ÅRGÅNGEN 1888.

INNEHÅLL.

Historia och biografi, statistik, politik och nationalekonomi.

Sid.

Vittra och politiska stjernskott från de dödas rike: Hittills otryckta
bref från C. H. Anckarsvärd, P. D A. Atterbom, C. V. Berg-

man, F. F. Björnstjerna, W. F. Dalman, L. J. Hierta, J. H.

Thomander, H. G. Trolle-Wachtmeister och P. Wieselgren _____________ 1
På konstens tinnar. Några drag från Jenny Linds triumftåg i ut-
landet. Ur samtida anteckningar, af Frithiof Grönhamn_______________		73
An en gång våra rangförhållanden. Kulturhistorisk studie af Marcellus 121
Un kunglig sommarsaga af Cubicularius___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________	 128
Ktt nytt system i fattigvården, af Kristian Winter-Hjelm ___________ 161
Den nya Darwinbiografien, refererad af Helen Zimmern ______________________________  17(3
Ett försonande stamträd eller én naturens lek af Cubicularius Supremus 241
Kronprinsen Karl Johan och hans planer på franska tronen ___________ 305
En roman ur verkligheten________________________________________________________________________________________337

Den protektionistiska återvändsgränden, af G—s—m  __________________ 422
En hjord utan öfverherde,___________________________________________af T. Lindblom_____________________________   433

Frans Vilhelm Dahl, af J.	N. Nyman_________________________________443

Det Munckska stamträdets	grenar________________________________   464

Protektionismens Achilleshäl, af G—s—m______________________________ 530

Kejsar Fredrik i Norden. Några minnesanteckningar __________________ 561

Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival........................   607

Svenska akademien och det literära anslaget af Konstans ____________ 674

Den stridande kyrkan. Af AL. Haraldson _____________________________ 723

Silhuetter från 1888 års kyrkomöte, af Anatole de Suède ____________ 751

Robert Burns i ny belysning. En biografi af Helen Zimmern ........... 849

John Ruskin. En engelsk nutidskaraktär. Af Gustaf., F. Steffen. 865
Om nationernas sammanväxning. Af Gustaf Björklund.................... 878

Polemiska och humoristiska uppsatser.
Ktt besök hos Henrik Jæger, af Ture			 231

Om Munck-väsendet af Cubicularius Intervéniens _____________________ 366
Ett vittnesbörd af Cubicularius Supremus ____________ 369
En ny förespråkare för latin väldet__________________ 413, 564

Från våra dagars Upsala. Ett akademiskt boycottingsförsök, skil-
dradt af Roland 	 511

Officiel vanställning af ett verldshistoriskt skåltal. Af Bénévolus........ 697
Hvems är skulden? Af A. F. Å. ......................................... 773

Lysande frånvaro. Glömska eller demonstration?______________________ 776

Hierarkien i fara? af Karl Bertel __________________________________' 890
»Likmask» eller demaskerad ortodoxi? Af Upsaliensis _________________ 947
Öppet bref från en ung fru till br professor Seved Ribbing __________ 949

Konst.

Hur man bedömer konst, när man är »Ignotus» _________________________ 62

Byggnadskonsten i Stockholm. Granskning af några af hufvudstadens
nyare byggnadsverk af T. L. ____________________________________ 293

Cirkusbyggnaden vid Karlavägen, skärkådad af 2’. L.__________________ 630

Literaturanmätningar.

Paul Bourget. En dekadensepoks novelldiktare af A. E—n_______________ 214

Zdïas »La terre» af St. Just ________________________________________ 226

August Strindbergs »Hemsöborna» af K. Fàhrœus........................ 300
Li teraturn otiser 	... 463, 566

Våra större och mindre skalder. En literatur-psykologisk studie af Justus 681
»Sverge har fått en ny skald.» af J. A. JR—m 	 694

Panegyrisk och opanegyrisk Karl Johans-literatur. Af Otto Sjögren 712
En literär konstsvarfvare. Karaktärsstudie af Gasparone 			 833
Naturalisterna öfverträfFade af en professor i Lund 	 910
Klas Fâhræus om Thorild, anmäln. af G. af Geijerstam	 937

NågraThorild-drag af JBirgér Schöldström____________.________________ 941

Poem.

En filosofs svanesång. Tidsdikt i öfversättning af J. N. Nyman ... 144
Gif! af H. A. Ring 	, 440

Den tredje maj af Fox _______________________________________________ 528
Moderna bildstormare_______________ 590
Gylne kalfvens kapell af Daniel Fallström___ 846

Porträtter och teckningar.

Hoffröken Ebba Munck, Grefve Adolf Fredrik Munck, Konung
Gustaf IV Adolf, Kronprinsessan Viktoria samt de båda prin-
sarne Bernadotte, den äldste ocb den yngste. Bröllopet i
Bournemouth _______________ ____________________________________ 241 o. f.

Susanna och gubbarne med 16 teckningar af Carl Larson---------------- 569

Noveller och berättelser.

Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos_____________________ 41, 193, 257

Andalusiskan. Spansk folklifsbild____________________________________ 383

Tea af Anna Wahlenberg ______________________________________________ 503

Susanna och gubbarna af Carl Larson._________________________________. 569
Herr Daniel af J. H. Uooijér_________________________________________ 583, 733, 914

Teater och musik.

Musikalisk revy af Volontaire ________ 94, 315,. 465, 486, 639, 777, 793

Från Parkett af Gasparone __________________ 147, 233, 332, 450, 548, 801

Simfoglar och vadare af Ludvig Josephson________________________ 280, 372

Don Juan på den svenska scenen. Ett hundraårsminne af Don Cœsar 390
Von der Ostens gästspel af J. A. Runström 	 545
Elise Hwassers afsked från scenen, af Volontaire 	 668
Kristiania teater. Reseminen af Torleif 	 721
Ibsens »Fruen fra havet» af D. F.	 953
Vittra oeh politiska stjernskott
från de dödas rike.

(Hittills otryckta bref från C. Æ Anckarsvärd, P. D. A. Atterbom,
C. W. Bergman (»Schinkel-Bergman».), M. F. F. Björnstjerna, W. F.
Dalman, L. y. Hierta, ^ H. Thomander, H. G. Trolle- Wachtmeister och
P. Wieselgren).

De uttalanden af ryktbara män — några af dem verkliga
stjernor inom nordens literära horisont — vi härmed äro i till-
fälle att framlägga för våra läsare, äro till allra största delen
skrifna till C. W. Lilliecrona, född på Söder To i Skåne 1794,
auditor vid skånska kavalleriregementet 1811, handsekreterare
hos regementschefen excellensen Toll, i hvars hus på Beckaskog
han tillbragte två år. Som minne af denna vistelse hos den
ryktbare fältmarskalken utgaf Lilliecrona öfver honom ett bio-
grafiskt arbete i två delar (1849—50). Dessförinnan hade han
egnat sig åt publicistiskt arbete, dels som redaktör för »Skånska
korrespondenten», dels som medarbetare i Aftonbladet, der han
1844 skref en särdeles uppseendeväckande nekrolog öfver Karl
Johans lysande favorit under rubrikén : » Var grefve Magnus Brahe
en ’stor nian’?»* Den sista tiden af sin lefnad var han bosatt
i Oskarshamn, och den man som derstädes disponerat hans
efterlemnade papper** har haft vänligheten ställa dem till vårt
förfogande, hvaraf vi nu begagna oss, enligt hvad vi föreställa
oss, till våra läsares synnerliga nöje. Naturligtvis är korrespon-
denternas talang mer och mindre eminent. Med de qvickhets-

* Denna ganska utförliga granskning af konungagunstlingen är in-
tagen i »Svenska hofvets och aristokratiens lif», B. II.	.

** Herr J. G. Winnberg.

Ur Dagens Krönika. VIII, 1.	1
sprakande gnistorna från Thomanders penna kan ingen af de
andra mäta sig, men ur en eller annan synpunkt torde de alla
försvara sin plats. Särskildt Schinkel-Bergmans epistlar hafva
egenskapen af aktualitet, handlande om Karl Johan och 1812
års politik, som f. n. är under debatt genom »Två krönta rivaler».

I.

C. H. Anckarsvärd,*

Stockholm den ij April 18^2.

Redan för längesedan hade jag nöjet emottaga T:i bref
och aflägger derför min förbindligaste tacksägelse. Uppskofvet
med brefvets besvarande har vållats dels af sjukdom, dels af
något bryderi, huru jag borde rätt uppfatta den uti brefvet
framstälda frågan : om några biografiska underrättelser, i af-
seende å min aflidne fader.** Min far var en man, utgången
från folket, som genom medfödda egenskaper, genom arbete,
och genom lyckliga skickelser ifrån den lägsta ståndpunkt inom
samhället, bragte sig upp till en af de högre; men Mémoires
i egentlig bemärkelse kunna sällan ifrån en så beskaffad lefnads-
bana, som min faders, blifva intressanta för den mera sago-
älskande allmänheten. Min far var en redbar embetsrnan, som
vid åtskilliga brydsamma tidsförhållanden aldrig drog i betän-
kande, att under äfventyret af den magtegandes onåd uttala
sin öfvertygelse om fordringarne för landets väl. Han var in-

* Carl Henrik Anckarsvärd, den ryktbare oppositionsmannen, född
1782 på Sveaborg. Som politiker gjorde han sig bemärkt redan under fält-
tåget i Pommern 1813, då han i ett bref till kronprinsen uttryckte sitt
ogillande af dennes politik, med den påföljd att krigsråd sammankallades
midt i natten och Anckarsvärd hemsändes till Sverige med förständigande
att genast taga afsked. Sin verksamhet som partiledare började A. vid
1817 års riksdag. Tillsammans med J. G. Richert utgaf han 1830 För-
slag till nationalrepresentation och 1833 Politisk trosbekännelse. Död 1865.

** Mikael (Cosswa) Anckarsvärd, född 1742, deltagare i statshvält-
ningen 1772, landshöfding i Kalmar, generallöjtnant och grefve,. Död 1833.
3

gen hofman, ingen ränkmakare, afundades ingen och tvistade
med ingen om makten, och under sådana förhållanden finner
T. lätt, att hans lefnad icke kunnat lemna några rätt under-
hållande ämnen för nutidens memoarliteratur. Några anteck-
ningar finnas visserligen efter honom, men så litet samman-
förda; att de icke utgöra något helt, eller någon fullföljd upp-
sats öfver den gustavianska perioden, som egentligen utgjorde
hans verkningsbana. Han var ingen vän af salig Fältmarskalken
Toll, och beträdde snart sagdt en alldeles motsatt bana. Hans
förtjenster af skärgårdsflottans utrustning till 1790 års fälttåg
och krigets utgång voro alltför stora för att af en efterverld
ens ihågkommas. Fältmarskalken grefve Ehrensvärd har icke
heller haft memoarskrifvare. Han glömdes och Sveaborg öfver-
gick med Finland uti ryssarnes händer, till stor del såsom
en följd af denna glömska. Min far var uppdragen utaf ho-
nom, och det är knappast tillåtet att under sådana förhållan-
den för min far, hafva anspråk på ett rykte inför efterverlden,
som blifvit hans store mästare hitintills förvägradt. Hade T.
varit här, så hade vi kunnat samspråka öfver förhållandena,
samt om jag kunnat på stället meddela, hvad som efter min
far kan finnas, i synnerhet såsom brefvexling ifrån den tidens
mest utmärkta personligheter, så kunde kan hända något hafva
åstadkommits; men nu ^vet jag sannerligen icke huru det skall
kunna tillgå.

Skulle T:i vägar någon gång föra hitåt, så kunde man på
några timmar afgöra mera än hvad som genom brefvexling kan
uträttas. Den tid vi belefva är i hög grad förvånande besyn-
nerlig; och det ingifver ett visst missmod, att se sig under en
hel lefnad hafva sträfvat och arbetat för ingenting, och att se
sina förhoppningar uppgå i rök, genom folkens uselhet och
oförmåga att fördraga friheten. Lars Hierta är troligen för
närvarande i Frankrike och skall det blifva högst intressant
att vid hans återkomst förnimma, huru han på stället funnit
sakerna, och resultaterna af den obegränsade valrättep.
4

TI.

P. D. A. Atterbom.*

1.

Härstorp den 14. Aug. 18^2.

Tacksam för det kärkomna brefvet, och glad öfver utsigten
af det tillämnade nya besöket i Motala, skyndar jag mig att
underrätta, att vi nu sedan någon tid åter befinna oss här,
och att jag och de mina med gemensamt lifligt nöje skola
mottaga en så högt värderad vän, hvilken vi mångfaldiga gån-
ger påmint oss i tankar och samtal.

Det fägnar mig, att jättegubben Rudbeck** funnits under-
hållande. Minnesbilden blef nog diger; men jag var ej i stånd
att fatta mig i större korthet. Bellman går väl ut i det all-
männa efter ett par månader.

2.

Utdr. ur ett bref från Atterbom till Wieselgren dat. Upsala d. 18 Okt. 18^2.

Lilliecronas personliga bekantskap var mig ett stort och
städse minnesvärdt nöje. Redan vid ankomsten (i dagarne
näst före pingst) till mitt vid Motala belägna sommarställe,
Härstorp, låg mig der till mötes ett bref ifrån honom, med
ditt inneslutet deri. Jag bad honom naturligtvis genast vara
välkommen; och kort derefter infann han sig. Han hade dess-
förinnan lifligt intresserat mig såsom Tolls biograf och utgif-
vare af Schröderheims memoirer; men intresserade han mig
lika lifligt genom sin person, sitt hjerta, sin literära bildning,
sin umgängesbildning, sitt hela väsen. Äfven min hustru och
mina barn funno honom utmärkt angenäm. Hans plan, att i
Motala tillbringa sommaren, eller åtminstone en längre tid deraf,

* Per Daniel Amadeus Atterbom, fosforisternas banerförare, född
1790, professor i Upsala 1828, död 1855.

** Atterboms framställning i »Siare och skalder».
5

gick likväl ej i fullbordan. Han egde i Vadstena sin läkare,
större läglighet att kunna lefva enligt dennes föreskrifna diet,
beqvämare, och derjemte en treflig sällskapskrets, vid hvars dag-
liga umgänge han vant sig. Jag hoppas emellertid, att han
icke skildes från mig obelåten. Det är möjligt, att vi (såsom
du förmodar) angående »åtskilligt på globus ierreslris tänka
olika». I annat fall hade han väl ock näppeligen (såsom jag
hörde berättas vid framträdandet af hans bok om Toll) kunnat
någon tid vara medarbetare i Aftonbladet. Om så förhåller
sig, har han troligtvis, liksom mången annan, i bästa välme-
ning tjenat en dålig sak, med öfvertygelse att tjena en god.

Såsom säkert kan i alla fall antagas, att i Sverige skulle
mycket nu stå annorlunda till än det gör om hans anda varit
Aftonbladets eller någonsin kunnat blifva det. Men hvilka än
skiljaktigheterna mellan våra historiska och politiska åsigter
må vara — och det kan väl hända, att han är en grand mera
»liberal» än jag — så måtte de numera ej vara synnerligen
stora; åtminstone så långt jag kan döma, både från hans bio-
grafiska arbeten och från fiere dagars umgänge under högst
kordiala samspråk. — —

3.

Upsala den 27 Fein'. rSj^.

Till min gamla fördömliga osed, att vara försumlig i bref-
skrifning, kommer denna gång de förbryllande följderna af en
fara, som i dag 14 dagar sedan, eller egentligen aftonen och
natten mellan den 13 och 14 dennes, hängde öfver mitt huf-
vud. Det var en eldsvåda, som helt nära i mitt grannskap till-
stälde en förfärlig illumination, hvars sken spridde sig öfver
hela staden och som i flera timmar hotade att uppbränna den
trakt deraf, i hvilken min boning ligger. Först omkring kl. 2
började faran något minskas; oron och klärntningen fortforo
från kl. 8 på qvällen till kl. 8 på morgonen. Vi hade tagit
ner och packat in en stor del böcker, kläder, husgeråd —■
6

skickat bort silfver, manuskripter o. s. v. kort sagdt: gjorde
oss beredda på nödvändigheten att fly från vårt hem, med
den framförallt annat dystra utsigten att nödgas i midnatten
och fimbulvinters-kölden utsläpa min sjuka hustru, som i
månader ej varit utom sitt rum. Vår Herre lät oss dock
slippa med blotta skräcken och med några dagars besvär att
sedermera komma i ordning igen. Mina papper äro ännu ett
fullkomligt kaos; och i följd häraf har jag ej heller nu Herr
Auditörens vänskapsfulla och högst kärkomna bref för mina
ögon. Af min almanacka ser jag, att jag mottagit det redan
den 2 Februari.- Jag nästan förgås af blygd, att jag råkat
låta det ligga så länge obesvaradt. Tro blott icke, att slik
tystnad härrört från någon den ringaste afkylning i den till-
gifvenhet, hvarmed vår älsklige sommargäst alltjemt af mig
och de mina omfattas 1

Hösten och vintern hafva för oss varit ganska sorgliga, och
äro det. ännu. Min hustru har allt sedan vår hitkomst ej haft
en enda frisk dag. Ingen utsigt är till förbättring, innan den
vackra årstiden åter börjar. Detta bedröfliga tillstånd har för-
anledt det beslut, att tillbringa Juni och halfva Juli månad på
vestra hafskusten, för att der låta min hustru begagna saltsjö-
bad (hvari för öfrigt äfven vi andra ämna, efter omständig-
heterna, deltaga). Man har rådt oss att välja Varberg, såsom
både den stillaste och den minst dyra af dessa badorter. Be-
synnerligt blir det visst, att tillbringa sommarens vackraste
veckor i en ful småstad på den fula halländska kusten; men
kan det återgifva min stackars hustru helsan, så är dermed
hvarje uppoffring rikligen gäldad. Möjligt är, att vi från Var-
berg göra någon liten tur till Danmark och kanske till Skåne.
— Mellertid blir af allt detta en följd, att vi, nästa sommar,
blott få se vårt kära Härstorp vid förbifarten — möjligen,
vid återfärden, dröja en smula längre — men i alla fall blott
flygfigb Detta kostar grufligen på oss. Härstorp och hela
Motalabygden ligger bakom oss såsom ett förloradt paradis —
— —. Gerna ville jag på något sätt så tillställa, att jag
7

kunde vistas der åtminstone en månad efter hemkomsten från
söder. Men ännu vet jag ej hur det kommer att gå. Homo
proponit & Deus disponit.

Mm egen helsa har varit och är i bättre skick, än under
de närmast föregående vintrarne. Jag är så flitig, som jag
förmår; men har för många jern i elden. En Minnesteckning
öfver min bortgångne vän Palmblad, ämnad att införas i »Sven-
ska Tidningen», blef för detta ändamål för lång, och kommer
nu att åtfölja den såsom ett bihang i brochyrform. Vid som-
marens början utkommer i Örebro en samling af Hedborns
skrifter, redigerad, at mig, och afslutad med en biografisk epi-
log. Strax derefter skall — också i Örebro och på Lindhs
förlag — börjas tryckningen af mina egna samlade Poëtica, med
en ny upplaga af Lycksalighetens Ö i spetsen. Derjemte skall
jag nu snart med allvar lägga hand vid nästa afdelning af
»Siare och Skalder». Herr Auditörn ser, att jag icke är
sysslolös.

Och nu — de hjertinnerligaste helsningar från oss alla!
Vedergäll icke lika med lika, utan låt mig snart höra något
om Herr Auditörns befinnande, samt om dess närvarande hi-
storiska Treiben und Thun! Måtte vi i sommar, någonstädes,
få sammanträffa! önskar först och sist en trogen vän.

4.

Upsala den 29 Mars i8yp.

Endast allt för länge har jag kommit att uppskjuta be-
svarandet af den vänskapsfulla skrifvelse, som redan för mer
än 5 veckor sedan — jag ser det nu med skräck vid anblicken
af dess datum — kom mig, ovärdige cunclator, till handa.
Men så går det, när man vill afbida någon läglig dag eller
stund att skrifva rätt utförligt och grundligt, d. v. s. så som
man tycker en så dyrbar och oförgätlig vän förtjenar! —Jag
vaknade för den skull i morse med den föresats, att hellre
med denna dagens post sammanrafsa några rader i yttersta
ö

brådska, än genom ännu längre tystnad möjligen (till vår stora
bedröfvelse) föranleda den föreställningen, att mitt och mina
barns hjertan klappa mindre varmt för vännen från Döderhults-
vik än fordom för vännen från Vadstena.

Alltså! Först och främst, tusenfaldig lycka till återställ-
ningen af själens och kroppens helsa, hvars frånvaro föror-
sakat mig ett bekymmer, hvilket jag med Tit. öfriga vänner
redligen och länge delat. Lycka, i sammanhang dermed, till
den trefliga vistelsen hos syster, systerdotter och systerdotter-
barn i det härligt framåtskridande Döderhultsvik, hvilket jag
enligt Herr Auditörens intressanta beskrifning måste föreställa
mig såsom i särdeles rik måtto fullt af /yj oaktadt det ache-
rontiska orts-namnet! Jag har dervid erinrat mig, huru hemskt
detta namn alltid förekom mig i mina gosseår, när jag —
som var en stor älskare af geografi och kartor — vid hvarje
betraktande af en karta öfver Östergötland, som min fader
hade skänkt, ständigt såg längst ner i hörnet till höger en ort
kallad Döderhultsvik, hvilken då syntes mig ligga vid kartans
gräns liksom vid lifvets — en in- eller utgång till under-
jorden.

Ja — »dagarne i Motala i Juni r8^2»! Tit. såg då min
till Gud hemkallade hustru i sista aftonglansen af sin (redan
då mer än vi visste) undergräfda kraft och helsa; mig i afton-
rodnaden af min lefnadsglädje, — som kort derefter för all-
tid nedgick. Redan vid samma månads slut började (fastän
i begynnelsen med långsamma smygande fjät) den tyningssjuk-
dom frambryta, som, utbildad till tvinsot och slutligen lung-
sot, efter tvenne års förlopp drog henne i grafven. Dessa
tvenne år voro egentligen blott ett långsamt döende. Fåfängt
tycktes hon efter en badresa till Varberg 1853 någon tid
framåt befinna sig en smula bättre; hösten, vintern, våren till-
intetgjorde alltsammans och i det sorgligt kära Motala, dit vi
(enligt hennes önskan) begåfvo oss i slutet af Maj 1854, lem-
nade hon mig, stilla slocknande, den 9 Juni kl. 8 på morgo-
nen. — Man säger att tiden helar? ännu blöder ungefär lika
0

tain	saknads sâr. Öet går	icke	lätt att vänja	sig vid att lefva

såsom half; och hon var	den	bättre hälften	al min varelse.

Om	någonting kan lindfa	min	smärta, så är	det tanken, att

hon	är befriad från det qvalfulla, outsägliga	lidandet af en

för alltid bruten kraft, och känslan, att jag älskar henne (om
möjligt) nu mer än någonsin. I denna känsla fortfar jag att
samlefva med henne; och kan ej tänka mig i himlen en större
sällhet, än att hon vid dess ingång skall möta mig med sina
blåa, trohjertliga ögon, att helsa mig välkommen, och äfven
för evigheten bli min maka. — Tack för de varma deltagande
orden! Ja, det är sannt, mina döttrar älska mig nu »äfven
med Mammas kärlek». Gud välsigne och belöne dem!

Mitt lekamliga befinnande har för öfrigt under denna vin-
ter varit mycket stördt af envisa stenkrämpor. Få se om den
annalkande vackra årstiden vill bidraga att skingra dem. Om-
kring medlet af Maj, eller kort derefter, bryter jag väl upp
härifrån för att företaga några sommarfärder. I September
måste, jag återvända tidigt, för att ombestyra — min flyttning
från Upsala till Stockholm. Vore den väl öfverstånden* 1

Under tryck är nu af mig en ny del (6: 2) af »Siare
och Skalder». Den skall, vill Gud, komma ut åtminstone till
hösten. — Får jag lefva, så skall en ny, i åtskilligt annor-
lunda ordnad, tillökt och förbättrad upplaga af detta verk,
icke så långt till, företagas'.

* Några månader efter det detta bref skrefs tillhörde Atterbom icke
längre de lefvande.
îô

III.

C. W. Bergman.*

1.

Gefle och Vifors den g Juli fS^j.

Jemte mycken tacksägelse för det kärkomna brefvet, hvil-
ket jag nyss bekommit, far jag beklaga, det Tit. helsa så länge
varit vacklande, och önska, det den hädanefter måtte få ostörd
bibehalla sig. Tit. omdöme om min bok är så mycket mer
fägnande och uppmuntrande för mig, som det afgifves af en
person med Tit.- allmänt kända sakkännedom om ifrågavarande
period i vår historia, jemte förmåga att bedöma saker af hit-
hörande beskaffenhet. Det är den ljufvaste belöning man kan
fa, för åratal af mödor och ansträngningar, då upplysta foster-
landsvänner och vänner af historisk forskning och dito -skrift-
ställeri skänka en sitt bifall. — — Hvad Tit. anmärkning an-
går, så skall jag göra allt, för att söka fritaga mig för att
hafva begått en orättvisa, och skulle det mycket fägna mig, om
de handlingar jag kommer att begagna mig i detta afseende
föra mig till samma grundåsigt som Tit. För öfrigt har Tit.
sett, att min respekt för Toll är den största; jag har behand-
lat honom con amore, som man säger, emedan det verkligen
djupt roat mig, att följa djupet och vidden af hans politiska
snille på spåren, och denna beundran tror jag att mannen
fortfarande kommer att väcka, ända tills, jag följer honom i
grafven. Åtskilliga intressanta anteckningar om hans förhål-

* Carl Wilhelm Bergman, utgifvare af ett bland de intressantaste
memoarverk vår literatur eger, var född 1820, död 1857. I sina unga år
gjorde han sig känd som ifrig beundrare af Hegel och af Ç. J.. L. Almqvist.
Hans farbroder, öfverste Berndt Bergman, f. d. adjutant hos Karl Johan
och adlad von Schinckel, hade gjort de dokumentsamlingar, som brorsonen
sedermera framgångsrikt redigerade.
1 î

lande till Karl Johan äro här förvarade, som skola fägna Tit,,
att en gång se offentliggjorda, emedan de lika mycket hedra
den aflidne konungens minne, som hans Exc. Toll. — —

Â min sida får jag göra Tit. en fråga, och skulle vara
mycket tacksam, om jag, så snart tiden medger kunde hoppas
motse svar derå. Tit. nämner om Ridderstad och hans histo-
riska författareverksamhet. Jag bchöfver ej tillägga, att jag
fullkomligt gillar Tit. bedömande deraf, och som jag tror, äro
de fleste personer, som ega någorlunda riktiga begrepp om
hvad historia och historisk konst viM säga af samma tanke.
Vår nyaste häfd har fått en besynnerlig missriktning i följd af
det öfverhandtagande poetiska skaplynne, som bemäktigat sig
hela vår högre andliga kultur efter 1809 års statshvälfning och
genom de fosforistiska skolornas bearbetningar. Genom sitt
utmärkta arbete om Toll, har Tit. i sin mån begagnat att ge
denna tids smak en ny riktning, och jag tror, att alla, som
nu arbeta åt detta håll, måste beträda ungefärligen samma
bana: den enkla, oförvillade sanningens, utan alla poetiska bi-
drag och tonförhöjningar. Men jag afledes ifrån mitt ämne. A
propos af Ridderstad, så vore det roligt, om Tit. vore god
och upplyste mig om hvad han ämnar utgifva i historisk väg,
och om det, såsom Tit. tycks antyda, skulle gå ut på att ve-
derlägga de fakta, som i »Minnen ur Sveriges nyare historia»
blifvit framlagda? Eller missförstod jag Tit. uttryck om Rid-
derstad? Svårt torde det bli att vederlägga enskilda, förtroliga
meddelanden i bref, hvarpå jag mest bygger. Tack ändtligen
för Tit. välvilliga uppmuntran till mig att fördraga allt skrän,
som torde höja sig emot den historiska sanningen. Ja, san-
nerligen är historieskrifvarens kallelse så mödosam, att han
känner sig behöfva de välsinnades och redligt tänkandes och
upplystes bundsförvandtskap och gillande. Genom det bör
han kunna blifva stark och uthärda allt hat, och måtte jag
alltid förstå att göra mig förtjent af dessa helsomedel. De
vitsord jag i detta afseende redan fått, hafva gjort mig godt,
och jag arbetar med gladt mod i förtröstan på högre gudom-
o	100
î^

lig hjelp under mina svaga krafter. Det är eh nog skön lott(
att i sin ringa mån bidraga till sanningens spridande, utan
hvilken allt är uselt och fåfängligt.

2.

Vallstamis* den 14 April 18^5.

. — — Jag får uttrycka min stora tillfredsställelse deröfver,
att Tit. behagat lemna fortfarande sitt bifall åt det sätt, hvarpå
jag söker att ordna och använda de bidrag till Sveriges nyare
historia, som blifvit mig anförtrodde. Mitt sträfvandes största
belöning ligger i ett dylikt fritt afgifvet, af upplyste medborgare
fäldt godkännande, det jag alltid skall söka i någon mån för-
tjena; åtminstone skall hvad viljans redlighet och nit anbelangar
intet fattas, och hvad förmågan angår, så gör man så godt
man kan. Jag söker att pröfva skälen för och emot, afsäger
mig all hetta och partiskhet i omdömet, samt i allmänhet en-
dast eller åtminstone företrädesvis troget beflita mig om att i
deras eget ljus framställa sakerna.

Härmed har jag också, som jag tror, besvarat den af
Tit. yttrade farhågan rörande ett försök att inlåta mig på
teckningen af Carl Johans tidehvarf och person. Jag har ej
låtit afskrämma mig af de svårigheter, som visserligen dermed
äro förenade så till vida, som teckningens föremål är mång-
skiftande och af ett innehåll, hvilket genom sjelfva sin rike-
dom tager i anspråk alla den tecknande personens, krafter.
Men å andra sidan bör jag icke underlåta nämna, samt just
med anledning af Tit. så vänligt till mig framstälda betänk-
ligheter, det omständigheterna, som bättre är, tillåta mig att
i alla afseenden vid denna teckning, likasom vid den föregå-
ende, följa min Jria öfvertygelse, hvadan arbetet blir för mig
personligen lika angenämt, medan det fortsättes, som det der-
igenom rimligen bör väcka ökadt förtroende hos en vänligt

* Schinkelska godset i trakten af Rosersberg.
13

stämd och opartiskt dömande publik. Måhända har jag här-
med yttrat mig tillräckligt i ett ämne, hvarutinnan Tit. snart
blir i tillfälle att sjelf döma med ledning af den 6:te delen af
»minnena», som jag hoppas kunna spridas i slutet af nästa
månad. Den omfattar tiden från 1810 till och med 1812.
Om Tit. ville hafva den godheten och äfven framdeles ej
glömma bort mig, lärer jag då få höra, om min lifliga ön-
skan blifvit uppfyld, nemligen att äfven i afseende på teck-
ningen af denna tidsbild fortfarande ega den oskattbara för-
månen, att med öfverseende, godhet och välvilja bedömas af
Tit. — I 7:de delen, som utkommer i sommar, får Tit. se
samtalet mellan Carl Johan och Toll i Christianstad 1813.
Det är högst märkvärdigt.

3.

Va lista näs den 17 Juni aSj^.

Hjertlig tack för din sista vänliga skrifvelse, hvari du
godhetsfullt tillåter mig utbyta den ceremoniösa herre-titelatu-
ren emot det förtroligare broderskapet. Var öfvertygad, att
ingen kan, högre än jag, värdera de vänskapliga känslor och
tänkesätt, hvarmed du omfattar mig, och det just emedan jag
på jorden knappast känner något ädlare, bättre och mera till-
fredsställande än en ren och oegennyttig vänskap ; vår är af
detta slag, och derför vilja vi bibehålla den. Ursäkta mina
korta och afbrutna uttryck, men det skulle fägna mig, om du
deruti varseblef någon af de känslor, som dikterat dessa rader.

Jag hoppas du nu redan bekommit de exemplar af »Min-
nena», som jag anmodat min bokhandlare i Stockholm skicka
till den i Döderhultsvik, för att af honom befordras till dig.
Jag får bedja dig ursäkta, att jag ej förr än i dag skrifvit;
men orsaken var den, att jag ville vänta tills jag på samma
gånga kunde få säga, att 6:te delen af »Minnen» var färdig-
tryckt och jag således kunde få be dig vara god och emot-
taga ett exemplar äfven af denna del, som snarast kommer
14



dig tillhanda på samma sätt som de föregående. Nu häftas
den och sprides i nästa vecka. Måtte du finna dig nöjd äf-
ven med den. Den omfattar en vigtig tidrymd: från Carl Jo-
hans hitkomst till och med mötet i Åbo! Att opartiskt fram-
hålla och enkelt berätta fakta: se der målet för mina sträfvan-
den nu som förut. Jag bör icke dölja den tillfredsställelse,
jag under detta mitt arbete ofta erfarit, då jag sett mig satt
i tillfälle att på ett autentiskt sätt återställa vissa förut van-
stälda eller illa kända fakta till sitt ursprungliga skick och
göra rättvisa åt den man, i hvars hand Nordens öde så länge
legat och hvars hjerta alltid klappade så varmt för detta sitt
nya fäderneslands ära och bästa. I öfrigt har min ställning ej
varit sådan, att jag någonsin kunde frestas att uppträda som
en alldeles blind beundrare af den ifrågavarande mannen, lika
litet som jag anser tillständigt, eller historien värdigt att åter-
gifva eller gendrifva alla löpande ammsagor om honom,
emedan, — som du nogsamt finner — uppgiften för »Min-
nena» varit helt annan, neml. ingen annan än den, att, för så
vidt möjligt, sannt och faktiskt berätta hufvudmomentena af
Carl Johans företrädesvis politiska lif, i synnerhet ur svensk-
skandinavisk synpunkt. Måtte du ej finna mig hafva varit allt
för mycket ovärdig denna höga uppgift! Måtte du ej döma
mig med för mycken stränghet! Mina afsigter åtminstone hafva
aldrig varit och skola aldrig blifva annat än rena. — —



4.

Stockholm den 24 Oktober 18^5.

]a,g har att förebrå mig; att jag så länge dröjt med be--
svarandet af ditt bref af den 23 Aug. detta år, hvilket jag
riktigt bekom på Vifors. Hjertlig tack för den vänskap, hvar-
med du omfattar mig, och var öfvertygad, att jag till hela sitt
värde förstår att uppskatta densamma. Jag är dig äfven tack
skyldig för det intresse, hvarmed du följer mina ringa bemö-
danden på historieforskningens gebit, och känner mig uppmunt-
rad i hög grad af det bifall du behagar skänka åt mina »Min-
nen». Den 6:te delen har, som du säger, gjort mycken sen-
sation, och jag har beredt mig på hvarjehanda missförstånd
och falska slutsatser m. m. ; men jag har alltid vågat hoppas
på de sundt och opartiskt tänkandes gillande, och detta skall
förmodligen icke heller uteblifva, när dagens stormar och kif
hinna blifva glömda. Jag har skrifvit under den enda ingif-
velsen af aktning för den historiska sanningen och begär att
göra rättvisa åt ett stoft historiskt minne; vare det sagdt utan
prål och med öfvertygelsens hela värme, och naturligtvis har
det. med sådana afsigter varit omöjligt tillfredsställa alla par-
tiers fordringar och anspråk, emedan jag vid nedskrifvandet
af min bok alldeles icke tänkt derpå. Emellertid njuter jag
en inre tillfredsställelse af ditt och andra redligt sinnade men-
niskors bifall, och får underkasta mig alla de olika omdömen,
som fällas af diverse bevekelsegrunder, dem jag dels icke kän-
ner eller förstår, dels har anledning att till en viss grad miss-
tänka. Men det skulle blifva för långt att så här i bref fort-
sätta i ett ämne, som är till sin natur vidlyftigt, och dels har
jag i grunden redan sagt hela min ståndpunkt i frågan. Så
— jag vågar säga det — ren och tillika enkel är den: du
skall förstå den.

Hvad angår ditt förslag angående gemensamt utgifvande
af Gustavianska handlingarne i Upsala,* så tackar jag dig
mycket för det förtroende, du visat mig, då du gjort mig detta
förslag. Jag skulle också ej tveka att gå in derpå för det all-
männyttiga i företaget och behaget att få arbeta gemensamt
med en vän, som jag håller så mycket af och så mycket vär-
derar som dig; men tyvärr måste jag, åtminstone för närva-
rande vända min håg derifrån, emedan min tid ännu befinnes
upptagen af åtskilliga andra göromål, såsom utgifvandet af
8:de eller sista delen af »Minnena», och äfven för den orsa-

* Ur dessa handlingar hade Lilliecrona redan 1851 utgifvit Elis
Schröderheims anteckningar.
i6

kens skull, att jag efter så träget arbete nu några år tycker
mig behöfva hvila något år för att sköta min helsa, som för
öfrigt öfver hufvud taget är god, men med hvilken jag i alla
fall måste hushålla.* Om du på egen hand ville åtaga dig
detta arbete, gjorde du vår historiska literatur en stor och
oberäknelig nytta; men skulle du åter finna lämpligt att blott
gemensamt med någon gripa verket an, så må det då tills
vidare hvila, och man får se hvad framtiden kan föra i sitt
sköte. — — —

Det fägnar mig på det högsta, att du hunnit så långt,
som du säger, med den nya bearbetningen af Tolls biografi,
och jag delar alldeles din tanke, att excellensens porträtt bör
deri finnas. Med anledning af din fråga får jag nämna att O.
Cardon ritat Reuterholms, porträtt i »Minnena». Han är en
mycket human och aktad artist, en af Sveriges förnämsta lito-
grafer. Sjelfva ritningen af porträttet på sten kostade enligt
accord 50 Rdr Bco. Aftrycket hos Spong kostar 4 Rdr Bco
à 100 exemplar i svart samt 6 Rdr Bco à 100 ex. i ton (hvil-
ket sistnämnda maner det Reuterholmska porträttet är aftryckt
uti). Papperet kostade 1: 32 Bco per 100 ex. Häraf kan
du lätt se, hur dyrt ett porträtt af Toll kommer att blifva.

Sedan nu 7:de delen utkommit, så finner du der sam-
talet emellan Carl Johan och Toll 1813. Att du på ett hu-
mant och vänskapligt sätt skulle vidröra hvad »Minnena» an-
fört om Toll 1811 var jag alltid öfvertygad om. De anek-
doter jag der anfört, och som du citerar, äro också icke pre-
cist anförde, emedan man ej tog dem för så kontanta eller
bevisande, utan hufvudsakligen emedan de äro måhända för
hvad som då sades eller troddes hafva blifvit sagdt o. s. v.
Du skall nog af hela min behandling af excell. Toll hafva

* Bergman var hektisk och en blodstörtning gjorde på sommaren
1857 i Ramlösa slut på hans lif. Han hade då genom sina- »Minnen»,
hvilket vidlyftiga verk erhöll en ovanlig spridning, förvärfvat sig en liten
förmögenhet och hade nyss ingått äktenskap med en ung skönhet från
Helsingborg, då döden oeftergifligt klappade på hans dörr.
V

funnit, att jag långt ifrån delat vissa andra personers skugg-
rädsla för T. utan har min uppgift snarare blott varit, att
ådagalägga huru f. ex. Karl Johan såg T. och huru T. var
bedömd äfven af andra, som troddes stå väl hos den förre.
Det är ganska möjligt att H. Mörners yttrande är otillförlitligt;
han har likväl sagt det sjelf åt samlaren af »Minnena»; men
man vill derföre ej lägga någon vigt alls vid hans yttrande,
som man endast ansåg sig böra referera.

Samson & Wallin skicka dig nu ett exemplar af 7:6 de-
len af »Minnena», emedan de icke spridt boken till Döder-
hultsvik, och någon anvisning således ej kan komma i fråga.
För öfrigt är det nämnde bokhandlare (S. & W.), som jag
uppdragit spridningen af »Minnena», hvadan det får bero på
dem, att sända exemplar eller icke till den eller den mindre
boklådan, allt efter som de genom sina relationer kunna finna
konvenabelt eller förmånligt o. s. v. Jag anser mig der-
för hvarken kunna eller böra blanda mig i denna affär, så
länge de som hittills i allmänhet till min belåtenhet utfört sitt
uppdrag.	•

5.

Stockholni den 10 Febr. i8j6.

Jag har ofta förebrått mig, som så länge dröjt med be-
svarandet af ditt sista välkomna bref af den 3 Dec. förlidet
år. Tack emellertid hjertligen derför, äfvensom för det vän-
liga och gillande omdöme du uttalar öfver den senast utkomna
delen af »Minnena», eller den 7:de delen. Jag hoppas och
tror nog, att du skall blifva nöjd äfven med den 8:de delen,
som är ämnad att i Maj utkomma, emedan jag allt jemt
söker inskränka mig, så vidt möjligt, till den kort refererande
stilen.

Roligt höra, att ditt arbete avancerar, och att du deruti
får, som du säger, ett tillfälle att relevera Tolls tankar om
t/r Dagens Krönika. VIII, J.	2
i8

1812 års politik, fägnar mig mycket.* Till slutet skall , man
få se, att de äro få bland våra verkligt s. k. store män, hvilka
man ej kan anföra såsom hafvande varit eller blifvit af samma
tanke med Karl Johan i denna stora fråga, och hviVka börn
rangeras såsom opponenter i densamma blir då lätt att finna.
Af alla anfall emot 6:te delen var dock Svenska Tidningens
gemenast, mest sårande och minst motiveradt, och det kom-
mer enligt min tanke alltid att qvarstå som en skamfläck i
svenska pressens historia, särskildt i Sv. Tidningens, hvars
flere, eljest onekliga förtjenster derigenom grumlas och kom-
mer att stå i ett temligen tvetydigt ljus.**

Jag återsänder härhos din promemoria angående Gusta-
vianska papperen jemte tacksägelse för dess meddelande.
Mer om det härmed i sammanhang stående ämnet när vi, som
jag hoppas, träffas i Maj. Ännu en gång tack för din vän-
liga inbjudning! Redan i början af Maj hoppas jag emeller-
tid få sända dig 8:e delen af »Minnena», hvarmed jag nu är
som bäst sysselsatt. A propos nya historiska arbeten, så
har Döbeln nu redan börjat tryckningen af gamle Döbelns
biografi och det säges att Anderson i Lund håller på med
Adlerbeths anteckningar, äfvensom prof. Fryxell skall hafva
hitsändt manuskript till Carl XII. Kommer du nu med din
nya biografi öfver Toll, så kan man med skäl säga, att en viss
rörlighet råder inom detta fält af vår fosterländska literatur.

Som rättelse i mitt förra bref får jag härmed anmärka,
att det ej var Hampus Mörner, som lemnat uppgiften om ytt-
randet till Carl Johan om Toll, utan det var Öfversten Custaf
Mörner. Detta sade mig öfverste Schinkel, då vi nyss talte
härom, och det har jag velat nämna, på det, så vidt möjligt,

* Någon omarbetning af Tolls biografi utkom aldrig. Under ett an-
fall af hypokondri bar Lilliecrona hand på sitt lif i Okt. samma år som
ofvanstående bref är skrifvet,

** Ifrågavarande; af J. A. Hazelius författade, artikel i Sv. Tidningen
finnes intagen i »Två Krönta Rivaler» (2:dra bandet) der för öfrigt en ut-
förlig redogörelse förekommer för 1812 års politik.
19

intet misstag i mina uppgifter må kunna tillvitas mig. För
öfrigt har man ej velat lägga synnerlig vigt vid detta förmo-
dade yttrande, och af »Minnena» ser du öfverallt att det inga-
lunda ingår i deras afsigt att misskänna eller misstänka Toll.

6.

Stockholm den sista April i8^6.

. Din senaste skrifvelse har jag riktigt bekommit, och tackar
dig derför på det hjertligaste. Orsaken, hvarför jag längre
än jag skulle önskat, dröjt med besvarandet, är den, att jag
velat försäkra mig om, huruvida bland samlingarne på Wallsta-
näs funnes något rörande Toll, som kunde intressera dig att
lära känna, förutom hvad 8:de delen i detta ämne innehåller.
Sedan detta nu skett, försummar iaç ingen dag för att gifva dig
del af resultatet. Det är nemligen att jag, utom hvad i 8:de
delen förekommer i ämnet, hufvudsakligen icke funnit något af
hvad jag för dig sökt. Det återstår mig då blott, att gifva
dig af hvad 8:de delen innehåller om Toll. Detta kan jag så
mycket lättare som det hufvudsakligen blott är hvad jag låtit
afskrifva på närlagde lapp (se Bilagan, efteråt), men detta lilla
som finnes är dock märkl/gl nog. Alldenstund 8:de delen
ej förrän i slutet af Maj månad torde kunna blifva tillgänglig
i din ort, föreställer jag mig, att detta lilla meddelande kan
vara af intresse, ehuru jag gerna medgifver, att det borde in-
träffat förr, och äfven skulle hafva gjort det, om ej skäl, dem
jag nämnt, fördröjt remissen.

Innerligen gläder det mig, att den nya upplagan af Toll
så framskridit, som du säger, att den gjort. Roligt skall det
bli att få se den, Äfven fägnar det mig högeligen, att du »i
allt det hufvudsakliga», tillika med Toll sjelf, gillar 1812 års
politik, såsom du skall få se, att allmänna meningen och histo-
rien äfven skall göra, när dagens politiska lidelser och vind'
kast hunnit lägga sig och man blir i tillfälle, att med lugn
och pröfvande blick döma sakförhållandena. Tack emeller-
2Ô

tid, i hvad jag föreställer mig vara sanningens och rättvisans
namn, för det handtag du dymedelst bör ha lemnat Carl Jo-
han och historien, ty enhvar stämma som höjer sig i nämnda
syftning — jag menar den enkla, oförvridna sanningens och
opartiskhetens — har ett stort värde i en tid, hvilken liksom
tyckes hafva valt till devis att per fas et nefas neddraga ett
stort historiskt fosterländskt minne i smutsen och söka göra det
förhatligt i nationens ögon. Men svårligen lärer detta lyckas
i längden: det är åtminstone min och mångas öfvertygelse*.

Få se huru det kan gå med min tillämnade resa till dig,
hedersvän. Våren har så litet avancerat, att jag fruktar bör-
jan af Maj ännu kan bli kall och obehaglig, att göra resor i,
och både för din och min skull vore denna tid den lämp-
ligaste för anträdandet af ifrågavarande lilla resa. Skulle jag
emellertid kunna blifva i tillfälle att företaga den inom nämnde
tid, skall jag alltid låta höra af mig, och i alla händelser, vill
jag ej inträffa på en tid, som i något afseende vore otjenlig
för dig. Jag skall emellertid försöka att träffa dig, om det
ock ej skulle bli ner i Småland, ty jag inträffar i Juni månad
i Skåne, och du ämnar ju vistas i den provinsen hela sommaren.
Roligt skulle det derför vara att veta, hvar i nämnda provins du
ämnar hålla till. Ännu en gång emellertid: du skall ha bref ifrån
mig, för att få del af, hurudant beslut jag kommer att fatta.

Under min nedresa till Vestergötland och Skåne i medlet
af Maj ämnar jag taga vägen öfver Norrköping, der jag har en
bror att helsa på. Då kunde jag möjligen lätt, ifall ångbåt går
mellan nämnda stad och Oskarshamn, göra de,n lilla afkroken
dit, i fall jag nemligen visste att du der då ännu vistades.
Det skulle derför vara roligt att få veta dagen för din afresa,
då jag lätt skulle kunna derefter reglera mina resplaner. Det
skall vara så förtjusande vackert i norra Kalmar län, a.tt det
väl lönade mödan se denna trakt, och då dertill kommer, att

* Ofvanstående har sitt intresse såsom ett subjektivt omdöme af C. W.
Bergman; dereinot kommer det säkerligen icke att ingå såsom sista ordet
i historiens dom.	J?eä.
2 I

jag kunde få träffa och samtala med dig några dagar, synes
denna lilla resetur ganska lockande.

Bilaga till föregående bref.

Vid kronprinsens (Carl Johans) ankomst till Göteborg den
18 (obs. 1814 vid begynnelsen af Norska fälttåget) var Fält-
marskalken Toll honom der till mötes, för att med honom
rådgöra om angelägenheterna i Norge. I det prinsen omfam-
nade honom, sade han till honom, med anspelning på deras
senaste märkvärdiga afsked i Christianstad, våren 1813: »Om
jag har nöjet i dag återse er här, min kära Fältmarskalk, så
är det emedan jag haft lyckan icke förlora trenne bataljer.»

