En literär konstsvarlVare.

Karaktärsstudie af Gasftarone.

Fader Berg i hornet stöter.

Hej käre far! Blås bra.

Den danske skriftställaren Topsöe hade en gång på ett
ställe ett yttrande af ungefär det innehåll, att popularitet och
redaktör i grund och botten vore ytterst oförenliga begrepp,
och detta på den grund att menniskorna anse i allmänhet
sig sjelfva vara ytterligt älskvärda och ofelbara exemplar, me-
dan tidningsmannen utgår från en något olika betraktelse.och
på grund deraf ständigt djupt sårar sin medmenniskas inre
medvetande och såret blir desto djupare, ju sannare han talat.
Detta räsonnemang kan ju låta rätt plausibelt och är må-
hända fullt exakt i Danmark, men icke så här i Sverige,
knappast beträffande de politiska redaktörerna och sannerli-
gen alls icke i fråga om hrr kåseriredaktörer, och enkanner-
ligen gäller det icke förf, till det arbete, hvarmed jag här önskar
något sysselsätta mig: Nya Stockholm af Claes LiDidin. Ett
bevis derpå är den öfversvallande, all kritisk tanke bortjagande
entusiam, hvarmed man hälsade detta onekligen i vissa afseenden
roande och intressanta verk. Det var som om man ryckt i en tråd,
ty snart sagdt i samma minut började alla tidningar från Ystad
till Haparanda sprattla af fröjd och jubla öfver det första häf-
tet. Det var, som om vid anblicken af förf:s namn en ljus-
ning gått öfver de eljest barska och allvarliga tidningsmanna-
dragen, och man sträckte på sig som ett led soldater, när det
gäller att på ett gifvet lystringsord uppstämma ett lefve för
en af anciennitetens och rangens förnämsta representanter. Och

Ur Dagens Krönika. VIII. 11—12.	öf
834

sedan dess synes man ibland gått i månader i längtansfull förbidan
och orolig spänning efter ett nytt häfte, och när underrättelsen
korn att antalet häften af detta »underhållande», »innehålls-
rika» arbete, som är »ett stycke kulturhistoria af hög rang»
och »skrifvet med en ovanlig friskhet och behag», skulle ökas
till nära dubbelt, var det, som om somliga i sin glädje inte rik-
tigt visste på hvilken fot de skulle stå. I allmänhet synas
tidningarna gent emot denna bok intaga en liknande ställning
som förf, i sitt arbete intager gentemot sina fashionablare, mer
inflytelserika och tongifvande bekanta eller: nœsegrus^ som
dansken säger. Hvad tidningarna beträffa, gör sig väl dels
kårandan gällande.och dels har ju den periodiska pressen till
sin uppgift att vara ett slags refraktor för den stora allmän-
hetens smak och tycken. Och hos den jämförelsevis mindre
tongifvande delen af denna stora allmänhet, som ej kan be-
römma sig af personlig bekantskap med förf., grundar sig
hans popularitet ytterst antagligt på beskaffenheten af hans
lifsgerning, d., v. s. hans kåserier, hvari han på ett ytterst
vinnande sätt förstår förena fransmannens lätta, eleganta stil
med nordbons och särskildt stockholmarens fördomsfrihet, grund-
lighet och ärliga, fasta hållning. Jag behöfver ej särskildt
framhålla den fina spiritualiteten, hvilken egenskap den stora
allmänheten alltid har egnat så lifligt intresse, ty att vara
kåsör och spirituel är ju två olika namn för samma sak, i
synnerhet när man som förf, i flera års tid varit ensam om
det yrket.

A propos kåsörer, är det verkligen glädjande att finna,
huru könsten att skrifva goda kåserier här i Stockholm, na-
turligtvis genom förfis goda föredöme, ej nedsjunkit till samma
låga nivå som i de flesta parisiska tidningar, hvilkas krönikor,
enligt Jules Lemaitres utsago, innehålla den banalaste filosofi,
den vulgäraste ironi eller det enfaldigaste pedanteri och, när
det är som bäst, tillgjorda kvickheter och skämt, som fabri-
cerats efter ständigt enahanda schabloner; totalintrycket blir
en djup tomhet, och äro krönikorna en eller flera dagar gamla,
gör deras betydelselöshet dem fullständigt oläsbara.

Det kan måhända synas, som om jag genom denna jäm-
förelse och detta referat tillåtit mig en afvikelse från ämnet, men
det har endast skett för att derigenom bättre belysa förf:s för-
tjenster. Och jag har så mycket hällre kunnat göra det, som
en ingalunda föraktlig del af föreliggande häften utgör en om-
tryckning — måhända ibland med någon lindrig retouchering —
835

af förf:s krönikor, hvilka visserligen understundom, hvad ur-
sprungliga tillkomsttiden beträffar, kunna vara som det heter
gamla som gatan, men oftast synas egnade att spela samma
roll som den mytologiska galten Sährimner eller att förbrukas
ena dagen och dagen derpå vara icke mindre användbara.
Likaså är icke att förglömma, både att stilen esomoftast är
kåseristil och att arbetet synbarligen skrifvits med en kåsörs
blick på saker och personer.

Det är icke så alldeles exempellöst i teaterverlden att
aktörer, hvilka genom sina anlag eller figurer äro hänvisade
till lågkomiska uppgifter, i sitt inre djupt förakta dylika roller
och nära en brinnande önskan att få utmärka sig såsom all-
varliga karaktärsskådespelare, etc. Jämförelsen är ju haltande,
men jag har i alla fall nu kommit att tänka derpå. Hur
nitiskt en tidningskåsör i sina krönikor än må samla in egna
minnen från forna dagar eller sina fynd ur gamla tidningar
och kalendrar, måste ändock en äldre man, utrustad med håg för
allvarligare och grundligare ämnen, på längden finna kåseran-
det, äfven det allra bästa, vara en relativt lös mat och upp-
söker derför med begärlighet hvarje tillfälle till allvarligare
sysselsättningar. Det ovanliga i den nya sysselsättningen kan
då sporra hans intresse till den grad, att han inbillar sig att
allt hvad han finner på är nytt, betydelsefullt och måste
förefalla alla andra lika märkligt och epokgörande. På det
sättet tyckes det ibland ha gått äfven med vår förf, både i hans
andel af Gamla Stockholm och i detta arbete. Det vill
synas, som om han i fråga om siffror, fakta och data tagit
allt hvad han i den vägen kommit åt, utan att underkasta
materialet strängare sofring eller urval. Ett sådant urval hade
dock säkerligen varit väl på sin plats, likaså borde det ifråga-
varande materialet på sina ställen mera assimilerats och inar-
betats i sjelfva texten. Att han som sagdt tagit med rubb
och stubb, beror väl till en del på hans goda hjerta, som
känt sig oroligt för att de snälla menniskor, som gjort sig besvär
med uppgifter, skulle bli ledsna om de inte återfunne allt sitt
i boken, men väl mest derpå, att han, som icke är någon
siffrornas man, känt sig sjelf mäkta imponerad af sina skatter
i den vägen och trott att intrycket skulle bli detsamma på
allmänheten, om de blott finge verka genom sina massor.
Hvad som också denne kåserandets och ästetiserandets glade
man känt en förbåld respekt för — detta måhända beroende
på intryck från hans forna dagar i öfverståthållareämbetets
836

organ — har varit författningar och reglementen. En orda-
grant citerad paragraf ur en förordning med utsatt datum sy-
nes för honom vara liksom en magisk trollformel, hvarför den
grundliga lärdomens portar springa upp på vid gafvel.

En tidning har velat finna arbetets hufvudsakligaste och
varaktigaste värde i de af förf, hopsamlade data och fakta,
och jag ansluter- mig under ofvan antydda förbehåll till samma
åsigt. På detta område utvecklar han nämligen en mångsidig-
het och lägger i dagen djupgående kunskaper, som äro rent
af kolossala och häpnadsväckande. Han vet, huru många kap-
par hafre hvar spårvagnshäst får pr dygn, huru många kallbad
polisen får gratis, huru många ventilationstrummor finnes i bad-
huset vid Stureplan, hvarifrån det fått sina kaloriferer och rör-
ledningar, hvem som gjort stadspostens breflådor (men, mirabile
dictu, ej hvem som tryckt deras frimärken), och hvarifrån
skrankorna i operakällarens smörgåsrum kommit, när Klara
torntupp togs ned, ändrades och åter uppsattes och hvad mä-
staren hette som lät göra det, hvad urverket i Tyska kyrkan
kostade (dock ej Klara kyrkas urverk), tyska församlingens
olika tornfunderingar, hvad fromma bagare och handtverkare
ge för sorts presenter till sin kyrka, etc. Går man i hans
sällskap förbi ett nyare, gentilare hus, •'kan han icke blott upp-
lysa af hvilka slags materialier — och hvarifrån dessa äro —
huset är uppfördt och af hvem och under hvars kontroll och
efter hvars ritningar, utan ock på fläcken tala om att det var
den och den som gjorde grannlåterna i taket till andra vå-
ningens matsal och att det var hr A. som formade den och
den cementmassan eller gjorde den och den snirkeln ute på
den och den väggytan. Och vidare får man veta t. ex. att
en känd artist ett halfår haft sina bopålar uppslagna vid den
och den aflägsna gatan på söder, att endast en menniska sla-
git i hjäl sig vid afhoppandet från spårvagn, att ångsluparne
skola ha landgångar af minst två fots bredd samt bland annat
en ])yts och två signallanternor och en lykta, — men hur
lång stången till lyktan skall vara är förf, dock nog obeskedlig
att inte omtala.

En och annan klandersjuk varelse inbillar sig måhända alt
slikt kan ha sin rätta plats i ett tidningsreferat och ej är nog min-
nesvärdt för att upptagas i en bok för årtionden och tänker må-
hända på Ribbings drastiska föreläsningshistoria om »vetenskaps-
männen» som sutto och räknade håren på insektskro])pen. Men
837

det är den sanna lärdomen vill jag tro. Och vidare vet han icke
blott hvad som händt, utan är »fremsynt», så att när Skandia-
huset knapt hunnit upp öfver grunden, ser han redan fönster-
karmarnes förträfflighet och den rika orneringen i öfvervå-
ningen.

Som en sannskyldig tidningsman kan han med den allra
tvärsäkraste sakkännedom i verlden bedöma allt och alla.
Man behöfver inte häller precis vara orolig för att han undan-
drager sig att stå till tjenst. Han afgör om en vetenskaps-
idkares arbete är en anledning till nationel stolthet, om en
gymnast eger vetenskapligt fasta insigter, om en rockfångares
eller kypares påpasslighet och höflighet förtjena tioöringens
uppmuntran, om serveringen i en restaurant är förstklassig, om
det finnes någon stiligare hotellmatsal i det öfriga Europa,
huruvida en tjock major är en af de mest framstående kom-
munalmän eller den med hans förnämsta organ befryndade
kyrkoherden är en af hela statskyrkans förnämsta prester, etc.
Och råda kan han ock. Han säger de religiöst intresserade
bekvämaste vägen till blecktornsgränden, till de åkande att
icke oroa droskkuskarne, och till spårvagnsbolaget att i större
utsträckning anordna »correspondance», och talar äfven om
hur man bäst skall hindra hundar att förstöra planteringar.
Det är en stor reform i synnerhet han arbetar för med sin
ironis skarpaste vapen; det är att få bort — smörgåsbordet.

Från detta allmännare karakteriserande af dessa högar af
fakta, hvilkas korrekthet jag utan vidare antager som gifven,
torde nu vara skäl att något se på innehållet i de olika häf-
tena. Arbetet inledes med en skildring af en stockholmsk maj-
morgon, som närmast förefaller som en reminiscens — ehuru
i dämpade färger — från liknande skildringar af August Strind-
berg.

Man påminnes om Strindberg ytterligare genom kontra-
sten mellan förfis stockholmspromenad på 1880-talet och före-
bilden i Gamla Stockholm, Strindbergs med klara, lefvande
färger skildrade promenad på 1730-talet, deri S. dessutom för-
står att åt det rika faktiska materialet gifva en sådan form,
att det aldrig verkar nedtyngande eller enformigt. Och det
är väl det första, men icke det enda stället i föreliggande ar-
bete, der man önskade att något likartadt samarbete som i
838

Gamla Stockholm skulle egt rum, dock hälst i den form att
sjelfva samlandet hvilat mera på C. L. och sofrandet och fram-
för allt nedskrifvandet på Strindberg. Vår förf:s promenad
liknar hufvudsakligen en närmast ur adresskalendern samman-
dragen s. k. vägvisare för resande i hufvudstaden omsatt i
frågor och svar, ehuru, då två så olika element som den stock-
holmska lifligheten och östgötska flegman kommit i hop, den
förra parten ej ger sig tålamod att alltid afvakta vetgirighets-
utbrotten hos östgötens trögare ingenium. Samtalet upplifvas
af ett och annat för landsortsuppfattningen särskildt lämpadt
skämt, såsom t. ex. att en statsminister numera inte åker i
sjuglasvagn med åtta hästar och draperad i riksrådspurpur med
hermeliner, utan kan vandra på gatan i en helt vanlig gam-
mal paletå och kanske med gummigaloscher. I det följande kapit-
let snuddar förf, vid den vilda byggnadsspekulationen som ut-
märkte ingången af 1880-talet. Det hade varit ett ämne att göra
af. Man behöfver icke tänka på en Zola, en Strindberg eller
en Nordau; säkerligen de allra flesta af våra yngre författare
skulle kunnat till eu lefvande tafla sammanföra så många
effektrika motiv: jobberiet i tomter och hus, den ena dagens
fattigdom förvandlad till följande dagens förmögenhet, det
ena gryndareföretaget efter det andra på alla möjliga områden,
vanvettet i lefnadssätt, den lätta penningetillgången, dansen
kring den gyllene kalfven, etc., och så kraschen med alla kon-
kurser, sjelfmord, upptäckta förfalskningar, rymda eller häktade
penningmän, guldflodens, företagsamhetens och förtroendets
utsinande. I stället kommer vår förf, med några af sina ba-
nala lustigheter om, hur muraren Smålandson (!) eller Norr-
landson eller en skräddare eller en skomakare slarfva upp ett
hus. Liksom om dylika personer hade hufvudrollerna i dessa
svindleriets tider!

Sedan är han midt inne bland sina hjertegossar, hrr
byggmästare och arkitekter, och här börjar det riktiga hum-
bugandet och puffandet med alla möjliga namn och porträtter
taga fart. En fackman har karakteriserat hela denna afdel-
ning (jfr D. Kr. marshäftet i år s. 290) såsom »mindre ett
uttryck för en sjelfständig konstkritikers egna originella tankar
och idéer, än fastmera ett långods, hopplockadt för tillfället»,
såsom ett alster utgånget från en viss arkitektbyrå och föga
skiljande sig från den vanliga, kända tidnings schablonestetiken.
(kurs, af mig). Och jag tilltror mig icke att försöka någon
som hälst opposition häremot.
839

Uti Geijerstamska pjesen »Herrarne Smith» förekommer en
ytterst dråplig och rolig scen, då f. d. komedianten, numera hus-
egaren S., omgifven af sin familj, får se sitt eget porträtt och läsa
sin egen biografi i en tidning. Han gråter och familjen grå-
ter också, och all deras rörelse och glädje och tacksamhet är
obeskriflig. Som bekant anses några af våra s. k. bulevard-
tidningar till stor del hålla sig uppe just genom att ockra på
denna af nyssnämde pjesförf. satiriserade svaghet hos vissa
menniskor att se sig på ett smickrande sätt förevigade i tryck.
Förf, ställer sig frivilligt på samma nivå, men fastän han trots
allt visadt nit ändå icke kommer åt att uppmuntra alla i ar-
betet nanmgifna med smicker och rökelse, med biografier, por-
trätt och, när det är riktigt rart, med rumsafbildningar, så är
det dock ingen af dessa tidningar som jämförelsevis till samma
utsträckning exploaterat den menskliga fåfängan i detta hän-
seende. De individer, för hvilka tänjbarheten af förfis varia-
tionsförmåga ej visat sig behöfligt stor, ega alltid den trösten
kvar att deras namn stå i den der boken för tid och evig-
het, och de kunna lugnt gå till sina fäder i medvetandet att
de genom förfis gunstbenägna försorg rangerats in bland buf-
vudstadens förtjenstfullare och märkligare medborgare.

I stället för att söka lemna verkliga tids- och kultur-
skildringar, har förf, valt den intellektuelt bekvämare och för
afsättningen och sin egen individuella trefnad i umgängeslif-
vet fördelaktigare utvägen att basera sitt arbete på de stora
namnkolumnerna. Ville man från hänsynen af bokens literära
värde och betydelse såsom en beständande och trogen karak-
teristik af Stockholmslifvet framställa den frågan, hvad i all
verlden det är för nödigt att rabbla upp namnen på t. ex.
kamreraren eller styrelsemedlemmarne i ett spårvagnsbolag eller
i stadsposten, eller på öfverkyparen på en källare, vaktmä-
starne i ett teaterkansli, gasmästarne och kostymförvaltarne vid
en teater, kamreraren, notarien, ombudsmannen vid vetenskaps-
akademien, en massa docenter och professorer vid karolinska
institutet, etc. etc., finge man nog nöja sig med ett öfverlägset
leende af förf, öfver ens enfald att inte begripa det fina i den
kråksången. Det förundrar mig bara, att man icke också får se
namnet och porträttet af skräddaregesällen, som syr förfis byxor,
eller badgumman, som borstar om honom i badhuset vid Sture-
plan, eller brefbäraren, som forslar hem de tusentals tacksägelse-
brefven från alla i Nya Stockholm förevigde, hvilka ha att
uttala sin erkänsla öfver hans lyckade försök att ge ut en lätt-
840

lästare, mindre edition af stats- och adresskalendern för huf-
vudstadens räkning. Kanske ändå de som hugnats af förf,
med någon »mention honorable» i gentilare och utförligare
form känna sig något generade vid tanken på två omständig-
heter, det ena huruvida icke det superlativa smickret* lätt
kan framkalla en kritik, för hvilken måhända vore mindre be-
hagligt att råka ut, och den andra den, huruvida förf:s kom-
petens att yttra sig i dithörande fall verkligen är så obestrid-
lig och obestridd. I båda fallen torde sötman och värdet af
det kammartjenaraktiga smickret något förlora.

Och för att tala allvarligt, hyser verkligen förf, i sitt inre
icke det ringaste tvifvel, att han också tillräckligt upp-
märksamt, kritiskt och samvetsgrant följt en persons verksam-
het eller arbetet inom ett ämbetsverk eller vid en akademi,
så att han kan fullt sjelfständigt yttra sig derom, eller att den
eller den tjenstemannen verkligen gör större nytta än den han
mindre utförligt eller måhända alls icke sysselsätter sig med?
Med besvarandet af denna samvetsfråga hjelper nog allmän-
heten författaren.

Genom afdelningarna »Hos stadsfullmäktige» och »Hur
man väljer riksdagsmän» bör förf, kunna vara fullt förvissad
om fullständig absolution för sina rabulistiska ungdoms- och
mannaålders synder. En annan, som tagit sin uppgift allvar-
ligare och ärligare, hade väl sökt att i stora målande hufvud-
drag angifva utvecklingen af såväl det kommunala som poli-
tiska lifvet, utan att dervid helt och hållet försumma de löj-
liga eller eljest klandervärda former, hvarunder de olika
partiernas nit i dessa hänseenden understundom framträdt.
Hvad Stockholms politiska historia beträffar, borde det väl
varit ganska intressant att få en skildring af t. ex. huru
den liberala strömningen alltmer tillväxte i styrka och slut-
ligen vann sin stora seger, äfvenså striden mot och för
Hedin med sådana dertill hörande episoder som t. ex. hö-
gerns till formen ytterst skandalösa börsmöte, valmännens
storartade hyllning af honom samt på den andra sidan cen-
ternklubben och allt dylikt Från senare tider hade ju
förra årets valrörelser både bland icke-spannmålstullvänher

* Den bekanta satsen »de mortuis etc.» turneras af förf, helt behändigt
om till : de vivis etc. Med de döda är icke precis så kinkigt, såsom framgår
å sidan 85 af förf:s alldeles omotiverade skildring af en tydligt utpekad,
afliden publicists mindre rekommendabla vanor. Mannen var nog olycklig
att ha kommit in på en af de brancher der förf, är mästare.
841

(exempelvis det stora mötet i Musikaliska akademien) och de-
ras motståndare väl kunnat lemna stoff till många mer karak-
teristiska, värderikare och värdigare skildringar än de banala,
delvis i karrikerad form framkomna kåserier, hvarmed han
fyller kapitlet om riksdagsmannavalet. Alltid hade väl några
gamla korrespondenser etc. kunnat för ändamålet snörpas
och tråcklas i hop. Hur pass litet förf, egentligen förstår
sig på hvad som kan hämtas ur siffror, kan man få en
föreställning om i slutstycket till sistnämda kapitel, der han
alldeles förbigår förhållandet mellan de röstandes och de
röstegandes antal. — Någon lycklig slump har antagligen
gjort, att han i fråga om stadsfullmäktigevalen icke begår sam-
ma försummelse. — Vid tal om stadsfullmäktige borde väl en
opartisk skildring af deras regemente och håndhafvande af sta-
dens tillgångar och ärenden — både med dess ljusa och mörka
sidor — varit på sin plats. Förutom hvarjehanda notiser om
deras lokal, arbetsvanor etc., kastar sig i stället förf, in på sitt
älsklingsområde, den personliga panegyriken och kurtisen, och
det i vidtsväfvande, uppskrufvade former. * I parentes an-
märkt, kan man bland dessa kommunala, af honom i lyrisk
prosa besjungna stjerngrupper urskilja tvänne särskilda kon-
stellationer: en Stockholms Dagblads, en Aftonblads. Om nu
förf, ansett nödigt att syssla så mycket med de enskilda stads-
fullmäktige, hade ett studium af Blumenbergs lilla bekanta bok
icke skadat. Der framträda de panegyriska sträfvandena åt-
minstone i någorlunda moderat form, liksom skildringen af ett
sammanträde hos stadsfullmäktige är mer underhållande. Förf:s
i synnerhet under senare år alltmer framträdande talang i det
s. k. hartassmanéret visar sig i detta kapitel i all sin glans,
fastän han i teaterkapitlet lyckats öfverträffa sig t. o. m. sig
sjelf. Missnöjet bland en stor del af Stockholms skattdra-
gande befolkning affärdas med litet skämt med de missnöjdes
oförmåga att vid valen skaffa sig gehör, ehuru han är nog
snäll att erkänna att »något» — säg det allra mesta — be-
ror denna oförmåga på den orättvisa röstskalan Likaså är
han så säker på, att obehagen af stadens stora skuldsättning
icke på långt när uppväga fördelarne.

Det är bekant att Jules Janin »upptäckte» Rachel. Vår
svenske Jules Janin har visserligen icke upptäckt precis någon

, * Jfr t. ex. styckena om hrr Ekgren, Törnebladh, Walldén, v. Franc-
ken å ena sidan, och de om Hedin, H. Forssell å andra.
842

Rachel, men han har i stället upptäckt desto flera sig vär-
diga sceniska märkvärdigheter. Han har upptäckt den lilla
näpna fröken Sundqvist (!!) samt hrr Grip (!!!), Pulchau (1 ! !),
Strandberg (vid Söder) och den gode (!!!) komikern hr
Strömberg. *

Om än hans öfriga »fynd» icke äro fullt lika märkvärdiga, så
äro de dock af den art, att man kanske kan trösta sig öfver, att
vår äldste teaterkritiker icke, såsom man kanske väntat, funnit
skäl att gifva någon egentlig karakteristik af de olika smakrikt-
ningarna hos publik och teaterdirektioner, af växlingarna i spelsätt
och förvaltningssystem, af de förmågor som verkligen varit repre-
sentativa samt af Josephsons bemödanden att hålla smaken för
en god repertoar uppe och utbilda verkliga skådespelare. Förf,
synes i stället ha med hull och hår här gifvit sig i våld hos
det betraktelsesätt, som finner att dylika undersökningar äro
af intet värde emot reklamerandet och förgudandet af kotteriets
och stundens gunstlingar, hvilka understundom icke ha myc-
ket solidare fötter att stå på, än den omständigheten, att de
för tillfället äro på modet. Uti Dagens Krönika 1881 fans
en beaktansvärd uppsats af »en okänd konnässör» om våra
konstförhållanden, och deri tycktes åtminstone göras allvarliga
försök till en granskning, som skulle gå rakt på sak, icke
låta leda sig af namn och stryka öfver med hartassen. Den
konnässören tycktes anse kgl. teatrarne i behof af en genom-
gående ornskapning och talade bland annat varmt om nöd-
vändigheten att grundligt och samvetsgrant utbilda fullt konst-
närliga skådespelare och icke längre nöja sig med mer eller
mindre talangfulla dilettanter och ensidiga autodidakter. Jag
tillåter mig uppmana teatervännerna och förf, också att taga
reda på den uppsatsen, och efter jämförande af den och Nya
Stockholms skildring af nutida konstförhållanden skola de sä-
kerligen hålla med mig derom, att något i den vägen hade
varit korrektare.

Ett något så när fullständigt genomgående och bemö-
tande af alla besynnerligheterna, skefheterna eller uppenbara

* Nå ja, det är ju inte så underligt att han, upptagen af dessa upp-
täckter och af bestyret att utreda Södra teaterns lämplighet för fina franska
komedier och i allmänhet dess magnifika egenskaper, ej hinner komma
under fund med om fröken Anna Pettersson verkligen är en god operett-
sångerska eller endast bör »anses» såsom sådan. Stackars fröken Petters
son! Hon borde ha stannat kvar hos sin söderdirektör och framför allt
icke skaffat sig beröm af danska kritiken.
843

oriktigheterna och gracerna i förevarande kapitel skulle
kräfva ganska lång tid och utrymme. Men så pass mycken
uppmärksamhet för faktiska, af allmänheten kontrollerbara för-
hållanden borde väl förf, beflitat sig om, att när han talar om
att 1888 års parlament »förbrutit» sig mot kgl. teatern, han
åtminstone med ett par ord nämnt om den stora balansen,
och huru riksdagen, trots sin tålmodighet mot samma institu-
tion, gång på gång gäckats, för att till sist rent af föras bak-
om ljuset. Men det hade inte passat i stycke. — För resten,
syntes afdelningen om byggerascherna vara författad på en
arkitektbyrå, synes sannerligen större delen af detta kapitel
vara åtminstone koncipierad i »det allra heligaste», det stora,
ljusa rummet utåt Jakobstorg och Lagerlunden. Men det före-
faller också, som om alltsammans blifvit hoprafsadt och hop-
limmadt af på ett eller annat sätt anskaffade uppgifter och
gamla krönikor och korrespondenser, medan tryckeripojken
stod och väntade på manuskript.

Jag nämnde nyss om förf:s synbara intresse bland annat
för personer med inflytelse i A.-B. En, som i det afseendet
är föremål för hans synnerliga omhuldande och som han i
sin bok tyckes jämt springa i hälarne på, är A.-B:s nydanare,
prof. Retzius. Det är så mycket vackrare, som skilsmässan
mellan förf, och A.-B. på sin tid lär ha skett fullt ut lika snöp-
ligt och tvärt som de flesta andra f. d. aftonbladisters. »Hvad
har Gustaf Retzius icke också uträttat, och han är dock jämt tio
år yngre än Key!» utropar förf., och blir inte allmänheten under-
kunnig derom, är det sannerligen ej hans fel. Prof. R. och hans
maka arbeta nitiskt på »en välgörande ombildning af vårt
sällskapslif». * Prof. R. piggar upp sina nerver genom att gå i
det utomordentliga Idun, sitter vid vetenskapsakademiens stora
bord, är karolinska institutets rektor samt — men nej, jag
har inte hjerta att taga musten ur förf:s ekstatiska känslout-
brott å sid. 381 öfver denne oförliknelige man, som alltid eger
en likhet gemensam med Sanskritisten i »Sällskap der man
har tråkigt» eller att ega en fräjdad fader. C. L:s andäktiga
suck lyder som så:

»Det är den förvånande spänstigheten och den sällsynta arbetskraften

* Herrskapet Retzius och herrskapet Curman äro de enda af förf, er-
kända och derföre namngifna representanterna på nya Stockholms bättre
sällskapslif. Det förra herrskapets mottagningar få dock nöja sig med några
rader, medan det andras uppmuntras med ett par sidor, en detaljerad be-
skrifning på lokalens utseende samt en afbildning af densamma.
844

och ihärdigheten, som utmärka så inånga af våra vetenskapsmän, hvilka
(egenskaper?) man finner i kanske ännu högre mått utvecklade hos denne
forskare, författare och lärare, hvilken, under det han träget sysselsätter sig
med lösande af de mest allvarliga, vetenskapliga uppgifter på förut oarbe-
tade fält, ej heller försummar att dikta sonetter (! !) samt hvilken till och
med icke ryggat tillbaka för att belasta sig med en tidningsutgifvares ned-
tyngande börda.» R-s’ verk, »Das Gehörorgan der Wirbelthiere» förklaras
i alla tider vara en anledning till stolthet för Sverige.

Så nu vet man det. . . »Risum teneatis amici». Må Claës
Lundin akta sig för att kväfva sina vänner i blommor —
med denna fromma önskan afvakta vi arbetets fortsättning.
Gylne kalfvens kapell

Han bugande stod vid dörren
med bockfot och fiffig min —
jag kände Junkern från Faust —
det var Ju sjelfvaste Hin.

»Monsieur», han läspade artigt,
»tag rocken och hatten på,
och, om ni har lust, Jag lofvar
ni riktigt muntert skall få».

Vi smögo fram genom gator,
nu dränkta i senhöstnatt —
ur krokiga, trånga gränder
ljöd då och då sång och skratt.

Med vilda, galna historier
höll satan målron vid makt,
och så omsider vi kommo
till stadens finaste trakt.

»Hallå!» På en stålklädd ekport
slog nu den lede appell —
i guld stod ofvan för hvalfvet
»G^lne kalfvens kapell».

Och ljudlöst på smorda gångjern
nu porten öppnade sig,
och bockfotsmagnaten artigt
visade vägen för mig.
846

I vi g vatten skärl vid dörren
fyldt af skummande vin,
han doppade sina fingrar
och korsade sig, herr Hin.

Der inne i mystisk skymning
jag hufvud vid hufvud säg —
försänkt i extatisk andakt
hela församlingen lag.

Pa altardukens sammet,
som syntes mig rödt som blod,
bland doftande gula rosor
den gyllene kalfven stod.

Och prester i svarta skrudar
vid orgelns mäktiga ljud
de messade framför bilden:
»vi hylla dig, verldens gud».

Och rökelsekaren svängdes,
och hela församlingen sang:
»vi hylla dig, du, den ende,
som äger i verlden klang!»

Jag gick några steg på gången
vid Gud, jag kände igen,
när ögonen vants vid dunklet,
jag tror hvar eviga en!

Vid dagsljus på våra gator
jag såg dem ju alla dar,
fast minen då var en annan,
än här den i natten var.

Här blicken brann som i feber,
och hela gestalten skalf,
der knäböjd den låg i bänken
för verldens gyllene kalf.
847

Och tungan stammade hänryckt:
»med kropp och själ är jag din,
fyll blott med mynt mina fickor,
gör plånboken tjock och stinn!»

Nu trädde i predikstolen
en prest med profetisk min —
»en teologie doktor!»
bakom mig sufflerade hin.

Och presten talade:

I natt
jag talar, hvad jag tror, mot gamla vanan —
se, guldet är den enda trygga skatt,
som menskan hjelper fram på vädjobanan.
Hvad båtar gud, om icke guld man har,
och Kristusmyten är ju blott en saga —
en smula idealism, som finnes qvar
och dömer oss att korset tåligt draga.
Nej, guld, du verlden kring din axel hvälfver —
för dig den mäktige på tronen skälfver —
den armes åtrå är du, allas hopp,
och derför helga vi dig själ och kropp.

Hur stor du är! — blott tretti silfverstycken
var Jesus värd, guds ende, dyre son —
han kunnat äga verldens alla smycken
och dog på korset under hopens hån. -—
Om än du tror och beder så du dignar,
men äger ej ett fattigt stycke bröd —
du dör midt upp i tronens öfverflöd,
och fattigvården blott din död välsignar.
Om söndan måste jag för er predika
en religion, som icke sjelf jag tror —
i guldet endast saligheten bor
och lifvets mål det är att blifva rika. — —
I detta mystiskt skona tempelhvalf
oändlig tjusning breder sina vingar,
och kring vår guddom, verldens gylne kalf,
den höga hymnen liksom guldmynt klingar.
848

O, låt oss bedja! . . .

Gylne gud, du underbara,
se i nåder till din skara,
knäböjd framför din gestalt! —
Frestelsen från oss må vika
blifva dessa galna lika,
som för andra offra allt.

Åmen! . . . Amen!

Belåtet smilade satan:

»hvad har ni väl nu till svar —
säg, om ej i mina Vyxkov
jag brinnande andakt har?

»Här finnes den gud, de dyrka,
den gud, som de drömma om,
och fjärran från Jesus Kristus
de gå, när han hviskar »kom!»

»Och många af cdra prester
hvar enda natt komma hit
att tjena som Mammonsträlar
och läsa för oss en bit.

»Ja, är det inte för lustigt,
för innerligt lustigt, säg,
att hellre än törnestigar
så väljer man banad väg?»

Daniel Fallström.
Robert Burns i ny belysning.

En biografi af Helen Zimmern *

(Ofversättning från författarinnans handskrift af 'M—r.J

»Kunskap, klokhet, varsam sjelfkontroll är visdoms rot.»

Sa slutar grafskriften, författad öfver honom sjelf af
den ryktbare skotske skalden Kobert Burns; en grafskrift,
som uttrycker en vemodig känsla af smärta öfver de lidan-
den, hvilka drabbade en man som, af naturen begäfvad med
ädla instinkter och varmhjertade känslor, saknade just denna
»klokhet och varsamma sjelfkontroll», som han så riktigt
kallar för »visdoms rot», och utan hvilka äfven den bäst
utrustade menniska bringar ruin och förstörelse öfver sig
sjelf och öfver dem, som med henne stå i förbindelse. En
sorglig lifshistoria — verkligen sorglig, lärorik och sympa-
tisk — har den man, hvilken i det intelligenta Europas
aktning gaf den skotska lyriska literaturen en ställning jem-
lik med den som Shakspeare intager inom den dramatiska
literaturen.

Robert Burns föddes i början af år 1759 i sydvestra
Skotland, ** i ett land af slingrande, med träd kantade ström-
mar, sterila högländer och magra arrendegårdar. Hans fö-
delseplats var en liten lerkoja bygd af fadern sjelf, nätt och
fin in- och utvändigt, enligt bruket hos aktningsvärda skot-
ska farmare äfven bland de lägre klasserna. Robert var
det äldsta af flera barn, och emedan farmen var en af dessa
ofvan nämda litet gifvande, berguppfylda arrendegårdar,
hvilka, trots det ihärdigaste arbete, ofta afkastade endast

* Med anledning af några i dessa dagar utgifna bref från Burns,
hafva vi från vår värderade engelska medarbetarinna erhållit ofvansiående
originalbidrag.	■

** I byn Alloway, nära staden Ayr.

Ur Dagens Krönika. VIII. 11—.12.	55
850

tillräckligt att tillfredsställa förvaltarens hårda fordringar,
sändes han emellanåt att arbeta vid plogen eller med lien.
Han visade sig som en utmärkt arbetare och blef äfven så
outtröttlig, att han skadade sig i högra axeln. Fadern, tän-
kande, intellektuel och allvarlig; modern, en god maka, god
moder, i själsgåfvor öfverlägsen de flesta qvinnor af ett
bondestånd, hvilket kanske i moralisk kraft och förfining, i
instinkt och vanor öfvergår alla andra länders, skapade om-
kring sig 'en atmosfer, som var den bästa möjliga omgifning
för skaldens gryende snille. Från hans egen hand hafva vi
den förtjusande taflan af en skotsk bonde-interiör, en tafla
utförd med tydlig entusiastisk kärlek efter angenäma minnen
från hans egna ungdomsdagar. Vi se hemmet, hur fadern
kommer hem, hur han mottages af sina små barn, hur för-
äldrar och småttingar gruppera sig omkring härden, de äldre
sönernas återkomst från plogen och den äldsta dotterns från
staden, der hon tjenar; vi samlas jemte dem omkring den
enkla aftonmåltiden af hafremj öls välling ach mjölk, jemte
»väl förvarad ost», den senare läckerheten till ära för när-
varon af dotterns blyge friare; vi se kretsen bildad kring
elden, och obetäckta hufvuden under det fadern »med pa-
triarkaliskt behag» läser högt ur den stora bibeln om judi-
ska hjeltar eller om Kristus och hans lärjungar; vi höra
»de konstlösa toner», i hvilka de utgjuta sina hjertan till
vördnadsfull tacksägelse; vi öfvervara bönen, hvarmed denna
ödmjuka gudstjenst slutas; och slutligen äro vi vittnen till
hur familjemedlemmarne bryta upp — de äldre barnen till
deras olika arbetsgifvares hem, föräldrarne och småbarnen
till fridfull och välförtjent hvila.

