli lugn och kall, han skulle ej
svindla på den höjd, dit han uppstigit, han skulle beherska
ställningen, — och i minsta detalj utmålade han den lifs-
gerning som låg framför honom, hvilken roll han skulle
spela bland konstnärerna, i sällskapslifvet, i det kommunala
lifvet, öfverallt dit hans verksamhet drog honom. Och ge-
nom alla dessa framtidssyner framsipprade, likt ett berusande
farligt gift, föreställningen om de rökverk man skulle tända
för honom, hur alla skulle buga sig för honom, hur alla
skulle erkänna att han var stor, icke blott som konstnär,
utan äfven som menniska. Och öfver allt detta göt Gabri-
elles kärlek sitt varma solsken, som genomströmmade hans
själ och gaf kraft åt nya, sköna och ädla tankar!

Hvilket lif, — ett lif af skönhet, kärlek och njutning,
sådant han en gång drömt sig i sina vildaste ungdoms-
drömmar! . . .

Han gick af och an i rummet, han höjde hufvudet,
ögonen blixtrade, hans steg blefvo hastigare, ju lifligare och
brokigare bilderna blefvo för hans själsögon. Fönstret, som
vette utåt parken, stod öppet, och sommarnattens underbara
skönhet liksom strömmade in i rummet och upphettade ho-
nom ännu mera. Han gick fram till fönstret och böjde sig
ut, medan hans blick girigt uppsög naturens skönhet, och
hans inbillning fråssade på den halft vemodiga, halft öfver-
svallande lyckliga- stämning, som tycktes dallra i luften.
Jasminerna doftade med sin intensiva styrka, och nattens
milda vindar liksom tyngdes af dess vällukt; vid dammen
syntes en lätt dimma, som med en sakta sväfning släpade
259

öfver näckrosbladen; en nattfogel lät då och då höra några
toner, än längtansfulla och gälla, än bortdöende i ett lågt
joller, och borta vid horizonten syntes en hvitblå skimrande
rand, reflexen af qvällskymningen, som förtonade uppåt den
mörkare himmelen, der stjernorna än blänkte fram, än för-
svunno för ögat.

Hur skön naturen var —■ hvilken fullhet, hvilken rike-
dom — hur härligt lifvet och ungdomen! Ja, lifvet måste
vara skönhet, i detta ögonblick kände han det så oveder-
sägligt, att han skulle ha skrattat åt den, som velat upp-
ställa ett annat mål, en annan sträfvan för honom. Och
han kände sig också viss på att det icke fans någon skön-
het, någon njutning, som han ej kunde och ville eftersträfva,
— han kände blott en otålig längtan öfver att ej genast
kunna nå den, att denna stund blott var en blodlös, tom
abstraktion af lifvets skönaste känslor. Gabrielles bild steg
upp för honom, hennes fina gestalt kringsväfvade honom,
hennes ögon, hennes blick, hennes rörelser, hela hennes
jungfruliga fägring liksom sammanblandade sig med naturens
och nattens skönhet och kom hans blod att bränna och hans
tankar att svindla . . .

Han vände sig bort ifrån fönstret och gick inåt rum-
met. I den lätta skymningen såg han konturerna af bilden
på taflan. Han stirrade en stund drömmande derpå, och så
småningom fingo hans tankar en annan rigtning.

Ett minne dök upp inom honom med en styrka, som
förjagade de föregående känslorna. Han erinrade sig en tafla,
som han sett för flere år sedan, och som då gjorde ett djupt
intryck på honom. Den förestälde en ung munk, som svän-
ger rökelsekaret; röken, som uppstiger derifrån, antar bilden
af en qvinnogestalt, och i munkens ögon synes, likt ett åter-
sken af denna syn, ett uttryck af den djupaste smärta och
förtviflan.

I detta ögonblick förefaller honom tanken på Gabrielle
som en dylik frestelse. Han har målat henne med moderns
drag, han har användt hennes skönhet till ett strängt och
allvarligt ändamål, och nu — liksom rökelsen för den unge
munken — sväfvar hon plötsligen ifrån honom, och hennes
väsende får nya konturer, hon blir en frestelsens skepnad,
en bild af njutning och skönhet, efter hvilken han begärligt
utsträcker handen . . .

— Hvad vi menniskor ändå alla äro hvarandra lika,
260

— tänkte han föraktfullt, i det han åter började promenera
af och an, — den ena är icke bättre än den andra! Det
är bara när tillfället felas oss, som vi äro starka, som vi
inbilla oss eftersträfva höga och ädla mål . . . Och ändå,
kan det icke förenas .. . Lyckan, kärleken i det godas tjenst...
Är det icke just det högsta? Lifvets fullhet . . . Skulle icke
ett sådant lif ge kraft, en öfversvinnelig kraft? . . . Men hvar-
för äro de då så kraftlösa, så likgiltiga, dessa verldens lyck-
liga, som ingenting pröfvat? Är jag starkare än de? Kan
jag stå emot? . . .

— Jag vill söka vinna henne, — af bröt han sina sjelf-
betraktelser, — jag måste det, ty jag älskar henne för högt,
och jag vill rädda henne undan ett lif af egoism och fåfänga,
— jag kan icke afstå från henne . . .

Plötsligen kommer en ny föreställning och sprider ett
nästan isande lugn i hans själ: — du vinner henne aldrig,
spar ditt grubbel, utkämpa inga inbillade strider för ett mål,
som står för högt för dig . . .

— Dåre, enfaldiga, tok, hvar har jag mitt förnuft, mitt
omdöme? Nu ser jag tydligt, hur långt våra vägar ligga
från hvarandra, nej, hon är ej för mig, hon skall aldrig bli
annat än en dröm, ett vackert minne . . .

»Die Sterne, die begehrt man nicht

Man freut sich Ihrer Pracht.»

Det beredde honom en smärtsam njutning att flere
gånger långsamt upprepa denna vers. Han hade en vana
att använda citat; ibland nedskref han dem hvar han kom
öfver, ibland upprepade han dem inom sig; det gaf en hvila
åt hans oroliga, svallande känslor att liksom nedkasta dem
i och binda dem vid en annan tanke.

Ja, så var det, hon stod för högt öfver honom, han
kunde bespara sig frågan, om han skulle försaka henne eller
ej. En känsla af ironiskt deltagande för sig sjelf blandade
sig med känslan af plötsligt vaknad stolthet. Han blef lugn
och kall, och ofvanpå dessa heta kärleksdrömmar, denna
vilda skönhetstörst följde ett resigneradt beslut, att under
den tid han hade qvar af sin vistelse hos grefvens uteslu-
tande och med ifver egna sig åt taflans fullbordande.

Han höll sin föresats, och till följd af den öfverretning
hvari han befann sig, blef det en sjudande kraft i hans ar-
bete. Han var äfven sjelf nöjd dermed, och detta gjorde
261

hans lynne gladt, trots de inre strider han hade att utkämpa.
Ingenting, icke ens den djupaste sorg, kunde så nedstämma
honom som då han vår missnöjd med sitt arbete ; detta var
sjelfva tyngdpunkten i hans själ, som höll honom i säker
jemnvigt.

Och likväl förmådde han ej värja sig mot den tjusning
Gabrielle ingaf honom och den lycka han kände i hennes
närhet. Natten tillbragte han i ångest och grubbel, men
dagen var som en enda stund af ungdomlig sorglös lycka.
De. vackra sommardagarne fortforo alltjemt; blåklinten skim-
rade i den gulgröna rågen, smultron och jordgubbar glödde
öfvermogna, lindblommorna började slå ut och fylla juliqväl-
larne med sin varma, passionerade doft. Sommarens öfver-
fulla fägring genomströmmade hela naturen och gaf äfven
sin kraft åt de begge ungas kärlek. Det fans deri något af
middagsstundens hetta, af nätternas ljumma, doftfylda vind-
fläktar, af de djupa skogarnes drömmande tystnad. Ingen
af dem kämpade längre emot de nya känslor som beher-
skade dem, men begge voro instinktmessigt lika rädda för
en bekännelse.

De sista dagarne före baronens ankomst voro som en un-
derbart skön ungdomsdröm. Allt var solljus och harmoni;
grefvinnan visade endast sin älskvärda sida, hon tycktes icke
hysa, eller åtminstone icke lägga i dagen den minsta miss-
tanke, det var som om Larssons namn och samhällsställning
helt och hållet höjt honom deröfver. Gabrielle bidrog också
att insöfva henne i säkerhet; så snart modern var närvarande
blef den unga flickan genast tyst och liksom bunden i sitt
sätt. Modern utöfvade alltid ett tryck på henne och detta
tryck kände hon i Larssons närhet som en outhärdlig tyngd,
från hvilken hon ej kunde befria sig.

Midt under denna nyvaknade lycka kom emellertid fäst-
mannen, och i och med det samma var drömmen ohjelpligen
upplöst och slut. Om Gabrielle hittills lyckats att skjuta
ifrån sig ända till tanken på sin trolofvade, så blef i stället
det obehag och den förtviflan hon kände, då han personligen
uppenbarade sig och gjorde sina rättigheter gällande, så
mycket våldsammare.

Af gammal vana och på moderns tillsägelse följde hon
med vagnen, som skickades ned till stationen för att möta
baron Ehrenberg. Hon kände sig så besynnerligt slö och
likgiltig; hon hade kommit så långt bort ifrån fästmannen
262

under denna tid, att hennes fantasi ej förmådde sätta sig in
i att då de nu träffades, skulle han återtaga sina gamla
vanor och allt vara som förr. Men då hon fick se honom,
då han sprang ned ur wagongen och med ett strålande
leende omfamnade och kysste henne, då kom det öfver henne,
med en återhållen och liksom samlad känslas hela kraft, en
plötslig, oemotståndlig motvilja. Såg han verkligen så ut,
var han sådan i sitt sätt och uppträdande? Det föreföll
henne som om hon under denna tid glömt hur han såg ut,
eller också, att han blifvit annorlunda än han förr var.
Nej, hon kände ej mera igen honom, hennes gamla barn-
domsvän, med hvilken hon lekt och tvistat och skämtat,
var en främling, söm hon ej ville veta af.

Och under hemvägen, då baronen muntert pratade och
afhandlade tilldragelser som timat medan de varit skilda åt,
ljöd det oupphörligt inom henne ett vildt, ångestfullt: nej,
jag vill inte, jag vill inte!

Detta invärtes, tysta, otyglade skrik fortfor hela dagen.
Till det yttre var hon fullkomligt lugn, hon hade ju från
sin barndom lärt att beherska sig, att, hvad hon än kände,
iakttaga en passande värdighet, men hennes hjerta grät
och skrek, likt ett barn, som ej vill böja sig. Allra svå-
rast blef det, då hon såg Larsson och fästmannen tillsam-
mans. Då var det, som om den mäktiga dragningskraft
den unge artisten utöfvade på henne liksom stegrats genom
den plötsliga ovilja hon kände för fästmannen. Med en pin-
sam noggrannhet jemförde hon deras utseende, deras ord och
sätt att föra sig. Och genom kärlekens prisma mång-
dubblade och färgläde hon den eues egenskaper, medan
hon hos den andre icke kunde se annat än det mindre be-
hagliga.

— Nej, jag vill inte, jag vill inte! — ropade det åter-
igen inom henne, — jag kan inte, det är omöjligt! Men
hvad är det då jag vill? — fortsatte denna tysta ^tämma,
som hon tyckte sig höra högre än alla de talande rösterna
omkring sig, »hvad är det då jag vill? Jo, jag vill sitta i
hans atelier, betrakta honom, se hur hans magra, fasta hand
rör sig öfver duken, höra honom tala, känna hur hans kär-
lek omger mig . . . smeker mig . . . känna hur hela luften
är fyld af någonting hemlighetsfullt skönt, som är så ljuft
att inandas . . . känna hur hanx. . .

Och hon försjönk i ett rus af obestämda drömmar, som
âôâ

förvirrade hennes tankar och dref blodet kring hjertat, så
att hon bleknade och kände sig nära att qväfvas . . .

Men under denna tid, då Larsson ännu var qvar på
Bernshof och under hvilken hvarje timme för dem begge
var en rastlös, förtviflad själskamp, föll det henne icke en
enda gång in, att hon kunde bryta förlofningen, bli fri och
skänka den unge artisten sin hand, liksom hon redan så
helt och hållet gifvit honom sitt hjerta. Hon släpte icke
drömmen om hans kärlek, hela hennes inre var för genom-
trängdt deraf, för att hon skulle kunna afstå från tjusningen
att måla sig den i alla dess faser, bekännelse, tårar, kyssar,
omfamning. Men att bli hans hustru, derpå tänkte hon
ej. Hon skulle gifta sig med baronen, det var ett redan
faststäldt faktum, ungefär som att hon skulle ärfva sina för-
äldrar eller att hon skulle läggas i familj egrafven, då hon
en gång var död. Framför henne låg liksom ett berg af ned-
ärfda fördomar, omsorgsfullt inplantade åsigter. som skymde
utsigten öfver det fria och verkliga lifvet, och hon var för
svag, både till kropp och själ, för att kunna besegra det
förflutnas arf.

Men från sin kärlek ville hon ändock ej afstå; ingen i
verlden skulle kunna hindra henne från att, antingen hon
var gift eller ej, älska den unge artisten, — och dö af denna
kärlek ...

Emellertid var taflan nu färdig och Larsson beredde
sig att lemna Bernshof. Grefvinnan bad honom visserligen
stanna ännu någon tid, men han var angelägen att komma
härifrån. Baronens hitkomst hade gjort vistelsen här till
en tortyr för honom. Han kände hur han för hvarje dag
blef hårdare och elakare, hur han hatade den unge mannen,
hatade honom med dubbel kraft, både derför att han var
Gabrielles trolofvade och derför att han hade en samhälls-
ställning som berättigade honom att ega denna sällhet. Det
dofva hat mot de lyckligare lottade, som låg i hans blod
och som endast tidtals betvingades af hans vilja, sjöd nu
upp och började koka inom honom, närdt af hans hopp-
lösa kärleks qval . . .

— Nej, han måste bort härifrån! Till och med i hans
kärlek till Gabrielle insmög sig stundom en skymt af bitter-
het; ibland, då han som ifrigast tänkte på henne, kände
han plötsligen ett stormande begär att sluta henne i sina
armar och trycka henne intill sig, men detta begär var så
264

våldsamt, det låg någonting så hårdt, nästan förtvifladt deri,
att det snarare var som om han velat krama henne till döds
med sitt famntag, än smeka henne dermed.

Sedan baronen kom, fingo Larsson och Gabrielle nästan
aldrig träffas ensamma. Baronen var visserligen icke det
minsta svartsjuk, — liksom grefvinnan ansåg han att den
unge mannens namn och samhällsställning omöjliggjorde
alla misstankar, och dessutom tyckte han att Larsson med
sitt bleka, allvarliga ansigte och inbundna väsende såg tem-
ligen ofarlig ut, — men han ansåg, att då han så länge
Varit skild från sin fästmö, var det både lämpligt och roligt
att ständigt uppvakta henne med sitt sällskap. Han prome-
nerade och red med henne, han följde henne upp i ateliern
och satt ibland der under hela seancerna, hvart hon gick
sökte han upp henne och beröfvade sålunda, med en på-
passlighet, som nästan föreföll öfverlagd, de begge älskande
hvarje tillfälle att ostörda träffas.

Gabrielle förtärdes af harm och otålighet, men hon fick
aldrig tillfälle att ge utbrott åt dessa känslor, det fans ingen-
ting hos hennes fästman, som kunde bereda henne lättnaden
af en tvist eller sammandrabbning. Han var sjelfva god-
modigheten och omisstänksamheten ; om Gabrielle snäste
honom, slog han bort det med skämt, hela hans väsende
var så jemt och harmoniskt, så likt en glatt, polerad yta,
på hvilken man förgäfves söker efter den minsta skroflighet
till omvexling. Han var en förträfflig, exemplarisk ung
man, men han hade denna pregel af tråkighet, som gerna
åtföljer begränsade naturer, der åsigter och böjelser äro oåter-
kalleligen danade och möjligheterna till vidare utveckling
saknas. Och Gabrielle, som under den sista tiden berörts
af en konstnärssjäls rörliga, sjudande lif, kände nu detta
stillastående som en qvaf, tryckande luft, hvari hon ej kunde
andas.

Dagen för Larssons afresa var nu bestämd; taflan, som
naturligtvis blifvit både beundrad och kriticerad, låg ned-
packad, och kusken hade redan fått order att följande morgon
köra Larsson och hans effekter ned till stationen.

Under förmiddagen hade Larsson förgäfves sökt att få
tala några ord med Gabrielle; baronen följde henne som
en skugga, och om han någon gång var ur vägen, uppen-
barade sig genast grefvinnan i hans ställe. Till och med
265

den beskedliga grefven tycktes vara med om denna oafsigt-
liga sammansvärjning att hålla vakt om Gabrielle.

Men strax efter middagen gjorde slumpen att de några
ögonblick blefvo ensamma. Grefven satt och småslumrade
efter kaffet, grefvinnan hade blifvit bortkallad och baronen
hade gått upp på sitt rum för att hemta en bok.

— Fröken Gabrielle, — hviskade Larsson hastigt, ty
han visste att de endast hade ett par minuter på sig, —
vill ni möta mig i afton i bokallén, sedan alla lagt sig, jag
måste tala med er innan jag reser och vi för alltid skiljas?

— Jag skall försöka, — hviskade hon tillbaka, blek och
upprörd, men utan tvekan, — klockan elfva?

Sedan sade de ingenting mera; det föreföll dem begge
som en omöjlighet att yttra’ vanliga ord och fraser efter
den öfverenskommelse som blifvit uppgjord.- Detta möte
framstod ögonblickligen för dem begge som någonting stort,
underbart, hemlighetsfullt, från hvilket de ej kunde taga
sina tankar, — det var som en gåta, hvilken kastats in i
deras själ, och på hvars lösning de nyfiket och bäfvande
väntade.

Baronen kom nu tillbaka, slog sig ned bredvid Gabrielle
och började läsa upp några bitar ur den medhafda boken.
Han läste väl och det han valt att läsa vittnade om smak
och förfining, men ingen af hans begge åhörare ens visste om
hvad det förelästa handlade, och så snart Larsson, utan att
vara ohöflig, kunde gå sin väg, steg han upp och lemnade
bersån. (	■

Det föreföll Gabrielle som om hvarje timma på denna
eftermiddag varit en hel, lång tidrymd att genomlefva. Hon
liksom kände hvarje minut, hon tyckte sig se hur tiden
gick bredvid henne med långa, tunga, släpande steg; hon
hörde alla klockor picka, alla qvarter slå, det var som om
lifvet, verkligheten plötsligen runnit. bort och tiden ensam
utan innehåll, stått qvar för att plåga henne.

Fram emot aftonen lyckades hon på en stund befria
sig från de öfrigas sällskap och smyga sig ned i parken.
Solen var nära sin nedgång; öfver marken föllo bjerta guld-
skimrande strimmor och längst bort, der träden glesnade,
syntes liksom ett damfyldt guldstoft i luften. En svärm af
myggor dansade fram och tillbaka, upp och ned i en oaf-
bruten yrsel, liksom berusade af aftonens skönhet. Eljest
var allt lugnt och stilla, träden stodo orörliga, som om de
266

njöto af solens sista smekande vidrörande. Och i denna
stillhet, som likt ett enda, harmoniskt ackord gick genom
hela naturen, vaknade bland den gamla parkens träd under-
liga romantiska drömmar, minnen som legat slumrande under
dagen, men som nu tycktes börja sväfva öfver gångarna,
under de höga sekelgamla bladkronorna och hviska om en för-
gången tid, om kärleksscener som utspelades här, om ly-
sande furstliga fester, då det glimmade i slottets fönster och
förälskade kavaljerer och damer smögo sig ut till möten i
parkens slingrande gångar.

Ty så hade man en gång lefvat här; Gabrielle hörde
ofta sin far tala härom och på Bernshof funnos en hel del min-
nen från förgångna glänsande tider. Den unga flickan be-
traktade dem nyfiket och längtansfullt; hon undrade hvar-
för detta glada, omvexlande lif var slut, hvarför det oåter-
kalleligen öfvergått till det stela, händelselösa lif, som, likt
en torr bottensats i en nöjets skummande bägare, lemnats
qvar att tömmas af henne och den generation hon tillhörde?
Hon njöt af att blicka tillbaka, stämningarne i den gamla
parken lockade henne. Hon förstod icke den nya tiden,
dess kraf och åsigter; hennes sinnen älskade allt, som hade
det förflutnas skimmer öfver sig ; hennes öga var ■ skapadt
för färger, som tiden blekt, hennes öra njöt af ljud, hvilkas
vibrationer voro gamla och välbekanta . . .

Sammanträffandet med défi unge artisten hade visser-
ligen på sitt sätt åstadkommit en revolution inom henne;
men alla de nya känslor och tankar han väckt hade så små-
ningom mynnat ut i en enda : längtan efter kärlek och för-
tviflan öfver att behöfva försaka den . . .

Hon satte sig ned på en sten, lutade hufvudet i han-
den och stirrade in i de dunkla, guldskimrande parksnåren.
Hon förnam naturens skönhet med en nästan sjuklig käns-
lighet, den grep hvarenda fiber, fylde hvarenda tanke med
en enda, önskan : om blott han vore här, skulle jag vara full-
komligt lycklig, det fattas mig bara honom, för att lifvet
skulle vara fullt . . . rikt . . .

Plötsligen afbrytas hennes drömmar af en hvissling och
strax derpå ljuder steg på sandgången. Hon vet hvem det
är, och hela hennes varelse stelnar ögonblickligen till, sol-
ljuset omkring henne slocknar, stämningen upplöser sig plöts-
ligt och hårdt, som när ett glas springer sönder, de hem-
lighetsfulla hviskningarna i trädens kronor dö bort . .
267

Jag afekyr honoiw, — hviskar en annan röst inom henne,
— om han gjort mig allt ondt en menniska kan göra en
annan, skulle jag inte kunna afsky honom mera än jag nu
gör • • •

— Kära Bellan, — hördes nu baronens röst, glad och
vänlig, fast med en lätt anstrykning af otålighet, — hvar
för sitter du här? Klockan är öfver åtta, vi ska’ ju gå ut
och promenera och mamma väntar.

Gabrielle reste sig hastigt upp och gick emot sin fäst-
man, blek och stel.

Baronen kysste henne, och lade derefter lekfullt sin arm
kring hennes hals, medan de gingo hemåt.

— Svärmerska, — sade han, i det han med en plåg-
sam närgångenhet, en min af eganderätt, som tillkommer
en laglig fästman, såg henne in i ögonen och granskande öfver-
for ansigtet, — du har suttit så länge derate och drömt
om . . . Gud vet hvad ... att du blifvit alldeles blek af
svärmeri . . .

Gabrielle knep i hop läpparne och vände sig till hälf-
ten bort.

— Jag afskyr honom, — ljuder det ånyo inom henne,
— hvarför ser han så der på mig? Det är obehagligt, han
har inte rättighet . . . hvarför håller han sin arm så der . . .
det käns, som om den vore af bly . . . den pinar mig som
ett ok . . . kan han inte ta’ bort den?

Det var som om hon genom ett inre tydligt framhvi-
skande af dessa öfverdrifvet hätska tankar velat liksom lugna
sig sjelf, dämpa hvarje synligt utbrott af den ovilja, som
kokade inom henne.	•

Baronen märkte icke heller någonting. Han var allt
för van vid att Gabrielle »bouderade», som han sade, för
att det egentligen skulle göra något djupare intryck på
honom.

Grefvinnan var missnöjd då de kommo hem. Hon ville
alltid promenera precis klockan åtta och hon tyckte ej om
att någon fqrsummadé tiden. Herr Krona, som då han ej
åt middag hos grefvens, alltid kom på ett litet eftermiddags-
besök och gerna deltog i promenaden, gjorde emellertid allt
för att sätta grefvinnans lynne i jemnvigt. Han duschade
henne med komplimenter, hvilka, likt en retande parfym, så
småningom uppiggade henne, han bar hennes schal och han
vallade Pepita, en liten spansk pudel, som led af fettbild-
268

ning och som derför, trots allt motstånd, hvarje qväll måste
gå med ut och promenera.

Grefven var icke heller vid godt lynne. Han hade trå-
kigt på landet och hvarje den minsta omvexling, om det
blott var att en ladugårdspiga skulle gifta sig eller att en
ko ätit ihjel sig, omfattades af honom som en räddnings-
planka undan den dödande enformigheten. Han blef då
genast pigg, skulle ned i ladugården för att gratulera Anna
Stina eller se på den döda kon, och sedan hade han alltid
under den dagen ett ämne att sysselsätta sina tankar och
sin konversation med.

I afton utgöt han sin ledsnad i en lång och bitter
klagan öfver de dåliga tiderna, öfver räntans fallande, de
usla jernkonjunkturerna, den ihållande torkan, som utarmade
jorden, etc., — medan han gick vid vägkanten och elegant
svängde sin lilla promenadkäpp af och an.

— Caro conte, — sade herr Krona, som alltid var be-
redd att ingå i det grefliga herrskapets små sorger och veder-
mödor, — tiderna äro dåliga, det har ni så rätt i, ingen kan
känna det lifligare eller sörja mera deröfver är jag. Mais
que faire? Il faut se consoler enfin! Dessutom, — tillade
han och gaf sin röst ett mystiskt och högtidligt tonfall, som
då man bereder sig att uttala stora sanningar, — låt oss
komma ihåg att när det ser som mörkast ut, är dagen nära,
att det är just ögonblicken före dagningen som natten är
mörkast och kallast.

Men grefven var icke tillgänglig för dessa filosofiska
tröstegrunder.

