Hugo Nisbeth och ”Figaro”.
Af
J. N. Nyman.

Marie.
Tala inte illa om honom! Han är min far.
Tomo.

Den gamle? . .. Förlåt, mademoiselle! Det
var inte honom, jag menade . .. det var den
der lille ljuslette.

■	Jforie (skrattande).
Han är också min far.

■	To» wo.

Han också?... Det var besynnerligt det !
Nå, då var det väl någon af de andra!
Marie.
Det är i alla fall min far.
Tonio.

Ni har då ett helt regemente till far, ni,
mademoiselle Marie?

. Mane. ■
Alldeles riktigt! Regementet är min far
— min fosterfar.

■»Regementets dotter», I akten, 5 scenen.

Om man vågade försöket att utforska Hugo Nisbeths
tankar i politik, ekonomi, literatur eller nagot annat allmänt
ämne, då blef man oftast lika klok på hvad man ville veta,
som tyrolaren Tonio i Saint Georges & Bayards och Doni-
zettis täcka sångkomedi blef i fråga om faderskapet till »det
tjuguandra linieregementets skönaste prydnad», den älskvärda
marketenterskan Marie. Jag vill minnas, att hon hade 1,500
»fäder» i regementet, och jag är alldeles viss, att man, ur
hvad H. Nisbeth sagt eller skrifvit på de senaste nio åren,
skulle kunna framleta 1,500 plötsliga omkastningar fran en

Ur Dagens Krönika. VII. 7, 8.
586

åsigt till en annan, mycket olik den förra. Ej nog härmed :
lika naiv som »Regementets dotter» var i föreställningen om
sina fosterfäder, lika öppenhjertigt bekände H. Nisbeth sina
färgskiftningar och fann det vara den naturligaste sak i verl-
den, att en människa tänker och talar olika i hvarje ögon-
blick. Gjorde man honom uppmärksam på, att han kort
förut sagt raka motsatsen, så tog han den anmärkningen
mycket lugnt. Han förklarade, antingen att han haft rätt
båda gångerna eller att det endast är »pedanter och skol-
fuxar», som envist hålla fast vid hvad de en gång fått i sin
hjerna.

Det är således icke någon lätt sak att finna den ledande
tråden i H. Nisbeths journalistiska verksamhet, och när redak-
tionen af Dagens Krönika bad mig skildra hans .arbete i
pressens tjenst, insåg jag genast svårigheterna härvid. Men
på samma gång föreföll mig ämnet ganska frestande. H. Nis-
beth blef i lifstiden föremål för så olika omdömen, än smick-
rande beröm, än skoningslöst klander — det förra gifvetvis
mest i med-, det senare i motgången — att det ju kan vara
skäl att utreda, i hvad mån det ena eller andra var rättvist.
Kanske skall man vid denna undersökning äfven lyckas komma
hans publicistiska grundåsigter på spåren, liksom man i
»Regementets dotter» till sist får klart för sig, hvem som är
hjeltinnans far.

Men äfven frånsedt Figaro-utgifvarens grundåskådning —
hvars befintlighet mången kanske skall frestas att sätta i tvif-
vel — Voro tidningens uppkomst och yttre öden både nog
sällsamma, ja, man kan gerna säga äfventyrliga, att ännu fängsla
uppmärksamheten, och tillräckligt lärorika att utgöra ett nyttigt
studium för andra tidningsmän. H. Nisbeth har bland dem
fått många efterapare, företrädesvis i sådant, som just ej varit
efterföljansvärdt.	■

Jag vill i det följande söka att noga begränsa ämnet till
hvad som på ett eller annat sätt tillhör offentligheten och så-
ledes förbigå rent enskilda förhållanden. Om emellertid någon
587

skulle tycka, att jag gått allt för långt i afslöjanden, så kan
jag försvara rnig ined, att en tidningsutgifvare, hvilken så strängt
som H. Nisbeth nagelfar med andras göranden och låtanden,
han träder derigenom sjelf fram inför offentligheten och under-
ställer sig dess dom. För öfrigt var H. Nisbeth icke den,
som stack under stol med sina personliga förhållanden, och
om än han dervid stundom slog på reklamtrumman och be-
römde sig sjelf öfver höfvan, så hände vid andra tillfällen, att
han gjorde sig sju resor värre, än han i verkligheten var. Ty
hufvudsaken blef för honom alltid att fästa uppmärksamheten
på sig och tidningen.

Låt oss börja från början.

Alla H. Nisbeths minnestecknare hafva mer eller mindre
sysselsatt sig med hans adliga börd. Då jag nu följer dem i
spåren, sker det endast för att framhålla en kontrast.

I flere årtionden har hans föräldrahem utgjort en af
medelpunkterna för det ädlare umgängeslifvet i Kalmar. Or-
saken härtill har dock icke legat i någon familjens åtrå att
flyta ofvanpå eller i någon förmåga att representera, utan i
det anseende för gammaldags redbarhet i förening med modern
bildning, hvilket alla dess medlemmar förvärfvat. Hans far,
den nu 84-årige tulldistriktschefen, erkännes allmänt såsom en
ärans man; han åtnjuter lika stor som välförtjent aktning både
såsom människa och statstjenare. Alla Hugo Nisbeths syskon
äro, kunde man säga, specialister. I synnerhet två bland
systrarna äro skickliga pianister; en af dem förestår elemen-
tarläroverket för flickor i Kalmar och en pianoskola derstädes;
en annan har inrättat en pianoskola i Malmö; en tredje har
på utställningarna i Stockholm gjort sig känd såsom skicklig
målarinna; en fjerde har idkat språkstudier inom- och utom-
lands. Hos dem alla äro kunskaperna och bildningen något
för mer än ett skimmer på ytan eller en dekoration för få-
fängan. Dessutom har H. Nisbeth en något yngre, efterlef-
vande bror, som först beträdde den militära banan och der-
588

efter varit verkställande direktör vid Stockholms Handelsbanks
afdelningskontor i Jönköping.

Sedan nära ett tjugutal år minnes jag lifligt denna högt
ansedda familj. Då jag några år senare i Stockholm råkade
den bland dess medlemmar, Hugo Nisbeth, som jag ej förut
lärt känna, och då jag tagit farväl efter det första samman-
träffandet med honom, tänkte jag för mig sjelf, att äpplet
stundom faller bra långt från trädet. Han var mycket olik
alla de andra i familjen.

Icke så, som om ej äfven han egt förmånen att kunna vinna
människor! Man skulle till och med kunna säga, att han
hade lika stor tjusningsförmåga som alla de andra till sammans.
Den berodde hos honom på hans frihet från förkonstling, hans
ledighet i sättet att inleda bekantskaper och umgås med per-
soner, hans tvärsäkerhet, förenad med godmodighet och frisk-
het i ton och åskådning — otvifvelaktigt egenskaper, som
lågo i hans lynne, men som han utvecklat under sitt sjömans-
lif. Han var ett stycke kosmopolit, som för länge sedan lem-
nat småstadsintrycken bakom sig och som, må hända riktigt
nog, ansåg sjelfva Stockholm vara en mycket stor småstad.
Till hans förmån böra slutligen medräknas det praktiska för-
stånd och den vidsträckta erfarenhet, som han förvärfvat i
verldsvimlet.

Man har nyligen skrifvit om honom, att han »bar skalken
i ögat». Man borde hafva tillagt, att då hans naturliga humor
ej tog uttryck på detta sätt, vitnade hans blick om ett klart,
skarpt och snabbt omdöme — och den bedrog då visst icke.

Men specialist var han ej i något afseende. Han saknade
alldeles grundliga insigter i något ämne, så vidt det ej skulle
varit i navigation, något hvarpå jag dock tviflar. Hans språk-
kunskaper bestodo hufvudsakligast i förmågan att tämligen
ledigt tala engelska. Men han hade i stället studerat litet af
hvarje. Han var ett barn af sin tid. Och framför allt ett
utmärkt ämne till en journalist, ty en sådan behöfver endast
hafva läppjat på så många som möjligt • af det mänskliga
589

vetandets källor, icke för att sedan vetenskapligt analysera
någon af dem, utan blott för att. servera dem i behaglig om-
vexling och blandning åt den nyhetstörstande allmänheten.

Att H. Nisbeth var adelsman, skulle man omöjligen kun-
nat gissa, om man ej vetat af det förut. Äfven de, som i
många år förtroligt umgåtts med honom, torde intyga, att han
aldrig röjde det minsta af bördsstolthet. Tvärt om kunde
man tycka, att han alldeles för litet uppskattade sitt adelskap,
som dock säkerligen vid mer än ett tillfälle hjelpt honom att
komma fram i verlden och knyta dessa talrika förbindelser, af
hvilka han visste draga så stor fördel. Men till de fel, han
hade — och vi komma till dem längre ned — hörde åtmin-
stone icke fåfängan.

Utan att för öfrigt yttra mig om den större eller mindre
befogenheten af det angrepp, som August Strindberg sedermera
riktade mot H. Nisbeth, vill jag endast i förbigående? anmärka,
att den Nisbethska vapenskölden hade dervid gerna kunnat
få vara i fred. Sjelfva denna, af A. Strindberg valda, ut-
gångspunkt innebar en dubbel orättvisa. Först och främst'
mot den anfallnes högt aktade familj-, som sålunda fick oför-
skyldt lida för en sin medlem. Och dessutom mot den an-
gripne sjelf, som nog hade många andra svaga punkter, så
att hugget icke behöfde måttas mot en, som ej fans.

. När jag först gjorde bekantskap med H. Nisbeth, hade han
varit journalist i åtskilliga år och tillryggalagt en, för så jäm-
förelsevis kort tid, ganska skiftande bana. Han hade varit
medarbetare i Posttidningen och uppsatt »Expositionstidningen »,
som började såsom veckotidning för att sedan blifva daglig,
men måste upphöra efter ett kortvarigt lif, från den i April
1866 till ett stycke in i Juli samma år. Han hade, från eget
tryckeri vid Lilla Nygatan, utgifvit »Stockholms Börs- och
Handelstidning» och sedermera varit med om att uppsätta och
sjelf redigerat »Svensk Handels- och Industritidning», från och
med början af 1868 till hösten 1870, då han råkade i sin
första svåra konflikt med den mäktige bankdirektören A. O.
59°

Wallenberg och måste i tidningen lemna plats för Edvard
Nachman. Sedan hade H. Nisbeth en kort tid sysslat som
medarbetare i Nya Dagligt Allehanda, innan han, år 1872,
reste till Amerika, der han skulle göra business och skrifva
korrespondenser hem till Aftonbladet.

Hvad som egentligen först väckte en allmännare upp-
märksamhet på honom, var dessa amerikanska bref, som han
under August Sohlmans två sista år lemnade till Aftonbladet.
Dessa korrespondenser lästes mycket gerna, och de voro myc-
ket lättlästa. Att de icke saknade journalistiskt värde, torde
vara bevisadt derigenom, att de bedömdes synnerligen förmån-
ligt både af Sohlman sjelf och hans då varande högra hand,
den rutinerade journalisten C. E. Ekgren, som öfvertog redak-
törskapet, sedan Sohlman drufiknat den 5 Juli 1874, och skötte
det till den 1 Sept., för att då öfverlemna det till X&. Hedin.
Äfven denne, som var så sträng i sina fordringar, ehuru på
samma gång’ så mån om sina medarbetare, förstod att använda
N. till korrespondentresor.

För att återgå till de nyss omtalade brefven, gäller om
dem, att de nogsamt röjde, både hvad H. Nisbeth var och
hvad han icke var. Han egde hvarken någon fint utarbetad
eller eljest fängslande stil eller förmågan att grundligt behandla
ett svårt ämne; ja, jag misstänker, att han ej alltid gaf sig
ro att sorgfälligt studera, hvad han skildrade. Men han hade
en slagruta, hvaröfver han sjelf, och icke utan skäl, berömde
sig: förmågan att snabbt uppfatta, hvad som kunde falla all-
mänheten på läppen, och att servera det i den mest appetis-
santa form. Han var en förträfflig publicistisk kock. Och
hans konst bestod icke minst uti att välja goda »recept», eller
kanske rättare sagdt: goda ingredienser, med samma frihet
som Kajsa Varg, när hon föreskref sitt »man tager» — lika
godt hvarifrån man tager det, om man endast tager det som
är godt nog. Eller, för att tala utan bild: H. Nisbeth förstod
att i sina resebref från hin sidan Atlanten använda äfven de
591

tryckta källor, som särskildt den amerikanska literaturen er-
bjuder i så stort öfverflöd.

Jag är mycket hågad att tro, att det var med full med-
vetenhet härom och med kännedom om N:s fyndighet i öfrigt,
som Ad. Hedin gaf honom ett smeknamn, hvilket hade sin
träffande udd och ej minst derför vann allmän anklang. Ad.
Hedin hittade på att kalla H. Nisbeth för Mr Smart. En
annan skulle känt sig sårad eller till och med blifvit retad af
denna något tvetydiga komplimang för klipskhet, men N. hade
ju varit i Amerika och ville gerna betraktas som till hälften
amerikan; han använde sjelf ordet smart i berömmande syfte,
d. v. s. om hvad han ansåg vara bra gjordt, och han upp-
fattade derför sitt vedernamn såsom uttryck för ett artigt
smicker.

Det är mig omöjligt att i detta sammanhang motstå fre-
stelsen att omtala en händelse, som på sin tid väckte stor
bestörtning inom Aftonbladsredaktionen.

Det var på hösten 1874, kort efter det Ad. Hedin till-
trädt redaktörsbefattningen. H. Nisbeth skulle ut på en ny
korrespondentfärd. Dessförinnan hade han till en förläggare,
då varande ekonomie direktören i Aftonbladet, rausikhandlaren
Abr. Hirsch, sålt (enligt hvad jag vill minnas, till ett pris af
500 kr.) rätten att i bokform utgifva hans bref från Amerika
under vistandet der 1872 —1874. Men som ju de ur tid-
ningen urklippta brefven borde genomses, hyfsas, hyflas och
poleras för att kunna med fördel presentera sig i bokform,
och då N. ej sjelf kunde i fjärran land sköta detta redige-
ringsbestyr, åtog jag mig det.

Allt gick bra, och inga nämnvärda svårigheter hade mött.
Men en vacker dag får redaktionen ett bref från Amerika, kort
derpå ett andra och, som jag tror, sedermera ett tredje och
ett fjerde, hvilka alla handlade om samma sak: det af N. i
ett resebref från Niagara skildrade Terrapintornet, och alla
öfverensstämde uti att beteckna N:s berättelse om detta torn
såsom en den mest fullfjädrade anka, ja, de till och med insi-
. 592

nuerade, att det samraa sannolikt var fallet med sjelfva upp-
giften om hans resa dit. Det var dock stor synd på historia!
Den hade stått införd i Aftonbladet för den 12 Juni 1874, i
ett längre »Bref från Amerika», med underrubriken: »XLIX.
—^ Vïd Niagara! — Cataract House den 15 Maj . 1874» och
undertecknadt af signaturen H. N Det innehöll en mycket
liffull och färgrik skildring af korrespondentens besök på plat-
sen och fängslade för öfrigt genom intressanta historiska, topo-
grafiska och geologiska upplysningar, romantiska legender, som
en vägvisare berättat för författaren (!) m. m. Men af största
verkan var dock slutet, som här nedan återgifves ordagrant,
till bevis närmast på H. N:s förmåga att göra något af en
god idé. Det lydde så:

Trappuppgångarne till Terrapintornet voro så väl på fotsteg som
väggar fullsållade med inskurna namn. Der fann’jag hertigar, markiser,
grefvar, baroner, bankirer m. fl. huller om buller, och såsom en krydda
på det hela hade här och der en sentimental blåstrumpa med synbarligen
mycken möda lyckats inskära något, som vittnade om den höga själs-
stämning hon laborerade med. Förgäfves letade jag efter något svenskt
namn, och med harm gjorde jag äfven den upptäckten, att under det de.
amerikanska och europeiska tidningarna till ett stort antal haft represen-
tanter der, jag icke kunde upptäcka en enda svensk. Der såg jag N. Y.
Herald, N. Y. Tribune, London Times, Daily Telegraph, Standard, Köl-
nische Zeitung m. fl. — Detta förtröt mig! — Och så tog jag ur min
ena ficka min knif, öppnade ett af dess af äkta Eskilstunastål förfärdigade
blad, tog ur min revolverficka eft tjugodollarsstycke af äkta californiskt
guld (jag har alltid betraktat guld vara det bästa vapen man kan bära)
och med dessa båda antipodiska krafter inhögg jag, så sirligt som det var
mig möjligt, i latinska bokstäfver följande :

”H... N..........

Correspondent of the »Aftonbladet»
(Evening Times),
The Standard Paper in Scandinavia.”

Och der står det nu, och så länge som Terrapintornet icke störtät
ned från sin svindlande ståndpunkt och begrafts i det brusande fallet vid
dess fot, skall denna enkla runa bära vittne om Sveriges första tidning
och dess ödmjuke korrespondent


593

Jag är öfvertygad, att mången ärlig svensk kände sitt
hjerta klappa häftigare, då han läste denna högstämda skil-
dring af hur svenska stålet biter. Visst är, att den icke endast
ofantligt mycket smickrade alla redaktionsmedlemmarne af » the
standard paper in Scandinavia», utan äfven högeligen gladde Af-
tonbladsbolaget, enkannerligen dess styrelse och verkställande di-
rektör, samt betydligt stärkte korrespondentens kredit hos bolaget.

Hur dessa illusioner gäckades, är redan antydt. De pri-
vata meddelandena innehöllo, att korrespondenten icke behöft
råka ut för svindel eller sätta sitt lif på spel genom att be-
stiga Terrapintornet, ty det hade åtskilliga år förut blifvit ned-
taget, enligt hvad de nyaste resehandböckerna kunde meddela.

Just som dessa öfverraskande nyheter inlupo, hade Afton-
bladet börjat en sträng räfst med svenska bokmarknadens
öfversättare och andra förmenta humbugsmakare inom litera-
turen. Midt under den antydda ransakningen slog Ter-
rapintornet ned som en bomb i redaktionen. Ad. Hedin teg,
men var bister att skåda; hans läppar hoppressades'och mun-
nen vidgades — ett säkert tecken, att det låg åska i luften.
B. F. Olsson, som förestod utrikesafdelningen och var stor
rumormästare i fråga om öfversättningsbockar och redaktions-
grodor, slog knytnäfven i bordet och bedyrade, att det var
den största skandal, som kunnat hända Aftonbladet, och att
»Mr Smart» var en förb.. . . — jag tror, han högg till med:
»skojare».

Skamfläcken måste utplånas ur literaturen, derom voro
alla ense. Lyckligtvis förekom den i bokens sista ark, som
väl var uppsatt, men ej tryckt. Inskriptionen hade aldrig fun-
nits till annat än i fantasien och ströks alltså skoningslöst ur
boken. Terrapintornet hade stått på för osäker grund och
blef derför undanröjdt — först ur verkligheten, sedan ur »Två
år i Amerika», hvars trettioåttonde kapitel derigenom förkor-
tades till sidorna 316—322.*

* Vid den tiden Aftonbladet på ofvan antydda sätt sysselsatte sig
med att äta öfversättare till snart sagdt hvar enda qvällsvard, blamerades
594

Denna lilla händelse var dock endast ett lätt moln, som
icke i nämnvärd mån skymde H. Nisbeths utsigter i ï\fton-
bladet — så länge Ad. Hedin qvarstod som redaktör. Men
det var ej länge. Den olycksaliga, oblidkeliga, personliga
striden mellan honom och Aftonbladsbolagets ekonomie direktör,
hr Abr. Hirsch, kunde icke sluta på annat sätt än med Hedins
afgång. Om han varit för »radikal», för häftig, så lyckades
bolaget vinna till hans efterträdare en, som var dess from-
mare eller i allt fall spakare. För öfrigt var, såsom man
vet, hr P. A. Gödecke raka motsatsen till Hedin, äfven hvad
politiska insigter och publicistisk förmåga vidkommer.