Sådana voro de idylliska inflytanden, som verkade på
Robert Burns under de tidigare åren af hans lif, men det
fans andra, hvilka icke alls voro idylliska. Hafremj öls väl-
ling och mjölk äro i längden endast knapp kost, i synner-
het då pojkar växa upp i den skarpa, hungerväckande luften
i de skotska högländerna; och då årstiden är regnig och
hafren icke mognar utan tvinande och till odlarens förtviflan
ruttnar på roten; då fogden kommer med öfvermodig oför-
skämdhet — särskildt sårande för den skotska stoltheten ■—
och hotar med vräkning om ej sista slanten af arrendet
genast betalas, då behöfva bönderna all sin religion, allt
sitt mod att rädda sig från förkrossande, hjelplös förtviflan.
Med sådana scener var Burns lika förtrolig som med de
851

först beskrifna, och sådana scener äro äfven upptagna i hans
poesi. — Det var under en sådan olyckstid; år 1784; som
Burns’ fader dog, förtvifiad öfver den ruin, i hvilken dålig
väderlek och obarmhertiga utpressningar bragt hans affärer.
Frånsidan af »Lördagsqvällen i kojan» skulle mycket väl
kunna vara ett poem, benämdt »De båda hundarne», i hvil-
ket — medelst en dialog mellan en högboren Newfound-
landshund, kallad Cæsar, och en skämtsam vanlig bondhund
— Burns uppdrager en jemförelse mellan den rikes lif och
den fattiges. Man kan icke bestämdt säga att han smickrar
de rika eller visar något begär att sjelf blifva rik, men
målningen af de skotska farmarnes elände är ytterst rörande,
såsom den framställes med den okonstlade, all klagan för-
smående enkelheten hos en sann, omedveten filosof.

Sådana voro då de moraliska inflytanden, som verkade
på den unge Burns, men det fans andra, hvilka utvecklade
hans intelligens. Man bör veta att skotska universitet äro
i mycket närmare beröring med folket än de engelska hög-
skolorna. Skotska ynglingar, som under sommaren varit
sysselsatta med lien och vid plogen, draga under vinter-
månaderna i mängd till universiteten, och komma i beröring
med flera af tidens förnämsta personligheter, röna det för-
finande inflytandet af bildade män, få sin andliga horizont
vidgad och moralen stadgad. Sålunda år efter år delande
sig mellan farm och universitet, bilda dessa män en solida-
ritet af intellektuelt lif, som kanske icke finnes i något an-
nat land än Skotland, och äfven i Skotland hufvudsakligen
begränsadt till låglandet. Om dessa unge män efteråt kan-
ske alldeles öfvergifva landtliga sysselsättningar och blifva
skollärare eller prester, äro de naturligtvis utomordentligt
lämpliga att utölva inflytande på landtmannaklassen, med
hvars vanor och tänkesätt de varit förtroliga från sina tidi-
gaste år. Det är ofvannämda förhållande vi måste tillskrifva
den i allmänhet högre ton af kultur, som genomgår det
skotska samhället i jemförelse med det engelska; och det
är samma förhållande som vi få tillskrifva förekomsten af
ett litet bibliotek, eller snarare en liten samling af böcker,
i så många af det skotska låglandets hyddor; det samma är
äfven orsaken till att skolorna på landet äro så förträffliga.

Till en af dessa skolor skickades bröderna Robert och
Gilbert Burns, då vår skald var mellan sex och sju år
gammal. Båda voro vakna gossar och väl öfvade i engelska
852

af en intelligent, sympatisk lärare. Eget nog var det Gil-
bert, som tycktes hafva den lifligaste inbillningskraften ;
»Roberts ansigtsuttryck var i allmänhet allvarsamt och lät
ana en kontemplativ och tänkande ande», under det att den
blifvande verldsberömde sångdiktarens musikaliska öra var
så märkvärdigt trögt, att han med svårighet kunde lära sig
urskilja en ton från en annan ! Emellertid växte gossen upp
till en »allätande» läsare. Vi finna att han af en smed lå-
nade den store skotske hjelten Wallaces lefnadsbeskrifning
och Hannibals af skolmästaren; vi finna honom en hängif-
ven läsare af Shakspeare, Pope, Adison, samt dessutom
slukande vetenskapliga, filosofiska och teologiska arbeten,
hvilka vanligtvis räknas bland de engelska klassikerna, och
äro mera omtalade än lästa. Lefnadsbeskrifningar öfver
hjeltar grepo honom mäktigt, såsom dylika endast uppröra
dem som äro af ett beslägtadt sinnelag med dessa hjeltar,
och vi se gossen göra en pilgrimsfärd till den i granskapet
af faderns farm belägna skogen, i hvilken den ryktbare
Wallace sades hafva dolt sig för de hatade engelska för-
tryckarne, och andaktsfullt undersöka hvarje dal och håla,
i hvilka patrioten kunde hafva legat på lur med sitt ringa
följe. Men hans största skatt var en »Vald samling af
engelska sånger». Denna var hans rade mecum. När han
körde sin kärra, eller gick till och från arbetet, voro dessa
sånger alltid i hans hand. »Jag genomgick dem — — -—
sång för sång, vers för vers», säger han, »omsorgsfullt ut-
märkande det sanna, ömma eller sublima från det tillgjorda
och svulstiga». Man måste anmärka, att den kritiska för-
mågan — ett utmärkande drag hos skottarne — var sär-
deles stor hos denne unge plogkarl. Liksom alla skottar
var han road af att disputera, hvilket följande roliga anek-
dot till fyllest bevisar. Den sjuårige gossen har blifvit en
ung man på nitton år, och begagnar sin lediga tid till att
studera matematik i en på något afstånd från hans hem
belägen församlings skola, hvars lärare var bekant för sin
skicklighet i nyssnämda vetenskap. Men då Burns fann
att matematik icke var ett tillräckligt tilltalande ämne för
hans handlingsälskande intelligens, öfverenskom han med
en annan yngling, hans skolvän, att bilda ett slags disputa-
tionssällskap, der de två skulle föreslå någon spekulativ
fråga och behandla den på olika sidor, utan afseende på
deras verkliga åsigt i ämnet. Saken kom till lärarens öron,
853

och hau betraktade den som ett bevis på farlig och förmä-
ten fåfänga, för att icke säga af djefvulen ingifvet intellek-
tuelt högmod, för hvilket måste sättas en gräns så fort som
möjligt. En dag då skolans lärjungar voro fulltaliga, vände
han sig derför offentligt till Burns och dennes vän samt
påpekade, i föraktliga och sårande uttryck om deras stora
debatter, deras oförmåga att afgöra frågor, som klokare huf-
vuden icke rörde vid, och så vidare; till oändligt nöje för
de öfriga gossarne, hvilka, trogna sin pojknatur, helsade
lärarens skämt med skrattsalvor, och till växande förargelse
hos disputanterna sjelfva. Onödigt att säga att de beslöto
försvara sig. Vändande sig ganska höHigt till läraren, sva-
rade de, att de voro ledsua öfver att de gjort honom miss-
nöjd, de hade tvärtom trott att han skulle gilla deras be-
mödanden att förkofra sig i logiken, hvilket var ändamålet
med deras företag. Läraren hånskrattade åt en sådan för-
vänd idé och frågade på samma gång, hvad som senast
varit föremål för debatten. Ämnet i dag har varit frågan
»antingen en general eller en aktningsvärd handlande är
den nyttigaste medlemmen i samhället». Ijäraren skrattade
å nyo åt en sådan fråga, om hvilken det icke kunde vara
ett ögonblicks tvifvel. »Nåväl», sade Burns, »om ni tänker
det, så skulle jag vara glad om ni ville säga er åsigt; jag
skall försvara den motsatta, och vi diskutera frågan inför
hela skolan.» Läraren samtyckte -— högst oklokt — och
frambragte en katederblomma till generalens fördel. Burns
svarade med ett lugnt hållet tal till förmån för den hand-
lande och hade snart en sä afgjord öfverlägsenhet, att den
olycklige läraren i ett tillstånd af ömkansvärd förargelse
var tvungen att stänga skolan.

Detta uppträde är utomordentligt karakteristiskt för
mannen. Andens oberoende, manligt mod och till buds
stående qvickhet felades aldrig Burns. Vidden af hans in-
tellektuela sympatier hafva vi redan sett; hvad hans affek-
ter beträffar behöfves det endast framhållas, att de voro
hastiga och sanna, varmt öfverströmmande vid åsynen af
hjelplöshet och lidande, fästande sig på sant poetiskt sätt
vid djuren, blommorna, sceneriet, som omgåfvo honom.
Hvad var det då som gjorde den döende fadern så ängslig
för sin äldste sons uppförande? Hvad föranledde honom att
på dödsbädden snyftande yttra att det var en af familjen,
för hvars framtida uppförande han fruktade? Hvar fans den
854

dolda klippan, mot hvilken denna ädla natur skulle lida
skeppsbrott? Den stora faran lag i sjelfva värman och ha-
stigheten af Burns affekter; i den underbara utvecklingen
af den lätt upprörda sidan af hans karaktär, som i bestän-
digt växande behof af fullständiga och innerliga menskliga
sympatier fåfängt och vansinnigt störtade sig mot den oöf-
verstigliga barrièren af en personlighet, som i retmedel sö-
ker sättet att öfverspringa denna barrier och fylla det tom-
rum, hvilket alla lättrörliga naturer så häftigt känna, men
hvilket består i öfverensstämmelse med universums grund-
bygnad. Dessa starka rörelser, hvars hastigt vunna sympati
gjorde Burns till en i hög grad angenäm kamrat för andra
mindre mottagliga än han, inspirerade honom med djup re-
ligiös känsla, ingöt ett outsägligt behag i hans kärleks-
dikter och i af naturen inspirerade skaldestycken, samt gafvo
hans karaktär en mångsidighet, en universalitet, så ofta
eftersträfvade af dessa, hvilka skrytsamt taga till motto
Terentius’ ofta citerade ord: »Ho/no sum, humani nil a
me alienum puto.-» Denna af filosofer ängsligt eftersökta
»humanitet» hade Burns af naturen; den gjorde honom
hemmastadd i hvarje slags sällskap, undantagandes med
kräfstinna penningmatadorer och skrymtare; än drack han
på någon liten krog med tiggare, än satt han i skarpa
dryckeslag med länderi egande gentlemän, än skref han bref,
skämtsamt grofkorniga bref till någon munter kamrat, milda,
förfinade, hängifna till den ryktbara mrs Mac Lelcose (hans
Clarinda), återhållsamma, ädelt värdiga till hans lifstids vän
mrs Dunlop, eller skarpt och sant kritiska till någon litterär
bekant. För hvarje mensklig känsla hade Burns uttryck,
och alla dessa uttryck voro sanua. För en sådan man ut-
gör den kritiska förmågan allena, den manligt oberoende
anden, den religiösa känslan icke en tillräckligt stark tygel;
han behöfver ett snabbt och alltid färdigt omdöme samt en
fast vilja såsom motvigt mot den ofantliga tyngden af hans
intryck. Och detta felades Burns. Han talar i sitt korta
sjelf bi ografiska utkast om sin »sociala dårskap och dårskap
i kärleksväg», om en bekant såsom »den ende man jag nå-
gonsin såg, hvilken var en större dåre än jag sjelf»; hans
bref förråda än en man försänkt i djupaste förtviflan, ön-
skande döden såsom den enda förlossningen från hans elände,
öfverväldigad af samvetsqval öfver de lidanden han tillfogat
sina kära, än sjudande af öfversvallande lifsandar. »Kan du
855

hjelpa en sjuk själ?» frågar han en af sina korrespondenter.
»Kan du tala om frid och lugn till en själ; slungad ut pa
ett haf af bekymmer, utan någon vänlig stjerna att styra
hans kurs, och fruktande att nästa våg skall sänka honom
i djupet? Kan du åt en lefvande, som darrar af uppskofvets
qval, gifva ståndaktigheten och djerfheten hos en klippa,
som trotsar stormen? — — — Är du grundlärd i tröstens
språk? Jag har eftertänkt och uttömt hvarje vanlig tröste-
grund. Ett lugnt hjerta skulle hafva blifvit förtjust af mina
tänkespråk och förnuftslut; men hvad mig sjelf beträffar
liknade jag Judas Iskariot predikande Frälsaren; han kunde
röra och smälta de kringståendes hjertan, men hans eget
hjerta förblef oförbätterligt.» Till en mycket aktad qvinlig
vän, som han förolämpat och, värst af allt, som han för-
olämpat under det han var berusad, skrifver han: »Jag
vågar påstå, att denna är den första epistel, som ni någon-
sin erhållit från underverlden. Jag skrifver till er från
helvetets regioner, bland de fördömdas fasor. — — Här
ligger jag på en gräslig pinobädd med mitt värkande huf-
vud lutadt mot en kudde af evigt stickande törnen, under
det att en infernalisk plågoande, skrynklig, gammal och
grym — hans namn, tror jag, är Minne — med en gissel
af skorpioner hindrar frid och lugn att nalkas mig, samt
håller ångesten vaken — — — — o, I alla det skickligas
och det passandes makter! hviska till dem (de närvarande
damerna) att mitt fel, ehuru stort, var ofrivilligt — att en
berusad man är den allra uslaste varelse — att det icke
låg i min natur att vara brutal mot någon — att det var
omöjligt för mig att vara ohöflig mot en qvinna, då jag var
vid mina sinnen — men —- Änger! Samvetsqval! Blygsel!
ni tre hel veteshundar, som alltid uppspåra mig och skälla
i mina hälar, skona mig! skona mig!

Men under alla dessa samvetsqval förlorar han sig icke
i sjelfförkastelse; han riktar en värdig och välförtjent före-
bråelse till herrn i huset (den förolämpade damens man),
som, följande den då för tiden allmänna vanan att dricka
öfverdådigt, var den egentliga anledningen till olyckan.
»Herrarne i sällskapet», säger Burns, »ber jag icke om ur-
säkt. — Er man, som envisades att jag skulle dricka mer
än jag ville, har ingen rättighet att tadla mig, och de andra
herrarne voro delaktige i mitt fel.»

Dessa Burns bref, som nyligen offentliggjorts i England,
856

uppenbara för oss mannen i alla hans skiftande sätt att ut-
trycka sig, såsom med en skicklig anatoms finaste instrument
lägga de för oss öppen hans inre natur. Från barndomen
hade Burns lust för att skrifva bref. »Ehuru jag i hela
verlden icke hade affärer för några öres värde, bragte mig
nästan hvarje post lika många bref som om jag varit en
vidt uteliggande handlande, son af dagbok och hufvudbok».
Och han hade fullt upp med tillfällen i dessa förflutna da-
gar att praktisera brefskrifvarekonsten, som hos honom verk-
ligen var en omsorgsfullt studerad och praktiserad konst.
Han var halfva grefskapets förtrogne i kärleksaffärer, och
påkallades beständigt af de unge sprättarne för rörande
epistlar till deras landtliga skönheter. Lägg härtill den
korrespondens som föranleddes af hans egna mångfaldiga
erfarenheter af samma slag, och vi kunna förstå honom då
han säger: »Sjelfva gåspennan i min hand tyckes instinkt-
mässigt känna min inbillningskrafts välbanade väg, min sångs
favorittema. »

Dessa tidiga produktioner äro likväl till största delen
förlorade, och vi fördjupa oss nästan omedelbart i hans
korrespondens beträffande förbindelsen med Jean Armour,
som — icke för mycket sagdt — var epokgörande för hans
lif. Han hade förälskat sig i nyssnämda flicka, — som utom
det att hon var vacker, enligt hans egna ord, var »god och
hederlig» hade träffat henne vid allmänna möten, på
fälten, mellan häckarna och anteciperat på äktenskapsrättighe-
terna. Då Burns erfor att hon var nära att blifva moder, och
han väl visste att det skulle tjena till intet att begära henne af
hennes föräldrar, gaf han henne en skrifven förbindelse,
hvarigenom han erkände henne som sin hustru, och sålunda,
enligt skotsk lag på denna tid, lagligen gjorde henne till
hans egen. Men Gudnås! Ofvertalningarna af Jeans fader
visade sig vara starkare än kärleken till hennes älskare, som
nu omsorgsfullt hölls på afstånd; hon samtyckte att afstå
från Burns, att stryka ut namnen från äktenskapsförbindel-
sen, och att infinna sig i kyrkan för att få dokumentet
offentligen annulleradt. »Hur jag upptog detta kan endast
gissas», skrifver Burns. »Det öfvergår vida all beskrifning.
Det finnes alltid en liten vacker portion af Bedlam * i en
skald, men vid denna tid var jag till nio och nio tiondelar

* Ett allmänt dårhus i London.
857

af tio starkt, påfallande tokig.» Alla lians bref äro nu
uppfylda med tumultariskt elände, förbannelser öfver den
stackars flickans otacksambet och trolöshet, blandade med
böner för hennes eviga välfärd, och bedyranden af den brin-
nande ihärdigheten af hans hopplösa kärlek.

»Må Gud allsmäktig förlåta hennes otacksamhet och
trolöshet mot mig, såsom jag af all min själ förlåter henne;
och må hans nåd vara med henne och välsigna henne i hela
hennes kommande lif! Jag kan ej hafva någon närmare idé
om de eviga straffen än hvad jag har känt i mitt eget bröst
för hennes skull. Jag har ofta försökt att glömma henne;
jag har genom alla slags förströelser, frimurarmöten, dryckes-
vad och andra galenskaper försökt jaga bort minnet af henne;
men allt förgäfves. Och nu — det sista försöket — farty-
get, som skall föra mig ut till Jamaica, kommer snart; och
då farväl dyra gamla Skotland! och farväl dyra otacksamma
Jean! ty aldrig skalhjag se dig mera.»

Jamaica! ja, »landsflyktig, öfvergifven, förlorad», tvun-
gen att dölja sig för Jeans fader, som ville låta fängsla ho-
nom, tänkte Burns använda författararvodet för den första
publikationen af hans skaldestycken (ett steg som hans vän-
ner ifrigt tillrådt honom) att betala öfverfarten till Westin-
dien. En stråle af klart ljus upplyste denna stormiga period.
»Highland Mary» *, en mild, blygsam flicka, samtyckte att
gifta sig med skalden, i trots af, eller kanske i följd af alla
hans olyckor. De båda älskande utbytte biblar och lofvadc
hvarandra trohet på den heliga boken bland träden på strän-
derna af en liten ström. Derefter vandrade Mary norr ut
till sitt hem för att göra nödiga förberedelser; men på åter-
vägen att möta honom, som skulle blifva hennes man, in-
sjuknade hon i feber — hon hade stannat några dagar för
att sköta en febersjuk broder — och dog. Burns glömde
henne aldrig; hans bref tala visserligen icke om henne, men
det vackraste af hans vackra skaldestycken skrefs på hennes
födelsedag, fyra år efter deras sista farväl.

Fyra arbetsamma och vigtiga år r Burns lif hade dessa
år varit. Han hade redan tagit biljett för öfverfarten till
Jamaica, då ett bref från en berömd lärd i Edinburg kal-
lade honom till denna stad. Hans bref visa att han der
umgicks med män och qvinnor af de mest olika klasser och

* Mary Campbell.
858

olika intelligent begafning, samt hur han under alla omstän-
digheter bibehöll sin naturliga enkelhet, manlig rättskaffenhet
och denna stolta sjelfständighetsande, som för Miltons Satan
ingaf honom en beundran, som skulle gjort honom till Car-
ducci * sjelf. Väl mottagen i alla kretsar, ifrigt uppmanad
att stanna i Edinburg eller bosätta sig i London och uppe-
hålla sig genom skriftställeri, sade Burns’ goda förstånd
honom, att hans lycka berodde på att återvända till hans
gamla lefnadssätt, i daglig beröring med naturen, något som
endast sysselsättningar utom hus kunde förskaffa honom.
Han gjorde derför tvänne resor genom olika delar af Skot-
land. Ofverallt väl mottagen af rika och fattiga, njöt han
af natursceneriet, lärde sitt lands sånger och slog sig der-
efter ned på en liten farm, nära hans födelseort, för att
försörja sig och hans nya börda af hustru och barn. Men
det finnes trettiofyra bref, skrifna af skalden under hans
vistande i Edinburg, som på underbart sätt uppenbara hans
pulserande, lättrörda hjerta, hans känslors renhet, och på
samma gång denna stora brist på omdöme, hvilken var en
förbannelse för honom sjelf och dem han mest älskade.
Mot slutet af hans vistande i nyssnämda stad gjorde han
bekantskap med ett ungt och vackert fruntimmer, en ganska
berömd skaldinna och aktad af alla för hennes goda förstånd
och kunskaper, men hvars lif från början blifvit härjadt
genom ett tidigt giftermål med en rå, brutal man. Denne var
nu utomlands, hade ötvergifvit henne för åratal sedan och hon
lefde nu i Edinburg på sina egna bjelpmedel. Hennes ung-
dom, skönhet, förstånd, poetiska natur och kanske särskildt
hennes olyckor upptände snart kärlek hos skalden, hvars
hjerta, enligt hans egna ord, var »helt och hållet fnöske».

Det unga fruntimret sjelf andades fritt i en atmosfer
af andlig och moralisk sympati, som hittills varit henne
förnekad. Aldrig är Burns så fin som när han skrifver till
sin »Clarinda», sjelf vanligen undertecknande sig »Sylvander»,
två namn, hvilka i och för sig antyda den romantiska na-
turen af hans böjelse. Poesi och religion utgöra favcrjt-
temat i korrespondensen, men i synnerhet hvad Burns’

* Carducci (Giosué), f. 1836, utgaf 1865 Inno a Satana (hymn till
Satan) och försvarade 1879 skriften i iiSatana e polemiche sataniche».
Carducci framhåller i dessa arbeten den förnekande principen såsom det
menskliga lifvets drifkraft. Se Dagens Krönika 1884, der en uppsats
om Carducci fins införd.
859

beträffar är det poesi och religion som pulsera med mensk-
liga känslor. En förening var emellertid omöjlig, och tan-
ken på en otillåten förbindelse skulle slagit Clarinda med
fasa, under det att Burns’ egen böjelse var för ren att han
skulle velat föreslå dess föremål något som hon skulle an-
sett förnedrande.

Clarinda började snart finna att hon var i fara att
hennes känslor skulle öfverväldiga hennes omdöme, hon
förlorade sin sinnesfrid i förebråelser mot sig sjelf för den
passion, som hon märkte inkräkta hennes hjerta; hennes
vänner började betrakta henne frågande med anledning af
skaldens upprepade besök. Hon tog derför tillflykt till
sin älskares ädelmod, åberopande detta som skydd mot sig
sjelf, ty ehuru hon fruktade att han skulle lemna, skulle
glömma henne, kände hon likväl att i skilsmessan låg hen
nes enda hopp att återvinna frid och sjelfaktning. Hvad
skulle en förståndig man med verklig sympati hafva beslu-
tat? Han skulle hafva begripit i hvilken olycka han störtade
denna qvinna, han skulle hafva insett omöjligheten af deras
gemensamma ställning, och skulle om ock motsträfvigt men
likväl bestämdt gjort ett slut derpå, sökande att på detta
sätt i någon mån afplana sin skuld för hennes störda lycka.
Ej så Burns. Han förstod ej vidden af det orätta i sitt
handlingssätt. »Ert lands lagar förbjuda er visserligen att
skänka er person åt en annan, men äro ert hjerta och till-
gifvenhet bundna vid en (hennes man), som icke gifver det
minsta i gengäld för någondera? — — Säg mig då i det
sunda förnuftets namn, kan det vara orätt, är ett sådant
antagande förenligt med de enklaste idéer om rätt och orätt,
att det är opassande att skänka hjertat och denna tillgif-
venhet åt en annan?» Och i ett annat bref skrifver han:
»Om den varmaste, fastaste vänskap; om hvarje försök att
blifva värdig er vänskap; om en kärlek, stark som naturens
band och helig som religionens pligter — om alla dessa
kunna utgöra någonting liknande en ersättning för det onda
jag tillfogat er, om de äro värda att mottagas af er, eller
om de i det minsta kunna glädja er — så hjelpen Sylvan-
der, I högre makter i hans stund af verklig nöd, då han
fritt gifver alla dessa åt Clarinda.» —- »Clarinda och jag
skola fullborda vår pilgrimsfärd tillsammans. Hvar jag är
skall jag beständigt låta henne veta hur mina öden gestaltat
sig.» Allt detta var visserligen ganska vackert uttryckt,
860

men det var i yttersta grad omöjligt i det puritanska Skot-
land och var endast en klen ersättning för den ädelsinnade
Clarinda för de själslidanden hon hade måst uthärda. På
den andra resan som Burns gjorde, utgående från Edinburg,
skref han till henne beständigt, blandande på det besynner-
ligaste sätt uttryck af kärlek och af hans religiösa känslor
med klagan öfver följderna af något dryckeslag qvällen förut.
Sedan kom tiden då han sade Edinburg ett slutligt farväl
och återvände till sin födelseort för att slå sig ned på en
farm, som han arrenderat. Korrespondensen afstannade och
kort derefter hörde Clarinda att han var gift. Hon skref
och förebrådde honom, han svarade med att erkänna sig
skyldig till »en hög grad af oförstånd och ovanlig dårskap»,
(i sanning angenäma uttryck för brefvets mottagarinna), men
försvarade kraftigt sin moraliska karaktär. Och sålunda
slutade denna olyckliga vänskap med denna bekännelse af
»en hög grad af oförstånd och ovanlig dårskap», hvilken
bekännelse, ehuru den träffande må framställa förhållandets
beskaffenhet, icke kunde gifva Clarinda någon tröst för de
lidanden hon måste undergå, och icke heller borde gifvit
Burns någon tröst för den lycka han förstört. Han bibe-
höll alltid en varm tillgifvenhet för sin »Clarinda» och bru-
kade, när han vid middagar uppmanades att, enligt den
gamla seden, utbringa en »toast», under diktade namn före-
slå hennes skål. Han skref också ett förtjusande poem då
hon lemnade England för att resa till sin man och försöka
att åter lefva tillsammans med denne.

Men vid denna tid var Burns gift och hade en familj
som växte upp kring honom. Då han återvände från Edin-
burg hade Burns funnit sin första flamma, Jean Armour,
som nu var på väg att för andra gången skänka honom
panter af deras förbindelse, utstött från sin familj och i or-
dets egentliga betydelse hemlös. Hon födde ett par tvilling-
döttrar, hvilka dogo nästan omedelbart efter födseln, och
hennes älskare, djupt rörd af hennes olycka, till hvilken
han var skulden, beslöt att gifva Jean den ställning som
med rätta var hennes, att så mycket som stod i hans makt
godtgöra hvad han brutit, och att gifta sig med henne.
Detta var tydligen det enda beslut en hederlig karl kunde
fatta och inbragte honom förtjent belöning i ökad aktning
för sig sjelf, under det att den ansvarighet som föranleddes
af de nya band han knutit till en början tycktes gifva en
861

viss stadga ât hans karaktär och bilda en motvigt mot den
öfverdrifna utvecklingen af hans mottaglighet för intryck.
»Jag fann en qvinna en gäng högt älskad och fortfarande
högt älskad», skrifver han, »bokstafligen utsatt för elemen-
ternas godtycke — men man far icke leka med en med-
menniskas lycka eller elände------------vänlighet, godmodig-
het, mildhet; ett varmt, tacksamt, hängifvet, älskande hjerta;
ett gladt sinne till sin största fördel representeradt af ett
mer än vanligt vackert ansigte — allt detta hos en qvinna
tror jag kan göra en god hustru, ehuru hon aldrig läst en
sida annat än i det gamla och nya testamentet, ej heller
dansat i något finare sällskap än pä ett dansnöje der afgif-
ten var några öre.» »Ni har rätt», säger han pä ett annat
ställe, »att en ungkarls ställning skulle skaffat mig flera
vänner, men af en orsak, som ni lätt kan gissa, skulle sin-
nesfrid och förtröstan pä Guds nådiga öfverseende sällan
hört till dessa vänners antal.»

Vi se nu vår skald bosatt på den lilla farmen, som
han arrenderat och med lugnt samvete arbetande att uppe-
hålla den familj, som växte upp kring honom. Hans bref
gifva oss en fullständig målning af hans lif. De visa ho-
nom hur han *än plöjer och sår, än begagnar tillfället af en
plötslig regnskur för att skrifva ett skaldestycke eller ett
bref, än rider han 200 mil i veckan för att sköta sina
tjenstpligter (han hade nemligen sökt och erhållit en an-
ställning vid tullverket för att hafva två strängar på sin
båge), än rättar han en väns profark eller erbjuder gransk-
ning af hans dikter, än klagar han öfver den barbariska
gästfrihet, som tvingar gästerna att dricka mer än de vilja,
än öfverflödar han af skämt i något bref till en närslägtad
ande och gammal vän, alltid är han lycklig i de nya banden
och alltid faderligt ängslig för sina barns välfärd.

Men lifvet på farmen skulle icke fortfara. Dåliga tider
inträffade för den lilla familjen; det blef omöjligt att sköta
farmen ordentligt och på samma gång samvetsgrant upp-
fylla tjenstens pligter. Utaf den summa han erhöll för sina
skaldestycken hade han gifvit nära hälften åt brodern, så
att han sjelf icke hade något qvar i reserv; hans frikostig-
het var dessutom menlig för honom, och hans kärlek till
böcker måste hafva föranledt utgifter, okända för mindre
bildade personer. En förändring blef nödvändig om famil-
jen fortfarande skulle försörjas anständigt. Han sökte der-
862

före och erhöll befordran inom tullverket, lemnade farmen
och flyttade till en närliggande stad (Dumfries) såsom tull-
tjensteman med 70 £ om året i lÖu. Här tillbragte han de fyra
återstående åren af sin lefnad och här dog han i elände vid
den tidiga åldern af trettiosju år, en ålder som synes vara
olycksbringande för snillen. Men hvad författarskap be-
träffar, så voro dessa sista åren bland de mest fruktbara.
Han hade icke bott länge i landsortsstaden förr än en gent-
leman skref till honom från Edinburg och frågade om han
vore villig att bidraga till en samling skotska sånger, hvil-
ken brefskrifvaren tänkte utgifva. Burns omfattade planen
med sin vanliga entusiasm, vägrade hvarje ersättning för
sitt arbete, och skref mer än 184 sånger för ett verk, af
hvilket han utbad sig ett exemplar med många ursäkter för
den frihet han tog sig. Nu drabbades han åter af olycka.
Franska kriget förminskade importen. Tullinkomsterna af-
togo och Burns’ inkomst reducerades till en tredjedel af
beloppet. Detta var illa nog, men än värre var att skal-
dens helsa började visa allvarsamma tecken till aftagande.
Sina tjenstepligter synes han hafva uppfyllt med yttersta
noggranhet, på personligt mod gaf han prof i ett handge-
mäng med smugglare; men omfånget af hans tjenstegöromål
var icke tillräckligt för en så rastlös natur som hans. Dessa
göromål skulle alldeles sysselsatt en vanlig mans energi, men
Burns hade tid öfver för sin vidsträckta literära verksam-
het, för att skrifva många bref samt komponera sånger och
satirer, och, gudnås, för dessa sällskaps-excesser, till hvilka
en liten stad erbjuder så förskräcklig frestelse. »Att hän-
delsevis komma med på ett dryckeslag», skrifver han till
sin trognaste vän, »är sjelfva dj—n för mig. Jag har åter
och åter igen beslutat att undvika dylikt och till stor grad
lyckats. Värdshus har jag alldeles öfvergifvit: det är de
enskilda familje-tillställningarna hos detta lands på skarp
drickning begifna gentlemän, som äro min olycka.» Stackars
Burns! en olycka voro de verkligen för honom. Inga före-
satser, icke heller den ansvarighet som han så lifligt kände
för sin familj, kunde hjelpa honom från dessa »enskilda till-
ställningar», och, en gång ditkommen, hur kunde han und-
vika att göra som de andra. Dagar af oupphörligt arbete,
stormande festnätter, hvilka äfven inbegrepo intellektuel verk-
samhet, detta i förening skulle hafva förstört en mindre
mottaglig konstitution än Burns’, äfven om den icke, såsom
863

fallet var med hans, varit undergräfd af föregående excesser.
Sorgliga äro i sanning de målningar af nedslagenhet, af
sjelfförebråelser, som många af hans bref från denna period
innehålla; och tungt blir olycksmolnet då vi nalkas slutet.

I Januari 1796, då han återvände hem från ett dryckes-
gille, satte han sig ned att hvila under sträng köld och
somnade. Följden blef en reumatisk feber, som hans brutna
kroppskonstitution icke kunde blifva qvitt. Han blef sämre
och sämre, hans inkomst, nu då han icke längre kunda sköta
sina göromål, var reducerad från £ 50 till £ 35; en fordrings-
egare ville låta arrestera honom, haut dyraste vän (ett frun-
timmer, till hvilket många af hans bästa bref äro adresserade)
hade börjät upphöra med korrespondensen och visa en viss
grad af missnöje öfver hans beständiga excesser, och hans hu-
stru afbidade sin stundande nedkomst. Läkarne ordinerade
hafsbad, och han tillbragte verkligen ungefär en vecka vid en
badort i granskapet; men hans krafter voro uttömda; han
återvände hem den 12 Juli 1796, och dog efter nio dagars
lidanden. Fem dagar senare, under det hans begrafning för-
siggick, gaf »vackra Jean» lifvet åt en gosse, som dog ung.

Burns’ sista tre bref äro ytterligt rörande. Det första
är till den fruntimmerskorrespondent, om hvilken vi nyss
talade. »Min fru», säger han, »jag har så ofta skrifvit till
er utan att erhålla svar, att jag icke åter skulle besvära er,
om ej på grund af det tillstånd, i hvilket jag nu befinner
mig. En sjukdom, som länge varit öfverhängande, skall,
enligt all sannolikhet, snart föra mig öfver den »gräns, hvar-
ifrån ingen resande återvänder». Er vänskap, hvarmed ni
för många år sedan hedrade mig, var för mig den dyraste
vänskap, er konversation och särskildt er korrespondens
var för mig högeligen underhållande och lärorik. Hvilket
nöje hade jag icke att bryta sigillerna på era bref! Minnet
påskyndar ännu mer mitt stackars pulserande hjertas slag.
Farväl!!!	R. B.»

Det andra brefvet är adresseradt till hans kusin. »En
skurk till krämare, hvilken jag är skyldig ett ansenligt be-
lopp, har fått i sitt hufvud att jag är döende och har börjat
en rättegång mot mig, samt vill ändtligen föra min utmerg-
lade lekamen i häktelse. Vill du vara så god och hjelpa
mig samt med omgående post sända ^10? Ack, James, om
du kände min stolthet, skulle du känna dubbelt medlidande
för mig! Jag är icke van att tigga!»
864

De sista rader Bums skref, tre dagar före sin död,
voro till hans svärfader. »För himlens skull skicka genast
hit mrs Armour. Min hustru väntar stundligen att nödgas
intaga sängen. Gode Gud! hvilken belägenhet för henne,
stackare, utan någon vän! Jag återvände i dag från hafs-
baden och mina vänner, doktorerna, ville nästan öfvertyga
mig att jag var bättre, men jag tror mig känna, att min
kraft är gången, att sjukdomen skall visa sig dödlig.