— Ni pratar, min goda Krona, — sade han buttert,
— och hvad det beträffar att det är kallast och mörkast
före dagningen, så får ni ursäkta att jag. inte tror, att ni
har reda på det, — jag är öfvertygad om att ni aldrig varit
ur er säng vid den tiden!

Herr Krona ansåg det artigast att brista i skratt, men
grefvinnan gaf sin man en sträng blick.

j— Jag anser att herr Krona har alldeles rätt i sina
åsigter, — sade hon afgörande, — och just angående din
klagan öfver det vackra vädret, kommer jag i håg att det
ej är länge sedan jag hörde dig säga, att om det inte slutade
regna, skulle hela skörden bli förstörd!

— Men nu är det inte längre fråga om skörden, utän
269

om sådden, — svarade grefven vresigt, — fruntimren tala
och orera om saker, som de inte det minsta begripa !

— Chère comtesse, — sade herr Krona, som i detta
ögonblick måste använda all sin diplomatiska talang för att
hålla med och ändå tillfredsställa begge parterna, — sådant
är possessionatens oroliga lif, ständigt beroende af vår Herre,
Men i afton, grefve, får ni inte taga illa upp att vår Herre
ger oss vackert väder, — tilläde han uppmuntrande, — se
hur vackert allting är . . . hvilken charmant natur, och hör . . .
sannerligen tror jag inte det är trasten, som är så god och
låter oss höra några toner . . . Nej se, god afton Lina, —
fortfor han öch nickade åt en förbigående bondflicka, som
stannade och neg, — det var längese’n jag såg henne . . .
hur mår vännen Jakob ... se så hon rodnar ... jo, jo,
men . . .

Och härvid skrattade han, så att hela hans lilla figur
hoppade, och grefven, som genast blef uppiggad och började
skämta med Lina, deltog lifligt i munterheten.

På detta sätt fortforo de att prata, smågnabbas och
skämta under hela promenaden. Det var en lång, rak allé
med vidtagande landsväg, hvarpå de gingo, och målet för
deras promenad var en liten röd stuga, der de alltid brukade
vända. Allting var så cirkladt, ordnadt och regiementeradt
på denna promenad; precis en timma räckte den, vägen var
fullkomligt rak och slät, först gingo grefven, grefvinnan och
herr Krona, så Gabrielle med sin fästman, och sist lilla
Pepita, som, sedan hon väl låtit förmå sig att komma med,
gick lika stilla och sedigt som de andra. Så hade de pro-
menerat nästan hvarje qväll, då vädret var vackert, endast
att promenaden ibland förlädes åt annat håll, till en annan
landsväg och en annan stuga att vända vid. Men hvart de
gingo, äfven om de undantagsvis förirrade sig till någon
mera slingrande skogsstig, togo de alltid med sig detta af-
mätta »comme-il-faut», som Gabrielle så väl kände sedan sin
barndom, detta medvetande, att man måste vara hemma
klockan nio, då téet serverades, att de underlydande alltid
skulle stanna då man mötte dem och niga och bocka på ett
visst sätt, att herr Krona skulle säga komplimanger och
qvickheter, och att grefven och grefvinnan åtminstone en
gång under vägen skulle snäsa hvarandra.

— Men hvar ha vi vår kära artist? — frågade grefven,
då de kommo hem och slogo sig ned i salongen, — jag har
270

rigtigt saknat honom, och jag tycker att han sista aftonen
kunde göra oss nöjet af sitt sällskap . . . och . . .

— Han håller på att packa ned sina taflor, — afbröt
grefvinnan, — sådant måste naturligtvis ske med noggrann-
het och omsorg och tar följaktligen tid.

— Naturligtvis, — sekunderade herr Krona, och vände
sig mot grefven, — sådant tar tid, så man kan ej undra-
på att han är invisible . . . Men å andra sidan, — fortfor
han och vände sig mot grefvinnan, — borde han kanske
haft den attentionen ...

— Nej, det kan jag inte finna, — afbröt grefvinnan,
— han har haft sin frihet i allt. Tror ni verkligen, kära
Krona, tilläde hon med ett ironiskt småleende, — att jag
haft så liten urskiljning att jag icke insett, att en dylik per-
son omöjligt skulle kunna trifvas på vårt stilla, enformiga
Bernshof, om han ej fått ha sin fullständiga frihet? Det är
ju dessutom nutidens lösen, och om vår Herre blott är så
nådig och förskonar mig från att få höra denna lösen här
i wi^ hem, så vill jag aldrig lägga några band på andra.

Larsson infann sig emellertid till supén och helsades på
det hjertligaste välkommen af familjens samtliga ledamöter.
Han bad om ursäkt derför, att han fördröjt sig, men han
hade haft litet att packa, etc. Han och Gabrielle undveko
hela tiden att se på hvarandra, endast en gång möttes deras
blickar liksom till en fråga och ett jakande svar.

Efter supén spelade grefven och herr Krona ett parti
écarté, och som i en dröm hörde Gabrielle herr Kronas
stereotypa utrop: cher comte . . . bravissimo . . . ^w^o è
yerduto . . . infam otur ... m. fl. som hon kunde utantill
på samma maskinmessiga sätt som t. ex. några löjliga verser
ur en gammal barnbok.

Aftonen förgick på vanligt sätt; grefvinnan krokade — så
långt Gabrielle kunde minnas tillbaka hade hennes mor
krokat, först eleganta couvrepieds’er åt sin familj och sina
vänner, sedan mera tarfliga täcken åt' godsets underlydande,
— baronen småpratade, betjenten sysslade ute i salen, det
blef skumt i våningen, herr Krona tog afsked, man reste sig
upp, lade in handarbetena, sade hvarandra godnatt, skildes
åt, — och snart var hela huset försänkt i ljuf och stilla
hvila.

Då Gabrielle var säker på att alla sofvo, smög hon sig
ned i parken. Hon gick genom en glasdörr, som vette utåt
271

terasserna och endast stängdes med en regel inåt, så att
ingen kunde märka hennes bortgång.

Med klappande hjerta och springande steg skyndade
hon utför sandgångarne. Det romantiska och farliga i detta
möte på en gång tjusade och förfärade henne. Hon var
verkligen rädd, dödligt rädd, men det låg någonting så hän-
förande skönt, någonting så underbart stort och fritt, som
för första gången i hennes lif berörde henne, i denna rädsla,
att hon icke för allt i verlden skulle velat bli den qvitt.
Att hon begick en synd förstod hon icke, lika litet som hon
förstod att hon sålde sig sjelf, då hon samtyckte att bli
baronens hustru, fastän hon ej kunde skänka honom en
gnista af kärlek. Hennes karaktär och begrepp voro full-
komligt outvecklade; under det beständigt gnagande trycket
af moderns jernvilja, i den qvalmiga, ljumma atmosfer af
städad likgiltighet, hvari hon framlefvat sin ungdom, hade
hennes själsegenskaper icke förmått antaga några fasta eller
bestämda former.

Larsson var redan der; då han hörde hennes steg kom
han emot henne och fattade hennes hand.

— Fröken Gabrielle, — började han genast — jag har
kanske haft orätt i att bedja er möta mig så här, men jag
måste tala med er innan jag reser och jag visste intet sätt
att ostörd t träffa er. Jag ville göra er en fråga: efter allt
hvad vi haft gemensamt i sommar, efter alla de lyckliga
stunder vi haft med hvarandra, skall vi nu verkligen för all-
tid skiljas, skall allt vara slut och vi ej mera återse hvar-
andra?

Hon svarade ej, men hon vidgade ögonen och ryckte
till, som om hans ord förorsakat henne en oöfvervinnelig
smärta.

— Skiljas? — mumlade hon slutligen, — hvarför? skall
vi inte återses i Stockholm . . . vill ni inte komma till oss?

Han skakade af böjande på hufvudet.

— Nej, ni har inte förstått mig, vi måste nu antingen
helt och hållet skiljas, eller också . . . för alltid . . . oåter-
kalleligen tillhöra hvarandra . . .

— Ni menar . . . hviskade hon skygt.

— Ja, det menar jag, — svarade han lidelsefullt, —
eller också att vi aldrig mera skola återse hvarandra. Här-
vidlag gäller det: allt eller intet. Ge mig allt, bli min tro-
lofvade, min vän, min hustru, min förtrogna, allt hvad en
272

qvinna kan vara för en man eller också — låt oss vara
ingenting för hvarandra, låt oss skiljas och glömma! . . .

— Jag kan hvarken det ena eller det andra, — hviskade
hon halfqväfdt och gömde ansigtet i händerna.

— Och hvarför kan ni ej bli min?

Hon såg hastigt upp. — Ni känner min mor och ni
frågar det? Tror ni att, om jag bad henne aldrig så mycket,
om jag sade henne, att jag skulle dö af sorg, ifall hon ej
hörde mig, tror ni att hon ändå skulle samtycka till att jag
gifte mig med er? Aldrig, aldrig, åh jag känner henne, hon
ger aldrig vika för någon. Hon är en af dessa öfverlägsna
qvinnor, for hvilka alla böja sig, — tilläde hon och en auto-
matisk känsla af vördnad för modern blandade sig i den
bitterhet, som stack fram i hennes föregående ord.

— Böja sig skall den ena menniskan aldrig för den
andra, då det gäller tillvaron af hela ens personliga lycka.
Ni förstår det kanske inte, Gabrielle, men att så der släpt
ge vika, är ett slags andligt sjelfmord. Om er mors vilja
utöfvar ett sådant tryck på er, skall ni uppresa er och
handla deremot!

Det blef några ögonblicks tystnad; sommarnattens skön-
het, som de under sitt ifriga samtal liksom hållit på af-
stånd, tycktes plötsligen framträda och tränga sig på deras
sinnen.

— Och min fästman, — hviskade Gabrielle slutligen
nästan ohörbart, — är jag inte bunden . . . har jag inte
gifvet ett löfte . . . vore det ej orätt . . . Pappa säger att en
Deylen aldrig bryter ett gifvet ord, — tilläde hon stolt.

Larsson skrattade hånfullt.

— Godtköpsfraser, fröken, gamla deviser, som spela all-
deles samma roll som en greflig krona på vagnsdörren eller
ett familjeporträtt i salongen! Vet ni när ni handlade orätt?
Det var när ni utan kärlek gaf hopom ert löfte att bli hans
hustru, men ni gör intet orätt med att bryta ert löfte. Ni
har begått ett misstag; fortsätter ni, hejdar ni er inte och
vänder om, så förvandlar ni misstaget till synd. Tror ni,
att ni skall bli lycklig med honom, att han skall göra er
lycklig?	_

— Nej, — svarade hon rysande, — det tror jag ej, det
har jag aldrig trott. Men, — tilläde hon med en underlig,
seg fasthet i rösten, — jag tror att det är min pligt att
hålla mitt löfte?
273

— Men Gabrielle, — ropade han utom sig, och utan
att märka hur skärande och hård hans stämma ljöd i par-
kens tystnad, — hvad är det för verld ni lefver i? Hvad
är det för moral ni har? Ni förstå^ ju inte skilnaden på
rätt och orätt? Ni har kommit till det här mötet, ni har
erkänt att ni älskar mig, ni vet att ni blir olycklig med
baron Ehrenberg, — och ändå vill ni ingenting göra för att
undslippa olyckan? Edra begrepp äro oklara, förvirrade . . .

— Ligger det då verkligen någonting så stort och rätt
i att endast sträfva efter sin egen lycka? — frågande hon tve-
kande.

Larsson svarade ej. Det var någonting i hennes ord, — i
denna automatiska, uppdrifvet starka pligtkänsla, som träffade
det öfverdrifna i hans lidelsefulla påståenden åt motsatt håll,
och åstadkom liksom en försonade jemnvigt emellan dem.
Han kände plötsligen, att när två menniskor med olika lifs-
principer kämpa mot hvarandra, har egentligen ingen af dem
rätt — ty sanningen ligger oftast just emellan dem begge.

— Nåväl, — sade han med låg sorgsen röst, från hvil-
ken all bitterhet försvunnit, — om så är, om ni tror, att
det är er ^^f att bli baron Ehrenbergs hustru, då — åter-
står för oss ingenting annat än att skiljas. Farväl, fröken
Gabrielle, — tillade han och räckte henne sin händ, — tack
för den här tiden, som vi begge skola göra vårt bästa att
glömma!	.

Han tryckte hennes hand och ville draga undan sin,
men hon släpte den ej.

— Nej, nej! — ropade hon, glömsk af allt det föregå-
ende: modern, fästmannen, pligten, hedern, allt, och endast
medveten om sin kärlek, som vid hans ord i ett nytt mäg-
tigt vågsvall strömmade till hennes hjerta, — jag kan det
inte, jag kan inte skiljas från er . . . jag vill inte glömma
den här sömmaren, den enda tid i mitt lif, då jag verk-
ligen lefvat ... Vi måste återses ... om vi än inte kunna . . .
tillhöra ... bli . . . så, ... så måste ni ändå ibland komma
till oss . . . vara . . . min vän . . . min lärare . . . tala med
mig som förr . . . inte alldeles glömma mig . . .

Hon höll upp, nästan qväfd af sin egen sinnesrörelse.
Han drog henne intill sig och försökte att i månskenet upp-
fånga hennes ansigtsuttryck. Var det höjden af lättsinne
eller oskuld som dref henne att tala så? Visste hon hvad
hon bad om?

Ur Dagens Krönika. VIII, 3.

18
2U

Men då han kände den smekande närheten af hennes
gestalt, då han såg hennes ögon, som skimrade med en dall-
rande glans, då kände han också, att hon var ett barn, som
ej förstod kraften i den eld, hvarmed hon lekte, ett på samma
gång oskyldigt och lidelsefullt barn, som omedvetet skulle
kunna hänge sig åt den hon älskade.

Han drog henne ännu närmare intill sig, böjde hennes
hufvud bakåt, så att han kunde se in under de sänkta ögon-
locken, der hennes pupiller glänste som två stora tårar, och
tryckte en lång kyss på hennes, läppar.

— Ah, om du hade mod, min älskling, hviskade han
mellan smekningarne i hennes öra, — om du hade mod att
kasta ifrån dig den der tvångströjan af högmod, af fåfänga,
af falska hedersbegrepp ! Om du hade mod att vara men-
niska och ingenting annat. Du vet inte hvilket skönt, här-
ligt lif jag skulle bjuda dig! Ser du, hela verlden ligger
öppen för mig . . . konsten . . . naturen, det menskliga lif-
vet . ,j . allt skulle vi tillsammans genomforska . . . tillsam-
mans ser du ... du anar inte hvad det ligger för en under-
bar kraft, för en tjusning i det der att vara /aå om allt . . .
Och här hemma, hur skall det gå för dig? ... du skall dö
af ledsnad, af saknad ... du ska’ aldrig kunna glömma
mig och min kärlek . . . och luften i din makes hem skall
bli dig svårt att andas, sedan jag lärt dig förstå att det fins
en annan, hög, ren, oändlig rymd, dei- tankarna och kän-









slorna ha
Han

fogelns flygt . . .

talade lågt och lidelsefullt och afbröt allt emellanåt.

sina ord med smekningar. Den unga flickan låg liksom

sanslös i



hans armar. Hans passionerade kyss, naturens,

skönhet, den stora, hemlighetsfulla parken, i hvars djup
tycktes • gömmas en förtrollad verld af skuggor och mån-
strålar, den milda, smekande, litet fuktiga nattluften, tystna-
den, som kom hvarje ljud att förnimmas så ängslande starkt
och slutligen de upphetsande ord om lycka och frihet han
kastade in i hennes själ — allt försatte henne i ett tillstånd
af döfvande berusning.

För första gången kände hon sig berörd af en fläkt från
lifvet, det verkliga lifvet, det stora, mäktiga, der lidelsernas
dr if kraft spelar, och hvars väldiga flod brusat så fjerran från
den stela, instängda sfer der hennes barndom och ungdom
förflutit. Obekant med passionens välde, men i sjelfva verket
en djupt lidelsefull natur, hvars utbrott, till och med i form


275.

af drömmar och längtan, förqväfts, greps hon nu i stället så
mycket häftigare deraf. Hennes fantasi fyldes ögonblick-
ligen med förnimmelsen af någonting stort, skönt, fruktans*
värdt, som slukade henne så, att hon ej kunde komma undan ;
en yrsel susade igenom hennes hjerna och lemmarne dom-
nade. Tankarne flögo sprittande och osammanhängande om-
kring, känslor liksom lösgjordes ur okända djup inom henne,
en gränslös smärta, sådan hon aldrig förr känt eller anat,
blandade sig med en jublande fröjd, stockade sig i hennes
bröst, sammansnörde strupen, ända tills hon slutligen, lik-
som tillintetgjord af hans kyssar och sina egna känslor, brast
ut i en våldsam gråt.

Men det låg i denna nästan barnsliga hängifvenhet,
som knappast tycktes ana faran, en oskuld, som skyddade
henne mera än det skarpaste motstånd. Det fans någonting
hos Gabrielle, som gjorde att Larsson aldrig skulle tillåtit
sig ett häftigare utbrott af passion mot henne. Han kände
ett innerligt deltagande, som dämpade glöden i hans egna
känslor. Det var någonting nästan plågsamt att se denna
veka, ömtåliga drifhusplanta, som hittills skyddats för den
minsta vind, nu, prisgifven åt lidelsens stormar, ligga snyf-
tande och skälfvande i hans armar.

Ett ögonblick genomfors han af en annan tanke, som
fylde hela hans inre med sin giftiga andedrägt. — Hon är
i denna stund helt och hållet i din makt, — hviskade denna
tanke hårdt och hväsande, — du kan göra hvad du vill
med henne . . . hämnas . . . hämnas det förflutna . . . häm-
nas på honom som förförde din mor och förvandlade hela
din barndom till ett enda qval . . . hon tillhör samma klass
som han . . . hämnas på den stolta, högmodiga grefvinnan,
den narraktige grefven . . . hämnas för allt hvad du och dina
likar måste lida . -. .

Men dessa tankar voro ingenting annat än de vidunder*
liga fantasier, de nervskakande : — om jag skulle göra det. . .
om jag skulle taga steget ut och begå synden, — hvilka i
stunder af själsspänning ibland kunna bereda oss samma
hemska tjusning som att stå vid en afgrund och tänka på
att det ligger i vårt eget val att göra språnget och störta
dit ned . . . Någon egentlig frestelse hade han ej att öfver-
vinna, och det egendomliga var, att medan han höll Gabrielle
tryckt intill sig, stod hela tiden moderns bild, med det vackra
bleka ansigtet, så klar och lefvande för honom. Samma
276

fantasi, som så ofta föresväfvat honom, då han målade sin
»tiggerska», grep honom äfven nu: han visste icke om det
var modern eller Gabrielle han smekte, och den gränslösa
deltagande ömhet han känt för sin mor, genomströmmade
nu hans kärlek till den unga flickan, förtog passionens hetta
och gaf den i stället en mild ljuf värme.

— Min stackars älskling, — hviskade han ömt, — jag
har gjort dig ledsen — jag har sårat dig, förlåt mig, gråt
ej mera . . .

Gabrielle svarade ej ; hon fortfor att snyfta med hufvu-
det mot hans axel. Så småningom upphörde snyftningarne,
men hennes hufvud blef så underligt tungt och orörligt.

— Det käns som om jag skulle dö, — hviskade hon
svagt, — jag blir så besynnerlig ... o om det så vore . . .
om det vore döden, som kom . . . och befriade . . .

Han drog henne med sig och de satte sig på en sten,
hon fortfarande lutad mot honom. Den förfärliga sinnes-
rörelsen hade sönderskakat hennes nerver och försatt henne
i ett tillstånd af half svimning.

Månen stod ännu full och klar på himmelen, dess varma
strålar, som under augustinätterna har en så sällsam, trå-
nande glans, föllo ännu öfver parkens gångar och in mellan
trädgrupperna, öfver gräsmattorna. Det hade börjat blåsa,
en af dessa hemlighetsfulla nattvindar, som plötsligen susa
genom skogen, alldeles som om en orolig ande vaknat der-
inne och börjat hviska bland träden. Ett par gånger hördes
en skogsdufvas rop; det lät så besynnerligt ängsligt och
klagande i nattens tystnad.

Äfven andra ljud förnummos; än prasslade det i en
buske, — var det någon sömnlös fogel, som flög upp och
sökte sig en annan gren att slumra på? Ibland märktes från
byggningen svaga, obestämbara rörelser; hunden Caro, som
rasslade med sin kedja, då han vände sig i sömnen, flöjeln
som gnisslade, papegojan, som hade elaka drömmar och
skrek . ..

Så tyckte de att någon gick på sandgången . . . men
det var ju omöjligt . . . hvem skulle vara ute så här sent,. ..
alla brukade ju sofva klockan tolf på natten . . . det var ett
foster af deras inbillning . . . Och ljudet af stegen på sand-
gången, efter hvilka de ängsligt lyssnade, gick ihop med alla
de andra ljuden omkring dem till ett ängslande, förvirrande
sus för deras öron . . .
277

Men stegen låta ånyo höra sig; ljudet deraf dyker obarm-
hertigt tydligt upp ur nattens tystnad. Någon kommer . . .
någon närmar sig . . . Gabrielle reser sig plötsligt upp, det
är som om en spänstig fjeder springer upp inom henne,
all mattigbet är försvunnen, hon står rak och stel framför
honom.

— Vi äro förlorade, det är mamma!

I det klara månljuset synes också grefvinnans gestalt
framskymta mellan träden.

— Skynda er härifrån, . . . göm er ... gå undan, om
hon får se er, vet jag ej hvad hon är i stånd att göra . . .
bara hon inte får se er, kan allt ännu hjelpas . . .

— Jag kan icke lemna dig, — hviskar den unge man-
nen, drifven af en annan instinkt: att skydda den älskade,
— jag måste . . .

— Gå . . . gå . . . om ni ej vill störta oss begge!

Och hon skjuter honom ängsligt hviskande in bland
träden, der han försvinner i den djupa skuggan . . .

— Hon vet med hvem jag har varit här, — tänker
Gabrielle, hon vet allt — men det gör ingenting, blott hon
ingenting sett.	.

Emellertid nalkades grefvinnan. Då hon fick se dottern,
som tillintetgjord och med nedslagna ögon stod framför henne,
betraktade hon henne ett ögonblick skarpt och forskande.
Men hon gjorde ingen fråga, icke ett ord kom öfver hennes
hårdt slutna läppar, hon såg sig icke ens omkring, hon tog
blott dotterns arm, kramade den, så att den unga flickan
knappast förmådde återhålla ett utrop af smärta, sköt henne
framför sig och återvände med henne till slottet, der hon,
alltjemt utan att öppna sin mun, stängde in Gabrielle i hen-
nes rum. '

Gabrielle hade beräknat alldeles rätt; grefvinnan såg
ingenting, följaktligen visste hon ingenting, — och hon ville
ingenting veta. Följande dag då Larsson reste, marterade
hon den unge mannen med att klockan nio på morgonen
vara nere och taga afsked af honom. Hon var en lika
artig värdinna som alltid, — endast att hon ej, då hon sade
farväl, bad honom komma igen.

Hon teg i hjel hela »skandalen»; med ingen, icke ens
med Gabrielle, talade hon derom. Hon teg i hjel allt, till
och med den unga flickans smärta och förtviflan.-----------------
278

På hösten firades fröken Deylens och baron Ehrenbergs
bröllop. Bland åskådarne i den öfverfylda kyrkan, der kon-
trahenterna sammanvigdes, befann sig äfven Larsson. Han
ville se Gabrielle ännu en gång, han ville se henne i hennes
bröllopsskrud, — sedan ämnade han resa utomlands och ej
på flera år återkomma hem.

Hvad kände hon väl der hon stod framför altaret, hvad
rörde sig under denna lugna, kalla yta, då hon uttalade sitt
löfte om kärlek i lust och nöd?

Var det förflutna utplånadt för henne? Uppsteg icke
för hennes själs öga ett minne, — en skön, strålande augusti-
natt, med månsken och kyssar och varma kärleksord? Och
kände hon icke hur mycket lif det låg i det minnet, oçh hur
allt omkring henne var dödt, allt utom lögnen, som stack
fram sitt ansigte och grinade öfverallt, i orgelns brus, i psalm-
sången, i brölloppsmarschen, i föräldrarnes välsignelser —
Öfver allt . . .

Men om hon erfor några af dessa känslor visade hon
dem ej. Hon var fullkomligt lugn; det enda menniskorna
kunde ha att säga om henne var, att hon ^såg stel och lik-
giltig ut, då brudgummen och föräldrarne kysste henne.
Sanningen var också, att den förherskande känslan hos henne
icke var förtviflan utan likgiltighet. Hon hade lidit så mycket
under denna sista tid, att hennes kärlek så småningom bort-
nötts. Moderns tyranniska vakt icke blott öfver hennes yttre
görande och låtande, utan äfven öfver hennes känslor och
tankar, hade förvandlat hennes lif i hemmet till en fullstän-
dig fångenskap, och hon helsade nu sitt giftermål som en
efterlängtad befrielse derifrån.

Då Larsson kom hem, stod han en lång stund framför
taflan, till hvilken Gabrielle suttit modell, och betraktade
»tiggerskans» drag. Den förflutna sommarens kärlekssaga ge-
nomströmmade ånyo hans tankar på detta böljande, oroliga
sätt som minnena framträda: än häftigt jagande hvarandra,
än sakta glidande genom själen likt en ljuf, vemodig dröm.

Men sedan vände han upp och ned på taflan och stälde
undan den.

— Der får den stå tills jag kommer hem, — tänkte
han, — då skall jag göra den färdig, nu lean jag det ej ! Och
nu är det slut med den historien, — fortsatte han sina
tankar, — »und nun ein End dem Trauern, und nun ein
279

ander Lied!» Jo, »ein ander Lied», både för mig och henne,
för mig arbete . . . sträfvan . . . men för henne? . . .

