Om fattigvård.

Af

Kristian Winterhjelm.

Hvad nu, skola kanske många säga, fattigvård det hör
ju dock ej till »Dagens Krönika», det är en gammal historia,
så gammal som fattigdomen sjelf. Må så vara, men det är
åtminstone en gammal historia som ständigt blir ny. Hvarje
gång vintern infinner sig, får man förnyade anledningar att
tänka öfver saken, och hvarje gång skattsedeln presenteras
börjar man fundera på hvarför ej de dryga offentliga utskyl-
derna för fattigvården i förening med den privat organiserade,
i olika riktningar gående hjelpsamheten kunna räcka till.

Hvar och en vet, hur det käns, då en trasig tiggare står
vid dörren. Skall man ge? Stridiga känslor börja kämpa.
Förnuftet säger mig, att i nio af tio fall skall slanten supas
upp, och jag har endast mot min vilja bidragit till att sänka
den olycklige ännu djupare ner i dyn. Det är egentligen min
skyldighet att ej gifva i dylika fall. Men ^ af de tio ämnar
kanske köpa bröd till barnen der hemma, och skall denna
ene gå bort utan hjelp, då jag sjelf mycket väl kan undvara
några slantar hvarje dag? Detta tvifvel är plågande. Några
välja att låta endast hjertat tala, de ge sin slant åt alla, som
ej för tillfället lukta bränvin, och låta sedan »Gud råda»,
som man säger. Andra ge aldrig pengar utan endast mat vid
dörrarne, men plågas mången gång af ett tvifvel om, huru-
Ur Dagens Krönika. VIII, 2.	H
162



vida en kanhända verkligt behöfvande bland de många ovär-
diga också får tillräcklig offentlig hjelp. De många, hvilka,

utan att vara behöfvande, ej
här ej om.

Hur man än ställer sig
är dock obestridlig. Tviflet

skämmas för att

tigga, talar jag

till den svårlösta
om man skall ge

frågan, en sak
eller ej härrör

från en känsla af, att fattigvården, sådan den nu är organiserad
i de nordiska länderna, dels icke ser all verklig fattigdom,
dels äfven är oförmögen att i hvarje fall rättvist afväga hjel-
pens storlek. För en kollektiv fattigvårdsnämd är det lika
omöjligt som för hvarje annan enskild att noga bedöma den
hjelpsökandes värdighet att erhålla sådan, Distriktsföreståndare
återigen hafva alltför många fattiga att sköta; de kunna ej i
detalj öfvervaka, hur understödet användes eller hur pass det
räcker till.

Lika obestridligt är det, att om vi bättre stälda endast
kunde vara fullt tryggade, att inom vårt samhälle ingen enda
person behöfde springa till dörrarne och tigga, skulle vi med
glädje offra mera än slantarnes samlade belopp, då någon
fattigvårds-föreståndare till äfventyrs kom och sade: Ge mig
en summa; jag samlar till en fattig familj, hvilken jag officielt
endast kan säkra mot svält och nöd, men som med litet extra
hjelp kan komma på fötter igen. Från de mera fashionabla
insamlingarna, bazarerna och dylikt blefve nog tillräckligt öfrigt
äfven för den egentliga fattigvården, förutsatt att jag visste:
Föreståndaren är en aktad och hederlig man; han har ej större

till de fattiga familjernas för-
känna ganska bra till de så-
sitt distrikt, dessa olyckliga,
hjelp och derför ofta äro ut-

distrikt än att han känner noga
hållanden, ja, han torde äfven
kallade pauvres honteux inom
hvilka äro för stolta att be om
satta för de största umbäranden.

Med andra ord, visste vi endast, att organisationen af den
offentliga fattigvården gåfve full säkerhet att ingen enda person
inom vårt samhälle vore utsatt för verklig svält och nöd, skulle
vi ej endast utan knot betala våra utskylder, utan vi skulle
163
säkerligen blifva dubbelt villiga att betala, hvarje efter sin
förmåga, ganska betydliga privata extrakontributioner.

Men hur skulle det gå för sig? Det är ju en omöjlig-
het, hör jag invändas. Erfarenheten visar, att alltför mycket
nöd förblifver oupptäckt, och, äfven om upptäckt, alltför otill-
räckligt och ojemnt af hjälpt. Ingen organisation kan före-
bygga sådant.

Nå, absolut fullkomligt är intet här i verlden, det må
medgifvas. Men det tyckes (lock som om man, hvad den
svåra och svårhjälpta nöden i större städer beträffar, börjar
närma sig det bästa.

Det är det med afseende å all »organisation» så högt
stående Tyskland, hvilket funderat ut ett »Elberfelder system»,
hvars hufvuddrag jag här ämnar framställa. Detta system ut-
ger sig ej för att vara ofelbart under alla förhållanden; det
är endast afsedt för städerna, och bland dessa endast för de
större. På landet äfvensom i småstäderna, der förhållandena
äro mera genomskinliga, skola fattigvårdssystemet eller modi-
fikationer af fattigvårdsnämdsystemet visa sig lika praktiska
och billigare.

Men i storstäderna torde det snart blifva omöjligt att in-
rätta en effektiv fattigvård utan anlitande af det tyska syste-
met. Direktören för fattigvården i Kristiania, hr H. A. Juell,
företog år 1886 tillsammans med en af fattigvårdsnämndens
ledamöter, grosshandlaren Thune Larsen, en resa till Sverige,
Danmark och Tyskland för att studera de hithörande för-
hållandena, och det är ur den af honom afgifna officiela be-
rättelsen, supplerad med några hans privata meddelanden, jag
här går att framställa det af honom varmt förordade och / ett
af Kristianias fattigdistrikt redan på försök införda systemet.
Då Kristianias innevånaretal närmar sig 140,000 och den
årliga tillväxten är ganska betydlig, under bättre och sämre
år varierande från 2—4000, och då stadens territoriela ut-
sträckning jemförd med Stockholms är mycket stor, inses det
lätt, att de båda städerna i det stora hela äro temligen lik-
’T

164









stälda med afseende å förutsättningarne för det omhandlade
systemets lämplighet eller olämplighet. Det i Kristiania före-
tagna försöket, hvilket ännu är alltför nytt att kunna gifva
säkra resultat — det började 1 juli 1887 — torde således
äfven för Stockholm gifva en ganska pålitlig vägledning. Herr
Juell säger, att »de valda funktionärerna omfatta systemet med
intresse och tro det skall komma att verka bra». Kanhända
vore det ej oäfvet om man redan nu under vinterns lopp
sände en kunnig man till Kristiania för att se, hur organisa-
tionen tar sig ut under våra nordiska förhållanden, hvilka ju
i mycket skilja sig från de tyska.

Det nya systemet skildras i ett vidlyftigt arbete »Das
Armenwesen in 77 deutschen Städten und einigen Landarmen-
verbänden», författadt af direktören för statistiska byrån i Sach-
sen, professorn i nationalekonomi d:r Victor Böhmert, hvilken



yttrar, att
städer».

Enligt
borgarena

systemet »nu

detta system
sjelfva såsom

gör sitt triumftåg genom alla tyska

besörj es fattigvården uteslutande af
ett förtroende- och hedersuppdrag.





Städerna äro till detta ändamål indelade i hundratals kvarter
eller »pflegerschaften» sålunda, att såsom regel enligt de nyaste
bestämmelserna högst 4 eller 5 fattiga (hufvudpersoner) komme
på hvarje »pfleger», vårdare. Denne, hvilken utnämnes på 3
år, är skyldig att besöka sina fattiga minst hvar fjortonde dag
och han lemnar dem personligen understödet. På egen hand
kan han lemna nödvändig ögonblicklig hjelp, deremot skall
han, utom dylika undantagsfall, föredraga understödssaken i
sin distriktsnämnd. Tio eller femton kvarter bilda nämligen
ett distrikt och hvarje i4:de dag hålles ett distriktmöte, till
hvars ordförande är utnämd en distriktsföreståndare, medan
alla vårdarne utgöra nämndens stämma. På detta möte af-

göras
genom
jemte
sända

alla understöd, dock så, att ett af fattigvårdsstyrelsen
regulativ bestämdt maximum ej får öfverskridas, hvar-
mötet genom sin ordförande har ' att till styrelsen in-
protokollet och från samma afvänta utbetalningsorder,
16;

äfven om de föreslagna understöden ej öfverskrida regulativet.
Distriktsföreståndarena, hvilka bilda mellanlänken mellan vår-
darne och styrelsen, hålla en och annan gång under ledning af
styrelsens ordförande gemensamt möte till öfverläggning om
allmänna fattigvårdsangelägeriheter.

Detta är hufvuddragen i det så kallade Elberfeldersyste-
met. Elberfeld är en fabriksstad i preussiska rhenprovinsen.
Den hade år 1800 omkring 12,000 invånare, 18 5 2 redan
50,000, år 1875: 80,000, år 1885: 106,000. Ökningen före-
ter mycken likhet med Kristianias, ehuru i Elberfeld tillväxten
nästan uteslutande härrör från fabriksverksamhetens utveckling.
Då denna till en stor del är beroende af modet, har den
varit utsatt för kriser, och uppmanade särskildt till inrättandet
af en god fattigvård.

Redan år 1800 visade sig den kyrkliga församlings-fattig-
vården ur stånd att afhjälpa nöden. Man bildade då en kom-
munal fattigvård, dock så, att utgifterna fortfarande täcktes
genom frivilliga bidrag. Sex borgare öfvertogo bestyrelsen, men
deras tal måste efter hand ökas och administrationen dessutom
undergå åtskilliga ändringar allt eftersom staden växte, och år
1843 nödsakades man utskrifva fattigskatt.

I de senaste åren före 1853 leddes fattigvården af en
talrik nämnd, hvilken faststälde understöden, medan vårdarne,
hvilkas tal från ii år 1802 hade stigit till 50 år 1849, hade
uppsyn med de fattiga. Det visade sig emellertid, att denna
administration ej förmådde fullgöra uppdraget, ehuru tiderna
icke voro ogynsamma. Tiggeriet, antalet fattiga, äfvensom ut-
gifterna växte hastigt. Då beslöt man att från och med 1853
försöka en ny ordning.

Man ökade vårdarnes tal till 300, så att hvarje vårdare
skulle ha högst 4 familjer att tillse, och man gaf dem äfven
myndigheten, då de, samlade till distriktsmöten på 14 vårdare
under ordförandeskap af en äfvenledes oaflönad distriktsföre-
ståndare, skulle bestämma understödsbeloppen, hvaraf intet be-
viljades för längre tid än 14 dagar (fasta understöd beviljas
166

ej), dock så, att de som nämndt ej finge öfverskrida regu-
lativet.

Nu gällande regulativet för Elberfeld är som följer. Den
inkomst, hvilken anses nödvändig som minimi existensbelopp

(för mat, kläder,
belopp pr vecka:

hus etc.), sättes för en familj till följande









3

2

2

1.80

1-30

I.IO

0.80

mark

för

familj försörj aren,

samman

ett

barn

»

med mannen boende hustru,
15 år gammalt eller äldre,

från

10—15

ar

under

5 — 10
!—5

i år.

Således

mark

för

en af ofvannämnda personer bestå-

»

12



ende familj och

3 mark för en person. Nu beräknas all den











förtjenst, hvilken mannen, hustrun och barnen kunna åstad-
komma. Om denna ej upphinner minimibeloppet, kan hjelp
gifvas intill detta belopp; men dermed är ej sagdt att alla,
hvilka ej upphinna det samma, skola hjälpas.

Fattignämndens ledamöter äro till talet nio; en aflönad
ordförande och åtta borgare (4 inom och 4 utom stadsfull-
mäktige). Denna nämnd har att uppställa regler för fattig-
vården samt att öfvervaka densamma.

»Med tvifvel och bekymmer betraktade några, med hopp
och tillförsigt sågo andra denna nya ordning», säger ordföran-
den för Elberfelds fattigvårdsnämnd i ett tal, han höll 1878,
på 25 årsdagen efter dess införande. »Hur skulle det vara
möjligt i en fabriksstad som Elberfeld, hvars borgares tid är så
starkt upptagen, att städse finna 300 män villiga att öfver-
taga det som så betungande, mödosamt och obehagligt an-

sedda
början
kunna
jande

uppdraget att vara vårdare, och äfven om det till en
skulle lyckas att få detta antal samladt, hur skulle det
förebyggas att ifvern kallnade, att olust och deraf föl-
försumlighet inträdde, att i de många skilda, sjelfstän-
i6/

diga kretsarne olika grundsatser, olika tillvägagåenden och god-
tycke fingo insteg.»

Men de, hvilka hoppades det bästa af den nya ordningen,
sågo äfven detta hopp i fullaste mått fullbordadt. Ej endast
att under de tillryggalagda 25 åren långt flera dugliga män
ur alla samhällsklasser, än man kunde anlita erbjödo sin tjenst,
utan den dag idag är finner man bland borgarena fullt samma
nit och kärlek till saken, och det gäller såsom en heder att ut-
nämnas till vårdare. Enhällighet och underordnande under
de för oss alla gemensamt gifna bestämmelserna ha aldrig
svikit inom våra nämnder. De årliga fyllnadsvalen ha städse
visat, med hvilken trohet vårdarena ha hållit ut i denna ställ-
ning, som blifvit dem kär, emedan den på samma gång den
kräfver mycken offervillighet äfven erbjuder så mycken inre
tillfredsställelse. »

Trots krig, epidemier, arbetskriser och det så hastigt sti-
gande invånareantalet ha likväl utgifterna vid »Die offene Ar-
menpflege» sedan 1853 intet år, ej ens tillnärmelsevis, nått
samma höjd som år 1852, och det samma är fallet med an-
talet fattiga.

Är 185 2 voro utgifterna vid »die offene Pflege» 17 8,645
mark och hade under åren 1846—1852 i medeltal utgjort
I33,477 niark. Under 1853 föllo de till 90,083 mark, så-
ledes omkring hälften af det föregående årets, och under åren
1853-—1878, således under 25 år, ha de utgjort i medeltal
98,263 mark, trots att invånaretalet stigit till dubbelt.

Före 1853 föreligga inga upplysningar om antalet fattiga,
deremot ser man, att detsamma successive sjunkit från 57
understödda (hufvud- och bipersoner) af 1000 under året
185 5 ^^ *5 a^ 1000 under år 187 7. Efter detta år inräknas
äfven antalet sinnessjuka, hvarför jemförelsen med tidigare år
ej blir korrekt.

Hvar ligger nu orsaken till den stora skilnaden i resul-
tatet före och efter reformen 1853?
168

Först och förnämligast deruti, att vårdarena till följd af
sitt stora antal och det ringa antal fattiga, hvilka till dem äro
hänvisade, nu verkligen äro uppgiften mäktiga att ej endast
med materiela medel afhjelpa den materiela nöden, utan äfven
att på alla sätt försöka stärka de behöfvandes moraliska kraft,
väcka deras sjelfständighetskänsla och göra dem egnade att
genom egna ansträngningar öfvervinna nöden.

I Elberfeld falla numera vanligtvis endast två understödda
hufvudpersoner på hvarje vårdare, och den ena af dessa repre-
senterar alltid ett gammalt äkta par eller en ensam gubbe eller
gumma, hvilka ej skaffa mycket bestyr. Endast en familj med
barn (somliga vårdare ha ingen sådan) tillfaller hvarje vårdare,
och med denna ena familjen förmår han utan svårighet hålla
ett vaksamt öga. Han kan taga man och hustru i arbete hos
sig sjelf, eller han kan skaffa dem något arbete hos vänner och
bekanta; han kan skaffa barnen, allt eftersom de växa till,
plats såsom lärjungar eller annat.

Resultatet har också blifvit, att af 100 nya understöds-
fall de 50 redan efter 4 veckor äro bortfallna, och att van-
ligtvis äfven under vintermånaderna, då vissa verksamhetsfält
stängas eller afknappas, understöd till arbetsdugliga familjeför-
sörjare endast i undantagsfall visat sig nödvändigt och då städse
varit kortvarigt.

Äfven i andra afseenden blef det möjligt för vårdaren
att verka till förminskning af antalet fattiga. Han kunde hålla
ett vaksamt öga med, att privata sjukkassor eller andra lem-
nade det understöd, hvartill de voro skyldiga. Han kunde
öfvervaka, att äkta makar, barn och föräldrar uppfylde sin
skyldighet att understödja hvarandra i fall af nöd, och att här
vid lag tvång anlitades, då förmaning ej hjälpte; han kunde
hålla öga med, att den familjeförsörjare, hvilken genom drycken-
skap eller lättja orsakade, att hans familj föll under fattig-
vården, å laglig väg tvingades att arbeta, om hotelser och
förmaningar visade sig otillräckliga; och han kunde öfvervaka
att ordning och renlighet infördes i hemmen.
169

Den andra och stora skilnaden mellan ordningen före
och efter 1853, en ordning, hvilken antages hafva haft den
största betydelsen, kan hända till och med större än ökningen
af vårdarenas tal, är ändringen i dessas ställning. Förut voro
de endast tillsynsmän och lemnade berättelse beträffande de
åt dem hänvisade fattigas förhållanden ; men de hade ej något
inflytande på, eller i alla händelser ingen andel i afgörandet
af understödet. Afgörandet berodde på den gemensamma
nämnden, hvilken vanligtvis ej kom i någon beröring med
den behöfvande. Detta skedde i afsigt att hindra oregelbun-
denhet och godtycke samt för att hindra att åsynen af nöden
och eländet skulle få för stort inflytande på afgörandet. Men
på samma gång man lade afgörandet i andra händer än deras,
hvilka allena kunde veta hvad som verkligen behöfdes, bidrog
man äfven till såväl att understöden gåfvos enligt bestämda
regler och utan tillräckligt afseende å nödens storlek i det
särskilda fallet, som äfven — och detta hade vidsträcktare
följder — att borgarena endast motvilligt öfvertogo ett upp-
drag, hvilket lemnade dem ringa verklig makt, inflytande och
heder.

Genom den nya ordningen erhöllo vårdarne denna makt;
de kunde i nödfall å eget bevåg lemna hjelp; i distriktsnämn-
derna, hvilka utgöras af vårdare, kunde de afge sin röst och
voro sålunda delaktiga i afgörandet. Följden var, att uppdraget
blef ärofullt, de fingo ej blott arbete utan äfven makt, och de
hade ansvarighet. På dem berodde, om de kunde få den åt
dem hänvisade fattige att återigen försörja sig sjelf, och detta
är det förnämligaste ändamålet, hvilket de allraförst skola söka
ernå både för den fattiges och för samhällets skuld.

Nedgången i fattigutgifternas belopp och i antalet fattiga
har ej hitförts genom en minskning i understödsbeloppen eller
genom hårdhet och brist på medkänsla för de fattiga. Tvärtom,
understödsbeloppen äro höjda, omsorgen för de sjuka vidgad
genom anställning af flere läkare, förplägningen af gamla och
arbetsodugliga i arbetshusen förbättrad; förplägning och upp-


I/o

fostran af fattigbarnen äfven som de sjukas vård i sjukhusen
har blifvit föremål för större omsorg.

Allt detta har skett utan att fattigskatten stigit i för-
hållande till befolkningens tillväxt. Det föreligger inga upp-
gifter öfver utgifternas storlek före 1853, deremot från 1856,
och i sistnämnda år voro de samlade utgifterna för såväl »die
offene» som »die geschlossene Pflege» 204,000 mark, hvaraf
3 7,000 täcktes genom särskilda inkomster, c:a 166,000 mark
deremot af utskylderna, och af dessa föllo 323/1Oo mark a
hvarje invånare. Tjugu år senare, år 1876, voro de samlade
utgifterna 393,000 mark, af hvilka 189,559 mark täcktes ge-
nom särskilda inkomster, c:a 197,000 af utskylderna, och 238/100
mark föllo å hvarje invånare. Ar 1883 hade utgifterna stigit
till 496,000 mark, men en nöjaktig jemförelse är numera ej
möjlig, medan utgifterna för sinnessjukas vård sedan 1877
uppförts såsom fattigutgifter. Skatterna hade emellertid ej stigit





titan

nya
vida

utgjorde 226/100 mark å hvarje invånare.

Sådana resultat har man uppnått i Elberfeld genom det
systemet. Absolut nytt är systemet visserligen ej, så till
som hufvudgrundsatserna till en del voro kända i äldre

fattigvårdsordningar, men det är den genomtänkta organisa-
tionen i stort jemte det systematiska inre uppbyggandet af
systemet i alla enskildheter, hvilket gjort Elberfelder-organisa-
tionen till mönster och förebild för hela Tyskland. Såsom af
titeln å d:r Böhmerts verk framgår, ha ej mindre än 77 tyska
städer och landtkommuner redan antagit systemet, hvilket dess-
utom, som redan omnämndt, försöksvis införts i ett af Kristia-
nias fattigdistrikter.

I sin berättelse anför direktören hr Juell bl. a. äfven några
högst tillfredsställande siffror från Crefeld och citerar ur berättel-
sen från denna stad följande yttranden, hvilka ådagalägga, att
de moraliska resultaten af systemet till och med måste tillerkännas
■en högre betydelse än de finansiella.

^^gg^æ^b heter det i denna officiella berättelse, »i syn-
nerhet barnens, har försvunnit från våra gator, emedan borga-
rena hafva vänjt sig af med att ge almosor åt alla möjliga
tiggande, utan föredraga att skänka sina gåfvor åt vissa be-
stämda fattiga. Vagabonder undvika vår stad, emedan deras
geschäft ej lönar sig här; de visa sig i Crefeld i så ringa an-
tal, att den för dem ämnade lokalen endast sällan begagnas.
Men det enligt vår erfarenhet vigtigaste resultatet af systemet
kan ej framställas med siffror. Det består deruti, att de i
kroppsligt eller andligt afseende svaga ha fått en förmyndare
och en öfverförmyndare — vårdaren i första instansen, distrikts-
nämnden i andra — hvilka äro ämnade att hjälpa dem med
råd och dåd. Äfven om man ej lyckas rädda många på drycken-
skap och lättja begifna personer, så lyckas det dock med några,
men i alla fall blir det möjligt att lemna skydd åt den ännu
ej förderfvade hustrun samt barnen, att framtvinga barnens
regelbundna skolgång samt att hålla de arbetsdugliga perso-
nerna i familjen till arbete o-ch sjelfhjelp. Den egentliga grund-
valen för ett godt resultat är det ständiga personliga umgänget
med de fattiga och hjelplösa, behandlingen af hvarje särskildt
fall enligt för handen varande behof och vunnen erfarenhet,
utan att det fins någon bestämd regel, hvilken man skall rätta
sig efter.»

Under redogörelsen för systemets användande i Leipzig
omnämner hr Juell, att man derstädes infört personalböcker,
hvilka följa de understödstagande, då de öfverföras till annan
vårdare eller annat distrikt. Boken har ett sådant format, att
vårdaren kan bära den i fickan och alltså ständigt ha den med
sig, då han besöker sina fattiga. Den innehåller å första sidan
det ofvan omtalade regulativet jemte några notiser beträffande
extra understöden samt upplysningar om vårdarens skyldigheter
m. m. dylikt. Dernäst följer en sida till införande af den
understödstagandes bostad, distriktets nummer samt vårdarens
och distriktsföreståndarens namn. Dernäst kommer 31 frågor
beträffande den understödstagande och hans förhållanden ; den
största vigt fästes vid, att dessa frågor besvaras korrekt. Der-
näst en tafla eller blankett, å hvilken noteras såväl det fasta






1/2

understödet — sådant gifves nämligen, i motsats till hvad fallet
är i Elberfeld, både i Leipzig och i Dresden — den tillfälliga
hjelpen samt, hvarje kvartal, hans inkomster af alla slag. Ändt-
ligen fins en blankett, der vårdaren noterar sina besök jemte
några rena blad för andra anmärkningar. Då understödet
upphör insändes boken till Armenamt, som återigen utlemnar
den, då det blir fråga om ny hjelp.	.

I sin berättelse omnämner hr Juell utom denna »offene
Armenpflege» äfven den »geschlossene Armenpflege», eller för-
plägningen i fattiggårdar samt de privata föreningarne. Öfver-
allt der Elberfeldsystemet * införts skall man naturligtvis ha
mycket lättare för att organisera äfven dessa grenar af fattig-
vården.

Jag ser redan mången stockholmare skaka på hufvudet vid
tanken på införandet af ett system, under hvilket han kanhända
en vacker dag blefve utnämd till vårdare af ett par tre fattiga
familjer i smutsiga hem — hu ! Nå, så farligt vore väl inte
det. Stockholmaren, såsom i öfrigt nordbon i allmänhet, har
vanligtvis en varm medkänsla för den fattige och — han har
godt om tid. Åtminstone mycket bättre än de enligt våra
föreställningar nästan till öfverdrift flitiga tyskarne. Vore det
nu så alldeles förfärligt att en eller ett par gånger i veckan
titta inom till några få fattiga familjer och göra sig bekant
med deras förhållanden? Ånej, snart skulle ett ganska natur-
ligt intresse vakna och hvad som först betraktades såsom en
börda, skulle bli ett kärt besvär. Jag har haft tillfälle lära
känna stockholmarens lätt rörda »hjertelag» då det gäller de
nödstälda, och jag är fullt säker om att det skulle visa sig
här — såsom i Elberfeld — att inom kort långt flere vårdare
stodo tillbuds än som behöfdes.

Stockholmaren skulle résonnera: Detta är »min fattige».
Han skulle börja intressera sig för familjen, skulle kanske ofta
nog skjuta till af egna pengar, då det gälde att antingen ge
arbete eller hjelpa några af medlemmarne att höja sig, eller
ändtligen då det gälde att tillvägabringa ett litet »förlagskapital»


173

till anskaffande af materialier eller dylikt. Om det funnes små
barn i familjen, skulle säkerligen snart hans hustru följa med
honom; hon förstår sig ju mycket bättre på, hur små barn
skola skötas, och hon kan mycket bättre än mannen göra den
fattiga hustrun det begripligt, hur mycket både trefligare, helso-
sammare och fördelaktigare det är att ha ett snyggt hem och
ett snyggt hushåll. Och såväl vårdaren som hans hustru ha
vänner och bekanta, hvilka gerna vilja ge, då de veta att pen-
garne verkligen bli väl använda. Det fins kanske en dugtig
och begåfvad pojke i den fattiga familjen ; man skulle vilja
kosta på honom till praktisk undervisning. Och hur mycket
hellre skulle man ej ge t. ex. sina aflagda kläder åt »sina
fattiga» än slumpa bort dem till en handlande för några få
kronor, då de mycket väl kunde göra nytta för en hel familj.
Jag glömmer väl inte heller »mina fattiga» med några små jul-
gåfvor. Vi ha i verkligheten alltid något att ge bort, om vi
blott veta att det kommer till nytta eller glädje och ej går till
bränvin.	■

Missräkningar skulle naturligtvis ej uteblifva. Man refor-
merar ej så lätt den fallne, man utrotar ej så lätt dåliga vanor
äfven hos dem, hvilka ej kunna kallas förderfvade. Men äfven
under dylika missräkningar skulle man ha den tillfredsställelsen,
att man gjort det möjliga för att hjelpa och höja. Man skulle
kanhända rädda en eller annan af familjen från det dåliga in-
flytandets ofta nog förfärliga verkningar. Man tänke endast
på de halfvuxna kvinliga medlemmarna af en i lasten sjunken
familj.

Kort sagdt, vårdaren skulle trots allt motstånd, trots alla
missräkningar komma att hysa ett varmt intresse för »sina»
fattiga, han skulle till följd af, att han endast hade några få
fattiga att vårda, kunna uträtta, hvad en distriktsföreståndare
ensam eller en nämnd omöjligen kunna uträtta gentemot ett
så stort antal fattiga som de skola ha tillsyn med, nämligen
lemna ett personligt, moraliskt stöd, såsom i ofvan anförda be-
rättelse ju äfven starkt framhållits.