»Men, nådige Herre», svarade Toll med en hofmans håll-
ning och uttryck, »E. K. H:s framgångar hafva varit så för-
vånande, att de fördunkla de vackraste sidorna i våra krigs-
häfder, och eder ära gifver eder en sådan öfvervigt, att E. K.
H. i dag kan allt».

»Jag önskar endast», afbröt prinsen, »kunna uppfylla de
löften jag gifvit nationen, och derför räknar jag på mina va-
penbröders och edert biträde. Jag har att tacka eder för det
sätt, hvarpå ni gjort bruk af den militära myndighet, jag an-
förtrott eder under min frånvaro. För att sätta mig i tillfälle
att gifva eder ett vittnesbörd om min tillfredsställelse skulle ni
göra mig ett nöje, om ni sade mig hvad ni önskade.»

Fältmarskalken nöjde sig med att anspråkslöst betyga
prinsen sin tillgifvenhet och vördnad, utan att begära någonting,
då denne bad honom emottaga, vare sig en dosa med por-
trätt, eller en briljanterad kraschan, och då Toll i detta afse-
ende rättade sig efter prinsens godtfinnande utverkade H. K. H.
åt honom en rikt briljanterad gulddosa med Carl XIII :s porträtt.

Då Toll utgick från prinsen frågade honom någon af
hans vänner, hvad han tänkte om prinsen och om angelägen-
heterna: '»Hvad Jag länker», inföll Toll med en hemlighetsfull
min; »Jag tänker, att hädanefter måste man tiga och lyda».
22

IV.

M. F. F. Björnstjerna.*

London den 26 januari fSjs.

Om jag ej förr besvarat min bästa Herr Auditeurs vän-
skapsfulla skrifvelse ,af den 27 Octob., är det endast af blygsel
öfver de så oändligt smickrande omdömen och försäkringar

■^ Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna, född 1779, deltog med
' stor utmärkelse i pomerska fälttåget 1813 och utnämndes 1815 till chef
för generalstaben, hvilken plats han innehade till 1828, då han afgick som
svensk minister till London, död i Stockholm 1847. Bland hans många
utgifna arbeten märkas hans svärfader fältmarskalken Stedingks posthuma
memoarer, med hvilka det sällsamma förhållandet egde rum att 3:dje delen
på konung Oscar I:s befallning seqyestrerades och uppbrändes i kgl. ut-
rikesdepartementet i Stockholm, såsom närmare beskrifves i »Två krönta
rivaler», B. II, sid. 42 0. f. Med den härofvan i brefvet till Lilliecrona
nämnda broschyren eger ock ett i sitt slag besynnerligt förhållande rum,
hvarom Crusenstolpe meddelar följande pikanta detaljer (Se Ahnfeit »M.

J. Crusenstolpe», B. I, sid, 171):

Statssekreteraren frih. Skogman hade



öfversatt Lafittes lära om fondsystemet. Sedermera utgaf grefve Björnstjerna
(en af detta systems entusiaster) från trycket i England: »Engelska stats-
skulden, dess inflytande och förvaltning, betraktade ur en olika synpunkt
med Sir Henry Parnell i hahs arbete om finansreform, af M. B. » Denna
skrift promulgerade Agardh i svensk öfversättning »med ett företal om
statsskuldssystemets allmänna grunder af C. A. A.» Detta företal åter, ut-
görande en tredjedel af hela skriften, fann dennas författare så sinnrikt,
öfvertygande och instämmande med sina åsigter, att Björnstjerna utgaf det
med få förändringar såsom sina egna i en ny broschyr i London, under
titel: »Influence of the public dejjt over the prosperity of the Country». Till
råga på mystifikationen blef herr statssekreteraren för finausärendena så in-
tagen af denna sistnämda skrift, det han skyndat att rikta Sverige med en
öfversättning deraf under rubrik: »Om statsskuldens inflytande på Englands
välstånd.» Man har sålunda Agardhs svenska företal till Björnstjernas öf.
versatta broschyr först särskildt utgifvet af den senare i England och der-
efter, ånyo försvenskadt af Skogman, i tryck här allmängjordt ! Det kan
man — tillägger Crusenstolpe — kalla oförtrutna arbetare i vingården.»
— Och nu finner man att äfven Lilliecrona varit medverkande i detta
företag! Det är alltså som ett kuriosum, vi meddela ofvanstående i och
för sig obetydliga, men, genom sammanställningen med Çrusenstolpes noti-
er, rätt intressanta biljett,
23

jag der erhållit, hvilkas förtjenande visserligen vore hvad jag
af allt mest skulle värdera, i synnerhet då uttrycket deraf kom-
mer från män som Herr Auditeuren, men hvilka jag ännu
icke gjort nog för att emottaga.

Jag har icke heller haft tillfälle ännu att tacka Herr Audi-
teuren för dess vänskapsfulla godhet med öfversättningen af
min lilla skrift öfver Engelska statsskulden. Tillåt mig att här
få aflägga min tacksamhet, samt försäkra, att hvad mest smick-
rar mig är att der finna mitt namn förenadt med Agardhs och
Lilliecronas. — —

' V.

W. F. Dalman.*

Stockholm den 20 April iS^S.

Det fägnar mig, att du mera nu än förr gillar mina poli-
tiska uppsatser, så är det äfven med Hierta; men tiden ät
också bra. mycket förändrad, och den politik, som anstod Af-
tonbladet för 9 à 10 år tillbaka skulle, efter min tanke, icke
passa för den nuvarande ställningen. För egen del har jag
knapt någonsin haft mera nöje af publiciteten än nu, emedan
jag har inga förbindelser, hvarken till allmänheten eller till
redaktionen, utan skrifver endast då det roar mig och i sådana
ämnen, som intressera mig; men som de senare äro ganska
många, så kan jag säga, att jag är en ganska flitig medar-
betare och har under loppet af riksdagen och äfven sedermera
författat det större antalet af bladets ledande artiklar i den inre
politiken, deri jag äfven begagnar prefixet »insändt» (såsom
t. ex. i går uti tvenne artiklar om Reuterdahl och hofpredi-

* Wilhelm Fredrik Dalman, praktiserande jurist och mångårig med-
arbetare inom pressen, född 1801, död 1881. I Dagens Krönikas första
årgång (1881) finnes infördt ett urval ur Dalmans korrespondens med Cru-
senstolpe, Hierta m. fl. Ofvanstående rader utgöra ett supplement till
kännedomen om Dalmans förhållande till Hierta. och hufvudstadspressen, *
24

kanten Lagergren i Hålö). I den yttre politiken står jag mera
på Hiertas linea än på Aftonbladets. Du finner min trosbe-
kännelse hufvudsakligen i 2:ne insända artiklar för Tisdagen
den 3 och Lördagen den 7 April. Jag nämner detta, emedan
jag vet det kan intressera dig, som gammal publicist, att vara
litet orienterad.

VI.

L. J. Hierta.*

Stockholm den 26 September i8j6.

Icke någon utländsk resa, men väl en sjukdom som träffade
mig just som jag hade fått ditt bref och som i halfannan vecka
höll mig i sängen, har varit orsaken till dröjsmålet med ditt
brefs besvarande och för hvilket jag alltså hoppas att du vill
ursäkta mig. Hvad jag beklagar att din själ finner sig i en

* Ofvanstående bref eger sitt egentliga intresse såsom vitnesbörd
om skilnaden mellan L. J. Hiertas Aftonblad och magens, beträffande
generositeten möt medarbetare, i det nämligen Hierta, efter att hafva sålt
Aftonbladet, fortfarande lät en icke så obetydlig pension utgå till en af
f. d. medarbetarne deri. Denna frikostighet är så mycket minnesvärdare
som Lilliecrona, med sina stora förtjenster såsom historisk forskare och
samlare icke förenade någon egentlig produktivitet. Karakteristisk är anek-
doten om hans engagerande i Aftonbladet, huruledes nämligen Hierta
med förtjusning läst några artiklar i den af Lilliecrona utgifna »Skånska
korrespondenten» samt i följd deraf engagerade Lilliecrona för Aftonbla-
det, i tanke att ifrågavarande uppsatser flutit ur hans penna, ehuru de i
sjelfva verket voro författade af Agardh. Enligt hvad ännu lefvande med-
arbetare i Hiertas tidning berätta, lät denne aldrig märka någon förstäm-
ning öfver missräkningen, utan behandlade alltid Lilliecrona med samma
égard som om han verkligen varit författaren till ifrågavarande synnerligen
spirituella uttalanden. Att Lilliecrona icke saknade stilistisk förmåga, visar
hans förutnämnda biografi öfver excellensen Brahe, men detta hans bidrag
till Aftonbladet lär också ha varit nära nog det enda af något framstå-
ende beskaffenhet. Emellertid utöfvade han som censor en maktpåliggande
”verksamhet vid de löpande tidningsgöromålen,
25

så nedtryckt belägenhet. Jag har, olikt de flesta andra, alltid
tyckt lika mycket synd om dem som äro plågade af hypokon-
dri, som af kroppsliga smärtor, emedan jag anser det senare
lika väl som de förra utgöra en verklig sjukdom. Och den
svåraste af alla sådana måste det visserligen vara, att såsom
du för mig beskrifver ditt tillstånd, känna sig sjelf i total sak-
nad af all moralisk kraft, och oförmögen till omtanke äfven
om de enklaste ekonomiska angelägenheter. Ty äfven om
man har vänner som deltaga i ens missöde, så gäller natur-
ligtvis framför allt med en jernhård nödvändighet till en viss
grad den bekanta regeln: »Aide toi et le ciel t’aidera», det
vill säga, att ingen menniska, utom det värnlösa barnet, finner
någon som kan så helt och hållet hjelpa med både råd och
dåd, att man ju behöfver framför allt anlita sin egen själs-
spänstighet.	•

Som, enligt din uppgift, hvilken jag ock finner helt na-
turlig, din kassa redan vid brefvets afgång var nära uttömd,
så sänder jag här en liten förstärkning af femtio rdr b:ko.
Enligt härvarande anteckning, som Du torde jemföra med din
egen, hafva i följande poster blifvit sända

Januari 22 ..................... Banko	Rdr 66.32

Februari 19 ......................   »	33-16

April 7 ............................ »	xoo.—

Maj 23 ............................. »	100.—

Augusti .12 ........................ »	66.32

Härmed innelyckt .............................   >	50.—

Summa 416.32

Vore du nu riktigt frisk eller icke så misströstande till
själen, så anser jag väl icke omöjligt att du kunde ställa så
till att draga dig fram med 400 rdr b:ko i påräknelig pen-
sion, jemte något litet, som du kunde sjelf förvärfva; men uti
ett så rådlöst och hopplöst själstillstånd som du nu är, kan
jag väl finna, att du ej har styrka att ens tänka på, huru hus-
hållningen bäst må ställas. Himlen gifve att i detta afseende
någon kraft och tillförsigt måtte återkomma! Men under de
26

förhållanden, som äro, och då du har en slägtinge nära dig, så
tycker jag att han kunde å dina vägnar skrifva till hr Kock och
till Thomander, för att intressera dem att lemna något bidrag
åt dig äfven, och jag betviflar icke att de ju skola göra det.
Ett hundra riksdaler från dem hvardera vore ändå så mycket
att du denned kunde väl hålla din garderob rekryterad. Så-
som jag förut nämnt, skulle jag gerna skrifva dem till, om
det icke kunde tyckas såsom egennytta från min sida, att vilja
draga mig undan. Att åter lemna mer än 400 rdr banko år-
ligen kan jag ej åtaga mig af det skälet, att jag har så många
andra utgifter af samma slag, att budgeten derför uppgår lika
högt som mitt eget vivre, och jag har derför flere gånger måst
neka mig nöjet att tillfredsställa mina önskningar i afseende
på biträden, som blifvit sökta hos mig. Men glöm nu icke,
kära Lilliecrona, att vigilera hos Kock och Thomander; jag
är säker att du ej får afslag och ingendera af dessa vänner,
skall undra att du behöfver hjelp.

I våra politiska saker är nu föga annat att tala om än
tidningarnes ställning. Dalman, som skrifver i Aftonbladet om
de förflutna riksdagarne m. m., är nu nära på vägen att åter
blifva Amandus och falla åter in i förtjusningsfeber. En stor
mängd tror ock med anledning af'kulissförändringen i stats-
rådet, att systemet nu skall blifva verkligen liberalt. Jag för
min del hör till de klentrogna. Hvilken regering som helst
har ingenting emot materiella förbättringar, som kunna öka
förrådet af produkter och arbetskrafter i samhället, men i af-
seende på organismen och krafterna, der är knuten. Vi få
nu det uppbyggliga skådespelet af början till en enorm stats-
skulds införande. Det står derhän, huruvida vårt land tål vid
denna börda. Nästa år blir ett svår år i jemförelse med de
senast föregående, och kanske behöfver nationen detta för
att ej bli öfvermodig, och kasta sina politiska intressen öfver
bord. I mina ögon står det värre till i Europa än någonsin
Kejsar Napoleon inför tjurfäktningen i Frankrike och bland
österrikiske kejsarens faderliga omsorger oip de fattigare bland
27

hans undersåtare, citerades på kongressen i Brüssel att han
— kejsaren af Österrike — le?tinat sitt folk tillåtelse att äta
hästkött. O ! omskrutna nittonde sekel och dess frihet.

Men jag har nu ej längre tid denna gången att språka
med dig. Försök, käre vän, att samla Ditt kurage litet och
räta ut dig en smula samt skrif snart till din tillgifne

z. zz

Det var just ej så fasligt långt ifrån att jag hade palhat
min väg ifrån alltihopa för 14 dagar sedan. Men nu är jag
Gudi lof åter frisk.

VIL

J. H. Thomander.*

1.

Lund den 1^ November 1826.

Jag är skyldig 1:0) att underrätta om ankomsten af Tre-
hundra Rdr B:ko, af hvilka den ena hälften härrört från hr

* Johan Henrik Thomander, den snillrike vitterlekaren och politikern,
sedermera biskopen i Lund, född 1798, död 1865. Genom den för några
år sedan afslutade upplagan af Tbomanders skrifter (redigerad af prosten
Severin Cavallin och utgifven på C. W. K. Gleerups förlag 1878-—79),
erhåller man egentligen icke någon aning derom, att förf, i sina dagar
varit det ringaste annat än prelaten, den höge embetsmannen och den lärde
literaturvännen. Att hans ungdom haft en ganska betydande utvecklings-
historia (Se hans brefvexling med C. F. Dahlgren, utgifven 1876 under titeln
»Tankar och löjen»), att han varit utrustad med en stor och aldrig slock-
nad humor, och att han, då han slagit sig lös, såsom L ex. i sina bref,
kunnat i sin stil inlägga en glöd, en yster elegans och en skärpa, udd och
blixt såsom blott få i vårt land, derom får man i den nämda upplagan
icke någon föreställning. Kortligen, det är — för att begagna ett uttryck
gom förekommit i flera af krjpkçps organ — blott den officielle Ll/omon-
28

Ekstrand,* 2:0) att försäkra om deras helsosamma användande,
om en samvetsgrann redogörelse vid hemkomsten m. m. samt
3:0) att meddela min månadsrapport, i korthet innehållande som
följer.	.	,

Under nu lyckligen förflutna senaste månad, ifrån den
17 Okt. räknad, har väderleken varit blid, gatorna mjuka,
himmelen tjock som en korngrynsgröt, astronomie-observatorn
sjuk och sol, måne och stjernor således icke visibla. Calle**
och jag hafva i laga ordning intagit 31 st. frukostar, bestå-
ende af smörbröd med eidamer-ost, ett glas mjölk eller en
terrin, hvilket som behagats, samt då och då ett glas porter,
samt korf ofvanpå osten. Dito 31 st. middagar, 31* st. qvälls-
vardar, äfven så många koppar kaffe icke till förgätande ur
den förträffliga spritlampan, ett mästerstycke, hvilket Calle
ännu icke hunnit tillräckligen beundra. Kl. 4 hvar morgon
kommer en fransos och väcker Calle, och inom en qvart sitter
han vid ett rundt svart thebord och läser latin utantill. Jag
ligger emellertid och drar mig diverse stycken timmar; men
hittills har det icke mer än en gång slagit fel, att jag ju kl.
8, som är frukosttimman, varit i ordning, uppstigen, rentvättad
och klädd. Kl. 9 går Carl på lektion. Kl. 1, efter lyckligen
fulländad middagsmåltid, sträfvar undertecknad förbi den gamla
Domkyrkan, der alltid den kanalje blåsten står på lur och vill
hålla jagt efter min duniga mössa, klifver upp i en kateder
och läser halfsofvande grekiska för tre fjerdedels sofvande stu-
denter. Sedermera interfolieras eftermiddagen med predik-
ningar, som skola rättas, tvålas, klappas och bykas, skrapor,
förhör, förfrågningar och mera sådant, hvarunder slutligen den
kära sofvetiden återkommer. Till min heder bör jag icke lemna

* Kompagnon med grosshandlaren Winberg i Karlshamn.

der. Några nya bidrag till kännedomen om den icke-öfficielle komma
vi att här framlägga. Det första af ofvan meddelade bref tillhör hr J. G.
Winnbergs samlingar, men är icke skrifvet till Lilliecrona utan till gross-
handlaren J. Mörck i Karlshamn, för hvilkens son T. var informator.

** Carl Mörck, med tiden godsegare i Jönköpingstrakten.
29

obemärkt, att jag två aftnar suttit uppe till kl. half i (och
spelat kort) samt tvänne morgnar varit uppe kl. 4. För öfrigt
föres här ett anständigt och beskedligt lefverne.

För att tala allvar, är Calle alldeles outtröttelig i sina stu-
dier och af den stadga, att jag anser honom utan fara kunna
vara på egen hand. I sin student-examen fick han lika betyg
med dem, som läst både grekiska och hebreiska. Han har
en krånglig dekantts att göra med, gubben Hylander, som för
hans examen fordrar utanläsning af ett latinskt kompendium,
hvartill han icke eger rätt; men det går allt för sig.

Rågen gäller här 16 R. 32 sk., Korn 12 R. 24 sk.,
Hafre 9 R. 24 sk., Bränvin 1 R. 12 sk. Underrättelsen är
från handl. Billberg, till hvilken jag nu derom budskickade.

Om förmälandet af min vördnad för fru Mörck och min
helsning till bekanta vågar jag anhålla. Hos hr Ekstrand och
dess familj ber jag att särskildt rekommenderas. Carl och
Emil* helsa på det hjertligaste.

2.

Karlshamn och Sweitzerhuset den 18 September 1846.

Redlige Lilliecrona!

Det är nu ett helt år som har skiljt oss åt, och denna
operation har försiggått så hastigt att jag nästan icke kan, som
sig bör, inför dig uppgöra min årsräkning. Det går raskt på
den jernbana, der försynen är vår konduktör, så att man icke
kan göra sig reda för de närmaste föremålen.

Hela den förflutna sommaren har varit en lathundstid för
mig: först har jag genomgått en badkur i sundet och under
den sista månaden har hela familjen försökt en fruktkur i
Sweitzerhusträdgården. En predikan i Helsingborg, den näm-
ligen, hvars ingångsspråk genom Ameén kom i tidningarne,
en annan i Helsingborgs landsförsamlingar, en tredje i Karls-

# Emil Winberg.
30

hamn och en fjerde och femte i Asarum är nästan det enda
jag uträttat: icke ens detta är ännu riktigt uträttadt, ty när
jag räknar rätt, så återstå den femte att hållas nu på söndag
Predikningarna i Blekinge bli alltid ett slags stora tilldragelser ■
församlingarne äro folkrika, lifligheten stor och underrättelsen
när en sådan högtid förestår utsprides genom ett slags bud-
kafle i skogsbygden.

På sammanträffandet med märkligare personligheter har
denna sommar icke varit just så rik. På Hven träffade jag
Orla Lehman, Ploug, professor Clausen, Heiberg och hans fru.
Med den förstnämnde kom det till ett slags kollision, lindrig
kontusion, eller huru man vill kalla det. Han bannade sven-
skarne allt för mycket, för det de icke på Hven uppfört till
Tychos ära »en Obelisk i Himmelshöjde». Mitt i Minerva
klandrade ordande om svenskarne såsom en snål nation, var
endast ett upptagande af Lehmäns argument, hvilket just gick
ut att förebrå oss en sådan odygd. »Visst tillhöra vi», ytt-
rade jag, »en snål nation, men så tröstar jag mig denna gån-
gen deröfver» etc. etc. Heiberg är till figuren lik Argus Jo-
hansson, endast litet mera vetande och utvecklad; förråder
ingenting af den genialitet, han verkligen besitter. Clausen
var den föregående natten hemkommen ifrån Rom, något trött
af verlden, mera än förut försonlig mot katolicismen och luthera-
nismen, med samma i botten hederliga, lugna, varma och älsk-
värda väsen som förr. Fru Heiberg söker att bibehålla sig
och lyckas rätt bra: af "henne fick jag blott ett par ord, och
ett par nejlikor.

Ett sådant menageri af furstliga personer, som de 14
danska,. som visades i Ramlösa, skall man leta efter. De två
drottningarne äro menskliga. Christian ett gödt, utlefvadt, väl-
villigt och indolent ansigte. Tronföljaren, — ack hvilken tron-
följare!* och hessaren** -— ack hvilken hessare! Efter hvad den
regerande danska drottningens läkare Jacobsen försäkrade mig

* Sedermera Frederik VII.

** Fredrik Wilhelm af Hessen.
3i

hade hon sagt honom, att hon ej funnit något fruntimmer,
med hvilket hon så sympatiserade som drottningen af Sverige.

Kung Oscar var i Helsingborg flera veckor innan jag talte
vid honom. Jag gick på ingen af de baler och offentliga sam-
mankomster, der han var, och jag hade troligen icke träffat
honom, om icke händelsen gjort, att jag med min hustru och
barn varit ute och gått i skymningen den ena baldagen på
Ramlösa, då det emot vanligheten föll honom in att gå ut
och promenera i folkhopen. Då blef han på afstånd varse
mig, som gick på den motsatta sidan, af vägen : han kom bort
till mig och efter två gånger upprepad och två gånger af mig
besvarad fråga: är Th. här? inlät sig i ett likgiltigt samtal.
»Det är angenämt att se folket så glada och vänliga, likväl
iakttaga så god ordning». — Det kommer sig deraf, att här
är ingen polis, svarade jag o. s. v. Några dagar derefter kom
vice pastorn i Helsingborg och anmodade mig att predika i
stadskyrkan: det var då vi beslöto, att icke längre »halta på
båda sidor»*. Om politik talar ingen vältänkande på predik-
stolen, under lugna förhållanden. Att orden skulle påminna
om vissa ställningar, var lätt att förutse. Jag var på middag
hos konungen; likväl anträffades jag med bjudningen sittande,
vid Flyborgs** middagsbord. Hos kungen talade hela laget
tillsamman, egentligen blott kung, drottning, justitie-, sjö- och
ecklesiastikministrar, Staël, v. Holstein och Tornérhjelm, och
samtalet handlade först mycket utförligt om min predikan, der-
näst om. Christians öppna bref. Kungen tyckte, att det öppna
brefvet hade kunnat uteblifva tills vidare: jag invände, att jag
fann det åtminstone ärligt. En sådan förklaring af en kung,
mente jag, betydde blott hans opinion, att en stor majoritet
af hans folk vore af den i brefvet uttalade meningen. Tor-

* Ingångspråket för denna predikan var: »Huru länge viljen I halta
på båda sidor? Är Baal eder Gud, så tjenen honom, är Herren eder Gud,
så tjenen honom». Denna predikan, som hölls vid den tiden Kung Oskar
började afvika från sina frisinnade vyer, väckte ett kolossalt uppseende.

** En handlande i Helsingborg.
32

nérhjelm berättade att hertigen af Augustenborg hade sagt tili
honom: »Sådana bref må min svåger utfärda, ett i månaden;
de betyda mindre än intet när han är död.» Tornérhjelm
trodde, att Christian nu finge tyska förbundet emot sig. Jag
tviflade: tyska förbundet plägade icke förråda någon stor fallen-
het för att uttala sig i dylika frågor. Kungen medgaf det,
tilläggande, att baron Pechlin, danske förbundsdagsombudet,
varit med i rådslagen, och att denne vore en ganska klok
diplomat. Kung Oscar sade sig ha, om aftonen den 8 Juli,
haft Augustenburgaren till’ gäst, och meddelade både honom
och grefve Moltke det första beslutet.

På fleras enträgna begäran gick jag lördagen derpå på
uppvaktning för att ursäkta mig att jag icke ville resa H. M.
till Lund till mötes, Der blef samtalet helt långvarigt och
sakrikt. Ifrån och med Heurlins tillämnade utnämning*, ända
till privatbankslag och representationsfråga blef allting genom-
gånget. »Om jag någonsin mera deltager i riksdagsöfverlägg-
ningarne, hvarpå jag tviflar, så uppträder jag i opposition emot
E. M. i privatbank- och representationsfrågan.» I den sist-
nämnda frågan yttrade jag mig icke vidare; men hela rege-
ringens förhållande i privatbanksfrågan undergick en temligen
bitter granskning. För den recensionen fick jag en middag
till och dermed var allt väl bestäldt.

På Ramlösa träffade jag en ledamot af Kammergericht,
som nu skall företaga polska insurgentransakningen. Han talte
om den nya banklagen i Preussen och har sedan skickat mig
handlingar i den frågan.

I Karlskrona har jag träffat prins Oskar *^, som också talte
om det öppna brefvet och hvad kejsaren*** i hans närvaro hade
sagt derom till hertigen af Holstein-Glücksburg: »Dites a votre
roi que je ne m’y mêle pas; je suis une bête dans toute
cette chose-la». Prins Gustaf, som icke afhört samtalet emellan

^ Till kyrkoherde i Karlshamn.

** n. v. Konung Oskar II.

*** Kejsaren af Österrike.
33

prins O. och mig från början, frågade: »Hvem det var, som
var så uppriktig?» — »Det var en menniskovän», svarade jag,
»som ville hjelpa kungen i Danmark.» ■

Min svärfar*, som tecknat sig för det högsta medgifna
beloppet i den nya smålandsbanken, har återkallat sitt namn.
Hela Carlshamn och Sölvesborg vilja följa exemplet. Det är
den solidariska ansvarigheten, som vållar besinning. Ifrån Jön-
köping försäkras det tillbaka, att ingen domare dömer en
Privatbanksaktionär såsom vore han proprie borgesman. Der
hän vill man demoralisera frågan. — —

Ehuru jag förvandlat min belägring i blokad, har jag
icke i år kunnat få dig till Ramlösa. Nästa år får jag visst
lof att belägra dig igen. Min långa tystnad är blokaden.

Såsom skrifvet ungefär samtidigt med ofvanstående, må ett bref från
Thomander till L. J. Hierta här finna en plats, så mycket hellre som
Lilliecrona i förbigående deri namnes. Brefvet lyder som följer.

3.

Lund den 25 Oklobe?- /S^.

Om man icke kunde åtskilja en skåning och en menniska
på något annat, så förråder sig olikheten åtminstone dertiti att
en menniska är höflig, men en skåning (Lilliecrona nu som
alltid undantagen) utgör den fullkomliga motsatsen till denna
umgängesdygd. Hade jag icke varit skåning, så hade du för
en månad sedan erhållit utförliga och välförtjenta tacksägelser
för all din vänskap och godhet jag af dig och din goda fru
erfarit snart sagdt alla dagar af min vistelse i hufvudstaden.
Nu deremot uteblir äfven här allt det vackra som en så
angenäm anledning bort ingifva mig. En skåning blir, aldrig
inspirerad utan af mjölsäckar, och äfven med dem flyger man
icke rätt högt i empyréen.

Annars är här allting sig likt, till och med likare, enligt
Ihres bekanta yttrande om Linnés dumma son som återkom-

* Grosshandlare Meyer i Karlshamn.

Ur Dagens Krönika. VITT, 1.

3
34





mit från sin romare-resa. Temperaturen är mild, 7 à 8 gr.;
en minoritet af löf som är respektabel, håller sig rätt grön,
ehuru flertalet bestämt sig för den gula färgen såsom mera
nationel ; sädespriserna äro höga, husen låga,- läran ren och
galoscherna orena. För bibehållandet och utvidgandet af de
tvenne sistnämnda förhållandena har jag beslutat att sjelf i en
viss mon draga försorg: jag har i förtreten lemnat min pro-
fession i pastoralteologien och öfvertagit dogmatiken, Denna
kulissförändring, som i Lund utgör ett slags tilldragelse, har för-
skaffat mig ett ökadt antal spektatörer: åhörare bör jag icke
kalla dem. Som de teologiska frågorna tagit någon favör för
dagen, är huset besökt, helst så länge pjesen är ny. Jag
slipper att rätta predikningar och att undervisa i deklamation
m. m. hvilket jag gjort eller bort göra nu i 19 år. Fakultet,
konsistorium och kansler ha i underdånighet måst tillstyrka
min transports fortfarande. Wieselgren söker då att bli min
efterträdare i det praktiska, och det skall fägna mig att se allt
hvad vederbörande skola hitta på för att slippa en sådan tordyfvel
ibland sina spindelväfvar. Wieselgren är stämd för reformvän-
nernas förslag med min modifikation af klassval till en del i öfre
kammaren, han har predikat denna försakelsens lära midt ibland
presterna, och om han med sin föga stationära tunga kunde
bli riksdagsman för stiftet nästa riksdag, så gjorde det säkert
godt i någon rynka. Han har haft den löjligheten att skrifva
ett långt bref till erkebiskopen för att bevisa honom nyttan
och nödvändigheten af reformvännernas förslag, och prelatens
svar var ett galläpple på silfverfat. »Man bör icke bedöma
presteståndet efter Thomanders kometbana och berättelser : han
(Th.) vann icke i ståndet det inflytande han hade väntat, han
tänkte störta den öfvermodiga talmannen; men se talmannen
sitter ännu qvar» o. s. v. Med Faxe och Reuterdahl samtalar
jag icke.* Fruntimmersunderhandlingar ha varit å bane för

* I ett annat bref till Hierta yttrar Thomander: »Reuterdahls me-
ningar äro hans uppfostrares och omvändares, H. Järtas, med den skilnad
att det aldrig händer med R:s uttryck för sina meningar, såsom det någon
35

att utverka tillåtelse att fortsätta vårt umgänge; men utan fram-
gång. Den hale och nyfikne gubben är helt förlägen. Han
har förekallat professorer för att öfverlägga med dem om första
förslagsrummet till domprosteriet. Emellertid fjäsas jag å båda
sidor, på den högra för att dermed försona den vunna segern,
och på den venstra af harm öfver nederlaget. Heurlin sökte
förgäfves förmå studenterna att, såsom annars alltid sker, med
hurrarop lyckönska den nye domprosten; deremot vederfors
mig den äran mycket entusiastiskt efter hemkomsten. I sessions-
salarne blir alltid min mening pluralitet, och särskildt låta de
konservative sig angeläget vara att begripa min stora och
öfversvinneliga vishet i rådslagen.

I dag underskrifver jag tillsammans med mina vänner
Faxe och R. en inbjudning till Fjellstedt i Basel att begifva
sig hit för att förestå ett institut till missionärers bildande.
F. och R. äro emot förslaget och hafva dock bifallit det. De
10,000 Rdr B:k, som årligen utgå till missionsinrättningarne,
kunna gerna användas här, och man har en spirituell och litte-
rär vinst af att sjelf besörja saken. På nyåret skulle den
kunna vara i gång.

Ett sällskap är bildadt för bearbetandet af Skånes historia:
det är i verksamhet i flere riktningar. Från Köpenhamns ar-
kiver äro redan 250 ark vigtiga handlingar utskrifna af den
verksamme Förste Landtmätaren och Rådmannen i Malmö Ludv.
Falkman. Framdeles tänker jag att ett för allmogen fördel-
aktigt ljus skall sprida sig öfver halländska kyrkohemmäns-
frågan.

Lydig Dyvikas goda anvisning, att när man icke kan vara
kung i Danmark och Norige, söka bli borgmästare i Amster-
dam, har jag nu lagt vid akademiens finanser den hand som
icke får vidröra statens: i går har jag uppgjort en ny stat för
lundensarhe. För öfrigt tal och predikningar alltjemt, och

gång enligt recension i Studentbladet skall hända med Järtas, att de staga
formen af qvickhet». Men den store Demosthenes var också utan qvickhet
som bekant är. »
36

fristunderna uppspäckade med franska komiker och engelska
humorister. Både dem och mig anbefaller jag härmed åt din
glada och välgörande åtanka.

Jag är till och med icke utan min konstexposition, den
utgöres förnämligast af ett gipsadt tak och 11 styck, nymålade
dörrar, hvilka ock du säkert icke afundas mig. Var god fråga
Audit. Scheutz vid tillfälle om han har något emot att jag till
underpris försäljer en del häften af vår Shakspeare, som snart
i tjugo år har belastat verlden.

Helsa hjertligt och vördnadsfullt din goda fru ifrån mig
et komp.; och var emot henne å mina vägnar så tacksam som
det icke är mig tillåtet att vara.

•VIII.

H. G. Trolle-Wachtmeister.*

1.

Ar up den 16 Augusti 18^0.

Den förbindliga skrifvelse, som jag af hr auditören haft
äran emottaga, skulle lätt kunna föra mig på den tanken att
min uppsats rörande framl. Toll egde en förtjenst vida större
än jag sjelf vågade tillägga den. De obetydliga fragment, som
der äro sammanförda, skulle jag hafva tvekat att meddela, om
jag icke trott mig genom deras framlemnande ådagalägga huru
äfven jag i min mån nitälskar för hr auditörens värdefulla före-
tag att i sanningens hittills bortskymda glans framställa en af

* Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, född 1782, död 1871, justitie-
kansler från 1809 till 1818, mecenat, vetenskapsidkare, förtrogen vän till
Berzelius, frisinnad politiker, innehafvare af de betydande possessionem a
Arup och Trolle-Ljungby, der Thomander i sina yngre år vistades som
informator för Trolle-Wachtmeisters barn.
37

de mest utmärkta personer, hvarmed vårt land i dessa senare
tiders fattigdom har att skryta. Om ett eller annat drag häraf
utur mina anteckningar ingå i den rika och det upphöjda före-
målet fullt värdiga teckning, för hvilken vår historia nu står
hos hr auditören i förbindelse, skulle jag finna mig deraf sär-
deles smickrad. — —

2.

Ärup den ç Oktober fSjj.

Jag har haft äran mottaga hr auditörens förbindliga skrif-
velse. Om jag förblefve stillatigande vid de deri yttrade tack-
sägelser, skulle det se ut som tillegnade jag mig dem med
känsla af full behörighet. Derför måste jag erkänna att mitt
bidrag till hr auditörens värdefulla förehafvande är för obetyd-
ligt, för att ens böra nämnas, och att uraktlåtenhet att erbjuda
det skulle å min sida hafva inneburit ett åsidosättande af
pligt emot min hädangångne vän, hvars efterlemnade skatter
det åligger mig att i möjlig mån göra fruktbara, medelst deras
framdragande i ljuset, sedan de till ljusets tjenst blifvit samlade.

Sådan som herr auditören såg och skildrat Brinkman
med de små barnen, framstod han, om jag så må säga, i sitt
normala skick. Aldrig har någon djupare än han tagit intryck
af evangelii ord om barnen. Sjelf gladde han sig, nästan skry-
tande ännu vid tillryggalagda mera än 8 o år, att vara ^// barn
och verkeligen kunde man säga att i honom lefde ett idealiskt
barnasinne. På räkningen af deruti ingående älskvärda egen-
skaper sätter jag det i vår tid af splittrad öfvertygelse och
skärande ofördragsamhet icke vanliga förhållande, som rådde
mellan Brinkman och mig, att under en 40-årig bekantskap
och vexlande skiften den innerligaste förtrolighet och tillgifven-’
het aldrig ett ögonblick grumlades af något moln, framkalladt
af de skiljaktiga meningar, som hos honom och mig utgingo
från den stridiga omfattning vi gjort af samhällsskickets stora
angelägenheter. Men till Brinkmans egenheter hör, hvad som
38

nu först vid revisionen af han arkiv. blifvit mig bekant, att åt-
skilliga frågor, hörande till nyssnämnda . emellan oss sällan
hvilande status controversiæ blifvit af honom, och på det van-
liga epigrammatiska, dock alltid godmodiga maner, hvaruti han
var en fullkomnad mästare, afhandlade i ett särskildt arbete,
åt hvilket han gifvit form och namn af politiska bref till Til.
Trolle-Wachtmeister, hvilka bref skrifna, såsom af deras datum
röjes, under det att vår vanliga brefvexling pågick, sannolikt
icke varit ämnade att nånsin afsändas. Författaren, för att
ge luft åt sin polemik, hade troligen behof af någon, åt hvil-
ken han kunde på papperet rikta sina argument, och tog mig
såsom varande närmast till hand.

Jag står till min aflidne. väns minne i tacksamhetsskuld
för mera än han kan ana, då han åt mig bestämde sina sam-
lingar. , Genom dem har blifvit inledd den nära bekantskapen
för mig med vår gemensamme vän lektor Andersson.* Det
förhållande, hvaruti jag kommit till denne rikt begåfvade och
älskvärde man, anser jag såsom en skön höstblomma, upp-
spirad för mig uti min lefnadsafton.

IX.

P. Wieselgren.**

1.

Helsingborg den ii Maj 18^2.

Med tacksägelse för ditt bref och goda erinran rörande
brefvet till min gamle vän Att erbom, innesluter jag ett intro-

* Gustaf Andersson, lektor vid Lunds katedralskola, utgifvare af Adler-
beths memoarer m. m., hvartill han i Brinkmanska arkivet hemtade ma-
terialier.

** Per Wieselgren, den bekante literaturhistorikern och nykterhetsifra-'
ren, född 1800, kyrkoherde i Helsingborg 1847 — 5 7, sedermera domprost i
Göteborg, der han afled 1877.
39

duktionsbref, som litet tidigare kan föra två intelligenser i Vad-
stena samman, än som annars möjligen kunnat bli fallet; ty
nog hade herrarne i alla fall kommit hvarandra nära. Der
äro ej få beröringspunkter på Globus coelestis, som jag skrifvit
till A., om ock differenser på Globus terrestris.

Må Reuterdahl låta sig varna, när han nu blifvit Summus
Episcopus de jure med Kung Oscar de facto, af Englands
erfarenhet. Tre millioner ha der i sista decenniet gått in i
påfvedömet, till 9/lc delar måhända i följd af engelska mini-
sterens tilltag att döma öfver dogmer och renlärighet. Skall
kyrkan hafva en Sum. Ep., så resonerar man, är det ett mindre
ondt att( ha biskopen i Rom, som är bunden af traditioner
och kyrkans historiska utveckling i de äldsta momenterna, än
att ha såsom sådan dagens premierminister, uppkastad till tron-
foten af en votering bland folkombud, hvilkas väl vanligen
varit beroende af helt andra frågor än religiösa. I Sverige
vinner väl ej Rom på tilltag af Sum. Ep. att afgöra om dog-
mer, men den religiösa anarkien skall vinna en gros derpå.
Och hvad som heter religionsfrihet bland folk med religion på
allvar, om ock betingadt i sitt exsistere af olika kyrkoförfatt-
ningar, det, fruktar jag, blifver anarki hos ett folk, der det
religiösa allvaret är så sällsynt och osedligheten har för sig så
stora krafter. Ty se på vår aristokrati och vår bourgoisie
mångenstädes, vårt proletariat och vår » pöbelpress » allestädes
— ja, sjelfva Clerus här och der. Vi måste kämpa om sjelfva
A. B. C. i moralen. Min strid har ej hunnit längre. Om »dog-
merna» bry sig ej fienderna. — —

2.

Helsingborg den 27 ^uli iS^J.

Atterbom är död. Ack, en gång skrifva våra vänner till
hvarandra om var död. — — Det var en svår förlust. Nu
har jag ingen ungdomsvän qvar i Upsala, mer än E. Fries
och den besynnerlige J. H. Schröder. Atterbom var älskelig
præ ceteris. Hur mycket vett och vetande sjönk ej med ho-
40

nom i grafven. Sent uppstår en så kär leksrik och djup kännare
ibland oss ! — —	'

Så fort min Essen blir tryckt, skall den sändas dig (jag
tror om en månad), om det då ej är för sent för dig att i din

Toll bemärka hvad som är utdrag ur Tolls bref till

E. Be-

höfver du förr, så skola de bladen sändas dig, der ett och
annat förekommer, ej taget ur de Tolls bref, som voro lånta
från Ärup och hvaraf Gustaf Andersson sändt dig härifrån af-
skickade afskrifter, utan ur de här befintliga brefven. Jag
hoppas min Essen skall intressera dig, som med ditt exempel
verkat denna imitation.



.3.

J-ielsingborg den j December iS^j.

Har Sturtzen-Becker proponerat dig att flytta till Helsing-
borg och öfvertaga hans Öresundspost, då Borg nu snart (till
våren) vill lemna den och fara till Paris? Borg har föreslagit
att göra dig förslaget; men jag har ej hört sedan om utgången.
Nog vore, om du ville återgå till publicistisk verksamhet, Hel-
singborg ett mera passande ställe än Döderhultsvik, äfven
blifven stad.
Fattigdom.

Berättelse af

Mathilda Roos.

Gabrielle låg halfva förmiddagen på sin chaise-longue och
slumrade.

Hon hade hufvudvärk, och då och då genomfors hon
af en feberrysning, som kom henne att svepa schalen tätare
omkring sig.

Klockan var slagen tre, när hon kom hem i natt, ut-
tröttad af en lång, svindlande kotiljong, med balhettan i
blodet och sorlet af de pratande rösterna och valsens toner
i örat, så att hon ej kunnat sofva en blund under den åter-
stående delen af natten.

Det var derför hon nu på förmiddagen skulle försöka
taga igen den förlorade hvilan; men någon sömn kom icke
öfver henne, endast ett tungt, behagligt drömmeri, som döf-
vade hufvudvärken, och under hvilket hon ånyo genomlefde
den föregående aftonens tilldragelser, upprepade ord som be-
hagat henne, lät om och om igen vissa scener glida genom
fantasien, än lifliga och tydliga, så att hon nästan tyckte sig
se sina kavaljerers ansigten och höra deras röst, än otydliga
och beslöjade, mera lika stämningar, framkallade af en blick,
en handtryckning.

Hon tyckte icke illa om denna fysiska svaghet, som
gjorde henne likgiltig för det yttre lifvet och kom alla käns-
lor och tankar att kännas så obeskrifligt smekande.

Vid ett-tiden inträdde kammarjungfrun med frukost-
brickan.

Gabrielle reste sig suckande upp; hon tyckte ej om att
hennes behagliga drömmar skingrades. Då hon emellertid
42

började att äta, visade det sig att hon hade en förträfflig
aptit; en stor chateaubriand och en half butelj porter försvunno
med mycken hastighet.

•— Grefvinnan ber att fröken är god gör sig i ordning
till promenaden, — förkunnade kammarjungfrun.

Gabrielle suckade ånyo, — fast denna gång alldeles
omedvetet. Dessa reglementerade promenader, hvilka, så
långt hon kunde minnas tillbaka, hon och modern alltid
brukade företaga mellan tu och fyra, tröttade henne. Men
hon var så långt ifrån- att göra någon invändning, att icke
ens i hennes innersta tankar uppstod den svagaste föreställ-
ning om, att det öfver hufvud taget var möjligt att göra en
promenad annat än mellan tu och fyra i sin mors och —
sedan hon blifvit förlofvad — i sin fästmans sällskap.

Ty fröken Gabrielle var, från och med sin tjugonde
födelsedag, då hennes förlofning eklaterades, fästmö åt sin
barndoms och ungdomsvän, baron Ehrenberg. Öfverdrifvet
förälskad i den hygglige, städade baronen var hon visser-
ligen icke; som barn hade de lekt och gnabbats med hvar-
andra och då baronen var en lång, tafatt skolyngling med
förvuxna ledamöter, utgjorde han för Gabrielle, som redan
kastat sina blickar på gardeslöjtnanterna, ett ständigt före-
mål för tyst, medlidsamt förakt. Men då baronen sköt upp
i höjden och lade ut kring axlarne, medan i stället händer
och fotter stannade i växten, då tafattheten och slyngelfaso-
nerna försvunno, och då föräldrarne började oafbrutet upp-
repa för Gabrielle, att om hon ville göra dem lyckliga och
sjelf bli en lycklig hustru åt en ovanligt förträfflig ungman,
skulle hon icke svara nej till baronens frieri, ansåg sig den
unga flickan ej ha något giltigt skäl till afslag, utan gaf be-
redvilligt sitt samtycke att förlofningen eklaterades.

En hyggligare och i alla afseenden mera exemplarisk
fästman än baron Ehrenberg kunde hon ej heller ha fått.
Hans- samhällsställning och förmögenhet, hans uppförande
och åsigter, — allt var i sitt slag fullkomligt. Liksom han
af sina föräldrar emottagit ett väl skött fideikommiss, så hade
han äfven ärft en hel mängd redan färdiga åsigter i religion,
politik, literatur och ekonomi, hvilka liksom lågo ordnade,
hvar och en kategori i sitt fack, så att han blott vid tillfälle
behöfde taga ned dem, använda dem och sedan lägga dem på
sin plats igen. Häraf uppstod också den mest fullständiga ord-
ning i hans inre ; hvad man än talade om, i hvilka förhållan-
43

den han än var, hade han alltid sina bestämda »fack» att
gå till — aldrig någon tvekan, något letande, , allt klart,
städad t och regelbundet som i de väl skötta stallen och ladu-
gårdarne på hans fideikommiss.’

Icke heller i dag förnekade han sin punktlighet ; klockan
hade ännu icke slagit tu, då han kom för att hemta sin
fästmö och sin svärmor till den sedvanliga promenaden.

Baron Ehrenberg var icke någon vacker man, men hans
utseende var sådant, att alla, både herrar och fruntimmer, '
vid en beskrifning öfver honom, skulle säga att han »såg
mycket hygglig ut». Han hade goda, vänliga, visserligen
icke qvicka, men långt ifrån dumma ögon, och då nu hans
fästmö,. färdigklädd till promenaden, kom ut i salongen, och
han ifrigt skyndade emot henne och med en öm blick frå-
gade hur hon mådde efter balen, spred sig öfver hans tem-
ligen vanliga drag ett så varmt, innerligt leende, att han blef
nästan vacker.

•Jemfördt med detta strålande uttryck, såg Gabrielles
vackra ansigte nästan trumpet ut. Hon lät fästmannen kyssa
sig, ja, hon till och med besvarade hans smekning, men det
skedde på samma likgiltiga sätt, hvarpå tvenne icke öfver-
drifvet älskande syskon af gammal vana kyssa hvarandra.
Fästmannens ankomst förorsakade henne icke den ringaste
själsrörelse; hon lyssnade på ljudet af hans steg och stämma
liksom hon lyssnade på hvilket annat ljud som helst, som
icke förorsakade henne något. bestamdt obehag.

— Du ser blek ut, älskling — sade baronen och strök
med handen öfver den unga flickans fina kind — du är be-
stämdt öfveransträngd af dansen . . .

Gabrielle skrattade, till hälften otåligt, till hälften gäc-
kande.

— Jag undrar när den dag skall randas, då jag slipper
höra att jag är blek! Jag har nu i alla tider varit blek,
jag är det fortfarande, och jag skall aldrig blifva något annat,
äfven öm jag aldrig ginge på baler och aldrig dansade! Lär
dig det, mon cher, — tillade hon mera skämtsamt och nöp
sin fästman i örat.

Gabrielle tyckte mycket om att gnabbas och småretas
med sin fästman. Utan att hon egentligen gjorde sig reda
för orsaken härtill, hade hon likväl en förnimmelse af att
detta gnabb var söm en uppfriskande sälta på deras tem-
ligen ljumma och hvardagliga kärleksförhållande. Ibland,
44

då hon var vid godt lynne, kunde hon skämta och mun-
huggas med honom, så att hennes ögon blixtrade, och då
var hon så nöjd och förtjust, att hon riktigt kände sig ned-
stämd när han gick och längtade att han skulle komma
tillbaka.

Nu inträdde äfven grefvinnan färdigklädd i salongen.
Baronen kysste som vanligt hennes hand och gjorde sig der-
efter underrättad om hennes helsa, en öfverflödig artighets-
betygelse, ty grefvinnan brukade, med undantag af en då och
då återkommande migrän, aldrig vara sjuk och tillät endast
sällan någon annan att vara det. Men hon tyckte icke desto
mindre mycket om baronens artighet att ifrågasätta, att hen-
nes helsa kunde vara underkastad rubbningar.