Han afslutade ej dessa tankar, hvilka flöto ut i ett obe-
stämdt drömmeri, men för hans fantasi uppsteg, som ett
svar på hans sista fråga, samma gycklande bilder som han
en gång roade sig med att frammana, då han hörde grefven
och herr Krona hålla tal öfver »idealet»: en mängd granna,
luftfylda guttaperkabollar, som behagligt sväfvade uppåt, högre
och högre, burna och lyfta af sin egen tomhet . . .

■.<&»-——
Simfåglar oeh Vadare.

Af

Ludvig Josephson.

I.

Vildänder.

De komma i flockar, flyga präktigt — flocken är ej så
stor att den förmörkar luften, de taga sig ypperligt ut mot
den klara blå luften eller under lätta molnbildningar, de sänka
sig i täta led och i pilsnabb fart mot vikens eller insjöns
spegelklara yta, de slå ned i vassen, som susande och frä-
sande bockar och böjer sig till helsning och rätar ut sig
igen när flocken med gamla herrskapet i spetsen beger sig
ut på simöfningarne med ungänderna på det lugna vattnet.
Der lära de sig skick och fason, huru de skola spegla sig i
den blanka ytan, huru de skola dyka och simma lugnt med
den breda bringan mot vågsvallet; — och så fröjda de sig åt
de sig bildande och upplösande ringar deras rörelser åstad-
komma på vattnet, åt hur det krusar sig efter deras år-
plask och anden blir förtjust i sin egen bild. Men anden
kommer icke alltid i stort sällskap, äfven några få änder flyga
oss ibland förbi, till och med en och en. Hur ofta hör man
ej i skymningen under vandring genom skog och öfver äng
dem hasta fram öfver ens hufvud. De lukta jägaren på
långt afstånd och lemna vattnet i skicklig flygt med hviss-
lande vingslag.

Jag är icke jägare, men kan mycket väl fatta jagtens
nöjen och njutning, ty naturens härlighet är jag förtrolig
med, men jag skulle ej finna någon glädje i att skjuta eller
fånga ett fromt och stilla djur, knappt nog något skadedjur,
— jag öfverlemnar den omsorgen åt andra; — men skulle
281

jag rikta lodet mot en vildand, så vet jag att det är regel
att lägga rigtigt an så att hon får en snabb och säker död.
Jag skulle noga akta mig att vingskjuta henne och släpa
henne med mig, för att stänga in henne på ett vindskon-
tor, der hon, bland höns och kaniner, blir en slags elev i
en dilettantpension eller utställning, der man medelst konst-
metod tämjer, proppar och göder ungfågel.

Ibsens dunkla symbolik i hans stycke »Vildanden» vill
jag ej försöka att blotta, det är ej heller meningen; men
den symbolik jag använder i denna uppsats hoppas jag skall
vara klar och tydlig:

Vildänderna som komma i flockar eller en och en —
äro unga flickor som höra till flyttfåglarnes slägte och hvilkas
orediga fantasi för dem till teatern, med eller mot deras
vilja, med eller mot naturens afsigt: de sänka sig i hastig
flygt mot en lockande och bedårande spegelyta, mot ett
vatten som bär dem, eller dränker dem.

Hundratals unga flickor med ringa uppfostran eller utan
all sådan, i följd af fattigdom i hemmet, hvilkas håg ej
ligger åt det praktiska lifvet eller arbetets mödor, rikta i de
stora städerna sina blickar till teatern just derför att de all-
deles icke veta hvad teatern i bättre mening är, eller be-
tyder. De ha hört talas om teaterns lockande nöje för åskåda-
ren, eller de ha sjelfva njutit deraf; de ha sett för dem
obekanta, ibland bekanta unga flickor som mellan kl. 7 och
10 på aftonen gå iklädda briljanta kostymer, hvilkas snitt
och utstyrsel' fått beröm i tidningarne och ruinerat teater-
direktörerne. De veta, om de se bra ut, att det ej är så
svårt att få tjenstgöra som statist och det är beqvämare att
såsom bajader eller amazon i en opera eller en operett för-
tjena litet mera än med nålen. Sådana flickor äro lata till
naturen och de tro att en sådan tjenstgöring är lättings-
göra — och till en del förhåller det sig äfven så. De fula
tro sig ju i alla fall ej vara det, och om de ha något med-
vetande derom, så låtsa de inför sina anhöriga, och för resten
inför alla, som om deras önskan att statera vore ett anspråks-
löst första steg för att så småningom utveckla de rika slum-
rande anlagen för scenen, som de känna sig i besittning af.

Några af dem — som äro något mera medvetna om hur
långt deras egen intelligens sträcker sig, och som mycket
noga lagt märke till hvilka framgångar en och annan obskur
eller medelmåttig s. k. elev haft, för att icke tala om de få
282

utvalde bland elever, hvilka på kort tid svingat, sig upp till
heder och värdighet af att kallas aktris vid någon af tea-
trarne, — anmäla sig efter sjelfransakningen ej såsom stati-
ster, de anmäla sig strax såépm aktriselever. De anspråkslösa
med sångröst — såsom chorsångerskor. Bland dessa hundra
flickor finnes möjligheter för femtio statister, fem choristinnor
och fyra elever för tal scenen — och för en i framtiden verk-
lig aktris. Men alla de hundrades föräldrar, slägtingar och
vänner ha talt om deras egen särskilda flickas talang och
om hennes förestående anställning vid teatern.

Massor af fattiga föräldrar låna ut sina små barn till
tjenstgöring vid teatrarne eller sätta dem i balettskolor för
att af dem göra dansöser och skådespelerskor — och det
är ju också det enda sättet att uppfostra dansöser genom
att redan från de späda åren vänja dem dertill — och bland
de små barnen, hvilka lära sig att liksom små apor göra barn-
roller, ha endast några slutligen blifvit dugliga eller fram-
stående sceniska konstnärer. Likväl borde alltid föräldrar
vid dylika tillfällen gå så försigtigt till väga att de inhem-
tade fullt kompetenta fackmäns råd huruvida barnets art
och väsen passar till ändamålet, annars kan detta barns hela
framtid lätt bli förfelad och ett sådant steg en evig källa
till ånger.

Bland alla dessa vildänder, hvilka i flock vid jagt-(ansök-
nings)-tiden, eller bland dem som skilt sig från flocken midt
under årets lopp, slå ned vid den bedårande spegelytan, der
de i drömmen eller af fåfäng inbilskhet eller af lättsinnigt
begär vilja se sitt fagra eller intetsägande anlete eller sina
fjädrar återspeglas, — måste ju en eller annan gång en äkta
flyttfågel, en begåfvad and ha förirrat sig. Under jagten har
måhända en ädel sångsvan, kanske bara en vildgås eller en
simpel anka fångats; men ve den äkta fågeln om hon har
blifvit vingskjuten och flyttas i konstgödnings-fågel-dilettant-
inrättningen. Och sådana näpna inrättningar finnas vid de
flesta teatrar. Man har nyligen sett prof derpå på lilla Vasa-
teatern i ett litet stycke som kallas »fröken Nelly». Den
minsta af de små hade ingen aning om hvad det gälde.

Faran för de stackars vanliga vildänderna ligger just
deri att dé icke haft det huld och skydd som de förmögne
ungarne i de rika boen hos det högre fågelslägtet. De rika
hålla sina ungar strängare och ungarne sjelfva ha ej sinnet
riktadt på teaterflärden, flärden i deras egna rika omgifning
283

är dem nog, och sällsynt är att scenen eröfrar sina q vinliga
talanger ur de högre kretsarne. Fattigdpm och nöd är god
skola för fliten, konsten — för eftertanken. Ur de rika boen
komma sångsvanorna och kråma sig, endast få af dem lyckas,
deras värde har sjunkit — de trodde att de sjöngo bättre
,än de i verkligheten gjorde. Högmod går för fall. Mången
sjöng sin s. k. svanesång strax. Men hur många ha i sjelfva
verket lyckats bland de stackars egentliga vildänder som
fångats för teatern, och huru många af dem blefvo ej ving-
skjutna? De allra flesta blefvo det — på grund af oförstånd
hos jägmästaren. — Hvem är jägmästaren? — Det kan vara
teaterdirektören, instruktören, regissören ! kalla honom hvad
ni behagar! Så länge kgl. teatern ännu plågade sig och andra
med sin elevskola kunde man ha kallat honom för intendent
öfver kgl. majestäts fågelburar.

Man skall inte alltid tro ätt det för en sådan vildand
är en så sior konst att lyckas såsom skådespelerska, man
skall ej heller tro att det är en så ringa konst att misslyckas.

När vi såsom konstdomare och konstälskare bli öfver-
raskade, och sådant sker numera ej så sällan, af att rollerna
i stora författares tankedigra skådespel skola utföras ej af de
förnämsta konstnärer teatern förfogar öfver, — hvilket är en
skyldighet af styrelsen för en verklig teater både mot sig
sjelf, författaren, publiken och konsten — men af nybörjare
och elever, då bli vi än mera öfverraskade af att se dessa
elever göra sann och välförtjent lycka i dessa svåra roller.
Vi stå då inför ett faktum som talar för sig sjelft och vi
ropa: Ja, det der är ju så bra, så pass sannt, så mycken
konst att vi må prisa tillfället som gaf oss en ny konst-
närinna. — Ja, men är det så visst det! Hvad befalls? —
Var så god och var försigtig! Alltid het på gröten kära
publik och —; kritik! Dröj litet och se hur den der öfver-
raskande konstanden utvecklar sig. — Hvad skulle du säga
om det mjuka dunet på vildanden, som var så lent, så fint, så
smeksamt — fölle af före den andra ruggningen, och det
bara vore den knottriga huden igen. Hur många gånger
ha vi icke upplefvat detta?! — Ingenium och instruktion!
Tvenne nödvändiga faktorer för att verkligen lyckas. Utan
något af det förra hjelper icke instruktionen till mycket.
Fans verkligt geni hos vildanden, så skall den sanna instruk-
tionen, såvida jägmästaren ej vingskjutit henne, endast ha
gjort nytta och hon skall blifva konstnärinna ända tills att
284

instruktionens missriktning till sist förderfvat henne eller
hon sjelf vanvårdat sin talang och vingarne icke längre
kunna höjas till flygt. Att bara ligga och simma fint och
vackert är ej vildandens hela lif, nej — uppåt, uppåt unga
fågel om du vill taga dig bra ut mot den klara blå luften
(sanningen) och under de lätta molnbildningarne (sanningens
skuggbilder). Det är ej nog att du pilsnabbt dyker ned
bland vassen (publiken) som susande och fräsande bockar
och böjer sig för dig och så rätar ut sig igen när du gör
dina simöfningar och kullerbyttor, dyker och kråmar dig allt
efter de instruktioner du fått. Du skall icke fröjda dig för
mycket åt ringarne i vattnet efter dina vackra evolutioner
— efter en sten eller kork blir det också ring på vattnet —
och ej visa att du är förtjust i din egen bild. Ty vassen
är knifskarp och kan skära djupa sår i din kropp när dunet
faller af, vattnet är djupt och ett skott från kritikens bössa
— om det också ej når dig ■—■ eller klickar — kan komma
dig att af rädsla dyka för djupt — och du drunknar.

Det är en svår och farlig sak att uppfostra unga flickor
för och på teatern, eller att instruera barn i maktpåliggande
roller. Svårigheten ligger ej i att få barnen att göra hvad
man önskar ; äro de intelligenta och läraktiga visa de i regeln
de mest förvånande resultat som skrämma den samvets-
granne läraren, bedårar publiken och drager kritiken vid
näsan — och ett par år efteråt är kanske ingenting qvar af
hela härligheten — eller har af det häpnadsväckande barnet
blifvit en verklig artist; detta senare dock högst sällan.

Det ligger derför ett stort ansvar hos dessa barns lärare
eller lärarinnor. Det borde alltid vara en manlig lärare för
de qvinliga teatereleverna, ty denne, om han är sin sak
vuxen och har verklig skarp blick för scenens fordringar,
förstår bättre att bortarbeta det otillbörliga af qvinligt ko-
ketteri, fåfänga och primitivt manér, som de yngre qvinliga
teateradepterna så gerna imitera efter de äldre. Mannen har
dessutom mycket noggrannare studerat qvinnans rörelser och
naturliga plastik, än hon sjelf; han vet att måttfullare ordna
hennes kostym än hon sjelf; han kan fjerma den afskyvärda
näsduken, som ännu spelar med hos några af våra aktriser
i alla de situationer der hvarken tårar eller snyftningar före-
komma, och han kan n^on (/ån# förmå aktrisen att bära
sitt hår rigtigt anspråkslöst och vackert och att sminka sig
så att hon ser lefvande och bra ut. En teaterinstruktris
285

kan visserligen gagna i rätt mycket, men sällan i allt -- så-
som qvinna gent emot qvinna; och när hon sjelf icke är en
öfverlägsen, fullt natursann skådespelerska förderfvar hon
eleven lättare än den obetydlige skådespelaren som instruktör
skulle ha gjort. Åtminstone bör den qvinna som instruerar i
scenisk konst vara en af de yppersta i sitt slag, hvars eget
konstnärsvärde är höjdt öfver allt tvifvel. Framförallt bör
läraren, som får sig en begåfvad qvinlig ung elev anförtrodd,
akta sig för att strax gifva henne en stor och svår uppgift
att lösa inför publiken, en uppgift som sjelfve författaren kan-
ske ansett alltför svår för en ung aktris och helst skulle önskat
se utförd af en mogen skådespelerska t. ex. i ingénue-facket,
vore hon också något till åren kommen — år som för öfrigt
ej räknas så noga med på scenen. Man behöfver ej liksom i
Frankrike låta gubbar spela älskare-roller och matronor in-
genuer, derför att de speZa bättre än de yngre — men man
behöfver ej heller gå till den andra ytterligheten och absolut
begära en sjuttonåring för en sjuttonåring eller en konfir-
mand för en konfirmand —, det är fråga om fconsi framför-
allt, och det sanna återgifvandet af en roll skall vara pro-
dukten af konst och ej af rollinnehafvarens supponerade natu-
rel, vore den också så barnslig som barnets eller så rå som
råheten. Under de senare åren har denna missuppfattning
hos oss ofta egt rum och publiken har derigenom blifvit
vilseledd i omdömet om den rätta rollfördelningen.

Instruktören, — har han också funnit det tacksammaste
subjekt för sina instruktioner: en själfull, talangfull och för
den sceniska konsten fullt qvalificerad ung qvinna, hvars
intresse och värme hänför och elektriserar honom — skall,
efter att ur mörkret i en stor och svår uppgift plötsligen
inför den öfverraskade publiken ha dragit fram ett sådant
fenomen, stå inför den hårda uppgiften att välja hennes andra
roll, en roll, med hvilken hon åter bör göra lycka, åtminstone
med den visa sig stå på samma goda ståndpunkt som vid
återgifvandet af den första rollen ; men är hon endast en liten
mån sämre, då har han vingskjutit henne under första jagten
efter äfventyr, och han har begått ett ohjelpligt fel. Publikens
förtjusning, kritikens hyllning, instruktörens prestige och
den unga konstnovisens lilla gloria — allt har förbleknat.
Och det är skada, stor skada! — Derför kan man icke vara
nog försigtig vid valet af roller för unga nyböfjätinnor under
tjugu år. De skola uppfostras med roller så till sågandes:
286.

steg för steg. Raska gerna på stegen ! Men gif dem icke de
svåraste uppgifter strax. Och hvad skall man gradvis ge
dem att utföra om de få göra det bästa och största först? —
Det är, som sagdt, icke så svårt för dem att lyckas till en
början, den höga uppgiften bar dem — det var svårt att
misslyckas — det är svårare att sedan bära den mindre upp-
giften, som måste lyckas ! Och framförallt bör man vid valet
af deras andra roll, ej välja en onaturlig och uppstyltad i
en dålig pjes, som icke är njutbar, som är underla-gsen i
jemförelse med den, i hvilken den unga flickan gjorde så
stor lycka: en roll i en pjes, som publiken kände igen såsom
en spegelbild af verkligheten.

Den fara jag här skildrat har beklagligtvis för icke så
länge sedan passerat vid kgl. dramatiska teatern. Vi min-
nas alla herr Aug. Lindbergs och fröken Seeligs gemensamma
resultat med Hedvigs roll i Ibsens Vildanden. Fröken Seelig
gjorde en stor lycka och herr Lindberg lemnade teatern.
Frk. Seelig fick en ny intetsägande roll och dålig instruktion
— och misslyckades. Det var ej hennes fel, men teater-
direktionens. Och samma direktion lät den förhoppnings-
fulla unga skådespelerskan draga sina färde, derför att den
vidare ej kunde leda hennes steg. Ett sorgligt förhållande
i sanning, som visar rakt på den sanna bilden af vildanden,
gödnings-vinds-kontoret och intendenterna öfver kgl. maj:ts
fågelburar. Väl att den unga talangfulla flickan nu kommit
under god ledning i Helsingfors ; men ännu höra vi allt-
jemt endast om hennes succès i samma roll. Ha vi ej annat
att förvänta?

Jag skulle just i egenskap af instruktör, kunna tala om
hur många framgångar man genom samvetsgrann instruktion,
råd och vinkar kan bereda en hel del sceniska förmågor,
både äldre och yngre. Men snart ha de glömt hvad man
lärt dem, när de, under slapp ledning, eller ingen alls, öfver-
lemna allt åt slumpen. Men på samma gång jag varit
mån om att låta de unga, steg för steg, få försöka sig i
maktpåliggande partier — den teaterledare som negligerar
de unga förmågorna har på sitt samvete att ha hejdat ut-
vecklingen af den fosterländska konsten — har jag /ör-
sigtigf, anlitat deras krafter, för att de icke skulle bedraga
för att sjelfva sedan bli bedragna; och lika samvetsgrant
haft för ögonen att de gedigna rollerna ej anförtrotts andra
än teaterns bästa krafter. Det måste naturligtvis någon gång
287

förekomma att äfven medelmåttiga eller yngre krafter få sig
för svåra uppgifter förelagda, när teatern ej förfogar öfver
ett tillräckligt antal artister af rang. Men der den det gör,
der är det ett brott mot konsten att — såsom ofta varit fallet
på de kgl. teatrarne, för att på tvenne scener samtidigt kunna
uppföra större talpjeser — Öfverleinna så godt som åt slumpen
en hel del vigtiga roller.

Och lika skadligt är att oupphörligt belasta enstaka unga
skådespelare med bördor af stora hufvudroller, utan att desse,
må'vara att de äro flitiga och äregiriga konstnärsämnen, i
en enda af dessa roller bevisat sig ega förmågan att kunna
genomtränga eller utföra den anspråksfulla uppgiften. Sådant
hämnar sig sjelf, uttråkar publiken, som icke alltid låter in-
billa sig att svart är hvitt, och gör den favoriserade slut-
ligen omöjlig. Det är lika vigtigt att ekonomisera med de
artistiska som med de ekonomiska tillgångarna.

När man betänker hur de kgl. teaterdirektionerna och
deras sceniska ledare under de senaste perioderna med lugnt
mod lefvande begrafvit utmärkta förmågor, medan unga
omogna försökskonstnärer och elever fått förstöra de största
nppgifter, så har i sanning svåra försyndelser begåtts mot
vår nationela konst, just af den högsta instansen för drama-
tisk konst i landet. Derför tröttades de försummade stora
artisterna och gingo med blödande hjertan bort ur lifvet eller
tjensten. En Dahlqvist förnekades att spela Lear när han be-
gärde det — men om en medelmåtta nu för tiden begär den
ena stora uppgiften efter den andra, så får han eller hon sin
vilja fram, trots oförmågan. Det är ej nog med att vi under
samma tidrymd ha kunnat glädja oss åt goda framställningar
inom konversations-komedien, vi ha förlorat det väsentligaste ut-
trycket för den högsta konsten, och de flesta nya dugande kraf-
ter vid de kgl. teatrarnes scener ha hemtats från andra teatrar
för att ersätta teaterns egna brister. Derför ingen tradition, in-
gen fortsättning och utveckling. Att sådana förhållanden, när de
fritt få utveckla sig, skola försämra smaken är naturligt. Och
smaken, en gång försämrad, lägger sin magra gödsel på den
dåligt plöjda marken, och dilettantismen blomstrar. Ja, så
heter det: dilettantism! Det är denna sorgliga afart af konst
som besegrat den verkliga konsten i Stockholm. — Neka att
så är ! Dilettantism från vår första scen blir dilettantism på
de öfriga. Slutligen älskar man ingen annan konstyttring än
dilettantismen, och att denna spridt sig från de kgl. teatrarne,
288

der den nu råder så väl inom sång- som talscenen, det
kan jag bevisa, när helst det gäller! — Men detta är icke
de utförandes fel, de skulle ha kunnat nå konstens höjder, ty
de flesta ega mycken eller betydande talang; felet ligger
hos de styrande, livilka under de senaste perioderna hämmat
utvecklingen.

De bästa krafter som ännu finnas samlade vid de kgl.
teatrarne skola gå under om striden mellan verklig konst
och dilettantism får fortfara. Elevskolan, som slutligen blef
det ondas nya rot och kärna, är ju lyckligtvis borta till nam-
net och organisationen, men direktionen gömde vid skolans
öfverflyttning till konservatoriet på en del ganska intetsägande
exemplar af sina forna elever och har dessutom, isynnerhet
vid sångscenen, engagerat en hel hop nybörjare utan någon
slags scenisk underbyggnad och utan att gifva dem några
framstående lärare. Eleverna skola måhända i framtiden
komma i viss mån färdiga från konservatoriets elevskola; men
komma de att utgöra, liksom nu ofta varit fallet, en väsent-
lig del af de framställande å de kgl. teatrarne, då skall upp-
blandningen med några få verkliga artister leda derhän, att
allt, utan skarp vård om samspelet, fortfarande får bismak
af elevspektakel. Och detta är alls icke meningen.

Om icke en reform i denna riktning vidtages vid alla
våra teatrar, skola vi slutligen bredvid de vingskjutna sim-
fåglarna, änderna, få en skara vingbrutne manlige vadare.
Om desse härnäst.
Byggnadskonsten 1 Stockholm.

Granskning af några af hufvudstadens nyare byggnadsverk.

Då författaren af den i sednaste September—Oktoberhäftet
af »Dagens Krönika» intagna uppsatsen om de nutida byggnadsför-
hållandena i Sverige, särskildt i dess hufvudstad, af tidskriftens
redaktion uppmanats att vidare fullfölja det afhandlade ämnet
och genom några kritiska granskningar af ipera framstående
byggnadsverk söka att ur estetisk synpunkt belysa arten och
halten af den byggnadsverksamhet, hvilken här i Stockholm ut-
vecklat sig under de senare årens byggnadsskede, så är det
för honom visserligen en stor tillfredsställelse att finna en så
värdefull anslutning till sina åsigter om det lämpliga och be-
rättigade i ett dylikt åt byggnadskonsten egnadt estetiskt för-
fattarskap, men dock äfven med stor tvekan som han åtager sig
detta uppdrag, hvilket han ingalunda anser sig vuxen. Endast
det lifliga intresse förf, hyser för den konst, till hvars före-
språkare hos våra konstkritici han genom den nämnda upp-
satsen velat göra sig, kan förmå honom att för en gång söka
intaga kritikerns plats och för allmänheten framlägga några re-
flexioner och anmärkningar öfver ett och annat inom våra mo-
derna byggnadsförhållanden. Svårigheten i det värf han härige-
nom åtager sig ökas dock i väsentlig mån af den omständig-
heten, att. redan en annan författare i en serie »arkitektoniska
ströftåg» i Stockholms Dagblad påbörjat en skildring af vår
mocTerna byggnadskonst, hvilken skildring utmärker sig lika
mycket för förtrogenhet med ämnet som för den talang med
hvilken det behandlats, och sålunda måste komma undertecknads
egen ofullkomlighet att framstå i en mycket skarp motsats.
Var förf, sålunda redan af den orsaken tveksam, huruvida han
borde med sin lilla rankiga farkost gifva sig ut på det bygg-
nadsestetiska författeriets haf, hvilket redan plöjdes af en så
präktig seglare, så blef han än mera modstulen då han erfor

Ur Dagens Krönika. VIII, 3.	19
290

att en bekant konstskildrare och kritiker i ett bebådadt arbete
egnat sin kända förmåga åt ett helt vidlyftigt kapitel i samma
ämne. Men efter att hafva läst detta kapitel i första häftet
af herr Claës Lundins »Nya Stockholm», måste förf, bekänna,
att han kände sig grundligt besviken i sin förväntan, att der
finna en sådan framställning om vår byggnadskonst, som för-

tjenade namnet saklig kritik.

Något sådant torde ock, noga

eftertänkt, aldrig någonsin varit hr C. L:s afsigt. Det är ett
kåseri, lifligt och spirituelt som allt hvad den ärade författaren
skrifver, men det förefaller att vara mindre ett uttryck för en
sjelfständig konstkritikers egna, originella tankar och ideer, än
fastmera ett långods, hopplockadt för tillfället. Gud vet hur det
är, men efter dess genomläsande erfor undertecknad en känsla
af att hela skildringen var »utgången från K. Salins arkitekt-
byrå, der den författats af C. L.», för att med någon traveste-
ring begagna ett i diverse omskrifningar flera gånger återkom-
mande uttryck i, uppsatsen.