174

Det är i sanning här ej tal om sangviniska fantasterier,
om dåraktig optimism. Det praktiska Tyskland har funnit att
systemet är för större städer både billigare och bättre, både
bättre hjelpande och bättre förebyggande än de gamla systemen.

Åtminstone vore det väl skäl att vederbörande här i Stock-
holm, lika väl som det skett i Kristiania, satte sig in i frågan
och anordnade ett försök i mindre skala. Det fattas visserligen
hos dessa vederbörande hvarken nit eller duglighet, och det för-
nämsta af allt, hjertat, torde de äfven ha på rätta stället. Då
nu dessutom de ständigt stigande kommunala bördorna i Stock-
holm redan nått en punkt, der kritik och missnöje börja höja
sin röst, torde det ej minst ur finansiel synpunkt vara full an-
ledning att tänka på ett billigt och dock effektivt fattigvårds-
system.

Ty att det nuvarande åtminstone ej är effektivt, det vet
hvarje stockholmare, som har en ringklocka vid sin dörr.
Den nya Darwinbiografien.

Originalbidrag till »Dagens Krönika»
af

Helen Zimmern.

(Öfvers. från författarinnans manuskript af M—r.)

I Westminster Abbey, Englands Pantheon, ligger sedan
April 1882, bredvid Sir Isaac Newton, allt hvad som åter-
står jordiskt af Charles Robert Darwin. Denna plats vid
sidan af Newton är, om icke tillfällig, icke dess mindre högst
passande. Sedan Newton har icke funnits någon engelsk
vetenskapsman, som var Darwins like, och det är tvifvel-
aktigt huruvida ens Newton åstadkom en sådan förändring
i sitt århundrades tankeföljd som Darwin gjorde. Det må
nu vara, och det finnes utan tvifvel mycket i Darwins hypo-
tes som senare forskning skall bevisa för oriktigt; han sjelf
skulle ha varit den förste att erkänna det. Men detta kom-
mer icke att kullkasta hypotesens hufvudsakliga följder, och
att tänka före Darwin och efter Darwin är att vara åtskild
af det svalg, som ligger mellan modern och medeltids tanke-
form. Ty den stora lärdom som Darwin kungjorde, var
ingalunda inskränkt till biologi. Den har inträngt på politi-
kens, moralens och religionens område. Äfven »teologer»,
har det bitande anmärkts, »använda den, ehuru naturligtvis
de i sitt fack tillämpa den på hvarje annan religion än sin
egen». Liksom det var Newton förbehållet att föra den fysi-
kaliska kösmos’ fenomen under de eviga principerna för den
allmänna gravitationen, lika så var det Darwin förbehållet
att grunda biologiens vetenskap, att förknippa det organiska
176

lifvets fenomen genom den stora lagen för tillvaron. Der
före sofva de värdigt sida vid sida.

Ända sedan Darwins död var det kändt att hans son,
och senare medarbetare, Francis Darwin, förberedde en bio-
grafi öfver sin fader, och boken motsägs med en ifver, som
är sällsynt när det är fråga om en biografi öfver en veten-
skapsman. Den ligger nu framför oss, och är säkerligen det
engelska litterära årets evenement. Och mer än så, den är
ett väl genomfördt, samvetsgrant arbete, som kommer att
•för all tid behålla sin plats bland de få biografier af första
rangen.

Boken är på en gång en biografi, en autobiografi och
en stor idés historia. Beskaffenheten och mängden af det
material, som biografen hade till sitt förfogande — ty, som
han upplyser, hans fader gömde alla erhållna bref, och den-
nes korrespondenter gömde de som han skref — nödgade
till en afvikelse från den vanliga följden af en kronologisk
berättelse; men planen för arbetet är synnerligen väl beräknad
för att motsvara ändamålet, nämligen att gifva en grafisk
målning af memoarföremålets lif, karakter och arbete. Den
första af arbetets tre volymer börjar med en kort och fängs-
lande autobiografi, skrifven af Darwin sjelf för hans barns
räkning. Derpå följa minnen, meddelade af hans son, m:r
Francis Darwin, hans dotter, och en eller två intima vänner.
För läsare i allmänhet är denna volym den intressantaste
af de tre. Den andra är egnad åt historien om hans stora
verk »The Origin of Species» (arternas uppkomst), och för
den disskussion det väckte redogöres i författarens korrespon-
dens med sir Charles Lyell, sir Joseph Hooker, m:r Asa
Gray och andra. Den tredje delen innehåller hufvudsakligen
en samling bref afhandlande Darwins senare verk, men syssel-
sätter sig särskildt mera med »The Descent of Man» (Menni-
skans härkomst) och »The Expression of the Emotions», (Sin-
nesrörelsernas uttryck), hvilket senare arbete under många år
var hans särskilda förtjusning. Efter läsningen är det svårt
att säga hvilken man mera beundrar, nej älskar, mannen
eller naturforskaren. Darwins moral väcker vår beundran
och aktning ännu mer än hans intellektuella fullkomligheter.
Absolut enkelhet och en märkvärdig frånvaro af all egen-
kärlek voro hos honom de hufvudsakligen karakteristiska
egenskaperna. Darwin såg saker och ting så litet genom
ett mörkt glas som någon dödlig kan hoppas att se dem,
177

men säg sina egna fel så tydligt, att han var i stånd att
utan förbehåll beundra andra, att erkänna sina misstag,
att tåla kritiker och att undvika strid ; och han förvärfvade
sig på detta sätt hela verldens aktning och beundran. Hans
dotter skrifver: — »Han var alltid sä färdig att låta öfver-
tyga sig att hvarje föreslagen förändring var en förbättring,
och så tacksam för det besvär man gjort sig. Jag tror icke
han någonsin glömde att säga mig hvilken förbättring han
trodde att jag gjort, och han brukade nästan ursäkta sig om
han ibland icke gick in på någon rättelse. Jag tror att
jag, under det jag sålunda arbetade för honom, insåg hans
naturs egendomliga blygsamhet och vänlighet på ett sätt
som jag eljest aldrig skulle gjort». Professor Huxley an-
märkte att Darwin hade samma önskan som Sokrates, näm-
ligen att finna någon visare än han sjelf. Denna oskrymtade
blygsamhet och genomlysande uppriktighet utgöra behaget i
hans — allt för korta — autobiografi. Den skrefs af Darwin
1876 utan någon tanke på dess offentliggörande och endast
för hans barn, under det han var borta hemifrån på ett
besök. Han säger: — »Jag har försökt att skrifya följande
redogörelse för mig sjelf, liksom jag vore en död man i en
annan verld och såge tillbaka på mitt eget lif. Nu har jag
funnit detta svårt, ty lifvet är nästan slut för mig. Jag har
icke gjort mig något besvär med mitt skrifsätt.» Enligt hans
egen berättelse var den man, hvars namn skall taga rang
bland dem som gjort epok i verldshistorien, temligen odug-
lig till dess han var 22 år. Han säger att han var slö att
lära, och ofta icke sanningsenlig. Han var åtta år då han
förlorade sin moder, och nio då han skickades i skolan i
Shrewsbury, ty han var född i denna engelska landsortsstad,
och här samlade hans fader som en omtyckt läkare* denna
förmögenhet, hvilken sedermera tillät Darwin att fri från
pekuniära bekymmer egna hela sin tid och kraft åt veten-
skapen. I skolan lärde han ingenting, ty undervisningen
var uteslutande klassisk, och han var under hela sitt lif
märkvärdigt oskicklig att lära sig något språk. Hvilken klar
och tydlig bild får man icke om en trångbröstad skolmästare
för ett halft århundrade sedan, då man hör att d:r Butler
offentligt klandrade den förnämsta lärjunge han någonsin

* Hans farfader var d:r Erasmus Darwin, författare till »Zoono-
mia eller organiska lifvets lagar», ett en gång populärt poem, i hvil-
ket Linnés system var hopträngdt i känslofull och blomstrande vers.

Ur Dagens Krönika. VIIL 2.	12
178

haft för att denne bortslösade sin tid pä sådana gagnlösa
saker som kemiska experiment — en smak för verklig kun-
skap, hvilken af skolkamraterna ådrog Darwin öknamnet
»Gas»,, och skolmästaren kallade honom en »poco curante».
»Då jag lemnade skolan hade jag der för min àldçr hvarken
hög eller låg plats, och jag tror att jag af alla mina lärare
samt min fader betraktades som en ganska vanlig gosse, och
snarare under det vanliga måttet af intelligens. Till min
stora förödmjukelse sade min fader en dag till mig: »Du
frågar icke efter annat än hundar, att skjuta och att fånga
råttor, och du kommer att blifva en skam för dig sjelf och
hela din familj.» Vid 16 år skickades han till Edinburgh
för att studera medicin. Detta slog också fel. Han flydde
med fasa från anatomisalen sedan han bevitnat den första
dissektionen. Hvad föreläsningarna beträffade, fann han dem
»odrägligt tråkiga». Den omedelbara verkan af en föreläs-
ning i geologi var att han beslöt att så länge han lefde
»aldrig läsa en bok om detta ämne» — ett beslut, som lyck-
ligtvis för vetenskapens intresse var bestämdt att brytas. I
Edinburgh underhölls och stärktes likväl hans intresse för
biologisk vetenskap; han knöt bekantskap med flera af
universitetets bäste män, hvilkas inflytande utvecklade och
stadgade hans medfödda böjelse för vetenskaplig verksamhet.
De första två vetenskapliga afhandlingar han skref, om vissa
detaljer rörande två lägre organismer, upplästes i »The
Plinian Society» i Edinburgh — Darwin var då endast 17
år. —■ När sonen icke heller tycktes hafva lust för medicin
tänkte fadren placera honom inom kyrkan, i forna dagar
och äfven nu den enda profession i England, åt hvilken
missnöjda fäder egna sina klent begåfvade söner. Darwin
skrifver: »I betraktande af hur häftigt jag blifvit anfallen af
de ortodoxa, synes det verkligen löjligt att jag en gång tänkte
blifva prest. Om frenologerna äro att lita på, är i ett af-
seende jag väl utrustad att vara prest. För några år sedan
skref sekreteraren i ett tyskt psykologiskt sällskap och bad
mig ifrigt om min fotografi, och någon tid derefter erhöll
jag från ett af mötena en rapport, enligt hvilken det visade
sig att formen af mitt hufvud varit föremål för offentlig
diskussion, och en af talarne hade förklarat att jag hade
vördighets-knölen utvecklad tillräckligt för tio prester.» Från
Edinburgh for Darwin till Cambridge. Om den tid han
tillbragte vid detta universitet säger Darwin att den var
179

sämre än bortslösad. Euklides uppfattade han, men matema-
tiken i allmänhet förstod han icke, till hans djupa saknad
sedermera. Angående sina kamrater säger han: »Till följd
af min passion för att skjuta och jaga och i saknad deraf
att rida omkring på landet, kom jag i ett sport-sällskap,
bland sig inneslutande några rumlande, lågsinnade unga män.
Vi brukade ofta äta middag tillsammans — ofta deltogo
deri äfven män af en högre ordning — och vi drucko i
bland för mycket, under munter sång och kortspel efteråt.
Jag vet att jag borde blygas för dagar och aftnar tillbragta
på detta sätt ; men emedan några af mina vänner voro myc-
ket angenäma och vi alla voro glada, kan jag icke hjelpa
att jag tänker tillbaka på dessa dagar med mycket nöje.
Jag kom äfven in i ett musikaliskt sällskap. ... Och jag
hyrde någon gång korgossar att sjunga i mina rum. Icke
dess mindre saknar jag till den grad öra, att jag icke kan
urskilja en disharmoni, eller hålla takt, eller taga en ton
rätt, och det är en hemlighet för mig hur jag någonsin kun-
nat hafva nöje af musik». — Men vetenskapen vann allt
mer makt öfver honom. Under sina sista år i Cambridge
läste Darwin omsorgsfullt och med djupt intresse Hum-
boldts reseminnen. »Denna bok, och sir J. Herschels »In-
troduction to the study of natural philosophy» uppväckte
hos mig ett brinnande nit att lemna äfven det minsta bidrag
till naturvetenskapens ädla byggnad. Ingen annan bok eller
ett dussin andra böcker hade närmelsevis så mycket infly-
tande på mig som dessa två arbeten». Under hela denna
tid hade Darwins observationsförmåga blifvit utvecklad och
stärkt genom hans entusiasm för entomologi, genom hans
invigning i den praktiska botanikens hemligheter genom
Henslow, samt genom de lärdomar han under Sedgwick’s
ledning inhemtade i Wales. »I Cambridge roade mig ingen-
ting så mycket som att samla skalbaggar. Jag vill gifva ett
prof på mitt nit. En dag när jag ref af ett stycke gammal
bark, såg jag två rara skalbaggar och grep en i hvardera
handen; då märkte jag en tredje, en ny art, som jag icke
kunde förmå mig att låta gå förlorad; alltså stoppade jag
den ena skalbaggen, som jag höll i högra handen, i munnen.
Men, ty värr, han gaf ifrån sig någon stark vätska, som
brände min tunga, så att jag var tvungen att spotta ut skal-
baggen, hvilken gick förlorad, liksom den tredje. Passionen
att samla, som gör en man till systematisk naturforskare,
180

till konstkännare, eller ’ till girigbuk, var mycket stark hos
mig och tydligen medfödd ; ingen af mina systrar eller brö-
der hade någonsin denna smak.» Återigen till svar på en
följd af frågor, kringskickade då han samlade data för »Law
of heredity», af mrr Francis Galton, denne outtröttlige sam-
lare af antropologisk statistik, — och dotterson af d:r Eras-
mus Darwin, Charles Darwins farfar, — säger Darwin: »att
hans smak för vetenskapen säkerligen var medfödd». Detta
dokument är intressant. Till svar på frågan »Huru lärde ni
er?» skrifver Charles Darwin: »Jag anser att allt jag lärt af
något värde har varit sjelflärdt.» På frågan »särskild för-
tjenst» af hans uppfostran, svarades »ingen som helst». Hvad
minnet beträffar, så var det »mycket dåligt för data och för
att lära utantill, men godt för att bibehålla en allmän eller
sväfvande hågkomst af fakta». Bland svar på frågorna finna
vi följande: — »Ganska flitig men icke stora framsteg. Jag
tror att jag visat originalitet i Vetenskap, och har gjort upp-
täckter i afseende på allmänna ämnen.» Hvad särskilda
talanger beträffar, »Ingen, utom för affärer, såsom genom att
hålla räkenskaper, svara på bref, och ganska bra placera pen-
ningar. Mycket metodisk i alla sina vanor». På frågan
»starkt markerade själsegendomligheter ledande till veten-
skaplig framgång» svarar Darwin enkelt : »Ståndaktighet, stor
nyfikenhet rörande fakta och deras betydelse, ett visst tycke
för det nya och underbara.» På samma gång måste vi säga
att Darwin till m:r Galtons lista med frågor bifogade detta:
— »NB! Jag finner det alldeles omöjligt att bedöma min
karakter efter er måttstock.» I allmänhet framgår af Dar-
wins svar på Galtons frågor — och dessa svar stå i öfver-
ensstämmelse med Darwins uppskattande af sig sjelf an-
norstädes — att han hade ofantlig förmåga att oroa sig.

Då han skådar tillbaka på sin universitetstid skrifver
Darwin med karakteristisk naivité: »Jag antager att hos mig
måtte varit någonting litet öfverlägsnare än hos det stora
flertalet ynglingar, eljest skulle de ofvannämde männen, så
mycket äldre än jag och af så mycket högre akademisk ställ-
ning, aldrig tillåtit mig att sällskapa med dem. Jag var
sannerligen icke medveten om någon dylik öfverlägsenhet,
och jag minnes att då en af mina sportsvänner, Turner, som
en dag såg mig i arbete med mina skalbaggar, sade att jag
en gång skulle blifva medlem af »The Royal Society», så före-
föll mig en sådan spådom vara vidunderlig». Otvifvelaktigt
181

insågo några af professorerna att Darwin icke var någon
vanlig ung man och i synnerhet Henslow, botanisten. Det
var han som rekommenderade Darwin till kapten Fitzroy,
hvilken sökte en frivillig naturforskare, som ville gå ombord
med honom på kronfartj^get The Beagle för en tur rundt
kring jorden. Förslaget överensstämde icke med den äldre
Darwins planer. Men under det han motsatte sig det samma
kom han att säga: »Om du kan finna en man med vanligt
sundt förnuft, som råder dig att resa, så vill jag gifva mitt
samtycke.» Darwin fann lyckligtvis en sådan man i sin
morbror, senare hans svärfader, Josiah Wedgewood, son af
den store Wedgewood, hvilken egde den namnkunniga pors-
linsfirman. Fadren gaf sålunda sitt bifall i ren förtviflan
öfver hvad han eljest skulle göra med sin son. »Jag hade»,
säger Darwin, »varit temligen extravagant i Cambridge, och
för att trösta min fader sade jag att jag skulle vara hin så
skicklig om jag kunde göra af med mer penningar än mitt
anslag under det jag var ombord på the Beagle.» Han sva-
rade med ett leende: »Men de säga mig att du är ganska
skicklig.» Ännu i sista ögonblicket var det likväl nära att
Darwin gått miste om tillfället att resa ut; mycket vig-
tiga följder bero någon gång på småsaker. Då Darwin rest
för att lära känna kapten Fitzroy något närmare, löpte han
stor risk att blifva underkänd på grund af formen på sin
näsa. »Han var en nitisk lärjunge af Lavater och öfver-
tygad om att han kunde bedöma en menniskas karakter efter
utlinierna af hennes ansigte ; och han tvifläde på att någon
med en sådan näsa som min kunde ega tillräcklig energi
och beslutsamhet för resan; men jag tror att han efteråt blef
belåten med att min näsa hade talat osanning. . . . Resan
med the Beagle har i vida mon varit den vigtigaste händel-
sen i mitt lif och har bestämt hela min bana, och likväl
berodde den på en så obetydlig omständighet som att min
morbror erbjöd sig att köra mig trettio (engelska) mil till
Shrewsbury, hvilket få morbröder skulle gjort, och af en
sådan småsak som formen på min näsa. Jag insåg alltid
att jag har denna resa att tacka för min första verkliga ut-
bildning ocfi uppfostran.» De lysande resultaten af denna
fem års resa äro omtalade i den välbekanta »Journal of
Travels», ett af Darwins mest populära och fängslande arbeten,
och m:r Francis Darwin afhåller sig med rätta från att lemna
några detaljer pm denna alltid minnesvärda resa. Det synes
182	.

att Charles’ bref till sina hemmavarande vänner gjorde ett
starkt intryck bland andra på Sedgwick, som besökte hans
fader och sade att Charles skulle intaga en plats bland ledande
vetenskapsmän. Brefvet, i hvilket dess^ nyheter öfverfördes
till Darwin, gjorde honom så mycken glädje att han säger:
»Jag klättrade öfver bergen på A*scension med elastiska steg
och lät de vulkaniska bergen genljuda af min geologiska
hammare. Allt detta visar hur ärelysten jag var; men jag
tror mig sanningsenligt kunna säga att i senare år, ehuru
jag i högsta grad satte värde på gillande af sådana män som
mina vänner Lyell och Hooker, jag icke frågade mycket efter
publiken i allmänhet. Jag menar icke att en gynsam kritik
eller en stor åtgång af mina böcker icke gjorde mig ett stort'
nöje; men nöjet var ytligt, och jag är säker att jag aldrig
vikit en tum från min bana för att vinna rykte.» Vid åter-
komsten till England, 1837, bosatte sig Darwin i London,
och började utarbeta resultaten af sina observationer. Två
år derefter gifte han sig, och drog sig, 1842, tillbaka till
den lilla staden Down i Kent. Hans helsa, som ständigt
försämrats af den oupphörliga sjösjuka, af hvilken han plå-
gades under alla dessa' resår, gjorde London — med dess
bråk, dess afstånd, dess nervösa ström — till en omöjlig
vistelseort för honom. Down lemnade han sällan, och i det
vackra huset, förändrad t och förstorad t af honom efter hans
behof, dog han, älskad af alla grannar. Från den tiden då
han flyttade till Down blir berättelsen om Darwins lif knapp-
händigare, åtminstone hvad yttre händelser beträffar. Han
lefde för sitt arbete och sin familj. Men under hans korta
vistelse i London hade han kommit i beröring med dagens
ledande män, och hans hågkomster af dem äro intressanta.
De genomgås af denna hjertats välvilja, denna tro på andras
godhet, som karakteriserade honom och göra hans hågkom-
ster till en angenäm motsats till Carlyles. Oaktadt de hårda
yttranden Carlyle hade om Darwin och Darwinismen, så är
följande det värsta Darwin har att säga om Carlyle. »Carlyle
hånade nästan alla. Jag trodde alltid, intill dess hans »Min-
nen» utkommo, att hans hån till en del var skämt; men
detta synes nu temligen tvifvelaktigt. Hans uttryck var en
nedslagen, nästan förtviflad men välvillig mans; och det är
kändt hur hjertligt han skrattade. Jag tror att hans väl-
' vilja var verklig, ehuru smittad af icke så liten afundsjuka.
Ingen kan betvifla hans utomordentliga förmåga att uppdraga
183

målningar af saker och menniskor, långt lifligare, som jag
tycker, än någonsin Macaulay kunde göra det. Huruvida
hans målningar af menniskor voro sanna, är en annan fråga.
Han har varit allsmäktig i att inprägla hos menniskor några
stora moraliska sanningar, k andra sidan äro hans åsigter
om slafveriet upprörande. I hans ögon är makt lika med
rätt. Hans tanke om mig är mycket trångbröstad, äfven
om man utesluter alla vetenskapsgrenar, som han föraktade.
Så vidt jag kan döma, träffade jag aldrig en man med ett
hufvud så illa lämpadt för vetenskapliga undersökningar.
Han talade qvickt och intressant, liksom han skref, men han
höll någon gång för länge på med samma ämne. Jag på-
minner mig en rolig middag hos min broder, der bland
några andra Babbage och Lyell voro närvarande. Båda två
tyckte om att tala; men Carlyle tvingade alla att vara tysta
genom att under hela middagen hålla ett tal om tystnadens
fördelar. Efter middagen tackade Babbage på sitt knarrigaste
sätt Carlyle för hans vackra föreläsning om tystnad.» Darwin
omnämner sin aktning för sir John Herschel, och förtjusning
att äta middag med honom, samt tillägger : »Han talade aldrig
mycket, men hvarje ord han yttrade var värdt att lyssna
till.» Den »illustre Humboldt» uttryckte en önskan att se
honom, men han erkände sjelf »en liten missräkning med
den store mannen». Om Buckle, som han en gång träffade,
säger han : »Jag var glad att af honom lära hans system att
samla fakta. Han sade mig att han köpte alla böcker, som
han läste, och gjorde ett fullkomligt register till hvarje af
de fakta, som han trodde kunna vara lämpliga för honom,
samt att han alltid kunde komma ihåg i hvilken bok han
hade läst någonting, ty hans minne var underbart. Jag frå-
gade honom huru han först kunde bedöma hvilka fakta voro
lämpliga för honom, och han svarade att han visste det icke,
men att ett slags instinkt ledde honom. Hans vana att göra
register satte honom i stånd att lemna det förvånande antal
af referenser till alla slags ämnen, som finnas i hans »History
of Civilization». Denna bok fann jag mycket intressant och
läste den två gånger; men jag tviflar på att hans generalisa-
tion är värd någonting. Buckle var en stor talare och jag '
lyssnade till , honom nästan utan att säga ett ord, ej heller
kunde jag det, ty han drog aldrig efter andan. Då m:rs
Farrer började sjunga, sprang jag upp och sade att jag måste
höra på henne; sedan jag gått ur rummet, vände han sig
184

till en vän och sade (såsom min broder hörde): »M:r Darwins
böcker äro bättre än hans konversation.» Darwins tanke
angående värdet af Buckles generalisationer tyckes bekräf-
tad genom den likgiltighet, hvarmed detta en gång upp-
seendeväckande arbete nu jemförelsevis behandlas af all-
mänheten.

Darwins lif i Down ordnades i en högst metodisk kréts-
gång, öfver hvilken hans son gör en intagande beskrifning,
för lång att återgifvas i sin helhet. Det är en så vacker
skildring af ett lugnt, intellektuelt och väl ordnadt lif som
man kan föreställa sig. Darwin steg upp tidigt, hufvudsak-
ligen emedan han ej kunde ligga i säng — och jag tror att
han skulle tyckt om att stiga upp tidigare än han gjorde. —
Han tog sedan en liten promenad före frukosten, en vana,
som började då han en kort tid besökte en vattenkurinrätt-
ning och som han bibehöll nästan till slutet af sitt lif. . . .
Sedan han frukosterat ensam, omkring kl. 7.45, gick han
med ens till sitt arbete — han ansåg den en och halfva
timmen mellan 8 och 9.3 0 som sin bästa arbetstid — och
kl. 9.30 gick han in i förmaket att läsa sin post. Sedan
ville han höra några familjebref läsas högt under det han
låg på soffan. Denna läsning, som äfven innefattade någon
del af en roman, varade till omkring half elfva, då han
återvände för att arbeta till tolf eller en qvart deröfver. Vid
denna tid ansåg han sitt dagsverk vara slut, och brukade ofta
säga i en tillfredsstäld ton: »Jag har gjort ett godt dagsverk».
Sedan gick han utomhus, antingen vädret var fult eller vac-
kert; Polly, hans hvita gräfsvinshund, följde honom i vackert
väder, men i regn nekade hon, eller syntes tvekande på
verandan med ett blandadt uttryck af motvilja och blyg-
sel öfver sin brist på mod; i allmänhet likväl segrade hun-
dens samvete, och så snart hon väl kommit ut, kunde hon icke
förmå sig att stanna bakom . . . Min faders middagspromenad
begynte vanligen med ett besök i växthuset, der han betrak-
tade några groende frön eller experimentalväxter, hvilka.
fordrade en tillfällig undersökning, men han gjorde nästan
aldrig några allvarliga observationer vid denna tid. Lunchen
' i Down kom efter middagspromenaden, och här måste jag
säga några ord om hans mål i allmänhet. Han hade en
barnslig smak för sötsaker, olyckligtvis för honom, emedan
han var bestämdt förbjuden att förtära dylika. Han var
icke alltid framgångsfull i att hålla de löften, som han gjorde
185

att afhålla sig från sötsaker, och betraktade dessa löften så-
som icke bindande, såvida han icke afgaf dem högt. Efter
lunchen kommo brefven; sedan en kort hvila på soffan jemte
en cigarett; derefter en mellanstunds arbete. Kl. 7.3 0 togs
ett enkelt mål, såsom the med ett ägg; derpå lästes högt;
sedan följde brädspel med m:rs Darwin och sist till hvila. I
hans mer förtroliga brefvexling visar sig att Darwins lif var
ett beständigt lidande. Hans son skrifver: »Om karakteren
af min faders arbetslif skall kunna förstås, så måste man
ständigt ihågkomma de sjukdomsförhållanden, under hvilka
han arbetade. Han bar sin sjukdom med sådant tålamod
och utan klagan, att äfven hans barn, tror jag, knappast
kunna bedöma vidden af hans vanliga lidande. Svårigheten
för dem att göra detta förklaras af det faktum, att de, så
långt de kunde minnas tillbaka, sågo honom i beständig
ohelsa — och sågo honom, i trots häraf, full af glädje öfver
allt som roade dem. »Det tyckes som han aldrig tillbragte
någon dag utan att flera timmar lida förskräckligt af svår-
mod och äfven af förkrossande plågor, samt var under dagar
och veckor urståndsatt att arbeta. Likväl hörde ingen någon
klagan från hans läppar, ej heller rubbades hans milda lynne
häraf. Hvilken motsats till Carlyle, som fylde verlden med
sina dyspeptiska brumningar, och likväl var Darwin deri som
led mest af de två.