För öfrigt herskade det mellan grefvinnan och hennes
svärson den mest fullständiga sympati. De tyckte nästan
alltid detsamma; grefvinnan var så hemmastadd i baronens
alla olika »fack», att hon mycket väl på egen hand kunde
nedtaga hans åsigter, begagna dem och lägga dem dit igen,
utan att förorsaka den minsta oordning. Gabrielle brukade
också säga, att hon började finna det tråkigt att alltid höra
»Ludvig och mamma sjunga unisont!»

Man satte sig nu i väg, grefvinnan först, derefter Ga-
brielle och sist baronen, som artigt öppnade och stängde
porten. Utkommen på gatan, bjöd baronen sin fästmö ar-
men, och sedan promenerade man i ungefär en timmas tid,
i Kungsträdgården och bort åt Skeppsholmen. Vädret var
vackert, vårtoaletterna togo sig förträffligt ut och man mötte
flere vänner och bekanta, tillhörande »le beau monde». Gref-
vinnan, hvilkens lynne var mycket beroende af att dagens små
händelser stodo i öfverensstämmelse med hennes anordnin-
gar, — så att t. ex. det icke regnade just då hon fått hem
sin promenadklädning från Lundins atelier och ville prof va
den, eller en .ångbåt gick under skeppsholmsbron och in-
svepte henne och hennes dotter i rök, just då de skulle
helsa på en af prinsarne -— var följaktligen i dag mycket
nådig och föreslog sjelf att de skulle gå in på ett konditori
och äta tårtor, hvilket förslag mottogs med stort bifall. Sedan
man grundligt för plägat sig, — ty baronen liksom hans
fästmö tyckte mycket om kakor och sötsaker, isynnerhet då
han blef bjuden derpå — gick man i ett par butiker och
gjorde uppköp, hvarefter man stilla och belåtet anträdde
hempromenaden.
45

Då Gabrielle kom in i sitt rum, för att kläda sig till
middagen, låg på hennes skrifbord ett bref med för henne
obekant handstil. Hon vände nyfiket derpå, bröt det der-
efter och läste ifrigt följande rader:

»Min fröken!

Härmed får jag underrätta er, att jag försökt ordna
mitt arbete så, att jag kan gå Er mors önskan till mötes
och få porträttet färdigt före sommaren. Vi kunna således
börja redan i morgon, om ni vill infinna Er i min atelier,
........gatan, N:o 4, 3 trappor.

Vördnadsfullt

Gustaf Larsson.»

Gabrielle genomläste brefvet ett par gånger, under det att
ett småleende spred sig öfver hennes drag. Det var åtmin-
stone kort och godt, detta bref! Och så att han hade skrifvit
direkt till henne och ej till modern, med hvilken dock denna
affär från början afhandlats! Tydligen var han ingen vän
af omvägar.

Hon satte sig i sofian, lutade hufvudet i handen och,
glömsk af att middagsstunden nålkades, försjönk hon under
en stund i drömmår och tankar. Den föregående balaftonen
steg ånyo upp för hennes inbillning, och ur detta minne
framträdde särskildt den vals hon dansat med den unge ar-
tisten, som skulle måla hennes porträtt.

Egentligen visste hon icke om hon tyckte om honom
eller ej. Det fans något så hårdt och bittert hos honom;
det föreföll henne, som gjorde han inom sig narr af allting,
men så kunde han ibland se nästan barnsligt god ut. En
sak tyckte hon emellertid obetingadt om : det fans icke spår
af konstnärstillgjordhet öfver honom, han var till sitt utse-
ende alldeles lik andra menniskor. Gabrielle, som aldrig
förr personligen sammanträffat med en artist, hade en oklar
föreställning om att målare, författare och sångare måste ha
några särskilda yttre tecken, hvilka skilde dem från andra
menniskor och hvilka ingåfvo henne en känsla midt emellan
traditionellt förakt och nyfiken beundran. Emellertid fann
hon inga dylika »tecken» på herr Larsson ;. hans yttre men-
niska liknade fullkomligt hvilken ung herre som helst, utom
att han kanske var mera tyst och tillbakadragen än de
flesta, och att hans ögon kanske också voro vackrare än de
flestas ...
46	‘

Plötsligen kom hon helt oförberedt, utan någon anled-
ning, att anställa en jemförelse mellan honom och sin fäst-
man. Men hon fullföljde ej denna jemförelse; en känsla af
obehag afbröt hennes tankegång och hon reste sig häftigt
upp för att kläda sig.

Då hon kom ut i salongen, gick hennes far, grefve
Deylen, af och an öfver golfvet med händerna på ryggen
och samtalade med baronen, som satt i en emma och meka-
niskt bläddrade i ett album.

Gabrielle gick fram till fadern, slog sina armar kring
hans hals och kysste honom ömt. Hennes ansigte fick här-
vid ett helt annat uttryck än då hon helsade på sin mor
eller fästman.

— God morgon-, pappa lilla, jag har inte sett dig förr
i dag, tror jag!

— God morgon, mitt pyre! Nå, har du h vila t ut efter
dansen, du ser litet blek ut, tycker jag?

— Gör jag? — svarade Gabrielle med sin mest intagande,
milda röst.

— Ja, jag vet inte hvad vi har för ungdom nu för
tiden, — fortfor grefven, — den minsta ansträngning gör
dem klena och nervösa. När jag tänker på hur jag kunde
roa mig i min ungdom . . . Q väll efter q väll på bal, och så
tidigt i kasern morgonen derpå . . . och så dessa »nachspiel»,
då man ibland ej kom hem förrän följande dag . . . Och alla
andra galenskaper man hade for sig . . .

Grefvinnan hostade och gaf honom en sträng blick ;
men grefven var i farten, hans blå ögon, hvilka trots åren
bibehållit sin glans, började tindra, han gestikulerade med
armarne, och gaf ej akt på sin hustrus ogillande blick.

— Ty, ser ni, mitt herrskap, i min ungdom Jninde
man göra galenskaper, — fortfor han, i det han kastade
hufvudet tillbaka och slog ut handen mot sina åhörare,
— man var inte blaserad, man föraktade inte att vara lite’
tokig ibland . . .

— Nu tror, jag vi gå och ta’ en smörgås —, afbröt
grefvinnan, som hade fått alldeles tillräckligt af grefvens
galenskaper i verkligheten, för att känna sig uppbygd af
någon historik deröfver.

Man reste sig upp och gick ut i salen, under det gref-
ven ännu lät höra åtskilliga dyningar af sin beundran för
den lyckliga förgångna tid, då ungdomen hade mod och lust
47

att begå galenskaper. Hans ord försvunno emellertid all-
deles obemärkta, ty grefvinnan, som icke tyckte om att gref-
ven gjorde sig till narr inför sin blifvande måg, för hvilken
hans extravaganser icke voro någon obekant sak, började med
en för dylika obehagliga tillfällen egendomlig hög och gäll
röst tala om andra saker. Att bevara skenet, att öfverskyla
grefvens dumheter, att genom en låtsad okunnighet om hans
lättsinne och trolöshet och genom då och då fälda lämpliga
yttranden om hemmets lycka och en hustrus pligter, inbilla
verlden att allt var som det borde vara, utgjorde numera
grefvinnans enda sträfvan. Hvad hon fordom känt för sin
man af passionerad kärlek — ty grefven var, trots sitt lätt-
sinne och sin brist på intelligens, en angenäm och intagande
person, — hade helt och hållet drunknat i alla de bittra
strider och missräkningar, hans ohöljda trolöshet förorsakat
henne.

— Mamma, — sade Gabrielle, sedan de en stund talat
hit och dit, — jag har haft bref ifrån herr Larsson, att han
vill göra mitt porträtt färdigt före sommaren, och att vi kunna
börja i morgon redan.

— Hvad för något? — utbrast grefvinnan häpen — har
han skrifvit till dig? Så högst opassande!

Baronen gjorde en liten axelryckning och grefven små-
log, liksom hade de velat säga: »kan man egentligen vänta
något annat?»

— Omöjligt kunna vi börja i morgon —, fortfor gref-
vinnan, som genom denna lilla näsvishet mot Gabrielle kom-
mit ur humör och helt och hållet glömt sin ifver att få por-
trättet färdigt.

— Hvarför inte, mamma? — invände Gabrielle.

— Hvarför? — upprepade modern, — derför att vi icke
genast kunna stå till den herrns disposition. Jag skall skrifva
sjelf och underrätta honom om att vi ej äro lediga förrän
i öfvermorgon.

—■ Men då kanske han är upptagen, och så stöta vi oss
med honom och få ej porträttet.

Grefvinnan ryckte föraktfullt på axlarne.

— Ah, han målai’ det nog — svarade hon kort, Öfver-
tygad som hon var, att herr .Larssons tid och arbete helt och
hållet stodo till Jbennes disposition.

' Man talade ej mera i detta ämne, men då grefvinnans
anfall af dåligt lynne gått öfver, började hon inse, att det
48



kanske var klokast att ej försumma tiden, samt skickade på
eftermiddagen ett bud till Larsson att hon och hennes dotter
skulle komma på utsatt tid.

Följande dag stod det grefliga ekipaget vid 11-tiden
utanför artisten Larssons port.

Den unge mannen kände sig genast oangenämt berörd,
då han fick se att grefvinnan var med. Han helsade tem-
ligen stelt på mor och dotter, och var nästan alldeles tyst,
medan han gjorde sina förberedelser till seancen.

För hvarje ögonblick kände han sig mer och mer plågad
af grefvinnans närhet. Ifrån första stunden han såg henne,
hade han gripits af en stark, oöfvervinnerlig antipati: en
känsla, som sväfvade på gränsen mellan harm öfver det tryck,
hennes nedlåtande, förnäma hållning förorsakade honom, och
förakt för hennes, enligt hans åsigter, gagnlösa, intetsägande
tillvaro. Hennes skarpa ögon, hvilka nu med en obeskriflig
blandning af nyfikenhet och likgiltighet granskade rummet
och följde hans rörelser, förorsakade honom en retlighet, som
helt och hållet förtog den tjusning han annars plägade erfara,
då han skulle börja ett arbete, som intresserade honom.
Grefvinnans närhet spridde liksom en stelhet, en tyngd i
luften, som hindrade honom att som han ville och som han
äfven skulle ha kunnat, uppfatta och återgifva bilden af de
vackra drag, hvilka så tjusat honom den q väll han dan-
sade med Gabrielle. Med en nästan ångestfull saknad tänkte
han på, hvilken glödande inspiration han då kände, hvilket
underbart poetiskt skimmer han tyckte omgifva hela hennes
varelse, hur han, vid dansmusikens toner och den unga flic-
kans smidiga gestalt tryckt intill sitt bröst, inom sig kände
kraften att skapa ett verkligt mästerstycke, om han i c? en
stunden fått måla Gabrielles bild.

Men nu voro alla dessa känslor försvunna. Hans hand
gick trögt öfver duken, han såg blott framför sig ett vackert
flickansigte utan den poesi och den själfullhet som en gång
tjusade honom, och han tyckte att i hans arbete insmög sig
något fabriksmessigt, mekaniskt, som ingaf honom leda.

Han försökte emellertid betvinga sig, och upptecknade
bilden så raskt han kunde. Då seansen var slut ville gref-
'vinnan se på duken, men Larsson vände den genast upp
och ned och förklarade att det ännu icke var något att se.
Grefvinnan envisades, men den unge artisten höll i sig; trots
49

grefvinnans missnöjda min förblef porträttet upp och ned-
vändt och grefvinnan måste aflägsna sig utan att ha sett det.

Dagen derpå blef seansen ännu tråkigare. Grefvinnan
började göra anmärkningar och gifva små råd angående mo-
dellens ställning och uttryck. Larsson kände hur blodet
steg honom åt hufvudet och han var nära att ge luft åt den
förargelse som kokade inom; men han beherskade sig och
nöjde sig med att säga grefvinnan, att den ställning hon
föreslog ur konstnärlig synpunkt var omöjlig. Målningen
gick naturligtvis denna gång lika illa, ja sämre än förut.
Han erfor samma känsla af faddhet och leda vid sitt arbete,
som man känner vid en smekning som ges af gammal vana,
utan själ och värme.

På detta sätt förflöto ungefär fjorton dagar. Gabrielle
och grefvinnan kommo regelbundet tre gånger i veckan, men
målningen gick trögt och maskinaktigt, blotta medvetandet
om grefvinnans närvaro beröfvade den unge artisten all ar-
betsglädje. Och dock vågade han ingenting säga; otaliga
gånger hade han på tungan en otålig försäkran, att han ej
kunde måla om han ej finge vara ensam med sin modell,
men orden ville ej gå öfver hans läppar.

Slutligen en seansdag hade grefvinnan sin migrän och
Gabrielle, h vilken alltid betraktade dessa hufvudvärksdagar
som fridagar, — begaf sig utan moderns vetskap till Ivars-
sons atelier.

Nu blef det en annan fart i målningen; Larsson kände
ånyo vakna denna tjusning som han erfarit på balen, och
som kommit honom att skjuta åt sidan de otaliga arbeten
hvaraf han för närvarande var öfverhopad, för att få måla
den unga flickans porträtt. Fri från de mörka granskande
ögonen, hvilkas blickar hvilat så tryckande öfver honom
och hans arbete, kunde han nu obehindradt studera det
vackra ungdomliga ansigtet i dess finaste och själfullaste
drag. Han uppfångade alla de skiftande uttryck och färg-
nyanser som flögo deröfver, och sökte att fasthålla dem på
duken. Han studerade det karakteristiskt egendomliga i
hennes hållning, hennes sätt att bära hufvudet, att lägga
händerna, han uppsnappade det minsta lilla skönhetsdrag i
hårfästet, i örats form, med ett ord sagdt: allt det själfulla,
det karakteristiska, som i grefvinnans närhet varit som en
död bokstaf för honom, fick nu lif och betydelse.

i>V Uaff^ns Krönika. VIII, 1.	4
50

1 början sutto de nästan alldeles tysta, men efter hand
började de prata, först om likgiltiga saker, så lifligare och
förtroligare..

— Vet ni, — sade Gabrielle slutligen, — jag har tänkt
mycket på hvad ni sade, då vi dansade med hvarandra på
balen. Det var bra intressant att höra edra beskrifningar
på fattigqvarteren i London!

Han svarade ej genast. Han gjorde ett streck med
penseln, lade hufvudet bakut och plirade med ögonen, för
att se hvilken effekt han åstadkommit.

— Jaså, ni finner fattigdomen »intressant»? — sade
han derefter och vände sig småleende emot henne. — Det
erinrar mig om Tolstoys beskrifning på, när han visade sina
vänner de fattigas nöd och de alla utropade: »c’est tres in-
téressant!»

Gabrielle svarade ej ; den bittra ironien i hans ord und-
gick henne alldeles, och hon fullföljde obesväradt sin egen
tankegång.

— Till exempel, det ni berättade för mig om den lilla
sjuka flickan och hennes bror! Jag kan inte tänka mig
någonting mera vackert och poetiskt!

— Åhja — svarade han, i det han åter började måla,
— annars är det »vackra» och det »poetiska» just icke hvad

man träffar på i fattigqvarteren. Ni
föreställning om fattigdomen, fröken.

göra

besök hos fattiga familjer?

— Nej, — svarade hon hastigt,

har den mest naiva
Brukar ni någonsin

— vi ha naturligtvis

våra fattiga, som min mor ibland ser till och hjelper, men
som jag alltid varit klen och ömtålig, så. . . .

— Nej, naturligtvis, jag kan förstå det. Om ni hade
någon praktisk erfarenhet, om ni någonsin hade varit i de
fattiga stadsdelarne, skulle ni inte använda orden »intressant»
och »vackert» på tal om fattigdom. Ser ni fröken, det är
så att ni står på en solljus höjd, högt, högt öfver fattigdom
och elände, och derifrån betraktar ni genom en tub de för-
fallna barackerna, de smutsiga barnungarne, de trasiga qvin-
norna, och då tar sig allting bra och »poetiskt» ut. Men stig
ned från er höjd, kom fattigdomen inpå lifvet, och ni skall
tänka och yttra er annorlunda. Ni skulle ha varit med
mig, då jag gjorde mina studier i London, ni skulle ha sett
det förfärliga eländet der, ni skulle ha känt den tjocka,
qväfvande luften i de usla bostäderna, ni skulle ha sett dessa
51

magra, hålögda qvinnor, dessa smutsiga, skrofulösa barnungar
med sina rinnande ögon och sår på halsen . . .

Han tystnade, ty han tyckte att Gabrielle plötsligt
bleknade.

— Jag tror ni mår illa af mina ord ? — sade han med
en lätt anstrykning af otålighet i rqsten.

— Åhnej, — svarade hon med ett svagt småleende,
— inte mår jag illa deraf, men det var väl realistiskt . . .

— Tycker ni inte om det? — frågade han och fixerade
henne.

— Nej, jag tycker inte alls om realismen. . . .

— Det vill säga, ni tycker inte om sanningen?

— Jag vet icke hvarför man just behöfver sysselsätta
sig med fula sanningar, det fins så mycket som är skönt.

— Och jag vet icke hvarför man företrädesvis skall
sysselsätta sig med de vackra sanningarne; då jag kastar
min blick ut i verlden, har jag lika stor chance att den träffar
på det fula som det vackra . . . Och det fula är ofta vida
mera karakteristiskt.

— Men hvarför heter det då skön konst, och skön litéra-
tur ; tyder det inte just på att man borde söka sköna och
icke fula ämnen?

— De der uttryckssätten äro en qvarlefva från gamla
tiden, från den tid då man också sade att det sköna är sitt
eget mål.

— Men är det då icke så?

— Nej, min fröken, så är det visst icke. Icke det sköna
sjelft,; utan det goda måste vara dess mål. Det fins bara
en brännpunkt i menniskoslägtets lif: det goda, och kring
den, mot den måste allt, således äfven det sköna vända sig,
och den som inte följer denna hemlighetsfulla, mäktiga
attraktion, han går under, och håns verk, om det än bländar
för ögonblicket, är skrifvet i sanden.

— Det vill säga, ni anser således ej att vi ha rättig-
het att njuta af något skönt, utan att först tänka efter, om
detta sköna uträttar något godt.

— Jag anser att vi stå inför en ny tid! Detta för-
sjunkande i »det sköna», som i sin högsta potens alstrar en
vällustens förtviflan, såsom Neros, skall helt och hållet upp-
höra, För min del anser jag, att det knappast fins en så
raffinerad och farlig egoism som s. k. skönhetsdyrkan!(

— Hvad det är underligt att höra en konstnär tala med
52

ett sådant förakt om skönheten, — svarade hon småleende,
— jag trodde att ni mera än någon skulle vara känslig
derför?

— Och hvem har sagt att jag icke är det? — invände
han häftigt.

Hon betraktade honom med en undrande blick.

— Jag tycker ni har hela tiden icke gjort annat än
bevisat mig hur värdelös, ja nästan föraktlig skönheten är?

Han svarade ej. Det blixtrade till i hans ögon och
han öppnade munnen, liksom hade ett svar legat på hans
läppar; men han slöt den ånyo hårdt, och började ifrigt måla.

— En gång, — sade han slutligen med låg röst och
utan att se på Gabrielle, — ifall vi bli mera bekanta, skall
jag förklara för er hvad jag menar.

Gabrielle hade ingenting att svara på hans ord, men
inom sig undrade hon, om han verkligen var fullt upprik-
tig i sin likgiltighet för skönheten, om han icke snarare
talade så, för att vara originell och imponera på henne?

Han fortsatte emellertid att måla under tystnad, och han
målade så ifrigt och med så mycken kraft, att han på denna
seans hann att gifva mera lif och uttryck åt bilden än under
alla de föregående. —

En söndagsmiddag strax derefter blef Larsson för första
gången inbjuden i det grefliga huset. Han gick icke dit
utan hjertklappning; han var visserligen van att umgås i de
finaste kretsar och med framstående personer, men det fans
hos honom en skygghet, en blyghet, som låg i hans blod,
som han kände att han aldrig kunde öfvervinna, och som
han brukade bemantla med en sträf stolthet, hvilken gjorde
honom otillgänglig för menniskors vänlighet.

Grefvinnan var i hela sitt uppträdande, i hvarje ord
och rörelse personifikationen af förbindlighet och älskvärd-
het. Men det låg i denna öfverdrifna hjertlighet, i hennes
beständigt upprepade: »sitt, bästa herr Larsson», »föralldel
tag litet mera, snälla herr Larsson», »drick, min goda herr
Larsson», etc., någonting som retade Larsson, — ett slags
nedlåtande omsorg att han skulle finna sig i ett så förnämt
sällskap, att han icke af idel häpnad skulle glömma sitta,
röra sig, äta och dricka, som hade den verkan att han blef
mera än vanligt stel och oåtkomlig.

Äfven baronen inlade i sitt sätt samma öfvermått af
älskvärdhet. Han ansåg sig genast förpligtigad att taga hand
53

otn den Unge artisten, hvars stelhet hah ähsåg härröra af
en naturlig känsla af vördnad och beundran, och han bör-
jade således, i den fasta tron att Larsson ej kunde yttra
sig i något annat ämne än estetik, att tala med honom om
målning, hvaröfver han utbredde sig med denna nästan rö-
rande sjelftillit, hvarmed en del personer tala om saker, som
de icke det minsta förstå.

Larsson svarade just ingenting; då och då gjorde han
en liten böjning på hufvudet och gaf den hygglige baronen
en föraktfull ironisk blick. »En sådan idiot», tänkte han
inom sig, då baronen, i den dubbla lyckliga öfvertygelsen,
först att han hjelpte Larsson att öfvervinna sin blyghet, så
att han för den skicklige artisten ovilkorligen måste framstå
som en estetiskt bildad ung man, i vältaliga ordalag lof-
prisade en tafla, som recensenterna berömt, men som arti-
sterna och särskildt Larsson djupt föraktade.

Utom Larsson var endast en person inbjuden som mid-
dagsgäst. Denne person var ett gammalt original, som för
närvarande utgjorde ett slags appendix till den grefliga fa-
miljen. I sin ungdom hade han varit handsekreterare åt
grefvens far; då denne dog, kom han i samma egenskap till
en excellens, med hvilken han i nära tjugu år tillbragte sitt
lif i Europas förnämsta hufvudstäder och hos hvilken han
samlade litet penningar samt lärde sig att tycka om ett om-
vexlande lif med sqvaller och intriger. Slutligen, efter excel-
lensens död, hamnade han på ett af den nuvarande grefve
Deylens gods, der han blef utnämnd till intendent, ett slags
sinekur som grefven anordnade åt honom, till ersättning för
att han gjorde grefven små tjenster i vissa ömtåliga för-
hållanden, att han gick ärenden och höll i garnhärfvor åt
grefvinnan och att han hjelpte det grefliga herrskapet att
skratta, då de hade svårt att sjelfva hitta på något roligt.

Herr Krona, — egentligen hette han Andersson, men
som han tyckte att detta namn var för tarfligt för en per-
son i hans samhällsställning, kallade han sig sedan många
år tillbaka vid det mera aristokratiska namnet Krona, —
var nu en liten, mager herre, af fullkomligt okänd och obe-
stämbar ålder. Hela hans person, pä hvilken för öfrigt
allt som med det ringaste sken af sanning kunde vara löst,
förskref sig från en annan fabrikant än naturen, bar den
mest egendomliga pregel af det lif han fört. Genom sitt in-
tima umgänge med förnäma personer hade han så små-
rw

54

ningom liksom inpyrt sig med en doft af »grand seigneur»,
som genomträngde hela hans varelse, hans rörelser, hans
toalett, hans uttryckssätt, ja till- och med hans innersta
tankar.

I grunden kunde

sitt
och
och

den

han icke något språk, — knappast



eget, — men han talade obehindradt ett halft dussin,
hans konversation var späckad med franska, engelska
italienska fraser.

För öfrigt stod han på den mest förtroliga fot med hela
grefliga familjen, i hvars intimaste förhållanden han var





fullständigt bevandrad. Liksom en hofnarr eller en pape-
goja hade han rättighet att säga hvad ingen annan fick tala
om, och alla hans yttranden, till och med de största platt-
heter, voro en gång för alla legaliserade qvickheter, hvilka
. genast väckte åhörarnes munterhet’

Vid middagsbordet var det också hufvudsakligen herr
Krona, som förde ordet. Han berättade historier ur socie-
teten i Wien och Paris, kastade omkring sig bons mots, och
om någon af familjen icke genast hörde hvad han sade,
blef det genast ett ifrigt: »hvad säger herr Krona?», och så
cirkulerade hans ord kring bordet och applåderades med de
vanliga skrattsalvorna.

Äfven Larsson fick sin andel af herr Kronas välvilja.

— Charmant ung man, — hviskade han åt grefvinnan
så högt att Larsson mycket väl kunde höra det, — intressanta
ögon! Tout-à-faü la physionomie de l'emploi!

Efter middagen intogs kaffe i förmaket, hvarvid hela
sällskapet plötsligt, liksom hade de genom en gifven signal
blifvit påminda om att de försummat Larsson för herr Kronas
skull, började att tala om Larssons taflor, fråga om han
hade många i verket, om det icke var intressant att måla,
m. m.

— Cher comte, — sade herr Krona, i det han smuttade
på sitt kaffe och med en oefterhärmlig elegans sträckte ut
sitt af en juvelring prydda lillfinger, •— ni som är en så
stor vän af les beaux arts, ni skulle beställa en tafla af vår
celebre artist här. Ni har ju sett grefvens tafvelsamling,
maestro?

— Ah bah, min lilla anspråkslösa Samling, — invände
grefven blygsamt.

— Det vågar jag opponera mig emot — sade herr Krona
och sträckte lillfingret ännu högre i vädret, — det är m.
55

herr grefve, sota är anspråkslös, men icke samlingen. En
veritabel van Dyck — Ni beundrar naturligtvis den holländ-
ska skolan, herr Larsson?

— Jag beundrar i allmänhet ingenting, — svarade den
unge mannen torrt.

Han ångrade sig, då han uttalat dessa ord ; han tyckte
sjelf att de läto dumma och tillgjorda, och han insåg att han
tillgripit dem mera för att säga något originellt och afklip-
pande, än derför att de härrörde sig från någon verklig grund-
sats. På samma gång kände han att han alldeles skjutit
bom, att dylika radikala fraser icke passade här, att de icke
skulle väcka hvarken beundran eller nyfikenhet, utan helt
enkelt tyst öfverseende eller i bästa fall föraktfull opposition.

— Nil admirari, — sade herr Krona, i det han satte
bort koppen, omsorgsfullt torkande sina färgade mustascher
och derefter fader!igt slog Larsson på axeln — nil admirari
är således vårt valspråk! Vi tillhör den nya tiden, den
pessimistiska, blaserade ungdomen, som inte har kraft att
låta hänföra sig, som hånler åt entusiasmen? Ah, cher
comte, hur annorlunda var det icke i vår ungdom — hvar
är den värme, den glöd vi kände . . .

— Ja, hvar är denna glöd, denna ridderlighet — ifylde
grefven, i hvilkens minne genast vid orden värme och glöd
uppsteg en mängd galanta äfventyr, — hvar är denna hjertats
värme, som kunde låta hänföra sig, som icke beräknade,
icke . . .

— Jag tror, hördes nu grefvinnans skarpa och kalla
röst, — att denna entusiasm, som jag snarare skulle vilja
kalla känsla för det sköna och goda, visst icke är död, men
det är endast ett fåtal, som ännu förstår att bevara den.

— För min del, sade baronen, som genast gått i ett
af sina »fack», — tro]1 jag att ni har orätt i att ge den ena
tiden företräde framför den andra. Lifvets utveckling går
sin jemna gång efter vissa bestämda, orubbliga lagar . . .

— Bestämda, orubbliga lagar, ja visst! — afbröt gref-
ven, som fann sig tilltalad af dessa ord. — Och hvilka äro
dessa lagar, mitt herrskap? Kärlekens, barmhertighetens,
den gudomliga barmhertigheten, till hvilka vi måste blicka
upp ....

— Riktigt grefve, blicka upp, det är rätta ordet! —
inföll herr Krona. — Deri ligger just nutidens olycka att
menniskorna så mycket blicka ned, bland det låga, det me-
56

squina, det obscena, i stället for att se Uppåt, uppåt mot
idealet!

Härmed höjde han på sin lilla figur och sträckte pate-
tiskt sin ena arm mot taket.

— Bra, kära Krona, — sade grefvinnan lifligt, — ni
uttalar just mina åsigter. Det är nutidens brist på religion,
på tro, som alstrar allt det onda, som den tyvärr är så rik

på. Men Gud ske lof,
också blott är ett fåtal,
på enfald att tro.

Härmed lutade sig



religionen fins ännu qvar, om det
som inte anser det som ett bevis

grefvinnan baklänges och kastade

en hvass, utmanande blick omkring sig. Hon såg icke på
någon särskildt; men det föreföll Larsson, som om hennes
ord voro direkte ämnade för honom. Han iakttog emeller-
tid fortfarande samma tystnad som under hela samtalet.
Han insåg att han genom sitt oreflekterade yttrande om att
han sällan beundrade någonting, plötsligen kommit på strids-
fot med den grefliga familjen, som tydligen, utan att känna
hvarken honom eller hans lifsåskådning, på förhand betrak-
tade honom som en farlig representant för nutidens revolu-
tionära tendenser. För öfrigt skulle han ej, äfven om han
velat, kunnat deltaga i detta samtal ; han visste ej hvad han
skulle säga eller svara, han tyckte att dessa godtköpsfraser,
som han så ofta hört uttalas i olika tonarter, dansade om-
kring honom likt vackra, färgade guttaperkabollar, hvilka,
alldeles som grefvens och Kronas utgjutelser, sväfvade uppåt,
mot taket, så att han ej kunde nå eller träffa dem.

Samtalet fortfor en stund på detta sätt, utan att Lars-
son deltog deri. Han roade sig i stället med att betrakta
Gabrielle, som var lika tyst som han. Det fans någonting
i hennes blick som fängslade och intresserade honom, ett
uttryck af smärta, som framskymtade deri, än häftigare, än
mattare, likt en låga, som ibland flammar till, ibland slock-
nar. »Hvad är det hon liknar?» tänkte han inom sig, och
medan han för artighets skull då och då inflikade ett ord
i samtalet, satt han hela tiden och letade efter ett svar på
denna fråga. Slutligen kom han helt plötsligt, utan någon
anledning, att tänka på en vals af Chopin. Ja, det fans
någonting hos henne, som erinrade om Chopins musik, —
någonting mondänt, parfymeradt, öfverförfinadt, och under
allt detta en djup smärta, en längtan som valsades bort . . .
5?

*— Det är någonting obeskrifligt vemodigt, nästan tra-
giskt i hennes ögon, — fortsatte han sina tankar, — ögon-
brynen äro i synnerhet makalöst tecknade . . . hvilken mo-
dell hon skulle vara . . .

Och hans tankar öfvergingo i obestämda syner och
bilder.

Vid niotiden serverades té, hvarefter Larsson genast steg
upp och tog afsked. Trots den föregående lilla misstäm-
ningen blef han lifligt ombedd, både af grefven, grefvinnan
och herr Krona, att icke glömma bort dem, att snart komma
och helsa på igen, hvilket han också lofvade, utan någon
bestämdare afsigt att hålla detta löfte.

Under hemvägen genomgick han i sina tankar de sist
förflutna timrnarne, och han kände hur ur dessa tankar upp-
stego, likt en stark, bitter extrakt, ett öfvermodigt förakt
för de personer han nyss lemnat.

—. Hvad veta de egentligen om lifvet, — tänkte han,
— der de sitta med sina gamla, nedärfda åsigter, som de
inte sjelfva kämpat sig till, som de aldrig fått pröfva i en
verklig strid? De tala så stort om att »blicka uppåt», det
är för dem en lika lätt och angenäm sak, som att taga på
sig en modern klädning eller äta en god middag. De veta
inte att det kan behöfvas en hel lefnadskamp för att tvinga
oss att »se uppåt», då i stället allt i lifvet drar oss nedåt. . .
nedåt ... De tala om sin religion '. . . hvad är den ? Är den
priset för själsstrider, är den vittnesbörd om ett ödmjukt
och kärleksfullt sinne? Nej, den är en konvenanssak — det
är comme-il-faut att gå i kyrkan och tro på Gud, liksom
det är comme-il-faut att vara royalist . . .

Plötsligen hejdade han sin tankegång; den öfvermodiga
bitterhet han erfor vände sig mot honom sjelf i en känsla
af medlidsamt förakt.

■ — Och på hvad sätt är jag egentligen bättre än de? —
fortsatte han, — egenkär och högmodig är jag liksom de,
och hvad åtskilnad gör det, att den ena högmodas öfver
sina anor och sin rikedom, den andra öfver sitt snille och
sin erfarenhet? Vi menniskor äro jus^ lika allesamman, jag
tror mig vara så mycket mera än de, derför att jag gått ige-
nom så mycket, derför att jag fått slita så mycket ondt —
men hvad ligger det för förtjenst i att lifvet gått hårdt åt
en? Ingen ; men olyckan är en god skola — man lär sig
tänka och förstå, man stelnar icke i denna naiva egoism,
SÖ

hvari de rika och lyckliga sitta fast, ocli som anda inte
hindrar dem att tala om religion och kristlig kärlek, hvaraf
de icke förstå mera än den der stenen . . .

Härmed slog han sin käpp mot en gatsten, och det
hårda, kalla ljud han härmed framkallade, ljöd som ett eko
af hans tankar.

— Och hur vet jag det? — började han åter samma
kretsgång, — kanske de äro mycket bättre, mycket kärleks-
fullare? Kan någon menniska egentligen döma öfver jnera
än en enda, och det är öfver sig sjelf? Och mätes icke allt
efter de pund man fått? Och hvem kan då begära annat
än ett minimum af förnuftiga åsigter och goda gerningar af
t. ex. grefve Deylen?

Han smålog åt denna sista föreställning; minnet af sam-
talet i grefvens salong stod ånyo upp för honom.

Under dessa tankar hade han kommit till sin port; han
gick dock icke upp till sig, han föredrog en promenad i den
vackra vårqvällen. Länge gick han och flanerade på skepps-
holmsbron, ända tills han träffade på~ några vänner, med
hvilka han tillbragte återstoden af aftonen.

Efter ännu några seanser var Gabrielles porträtt färdigt
och mycket lyckadt. Grefven, grefvinnan och fästmannen voro
storförtjusta, gåfvo sitt bifall att porträttet fick exponeras,
öfverhopade Larsson med artigheter, bjödo honom åter igen
på middag — denna gång i stort sällskap — samt bådo ho-
nom ändtligen under sommaren komma ut till deras egen-
dom, för att taga studier, hvilket han också lofvade.

En eftermiddag i slutet af maj träffade Larsson Gabrielle
ute. Emot vanligheten var hon ensam — hennes fästman
var bortrest och grefvinnan hade sin hufvudvärk — Larsson
gick derför fram till henne, helsade och följde henne derefter
uppåt Drottninggatan.

Den unga flickan kände sig i början besvärad öfver •säll-
skapet, men så småningom försvann detta tvång. Han var ju
artist, det var således något »särskildt» med honom, det var
någonting helt annat än om en gardeslöjtnant promenerat så
här med henne. Och dessutom, ■—hon viZZe ej afstå från
denna promenad, hon erfor i hans närhet en känsla af fri-
het och sorglös glädje, som hon aldrig förr erfarit, men som
seanserna i ateliern och samtalen med Larsson så småningom
uppväckt hos henne.

Det hade efter hand blifvit nästan en fix idé hos henne,
50

att inga menniskor Voro så lyckliga, så intressanta, så fria,
så fulla af lifsgläclje, som artister, och de känslor af blandad
nyfikenhet och nedlåtenhet hon i början erfarit för Larsson
voro nu förvandlade till beundran och intresse. Atelier-
luften hade berusat henne; hon älskade detta rum med dess
stämning af »bohémien», dess pikanta anordningar, så olika
de regelmessiga, stela omgifningar, hvarvid hon var van.

Detta hindrade icke att hon mellan honom och sig be-
ständigt kände och såg en oöfverstiglig afgrund. De till-
hörde olika slag af menniskor, de voro från början bestämda
att vandra på helt och hållet skilda vägar, hvilka likt tvenne
parallela linier aldrig kunde sammanfalla.

Hon tyckte emellertid att hon denna vackra vårafton,
då de ostörda promenerade tillsammans, kommit honom när-
mare än någonsin. Fri från moderns bevakande öga, som
ständigt lade ett onaturligt band på henne, fri från fäst-
mannen, som hon visste många mil borta, kände hon sig
ungdomligt glad och otvungen, och pratade mera oförbehåll-
samt än hon annars brukade. Hon kände inom sig en så
trotsigt eggande glädje vid föreställningen om hvad modern
och fästmannen skulle säga, ifall de visste om denna pro-
menad.	.

Sedan Gabrielle och Larsson.en stund talat om likgil-
tiga saker, prinrade hon honom helt oförberedt om det löfte
han en gång gifvit henne, att då de blifvit mera bekanta
berätta hvad han menade med sina besynnerliga åsigter om
skönheten?

Han svarade ej genast; han endast såg på henne und-
rande och forskande. Det tycktes förvåna honom att hon
så långt efter erinrade sig hans ord.

— Säg mig, — sade han slutligen, utan att ha besvarat
hennes fråga, — skulle ni vilja sitta som modell åt mig?

. — Som modell? — upprepade hon tvekande. Hans
förslag smickrade henne, men det fans ändå någonting deri,
som oangenämt berörde hennes -stolthet. — Och till hvad
skulle jag vara modell?

— Till en tiggerska.

Gabrille spärrade häpen upp ögonen. I tankar ne hade
hon genast börjat sysselsätta sig med en så helt olika, för
hennes fåfänga mera tillfredsställande bild.

— Inte passar jag till en tiggerska, — svarade hon
litet misslynt.
lUri

öö

— Om ni icke det gjorde, skulle jag inte ha bedt er
bli min modell, — svarade Larsson. — Nå fröken Deylen,
har ni inte lust? Min tafla skall bli ett mästerstycke, som
går till efterverlden och min modell skall förevigas med
den, — tilläde han småleende.

— Ja, men hvarför kan ni inte måla mig som Julia,
eller . . . Clärchen . . . det skulle jag tycka mycket mera
om ...	-

— Jag intresserar mig inte det minsta för fröknarne
Julia och Clärchen, — svarade Larsson torrt, — det fins
så många, som sysselsatt sig och sysselsätta sig med dem,
så de få undvara min pensel. Dessutom passar ni mycket
bättre som modell till det motiv jag föreslagit.

Hon skrattade något tvunget.

— Jag vet just inte om jag skall känna mig smickrad

deröfver!

— Det behöfver ni icke
modell, för att smickra er,
nästan strängt, att Gabrielle
någonting.

De gingo en liten stund

göra, ty jag ber er ej bli min
— svarade han så allvarligt,
icke kom sig för att svara

tysta, hvar och en upptagen af

sina egna tankar och ändå sysselsatta med hvarandra.

— Nå, hur blir det, fröken Deylen? — frågade Lars-
son slutligen.	•

— Ja, men hur skall det egentligen gå till? — invände
Gabrielle.

— Det vet jag inte, det får ni arrangera, om ni har
lust nämligen.

Gabrielle funderade en sekund.

— Nåväl, ni har ju lofvat att helsa på oss i sommar,
vill ni måla er »tiggerska» då, skall jag bli er modell!

— Det blir ju förträffligt! — utropade Larsson lifligt,
— tack fröken Deylen, nu skall ni få se att jag målar ett
mästerstycke. Ni kan ej tro hur länge jag sökt en modell

till detta motiv; första gången jag såg er, slog ’det mig
nast att det var just er jag sökt, men jag vågade icke
ens tänka på att kunna få min önskan uppfyld . . .

— Men ni har ändå icke besvarat min första fråga,
invände Gabrielle hastigt, — jag har ej fått veta hvad
menade med skönheten . . .

— Det skall ni få veta i sommar, då ni sitter modell,

ge-
då

ni

afbröt Larsson, — då få vi tid att tala och då kan jag
61

mera praktiskt klargöra för er mina åsigter. Adjö nu, fröken,
tack för ert tillmötesgående — jag reser i öfvermorgon ;
kanske jag innan dess får göra ett afskedsbesök hos edra
föräldrar?

— Ja tack, välkommen, — svarade hon och räckte ho-
nom sin hand, — då få vi äfven bestämma när vi få nöjet
se er i sommar?

— Ja.

Han lyfte på hatten och tryckte hennes hand till afsked,
hvarefter de gingo hvar och en åt sitt häll.

(Forts, i nästa häfte.)




Hur man bedömmer konst, när
man är ”Ignotus.”

Ett genmäle af «Opponent mot okunnighet'

Akademiens nyligen afslutade konstutställning i Stockholm
liar af stadens tidningar blifvit bedömd pä ett i ögonen fallande
försigtigt sätt. Medan det egendomliga inträffade att konst-
närerna — jag talar ej om de förklarade opponenterna, utan just
om de akademivänliga, som ej äro professorer — den ena efter
den andra yttrade som sin åsigt att utställningen var tråkig och
af föga intresse, så. har pressen, nära nog med en mun, gifvit
den samma vitsordet: frisk, icke-akademisk, måttfull, gedigen
konst.

Man var förblindad af partiskhet, om man ej medgäf detta,
skref märket T. L. i Dagens Nyheter genast då utställningen
uppslagit sina portar. Han började dagen derefter sin kritik med
en snärt åt ))de unga f. d. opponenterna», hvilka, enligt hans tyd-
ligt uttalade åsigt? gingo i Blanchs konstsalong på invigningsdagen
och kände sig vemodiga inför dessa taflor, hvilkas motiv ej voro
hemtade från Frankrike och som ej voro målade efter det recept,
enligt hvilket Carl Larsson, Nordström, Salrnson måla, — allt
detta fastän clen sannerligen skulle haft goda ögon som på ifråga-
varande dag kunnat bland åskådarne i Blanchs salong upptäcka
en enda af de konstnärer, som tillhöra de f. d. opponenterne.
De vore icke der, derför att endast inbjudna hade tillträde till

* Från en af våra konstnärer — som i sin ordning af grannlagenhets-
skäl också önskar vara okänd — liar red. emottagit ofvanstående temligen
pepprade utredning, som emellertid genom sitt sakinnehåll måste väcka

intresse.

JRed. af Day. Kr.


63

lokalen på invigningsdagen. Men herr T. L. såg dem gå der
och vara vemodiga. Då han derjämte till sin innerliga glädje,
för en gång, fick se gedigen konst, fick fantasien makt med
honom, och sedan han gifvit opponenterna hvad opponenterna
tillhörer, stack han i väg med att berömma Kronberg, Bram-
beck, Lundberg och Björck, hans gamla kamrater från Italien,
— liksom han förr en gång stälde Roma-qvartetten såsom sjelf-
ständighetens representanter gent »emot kotteriandan bland pari-
sarne, utan att han likväl då ansåg sig böra påpeka att af de
fyra romarne, som ej underskrefvo den bekanta oppositionslistan,
3 (Lundberg, Brambeck, Clason) voro eller nyligen varit akade-
miens resestipendiater, och den fierde var Julius Kronberg, som
i sina åsigter och i sin radikala skrift om konstförhållandena
hemma ej allenast delade opponenternas åsigt om att akademien
var föråldrad utan till och med vågade sätta i fråga önskvärd-
heten af att slopa hela denna akademi.

Så långt om herr T. L. Jag har anfört hans uppträdande
endast för att påvisa, hur tanklöst till konstverlden hörande
frågor kunna behandlas , i våra tidningar.

Utställningen behandlades med aktning, och deremot är
intet att invända. Men den behandlades också med en lättvin-
dighet, med en dilettantism i kritiken, som var synnerligen i
ögonen fallande.

Då tidningarne sagt sitt ord och Dagens Krönika så kom
med sin »titt in på utställningarne i Stockholm, och Göteborg»,
hoppades jag och — jag har orsak att tro det — flera med
mig att nu få höra ett sjelfständigt ord, få någon ny synpunkt,
om fördelaktig eller ej för det ena eller andra partiet, det kunde
komma på ett ut, blott författaren fasthöll sin ståndpunkt och
visste hvad han ville.

Ignotus hette han och okänd var han — åtminstone för
konstnärerna.

Men hvad fann jag? Ingenting, som jag ej läst förut — ty
jag hade, ovanligt nog, samlat och studerat pressens uttalanden
om utställningen. Jag var till och med i första förargelsen elak
nog att sätta i fråga, huruvida mannen verkligen sett de båda
utställningarna eller om han icke nöjt sig med att sitta i natt-
rock hemma på sin studiekammare och göra ett kompendium af
hvad i tidningarna stått om utställningarna. Jag kunde ju ej
undgå att märka, huru han med synbar förkärlek begagnat sig
särskildt af märket H. A. R:s referat i Svenska Dagbladet och
Nya Dagligt Allehanda, (utan att likväl följa sin föregångare i
64

alla dennes detaljanmärkningar; — sä t. ex. yttrade denne att
flickan pä Wallanders tafla »En påtår» var »som skuren i trä»,
medan Ignotus fann att hon »ser ut att vara gjord af papp»
och jag säg till min ledsnad att han (liksom andra före och
efter honom) dömt mera efter konstnärsnamnen än efter konst-
verkens inre värde och att han frän sin juste-milieu-ständpunkt
allt igenom undvek att uttala sin uppfattning af hvad man har
rätt och skäl att fordra af konsten, utan på gammalt (godt?)
manér nöjde sig med att kåsera (öfverlägset ehuru ovigt) om mer

eller mindre angenäma motiv
egna åsigter om penselföringen
palettens färger.

Ofrivilligt fick jag flera

ocli mer och mindre med hans
öfverensstämmande behandling af

gånger under genomläsningen af

Ignoti uppsats i mitt minne ett stycke ur den lilla genomqvicka
broschyren: »Anvisning att på 60 minuter blifva konstkännare».
Stycket lyder sålunda: .

»Konsten att blifva kännare grundar sig på kunskapen om
konst- och facktermer. Till deras användande fordras icke så
mycket förstånd som för det första: sjelfförtroende och för det
andra: kallblodighet. En kännare får aldrig tvifla, aldrig rodna
eller blifva förlägen, aldrig inlåta sig i långa debatter. Angripes
han af en konsthistoriker, så ställer han sig på målarens prak-
tiska ståndpunkt, men deremot på konstforskarens, om han an-
falles af en målare. — —

Särdeles önskvärd är qvickhet; den som deri är hemmastadd,
behöfver icke ens lära sig denna ordbok utantill, om han blott
eger de förutnämda kännareegenskaperna.»

Antingen Ignotus läst denna bok eller ej, så har han med
eller mot sin vilja följt dess råd.

Hvarför jag särskildt yttrar mig om Ignoti uppsats och
ingen annans, är just derför att den var skrifven, ej för en
daglig tidning, i den brådska som väl kan ursäkta ett eller annat
förhastadt yttrande af en referent, utan i en tidskrift, hvars
häften äro ämnade att inbindas och bli stående i biblioteken,
således skrifven med anspråk.

*

Ignotus börjar med att uttrycka sin fägnad öfver det när-’
mande han spårat emellan de båda partierna i deras konstnärliga
arbete. Skarpast finner han detta närmande uttryckt i skulp-
65

turen och i figurmäleriet. Det skulle alltså förr varit större
olikhet än nu mellan å ena sidan Brambeck, Lundberg, Söder-
man, Lea Ahlborn och gravören Lindberg — som Ignotus ej
nämner Börjesons arbeten, hvilka antagligen ej anländt till ut-
«tällningen, då uppsatsen skrefs, så kan jag ju också negligera
honom — och å andra sidan Hasselberg, Fallstedt, Lindberg.
Men Brambecks Kristi frestelse är redan mer an fem år gam-
mal, efter den fick utmärkelse på salongen 1882. Lundberg
har såväl som Hasselberg förut exponerat byster, fullt ut lika
karaktäriserande som dessa deras senaste arbeten (Lundbergs
byst af arkitekturmålaren Axelsson t. ex. och Hasselbergs af
fru Wærn, af kammarherre Lagerberg, af målaren E. Joseph-
son). Lindbergs staty Dimman förekom på konstnärsförbundets
utställning i Stockholm i fjor, liksom Chr. Ericssons skål och
hans vid école des beaux arts medaljerade qvinnomodell. Hvar
ser då Ignotus större öfverensstämmelse nu mot de föregående
aren? Hvilka af de båda lägrens bildhuggare är det, som nu
närmat sig till det andra partiet? Hade han sagt att professor
Börjeson i sin grupp af de båda barnen närmar sig (och det
betydligt) till de moderne pariserskulptörerne, då hade i detta
yttrande legat någon reson, ehuru Börjesons spänstiga och mång-
frestande lynne ställer honom utom en dylik klassifiering, och
-ehuru den genre, hvari barngruppen är hållen, är lika mycket
modernt italiensk som fransk.

