Furst Peter Kropotkin.

En skizz ur den socialrevolutionära samtiden.*

En söndagseftermiddag denna sommar förenade jag mig
med ett af olika nationaliteter sammansatt sällskap, som för nå-
gra timmar per underjordisk järnväg lemnade den engelska
metropolen.

Målet för resan var Harrow on the Hill, en oansenlig by
strax norr om London. Den är belägen i en öppen, intagande
näjd. Blicken kunde sväfva vida öfver låga, af friska gräs-
mattor och täta skogsdungar betäckta kullar. Det var i själfva
verket knapt möjligt finna en angenämare kontrast till den
sotiga, bullrande verldsstaden än denna i helgdagsaftonens frid
försänkta by, hvilken den sjunkande solen just nu badade i
sina röda, af lätta blå dimmor brutna strålar. Den som kom-
mit hit med den förutfattade meningen att i furst Kropotkin
finna en vild, fanatisk samhällsomstörtare, måste gripits af en
stilla undran att han, så nära det på alla sociala jäsningsämnen
öfverflödigt rika London, slagit ned sina bopålar just i denna
undangömda, idylliska vrå.	.

* Från en landsman — som i flera år vistats utrikes för socialveten-
skapliga studier och under signaturerna »Sten» och G. F. S. hemsändt
korrespondenser till Göteborgs Handelstidning och Aftonbladet — hafva
vi haft nöjet emottaga ofvanstående bidrag, innehållande en på personlig
bekantskap grundad framställning af en af samtidens få originella social-
teoretiker i revolutionär riktning, deh ryktbare furst Kropotkin, om hvilken
för öfrigt en sådan massa myter är i omlopp, att en objektiv teckning icke
saknar sitt aktuela intresse. — Namnet stafvas i biografiska handböcker
äfven Krapotkin.	Red.' af .Dag. Krön.

Ur Dagens Krönika. VII. 9, 10.	1
7iS

Efter några minuters vandring från järnvägsstationen stan-
nade vi utanför en liten, bredvid landsvägen belägen cottage.
Den af oss, som redan var bekant på orten, öfvertog förare-
rollen, och vi befunno oss snart i ett enkelt, nästan primitivt
möbleradt arbetsrum. Ett stort skrifbord, några väldiga, tre
af rummets väggar betäckande bokhyllor, en divan samt några
stolar var hela inredningen.

Redan på husets tröskel hade vi med ett hjärtligt väl-
kommen mottagits af den ryske revolutionärens unga maka;
nu inträdde furst Kropotkin och helsade med samma rätt-
framma och godmodiga förbindlighet de nyanlände främlingarne
som sina äldre bekanta. Det mest i ögonen fallande uti hans
yttre är det stora hufvudet, som hvilar på en synbarligen svag,
af lång ohelsa böjd kropp. Det ofantliga helskägget, som döl-
jer munnen och böljar ned på bröstet, den kala hjässan och
den inåtvända, sorgbundna blicken göra alt intrycket af en lärd,
som på en enslig studerkammare offrar sina krafter i vetenska-
pens tjänst. Den politiske agitatorn, talaren, som hänför sitt
auditorium till dånande bifallssalvor, anar man deremot knapt,
då man första gången talar med Kropotkin och ovilkorligen
intages af hans okonstlade, vänliga sätt. Hans hustru, en af
dessa ryska studentskor, som vid högskolorna i Schweiz bör-
jat med naturvetenskapernas studium och slutat med samhälls-
lärans, är en kraftig rysk typ. Hennes af ett rikt svart hår
omgifna ansigte, med ett par talande mörka ögon, väcker ovil-
korligen intresse. Ett intryck, som ytterligare förstärkes af att
höra hennes, sakliga, om en alt igenom själfständig individuali-
tet vittnande inlägg i diskussionen.

Sedan valet af samtalsspråk förorsakat en humoristisk de-
batt — af behofvet påkallad, eftersom för tillfället fyra eller
fem nationaliteter voro representerade i furst Kropotkins ar-
betsrum — och man enat sig om tyska dch franska, började
en lång diskussion om den »sociala frågan» och dess olika for-
mer i Europas alla länder, hvarvid en hvar gaf till bästa sina
personliga erfarenheter- och sin specialkännedom om förhållan-
719

dena i det egna fäderneslandet. Furst Kropotkin talade om
sina nihilistiska landsmän och om sina iakttagelser i Schweiz,
Frankrike, England och Skottland samt förfäktade med den
honom egna elektriserande och likväl ytterst flärdlösa vältalig-
heten sin »anarkistiska» ståndpunkt gentemot en bekant tysk
socialdemokrat. Socialismen i England och eländet i London
och bland majoriteten af de engelska industri- och grufarbe-
tarne var länge föremål för denna internationella, socialrevolu-
tionära aftonunderhållning, som dessutom, på föranledning af
en ryktbar förkämperska för kvinnoemancipationen, äfven sväf-
vade ut på kvinnofrågans’ område. Slutligen tvang sent om
sider tanken på londontågets afgångstid gästerna att bryta upp.

Då vi kommit ned på landsvägen, följda af Kropotkins
och hans makas afskedsvinkningar, kunde en af sällskapet icke
återhålla utropet: »Och en sådan man, med ett så ädelt och
mänskovänligt sinnelag och med en så ärlig och djup öfver-
tygelse, framställes af nästan hela den europeiska tidningspres-
sen som ett blodtörstigt odjur . . .!» — »Ja, fressen, ja . . .»,
genmälte en annan med ett ironiskt småleende.

*

Furst Peter Alexeievitsch ’Kropotkin, den namnkunnige
nihilisten-anarkisten, om hvilken man talar så mycket, men i
grunden vet så litet, är född i Moskva 1842. Hans familj
tillhör en af Rysslands äldsta och förnämaste adelsslägter. Kro-
potkin uppfostrades i den kejserliga pagekorpsen till 1861, då
han drog till Sibirien i egenskap af militärguvernörens för
Transbaikal aide-de-camp, och från 1863 till 1867 var han
generalguvernörens af Ostsibirien attaché. Denna sexåriga vi-
stelse i Nord- och Nordostasien använde Kropotkin till högst
fruktbringande geologiska och geografiska studier, hvilkas resul-
tat äro nedlagda i »ryska och sibiriska geografiska sällskapets
annaler». Han företog ett stört antal resor genom Ostsibirien
och Mandschuriet och åtnjuter bland geografer och geologer
720

anseende som en framstående forskare. Återkommen till Pe-
tersburg 1867 beklädde han någon tid värdigheten af en kej-
serlig kammarherre, lemnade emellertid snart hof- och stats-
tjänsten för att studera vid Petersburgs universitet och utgifva
första delen af ett stort vetenskapligt arbete öfver Finlands
jöklar. 1872 företog Kropotkin en vesteuropeisk resa, hvilken
bildar en afgörande vändpunkt i hans lif. Uti Schweiz och
Belgien blef han bekant med den »internationella arbetareasso-
ciationen» och anslöt sig snart till dess venstra, »anarkistiska»
flygel. Helt visst följde detta steg icke af någon ögonblickets
ingifvelse; Kropotkins politiska åsigter hade städse varit myc-
ket avancerade, och det ryska folkets elände samt den ryska
embetsmannakorpsens fruktansvärda korruption hade långt förut
ingifvit honom, liksom så oändligt många andra medlemmar af
Rysslands högre och bildade klasser, en orubblig öfvertygelse
om de bestående sociala och politiska förhållandenas ohållbar-
het och absoluta förkastlighet.

Så snart Kropotkin nu återvändt till Petersburg, ingick
han som medlem i den vidtutbredda, hemliga socialistiska or-
ganisationen» Tschaikovtsi» och bidrog så väl genom skrifter som
genom muntliga föredrag till propagandan bland arbetarne.
Efter mer än ett års hemlig verksamhet i denna riktning stod
han i begrepp att såsom målare och under antaget namn bege
sig ut bland bönderna, för att hos dem verka för sina idéer, då
han blef förrådd och fängslad i Petersburg 1874. Naturligtvis
väckte en så framstående och högt uppsatt mans arresterande för
»nihilistiska» sträfvanden ett oerhördt uppseende. Under nära
tre år satt han utan dom i »undersökningsfängelse» uti Peter-
Paulsfästningens mörka, osunda celler. Då läkaren intygade
att fängelset ruinerat hans helsa och hotade honom med dö-
den, blef han öfverförd i S:t Nikolaushospitalet, hvarifrån han
i juli 1876 lyckades fly. För detaljer om denna flykt, »ett
mästerstycke af kall beräkning och beslutsam djärfhet», hän-
visar jag till Stepniaks lifliga skildring i »Det underjordiska
Ryssland ».
721

Kropotkin begaf sig först till England, men flyttade snart
öfver till Genève, hvarest han grundade den anarkistisk-kom-
munistiska tidningen »Le Révolté» samt bedref en ifrig agita-
tion för socialistiska och anarkistiska idéer. Följden häraf var
hans utvisande från Schweiz 1881. Efter ett kort uppehåll i
Thonon, på den franska stranden af Genéversjön, styrde Kro-
potkin åter kosan till England. Han höll en serie föreläsnin-
gar i Newcastle och i Skottland öfver Rysslands inre förhål-
landen och öfver ryska regeringen samt skref i »Newcastle
Chronicle», »Fortnightly Review» och i »Nineteenth Century»
en mängd artiklar öfver samma ämne. Särskildt bör framhål-
las den intressanta uppsatsen »The russian revolutionary Party»
i »Fortnigtly Review» för början af 1882.

I slutet af 1882 återvände Kropotkin till Thonon, gjorde
en kort agitationsresa till Sydfrankrike och blef derefter plöts-
ligt arresterad i Thonon. Han stäldes inför police correctio-
nelle i Lyon och dömdes 1883 till fem års fängelse för del-
tagande i »internationalens» propaganda. Efter tre års fän-
gelse blef han den i5:de januari 1886, som bekant, frigifven
genom dekret af Franska republikens president.*

Sedan dess har- Kropotkin bott i London eller dess om-
gifningar, med orubblig energi fortsättande sin vetenskapliga
och agitatoriska verksamhet. Han håller då och då föredrag
i olika engelska och skottska städer och skrifver flitigt för en
del tidningar, särskildt för den engelska revyen »Nineteenth
Century», hvarest i februari och augusti detta år utkommit en
längre afhandling af honom med titlarna : »The scientific bases
of anarchy» och »The coming anarchy».

*	*

* Intrycket från sin fängelsetid i Ryssland och i Frankrike har Kro-
potkin samlat uti en för några veckor sedan i London utkommen bok:
In .Russian and French prisons. Den innehåller en stor mängd utomor-
dentligt intressanta notiser om statsfångarnes lif och behandling i Ryss-
lands fängelser och i straffkolonierna uti Sibirien. Boken torde snart ut-
komma i svensk öfversättning.
y 22

Kropotkin intar en så alt igenom själfständig och egen-
domlig ställning bland vår tids nu lefvande socialrevolutionärer,
att hans teorier näppeligen kunna vara utan ett stort intresse
för dem, hvilka öfverhufvud skänka den »sociala frågan» nå-
gon uppmärksamhet. Likväl cirkulerar om ingen socialistisk
teoretiker så orimliga rykten som om Kropotkin — kanske
emedan man sällan gjort sig möda läsa hans skrifter, utan i
stället tagit för sannt, hvad en partisk, korrumperad tidnings-
press funnit för godt utsprida; kanske också emedan de bägge
termer, nihilism och anarkism, med hvilka man plägar beteckna
hans ståndpunkt, äro i hög grad egnade väcka monströsa före-
ställningar. Allmänheten förstår nämligen under nihilism och
anarkism något helt annat än »nihilisterna» och anarkisterna
själfva. Jag ser mig därför föranlåten till en början meddela
nå^ra framställningar af »nihilistiska» auktorer och af anarkisten
Kropotkin själf. Härigenom bli Kropotkins ställning till det
ryska revolutionspartiet så väl som hans egen positiva stånd-
punkt belysta.

Man har mer än en gång i politiska skämttidningar kun-
nat se karrikatyrer som denna: Två med dynamit, belastade
»nihilister» sitta mediterande på en hop ruiner: »Finns något
kvar att förstöra?» — »Ja, jordklotet själft!» — »Nåväl, hit
med mera dynamit; låt oss spränga äfven det i luften!»
Hur orimlig denna åsigt, att »nihilismen» skulle betyda absolut
och vansinnig förstörelselusta, än är, kan man likväl lätt skönja
dess uppkomst.

Då i midten af århundradet den materialistisk-naturveten-
skapliga verldsåskådningen började vinna terräng i Ryssland,
uppstodo under dess inflytande bland de bildade ryssarne ni-
hilister, verkliga nihilister: egoistiska skeptici, ofruktbara, dåd-
lösa förnekare. Turgenjeff, som uppfann benämningen »nihi-
list», har i Basaroff (»Fäder och söner») på ett mästerligt sätt
förevigat denna typ. Benämningen öfvergick sedan, orimligt
nog, på de svärmiska socialistiska reformifrarne, hvilka i de
första åren af 1870-talet började agitera för de ryska arbetar
723

nes och böndernas sociala emancipation. I följd af den ryska
regeringens exempellöst grymma och brutala undertryckningsåt-
gärder, dröjde det emellertid knapt tre år förr än dessa, ur-
sprungligen fredliga reformatorer förvandlades i fanatiska terro-
rister. D. v. s.: deras socialistiska framtidsprogram förblef
oförändradt, men de sågo numera, sedan den fredliga agitatio-
nen var dem afskuren, intet annat medel till detta måls ernående
än terrorism, än att sätta våld mot våld. Men terrorismen är
lika litet målet för deras sträfvan som t. ex. det af fasor upp-
fylda kriget är målet för en krigförande stats politik. Själfva
hafva de ryska socialrevolutionärerna aldrig kallat sig »nihili-
ster», utan ständigt socialister, socialdemokrater o. s. v. Till
bevis härför hänvisar jag läsaren till den revolutionära ryska
litteraturen och till Stepniaks »Underjordiska Ryssland», sär-
skildt till den i slutet af nämda bok aftryckta »Exekutivkom-
mitténs proklamation till Alexander III» (omedelbart efter Alexan-
der II:s dödande). Så moderata reformfordringar, som de,
hvilka i denna de ryska terroristernas proklamation framläggas,
skulle näppeligen tillfredsställa en radikal tysk social-demokrat.

Furst Kropotkin, hvilken blef fängslad innan revolutions-
partiet inslagit den terroristiska taktiken, och som sedan, ge-
nom sin nödtvungna flykt från Ryssland, blef beröfvad alt di-
rekt samband med »nihilisternas» agitation, delar högst sannolikt
icke i alla stycken dessa senares teoretiska ståndpunkt. Han
är anarkist och för närvarande de europeiska anarkisternas
hufvud.

Som han i den redan omnämda afhandlingen »The scien-
tific bases of anarchy» uti »Nineteenth Century» nedlagt sin
sociala och politiska trosbekännelse, vill jag med ledning af
densamma söka antyda Kropotkins och anarkismens stånd-
punkt.

Nämda uppsats börjar med följande sammanträngda fram-
ställning af anarkismens plats bland de socialvetenskapliga sy-
stemen: »Anarkismen (ày-àp/ty, det socialistiska system, som
negerar all styrelse, har ett dubbelt ursprung. Det är en pro-
724

dukt af vårt århundrades utveckling på det ekonomiska och
på det politiska området. I öfverensstämmelse med alla socia-
lister anse anarkisterna att tiden är ute för den privata egande-
rätten till land, kapital och maskiner, samt att alla produk-
tionsmedlen komma att blifva samhällets gemensamma egen-
dom, hvilken gemensamt förvaltas och användes af producen-
terna. Och, i öfverensstämmelse med de mest avancerade re-
presentanterna för den politiska radikalismen, anse anarkisterna
att idealet för politisk samhällsorganisation först uppnåtts, då
regeringens funktioner reducerats till ett minimum, och indivi-
derna erhållit oinskränkt frihet att uti fria grupper och i fritt
konstituerade federationer tillfredsställa de oändligt växlande
behof, som utmärka civiliserade mänskliga varelser. — Hvad
socialismen angår, gå de flesta anarkister till dess sista konse-
kvens: lönsystemets* fullständiga negation och kommunismens
antagande. Och, hvad den politiska organisationen angår,
komma anarkisterna genom vidare utveckling af det ofvan an-
förda radikala programmet till den slutsatsen att samhällets
slutliga mål är att reducera regeringsfunktionerna till »ra//»,
d. v. s. att bilda ett samhälle utan regering, ett an-arkistiskt
samhälle. Dessutom mena anarkisterna att, då idealen för
social och politisk organisation äro sådana, förverkligandet, af
dessa önskemål icke kan öfverlemnas åt kommande århundra-
den, utan att endast de förändringar i vår sociala organisation,
som stå i samklang med det här framhållna dubbla idealet
och utgöra ett närmande till detsamma, hafva någon utsigt till
framgång och varaktighet samt förmå gagna det allmänna.

»Hvad den tänkemetod beträffar, som den anarkistiska
tänkaren använder, så skiljer den sig väsendtligt från utopi-
stens. Den anarkistiske tänkaren tar icke sin tillflykt till meta-

* Till lönsystem räknar Kropotkin äfven vissa marxistiska socialde-
mokraters timlönsystem : den som t. ex. arbetat tre timmar i den social-
demokratiska staten erhåller ett arbetstecken, mot hvilket han kan tillbyta
sig produkter, i hvilka tre timmars genomsnittligt samhälleligt arbete är
kristalliseradt.	Äef.ms anm.
7^5

fysiska begrepp (såsom »naturliga rättigheter», »statens pligter».
o. s. v.) för att gifva kraft åt de medel, hvilka, enligt hans
mening, skola föra till mänsklighetens lycka. Han följer tvärt
om den moderna evolutionsfilosofiens väg •— likväl utan att,,
såsom Herbert Spencer, slå in på blott analogiernas slipp-
riga bana. Han studerar det mänskliga samhället i det för-
flutna och i det närvarande, och, utan att pådyfla människorna
i allmänhet eller enskilde individer öfverlägsna egenskaper, som
de ej besitta, betraktar han samhället blott som en aggregation
af organismer, hvilka sträfva efter att finna bästa sättet att för-
ena tillfredsställandet af individernas behof med en samverkan
för artens, för det allmännas bästa. Han studerar samhället
och söker i det förflutna och i det närvarande utfinna dess-
tendenser, dess växande intellektuella och ekonomiska behof;
och med sitt ideal menar han blott den riktning, i hvilken ut-
vecklingen går. Han skiljer mellan de mänskliga samhällenas
verkliga behof och tendenser och de tillfälliga omständigheter
(brist på kunskaper, emigration, krig, eröfringar), hvilka för nå-
gon tid paralysera dessa behof och tendenser. Och han kom-
mer till den slutsatsen att de två förnämsta, om ock ofta omed-
vetna tendenserna i den historiska utvecklingen voro: tenden-
sen . att göra det produktiva arbetet alt mer samhälleligt, så att
det slutligen blir en omöjlighet urskilja hur stor del af de ge-
nom gemensamt arbete framstälda produkterna tillkommer hvarje-
särskild individ —, och tendensen att tillförsäkra åt individen
det fullaste mått af frihet uti alla sträfvanden, hvilka hafva till
mål hans eget och, det allmännas väl,

»Anarkistens ideal är sålunda sammanfattningen af det
han anser skola utgöra utvecklingens nästa fas. Detsamma är
icke längre någon trossak, utan föremål för vetenskaplig diskus-
sion.»

Uti fortsättningen af den intressanta, i den ädlaste stil
hållna afhandlingen gör Kropotkin en analys af de bestående
samhällsförhållandena, framhåller särskildt de talrika förebåden
för ett nytt sakernas skick och hemtar stöd för sin »regerings-
726

\ösa» socialism ur utvecklingsfilosofiens förnämsta moderna måls-
män: Spencer, Guyau, J. S. Mill, Lubbock, Morgan o. s. v.
I den del af uppsatsen, som egnas åt polemik mot andra social-
vetenskapliga system, intar en skarp kritik af Malthus’ befolk-
ningslära ett framstående rum. Dessutom belyser Kropotkin
utförligt sin ställning till »autoritets» socialisterna (vissa, marxi-
stiska och lassalleanska socialdemokrater). Enligt Kropotkin
hafva de liberala och demokrater, hvilka göra front mot social-
demokraterna, derför att dessa senare med sin centraliserade,
produktionen reglerande »Volkstaat» bringa den politiska och
individuella friheten i fara, fullkomligt rätt. För öfrigt innebär
äfven det af socialdemokraterna anbefalda representativsystemet
med sitt majoritetsvälde en fara för friheten. På samma sätt
som envälde motsvarade feodaltidens slafveri, förhåller sig re-
presentativstyrelse till kapitalism och lönsystem. Både envälde
och parlamentarism äro egendomliga för klass-samhället. Uti
ett samhälle deremot, hvari skilnaden mellan kapitalist och
lönarbetare försvunnit, vore representativstyrelse en anakronism,
en orimlighet. »Vi äro kommunister. Men vårt ideal är hvar-
ken phalanstèren* eller autoritetskommunismen, utan anarki-
stisk kommunism, kommunism utan styrelse, fri kommunism».

I den äfvenledes högst läsvärda fortsättningsartikeln »The
coming anarchy» gör sig Kropotkin till uppgift att bemöta de
vanligaste invändningarna mot socialismen och dess anarkisti-
ska form. Gentemot den populära föreställningen att anarki
vore liktydig med oordning, kaos, disharmoni, anmärker vår
sagesman: »anarki betyder hvarken mer eller mindre än från-
varo af regering, och att frånvaro af regering ar detsamma
som oordning och frånvaro af harmoni är ingalunda bevi-
sadt» — tvärtom bevisa talrika företeelser i de moderna
samhällena att de sociala behofven af samverkan och ömse-
sidig ärlighet förmå, utan regering, hålla de mest invecklade
kooperationer i glatt och reglerad gång. Så t. ex. den
/	* Fouriers kommunistiska familjepalats. En dylik phalanstère grun-
dades i Guise, i Nord frankrike, af järnfabfikanten Godin.
727

internationella post- och järnvägstrafiken, nästan hela verlds-
handeln, de frivilliga lifräddningssällskapena på Englands ku-
ster, »röda korset» o. s. v. Det finns icke någon »inter-
nationell järn vägsregering», och likväl kan jag i Edinburgh
lösa direkt biljett till Konstantinopel, utan att de dussintals
järnvägskompanier, som jag på grund af denna biljett an-
litar, behöfva frukta gå miste om sina respektiva andelar i bil-
jettpriset. Och hvad »röda korset» angår, skulle man helt visst
för 25 år sedan gjort sig mycket lustig öfver den »utopist»,
som vågat påstå att de sårades vårdande i fält kunde omhand-
tagas af privata, af regeringarna oafhängiga associationer. »In-
gen skall begifva sig till de farligaste punkterna. Sjukbarac-
kerna skola samla sig der man minst behöfver dem. Hatet
mellan nationerna skall låta de sårade soldaterna dö utan vård. »
Detta och mycket annat hade man helt säkert invändt, och
likväl har »röda korsets» verksamhet i 1870—71 års krig och
i de séparé krigen klarligen bevisat motsatsen — till den mänsk-
liga altruismens heder.

För att ytterligare bevisa obehöfligheten af styrelse fram-
håller Kropotkin att kulturen städse gjort de raskaste framste-
gen vid de tillfällen, då folken gjort sig fria från sina her-
skare, eller åtminstone utbytt en regeringsform mot en annan
liberalare. Redan i de nuvarande samhällena användes dess-
utom regeringen alls ej af millioner människor uti millioner
vigtiga fall af samhällslifvet. Derför måste behofvet af en re-
gering blifva ännu mycket mindre i ett samhälle utan privat
eganderätt till produktionsmedlen, uti hvilket således en vigtig
orsak till misstro, bedrägeri och utplundring bortfallit. »Den
enda gränsen för individens frihet kommer i framtiden blifva
hans egna sociala vanor och behof af att finna sympati, hjälp
och kooperation bland sina grannar.»

På invändningen att vår tids förderfvade människor icke
duga för ett styrelselöst (anarkistiskt) socialistiskt samhälle, sva-
rar Kropotkin med att framhålla, det moraliteten icke är af-
hängig af regeringsform, lagar och religion, utan af individer-
728

nas sociala behof och vanor. Samhällslifvet alstrar moralen.
Derför är det fåfängt predika god moral i ett på klass-skilnad
och egoism grundadt samhälle. Uti ett samhälle, som är grun-
dadt på fri kooperation, på fri kommunism, måste deremot
människornas sociala, altruistiska drifter vinna en hittills okänd
utveckling. Uti det kommande samhället blifva de sociala
egenskaperna en nödvändighet för individens existens; de med
dessa egenskaper bäst utrustade komma derför att segra i kam-
pen för tillvaron.

Det mest utmärkande draget i vårt århundrades samhälls-
utveckling är bildandet af otaliga frivilliga, privata koopera-
tioner för tillfredsställandet af alla möjliga behof. Dessa asso-
ciationer bildas så naturligt, växa och utvidgas så hastigt och
aggregera sig med hvarandra så lätt, äro öfver hufvud så ound-
vikliga för civiliserade människor och ersätta så fullkomligt in-
gripande från statens sida, att vi måste anse dem för en växande
makt i vårt samhällslif och för betydelsefulla föregångare till
framtidens sociala formationer.

Blott det sociala framtidsprogram, som räknar med dessa
faktorer, har utsigt till förverkligande.

Sådana äro, antydningsvis, Kropotkins socialvetenskapliga
teorier. Inom ekonomien bekämpar han, i likhet med social-
demokraterna, privatkapitalet — på det politiska området skil-
jer han sig från de sistnämda genom sin negativa hållning
gentemot autoritet och styrelse.

En god inblick i dessa ide'er erbjuder dessutom hans hit-
tills kanske mest kända verk »Paroles d’un Révolté.» Det är
en serie af 17 artiklar, som 1879—82 utkommo i tidningen »Le
Révolté», och, under det Kropotkin satt i fängelse uti Frank-
rike, utgåfvos i bokform af hans vän, geografen och anarkisten
Elisée Reclus.

Boken inledes genom ett långt företal af Reclus, uti hvil-
ket denne senare bland annat framhåller att »ingen, som kom-
mit i närmare beröring med Kropotkin — icke ens hans do-
mare och fångvaktare — kan underlåta akta honom för hans
729

lärdom, intelligens och varma hjärta». Till slut uppmanar
Reclus läsaren »att för ett Ögonblick göra rent hus med alla
fördomar, att bortse från det personliga intresset och studera
Kropotkins bok utan annan åstundan än att söka efter sannin-
gen, oberoende af dess tillämpning; man skall då, om man
också icke öfverensstämmer med författaren, lära förstå hans
ideal och hysa aktning för motiven till hans handlingar och
sträfvan».

Vår tid, som är så früktansvärdt rik på sociala jäsnings-
företeelser och på socialrevolutionära strömningar, eger likväl
mycket få ännu lefvande och verkande tänkare och forskare
af utpräglad revolutionär tendens. Krapotkin är otvifvelaktigt
en af dessa. Och det torde vara i- detta hänseende han för-
tjenar mest beaktande. .

London i september 1887.

Gustaf F. Steffen.
Nisbethiana.

Nya bidrag till Figaros och till protektio-
nisternas historia. *

»Konradsbergsmysterierna» voro den mest uppseende-
väckande af alla de sensationshistorier, med hvilka Figaro sökte
hålla sin publik vaken, och deras uppdagande beredde tid-
ningen en verklig triumf. Detta var dock icke Hugo Nisbeths
egen förskyllan, utan han hade lyckliga omständigheter och
god hjelp att tacka för framgången.

Jag skall nu afslöja, hur härmed förhöll sig, och således
låta läsaren få en inblick i Konradsbergsmysteriernas mysterier.

Historien dök upp i en kort notis i Figaro för den 2
Juli 1882, men den var då hållen i så allmänna ordalag, att
man ej fäste mycken vigt vid saken. Der talades endast om
»de olyckliga individer, som fianas på Konradsbergs hospital»,
om deras »beklagansvärda belägenhet», om »den kinesiska mur,
som vederbörande vetat att uppställa omkring sig», om »de
smärtsamma klagoljuden», hospitalet såsom en »fångvårdsin-
rättning» m. m.

Nisbeth hade då, såsom nästan alltid, skakat en notis
ur rockärmen, ehuru han visste föga om saken.

* En ny volontär har uppenbarat sig för. Dagens Krönika på ett annat
område än musikens. Med andra ord, en författare, som önskar vara okänd,
har under iakttagande af åtskilliga försigtighetsmått insändt ofvanstående
artikel. Vi helsa honom välkommen under uttalande af ett hjertligt Au
revoir!	Red. af Dagens Krönika.
731

Tre veckor derefter hade emellertid redaktionen fâtt en
ytterligare påstötning, som kunde lemna en ledtråd. Då er-
foro Figaros läsare, att tidningens utgifvare hade inlemnat till
Medicinalstyrelsen en skrift, med förmälan att han förgäfves
sökt hos registratorn inom styrelsen få del af en anklagelse-
akt, som för längre tid sedan ingifvits af då varande under-
läkaren vid hospitalet, d:r J. K. Vickström. Registratorn hade
svarat, att en sådan skrift ej fans i hans , vård, och derför be-
gärde N., med åberopande af Tryckfrihetsförordningens § 2
mom. 4, att ofôrdïôjligen, mot vederbörlig lösen och i be-
vitnad afskrift, utfå handlingen.

Men den gubben gick naturligtvis inte. Ty äfven po-
neradt att handlingen fans, så hade vederbörande många kryp-
hål, om de ville undvika att utlemna den.

I nästföljande nummer, för den 30 Juli, nödgades Figaro^
i en ledare med rubrik »Medicinalstyrelsens mysterier», be-
klaga sig öfver, att Medicinalstyrelsen förnekade tillvaron
af den omtalade klagoskriften. Man behöfver icke vara stark
»stilkännare» för att i den nyss omtalade »ledaren», då man
nu läser den, ana samma skickliga penna, som man på senare
tiden spårat uti enstaka »ledare» i Dagens Nyheter och Afton-
bladet och som i sistnämnda blad afsticker så bjärt mot dess
vanliga medelmåttor.

En vecka derefter, den 6 Aug., stod saken på samma
sätt. Men Figaro hade nu erfarit, att d:r Vickström ingifvit
tre skrifter, hvilka mottagits af en ledamot af hospitals-
direktionen och öfverlemnats till dess ordförande, herr öfver-
ståthållaren, som sedermera skulle ha remitterat den till Me-
dicinalstyrelsen.

Ännu den 13 Aug. hade forskningarna icke avancerat
nämnvärdt. Figaro hade begärt, men icke lyckats, att hos
Med.-styrelsen få del af d:r Vickströms ansökan om afsked
från underläkarebefattningen och ämnade nu försöka sin lycka
hos hospitalsdirektionen.
732

Under detta rumor, som ej ledde till åsyftadt resultat,
hade åtskilliga f. d. patienter på Konradsberg uppvaktat re-
daktionen med skildringar öfver en del afvita förhållanden i
hospitalets skötsel, och den 20 Aug. kunde tidningen meddela
-den famösa historien om fröken L:s bortröfvande och inspärrande
-å hospitalet. Den skildrades under rubriken »En polis- och
läkarebragd» och angick mycket nära åtskilliga vederbörande
— i synnerhet hospitalets öfverläkare samt en ännu mer fram-
stående läkare, professor B., och icke minst polismästaren i
Stockholm.	*

Vi minnas, hur förloppet skildrades. Fröken L. var en
excentrisk dame, som skrifvit talrika kärleksbref till den nyss-
nämnde framstående läkaren och för öfrigt vigilerat pengar af
en mängd personer, så att hon nog torde ha förefallit be-
svärlig för en och annan. Men några vidare tokerier hade
hon ej veterligen begått, och hon hade nyss fått plats såsom
lärarinna hos en landtbrukare, boende strax utom Hornstull
-och hvars namn var P. Lundqvist, då hon genom polismä-
starens i Stockholm åtgöranden blef bortförd och insattes på
Konradsberg. Det närmare förloppet härvid skildrades ganska
riktigt i Figaro, som fått sina uppgifter från mycket aktade
personer, slägtingar till fröken L.

Nu var sensationen väckt. De vederbörande, som funnit
sig träffade, gjorde stora ansträngningar för att rentvå sig, och
•den stackars fröken L. fick naturligtvis sitta svårt emellan.
Hvem hon var, det visste alla, ty derom hade Figaro lemnat
besked. Men något medhåll i sak fick Figaro ej af sina kol-
leger; tvärt om innehöllo några af de dagliga Stockholmstid-
ningarna både insända förklaringar och egna artiklar, som sökte
visa, att alla laga former iakttagits vid fröken L:s inspärrande
på hospitalet. En landsortskorrespondent, som mycket om-
talats såsom »intervieware», hade forskat i ämnet, men fann
sig nödsakad att börja sin redogörelse med förklaringen, att
»Konradsbergsmysterierna torde mottagas med yttersta försig-
tighet.»
733

Det såg verkligen ut, som om vederbörande skulle lyckats
att fullständigt urskulda sig och sopa igen spåren. Ja, äfven
Nisbeth började att — svag som han var och lätt mottaglig
för *intryck — gifva med sig, och det var mycket nära, att
han gått öfver på sina motståndares sida. Han omtalade detta
för en publicistisk yrkeskamrat, som här må betecknas med
bokstafven X.

»Nej, du skall ej ge efter en tum den här gången», sade
X. »Låt oss på stället taga reda på, hur fröken L. betedde
sig under den närmaste tiden, innan hon bortfördes till hospi-
talet!»

Sagdt och gjordt. Ett åkdon anskaffades, och så bar det
i väg genom staden och utom Hornstull. Vid Liljeholmen
medtogs den inflytelserike kommunalmannen, Stationsinspektoren
C. G. H—m och så fortsattes färden förbi »Midsommarkran-
sen» och ut till Kristineberg, som egdes af f. d. åkareålder-
mannen P. Lundqvist, hvilken hade fröken L. i sin tjenst så-
som lärarinna för sina barn, då hon den 19 Juni 1882 plötsligt
bortfördes till Konradsberg. Ett grundligt förhör anställdes
nu med hr L., och protokollet fördes af X. Hr L. bekräftade,
hvad man förut visste om Stockholmspolisens ingripande på
grund af ett intyg, som utfärdats af prof. B. och innehöll, att
fröken L. var sinnesrubbad. Denna åtgärd hade öfverraskat
hr Lundqvist så, att han icke kommit sig före med att
protestera, men han lemnade nu villigt ett skriftligt intyg, att
fröken L. hade hos honom uppfört sig på ett hedrande sätt
och icke visat det minsta tecken till sinnesrubbning och att
det icke var genom något hans förvållande, som hon blifvit
insatt på dårhuset.