Er måg	R. B.»

Så lefde, så dog den störste lyriske skald, som Skot-
land frambragt, den skald, om hvilken kanske mer bokstaf-
ligen än om många män kan sägas, att i hvarje rad, som
han skref, mannen är fullständigt och kraftigt lefvande.
Och icke endast det, men ingen stor författare har mer
fullkomligt tecknat sitt lif i sina skrifter än Robert Burns.
Ej så att han är anstötlig eller personligt påträngande som
lord Byron, men hvilket hans tema än är för ögonblicket,
så känner läsaren att mannen alltid är der, alltid närvarande;
att, det må vara i en sång eller ett bref, hans yttranden
äro direkta, tydliga uttryck af hans hederliga sjelf, pulse-
rande med det hastiga pulsslaget af en vaksam och anderik
lifskraft. Tack vare hans landtliga uppfostran, hans aldrig
öfvergifna landtliga vanor, räddades Burns från denna till-
gjordhet, som den starka påtryckningen af literär täflan i
en ålder af högt drifven kultur sällan felar att frambringa.
Han var från landet och hans arbeten dofta af natur och
de naturliga formerna af menskligt lif. Det var en stor
fördel för hans sånger att Burns hade det sällsynta modet
att använda den skotska dialekten; denna vackra dialekt,
som är mera musikalisk i tekniskt afseende, och, liksom
italienska, rikare på fulla vokalljud än det högre utbildade
engelska språket. Både skotska och engelska literaturen
må väl vara stolta öfver »plogkarlen från Ayr», som han
förtroligt kallades, och om han i sin lefnad afvek från sociala
regler, så gjorde han det aldrig i sina skaldestycken, hvilka
skola lefva så länge som engelska språket talas och läses, så
länge som män och qvinnor sjunga kärlekssånger, så länge som
kompositionerna af Mendelssohn och Beethoven (för att icke
nämna flera som satt Burns i musik) ännu icke bortglömts och
öfverlemnats till den allt uppslukande tidens skräpkammare.
John Ruskin.

En. engelsk nutidskaraktär.

Ehuru föga mer än ett halft år i London, har jag under
samtal med bildade engelsmän så ofta hört nämnas »Ruskins
kritik», »Ruskins estetiska och etiska åskådningssätt», »Ruski-
nism» o. s. v., att jag slutligen tog mig för att fråga, hvem
och hvad denne Ruskin då egentligen var — ty jag måste be-
känna en nästan fullständig okunnighet härutinnan.

Svaren blefvo rätt vexlande:

»Ruskin är en profet, en social-etisk så väl som estetisk
reformator af stor betydelse», förklarade en ung svärmare, som
man sagt mig vara socialist.

»En mycket genialisk gammal tokig herre» genmälte med
en halft medlidsam axelryckning en skeptiker och Salisburyan.

»Ruskin är en kristen kommunist, en illiberal och kultur-
fiendtlig verldsförbättrare samt en den besynnerligaste (för att
nu använda ett lindrigt uttryck !) konstkritiker, som sett dags-
ljuset i de Förenade konungarikena. Han är en motsägelsefull
mystiker ... en välmenande menniska, men en exalterad bråk-
makare i alla händelser . . .» Detta omdöme framsades i en
halft förargad, otålig ton af en för sin »torrhet» och sadelfasta
liberalism bekant lärd.

Sedan jag erhållit ytterligare ett halft dussin hvarandra
ofta absolut motsägande svar, afstod jag från denna forsknings-
metod, hvilken alls ej syntes vilja leda till klarhet. Men stö-
dande mig på den gamla erfarenhetssatsen »ingen rök utan eld»
eller använd på ifrågavarande fall — der meningar af häftig
och utpreglad antagonism bildats, föreligger sannolikt ett fall
af ej hvardagligt intresse, fortsatte jag mina Ruskinstudier ge-
nom att läsa hans egna, hans anhängares och motståndares
skrifter. Ett ingalunda oansenligt arbete, eftersom det befanns

Ur Dagens Krönika, VIII. 11—12.	56
866

att John Ruskins litterära produktivitet kan kallas fenomenal
— jag har fått ögonen på mer än 100 ofta omfattande verk
af honom — samt den i broschyrer och tidskrifter förda kampen
för och mot hans teorier varit en för engelska förhållanden
ytterst liflig. Resultatet blef ganska lönande, ja intressantare
än jag vågat hoppas, ty det synes som »Ruskinismen» gåfve en
blick i en modern intellektuell strömning af nästan internationell
färg i det »tillknäpta», exklusiva England, hvars andliga »innan-
till» är så svårtillgängligt för en främlings forskande blickar.
Ruskinismen är en äkta engelsk, jag skulle vilja säga hemgjord
engelsk form af den verldsförbättrarvurm, som bemäktigat sig
stora skaror af olika samhällsklasser i Tyskland, i Ryssland, i
Skandinavien, i Frankrike, ja egentligen i hela det kristna Europa.
Det är en med missmodig — »weltschmerzlich» skulle vår vän
tysken säga — sentimentalitet blandad indignation öfver hela vår
moderna sociala, etiska och estetiska tillvarelseform. Men ej de-
istisk-liberal, som den ryska bourgeoisiens »nihilism», och ännu
mindre ateistisk-socialistik, som det tyska arbetareståndets social-
demokrati — utan anglikansk-puritanskt konservativ. D. v. s.
en på bibeltrogen kristendom stadigt grundad och af stram auk-
toritetstro tyglad kommunistisk-socialrevolutionär sträfvan.

Den som i likhet med mig uti denna sammanställning ser
en hardt när olöslig motsägelse, kan jag blott inbjuda att ett ögon-
blick taga fenomenet, »Ruskinismen», i närmare skärskådande.
Den lika originella och genialiska som motsägelsefulla och oklara
person, hvilken står som strömningens andliga banbrytare och
för tillfället påtryckt den sitt lynnes stämpel, skall sjelf få an-
tyda sina meningars uppkomst och innehåll. Om deras halt
må sedan hvar och en döma efter eget skön. — På den bildade
engelska medelklassen synas de emellertid utöfva en ej ringa
attraktionskraft.

*	*

Som detta hvarken kan eller får blifva någon socialpoli-
tisk artikel, utan blott en kort interview med en representativ
engelsk tänkare af det modernaste slaget — måste jag förut-
sätta att det af Ruskin bekämpade odjuret, d. v. s. den engel-
ska liberalismen i alla sina former och oformer, kallade »man-
chesterism», »laisserfaire», »ensidig kommersialism» och andra
mindre vackra saker, är läsaren väl bekant. Af samma anled-
ning skall jag icke förlöpa mig i några vidlyftigheter angående
867

Thomas Carlyle, Ruskins beundrade läromästare, ehuru ej i
allo hans själs- eller meningsfrände. Utan i stället med ens
gifva några antydningar om herr John Ruskins egna utveck-
lingsöden.

Gossen John Ruskin synes hafva varit, hvad man kallar
ett »underbarn». Redan vid sex, sju års ålder sysselsatte han
sig, eftersom han saknade syskon eller lekkamrater, hela dagarne
med att läsa Iliaden (i öfversättning likvisst!), bibeln, Shake-
speare, Bunyan och dylika solida saker. Till omvexling kunde
han halfva dagar ligga och beundra mönstret och färgerna på
en golfmatta eller några träd och en springbrunn utanför fön-
stret. Hans ej vanliga tanke- och iakttagelseförmåga väcktes vidare
genom att ofta höra några Londonköpmän komma och diskutera
politisk ekonomi med hans bildade fader och genom att i dennes
sällskap företaga resor i öppen vagn — detta var på 1820-
talet — genom hela England. Redan i dessa tidiga år kunde
han på ett nästan exalteradt sätt njuta af ett vackert landskap
eller en oljemålning. Konstkritiken var honom medfödd. Hvad
som deremot kanske ej var honom medfödt, men tack vare hans
stränga och ortodoxa moder på ett varaktigt sätt bibragtes ho-
nom, var en djup religiositet af det puritanska, bibellärda slaget.
Modern tvang honom att lära hela delar af bibeln utantill och
lät honom minst en gång under årets lopp genomläsa bibeln
från perm till perm: slägtregister, konungalängder, uppräknin-
gar och allt. Jag har sällan läst en författare med en djupare
underton af verklig urkristlig öfvertygelse, sådan en känslofull
man kan sålla ut den ur bibeln. Kyrklig dogmtro är deremot
Ruskin fjärran. Han antyder sjelf på ett ställe att han
hör till dem, som anse bibeln för en religionsurkund bland
andra liknande, fastän den renaste och ädlaste. Hur Ruskin
använder den kristna moralen vid sin samhällskritik, skola vi
framdeles få se.

Sedan Ruskin studerat i Oxford och redan vid 20 års
ålder fått ett sentimentalt-religiöst versstycke prisbelönt, för-
lorade han sin fader och fann sig ende arfvinge till en för-
mögenhet af tre millioner kronor. Tack vare detta ekonomiska
oberoende, har han hela sitt lif kunnat egna sig odeladt åt sina
estetiska och filosofiska forskningar samt åt en ej oansenlig
social agitation. Utom de år han tillbragt som professor i
estetik vid Oxfords universitet och på långvariga resor i Schweiz
och Italien, har han bott i tillbakadragenhet på en egendom
utanför London.
868

Det berättas att Ruskin, dâ han mottog arfvet efter fadren,
utdelade 7,000 pund bland slägtingar, som han ansåg förbigångna
i testamentet, samt att han senare för agitatoriska, välgörande
och undervisnings- samt konständamål bortgifvit hela sin för-
mögenhet så när som på 12,000 pund, hvilka han anser nöd-
vändiga för sitt eget underhåll. Jag framhåller detta här,
emedan det är en antydan om den ärliga hängifvenhet, hvarmed
Ruskin lefver och kämpar för sin öfvertygelse. En trosifver,
som trots talrika utbrott af sarkasm och antipati, ständigt lyser
fram ur alla hans skrifter och säkerligen förklarar det djupa
intryck detta »original», denna bizarra enstöring gjort på sina
landsmän.

Af mer tillfälliga moment synas, näst bibellektyren, taf-
lorna af den redan 1851 aflidne engelske målaren J. M. W.
Turner — enligt Ruskin den utmärktaste landskapsmålare som
existerat — hafva gjort det djupaste intrycket på Ruskin.
Denne blef nämligen med ett slag själfständig estetiker och konst-
historiker under några ungdomliga bemödanden att försvara den
af samtida kritici hårdt ansatte Turner. Unge Ruskin satte
sig nämligen ned att skrifva en revyartikel om sanningen och
skönheten i Turners konst, men artikeln svällde ut till en om-
fångsrik broschyr och denna åter antog snart formen af en diger
bok »Modern Painters» I, som kom ut 1844. Senare hafva
ytterligare fem volymer af detta verk utkommit. Det innehöll
redan i förvånande klarhet Ruskins estetiska trosbekännelse och
gjorde honom derför genast till föremål för häftiga angrepp af
skolestetici och tidningarnes konstkritiker.

Under vanliga förhållanden skulle jag nu, eftersom det
egentligen är sociologen Ruskin, jag här vill åt, efter några få
anmärkningar om den estetiska Ruskinismen, öfvergå till den
sociala dito. Fallet är emellertid att det existerar ett så frap-
pant logiskt samband mellan den förra och den senare, ja, en
väsensenhet mellan dem, så innerlig som jag ännu ej tänkt
mig kunna förefinnas mellan läran om det sköna och om sam-
hället — att jag ser mig föranlåten behandla båda, Ruskins
konstteorier och hans samhällslära, samtidigt. Hans kritiker
hafva i sjelfva verket lika ofta förebrått honom att han ville
reducera fram rent moraliska och estetiska principer för national-
ekonomien som att han i sin skönhetslära sväfvat ut på rent
politiskt-ekonomiska områden.

I öfverensstämmelse med sin i grunden supernaturalistiska
verldsåskådning är Ruskin, hvad en modern artist skulle kalla
869

»idealist». »All god konst är uppenbarelse och lof». »Sä snart
konstnären förgäter sin uppgift att prisa för att imitera, är
hans konst förlorad. Hans pligt är att pä något sätt, om än
så ofullkomligt, gifva idéen af något skönt; och icke genom
några medel, om än så fullkomliga, alstra något fult». Men
det får ej blott vara materiens skönhet, anatomisk skönhet, som
de grekiska skulpturerna — detta slags konst har uttömt sina
resurser, då den låtit människokroppen posera på alla estetiskt
användbara sätt — utan det skall i ett sannt konstverk äfven
finnas en ädel tanke, en upphöjd ande, en skön själ. Ty menni-
skan har en gudomlig själ, som skall genomtränga konstverket.
»Konsten är stor och god och sann endast så till vida som hon
är ett medvetet verk af mensklig sträfvan i dess fullkomligaste
och högsta mening; d. v. s. icke ett verk af lemmar och fingrar,
utan af själen.'» För Ruskin är intet konst, som ej är skönt,
och intet är skönt för honom, som ej enligt hans puritansk-
kristna verldsåskådning är ädelt, högt, sublimt. Genom att
konseqvent fullfölja denna idé kommer Ruskin — ty oför-
skräckthet är hans styrka — till otaliga märkvärdiga resultat
i sin skönhetslära. Blott ett par exempel : den tidigare gotiken
gäller för honom som den ädlaste arkitektur, för renässansen
har hau djup afsmak. Preraphaeliterna sätter han öfver de
flesta af deras efterföljare, renässansens stormän, hvilka för-
dömas (ej minst Raphael!) för sin frivolitet. Renässansen är
för den sanna konsten en förfallets tid. Den holländska målare-
skolan, saknande all ideal schwung, behandlas mycket oblidt
och summariskt: »det förtjenstfullaste verk någon furste kunde
göra för konsten vore att samla hela massan af holländare i
ett stort galleri och bränna ned det till marken.»

Detta är Ruskins mening om konstens innehåll och upp-
gift. Då det deremot kommer till den tekniska behandlingen
af ett konstverk, till utförandet af en tafla eller uppfinnandet
af ett arkitektoniskt ornament, är Ruskin en djupsinnig och
grundlig realist. Han fordrar t. ex. af en landskapsmålare
absolut vetenskaplig sanning i behandlingen af naturföremål och
fenomen. Han afskyr en landskapstafla, om han ej kan se
hvilken geologisk formation bergarten i klyftan tillhör, om ej
örterna i förgrunden passa till näjd och årstid, om speglingen
i vattnet är optiskt orimlig eller luft- och molnbehandlingen
meteorologiskt nonsens. Till och med i arkitektoniska planer
och detaljer fordrar han en viss rigorös natursanning.
870

Men utom denna blandning af stundom exalterad idealism
och sträng, nästan torr realism, innehåller Ruskins estetiska
idébyggnad ett element, som vid första påseendet torde före-
falla sällsamt nog. Det är det för Ruskinismen egendomliga
social-etiska krafvet på konsten, dess utöfvare och gynnare. Och
det är detta moment i vår filosofs system, som gör den kärfve,
menniskoskygge engelske puritanen Ruskin till en social re-
formator på samma gång som en estetisk, som gör hans sträfvan,
trots talrika föråldrade besynnerligheter, äkta modern och be-
tydelsefull äfven för dem, som föga sympatisera med andra hans
grundidéer.

Jag har uti Ruskins konsthistoriska afhandlingar funnit
bittrare satirer öfver våra sociala förhållanden och en radi-
kalare indignation gentemot anden och tendensen i vårt moderna
samfundslif än i många socialdemokratiska och anarkistiska bro-
schyrer. Och verkningsfullare än dessa senares ofta svulstiga
och formlösa angrepp äro för visso vår kristne »kultur»fiendt-
lige »Stürmer und Drängers» formfulländade, maktfulla straff-
predikningar. — Ruskin hör till dessa, i våra dagar icke säll-
synta svärmare, som alls ej vilja se någon båtnad i »framåt-
skridandet», i »kulturen» som sådan. Under den vilda jagten
efter uppfinningar, mer produktion och handelsprofit — mena
dessa missnöjda — kan i allmänhet resultatet långt lättare blifva
mensklig degradering, än upphöjelse och lycka. Och om nu varm-
hjertade män, med sjelfständig tankeförmåga och dito handlings-
kraft, finna att ångmaskinerna, järnvägarne, bomullsspinnerierna
och kolgrufvorna förfäa och förkrympa menniskorna millionvis
till kroppar och själar, så är det dessa seende och bättre ve-
tande medborgares oafvisliga skyldighet att uppbjuda allt för att
vräka öfver »utvecklingen» på en annan bog. Ruskin menar
att detta senare endast kan ske genom att up2)fostra de lägre
folkmassorna. Dessutom kan en hvar statuera ett godt exempel
genom att till en början reformera sitt eget och de sinas lif.
Hur detta skall göras, har vår profet sökt visa genom att grunda
ett gille, hvars medlemmar skola bruka jorden, lefva enkelt och
sund t till kropp och själ, afhålla sig från ångmaskiner, osolida
fabriksvaror och enfaldiga lyxartiklar, hvilkas tillverkning är
ett helvete för arbetarne och en sannskyldig förbannelse för konsu-
menterna . . .

Men — afbryter mig här med otålighet den benägne läsa-
ren — detta är för det första ej alldeles nytt, och hvad har
det med Aowsten att göra?
871

En hel del, goda vanner, svarar vâr omstörtningsfilosof.
Ty för det första har konsten oändligt mycket mer vigt för det
sunda menniskoZz/’w^^ än vi efter ett århundrades maskin- och
kommers-idioti äro i stånd att begripa — och för det andra
skall en af de ädlaste och mest underskattade konstarter nu
hjelpa mig förtydliga min ståndpunkt och mina afsigter.

Ruskin tänker här på arkitekturen, med hvilken han mycket
sysslat, och hvilken han egnat flera stora och beundransvärda verk.

Lika litet som den kallas en artist, hvilken inskränker sig
till att kopiera händer och hufvuden efter gamla mästare, kan
den kallas en arkitekt, hvilken — såsom ty värr alltför ofta
är fallet med våra moderna arkitekter — blott kopierar kapitäl,
ornament o. s. v. efter antiken. Der mästarens uppfinningsför-
måga och egna lynne spelar en så minimal roll* som i den
moderna renässansarkitekturen kan det ej vara tal om verklig,
lefvande konst. Till bevis hänvisar Ruskin på våra moderna
stadsgators själsmördande enformighet, på boningshusens abstrakta
nakenhet, på de »monumentala» byggnadernas oändamålsenliga
konstruktion och meningslöst hopkomna utsmyckning. »Vi sätta
dyrbara, fint utförda friser femtio fot upp i höjden under tak-
åsen, der de knapt kunna ses och alls ej skänka oss njutning.
Vi »pryda» ett takkrön med 69 precis lika, »ideala» lejon-
hufvuden, som vid närmare påseende visa sig vara af den mest
ovärdiga, stupida fulhet» o. s. v. Hvadan denna antikens och
den moderna renässansens fantasiarmod i uppfinnandet af planer,
ornament och former samt denna abstrakta, enformiga köld i
utförandet, trots en ofta utomordentlig teknisk fulländning och
finhet? Emedan arbetarne, som utförde ornamenten, voro slafvar,
emedan konstverkets uppfinnare öfverlemnade utförandet åt blott
med mekanisk färdighet utrustade arbetare — emedan konst-
närsarbetet är styckadt i en intellektuel och en mekanisk del
samt sålunda söndradt på två händer: artisten och handtverka-
ren (artist and artisan). Ty Ruskin menar att arbetsdelningen
— våra moderna kulturfanatikers afgud — allt för ofta är af
ondo: vare sig att den ene blott arbetar med själen och den
andre blott med kroppen, eller att den ene blott gör knappnåls-
hufvuden, under det den andre blott knappnålsspetsar. Detta är
icke arbetsdelning, utan menniskodelning och själsdelning. Vi
stycka och stympa våra själar genom detta oerhördt delade och

* Den som finner detta omdöme omotiveradt torde uppskjuta sin
dom ett ögonblick, tills det blir klart, hvad Ruskin allt fordrar af sin
arkitekt.
872

ensidigt fördelade arbete — och det är våra förkrympta, i allt utom
beträffande en enda speeialverksamhet förlamade själar, som på-
trycka hela vår af menniskohand alstrade omgifning denna prägel
af banalitet, opersonlig, ödslig flackhet, hvarom våra bedröfliga te-
gellåbyrinter, kallade städer, och våra ofta usla och skadliga, alltid
enformiga och ointressanta fabriksvaror stundligen äro en erin-
ring. Ty ett menniskoverks skönhet^ eller qvalitet i högsta me-
ning, härleder sig, enligt Ruskin, uteslutande från den ande, som
utfört och arbetat det, från den arbetandes själ och stämning.

För att få en närmare inblick i denna teori, ber oss vår
estetiske verldsförbättrare ett ögonblick lyssna till resultatet af
hans studier öfver den götiska byggnadskonsten. Han inbjuder
oss till en början taga i skärskådande en större byggnad från
gotikens bästa dagar t. ex. från tolfhundratalet — moderna
byggnadsverk, om ock i än så fin gotik, kunna, som vi strax
skola se, ej hafva något värde för våra studier. Vi måste
rikta uppmärksamheten på ornamenteringen, ty den är arkitek-
turens själ, säger Ruskin — en arkitekt, som ej tillika är
målare eller skulptör, är en blott byggmästare, ty en byggnad,
utan ornament, är som ett ansigte, utan ögon och mun. Vare
sig det nu är en katedral, ett rådhus eller en rik privatmans
boning vi hafva framför oss, skola vi utan svårighet varsna några
utmärkande drag, som vår filosof anser hafva hög estetisk be-
tydelse och en tänkvärd sociologisk bakgrund. Vi se att i denna
slösande rikedom på präktiga ornament af många olika slag det
alltid är omvexling af mönster och former, aldrig en slafvisk
återupprepning af precis samma arbete. Hur många hundra
gånger än spiror och rosetter af samma storlek och allmänna
karakter må återkomma på katedralens praktfulla fasad, skall
man beständigt finna att arbetaren haft en lust i att uppfinna
andra detaljer, nya slingor och att använda andra blad- och
djurformer. Hvarje sådan detalj — ofta ej mer än en kvadrat-
fot i yta — är ett konstverk för sig sjelf, som undfått konst-
närens odelade kärlek och flit. Det händer att dessa skulpturer
äro barbariskt sträfva i formen och ofullkomliga nog i utföran-
det — men det är derför att de utförts på ett tidigt mensk-
ligt utvecklingsstadium, och den som träder den af skulpturer
lefvande byggnaden närmare, skall långt in i undanskymda vrår
finna små gestalter och växtslingor, som genom sin sorgfälliga
och behagfulla utarbetning otvätydigt vittna om att arbetet varit
ett fantasiens sjelfständiga skapande och en njutning i sig sjelft,
en sann konstutöfning alltså. »Jag tror det riktigt att beträffande
873

alla dessa ornament fråga sig: gjordes de med nöje, var skulp-
tören lycklig, då han arbetade på dem? Arbetet må hafva varit
det hårdast möjliga och så mycket mödosammare, eftersom man
skattade det så högt — men snidaren måste hafva varit lyck-
lig, eljes kan hans verk ej lefva.» Detta är qvintessensen af
den estetiska Ruskinismen, hvars nära frändskap med den sociala
nu ej är svår att skönja: »Vi hafva icke kommit i denna verl-
den för att göra något, hvilket vi omöjligt kunna omfatta med
vår själs sympati. Vi hafva att utföra ett visst arbete för vårt
dagliga bröd, och detta arbete måste bedrifvas med allvar och
flit; vi hafva äfven att arbeta för nöjes skull, och det måste
göras med ett gladt hjerta — men intet af de båda får göras
till hälften eller flygtigt, utan med stadigt sinne; och det som
ej är värdt denna ansträngning, bör ej göras alls.» Summan af
denna lyckofilosofi är således: det är rättvist och nödvändigt att
alla menniskor skola hafva arbete, som är vtirdt mödan och är
en glädje att utföra. Tages denna sats i hela sin vidd, flyter
estetiken in i social-etiken, såsom denna senares dominerande
princip. I denna sin abstraktaste form omfattas Ruskinismen,
som jag sjelf haft tillfälle iakttaga, af många, om ej de flesta
engelska socialdemokrater. Om sålunda socialisterna äro vänner
af Ruskin så är denne likväl ingalunda någon vän af dem, han
beklagar sig tvärtom ständigt öfver socialismen som tidens värsta
pestböld, som den ohyggligaste upplösningsföreteelse, det hjärtligt
hatade manchestersystemet framkallat. Ty vår moderne straff-
profet afskyr »friheten» och »jämlikheten», men tillber icke
desto mindre uppriktigt »broderskapet». Hans ideal är en sam-
hällsorganisation, bygd på klassindelning, monarki och stram
subordination, fastän genomträngd af de högsta kristliga sedlig-
hetsprinciper. Frihet är i hans ögon en oväsendtlighet, såvida
den ej är en synd.

Detta föreföll som en väl lång utsväfning från vår arkitek-
toniska utgångspunkt — men den var nödvändig för att i någon
mån antyda hur vår fantasirike och djupsinnige tänkare räsonerar,
då han betraktar ett stycke medeltidsarkitektur. Man har ju
sagt om Ruskin att han kan framdeducera orsakerna till en
nations förfall af ornamenteringen i en halft slopad fönsterbåge.

Det kan nu ej öfverraska att finna det Ruskins teori för
den verldshistoriska uppkomsten af vår konstfrämmande, ja i
grunden konstfiendtliga tid är nästan identisk med den af socia-
listerna använda. Medeltiden, menar Ruskin, var intill fjorton-
hundratalet i bästa mening typen för en konstälskande kultur-
874

period och det i högre mening än den grekiska odlingen. Ty
denna utförde med slafvar sina storartade byggnadsverk, hvaraf
följden blef att dessa senare, frânsedt de af konstnärerna sjelfva
utförda bildstoderna och de stora friserna, blefvo till sin orna-
mentering långt enformigare och kallare än gotiken. Och, fort-
sätter vår engelske filosof, medeltiden stod så högt i detta hän-
seende, endast emedan byggarbetare, smed o. s. v. då icke alle-
nast betydde arbetare, utan, oskiljaktigt förenadt dermed, äfven
sjelfständigt skapande konstnär — inom en trängre eller vidare
sfer efter naturlig begåfning. Att Peter Vischer och Adam
Krafft, Sebaldusgrafvens och sakramenttornets i Nürnberg mästare,
voro fria konstnärer vet man, att de också voro verkliga arbe-
tare* får man ej glömma. Det samma var fallet med byggar-
betarne. Det var fria kommuner af fria konstnärer, som upp-
förde de härliga götiska katedralerna. Och dessa voro intet
annat än storartade komplexer af sjelfständigt lefvande konst-
verk, som tack vare en mäktig, rent kommunistisk samfunds-
anda underordnats en sublim generalidé.

Men då kommersialismen och industrialismen kommo med
en allt längre och längre drifven arbetsdelning, blef konsten skild
från handverket. Detta betydde konstens förfall, tv hon kan
blott lefva och uppfylla hela sin bestämmelse så länge hon är
i intimaste kontakt med arbetet, med det arbetande folkets lif.
Och enligt Ruskin är arbetarnes, handtverkarnes och en stor
del af öfriga samhällsmedlemmars isolering från konsten och
dess utöfning identisk med hela denna stora majoritets degenera-
tion till sin andliga och materiella existens. Ty vår estetiker
tror fast på att konstutöfning är väsentlig för sundt och har-
moniskt menskligt lif. Gentemot den, som här invänder att den
moderne fabriksarbetaren visserligen är fjärran från något slag
af än så blygsam konstutöfning, men att han genom förbättrad
skolbildning kan lära sig njuta af sina samtida konstnärers pro-
duktioner, framhåller Ruskin att fabriksarbetarens ytterligt en-
sidiga och idiotiska verksamhet mördar hans konstdrift och för-
måga att njuta af konst. Detta är åter blott ett af de många
bevisen derför att en nationell konst, sådan Greklands (delvis),
de norditalienska städernas och det medeltida Vesteuropas var, är
en absurditet, om den ej genomtränger, förskönar och besjälar
allt nationens arbete.

Ruskin är visserligen en den mest varmhjertade mennisko-

* I ordets hela, för fjortonhundratalet gällande sociala mening.
875

vän och han döljer under sin sträfva yta en stark sentimental
ådra, men det är likvisst reala iakttagelser och rena förnufts-
slut, som bragt honom derhän att förkasta tanken pä ett sam-
hälle, hvarest en frän nyttighetsarbetet fritagen minoritet ut-
öfvar konsten, under det millionerna förkomma till kropp och
själ uti fabrikerna, i grufvorna, i magasinen. Det är blott en
ömklig vrångbild af konsten, som kan alstras under sådana för-
hållanden.

Det är sålunda begäret att se konsten fylla den plats i
menniskornas tillvaro, hon enligt Ruskin kan och bör innehafva,
som gjort denne fredlige lärde till socialrevolutionär, till kom-
munist. Ty det är ett slags kristen kommunism, som synes
föresväfva Ruskin, då han i formfulländade tal utslungar sitt
anatema öfver det engelska industri- och kommerssamfundet.
Han lemnar den bildande konstens eteriska höjder, ställer sig
i förbindelse med arbetare, och under det han söker upplysa
dem och förädla deras smak, letar han efter utvägar att göra
det produktiva arbetet, arbetarnes dagliga verk, sundt, skönt,
värdt att göras. Han drömmer emellertid ej, som socialdemo-
kraterna, om allt kapitalets nationalisering och fullkomlig social
nivellering, derifrån skyddar honom hans likgiltighet gentemot
politiska former, hans tro på auktoritet och gudomlig ledning.
Utan slår han med inre nödvändighet öfver i ren »kulturfiendt-
lighet». Med hänsynslös oförskräckthet fordrar han att många
nu för ytterst oumbärliga ansedda delar af vår moderna produk-
tionsapparat skola slopas eller åtminstone genom stränga lag-
paragrafer hållas inom trånga gränser. Så litet järnvägar, ma-
skiner och fabriker som möjligt, tänkbaraste inskränkning af
produktionsgebit, som medföra fara eller ohelsa för arbetarne,
samt alls ingen tillverkning af skadliga artiklar eller enfaldiga
onyttigheter — blir hans valspråk. Som han dessutom ej vill
veta af några räntedragare eller sysslolösa samhällsmedlemmar
samt fordrar sunda bostäder för alla (jag behöfver ej anmärka
att han afskyr vidundret London och dess gelikar) och god
uppfostran för samtlige medborgare, vare sig de födts af fattiga
eller rika föräldrar — tviflar han ej på att de sköna konsterna,
planterade i det nyttiga arbetets fasta mark, skulle trifvas och
utvecklas till oanad blomstring i hans förbättrade verld.

Sådana ungefär äro Ruskinismens allmänna drag. Dess
detaljer äro af en brokig mångfald och ofta sällsamma nog. Sär-
skildt har Ruskins böjelse för symboliska språkvändningar varit
en välkommen angreppspunkt för hans talrika fienders satir.
876

Sina böcker har han t. ex. gifvit titlar såsom: »Stones of Venice»
(ett präktigt konsthistoriskt verk i tre digra band), »Fors Cla-
vigera» (en serie af nära hundra sociala bref till arbetare),
»Seven Lamps of Architecture», »Munera Pulveris» (en samling
nationalekonomiska afhandlingar), »A Joy for ever» (en bok om
»konstens politiska ekonomi»), »Præterita» (en samling sjelfbio-
grafiska skizzer) o. s. v. Hvad som ytterligare bidragit att göra
honom rätt oangenäm för många af hans stolta och sjelfkära
landsmän, är den hänsynslösa sarkasm, hvarmed han brännmärker
deras krasst materialistiska lifsuppfattning, uti hvilken den kära
kommersen och den älskade industrien allsmäktigt dominera.
Enligt Ruskin tar sig »en engelsmans paradis» ut på ungefär
följande sätt: öfverallt järn och kol, mycket kol; och midt i det
vackra landskapet ett rymligt hus med två flyglar, stall, vagns-
hus, park och trädgård. Här residerar gudarnes gunstling, den
engelske gentlemannen med sin förtjusande hustru och älskvärda
familj. Frun måste ha ett präktigt »drawingroom» och utsökta
juveler, döttrarne de modernaste baltoaletter, sönerna ett par
goda hundkoppel och herrn sjelf jagtmarker i högländerna. Ett
stycke längre bort måste finnas en fabrik, som ej får vara under
en fjerdedels (eng.) mil i längd och måste hafva en ångmaskin
i hvardera ändan samt två i midten och en tre hundra fot hög
skorsten dertill. I denna fabrik bör vara beständigt sysselsatta
mellan åtta hundra och tusen arbetare, som aldrig dricka, aldrig
strejka, alltid gå i kyrkan om söndagen samt uttrycka sig på
ett hyfsadt språk. — Är icke, frågar Ruskin, denna tafla bra
vacker — — — sedd uppifrån?! Blott skada att detta icke
alls är fallet, om den tas i betraktande nedifrån. Ty vår mora-
list menar att det förefaller honom som den der gudabenådade
gentlemansfamiljens välmåga stode i ungefär samma afhängighets-
förhållande af de åtta hundra arbetarefamiljernas osunda torftig-
het som vinsten i ett lotteri till de många blanka numren. Vis-
serligen tycks det som en hvar hade möjlighet att dra vinsten,
men denna möjlighet beror derpå att så många lottegare få gå
tomhändta ur spelet. Och derför är den välmående belåtne
engelske gentlemannens paradis i vår filosofs ögon en förhatlig
humbug, som visar att den engelska nationen står på branten
af sedlig, intellektuell och fysisk ruin — för att nu ej tala om
estetisk.

Ja — herr Ruskin är en sträng och vred domare. — Han
föreslog en gång att dränka Manchesters stadsfullmäktige i Thirl-
mere-sjön, emedan de ämnade förvandla denna härliga insjö till
877 "

en vattencistern ât sina fabriker. — Men likväl är han ej opopu-
lär; som jag tror af tvänne hufvudanledningar. Emedan han
är kristen ■— i England är ingen brist pä kommunistiska,
socialistiska och radikala kristna — och ett imponerande geni
dertill. Man kan ej uppvisa många genier i England nu för
tiden och beundrar derför naturligtvis hvad man har.

För oss icke-engelsmän har Ruskin intresset af ett förebud,
af en symptom. Hans estetik har redan gjort skola och deri-
från är, som vi sett, steget ej långt till accepterande af hans
sociala teorier. Ruskinismen är första tecknet till en hos den
engelska bourgeoisien vaknande känsla af obehag och missnöje.
Missnöje med ånghvisslorna och stenkolsdimman — samt en gry-
ende, oklar längtan efter litet mindre hetsigt släp för tillvaron
och litet mer samling, ro och skönhet i lifvet. — Och så fabriks-
slafveriets nattsidor . . . Det är oro i luften. Till och med
engelska bomulls- och kollorder börja spörja det.

London 1888.

Gustaf F. Steffen.

•^-----
Om nationernas sammanväxning'.

Af

Gustaf Björklund.

(Stockholm, Samson & Wallin 1887. Pris: 2 kr. 50 öre.)

Vår tid har mera än någon föregående en kosmopolitisk
pregel. Den växande samfärdseln nedbryter den ena efter den
andra af de skrankor, hvilka skilt nation från nation, närmar
menniskorna i olika land till hvarandra och ökar deras

ömsesidiga beroende af hvarandra. Gemensamma intressen
börja alltmera göra sig gällande. De missförhållanden och
den nöd, som — så långt området för den europeiska civi-

lisationen sträcker sig — synas växa i jemnbredd med kul-
turens framsteg, förete öfverallt nästan enahanda karaktär,
och de sträfvanden att råda bot för dessa olyckor, samt de
förhoppningar om ett bättre sakernas tillstånd, som hålla
de nutida samhällena i ständig spänning, äro också öfver
allt nästan desamma. På samma gång börja äfven de af-
lägsnaste land och verldsdelar indragas inom kretsen för
den europeiska civilisationen, och vi kunna redan varsna
tecknen till ett begynnande närmande mellan den europeiska

odlingen och andra kulturformer.