Och hvilka af de figurmålare, som togo del å ena sidan i
förra akademiutställningen och å den andra i konstnärsförbundets
utställningar, ha nu närmat sig det andra partiets målningssätt?
Målar ej hela raden nu så som de målade för ett eller ett par
år sedan? Några ha naturligtvis utvecklat sig, men åsigterna,
.ståndpunkten, hos hvilka har den förändrats?

Konstnärsförbundet förfogar enligt Ignotus öfver den åt
japonaiseriet lutande Liljefors, den ytterlige venstermannen Kreu-
ger, den dito dito Nordström, den efter sensation fikande Bergh,
den i det besynnerliga sig försökande fröken Bonnier och har
ju dessutom enligt Ignoti egna meddelanden redan i fjol för-
värfvat sig »en fullblods-impressionist» i herr Normann. Ha
dessa, jag nu räknat upp, närmat konstnärsförbundets målnings-
sätt åt det akademiska hållet?

Särdeles betecknande är i parentes sagdt Ignoti bedöm mande
af Normann. Han påstår nämligen att dennes smeder i mål-
ningssättet verka samtidigt i hög grad maniereradt som de verka
»kraftigt och sundt». Manér och sundhet äro dock två ord,

Ur Dagens Krönika. VIII, 1.

5
66

som äro svåra att förlika. Men bara det låter bra så: »lass
geh’n», tänker Ignotus. »Skicka bara åf et» — »det sir dom
inte», sade en gammal känd düsseldorfsmâlare, när en ung konst-
när frågade honom om han inte borde ändra ett och annat på
sin tafla innan den afsändes till utställningen. Hvar sida i
Ignoti uppsats får i mitt öra de orden till refräng. Några oppo-
nenter, exempelvis Zorn, ha enligt hans åsigt gått baklänges.
Ar det kanske detta som närmat dem till det akademiska partiets
konst? Det vore åtminstone ett närmande, som jag garanterar
att de ej »sträfvat» efter.

Ignotus är ibland en svår ironiker, som man ej tar på den
pinne, der man släppt honom. Efter att ha förklarat att båda
utställningarna äro »goda och jämna», yttrar han med den mest
älskvärda öppenhet, att inom landskapet stå akademisterna »mest
aflägsna från det önskade målet, sanning och natur». Mest
aflägsna! Han menar sålunda att dessa akademister, som åstad-
kommit en god och jämn utställning, äro äfven på andra om-
råden än landskapet aflägsna från sådana bagateller som natur-
och sanning. Något så skarpt är af ingen annan yttradt om
den lyktade utställningen i Blanchs konstsalong.

*

Om tycke och smak bör man ej tvista, och derför har jag
intet att säga om Ignoti förtjusning öfver grefve Rosens båda
konterfej af det friherrliga herskapet Bonde, hvilka han för-
klarar vara så »förträffligt målade», att de väcka beundran »hos
kännare» (hvilka kännare det är som meddelat referenten sin
beundran nämner han ej ^j, eller att han kunnat se något humo-
ristiskt i fru Chadwichs Tea at five o’clock. När han påstår
att Reinhold Norstedts landskapsstudier utgöra undantag från
den pregel af epigonarbete, han funnit akademisternas landskap
ega, kan man svårligen dela den uppfattningen, och när han

* I bokhandeln finnes fortfarande: »Anvisning att på 60 minuter bli
konstkännare», pris 25 öre — högst rekommentabel för alla som befatta sig
med konstskrifveri.
67

räknar Nils Kreuger till »de längst gående venstermännen», sâ
vore man frestad bedja honom taga litet närmare reda pä pariser-
måleriets venster.

Sjelfständighet i uppfattningen är för öfrigt en egenskap,
som man ej kan förneka Ignotus. Han säger till exempel, att
konstnärsförbundet stämde upp turkisk musik och slog på stora
trumman för sin utställning, medan akademisterna »voro kloka,
de tego som snälla barn eller som vise män, hvilket här kan
vara ungefär detsamma». En stick motsatt uppfattning röjde,
underligt att omtala, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
som angående förberedelserna till konstnärsförbundets utställning
skref på öppningsdagen : »Hvad stort sker, sker tyst!» Och
nog minnas vi att förbundet ej före denna dag släpt ut mer än
en enda liten fåradig notis, men att de tigande akademisterna
deremot på förhand i alla tidningar offentliggjorde långa listor
öfver det som skulle bli att se på deras utställning. Ja, man
såg till och med på förhand ett och annat loford öfver en och
annan tafla.

Ignotus medger också strax efter sedan han talat om
akademisternas anspråkslösa tystnad, att »de pekade bara med
en magnifik attityd (!) på hvad de gjort och läto publiken döma
sjelf».

Prof på sin sjelfständiga uppfattning gifver Ignotus flere.
Så skrifver han till exempel att Ingel Hallstedts nyaste porträtt-
byster äro »mera konstnärliga och mindre »grinaktiga» än hans
senaste». Hans senaste? Det skulle alltså vara de från i fjor:
kronprinsessans af Danmark byst, som nu fins på National-
museum, de små prinsessornas, för en tid sedan äfven utstälda
der? Hvar det okonstnärliga och grinaktiga är att söka i dessa
ädla konstverk och i herr Hallstedts öfriga, lugnt hållna byster
af nyare dato, återstår för Ignotus att/visa.

Om Göteborgsutställningen i år ger han äfvenledes det all-
männa omdömet: den visar att nu äro pojkaktighetens dagar
förbi. Voro då konstnärsförbundets förra utställningar, har någon
af dem allt sedan parisarnes första separatutställning 1885
varit pojkaktiga? Och på hvad sätt ha de det varit? Här
är ju fråga om sjelfva utställningarna, ej om kataloger eller tid-
ningsartiklar.
68

Genomgående karaktäristisk är Ignotus, då han angående
fru Hanna Paulis, född Hirsch, frukostscen, förklarar att solen
väl ej kan gifva alla dessa färgreflexer på en bordduk. Hur i
himlens namn vet Ignotus det? Men uttrycket visar hur lätt-
vindigt han — och derom är han ej ensam — behandlar andras
studier. Målarinnan har naturligtvis för ro skull målat sin bord-
duk i dessa färger, som hon ej sett ett spår af i verkligheten,
men Ignotus, som aldrig tagit i en pensel — det märks allt för
väl på hans sätt att skrifva — och som svårligen så noga akt-
gifvit på färgrikedomen under ett löfhvalf, hvarigenom solen
silar ned, han vet genast att det inte kan bli dylika reflexer på
det under träden dukade bordet, och han försäkrar rent ut, att
fru Påuli »inte kan måla en bordduk, som solen lyser på». Än
en gång, hur vet han det? Om han riktigt uppmärksamt läst
sin föregångare H. A. R:s kritik i Allehanda, skulle han af
dennes förståndiga sats: »Ett målaröga ser ju så mycket, som
vanliga dödligas synverktyg hafva svårt att uppfatta», lärt sig
en smula försigtighet i sina uttryck.*

Och så komma angående fröken Bonniers sjuka flicka, orden :
»Vi tycka uppriktigt sagdt inte att motivet är riktigt smakligt.»
Jubelroligt sagdt! Hvad rör det målaren, torde jag få fråga,
om en recensent skall finna hans ämne smakligt eller ej? Har
han ej rätt att måla hvad som intresserar honom? Har fröken B.
ej rätt att (som på hennes andra tafla Reflex i blått) låta sol-
ljuset öfver den sjuke falla in genom en blå rullgardin? Herr
Hall har gjort sak samma i sin stora blåa studie på akademi-
utställningen — fast han ej har solljus, endast skymningsljus,
som faller genom den blåa gardinen och ger hela taflan en blå,
egendomlig ton. Hans motiv har ingenting att säga oss, utan
alltihop är ju uppenbart måladt enkom för att öfvervinna svårig-
heten i att skildra denna med blått mättade skymningsstämning?
Men Ignotus har ej ett klandrande ord åt honom för det, han
yttrar endast att taflan är »målad med stor virtuositet» och menar
sålunda sannolikt att herr Hall som maskulinum har helt andra
rättigheter än fröken Bonnier såsom varande en dam.

Som synes: nog har Ignotus originel ståndpunkt, när det
gäller att utsäga sin tanke om konstverken. Men hvad är det
han vill, hvilket mål anser han att konsten i vår tid och under
våra förhållanden bör uppställa som sitt närmaste? Rosens

* Han säger också om Berghs tafla: »Konstnären gjorde sig redan till
salongen stora förväntningar af den.» Hvar har Ignotus hört det?
69

Nordenskiöld, som påvisar en betydande kraft och ett betydande
herravälde öfver sitt motiv, något som Kronberg till exempel
alls ej visat denna gång, affärdar han med några skämtsamma
rader. Det faller sig rätt eget att till och med de mest röde
opponenterna sätta Nordenskiöld som konstverk högt, till och
med mena att den är det bästa Rosen gjort, och att de verk-
ligen kunnat uttala skäl för sin åsigt, något som Ignotus ingen
gång gör, då han uttalar sin personliga mening.

At Kronbergs Romeo-taflor ger han sitt mest oblandade
beröm. Och häruti står han ej heller ensam. Taflorna äro ju
målade af vår ryktbare samtida, skulle de då ej vara »storslagna»
och »af ett betydande konstvärde»? Naturligtvis, och derför
underskrifver Ignotus »till fullo alla de loford, som egnats
dem», och aldrig i verlden kunde det falla honom in att ställa
dessa taflor i den kategori, som är »aflägsen från sanning och
natur».

Nu behöfver man ej ens höra till dem, hvilka af måleriet
fordra något helt annat än hvad de konstrikt uppstälda Romeo-
motiven bjuda, fordra främst af allt sanning och individuell
karaktär, för att finna hur ytliga, hur teatraliskt uppstyltade
dessa taflor äro. Balkongscenen med dess löjligt tillkrånglade,
hårdt när oförklarliga grupp, de fadda teatertyperna, den allt
igenom »tableau vivant»-artade hållning, båda taflorna ega, det
känslolösa i allt samman, det på beställning framkrystade —
ej är detta egenskaper, som göra ett konstverk af rang. Våra
stockholmsfruar beundrade naturligtvis Julias skönhet och utsade
de loford, Ignotus »till fullo» skref under, men de som vilja
se verkliga menniskor återgifna i konsten, de som finna klyftan
mellan måleri och teater ofantlig stor, de som i ett konstverk
söka personen, individen, de stodo iskalla framför dessa bravur-
målningar, och ju mera de studerade sig in i dem, dess mera
tomhet funno de, intet annat än en nedslående tomhet. De
kunde ha nöje af att studera fackelskenet i grafscenen, att se
på den döda Julias vackra ansigte, men det var också allt.
Vackra flickor kan Sichel måla, och de mest operamessiga af
de tyska godtköpskonstnärerna ha ej fört en mera fadd pensel
än Kronberg denna gång. Derför tröttnar man också snart på
hans Romeo liksom på hang Gjulietta, medan man för hvar
gång man återser ett äkta konstverk lär sig att älska det allt
högre, lefver sig allt mera in uti det.

Ignotus finner här »den fagraste skönhet». Nu äro vi åter
inne på privatsmakens område. Jag finner skönhet i hvarje
70

liten bit verklighet, sedd genom ett temperaments prisma, skildrad
på individuelt sätt.

När fransmannen om en tafla säger c’est vu, då uttalar han
den förnämsta fordran, vår tid ställer på ett konstverk, och när
han fastställer l’etude passioné de l’homme såsom figurmålarens
sträfvan, då har han sagt ordet.

Kom nu inte och invänd : »Men Kronberg kunde väl aldrig
ha’ »sett» Romeo och Julia», ty då svarar jag: han kan ha sett
kärlek i verkligheten, och det borde här haft mera betydelse än
namnen Romeo och Julia, som mest intressera katalogen — ja,
och Stockholms teaterpublik förstås, som också känt sig nästan
oförskämdt hemmastadd framför dessa målningar.

Hvad bör konsten göra? Skildra verkligheten. Och ju san-
nare och mera individuellt den skildrar det verkliga, dess mera
når den också skönheten.

Jag upprepar: det är ej derför att Ignotus hyser annan
åsigt än jag, som jag uppträder emot honom, endast derför att
han utan att uttala minsta grund för sina ord, instämmer i de
gamla färdiga fraserna, när det gäller ett arbete af en konstnär
med stadgadt rykte. I högre grad än något annat här på senare
tid utstäldt konstverk visa Kronbergs båda taflor kontrasten
mellan den gamla konsten och den nya. Men ingen har upp-
stått och påvisat det ytterligt karaktäristiska i motsättningen
mellan Kronbergs nuvarande ståndpunkt och de mest om sina
vägar och sitt mål sjelfmedvetna konstnärerna af fransk skola,
exempelvis Kröyer, Edelfelt, Werenskiold, för att inte nämna
någon af våra landsmän.*

Hur ofta händer det ej, när mau läser ett svenskt konst-
kåseri, att man har skäl att utropa:

»Men han har ju icke reda på det han skrifver om!»

* Helt och hållet förbigår Ignotus bland akademisterna Nyberg, Thure
Cederström och Lindberg. Efter han inte häller fäst sig vid Akermans
gipsqvinna, så känner jag mig förbunden att yttra ett ord om henne, i
synnerhet som hon gaf mig det första intrycket af denna utställning.

Hon sitter i vestibulen, vridande sina händer. Midi framför henne
återfinnas i medaljong C. D. af Wirséns blida ansigte, saknande det Tinner-
holmska draget, som enligt Ignotus hör till personens karaktäristik. Den
ärade skaldens hufvud är emellertid på medaljongen omgifvet af en krans af
71

Och att man då får till svar:

»Det är icke heller hans fack. Hans uppsats framträder
ju utan anspråk. Man kan inte begära» etc. etc.

Tänken er att någon uppträdde med afgörande domar inom
andra brancher, till exempel i ekonomiska frågor, utan att ha
studerat sig in i saken! Skulle hans uppenbara misshugg då
urskuldas af förklaringen att han uppträder utan anspråk?

Typen för den svenske »konstberidaren» är alls ej den
afundsamme man, som Ernst Josephson visade oss i sin lilla
onda uppsats i G. af Geijerstams Revy, ej en man som betraktar
allt hvad konstnärer heter med fiendtliga blickar och hugger
dem i hälarne för hvarje steg de taga, utan tvärtom en ganska "
förbindlig herre, som aktar sig för att kompromettera sig genom
att tala emot vinden, när det är fråga om konstnärer med auk-
toritet, och som gerna vill hålla sig god vän och gynnare till
de hvarandra mest motsatta riktningar inom konsten. I hans
verksamhetsområde utgör konsten en så underordnad del, att han
blott föga har tid, kanske i något fall ej ens bryr sig om att
egna sig deråt, studera sig fram deri, taga del af hvad man
ute i verlden tänker och säger, hvilka nya åsigter der träda
fram och kämpa för tillvaron m. m.,

Att den svenske konstkåsören kan påpeka mer än en giltig
förmildrande omständighet för att han skrifver så som han
skrifver, skall jag gerna medgifva oombedd. Men jag påstår
■att vi ha rätt att i en kritisk studie lika väl som i ett konst-
verk söka personligheten. Den kritiker, som ej lägger kritikens
måttstock på sin egen kritik och som ej gifver sig sjelf i sina
studier, liksom han fordrar att konstnären skall gifva sig sjelf
i sina arbeten, han är ej annat än en literär handtverkare, som
skrifver gud vet hvarför.

Och hvad nu Ignotus beträffar: inte är det billiga qvick-
heter publiken behöfver höra om konstverken. Den enda be-
hållning läsaren får af en sådan slags kritik är på sin höjd den
tanken om anmälaren: »se hvad han kan», — alldeles samma

lager och eklöf — en skön tanke, antagligen upprunnen hos skulptrisen,
som är fru Ahlborn. Men den hvita, nakna qvinnan — som jag först ansåg
vara en personifikation af den nakna sanningen, men som i katalogen kallas
Längtan — sitter vridande sina händer och stirrande skygg och med fasa
på den lageromvirade tronskalden.

Det komiska intryck, hon gjorde, placerad just på förgården, och det
strängt akademiska intryck, porträttmedaljongen ingaf, utgjorde till sammans
en händelse, som såg ut som en tanke. Jag kan väl inte tro att någon liten
smula af spjufvern fanns qvar hos ordnarne af utställningen?
72

tanke som Ignotus en gång hade om sig sjelf, när han stod på.
den der stenen, han talar om, och der han fortfarande tycks
stå qvar. Läge den omtalade stenen ej på vårt fosterlands
jord, skulle Ignotus redan trillat af den, men att nu så skall
ske är väl knappast att hoppas, så som våra förhållanden ge-
staltat sig. Hvad gör det om man är okunnig, blott man har
sjelfförtroende. Publiken märker inte bockarna. »Det sir dom
inte — — skicka bara åf’et», sade düsseldorffaren.
På konstens tinnar.

Några drag från Jenny Linds triumftåg i utlandet.

(Ur samtida anteckningar.)

Af

Frithiof Grönhamn.*

I.	-

Skulle uian vilja indela Jenny Linds konstnärsbana i några
bestämda perioder, så kunde man på goda grunder säga att med
sommaren 1843 ingick ett nytt märkligt skede i hennes artist-
lif. Det var då hon första gången lät offentligt höra sin härliga
stämma utom fosterlandets gränser, det var då, som den »sven-
ska sångens drottning» lade Finland och Danmark under sin
spira.

Den 21 juni 1843 slöts operasäsongen i hufvudstaden med
operetten »Skatan», hvari Jenny Lind hade hufvudpartiet. Efter
någon tids stillhet och lugn lemnade vår sångerska Stockholm för
att begynna en konserttourné i Finland. Knapt anländ till
Abo blef hon anfallen af en lindrig påssjuka, men tillfrisknade
så snart att hon redan efter en vecka, d. 15 juli, kunde gifva
sin första konsert i Åbo. Den bevistades af fyrahundra perso-
ner och var i flere fall den briljantaste man på lång tid der
kunde påminna sig. Utom programmet gaf konsertgifverskan
till sist några svenska visor, dem hon sjelf ackompagnerade sig
vid pianot.

Vid landstigningen i Helsingfors helsades hon af regements-
musik och folkmassans jubel. Don förtjusning hon här fram-

* Denna artikel, som för sig är ett afslutadt helt, utgör på samma
gång en fortsättning af samme författares uppsats i decemberhäftet : Huru
Jenny Lind blef »Nordens näktergal».	Jied:« anm.
74

kallade med sin säng afspeglade sig temligen troget i en »him-
melsk» recension i Morgonbladet: »Det rykte som föregått den
älskvärda sångerskan och det entusiastiska bifall, som snart sagdt
blifvit henne en vana att skörda, hade troligen som det plär
hända, till den grad stegrat väntan hos en stor del af pu-
bliken att den misströstade att få densamma fullt realiserad.
Desto högre måste man derför uppskatta det odelade bifall och
den förtjusning hvarmed de första tonerna af hennes ljufva röst
helsades och som, ju längre sången framskred, hänfördes och
stegrades till en höjd som bättre låter känna sig än beskrifvas.
Vore ej bilden så utnött, så skulle man, om någonsin, kunna
säga att Jenny Lind sjunger som en näktergal, ty till den grad
eger hon denna förtrollande makt att låta tonerna tala till hjer-
tat, att gifva vingar åt känslan och fantasien — ja sjelfva kriti-
ken blir frestad att säga åt sig sjelf: ’Dåre! ögonen som njuta,
i ditt anlet du ej bär.’

Den sydländska passionerade styrkan, den glödande färgen,
den ljungeldslika inspirationen tillhöra ej Jenny Lind. Hon är
en klar, mild och ljuf nordisk natur med hög, ljusblå himmel,
hvilken afspeglar sig i en bölja så silfverklar att sjelfva dess
djup ej hindrar att skåda de under den gömmer. Sedan man
hört Jenny Lind, förstår man bättre den gamla sägnen om de
underbara toner som under stilla sommarnätter skola ljuda från
Neckens harpa. . .

Om Jenny Lind till den grad bemäktigat sig alla de resur-
ser dem konsten erbjuder, att för henne i den vägen föga eller
intet återstår, det våga vi ej bedöma, men det välde hon eger
öfver sin röst, den lätthet hvarmed hon inlägger natur och ledig-
het äfven i de största svårigheter, gifva henne, hvad konst be-
träffar, otvifvelaktigt ett rum bland vår tids största sångerskor.

Hennes stil är uttrycksfull och ren. Hennes sång har den
italienska metodens värma och kolorit och framför allt den rena
artikulationen af orden och det fina bestämmande af noternas
och tecknens valör, hvarom italienarnes öra är så nogräknadt.
Dessutom förstår hon att i sitt föredrag inlägga den dramatiska
hållning, hvarförutan sången mindre blir en bild och ett uttryck
af själens rörelser än en meningslös följd af toner om än aldrig
så vackra. Det hänförande i hennes sång torde till en stor del
lega sin orsak i den dramatiska uppfattningen af ämnet, hvilken
liksom medvetslöst infinner sig äfven då hon står vid notstäl-
laren eller sitter vid pianot. Hennes karakteristiska, sanna
och uttrycksfulla föredrag bär alltid stämpeln af handling eller
objektivitet, eger alltid det känslofulla, naiva uttryck, hvarför-
utan sängen icke går till hjertat och som i den vanliga konsert-
stilen oftast saknas. Hennes röst eger denna timbre, denna
tjusande klang som redan från de första tonerna hänföra åhöra-
ren, äfven den minst musikaliskt bildade och som utgöra så till
sägandes musikens sinliga nöje. Äfven på den kallaste åhöraren
måste den ljufva inspiration, som till och med visar sig i
sångerskans blickar och anlete, göra intryck. Efter afsjungande
af de sista musiknumren bekransades Jenny Lind af hr Facius,*
under hvars ledning den ackompagnerande orkestern stod.»

Morgonbladet meddelade sedermera en novell, hvari med de
amplaste ordalag äfven talas om Jenny Lind, »denna Stockholms
förtjuserska».

Versifierade hyllningar uteblefvo icke heller. Fredrik Berndt-
son egnade, bland andre, den svenska sångerskan en intagande
dikt, som väl förtjenar att anföras:

Sångens makt.

Fans ej fogelskock sä präktig
Att den ej från luften yrde
Ilande ined snabbhet neder
För att herrlig tonkonst höra.

Kalevala XII Runan.

Väinämöinen satt på öde stranden

Med sitt brustna kantele i handen,
Matt var ögat, bleknad var hans kind.

Ej en gång i morgonrodnans strålar
Någon strimma ntaf fröjd den målar,
Ej han 1er, fast hvita silfverlockar
Smekas Ijuft af barnslig vestanvind.

Tystnad var den gamle, stum som natten
När han famnar oceanens vatten,
Sedan stormen somnat trött deri.

Det var han likväl, som först den unga
Blomstrande naturen lärde sjunga,
Han af hvilken böljan, vinden, skogen
Lärde först sin glada melodi.	.

Sägs att, då kring vårens blomsterängar
Ljuden flögo ifrån skaldens strängar
All naturen lyssnade dertill;

* Den bekante, ännu lefvande tonsättaren.
76

Spratt ur djupet vattnets mö, den blida,
Skogens vilddjur hörde upp att strida,
Rymdens foglar trängdes kring hans skuldror.
Solen stod af fröjd och tjusning still.

Skaldens känslor utaf längtan brunno,

Stora tårar utåt kinden runno,
Föllo droppande i hafvets sköt, —
Ljufva sången hörde upp att tona,
Men hvar tår omkring den gyllne krona,
Hvilken prydde hafvets sköna drottning,
Till en krans af perlor mildt sig slöt.

Satt nu gubben på den öde* stranden

Med sitt brustna kantele i handen,
Isadt hjerta och förstelnad tår.

Se, då kommer der med vestervågor
Gladt ett skepp i morgonrodnans lågor
Och en sång, ett minne ifrån fordom,
Öfver böljan skaldens öra når.

Matta ögat börjar åter stråla,
Glädjens purpur bleka kinden måla,
Hjertats pulsar åter ana vår.
Himmelsk lust igenom blodet ilar,
Mild försoning på hans panna hvilar,
Och förrän han går till högre rymder
An en gång den gamle gråta får.

Framåt, framåt skepp och böljor gunga,
Men när hon, som så förstod att sjunga
Står på stranden, smekt af Suomis vind,
Och hvar blomma emot henne nickar.
Se, i gräset röja hennes blickar
Daggbestänkt ett herrligtoperlesmycke,
Och på smycket står : »Mi Jennÿ Lind.»

Ytterligare vid två konserttillfällen lät Jenny Lind höra
sig i Helsingfors, hvarefter hon åter styrde färden hemåt, med
hjertat fyldt af glädje öfver de sympatier hon vunnit vid Suomis
strand. Någon synnerlig pekunier vinst lär hon deremot icke
skördat på denna tournée.

Den 1 augusti var hon åter i Stockholm. Väntande vän-
ner mötte henne vid landningsplatsen.

Nu förestod Jenny Lind en hård kamp, den svåraste hon
dittills haft att utkämpa — täflan om första rummet i sångens
verld med Henriette Nissen, på hvilken Garcia under de begge
sångerskornas studievistelse i Paris satte ett sä högt värde.
Allmänheten emotsåg med spänd förväntan det tillfälle som nu
yppade sig att samtidigt fä höra de två näktergalarne. I)et
var vid Henriette Nissens konsert i Ladugårdslands kyrka den
B augusti. Oaktadt det för den tidens förhållanden ovanligt
höga priset, 2 rdr b:o, hade mellan två och tretusen personer
infunnit sig till detta musiknöje. Hvad som på programmet
mest retade nyfikenheten var den berömda duetten ur »Norma».
Titelpartiet återgafs af Jenny Lind, Adalgisas af konsertgifver-
skan. Man lyssnade med återhållen andedrägt till denna sam-
■sång som visserligen rättfärdigade allas förväntan. Det var för
en och annan nästan svårt att säga åt hvad man här skulle
gifva företrädet: åt Henriette Nissens starka, jemna, genom sin
klara och tillika djupa klang utmärkta röst eller åt denna själ-
fulla värme och hänförelse, hvarmed Jenny Lind i vissa ögon-
blick liksom med en slags magisk kraft elektriserade publiken.
Man kunde blott säga med visshet, och derom voro alla ense,
att aldrig en skönare duett förr varit hörd här i norden, aldrig
en vackrare, mera intagande täflan mellan två utmärkta konst-
närinnor, begge tillhörande vårt fädernesland.

August Blanche karakteriserade i Freja de två sångerskorna
i en artikel som väckte mycken uppmärksamhet i våra musikaliska
kretsar. »Några dagar — skrifver han — sysselsatte sig huf-
vudstadens samtal företrädesvis med det sista blodiga sorgespelet,
musikidkaren Breitfeldts afrättning, och den nakna verkligheten
pryddes med romantiska dikter om en medveten, olycklig älskar-
inna, om en hemlig medbrottsling, och om blommor, strödda på
den straffades graf. Detta samtalsämne är nu lyckligtvis för-
flyktigadt och utbytt mot ett af de mest angenäma slag, neml.
ankomsten till vår sköna hufvudstad af en ung svenska, som
med sin utmärkta talang mäktat att fläta några nya och sköna
blommor i den oförvissneliga lagerkrans, som pryder Sveas af
ära strålande panna.	-

Men »hvilken är större sångerska, Nissen eller Lind?»

Denna fråga sysselsätter nu många kretsar: den ena vill
ha företrädet åt Nissen, den andra åt Jenny. Det är en strid
emellan Stockholm och Göteborg, en ny täflan emellan Upp-
svear och Vestgötar, hvem som skall ha kronan i sångens verld.
Till bevis på denna vår sats vilja vi blott nämna, att det går
till i sångens republik på samma sätt som i politiska republiker,
nemligen att många förlora hufvudet af entusiasm. Skilnaden
78

är bara den att i de sednare är hufvudet rakt förloradt, men
i den förra händer det, att man efter några är, veckor eller
dagar till sin förvåning åter hittar det på sitt hufvud, hel-
bregda och förnuftigt på dess vanliga plats. . .

»Jaa, men hvilken är större sångerska, Nissen eller Lind ?»
Hvilken blomma är skönare, rosen eller liljan? Hvilken är skö-
nare, en klar augustidag eller den romantiska månskensnatt,
med hvilken den utgjorde ett himmelskt duo?

Svaren på detta eller striden om detta, I som så gerna
viljen mäta det skönas former med fåfängans alnmått!

Nissen har en skön, klingande, böjlig, rik, öfvad, tjusande,
gudomlig, charmant, »magnifique, superbe» stämma m. m.; men
Jenny Lind har så med. Nissen är en mästarinna i »fiorituren»
och krumeluren och allt hvad det heter. Jenny Lind är så
med. Nissen har sjungit och tjusat i sjelfva Paris och lejonen
hafva enstämmigt ropat i rytande chorus: »Ma foi, elle est ravis-
sante! très-ravissante!» Jenny Lind sjunger i Stockholm, och
alla såväl de som ha öron för musik, som sjelfva de döfstumma
från Manilla äro betagna och utbrista: »ta mej f—n äke hon
guddomlig!»

De ha rätt hvar och en på sitt håll.

Nissen har tillegnat sig den utländska konsten och låtit
främlingarna höra, att äfven det kalla Sverige kan alstra en
näktergal. Le/ve Henriette Nissen!

Jenny Lind är svenska, en äkta, trohjertad, frisk, liffull
svenska, helt och hållet i rösten, i blicken, i åtbörden, i sitt
lillfinger — svenska i hvar tum, skulle Shakspeare ha sagt.
Hon sjunger ej blott med rösten utan ock med hjertat, och hvarje
svenskt hjerta flyger henne till mötes, ty hon sjunger det svenska
hjertats språk, det rena, heliga, som Nordens gudar efter Ragna-
rök skola återfinna på Idavallen, ristadt i gyllene taflor. Le/ve
Jenn^/ Lind!»

I Freja fick man dessutom läsa en ganska kostlig liten
romantiserad novell, benämd Vädervexlingarne, hvari »Norma»-
duettens begge företrädarinnor ovetande till och med gåfvo an-
ledning till ett par oförmodade giftermålspartier !

Redan dagen efter den remarkabla »sångarfejden», som för
öfrigt endast bidrog att gifva ännu högre glans åt Jenny Linds
konstnärsrykte, lemnade hon Stockholm och begynte en konsert-
tournée i landsorten. Hon sjöng först på ett par konserter i
Linköping. Emottagandet var varmt och lysande. Hennes gamle
beundrare grefve Cronhielm gjorde allt för att göra hennes Lin-
79

köpings-sejour angenäm. Serenader, deputationer och kalaser
omvexlade i rask följd.

I Jönköping gaf vår sångerska blott en konsert, den 20
augusti, visserligen under stort bifall, men hon lär ej varit be-
låten med konsertarrangementen, och lemnade staden följande
dag och for till Kristianstad, der hon i stället gaf ett par kon-
serter. På den tiden måtte det varit ovanligt att uppvakta
med blommor i konsertsalongen. Konsertgifverskan, yttrar nem-
ligen en Kristianstadstidning, serverades med en ganska betydlig
qvantitet blommor, som i form af buketter inkastades på teatern
— en vacker hyllning, som visar att vår publik någorlunda
följer med sin tid och icke heller i detta afseende gifver Stock-
holmspubliken efter i raffinerade (!) manér.

Äfven det ekonomiska resultatet med Kristianstadskonser-
terna var lysande. Nettoinkomsten uppgick till 500 rdr b:ko,
»ett belopp betydligare • i proportion uti en stad med icke fullt
5,000 innevånare, som Kristianstad, än 6,000 rdr b:ko i en
stad med öfver 80,000 själar, hvilken sednare summa mamsell
Nissens två konserter i hufvudstaden hade inbringat — sade
bladet i fråga. »Vi taga oss friheten uppföra denna jemförelse-
kalkyl i Kristianstadspublikens kredit, dels för att framdeles ha
något att qvitta med, dels för att hos hufvudstadens högrespek-
tive publikum — ifall dessa rader komma för dess ögon —
inskärpa att högstdensamma (!) icke alltid bör, i fråga om sinne
för skön konst, förhäfva sig öfver något företräde framför den
lilla landsortsstadens publik . . .» (!)

Malmöiterna tog Jenny Lind med storm, i synnerhet med
Värendsvisan ; deremot tycktes de icke förstå sig på »sången
i den italienska smaken». »Den musik som Malmöboarne an-
nars i allmänhet finner vara den mest upplifvande är då de från
spanmålsmagasinerf höra att sädesharporna äro i rask gång med
korn som blifvit bra betaldt till skeppning i England», anmärkte
spetsigt Berlingske Tidendes korrespondent. På Stadt Hamburg
gåfvo stadens musikvänner en glänsande bal för konsertgifver-
skan, och Skånska Correspondenten uppvaktade med entusiasti-
ska verser.

Härefter styrde vår sångerska kosan till Kongens Bye. Det
lär icke varit hennes ursprungliga plan att låta höra sig i Dan-
mark, utan endast att för sitt nöjes skull uppehålla sig der
- under en vecka. Med sin kända blygsamhet ville hon icke ens
tänka på att uppträda i Danmarks hufvudstad, der för öfrigt
Henriette Nissen just nyss gästat och skördat lifligt bifall.
80

Emellertid erhöll hon så enträgna anbud om ett gästupp-
trädande å operan, att hon beslöt gifva vika.

Den 10 september som Alice i »Robert» gjorde hon sin
entrée på den danska operascenen. Operan var i sceniskt af-
seende utstyrd på det präktigaste. Såväl kör som orkester, un-
der Gläsers anförande, skötte sig förträffligt. Äfven den svenska
artistens medspelande syntes elektriserade af hennes själfulla
sång och spel.

Genast då Alice, klädd i den enkla pilgrimsdrägten, inträdde
på scenen, bragtes publiken i exalterad hänryckning af hennes
rena toner, som likt silfverklockor klingade öfver kör och or-
kester. Hon blef ofta afbruten af långvariga bravorop midt
under sången, isynnerhet i duetten med Robert, hvilken till
och med måste upphöra tills entusiasmen något lagt sig. En
stor mängd svenskar bevistade operan. Men man knappast såg
dem röra en hand; de sutto tysta och njöto af sin landsmaninnas
triumfer.

Efter operans slut blef aftonens hjeltinna enhälligt fram-
ropad. Detta var något oerhördt i Köpenhamn, der det stela
teaterreglementet strängt förbjuder inropningar. Det var derför
så mycket mera öfverraskande och hedrande för vår sångerska
att detta förbud helt och hållet ignorerades och att publiken icke
upphörde att ropa förrän hon visade sig. Med händerna kors-
lagda öfver bröstet, med den ädlaste anspråkslöshet i hela sitt
väsen framträdde hon, djupt bugande, från den yttersta kulissen
och lät en blick full af den innerligaste tacksamhet sväfva öfver
salongen, hvarpå hon i samma ställning drog sig tillbaka under
lifligaste bravorop. Tidningarne kunde knappt finna ord för
sin förtjusning. »Vi vide intet Andet at udsætte paa M:lle
Lind, end den Omstændighed at hon ikke tillhorer oss for be-
ständigt.» Föröfrigt citerade man i skandinatvisk hänförelse än
Mellin :

»Nu vintrens brygga stormen bryta må!
Långt skönare nu finnes till att vandra.
Ty Abnstens genius kan brygga slå,
Der goda andar möta lätt hvarandra.»
än Assar Lindeblad:

»En själ, ett hjerta uti Norden vare
Och Sängens dufva öfver sundet fare
Med oljolöf emellan bröder blott.»
81

De öfriga solisterna i operan ville inan knappt nämna på
samma dag. (Om Schram, Bertrams bekante framställare, yttrades,
hvad som äfven kan tillämpas på en eller annan af senare Me-
fisto-framställare å den danska operan: »Han er fra Begyndei-
sen til Enden — hvad en Djævel mindst maa være — m&get
affecteret»).	■	. •

Ännu en gång förtjusade Jenny Lind-Alice den köpen-
hamnska publiken och gaf derpå en konsert â Hotel d’Angleterre.
»Hvarför ger hon icke minst 30 konserter här?» klagade kri-
tiken. Redan de första dagarne af sin köpenhamnssejour blef
Jenny Lind föremål för en festlig hyllning. Oehlenschläger
var dertill upphofvet. Han gaf till hennes ära en musikalisk-
vitter fest, hvartill han inbjudit allt hvad den danska hufvud-
staden egde framstående af litteratur och tonkonst. För öfrigt
såg man bland gästerna flere svenskar. Oehlenschläger gaf en
ökad glans åt denna fest med att uppläsa flere stycken ur sitt
poem »Nordens Gudar».

Den 6 september, på Kung Kristians VIII:s födelsedag,
var Jenny Lind inbjuden till lustslottet Sorgenfri vid Köpen-
hamn för att sjunga för den danska konungafamiljen, som nyss
hemkommit från en resa.

Efter hofkonsertens slut drog sig sångerskan tillbaka i ett
för henne anvisadt rum. Hon aftog sina fem juvelarmband,
dem hon, efter hvad det berättades, erhållit i present af det
svenska hofvet, och nedlade dem i en ask, som hon stälde
mellan dynorna i en alkov. Efter en timma kom befallning
att sångerskan skulle infinna sig på den kungliga balen. Men
asken befans tom, och armbanden försvunna!

Man kan tänka sig hvilken uppståndelse skulle framkallas af
denna obehagliga upptäckt. Lyckligtvis kom det försvunna snart till
rätta. Samma dag Jenny Lind lemnade Köpenhamn, infann sig
fotposten med ett bref till förste ballettmästaren Bournonville,
hos hvilken sångerskan logerat. Döm om hans förvåning då
han öppnar kuvertet och deri finner de saknade armbanden,
dock försigtigtvis utan någon upplysning om afsändarens namn.
Genom polisens försorg återfick Jenny Lind sina klenoder.
»Gerningsmannen» fick man också reda på. Det var en dansk
hofkapellist, som sjelf anmälde sig såsom annekterare. Han
hade endast »velat skämta litet». Polismyndigheterna togo
saken allvarsammare och lät mannen krypa i kurran.

Om förlusten af juvelerna måhända framkallade några moln
på vår sångerskas panna, torde de fullständigt skingrats genom

Ur Dagens Krönika. VIII, \.

6
82

all den glädje som dagen derpå bereddes henne. Hon var då
på besök hos instruktör Nielsen på dennes villa vid Fredriks-
berg. Vid tiotiden på aftonen uppvaktades hon af närmare fyra
hundra personer, mest studenter, hvilka önskade bringa henne
sin hyllning.

Härom skrifver hon sjelf i ett bref från Karlskrona några
dagar derefter: »Om ni kunde ana huru jag denna sommar, blif-
vit firad och huru jag i Köpenhamn .blifvit bekransad och be-
sjungen af deras poeter. Emedan jag tror mig göra Er ett
nöje, sänder jag de verser som de danska studenterna togs af-
sked af .mig med. Jag var på landet, och i en hast förde man
mig ut på en balkong och — hvad fick jag se — hela trädgår-
den upplyst af bloss och strålande anleten. Då afsjöngos inne-
liggande verser, och jag glömmer aldrig hur högtidligt det var.
Jag svarade med en sång*, och ett lifligt »Lefve Jenny Lind!»
var det sista de yttrade. O! Så mycken himmelsk glädje jag
känt! Men hvarför skola glädje och sorg — två så olika vä-
senden — ändock alltid följa hvarandra så troget genom lifvet?
Jo, jag vet. Jag böjer milt hufvud och utropar: Herre, ske
din vilja i allt! och jag känner mig då stark att bära mol-
och medgång!»

Jag har tillåtit mig kursivera dessa rader, för att de icke
måtte undgå läsarens uppmärksamhet. De verka frapperande





— inte sant? Ty huru många unga
i vår tid uppenbara ett så ödmjukt
giös känsla, helst då de omsusas
bifallsjubel! Skola vi icke komma

operasångerskor skulle väl
sinnelag, en så varm reli-
af en främmande nations
öfvcrens derom att Jenny



Linds storhet redan låg i hennes personliga anspråkslöshet, i
hennes för smickrets berusande gift oåtkomliga sinne?**

De verser Jenny Lind talade om i sitt bref voro ej för-
fattade af någon okänd man: de voro af H. C. Andersen, den
blide sagodiktaren, med hvilken sångerskan sedan knöt ett varmt
vänskapsband. Verserna hade följande lydelse:



* Sedan studentsångens toner förklingat lät den öfverraskade och djupt
rörda, anspråkslösa sångerskan utflytta ett piano på balkongen och tackade
för hyllningen med att sjunga Pacinis aria: »Jag har ej ord sorn rätt för-
må att tolka hvad jag känner», samt Geijers romans: »Kommer ej våren».



** Man jejnföre hvad J. A. Josephson yttrar i sina dagboksanteckningar.
»Det gladde mig högi att åter se henne efter den lysande triumf hon firat
i Kjöbenhavn. Hennes geniala anspråkslöshet har ingenting förlorat genom
dessa nya framgångar: hennes natur vinner ständigt mer och mer harmoni,
och det är kan ke derför nu mera jemnhet i hennes lynne och hjertlighet,
än det var före hennes utresa.»
83

Levvel

Til

Jenny Lind.

Den 19 September 1843.

Mel. Der er et yndigt Land.

Natur og Hjerte blev

De to, af hvem Du lærte, .

Derfor Du södt henrev.

Af Gud Du Aandens Flamme fik,

Den sidder i Dit Hjerte,
Den lyser fra Dit Blik.

Mer Guld paa Templets Mur
Dit Kunstnernavn skal prange,
Din Storhet er Natur;

Du har som liden Fugl paa Qvist
En Magt i Dine Sange,
En Ynde ubevidst.

Med Granskov staaer Dit Land

Med klare, dybe Söer;^

Dig vinker Hjemmets Strand.

Men Danmark ligger der saa nær,
Giern ej de grönne Oer, —
Dw glemmes aldrig her!

Vid samma tillfälle sjöngs en af F. L. Hoedt författad
sång, som likaledes andades den hjertligaste hänryckning.

Jenny Linds besök i Köpenhamn gjorde epok i platsens
musikannaler. Ingen främmande konstnärinna hade, så vidt
man kunde erinra sig, rönt ett så utomordentligt och allmänt
bifall. Genljudet af de danska applådåskorna kunde naturligt-
vis icke undgå att visa sin verkan vid Mälarstrand. Här fans
annars hos oss ett visst folk som egendomligt nog påstod att
Jenny Lind blott var beundrad af ett »litet kotteri», och som
kallade detta kotteri Lindvurmar. Sedan nu icke blott hela
Sverige . utan äfven Finland och Danmark instämt den stora
sångerskans pris, hade ock »Lindvurmarne» ökats med många tu-
sental, ej minst i Stockholm, der man visserligen varit en smula
misslynt öfver att vara förtjust i en sångerska som icke vunnit
något rykte utom landet — svenskarnes vanliga arfsynd! Men
numera rådde ingen misstro här med afseende på rätta stor-
heten af Jenny Linds konstnärskap! Äfven i öfrigt var Kö-
84

penhamnssejouren ganska renderande. Sångerskan erhöll 150
rdr. b:o för hvarje uppträdande på teatern, och äfven hennes
konsert torde ha beredt henne en vacker inkomst.

På återvägen sjöng Jenny Lind i Karlskrona, med förbi-
gående af Lund, der hon skulle uppträdt, men hon var icke
belåten med den ackompagnatör från nämda stad som biträdde
henne i Malmö och instälde sålunda sitt tillärnade uppträdande
i den sydsvenska universitetsstaden. I Karlskrona var hon lifligt
efterlängtad. vNär kommer Jenny Lind?» hade man frågat sig
i en månads tid. Hennes försfa (kyrko-) konsert der, den 23
september, var besökt af 700 personer, den största konsertpublik
man dittills hade sett i Karlskrona. Platsens veckotidning klan-
drar blott »det hittills i Herrans hus ohörda starka applåderan-
det, som hos mången störde intrycket af den herrliga sången och
som gaf ett mindre förmånligt begrepp om nutidens aktning för
det tillbörliga. Säkert är att den frejdade sångerskan sjelf skolat
ogilla ett sådant beteende inom helgedomen.»

I Karlskrona emottogs Jenny Lind som en drottning. Då
hon önskade bese fästningsverken, stäldes en kronans ångbåt
till hennes disposition och man gjorde sig all upptänklig möda
att förekomma hennés önskningar.

En talrikt besökt konsert i Norrköpings Tyska kyrka slöt
dessa konserttournéer för året, hvilka lära inbringat sångerskan
10,000 kr. hvartill kom hennes gage vid teatern, 5 ,000 kr.

Den 1 oktober återkom Jenny Lind till Stockholm. Hon
flyttade nu från sin förra bostad hos Lindblads till egen våning
i Folkerska huset vid Brunkebergstorg. Redan den 4 sjöng hon
på operan, i »Sömngångerskan», hvarvid hon helsades »med stor-
mande att icke säga stormiga handklappningar och fullständiga
störtskurar af rosor och kransar».

Med undantag af Julie i Franz Bérwalds operett »Jag går
i kloster», söm dock ej länge höll sig qvar på repertoaren, ska-
pade icke Jenny Lind några nya roler under den återstående
delen af året. Bland annat fick man åter höra henne som
Grcfvinnan i »Figaros bröllop». Men icke heller nu var Af-
tonbladets —u— (Willi. Bauck) fullt belåten, under förmenande
att sångerskan i vissa moment fortfarande var för »patetisk».

Under årets lopp hade Jenny Lind sjungit offentligt, dels
å teatern, dels på konserter, tillsammans 128 gånger.
65

Med år 1844 inträdde en ny glänsande epok i Jenny Linds
lefnad. Det var detta är hon vann europeiskt rykte.

Vid ett af sina första uppträdanden â vår operascen un-
der ' det nya året sjöng hon mellan akterna jemte Belletti du-
etten ur »Don Pasquale». Publiken var förtjust, men de klas-
siske recensenterna högst förgrymmade: »Att hr Belletti före-
trädesvis väljer buffasånger, är mindre underligt, dä denna genre
egentligen tillhör honom, men att m:lle Lind, som genom äter-
gifvandet af ädlare produkter kunde bilda den allmänna smaken,
nedsänker sin stora talang till dylika musikaliska plattheter är,
lindrigast sagdt, nedslående för konstens vänner.» Sä mycket,
större förtjusning förspordes i det klassiska lägret när Jenny
Lind till sitt recettspektakel i februari valde Glucks »Armida»,
hvari hon sjelf för första gången uppbar titelpartiet. »M:lle
Lind -^— yttrade Bauck — var förträfflig genom det äkta artisti-
ska sätt hvarpä hon ätergaf den storartade andan uti partiet, och
med all den simplicitet som råder deri. Hon hade sina förnäm-
sta glanspunkter i femte akten, som erbjöd henne rikt tillfälle
• att utveckla sin epergi, sitt tragiska patos.» Allmänt enades
man om att prisa denna ypperliga prestation hvaraf, försäkrades
det, sjelfva Gluck skulle funnit sig öfverraskad, om han hört
den. Den stora publiken tycktes deremot ej fullt goûtera den
gamla operan. . Den emottogs temligen kyligt och gaf ej folk.

Carl Johans död gjorde ett långt afbrott i alla offentliga
nöjen, Hvarken under mars eller april fick man vidare njuta
af Jenny Linds talang. Vid konungens begrafning den 26 april
utfördes i Riddarholmskyrkan sorgmusik,, komponerad af hofkapell-
mästar Johan Berwald. Det säger sig naturligtvis sjelft att Jenny
Lind skulle härvid medverka. Denna musik var emellertid, för-
säkrar en antecknare, just ej något tacksamt fält att skörda lag-
rar på. De tre sista dagarne af april uppfördes ånyo samma
musik i Riddarholmskyrkan för så mänga åhörare templet kunde
rymma.

Ändtligen öppnades åter operan den 2 maj, men tog också
skadan igen genom att spela ända in.i juli. Atei’ framträdde
Jenny Lind i en ny rol, men äfven denna gång i ett stycke, som
icke tycktes falla publiken i smaken, nemligen van Booms »Nec-
ken», som också redan efter fjerde föreställningen försvann i
glömskans djup.