Figaro kunde nu fylla två tredjedelar af andra sidan i
sitt nästa nummer för den 17 Sept. 1882 med en längre ar-
tikel om »Konradsbergsdramat», hvilken emellertid var, för
större lättläslighets skull, indelad i tre »akter», försedda med
underrubrikerna: I. Fröken L— befriad; II. »Verkligheten,
som den är, utan förtal»; III. »Från idyllen till dårhuscellen.»
Ur Dagens Krönika. VIL $, 10.	2
734

Såsom man finner, följde händelserna i omvänd kronologisk
ordning. Alla tre »akterna» voro mycket ampra mot veder-
börande.

Ja, fröken L.. hade blifvit utsläppt. Hennes far, en kyrko-
herde frän Kalmar stift, hade hitkommit och tagit ut henne,
hvilket dock ej gick lika lätt, som det varit för vederbörande
att sätta in henne. Hennes afresa härifrån skulle hållas hemlig,
så att endast hennes slägtingar samt hennes välgörare (?) H.
Nisbeth behöfde få närvara vid afskedet. Men i sista stund
spreds nyheten, hvadan rätt många nyfikna infunnit sig vid
Central-stationen.

Hennes snara befrielse var tvifvelsutan Figaros förtjenst.
Men man måste gifva rätt åt hans rivaler och vedersakare
inom pressen, då de påstodo, att den uppmärksamhet, som
Figaro fäst på henne, var allt utom smickrande.

Under de följande åren fick Nisbeth mottaga många och
långa bref från fröken L:s far, hvilka förmodligen sysselsatte
sig hufvudsakligen med dotterns framtid. De voro lätt igen-
känliga genom handstilen på utanskriften och genom den titel
af »kapten», hvarmed adressaten smickrades. Men detta oaktadt
var han nog oartig att, sedan han läst de första epistlarne»
derefter följdriktigt lemna alla de öfriga i obrutet skick åt
papperskorgen. Mohren hade gjort sin skyldighet och kunde
gå. Fröken L. hade fått tjena som stoff för sensationsskild-
ringar, som dertill råkade vara sanna, och hon kunde ej göra
tidningen någon vidare nytta.

Äfven de, som i sak höllo med Figaro beträffande »Kon-
radsbergs mysterier» — och det gjorde nog de allra fleste —
voro dock icke öfvertygade om gagnet af det marktschreier-
aktiga sätt, hvarpå missförhållandena blottats.

Vederbörande visste emellertid knappast hvad de skulle
göra. Då sålunda Figarö hade offentliggjort, bland andra bi-
drag till belysning af frågan, en genom fiere nummer löpande
artikelserie »Om hospitalslifvet i Abdera»— så fann hospi-
talsdirektionens sjelfskrifne ordförande, öfverståthållaren frih.
735

af Ugglas, sig manad att, med åberopande af dessa artiklar,
låta i Stockholms Dagblad införa ett transsumt af de officiella
berättelserna om de verkställda inspektionerna vid hospitalet
under åren 1873 —1881. Dessa officiella vitsord voro visser-
ligen hållna i allmänna ordalag och innefattade icke någon
nämnvärd anmärkning, men just derför voro de så mycket
mer komprometterande för inspektörerna. Dessutom hade
frih. af U. indirekt nästan medgifvit, att Stockholms och Ab-
deras hospital kunde komma på ett ut.

Historien om fröken L:s »fångenskap» på Konradsberg
och befrielse derifrån var det mest spännande kapitlet i »Kon-
radsbergsmysteriema». Visserligen sökte Nisbeth att hålla in-
tresset för dem vid makt dels genom att sjelf mystifiera sina
läsare, dels genom inlagor till åtskilliga myndigheter för att
af dem utfå handlingar — ja, han gick dervid ända upp till
justitieombudsmannen, dock utan framgång. Och frågan om
tillämpningen af den i Tryckfrihetslagen medgifna rätten att
taga afskrift af offentliga handlingar föreföll icke på långt när
så romantisk eller underhållande för den stora allmänheten
som skildringen af den stackars guvernantens sorgliga öden.

.	*

En ärad landsortstidning, som aftryckt en del af Dagens
Krönikas redogörelse i förra häftet angående Nisbeths och
A. O. Wallenbergs ömsesidiga förhållanden, har funnit anled-
ning att beteckna Figaro såsom »en besoldad tidning». Men,
såsom Dagens Krönika omtalat, hade transaktionerna mellan
de båda sjöhjeltarne en helt annan form. Hr A. O. W. var
nog klok och ekonomisk att icke utfästa sig till sold. Han
lånade ut pengar, som han hoppades få igen med ränta och
mot det att gäldenären gratis ställde sin tidnings spalter till
hans förfogande. Omöjligen hade han kunnat ana Nisbeths
äkta amerikanska schackdrag att taxera hans »ledare» och »rak-
knifsnotiser» såsom simpla reklamer!
736

»Solden» fans således ej till — och för att tala om re-
klamerna, sä voro dessa icke pä långt när en så riklig in-
komstkälla, som pratet förkunnade. Endast i några få fall,
såsom i sina affärer med L. O. Smith, Chr. Hammer och ett
par andra personer, tog Nisbeth direkt betaldt för artiklar,
som han införde i sin tidning. Eljest tjenade reklamerna i
regeln till uppmuntran för annonsörerne och — sedan Figaro
blifvit daglig .— till extra dusör åt obligationsköparne.

Emellertid sålde Nisbeth ofta sin penna. Merendels skedde
detta på ett finare sätt, som icke var mycket sämre, än hvad
som i den vägen praktiseras af »ansedda» och »hederliga» tid-
ningar. Men N. var icke nogräknad, och derför lånade han
sig mot bastant erkänsla till hjelp åt hr Chr. Hammer, då
denne ville aflägsna öfveruppsyningsmannen Georg Lundström
från Furusund. Liqviden för denna hjelp gafs af hr Hammer
i form af hans namn på några »papper», som hr H. fick nöjet
att inlösa. Ingen hade riktigt reda på, hur mycket hr H. så-
lunda måst punga ut med, förr än han (1886) presenterade
sig med en efterbevakning i Nisbeths konkurs; och då kröpo
äfven »papperen» fram. Hans fordran, med ränta och vexel-
protestkostnader, uppgick till öfver 6,000 kr., men han var
nog liberal att af draga en liten motfordran af N. för annonser,
så att skulden utgjorde 5,975 kr. 34 öre.

Så mycket hade det kostat hr Hammer att blifva af med
»Jörgen»! Och oaktadt denne var gammal vän och tillfällig
medarbetare till Nisbeth, ryggade den sistnämnde icke tillbaka
för att medverka till hans fall. Det är nog sant, att »Jörgens»
afsättning var endast en tidsfråga; så pass obstinat hade han
varit mot sin chef. Och gent emot hr Hammer hade han
uppträdt som en verklig plågoande, så att hr H., hur ekono-
misk han än var, dock i sin förtviflan kunde vedervåga hvad
som helst för att bli qvitt den besvärlige öfveruppsynings-
mannen, som ville göra honom herraväldet på Furusund stri-
digt. Men då Nisbeth lånade sig till verktyg eller, rent ut
sagdt, sålde sig för att tjena sådana planer, så visade han för
737

alla, att han var ohjelpligt pä fallrepet både i ekonomiskt och
moraliskt afseende.

Man har påstått, att Figaro var generaltullstyrelsens språk-
rör, då tidningen sålunda offentliggjorde och kommenterade de
aktstycken, som närmast medverkade till »Jörgens» störtande.
Så vidt nämnda insinuation skall gälla generaldirektören sjelf,
är den emellertid alldeles obefogad. Men deremot eger det
sin riktighet, att Figaro fick sitt material från generaltullsty-
relsen. Två tjenstemän i styrelsen sågos vid ifrågavarande
tid träget besöka Figaros byrå på utgifvarens mottagnings-
timmar och medförde ofta digra luntor, som man icke såg,
då de begåfvo sig från stället. På dessa bevisliga fakta grundar
kanske »Jörgen» sitt hopp om revanche, i fall en protektioni-
stisk regering skulle komma till styret.

*

När Nisbeth satte upp den dagliga Figaro, var hans syfte
egentligen, att han skulle kunna repa sig genom affärens ut-
vidgning, sedan det gått alldeles bakut med veckotidningen.
Om han emellertid aldrig kunnat sköta denna med ordning
och reda — endast under de första åren röjde han ansatser
härtill — så visade han sig, såsom man lätt anar, alldeles
oförmögen att handhafva ledningen af en daglig tidning. Den
dagliga Figaro hade egentligen ingen ledning alls. Visserligen
hade lyckan varit Nisbeth gynsam, så att han fått ett par
vana publicistiska medarbetare, men de kunde eller ville icke
hafva något att säga med afseende på tidningens skötsel —
och drogo sig så snart som möjligt undan eländet. Äfven
ett par af de alldeles gröna publicistämnen, som Nisbeth in-
tagit i redaktionen, voro mycket användbara — förutsatt att
de fått en god publicistisk uppfostran, men en sådan kunde
N. ej sjelf lemna, äfven om han haft tid dertill, hvilket emeller-
tid icke var händelsen, då han mestadels var upptagen med
att sköta ekonomien eller, rättare sagdt, vigilansen.
7^

Många historier voro i svang inom publicistiska kretsar
om det rent af befängda sätt, hvarpå redaktionsarbetet i Figaro
bedrefs. Tidningens byrå låg i början af Norr, men tryckeriet
på Söder, och då »redaktionen» sköttes hufvudsakligen i den
förstnämnda lokalen, måste de flesta manuskripten skickas med
gående bud den tämligen långa vägen. Detta vållade tidsut-
drägt och arbetets förhalande till långt ut på nätterna, med
derpå beroende dryga sättningskostnader, som tärde på affärens
tillgångar. Telefonen lemnade visserligen en oskattbar hjelp
för meddelanden mellan redaktionen å Norr och den å Söder,
men kunde ej fullständigt afhjelpa, att arbetet haltade.

Om N. fick biträde af goda medarbetare, så var detta
en lycka mer än konst, ty han gjorde sig icke någon möda
att uppsöka redaktionskrafter. Ofta tog han sådana snart sagdt
från gatan, och resultatet blef derefter.

Bland de journalistiska »gröngölingar», hvilkas tjenster N.
tog i anspråk, var äfven en ung man, som försökt sig såsom
volontär vid ett fältjägareregemente och derefter någon tid
varit »redaktionssekreterare» i ett landsortsblad. Pojken hade
först skriftligen sökt plats i den dagliga Figaro och presen-
terade sig sedan en vacker dag personligen såsom sökande
till en referentsyssla.

»Har herrn sett Stockholm förr?» frågade Nisbeth fun-
dersamt.

»Nehej . . . men hvad skulle det göra?» invände aspi-
ranten, tämligen oblygt, och N., som ansåg en slik framfusig-
het utgöra bevis på praktisk förmåga, engagerade honom.genast.

Man fick sedan ofta se den ifrågavarande referenten ute
på ströftåg. Han stannade då ej sällan vid gathörnen, upp-
tog ur fickan och utvecklade en karta öfver Stockholm samt
kastade derefter en impertinent spejande blick upp mot hus-
raderna för att leta rätt på gatan och husnumret, som han
sökte. Således hade han onekligen godt gry i sig och skulle
under en sorgfällig, och framför allt sträng, ledning kunnat
hinna långt på den publicistiska banan. Men hur det var,
739

hade han såsom notisjägare allt för mycket qvar af fältjägaren,
och mångfaldiga gånger inlupo klagomål öfver hans näsvisa
sätt att tränga sig fram vid möten och bolagsstämmor eller
hans pockande pretentioner att fä vara med vid alla slags
fester och tillställningar.

*

I tredje akten, femte scenen af Mozarts opera »Figaros
bröllop» säger Marcellina till Figaro:

»Här har du igen din skuldsedel; det skall bli din hemgift.»

Omedelbart derpå infaller Susanna:

»Och här skall du fâ en börs, full med penningar.»
•(Kastar den ät honom.)

Ögonblickligen replikerar Bartholo:

»Och här har du en till!»

Hvarpå Figaro, i det han behändigt uppfångar presen-
terna, svarar:

»Stor tack! Tag hit, tag hit bara!»

Ungefär lika lättvindigt tog den svenska dagliga tidningen
Figaros utgifvare sin sak, då han skaffade förlagskapital till
sin affär, och äfven han egde en underbar förmåga att samla
i hop kontanter; ja, de stundom nästan kastades på honom.

Som han ville ha alla ekonomiens trådar i sin hand, föll
•det honom aldrig ett ögonblick in att bilda ett aktiebolag.
För öfrigt skulle ett försök i denna riktning hafva medfört
svårigheter just då och säkerligen vållat tvång och trassel för
den närmaste framtiden, hvilket han ville undvika.

I stället grundade han sin affär på »förlagsbevis» eller
»obligationer», lydande å 500 kr. Det var mycket beqväma
papper att bära i fickan och hastigt afyttra, när han träffade
en bekant affärsman, som då lätt föll offer för frestelsen att
få premier i form af gratisannonser, »motiverade reklamer efter
öfverenskommelse», ja till och med »ledare», hvilka förfäktade
ett för köparen vigtigt intresse. Slutligen vann Nisbeth en
alldeles eminent virtuositet i att kursa bort sina »obligationer».
Han kunde uppfånga menniskor, som han händelsevis mötte
pä gatan, och fråga dem, om de ej skulle lägga sig till med
ett par obligationer, och utföll då svaret vägrande, så lät han
sig ej afskräckas, utan nedsatte sina anspråk till att blifva af
med en »obligation», hvilket den tillfrågade i sin öfverraskning
mången gång ej kunde neka. Somliga af dem, som köpte,
gjorde det mest i den negativa beräkningen att få slippa obe-
hag, om de hade någon ömtålig punkt, som Nisbeth kände
och kunde komma åt.

Alla sådana affärer aftalades dock ej lika lätt. Stundom,
då uppgörelsen skulle ske med mycket kloka eller ekonomiska
personer, fick Nisbeth underkasta sig ett riktigt Marstrands-
arbete för att få bugt med deras betänkligheter. Så var det
t. ex. med en byggmästare H. på Söder, med grefve Eric
Josias Sparre och åtskilliga andra.

Konkursstaten upptog naturligtvis en tablå öfver förlags-
bevisens inhehafvare; de utgjorde en brokig samling af nästan
alla de personer, med hvilka N. kunnat på något sätt komma
i beröring och som kunde utan känbar olägenhet göra sig af
med 500 kr., emedan denna summa ej spelade någon rol i
hvars och ens affär. Sålunda finner man bland N:s »affärs-
vänner» de fleste af hufvudstadens stôrqe källarmästare, åt-
skilliga framstående fabrikanter, några bankdirektörer, ett par
husvärdar, några »byggherrar» och ett stort antal handlande
i olika brancher. Särdeles talrikt representerade voro bryggeri-
idkarne; de uppgingo till elfva firmor, nämligen Nürnbergs bo-
lag, Münchens, Grönvalls, Wienerbryggeriet, Gambrinus, Piehl,
W. Pettersson, Bille, S:t Eriks bolag, Föreningen och — last
but not least! — A. Bjurholm, som till och med tagit tvä
förlagsbevis = försträckt 1,000 kr. kontant.

När man upptäckte denna stora samling bryggare bland
Nisbeths förlagsmän, måste man medgifva, att han åtminstone
der vid lag ej »tagit öl för ärende», och man påminde sig
strax det energiska sätt, hvarpå han i sin tidning sökt ådaga-
741

lägga vigten och behofvet af, att partiprisen â öl blefve höjda
— något som ju också genomfördes.

Trots detta intima förhållande till Stockholms fleste bryg-
gare, hade Nisbeth den oturen, att »brygden misslyckades» för
honom sjelf. Obligationerna blefvo allt trögsåldare, i samma
mån som kretsen af icke anlitade vänner och bekanta blef
trängre —• och som tidningen försämrades. Det hjelpte slut-
ligen föga eller intet, att N. använde sin tid nästan uteslutande
på obligationsaffärerna och att han anlitade två kommissionärer,
en tullrevisor och en specialist i röda tändsticksaskar, för att
afyttra sina värdepapper.

I denna sin knipa sökte han räddning genom en stor-
politisk manöver, som under de senare åren blifvit anlitad af
många hans yrkesbröder och hvarom här nedan skall talas.

En dag på eftersommaren 1885 råkade jag Nisbeth på
Gustaf Adolfs torg. Han var för öfrigt ej god att råka, ty
han hade icke, eller tillämpade åtminstone icke, några bestämda
mottagningstider och träffades nästan aldrig å byrån.

Vid ifrågavarande tillfälle föreföll han allvarlig och reflek-
terande. Efter en kort tystnad inledde han samtalet så:

»Figaro är för torr!»

Jag studsade tillbaka, träffad af denna bekännelse från
utgifvaren sjelf, men jag kunde icke med godt samvete be-
strida hans påstående, utan sökte undvika att säga mitt om-
döme, då jag inföll:

»Och ändå blötes den på med så mycket Emmery sec!»

Denna champagnesort var, i förbigående sagdt, Nisbeths
älsklingsdryck. I sällskap med några vänner kunde han på
en enda afton konsumera så mycket Pommery see, att han för
liqviden- skulle kunnat skaffa sig en duglig medarbetare under
en hel månad.

Nisbeth blef visserligen ej stött öfver piken, men var lika
litet böjd för raljeri, utan af bröt något tvärt:
742

»Jag ämnar gâ öfver till protektionisterna ...»

»För att fâ tidningen mustigare?» frågade jag.

»Frihandlarne ha inga pengar!» fortsatte han.

Jag undrade för mig sjelf, om han redan kunde hunnit
pumpa dem så torra. Men högt sade jag:

»Det mätte vara misstag, eftersom protektionister och fri-
handlare råka att vara ense i en punkt: att för de förre ter
sig ställningen dyster, medan de senare slå på friskt mod.
Jag vill nu ej afgöra om de förre ha . mest rätt i sin pessi-
mism eller de senare i sin optimism. Men skall man tro,
hvad båda partierna säga, så måtte det inte vara så fett för
protektionisterna. En annan sak är, att de hittills skött sin
partiagitation ojemförligt bättre och sannolikt uppoffrat mycket
mer för att underhålla sina organ inom pressen. Men här i
Stockholm ha protektionisterna redan tillräckligt många organ,
somliga svårt konkurrerande, att underhålla . .. Och hvad månde
ångbåtsskepparne säga, om Figaro blir protektionist?»

Jag hänsyftade härmed på ångbåtsannonserna, som på
det hela taget lemnade en god inkomst och utgjorde Figaros
styrka, äfven om somliga bland dem voro obetalda.

Figaros egen skuta var emellertid redan då så stårt läck,
att ehuru obligationspumparne ständigt höllos i gång, måste
hela frihandlarerederiet kastas öfver bord, för att fartyget skulle
hållas flott i afvaktan på det protektionistiska lifräddningsman-
skapets ankomst.

De elfva bryggarne — som samt och synnerligen torde
luta starkt åt Protektionismen, ehuru deras främste man nu
nyligen förklarat sig ej hafva en stadgad åsigt i tullfrågan —
voro må hända den brygga, som fört Figaro lyckligt i land
från frihandeln till Protektionismen. Och synd vore att säga,
det ej den skeppsbrutne frihandlaren mottogs välvilligt af sina
nya »vänner på stranden, som vifta’ med handen.» Tullvän-
nernas obestridt skickligaste stilist, sölvesborgsrektorn F. W.
Dahl, skref till Nisbeth långa och många förföriska privatbref
och lemnade väl utarbetade artiklar till tidningen, äfven då
743

den stod nära sin undergång och då det gamla rederiet an-
tingen kastats öfver bord eller sjelfmant sökt sin räddning,
liksom råttorna öfvergifva det sjunkande skeppet.

Men ack! —• flertalet af det protektionistiska lifräddnings-
manskapet visade sin liberalitet på samma sätt som presten i
Anna Maria Lenngrens bekanta dikt, d. v. s. med »långa lexor
ur (den protektionistiska lång-) kafkesen». Icke många köpte
förlagsbevis, och nästan alla, som voro så hyggliga, inskränkte
sig till en obligation hvar.» Så gjorde t. ex. hrr C. Bengtsson,
G. De Laval, F. W. Dahl, och E. J. Sparre — ja, för den
sistnämndes vidkommande hade det nog stannat vid blotta
löftet, om ej Nisbeth passat på att en gång, då grefven var
borta, utkräfva medlen från en medlem af hans familj. Ingen
annan tullvän var ens tillnärmelsevis så lifaktig, då det gällde
att offra något för en idé, som fabrikören J. Wallberg i Halm-
stad; han tog 5 förlagsbevis = offrade 2,500 kr. Men det var
ej på långt när, hvad frihandlaren A. O. Wallenberg släppt till!

Man har ej rätt att klandra tullvännerna, derför att de
ej kunde rädda en patient, som redan låg i själatåget. Och
få bland dem torde hafva varit nog sangviniska att hoppas
slikt. Endast E. J. Sparre hade en nog stark tro, att han in-
billade sig, det patienter kunnat kureras, om ej den rätta dok-
torn, d. v. s. hr grefven sjelf, kommit till hjelp »en timme för
sent.»

»Nå, men hur stå obligationerna nu?» undrar må hända
läsaren.

Jo, samma dag, då detta skrifves, har ett »förlagsbevis i
tidningen Figaro» sålts på stadsauktion för — 30 öre.
En döende kyrka.

Betraktelser i anledning af prestkonferensen
af

A. F. Åkerberg.

Här skall icke lemnas sten på sten,
som icke skall nedbrytas. .Mattli. 24: 2.

När en institution, vare Sig religiös eller politisk, lutar
till sitt fall, röjer sig hos dess målsmän, ehuru väl omed-
vetet, ett slags förkänsla deraf i det ängsliga bemödandet att
bevara densamma, i det ifriga sysslandet med små reformer
för att afvända de faror, som hota dess bestånd — aMt un-
der det man icke lemnar rum för ens den aflägsnaste tanke
på någon väsentlig och djupgående förbättring. Äfven de
kristna kyrkorna i våra dagar — och icke minst den svenska
lutherska kyrkan — visa sådana symptom. Vi behöfva icke
gå långt för att upptäcka dem.

Det föredrag af lektor Ullman, hvarmed den nyligen
hållna prestkonferensens förhandlingar öppnades, utgjorde
ett svar på frågan: »Huru bör kärleken till församlingens
allmänna gudstjenst väckas och bevaras?» Föreläsaren kon-
staterade, att denna gudstjenst är i många delar af vårt land
i hög grad ringaktad, och han angaf åtskilliga orsaker der-
till — ett liknöjdt och andelöst skötande af det presterliga
kallet å några församlingsherdars sida, religiös indifferentism
745

och otro samt »det upplösande inflytandet af sektväsendet
och Separatismen». Men särskildt betonade han, att detta
upplösningsarbete befordras genom bristerna i sjelfva den
allmänna gudstjensten, genom de ofta långtrådiga, torra och
abstrakta predikningarna, genom den omständliga och en-
formiga liturgien med sitt evinnerliga enahanda af kyrko-
böner söndag efter söndag hela året om samt genom den
kyrkliga lokalens ofta vanvårdade skick och smaklösa anord-
ning. Han uppvisade, huru dessa brister skola afhjelpas.
Ingen torde med några hållbara skäl kunna bestrida, att ju
hans anmärkningar och reformyrkanden voro befogade.

Men om sådana reformer i predikosätt, liturgi m. m.
genomfördes — skulle väl den kyrkliga gudstjensten då
komma att af folket omfattas med samma lefvande intresse
som i »den gamla, goda tiden»? Man behöfver blott på all-
var göra sig denna fråga för att finna, att den verkliga or-
saken till det bortdöende kyrkliga intresset och till den all-
männa gudstjenstens öfvergifvande ligger långt djupare, än
att den skulle kunna undanrödjas genom några reformer af
ifrågavarande art. Den menskliga odlingen i sin helhet har
gått framåt, medan den lutherska kyrkans troslära stått stilla
och förblifvit hvad hon var för tre århundraden tillbaka. De,
som tillegnat sig dessa århundradens framsteg och stå på
den nutida odlingens ståndpunkt, kunna omöjligt med hela
sin själ omfatta denna lära och den på henne bygda kulten.
Oaktadt den moderna kulturens skuggsidor, oaktadt vår tids
stora brist på följdriktiga öfvertygelser och en helgjuten lifs-
åskådning, känna dock denna tids menniskor allt för djupt
behofvet af att tro på en rättfärdig verldsordning, på en
rättvisa, som är ett med kärleken, för att de skulle kunna
hvila vid en uppfattning, som skiljer och motsätter mot
hvarandra Guds rättvisa och Guds kärlek, och som låter
menniskans öde för evigheten oåterkalleligt bestämmas efter
resultatet af detta korta jordelif. Huru skulle de kunna vara
riktigt med om alla de kyrkliga bönerna, t. ex. denna synda-
746

bekännelse, i hvilken de skola förklara, att de veta sig vara
skyldige till evig fördömelse, ifall Gud skulle döma dem så,
»som hans rättvisa kräfver», men |ro att Gud af nåd och
för Kristi skull — på grund af hans vikarierande försoning
— icke fördömer dem d. v. s. — enligt det gjorda antagan-
det — icke handlar såsom hans rättvisa kräfver? Eller huru
skulle de kunna vara med om nattvardsliturgien, der det ut-
tryckligen förklaras, att kommunikanterna undfå Kristi kött
och blod samtidigt med oblaterna och vinet? Sådana stöte-
stenar undanrödjas visserligen icke genom formella förbätt-
ringar i liturgien, som lemna grundåskådningen och inne-
hållet orörda. Sak samma med predikosättets reformerande.
Att den abstrakta behandling af ämnet, som gör en predikan
till en dogmatisk eller etisk afhandling snarare än ett upp-
byggels ef öredrag, utbytes mot en mera konkret, detta är
godt och väl; att der ej blott talas om synd och nåd i all-
mänhet, utan fastmera tillämpning göres på lifvets vanliga
förhållanden, detta är alldeles i sin ordning. Men i samma
mån predikantens framställning sålunda ryckes menniskan
närmare, verkar den, när den grundar sig på en förgången
tids lifsåskådning, så mycket mera antipatiskt på åhörare,
som vuxit ifrån denna.

Man torde anmärka, att de, som verkligen befinna sig
på den moderna bildningens ståndpunkt och äro medvetna
af den lutherska ortodoxiens oemotsvarighet mot nutidens and-
liga behof, dock endast utgöra ett fåtal. Må så vara. Men
menniskorna inom en generation äro mera solidariska än
man vanligen föreställer sig. Inflytelsen af ett århundrades
ledande tankar sträcker sig vida längre än blott till dem,
som äro klart medvetna om desamma. Dessa tankar lika-
som ligga i luften. En kyrka, som stannat efter den ut-
veckling, till hvilken slägtet vid en viss tidpunkt hunnit,
skall ovilkorligen så småningom öfvergifvas ej blott af dem,
som stå på bildningens höjder, utan äfven af mängden —
vore ock predikningarna än så konkreta och praktiska, litur-
747

gien än så enkel, koncis och omvexlande, gudstjenstlokalerna
än så smakfullt inredda och prydda enligt den kyrkliga kon-
stens alla fordringar, ja, stode än dessa lokaler öppna natt
och dag, inbjudande till andakt och bön.

Förgäfves tror man sig kunna återuppväcka det slock-
nande kyrkliga intresset hos folket genom hvarjehanda konst-
lade medel — genom en särskild undervisning — i synner-
het i nattvardsskolan — om den kyrkliga gudstjensten och
specielt det liturgiska elementet deraf samt genom återupp-
lifvande af intresset för en numera föråldrad och småningom
sjelfdöende institution, husförhören. Äfven i fråga om dessa
visade sig vid konferensen samma konservativt reformerande
tendens som i fråga om den allmänna gudstjensten. Det
själlösa förhörande och upprabblande af katekeslexor, som
ofta nog till en öfvervägande del utgjort deras innehåll, för-
svarades här af ingen. Man ville fastmera omgestalta formen
för desamma på ett tidsenligt sätt — för att åter draga
folket till desamma och sålunda kunna, kraftigare än som
blott genom predikningarna allena är möjligt, hos de vuxne
församlingsmedlemmarne bibehålla och bevara den lutherska
konfessionalismen i motsats till all separatism så väl som
till alla moderna riktningar. Och just i denna konfessiona-
lisms intresse vill man ej uppgifva all utanläsning; man vill
ha åtminstone Luthers mindre katekes ordagrant inplantad
hos menigheten, ty annars förflyktigas så lätt det lutherska
åskådningssättet. En af konferensmedlemmarne var nog
sangvinisk att — såsom en frukt af husförhörens mera all-
männa återupplifvande — motse en tid, då bonden eller
jordbruksarbetaren, när han går vid plogen, skall för sig
sjelf upprepa några kärnställen ur denna katekes, t. ex.
detta: »Jag tror, att jag förtappad^e och fördömda menniska
icke af mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesum Kri-
stum, min Herre, eller komma till honom» m. m.

Att husförhören — genom borttagande af de gamla,
tunga formerna — skola blifva lika besökta som fordomdags
748

och i stånd att åstadkomma sådana underverk, som man
här förmenade, är någonting, som är lika otroligt som de
väntade stora verkningarna af kultens reformerande på kon-
fessionel grundval och af enahanda skäl. Sak samma gäller
om ett annat vid konferensen diskuteradt önskningsmål, ett
flitigt begående af nattvarden, som knappast i någon större
utsträckning torde ha utsigt för sig, så länge man bibehåller
oförändrad den lika mycket förnuftet som känslan utma-
nande och trotsande lutherska nattvardsdogmen. Också har
nattvardsgästernas antal inom den svenska statskyrkan i hög
grad aftagit, och inom hufvudstaden utgöra de blott en ringa
procent af kyrkomedlemmarnes antal. Hvad som aflägsnar
menigheten från den allmänna gudstjensten, från nattvards-
bordet och från husförhören, är alldeles samma orsak, näm-
ligen att man på det ena hållet såväl som på det andra vill
hos det nittQnde århundradets menniskor inplanta sextonde
och sjuttonde århundradets teologi.

Det var dock icke meningen från början att sålunda
binda reformationens kyrka vid en oföränderlig tros- och
läronorm. Till och med den sista och mest högortodoxa af
sextonde århundradets bekännelseskrifter, Formtbla Goncor-
dice, säger om den förnämsta af dem, Augsburgiska bekän-
nelsen, att hon var »vår närvarande tids symbolum», och
särskildt riktad mot »den falska och afgudiska dyrkan och
vidskepelse uti påfvedömet», samt att »symbola eller bekän-
nelser och andra skrifter hafva icke makt att döma, ty denna
myndighet tillkommer allena den Heliga skrift, utan de bära
allenast vitnesbörd om vår lära och henne uttyda samt visa,
huru den Heliga skrift blifvit förstådd och uttydd af de
lärare i Guds församling, som då lefvat». Och i Upsala
mötes beslut förklaras, att den Heliga skrift är det enda
rättesnöre, hvarefter i alla tvister angående religionen skall
dömas, »och ingen förklaring af androm behöfves, antingen
af de helige fäder eller andre, som af eget godtycke något
dertill satt hafva, det icke är med den Heliga skrift, eho
749

/

de ock helst vara kunna». Bekännelseskrifterna underordna
«ig uttryckligen under Skriften, och då sålunda ingen ofel-
bar tolkning af Skriften erkännes, utan sökandet af dess
rätta mening är öfverlemnadt åt hvarje kristen sjelf, är här-
med den fria forskningens och utvecklingens berättigande
erkändt. Vi veta alla, hvad det inom den svenska luther-
ska kyrkan under tidens lopp blifvit af denna protestantiska
frihet ; vi veta, huru några fromme, lärde och högt upplyste
män inom denna kyrkas presterskap, som tagit denna frihet
i anspråk och velat göra allvar af densamma samt sålunda
på äkta protestantisk grund arbetat för kyrkans reforme-
rande, derför behandlats af kyrkliga myndigheter. Den sven-
ska kyrkan har — i synnerhet under de senaste årtiondena
— blifvit allt mera fastlåst vid sextonde och sjuttonde år-
hundradenas lutherska teologi. Man betraktar i sjelfva verket
■denna teologi i dess grundtankar såsom varande ett med
»den gudomliga sanningen», på hvilkens bekostnad ingen prest
»må understå sig att göra eftergifter åt den moderna tids-
andans anspråk». Man betraktar derför såsom icke berät-
tigad den utveckling, som ledt de protestantiska folken bort
från denna teologi. ’ Emellertid är denna utveckling ett fak-
tum, som man icke kan komma ifrån. Man kan ej undgå
att se de faror, hon medför för den stationär blifna kyrkan.
Man söker besvärja dessa faror genom skenreformer, i hvilka
man griper fast likasom den drunknande vid ett halmstrå,
och hvilkas framgång ytterst hvilar på förutsättningar, som
ej kunna förverkligas, emedan vårt folk ej rean återgå till
15- och 1600-talets religiösa åskådningssätt.