Ännu är man i allmänhet långt ifrån att ens tillnär-
melsevis fatta den verkliga naturen af denna utvecklingspro-
cess. Många betrakta denna den nutida odlingens interna-
tionella karaktär såsom ett ondt och kasta längtansfulla
879

blickar tillbaka till den tid, då hvarje nation i det stora
hela var sig sjelf nog. Stundom lyckas de — såsom nyss
skett hos oss — för en tid komma till makten och göra
ett försök att delvis — ty fullständigt går det numera icke
— genomföra sitt isoleringssystem. Men äfven de, som i
den växande andliga och materiella samfärdseln mellan fol-
ken se någonting berättigadt och nödvändigt, hafva svårt
för att tänka sig ett upphörande af folkens politiska isolering
och deraf följande rättslöshetstillstånd gent emot hvarandra.
Visserligen finnes äfven i alla civiliserade land ett rent
kosmopolitiskt parti ; men inom dess led är man alltför
mycket böjd för att betrakta nationalitet, nationalkänsla och
fosterlandskärlek blott såsom påfund till stöd för sjelfviska
klassintressen — en fullkomligt ohistorisk och ohållbar upp-
fattning.

Författaren till den bok, om hvilken vi här vilja tala,
har stält för sig den uppgiften att undersöka, huru ifråga-
varande utvecklingsprocess, genom hvilken nationernas öm-
sesidiga beroende så småningom ökas och deras intressen
allt mer växa tillsamman, försiggår, och hvilka lagar den
följer. Och denna uppgift har han löst på ett så djupgående
och originelt sätt, att derigenom ett nytt uppslag synes oss
vara gifvet för forskningen.

Han utgår från det faktum, att nationerna uppkommit
genom sammanväxning af mindre enheter (svenska nationen
t. ex. af uppsvear, södermän, östgötar m. fl.), dessa återigen
af andra än mindre, till dess man kommer tillbaka till fa-
miljen såsom ursprunglig samhällsenhet. Hvarje land i
Europa har en gång varit livad Europa nu är, ett geografiskt be-
grepp, en geografisk enhet för en mängd små, sjelfständiga sam-
hällen, och gå vi än längre tillbaka, så komma vi till en tid, då
äfven enhvar af dessa provinser var ett Europa i smått.

Att författaren icke här utgår från ett obestyrkt anta-
gande eller en förslagsmening, utan från ett oemotsägligt
faktum — detta inses nogsamt af enhvar, som känner till
880

åtminstone det allmännaste af hvad den nyaste forskningen
lagt i dagen om de primitiva samhällsformerna. Den patri-
arkaliska familjen såsom ett slags sjelfständig stat tillhör vis-
serligen en förhistorisk tid. Men likasom man i de olika
jordlagren med deras djur- och växtpetrifikater kan läsa
en jordens historia under en tid, då inga menniskor der
funnos, så har ock forskningen lyckats i de gamla folkens
lagar, institutioner, seder och religiösa kult déchiffrera en
det menskliga samhällets historia under en tid, från hvil-
ken vi icke hafva några skrifna urkunder, ja icke ens nå-
gra traditioner annat än mytiska. Forskare sådana som
den nyligen aflidne Henry Sumner Maine (i »Ancient law»
m. fl. arbeten) och Fustel de Coulanges (i »La cité antique»)
ha återstält bilden af det förhistoriska familj esamhället —
den förre hufvudsakligen genom en skarpsinnig analys af
den äldsta romerska rättens bestämmelser om fadersväldet,
den agnatiska arfsföljden och formerna för fast egendoms
öfverlåtande, jemförda med öfriga ariska folks lagar och
rättssedvänjor; den senare genom en äfven så skarpsinnig
analys af familjernas religiösa bruk (»förfädernas kult») hos
de gamle.

Flere slägtsamhällen ha förenat sig till en större och
mera omfattande samhällsenhet, som vi återfinna i den ro-
merska curian, den grekiska phratrian, det germaniska hun-
daret eller häradet. Flere sådana samhällen ha sedermera
bildat en stam, och flere stammar ha ännu vida senare
vuxit samman till en nation.

Allt detta är saker, som forskningen till fullo ådagalagt,
och som derför icke mera kunna disputeras. Men nu blir
frågan: skall det fortgå vidare på samma sätt? Skola na-
tionerna i sin ordning växa samman till en ännu högre
enhet? Besvarandet af denna fråga beror på en annan fråga:
Har det hittills fortgående sammanväxandet till allt högre
enheter skett i kraft af oföränderliga lagar? Om så är —
hvilka äro dessa lagar? Åt undersökandet och besvarandet häraf
har författaren egnat sin bok.

Författaren betonar, att den nationella enheten är nå-
gonting helt annat än den artificiella, mekaniska enhet, som
uppkommer genom det politiska och administrativa sam-
manslåendet af flere nationer eller delar af sådana medelst
-eröfring, fördrag eller andra yttre åtgärder. De genom en
sådan blott yttre förening med hvarandra förbundna sam-
hällena bibehålla sin individualitet och sina särskilda intres-
sen. De mindre samhällsenheter, som småningom vuxit sam-
man till en nation, ha deremot förlorat sin ursprungliga
individualitet och fått gemensamma intressen. Förenings-
akten består här »i ett genom århundraden fortgående ut-
vecklingsarbete, till hvilket individerna i de olika samhällena
under en följd af generationer medverkat». Nationerna äro
•den hittills sista länken i utvecklingskedjan. Att de ej allt
framgent kunna förblifva den sista, fattar man utan svårig-
het, så snart man fått syn på, huru den närvarande utveck-
lingen inverkar på nationernas individualitet.

En nations individualitet framträder i den nationella
solidaritetskänslan, i medvetandet af gemensamma andliga
och materiella intressen. Nationens medlemmar äro visser-
ligen i allmänhet upptagna af sina privata intressen. Men
hvarje privatintresse har någon eller några sidor, genom hvilka
det sammanhänger med öfriga samhällsmedlemmars. Den
nationela solidaritetskänslans innehåll år just denna indivi-
dernas af en nation mer eller mindre klara uppfattning af
deras intressens beroende af hvarandra. Växa nationernas
materiella intressen tillsamman, så betyder detta, att indivi-
dernas privata intressen växa samman utan afseende på na-
tionaliteten.

Just detta är hvad som sker. Storindustrien — vår
tids produktionsform — tillintetgör, steg för steg, nationernas
ekonomiska sjelftillräcklighet och sjelfständighet och ombil-
dar dem till lemmar i en högre samhällsenhet. Den tvingar
Ur Dagens Krönika, VIII. 11 — 12.	57
882

nämligen hvarje nation att inskränka sin produktion till några-
få för dess förhållanden passande industrigrenar för att på
dem koncentrera hela sin kraft. Derigenom blifver en na-
tion allt mera beroende af de öfriga dels såsom afsättnings-
områden för hennes egna produkter, dels såsom produktions-
områden för sådana varor, som hon sjelf behöfver men —
just till följd af nämnda kraftkoncentrering — icke är i till-
fälle att frambringa. Denna nationernas begynnande mate-
riella sammanväxning åtföljes i motsvarande grad af ett kos-
mopolitiskt medvetande, som småningom tränger national-
medvetandet tillbaka. I detta faktum, som de konservative
i alla land beklaga och fördöma, och som de liberale för-
gäfves söka bortresonera, ser författaren en i sjelfva utveck-
lingen inneboende nödvändighet.

Likasom en nations materiella och andliga enhet har
sitt motsvarande uttryck i den politiska, så kan man ock
— påvisar han vidare — redan skönja den väg, på hvilken
den fortskridande sammanväxningen mellan folkens intressen
omsider måste leda till en högre politisk enhet än den na-
tionella. De täta omkastningarna mellan frihandels- och tull-
skyddssystemen framkalla ständiga rubbningar och en ständig
osäkerhet i de ekonomiska förhållandena, och detta allt mera
i mån som — genom storindustriens framsteg — nationernas
beroende af hvarandra blir större. Slutligen måste detta
osäkerhetstillstånd blifva så olidligt, att nationerna se sig
tvungna att till förmån för det hela uppgifva något af sin
sjelfbestämningsrätt. Ett första steg härtill är dé redan så
vanliga handelstraktaterna stater emellan. Förhållandenas
tvång skola drifva dem längre och längre i denna riktning.
Den materiella sammanväxningen genom arbetsfördelning skall
steg för steg leda till politisk sammanväxning, alldeles så-
som det skedde med de mindre samhällsenheter, af hvilka
de nuvarande nationerna uppstodo.

Historien visar oss, huru samhället småningom bygts
af lefvande byggnad sstenar; men för att fatta, huru en så-
883

dan byggnad fortskrider mot sin fulländning, måste man
utforska sjelfva bygnadsplanen. När författaren går till denna
undersökning, kommer han genast in på analogien mellan
samhället och naturorganismen, en analogi, som han sedan
med logisk konseqvens fullföljer hela boken igenom och be-
visar hålla stånd på hvar enda punkt. Växt- och djurorga-
nismerna äro ett slags samhällen, uppbygda af otaliga celler.
Dessa celler äro individuelt lefvande varelser eller elementära
organismer, hvilka åter i sin ordning äro samhällen, bygda
af ännu mera elementära enheter (miceller och pleoner).
Likasom i det menskliga samhället generationerna ständigt
vexla, utan att det sjelft derför förlorar sin identitet, så för-
håller det sig ock med cellgenerationerna i naturorganismen.
Varelsen har en lifslängd, som står i förhållande till graden
af dess elementära sammansättning. Då menniskan räknar
sin lifslängd i år, räkna de celler, af hvilka hennes kropp
är bygd, sin i dagar; och de elementära enheter, af hvilka
cellen består, räkna kanske sin lifslängd i minuter eller se-
kunder. Ett liknande förhållande finna vi mellan den mensk-
liga individens lifslängd och de högre eller lägre samhälls-
enheters, af hvilka han utgör ett moment.

Nu komma vi till ett vigtigt kapitel, och som i sjelfva
verket är nyckeln till författarens hela framställning af sam-
hället såsom organism — kapitlet »Om organiskt arbete».
Hvad detta arbete är för något åskådliggör författaren på
följande sätt. Allt arbete i en naturorganism utföres af cel-
lerna, allt arbete i ett samhälle af individerna — bådadera
för tillfredsställandet af behofven. Hvad de ekonomiska för-
nödenheterna äro för menniskan, det är blodet för cellen.
Men cellen kan icke ensam eller utan hela organismens med-
verkan frambringa så mycket som den minsta bråkdel af en
droppe blod. Likaså kan menniskan icke ensam eller utan
hela samhällets medverkan frambringa ens de obetydligaste
af de kulturprodukter, hvilka hon använder. När arbetet
på en knappnål fördelas på tio olika händer, kunna — en-
884

ligt Adam Smith — dessa tio arbetare förfärdiga 48,000
knappnålar om dagen, medan de, om de arbetade hvar för
sig, med all säkerhet icke skulle kunna tillsammans åstad-
komma mer än 200. Men utan samhället skulle de icke
kunna — alla tillsammans — frambringa en enda nål. Rå-
ämnet, hvaraf de förfärdiga nålarne, är nämligen bundtar af
metalltrådar. Dessa ha från början legat såsom malm i ber-
gens innandömen, ofta många hundra mil från fabriken.
När de komma dit, är derför det mesta af arbetet på nålarne
redan undangjordt. Och så inom alla yrken. Till hvarje
yrkesprodukt medverkar samhället i sin helhet. För att kunna
tillfredsställa behof, hvilka förutsätta arbeten, som öfverstiga
individernas egna krafter, måste flere individer förena sig.
När de koncentrera sina krafter på de delarbeten, hvilka till-
falla hvar och en, uppgå de såsom kraftmoment i en högre
enhet, som utför arbetet i dess helhet. Genom inbördes an-
passning verka de såsom en kraft. En sådan förening af
individer, som fortfarande repetera samma operationer, är ett
yrke och såsom sådant ett samhällets organ. Det arbete, som
sålunda utföres, är organiskt arbete — inom det menskliga
samhället så väl som inom naturorganismen. Men endast i
sitt sammanhang med det hela kan amhällssorganet såväl som
mennisko- eller djurkroppens organ utföra sitt arbete. När man
tänker på den ofantliga stegring af arbetets produktivitet, som
redan blifvit en följd af denna arbetsfördelning, detta orga-
niska arbete, kan man ana, till hvilka häpnadsväckande resul-
tat det skall leda, när arbetets delning utsträckes än längre,
när den spränger de nuvarande nationella skrankorna, och de
särskilda statskroppar nes organsystem ombildas till organ för
en högre och mera omfattande samhällsorganism.

Just en sådan ombildning är det som nu pågår, om
den också ännu blott är i sin början. De organiska varel-
sernas utveckling — de menskliga samhällenas så väl som
naturorganismernas — sker genom sådana metamorfoser.
Den sammansatta organismens individualitet eller enhet be-
885

tyder för delorganismerna — cellorna i naturorganismen,
menniskorna i samhället — detsamma som den grad, i hvilken
deras egna krafter äro förenade. Denna grad af förening är åter
ett noggrant uttryck för den grad af utveckling de sjelfva
uppnått. I mån af de elementära individernas fortskridande
utveckling undergår derför den organism, de bilda, motsva-
rande individualitesförändringar. De högre naturorganismerna
ha utvecklat sig från de lägre och lägsta. Djurrikets
lägsta former förete blott en komplex af celler. När vi
komma ett trappsteg högre, träffa vi på en komplex af lik-
artadt bygda delorganismer. Masken består af en mängd
likartade ringar eller segment. Hvart och ett af dessa inne-
håller alla för djurets lif nödvändiga organ och organsystem.
När vi komma ännu ett trappsteg högre, träffa vi på sådana
naturorganismer, hos hvilka segmenterna vuxit samman och
deras lokala organsystem ersatts af centrala sådana. Denna
högre form af organisation möter oss redan hos leddjuren
och i sin största fulländning hos ryggradsdjuren. Men hvarje
individ af de högre djurklasserna rekapitulerar såsom em-
bryo eller foster hela den evolutionsserie, genom hvilken dess
slägte blifvit hvad det är — alltifrån det lägsta stadiet af
organiskt lif. Alla ha de derför såsom embryon genomgått
segmentkomplexens stadium och först genom segmentens
sammanväxning blifvit hvad de slutligen äro. Mest faller
detta i ögonen inom insektverlden — hos dessa vandrande
embryon, som vi kalla larver. Hos den fullbildade insekten
ha de främre segmenten vuxit samman till hufvud, de mel-
lersta till thorax och de bakre till abdomen. Och en mot-
svarande förenkling och koncentrering af de inre organsyste-
men har egt rum. Skilnaden mellan en segmentkomplex och
en organism i egentlig mening är, att delarne i den förra för-
hålla sig såsom af hvarandra oberoende organismer, delarne i
den senare såsom af hvarandra beroende lemmar och organ.

Det menskliga samhället företer en liknande utveckling.
Som segmentens antal här var mycket stort och deras ställ-
886

ning till hvarandra mera sjelfständig, kunde deras förening
icke ske på en gång, utan i mindre grupper, som hvar för
sig växte samman till organismer, hvilka sedan ingingo så-
som segment i nya komplexer för att derefter i sin ordning
sammanväxa. Så ha grupper af slägtsamhällen vuxit sam-
man till härad, derefter grupper af härad till landskap och
slutligen grupper af landskap till nationer. Grundvilkoret
för de mindre samhällsenheternas sjelfständiga tillvaro har
öfverallt varit detsamma: ett sjelfständigt system af or
ganer d. v. s. af yrken och näringar. Orsaken till för-
eningen har öfverallt varit densamma: samhällsfunktioner-
nas — yrkenas, näringarnas och industrigrenarnas — fort-
skridande centralisation. Huru vida äfven de nu existerande
nationerna äro blott en genomgångsform i utvecklingen, derom
kan man endast då få visshet, om man kan härleda den
nu pågående föreningsprocessen nationerna emellan ur samma
princip som de föreningsprocesser, genom hvilka de sjelfva
uppkommit, d. v. s. om man kan uppvisa lagarne för hela
denna till enhet fortskridande rörelse.

Just detta är hvad författaren till detta arbete sökt göra.
Han har följt i spåren och sökt uppvisa den enhetstanke,
som genomgår hela den organiska naturen, den byggnads-
plan, enligt hvilken alla organismer utan undantag äro
danade. Denna tanke, denna plan kan i korthet uttryckas
sålunda: Hvarje organism är sammansatt af en mångfald
liknande individer — på en gång bygnadsmän och bygnads-
material för densamma. Dessa individer — cellerna i natur-
organismen, menniskorna i samhällsorganismen — bygga
organismen af sig sjelfva såsom material, hopfoga sig såsom
lefvande bygnadsstenar till sådana organ, som äro nödvän-
diga för anskaffandet af medlen till tillfredsställande af deras
behof. Detta byggande kan enligt sakens natur endast ske
småningom. Men å andra sidan är organismens uppkomst
och utveckling småningom strängt taget en motsägelse. Or-
ganerna förutsätta och betinga hvarandra. De kunna icke
887

— såsom delarne i en vanlig bygnad — från början anläg-
gas sådana, som de vid bygnadens afslutande skola vara.
Ty då skulle det under mellantiden — till dess de blefve
färdiga — icke finnas några organer, som kunde fungera,
•och i saknad af deras funktioner skulle de elementära indi-
viderna — cellerna i naturorganismen, menniskorna i sam-
hället — icke kunna få sina behof tillfredsstälda och följakt-
ligen icke existera. Organismen kan derför endast på en
•omväg, genom en serie af förvandlingar, nå sin fulländning.
Elementärindividerna uppföra först gruppvis ett stort antal
smärre provisoriska organbygnader. Sedan ombygga de dessa
— i en serie af förvandlingsprocesser — till allt färre och
större, till dess der slutligen blott finnas gemensamma or-
gansystem, hvarigenom först organismen vunnit verklig indi-
vidualitet eller blifvit en organism i fullständig och egentlig
mening. Vid uppbyggandet af en mera central organbygnad
kunna de smärre, provisoriska organbygnaderna upprifvas
en om sänder, utan fara för organismens lif, ty medan en
sådan upplöses, kunna de öfriga utföra dess funktioner.
Detta är hemligheten af den organiska process, medelst hvil-
ken en växt, ett djur eller en menniska från embryotillstån-
dets mest primitiva stadium utvecklar sig till en fullfärdig
individ, och genom hvilken menskligheten från de första
•enklaste samhällsbildningar, genom slägten, stammar, natio-
ner, arbetar sig fram till sin slutliga enhet.

Vi kunna här icke i detalj redogöra för den skarpsinniga
deduktion, genom hvilken författaren uppvisar denna byg-
nadsplans universella giltighet, uppvisar, huru samhällsut-
vecklingen i hvarenda punkt motsvarar naturorganismernas
utveckling. Vi vilja endast påpeka, huru han betonar det
slående bevis för nationernas sammanväxning, som ligger
deruti, att vi på alla områden af det moderna samhällslifvet
kunna iakttaga de båda samtidiga företeelser, som städse
karakterisera hvarje sådan sammanväxning af segmenter
både på naturorganismernas och samhällsorganismernas om-
råde, det successiva samlandet af samhällsfunktionerna —
näringar och industrigrenar — på vissa centra och tillhaka-
gåendet af de smärre yrken och industrigrenar, som genom
denna utvecklingsprocess blifva öfverflödiga — således både
uppbyggandet af de större och mera centrala organbygna-
derna och nedrifvandet af de smärre och segmentala. För-
fattaren framhåller äfven, huru denna utvecklingsprocess,
med nödvändighet måste leda till äfven en politisk sam-
manslutning, att börja med mellan de nationer som utgöra
Europa, en sammanslutning, som han tänker sig skola först
framträda i formen af ett europeiskt tullförbund.

Utom det, att författaren genom framställningens större
klarhet och lättfattlighet skiljer sig från de flesta nutida sociolo-
ger, som framhållit analogien mellan samhället och naturörganis-
merna, har han äfven gått ett steg längre än de. Äfven en Her-
bert Spencer och en Schäffle stå i fråga om nationernas framtid
väsentligen på det närvarande föreställningssättets ståndpunkt.
Emedan de icke uppfattat arbetsfördelningen såsom hufvud-
principen i de föreningsprocesser, genom hvilka nationerna
sjelfva uppkommit, ha de icke heller kunnat uppvisa, att vi
nu äro midt uppe uti en af arbetsfördelningen betingad sam-
man växningsprocess, genom hvilken nationerna småningom
måste förlora sin individualitet. Detta är just hvad förfat-
taren till denna bok gjort, och derigenom har han fästat
uppmärksamheten på det betydelsefullaste men mest förbi-
sedda momentet i den närvarande utvecklingen.

Boken är i hög grad väckande och öppnar för tanken
stora synvidder. Den lär oss inse hela dårskapen och frukt-
lösheten i de sträfvanden i nutiden, som gå ut på att bi-
behålla och föreviga nationernas isolering genom skyddstullar,
genom återupplifvandet af nationella antipatier och genom
upprätthållandet och förstärkandet af en folkens välstånd
ruinerande militarism. Den lär oss å andra sidan, att natio-
nerna såsom organiska skapelser endast kunna organiskt
sammanväxa, icke på artificiel väg sammanslås, att hvad
889

som här är att göra endast är att undanrödja hindren för
en organisk sammanväxning. Vi få här en åskådning af
verldens närvarande tillstånd, som i en viss mening bekräftar
C. J. L. Almqvists ord: menskligheten är ännu icke född;
hon är blott ett embryo.

A. F. Åkerberg.
Hierarkien i fara?

En blick pä den fordrade läroverksreformens betydelse.

Af

Karl Bertel.

Den under förra årets lagtima riksdag (d. 14/2) ti^ riks-
dagen aflåtna kongl. propositionen »angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna» kom
af kända anledningar icke att underställas hvarken det förra
eller det löpande årets riksdags granskning. Och så godt kan
det vara, enär den kongl. propositionen under tiden sålunda kan
hinna att bli desto grundligare studerad. I det följande redo-
göra vi dock ej utförligt för det positiva innehållet deri, utan
hufvudsakligen för dess och de nuvarande underordnade myndig-
heternas hållning med afseende på ett par af den allmänna rösten
inom elementarlärarekåren fordrade reformer.

Den kongl. proposit. har funnit för godt att icke upptaga
och ge förslag till lösning af en sådan fråga som den om läro-
verkens styrelse (med hvilken befordringssättet noga samman-
hänger), ehuru den frågan är af vital natur såsom berörande
lärarekårens ömmaste intressen. — Vi anse denna uraktlåtenhet
högligen beklaglig af skäl, som vi här nedan skola utförligare
framställa. Och till det kongl. förslagets ärade lofprisare (pro-
fessor E. V. Lidforss i Ny Svensk tidskrift, aug.—sept.-häftet
1887) vilja vi säga, om ej just att han silar mygg och sväljer
kameler, då han likaledes med tystnad förbigår denna fråga,
så dock att han far fullkomligt vilse, om han, såsom han
säger, tror, att man i de af honom uppräknade missförhållan-
dena uteslutande har att söka den egentliga anledningen till
det rådande missnöjet med det nuvarande tillståndet, och vi
kunna på inga vilkor prisa det kungl. förslagets författare
»för att han icke på en gång kommit med för många och för
891

stora nyheter», om frågan om styrelsen skall inbegripas bland
dem. Ty det är det egna med denna fråga, att om också en
ny styrelse skulle vara en stor nyhet för den svenska, prest-
väldet underkastade lärarekåren, så vore den det blott för denna
kår; ■ öfverallt annanstädes i hela den civiliserade världen är en
sådan eller en liknande styrelse som den föreslagna gammalt nytt.

Det är derför intet under, om de tänkande inom den
svenska lärarekåren sedan decennier tillbaka varit högligen miss-
nöjda med ett slikt abnormt förhållande. Flera gånger har det
också varit fråga om att upphäfva lärarekårens beroende af
konsistorierna, d. v. s. beroende af prestväldet, enär detta inom
konsistorierna vanligen har den afgjordaste öfvervigt. Statsrådet
Silfverstolpes förslag (1848) till öfverstyrelse hade detta syfte-
mål, likaså de vid riksdagarna mer än en gång omhandlade frå-
gorna om domkapitlens ombildning. Men alltid har planen, till
lärarekårens och landets skada, strandat mot våra högvördigas
fanatiska motstånd och regenternas lojhet eller afvoghet. Stats-
rådet Hammarskjöld hade för komitén tillkännagifvit, att han
ansåg »konsistorierna såsom läroverkstyrelser ha ej ringa brister
och att omordnandet af den närmare styrelsen öfver läro-
verken blifver en bjudande nödvändighet, om, såsom länge före-
slagits, en ombildning af konsistorierna såsom stiftsstyrelser
genomföres, och att med hänsyn till en sådan antagligen snart
förestående ombildning af stiftsstyrelserna det vore af synnerlig
vigt, om ett lämpligt förslag i detta hänseende utarbetades.»
Något som komitén verkligen också gjorde.

Statsrådet Hammarskjöld hade härmed, såsom vissa personer
gärna bruka, tagit igen med ena handen hvad han gifvit med
den andra, i det han gjorde den nödvändiga ombildningen af
läroverkens styrelse beroende af en händelse, som tillhör en
oviss framtid, och hvilken man, med någon kännedom om våra
högvördigas sinnelag, bör antaga komma att inträffa så sent som
möjligt i följd af deras och deras gynnares motstånd. I detta
hr Hammarskjölds förfarande se vi ett svårt fel, enär han ej
kunde vara okunnig om att det rådande förhållandet är orätt-
vist och förolämpande mot lärarekåren. Men kanske meddelade
han sig med komitén, innan det ll:te svenska allmänna lärare-
mötet i Stockholm sommaren 1884 med sin förkrossande dom
drabbade konsistorierna och eforerna? De förra karaktärisera-
des af en af våra bäste och kunnigaste skolmän såsom »alldeles
otidsenliga, oändamålsenliga och odugliga, för att icke säga, orim-
liga», och de senare fingo företrädesvis genom tacksamma, men
892

horribelt okunniga nepoter blott en sådan räddning, som i sjelfva
verket var liktydig med en dödsdom.

Att närmare ingå på de skäl, som vederbörande angifva
för sitt urgerande af kyrkans och skolans fortfarande förening
under biskopens supremati, förbjuder utrymmet, men naturligtvis
spelar kristligheten dervid en roll. Ja, och det en så häpnads-
väckande, att vi utan fruktan att förvränga vederbörandes me-
ning kunna såsom deras hufvudpåstående angifva : om de nu-
varande styrelserna eller, i en oviss framtid, några liknande dessa
få med bibehållande af det praktiska profvet, obligatoriskt eller
frivilligt, tillsätta lärarne, då är skolan kristlig, annars icke.

Ja, om biskoparne ej få förblifva eforer, så befaras det
allra värsta för kristligheten. Det bekymrar ej höga veder-
börande, att de därmed utslunga den beskyllningen, att t. ex.
Norge, Finland och Danmark skulle vara okristliga, enär bi-
skaparne der sedan decennier tillbaka eg varit eforer. Ty eljest
behöfva ju våra biskopar intet frukta, om de ej kunna upp-
visa en slik följd af att eforatet fråntages dem. Än mer:
man kan ej underlåta att le vid en sådan löjlig syn, som den
är, att våra biskopar opponera sig mot att mottaga den dem
af komitén, efter mönstret af den befintliga, i de tre nämda län-
derna erbjudna inspektionsrätten öfver kristendomsundervisningen
i skolorna. Själfva stå de sålunda i vägen för sitt nit, ty just
dermed vore ju tydligen en förbättring af kristligheten att för-
vänta, enär biskoparne, ostörda af dessa prof, som de blott
sällan kunna grundligt bedöma, men ändock måste rösta betyg
öfver, af dessa disciplinfrågor, som så ofta i följd af sin svåra
beskaffenhet äro högst skadliga för deras sinneslugn och helsa,
och ostörda af de många andra göromålen, som åtfölja efora-
tet, kunde ägna odelade krafter åt det, som med hänsyn till
skolan ligger dem så ömt om hjärtat. De fingo ju äfven tid
att unna mera omsorg åt kristligheten på sitt egentliga fält,
som nog behöfver den, och tid att genom lärda och snillrika
större arbeten visa, att de verkligen stå på höjden af sin tids
bildning, såsom några deras beundrare inom lärarekåren påstått.
Ej på skämt. Men vi förmoda, att något mera storslaget än
hvad våra nuvarande biskopar presterat, fordras för att ett slikt
påstående skulle kunna anses trovärdigt. Och så mycket är visst,
att långt ifrån att göra kristligheten någon skada skulle den
föreslagna förändringen vara till dess ofantliga båtnad. Ja, den
kunde till och med bli ett medel att rycka upp våra biskopar
från den ståndpunkt af »länsmansgeni», hvarom Tegnér talat och
893

hvartill det tunga eforatet synea vara just enkom lämpadt att i
vår tid låta dem nedsjunka, äfven om de icke varit på den nivån
förut. Så att en mera löjeväckande taktik än den, som plural i-
teten af våra biskopar använder i denna punkt, ha vi sällan sett.

Om billigheten, hvilken de gudsmännen flitigt använda såsom
rekommendation för de nuvarande styrelserna, vilja vi af för-
barmande ej tala, men förmoda dock, att biskoparne vid tanken
på de minskade göromålen ej råkat att, aj! kasta en sidoblick
på befarade minskade egna löner.

Två biskopar, herr Billing och Rundgren, hafva särskildt
i mer eller mindre vidlyftiga anföranden angifvit sin mening.
Den förre afstyrker i bestämda och mot komitén hätska ordalag
båda förslagen, det om ny styrelse och det angående det nu
obligatoriska profvets förändring till frivilligt, ehuru han i sitt
nästan samtidiga herdabref afgjordt slog till reträtt och endast
unnade sig det för reformfiender vanliga nöjet att uppmuntra till
uppskof — för att betänka saker, som äro klara som dagens
strålande ljus. Motsatsen z löses, om man vet å ena sidan, att
herdabrefvet skrefs, medan minnet af opinionsstormen å lärare-
mötet i Stockholm ännu var färskt i hr biskopens själ, och å den
andra, att det sedan för en sådan man som han gälde att svara
på appell.

Hvad hr Rundgren åter angår, med hvilken blott en ledamot
af domkapitlet förenat sig, under det att de öfriga instämma i
komiténs beslut angående profvet, så har han i det hänseendet
framkommit med ett förslag, så märkvärdigt eller, kanske rät-
tare sagdt, så naivt oblygt, att vi ordentligt baxnade vid dess
första genomläsning. Profbetygen »af det konsistorium, som
äger att ledig syssla tillsätta» — att någon annan, t. ex. kongl.
maj:t, skulle kunna få den rättigheten, faller ej h. h. in —
skulle nämligen blifva endast godkänd eller icke godkänd. »Ny-
anseringarna blifva nämligen beroende af subjektiv uppfattning,
hvilken icke alltid kan vara fullt tillräcklig. Lämpligaste till-
fället för vederbörande att bestämdare uttala sig angående prof-
vens beskaffenhet, torde vid tillsättningen erbjuda sig, enär då
vunnes fördelen, att alla sökandes prof på en gång komme under
ompröfning och jämförelse dem emellan kunde anställas.»

Här måste vi vara på vår vakt, ty h. h. biskop Rundgren
har bland andra stora och lysande egenskaper äfven den att vara
en styf dialektiker, och »volter» äro som bekant något vanligt
hos dylikt folk. I föreliggande fall är motiveringen bygd på
en sådan.	*	.
894

Därför fråga vi genast: är detta detta, eller är svart
hvitt, är 1 2 eller till och med 3? Endast under förutsättning
af de senare alternativen kunna nämligen betygen cum laude
(— 2) och laudatur (= 3) få gälla som nyanser af approbatur
(— 1). Nyanser äro de vanliga: non sine m. m., men dem afser
h. h. tydligen icke. De äro för öfrigt obekanta för skollagen.
Vidare är att märka, att en sådan jämförelse, som h. h. talar om,
är påbjuden i skollagen (§2 63, 64) och således redan för handen.

Hvilket skönt campus evagandi har emellertid ej h. h:s upp-
finningsrika hufvud upptäckt för sig själf och öfriga vederbörande
med dessa betyg: godkänd eller icke godkänd! Då kunde en plura-
litet med ett slag tillintetgöra, ej blott som nu, om sökanden an-
nars är karl för sin hatt, endast nagga den, som ej var behaglig,
då kunde man vid det dei- »bestämdare uttalandet» kanske ej
upptäcka några »nyanser» alls, utan låta 3 vara = 1, udda vara
jämt som man säger, sedan den »subjektiva uppfattningen» blifvit
utdrifven ur — i ett dylikt fall, gissa vi — den del af kon-
sistoriemedlemmarne, som icke buro kappa och krage. Återigen :
en son af en »gammal god vän» fick naturligtvis i alla händel-
ser godkänd. Klagomål inför kongl. maj:t förbjödo sig tydligen
af sig själfva. I sanning ett skönt perspektiv!

Kanske äro vi dock för stränga mot h. h. Rundgren, kanske
behandla vi honom väl mycket efter den judiska lagen: »öga
för öga, tand för tand», men han har gifvit oss anledning att
vara stränga, såsom läsaren till öfverflöd skall finna i det föl-
jande. H. h. är af gammalt vand att se och höra andarne
drabba tillsamman, själf en drabbande ande; detta är för oss en
lisa att veta, enär vi ej vilja honom något ondt utan blott säga
honom vårt hjärtas mening. Vi äro dock kanske väl stränga
mot honom, enär man i hans besynnerliga förslag skulle kunna
se något godt, nämligen en af honom åsyftad möjlighet för kon-
sistorierna att vid befordran låta tjänsteåldern ta ut sin rätt.
I det fallet vore h. h. och vi meningsvänner. Men huru det
än må förhålla sig med afsigten,. säkert är, att motiveringen är
ömklig och att förslaget i praxis skulle genast utöfva den verkan,
att det ännu hårdare än hittills lade allt hvad kunskap, snille
och själfständighet heter inom den svenska elementarlärarekåren
till fota för den biskopliga okunnigheten och maktlystnaden.

Biskop Rundgrens utlåtande är för resten för oss högligen
intressant. Dess första moment är detta: »då enligt mitt förmenande
komiténs förslag om läroverksstyrelse är det mest genomgripande,
anser jag mig böra i främsta rummet taga det samma i skär-
895

skådande.» Detta skärskådande, som utgör ett nytt bevis på
h. h:s stora dialektiska förmåga, vilja vi dock ej i vår tur skär-
skåda, enär det skulle vara gagnlöst med hänsyn till omöjlig-
heten af en förhoppning om en förändring i h. h:s åskådning,
mom hvilken, såsom man kunde vänta, vid detta tillfälle inlet
annat än vårt eget lilla lands skolförhållanden falla. S verge
står därmed fram som ett nytt Paraguay i stället för det af
jesuiterna styrda, som försvunnit i Amerika! Utan att se till
vare sig höger eller venster, alldeles okunnig om det gängse
’systemets’ brister och tillintetgörande, t. ex. det ll:te allmänna
läraremötets enhälliga förkastelsedom, med att helt simpelt för-
säkra, att öfver det gängse befordringssystemet har någon berät-
tigad* klagan ej försports (månne ej en subjektiv uppfattning å
er sida, hr biskop?) rusar han fram och ropar idkeligen sitt
gamla rop: kontinuitet, kontinuitet!

Om vi nu återgå till h. h:s påstående, att allt är ganska
godt som det nu är, så vilja vi i förbigående erinra honom om
att t. ex. det är ett missförhållande, hvilket mången ur vårt
lands extralärarekår finner vara odrägligt, att maktfullkomlig-
heten hos en eforus skall vara så stor, att profvanden trots ett
förtjänstfullt prof i öfrigt kan riskera ett lågt betyg eller till
och med ett icke godkänd, om han t. ex. vid rättandet af ett
svenskt skriptum ej lyckats upptäcka och rätta en ’bock’ sådan
som t. ex. följande, hvilken en viss svensk eforus skrifvit och
låtit trycka tillika med åtskilliga andra: »prisa må vi icke blott
fadrens ljusa blick, men ock försynens underbara skickelse, att
valet föll på den sedermera världsberömde Jöns Svanberg, hvars
lifliga sinne och raska fattningsgåfva utmärkte honom framför
sina syskon.» (Jmfr »Minnen från grafven» sidan 30!) Och
när profvanden därtill vet, att det är de jemförelsevis okunniga,
nämligen presterna, som ha makten, och att den eller de sak-
kunnige ofta äro honom själf underlägsne, ja, då är, tycker han,
berättigad klagan för handen, ehuru han af lojalitet tiger och
lider, tills han känner, att det skulle vara ett fel att längre
vara lojal, emedan han då kan beskyllas för feghet.