Det var 1837 som Darwin började sin första anteck-
ningsbok om »The Origin of Species», hvilken han sjelf kallar
för »sitt lifs hufvudarbete». Det var ett år senare som idéen
först klart uppfattades, sedan läsningen af Malthes gifvit
honom nyckeln till idéen om det naturliga urvalet. Han
arbetade och arbetade på sin teori, men hade ingen afsigt
att offentliggöra den. En händelse påskyndade saken, om
man kan kalla det ett påskyndande, ty det var efter loppet
af 22 år, som Darwin erfor att Alfred Wallace oberoende
hade kommit till samma konklusioner som han sjelf. Det
är en hedrande episod i båda dessa mäns lif. »Jag har aldrig
vikit en tum ur min bana för att vinna rykte», skrifver
Darwin, såsom vi sett. Hur sant detta var, vittna hans bref
i rik mon, och ett ännu mer substantiell bevis på hans osjelf-
viska hängifvenhet åt vetenskap företer sig i berättelsen om
vänskapen mellan honom och den yngre naturforskaren. Icke
så att ju ej Darwin hade sin personliga ärelystnad, men hans
ande var mägtig nog att svinga sig upp öfver endast sjelf-
186



viska konsiderationer. När Lyell år 1856 uppmanade honom
att offentliggöra ett utdrag ur sin »Origin» och härigenom
försäkra sitt anspråk på prioritet, skrifver han: »Jag afskyr
egentligen idéen att skrifva för prioritet, likväl skulle jag
sannerligen blifva förargad om någon skulle offentliggöra mina
läror före mig.» År 1858 skickade Wallace honom sin afhand-
ling, och Darwin skrifver till Lyell angående den samma: —
»Jag har aldrig sett ett mera öfverraskande sammanträffande ;
om Wallace hade mitt manuskriptutkast, skrifvet år 1842,
skulle han icke kunna gjort ett bättre kort utdrag. — —
Jag skall med ens skrifva och erbjuda att sända hans af-
handling till någon tidskrift. Hans vänner sir Charles Lyell
och sir J. Hooker gillade högeligen detta steg, förutsatt att
han icke lemnade allmänheten i okunnighet (såsom han var
särdeles böjd för att göra till förmån för Wallace) om den upp-
sats han sjelf skrifvit rörande samma ämne. Sålunda upp-
gifves förhållandet i ett som företal tjenande bref från dessa
vänner, hvilka efter många betänkligheter från Darwins sida
slutligen inlemnade Wallaces af handling — till Linnéska
Sällskapet. Det är tillfredsställande att finna att samma
storsinthet karakteriserade Wallace, så att denna episod be-
fästade deras vänskap med ett ännu fastare band. Samma
storsinthet ledde Darwin att öppet erkänna ett fel, och om
ett af hans tidiga misstag säger han att det lärde honom
»att i vetenskapen aldrig lita på uteslutningsprincipen». Här
hafva vi grundtonen till hans stora fördragsamhet och för-
sigtighet. Utgifvandet af »The Origin of Species» åstadkom
en verkan på verlden i stort, hvilken för Darwin var en
öfverraskning, ty han betraktade ämnen från en rent natural-
historisk ståndpunkt. Läsare skola i biografien finna mycket
intressant med afseende på Darwin’s stora verk. I ett bref
försvarar han sig på följande karakteristiska sätt: — »Jag
tillstår att jag ej kan se så tydligt som andra, och som jag
skulle önska att kunna göra, bevis på plan och godhet på
alla sidor om oss. Jag tycker att det finnes för mycket
elände i verlden. Jag kan icke öfvertyga mig att en allgod
och allsmäktig Gud skulle planmessigt skapat ichneumoni-
derna just för det ändamålet att de skulle hemta sin näring
inom ollonborrarnas lefvande kroppar, eller katten för att
leka med råttan. Jag kan icke på något vis nöja mig med,
då jag betraktar detta underbara universum, och särskildt
den menskliga naturen, att draga den slutsatsen att allt är
187

resultatet af rå kraft. Jag är böjd att betrakta allting som
ett resultat af faststälda lagar, med detaljerna, antingen onda
eller goda, lemnade att utarbetas af hvad vi må kalla slum-
pen. Dock icke så att denna åsigt tillfredsställer mig i allt.»
En annan anfallspunkt var att han hade dolt sina åsigter
angående menniskans utveckling (the evolution of man). Till
en del var han otvifvelaktigt klokt tystlåten, men dels synes
det vara ett faktum att han ännu icke tänkt ut problemet
om medvetandets utveckling (the evolution of conscience).
Till Lyell skrifver han: —■ »Ofullständigheten i det geolo-
giska registret är en af de stora svårigheterna . .*. Under
dess tidigaste period måste det vara i högsta grad ofullstän-
digt, och detta synes mig tillräckligt förklara hvarför vi
icke finna medelformer mellan klasserna i de sanna stora
rikena af naturen. Jag var säkerligen för hastig i att tro
på möjligheten af att alla lefvande varelser ledde sitt ur-
sprung från en ursprunglig form; men som denna mening
ännu synes mig antaglig, vill jag icke stryka ut den. Hux-
ley ensam stöder mig häri, och åtskilligt kunde sägas till
försvar för min åsigt. Med afseende på menniskan är jag
långt ifrån att önska påtruga min tro; men jag anser det
ohederligt att alldeles dölja min åsigt.» I ett senare bref
lemnar han inte tvifvel om sin åsigt utan förklarar stolt:
— »Vår ättefader var ett djur, hvilket lefde i vatten, hade
en simblåsa, en stor simstjert, en ofullständig hufvudskål,
och otvifvelaktigt var hermafrodit! En vacker genealogi för
menniskoslägtet.»

Hvad han tänkte om verldens utmärkelser, bevisas ge-
nom ett citat från, hans korrespondens. När han mottog
underrättelsen att the Royal Society tilldelat honom dess
medalj, skref han till Hooker: — »Bland bref, som jag
erhöll dennå morgon, öppnade jag först ett från öfverste
Sabine; dess innehåll öfverraskade mig visserligen mycket,
men ehUru brefvet var mycket vänligt, på sätt och vis,
frågade jag verkligen ganska litet efter den underrättelse
som det innehöll. Sedan öppnade jag ditt bref, och sådan
är verkan af varm vänskap och godhet från en som är mig
kär, att samma faktum, berättadt som du berättade det,
gjorde mig varm af glädje och kom mitt hjerta att klappa
hastigare . . . sådan hjertlig sympati är mera värd än alla
medaljer, som någonsin blifvit slagna.» M:r Francis Darwin
har sammanfört den korrespondens, som rörer »The Origin
>

188



of Species» och gjort detta på ett sätt, som skall gifva den
andra volymen det högsta vetenskapliga värde. Den in-
tressantaste punkten 'för närvarande är frågan: till hvilken
grad stod Darwin i skuld till andra för sina upptäckter?
— en fråga, som, det måste sägas, hans egen önskan att
gifva tillbörligt erkännande har gjort litet svår att besvara.
Det är en allmän tro, att alla stora uppfinningar äro resul-
tatet af ett antal förenade krafter. I sitt autobiografiska ut-
kast framställer m:r Darwin förhållandet mycket klart och
enkelt: — »Det har någon gång sagts att framgången af
»The Origin» bevisade att »ämnet låg i luften», eller »att
menniskorna voro förberedda på den». Jag tror icke att
detta är alldeles riktigt, ty jag sonderade tillfäligtvis icke
så få naturforskare, och lyckades aldrig att träffa någon,
som tycktes betvifla arternas beständighet. Äfven Lyell och
Hooker syntes icke gå in på mina idéer, ehuru de lyssnade
till mig med intresse. Jag försökte ett par gånger att för-
klara för kunniga och vettiga män hvad jag menade med
det naturliga urvalet, men misslyckades i hög grad. Jag
tror det vara fullkomligt sant att otaliga väl observerade
fakta voro uppstaplade i naturforskarenas minnen, färdiga
att intaga sina rätta platser, så snart någon teori, som kunde
mottaga dem, tillräckligt utvecklades.

Det är egendomligt att höra att stilisering var en stor
svårighet för Darwin. »Jag tyckes hafva något olycksaligt
förståndsfel, som föranleder mig att till en början framställa
mina påståenden eller uppgifter i en oriktig eller klumpig
form.» — »Jag har lika stor svårighet som någonsin att ut-
trycka mig tydligt och kortfattligt ; och denna svårighet har
orsakat mig stor tidsförlust.» En af de saker han bittrast
beklagar var afmattningen af hans estetiska omdöme. Han
skrifver: — »Mitt hufvud tyckes hafva blifvit ett slags ma-
skin för att ur stora samlingar af fakta mala ut allmänna
lagar, och hur detta skulle hafva orsakat tvinsot blott i den
del af hjernan, på hvilken en estetisk smak beror, kan jag
icke begripa. En man, med ett bättre konstrueradt hufvud
än jag, skulle icke hafva lidit på detta sätt, och om jag
kunnat lefva om mitt lif igen, skulle jag gjort mig till en
regel att läsa något poesi och lyssna till litet musik, åtmin-
stone hvarje vecka; ty kanske de delar af min hjerna, som
nu äro förtvinade, derigenom skulle kunnat hållas verk-
samma under hela lifvet. Förlusten af denna estetiska smak
189

är en förlust af lycka, samt kan möjligen vara skadlig för
förståndet, och ännu troligare för den moraliska karakteren
genom att försvaga den för finare känslor mottagliga delen
af vår natur.»

I penningeväg var Darwin både försigtig och frikostig.
Han brukade säga på skämt att han var stolt öfver de pen-
ningar han hade spart, och kände tillfredsställelse öfver hvad
han förtj enade på sina böcker. Hans omsorg att spara här-
ledde sig från aningar, som plågat honom i många år, att
hans barn icke skulle hafva tillräcklig helsa att förtjena sitt
uppehälle. På senare tider fattade han den 'ädelmodiga
planen att dela ut det årliga öfverskottet mellan sina barn.
Hans samvetsgrannhet att besvara alla bref måste hafva lagt
en obillig taxa på hans tid. Brefvet från den tyska studen-
ten, som skref och frågade huru evolutionsläran kunde ega
förenlighet med tron på den gudomliga försynen, lemnar
ett exempel på dessa hemsökelser, hvilka hur besvärliga de
än voro, likväl alltid besvarades höfligt. Det är à propos detta
som m:r Francis Darwin lät trycka följande märkliga för-
klaring om hans faders åsigter i detta ämne, skrifven af ho-
nom (fadren) ungefär vid samma tid (1876): — »Under
dessa två år föranleddes jag att tänka mycket öfver religion.
Då jag var ombord på the Beagle var jag alldeles ortodox,
och jag hågkommer att flera af officerarne (ehuru sjelfva
ortodoxa) hjertligt skrattade åt mig för det jag citerade bibeln
såsom en oemotsäglig auktoritet i någon punkt rörande mora-
len. Jag förmodar att det var nyheten af detta argument,
som roade dem. Men jag hade vid denna tid — 1836 till
1839 — gradvis kommit till insigt af att det gamla testa-
mentet icke var mera att lita på än hinduernas heliga
böcker.. Oupphörligt uppstod, och ville icke låta bortdrifva
sig, för min själ den frågan — är det möjligt att om Gud
ville göra en uppenbarelse för hinduerna, han skulle tillåta
den att förknippas med tron på Vischnu, Siva, etc. liksom
kristendomen är förknippad med gamla testamentet? Detta
syntes mig ytterligt otroligt. Vid ytterligare eftersinnande
att de tydligaste bevis skulle vara nödvändiga att få någon
förnuftig menniska att tro på de underverk, som stödja
kristendomen — och att ju mer vi känna om naturens be-
stämda lagar dess mer otroliga blifva underverken — att
menniskorna på denna tid voro okunniga och lättrogna till
en för oss nästan obegriplig grad, — att evangelierna icke
190

kunna bevisas hafva blifvit skrifna samtidigt med i dem
omtalade händelser, att de äro olika i många vigtiga detaljer,
allt för vigtiga syntes det mig, för att hänföras till ögon-
vittnens vanliga fel i uppfattningen, så kom jag småningom
derhän att tvifla på kristendomen som en gudomlig uppen-
barelse. Det faktum att många falska religioner spridt sig
liksom vådeld öfver stora delar af jorden, hade samma vigt
för mig. Men jag var mycket ovillig att uppgifva min tro:
jag är säker på detta, ty jag kan väl påminna mig hur jag
ofta invaggade mig i drömmerier om gamla bref, vexlade
mellan utmärkte romare, och om manuskripter, funna i
Pompeji samt annorstädes, hvilka på ett slående sätt be-
kräftade allt det som var skrifvet i evangelierna. Men jag
fann det allt mer och mer svårt, med fritt spelrum för min
inbillningskraft, att uppfinna bevis, tillräckliga att öfvertyga
mig. Denna otro smög sig öfver mig mycket sakta, men
blef slutligen fullständig. Den kom så sakta att jag icke
kände någon ängslan. Ehuru jag ej tänkte mycket öfver
tillvaron af en personlig Gud förr än vid en långt senare
period af mitt lif, vill jag här framställa den sväfvande slut-
sats till hvilken jag kommit. Det gamla argumentet om en
plan i naturen, hvilket fordom syntes mig afgörande, felslår
nu sedan lagen för det naturliga urvalet blifvit upptäckt.
Vi kunna icke längre påstå att t. ex. det vackra gångjernet
på en tvåskalig snäcka måste hafva blifvit gjordt af en
intelligent varelse, liksom gångjernet på en dörr af en men-
niska. Det tyckes icke vara mera plan i organiska varelsers
föränderlighet, än i verkningen af det naturliga urvalet, än
i den kurs som vinden blåser. Men jag har af handlat ämnet
i slutet af min bok om »The Variation of Domesticated Ani-
mals and Plants», och det bevis, som der gifves har aldrig,
så vidt som jag kan förstå, blifvit vederlagdt.» — Hufvud-
summan af allt detta är att i olika bref, som aft vingad es
honom, Darwin förklarade sig för en agnostiker; men m:r
Francis Darwin framhåller att hans faders i detta fall pas-
siva ställning har åtminstone intet gemensamt med sådana
agnostiker, hvilka söka att i sjelfva förnekelsen inlägga en
positiv tro på möjligheten af något öfversinligt. Darwin sjelf
undvek att tala om ämnet, emedan han ansåg att en men-
niskas religion var ingen annans än hennes egen affär.
Darwins egen uppfattning om sin förmåga var följande: —
»Några af mina kritiker hafva sagt: — »Åhja, han är en
191

god observatör, men han har icke förmåga att resonera.» —
Jag tror ej att detta kan vara sant, ty »The Origin of
Species» är ett argument, som har öfvertygat många för-
ståndige män. . . Jag har en god del uppfinningsförmåga,
och sundt förnuft eller omdöme, så mycket som hvarje
dugande, framgångsfull läkare eller lagkarl måste hafva,
men icke, tror jag, i någon högre grad. Men å den andra
sidan af vågskålen, så tror jag mig vara öfverlägsen van-
liga män i afseende på att anmärka saker, som lätt undgå
uppmärksamheten och i att noggrant iakttaga dem. Min
flit har varit nästan så stor som möjligt i att observera och
samla fakta. Med sådan medelmåttig förmåga, som jag eger,
är det verkligen öfverraskande att jag kunnat utöfva ett
ganska stort inflytande på vetenskapsmäns tro i åtskilliga
vigtiga punkter. Jag har nästan alltid blifvit ärligt behand-
lad af kritiken. Mina åsigter hafva ofta blifvit groft för-
vrängda, bittert bestridda och förlöjligade, men detta anser
jag i allmänhet blifvit gjordt på god tro. På det hela taget
tviflar jag icke att mina arbeten upprepade gånger • blifvit
för mycket berömda. Hvad helst jag uträttat i vetenskap-
ligt afseende, har tillkommit genom långvarigt öfvervägande,
tålamod och flit.» — Han arbetade till det sista. Ännu
dagen före sin död hjelpte han sonen med ett experiment.
Likt alla fria tänkare fruktade han icke döden. Då han
insåg att slutet var nära sade han: — »Jag är icke rädd
för döden.» De sista orden i hans autobiografi äro : »Hvad
mig sjelf beträffar tror jag att jag gjort rätt i att fast full-
följa och egna mitt lif åt vetenskapen. Jag känner ingen
Samvetsförebråelse öfver någon stor synd, men har upprepade
gånger ångrat att jag icke uträttat mera direkt godt för mina
medmenniskor.» Mången pilgrim skall likväl vandra uppför
den branta, trånga hålvägen genom kalkhöjden till den lilla
tysta byn i Kent, för att fråga efter Darwins hem, och der
med nöje höra huru barnen, hvilka hafva en snabb instinkt
att uppfatta en vänlig, godmodig natur, brukade springa för
att öppna porten för m:r Darwin, der till uppmuntrade af ett
leende och af ett vänligt ord.

Såsom vi förut sagt, är det svårt att säga, sedan vi läst
dessa tre volymer, hvilken vi beundra mest, menniskan eller
naturforskaren. M:r Francis Darwin har fyllt sin uppgift
enkelt och vackert, i det han gifver läsaren en fullkomlig
insigt i hans faders sinnelag och verksamhet, särskildt vig-
192

tig vid porträtteringen af Darwin, som under det han lefde
i sitt arbete, aldrig i minsta grad derigenom isolerades från
verlden omkring honom. Mannen står fram för oss i all
sin allvarliga verklighet, i sin karakters ädelhet. Endast så-
som ett mönster för litterär konst äf boken beundransvärd,
under det att den som en väckelse och sporre till allt som
är ädelt och sant är oskattbar.
Fattigdom.

Berättelse af

Mathilda Roos.

(Forts, från föreg. häfte.)

En strålande vacker julidag körde grefve Deylens ekipage
ned till stationen för att hemta artisten Larsson, som kom
för att tillbringa någon tid på godset.

Vagnen rullade lätt på en jemn landsväg, som gick fram
mellan höga, djupa granskogar, mellan klöf^erfält och bergs-
höjder om hvarandra. Middagsstundens hetta var öfver, luf-
ten började svalkas af emot aftonen, och doften frän de ny-
slagna ängarne hade denna berusande vällukt, som solned-
gångens fuktvarma vindar pläga framlocka ur gräs och
blommor.	,

Den unge artisten satt tillbakalutad i den beqväma
vagnen och hans djupa blick under de sammandragna ögon-
brynen stirrade än frånvarande framför sig, än in i skogen
eller bort öfver ängarne.

— Så vackert allting är, — tänkte han inom sig, —
så stilla och drömmande. Hvad det ligger för en sorglös
njutning i hela naturen, allt står liksom stilla och drar ett
långt andedrag. Men hvarför känner jag aldrig någon till-
fredsställelse öfver naturens skönhet, — den väcker liksom en
omätlig trånad, en osläcklig törst hos mig, jag vill komma
den närmare, vill ega den, försjunka i den och jag kan
inte annat än se och beundra . . .

— Det är det farliga i skönheten, — fortsatte han sina
tankar, — den har . något oändligt uti sig, och derför att vi
aldrig kunna nå den, förorsakar den oss blott en gränslös,
osläcklig törst.

Pr D^c^s Krönika,. VIII, 2,

13
194

Plötsligen afbrötos dessa tankar af helt och hållet olika
reflexioner.

— Jag undrar hur de skola komina att taga emot mig,
hur grefvinnan, den . . ., — han fick icke ens i sina tankar
tag i något lämpligt epitet — skall bli emot mig? . .

I inbillningen såg han hela scenen vid emottagandet,
grefven som helsade, pratade och nickade, betjenten som
sprang af och an, grefvinnan som såg nådig ut, och fröken
Gabrielle med det bleka ansigtet och smärtsamma draget
kring ögonen,, — »tiggerskans^ ögon. Han såg också sig
sjelf, och i fantasien försökte han olika slags helsningar,
artiga och ridderliga eller tvära och stela.

Men så kom en vindfläkt, mättad af doften från klöfver-
ängen och blåste bort alla dessa pjollriga fantasier.

-— Det är ändå någonting härligt i att lefva, — tänkte
han för sig sjelf med en plötslig känsla af ungdomsglädje,
— någonting skönt och lyckligt väntar mig, jag är säker
derpå . . .

Och Gabrielles bild steg upp för honom, så underbart
ljuf och poetisk och liksom insvept i en drömmande väl-
luktsfyld aftonskymning . . . Åter kände han samma omät-
liga, otåliga längtan, men han visste ej om det var den unga
flickan eller naturens skönhet som ingaf honom den.

— Sak samma, — tänkte han — det fins bara en
känsla, som är själen i hela universum, om det är en flicka
eller en blomma som väcker vår längtan, så är det samma
känsla, fast den har olika styrka. Martyren som brinner i
lågorna och vällustingen, som tillfredsställer sina begär, det
är ändå samma känsla som drifver dem, ty det fins bara
en känsla — menniskoslägtets gränslösa längtan, — liksom
det fins efi lif, maskens så väl som det rikaste mennisko-
lif — liksom det bara fins ef^ mål, det goda. Det är just
enheten ...

— Hvar månne de ha ordnat min atelier? — slog han
plötsligen om i en annan tankegång . . . Och när skola vi
ha våra seanser? Skall baronen också vara här? Och skall
grefvinnan komma och göra sina intressanta anmärkningar?
Och hur ska’ jag . . .

Men han kom icke längre, ty vagnen körde nu in genom
grindarna till parken, och hans tankar upptogos uteslutande
af de vackra omgifningarna. Vägen gick i en liten slutt-
ning, hvarför kusken körde långsammare, men då de kommo
195

i slutet af allén, fingo hästarna plötsligen lif i sig, så att
de i snabb fart kommo upp på gården och efter en djerf
sväng stannade vid stentrappan.

En betjent kom genast nedspringande och öppnade vagns-
dörren, en annan tog Larssons saker och bar dem upp på
hans rum. I förstugan mötte han grefven och grefvinnan,
hvilka på det hjertligaste togo emot honom.

— Välkommen, min kära herr Larsson, — sade grefven
och klappade honom, så att det gaf eko i stensalen, —
hoppas resan varit angenäm — vädret förtjusande . . . roligt
att få se herrn . . . hoppas det inte ska’ bli allt för enfor-
migt ...	■

— Välkommen, bästa herr Larsson, — sade grefvinnan
ined sin obeskrifliga understrykning af ordet bästa, — det
var mycket snällt af er att icke glömma bort ert löfte . . .

Äfven Gabrielle var nere och tog emot honom, men
hon inskränkte sig till att räcka honom sin hand och bedja
honom vara välkommen. Larsson kastade en hastig blick
på henne; han tyckte att hon blifvit fet och rödblommig
och detta behagade honom ej. Hans tankar hade så mycket
sysselsatt sig med hennes ansigte och liksom arbetat in deri
ett drag af lidande och sjukdom, som det i verkligheten
icke hade, att han nu nästan blef förvånad öfver den blom-
strande unga flickan i den eleganta sommardrägten. Passade
hon egentligen som modell till hans tiggerska? Hvar fans
det der lidande draget, som så fängslat och intresserat ho-
nom? Han kastade åter en blick på henne — jo, det fans
q var, der kring ögonen, — det var blott dessa rosiga, fylliga
kinder han ej kände igen och hvilka nästan gjorde honom
misslynt, — han visste knappast hvarför. Han var så tank-
spridd under helsningsceremonierna, att han icke ens kunde
hitta på de vanligaste fraser till svar, utan inskränkte, sig
till ett otydligt mummel och några korta bugningar, hvar-
efter han mekaniskt följde betjenten upp på sitt rum.

Då han en stund derefter omklädd kom ned i salongen,
möttes han af herr Krona, som ansett det för en oeftergiflig
skyldighet att infinna sig och helsa honom välkommen.
Den lille mannen, som för närvarande hade sin bostad i en
af flyglarne på Bernshof, var iklädd en ljus sommarkostym
och såg för öfrigt lika elegant, målad och tillgjord ut som
vanligt.
196

— Quand on parle du soleil . . . — utropade han så
snart han fick se Larsson och kom emot honom med båda
händerna utsträckta — vi höllo just på att tala om er, m?/
dear sir, och all den sensation er sista tafla väckt. Väl-
kommen till Bernshof, bästa herr Larsson, — fortfor han
med en svag, omedveten härmning af grefvinnans uttrycks-
sätt, — hoppas resan varit angepäm — vädret charmant . . .

Han klappade Larsson på axeln, samt gjorde åtskilliga
besynnerliga blinkningar och böjningar med hufvudet, liksom
hade han velat säga: jag förstår . . . jag förstår ... vi ä’
ännu icke rigtigt hemmastadda, men det blir nog bättre, det
blir nog bättre . . .

Sedan ansåg han tydligen att intet mera kunde göras
för att sätta Larsson in i förhållandena; han smålog för-
nöjdt, betraktade ett ögonblick sina ytterligt omsorgsfullt
skötta fingerspetsar, svängde sig på klacken, och återtog sin
plats bredvid grefvinnan, i det han till Larsson gjorde ett
litet tecken att äfven denne skulle taga plats.

— För all del sitt ned, goda herr Larsson, — skyn-
dade sig grefvinnan att genast ifylla.

Larsson bugade sig och slog sig ned på den utvisade
platsen.

— Nå, hvad säger ni om Bernshof? — frågade grefven,
i det han vände sig mot Larsson och småleende gnuggade
händerna, ■— det är ju inte så oäfvet? Man skulle ju kunna
taga några små vyer, icke sant?	.

— Det är utomordentligt vackert, — svarade Larsson,
och kastade en blick genom de höga fönstren, — utomor-
dentligt.

■— Ja, inte sant, caro amico? — ropade herr Krona,
i det han for upp ur stolen, och, vårdslöst lutad öfver ena sidan
af flygeln, med lillfingret utsträckt fingrade på sina berlocker,
— jag brukar alltid säga åt min kära grefve, att vår Herre
haf bestått honom en vacker natur och han har bestått
naturen en bra skötsel, så att jag sannerligen inte vet hvem
af herrarne som gjort mest för hvarandra.

Härmed brast herr Krona i skratt och såg sig omkring
/ i sällskapet, och den beskedlige grefven, som ansåg sig aldrig
böra underlåta att skratta åt herr Krona, gaf honom genast
den vanliga tributen.

Sedan de en stund pratat på detta sätt om vädret och
omgifningarne, om naturen och Larssons taflor, och sedan
197

betjenten bjudit omkring forfriskningar, lade grefvinnan och
fröken Gabrielle in sina handarbeten, hvarefter hela säll-
skapet företog den vanliga aftonpromenaden.

Larsson var dem ej följaktig; han kände sig ännu för
främmande för att vara road af en promenad, hvarför han
skylde på att han ville ordna sina saker, samt tog godnatt
och gick upp på sitt rum.

Följande dag skulle ateliern ordnas ; Larsson fick utvälja
det rum, som passade honom bäst för dagerns skull, grefven
var full af ifver och intresse, och herr Krona, som i Lars-
sons hitkomst såg ett angenämt afbrott i landtlifvets enfor-
mighet, följde som en skugga, talade om Munkaczys atelier,
om »la grande peinture», impressionismen, etc.

■— Tro mig, cher ami, — sade han och blinkade hem-
lighetsfullt åt Larsson, — så gammal jag är, och så mycket
jag än tillhör l'ancien régime, gläder jag mig dock åt kon-
stens frihet och utveckling. »TI y a une fatalité sur les
académiciens», säger min. vän Voltaire, och jag tror att han
inte har orätt deri . . .

Larsson hade brådt med att börja sitt arbete; han ville
under sin vistelse hos grefvens äfven taga studier från de
vackra omgifningarne, men innan dess måste han måla denna
tafla, hvars motiv så länge sysselsatt honom, och till hvilken
han kanske aldrig mera skulle få en så intressant modell.