Då herr Claës Lundins skildring sålunda föga skiljer sig
från den vanliga, kända tidnings-schablon-estetiken, och en af
våra förnämsta konstanmälare och recensenter sålunda visat
att, ännu så länge åtminstone, någon verklig estetisk byggnads-
kritik ej är att förvänta från det håll, derifrån öfriga konst-
kritiker i allmänhet utgå, så har undertecknad slutligen fattat
det djerfva beslutet att efterkomma redaktionens af »Ur Dagens
Krönika» uppmaning, och göra ett försök i den vägen. »Efter-
tankens kranka blekhet» må vika för »beslutsamhetens friska

hy», och dermed tager förf. Gud
forskningsfärden bland det »Nya
tornprydda palatser, och inbjuder
sällskap.

i hågen och beger sig ut på
Stockholms» torn- och icke
den benägne läsaren att göra

*

*

Otaliga gånger hafva
vägar passerat den punkt å

vi under färd på Stockholms spår-
den s. k. ringlinien, der hästombyte

eger rum och i hvars omedelbara grannskap spårvägsbolagets
hufvudstation är belägen. Dervid hafva vi, såväl som alla andra,
med nyfikenhet och intresse betraktat en på platsen nyuppförd
byggnad af väldiga dimensioner, hvilken nyligen blifvit fullbor-
dad. Det är en byggnad, hvilken drager allmän uppmärksam-
het till sig och hvilken man icke passerar förbi utan att, om
man ej är alltför styfnackad, betrakta ända upp till dess öfversta
291

afslutning, ty denna, framför något annat, är det som utgör
palatsets »pièce de résistance». Det är tvenne väldiga figurgrupper,
romerska qvadrigor, dragna af eldiga springare och styrda af
vingade genier, hvilka, synliga vidt omkring, dominera byggna-
den från höjden af dess midtelpartis attika. Vore vi icke
Stockholmare och som sådan inne i alla stockholmska byggnads-
förhållanden, så skulle vi säkert vid anblicken af denna stor-
artade och monumentalt anlagda byggnad vara långt ifrån att
gissa till dess ändamål. Herr C. L:s bekante, brukspatron
P. P. från Östergötland, hvilken vi antaga är så mycket este-
tiskt bildad, att han vet hvad en allegori är, torde, vid an-
blicken af de strålomkransade genierna genast sluta att bygg-
naden tjenar något högre, allmänt ändamål. Och hvad skulle
väl då Segergudinnan med sin flammande fackla och Solguden
med sin höjda fana (!) närmare kunna symbolisera än upplys-
ningen och bildningen, huru de spridas öfver verlden och i sitt
segerlopp lyfta nationerna ur gruset mot ljusets och sanningens
rymder. Ja, så måste det vara, menar herr brukspatron, denna
byggnad måste vara ett hem för lärdomen och vetenskapen.
Det är kanske, när allt kommer omkring, det palats, inom
hvilket Stockholms högskola bibringar vetandets skatter till en
kunskapstörstande ungdom. Ja, detta är troligt! Derför äro
genierna två och representera både det täcka och det otäcka
könet; de åskådliggöra genom sin vilda kappkörning jagten på
den lärda banan efter de indrägtiga platserna vid statens du-
kade bord.

Misstag, herr brukspatron! Med de kappkörande gudomlig-
heterna uppe på taket skenar Ni i väg från grusets och verklig-
hetens låga verld långt in i idealernas ändlösa rymder! Ni
måste likväl stanna och vända om, ty det är alldeles icke något
universitet eller dylikt som Ni har framför Eder! Platsen, der
Stockholms högskolas blifvande palats en gång skall resa sina
murar, ligger deruppe ofvanför Kungsbacken, ännu obebygd och
tom. Den byggnad Ni ser framför Eder är icke något hem
för lärdom och vetenskapliga forskningar, det är helt enkelt ett
hem — för spårvagnskuskar ! Byggnaden är uppförd af Stock-
holms spårvägsbolag för inrymmande af dess kontorslokaler och
till boställe för dess tjenste- och arbetspersonal.

Så krossas våra illusioner! Arkitekten har gjort sitt bästa
att föra våra tankar långt hän utöfver hvardagslifvets trånga
gränser, men spårvägsbolaget för oss obarmhertigt tillbaka till
den prosaiska verkligheten. Det är illa gjordt! Då arkitekten
292

hade ett så högt mål för sina ögon, borde icke bolaget hafva

lagt
det,
låt

som

sig

kapson på hans bevingade fantasi och tvinga honom att af
som kunnat blifva ett nationelt byggnadsmoment, göra något
vara aktningsvärdt, men dock så oansenligt, så hvardagligt
ett bostadshus för dess kuskar och konduktörer.

Men tänk, — tänk om kanske arkitekten hade bort hålla
litet mer inom de gränser, hvilka af vanligt, simpelt folk



anses vara naturliga för ett för en byggnad gifvet ändamål?
Huru skulle det hafva varit, om byggnaden litet mindre bra-
skande uttryckt hvad den skall tjena till? Är det så alldeles
nödvändigt att, för det de, hvilka skola bo eller hafva sin verk-
samhet inom dess murar, hafva att syssla med hästar, detta behöf-
ver i byggnadens yttre erhålla ett sinnebildligt uttryck genom de
storartade, allegoriska grupperna ofvanpå attikan? Vi äro långt
ifrån att missunna vår gode vän Dyfverman att hafva fått ge-
nom dessa grupper lägga en ny lager till den han redan för-
värfvat på det falt han utvalt för sin konstnärliga verksamhet ;
men det är i sanning grymt att nödga honom hissa upp sitt
verk så högt i vädret, att åskådarens lön, för mödan att till
hälften bryta nacken af sig för att kunna betrakta detsamma,
blifver den fiskperspektiviska anblicken af åtta stycken häst-
magar och en obehaglig känsla af fruktan att i ett huj blifva
öfverkörd af de framrusande djuren. Vi undra ock, hvilka
slags dekorativa emblemer och attributer skola förbehållas åt
den monumentala byggnadskonsten, när dylika motiver snattas
undan från denna för att användas redan inom privatarkitektu-
ren. Vi vilja visst icke så strängt fästa oss vid den onödiga
kostnad, som derigenom fördyrat byggnaden och dermed nöd-
vändigtvis hyrorna för de helt visst i ganska anspråkslösa för-
hållanden lefvande personer, för hvilka den närmast är afsedd.
Men vi våga tro, att om denna kostnad hade användts på sjelfva
byggnaden, exempelvis på fasaden för ädlare materialier, så
hade dermed äfven ett byggnadsverk af långt gedignare arkitek-
tonisk halt kunnat åstadkommas, hvilket icke, såsom nu, skulle
gifvit praktiskt anlagdt folk så påtaglig anledning att beskärma
sig öfver den lyx och fåfänga som nu för tiden oftast tittar
ned från taken af våra boningshus; en byggnad, hvars yttre
hade på ett naturligare sätt kunnat ansluta sig till de bakom
varande, etablissementet tillhörande byggnaderna, och sålunda
blifvit i vida sannare mening estetiskt tillfredsställande än hvad
den nu är.


293

Men icke allenast i fråga om de långt hän öfver byggna-
dens ändamål hänvisande allegoriska figurgrupperna, utan äfven
i andra afseenden måste vi göra ganska grava anmärkningar
öfver denna byggnadsarkitektur. Vi göra detta, emedan byggna-
den framträder med synnerligt stora anspråk på att vara ett
framstående arkitektoniskt verk, och emedan dess arkitekt, herr
A. E. Melander, genom en verksamhet, hvilken i fråga om om-
fattning torde vara kanske den förnämsta i hufvudstaden, fram-
trädt i det bemärktaste ledet af våra nu verkande byggnads-
konstnärer, hvarför man har rättighet att af honom fordra
byggnadsverk af högre och gedignare halt än hvad en medel-
måttigt begåfvad arkitekt skulle kunna åstadkomma.

Det borde anses såsom en elementar-regel inom arkitek-
turen, att alla väsentliga delar af en byggnad böra liksom fram-
springa ur en inom densamma existerande inre nödvändighet
och deras ornering på ett organiskt sätt ansluta sig till de for-
mer, hvilka i hvarje särskildt fall kunna anses lämpliga. Minst
af allt borde man tillåta sig att tillskapa stora, betydande och
dominerande partier, hvilka icke allenast icke äro framsprungna
ur en sådan inre nödvändighet, utan ej ens hafva ett sken af
berättigande och redan vid den flyktigaste anblick framstå som
toma, i vädret uppstigande dekorationer eller skärmar, bakom
hvilka ögat ej skönjer annat än det tomma intet. Tyvärr syndas
alltför ofta emot denna regel, men på få byggnader på ett så i
ögonen fallande sätt som på denna. Ej allenast att hela den
ståtliga anläggningen af midtelrisaliten och de begge ändpar-
tierna sakna alla inre betingelser för deras uppdragande till en
öfver de öfriga partierna dominerande höjd ; arkitekten har ej
ens sökt dölja denna deras brist på ändamål, och resultatet är
också, att hela denna konstlade arkitektur gör ett högst otillfreds-
ställande intryck. I stället för ett monument, som arkitekten
åsyftat, har han skapat ett korthus. Se der följden af jäktan-
det efter monumentalitet för en byggnad som i intet afseende
innehåller några för en sådan hållning nödiga vilkor eller förut-
sättningar! För öfrigt har byggnaden visserligen någonting duktigt
i sig, men detaljbehandlingen är, såsom ofta hos hr Melander,
temligen vårdslös. Det är skada att hr Melander ej litet mer
nagelfar sin arkitektur, ty hans fantasirikedom och storslagna
uppfattning äro långt ifrån af det hvardagliga slaget. Men båda
måste lämpa sig efter gifna förhållanden, eljest råkar man in
på afvägar, och i stället för en god arkitektur skapar man en
falsk och ihålig sådan.' Huru malplacerad en dylik storslagen
294

uppfattning är i fråga om den byggnad, hvilken vi här tagit
oss friheten att skärskåda, ser man bäst om man endast tittar
in i förstugorna och trappuppgångarna, hvilka äro af allra sim-
plaste och tarfligaste slag. Sä mycket pompös ståt i det yttre,
sä mycken torftighet i det inre! Sannerligen, afspeglar sig tids-
andan i dess arkitektur, då kan kanske denna byggnad betraktas
som ett sannskyldigt barn af sin tid ! Men vi tvifla på att arki-
tekturen har till uppgift att vara någon sannings-spegel i den
bemärkelsen.

*

*

Eftersom vi som utgångspunkt för våra granskningar af
Stockholms nybyggnader tagit spårvägsliniens hufvudstation, så
torde det vara lämpligt att vi fortsätta färden på denna väg.
Anlända till Humlegården, kasta vi blickarna uppåt den på några



fâ är
redan
ehuru
skiljer

med nya hus fullbyggda Engelbrektsgatan, och skönja
på afstånd i den långa husraden en byggnad, hvilken,
härifrån sedd i stark perspektivisk förkortning, tydligen
sig ifrån de öfriga byggnaderna. Här stiga vi således

af och begifva oss gatan uppför. Anlända till ort och ställe,
stanna vi midtför en af kalksten och tegel uppförd byggnad,
på hvars fasad vi läsa i stora, förgylda bokstäfver: f. d. Be-
skowska skolan. Det är en originell byggnad och af helt annat
skaplynne än den vi nyss lemnat. Hvad den är hållen i för
slags stil vilja vi låta vara osagdt, ty vi hafva svårt att in-
rangera den i någon af de stilarter vi känna förut. Det är
en af de byggnader, der tidens sträfvan efter nya former och
motivkombinationer tydligen framträder. Hvad dock gedigna
byggnadsmaterialier spela för en vigtig rol inom byggnadskon-

sten
sade,
ännu
ytor,

kunna vi här få en föreställning om, ty vi äro förvis-
att skulle denna fasad endast vara utförd i den gamla,
allmännast förekommande murputsen, låt vara att de
hvilka här äro af tegel hade rödfärgats, så skulle in-

■ trycket af byggnaden hafva blifvit ett helt annat. Häri hafva
våra arkitekter således ett kraftigt medel till byggnadskonstens
höjande, men också en fara att undvika. Det kan nämligen
ligga nära till hands att lita allt för mycket på materialiernas
förmåga att genom sitt durablare och dyrbarare utseende verka
bestickande på sinnet, och arkitekten dermed frestas att vårds-
lösa formerna. Vi vilja härmed icke hafva sagt, att herrarne
Isæus och Sandahl, från hvilkas byrå ritningen till Beskowska


295

skolans yttre har utgått, gjort sig skyldiga till en dylik ano-
mali, men andra exempel pâ en sådan rent materialistisk effekt,
der formerna i och för sig äro mindre tillfredsställande, sak-
nas ingalunda, hvilket vi i sinom tid torde fä tillfälle att
framvisa. Hvad vi deremot här skulle vilja anmärka, det är
den mer besynnerliga än vackra effekten af en sådan samman-
blandning af de olika materialierna, som förekommer i byggna-
nadens två understa våningar. Dessa våningar äro helt och
hållet utförda af kalksten, med undantag af fönsterhvalfven,
hvilka äro af tegel. Då den naturliga kalkstenen är ett solidare
material än det konstgjorda teglet, så förefaller det ej fullt natur-
ligt att låta en sådan konstruktion som ett tegelhvalf uppbära
och helt och hållet omslutas af murverk af kalksten, synnerligast
som den starka färgmotsättningen här verkar alltför bjert. Ori-
ginell och af god verkan är deremot den baldakinartade port-
bekröningen med sitt fina, vackra gallersm ide. Den rätta effek-
ten får detta parti likväl först då det, såsom vi förmoda me-
ningen lär vara, blifver prydt med växter och blommor.

Från portalen låta vi blickarne med ens öfverfara hela
fasaden för att stanna vid öfversta våningen och taklisten. Denna
våning är putsad och dekorerad i Sgraffito-manér. Orneringen
är dock något bråkig, och genom dess utdragande ända ut till
murpelarnes kanter, utan någon som helst inramning, erhålla
dessa ett slappt utseende. Taklisten, utförd i kalksten, är egen-
domligt profilerad och gör en ganska liflig effekt. Dess öfversta
profil, en väldig cymaise, är dekorerad med hufvuden eller masker,
omgifna af läderlappsvingar. Det förefaller nästan som en ironi
af arkitekten, analog med den som de gamla medeltidsmästarne
ibland tilläto sig inom den kyrkliga byggnadskonsten, att på en
byggnad, hvilken å sin fasad bär ett namn, med hvilket man
gerna förenar föreställningen om mycken fromhet och helighet,
w använda ett så diaboliskt dekorationsmotiv. Är det kanske för
att förmildra detta intryck som den spjufvern förgyllt både
skallar och vingar? Som rent arkitektoniskt dekorationsmedel
är nämligen förgyllningen här föga på sin plats. Vi hörde för
ej så länge sedan en gammal herre, för hvilken en stor del af
den moderna byggnadkonstens påhitt är en styggelse, undra om
arkitekterna voro rent förb-e, som nu börja förgylla husen utan-
på också. Han har kanske inte så orätt, den gamla heders-
mannen. Om guld är något som man i allmänhet bör spara
på, (utom då det gäller arkitektarvoden, förstås, ty då borde
det användas något rikligare än hvad som vanligtvis är fallet),
296



så gäller detta isynnerhet i fråga om dess användande för bygg-
nadsdekorativa ändamål. Det är ett dekorationsmedel som, om
det ej användes med tillbörlig varsamhet, lätt åstadkommer en
rå och barbarisk verkan, således alldeles motsatsen af hvad man
fordrar i ett tidehvarf af odling och förfining. Det är icke utan
att effekten af den förgyllning som anbringats å de ofvannämnda
hufvudena gör just en sådan rå verkan, på samma gång den
ger något oorganiskt åt hela den dekorerade listen, derigenom
att hufvudena få utseende af något löst påsatt eller påklistradt,
i stället för att de borde vara, eller åtminstone för ögat te sig
som vore de och listen utförda i ett stycke.*

De anmärkningar vi härofvan tillåtit oss göra gentemot
några detaljer af denna fasad hindra oss ej att erkänna att
byggnaden dock i sin helhet är ett godt stycke arkitektur, och
att dess hela,hållning och karaktär vittna om en intelligent upp-
fattning af tidens kraf på omvexling och nya former, såsom
man ock kan vänta af en så begåfvad arkitekt som professor
Isæus. Tilltalar byggnaden än kanske icke den stora allmän-



heten, så skall
se ett intressant
byggnadskonst.

likväl den intresserade iakttagaren i densamma
prof på utvecklingen och framstegen i vår tids

*	*

*

Om vi nu

fortsätta färden i den påbörjade riktningen, så

blifver vår närmaste hållpunkt den inom Stockholms nyare ut-
vecklingshistoria så betydelsefulla Stureplanen, hvarvid vi dock
i förbigående göra en titt på en från spårvägen synlig större
byggnad i hörnet af Norrlandsgatan och David Bagares gata.
Uppförd efter ritning af arkitekten E. Hægglund, är denna
byggnad ett synnerligt betecknande prof på våra arkitekters ifver
att öfverbjuda hvarandra på effekter, för att göra sina verk be-
märkta. Det är minnsann icke många qvadratfot muryta på
denna fasad som hr Hægglund tålt se släta, men icke desto
mindre tyckes han, liksom vissa stora skådespelare, hvilka spara
sina krafter till den stora effekt-scenen i fjerde eller femte
akten, hafva koncentrerat hela sin uppfinningsrikedom på ett
enda ställe af byggnaden, nemligen — på taket, hvilket synes
riktigt hafva varit hans skötebarn. Att denna larmande arkitek-

* Dessa hufvuden hafva nyligen och sedan artikeln kommit Red.
tillhanda borttagits, hvaraf synes framgå att de af artikelförfattaren med
anledning af dem gjorda anmärkningarna varit fullt befogade. Red.
297

tur skulle vara något steg i den rätta riktningen för åstadkom-
mande af omvexling i våra byggnadsförhållanden, tillåta vi oss
dock att betvifla.

Vid Stureplanen äro ej mindre än tre stycken hvar för sig
anmärkningsvärda byggnader samlade på en punkt, förutom en
fjerde, straxt intill den ena af dem liggande större byggnads-
komplex, hvilken sträcker sig upp till Humlegårdsgatan. Samt-
liga dessa byggnader hafva dock så nyligen och träffande blifvit
skildrade af den sakkunnige och talangfulle författaren af de i
Stockholms Dagblad intagna »arkitektoniska ströftågen», att det
endast skulle blifva ett upprepande af hvad han yttrat, om vi
skulle här vilja ingå på någon närmare béskrifning eller karak-
teristik af dem. I Bångska huset bekräftas till fullo det om-
döme som vi vid granskningen af spårvägsbolagets hus yttrade
om hr Melanders arkitektur, nämligen att det förråder en stor-
slagen, men ock en långt öfver de gifna uppgifterna sträfvande
uppfattning af byggnadskonsten, parad med en vårdslös behand-
ling af detaljerna. Betrakta t. ex. denna pompösa portal, hvars
öfre del ej är annat än ett blindverk! Förstugan är ej högre
än upp till impostlisten (listen under porthvalfvet) och rund-
bågsfönstret ofvanför tillhör ej Vestibülen, utan ett ofvanpå denna
beläget rum. Betrakta de korintiska kapitalen å de stora ge-
nom tredje och fjerde våningarna gående kolonnerna å midtel-
partiet! Ej nog att de i sig sjelfva äro klumpiga; derigenom
att de bakom dessa kolonner varande pilastrarna äfven äro för-
sedda med bladkapitäler i stället för listkapitäler, uppstår en
trasslig oreda i de mot hvarandra skärande bladformerna, så att
man bokstafligen ej ser skogen för bara träd. Och hvarför å
en fasad, som i sin helhet ej har det ringaste af grekisk karak-
tär, åt fönsteromfattningarna skall gifvas en dylik hållning ge-
nom fodrens afsmalnande uppåt, och det så öfverdrifvet som
här, det är svårt att förstå annorlunda, än att arkitekten pro-
klamerat satsen: så jag ritar, ty så roar mig att rita. Ingen-
ting kan mera bevisa huru föga omdömesgill allmänna meningen
hos oss är i fråga om byggnadskonst, än det beröm och den
beundran denna byggnad ådragit sig af en mängd godt folk, ty
enligt vår åsigt är den deraf ej mer förtjent än en sångare,
hvilkens förnämsta styrka ligger i kraften af hans lungor, en-
dast på denna grund vore förtjent af beröm för sitt smakfulla
föredrag.

En slående kontrast till denna byggnads bombastiska effekt-
makeri är den bredvidliggande badinrättningens nobla och klart
298

genomförda arkitektur. Att denna fasad är en studie efter
palatset Vendramin-Calergi i Venedig är ju en sanning, som
icke behöfver ängsligt öfverskylas med tillägget att den är
»sjelfständigt uppfattad», ty att det är någon direkt kopia af
nämnda palats har väl aldrig någon påstått. Nog af, fasaden
är en af de stilfullaste i Stockholm, och gör sina mästare, herrar
Isæus och Sandahl all heder. En sak vilja vi dock här reser-
vera oss emot. Det är byggnadens affärgning, eller rättare sagdt
dess målning. Om man någon gång, då man icke har något
annat sätt att snygga upp en gammal simpel stenlada i fyra,
fem våningar, nödgas tillgripa ett så tarfligt medel som imita-
tioner af ädlare byggnadsmaterialier, så må det måhända ur-
säktas såsom nödfallsåtgärd, dock endast under det vilkoret att
denna imitation utföres med sådan smak och teknisk skicklighet,
att den i möjligaste mån verkligen lyckas framkalla en viss grad
af illusion. Men att på en byggnad, hvars formbildning är i
och för sig så fullt tillfyllestgörande för den estetiska känslan,
söka ytterligare stegra denna genom sådana konstlade tillsatser
som dessa tarfliga kalkfärgs-sudderier, det är ej allenast obehöf-
ligt, det är alldeles förkastligt och ovärdigt. Vi bedja hvar
och en att jemföra bottenvåningen i sin enkla grå färgton med
de öfre våningarnas brokiga utstyrsel; att tänka sig de fint kan-
nelerade kolonnerna eller de arabeskprydda pilastrarna enfärgade
i stället for marmorerade. Huru klart skulle icke dessa fina
detaljer hafva framträdt, om de ej förstörts af denna öfversmet-
ning, som skall föreställa marmor, men som snarare liknar den
nyttiga artikel, hvilken inom byggnaden, i de borstbeväpnade
madamernas händer, spelar en så vigtig rol för uppsnyggande af
menniskors utsidor, men som här, på byggnadens utsida, verkar
raka motsatsen.

Det är för öfrigt en fråga, som kunde förtjena sitt eget
kapitel, den om den lämpligaste färgen på en byggnad. Någon
annan princip än den i byggnadsordningen gifna föreskriften,
att byggnader ej få affärgas med oblandad hvit färg, synes i
det afseendet ej vara rådande i vår kära hufvudstad. Det
skulle dock kanske ej vara ur vägen att införa en förordning
jemväl om att ej heller oblandad svart färg må användas. Åt-
minstone frestas man att tänka så, då man betraktar den intill bad-
inrättningen liggande Forssell-Herrströmska byggnadskomplexen.
Denna byggnad, till hvilken ritningarna äro uppgjorda af arki-
tekterna Axel och Hjalmar Kumlien, skulle eljest vara af en
mycket god verkan, äfven om en ellei’ annnan detaljanmärkning
299

skulle kunna göras. Den har en viss präktig, modern wiener-
karaktär, men den tunga, dystra färgen gör att dess arkitektur
tager sig mycket otympligare ut än hvad den i sjelfva verket är.
Att å ena sidan det Bängska huset blifvit affärgadt i en afgjordt
för ljus färgton, och detta återigen alldeles för mörkt, visar
bäst hvilken osäkerhet som råder i denna för en byggnads ut-
seende dock så vigtiga detaljfråga. In medio consistit virtus,
eller på svenska: »måttliga korfvar ä’ bäst», är dock en god
regel, som här liksom på så många andra områden med fördel
skulle kunna tillämpas.

Den byggnad, hvilken i fråga om god färgverkan utan gen-
sägelse är den förnämsta i den vid Stureplanen befintliga bygg-
nadsgruppen, och ännu så länge, kanske i hela Stockholm, är
den i fonden af platsen, efter öfverintendenten H. Zettervalls
ritningar uppförda byggnad, hvilken med sina tvenne höga hörn-
torn flankerar de båda gatorna Sturegatan och Biblioteksgatan.
Det är en ganska intressant byggnad och lyckligt prof på fyn-
dighet att kunna å en fritt liggande, oregelbunden tomt villa
bort ett par olika stora vinklar, så att oregelbundenheterna ej
märkas, eller i alla fall ej störa. Uppförd till tre våningar i
fint, vackert fasadtegel, men i de öfriga i vanligt putsadt mur-,
verk, utmärker sig byggnaden för en i allmänhet god detaljbe-
handling, hvarifrån vi dock måste undantaga bottenvåningen,
hvars impostlister i synnerhet äro alldeles för klumpiga, samt
de fyra hermfigurerna i andra våningen, hvilka snarare tyckas
härstamma från någon indisk pagod eller dylikt afgudatempel, än
från en å europeiska verkstäder utbildad bildhuggares hand.

Vi afbryta för denna gång den påbörjade »studieresan»
bland det moderna Stockholms mångskiftande byggnadsmärkvär-
digheter, men lofva i ett kommande häfte fortsättning, om näm-
ligen den gunstbenägne läsaren ej redan tröttnat på färden, i
hvilket fall han från den plats der vi nu lemna honom ej har
så långt till D:r Ahnfelts bostad för att personligen hos honom
betacka sig för vidare kritik af våra arkitekters hittills i tryck
oantastade verksamhet.	i^. L.
Aug, Strindbergs ”Hemsöborna”

Då August Strindberg ger ut en ny bok är detta en till-
dragelse som ingen svensk, tagande del i sitt lands literatur,
bör eller kan förbise. Från början märktes der i honom så
stora möjligheter, och städse sedan, fastän på egna vägar och
underliga sådana, har han visat företeelsen af en väldigt sjudande
kraft — låt vara tilldels hämmad, disharmonisk — många äro
dock de literära diamanter som i detta jäskar, ofta liksom af
en slump och oöfverlagdt, kristalliseras i dagen.