Men det är ej om slika bagateller som ’bockar’, som vi vilja
tala, då det är fråga om biskop Rundgrens tankar i läroverks-
frågan, utan minnet föres omotståndligt tillbaka till en tid, då
han ännu icke var biskop, till 1870 års riksdag, Då hade af
lektor A. Rundbäck väckts motion om och af ett den andra
kammarens tillfälliga utskott tillstyrkts en förändring i vårt

* Kursiveringen gjord af oss.
896

undervisningsväsen. Det torde ej sakna sitt stora intresse, att
kasta en blick tillbaka på det sätt, hvarpå den föreslagna refor-
mens motståndare och vänner då uppträdde. Hr Rundgren,
som de förre röstat in i utskottet, fann för godt att ej deltaga
i diskussionen der, sedan han vid sitt första inträdande erfarit,
att de öfriga (8) medlemmarne voro stämda för reformen, och
genom en ödets skickelse kom ej hans reservation fram i rätt
tid för att kunna intagas i protokollet. Men i kammaren
(d. 2S/4) höll han sig skadeslös. Motionären och utskottet hade
förklarat, att felet i vårt lärda skolväsen låg i själfva organisa-
tionen och att således frågan gälde en fullständig reorganisation
af det samma. Tillika hade de framhållit den hugneliga utsig-
ten, att läroverken efter reformens genomförande skulle få ar-
beta i ro.

Hr Rundgren fann dock den trösten icke särdeles stor, då

den vanns
Han ville
hölls, och
nuvarande

»på bekostnad af den lugna historiska utvecklingen»,
ha ro i den mening, att det för handen varande bibe-
hån ville vinna visshet, huru och. på hvad sätt den
organisationen verkade, bristerna, läge i de täta för-

ändringarna (i skolskemat), ej i organisationen.

Hvarifrån vore den nya organisationsplanen tagen? Den
vore ej uppvuxen ur »en allvarlig betraktelse af inhemska för-
hållanden», utan en fri öfversättning af norska skollagen. Där-
ifrån vore tagna bestämmelserna om den starka åtskilnaden mellan
läroverkens lägre och högre klasser (Middelskoler och Gymna-
sier), om latin- och realgymnasier, om elementarskolorna såsom
afseende att för dem, som utgå i det praktiska lifvet, bereda
en efter deras behof afpassad allmänbildning och om gymnasier
såsom förskolor för universitet, om bildningslinierna såsom skilda
i de lägre klasserna endast genom valfriheten mellan latin och
engelska. »Men» — här kom det konservativa men’et, »det
var mycket för tidigt att tänka på en dylik reform, som för
öfrigt hade det ofvan angifna stora felet; lagen hade ju knappt
börjat tillämpas i Norge. Den norske lagstiftaren, vågade hr
Rundgren insinuera, hade dessutom gått så försigtigt till väga,
att 67:de punkten af lagen föreskrifver, att lagen »träder i kraft
efter konungens förordnande för hvarje skola, när omständig-
heterna medgifva», och att denna föreskrift bevisade en viss
tvekan::: om förändringens befogenhet». Hr Rundgren lemnade

* Denna slutsats hade hr R. dragit ur följande § 67. »Denne
Lov træder, efter Kongens nærmere Bestemmelse, i kraft for hver
Skole, saa snart Omstændighederne tillade det. Med denne midi er-
897

derför utskottets betänkande »utan vidare afseende än det, som
man alltid måste fästa vid vissa sanningar, hvilka der vore ut-
talade», och slöt med att föreslå inalles 5 »reorganisationer» :
af lärokurserna m. m. och naturligtvis af tålamodet.

Sedan dess ha nu 18 år förflutit, och hr Rundgren har
verkligen fått tid att se, hur vår egen organisation (förlegadt
lånegods från Preussen) verkat. Dock, det är sant, hr Rundgren
ser inga dåliga följder deraf, hvarför prof. Lidforss skildring
och t. ex. våra egna med den samtidiga skizzer i boken: »Under
kyrkans egid, skildringar ur svenska elementarlärarelifvet», måste
•vara falska. Derpå torde väl dock ’de lärde’ tvifla.

Enär om det Rundbäckska organisationsförslaget, som väl
stödde sig på, men visst icke var någon fri öfversättning af
norska skollagen, antagits (det föll i l:sta kamm.), ombildningen
af styrelsen blifvit en gifven följd, är det intressant att se,
såsom vi ofvan sågo, att i hr Rundgrens tanke ombildningen af
styrelsen är just det vigtigaste. I den omständigheten se vi nu
■ett och kanske det främsta af motiven till hr Rundgrens upp-
trädande år 1870. Norska skollagens föreskrift, att konungen
utnämner lärarne, hvilka ej äro underkastade prof, var det spöke,
som han ryggade tillbaka för, men med understöd af goda med-
hjälpare ur l:sta kammaren lyckades besvärja. Prestväldets pre-
stige! hette det då inom honom, och nu uttalar han det tyd-
ligt. I den saken är han konsekvent.

Hr Rundgren är konservativ. Men vi, enfaldiga som vi
äro, tycka, att det ej bort hindra honom att se, att den norska
skollagen, Hartvig Nissens arbete, är ett storartadt mästerverk i
jämförelse med våra skollagar både före och efter 1859, fastän i en
af dess paragrafer står det der betänkliga om konungens utnäm-
ningsrätt. Historiens dom föreligger dessutom redan. Ho ha näm-
ligen norrmännen haft, men icke vi, och vi få den aldrig, förr än
kyrkans anspråk på supremati blifvit för alltid tillbakavisade.
Och det egna inträffar, att i följd af »den obotfärdiga konserva-
tismens förhinder» hr Rundgren i själfva verket svikit sitt eget
program eller måste erkänna, att det är i behof af »reorganisa-
tion». Sitt program har han nämligen ej affattat så här : »Prest-
väldets makt öfver skolan är min ledstjärna», utan som följer.
»Att inom lagens gränser söka befordra utvecklingen är kon-
servatismens uppgift. Aktning för bestående lag, tradition och
tidige indskrænkning O2)hæves alle om leerde skoter hidtil galdende Lor-
bestemmelser. — Thi have Vi antaget og bekræftet, ligesom Vi hermed
antage og bekræfte denne Beslutning som Lov.»

Ur Dagens Krönika. VIII, 11—12.

58
898

sed är konservatismens ledstjärna.» (Ur biografiskt Lex.) Det
förra har han ej gjort, vi se det nu. Kanske derför att han
alldeles glömt bort utvecklingen för den senare grundsatsen,
som är falsk och i moraliskt hänseende förkastlig, så länge ej
tillagts: »såvida bestående lagen, traditionen och seden äro goda
och allmännyttiga». »Salus publica summa lex esto»! och »pröfven
allt, men behållen det godt är», äro erkändt goda maximer från
forntiden. De grekiska sofisternas sätt att bevisa hvad helst
de behagade, förtjenar deremot än i dag att betraktas som var-
nande exempel.

I hvilket ärofullt ljus i jämförelse med det Rundgrenska
mörkret och statsrådet Carlsons, sålunda regeringens, slingrande-
och listiga undanflykter, stå icke i dag de deciderade reform-
vännernas uttalanden år 1870. »Att låta läroverket fortfarande-
blifva behäftadt med sina brister, sedan man blifvit öfvertygad
om deras befintlighet, det synes mig vara det samma, som att,
då någon är sjuk, dröja med att tillkalla en läkare, till dess-
man får se, huru det går med den sjuke, hvarvid det stundom
går med honom så, att ingen doktor kan hjelpa honom.» (Abr..
Rundbäck.) — I sanning profetiska ord och värdiga en foster-
landets sanne vän ! — »Skulle detta förslag, oaktadt alla de skäl,
som tala därför, nu stranda, så torde det kanske dröja länge,
innan en så välbehöflig och tidsenlig reform af vårt högre-
skolväsende som denna, kommer till stånd.» (Altin.) — Ja,
ännu har reformen ej kommit till stånd, och äfven nu kommer
regeringen med undanflykter, eller rent af flyr för ropet från
andlige med samma falska ledstjärna som hr Rundgren. —
»Debatten i denna fråga ådagalägger, i hvilken egendomlig ställ-
ning till den obotfärdiga konservatismens förhinder de reform-
vänner befinna sig, som på allvar vilja något, i stället för att
med munnen och fraserna vilja allt eller — hvilket kommer-
på ett ut — intet.» (Hedin).

Annorlunda ha alla andra civiliserade lands regeringar betett
sig i denna fråga. I t. ex. det »fria» Norge* och det »för-
tryckta» Finland infördes ungefär samtidigt skolordningar, enligt
hvilka biskoparne ej ha annan inspektionsrätt öfver skolan än

* Lov om offentlige Skoler for den h0iere Almendannelse. Af
d. 17 juni 1869. Skolordning för Finland af d. 8 aug. 1872. Ur dessa
lagar, hvilka under så lång tid hunnit visa sin duglighet, äro de an-
skrämmeliga nyheterna i komiténs förslag hämtade. — I Finland utgick
redan 1867 vid kyrkolagens omarbetande — så långt ha vi, såsom
bekant, ännu ej hunnit — ur den samma stadgandet om skolans be-
roende af kyrkan.
899

livad kristendomsundervisningen deri angår. Att vi ej samtidigt
följde med, torde åtminstone nu af hvar och en, som icke an-
ser vår stats högsta välfärd vara evigt förknippad med att våra
biskopar och domprostar, våra teologiska fakulteter fortfara att
stå i spetsen för den allmänna undervisningen, anses högst beklag-
ligt. Vi ha visserligen ej underkastat oss den mödan att efter-
forska de statskyrkliga styresmännens hållning vid reformens
genomförande i Europas olika länder, men så mycket tro vi oss
kunna försäkra, att vidkommande de protestantiska våra veder-
börandes hållning saknar motstycke. I Finland förordade biskop
Schaumann reformen. Denne man vågade bekänna: »jag kan
icke annat än vara enig med dem, som arbeta för skolans skil-
jande från kyrkan i yttre afseenden samt för upphörande af
den tillsyns- och befallningsmakt öfver skolan, som ännu nästan
uteslutande utöfvas af kyrkans ombud. Och : »historien visar
oss, att staten i det stora hela taget icke är mindre kristlig nu,
än då den stod under kyrkans förmynderskap.» Om resultatet
af en jämförelse blir för den tänkande svensken: »Rysslands
välde skulle i vårt land ha verkat befriande, lyckliggörande»,
hvilkas skuld är det, att resultatet blir ett slikt? Svaret kan
ej bli mer än ett.

Taga vi nu, till belysning af det möjligen grundade i våra
högvördigas än i dag med envishet förfäktade påstående, att
dem tillkommer rätten att tillsätta lärarne (nå, de tala ej så
der rent ut), vår tillflykt till historiens vittnesbörd, så skola vi
finna att biskoparne eller superintendenterna i början af den
protestantiska tiden hade utnämningsrätten af det naturliga skäl,
att de små skolor, som omtalas (i Laurentii Petri kyrkoordning
af 1571), voro afsedda uteslutande för presterliga studier och
läraren var prest. När skolorna under den följande tiden ut-
vidgades och ej endast tjente som prestseminarier, utan äfven
att meddela den tidens allmänna ämbetsmannabildning, voro en-
ligt vårt förmenande (skolordningarna: »Scholæ-ordning, gjord
och stadfästad af presterskapet» 1611, och drottning Kristinas
1649, tala intet derom utom hvad den förras titel säger) regen-
terna oförhindrade att utöfva tillsättningen af lärare. Flera af
våra gymnasier äro ju stiftade af dem och de brukade natur-
ligtvis ofta vid sådana läroverk tillsätta lärarne. Karl XI tog
fullständigt utnämningsrätten i sin hand.

Sålunda föreskrifves i dennes skolordning af den ’/^ 1693
i §§ 1 och 2 af första kapitlet, »Om Läse- och Scholæmâstares
tillsättiande och hvad därmed nogon gemenskap hafwer», att
900

biskopar och superintendenter ha rätt att föreslå, men konungen
utnämner lärare, och mot de högvördigas starka nepotiska drifter
satte denne visligen det stadgandet, att de, som vederbörligen
aflagt akademiska lärdomsprof, skulle ha företräde till sysslorna.
Men vi låta skolordningen sjelf tala.

§ I.	Såsom Wij om Biskoparne och Superintendenterne, dess-
lijkes Consistoriis hafwa de nådiga tankarne, att de bäst känna de
Personer i Stifterne, som till Informatorer uti Gymnasier och Scho-
larne tjenligast kunna vara, Alltså tilltro Wij dem också i nåder, at
de för Guds Ahra, dess Församblings och Wårt Rijkes wälfärd, sampt
sitt eget Samvetes skull, vid förefallande Vacantier och Öpningar, så
redeligen därutinnan handlande warda, at de inge andre Subjectei1
Oss föreslå, och wid handen gifwa, än dem Wij tryggeligen med
våra fullmackter till de lediga Lectorum uti Gymnasierne och Recto-
rum i Scholarne Ställen förse kunna, tagandes det därjemte i noga
akt, att de ingen till sådana Tjenster utwällia och utnämbna, med
mindre han vid Akademien någre Ahr, åtminstone tw eller try, sådan
Flijt och framsteg, som därtill fordras, i Studierne wijst hafwer, och
halst är af det samma Stiftet, i hvilket Gymnasium eller Scholan
är belägen.

§ II.	Then som vid Academien bästa Profwen gjort hafwer och
bekommit där på goda Wittnesbörd sampt wijsar sig hafwa ett tåligt
och fogeligt Sinne, som rätt kan Ungdomen handtera, skall för andre
ansees vid Schole-Tjensternas besättiande, och sedan efter några Ahrs
använde Flijt och Arbete njuta Befordring till bättre Lägenhet.

I följande skolordning, den af 1724, finna vi däremot grun-
den lagd till det ännu herskande befordringssystemet. Den lades
med fiffigt bruk af den af Karl d. XI medgifna tillåtelsen att
bland de icke vederbörligen examinerade helst taga dem »af det
samma Stiftet».

Redan under det 17:de århundradet hade nämligen yppat
sig inom den svenska kyrkan ett partikularistiskt sträfvande,
i det att biskoparne och konsistorierna i de särskilda stiften
sökte göra sig oafhängiga af hvarandra och om möjligt äfven
af regeringen. Denna riktning nådde sin höjdpunkt under fri-
hetstiden. Konsistorierna utbildade sig till strängt afsöndrade
korporationer, hvilka, sedan de tillvällat sig rättighet att utnämna
alla lärare, kompletterade sig själfva efter eget tycke och val och
höllo ej blott den kyrkliga förvaltningen, utan äfven hela under-
visningsväsendet i sina händer. (Jmf. Schmids Encyklopädie).

I nyare tid hvilar sålunda våra domkapitels och biskopars
makt öfver lärarne på en usur])ation af den makt, hvilken, så
snart ett lands styrelse vunnit nödig grad af centralisation, de
jure tillkommer statens öfverhufvud.
901

Men läsom nu livad 1724 i°irs »Gÿmnasii ocli Scholæ-ord
ning» har att säga i denna vigtiga punkt. Ur ingressen anföra vi :

Såsom wi om biskoparne, superintendenterne och consistorierna
m. m. (Jmf. ofvan!), altså tilltro vi dem ock i nåder, at de för Guds
Heliga Namns ära, dess Församlings och hela Rikets välfärd samt
eget samvetes trygghet vid förefallande öpningar så redeligen hand-
lande warda, at m^e andre än Stiftenes barn och sådana Ämnen til
de lediga Lectoraten och Rectoraten förordnas, som äro de tjenligaste
Subjecta, och ex professo lagt sig på de wetenskaper, som samma
lediga Ämbete fordrar, aflagt de bästa profven, want sig vid infor-
mationsverket m. m.

Här ha vi grundvalen till ett formligt småkonungadöme på
det kyrkliga området, med en skändlig nepotism till första och
enda regeringsgrundsats. Derför äro ock ordalagen i ingressen
och den dermed i sammanhang stående g 1, hvilka skola sätta
nödiga skrankor för godtycket, afsigtligt otydliga och mång-
tydiga, vittnande på samma gång om ett obildadt sinne och en
fulländad jesuitisk eller sofistisk bakslughet hos deras upp-
hofsman. Hur mångtydig och derför afsedd till vederbörandes
beqvämlighet är icke följande föreskrift i § 1. hSkulle, vid
förefallande öpning, någon sig anmäla, som ej så alldeles vore
Biskopen och Consistorio bekant, så böra de vid Academien
söka underrättelser om dess gjorda framsteg i studier och skick-
lighet i lefverne, på det att de — här återkomma besvärjel-
serna — sålunda måga gå den tryggaste vägen och med all
flit och vaksamhet arbeta på Guds Namns äras utvidgande,
Hans Församlings uppbyggelse och hela Fäderneslandets väl-
gång.»

Denna föreskrift lämnar biskop och konsistorium makt att
befordra personer, som ej aflagt föreskrifna akademiska prof —;
lämnar åt dem dispensrätt. Den lämnar äfven vederbörande
frihet att, när de finna för godt, förbigå stiftenes barn och
synes endast utgöra en svag garanti för att vederbörandes släg-
tingar och vänner ej kunde till lärare befordras, om de voro —
skräddare eller skomakare. I § 2, der det är fråga om veder-
börandes räiii^hetßr, är språket däremot ganska klart. Deri
föreskrifves, det sökande till lektorat och adjunktur vid gymna-
sierna och till lektorat och konrektorat vid trivialskolorna skola
inför biskop och konsistorium aflägga prof af skicklighet i den
sökta tjenstens ämnen.

Profvet utgöres af »Disputation öfver sådana Theses, som
höra till samma Embete, då Biskopen och Consistoriales förutan
902

Ordinarios Opponentes, med sina oppositioner böra försöka den
nya Candidatum, och sedermera genom en Lectionem Cursoriam
(= praktiskt prof), at man säkert må erfara, livad lärdom,
uttal, gåfvor och skicklighet han eger af naturen och egen flit
att betjena ungdomen.»

Den tiden kände också till extraläraren, och om sättet för
hans förordnande handlar § VI. »När Collega behöfves, skall
Rector det i tid angifva, och må han väl några personer före-
slå Biskopen och Consistorio, men ingen antaga utan deras sam-
tycke, hvilkom endast tillkommer, genom ordentligt förhör i
Consistorio, pröfva dess skicklighet, som skall förordnas till
Collegatet.»

Biskop Olof Wallqvist, som låtit trycka denna lag i sina
»Ecclesiastique Samlingar», var en ifrig försvarare af sitt stånds
privilegier, hvilket, såsom hans ord på ett ställe ungefärligen
falla, »födt honom så väl och fört honom till så hög ära.»
Derför har han, enär det naturligtvis äfven på den tiden funnos
många, som tviflade på att till dessa privilegier äfven hörde
makten öfver lärarekåren, ej underlåtit att i noter till texten
söka förklara och rättfärdiga denna makt. »Den skicklighet»,
säger han, »som sökanden har, till nota bene den syslan, som
är ledig, den är grunden till hans befordran.»

Detta låter i teorien inte så illa, men då det är biskopens
och konsistoriets betyg, ej filosofiska fakultetens eller öfver huf-
vud taget någon annans, som får gälla, så inses lätt, att den
»grunden» i praxis har ledt till och leder än i dag till att fram-
för filosofie magistrar eller doktorer, i synnerhet sådana, som
icke äro nog servila eller icke låta hundsvottera sig, draga fram
till sysslor sådana, som ensamt af biskop och konsistorium fått
sin skicklighet vitsordad.

Vidare : »Lagen fordrar wahna vid Informationsverket, men
icke den längsta wahnan», och auktoriserar således ingen tjenste-
beräkning inom Schole-verket, som skulle gälla mot skicklighet
af högre grad, med mindre år. Kongl. Brefvet af d. 21 Augusti
1786, om befordringar i Presteståndet, nämner uttryckeligen
Kyrkoherde- och Capellans-Beställningar, men icke ett ord om
Scholæ-staten, hvarför det ock i frågan om befordning icke sy-
nes kunna till den samma lämpas, utan att falla i ett godt-
finnande, så mycket olämpligare, som Präste- och Scholæ-syslor
icke äro af samma natur. De senare skötas altid af en tröttad
man, och gifva ålderdomen hvarken hvila eller belöning:»
903

Regeringens löfte om snar »befrielse frän oket» kunde följ-
aktligen biskopar och konsistorier låta uppfyllas såsom de be-
hagade.

Det är ej heller utan intresse att se, hvad Wallqvist, som
vunnit beröm för att vara en god eforus, har att anmärka i
öfrigt.

Om Lectio Cursoria — praktiska lärareprofvet, yttrar han,
»att den är onödig, när Candidaten publice disputerat», d. v. s.
är vederbörligen promoverad magister, »åtminstone om han förut
tjenar vid någon beställning i Scholan, där hans föreställnings-
gåfvor blifvit kände».

Wallqvist var sålunda i den saken mycket före vår tid.

Om det förhör, som biskop och domkapitel hade rättighet
att anställa med sökande till kollegat, är hans mening, att »detta
förhör är väl angeläget med alldeles okända personer, men att
dertill kalla inländska philosophiæ Magistrar, synes vara et nog
■stort misstroende till Academiernas Philosophiska Faculteter.

Skollagen af 1724 gälde ända till 1807. Då måste be-
stämmelsen om »stiftenes barn» bortfalla, men bestämmelserna
•om de obligatoriska profven och den derpå grundade utnäm-
ningen gälla än i dag. Sålunda har ännu 1878 års skollag
en utnämningsparagraf, hvars tvenne första moment i hela värl-
den sakna sin like i presterlig beräkningskonst. Intet vittnar
bättre om, att det praktiska profvet i våra dagar nästan ute-
slutande är till såsom ett nepotismens instrument, än dessa två
moment, som vi på ett annat ställe* vederbörligen nagelfarit med.

Men om sådant vilja naturligtvis vederbörande af alla gra-
der ej höra ett ord. Änskönt profåret gör det alldeles öfver-
flödigt, yrka de på, att det praktiska profvet bör bibehållas,
»på det att man säkert må erfara, hvad lärdom, uttal, gåfvor
och skicklighet den sökande äger af naturen och egen flit att
betjena ungdomen.»

Domkapitlen äro skrala bedömare af skickligheten, det med-
gifves allmänt. Men hvad har det att betyda i vissa organisa-
törers tanke? Om det ena domkapitlet är »strängt», så är det
•andra »mildt», lyda dessas tröst till de klagande. Liksom en
lärare icke skulle få ha annat och högre intresse än ständigt
ligga på räflur efter platser och liksom han ej skulle vara i
bättre behof af sin lilla lön än att företaga resor till »milda»
■domkapitel !

* I arbetet: Under kyrkans egid.
904

Hnru innerligt tarflig lagen af 1878, »uppvuxen ur en all-
varlig betraktelse af inhemska förhållanden» och härligt be-
varande kontinuiteten är, ses bland annat äfven deraf, att den, i
okunnighet om att sedan 1724 vetandet betydligt specialiserats,
är sä sangvinisk med hänsyn till biskopens och öfriga dom-
kapitelsmedlemmarnes kunskaper, att den i likhet med lagen
af 1724 formligen ålägger biskopen och konsistoriales — den
bland dessa, som är sakkunnig, fungerar ju dock som förste-
opponent — att vid disputationsprofvet för lektorat »genom an-
förda inkast pröfva den sökandes kunskap».

Personer, om hvilka alla lärare veta, att sällan någon bland
dem kan hjälpligt läsa upp en täxt ur ett lefvande främmande-
språk, icke lösa eller ens begripa lösningen af en matematisk
uppgift, de skulle pröfva nutidens sökande i dessa ämnen! Där-
för akta de sig visligen i trots af skollagens bud.

Vidare framhålla profvens förfäktare, att utnämningsrätten
bör vara hos- en underordnad myndighet, de nuvarande stifts-
styrelserna förstås, (ej hos den föreslagna kommunalstyrelsen ~
den är för simpel!) emedan de ensamma kunna känna den sökandn
och således vid hvarje sysslas tillsättning sörja för att den
skickligaste läraren hvarje gång blir utsedd i de ämnen, som-
kollegiet, men i sista hand eforus, funnit vara i behof af nya,
krafter. Med detta påstående till spännpunkt företaga de sig —
alltid glömska af sin faktiska oduglighet att utgrunda skicklig-
heten — det Herkulesarbetet att kullstörta den föreslagna cen-
tralstyrelsen och — då dennas makt att utse lärare, på grund
af öfverdirektörens ringa rang och fullkomliga envälde af många
anses mindre lämpligt, — de senares uttalade förhoppning, att
kongl. maj:t måtte återtaga sin gamla utnämningsrätt.

Först anmärkes härvid, att ingen frukt är att vänta af
spioneri och att lärarne äro kända nog för en öfverstyrelse,
om de visa denna sina vitsord från akademi och om prof- och
tjensteår. Det är för öfrigt ej värdt att spilla några argument
på ett slikt påstående: årligen antagas af de nuvarande konsi-
storierna massor af extra och vikarierande lärare att sköta de-
vigtigaste platser utan att de sökande behöfva åberopa annat än
undfångna betyg. Men meningen är kanske att bringa det der-
hän, att en rektor skall af hvarje sökande ha rätt att fordra,,
att han skall kunna skaffa sig rekommendation från någon bland
rektors slägtingar eller vänner. Om ett sådant tillvägagående
vilja vi endast fälla det omdömet, att därmed systemet’ syns
ha beskrifvit en fullständig cirkel.
905

Till ytterligare belysning af halten hos det omnämda på-
ståendet, att hvarje läroverks speciella behof af lärare tillgodo-
ses bäst af domkapitlen, tillägga vi, att 1 : ämnen ofta sättas-
för en viss skral sökandes skull, med negligerande af ämnen,
som bättre behöfde tillgodoses, och 2: numera öfverhufvudtaget
af de vanligaste profven, adjunktsprofven, intet kan med säker-
het utrönas utom uttalet, emedan förberedelsetiden gjort för-
skrala sökande till praxis att i profven lysa med kunskaper och
undervisningsskicklighet, som andra pluggat i dem några tim-
mar förut.

Det nuvarande befordringssystemet verkar förstörande och
demoraliserande. En begåfvad lärare behöfver blott ha van-
lig finkänslighet för att för längre tid eller alltid blifva af-
skrämd från att pröfva, sedan han sett några af de interiörer,
som hvarje domkapitel har att bjuda på i konkurrensens tider.
Och hvilken respekt skall väl ungdomen ha för lärare, som
den ser vara rättslösa, hvilkas kunskaper och skicklighet den
ser trampas under fotterna af en myndighet, mot hvars beslut
samma ungdom af sin rättskänsla manas att inlägga protest?
Hos många ynglingar blir följden häraf tidigt förakt för all
myndighet, hos andra åter hyckleri. Så verkar det prak-
tiska profvet på ungdomen. För lärarne. blir deraf en för-
färlig ojämnhet i befordran följden. Af två akademikamrater
med samma begåfning och samma kunskaper kan en bli lärare
så godt som genast, den andre kanske ej efter ett decennium.
Så stor roll spelar ort, vän- eller bekantskap. I följd af
omständigheterna inträder äfven det grymma förhållandet, att
ett lika högt betyg blir för en person plats och bergning för
lifvet, för en annan intet. På skilda orter eller till och med
på samma ort får en icke plats på ett laudatur, en annan får
det på approbatur.

I den starka konkurrensens tider visar sig sålunda det-
praktiska profvet vara alldeles olämpligt. Dess föregifna grund-
princips, skicklighetens, brytning mot grundsatsen: »tur och
ordning» och mot grundsatsen: »slägt och vänner först» gör det
då till en komedi, men en sådan, hvari ett högligen tragiskt
moment, meneden, ej alltid saknas. Vore det oj praxis, att
konkurrenterna låta sig bortskrämmas vid ryktet om predestina-
tion (men hvad har väl icke skett för att man kan skrämma ?)
och vore det ej tyst erkändt som ett axiom, att när allt kom-
mer omkring, den ene läraren kan vara så god som den andre
i och för ty att den starke profvaren ofta är blott lagom
906

bra som lärare, sä skulle eu sådan inrättning som det praktiska
profvet ej kunna existera någon längre tid, ej ens bland oss,
kallblodiga och resignationsfulla svenskar.

Såsom det hos oss florerar (vi taga ej hänsyn till hufvud-
staden) inför en pröfningsnämd, hvars tongifvande och i följd
u,f sin ställning ofta med befallningsmakt utrustade medlemmar
icke äro sakkunniga, fins det naturligtvis ej mer i den öfriga
■civiliserade världen. I Norge, Danmark, Frankrike m. fl. län-
•der existerar det ej för lärare, som vederbörligen tagit akade-
misk examen. Hvarje oförvilladt öga inser ju nog också, att
månheten om skicklighetens uppdrifvande bör inträda tidigare
än sedan läraren börjat eller fullföljt sin verksamhet. Annars
händer ju lätt, att man låter en lärare tjenstgöra under många
år på de vigtigaste platser, och finner så en dag vid ett prof,
att han ej är skicklig. I detta fall är det ju styrelsen själf,
som bör sättas på de anklagades bänk.

Vårt välsignade praktiska prof har hittills visat sig i två
former: utan och med förberedelsetid. I den senare formen*
utgifvet för en förbättring med kontinuitetens bibehållande, upp-
häfver det skilnaden mellan mitt och ditt och har sålunda en
betänkligt stark bismak af pedagogisk kommunism.

Den allra betänkligaste sidan hos profven är likväl att
regeringen, som har att bedöma klagomålen, så lätt i följd deraf
blir prostituerad, i det hon i saknad af närmare upplysningar,
kan komma att göra gemensam sak med en konsistoriemajoritet,
som icke har sinne för annat än de små och egennyttiga lokal-
intressen, hvaraf hon besjälas. Ingen regering, mån om sitt
anseende, bör i längden kunna fördraga dylikt. Långt, ömkans-
värdt långt i sanning, har det i detta hänseende kommit i vårt
land, såsom hvarje äldre skolman vet.

* Det är nuvarande kanslirådet E. F. Gustrin, den egentliga för-
fattaren till den kongl. propositionen, hvilken för ett tiotal af år
sedan skaffade sig och hela elementarlärarekåren rätt till förberedelse-
tid vid prof. Att »reformatorn» ofvanpå detta, medelst en ny inlaga
till regeringen, utverkade, n. b. åt sig ensam, tillåtelse att slippa af-
lägga något prof alls, det hör enligt vårt förmodande till fakta, »that
speak volumes», med hänsyn till profvens afvita betydelse för en
lärares välfärd.
907

De af vâr kyrkas dignitärer, som ännu ej kommit under
fund med annat, än att det är väl bestäldt i de punkter, som
vi här hufvudsakligen behandlat, anse vi oss böra tillråda, »pä
det att de sålunda måga gå den tryggaste vägen», att ej längre
utmana historiens hämnande Nemesis. De synder, som förorsakats
genom felen, om ej alltid hos dem själfva, så dock hos de för-
därfliga institutioner, som de försvara, de synderna mot äkta, fast
blygsam och ogynnad lärareskicklighet, ha under årens lopp,
fastän kanske föga märkbara för den stora allmänheten, som
lätt föres bak ljuset i en dylik sak, hunnit växa till bärg i
skarpsyntare granskares ögon och kanske äfven i Hans, som ser
allt. En liten klick, äfven om den är orolig öfver att vara
innehafvare af ämbeten, mot hvilkas maktfullkomlighet den
kyrka, den tillhör, i sin uppkomst protesterat, ■— en sådan
liten klick får ej till sin egen kanske blott inbillade båtnad
försöka det oerhörda, att i ett fritt land vilja för alltid hämma
en vigtig nationalangelägenhets naturliga utvecklingsgång. Prest-
väldets usurperade och med listens alla vapen försvarade makt
öfver vår lärarekår är redan en skamfläck i vår historia.

För vår regering bör det nu stå klart, att, när hon 1870
stod ointresserad eller afvog med afseende på en reform, som
våra grannlands regeringar för sin del berömligen befrämjade,
hon företog sig ett experiment, men i bakvänd ordning, ett
experiment, hvilket för att nyttja regeringspropositionens argu-
ment* i fråga om komiténs reformförslag med hänsyn till läspla-
nen »skulle under den tid, som närmast följde, ge vår läroverks-
styrelse en icke oväsentlig olikhet med öfriga kulturfolks. För
ett litet och aflägset boende folk, sådant som vårt, är en dylik
hel eller half isolering ganska betänklig.»

Detta styrelse’system’ har många offer bland våra lärare.
Vår regering har därför otvifvelaktigt en grannlaga affär att upp-

* Den kongl. prop, räsonnerar nämligen pä följande sätt i fråga
om undervisningsplanen. »Hvad som är visst, det är, att i hela den
civiliserade världen de klassiska språken, särskildt latinet, hafva en
ganska betydande plats i den skola, som förbereder för vetenskaplig
och ämbetsmannabildning och att derföre komiténs förslag, som fak-
tiskt skulle leda till de klassiska studiernas undanträngande till ett
minimum, skulle vara ett experiment, som ännu ingenstädes är gjordt.
Om det misslyckades, (att undantränga de klassiska studierna till ett
minimum, ty sådant angifves ju förslagets eller experimentets syfte
varai) så hade vårt lands bildning lidit en skada, som det skulle
fordra lång tid och synnerligen stora ansträngningar att bota». Omen
accipio! kan här komiténs pluralitet jubla.
göra med dem. Under mänga är har hon, hvars brist pä ini-
tiativ och förutseende dragit det nuvarande bcdröäiga tillståndet
med sig som följd, tagit i anspråk lärarekrafter, hvilka af ett
eller annat skäl (non omnes possumus omnia) ej kunnat vinna
framgång i en väsentligt onödig och dessutom för en stor mängd
bland lärarne ända till ruin kostsam täflingskamp, hvari det
för öfrigt under trycket af den öfverdrifna konkurrensen bevis-
ligen blott sällan kunnat vara fair play. Skall nu regeringen, som
annars ej gjort sig alldeles oförtjent af skolmännens tacksamhet,
skall hon nu obarmhertigt åt brist och nöd öfverlemna de äldre
obefordrade lärare, som orättvisor och andra vidriga förhållan-
den redan tvungit att lämna skolan, jämte dem, hvilka kanske
massvis komma att bli utan platser i följd af terminsafgifternas
nödvändiga förhöjning, hvilken kommer att ansenligt minska
lärjungeantalet? Hade regeringen varit, med hänsyn till lärarebe-
fordrån, mån om någon kontinuitet, om hon, såsom så lätt kun-
nat ske, sörjt för att vid befordran rättvist företräde lämnats
åt dem bland de obefordrade^ som tjen.stgjort många år och, så-
som ofta är fallet, på köpet i följd af ändrade examensför-
hållanden måst uppoffra mycket mera tid, mödor och kapital
för att uppnå kompetens än de massor med den billiga nya
kandidatexamen, hvilka till de förras men, öfversvämmat skol-
banan; ja, då hade regeringen varit utan skuld i det afseendet.
Men långt ifrån att göra så pass stor rättvisa mot högre kun-
skaper, har intet inför regeringen fått gälla utom vitsordet från
dessa pröfningsnämnder, som, hvilka hedrande bragder de än
må hafva gjort, likväl säkert icke komma att sitta som domare
i underjorden. Derför tycka vi, att regeringen kunde, stödd
på lärarverkens allmänna öfvertygelse om gagnligheten af den
åtgärd vi föreslå, hvilken dessutom pluraliteten af domkapitlen
tillstyrkt för framtiden, med det snaraste göra det praktiska
profvet frivilligt. Sålunda skulle meriter, som i själfva verket
icke äro att förakta och hvilka i hvarje annat land än i Sverge
ej skulle saknat sin belöning, ändtligen en gång kunna komma
till heders. Med den kännedom, som vi ha om denna del af
lärarekåren (pauvreté n’est pas vice), hvars välfärd vi här i
främsta rummet åsyfta, tro vi oss kunna försäkra, att någon
skada dermed ej skett.