— Nå fröken, vill ni börja sitta nu? — sade han en
dag åt Gabrielle, sedan han ordnat sin atelier, stält upp
duken på staffliet, och tagit fram de för sittningen nödvän-
diga kläder och småsaker han medhaft.

De stodo på gården utanför det öppnade salongsfönstret,
från hvilket hördes en papegojas monotona gälla skrik. Det
var en varm, strålande, af ett jäsande naturlif liksom öfver-
mätt sommardag. På rabatten stodo stamrosträden tyngda
af knoppar och blommor, hvilka för hvarje ögonblick tycktes
brista ut och svälla i julisolens hetta. Stora, dunkelröda
rosor glödde oroligt mellan »marschalk Niel’s» och »gloire de
Dijon’s» mattgula förnäma färger, men från den lysande
blomgruppen kändes doften endast svag, liksom insöfd af
middagshettan. På vägen nedanför gården körde ett hölass
sakta och makligt; långt bortifrån hördes otydliga ljud, ljud
från arbetsverlden rundt omkring, hvilka ljödo så behagligt
dämpade på den tysta gården: en aflägsen sång, rop från
folket nere på ängen, stampandet af maskinerna borta vid
198

vattenfallet. Icke ett inoln syntes på den djupblå Inmme-
len och luften liksom dallrade af ett intensivt solljus.

Gabrielle stod lutad mot stentrappan och lekte ined en
ros, som hon nyss brutit. I sin ljusa, eleganta sommar-
drägt harmonierade hon förträffligt med denna aristokratiska
landtlifscen, den välskötta gården med dess rabatter och
blomstergrupper, det ståtliga boningshuset och de breda sten-
trapporna. Det hela var så fulländadt, — allting elegant,
vårdadt och raffineradt.

Larsson kunde ej taga sina ögon ifrån henne, denna
bild af ungdom och skönhet tjusade honom, men på samma
gång var han otålig öfver att han i hennes ansigte ej kunde
återfinna det uttryck af smärta och vemod, som ibland
brukade framskymta deri, och som han, på ett eller annat
sätt, måste ha fram i sin fulla styrka.

Ty fröken Gabrielle var icke vemodigt stämd i dag;
hon smålog och hennes milda, brungrå ögon lyste nästan
skalkaktigt under de fina, tragiskt tecknade ögonbrynen.

— Men skall jag verkligen föreställa en tiggerska? —
sade hon till svar på hans fråga. — Tycker ni att jag passar?

Hon lade hufvudet på sned och gaf Larsson en beslöjad,
något kokett blick. Hon kände sig angenämt berörd af hela
denna situation; medvetandet om hennes egen skönhet lik-
som stegrades genom förnimmelsen af skönheten rundt om-
kring, och det var någonting så behagligt retande i jemförel-
sen mellan en tiggerskas dystra gestalt och den ungdomliga,
friska fägring hon visste sig ega.

— Tror ni då att en tiggerska nödvändigt måste vara
gammal och ful? — svarade Larsson häftigt. — Den jag nu
tänker måla var i verkligheten ung och vacker — mera än
vacker, en fullkomlig skönhet ...

— I verkligheten, hon har således funnits till? — frå-
gade Gabrielle förvånad.

— Naturligtvis. Jag målar aldrig annat än ur verklig-
heten, aldrig annat än det som händer eller som jag sjelf
sett. Det faller mig inte in att lefva på andras skapelser,
att måla Julior och Margaretor, jag går direkte till lifvet
och naturen sjelf, — tilläde han häftigt, som om någon mot-
sagt honom.

— Nå låt oss börja då, — utbrast Gabrielle lifligt. — Jag
tycker också att det är dubbelt så intressant, då det är taget
ur verkligheten.
199

Larsson smålog och ryckte på axlarne. »Intressant»,
det var Gabrielles liksom den öfriga familjens favoritord.
Det var »intressant» att se hans målningar, att höra honom
beskrifva sin vistelse bland de fattiga i London, »intressant»
att se en vacker natur, »intressant» att ett lidande var verk-
ligt och ej diktadt. Det kom plötsligen för honom, hur
mycken omedveten hjertlöshet det ligger i verldsmenniskors
jargon, hur hårda och lättsinniga de kunna vara, dessä stereo-
typa, användbara fraser, som kastas omkring af gammal
vana, blott för att säga någonting, för att ge en behaglig
afrundning åt samtalet.

Emellertid blef nu allt ordnadt till seansen, Gabrielle
ikläddes den för ändamålet medhafda kostymen och sitt-
ningen började.

Larsson målade med nervös ifver; han visste att om
ett par veckor skulle Gabrielles fästman komma till Berns-
hof, och att han då hvarken skulle kunna eller få tillfälle
att arbeta med samma fart som nu. I Gabrielle hade han
också den tålmodigaste modell han kunnat tänka sig; så
ofta och länge han ville satt hon för honom, utan att någon-
sin klaga öfver trötthet, — hon tyckte verkligen att det hela
var mycket »intressant».

Ju längre det led, ju tystare och allvarligare blef Lars-
son, icke blott under seanserna, utan äfven i hela sitt upp-
trädande. Det arbete, hvarmed han var sysselsatt, upptog
helt och hållet, icke allenast hans tid, utan äfven hans
tankar. Han hade redan under ett par år sysselsatt sig
med detta motiv och gjort studier dertill, och han greps nu
af en brinnande ifver att under de vackra sommardagarna,
i detta luxuösa hem, med den eleganta förnäma damen till
sin modell, måla denna scen af nöd och fattigdom i en
mörk, iskall decemberqväll. Den skarpa kontrasten mellan
denna scen och de omgifningar, hvari han lefde, eggade
honom, och det afstånd, på hvilket han kunde förlägga
bilderna, gjorde dem ännu klarare och skarpare i hans
fantasi.

Grefvens voro mycket nyfikna att få se taflan, men
häremot opponerade sig Larsson på det bestämdaste; ingen
utom Gabrielle fick ännu se någonting.

Larsson visade sig icke annat än vid måltiderna, och då
talade han i allmänhet icke mera än hvad den knappaste
höflighet fordrade.
200

— Högst intressant petsötl, — hviskade herr Krona åt
grefvinnan, — artist jusqu'au bout des ongles.

Endast under seanserna med Gabrielle var Larsson mera
talför. Han berättade för henne små historier, små drag
ur sitt förflutna lif, nästan alltid vemodiga och sorgliga, och
han njöt då han i den unga flickans ansigtsuttryck fram-
lockade liksom en reflex af de vemodiga minnen han åter-
kallade.

— Men vill ni icke säga mig hvad taflan föreställer
och hvem den der qvinnan är? — brukade Gabrielle fråga.
— Jag tycker att jag har liksom en liten rättighet att få
veta det? — tilläde hon småleende.

— Ja, men inte än, inte än. Låt mig få måla litet
till, låt mig få komma in i det rigtigt, så skall jag berätta
för er historien om min tafla.

En dag, då han en lång stund målat tyst och ifrigt,
lade han plötsligen ifrån sig paletten och kom och stälde
sig bredvid Gabrielle.

— Hur är det med er i dag? — började han och fixe-
rade henne på detta obesvärade sätt som var honom eget,
— ni ser trott ut, har ni inte sofvit godt i natt?

— Jo tack, — svarade hon småleende, — det Lar jag
visst. Jag sofver gudskelof alltid godt.

— Det är mera än jag kan säga, — jag sofver tvärtom
nästan alltid illa. Mitt nervsystem är så oroligt, . . . för
mycket tankearbete, för mycket grubbel. Det är en förban-
nelse för oss, själsarbetare, att vi ha förlorat förmågan att
hvila. Vi inbilla oss att vi skola bota en öfveransträngning
genom en tids hvila, att när det och det arbetet är afslutadt
skola vi rigtigt taga oss ledigt och vara i ro, — men det
går inte, våra nervcentra — för att tala med Max Nordau,
— ha kommit i en sådan vibration, att de icke mera kunna
lugnas. Och så dömas vi i smått till den vandrande judens
öde; vi längta efter hvila, men hvilan är omöjlig, vi måste
ständigt, rastlöst arbeta.

Han ■ gick ett slag genom rummet, stälde sig framför
staffliet och betraktade duken med sammandragna ögonbryn.
Derefter kom han ånyo fram till Gåbrielle.

— Ni kan ej tro hvad jag hade för en underlig syn i
natt, — sade han med en nervös, dämpad ifver i rösten, —
vill ni höra den?
201

"— Ja, gefnä, —- sVarade Gabrielle på en gång förvånad
och nyfiken.

Han tog en stol, slog sig ned bredvid Gabrielle, och
började efter några ögonblicks tystnad, under hvilka han en-
vist fixerat golfvet:

—- Jo, jag tyckte att jag befann mig i ett rum, unge-
fär tredjedelen af det här och ungefär hälften så högt. Det
var mörkt och fuktigt derinne; på ena sidan fans ett fönster,
mera likt en källarglugg, och derigenom föll halfskymningen
in, och mellan de otäta springorna insipprade ett kallt drag,
som stack likt synålar i den qvalmiga luften. Ty fastän
man frös härinne var luften tjock och qvaf. Ty vet ni
hvad man eldade med? Icke med ved, icke med kol,
utan med sin egen utdunstning, med den osunda andedräg-
ten från alla de menniskor, som krälade om hvarandra,
män och qvinnor och barn i en röra. Jag sjelf satt in-
klämd i en vrå, jag mins att jag tyckte om att sitta så att
jag hade ryggen betäckt, — bredvid mig låg en qvinna, hon
höll min hand i sin, och jag tänkte oupphörligt pä, att om
jag bara sluppe att hålla i hennes iskalla hand, skulle jag
inte frysa så, men jag nändes inte släppa henne . . . Jag
var emellertid icke sådan jag nu är . . . jag var en liten
gosse, knappast fyraårig, slö och förkrympt af lidande. En
underlig idé, inte sant? Medan vi sutto der kom någon in
i rummet; jag vet inte hvem det var, jag kan inte säga er
hur han såg ut, jag mins bara att han hade en stor juvel-
ring, som glänste då han rörde på handen, och som ingaf
mig en obeskriflig känsla af vördnad och beundran. Jag
kunde inte se eller tänka på någonting annat än ringen . . .
den blef så stor, så jättestor i min barnsliga inbillning.
Herrn med ringen grälade en lång stund på oss, slutligen
måste vi stiga upp och gå ut . . . jag tänkte på ingenting an-
nat än den stora ringen . . . allting var ett beslöjadt och dun-
kelt virrvarr, jag hade inga känslor, inga tankar . . . endast en
stor juvelring föresväfvade mig och inbrände sig i min hjerna
till ett outplånligt barndomsminne . . .

Han afbröt ett ögonblick sin berättelse, lutade hufvudet
i händerna och stirrade dystert i golfvet.

— Hur underligt och nyckfullt intrycken fästa sig i
vår hjerna, — sade han slutligen drömmande och utan att
se upp, — jag mins ifrån den aftonen ingenting mera än
herrn med juvelringen. Jag mins ej hur vi gingo omkring
20^

pâ gatorna, jag mins ej hur vi fröso, hur snön lade sig i
drifvor på min nacke och sedan smälte och rann ned för
ryggraden, — det är hon som berättat mig det, hon som
i verkligheten led allt det som för mig blott var en otydlig
dröm, — det är hon som beskrifvit för mig hur våra hän-
der stelnade och blånade, hur jag drog i min lilla korta
rock, för att få den att skyla, men hur det alltid blef något
ställe bart för snö och köld, hur det sved och brände i kyl-
knölarne på fotterna . . . hur är det, fröken? — tilläde han
hastigt och såg upp, — är jag för realistisk nu?

Hon skakade på hufvudet; tårarne stodo henne i ögo-
nen och hela hennes ansîgtsuttryck vittnade om att hon följde
med och förstod honom. .

— Får jag fortsätta?

— Ja — ja, fortsätt!

— Nåväl, då skall ni också få följa mig under hela
denna natt! — utbrast han och ett nytt uttryck af bitter-
het bortjagade det drömmande som hittills beslöjat hans
blick. — Ni skall med mig ånyo genomlefva denna hemska,
förvirrande dröm, — som hon så många gånger berättat mig
— ni skall känna livad jag känner, dä jag så här genom-
går det förflutna, hvars minnen kunna döfvas, mildras, men
utplånas, glömmas — aldrig! Ni skall gå med oss genom
de tomma, mörka gatorna, känna all den ångest som fylde
hennes hjerta, komma med oss till det trånga, låga rum,
fattigherberget, der menniskorna sofvo om hvarandra, och
der natten slutade i en lång, dödslik dvala ... Ty ni för-
står väl att det här inte är någon dikt, någon uppskakande
berättelse? Nej, det är en simpel, vanlig sanning, det var
verkligen jag, den lilla frusna, slöa gossen och qvinnan
bredvid mig, hon som jag nu målar med edra drag — det
var min mor!

Gabrielle gaf till ett svagt utrop och stirrade på honom
utan att kunna säga någonting. Hon hade hela tiden anat
att hans berättelse icke var någon dikt, utan en händelse,
om hvilken han sjelf varit med, men då hon nu fick höra
honom med ord bekräfta denna aning, kunde hon knappast
tro hvad hon hörde. Det var henne omöjligt att fatta, att
den elegant klädde unge mannen med det fina, behagliga
utseendet verkligen en gång varit en liten trasig, förfrusen
tiggargosse.

— Men hur är det möjligt? — sade hon slutligen
2ÔS

tvekande. .— Hur kunde ni . . . jag menar ... en mor . . .
hvem var er mor? . . .

—: Min mors historia kan jag inte berätta er, — sva-
rade han nästan sträft, i det han lutade sig bakåt och strök
med handen öfver pannan, — ty jag skulle dermed såra er
blygsamhet, och det har jag ingen rätt till. Men det kan
jag säga er, att hon, trots allt hvad verlden och menni-
skorna må ha stämplat henne till att vara, dock var en
ovanligt ädel och — ren qvinna. Ja, hon var ren, — fort-
for han häftigare, — fastän verlden kallar varelser sådana
som henne fallna och fläckade. Det fins qvinnor, som trots
den djupaste förnedring likväl förbli rena i hjertat, liksom
det fins qvinnor, som lefva det allra oförvitligaste lif och
ändå äro fläckade invärtes. Men det var om min mor jag
skulle tala, — afbröt han sig hastigt. — Hon var den godaste
och hjelpsammaste varelse ni kan tänka er, hon kunde icke
blifva annat än fattig, ty så länge hon hade något qvar, gaf
hon alltid bort det åt den som hade mindre än hon. För öfrigt
var hon obeskrifligt vacker — jag mins henne icke annat än
sjuk och hostande, men till och med då såg hon bra ut. Och
det egendomliga är, — tilläde han med en hastig blick på
Gabrielle, — att ni liknar henne mera än jag någonsin sett
en menniska likna den andra. Det var derför jag var så
beredvillig att njåla ert porträtt, — fastän jag var öfver-
hopad med annat, arbete; jag ville till hvad pris som helst
ha er att sitta för denna tafla, ty jag var öfvertygad om att
slumpen aldrig mera skulle föra en så ypperlig modell i
min väg.

Gabrielle svarade ej. Det var någonting i hans ord, som
oangenämt berörde henne, hon tyckte att hon sjelf, hennes
personlighet plötsligen utplånades, och att hon stod inför honom
endast som en modell, på. hvilken han såg med en konst-
närs beräknande, granskande öga.

Hon tog en ros ur buketten på bordet bredvid, och
tryckte den flere gånger under tystnad mot sitt ansigte.
Larsson hade stigit upp och stält sig framför staffliet.

— Ja, ni liknar henne utomordentligt, — fortfor han, i
det han flyttade blicken mellan Gabrielle octi duken, — samma
form på ansigtet, samma hy, samma ögon och framför allt
samma blick, åh hvad jag känner igen den, hvad jag mins
den! Ni skall inte bli stött öfver denna likhet, fröken, —
fortfor han och hvilade handen mot staffliet, — min mor
204

hade det rnest aristokratiska Utseende ni kan tänka ei* . . ,
och hon hade rätt dertill, — tillade han med lägre röst.

— Men hur gick det sedan med er mor? — frågade
Gabrielle, — jag menar, efter den der natten ni beskref?

— Hur det gick? Vill ni höra min lefnadshistoria? —
frågade den unge målaren småleende.

— Ja visst, — svarade Gabrielle lifligt, — om ni vill
berätta den.

— Ja, det är egentligen inte mycket att berätta, och
ändå skulle jag kunna fylla hela volymer med allt hvad jag
gått igenom. Men det skulle inte ha intresse för någon an-
nan än mig sjelf. Tänk er, — fortfor han, i det han tog
en af penslarne, som han lekte med under det han talade,
— tänk er en ful, mager, gråblek liten pojke, som går om-
kring med sina lappade byxor och korta ärmar och ständigt
knuffas och undantränges och ständigt får höra att han är
till öfverlopps, att det inte fins någon plats i lifvet för ho-
nom, och i hvars hjerta ständigt röra sig och växa och ut-
vecklas känslor af hat och bitterhet. Ty den första känsla
jag tydligt kan minnas, var den att jag ville taga hämd på
någon, — på hvad eller hvem, menniskor, Gud eller ödet,
det förstod jag ej. Jag ville bara få krossa någonting, bli
starkare än någonting, få sätta min fot på något och trampa
i hjel det. Men jag mins också att jag stälde mitt mål
högt, jag föraktade att begagna min makt öfver dem som
voro svagare än jag, jag var alltid snäll mot mindre barn
och hundar och småfoglar, som andra pojkar gjorde illa, —
ty hvad jag ville, var att någon som stod öfver mig skulle
komma under mig, atå skulle jag tycka om att begagna min
makt. Kanske var det i sjelfva verket denna dunkla, hän-
synslösa drift, som mera än mina konstnärsanlag, mera än
nöden, gaf mig styrka att »slå mig igenom» . . .

Han tystnade; hans panna lade sig i djupa veck, och
han stirrade framför sig, försjunken i sina dystra, minnen.

Gabrielle betraktade honom skygt. Hans ord hade en
för henne främmande, underlig klang — ett eko af lidelser,
hvilka hon ej forçtod — som nästan skrämde henne.

— Nåväl, — fortfor han, i det han hastigt såg upp,
— sak samma hvad det var, hvem kan egentligen fullt klar-
göra en känsla? Det ingår så många olika känsloelement i
hvar enda drift inom oss,, att det är en dårskap att söka
bestämdt namngifva någon. I alla fall vet jag, att mina
205

första tydliga känslor voro hat och hämdlust. l\Iin stackars
mor deremot tänkte aldrig ondt om någon och hon bannade
mig alltid, då jag kallade menniskorna hjertlösa. Hvad jag
mins hur glad och nöjd hon var, då vi slutligen, efter att
ha slitit ondt i flere år, efter att ha »bott inne» på otaliga
ställen, det ena värre än det andra, slutligen fingo det något
bättre. Vi flyttade upp i ett litet vindsrum och härifrån
har jag mina första ljusare minnen. Här började jag också
att rita, jag kluttrade och suddade på allt hvad jag fick tag
i. Det var roligt, det tyckte jag om, ingenting annat hade
jag lust till. I samma hus som vi, en trappa upp, bodde
en öfverste, en gammal, vänlig herre, som jag ibland bru-
kade möta i förstugan. Han var så vacker, tyckte jag, så
lik Gud fader, alldeles så skulle han se ut, med sådana der
blå ögon, på samma gång allvarliga och milda, och likadant
hvitt lockigt hår. Han klappade mig alltid på hufvudet, då
vi möttes, och pratade med mig, och hans fru kom ofta upp
till min mor och skickade henne mat och kläder. Det gamla
herrskapet hade två barnbarn, två små flickor, som hvarje
söndags eftermiddag voro hos dem. Då blef jag ibland efter-
skickad för att leka med dem. De kallade mig »gossen i
vind», och vi hade så roligt tillsammans, vi glömde all stånds-
skilnad under lekarne. Jag tyckte om de sma flickorna,
och jag mins, att, när jag om qvällarne bad Gud förgöra
alla rika och förnäma, tilläde jag alltid: »utom öfversten
och öfverstinnan och Anni och Ellen.» En dag fick jag taga
mina ritningar med och visa öfversten. Hvad jag mins det
väl! Han satt i soffan och lade patience; då jag kom,
lade han ihop korten, tog upp sin lorgnett och började lång-
samt granska ritningarne, allt emellanåt pekande på dem
med lorgnetten och kriticerande dem. Den der lorgnetten
imponerade oerhördt på mig; jag tyckte den såg så förnäm
och vördnadsbjudande ut. De små flickorna stodo bredvid
och flyttade förundrade blicken mellan mig och farfar och
ritningarne. Jag fick så mycket beröm; öfversten sade att
jag hade stora anlag och kanske en framtid som målare
framför mig. Den natten kunde jag inte sofva; äregirig-
hetens dämon hade gripit mig; jag var visserligen bara fem-
ton år, men jag hade känslor och lidelser som en tjugu-
åring. Min fantasi tog ett af dessa sanslösa sprang som
känneteckna början af hvarje konstnärsbana; alla svårig-
heter voro öfvervunna, eller rättare, jag hade icke stött på
206

några, jag hade målat ett mästerstycke, som alla talade om,
jag var stor och ryktbar ... Jag skulle kunna berätta för
er hur alla dessa drömmar skingrades, hur svårigheter växte
upp som svampar omkring mig, jag skulle kunna beskrifva
för er missgrepp, nederlag, förtviflan, men allt det der är trå-
kigt och vanligt. Alltnog, genom öfverstens hjelp kom jag
in på målareakademien och fick sedan medel att resa utom-
lands. Jag var då inte mera än ett par och tjugu år, men
om ni visste hvad jag var gammal ! Hvad jag var hatfull,
tvifvelsjuk på allt, till och med på min egen konst. Kan-
hända skulle jag öfvergifvit alltsammans och farit till Ame-
rika, om jag ej haft min äregirighet, som dag och natt spor-
rade mig till arbete. Och på så sätt, ständigt drifven af
detta begär att blifva någonting, att komma öfver alla dem
som föraktat och förödmjukat mig, — målade jag slutligen
den tafla, som gjorde mig ryktbar, som gjorde mig — till
den jag är!

Han kastade en hastig blick på Gabrielle; hans ögon
flammade och hans läppar krökte sig spotskt. Det var som
om minnet af alla de lidanden han genomgått jagat upp hans
domnade högmod, så att han liksom måste andas ut det i
dessa sista stolta ord.

Det blef några ögonblicks tystnad ; Gabrielle hade lyssnat
på hans berättelse med det djupaste intresse, ett intresse
som sympatiskt framlyste i hennes ögon och som, utan att
han sjelf förstod hvarför, lockade honom att tala, att oför-
behållsamt berätta sina lidanden och njuta af detta qvin-
liga, varma deltagande, som har ett så obeskrifligt behag för
mannen, då han befinner sig i första stadierna af en »for-
elskelse».

Han återtog sin plats bredvid Gabrielle, lutade hufvudet
i händerna och stirrade tankfull framför sig.

-— Ja, det är underligt, — sade han, utan att se upp
— att tänka på hvad som ger oss kraft att uträtta någonting.
Och skulle vi dömas efter motiven, då är jag rädd att litet
hvar skulle komma att stå sig slätt. Min tafla, som skapade
mitt rykte, och som alla kallade ett vittnesbörd om energi,
allvar, kärlek till konsten, och Gud vet hvad, var egentligen
det sämsta och uslaste jag gjort!

Den unga flickan betraktade honom undrande och med-
lidsamt. Hans ord hade för henne öppnat utsigten öfver
ett, både hvad yttre förhållanden och inre själslif beträffar,
207

för henne helt och hållet okändt slag af tillvaro. I hennes
eget själslif var allt så enkelt och osammansatt; liksom hen-
nes yttre lif orubbligt följde 'vissa bestämda konturer, så
funnos ' för henne endast rent osammansatta känslor och
tankar: goda eller dåliga, rätta eller orätta, —• på samma
sätt som det endast fans goda eller dåliga menniskor. Inga
blandningar, inga schatteringar, inga omärkliga öfvergångar;
att en god menniska kunde drifvas af en ond känsla, var
för henne en lika stor paradox, som att en brottsling icke
var alltigenom förderfvad. Likaså hade det hittills för henne
varit en på förhand antagen sats, att en konstnär icke hade
vanliga, menskliga känslor, utan blott var en abstraktion af
kärlek till konsten. Under hennes verldsvana yttre fans en
fullkomligt barnslig naiveté, som brist på erfarenhet, brist
på umgänge med mera begåfvade personer underhållit och
utvecklat.	.

— Men, — sade hon slutligen, då Larsson ånyo satt
tyst, — nu sedan allt är förändradt, nu sedan ni blifvit
,stor och erkänd, nu känner ni väl annorlunda, nu har ni
väl glömt de der bittra . . .

— Glömt! — afbröt han henne lidelsefullt, — naturer
sådana som jag, på en gång starka och veka, kunna lika
omöjligt glömma, Som hafvet kan ge igen hvad som en gång
sjunkit till dess botten. Jag glömmer aldrig en förolämp-
ning. Minnet deraf kan döfvas — under åratal kanske —
men så är det en småsak som väcker det och. jag knyter
på nytt handen af otillfredsstäld hämdlust. Ser ni, en
öfvervägande stark natur ger tvärt igen en förolämpning och
sa är han qvitt sitt hämdbegär, — och en svag glömmer
och’ förlåter så småningom, men jag gör intetdera. Jag är
/ör sZoZi att visa att jag blifvit förolämpad, och så gömmer
jag inom mig harmen häröfver, och trycker den längre och
längre in i själen och så har jag den för alltid qvar, som
ett gammalt sår, som inte vill läkas. Det är min förban-
nelse att jag inte kan glömma och förlåta. Förolämpningar,
stora eller små, det är sak samma, som jag fått lida, för-
ödmjukelser jag måst genomgå, kunna ibland liksom sticka
till inom mig, och trots det närvarandes lycka, förgifta hela
min tillvaro!

—Men det är ju småaktigt! — utropade Gabrielle.

— Ja visst är det småaktigt! — svarade han skrattande,
— tror ni att gag icke är den förste att erkänna det? Som
208

t. ex., — nu får ni äfven kalla mig otacksam — jag kan
aldrig försona mig med tanken att jag måst emottaga så
mycken hjelp, jag kan icke bli qvitt minnet af dessa »mat-
dagar», som jag hade under min studietid, af dessa listor,
dessa »insamlingar för en ung lofvande artist». Jag skulle
vilja ha endast mig sjelf att tacka för att jag kom fram —
mig sjelf och ingen annan!

— Hvad ni är högmodig, herr Larsson! Ni är den hög-
modigaste menniska jag någonsin påträffat!

— Det tror jag ni har rätt i, — jag vet det. Lyck-
ligtvis har jag också min sjelfkritik, som kan hålla styr på
mig. Men, — fortfor han och reste sig upp, — nu ha vi
så länge talat om mig och mirta förhållanden att vi glömt
måla — skola vi börja igen?

— Nej, — svarade Gabrielle hastigt, — jag är trött i
dag, låt oss i stället fortsätta att prata.

Hon steg upp, satte sig i soffan och intog en beqväm
ställning, med hufvudet lutadt mot en dyna. Larsson slog
sig ned på den lediga platsen vid hennes sida.

Det var så tyst och varmt i ateliern ; det låg liksom en
stämning af sommarens 'fullhet i luften. Genom det öppna
fönstret kom då och då, likt nyckfulla strömdrag, en doft
från blomsterrabatterna ute på gården; allt emellanåt flög
en insekt in i rummet, slog sitt bedöfvande, oroliga surr
mot rutan och försvann så i den djupblå, molnfria rymden
utanför.