H.	Nisbeth qvarstod visserligen någon tid såsom med-
arbetare äfven under hr Gödecke, men rönte föga uppmuntran
och kunde, af flere skäl, än mindre hoppas på någon fram-
gång i Aftonbladet, då ett nytt redaktionsombyte förbereddes
der, hvarigenom N:s gamle vedersakare från Allehanda-tiden,
hr J. R. Spilhammar, utsågs af bolaget till efterträdare åt hr
Gödecke. Icke heller i någon annan tidning hade N. funnit
en varaktig stad, innan han kom sig för med att, midt i
högsommaren 1878, börja utgifvandet af en ny veckotidning:
»Figaro».

Det föregående har blifvit en något lång inledning till
ämnet, men jag hoppas att just derför kunna låta berättelsen

dess egna spalter, likaledes genom H. Nisbeths benägna medverkan, på
det allra löjligaste sätt genom en grof öfversättningsbock, i det näm-
ligen Amerikakorrespondenten beskref redaktionsomkostnaderna för New
York Herald, utan att känna den dubbla ^betydelsen af ordet ink
(bläck och trycksvärta). »Man må rycka på axlarna» ;— skref han —
»men det är emellertid ett faktum., att detta blad använder omkr. 40,000
kr. om året endast på bläck». — Claës Lundin företog sig då att i Stock-
holms Dagblads krönika anställa en beräkning, hvad detta gjorde i genom-
snitt, och kom till det resultat, att äfven om man drog till med en kolossal
redaktionspersonal, skulle bläckåtgången blifva minst ett oxhufvud pr man.

/ied:s anm.
595

om Figaros uppkomst och öden nu fortgå så mycket raskare.
Utbedjande mig läsarens fortsatta, benägna uppmärksamhet,
får jag derför säga som fotografen: »nu börjas det!»

En dag på försommaren 1878 sutto H. Nisbeth och jag
på Hasselbacken; slumpen hade fört oss till hopa vid en /unch.
Samtalet kom snart att röra sig kring de journalistiska för-
hållandena i Stockholm. Han och jag voro alldeles ense, att
mycket i dem tarfvade rättelse. Den dagliga pressen var för
tungrodd, torr, slentrianmässig, föga vaken, men högeligen
sömngifvande ; derom borde icke bli tu tal. Och de vecko-
eller halfveckotidningar, som uppstått, hade antingen varit be-
häftade med samma lyten eller ock vanställts af de motsatta:
äfventyrlighet i åsigter, råhet i tonen, simpelhet i språket och
dålig rykt i det hela. Skulle ej en tidning kunna vara hyfsad
och lättläst, frisk och »fin» på samma gång? Skulle den ej
kunna ligga på salongsbordet, men ändock läsas med nöje
och nytta både i ungkarlsrummen och arbetarehemmen ? Kunde
man ej vara glad och roande utan att begagna pöbelspråk
eller plumpa källarqvickheter? Och slutligen: borde man ej
vara nog fördomsfri att låta allt gälla för hvad det kan, men
å andra sidan nog modig att taga i tu med missförhållanden,
der de verkligen finnas?

H. Nisbeth talade med förtjusning om den betydelse, som
några af de stora amerikanska veckotidningarna fått, och om
deras égarés ofantliga inkomster. Skulle ej någonting jämför-
ligt, ehuru gifvetvis afpassadt efter våra små förhållanden,
kunna göras i Sverige?

Någon tid derefter talade man om, att N. låg sjuk i sin
vanliga åkomma. Den kallades för »reumatism», och, liksom
så mycket annat hos honom, skylldes den på hans förflutna
sjömanslif. Men elakheten påstod, att uttrycket »reumatism»
var endast en eufemism och att krämpan borde rätteligen
kännetecknas som »gikt». Om denna vet man dock, att den
ej framkallas af enbart vatten. Möjligen led han af båda
sjukdomarne på en gång, så att den läkare hade rätt, som
596

trodde, att det var »gammal reumatism, . påspädd med ny
gikt».

Jag skyndade således till sjuklingen för att höra, hur det
stod till. Han låg ofvanpå sängen, men inlindad i filtar midt
i sommarhettan. Ena handen och foten voro tjockt omvirade
och sågo ut som ett par försvarliga korkfendrar af det slag,
som användes till skydd för fartyg vid Handläggning. Utmed
sängen stod en smal flaska, innehållande en svart vätska, som
han uppgaf sig hafva fått från rödskinnen i Amerika och som
skulle utgöra ett osvikligt smärtstillande medel. Sedermera
bekräftade sig emellertid min gissning, att detta arcanum an-
skaffats från betydligt närmare håll.

Han tycktes icke mycket tänka på sjukdomen och plå-
gorna eller ville åtminstone icke låtsa om dem. I stället
önskade han tala om samma ämne som sist: den påtänkta
veckotidningen. Han hade redan klart för sig, hurudan upp-
ställningen borde bli — i viss mån en efterlikning af »Fäder-
neslandets». Sålunda skulle först komma en utrikesöfversigt
(dock så kort som möjligt), derefter en krönika o. s. v. Han
hade ej ännu hittat på rubriker till dessa afdelningar. Efter
åtskilligt trefvande föreslogos och antogos rubrikerna »Jorden
rundt» och »På utkiken». Om den sistnämnda tycktes han
tveka ett ögonblick, men inföll sedan beslutsamt:

»De komma naturligtvis att skratta åt den, eftersom jag
varit sjöman. Men så mycket bättre! Det blir en reklam för
tidningen !»

Några andra originalrubriker uppfunnos aldrig för Figaro.
Den ledande afdelningen kom att få till öfverskrift endast:
»Stockholm den —------------», o. s. v. Reklamafdelningen skulle
innehålla, förutom puffar, äfven korta, anslående, helst sarka-
stiska eller humoristiska notiser, noga ordnade på amerikanskt
vis efter radtalet, så att de kortaste kommo först, men fick
icke någon rubrik, utan försågs i stället sedermera med en
vignett, föreställande en halft uppslagen rakknif. Det var just
icke någon vacker sinnebild, hvarken till formen eller bety-
597

delsen, och den torde lika litet som den snart nog införda
Vignetten framför texten hafva blifvit vald med tanke på salongs-
bordet. Såsom illustration betraktad, var titelvignettens rak-
stuguscen högst tarflig; den visade till en början en hjulbent
barberarpojke och en kund med ociviliseradt helskägg, på
hvilken den mot åskådaren vände Figaro tycktes hålla på att
skära af näsan. Trots de försmädliga anmärkningarna här-
öfver, dröjde det tre fjerdedels år, innan denna illustration
försvann, och ytterligare ett fjerdedels år, innan den utbyttes
mot en mera hyfsad, hvars Figaro handskades varsammare med
rakknifven, medan kundens skäggväxt var mer vårdad och åt-
minstone utvisade, att han blifvit rakad förut.

Nordisk Familjebok uppgifver, under rubriken Figaro, att
H. Nisbeths tidning började den i Augusti 1878 med 300
kronors kapital och att af första numret såldes 1,200 exem-
plar, men att år 1881 (då den åberopade artikeln skrefs) hade
tidningens upplaga ökats till mer än 13,200 ex. Jag vet be-
stämdt, att dessa siffror lemnats af N. sjelf till då varande
medredaktören i Nordisk Familjebok, hr B. F. Olsson. De
tarfva emellertid ett beriktigande och några närmare förkla-
ringar.	,

Ehuru det kan synas tämligen likgiltigt, må således näm-
nas, att n:r 1 af Figaro var dagtecknadt icke den 1 Augusti,
utan söndagen den 28 Juli 1878 och, i likhet med åtskilliga
andra veckotidningar, blifvit tryckt några dagar förut, så att
det kunnat afsändas till landsorten på fredagen och utdelas i
Stockholm på lördagen. Men redan den 9 Juli hade utgifvits
ett n:r o, hvilket dock tryckts endast i ett par tiotal exemplar.
Det var till formatet ännu mindre än de vanliga almanakorna
samt utlemnades endast till justitiedepartementet och, såsom
en raritet, till några af N:s vänner. Icke ens på national-
biblioteket finnes detta miniatyrnummer. Det innehöll endast
korta, betydelselösa satser, såsom: »Der Wenzel kommt!» m. m.
och var egentligen afsedt att bevara giltigheten af tillstånds-
beviset. Detta hade nämligen uttagits tidigt i Juni och, såsom
598

ju slentrianen är, meddelade det en alldeles godtyckligt, på
administrativ väg och vid sidan om Tryckfrihetsförordningens
§ i mom. 4, tillkommen bestämmelse, att första numret af
den periodiska skriften skulle utgifvas inom en månad, efter
det justitieministern lemnat beviset om hinderslösheten. På samma
gång man har svårt att förstå, hvartill detta egendomliga stad-
gande egentligen skall tjena, finner man af H. Nisbeths för-
faringssätt, hur ringa besvär det kostar att kringgå och oskad-,
liggöra det administrativa påhittet. — Detta n:r o af Fi-
garo utkom således på dagen nio år före N:s död, den 9 sist-
lidne Juli.

Hvad beträffar de öfriga sifferuppgifterna under artikeln
»Figaro» i Nordisk Familjebok, så förhöll det sig nog så, att
H. Nisbeth började sin nya veckotidning utan stora förberedelser i
ena eller andra afseendet, och mycket möjligt är, att han ej
hade mer än 300 kronor på fickan, när n:r 1 skulle utgifvas.
Men redan med kännedom om, att en sådan summa ej plä-
gade förslå långt för honom, kan man sluta till, att han snart
måtte hafva fått mer förlagskapital. Så var ock händelsen.
Med afseende på den stora upplagan af 13,200 ex. är vidare
att märka, att både denna och ännu högre siffror uppnåddes,
dock endast på konstlad väg: antingen genom upptagande af
prenumeration till ett ytterst lågt pris för månaderna när-
mast före och under det stora prenumerationsfisket vid års-
skiftet eller genom löften om bilagor i eh eller annan form.
På detta sätt steg upplagan ryckvis, så att N. en gång kunde,
icke osant, skryta af, att han kommit hack i häl efter Dagens
Nyheter. Men det oundvikliga bakslaget dröjde ej länge, och
då syntes upplagans fall större, än det i verkligheten var, om
man reducerade allt till normala utvecklingsförhållanden. För-
gäfves sökte kloka och försigtiga personer öfvertyga N. om
skadan af sådana manövrer, som nog kunde hjelpa för till-
fället, men alldeles säkert stjelpte i längden; hans smak för
dem var så oöfvervinnelig och hans motvilja för ett långsamt,
men säkert, framåtgående så stor, att han icke kände sig lugn,
599

då han ej hade i görningen någon ny plan att jaga upp tid-
ningens spridning,- låt vara blott for ögonblicket.

I en kort dödsfallsnotis, omedelbart efter N:s frånfälle,
skref Aftonbladet, att han »gjort sig mest bemärkt såsom den (
egentlige grundläggaren af vår boulevardpress». Om denna
klingande fras gäller alldeles det samma som om en annan,
hvarigenom N. betecknats »som en svensk Villemessant». Båda
uttryckssätten låta mycket bra, just till följd af sin ihålighet;
men man har orsak till tvifvel, att deras andemening stått rätt
klar för de ärade skriftställare, som användt dem. Man må
leta än så länge och väl, både med ljus och lykta, inom
svenska publiciteten —man skall dock ej der kunna finna
något ens tillnärmelsevis motsvarande vare sig den franska
boulevardpressen eller skaparen af den franska tidningen »Le
Figaro». Vår nyaste svenska tidning med namnet Figaro och
dess grundläggare röjde så godt som ingen likhet med de nyss
nämnda förebilderna och torde näppeligen hafva åsyftat eller
kunnat uppnå någon sådan på annat sätt, än att den svenske
Figaro verkligen höll på att bli, hvad den franske i ett par,
tre årtionden varit: en lysande affär. H. Nisbeth kände föga
af den franska literaturen och hade ingen smak för den; och
han hvarken uppskattade till fullo eller egde förmågan att efter-
likna de stilistiska förtjensterna hos t. ex. Jean Hippolyte de
Villemessant eller någon af dennes skicklige medarbetare.

Ojemförligt mycket mer skäl för sig hade talet om, att H.
Nisbeths Figaro var anlagd efter amerikanskt mönster ; men äfven
detta omdöme gäller dock endast med begränsning. Det ameri-
kanska bestod mest uti de från amerikanska blad öfversatta eller
helt enkelt ur svensk-amerikanska blad klippta artiklarna, noti-
serna och burleska anekdoterna samt i enstaka försök att
efterbilda den amerikanska genren, särskildt i reklamafdel-
ningen.

Redan Figaros n:r i för den 28 Juli 1878 visade sådana
ansatser. Sålunda innehöll det, under rubriken: General Grant
och »Figaro»,, en kort artikel om ett besök, som den nya tid-
6oo

ningens utgifvare aflagt hos förre presidenten general Grant,
hvilken då vistades i Stockholm och bodde å Grand Hôtel.
Både besöket och beskrifningen derom tycktes hafva undan-
stökats helt hastigt; den senare upptog ungefär två tredjedels
spalt, hvaraf första hälften utgjorde en kåserande inledning
och återstoden handlade om audiensen och det samtal, som
dervid fördes. Det måtte icke hafva varit mycket innehålls-
rikt — åtminstone fick man ej veta detta genom skildringen,
som fast mer torde hafva gäckat mången läsares förhoppning,
att författaren skulle företagit en någorlunda grundlig »inter-
view» eller kunnat omtala åtskilliga slående yttranden af den
ädle medborgaren-generalen och statsmannen eller i allt fall
förstått att göra något mer och bättre af det tacksamma ämnet.
Det enda anmärkningsvärda i uppsatsen var slutet, som om-
nämnde, att generalen till sist önskat sin gäst lycka till den
nya tidningen samt bjudit honom en cigarr och tryckt hans
hand till afsked — hvarefter i artikeln tillädes följande, som
här återgifves noggrant, ehuru med mindre stilsort:

(Obs. Denna af general Grant gifna cigarr finnes å vår byrå, och
annonsörer, som införa en annons mera än tio gånger, få taga den i be-
skådande.)

Metkroken fångade må hända icke många, som införde en
annons minst tio gånger, men lät emellertid mycket tala om sig
och fäste uppmärksamheten på det nya bladet samt lockade till
byrån folk, som försökte, och lyckades, att på ganska billiga
vilkor få se den underbara cigarren, exempelvis mot erläg-
kande af blott 2 kr. 50 öre i prenumeration till årets slut.

Förutom den omtalade uppsatsen funnos i samma num-
mer kortare stycken af utgifvarens hand under Stockholms-
och notisafdelningarna. Den främsta ledande notisen var så
till vida märklig, att den i få ord redogjorde för tidningens
program. Figaro hade »icke för afsigt att inkräkta något af
de stora politiska tidningarnas områden»; han ville således
hvarken lemna något bidrag till utredningen af de stora, på
dagordningen stående politiska frågorna eller täfla med dag-
6o i

bladen om återgifvandet af veckans händelser, utan i stället
sätta såsom sin uppgift »att åt den stora publiken, bredvid
den politiska pressen, söka lemna en tidning med ett omvex-
lende och lättläst innehåll, lämpadt för alla samhällsklasser».
Alldeles uteslutna från behandling i tidningen skulle dock de
stora samhällsfrågorna icke vara. För öfrigt ville den söka
icke endast manliga, utan äfven qvinliga, läsare och till sitt
innehåll vara sådan, att hvarje familjefader kunde utan tvekan
lemna den i de sinas händer.

Dessutom innehöll första numret artiklarne under rubri-
kerna »Jorden rundt» oeh »På utkiken», en lofordande öfver-
sigt öfver de firmor, som börjat annonsera i bladet, några
korta afdelningar för musik och teater och för bokhandels-
nyheter, m. m., samt öfversättningar, bestående af en begyn-
nande följetong, några berättelser och skildringar, ett referat
under rubriken »Inför utlandets domstolar» och slutligen små-
stycken såsom »Hvarjehanda».

Figaro tog således sina första steg försigtigt och blygsamt.
Äfven reklamerna föreföllo ganska oskyldiga. Både det nu
omtalade numret och de närmast följande voro lättlästa och
omvexlandej de hade några friska artiklar och utkolporterades
energiskt. Följden blef, att afsättningen växte från 1,200 af
n:r 1 till 1,800 af n:r 2 och 2,300 af n:r 3. Om utgifvaren
dragit lärdom af denna lyckliga början och fortsatt efter
samma grundtanke, dock med afhjelpande af bristerna, sär-
§kildt genom anskaffande af flere goda uppsatser af svenske
författare, originalnotiser m. m., genom ännu bättre val af ut-
ländska saker samt en mer vårdad öfversättning af dem och
framför allt genom en följdriktig ledning för det hela — då
hade tidningen antagligen snart nog vunnit en ekonomiskt
tryggad ställning och kunnat påräkna ett säkert, om än lång-
samt, framåtgående. Men en sådan jemn utveckling öfverens-
stämde icke med utgifvarens lynne, och emedan han dessutom
saknade en på grundliga insigter fotad öfyertygelse i de vigti-
gaste samhällsfrågorna, kunde man ganska tidigt spåra det osäkra
Ur Dagens Krönika. VII, 7, 8.	2
602



trefvande. och vacklande, som längre fram öfvergick till de tvärasté
rubbningar och våldsammaste omkastningar i bladets hållning.

Politiken och de allmänna frågorna hade ju fatt endast
en mindre del af utrymmet sig anvisad, och.det förtjenar näm-
nas, att H. Nisbeth till en början sorgfälligt iakttog begräns-
ningen härutinnan. En gång — det var i n:r 1.0 för den 26
Sept. 1878 :— bad han till och med sina läsare, men fram-
för allt sina läsärinnor, om öfverseende med, att detta num-
mers innehåll var väl mycket bemängdt med politik, och han
lofvade att sedan »göra bot och bättring och söka att i kom-
mande nummer lemna en riklig ersättning i en gladare och
mera omvexlaride läsning». . Detta märkliga nummer, till hvil-
ket jag strax nedan »skall återkomma, hade dock icke inne-
hållit mer politik än en tämligen lång ledare och. en, kortare
notis, båda handlande öm det omedelbart förestående riksdags-
mannavalet i Stockholm.