De resultat, som framgå af vår öfverblick, äro således,
att läroverksstyrelsens ombildning och det obligatoriska profvets
afskaffande äro nödvändiga beståndsdelar af en regeringsproposi-
tion, som vill i hufvudsak reformera vårt skolväsende. Vi tro
909

oss kunna förutsäga, att om den nye ecklesiastikministern upp-
tager och genomför dessa vigtiga reformer, han vinner en ära,
kanske mera oförvansklig än den han redan är i besittning af.
I alla händelser kunde han vara viss om den svenska elementar-
lärarekårens evärdliga tacksamhet.
Naturalisterna öfverträffade
af en professor i Lund.

Ribbing är hans namn och hans qvinnoideal har fiskblod i
ådrorna. En Goethes, en Gounods Margaretha är för honom
ett nonsens. Detta är i korthet hans ståndpunkt.

Dagens Krönika har aldrig sökt att lägga något hyende un-
der realismen. Tvärtom ha de öfverdrifvet naturalistiska för-
fattarne här varit föremål för flera skarpa angrepp. Så t. ex.
kunna vi erinra att Ibsens »Gengangere» på sin tid i Da-
gens Krönika, nagelfors af Marcellus, och nyligen hafva paro-
dier inrymts riktade mot fru Edgren m. fl. Beträffande valet
af noveller har redaktionen låtit sig angeläget vara att snarare
välja bidrag ur andra riktningar än den naturalistiska. Sålunda
har Dagens Krönika för den svenska allmänheten presenterat en
holländsk författare J. Hooijer, hvars berättelser: »En vildfogel»
samt »Rose och Fadette» i förra årgången ådrogo sig en välför-
tjent uppmärksamhet samt under innevarande år efterföljts af
samme författares »Herr Daniel». Alltså kunna vi icke gerna
misstänkas för någon partiskhet, om vi nu uttala som vår oför-
gripliga öfvertygelse, att prof. Ribbing i ifvern att måtta ett döds-
hugg åt realisterna träffat sig sjelf på det allra känbaraste sätt.

Hans nyss utkomna skrift »Om den sexuela hygienen och
några af dess etiska konseqvenser» är nämligen en tendensskrift,
riktad hufvudsakligen mot herrar Wicksell, Strindberg, Geijer-
stam, Ola Hanson, m. fl. af dem som bruka räknas till det unga
Sverige. Vi lemna dessa hans förkastelsedomar i sitt värde, ehuru
det icke kan förnekas, att han gör sig skyldig till betänkliga in-
konseqvenser, då han t. ex. samtidigt synes förorda askesen och
likväl i viss mån ursäkta den legaliserade prostitutionen. Men vi
vilja på det allra lifligaste bestrida rättigheten för en författare
att onäpst utgifva ett arbete med en sådan inledning som blifvit
911

beskärd åt ifrågavarande skrift. Den är nämligen icke någon
vetenskaplig handledning för anatomie studerande, någon upp-
slagsbok för barnmorskor eller dylikt, i hvilket fall ju författaren
varit i sin goda rätt. Den utgör en reproducering af några fö-
redrag, som hållits inför medlemmar af akademiska föreningen
i Lund, alltså inför akademiska medborgare i allmänhet, hvilka.
föredrag förf, ansett vara af den beskaffenhet, att de borde
komma till den stora publikens kännedom, hvarför han i Stock-
holm förskaffat sig en förläggare, hvilken nu kring land och rike
sprider denna för läsare och läsarinnor i hög grad anstötliga bok.

Äktenskapet och allt hvad dertill hörer anses ju icke hos
oss såsom något sakrament, men i alla fall måste det af alla,
som ega någon finkänslighet, betraktas såsom en myster, hvilken
icke allt för klumpigt får blottas. Detta är emellertid hvad
förf, tillåtit sig, låt vara i allra bästa afsigt, men med en nä-
stan oerhörd naivitet. Vi känna för vår del endast ett motstycke
till hans bok, ett i Paris för omkring hundra år sedan utgifvet
arbete med titeln: »Tableau de lamour conjugal», likaledes för-
fattadt af en medicine doktor.* Vi anse oss icke kunna på sven-
ska referera innehållet i prof. Ribbings bok, men vi tro oss
antydningsvis kunna påpeka detsamma genom att upptaga några
af innehållsrubrikerna hos den franske föregångaren t. ex. »De
la formation de 1 homme»; »De la semence de 1 homme»; »Exacte
description des parties naturelles et internes de la femme»; »Du
sang des règles»; »Qui est le plus amoureux de 1 homme ou de
la femme»; »En quelle saison on se caresse aver plus de chaleur
et d’empressement»; »A quelle heure de jour on doit baisser
amoureusement sa femme»; »Combien de fois pendant la nuit
1 on peut caresser amoureusement sa femme» etc. etc. Förfat-
taren till ifrågavarande franska bok anför väl icke, såsom prof.
Ribbing, lärofadern Luther såsom auktoritet för det bästa till-
vägagåendet i det ena eller det andra af de anförda fallen, antag-
ligen af det skäl, att den franske skriftställaren var god katolik,
men han är på sitt sätt lika ortodox som den nutida lundensaren,
och de kunna öfver hufvud gerna taga hvarandra i handen.

Hvad skulle nu följden bli, om böcker sådana som prof.
Ribbings vunne insteg bland det uppväxande slägtet, hvilket väl
bör hafva varit författarens mening, i fall han eljes haft något
annat syfte än att visa sin motvilja för den naturalistiska sko-

^ Den fullständiga titeln på detta i fyra tomer utgifna verk ly-
der som följer: TnöZeaw <Ze l’amottr conjugal, considéré dans l’état du-
mariage par Nicolas Venetie, docteur en médecine.
912

lan? Jo, sâ tro vi — konseqvensen skulle bli den, att all erotisk
poesi, all förmåga af kärlek i detta ords högre mening skulle
vara för alltid bannlyst hos en kommande generation. För öfrigt
anse vi, såsom vi redan på första raden af denna lilla uppsats
hafva antydt, att förf, helt och hållet misstager sig i fråga om
■qvinnans natur, då han låter så att säga kallt blod flyta genom
hennes ådror. Men det är en annan omständighet, hvari förf,
enligt vår åsigt lika groft förplumpat sig. En af nordens stör-
ste tänkare har yttrat: »Qvinnans väsen är oskuld, hos mannen
är den blott ett negativt moment.» Den psykologiskt riktiga
iakttagelsen i detta fall skall aldrig af någon sakkunnig bestri-
das, men i och med detsamma måste man bryta stafven öfver
författarens oblyga sätt att adressera sig till sina läsarinnor. Detta
gäller, förstås, den bättre delen af Yåsarinnorna. Hvaå inverkan
hans framställning kan hafva på dem som icke böra räknas dit,
kunna vi icke mera träffande antyda än genom att citera Hen-
‘ning Hamiltons anförande till statsrådsprotokollet den 9 sept.
1859 (i fråga om ordnandet af den qvinliga ungdomens under-
visning): —---------»Det dåliga efterdömet af en eller några få
verkar bland ynglingar mindre förstörande, emedan deras upp-
märksamhet och deras sinne vid denna ålder hufvudsakligen äro
vända utåt, under det den unga gvinnan, såsom Maria, gömmer
orden, betraktande dem i sitt hjerta*.'»

Prof. Ribbings arbete har utkommit i samma ögonblick som
Dagens Krönika lägges under pressen. Vi få derför nöja oss med
■dessa anmärkningar, som vi skulle haft god lust att öka, i fall
omständigheterna sådant tillåtit.

Sedan ofvanstående redan var skrifvet, har red. haft nöjet
■att från qvinnohand emottaga ett inlägg i ämnet, hvilken pikanta
komplettering vi meddela på annat ställe i häftet.

* K. m:ts skrifvelse n:o 4 till 1859 års riksdag sid 12. Kursive-
ringen är Dag. Kr—s.
Herr Daniel.

Af

J. H. Hooijer.

Från holländskan
af

J. Granlund.

(Forts, o. slut fr. föreg. häfte.)

xxxvni.

Sâ snart Daniel öfverskridit denna tröskel för att upp-
söka sina egna penater, inträdde han på jungfru Görtz’ om-
råde. »Håll den menniskan på afstånd, Daniel», förmanade
doktorinnan. »När hon gör sura miner, så låtsa ej märka
dem, är hon återigen älskvärd, pratsam och tillgjord, så se
barsk ut och svara henne kort, på det sättet skall ni lyckas
hålla henne från lifvet.»	'

Daniels värdinna var fem fot lång. Hon hade en stor
veckmössa på hufvudet, ögon som en falk och eldröda kin-
der. Det orubbliga lugn, som hon till sitt misshag alltid
fann hos Daniel, kom henne att spärra upp ögonen. Så-
dant var hon icke van vid hos sina förra »inackorderingar».
Hade hon icke knusat öfversten. — För att tillstå sanningen
stod jungfru Görtz imellanåt helt förbluffad inför detta nya
slags exemplar. Hon visste icke rätt hvar hon hade honom.
Fick hon sig ett glatt lag, så satte hon sig genast på tvä-
ren, men denne fattade henne med glacéhandskar och sköt
henne helt lugnt åt sidan. »Klinket» på pianot förtröt
henne högeligen. Hon vardt nervös deraf. Hvad tjenade
ür Dagens Krönika. VIII. 11—12.	59
914

det till? tänkte jungfru Görtz och för att tydliggöra dessa
sina känslor, lät hon alla sina kök sbatteri er spela, så snart
herrn började. Men Daniel kom och sökte upp henne i
köket. Han helsade mycket artigt och frågade, om hon
ville vara så god och säga honom, vid hvilken tid på dagen
hon brukade diska sina tallrikar, så skulle han för fram-
tiden rätta sig derefter.

Jungfrun började stamma och förstummades totalt. Det
tycktes, som om hela strömmen af hennes vältalighet var
utsinad med ens. Öfversten började redan på öfversta trapp-
steget låta sitt grofva artilleri spela och kom nedstormande,
•sändande salfva på salfva. Då satte jungfru Görtz händerna
i sidan och stack äfven imellan med sina projektiler, och så
kunde man få en ordentlig batalj till stånd, men den här
stoppade henne ett stycke vadd i munnen.

Hon hade ännu en anledning till missbelåtenhet. Hon
kom en gång in till Daniel mycket pratlysten, ty menniskan
vill ju gerna meddela sig med någon. Hvartill, frågar jag,
har man väl annars inackorderingar? Men när hon nu så
hjertligt och gemytligt trädde inom dörren, såg den inackor-
derade upp så förvånad och frågande, att jungfru Görtz med
ens förlorade lusten att prata. Det grämde henne äfven att
han lät lura sig. En gång när Daniel satt vid pianot, stod
värdinnan oförmodadt bredvid honom. En stärkskjorta låg
utbredd öfver hennes båda händer, som darrade af vrede.
Skjortan ryckte allt närmare, Daniel sköt tillbaka.

»Se der», sade jungfru Görtz, »om herrn vill se en
gång».

»Hvad är der att se?» sporde Daniel.

»Smuts», ropade jungfru Görtz.

»Jaså», sade Daniel.

»Tvätterskan, den slampan, har släppt skjortan i smut-
sen och se’n har hon stoppat henne underst i korgen, för
att herrn inte skulle märka något.»

»Högst sannolikt», sade Daniel.

Värdinnan blickade ned på honom med oförstäldt för-
akt. Hon gjorde en häftig knyck på nacken.

»Och hvad ämnar herrn nu göra?»

»Låta tvätta om henne», sade Daniel likgiltigt, hvar-
efter han ursinnigt började hamra på tangenterna, för att
om möjligt spela ut värdinnan.

Men denna retirerade långsamt mot dörren, höjande sin
915

gälla stämma, medan den olyckliga skjortan, som hon i sitt
raseri svängde rundt omkring, anklagande utsträckte sina
slappa hvita armar mot Daniel.

»Jag vill endast säga, att jag afsäger mig allt ansvar
härför».

Brrrrrum! lät pianot.

»Jag vill endast säga, att om herrn föredrar att lata
trampa på sig . ..

Brrrrrum !

»Så vill jag endast säga . . .

Men här svängde sig hennes inackordering på ett så
betecknande sätt omkring på pianostolen, att värdinnan fann
sig föranlåten att förpassa både sig sjelf och slutmeningen
utom dörren.

XXXIX.

En imgkarl, som på äldre dagar är tvungen att slitas
med legda qvinspersoner, är en olycklig varelse. De äntra
honom från alla håll. De föreskrifva honom lagar och
peppra honom på mångfaldigt sätt. Han måste hafva Da-
niels lugn och takt samt väl förstå konsten att kryssa sig
fram mellan bränningarna för att hålla hufvudet öfver vatt-
net. Vår vän hade dock på det hela ingenting att klaga;
han passades upp af Steijntje. Om man föreställer sig en
spansk zigenerska med rödblommiga kinder, svarta ögon,
som väl veta, att det just ej är j^ågot straff att se på dem,
små händer, små fötter och en smärt midja, så har man i
det närmaste Steijntje sådan hon gick och stod. Denna
älskliga adjutant åt hans barska värdinna var den behag-
ligaste, den lefvande prydnaden i Daniels kammare. En
målare skulle ej haft något emot att egna henne en blick,
när hon om morgnarne med lindrigt höjd arm och ned-
slagna ögon lät den fina vattenstrålen med matematisk nog-
grannhet utan stänk strömma ned i ämbaret. Hennes bra-
bantska dialekt, mild och välljudande, var en njutning för
örat. Flickan hade en viss respekt för Daniel; hon fruk-
tade mycket att misshaga honom. Ett kort, ogillande ord
af honom uträttade mer hos henne än allt gorm af mat-
modern. Hon såg den bleke mannen i ögonen; den fader-
och moderlösa flickan bemöttes och tilltalades alltid af den
nye inackorderingen som en menniska. När Steijntje upp-
916

lyfte den fina ovalen af sitt lilla zigenarhufvud mot honom,
med de röda läpparne fast slutna, och uppslående sina
svarta, sammetsfransade ögon, uppfångade hans önskningar,
så kunde man tagit henne för en dam, som klädt ut sig
till piga. Också hyste hon en omedveten åtrå efter bild-
ning och sökte alltid att uttrycka sig i valda ordalag.

När Daniel en vintermorgon frågade henne, om hon
tyckte om att åka skridskor, svarade Steijntje allvarsamt:
»nej, det är jag ingen vän af.» Som man finner hade flickan
en medfödd fallenhet för att uttrycka sig väl. »Min mo-
ster kom i går», sade hon, rörande i kakelugnen. »Månn
tro det», sade Daniel; upphörande med sitt bestyr med eld-
brasan tilläde hon derpå något stammande och förlägen:
»herrn har säkert icke äran att känna min moster?» Daniel
måste vända sig mot fönstret, innan han vågade att tillstå
sin obekantskap med henne. Hon förstod äfven att väl
anbringa ordspråk; hon flätade in dem i sitt tal, hvarvid
hon visade en originel begåfning när hon efter godtfinnande
närmare bestämde deras betydelse. När hon förkunnade
Daniels lof och prisade hans godhet mot dem som stodo
under honom, så visste hon ej att gifva honom något högre
beröm än att med hänförelsens kraft försäkra, att han icke
var med då krutet fans upp. Dessutom hade hon sinne för
musikalisk rytm. Spelades ett stycke på pianot medan hon
dammade i nästa rum, vipps satte flickan händerna i sidan
och tog sig en sväng på golfvet, medan det svarta hufvudet
nickade takten. Ensam — och det må ursäktas det unga
blodet — var hon en smula fåfäng öfver sitt vackra näbb.
Ingenting dammade hon så omsorgsfullt som spegeln. Det
hängde nemligen en liten rund spegel i Daniels kammare,
ehuru placerad något för högt upp, så att hon måste sträcka
på sig för att nå upp till honom. Och nu hände det en
gång, att Daniel vid hemkomsten fann adjutanten i farten
med att taga ned spegeln från väggen. Dam viskan och
sopskyffeln hade hon slängt på golfvet och mellan dem stod
nu Steijntje djupt försjunken i sitt eget åskådande. Daniel,
som kom in på tåspetsarne, såg den finhylta nacken, som
behagsjukt vred sig fram och tillbaka. Nu blef hon honom
varse och i sin stora förvirring lät hon jungfru Görtz’ egen-
dom glida ur händerna så att spegeln klingande nedföll på
ett stolstyre och sprang i tusen bitar. Flickan, blodröd i
ansigtet, började darra i hela kroppen, när hennes kommen-
917

dant kom sättande nedifrån köket likt en stormvind. Da-
niel log för sig sjelf åt hennes ångest; han fattade spegel-
ramen, tog snöret i andra handen och när värdinnan i sin
väldighet visade sig i dörren, yttrade han i likgiltig ton
till Steijntje: »plocka upp bitarne», i det han genom sin
hållning låtsade, som om han sjelf hade slagit sönder spe-
geln. Derpå tog han utan vidare en bok och började att
läsa, medan den skuldmedvetna stum lade sig på knä och
plockade upp skärfvorna. Hopsamlande dem i sitt förkläde
stod hon slutligen upp och i det hon förlägen trädde när-
mare hviskade hon sakta: »tack, gode herrn.» Vid det
hon aflägsnade sig var hon djupare öfvertygad än någonsin,
att hennes herre var för god för att hafva varit med när
krutet fans upp.

Men, ack, på de sötaste fåglar lurar höken! På Groene-
wegens gator strök vid denna tid en sprättig narr, som för
sitt oregelbundna lif af rådlösa föräldrar förvisats till denna
stilla plats; denne slyngel hade en hal tunga för oerfarna
flickor. Denne herre strök bittida och sent förbi butiken,
hvarvid hans slöa ögon lyste af en obehaglig eld, när Steijn-
tje mellan de svängande borstarne stack fram sitt vackra
ansigte, hvars svarta tittgluggar blickade på den elegante
sprätten, halft förlägna, halft smickrade. En afton, när hon
med sin korg på armen passerade en folktom del af gatan,
smög sig vår junker fram till henne, tryckte hastigt sina
läppar mot hennes kind och sökte att lägga sin arm om
hennes lif. Flickan vardt bestört och slet sig lös, men för-
föraren släppte icke efter; han följde henne hviskande med
denna hesa ton full af undertryckt lidelse, hvilken han hade
att tacka för så många segrar. Allt fortare skyndade flickan
framåt, orolig och förvirrad. Ater sökte han fatta henne
om lifvet, då oförmodadt en annan bred hand lade sig på
hans skuldra.

Ursinnig öfver att man störde honom, vände han sig
hastigt om och stod ansigte mot ansigte med Daniel.

»Låt flickan vara i fred, min herre», ljöd det emot
honom.

»Hvem befaller mig det?»

»Jag. »

»Med hvilken rätt, om jag får fråga.»

»Med den rätt, som hvarje hederlig man eger, att
att hindra ett bofstreck.»
918



»Aha, jag begriper. En rival?»

»Jag har endast det att säga er, att ni borde blygas.



Denna flicka är fader- och moderlös,
er, är en skändlighet, förstår ni.
makt skall jag förhindra, att ni får
Jag önskar er en god afton.»

Följande morgon, när Steijntje



Hvad ni här har för
Såvidt det står i min
detta barn i edra nät.

kom in med tebrickan

och knapt visste, hvart hon skulle vända ögonen, sade Da-
niel: »hör på, Steijntje, jag har något att säga dig.»

Hon lät armarne sjunka ned längs sidorna och sänkte
det glödande ansigtet mot bröstet.

»Steijntje», sade Daniel, »du har ej mera hvarken far
eller mor att vaka öfver dig. Derför är det godt, att det
fins någon, som kan varna dig. Lyssna till mig. Allt hvad
den der fine herrn sagt eller kommer att säga dig, är lögn.
Hans enda syfte är att bringa skam och vanära öfver dig.
En herreman söker aldrig en tjensteflicka i ärliga afsigter.
Hör icke på honom, utan visa af honom. De stackars va-
relser, som fallit i synd, hafva alla börjat på det sättet, de
hafva börjat med att lyssna till dåliga menniskor. Derför
må Gud nådeligen bevara dig, flicka!»

Medan han yttrade dessa ord, sänkte hon hufvudet allt
djupare. Det hördes en Snyftning och så ännu en, men
intet svar. Långsamt vände hon sig om för att gå, då
Daniel steg upp och på sitt enkla sätt räckte henne han-
den. Hon lade sin darrande hand i hans och försvann.



XL.

Såsom jag redan i början anmärkt; sökte min hjelte på
mångahanda sätt att gagna den plats, der han bodde. Att
det utfördes musik, och god musik, derför hade man Da-
niels rastlösa nit att tacka. Man skrattade i förstone hejd-
löst åt hans qvartetter. Men då de nu voro en verklighet,
kom den ene efter den andre af stadens bildade publik för
att höra på. Så uppstod omkring Daniel en liten krets af
likstämda personer, hvilkas inflytande växte långsamt men
säkert.

Vid denna tid fans i Groenewegen ett sällskap, som
kallade sig Litteraturens Vänner. Der brummades och der
deklamerades vers af hederliga borgare. En tjock bryggare
med en ihålig stämpia, som tycktes komma ur djupet af
919

lians största ölfat, deklamerade Helmers’ poemer. Apote-
kare Zwart gick upp i Jan van Beerä, hvars Blinda han
föredrog med sammanknipna ögon. Doktorn höll honom
skarpt i sigte. »Pass på, om icke den förryckte karlen en
vacker dag med sina verser och sin distraktion förgiftar
någon patient för mig. Ni måste hålla er till era piller-
burkar, Zwart.» »Ack, han förstår mig icke», • suckade
Zwart, riktande sitt smäktande öga från pulvermorteln till
himmelen. Lärftskramhandlaren gjorde cession — huru
många jern hade icke Joan Wouters i elden — der satt
han nu med tjugu rullar vers i hufvudet och icke en enda
rulle tyg i boden. Det var en härlig tid; småborgarena
hade strupen full af poesi. Trädde ni in i en butik och
begärde att få se på en hatt så stirrade mannen, som satte
honom på er hjessa, med drömmande min i rymden och i
det han med fingrarne for omkring era tinningar stämde
han upp ett högtrafvande qväde.

Potgieter såg betänksamt på Schimmel. »Min son,
hvarför lät du Nederländerna öfversvämmas af deklamatorer!»
Men hvad gjorde väl det, om man blott var nöjd med pre-
stationerna, och publiken i Groenewegen var förtjust. Dock,
det gifves alltid kritiker och anmärkare, som förargas öfver
landtlig enfald. Dessa yttrade oförbehållsamt, att Littera-
turens Vänner drefvo gäck med den sanna kpnsten och
gåfvo den goda smaken en örfil. De fattade det kloka be-
slutet att traktera staden med något bättre. Föreläsningar
hade börjat falla i smaken. Man sammansköt en liten summa
och öfvertalade fem framstående föreläsare att låta falla en
smula från deras välförseddao bord. En föreläsare från huf-
vudstaden öppnade raden. At Daniel uppdrog man att be-
reda den store mannen gästfrihet. Och så inträffade en
vacker vinterdag att aftondiligensen i Groenewegen aflem-
nade en talang, en temligen stelnad talang, ty det var bi-
tande kallt. Det stod en hop menniskor på förstugubron
till »Falken », ankomna för att få se en skymt af föreläsaren.
Den store mannen var nästan ihjälfrusen och föga vänligt
stämd. Inkommen i ett rum, som låg intill föreläsnings-
salen, placerade han fotterna på kamingallret, begärde ett
glas varm rhum och sade inte ett ord. »Fy tusan, en så-
dan resa!» utlät han sig slutligen buttert; det var tydligt,
att han önskade staden för hin i våld.

»Det gör mig ondt, att det burit så illa till med vädret»,
920

sade Daniel artigt. »Vi hafva ställt för stora anspråk pa
er; fraktar jag. Men något mera framstående höra vi så
sällan här. Vill man icke utifrån hjelpa oss, så möglar vårt
lilla samhälle. För den skull hafva vi dragit på oss de
högklackade skorna och räknat på er hjelp och beredvillig-
het. Det fins dem bland oss, som ni kommer att bereda
en stor njutning i afton.»

De enkla ordalagen, den bildade och belefvade tonen
öfverraskade storstadsbon. Han slog upp ögonen, kastade
en blick på Daniel, ljusnade i ansigtet och smålog. »Nå,
det är väl icke så farligt, fast diligensen var en best.»

Han höll ännu på att tala, när de öfrige herrarne i
komitén kommo in och frågade, om han var färdig. Ja,
föreläsaren var färdig. Så gick det framåt genom gången,
som åtskilde stolraderna, den store mannen i spetsen, komi-
téledamöterna tätt efter. Herrarne kastade triumferande
blickar omkring sig, liksom ville de säga: der ser ni, godt
folk, der är han nu, här hafva vi honom! Salen var spar-
samt belyst med oljelampor, de kala väggarne prydda med
sköldar, på hvilka prunkade lysande skaldenamn. Groene-
wegens publik var talrikt församlad. Tätt invid talarestolen
sutto de äldre damerna, ett haf af nystärkta mössor, som
kom i rörelse, när föreläsaren passerade. Derefter en blan-
dad publik; en klunga herrar stod vid dörren. — Den store
mannen hade blickat sig omkring, putsat näsan, uppvecklat
manuskriptet. Ämnet tillkännagafs: Macbeth af Shakespeare.
Det spred sig en sakta hviskning, ett mummel lopp genom
salen. Rörelse i raden af hufvuden.

»Hvad är det för något?» sporde en fröken hviskande.
»Inte vet jag», sade den tillsporda, »säkert något roligt.» —
»Det tror också jag», återtog den andra förhoppningsfullt.

Föredraget var utmärkt till innehållet, fängslande till
formen och väl framsagdt, hvilket likväl icke hindrade, att
flertalet af åhörarne sågo ut som om föreläsningen hållits
på hebreiska. Ett par äldre damer stirrade ängsligt på
föreläsaren: »huru har karlen kommit på den idén att tala
om alla dessa gräsligheter? Fy, det är ju så blodet kan
stelna.» — Nu sjönko ett par hufvuden nickande ned på
bröstet. Herrarne vid dörren tycktes lika litet finna något
behag i föredraget, hvilket bäst bevisades af deras många
undertryckta gäspningar. Pip! gick dörren upp, der gled
en ut ur salen och — pip! — åter en in på kafét. När
921

föredraget ändtligen var slut och föreläsaren klifvit ned från
sin tron, kom en och annan frara för att tala med honom.
Det uppstod en konversation. Föreläsaren menade, att det
om somrarne måste vara vackert härute.

»Härute?» återtog en herre med uppdragna ögonbryn.
»Groenewegen är en stad.»

»Lika så god som trots Amsterdam», brummade en
annan i skägget.

»Vi hade förr vår egen rätt. Hålen för pålarne till
schavotten finnas ännu att bese», försäkrade den förste.

»Skola vi icke gå in på kafét?» sporde en nykommen.

»Pardon, var så god och presentera mig», yttrade en
vigtig man med glasögon och uppstruket hår.

»Zoelmond, privatlärare. »

»Fägnar mig att göra er bekantskap, herr Zoelmond!»

Zoelmond klef nu fram och stälde sig bredvid förelä-
saren. På vägen till kafét gjorde han sin komplimang.

»Intressant, mycket intressant. Det har sannerligen
förekommit åtskilliga synpunkter i ny belysning.»

»Åh!»

»Skada blott att de fleste ej förstå engelska. Enfin!
inför eliten, ser ni, inför eliten.» Herr Zoelmond strök
upp tupén.

Det var som om allt sammausvurit sig den aftonen för
att gifva föreläsaren ett så dåligt intryck som möjligt. Ty
Daniel vardt utkallad till någon, som nödvändigt måste tala
vid honom. Så kom Amsterdamaren att slå sig ned i ett
hörn, der han ej bort vara. Bredvid biljarden sutto näm-
ligen några kortspelande herrar, hvilkas samtal, som fördes
temligen högröstadt, just ej var egnadt att göra en före-
läsare angenämt stämd.

»Men hvad är det han föreläser?» sporde någon.

»Äh, mick-, mock- eller mackbet, i alla händelser en ’bet’.»

Högljudt skratt.

»Jag spelar solo.»

»Jaså, general; hur står det till med gikten?»

»Illa, illa, alltid ett styft ben. Ar det vackert väder
i afton?»

»Kallt — ni måste bekänna trumf — förtvifladt kallt.»

»Och ni, herr Salomons, har ni också varit och hört
på Macbeth?»

»Tackar så mycket», svaras det på palestinsk munart
922

»Skall jag gâ och höra pä en tragedi? Jag behöfver blot i
en blick i min kassakista, der har jag en tragedi. »

»Odi profanum vulgus et arceo», var den första för-
argade uppbrusningen af föreläsaren; hans andra var afsky
för den lilla bondhålan; hans tredje det fasta beslutet: en
gäng och aldrig mera. Slutligen fann han likväl alltsam-
mans så löjligt att han brast i skratt.

XLI.

Men Daniel var nedstämd och förlägen, när han befann
sig på hemvägen med föreläsaren. Ämnet hade icke slagit
an. Det var för styf kost första gången. Det gjorde ho-
nom ondt, att han icke kunde visa föreläsaren, huru som
det bland publiken fans en och annan, som egde bildning
nog att njuta af och värdera det fängslande föredraget. Men
detta var icke det enda som satte honom i misshumör.
Hans behagliga adjutant hade öfvergifvit honom; en fnurrig,
gammal gumma hade kommit i stället. Hos jungfru Görtz
höll ingen länge ut. Hans kammare tycktes honom dyster
och ödslig. Kakelugnen rökte in och allting stod upp och
ned. Huru saknade han icke den flinka, händiga flickan.
Detta allt gjorde, att han förhöll sig tyst på hemvägen.
Föreläsaren för sin del hade lika liten anledning till be-
låtenhet med sin afton. Mannen bredvid höll han för en
stympare. »Hur skall jag kunna stå ut med den här heder-
lige Groenewegaren de timmar jag ännu måste tillbringa
här?» tänkte han.

De gingo genom boden och uppför trappan till Daniels
bostad. Lampan var tänd; med sina böcker, sina taflor,
sina väl putsade möbler såg rummet gästvänligt och hem-
trefligt ut, ännu glimmade det äfven i kakelugnen, men vinet
var ännu icke framsatt, som han hade befalt. Ack. hvar
var Steintje! Förundrad såg främlingen sig omkring, ka-
stade en blick på bokhyllan, en annan på det uppslagna
pianot med de stora nothögarne.

»Tag icke illa upp, men har jag verkligen nöjet att se
stadskassören ...» Barmhertige himmel! Tänk om han
glömt sig . . . om det var rektorn eller pastorn eller kanske
hans adjunkt, en aflägsen slägting till honom ....
923

Men en nick af Daniel lugnade honom i det hänseendet.

»Ni tyckes vara en vän af litteratur och musik.» Främ-
lingen granskade flyktigt titlarne. Han kunde icke åter-
komma från sin förvåning. Så långt från Amsterdam, så
mycket bildning hos en .... stadskassör!

»Jag tycker mycket om att läsa. Så småningom har
jag fått ihop denna lilla boksamling.»

»Som är vald med urskiljning och smak, af de bästa . . .»

»Ni är alltför god», sade Daniel. »När jag hörde er
i afton, afundades jag er. Jag tänkte, ack, om jag kunde
förstå dem som han.»

Detta sade han så enkelt och okonstladt, så af hjertat,
att den andre ånyo aktade honom värdig sin uppmärksamhet.
Dervid slog honom för andra gåhgen det ädla, det intelli-
genta i detta ansigte. Med långt större nöje än han före-
stält sig, lät han sig sjunka ned i länstolen som Daniel
skjutit fram till brasan. Den enkla gästfriheten bjöds ho-
nom med sådan hjertlighet, värden ådagalade en sådan
brådska, ett sådant nöje i att fullgöra värdskapets pligter,
att den främmande, som i hemlighet hade roligt åt sin värds
ifriga, men tafatta och hjelplösa sätt, kände sig helt gynn-
samt stämd mot den hederlige mannen.

»Ni har der en vacker upplaga af Shakespeare.»

Daniel tog smickrad volymen i handen, öppnade den
med bokvännens kärlek och med den vördnad, hans ödmjuka
hjerta hyste för den store skaparen af dessa verk.

»Ja, ja han har beredt mig mycken njutning i ensamma
aftonstunder. Han vet hur menniskan är till sinnes i alla
lifvets förhållanden, icke ett smyghål i hjertat som han icke
känner. Visserligen forstår jag honom endast till hälften,
jag sitter förstummad, när jag läser honom, öfver hans väl-
diga ande. Han känner så djupt, så klart; tänker så ädelt
och upphöjdt. Det goda varder hos honom så jemt afvägdt
och derigenom så verkligt, så menskligt sant. Han är så
rik, så utomordentligt rik, nästan för rik. När jag läser
honom, förefaller det mig, som om jag skakade på ett öfver-
lastadt fruktträd. Det regnar frukt, den faller en på ar-
mar, händer, hufvud. Man vet icke hur man skall bära sig
åt eller hvar man skall gripa sig an vid detta öfverflöd.»

»Men den här har också sina grenar väl lastade.»

»Hugo, ja visserligen, men det förefaller mig, som om
några af hans frukter äro uppblåsta. Icke alla förblifva
924

hela, clâ de falla till marken. Det fins åtskilliga bland dem,
som blott innehålla luft.»

Den främmande skrattade. Han fann nöje i denna hän-
förelse, som var så naiv, och så innerligt menad. Ju mer
han talade med sin egendomlige värd, desto mindre bekla-
gade han sin ankomst. För Daniel var utbytet af tankar
med en högt bildad man en njutning, som ej kan beskrifvas.
På den främmandes enträgna uppmaning öppnades pianot.
Men detta är ju någonting alldeles ovanligt, tänkte gästen,
när han hörde Daniel spela. Han gräfde i nothögen och
begärde mer och mer. Samtalet öfvergick från musiken till
språket, till sångbarheten af vissa verser.

Den främmande slog upp volymen som låg på bordet
och läste följande underbara, melodiska, vemodsfulla rader
i »Twelfth night»:

Come away, come away death

And in sad cypress let me be laid;

Fly away, fly away breath,
I am slain by a fair cruel maid....

Medan han med sin djupa, böjliga stämma läste upp
dessa verser, ackompanjerade Daniel honom sakta på pianot.
»Tack, tack, det är härligt», sade den främmande, läggande
boken ifrån sig, och för sig tjelf tänkte han : i den här man-
nen fins mer, ja långt mer än någon skulle kunna förmoda.
Hur har han kommit att sitta här på ett kontor?

Det var sent på natten, när de skildes.

»Ni kommer väl att besöka musikfesten i Leipzig?»
sporde den främmande.

»Jag hoppas att det skall blifva mig möjligt. Mina
tillgångar tillåta mig annars icke dylika njutningar. Men
för detta nöje måste jag finna någon utväg. För att tillstå
sanningen har jag sedan månader gladt mig deråt. »

»Låt mig nu säga er, min herre, hvilket nöje er be-
kantskap har beredt mig. Vi hafva tillbragt en härlig af-
ton tillsammans. Hvad min föreläsning beträffar, så finner
jag nog, att ämnet ej var valdt med tillräcklig urskiljning.
Men sedan jag lärt känna er, torde jag åtminstone kunna
hoppas att icke alla hade tråkigt vid mitt föredrag.»

»Ni har talat för några få», sade Daniel, »men dessa
tacka er af hela sitt hjerta. Det var ett första försök. Vi
måste hålla t Publikens smak varder genom att oaflåtligen
Ôâ5

höra talas om det sköna, finare och bättre. Man måste
hafva tålamod. Er tackar jag för att ni ej ringaktat vårt
lilla samhälle och att ni unnade mig ert sällskap. Jag skall
ej lätt glömma denna afton. Jag har haft få sådana.
Och .... ännu en sista bön, skulle ni längre fram ännu en
gång.... »

»Godt, godt, men då något annat ämne. Inte någon
mick- mock- eller Macbeth, som den der herrn på kafét
uttryckte sig.»