Om en författare af dylikt andematerial en gång hinner
till klarhet i ett eller några ämnen och sänder ut sina ljusnade
tankar i organiskt sammanhängande form, då yttermera blir hans
verk ett, hvars värde ej lätteligen öfverskattas.

Hemsöborna, mena vi, är af detta slag. Genom »Röda
rummet», »Mäster Olof», m. m. har Strindberg redan visat sig
som skapande snille. Med Hemsöborna, tro vi fullt och fast,
har han vuxit upp till en man i verldslitteraturen.

Vid första påseendet förefaller skildringen visserligen enkel
nog, det är en. bondehistoria, några få enkla bönder med föga
invecklade öden och äfventyr, allt berättadt i en prosaisk snarare
än poetisk stil, med precisa snarare än vältaliga ord. Men läs
boken och ni skall finna det sällsynta att ni har något i behåll
af den i ert hufvud, någonting fast inhugget som sitter der och
ej går bort, någonting som ni säkert ej förut egt — en lefvande
tafla af svenske bondens lif.

*	*

*

Berättelsens hufvudperson dyker upp en qväll i Stockholms-
skären. »Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett
höganäskrus i en . svångrem om halsen.» Carlsson hette han,
301

från Värmland; hade varit smed, bonde, trädgårdsdräng m. m.;
presenteras nl^ som den der skall vara dräng hos enkan Flod
och sköta »gårn».

»Stugan, som egentligen var sammanbygd af två, låg på en back-
knalle vid södra och inre ändan af en lång, temligen grund vik af
fjärden och hvilken skar så djupt in i landet, att man ej såg stora
sjön, utan kunde tro sig vara vid en liten insjö uppe i land. Back-
knallarne sänkte sig ned till en dal med betesmarker, ängar och
hagar, hvilka voro kantade med löfskog af björk, al och ek. Norra
sidan af viken var skyddad för de kalla vindarne genom en höjd,
bevuxen med granskog, och södra delarne af ön utgjordes af tall-
dungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan hvilka en åkerlapp här och
der var upptagen.»

»På backen stod jemte boningshuset matboden, och ett stycke
derifrån låg storstugan, ett rödt knuttimradt, ganska stort trähus
med tegeltak, hvilket gamla Floden rest åt sig till undantag, men
som nu stod obebodt, emedan gumman ej ville bo ensam der och onö-
digt många eldstäder skulle dragit för mycket på skogen.»

Se der den simpla skådeplatsen.

De handlande personerna äro ej många: förutom Carls-
son, enkan Flod med ett ansigte »som tycktes torkadt af blåst»
och »ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop, vid spis-
elden» ; hennes son Gusten ^om genomgått »excecisen», dagligdags
jagar och fiskar, men bryr sig intet om jordbruket. Lägg här-
till som bipersoner två underdrängar på gården, dito pigor, en
badgäst i stora boningshuset och pastorn som bor någonstädes
öfver sjön, så är den simpla församlingen fulltalig.

Berättelsen utvecklar sig nu som följer. Trots de öfriga
drängarnes ogenhet och framför allt Gustens ovilja vinner Carls-
son så småningom herskande hand öfver gården, såsom den af-
gjordt driftigaste och mest förfarne. Han säljer kor, gör upp-
odlingar, förbättringar, kommer till och med på den listiga idén att
hyra ut det stora obebodda huset till sommargäster, hvilket förut
ingen trott möjligt, och genomför sin idé här som i annat. På så
vis inkomma i berättelsen några högst komiska scener af öbor-
nas undran öfver herrskapsfolket och svaga försök till efter-
apning. Hur t. ex. Carlsson numera beständigt »förekommer i
ren hvit skjorta» och antar en inspektörs skepnad med »en
blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat».

Vid slåtterfesten sedan, till hvilken hjelp infunnit sig rundt-
ifrån, skönj es det redan tydligt att Carlsson är den som skall
allting beställa, och åtskilliga mindre finkänsliga spefulla hän-
tydningar höras om ett möjligt giftermål med gumman Flod.
302

Hela beskrifningen på slåtterfesten påminner i sin magni-
fika styrka om ingenting mindre än Niebclungenlied. Hör hur
slåttermännen nämnas.

»Der är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med af rodd
kutiga ryggar; der är Aspön med sitt kämpaskägg, hufvudet högre
än de andra och med djupa, sorgsna blickar från ensamheten ute i
hafsbandet, från sorger utan namn och klagan; der är Fjellångarn
kantig och kringvriden ett halfslag som en martall ute på sista kob-
ben; Fiversätroön, mager, utblåst, liflig och tom som ett kaffeskinn;
Qvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de första skäl-
skyttarne, Arnöbonden med sina pojkar.» — —

— — »Och så gick slaget fram; två dussin hvita skjortärmar i
en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och efter i
spridd ordning, som en .flock fisktärnor, nyckfullt kastande, slängande,
men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina härfvar,
hvar och en följande sin slåtterkarl.»

»Det susade om liarna och det daggiga gräset föll i knippor;
och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur
skogen och hagen.» — — —

Så långt har skildringen lupit lugnt, nästan fridfullt i ett
mildt småleende, liggande förskönande öfver det hela, glimmande
i tusen små vinklar och veck, blixtrande som solen efter regn
i de lägsta och mest hvardagliga ting. Men nu bryter det
onda in och med det tar berättelsen en allt mörkare karakter.

Carlsson hade nogsam märkt att gumman Flod ville ha
honom, men tvekar länge, slår sjelf sina krokar för badgästens
köksa. Men när hon ger honom på båten, få hans sämre böjel-
ser öfverhanden. Han tar gumman för guldet.

Dermed är det afgörande steget gjordt; en ond gerning
föder nya, och onda gerningar bära ond frukt. Gusten, be-
röfvad arf, rufvar på hämd. Sjelfva bröllopet i sin groteska
vildhet blir ett dåligt omen. Då gumman sedan föder ett dödt
foster och blir krasslig och Carlsson vid hennes död skulle få
sitta på undantag lurar han henne att skrifva under ett testa-
mente. Öfverallt sticka nu upp onda följder af Carlssons brott
och kräfva straff.	.

Men straffet skulle ej utgå från Gusten, som dertill är för
handlingssvag; det kom närmare ifrån. Carlsson bryter sitt
äktenskapslöfte. En qväll får den gamla nys om att han följt
ut efter pigan, skyndar efter i natten, får bekräftadt hvad värst
hon anat och hinner tillbaks till stugan och sjuk blott för
att dö.

*	*
303

Kommer sä skildringen af hur vid liket de kufvade lidel-
serna vaknade mellan sonen och styffadern och huru julen för-
flöt under dystert bebådande hot. Omöjligt att ens fä liket ur
huset till kyrkan, då sjön låg som en issörja, i hvilken man
»hvarken kunde ro eller åka eller gå.» Ändtligen beslöts det
af nödtvång att våga den lifsfarliga färden. Sjettedags morgon
gåfvo de sig i väg, »med kälkar, isbillar, yxor och rep»; de
båda drängarne, Gusten och Carlsson — en af dem för att ej
återvända.

Dagen vardt full af faror, än värre blir det mot aftonen;
en stor fjärd ännu qvar. Obevekligt reder sig nu straffdomen
till att fulländas. Vid försök att landstiga på en holme vickade
kistan i vattnet och sjönk; drängarne räddade sig på holmen,
Gusten och Carlsson blefvo qvar på isen och hade med eller
mot sin vilja att fortsätta.

Situationen är fasansfull, de två männen ensamma med sina
fiendtliga hjertan ute på det stora snöfältet, skymningen fallande,
sjön allt hemskare brusande.

Gusten är den sjökände och leder väg. Snön börjar falla
tätt om dem och svart som sot. De ta till att springa, sprin-
gande i det oändliga mörkret, springande för lifvet. Carlsson,
som den äldre, orkar ej med. I en gripande scen besvär han
Gusten och tigger att han ej skall löpa från honom.

»Hvar och en för sig och Gud med oss», är Gustens enda
svar. ■— Afståndet mellan dem ökas — i ett nu är Carlsson
ensam, ropande förgäfves. Domen är fullbordad.

»Modlös lät han farten sakta och gick, steg för steg, utan
att kunna förmå sig att göra motstånd, under det han hörde
sjön komma bakom sig, dånande, frustande, suckande som om
den enkom varit ute på nattligt roftåg.» — — —

Sådan, i korthet, är denna märkvärdiga berättelses enkla,
men tragiska förlopp.

*	*

*

Vi ha ej vidrört en del ypperliga biomständigheter, ej de
skarpaste känsligaste iakttagelser hvaraf boken vimlar, ej den
mästerliga stilen. Hvad vi om detta Strindbergs sista arbete
velat framhålla, är först att det ger ett lefvande sant lif; för
det andra att det i sig höjt och förädlat det hvardagliga till
ett poetiskt konstverk, som, om ej fulländadt, dock står sin full-
ändning nära.


304

Att slutligen äfven här befogade anmärkningar kunde göras,
må ingen betvifla. Men kanske är Strindbergs ställning hos
svenska publiken ej sådan, att anmärkningar för närvarande
skulle kunna mycket gagna. Då erkännandets fulla dag kom-
mit, då, men ej förr, är deras rätta tid inne.

Æ. Fâhræus.
Kronprinsen Karl Johan
oeh hans planer på franska tronen.

(I den nyaste forskningens ljus.)

Herrar panegyrister och särskildt de som haft djerfheten
förneka, att Karl Johan verkligen såsom Sveriges tronarfvinge
bedrifvit ifrågavarande stämplingar, böra icke underlåta att taga
kännedom om det i dessa dagar utgifna etthundrafyrtionde
häftet af Wilhelm Onckens kolossala arbete: Allgemeine Ge-
schichte in Einzeldarstellungen (Berlin Grote’sche Verlagsbuch-
handlung). För dem af våra läsare, hvilka möjligen icke hört
omtalas detta monumentala verk, torde vi böra nämna, att det
till medarbetare räknar en mängd af samtidens förnämste fack-
män, sådana som G. Droysen, Felix Dahn m. fl. Man kan så-
lunda taga alldeles för gifvet att icke redaktionen löper åstad
med ohållbara påståenden.

Då utgifvaren af »Dagens Krönika» sistlidet år afslöt »Två
krönta rivaler. Bernadottesminnen», hade ännu icke ifråga-
varande häfte af Onckens arbete utkommit. Emellertid är huf-
vuduppfattningen af Karl Johans förhållande i detta fall i den
nämnda svenska framställningen alldeles öfverensstämmande med
Onckens. Både de som läst och de som icke läst den svenska
boken skola ock med intresse taga kännedom om det utdrag ur
Onckens verk, som vi här i öfversättning meddela, innehållande
flere pikanta detaljer*.

När senaten den 6 april 1814 — heter det hos Oncken
— genom Bourbonernas högtidliga återkallande gjorde ett slut
på den kejserliga härligheten, blef äfven på samma gång f. d.

;;:’ Förutom till »Två krönta rivaler», hänvisa vi ock till Scoevola,
»Utländska diplomaters minnen», der de båda engelska diplomaterna
Lord Castlereagh och Mr Thornton äro föremål för utförligt omtalande.

Ur Dagens Krönika. VIII, 3.

20
306

marskalk Bernadottes kungadröm begrafven, af hvilken tarfliga
sortie man dock icke får sluta att det icke varit allvarligt me-
nadt med hans och hans skyddsherres kejsar Alexanders planer.

När Bülows och Winzingerodes kårer, hvilka hittills stått
under Bernadottes öfverbefäl, skulle förenas med Blüchers schle-
siska armé, understödde lord Castlereagh, såsom han sjelf säger,
med bestämdhet detta förslag icke blott derför att Blücher deri-
genom skulle erhålla förstärkning emot Napoleon, utan äfven
emedan Bernadotte skulle försvagas och sättas ur stånd att med
80,000 man spela den politiska roll som under ett års tid varit
föremål för alla hans äregirighets drömmar. Emedan England
betalade honom de kolossala subsidier, utan hvilka han aldrig
kunnat tänka pä någon* krigföring â kontinenten, måste han pä
Castlereaghs befallning bringa detta smärtsamma offer, ehuru
han var rasande och rufvade öfver de oförvägnaste hämdplaner.
Hur långt dessa förirrat sig, upptäckte Castlereagh först när
all fara var öfver. Den 3 maj skref han till lord Liverpool
med bifogande af tvänne dokument af det märkvärdigaste inne-
håll en förtrolig rapport, som i London måste ha väckt icke
■ringa förvåning. . Det ena af de båda aktstyckena var ett »offi-
cielt tillkännagifvande», som svenske kronprinsens adjutant, grofve
Viel Castel, utspridt i Pau för att meddela Béarns befolkning
den högvigtiga underrättelsen att de allierades här under svenske
kronprinsens öfverbefäl intågat i Paris och att. parisarne dervid
ropat: Lefve vår befriare! Lefve Ludvig XVIII! Lefve kron-
prinsen af Sverige! »Staden Paris — hette det i tillkänna-
gifvandet — har till den sistnämda höga personen riktat en pro-
klamation för att tacka den store och ädelmodige krigaren för
den fred han vill gifva vårt dyra fosterland. Glädjens eder,
invånare i denna stad. Denne -store man föddes bland eder.
Lefve konungen!»

Den andra bilagan var en skrifvelse från generalen, grefve
Maison, första armékårens general en chef, till Berthier, fursten
af Neuenberg, hvari han skref till denne från Lille den 20
mars att en svensk officer dagen förut till förposterna af den i
Ypern förlagda garnisionen medfört 40 franska fångar, officerare
af olika grader, hvilka svenske kronprinsen på deras hedersord
frigifvit, hvarjemte den ofvannämde officern öfverfört ett bref
från general Spaar, till öfverbefälhafvaren i Ypern. »Af flera
frigifna generalers förklaringar framgår att den svenske officern
har velat anknyta underhandlingar om ett utbyte: han har
återvändt sedan han varmt anbefalt denne den bön general
307

Spaars bref innehöll. Efter allt livad dessa fångar berätta, tycks
kronprinsen hysa tänkesätt, som h. maj:t kunde draga nytta af
för att söndra honom frän de allierades sak. Om man föran-
staltade det utbyte, som prinsen låter erbjuda, skulle man kunna
göra honom omedelbara förslag, som sannolikt skulle ha ett godt
resultat. Stort misstroende råder mellan honom och hertigen af
Weimar. I händelse den sistnämde skulle vägra att släppa fram
de fångne, hade den svenske officern fått i uppdrag att af her-
tigen fordra ett skriftligt passageförbud och att förklara, att
om man motsatte sig deras återvändande till Frankrike skulle
han skicka en truppafdelning för att med våld föra dem dit
och låta ge eld på alla trupper som handlade mot hans påbud,
lika godt hvilken makt de tillhörde. Sedan han starkt uttalat
sig mot Bourbonernas återkallande till Frankrike, har prinsen
förpligtat alla fångarne att hellre dö hos kejsaren än att tåla
att den vanärade familjen någonsin mer uppstiger på tronen,
hvarjemte han rådt dem att uppvigla sina respektiva hembygder
för att afböja denna de allierades nya plan. Samtalsvis har
prinsen äfven sagt dessa officerare att han skall uppehålla sig i
Lüttich med alla sina trupper och att han endast under goda
förebud skall rycka ut derifrån. Jag har ansett mig böra ingå
på dessa enskildheter på grund af den vigt man dock måste
tillmäta de planer, som svenske kronprinsen, så att säga, offent-
ligt för till torgs. Herr von Franzenberg, som jag lyckades få
framsläpt genom förposterna genom att förvilla den preussiske
generalen Vorstell rörande ändamålet med hans resa, hade redan
vid sin återkomst sagt mig något om svenske kronprinsens planer.
Hvad nu officerarne säga derom stärker mig i den förmodan,
att omedelbara och officiella tillkännagifvanden af h. maj:t skulle
fullständigt lösa Sverige från förbundet, sedan det insett att
saken gått för långt för dess egen säkerhet.» Dessa båda doku-
ment, som dittills varit helt och hållet okända, fullända en bild
af trolöshet och förräderi, om hvilken man förut haft blott en
dunkel kännedom. När Castlereagh hemsände dem, tilläde han
i sin rapport af den 3 maj att grefve Viel Castel i Pau utspridt
att Bernadotte skulle utnämnas till rikets generalståthållare och
under en viss tid föra landets regering i Bourbonernas namn.
I Bourbonernas läger hade man i sjelfva verket till en början
hållit honom för de allierades förtroendeman och Ludvig XVIILs
trogne vän, tills man blef bättre underrättad. »Vårt beslut vid
Bar sur Aube att ställa alla hans framskjutna kårer under
Blüchers befäl var i denna sak liksom i militäriskt afseende
308

vändpunkten, hvarpå mycket berott. Då Bernadotte i Lüttich
såg sina illusioner krossade, blef han ursinnig och jag är böjd
att tro att Napoleon då skulle ha kunnat förmå honom att
med sina svenskar draga sin färde. Men det är emellertid
klart att han blott skulle ha velat begagna Bourbonerna som
verktyg till sin egen upphöjelse, trots de försäkringar han
genom Thornton gaf oss, att det inte fans någon medelväg
mellan Jjudvig XVIII och Bonaparte.» En lycklig slump har
åt oss bevarat ännu en urkund, belysande den tvetalan till
hvilken »hjelten från Norden» gjort sig förvunnen. Den 19
mars, samma dag som de 40 franska officerarne, hvilka han
gifvit så vackra råd mot Bourbonerna såsom reskost på vägen,
anmälde sig hos förposterna utanför Ypern, höll kronprinsen i
Lüttich till Ludvig XVIII:s förste adjutant och fullmäktige ett
tal, som började med orden : »Jag vill Bourbonernas sak väl och
jag ensam besitter medlet att betrygga dess seger. De allierade
kunna ingenting göra utan mig, ty Frankrikes folk har förtro-
ende till mig och misstror de allierade.»

Slutligen kom äfven vedergällningens dag för denne martyr
för det »besvärliga sträfvandet efter förbjuden storhet».

Några timmar efter det Paris kapitulerat visade han sig
der åtföljd af M:me Staël och Benjamin Constant. För att icke
skada sin ptetendentroll genom att för tidigt ge den tillkänna,
uppträdde han de första dagarne med den största anspråkslös-
het och hörde sig för hos kejsar Alexanders förtrogna innan
han vände sig till honom sjelf. Bland dessa befann sig kejsa-
rens adjutant, den korsikanske generalen, grefve Pozzo di Borgo,
hvilken var ovanligt hemmastadd med de franska förhållandena
och dessutom Bonapartes dödsfiende. Med honom föranstaltade
kronprinsen en middag, under hvilken han i förtroende ryckte
fram med frågan om de allierade redan träffat något beslut rö-
rande Frankrikes framtid. »På hedersord, min prins, man är i
stor förlägenhet deröfver, sade den slipade korsikanaren, och
jag tror att några råd af ers höghet, som så noga känner lan-
det, skulle komma väl till pass. Hvad anser ni att makterna
borde göra? Hvilken chef kan man gifva en nation, som är så
svår att regera? — Är valet då ännu fritt? frågade Bernadotte.
Det bör ni veta. — Ja, ännu är det nästan fritt trots alla be-
stormningar af huset Bourbon. — Jag tycker, herr grefve, att
denna familj blifvit ganska främmande här; hvad Frankrike
framförallt behöfver är ett franskt öfverhufvud, som inte har
orsak att klandra revolutionen. — Det är intet tvifvel under-
309

kastadt. — Det behöfver en man som äfven har tillräckliga
militäriska kunskaper. — Alldeles min tanke, ers höghet. —
En man, som förstår sig pä den stora förvaltningen, som hand-
haft Europas intressen. — Det är sant, min prins, det är sant!
Fortsätt, jag ber. — En man slutligen som suveränerna redan
lärt sig att värdera och hvars karaktär är en borgen för modera-
tion, trohet och pålitlighet. — Välan, min prins, hvad jag haft
äran att få höra af er, det har jag tagit mig friheten att säga
och att skrifva. Jag har gjort mera; jag har vågat ge anvisning
på den person, åt hvilken man enligt min tanke borde anförtro
vårt gemensamma, gamla fäderneslands öden.» Vid dessa ord
kastade Pozzo en vördnadsfull blick på Bernadotte, som döljande
sin glädje, med ett leende sade: »Vore det närgånget att fråga
hvilken personlighet ni med er erfarenhet utsett? —- Ers hög-
het har redan gissat det, det kan jag slå vad. — Jag kunde
dock misstaga mig; herr grefve, jag ber, nämn den som har er
röst. — Ni begär det, min prins. Välan det är jag, ja jag,
jag är fransman, militär, jag känner till förvaltningen, jag är
förtrogen med Europas intressen och vän med nästan alla suverä-
ner. Är det inte de vilkor ers höghet fordrar?» Ursinnig
sprang Bernadotte upp från bordet och skyndade ut. Att en
hofherre, som ingenting var utan Alexanders gunst tillät sig ett
sådant hånande af hans allbekanta älsklingsplan, bevisade att hans
spel var utan räddning förloradt. Dagen efter grefvens af Artois
intåg försvann han från Paris. Men när Ludvig XVIII i Com-
piègne mönstrade de ifrigaste af sina trogne, då var kronprinsen
af Sverige, f. d. marskalk Bernadotte, en af de första som hyl-
lade honom.
Budskap från Volontaire.

i.

Hur (Will-)man gjort sig omöjlig.

Teaterstudie.

Fä teaterchefers tillträde till regeringen hafva helsats med
sä varma uttryck af allmän tillfredsställelse som landssekreteraren
Westins efterträdare. Ända ut i främmande land spred sig
underrättelsen att en verklig fackman satts till styret vid den
kungliga svenska teatern och uppväckte äfven derstädes ett be-
undrande bifall.

Allmän tillfredsställelse torde också komma att helsa denna
fackmans sortie ur direktionskabinettet. Det är endast skada
att mellan begge dessa poler af universell belåtenhet skall ligga
ett så stort centrum missbelåtenhet.

Svikna löften alstra missbelåtenhet. Landet olfrar pengar
på en konstanstalt, som tacksam för denna uppmuntran hvarje
höst sänder ut vackra prospekt, hvaraf det vackraste och bästa
stannar på papperet.

Enkannerligen gäller detta k. stora teaterns dramatiska
repertoir. Är efter år återkomma i prospekterna mästerverk,
som sedan under arbetsårens lopp knappast påtänkas, än mindre
förberedas.

Slår samvetet någon gång vederbörande — sådant kan ju
tänkas — att k. stora teaterns dramatiska arbeten försummas
— så ger man »Askungen». »Det är vigt, om det vore brukligt».

Alldeles ur vanan ha på detta sätt teaterns konstnärer
kommit. Den stora repertoiren har ingen resonans i deras konst-
närskap, den får intet stöd af någon tradition, intet intresse hos
de styrande, ingen håg hos de styrde.
311

Hvilken sorglig skilnad mot 1860-talets förhållanden, då
Fiesco, Timon, Väringarne i Miklagärd, Hamlet, Othello, Orlean-
ska jungfrun, Sardanapalus, Richard II, Egmont och flera in-
och utländska alster af den högre dramatiken der frodades,
vårdade med all den omsorg, bildade menniskor äro skyldiga
namn sådana som Schiller, Shakespeare, Oehlenschläger, Byron,
Goethe m. fl.

Om ingen möjlighet vore att hos den nuvarande genera-
tionen finna material till ett godt återgifvande af den stora reper-
toiren, vore härom intet vidare att säga. Men så är det icke.
»Hexan» visade detta. Att fru Fahlman var en möjlighet, visste
man sedan »Messalina», men att fru Rundberg skulle vara det,
blef en behaglig öfverraskning. Någon gång skall väl försök
göras att arbeta upp k. teatern ur den konstnärliga decadence,
hvari den så småningom sjunkit, och har man då att arbeta
med sådana krafter som dessa begge, synes arbetet icke varda
ödesdigert.

»Hexan» föll, förstås. Den kunde icke annat. Hvad hjelpte
det att den innehöll bländande skatter af kristallrenaste poesi,
när en bibel rifves sönder af hjeltinnan? Grefve Snoilsky var
ändå så förutseende att han modererade detta i sin öfversätt-
ning. Men som han icke kunde moderera hela dramat, så föll
det. Det var oss för starkt, trots våra toleranslagar.

»Hexans» maskulina rolfördelning var fallet värdig. Djerft
var det att gifva fru Rundberg hennes rol, men fru R. såg sig
om efter lämplig instruktion, och rolen lyckades utan direktio-
nens förskyllan eller värdighet.

Att fru Hvasser faktiskt icke längre medverkar vid teatern,
var aldrig så sorgligt kännbart som vid »Hexans» première.
Hvilken rol för henne, just för henne, denna Thalea!

Fru Fahlman var osäker på rolens grepp. Om hon —
helst af fru Hvasser — instruerats i rolen, skulle resultatet
sannerligen blifvit mer än succès d’estime. Hon utvecklade
nämligen också här tusen möjligheter att blifva en utmärkthet
inom den dramatikens höga sfer, deruti hon som Messalina
gjorde en så löftesrikt vacker debut. Men må det ej stanna
dervid!

. Hr Elmlund var sjelfskrifven för hjeltens rol. Hr Palme
fick det ledsamma uppdraget att visa detta. Ater igen en brist
på allt hvad omdöme heter, sådan så att det hviner om det!