Allt detta verkade på en gång upphetsande och för-
slappande på de begge ungas sinnen. En obeskriflig känsla
af ljuft välbehag kom öfver Gabrielle; hon satt så väl i
soffan, hon tyckte att samtalet gick så lätt, att tankarne
uppstego inom henne lifliga och klara och ändå så under-
bart stilla och drömmande. Den unge artistens närhet lik-
som utvecklade hennes bästa egenskaper, och det dunkla
medvetandet härom försatte henne i en fullständig harmoni,
på samma sätt som umgänget med personer, hvilka äro oss
antipatiska, framlockar våra sämsta egenskaper, gör oss fula
och obehagliga, med ett ordt sagdt, bringar oss i både inre
och yttre disharmoni.

Äfven Larsson var under inflytande af samma förtroll-
ning; det föreföll honom som om de på denna lilla stund
öfverstigit den klyfta, som hittills legat emellan dem och
att de ändtligen stodo framför hvarandra endast som tvenne
209

menniskor,. ej blott som artisten och den förnäma damen.
Han tyckte sig känna hur deras tankar började liksom snärja
in sig i hvarandra, hur hennes barnsliga, omedvetna natur
undrande sökte intränga i de oregelbundna, slingrande gån-
garne af hans själslif. »Hon skall ändå aldrig lyckas få
fatt mig», tänkte han inom sig, medan han mötte hennes
forskande blick under den barnsligt rynkade pannan, »det
är jag som griper henne, icke hon mig».

— Ni skall aldrig bli lycklig, herr Larsson — sade
Gabrielle slutligen efter ett ögonblicks begrundande, — ni
fordrar sä mycket, att ingenting kan tillfredsställa er.

— Tror ni inte jag vet det? — svarade han skrattande,
— jag kan aldrig bli lycklig, och jag har aldrig i mitt lif
varit det heller.

— Aldrig?

— Aldrig ett ögonblick, — åtminstone ej som jag menar.

— Icke ens då ni målat den der taflan ni talade om,
som blef så berömd?

— Dä^ då var jag det olyckligaste jag någonsin varit,
— utbrast han häftigt. — Vet ni hvad den taflan förestälde?
En halfnaken qvinna, ett lysande gästabudsbord, alltnog en
fest med vin och skratt och skämt! Jag, arbetets och nödens
barn, jag målade en tafla om rikedom och njutning, och jag
målade den inte med indignation, förstår ni, tvärtom, jag
fråssade, jag njöt sjelf af att måla som jag gjorde! Förstår
ni att det låg någonting vidunderligt deri, någonting som
måste hämna sig sjelf? Min tafla blef emellertid lofprisad af
alla, både de som begrepo, men i synnerhet af dem, som
ingenting begrepo, det vill säga flertalet, och såld för ett
högt pris. Men tror ni jag kände någon glädje häröfver?
Ingen, ingen, bara en hård, kall känsla af triumf! Jag fort-
satte i alla fall att måla på samma sätt, gjorde en ny tafla
med ungefär enahanda motiv, som skänkte mig lika mycket
bifall och — pengar. Men ser ni, sedan kom den lika ound-
vikliga som förfärliga reaktionen. Jag liksom föll samman,
uttröttad till både kropp och själ. Allt var mig likgiltigt,
min konst, var tom och ihålig, jag kunde ej se något mål,
jag visste ej hvad jag skulle lefva för. På flere månader
tog jag ej i en pensel, jag kunde bokstafligen ej måla. Jag
var sjuk både till kropp och själ — det hettes att jag blifvit
öfveransträngd, hvilket nog också var sant, men hela san-
ningen var, att jag stod vid förtviflans brant, och att jag

Ur Dagens Krönika. VIII, 2.

14
210

flere gånger var nära att beröfva mig lifvet. Emellertid
räddades jag slutligen just af denna konst, som drifvit mig till
förtviflan. En afton, då jag gått ut, fast besluten att dränka
mig eller kasta mig ned för hissen eller något dylikt, fick
jag se en liten tiggarflicka med det mest sorgsna, undergifna
uttryck i sina ögon. För första gången på lång tid greps
jag af en inspiration, jag kände att häi- var ett lidande, som
var större och framför allt sannare än mitt eget, och jag
greps af ett oemotståndligt behof att fördjupa mig deri och
sysselsätta mig dermed. Jag målade den lilla flickan, och
jag var räddad från min förtviflan. Jag fick stränga kri-
tiker, i synnerhet från visst håll, der man kallade mig en
afiälling, som öfvergifvit »den stora konsten», min tafla
blef svårsåld, och då den slutligen såldes inbragte den just
inga rikedomar. Jag nekar ej till att allt detta grämde mig,
men trots den harm jag kände, erfor jag en känsla af djup,
inre tillfredsställelse. Jag visste nu hvad jag ville, jag hade
ett mål för mitt lif och jag kunde derför måla med för-
nyad kraft.

—• Och hvad var det ni ville, hvad är ert mål? —
frågade Gabrielle.

— Jo, det skall jag säga er! — utropade han häftigt
och reste sig upp, — mitt mål är att med min pensel be-
skrifva de fattigas lidanden, och beskrifva dem så som ingen
gjort före mig. Liksom den store ryske målaren Vereschagin
skildrar kriget och dess fasor, så skall jag skildra fattigdomen
och dess fasor, och jag skall göra det lika kallt, lika obarm-
hertigt, lika skarpt som han. Och minnet af allt hvad jag
lidit, af min olyckliga barndom, af min mors förnedring och
elände, skall bli mig en sporre, som aldrig lemnar mig
hvila! Jag skall måla, så att menniskorna rysa af del-
tagande och fasa, jag skall måla in de fattigas qval i de
rikas medvetande, jag skall bränna in bilder af nöd och
elände i deras blickar, så att de aldrig bli dem qvitt, så att
de, midt under sina vällustiga fester, plötsligen se dessa
bleka skuggor stiga upp. Jag skall . . .

Han hejdade sig plötsligt och vände sig bort. Midt i
den brinnande ifver, hvarmed han talat, kom det öfver honom
en skygghet, en känsla af att han gifvit för mycket af sig sjelf,
att sin innersta, största tanke — drifhjulet i ens person-
liga tillvaro — bör man icke blotta för andras blickar, och
att om man gör det för någon, så har man, medvetet eller






211

omedvetet, mer eller mindre gifvit sig i denna persons våld.
Han kände, att blött den är fullkomligt fri, som är ensam
i djupet af sin själ, och han kände äfven, med en dunkel
blandning af oro och glädje, att från och med denna stund
han och Gabrielle voro på ett hemlighetsfullt sätt bundna vid
hvarandra.

Den unga flickan genomgick omedvetet samma känslo-
process. Någonting inom henne jublade — fast ej i tyd-
liga ord — : »han har gifvit mig hvad ingen annan har fått,
jag rår om honom, honom sjelf, jag eger honom, derför att
jag eger hans bästa och största tanke!»

— Jag beundrar er — utbrast hon lifligt, — och jag
är öfvertygad om att ni en gång skall göra ett odödligt
mästerverk. Just det, att ni har satt ett stort mål för er, och
icke mera känner någon ärelystnad, just det tilltalar mig så!

Han skrattade och ryckte på axlarne.

—■ Ack, fröken Deylen, kan ni verkligen tro att jag
icke mera känner någon ärelystnad?

— Men ni har ju sjelf sagt det? — invände hon för-
vånad.

— Och ni tror, att man så der lätt blir qvitt sina lidel-
ser, att man byter om karakter, som man tar på sig nya
kläder? Ahnej, den gamla Adam sitter allt i envisare än
så! Tror ni inte att jag ibland känner ärelystnaden lika
våldsam, lika brännande som förr?

Hon skakade på hufvudet.

— Men ni har ju sagt att ni endast vill arbeta för ert
stora mål: att skildra de fattigas lidanden? — envisades hon.

Han betraktade henne med ett öfverseende småleende,
ungefär som då man lyssnar på ett barns invändningar.

— Nåja, jag vill medgifva, att jag tror, att jag hoppas . . .
att den starkaste känslan inom mig, den som innerst drifver
mig framåt, är att försöka uträtta något godt med min
konst.

— Det var således detta ni menade, — utbrast Gabrielle
ifrigt, — då ni en gång sade att skönheten var farlig, att
den var en frestelse, och att man borde egna sig åt det goda
i stället för åt det sköna . . .

— Ja visst, nu vet ni hvad jag menar! Ty ser ni, —
fortfor han häftigare, — skönheten är en frestelse för mig!
Jag lockas så lätt till de der frestande bilderna af lyx och
vällust, och det är blott derför att minnena ur det förflutna
212



äro sâ outplånliga och deltagandet för de lidande derför så
starkt, som jag håller indignationen varm och ej släpper mitt
mål ur sigte. Jag undrar om ni riktigt förstår mig, fröken?

— Ja, ja, jag förstår er! — utropade hon — fullkom-
ligt . . .

— Men förstår ni mig rigtigt, så att ni kan sympatisera
med min sträfvan, känna hvad jag känner . . .

— Och hvarför skulle jag ej kunna det? Tror ni då
att jag är hård och hjertlös? Tror ni ej att jag kan känna
deltagande?

En varm rodnad spred sig öfver hennes ansigte och
ögonen fyldes af tårar, då hon såg upp på honom och der-
efter hastigt vände sig bort.

Han kände sig plötsligen gripen af en djup rörelse, och
en innerlig ömhet blandade sig i den tjusning han erfor i
den unga flickans närhet. Åter hade han en tydlig förnim-
melse af att de liksom kommo hvarandra ett steg närmare,
att en af de skrankor, som hittills stått emellan dem och åt-
skilt dem, fallit sönder.

— Nej, — sade han, i det han böjde sig emot henne
och fattade en af hennes händer, som hon ej drog ifrån
honom, — jag är den siste att tro er vara hård eller hjert-
lös. Men ni är, som alla i er ställning, oerfaren, likgiltig.
Ni förstår inte fattigdomen, den är en abstraktion för er,
ett faktum, som ni beklagar, men som inte kan förändras.
Ni har alla rikas — äfven de bästas — naiva åsigt, att de
fattiga äro ett särskildt, bestämdt slägte, som måste existera,
ungefär som det existerar negrer och eskimåer. Ni har aldrig
— jag tror ej att jag misstar mig häri — låtit er fantasi
genomträngas af denna gräsliga fasa, denna förnimmelse af
någonting omöjligt, hårresande, naturvidrigt, som jag så ofta
känner vid tanken på att det kan finnas menniskor som
svälta, då bredvid dem fins en like som har mera än han
behöfver för att bli mätt. »Du fattar aldrig hvad du ej
förnam», säger Göthe, och det gäller i allt. Det är ett sorg-
ligt vittnesbörd om menniskans egoism, jag erkänner det,
men det är i alla fall så: man måste sjelf ha lidit, för att
kunna känna helt med dem som lida. Ni saknar erfaren-
het, ni . . .

Han hejdade sig plötsligt, och vände sig lyssnande mot
dörren. Steg hördes i trappan och strax derpå grefvinnans
röst. Gabrielle rodnade, Larsson släpte hennes hand, som
213

han hållit i sin hela tiden han talade, och begge reste sig
häftigt upp. Det okonstlade och ursprungliga som fans i
deras naturer, — under hennes verldsvana och hans blase-
rade yttre, —. kom dem att ofrivilligt göra denna rörelse,
utan att beräkna hvilken omedveten bekännelse som låg häri.
Men i samma ögonblick de släpt hvarandras händer, kom
det öfver dem en pinsam förlägenhet. Deras blickar gledo
skygt undan hvarandra, Larsson gick brådskande fram till
staffliet, tog penseln och paletten och började på måfå sudda
omkring färgerna. Gabrielle vände sig om och sysslade med
några småsaker på ett bord, så att modern, då hon kom in,
ej skulle se hennes upprörda ansigte.

Grefvinnan, som åtföljdes af sin adjutant, herr Krona,
var emellertid idel solsken och tycktes icke hysa en skymt
af misstankar. Hon fick nu för första gången se taflan, —
en omständighet som Larsson med förtjusning begagnade som
en afledare för sin och Gabrielles förvirring — och hon ut-
talade sin lifliga beundran deröfver, på samma gång hon ej
kunde låta bli att framkasta en fråga, hvarför nutidens för-
fattare och konstnärer alltid valde så sorgliga och dystra
ämnen, det fans ju så mycket skönt och härligt i lifvet,
meningen med konsten vore ju att förädla och upplyfta, etc..

—■ Jag är alldeles d’accord med grefvinnan, — sekun-
derade Krona, som genom sin guldlorgnett och med lill-
fingret högt i vädret granskade taflan, — charmant, intressant,
min goda herr . . . herr Larsson, men hvarför ett så dystert
motiv med nostra deliziosissima, signorina Gabrielle till mo-
dell? Hvarför dessa smutsiga gator, detta obehagliga snö-
väder? Sådant har man, ma foi, nog af i verkligheten.
Hvarför inte hellre måla sol och sommar, blå himmel och
gröna träd, passar det inte bättre till ungdom och skönhet?

Larsson svarade ej, hvilket också varit alldeles öfverflö-
digt, ty grefvinnan och herr Krona voro fullt belåtna med
sin egen konstkritik. Sedan de en stund roat sig härmed,
förkunnade grefvinnan att vagnen om några ögonblick skulle
komma fram, emedan hon, tillsammans med sin dotter, ville
göra en visit hos grannarne, — hvarefter hela sällskapet, Ga-
brielle inberäknad, aflägsnade sig. Gabrielle såg icke åt
Larsson, icke ens då hon böjde på hufvudet till afsked —
det var som om moderns närvaro plötsligen förstenat henne.

(Slutet följer i nästa häfte.)


Paul Bourget.

En. dekadensepoks novelldiktare.

Man har
och att slutet
Frasen skulle
särskildt om

sagt, att ett århundrade börjar med att
af ett sekel äfven är upplösning af en
kunna användas om det århundrade, vi
det land, i hvilket förändringarne äro

föryngra,
tidsepok,
tillhöra;
talrikast,

och allra mest slående om pariserlifvet på åttiotalet.

Finnes det en atmosfer, hvilkens partiklar verka upp-
lösande ; finnes det en moralisk luft, som häntyder på förskäm-
ning, så är det utan tvifvel just den nutida pariserluften. Alt
är der genomträngdt af de tusentals vibrioner, hvilka oftast
pläga bildas^ då en verld nalkas sitt fall. Menniskorna hafva
uppnått detta gyllene dekadensstadium, då alt är stäldt på sin
spets och liksom känner, att det är utdömdt. Lifskraften är
förbränd, och hvad som återstår är en svag glöd, finare än
sjelfva lågan och oändligt mycket nyansrikare, men äfven nära

att

cen
och

slockna, om icke konsten blåste lif i den.

Hjernorna äro öfveransträngda, känslorna utan styrka. Ra-
har blifvit försvagad och energien utplånad. Vekligheten
lyxen hafva brutit hvarje motstånd, och känsligheten till-

tager i en oroväckande grad. Menniskan är beherskad af sina
sjuka, sprittande nerver. Orolig och otillfredsstäld söker hon
efter lyckan, söker efter ett medel att komma i jämvigt, att
bli harmonisk, och när lifvets vanliga njutningar icke åstad-
komma någon verkan, hänger hon sig åt uppfinnandet af nya
och mera retande. Lifvet blir en jagt, utan mål och utan inne-
håll, en stormlöpning efter njutning, lika vild som existens-
kampen. Nerverna göra uppror, och de utkräfva sin tribut,
och när man slutligen kommer till insigt om sin oförmåga att
bota dem, fortsätter man jagten så mycket ifrigare för att
döfva sig.
215

Sådant är det lif, hvilket man anträffar i Paris, oeh dess
produkt är ett raffinement, lika öfverdrifvet som osundt. Det
är smakens, det är känslornas, det är lefnadssättets öfverför-
fining. Alt går endast ut på att skapa omvexling och bedöf-
ning, och intet är så excentriskt, att man icke vågar försöka
det. Häraf dessa badningar i varmt, rykande oxblod; häraf
denna morfinspruta på damens af verld toilett; häraf dessa orgier,
hemska och enerverande, alla dessa salongsheroers uppträdande
på cirkus, de egendomliga drägterna, möbleringens raffinement,
— häraf, med ett ord, en hel rad af företeelser, hvilka genom
sin öfverdrift nästan dagligen väcka häpnad.

Men å andra sidan frambringar detta lif ett slags drifhus-
plantor. Sjukdomen har sitt vanvett, men den har äfven sin
poesi, och föder den inga hjeltar, inga snillen eller kraftmen-
niskor, uppdrifver den i stället sin periods själslif. Detta blir
kompliceradt som ett sinnrikt maskineri. Menniskan når en käns-
lighet, som gränsar till det abnorma, och alla hennes sensationer
bli raffinerade och utsökta. Oduglig och steril såsom en ny
slägts skapare, utvecklar och förfinar hon sina känslor till det
yttersta. Njutningen eller smärtan är den blaserade vällustin-
gens, och äfven om ej förnuftet kan alstra fram nya ideer, mäter
och analyserar det hennes svagaste själsrörelser.

Till och med skepticismen har sin rot i hennes öfverför-
fining. Efter att hafva pröfvat alla system, alla läror, når hon
en tolerans, som fördrager hvarje doktrin, och hennes öfver-
mättade hjerna blir en fullständig reflexionsspegel. Mottaglig
till den grad, att hvarje företeelse berör henne, är hon intet
annat än en tusonstämmig eolsharpa. Alt i detta instrument
kommer en sträng att råka i dallring; en susning, en vindflägt,
som omärkligt går förbi, anbringar der .en ton med samma
kraft, som en liten hammare, och äro de äfven svaga, dessa
ackorder, som bäras till oss, ega de ett register af de finaste
tonnyanser.

*

Baudelaire är en skald, som vuxit fram ur detta själstill-
stånd. Han och bröderna G-oncourt gifva en bild af raffine-
mentet, och den allra yngste författare, som är tidsepokens ut-
tryck, finna vi i Bourget, det moderna lifvets själskirurg. In-
gen har, som han, lyckats att tolka dessa själsrörelser; ingen
216

analyserar dem pâ ett noggrannare sätt, och ingen har kunnat
följa dem med en blick, som varit skarpare.

Bourget är dekadens-diktare, barn af en dekadens-tid; han
vet det äfven sjelf, och han erkänner det öppet. Men i stället
för att frigöra sig från lytena hos sin omgifning, försätta tradi-
tionerna och följa stora mönster, bygger han just sin konst på
denna epok, som är förfallets, tager från den sitt innehåll och
söker i den sin fulländning. »Bättre att vara Lucanus än
Virgilii siste efterapare», säger han med Charles Demailly i
G-oncourt’ernas berättelse, och ingen har kunnat försvara sin
dekadensepok bättre. Dylika perioder, har man sagt, ega ej
lifskraft; de hafva ingen morgondag, barbariet skall förstöra
dem, »men», invänder skalden, »är det icke det utsöktas och
sällsyntas lott att få vika för den brutala styrkan? Man har
rätt att finna en orättvisa i detta öde och att föredraga det
sjunkande Athens undergång framför den våldsamme macedo-
nierns triumf.» Andra seklets germaner voro kraftigare än
romarne; de störtade bättre Rom, än dess patricier kunde skydda
det. Men den vetgirige, blaserade och öfverförfinade romaren
blir dock en representant för en vida högre grad af odling!

*	*

*

Låtom oss då betrakta detta pariserlifs afspegling. Tag
några af de typer, hvilka uppträda hos Bourget, och följ under
hans ledning en liten kurs i deras själsanatomi. Först Armand
de Querne i hans novell »Crime d amour». Mer än någon an-
nan är han en typ för sin generation, och Bourget har äfven
kallat honom »une espèce d’enfant du siècle à la date de 1883».
Hans lif är tidens ungdoms, och hans historia är ej ovanlig.
Uppfostrad i collèget blir han tidigt korrumperad. Gossarne
voro bleka, enerverade och förslöade, genom otillåtna drömmar
och onaturliga utsväfningar, och de, som ej deltogo i de van-
liga amouretterna, befläckade sin fantasi genom att upplefva dem
i inbillningen. Ofta talar Bourget om dessa obehagliga skol-
minnen, och han låter André Cornélis göra liknande observa-
tioner. Armand' kastar sig in i alla pariserlifvets njutningar.
Dock finner han snart, att han är orolig och otillfredsstäld.
Redan då han var barn, kände han tungsinthet och missmod,
och tiden hade utvecklat dessa egendomliga stämningar. Först
trodde han orsaken vara samvetsqval, nervösa kriser, framkallade
217

af utsväfningar, närda af ett par minnen. Småningom blef dock
klart, att deras anledning var en vanmakt, oförmågan att älska
och total brist på omedelbarhet. Rik och utan sysselsättning,
jagar han efter nöjen, men förgäfves söker han erfara någon
verklig, uppriktig kärlek. Han känner alla dess qval, hela dess
svartsjuka och åtrå, men aldrig kommer han längre, än till den
rent fysiska vällusten.

Alt detta har sin grund i ett slags öfvermått af reflexion.
Sinnesrörelsen inom honom kom till hjertat genom hjernan, och
hans kärlek blef för den skull en reflekterad »amour de tête».
Han kände aldrig omedelbart, ursprungligt och i första hand ;
hjernan måste ha reda på sjelfva orsaken, på ett hvarför —
hvarför han kände så eller så, hvarför han erfor det eller det
— kort sagdt ha ett skäl, blifva öfvertygad, öfverbevisad.
Häraf detta misstroende till alla, som han älskade, och häraf
detta tvifvel, som kunde komma midt under njutningen. Äfven
i raffincmentet, då vällusten nått sin höjdpunkt, är han såsom
en läkare, »hvilken med sina fingrar söker efter den ömtåliga
punkten hos en sjuk lem». Oupphörligt grubblar han öfver or-
saken till sin sjukdom. Han upptäcker den i alt, lurar efter
dess yttringar, vrider och vänder på den vid alla tider och alla
tillfällen.

Dagboksbladen visa oss, att den urartat till mani. I början
af 1870-talet skrifver han från Dieppe : »En amour, la grande
affaire est d avoir le plus d’émotion possible ; et la vraie duperie,
c’est de se paralyser le coeur à force de lucidité.» Han upp-
ställer som exempel donna Elvira och don Juan, och han undrar,
om ej Elvira, som kan berusa sig af sin kärlek, dock är vida
lyckligare än han, som icke kan älska. 1879 är han utledsen
vid lifvet. Han funderar öfver sin tillvaro, frågar, hvarför man
tänker, och undrar, hur det kommer sig, att han midt under
en diner, mellan två glas utsökt vin och ett par bländande
hvita axlar, plötsligt tänker på grafven och på meningen i vår
lifsfars. 1881 berättar han om sitt själslif. Han säger sig
hafva börjat redan som barn att analysera, att grubbla öfver
sig sjelf och söka nyckeln till sin karaktär, och han tror, att
hans lifliga inbillning äfven utplånat hans känslighet. Föreställ-
ningen är ett, verkligheten något annat, och idén, som han upp-
stälde mellan sig och denna verklighet, gäckades eller omsattes
i en helt annan form. Tidigt vorden föräldralös och illa be-
handlad af onkeln, kände han, hur hans inbillning blef förbytt
i fruktan och misstro. Tack vare collèget och den moderna
218

litteraturen blef han sedeslös och ateist, redan innan han börjat
lefva. Kommunen och de intriger, hvilka efterföljde nederlaget,
beröfvade honom tron både på menniskan och politiken. Han
ville kämpa för cn idé, men han såg ingenting att kämpa för.
Rik och utan ärelystnad, sökte han ingen statstjenst, och tanken
på att gifta sig hade aldrig fallit honom in. »Jag skulle ha
gjort som en viss B . . ., hvilken reste sin väg dagen efter
bröllopet för att aldrig mer återkomma», säger han i dagboken.
Alla dessa qvinnor, dessa äfventyr, dessa kärleksdramer lyckades
■ej att bota hans redan missbildade hjerta, och utan att kunna
bli fri från detta jag, som ständigt plågade honom, såg han blott
sitt lyte, vanmakten, »le non-amour».

■	’	*	*

*

' Konturerna till Armands lif äro typiska för ett flertal.
Alla Bourgets hjeltar hafva left eller skola lefva. det, Elie i
»Hennes andra kärlek», Georges Liauran, Alexandre-Hubert,
André Cornélis och andra, och hvad särskildt beträffar Elie, är
han Armand, flyktigt skizzerad, egande samma »non-amour»,
samma trötthet och melankoli.

Om Armand är en representant för den sida af tidens
själstillstånd, hvilket man kunde angifva såsom öfvermått af
reflexion, såsom en sjuklig svaghet hos känslan att låta tanken
analysera sig och i följd af dess skepticism förlora tron äfven
på sig sjelf, möta vi i Sir Richard* och Alexandre-Hubert
Liauran** utsökta representanter för vår moderna tids öfverför-
fining. Richard blir en produkt af ett öfverkultiveradt själslif,
af det andliga raffinement, hvilket skapas af dekadens-epoker.
Anletsdrag och gestalt bära prägeln af denna missbildning —
ty, vi måste erkänna det, här är åter en vanförhet. Vekt bygd
■och af medelhöjd, är han utrustad med ett stort hufvud. Håret
tidigt grånadt, ansigtet en ynglings, och man ser, att hela hans
själslif nått en utveckling, som är oerhörd. Grunden till hans
handlingar var ej känslor eller stämningar. Han beherskades
af sin tanke, och han lefde för sina idéer. Hans smak var
ytterst fin, han var konstnär, prerafaelit, och hans begåfning,
hvilken helt och hållet gick i riktning mot det osinliga, gjorde

* Se »Offrad».

** Se »En grym gåta».
219

äfven att han dyrkade blott det rena och sällsynt sköna. Han
var obefläckad som en jungfru, och detta utan kamp, ty hans
öfverdrifna hjernverksamhet upptog hela hans lifskraft. Deri-
genom försvagades, hvad man vanligen kallar känsla, och han
blef, utan att märka det, ett slags omedveten egoist. Alt fick
blott betydelse i den mån, som det intresserade honom; han
hänförde alla intryck till sitt för handen varande verk, och
»han kände icke denna upprördhet, sinlig, om man så vill,
men djup, som vi kunna erfara, då vi närma oss en mensklig
varelse.» — — —

En annan af dessa typer är Alexandre-Hubert Liauran.
Förvekligad och förfinad genom en uppfostran af qvinnor, öm-
tålig till öfverdrift och mottaglig för alt, eger han i sitt väsen
en raffinerad sensibilitet. Intrycket af en höjd röst är så starkt,
att hjertat sammandrages. Ögonblickligen erfar han »un petit
spasme douloureux au coeur», och hvarje skiftning under ett
samtal får ett aftryck i hans stämningar. Den obetydligaste
orsak väcker sinnesrörelsen till lif, och hans organism är så
delikat, att den genast råkar i dallring. Så t. ex. känner han
»un léger froissement», då hans öfvade och vana blick på en
middag kommer under fund med, att gästernas toiletter äro
omärkligt inkorrekta. Den första kyssen skakar hela hans varelse
som en jordstöt. Han tror, att han skall dö, och anletsdragen
förändras. — — —

*	*

*

Öfveralt finna vi detta sällsynta raffinement. Det möter
oss i karaktärerna, i stilens morbidezza, i det ängsligt nog-
granna sätt, på hvilket njutning och smärta skildras, Det möter
oss i begäret att dissekera tidens onda, och äfven sjelfva dess
jordmån, dess atmosfer tecknas. Intet är här glömdt af dessa
tusen små detaljer, hvilka bilda likasom delar af hela menni-
skans väsen. Rummen med sin möblering blifva ett aftryck af
en personlighet; anordningen af föremålen är nog att låta oss
känna den; sättet hvarpå en stol är stäld, en boks plats, taflorna,
skrifbordet med dess brefpapper, tidningarne, liggplatsen, intet
saknar betydelse, ty det afslöjar individen. Och hela denna
salong med sina otaliga småsaker, här ett japanskt konstverk,
der en renässansmöbel, der litet rococo och längre bort ett
stycke medeltid — blir den ej, äfven den, ganska typisk för
220

sina invånare? Hela deras behof af raffinement ligger der ut-
tryckt; behofvet efter omvexling, begäret efter det utsökta,
oron, skepticismen, dilettantismen, lyx-krafvet. Också finner
Bourget hela Armand i hans salong, och Elie upptäcker strax,
dä han ser Grérards bostad, arten af hans historia, hans karak-
tär och hans vanor. »Aftrycker sig icke vår personlighet med
en nervöst-fotografisk noggranhet pâ de föremål, bland hvilka
vi lefva», yttrar han i en novell, och han utsträcker sin sats
till sjelfva kupén, i hvilken man åker. Sä t. ex. granskar han
hvarje småsak i Thérèse1 vagn; kruset med varmt vatten, som
är lagdt under hennes fötter, spegeln, visitkortsboken, uret, roma-
nen, och i hvart och ett föremål kan han uppleta egarinnan.