I slutet af maj finna vi vår sångerska i Upsala, jemte
fröken Kundin, hrr Günther, Strandberg, violinisten d’Aubert
och Violoncellisten Jack. De. medverkade samtlige först i Ska-
86

pelsen å Nordbloms konsert, ocli dagen derpå vid en konsert
som gafs till förmän för en ung begäfvad tonsättare, som visser-
ligen infriade de löften han' redan då afgaf; hans namn var
J. A. Josephson. Jenny Lind, som var initiativet till sistnämda
konsert, såg sin ädla hjelpsamhet bära rik frukt, i det nettobe-
hållningen utgjorde närmare 1,400 kr.

Ett par dagar derefter kreerade Jenny Lind Fiorillas parti
i Rossinis »Turken i Italien», som dock redan i tjugu år varit
införlifvad med repertoaren. Om den intagande artisten förut
icke firat någon verkligen stor triumf i de nya pjeser, hvari
hon under denna säsong uppträdde, så skördade hon nu ett desto
rikligare erkännande. Hon utvecklade här en glänsande för-
måga i buffa-genren, som man dittills icke hade tilltrott henne.
Isynnerhet kunde man icke nog prisa duetten i första akten,
der hon, sällsamt att saga, på en gång grät och log. Den ti-
dens teaterhabituéer tala ännu med förtjusning om denna upp-
sluppna teaterbuffa, som äfven på öfriga händer gafs förträffligt;
särskildt hade Dannström här sin kanske bästa rol. »Turken»
upplefde också flere fulla hus och återhördes med oförminskad
förtjusning.

Någon tid derefter fick man höra Jenny Lind i ännu en
ny uppgift, i Donizettis »Anna Boleyn», som första gången gafs
å Günthers recett. Pjésen vardt illa tilltygad af kritiken och
man kunde blott beklaga det missbruk man bedref med Jenny
Linds utmärkta talang, genom att påbörda den dylika smaklösa
uppgifter. »Anna Boleyn» delade »Neckens» öde: att endast
upplefva fyra representationer.

Redan under vinterns lopp hade talats om att Jenny Lind
skulle erhållit lysande anbud att medverka vid den nya Berli-
neroperans invigning, och detta rykte vann också bekräftelse.
Underrättelsen härom emottogs med blandade känslor. Man
gladde sig innerligt att den utmärkta sångerskan skulle få en
ny och lysande verkningskrets, men man fruktade att mista
sin älskling för alltid. Dagligt Allehanda uppträdde med en
ljungande artikel, hvari det bland annat heter: »Det allra be-
dröfligaste resultatet af denna verkligen miserabla teaterstyrelse *
är dock att Sverige nu hotas att mista sin största lyriska skå-

* Under flere år fans ingen förste direktör vid operan, som i stället
styrdes af en direktör för den sceniska och en för den ekonomiska afdel-
ningen (öfverste Backman och protokollsekreterare Schyberg). Först på
hösten 1844 återinfördes förste direktörskapet, då frih. Hugo Adolf Hamil-
ton blef operans styresman.
87

despclerska. och sångerska, som går att icke blott î främmande
land skörda konstens lagrar, utan ock, fruktansvärdt, att för
längre tid — kanske för alltid — der nedsätta sig. Vi tro
oss ieke säga annat än sanning, då vi uttrycka den tanke att
nulle Lind, så uppburen, ja beundrad af sitt fäderneslands all-
mänhet, omöjligen kunnat fatta, än mindre fullfölja den föresat-
sen att öfverge denna allmänhet, så fram t teatern haft en bildad,
snillrik och aktad chef, som kunnat både rätt bedöma och vär-.
dera en utmärkt talang samt åt teatern ej mindre bereda en
varaktig materiel existens än äfven höja den inom konsten.»

Nu voro dock goda råd fåfänga. Jenny Lind var fast be-
sluten . att lemna Stockholm. Den 18 juli afreste hon, under
heta tårar och i närvaro af en talrik menniskomassa. I Dresden
fann hon Meyerbeer före sig. Den närmaste tiden användes
för grundliga studier i tyska språket.

I Tyskland väckte hennes ankomst föga uppmärksamhet.
Man hade knapt hört namnet på den unga svenskan och vän-
tade sig ej mycket af henne. Alldeles obemärkt blef hon dock
icke. Hamburger-Correspondenten utsände sålunda följande
»blänkare»: »Hr Meyerbeer, som tillbringar sommarmånaderna
i Dresden, har begagnat denna sin ledighet till att lägga sista
handen vid sin nya opera, och håller nu på med att för tyska
scenen inöfva primadonnan från operan i Stockholm, Jenny Lind,
c.n med de b.errligaste resurser begåfvad sångerska som han en-
gagerat för operan i Berlin.» Meyerbeer lär önskat att denna
unga sångerska skulle uppträda å Dresdenoperan för att försöka
sig, men oaktadt detta mäktiga beskydd lade teaterdirektionen
hinder i vägen. När sedermera samme direktör gjorde den då
så. firade sångerskan lysande anbud om gästspel, var det hon
som i sin ordning refuserade anbudet.

I Dresden sjöng Jenny Lind i några privata kretsar, bl. a.
hos konsul Koskull, med den framgång att de goda sachsarne
voro ganz und gar entzückt.

Änskönt Meyerbeer med det välvilligaste intresse omfattade
sin unga protégée och med sin konstnärsära gick i borgen för
heqnes framgång på den tyska scenen, blef hennes tvekan allt
större och hennes hemlängtan allt starkare. »Nu förstår jag
^rätt värdera hvad jag egt, oöh ibland är det som ville mitt
hjerta brista; och i denna stund hafva tårarna svårt att ej hindra
mig att fortsätta detta kära göromål. Men den Allsmäktige
har ^aldrig öfvergifvit mig. Ännu har jag aldrig förgäfves an-
litat honom. Jag har satt hela min förtröstan till honom och
88

Ni vet visst huru fridsamt det blir inom ens själ da. — --'
O mitt Sverige! Mina ädla vänner! Skall jag återta er, när
jag kommer äter? Skall jag än en gäng fä spegla mig i kär-
leksfulla ögon?» Dessa tankar nedskref hon i bref, när hon,
tärd af hemlängtan, vistades i verldsstaden vid Seinen. Och det
torde väl fä antagas att de äfven nu sysselsatte hennes sinne.
En tröst var dock att hon i Dresden sammanträffade med J. A.
Josephson, som tack vare hennes välvilja nu kunnat begynna sin
utländska studiekurs.

Det var emellertid med den lifligaste glädje Jenny Lind
emottog konung Oscars inbjudning att komma hem och illustrera
de galaspektakel som ä operan skulle gifvas till firande af ko-
nungens uppstigande på tronen.

Hon sade maestro Meyerbeer och Dresden farväl och anlände
helt oförmodadt till Stockholm den 1 september. Här hemma
väckte hennes ankomst en viss förvåning. Hade det kommit nä-
got »smolk i mjölken»? Skulle Meyerbeer underkänt hennes be-
gåfning? Dessa, och dylika frågor hördes litet hvarstädes bland
våra musikkretsar. Sjelf synes Jenny Lind verkligen haft för
afsigt att slå sin tillämnade Berlin-sejour ur hågen och stanna
qvar här hemma, men hennes vänners föreställningar, teater-
direktionens småaktighet och operascenens delabrerade tillstånd
förmådde henne sedermera att ändra denna sin patriotiska föresats.

Å den lyriska scenen uppträdde hon nu som gäst i nå-
gra af sina glansroler, innan de bebådade tre galaspektaklen
gingo af stapeln.

Särskilda anstalter voro vidtagna för att göra dessa galaföre-
ställningar så festliga som möjligt. Den kungliga logen var
utvidgad ända till den d. v. nedre amfiteatern. Vid ingången var
anbragt ett rikt draperi, sammanhållet med en kunglig krona.
Salongen var rikt eklärerad med vaxljus, och ridån utgjordes
af ett vackert målad t, blått draperi. Längst ned i den kungliga
logen sutto kung Oscar med gemål, omgifven af alla sina barn:
kronprins Carl, prinsarne Gustaf, Oscar och August och prin-
sessan Eugenie. Drottning Josephine bar en klädning af silfver-
skir med ett dyrbart juveldiadem, den unga prinsessan var högst
enkelt klädd i hvitt, med bart hår och ingen annan prydnad
än ett äkta perlband om halsen med konungens porträtt i me-
daljong. »Anblicken af den kungl. familjen var lika intressant
som det var angenämt att se med hvilken enkelhet den förde
sig, såväl i samtalen sinsemellan som med den societet, som kade
sina platser i logen.» Nedre amfiteatern upptogs helt och hållet
89

af Riksens ständer, till ett antal af omkring 130. De fyra
logeraderna voro å de främsta bänkarne garnerade af hvitklädda
damer. Före och efter spektaklen begärdes och sjöngs folksången,
efterföljd af ropen »Lefve konungen!»

De sceniska arrangementen voro i vissa afseenden allt annat
än präktiga. »Armida» gick icke väl och kapellmästaren lät
orkestern jaga framför sängen, nästan hela operan igenom (!).
»Sömngångerskans» musik fann man tarflig, nästan utsliten.
Bäst slog »Norma» an. Jenny Lind ätergaf sina partier med
vanlig artistisk fulländning. Såsom en hyllning åt den förtjenst-
fulla sångerskan gaf konungen sjelf signal till den applådstorm
som vid slutet af de resp, föreställningarne hördes — en utmär-
kelse som föremålet för densamma med synbar rörelse emottog.

Den 9 oktober var det sista gången före sin afresa som
Jenny Lind sjöng från operascenen i »Norma». Bifallet stegrades
genom tanken på den förestående skilsmessan samt ovissheten
när man åter skulle få höra »sin älskling». Efter operans slut
lät konungen, till uttryckande af sin erkänsla för galaspek-
taklen, anordna en bal för hela teaterpersonalen. Festen egde
rum i de kungliga rummen i operahuset, hvilka dekorerats med
kungliga byster, namnchiffer och kronor, lefvande palmträd
o. s. v. Vid supéen föreslog direktören den kungl. familjens
skål, hvarpå han höjde sitt glas till afsked och tack för sång-
scenens förtjenstfulla och utmärkta artist Jenny Lind. Lifliga
hurrarop och en sång af valda röster beledsagade denna skål,
hvilken sångerskan under betygande af sin djupa tacksamhet
besvarade.

Af konungen erhöll Jenny Lind för de tre galaspektaklen
3,000 kr. och af teaterdirektionen 150 kr. qvällen eller 1,050
kr. Som jag förut nämnt, var det sångerskans afsigt att stanna
hemma öfver vintern. Också berättades det att kontrakt med
k. operan redan var uppsatt och färdigt till underskrift, då
Jenny Lind deri fann det vilkor inryckt att de 1,050 kr:na
skulle afräknas från den bestämda lönen. Hon skall då
ha sönderrifvit kontraktet och oåterkalleligen beslutat sig för
att resa.

Och så gungade hon åter på Östersjöns blåa bölja på väg
till Tyskland. Här var hennes ankomst lika oväntad som då
hon förut hade uppenbarat sig i sin fädernestad. Meyerbeer
trodde nästan att den unga sångerskan skulle stanna qvar i
Sverige. Han hade derför gifvit hennes »Vielka» rol till Berlinope-
rans primadonna, Leopoldine Tuczek. Denna, som var af en »ner-
90

vös komplexion», fick spasiuer i första häpenheten och sk ref till
preussiske monarken och beklagade sig. Så snart Jenny Lind fick
veta detta, afstod hon sjelfmant sina anspråk till Tuczcks för-
mån. Härom skref hon i bref till hemmet: »Som jag ej tyc'
ker särdeles mycket om att strida eller förstår.mig det ringaste
på kabaler, afsade jag mig mycket gerna min rätt, helst som jag
tyckte m:ll Tuczek hade bättre rätt, då hon redan haft partiet
en längre tid och dessutom är här publikens älskling; jag der-
emot alldeles obekant och dertill utländska. Dessutom kom här
äfven språket i fråga, och det kunde ej vara särdeles gynnande
för mig att under dylika omständigheter för första gången upp-
träda i ett stycke med dialog och melodramer.» Äfven talades
om en process som en tysk sångerska fru Palm-Spatzer ämnade
väcka mot Jonny Lind, enär hon ansåg sig hafva bättre rätt
till engagement. Denna senare historia blef dock sedermera i
svenska blad dementerad såsom varande grundlös.

Dessa förberedande skärmytslingar hade emellertid artat
sig till hvad »Regnérs begrepp», på tal om Carl XI:s historia,
kallar »ett vidtutseende krig». Alla dessa trakasserier jemte
flera andra ledsamheter, förorsakade af afund öfver den sympati,
hvarmed Meyerbeer omfattade den unga sångerskan från det bar-
bariska vinterlandet, måste nödvändigt inverka på Jenny Linds
känsliga sinne. Dertill kom en lindrig opasslighet samt far-
hågan att vid sin förestående debut falla igenom. Också skref
hon hem att hon aldrig känt sig. så olycklig och nedstämd som
första tiden af sitt vistande i Berlin.	•

Emellertid började utsigterna ljusna. Meyerbeer lät henne
sjunga i några privatcirklar der hon väckte den största för-
tjusning.

Sålunda sjöng hon bl. a. för det kungliga hofvet å Char-
lottenburg samt hos Felix Mendelssohn-Bartholdy, och tjusade
isynnerhet med sina svenska folkvisor och römanser. En per-
son, som var närvarande vid hennes audition hos Mendelssohn,
har härom lemnat en längre spirituel skildring. »Jag öfversåg
fruntimmersgrupperna, fast öfvertygad att den svenska pri-
madonnan skulle såsom andra sångerskor igenkännas vid första
ögonkastet. Förgäfves sökte jag länge hvad jag ville finna. Sedan
mina misstankar vägt mellan två högst eleganta skönheter, bland
hvilka jag trodde mig bestämdt träffa sångerskan från norden,
hviskade en äldre herre bredvid mig: »Midt framför er sitter
den unga svenskan !» Förtretad öfver att han upptäckt min ny-
fikenhet, vände jag mig åt ett annat håll och först efter en
91

stund kunde jag besluta mig att följa lians fingervisning. Al-
drig hade jag funnit min väntan så sviken ! Elegant, men högst
enkelt klädd, utan alla anspråk satt der en ung flicka, allvar-
sam, lugn och, såsom det syntes, ovetande derom att hon skulle
utgöra medelpunkten för denna soaré. Hennes bleka drag, utan
att vara sköna, göra ett högst älskligt totalintryck, som hufvud-
sakligen utgår från de djupt liggande blå ögonen. Aldrig har
jag sett något mera anspråkslöst — jag må gerna säga mera
barnsligt än denna flickas leende, då man bad henne sjunga.
Det finnes hos henne något så otvunget, så fullkomligt fritt
från allt, äfven det nödvändigaste koketteri, att man i första
ögonblicket är frestad att anse henne för helt obetydlig. Men
när hon framträder till pianot med lätta steg och nedslagna
ögon, då blir hennes ädla, graciösa gestalt äfven synlig. Och
när hon far öfver tangenterna med öfvad och säker hand —
då säger man ovilkorligt till sig sjelf: der är hon hemma.
Hennes ögon lifvas, hennes drag förskönas, och då tonerna,
rena som guld, qvälla öfver de halft öppnade läpparne, då denna
retande mun, utan förvridning och med den fullkomligaste ren-
het återgifver hvarenda stafvelse af vårt tyska språk — — då
är äfven den obilligaste öfvervunnen» etc. etc.

Den smickrande välvilja hennes prestationer i privatkretsarne
framkallade, bidrog visserligen att stärka hennes tillförsigt, men
kunde icke hålla henne i tvifvelsmål om verkliga arten af det
vågstycke hvari hon trodde ha kastat sig. En djup melankoli,
en smärtande hemsjuka och en feberaktig ångest öfverföllo henne
vid tanken att framträda inför en så sträng publik och på ett
för henne tämligen främmande språk. Hon tänkte endast på
den »stund, då hon finge återvända hem och önskade af hjertat
att denna vinter väl vore öfver.

Ändtligen nalkades afgörandets stund, då Jenny Lind skulle
grundlägga sitt verldsrykte som sångerska. Det var den 11
dec. 1844. Till sin debutrol å Berlinscenen hade hon valt
Norma. Ett lyckligare val kunde man knapt tänka sig. Plat-
sens tidningar hade under den senaste tiden varit fylda med no-
tiser om den svenska näktergalen. * Man var sålunda förberedd
på en konstnjutning af hög rang, helst man erfor att aftonens

.	* I tidningen Affischen af den 29 nov. d. å. nppgifves att Jenny Lind
erhöll namnet »den svenska näktergalen» först i England 1847. Denna upp-
gift torde berott af något missförstånd. Redan i början af 1840-talet bar
sångerskan denna titel. Ar 1845 utgafs från trycket en liten biografisk skizz
benämnd »Jenny Lind, den svenska näktergalen».
Ö2

Norma vid repetitionen dagen förut sa utmärkt sig att orkester-
medlemmarne nedlagt sina instrument för att applådera. Det
herskade en djup tystnad bland publiken när sångerskan visade
sig. Men knapt hade man hört hennes första toner, förrän en
»glad hviskning» genomgick salongen och sedan hon slutat hym-
nen Casta diva, utbröt bifallet i en storm, hvars make man ej
hört på många år. Stycket begärdes da capo. Sångerskan hade
artigheten efterkomma denna önskan. Representationen blef en
fortlöpande kedja af triumfer. Sedan grefvinnan Rossis (Hen-
riette Sonntags) dagar, hade ingen sångerska väckt en sådan
förtjusning i Berlin, åtminstone icke bland den' bildade delen af
publiken. Henriette Rossi var sjelf närvarande i salongen. Hon
fälde tårar och sade sig ej minnas ha hört något så skönt. Vis-
serligen hade hon redan vid hofvet hört den svenska sångerskan,
som nu dock öfversteg alla hennes förväntningar.

Alla i staden varande svenskar och norrmän bevistade spek-
taklet. Efter dess slut gjorde corps diplomatique och societeten
en kompliment till svensk-norske ministern d’Ohsson under ut-
ropen: .»Fwe to Suède!» Och när ridån föll för sista gången,
utbrast en stor del af publiken : »ZA'er bleiben!» Det var nem-
ligen allmänt bekant att Jenny Lind löfvat att redan i april
återvända till sitt hemland.

Det torde kunna intressera att taga del af hvad en af den
tidens yppersta konstkännare L. Ii. (Ludvig Rellstab) skref om
den märkliga debuten: »Såsom hvarje utmärkt konstnär har
Jenny Lind från början till slut sin egen karakteristiska stäm-
pel. Hon eger inom konsten ett helt och hållet sjelfständigt
skaplynne, hvilket jag skulle vilja kalla : »Sångens mest fullkom-
liga qvinlighet». Hennes stämma är icke utan fyllighet, dock
mera välljudande än stark. Den rör sig inom omfånget af ett-
till trestrukna c med behaglig lätthet och säkerhet. Dock hvi-
lar understundom en lätt slöja öfver mellantonerna, under det
•de högre utmärka sig genom den renaste silfvcrklang. Med
denna vackra gåfva af naturen förenar hon de grundligaste stu-
dier. Ehuru tyska språket endast sedan kort tid är henne‘be-
kant, är hennes uttal rent och tydligt. Hon besitter i hög grad
denna konst att utandas toner, som alltid karakteriserar den
bättre italienska skolan. Jag har hört passager utföras hasti-
gare men aldrig mera fulländadt. Skådespelerskan är i syn-
nerhet i plastiskt hänseende sångerskan fullkomligt jemngod.
Ett . ädelt behag utmärker hvarje af hennes rörelser, hvilka
äro lika sant qvinliga som det älskliga uttrycket i sången,
utau att derför sakna karakter, energi, ja imponerande styrka.
Man skulle efter dessa allmänna drag tro att Jenny Lind
knapt vore skicklig att framställa Norma, denna af hemska, de-
moner beherskade gestalt. Men så är det icke. Hennes upp-
fattning försonar oss med denna förfärande karakter. Ty hon
grundar sin framställning öfverallt på kärlekens element, som
en gång gjorde denna prestinna sig underdånig, kärleken, hvars
ljus ständigt åter med ljufva, rosiga strålar bryter fram midt
under hämdens och vredens dystra flammor. Madame Pasta
gaf oss en Norma för hvilken, Lind med hvilken vi bäfva.
Den förras konst var mera storartad och beundransvärd, den
senares fjättrar mera hjerta och själ. Efter dessa hufvudegen-
skaper framställa sig också rollens glanspunkter i ett helt annat
ljus. Cavatinan Casta diva har jag hittills aldrig hört så full-
komligt sjungen, som den af tonsättaren är tänkt. Jenny Lind
är den första som har löst denna till utseendet så jätta uppgift.
Hon ger åt melodien detta bleka romantiska månsken, under
hvars inflytande den tyckes vara uppfunnen. Och hon förstår att
bibehålla denna kolorit äfven i denna svåra, i sig sjelf mindre
sköna mekaniska delen, hvilken tillika för sångerskan utgör den /
högsta triumf genom passagernas själfulla behandling och det
rena utförandet af de kromatiska skalorna. Jenny Lind er-
nådde här hvad som, efter hvad jag tror, hittills icke händt,
att arian gafs da capo — — —. Den svenska sångerskan be-
visar genom handling hvad jag så ofta förgäfves försökt göra
många andra konstnärinnor begripligt, det. nemligen att konstens
sanna skönhet och största verkan består i den måtta^ hvarmed
man använder de model som i och för utförandet äro dem till-
gä,ngliga. Ingenting af detta plågsamma, oupphörliga pïan^irfo^
som helt och hållet förstör tonens skönhet. Och dock öfverallt
det mest innerliga, själfulla uttryck. Denna sångerska sväfvar
fram på konstens himmel lik en mild jungfrulik stjerna, som
nedsänker sina strålar till oss från de renaste sferer. Måtte vi
länge få glädja oss åt hennes milda skimmer!»

Underrättelsen om Jenny Linds lysande framgång ankom
till Stockholm på sjelfva julafton och väckte naturligtvis den
uppriktigaste glädje. Säkerligen var detta den angenämaste jul-
klapp Stockholmarnc kunde få, ja, hela Sverige fröjdade sig
deråt och såg med stolthet sin dotters triumf i främmande land.
Musikalisk revy

Af

Volontaire.

*

Ouverture: a) andante sentimentale, tema: »den gamla, goda tiden»,
b) allegro furioso, tema: teatersvindeln. — K. Stora Teatern: Don Juan-
jubileum. Kepris af »Den bergtagna». Musikföreningens konserter. Jenny
Linds återupplifvande efter döden. — K. Vetenskapsakademien: Kammar-
musik-cykel. — Vasateatern: Storhertiginnan af Gerolstein.

»Den gawla, goda tiden!»

Den »ganda, goda tiden» har funnits i alla tider, inom alla
samhällsförhållanden, inom alla den menskliga intelligensens för-
brukniogsomräden. Öfverallt har dä och då ljudit detta utrop
med dess halft lycksaliga, halft smärtsamt saknadsfulla klang:

»Den gamla^ goda tiden!»

De läppar, från hvilka dessa ord ljudit, ha naturligtvis
oftast tillhört ålderstigna personer. När menniskan är ung är
hon oftast missbelåten med de henne omgifvande förhållandena.
Detta klandras af de äldre och det är ju sant att oerfarenheten
och obekantskapen med alla kuggarne i det invecklade maskineri
vi kalla lifvet, kan låta detta löpa af för långt. Men sannt är
också att ur denna ungdomssinnets jäsning och oro framgått många
häfstänger, som lyft civilisationen högre, mången drifkraft, som
fört verlden framåt.

Hur som helst, detta ungdomsmissnöje — hvart tar det
vägen med åren?

De förhållanden, med hvilka den unge var så illa tillfreds,
hur te do sig för den gamle, som ej längre kan betrakta dem
omedelbart, utan genom en af de många hädanrullande åren
formad kikare?	«
Ack I dot är eu välvillig kikare detta! Den tänder upp
bengaliska eldar kring allt det blacka och färglösa, den blundar
för de stingande törnen och taggar, och omgifver i stället rosorna
med ett magiskt förtrollande skimmer, det lilla och småaktiga
blir i denna kikare sä smått att det ej ens synes, under det
det stora blir så öfvermåttan kolossalt, att det öfvcrskyggar allt
det verkligt goda och stora en nyare tidsålder kan erbjuda och
utestänger ögat derifrån.	.

Att gömma det goda, att glömma det onda!

Förtjusande vackra lögn! Skada blott att du skall vara så
bräcklig!

Emellertid är du förledande nog att förmå äfven en och
annan nutidens son att gå in på dina åsigter och omdömen med
idel småleende mot det flydda, idel rynkade ögonbryn mot det
nuvarande.

Den gamle glömmer allt utom att då var han ung. Då
skummade blodet friskt i ådrorna, då sken en klarare sol på en
blåare himmel, då kom Maj med vårens dignande ymnighetshorn,
då var sällt att lefva!

Der ha vi den bengaliska elden! Må vi vörda den, be-
undra den, men tro den — nej !

Att »det var bättre förr» är en visa, som alla generationer
sjungit. Kanske du och jag också när vi bli------------ja, ho vet?

Emellertid fins det något som heter historisk kritik, en
realismens fullblodiga dotter, och det är en präktig flicka, blott
man kommer under fund med henne och ej skämmer bort henne,
att hon blir alltför pretentiös och snäf.

Med denna kritiks tillhjelp reduceras det bålstora, bort-
tvättas det sminkade och — framdrages det oförtjent afglömda.

Ett optimistiskt sinne kan ju ej annat än fröjdas deråt.
Det närvarande vinner i intresse i samma mån det förflutnas
gigantiska konturer förenklas till sina rätta proportioner.

Och särskildt i fråga om konst — scenisk och musikalisk
konst — kan en optimist i våra dagar väl behöfva den trösten.
Pessimismen sväfvar i luften och förhjelpes dess värre i sina
eröfringståg af så mycket, — oh! så mångt och mycket.

En framträdande orsak till denna lättförklarliga pessimism
hos en och annan rörande scenisk konst — särskildt hos de gamle
konstens pelare, som nu njuta sitt otium cum dignitate — är
en ' omständighet, som jag i det följande önskar kasta litet ljus
öfver och Gud gifve det blefve ett så skarpt och i ögonen fal-
lande, att vederbörande ändtligen började se och framför allt —
96

i all rimlighets, i allt sundt förnufts, i konstens, i nationaleko-
nomiens, i humanitetens, i moralens, ja, kort sagdt, i allt möj-
ligts namn — ändtligen, ändtligen, se upp!

Det är en sak, som måste ta slut. (Ty annars gör den
sceniska konsten det.)

Jag menar : . utfärdandet af teaterprerogativ.

Lagen medger icke allt, den ej förbjuder, heter det. Nå-
väl, om det nu också icke i lagen finnes bestämdt hur många
teatrar det får finnas i ett samhälle med viss folkmängd, så böra
dock lågens väktare vara så klyftiga att de kunna supplementera
der så behöfs. Och härvidlag behöfs ingen öfveransträngande
snillrikhet. Ett dibarn — så när sagdt — bör kunna inse att
Stockholms stad med dess nuvarande folkmängd af omkring 220,000
själar, ej kan uppbära 7 »riktiga» teatrar, förutom alla mer eller
mindre privata ordens-spektakler (i teatralisk mening sagdt) —
särskildt den förtjenstfulla Goodtemplarordens många »muntra-
tionsaftnar» -— vidare Berns och Blanchs, deraf det förra ju
i November bjudit på en hel liten italiensk operatrupp, som
åstadkommer många femtioöringar och än fler punschflaskor, och
så sist — om ej precis sämst — hr Adackers herdetokerier
{folie, c’est à dire: »vanvett, vansinne, galenskap, förryckthet,
dårskap, oförnuft, . oefteftänksamhet, obetänksamhet, tanklöshet,
fjollighet, narraktighet, tokrolighet, dårskap, dumt streck, dum-
het, puts, tokeri, underlig tanke, idé, varmt, öfverdrifvet tycke,
passion och — fantastiskt lusthus eller fåfänga).

Det mycket svenska Svenska Dagbladet har förbjudit all-
mänheten gå på hr Adackers tillställning innan hr A. slopar
dess franska benämning och utbyter den mot en svensk. Som
man af ofvanstående torde finna, bör detta vara mer än lätt för
hr A., då så många vackra saker äro att välja på. Hr A.
kommer säkert i valet och qvalet.

Men snart bör det ske. Ty jag förmodar att det är all-
deles tomt nu deruppe i hr A:s salonger. Icke kan någon våga,
när Svenska Dagbladet — — — •

Åtminstone ingen snäll patriot-tullare. Och de skola ju hädan-
efter bli de tongifvande i det här landet både i Vårt Land, der de
länge det varit, som ock vid Riddarholms- och andra spektakler.

Jag hoppas hr A. derför snart är färdig med sitt fantastiska
fjolleri — eller hvad det kan bli.

»Folies Bergères»! Ja, det är ju utmärkt, att det nu är
få mycket teatrar i Sveriges hufvudstad att icke svenskan räcker
till för dem alla.
97

(Oh, hvad jag förstår Svenska D. B:s qval !)

Men ännu qvalfyldare torde detta göra konstens gudinna.
(Ja, jag menar nu icke att hr Adackers teater heter si och inte
så, ty den höga damen har visst inte reda på denna konstanstalt
och det fast der göres så mycken konst, åtminstone så många
konster).

Qvantiteten torde i detta fall verka nära nog förintande på
qvaliteten.

*	*

Det är dessvärre ett sakförhållande, att teatrarne uppfostra
publiken och icke tvärtom. När nu en teater uppstår vid hvart-
annat gathörn, så måste det ena gathörnet söka öfverträffa det
andra, söka knipa fast en ärad publik, att den ej smiter undan
till det andra o. s. v. Och för den ändans skull gäller det att
hitta på nytt och framförallt pikant, ju pikantare dess bättre.
Smaken får ej bli en hvardaglig publiks — bort det! idel sön-
dagspubliks-smak — så odlas den sanna smaken. Och moralen?
Bara det kommer folk till vårt gathörn och ej till grannens,
så — ja, i all verlden, moralen — ja — hm! — »utsåldt»,
det är vår moral !

Om det ännu ej står riktigt så till, som här skildrats, så
sanna mina ord, när Villastads-teatern (Teater Lill Jans) öppnas,
när Biddarholms-teatern (farbrors konkurrent — fy!) öppnas, när
Stads-mellan-Bro-teatern öppnas (i Gaffel- eller Kolmätargränd —
för små teatrar gälla ingen brandstadga — se Folkteatern !), när
Tysk-bagarbergsteatern öppnas, när Långholms-, när Konrads-
bergsteatern öppnas (den förra med »Villatjufven» af hr Johanson,
den senare med »Mysterierna» af hr Nisbeth), när Skeppsholms-
teatern öppnas (naturligtvis med »Sjökadetten»), när Kastellholms-,
när Beckholms-, Strömsborgs-, när hr Köhlers Badhus-teater med
tricot- och ben-pjeser ändtligen komma till stånd.

Det blir göra för teaterpubliken och — brandkåren.

Läsaren drar, på mun, men jag frågar: skall det fortgå så
här, kommer det ej att sluta så der2

Och Shakspeare, Schiller, Goethe, Sophokles, Molière' —
adieu !

Operett- och »folklustspel» — goddag, goddag, goddag!

Tyskt lustspel på Stora, (Askungen), tyskt lustspel (egent-
ligen pluralis) på Dramatiskan (Roderik Heller, En droppe gift,
Profpilen, Stora Klockan, Hexmästaren, Guldfiskar, Tur hos da-
merna, Din nästas hustru, Mellan fyra ögon, Mammas ögon m. m.)
Ur Dagens Krönika. VIII, 1.	7
98

på Nya (Trassliga härfvor, Oxtorgsgatan, Käpphästen), på Södra
(hr Hedbergs pjeser), på Vasa (En tidningsanka, Tre trappor upp),
på Folkteatern, på Kungsholms- och ej ens på hr Adackers
franskklingande »scen» fattas det tys-k lust! — Och fransk operett
ifrån Albert Grisart på Stora till Offenbach med sällskap på Södra,
Nya, Vasa-teatrarne !

Och ges. någon gång en stor opera, då misslyckas de franska
operettsångarne, och ges någon gång för skams skull en stor
tragedi, så misslyckas de tyska lustspelarne.

»Det är bara bosch», säger den stora allmänheten. »Tacka
vill jag de stora namnen Kneisel och Offenbach och Blumen-
thal och Hervé!»

Och hvad värre är, det är under nuvarande förhållanden
både naturligt och förlåtligt att allmänheten så tänker. Det
måste man medgifva.

Men detta medgifvande är — i stort sedt — den skarpaste
och eftertryckligaste förebråelse man gerna kan göra den eller
dem, »som magt ha i vädret».

Ty någon skall väl ha magt att afstyra ofoget, att hejda
teatersvindeln, att sluta konstförnedringen.

Eller skulle konsten stå rättslös inom vårt samhälle?

Skall konsten ta slut? Eller skall teaterraseriet?

Antingen — eller. Något tredje gifves icke.

Det ena för med sig smakens depravation, moralens förfall,
dramaturgernas urartande, men — histrionslöddrets uppblomstring.

Det andra för med sig en och annan »scens» eller histrions
fall — men allt det öfrigas uppblomstring.

Välj, o menniska!

Men hur som helst — det är en sak, som måste ta ett slut*

*

Båda afdelningarna i ofvannämda lilla ouverture torde ha
varit orsaker till en del af vår musikpubliks mindre gynnsamma
omdömen om Don Juans jubileet. Först den gamla goda tiden,
som visserligen bjöd på Du Puys, Sellströms, Wallins, Arlbergs,
Willmans Don Juan, men också på hr Günthers, som i intet
afseende lär ha varit mer heroisk än hr Lindens. Och på Jenny

* Volontaire har benäget lofvat oss att i en uppsats om »Häxans»
fall och »Askungens» framgång särskildt taga i betraktande det sätt, hvarpå
hr Willman uppfyller sina förpligtelser att uppföra skådespel å K. Stora
Teatern.	Red:s anm.
99

Linds Donna Anna och Charlotta Strandbergs Zerlina, men också
på fru Enboms Anna, fröken Jacobssons Elvira, fröken Fickers
Zerlina och annat mer som ej lär ha varit så häpnadsvärdt.
Hade Östberg-Elvira, Anna-Riego, Edling-Zerlina uppträdt för
50, 60 år sedan, hvem vet om de ej nu voro »saknade, oersatta,
ojemförliga» lika så väl som fru Sevelin, systrarne Wässelins,
Ebeling, Fundin, Ficker, lilla Torslow m. m.

Ja, hvem vet? Hvem vet om ej någon (om 30 eller 40 år)
gammal teaterkund *i sina »mémoires et souvenirs» med hän-
förelse talar om »sångaren Brödermanns kristallklara haut-contre,
sångaren Strandbergs beundransvärda plastik, sångaren Rundbergs
smekande välljud, sångaren Håkansons sceniska abandon, sån-
gerskorna Javette, Wickmann i Selikas, Judinnans stora partier,
hvilka partier i och för sig endast visa hvilken utomordentlig
talang, som — — —» etc. etc.

Men utom »den gamla etc.» också »teatersvindeln». Det är
mycket prosaiskt och outsägligt lättfattligt:

Funnes ej så många teatrar i staden, skulle operabiljett-
luckornas damer ha mindre tid att sticka och brodera och teaterns
kassör råd att utbetala större gage åt större konstnärer.

Hvadan Don Juan på svärdssidan skulle blifvit lika fram-
stående som på spinn-.

Utom Masetto var nu hela sällskapet mer eller mindre ex-
ponenter på teatersvindelns dåliga verkningar.

Jag skulle ändock så hjertans gerna vilja göra undantag
för Leporello, som när hr Janson ännu hade röst i strupen var
så • förträfflig. Gud bevare oss emellertid att någon annan af
k. teaterns nuvarande sångare får rolen. Ty hr Janzons dra-
matik är förträfflig, hans Leporello är också en förträfflig aqvarell.
Men det skulle vara en oljefärgstafla. Dock bättre det förra än
ett putsadt och slickadt salongsmåleri à la Ekvall. Hr John
Örtengren förstår mig nog.

Och don Ottavio! Nåja, hr Brödermann sjöng den rolen
härom året, så man var litet förberedd och det kunde också
tarfvas, när hr Strandberg skulle sköta partiet. Icke väntade
man sig någon scenisk »rusning» af hr S. som don Ottavio, men
jag tvekar ej. ändå att säga, att hr S. som O. var — häpnads-
väckande.

Han är formligen beundransvärd, hr Strandberg. Ty är
det icke beundransvärdt att kunna stå och sofva, när den nu-
varande Donna Anna så patetiskt håller sina recitativ och arior
för honom. Det är ju i Herrans namn icke syster Anna, som
100

är Anna, den här gången, då kunde det ju vara litet ursäktligare,
bl. a. af den orsaken att »vanans makt är stor och — förslöande».

Lemnar jag det dramatiska ur sigte —och det är ej svårt
härvidlag — så måste jag erkänna att jag tycker mer om hr
S:s röst och föredrag i E-durarian än — hr Ödmanns. Blott
herrarnes sångkonst vore mer jemnbördig. Men då nu hr S.
framdragit den af hr Ö. oförtjent negligerade stora koloratur-
arian, så är d.et ledsamt — utom att han ej har koloratur —
att detta är en karakters-aria, som fordrar ett nyanserande, de-
taljerande, kännetecknande föredrag lika väl som röstkraft, sång-
bredd och fiorityrglans. Att ej hr Ö. på senare åren sjöng denna
aria, var verkligen oförlåtligt. Skulle hr S. någongång sluta ut
den, så ämna vi ej bli oförsonliga.

Beträffande hr Strömbergs Guvernör, skola vi ingenting mera
säga. Liksom vi förr, ha flera tidningar både förr och nu undrat
öfver att när teatern eger en så kapabel Guvernör i hr Seller-
gren, han icke får efterträda hr Strömberg, som när han icke
rent af gör fiasko som Guvernören dock lyckas skäligen lindrigt.

Men nu skola vi ingenting mer säga, tidningarne och vi.
Ty hr Willman har gifvit hr Strömberg lifstidsfullmakt på Gu-
vernören.

Så att om Gud i sin nåd skänker hr S. en hög ålder, så
komma våra barn och barnbarn äfven i åtnjutande af hans Gu-
vernör, och den der framtida memoirförfattaren, som vi nyss
talade om, får då hänvisa på hr S. och hans Guvernör som
en dyrbar, en omistlig relik från »den gamla, goda tiden!»

Otacksamhet är verldens lön, heter det, följaktligen också
teaterdirektörers.

Må derför våra efterkommande ej vara nog pietetslösa att
förgäta den store man, de ha att tacka för denna ojemförliga delice.

Anders Willman är hans namn, honom till heder och ingen
-— icke ens k. teatrarne — till skam !

*

Öfvergå vi nu till det täcka könet, dit vi se oss nödsakade
räkna äfven hr Nygren, trots hans grofva bas, enär, vi ju glömde
honom bland herrarne, så sker det med en viss lättnad, både
å egna och — Mozarts vägnar.

Det var ett ingalunda förkastligt jubilé-klöfverblad detta:
Östberg, Riego, Edling. Jaså, det var sant, och hr Nygren.
Då blir det fyrväppling. Nåja, så mycket rarare.
101

Damerna och hr Nygren vore ganska förträffliga i sina roler.
Damerna och hr Nygren gjorde heder ät Mozarts minne. Da-
merna och hr Nygren skandaliserade alls icke svenska opera-
scenen trots dess »ledsamma förluster», som nu också skämt-
bladen gråta öfver. (Frpken Javette, hrr Rundberg och Grre-
villius m. fl. böra känna sig flatterade).

Damerna och hr Nygren ändtligen ha fått mycket ros i
pressen. Som sig bör. Hr Nygren har till och med blifvit
»utklippt» i Upsalatidningarne att glädja hans derstädes qvar-
lemnade professorer och studentkamrater, docenter och andra
kollegie-handlande ej att förglömma.

Med undantag af Fröknarne Ek och Grabow, hvilkas upp-
trädande som Donna Anna* likväl hade en temligen efemer ka-
rakter, beroende på de yttre omständigheterna, var det länge
sedan musikvännen i detta herrliga parti hade lyckan höra en
sångkonstnärinna af fröken Amalia Riegos studier, begåfning och
erfarenhet. Elev af Jenny Lind, har fröken R. också något af
det tragiskt patetiska i röst och föredrag, som gjorde den stora
hädangångnas seriösa partier så hänförande och minnesvärda.
Särskildt i recitativets svåra konst framstod denna donna Anna
som fulländad mästarinna, exempelvis i scenen: Crudele? ahj no,
mio bene! Äfven i den derpå följande stora arian utvecklade
fröken Riego en träffande karakteristik och skiftande uttrycks-
rikedom, som af allegrettots virtuosmessiga delar skapade den
öfversvallande känsla och kraftigt glödande passion, som Mozart
dermed afsett, enär koloraturen hos honom ej är att betrakta
som blott och bart hyllningsgärder åt applådgiriga primadonnor
utan fastmer som ett ytterligare medel att smycka en komposi-
tion med lidelser och känslor så starka, att de blott i oartiku-
lerade toner kunna få sitt uttryck. Att fröken Riegos stämma
understundom svek på några ställen var visserligen beklagligt i
denna opera af idel strålande bel canto, men å andra sidan sak-
nades ej flera kraftigt klangfulla toner, särdeles i det högre re-
gistret, hvaremot det lägre något kontrasterade. Detta gjorde
dock mindre hos en artist med fröken R:s präktiga stil. Den
dramatiska framställningen visade en hos oss i detta parti alltför
sällspord aplomb och liflighet.

Fru Östberg har sedan hon först öfvertog Donna Elviras
illa tilltygade parti — der sångerskor hos oss i mansåldrar gjort

* Donna Annas parti har af en viss aftontidning blifvit förklaradt
för »ledsamt», något som dock torde vara mindre »ledsamt» för Mozart
än för aftontidningen.
102

sitt värsta — onekligen gått .framåt inom sitt nya område, hvarpå
naturligtvis äfven hennes Elvira vunnit. Dock synes det oss
som om fru Östberg i sin karakteristik alltför mycket åsidosatte
det fina, ömma, rörande, som bör finnas i en allsidig framställ-
ning bredvid de egenskaper, som af fru Ö. lyckligt betonas.
Donna Elvira bör derjemte göras mera tilldragande, graciös och
aristokratiskt nobel. Aldrig får hon framställas som mindre an-
genäm trots alla revanche-tal, derpå skulle Juan alltför mycket
vinna och operan i sin helhet förlora, ja rätt betänkligt sned-
ryckas. Jag medger att Elvira använder temligen häftiga in-
vektiv mot sin ostadige amant, men dessa få ej ega karakter af
något stadigvarande grunddrag hos henne, utan tvärtemot ha natur
af något spontant, momentelt, vulkaniskt på samma gång som
ursinnigt och stolt. I grunden älskar hon ju honom ännu lidelse-
fullt under allt detta, och denna undertryckta kärlek måste öfver-
allt som sådan framhållas — och framhållas så att Donna Elvira
ännu förefaller ljuf och eftersträfvansvärd.

Donna Elviras energi får desslikes aldrig ha bismak af
sparlakanslexor, af biktskrupens eller något dylikt. Nej, då hålla
de trolösa åskådarne — särdeles »de otäcka karlarne» —- alltför
snart med Juan och de täcka qvinnorna med, särdeles om Don
Juan är något till karl . . .

Jag skulle aldrig ha kommit med dessa betraktelser om det
blott gällt en vanlig Donna Elvira, en sådan som vår Opera i
många decennier egt i fru Enboms, fröken Fundins, fröken Ja-
cobssons mer eller mindre tråkiga, larmoyanta eller dundrande
framställningar. Fru Ö. är en utmärkt Elvira, men som kan
bli ännu utmärktare!

Voila!

— — — Om jag säger att Zerlinas parti kräfver mycken
ungdom och skönhet, så uttalas dermed visserligen en liten brist
hos vår nuvarande lilla Zerlina. Man har så svårt att ej tänka
sig Zerlina 16 år och vacker som en vår. Dock — fru Edlings
pigga, bruna ögon och lätta lilla flickfigur verka ju allt annat
än afskräckande, på samma gång som både ungdom och skönhet
tillräckligt finnes i hennes vältonande stämma. Och motsatsen
hade ju varit än mindre önskvärd!

Med tanken på fru Edlings Carmen, fru Ström o. s. v.
undrar jag nästan om ej Trebellis Zerlina-typ skulle lämpa sig
bättre för den älskvärda sångerskans skaplynne än den här hos
oss af ålder brukliga. Fru E. förstår nog sjelf bäst hvad jag
menar. Ja, jag har riktigt undrat på att hon ej kommit att
103

tänka härpå den tid, hennes Zerlina spelade mot en Masetto som —
hur aktningsvärd i öfrigt — dock gjorde Zerlinas trolöshet i rent
af fasansvärd grad förklarlig och — Gud förlåte mig! — ursäktlig.

Men sedan dess har Zerlina fått uöga och vackra fästmän,
den ene efter den andra, en af dem med så prydliga salongs-
manér att han dock något bort förvåna den okonstlade tärnan,
men den nuvarande — hr Nygren — ' passar bra i stycke och
gör af Masetto en alltigenom frisk, duktig, älskvärdt rustik före-
teelse. En sådan präktig basstämma har icke hörts i detta parti
sedan hr Willmans dagar, den tid Sverge ännu egde en utmärkt
operakonstnär med det namnet, som dog i blomman af sin ålders
dagar, efterlemnande — en teaterchef. S. B. O. S.

*	*

*

Brusquement — erinrar jag mig då jag nu står redo att
lemna Don Juan-kapitlet, att jag glömt säga ett endaste ord
om — Don Juan sjelf.

Om grosshandlar Linden som Mozarts Don Juan.

Måhända är det min vana att icke fästa mig vid små-
saker — — —

. Hr Linden har gått i Don Juan-skola hos tvenne f. d. Don
Juaner, hrr Willman och Arlberg.

Ju flerc kockar — — —

Emellertid är hr Lindens Don Juan som om man sloge ihop
hrr Arlbergs och Willmans till en.

Det var gentilt sagdt.

Och tittade på honom med bakvänd kikare.	.

Det var kanske icke så gentilt sagdt, ej fullt så lögnaktigt,
emellertid.	.

Hr Lindens Don Juan är chevaleresk, demonisk, stolt, pas-
sionerad, storartad — allt i kinesisk blomsterminiatyr.

Chevaliern är en petit maître, demonen — en liten sate,
mycken liten, den spanske granden — en fin, svensk vinagent
t. ex. och passionen ändtligen, passionen liknande glöden i La-
caves viner, om hvilka malicen tasslat att de härstamma mer
från den svenska nektarn än den spanska — — —

Miniatyr, miniatyr!

Ah, måhända rent af Chérubin skulle ligga bättre för hr
Linden, Chérubin, denne Don Juan en herbe, denne Don Juan
i grönaste ungdomsdagar, denne Don Juan — en miniature.
104

»Försöket gör’et», sa’ gumman gick pâ nattgammal is.

Man har talat om hr Lindens ormblick som Don Juan.
Det måtte vara en snok, en sådan der, som okunniga små flickor
springa för i skogarne, men som inte gör dem det ringaste.

För öfrigt då jag rundt omkring mig på parkett hörde att
hr Linden »är så söt — så riktigt genomsöt», så har jag ej
samvete att med nedrig illvilja glömma ute relaterandet af denna
för hr L. synnerligen angenäma sak.

En »söt» Don Juan alltså, en »riktigt genomsöt» !

Men — du«milde Gud! — hvad denne Don Juan måste
ha börjat tidigt för att hinna med alla Leporellos »baronessor
och prinsessor, unga, vackra, gamla, fula, röda, hvita, gröna,
gula», eller hur det är.

Han har väl icke i Herrans namn älskat en bloc heller?!

Hr Lindens Don Juan har näppeligpn passerat bevärings-
åren, så att man nästan kommer att tänka på hur en tredskande
beväring hemtas af länsmannen, när Don Juan anropas af Gu-
vernören med detta, i en viss tysk sångares mun fordom så im-
posant ljudande:

»Schtanne, ofärdige

»Fort, drack tin färje!»

Don Juans alltför späda tillstånd har också det obehagliga
med sig att damerna i operan i bredd med honom förefalla
väl — väl — hm ! — väl öfverlägsna. Och den predikande
Elvira får särskildt deraf en viss fatal bismak af moraliserande
Tante, något à la fröken Hoppenrath i verlden, om hvilken
förtäljes att

»växten är bra

och hullet — åhja! —
men aj ! aj ! aj ! aj ! aj ! den — — —.»