Dessa konservativt reformerande sträfvanden kulminera,
kan man säga, uti de kyrkopolitiska ideer, som vid konfe-
rensen framstäldes af professor M. Johansson i hans före-
drag »om kyrklig sjelfständighet». Dessa ideer gå ut på att
den svenska lutherska kyrkan skall bibehålla sin privilegie-
rade ställning såsom statskyrka för att fortfarande kunna ut-
öfva »ett helsosamt inflytande på vårt folks lif, ett inflytande

Ur Dagens Krönika. VII, 9, 10.	3
750

som, om det ock är af företrädesvis blott pedagogisk bety-
delse i förhållande till Guds rike, dock både för statens och
kyrkans skull bör så‘ vidt och så länge som möjligt bibeT
hållas», men tillika erhålla en sådan författning, genom hvil-
ken »kyrkans sjelfständighet gent emot staten kan förverk-
ligas». Huru detta skall ske, angifver han visserligen icke
i detalj, men hans anmärkningar angående kyrkans när-
varande ställning till staten låta oss tillräckligt förstå, hvad
han åsyftar. Såsom de väsentliga missförhållandena i fråga
om den nuvarande kyrkliga lagstiftningen och lagskipningen
betecknar han det, att den förra väsentligen ligger i riks-
dagens händer, att den senare utöfvas af verldsliga dom-
stolar, och att konungens rådgifvare äfven i kyrkliga saker
äro ansvarige inför riksdagen och icke inför kyrkomötet.
Om icke de verldsliga domstolarne egde att behandla kyrk-
liga mål, om såsom i den gamla goda tiden, sådana mål
komme omedelbart från domkapitlen »under konungens egen
revision» — då skulle biskopar och domkapitel lättare kunna
afsätta en »ovärdig prestman» (antagligen äfven en sådan,
som djerfdes göra bruk af den rätt bekännelseskrifterna gifva
honom att pröfva deras egen öfverensstämmelse med Skriften
och förnuftet). Det tillkommer riksdagen, erinrade talaren,
att i kyrkliga saker erkänna »sin egen underlägsenhet gent-
emot kyrkomötet», och konungamakten »att icke låta sitt
görande och låtande i kyrkliga ting i första hand bestäm-
mas af sin ställning till riksdagen.» Alltså: kyrkan skall
bibehålla de fördelar och den maktställning, hon genom sin
förbindelse med staten eger, men tillika i sin lagstiftning,
lagskipning och förvaltning göras oberoende af staten! Ej
så illa uttänkt! Skada blott, att man gör upp räkningen
utan värden. Svenska folket torde väl ändå, när allt kom-
mer omkring, icke vilja böja nacken under en kyrkas ok,
hvilken synes vilja oåterkalleligt slå fast en förgången tids
verldsåskådning och rifva upp hvarje brygga i sin kamp
mot den fria forskningen. Om denna kyrkas målsmän spänna
751

bågen allt för högt i den riktningen, skall svaret fielt säkert
blifva: »den kyrkliga sjelfständighet, I begären för den lu-
therska bekännelsekyrkan, den skolen I få; men hon skall
på samma gäng uppgifva sin ställning såsom statskyrka, och
hennes egendom och inkomster skola återgå till staten.»
De stormande bifallsyttringar, med hvilka professor Johans-
sons föredrag af det församlade presterskapet mottogs, visa
emellertid, hvilken afgrund ligger emellan detta presterskaps
uppfattning och den allmänna meningen i vårt land.

Denna den svenska lutherska kyrkans ställning till ut-
vecklingen i vårt land är ingen enstaka företeelse. Den
upprepar sig öfver allt inom de kristna hufvudkyrkorna i
alla länder. Öfverallt har kyrkan stelnat i en föråldrad tros-
form, ställt sig fiendtligt mot den fria forskningen och de
moderna rörelserna samt slutit förbund med alla reaktionära
sträfvanden. Öfverallt förlorar hon steg för steg sitt infly-
tande på den allmänna meningen. Öfverallt uppgöra hennes
målsmän — med samma blindhet för verkligheten — sina
kyrkliga restaurationsplaner. Öfverallt lutar kyrkan mot sitt
fall. Detta är en allvarlig, ja tragisk företeelse. Intet mensk-
ligt samhälle kan bestå utan en religiös och sedlig grund-
val. Kyrkan har varit ett vigtigt stöd för samhällsordnin-
gen hos de kristna nationerna — och detta både i god och
ond mening. Hon har mildrat sederna och fostrat och gifvit
auktoritet åt rättsliga och moraliska grundsatser. Men hon
har äfven tvungit menniskornas förnuft och sympatiska käns-
lor att böja sig under de mörka och hårda läror (om men-
niskonaturens totala förderf, Guds vrede, evig fördömelse
m. m.), hvilka hon förkunnat vid sidan af stora sanningar,
och derigenom vant dem vid att likaledes underkasta sig de
sociala missförhållandena och orättvisorna såsom gudomliga
skickelser. Menniskoförnuftets uppror mot dogmen har der-
för med sig en gränslös känsla af frigörelse på alla områ-
den. Den fria forskningen griper sig an med de sociala
problemen såväl som med de religiösa och etiska. Men
752

mellan d^i gamla trons fall och framtidens religion ligger
en mellantid, ett ödesdigert moraliskt interregnum, hvari vi
nu befinna oss. Blott på grundvalen af materiella intressen
kan det nya samhället ej skapas. Vår tid är upplösningens,
ej uppbyggandets. Men de upplösande krafterna måste full-
borda sitt verk ända till slutet, innan uppbyggandet kan
ega rum.

Mensklighetens framåtskridande går ej i rät linie, utan
i rytmiska böljeslag. Hvarje våg företer ett stigande och
ett sjunkande. När en form af mensklig odling nått sin
höjdpunkt, går den tillbaka och upplöses för att lemna rum
för en ny. Men detta är icke en cirkelgång, ty den nya
kulturformen ■—- om den ock börjar än så primitivt — är
till sin art högre än den föregående. Så förhöll det sig med
den kristna kulturen i förhållande till den antika. Denna
utvecklingens cykliska lag betonas starkt af Österlandets vise.
Inom den vesterländska vetenskapen försvaras den af en sådan
forskare som Draper. För den, hvilken lefver i en period
af. upplösning, sådan som alltid betecknar regressen inom en
viss kulturform, ter det sig ofta nog, som om menskligheten
ginge tillbaka, som om verlden blefve sämre. Det ter sig
så desto mera, ju mera han är fästad vid den kyrkliga eller
sociala ordning som tillhör denna kulturform. Reflexionen
härpå lär oss att mildt bedöma sådana reaktionära ström-
ningar, som den vi här sökt karakterisera, på samma gång
den fullständigt frigör oss från desamma.

Naturligt nog hör man i den upplösningsperiod, hvari vi
lefva, stundom uttalas farhågor för att menniskoslägtet må-
hända nu är stadt på återtåg.* Så tänkte ock många under
perioden af den grekisk-romerska kulturens regress. Skalden
Horatius sjöng, att det då lefvande slägtet var sämre än det
föregående och skulle efterföljas af ett än sämre. Romerske

* Se artikeln »Mensklighetens framtidsutsigter» i Juli—Augusti-häftet
af »Ur Dagens Krönika».
753

författare, som lefde än senare, då folkvandringarna börjat,
trodde att menniskoslägtet och verlden närmade sig sitt slut.
Det var i. sjelfva verkat en verld som gick under. .Men den
skulle efterföljas af en ny verld. På slutet skulle följa en
ny början. Så kommer det ock att gå nu.
Akademister oeh opponenter.

En titt in på utställningarne i Stockholm och Göteborg
af

Ignotus.

»Bilde Künstler! Rede nicht!» sade redan gubbèn Goethe
i verlden, och han var en klok man, han var icke allenast
ett snille, • som gjorde mycket väsen af sig, han blef äfven
en högt betrodd man i statens tjenst med både titlar och
band, och det oaktadt han i sin ungdom var ej så litet
bråkig — men det bli aldrig opponenterna.

Om de ville måla bara, då ginge det väl an, ty då
kunde de alltid, när akademisterna ginge allt för hård t åt
dem, svara med den numera döde och således väl fullt auk-
toritetsmessige C. I. L. Almqvists bevingade ord:

»Så jag målar, donna Bianca, ty så roar mig att måla.»

Men nu skola de tala också, och det är värre. De äro
för öfrigt numera mycket försonligare i gerning än i ord.

När man läser Georg Paulis ståtliga ingress till Göte-
borgsutställningens katalog: »Konstnärsförbundet har ifrigt
sträfvat att söka fullfölja sitt program: motarbeta otidsenlig-
heter, befrämja gagneliga reformer inom våra konstförhållan-
den», blir man först rent af litet »knused», man tycker sig
nästan se förbundets medlemmar med högburna hufvuden
utropa : Potz tausend Donnerwetter, haben wir das alles
755

gethan! liksom fortsättningen: »Tvenne komitéer tillsattes
sistlidne år. Dessa ha fullgjort sina skyldigheters, har nå-
gonting i sig af den stolta signal, som hissades vid Trafalgar af
Nelson, den gamle sjöbjörnen, som ändock bara kunde vinna
och troligen aldrig i sitt lif målat ett slag.

Men, som sagdt, allt är inte så farligt som det låter,
litet turkisk musik får det lof att vara med, ha väl utställnings-
kommissarierna tänkt, annars somnar den ärade publiken,
och så slog man på stora trumman en smula.

Musiken var dock härvidlag verkligen öfverflödig, ty
utställningen talar för sig sjelf.

Akademisterna deremot, de voro kloka, de tego som
snälla barn eller som vise män, hvilket här kan vara ungefär
detsamma. De pekade bara med en magnifik attityd på
hvad de gjort och läto publiken döma sjelf. De tänkte
kanske på den gamle svensk-akademisten Franzéns epigram :

Verket prise mästaren:

Bödo förr de vise.

Enligt nya ordningen
Mästarn verket prise,

och kommo ihåg, att de tillhörde »gamla ordningen».

Och deras utställning talar nog den också.

Men det egendomliga är, att båda utställningarne i år
ej tala på långt när så skilda språk, som de gjort förut.

Akademisterna äro i regeln knappt akademister längre
och opponenterna visserligen ej från första till sista mannen
några fullblodsopponenter. Hölles de båda utställningarne i
samma stad skulle de godt kunna trifvas under samma tak.
De skära ej längre mot hvarann, snarare kompletterar den
ena den andra.

De båda fordom fiendtliga riktningarne inom vår konst
ha’ under sina strider öckéå lärt af h varandra, de unga ha
tillfört de gamla en frisk flägt, som sopat bort ej så litet
af det vördnadsvärda akademiska dammet, och åldringarne
756

ha meddelat de unga en kanske ej alldeles ohelsosam por-
tion af sin besinnin^sfullhet. Det är det mest glädjande
minne vi föra med från utställningarne, att våra konstnärer
äro på god väg att försonas igen, i gerning — och då kunde
de gerna göra det i ord med. Detta är, tro vi, ock utställ-
ningarnes största betydelse, ty med några få undantag förete
de ej något i konstnärligt afseende öfver sig märkligt.
De äro mera goda och jemna än lysande och märkliga.

Der sträfvan efter närmande är mest märkbar är inom
skulpturen och figurmåleriet. På landskapsmålningens om-
råde är divergensen ännu stor nog. Der är det väl ock
fara värdt, att herrar akademister få beqväma sig till att
taga det längsta steget, innan enighet vinnes, ty der stå de-
nog mest aflägsna från det önskade målet, sanning och natur.

Bildhuggeriet har ej på någondera utställningen så många,
representanter. De äro på akademiens 8, på opponenternas
blott 4. På dem båda finnes dock åtminstone ett konstverk
af verkligt bestående värde. Vi mena i Stockholm Bram-
becks »Kristi frestelse», i Göteborg Lindbergs »Dimman».
Utan fel är .visserligen intet af dem, med de ha begge för-
tjensterna öfvervägande.

Brambeck har framstält i sin grupp det moment, då
Satan till Kristus säger: Si allt detta vill jag gifva dig, om
du faller ner och tillber mig. Det rytmiska i gruppen är
ej så alldeles vackert, ty mot den raka linie som bildas af
Kristi högra sida passar den sneda linie som Satans figur gör
på den motsatta ej rigtigt väl. Men hvar figur för sig är
väl formad och besitter framför allt mycken karaktär. I
synnerhet är detta fallet med Satan. Det ligger i både han»
hållning och anletsdrag mycket induviduelt lif och en ej
ringa kraft. Det är väl ock lättare att ge konstnärlig form
åt det onda än åt det absolut goda. Utom det att vår arf-
TM

syndiga och ondskefulla natur väl aldrig kan sätta sig rik-
tigt in i, hur detta skall ta sig ut, så får det lätt en liten
anstrykning af tråkig aktningsvärdhet. Det vilja vi ej precis
säga att Kristus här har. Det hvilar en oneklig höghet och
ett sublimt lugn öfver honom. Men inte är det alldeles
utan, att han litet erinrar om långkatekesen, lika tråkig som
aktningsvärd i åminnelse. Men det är heller ej godt för en
ofullkomlig menniska att framställa fullkomlighetens repre-
sentant fullkomligt fullkomligt.

Gusten Lindbergs »Dimma» är en täck och mjukt be-
haglig ung flicka med älskligt rena, om än något späda for-
mer, som på ett ytterst väl träfiadt sätt framställes sväfva
öfver ett fält.

Denna staty skulle vara utmärkt, om ej den stackars
dimman redan hölle på att smälta bort i dagg. Detta är
symboliseradt med ett par stora tårar, en i ögonvinkeln och
en på kinden, och de klä henne ej. Tårar passa öfverhuf-
vud taget ej i skulpturen. Man ser der ej hvad de äro, de
kunna lika väl tagas för föga vackra utväxter. »Det är en
utväxt på geniet», säger Artemus Ward, och det säga vi
med om att tillämpa en dylik naturalism inom den med
nödvändighet ideelaste af alla konstarter.

Bland de öfriga göteborgsskulptörerna märka vi Hassel-
berg, som utstält en särdeles fin och ädel marmorbyst af
grosshandlare Fürstenberg, Fallstedt likaledes med ett par
porträttbyster, mera konstnärliga och mindre »grinaktiga»
än hans senaste samt till sist en ung bildhuggare Chr.
Eriksson.

Herr E. synes besitta mycken talang, men skattar allt
för mycket åt det måleriska, samt utför sina arbeten väl
flyktigt. Dock har hans porträttbyst af Mille Bailly mycken
karakter och en skål, som han utstält, en särdeles liffull
komposition.

Bland stockholmsutställarne vilja vi utom Brambeck litet
uppmärksamma fru Lea Ahlborn.
758

Fru A. är känd och erkänd på medaljgravyrens rom-
råde. Men utom detta borde! hon knappt gå. Hon har
på utställningen hos Blanchs äfven utstält sin skizz till Axel
Oxenstjernas monument. Men den behagar oss alls ej. Vår
store rikskansler ser der ut precis som han komme direkt
från Nya teatern efter att ha tjenstgjört i ett stycke drama-
tiserad svensk historia af pastor Evers. Det kanske skall
varä akademiskt, men ännu åtminstone är ju inte herr
pastorn inne i akademien. Nej, helt annorlunda än som
denne poserande teaterhjelte tänka vi oss den man, som med
stark hand ledde vårt statsskepp under trettioåriga krigets
stormar.

Fru A. har äfven exponerat en elegant utförd porträtt-
medaljong af svenska akademiens ständige sekreterare m. m.
herr doktor C. D. af Wirsén. Herr doktorn ser så blid och
leende ut der, som om han i hela sitt lif inte gjort annat än
svarfvat gråtulationsverser. Det saknas alldeles ett drag i
hans ansigte, som bort vara der för att karaktäristiken skulle
vara fullständig, och det ar det — Tinnerholmska.

Innan vi lemna skulpturafdelningen borde vi kanske
också en stund stanna framför Södermans »Leda med
svanen».

Det är egendomligt att se, hur envist deri gamla histo-
rien om guden som blef ett djur för att vinna en flicka
går igen i den bildande konsten. Det är då visst och sant,
att de goda artisterna opåtaldt få ta sig friheter, som en för-
fattare i våra sedliga dagar skulle få många sura stunder
för. Vi undra just, hvad till exempel C. D. W., som nu
så mildt sitter i tamburen och kikar genom dörröppningen
på herr Södermans grupp, skulle säga, om någon af våra
litteratörer skulle ta till modell, vi vilja inte gå så högt
som till en gud, men bara en vanlig menniska i samma
situation. Vi undra, om han inte började bläddra i Sveriges
rikes strafflag för att stanna vid någon af 18 kapitlets mera
759

genanta paragrafer. — Men i gips, der man har det riktigt
påtagligt, i kroppslig gestalt, der går det an.

Ämnet har alltid, allvarsamt taladt, förefallit oss osmak-
ligt, till och med när det varit väl behandladt. Hr Söder-
mans glatta och innehållslösa framställning deraf gör det
icke mera tilltalande.

En bland skulpturafdelningens bästa bitar är Lundbergs
karaktärsfulla porträttbyst af arkitekteri Clason. Och fram-
för den afsluta vi vår vandring bland skulpturerna, med
det sista intrycket af dem på detta sätt oblandadt godt.

Ära den som äras bör! När talet blir om figurmålning
bjuder oss aktningén för tvenne hvar på sitt håll stora
namn att först stanna framför grefve v. Rosens kolossalbild
af friherre Nordensköld. Den var i fjor med på vår (ganska)
blandade utställning i Göteborg och hör också egentligen
hemma i den store mecenaten Dicksons stad. Nu i år hänger
den emellertid på akademiutställningen i Stockliolm. Der
lär det alltid stå en beundrande skara omkring den, som
med tillfredsstäld nyfikenhet vänder tillbaka efter att hafva
fått ett trovärdigt vittnesbörd om, hur den eviga polarnatten
ser ut, på samma gång den beundrat en storslagen äpoteos
af svenskt snille och svensk djerfhet understödda af svenska
pengar. — »Ett mera imponerande skådespel af mennisko-
andens magt öfver naturen kan man väl ej få se», hörde vi
en entusiastisk ungdom säga, när hon betraktade den store
mannen der, som i sin tjocka och förträffligt målade pels
liksom tyckes tillropa »köldens bittra pilar» sitt: hitintill
(till pelsen) skolen I gå, men icke vidare. En mera mogen
dam i hennes sällskap — vi hörde sedan någon påstå, att
det var Mille Leonda — tyckte dock att det varen betänk-
lig brist hos konstverket, att taflan endast tolkade menni-
skans (bundtmakarens) välde öfver den döda naturen. Hon
760

skulle velat ha ett par små isbjörnar der också, som slagna
af vördnad kommit fram på alla fyra, efter djurens ödmjuka
vana, och slekat — de solida, till och med för isbjörns-
klor och isbjörnständer ogenomträngliga bottforerna.

Mindre uppseende, men långt mera beundran hos kän-
nare, väcka grefve v. Rosens andra begge bidrag till utställ-
ningen, de utsökta porträtten af friherre Bonde med gemål.
Det är äkta, gedigen konst i dessa lika förträffligt målade
som karaktäriserade typer af l’ancien regime hos oss. Om
Béranger i tiden fått se den ädle friherrens konterfej hade
han genast, det kan man slå vad om, stämt upp sin q vicka
refräng :	.

Chapeau bas! Chapeau bas!
Gloire au marquis de Carabas!

»Les extrimités se touchant», sa fru Dimander. Om vi
nu från dessa högaristokratiska bilder göra ett tvärt hopp
ända till Hanna Hirschs porträtt af den unga finska bild-
huggerskan på Göteborgsutställningen, så be vi hvar och en
vara öfvertygad om, att vi väl inse och respektera skilnaden
i samhällsställning hos de aftagna personerna. Vi vilja en-
dast, när vi tala om porträttmåleriets dyrbaraste klenoder
på den ena utställningen, taga tillfället i akt att fästa upp-
märksamheten vid en äkta perla inom samma branche på
den andra. De äro så oändligt olika hvarandra i mycket
den fine, distinguerade aristokratens eleganta återgifvande
af ett par typer ur samma förfinade verld han sjelf tillhör,
utfördt med den mest delikata penselföring, och den unga
artistens djerfva, raska och ogenerade porträtt af en yrkes-
syster, men i ett likna de hvarann, i den glänsande genia-
liteten och den frappanta förmågan att klart och bestämdt
träffa det grundväsentliga hos sin modell.

Bland andra porträtt vilja vi här i Göteborg endast
fästa oss vid fru Thorells ypperligt målade af M:lle. C.,
fint i tonen, med en ytterst känslig färgskala och ädelt
761

formadt hufvud samt i. Stockholm vid Oscar Björks till-
talande bild af sin sjuka hustru.

Från dem - gå vi öfver till de andra figurmålningarne,
genrestycken allesammans. Ty så får man väl äfven kalla
professor Kronbergs Romeo och Julia-bilder, hur storslagna de
än äro. Samma höga konstnärliga rang som konstnärens
stora tafia David och Saul ha dessa bilder väl knappt. Men
de äro dock att anse som Stockholmsutställningens för-
nämsta smycken och äro af ett betydande konstvärde. — Sjelfva
taflorna äro så allmänt bekanta, och så 'ofta skildrade, att
en ny beskrifning på dem alldeles icke skulle blifva ny.
Vare det om dem nog sagdt, att vi till fullo underskrifva
alla de loford, som egnats dem ej mindre för den fint poe-
tiska, kärleksmättade stämningen i den som framställer de
unga älskandes skilsmessa efter deras bröllopsnatt än för de
mästerligt behandlade ljuseffekterna i grafhvalfsscenen.

Men hvad som ej förut blifvit meddeladt, som kan vara
af intresse, det är den gamla sagans gång och utveckling
inom literaturen. Ty dessa taflor hvila på literär långt mer
än på historisk grund.

Första gången man hör namnen på de båda fiendtliga
slägterna är i sjette sången af Dantes »Skärseld», der Mon-
teccher och Capuletter uppräknas jämte Monalder och Filipe-
scher. Der är det dock endast namnen, som förekomma.
Sjelfva handlingen påträffa vi för första gången i Masuccio
di Salernos 1476 tryckta novellsamling II Novellino. Här
är dock Siena, ej Verona handlingens skådeplats, hjelten och
hjeltinnan heta Mariotto och Gianossa, icke Romeo och Julia,
och det är ej genom familjernas ovänskap som deras kärlek
får ett så sorgligt slut. Egentligen är det blott det hemliga
giftermålet och sömndryckshistorien, som här äro framme.
Slutet är ett annat. Mariotto blir afrättad för dråp och
Gianossa går i kloster, der hon sedan dör.
762

Under nästa sekel först är d§t som skådeplatsen flyttas
till Verona och de af Dante använda namnen upptagas. De
båda familjerna, som historiskt bodde i skilda städer och
begge voro Ghibelliner, flyttas till samma stad och göras till
fiender. Detta sker i Luigi da Portas 1550 i Venedig
tryckta novell La Giulietta. Den scen vid liket, som just
bildar motivet för Kronbergs ena tafla är med redan här.
Den är af da Porta lånad från det af Conrad Celtes skrifna
latinska dramat Calimachus, som är intaget bland de s. k.
Hroswita- dramerna.

I en följande år utgifven omskrifning af da Portas no-
vell af Matteo Bandello tillkommer Romeos svärmeri för
Rosalinda, som gjort herrar kommentatorer så mycket huf-
vudbry.

Da Portas och Bandellos noveller sammanarbetas af
Pierre Boisteau i hans Histories tragiques. Dessa öfversättas
på engelska af Paynter' i hans Palace of Pleasure. Men
äfven en annan engelsk version af sagan grundar sig på
Boisteau, nämligen Brookes dikt »the tragical historic of Ro-
mens and Juliet containing a rare example of true constan-
cie with the subtil counsels and practics of an old fryar
and their ill event».

På Paynter och Brooke är det Shakspere grundar sitt
drama. Emellertid får han ett motif, det vackra Albamoti-
vet, scenen på Kronbergs ena tafla, från ett annat håll. Det
är från Italien, der redan 1578 vi ha ett på de gamla käl-
lorna fotadt drama, Luigi Grotos Hadriana.

Emellertid inskränker sig ej ämnet till dessa författare.
Det var under 15- och 160ü-talen ytterst vanligt och delar
af handlingen kan man spåra långt tillbaka i tiden. Sömn-
drycksmotivet förekommer redan i en grekisk roman af
Xenophon Ephesius.

Bland andra som behandlat ämnet är äfven Lope de
Vega och så sent som 1826 den italienske författaren Cesare
de la Valle i tragedien Giulietta e Romeo.
763

Ha således de idealbilder af hängifven kärlek, som pro-
fesser Kronberg framstält än föga eller ingen historisk
grund, sä äro i dess ställe deras anor inom literaturen. så
mycket" märkligare.

Från dessa af den fagraste skönhet strålande bilder
från en tid? som i vår fantasi skimrar i all romantikens
trolska glans, är ett långt hopp att gå den lilla biten fram
till Oscar Björcks dristiga bild från våra egna, enligt vår
mening, så poesifattiga dagar. Kronberg skildrade de skön-
hetsdruckna italienska patriciernas glödande, fast dystra kär-
lekssaga. Björck visar oss några typer från samma land,
men plebejerna, som arbeta och sjunga, när de andra njuta
och — lida. Hans romerska smeder äro kraftiga och präk-
tiga barn af vår sträfsamma tid, bredt och duktigt målade
och framstälda i en effektfull, väl studerad belysning.

Vilja vi åter se en bild af vår tids njutningsrika, men
mindre farliga skönhetslif, skola vi stanna framför Halls stora
atelierinteriör. Den är ytterst nobel i framställningen och
målad med stor virtuositet. Hall, och Björk äro två goda
acqvisitioner för akademisterna.

Men hvad skall man säga om Ekvall?

Så snart vi få syn på hans granna berlinersalong lju-
der alldeles ofrivilligt i våra.öron Mefistofeles’ kuplett:

Gylne kalfven är verldens kung,
För honom alla
Nederfalla

Vare sig gammal eller ung.

Den gör på oss intrycket af att vara en profkarta på
grosshandlare med den största ackuratess effektuerad för gross-
handlare af en grosshandlare. Och så roligt de ha alla de
skinande oljefargsgubbarne och oljefärgsdamerna åt sin favo-
ritkomiker! Hur var det Heine sade? Jo:

»Philister in Sonntagsröcklein

Spazieren durch Wald und Flur
764

. Sie jauchzen, sie hüpfen wie Böcklein
Begrüssen die schöne Natur.

Betrachten mit blinzelnden Augen,
Wie alles romantisch blüht;

Mit langen Ohren saugen

Sie ein der Spatzen Lied.»	•

Bara man tänker sig sällskapet inne i stället för ute,
så är beskrifningen korrekt. Och det romantiska, ja, det
representeras väl af högstsalig hans majestät kung Ijudvigs
kyparcharinante favorit-aktör, som blifvit afporträtterad i
fonden.

Hr E. har äfven en annan duk, der oljefärgen enligt
hvad katalogen upplyser, skall föreställa kräftfång^t vid- bloss.
Oss förefaller den vara ett lika glatt och själlöst machverk,
den med.

Medan vi äro i grannskapet af henne göra vi med det-
samma vår uppvaktning hos friherrinnan Sparres trollbrud.
Trollens rike har alltid haft namn om sig att vara mera
utmärkt för grannlåt än skönhet. Friherrinnan 8. har med
en sjelfförsakande pietet vaktat sig att rubba den gamla
folkföreställningen.

Inom folkfantasiens verld dväljes äfven herr Frid. Han
visar oss huru sjöjungfrurna i månens trolska ljus tråda sin
nattliga dans kring en ung fiolspelande bondgosse. Sjöjung-
frur lära ju vara luftiga; ja bevars, nog förefalla de der
flickorna temligen lätta och luftiga alltid, ehuru inte i mål-
ningssättet precis.

Af Stockholmsutställningens genrestycken vilja vi nu
blott påpeka Hellqvists humoristiska munk i fastan fram-
för några delikata smågrisar. Svårt är det för den andans
mannen att låta bli dem. Han har en hård kamp att bestå
med sin syndiga natur. Men här gäller det: Se, se, men
inte röra, så ska’ snälla barn göra. Och den hygglige gamle
munken är nog ett snällt Guds barn. Deremot har inte
herr H. varit snäll, när han på skylten till boden, der gri-
765

■same ligga, skrifvit: E. Josephsson, slagtai’e. Det är ett sätt
att polemisera, som har väl mycket tagit intryck af —
varan på disken.

Vidare stanna vi en stund framför G. Cederströms
präktige, kärnfulle Karolin. Det är stil och karakter i den
lilla taflan mer än i många meterlånga dukar.

Om de öfriga genrebilderna är egentligen hvarken ondt
eller godt att säga. De äro i de flesta fall jemna och akt-
ningsvärda.

*

»Ombyte förnöjer», tänkte Aug. Hagborg, och så visar
han oss för ovanlighetens skull ett par nordfranska fiskar-
flickor. Det ser nästan ut, som funnes det i H:s ögon
ingenting i verlden som vore värdt en målares kärlek i så hög
grad som dessa flickor. Han målar dem con amore. En
och annan indiskret parisare bland våra artistiska landsmän
tycker sig visserligen ha sett de vackra ungarne på nära
håll någonstans i det stora Sodom vid Seine, men vi kunna
ju gerna tro på hvad katalogen säger och ta dem för veri-
tabla fiskarflickor och inga parisermodeller. Vackra äro de
och briljant väl målade. Var så god mitt herrskap och titta
på deras kläder bara. Det är ylle och inte oljefärg.

Hagborg utställer äfven en svensk gåsvaktare med gäss.
Gässen äro magnifika och pojken med för resten —■ om
hufvudet vore af honom.

Af de andra parisercelebriteterna träffa vi i Göteborg
äfven på Richard Bergh. Han har i år kommit med någon-
ting riktigt modernt, en hypnotiseringsscen. Konstnären
gjorde sig redan till salongen stora förväntningar af den.
Men den blef illa placerad der, satt högt uppe och tog sig
ingenting ut. Här i Göteborg sitter den förträffligt, midt
på ena långväggen — men tar sig i alla fall ej särdeles ut.
Den hypnotiserade unga qvinnan gör bara intrycket af ohygg-
lighet, ingenting annat. Man ser nog att mästaren arbetat
Ur Dagens Krönika. VII. 9, 10.	4
766

och arbetat på henne, målat öfver och öfver om ingen. Men
hon har icke velat lyckas. Deremot äro de raskt gjorda bi-
figurerna ypperliga. Se till exempel bara på hypnotisören
med hans masklikt krökta rygg eller den perplexa judinnan
bredvid honom. De äro prakttyper riktigt.

Mindre sensationel, men betydligt mera intressant, är
Emma Chadwick-Löfstedts »Tea at five o’clock». Den roliga
assembléen hos en gammal portvaktargumma är humoristiskt
fattad och återgifven med omisskännelig talang. Taflan är
verkligen, som artisterna bruka säga, duktig.

En dam som mera försökt sig i det besynnerliga än i
det vackra är Eva Bonnier. Hon är framme med icke min-
dre än tre taflor. En af dem föreställer sömmerskor, som
arbeta på en balklädning. Den är skarp och karaktäristisk.
Nära den sitter en af de andra, ett porträtt af en ung qvinna
i en något oordnad drägt. Hon lär vara sjuk. Det bär
äfven syn för sagen, och inte blir man just glad af att se
på henne. Men hvad är det hon lider af? Möjligen är det
vattsot, men det kan nog också vara någonting annat. Det
ser ut som det inte vore för tidigt om hon vände sig till
sina grannar och bad dem hjelpa sig med sina kläder litet.
Hennes klädningslif behöfver allt läggas ut en smula. Nu
går det inte igen. Vi tycka uppriktigt sagdt inte att mo-
tivet är riktigt smakligt. Den tredje taflan af samma artist
föreställer äfven en sjuk. Det är en gammal gumma som
ligger och hör på, huru en ungdom läser högt. Men inte
är det hvarken gumman eller den läsande flickan som är
hufvudperson i taflan. Det hade varit alldeles för simpelt
och enkelt. Nej, det är en blå rullgardin; och den är en
rackare att ha gjort fröken Bonnier besvär, ty det.är sol
bakom den, och nu har fröken B. velat visa oss, hur märk-
värdigt det ser ut, när solen lyser genom en blå rullgardin
på en gammal gumma som ligger och är sjuk. Vi äro öfver-
tygade om, att taflan varit mycket svår att måla, men hvad
vi ej kunna inse det är, hvad det skall vara för fröjd uti
767

att gâ och söka efter ämnen bara för att visa att man för-
mår öfvervinna svårigheterna i'dem. När den som skrifvér
det här var en liten, liten pojkvasker, klef han upp på en
sten en gång, en temligen liten sten för öfrigt, men för ho-
nom var den rätt stor, och när han stod der uppe vardt
han stursk och sade: »ti hva’ ja’ tan!» Det der barndoms-
minnet lyste oemotståndligt fram ur fröken B.s reflex i blått.

Men om också fröken B. kan måla den der färggran-
låten, så kan inte fröken Hirsch måla en bordduk, som solen
lyser på. Nog är solen en stor färgkonstnär, men så förfär-
ligt kluddar han väl ändock ej ner saker som d.en bord-
duken. På den har inte han målat, nej, det är allt fröken
H. sjelf som torkat af sina penslar på den i stället.

Om vi göra ännu en razzia bland våra herrar af pariser-
skolan så stanna vi i närheten af fröken H:s bordduk vid
Georg Paulis Sommarqväll. Den är särdeles stämningsfull
och vacker. Men på tal om den vilja vi vara litet vänliga
mot katalogen. Skall man vanställa saker på ett så horri-
belt sätt som Paulis tafia blifvit det vid reproduceringen der,
då är det bättre att låta bli att ha illustrerade kataloger.

Thegerström har ock en del vackra figurmålningar. »En
fråga» t. ex. är en fin liten bit. Den ena af personerna på
den är lyckadt porträtt af skådespelaren Palme.	.

Mindre lycklig har Feron varit. Hans franska fiskar-
pojke är det visserligen stil på, det är en gamin af äkta
skrot och korn, en sådan der som man kan bli ursinnig på,
men i alla fall inte låta bli att skratta åt. Han påminner
frappant om hjelten i en historia som visserligen inte direkt
hör hit, men som är alldeles för karaktäristisk för racen för
att inte citeras. Det var en gammal stadig herre af våra
bekanta, som var nere i Paris med sina begge döttrar, smärta
som liljestänglar begge två. En dag går gubben utan att
tänka ett jota på regeringsmonopol eller några obehaglig-
heter i verlden rue Boudreau fram mot Edenteatern med
sina flickor, då han får känna att någon rycker honom i
768

armen. Det var en sådan der liten slyngel, som pekar på
»liljestänglarne» och med en rolig min hviskar till gubben:
»Monsieur, il ne faut pas faire des allumettes!» — Det är
regeringsmonopol i Frankrike på tändstickstillverkning, det
hade gubben icke tänkt på.

Man lär ha funderat på att sätta Ferons pys utanpå
katalogen som typ för en riktig opponent också. Men det
tro vi det var bra att man lät bli. Pojkaktighetens dar äro
förbi, det bevisar utställningen bäst, och man bör aldrig för-
tala — sig sjelf åtminstone.

Men var Ferons gamin bra, så är fallet motsatt med
hans Tête-à-tête. Den unga flickan der är betänkligt miss-
tecknad. Det ser ut som man tagit öfverkroppen på en nor-
mal flicka och lackat fast vid underkroppen af en jättinna.
Litet lack har bestämdt ock fastnat bak på klädningen, an-
nars skulle hon gifvet åka ner från stolen hon sitter i.

Alf. Wallander visar hur en ung flicka kommer med
kaffe till en gammal tiggargubbe. Gubben är förträfflig, men
flickan ser ut att vara gjord af papp.

Till parisarne får man väl ock räkna Norrman, en ung
elev af Carl Larsson. Han är fullblodsimpressionist ända ut
i fingerspetsarne, ännu något okultiverad, men visar bety-
dande anlag. Hans smeder verka, trots det till sin höjd
drifna manéret i sjelfva målningssättet, kraftigt och sundt.