Till och med hennes stil eger betydelse för Bourget. »Den
var sädan», heter det, »att mängden af smä öfverfiödiga prydna-
der gaf den en säregen, på en gång ledig och nyckfull prägel,
i hvilken en grafolog skulle velat se antydningen om en roma-
nesk natur. Men samtidigt uttryckte den breda linieföringen
och tryckningens kraft ett mer praktiskt, nästan materialistiskt
lefnadssätt.»*

*	*

*

Hvad belysa dessa detaljer för slags egenskaper hos dikta-
ren? En iakttagelseförmåga, som i sin tur är raffinerad. Bourget
är psykolog nästan mera, än han är konstnär; han tillhör icke
förgäfves en period, sådan som vår, och han har utvecklat
psykologien till en fullständig själsanatomi. Detta är ock det
ord, som han använder i ett företal, och han uppställer der
sjelf såsom sin konstnärsdröm följande: »Un roman d’analyse
exécuté avec les données actuelles de la science de l’esprit.»**

Han blottar de fina trâdarne i en menniskas mekanism,
och han fullföljer analysen med en obeveklig stränghet. Ingen
rörelse finnes i hennes hjerta eller hjerna, som Bourget icke
söker fånga och leda tillbaka till sin groddpunkt. Han upp-
rullar en tafla af hennes inre känslo- och tanke-lif, upprullar
den så, att hvarje skrymsle kommer i dagen, och han griper
de skälfvande fibrerna, då de utöfva sin verksamhet, följer hela
serien af förnimmelser och föreställningar, utvecklar hela lifvet,
som det är, innan det framträder, innan det blir till tanke,

* Se »En grym gåta».

** Se dedikationen till Taine i »André Cornélis».
221

blir till ord, blir till handling. Derefter vill han afläsa detta
inre lif i anletsdragen. Minerna, gesterna, ansigtsfärgen, muskel-
spelet, alt får sin förklaring genom de själsrörelser, han blottar,
och intet är nog ringa, att han glömmer, hvad det uttrycker.

Betecknande är den fras, hvilken han uttalar om Hubert,
då denne följer rivalen på Paris gator i åkardroskan: »Han
fördjupade sig», heter det, »i den slags analys, som alla ob-
servatörer af yrke väl känna, sådana nemligen, som inträda i
en teatersalong, ett sällskap, en vaggon med den blotta önskan
att se menniskans fysiologiska funktioner arbeta, att i blickar,
gester, andhemtning och attityder följa temperamentens omedel-
bara uttryck.»

Derför bli hans porträtt äfven så fina och själfulla. Bakom
hvarje del i en qvinnas eller mans ansigte uppletar han gerna
ett karaktärsdrag, en egenskap. Hélène Chazels panna är nästan
för hög, säger han, men detta utgör ett tecken på, »att en
öfverspänd inbillning hos henne beherskade omdömesförmågan».
Hennes anletsdrag vitnade om »passion, energi och stolthet, från
den något stränga linien i hufvudets starkt bygda nedre dels
oval till den fast tecknade munnen, och från hakan, hvilken
syntes värdig ett romerskt mynt, till den raka näsan.» I Alfred
Chazels gestalt ser han uttrycket af en strid, af kampen mellan
»det ursprungliga temperamentet, som antagligen varit ganska
robust, och uppfostran, som varit mer utjemnande».* Armand
de Quernes yttre bildar nyckeln till hans karaktär, och af rörel-
serna, minspelet, ansigtsfärgen, stämman, finner han hos Hubert,
hvad han ärft och hvad som är uppfostran.

Bourget kan dock icke stanna vid detta enda, enskilda fall.
Sedan han analyserat en karaktär eller ett sinnestillstånd, fort-
sätter han sin väg till sjelfva lagen eller det allmänna. Grämle
grefve de Scilly,** som är på hemvägen i en åkardroska, känner
plötsligt en regnskur, hvilken piskar honom i ansigtet. Ögon-
blickligen erfar han en förnimmelse af kyla, och gubben kryper
ihop och börjar fundera i sitt vagnshörn. »La sorte de reploie-
ment que produit une contrariété physique a souvent pour effet
d’aviver étrangement cn nous la puissance du souvenir.» Teck-
nar han en personlighet, såsom Alfred eller Scilly, leder han
sig från den till en psykologisk teori. I anledning af Alfred
gör han följande observation: »Dylika abstrakta själar, för hvilka

Se »Crime d’amour».

** Se »En grym gåta».
222

handling är så motbjudande, äro i stånd till energi, om denna
energi understödjes af förnuftet, på samma sätt som lidelsefulla
naturer hemta sin styrka från den blinda ingifvelsen och kalla
naturer från hänsynen till egen fördel.» Och i följd af den
rättframhet, som utmärker generalen, säger han, att militär-
lifvet plär förenkla tanken så, att man betraktar hvarje faktum
såsom det är, i sin sanning.

Återgifvande de själsmarter, som Hubert genomkämpar,
sedan han blifvit underrättad om Thérèse’ otrohet, framletar
han ur dem en generell psykologisk lag, i det han nära nog
gör dem typiska för nervöst folk i allmänhet. På detta sätt
har han undersökt en oändlig massa själsrörelser, kärleken, svart-
sjukan, nyfikenheten, ångesten, och öfveralt har han utgått från
ett bestämdt, specielt fall, hvilket han generaliserat med en ut-
omordentlig finhet.

Icke heller har han glömt att gifva ä?'ftligheten sin roll.
Ofta söker han påvisa, hur den uppträder hos menniskan, än
såsom en likhet i karaktär eller anletsdrag, än såsom en kamp
mellan det fäderneärfda och möderneärfda, än åter i en blick,

en liten,
en mera
som den
träffande

geste eller en känsloström. Önskar han att förklara
säregen karaktär, går han ända till racen, till nationen,
nedstammar från, och lyckas så att skizzera en ganska
racepsykologi.*

*

*

Emellertid blir den diktare, som så helt är psykolog, mer-
endels äfven tvungen att söka tillfällen för sin iakttagelse. Dy-
lika måste skapas, på ett eller annat sätt, och Bourget har
lyckats gripa dem genom framkallande af själskonflikter. Ut-
satta för inflytandet af en eller annan själskris, blotta de stackars
offren hela sitt inre lif för åskådaren. Hela deras organism
råkar i uppror och omgestaltas. Känslorna och förnimmelserna
jaga hvarandra oupphörligt, aflösas af nya och vexla former i
oändlighet. Det svagaste lilla intryck sätter nervtrådarne i dall-
ring, och sinnesrörelserna, tankarna, de halft medvetna föreställ-
ningarne, alt kretsar omkring och vänder tillbaka till sin ut-
gångspunkt.

Derför äro novellerna äfven bygda på dessa själskriser.
Noëmie blir förförd, och hon hängifver sig ofrivilligt. Brottet

* Se analysen af Sir Richards karaktär i »Offrad».
223

ligger och gnager såsom en mask pâ hennes inre, och ledd ge-
nom en serie af de omärkligaste brytningar, når hon fram till
kärleken, till att offra sig och till sjelfmord.* Armand de-
Querne eröfrar Hélène till sin mätress. Här, liksom förut,
är han ur stånd att verkligt älska. Utan att vilja mottaga hela
offret af hennes kärlek, kastar han den ifrån sig, då hennes
man förtror sig åt honom, nedlägger sina tvifvel i den falske-
vännens famn. Hélène, hvilken för hans skull varit brottslig
— för första gången — älskar honom passioneradt, men Armand
tror ej på henne. Uttröttad och blaserad gör han slut på deras-
samlif, och Hélène genomgår en kris, så förfärande, att hon
nedbrytes. Öfverbevisad om sanningen i den kärlek, han kastat
bort, medveten om sin skuld i denna qvinnas andliga mord,
gripes äfven Armand af samma ohyggliga själsmarter. ** Or-
saken till Huberts kamp i »Cruelle Énigme» är närbefryndad.
Der blir det älskarinnan, som lockar fram den genom sin otro-
het, och ynglingen skapas om till en illusionslös skeptiker.

Ingenstädes blir dock själskrisen af den art, som hos André
Cornélis. Der bildar den innehållet af novellens hela historia,
och i stället för någon handling har Bourget gjort en själsana-
lys. André Cornélis’ fader har blifvit mördad under hans barn-
dom. Modern gifter om sig med herr Termonde, en vän i huset.
Denne är sjelf anstiftare till mordet på Cornélis, och detta för
att få gifta sig med hans hustru, Andrés mor. Faderns mord
griper den lille gossen till den grad, att det sysselsätter hans
tankar och blir en hufvudsak i hans lif. Småningom bemäk-
tigar sig fantomet hela hans varelse. Alt ställes i samband
med denna fasansfulla olycka. Han tänker på den, drömmer
om den, ser den i fantasien, och hans nerver råka i spänning,
och han fruktar att äfven sjelf dödas. Barnets lif förgiftas af
dessa hjertslitande qval. Ynglingen afsäger sig för deras skull
hvarje arbete. Hela hans sträfvan riktas på intet annat, än på
att hämnas, och hans marter, hans nervösa kriser, hans grubbel,,
hans kombinationer äro återgifna med en styrka, som nära nog
verkar pinsamt. Mordet fyller hans själ, så att det uttränger alt
annat; han eger icke en känsla, icke en tanke, som ej berör det;
han har syner, hallucinationer; han fruktar att vara ensam; han
torterar monsieur Termonde som vivisektorn sitt offer, och han»
fråssar nästan i njutning, då han iakttager hans qval.

* Se »Offrad».

** Se »Crime d’amour».
224

Han likasom de flesta af hnas kamrater hos Bourget lider
af ett begär att dissekera sig sjelf och andra. Hela den lilla
boken är intet annat, än en analys, dels af de skiftningar An-
dres själslif undergår, dels af de rörelser, han upptäcker hos
Termonde. Berättelsen har fått vika för en moralisk anatomi,

och
hos

Den
bert
och
val

den sjukliga reflexion, hvilken utmärker perioden, återvänder
André i ett slags egen monomani-form.

Ofta blir man öfverraskad af att möta samma tendenser,
psykologiska dissekeringslusten dödar Armands känsla. Hu-
liksom konstaterar, hur han känner och hvad han känner,
Tarraval i »Offrad» är psykologen såsom förförare. Tarra-
går till verket med samma njutning, som anatomen. Han

studerar först sitt offer, undersöker hennes sinnestillstånd, ut-
lurar hennes svagheter och gör upp hennes psykologi. Der-
efter begagnar han sig af alla dessa studier, iakttager kallblodigt
hvarje sprittning i hennes nerver och bygger på det psykologiska
och fysiologiska underlaget hela sin operationsplan och hela sin
förförelsekonst.

*	*

Det ligger något raffineradt och äfven osundt i alt detta.
Men hvad fins det väl, som ej är sjukligt hos dekadens-menni-
skor, och hvad tecknar Bourget, som icke blottar något abnormt?
»Le vice et la vertu sont des produits comme le vitriol et
•comme le sucre», hör mau icke så sällan, och det upprepas af
Bourget. Hans hjeltar eller hjeltinnor äro intet annat, än pro-
dukter, men han antager deras ofrihet vara följden af en miss-
bildning. Satsen gäller hos honom icke om alla, men om en
del, icke om hvarje tid och slägte, men om hvarje slags deka-
■densepok. Orsaken har han framletat i en sjuklighet hos viljan,
och hela denna »maladie» är ett uteslutande tidslyte. Viljans
»affaiblissement» eger sin rot i tidens slapphet. Den består i
ett slags minskning af den moraliska motståndskraften. Hela
organismen har blifvit förfinad och förvekligad, och känsligheten
är så stor, att hvarje omständighet förnimmes. Menniskan är
så mottaglig, så opersonlig och nervös, att intrycken och inflytan-
det af äfven den minsta händelse genast verka omskapande på
känslor eller tänkesätt.

Uppfostran och mångläseriet döda hennes sjelfständighet.
Ynglingen får en hel mängd af idéer, som andra tänkt, och hans
personliga tankeverksamhet odlas ej, men utplånas. Tidigt blir
225

han försvagad genom ett stillasittande lif, skeptisk i alt sådant,
som rör moral och filosofi, utnött och blaserad af en njutning,
som lätt vinnes, och stärkt i sitt debauchelif af den moderna
literaturen. Viljan dödas omärkligt, slumpen afgör det hela,
menniskan blir en kastboll för hvarje tillfällighet, som möter,
och hon intalar sig snart, att man bör ursäkta och öfverse.
Slapp vis à vis sig sjelf blir hon slapp äfven mot andra, och
hon börjar att analysera, att forska efter en förklaringsgrund.
Småningom upptäcker hon, att felet icke är hennes. Veten-
skapen hjelper under med sina farliga teorier, och på ärftlighet,
temperament, omgifning och förhållanden skjuter hon hela skul-
den för sin inbillade ofrihet. Vetenskapen vill förklara, derige-
nom äfven ursäkta. Menniskan vill detsamma, och hon uppgifver
sin motståndskraft. Så blir hon ett offer för sitt nervösa tem-
perament, och resultatet af hennes kamp är »ett oändligt med-
lidande».*

Hvad hon icke har kunnat finna hvarken i tron eller för-
nuftet, finner hon, som Armand, i »la vertu de la charité», och
hon söker hela sin räddning i mysticismens religion, sin »prin-
cipe de salut» i »la religion de la souffrance humaine».--------**

Samtidens literatur eger sin röt i denna viljesjukdom. Zola
har bygt sitt verk på »la névrose héréditaire»; Daudet gör sin
menniska till en lång följd af sensationer; Huysmans skrifver
romaner öfver »l’impuissance d’agir», och Maupassant gör det-
samma, ehuru vida mindre nervös. Och Bourget, hvad blir han
med sin moraliska anatomi, om ej en ny länk i kedjan af deka-
densepokens diktare? Hvem lyckas förklara, och äfven ursäkta
så, som han? Och hvem har illustrerat »la maladie du siècle»
bättre?	A. E—n.

* Se i detta fall Armand de Querne’s själskamp i nCrime d’amour».

** Bourgets sista arbete, Mensonges, var icke utkommet, då detta
skrefs, och är detta orsaken, hvarför det icke omnämts i artikeln.

Ur Dagens Krönika. VIII. 2.

15


Zolas La Terre

Det har naturligtvis väckt glädje hos rätt många att Zola, den

sorgligt inflytelserike Zola,
som knappast torde kunna
gjorda beundrare. Med La
chef och skolan sjelf dömd,
ningen dränkt sig, hvile den

skrifvit ett afgjordt klent arbete,
försvaras ens af mannens mest af-
Terrc är den naturalistiska skolans
i denna pöl af smuts har hela rikt-
der i fred!

La Terre har derför blifvit välkommen. Jordmånen var
förut beredd och Zola kunde aldrig komma i mera lämplig
stund med ett arbete, som på så eklatant sätt skulle gifva hans
belackare rätt.

Vi minnas ju alla hur La Terre mottogs, genast då den
börjat offentliggöras som följetong i en parisertidning. Fem af
det unga Frankrikes författare läto i Le Figaro trycka en pro-
test emot berättelsen. De förklarade att eremiten Zola blifvit
monoman, att hans skildring af det franska bondfolket var långt
ifrån baserad på verklighetsstudium. Hvarpå de uppsade honom
tro och lydnad och satte sina namn inunder, fem namn, af
hvilka åtminstone fyra voro mycket litet kända. Ett sätt att
göra reklam, som ännu är okändt här i Sverige, men som bör
rekommenderas. Tänkom oss t. ex. att Ola Hanson protesterar
mot att Hugo Tigerskiölds verser blifvit medaljerade af svenska
akademien eller att fem lofvande ungdomar förklara lektor Per-
sonnes uppfattning af det unga Sveriges insats i den andliga
utvecklingen vara baserad på allt annat än studium af deras
arbeten — eller att andra, vida mer förhoppningsfulla framtids-
Ijus med utsatta namn förklara sig afsky Strindberg, Geijerstam
och konsorter, Gasparone och Scævola I, II och Redivivus.
Metoden kan tillämpas, varierad i oändlighet, bör i alla händelser
ej falla i glömska.


227

Nu drog man emellertid fram Zolas gamla synder. Nu
upptäcktes det att han sedan länge var stadd i utförsbacken,
hade gjort ända på sitt literära kapital och lefde på spillrorna
af den döda talangen. Att just hans närmast föregående romaner
varit öfverlägsna de tidigare böckerna — att La joie de vivre
varit i ovanlig grad betydelsefull såsom psykologisk studie af

vara
den
ske
skal
»Le

samtida, att Germinal var en grandios framställning af
alltjämt lika brännande arbetarfrågan, att L’oeuvre var kan-
det mest kända af författarens alla arbeten, det var ju ej
att draga sig det till minnes. Man hade ju »Renée» och
ventre de Paris» — teaterpjesen — att slå ned pâ.

Angående L’oeuvre hade ju E. de Pressensé skrifvit i Stock-
holms Dagblad och talat om att Zola i den boken uttalat rea-
lismens dödsdom, att han fört stackars Claude till undergång
derför att Claude ej velat ha annat än yta i konsten, derför
att Claude föraktat det andliga innehållet deruti. Potz tausend,
habe ich das alles gethan? skulle Zola ha utropat, om han känt
till högstsalig kung Fredrik den förste och om han läst den
högvördige Pressensé. Men det ena är lika litet troligt som



det andra.

Stackars Claude försökte måla luft och ljus, och

det var det, som måste draga förderf med sig och måste drifva
den osedlige naturalisten till att gå stad och hänga sig en kulen
morgonstund. Och det var naturalismens dödsdom!

Men det som förargar Zolas många vänner, vännerna till
författaren med den kolossala talangen och de, som det tyckes,
ohjelpliga svagheterna, det är att vedersakarne nu ha rätt i
hvad La Terre vidkommer. Om bönderna deri äro sant skildrade
eller ej, det är en sak som en nordens fransman ej kan afgöra.
Men hvad som är uppenbart är att det hela är så genomtråkigt,
så det är ett verkligt straffarbete att plöja igenom de 518 myc-
ket tätt tryckta sidorna med deras enahanda innehåll och deras
oupphörliga upprepningar. Man får ofta nog det intryck att
författaren inte vetat hvad han nu skulle skrifva och då tänkt:
»jag får lof att visa, hvilka sinliga djur dessa bönder äro»,
hvarpå han beskrifvit en rustik kärleksscen, som han skildrat
förut ett dussin gånger i boken. För några år sedan talades
om en svensk roman med titeln »Dy». Namnet vore lämpligt
för La Terre, för denna bok, hvars hufvudsakliga innehåll kan
sammanfattas i doktor Finets ord: sale race, que ces paysans.






228

Att vidare ingå på de hopade smutsigheterna i skildringen
kan ej falla mig in. Vare det som exempel nog sagdt att en
hustru framställes assisterande sin man, då han på det mest
handgripliga sätt lyckas förföra hennes syster, samt att en
ung idiot söker våldtaga sin gamla mormor, som är 89 år!
»Sale race», det måste medges.

Det torde väl ändå vara säkert att det fins många träffande
drag i teckningen af detta folk, som tänker så föga och så föga
inveckladt och som aldrig håller inne med en tanke, — som
närigt och misstänksamt, aldrig kan tåla att grannen eller slägtin-
gen eger en jordbit eller ett värdepapper och som föga bekymrar
sig om medlen, då det gäller att tillskansa sig en franc. Men
hvilken genomruskig panorama!

Det hela är en slägthistoria. Gubben Fouan, en lands-
bygdens kung Lear, delar sin jord mellan sina tre barn, den
snåla Fanny, den skurken Buteau och den hela boken igenom
druckne »Jesus Christ», så kallad för sitt Kristusansigtes skull.
Gubben går miste om sin jord, pensionen, som barnen skola
betala honom, lemnas högst oregelbundet, man narrar honom att
sälja äfven sitt hus som han behållit för sin egen del och bo
hos barnen, men det slutar med att- han råkar i oenighet med
den ena efter den andra och blir körd på porten. Han blir en
orkeslös tiggare, som lefver på nåder i de snåla bondfamiljerna,
som utplundrat honom, och då han slutligen råkat bli vitne till
att hans sonhustru under en träta sticker en lie i sin systers
bröst och man fruktar att han skall röja mörderskan, passa denna
och hennes man på att om natten strypa fadern och tända eld
på halmen i hans säng, så det skall se ut som hade gubben
genom ovarsamhet tagit lifvet af sig sjelf. Misstankarne, som
väcktes hos en och annan — inte strax efter händelsen, utan
först då mördarne förklarade att den gamles värdepapper brun-
nit till aska med honom — tystnade snart. Den der gubben
som ingen nytta gjorde och som aldrig ville dö, hvad var det
för skada på honom, hvad betydde det om han blifvit en smula
stekt!

Jämsides med historien om gubben Lear går den om bokens
hufvudperson Jean Macquart — bror till 1’Assommoirs Gervaise
— hvilken gifter sig till fiendskap med sin hustrus slägt, som
undanhåller hennes arf och först när gendarmerna vräka dem,
lemna det hus, som tillhör henne — och som då hon sedan dör
utan att testamente blifvit uppgjordt, dör för systerns lie, måste
gå bort ifrån allt ihop, medan systern och hennes man, genast
229

då Françoise» lik blifvit buret ur huset, flytta dit in och kasta
ut enklingen utan förbarmande och naturligtvis under en skur
af ovett.

Det är väl få böcker, som så öfverflöda af ovett. Släg-
tingarna hinna knapt få se en skymt af hvarandra, innan skälls-
orden börja flöda ur dem. Och det är ingen omvexling, utan
salope, cochon, foutue bête och canaille öfver lag, så att hälften
kunnat'vara nog, liksom också hälften af de skildrade händel-
serna kunnat vara mer än nog, om vi gjort bekantskap med ett
eller två dussin exemplar af denna »sale race» och om vi varit
med om två eller tre dussin älskogsscener, deri kontrahenterna
voro först ett maskulinum och ett femininum af slägtet bos
och sedan motsvarande exemplar af slägtet homo sapiens, —
fast de göra föga skäl för namnet sapiens så hade vi varit
precis lika mycket eller litet uppbygda för det.

Men sedan vi nu uttryckt vår förundran öfver den för-
fattare, som gitter använda sin stora kraft på att skrifva ner
dessa ändlösa »svinikosa» — förlåt ordet, min läsare, men jag
finner intet mera lämpligt för tanken — så låtom oss gifva
honom rätt och medge att	berättelsen	mot sitt	slut	— då man
hunnit fram förbi sid. 400 — vinner	i intresse	och	att de våld-
samma, hårresande scener,	som sedan	komma i	rask	följd, rycka
läsaren med sig, att man	ibland till	och med	återfinner något
af den känsliga styrka, som man blifvit van att fordra af Zola
och som låtit honom göra ytterligare framsteg i hans närmast
före La Terre komna arbeten. Mycket af hans talang finner
man visserligen ej här, och jämförd med Germinal — den volym
som La Terre lämpligast bör ställas sida vid sida med — är Zolas
sista bok sorgligt underlägsen eller glädjande underlägsen, det be-
ror helt och hållet på läsarens ståndpunkt. Helt få spår af denna
vidtskådande blick, af denna djupt ingripande kraft i skildringen,
af denna storslagna detalj målning. Ingen scen, som på minsta vis
kan uppgå emot skildringen af de strejkande arbetarhoparnes
nattliga möte i skogen eller af paniken och flykten upp ur gruf-
vorna, upp för de ändlösa stegarna, som hänga öfver den gapande
afgrunden, då ryktet spridt sig att man håller på att förstöra
elevatorerna för att låta arbetarne hungra till döds nere i ber-
gets inre. Ej heller någon motbild till de — om äfven beslö-
jadt — sympatiska porträtten af helt obetydliga, låga och små
menniskor, som kämpa dag efter dag sin hårda kamp blott för
att nödtorftigt hålla lifvet uppe. Till och med då Zola afslutar
La Terre med Jeans reflexioner öfver jorden, slägtets moder och
230

slägtets graf, jorden som ger bröd, jorden som jämt arbetar, till
och med då når han långt ifrån den enkla storhet, som vi för
längesedan funno i hans lilla okonstlade och känsliga novellett
»Bondens död», hvilken den svenska läsekretsen säkert ej glömt
bort. Han har i La Terre gifvit förnyade prof på sin märkliga
arbetsförmåga, men äfven på sin besynnerligt ensidiga fantasi och
sin som det synes aldrig uttröttade håg att upprepa sig sjelf.
Han har gifvit en mera ruskig än gripande totalbild' af den
»smutsiga racen», af ett slägte utan lifskraft — en bild som
af fransmän till på köpet förklaras vara osann. Han har med
ett ord gifvit oss en torr och tråkig bok, som on gång läst ej
så snart blir nedtagen igen från bokhyllan.

La Terre är den femtonde digra volymen i serien Rougon-
Macquart. Jag tror författaren gjort bäst i att låta sin sista
roman stanna inom Gil Blas’ spalter, der den först offentlig-
gjordes, först väckte ovilja — och gjorde reklam för de fem,
protesterande ungdomarne.

St. Just.
Ett besök hos Henrik Jaeger.

Af	.

T u re.

Henrik Jæger är icke den Jæger, som skrifver sedeskil-
dringar från Kristiania och Böhmen.. Han är icke heller den
Jæger, som uppfunnit de nyttiga ylleskjortorna, ty det är pro-
fessor Jæger i Tyskland, hvars porträtt och namnteckning vi
hafva litet hvar och pâ ställen, som här ej kunna närmare speci-
ficeras. Nej, Henrik Jæger är den, som i somras besökte Ibsen
utan att blifva utkörd. Hos denne blef han vittne till märkliga
ting, hvilka han utförligt beskrifver i en artikelserie i Afton-
bladet.

Nyfiken att se den man, som sett och talat vid Ibsen och
äfven skrifvit om detta besök, beslöt jag att uppsöka Henrik
Jæger och om möjligt stifta en närmare bekantskap med den
store mannen i

Efter några orienterande undersökningar erfor jag att han
var Norrman och bodde i Kristiania. Nåväl, jag packar ihop
mina saker och reser dit. Efter åtskilliga svenska frågor och
norska svar får jag reda på hans adress och knackar på dörren.
yiStig in!» voro de första ord jag hörde från hans läppar.

Henrik Jæger bor snyggt; rummet är enkelt men- icke
smutsigt. Vid fönstret står hans arbetsbord med skriftyg och
den lilla nötta stålpennan, som Ibsen begagnat då han skref
Catilina och hvilken Jæger under sitt besök i Fredrikshavn lyc-
kades förvärfva. På ena långväggen hänger Ibsens porträtt,
och den andra upptages af en familjegrupp föreställande Henrik
Ibsen med fru, son och 2 pigor. Boksamlingen består af Ibsens
dramer och urklipp ur tidningar.