Efter »Hexans» fall exerceras k. teaterns eventuela tragi-
ska krafter i Dramatiska Teaterns lif- och hus-pjeser, de tyska
312

farserna. Det är pä det sättet de förberedas för Shakespeare
och Schiller.

Och hr Hillberg, som kunde bli en Georg Dahlqvist, skall
klämmas in i den fransyska böudoirkomediens sfer, af den orsaken
att k. teaterdirektionen blifvit stött pä hr Fredrikson. Före-
taget är lika praktfullt som skälet.

Ej heller fru Håkansson var i lag. Ilon höll på att bli
farlig för den Willmanska hufvudprotogéen. Derför — bort!
Helsingforsboarne tacka.

Fru H. for till Paris att praktiskt assimilera sig med Fran-
cillon. Hon betalade resan sjelf. Icke ens det hjelpte. En
Francillon ur djupet af den Willmanska skolan skulle se dagen.
Så skedde.

Det gick bra. »Om bara tante Hedda fått öfverlefva
detta!» Men icke var det den bästa Francillon, som kunde an-
skaffas på Dramatiska Teatern. Om fru Bosin fått fru Fahl-
mans rol och denna Francillon!

Skulle protegéer nödvändigt visa sina ändtligen gjorda fram-
steg kunde alternation ha egt rum. Då hade pjesen vunnit, om
ock vissa nervösa haturer blifvit altererade.

Ännu en dumhet att belysa: Hvi skulle lilla Antoinette
beröfvas fru Hartman, som der passar utomordentligt väl liksom
i alla Reichemberg-roler? Hvarför skall den stackars flitiga lilla
frk. Sandell släpas genom alla möjliga pjeser och likt hr Palme
gå igen litet öfverallt, än efterträdande fru Bosin, än fru Hart-
man, än fru Lindström, ja, hvem vet?

Det är en oreda och begreppsförvirring i k. teaterns esteti-
ska skötande, som icke kan jemföras med annat än det snygga
ekonomiska tillståndet.	■

Man tager numera på landets första scener upp saker, som
scener af tredje, fjerde rang ratat. Då Dramatiska Teatern
passar för »Pappa Vindtböjel», passar naturligtvis »Askungen»
och »Pehr Svinaherde» Stora Teatern. Une main souille l’autre!

En operascen af rang sysselsätta sig med dekorationspjeser
sådana som »Pehr Svinaherde» ! När kommer turen till »Jorden
rundt» eller »Resan till månen»? Om Offenbachs musik ej
konvenerar, så finnes ju alltid den Hallströmska musan à prendre.

Det hjelper ej att »Pehr Svinaherde» är svenskt fabrikat.
Dess plats är icke på en kgl. operascen, som respekterar sig.

Chäteletsfurierna skulle uthvisslas på Grand Opéra om också
Gounod eller Thomas skrefve accessoir-musiken. Så handla
Dde lättsinniga fransmännen».
313

Nordens fransmän applådera sig svettdrypande ät sådant.
Hvar och en har sin smak, utom dem, som icke ha någon alls.

På tal derom — d. v. s. om k. tcaterstyrelsen — så kan
hvarje fosterländsk konstvän ej annat än önska att den nuva-
rande direktionen — komplett — afgår så snart möjligt blir.

Dess sista arbetsår har utmärkts af ett hopande på hög
af konstvidriga och oförnuftiga tilltag som i samband med den
ekonomiska ruinen hotar att till efterträdaren lemna teatern i
den vildaste villervalla, den fullständigaste upplösning, det red-
lösaste kaos!

Man kan nu med fog fråga: Hvadan detta? Hur har det
kunnat gå så långt?	,

Det är lätt att fråga. Svårare att svara, åtminstone då
man icke heter Willman. (Fast kanske det vore »svårt» då
med.)

Jag tror det långt ifrån var ett misstag att bekläda hr
Willman med direktörsmanteln. Han hade många egenskaper
vid sin tronbestigning af hvilka man med största skäl künde
hoppas på en ärorik och — lång regeringstid. Men olyckan
var att han icke lemnades ensam. Jag vill ej här vidare be-
röra ett tillräckligt ofta förut berördt faktum, huru de kungliga
teatrarne flera år »i sjelfva verket» om ock ej i sjelfva verket
styrdes af en teaterchefen privatim mycket närstäld person, som
till och med en sommar, då hon bodde ute på Himmelsön i
södra skärgården, lär ha fått mottaga ett utrikes bref med utan-
skrift: Frau Directrice der königlichen Oper N. N.

Utom detta inflytande har det funnits mångfaldiga andra.
Det inflytande som de k. teatrarnes nuvarande och förre Om-
budsmänner fått öfva, t. ex. hr Grandinsons andel i k. teater-
decadencen vill jag af barmhertighet ej beröra, men den trägne
posse-translatorn hr O. Wijkander kan jag ej underlåta att fram-
häfva som ett gediget exempel på förkastligt sidoinflytandes då-
liga verkningar på teaterrepertoiren. Den Willmanska elevskolans
anspråk och önskningar hafva ock bidragit att öka eländet,
emedan deras böner blifvit af vederbörande hörda, öfver allt
hvad de kunnat hoppas eller tänka. Och de aktörer som för-
olyckas bli regissörer och instruktörer för de andre. C’est
exquis.

Hr Fredrikson har ej fått många ord med i laget. I vissa (ej
visa) embetsskrifvelser — à quatre mains af hrr Willman och G ran-
dinson — har hr Fredrikson fått mer än en stadig pik för sina
intendentsantecedentia. Bort med hr Fredriksons favoriter, de
314

franska dramaturgerne ! Fram med deras misslyckade efterapare,
Blumenthal, Kneisel m. m. m. m.! Nu skall hr F. få se på
annat. Nu skall han tvingas spela tysk komedi, den parisarn.
Utgången känner den applåderande allmänheten. Hr F. blef
utledsen på sina stereotypa franska resonörer, nu då han tvin-
gades agera deras bleka kopior, han blef karaktersskådespelaren
quand même, och uppträdde som sådan med glänsande framgång
i värderika alster af skandinavisk literatur.

Det yar så att k. teaterstyrelsen blef »både glad och för-
lägen».

August Lindberg, som införde dörrar med lås på Dram.
Teatern, blef snart utsläpt genom de dörrarna. Han ryckte upp
de Willmanska eleverna så att vederbörande ej kände igen sina
hjernors verk. Han vågade ändra, förbättra, tillägga, och han
blef applåderad genom elevernas framgångar. Adjö!

Hr Hjertstedt kom i stället. Om han gjort något mer än
tagit bort de Lindbergska låsen på dörrarna, känner jag ej.

' Hr Christiernson är hans pendant på Stora Teatern. Han
skall allting bestyra, lära barnen att två och två — det är fem
o. s. v. Hur ofta får icke udda vara jemnt under hans regis-
sörsskap. Men han har också så många jern i elden. Han
skall , sitta i hög toppmössa på operaparkett och tuta i talrör
inåt scenen, han skall lära fru Fahlman att Thalea i »Hexan»
bör ha samma tonfall som Cyprienne i »Divorçons» trots fruns
protester, han skall skrifva eller arrangera ord till herrar Jansons,
Grabows, Brolins dekorationer och författa pjeser, i original,
som skola göra fiasko, på Dramatiska Teatern m. m.

Hvar menniska, hr Wijkander också, får nu lära sig att
en intendentsplats icke är någon sinekur.

Hr Willman har »öfverinseende öfver det hela». Godmodig
och fryntlig, har hans godmodighet missledts till svaghet och
efterlåtenhet, och hans fryntlighet har farit illa under hans rege-
ringsår. Den urbanaste teaterchef måste dock tappa tålamod
och — koncepter, när en fru Hvasser vill remplacera en fru
Lindström i ett arbete af den store Ibsen, Ibsen, tänk blott!
Hvad skulle Ibsen tänka om en sådan uppenbar ringaktning!
Nej fort ned i bläckhornet och fram med en ukas till fru Hvasser
att veta hvad hennes frid tillhörer.

Och hr Fredrikson,. denne teaterstyrels.ens olycksalige Daniel
Hejre. Bara han småler à la Dumas, eller rycker på axeln à
la Sardou, så är det ju så att man kan bli alldeles — — —
315

Nu är han i Göteborg, som väl är, den misshaglige. Hr
Personne får nu ha vänligheten göra en paus i sitt Hedinöri
och återgå till sin »premier amour» : Fredriksons-kulten. Och
hr Hillberg får hjelpa till. Det är en så skön ursäkt att man
försummar det stora dramat vid Gustaf Adolfs torg. Baron de
Tourbières i Lady Tartuffe gjorde början, nu är gärdet uppgifvet
för alla de Fredriksonska baronerna, vicomterne, hertigarne,
markiserne.

Hr Fredrikson skall göras omöjlig för Stockholm. Han
skall aldrig mer våga titta ut genom sina fönster på Arsenals-
gatan eller äta en biff på Operakällaren. De förbigående skola
korsa sig vid hans anblick och kyparne skola icke höra honom.

Stackars herr — Willman!

IL .

Musikalisk revy.

K. Stora Teaterns nyhet: Pehr Svinaherde. Repriser: Lohengrin,
Regimentets dotter, Friskytten, — Vasateatern: Don Cesar. — K.
Musikaliska Akademien: Filharmoniska Sällskapets Gadefest. — Tyska
kyrkan : Den heliga Cecilia-föreningens debut.

Kgl. Stora Teaterns nyhet »Pehr Svinaherde» hör icke till
konstverkens antal, hvadan man i en musikrevy ej har mycket
att säga derom.

Texten till detta »sagospel» är en skäligen klumpigt verk-
stäld uppblåsning af det magra köttet i en liten dansk saga, nätt
och näpen som saga, men alldeles otillräcklig som ämne för ett
helaftonsspektakel.

Till denna librett har professor Hallström satt en musik,
som ifall orkestreringen är af honom sjelf, i denna väg öfver-
träffar alla hans förra sceniska verk. Så fint, nätt och lätt är
orkestern behandlad.

Men i öfrigt finnés föga att framhäfva. Det är mestadels
bestäld tablåmusik, rutineradt gjord,, men gjord.

Lika litet som i »Den bergtagna» finnes här någon demo-
nisk trollton. Hr Christiernsons arrangementer i 2:dra akten
behöfde dock mer än väl stödet af något sådant, liksom barnen
316

af regissörfantasien, baronens och bondparet, snart sagdt bön-
falla om glad och naturfrisk musikalisk komik.

Sammalunda sakna finalerna — sit venia verbo — fina-
lerna dramatisk accent. Man märker nog vissa rytmiska an-
strängningar ditåt, men man märker ock att de stranda.

I några lyriskt smekande och melodiöst flytande vokal-
nummer är att söka musikens förtjenst.

»Operan» är mycket lätt att framställa. Också lyckas hr
Linden som Pehr svinaherde obegripligt mycket bättre än i »Don
Juan», utan att dock kunna sägas vara helt lyckad, i första
aktens sånger t. ex. Fröken Klemming går väl ej till odödlig-
heten genom att sjunga och spela partier af Prinsessans art. Hon
gick emellertid utmärkt väl i land dermed och sorgligt hade
det varit eljest. Hr Lundquist har roat sig och allmänheten
under julen med att uppträda i ett slags motstycke till Mossul,
konung af Goa i Adams ökända operett. Mutatis mutandis,
det roade ofta Gustave Doré att rita karrikatyrer, men icke
mins man honom för den anledningen.

Birolerna fyllas af^ hr Ohlson, (ru Strandberg d. y. —
begge högst lyckade — hr Lindblad, samt — förvånande att
säga! — fröken Almati, som kastas hit och dit likt en redlös
liten spån på villande våg mellan alla möjliga repertoirbrancher.
Frök. Karlsohn, som passar här, skulle af den anledningen
naturligtvis sparas till Normas Adalgisa, der hon alls icke är
på sin plats. Det är så präktigt i stil med den nuvarande
regimens luminösa anordningar.

Den dekorativa utstyrselns herrligheter jemte det lättlöpande
utförandet gör måhända »Pehr Svinaherde» till en kassapjes.

Och som den i alla fall icke tillhör 1’école Offenbach må
k. teaterstyrelsen ha den i fred. Vi gratulera. Konsten tyckes
ej mer stå till att rädda inom k. Operans murar, må då
kassan sauveras åtminstone!

Den 19 december hörde jag »Lohengrin».

Det var just en skön julklapp åt Stockholms musikmenni-
skor, de arme Wagneristerne i synnerhet!

Hvems felet var att styra ut titelrolen med hr Lundmark,
känner jag ej. Jag tror dock snarare de styrandes än den
styrdes.
317

Hr Lundmark säges ju ej ha kunnat Lohengrin vid sin
hemkomst utan fått lof att plugga in den lexan med iltågsfart
att bli färdig till den oförgätliga 19 december.

Vid generalrepetitionen gick det likvisst ganska bra för
den unge konstadepten. Men vid representationen vände sig
bladet.

Hr L. blef 5 gånger inropad efter operans slut. Om han
sätter värde på detta slags kurragömma var det ju en belöning
för hans nit, flit etcetera.

Jag är ingen yrkes-Wagnerist, men det hindrar mig ej att
finna Lohengrins parti höra till de s. k. belöningspartierna, icke
för nit, flit etc, utan för glänsande framsteg, framstående natur-
lig begåfning, äkta konst med ett ord.

Det är nästan grymt att låta en elev svigta under sådana
bördor som denna, en löftesrik elev, i synnerhet. Ty hr L.
saknar ej godt konstnärsgry. Visserligen svär hans yttre emot
hjeltepartier, men hans stämma kan med tiden säkerligen göra
nytta i sådana. Mellanregistret bjöd nu på ganska genuina hjelte-
tenor-toner, ehuru ljus och skugga i dessa toners bildning före-
föllo oss ej riktigt praktiskt anbragta. Det kan dock vara en
smaksak. Deremot kan ej tu tal vara om höj dregistrets behof
af stark tränering. Förvånande att professorn i Wien ej tagit
reda på detta röstregister bättre. Naturhinder tror jag knappast
föreligga.

Mera naturlig känsla än hos hr Ödmans Lohengrin fanns
understundom hos efterträdaren. Och i dramatiskt hänseende
gaf hr Lundmark visst ej brölloppsscenen sämre än den förre,
tvärtom. Beklagligtvis förhöll det sig med sången rakt tvärtom.
C-dursariosot öfverstiger ännu totalt hr L:s sångkonst. Här
saknades företrädaren, äfvenså i Graal-recitationen, ett af hr Ö:s
lyckligaste moment. I tonens volym var hr Ö. svagare och
dessutom i omedelbar natur. Rutin och ledig skola fick ersätta
detta. Hjelteskick egde ingendera, hjeltetimbre delvis endast hr
Lundmark. I föredragets konst står naturligtvis den äldre konst-
nären tillsvidare framom, ehuru med hans mindre röstvolym det
ofta lät som »huggna toner». Hr L. bör söka tillegna sig en
alltigenom öppen och klar tonbildning, söka genom trägna porta-
mento-öfningar vinna fasthet åt sin sång och kläm åt sina
recitativ genom — men jag glömmer att dessa spalter icke äro
någon handbok i »konsten att på 24 timmar bli hjeltetenor»
eller dylikt.
318

Som lärospån betraktad, var emellertid hr L:s Lohengrin
långt ifrån nedslående.

Litet längre avancerad är onekligen fröken Klemming. Icke
är hon tillnärmelsevis färdig för Elsas och Agathas partier der
k. teaterstyrelsen låter henne oupphörligt visa sin otillräcklighet.
Men hvad hon icke är, kan hon bli.

Af Elsa gjorde hon som frk. Ek först, hon fick Elsa, en
stillfärdig, hardt när redlös drömmerska. I första akten log
derför lyckan emot henne. Drömmen gafs t. o. m. öfverraskande
bra och i alla hänseenden fullt riktigt. Men i andra akten sak-
nädes Ek och i tredje Grabow, i sluttablän återigen Ek, som
der med tiden hade blifvit allt bättre och bättre. Liksom Lo-
hengrin sjönk Elsa för hvar akt. Det är också orimligt att
genast låta unga operanoviser uppträda i partier, som böra hål-
las i helgd för sin egen skull. Första rangens partier åt sån-
gerskor af rang ! Hvar gifvas Elsa och Lohengrin åt debutan-
ter på nitton och tjugu år? I Stockholm, ej i Abdera!

Ortrud är onekligen ett parti som bättre anstår fröken
Almati än »Lisa bondpiga.» Än så länge kan den unga sån-
gerskan visserligen långt ifrån sägas beherska partiet, men som
detta endast lyckas den utomordentliga, mognade talangen och
frk. A. ännu räknar få tjensteår, är det ej omöjligt att detta
kan komma. I röstens volym är hon underlägsen företräder-
skan, frk. Vellander, som hon dock öfverträffar i tonens väl-
ljud. Ett moment der hon lät sig hänföras af uppgiften var
Ortruds invokation till ondskans makter i andra aktens början,
en verkligen präktig detalj, som också omedelbart fick sin belö-
ning — från höjden.

1 dramatik tycktes frk. A. ej ha fått tid att så sätta sig
in i sin rol som hon annars brukar. Frk. Vellander qvarstod
här ofördunklad. Om också det sirénlika i Ortruds skaplynne
något lyckligare betonades af den förra, så gaf frk. V. af samt-
liga andra ingredienser en långt klarare och skarpare hållen
teckning. Frk. A. framstod här förvånande kall och .ointres-
serad. Sitt intresse tycktes frk. A. rent af spara till inrop-
ningarne, då hon förefaller ganska liflig och intresserad. Glöm-
mas må ej den artighet, frk. A. visade publiken att efter l:sta
akten, der hon knapt sjunger en ton solo, oupphörligt visa sig,
nigande och småleende, liksom efter sista aktens slut, der hon
ej häller har särdeles mycket att beställa, hvarvid hon sålunda
i det längsta låter publiken skåda den skinande röda sammets-
319

kjol, hvari hon går omkring och sörjer sin ihjelstuckne herre
och man.

Hr Nygren behöfver allt låta polera sin röst för att den
skall taga sig ut i så fordrande partier som konungens hos oss
likvisst som det tyckes mig bra nog förkortade. En kung skall
dertill se ut som en kung, och derför tveka vi ej att till hr
N:s betänkande rekommendera den gamla exercisregeln: bröstet
ut och — — —!

Det bästa till sist: hr Lundquist, Telramund, för hvilken
vi ännu en gång ha den äran att förnya vår kompliment.

En obehaglig öfverraskning var det sätt, hvarpå körerna
gingo. Sådant har jag aldrig förr hört i denna opera här i
staden och — ej annorstädes heller. Man må tacka hr Nord-
quists présence d’esprit att icke alltsammans emellanåt sprack
midt itu.	. '

Det var hvarken vackert att se eller höra. Som en di-
version i den förargelse, som dervid intog musikvännen, må be-
traktas början af andra finalen, de pipares piperi. Allmän mun-
terhet susade också dervid genom den så när som på 4:de ra-
den (musikmenniskornas rad!) fullsatta salongen. Tu-tu-to-l-aj! —
littan-aj !-lej !

Sedan fick man höra orsaken. De pipare hade glömt sina
noter hemma, de pepo på fri hand, efter gehör, förmodligen.

O ordning, du är stor hos »Patriis musis»!

*	*

*

Innan jag lemnar denna Lohengrinsframställning ännu ett
par ord!

Från ett visst håll (filharmoniska Sällskapet?) har man
velat göra troligt att orsaken till körernas mindre lyckade ut-
förande i ett par nyrepriserade operor är att finna i korstatens
alltför trägna tjenstgöring i Musikföreningen.

Ar det så, så är det galet, det är visst och sannt.

Precis lika galet som om kören uttröttades af — filharmo-
niska Sällskapet.

*	*

*

Fru- Edling är en mycket täck, glad och lustig Regimen-
tets dotter, utan att dock tillgodogöra sig rolens alla pointer.
I de seriösa momenten verkar hon minst tilldragande. Hon gör
320

också för litet af den rörande f-moll-finalen, som äfven i sceniskt
hänseende kunde arrangeras vackrare. Något ystrare abandon
kunde fru E. nog också inlägga i piano- och pino-scenen.

Angående sångrolens farlighet för stämman är förut taladt
i dessa revyer. Fru E:s a och b i höjden klinga ock pressadt.

Hr Lindblad är ganska bra som Tonio. Litet mindre fjä-
derlätt än unge Bratbost, som på scenen rörde sig med militä-
risk fermeté. Vackrare också, påstodo damer, som jag kände.
Fetare, tyckte jag, men magrare i höjden — tonhöjden. Hvar-
för togo icke vederbörande bort höga C i sångrolen, då hr L.
der var tvungen att anlita en falsett, som täflade med hr Dahl-
grens i prydlig komik.

D. v. s. hr Dahlgren som Hortensius, hvars Markisinna
fortfarande har lyckan utföras af fru Strandberg d. ä., som i
sina små kupletter, trots röstens vakanser, visade nutidens subrett-
sångerskor hur en kuplett bör sjungas, tydligt, nätt, lätt och
rätt. Fru S:s spel hela vägen är af yppersta efiFekt och med
äkta konstnärlig fin takt förstår hon att i slutscenen vinna åskå-
darnes sympati för den aristokratiska fjollan genom att låta mo-
derskänslorna besegra det bornerade högmodet. Man skrattar
icke längre åt den tillspökade gumman, man förstår att hon
bringar ett påkostande offer, då hon sviker sina högaristokrati-
ska principer, och man röres af den strålande glädje, som lyser
upp den gamla damen, då hon står der ensam, öfvergifven af
sina förnäma anhöriga, men öfverlycklig tryckande sin dotter
till sitt bröst, Regimentets dotter, som hon gifter med en f. d.
bonde.

Hr Janzon är nu som förr en ypperlig Sulpiz Pingot och
hr Malmsjö röner nu som förr i korporalens rol stor sympati
hos de unga damerna, af hvilka en genast skaffade sig hr M:s
porträtt, men finnande att soldatmössan fattades på det civila kor-
tet, blef hon ledsen. Rolen är kort: det gäller att några mi-
nuter stå och se bra ut.

Aok, att alla partier icke fordrade mer af k. operans ung-
domar!

* * *

K. operans sätt att arbeta under nuvarande regime är onek-
ligen litet kostligt. Bäst inöfningen på en opera är påbörjad,
vips ! läggs arbetet ner och man begynner på en ny, som kanske
i sin tur petas för en tredje. Det ser verkligen ut som det
skulle kosta på alldeles ofantligt att få fram Alphyddan, en så
liten opera på tre personer, deribland naturligtvis hr Lindblad,
som lik hr Palme vid dramatiska afdelningen tycks vara oum-
bärlig för hvar ny eller nyrepriserad pjes. Hur bar sig k. tea-
tern åt innan den fick hr Palme, frågade härom lördagen den
spjufvern Nisse, och hr Lindblad sedan, tillägga vi. Han skall
med i Grisarts nya operett, han skall med i Alphyddan, i Pe-
gimentcts dotter, i Pehr, i Andorradalen. Sitter hr Stenfelt
som prins Leopold i Judinnan ännu i fängelse? Hvarför enga-
gera och reengagera en sådan fil s. k. tenorer, då man bergar
sig så bra med hr Lindblad. Ännu en sak: Hvart i Herrans
namn ha Mästersångarne tagit vägen? Skall den operan öka an-
talet af dyrbara lik, som tynger på den nuvarande regimens
estetiska samvete — nej, nej, jag menar utgiftskonto, ty este-
tik —

Om jag haft äran vara presenterad för hr lektor Personne
— skulle jag ha gjort honom min visit här om dagen och bedt
honom med all sin myndighet anställa åtal mot k. teaterdirek-
tionen för skändligt vanhelgande af sabbaten och lika skändligt
våldförande af de skolungdomars uppspirande musikaliska sinnen,
som begagnade sig af sin lofdag att åhöra ett verkligt tonernas
sabbatsverk, Webers gudomlige »Friskytt».

Som bevis för mina beskyllni-pgar och hufvudargument i
hr* lektorns eventuela åtal skulle jag endast dragit fram —
affischen.

Sunt odiosa nomina, heter det, och denna gång voro de
verkligen odiosa med besked.	.

En fråga: hvarför hade man skilt don unge tenorsångar
Andersson från den mansqvartett, der han passar så bra, hvar-
för lät man icke de andra tre herrarne följa med, så att man
omsider fått en Max, som i qvantiten ersatt hvad som brast i
qvalitet. Hvarför icke sätta Max’ parti för mansqvartett, så
att man åtminstone fått höra partiet? Och säkerligen hade det
blifvit-wå^o# lif i frk. Å'l,e.')irmin(/s kalla Agatha, om hon efter
sin stora aria, fått se fyra Maxar träda in i stället för en?
Då hade det ej blifvit så lätt för de begge kusinerna att sjunga
omkull den stackars Max, då han nu framträdde hom/)lett?

Hr lektor Personne invänder kanske härvid att det inte
är passande att Agatha i skolungdomens åsyn består sig med
fyra Maxar på en gång.

Ur Dagens Krönika. VIII. 3.	'	21
322

Nåväl, jag fattar denna pietet för de ungas känslor.

Herrarne i qvartetten måste tänka på någon utväg.

Utväg! Ja, der ha vi det, tre af herrarne gå ut, stå i
kulissen och sekundera den som står på scenen.

Men hvem skall stå på scenen? Då alla sjunga Max,
måste alla ha lika rätt dertill. För att ingen mannamån skall
begås, må då operans fyra tablåer fördelas mellan de fyra
herrarne helst genom lottning, så att endast ödet afgör hvem
af dem skall bli utskrattad af bondfolket eller kär i Agatha
eller förhexad af Kasper eller utskämd inför fursten och allt
folket.