En rigtig kontrast till de Norrmanska sakerna är Axel
Borgs fint utförda gamla skoflickare.

Det tyckes vara en vacker samling taflor detta. Men
hvar äro de representativa namnen ! Hvar ha vi Kalle Lars-
son, Zorn och Salmson? Saknas de också i Opponenternas
led? Åh nej! Vi ha blott velat följa en gammal god regel,
det bästa först — och sist.

Salmson representeras af en oändligt fin och stäm-
ningsfull bit, en liten flicka som håller på att reda ett krång-
ligt bråktal. Den lilla taflan är bland det älskligaste vi sett
af Salmson.
769

Zorn är qvantitativt än rikare företrädd än i fjor, men
qvalitativt knappast så godt som då.

Det ligger en liten smula manér i hans läckert mjuka
vatten i år. Han har dock äfven denna gång förträffliga saker,
exempelvis »lögdag» med dess friska saltsjöstämning och
ypperligt modellerade qvinnofigurer. Det är blott ett berg
der, som är rent af slarfvigt måladt. Mindre tilltalar oss så
väl i färg som teckning »sundag».

Larsons bästa bidrag är ett strandparti från Grez, så
rent af subtilt delikat och känsligt i tonen, att vi ej tveka
att sätta det främst af allt vi sett af honom.

En atelierfantasi, Bouderie kallad, är närmast en skämt-
sam allegori öfver »bocknaturen» hos konstnärer och högst
originel. Bland hans öfriga taflor märka vi Keramik, ut-
sigten från hans lilla trädgård uppe på södra bergen i Stock-
holm, med dess djerfva solljus.	■

Och från dessa gå vi öfver till den rena landskapsmål-
ningen.

Landskapsmåleriet är utan någon gensägelse bäst repre-
senteradt på Göteborgsutställningen.

Det är i en stor del af de nu exponerade landskapen
en friskhet, en sanning och en ärlighet, som verkar tillta-
lande. l\Ian ser att de unga måla efter naturen, icke efter
enligt kompositionslagar hopsatta skizzer. Visserligen äro
några af deras taflor kanske ej annat än stora studier, men
som sådana af prima qvalitet. Och finnes det bland deras
led en eller annan, som är litet konstig, så beror detta då
på en alltför excentrisk naturlighetssträfvan, icke på någon
sorts konventionalism.

Bruno Liljefors, vi räkna honom hit, ty det djurlif han
skildrar är så införlifvadt med det omgifvande landskapet
att hans taflor först genom detta få sin rätta karaktär, har
770

i år öfverträffat sig sjelf. Hans grace och humor äro sig
alltid lika och hans blick för de egendomliga färgskiftningar
sölen strör omkring sig ute i det fria synes nu ha blifvit
ännu fördomsfriare än förut. Den alltför violetta ton, man
förut kunde märka hos honom, är nu modererad.

En som deremot knapt modererat sig är Nordström.
Han väljer ännu sina motiv på sitt säregna sätt. Han tar
gerna till förgrund en grästufva, en ängsblomma eller något
dylikt i naturlig storlek och låter en se’n i fjerran se en
miniatyrblid af landskapet. Chaq’un a son göut, vi kunna
ej riktigt sentera det, men ärligt och samvetsgrant är det
utfördt.

Liljefors nobla stilkänsla, som' emellertid vid dylika motiv
ej vore oväsentlig, besitter Nordström dock ej. Hos Liljefors
ser man rent af ett drag af den japanska konstens utsökta
finess i detta afseende.

Bland de längst gående venstermännen är äfven Kreuger.
Hans vinterlandskap i töstämning är måladt med den delika-
taste känslighet, men hans »harfning på trädan» går enbart
i ljust och ger intet klart intryck af hvad det skall föreställa.
Är det dam eller hvad är det i luften, det ser man ej.

Ännu längre, men utan samma färdigbildade teknik,
går Norrmann. Hans landskap tyckas vara blott moderna,
ej godt moderna. Tidig vår från Göteborgstrakten är rent
af suddigt.

• Lugn och besinning samt det kärleksfullaste studium
af äkta svensk natur paradt med osviklig säkerhet vid dess
återgifvande finna vi deremot hos friherre Hermelin. I rang
med hans svenska landskap sätta vi Lindströms brittiska.
De ha dessutom fördelen af särdeles vackra motiv.

En kontrast till Hermelins och Lindströms omsorgsfullt
utförda dukar bildar O. Jernbergs »skogsbryn i Mars månad».
Det är blott och bart en studie, men en ovanligt frisk, blott
kanske allt för rask studie.
771

Bland de förnämligare landskapen äro ock Westmans
och C. Johanssons höstbilder. Mest stämningsfull af dem
båda är den förra.

Mariner finnas flere. Förträfflig är Gegerfelts energiska
motiv från Gotlands Karlsö. Fin i tonen, mjuk och elegant är
Arvid Johansons bild från engelska kanalen. Johanson visar
i detta verk ytterst solida egenskaper sofrade från den excen-
tricitet som en gång kom honom att till salongen hembjuda
en duk, hvars dimensioner visst bäst räknades ut i qvadrat-
ref, blott föreställande — en våg.

I Stockholm ha de ej så särdeles mycket att bjuda på
i landskapsväg. Det som finnes är nog inte dåligt, men
det är utan bestämd karaktär, aktningsvärdt epigonarbete
det mesta.	.

Undantag finnas dock. Wallén har ett ljust och friskt
hamnstycke, Reinhold Nordstedt bjuder på några fina stu-
dier, Flodmans höstlandskap eger en rik stämningsfullhet
och Schulzberg utställer ett par vårlandskap med förträffligt
löfverk och på det ena en illusorisk skogsbäck. I sin stil
utmärkta äro äfven Gades Rügen-bilder och Axel Nordgrens
m ånsk en sstyeken.

Till syvende og sidst ha begge utställningarne att upp-
visa mästerliga etsningar, Göteborgsutställningen Häggs Lim-
burg-dom och den i Stockholm den unge arkitekten Bobergs
fina arkitekturbilder.

Opponenterna vilja alltid ha litet stål i leken, derför ha
de, om de icke skulle segra enbart med konstens vapen, äfven
skaffat sig ingeniör Beskow med hans goda sköldar, lansar
772

och hillebarder till hjelp. Bita inte de gensträfviga i gräset
för dem, då äro de ohjelpliga. Nu lär efter hvad vi hört
opponenterna ha en Stockholmsresa i sinnet. Då kommer
det nog att gå hett till under sköldarne —- men kanske enas
man ock i frid, tecken saknas, som sagdt, ej derpå — Qui
vivra verra.
Tvänne tidstecken.

Bidrag till den moderna inhemska reaktionens historia.

Af

Scævola Redivivus.

II.

Justitieministeriella sedlighets- och religiositets-
sträfvanden.

Om man, hvilket man väl ock är pligtig att göra, antager,
att i synnerhet justitieministrar eller deras vederlikar och
äfven öfriga myndigheter eller institutioner, hvilka ha med lag-
stiftningsarbetet i Sverige att skaffa, äro utrustade med en öp-
pen blick icke blott för den hjelp, det allmänna rätts- och
sedlighetsmedvetandet vid en viss tidpunkt är i behof af från
lagstiftningens sida för att effektivt hämma utbrotten af den
syndiga menniskonaturen, utan äfven för bästa sättet att pre-
stera samma hjelp, så, om man vänder om förhållandena och
från de nya officielt frågasatta lagbestämmelserna söker indi-
rekt sluta till beskaffenheten af sjelfva tidsförhållandena, som
satt lagstiftarne i rörelse, kommer man en och annan gång till
tämligen egendomliga resultat. Med dylika juristauktoriteter
till stöd får man då underkasta sina förut hysta, från historien
— kulturhistorien eller den politiska eller literära etc. —
hämtade föreställningar en ganska grundlig revision.

Så, om man t. ex. ser på det sätt, hvarpå innevarande år-
hundrades förste grundlagsstiftare sökte hindra, att det tryckta
ordet skulle bli ett spridningsmedel för osedlighetens smitta,
och dermed jämför hvad vår nuvarande justitieminister trott
vara mest effektivt för samma ändamål. Våra förfäder, som
borde haft ett lifligt intryck af sedetillståndet under Gustaf
774

III, franska revolutionstidehvarfvet etc. och som för resten
icke voro invanda i några större sympatier för tryckfriheten,
nöjde sig med att genom lagen kunna klämma åt hvad som
åsyftade att främja ett förderfligt lefnadssätt. Vår justitie-
minister åter finner osedlighetsfaran så öfverhängande, giftet
så spridt, att lagen måste sträcka ut sina armar vida längre
än förut för att kunna omsluta ett större fång af ogräset och
rycka upp det med både rötter och trefvor, och så tillgrep
han, när han skulle bestämma det i skrift straffvärda, det
kvicka, så för innerligt koncisa och klara laguttrycket r
»hvad som sårar tukt och sedlighet». Refererande sig till
hvad ofvan sagts, skulle man således, under förutsättning af
att det ofvan antydda förlitandet till justitieministrars om-
döme håller streck, vara berättigad till den kulturhistoriska
konklusionen, att Bernadotts- och kejsar Vilhelmsperioden, un-
der hvars senare del vår justitieminister skjutit upp, varit
utmärkt för ett större och allmännare sedeförderf än slutet
af förra århundradet och krigstillståndet i början af detta.
Sedlighetspetitionen, till hvilken vi återkomma, talar ock om,
huru de sedelösaste tryckalster börjat på sistone sprida sina
förföriska läror. Men hur går det då med satsen, att skrifvan-
det af svenska folkets historia är detsamma som att befatta
sig med dess konungars?	.

Om inte mina bibliska reminiscenser slå alldeles slint,
använder Frälsaren om sig en gång den liknelsen att komma
som en tjuf om natten och öfverraska det sömniga bröllops-
folket. Om liknelsen verkligen förskrifver sig .från sagde
person, bör det ju ej kunna vare hädiskt, om jag på vår aller
kristligaste och sedligaste justitieminister tillämpar densamma
i fråga om hans framkomst med diverse trycklagsändringar
till majriksdagen. Man gick litet hvarstans, både i lands-
orten och här i Stockholm, och larvade och sökte ut karlar,
som kunde passa till väldeliga tulldebattörer och ge regerin-
gen upplysning om landets verkliga mening härutinnan,
men om deras kompetens att skrifva tryckfrihetslagar eller
andra lagar räsonnerades intet. Ett och annat officiöst med-
delande om kungl. propositioner, som skulle få på sig en ’
liten middagslur och dymedelst stärka sina krafter till nästa
år, invaggade äfven en i föreställningen, att det samma
skulle få bli fallet , med k. m:ts propositioner n:r 21 och 22
vid januaririksdagen. Och hvarjehanda lättroget folk, som
hade fått för sig att statsministern ej häller vore för fram-
775

läggandet, fastän justitieministern och en och annan infly-
telserik, men utanför stående sköto på, lefde i den naiva före-
ställningen, att den som ytterst får bära ansvaret eller, så-
som det i dessa den protektionistiska humanismens dagar,
snarare torde fä kallas, »hundhufvudet» för alt regeringens gö-
rande och låtande och på hvilken omsorgen om regeringens .
anseende i främsta rummet alltid skall hvila, skulle ha det
afgörande ordet. Så möttes den nya riksdagen och Han som
allena eger att styra riket ‘— d. v. s. på det sätt regerings- w
formen föreskrifver. Och Han jämrade sig icke öfver, att
osedlighetens och irreligiositetens slussar voro vidöppna och
hotade att dränka alt Sveriges folk. Det tycktes således icke
vara några ugglor i mossen. Men så kom der detta, i alt annat
hänseende än det ekonomiska, tämligen kuriösa tidningsföre-
tag, som benämnes Post- och Inrikestidningar. Den tidningen
kom insinuant som en böjlig kammarherresjäl och meddelade
den lilla intressanta notisen om att k. m:t beslutit afiåta ett
par propositioner om religionsbrott och brott mot offentlig
myndighet etc. Och i de dagar, då profetian skulle gå i
fullbordan, kommo verkligen ett par små lagar, men de voro
alls icke »nydelige». Den ena var då en riktig »homuncu-
lus», en solobit, framplockad ur den stora presslagssymfoni,
som justitieministern vid januaririksdagen ville förmå sven-
ska folkets representanter att exekvera.

Vår nitiske justitieminister undgår icke andra menniskors
lott att ha sina stora motgångar och »skuffelser». 1885 hop-
arbetade han, tvifvelsutan med stor svett och möda och intel-
lektuel ansträngning, några grunder till en ny tryckfrihetslag,
men dessa grunder voro af den beskaffenhet, att de tidnings-
män, hvilkas mening han var nog vänlig att i all förtrolighet
inhämta, icke kunde undgå, naturligtvis i all höflighet, att
uttala som sin uppriktiga mening, att förslaget altför be-
tänkligt skulle sätta ned hans lagstiftareanseende. Han lät
ock sin Mats krypa i, säcken igen; följande riksdag (1886
års) sökte han deremot trösta sig med att föredraga sitt stora
effektnummei' om »rättegång i brottnfål», men Andra kam-
maren var icke lika musikalisk som lagutskottet och Första
kammaren, hvadan numret gjorde totalt fiasko.

Nu i maj—juni hade han dock en något större fram-
gång — förmodligen rördes riksdagen af den utomordentliga
gran niagenhet, vederbörande visade genom framläggandet vid
den tidpunkten och under dåvarande förhållanden. Mycket
776

fick han dock afstå från, men hvad han vann synes säker-
ligen för . en och annan i alla händelser vittna om en allde-
les för stor generositet från riksdagens sida.

Det torde knappast råda mer än en mening derom, att
när samme vår kärälskelige herr justitieminister befalde det
bekanta Giftasåtalet, han gjorde sig skyldig till en kolossal
dumhet. Det riksbekanta fiaskot har emellertid icke gått
spårlöst hän, utan det fromma reformnitet på ena som an-
dra hållet har skyndat att så vidt görligt reparera skadan
och förekomma en tänkbar liknande olycka. Sitt mest
pregnanta uttryck har dock det nitet fått i den s. k. sed-
lighetspetitionen, och det är ej endast för det historiska
sammanhanget, som man icke får försumma att taga med
denna för hela rörelsen mest karakteristiska detalj. Den
har blifvit i en daglig hufvudstadstidning skarpt, men rätt-
vist kallad »en förvrängningens och hyckleriets urkund».
Med skyldig pietet för sitt mörka ursprung och sitt mörka
syfte föredrog petitionen i allmänhet att söka till de skumma
ställena, fastän en varm nitälskan hos en och annan järn-
vägstjensteman etc. gjorde att den med ty åtföljande under-
teckningsorder vid ett par tillfällen helt flyktigt skymtade
fram i dagsljuset. Våra vänner från förra häftet, de sedlig-
hetsälskande geschäftsmännen i bokförläggeriet, kunna åtmin-
stone anföra det till ursäkt för sina, om ock i verkligheten,
som det visar sig, ytterst obefogade pretentioner på att sitta
till doms öfver hela svepska litteraturen, att de åtminstone ha
det umgänge med samma, litteratur som består i att läsa bok-
titlar, titta på korrektur och résonnera med förf. Men när
man ser huru 8—9 teologer, två höga militärer, två lands-
höfdingar, deribland den hetlefrade i Falun, en och annan
ämbetsman och grosshandlare samt ett par byggmästare och en
bokbindare, hvilka senare mest gjort sig kända för hvad man
på populär stockholmska älskar kalla att »skoja i hus», helt
frankt säga, hurudan vår literatur är och hvad vår presslag-
stiftning bäst behöfver, då baxnas man verkligen. De ha visser-
ligen med sig hr d:r C. D. af Wirsén, som ju inte går af för
hackor och liksom sarfven är med i hvarje lek, sedlighetslek
förstås, men en fluga gör ingen sommar. Men när man läst
sjelfva aktstycket, förvandlas intrycket till något annat än häp-
nad, och jag åtminstone har svårt att finna några andra ord än
de nyss citerade, för att uttömmande karakterisera hela till-
ställningen. Petitionen expektorerar sig väldeligen öfver att
777

»den i sig sjelf gagireliga tryckfriheten (hvilket nådigt erkän-
nande af hrr tomtjobbare) i synnerhet på senaste tider blifvit
sä hänsynslöst missbrukad, att tryckalster af den sedelösaste
art under namn af skönliteratur och att främja frihet, upp-
lysning och framåtskridande ha börjat sprida sina förföriska
läror» . . . »förvirra allmänhetens rättsbegrepp, beröfva dem
tron på Gud och hans heliga ord och sålunda göra skada
for både tid och evighet». Efter litet vackra fraser om att
petitiohärerna ej vilja förhindra uttalandet af en afvikande
religiös öfvertygelse, om den är grundad på ärlig forskning
och sanning (men om nu en sådan forskning, hvilket man ju
har exempel på, tar bort tron på Gud etc., hur skall man
då reda sig ur det dilemmat), rikta de sitt hufvudangrepp
just mot juryn, som ju ar afsedd att vara ett af tryckfrihe-
tens förnämsta värn. Petitionen äfverlemnades till h. m:t,
men då denne höge person är altför medveten om att det är
endast i statsrådet han regerar, inskränkte han sig till att
visa dem ungefär samma vänliga mottagande, som om de va-
rit en grupp medborgare med inbjudan till en järn vägsinvig-
ning eller fisklägesfrukost.

Högsta domstolen och justitieministern harmoniera icke
rätt väl tillsammans och den förra institutionen har, förmod-
ligen af jeehusi'e de métier, i allmänhet svårt att till fullo
erkänna den andres juridiska förtjenster. Deremot har han
en lagberedning, som bättre förstår att tolka hans tankar.
Samma lagberedning har icke häller varit generad att åberopa
denna petition* och anför som rekommendation för en viss
strafflagsändring, att den i sjelfva verket står i öfverens-
stämmelse med petitionens syfte.

Mot beredningens förslag gjorde Högsta domstolen flera
anmärkningar, de mest graverande af den nyvalde riksdags-
mannen för Stockholm, Åbergsson, men hos ministern funno
de ej det gehör som vederbort. — Vackra kvinnor kunna möj-

* För att ytterligare belysa densamma må vi citera ytterligare ur
nyss antydda tidning:	.

»Ja, den riksskandalen har verkligen inträffat, att, sedan en för gäc-
keri med sakramenten, för detta och intet annat, åtalad författare blifvit
af jury frikänd, landshöfdingar och biskopar i en till k. m:t ingifven peti-
tion påstodb, att utgången af detta tryckfrihetsmål ådagalagt att tryck-
frihetslagen ej erbjuder skydd mot — osedliga skrifter. Sammaledes hörde
man på den tiden en universitetsprofessor angripa juryn derför, att den
icke fälde den åtalade författaren för ett annat brott än det, för hvilket
han var åtalad.»
778

ligen få ha sina nycker, men torra justitieministrar böra från
den ena månaden till den andra hålla fast vid hvad de sagt
vara sin mening. Den 14 febr, i år ansåg han, att man först
och främst borde ändra om tryckfrihetslagen för att få andra
bestämmelser om ansvarighet, men 'det var af flera tämligen ut-
förligt framstälda skäl omöjligt att i den lagen »omarbeta något
eller några af hufvudpartierna, Utan att omskrifva hela lagen».
Det var som sagdt den 14 februari. Två månader och femton
dagar senare eller den 29 april ansåg samme högtbetrodde
man, att den blifvande riksdagen ej skulle medhinna den om-
sorgsfulla och mångsidiga pröfning, som en hel dylik lag kräf-
ver, men nu var det lämpligt att bryta ut en viss del och lägga
fram, den fristående från det öfriga. Den enda tillstymmelse
till skäl, som man får höra för vidtagande af en dylik åtgärd
och som var bifogadt detta orakelmässigt förkunnade beslut,
lydde som så, att ett påskyndadt afgörande af afdelningen om
tryckfrihetsbrotten »kunde anses vara af ett mera allmänt in-
tresse och behof påkalladt». Det var alt som man behagade
anföra för att förklara denna besynnerliga inkonsekvens och
sjelfmotsägelse. Hvad som är » th esso likt» är, att han i samma
aktstycke alls inte bryr sig om att résonnera om, inte ens om-
nämna det nya brott, han vill lyckliggöra 7 kap. strafflagen
med, eller det s. k. gäckeriet med vår gemensamma vän
statskyrkans troslära. Men icke nog att han »byter om håg
och om sinn» med ett par månaders mellanrum ; den märk-
värdiga 29 april tycktes han göra det från den ena minuten
till den andra. Dömen sjelfva. Den 16 dec. 1886 skrifvér
han till lagberedningen, att den för en momang skulle vara
hygglig och af bry ta sitt arbete på en välbehöflig revision af
hela strafflagen och särskildt taga i hop med kap. 7 och 10
i samma lag, då de stodo i ett visst samband med hans eget
departements presslagsarbete. Beredningen raskade, i förbi-
gående sagdt, på och kunde redan den 21 i samma månad
remittera frukten af sitt arbete i den begärda delen. I straff-
lagspropositionen af den 14 februari och likaledes i den af den
29 april upprepar ministern, att det är för samma presslags-
arbetes skull som lagberedningen fått göra det der utbrytan-
det, men så kommer trycklagspropositionen' af den sistnämda
dagen, och då heter det som så: den är »en nödvändig följd»
af den förra lagen. D. v. s. det som egentligen är orsak
blir nu följd, och jonglerar han så behändigt dermed, att
tingesten användes altefter som dét för ögonblicket passar sig.
779

I diskussionen i kamrarna begagnade han sig ock med förkär-
'lek af ett mer eller mindre artificiell konsekvensmakeri och
ordet »inadvertens» fick tjenstgöra som en varnande buse.
Medlet gjorde ock effekt hos åtskilliga svaga hjernor eller
juristeristiskt tränerade intelligenser.

Lag- och konstitutionsutskotten »hyggade», som redan
är antydt, åtskilligt till de kgl. förslagen, i synnerhet det
sistnämda utskottet, ehuru hvarjehanda fick vara i fred som
ej bort det. Tungt bör det emellertid kännas för lagförslagens
framläggare att inte ens lagutskottet kunde vara med om det
allra förnämsta önskningsmålet hos dem, hvilka i likhet med
de fromma militärerna, husspekulanterna och hr Wirsén ville
ha ett »fast värn mot hädelse och gäckeri med heliga ting»,
i ty att det tyckte det kunde vara nog med brott förut och
derför icke fann det tillrådligt att vara altför ömtålig för
gäckeri med statskyrkans och legaliseradt trossamfunds »tros-
lära». Vidare sade det nej till den ganska betydande straff-
skärpning, k. m:t afsett vinna genom att likställa gäckeri af
gudstjenst och troslära med gäckeri af guds ord och sakra-
ment, men var med om det i samband dermed väckta för-
slaget att taga bort straffarbete för hädelse och gäckeri med
de senast nämda sakerna. Lagberedningen hade föreslagit
denna straff lin dring, icke i något humaniserande syfte, utan
af beräkning att såväl jury sorti domstol, hvilka nu an toges
dra sig för att låta någon knacka sten i två år, derför att
han icke kunnat motstå den för en person med sinne för
humor och »vis comica» i en mångfald fall mycket svåra
frestelsen att skämta med åtskilligt af »troslärans» rika inne-
håll, i synnerhet om han dervid tänker som C. D. W., att
»många arbetens absurditet kan vara så stor, att ett om-
ständligt uppvisande af de särskilda felena vore omotiveradt
och gagnlöst», skulle finna tolf månaders reflexioner i fän-
gelse vara ett bra medel för att lära folk det allvar, som be-
höfves i dessa dystra tider. Framtiden får väl visa, i hvad
mån det höga ändamålet kommer att vinnas.

I ett afseende är hr justitieministern svagare än de
oftamälda bokförläggarne. De kunna i sina lagar bestämma
den definition på sedlighetsbrott, som de behaga, men honom
lyckades det ej att få iji den i vederbörande fundamentallag,
trots det att skälet om införande af konsekvens med straff-
lagen alltid fans att tillhandagå.

Hvad som nu i alla dessa motgångar väl får vara bal-
780

sam föi’ det lidande lagstiftarhjertat är, att riksdagen gick in
på att föra in både i tryckfrihets- (såsom hvilande) och'
strafflag en bestämmelse om straff för uppmaning till våld
å person eller egendom.' Den bestämmelsen är så lyckligt
formulerad, att t. o. m. en framstående ledamot af högsta
domstolen förklarat sig villrådig om hvad som egentligen me-
nas och ifrågasätter om dermed ej afses att lyckliggöra äfven
oss med en liten socialistlag, om den ock helt naturligt träder
i skuggan för de Bismarck-Estrupska undantagslagarne. Skä-
let att föra en sådan lag hit — ja det lär, enligt hr Steijerns
yttrande i Andra kammaren, nog en hvar som följt med de
senaste företeelserna i vårt land inse. Och han, den eljest så
kalle och torre mannen, blir nästan rörd till tårar, när han
talar så vackert om pligten för en i sann mening human
lagstiftning t. o. m. mot sjelfve våldsverkaren att bereda en
möjlighet att kväfva dylikt ofog i sin linda.

De frireligiösa, som på det hela taget äro af något am-
fibisk natur, så att man ofta är osäker hvar man har att söka
dem, stälde sig i straff lagsfrågan om religionsbrotten med hr
Waldenström i spetsen kraftigt och energiskt på samma sida
som hrr P. A. Siljeström, Hammarlund och Gustafsson och
yrkade afslag. Genom instämmanden tillkännagåfvo de flesta
öfriga stockholmare en liknande ståndpunkt, men en misstänkt
tystnad iakttogs af hrr Fock, Sjöberg, Höglund och Lovén. Den
därvarande och den f. d. vice talmannen, eller hrr Sv. Nilsson
och L. O. Larsson, hysa ju ofta ganska diametrala åsigter, så ock
nu. Den senare fann, att man nu i »lugn och ro» (!!) kunde
antaga strafflagsförslagét, den förre ansåg deremot att, i stället
för att anta förslaget på rak arm, man utan våda kunde
skjuta upp det till en annan riksdag, då riksdagen hade
bättre tid och tillfälle att pröfva en så vigtig lag. En hän-
delse som såg ut som en tanke var att förutom bland hrr
jurister hade förslaget sina enda försvarare i ett par protek-
tionistchefer. Detta i Andra kammaren, i Första kamma-
ren grinade svenska kyrkans primas öfver de »försämringar»
utskottet gjort i k. m:ts förslag, men fick från hr Hedlund
mottaga några välbehöfliga, ungdomsfriskt och varmt fram-
sagda erinringar. Diskussionen i tryckfrihetsfrågan åter var af
mindre betydelse och hade till följd en återremiss af socialist-
lagsparagraferna och till den sjelfförnekelse af konstitutionsut-
skottet att det tillstyrkte hvad det i början afstyrkt, alt för
den välsignade konsekvensen med strafflagen, en konsekvens
781

och öfverensstämmelse, som icke så få gånger forut stält till
spektakel och olägenheter för tryckfriheten.

Försöken att lägga kapson pa yttrandefriheten ledde
således icke denna gång till hela det åsyftade resultatet,
men nästa år få vi nog återse tillskyndarne och agenterna
för försöket i full verksamhet. Det tillhör dä yttrande- och
tryckfrihetens sanna vänner att noga vara på sin vakt och
ha sina vapen fullt hvässade. .

-o-

Ur Dagms Krönika. VII. 9, 10.

3
”Mandom, mod oeh morske män.”

»Die schwere Krankheit der Zeit ist die Feigheit.»
Max Norda/u.

Huru den gamla folkvisan kompletterar den mening
jag valt till titel, minnes säkerligen en hvar, och en hvar
må efter eget omdöme afgöra hvilketdera, titeln eller mottot,
bäst karaktäriserar förhållandena i våra dagars »gamla Sve-
rige», men ett par observationer torde emellertid ursäktas mig.

På somliga håll klagas ofta öfver den alltmer sig ut-
bredande reaktionen, och att den det gör, låter väl svårligen
bortresonnera sig. Men man må icke utan skäl ifrågasätta,
huruvida den i sjelfva verket skulle våga lika oblygt resa sitt
vämjeliga hufvud, om de inom samhället frisinnade elemen-
ten af de flesta nyanser toge sig för att något mer uppställa
till efterföljd ofvanstående titel. I stället för att falla till
föga eller likt sniglar krypa in i sina skal och låta verlden
hållas, hvilket somliga för sed hafva, skulle säkerligen ett be-
stämdt frontgörande mot det reaktionära otyget, ja rent af ett
anfallsvis ingripande på längden visa sig af utomordentligt
hälsobringande inverkan. Med större eller mindre skäl har
man trott sig spåra en dylik olämplig benägenhet att hålla
sitt eget skinn fint och fredadt hos de liberaler, hvilka af
samhällsförhållandena stälts högre upp och af samma anled-
ning fått i det allmänna föreställningssättet en större pondus
i sina ord och göranden och låtanden. Men de tyckas älska
lugnet och föredraga att tänka, säkerligen både mycket och
frisinnadt, samt hålla sina munnar nästan hermetiskt till-
slutna. Och derigenom komma Aftonbladets ord i ett spe-
cielt fall (Stockholmsbänken i Andra Kammaren) att få en
vidsträcktare portée. Vi ha, säger nämda tidning, alltför få
kraftiga, verksamma orädda representanter för framåtskri-
dandet, män, som bära fram de nya, goda idéerna, som våga
783

säga sanningen, äfven då den är hårdsmält för partierna, för
kotterierna, för de maktegande både ofvan och nedan.

Det inträffade nyligen något, som man ju kan anse för
en tämligen obetydlig episod, då den på sätt och vis afsåg
en enda individ och materielt endast ett belopp af några
tusen kr., men som i alla händelser var ytterst karaktäristisk
just för den af mig vidrörda på vissa liberala håll gängse ten-
densen att falla undan för en tillfällig strömning i opinionen,
och som jag derför vill med ett par ord sysselsätta mig med.
Jag åsyftar ett s. k. beriktigande af »medlemmar af Lorénska
fondens styrelse». Anledningen till detta beriktigande var
en tidningsnotis, att den kände och talangfulle skriftställaren
Knut Vicksell med understöd af samma fond företagit en
längre utländsk studieresa. I ett och annat reaktionens press-
organ hade notisen åtföljts med reflexioner i den sedvanliga
humana och opartiska formen, men denna form hade emeller-
tid den effekten, att våra styrelsemedlemmar vips råkade i
en viss bestörtning och läto sig ytterst angeläget vara att
meddela allmänheten, att det ingalunda varit »styrelsen»,
utan den för ett par år sedan aflidne testatorn som prosti-
tuerat sig med det Vicksellska resestipendiet och att styrel-
sen endast haft att utföra testators skriftliga förordnande.
Hade meddelandet stannat härvid, hade väl knappast blifvit
något vidare tal härom, men troligtvis ansågo sig icke styrelse-
medlemmarne ha gjort tillräckligt för att bevara sitt »sociala
anseende» rent och obesmittadt, utan tilläde något, som i all
sin nakenhet vittnar om föga grannlagenhet mot donators min-
ne, onödigt förolämpar en lefvande och icke hedrar dem sjelfva.

Det skedde i följande ordalag:

»Det är emellertid att märka, att testators disposition blifvit gjord
före hr Vicksells senaste, onekligen ganska bedröfliga rundresor i lan-
det. Säkert är också, att fondens styrelse icke under nuvarande för-
hållanden skulle hafva antagit hr Vicksell till stipendiat, om den i detta
afseende' haft fria händer.» ,

Styrelsen består af prof, fru Kowalewski, fru A. Ch.
Edgren, dr J. Leffler, docenten Davidsson och prof. A. Key.
Valet af dessa personer gladde i synnerhet Gr. H. T., i ty de
voro utprägladt frisinnade personer på det sociala området.
Ett par af dem har ju ock en viss auktoritet i det hänseendet,
men ändå dristar jag fråga, om icke denna deras ursäkt i alltför
hög grad varit blottad på önskligt mod och eftertanke. Jag har
i parentes sagdt svårt att föreställa mig, att det har varit de
784

båda fruntimren, ^om ha varit framme, och har äfven lik-
nande dubier i fråga om prof. Key. De tala om hr V:s »onek-
ligen ganska bedröfliga rundresor», men i hvilken mening de
äro bedröfliga, det får man ej utredt. Jo, i det afseende vill jag
svara, att de exemplifierat dels den stora godtyckliga makt,
polismyndigheterna ega och dels den omdömeslöshet och miss-
aktning för ett både till innehåll allvarligt och till formen ytterst
hofsamt begagnande af yttrandefriheten, dessa i ett par, tre
större städer lagt i dagen. Om nu föreläsningarna skulle
varit så bedröfliga, var det derför, att de hollos i landsorten,
som kan tänka är ett sådant barn, att den ej kan tåla höra
en sjelfständig mening i allvarliga samhällsfrågor? National-
ekonomer och läkare borde väl vara något fördomsfria och
s. k. frisinnade borde alltid bebjerta att första vilkoret för
sant frisinne är aktningen för den enskildes tanke- och ytt-
randerätt. Och. hufvudsakligen samma föredrag höllos här
i Stockholm; hvarför skrek man då inte i gevär eller t. o. m.
drifven af heligt nit steg upp på katedern och blottade de
»bedröfliga» lärorna? Hvart ha logiken och eftertanken tagit
vägen? Och hur vet man, att donator, om han lefvat, skulle
af de Vicksellska föreläsningarna manats att afstå från sina
sympatier för den sin kända ståndpunkt bibehållande före-
läsaren, hvars kompetens till stipendiet ej lär låta sig bestri-
das af andra än de grundliga andarne i Göteborgsposten o. d.
Af fru Edgrens entusiastiska lefvernesbeskrifning får man icke
anledning till någon sådan nedsättande föreställning om
testator och hade några illusioner ramlat hos honom, är det
sannolikast, att det snarare gält hrr medlemmar af styrelsen.

Styrelsemedlemmarne höra antingen sjelfva eller genom
umgängesvänner till den krets, som nu för några dagar se-
dan tog Henr. Ibsen på formlig entreprenad, hängde jämt
i rockskörten på honom samt lyssnade med helig andakt
och delvis ytterst forcerad intelligens t. ex. till hans tal å
Grand Hôtel, som innehöll saker, hvilka från en annan
mun skulle bragt hela fruntimmerskodiljen att svimma och
herrarne att rodna af förargelse. Om jag finge, skulle jag
be dem. reflektera litet närniare på innehållet dels i talet om
de sociala begreppens förändring och dels och i synnerhet i
Folkfiendens slutakt och spegla sig i de goda menniskors
beteende, som »under nuvarande förhållanden» ej ville ha med
Stockmanns att göra, samt till sist bebjerta mannens och
hustruns repliker om käringar. och män.