Ännu vigtigare att påminna sig är, att när Figaro under
denna sin första tid upptog politiska spörsmål, behandlades de
i en liberal anda, men ; på samma gång med lugn. och mått-
fullhet i tonen, samt att tidningen då ännu stod oberoende af
den mäktige A,; O. Wallenberg och sålunda vågade yttra ett,
om än hofsamt, klander mot. denne. Ty så här stod det att
läsa i en — sannolikt af H. Nisbeth sjelf författad —- artikel
under »Stockholm» i n:r 4 för den 18 Augusti:

Då den ledande viljan i Stockholms enskilda bank refuserade att
invexla de sex eller sju falska tiokronsedlar, som presenterats banken till
inlösen, handlade den tvifvelsutan föga välbetänkt. Herr Wallenberg, som
alltid begagnat sin makt och .sitt stora inflytande utan några synnerliga
konsiderationer, borde ha tänkt sig, att det icke finnes bara vänner här i
lifvet och att hös ovännerna i allmänhet är att påräkna en stor benägenhet
för att göra en obehaglig situation än obehagligare. Med detta vilja vi
ingalunda ha sagt,. att icke herr Wallenberg handlade principiell riktigt. . .,
men den bank, hvilken han med så stor skicklighet byggt upp och vetat
att förskaffa ett så stort anseende, har han gifvjt ett. farligt grundskott,
liksom han äfven kallat till lifs en mängd funderingar rörande lämplig-
heten af det banksystem, soin i honom så länge haft en lika stark som
skicklig skyddare.
6o3

Artikelförfattaren gjorde vidare den tvifvelsutan riktiga
anmärkningen, att: »lika säkert som det är, att hr Wallenberg
ofta missbrukat sin makt, lika säkert är det också, att mången
nu missbrukar det tillfälle till vedergällning eller prickning,
som hr Wallenberg sjelf skapat». Ty äfven förutsatt, att man
med skäl kunde neka att taga emot Enskilda bankens tiokrone-
sedlar, så följde väl deraf ingalunda, att man behöfde bereda
allmänheten obehaget af t. ex. förbudet att vid tullens upp-
bördskontor mottaga i liqvid någon af samma banks sedel-
valörer, och ännu mindre att enskilda personer borde refusera
samma banks sedlar, men mottaga alla andra bankers, hvilka
ju lika väl kunnat bli hedrade med förfalskares uppmärksam-
het. Slutligen heter det: '

Vare nu härmed huru som helst, ett är emellertid säkert, att herr
Wallenberg gjort både sig sjelf, sin bank och alla enskilda banker i Sverige
en ganska tvifvelaktig tjenst genom sin inlösensvägran. Det banksystem, som
hittills haft sin förnämsta styrka i sedelutgifningsrätten, har han äfven gifvit
ett förfärligt bakslag, från hvilket det aldrig skall fullkomligt repa sig, och
en gång inne i bankfunderingar, skall publiken nog också börja tänka på,
huruvida bankernas stora depositions- och upp- och afskrifningsfonder all-
tid äro placerade på ett fullt betryggande sätt. . .

‘Vill man ' söka ett ytterligare bevis på Figaros frihet från
inflytelser af hr A. O. Wallenberg under dessa första månader,
så har man det i tidningens hållning vid riksdagsmannavalet
i Stockholm 1878. Bladet motsatte sig då den i väsentlig
mån genom hr Wallenbergs inflytelse tillkomna »högerlistan»
och kämpade i stället varmt för en s. k. vensterlista, som
kunde påräkna stöd närmast från yrkesidkarne. Båda listorna
voro emellertid egentligen »blandade» eller kompromisslistor;
såsom sådana hade de gemensamt sju namn: A. Adlersparre,
G. Ericsson (f. d. jernarbetaren, som då insköts i riksdagen i
st. f. den kasserade smeden Hagerman), A. H. E. Fock, S.
A. Hedin, L. Peyron, M. Rubenson och J. Sjöberg. Men i
fråga om de öfriga nio namnen voro meningarne delade.
Medan högern ville hafva K. J. Berg, C. M. L. Björnstjerna,
G. W. v. Francken, G. F. Gilljam, B. A. Leijonhufvud, C. G.
6o4

Lindmark, B. O. Stackelberg, O. R. Themptander (nu varande
h. exc. statsministern, hvars namn då först förekom i de poli-
tiska striderna) och A. V. Åbergsson — upptog venstern i
stället C. J. Grafström, T. J. Hartelius, Hj. Laqvist, J. Man-
kell, Joh. Ohlsson, P. A. Siljeström, G. H. Stråle, M. F.
Wallin och Th. Winborg.

För dessa sistnämnda nio hvässte alltså Figaro sin rak-
knif. Men bladets ståndpunkt härvid berodde nog icke på
någon fast rotad öfvertygelse, utan på begäret eller t. o. m.
behofvet att stå väl hos hrr förläggare och annonsörer, som
till största delen utgjordes af näringsidkare. Bland desse Fi-
garos då varande gynnare och vänner nämndes särskildt två
skräddaremästare, som voro kände såsom afgjorde venstermän,
och så till vida kunde med skäl sägas, att bladets politik
hade sina »randiga skäl och rutiga orsaker».

Ungefär en vecka före valet infann sig på Figaros byrå
den bekante skräddaremästaren Eric .Färnlund, vanligen »med-
borgaren Färnlund» kallad — en person, som plägade skryta
öfver sina republikanska tänkesätt, men ofta äfven öfver den
politiska betydelsen af det samtal, som han fört, då han en
gång tog mått till byxor åt Carl XV. Nu förrådde Färn-
lunds mer än vanligt gravitetiska uppträdande, att han hade
något särdeles vigtigt att förkunna.

»På hvilken sida står bror i den här valkampanjen?»
sporde Färnlund.

»På den liberala sidan!» svarade Nisbeth utan tvekan och
väl vetande, hvilken politiker han hade framför sig.

»Jag hoppades det», inföll F. med en suck af lättnad och
framförde så sitt ärende. Meningen var, att Figaro skulle
kunna göra något för vensterlistan, särskildt för omvalet af G.
H. Stråle, som »intelligensen» ville »peta», emedan han lutat
för starkt åt landtmannapartiet. En för Stråles kandidatur in-
tresserad person, som F. namngaf i förtroende, hade utfäst sig
att tillsläppa medlen, om Figaro ville i nästa nummer på ett
kraftigt sätt verka för den goda saken och låta sprida samma
6o5
nummer i ett tillräckligt antal exemplar. Frågan var, hvad
det skulle kosta.

N. kunde så mycket mindre hafva något att invända mot
förslaget, som oktoberqvartalet stod för dörren och en gratis-
spridning just då måste verka fördelaktigt på prenumerationen.
Han tog en blyerts och räknade ut; det var strax gjordt. Om
den vanliga upplagan af inemot 3,000 ex, ökades med 7,000
ex. till gratisutdelning, så kostade dessa, efter 7 öre pr ex., i
rundt tal 500 kr.

»Blir det inte billigare?» frågade F.

»Nej, det är med rabatt!» svarade N.

Dermed ansågs affären aftalad, Dén var, såsom sådan,
lika oklanderlig, som t. ex. den gratisutdelning af tidningar
och ströskrifter, hvilken på senare tiden ombesörjts af de båda
motsatta tullpolitiska lägren.

Redan två veckor förut hade Figaro i en ledare yttrat sig .
ogillande om magistratens likgiltighet för petitionerna om ökande
af valställenas antal och betecknat den som ett bevis på veder-
börandes önskan att »bereda öfvervigt åt de byråkratiska och
plutokratiska elementen på yrkesidkarnes bekostnad». Och nu,
till den 26 Sept, eller dagen före valet, meddelade tidningen
en längre, men för öfrigt ganska moderat och sansad ledare,
som klandrade byråkratiens och det af den samma ledda »kon-
servativa och ensidiga» valmötets åtgärd att utestänga de be-
gåfvade och sjelfständige männen G. H. Stråle och J. Man-
kell samt förordade vensterlistan oförändrad. Numret trycktes
i den omtalade stora upplagan, och spridningen ombesörjdes
samvetsgrant, genom talrika bud och kolportörer. Agitationen
gjorde nog hvad den kunde. Men på den tiden beherskade
ämbetsmännen ännu valen i Stockholm, och deras lista segrade
således fullständigt. Icke ens hr Stråle gick igenom, ehuru
han kom högst i röstetal bland vensterkandidaterne.

Möjligen skall det roa läsaren att få veta, hur det sedan
gick med liqviden. Då Figaro ej kunnat genom sitt bistånd
bereda framgång åt hr Stråles kandidatur, hade den onämnde
6o6

välgöraren ingen lust att betala fiolerna. Färnlund, som ju
varit ombud, pressades af Nisbeth, och affären-uppgjordes dem
emellan genöm ett »papper», som belånades. Men när F.
sedan kom på obestånd, måste N. inlösa »papperet»; han
fick således aldrig någon annan ersättning för gratisspridningen
vid valet 1878 än det gagn, som den kunde göra för qvar-
talsprenumerationen.

Under de följande åren drabbades F. af fortsatta ekono-
miska motgångar, som slutligen så nedstämde honom, att han
förkortade sitt lif. Figaro hade då nyss blifvit daglig och —
begagnade tillfället för att göra ett sensationsreferat öfver sin
gamle, väns sorgliga slut.

De nyss skildrade tilldragelserna från början af Figaros
bana kunna tjena som bevis, att tidningen då ändock sköttes
med förstånd och kommit in på en i det hela taget god
riktning.

Icke ens den af N. införda särskilda reklamafdelningen
jäfvar nyssnämnda omdöme. Den ovilja, hvarmed åtskilliga
blad kastade sig öfver det nya reklamsystemet, och det sko-
ningslösa ogillande, som de redan i princip uttalade deröfver,
föreföllo i verkligheten som en yttring af, om icke ram afund-
sjuka, så åtminstone okunnighet eller t. o. m. hyckleri. För
en fördomsfri uppfattning tyckes det vara ett framsteg, att
tidningsreklamerna sammanföras till en särskild afdelning, så
att läsaren vet, hvar han har dem och hvad han skall rätta
sig efter, i stället för att de, såsom ännu hos oss oftast sker,
inblandas mellan meddelanden af allmännyttigt eller objektivt
innehåll. Man skall säga, att gränsen härvid är svår att upp-
draga, och det må nog vara sant, men deräf följer icke, att
gärdet skall uppgifvas eller ingen - gräns . alls finnas mellan å
ena sidan fullt oväldiga meddelanden af en redaktion och å
andra sidan sådana, som inflyta, derför att-tidningen vill gynna
6o7
en vän eller annonsör. Jag mins, hur »gubben Wallman» på
sin tid plägade i en mycket fin tidning få reklamer för sina
icke just så fina midsommarlustresor, Men innan denna för-
mån beviljades, frågade alltid tidn:s égaré: »Har han annon-
serat?» — och när svaret lydde, att gubben Wallman var en
mycket flitig annonsör, då gaf egaren genast beskedet: »För
all del skrif något vackert om honom!»

När sådant sker dagligen och i mycket stor omfattning,
tycker man att vissa ifrare mot reklamväsendet icke borde
tacka himlen, derför att de ej äro som andra människor.
Allra minst då, i trots af både tryckfrihetslag och god moral,
den seden, eller rättare oseden, har vunnit insteg, att såsom
betalda annonser införas rätt betänkliga saker, och det med
utgifvarens goda minne och utan att han bekymrar sig vidare
om saken, än att han kanske någon gång förklarar sig ej vilja
stå i ansvar för sådant. Ett redbart och väl skött reklam-
väsende skulle deremot förutsätta både moraliskt ansvar, sorg-
fällig undersökning, god urskiljning och tillräcklig auktoritet
hos redaktionen.

Reklamerna i Figaro hade till en början den vanliga,
mer oförargliga arten af »påbröd» åt annonsörerne, och att
utgifvaren sade ifrån detta ärligt och öppet, var väl ej något
fel. Men ett sådant oskyldighetens tillstånd skulle ej räcka
länge. H. Nisbeth började snart att mot betalning införa nära
nog hvad som helst i hvilken afdelning som helst, och ehuru
han visserligen icke varit den ende, som på senare åren sålt
sin penna, så gjorde han det dock på ett hänsynslösare och
för pressens anseende mer kränkande sätt än någon annan.

Redan under första hälften af 1879 inträffade två hän-
delser, som, om än de för tillfället skaffade tidningen inkomster
eller kassaförlag och .ehuru särskildt den ena hastigt ökade
upplagan, dock båda blefvo ödesdigra, derigenom att de förde
tidningen ut på det sluttande plan, der »resan utföre» seder-
mera ej kunde häjdas. Jag menar offentliggörandet af hand-
lingarne i rättegången mellan L. O. Smith och I. W. Smitt
6o8

samt hr A. O. Wallenbergs allt mer växande och snart oemot-
ståndliga inflytande.

Redogörelsen för Smith-Smittska målet började införas
den 16 Mars 1879 oc^ fortsattes sedan, jemte redaktionens
egna betraktelser i ämnet, utan afbrott i a1^ månader eller
t. o. m. den 1 Juni, då ett n:r 22 B utkom med samma om-
fång som hufvudnumret och till tre fjerdedelar fyldt med in-
lagorna i rättegången, hvilka till väsentlig del utgjordes af
parternes enskilda brefvexling. Derefter fingo tidningens af-
nämare något andrum till slutet af Juli, då samma sak upp-
togs å nyo och behandlades i referat och artiklar under 11/2
månad. Väl försäkrades redan i en ledare för den 23 Mars,
att meningen icke var »att endast reta och sedan mata våra
läsares nyfikenhet», utan fast mer att

»lemna bidi'ag till blottandet af ett samhällsondt, för att icke säga
riks-ondt, som lagt och fortfarande lägger sin förqväfvande och förintande
kalla och okänsliga hand öfver vårt merkantila och industriella lif, som
stäcker vår företagsamhet, bryter och krossar vårt mod, vårt hopp och
vår tillförsigt och som höljer vårt land med nöd och elände, der annars
idoghet och välstånd kunde vara bofasta.»

Men dessa svassande floskler afsågo nog endast att för-
sätta de mer naive läsarne i den rätta stämningen, och i hvad
fall som helst blef följden, att rättegångsförhandlingarna och
redaktionens egna utläggningar öfver dem slökos med glupsk-
het af skandalhungern. Upplagan steg oafbrutet, och efter-
frågan växte, så att åtskilliga nummer måste tryckas om. Det
var en så mycket bättre affär, som H. Nisbeth, enligt hvad
han sjelf omtalade, tog betaldt af hr L. O. Smith för infö-
randet af dennes skrifter i målet; och när hr I. W. Smitt icke
för sin del ville vara lika generös, förstod hr L. O. Smith att
utveckla hela originaliteten af sitt mäcenatskap — på ett sätt,
hvarom det ofvan omtalade numret 22 B gaf ett vitsord, då
det upplyste: »Denna hr I. W. Smitts skrift är efter fullt an-
nonspris betald af hr L. O. Smith.»

Figaro hade då hunnit skaffa sig talrika bildade läsare
och vänner, bland hvilka de allra fleste med ledsnad eller för
6og

trytelse följde det riksspektakel, som tidningen satte i scen.
Varningar och föreställningar till utgifvaren saknades icke, men
de voro naturligtvis fruktlösa. Mången hoppades emellertid
— och en eller annan har sedermera å nyo invaggat sig i snar-
lika förhoppningar ända till för ett par år sedan — att äfven-
tyrligheterna snart skulle blifva en öfvervunnen ståndpunkt,
och att bladets slyngelår skulle efterträdas af en mogen och
sansad mannaålder. Men man fick vänta förgäfves. I stället
för att begagna skandalen och sensationen såsom kryckor, som
bortkastades, då de ej längre behöfdes, fann H. Nisbeth dem
så verksamma, då det gälde att höja sig öfver den vanliga
nivån, att han ej ville göra sig af med dem, och han hade
slutligen ej nog mod att kunna vara dem förutan.

Ännu mer vidtgående följder fingo Figaros inledda förbin-
delser med A. O. Wallenberg. Första gången, som man märkte
att denne hade sitt finger med i spelet — och sådant märkte
man alltid mycket lätt — var i Figaros n:r i för 1879. Några
veckor förut hade den bekanta rusningen mot Stockholms en-
skilda bank inträffat; hr A. O. W. hade då med knapp nöd
räddats ur en mycket svår knipa. Tidningen hade den 15
Dec. bedömt både ställningen och hr W. fördomsfritt, med
en viss humor och synbarligen utan påtryckning. Men hr W.
behöfde pressen för att stärka sitt inflytande och försvara sina
åsigter; det unga bladet behöfde kanske banken — allt nog:
bland de tidningar, i hvilka man med största bestämdhet igen-
kände hr W:s röst, var nu äfven Figaro.

Och der ljöd den rösten allt tydligare för nästan hvarje
nummer under det första halfåret af 1879. Väl sökte den
förställa sig och härma Jakobs röst, men händerna voro dock
Esaus händer.	-

Ännu skulle emellertid detta döljas, öfverskylas, bortför-
klaras. H. Nisbeth’hade sannolikt en föreställning om, att det
komme att skada tidningen, om den ansågs stå i hr A. O.
W:s sold, och han egde ännu nog viljekraft och oberoende att
kunna hålla igen. Han talade om hr W. såsom tredje person
6io

och med reservation i vissa stycken. Så heter det i n:r 2 ï
för den 25 Maj s. å. :

Ty visserligen äro vi inga vänner till hr Wallenbergs bankprinciper,
åtminstone innan de underkastats vissa modifikationer, och erkänna oss så-
ledes helt öppet att i detta fall höra till hans mest afgjorda motståndare;
men detta har icke kunnat förmå oss att deltaga i en simpel agitation mot
eri personlighet som .... likväl är allt för framstående i hufvud och arbete,
att icke förtjena aktning och beundran.

Denna förklaring ser ut nästan som ett haltande på båda
sidor — så vidt den icke skulle vara snarast en »trefvare» eller
t. o. m. ett spegelfäkteri.

En sådan förbindelse måste så småningom leda dertill,
att den, som var den ojemförligt starkare i karaktär, vilja,
insigter och ekonomisk ställning, således hr W., fick öfver-
taget. Han blef snart allrådande i Figaros politik, särskildt
under riksdagarne. Ännu skulle dock Figaro söka att sticka
under stol härmed. Ett tillfälle härtill erbjöd sig mot slutet
af 1880, då en tidning i södra Sverige utspridt åtskilliga histo-
rier, bl. a. att hr W. varit författare eller åtminstone förläggare
till tre namngifna broschyrer och att, enär Enskilda bankens
delägare ställt till direktionens förfogande 150,000 kr., detta
belopp skulle utgöra en .»reptiliefond» till besoldande af tid-
ningar och förläggande af broschyrer m. m. Dessa berättelser
föranledde en längre, af hr Wallenberg undertecknad gensaga
i Figaro för den 5 Dec. 1880, och omedelbart efter den samma
fogade tidningens utgifvare ett tillägg. Han förklarade »offent-
ligen och på hedersord», att han aldrig erhållit ett ‘öre från den
omtalade fonden »eller något som helst understöd ur hr Wallen-
bergs fickor», och att hr Wallenberg visserligen hade till tidningen
lemnat »många värdefulla uppsatser», men att han ingalunda
var »den ende af framstående personer, hvilkas skriftställare-
alster varit inrymda i Figaros spalter» ... »Vår tidning be-
höfver, hvad bättre är, icke några bidrag af någon som helst
reptiliefond», hette det bland annat.