Henrik Jæger ser alldeles icke så ut som jag förestält
mig honom. Han har ett tänkande utseende, en liten och trub-
232

big näsa, stort skägg och en hög mäktig panna, i hvilken man
kunde vara frestad att koka kaffe. I hållningen bemödar han
sig att likna Ibsen, och har verkligen också lyckats nedbringa
sin höjd frän 3 till 272 alnar. Hans konversation är i hög
grad spirituel. I korta kärnfulla repliker, oftast citat ur Ibsens
dramer, yttrar han sig och man tycker sig nästan bevista en
dramatisk representation. Om hans åsigter kommer man aldrig
till full klarhet, ty han älskar att insvepa sig i ett visst mystiskt
halfdunkel, och hans svar äro ofta en sfinx’, ständigt ett orakels.

Om morgonen stiger han först ur sängen, innan han kläder
sig. Han fick denna vana redan som barn, och pietetsskäl mot
modren — ett utmärkt fruntimmer — hindra honom att öfver-
gifva den. Sedan han intagit sitt kaffe och sett pâ termometern
(det gör han aldrig medan han ligger utan alltid först sedan
han druckit kaffe — någon gång frågar han uppasserskan huru
många grader det är, men hon svarar aldrig —) går han en
tur i rummet, derunder uttänkande idén till någon tidnings-
korrespondens. Kl. 1 precis går han ut för att besöka någon
stor norsk skald, och om han ej der blir qvarbjuden till middag,
går han hem och äter en tallrik soppa på sitt rum. På efter-
middagen sofver han. »Men studerar Ni då aldrig?» frågade
jag honom. »Nej» svarade han på sitt egna korta kärnfulla
sätt, påminnande om Ibsens repliker.

Vi talade om politik, der han liksom alla Norrmän var i
sitt esse. Han trodde att Themptander skulle låta naturalisera
sig i Norge och blifva bankdirektör i Kristiania. Literaturen
berördes ock. Bland broderlandets skalder älskade han mest-
fru Edgren på grund af hennes paralleldramer och hennes skandi-
naviska språk. Han hade äfven tänkt att besöka henne och
frågade mig om jag visste när hon steg upp om morgnarna. —
Nu tyckte jag att samtalet började taga en något skabrös vänd-
ning, så att jag bugade mig och tog afsked. »Kom snart igen!»
sade han på sitt vackra, välklingande språk.

Med verklig rörelse lemnade jag detta rum, der den för-
fattare lefver och verkar, som skrifvit »Ett besök hos Henrik
Ibsen».
Från parkett.

Den period af dramatisk verksamhet, pâ hvilken jag nu
går att kasta en af tid och ännu mer af utrymme betingad
kort oeh flyktig återblick, har varit af skilda anledningar af
ganska stort intresse. Den har bragt oss en repris af fru Ed-
grens indignationsstycke T)Sanna kvinnors, och bl. a. såsom
nyheter: Alexandre Dumas’ Francillon, hr P. Staa/fs förstlings-
arbete för en kunglig scen, Sveas fana, och först och främst
August Strindbergs sorgespel, Fadern.	.

Det var ur flera synpunkter af Nya teatern ett djerft före-
tag att föra »Fadern» fram inför hufvudstadspubliken. Det var
djerft, icke blott derför att det stycket rymmer tvänne hufvud-
roller, som för att komma till sin verkligt fulla rätt äfven för
större konstnärer än våra scener i allmänhet ega skulle vara
pressande nog, men det var också mycket djerft genom andra mera
»lokala förhållanden». Inför de kotterier, som i press och samhälls-
lif ange tonen, är Strindberg så att säga fridlös vorden på en
mängd domskäl, hvilka äro för allmänt kända för att här behöfva
närmare ingås på och hvilkas giltighet enhvar må efter egen
intelligens, sjelfständighet och förmåga af oveld afgöra på egen
hand i afvaktan på tider af mindre uppjagad stämning. Och
det var icke blott i forntiden man hade att akta sig för all
beröring med biltoge. Ett annat »lokalt förhållande», som
måste ha varit föga egnadt att låta teatern med friskt mod
och sinne gå till detta företag, borde ha varit den i följd af
icke så få erfarenhetsrön antagliga förvissningen om, att hur sam-
vetsgranna bemödanden än från dess sida skulle göras, den skulle
ha att återigen motse samma egendomliga snäfva och öfverlägsna
behandling från det par stränga herrar, hvilka, ganska inflytelse-
rika genom sina tidningars spridning och utkomsttider, uppen-
barligen anse sig kallade att reglera hufvudstadsteatrarnas antal
234

och i sin höga nåd gång pâ gäng gifva denna teater några vän-
liga oförtydbara vinkar om att försvinna, då den endast generar'
andra. Skrifvet af Strindberg och speladt å Nya teatern, kunde
således sorgespelet »Fadern» — i danska tidningar af diametralt
motsatt partifärg med aktningsfull uppmärksamhet mottaget —
ej på nyss antydda håll räkna på annat än ett tämligen snäft
mottagande. Och man kan knapt sägas ha misstagit sig.

Jag får bekänna, att jag icke vet hvilken hög blir störst,
om man å ena stället tänker sig upptornadt alla de förfärliga
anklagelser och svartmålningar mot karlarnes yttre och inre lif,
våra dagars kvinliga indignationsliteratur muntrat' upp oss med,
och å den andra motsvarande dala och fakta, som Strindberg
rörande kvinnokönet samlat nu i ett par år med sällspordt nit
— han har ju ock varit så godt som ensam i det arbetet, stac-
kars karlen. Ännu mindre kan jag säga hvem som varit
orättvisast. Men under förhoppning om att frågan nu å båda
hållen må vara utdebatterad, torde jag ingalunda sakna goda
skäl för uttalandet att skulle man å båda^ hållen söka leta fram
de spridda guldkornen af snille och poesi, skulle skörden bli
ojämförligt mycket rikare hos den ensamme mannen än hos de
många damerna. Särskildt är detta fallet i fråga om »Fadern».

Tvänne bifigurer, presten och doktorn, äro ej klart teck-
nade, men i än högre grad gäller den anmärkningen den kvin-
liga hufvudpersonen, hustrun. Det är nästan liksom det ondas
princip hade tagit kroppslig form i hennes person. Förf, har
icke skapat henne färdig som menniska, utan stannat och sedan
hängt på henne den återstående hopen af tänkbara dåliga egen-
skaper hos kvinnor, men hvarför hon är så dålig, hur hennes
ondska uppkommit och utvecklat sig, det får man ej klart för sig.
Nå väl, det är ju ett stort fel, men ändå icke tillräckligt för
att motivera alla jämmerrop från kvinBotiåniDgen pa?'préférence
och ett bortseende från alt det briljanta som för öfrigt finnes
hos det i och för sig mycket spelbara och verkningsfulla styc-
ket. Och bryter kvinnohatet stundom vildt och fanatiskt fram,
så slå dock i andra, scener känslor för kvinnokönet oss till mötes
i en form, som detsamma kan ha varit stolt öfver ha inspirerat.
Läs t. ex. vissa scener med dottern, amman, ja t. o. m. med
hustrun. Och se på den lefvande, naturliga dialogen, den klara
uppränningen i första akten, den psykologiskt mästerliga skildrin-
gen af huru vanvettet ligger och glöder på djupet, växer alt
mer och mor för att till sist slå ut i hela sin hemska, förstö-
rande låga, och den i all sin hemskhet så rörande scenen, då
235

amman smyger tvångströjan på ryttmästaren. Är icke mångt
och mycket af detta något, som måste förbli beståndandc och
jämbördigt med det bästa författaren förut skrifvit och fått er-
kändt? Om man om något stycke skulle känna sig frestad
använda den gamla frasen om att det är skrifvet med sin för-
fattares hjärteblod, så vore det väl detta. Det går genom hela
detta stycke en mäktig underström af lidelse, som oemotstånd-
ligt kastar åt sidan alla, betänkligheter och invändningar, spänner
de spelandes krafter och genom sin oerhörda energiska kraft
rent af skakar upp åskådaren i en nästan förut ej anad grad.

Anmärkningar kunna ju med lätthet uppletas mot styckets
utförande på Nya teatern och man kan ju lätt föreställa sig
t. ex. att hr Hillberg skulle af ryttmästaren göra en värdig
pendant till sin d:r Stockman, Gerdt Bokpräntare m. m., att
t. ex. måhända fru Bosin då hon var vid Nya teatern eller en
skådespelerska, som förenade t. ex. fru Ulflfs utseende och figur
med fru Engelbrechts intelligenta spel, skulle bättre fa fram
hvad som låg i den andra hufvudrollen. Men det vore skam-
ligt att förneka, att icke teaterns återgifvande af Fadern ända
var en redan i och för sig sjelf och utan hänseende till de
ogynsamma förhållanden, hvarunder teatern arbetar, ytterst
aktningsvärd prestation, som lände densamma till heder ocli
som på annan scen skulle fört med sig ett betydligt amplare
erkännande, än hvad som nu blef fallet från några håll.
Herr Ranft fick visserligen icke fullt fram det nervösa eller
nyanserade tillräckligt öfvergångarna, men denne samvetsgranne
och reflekterande skådespelare hade ändå så många moment af
god verkan, att totalintrycket blef mycket fördelaktigt. I sitt
utseende hade fru Littmark ett icke ringa hinder och delvis
äfven i sin organ, men hon utmärkte sig för ett lugnt, natur
ligt och konsekvent genomfördt spel. Uti den svåra scenen med
tvångströjan var fru Gardt rent af ypperlig, och då hon därvid
förträffligt sekunderades af hr Ranft, vill det nästan synas, som
om den scenen blef i konstnärlig bemärkelse glanspunkten af
det hela. Birollerna sköttes erkännansvärdt och de af vissa
quand même förkättrade bifallsyttringarna entusiastiska både vid
premièren och senare.

Om den moraliska halten af Francillon ha meningarna här-
städes varit delade. I alla händelser finnas väl i styckets nyhet,
spiritualitet och utmärkta teknik tillräckliga motiv för dess upp-
tagande. Mer än om pjesen knöt sig intresset, före premièren
åtminstone, om hufvudrollens återgifvande af fröken Zetterberg.
236 .

Det kända märket C. L. har i Gr. II. T. hasplat ur sig en
mycket rörande historia på 5/4 spalt om huru direktör Will-
mans vedersakare — en kgl teaterdirektör har enligt C. L:s
öfvertygelse eo ipso alltid en mängd vedersakare, äfven när han
är utmärkt som gud fader sjelf — »gnuggade händerna af
förnöjelse och skadeglädjen lyste ur deras ögon», ty nu skulle
W. göra den efterlängtande kullerbyttan; »vi, de verkliga tea-
tervännerna», funno saken mycket betänklig och gåfvo direk-
tören till lifs nägra af våra vanliga djupsinniga och välbetänkta
»föreställningar». Men W. var säker på sin sak och se, han
fick rätt, triumferade och fröken Z. var »en sann, på en gång
stolt och lidelsefull Francine, en kvinna som vann hela vår med-
känsla, otvifvelaktigt just den Francine, som förf, tänkt sig (H)^.
Korrespondenten skaffar sig dock försigtigt nog ett litet kryphål
i orden: »om ock med de ändrade förhållanden, som kräfvas af
annan nationalitet, annan omgifning (!) och andra åskådare än
originalets». Då jag förut ganska skarpt offentligen klandrat det
framskjutningssystem, som förut från herrskapet W:s sida varit
etablerad i afseende på fröken Z., mest till hennes egen skada,
vill jag nu öppet erkänna, att fröken Z. i Francillon glädjande nog
hade gjort ett stort, öfverraskande stort framsteg, men det var
ändå ett mindre välbetänkt experiment. Hvad det rent intellek-
tuella i rollen beträffar, skall jag gärna medgifva, att fröken Z.
lyckades till största delen uppfylla alla rimliga anspråk, men det
är ju icke så mycket hennes fel, om det totalt brast för henne
att få fram det illusoriska. Francine är ung, skön, excentrisk,
stolt och distingerad, »fullblod» säges det i pjesen. Hvar åter-
fann man det? Det var, gud förlåte mig, nästan så, att man
tyckte grefvens eskapader vara ursäktade, n. b. om det varit
någon annan än hr Törnqvist, sem uppenbarligen hade mycket
liten idé om hvad han skulle föreställa. I sin organ hade frk.
Z. rätt mycket frigjort sig från det bekanta tråkiga, gråtmilda
maneret, men det framträdde der i stället något bredt och den
saknade i för hög grad naturlig välklang. Hållningen och gån-
gen kunde väl ej häller rättvisligen sägas approbabla.

Det ser nästan så ut, som om direktionen fått i sitt
hufvud att denna skådespelerska mest lämpar sig för att spela
unga fina, af fägring strålande, förnäma damer såsom prin-
sessor och grefvinnor (ex. »Det var en gång», »En kopp té»
och nu senast Francillon). Jag tror fröken Z. bör betacka
sig för en så oklok välvilja; nu, sedan hon tyckes kunna fri-
göra sig från de bojor en ogynsam naturell i förening med en
237

välmenande, men oförståndig och snedvriden utbildning pålagt
henne, bör hon ju icke utan tillförsigt kunna hoppas på fram-
gång åt andra håll. Fru Fahlman var förtjenstfull uti sin upp-
gift; hon kunde se och föra sig som en verldsdam. Frkn San-
dell lät naturligtvis det själfulla och fina i sin något tråkiga
roll komma till full rätt. Pjesen föreföll litet tråkig, lyck-
ligtvis förekommo i slutakten några pikanta repliker, som fram-
sagda af hr Hillberg muntrade ganska bra upp. Herrarnes
elegans i drägt och hållning torde i allmänhet för mera kritiska
blickar visat ett och annat att önska.

Betraktadt ur synpunkten att bereda dem, som med eller
utan skäl se snedt mot pressen, en rolig stund, var lustspelet
»Sveas fana» obestridligen i högre grad förtjenstfullt. Ser man
åter på hur pass förf, motiverat sin stränga straffpredikan och
hvilka de äro, som kunna antagas vara föremål derför, blir kanske
intrycket icke fullt så fördelaktigt. Styckets båda bofvar, de
tvänne redaktörerna, förefalla, vill det synas, i vissa hänseenden
bra mycket konstruerade, så att man stannar i ovisshet om hvar
man egentligen skulle vilja söka motstycken till deras hedervärda
organ. Somt för nog tanken på de lyckligtvis i utdöende stadda
företeelser, som jag för att slippa nämna namn skulle vilja be-
nämna för vår bulevardpress. Men då har förf, lemnat bort
flera af för den pressen synnerligen karakteristiska drag, som inga-
lunda skulle förstört den dramatiska effekten, och bilden blir ofull-
ständig och missvisande. Det är också andra omständigheter, som
tyckas tala mycket bestämdt mot att det är den nämda pres-
sen, som egentligen klämmes efter, utan man får snarare det
intrycket, att åtskilliga af den pressens lyten lånats och hängts
på andra pressföreteelser, hvilka anses behöfva en upptuktelse,
fastän deras fel och brister behöfva ses i förstoring för att det
skall göra sig något på scenen. Det är väl absolut otänkbart och
utan all tillstymmelse till motsvarighet i verkligheten, att något af
de förra pressorganen af unga, låt vara omogna, för frihet och
framåtsträfvande ärligt och uppriktigt svärmande personer någonsin
omfattas med förtroende och entusiasm eller dess redaktörer be-
traktats som banerförare. Denna oklarhet kan bero derpå, att
förf, i synnerhet haft sina bemödanden riktade på att undvika
att synas åsyfta någon eller några vissa nu existerande tidningar,
men undvikande det slags Scylla har han i stället fallit i ett
Charybdis, nämligen att synas ha afsett den liberala, men fattiga
pressen öfver hufvud och specielt en bekant för ett par, tre år
sedan upphörd med penningbekymren kämpande radikal tidning.
238

Detta är att beklaga, dä författaren naturligtvis aldrig kunnat
haft ens den aflägsnaste tanke ditåt, redan af den orsaken att
hvilka fel antydda tidning än må ha egt, den dock åtnjöt ett
äfven af motståndare obestridt anseende för ärlighet i uppsåt,
och förf, såsom sjelf en flitig f. d. medarbetare i densamma
snarare väl ihågkommer interiörer, som kunde vara förtjenta
att med beröm framhållas. Och deftill kommer som ett ännu
mer talande skäl, att äfven om en person anser sig ha anled-
ning tacka gud för att hvar dag tillväxa i klokhet och äfven om
förf, till broschyren »Det nya riket och dess författare» icke
längre finner sina räsonnemang deri hållbara, man dock städse gerna
undviker alt, som, om ock i diktens form, kan få sken af offent-
lig syndabekännelse, äfbedjande af radikala ungdomssynder, och
man drar icke ned till hån och parodi de personer eller idéer, som
man i yngre år harmonierade med, svärmade eller sökte sträfva
för. Tyvärr torde dock icke förf, tillräckligt tänkt genom sitt ämne
eller hans talang varit nog skarpsynt och förtänksam för att före-
bygga ett dylikt missförstånd hos flera af åskådarne, ty det var
nog mer än en, som t. ex. omsatte de ifriga handklappningarna
från den kungl. familjen, om hvilkas rätta mottagande fru Hart-
man slutligen med mildt våld lyckades educera förf., i ungefär
följande meningar: se der en ung man, som kommit på bättre
tankar och framför alt se hvilka kältringar de fattiga rabuli-
sterna äro. Man får väl hoppas, att förf, snart skall lyckas ut-
plåna denna skefhet i uppfattning, hvartill han varit en ofri-
villig anledning, genom att härnäst modigt låta sin satiriska talang
välja ämnen ur andra tidningskretsar, och både i den rika liberala
eller den moderata eller konservativa pressen skall han säker-
ligen icke lida brist på dylika. Nog skall han der finna kält-
ringar att bestraffa, personligt skrifsätt att gissla. Skulle då
möjligen vissa applåder icke bli fullt så quand même, utan
afslappas, ja, då får han väl lefva nöjd ändå.

Än ett ord; driften med »Unga Sverige» kunde ha varit mera
på sin plats för några år sedan, men saknar nu all aktualitetens
anledning, nu då somliga med refvade segel berga sig in i »mo-
derationens» hamn och de som behålla en mera framskjuten plats
väl ändå torde ha det tillräckligt hett om öronen.

»Sveas fana» eger som pjes både flera fel och förtjenster,
de senare dock kanske öfvervägande, åtminstone bidrager det
på flesta händer utmärkta spelet kraftigt till att man icke mera
ihållande fäster sig vid de förra. Ett fel har jag redan an-
tydt: den »konstruerade» teckningen af de båda redaktörerna.
239

Hjeltinnans svärmeri för frihet, sanning och sjelfständig verk-
samhet är endast flyktigt skizzerad ; åtskilliga af de medel, förf,
användt för att hälla pjesens maskineri i gäng, något sökta och
ibland endast antydda eller omnämda; sjelfva handlingen synes
något för tunn i förhållande till dialogen ; i synnerhet andra,
men äfven tredje akten eger longörer etc. Deremot blef »Sveas
fana» ett nytt vittnesbörd om de lyckliga, af mig vid ett före-
gående tillfälle antydda anlag, förf, redan genom »En sommarsaga»
visat sig i rikt mått besitta för lustspelsgenren. Samma natur-
liga fyndiga, ofta kvicka replikbehandling, samma goda humör.
Det är att önska att förf., af den välförtjenta framgången med
»En sommarsaga» och den icke lika väl motiverade med »Sveas
fana», måtte känna sig manad att låta sin lustspelsåder ytterligare
flöda och låta den inhemska lustspelsliteraturen få en välbehöflig
förstärkning. Under förutsättning naturligtvis att den helt mensk-
liga, förkärleken för de teatrar och artister, som uppföra hans pjeser,
icke ens må kunna misstänkas influera på kritikerns uppfattning
och omdöme, ty i dessa tider, då det ekonomiska damokles-
svärdet på ytterst skör tråd hänger öfver alla hufvudstadsteatrar,
kan tidningsYrtäkevas ord äfven mer än vanligt bli ekonomiskt
afgörande.

Bland de spelande böra särskildt framhållas fru Hartman,
hr Personne, hvilken senare i den af förf, karrikerade — men
godmodigt —skaldeynglingen Wille Park var dråplig, samt hr
Norrby, som af den gamla korrekturläsaren gjorde en mycket
anslående figur.

Så länge ‘för Pontus Barks roll i »Sanna kvinnor» kan på-
räknas hr Hillberg, torde stycket kunna hålla sig kvar på reper-
toaren. Det gör nämligen eljest numera trots vissa sina för-
tjenster ett bra abstrakt och liflöst intryck. Rollbesättningen var
till större delen ny; frkn Klefbergs fru Bark är i minne sedan
matinéerna på Nya teatern, frkn Sandell bjöd ärligt till, men
lyckades ej att till fullo ge Bertas roll kött och blod, och fru
Rundberg hade uppenbarligen inte alls sinne för Lissis roll.
För öfriga nämnvärda nyheter saknas utrymme denna gång.

Den 16 januari.	Gasparone.
”Ur dagens krönika”

anmäler härmed till prenumeration sin åttonde årgång, till ett pris så väl å
posten sorn i bokhandeln af 10 kr. för tolf månadshäften, hvarigenom alltså
prenumeranterna erhålla två häften gratis. Hos oss ensam i sitt slag, har
»Dagens krönika» under sin sjuåriga tillvaro förvärfvat sig en alltjemt sti-
gande spridning på grund af framstående författares bidrag inom politik och
skönlitteratur, noveller, poem, humoresker och satirer, teateruppsatser etc.
Påpekande den väsentliga skilnaden mellan de i periodiska skrifter så van-
liga löftena om framstående skriftställares medverkan, och den faktiska upp-
fyllelsen deraf, tillåter sig »Dagens krönika» nämna några bland de talang-
fulla skriftställare från skilda läger, hvilka äro representerade i »Dagens krö-
nikas» föregående årgångar. Man möter der bland många andra d:r Otto
Sjögren, å:r Karl Warburg, prosten H. Schönbeck, d:r Ernst Wallis, d:r
Georg Brandes, professor Z. Dietrichson, professor Angelo de Gubernatis
m. fl. utländingar, som till »Dagens krönika» skrifvit originalartiklar, vidare
hrr Claes Lundin, Frcms Hodell, Johannes Sundblad, Emil Svensén samt
signaturerna Sigurd, Scœvola, Gasparone m. fl.

Denna omvexling af talangfulla medarbetare har ock rönt erkännande
från olika håll inom pressen, då det t. ex. heter om »Ur dagens krönika»:

»I innehållet återkomma de vigtigaste af dagens mest brännande frå-
gor i både socialt, politiskt och literärt afseende och vanligen behandlade af
med sitt ämne väl förfarna pennor. Hvad som utgör en afgjord förtjenst
hos tidskriften är, att den försöker vara så litet som möjligt tendentiös.»
(Nya Dagligt Allehanda.)

»Både med afseende å valet af ämnen och planen för de utredande och
granskande uppsatserna har utgifvaren visat att han besitter den mångsidiga
savoir faire, som redaktionen af ett dylikt literärt arbete kräfver.»

(Skånska Aftonbladet.)

»De årgångar, som nu gått, ha öfverallt helsats med samma bifall och
tillförsäkrat tidskriften allmänhetens odelade ynnest.»

Scenska Dagbladet.

»Man har jemförtz»Ur dagens krönika» med Crusenstolpes Ställningar
och förhållanden, och det kan ej nekas att det finnes ett visst tycke mel-
lan de båda publikationerna; dock torde den nutida stå ej så obetydligt
öfver den äldre.»

-	Sydsv. Dagbl. Snällposten.

Att samma program, under alltjemt vidgade förbindelser, vidmakthålles
af redaktionen, visar en blick på innehållet i de båda zitkomna häftena för
1888, der flera af tidskriftens förnämsta äldre acqvisitioner uppträda till-
sammans med nyförvärfvade författare och författarinnor. Sålunda finner man
här signaturen H/arcellus ytterligare utredande våra rangförhållanden, den
outgrundelige Volontaire låter sin qvickhet spela, Cubicularius tecknar »En
kunglig sommarsaga» från 1887, JJathilda Boos skildrar i en novell la haute
volée i Stockholm, hvarjemte åtskilliga af våra förnämsta literära och poli-
tiska celebriteter låta höra af sig efter döden, i hittills otryckta bref af Tho-
mander, Wieselgren, Atterbom, L. J. Hierta, C. H. Anckarsvärd, H. G.
Trolle-Wachtmeister m. fl. Af utländska författare har februarihäftet tvänne
representanter: norrmannen Kristian Winterhjelm och den engelska skrift-
ställarinnan Helen Zimmern.
Ur Dagens Krönika. VIII, 3.

16
IV ADOLI’. — 3. Kronprinsessan VICTORIA.

Fröken EBBA MUNCK. —

Marskalk BERNADOTTE. — 6. PRINS OSCAR

i. Grefve A. F. MUNCK. — 2. GUSTAF



BERNADOTTE. (Efter fotografier på trä, samt teckning af V. Andrén.
Graverade af Gunnar Forssell.)
Ett försonande stamträd

eller

En naturens lek?

Af

Cubicularius Supremus.

och kanske

\ om ni vet, hr redaktör,. står jag, fastän
icke längre tjenstgörande kammarherre,
dock ännu, så att säga, med ena foten
inom hofvets väggar. Det har derför
roat mig att, så vidt möjligt, kontrol-
lera de många i hufvudstadspressen
ännu mer i landsortstidningarna kringlöpande

notiserna med anledning af en viss pikant tilldragelse.
Och o vi det visar sig, att den hundratungade Farna talat
sant bland annat i afseende derpå, att en ung furstinna,
hvars faders morfar var Gustaf IV Adolf, känt sig pike-
rad af det nya frändskapsförhållandet — då, hr redak-
tör, är det väl så mycket mera skäl att låta fridens
dufva utflyga med det olivblad i näbben som ni nu, i
enlighet med mina anvisningar, i detta häfte presente-
rar för er publik. Då nämligen de båda intagande svä-
gerskorna sannolikt redan förut äro befryndade, såsom till-
hörande samma ätt, med den gemensamme stamfadern
— öfversten för Finska adelsfanan Hans Munck af Ful-
kila, slottshauptman på Dorpt 1634 —finnes naturligtvis
för den ena ingen anledning att se den andra öfver axeln. *
Hvad beträffar det förtjusande ungdomsporträtt, jag öfver-
lemnat till vignett för min uppsats, förskrifver det sig
från Jönköping, firman Stafhell & C:ö, som fotograferat
den blifvande furstinnan i hennes födelsestad. Som pen-
dant hafva vi intagit ett ungdomsporträtt från Karlsruhe
af kronprinsessan Viktoria.