-------X-
Ett nödrop från det ”Svenska Sion”

eller

Biskop v. Scheeles predikan vid senaste prestkonferens,
framstäld i opresterlig, dock ej okristlig belysning.

Af	.

Fingal Fingalson.

Du har (hvis Du ellers deeltager i den offent-
lige Gudsdyrkelse) ved at lade være at deeltage i den,
som den nu er, beständigt een og een stor Skyld mindre,
den ikke at deeltage i at holde Gud for Nar.»

Sören Kierkegaard.

»Det svenska Sion!»

Uttrycket, en älsklingsfras i den statskyrkliga jargonen
och användt att beteckna det svenska statsprestadömet i dess
kristnade och synnerligast i dess luteraniserade form, må
äfven här finna användning i enahanda betydelse.

Dock under all reservation.

En sådan användning är nämligen i sjelfva verket en
vanhelgande förgripelse på den bibliska terminologien. Ty
i denna utmärker namnet Sion, taget i härledd bemärkelse,
något helt annat, större och betydelsefullare, det utmärker
tvänne kollektiva personligheter, det gamla förbundsfolket och
det nya, Israel och Guds församling. De personligheterna
kunna vid första påseendet förefalla vidt skilda, men äro i
sjelfva verket innerligt förenade, lika nära förenade som
kroppen och skuggan. Det lekamliga Israel, »Abrahams
786

Isaks och Jakobs säd», förafspeglade typiskt det andliga Is-
rael, den en gång i tiden framträdande kyrkan eller försam-
lingen. Och detta så väl i sina öden som i sina inrättningar.

Men aldrig förebildade Israels folk eller någon af dess
religiösa inrättningar ett kristnadt prestadöme, allra minst
ett kristnadt statsprestadöme. Den bibliska bilden härför är
»Babel» eller »den babyloniska skökan», andra lika beteck-
nande bilder att förbigå.

Det kan synas oartigt, näsvist, oförsynt till och med af
en laicus att härom påminna herrar teologer i allmänhet
och den nya Visbybiskopen i synnerhet — den nya Visby-
biskopen, hvars teologiska professorslärdom ännu icke kan
ha hunnit rosta, utan bör’vara i det närmaste lika glänsande
och oanlupen som det nya kära guldkorset på hans bröst.
Men sanningen är nu en gång så föga kruserlig. Och i dess
namn måste denna påminnelse framställas till herr biskopen
och teologie doktorn v. Schéele i anledning af den predikan,
han den 30 sistlidne Augusti vid öppnandet af den tredje
svensk-luterska prestkonferensen höll i Jakobs kyrka i
Stockholm.

Först dock ett erkännande vitsord om denna predikan,
detta äfven i sanningens namn. Den var nämligen ett Rama-
rop, om hvars betydelse man ej kunde misstaga sig, en ba-
sun, som gaf ett visst ljud, en larmtrumma, som förkunnade,
att elden var lös, ja, att den redan satt i alla fyra knutarne.
Af hvad? Af ingenting mindre än — »det svenska Sion».
Härigenom var den ock särdeles lämplig såsom inledning
till detta i sommarens vemodiga afskedsstund hållna extra
ordinarie prestmöte. Den var — denna begynnelsevers till
den klagovisa, som i olika tonarter haltade sig fram genom
mötets alla förhandlingar — i fullkomlig stil med det hela.

Men — men den var till sitt innehåll allt igenom af
en skriande falskhet. Det enda nästan, som icke var falskt
deri, var det ur Es. 33: 9 hemtade ingångsspråket: »Landet
står jemmerliga och ömkliga. Libanon står skändligen för-
787

huggen, Saron är såsom en slät mark, och Basan och Kar-
mel äro förlagda.»

Detta är onekligen en träffande skildring af »det för-,
lofvade landets» närvarande utseende. Eljést innehålla dessa
ord såsom bekant den rapport, som konung Hiskias sände-
män hemförde till honom om den förödelsens styggelse, de
Sanheribska härskarorna vållat. Jemte det de dessutom,
såsom antydts, kunna betraktas såsom en fjerrskådande öfver-
blick af Palestinas framtida lägervall, innehålla de äfven en
bildlig skildring af den sköfling, som en gång skulle öfvergå
hela det mosaiska gudstjenstväsendet i alla dess för judarne
käraste och mest betydelsefulla inrättningar.

»Men vi torde få vidga vår blick och låta sinnebilden
tyda på förhållandena i nya testamentet och då i synnerhet
på vår fosterländska kyrka.»

Nej herr biskop, herr erkebiskop in spe. detta torde vi
icke få, nej, vi få det bestämdt icke, så vida vi vilja låta
detta vara detta, och det måste hvarje sanningsälskande
menniska vilja.

På förhållandena i nya testamentet — må vara. Men
då, sedt i stort, på den förödelse, som gått fram öfver den
sannskyldiga kyrkan, Guds församling, »blomstret i Saron»
^— denna förödelse alstrad, märk väl, genom den mörka,
förhatliga makt, som heter prestadömet, och hvaraf »vår foster-
ländska kyrka» är en äkta afläggare. Det hjelper ej, att
de som kalla, sig ordets tjenare slå sig för sitt bröst och
med mot himlen hvälfda ögon bedyra, att enligt luterskt
lärobegrepp kyrkan utgöres ej blott af presterskapet, utan
äfven af församlingarna, ej blott af herdarna, utan äfven af
fåren. Dessa får äro i egentligaste mening prestadömets egna
händers verk, de äro det andliga ståndets nödvändiga arbets-
material och ega icke minsta sjelfständiga betydelse, ingen
aktiv uppgift, blott den passiva, som ligger i — klippningen.

Si, saken är den, att till prestadömets idé hör väsent-
ligen det att på ett yttre, mekaniskt sätt skapa religiösa
788

menniskor, alltså till det kristnade prestadömets idé att skapa
kristna. Betrakta, käre läsare, skärskåda noga hvarje in-
rättning i den s. k. kyrkan, och denna skall allt mera fram-
stå för dig i sin rätta gestalt, d. v. s. såsom en stor, för
sina innehafvare indrägtig fabrik för preparering af förnuftiga
varelser till får, kristna får, förstås, som villigt låta sig klip-
pas både lekamligen och andligen. Industrien har gamla,
mycket gamla anor, ty det förderf, som började besmitta
den sanna kyrkan och soin uppenbarade sig redan innan
det första århundradet af vår tidräkning gått till ända, in-
trädde egentligen dermed, att några förslagna affärshufvuden
insmögo sig deri och började på antydda sätt, så att säga,
förvandla kristendomen till kristningsdom.

Och med hvilken förfärande hastighet utvecklade sig
icke detta »apspel», för att begagna ett lutherskt kraftord!
I reformationen led det emellertid ett ganska svårt afbräck,
ja, prestormen vred sig då och våndades till den grad, att
det ett ögonblick såg ut, som om den skulle uppge andan.
Så skedde dock icke tyvärr. Snart stodo de protestantiska
»kyrkorna» der färdigbildade, och det visade sig då inom
dem, att ormen endast bytt om skinn. Skinnet var vackrare
och finare än det gamla, men ormen var fortfarande den-
samma, fastän :— hvarför söka förneka det? — den blifvit
något spakare. Detta dock icke af natur utan af tvång.
Förtj ensten härför tillkommer den af kristendomen berörda
tidsandan, och derför hatar prestadömet allt jemt denna
tidsanda, som — i samma mån, märk väl ! den är påverkad
af kristendomen — instinktmessigt eller medvetet vänder
sig fiendtligt emot prestadömet, skådande deri det förnämsta
hindret för mensklighetens lyftning, för det sannas och godas
seger, kortligen för »det förhuggna Libanons återväxt och
återblomstring».*

Det finnes, det är sant, en riktning i tidsandan, som

* »Ämnet» i biskop v. Schéeles predikan.
789

stämplas af ett hat mot prestadömet, framkalladt och närdt
af ett alldeles motsatt skäl, det nämligen, att man. betraktar
just prestadömet såsom bärare och främjare af de kristna
idéerna. Om den riktningen behöfver icke talas i detta
sammanhang. Anmärkas må blott, att ifrågavarande hat
icke sällan beror på okunnighet om eller missuppfattning af
de kristna idéernas art.

Men vårt varmaste deltagande följer alla de ädla kraf-
ter, som i sanningens, rättens och frihetens namn — dessa
fixstjernor på kristendomens himmel — rikta sina angrepp
mot den falskeligen sig kallande kyrkan. Att för dessa an-
grepp mensklighetens urgamla erkefiende förr eller senare
skall få bita i gräset, är omöjligt att betvifla för den, som
har ögonen öppna för tidens tecken. »Utvecklingen är redan
i gång. Beviset härför är, att kyrkan (prestadömet) är en
ecclesia pressa»* och varder det med hvarje dag allt mer.
Gud ske lof.

Det kan dröja — dröja, efter menskligt tidsmått länge
nog, men det kommer helt visst en dag, då man skall tala
om allt prestadöme såsom om något en gång för alla för-
flutet, om ock ännu då skall finnas en och annan skumögd
själ, som förundrar sig öfver, kanske till och med beklagar,
att den kristnade prestkyrkan icke var bättre konstruerad,
än att den

». . . brände ned
som annan ved.»

Hade gången af biskop v. Schéeles här åsyftade predikan
varit ungefär sådan som den utläggning, vi i det föregående
dristat oss i korthet göra af hans djupa ingångsspråk, då
skulle vi icke ha tvekat att med den tidning (Tar£ DantZj,

* Uttryck förekommande i biskop v. Schéeles predikan enligt Vårt
Lands referat, och af oss här återgifvet i en mening, hvarom predikanten
säkerligen aldrig kunnat drömma.
790

som — hädiskt för öfrigt af en. sådan tidning — påstår
sig stå »på kristlig grund», förklara den för en »ovanligt in-
tresseväckande, högstämd och texttrogen predikan».

Men hvilken häpnad skulle det icke ha väckt att få
höra en sådan predikan, hållen af en sådan man på ett
sådant ruml Tänk er: en biskop, utstyrd i sidenschabrak
och guldkors^ dertill personligen en siratlig karl, välboren
och nära förbunden med la haute finance, bestiger predik-
stolen i en kyrka, belägen midt i Stockholms Faubourg de
S:t Germain samt för tillfället uppfyld af prester och pre-
sterligt fromma lekmän, samt börjar derifrån, lågande af
heligt allvar, utslunga ord, stämplade af en sanning och en
kraft, att det är såsom hade man framför sig en af de
gamla, kanske i raggig getskinspels höljda profeterna och
hörde honom dundra i andans kraft mot allt falskt guds-
tjenstväsende såsom varande afguderi, andligt boleri och
trolldomsstyggelse.

Nog skulle en sådan företeelse varit lika uppbygglig för
sanningens vänner, som den varit en bålstor, en gränslös
skandal i den profana hopens och framför allt i dess pre-
sterliga ledares ögon.

Det hela är en fantasibild, som det emellertid kan vara
roligt nog att något litet utarbeta och ställa oss för ögonen.

Alltså — hr biskopen bestiger predikstolen, uppläser
sitt bibelspråk och börjar — ja, börjar en utläggning deraf
i precist den af oss angifna riktningen, men präglad af
ojemförligt större skarpsinnighet och talang, än som stå oss
till buds.

. Hvad är detta? Hvad är detta? Se der den fråga,
som läses på allas ansigten, medan den omisskänligaste för-
undran, bestörtning och harm afspegla sig i dem.

Predikanten fortsätter emellertid med stigande värme
och kraft i samma anda som han börjat. Häpnaden, för-
argelsen, ursinnigheten hos åhörarne äro stadda i ett oaflåt-
ligt crescendo och känna knappt några gränser, då biskopen
791

till slut, sjelf på det djupaste skakad, afslutar sitt föredrag
med följande, långsamt och högtidligt uttalade ord:

»Ja, mina bröder af det så kallade andliga ståndet, så
står det i sjelfva verket till med oss. Vi veta nu, hvilka
och huru dana vi äro. Vi äro idel legoherdar, hvilka, för
att tala med profeten Zakaria, icke sakna de borttappade
fåren, icke uppsöka det förskingrade, icke hela det brutna,
ick& försörja det helbregda, men som äta de fetas kött och
sönderrifva deras klöfvar ... Ja, just sådana äro vi, och
— detta är det allra förfärligaste — just sådana måste vi i
vår egenskap af prester vara, vara det alltså på ett oförbätter-
ligt sätt, ty allt det nämda negativa onda beror just derpå,
att det sjelfgjorda prestadömet till sitt väsen är ett uppror
mot Gud och det är derför lika omöjligt för oss, så länge
vi äro och vilja vara prester, att befria oss derifrån som det
är för etiopern att förvandla sin hud och för leoparden att
utplåna sina fläckar.

»Jag har nu, mina bröder, kommit till insigt häraf,
ity att jag plötsligt blifvit en kristen menniska, och nu vill
jaS — jaS som hittills varit ett slags kunglig öfverinspektör
öfver den förderfliga plantering, som man varit fräck nog
att bildlikt kalla ett förhugget Libanon, sålunda lögnaktigt
görande den identisk med Guds förtryckta församling, ja,
jag som haft i kikarn att avancera till generalskogsdirektör
så till sågandes öfver denna lika vidsträckta som skadliga
plantering, för så vidt det gäller vårt land — jag vill nu
vara den förste att fatta yxan för att af alla krafter hjelpa
till att få hela denna^ plantering i vårt kära fädernesland
uppryckt med rötterna. Gån, mina bröder och gören sam-
maledes!»

Inför menniskor hade det eftèr en sådan predikan icke
varit mycket bevändt med den elegante Visbybiskopen, men
han hade haft en salig tröst i det glada medvetandet att
hafva gjort sanningen en ovärderlig tjenst.
792

Men återvändom frän vår fantasiutflygt till verkligheten
d. v. s. till hr v. Schéeles predikan sådan den i verkligheten
var. Detta dock blott för att göra en anmärkning öfver ett
ställe deri, för hvars skärskådande vi i det föregående icke
haft plats. Vi syfta på följande tirad : »Skall vårt svenska
folk och vår svenska kyrka aldrig komma till högre blom-
string än den närvarande? Våra hjertan hviska ett hopp-
fullt jo.» Med förlof, hela denna tirad är, lindrigast sagdt,
ett nonsens. Ett folks sanna blomstring kan aldrig i evig-
het gå hand i hand med utvecklingen och förökandet af
dess prestadömes makt, myndighet och anseende, och något
annat än detta sistnämnda kan trots alla kristliga fraser
icke vara åsyftadt med talet om vår svenska kyrkas upp-
blomstring. Aldrig har väl en hoppets hviskning varit be-
drägligare än den, som kunnat i ett skimrande perspektiv
visa ett folk och ett prestadöme liksom blommande på samma
stängel. Det enas blomstring innebär oundgängligen det
andras förtvinande. Läs verldshistorien, läs pr esthistorien,
på hvarje blad skall ni finna vittnesbörd härom.
Rose oeh Fadette.

Af

J. H. Hooijer.

Från holländskan

af

J. Granlund.

På en af de mest trafikerade punkterna af den stora
bulevarden i Paris, der den långa rue du Faubourg Mont-
martre utvältrar sina menniskovågor i samfärdselns breda
hufvudåder, stod en middagsstund år 1865 en liten flicka
af omkring nio år, bärande på armen en korg, nästan lika
stor som hon sjelf. ,

Barnet var påfallande fin och späd till sin kroppsbygg-
nad. Forskande riktade hon sina kloka ögon på de förbi-
gående. Hennes små ben rörde sig på asfaltbeläggningen
som de små dockbenen i en marionette-teater, hvilka sättas
i rörelse med trådar. Med ett ord, det fans något hos denna
lilla flicka, som genast väckte uppmärksamhet.

General Ducros, som just stod i begrepp att stiga öfver
till andra sidan af bulevarden, såg sig plötsligt och till sin
förvåning hindrad i detta sitt uppsåt af nämnda lilla under-
liga varelse. Barnet drog generalen sakta i armen, i det hon
slog upp sina kloka ögon mot honom. På samma gång
nåddes krigarens öra af en späd barnröst, som smeksamt,
aktningsfullt och blygt yttrade.

»Traversez moi, monsieur le militaire.»

Uttrycket, monsieur le militaire, aflockade generalen ett
lepnde. Han lutade sig hastigt ned, tog barnet och korgen
på sin manhaftiga arm, lotsade båda öfver bulevarden i en
794

handvändning, och nedsatte sin börda pa trottoaren, der han
nätt och jemnt fick veta att hon hette Fadette innan den
lilla bytingen försvunnit åt Madeleine till.

Den som nu har lust att erfara något mer om Fadette,
än hvad den välvillige generalen fick veta om henne,, han
följe barnet genom de långa, raka gatorna till porten af ett
hus vid rue R..............ett	af dessa stora, gråa, med men-
niskor fullproppade stenblock, som man i Paris kallar wne
maison. I skuggan af denna port se vi barnet försvinna.

»Se hit, liten», sade portvakten, en mörkhyad krushårig
provençal, som stod i dörren till portvaktsrummet och rökte
en pipa. Mannen höll ett päron i handen, med skaftet af
frukten mellan tummen och pekfingret. Rakt öfver näsan
på den lilla flickan dinglar det guldgula lockbetet.

»Nå, tätting, hoppa!» ,

Och hon hoppade. »Merci!» ljuder det ur hennes klara
strupe. En granskande blick ledsagar tacksägelsen. Med
tummen anställes derefter en undersökning beträffande mo-
genheten. Sedan detta ledt till ett tillfredsställande resultat,
sätter barnet sina tänder i päronet och begrafver sin lilla
trubbnäsa i det mjuka köttet, så att den söta saften rinner
utför haka och kinder. Den lilla fattar derpå åter sin korg
och stiger uppför trappan eller rättare sagdt hoppar upp-
för henne. Allt medan hon äter och klättrar gnolar hon på
en visstump, i det hon mellan hvarannan ton af sin gälla
sopran tager sig en bit af päronet. Portvakten dernere 1er i
sitt skägg. »Den lilla sötnosen!» säger han.

Emellertid fortfar Fadette tappert med sin klättring.
Det bär af upp mot ryggåsen. Ett sådant hus är en jätte,
trappan är jättens ryggrad. Fadette bor i hufvudskålen af
N:o 117. Hon har 'redan tredje våningen bakom sig och
står i begrepp att gripa sig an med den fjerde, då en liten
fetlagd dam med ett godlynt, vänligt ansigte, kommer upp-
ifrån och träder henne i vägen. Den feta hakan af denna
dam htvilar på hennes hattband liksom fullmånen på en
molnslöja. Lifliga, talande ögon Jågo djupt tillbakadragna i
det röda klotformiga ansigtet. De korallröda läpparne mysa
så vänligt, när hon stannar och ser efter Fadette.

»Goddag, min lilla stumpa.»

»Goddag, madame Friquet», ljuder helsningen tillbaka
temligen otydligt likväl ur den fullproppade munnen.

»Hvad är det du mumsar på, lilla gräshoppa?»
795

»Ett päron», säger barnet uppifrån. Hon har just hun-
nit till femte våningen.

Damen, som vi hörde benämnas madame Friquet, fort-
sätter sin gång utför trapporna, försigtigt hållande sig vid
ledstången, ty de bonade trappstegen äro hala.

Fadette har just uppnått sitt qvarter i jättens hufvud-
skål, när madame Friquet träder ut genom dörren vid hans
fötter, genom hyilken man kommer ut på gården. Vid denna
dörr håller en ung man på att nästan törna emot henne.
En helsning! »Förlåt, jag såg er icke», ursäktar han sig.

Det var en arbetare, en smärt, välväxt figur med någon-
ting intagande i sitt väsen, som angenämt mildrade det
något högdragna i hans fysionomi. Han hade kortklippt
hår, ovalt och mörklagdt ansigte, lätt böjd näsa. Den väl-
formade munnen skuggades af ett par fina müstacher. Den
löst åtknutna halsduken lemnade fri rörelse åt den långa,
kraftiga halsen. Under venstra armen bar han ett föremål,
som med stor omsorg var inslaget i en grof linneduk.

»Åh, se herr Laffiche», säger madame Friquet, ställande
sin fylliga figur framför dörren, »hvart skall det bära hän
månntro?»

Den unge mannens ansigte öfverdrages af en mörkare
rodnad. Han blickar betecknande ned på föremålet under
armen, och då han åter slår upp ögonen uppfångar han en
blick af madame, halft gäckande, halft vänlig.

»Liksom ni icke skulle veta det, madame. Är hon —
är hon hemma?»

»Åh, det tror jag nog — men säg en gång, min herre,
har icke handen darrat, eftersom slumpen ej har fem fötter?
Sitter icke ledstången på orätt sida?»

»Hm!» svarade arbetaren, strykande föremålet med flata
handen, »det är ej mitt sämsta verk. Det är en liten juvel.»

»O, jag är nyfiken, jag är riktigt nyfiken. Skall min
breda rygg kunna komma in? Nå, jag vill icke uppehålla
er. Alla helgon ledsage er. God succés, herr Laffiche.»

»Om allt aflöper efter önskan», säger arbetaren med
värme — i det foten redan står på första trappsteget — så
har jag ert förord till en god del att tacka derför, madame
Friquet.»

»Bah!» ropar damen med en afvisande rörelse med han-
den. »Laga blott att ni kommer upp — och friskt mod!»

Jag begynner min berättelse, värde läsare, mot alla reg-
796

1er för en god berättare, ungefär i midten. Jag har infört
personer talande, så lyder er tysta förebråelse, hvilka ni
hellre sett framstälda efter några enkla föregående upplys-
ningar. Det vill säga, jag har med dörren fallit in i huset.
Förlägen, som jag sitter med det fel jag begått, måste jag
ånyo börja min berättelse. Till dömes så här : det bodde
år 18 ... i ett hus i Paris, rue .... en . . . Men finner
ni icke, hvilken möda och hvilket besvär, ni dermed föror-
sakar mig? Jag hade just låtit förhänget gå upp och fram-
skjutit ett par af mina figurer till rampen. Måste jag verk-
ligen åter låta det falla och låta min prolog gå af stapeln?
Att tilltro er en sådan fordran vore att göra ert goda hjerta
orätt. Vi hafva nu en gång stuckit ut från land. Loverar
min berättelse upp mot vinden i stället för att med en frisk
bris styra fördevind, så håller jag tio mot ett, att den till slut
ändå skall komma välbehållen i hamn.

Efter denna korta afvikelse, som af aktning för läsaren
flutit ur min penna, låter jag madame Friquet promenera
gatan uppför för att köpa en kall pastej till middagen.
Jag låter herr Laffiche, vår andra bekantskap, stiga uppför
trappan, med sitt hemlighetsfulla föremål under armen. I
verkligheten gjorde han det mycket raskt, i min berättelse
gör han det dock ytterst långsamt. Ja, han kryper trappan
uppför. Ty berättelsens rike har sina egna lagar. Man
låter tiden skrida fram med snäckans gång eller, efter be-
hag, skjuta fart med blixtens hastighet. Jag håller derför
herr Laffiche sysselsatt på trappan, så länge jag ej behöfver
honom deruppe. Han får gifva sig till tåls en rundlig tid,
ty ja8 Sar nu a^ berätta historien om

Fadette.

Omkring tre år före den tid vår berättelse börjar, såg
man i vindsvåningen af N:o 117 en blek svartklädd qvinna.
Hon höll vid handen ett barn af omkring sex år, hvars an-
sigte hon med nästan vild smärta tryckte till sin barm, när
hon uppnått sin tarfliga boning. Hon kom, liksom så många
andra komma till de stora hufvudstäderna, ingen vet hvar-
ifrån, för att genast åter spårlöst försvinna, ingen hvet hvart-
hän. De röda ringarne omkring hennes ögon, den djupa sorg-
senheten på hennes bleka ansigte vittnade om bekymmer och
utståndet elände. »Pauvre femme», sade stundom en loca-
797

iaire, när han mötte henne i trapporna. Man till och med
såg sig om efter henne, -ryckte på axlarne och gick vidare;
Ytterst stilla och tillbakadraget lefde den stackars qvinnan.
icke den minsta möda gaf hon sig att bestrida sorgen herra-
väldet öfver en vissnande skönhet, som utplånades drag för
■drag. Hon kom och hon gick tyst och förlägen, hållande
sitt barn vid handen eller allena. Två gånger om dagen,
då brefbäraren gjorde sin rond, hörde man dörren till hen-
nes kammare knarra. Med en hög rodnad på kinderna
trädde hon emot postbudet, med återhållen andedrägt och
stammande stämma sporde hon den förundrade, men alltid
artige mannen, om det icke — möjligen — fans ett bref
äfven till henne. Brefbäraren kastade först en blick på qvin-
nan s oroliga ansigte och sänkte den sedan bekymrad ned på
sin väska. Man kunde se på mannen att det gjorde ho-
nom ondt att nödgas nekande skaka på hufvudet. Derpå
drog hon sig tillbaka för att nästa gång åter upprepa sitt
spörsmål, alltid med samma besked. Det tycktes, som om
den arma qvinnan tillbragte sin tid med att skrifva bref,
som aldrig besvarades. Hon lade hvarje vecka ett sådant i
breflådan, alltid med samma adress, och blekare, tröttare,
tröstlösare syntes hennes ansigte för hvar gång hon åter
släpade sig uppför trapporna. Så fortfor det några veckor,
sedan syntes hon icke mer, aflemnade inga bref mera och
tycktes ej heller vänta några. Hennes hyra, ordentligt er-
lagd i början, förblef obetald på förfallodagarne. Det var
af de tecken, som tydde på att man led nöd i kyffet, dit
ingen ville kasta en blick.

Två barmhertiga hjertan klappade dock för den stackars
qvinnan, och önskade att bjuda henne hjelp. Det var två
qvinnor, den ena madame Friquet, vår bekanta från trappan,
den andra Rose, strykerskan, en hederlig godhjertad flicka,
hvars kammare låg vägg om vägg med den öfvergifnas. Ma-
dame Friquet och Rose voro gamla bekanta. Den goda da-
men, som höll inackordering och bodde i femte våningen,
hade tagit strykerskan i sitt moderliga beskydd. Rose var
ett barn från madames pays, som fransmännen säga, ett
barn från Bretagne, med stora svarta ögon, rundtomkring
skuggade af långa silkesfransar. Öfver det älskliga ansigtet,
icke vackert, dertill var det for oregelbundet, men varmt
upplyst af de båda strålande aftonstjernorna, öfver de något
bleka, lätt rundade kinderna skimrade denna lifliga och rör-

Ur Dagms Krönika, VII. 9, 1'0.	6
798

liga gladlynthet, som är egendomlig för döttrarna af la belle
France. Ankommen till Paris, i sällskap med sin syster,,
hade en lycklig tillfällighet fört båda flickorna under madame
Friquets tak, och denna hade ögonblickligen känt sig dragen
till dem. Efter den äldstas död — hon dog af ett bröst-
lidande — fortfor Rose att åtnjuta den hjertliga damens
vänskap. Icke en aldrig så liten fläck häftade vid flickans
namn. Gyttjan på Paris gator kunde hafva smutsat hennes
skor, någon gång och undantagsvis nedstänkt hennes snö-
hvita strumpor, men hennes panna hade den aldrig besudlat.
Det ljusa förståndet, den medfödda stoltheten, med ett ord
det utmärkta gryet hos flickan mer än de vaksamma ögonen
hos hennes moderliga beskyddarinna, hafven I, mina läsarin-
nor, att tacka för, att I kunnen öfverskrida Roses tröskel
utan att denna gång behöfva rodna.

Det uppstod ett slags sammansvärjning mot den främ-
mande. Dörren måste upp, kosta hvad det kosta ville.
Fastän madames sakta knackning och sedan hennes allt hår-
dare bultande lemnades obesvarade inifrån, gåfvo de ändå ej
saken förlorad. Roses stämma, så mild och välljudande,
kom slutligen rigeln att dragas ifrån. Hvilket elände! På
en säng nyss lemnad i oordning af modern, satt barnet,
vaggande på sina armar ett stolben inlindadt i trasor —
hennes docka. Ett bord, två halmstolar, en koffert, en spruc-
ken kamin, några kökssaker, en korg bröd bredvid en skål
blåsur mjölk, var allt hvad man fann.

Qvinnan satt bredvid barnet på bädden, andedrägten
var flämtande, febern brann på hennes ihåliga kinder, kraft-
löshet, oro och grämelse hade dragit svarta ringar kring
hennes ögon. Den fuktiga, aftärda handen, omfattade hand-
leden på barnet, som började gråta, när de främmande när-
made sig. Hvad q vinnorna talade, vet jag icke, samtalet
fördes hviskande. Men barmhertighetens heliga fläkt gick
från q vinno hjerta till qvinnohjerta. Hon lade sitt hufvud
på Roses axel, som hennes rena hjerta gaf till kudde åt den
öfvergifnas utmärglade hufvud; den senare tröstade henne
med enkla uppmuntrande ord, hvars hemlighet de kärleks-
fulla af hennes kön besitta. Den arma varelsen lät hug-
svala sig, sörja för sig, mottog den barmhertiga hand man
räckte henne, men hennes lif slocknade långsamt. 4)et var
madame, som först varseblef, huru snabbt urverket gick ned,
och varskodde Rose om att det snart skulle stanna. En
799

afton — Roses lilla lampa upplyste kammaren — begärde
den sjuka en prest. Madame Friquet, en fritänkerska, som
åtskilliga gånger kastat ögat i den antikrist Renans böcker,
tänkte genast på den man, som hon bland presterna vid sin
kyrka framför alla högaktade och vördade. Det var den
åldrige pastorn vid *** kyrkan, en sista qvarlefva af den
gamla stammen.

Denne skulle hon hemta. . . Men var det väl tyngden af
hennes synder, som tryckte den sjukas hjerta? Knapt hade
madame Friquet lemnat kammaren, innan den sjukas ögon
sökte Rose. . . Läpparne rörde sig för att kalla henne till sig.
Flickan skyndade att efterkomma kallelsen, lade sin hand i
den sjukas, som synbarligen sökte hennes. »Gud välsigne
er», ljöd det som en andehviskning från de torra läpparne,
och sedan efter ett långt beklämdt andetag hviskade de . . .
»mitt barn!»

Ett ögonblick sänkte flickan hufvudet, liksom om en
börda plötsligt fallit på hennes skuldror; uppslående derpå
sina mörka ögon mot höjden, liksom ville hon taga Gud
till vittne, sade hon något till den sjuka, något som lät som
ett tröstens ord och på samma gång som ett löfte.

En djup frid drog sig öfver den armas drag; Hennes
ögon tackade med denna främmande blick från fjärran. Så
betrakta oss stundom de döende, när själen, i begrepp att
skiljas hädan, redan halft på väg ännu en gång vänder sig
om på tröskeln för att genom fönstren på det gamla huset
kasta en sista blick på verlden, som dväljes i natt.

»Gud vare hennes själ nådig!» gaf Rose luft åt sin
rörelse, när det sista andetaget var öfver. Presten nickade
till tecken af instämmande i bönen. Lampskenet föll på dé
af en silfverhvit ram omgifna tinningarna, de fina, tunna
läpparne, den intressanta, sköna profilen. Han satt bredvid
bädden och stirrade, försjunken i djupt begrundande, med
sammandragna ögonbryn, på den dödas ansigte.

»Arma varelse!» ljöd madame Friquets stämma, »hon
fick böta för två, både för sig sjelf och förföraren. Han stötte
henne ifrån sig, när, han haft nog af henne. Det kallas en
ungdomsdårskap. Det är ett mord .... som glömmes efter
några få veckor. Det är en skändlig orättvisa, min fader.»

•Presten svarade icke ; han satt och stirrade framför sig.
Derpå utan att slå upp ögonen talade han sakta för sig
sjelf:
800

»Glömmes? glömmes? Hvem kan glömma hvad han
gjort — illa gjort? Vårt innersta liknar en af de der gamla
handskrifterna, på hvilka under den synliga skriften finnes
en annan osynlig. Tidsomständigheterna .... Guds för-
dolda verk i vårt innersta utplånar med ens de nya bok-
stäfverna och den gamla skriften kommer fram. Vi borde
en gång se vårt lif lefvas, draga fram inför oss, under san-
ningens klara ljus. För hvar och en kommer, på jorden
eller efter döden, den stund, då själen i djup ensamhet skall
döma sig sjelf. Ty hvarje menniska skall ingå till ett högre
lif — Gud är kärleken — men genom sjelfkännedomens
smärta skall hon ingå i det. Den högsta kärleken vore ej
den högsta kärleken, om han icke på samma gång vore den
högsta rättvisa.»

Man var tyst några ögonblick. Derpå sade han, i det
han upplyfte sina gamla ögon på qvinnorna.

»Vi böta alla mer eller mindre för andras skuld. Sam-
fundslifvet är möjligt endast pä det vilkor, att den ene
lider med och för och genom den andre. Guds Son har
burit en hel verlds synder. Hvad klaga vi öfver?»

Utanför dörren hördes en högljudd gråt. Barnhänder ban-
kade på dörrspegeln. Släpande sitt stolben efter sig hade den
lilla smugit sig ut ur Roses kammare. »Mamma, mamma!»
snyftade barnet, sträckande sina små armar mot bädden, när
rigeln var fråndragen. Men Rose gömde det förgråtna an-
sigtet i veckan af sin klädning, lyfte upp flickan från golfvet
och tog henne på armen sägande:	•

»Jag tager barnet.»

Presten gjorde en rörelse af glad öfverraskning och lät
det lugna, vänliga ljuset från sina ögon falla på finstrykerskan.

»Ni? ni åtager er den stackars lilla varelsen — ni
vill . . .?»

»Ja, säkert», genmälde' Rose hjertligt och med fast be-
slutsamhet. »Nå, man måste väl älska något här på jorden!»

»Ja, det måste man», svarade gubben rörd; hans breda,
hvita hand hvilade ett ögonblick välsignande öfver Roses
mörka lockar.	.