Hr lektor Personne invänder kanske ånyo att det icke kan
vara uppbyggande för skolungdomen att se huruledes Agatha
har fyra älskare, den ene efter den andre, lika litet eller än
mindre än att se dem i quatuor.

Kors, jag märker det är kinkigt vara teaterdirektör. Ah,
en idé! Ingen enda af herrar qvartettister skall vara på sce-
nen. En vacker statist skall göra det höger och venster om,
det armar uppåt-utåt-bakåt och nedåt sträck, som tillkom-
mer Max och denne statist skall oeftergifligt — i all morals
och värdighets och skolungdoms och hr lektor Personnes namn
— oeftergifligt vara densamme i alla fyra tablåerna.

Dixi et salvavi.

Men det var ej blott förledd skolungdom, som bevistade
denna minnesvärda representation. Det var också en tysk mu-
siker, som helsande på slägtingar i Sverige med dessa besökte
vår opera. Slägtingarne voro föga musikaliska, men tysken dess
mer. Han strålade af belåtenhet och ansåg det nästan som en
speciel artighet mot honom af himlen (k. teaterstyrelsen!) att
hans »göttlicher Freischütz» denna afton uppfördes.

— Ah — Freischütz — endast kunna vara ferste Sanger
und Sängerinnen, oder wie?

— Ja, hm jaha, vi gå så sällan på Operan, men det tro
vi nog.

— Aha, dieser Ottokar vara ferste baryton ist ohne Zweifel.
Hr Torslow vara eder Don Juan, Telramund, fliegender Hollän-
der, Pizarro?

— Pi — Pi — ja, hr Torslow, ja, vi tro nog det.

— Ein Debutirender in Max, ah en stjern som gå upp?
323

— Stjerna heter det på svenska.

—r. Ah, en svensk tenorstjerna, denn. Und Kasper —
erster tiefer Bass, grosses tragisches Talent, nicht wahr? Ein
Bertram, Rocco, Marcel.	,

— Rock — Marcel — ja vi tro nog det (sakta sins
emellan) ja men hörru du, va’ det inte Pelle Janzon, som va’
en sån lifvad taskspelare i »Diamantblomman»?

— Agatchen! Theures Mädchen! Das wara då Jenny
Lind dieser Zeit. Ich gratulire mich. Klcm — Klemming
dieser Name doch icke vara europeischer.

■—• Klem — Klemming (sakta) hörru du, har du hört
nån ann än hvita bibliotekarien heta Klemming? —

— Und die kleine Anna. Premier-Soubrette. Reizend,
ohne Zweifel. Kurz: alle die grossen Talente der schwedischen
Opera. Welche’ G-lück! Sch, sch. Nun beginnt die Ouverture.
Sch. Ah, bravo. Sch. Nun wollen wir unvergessliche Augen-
blicke haben. Sch. Seh. Sch.!

Med anspråk på tillförlitlighet säges att teaterstyrelsen
påtänker flera repriser af klassiska mästerverk i enahanda allena-
stående utstyrsel:

Don Juan. Don Juan — hr Lundquist. Ottavio — hr
Dahlgren, Leporello — hr Rundberg, Guvernören — hr Brö-
derman, Elvira — fru C. Strandberg, Anna — frk. Karlsohn,
Zerlina — (öfverraskning, anonym tills vidare — man hviskar
om att direktionen ligger i underhandlingar med någon af de
qvarlefvande storheterna från »Jennys» tid, men ännu är intet
med säkerhet kändt).

Trollflöjten. Dervid lär det pikanta skola ega rhm att hrr
Strandberg och Strömberg byta partier, ombyte förnöjer; basi-
sten — Tamino, tenoren — Sarastro; frk. Almati, hvars drott-
ningvärdighet i Den bergtagna rönte så stort bifall, blir sjelf-
skrifven Nattens Drottning, fru Östberg återgår till sin Papa-
gena, och frk. Riego, känd för sitt utmärkta patos, blir den
svartsjuke Monostatos. Man hoppas på fullt hus genom dubbelt
förköp.

I yttersta hemlighet till sist. Den sista Jenny Lind-festen,
som lär bli den 23 Juni, då spelåret afslutas, lär upptaga till
Jennys ära — oss emellan, tyst! tyst! — »Kärleksdrycken» i
324

samma uppsättning som då Lind var Adina: Nemorino — hr
Günther, Gianetta — frk. Fundin, Belcor — hr Dannström,
Dulcamara — notarien Kinmanson, i brist på fader Lars, som
antagligen har förhinder. Och till allra sist — Adina (Jennys
parti) skall sjungas af en ung flicka, som k. teaterstyrelsen nu
letar efter allt hvad den kan. Hon bör heta Jenny i dop- och
Lind i till-namn, mera lär inte bchöfvas. Hr Goldschmidt med
familj lär till denna festlighet skola inviteras.

Vascdeaterns »Don Cesar» gör hvarken heder åt teaterns
styrelse eller teaterns — publik. Allt hvad man får i denna
konstprodukt är ur andra eller tredje hand.

Hr Walter annonseras som librettons upphof (»efter en
fransk idé»). Parentesen är dock det vigtigaste och hr Walter
borde snarare stå inom parentes eller ännu hellre i — skam-
vrån. Ty värre här väl sällan en operettfabrikör gått åt sin
»idé» än hr, Walter Dennerys fängslande dram »Don Cesar de
Bazano». Scenerna äro ryckta hit och dit, karaktererna groft
öfvermålade, de karrikerade ytterligare chargerade ända till
leda och — roligare blir det hela visst icke deraf.

Hr Dellingers musik till denna nästan oförskämda ragout
på ett godt material är hr Walter värdig. Det är ett kaos af
krampaktiga försök att vara spirituel, glad och pikant, som
jemmerligen misslyckas. De vulgära melodierna ha icke ens
det salt, som gör några af Suppéska eller Offenbachska skolans
slagdängor uppfriskande och dansanta, »stundom ebb; stundom
flod» är det mest lyckade i den vägen, annars är det — stän-
dig ebb.

I en nutida operett saknas aldrig nummer med större
anspråk. Sådana finnas också här, de flesta tråkiga, långdragna,
de bättre tjufgods.

Operettens succès på Vasateatern beror väl på utförandet,
som hvad röstmaterialet beträffar är hardt när allenastående för
en sekundteater.

Det genuina operettföredraget besittes väl ej af fler än frö-
ken Pettersson, som dock i Pueblos parti ej har mycket att
göra af.

Jag skulle nästan tro att Jules Massenets »Don Cesar»
med sin mer operamessiga hållning passat bättre för teaterns
förmågor. Frk. Pettersson skulle der i Lazarillos vackra rol
säkert fått ett triumfparti. Nu har hon blott några medel-
måttiga kupletter, der hon viker sig fyrdubbel att få någon
variation. Men hur hon fäktar med armarne och hoppar med
425

sina röda och hvita välskapade ben, så klappar publiken oupp
hörligt fram henne ur det röda purpurförhänget framför altanen,
om också applåderna mindre gälla frk. P. i denna rol än hen-
nes älskvärda talang i allmänhet. »Oss flickor emellan» skulle
jag vänligast vilja råda frk. P. att ej anbringa le rouge så nära
näsan, som ej stor i sig sjelf då blir för liten. Kristina Nil-
son sminkar sig illa, frk. Pettersson bör söka likna henne i
något annat.

Hr Kloed—Don Cesar—påminner i sitt föredrag af entré-
arian och ännu mer brindisin till den grad om frk. Pettersson
i sådana moment, att — hr Kloed ej kan undgå vinna derpå.
Han tyckes ny helt och hållet som aktör, lefvande frisk och
rörlig, långt olik de tråkiga framställningar, han på Nya Tea-
tern gjort sig saker till. Om detta får tillskrifvas några lek-
tioner i dramatik, kan man ej undgå att lyckönska så väl elev
som läraren eller — lärarinnan.

Hr Hagmans tenor är vida att föredraga framför hr Kloeds.
Nu var också hr K. illa disponerad den dag jag hörde honom,
hvadan mellanregistet var svårligen fult. Vi komplimentera hans

présence d esprit att plötsligt släppa en lång hög
det höll på att bli — kukkeliku!

Men hr H. sjunger ännu ej så ledigt som
— detta kan komma. Rösten tycks ega både
ljud och heroisk timbre — detta vore något

ton, just som

hr K. Dock
smekande väl-
för vår Stora

Opera, som allt sedan Rabatts dagar måst nöja sig med hr Öd-
mans lyriska tenor och hr Sellmans dramatiska talang. Måtte
ej hr H. förstöra sin stämma genom att för länge dag från
dag idisla operetter af sådan underhaltig art som »Don Cesar» !

Hr Johanson var en ny bekantskap, en barytonstämma med
kraft och behag, också värd ett bättre öde än att släpa på den
anskrämliga teaterbofven i denna operett. En blifvande Mefisto
i Boitos opera döljer sig kanske under don Fernandez'1 spanska
kappa. Dramatisk fallenhet tycks också föreligga.

Fru Grunder sjöng ypperligt Mari tanas entré-visa, en föga
originell men rätt anslående bit; för öfrigt var partiet under

hennes värdighet som sångerska, liksom i
— öfver hennes färdighet.

Nåja, det är då ej heller så godt
dramatisk liflighet på en sådan cigarrlåda

dramatiskt hänseende

att utveckla sâ»stor
som Vasateaterns allt

för lilla scen. Under den ofvannämnda visan t. ex., der ju fru
G. gestikulerade med armar och händer ganska träget, var jag
så rädd hon skulle slå till någon af folkmassan (7 personer!)
326

— kungen sjelf stod ju »på afstånd» — (— l/2 aln!). Och när
man till på köpet ej 'precis är någon elfva, så blir det ännu
värre.

Vådligt var aet ock att se två så stora menskor som arki-
varien och hans fru på en så liten altan på ett så litet hus !

Fru Bergström — fru arkivariuskan — kunde ej göra
det omöjliga, d. v. s. få någonting af så idiotiska kupletter som
dessa »en liten man — ta ta ta tam — en liten man — ta

ta ta tam —» -

Sak samma hr Paulson, som fått en ännu mera tråkig rol,
ehuru ämnad att vara pjesens komiska ljus. »Chimère»!

Den »musikaliske soldaten» förtjenar mention honorable
för sin apparition, som var bland det jemförelsevis roligare midt
upp i all denna tråkighet.

Orkestern spelade denna gång ej så bra som vanligt. Möj-
ligtvis hade operettens otäcka orkestrering något samband der-
med. Dock borde den dominerande rol, som komponisten i sin
dumhet gifvit bastrumman, väl snarare ha modifierats än ännu
ytterligare framhäfvas. Man kan ju bli döf, om man råkar sitta
ditåt, och sedan operetten slutat är detta ej roligt för »åhöraren».

Ej roligt hafva heller de »åskådare» som sitta på vissa
ställen på sidoparkettplatserna. Ej mindre än 4 pelare afdela
på somliga ställen utsigten åt scenen, på flera är det 8, på några
2. Ett par platser äro placerade nästan alldeles framför tjocka
pelare, och som dessa ej äro transparenta så, — — —

Nog är det väl ett* fattigdomsbevis för en arkitekt att be-
höfva ställa så mycket pelare i en teatersalong, särdeles så
oformligt lång som Vasateaterns. Och då minspelet och gestikula-
tionen i teaterns repertoir spela en så förherskande rol — nog
är det fånigt att sätta stolar så långt bort som mellan entré-
dörrarna. De närmast scenen varande platserna på schagg-
sofforna äro också särdeles roliga att sitta på. Man ser der-
ifrån de spelandes näsor, om dessa äro tillräckligt långa.

Och vet man på förhand ej af platsens märkliga belägen-
het — och det gör naturligtvis ej en normal spektatör, som
köper biljetten — då illustreras platsen sjelf af — lång näsa.

Ännu längre blir den se’n man väl tråkat till slut med
denne »Don Cesar de Bazano». Puh!

*
Filkarmoniska Sällskapet gaf fjolårets sista mera betydande
konsert: Gädefest.

Det nära nog intressantaste vid denna konsert var dock
icke det goda sällskapet sjelft, utan dess biträde-—Gellrichska
kapellet, en ny konsertorkester, hvars prestationer på det ange-
nämaste öfverraskade genom intelligent och fint vårdadt spel,
styrka och behag i väl afvägd blandning. Jag tvekar icke att
säga rent ut att k. hofkapellet, dess ledare isynnerhet, har ett
och annat att lära af denna orkester; den första på länge som
kan nämnas vårt i mycket excellenta hofkapells värdige rival.

Programmet bjöd på idel gamla bekanta. Den s. k. Ham-
let-ouverturen erinra vi oss från en af de första konserterna i
Nya Musik-akademien, gifven af konsertmästaren Hagemeister
och bl. a. upptagande Max Bruchs »Frithiof». Det var då k.
hofkapellet som framförde denna ouvertur, som också nu hade
.att glädja sig åt en särdeles präktig tolkning. Den »efterklaug
från Ossian» som i denna ouvertur förmäler sig med den hos
Gade aldrig hvjlande »efterklangen från Mendelssohn», gör detta
arbete till ett rätt omvexlande stycke, hvars olika motiv dock
ingalunda ega musikalisk innebörd af mer fjettrande art. Det
är rätt vackert och mycket omsorgsfullt men lemnar icke stor
behållning; någon Hamlet-stämning allra minst, så vida icke sorg-
marschmotivet skall räknas dit, ett motiv, som dock passar in
på snart sagdt hvilket sorgespel som helst.

I Gades »Novelletter» stod det nya kapellet riktigt på »heta
sten». Ludvig Norman hade ypperligt öfvat in dessa småsaker
till en symfonikonsert för några år sedan, och så bra som de
då gåfvos gick det ej nu, bl. a. af det skäl att stråkorkestern
ej var komplett. Men utförandet närmade sig dock i fulländ-
ning den Normanska framställningen och redan detta är sanner-
ligen intet snöpligt beröm. För öfrigt finna vi dessa småbitar
mer intressanta i tekniskt hänseende än i rent musikaliskt, så
mycket mer som Gade här mer än annars importerat sina idéer
från Tyskland, der han i allmänhet gerna håller till.

Också kantaten Korsfararne röjer otvetydigt sin börd som
Mendelssohnskt epigonverk. Andra afdelningen bjuder dock på
moment, der gamle Gade är så ursprungsfrisk som det är hans
■eklektiska natur möjligt. Om också här Mendelssohn spökar i
bakgrunden och Weber får en och annan tribut, så bör det dock
erkännas att verklig genialisk friskhet som en lifgifvande vind
genomblåser de bästa delarne; jag erinrar särskildt om sirenernas
^ör, för hvilken Wagners (i Tannhäuser) faller till föga; om
328

den genomgående lyckliga behandlingen af Armidas svårtecknade
gestalt, särskildt duon med Rinaldo, ett mästerstycke af blomst-
rande romantisk lyrik. Instrumenteringen, i allmänhet förträff-
lig, höjer sig i denna afdelning till verklig fulländning i kraft
och uttrycksrikedom, demonernas korsatser t. ex. Till det för-
månliga intrycket af denna afdelning bidrager också texten, som
här är någorlunda spännande och handlingskraftig. I tredje af-
delningen återkommer på nytt samma situation, som redan slut-
behandlats i första afdelningen, d. v. s. korsbären utanför den
heliga stadens murar. Detta verkar också menligt på denna
afdelnings förmåga att röra och underhålla. Icke ens de mäster-
ligt arbetade slutkörerna göra det fria och upplyftande intryck,
som otvifvelaktigt med dem afsetts, emedan här liksom i akt
5 af Rossinis Toll kompositörernes ansträngningar att till hvarje
pris få fram storståtliga, guld- och purpurskimrande effekter
menligt inverkat på den naiva inspiration, som är all konsts
innersta lifskärna. Då tilltalar oss långt mer första afdelningens
slut med dess fridfullt idylliska aftonstämning, i sin genre något
lika stämningsrikt tilltalande som introduktionen till andra akten
af Méhuls »Joseph».

Solopartiernas affattning är mindre anslående än körernas.
Armida är, som vi redan haft nöjet påpeka, visserligen ganska kraf-
tigt och uttömmande framstäld, dock saknar komponistens sångmö
med sina nordiskt melankoliska och blida drag fullt naturliga
och okonstlade uttryck för den demoniska tjuskraften och den
exotiskt rusande glöden i Armidas erotik. Är likväl Armidas
parti i sin helhet af anslående beskaffenhet, så hör deremot
åtskillig musik, hvari meningen varit att teckna Peter Eremiten
och Rinaldo, korstågens andliga och materiela krafter, afgjordt
till »le genre ennuyeux». Deras långrandiga haranger erinra på
ett synnerligen fatalt sätt om diverse longörer i Wagners ton-
dramer, hvilkas brutala kraft, som ögonblickligt rycker med för
en stund, de ersätta med en viss tam och urvattnad beskedlig-
hetspregel, som icke gifver de entoniga pilgrimskörerna efter i
ärlig tråkighet.

Föga upphjelptes dessa partier af det utförande, som vid
detta tillfälle kom dem till del. Både hr Söderman och hr
Strandberg sjöngo med en stillöshet och dilettantish ofrihet,
som verkade ytterst nedslående. Begge dessa herrar borde dock,
skulle man kunna tycka, hafva vissa förpligtelser att ej alltför
ohjelpligt kompromettera de lysande musikaliska namn, de ha
lyckan eller olyckan bära. Medgifvet att hr Strandberg i duon
329

med Armida hade några ögonblick, der hans stämmas rent fysiskt
smältande klang gjorde godt intryck, saknades föröfrigt så godt
som allt, som behöfdes för en karaktersfull framställning. Den
sinliga berusningen och älskogsifvern fick samma nästan olidligt
tama och stillsamma uttryck som den djerfve korsriddarens
krigiska kynne och bragrika tapperhet. Man behöfver ej erinra
sig Sandström och Labatt för att finna underlägsenheten och
otillräckligheten hos deras efterträdare.

En högst angenäm kontrast härtill bildade frk. Nordgrens
Armida, för hvars parti den annars så utmärkta Fredrika Sten-
hammars talang föga egnade sig; frk. N. egde i sin strupe just
de voluminösa imponerande toner, som här bchöfvas, och visade
sig derjemte i besittning af ett föredrag, hvars oansträngda pas-
sion ypperligt kompletterade hvad som fattas kompositionen i
eld och verve. Med tillkämpadt fastare portamento och ett
flitigare öfvande af vokaliser mezzavoce, hvarvid nyanserna pj),
p och mf särskildt tycktes behöfva ihågkommas, lider det intet
tvifvel att frk, Nordgren blir vårt musiklif till mycken nytta, då
ju fru Edlings värderade talang icke kan räcka till på alla håll.

Körernas utförande gjorde de utförande heder. Särdeles
tenorstämman var talrikt befolkad, hvadan man nu slapp höra
de tenorskrin, som förut af ett fåtal tenorer vid sällskapets
konserter just icke varit egnade att höja andakten vid t. ex.
åtnjutandet af »Den heliga Elisabeth».

Hr Hallen höll duktigt reda på det hela — men för mycket
och för litet etc. etc.

Mången gång ha vi med förargelse åsett vårt hofkapells
förre och nuvarande herrar ledare, ingen nämnd, och ingen —
glömd, sitta och snart sagdt sofva framför pianot med pekpin-
nen beskrifvande några obestämbara, nyckfulla hvarf hit och
dit quasi Lady Macbeth i sömgångsscenen.

Hr Hallén har måhända också arggjort sig häröfver och
föresatt sig att låta verlden skåda en lefvande orkesteran-
förare, en mycket lefvande, ja en riktigt lifvad.

Till den ändan utvecklar hr Hallén på sin anförarepost en
riktig cykel i plastik, hvaraf våra lyriska tenorsångare och
koloratursångerskor borde skynda profitera. Också vänta vi nu
stora saker af hr Strandberg, som en hel konsertafton* haft
detta ojemförliga åskådningsmaterial midt för näsan, eller snedt
för näsan, hur det nu var.	•

" Att icke nämna repetitionerna, om hr 8. varit med om några
sådana, hvilket hr S:s föredrag näppeligen utvisade.
330	.

Hvilket lif, hvilken omvexling, hvilken abandon! Gabrielle
Krauss de l’Opéra français, känd för sina enorma gester, gjorde
det visst icke mera — spatiöst.

Det är dock synd om en sä duglig och liflig orkesterdiri-
geut att vara utsatt för sådana illasinnade anfall i pressen, deraf
inga värre än i — Svenska Dagbladet.

Just i denna tidning har en person, som i diabolisk elak-
het valt signaturen A. H., dagen före hr Halléns sällskapskon-
sert om sagda sällskap, dess konsert, dess program m. m. skrifvit
en i hög grad smickrande och tillgifven artikel.

Och detta enkom för att narra godtroget folk att hr Hallén
(också en A. H.) sjelf puffar sålunda för sin tillställning, der-
med gifvande en skön illustration åt det franzénska epigrammet
om hur förr verket prisade mästarn men hur nu — — —

Är icke detta elakt med besked! Och att Svenska Dag-
bladet — ! Aldrig kunde hr Hallén och jag tro det om den
tidningen.

Och så ohöfligt obehöfligt sedan! Liksom denna konsert
skulle behöft puffar !

Visserligen puffade flera andra tidningars referenter också.
Men enighet bör finnas mellan grundarno af stora företag, det
är klart som dagen. Annars ramlar kanske t. o. m. Svenska
Importbyrån för utländska artister, ett företag, hvars annonser
få införas i Svenska Dagbladet förmodligen på grund af svensk-
heten i namnet. Ty hvad tjac/net beträffar, gagnet ur patriot-
synpunkt sedt, åtminstone, är jag rädd Svenska Dagbladet icke
finner sina isolationsteorier passande i stycke. Nå, ej nog med
det, utan sign. A. H. vill också man skall tro att hr H. far
med tendenslögner. Han skrifver: »En nyhet för Stockholms-
publiken är »Korsfararne». Äh fy, belackare!

Och efter allt detta har jag hört sägas att man tror att
hr Hallén, långt ifrån att förtörnas öfver signaturen A. H:s
infamier, tvärtom hyser en rätt hjertlig högaktning, somliga
säga beundran för denna signatur. Åtminstone vill han honom
intet ondt. Ack, att så älska sin nästa, sin fiende som sig sjelf
— ack — ack — —

Mina läsare täcktes benäget ursäkta att jag tar mig friheten
att här tvärt afbryta för en stund.

Jag måste taga fram näsduken och i den fälla mina tårar
— jag kan verkligen icke beherska min rörelse. — —

Det — är — så — så sällan — man — får bevittna — drag
— af sådant — ädelmod — så-sådan sjelfförsak — sjelfförsak —
331

sjelfför — (aj ! ordet fastnar mig i halsen, men det kommer sig
af mina tårar) —- — försakelse att — att — det är — verk-
ligen — rö-rörande — mer än — rörande åh ! — det — det —
är — sto-ho-ho-hort !	,

*	* '

*

Fem dagar efter ofvan beskrifna sinnesrörelse var jag nog
oförsigtig att gå i Tyska kyrkan, der jag vardt utsatt för ett
fruktansvärdt recidiv. Jag återsåg ju igen på anförarepallen
mina tårars föremål, menniskovännen, den »energiska viljan»,
som en tidning kallar honom. Det susade för öronen, mina
pulsar slogo, mina ögon tårades — den heliga Cecilia förlåte
mig — men jag förnam intet af hvad hennes förening hade för
sig. Jag såg på programmet som genom en slöja att hr Hallén
skrifvit musik till orden: »jag hafver syndat alldeles förskräck-
ligt» eller något ditåt och läste dagen derpå i Aftonbladet att
inte var det som Palestrina skulle ha skrifvit det. Men det
är också allt hvad jag kan berätta om denna middagsstund.
Jag sökte likväl beherska mig så godt jag kunde att icke sticka
af för mycket mot mina grannar, som alls icke tycktes djupt
rörda af hr Halléns åsyn.

Tvärtom vid åsynen af hans anförande sågo de på hvarann
och slnålogo. Ett par tycktes till och med ha riktigt ogement
roligt och förstörde alldeles min ljufva melankoli och stilla kom-
templation genom profana utrop, som t. ex. :

»Sirr’u nu du, nu pekar han dit, nu gaf dom hals, nu
dit, se så dom gapar, nej si så han — hi hi hi — hvad han
måtte bli varm —»

Jag kan ej förstå, att det fins menskor och att det skall
tillåtas sådana andas, mantalskrifvas, betala hundskatt och stå
i kö för att välja riksdagsmän, som aldrig bli af — att det
finnes menskor som med vulgärt banalt triviala utrop beledsaga
de mest hänryckande och upphöjda företeelser här i verlden. —

Januari 15.
Från parkett.

Dramatiska teatern gaf den 7 dennes ett nytt program,
hvari den förnämsta beståndsdelen utgjordes af ett svenskt origi-
nalskädespel »Hett blod», af en förf, som visserligen ej stod
namngifven å programmet men förut i somliga tidningar om-
nämts. I synnerhet under sista delen af detta skådespel kom
jag att lifligt erinra mig en utländsk förf., hvars arbete om
nervositeten jag läste för några dagar sedan. På ett ställe i
arbetet blickade han med afsaknad tillbaka till den tid, då åt-
minstone kvinnokönet genom sina intressen och vanor kunde för
männen tjena som en tillflyktsort från de dagliga mödornas upp-
slitande nervositet. Nu är det lyckliga tillståndet slut, nu ha
kvinnorna bland andra för nervsystemet mindre helsobringande
vanor äfven den att syssla med att skrifva —- uppskakande
dramer. Förf, var italienare och fastän han sålunda var huf-
vudsakligen hänvisad att hämta sin erfarenhet från södra Europa,
tyckes hvad han hade att säga äfven ega tillämplighet här långt
uppe i norden. Våra författarinnor måtte ha ofantligt rika nerv-
resurser efter som de så gerna taga sig före att vida mer än
sina manliga yrkesbröder slösande handskas med både sitt eget
och åskådarnes nervkapital. Jag erinrar som ett annat exempel
härpå om »Räddad» med bland annat dess difteri och jonglerande
af det döda barnet.