Här känner jag mig nästan frestad att sluta med ämnet
ifråga. Det är så föga tacksamt att sysselsätta sig med konst-
produkter, så matta, intetsägande och flyktiga, att man tycker
det nästan vara förspild tid att längre upptaga sig med saker
af så liten betydelse och så föga fängslande beskaffenhet.

Det är också endast för sjelfva ämnets skull, den gudom-
lige Mozarts höga, herrligt sköna Don Juanstyp, som jag till
105

ofvanstående vill bifoga några rader, hvilkas innehåll rätteligen
borde ha bibringats den senaste Don Juanframställaren af en
lyrisk instruktör, om någon sådan funnes.

Ja men hrr Willman och Arlberg, invänder man. Hvad
skall jag svara? Förmodligen tycka de båda utmärkta konst-
närerna det vara lustigt nog att se sig sjelfva gå igen — i
miniatyr.

Herr Willman särskildt tyckes ha smak för miniatyrer, att
döma af de miniatyrtalanger han skyndat sig engager^ eller re-
engagera och af hvilka somliga äro så utstuderadt präktigt mi-
niatyrmessiga, att jag trotsar vårt Observatoriums starkaste
apparater att kunna upptäcka dem, så mycket mer som ju dessa
äro afsedda för stjernkikeri, och hvad stjernor beträffar — —

Arvid Ödmanns hjeltepartier betecknades i fjol af somliga
såsom till sitt utförande »alltför små, petiga, spetsiga, slickade,
otillräckliga.»

Hvad säga väl de som så sade nu om hr Linden i Don
Juans storartade parti?

. Fritz Arlberg ansågs på sin tid »ej helt fyllande partiet».
(Nåja, en komplett Don Juan torde vara lika svåranträfflig på
scenen som — utom).

* Och Willman ansågs ge partiet »en half tolkning, der det
ridderligt förföriska saknades och den grofva bastimbren störde.»

Med någon grof timbre stör nu visserligen icke hr Linden,
det må Gud veta. Snarare stör han med ingen timbre alls.

Hans spensliga baritenor i Don Juans parti liknade en
liten sparf som kommit in i en näktergal sbur, der den lilla
stackaren häpen flaxar af och an, qvittrandc rätt snällt emellanåt
men ack! buren är så stor, sångaren så liten, sången så svag, näk-
tergalen — sin kos!

Var det något nummer der hr Lindens små nätta toner
kunde taga sig någorlunda ut, så var det väl serenaden. Detta
oförlikneliga nummer, allenastående i hela operaliteraturen ! Hr
Linden sjöng det som en ung frackklädd salongselegant inför trenne
väkippfostrade och oklanderligt sedesamma högadliga fröknar.

Men Don Juan — Don Juan sjunger för Donna Elviras
kammarsnärta, en liten spansk ragazza, som säkerligen föga skulle
låta sig bevekas af en sång, som om den något pris skall ha
har odisputabel rätt till — Monthyonska dygdepriset.
106

En spirituell Don Juan sjunger denna serenad med förnämt
affekterad sentimentalitet (märk de öfverdrifvet granna italienska
orden) med ett segervant, lindrigt amoroso, insvept i en halft
gäckande omklädnad af elegant nonchalance.

Festarian bör sjungas med hårfina, blixtsnabbt skiftande
nyanser med ferm och tydlig artikulation (väl afpassad respira-
tion) och öfver alltsammans en gloria af hejdlös njutningslyst-
nad, af anakreontisk glöd och rusande lefnadsfröjd.

Om ** jag säger att hr Linden talade ut orden ordentligt i
denna aria, så är det nämdt hvari han lyckades.

Hr Forstens förtjusning i denna aria var visserligen mera
toreadorens än grandens, men det låg dock nå^o^ spanskt deri,
under det hr Linden och de der vinerna — — —

Hr Lindens röst borde väl åtminstone ta sig bra ut i A:dur-
duon, skulle man tycka. Nåja, den klingar ju der också rätt
småtäckt, men det hela har en viss, artig förmakspregel, som
så här t. ex. :	■

»Min nådiga fröken täcktes ingen fruktan hysa att göra
mig den äran af vänligt besök på mitt .slott, det ligger här helt
nära, väglaget är godt, så jag vågar tro att till och med till
fots dit skulle kunna låta sig göra, om min nådiga också endast
ville göra sig det omaket för en timma blott» etc. etc.

Men i de bägge finalerna — ack! der kommer Gudi klagadt
hr Lindens Don Juan till korta och det till den grad, att rolen
blir nästan utplånad. Don Juan får en viss ynklig air af på
bar gerning ertappad skolpojke och Ottavio med damerna före-
faller som den vanartige pojkens målsman, en bekymrad fader
t. ex., nitiskt sekunderad af tvenne gråtande och bannande tan-
ter, i högsta grad sedligt uppskakade, föröfrigt kanske med-
lemmar af federationen eller midnattsmissionen och tacksamma
beundrarinnor af herr Personnes författarskap.

Det kan väl ej gerna fordras af kritiken att den skall er-
sätta teaterinstruktörens person och dermed gifva en sådan funk-
tionärs lön till vängåfva åt k. teaterdirektionen, som sin vana
trogen med dessa medel genast löper stad och engagerar ett eller
annat halft dussin medelmåttor.

Men nog är det svårt, när man sett utmärkta Don-Juans-
framställningar och vet hur en sådan bör ta sig ut, att då stilla-
tigande åse prestationer af ifrågavarande art, eller också endast
taga munnen full af klander utan att få säga ett enda positivt
ord i saken, d. v. s. här agera en ropandes röst i öknen.
107

Som jag i en föregående revy temligen utförligt stannat
vid första Don Juan-finalen, vill jag om den blott tillägga, att
här får ingen stutbäfvande skolpojke uppträda, utan här om nå-
gonsin skall finnas storslagenhet, malm i röst, blixt i öga, eld
i spel !	.

Och sista finalen !

Der blef det rent af ömkansvärdt.

G-uvernörens ljungande tirader besvarade af denna lilla späda
kycklingsröst, denna lindrigt generade ynglingahållning, denna
nästan ängsliga omsorg att se så söt och tjusande och — vänlig
ut som möjligt.	’

Det fradgande öfvermodet, det sjudande trotset, den titaniskt
stormande lifsglädjen — hvar?

Den tragiska glans, den trotsiga styrka, som idealiserar
Don Juans i libretton rätt vanliga rucklartyp till Mozarts fram-
ställning af sinlighetens mest bländande inkarnation — hvar?

Dödens väldiga slagskuggor, som sedan Guvernören gripit
Don Juans hand, lägra sig öfver hans anlete, den rasande döds-
kampen, den smygande dödsfruktan, ända in i det sista kämpan-
de med förhärdelsens och syndens demoner, denna brinnande
apoteos af sinligheten, som gör Don Juan till en tragisk per-
sonlighet, glödande, hög, fruktansvärd och ända in i döden okuflig
i öfvernaturlig kraft — hvar?

Jo, i miniatyr, i auoaes i — Oh!

Om man erinrar sig Arlbergs öfverlägset spirituella spel i
dessa rolens sista stadier — tiden medger mig dessvärre ej ens
den kortaste analys af allt det intressanta, fysiskt och psykiskt
fimessfulla i hans framställning — så får man en fullgod bild
häraf.

Faure gjorde det ej bättre och ändå torde Faure vara att
räkna till de främsta Don Juanstolkare, som någonsin funnits.
Den harmoniska sammansmältning af alla rolens element, den
klara klassiska måtta och väl afvägda jemnvigt, som karakteri-
serar denna den snillrikaste dramatiska musiken, röst, figur, sång
spel — allt egde Faure i sällspordt hög grad lämpligt för Don
Juans parti. När han —

Men det var hr Linden.

En Don Juan i miniatyr — ja, det är ju sant, en sådan
finnes i Isouards »Joconde» — kunde inte det gå an, ifall våra
qvinliga Cherubiner äro rädda att släppa från sig partiet åt en
så farlig rival.
108

Och Pehr svinaherde ! från Don Juan till Pehr svina-
herde.	-

Det är nog det bästa för hr Lindens talang. Pehr Svina-
herde är ju också en liten Don Juan, eller hur? Prinsessan
kysser ju honom oförhappandes midt på hans röda mun och
hofdamerna fnysa af belåtenhet för resten —

»Jag är väl ingen svinadräng
Fast Eder tyckes så
Jag är den största —»

Reprisen af Hallströms »Den Bergtagna» har slagit mycket
olika ut i »Allehanda» och »Dagbladet.»

»Allehanda» försäkrar oss att Tisdagen ifråga salongen var
»glest besatt», under det »Dagbladet» gläder sig åt att »teatern
var nära utsåld».

Måhända beror denna förbistring derpå att »Allehanda» ej
förmått höja blicken nog »från jordens skumma dalar», hvilket
deremot varit fallet med den mera demokratiska kollegan, som
också mycket riktigt tillägger att det isynnerhet var »nära ut-
såldt» på de »öfre raderna». En varning alltså för herrar och
— damer teaterjurister att icke vara för »jordiska» eller för —
förnäma.

Tvärtemot den kritik, för hvilken sensuelt bestickande väl-
ljud plus »ungdom og ynde» är allt, har denna nog sökt göra
fröken Amalia Riegos onekliga förtjenster som operasångerska
all möjlig rättvisa. Detta skall dock ej hindra oss från att som
vår åsigt uttala det fröken Riegos återuppträdande i den af
henne kreerade »Bergtagna» var mindre välbetänkt.

Ingeborgs rol är så öfvervägande lyrisk, att en så dramatiskt
anlagd konstnärinna som frk. R. der är allt annat än på sin
plats. Samma innerliga lyriska fägring, som vid operans pre-
mière prydde sångerskans röst, står nu ej mer att finna, na-
turligt nog efter så många års förlopp. Frk. R:s röst är i alla
fall märkvärdigt väl bibehållen — tack vare hennes goda skola
— men i detta parti har man tillfälle att göra jemförelser mel-
lan förr och nu, en jemförelse, på hvilken mera dramatiska par-
tier säkert endast skulle vinna, hvilket dock ledsamt nog ej är
fallet med detta — som sagdt — öfvervägande lyriska.
109

I partiets mer dramatiska pointer. gjorde frk. R. derför
ett mer odeladt godt intryck. Föredragets nerv och tvåstrukna
registrets präktiga klang gjorde der ännu större effekt än fröken
Grabow, som dock i sin helhet gaf rolen mer ungdomlig omedel-
barhet, skär poesi och lyrisk hänförelse. Jemte Julia var detta
ju också den saknade sångerskans bästa rol och det skall derför
endast vara en så framstående artist som Amalia Riego, som
med framgång skall kunna efterträda en så farlig föregångerska.
I dramatiskt hänseende var frk. Riegos framställning om än ej
innerligare så dock ännu mer skiftande och karaktersfull, hvari-
genom rolen i detta hänseende vann ett och annat i nytt in-
tresse.

Fru Ch. Strandberg har öfverlåtit värdinneskapet på sin
borg åt sin svärdotter, fru ’ R< Strandberg — i allmänhet tyc-
kas fru Ch. Strandbergs partier vara ärftliga. Så ärfde dotter
Anna 1873 Chérubin, hvilket parti fru Ch. Strandberg dock
året derpå tog tillbaka, hvarpå en samtida recensent ansåg rolen
ha vunnit »i inspiration och ungdomsfriskhet». Också med
Aubers Zerlina var det fråga om succession, men då fick fru
Moe öfvertaget. Deremot har svärdotter Wilhelmina ärft så godt
som alla svärmodrens partier: Papagena, Chérubin, Susanna
(ifrågasatt), Jemmy, Siebel (det dröjde mycket länge). Jeannette
(Joconde), Urbain, Mozarts Zerlina, men utom dessa flickor och
gossar också gubbar och gummor — nej blott gummor, såsom
Marcellina, Martha och nu sist som sagdt fru Ragnhild.

Denna succession har ländt dessa partier och hela vår Opera
till stor heder, det är ej tu tal om den saken, också gumman
Ragnhild brås på slägten och dermed är hennes lyckliga öde
besegladt.

Liksom fru Söhrling-Strandberg avancerat från tärnan Gerda,
som endast har att uttrycka sin belåtenhet med riddar Tuves
fysik, dessutom sjunga med i den andliga visan samt för resten
bara leka, sjunga och figurera, till borgfrun sjelf, så har frk.
Almati upphöjts eller upphöjt sig från borgfru till bergadrott-
ning. För sparsamhetens skull kunde ju dock frk. Almati ha
fortsatt att göra les honneurs på borgen, mor och svärmor upp-
träda ju aldrig tillsammans i denna opera — lyckligtvis. Då
hade väl blifvit ännu värre elände, synkoperade noter, violin-
gnisslande och trumpetande i tempo stringendo crescendo.

Nej, frk. Almati sparar sig och sjunger så falskt och ge-
ment sin Bergadrottning, som man någonsin kan begära.
110

A.tt hon är falskare och gemenare än de förra drottningarna
synes oss dock just icke.

Det behöfdes för resten icke heller. De senaste majestä^
terna ha alla gifvit rolen särdeles duktigt: frk. Wellander, frk.
Janson, frk. Öhrström. Också fröken Ås mä ihågkommas.

Riddar Tuves rol, kreerad af hr Ödmann, gafs nu af hr
Jiundber^, som sades icke vara reengagerad. Teatern har skyn-
dat ånyo försäkra sig om denna förmåga. Misstag således!

Tenorerna vid vår Opera äro verkligen utmärkta — för sin
talrikhet.

Hr Sellman kunde gerna vara baryton i stället. Då skulle
hans stämmas bristande smeksamhet verka mindre oangenämt
och hans förtjenstfulla dramatiska talang ha ett större verksam-
hetsfält än med dessa evigt sig lika, suckande, svärmande, pust-
ande förste älskare.

Med all beundran för prof. Hallströms sångmö — det är
som bekant en sann stockholmska, svensk kropp och fransk
toilett — beklagar jag dock att icke Den Bergtagna innehåller
mer trollsk musik.

Ulf, som ändå är en sann kristen, levererar märkligt att säga
nästan allt det trollska här finnes, balladen och folkvisan. Kark
har också några vilda takter, men bergakungen sjelf — ingenting.

Jo, han intonerar Karks polska, det är också allt.

För resten har han fått tag i något häfte af professor Hall-
ströms vackra, omtyckta och sångbara salongsromanser och går
derpå dermed oförtrutet i borgens salar, i bergets hvalf och —
naturligtvis — i månskenet, btfrarmad och skön en juldagsmorgon.

Hr Ödmann sjunger sin lärares salongsromanser con amore.
Också »Kom o hulda!» »Så kom, sköna tärna», »Lunder i söder»
och hvad allt de heta, lyckades honom öfverdådigt. »Så kom,
så kom å — (höga C) — ^er» hade ogemen effekt på salongen.
»On se pamait d aise».

Men hr Ödmanns dramatik var här mindre lyckad. Damer
af alla nationaliteter satte honom visserligen högt, men det var
af annan orsak:

»Comme il est bien, ma chère!»

»Söt, söt, söt.»

»Lovely indeed!»

»Quelle jolie main!»

»Et les yeux. Regardez un peu Oh!»

»Je nose plus, ma chère Ah!»

»Entzückend, hinreissend, verführerisch, Gott!»
Ill

»Famos.»

»Söt.»

Att hr Sellman icke eger hr Ödmanns smältande tenor-
timbre är icke lians fel, liksom ej hr Ödmanns förtjenst. Att
hr S. detta oaktadt får partiet att låta som det låter, är deremot
högst erkännansvärdt.

I dramatiskt hänseende har hr S. gjort den icke ovigtiga
upptäckten att Bergakungen är ett troll och icke en salongs-
elegant från Oscar den andres dagar. Utan ett troll från Kung
Orres.

Den talang och konseqvens, hvarmed hr S. utför sin upptäckt,
förtjenar desslikes sitt beröm. Om Bergakungen endast förmådde
dela med sig litet af sina trollegenskaper åt -— förutom sin fru
moder, som också är i behöfvande omständigheter — åt sin tje-
nare Kark, som alltsedan Arlberg innehade rolen visat föga de-
monik, åtminstone af icke-komisk art. Partiet har också med
beundransvärd ihärdighet tilldelats den ene efter den andre af
våra bufifasångare. Nu är det hr Malmsjös tur, och det är ju
alltid bättre än t. ex. hr Dahlgrens, Spinkers och Donathans
dråplige framställare. Som musikaliskt arbete har hr M. heder
af sin prestation.

Som abboten var hr Nygren ny. Hr N. tycks få tillfälle
öfva sig i olika skepnader, ena dagen en 20-årig Masetto, andra
dagen en 60-årig abbot. Nå ja, det skadar icke, basrepertoiren
hör ju till den som erbjuder de flesta changementen. Hr N.
har flere förutsättningar för facket. Äfven abbotens få takter
lemnade prof derpå.

Hr Lundquist föredrager sin ballad och sin folkvisa alldeles
förträffligt, den senare i synnerhet, der den förargliga andhemt-
ningen ställer färre hinder i vägen. Om hr L. kunde något
magra mellan 2-dra och sista akten, då han sitter ensam, öfver-
gifven och utan kokerska på Ragnhilds förfallna gård (ypperlig
dekoration, som allt stötande på förfall inom k. teatern) vore det
nog bra förstås, men man får ej begära för mycket. Ett halft*
skålpund t. ex. !

Då Den Bergtagna länge varit afsedd att gifvas, då den väl
egentligen ej på flera år varit nedlagd och då vederbörande icke
en minut gå säkra för att pjesens mer eller mindre högstälde
författare (och »ins^ira/orer») kunna infinna sig i salongen, så
var det verkligen modigt nog att låta operan gå af stapeln den
der Tisdagen, då Allehanda och Dagbladet sutto, den ena i tom
den andra i full salong.	.
112

Flere repetitioner hade uppenbart bchöfts, äfven med soli-
sterna. Körens misshälligheter började redan midt i all julfrid
och ljuflig endrägt vid kalaset. Fru Strandberg och hr Rund-
berg proponerade sina skålar rätt rent, men »de ädla vännerna
alla» — långt ifrån!

Andra repriser denna höst ha gått med mönstergill ensemble,
den svåra »Judinnan» t. ex. Hvarför nu kompromettera sig just
med en svensk opera? Jag är säker att ha Svenska D. B. på
min sida. Det är nedsättande — herre Gud! jag menar en
jsådan misère är nedsättande för vår Opera, inte att ha Svenska
D. B.------------

Il en joue du cadavre, celui-là!

X Edouard Paillerons »Le monde où on s’ennuie» förekom-
mer en à part-replik af författarens språkrör, den unge souspre-
fekten Paul , Raymond, under det den lärde pedanten baron de
Saint-Eriault håller ett grannt tal inför en mäktig krets infly-
telserika personer för att vinna befordran, dervid han stöder för-
nämligast sina anspåk på den lilla omständigheten att han är son
till sin far, en lärd af stor förträfflighet.	■

Då säger den maliciöse Raymond, under det baronen hem-
tar andan efter sina långa, cirklade perioder: Il en joue du
cadavre, celui-là.

Och kungliga svenska teaterstyrelsen?

Ils en jouent — — — n’est ce pas?

Icke nog med att den stora och oförlikneliga Jenny Lind loc-
kade fulla hus medan hon lefde, hon gör det än efter sin död.
Och man säger att skådespelarens efterverld är minuten!

Mycket troligt är det ju att Jenny Linds gamla beundrare
skola infinna sig och söka igenfinna sin gamla älskade Jennys drag,
^ång och spel hos Operans nuvarande talanger.

Efterverlden, mindre partisk, den, som aldrig hört Jenny
Lind, den går dit att åtminstone i tablå få se en hel mängd
vackra operor, som k. Operan icke mer kan uppföra. Ett prak-
tiskt slägte, nutidens, säga hvad man vill!'

Dertill den lilla täcka dansösen, som nästan direkt stigit
ned ur Södermarcks Norma-porträtt. Tänk om likheten sträckte
sig längre än till ytan! Då skulle det vara möjligt att direk-
tionen engagerade henne, möjligt med uppoffrande af den ljufva
113

utsigten att kunna engagera ännu litet mer niediocritas. Intet
är omöjligt och vi tänka högt om vår teaterstyrelse, som man ser.

Och det är minsann icke sä lätt! Ty är det någon myn-
dighet i vårt kära fosterland som gör allt hvad den kan att visa
sin inkompetens, så är det väl k. teaterstyrelsen.

Fru Edlings uppdrag att sjunga Regementets dotter t. ex.

Hr Willman, som sjungit så ofta med i denna opera och genom-
gått titelrolen så grundligt med sin fru, borde väl om någon veta
att Marie är ett högt sopranparti. Den lindrigaste insigt i sång-
konsten borde tillika varna honom att gifva ett sådant parti åt
en mezzosopransångerska som fru Edling, som derigenom tvingas
att nöta på sin vackra röst mer än nyttigt är, då ju Marie tillika
är ett koloraturparti, koloreradt just i de öfriga lägena, hvilket
naturligtvis gör faran så mycket större. Hvad rätt har hi* W.
att i fåvitsko misshandla en af de vackraste stämmor, vårt land
egt, om hvilken hvarje konstvän är rädd, tacksam för flydda och
i hopp om kommande konstnjutningar?

Den spänning, som emellanåt stört intrycket af fru E:s rika
röstmedel, har hon ådragit sig i och efter dessa höga partier.
Vi taga derför ärligt tillbaka vår önskan i förra revyn att få
höra henne som Martha — det var egoistiskt handladt — men vi
hade väl en liten ursäkt i vår förtviflan öfver senaste »Martha»-
reprisen.	•

När den stora pianofilosofen Hans von Bülow var här för
några år sedan, frågade han om stockholmarne voro ett mycket
musikaliskt folk och på den tillspordes skyndsamma jakande svar
frågade hr von B. om våra kammarmusik-konserter. Dessa lågo
en tid temligen nere, efter sedan Nordquist-Book-Söderman m. fl.
slutat sina förträffliga qvartettaftnar. Icke med orätt satte Bülow
kammarmusikens odlande och dess konserters freqvens som ett
säkert kriterium för en orts musikaliska hållning. Det är derför
glädjande att nämna det vår publik med ganska lifligt intresse
följt den kammarmusikcykel, som en mycket ung, men derför
icke alls förkastlig stråk-qvartett satt i gång. Värdefulla biträ-
den vid dessa konserter ha utgjorts af fru Ida Åqvist, frk. Val-
borg Aulin, syster till den unga qvartettens primus, den lofvande
violinisten Tor Aulin, samt nu senast af professor Schönberger,
hvilken just som pianokonstnär i denna bransch visade sig i för-
delaktigaste dager. (lod fortsättning åt detta smakodlande företag!

Ur Dagens. Krönika. VIII. 1.	8
114

Musikföreningen har åter skänkt hufvudstaden ett par intres-
santa musikaftnar, hvilka, om de också icke egde samma stor-
slagna karakter som Faust-konserterna, likväl med skäl kunna
hänföras till höstsäsongens allra förnämsta musikfester.

Guiseppe Verdis Requiem egde icke som Hector Berlioz’
arbete fullt nyhetens behag. Genom Zelia Trebellis initiativ
uppfördes arbetet redan för ett decennium sedan med henne,
Fredrika Stenhammar, Oscar Arnoldson och Conrad Behrens i
solopartierna, i kören dåvarande Nya Harmoniska Sällskapet.
Trebellis praktfulla stämma och fulländade metod, Fredrika
Stenhammars känsliga sång och vackra stämma, Oscar Arnoldsons
välljudande fylliga tenor och musikaliska föredrag samt Behrens’
visserligen redan något reducerade och medtagna, men ännu väl-
digt _ klingande basso profondo utfylde förträffligt solopartierna.

Det gläder oss derför att kunna konstatera att det nuva-
rande utförandet alls icke utvisade någon »tidernas försämring».
Om också den påräknade tenoristens uteblifvande gjorde att tenor-
partiet i denna tolkning ej blef hvad det blef i Arnoldsons händer,
så måste det medgifvas att fru Östbergs röst i det högre läget
öfverträffar föregångerskans liksom hr Salomon Smith i det stora
hela gaf sitt parti en finare, mer konstnärlig och djup pregel än
föregångaren. Trebelli hör ju till verldssångerskornas antal, men
icke dess mindre fann hon i fru Edling en ganska värdig efter-
träderska och är detta det mest berömmande man kan tänka sig
i detta parti. Men så öfverträffade fru E. också sig sjelf som
oratoriesångerska. Hon var ypperligt disponerad och -— som
en poetisk själ en gång sade — »godhetens milda värme brinner
i denna vackra stämma». Men också föredraget var i hög grad
lofvärdt. En bred, ren, uttrycksfull legatostil, ett känsligt och
genommusikaliskt framförande af de skiftande stämningarne. Det
var mer än konstnjutning, det var högstämd andakt, som intog
åhörarne under fru Edlings slutnummer, der hon dessutom för-
tjenstfullt sekunderades af de manlige solisterna.

Af dessa imponerade som alltid hr Smith — som börjar
bli lika unik bland sångare som förut bland apotekare — med
sitt malmfylda röstmaterial, hvars intensivt tragiska dunkel i
detta parti gjorde makalös effekt. Jag trotsar till och med sjelfva
Lasalle att få fram en präktigare verkan af det majestätiska
»Confutatis maledictis», glanspunkten i hr Smiths förträffliga
framställning.

Mindre van vid den stil, som här fordras, var naturligen
frii Östberg, ^len med den sega viljekraft, som aldrig ger sig^
115

och hvaraf denna konstnärinna eger för tre, har hon pâ jem-
lorelscvis kort tid satt sig in i denna för henne nya omgifning,
hvadan den röst, som förr så ypperligt uppstämde : »Jag till
exempel ser en yngling der», nu nästan lika ypperligt lät höra
den högstämda arian »Libéra me» eller det gudomliga Agnus
Dei, der fru Edlings fagra låga register blandade sig med fru
Östbergs höga kristalltoner till ett helt af strålande välklang.

Hr Rundbergs beredvillighet att hastigt inlära tenorpartiet
att konserten ej måtte bli om intet, förtjenar beröm, och ännu
mer det förståndiga sätt, hvarpå han behandlade sin tacklösa röst,
så att den icke allenast ej förstörde ensemblenumren, utan här
och der till och med gjorde förvånande god verkan.

Kören kan denna gång ej oinskränkt berömmas. Men å
andra srdan måste man betänka hvilken kort tid alla dessa musik-
älskare och musikälskarinnor haft till sitt förfogande att inför-
lifva sig med dessa mången gång mer än vanligt krångliga och
invecklade saker, hvarpå kompositionen ej lider brist. Utan tvif-
vel skulle ännu en månads öfning frambragt ett synnerligen
vackert slutresultat. Men då hade man också kommit alldeles
in på julen med konserten, och julbrådskans, julklappsfabrika-
tionens och julintressenas tid är som bekant alldeles afgjordt
olycklig för de nio muserna, hvilka som det tyckes något het-
lefrade damer deraf uppenbart taga anstöt så att de i sin för-
argelse stundom ej en gång antaga invitation till Svenska Aka-
demiens literära domkapitel den 20 december.

Det skall vara revanche, förstås. De tro sig saknade, de
gudanaiva gudinnorna. —— —

Man kan bedra sig, som synes, till och med i Olympen.

*	*

Angående Verdi som oratoriekomponist ha stridiga omdö-
men fälts.

Stridiga, ja mest diametralt motsatta.

I Italien har arbetet i klerikala musikkretsar rönt ett skä-
ligen ogunstigt mottagande. Naturligtvis. Der nedan Rossini
som oratoriekomponist var för stark, der måste" ju Verdi bli än
förhatligare. Också skandaliserade sig de fromma fäderne rätt
grundligt öfver denna »gudsbespottelse i toner» och det gick så
långt att i en liten stad, der ett af Italiens många kringresande
operasällskap (stundom rätt goda, stundom rätt usla) tänkte réga-
lera de goda på Trovatore och Traviata, Ernani och Nabucco
öfvermätte cittadini med Verdis Requiem, il cura skyndade i
116

heligt nit förbjuda det farliga tilltaget — kyrkan kunde ej
upplåtas naturligtvis (tout comme chez —) men med italiensk
slughet förstod den nitiske kyrkans son att så bedrifva att gli
artisti icke fingo någon lokal för Requiem. För den sedelärande
Traviata eller Rigoletto — mycket gerna, men Requiem —basta/

Bannstrålen träffade visserligen icke il maestro — men vreda
ord sparades icke.

Å andra sidan har Requiem haft beundrare, som i sin italien-
ska fanatism nästan uppträdt som verkets — farligaste fiender.

»Det förnämsta kyrkomusiken någonsin frambragt — Seba-
stian Bach återuppstånden och förädlad (!) — århundradets
musikaliska kulminationspunkt — Italiens stolthet och ära» m. m.
gifva ett svagt begrepp om dessa på originalspråket långt mer
glödande beundrande haranger.

Om man nu skall söka en opartisk medelväg mellan dessa
vidt skilda uttalanden, så torde man icke alltför mycket irra sig
om man säger att Verdi som oratoriekomponist i sin helhet öfver-
träffas af Rossini, som likväl är honom underlägsen i detaljer.

Som bärare af den äkta kyrkostämningen är Rossini lyck-
ligare. Utom Gounod har ingen så väl som Rossini förmått
uttrycka den specielt katolska kyrkoandakten. Dennes ingre-
dienser äro som man vet delvis af rätt verldslig yttre natur,
hvilken omständighet mer än väl afspeglas i musiken, mer i den
lätte frivole Rossinis än i den fromme pietetfulle Gounod, som
för öfrigt står särdeles väl i vantarne hos det högre klereciet
och hvars lilla ^ourcZen’e i »Mireille» (der G. de fromme till
stov ängslan införde en del af liturgien — mellan kulisserna)
nu längesedan är glömdt.

Denna mystiska halfdager, detta egendomliga, genom färgade
fönster brokigt och svagt spelande solsken, rökelseångornas narko-
tiska doft och fantastiska ringlande högt upp i de konturlösa
hyalfven — med ett ord hela denna mästerliga mis-en-scène hvar-
med det katolska presterskapet ljuft inlullar sinnena, betager för-
ståndet och smeker hjertat — allt detta finnes föga i katoliken
Verdis komposition, ja lutheranen Söderman har det nästan mer
i sin jemnbördiga Messa.

Verdis andakt är så att säga af mer allmänmensklig natur.
Deri tonar en fri religion, en religion utan dogmer, bann och
interdikt, en religion utan messhakar, kräklor och mitror — vare
sig katolska eller lutheranska.

Likasom en menniska kan vara sannt religiös utan att hylla
någon utpreglad kyrka, församling eller sekt — så är ock Verdis
117

musik detta. Der finnes ju rätt mycket direkt frän operatiljan
nedärfdt, men der finnes ock en oratoriestämning af fri, frisk,
originel karakter, modern i detta missbrukade ords allra bästa
mening.

Den verkar med stor realism, javäl. Men med all denna
realism, dessa skarpa, stundom skärande effektmedel, dessa bizarra
modulationer och egendomliga harmonier förmår denna musik
åstadkomma effekten af sann och kraftig idealnatur, så skön,
skär och mild t eller imposant gripande som trots någon af ora-
toriikonstens yppersta.

Och denna musik bär en alltigenom enhetlig äkta Verdi-
färgad totalpregel. Han som alla har sina förebilder, det för-
stås. Antingen det nu berodde på vår hogkomst af musikför-
eningens Faust-konserter eller ej, men Berlioz rann oss emellanåt
starkt i hogen. Wagner torde deremot näppeligen ha stått mo-
dell annat än för en och annan orkestrationsdetalj, det famösa
Lohengrinviolintremulandot t. ex. Dessutom tänkte vi en gång
på Stabat Mater, Rossinis, men många gånger på författaren till
— Alda. Om någon har att beklaga sig öfver plagiat, så är
det denne, af hvilken Requiems kompositör lånat både penslar
och färg, ja hela oafbrutna satser. Vi skola hoppas att förhål-
landet mellan dessa stora kompositörer detta oaktadt är någor-
lunda drägligt, om verlden också fåfängt får vänta att se den
ene räcka den andre handen till försoning.

*	*

Skulle man göra upp en inbördes rangordning bland de
olika stycken, af hvilka Verdis Messa består, så lär väl heders-
platsen tillkomma N:o 2: Dies iree.

I detta nummer med dess- af den här mer fristående texten
orsakade större omvexling och rörlighet har maëstrons genius
kunnat röra sig med friare vingslag än i den rena liturgiens
genom traditioner och häfd mer trång blifna omkrets.

Situationen lämpade sig också ypperligt som få för den spe-
ciella arten af Verdis talang. Verdi har i alla tider haft för-
kärlek för det rysliga. Utom Mercadante är det väl knappast
någon som komponerat musik till sådana genomgående rättegångs-
och polis-saker som Guiseppe Verdi. Kan Mercadante å ena
sidan skryta med sin »Il bravo», en den förfärligaste samling
förfärligheter som någonsin fått plats i en operalibrett, så har
Verdi »Giovanna d’Arco» och »Luisa Miller» på sin lista, hvar-
jemte frändskapen i dessa begge komponisters smak ytterligare
118

bestyrkes af begges »I briganti», två operor med texten lämpad
efter Schillers röfvarband och med långa cantilenor för den sju-
hisklige bofven, som här i olika taktarter mediterar hur han bäst
skall kunna mörda sin gamle sjuke far, förgifta sin bror Carlo, för-
föra dennes brud, Amalia, och andra snygga saker i den vägen.

Nåväl, man kan icke heller önska sig en bättre teckning af
syndares för sena ånger, rädsla för domen och oändliga pina i
ett evinnerligt helvete. Det är uttryckt så ortodoxt vår stats-
kyrka någonsin kan äska och — älska. Likaledes sjelfva domen
är afmålad med kraftig, säker pensel af samma slag som den
komponistens landsman, den store Buonarotti, använde för sin
»Yttersta dom».	.

(Och att då midt under åhörandet af denna sublima orkan
höra en liten täck fröken bakom mig hviska till sin mamma:
titta mamma så röda blåsarne äro der nere på ändan, (sotto voce)
hur ligger luggen, jag kom inte åt spegeln derute?)

Det lilla intermezzo, som efter dessa vilda tonhvirflar lägger
sig som balsam kring åhörarnes uppskakade hjertan, är äfven i
och för sig mycket ljufligt och intagande, men tjenar endast att
gifva andrum innan finalen kommer med upprepningar ur det
föregående, ordnade till ett mäktigt medryckande crescendo, som
i sin glänsande majestätiska prakt värdigt sätter kronan på denna
mästerliga afdelning.

Början af andra afdelningen uthärdar ej fullt jemförelse
med slutet af den första: soloqvartetten och den fugerade kören
erbjuda dock, den förra ett par intagande melodier, den senare
ett kontrapunktiskt arbete af hög rang. Men fullt till sin fördel
visar sig mästaren i denna afdelning först i oktav-duetten, ett af
de mest lysande profven på Verdis egen, originella oratoriestil,
ett fullkomligt ursprungsfriskt stycke, omstråladt af rörande poe-
tisk fägring. Också altens sista arioso gör ett oförgätligt intryck,
särdeles då det kommer så väl till sin rätt som nu var fallet i
fru Edlings minnesvärda föredrag, och Libera me, slutarian, der
återigen fru Östberg inlade god förtjenst, bildar jemte körernas
effektfulla grupperingar, som endast störas af ett något kylande
tekniskt lärdomsprof, en musikaliskt storslagen afslutning af det
hela, på samma gång som den mäktigt talar till känslan genom
solostämmans sannt poetiska affattning, som i det just i slut-
ackordet förekommande hastiga upprepandet af orden: »Befria
mig, från dödens fasor, o Herre !» så gripande skildrar den döen-
des nästan mekaniskt krampaktiga yttersta åkallan, då dödens engel
sänker sina svarta vingar öfver hans sista bädd.
119

Vasateatern har låtit höra »Storhertiginnan af Gerolstein».

Vi hälla med det mot Vasateatern sä innerligt vänliga Sven-
ska Dagbladet — som blundar för teaterns kosmopolitiska reper-
toir — att dä Oft’enbachiaden partout skall odlas vår kafébesö-
sökande »beau monde» till uppbyggelse, så är det bättre att vända
åter till oldpappa sjelf än slå sig i slang med hans mer eller
mindre degenererade afkomma.

»Storhertiginnan» är en bland Offenbachs bästa damer.
Qvick, uddig, elak och alltigenom ypperligt dramatisk, med en
musik så troget afspeglan.de textens schatteringar att — de Wag-
nerister förskone mig! — sjelfva ordtonletaren Richard Wagner
deruti stannar efter.

På Vasateatern är det till större delen kapellmästaren Stanèk,
som bereder den gamla buffan fulla hus. Hans orkester spelar
med en verve, helt i Offenbachs genre, och ensemblen af kör
och orkester är en öronfägnad.

Dertill den vackra fröken Pettersson som ögonfägnad!

Men — — — frk. Pettersson lyckas ej med Storhertigin-
nan. Detta kan tyckas den applåderande »beau monden» och
dess eko, Svenska D. B., som ett hårdt tal, men så har jag å
andra sidan bredvid mig — Söndags-Nisse.

Ja, skratta inte, ehuru det nog annars är meningen med
den tidningen, men i fråga om operettspel träffar denna lilla
»lapp», som D. N. förr brukade smeksamt nämna S. N., ofta
hufvudet på spiken.

Det behöfs dock knappast att som S. N. återupplifva minnet
af Charlotte Bergströms Storhertiginna, ehuru detta i och för
sig väl lönar mödan, enär ingen Offenbachprestation i Sverige torde
ha varit mer genuin än denna, som framgångsrikt täflade med
»la duchesse» sjelf, Variétés herskarinna, den spirituella och
retande Hortense Schneider.

Utan denna jemförelse och utan tanke på hvilken Storher-
tiginna fru Östberg kunde ha blifvit, eller fru Sophie Cysch kunde
bli, faller det en operett-habitué snart i ögonen att skulle
frk. Pettersson vara med i »Storhertiginnan» borde det ha varit
som — Fritz.

Jag vill ej gå så långt som en landsortstidning om en lands-
ortsoperett-sångerska: »fröken X bör ständigt vara karl, hon spelar
sin egen rol (!) sämst.»	.

Jag vill blott hemställa huruvida frk. P. ej tar sig bäst ut
i kjortlar när det är meningen hon skall ta sig som allrasämst
ut deri, t. ex. i andra akten af »Amor Gengångare», der hon var
120

fulländad i allo som den generade, burleskt nigande och befängdt
trippande prinsen af Syracusa, utklädd till nunna.

Prinsen af Syracusa är nu utklädd till »Storhertiginna».
Men denna rol öfverstiger alldeles hans kunglig höghets- föreställ-
nings- och förställningsförmäga. H. k. h. bör här vara mer qyin-
lig äfven i de morskaste moment, mer mjuk och finessfull i äfven
de mest vågade situationer och visa Fritz en något mer uppriktig
kärlek. Men det är ej så godt unga herrar emellan. Hans
kungliga höghet är naturligtvis ovan vid konsten att med gran-
dezza bära släp kjol, men storhertiginnan borde ej vara det.

Man bör dock ej begära för mycket af den behaglige unge
mannen. Det går så lätt för unga herrar att öfverdrifva, när
de skola agera glada fruntimmer. För öfrigt — den välklingande,
stundom litet spända gossrösten klingar bra också i denna musik,
militärarian sjunges med all den bravur, man kan vänta af den
framtida generalen öfver Syracusa-armén, och bachanalen med en
abandon, som måhända torde uppkalla hans kunglig höghets
special-lärare i moralfilosofi m. m. till enskildt meddelande à la
Personne.

Äfven de andra herrarne applåderas. Af dem lär väl hr
Kloed vara mest lyckad, både genom sin vackra röst och sitt
riktiga spel. Hr Gründer och de öfriga sakna röster, somliga
•äfven komik, men så har i stället hr Hagman ett ypperligt instru-
ment, som är alldeles malplaceradt både i Nepomuks ynkliga
lilla rol och i denna teater i sin helhet.

Fru de Wahl borde må hända ha engagerats för Wandas
rol, der fröken E. Söderberg gjorde så stor lycka förr i verlden.
Den nuvarande innehafvarinnan af rolen på Vasateatern förmår
icke ens till hälften ersätta dessa damer, af hvilka fru de W.
dock är à prendre — för direktionen menar jag naturligtvis.
Kanske också fru Cysch. — — -—

Men det är sannt, det är goda hus och applåder ändå,
bastanta applåder, härliga applåder.

Jo, jo, det är nog ej bara en medlem utan hela direktionen
som har skäl att sjunga med full hals:

»Ah, comme j’aime les militaires
J’aime les militaires
J’aime les militaires!»
Än en gång våra ranglörhållanden.

Kulturhistorisk studie

af

Marcellus.

I liäft. 5—6 o. 7—8 1885 af denna tidskrift har jag haft till
fülle påvisa, hvilken betydelse man i forna tider tillmätt rangförhäl-
landena och huru deras bestämmande framkallat ytterst heta strider
mellan olika samhällsklasser. Att man ännu i dag anser rangen
ega en viss betydelse framgår icke allenast deraf^ att särskilda
bestämmelser fortfarande i detta afseende utfärdas ; utan än mer
deraf att en del stadganden i detta syfte förekomma i sjelfva
grundlagen. Särskildt tog jag mig friheten påpeka det oefter-
rättlighetstillständ, som förefinnes i afseende å de just genom
grundlagens bud bestämda rangförhållanden, hvilka genom sär-
skilda utom grundlagen stående stadganden blifvit kompletterade
eller rättare sagdt helt och hållet förryckta. Då nu i detta
afseende en ny författning utkommit, som i dessa af mig klan-
drade stadganden gör icke .oväsentliga förändringar, har jag ansett
det vara nödigt och lämpligt att här påvisa halten och beskaffen-
heten af de nya bestämmelserna, och i hvad mån de utgöra en
förändring till det bättre. Denna nu omhandlade urkund är
riksmarskalksembetets cirkulär den 23 november 1885.

Till en början kan den form, under hvilken de nya bestäm-
melserna tillkommit, icke undgå att väcka en berättigad för-
våning. Detta cirkulär är allenast »på nådigst befallning» af riks-
marskalksembet.et utfärdadt och är således endast en hofresolution,
för hvilken ingen står i politiskt ansvar, ty konstitutionsutskottet
och riksdagen hafva ingenting med högsta chefen för konungens
hof att skaffa. Det förefaller så mycket märkligare, att denna


122

egendomliga form här begagnats, som, efter hvad jag sedan skall
visa, de nya bestämmelserna icke allenast tangera grundlagen
utan ock direkt strida mot dess bud. Eljest har alltid varit
vanligt, att sådana rangfrågor, som beröra de tvä högsta rang-
klasser, om hvilka stadganden finnas i regeringsformen, före-
dragits inför k. m. i statsrådet på civildepartementets föredrag-
ning och att sedan ordentligen kontrasignerade »kungabref» i
saken utfärdats. Denna väg har man nu försmått och om än
det må medgifvas, att det väl vore riktigare och mest i sin
ordning att regeringen må befrias från sysslandet med rang-
bestämmandet och att detta helt och hållet öfverlemnades åt
konungen att på sätt, honom godt synes, ordnas, måste dock,
så länge rangbestämmelser finnas med grundlags hägn, också de
vanliga formerna iakttagas.

Såsom bekant är, stadgar § 34 regeringsformen, att »stats-
ministern och ministern för utrikcsärendena innehafva rikets
högsta värdighet och statsråden den närmast derintill». Nu kan
man visserligen tycka, att det är mindre lämpligt att dylika bud
intagas i rikets förnämsta grundlag, och jag medgifver detta allt
för gerna, men det är nu ett faktum, att denna bestämmelse
ohjelpligen står der och kan icke bortresonneras. Vi få således
taga saken sådan den är. Af stadgandet framgår sålunda, att
främst i rang stå de båda ministrarne och »närmast derintill»
statsråden. Man kan näppeligen af detta draga annan slutsats,
än att ingen får i fråga om rang stå mellan ministrarne och
statsråden. Men detta har man alldeles icke stält sig till efter-
rättelse. Man har i samma rangställning som den, i hvilken
stats- och utrikesministern stå, äfven ställt riksmarskalken ehuru
grundlagen icke med ett ord omtalar någon dylik funktionär.
Och icke nog härmed, utan man har i detta afseende gått så
långt, att norske statsministern fått träda fram till samma höga
rang. Då härtill kom, att man räknade de fyra funktionärernes
rang inbördes efter deras fullmakts datum, så skulle under Posse-
ministèren den både ömkliga och löjliga fataliteten hafva inträffat,
att derest vi icke till all lycka haft en riksmarskalk, som kunde
uppvisa en justitiestatsministersfullmakt från 1848, så hade
första platsen i fråga om rang i Sveriges land och rike intagits
af — en nors/c man, ett i sanning bedröfligt vittnesbörd på den
ringa känsla för vår svenska nationalstolthet, som nu för tiden
gör sig gällande. Jag tycker mig se, hvad det skulle blifva för
larm och väsen i Norge, om en dylik hederspost skulle kunna
tillfalla cu svensk, och jag erkänner fullkomligt, att norrmännen
123

gjorde alldeles rätt, om de läte sin nationalkänsla pâ allvar upp-
resa sig mot en dylik anordning.

Jag har redan förut påpekat detta, och det nu omnämnda
cirkuläret från 1885 gör i detta afseende en förändring, som
onekligen är en förbättring. Först och främst nedflyttas norske
statministern och får icke i rang konkurrera med de svenske
ministrarne, hvarigenom man åtminstone vinner den fördelen,
att han aldrig kan blifva vår främste rangmenniska. Men härom
mera framdeles. Den första regel, som i cirkuläret förekommer,
är, »att statsministern, ministern för utrikcsärendena och riks-
marskalken sig emellan taga rang och säte efter den ordning nu
är nämnd utan afseende på tiden för deras utnämning till em-
betet». Häraf finner man för det första, att den gamla olaglig-
heten, att riksmarskalk får räknas till samma rangkategori som
de båda ministrarne, fortfarande existerar och att han således
går, trots § 34 regeringsformen, i rang före de svenska stats-
råden. Så mycket är dock genom det nya stadgandet vunnet,
att riksmarskalken åtminstone icke i rang kan komma framför
sjelfva statsministern. Hvad beträffar de två ministrarne, så är
det onekligen riktigt och i sin ordning, att den gamla bestäm-
melsen om att deras inbördes rang skulle bestämmas efter deras
fullmakts datum upphört, ty då statsministern är hela det poli-
tiska systemets ledare och statsrådets »främste ledamot», så är
det en sjelfklar sak, att han, om rangen skall något betyda,
också måste vara den främste i rang och detta icke allenast* så
till vida, att ingen får föredragas honom utan att icke heller
någon får stå jemnstäld med honom. Detta innebär ock cirku-
läret, hvarigenom onekligen en riktigare uppfattning gjort sig
gällande rörande hans ställning äfven hvad den afser rangen.

Jag har förut framhållit, att grundlagsstadgandena om stats-
och utrikesministrarneS rang såsom enastående framför statsrå-
dens kränkes derigenom att riksmarskalken och norske stats-
miojstern få räkna sin rang framför statsråden, men K. M:t har
nu fortgått på samma väg och skapat en alldeles ny rangklass,
hvilken också tager försteget framför de svenska statsråden.
I cirkuläret heter det nämligen »att under riksdag i Sverige
talmannen i Första kammaren och efter honom talmannen i Andra
kammaren tilldelas plats näst efter förenämnde embetsmän». Så-
som man ser, äro de stackars vice talmännen helt och hållet
bortglömda, men de få väl efter bästa förmåga trösta sig ändå.
För första gången har sålunda i Sverige rang tillerkänts poli-
tiska personer. Hvarken landtmarskalken eller de ofrälse ståndens
124

talmän hade någon som helst plats på rangskalan, icke ens under
frihetstidens mest despotiska dagar, då landtmarskalken faktiskt
var den, hvilken så godt som styrde hela riket. I andra länder
deremot är det ganska vanligt att representationens talmän hedras
med rang och om detta än icke var händelsen i det republikan-
ska Frankrike så visste likväl deputeradekammarens demokratiska
president Léon Gambetta att på ett mer reelt sätt representera
folkets majestät än med rangordningen i hand, nämligen genom
att låta sin vagn vid högtidliga tillfällen eskorteras af huissierer.
Detta är ett strå hvassare än att få allenast en plats i rangord-
ningen sig tillerkänd näst efter riksmarskalken.