Man läste detta tillkännagifvande och småmyste, ty det
lemnade allt för märkbara kryphål öppna. Om Figaro ej fått
611

bidrag från någon reptiliefond, som icke fans, eller omedelbart
från hr W:s fickor, så lät det ju ändock mycket väl tänka sig,
att tidningen hade låneförbindelser med Enskilda banken.

Sant var dock, att Figaro då ännu stöd sig godt och
hade att påräkna medverkan från olika håll, äfven från andra
utmärkta pennor än hr Wallenbergs, samt dessutom åtnjöt ett
visst anseende och kunde med hopp om framgång deltaga i
det offentliga meningsutbytet. Bladet gaf ett år inemot 22,000
kr. i nettobehållning, och uppgifterna om, att spekulanter
bjudit ganska höga belopp för affären, voro icke grundlösa.
Någon fast anstäld redaktion hade tidningen aldrig egt, utom
i enstaka undantagsfall och för kortare tider; så t. ex. var hr
P. A. Öländer under några få månader anstäld såsom musik-
anmälare. Men liksom H. Nisbeth från början haft och ännu
länge hade goda hjelpare i ekonomiskt afseende, så var äfven
händelsen med bidragen till tidningens innehåll. Sjelf kunde
han ju icke få mycken tid öfrig till författareskap, då han skulle
sköta ekonomien och det glada umgängeslifvet, i hvilket han
af sin obetänksamhet indrogs allt mer, i samma mån som
affären gick framåt. Under de två första rubrikerna, »Jorden
rundt» och »På utkiken», skref han ej något, förr än tidningen
fortgått i sju år och två månader, eller i, Okt. 1885, och kort
derpå försvünno dessa afdelningar. Till ledareafdelningen bi-
drogo olika författare; bland dem var hr A. O. Wallenberg
den flitigaste under åren 1879—1883. Riksdagsredogörelserna
skötte hr W. så godt som ensam, och han bidrog derjemte
kraftigt med pikanta eller sarkastiska notiser. Mest sysslade
utgifvaren med reklam- och notisafdelningen eller med »urklipp»
från utländska blad.	.

. Från och med 1881 kunde det éj löna mödan att
söka hemlighålla det intima förhållandet mellan hr A. O.
Wallenberg och tidningen. Om han två år förut fått ett finger
med, så hade han nu hela handen. Genom hans tillskyndelse
utdelades Figaro inom Förste kammaren. H. Nisbeth var in-
bjuden till hr W:s supéer, der han kom upp i smöret bland
6l 2

framstående politici; och i sina utbetalningar rörde han sig
med Stockholms enskilda banks sedlar i så nya och friska
exemplar, att man ej kunde tvifla på, att de kommit utan
mellanhänder direkt från banken.

Man kan gerna göra full rättvisa åt hr A. O. W:s stili-
stiska förmåga och sakkännedom, ja till och med gå in på
ganska mycket i de åsigter, han förfäktade; detta hindrar icke
befogenheten af omdömet, att han måste förr eller senare
skrifva ihjel hvarje tidning, i hvilken han fått så oinskränkt
makt, som det slutligen blef händelsen i Figaro. Oafsedt den
misstro för egennytta och personliga bevekelsegrunder, hvar-
med hr W:s uppsatser alltid emottogos, äfven då de undan-
tagsvis icke förtjenade det, hade han de för en medarbetare i
en veckotidning farliga felen att kämpa med en allt för tung
rustning och att — här liksom i sin riksdagsmannaverksamhet
— ständigt återkomma till vissa älsklingsämnen och derigenom
mörda intresset för dem. Stilen i hans artiklar blef olidligt
uttänjd, en gifven följd deraf, att de skrefvos efter hans dik-
tamen, utan att sedermera förkortas eller affilas. Visserligen
skickades de i korrekturafdrag från tryckeriet till banken, men
återkommo merendels derifrån utan några betydande ändringar.
Det var ju otänkbart, att hr W. skulle medhunnit att omredigera
och rätta dem. Mer lättlästa, men vanligtvis också mer per-
sonliga och elaka, voro de småbitar, ofta egenhändigt skrifna,
som han lemnade till » rakknifsafdelningen >. Han plägade på
sina manuskript beteckna dem med anvisningen: »I småraderna»
—- ett namn, som han sjelf hittat pa åt denna afdelning, der
han med lif och lust änföll sina politiske motståndare: Arvid
Posse, S. A. Hedlund, L. O. Larsson, m. fl., ej sällan på ett
sätt, som mycket lätt kunnat föranleda tryckfrihetsåtal. Man
fick stundom se honom styra kurs, med sin vanliga vaggande,
men dock så trygga gång, långt uppåt höjden af. Malmskil-
nadsgatan, till J. W. Holms officin, der Figaro trycktes och
der hr W., för att vara osynlig, slank in i ett litet kyffe, som
6i3
fick sin dager endast genom ett par små fönstergluggar af
ungefär en fot i fyrkant.

jag hade en gång nöjet och äran att samarbeta med den
store bankdirektören. En dag under förra hälften af Maj 1882
fick jag besök af H. Nisbeth, som utan omsvep, men med
den öfvertalande ton, hvilken var honom egen, bad:

»Jag skall resa till London i afton. . . vill du ej göra
mig den tjensten att redigera nästa nummer af Figaro?»

Jag var öfverhopad med andra göromål och hade mycket
svårt att säga ja, utan invände:

»Det, tycker jag, vore hr Wallenbergs vederbörliga skyldighet b
»Ja. . . Wallenberg bad, att du skulle komma upp till
honom i dag i Enskilda banken.»

Mina aktier hade nog aldrig stått högt hos A. O. W.
Han och jag voro »antipodiska krafter», för -att jag må an-
vända H. Nisbeths uttryck i beskrifningen om Terrapintornet;
och hr W. var guldet, hvilket ju H. N. der betecknade som
det bästa bland vapen. För öfrigt hade det nog på sqvaller-
vägen kommit till hr. W:s öron, att jag från början, och så
länge ännu något hopp fans, hade sagt till H. Nisbeth, att
om hr W. finge stå vid rodret litet till, så skulle skutan göra
ett jämmerligt haveri. I andra tidningar utöfvade man en
sorgfällig kritik öfver hans artiklar, men i Figaro ingen. Och
hans skriftställareverksamhet der gick ju, både till innehåll och
form, stick i stäf mot det program, som bladet först uppstält
och'som skaffat det vind i seglen.

Helsningen från hr W. gjorde mig derför visserligen myc-
ket förvånad, men ännu mer nyfiken, och detta häfde betänk-
ligheterna. Vid direktörens mottagningstid infann jag mig på
ort och ställe och blef genast insläppt i det lilla rum, der
bankens ^4 och ö residerade. Med en vänlig nick bjöd han
mig att sitta ned på andra sidan om bordet och började, halft
skämtsamt :

»Nu får vi bara inte skrifva så, att vi sätter honom på
Långholmen ! »
6x4

Jag höll på att svara, att nog skulle jag taga mig i akt,
men ändrade det så, att ordet »jag» icke fick tonvigten. Och
så fördes samtalet in på, hvilka ämnen, som kunde vara att
behandla. Endast tämligen oskyldiga sådana hade nämnts.
Hr W. frågade, om jag ej visste något mer »rafflande». Jag
kunde i hastigheten ej hitta på något annat än lifvet på den
s. k. riksdagskrogen, der somliga af svenska folkets represen-
tanter plägade hålla hus natteil i ända, medan vanliga rumlare
köras ut från schweizerierna strax efter kl. 12. Det var en
otillbörlig frihet, som hrr riksdagsmän togo sig. ett fult före-
döme, som de gåfvo. Hr W. var alldeles ense härom och
försäkrade, att, så vidt han visste, var det endast landtmanna-
partiets medlemmar, som besökte »krogen» ; alla andra afskydde
den. Han bad mig, att om jag behandlade ämnet, jag ej
skulle glömma nämna, att Förste kammarens ledamöter åtnöjde
sig med att vid långa aftonplena låta hålla litet kallmat, öl
och vin i sin klubblokal.

' H. Nisbeth blef borta längre, än hvad som var ämnadt.
Han hade rest till England i business. Den misskredit, hvari
den s. k. franska konjaken då råkat (t. o. m. den, som på eti-
ketterna angafs såsom godkänd af prof. Malmsten), hade fört
N. på den tanken, att här vore ett öppet fält för en ny dryck.
Under sin sjömanstid hade han lärt sig värdera rom, och han
hade nu tagit reda på, att firman Eve i London producerade
och importerade rom af ypperlig beskaffenhet. Meningen var
att skaffa sig generalagenturen inom Skandinavien för den utmärkta
varans spridning. Men det höll på att misslyckas. Det är
ingen lätt sak att knyta förbindelser med en engelsk firma,
om man ej har rekommendationer ; och N. hade glömt att
medtaga sådana. I sin förlägenhet skref han hem till A. O.
W., som skickade honom en änbefallning hos en tjensteman i
Bank of England, och på denna väg blefvo alla dörrar öpp-
nade för N. Han fick agenturen och dref den sedan i en
annans namn, medan »Eves Jamaica-rom» rekommenderades
på det varmaste i Figaros spalter. Det var tvifvelsutan en
6i5

redbar vara, men för dyr för en större förbrukning hos oss;
emellertid hade den i början ganska god åtgång både i Sverige
och Finland. Att detta förhållande icke fortfor, berodde nog
till en del på generalagentens bristande ihärdighet.

I det - spel, som A. O. Wallenberg och H. Nisbeth drefvo
med hvar andra, trodde sig säkerligen en hvar af dem hafva
de högsta korten på hand och hoppades blifva den slutligen
vinnande. Hr W. fick skrifva hvad han behagade i en tid-
ning, hvars läsekrets till en början var i starkt stigande och
hvars tillbakagående han antingen icke märkte eller betraktade
som tillfällig och framför allt icke beroende på hans med-
verkan. Jag misstänker, det hans författarefåfänga var nog
stor, att han aldrig insåg det för allmänheten enformiga och
tröttande i hans uppsatser. A andra sidan fick N. en med-
arbetare, som skref gratis och skaffade honom god bankkredit.
Sannolikt hoppades N. att snart kunna frigöra sig från det
tryckande bandet, men han utvecklade icke den sjelfverksam-
het och sparsamhet, som behöfts, för att han skulle lyckats
häri, och först då oket blef honom alldeles olidligt, framma-
nade han katastrofen.

Allmänheten fick kännedom om denna genom en af N.
i Mars 1884 uttagen stämning å då varande verkställande
direktören i Stockholms enskilda bank, hr K. A. Wallenberg,
med yrkande om redovisning för de af honom, enligt fullmakt,
å Stockholms postkontors tidningsexpedition lyfta prenumera-
tionsmedlen för Figaro under 1883. Målet förekom vid råd-
husrättens sjette afdelning den 20 Mars 1884, då svaranden
i. en skrift genmälde, att aldrig förr än genom stämningen
hade någon redovisning affordrats honom, men att en sådan
nu följde, ty visserligen var fullmakten stäld till Stockholms
enskilda bank eller order, men svaranden hade disponerat pen-
ningarne. Räkningen visade, att han lyft 1883 års postpre-
numerationsmedel för Figaro till ett belopp af 16,078 kr. 17
öre, men deremot infriat åtskilliga N:s reverslån och vexlar,
betalt hans utskylder och lemnat några poster kontant, så att
616

det hela slöt pâ ett saldo, N. till last, af 24 kr. 87 öre.
Stämningen återkallades några dagar derefter, men man hade
fått veta, att käranden låg fullständigt i svarandens och ban-
kens händer. Sedermera erfor man, att N. sjelf i god tid lyft
1884 års po.stprenumerationsmedel, och att, när hr A. O. W.
sökte på laglig väg utbekomma sin fordran, då presenterade
N. en moträkning å honom för hans bidrag till tidningen, taxe-
rade efter annonspris. Likaledes misslyckades hr W:s plan
att, med begagnande af det hos honom hypotiserade tillstånds-
beviset, blifva égaré till tidningen; ty N. hade låtit en oerfaren
yngling taga Ut ett tillståndsbevis å »Nya Figaro», hvilket i
nödfall kunde användas. Och det användes verkligen på så
sätt, att ordet »nya» insattes framför tidningens rubrik, men
nästan omärkligt; det tycktes höra till uppgiften om annons-
priset »pr rad om 40 nya bokstäfver».*

Vackra voro ju dessa N:s manövrer visserligen icke. De
kunde icke ens ursäktas med, att han sjelf blifvit den ojem-
förligt mest lidande. Ty hvad betydde för de båda bank-
direktörerna ett belopp af kanske 18,000 kr. mot den förlust,
som N. gjorde genom sjunkandet af hans affär, hans anseende
och hans kredit? Och dock hade han ytterst sig sjelf att
anklaga härför.

*

»Ro’r i lä! Klart att vända!»

På de sex år och några månader, som Figaro fortgått
oafbrutet såsom veckotidning, hade dess utgifvare säkerligen
hunnit ändra kurs flere gånger än under hela sitt förflutiia
sjömanslif. Tidningens läsare hade med ett ofta underbart

* Från flere håll berättade man för mig, att då hr W. ämnade för
egen räkning öfvertaga hela Figaro, han förklarat sig vilja till redaktör
utse den, som varit hans medarbetare vid några nummer i Maj 1882. Jag
kan emellertid å dennes vägnar förklara, att om ett sådant anbud gjorts,
•det skulle vördsamt afböjts.	.

Förf:s anm.
6i7

tålamod fördragit dessa kryssningar och derigenom stärkt
honom i tron på en af hans grundsatser, som han uttryckte
så: »publiken skall hållas varm!» Detta är nog riktigt så till
vida, att läsarne fordra en behaglig omvexling, men oroar man
dem allt för mycket, så är fara värdt, att de finna det väl hett.

Den tväraste och mest vågade af alla tidningens omkast-
ningar blef dess öfvergång från vecko- till dagblad. Afsigten
härmed var väl hufvudsakligen att rycka upp affären. Sedan
N. ohjelpligt brutit med hr Wallenberg, måste han slå in på en
annan bog, och, smari som vanligt, påräknade han dervid bi-
stånd med råd eller dåd särskildt af hr W:s många motstån-
dare. Försöket lyckades i åtskilliga fall; men jag vet åtmin-
stone ett, då det stötte på hinder. N. ville röra upp det gamla
klandret mot hr W:s tillvägagående vid försäljningen af Petré-
ernas egendomar m. m. och visste, att några skarpa artiklar
derom stått införda i Göteborgs Handelstidning, men var okun-
nig om, när detta skett, hvadan han skref till S. A. Hedlund
och begärde upplysningar. Svaret kom, men var icke efter
önskan. »Nej, min gosse lilla!» skref S. A. Hedlund och bad
N. besvära sig med att sjelf leta efter i nationalbiblioteket.

Men icke alla visade sig lika otillgängliga; och säkert är,
att brytningen med hr W. skaffade N. äfven åtskillig penning-
hjelp för den dagliga tidningen.

Här skall ej upprepas, hvad som redan blifvit tillräckligt
kändt och lefver i friskt minne, om den dagliga Figaros öfver-
raskande program, som naturligtvis aldrig kunde hållas, om
tidningens — lika opålitliga — öfvergång till Protektionismen
och om försöken att vinna spridning genom sensationsskildringar
sådana som Pall Mall Gazettes af »menniskohandeln» i London,
m. m. Saknaden af grundsatser hos utgifvaren samt bristen
på plan och ledning måste ännu hastigare verka olycksbrin-
gande för den dagliga än för veckotidningen. En osund och
halsbrytande ekonomi fullbordade företagets undergång. Då
det egt bestånd i något mer än ett år och upphofsmannen
måste, i Januari 1886, afträda sin egendom till sina borgenä-
Ur Dagens Krönika. VII, 7, 8.
6i8

rer, befans den dagliga tidningen hafva en obligationsskuld af
72,500 kr., fördelad på (ungefär) 112 personer. Som hvarje
obligation lydde å 500 kr., framgår häraf, att de fleste inne-
hafvarne af obligationer tagit blott en sådan hvar. Efteråt
hafva många bland dem försäkrat, att de endast af rädsla för
N. bistått honom på detta sätt — en bekännelse om feghet,
som är tämligen oförsigtig. Hela skuldbeloppet uppgick till
inemot 130,000 kr.*

Helt visst hade det kostat N. nästan öfvermänskliga an-
strängningar att så länge sammanhålla en affär, som var så
löst hopfogad och hvilade på så osäkra grunder. Han hade
kanske icke behöft använda hundradedelen så mycken möda
och omtanke för att några få år förut bibehålla sin veckotid-
ning vid det ekonomiska oberoende och inflytande, hvartill
den genom lyckliga tillfälligheter svingat sig upp. Med någon
sträfsamhet hade han då säkerligen kunnat trotsa äfven den
konkurrens, som följde honom i spåren och som han för öfrigt
sjelf bidragit att frammana genom sitt häjdlösa, okloka skryt
med affären, hvilket kunde komma folk att tro, att den var
en riktig gùldgrufva.

Sedan Figaro i Januari 1886 återgått till veckotidning,
har den varit föga uppmärksammad och haft ringa spridning.
Icke ens det krångliga tryckfrihetsåtal, för hvilket utgifvaren
råkade ut, kunde verka en bättring härutinnan. De personliga
angreppen och utbrotten af dåligt lynne, som nu voro det för
tidningen mest utmärkande, innehöllo för litet roande att kunna
vinna ens den obildade allmänhetens gunst. Vid N:s från-

* Bland skulderna förekommo: till A. O. Wallenbergs sterbhus 11,000
kr.; K. A. Wallenberg 7,000 kr.; Chr. Hammer 6,049 kr.; L. O. Smith
5,000 kr. Gäldenären uppgaf, att redan mer än t '/2 år förut, således på
sommaren 1884, hade hans lösörebo utmätts af Stockholms enskilda bank,
som dock sedan transporterat åtkomsthandlingarne på annan person, hvil-
ken varit nog grannlaga att ej begagna dem. — Lösöreboet utgjorde den
hufvudsakliga tillgången, då ju tidningens värde var tvifvelaktigt.

Förf:s anm,
6 ip

fälle stod upplagan i 1,500 ex., sålpdes lägre, än då n:r 2
utgafs i början af Augusti 1878.

Hugo Nisbeth egde äfven såsom publicist en ovanligt
klar och snabb uppfattning och ett praktiskt förstånd, hvilka
egenskaper ofta kunde på ett förvånande sätt godtgöra sak-
naden af omfattande eller grundliga insigter. Han hade der-
jemte en förmåga af initiativ, som kunnat räcka till för ett
par, tre medlemmar af hans yrke, och en fyndighet, som fre-
stade mången att tro, att för en tidningsredaktör är ingenting
omöjligt. Till dessa lyckliga företräden kom hans lätthet att
inleda nya bekantskaper, ja, till och med skaffa sig vänner,
af hvilka han förstod att skickligt begagna sig till sin fördel.
Men hans väsentliga brist var, att han aldrig egde någon fast
öfvertygelses grund att bygga på, intet klart uppfattadt mål.
Allt hos honom stannade vid ansatser; han hade icke ihärdig-
het att fullfölja något, som han påbegynt, icke sjelfständighet
nog att skilja mellan goda och dåliga rådgifvare eller sjelfbe-
herskning nog att utan öfvermod bära framgången. Han litade
för mycket på slumpens gunst och på möjligheten att knyta
nya förbindelser i stället för dem, som han lättsinnigt bröt.
Ehuru det tyckes, som om hans egna skiftande erfarenheter
kunnat lära honom bättre, hyste han icke den aktning för
publicistens kall, som vederbort, eller visade det åtminstone
icke. De, som närmare känt hans enskilda lif, finna förkla-
ringen till många af hans publicistiska missgrepp under de
senaste åren i inflytelser, sådana som aldrig bort förekomma.
Med allt detta var han dock kanske ej felaktigare än många
bland sina yrkesbröder; skilnaden var väl egentligen den, att
hans fel föllo bjärtare i ögonen.
Mensklighetens frâmtidsutsigter.