XLII.

Det var nyårsafton. Daniel spelade orgel i den stora
kyrkan, en gammal, ärevördig byggnad, som förskref sig
från det tolfte århundradet. Der en gång rökelsemolnet
ringlade sig upp från offerkärlet, der det dämpade ljuset
lekte omkring prestens silfverkransade hjessa och öfver al-
taret, der stod nu en rad af stela, gula bänkar. Missriktad
nykterhet och smaklöshet gjorde det omöjligt att få en öfver-
blick af det sköna byggnadsverket i hela dess rena jemn-
mått, ty det härliga koret var genom ett träskrank afskildt
från mellanskeppet. Men om aftnarne gjorde kyrkan ännu
ett visst intryck. Ljuset som föll från de grönskärmade
hänglamporna, gled lugnt öfver mellanskeppet, men nådde
icke upp till de höga hvalfven, som fortforo att vara in-
svepta i djupt mörker. Man såg liksom genom ett töcken
in i det rum, der den stilla menigheten var församlad. De
höga hvalfven gåfvo eko af predikantens i skarp näston
framsagda: »Sela.»

Och Daniel grep i tangenterna. Likt ett jättehjerta,
som jublar och gråter och beder, brusade orgeln öfver för-
samlingen. Först svagt och tvekande, men sedan allt star-
kare och högtidligare steg lofsången mot tempelhvalfven ur
djupt rörda hjertan. Här var den gamla tiden, den gamla
gudstjensten, det gamla Nederland, den gamle Guden. Hela
den förgångna tiden, ur hvilken vi så nyss växt upp och
som dock redan var så fjerran för vår blick, det forna Ne-
derland, som vi ej längre vilja erkänna, men till hvilket
dock vårt hjerta stundom längtar tillbaka, rycktes upp ur
sin dvala. Gubben på predikstolen höjde sin stämma, för-
svagad af ålderdom, men som denna afton hittade vägen till
åhörarnos hjertan. Han kände dem allesammans, dem som
926

sutto derncre, både gamla och unga, fattiga och rika; han
läste deras innersta tankar och han rättade sina enkla ord
derefter. Samlande liksom i en brännspegel, hvad han visste
gjorde intryck pa själen, bragte han det så långt, att alla
hufvuden vördnadsfullt sänktes, att alla reste sig inför den
Oändlige, hvars närvaro de kände. Sången tystnade. Om-
gifven af sina närmaste begaf sig hvar och en hem till sitt.
Menniskoströmmen, ljus och orgeltoner böljade ut genom dc
öppna tempeldörrarne. Äfven hjertat, det beklämda hjertat,
hade uppslagit sina dörrar på vid gafvel, det hade kämpat
och vunnit frid.

Äfven Daniel svepte öfverrocken omkring sig och gick
hem. Denna afton firade han alltid för sig sjelf, om det
kunde kallas att fira. Det hjelpte icke, att hans vänner tru-
gade honom. »En hvar bör då vara med de sina», tänkte
Daniel, »en främmande hör icke till familjekretsen.» Sit-
tande framför brasan fördjupade han sig i sina minnen;
böckerna, hans trogna pappers vänner, blickade tigande ned
på honom från sina hyllor. Ack, nog kunde det finnas bättre
vänner för lifvets afton! Hans hand grep efter violoncellen.
Tyckte han kanske, att icke ens dennes strängar läto så ljuft
som en barnaröst. Han lutade pannan i händerna och lyss-
nade till vattnets sqvalp nedanför fönsterna, till bogser-
båtens flåsande arbete uppför strömmen. Försjunken i sina
tankar satt han så och stirrade i elden, då plötsligt ett ljud,
som trängde genom stormen, nådde hans öron. Han höll
andedrägten och lyssnade. Ännu en gång hördes samma
ångestfulla, genomträngande rop liksom från en menniska i
dödsfara. Daniel sprang upp, slog upp fönstret, genom
hvilket blåsten bröt in, och spanade utåt. På himmelen
jagade vilda moln, mellan hvilka månens runda skifva dök
upp här och der, likt ett fartyg, som slungas upp och ned
mellan brottsjöarne. Nere vid muren, der den högt upp-
svälda floden sköljde öfver den smala gångbanan, låg fram-
stupa i gyttjan, med fingrarne krampaktigt slutna om de
hala stenarne en dunkel skepnad. Och vid månskenet, som
bröt fram mellan molnen, såg han ett blekt, vanstäldt, för-
stördt ansigte, ur hvilket två svarta, vansinniga ögon rik-
tades mot honom. Ett rop banade sig väg öfver hans läppar;
han stannade ett ögonblick liksom fastnaglad vid platsen
med handen pressad om gardinen. Derpå grep han med
ett utrop, som höll på att qväfva honom, sin öfverrock och
ôâ?

ilade ned genom bakporten som ledde ut till flodbrädden.
Han lade handen på den nedhukades skuldror, då gestalten
plötsligt reste sig på knäna och grep fast i honom med vild
ångest. Det våta håret klibbade fast vid hennes panna,
tänderna skallrade, de runda, svarta ögonen, som föreföllo
onaturligt stora i det bleka, ungdomliga ansigtet, stirrade
stelt och rådvillt på honom.

»Steijntje!»

»Jag vill icke i vattnet», ljöd en hes stämma, »jag vill
icke i det svarta vattnet, jag är så rädd för Gud.»

Och hon sjönk tillsammans vid hans fötter.

»Har det kommit så långt?»

»O, herr Daniel, herr Daniel, för Guds barmhertighets
skull, haf medlidande med mig.»

Han stod och visste ingen råd. På hans häftiga frå-
gor följde förvirrade och afbrutna svar. Hon hade lupit
sin väg, hon hade velat kasta sig i vattnet, då hon hade
fått se ljuset från hans fönster och ....

Daniel strök sig med handen öfver pannan. »Stig
upp», sade han allvarligt, i det han böjde sig ned mot flic-
kan vid hans fötter. »Försök, om ni kan gå, och håll er
fast vid mig. Jag får se, om jag kan hjelpa er . . . jag får
se. Gud har räddat er från en förfärlig död. Det var han,
som visade er mitt fönster. Jag skall ej stöta bort er.»

Han lyfte upp den arma flickan och drog hennes hår,
som han då hoppades, i dubbel mening ur smutsen. Var
väl detta hans glada, vackra, koketta uppasserska, denna
hopsjunkna flicka, som skälfde af ångest och köld? Han
plaskade fram genom den våta snön, som piskade honom i
ansigtet; i fjärran på floden lyste det röda skenet af lan-
ternan på bogserbåten likt ett brinnande jätteöga, som blic-
kade ut i natten. Hållande sig tätt intill stadsmuren, slä-
pade han med sig flickan, som han försökte intala mod, då
plötsligt hennes hand släppte hans axel och hon sjönk med-
vetslös tillsammans. Förtviflad blickade Daniel omkring sig;
han lutade sig ned mot qvinnan; som låg afsvimnad vid
hans fötter, i det han undrade, om han skulle kunna bära
henne. Så skyndsamt hans krafter tilläto, släpade han henne
med sig. Det var ett sällsamt skådespel, att se den långe,
bleke mannen vada i den mörka natten genom den djupa
smutsen och med ansträngning på armarne bära en vacker
flicka, hvars bleka, liflösa ansigte hvilade mot hans skuldra.
928

Sålunda kände han alltså för första och sista gången —
o ödets bittra ironi — en q vinnas hufvud hvila mot hans
bröst. Daniels armar darrade, hans fötter slunto. Lyck-
ligtvis syntes snart ett ljus. Han stod framför ett litet hus
och han bultade med stöflarne mot dörrspegeln.

»Hvem är der?» sporde en röst inifrån.

»Öppna, i Guds namn, öppna.»

Rigeln drogs ifrån. En kraftigt bygd, redan till åren
kommen qvinna visade sig. Hon höll handen för ljuset,
som hotade att blåsa ut. Endast hennes vanstälda ansigte,
öfver hvilket skuggan af fingrarne bredde sig, var synligt.

»Herr Daniel, o min Gud, hvad vill detta säga?»

»Stäng dörren, Betje, jag bringar er en olycklig, som
vi måste bistå.» Han lade flickan i armstolen, i hvilken
den hederlige sjökaptenen fordom brukade gitta och röka
sin pipa. Betjes lampa belyste den fina ovalen af de lik-
bleka kinderna. De långa silkeslena ögonfransarne lågo
pressade mot kinderna så hårdt, som om de aldrig mera
skulle uppslås. Kapuschongen, som hon dragit öfver huf-
vudet, hade glidit ned, så att det fina hufvudet var bart.
En tung, svart, upplöst hårfläta hängde drypande af vatten
öfver axeln ned på bröstet.

»Jo, det här var skönt», sade Betje, när Daniel hade
satt henne in i de närmare omständigheterna.

Den kraftiga borgarfrun stod der rak som ett ljus och
blickade, med högburet hufvud och armarne i kors öfver
bröstet, ned på sin fallna syster.

»Min herre», sade Betje, »hon har fått alldeles hvad hon
fortjenar, den slinkan. Hvem har sagt att hon skulle slå
sig i slang med dem, som stå öfver henne? Har hon inga
armar på kroppen för att ge en günstig junker, som pratar
dumheter med henne, ett slag i ansigtet?»

Daniel gjorde en rörelse.

»Ja, min herre, ni är som alla andra karlar. En vacker
flicka, som lipar, den kan ni inte stå emot. Ni tror allt
hvad en sådan der jänta behagar duka upp för er. Jaha,
min herre, skam att säga det, men de linda er om fingret,
min herre.»

Allt medan Betje sålunda lättade sitt hjerta, fuktade
hon läppar och tinningar på den afsvimmade flickan med
bränvin.

»Jo, jag skulle haft ett sådant infall, jag, i min dag!
929

Far min han skulle nog ha piskat sattyget ur kroppen —
det kan ni lita pa.»

»Hon har inga föräldrar mer», sade Daniel.

»Sa mycket mera skäl då att söka taga vara på sig sjelf.
Förförd! Kantänka! Ungdomen blir sämre för hvar dag.»

Den ifver, hvarmed Betje under tiden öfvade sitt kär-
leksverk, stack bjert af mot det hårda i hennes ord. '

»Vet ni, hvad en sådan här jänta borde ha? Jo, ett
kok stryk borde hon ha. Det är icke värdt att göra så-
dana der miner, min herre. Äfven jag har varit ung. Det
skulle göra henne mer godt än att karlar beklaga henne.
Att först draga skam och vanära öfver sig och sedan låta
en annan bära följderna. Äran växer inte ut igen liksom
håret. Är hon borta, så är hon borta.»

»Fordom var ni icke så känslolös, Betje», sade Daniel,
»mot menniskor — som voro svaga. Hvarför är ni nu så
hård mot ert eget kön?»

Betje gaf intet svar; men hon höll handen under pan-
nan på flickan, som just nu slog upp ögonen för att åter
sluta dem. Förande ett glas med någon varm dryck till
hennes läppar, sade hon nu något mindre sträft:

»Drick, flicka!»

Vändande sig derpå mot Daniel, tilläde hon: »var så
god och gå in ett ögonblick i rummet här bredvid. Hon
är genomvåt om fotterna, jag kommer genast efter.»

Der stod han nu och hörde, huru den ena qvinnan
talade till den andra.

Det var just icke något ömt tal, men det var måhända
helsosamt.

»Ni kan tacka Gud på era båda knän, att den besked-
lige herrn varkunnade sig öfver er. Se här — stick in
fotterna i mina tofflor. Om ni varit min dotter, hade jag
slagit armar och ben af er — der har ni en varm duk att
svepa om er.» Daniel hörde flickan gråta öfverljudt.

Han hade gjort upp sin plan. Betje skulle följande
dag föra henne till... R., en plats der ingen kände hennes
fel. Der bodde ett hederligt borgarfolk, som stod i för-
bindelse till hans föräldrar. De måste mottaga flickan. Han
visste, att de skulle göra det — när han bad derom. Och
sedan fick man väl se. Kostnaderna skulle han anskaffa,
äfven om det måste ske med andras hjelp. Så tänkte, be-
slöt och öfverlade han med Betje. När allt var aftaladt,
Ur Dagens Krönika. VIIL 11—12.	60
930

trädde han ut i det rum, der flickan befann sig. Hon höll
händerna för ansigtet medan han, stående bredvid armstolen,
meddelade henne, hvad som var beslutadt.

»När vi göra vårt bästa för att blifva bättre, Steijntje»,
tilläde han, »så fins det nåd hos Gud och .... menniskor.»

»Ja, när de äro så goda som ni», mumlade Betje mel-
lan tänderna.

Steijntje sänkte sitt glödande ansigte ända ned mot
sina knän, medan han talade. Men när han gjorde min af
att aflägsna sig, grep hon, högljudt gråtande, hans hand och
tryckte den mot sin kind. Med sina läppar vågade hon
icke vidröra den.

Verlden är full af jämmer och sorg, tänkte Daniel, då
han befann sig på återvägen hem. Vi måste hjelpa till att
bära eländet. Huru skall man lugnt kunna nedlägga sitt
hufvud och skiljas hädan, om man ej utplånat någon siffra
från det stora belopp af skuld och smärta, som trycker här
i verlden. Lifvet tyckes ej vara anlagdt på att vi skola
vara lyckliga om icke möjligen någon gång, för ett ögon-
blick, i förbigående.

XLHI.

Daniel vände sig om hjelp till förförarens fader, sonen
hade kort förut spårlöst försvunnit från* staden. Svaret var
tvärt afslående. Fadern utlät sig i bittra ordalag om sonen.
»Jag kännes icke längre vid detta olyckliga sorgebarn så-
som min son», så slutade han.

Daniels hjerta sammanpressades vid läsningen af detta
bref. Äfven doktorns fru skakade på hufvudet, då han
framstälde saken för henne.

»Jag hoppas, på framgång för edra bemödanden», sade
hon, »men jag tviflar derpå. Flickan var varnad, och ändå
gick hon vilse. Det kommer icke att inbringa mycket,
fraktar jag.»

»Men vill ni då, att jag skall lemna henne alldeles åt
sitt öde? Huru kan ni tänka så, ni som är så god mot
andra, ni som sjelf är mor . . . .»

»Jag får anhålla, att ni icke ens i aflägsnaste mån ville
sammanställa mina döttrar med denna. . . med denna . . .»
ropade doktorns fru, djupt rodnande, nästan häftigt.

»Men denna qvinna har äfven hon en gång varit ren
931

liksom era mera lyckliga barn. Hon stod ensam i verl-
den, ensam liksom jag .... min svagare medsyster. Hon
föll för det hon var vacker. Om jag icke gjorde åtmin-
stone ett försök att rädda henne, hvilken omen niska sknlle
jag icke då vara. Huru kommer det sig likväl, att ni, gifta
fruar, äro så hårda mot de fallna?»

Doktorsfrun stod upp, såg på Daniel och svarade:

»Önska icke att vi skola hafva större fördrag med
synden, mindre afsky henne och känna mindre blygsel för
de förvillade af vårt kön. Önska det icke, för samhällets
bestånds skull. Er sträfvan finner jag likväl ädel, och jag
vill hjelpa er, himmelen gifve, att ni icke får otack till lön
för er godhet.»

»Och äfven om så vore? Det skulle visserligen smärta
mig för det stackars barnets skull, men min pligt att söka
rädda henne är derför icke mindre bjudande.»

Denna afton gjorde Daniel ett djupt hål i den blyg-
samma summa, som han lagt af för sin musikfest. »Det
ser ut», tänkte han leende för sig sjelf, »som om jag ej
får använda något för egen räkning. Detta är nu en
gång mitt öde här i verlden. Måtte jag bara i Guds namn
lyckas, så skall jag aldrig ångra dessa penningar.»

Steijntjes barn dog vid födelsen. Sjelf tillfrisknade hon
långsamt. Daniel skaffade henne plats hos goda menniskor.
Och hon gjorde ej skam åt hans förväntningar. I fyra år
hade hon nu tjenat i den familj, som upptagit henne. Det
muntra lynnet var försvunnet på allvar och hade lemnat
plats för ett stilla väsen. Hon tjenade troget och ärligt
sitt busbondefolk, som högeligen berömde henne och, liksom
Daniel en gång, fäst sig vid hennes behagliga person. Men
det glada lynnet från fordom fans icke mer. Vid slutet af
det fjerde året lät en rask handtverkare anmäla sig hos
Daniel. Arbetaren satt först en stund och tummade för-
lägen sin mössa; han visste synbarligen icke huru han skulle
börja. Till sist slapp det dock ur honom. Hans ärende
var att bedja Daniel hjelpa honom att öfvertala Steijntje
att gifta sig med honom.

»Hon har begått ett fel, min herre», sade den hurtige
ynglingen, i det han vände sitt ärliga ansigte mot Daniel.
»Hon har sagt mig det, min herre, så har hon. Och
hon har äfven sagt mig, att en hederlig handtverkare nu-
mera ej kan taga henne till hustru. Men ser ni, min herre,
932

jag håller så innerligt af henne. Jag har .... förlåtit henne
det. Och deri tror jag icke; jag gjort orätt.»

»Nej, det har ni visst icke, det har ni visst icke», sva-
rade Daniel, hvilkens ögon i detta ögonblick öfverdrogos med
en dimma. Det gifves ändå afundsvärda ögonblick här i
lifvet.

»Det har ändå icke nyttat till något, hon vill absolut
icke höra talas om något giftermål. Men sedan hon nu
sagt mig allt, hvad ni gjort för henne, och att ni räddat
henne från vanära och undergång, hvilket allt ni gjort som
en hederlig karl, och för hvilket Gud må löna er, så har
jag tänkt som så, att jag skulle gå till er och fråga er, om
ni skulle vilja hjelpa mig för att bringa henne på andra
tankar.»

»Om hvad jag får höra om er, min vän, är lika godt,
som det intryck ni gör på mig, så vill jag göra det. Ja,
då lofvar jag, att jag skall göra mitt bästa för er.»

Daniel räckte den raske arbetaren sin hand, hvilken
denne tryckte med en kraft, som om han velat krama sön-
der den i smulor. »Här står jag nu som äktenskapsmäk-
lare», tänkte Daniel, medan ett leende halft blidt, halft ve-
modsfullt spred sig öfver hans tankfulla ansigte.

Han skakade på hufvudet, betraktade sina långa, smala
fingrar, som ännu voro röda efter den andres jernnäfvar
och satt en stund fördjupad i sina tankar. Derpå reste
han sig hastigt. »Gudskelof, så är ändå en menniska räddad.
Då har jag icke lefvat förgäfves!» Han slog upp sitt piano
och lät fingrarne löpa öfver tangenterna, hvarvid tonerna
sprungo fram och rullade som perlor under hans finger-
spetsar och öfver hans missbildade ansigte och den jemna,
rena pannan spred sig sommarsolskenet med välbehag.

XLIV.

Nu vika och fördunklas gestalterna, som befolkade min
tysta studerkammare .... Ännu en gång kommer dock sy-
nen tillbaka. Vi äro hemma hos vår doktor. Ett eget
slags lukt förråder redan vid inträdet, vid hvilket vigtigt
bestyr husets damer äro sysselsatta. Här försiggår den stora
rengöringen med sin attiralj af såpa och skurborstar. Jag
ser det gammalmodiga köket med de blankskurade koppar-
kärlen, den väldiga spisen, i hvilken, från den uppstaplade
933

vedbrasan, eldens röda tungor skjuta upp och slicka den
nedsotade kitteln. Der ofvanför reser sig spiskappan, be-
skuggande elden med sin bard af randigt kattun medan en
rad af blåa porslinstallrikar står uppstäld som prydnad
längs spiskransen. Doktorsfrun med klädningsärmarne upp-
vikta och förklädet om lifvet står vid en stor kista, ur hvil-
ken hon plockar upp porslin. En flicka i blomman af tre
och tjugu år — äldsta dottern har redan funnit en egen
härd — bär en hel stapel tallrikar på armen. De runda
kinderna blossa i eldskenet och det rika blonda håret, ett
arf efter modern, böljar i glänsande bugter kring hennes
tinningar. »Mamma, det blir ett helt torn», ropar flickan,
som ser tallrikarne växa henne öfver hufvudet. Husmodern
borrar just sitt skarpa öga i bottnen på kistan. Der ligger
en peppardosa begrafven i dammet. Denna har hon just
gripit och håller henne triumferande inför tjensteflickans vidt
uppspärrade ögon — den enfaldiga Mietje hade svurit på
att peppardosan var förkommen — när Doktorn med all-
varsamt, bekymradt ansigte, brådskande trädde in.

»Louise», sade han, »sluta med det der ett ögonblick.»

»Strax, min gubbe — ack, Mietje, tag då i en gång.
Stå icke der och dröm. På ögonblicket, gubbe . .. nej der,
på serveringsbordet. Flicka, hvar har du dina tankar?»

»Louise», sade doktorn åter, men denna gång med en
ton, som öfverraskade henne, »låt nu vara».

Hon kände sin man; hon vände sig om och frågar för-
skräckt: »är det något?»

»Ja, det är något. Jag kommer från Daniel. Det står
inte bra till med honom. Han har hjernfeber.»

»Det är väl icke farligt?» återtog frun med återhållen
andedrägt.

»Jag kan ännu ej bilda mig någon åsigt derom», sva-
rade hennes man, rynkande pannan. Doktorn teg ett ögon-
blick. Derpå föll hans hand med kraft ned på serverings-
bordet. »Dei( skulle göra mig ondt.»

Hans hustru rycker af sig förklädet och kastar det till
flickan: »Mietje», säger hon, »tag af kitteln och gör såpluten
klar. Hvad skall jag säga? Det måste gå som det går.
Om jag är tillbaka innan qvällen, vet jag ännu icke. Hör
efter hos jungfru Lize .. . .»

»Hvad tänker du göra?» frågar doktorn.

»Jag går till Daniel!»
934

»För att sköta honom?»

»För att sköta honom. Tror du jag lemnar honom åt
frun?»

Hon är redan borta. Pigan står med en disktrasa i
handen och med den yttersta förvåning målad i det enfal-
diga ansigtet. Dottern med tallrikshögen på armen stöder
sig mot serveringsbordet. Hennes blå ögon äro fulla af
tårar. »Ack, farbror Daniel!»

XLV.

Den trogna väninnan fann Daniel utan medvetande.
Ett ögonkast var nog för att öfvertyga henne, att hon här
icke kunde undvaras. Hon ringde och när den gamla tjena-
rinnan visade sig, befalde hon att man skulle bära in Da-
niels armstol från det andra rummet, emedan hon ämnade
vaka hos den sjuke om natten. Tjenarinnan brummade nå-
got för sig sjelf, men visade ej alls någon brådska. Ovan
vid sådant söl, beslöt doktorsfrun att hjelpa sig sjelf. Men
i rummet bredvid stötte hon emot värdinnan, som stälde sig
orubblig som en påle i vägen för henne. Hennes helsning
besvarades vresigt.

Jungfru Görtz skakade uppbragt på hufvudet, så att
de slappa vecken på hennes mössa fladdrade, som om blå-
sten satt dem i rörelse.

»Det skulle vara roligt att veta, hvad det här skall be-
tyda, min fru.»

»Betyda, jungfru? Jag kommer på anmodan af min man,
doktorn» ■— när helst en viljestark qvinna stöter ihop med
en annan ännu viljestarkare, åberopar hon sig vanligen på
sin man — »för att sköta den sjuke. Var god oçh låt mig
komma förbi?»

Men jungfru Görtz stod qvar, liksom om hon varit
fastväxt.

»Som detta är imti hus, hafva främmande ingenting
här att befalla.»

»Men min bästa jungfru!»

»Det är jag som är herre här, det var bara det jag
ville säga» — rösten höjdes, den närmade sig skrik.

»S-s-s-s .... t!»

»Och att ingen kommer när min sjuke!»

»S-s-s-s . . . . t... .!»
935

»Och att jag mycket val sjelf kan skota uppassnin-
gen . . ..»

»Men skrik då icke så förtvifladt, den sjuke ligger ju
alldeles bredvid, tala icke så högt.»

Värdinnan lät sig icke det minsta bekomma af denna
vink. Hon fortfor att lätta sitt hjerta.

Doktorsfrun vardt ond. Lyckligtvis fick hon genom
fönstret se doktorn komma.

»Jag får verkligen be, att ni är så god och tiger. Der
kommer min man. Till honom kan ni säga hvad ni har
att säga .... om ni vågar.»

Det ringde på klockan inunder, hvarvid värdinnan ur-
sinnig begaf sig tillbaka utför trappan.

Efter hennes försvinnande stod doktorsfrun ett ögon-
blick tillintetgjord. Derpå slog hon omkring sig med båda
armarne i luften och ropade med en ton, som jag ej skall
våga att här söka beskrifva.

»OH — de ungkarlarne ! »

Det dämpade dagsljuset föll mildt in i Daniels sjukrum.
På bordet låg en uppslagen bok och bredvid denna hans
faders gammalmodiga fickur, som tickade på sin tjocka guld-
boett. Och bakom gardinerna låg den sjuke och vred sig i
vilda feberfantasier. I förvirrade drömmar lefde han för
andra gången genom sitt lif. Doktorsfrun, som satt bred-
vid hans säng, hörde honom söka vänligt öfvertala sin far . . .
hela hans lifs själsstrid vardt henne uppenbar, Ett älskadt
qvinnonamn återkom en och annan gång i den sjukes osam-
manhängande tal. Sjukvård erskan återhöll andedrägten, hon
lyssnade med vidt uppspärrade ögon och händerna samman-
knäppta i knäet. Det fans något i denne mans lif, som
hon alltid önskat känna. Nu var det henne till mods, som
om hon frånstulit honom hans hjertas hemlighet. Vi lära
stundom känna menniskorna liksom på uppenbarelsens väg.
En blixt flammar upp och försvinner, i skarpa linier står
för våra ögon hvad fordom låg inhöljdt i dimma. Doktorn
rynkade pannan under sin brottning med den hemske fien-
den .... om vännen. Vi, som ingenting förstå af lifvet
klaga att döden är en gåta. — Det är ett upplyftande, djupt
gripande skadespel, när anden steg för steg kämpar med
döden om herraväldet. Viljans spänning, koncentreringen
af alla själskrafter pa det enda målet, uppehållandet af den
flämtande lifsgnistan, som i veckor mödosamt afvinnes na-
turen, om än förgäfves, detta väcker aktning för menniskan.

»Måtte han kunna rädda honom», hviskade doktorsfrun,
men doktorn vände sitt bekymrade, sitt allvarsamma, bleka
ansigte mot sin hustru och sade: »Nej, Louise, det kan jag
icke.» Ett ögonblick tycktes medvetandet återkomma hos
den döende. Han såg på sina vänner. »Ären I der alle-
samman» ropade han med en stämma, som ljöd helt annor-
lunda än fordom. Derpå reste sig Daniel i sittande ställ-
ning. Han spärrade upp ögonen, liksom hade han sett
något, hvad de andre icke kunde se. En glimt liksom af
hänförelse spred sig öfver hans anlete, och när de båda
togo honom i sina armar rörde sig hans läppar. Men hvad
han sade uppfattade de icke.

Tungt sjönk hufvudet tillbaka på deras skuldror. »Ack,
min stackars vän», sade doktorn. »Nu, Louise, är det en
god menniska mindre på jorden.»

Ett ögonblick derefter, medan mannen med sänkt huf-
vud och korslagda armar qvardröjde vid sängen, smög sig
hans hustru till Daniels piano — och tillslöt det.

När de burit bort honom och den lilla gruppen af män
aflägsnat sig, efter den sista vänskapstjensten, trädde en
handtverkshustru med skyndsamma steg fram till grafkullen.
Hon ledde en liten söt flicka vid handen. Flickan höll en
blomma mellan fingrarne. De knäböjde båda vid grafven.
Den gamle mannen, som lutad mot sin spade stod vid huf-
vudändan af grafven, såg med ett mildt småleende ned på
de knäböjande. Det silfverhvita håret fladdrade för vinden,
skäggstubben på det solbrynta ansigtet glänste i junisolen.

»Sakta, Anneke, sakta!»

Hon öppnade fingrarne.

Och just på den fläck, under hvilken herr Daniels
brustna hjerta hvilar, föll blomman ned.
Literaturkritik.

Thomas Thorild, en lefnadsteckning af Klas Fàhræus.

(Albert Bonniers förlag.)

Detta arbete innehåller ett försök att gifva en rättvis be-
lysning åt en författare, hvilken antingen — såsom af Atterbom
— allt för högt uppskattats eller också fått en något styfmoderlig
behandling i vår literaturhistoria. Författaren har icke lemnat
några egentligen nya bidrag till Thorilds karakteristik. Han har
icke framletat nya källor eller nya uppgifter. Och detta har
heller icke varit hans afsigt. Hvad han önskat och hvad han
gjort, är, att han framstält Thorilds karakter och derigenom
gjort rättvisa åt en af de ädlaste naturer, som den svenska
vitterheten lärt oss känna.

En natur som Thorilds har lätt att skaffa sig fiender, och
de flesta skola vara benägna att fördöma honom, menar för-
fattaren. Hans sjelfkänsla har dervid spelat honom de största
spratten. Ty folk har nu en gång för alla svårt att fördraga,
när en person säger om sig sjelf, att han »föresatt sig full-
komligheten» eller andra dermed sammanhängande uttryck.
Med styrka och vältalighet häfdar hr Fàhræus, huru oberättigade
dylika slags omdömen äro. Det är nämligen icke så alldeles
lätt för en person, som verkligen är öfverlägsen, att hela sitt
lif igenom vara okunnig om denna öfverlägsenhet. Och känner
han till den, ligger det åtminstone bra nära till hands, att han
låter detta slags sjelfkännedom, om uttrycket tillåtes mig, un-
derstundom komma till orda, någon gång äfven på ett sätt,
som icke är alldeles oblandadt behagligt för hans omgifning.
Det kan vara oklokt att gifva denna sjelfkänsla luft. Det kan
till och med bero på bristande finhet, att man gör det. Men
det är icke desto mindre säkert, att den indignation, som en
dylik öppenhjertighet väcker, icke alltid är af det rätta slaget.
Ty det blir ofta den sårade medelmåttan, som hämnas på geniet
938

genom giftigt förtal, viss att få alla andra medelmåttor på
sin sida.

Man kallar denna egenskap hos Thorild för »sjelfförgud-
ning». Men månne saken är utagerad i och med användan-
det af detta smädliga uttryck?

Hr Fàhræus har såsom motsatsen till denna egenskap fram-
hållit en annan, hvilken han kallat med den synnerligen origi-
nela benämningen, »sjelfutslätande ödmjukhet». Och han till-
lägger för att göra meningen tydlig att man än i dag åter-
finner denna egenskap i svenska akademiens handlingar. Det
är icke svårt att förstå, hvilken slags egenskap som med detta
åsyftas.. Vi återfinna den dagligen och öfverallt, i det dagliga
lifvet, i böcker, i tidningar, bland det offentliga lifvets män,
och i societetens verld har denna egenskap blifvit en lag, utan
hvilken man lika litet kan visa sig, som om man vore utan
snygga och anständiga kläder. Men hvad är denna tillgjorda
blygsamhet värd, denna blygsamhet, som ålägger en man att,
äfven der han är och känner sig aldrig så öfverlägsen, hyckla
en underlägsenhet, hvilken endast kommer den anspråksfulla
dumheten till godo? Den är icke värd någonting. Och den
kommer också sällan från hjärtat. Vanligen härleder den sig
i stället från det slags beräknande slughet, hvilkeh ganska tidigt
lär oss, att ingenting i den grad smickrar menniskorna, som när
man inbillar dem, att man lyssnar på deras omdömen som på
orakelspråk. Sådana menniskor blifva, hvad man kallar, »om-
tyckta». Om de förtjena att vara det, är en annan fråga.

Det är naturligtvis en sanning, att det fins något, som heter
en öfverdrifven själfkänsla. Och den är ett fel. Det lider icke
något tvifvel. Men det är bestämdt ett större — eller kanske
rättare en lägre art tå fel — när hela ens natur är så små-
aktigt sammansatt, att sjelfva känslan af eget värde, när den
möter hos en annan person, är tillräcklig att väcka en antipati,
hvilken är dessmera hätsk, i den mån den är oberättigad.

Det är emellertid säkert, att just denna småsinnets anti-
pati mot Thorilds naiva och ofta ytterst oskyldiga sjelfkänsla
har dikterat icke så få af omdömen om honom både som men-
niska och författare. Hr Fàhræus har sökt visa, hvarpå denna
egenskap hos Thorild berodde. Och skall man kunna skrifva
rättvist om Thorild, måste man först och främst kunna göra
det, utan att känna sig sårad af hans oupphörliga angrepp på
den trångbröstade inskränkheten. Hr Fàhræus har haft denna
frimodighet, och derför har han gifvit en sympatisk och säker-
939

ligen rättvis bild af denne skriftställare, som var mera intuitiv
än logisk, mera improvisator än författare, men som grep långt
framom sin tid både i fråga om åskådningssätt och frihet i
att välja uttrycksmedlen. Det är den sjelfständige'mannen som
förf, mest sympatiserar med hos Thorild. Och det är denna
egenskap hos honom, hvilken läsaren lär sig alt se och värdera
såsom den bestämmande drifkraften i hela hans lif. Den leder
Thorild till en entusiastisk beundran för frihetsidéerna före 1.789
och till en lika energisk frontförändring efter detta år.

Men med dessa förtjenster förenar boken en svaghet.
Författaren kommer helt naturligt att, mer än som kanske är
lämpligt och rättvist, se den verld som omgaf Thorild, särskildt
hans literära motståndare, med ungefär samma ögon, som hans
hjelte gjorde det. Isynnerhet förledes författaren i detta fall
till en märklig orättvisa, när det gäller bedömandet af Kellgren.
Denna författare framställes af hr Fàhræus med ungefär samma
färger som dem, hvilka Thorild sjelf använde i sin berömda
»Straffsång». Thorild sjelf kan naturligtvis ursäktas, derför att
han i polemikens hetta lät förleda sig att använda både uttryck
och omdömen, som ej kunna göra anspråk på historisk giltig-
het. Om hans literära meningsfränder, hvilka gentemot Kell-
grens tvifvelsutan orättvisa angrepp gerna gjorde Thorilds sak
till sin egen, äfven instämde i Thorilds uppfattning af den
gustavianske poeten och kritikern, så är äfven detta lätt be-
gripligt. Men att en författare, som hundra år senare uppträ-
der och bedömer 1700-talets literära förhållanden, låter förleda
sig till att behandla Kellgren som om han aldrig gjort annat
än missuppfattat Thorild, det är verkligen egnadt att framkalla,
icke blott förvåning utan också den bestämdaste opposition.
När hr Fàhræus talar om »hofskalderna», så har han möjligen
rätt, för så vidt det gäller Leopold. Men han berättar sjelf
om Kellgren en sak hvilken innehåller ett karaktersdrag, som
ej borde ha behandlats i ett blott parentetiskt erkännande. Aret
1789, hvilket omdanade Frankrike, och till hvars ära världen
snart kommer att fira en jubelfest, är i vår svenska historia
förknippadt med en händelse, hvilken ser ut som en ödets ironi
öfver det svenska folket. Det var nämligen detta år, som
Gustaf III slopade den konstitution, han sjelf skapat. Vid denna
tidpunkt, berättar hr Fàhræus, drog sig Kellgren allt mer och
mer tillbaka från sin gamla ställning vid Gustaf III:s hof. Det tycks
som en sådan handling borde vara af så pass stor värde, att
det i efterverldens ögon skulle visa arten af Kellgrens karakter.
940

Denne man begick misstag mot Thorild och Bellman, de
största skriftställare i Sverige. Han var aristokrat till sin smak,
och denna egenskap ledde understundom hans sympati på afvägar.
Men hans ädla tro på förnuftet, hans lifslånga kamp mot vid-
skepelse och fördomar^ hans lefvande tro på sanningen, hans
humanistiska verldsåskådning, som följde honom in i döden,
hvilken — icke ens den — förmådde kufva hans fria tanke
— allt detta bör vara nog att ställa honom på en plats för
hög för att förblandas med mobben af Thorilds vedersakare.
Äfven när det gäller honom, torde den förklaringen få gälla
som antaglig, att när man blir retad, förgår man sig lätt. Det
må sedan gerna vara ett fel alt låta reta sig. Hvilken upp-
fattning man än må ha om värdet af Kellgrens skaldskap —
ett är visst: dess innersta kärna var samma kärlek till tankens
frihet och sanningen, som besjälade Voltaire. Att behandla
honom som en medelmåtta, är orättvist. Geniet framträder under
olika former i olika temperament.