Om man emellertid jemför den rang, som tilldelats våra
talmän, med hvad förhållandet är i vårt grannland Norge, så
stå de våra långt efter storthingspresidenten, hvilken, jemlikt
hofresolutionen den 9 januari 1863, innehar högsta rangen i
landet, så att det var en rangdegradation, då Johan Sverdrup för-
flyttades från »stortingets sal» till stiftsgården. Hvad som kan
förorsaka denna jemförelsevis tarfliga ställning för våra talmän,
är ej godt att veta, för så vidt man icke får söka skiljaktig-
heten deri, att storthingspresidenten är af thinget vald, under
det att våra talmän allenast äro tillsatta af konungen, ehuru
detta i fråga om rangen, som ju är ett kungligt och icke ett
folkets privilegium, bort framkalla ett motsatt förhållande i
rangskalan.

. Men om-sålunda våra talmän stå i en sämre rangställning
än den, som deras norska kolleger kunna skryta öfver, så hafva
de i alla fall fått högre rang än grundlagen rätteligen tillåter.
Jag har redan framhållit, att trots § 34 R.-F. talmännen nu
fått tränga sig mellan de båda ministrarne å ena sidan samt
statsråden å den andra. Om K. M. varit sinnad att gifva tal-
männen rang — och detta är ju hans oförytterliga rättighet —
så hade det gått för sig att sätta dem närmast efter statsråden
och det kunde ju duga för talmännen, om de togo försteget
framför herrar serafimerriddare.

Hvad jag icke kan förstå, är den ranggradation, som riks-
marskalksembetets cirkulär gör mellan Första och Andra kam-
marens talmän. I riksdagsordningen stadgas, att båda kamrarne
ega »lika behörighet och myndighet», och det är då, synes det
mig, principvidrigt att göra den ene kammarens talman i fråga
om rangen förnämligare än den andre. Skall man för öfrigt
döma efter kamrarnes »behörighet och myndighet» i de vigtiga
statsregleringsfrågorna, då borde väl tvärtom Andra kammarens
125

talman vara den förnämste, ty i dessa frågor betyder Andra kam-
maren i banko så mycket som den Första. För min del kan jag
icke förstå, hvarför icke de båda kamrarnes talmän i allsköns sämja
och endrägt kunde njuta af samma rang och få såsom goda brö-
der gå bredvid hvarandra i rangledet såsom t. ex. justitieombuds-
mannen och justitiekansleren jemte så många andra stora notabi-
liteter. Men om det ansågs omöjligt, att de två talmännen skulle
kunna sämjas tillsammans med lika hög rang för dem båda, så
borde väl en annan måttstock fått göra sig gällande i fråga
om bestämmande af företrädesrätten t. ex. det antal riksdagar,
som enhvar af dem fungerat såsom talman, ty att låta Första
kammaren i detta afseende få någon som helst företrädesställning,
dertill gifver grundlagen icke det ringaste anledning.

Sedan nu i cirkuläret talmännen fått sin plats inrymd i rang-
ordningen före de svenske statsråden, så kommer nu turen till
Deras Excellenser Norges statsministrar, hvilka, då de uppehålla
sig i Sverige, få taga rang näst efter talmännen. Detta är, så-
som jag redan påpekat, så till vida en förbättring, som härigenom
icke den fataliteten kan inträffa att den norska statsministern
blir i rang den främste i Sverige. Jag har förgäfves i de norska
rangbestämmelserna sökt något stadgande som i Norge gifver den
svenska statsministern, då han uppehåller sig derstädes, en rang
motsvarande den, som norska statsministern hos oss har. Men
vi äro vana att krusa för norrmännen utan att från deras sida
finna ett enda spår till tillmötesgående, och det går väl an om
denna vår genombeskedlighet stannar allenast vid tomma rang-
bestämmelser, men dessvärre är det alltför sant, att vi låtit
många af samhällets vigtigaste politiska spörsmål följa i samma
spår som rangen för norska statsministrar, d. v. s. vi visat oss
artiga, förekommande och uppoffrande, och norrmännen — ja de
hafva — och derpå är icke att undra •—med god smak tagit
emot; men då det gäller återtjenst, då har man fått höra ett
ofortydbart: »går inte».

Men icke allenast de norska statsministrarne, utan ock de,
som med dem ega samma värdighet, skola intagas i den rang-
klass, som följer efter de svenska talmännen. För så vidt jag
vet, är det ingen, som i Norge intager en med de norska stats-
ministrarna jembördig ställning mer än stortingspresidenten, hvil-
ken för öfrigt är dem ett strå hvassare. Om det sålunda blefve
en högtidlig offentlig procession här i Sverige och herr rektor
Steen behagade hedra oss med sin närvaro, så skulle den värda,
af norska venstern valda presidenten taga försteget framför vår
126

konungs grundlagsenliga rtidgifvare, oaktadt do i regeringsformen
ega svart på hvitt på, att de i rang äro närmast de svenska
stats- och utrikesministrarne. Detta kan man kalla att »förbättra»
vår grundlag.

Nu på nåder i fjerde rangkategorien komma de, som skulle
stå i den andra, nämligen svenska statsrådets ledamöter i ordning
efter utnämningsdagen. Det var dock icke »blot til lyst», som
den bestämmelsen i grundlagen infördes, och det torde kanske
vara mindre bekant, att detta stadgande icke ursprungligen före-
kom i 1809 års regeringsform, ty der står, att statsministrarna
innehafva rikets högsta värdigheter och statsråden generals rang.
Vid departementalstadgans införande 1840 ändrades detta derhän,
att statsråden skulle få rang närmast intill statsministrarne och
då 1876 statsministersembetet infördes, vidtogs en formel än-
dring, men bestämmelsen fick likvisst qvarstå. Redan af detta
visar sig, att grundlagsstiftarne haft sin afsigt med stadgandet
och att det alldeles icke varit meningen, att det skulle kunna
rubbas på ett så lättvindigt sätt, som nu sker. Ständerna vid
1840 års riksdag motivera också uttryckligen bestämmelsens in-
förande, då de yttra att »enär statsrådets ledamöter såsom ko-
nungens rådgifvare stå honom närmast, med departementschefen
tillika lemnadt inseende öfver förvaltande embetsverken, dem
borde tillerkännas innehafvandet af rikets högsta värdighet eller
af den närmaste derintill».

Slutligen stadgas, att närmast efter det svenska statsrådets
ledamöter komma i rang ledamöter i norska statsrådet under
vistandet i Stockholm. Detta stadgande är nytt, men är icke
rimligare för det, ty om de norska statsministrarna skola här
i Sverige ega »rang och placering», så är det svårt att finna
någon rimlig anledning hvarför icke äfven det norska statsrådets
öfriga ledamöter skola få njuta samma stora förmån. För öfrigt
är ur svensk synpunkt detta sistnämnda stadgande vida att före-
draga framför det, i hvilket de norska statsministrarne» rang be-
stämmes, ty här kränkes åtminstone icke grundlagens bud. De
norska statsråden hafva i rang kommit efter de svenska stats-
råden och, öfver hvad som der nedanför i rangväg är, råder
K. M. oinskränkt. Men det är två ofullständigheter, hvilka
vidlåda nu omförmälda stadgande och hvilka jag här vill påpeka.
Den ena gäller den frågan, huruvida denna bestämmelse gäller
allenast för norskt statsråd, som är ledamot af norska statsråds-
afdelningen i Stockholm och således tjenstgörande i Sverige, eller
om det ock skall tillämpas på hvarje norskt statsråd, som gör
127

en liten fransysk visit hos oss och derunder den officiella rang-
rullan behöfver tillämpas. Den andra ofullständigheten afser
spörsmålet om, i hvilken ordning de norska statsråden sins
emellan ega rang och säte. I fråga om de svenska statsråden
heter det, att de ega rang efter utnämningsdagen, men någon
motsvarande bestämmelse i fråga om de norska finnes icke. De
få väl derför anses lika goda allesammans.

Härmed slutar riksmarskalksembetets egendomliga cirkulär
af den 23 november 1885, ty så långt ned som till f. d. stats-
råd och serafimerriddare sänker det sig icke.
En kunglig sommarsag’a.

Af Cubicularius.

»Gör kronan på Hans hjessa lätt
Och «1/ din tro till honom sätt
Du folk af fräjdad stam.»

»Instängd uti en ask en kung ej
lefva kari.»
Gïistaf Adolf i »Regina v. Emmeritx».

Van viå den undangömda skuggan och djupt kännande
sin ovärdighet och sina krafters otillräcklighet, hade samlaren
af efterföljande reseminnen frän de oförgätliga stunder, dä vår
käre monark kunde skaka ifrån sig de tunga regeringsbekym-
ren och genom sin huldrika åsyn under do sistförflutna som-
marmånaderna sprida värme och ljus bland Skandiens karga
skär, helst önskat att blygsamt undandraga sig den öfverraskan-
de utmärkelse, som ett dylikt uppdrag innebär. Men dels
har det icke varit honom tillåtet att såra en välvilja, som
från utgifvaren af denna tidskrift med lena band fjättrat ho-
nom starkare än den mest trängande nödvändighet, och dels
är det i dessa tider, då en oförsynt klandersjuka vill afsätta
sin grafrost till och med på det dyrbaraste en nation eger:
vördnaden för dess konung och dess statskyrka, en hvars pligt
att efter måttet af de krafter, Försynen honom beskärt, mot-
arbeta sådant. Jag har derför fattat det som en vink från
ofvan och sökt öfvervinna min bäfvan på tröskeln till det tempel,
i hvars djupa gångar jag ser trängas mitt fäderneslands äro-
rikaste minnen från det nu snart i tidens ström sjunkande året,
och jag är nöjd, om min egen personlighet får blekna bort i det
klara skenet af dessa sjelflysande minnen.

Värdigare krafter hade dock bort fylla värfvet, och då jag in-
träder i den krets, der det lojala och devouerade snillet eljest
sprider sin glans, känner jag mig ännu mer än eljest hänvisad till
ödmjukhetens bekännelse. Och jag beder Eder, T ädle herrar
redaktionsmedlemmar af Post- och Inrikes tidningar, Dig hr V. S.,
129

hvilken, liksom Stagnelius'1 Anima gjorde sig fri ur demiurgens
våld och svingade sig upp mot ljuset, understundom höjer vin-
garna till flykt upp ur en jordkrypande demokrattidnings skumma
kamrar och som i »Minne af den 20 sept. 1881» strängat din
lyra och låtit din vältalighets kaskader strömma för att fira
en för både konungahus och folk ytterst kär och efterlängtad
tilldragelse, och sist Dig, som dold bakom ett ytterst blygsamt
märke i korrespondensens konstlösa form, liksom den blyga vio-
len, gömd i gräset, sprider till alla, hög som låg, sin ljufva doft,
älskar att till palats och koja bringa budskap om vårt älskade
konungahus’ anslående vanor vid familjehärden, vare sig vid jul-
klappsutdelningen vid^hemmets högtid eller vid det enkla frukost-
bordet å Rosendal, — Eder beder jag, tagen ej illa upp min
förmätenhet att gripa mig an med ett ämne, hvilket det bort
tillkomma Eder att behandla. Fåfängt skulle jag inför Eder
söka skyla mitt armod. Jag skall aldrig glömma, att jag är
en arbetare ur den stora hopen och eger ingen snillebörd att
åberopa, ingen hederstitel att framhålla, och för mig har det
varit en lika kär som dyrbar pligt att gå till detta oförgätliga
värf, först sedan jag så vidt möjligt sökt rena min själ från
forna syndiga tankar och känslor genom en andäktig läsning af
de af Edra skrifter härutinnan, som stått mig till buds. Och
det tillhör mig derjämte att erkänna, det jag i månget inträdes-
tal i den institution, hvarförutan nationens snille och smak skulle
falla för den vandalismens ragnarök, som flerstädes hotar in-
bryta, funnit och lånat de mest passande tankar och uttryck
för att i synnerhet tolka den bäfvan jag erfar vid inträdet i
Eder fräjdade krets.

*	*

*

Redan våra aflägsnare förfäder insågo folkets behof att
understundom se sin konung ibland sig och bringa honom sin
hyllning. De satte derför in i sina lagar stadganden, som
kallade konungen ut till eriksgata. Det behöfva icke vi. Hjer-
tats oskrifna lag manar våra konungar, synnerligast den, som
för närvarande med glans och ära för spiran öfver Sveriges
land, att med ädel ringaktning för rcslifvets mödor begagna de
tillfällen som erbjuda sig, för att låta befolkningen i de mest
skilda delar af riket se sin konung. Det är dervid icke blott
de samhällsklasser, hvilka kunna genom enkla fester personligen
bringa monarken sin hyllning och derigenom med honom träda i

Ur Dagms Krönika- VIII, 1.

9
130

omedelbarare beröring, utan och nästan ännu mer de, hvilka fa nöja
sig med cn skymt af den majestätiska gestalten i ett vaggon-
fönster eller i näjdens finaste ekipage, hämta deraf eh veder-
kvickelse och uppmuntran att förnöjsammare härda ut med de
hvardagliga mödorna för tillvaron. Och om än det forcerade jern-
vägsbyggandet inom värt land för närvarande visar sig vara
orsaken till mycket både allmänt och enskildt ekonomiskt ohägn,
hai’ det dock haft med sig en god sak, som alltid måste vara
en ljus punkt, äfven der taflan eljest kan vara aldrig sä mörk.
Det har gifvit anledning till månget möte m-ellan konungen
och hans folk, som kanske eljest ej skulle blifvit af. Och
för att rätt fatta hvad som döljer sig bakom dessa ord »ett
möte mellan konungen och hans folkî», behöfver man, om man
ej varit nog lycklig att sjelf få vara vittne till ett sådant, en-
dast med eftertanke läsa Posttidningens eller ortstidningarnas
redogörelser.

De skiftande regeringsbestyren låta dessa möten sällan vara
annat än helt flyktiga, om de ock alltid bli oförgätligt inristade i
hjertats minnesböcker ; i är har det dock varit vestkusten för-
unnadt att något längre se sin höge gäst. Det är förnämligast de
kungl. reseminnena från den delen af sommaren jag trott det
skulle glädja en större allmänhet att på ett lättare åtkomligt ställe
få sammanförda än i en mängd lösaa tidningsnummer. Några ord
om de kortare utflykter, som inträffade under tiden närmast före,
torde dock derjämte vara på sin plats.

Den första utflykt, jag finner antecknad i Posttidningen, hvars
loyauté och uppmärksamhet i det hänseendet är ett godt föredöme
för en hvar, såsom hafvande egt rum under månaderna maj—
augusti är till invigningshögtidligheterna i Upsala den 17 maj,
hvarvid återkomsten skedde samma dag. Alla de, hvilka an-
tingen sjelfva druckit ur den Mimers-brunn, som de olika
fakulteterna öfvervaka, eller de hvilkas fäder, söner, bröder eller
anhöriga det gjort, eller hvilka med lån eller borgen understödt
sådana, som varit nog lyckliga att ha vistats i den eviga ungdo-
mens stad vid den besjungna Fyrisån, gömma säkerligen i så oför-
vanskligt minne de visdomsord, universitetets högt ärevördige
prokansler och grekiskt vise rektor då uttalade till den andäk-
tigt lyssnande talrika menigheten, liksom ock redogörelsen för all
den öfriga härligheten, att jag ej behöfver derpå ingå. Att If. Maj:t
131

Konungen deri deltog med hela sitt hjerta, behöfver man icke
säga, och vid festmiddagen höll han ett tal, »som pâ alla de
närvarande gjorde djupt och oförgätligt intryck och hvaraf hvarje
ord trängde till hjertat». Tyvärr har dock icke Posttidnings-
referenten pä annat sätt bevarat detta tal och ur hans hjerta
har det varit mig omöjligt att hämta detsamma.

Först Pingst, »hänryckningens tid», som inföll den 28 i samma
månad, beredde en ny vederkvickelse. Då for nämligen konungen
i H. K. H. kronprinsens och hans exc. utrikesministerns säll-
skap ut på en kombinerad segel-, ångbåts- och fiskefärd i
östra skärgården. Färden stäldes med Sköldmön till Djurö, i
hvars kapell gudstjensten bevistades sjelfva pingstdagen, derefter
sattes segel å Vanadis och seglades till Kanholmsfjärden, der-
efter med Sköldmön till Sollenkroka-hamnen, hvarifrån de höga
herrarne dels på kvällen dels följande förmiddag rodde ut och
metade. Konungen älskar af gammalt att dväljas bland den raska
skärgårdsbefolkningen och midsommaren hade dessa trakter glädjen
att återse sin konung, som under mellantiden hade den 9 juni
gjort en kort inspektion vid Marma skjutfält, hvarefter han beha-
gade förklara sitt nådiga välbehag med de vidtagna anordningarna
för beredande af ett skjutfält äfvensom med sättet för bedrifvandet
af de fältmessiga skjutöfningarna. Midsommarens skärgårdsfärd
bidrog säkerligen äfven till att något skingra den sorg och sak-
nad, som förlusten af en mångårig och trogen tjenare nyss förut
kallat fram hos konungen. Samma dag utfärden skedde hade han
nämligen bevistat Öfverkammarherre Cronstedts begrafning i
Solna kyrka. Färden stäldes till Sollenkrokahamnen. Efter
mete på kvällen begaf sig H. Maj:t till den uppresta majstången,
der »en mängd personer af skärgårdsbefolkningen samlat sig för
deltagandet i det enkla och glada folknöjet». Vid tonerna af
en dragharmonika inledde en stor, af H. K. H. prins Oskar an-
förd ringpolska danserna och H. Maj:t var nog nådig att äfven
sjelf deltaga i ringpolskan. Med sodavatten och punsch från
Sköldmön trakterades; kl. 11 drog sig Konungen tillbaka, men
gick först kl. 12 till hvila för att redan kl. 5 stiga upp och
ut på fiske, som räckte till kl. 10 och hvarunder ett par hundra
större och mindre aborrar uppmetades. Endast de större fördes
med ombord och för att spara fisket kastades de mindre åter i
sjön. Efter en segeltur för babords halsar ut till Sandhamn
och lunch och middag fortsattes fisket jämväl på e. m., hvarefter
återresan anträddes. Väderleken var i det hela rätt gynsam,
men »en och annan hade måhända önskat något mer värme, ty
132

nordlig och ostlig vind gjorde luften mycket tempererad». Den
27 hedrades Tivolietablissementet med ett längre besök. Den 4
juli drog konungen åtföljd af kronprinsen och kronprinsessan upp
till Trondhjem. Den minnesrika gamla Tröndelagen, som i forna
dagar ofta bevittnade, huru stålet af tappra och kraftiga händer
lyftes för att på stridens fält plöja blodiga fåror i dödens tjenst,
högtidlighöll nämligen då en fredens och frihetens fest, ett landt-
bruksmöte. Solen förmörkades icke nu som fordom på (Stikla-
stadens) minnesrika slagfält, utan nu låg der sol och helgdagsstäm-
ning öfver allas sinnen, när Konungen efter ett kraftigt stor-
slaget tal utdelade de belöningar, som vunnits af de arbetets
banbrytare som deltogo i mötet, och nedkallade Herrens välsig-
nelse öfver folk och land liksom öfver alt godt och ädelt mensk-
ligt arbete. Af hänsyn till den norska ömtåligheten, som må-
hända ej tillåter att en svensk utförligare behandlar dessa den
norska historien mera tillhörande dagar, skall jag endast nämna,
att Konungen, som vid sin afresa utdelade 400 kr. till Trondhjems
fattiga, återkom till sin hufvudstad den 8, medan kronprinsparet
samtidigt anträdde sin bekanta resa till Norges nordligaste trakter
för att, enligt hvad konsul Aagaard i Tromsö hade glädjen vitsorda,
kalla frain sol icke blott i de undersåtliga sinnena, utan äfven
öfver fjällen, och fann konsulen deri ett förebud, att DD. KK.’HH:s
lif och verksamhet i Norges land och bland Norges folk skall
blifva solbelyst. Den i all sin oskuld och enkelhet rörande
episoden, huru vid uppresan några bondbarn kommo till Bräcke
station för att till kronprinsessan öfverlemna vackra buketter af
vilda blommor, får kanske ej heller förbigås. Då kronprinsessan
ännu låg, mottog kronprinsen dessa små, om folkets okonstlade
kärlek till Sveriges konungahus vittnande, buketter.

Den 13 juli anträdde så H. Maj:t den vestkustresa, som skall
för alla tider bilda epok icke blott i de enskilda badorternas hi-
storia, utan äfven i hela vestra skärgårdens, och först den 11
augusti återkom han till sin trogna hufvudstad. Anländ till Göte-
borg den 14 juli på morgonen, lemnade han efter i residenset in-
tagen frukost redan kl. 10 Göteborg under råmanning, artilleri-
salut och musik ombord å Drott och hurrarop från den talrika
menniskomassan å stranden. Under hård blåst styrdes färden
först till den plats, der enligt Göteborgsskaldens ord »de om-
tänksamme drottar rest upp en mur att skydda sina länder
mot sydlandens dödande sot», nämligen Känsö karantänanstalt.
Derefter beredde konungen badorten Särö den kära öfverrask-
ningen af sin då ej väntade ankomst.
S3

För den eleganta badsocieteteh var det dock på sätt och vis ett
missöde, ty derigenom hade man hindrats att genom särskilda an-
ordningar bereda konungen ett värdigt mottagande. På andra
ställen, såsom vi längre fram få se, vållade äfven H. M:ts ankomst
på andra tider än väntadt var af samma skäl de trogna underså-
tarne hvarjehanda hufvudbry och oro. Sedan Drott kastat ankar,
for Konungen kl. 7 e. m. helt apropos i land vid herrbassinen, der
han badade. Under tiden samlade sig ett stort flertal nere vid
ångbåtsbryggan i förhoppning om att der snart få se den efter-
längtade höge gästen. En half timme förgick och man trodde
sig få se sin förhoppning gå i fullbordan vid anblicken af en
barkass från Drott, som rodde till bryggan, och några damer,
som följt det från Tullgarn utgångna' patriotiska föredömet och
buro smakfulla nationaldrägter, bildade haie för att blomsterströ.
Några lefve- och hurrarop förklingade äfven, innan man upply-
stes om att Konungen sjelf ej vore att vänta före kl. 8 på af-
tonen, hvilket ock skedde. Från Särövistelsen, som räckte från
torsdagen den 14 på e. m. till lördag morgon, torde särskildt
böra ihågkommas, förutom de tillfällen då konungen, som ännu
altjämt syntes i oförminskad besittning af älskvärdt lynne och
god helsa, värdigades intaga förfriskningar, hvarvid han samta-
lade och klingade än med den ene än den andre af de närva-
rande, dels det poetiska ögonblicket, då han lät Särökusten be-
lysas med rörligt elektriskt ljus från Drott, och dels inbjudningen
till badsällskapets damer att bese Drott. Rörande det första
citera vi Göteborgspostens vältaliga beskrifning: »Sällan torde
en afton på Särö, hur angenäma än dessa bruka vara, tett sig
mer tjusande. När skymningen föll djupare öfver den fullkom-
ligt lugna viken, ute på hvilken silhuetten af den vackra »Drott»
skarpt aftecknade sig mot den svagt guldfärgade himlen, voro
strandpromenaderna och klipporna vid sjön fylda af lifliga grup-
per, i hvilka de af damerna i allmänhet burna brokiga national-
drägterna gjorde präktig effekt. Det intensiva elektriska skenet
hvilade som två darrande silfverstrimmor öfver vattnet, lyste på
den hvita sanden vid vikens strand och gled hän öfver de präk-
tiga furuskogarne, hvilka tycktes liksom stå förundrade öfver
den ljusflod, som så hastigt kom för att skingra deras stillhet
och mörker. Rundt omkring »Drott» svärmade roddbåtar i ljus-
skenet och det såg ut, då vattnet krusade sig under årslagen,
som om hafvet under sin yta dolde en ljushärd, ur hvilken flam-
morna stundtals bröto fram.» Besöket dagen derpå om bord å
Drott bief timslångt och gjordes i ytterlig grad angenämt genom
134





Konungens artiga viirciskap. Damerna togo det kungl. lustfarty-
get, den förra minbäten, i betraktande från ofvan till nedan,
beundrade alla dess egenskaper och deras förtjusta uttryck vitt-
nade om, att besöket skulle räknas till de minnen man gerna
gömmer. .Efter Drotts besök å vestkusten lär man ock ha att på-
räkna bildandet af en ny kvinlig förening till fosterlandets värn
à la Karlsborgskvinnorna, men med syfte att samla i hop medel
till nya pansarbåtar.

Ett af de många vackra minnena från denna «kungsresa är,
att det icke var endast de rika, fashionabla badorterna, som fingo
fröjda sig öfver att den kungliga- blicken huldrikt hvilade på
dem. När tiden tillät, var ingen badort, ingen stad för liten
och oansenlig härför och det blef så en verklig kunglig eriks-
gata utefter kusten. Från Särö kom turen till Kungsbacka. Det
hade festprydt sig, dess förnämsta gator (obs. pluralformen) voro
smyckade med flaggor och blommor, på torget bygdes en kungl.
estrad och »stadens unga damer arbetade oförtrutet för att göra
det dekorativa så fulländadt som kvinlig smak medgifver», alla
fönster fyldes med blommor, kransar, bundna af blå och gula
blommor, hängde i festoner öfveralt. Dagen var regndiger,
men lyckligtvis hann H. M:t att landstiga, bivista folkskolebar-
nens gymnastikfest, titta in till borgmästaren och förfriska sig
samt återvända till Drott, innan det inbrytande regnet skingrade
de festlystna skarorna och gaf åt flaggdekorationerna en bedröf-
lig prägel. Regnet hindrade dock icke Konungen att dagen derpå,
spm var en söndag, öfvervara kyrkoherden Berglunds predikan,
men det tillämnade besöket på Gåsevadsholm och Gottskär må-
ste inställas. Den sistnämda lilla badorten hade redan på
lördagen iklädt sig fullständig flaggskrud och gjort icke så obe-
tydliga uppoffringar för högtidlighållandet af det efterlängtade
konungabesöket.

Hvarken regnet, blåsten eller söndagen hindrade de trogna
Marstrandsboarne i deras flitiga dekorationsarbeten till stadens
smyckande. Det var, liksom man hade en aning om, hvilka be-
tydelsefulla dagar i Marstrands historia sommarens konungabesök
skulle blifva. Man hade ock all heder af sina ansträngningar.
Det utsågs särskilda festdeputerade, flaggstänger restes, blommor
och grönt anskaffades i stora mängder, mattbelagd gångbana ut-
lades, man bygde en äreport, rikt dekorerad med grönt och med
svenska, norska, bohuslänska och marstrandska vapensköldar samt
konungens namnchiffer, hvarunder det stod »välkommen», en
blandad kör bildades etc. etc. Midt under det alla dessa anordnin-


13S

gar som bäst pågingo, kom söndags c. m. kl. 6 Drott. Det vål-
lade stort hufvudbry hos dem, hvilka höllo på med festanord-
ningarna till dagen derpå, och innan man fick veta att land-
stigningen skulle ske först dagen efter, sprang man orolig af och
an vid kajen. Härunder åt Konungen middag och roade sig med
att dörja bvitling. Med natten till hjelp fick man i det närma-
ste alt klart tills måndagen, då Konungen landsteg kl. ’/s $
e. m. och under jubel fördes till en ståtlig dejeuner i societets-
huset. Man torde icke misstaga sig, om man anser denna dejeuner
vara en af glanspunkterna under hela konungafärden, och sär-
skildt torde det varit få talare mera förunnadt att på ett lyckligare
och vältaligare sätt tolka den vid Konungens anblick ur hjertats
djup framsprungna stämningen och entusiasmen än landshöding
Ekström; jag tillåter mig derför här anföra några korta ut-
drag, beklagande att ej utrymmet medger intagande af hela det
poetiska talet:

»Från ungdomens lyckliga, sorgfria år har hafvet med dess storartade
sceneri, dess vexlande lif varit ett föremål för E. M:ts kärlek.

»Du blånande haf, som mångtusende år
mot Skandiens klippor har slagit,
som brutit din boja hvar gryende vår
och frigjord i fjerran har dragit;
dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut
när böljorna slå emot'skären.»

Så sjöng för länge sedan den unge fursten, tolkande i välljudande
stanzer sin kärlek och längtan till hafvet; och att denna kärlek ännu hos
den mognade mannen är varm och lefvande, derom vittnar den färd, E. M:t
nu anträdt till dessa delar af riket. Men det är nog icke ensamt den gamla
kärleken till hafvet och dess friska vindar, som framkallat E. M:ts beslut
att besöka dessa trakter och åter, såsom i ungdomens dagar, förnimma

»hvad underlig tjusning det ligger också
i böljor som slå emot skären». ■

Helt visst innebär detta beslut äfven en åstuudan hos E. M:t att, med den
omvårdnad E. M:t egnar åt näringarnas förkofran, personligen göra sig un-
derrättad och taga kännedom om åtskilliga förhållanden, som ega samband
med befrämjandet af den vigtiga näring, af hvilken vestkustens befolkning
till hufvudsaklig del hemtar sin utkomst. Budskapet om E. M:ts ankomst
till denna ort har också otvifvelaktigt hos denna befolkning, hafvets arbe-
tare, som under så många faror, mödor och försakelser kämpa sin hårda
kamp för tillvaron, framkallat lifliga känslor af glädje och förhoppningar.
Huru än, äfven inom vårt land, meningarna i vigtiga samhällsfrågor må vara
söndrade och kämpa med hvarandra. . .; i en punkt mötas dock allas tankar,
förefinnas inga meningsskiljaktigheter, nämligen i den hos vårt folk från för-
fädren nedärfda kärleken till konungen och konungahuset.»
136

Skulle jag särskildt framhålla något af talets innehåll, horde
det i främsta rummet vara den lyckliga tolkningen af fiskarbe-
folkningens känslor och af resans ändamål. För att icke distrahera
intrycket af denna underbara vältalighet, vill jag emellertid icke
ingå på någon beskrifning af den i öfrigt mycket lyckade festen.

Följande dagen, tisdagen den 19, kl. 11 f. m. lättade Drott
ankar .och styrde först till Ljungskile, der H. M:t värdigades
landstiga, samtala med badkamreraren, badgäster, prest etc. och
bese en väg under anläggning och skrifva in sitt namn i socie-
tetens anteckningsbok, och sedan till Kasebugten utanför Udde-
valla. Dagen derpå besökte konungen för första gången i sitt
lif det i festskrud klädda Uddevalla, reste ett par timmar se-
nare till Gustafsberg, för att, enligt Göteborgsposten, få någon
idé om traktens skörthet eller ock, enligt samma auktoritet,
för att der intaga en välbehöflig måltid. Dessförinnan hade
han dock i nåder besett Kampenhofs fabriker, der disponenten*
Bley fick servera iskyld champagne, och konsul Cösters snickeri-
fabriker och behagade dervid uttala sitt välbehag med båda eta-
blissementen såsom tidsenliga och i allo förträffliga.

Och så till »denna praktbit af badort», som benämnes Lyse-
kil, men förut under vägen till Ellösfjorden, hvarifrån anstäldes en
kombinerad ångbåts- och vagnfärd till Morlanda Tånge, Morlanda
gamla herresäte (förfriskningar) och Morlanda kyrka. Motta-
gandet i Lysekil af Drott var ibland det mest storartade man
gerna kunnat åstadkomma; och vi låna så godt som ordagrant
ur Handelstidningen:

Då Drott var synlig, strömmade mängden långs stranden, och det fest-
ligt klädda Lysekil låg der herrligt belyst af den strålande solen, under det
en lätt vindkåre krusade vågen. Orlogsmännen stodo i rårna, hvarifrån hurra-
ropen skallade och mängdes med det dofva dundret från kanonerna. Den
mest fängslande anblicken var dock då de präktiga Lysekilssegelbåtarne,
hvilka lågo ordnade på linie färdiga att kasta loss, på gifven signal gåfvo
sig ut med spända dukar och framdrifna af en lagom skarp bris. Främst
gick eskaderns chefsfartyg, å hvilket befälet fördes af förre amerikanske mi-
nistern mr W. W. Thomas jnnior.

Med svenska flaggan under gaffeln och stjernbaneret å stormasten bar
det af, och så följde i god ordning båt efter båt, alla fullsatta med damer
och herrar. Farkosterna — 40 till antalet — som öfvat sig förut till da-
gens idrott, gjorde stor heder åt ledaren. Kastade man en blick tillbaka
från chefsfartyget, så bjöds den mest fängslande anblick. De hvita dukarne
stodo spända och flaggskruden fladdrade fritt ut. Timn^n gick innan
den lilla »Mosquito ' fleet», såsom den amerikanske »amiralen» kallar sin
flottafdelning, hann målet. Damerna placerade sig främst å linie och her-
rarne bakom i båtens rymliga midtelparti. »Amiralsbåtens» flagga nedfiras,
det är helsningen; i det samma ljuda kraftigt: Lefve Konungen! Ropet
137

efterfoljes af fyra hurrarop från de om bord varande. H. M. Konrmgen
står akterut vid relingen â sitt präktiga chefsfartyg och tilltalar den förre
ministern på vänligaste sätt å engelska. Så passera samtliga båtar, på om-
kring 5 farkosters afstånd från hvarandra, förbi »Drott», utbytande helsnin-
gar med flaggorna och mottagande vänliga småleenden af H. M. Konungen,
som hela tiden kvarstod och syntes lifligt fängslad af den i allo lyckade
scenen och den förträffliga idén att så begagna vestkustens badorters bästa
segelbåts-flottilj.

Från skärgårdens flesta trakter har folk strömmat hit. De stora bank-
skutorna med fångstmännen, deras hustrur och barn fylla däcken, och fiskar-
batar i mängd, förande laddningar af män och kvinnor, som alla blott vilja
»se Konungen».

Kl. 7 pä kvällen satte Konungen sin fot på köpingens om-
råde, gjorde en längre promenad på detsamma, bivistade* den
för kadetterna gifna balen, som var animerad, och det rörligaste
folklif var rådande till sent på aftonen. Dagen derpå bar det
af till Fjällbacka och Grebbestad. Ilvad som å den sistnämda
platsen, der besöket räckte två timmar, tycktes skänka H. M:t
mesta nöjet var ett trettiotal hvitklädda flickor från 4 till 13 år
med kransar i håret, hvilka vid hans ankomst strödde blommor
och vid afresan kastade sina kransar i H. M:ts båt. Folkhög-
skolan och Greby graifält besågos. I Fjällbacka hade man gått
och väntat från torsdagen till lördagen, då »Drott» i halfsol och
vestlig bris slutligen anlände. Bland det myckna goda ett ko-
nungabesök har med sig tyckes äfven vara ett ökadt skönhets-
och snygghetsintresse. I Fjällbacka t. ex. sopade man gatorna
och snyggade upp, ryckte upp det frodiga ogräset, fiflade upp
ångbåtsbryggan etc. Konungen roddes i land, mottogs af de
ledande inom samhället, förundrade sig öfver folkmängden och
företog genom »Rammelklofven» en vandring, som är väl värd
att upptecknas på historiens minnesblad. I denna klyfta hänga
klippblocken öfver ens hufvud, som kunde de ramla ned när som
helst. Den tar tio minuter att genomgå; det bär i böjd, i
djup, mellan, höga block och svampiga fördjupningar med en
grönaktig dager och säregen stämning rådande derinne. »Vägen
är ingen kungsväg», anmärkte en af de närvarande till H. M:t.
»Nej, men den kan blifva», svarade H. M:t, gick in i hand-
landen Magnussons hus och skref der på ett papper följande
ord att inristas å fjällväggen derinne:

* Enligt Posttidningens ordbok är det endast icke-furstliga personer som
bevista en fest etc., de furstliga »bivista».
138

Kungs-klyftao,	■

Fjellbacka.

Oscar.

1 8 23/7 87.

»Det nya namnet bares redan på folkets läppar», vittnade
Handelstidningens korrespondent samma dag, likaså att, »minnet
af detta besök skall länge lefva härute. Att få se Konun-
gen är någonting de fleste icke kunnat drömma om skulle
komma på deras lott här i verlden». Ett liknande bevis på
kungl. ynnest, som man måste anse ligga i att H. M:t utser ett
passande namn åt något föremål, vederfors äfven Strömstads-
boarne, i det Konungen vid sitt andra besök derstädes behagade
genom sin egenhändiga namnteckning (medelst krita?) på en bergs-
häll stadfästa tillåtelsen att benämna den förut namnlösa vägen
kring Laholmens södra strand »Oscars-vägen». Detta är en åt-
gärd, som förvisso eger sin stora civilisatoriska betydelse, unge-
fär så som när t. ex. H. M:t för några år sedan i ett engelskt
menageri behagade champagnedöpa och namngifva en nyfödd
lejonunge.

Strömstad, hvilket liksom Lysekil och Marstrand hade den
höga nåden att tvänne särskilda gånger mottaga H. M:t som sin
gäst, täflade naturligtvis ock med dem i festliga anordningar.
Visserligen hade man ej heller der väntat honom så tidigt som
han sedan uppenbarade sig, han tyckes nämligen i allmänhet, såsom
Göteborgsposten uttryckte sig, »resa utan någon bestämd marsch-
ruta», men få minuter efter Drotts ankomst hade flaggorna för-
länat Strömstad ett utseende, som med skäl kunde benämnas
festligt. Dessutom var det uppvaktande kårer (deribland t. o. m.
goodtemplare), smakfulla buketter från borgmästarns och stads-
fullmäktigeordförandens fruar, blomsterströende hvitklädda flickor,
salut, hurrarop, musik, dans, defilering af segelbåtar, folkfest,
formfulländade tal af borgmästare Bergendahl, doktor Lundberg,
pianonummer af Margret Olsson från Hull, ett fosterländskt hög-
stämdt kväde af skalden Gustaf Meyer m. m. I staden var den
berömvärdaste ordning rådande, och »intet störde det behag, hvar-
med stadens ordinarie och tillfällige invånare hängåfvo sig åt firan-
det af det kära besöket». Och vid afresan sista gången »vittnade
den lifliga afskedshelsningen från den stora mängden af åskådare
om de lifligaste sympatier från allas hjertan och skall det höga
besöket fortlefva i angenämt minne». Under ena eller andra
vistelsen bivistades gudstjensten, badades, besågs staden, varmbad-
huset, Blomsholms gamla kungsgård, promenerades, fiskades etc.
139

Efter en utflykt till norska kusten, till Hankö, der Konungen
mottogs med hänförelse af badgästerna och sexade med dem, och
Frcdrikshald, som visserligen ej haft tid att ikläda sig den festskrud
som höfves för att mottaga landets drott, hvilket emellertid af
Konungen ej upptogs onådigt, då han alltid erinrade sig Fredriks-
halds borgares lojalitet, så mycket mer som konungabesöket kal-
lat tillsammans en folkmassa större än vid någon 17-maj-fest,
anträddes återfärden längs efter bohusländska kusten med något
längre uppehåll, såsom redan är nämdt, uti Strömstad, Lysekil
och i synnerhet Marstrand. Den undersåtliga entusiasmen och
lycksaligheten var naturligtvis redan vid det föregångna besöket
bragt till sin högsta värmegrad, och innerligare och kärleksfullare
kunde derför dessa känslor ej nu taga sig uttryck, men man hade
haft bättre tid att i än högre grad sporra sin uppfinningsförmåga
och smak än förut. Lysekil hade dock icke riktig tur, ty dels
kom Drott, medan större delen af badsällskapet var på kaffeut-
färd till Lunnevik, dels måste en anordnad större parkfest, hvaraf
man väntat sig mycket, för regnet utbytas mot några mycket im-
proviserade, om ock lyckade anordningar uti sjelfva societetssalon-
gen. Under Lysekilsvistelsen besöktes Käringön, Saltkällan, Tor-
reby och Fiskebäckskil. På lördag e. m. bivistades en barnbal af
Konungen, som, enligt Göteborgsposten, med synnerligt välbehag
åsåg barnaskarans jublande dans och lekar. »Här en vänlig nick,
ett glad t leende; der får en mörkögd liten tolfåring en klapp
på axeln : »hur heter du, min flicka lilla?» o. s. v. ; de smås
hjertan klappa fortare, glädjen står högt i tak! Senare på kväl-
len utfördes musik på sjön, hvarvid alla våra präktiga segelbå-
tar, öfverfylda af badgäster, voro ute. Ingen, som ej har sett
»Gullmarn». en- dylik ljum, klar sommarafton, kan göra sig ett
begrepp om den storartade tafla, som nu ter sig för ögat.»

»Från »Drott» utsände dess tvänne elektriska lampor sitt
bländande sken, och i den mån segelbåtarne passera föras dessa
rörliga strålar på hvartenda snöhvitt segel, båt och passagerare.
På master, fock och reling, öfveralt ses rörligt lif, ungdomliga
gestalte:’ i pittoreska grupperingar, röda, hvita schalar, ljusa,
mörka drägter, och — bäst af alt — de glada blixtrande ögo-
nen, som alla blott ha ett mål: konturerna af den höga gestalt,
som, lutad öfver relingen, då och då tillropar förbiseglande ett
vänligt ord.»

» Drotts’ musikkår omvexlar med hvarje från sjön utfördt
stycke.»
140

»Till inemot kl. 11 pågår detta förtjusande skådespel, Ut-
görande för en hvar åskådare den mest strålande anblick.»

Söndagskvällen uttalade Konungen sitt tack för de angenäma
och glada dagar han tillbragt i Lysekil och återvände till »Drott»,
»kvarlemnande hos alla dem, hvilka haft glädjen att komma i
närmare beröring med Majestätet, minnet af sin vänsälla, inta-
gande personlighet».

Det samhälle, som dock af alla på vestkusten haft mest
anledning känna sig öfverlyckligt, var Marstrand, som fick en
hel vecka se Konungen såsom sin gäst. I Marstrands historia
skall denna vecka, eller tiden mellan den 1 och 6 augusti, i all
framtid bära namn af Kungaveckan i Marstrand och sent skall
förflyktigas minnet af denna Kungavecka »och af det hvarje hjerta
så lifligt tilltalande sätt, hvarpå vår folkkäre monark under dessa
dagar rört sig bland sina här samlade, honom vid alla tillfällen
sin hyllning så ärligt bringande undersåtar».

På aftonen af måndagen den 1 augusti inkom »Drott», gun-
gande på vågorna med II. Maj:t Konungen. »Drott» hade under
ditfärden fått utkämpa en rätt het dust med hafvet, ty vindarne
voro lössläpta och satte det i uppror. Lyckligtvis hade »Drott»
bestått sitt prof, och H. Maj:t Konungen, stående högrest på
kommandobryggan, helsades välkommen åter af den i hast till-
strömmande folkskaran med hjertliga ihållande hurrarop. Kun-
gen var emellertid ej disponerad att landstiga samma kväll, utan
fingo Marstrandsboarne trösta sig med den i väntan på H. Maj:t
en halftimme uppskjutna konserten- af hans norska protégée, frkn
Wolf. Tisdagen gjorde han en längre klippromenad för att åse
huru hafvet något fräste efter gårdagens oro. Marstrand erhöll
en liknande lycka som Fjällbacka och Strömstad, i'ty att H. Maj:t
äfven till det yttre för all framtid hugfäste sitt besök derstädes
och besteg och döpte högsta spetsen af ön till »Kungsberget». På
aftonen var en i ordets egentliga bemärkelse lysande fest i den
af planteringssällskapet St. Erik anlagda St. Eriksparken. Under-
rättelsen om att äfven Konungen skulle illustrera densamma spred
sig som en löpeld och ditkallade stora folkmassor. I parken var
det fulltonig sång, flaggor, tusentals kulörta lyktor, fyrverkeripjeser
och otaliga bengaliska eldar af skiftande färg, »så att man vid
anblicken af all denna härlighet kunde tro sig snarare försatt
till Orientens sagolika lunder än till en liten parkanläggning högt
uppe bland Nordens kala klippor.» Men äfven den döda natu-
ren ville liksom understödja menniskorna i deras bemödanden att
nylla landets folkkäre drott och så bröt fullmånen fram mellan
141

molnen och sökte öka effekten och glansen. Men all denna glans-
måste dock förefalla svag och blek vid jämförelsen med det
stämningsfulla skimmer, som kom ur svenska hjertan och lade
sig öfver anletsdragen, när blicken eller tanken riktade sig mot
den majestätiska person, som genom sin förbindliga nedlåtenhet,
sin rörlighet liksom kondenserade festens pulserande lif.

Dagen efter, gjorde H. Majt, efter intaget bad en promenad
öfver bergen till bl. a. kulsprutfabrikanten Nordenfelts villa, der
det lunchades och lunchen illustrerades af sång af den lofvande
norska sångerskan frkn Wolf och deklamation af hennes mor, den
framstående skådespelerskan, och fingo dessa mottaga uttrycken af
Konungens välbehag samt från värden ett signifikativt bevis på
den storslagenhet och taktfulla finkänslighet, hvarmed mycket rika
personer understundom visa sin förbindlighet. Samma kväll del-
tog H. Maj:t i den vanliga onsdagssoarén ända till dess slut och
deltog t. o. m. sjelf i valsen, något som han ej på långliga tider
lär ha gjort. Hans så afundsvärda dam var fru Erik Wijk. Uti
sin af mig förut omnämda, både på poetiska och djupsinniga
tankar så rika bok har hr V. S. om vår unge kronprins yttrat föl-
jande sanna reflexioner: »I likhet med alla väl uppfostrade och fint
bildade ynglingar har kronprins Gustaf äfven alltid funnit sig
väl ibland och med glädje omfattat hvarje tillfälle att umgås
med unga fruntimmer.» Detta är uppenbarligen ett fäderneärfdt
drag, såsom man städse lätt kunnat märka, särskildt under denna
hans höga* faders resa, ty »ledd af de känslor som ungdomlig fäg-
rings okonstlade behag och hjertegodhet aldrig underlåta att väcka
i mannens bröst», (samma källa) sökte Konungen gerna .damsäll-
skap, och då som på kronprinsens skridskoåkningar på Fyrisån,
»var det alltid unga damer, som förlänade förnämsta behaget åt det
glada tidsfördrifvet». Med en ynglings liflighet och vigör deltog
H. Maj:t, trots sina 58 år, så t. ex., i damers sällskap i det an-
strängande Lawn tennis, i hvilket nöje, i förbigående sagdt, äfven
den snart sjuttioårige generalmajoren 0. M. Björnstjerna och andra
förnäma åldringar älskade deltaga och visade en outtröttlighet,
som fördunklade mången ung mans. Fiskfärder voro ock ett af
H. Maj:t eftersökt nöje; så var på torsdagen arrangerad en fiske-
tur, »hvilken aflopp alldeles förträffligt och medförde en rik skörd.

H. Maj:t sjelf var ingalunda den, som hade minsta fiskelyckan,
och hans tur härvidlag försatte honom i det briljantaste lynne,
hvilket sedermera vid ombord å Drott gifven middag gaf sig luft
i ofta upprepade uttryck af förtjusning öfver turen, och det var
vid detta tillfälle han beslöt sig för att förlänga Marstrandsbe-
142

söket några dagar». Men de kroppsliga och mera materiella
nöjena fingo icke uteslutande upptaga H. Maj:ts tid. »Har-
moniens undersköna verld», »melodiens förlofvade land» glömdes
ej och likaså gladde han gerna sina beundrande åhörarinnor med
att inför dem med sin egen kungliga röst återkalla välljuden af
en lyra, som genom egendomligheten af sina toner alltid till-
drager sig en särskild uppmärksamhet och alltid vinner alt flera
vänner och beundrare, men hvars svanesång vi tyvärr nyligen
lära hört. Uti månget fashionabelt grosshandlarhem inom staden
vid Gröta elf hvilar nu ett till frun i huset egenhändigt gifvet
dedikationsexemplar af Konungens dikter, säkerligen jämte bibeln
det hemmets dyrbaraste andliga skatt. Att »den rätta religionens
källa är, liksom den rätta vetenskapens, lika så klar som hon är
djup, och att ögat kan räkna guldsanden på dess botten» (altjämt
hr V. S.), är en lifserfarenhet, som konungen mer än de flesta
varmt behjertar, och det var derför icke underligt, att Han icke
gerna under sin resa underlät att söndagarna besöka Herrans
tempel, om ock det Guds ord som der predikades af de schar-
tauanska presterna icke eger samma fint bildade och polerade
form, som från en kgl. hofpredikants läppar.