En allvarlig betraktelse öfver ett allvarligt ämne.

Af

Leonard W. Ljunglund.

I.

Man har under senaste tiden kunnat i tidningarne läsa
redogörelser för en nyligen utkommen bok af den tyske veten-
skapsmannnen Falb, bekant för sina teorier om jordbäfningar-
nes och ovädrens orsaker. I denna bok, »Omstörtningarne i
verldsalltet», omtalas bland annat på ett synnerligen lifligt och
målande sätt den fara, som ligger för jorden i månens bestän-
diga närmande till densamma. Närmandet, som enligt teorien
skulle bero på drabantens gnidning mot det omgifvande eter-
mediet och mot de i detsamma kringsvärmande meteorerna,
anses tämligen obetydligt, men måste dock slutligen medföra
månens infallande på jordytan, en händelse, som i sin ord-
ning komme att förorsaka alla lefvande varelsers undergång.
Så vida nämligen några sådana varelser kunnat öfverlefva de
väldiga naturrevolutioner, som måste föregå denna katastrof!

Vid genomläsandet af dylika olycksprofetior kan en fan-
tasirik menniska svårligen hindra vissa kusliga tankar att in-
finna sig. Men å andra sidan ligger trösten nära till hands:
det ligger en så ofantlig tidrymd mellan nu och denna »ytter-
sta dag», att man icke ens kan göra sig en föreställning
derom. Och då sålunda hvarken vi eller våra barnbarns barn
Ö2 I

komma att bevittna dessa profetiors uppfyllande, kunna vi ju
med skäl känna oss tämligen trygga.

Men det finnes tyvärr andra faror för vårt slägte, hvilka
ligga betydligt närmre till hands och som måhända böra in-
gifva den tänkande menniskan mera bekymmer än astrono-
mernas förutsägelser. Det är om en sådan fara vi i det föl-
jande vilja något litet orda, och då vi härvid komma att
ställa frågan om mensklighetens frâmtidsutsigter i en, så vidt
vi veta, nära nog ny belysning, torde vi kunna påräkna någon
uppmärksamhet.

Hvar och en, som är någorlunda bekant med den nyare
literaturen, har helt säkert gjort bekantskap med Spencers ar-
beten och särskildt med den bok, som innehåller grunderna
till hans filosofiska system, en bok, som är öfversatt på sven-
ska under titeln »Utvecklingsläran». Man torde då utan svå-
righet påminna sig den i tionde kapitlet, andra delen, af detta
arbete framstälda teorien om, att all rörelse är rytmisk, hvil-
ken teori Spencer bevisar vara riktig genom att visa dess till-
lämplighet på alla kända slag af rörelse.

»När vimpeln på ett skepp, som ligger i stiltje, först
angifver den annalkande brisen, gör den det genom lätta
vågrörelser»; ljudet är en vågrörelse i luften, ljuset vibrationer
i etern; planeternas, kometernas och drabanternas periodiska
vexlingar äro lika många storartade illustrationer till samma
allmänna rörelselag. Men äfven inom det organiska lifvets
mera sammansatta rörelser visar sig denna teori hålla streck:
alla djur förflytta sig med oscillerande rörelser, blodet rör sig
stötvis i ådrorna, andedrägten sker vexelvis genom lungornas
utvidgning och sammandragning. Betrakta vi slutligen lifvet
sjelft, denna ytterst komplicerade rörelse, hos hvarje orga-
niskt species, visar det sig att det fullständigt motsvarar pen-
delns svängning mellan sin banas båda ändpunkter: det tager
sin början, stiger till sin höjdpunkt, aftager med ålderdomen
och slocknar i döden. På samma sätt ock med slägtena:
paleontologernas undersökningar visa att slägten, som till en
622

början bestått blott af några få species, hafva tillvuxit och
förökats, utvecklat större mångfald, hvarefter de åter börjat
aftaga och utdö, qvarlemnande blott några få representanter
eller ock ingen.

Hvilka slag af rörelser vi än betrakta, finna vi dem all-
tid öfverensstämma med denna teori, som sålunda med allt
skäl kan betraktas som en oföränderlig naturlag. Vi veta att
denna lag gäller för den menskliga individens lif; vi veta ock
af historien att den gäller för folken: ett folk, såsom t. ex.
romarne, uppstår ur en ringa början, det har sin barndom
och ynglingaålder, inträder derpå i mannaåldern, då det står
på höjden af makt och kultur, hvarefter förfallet småningom
börjar undergräfva den stolta bygnaden : folket åldras.

Nu tränger sig den frågan på oss: måste icke mensklig-
heten, som helhet betraktad, lyda samma förgängelsens lag?
Måste det icke komma en tid, då vårt slägte, oförmöget af
vidare utveckling, stannar i växten, börjar på att åldras, —
då vår kulturs öfvermognade frukter falla till marken och
ruttna bort, emedan den utmattade menskligheten icke förmår
inhösta den skörd föregående generationer utsått? Detta är
den fara, som vi åsyftat och som, vi påstå det, bör inge
större bekymmer än astronomernas profetior.

II.

Denna tanke, att kulturutvecklingen en dag skulle komma
att anträda sin kräftgång, är så motbjudande för vår sjelf-
känsla och så stridande mot den ande, som går genom vår
tid, att en nutidsmenniska visar den ifrån sig med misstro.
Homeros har dock uttalat den, då han säger, att »få söner
äro bättre än sina fäder, de flesta sämre», och Horatius har
återupprepat den, kanhända med större skäl än den gamle
hellenen. Men vi, som veta, att historien, i stort sedt, har
jäfvat de gamle skaldernas farhågor, enär det i sjelfva verket
aldrig gifvits en tid, då framåtskridandet, om än skenbart
623

hejdadt, har helt och hållet upphört, vi, som slutligen bevitt-
nat det nittonde seklets oerhörda framsteg på alla områden,
vi vilja gerna, då vi tänka oss framtiden, blicka in i ett per-
spektiv af ännu mera lysande segrar, ännu mera väldiga an-
strängningar att komma fram till den oändligt aflägsna full-
komlighetens mål.

Spencer sjelf med sin kända optimism söker på ett gan-
ska sinnrikt sätt undgå slutsatsen af de premisser han fastsla-
git. Han visar nämligen, att utvecklingen af alla vare sig
organiska eller oorganiska aggregat sträfvar att åstadkomma
jämvigt, så »att den slutliga strukturanordningen blifver sådan,
att den möter alla de krafter, som verka på aggregatet, med
eqvivalenta motkrafter.» För den menskliga utvecklingen be-
tyder detta så mycket, som att den skall fortgå, till dess full-
komlig jämvigt inträder mellan menniskans natur och hennes
lifsvilkor. Hvilket Spencer förmodar skall ske, då alla beboe-
liga delar af jorden äro tätt béfolkade, då hvarje trakts till-
gångar blifvit till fullo upptäckta, och när de produktiva yr-
kena icke medgifva några förbättringar vidare. Då inträder
också en nära nog fullständig jämvigt mellan födelse- och
dödsprocenten, mellan produktions- och konsumtionsverksam-
heten. Detta fullkomlighetens » stationära tillstånd ätz« / j/^/taz
werket aldrig absolut uppnäs, men wi närma oss oundvikligt det-
samma.»

Men då så är, måste ju kulturutvecklingen förete ett
ständigt stigande mot detta oupphinneliga mål, något som åter
fullständigt strider mot lagen för rörelsens rytm. En dylik
stadigt stigande rörelse är nämligen icke rytmisk utan rätlinig.

Huru Spencer kommit in i denna motsägelse är icke så
synnerligt svårt att fatta. Den har utvecklat sig ur det begrepp,
som innehålles i det ofvan anförda uttrycket: »jämvigt mellan
menniskans natur och hennes lifsvilkor». Närmandet till denna
jämvigt kan tydligtvis ske på tvänne sätt: derigenom att vi
afpassa vår natur efter de omgifvande naturförhållandena eller
derigenom att vi söka afpassa oss omgifvande naturförhållan-
■ 624

den, så att de blifva för vår natur gagneliga. Det förra sla-
get af afpassning är passivt och tillkommer alla organismer,
högre som lägre; det senare är aktivt och tillkommer nästan
uteslutande menniskan samt utgör kulturarbetets mål.

Men den passiva afpassningen verkar efter en oföränder-
lig naturlag, den aktiva beror på tillfälliga egenskaper hos
menniskan. Derföi- måste ock nödvändigtvis den förra vara
af oföränderlig giltighet, hvilket deremot icke den senare be-
höfver vara. Spencer anser tydligen båda vara lika oförän-
derligt gällande; deraf motsägelsen. —

Det är sålunda icke möjligt att undkomma tanken på en
omsider inträdande ålderdomssvaghet hos menskligheten med
mindre vi förneka riktigheten af lagen för rörelsens rytm.
Men detta förnekande faller sig icke så lätt, ty då lagen gäller
för alla andra slag af rörelser, har man alla skäl att antaga
den gälla äfven för den ifrågavarande — till dess motsatsen
bevisas.

Dessutom hjelper icke ett dylikt förnekande helt och
hållet, alldenstund det icke saknas andra skäl för antagandet
af ett mensklighetens en gång inträdande aftynande.

III.

Bland de många invändningar, som utan tvifvel skola
göras mot den slutsats vi funnit med stöd af lagen för rörel-
sens rytm, torde väl den vigtigaste vara den, som vi i början
af föregående afdelning anfört, eller att historiens vittnesbörd
skulle tala för ett motsatt antagande. Den saken är dock
icke så helt och hållet afgjord, och det torde derför vara skäl
att något närmare undersöka detta historiens vittnesbörd. Men
då vi icke hafva till vårt förfogande ett obegränsadt utrymme,
må det ursäktas, om vår undersökning blifver något fragmen-
tarisk.

Historien lär då först och främst, att då ett folk hunnit
en viss höjd af kultur, tyckes det icke längre förmöget af
625
fortsatt utveckling, hvadan förfall inträder och det förvek-
ligade folket snart nog blifver ett rof för yttre inkräkt-
ningar.

Lärdomen hem tas bl. a. ur Assyriens, Babyloniens, Egyp-
tens, Greklands och Roms historia. Vidare: Inkräktarne stå
på lägre kulturgrad, men besitta högre fysisk styrka än de
besegrade. Att så har varit förhållandet, åtminstone vid mera
framstående kulturstaters undergång, är kändt.

För det tredje: Det barbariska segrande folket tillegnar
sig i de flesta fall småningom det besegrades kultur, ett arf,
som segraren i följd af sin starkare lifskraft sträfvar att öka
samt afpassa till öfverensstämmelse med sin egen natur.

Se Greklands och Roms historia!

För det fjerde: Öfver hufvud tyckes segraren tendera till
framåtskridande, den besegrade till ytterligare sjunkande.

Denna lärdom hemtas öfverallt ur historien.

För det femte: Den besegrade rasen kan räddas ur sitt
svaghetstillstånd genom uppblandning med den starkare seg-
rande och genom långvarigt myndlingsskap under densamma.

Vi påminna om att Italien behöfde öfver fjorton hundra
år för att återvinna sin enhet och frihet, äfvensom att itali-
enarne äro resultatet af en på mångfaldigt sätt skedd upp-
blandning af det forna romerska folket.

För det sjette: Der dylika gynsamma omständigheter icke
äro för handen, kan den degenererade rasens sjunkande fortgå,
till dess den fullkomligt utdör eller intar en ytterligt låg ställ-
ning med afseende på kultur.

Bevis för denna sats kan man finna, om man studerar
det gamla kulturlandet Egyptens historia äfvensom historien
om numera försvunna kulturfolk i Asien.

Summera vi dessa historiens lärdomar, så finna vi att de
låta reducera sig till tvenne ytterst vigtiga satser.

i)	.En hög kulturgrad skyddar icke för förfall, ulan tyckes
tvärtom i sig innebära element, som framkalla förfallet.
2^ Ett fot k, som råkat i förfall, kan icke af egen kraft
resa sig, utan kommer att sjunka allt djupare, sa vida det icke
erhåller stöd och lärdom 'af en starkare ras.

laå.tom oss nu tillämpa de vunna slutsatserna. Antag,
att t. ex. romarne före förfallets tid hade, som deras afsigt
var, lyckats underlägga sig alla jordens länder och utrota eller
med sig fullständigt assimilera alla raser. När så höjdpunk-
ten af kultur blifvit nådd och förfallet börjat inträda t lika
mycket öfver hela verlden — hvarifrån skulle räddningen
kommit? Är vår på historiens vittnesbörd bygda slutsats
sann, så skulle ju hela denna degenererade ras icke kunna
räddas, utan sjunka allt djupare, enär den icke i detta fall
kunde hemta styrka och lärdom af en starkare.

Eller en ännu mera slående tillämpning! Antag, att de
barbarer, som besegrade romarne, äfven lyckats underlägga
sig hela den öfriga verlden (Obs.! Antagandet är sannt!)
samt tillintetgöra eller med sig assimilera alla andra rasér
(Obs; ! Detta arbete fortgår den dag, i dag är, och lär väl
i en närmre eller fjärmre framtid föras till slut), antag, att
så skett, samt att i detta verldsherskande folks kultur finnas
samma olycksbringande frön till förfall, som förut åstadkommit
andra kulturfolks undergång, skulle deraf icke följa, att äfven
för detta slägte utvecklingens stadigt uppåtgående rörelse en
dag skall vändas i en lika oåterkalleligt nedåtgående? Det är
åtminstone högst sannolikt.

Mot riktigheten af denna tillämpning finnes icke någon
annan invändning än denna: det är icke bevisadt, att i den
moderna kulturen finnas samma frön till förfall, som i den
antika. Vi skola snart undersöka, huru dermed förhåller sig,
men dessförinnan är det nödigt att framställa ännu en histo-
risk öfversigt, som, om den än icke innehåller så mycket nytt
för mera bildade läsare, dock bör försvara sin plats genom
de resultat, sopa deraf kunna erhållas.
627

IV.

Vi hafva förut antydt, att kulturens ändamål är att af-
passa de omgifvande naturförhållandena, så att de blifva för
vår natur gagneliga. Men för att kunna beherska naturen
måste man först och främst känna henne, och vetenskapens
ursprungliga ändamål är således att tjena kulturarbetet. Denna
kännedom om naturen vinnes genom de yttre sinnena, och
den första ytliga kunskap, som till en början förvärfvades,
torde under lång tid varit för menniskorna tillräcklig. Men
genom noggrannt aktgifvande på naturen fann man, att mellan
fenomenen fanns ett visst sammanhang icke blott i rummet
utan ock i tiden. Man fann sålunda, att på fenomen af ett
visst slag alltid följde andra af ett annat slag. Man kallade
de förra orsak, de senare verkan. Man blef nu ifrig att ut-
finna ett dylikt sammanhang för alla fenomen, som presen-
terade sig för medvetandet, och vetenskapen blef sålunda på
visst sätt sitt eget ändamål. Men då man icke alltid kunde
finna en handgriplig och omedelbar orsak till vissa verkningar,
tog man fantasien till hjelp. Så förestälde man sig osynliga
personligheter, som åstadkommo dessa verkningar.

Detta förklaringssätt tillfredsstälde dock icke alla. Efter-
sträfvande en djupare kunskap om naturen, satte de metod i
undersökningarne och sammanförde fenomenen efter likhet och
olikhet i större grupper, samt lyckades på detta sätt åtmin-
stone reducera de osynliga agenternas antal. Då man en gång
var inne på denna väg, fans intet som hindrade att fortsätta;
också uppstod redan tidigt hos djupare sinnen den tanken,
att det var nog med antagandet af en enda osynlig orsak. För
spekulationen återstod nu att söka klargöra sammanhanget
mellan fenomenen och denna första orsak. Likaså att bilda
ett fattbart begrepp om den första orsaken och att utröna,
hvad tingen i och för sig voro, något som var nödigt, eme-
dan man redan tidigt kunnat observera otillförlitligheten af
628

sinnenas vittnesbörd. Huru man kunde tilltro spekulationen
förmåga att lösa sådana uppgifter, torde förklaras af de resul-
tat, man genom abstrakt tänkande redan vunnit, exempelvis i
matematiken.

Ett af de allra vigtigaste föremålen för vetenskapen eller
filosofien — ty filosofien var då hvad den nu borde vara =
summan af alla vetenskaper — var dock menniskan. Då det
för medvetandet är omöjligt att tänka sig sitt eget förintande,
antog man att menniskan till sitt verkliga väsen är evig. Men
emedan detta skäl för antagandet med rätta betraktades som
otillräckligt, måste man uppsöka andra, tillräckliga — och
lade dermed en ny, olöslig uppgift till de öfriga man åta-
git sig.

Sålunda hade filosofien ett stort fält för sitt arbete, och
med berömvärd ifver skred man till verket. Och då lösningen
af de uppgifter, man åtagit sig, var af det yttersta intresse
för hela menskligheten, följde alla bildade filosofiens sträfvan-
den med stort deltagande. Hos en och annan insmög sig väl
den tanken, att de gåtor man hade att gissa voro ogissbara,
men det dröjde länge, innan den tanken blef allmän. Den
tiden kom dock, och då fick detta medvetande om omöjlig-
heten af absolut kunskap svåra följder.

Vid tiden för Kristi födelse och under närmast följande
århundrade torde väl denna åsigt varit som allmännast spridd.
Och det är icke så besynnerligt, att den kunskapstörstande
menskligheten, sviken i sina förhoppningar, härvid greps af
ett slags förtviflan. Man visste icke, om några gudar funnos,
visste icke, om det fans ett lif efter detta, icke, hvilket lifvets
mål var; — men det visste man, att lifvet kunde vara mer
eller mindre angenämt — och hvarför icke under sådana för-
hållanden göra det så angenämt som möjligt? Hvarför under-*
kasta sig möda, arbete och försakelser? Nej, njuta, njuta, så
länge lifvet varade, utan tanke på hvad derefter månde komma 1
Detta ohejdade njutningsbegär, som griper ung och gammal
utan åtskilnad till stånd och kön, föder af sig hittills oerhörda
629

laster och brott, söndrar samhällsklasserna mot hvarandra,
emedan alla vilja hafva platser vid lifvets stora festbord och
om möjligt de bästa platserna!

Så inträder förfallet nödvändigtvis —, emedan af så-
dana genom njutningar förslappade fäder och mödrar måste
födas ännu mer förslappade barn, i rikt mått utrustade med
nedärfda dåliga anlag, men icke med goda, emedan sådana
icke funnits att ärfva.