»Ni är en bra flicka, en förträfflig, hederlig flicka.»
Och så kom Fadette till Rose.
801

Det var en underlig liten varelse, Roses fosterdotter.
Fadette — hennes moders förförare hade på skämt döpt
henne så — var ett af dessa brådmogna, lillgamla barn,
som lättsinnig bekantskap med sorg och elände bringar till
verlden. Stundom kunde hon se på en med ögon af en
sårad fågel; ögonblicket derpå utbröt hon i hejdlös munterhet.
Med sin skarpa röst, med sitt tunna aftärda ansigte liknade
hon en pojke. Men under det ovanliga i hennes yttre dolde
sig ett litet känsligt, tillgifvet hjerta. Häftigt, nästan vildt,
kunde hon slingra sina små armar om fostermoderns hals,
och hvart den sistnämnda' gick, följdes hon af sin pudel:
Fadette. Händighet vida öfver hennes år hade den lilla fått
på sin lott, ty hon redde ut band, som om hon aldrig gjort
något annat, och veckade linne och fin battist. Från att
vara ett sällskap vardt hon en hjelp för sin fostermör, och
det ej en föraktlig hjelp ändå, så liten hon än var.

»Barnet bringar välsignelse», sade madame.

»Ja, hvarför skulle hon icke det?» skrattade Rose, »det
var den gode Guden, som sände henne.»

»Som sände er», förbättrade madame, kyssande sin skydds-
ling på pannan.

Nu kände hvarje hyresgäst i n:r 117 Fadette. De som
erforo hennes historia, gåfvo den lilla en vänlig nick. Hvad
Roses egen behagliga person beträffar, så stod hon redan
förut rätt väl anskrifven, men händelsen med Fadette bragte
henne på höjden af ära. Notariens i andra våningen »bon-
jour, mademoiselle», lät nn helt annorlunda än förr. Med
ett ord, finstrykerskan och hennes fosterbarn vordo ryktbara
i n:r 117. Madame Friquets inackorderingar och alla andra,
som bodde i den af menniskor vimlande stenkolossen, gåfvo
Rosette den ära som vederborde och lagade, att hennes skor-
sten kunde ryka för två. Ja, till och med den kallaste af
madames logerare, mister Smith, den släthårade britten, var
rörd deraf. En omfamning måste, ansåg han, gifva luft åt
hans beundran.

»Vo de la petite Bretagne, moa de la grande», ropade
han på sin rena franska: »å mon coeur, chère compatrioote.»

»Vous oubliez, la mer que nous sépare», lät det skrat?
tande svaret. Den stora korgen full med tvätt ramlade ned
på bordet, tog öfverbalans och slungade sitt innehåll kring
öronen på den förälskade britten.
802

Emellertid fans ej det ringaste pryderi hos flickan.
Dertill var hon för ung och dessutom var hon fransyska.
Att dämpa den eld, som glödde i hennes mörka ögon, tänkte
hon ej på. Hon visste att hon såg bra ut, och det gjorde henne
ett nöje att andra äfven tyckte det. Hon hörde gerna en ar-
tighet, som hon likt alla fransyskor sög på liksom på en &on&on
fondant och belönade med en blick, med ett bedårande upp-
slående af ögonen, ett älskvärdt mysande på munnen. Men
en hederlig flicka ville hon förblifva och det förblef hon.
En gång hade en alltför närgången glop känt hennes hand
dansa ned på sin kind, så att det sjöng om öronen. Men
hon ångrade sig genast, så fort den första uppbrusningen
var öfver, och räckte sin hand åt den tuktade, som med
ridderlig hämd tryckte sina läppar derpå. Liflighet var
ett utmärkande drag hos den glada brunetten. Framför allt
vändes hennes hjerta helt och odeladt åt den lilla Fadette.
När strykjernet flög öfver det fuktiga linnet och det rök
från strykbrädet, trippade Fadette genom kammaren, likt en
fågel i bur. Eller roade hon sin fostermor att med en skåde-
spelerskas talang, med en viss aplik komik härma kundernas
åtbörder och hållning. Fadette bar nemligen hem tvätten
till herrarne och damerna i n:r 117. Stundom begaf hon
sig till och med ut i staden, ensam och allena, med korgen
på armen, en äkta parisisk rännstensunge som hon var. Åter-
kommande från sin utflykt sjöng hon med sin skarpa ge-
nomträngande barnröst, så att man kunde höra det uppifrån.
Ingen gammal diligenskusk kunde tuta muntrare än mam-
sell Fadette, när hon steg uppför trapporna. Men de stora
högtidsdagarne i hennes barnalif voro söndagarne, när hon
med Rose och den godhjertade madame Friquet fick ströfva
omkring i alléerna i le Bois eller annorstädes i det gröna,
då hon fick springa genom gångarne, gömma sig i buskarne,
stirra efter en fågel, som högt, högt öfver hennes hufvud på
utbredda vingar sväfvade bort i den blåa luften, kasta bröd-
smulor till svanarne lika väl som comtessens barn. Mark-
naden i Neuilly, i Asnières, den turkiska karusellen, en liten
läckerbit då och då, som madame skaffade henne, allt njöts
med stormande jubel. Att få fara med le bateau de mou-
che på Seine, med de små benen gungande under bänken, de
stirrande ögonen fästa på kajerna, som passerades under
farten — dessa kajer som om söndagarne voro kantade med
803

hufvuden af stackars rekryter, hvilkas blåa kepis och röda
pompons syntes öfver de gråa basaltmurarne — hvilken
lycka !

»Madame, här är ert barn», hade en artig sergeant från
•en af tofterna ropat öfver menniskornas hufvuden i trängseln,
i det han räckte Fadette åt vår strykerska.

»Han tager er säkert för en enka», sade madame Fri-
•quet.

»Det vore sorgligt», skämtade Rose; »den der choklad-
figuren skall åtminstone icke trösta mig.»

Det var verkligen en turco. Mannen visade det blän-
kande elfenbenet af en tandrad, som en hertiginna, kunnat
afundas honom. Afskyvärdt var emellertid det förälskade
grinet i hans mahognyfårgade ansigte.

Och nu, läsare, skall jag skynda att tillfredsställa din
nyfikenhet genom att införa vår bekante, herr Laffiche, på
skådebanan. Han måste hafva hunnit helt och hållet upp-
för trapporna, medan jag berättade. Men noga öfvervägdt
är det bättre så, och strax skall du gifva mig rätt i att låta
denne herre vänta ännu tio minuter och under tiden taga
din uppmärksamhet i anspråk för en annan person, som
du strax i början lärde känna, nämligen:

Madame Friquet.

Madame Friquet var enda dottern till en mer än väl-
mående landtman i Brétagne. Jacques Richard, för sitt
kroppsomfång af bönderna döpt till Jacques Tonneau, var den
tjockaste, men på samma gång den mest godhjertade man,
«om fans på sex mils omkrets. Stark som en björn, vek-
hjertad som ett barn, förblef Jacques Tomeau intill sin döds
«tund alla skälmars skräck, men alla barns och fattigas vän.
Latmaskar och dagdrifvare afundades mannen hans förvå-
nande framgång. Men de som värderade arbete, ihärdig,
oaflåtlig flit, de unnade den hedersmannen och unnade ho-
804

nom af hjertat kronan på hans verk och sträfvan. Utgången
från folket, börjande sin bana som stalldräng, var Jacques
Tonneau en äkta demokrat. Hans hjerta hängde fast vid
folket. Med oblida ögon såg han, att hans ärelystna hustru
ville klifva högre, och det var ej med hans goda minne, som
denna gjorde deras dotter till en dam.

I förstone betraktad såsom ett prerogativ, vardt seder-
mera pensionen, hennes uppfostran fjärran från föräldrarne
för den goda Camille en källa till bekymmer och många-
handa förtret. Vid återkomsten till hemmet efter fullbordad
kurs vardt flickan med ledsnad varse, huru dyrt den höga
polityren skulle komma att stå henne. Camilles piano, Ca-
milles böcker, Camilles tal och sätt, hennes grannlåt och
bjefs, voro idel stötestenar för Jacques Tonneau. Han kunde
icke med sin dotter, damen. De hvita och mjuka händerna
generade honom, blekta i mjölk till sysslolöshet, såsom han
uttryckte sig. Läsning gör en yr i skallen, .sade han för-
aktligt med en sned blick på böckerna. Och Camille läste,
läste; hon stack sin lilla trubbnäsa mer i böckerna än den
godhjertade fadern tyckte om.

»Det bästa du kan göra med barnet», sade Jacques
missmodig till Camilles moder, »är att du gifter bort henne
ju förr desto hellre till en eller annan af de der fine her-
rarne. Då är det åtminstone slut med lärdomen. Det är
ett otyg, de der lärda fruntimren! Att kerna smör, ysta
ost, köra upp de satans pigorna innan tuppen gal, dansa
med en ärlig karl så att kjortlarne flyga i luften, få barn,
uppfostra pojkar — se der arbete för en qvinna. Att sitta
stilla gör en flicka sjuk. Och fins det icke redan förut till-
räckligt med bokvurmar här i verlden? Skall man nu ock-
så göra qvinnan till skolmästare, prest och jurist med glas-
ögon på näsan och penna bak örat.

*

Liksom ödet hade hört honom, anmälde sig snart en
sådan herre som han föreslagit. Disponent för en liten fa-
brik i grannskapet, klädd med en sprätts omsorg, en van-
drande krönika af Parisnyheter, författare af haltande sonet-
ter, åh, hvilket inbegrepp af fullkomligheter tycktes ej herr
Friquet för mor och dotter. Hade han icke med fin belef-
venhet och poetisk flykt liknat Camilles kinder vid ett par
805

tvillingrosor? För flickan, som ärft faderns fyrkantiga axlar
och korta hals, för flickan af Jacques kallad min lilla propp,
smakade detta smicker som honung. En duktig qvinna för
sina år, hviskas det hörbart, när moderns öra står på lur.
Har jag bara fruntimmerna på min sida, tänkte den påpass-
lige friaren, så följer björnen till far med af sig sjelf. Och
det gick som han förmodade. Jacques brummade och förde
ett fasligt väsen, men modern, som teg och lät stormen
rasa, behöll fältet. Så knep friaren flickan och — hem-
giften.

Men egendomligt nog, ehuru ganska förklarligt för dem
som kände honom, var han knappt gift med Camille och i
besittning af hemgiften, då en genomgripande förändring gaf
sig tillkänna i herr Friquets vanor och lefnadssätt. Det ut-
vecklade sig nemligen hos denne herre en puckel af djup-
sinnighet och tankfullhet, en böjelse för ett spekulativt lif,
som först med skäl förundrade och oroade hans svärföräldrar,
men längre fram äfven hans hustru. Hans poetiska ande
sväfvade hän öfver kretsen af prosaisk sysselsättning — en
krets alltför trång för en’ man af hans begåfning, hans anlag.
Martyr för sin fantasi, sin konstnärsnatur, såg han sig slut-
ligen tvungen att vända allt ordnadt arbete ryggen. — För
att vara kort, ty jag vill ej missbruka mina läsares tålamod,
det kom en tid, då den stackars Camille slog tillsamman
sina händer af förtviflan öfver spillrorna af sin förmögenhet,
efter att hafva länge och bitterligen gråtit vid ruinen af sin
lycka.

En klok öfverläggning och ett klokt beslut! Räkningen
uppgöres, skulderna betalas. Öfverskottet förvandlas i pen-
ningar hvarefter hon, vändande sitt älskade pays ryggen, drog
till Paris för att öppna en pension.

»Kan ni icke arbeta för er hustru, sedan ni gjort af
med hennes. förmögenhet, så skall er hustru arbeta för er»,
sade hon bittert.	'

»Camille, ni är en ängel», ropade den finkänslige äkta
mannen, utbredande sina armar för att trycka henne till den
fläck, under hvilken hans ädla hjerta antogs klappa.

Hade väl den stackars hustrun väntat ett annat svarP
Hon störtade ut ur rummet, flyende hans omfamning.

»Det är visst», sade den förvånade äkta mannen för sig
sjelf, »det är visst, att högsinthet och ädla känsloutbrott äro
förspilda på denna qvinna.»
806

Och deri hade han rätt. Den som har en Jacques
Tonneau till far, kan aldrig fatta en Gustave Friquet.

Det var ett hufvudbry, ordnandet, bestyret med en pen-
sion. Att ställa pensionärerna tillfreds, att tåligt lyssna till
deras klagomål och knot, att med ett vänligt ansigte svara
på deras orättvisa anmärkningar, att slita deras eviga tvister
— aldrig hade hon trott, att detta skulle varda hennes lott.
Sedan det nu emellertid en gång inträffat, visade hon sig
vara sin fars dotter, det vill säga hon kaflade oförskräckt
upp ärmarne.

Det var ett underligt menageri, dessa madame Friquets
pensionärer. En sjuklig spanjor, en köpmansson från
Baden, en engelsk enstöring, utgjorde herrpersonalen. Åter-
stoden var damer, hvaribland tre enkor, i förtroende sagdt
gråtmilda, melankoliska varelser, som ständigt höllo näs-
duken för ögonen, tänkande på den aflidne: hennes pauvre
petit mari, hennes pauvre petit ami adoré. Damerna voro
madame Friquets plågoris och huskors, fordrande, besvärliga
och grälsjuka som de voro, afundsjuka på hvarandra för en
blick från tyskens glasögon, ett matt leende af spanioren.
Det skrefs anonyma href till tysken; det munhöggs vid
frukosten. Puh! hvilket lif! Ja, läsare, roligt var det icke.
Dock madame höll sig tappert och trafvade snart i sin nya
sele, som om hon aldrig gjort något annat. På tusende
saker lärde hon att tänka, på hundra bagateller måste hon
hålla ögonen, en mångfald af bestyr måste hon hafva i huf-
vudet — och hvilket starkt hufvud behöfdes ej dertill!

»Mariai), hette det, när hon gick, ut till tjensteflickan,
»Maria, se till, att madame Brasseaux får sin mjölk, hemta
brefven åt fru Fache, elda åt miss Eva. Lemna herr Steinbergs
rock till skräddaren, när Kan kommer. Koka upp tevattnet
åt herr Smith, glöm framför allt inte fotbadet åt fröken
Françoise. Låt Pierre flytta ut pianot i salongen. Han kan
i förbifarten köpa Débats åt herr Caridad. Fröken Fran-
çoises morgonrock har ännu icke kommit hem. Säg, att
modisten omöjligen får tid, förrän på fredag. Soppan är
för gamla Anne, glöm inte att sätta fram bröd.»
807

Klockan åtta fick hon ändtligen ro; då kom Rose för
att prata en stund i la salle à manger, då mottog hon sina
bekanta och vänner, och de voro många. Ingen menniska
i huset, som icke damen kände, ingen menniska, som hon
icke på ett eller annat sätt genom någon artighet gjort sig
förbunden. Å andra sidan fans det heller ingen menniska,
som icke af hjertans grund önskade hennes äkta man till
en viss gästfri planet. I sjelfva verket lefde herr Friquet i
Paris som fisken i vattnet. Det kunde ej utbryta en elds-
våda i hufvudstaden, der icke herr Friquet var närvarande.
En revy kom ofelbart i oordning, om icke herr Friquet
fans bland åskådarne. Kejsaren, återvändande från en pro-
menad dolde icke sitt missnöje, om vännen Friquet icke
helsat på honom. Herr Friquets öfversvinneliga bombast
prydde spalterna i döende tidningar, som ingen läste. Hans
fina manér gaf glans åt hans äkta makas aftoncirklar. Pla-
cerad vid främsta ändan af bordet bedömde han rätterna
med kännaretunga.

C’est bon, c’est très bon, ma chère — il y manque un
peu de sel — pas assez poivré, ma chère.

Han valde bland vinerna, smackade med tungan och
gjorde en ful grimas, då han råkade få en oriktig sort i
munnen. Han kastade ömma blickar åt venster, ömma
blickar åt höger, lät beundra sina hvita gropiga händer, ses
petites mains aristocratiques.

Usées å ne rien faire, anmärkte en af damerna spetsigt.
Han underhöll bordssällskapet med sina lustiga infall och
humoristiska berättelser. Han talade hemlighetsfullt om sin
vän, den berömde författaren, om sin vän, den ryktbare
skådespelaren. Hans snattrande tunga redogjorde för de
sista teaterstyckena, orerade djupsinnigt om den nyaste poli-
tiken; han kände de deputerade; han kände ministrarne;
han kände alla menniskor. Qvittrande som en lärka, fin-
rakad om hakan, med sin eleganta promenadkäpp i handen,
begaf han sig ut tidigt om morgonen för att om aftonen åter-
vända till den husliga härden. När gardet drog ut för att
bekriga österrikarne, kunde truppen ej tåga, af, innan Fri-
quet följde den på vägen.

»Hacka tio österrikare till slarfsylta åt mig», hade han
i sin entusiasm ropat efter sin vän löjtnant Z . . .

»Jag lofvar er tjugu», hade löjtnanten svarat.
808

Man fruktade för Preussens intervention, men herr Fri-
quet lugnade pensionärerna i det afseendet.

»Hvad? Preussiska soldater, skräddare, bondlurkar i
uniform, mine herrar! Sådane bönhasar skulle möta våra
pretorianer !. Barnsligheter ! Tag en zuav, mine herrar, han
sticker tio preussare på gaffeln åt er. De äro endast lunsar,
ölmagar, inte värda ett öre, bah!» Och sedan visste han
att förtälja, hurusom konungen af Preussen hvar morgon
oroligt sökte göra si^ underrättad om uttrycket i franska
sändebudets ansigte.

»Kejsaren, mine herrar», slöt han derpå, »kejsaren, det
är en diplomat det — en diplomat — åh! — en diplomat!
Enfin, jag kunde säga er mer härom, men det gifves saker,
som man behåller för sig sjelf. En man som jag, som um-
gås med ambassadsekreterare, måste vara diskret.»

En och annan gång, när det så föll sig och hans när-
varo ej kräfdes på något annat håll, nedlät han sig till att låta
sina talanger lysa i kretsen af husets folk. Vid sådana till-
fällen gaf han prof på sin färdighet i diktkonsten genom att
skaka improviserade verser ur armen. I en handvändning
hade han en vers färdig och ingen af dem, som dvaldes under
madames tak, skall någonsin glömma herr Friquets egen-
domliga ansigtsuttryck under sånggudinnans ingifvelse: bly-
ertspennan tryckt mot ' läpparne, den glänsande blårakade
hakan tillbakadragen inom de höga fadermördarne, det grå-
sprängda håret uppstruket — Biquet med luggen*, fnittrade
madame Fache — det lycksaliga breda leendet. Ännu se
de honom framför sig, dessa madame Friquets pensionärer,
der han stod tätt intill bordet, med Molière i högra handen,
och den venstra teatraliskt utsträckt åt åhörarne, liksom
ville han sticka ut ögonen på dem. Och så denna allra
som älskligaste barnsliga fåfänga, detta sjelfbelåtna, innerligt
förnöjda ansigtsuttryck, detta frossande i sin egen narraktig-
het. Det fans en droppe talang hos mannen, men den var
dränkt i en så af fåfänga. Naturen hade gjort honom till
en narr, men på samma gång drupit öfver hans ögon af den
vätska, som Oberon lät droppa på Titanias panna. Han var

* Personnage i Perraults Sagor.

Öfvers. anm.
809

utomordentligt betagen i den skriande åsna, som, utan att
han visste det, reste hufvudet mellan hans skuldror. Hade
nu blott madames blindhet gått hennes mans blindhet till
mötes! Huru mången qvinna lägger icke gyllene äpplen i
den jernskål, ja, i det lerfat, som en man kommer och räcker
henne. Men en skål af obränd lera, genom den faller till och
med en helt liten sten.

»Har ni aldrig haft några barn!» sade notariens fru,
när hon visade madame sin förstfödde.

»Har ni aldrig haft några barn?» upprepade hon ännu
en gång i sin moderliga sjelfviskhet, i det hon med kyssar
öfverhöljde de små mjuka, knubbiga lemmarne på den lille
och således utan att märka de tårar, som runno utför ma-
dames kinder.

»Ack, min fru», suckade denna, hvars hjerta plötsligt
var öfverfullt och flödade öfver, »jag har eii barn — ett stort
barn — min man.»

*

På en minnesvärd afton — madame hade just gått ut
för .att göra inköp — fick vår herr Friquet besök af en vän,
en gammal officer vid zuaverne. Att efter franskt sätt kyssa
honom på båda kinderna, sedan dyka ned i källaren, skicka
den långa Marie till en restaurant för att improvisera en
supé, se der någonting som låg för herr Friquets röst. Gla-
sen fyldes, tömdes, fy Ides på nytt; man klappade hvarandra
på axeln, berättande gamla historier: man påminde hvar-
andra om sina bonnes fortunes och sina kärleksäfventyr.
Amor tycktes hafva särskildt skämt bort herrarne i deras
ungdom. De segrar, zuaven vunnit öfver könet, voro legio.

»Mins du, Friquet — ■— —?»

Ja, Friquet mindes. Då var det en hopknipning af
ögonen, ett frustande, ett gurglande i strupen på zuaven,
ett hväsande mellan tänderna på hans kamrat. Les femmes,
det är nu också ett ämne för ett par sådana gamla karlar
med grått skägg. De stodo framför kaminen, de knuffade
hvarandra med armbågen vid särskilda märkliga episoder.
Derpå vände de sig på klacken, den ene åt höger, den andre
åt venster för att skratta så mycket de orkade. Det var
riktiga salvor, som förjagade sömnen ur ögonen på mademoi-
selle Françoise och framkallade tårar i ögonen på madame,
när hon kom hem. Så fortgick det till klockan tio, då
810

herrarne funno lämpligt att bryta upp. Friquet gnolade på
en melodi, öppnade dörren för vännen Flocquart, som var
ganska ostadig på benen. Efter ett långt och hjertligt far-
väl från sin vän, blef den förstnämnde stående qvar ännu
ett ögonblick vid sin dörr, medan zuaven praktiserade sig
utför trapporna. Nu ville. händelsen att Rose just kom i
trappan på väg upp till sin vindskupa. Lyckligt undkom-
men Scylla, som med drucken arm slog efter henne, stod
hon redan framför Charybdis, och Charybdis tycktes icke
sinnad att låta henne utan vidare passera. Han grinade
ömt och trädde emot flickan med utbredda armar. Den lilla
kycklingen, såsom den hedersmannen uttryckte sig, såg emel-
lertid saktmodigare ut än hon var. Så kom det sig under
brottningen, att den värde mannen förlorade jemvigten och
ramlade baklänges utför trappan. Der låg han nu med ett
stort sår i hufvudet, blek och utan medvetande. Rose
hade i ögonblicket skyndat efter ned. Hon knäböjde vid
den sårade angriparen. Hennes vrede hade lemnat rum för
bestörtning och medlidande. Hon tänkte på madame Fri-
quet och vred förtviflad sina händer, då en högväxt ung
man kom fram och artigt erbjöd henne sin hjelp. Paul
Laffiche hade just kommit efter Rose på väg uppåt; han
hade varit vittne till slutet af brottningen och hade nära
på fått den tjocke Don Juan på hufvudet.

»Ni behöfver ej vara orolig», sade arbetaren lugnt, »blod-
förlusten skall ej skada honom. Det tyckes sjuda väl starkt
hos den der herrn. En sådan åderlåtning tid efter annan
skall göra honom godt. Men hur skola vi få den tjocka
hederspaschan upp igen?»

Rose flög uppför trappan, slog upp madames tambur-
dörr, som stog på glänt, och var genast tillbaka med den
bestörta hustrun och hr Smith, som beredvilligt erbjudit
sin hjelp.

Så vardt den påflugne Friquet i medvetslöst tillstånd
inburen inom sin dörr och af de båda männen försigtigt
nedlagd på en soffa. Madame stod vid hufvudgärden, med
läpparne hårdt sammantryckta. Rose såg på henne med
ett sådant dj upt medlidande i sina talande ögon, att det
väckte arbetarens uppmärksamhet, så att han oupphörligt
vände hufvudet mot henne.

Skenet från ljuset föll på den bleka ovalen af hennes
älskliga, förståndiga ansigte, i hvilket? i detta ögonblick de
811

stora ögonen strålade som svarta diamanter. Hennes läppar
skälfde, ännu bleka af förskräckelsen, och mellan dem skim-
rade en smal strimma af hvit emalj. Nedfallande i ett rikt
svall bakom de små öronen inneslöto de glänsande lockarne
hennes ansigte i ett slags krans eller krona, mot hvilken i ljus-
skenet det matta hvita på halsen bjert stack af. Den unge man-
nen kunde icke taga ögat ifrån henne. En åtminstone fans
det i rummet, som harmades öfver att se den hederliga Friquet,
som nu började draga djupa suckar, återvända till lifvet.

Denna olyckshändelse var den första anledningen till
en närmare bekantskap mellan madame och Paul Laffiche.
Madame fann nöje i den hurtige unge mannen med sitt
hyfsade, belefvade sätt. Det hände en och annan gång, att
den unge mannen och den unga flickan sammanträffade med
hvarandra i madames förmak och då utspann sig stundom
ett samtal. Rose, nedlutad öfver sitt arbete, kunde då emel-
lanåt kasta en förstulen blick på den unge mannen. Be-
rättade nu denne, som han väl kunde göra någon gång på
madames uppmaning, ett och annat ur sitt tidigare lif, så
stannade stundom Roses hand med nål och tråd på halfva
vägen och hon satt med upplyfta fingrar och såg på berätta-
ren. Men knappt hade hans öga mött hennes, då tråden
med ett ryck flög uppåt igen. En sådan ung narr kunde
inbilla sig, att man såg på honom.

Lyssnade på honom gjorde man ändå med öppna öron.
Paul Laffiches öden hörde till de, för fruntimmer åtminstone,
utomordentligt intressanta. På sitt tolfte år hade han rymt
från sin faders hus. Hans far var galanterihandlande. Den
qvinna, med hvilken hans far efter moderns död bodde till-
sammans, gjorde hemmet för barnet till ett helvete. Fadern,
uppeggad af denna megära, behandlade honom hårdt och
kärlekslöst och frågade till slut på det hela taget ej det
ringaste efter gossen. Den hårda behandling han efter sin
mors död haft att utstå, hans glädjelösa, förbittrade ung-
dom, hans öfvergifna kringirrande lif skildrade arbetaren med
enkla, men just derför så mycket mera träffande färger.
Roses ögon brunno af harm.

»Ah, hur illa, hur illa!»,ropade flickan, medan hennes
sömnad gled ur hennes händer.

»O, huru skamligt illa!» ropade hon ännu en gång upp-
farande från stolen, med den lilla handen knuten, liksom
måste hon ställa sig i breschen för det misshandlade barnet.
812

»Merci, mademoiselle», ljöd svaret med varm tacksam-
het i tonfall och röst och mera eld i blicken, som ledsagade
detta ord, än Rose hade väntat. Hon rodnade, vände bort
hufvudet och sade, förställande sig, med en blick på madame.

»Han har växt bra igenom allt det der, herr Paul!»

Men den unge mannen släppte henne icke för så godt pris. •

»Tycker ni det, fröken Rose?» ropade han retsamt, upp-
tagande det löst framkastade ordet som en artighet.

»Ja, jag tycker att ni är stor och bredaxlad och grof, min
herre», var det slagfärdiga svaret. »Jag begriper inte, att det
har funnits en tid, då man kunde hysa medlidande med er.»

»Endast en simpel arbetare, menar ni?»

Frågan framstäldes skämtsamt och synbarligen utan af-
sigt; dock låg det något tvunget i tonen. Rose märkte ge-
nast, att hon vidrört en falsk sträng. Rynkande ögonbrynen
såg hon med låtsad vrede den unge mannen rätt i ögonen.

»Endast en arbetare, som ni säger, herr Paul, endast
en sådan ung man, som förtjenar sitt bröd med händerna —
fy! När jag tänker på, att ni hade kunnat bära handskar,
hafva en pince-nez på näsan och en blomma i knapphålet —
se, då skulle jag sannerligen åter kunna hysa medlidande
med eder.» Härunder skakade flickan på hufvudet och
qväfde med komiskt allvar en suck, medan hon genast förde
blicken till nålsögat, i hvilket hon höll på att träda en tråd.

»Åh, jag blyges icke för mitt stånd», flög det från hans
läppar, medan han rodnade ända till hårfästet, »men bourgeo-
sien blyges för oss. Vi äro penningemännens skotrasa, vi
handtverkare, som arbeta med våra händer, vi äro det simpla
folket. Hvarje dum kryddkrämare sätter näsan öfver oss.
Min faders bekanta undvika mig, då jag träffar dem. Gjorde
jag ett eller annat skurkstreck bakom en disk eller på ett
kontor, skulle de skaka hand med mig. Nu tillhör jag den
stora massan, som arbetar för dagspenning, nu . . .»

Men här fattade madame eld. »Hå, hå, herr Laffiche,
ursäkta att jag faller i talet. Huru kommer ni på sådana
tankar? Det står er ej fritt, min herre, att tala så om bour-
geoisien i vår närvaro. Vi äro, icke sant Rose, vi äro också
kapitalister, vi — vi lefva af våra räntor.»

»Utan tvifvel», sade Rose allvarligt, dragande igenom
sin tråd.

»Vi arbeta, nå ja, vi arbeta litet grand, men det är bara
till tidsfördrif, icke sant, flicka?»
813

»Jo visst, madame Friquet», skrattade Rose, lutande
hufvudet öfver sitt arbete.

»Ni hör det, min herre, vi eg a kapital och stå sålunda
öfver folket, massan. Hvad mig sjelf beträffar, står jag'till
och med så högt, att kryddkrämaren i hörnet aftager mössan
för mig, och Rose står i spetsen för en gammal firma i
strukna varor. Nåväl, min herre, hafva vi kapitalister sett
er öfver axeln? När fann ni, att vi ansågo oss för mer än
ni? Se., nu på oss en gång, aristokrater som vi äro, Rose
och jag, vi anse oss lyckliga, när en viss herr Laffiche kom-
mer och pratar med öss ett ögonblick. Vi hafva helt ny-
ligen undersökt de adelsbref, hvilka denne förvärfvat sig,
för att derigenom såsom en man slå sig fram här i verlden,
och som befunnits nog gamla och bepröfvade för att tillåta
denne herre komma in i vårt förnäma sällskap. Fy, min
herre, huru kommer ni på sådana tankar? Om jag vore
söm ni, skulle jag bära mitt hufvud allt för högt för att
fästa mig vid, hvad den eller den dumma gåsen tänker
om mig.»

»Tusen gånger om förlåtelse», ropade arbetaren, »om jag
varit otacksam. Jag skall hellre afbita min tunga än såra
er; den som stigit ned till ett lägre, ser ni, blir alltid en
främling der. Jag kände mig aldrig hemmastadd i denna
rustning, bland mina kamrater.»

»Arbeta er ut derifrån, min herre! Det står i er makt.
Det kan komma en tid, då ni med stolthet visar er arbetare-
blus och édra verktyg för edra barn. Att hafva tillhört
folket, att hafva lefvat dess lif, att hafva lidit dess lidanden,
tro mig, det är en stor fördel. Hjertat vidgas derigenom.
Min fader, ser ni, var en bonddräng att börja med. Ni är
således hvad börden beträffar för mer än jag. . Det kan ej
vara tal om något nedstigande, när jag med hela min gamla
kärlek för folket (här fuktas madames ögon) räcker er min
hand; seså, låt oss vara vänner, herr Laffiche.» Han fattade
hennes hand och tryckte den hjertligt.

»Jag tackar er, madame, jag tackar er mer än jag kan
säga. Förskjuten som barn har jag alltid stått ensam i verl-
den. Att någon frågar efter mig annorlunda än för att draga
fördel af mig, är för mig en ny erfarenhet.» Han teg några
ögonblick, hvarunder han med mössan i handen, med akt-
ningsfull, men otvungen hållning, blef stående^ framför den
Ijlla damen.

Ur Dagms Krönika. VII, 9, 10.	7
814

»Om man någon gång räckte oss handen så här, o ma-
dame, då skulle mycket vara annorlunda här i verlden.»

Månne det var endast madame Friquets sällskap och
vänlighet, som drog herr Laffiche så ofta till femte våningen?
Vi anse oss ej utan skäl böra tro på en starkare magnet än
hvad till och med denna goda dam egde. Ett kamratlikt
umgänge mellan ungdom af båda könen är bland de ar-
betande klasserna i Paris ingenting ovanligt. Här fram-
kallade omständigheterna sådant af sig sjelf. Paul Laffiche
umgicks föga med sina kamrater. Hans umgänge inskränkte
sig till två män; den ene, Oscar Brassin, bebodde en kam-
mare i quartier Latin; den andre ritade på ett arkitekt-
kontor. Denne sistnämnde framför allt, hans hjelp och un-
dervisning, var det, som han till stor del hade att tacka
för de talanger, som utmärkte honom framför hans kam-
rater. Den lilla Rose inträder omärkligt såsom den fjerde
i detta förbund. Hon började att utöfva ett inflytande på
den unge mannen, hvaröfver hon sjelf skulle häpnat, hade
hon kunnat göra sig reda derför. Den känsla, som strykerskan
ingaf arbetaren, var af sammansatt art. Till en del var det
denna hjertliga, genom aktning och förtroende framkallade
böjelse, som man plägar hysa för en ädel, rättskaffens vän;
till en del ledde den sitt ursprung från de långt ömmare
förnimmelser, som en älsklig qvinna uppväcker.

Kärleken till Rose var hos den unge mannen, parad
med ett djupt intryck af flickans okonstlade, medfödda fin-
het, en finhet, som oberoende af stånd och yttre polityr hade
sin rot i utmärkta själsegenskaper. Liflig till känslan och
lätt mottaglig för intryck fann Paul i flickans redbara sinne,
öppna karaktär och sunda förstånd ett stöd och en hållpunkt.

Om oron i hans sinne och tankar kom till hvila, så
var det genom beröringen med hennes lugna, fasta, vänliga
väsen. Flickan å sin sida kände sig lifligt tilltalad af den
unge mannens varmhjertade känslor. Sålunda uppstod så
småningom mellan .dessa båda barn af folket ett innerligt
vänskapsförhållande. Då de mötte hvarandra på gatan eller,
såsom det rätt ofta hände, i madames sällskap någonstädes
i omgifningarne, så anförtrodde arbetaren sin förtjusande
väninna allt, som låg honom på hjertat. Och den goda
815

älskliga flickan, som gladde sig åt det goda inflytande, hennes
närvaro tycktes utöfva på den unge mannen, fäste sig vid
honom med en allt varmare vänskap, en allt hjertligare till-
gifvenhet. Hon förstod att locka honom till meddelanden
rörande hans arbete, hon granskade tillsammans med honom
de ritningar, han ämnade inlemna till en af principalen
anordnad täflan. Hon eldade på, hon eggade hans ärelyst-
nad, ja en dag gjorde hon honom till och med helt för-
vånad genom ett par anmärkningar, som vittnade om fin
smak, och hvilka han ej var sen att göra sig till godo. Och
när slutligen det utsatta priset tillföll Paul, så gladde hon
sig deråt, som om det gält henne sjelf.