I fråga om språkbehandlingen är hr Fàhræus’ bok högst
märklig. Der fins sidor, som äro syperbt skrifna, sidor, som
röja en afgjord originalitet i sättet att låta tankarna träda läsaren
till mötes. Men denna språkets originalitet är ännu långt ifrån
utbildad. Det är snarare ett sökande efter en egen form än
en färdigbildad sådan. Man snubblar oupphörligt öfver meningar
och satsfogningar, som äro så tunga och så onödigt besynner-
liga, att man nästan kommer att tro, att Thorilds egna besyn-
nerligheter frestat författaren. Våra nordiska språk äro verk-
ligen ej alltid så klara i sin form, att man behöfver stäfja dem
i detta hänseende. Ett par gånger kommer en ren omening,
hvilken tyder på bristande omsigt vid korrekturläsningen. T. ex.
sid. 2 följande sats: »Thomas i vaggan och sex syskon sutto
moderlösa i det fattiga hemmet.» Sådant bör undvikas, emedan
de flesta läsare af dylikt mottaga ett ogynsamt uttryck, som är
ännu större än hvad saken är värd.

Allt i allt är emellertid hr Fàhræus’ bok om Thorild ett
debutarbete, som berättigar till förhoppningar. Kärnan i Tho-
rilds karakter har förf, gripit rätt, och det intryck, boken
eflerlemnar, är lefvande. Det är egendomligt nog, att en ung
författare i våra dagar debuterar med att skrifva om Thorild.

Gustaf af Ge/jerstam.
Några Thorild»drag

af

Birger Schöldström.

Samtidigt med ofvanstående literära kritik, har redaktionen
haft nöjet emottaga några supplerande detaljanmärkningar vid
hvad hr Fàhræus haft att anföra. De gälla dels en af Thor-
ilds ryktbaraste fejder och dels hans familjeförhållanden. Vi
lemna nu ordet åt vår ärade meddelare, skrifvande som följer:

I sin relation öfver Thorilds »Straffsång» lemnar hr Fåh-
ræus det intrycket, att detta »mästerstycke af geni» (såsom hr
Fàhræus stämplar nämda utbrott af en ilska, hvilken väl för
alla andras ögon numera framstår på gränsen af barnslighet)
endast och allenast varit riktadt mot Kellgren; han nämner
ej, att äfven lustspelsförfattaren Envallssou deri fick sin be-
skärda del, likasom hr F. alldeles förbigår den persifflage, hvar-
för Thorild på scenen var föremål. Detta offentliga förlöjligande
af »Passionernas» skald skedde, som bekant, på Stenborgska
teatern å Eriksberg, vid Träsktorget, i den af Envallsson från
franskan öfversatta pjesen »Målaren, kär i sin modell» (»Le
peintre amoureux de son modèle», författad af Anseaume).
Leopold har i sin stridsskrift »Den nya lagstiftningen i
snillets verld» påstått, att öfversättaren der tillagt en personnage,
i hvilken allmänheten igenkände Thorild, och Klemming upp-
repar efter honom i »Sveriges dramatiska literatur»: »Genom en
tillagd person har Thorild blifvit här framhafd till åtlöje; i trycket
synes dock denne icke». Dahlgren deremot i sina »Anteckningar
om Stockholms teatrar» nämner endast, att Thorild i denna
pjes blifvit af en skådespelare härmad och förlöjligad. Thorild
sjelf säger sig vara oberörd deraf. Stycket uppfördes första
gången den 31 augusti 1782, och i februari 1783 skrifver
Thorild: »Jag vet Eriksbergsplattituden. Den är för låg och
942

ömklig. Har aldrig skadat oeh aldrig rört mig.» I den be-
kanta »Straffsången», som följande år utkom, frambryter dock
hans harm häröfver mycket tydligt:

I träskets dunkla ånga —märk!

Der strålar sumpens genius.
Det plattas Aristophanes.
O Kellgren, kyss din Envallsson o. s. v.

Det kan vara af intresse att citera hvad Leopold i anförda
stället tio år derefter yttrar. Han säger: »Socrates, Min Herre,
som ni citerar, igenkändes på scenen af hans namn, som der
bibehölls. Hos oss åter måste en narr igenkännas blott på
karaktären af hans galenskap, i hvilket fall komedien är god,
oskyldig och värdig det allmänna snillets bifallande dom. ir
det ej detta allmänna snillets dom, som genljuder med upp-
repade gällskratt i komiska teatersalen, så ofta man spelar den
lilla pjesen Målaren kär i sitt original, hvars öfversättare för-
tjenar så mycken heder förden personnage han der tillagt? eller
känner ni ett offentligare sätt att afkunna denna dom? Men
ni skulle kunna komma oss -att dö af skratt M. H., innan vi
efter er metod kunde bevisa er att vi hafva lof att le.»

Nu synes imellertid förhållandet vara, enligt hvad som kan
inheratas genom en jemförelse imellan originalet och öfversätt-
ningen, att ingen »personnage blifvit tillagd», åsyftande att karri-
kera Thorild, men väl, att betydliga tillägg i svenska öfversätt-
ningen, hvilka uppenbarligen afse Thorild, finnas i målaren
Albertis parti. Thorilds förakt för rimmet och hans patetiska
stil parodieras starkt. Så yttrar målaren i andra akten, när
han ser sin tillbedda komma, följande ord, som ej hafva den
ringaste motsvarighet i originalet:

Mitt hjerta börjar brinna,

Min anda böijar på att vettet öfvervinna;

Den himmelsk blir och, tysk gudomlig och sublim,
Att jag ej mer kan tala uppå rim.

Derefter utbrister han i följande orimmade emfatiska ut-
gjutelse:

Kom! Kom fram! Min vän, förträffliga skönhet! Min engel!

Engel! Min seraphim! och cherubimernas drottning!

Intag sitt säte, sin thron! sin thron, majestätisk, gudomlig,
Gudisk gestalt och gebörd, högädla, ömma Passioner!

Evigt blir blott mitt kraf det högsta, sanna och sköna. —

I inbildningens flygt med sinnenas strålar beskåda

Slafven, älsklingen, träln, som suckar, dyrkar, tillbeder.

Flammande anblick! lik den verldsbestrålande solen.
943

Stolt! förträffligit allt! Ty nu min pensel vill skildra

Himmelska gudungens mor, då arla en morgon

Hon tog emot guden Mars, befjädrad, beplitad, besporrad.

Guden för krigets brak, mord, slagbiing, tordön och ljungeld.

Ställ sig då mild, söt, öm, vänlig, Aphrodisiakisk!

Venus ni liknar så högt i konst och talang att behaga.

Ack! se nu! Ack! Ack! Ack! Ack! Raphaël du makalöse!

Och uti färgorna du! Du öfvernaturlige Rubens!

Ehrenstrahl! Androbius ! Protogenes! vännen Apelles!

Ja ! Apelles, din hand vist hade bort ega min pensel,
Ty hvart hårstrå förtjust i ändan sig rörer och yfves,
Längtar och fiker att snart, snart dukens yta få kyssa.

Denna utgjutelse motsvaras i sin helhet i originalet af
följande enkla, rimmade verser:

Venez vous asseoir.

L’air gai, la tête droite : imaginez-vous voir

Votre amant: il faudroit, ma chère,

Mettre un peu plus de feu d’amour dans vos regards.

C’est Vénus que je peins, recevant le dieu Mars.

De la déesse de Cythere

Prenez le tendre caractère:

Vous l’imitez si bien par le talent de plaire.

Som man finner, är en parodi tydligen menad i den sven-
ska texten, och ingen ny person behöfde eller under sådana
omständigheter ens kunde der införas för att förlöjliga Thorild.
Detta förklarar, hvarför Klemming ej funnit »den tillagda per-
sonen» i trycket, och strider ej mot Dahlgrens uppgift, att
Thorild blifvit af en skådespelare härmad. Albertis rol utfördes
af Magnus Bonne, på sin tid känd som en god aktör och
sångare, hvilken troligen dervid imiterade Thorild. Leopold
begagnar alltså sannolikt af oaktsamhet ett oegentligt uttryck,
då han talar om »den tillagda personnagen».

Till det här ofvan anförda, hvilket af den, som skrifver dessa
rader, redan för flere år sedan framstäldes i Nya Dagligt Alle-
handa, kan tilläggas, att Envallsson gaf svar på Thorilds tal i
»Straffsången», nämligen genom att ännu en gång på scenen
till löje framställa egendomligheterna i sin antagonists skrifsätt.
A Stenborgska scenen, nu förflyttad till Munkbron, uppfördes
f. f. g. 1786 »De Muselmanske pelegrimerne eller Det oför-
tänkta mötet», opera-comique i 2 akter, efter Dancourt bearbetad
af Envallsson. Och här lät den svenske bearbetaren en af de
uppträdande personerna — äfven i detta stycke en målare,
Vertigo — föredraga följande kostliga parodi:
944

Afgrund ! dunder och blod ! Hvad syn för mitt häpnande öga !
Verda! . . . Sjelf Hymen jag ser ju, blixtrande, faslig, behornad!
Dunbäddens Behemoth ! Manliga själars Leviathan !

Nattens tjusande skallerorm, dagens frustande dunderhäst!
Digra Sphinxernas drott, vaggornas gnisslande furste,
Sött-ljuft-smilande, falsk; hydrophobisk-slickande, mordisk!
Ack! O! Eja! och Ha! Ej din furiefackla förskräcker.
Kom! Statt stilla! Blif här! — Du flyr? pultronisk? kujonisk?
Halt! . . . Min pensel din bild till verldens fasa vill måla!

Stycket gjorde mycken lycka och höll sig uppe å reper-
toaren till 1796, således ännu i tre år efter att Thorild lemnat
Stockholm.

Öfver festen å Fittja gästgifvaregård d. 11 Mars 1793,
der vännerne togo farväl af den i landsflygt drifne Thorild,
lemnas, efter Atterbom, en liflig beskrifning. Men vid aftryc-
kandet af Thorilds »frihetssång», vid hvars toner afskedsglasen
klingade, följer dock hr Fàhræus ej Atterbom, »hvars version
bär prägeln af hans vanliga ändringsifver», utan Hanselli. Hän-
delsen är nu, att hvarken Atterbom eller Hanselli meddelar den
nämda sången rätt, och Hanselli’s tolkning är den oriktigaste.
I Höppener’ska papperen (Kongl. Bibliotekets handskriftsamling)
ha vi funnit denna Thorilds sång i en samtida uppteckning
af Höppener sjelf; den är antagligast här ursprungliga, rätta
läsarten, och vi meddela den derför:

Frihet skallade Nordiska fjällen
och frihet var blåa himlens dån :
hjeltar logo, trotsande Odet,
då Hickan i Dalarne sjöng.

Ödet harmades : störtande molnen,
strax hvälfde vår himmel i afgrunds natt.
Tro! Tro! Tro! Tro! vrålade lögnen
ur molnen: allt darrande föll.

Upp stod Engelbrecht, högg emot klippan
sitt svärd, och en ljungelds gnista flög:
gnistan tusend gryningens lågor
då tände till Frihetens dag.

Gråt vän ! Dunkel var dagen, och lögnens
än sväfvande skyar störta fram.

Gråt, men hoppas: Sanningens gnista
mer mäktar än hjeltarnes svärd.*

* Den af Höppener angifna melodien till denna sång är af Gluck.
Den återfinnes i Ahlströms »Musikaliskt tidsfördrif» 1790, sid 34 (der
fogad till den af Thorild öfversatta dikten af Klopstock: »Tyst stod Maj»),
945

Dramatiskt målande är hr Fahræi vidare skildring:

»Festen på Fittja var förbi. Lagens tjenare återtog tyglarne
och afskedets stund trädde nära. Hade vi stått med de sorgset
viftande vännerne, skulle vi sett ej blott Thorild, då han vände
sig till ett sista farväl, utan ock ett qvinligt hufvud. Hvem
var hon? Hvarifrån kom hon? Det är föga kändt. För oss
glimtar hon fram som genom ett moln — molnet är borta —
hon är vid Thorilds sida, vid sin mans, i verkligheten, om
också ej i lagen. Vägen slingrar genom Sörmland ner genom
landskapen — på kuskbocken sitter polisbetjenten som en ängel
med svärdet, symbol att paradiset är stängdt. Då vågen sedan
gungade och Sveriges kust flydde i dimma och försvann,
voro de två ensamma, ensamma genom regn och solsken,
hädanefter. »

Ja — hvem var hon? Hon, »den vackra och trogna
svenskan», som följde Thorild i landsflykten, för att blifva hans
barns moder och hans lyckliga maka, »så långt hennes förmåga
sträckte sig, sin Thorilds beundrande följarinna äfven i idéverlden».
Hr Fàhræus återgifver, ehuru med en viss reservation, Atterboms
uppgift, att hon hetat Gustava von Kowsky, varit prestdotter
från Sörmland samt att fattigdom nödgat henne att taga plats
som uppasserska å ett värdshus i Stockholm, der Thorild gjort
hennes bekantskap. Enligt en annan uppgift skulle hon varit
dotter till en major Lidiin. Sjelf skref hon sig än: von Kow-
sky (i hennes af Hanselli tryckta förord till Thorilds arbeten),
än blott: Kowsky (i sitt testamente*). Att hon icke varit prest-
dotter från Sörmland, bevisas deraf, att någon prest vid namn
von Kowsky eller Kowsky der aldrig funnits.

Vi kunna visserligen ej med full bestämdhet uppgifva fru
Thorilds föräldrar, men vi tro oss kunna leda de Thorildsbe-
undrare, hvilka hafva tid och tillfälle att t. ex. i Stockholms
församlingars kyrkoböcker göra vidare forskningar i denna fråga,
på vissa spår. Genom en värderad litterär korrespondent, hr
Nils Kristersen i Lund, har vår uppmärksamhet blifvit fäst på
en annons i Inrikes-Tidningar för 1819. Den tillkännagifver,
att enkefru Margaretha Kowsky, f. Högstedt, d. 7 Maj aflidit i
Stockholm, 77 år gammal. Samma år,' 1819, vistades fru
Thorild på besök i Stockholm. ** Hvad hade kunnat förmå den

* »Nektar och gift» sid. 8.

Uppgift af Florello till Crusenstolpe. Se »Nektar och gift»
sidan 17.

Ur Dagens Krönika. VIII. 11—12.

61
946

fatliga enkan * att företaga en på den tiden både besvärlig och
dyr resa från Greifswald till Stockholm, om ej vigtiga familje-
angelägenheter: en moders död och derefter följande arfsutred-
ning. I ofvan anförda tidning finna vi, att den 24 April 1790
i Stockholm aflidit en murgesäll Johan Barth. Kowsky, 62 år
gammal, och 1797 en bisittare i traçteurs-societeten Johan
Gustaf Kowsky, 38 år. Var den förre Gustava Kowskys fader?
Ganska antagligt är det, likasom att den senare, tracteuren,
varit en frände, som upptagit den faderlösa i sitt hus, hvarest
Thorild gjort hennes bekantskap och vunnit hennes kärlek för
hela lifvet.

Hennes härkomst må för öfrigt vara hvilken som helst
— för svenska hjertan är hennes minne kärt, hon, i hvars
unga ögons glans Thomas Thorild skref »Om qvinnokönets
naturliga höghet», hon, i hvars öra ljöd hans sista jordiska
helsning: »Gud välsigne dig! Gud välsigne dig!»

* Först under sina senaste lefnadsår — sträckande sig ett halft
sekel efter Thorilds bortgång — kom enkefru Thorild jemförelsevis i väl-
stånd, i det hon af svenska riksdagen (1851) erhöll ett årsunderhåll af
500 rdr bko.
»Likmask’ eller demaskerad
ortodoxi?

Också ett inlägg i dagens brännande fråga.

Af Upsaliensis,

■»Je vous connais, beau masque».

I Dagens Nyheter för 8/11 står att läsa »Ett kapitel om
likmaskar och docenten Bergman, eller: Några drag ur natu-
rens stora hushållsplan.» (Sigurds kaleidoskop.)

Den af alla vänner både till skämt och allvar så högt
uppburne kaleidoskopsförfattaren förmäler huruledes hr docenten
Bergman i Upsala läkareförenings handlingar uppträder och
»bevakar likmaskarnas rätt och tycker att det är oanständigt
att taga från dem hvad dem med rätta och enligt naturens
ordning tillhör.»

»Med hvad rätt för hr Bergman talan för likmaskarna?
Är han slägt? Är han målsman? Har han fullmakt?» —
frågar Sigurd.

»Nej — fortsätter Sigurd — »det är i kraft af den natur-
rätt, som kan sägas tillkomma de varelser, som i årtusenden
uppfyllt den dem i naturen tilldelade rollen att till förvandling
bringa de döda kropparne» som hr docenten »å dessa varelsers
vägnar» tillropar likbrännarne: Suum cuique» — detäruttydt:
»Peta inte i maten för maskarne.»

*

Här om dagen sammanträffade några zoologer; en af dem
hade med sig »Dagens Nyheter» för den 8/11 och uppläste
»kapitlet om likmaskar och docenten Bergman» samt framstälde
derefter tvänne frågor, nämligen om likmaskars klassifikation
948

samt hvad docenten Bergman vore för en auktoritet. Den se-
nare frågan besvarades genast af en bland de närvarande,
hvilken samma dag förvärfvat sig Meijers Svenskt litteraturlexi-
kon. Frans Anton Gustaf Bergman är född 1837, sedan 1860
docent i medicin vid högskolan i Upsala, och har utgifvit: »Om
Sveriges folksjukdomar» — möjligen höra likmaskarna till dessa
sjukdomar —, »Om rödsoten», »Om frossan» m. m. Men på
den första frågan kunde ingen svara. En af sällskapet åbero-
pade den store naturforskaren Brehm, i hvilkens på svenska
öfversatta och bearbetade arbete »Ur djurens lif» yttras: »For-
dom gafs det folk, som trodde att maskar af sig sjelfva upp-
stodo på ruttnande ämnen, deribland äfven på lik ; men nu för
tiden tror ingen förnuftig menniska något sådant.» En annan
trodde att hr B. talat om vanliga fluglarver, men möttes med den
invändningen att en vetenskapsman icke kunde förblanda in-
sektlarver med maskar. En tredje föreslog att man borde för-
fråga sig hos någon af de finurligaste spiritisterna, t. ex. miss
Fay, fru Wallenberg, professor Sandahl eller d:r C. von Bergen,
om icke »likmasken» vore en astralkropp eller någon annan
spiritistisk åkomma ; men den allmänna meningen blef slutligen
den, att i offentligt tryck hos docenten Bergman anhålla om
benäget klargörande härutinnan. Visserligen är det en tillfreds-
ställelse både för medicine studerande och pro/anum vulgus att
i prof. Tullbergs lärobok, afsedd för de preliminära studierna,
erhålla upplysning om olika maskars klassifikation och natural-
historia, men författaren har beklagligen glömt ett kapitel, näm-
ligen om »likmaskarna»; kanske derför att han om dessa in-
tressanta varelser har platt intet att meddela. Till och med
gamle prof. Thunberg, som i disputationsform utgifvit en afhand-
ling om »De djur som i Bibeln omtalas», har icke med ett enda
ord vidrört de af hr docenten Bergman så varmt och kärleks-
fullt omhuldade »likmaskarne».

När nu så är förhållandet och hr docentens utlåtande både
på ett allvarligt och skämtsamt sätt blifvit föremål för behand-
ling i de allmänna tidningarne, så torde man nära nog vara
berättigad att beträffande »likmaskarne» erhålla den upplysning,
som hr docenten kan finna sig föranlåten att meddela.
Öppet bref från en ung fru till herr
professor Seved Ribbing.

Stockholm d. 30 Nov.

Herr Redaktör!

Jag skyndar mig att till »Dagens Krönika», Eder intres-
santa tidskrift, sända några rader, några harmsna fruntimmers-
rader om den sedlige herr professor Seved Ribbings osedliga bok
— detta naturligtvis endas} i akt och mening att — som jag
hoppas Ki också gör, herr redaktör, — varna herrar pappor och
herrar äkta män att i hemmen införa denna — hur skall jag
uttrycka mig? — tendensiösa köttets nakenhet.

Det var för några dagar sedan jag på min mans skrifbord
— naturligtvis bredvid en modern och osedlig fransk roman
— fann herr Lundaprofessorns vestaliskt rena bok » Om den
sexuela hygienen och några af dess etiska konseqvenser». Jag
är qvinna, och jag är nyfiken. Nästa minut satt jag också
med herr Ribbings bok i hand beqvämt — ja, jag kan gerna,
utan att smickra mig sjelf, säga behagfullt tillbakalutad i ett
mjukt litet soffhörn inne i min budoar — en budoar måtte
vara något förskräckligt för herr professor Ribbing — och med
950

en pappersknif öppnade vägen till vetenskapens hittills för mig
något obekanta rike.

Men, min gud ... !

Jag kände, hur jag rodnade. Den der professorn, tänkte
jag, skräder då åtminstone inte sina ord. Han riktigt frossar
i det nakna — han är realist värre! Och hvad de der me-
dicine studerande nere i Lund måtte vara naiva sedan — myc-
ket mer naiva än en ung fru uppe i det syndiga Stockholm —
efter som herr professorn finner det nödvändigt att upplysa
om en hel hop saker, som hela den ovetenskapliga verlden
redan känner och alltså, hyfsadt folk emellan, aldrig talar om.

Jag fortsatte i alla fall läsningen af denna dyrbara bok
— detta lundensiskt professorliga eller professorligt lundensiska,
hvilket ni vill, »vade retro satanas», tror jag det heter, mot all
den tryckta immoralitet, som till den sedelärande professorns
förtviflan uppfyller verlden.

Nej, jag finner ju längre jag kommer i boken, att pro-
fessorn vill rent af ha kgl. privilegium på, att den medicinska
professorstiteln är det enda, som berättigar folk till att skrifva
osedlighet — pardon, om osedlighet menar jag naturligtvis!
Våra moderna författare ha alls ingen rättighet att vara —
hvad de äro — skarpsynte iakttagare på det åt boklärde pro-
fessorer helgade könslifvets område. En Zola, en Maupassant,
en Bourget, för att nu inte tala om Strindberg och våra egna
samhällsskildrare, hvilka endast ha lifvet att hålla sig till, äro
kompletta nöt eller något ännu värre allesamman — nej, lefve
det medicinska sedlighetsljuset herr professor Seved Ribbing
— han och ingen annan förstår oss qvinnor, han och ingen
kan diskret och genialt pejla könslifvets djup, referera som
en grundlig, men aldrig hänförd kännare dess yttringar. O, I
svenska qvinnor, I, som ännu aldrig åtrått en mans omfam-
ningar, aldrig hängifvit er åt en lidelse, aldrig som unga flickor
med flätan på ryggen känt en längtan efter detta okända nå-
got, som herr professorn påstår endast skall skänka oss smärta,
— gån I, mina sällsynta damer, att skrifva en tacksamhets-
adress och undertecknen den: idel sedligt rena qvinnor. Pro-
fessorn skall bli förtjust, fälla tårar öfver sin egen fullkomlig-
het som könslifsskildrare, och han skall aldrig mer i lifvet fråga
efter, om det gifves qvinliga varelser, hvilkas hela lif är vissnadt
och förfeladt endast derför, att de varit nekade att återfinna
ett nytt, rikare och kraftigare, i en mans omfamningar.

Herr professor, har ni då aldrig mött någon gång — svara
951

ärligt! — en ung flicka, frisk och fyllig som en nyss utslagen
ros, svällande af lif och helsa, endast liksom väntande att
plockas af en viss okänd någon, som hon redan älskar i tan-
karna, anar i drömmen. Denna flicka är fattig, men hon är
också dygdig — d. v. s. hon tror, att dygden endast existerar
under det konventionella äktenskapets egid, sedan presten läst
öfver en och man druckit champagne och hållit tal ofvan på
bröllopstårtan. Denna unga flicka väntar, att en man skall
komma och ta henne, göra henne till sin hustru. Men den
väntade och — tillstån det, mina damer ! — efterlängtade kom-
mer icke. Det hela inskränker sig till litet oskyldig kur-
tis .. . en beundrande blick . . . några kärleksdruckna ord, hvi-
skade i hennes öra . . . flirtation under en roddtur, en skogs-
promenad eller en kotiljong. Men den väntade kommer icke
— han, som har nyckeln till all lifvets härlighet, uteblir. Så
möter ni denna unga flicka sedan ett par tre år gått om. Säg
mig, hvar äro då rosorna på hennes sammetslena hy, den
strålande glansen i hennes ögon, det lifsglada, stolta, litet öf-
vermodiga leendet på hennes läppar? Borta! Och gestalten
synes icke längre buren af helsa och spänstigt, sjudande lif.
Är ni nu en man, som tänkt något djupare öfver lifvet, än
som synes af er bok — ett intetsägande, stundom vidrigt,
onödigt vidrigt utdrag ur afhandlingar och läkareböcker — är
ni en menniska, som känner verkligt deltagande för en lidande
mensklighet, då skall ni sörja öfver, att könslifvets lycka gått
denna unga flicka förbi och i stället för att klifva upp på den
medicinska auktoritetens piedestal och slunga speglosor öfver
ett författareslägte, som menar lika ärligt som ni, känner dju-
pare, finare än ni, framför allt sannare, så skall ni söka råda
bot för det onda, arbeta ödmjukt, energiskt, utan att se till
höger eller venster, på frågans lösning. Menskligheten blir
hvarken bättre eller dygdigare genom er senaste bok, och ten-
densen är falsk: — qvinnorna känner ni inte, alldeles inte!
Ert ideal tycks vara Björnsons isjungfru, Svava!

Nästa gång jag finner en bok af er på min käre lille
mans skrifbord, låt mig då inte, när jag jemför den med
någon modern roman, som afhandlar samma ämne, finna er
vetenskapliga afhandling långt mera rå, fullt ut lika omoralisk,
men långt mindre intressant än romanen, som ni så öfverläg-
set rycker på axlarna åt. Er bok säger för öfrigt ingenting
nytt — den är gammal som gatan och understundom lika
smutsig som den — för mig åtminstone!
952

Se här för öfrigt min lilla hand, kyss den — det är ett
bevis på, att jag förlåter er för den här gången — men bättra
er, herr professor . . . och så — låt mig stänka på er några
droppar parfym — ni luktar så starkt karbol, min käraste
herr professor 1

Er ödmjuka

Ellen Winter.
Ibsens senaste drama: »Fruen fra

Havet.»

Ba?’« några reflexioner.

»I dag har den kommit.»

»Hvem?»

»Jo, Ibsens senaste pjes.»

Och följden af denna upplysning blir i de flesta fall den,
att man kilar in i närmaste bokhandel och skaffar sig boken.

Men man får skynda sig. Annars är den utsåld.

I hufvudstadens största och mest anlitade bokhandel, Sam-
son och Wallins vid Drottninggatan, fans icke mer än ett enda
— och det bundet — exemplar qvar dagen efter sedan »Fruen fra
Havet» kommit direkt från Gyldendalske i Kobenhavn. Denna
le beau reste af den sköna okända skyndade vi att genast
lägga beslag på.

Denna snabba åtgång bevisar emellertid att Ibsen står på
höjden af en författares popularitet. Man lyssnar till hans ord
som till ett orakels. Säg mig en enda författare, som man
läser så andaktsfullt, diskuterar så ifrigt och tillber så kritik-
löst! Ibsen det är Ibsen — visheten, genialiteten, samhällsläka-
ren. Om Ibsen säger svart, går hela verlden och undrar i veckor
och månader, om han inte menar kvitt — och tvärt om. Det är
någonting alldeles outgrundligt med Ibsen. Det kan inte hjelpas,
men man anar, och man söker en djup visdom, en gåta under
hvart enda litet ord. Den mest alldagliga och vanliga sats i
verlden låter eller, rättare sagdt, vill man skall låta i Ibsens
mun som det mest ödesdigra, djupt betydelsefulla orakelspråk.
Och hans drama vrides oeh vändes på så många tusen olika
sätt af alla hans beundrare och beundrarinnor, att till sist någon
icke fullt så galen måste stiga fram och söka vrida det rätt
igen. Men det har sig ofta litet svårt. Så gick det med »Dock-
hemmet» och »Vildanden», så har det gått med »Rosmersholm»,
954

men — jag sätter ett men — så tror jag icke det kommer att gå
med »Frun från hafvet». Här är Ibsen klarheten sjelf mer eller
mindre — d. v. s. i sjelfva grundtanken; sedan finnesju alltid litet
hemlighetsfulla detaljer qvar och dessa komma nog att locka en
mängd folk att slå sina kloka hufvuden tillsammans, lägga pek-
fingret på näsan och säga: — så tror jag den store skalden
menat! — nej, så tror jag! — nej, så är det — så är det
bestämdt.' Och Ibsen har aldrig i sitt lif haft så mycket arbete
med att skrifva sitt drama som hans beundrare och beundra-
rinnor med att söka förklara det.

Men »Frun från hafvet» tror jag de slippa undan för skä-
ligen godt pris. Bara man då inte kommer att sakna just det
ibsenska hos Ibsen och inte finner honom så öfverlägset genial
och riktigt öfverdådigt intressant som när man sist träffade
honom, ty det är allt mycket frestande och lockande att efter
hemkomsten från teatern få en riktigt ifrig diskussion i gång
vid supébordet och sedan fortsätta den i hviskande ton långt ut
på natten inne i salongens stämningsfulla halfskymning. Ja,
är det inte?

Det ämne, Ibsen behandlar i »Frun från hafvet», är af
alldagligaste slag. Ni stöter på det vid hvart enda steg i lifvet:
— en ung qvinna, finkänslig, lifsvarm, frihetsträngtande, som
för utkomsts skull och med en annan kärlek bakom sig gifter
sig med en för henne främmande man. Men denna handel —
som Ellida sjelf kallar sitt giftermål — ger hela hennes äkten-
skap en skef riktning; hon tycker sig ej haft tillräcklig frihet
att välja, det kommer att ligga något af boja och tvång öfver
hennes förhållande till mannen. Och ju mer hon finner sig
snärjd af förhållandena i ett äktenskap, som hon aldrig ingått
af kärlek, desto starkare blir hennes sjelfkänsla, allt mera poc-
kande hennes frihetsbegär. O, om bara handeln kunde gå till-
baka, om hon ännu en gång finge välja — välja fritt och under
eget ansvar! Och skalden låter henne få detta tillfälle. Och
nu ger hon sig sjelfvilligt tillbaka åt den man, vid hvilken
många års samlif bundit henne med tusen osynliga, men också
oslitliga trådar; hon inser i det fria valets ansvarsfulla ögon-
blick hvad hon står i begrepp att förlora — förlora för ett
okändt något, som både lockat och skrämt, innan hon fick den
frivilligt gifna rättigheten att välja sjelf, att gå hvart och med
hvem hon behagade.

Det är om friheten och kärleken Ibsens drama handlar —
frihet för qvinnan att välja den hon älskar och nödvändigheten
955

att älska den hon väljer. Således någonting riktigt värdt att
att tänka på, att lägga på hjertat för vår tid, då äktenskapet
snart sagdt är för det mesta handel och qvinnan den, som
endast går och väntar på högsta budet. Och den vanligaste
orsaken, hvarför hon träder i brudstol, äi’ kanske just den
samma, som kommer Bolette att, sedan hon först ryggat till-
baka, svara på öfverlärare Arnholms frieri: »Nej, — herr
Arnholm, — tag mig så hellre!» Dock med det lilla vilkoret,
att hon får se sig om i verlden, lefva med i lifvet. Ja, det är
detta få komma ut, bort ifrån hemmet, flyga med egna vingar,
som kanske oftast bestämmer qvinnan att följa en främmande
man. Hvart det leder svarar oss Ibsen på genom att visa oss
Ellida och doktor Wangel.

Ar det nu detta enkla motiv, som ligger till grund för
»Frun från hafvet», så har Ibsen tagit fatt på det på sitt all-
deles säregna diktarsätt. Han låter Ellida vara slägt med hafvet
— hafvet som är farligt och stort, frestande ocb skrämmande
som friheten.	Och han låter detta trolska haf	sända sin repre-
sentant för att kräfva	Ellida tillbaka, tillbaka	från	ett lif,	der
hon icke hör	hemma	— det är icke endast	den	gamla	kär-
leken, det är	allt det	framfarna — allt hvad	hon	älskat	och
vant sig till som barn, som Ibsen förkroppsligar i styrmannen
Friman eller Alfred Johnston. Denne man och hon vigde sig
en disig morgon ute på Bratthammeren vid hafvet, och detta
underliga, hemlighetsfulla något håller dem sedan samman med
ett osynligt band. För henne blir hafvet Alfred Johnston, Alfred
Johnston hafvet, och båda locka och skrämma. Alfred John-
stons blick verkar på henne nästan hypnotiskt, kan man säga;
när dessa sjögröna ögon, skiftande som hafvet i storm och
stiltje, se på henne, blir hon viljelös, kan han göra med henne,
hvad han vill, hon lyder honom som — som en hypnotiserad.
Ja, det är hypnotism i detta. Ibsen har antydt det, men han
har icke tagit steget fullt ut.

Vid sidan af hufvudfigurerna Ellida och distriktsläkaren —
ja, den främmande sjömannen är ju på sätt och vis äfven en
hufvudfigur: hans skugga faller hotande och hemlighetsfull öfver
det hela — stå några ypperligt tecknade bifigurer. Hilde,
Lyngstrand, Ballested äro med mästarehand gifna sådana.

Hilde, den halfvuxna flickan med sin misstro mot styf-
modern, sitt upptågsfulla, spelande lynne, sin lidelsefullt trot-
siga, men i grund och botten fina, efter ömhet törstande natur
är kanske den mest lefvande i dramat. Lyngstrand, den barns-
956

liga stämningsmenniskan, som på grafvens brädd går och dröm-
mer om konstnärliga storverk, är så att säga skrifven med en
liten underström af vemodig satir. Ballested, mannen med de
många yrkena och den otroliga aklam-a-kli-matiseringsförmågan
är gifven i raska drag, med mycken kraft och humor. Han
bör verka synnerligen uppfriskande från scenen.

Ja, från scenen! Ty naturligtvis kommer detta Ibsens
senaste drama upp på dram. teatern, som förr så mången afton
firat glänsande segrar med Ibsens namn på affischen. Men för
att denna nervösa, öfverspända, underliga Ellida, denna lättrörda,
skiftande hafsnatur skall komma till sin rätt och kunna fullt
förstås, fordras icke vanliga evner. Dramatiska teatern äger för
närvarande icke någon qvinlig artist, som skulle kunna gå i
land med »Frun från hafvet». Och fast mark under fotterna
skall hon ju ändock ha till sist.. .

När man läser detta stycke, söker mana fram för sig i
tankarna bilden af denna Ibsens hafsfru, händer det lätt — åt-
minstone hände det mig — att hon tar vissa bestämda drag,
som man känner igen, drag och gestalt, som tillhörde en be-
gåfvad tragedienne, hvilken allt för tidigt lemnade scenen. Haf-
vet, det gamla lifvet, den gamla kärleken ville återbörda Ellida
— månne det skall lyckas konsten att med hafsfruns lockande
roll fresta och för scenen återvinna fru Olga Fâhræus?

Den som lefver får se . . . men vi hoppas det alla.

D. F.

Breflåda.

Volontaire. En uppsats om fröken Oselio m. fl. af Kgl. operans
senaste företeelser vore synnerligen välkommen till januarihäftet, men
detta skall utsändas/Öre jwZ. Alltså periculum in moral

Rättelse.

I Daniel Fallströms poem : Gyllene kalfvens kapell sid. 847, rad
10 nedifr. står det för meningen störande tryckfelet tronens i st. f.
troncs.