Nu kom kristendomen med räddningen — likväl så till
vida för sent, att det romerska folket icke mera kunde resa sig
ur sitt förfall. Det hade förspilt sitt arf, förlorat rätten att
leda utvecklingen, emedan det förlorat förmågan dertill. Det
blir nu barbarerna, som taga utvecklingen om hand. —

Men hvarpå berodde då kristendomens räddande kraft?
Utan tvifvel derpå, att den kom med lösningen på de gåtor,
som ovilkorligen trängde till en sådan lösning. Men detta
skedde icke på det sätt, filosoferna väntat. De ville förstånds-
upplysning, men kristendomen svarade dem: döda förståndet
och tro! Och längtan efter att få en hållpunkt var den gån-
gen så stark, att man trodde!

Tyvärr låter förståndet dock icke döda sig. Filosofien,
som för en tid lät böja sig under tron, afskakade sina fjätt-
rar; den lät kristendomens dogmer gå genom logikens skärs-
eld, fann dem fulla af motsägelser -- och vägrade att erkänna
dem. Naturvetenskaperna, som småningom renades från vill-
farelsernas slagg och oupphörligt vunno nya segrar, kommo
filosofien till hjelp. I dag är kyftan mellan tro och vetande
■större än någonsin.	•

Läsaren finner, hvarför vi gjort denna öfversigt. Befinna
vi oss icke i dag på det hela taget i samma ställning som
för två tusen år sedan? Vi stå i begrepp att förkasta — det
lönar sig icke att förneka det — den tro, som vi ärft af våra
fäder, den hållpunkt, som kristendomen gifvit oss. Hvad skola
vi sätta i stället? Månne denna enda tröst, som vetenskapen
lemnar oss öfrig, och som är så abstrakt, att till och med
630

den store optimisten Spencer tviflar på, att den är tillräcklig:
»Bakom fenomenen döljer sig en sann verklighet, om hvilken
vi icke kunna veta något»?!

Nej, denna abstrakta tro är icke tillräcklig. Redan nu
predikas ohöljdt njutningens evangelium, icke af dårar, utan
af män, som stå på höjden af sin tids bildning'. Och blicka
vi blott med öppna ögon omkring oss, skola vi se, huru
menskligheten allt mera tyckes gripas af en frenetrisk åtrå
efter njutning. Denna åtrå spörjes öfver allt : den ljuder som
ett doft mullrande ur de lägre samhällslagrens hotande rörel-
ser mot de öfre, den höres som ett gällt skri ur berättelserna
om storartade stölder och förfalskningar, begångna för att köpa
denna njutning, som skall förbränna och förtära slägtet. San-
nerligen: här finnas frön nog till förfall.

Men detta är icke allt.

Vetenskapen, hvilken, som vi sett, afvek från sitt ur-
sprungsändamål, att tjena kulturen, för att varda sitt eget
ändamål, har delvis återgått till sin förra bestämmelse. Hvil-
ken omätlig vinst den menskliga odlingen dragit häraf, är
kändt. Men dessa omätliga framsteg i kultur hafva kräft och
kräfva lika jättelika ansträngningar. Tiden, som sett så mycket
stort födas, har allt jämt stora fordringar på sina barn. Kampen
för tillvaron har derigenom uppjagats till en förut oanad häf-
tighet. Den, som belåten med en underordnad ställning icke
begär mera, lär knappast få någon ställning alls; den, som
sträfvar efter de högsta platserna, måste vara belåten, om han
kan få en medelmåttig eller underordnad. Skarpast är kon-
kurrensen på de s. k. lärda banorna, emedan det intellektuella
arbetet är det för kulturen vigtigaste och derför värderas högst
och lönas bäst. På detta område eger för den skull rum ett
formligt kapplopp mot de mera framstående platserna. Det
är klart, att sålunda de dugligaste böra komma fram först,
men det finnes dock mycken duglighet, som, saknande förmåga
att armbåga sig fram och göra sig gällande, går under i brist
och nöd, i den tunga, hårda kampen för bröd.
631

Den tafia af storartadt framåtskridande, som seklet fram-
visar, har sin frånsida. Menskligheten kan icke alltid arbeta
under ett dylikt högtryck. Likasom man, efter långvarigt och
ihärdigt tankearbete,, erfar inträdandet af en viss sjuklighet i
hjernan och nerverna, yttrande sig som hufvudvärk och nervo-
sitet, så måste ock hos menskligheten sjukliga symptom yppa
sig som följd af den oerhörda intellektuella ansträngningen.
Så har också redan skett, och vi vilja fästa uppmärksamheten
vid tvänne dylika symptom, det ena psykiskt, det andra fy-
siskt: det förra är den hastigt omkring sig gripande själssjuk-
dom, som kallas pessimism, och hvars förlamande inverkan på
sinnena icke får underskattas; den fysiska sjukligheten repre-
senteras af de mångfaldiga nervsjukdomar, som på senare tider
uppträdt och väckt en -sådan uppmärksamhet. Vi påminna
om, att en dylik andlig och kroppslig sjuklighet fortplantas
på och utvecklas ytterligare hos en kommande generation.

Äfven en annan omständighet bör observeras. Qvinnorna,
hvilka man förr ansett hafva till hufvuduppgift att vara mödrar
och uppfostrarinnor, hafva på senare tiden börjat taga en
mera effektiv del i det öfveransträngande kulturarbetet. Huru-
vida detta är gagneligt för kulturen är omtvistadt; att det icke
är till gagn för slägtet är säkert.

Sålunda skymta vi öfverallt den fara, vi förespått. En
afmattning måste inträda kanhända snart nog, det är tydligt,
men skall denna afmattning medföra den utvecklingens nedåt-
skridande rörelse, som är så mycket att frukta? Vi veta det
icke, men så mycket veta vi, att har denna rörelse en gång
inträdt, så är det knappast troligt, att den skall kunna hejdas.

V.

Vi nalkas mot slutet af vår uppsats. Men innan vi vid-
foga de reflexioner, hvartill det föregående skulle kunna gifva
anledning, vilja vi begagna tillfället att bemöta ännu en in-
vändning, söm vi förutse skulle kunna göras. Vi föreställa
oss att en motståndare skulle formulera sin invändning så:
632

»Jag erkänner riktigheten af teorien för rörelsens rytm,
men deraf följer icke med nödvändighet, att eder åsigt är
sann. Man skulle ju kunna likna mensklighetens utveckling
vid en flod, som än slingrar sig i bugter, än störtar ned
för ett brusande fall, än åter framglider lugnt och stilla,
men dock trots alla dessa vexlingar oryggligt går sin väg
fram mot hafvet med allt vidare strömfåra och allt starkare
massa. »

Liknelsen är listigt vald och förefaller vid första ögon-
kastet träffande. Men den har dock ett fel gemensamt med
alla populära liknelser: den haltar och bevisar intet.

Flodens rörelse mot hafvet är tydligen af samma art som
lavinens utför bergssluttningen, hvilken åter är af samma slag
som kroppars fall. Men det torde vara minst sagdt oegent-
ligt att jämföra utvecklingen med en kropps fali.

Vi vilja emellertid hålla till godo med invändningen, så-
dan den nu är, och tvingas derigenom att för ett ögonblick
återvända till teorien för rörelsens rytm. Rörelsen kan tydli-
gen förete flere slag af rytm: först en primär rytm och sedan
flere sekundära. Den D'^m^ra ^^^ är gemensam för alla
slag af rörelse, men de sekundära äro olika och allt mera
invecklade i samma mån rörelsen sjelf är komplicerad. Så-
lunda äro de sekundära rytmer, lifsfenomenen förete, nära
nog otaliga.

Med den primära rytmen mena vi hvarje rörelses egen-
skap att likna en pendelsvängning: den tar en början, till-
växer under fortgången och aftager derefter, tills den når sitt
slut. Men om detta element är gemensamt för Iparje rörelse,
måste det ju äfven tillkomma den flod, vid hvilken utveck-
lingen liknades. Gör det icke så? Jo.

Det är ett stort misstag att tro, det flodens rörelse upp-
hör, när den når hafvet. Tvärtom fortfar den ju som en
ström af sött vatten ett ganska långt stycke ute i hafvet.
Men det är klart, att dess rörelse härunder småningom afta-
ger för att slutligen helt och hållet upphöra.
633

Sålunda blifver invändningen värdelös.

Det står således fast, att den framtid, som väntar mensk-
ligheten, icke kan vara obetingadt lysande. Vi nödgas hålla
till godo med denna slutsats, fastän den af helt naturliga
skäl förefaller oss motbjudande.

Der förefinnes nämligen hos oss en medfödd benägenhet
att antaga vår förmåga vara obegränsad. Ynglingen dröm-
mer gerna stolta drömmar om seger och lycka; ännu långt
in i mannaåldern herska hos oss öfverdrifna föreställningar
om vår styrka; först småningom lära vi oss inse, att vi tänkt
för högt om oss sjelfva.

Men så stark är vår optimism, att vi åtminstone åt släg-
tet vilja tillerkänna besittningen af denna obegränsade för-
måga, hvilken, såsom vi omsider nödgas bekänna, individen
saknar. Det är för oss en stor tröst att tänka, det den ideal-
bild • af sinlig lycksalighet, som föresväfvar oss i våra dröm-
mar, skall blifva verklighet för ett kommande slägte. Ur
denna sista position låta vi med svårighet fördrifva oss.

Och dock måste vi! Det finnes få sanningar mera vissa
än de, att ingen kan nå fullkomligheten och att allt, som är
födt, är underkastadt förgängelsens lag: att omsider förtvina
och dö. Dessa sanningar äro ingalunda nyligen funna. Teo-
rien om rörelsens rytm är, när allt kommer omkring, en myc-
ket gammal teori. Redan Salomo utvecklar den klart och
åskådligt och illustrerar den med en mängd träffande exempel.
Se »Predikaren!»	*

Det finnes ingenting konstant mer än den första orsaken,
Gud. Denna sats, som väl skall vara grundtanken i »Predi-
karen,» återfann jag ännu mera klar och koncentrerad i Upa-
nishad, den del af Vedaböckerna, der hinduernas äldsta reli-
gions filosofiska betraktelser äro sammanförda. Man läser på
ett ställe i Katha Upanishad följande sats: »Det finnes en
evig tänkare, som tänker icke eviga tankar.»

Ur Dagens Krönika. VII. 7, 8.	4
634

Intet tvifvel är möjligt, om huru denna sats bör tolkas.
Allt skapadt är förgängligt. Hvarje rörelse är utgången ur
det oändligas famn och skall dit återvända. Den eviges tan-
kar äro icke eviga. — —

Men om yi alltså mot vår vilja tvingas att antaga slut-
satsen, att slägtet så väl som individen är dömdt att aftyna
och dö, så bör detta icke nedslå oss utan tvärtom egga oss
att använda alla våra krafter på att så länge som möjligt
undgå detta aftynande. Vi böra anse det som en den heli-
gaste pligt att verka i denna riktning.

Ett stort ansvar åligger oss. Om vårt slägte råkar i för-
fall, hafva vi icke att vänta, att några nya barbarer skola
komma fram ur sina skogars djup för att gjuta nytt, friskt
blod i den domnade mensklighetens ådror. Inifrån måste
hjelpen komma.

Vi måste egna våra ifrigaste och bästa sträfvanden åt att
uppfostra ett nytt slägte, så att det kan blifva moget att
upptaga och förvalta tidernas arf. »Sunda själar i sunda
kroppar ! »

Ty det är icke sundt, att det unga slägtet, såsom
nu, växer upp till brådmognad vid sjutton år och vid tju-
gutre bär på läpparne den utlefvade epikuréens blaserade
leende . . .

Men hvad vi framför allt behöfva är stora, ädla tankar
att fästa våra hjertan vid under lifvets strid. Om än vår
gamla tro sviker oss, krossas under tviflets tyngd, så få vi
dock icke låta oss gripas af pessimismens förlamande själs-
sjukdom. Vi få icke tro, att lifvet är utan mål och univer-
sum ett ofantligt gyckelverk, utan vi måste vara öfvertygade
om, att hafva vi blifvit födda, så är det, för att vi må få njuta
den oskattbara lyckan att deltaga i det Helas lif, i Guds lif.

Ur denna stora tanke skall framtidens religion spira upp.
En vild Fag’el.*

Af	-

J. H. Hoijer.

Från holländskan
af
J. Granlund.

I.

På stora torget i ***, en betydande nederländsk stad,
rådde en januaridag en ovanlig trängsel och rörelse. Det var
mot ingången till teatern, en stillös, fyrkantig massa, hvars
tunga och låga fasad springer ut framom de närliggande hus-
gaflarne likt ett ofantligt stenblock, som folkhopen rörde sig.
Armbåge vid armbåge stodo menniskorna packade och när
någon slapp fram till biljettluckan, uppstod i Vestibülen ett
skrapande af fötter, ett roende af armar, en sträckning af
halsar; man förnam liksom en suck af lättnad: seså, det
skrider framåt^

Det namn, man läste på den gula affischen, som var
uppklistrad på muren till venster om ingången, gaf förkla-
ring öfver demfa folkträngsel. Det var nämligen namnet på
en sångare, hvilkens lof i detta ögonblick flög på ryktets
vingar öfver verlden. Och ofvanför detta namn prunkade
ett ännu berömdare

BEETHOVEN—FIDELIO.

* Genom införandet af denna stämningsfulla skizz hafva vi velat

fästa uppmärksamheten på en framstående holländsk författare, hvars när-

mare bekantskap vore väl värd att göra.
Men huru berömd sångaren än var och huru inbju-
dande programmet, beginge man dock ett stort misstag, om
man trodde, att dessa lockelser i och för sig framkallade
den våldsamma trängseln och den ifriga kapplöpningen efter
biljetter. Der fans en mäktigare driffjeder än blotta åtrån
att höra sångaren. Staden beredde sig att i honom bringa
sin hyllning åt en medborgare, som skådat ljuset inom dess
murar. Här hade han haft sin vagga, han som dagen der-
på skulle hänrycka allmänheten och bereda alla musikälskare
en njutning, som endast sällan står till buds.

En återglans af hans äras strålar återföll på hans födelse-
ort. Man kände sig smickrad öfver att denna stjerna upp-
gått från deras stad, om också från en af dess bakgator.
Man erinrade sig hans gamla mor. Plötsligt vardt den goda
frun ett föremål för all tänkbar uppmärksamhet. Borg-
mästaren sjelf hade i egen hög person gjort henne besök
och bjudit henne plats i sin egen loge. Denna märkliga till-
dragelse i förening med trumpetstötarne i stadens tidning
satte hela samhället i rörelse.

De nyfikna grannarne nötte ut trappan för den gamla
mödern.

Allt detta hade gjort den gamla så hufvudyr, att hon
ej visste, hvad hon skulle taga sig till. Ar ut och år in
hade hon suttit och väntat på sin son. Nu, när han ändt-
ligen skulle komma, är hon sjuk af glädje. Tjugo år hafva
förgått sedan den dag, hon tryckte afskedskyssen på hans
panna, när han drog bort till Tyskland. Hvem hade väl
kunnat tro, att hennes gosse, hennes enda barn, skulle åter-
vända som stor sångare. Hvem hade väl kunnat drömma
om, att denne vildbasare, hvars muntra skrål väckte det
hederliga borgarfolket ur dess middagslur, skulle kunna ut-
bilda toner, efter hvilka rika och förnäma och furstliga per-
soner trånade som efter den högsta och ädlaste konstnjut-
ning.

Musik? Ja han älskade musik, men Frans var för vild
och uppsluppen för konsten, hade kapellmästaren sagt.

»Den pojken har hin i kroppen; han är så full af
skälmstycken, att han ej vet, hur han skall bära sig åt. Jag
betackar mig för den gynnaren i orkestern.»

Och han vardt bortkörd i anledning af ett spratt, som
han spelat valdthornisten, och hvaråt staden skrattade en
hel vecka.
637

Den tjocke, klotrunde Roos, som blåste valdthorn, hade
just tillslutit ena ögat, det var tio takters paus. Härunder
hade Frans passat på och stoppat sin näsduk i hornet.
Och.... tick, sade kapellmästarens taktpinne. Roos grep
sitt horn och satte sig stramt framför sin notställare. Han
blåste och han krumbugtade sig; han vardt röd i ansigtet
som en kräfta och ögonen sågo ut som biljardbollar. Inte
ett ljud!

— Hvad fan är det här; hvad går åt hornet? ropade
Schwab, kapellmästaren. I detsamma flög näsduken ur in-
strumentet åtföljd af en messingsskruf, och hela orkestern
höll på att kikna af skratt, så att kontrabasisten bröt af sin
stråke och förste fiolen låg framstupa öfver notställaren. —
Ut ur orkestern, din latmask, din odåga! hväste Schwab,
som ögonblickligen hade upptäckt den skyldige.

Att det gömde sig en virtuos i den vildbasaren! Han
skulle varda skolmästare, skeppsskrifvare, och han var öfver
aderton år, då jag vet ej hvem som i den för sina upptåg
vingstäckte fågeln först upptäckte lärkan. Men dörren till
buren slogs upp och fågeln flög ut. Det var dock ej någon
af stadens invånare utan en främling, som öfvertalade mo-
dern att afstå sitt enda barn åt konsten.

• — Är det till hans lycka så må det i Guds namn ske !

— Till hans lycka? .... Min bästa fru, ynglingen har
en guldgrufva i strupen, och hvad hans utbildning beträffar,
så åtager jag mig att bekosta den, var denne mecenats hjert-
liga svar.

— Det är mycket vänligt af er, hade modern genmält,
men misstyck icke, jag vill hellre göra det sjelf. De små
styfrar, gubben min lemnat efter sig, har jag sparat för
gossen. Jag eger ingen i verlden mer än min Frans. När
jag blir gammal och ej orkar arbeta, hjelper nog min gosse
sin mor. Hjertlig tack, snälle herre, men jag vill hellre
göra det sjelf.

Detta beslut var orubbligt. De utestående penningarne
indrefvos. Frans reste ut. Hon hade återsett sin gosse två
eller tre gånger, men med långa mellanskof. Sedan han
reste till Petersburg deremot aldrig. Det nedlagda kapitalet
afkastade emellertid räntor. Frans höll hvad han lofvat och
vardt inom kort en berömd sångare. Men under hans upp-
trädande i Ryssland plågades hans mor af en dödlig oro
vid alla de berättelser, hon fick höra om den fruktansvärda
638

kölden i det fjerran landet, om aftrusna näsor och om björ-
nar, som spatserade midt på stadsgatorna.

Men sonen skref tillbaka:

»Var lugn, älskade moder, så länge jag kan sjunga,
bita inga odjur mig. Men förlorar jag en gång min röst,
kunna de varda farliga. Dock en sådan farhåga behöfva vi
ej hysa för närvarande. Ej heller behöfver du frukta för
min näsa. När vädret är riktigt bitande, griper jag henne
i spetsen och gnider henne med snö, till dess hon skiner
som skalet på ett holländskt äpple. De näsvise i Holland,
som beredt dig så mycken oro, skulle jag vilja råda att göra
sammaledes ■— att draga sig sjelfva vid näsan i stället för
att göra det på andra.»

Sådana voro hans bref — alltid fulla af gyckel. Den
uppskrufvade munterheten i en del af dem skulle dock
hafva upptäckts af skarpsyntare ögon. Så mycket märkte
modern dock, trots sin enfald och så föga begrepp hon än
hade om verlden, att något, hon visste ej hvad, fattades och
oroade hennes son.