Man finner stundom en och annan af dessa oskattbara
varelser, som höja vår karaktär, som drifva oss framåt helt
enkelt genom att tro på oss så starkt och fast, att vi känna
oss förlägna och anse vår heder fordra att ej svika deras
förtroende. Till dessa hörde Rose. Hon förstod att besvärja
den falska blygsamhetens och det fadda högmodets onda
ande. Hon satte ädlare driffjedrar i rörelse. Af all sin för-
måga bekämpade hon de ingifvelser, som inblåstes -i den
unge mannen af hans vän och rådgifvare Oscar Brassin.
Denne herre drog den lättantändlige Paul med sig på sam-
mankomster, der en viss Lavergne utvecklade sina socia-
listiska läror.

»Han är icke er vän», sade Rose med glödande kinder,
»ty han gör er olycklig, missnöjd och förvirrad i hufvudet.»

»Säg icke så», ropade den andre, »han älskar arbetaren,
han skall med glädje offra sitt lif för oss.»

»Hvarför kryper han då undan i skumrasket, som han
gör?»

»Ingalunda af fruktan, men tiden är ännu icke kommen
att handla öppet.»

»Den skall nog aldrig komma, och om den kommer, så
skall han springa sin väg och låta er och era kamrater be-
tala kalaset.»

»Men medgif ändå, att det är skönt och sant, hvad han
säger. Ser ni, Rose, hvad bonden var före revolutionen, det
är arbetaren i våra dagar: slaf. På den tiden lefde adeln
på bonden. Nu lefver penningadeln, kapitalisterna på ar-
betaren. Hvarje jordbrukare har fått sitt stycke af foster-
landets jord; vi måste nu hafva vårt stycke af fabrikerna.
All vår svett och möda kommer ett fåtal till godo, som ut-
816

pinar och utsuger oss. Detta måste få ett slut och det skall
få ett slut. Vi fordra att arbetsmedlen fördelas oss emellan
såsom fordom jorden bland den jordbrukande klassen.»

»Detta allt är mig för lärdt», inföll flickan. »Men jag
tycker ej om det sätt, hvarpå dessa menniskor gå tillväga.
De fyra på i hemlighet. De veta bäst sjelfva, hvarför de
locka er och låta er dansa som marionetter efter deras pipa.»

»Det göra de af kärlek till folket och friheten.»

»Tror ni verkligen det? Hvad karlar ändå äro naiva! —
O, hvad I karlar ären naiva!» Flickan blottade härvid sina
perlhvita tänder och utbrast i ett klingande skratt. »Icke
underligt att fruntimmer draga er vid näsan. Man kunde
sannerligen vara frestad att göra det, då det gar så lätt för
sig. Nej, Paul, de som älska arbetaren, de hålla honom ej
från hans arbete, de lefva icke på hans bekostnad under
den skenfagra förevändningen att behjerta hans behof, de
göra honom icke förbittrad mot samhället och den enskilde.
Huru mycket kostar väl denne herr Lavergne er redan?»

»Det är ju icke mer än billigt att vi underhålla honom,
då han egnar oss all sin tid. Dessutom löper han risken
af att komma i fängelse.»

»Nå, då får han ju sitt underhåll gratis. Så mycket
större skäl att ej lägga af något. Men tänk likväl, hvilka
goddagar, den der folkvännen gör sig på edra fattiga styfrar.
Med dessa penningar kunden I annars bispringa en sjuk
kamrat eller understödja en stackars fattig enka. Vi, som
måste förtjena vårt bröd med händerna, vi få börja med att
hjelpa oss sjelfva. Sedan skola nog äfven andra hjelpa oss,
men hjelpen kommer då icke som en afpressad allmosa.
Förlåt mig, men jag kan icke finna att det är vackert, att
det är öppet, att det är ärligt handladt! Ni fick häromdagen
af er principal ett visst belopp för en täflingsritning. Ni
mottog det. Och nu stämplar ni mot honom. Det skulle
jag icke kunna, om jag vore som ni. Det är förräderi. I
så fall kastade jag heldre penningarne för hans fötter.

Fickans ögon blixtrade. Hon var tyst några ögonblick,
derpå fortsatte hon i en annan ton.

»Jag vet att ni icke gått derhän af egen drift; ni har
ingen anledning att ställa till bråk och oreda. Ni är en
duglig och hederlig arbetare, ni har låtit förleda er af fagert
tal. Men det skall endast bli elände af, om ni lägger er i
lag med de der menniskorna, det är ni för god till.»
817

Under samtalets gång hade flickan lagt handen på hans
arm. Han vände ansigtet mot henne och blickade in i
hennes kära, trofasta, ärliga ögon. Liksom hade flickan ge-
nom - sin fcrtrolighet gifvit honom rätt dertill, fattade han
hennes hand och tryckte en kyss derpå.

Emellertid hade en märkbar förändring försiggått i den
unge mannens' sinne. Arbetarens hederskänsla började tala
allt högre; oförrätterna, för hvilka den i hans tanke tillbaka-
satta menniskan var blottstäld, trängdes i bakgrunden. På
verkstaden utmärkte han sig på ett så framstående sätt, att
principalen bemötte honom vänligare än någonsin och ökade
sjelfmant hans aflöning.

»Men ni är ju en riktig artist», herr Laffiche, utlät sig
principalen en afton. »Kom upp på kontoret i morgon för-
middag, jag har någonting att säga er.»

När Paul på bestämd tid infann sig hos principalen,
fick han ett uppdrag, som, på samma gång det lemnade hans
egen uppfinningsförmåga fritt spelrum, var en pröfvosten för
hans talang, en eggelse för hans ärelystnad. Det gälde ett
förtroendeuppdrag, det var fråga om att förfärdiga en dyrbar
möbel, som skulle vara ett konststycke. Ornamenteringen,
som måste vara hållen i en viss stil, fordrade med nödvän-
dighet att arbetaren satte sig in i pjesens karaktär, och
kräfde dessutom mycken eftertanke, skicklighet och smak
hos denne. Tänk, om han skulle misslyckas ! Men madame
Friquet trodde fast som berg på sin skyddsling.

»Nu har jag det!» utropade Paul, sammandragande
ögonbrynen med detta vackra uttryck af tänkande och allvar,
som upplyser och adlar mannens drag.

J>Så här skall det vara», fortfor han, i det han med sin
fina hand raskt drog upp några linier och konturer på
papperet, hvaröfver den goda madame Friquet uttalade sin
beundran, ehuru hon, sanningen att säga, icke begrep det
minsta deraf.

»Grossen», mumlade hon för sig sjelf, sedan Paul af-
lägsnat sig, »är ju på sätt och vis mitt eget barn.»
818

Rose låtsade icke höra detta utan tog på sig en likgiltig
min och började tala om något annat.

»Åhå», tänkte den stygga madame Friquet, »åhå, min
lilla docka!»

• Men Paul Laffiche hade mer än ett jern i elden. Hvar-
för satt han efter på verkstaden om qvällarne, månne? Det
låg tydligen någon hemlighet derunder. Forât ett par dagar,
innan vi träffade honom i trappan, hade han meddelat ma-
dame den, ehuru under biktens insegel.

Madame satt just och genomsåg sina räkenskaper i Za
salle à manger. Vid Pauls inträde sköt hon papperen åt
sidan, tittade öfver glasen af sin pince-nez på besökaren och
sporde med sin hjertliga, deltagande ton:

»Hvad är det, herr Laffiche, har ni något på hjertat?
Ni har en min på er, som komme ni att meddela mig en
statshemlighet?»

»En statshemlighet är det visserligen icke — men det
är ändå en hemlighet. Ni är så vänlig att intressera er för
mig och för allt hvad som rör mina angelägenheter. Derför
vill jag icke dölja min hemlighet för er. — Hon fyller år
i öfvermorgon, om jag icke misstager mig.»

^Hon? Hvilken hon?» frågade madame oskyldigt.

Arbetaren rodnade lätt. Han smålog och sneglade åt
dörren, hvarpå han såg på den frågande, liksom ville han
säga: »Ah, ni vet nog!»

Madame följde blicken med ögonen. »Jaså, ni menar
kanske . . . -»

»Rose, ja, madame», det kostade herr Laffiche någon
möda att uttala detta namn, men madame hade nu en gång
föresatt sig, att han skulle uttala det.

»Ja, då ni nu påminner mig derom, så kommer jag ihåg
att det verkligen är hennes födelsedag i öfvermorgon. Nå,
det var då bra vänligt af er, att ni kom och påminde mig
om det. När inan börjar åldras, så är man så glömsk af sig.»

»Om förlåtelse, madame», stammade vår vän, allt mer
och mer förlägen, »en sådan frihet skulle jag visst icke tillåta
mig. Men saken är den, att jag på lediga stunder tillverkat
en liten småsak åt henne, ett tacksamhets bevis för hennes ....
vänskap . .. .»
8J9

»Sade ni vänskap?» frågade madame.

»Jag skulle önska, jag kunde använda ett annat ord.
Men jag vet icke, om hon känner för mig hvad jag känner
för . . . .»

»Ni håller således af lilla Rose, det var alltså detta, ni
kom för att säga mig, min herre?»

»Om jag håller af henne!» utbrast den unge mannen
lidelsefullt, »o madame, vet ni, hvarför jag blifvit en annan
menniska, hvarför jag fått lust att arbeta, att lefva? För
att hon skulle gifva akt derpå, för att hon skulle glädja sig
deråt. Hennes bild är alltid hos mig, på verkstaden — på
gatan — öfverallt. Om det någonsin blifver något af den
man? söm ni har framför er, så är det, näst er godhet,
hennes verk.»

»Uteslut mig för all del», inföll madame med ett hjert-
ligt skratt och en af värj ande rörelse med handen. »För-
älskade karlar äro sådana genompiskade hycklare.»

Men den andre gaf ej akt på afbrottet. »Jag kan icke
mista henne» fortfor han, slående tillsammans sina händer.
»Jag kan så litet mista henne, att — ja, — jag vet icke hvad
det skulle blifva af mig, om hon försmår mig. Att förlora
henne, skulle vara förfärligare än allt annat, som hittills
öfvergått mig. Hjelp att förekomma det!»

»Hör på», sade hans åhörarinna .uppstigande från stolen
och blickande med välbehag in i den unge mannens upp-
rörda ansigte. »Hör på, herr Laffiche. Jag vill gerna göra för
er, hvad jag kan. Men Rose är icke den flicka, som låter
förfoga öfver sin person, hon är ett Guds verk af högt värde.
Den som vill hafva henne, måste försöka vinna henne. Nu
tror jag likväl.... nu har jag visserligen tyckt mig märka,
att ni gjort intryck på hennes hjerta.»

Paul var redan borta.

»Ser man bara», sade madame för sig sjelf. »Här har
jag nu, gamla menniskan, gått och inbillat mig, att den der
unge herrn sökte mig, när han kom för att prata bort en
stund, och så var det.endast för de vackra ögonen af en
odygdig flicka. Bör jag icke låta honom få umgälla det? —
Männen . . . .»

Hvad madame tänkte om männen förblir en hemlighet ;
den benägne läsaren anmodas att sjelf fylla i hvad som
fattas.
820

Seså, nu äro vi ändtligen färdiga, nu kunna vi söka upp
Paul Laffiche i. trappan, i hvilken han ännu alltjemt befinner
sig. Hans tålamod måste börja taga slut liksom läsarens.

För att godtgöra hvad vi af artighet mot denne herre
gjort för kort, vilja vi kalla den tredje afdelningen af vår
berättelse efter honom

Paul Laffiche.

Hvad Fadette hade i korgen? Om jag nu skulle säga
er, att den innehöll en déjeuner? Huruvida detta skall komma
er att vattnas i munnen, är en annan fråga. För de båda
svalungarne der uppe under takåsen var det emellertid en
kunglig festmåltid. En butelj vin, qualité super iure — all-
ting är relativt här i verlden — och en mjuk degskorpa
med hackadt kött inuti, som man i Paris kallar un pâté —
gif en sak ett vackert namn, det förhöjer smaken deraf, och
deri ligger till en stor del hemligheten af det franska kö-
ket — stå sällskapligt bredvid hvarandra på bordet, likt
två besökande, som gerna skulle vilja göra hvarandras be-
kantskap. Fadette trippar med lystrfa blickar omkring här-
ligheten ; vinet kastar en glödande blick på henne ; den bruna
pastejen myser mot hennes trånande tänder. Rose skramlar
med de grofva tallrikarne; stålgafflarne läggas bredvid.

»Det här var den tjockaste», sade Fadette, stirrande på
pastejen, sedan hon ett ögonblick jemfört den med de andra
exemplaren, som tedde sig för inbillningens öga i charkuteri-
boden, »den här var den tjockaste. Han ville gifva mig en
annan, en sådan der liten ljus med ett hål i midten. Tackar,
sade jag, den här måste jag ha. Den var den allra tjockaste».

Mången Trosbekännelse har säkert upprabblats med
mindre varm öfvertygelse.

Rose 1er åt Fadettes if ver. »Bra gjordt min flicka, när
jag nästa gång fyller år, skall du få köpa ännu en pastej.
Man kan säga, att du riktigt förstår den saken. Akta dig
lite, min lilla stumpa!»

Plum! Der flög korken ur buteljen, Rose är helt röd
i ansigtet af ansträngningen. Två gånger fick hon taga i,
medan hon måste skjuta undan Fadette, som hängde näs-
spetsen nästan öfver korkskrufven.
821

»Vill du laga dig undan, annars följer näsan med!»

Ännu ett ryck, som misslyckas af skratt. — Ändtligen
företages mycket allvarsamt det tredje. Klart! Nu är bordet
dukadt. Lyckliga menniskobarn ! Vindskupan är hem treflig,
så liten och låg och sparsamt upplyst den än är. Rosor
finnas äfven, utslagna under denna sena årstid, om ni vill
hålla till godo med den höga glöden på Roses kinder. Solen
förmådde visserligen icke intränga dit ; men ur Fadettes glada
ögon strålar solsken. Der är redan en bresch huggen i pastejen
då — kan det komma olägligare — det knackar på dörren.

»Det måste vara madame».

Nej, det är icke madame.

»O, herr Paul . . . jag . . .»

»Seså, nu är vår vän ändtligen uppe. Der står han
nu med mössan i hand och det hemlighetsfulla föremålet
under armen. Det liknar verkligen någon möbel, ty fyra
messingstrissor sticka fram inunder. Han tager ett par steg
framåt, aftager utan att säga ett ord, men med en hög rod-
nad på kinderna, linneöfverdraget och der lyser nu i ögonen på
den förvånade Rose, som af öfverraskning slår ihop händerna
midt för den gapande munnen på lilla Fadette, en med den
allra utsöktaste smak klädda lilla stol, man kan tänka sig.

»Om ni ville mottaga detta af mig som en liten gåfva
på er födelsedag, mademoiselle», sade han; »jag har till-
verkat den på lediga stunder åt er, och det skulle göra mig
glädje, om ni icke försmådde den . . . Rose . . .

Men hon borde väl ändå säga något, den unga qvin-
nan. Hon står emellertid orörlig och med nedslagna ögon
bredvid den prydliga gåfvan. Den unge mannen ser på
henne med en förundrad, orolig blick. Skulle han hafva
förolämpat henne? Det hade han dock säkerligen icke, ty
när hon slog upp sina vackra ögon glänste de af tårar.

»Rose....»

Med ett språng hängde han om hennes hals. Hennes
fina kind hvilade mot hans skäggiga haka; derpå ... ett
par af dessa välljudande, halft framstammade franska ord,
som i en flickas mun låta som en dufvas kuttrande. Hans
starka armar lyfte henne från golfvet, slöt henne fast intill
det hårdt bultande hjertat . . . Fadette dansade genom kam-
maren och gaf sin glädje luft i ett högt jubel.

(Fortsättning i nästa häfte.)
Ny novelliteratur.

(E. Ténow, 'Brokigt; A. Fahlstedt, Ax och halm; A. Wahlenberg, Uos
grannas; H. Strandberg, Västerut; CI. Lundin, Aiina Frank.)

Ingen torde med utsigt till framgång kunna förneka,
att författarebanan i vårt land i regeln är af rätt knagglig
beskaffenhet. Men det måste emellertid vara glädjande att
se, att våra författarinnor ändock äro beredda en och annan
extra uppmärksamhet och vederkvickelse under vandringen på
densamma, och fastän de dervid komma i åtnjutande af några
■förmåner, som icke deras manliga yrkésbröder och konkur-
renter i lika stor grad få göra räkning på, är detta något som
icke minst‘ dessa senare med nöje torde se. Jag åsyftar den
på flera håll a priori befintliga ganska prononcerade ten-
densen att med vida större sympati mottaga den s. k. kvinno-
literaturens alster, att blunda för deras tekniska fel och
brister samt att tillmäta innehållet större betydenhet, än
hvad det strängt taget torde ega. Att det finnes en och
annan författarinna, som utan minsta olägenhet skulle kunna
fullständigt afvara ett dylikt öfverseende och ändå med till-
försigt upptaga täflingskampen med förf, af mankön, är det
naturligtvis ej min mening att förneka.

Hos de manliga kritici, som hysa en sådan der s. k.
klockarekärlek för kvinnoliteraturen, är det förmodligen både
deras chevalereska sinnelag och deras sympatier för kvinno-
frågan, som inverka på deras omdömen. Hos de af kvinno-
kön åter får man väl anse det vara hvad man skulle
kunna kalla en könets kåranda, färglagd af en känsla af
kvinnokönets naturliga höghet. Ett af de mest karakteristi-
ska uttrycken för ett dylikt öfverskattande har man i ett
omdöme, som för ett eller två år sedan fäldes af en af våra
mera framstående kvinliga kritici, då hon förklarade, att
framtidens literaturhistoria skulle beteckna literaturen un-
der senare hälften af nittonde århundradet som en literatur
823

om och o/ kvinnor. Det låter något det der, meri hvart
har väl den beprisade kvinliga blygsamheten tagit vägen?

För någon tid sedan läste jag i en recension i Finsk
tidskrift ett par meningar, som sa att säga utdelade en all-
män absolution för de större eller mindre synder i konstnär-
ligt literärt hänseende, kvinnoliteraturen har begått och kan
komma att begå en tid bortåt.

Det är antagligen skrifvet af en dam och är yttradt
närmast i afseende på den bok, hvars titel vi härofvan
nämt först och som nog är i stort behof af öfverseende. Vi
få i den der recensionen veta, att »fulländade konstverk ej
skapas i det läger der man kämpar för lifvet eller det som
ger lifvet dess förnämsta innehåll och värde». Vidare att
»de kvinnor, som arbeta på höjande och förädling af sitt kön,
i de flesta fall så intensivt beh erskas af denna idé, att person-
lighLeterna, hvilka i deras vittra arbeten skola uppbära den, ej
förmå svinga' sig upp till fri, lefvande konstnärlighet.»

Jag har grundat mycket på dessa ord, men jag har
haft ytterst svårt att finna någon rimlig, d. v. s. tillämplig
mening häri. Det går så t. ex. alldeles öfver min horisont
att fatta, att nedskrifvandet af några tumslånga novellbitar
kan i regeln göra berättigade anspråk på det stolta vits-
ordet af att vara en kamp för lifvet? eller dess förnämsta
innehåll och värde. Det är ett till det löjliga och absurda
drifvet öfverskattande af betydelsen af vanlig literär verk-
samhet. Skola de der anförda orden tolkas på något sådant
sätt, som att den resp, författarinnan af författandet tvingas,
att utveckla sig sjelf till någon högre och kanske mycket
behöflig grad af klarhet i flera eller färre af lifvets vigtigaste
frågor, än hon förut egde, ja t. o. m., om lyckan är god,
skingra ett och annat tanketöcken för en eller annan af sina
läsare, så kan man ju icke neka, att bokskrifvandet icke varit
alldeles gagnlöst, ehuru man möjligen skulle kunna föreställa
sig att ett liknande resultat kunnat bättre och fullständigare
vinnas på annat sätt. Men i alla händelser är det barockt
att tala om en kamp för hvad som ger lifvet dess förnäm-
sta värde. Svårt torde det äfven alltid bli att ifrån samma
kategori utesluta ens den uslast skrifna och till innehållet
banalaste eller naivaste bok. Och alltid återstår att visa,
hvarför den der ursäkten uteslutande skall gälla kvinlig
literatur och inte männen kunna få vara med på ett hörn i
den storståtliga kampen. Nej, låt oss inte ta saken för pate-
,824

tiskt, ej sätta ned pretentionerna på ett litterärt arbetes konst-
närliga egenskaper altför lågt och framför alt låt likaledes icke
könsdifferenserna blanda sig in i frågan om bedömandet af en
boks värde. Fruntimmersböcker ha ju ibland, oafsedt för-
tjensterna eller felen för öfrigt, ett visst intresse deraf, att
de låta oss män få en inblick i den kvinliga föreställnings- och
tankeverlden, men då herrböckerna bereda damerna ett mot-
svarande nöje, böra båda parterna anse sig kvitt, så vida man
inte, att döma af det konstlade och onaturliga sätt, hvarpå för-
fattarinnorna ofta teckna mäxmen i sina böcker och— pjeser,
skulle tänka, att det vid uppgörelsen blefve ett saldo, det
kvinliga partiets debetsida till förfång.

À propos föreställnings- och tankeverld bör det ju alltid
bereda ett visst nöje att se, att alla de författarinnors arbeten,
hvilkas titlar stå här ofvan, bära prägeln af att vara skrifna
af för frisinnade och framåtskridandets idéer synbarligen
varmt intresserade och nitälskande individer. Då det be-
kanta Björnsonska stickordet, att när norska bonden vak-
nar, vaknar han till reaktion, med erforderliga förändringar
eger tillämplighet på flera af representanterna för den s. k.
kvinnorörelsen i vårt land, vore det orätt att ej konstatera,
när ett motsatt förhållande eger rum. Men då på venster-
håll — liksom ju äfven på högerhåll — finnes så att säga
en så stor gemensam ide-allmänning, der en hvar med stor
lätthet kan plocka och föra med sig hem sitt fång af idéer,
finner jag föga skäl att nu längre dröja härvid, då jag ej i
de resp, böckerna lyckats i det hänseendet upptäcka någon
originellare syn på tingen eller några i konstnärligt hän-
seende ovanligare framställningsformer för dessa idéer.

Af de fyra böckerna är det egentligen endast en som
kan kallas afgjordt underhaltig, det är E. Tenows »Brokigt».
Högst sätter jag åter H. Strandbergs och A. Wahlenbergs
arbeten. Och beträffande det Tenowska arbetet är det mig
omöjligt att komma till en annan åsigt, fastän den nyss an-
tydda kvinliga recensenten i Finsk tidskrift förklarat att dess
författarinna framkommit med verkligt värdefulla, djupt ur
menniskonaturens innersta hämtade och genialiskt framstälda
reflexioner. På mig gör boken snarare ett likartadt intryck,
som när man ser en debutant bjuda till att tota efter ett
spelsätt, som för en stor artist är originelt och som, der talan-
, gen finnes, gör god effekt, men som hos debutanten endast
framträder som förkonstling och tillgjordhet. Särskildt är
825

det fallet med bokens båda första och förnämsta, inbördes
sammanhängande berättelser, »Förutsättningar» och »Kamp».
Der synes sysslandet med öfversättandet af Bourgets fina
psykologiska arbeten lemnat efter sig spår, som i verkligheten
äro bra klumpiga. De handla om en ung femtonårig flicka, med
för den åldern verkligen högst ovanligt själslif och om hennes
vidare utveckling. Om utrymmet tillåtit, skulle jag velat
gå något mer in på den affekterade stilen och de förment
djupsinniga reflexionerna och iakttagelserna. Ett par prof,
valda mera på måfå bland mängden af de förstreckade, vill
jag dock ta fram. Den der märkvärdiga ungdomens upp-
växt skildras på följande poetiska sätt:

»Mellan fjellar och blåa berg, strida forsar och en leende sjö, om-
kransad af björkar och furor, såsom en vildblomma (!) i ett storslaget, ve-
modsskönt nordiskt fjellandskap hade hon vuxit upp.

Men fadern var häradshöfding och verldsman.

Och modern var husmor, bara husmor.»

Medges måste, att i synnerhet det der men’et och sti-
liseringen af de der båda sista raderna göra ett temligen
egendomligt intryck. Ett ännu löjligare gör följande passus.
Det var en ung löjtnant, som sade samma flicka några fraser
om den vackra utsigten. Hade han talat med henne om
gymnastik, hade det gått an, men nu:

»Nu lät hon armarne sjunka i knäet och såg upp på honom så som
hon (den femtonåriga!) brukade. Löjtnanten visste icke, hvar han skulle
göra af sig inför denna blick, han hade en känsla af, att han blef afklädd(!!)
och granskad, men icke af en ung flicka, utan af en läkare, en domare.»

Det der uttrycke.t »afklädd» är måhända inhämtadt
genom läsningen af vissa franska romaner, der motsvarande
uttryck ingalunda är så sällsynt, men der kommer det dock
vida naturligare fram, ehuru icke i en lika sedesam bety-
delse som förf, här afser. Såsom profbit på hennes psyko-
logiska skarpblick förtjenar hennes redogörelse för »das ewig-
weibliche» att anföras.

»Hvad mannen finner efter årslångt tänkande, det finner kvinnan i
ett hugskott, och hennes känsla säger henne, att det är det rätta. Medan
han bygger en konstmessig bro öfver tankens afgrunder, dansar hon öfver
på en spång, så svag, att den blott bär henne sjelf. Men hon står der
lika fullt vid hans sida och Undrar öfver, att han behöft göra sig så myc-
ken möda.

Hon kan hoppa öfver några led i en bevisföring och kommer till
ett resultat ändå; om han tappar bort ett enda, så brister det hela. Och
sedan han sökt sig tillbaka genom medeltid och forntid och så framåt
igen, följande utvecklingens gång steg för steg, för att öfvertyga sig om en
826

sanning, skall han kunna förklara det hela för henne på tio minuter,
och hon skall förstå honom — kanske visa honom, att han misstagit sig.

Det är, som om hon fått känselhorn i pannan såsom ersättning för
den ihärdighet och kraft, som utmärker männen.»

Jag har icke så få gånger harmats öfver den noncha-
lans, hafsighet och ytlighet, hvarmed en och annan af
de damer, som göra anspråk på att anses ytterst bildade,
frisinnade och att gå i spetsen för arbetet på kvinnoslägtets
höjande, befattat sig med allvarliga frågor och pockat på att
göra sina infall absolut gällande. Men nu förstår jag rätt-
mätigheten af deras anspråk och gör i mitt stilla sinne af-
bön för mina upproriska tankar. Jag har förut aldrig brukat
leta efter några horn af hvad slag som hälst hos mannen,
ännu mindre hos den trofasta nordiska kvinnan. En ytter-
ligare förklaring kan måhända vara att söka deri, att min
natur varit för sinligt och materialistiskt riktad för att inse,
att det nymodigt »evigt kvinliga» förnämligast vore att söka
på det hållet.

Hvad den ärade författarinnan beträffar, så återstår en-
dast att önska, det hon skulle få några »hugskott», hvari
hon kunde finna, att t. ex. naturlighet och lifserfarenhet och
åtskilligt annat äro af nöden för att dana en god författa-
rinna. Jag har inte sett på klockan och vet således inte, om
jag hållit på i tio minuter, då jag nu sökt antyda intrycket
af hennes författareanlag, måhända skall hon förstå mig ändå
— och kanske genom framtida arbete visa mig, att jag miss-
tagit mig, och det vore mig ingalunda okärt, om jag kom-
me att befinnas ha misstagit mig i mitt tvifvel på hennes
»förutsättningar» som förf,	.

Såsom en tidning genom citat redan visat, kan icke
häller fröken Fahlstedt hålla sig alldeles fri från ett för-
konstladt språk med besynnerliga reflexioner. Men hennes
berättelser göra dock ett vida mer afgjordt intryck af en
verklig personlighet och af en författarindividualitet, som
tänkt, upplefvat och sett åtskilligt. Litet mer fläkt, klar-
het och sjelfkritik i det hela kunde dock icke skada. För
öfrigt gäller det såväl om henne som om de båda följande
förf:s böcker, att man icke känner sig synnerligen hågad
att sitta och kritiskt redogöra för hvarenda en af de talrika
småberättelserna deri, hvaraf ändå ingen är skrifven med den
utmärkta talang att den särskildt för längre tid fäster sig i
hågkomsten. Man skulle i stället hällre vilja se dem pröfva
827

sina krafter på något större och reelare uppgifter. Och kraf-
terna äro ju redan hunna en så pass god utveckling, att ett
dylikt försök ej skulle kunna anses såsom alltför tilltagset,
och under arbetet komme krafterna säkerligen att växa
än mer.	.

Den goda stilistiska talang, som fröken Wahlenberg gjort
sig känd för genom sina föregående arbeten, framträder äfven i
»Hos grannas», men skämmes dock t. ex. i »När solen går ned»
genom det tämligen sökta motivet Hos fröken H. Strandberg
är det, som om den friska saltsjöluften haft något sundt, här-
dande och manligt med sig, som ger goda löften för framtiden.
Hon har derjämte i den bohuslänska skärgårdsbefolkningens
lif funnit ett litterärt område, som för närvarande ligger
obrukadt, och söker hon att i och genom trogna verklig-
hetsskildringar bekämpa de makter, som hålla samma be-
folkning nere och bland hvilka makter det heliga schartau-
anska presterskapet spelar en ganska inflytelserik roll, kan
ju hennes författarskap i viss mån komma att göra sig för-
tjent af ofvan antydda hedersnamn en kamp för lifvet.

*

Om jag först efter ofvanstående arbeten går till hr CZaés
Lundins »Alina Frank», är jag förvissad om, att en så
gammal och nitisk damernas riddare sans peur et sans re-
proche icke känner sig det minsta stucken deröfver, och ett
bättre sällskap än några unga damer kan man väl sällan få.

Ett likartadt ämne med det uti Alina Frank har frestat
icke så få andra skandinaviska författare. Jag påminner mig
för tillfället den nyligen aflidne Thomas Lange i »Nyt Liv»,
fru Edgren i »Skådespelerskan» och »En sommarsaga» samt
herr Ernst Lundqvist i en novell »Smink» i tidningen Svea.
Skildringen af de svårigheter och konflikter, som bli en följd
af ett parti mellan en sin konst varmt tillgifven konstnärinna
och en icke-konstnär, i synnerhet om hon fortfarande egnar
sig åt konsten, bör ju ock erbjuda många uppgifter af in-
tresse, icke minst i psykologiskt hänseende.

Men om jag icke alltför mycket missminnes, kan intet
af alla dessa försök sägas ha lyckats, och ett och annat
slår t. o. m. öfver i ren karrikatyr. Och herr Lundins försök
hör då inte heller till de mera lyckliga. Måhända har han
dock, i känslan af sin författareindividualitets, karaktär, aldrig
828

afsett att åstadkomma någon verklig och djupare karaktärs-
teckning, . utan endast för tillfället ur intrycken från sin långa
teaterrecensentbana velat samla i hop ett och annat, som
kunde visa sig användbart vid nedskrifvandet af ett spirituelt
kåseri. Och betraktar man berättelsen endast ur den syn-
punkten, är den af ganska förträfflig beskaffenhet och åter-
upplifvar minnet om de dagar, då författarens kända glada
och spirituella penna gjorde sig mera gällande än exempel-
vis i denna sommars nästan gengångaraktigt stereotypa krö-
nikor om stockholmsbor på sommarnöje etc. Men man kan
icke heller förneka, att han i detta arbete i ganska hög grad
gifvit vika för benägenheten att — hvad en och annan bifigur
beträffar alldeles oförtydbart, men i fråga om hufvudperso-
nerna mera skenbart — teckna efter modell. Syndar han
dock icke dervidlag alldeles på samma sätt, som t. ex.
Strindberg och andra af det s. k. unga Sverige, n. b. det
manliga, hvilka som bekant icke äro hans favoriter?

När jag läste igenom den unge recensenten Elof Bäcks
märkliga lefnadssaga, kom jag ofrivilligt att göra mig ett par
tre frågor. Den ena var, om författaren afsett att i en —
naturligtvis af fantasien behörigen påverkad — form halft
allvarligt, halft ironiskt skildra s.in egen genesis och utveck-
ling som teaterrecensent. Det var i synnerhet ett par me-
ningar på s. 6 som ledde mig på den förmodan. Det säges
der: »Själfkritiken, som Elof (hjelten i berättelsen) icke förut
känt till, infann sig och ruskade riktigt duktigt om med
själftilliten samt fick slutligen alldeles öfverhand.»

»Elof vardt på det sättet småningom en mindre vanlig
konstgranskare, en som tog sig före att granska sin egen
granskning.»

Eller skulle syftet vara, sans comparaison för öfrigt,
något likartadt med det som gömmer sig bakom den be-
kanta Daudetska tillegnan af Sapho till hans söner, när de
blefve 20 år? Med andra ord, är det en under hänvisning till
egna »confessions» . eller intryck från andra recensenters lif
åvägabragd varning till unge ästetiskt intresserade män att
noga pröfva sina krafter, innan de gifva sig åstad och bli teater-
kritici och att öfva samvetsgrann sjelfkritik sedermera samt
framförallt misstro aktörs- och aktrispersonalens opålitlighet.
Ja, den varningen är nog alltid nyttig och välbehöflig och
beaktansvärd för både äldre och yngre teaterrecensenter. Men
finge jag säga min mening, skulle jag i synnerhet vilja po-
829

intern det moment i berättelsens sensmoral, som visar vådan
för unga tjugufemåringar att gå och förälska sig i stora konst-
närinnor, som äro kanske ända till tio år äldre än en sjelf.
Vill man se, hvart det leder, skall man läsa Alina Frank.
Är man kär på det sättet, går man t. o. m. ända derhän i
vanvett att utan anlag skrifva teaterpjeser och göra fiasko
vid offentliga sällskapsspektakler, något som för en recensent
naturligtvis är upprörande prostituerande.

Eller skref förf, för att meddela allmänheten den iakt- '
tagelsen, som synes vara hufvudsumman af skizzens visdom,
att »de flesta recensenter begripa inte hvad de skrifva om, och
de få, som kanske verkligen förstå sin sak, begå ändå stän-
diga misstag»? I den lärans förkunnande kan han inte finna
trägnare och mera troende medhjelpare än just inom samma
teaterverld, som han roligt, men något elakt skildrat. I det •
hänseende bli nog Pilatus och Herodes riktigt såta vänner.

Gh/sparone.

Ur Dagens Krönika. VII. 9, 10.

8
Prokuratorn.

Historisk-romantiska interiörer ur Erik XIV:s krönika af d:r W. Lemnius.