»Hett blod» täflar med »Räddad», ja måhända på sina ställen
öfverträffar detsamma i tårkörtelpihande och melodramatisk be-
skaffenhet. Men när det deremot blir fråga om sättet för pjesens
uppbyggande och formande, så att det skulle taga sig någorlunda
dramatiskt ut, då disponerar förf, af »Hett blod» tydligen icke
på långt när öfver erforderlig teknisk förmåga. Denna dramatiska
hufvudbrist i förening med det hemska ämnet torde ock varit
hufvudsakliga anledningen till ett ovanligt kyligt mottagande från
publiken som uppenbarligen icke häller fann sig ha fått sitt
333

»quantum satis» af skrattretande situationer. Bâ de dagliga tid-
ningarna tvifvelsutan utförligare ingå på en närmare redogörelse
för de lätt upptäckbara bristerna hos stycket, vill jag icke egent-
ligen dröja dervid, så mycket hällre som det ändå hos stycket fans
ett något, som tilltalade mig och väckte min sympati och aktning.
Det är förmodligen detsamma, som gör att förf:s öfriga författare-
skap, trots dess starkt religiösa och moraliserande grunddrag, hvil-
ket egentligen ytterst litet tilltalar mig, alltid inger djup högakt-
ning och respekt. Det är känslan att bakom detta författarskap
står något äkta, en ärlig och sjelfständigt tänkande personlighet och
ordet personlighet dervid taget i dess bästa och noblaste bemär-
kelse. Och svårligen ’låter det väl icke häller förneka sig att äfven
»Hett blod» bär icke få spår af omisskännelig begâfning. Mot
karaktärsteckningen t. ex. torde väl vara föga att draga fram
som brister, ehuru det nog hade varit önskligt att få en redo-
görelse för uppkomsten och utvecklingen af det heta blodet hos
styckets hufvudperson, ty, som det nu är, förefalla de svåra
utbrotten icke tillräckligt motiverade. Jag vet icke vidare, om
det var det sorgliga utseendet hos sjelfva den agerande, som när-
mast gjorde att den olycklige skrifvarens roll stötte något d la
melodram. Men med nyss antydda reservationer voro både bi-
personer och först och främst hufvudpersonerna, den hetsige och
envise, men strängt rättsinnige och varmhjertade polismästaren
och den i sin barnakärlek allvarligt uppgående dottern fint och
träffande tecknade. Ämnet gaf just icke så rikt tillfälle till
komiska och skrattretande pointer, men förf:s komik var enkel
och godmodig och nedsjönk naturligtvis aldrig till det något
idiotblandade flin, som understundom tyckes bäst passa för publi-
kens lynne.

Hurudant stycket nu än må vara, så fick det för de båda
hufvudrollernas räkning ett ypperligt utförande af hr Hillberg
och fröken Sandell, som båda läto den varma känsla, som mån-
genstädes pulserade genom stycket, fint och talangfullt komma till
sin rätt, ehuru ett något förlamande inflytande från publikens
kylighet måhända gjorde sig understundom förnimbart. Och hvad
frk. Sandells spel särskildt beträffar, var det i går sådant att kgl.
teaterdirektionen enligt mitt förmenande icke saknade goda skäl
att å nÿo känna sig belåten med att åt teatern ha förvärfvat
denna artist, som, när det gäller att återge verklig själfull känsla
och ömhet, visar sig både i sitt inre och i sina yttre återgifnings-
medel mer än de flesta ha så god resonans derför. Af de
öfriga i Stycket deltagande är egentligen endast att nämna frkn
334

Ahlander, som af en gammal skvalleraktig kärringroll gjorde
hvad hon i regeln brukar göra: en förträfflig prestation.

Såsom förpjes gafs en fransk enaktare, 'bByväderv, af A.
Dreyfus. Det var en rätt fyndigt hopsatt pjes, som för att
göra sig gällande verkligen kräft af hufvudrollens innehafvare
andra utförsgåfvor än hr Törnqvist i allmänhet visat sig besitta.
Ty äfven med bästa vilja i verlden kan man icke undgå det in-
trycket, att så snart hr T. skall spela passionerad, öm, liflig och
elegant kvinnotjusarc, naturligheten och känslan och finheten i
uppfattning och nyansering lemnas alldeles för mycket i sticket.
Men uppenbarligen harmonierar hans begåfning mera med veder-
börande rollutdelares uppfattning af hvad som är verkligen ut-
märkande för dylika egenskaper, än med publikens och kritikens.
Hr Personne var rolig och fru Bosin sade sin roll ganska fint
och intelligent.

Nya teatern har sedan sist gifvit tvänne nya program, det
första: Giacomettis »Drottning Elisabet», det andra: ett af hr
Drnst Lundqvists sceniska förstlingsarbeten, det rätt nätta, men
ock tämligen naiva proverbet »Cornelius Nepos», och farsen
»Herrskap och tjenstfolk». Upptagandet af »Drottning Elisa-
bet» skedde naturligtvis uteslutande under antagandet att det
skulle såsom s. k. folkskådespel, hvartill det ju i vissa hänse-
enden väl egnar sig, visa sig lika dragande här i hufvudstaden
som det lär vara i landsorten. Såsom utgången äfven gaf vid
handen, var det dock ett något oförsigtigt försök, och det var
nog dels svårt för den, som förut sett Ristori i hufvudrollen, att
för tillfället aflägsna absolut alla frestelser till jämförelser eller
reminiscenser doraf och dels egde icke häller fru Littmark den
stora förmåga, som fordras för att låta en mera kritisk publik
hålla till godo med det som ett helt tämligen lytta och van-
skapliga stycket. Det intryck fru Littmarks återgifvande af
denna titelroll gjorde på mig var mycket analogt med det som
framkallades af fröken Zetterbergs spel i titelrollen i Fran-
cillon som jag förra gången hade tillfälle antyda. Det var
på båda hållen många intelligent och väl framsagda eller gjorda
pointer, men illusionen saknades totalt. Det var något borger-
ligt öfver dem båda, ej det kungliga och imponerande man före-
ställer sig hos Elisabet, ej det distinguerade, erotiskt intagande
man väntar hos Francillon. Men när altså premisserna voro
analoga, borde man kunnat vänta, att äfven konklusionen, d. v. s.
bedömandet af kritiken, blifvit analog. Det tror jag dock
knappast kan sägas ha blifvit fallet. Af de öfriga i Drottning
335

Elisabet uppti’ädande bör särskildt framhållas hr Lundberg, hvil-
ken i den tredje aktens stora slutscen inlade en kraft och passion
och ädelhet, som öfverraskade och lofvade godt. Det synes som
om ombytet af scen skulle haft sin nytta med sig för hr L:s
sceniska utveckling, ty det var icke första gången under detta
spelår som han visade anlag, hvilka peka utöfver och bort från
de mjäkiga och tillgjorda älskarroller, som tycktes vara hans
förnämsta specialitet på Södra teatern. Den yttre uppsättningen
var verkligt god och rustningarnas och kostymernas prakt lem-
nade föga att önska. I »Cornelius Nepos» innehade fröken
Lundqvist och hr Lundberg två af hufvudrollerna, den tredje
innehades af fröken Eklund. I s. k. subrettroller torde den
senare ha sin egentliga begåfning, der är hon ganska frisk och
liflig, men i allvarligare roller blir det lätt något uppstyltadt
i tal och hållning, som smakar något af dålig s. k. landsorts-
tragik. Efterpjesen var af mycket rolig och uppsluppen be-
skaffenhet och gafs på ett sätt, som var i hög grad förtjenstfullt.
Det säges gerna att Södra teaterns specialitet skall vara utföran-
•det af just liknande stycken och samma teater brukar ock med
rätta kunna påräkna odeladt bifall när den ger sig in på genren.
Men så som Nya teatern gaf »Herrskap och tjenstfolk», kunde
den teatern godt taga den andra i hand och i fru Stenfelts
ypperliga, aldrig måttan och den goda smaken öfverskridande
humör i återgifvandet af sin roll hade den en trumf, som var
af icke liten valör.

Att den anständighetsslöja, som af vissa tecken att döma
publiken för närvarande ifrar att hölja sig i, ändå bäres af mera
konventionella än allvarligt uppriktiga skäl, vore det kanske
icke så djerft att antaga, då man såg den stora framgång Fasa-
teaterns sista dramatiska nyhet, »Vägg om vägg», fick trots de
varningsrop och protester, som uppstämdes med anledning af
pjesens förment sedefarliga beskaffenhet. Den var ytterst rolig
och spelades i allmänhet riktigt i stil, och resultatet blef att publi-
ken, t. o. m. dampublik, strömmade dit, skrattade och fann sig
ej sämre för det. Det var första, gången teaterns dramatiska
afdelning, som, uppriktigt sagdt, såsom af den bristfälliga me-
moreringen på några håll m. m. framgår, ej tyckes förstå att
fullt väl använda sin långa hvilotid, slog sig igenom, sedan den
dock förut i den lilla, något abrupta förpjesen trots sin drama-
tiska direktör och äfven ett par ackvisitioner från sjelfva kgl.
dramatiska teatern uppvisat ett eklatant underhaltigt spel. För-
336

tjenstcn för efterpjesens lycka tillkom i främsta rummet hrr
Gründer och Hirsch och frk. Magnusson.

De båda franska konstnärer, madame Thénard och hr de
Mey, hvilka i måndags gåfvo den första af sina bebådade lite-
rära och dramatiska soaréer, kunna uppenbarligen fröjda sig
åt härvarande konungahus’ och finare societets protektion, hvadan
altså ett besök å dessa soaréer är ganska comme-il-faut. Hvad
som icke följer deraf, men hvad som är vida bättre, är för-
hållandet att de båda äro konstnärer af den förnämliga rang
att det är både dramatiskt njutningsfullt och lärorikt att se
och höra dem. Och det bör i viss mån vara desto lärorikare
och intressantare att åse deras prestationer, som den specialitet,
de valt för sin turné, eller mindre komedier för salongen,
monologer o. d., för att göra sig gällande, kräfva i hög grad
just de egenskaper, som våra egna artister alt för ofta brista
i, nämligen förmågan att endast med en skiftning i betoning,
i mimik hos åskådaren fullständigt framkalla det afsedda in-
trycket. Vid de flesta besök, som förut här uppträdande ut-
ländska artister aflagt, har man varit i tillfälle konstatera den'
synnerliga omsorg, man i andra länder nedlägger på utbildandet
af dessa den dramatiska konstnärens tvänne förnämsta hjelpmedcl.
Och uppträdandet af dessa båda konstnärer blef härpå en ny och
vältalig bekräftelse, måhända desto starkare som denna virtuositet
denna gång hade att göra sig gällande utan något understöd från
den sceniska konstens vanliga illusoriska hjelpmedel. När dess-
utom m:me Th:s organ utmärkte sig för en synnerligen vacker
naturlig klang och behag, var det ej att undra på, om njut-
ningen blef desto fullständigare. Under inledningskåseriet var
det ock rent af en musikalisk njutning att lyssna till det vackra
franska språket så taladt. Kåseriet, uppenbarligen represente-
rande den del af programmet, som var m:me Th:s stolthet, känne-
tecknades visserligen af synnerlig elegans och förmåga att spiri-
tuelt bära fram lätta och mer på ytan gående reflexioner, men
upptog alldeles för mycken tid till förfång för den dramatiska
afdelningen. Uti denna senare fick man gång på gång bevittna en
alldeles utmärkt talang — kanske dock mest från hr de Meys
sida — att på étt på samma gång fint, naturligt och konstnär-
ligt måttfullt sätt låta all den komiska innebörden i de resp,
styckena oemotståndligt inverka på åskådarnes skrattlust.

Den 8 februari.	Gasparone.
fantasi och Verklighet

rörande

bröllopet i Bournemouth.

Det är ett i sanning sällsamt skådespel, som under
de senaste veckorna uppförts vid vårt hof, i det en ung
furste, derför att han lydt hjertats maning, blifvit beröfvad
alla sina medfödda rättigheter: kanonsalut på födelse- och
namnsdagar m. fl. härliga förmåner. Den allra senaste
åtgärden af detta slag torde dock vara den märkvärdigaste,
då nämligen hofceremonielet visat sig ega utsträckning
ända upp i himlen. Enligt en budkafle från statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet — hvilken order
väl svårligen kan tolkas på annat sätt — har nämligen
prins Bernadotte blifvit utstruken, om icke precis ur lifsens
bok, så åtminstone ur den himmelska rangrullan, som be-
rättigar deri antecknade till särskilda förböner hos alla
konungars konung. Prins Bernadotte har med ett ord
icke mera någon officielt erkänd plats, lika litet ofvan
skyn som härnere. Han kan aldrig bli »högtsalig».

Till detta drama ha sedermera tillkommit vissa fars-
artade upptåg i form af illustrationer i svenska veckotid-
ningar. Sålunda har man den ena dagen fått skåda den
lilla tarfliga St. Stephenskyrkan så ståtligt restaurerad som
VI

om det * varit ett verkligt, af både Gud, menniskor och
amanuensen Granberg erkändt byggnadskonstens mäster-
verk, der ett riktigt grundlagsenligt furstepar kunnat bli
sammanvigdt. »Pekar icke templets spira», som det så
vackert heter i visan — »mot den ljusa himlen opp?»*
Men olyckan är, att den vackra tornspiran i Ny Illustrerad
Tidning icke har någon motsvarighet i verkligheten.----
Och den andra dagen har man fått se kyrkans inre ännu
mera fantastiskt utstyrdt.** Hvad detta senare svenskt
illustrativa mästerstycke i tidningen »Idun» beträffar, före-
faller det liksom om en liten stubbsvansad öländing (pony)
velat ge sig åstad till kapplöpning med verldens förnämsta
springare — och det besynnerligaste är, att han verkligen
ansetts komma /^r^, före både »Graphie» och de andra full-
blodiga snabblöparne ! Malisen påstår dock, att öländingen
aldrig var ute ur spiltan, men genom några underbara
försänkningar betraktades han likväl af hrr reporters inom
Stockholmspressen såsom segervinnare.

' Vi spara till ett par sidor längre fram att ingå i en
närmare kritik af dessa mystiska företeelser, här blott
nämnande att vi för vår del engagerat en skicklig och
samvetsgrann engelsk artist, Mr Ch. Allom, som i afse-
ende på kyrkexteriören helt enkelt och trohjertadt skrifver,
att eftersom tornen icke existera, förutom på en fantasi-
plansch, har han utelemnat dem. (»The towers do not
exist and therefore I have crossed them out»). På samma
sätt har han ock i interiören noga hållit sig till verklig-
heten, gifvande en intressant bild af det hela i st. f. våra

* Se Ny Illustrerad Tidning för den 17 mars.

** Se veckotidningen »Idun» för den 23 mars.
VII

tidningars utbrutna fantasistycken med drottningens hem-
väfda porträtt. Rörande sjelfva bröllopshögtidligheten
lemna vi nu ordet åt en i London bosatt svensk skrift-
ställare, med hvars fina och eleganta penna våra läsare
redan förut, på det socialpolitiska området, stiftat bekant-
skap. Tillsammans med Mr Allom begaf sig vår korre-
spondent i god tid till ort och ställe och skrifver derifrån
som följer.

Den i3:de mars 1888.

Är fågelsång, milda vindar, yppig grönska och en
bländande sol, då och då, tillräckligt för vårstämning, så
är för visso det engelska hafsbadet Bournemouth för när-
varande en af de från vinterns tryckande herravälde friaste
orter norr om Alperna. Samma dag det snöar i det blott
tre timmars järnväg aflägsna London, gassar solen i Bour-
nemouth så hett från en molnfri himmel som vid midsom-
martid i Sverige. Och vegetationen är i detta Eden vid
Engelska 'Kanalen för närvarande yppigare än någonsin i
det nordiska landet. Denna fashionabla engelska badort
är berömd för sina präktiga barrskogar, hvilka ståta med
pinusarter, som man eljes blott finner i sydligaste Mellan-
europa. »Den evigt gröna» eken, rododendronbusken,
murgrönan, som med rikaste grönt höljer bokarnes och
lindarnes ännu nakna grenar, den sällsamma araucarian,
som med sina grönfjälliga grenar liknar en mångarmad
ljusstake, lagern och många andra sydliga löfträn sätta
in ljusa, saftiga färgtoner bland de dystra barrlundarne.
Det låter som en saga höra att Sverige ännu är begrafvet
under snö och is*— ty här ha för länge sedan ljumma
VIII

regnskurar lockat fram sippor, vifvor, krokus och snö-
klockor, för att ej tala om björk och sälj, som redan göra
min af att börja blomma.

Bakom de höga, gula sanddynerna, hvilka äro så väl-
bekanta för seglaren genom Engelska Kanalen, löper mils-
långt en smal, skyddad dalsänka, som uppsökes vinter
och sommar af sjuklingar och sådana, som älska ett sundt,
mildt vinterklimat. Tusentals villor ligga kringströdda
här i skogarne. Vid den lilla floden Bournes mynning
hafva de samlat sig till en pittoresk stad, som, ehuru den
icke är allt för liten, ingalunda vill täfla i glans med de
stora franska, belgiska eller holländska badorterna, icke
ens med Brighton. Men under det att Ostende är öde
på vintern som Londons city en söndag, vimlar Bourne-
mouth af »badgäster» året rundt, tack vare sitt underbart
milda klimat.

Som det icke är för hvar dag Bournemouth hedras
med besök af kungliga personer och det är ännu säll-
syntare att desamma ställa till bröllop inom den lilla an-
språkslösa stadens »murar», vore det ju blott mänskligt,
om ortens invånare gingo i ett slags feber med anledning
af den stora händelsen: prins Bernadottes vigsel med
fröken Munck uti St. Stephenskyrkan. Att döma af lo-
kaltidningames innehåll och förmakskonversationens be-
skaffenhet är febern ej heller oansenlig.

Kyrkan, hvari det förnäma bröllopet skall ega rum,
är mycket liten, af mycket enkel arkitektur samt ännu i
ofullbordadt skick — som det säges djupt skuldsatt och
just derför på obestämd tid motseende uppförandet af det
ännu felande tornet samt af koret, hvilket för tillfället är
IX

ersatt af en provisorisk träbyggnad. Som det i Bourne-
mouth ingalunda är brist på rätt vackra kyrkor med både
tornspiror och solida kor, torde det tarfva förklaring, hvar-
för drottningens af Sverige val föll just på den ytterst
oansenliga Stephenskyrkan. Engelska tidningar meddela
att utländsk gudstjänst enligt engelsk lag ej får hållas i

Den i Ny Illustr. Tidning tornprydda kyrkan, sådan den i verkligheten företer sig.

en invigd engelsk kyrka. Nu var, i följd af sina dåliga
finanser, Stephenskyrkan vidt och bredt det enda ännu
ej invigda tempel — hvarför det äfven var det enda, som
kunde stå den svenska kungliga familjen till disposition*.

* Utgifvaren af tidningen »Idun» synes icke hafva funnit St. Stephens-
kyrkan nog comme il faut för kontrahenterna, hvarför han i stället förlagt
ceremonien till St. Peterskyrkan i Bournemouth. Det låter otroligt, men
är icke desto mindre bokstafligen sant, att det är koret i St. Peterskyrkan,
Den i5:de mars.

Sommarsol, sommarvärme, hafsbrisar och barrskogs-
dofter hafva gjort denna dag i Bournemouth bedårande
som en högsommardag i norden.

som är återgifvet i tidningen »Idun» med underskriften: »Förmälningshög-
tidligheten i St. Stephenskyrkan i Bournemouth», å hvilken plansch de icke
just mycket lyckade figurerna synas vara tillkomna innan ännu förmälnin-
gen egt rum. Bland annat har »Idun» också begått den nästan oförlåtliga
ohöfligheten att sätta drottning Sofia till venster om brudparet, under det
hon i verkligheten naturligtvis var placerad till höger. Vidare synes »Idun»
hafva till mönster för hennes maj:t drottningens porträtt valt bilden å någon
gammal blomkruka från Rörstrand, hvarigenom dock den nyss anmärkta
venstervridna ställningen kanske får en osökt förklaring, utan att utgifvaren
behöfver misstänkas för någon uppsåtlig rabulism. Hans enda tanke synes
hafva varit att med hvilka medel som helst »komma först», och derför
kringsände han redan den 15 mars ett tryckt cirkulär, hvari han meddelade,
att »Idun» skulle, som orden falla sig, »bli den första (och kanske den
enda) svenska tidning som komme att meddela illustration i träsnitt öfver
prins Oskars vigselakt.» Och — tillägges det i cirkuläret — \för att
möjliggöra detta hafva särskilda anstalter vidtagits.» Dessa anstalter fatta
vi bl. a. sålunda, att »Idun» förfogat öfver något hemligt medel att göra
pastor Beskow en half gång till så lång som han här hemma brukar vara.

Såsom festsångare låter »Idun» en hr Arenander uppträda. Under
detta namn känna vi icke någon annan kapacitet vid fester än den rykt-
bare vaktmästaren som helt plötsligt skattade åt förgängelsen innan han
kom i åtnjutande af utmärkelsen »Literis & artibus», hvilken hr Arenander
junior tyckes nu bespetsa sig på, då han bl. a. i »Idun» qväker så här:

»Jag sjunger heller ej arbetarns lof,

för det att uselt.kyffe är hans hof

och rikedomen täcks hans armod skända,
hans vanmakt håna — nöta ut hans skrof,

Se derför, Oskar Bernadotte, i dag,
din hedersdag, jag strängar upp min luta
till lof för dig» — —-------- — — —

Trampande i skaldens fotspår, skulle vi härvid vilja tillägga följande
slutstrof :	.

Som Arenander uppå Hasselbacken nötte ut sitt skrof,
Så syftar nu hans namne på att prisas vid vårt hof.

^d:s anm.
Utanför St. Stephenskyrkan stodo redan vid elfva-
tiden — vigseln skulle förrättas klockan 12,30 — tusen-
tals godmodiga, nyfikna albionssöner och — döttrar, tål-
modigt väntande att bli insläppta i kyrkan — en lycka,
som, i anseende till det begränsade utrymmet, blott kunde
vederfaras ett fåtal — eller att få se en skymt af de ut-
ländska kungliga gästernas vagnar.

Kyrkans inre var ljust och gladt, fastän sparsamt
dekoreradt: blott dopfuntet och kortrappans bägge sidor
hade ett par vackra blomstergrupper. Callor, spireor, hvita
rosor och pingstliljor lyste med oskuldens färg bland några
skära azaleor och sirliga palm- samt ormbunkblad. Rätt
under ett stort mörkt träkors, som var anbragt på korets
främre vägg, var brudpallen, bakom hvilken ett dussin
länstolar voro uppstälda för brudparets slägtingar*. Det
lilla fyrkantiga koret med sina små fönster gjorde, tack
vare några grönblå sammetsgardiner och ljusgula brode-
rier samt en del bronsarbeten i gammal stil, ett nobelt
intryck. — Kyrkan var nästan ’ till sista platsen fyld med
en icke högtidsklädd och uppenbarligen mer skådelysten
än egentligen högtidsstämd församling.

Under den osynliga orgelns spel infunno sig först
kronprinsessan af Danmark — i en präktig brun och gul
sammetsrobe — hertiginnan af Albany och uppvaktning.

* På öfversta stolraden till höger hafva drottning Sofia, kronprinsessan
af Danpiark och hertiginnan af Albany sina platser. För tecknares räkning
var, enligt uppgifter i tidningarne, en läktare reserverad med den utsigt
öfver scenen, som vår plansch företer, Ombudet för Ny Illustrerad Tidning
synes märkvärdigt nog ha fått plats mellan pastor Beskow och drottningen,
eftersom han kunnat under vigselakten framifrån afteckna på en gång hr
Beskow och Hennes Maj:t. Figurerna å ömse sidor om vigselförrättaren
utgöras af korist er jemte den svenske och den norske legationspredikanten.
xn

Därefter drottningen af Sverge och Norge, i en mörkröd
sidendrägt samt hvit hatt, och prinsarne Carl och Eugen
samt medlemmarne af svenska ambassaden i London m. fl.
Utom drottningen och danska kronprinsessan voro alla
damer i promenadtoalett.

Under dödstystnad — ty orgeln hade just slutat spela
— skred fröken Munck vid sin slägtinges öfverste Muncks
arm från hufvudingången upp till altaret. Hon hade
hvarken tärnor eller marskalkar. Prins Oskar, i svenska
flottans uniform, mötte henne framme i koret. Pastor
Beskow förrättade därpå vigselakten efter psalmsång och
ett kort tal. — Sedan det nyvigda fursteparet Bernadotte
mottagit sina kungliga och adliga slägtingars gratulationer,
rörde sig brudtåget under tonerna af Mendelsohns marsch
ur templet. Solen slösade med bländande strålar och en-
gelsmännen utanför »cheered». Vid den derpå följande
festmåltiden lär bruden fått vara med, och var alltså här
mera gynnad än vid förlofningsmiddagen i Stockholm.

Bournemouth hade sålunda haft sitt kungliga bröllop.

I yttersta enkelhet, som omständigheterna bjödo. — Den
nya furstliga ätten Bernadotte har blifvit stiftad i främ-
mande land och i privat tillbakadragenhet.........men vi

ha ju snart slutet af detta märkliga nittonde århundrade,
som bragt så mycken social omhvälfning, förändring och
utveckling!

Bournemouth.	S.