. Hans holländska uppblandades alltmer med en mängd
konstiga, främmande ord. Understundom måste hon taga
skolmästaren till hjelp. Men icke ens han kunde alltid tyda
meningen.

Brefven började äfven varda allt sällsyntare och kor-
tare. Det gick månader, då hon ej fick en rad. Så kom
det åter ett bref så hjertligt, att det lockade tårar i hennes
ögon, och penningar skickade han henne mycket mer, än
hon behöfde. Dem satte hon in i sparbanken för hans räk-
ning. Man kunde ju aldrig veta hvad som kunde hända.

Hennes granne, apotekaren i hörnet, som var hennes
orakel i dylika frågor, begagnade sig af tillfället att säga
sin tanke om det syndiga lif, hennes son Frans förde. I
fåfänglighetens näste sjöng han, skam att säga, oanständiga
sånger inför halfnakna qvinnor. Då hade det likväl varit
bättre, om han hade blifvit skolmästare och i Herrens tem-
pel höjt sin stämma till de frommas uppbyggelse. Darrande
af vrede lät hon honom ej tala till punkt utan visade ho-
nom på dörren. Dansade icke David framför arken? Hade
icke David spelat harpa? Hvad syndigt gjorde väl då hen-
nes älskling? Sjöng han kanske icke inför furstar och ko-
nungar?
639

Och modern greps af otålig, brinnande längtan. Hon
skref att han måste komma hem. Han lofvade det och sökte
lugna sin mor. Då kom en resa emellan, som han måste
göra med en prins af blodet. Derpå uppträdde han i Dres-
den och sjöng äfven i Leipzig. Nu tycktes det som om åter-
seendets timma hade slagit. Men ett lysande anbud drog-
honom till Italien och derifrån gick vägen i sällskap med
andra konstnärer till Amerika. Efter en ärofull konstresa
derstädes mottog han från en af staternas hufvudstäder ett
så fördelaktigt anbud, att det skulle hafva varit rent van-
sinne att afslå det. För fyra år, skref han, är jag bunden,
men sedan är jag en rik man och flyger hem till Holland.
Han återvände ock till Europa, men tog vägen öfver Bra-
silien; derifrån gick resan till fäderneslandet öfver Lissabon,
Madrid, München och Wien. Öfverallt gick ryktet honom i
förväg. Nu skulle hon dock verkligen återse honom. Fyra-
tiofem år var hon, då han första gången lemnade hemmet,
sedan hade hon återsett honom en gång, då hon var femtio
år, men sedan dess aldrig. Jo, »gossen» hade varit hård
mot sin mor. Men nu var det slut på hennes långa väntan.

När den stora dagen började nalkas, ilade hon oroligt
fram och tillbaka i sin kammare. Den gamla hade ej mer
någon ro. Liksom i forna dagar bäddade hon hans säng
och återvände väl tio gånger för att jemka på kuddarne.
Den långa tiden mellan det förflutna och det närvarande
var försvunnet. Minnet knöt sig till hoppet och så föreföll
henne denna långa skilsmessa endast som en dröm. Hon
försåg äfven sitt skafferi, 'ty »gossen» fick ingenting sakna.
Hon begaf sig ut med korgen på armen. Med darrande
fingrar uppackade hon sina inköp, betraktade dem, vände
på dem och smålog. Var nu bara allt riktigt klappadt och
klart? Hade hon ingenting glömt? Den dag han skulle
komma, stod hon utan återvändo vid fönstret och stirrade
oaflåtligt öfver fönsterförhängena ut på gatan.

Emellertid hade snälltåget Öfverskridit gränsen och bru-
sade framåt på det tvåbenta spåret genom det snötäckta
vinterlandskapet. De mörkgrå molnen hängde tungt ned
öfver jorden, digra af snö. Lätta fjun sväfvade redan i
luften. Först en och annan yster flock, sedan kommo de
tusental dessa näpna, tumlande, darrande fjäderdun. Lik
640

en mor, som med varsamma, lätta, knappt märkbart rörliga
fingrar öfverhöljer sitt slumrande barn, så bredde himlen
öfver jordytan sitt hvita ylletäcke, hvilket långsamt och för-
sigtigt fåldes från ofvan.

Fält och åkrar öfvertäckte han och drog i sitt skämt-
samma lynne en nattmössa öfver öronen på kyrktornen, som
aftecknade sig bländhvita i den blygrå luften. Tåget ilade
framåt i susande fart, uppdragande liksom ett svart bläckstreck
öfver landskapets gnistrande velin, frustande och rasslande
medan en svart rökpelare höjde sig öfver skorstenen, alldeles
som den svajande plymen öfver hufvudet på en kapplöpare.

I en första klassens kupé satt en ensam resande, till
skydd mot kölden insvept i en dyrbar pels. Halft nyfiket,
halft vemodigt lät han blicken glida ut öfver det ödsliga
landskapet eller följa snöflingornas hvirflande dans. Det var
en man i sin fulla kraft, närmande sig fyrtitalet eller kanske
redan något deröfver. Dock började håret redan gråna vid
tinningarne och det ljusa skägget hade äfven gråa strån der
och hvar. Blicken var öppen och trohjertad. I lugnt till-
stånd hade ögonen ett drömmande, vemodsfullt uttryck,
men for en tanke genom själen, blixtrade de fulla af eld.
Nedre delen af ansigtet stod i motsägelse mot den öfre.
Kring munnen och näsvingarne låg ett drag af sinlighet,
som i vissa ögonblick, föreställa vi oss, måste gifva hans
leende något obehagligt.

Att tyda ett ansigte innebär ett egendomligt bryderi.
Ty hvarje människa herbergerar ett flertal menniskor, som
omvexlande framträda och försvinna i hennes ansigte. Hvad
den ifrågavarande beträffar, kunde man se, att hans själ ej
alltid sväfvat i högre rymder, utan understundom äfven
strukit fram öfver träsk och moras. Derom vittnade de
slappa dragen och den djupa skuggan under ögonen. Men
ögonen voro milda, sympatiska och djupa. Det var en man
med våldsamma lidelser och lättrördt hjerta. Den resande
utsträckte handen efter någonting, som var inveckladt i ett
grått papper och låg bredvid honom på det stoppade vagns-
sätet. Han vecklade upp papperet och det uppenbarade sig
en — »kadett». »Kadett», upprepade han flera gånger med
högtysk brytning, i det han skrattade, skakade på hufvudet,
betraktade brödet och skrattade ännu en gång. Detta varma,
mjuka, riktiga bröd hade bragt honom den första välkomst-
helsningen i Holland och i hans minne återkallat ungdo-
641

mens dagar. Han hade medtagit det från bordet i restau-
ranten, der det låg bland andra äldre kamrater. Ack, denna
rågbrödskadett! Han såg sig i andanom framför fönstret
hemma hos sin mor, stoppande munnen full med detta
bröd och nedsväljande det skållheta kaffet, i det han med
ena ögat sneglade ut på gatan, der färgarens pojke stod och
vinkade åt honom. Dessa båda pojkar voro traktens fasa,
och nu framstodo plötsligt alla de gamla pojkstrecken, hela
det förgätna, längesedan förbleknade förflutna för hans inre
blick. Han slänger sin pelsmössa i ett hörn af kupén,
stryker håret ur pannan, utsträcker sig makligt på vagns-
sätet och börjar långsamt och tankfullt tugga på sin »kadett»,
medan sol och skuggor vexla i det rörliga ansigtet, han
småler för sig sjelf eller förer suckande handen öfver ögonen.

Namnet på hans födelsestad uppväckte honom ur hans
drömmar. Hastigt griper han sin lilla nattsäck och stiger
ut på perrongen. Häpen stannar han och ser sig omkring.
Hvad allt är förändradt! Ett vackert rymligt stationshus
har efterträdt det gamla af trä. »Vägvisare, min herre?»
»Nej, tack, min gode man.» En piska vinkar åt honom,
men han skakar afböjande på hufvudet. Åkaren, förtretad,
gifver sin kamp ett rapp och far hem utan åkarlega och
drickspengar. Den resande går med hastiga steg öfver den
öppna platsen mot den långa husrad, som begränsar den-
samma. Spegelglas vid spegelglas och praktfulla butiker!
Två gator mynna ut på den öppna platsen och leda i olika
riktning mot stadens medelpunkt. Villrådig skyndar han
från den ena till den andra, eftersinnar, tvekar och slår sig
med handen för pannan.

»Men det är ju löjligt ....!»

Han väljer den första bästa, som leder till ett litet
torg med en fyrkantig byggnad, hvars grå spetsiga, öfver
gafveln utspringande skiffertak, hvilar på pelare af tegel.

Högvakten !

Det blixtrar till i främlingens ögon, han har känt igen
sig. Men är det väl samma slags soldater som fordom?
Hvart har den höga, blänkande tschakån tagit vägen?

Han påskyndar sina steg, ty nu vet han, hvar han är
hemma. Han känner sig till mods som om allt och alla
begapade honom, hus såväl som menniskor. Der vankas
en välkomsthelsning. En snöboll susar förbi hans öron.
Ännu en och den träffar. Han stannar och ser sig omkring.
642

Det var en tjenstflicka som undfägnade honom med snö-
bollar. Hon står derborta på trappan med händerna i
sidan, mjölk och blod, ung och vacker, en äkta holländsk
tös med hvitt förkläde och hvita strumpor i träskorna. Hur
godt hon skrattade, i det hon pekade på den främmande
herrn, som hon öfverhöljt med snö.

Det är det gamla hemlandet!

Der ligger kanalen vid hvilken katedralen reser sig.
Trappgaflarne aftecknade sig skarpt mot himmelen som nu
tittar fram mellan molnen. Solen göt ett skarpt, bjert skim-
mer öfver husen och kanalen. Allt liksom simmar i flytande
guld. Det är Holland! Och derborta sitter en skuta fast-
frusen i kanalen; skepparens hufvud dyker just upp ur
luckan och ett blått rökmoln ringlar sig upp ur skorstenen .

på kabyssen — det är ock gamla Holland.

Nu är det blott

några steg q var. In på den der tvärgatan. Derborta ligger

huset, der hans mor bor. Han får tårar i ögonen,
han skymtar det redan på långt håll. Han springer.



när
Den

öfre halfdörren öppnas. Ett hufvud tittar fram, ett kärt
gammalt grått hufvud, i en nätt veckmössa. Med ett språng
står han hos henne på tröskeln. Hennes ansigte gömmer
sig i hans pels. Två darrande armar omsluta honom.

— Se så, nu är jag åter hemma, mor!»

Svaret är snyftande. Den gamla förmår af glädje knapt
framstamma :

— Du har varit för länge — ja — alltför länge —
— elake pojke. Hon drager honom med sig in och dörren
slår igen.

II.

I fars länstol måste han sitta, ekstolen med det skinn-
klädda ryggstödet. Fars messingsdosa står på ett bord bred-
vid och derintili ett ställ med cigarrer. De voro af bästa
sort, försäkrade den gamla. Täckbladet förråder dock be-
tänkliga fläckar, spetsen har en sirlig sväng likt tupén på
en sprättig hårfrisör. Han hostar af denna rök utan lukt.

»De smaka förträffligt», säger den skälmen och ser för-
tjust ut.

Det gläder den gamla.

O, Rembrandt, hvar är du med din radérnål! Der sitter
hon vid kaminen med händerna i skötet. Det är sådana
643

händer du så träffande förstår att teckna med ett drag
af ditt trollstift, sådana gamla, vördnadsbjudande händer,
krökta genom arbete. De hvila i hennes knä slutna
liksom till bön. Stickarbetet har glidit ned på golf vet
och katten sitter bredvid och leker med det rullande nysta-
net. Den gamla märker icke, hur tråden rullas af och snor
sig omkring fotterna på stolar och bord. Hon sitter för-
sjunken inom sig sjelf, och öfver kanten på glasögonen, som
glidit ned på nästippen, riktar hon i stum lycksalighet
blicken på sin son och njuter af hans åskådande. Det gråa
håret delar sig i två band öfver pannan. En rodnad af
glädje färgar hennes insjunkna kinder. Kring den infallna
munnen, omgifven af ett nätverk af rynkor, spelar ett åter-
sken af hennes hjertefröjd. Läpparne röra sig sakta utan
att frambringa ett ljud.

Han måste berätta henne allt. Hon skrattar åt hans
rådbråkade holländska. Det går dock bättre så småningom
och efter ett och annat förvridet ord hade han snart fått
fatt i den riktiga tråden. Nu fördjupade hon sig enligt de
gamles sätt i det förflutna och återkom till gamla minnen.
Om han ännu mindes sin far?

— Du är mycket lik far din. Det är, som såge jag
honom sitta der framför mig. Men så kraftig som min Hein
är du ändå icke. Vid fyrti år hade han ej ett grått hårstrå.
En fallen ek, sade patron, när Herren .... tog honom ifrån
mig. Det var två år efter festen på fabriken. Jag skall
minnas det så länge jag lefver. Far satt bredvid patron.
De sutto under flaggan. Och patron höll ett tal till honom
i allas närvaro. »Om jag är en rik och välbergad man», sade
han, så är det er. Beumer, jag näst Gud har att tacka der-
för. Räck mig er ärliga hand, Beumer, och mottag min
tack inför alla dem, som äro här närvarande. Och hvem
af er vill ej med mig förena sig i en välgångsskål för min
redbare verkmästare?» Hvad det hurrades! Det var så att
taket kunde lyftas, ty de höllo alla af din far, det fans in-
gen på fabriken, -som ej höll honom kär. Se, här är fars
medalj — den gamla stultar fram till en byrå och tager
upp ett fodral af nött saffian; — ännu är han lika blank,
som när far kom hem med den. Om han ändå fått upp-
lefva, att du fått stjernor af konungar! Hon lutade sig ner
och famlar efter sitt nystan.

--- Den här är mer värd än alla mina stjernor, an-
(544

märkte sonen med ett sorgset leende, i det han uppmärk-
samt betraktade silfvermedaljen.

— Men du har väl ändå förtjent dem, gosse?

— Visserligen — med strupen. Men far förvärfvade
sin med hjertat.

— Och nu måste du säga mig en sak, sade modern,
sa snart hon åter satt till rätta på sin stol. Nu måste du
säga mig en sak, hvarför förlofvar du dig inte? Det är icke
godt att menniskan vandrar allena genom verlden. Och nog
tror jag, att du kan få hvilken flicka du vill, sedan du nu
blifvit en stor och rik man.	,

— Tror du, mor?

— Nej, det är icke godt, upprepar hon skakande på
hufvudet. Jag menar, fortfor den gamla och ser honom med
mildt allvar i ögonen, en ärlig förlofning. Tänk, om jag
äfven finge upplefva den lyckan, att sitta framme i koret
och se dig vigas. Gifta de sig som kristna menniskor äfven
i främmande land . . . fins det också prester der?

— O, många, många, småler han, men helt annorlunda
klädda och utstyrda.

— Jag är så gammal och så ensam, fortfor den gamla
i sin tankegång. I åratal har jag -suttit så här ensam i min
kammare. Tänk, om Gud ville beskära mig äfven den lyckan,
att du komme och lade ett barn i mina armar!»

Medan den gamla sålunda fortfor att jollra, passerar
hans vexlingsrika lif likt en vision förbi hans syn. Der
ser han teatersalongen, hvars strålande kristallkrona utsänder
gnistrande ljusfloder öfver de rika förgyllningarne. Afstick-
ande mot den purpurröda bakgrunden och infattad i en ram
af logerader, dekorerade med glänsande guld på hvit botten,
ter sig ett vimmel af ansigten och toaletter, ett gnistrande
af juveler på det matta hvita å hals och armar, och — der,
dit hans blick riktas liksom af sig sjelf, denna bleka, mörka
furstligt sköna dam, som träder fram så stolt ur bakgrunden
af sin loge. Han ser den hvita halsen stolt höjd öfver de
fina, mjukt rundade skuldrorna. En arm af snö stöder sig
mot den röda sammeten å balustraden och tankspridt griper
den lilla handen om guldtofsarne på draperiet. H§.ns hjerta
hängde fast vid de fina fingerspetsarne, som först smekte
och sedan klöste, och hvarje slag af hans pulsar åtrådde
henne, hvar gång pupillerna blixtrade fram under de långa
645

fransar, som sänkte sig öfver de stora, mörka, uttrycksfulla
ögonen.

Ocli bredvid henne ser han till sin förebråelse den man,
som lyft honom upp till hvad han är, hennes make, hans
mäktige beskyddare, som upplät sitt hem för honom, hvars
värdiga allvar bjöd vördnad — och hvilken han, förledd af
sin lidelse, förrådde.

Pultron, som han var, som ville hata henne och icke
kunde, som ständigt plågades af hvad han icke mer vågade
begära, som lät slå sig i ansigtet, när hon ledsnade på lek-
saken och stötte honom ifrån sig. Retournez à vos besognes,
histrion !

Lidelsen, som upptände hans sinnen och sönderslet hans
hjerta, smärtade ännu. Hvad var väl hans stormande, tygel-
lösa lif annat än ett' fruklöst bemödande att glömma den
sköna demonen, som fortfor att hägra för hans blickar.

Om den kära gamla, som sitter der och ser på honom
med sina trofasta, kärleksfulla ögon, bara visste. . . . Var
icke hans faders ärliga yrke hundra gånger för mer än det
tomma lif han förde, så rikt på smärta och skam, trots alla
konstnärstriumfer, så innehållslöst, trots all dess förmenta
ära, så fattigt på verklig kärlek, trots de berusande app-
låderna, som vanligtvis förbittrades af afundens galla.

Hvad, är han då endast ett verktyg, en angenäm lek-
sak, hvarmed en tanklös publik roar sig ett ögonblick för
att i det nästa kasta bort den som en gammal sprucken fiol.

Han hör ej längre, hvad den gamla säger, men han
känner sig underlig till mods, när hennes stämma, sakta,
dämpad liksom från fjärran når hans öra. Hans öga irrar
genom den lilla varma och ljusa kammaren, der allt helsar
och nickar så bekant, så underbart förtroligt åt honom : den
blåkantade spiskransen, den gamla byrån med de drifna
messingsbeslagen och Wilhelm II till häst ofvanpå — se,
ännu alltjemt svänger han sin värja — spishällen af stål,
blankskurad som en spegel; i hörnet derborta det gamla
skåpet, der han brukade förvara sina små tillhörigheter,
skol väskan på sin spik och skolböckerna ordnade i sin hylla.
Här har tiden stått stilla och allt är en dröm.

Så sällsamt och dock så naturligt! Det var en mor,
hvars lugna lif förflöt inom dessa väggar. Han hade irrat
omkring i verlden och var nu återkommen till boet, som
dock ej fick behålla honom knapt en vecka, flyttfågel som
646

han var, men der vistelsen under en kort tid ingaf honom
en känsla af länge saknad trygghet och frid. I hela den
vida verlden, som han genomrest, fans blott en varelse, som
älskade honom med en kärlek, som ej vet af något aftagande,
som ger utan att fordra, som aldrig glömmer och alltid för-
låter, för hvilken hans talang är intet, men hans person allt
och ack — det är den lilla gumman der borta med det
blida anletet, belyst af lampans milda sken. ...	•

— När du en q väll låg i din vagga, kom din far
framsmygande från sin stol, samma stol som du nu sitter
i, och innan jag märkte det hade han stuckit in hufvudet
under vaggförhänget. Han kysste dina små händer, men
genom sitt hvassa skägg — här smålog den gamla och ska-
kade på hufvudet — väckte han dig. Det var den enda
gång, jag var riktigt ond på din far. — Jag kunde inte låta
bli det, sade han.