Mitt kungaepos närmar sig nu sitt slut, ehuru både tors-
dagens effektrika venetianska afton och lördagens basarfest vore
väl förtjenta sin historia. Återresan skedde via Särö till Göte-
borg, der Brotts tre gula skorstenar döko upp vesterut mellan
kl, 6 och 7 på aftonen den 10 augusti. »Himlen*hade nyss
förut varit öfverdragen med ett jämt molntäcke och litet regn-
stänk föll emellanåt, men vid landläggningen bröt den sjunkande
solen fram och kastade sina sneda, gyllene strålar öfver Konunga-
skeppet och de deromkring samlade folkmassorna.» Konungen, hvars
hy brynts af den stärkande hafsluften, stod uppe på kommando-
bryggan och helsade vänligt omkring sig. Så var denna minnes-
rika färd lyckligen afslutad, och det torde måhända ej vara för
djerft att antaga, att de varma önskningar, hvarunder den »star-
tades», genom Försynens nåd gått i rik fullbordan. Hvad man
hoppades var, att »denna tur måtte för Konungen efter de säkert
oftast tunga regeringsbestyren medföra en välgörande och behag-
lig rekreation, och en sådan söker Han som kändt helst på det
element, Han från ungdomens dagar med lif och själ tillhört och
som af Honom så högstämdt besjungits». En annan vacker for-
mulering af samma önskningar var landshöfding Ekströms ord
vid den minnesvärda dejeunern vid första Marstrandsbesöket :
»Måtte E. M:ts färd på hafvet gynnas af blida vindar; hafs-
143

jungfrun ej blifva askgrå om kinden, och stormen ej skaka sina
mörka vingar med dän, utan färden blifva i allo lycksam och
angenäm, samt E. M:t ifrån densamma återvända med en rik
skörd af helsa och stärkta krafter; måtte i Konungaborgen li-
dandets och orons dagar vara lyktade, och efter H. M. Drott-
ningens, såsom vi kunna hoppas, återställande till fullkomlig
helsa en af sjukdom ostörd familjelyckas glädje och trefnad i
rikt mått komma E. M:t till del, den bästa vederkvickelse efter
regeringsbestyrens omsorger.»

Till dem, som med alt fog finna min skildring blek och föga
mäktig att återgifva den glans och kolorit, som hvilade öfver
Konungafärden, vill jag blott svara, att jag har trott mig böra om
ock med ytterst svaga händer anslå minnets sträng, ty jag vet med
akademisten, att »fattar man blott cn länk i minnets kedja, så
fortplantar sig genast rörelsen från den ena länken till den andra
och man är icke i stånd att beräkna, på hvilken punkt af kedjan
den fortlöpande rörelsen afstadnar. Ty man har vidrört det
band som knyter stunden samman med tideräkningens aflägsnaste
råmärken». Må emellertid de anspråkslösa blad jag här nedlagt,
sedan de fylt sitt ändamål, gerna förvissna. De skola sannolikt
i alt fall varda föga brukbara, när historien sjelf en gång, och
det för visso helt snart, kommer att binda den oförgängliga min-
neskransen.
En filosofs svanesång.

Tidsdikt i öfversättning

af

J. N. Nyman.

Genom de allra flesta svenska tidningar gick nyligen med-
delandet, att en mycket hög författare ämnade till julen ut-
sända ett nytt band dikter, på hvilka redan nu i förväg anfördes
såsom profstycke sjelfva refrängen eller »klämmen» — såsom det
ju kallas enligt den politiska terminologien.

Jag skall ej tillåta mig. förmätenheten att kritisera den
ifrågavarande smakbiten, som bar öfverskriften »Punctum» och
skulle vara ett afskedsord af förf. Jag vill i stället genast
öfvergå till en tanke, som plötsligen föll mig in, då jag hörde
nyss antydda revelj inom svenska vitterhetens läger. Det fram-
stod då blixtsnabbt för mitt minne, att jag nyss förut hade i
en tysk tidning läst en annan afskedsdikt af en ingalunda okänd
man, som för några månader sedan afled, kort efter det han
blifvit vid fyllda åttio års ålder hyllad af hela det bildade Tysk-
land och af många lärda från andra land, och sedan han förvånat
verlden med ett snillrikt festspel till firande af hundrade års-
dagen efter Ludvig Uhlands födelse. Lätt gissas nu redan,
hvem jag åsyftar: den hittills ypperste af alla författare på den
systematiserande ästetikens område, den lärde literaturforskaren,
begåfvade skalden, skarpe satirikern, sant frisinnade politikern
och ädla menniskan Friedrich Theodor Vischer.

De svenske läsare, som mer eller mindre grundligt genom-
sträfvat professor Gustaf Ljunggrens »Framställning af de för-
nämsta ästetiska systemerna» och hunnit göra en, låt vara flyktig,
bekantskap med det vigtigaste, nämligen just Vischers, hafva
145

säkerligen, pâ få undantag när, begått en orättvisa mot både
den tyske ästetikern ocb hans svenske bearbetare. Ej många torde
fullt uppskattat den kärlek till ämnet och den framställningens
förmåga, hvarmed prof. Ljunggren lyckats afvinna det ofta kan-
tiga systemet dess vigtigaste innebörd. Och ännu färre äro nog
de, som insett, att bearbetaren nödgats, för utrymmets d. v. s.
här förläggarens eller läsarens skull, utelemna mycket af de skarp-
sinniga anmärkningar, de fängslande bilder, genom hvilka Vischer
i sitt jätteverk förstått att fylla det torra filosofiska skelettet
med ett lefvande innehåll.

Såsom ästetiker var dock Vischer äfven hos oss tämligen
allmänt känd till namnet, men det samma kan knappast sägas
om de öfriga riktningarna af hans verksamhet, må hända med
undantag endast för hans sträfvanden såsom reformator på dräg-
tens område och hans oförsonliga strid mot det oskönt moderna.
Hur många hafva vetat, att han i en sällsam, harmonisk förening
egde tänkarens djupsinne och konstnärens rika inbillningskraft?
Eller att han lika varmt svärmade för det ideelt sköna, som han
skickligt gisslade tidens dårskaper? Att han var på en gång
idealist och realist — bådadera i bästa mening? Att han var
eû hängifven tolkare af Goethe, men skref en originell, satirisk
tredje del till »Faust»’ att han vexelvis fördjupade sig i studiet
af de grekiske tragiske skalderna och af teckningarna i »Fliegende
Blätter»; att han sysselsatte sig med mensklighetens högsta frå-
gor, men nämndes såsom författare till en riksbekant positiv-
visa; att hans fosterländskhet icke hindrade honom att hålla
sträng räfst med sitt folks dårskaper, till dömes dess häjdlösa
Wagner-dyrkan m. m.? . Eller att han ansåg det vara äfven
vetenskapsmannens pligt att lefva för sitt land och derför modigt
kastade sig midt in i 1848 års politiska strider, obekymrad om
reaktionens revanche, som icke uteblef? Att han var ungdomsvän
med David Strauss och började sin bana med teologiska studier
samt utpekades i en ortodox skandalroman, men i sina sista
stunder bad att blifva begrafven på en protestantisk kyrkogård?

Hos oss har Vischer blifvit minst känd i sin egenskap af
romanförfattare och skald. Det stötte kanske icke allt för många,
då korrekturläsningsfelens onde ande för kort tid sedan ställde
så till, att Ny Illustrerad Tidning råkade i sin väl och varmt
skrifna minnesteckning öfver Vischer benämna hans »Lyrische
Gänge» för — »Lyrische Gän.'.e»!

Bland Vischers efterlemnade papper har man funnit en dikt,
som han författat vid tanken på sin nära förestående bortgång
ÏT»- Dc/ffens Krönika. VIII, 1.	10


146

och som säkerligen varit ett bland hans allra sista skriftalster.
Det i all sin korthet och enkelhet så gripande skaldestycket
offentliggjordes för några veckor sedan i tidningen »Schwäbischer
Merkur». När man läser något, som är mästerligt skrifvet på

ett främmande
tillegna sig det
som följer här

språk, dä faller man lätt offer för frestelsen att
på svenska. Så har den öfversättning tillkommit,
nedan.

Snart.

Af Friedrich Theodor Vischer.

På
du

kända gatan här i staden
vandrar än en flyktig stund . .



bort, hem, förbi den långa raden . . .
och stannar, helsar vid din rund.
Snart hörs bland folk en gängse sägen:
»Nu se vi icke gubben mer!
Han gick dock alltid denna vägen,
i köld, i hetta, upp och ner.»
Må ske! På fyllda lifspokalen
af fröjd jag ofta läppja fått,
men ätt i botten tömma qyalen
af bitter sorg blef ock min lott.
Ej spårlöst gick jag, ej förfeladt ;
jag verkat mycket, som jag bort,
men af hvad allt jag bort och velat,

*

hur
Väl
den
men
har

mycket blef dock aldrig gjordt!
sant, att jemt för snart han skymmer,
sista, välbekanta natt,
hvem, med mödor och bekymmer,
på sitt dagsverk kronan satt?

Se kring dig! Skåda ögons lågor,
de ungdomsfriska kinders blod,
och säg: med ständigt nya vågor
hvar lucka fylls af lifvets flod.
Gif rum! Nog sörjdt. Ej du må sörja;
ej menskligheten blir till grus:
nytt lif hon kan hvar morgon börja.
Träd trygg inom det mörka hus!
Från parkett.

»Herre, du min skapare, har det dä nu gått derliiin med Kgl.
stora teatern, att man för dess räkning måst bilda en nödhjelps-
komité, cn skyddskomité!» kunde varit ett från teaterns mera
sensibla vänner fullt ursäktligt utrop vid läsningen i Posttid-
ningen eller Dagbladet om det sammanträde som nyligen en sön-
dagsmiddag hölls i Stora teaterns foyer. Ja, det var verkligen
ett tidens tecken. Den publik, som ej teaterns repertoar och
prestationer lyckats hålla kvar och öka, den skall — tiggas i hop.
Det skall bildas en förening och en lista upprättas öfver de per-
soner, på hvilka man antar sig kunna lägga an, och sedan har man
väl att gå i hus och ur hus och pressa från de mer eller mindre
motvillige ett abonnemang. Att något sådant skall behöfvas, är
verkligen sorgligt, men om det ock måhända vittnar mindre för-
delaktigt om allmänhetens intresse för tonkonsten, är dock den
ansedda nödvändigheten af cn dylik åtgärd mest graverande för
den nuvarande teaterdirektionen. Det vittnar mer talande än
långa utläggningar om det sätt, hvarpå samma direktion förstått
förvalta de pund den fått att ockra med. Det var vintern 1886
starkt på tal att tillgripa några extraordinära åtgärder för att
reparera de finansiella svårigheter, styrelsen för Stockholms hög-
skola genom sitt öfvcrdåd och sin maktfullkomlighet orsakat. Det
skulle då bildas en stor komité, hvilken sedan förmedelst mindre
komitéer inom hvarje församling skulle skrapa i hop hvad som bc-
höfdes, och för att göra det mer frestande skulle, trorjag, välviljan
egentligen uppmanas att taga sig uttryck i tecknande af lotter till
det bekanta tafvellotteriet. De som kommo i fråga till uppdragets
utförande kände sig allmänt ganska generade för hela saken och
planen strandade ock derpå. Jag fruktar att det kommer att
gå på samma sätt med denna teaterdirektionens plan att hålla sitt
fartyg flott. Det vore ursäktligt, om den, som händelsevis läst
148

aktören Ringhs tämligen underhaltiga »Bakom Kulisserna» och
skildringen deri om Mattis bemödanden att hälla sin opera uppe,
råkade att erinra sig den drastiska scenen, då hon vände sig till en
af »Kunstens ædle Beskyttere» inom handelsklassen för .att få ett
namn på abonnentlistan. Föröfrigt påminner det också något
om, när vissa resande teatersällskap anhålla hos småstädernas
honoratiores att de måtte åtminstone täckas gå på afskedsrepre-
sentationen, — så att sällskapet kan få till hyrorna och afresan.

Under hr Westins direktörstid var abonnemangssystemet rätt
gifvande, men sedan har det sinat af år efter år och förra året
måtte det belopp, som flöt in på det sättet, varit rent af löjligt
obetydligt. Förklaringen till detta gradvisa aftågande ligger »snub-
lende nær»: allmänheten har alt mer kommit underfund med
teaterns lojhet och oförmåga att bereda skälig valuta för abonne-
mangsafgifterna. Och detta misstroende skall undanrödjas genom en
komité! Man har tröttnat att gång på gång köpa grisen i säcken ,
och det för dryga pengar. Det är nämligen à propos det sista
en egenhet hos direktionen, att när det någon gång skall genom
prisnedsättning eller rabatt locka en talrikare publik, den då
aldrig tar steget fullt ut, utan visar en småsnålhet, som motver
kar det åsyftade ändamålet. Uti Köpenhamn, der för öfrigt sy-
stemet med abonnemang till följd af dervarande kgl. direktions
nästan exempellösa lojhet lidit afbräck, har dock allmänheten
vid logernas auktionerande tillfälle att sjelf reglera priserna.
Men frestelsen för den som vill sitta på parkett att spara in 35
öre pr gång eller en femtioörings inbesparing for den som icke
har råd till mer än 2 kr:s biljett, uppväges, oafsedt ränteförlusten
(i första fallet 95 öre i kvartalet, d. v. s. hela besparingen redu-
cerad till cirka 25 öre pr gång), mer än väl af olägenheten att binda
sig för 30 fixa dagar eller att underkasta sig alt obehag af ett
hälftenbruk. Skulle det ändock lyckas teatern att få tecknådt ett
nämnvärdt abonnemang, så, om icke teatern kan tillfredsställa
pretentionerna, går det kanske på samma sätt, som med vissa
matinéer och konserter, dit åtskilliga fruar för skams skull måste
taga biljetter, men samvetsgrant undvika att sjelfva gå, utan i
stället skicka personer, som de vilja uppmuntra, såsom guvernan-
ter, hushållsmamseller etc. Och det kan då icke vara förenligt
med teaterns ära.

Det der påhittet med en anskaffningsbyrå af kgl. teater-
abonnenter skulle egentligen afse nästa spelår, d. v. s. ett spelår,
då man inte vet om det längre fins någon kungl. teater kvar.
Men är man betänkt på att komma med någon hjelp redan under
149

detta år? Det kan ytterst väl behöfvas. Jag uttryckte mig i förra
häftet säkerligen altför eufemistiskt, då jag antydde att teater-
finanserna skulle komma på »dekis» först mot slutet af detta spelår;
det sannolikaste är, att ett dylikt sorgligt tillstånd inträder förr.
Det kunde vara förtjent att sätta ut som prisfråga hvem som
då får hjelpande träda emellan och likaså hvem som får betala
de oundvikliga skulderna. Då kanske man inte får höra något
tal om »Min» teater.

Ritningar till en ny teater tyckas icke komma att saknas,
men om hvad som är vida vigtigare hör man ej ett knyst: om
en genomgripande omorganisation och rensning inom teatern.
Kan man verkligen inbilla sig att det är möjligt än en gång
komma till riksdagen och säga: åt teaterfrågan ha vi ingenting
gjort, en hop ritningar äro utstälda der eller der, varen så goda
och hit med pengar för nästa år, så kanske vi till sist hinna fun-
dera ut någon klyftig idé om teaterverksamhetens definitiva ord-
nande. Det kan ju måhända finnas en liten glimt till förhopp-
ning, men den är ytterst liten. Det skulle vara, om den blif-
vande protektionistiska riksdagsmajoriteten, som naturligtvis kom-
mer att finna med sina intressen förenligast att icke genom
något småaktigt knussel göra sina kära ministrar altför ledsamma
eller stöta ifrån sig vissa högtstående och altför fördelaktiga
sympatier, möjligen beslöte sig för att i afseende å kgl. teatern
låta om igen nåd gå för rätt. Men hr Liss Olof Larssons ord
vid majriksdagen äro icke just egnade att stärka den förhopp-
ningen.

När jag nu för denna gång upphör med mina Kassandra-
profetior, tillåter jag mig att, som en liten bekräftelse på hvad
jag i föregående häften anfört, erinra om de» senast församlade
statsrevisorernas i tidningarna i korthet refererade anmärkningar
mot teaterförvaltningen. De afse visserligen endast några detaljer,
men i fråga om de kontrollerande myndigheternas ingripande i
teaterförvaltningen har man aldrig varit bortskämd, utan får
vara tacksam för litet.

*	*

När jag nu ett par, tre veckor efter Häxans uppförande
på kgl. teatern å nyo genomläser Snoilskys öfversättning, kan
jag verkligen ej återhålla ett uttryck af harm öfver det öde
stycket här fått. Att komma med ett sådant tyckes vara med
150

förlof sagdt ungefär detsamma som det enligt Hamlet är att
bjuda bönder på kaviar. Det är dock måhända icke hufvud-
sakligen allmänhetens fel, utan måhända blef den rättvisa kri-
tik, som sättet för styckets återgifvande allmänt framkallade, en
kärkommen anledning för teatervederbörande att afstå från försöket
att odla en genre, hvarför de uppenbarligen hysa endast ett högst
platoniskt intresse. Af flera anledningar måste man ju antaga, att
det vidt spridda, omständligt detaljerade ryktet, enligt hvilket
vår dyre monark efter fjerde aktens stora hädiska scen inkallat
teaterdirektören och i de kgl. foyerrummen i uppvaktningens
närvaro gifvit honom en tämligen omild uppsträckning för uppta-
gandet af ett sådant stycke, farit med lögn. Det är ju först föga
troligt, att vår konung, som är verldens mest bildade monark,
icke med sin förkärlek för alt tyskt skulle långt förut tagit
kännedom om ett i sitt hemland så uppburet arbete. Om genom
någon egendomlig slump han emellertid ej så gjort, är det dock
absolut otänkbart och cn förolämpning mot hans goda smak att
antaga, att han, sjelf skald och vältalare, icke skulle känt sig i
lika hög grad som den greflige skalden tilltalad af all den kolo-
rit och färgprakt eller djupt poetiska stämning, hvarpå detta
stycke är så rikt. För öfrigt, hur ofördelaktiga tankar man än
måste hysa om direktör Willman, får man dock väl icke tro, att
han icke skulle haft den aktning för sig sjelf och sin befattning att
han icke, med fog djupt förnärmad öfver en dylik tillrättavisning,
i vördsamma ordalag dels erinrat om att kgl. teatern ej längre
vore någon hofteater och dels ofördröjligen stälde sin plats till
disposition. Om inte hela historien är gripen ur luften, har den
kanske uppkommit deraf, att h. m:t uttryckt sitt misshag med
att icke ett så utmärkt stycke fått ett fullt värdigt återgifvande.
Det hade varit ett nytt bevis på det varma, up})lysta konstintresse,
som alltid besjälar medlemmarne af vårt konungahus.

Hur stora sympatier man än hyser för den nuvarande skan-
dinaviska dramatiska diktningen, så har det dock understundom sitt
stora behag att utbyta dess mera allvarliga och dystra färgton mot
den varmare och yppigare kolorit, som hvilar öfver ett sådant
stycke som Häxan, och der örat smekes af sjelfva orden, liksom
af klangen af välljudande toner, eller hjertat försättes i dallring
genom den känslornas lyrik, som skimrar genom prosaformen.

I den intressanta teckning af Artur Fitger, som Georg
Brandes lemnät i sitt arbete »Berlin som tysk Rigshovedstad»
(s. 470 o. f.), framhåller han det rörande i den gamla hanse-
staden Bremens intelligenta hållning gentemot Fitger. Ty i stäl-
151

let för att, såsom det altför ofta händer med småstäder när dit
förvillar sig någon framstående, från genomsnittstypen afvikande
personlighet, det uppfattas endast som en passande anledning att
pina och förödmjuka densamma, har Bremen med tillmötesgående
och uppriktig beundran tagit mot den inflyttade konstnären och
ansett stadens egen ära på det närmaste förbunden med hans
framgång. Detta är så mycket noblare, som Bremen är en i
många hänseenden gammal kälkborgerlig stad, bekant för ärbar,
gammaldags religiositet och Fitger åter är en af den tyska poe-
siens mest hänsynslösa och upproriska andar. Men de maktegande
i staden låta ingen ovilja mot hans tankeriktning taga till orda.
Man är stolt öfver honom och det med rätta. Men här i det
upplysta landet, der man bygger borgar för ljuset och i slott
och tempel firar fester för den fria tanken och der:

»Löjtnanter hvita och löjtnanter blå
De känna med stolthet att här de begå
En fest för den fria tanken» —

Här hafsar den främsta konstanstalten ifrån sig Fitgers dram
och konungen visar på ett demonstrativt sätt sitt ogillande.

Brandes framhåller derjämte, huru Fitgers talang framkallar
den ovanliga och så välgörande känslan af att man står ansigte
mot ansigte med något äkta, och der det ursprungliga menskliga,
den fullödiga mennisköadeln träder rik på krafter och anlag
en till mötes i lif och konst, der beliöfver man alls icke dela
lifsåskådningen eller personligen sympatisera med riktningen för
att känna en glädje deröfver, som öfvervinner betänkligheter och
neutraliserar invändningar.

Hvad hans skaldskap i allmänhet beträffar, eger han en
förmåga som svarar mot hans blick som målare för den dekorativa
verkan, nämligen en ovanlig känsla för den stora dramatiska effek-
ten. Och Häxan är dessutom rik på djupa tankar, hvilka dock
understundom förefalla vara mera hämtade från detta århundrades
tankelif än återspeglande sextonhundratalets, och särskildt gäller
detta de begagnade uttrycken. Har således författaren icke be-
hållit den historiska stilen fullt orubbad, kanske icke sträfvat
derefter, så synes deremot så att säga sjelfva bakgrunden, d. v. s.
de fördomar och känslor, som röra sig inom de då lefvande
menniskornas bröst, präktigt och målande återgifven. Förbundet
mellan papisten och den fanatiske luteranen för att besegra den
konfessionslösa vetenskapens representant synes dock ytterst stri-
dande mot tidskaraktären. Styckets karaktärsteckning är klar
och psykologisk som ock dess dramatiska byggnad fast och säker.
Jag förutsätter sjelfva styckets innehåll som redan kändt,
dä väl enhvar literärt intresserad, i synnerhet sedan oblida för-
hållanden hindra vidare bekantskap med det på scenen, icke
underlåtit att förskaffa sig dep rika njutning, som läsningen af
Snoilskys öfversättning är egnad att gifva. Som jag redan förut
antydt, var icke spelet i allmänhet värdigt sjelfva stycket och
icke ens sjelfva teatern. Det är intet vidare glädjande ämne att sys-
selsätta sig dermed, så mycket mer som hufvudfelet enligt min
öfvertygelse är att söka uti den dåliga ledningen, uti det okonst-
närliga, okunniga »system», som nu får ostördt råda vid denna
kgl. teater. Det är intet så farligt fattigdomsbevis för sjelfva
artisterna, att de, när de komma in på ett mera sällan odladt
slag af dramatiska arbeten, känna sig i behof af upplysningar,
anvisningar och råd, der de ej på egen hand lyckas komma fullt
på det klara med förf:s intentioner eller icke besitta erforderlig
grundlig bildning för att instinktlikt eller reflexionsvis komma ett
visst tidehvarfs lynne på spåren, och att de i saknad af sådan
hjelp i'sitt spel måste visa sig famlande och osäkra. Nej, fat-
tigdomsbeviset stannar hufvudsakligast på »systemets» sida. Jag
har förut under fru Dahlmans vistelse vid Nya teatern vid hvarje-
handa tillfällen fått ett intryck af att särskildt hon behöfde i det
högre skådespelet sådan anvisning, ty det har förefallit mig, som
om hon understundom sagt sina saker mera så der i allmänhet,
på måfå, »på känn», än i fullt medvetande om hvad hon ville
eller hade att tolka. Jag har för mig förklarat det på det sät-
tet, att hennes natur, tvifvelsutan ganska intelligent, men ock
något indolent, behöfde ibland en energisk impuls och väckare.
Och äran för hennes stora triumf som Messalina var nog i icke
ringa del hr Josephsons förtjenst, då han lär ha gifvit henne en
energisk och sakkunnig handräckning i hennes arbete att in-
tränga i den rollen. Något sådant kan man ju inte på-
räkna från hr Christiernsson, och de lärdomar han möjligen kan
komma med äro måhända af den art, att komma de in genom
ena örat, böra de genast gå ut genom det andra. Hvad verk-
ligt sakkunniga råd och god vägledning kunna uträtta, var man
bäst i tillfälle att se i fru Rundbergs spel, som, om det ock
icke räckte fullt till, vittnade om öfverraskande framsteg, så
mycket mer öfverraskande som uppgiften icke låg egentligen för
hennes anlag. Hvad som i hennes spel och särskildt i hennes
organ har svårt att få ett fullt naturligt uttryck, är den ome-
delbara känsligheten. Jag vill icke längre dröja vid återgifvan-
153

det, och i afseende pä sjelfva den yttre uppsättningen endast
nämna, att hvad den vittnade o/n, icke var det om hr Christierns-
sons duglighet och noggrannhet.

Den Christiernssonska æran artar sig för öfrigt rätt snygt,
men icke tyckes den bli någon större ära för teatern, hvarför
det kanske vore bäst att hr öfverregissören »gick hem och lade
sig». Ty det är en ren skandal att låta ett stycke — äfven
om det varit vida mindre förtjenstfullt än '»Återgång» nu är —
komma fram i så ofärdigt skick, att icke innehafvaren af huf-
vudrollen mäktat ens lära sig lexan, än mindre bildat sig någon
tillstymmelse till uppfattning af hvad han hade att göra. Det
var i hög grad nedsättande för hr Palme sjelf att komma med
en sådan prestation, men det var ändå mer nedsättande för ve-
derbörande, som tilläto att det fick passera, liksom det ock är be-
synnerligt att desamma altjämt finna sig i alla de besynnerliga och
osköna slingringar, promenadkurvor, fingerknäppar etc. etc. eller
entoniga, grumliga röstljud, hvarpå hr Palme understundom är
för obehagligt generös. Om de vore förståndiga, skulle de i stäl-
let ålägga honom genomgåendet af ett par grundliga kurser i
plastik och talorganets bruk för några kompetenta lärare eller
lärarinnor. Nu anföres måhända som ursäkt för den nu sist
nämda pjesens för tidiga framförande teaterkassans trängande be-
hof af nytt program, då de gamla å Dramatiska teatern gifna
pjeserna knapt ens å söndagarne mäktade åstadkomma tecknet
»utsåldt» för cn enda liten rad. Det må så vara, men brådskan
vållade både en blamage i konstnärligt hänseende för teatern och
tvifvelsutan äfven att det i ekonomiskt hänseende icke slog så
bra ut som beräknadt var.

Det låg öfver hr Michaelssons båda föregående pjeser något
som jag skulle vilja kalla inre distingueradt, hvarigenom det, äfven
der det fans anmärkningar att göra, alltid höjde sig högt öfver pjes-
fabrikanternas plebejska nivå. Och samma karaktärsdrag återfins
äfven hos det nya stycket, som dessutom utmärker sig för en klar
och träffande karaktärsteckning och en naturlig och ledig dialog,
som gör sig bra. Styckets flesta personer stå der så lefvande och
klara inför oss. En viss ensidighet gör ju stycket på sätt och
vis sig skyldigt till, då det icke visar en enda egentligen mera
sympativäckande och aktningsbjudande personlighet af alla de
»konstens prester och prestinnor», det för fram för oss, och att
teaterlifvet skulle göra alla sina utöfvare eller ens de flesta till så-
dana stympare ur karaktärens synpunkt, så utan större inre värde,
154

har man ej rätt att antaga.* Men så länge man ej kan uppgöra en
suverän norm — och det lär man väl alltid bli bet på, trots alla
hufvudskakningar från en hop godt folk öfver författarepessimism
och benägenhet att »rota i smutsen» — för minimiprocenten af op-
timism eller hvad af lifvets ljusa sidor en förf, ovilkorligen är
skyldig att låta sina literära arbeten innehålla, är en sådan ensidig-
het en författares rättighet, så snart man icke kan bevisa någon
skefhet i teckningen af karaktärerna från författarens sida. Och
det är något man svårligen kan beträffande »Återgång». Ty icke
vore det svårt att ur lifvet uppleta motstycken — icke model-
ler — till styckets personer. Så hufvudpersonen t. ex., den af
hr Palme så erbarmeligen spelade Erik Lanner, med all hans
entusiasm för konsten och intresselöshet för alt annat, hans naiva,
ömtåliga konstnärsfåfänga, som berusas af aplåderna och bifalls-
ropen; Men det är ett par detaljer i stycket som på mig åtminstone
icke verka naturligt; den ena är episoden om tidningsnotisen, då
en notis i en sådan form torde svårligen tänkas annat än i nå-
gon riktig pöbeltidning och att en sådan skulle få finnas i en
finare, kanske kgl. teaterfoyer är ju otroligt. Den andra är fröken
Emelies slutuppgörelse med Lanners af henne så afundsjukt ha-
tade hustru, den smakar mera af teater än verklighet, om det
ock icke är visst exempellöst att vissa artister, fullständigt utan
eget innehåll, i nästan hvarje situation af lifvet icke kunna lägga
bort att vara »komedianter». För en del af publiken skall all-
tid redan sjelfva det område, hvarifrån förf, af »Återgång» häm-
tat sina figurer och scener, förefalla lockande, men ifrågasättas
kan dock, huruvida icke det är en relativt begränsad krets och det
stora flertalet deremot alltid skall komma att känna sig tämli-
gen främmande och ointresserad derför. De åter, som äro vän-
ner af den svenska Originalliteraturen, skola alltid ur literär syn-
punkt känna sig intresserade af detta författarens nya förtjenst-
fulla bemödande*^’ att rikta vår ganska fattiga inhemska drama-

* Behöfves bevis härför, ja då vill jag påpeka, hurusom af alla döda
artister minst 70 proc, i nekrologer eller liktal få sådana betyg öfver sin privat-
menskliga förträfflighet, att litet hvar kunde vara belåten dermed. Och att
alla jubilarer äro något af första klass, veta vi ju alla. Den ene är ju
t. ex. en förtjent medborgare och make, den andre är trots sin malitiösa,
men kvicka tunga:.'»En gentleman som få, en vän som ingen».

** Dagens Nyheters ästetiska auktoritet har deremot uppenbarligen an-
sett detsamma så betydelselöst, att det icke ens ansetts värdigt ett så ut-
förligt bedömande, som det hvilket kommer t. ex. »Flickorna Blom», tyska
farser och andra obetydligheter eller parisiska nyheter till del. Andå till-
hör icke förf, det »unga Sverige», våra dagars sannskyldiga »varg i veum».
155

tik. Ehuru handlingen i »Återgång» måhända är något stilla’
stående, skulle stycket, med de få brister och många förtjenster
jag här ofvan i korthet sökt antyda, äfven på scenen vunnit
en vida större framgång än det gör, om blott icke det sätt,
hvarpå tvänne af hufvudrollerna återgifvas, verkat altför kon-
trasterande mot de andras förträffliga spel. Hr Palmes sätt att
återge hufvudrollen, hvaraf alt annat i så hög grad berodde,
har jag redan antydt. Hvad anledningen var till fru Hartmans
mindre lyckade, dock visst icke på långt när så stötande åter-
gifvande af den unga, känsliga, i sin entusiasm för sin konst helt
och hållet uppgående skådespelerskan Fanny, hvars bild för öf-
rigt vid läsningen ingalunda förefaller oklar, är ej lätt att säga.
Måhända berodde det på, att fru H., såsom somliga antagit, för
mycket litade på »inspirationen» — d. v. s. ett förskönande ut-
tryck för vårdslöshet i rollens instudering — eller inträffade
det vid denna rolls öfvertagande att hennes talang sträckte fot-
terna längre än fällen räckte. Nu var det en massa knipningar
med ögonen, konstlade tonfall och gester etc., hvarmed hon sökte
dölja att hon ej fått håll med rollen. Nog af. Det var ett
nederlag, som dock för minnet af fru Hartmans många triumfer
och intrycket af hennes framtida segrar snart skall af publiken
förgätas. Af de öfriga tages priset i främsta rummet af fröken
Sandell, hvilken i förbigående sagdt äfven skulle passat utmärkt
i Fannys roll, för hennes själfulla, i alt så sanna, lefvande spel,
och af fröken Åhlander, hvars kärfva, men under den knarriga
ytan så verkligt hängifna trotjenarinna var sådan, att man nästan
glömde att det var på scenen och icke ute i lifvet man såg henne.
Mycket förtjenstfull var likaså fru Fahlman; hr Bæckstrôm var
mycket rolig, om ock han ej kan sägas ha åstadkommit någon
egentlig karaktärsbild af slarfvern och spyflugan Örn.

Teaterdirektionen blir verkligen i alt högre och högre grad
ädelmodigt tillmötesgående. Skada dock för institutionen och-
konsten, att tillmötesgåendet egentligen yttrar sig uti nitälskan
att bespara belackarne alt besvär med att leta efter anledningar
till klander ocb anmärkningar. Man beliöfver snart nog intet
mer än att stå med öppna armar redo att ta emot, ty direk-
tionen liksom kommer och räcker vänligt öfver den ena klander-
anledningen efter den andra och ber en så vänligt att hålla till godo
dermed. Och den är inte småsnål af sig, utan man har god råd att
vara »grätten» vid valet. Se nu t. ex. sista dramatiska program-
met. En annan direktion skulle kanske småaktigt legat och
rufvat som draken på skatten och låtit publiken få bara en i
156

sänder af hr Oscar Wijkanders tyska öfversättningar. Nej, intet
knussel, gentilt skall det vara; hade publiken fått endast en,
hade den kanske knappast hunnit få in smaken, och derför
fingo vi både »Mammas ögon» och »Pappa Vindböjtel» (o ve!).

Det första stycket lät dock se sig, ehuru det kan tyckas att
ett så vidrigt brott mot naturen, som att gifta bort en ung flicka,
nästan ett barn, med en gammal doktrinär professor, som aldrig
varit ung, bort icke blott afstyras, utan äfven af den poetiska rätts-
känslan något skarpare gisslas. Det obetydliga stycket fick ett ut-
förande som månget värdefullare stycke på samma scen haft an-
ledning afundas, och ingen af de uppträdande störde på minsta
sätt det goda intrycket i det hänseendet. Skall, för att använda
ett danskt uttryck, ett dylikt stycke vara det mest karakteristi-
ska för »genren af den virtuositet», teaterns artister besitta? Det
vore sorgligt. Priset bland de spelande togs, synes mig, af hr
Hillberg och fröken Sandell. För öfrigt är att annotera, att fröken
Klefberg, hvars okonstlade och samvetsgranna spel sedan många
år tillbaka förvärfvat henne en säker position i teaterpublikens
aktning och sympati, nu gjorde sitt inträde vid Dramatiska tea-
tern. Jag undrar, hur det stode till med den kgl. teatern om
det icke funnes »sekundteatrar» eller »landsortssällskap», hvar-
ifrån den nu under en mängd år kunnat annektera den ena goda
förmågan efter den andra. De i höst förvärfvade damerna ha
icke varit bland de sämre och man bör väl hoppas, att de icke
snart falla offer för den förnämitets- och sjelföfverskattnings-
epidemi, som icke sällan går vid den »kungliga» scenen, dock mest
inom oförmågornas eller medelmåttornas led.

Och så var det »Pappa Vindböjtel». Det var måhända den
kulinariska doft, som hvilar öfver detta stycke, hvilken narrade
öfversättaren att finna spiritualitet i detta i verkligheten något
idiotiska »Pjat» och derför lät honom öda tid och krafter på
dess »bearbetande». Men direktionens tankegång är svårare att
begripa, då man väl måste antaga att universal- och öfverregis-
sören hr Christiernsson och teaterns literatör, hr E. Lundqvist,
mot styckets uppförande inlagt energiska föreställningar och sökt
för direktör Willman klargöra åtminstone de mest skrikande af
styckets osmakligheter och dumheter. Det såg ett tag ut, som
om stycket skulle komma att illustrera Andersdagen eller Oskars-
dagen, men deraf blef då ingenting, hvilket var bra, då elaka
skämtare eljest kunnat begagna sig deraf för fabricerandet af
närgångna kvickhcter.

Tidningsmän ha som bekant ganska svårt att draga jämt,
157

men det var en ytterst ovanlig och rörande enighet bland tid-
ningarnas hrr recensenter i afseende pä »Pappa Vindböjtel».
Deras sålunda utan minsta meningsskiljaktighet afkunnade dom
var korteligen : uselheternas uselhet. Icke ens Posttidningen eller
»Vårt Land» kunde finna pjesen dräglig, och då skall det gå
långt, måste man medge. För min ringa personliga del kan jag
ej låta bli att finna det rätt komiskt, att jag, som smickrar mig
med att ega rätt goda naturliga anlag och numera icke så liten
rutin att »ge på», dock ser mig urständsatt att fundera ut något
än mer föraktligt och dräpande än hvad t. ex. ett par så mo-
derata och eljest lugna recensenter, som Aftonbladets och Dagligt
Allehandas funnit sig nödsakade att yttra. Jag skall derför helt
enkelt nöja mig med ett par citat. Aftonbladet säger: »En så
tarflig produkt har väl sällan bjudits ens i denna genre, och på
sista tiden ha vi dock, som bekant, fått till lifs många tarfliga tyska
s. k. lustspel. Skall , nu nödvändigt vår främsta dramatiska scen
odla farsen som ett hufvudfält för sin verksamhet — hvilket den
enligt vårt förmenande alls icke bör —, så nog finnes väl äfven
här en bättre repertoar att bjuda på.» Och Allehanda är inte
mildare: »Någon farhåga, att de kgl. teatrarnes fana, sådan den
nu ter sig, skulle fläckas genom upptagandet af pjeser från se-
kuhdteatrarnes repertoar, vore det t. o. m. de allra sämsta, be-
höfver man ej hysa sedan man sett »Pappa Vindböjtel». Med
sådana prejudikat som »Askungen» och nu senast P. V. för
ögonen framstår som ett tydligt faktum, att om det funnits några
gränser, utöfver hvilka en kunglig scens repertoar ej anses Äunna
skrida, äro dessa gränser nu fullkomligt uppgifna och gärdet
lemnadt öppet för hvilken tarflig melodram som helst.» Jag
skall till det här endast tillägga, att »Pappa Vindböjtel» var
först hembjuden Vasateatern, men af denna ratades. För landets
»främsta» dramatiska scen blef den då fullt passande. Och detta
skedde, medan vasariddaren Anders Willman var chef för de
kungi. teatrarne och pristagaren i akademien för snille och smak
hr Christiernsson var hans dramatiska souschef. Det skadar
kanske dessutom icke att erinra sig, att det var samme hr direk-
tör Anders Willman, som kasserade både hr Fredriksson och hr
Lindberg såsom förstyren för den dramatiska afdelningen och i
sina ämbetsskrifvelser ordade vidt och bred t om de stora farorna
för konsten och en värdig repertoar, som skulle bli den ound-
vikliga följden af ett konsortium. Hans gerningar må nu döma
honom.

Hr Personne hade sig hufvudrollen anförtrodd och hade,
158

efter alla tecken att. döma, derpå nedlagt mycket arbete och na-
turligtvis ofantligt mycket arbete mer än rollen var värd. Men dä
han ej af naturen är utrustad med någon större vis comica, ehuru
han pä det området liksom pä vissa andra fält alltid är en bruk-
barhet, var det icke lätt för honom att ofta bereda allmänheten
vederkvickelsen af ett skratt. Vissa från hr Svante Hedin lånade
tonfall och åtbörder tyckas ha blifvit inrotade hos honom, men
såsom imiterade förfela de sin verkan. Jag är icke öfverdrifvet
ömhjertad af mig, men ibland hyser jag verkligt medlidande med
dem som få gå och dra pä vissa omöjliga roler. Hr Hartmans
och i synnerhet fru Rundbergs resp, uppgifter i Askungen voro
så t. ex. i hög grad egnade att utöfva en dylik effekt, och nu
i den här olycksaliga pjesen var det hr Bæckstrôm. Kanske
både för att få någon tröst för déconfituren i »Återgång» och
för att vara det räddande halmstrået för P. V. hade fru Hart-
man ryckt in i stället för en annan något yngre dam, men ett
trefligare och bättre öde hade hon väl varit förtjent af. Hr
Törnqvist var ingalunda oäfven såsom representerande en vanlig
tysk dussinlöjtnant, hvars hufvudintresscn tyckas röra sig kring mat
och exercis och hvars förnämsta tjuskraft torde ligga i unifor-
men. Hr Grip visade sin egendomliga dramatiska begåfning ge-
nom några karaktäristiska leenden och krumsprång, hvarvid dock
den framskymtande embonpointen något störde elegansen af de
sistnämda.

Efter fyra, säger 4, representationer har »Pappa Vindböjtel»
sina fäder. S. B. Ö. S.

gått till

Dä
resurser
sätta sig

Nya teatern icke kan eller torde önska anlita samma
som de kungl. eller de öfriga privatteatrarne för att
öfver nuvarande för alla hufvudstadsteatrar ganska ogyn-
samma konjunkturer, nödgas den ligga i alt hvad tygena hålla
och upprätthålla teaterns traditioner om ett ihärdigt och ansträn-
gande arbete. Derför växla dess program ofta, hvilket äfven
annars torde vara ett vanligt fall vid en sä stor teater, der ett
godt hus gör vida större manspillan bland de beräkneliga spekta-
törernas led än ett godt hus pä någon af de andra teatrarne.
Och de städse goda, vanligen mycket goda söndagshusen suga i
synnerhet.

Dess båda nya program under tiden sedan sista öfversigten
har varit Topelius bekanta, historiskt romantiska skådespel Re-
159

ffina von Emnieritz och en bearbetning af hr Josephson, »Sådant
händer i våra länder», folkskådespel i en mängd bilder och med
sång. Lika visst som icke en nutida författare, som vill skrifva
historiska skådespel, får taga det förstnämda till: mönster, lika
visst är, att det ännu i följd af sin stämningsfullhet måste anses
lifskraftigt och ingalunda oförtjent af en plats på repertoaren äfven
för en teater med mycket stränga anspråk. Och återgifvandet
denna gång lände Nya teatern till verklig heder och var väl
förtjent af det bifall, som kom det till del såväl från publik
som kritik. De båda hufvudrollernas innehafvare, fröken Lund-
qvist och hr Ranft, kunna i synnerhet göra anspråk på äran härför.
Den förra, hvars anlag snarare peka åt rent moderna uppgifter,
uppbar den långa ansträngande rollen med känsla och behag och
lyckades i synnerhet bäst i dé senare akterna och förnämligast i
dödsscenen. Hr Ranft, som särskildt eger en stor förmåga att åstad-
komma en träffande mask, var en ståtlig Gustaf Adolf, som för-
stod att låta vredens åskor ljunga med kraft. Af birollerna må
nämnas hr Collin, som åter fungerade som styckets bof och
förutom god maskering äfven lyckats delvis frigöra sig från det
ofördelaktiga sätt att tala, som oftast skadar det goda intrycket
af hans samvetsgranna bemödanden, och dessutom hr Nilsson
för hans präktiga krigsbuss.

Den andra pjesen var sådan att kritikens egentliga åtgö-
rande torde inskränka sig till att konstatera dess mindre eller
större framgång, ty det torde vara bästa måttstocken för be-
dömandet. Och så bedömd torde den ha varit ganska bra, ty
jublet vid premièren och dagen efter var betydligt lifligt. Spelet
var förtjenstfullt, i synnerhet hos hrr Holmqvist, Warberg och
Gardt och fruarna Littmark och Stenfelt. Det synes nästan, som
om hr Holmqvists konstnärskap skulle vunnit på nedläggandet
af ett direktörsskap, som man eljest antog icke så förfärligt
tryckte honom. Dels uppträder han oftare och dels utarbetar
han sina uppgifter omsorgsfullare än hvad fordom understundom
tycktes vara fallet, och alt hvad han åstadkommit i höst har
derför varit af stort värde. Om ock »folkpjeser» af detta eller
andra slag anses böra utgöra hufvudbeståndsdelen af Nya teatens
repertoar, skulle dock ett upptagande understundom af pjeser,
antingen lockande genom sitt literära värde eller nyhet, säker-
ligen icke visa sig som en dålig spekulation och derjämte åt
teatern bibehålla sympatierna äfven från en något anspråksfullare
publik, en hvardagarnes parkettpublik, — sympatier, på hvilkas
långmodighet ej altför stora växlar få dragas. Teaterns dra-
160

matiska krafter äro ju icke häller sä obetydande, att icke dylika
försök skulle kunna göras med utsigt till framgång.

Vasateatern torde fä göra sig beredd på ännu några neder-
lag, innan den kan för sin dramatiska afdelning tilltvinga sig
från publikens sida samma uppmärksamhet och framgång som
kommit dess operettafdelning till godo. Till en del beror det
väl derpå, att de flesta af dess dramatiska artister förut varit
okända för hufvudstadspubliken, men ännu mer derpå att de
behöfva förstärkning. Den goda trumf, teatern hade nu senast
på hand eller '»Durand och Durand», lyckades derför icke
att ta hem spelet, hvilket var skada, då väl teatern i annat
fall kunnat påräkna en hel följd goda hus. Det är bland de
roligaste franska farser svenska publiken på länge gjort bekant-
skap med, men dels gick hela pjeseti i alldeles för långsamt tempo
och dels hade man öfverlemnat ena hufvudrollen åt en artist,
som ej lämpade sig derför. Alt detta i förening med den klum-
piga och dåliga öfversättningen, verkstäld af direktör Bosin, som
således tyckes ha tid att praktiskt visa sina sympatier för sina
konkurrenter, gjorde, att stycket slagit föga an och ej synes ha
lång, framtid att motse, fastän hr Gründer onekligen denna gång
var åtskilligt rolig och skötte sig förtjenstfullt.	.

Den 6 december.	Gus^arowe.

Hoffrokan EBBA MUNCK.

Efter fotografi af gösta florman.
wa^

---4^---

Red. af 'n Dagens Krönika» kar varit ntsatt för en
egendomlig, men onekligen ganska angenäm öfverraskning,
i det att följande biljett ingått.

»Eftersom eder allmänt bekante oc/i dock på samma
gång okände Volontaire fortfarande intresserar sig för
Dagens Krönika», har man velat uppmuntra tidskriften
genom att till förfogande öfversända cn bild af den in-
tagande qvinna, hvars drag hela den nordiska allmänheten
för tillfället säkert önskar skåda.»

Den utan någon namnteckning öfversända biljetten åt-
följdes af det porträtt, om hvars äkthet vi först och främst
öfvertygade oss.* Att sedan befordra detsamma till trycket,
var icke annat än den enklaste pligt mot våra läsare,
hvilka vi naturligtvis måste unna att förr än någon an-
nan den periodiska pressens publik, komma i åtnjutande af
det efterlängtade tillfälle till personlig bekantskap, hvilket
med våra, dagars utvecklade illustrations för hållanden inom
tidningar och tidskrifter erbjudes såväl lågättad som hög.

Förutom porträttet, innehöll det anonyma bref vet äfven
några flyktigt utkastade tankar, hvilka likaledes stäldes till
redaktionens förfogande. Insändaren erinrar derom, att

* Eftersom hela pressen redan flödat af personliga data rörande fröken Munek, nöja
vi oss med att nämna att hennes födelseort är det natursköna Jönköping, der fadern, öfverste
Munek, var postmästare. Till komplettering af hvad porträttet har att säga, må omtalas
att fröken Munek är cendrée, med mörkblå ögon samt fin och smidig gestalt.
origiîialrt fàtt rättigheten att i sin ring sätta samma in-
skrift som gemålen till en af våra hertigar i äldre tider
låtit gravera: »Ingen skall skilja oss, ingen utom döden ,
D erjernte påminner i bref vet han (eller hon) derom, att huma-
nitetens alltjemt stigande utveckling nu gått derhän, att
raka motsatsen kunnat inträffa till hvad våra häfdcr haft
att förmäla om en furstemoder, som med ett hjerta lika
hårdt som den diamant hon begagnade skref några ■allbc-
kanta ord på fönstret i konunga borgen. Och i detta sam-
manhang tillägger insändaren en antydan om vår dynastis
republikanska ursprung, han citerar de herrliga, af de kort-
synta fåfängt förlöjligade orden : frihet, jem/ikhet och
broderskap, hvilka förr eller senare skola eröfra vcrldcn,
och han utbrister till slut i denna lyckönskan, hvari säkert
äfven våra läsare gerna instämma :

Wifcu übens forglitja minnen:

Orben på rutan, Mefncn, forfivinnen’

Sycta oefy färlcf, Homftren od) brinnen,
£yfen mcb dbffrift i forgfria finnen!