Den gren af literär diktnings som i regeln torde kunna
påräkna den största publik och som derför ur ekonomisk
synpunkt bör vara mest egnad att tillfredsställa äfven för-
läggaresmak, torde vara den s. k. historiska romanen, i synner-
het om ämnét är hämtadt ur det egna landets häfder. Sjelfva
genren kan både vare mycket lätt och mycket svår att odla,
allt beroende på hvilka fordringar författaren ställer på sig
och sitt arbete. Publiken är, vill det synas mig, alltjämt
mycket öfverseende och anspråkslös, och då är det inte under-
ligt, om de fleste författare i genren både i våra dagar och
i förgångna tider hälst anlitat det recept, som man bekvämast
följer. Det receptet är gammalt och kändt och ofta om-
ordadt; man läser några sidor i några populära historiska,
arbeten eller några specialarbeten, väljer ut några historiska
namn och sedan tar man gud i hågen och ger sig med gladt
mod ut på författeriets stråt och pladdrar på eller anlitar
gamla kända effektmedel. Men det är just genom kon-
trastens lag, som det arbete, hvars titel jag satt här ofvan,
kommer mig att tänka på detta ytlighetens och oförmå-
gans rnanér. »Prokuratorns» författare har föredragit att
följa det motsatta, det svårare sättet att skrifva historiska
romaner, d. v. s. då man utrustad med literär begåfning
underkastar sig verkligt arbete och grundliga, samvetsgranna
studier för att få fram hvad som i synnerhet gör arbetet till
historiskt, jag menar naturligtvis den rätta tidsfärgen och
kostymen. Man behöfver icke läsa långt i Prokuratorn för att
finna, både att mycket arbete i det hänseendet blifvit nedlagdt.
och att fliten blifvit vederbörligen krönt med framgång.
831

Men författaren är äfven i besittning af det herravälde öfver
språket och innehar den literära bildning och smak, som
fordras för att göra arbetet till något mer än en romantiserad
afhandling i svensk kultur- och sedehistoria, hvadan man
äfven ur rent ästetisk synpunkt läser arbetet med stort in-
tresse, och de här och der förekommande naturskildringarna
bära i all sin okonstlade enkelhet vittne om ett för naturen
känsligt sinne. Dock för att icke fördölja äfven hvad som
brister, vill icke anmälaren undanhålla det intrycket han
erfor under läsningen, nämligen att der ändock icke fans fullt
så mycket af den poetiska gnistan, som fordrades för att låta
arbetet — för öfrigt i sin helhet det bästa under många år,
när man ser bort från Strindbergs —, intaga en plats i den
lilla krets, som bildas af den historiska diktningens första
rangens konstverk.

Anmälaren är för litet historiker för att våga med så-
dana auktoriteter som författaren och den af honom åbe-
ropade debattera, om författaren verkligen gjort Göran Pers-
son full rättvisa, men vill dock instämma i den förut gjorda
anmärkningen, att han endast flyktigt talar om hans goda
sidor, men visar htförligt alla hans dåliga.
Ett fruntimmersevangelium

i ny upplaga.

Hvem skulle väl trott, om någon med spådomsanda be-
gåfvad sagt det på förhand, att en ragoût ur kyparetidningen
Ganymedes komme att i en vigtig social fråga bedåra smaken
hos så väl den läsande allmänheten som hos kritiken? Och lik-
väl förhåller det sig bokstafligen så.

Den 19 februari innevarande år innehöll bemälda organ
»för Skandinaviens hotellväsen och kokkonst» en notis så lydande :
»Kvinnans ställning i samhället.» Ett inlägg i nutidens sociala
spörsmål. Vår artikelserie med detta namn börjar i dagens num-
mer, och hoppas vi att alla, hvilka intressera sig för detta ämne,
skola finna sig belåtna med hvad den kommer att innehålla.
Särskildt lägga vi alla svenska kvinnor på hjertat, att de här
skola få en ända till djupet gående*, omsorgsfull utredning af
den ställning de intaga för närvarande och möjligen i en fram-
tid kunna komma att intaga.»

Och så följde i bladet: »Kvinnans ställning i samhället af
Blända Bäf-rast», en artikelserie som fortgick i tre månader och
sedan utkom i bokform, tillökad, men icke förbättrad, med blott
den förändringen att Blända Bäf-rast afhöljde sitt anlete och
framträdde såsom fröken Clara Smitt.

Och derpå började komplimangerna, hela svenska pressen
igenom. Man fick veta att den unga damen är född i Göte-
borg, att hon har en farbror som är professor m. fl. intressanta
saker. Men att hennes opus först stått att läsa i en kyparetidning,

* Kastrullernas djup? — tänkte vi strax i vår oskuld.

Dhyens Krönikas anm.
833

detta fick man icke veta. Och denna uraktlåtenhet är så mycket
besynnerligare, som bladet omedelbart före den ofvan anförda
notisen hade detta tillkännagifvande: Uppsatser i Ganymedes få
endast ätergifvas med noggrant angifvande af källan. I trots
häraf tog Clara Smitt, denna nya Cajsa Varg, icke endast en
handfull eller något mera af hvad Blända Bäf-rast stufvat ihop,
utan hon tog rubb och stubb. Och redaktören för Ganymedes
teg som ett godt barn. Han väckte icke åtal för eftertryck!
Nej, han låtsade som om denna Cajsa eller Blända aldrig existe
rat. Han anmälde den nya boken såsom en connaissance à faire,
hvars förträffliga innehåll var för honom en fullständig öfver-
raskning. Och Göteborgsposten öppnade raden af de organ, som
benäget instämde med Ganymedes. Bland stabstrumpetare märktes
för öfrigt docenten F. von Schéele i »Fyris». En ropande röst
i öknen höjde sig: Dagens Krönika påpekade det verkliga värdet
af denna quasi-literära företeelse. »Det var inte någon egentlig
recension», haf man sagt oss i förtroende. Nej, må Gud be-
vara oss för att recensera ett sådant arbete. Vi skulle då nöd-
sakas fylla ett helt häfte med att, kapitel efter kapitel, genomgå
detta sammelsurium, hvilket på sunda matsmältningsorganer borde
medföra samma verkan, som det literära alster Sankt Johannes
uppslök i Uppenbarelseboken.

Men då vi satt oss på tvären mot allt det befängda be-
römmet öfver det omognaste skriftställarfoster vi någonsin sett
uppträda med sådana anspråk*, då hafva vi ansett oss pligtiga
att taga reda på bokens genesis, i synnerhet som arbetet nu före-
ligger i en ny upplaga. Vill nu verlden ändå bedragas — sedan
vi visat att detta utbasunade hokus pokus icke är annat än en
kyparespekulation — så ske dess vilje. Vi två våra händer
och tillägga blott följande. En Thorild, en Stuart Mill skulle
icke vända sig i sin graf, om de visste hur en Clara Smitt
handskas med kvinnofrågans problem. I allmänhet torde ingen

* I inledningen talar förf, om »de rika krafter som slumra ipom oss»
— ett uttryck som i sin älskliga naivitet påminner om uppmaningen som
en gång gjordes af en ungmö till några sångare: »Sjung vårt lof!» — —
Dermed mena vi dock icke att Clara Smitt öbetingadt sjunger qvinnans lof
—• nej, hon tvärtom »dammar på» det täcka könet af alla krafter då och
då, men det ena som det andra sker utan urskiljning. Hon hoprör såsom
en/professor vid Karlberg, enligt Vilhelm von Brauns berättelse, älskat att
uttrycka sig, »loppor och kattfläsk och stora, stora ormar.» Hon begriper
inte ens hvad hon sjelf skrifver, detta är olyckan!
834

tänkande menniska kunna känna sig uppfordrad att vederlägga
dylikt pjoller, här och der afbrutet af inströdda bitar ur hus-
taflan eller ur någon salvelsefull postilla. För öfrigt grubblar
fröken 8. väl mycket på knytandet af Hymens band, då hon
t. ex. i sin bok (sid. 128) talar om att »smeka det kära, trötta
ögat till sömn» (en makes öga, förstås!). Hon »känner sitt
hjerta vidgas vid dessa drömmar», och vi önska henne den
lyckan att de må bli förverkligade så snart som möjligt. Hon
kan ju sedermera i Ganymedes teckna en bild af sitt hem, be-
skrifva sin paulun, sitt kök, sitt visthus, sin matlagning o. s. v.
Allt detta kan ju vara mycket intressant för Ganymedes-publi-
ken. Men vi fråga: är det rimligt att svenska pressen står på
tå för en af Ganymedes uppammad kapacitet, när hon i bok-
form serverar ett slags literär »siskonkorf i surkål?»
Byggnadskonsten i vårt land
och vår hufvudstad.

Några iakttagelser

af ■

F. L.

Vid de i maj månad hvarje år anordnade utställningarna
af Kongl. Akademiens för de fria konsterna elevskolors arbeten,
förekommer en särskild afdelning, hvilken är inrymd i öfre
våningarna af akademibyggnadens vestra flygel. Det är arkitektur-
afdelningen. Under det att »artisternas» afdelning, såsom målar-
nes och bildhuggarnes i hufvudbyggnaden inrymda afdelningar af
dessa årligen återkommande utställningar vanligen kallas, till
skilnad från arkitekternas, hvilka sålunda så att säga utrangeras,
från de bildande konstnärernas klass, alltid äro till trängsel
besökta af intresserade åskådare, så är deremot arkitekternas
utställning alltid fåtaligt besökt. Ingen trängsel råder i dess
salar, och de flesta besökande, vanligen gömmande besöket i dem
till de allra sista minuterna de hafva qvar att uppoffra på hela
utställningen, skynda så fort som möjligt åter derifrån, från
dessa långa ritningar, så hvita och så tråkiga, emot målarnes färg-
starka dukar eller skulptörernas våta lerfigurer. Och dock är
denna afdelning af utställningen högeligen intressant, n. b. för
den som intresserar sig för och har en tillstymmelse till be-
grepp om arkitektonisk konst. Synnerligast de sista åren hafva
haft att uppvisa utställningar af byggnadsskolornas arbeten, hvilka
i sin art varit så framstående, att vi våga påstå, det de öfriga
akademiafdelningarna knappast framvisat något dermed jemförligt.

Och liksom allmänheten ignorerar arkitekturskolans utställ-
ning, så gör pressen det ock. Under det de öfriga afdelningarna
836

erhålla sina utförliga recensioner i tidningarna, så affärdas denna
vanligen med ett kort omnämnande, utan kritik, utan intresse,
helt kort och godt »på sladden» af de eljest utförliga redo-
görelserna.

Samma förhållande, som enligt hvad vi här påpekat, råder med
afseende på akademiens elev-utställningar, gör sig ock gällande i
det praktiska lifvet, der det i lärosalarna inhemtade konstvetandet
skall finna sin tillämpning och användning. Under det att alla,
andra expositioner, de må nu vara opponenters eller icke opponen-
ters, de må vara byggnadslotteri-utställningar eller utställningar af
fattiga konstnärers bidrag till pensionering af välmående damers
gamla trotjenarinnor eller till andra välgörande ändamål, om-
nämnas samt mer eller mindre utförligt recenseras, så lemnas
den stora permanenta exposition, som våra byggnadskonstnärer
anordna till afgiftsfritt beskådande vid gator och torg, fullstän-
digt opåaktad. Och under det våra tidningar med en aldrig
svikande samvetsgrannhet redogöra för innehållet och den este-
tiska samt etiska innebörden af allt hvad som uppföres på scenen,
det må nu heta Faust eller Niniche, Brand eller Lilla Putte,
och icke ens tiga ihjel prestationerna å Folkteatern, så hafva
de ej ett ord till belysning och granskning af allt det allvar-
liga och intellektuela arbete, hvilket sin konst hängifna konst-
närer, ofta otacksamt i mer än ett afseende, nedlägga på offent-
liga och enskilda byggnadsverk, ett arbete likväl som genom
sin allmänna betydelse och genom den offentlighet, hvarmed dess
resultat framträda, är mer än de flesta egnadt för en offentlig
och sakkunnig granskning.

Dock nej! Så alldeles opåaktad är byggnadsverksamheten
ej från det offentliga ordets mäns sida. Någon gång händer
det att nyuppförda byggnader omnämnas och på sätt och vis
beskrifvas. ^ Men då skall det ock vara särskilda omständigheter
dertill, såsom en invigningsfest med inbjudna referenter, fest-
middag och dylikt. Eller ock ett byggnadsföretag af någon af
»samfundets stötter», helst dock vid någon mera bemärkt plats
och af någon också redan bemärkt arkitekt, för öfrigt lyckadt
eller misslyckadt, det kommer på ett ut och inverkar ej på
referatens innehåll. Dessa grunda sig nämligen mest på upp-
gifter från arkitekten eller byggherren sjelf, och utgöra hufvud-
sakligen en förteckning öfver alla de olika slags entreprenörer,
fabrikörer och leverantörer, hvilka haft sin hand med i verkets
utförande, hvarjemte man noga får veta byggnadens längd, bredd
och höjd, om trapporna äro utförda, af kalksten eller marmor,
837

om byggnaden belyses med gas eller elektriskt ljus m. m. m. iu,,
och slutligen, det vigtigaste af allt, hvad det hela kostar. Det
enda som felas i hela denna resumé är huru mycket bygg-
mästaren förlorat på arbetet. Det rent estetiska innehållet af
en dylik redogörelse utgöres af några gamla fraser om palats-
artadt utseende, ståtlig fasad, prydnad för staden etc., hvartill,
såsom särskildt pikant krydda, kan komma något om en fram-
sväfvande Flora, hvilken välkomnande strör blommor för de in-
trädandes fötter eller något i den stilen.

Ungefär af denna art är den granskning som pressen egnar
åt arkitekturen i vårt land. Någon gång, men detta också en-
dast i särdeles exceptionela fall, kan väl ett byggnadsverk blifva
föremål för en på mer estetisk grundval hvilande beskrifning
af någon lärd Upsala-professor eller annan akademikus. Men
såsom i allmänhet saknande ett sådant omdöme, hvilket har sitt
rotfäste i ett genom mera praktiska studier utbildadt sinne för
hvad som i en byggnad är godt eller icke godt, kunna äfven
dessa kritiker svårligen tillmätas något verkligt värde såsom
gradmätare på de recenserade byggnadernas arkitektoniska halt.

Orsaken, hvarför företeelserna på detta område icke, i
likhet med alla öfriga konstarter, i tidningspressen och i konst-
litterära publikationer egnas någon konstkritisk uppmärksamhet,
torde vara flera. I främsta rummet torde den vara att söka
deri, att de, hvilka företrädesvis borde ega den härför nödiga
qvalifikationen, ett genom praktiska studier och ,genom erfaren-
het skärpt sinne för en byggnads egenskaper, nämligen arkitek-
terna sjelfva, sällan äro hågade för estetiskt skriftställeri, hvilket
de anse temligen värdelöst, och hvilket dessutom, till följd af
de trånga, kotteriartade förhållanden, hvilka h®s oss äro rådande,
är ganska vanskligt att, med bibehållande af en angenäm ställ-
ning till kollegerna, utföra på ett samvetsgrannt och konsidera-
tionslöst sätt. Det kan dessutom vara fråga om, huruvida dy-
lika uppsatser från arkitekterna skulle kunna blifva verkliga
uttryck för ett rättvist och opartiskt omdöme öfver våra bygg-
nadsförhållanden; detta förutsätter nämligen en så öfver hvars
och ens speciella håg och smak upphöjd uppfattning af alla de
olika riktningarna inom byggnadskonsten, som man väl kanske
icke alltid kan påräkna att finna hos hennes utöfvare. Då
emellertid våra konstanmälare ex professo systematiskt från sina
exposéer utesluta allt hvad byggnadskonst heter och det således
vill synas, som saknade de totalt sinne för densamma, hvilken
visserligen icke heller är så lätt att både sakkunnigt och popu-
838

lärt behandla, som de öfriga konstarterna, gå torde en dyl^ik
kritik knappast kunna väntas af andra än arkitekterna sjelfva,
om de vilja göra sig den mödan. Den ofvan antydda farhågan
för ensidiga omdömen torde för öfrigt, när allt kommer om-
kring, ej vara mera befogad än den vore i fråga om lämplig-
heten för en musiker att vara musikrecensent.

En annan ( orsak till den styfmoderliga behandling, bygg-
nadskonsten får röna i tidningspressen i jemförelse med öfriga
konstföreteelser, torde vara att söka i tidningsredaktionernas fruk-’
tan, att ämnet ej nog intresserar allmänheten. Måhända hafva
de rätt deruti. Allmänheten är nu en gång så; det som omedel-
barast tilltalar hennes sinnen, det kastar hon sig begärligast
öfver och tidningarna måste, de, liksom alla andra i denna för
tillvaron kampuppfyllda verld, rätta sig efter sina kunders, d. v. s.
den tidningsläsande allmänhetens smak. Derför blifva teater-
företeelserna så tacksamma ätt behandla, och hafva i tidnin-
garna sina stående afdelningar, lika oeftergifliga som tuppen på
kyrktornet. Derför är det ock så tacksamt, på samma gång
det ock är så ofanligt lätt för skrifklådiga damer, att snacka
litet om Parisersalongen och impressionister och ljuseffekter m. m.,
ty lika lätt som dylikt snömos förtäres och smältes, lika lätt
är det att deraf vispa ihop hela fång.

Det vill dock synas, so.m borde en verksamhet, hvilken
mer än de flesta ger åt den tid och den ort, på hvilken den
utöfvas, sitt bestämda, pregnanta uttryck, egnas något utför-
ligare uppmärksamhet från pressens sida än den notis- och re-
klamartade, som nu kommer den till del. Så stor är dock
icke allmänhetens brist på intresse för hvad som här bygges, att
det icke lönade mödan att försöka egna en allvarlig granskning
åt de mera anmärkningsvärda företeelserna på byggnadskonstens
område. Det finnes i sjelfva verket knappast någonting som
allmänheten är mera qvick eller anser sig mera berättigad att
döma öfver, än just byggnader, hvilka ju ligga öppna för hvar
mans blickar, fastän omdömena, i brist på all slags ledning,
oftast äro skefva och omotiverade. Vi hafva mångfaldiga gånger
haft tillfälle att derpå erfara prof. Byggnadsverk, hvilkas este-
tiska värde är ungefär lika med noll, prisas och beundras af
en tanklös allmänhet, hvilken låter lura sig af åtskilligt bom-
bastiskt hokus pokus, hvilket borde, vara totalt främmande för
en god arkitektur, under det deremot andra arbeten, af verk-
ligen gedigen halt och i hvilka allvarsamma studier och fin smak
förråda sig i hvarje detalj, förbises eller skoningslöst fördömas.
839

Mången gäng kan ock en dylik skef uppfattning vara ursäktlig,
enär vid utförandet af ett byggnadsverk sä många faktorer,
hvilka, den icke fackkunnige icke känner till, ofta nog äro med-
verkande, att ett sannt omdöme näppeligen kan uttalas af någon
annan än den i byggnadsfrågor hemmastadde. Ur denna syn-
punkt skulle derför en sådan, ur såväl estetisk som teknisk om-
dömesförmåga framgången granskning i pressen vara önskvärd,
såsom vägledande och upplysande i ett vigtigt ämne, der alla
tro sig kompetenta att döma, men så få äro det.

Men äfven ur en annan synpunkt torde vår tids byggnads-
konst vara förtjent att följas med större intresse än hittills.
Den har nämligen under de senare åren börjat visa sådana an-
märkningsvärda drag af ett annat skaplynne än under de närmast
föregående decennierna, att dessa icke böra lemnas opåaktade.
Liksom inom skulpturen och måleriet, börja äfven inom bygg-
nadskonsten nya åskådningar att göra sig gällande, och en sträf-
van att åstadkomma något nytt, något afvikande från det vi
hittills varit vana att se, gör sig allt mer och mer märkbar.

Det är bekant att Scholander, ur hvars skola de allra
flesta af Sveriges nu verkande arkitekter utgått, och hvilken
såsom arkitekturmålare med samma lätthet rörde sig inom alla
möjliga stilarter, samt med sin pensel framtrollade vyer likaväl
från orientons féelika sagoverld som från lagunstadens skimrande
palatser, gotikens figurrika domer, medeltidens gafvel- och torn-
krönta borgar eller det gamla Visbys kyrkoruiner, såsom lärare
inom konstakademiens byggnadsskolor afgjordt ställde sig på an-
tikens och den italienska renaissancens grund, hvilka tvänne stil-
riktningar voro de enda som på hans tid studerades, och hvari-
från endast undantagsvis någon afvikelse gjordes. Denna en-
sidighet, såsom den af mången ansetts, berodde väl närmast på
att han sjelf ej i detalj studerat de andra stilarterna, men också
på hans öfvertygelse att dessa två, antiken och renaissancen,
voro nog för att eleven, sedan han väl grundligt inhemtat dem,
sedermera med lätthet kunde kasta sig in på hvilken annan
stilart som helst. Och med hänsyn till den lätthet, med hvil-
ken mästaren sjelf, då det behöfdes, gaf sig in på andra, om-
råden, som t. ex. den halft fantastiska, halft orientaliska syna-
gogan i Stockholm, äfvensom dertill att flera af hans lärjungar,
så^om en Helgo Zcttervall, på framgångsrikaste sätt egnat sig
åt medeltidens stilarter — föranledes man att tro, att han
hade rätt.

Emellertid verkade, såsom naturligt var, denna ensidighet
840

i studierna, att flertalet af eleverna, då de från akademien ginge
ut i det praktiska lifvet, vid utförande af sina projekter, så
godt som uteslutande höllo fast vid ,de former, hvilka närmast
påminde om den italienska renaissancen, för så vidt förhållan-
dena öfverhufvud medgåfvo tillämpning af något som förtjenade
benämningen stil. Tyvärr var detta endast i högst ringa grad
fallet. Våra små förhållanden och de inskränkta tillgångar, med
hvilka våra arkitekter i allmänhet få röra sig, gör utöfvandet
af deras konst oftast skäligen otacksam, och verkar, i förening
med de specielt praktiska sidorna af deras verksamhet, att denna
lätt nedsjunker till ett yrke rätt och slätt, för hvars riktiga ut-
öfvande erfordras mera en praktisk duglighet och rutin, än verk-
ligt konstsinne. Det i dagliga lifvet så ofta förekommande för-
vexlandet af benämningarna arkitekt och ingeniör visar ock tyd-
ligt, huru allmänheten oftast uppfattar arkitektens kall, näm-
ligen såsom ett de praktiska behofven tillfredsställande, på tek-
niska vida mer än på konststudier grundadt, praktiskt yrke.

På grund af dessa förhållanden, å ena sidan den italienska
renaissancens öfvervägande inflytande, å den andra den i all-
mänhet alltför nyktra uppfattningen af byggnadsväsendet, hvilken
uppfattning i allmänhet ej medgifvit användande af sådana arran-
gemanger, hvilka förmått nämnvärdt höja det öfver den krassa
nyttans nivå, måste det naturligtvis inträffa, att byggnadsverk-
samheten råkat in i ett stadium af enformighet, som i de allra
flesta fall urartat till ren tarflighet. Till dessa omständigheter
är dessutom att lägga en tredje af allra största betydelse.
Ehuru vårt land ingalunda saknar naturliga stenarter, hvilka
skulle ypperligt egna sig till bearbetning för byggnadskonstens
behof, samt fina leror, af hvilka det förträffligaste tegel skulle
kunna tillverkas, så hafva arkitekterna allt hittills, ända in på
de sista åren, varit hänvisade till att framställa sina idéer i
den oestetiska kalkbruksputsen. De naturliga stenarterna hafva
varit för dyrbara att använda, och vår tegelindustri har hållit
sig på den lägsta, tänkbara ståndpunkt, hvarigenom det allt hit-
tills varit omöjligt att framställa en fasad i s. k. rohbau, med
mindre det härför behöfliga materialet togs från utlandet, något
som naturligtvis endast undantagsvis, då ekonomiska skäl ej be-
höfde göras till förnämsta, kunde komma i fråga.

I alla dessa förhållanden har på senare tider ett märk-
bart omslag ■ egt rum. De unga arkitekterna hafva, efter det
de lemnat akademiens lärosalar, somliga för att först under
längre eller kortare tid i utlandet ytterligare fortsätta sina stu-
841

dier, andra för att mer direkt kasta sig in på den praktiska
banan, ej längre känt sig tillfredsställda med de gamla, välbe-
kanta motiven. Under de utländska studieresorna hafva de med
ifver slagit sig på studerande af medeltidens byggnadskonst i
Tyskland och Frankrike, eller studerat den italienska renais-
sancens utveckling i länder utom Italien, såsom t. ex. Spanien.
På samma gång har här hemma, under en, i en för våra för-
hållanden ovanlig grad forcerad, byggnadsverksamhet, behofvet
och önskan att åstadkomma någon omvexling i den ofantliga
massan af byggnader — hvilka genom sin till allra största delen
enartade bestämmelse och genom en gång för alla, till följd af
vana och praktiska skäl, faststälda proportioner, i och för sig
äro af temligen enformig art — alstrat ett jäktande efter nya mo-
tiver och motivkombinationer, som å ena sidan tyder på ett
hos våra arkitekter inneboende varmt intresse och rörligt lif,
men som också, genom brist på enhet och genom ett irrande
och sökande åt alla håll, gör vår tids byggnadskonst, mera än
någon föregående tids, till en eklektisk konst. I stället för
att, såsom förr, utvecklas på ett kronologiskt sätt och i öfver-
ensstämmelse med olika länders olika skaplynne, traditioner och
lokala förhållanden, hvarigenom de olikheter i skiljda tiders
och lands byggnadskonst, hvilka vi kalla byggnadsstilar, upp-
kommit, utmärker sig vår tid för en underlig sammanblandning
af stilar från alla föregående tider och från alla land, använda
samtidigt, om och jemte hvarandra, utan andra inre betingelser
än individuella och tillfälliga tycken, ja nycker, skulle man
kunna säga. Skulle någon ledande tanke i detta kaos kunna
uppletas, så vore det måhända den, att valet af byggnadsstil
någon gång får bero på byggnadens ändamål, så att man t. ex.
för en kyrka väljer den götiska stilen, för ett industriell eta-
blissement, en kasern eller en stallbyggnad den romanska stilen,
hvaremot de på den grekiska antikens grundval hvilande form-
bildningarna och motiven anses mera lämpliga för vissa offent-
liga, monumentala byggnader, såsom museer, parlamentshus,
universitetsbyggnader m. m., då återigen för en restaurant, en
musikpaviljong, en förlustelselokal eller dylika anläggningar, den
mohriska stilens lätta och fantastiska former anses passande.
Dylika klassifikationer bilda dock långt ifrån någon genomgå-
ende regel, utan får man tvärtom ofta nog se stilarterna använda
på ett sätt som synes diametralt strida emot dessa principer.
För ett privat, med hyreslägenheter inredt boningshus, använ-
der man t. ex. sådana, endast för monumentala byggnader pass-
842

ande motiver, hvilka pâ intet sätt öfverensstämma med de innan-
för varande rummens proportioner, eller anbringar dekorativa
attributer, hvilka föra tankarna långt bort frän den dekorerade
byggnadens ändamål. Ja, sä långt går man ibland i -— hvad
skola vi säga? — bizarreri, under jagten efter motiver, att
man till och med letar upp det gamla Egyptens tempelruiner
oöh klippgrafvar, för att göra —en sommarvilla af trä! (Vi
hafva åtminstone sett ett sådant förslag, ehuru det, så vidt vi
veta, ej någonsin blifvit utfördt).

Men icke nöjda med denna axplockning på byggnadskon-
stens många vidsträckta åkerfält, börja arkitekterna derjemte för-
söka sig litet smått i att på egen hand göra arkitektur »aus
der Tiefe ihres Bewusstseins», och skapa till fantasiprodukter,
hvilka endast i ött afseende likna hvarandra, nämligen i fråga om
regellöshet, men för öfrigt sväfva ut åt alla både möjliga och
omöjliga håll. Med ett ord: våra dagars arkitektur företer en
bild af den mest brokiga mångfald, som visar, att den, i lik-
het med så många andra vår tids företeelser, befinner sig i en
jäsnings- eller brytningsperiod, ur hvilken den nya fogel Fenix,
hvilken skall utgöra framtidens stil, ännu ej framkommit.

Men jemte sträfvandet att inom arkitekturen åstadkomma
något nytt och omvexlande, hvilken sträfvan ofta nog krönts
med framgång, lemnande som resultat vackra och lyckade bygg-
nadsverk, likväl stundom också slår ut i mera underliga och
bizärra, än sköna former och sammanställningar, framträder ock
en annan sträfvan af högst glädjande art, nämligen sträfvan efter
sanning i uttrycksmedlen, så till vida som dertill kan hänföras
de i byggnaderna använda materialierna. Länge nog har det
för våra arkitekter varit ett önskningsmål att komma derhän,
att få utbyta kalkbruksputsen och gipsen mot solidare och vär-
digare materialier. Visserligen är den gamla, förkättrade put-
sen, enligt vår åsigt, icke så fördömlig, som många vilja göra
den, och vi anse det vara allt för ensidigt strängt, att, endast
på grund af, att en byggnads former presentera sig i denna för-
klädnad, vilja frånkänna densamma både stil och arkitektoniskt
väfde. Säitét för användandet spelar dervidlag en stor rol, och
den' största olägenheten torde egentligen ligga i faran af ]>utsens
missbrukande till efterhärmning af för andra materialier karak-
täristiska former och för ett, genom lättheten att framställa dem,
onödigt hopande af öfverflödiga detaljer och orneringar. Men
likaväl är det ju sjelfklart, att användandet af gedigna materi-
alier, hvilka utan förklädnad visa oss en byggnads former såsom
843

uttryck för dess inneboende egenskaper, måste förläna den ett
oändligt, mycket högre värde, och i sjelfva verket vara enda
sättet att gifva densamma en i sann mening monumental karaktär.

Omständigheterna hafva härvidlag kommit arkitekterna till
hjelp. Några offentliga byggnader, hvilka skulle uppföras af
gedigna materialier, såsom nya universitetsbyggnaden i Upsala
och Johannis kyrka i Stockholm, äfvensom ombyggnadsarbetena
å S:t Clara och Tyska församlingarnas kyrkor, hafva med exem-
plets makt manat en och annan mera frikostig enskild byggherre
att likaledes åt sina byggnadsföretag låta gifva den noblare prä-
gel som användandet af solidare materialier förlänar. Härigenom
har en mäktig impuls gifvits åt den industriella företagsamheten,
dels att söka inom landet åstadkomma de finare tegelsorter, hvilka
förr togos utifrån, och dels att leta upp och bearbeta de natur-
liga stenarter, hvilka äro lämpliga att användas inom byggnads-
konsten. På så sätt hafva under de senare åren åtskilliga pri-
vatbyggnader af denna art uppstått i Stockholm och flera andra
äro under uppförande, hvilket tillåter oss hoppas, att framtidens
arkitektur, huru den i öfrigt må gestalta sig, likväl i detta af-
seende skall stadigt sträfva mot ett bättre tillstånd än det som
hittills varit rådande.

Vi hafva med ofvanstående ofullständiga öfverblick öfver
de förhållanden, hvilka för närvarande hos oss äro rådande inom
det stora och vigtiga område af de bildande konsterna, som ut-
göras af arkitekturen, velat antyda, att äfven här, liksom på så
många andra områden, vår tid utmärker sig för ett rörligt lif,
hvilket, i likhet med företeelserna inom dessa, yttrar sig i en
brytning emellan nya idéer och gamla, traditionella förhållan-
den. Denna brytning är visserligen icke alltid en utveckling
till något egentligen nytt, utan oftast snarare en återgång till
gamla, goda former, hvilka endast derigenom att vi ej äro vana
vid dem, förefalla oss nya; men, som vi ofvan nämnde, felas
ingalunda försök att åstadkomma mera originella kompositioner.
Att dylika försök icke alltid utfalla så, att de kunna kallas
lyckliga, må icke förundra. I kampen emellan det nya och det
gamla måste ofta det nya, outvecklade, i början ligga under för
det gamla, hvilket redan haft sin tid att utveckla sig till blom-
string och mognad. Om derför ett eller annat verk med den
nya prägeln är mindre tilltalande, så bör deraf ingalunda dragas
den slutsatsen att det nya icke duger och att det gamla är det
allena saliggörande. Men å andra sidan böra de nyare idéernas
målsmän icke tro att de allena äro på rätta vägen, och ensidigt
844

fördöma allt som uppbygges pâ de gamla formgifningarnes grund.
Den omständigheten, att verkligen så föga af något mera bety-
dande värde blifvit hos oss uppfördt inom de stilarter, hvilka
närmast äro att hänföra till grekisk och italiensk renaissance,
bevisar ingalunda att dessa stilar äro oanvändbara, utan snarare
att man ej alltid rätt insett, huru de böra behandlas, för att
passa in på våra förhållanden. Exempel saknas icke på att
deras former ännu äro lifskraftiga, och i sjelfva verket finnes
inom dem så mycket af evig ungdomsfriskhet, att den tid ännu
torde vara mycket aflägsen, då studiet af dem blifver ansedt
lika ofruktbart för det praktiska lifvets behof, som studiet af
Assyriens eller Mexikos fornlemningar skulle anses vara för an-
vändning inom vår tids byggnadskonst.

Det hör icke till ändamålet med denna uppsats att genom
någon i detalj gående granskning af enskilda byggnadsverk söka
närmare belysa ofvan uttalade tankar i det ämne vi här behand-
lat. Afsigten har endast varit, att för vår tidningspress fram-
hålla, att det vigtiga område inom den nutida kulturens vid-
sträckta åkerfält, som kallas byggnadskonst, hittills allt för litet
beaktats i förhållande till andra odlingens områden. Vi ville
för pressen framhålla, att företeelserna på detta område äro ej
allenast af en stor kulturhistorisk betydelse, och sålunda förtjenta
att följas med mera uppmärksamhet än hittills, utan ock af till-
räckligt allmänfattligt innehåll för att af den läsande allmän-
heten omfattas med intresse, om pressen ville bland sina åt
konst- och litteraturföreteelserna egnade spalter äfven inrymma
plats för en mera på sak gående granskning af hvad som på
detta område tilldrager sig. Vi tro att en dylik uppmärksam-
het från pressens sida skulle i sin mån bidraga att mera all-
mänt höja byggnadskonsten öfver den krassa nyttans nivå, hvil-
ken hon, såsom enbart tjenarinna åt det praktiska lifvet i dess
mångfaldiga former oftast tvingas att intaga, för att låta henne,
såsom tjenarinna jemväl åt mera idéella behof, intaga den plats
som tillkommer henne i de bildande konsternas syskonkrets.