Rörande de andra porträtten behöfver jag blott nämna,
att den ryktbare konungagunstlingens och allmänt an-
tagne konungafaderns, grefve Adolf Fredrik Muncks kon-
terfej baserar sig på hans i Gripsholms tafvelsamling be-

* Rörande den nyss i konungaborgen iakttagna etiketten cirkulera
emellertid de besynnerligaste historier, om hvilka man borde hoppas att
de skulle kunna dementeras. Sålunda säges, att den nya familjemedlem-
men ej fick vara med om »familjemiddagen» på sjelfva sin hedersdag.
Sedan nämligen trolofningen, utan någon egentlig festlighet, i närvaro af
efterskickade vitnen i hvardagsdrägt, undanstökats på en halftimme vid
ett enkelt glas vin på förmiddagen, måste den blifvande bruden vända
tillbaka till sin fru moder och i hennes enkla hem intaga sin måltid .—
något som gör ett så mycket egendomligare intryck, då man i landsorts-
bladen ser funderingar öfver hvad visdomsord »Sveriges förnämste talare»
månde hafva sagt åt de unga kontrahenterna, som naturligtvis antagits
vara båda närvarande vid denna middag »en famille»! Och detta var
dock första gången någon förlofning inom kungliga familjen blifvit eklaterad
på n. v. Stockholms slott! Det tyckes nästan som om ett så remarkabelt
tillfälle kunde firats på något värdigare sätt än med utvecklandet af en
så »spansk» etikett.
245

fintliga bild. Framställningen af den andre stamfadern,
med klingan färdig att flyga ur skidan, är en reproduce-
ring af ett ypperligt kopparstick, senast återgifvet i ett
häfte af Wilhelm Onckens »Allgemeine G-eschichte», för
hvars innehåll beträffande Bernadotte vi på annat ställe
närmare redogöra.

Och nu, hr redaktör, öfvergår jag till en resumé af
hvad de mest respektabla författare — en Erik Gustaf
Geijer m. fl. — haft att meddela rörande grefve Munck
i egenskap af stamfader för den gren af Vasaätten, som
för några år sedan blef genom giftermål införlifvad med
vår dynasti. Gabriel Anrep — för att börja med en af
de mest lojala — yttrar i Svenska adelns ättartaflor, att
A. F. Munck allmänt antages hafva varit fader till Gustaf
Adolf.* Att hofmarskalken Beskow sökt vederlägga detta
paternitetsförhållande, bevisar egentligen ingenting annat,
än att han i detta som i så många andra fall äflades att
å embetets vägnar borttaga hvad han ansåg för kungliga
rostfläckar.** Om en sak kunna emellertid alla vara öf-

* Af samtida ansågs detta förhållande såsom ett nära nog oom-
tvistadt faktum. Se t. ex. franske ambassadören Alquiers depesch till
hertigen af Bassano af 23 april 1811 (intagen i Scœvolas »Utländska di-
plomaters minnen», sid. 564, der brefskrifvaren i. förbigående nämner en
baron Munck, såsom »broder till Gustaf Adolfs fader»), fferr Munck
var den titel Gustaf Adolf fick af Napoleon, då konungen titulerat kejsa-
ren för vilddjuret.

** Beskows framställning i ämnet finnes intagen i Sv. Akademiens
handl,, 32:dra delen (»Gustaf III såsom konung och menniska»). Hans
argumentering innehåller ett vädjande till känslan af det enligt hans upp-
fattning orimliga i att Gustaf III skulle kunnat uttala de varmaste faders-
känslor för ett barn som konungen ej skulle ansett som sitt eget. Men
härvid är märka att de påpekade faderskänslorna yttrade sig egentligen
i offentliga tal med teatereffekt. För öfrigt är det icke heller otänkbart
att härvid en illusion kunnat göra sig gällande hos konungen sjelf. Den
alldeles tydliga frånvaron af så väl inre som yttre likhet med Gustaf III
— under det sådan likhet obestridligen existerade i förhållande till Munck
— väger i alla fall betydligt mera i vågskålen än alla beskärmelser och
246

verens: ett omisskänligt tycke i anletsdragen, hvilket väl
svårligen kan bero blott på en naturens lek.* För öfrigt
kan naturligtvis ingen absolut visshet gifvas, ty — som en
af våra snillrikaste författare, C. J. L. Almqvist uttryckt
sig — faderskapet är eller bör vara en »helig hemlighet
mellan fadern och modern.» Och en af Almqvists mest
begåfvade andlige arftagare har, som bekant, i dessa dagar
drifvit den satsen från tiljan.

Men vi skola nu taga i betraktande de sammanställ-
ningar i ämnet, som blifvit gjorda med den allra största
sannolikhetsberäkning förnämligast af kyrkoherden, seder-
mera domprosten P. Wieselgren, som väl icke kan miss-
tänkas för någon elak lust,

— — — »das Glänzende zu schwärzen
und das Erhabne in den Staub zu zieh’n».

* Enligt uppgift af en på sin tid mycket framstående man, lands-
höfdingen grefve Fr. Ridderstolpe — om hvars bekantskap med den för-
drifna konungafamiljen intressanta vittnesbörd äro intagna i »Svenska hof-
vets och aristokratiens lif» — fans icke endast en påfallande likhet i
ansigtsbildningen mellan Munck och Gustaf Adolf, utan äfven mycken
öfverensstämmelse i karaktärsdragen: ömtålighet, envishet och stolthet,
hvarför ock Gustaf III stälde horoskopet i orden : Mon fils finira mal. Il
est bête et entêté. För öfrigt torde det genom många samstämmande
grunder vara antagligt, att Gustaf III icke var i tillfälle att genom eget
förvållande njuta fadersglädjen. Också hyste han, som bekant, nära nog
aversion för det täcka könet, och bland aktriser sökte han med sin nåd
icke de unga och vackra, utan vida hellre de gamla och fula, för så vidt
de voro spirituella, förstås. Utomordentligt karakteristiska drag rörande
Gustaf III:s umgänge och lefnadsvanor finnas framlagda i lifmedikus Dal-
bergs visserligen något pepprade, men i hufvudsak påtagligen autentika
skildringar från konungens vistelse i Spa och i Aachen 1780. Brefven,
som uppgå till ett betydligt antal, tillhöra grefliga Falkenbergska arkivet
på Brokind och äro till största delen tryckta i »Svenska hofvets och aristo-
kratiens lif», fjerde bandet.

påståenden. — Hvad beträffar hertigen af Småland, hvars mera allmänt
antagna egenskap af Gustaf III:s son skulle vara ett slags bevis för Gustaf
Adolfs kungliga börd, ansåg — enligt Wieselgrens framställning — bland
andra grefve J. De la Gardie att konung Gustaf hade lika litet skäl att
fröjda sig öfver en son »af blodet» 1782 som 1778.
247

Det heter nämligen i Wieselgrens uppsats öfver A.
F. Munck i Svenskt biografiskt lexikon:

»Den snillrike, tjenstgörande kammarherren grefve
Ad. L. Hamilton skrifver i sina ofta tacitanska anteck-
ningar: »Muneken var helt ung, några och tjugo år gam-
mal (när han först väckte det stora uppseendet), liten,
men välväxt, blond, hade tycke af hennes maj:t (drott-
ning Sophia Magdalena) och all den tilltagsenhet som
^emenligen plägar åtfölja personer, hvilkas förtroende till
•eget vett utesluter andras förtroende dertill. Tystlåten,
redlig af naturen, fattig men högmodig, fikade han efter
värdigheter och rikedomar på ett så oförfalskadt, men
tillika så oförsigtigt sätt, att hans välgörares frikostighet
«narare ökade än minskade allmänhetens misstankar i
■detta ämne . . . Äktenskapshemligheter, nämligen, då de
icke stå i Dagl. Allehanda, äro giftermålsguden ensamt
förbehållna. » Skildringen af drottningen af samma hand
utfaller så här: »Hon är stor, välväxt och blond . . . och
-ett försagdt väsende i åtbörder, så att det ofta gjort folk
villrådigt om hennes förstånd . . . skrattar gerna, går lätt
fast ostadigt, dansar väl. . . vällusten är ett träd, hvars
•alla grenar hon med begär omfattar, i det hon förbigått
-■stammen och roten, men hon är ej den enda giftermåls-
guden vilsefört.»

Hennes giftermål — fortsätter Wieselgren — hade
i tolf år varit ofruktsamt. Konungen var jemt bland sina
favoriter, der visst bekymmer om tronföljden föranledde
■öfverläggningar, och som till en början vände sig åt att
•emellertid förekomma det ej hertig Karls gren måtte
uppblomstra. Den mycket lugne baron G. Ehrensvärd,
hvars oväld ingen kan förneka, döljer i sin förträffliga
journal, förd under det han tjenstgjorde som kammar-
herre i konungens hof, alls icke sin öfvertygelse, att in-
trigen var verksam för att söndra hertig Karl och hans
gemål. Emellertid upptäckte man snart att den unga
248

drottningen försett sig pä konungens kammarpage — se-
dan hofstallmästare. Läkaren Hedin nämner i ett bref
hvilket uppseende som väcktes bland det förnäma hof-
folket, då Munck en gång fått kolik och, då. Hedin som
läkare var närvarande, skrek under plågorna, hvarvid drott-
ningen, den annars temligen känslolösa, betogs af ett med-
lidande som ej lät dölja sig.* Man upptäckte snart att
Munck fått drottningens miniatyrporträtt och detta väckte
ej mindre prat. Hamilton skrifver: »En afton (den 2 aug.
I775)> då konungen skulle gå i säng, fann han det (drott-
ningens porträtt) fästadt vid sina sparlakan med en öm
skriftlig förevitelse öfver en köld som numera bort för-
svinna. Stallm. Munck var närvarande. Han styrkte
den vankelmodige monarken; de gingo båda samfäldt in
i drottningens sängkammare. Vid ett dylikt tillfälle är

* I Schinkels Minnen (Band i, sid. 234) berättas följande som torde
förtjena att i detta sammanhang anföras: »Då doktor Hedin, nyligen an-
tagen till hofmedikus, under hofvets vistelse på Ulriksdal om sommaren
1780, medan han trodde hela hofvet och äfven drottningen sitta till bords,
af nyfikenhet roade sig med att göra en promenad genom alla slottsrum-
men, och händelsen förde honom till drottningens sängkammare, blef han.
till sin stora förvåning i dörren varse att drottningen och Munck ömt om-
famnade hvarandra. Bestört drog han sig tillbaka i yttre rummet, stälde
sig framför en spegel och, under det han gnolade på en visa, låtsades som
han intet hade sett. Han sade derpå helt högt, så att det skulle höras
in i inre rummet, der Sophia Magdalena och Munck voro: »För tusan,
om nu drottningen kommer, är jag olycklig!» och skyndade i detsamma
ner till lilla terassen utanför slottet. Några dagar derefter fann han tre
paketer, innehållande de mest superfina hofdrägter, lagda på bordet i sitt
rum. Munck, som kort derpå fick se den fattige Hedin så väl klädd,,
låtsade vara förundrad deröfver och frågade honom med en egen ton,
hvarifrån han fått sin vackra klädning. »Salige äro de som tro, fastän
de icke se», svarade Hedin.»

I Schinkelska Minnena framhålles äfvenledes, huru år 1777 d. v. s„
året näst före Gustaf Adolfs födelse, både Munck och hans mor erhöllo'
en rätt ansenlig pension af drottningen. Man skall säkert ej förundra sig
— tillägges det i Minnena — om vi härvid taga oss friheten göra den
frågan: Hvarför just detta år? . . .
249

ett dubbelt uppträde hög'st ovanligt. Detta g'af anledning
utsprida, det fästningen slagit chamade för auxiliar-trup-
perna». Och på ett annat ställe: »Uti april 1778 blef för
allmänheten kungjordt att drottningen var i välsignadt
tillstånd och i kyrkorna togo genast de vanliga förbönerna
sin början. Denna tidning var redan känd på ett högst
obegripligt sätt i Petersburg. Hvad till det minsta denna
tidiga kunskap gifver vid handen, är, att detta ämne var
ett föremål för utländska ministrarnes uppmärksamhet.
En olycklig omständighet inträffade härvid. Ifrån drott-
ningens stånddrabantsal gick till hennes boning en bak-
dörr, inom den var till höger en liten trappa, som förde
till kammarfrun mamsell Ramströms kammare, till ven-
ster åter var en mörk gång som ledde till drottningens
rum. Hvar dag, ofta hvar afton gick Munck i allas åsyn
inom den yttre dörren, men tog han af till höger? tog
han af till venster? Deruti bestod hela schismen.» —
N. B., tillägges af en annan, om man kunde antaga, att
en kammarfru, som hvarje ögonblick kunde öfverraskas
af sin kyska drottning, skulle i sitt rum nästan hvarnatt-
ligen drista mottaga visiter som gälde tjenarinnan, så
kunde schismen bli svår att upplösa. Bergsrådet N. Dal-
berg (som vid denna tid var både konungens och drott-
ningens läkare, lemnade i grefve J. de la Gardies hand
en skriftlig uppsats i detta ämne, dervid så grundligen
öfvertygande honom om det dynastiska bedrägeriet att
han snart i revolutionen 1809 såg en försynens straffdom)
skrifver i sitt dokument: »Inom sjelfva kungliga familjen
herskade hat och ovänskap. Enkedrottningen Lovisa Ul-
rika var väl stängd från all befattning med rikets styrelse,
men upphörde ej derför att väcka tvister och oenighet
med mer och mindre framgång; i synnerhet lyckades
henne att bringa den emellan konungen och hans gemål
länge varande kallsinnigheten så långt att äktenskaps-
skilnad, på hvad sätt den ock kunde ske, blef besluten.
250

Förtroendet häraf gjordes mig mot slutet af sommaren
1775, hvarvid konungen förklarade sig ärna ingå nytt
äktenskap med något här i landet födt fruntimmer, hvars
val likväl ej var gjordt, och befalde mig emellertid för-
fatta ett betänkande öfver drottningens ofruktsamhet, som
skulle läggas till grund för den beslutna skilsmessan. I
min bestörtning öfver denna befallning kunde jag ej af-
hålla mig från att rent af neka min åtgärd dervid, detta
emedan jag var öfvertygad, att drottningen skulle glädja
konungen med lifsfrukt, så framt det höga paret ville lefva
tillsammans såsom äkta makar vanligen anstår, hvarom
jag i underdånighet anhöll . . . Det dröjde ej länge förr
än jag blef varse, att äktenskaplig sammanlefnad ej var
konungens sak, ehuru arfvinge till tronen icke dess mindre
åstundades ; och då detta tycktes allt mera och mera blifva
en föresats, gafs derigenom anledning till åtskilliga be-
klagansvärda uppträden, som fingo en offentlig tillökning
vid kronprinsens födelse den 1 no v. 1778 ... Denna
sakernas olyckliga ställning gaf en nog förskräckande ut-
sigt till framtiden, helst konungens vänliga umgängessätt
icke alltid förmådde af hålla de listigares och tilltagsnares
försök att blanda sig i allt och öka oredan i alla före-
taganden. På sådant sätt utmärkte sig i synnerhet A.
F. Munck, en då för tiden ung och obetydande person,
som genom okunnighet, vidskepelser, girighet, högmod,
vildt och våldsamt sinnelag, gjorde sig både namnkunnig
och fruktad samt med sitt högst obétänksamma uppfö-
rande gaf åt allmänheten den öfvertygelsen, att honom
vore uppdraget att göra det ingen en gång borde miss-
tänka.»

»Gustaf III — yttrar Geijer i Gustavianska papperen
— var en man af förskämda och lastbara seder. Efter
hemliga utsväfningar i ungdomen hade han i mannaåldern
blifvit förd till onaturliga böjelser, hvilka den materiali-
stiska moral, som han hyllade, och den så kallade för-
251

domsfrihet, som i grunden gick ut på att för de stora
på jorden en annan sedelära gälde än för hopen, lärt ho-
honom att ursäkta. Här var den hemliga grunden till
moderns vedervilja och till det olyckliga förhållandet
mellan honom och hans gemål. Politiken ansågs slut-
ligen fordra deras närmande till hvarandra. En tronföl-
jare föddes. Jag har redan. yttrat, att konungen, oaktadt
allt hvad han hade att förebrå sig hos sin gemål, trodde
sig kunna njuta en faders glädje. Men ej mindre visst
är, att han sjelf betygar sig ha Munck att tacka för hvad
han kallar en försoning- eller förlikning, (raccommodement)
med sin gemål. Enkedrottningen lät förstå, att hon tog
denna försoning i en annan mening.»--------------Att skildra
hur konungen tvang enkedrottningen att offentligen åter-
kalla sina misstankar, skulle bli för vidlyftigt; vi hänvisa
till Geijer, Gustavianska papperen.

Här finnes någonstädes — omtalar Wieselgren —
ett dokument i ämnet, som skaffades i konung Gustaf IV
Adolfs hand, då han satt fängslig på Gripsholm och som
skulle bortkonstla ryktet, som inblandade Munck, på ett
lika smutsigt som orimligt sätt.* Det skall, enligt en hög

* Detta dokument, som delvis är återgifvet i Schinkels »Minnen», men
som i sin helhet svårligen kan öfverlemnas åt offentligheten, finnes numera
i Kongl. Biblioteket. Det utgör en afskrift af en utförlig berättelse på
franska, försedd med Muncks underskrift och daterad Stockholm den 22
maj 1779- Den är icke vidimerad och utgör icke något giltigt bevis mot det
allmänna antagandet om grefve Muncks faderskap. Att Gustaf Adolf emeller-
tid använde detta dokument såsom ett slags bevis för sin äkta börd, fram-
går af ett bref af 1815 från riksståthållaren i Norge, grefve H. H. von
Essen till statsministern grefve L. von Engeström, deri det heter: »Jag
har ingen afskrift af det famösa dokumentet, som Gustaf Adolf insände
till konungen och som öfverläts mig till genomläsande. Författaren grefve
Munck var ej mindre olycklig auktor, än fabrikant i allmänhet, vare sig
af Fahnehjelmar (de falska sedlarne) eller lefvande varelser.» ——
Beträffande ett annat af Wieselgren omtaladt dokument, som skulle vara
undertecknadt af Gustaf III, drottning Sophia och Munck, så torde dess
tillvaro icke vara bevisad. I anteckningar af en gammal gustavian (frih.
embetsmans anteckning, ha fägnat konungen genom den
möjlighet det lemnade öppen för hans kungliga fäderne.*

Det brottsliga försöket att »opiniatrera mot Gud och
naturen» i en successionsfråga, kunde emellertid ge den
en stor märkvärdighet vid hofvet, som vunnit drottnin-
gens ömmare tillgifvenhet. M. uppträdde ock snart som
en »allsmäktig favorit», undanträngande ungdomsvännerna,
och skalderna Creutz, Gyllenborg och Oxenstjerna, täf-
lande med snillet Armfelt.

På Muncks öden efter Gustaf III:s död hafva vi in-
gen direkt anledning att inlåta oss, icke heller på hans
sedelfabrik, deraf följande landsförvisning m. m.**

C. D. Hamilton) citeras Silfversparres berättelse, huruledes man för att
skrämma konungen till eftergifvenhet rörande abdikationen, hotade att t
annat fall utgifva vissa handlingar rörande hans börd. Konungen åfsade
sig då rättigheterna äfven för sina barn. Nämnda arbete af frih. Hamil-
ton, utgifvet 1855 af Ridderstad, synes vara förestafvadt af samma tenden-
ser som Beskows, ehuru mindre positivt. Boken innehåller en mängd
citat och hänvisningar till befintlig literatur i ämnet.

* I det förut citerade arbetet af Scævola, sid. 56, redogöres i en
engelsk ministerdepesch för ifrågavarande dokument.

** Åtskilliga handlingar — på hvilka vi vid något annat tillfälle
torde komma att närmare inlåta oss — rörande grefve A. F. Munck äro.
förvarade i Riksarkivet. Vi uppräkna här de vigtigaste: 1) Protokoll,
rörande hans tillverkning af sedlar (till ett belopp af omkring 90,000 rdr
b:ko), hållet inför hertigen af Södermanland 10 april 1792. Svaranden
var dervid personligen närvarande och har undertecknat protokollet, som
bland annat innehåller den ganska egendomliga bestämmelsen, att Munck
skulle, »sedan han på utländsk botten ombytt namn, besörja att under-
rättelse hitkomme det han aflidit, då ordenstecknen äfven borde hit åter-
sändas och han här som död anses och vapnet på sådan grund nedtagas.»
2) Diverse anmälningar och bekännelser af biträden vid sedelfabrikaten.
3) Protokoll i målet, justeradt af hertig Karl och Gustaf Adolf 25 april
och 9 maj 1794. 4) Protokoll, hållet i Högsta domstolen 6 okt. 1794.
5) Prot. inför hertigen af Södermanland 24 okt. 1794. 6) Egenhändig
inlaga från Munck till konungen, daterad Pisa 3 sept. 1794, hvari han för-
behåller sig att få börja process mot general-guvernören grefve Riiuth så
väl som mot andra som »förföljt» honom (Munck). 7) Egenhändig för-
bindelse af Munck, daterad Ystad 16 maj 1792, att icke vidare bära hvar-
Vi anföra blott ett utdrag ur K. M:ts skrifvelse af
den 2 8 no v. 1800, visande att Gustaf IV Adolf var med-
veten om Muncks oredliga förfarande i penningeangelägen-
heter, men derjemte ömmade för hans olyckliga belägenhet.

»Ehuru K. M:t» — heter det i nämda skrifvelse —
»icke var okunnig om de händelser genom hvilka Menck*
ådragit sig dess nu öfverklagade belägenhet, kunde K.
M:t likväl icke vägra honom det medlidande, som jemväl
en brottslig olycklig af menniskohjertat ofta utkräfver och
ville fördenskull af gunst och nåde försäkra Menck, det
han, så framt hans uppförande hädanefter oafbrutet det för-
tjente, skulle i sin öfriga lifstid härifrån erhålla ett årligt
understöd af 1,000 holländska dukater, hvilket statskon-
toret nu anbefallas skulle att för K. M:ts egen höga räk-
ning och till frih. Rålambs disposition i Hamburg anskaffa.»

I sammanhang härmed meddela vi ett hittills otryckt,
bref från Munck, hvilket i dessa dagar blifvit i autograf
stäldt till vårt förfogande.** Brefvet som otvetydigt vit-
nar om en fortsatt hemlig förbindelse mellan Gustaf Adolf
och Munck, lyder som följer:

Hamburg den 9 ^uni 1801.

»Tack, min goda vän, för vexeln uppå 525 Rd. 18 sk.
Hamburger banco, som jag med senaste posten ärhållit. Jag
skrifver eij till baron Rålamb i ovisshet om han ännu är på

* Efter landsförvisningen antog M. namnet Menck. Såsom naturali-
serad grefve i Parma, dog han i Carrara 1831 i den höga åldern af 82 år.

ken Serafimerorden, Nordstjerneordens kommendörskors eller Svärdsorden
samt att genom sin broder hemsända dessa ordenstecken till hertigen af
Södermanland. 8) Diverse bref från Munck under hans vistelse i Italien.
9) Gustaf Adolfs resolution af 28 nov. 1800 om utbetalning åt M. af en
årlig pension af 1000 holl. dukater.

** Brefvet, hvars adressat icke är nämd, eges af hr J. G. Winn-
berg i Oskarshamn, hvilken, såsom våra läsare säkerligen erinra sig, redan
förut satt oss i tillfälle att publicera synnerligen intressanta utdrag ur haris
brefsaml ingår.
254



landet, men jag recommenderar till Ehr åtgiärd, min vän, at
skafta mig den flera gongor begiärte upgiften om min penninge-
bebållning hos Baron Rålamb; — sedan jag ärhållit de 6,000
Rd. banco som skulle uplånas på Baron De Geers obligation,
och utom vilcken summa jag omöijeligen vågar företaga min
resa til Italien.

Det är mig okiärt, at detta åhrs arrendesumma af Ultuna
endast varit at tilgå för at understödja mine dagelige behofvei'
härstädes, emedan jag, enligt skrifvelse til Baron Rålamb, de-
stinerat detta årets arrende af Ultuna till Ehr min vän, (efter}
som (jag) under (de) 9 åhr jag varit utur mit fädernesland,
icke gifvit Ehr något arfvode för det besvär ni dageligen haf-
ver för mine penningeupbörder, -vilcket jag icke skal bort-
glömma.

Det fägnar mig af Edert bref blifva underrättad, at Kongl.
Maj:t varit nådig, och tillåter mig at hos Svenske agenten uti
Livorno få upbära min årliga lifstidspension; härigenom undviker
Baron Rålamb mycket besvär, och min sak kan enligt Kongl.
Maj:ts höga önskan hållas tyst, vilcket aldrig kunnat skie om jag
enligt första projectet blifvit nödsakad uttaga min pension hos
handlande i Hamburg — ifrån mig skall ingen blifva under-
rättad, huru och på hvad sätt Kongl. Maj:t mig i Nåder år-
ligen uppehåller.

Jag önskar at Baron Rålamb genast vid sin återkomst
må påminna statssekreteraren Lagerbring, om den conference
som Kongl. Maj:t med nemde statssekreterare skal hafva ifall
den ännu icke skiedt, på det jag innan min afresa härifrån
må kienna, hvad beslut, och på hvad vis jag skal förhålla mig
med svenske agenten i Livorno för at utan svårighet utfå hvarje
halft år min pension. Det enda jag begiär är at icke få at
beställa med Herr Lagersvärd*, härom beder jag Ehr, min vän,
att påminna baron Rålamb til vilcken ni är god och uppvisar
detta bref.

* Johan Klas T.agersvärd, svensk ministerresident i Italien.
Nu är jag Gudi lâf här utan skuld, och har i behåll af
de sidst ankomne penningar så mycket, at jag kan här uppe-
hålla mig ännu i 2:ne månader, ifall mitt öde är, at så länge
ännu här kvarblifva, vilcket jag ingalunda önskar. Än en gång,
min vän, jag anhåller om skyndesamt slut med mina affairer
— och önskar Ehr af godt hierta alt det goda Ehr redelig-
het förtienar.	M.

P. S. Jag feck eij enligt Ehr löfte afskrift utaf det bref
Herr Hahr::: påstår sig hafva af mig och afskrift utaf Resolu-
tionen Regenten gaf mig uppå Ultuna då min rättighet för-
vandlades till 25 åhr — jag påminner ånyo om begge desse
afskrifter.»

Som våra läsare funnit af brefvet, var Gustaf Adolf
angelägen att ej allmänheten skulle få kännedom om
den utgående årliga pensionen åt den landsförviste, på
grund af de slutsatser, som deraf kunde dragas. Efter
revolutionen 1809 utkommo emellertid oförbehållsamma
uttalanden på vers och prosa om Munck och hans för-
hållande till den afsatte konungen. En parodi af Kell-
»grens Dumbom uppger, huru kung Dumbom

. . . Föddes enligt ödets domar
Af Munekens ätt . . .

Det påstods — enligt Wieselgren — att Gustaf
Adolf hellre afsade sig kronan, än han ville se denna
fråga göras offentligen. En allmän öfvertygelse utsprid-
des ock med de återkommande riksdagsmännen. Emel-
lertid sades A. F. Af. bo uti Italien ganska väl och
njuta ett visst anseende. Det sista samme författare
(Wieselgren) försport rörande grefve M. är af stor teater-
effekt. Det berättades 1821 för h. exc. grefve J. De
la Gardie, som intet tvifvel yttrade, af en då direkt från

* Anders Hahr. brukspatron, fader till den bekante kartografen
August Hahr, född på Ultuna 1802.


25^

Pompeji och Herculanum ankommande gäst, som ansågs
för en trovärdig man. Till ett värdshus hade en afton
tvänne herrar ankommit och intagit hvar sitt rum, skilda af
matsalen. Betjeningen frågade om de ville äta tillsam-
man eller befalde mat in på sina rum. Bägge begära äta
i salen. De nalkas bordet på samma gång, men vid det
de fixera hvarandra, vände bäggedera strax hvar till sitt
rum igen, befallande maten in till sig. Betjeningen trodde
att de misstänkte hvarandra, det den ene härmade den
andre i den styfva gången; man hade aldrig sett två så
lika personer. Om morgonen reste de två herrarne åt
olika håll och undveko att mötas i salen. Den ene hade
varit grefve Munck, den andre hade kallat sig öfverste
Gustafsson.

Nu (1888) tyckes emellertid divergensen häfd, och
man kan anföra skaldens ord:

Atter det skilte bbier sig sammeu,
En gan^ i tiden vorder det et.