— Låt mig sitta vid dina fötter, mor, och inbilla mig
att jag ännu är en liten gosse.

Han sätter sig vid hennes knän med något af den gamla
skalkaktigheten i sina blåa ögon. Och medan han så sitter
der blickande in i elden och den gamlas fingrar löpa i hans
hår, säger hon. —■ Du får lof att en gång sjunga något för
din mor, min gosse.

— Jag skall sjunga en vaggvisa för dig, mor.

Sakta, mezza voce, sjunger han Brahms odödliga sång.
Den mjuka, sköna stämman tolkar de intagande stroferna
med en känsla, som minst konsten, men mest hjertat förmår
inlägga deri.

»Mon/en früh, wenn Gott will, wirst du wieder geweckt.»

Och den gamla lyssnar — hon sitter orörlig och lyssnar.
— Så måste änglarne hafva sjungit vid frälsarens vagga, mum-
lar hon sakta.

III.

Sjuslaget hade följande afton knapt förklingat, då bullret
af vagnar begynner. Teaterns portar voro uppslagna på vid
gafvel för den utvalda publik, som från alla håll strömmar
dit. Uppför trappan, som leder till logerna, rör sig ett tåg
af damer i utsökta toaletter. En fin doft af parfym ström-
647

mar genom korridorerna. Ett sorl af röster fyller hela byg-
naden. — Då närmar sig en liten åldrig q vinna, förläget
blickande sig omkring. Den herre, som ledsagar henne,
banar henne väg genom mängden. Man småler, man hviskar
åt hvarandra och man viker åt sidan. Hon bär en klädning
af svart merinos, ofvantill vid halsen kantad med en hvit
krage. Märkbart darrande låter hon sig föras till en öppnad
logedörr; några damer resa sig och komina emot henne.
Der bortom synas den upplysta ridån och ett stycke af kristall-
kronan i salongen. Förskräckt ryggar hon tillbaka, men
hennes ledsagare släpar henne med sig med mildt våld. En
skön dam räcker henne artigt sin hvitbehandskade hand och
ett par täcka flickhufvuden nicka så vänligt åt henne.

Här borta i skymundan, här i hörnet — nej, icke der
framme.

Der ser ni ingenting, säger damen. Här är er plats.
Ni skall väl ej blott höra, utan ni måste väl äfven se er
son. Se, jag har min plats bredvid er. Är det inte bra så?

Allt förekom henne som en dröm. Alla voro så före-
kommande mot henne. Allt går omkring för hennes ögon,
menniskorna, belysningen, vimlet. Damen till höger upplyser
henne om ett och annat. Hon talar med hänförelse om
hennes son. Huru lyckligt att ega ett sådant barn, så be-
gåfvad och så berömd!

— Ja, mycket lycklig! nickar modern, men hon känner
dervid mycket genom sitt hjerta, som hon kan anförtro en-
dast åt En — åt ingen annan.

Nu börjar uvertyren, som åhöres under aktningsfull tyst-
nad. Ridån går upp, man lyssnar, men med förströdd min.
Andakten är delad. Man väntar endast på honom.

Vid fångelsescenen ljuder en sakta ihållande applåd.
Från stenbänken i den mörka fonden förnimmes Florestans
stämma. Nu ljuda de första tonerna genom den tysta salon-
gen, den undersköna klangen af denna stämma når publiken.

In des Lebens Frühlingstagen
Ist das Glück von mir entlohn.

Är det sin egen smärta, sin egen lifserfarenhet, som
sångaren inlägger i dessa toner! Intrycket är ej blott utom-
ordentligt, det tränger till själens djup. Menniskokärleken,
väckt till nytt lif vid moderns hjerta, sammansmälte inner-
ligt med bilden af qvinnan, sådan han drömt sig henne,
648

god och skön. Det var hans hemlängtan, framkallad af en
renare trängtan än den, som förde honom bort, behofvet af
en lycka högre än den han åtnjöt, som uttrycktes i hans
sång. Och när stämman omärkligt höjde sig till ett bru-
sande tonsvall, då Florestan tänker på sin sälla dröm, som
med ens tröstar honom, då ryckte han hela den lyssnande
publiken med sig. Man glömmer en stund att man lefver.
Hänförd af sig sjelf sitter själen i örat och tänker och kän-
ner i toner.

Det var endast en helt vanlig sångerska, som uppträdde
vid hans sida. Men han ryckte henne med sig. Musikens
genius vaknar hos båda, då de tolkade det ljufvaste, det öm-
maste, det innerligaste, som någonsin rört ett mennisko-
hjerta; det mest rörande och intagande som den store mästa-
ren någonsin framtrollat utgöt sig i sångens toner. Stäm-
morna höjdes, jublade, stego uppåt likt ett par kappflygande
fåglar i det soliga blå, för att strax derpå återfinna, famna
hvarandra. O, du konstens underbara makt, när du gif-
vande dig uttryck i högre mening och, vorden en uppen-
barelse af själens ädlaste trängtan, rycker med dig en skara
hvardagsmenniskor på dina breda, utbredda vingar, och med
vingslag på vingslag höjer dig långt öfver hvardagslifvets små
bestyr, ja långt öfver dig sjelf.

När förhänget föll vid sista akten och åter gick upp,
reste sig den hänryckta publiken som en man. Det utbröt
ett jubel, som aldrig tycktes vilja taga slut. Der flög en
krans, ännu en ; det regnade kransar för hans fötter. Han
såg dem komma, såg dem falla och han var djupt medveten
om, att han aldrig så förstått den store mästaren, aldrig låtit
honom så komma till sin rätt som nu.

Det hade sänkt sig något ned i hans hjerta, som gifvit
värme åt hans sång. Hade han icke fått en oskattbar gåfva
från ofvan, som så kunde gripa menniskorna i hjertat, så
röra dem. Vardt icke hans egen smärta till intet inför denna
konst, som valt honom till sin tolk, som invigt honom till
sin prest? Vid allt hvad han förlorade hade han ju sin
konst q var, den högt älskade, åt hvilken han invigt sitt lif.
Blek, med stolt upprest hufvud stod han qvar på scenen;
hans blick genomfor salongen och stannade slutligen på den
plats, der den gamla kära satt och vinkade åt honom och
välsignade honom genom tårar. Då, endast halft medveten
om hvad han gjorde, endast följande driften <if konstnärens
649

rörliga känsla, grep han kransarne vid sina fötter och sträckte
båda armarne mot sin moder. En del af publiken har sett
detta och förstår honom. Den vänder sig åt sidan. Allt
starkare vardt jublet, allt starkare handklappningarne. Der
sitter hon. Hennes gamla händer darra öfver programmet,
hvaraf hon icke förstår mer än att hans namn står derpå.
Sidenbandet skälfver under hakan. En slöja drager sig öf-
ver den gamlas ögon. Man talar till henne, men hon för-
mår ej fatta hvad man säger.

— För mig bort, för mig bort, var allt hvad hon för-
mådde framstamma. Liksom i en dröm låter hon bortföra
sig genom raden af menniskor, som blicka efter henne, och
återkommer till sig sjelf först, när hon sitter i vagnen, der
efter en stunds väntan ett par armar slingra sig om henne
och hans stämma hviskar mildt i hennes öra:

— Var jag icke i dag åter en god menniska, mor?

Ur Dagens Krönika. VIL 7, S.
Verdis Othello.

Bref frân Italien

af

Alfredo Mazza.

(Öfvers. från förf:s handskrift af H. Sandström)

Under 16 år — alltifrån Aida — väntade hela verldens
publik ett nytt arbete af vår gamle maëstro. Italienarne
fordrade det till hvad pris som helst. På de tider, då den
stora musikaliska pleiaden fyllde verlden med härlig sång,
kunde man tillåta Rossini, den store egoisten, att vara overk-
sam under 40 år; men nu, då alla äro döde — nästan alla
tyvärr och döde i sin ungdom, såsom Bellini, såsom Doni-
zetti, såsom Petrella, såsom nyligen Ponchielli — nu måste
nationen säga sitt ord genom den förnämsta bland sina konst-
närer.

Verdis opera afvaktades sålunda med oro, men på samma
gång med lugn. Man var underkunnig om den stora utveck-
ling, som på de senaste 20 åren försiggått på det musikaliska
området: Wagners teorier hade allestädes brutit sig väg: Ita-
lien hade förlänat Tysklands, store maëstro det konstnärliga
medborgarskapet. Med sin förunderligt praktiska blick, som
är en af dess lyckliga gåfvor, hade Italien ensamt insett hvad
som var antagligt i Wagners operor och hvad ej var det;
det hade funnit, att Wagners opera var snarare en kritisk
studie än ett inspireradt verk, och det hade förenat denne
maëstros principer med de gamla storheternas, hvilka läto
den musikaliska frasen uttrycka själarnes alla sorger, hjertats
hela glädje.

Spontini triumferade åter efter en lång och beklaglig
förvisning; man återfann hans operor i Wagners partitur,
tillsammans med Glucks, Salieris, Sacchinis operor. Man
märkte, att Wagner i åtrån att glänsa genom originalitet i
651

Nibelungen blifvit en romantiker, en väldig roiuantiker, och
inan måste bringa tingen på sin rätta plats: det menskliga
i musiken — ingenting annat.

Århundradets hela musikaliska utveckling var ofullstän-
dig: hittills hade vi haft ett oändligt antal skolor med oänd-
ligt många ledare. Efter Beethoven och Weber Mendelssohn;
samtidigt med Mendelssohn Hector Berlioz. Kriget var för-
klaradt mot den nya musiken, som bragts till sin fulländ-
ning af Rossini. Man behöfde »Wilhelm Teil» för att hejda
teatrarnes portar, hvilka höllo på att stängas för den itali-
enska konsten.	’

Emellertid gick den ene efter den andra af de store
musikerna ur tiden och Richard Wagner var nära att förgås
af hunger. Verdis stjerna strålade ensam. Charles Gounod
hade i sin Faust lagt hörnstenen till franska konsten genom
att hemta melodien ur Italiens flödande källor och ingjuta
lif i den samma med en underbar orkesterteknik. Den i
Mignon fint elegiske Thomas förlorade sig i Hamlet och
Bizet afled efter att hafva skänkt verlden två mästerverk,
som Frankrike ej ville erkänna, förrän Italien gjort det:
»Carmen» och »Les pêcheurs de perles». Den ofullbordade
»L’arlésienne» var egnad att visa fransmännen, att deras
nationalopera upphörde med Bizet.

Verdi qvarstod sålunda och qvarstår ensam, i sitt snilles
väldiga, sköte sammanfattande hela sitt århundrades musi-
kaliska utvecklingsgång. Från San Bonifacio till Nabucco,
från Nabucco till Trovatore, från Trovatore till Luisa Miller,
till Foscari, till Vespri siciliani, till Traviata, Rigoletto och
Ballo in maschera ; från Ballo in maschera till Forza del de-
stine; från Forza del destino till Don Carlos; från Don Car-
los till Aida; från Aida till Othello — gång på gång, opera
för opera är det en personlighet, som genomgår ett vidun-
derligt utvecklingsskede, är det ett snille, som absorberar alla
öfriga.

Sålunda lyssnar denne vördnadsvärde åldring på den
rymliga grafplats, som omgifver honom, till hvarje hviskning
från de döde, han upptecknar sånger, som äro ett genljud
af de hänsofnes och han framtrollar finalen till sitt sekels
underbara tonepopé.

Othello är derför sångernas sång, böckernas bok, hym-
nernas hymn.	'
652

Librettförfattarne hafva hittills vanligen tagit någon sen-
timental och gråtmild literär produkt, som de omstufvat och
lämpat för musikalisk-scenisk behandling. En tragisk eller
dramatisk episod, berättad af någon af antikens kolosser,
öfvergick ej i librettform, förrän någon profanerande hand
ombildat den till modernt drama eller modern roman.

Myterna om Armida och om Orfeus, som användes af
Gluck, voro ej de, som Virgilius och Tasso berättat, liksom
ej heller Rossinis Othello eller Verdis Don Carlos voro Shak-
speres och Schillers hjeltar. Det stora romantiska dramat hade
förtrollat publiken ; det var nödvändigt att förläna alla sceniska
verk — vare sig dramatiska eller lyriska — samma färg.

Scribe befäste genren, Victor Hugo var en rik grufva
för librettisterna. Originalverken voro få och ej lyckliga.
Allt användes utan skrupler och förbehåll. Liksom Mozarts
Don Juan, liksom Rossinis Figaro voro rent italienska typer,
som af abbé Da Ponte och signor Sterbini iförts veladan, på
samma sätt blef Gounods Faust en snobb från tredje kejsar-
dömet, och Thomas’ Hamlet ett subjekt, som kunde rekom-
menderas åt hr Charcot.

Musiken skulle — sades det — öfverskyla alla dessa
licentiæ poeticæ. Och musiken gjorde detta äfven utan att
bekymra sig om de store oppositionsmännen Beethoven, Ber-
lioz och Mendelssohn.

Wagner förde sedan fantasien långt från jorden — ge-
nom de nordiska legenderna. Och så allt längre och längre.
Librettförfattarne började förlora hufvudet och följde legenden
äfven der, hvarest historien helt och hållet förstört den.

Men det gjorde icke Arrigo Boito, Mefistofeles’ tonsättare.

Märken I hvilken trogen reproduktion af Goethes skalde-
verk detta partitur är, på hvars text och musik Boito ar-
betade i 15 år?

Boito har skrifvit för Bottesini libretton till Hero och
Leander, en underbar framställning af den grekiska verlden;
för Ponchielli har han gjort texten till Gioconda, en med
historisk och lokal färg verkstäld bearbetning af Victor Hu-
gos dram.

Nu deremot har han skrifvit Othello för Verdi. I ton-
sättarens partitur är Shaksperes verk infattadt i dess fulla
helhet. Dramen innehåller visserligen 5 akter, medan li-
bretten endast innehåller 4; men i den senare äro dramens
båda första akter förenade till en.
653

Handlingen börjar med en storm, beskrifven af kören
med samma ord, med hvilka den beskrifves i andra aktens
första scen af dramat af Montano, de fyra ädlingarna och
Cassio.

Under körens bäfvan landar Othellos fartyg. Mohren
framsäger sin helsning med samma ord som krigaren yttrar
åt Desdemona (II: 1). Och under körens triumfsång upp-
tände Jago Roderichs själ, liksom han i dramen gör i I: 1
och 3 samt i II: 1.

Derpå utför kören. kring en stor bivuakeld den sång,
som man i Italien redan kallar eldsången och som ej finnes
i Shaksperes text, men som är en följd af Cassios drucken-
het, af Cassios utmaning, af Othellos mellankomst och af
Jagos skål. (Dramen II: 3.)

Libretton innehåller ej ett ord, som ej finnes i origi-
nalet — bearbetaren har endast valt de mest betydelsefulla
och dramatiska. Och första akten slutar med en kärleksscen
mellan Othello och Desdemona, hvilken scen i dramen in-
leder andra akten. I denna scen har Boito inlagt några
verser, som beskrifva, hur deras kärlek uppstått. Men dessa
verser äro endast en öfversättning af de, som i dramen före-
komma i Othellos tal inför dogen och senatorerna (III: 1).

Af denna redogörelse för första akten i libretton ser man
hurusom Boito förlagt sin librett inom ramen af de fyra
personerna Othello, Jago, Cassio, Desdemona. Roderigo, Bra-
banzo och dogen förekomma ej, Bianca omnämnes blott helt
flyktigt af Cassio och Graziano är utesluten : men dessa per-
soner utöfva ej något inflytande på handlingens gång.

Andra akten inledes med en scen mellan Jago och
Cassio. Jago råder den sköne kaptenen att anropa Desde-
monas förbön såsom i II: 3, såsom han gör i engelska ori-
ginalets II: 3.

Jagos credo är det enda tillägg Boito gjort till Shak-
speres mästerverk, ty den följande scenen mellan Cassio och
Jago återfinnes i III: 1; scenen mellan Jago och Othello i
III: 3; mandolinscenen i trädgården i III: 1; scenen mellan
Desdemona och Othello i III: 3; näsduksqvartetten har er-
hållits genom att förena två fragment ur III: 3. Det öfriga
af denna akt sammanfaller med återstoden af Shaksperes
tredje akt.

Den duett mellan Othello och Desdemona, som inleder
operans tredje akt är resultatet af en förening mellan III:
4 och IV: 2; terzetten mellan Jago, Cassio och den för de
andra dolde Othello är hemtad från IV: 1. Den stora fina-
len i elfva afdelningar med Ludovicos och körens inträde
är i sin helhet tagen från IV: 1 och 2. Sista aktens af-
klädningsscen återfinnes i IV: 3. Boito har endast tillagt
ett Ave Maria. Finalduetten mellan Othello och Desdemona
samt operans final med Jagos inträde finnas i sin helhet i V: 2.

Librettförfattaren har lemnat åt tonsättaren att i toner,
måla den monolog, som Othello håller förrän han mördar
Desdemona, och denna orkestersats skall jag här nedan när-
mare beröra.

Detta är måhända den första operatext, som med full-
ständig kännedom af originalet verkstälts af en insigtsfull
och hänsynsfull skald. Hela Othello är använd i denna text
och tonsättaren har erhållit en säker grund för sin konst-
närliga nydaning.

På detta sätt har det mest menskliga af Shaksperes
arbeten kunnat blifva en operalibrett utan att utsättas för
profanation.

Då man sett hur strängt Boito tillvägagått med sin text,
är det tydligt, att kärleken — den mest musikaliska af li-
delserna — kommit att saknas. En enda scen var möjlig.
Men under hvilka förhållanden! Othello, segerdrucken, Des-
demona, rörd öfver att återse sin make efter de utståndna
farorna. Men detta vore ej två älskande, två förälskade,
som besjunga sin kärleksidylls fröjder, sina förhoppningar,
sina älskogsdrömmar. Nej, det vore två äkta makar, som
omfamnade hvarandra; det vore ej en uppspirande kärlek,
utan en tillfredsstäld, redan lycklig kärlek.

Vid denna brist på erotiska moment skulle libretten
varit omöjlig att komponera för hvilken annan tonsättare som
helst i verlden. För öfrigt skulle Arrigo Boito ej hafva
kunnat förändra sin text för att förderfva Shakspere och till-
fredsställa en vulgär smaks fordringar. Boito ensam kunde
lemna denna librett; Verdi ensam kunde sätta den i musik.

Och ett betydelsefullt verk blef resultatet af deras sam-
arbete. Låtom oss undersöka det!
655

Italienarne, som af naturen äro högeligen praktiskt an-
lagda, bedöma framför allt en operas värde af det intryck,
den väcker. Nu är Othello ett ideal hvad framgången be-
träffar. Den har gifvits . för proppfulla hus 25 aftnar å La
Scala i Milano och impressarierna bröderna Corti hafva er-
hållit nära 170,000 francs i ren behållning.

En f. d. tidningsman i Rom, signor Guglielmo Canori,
som de senaste två åren egnat sig åt teaterverksamheten, fick
en mycket djerf idé. Han är delegare i en teater i Romas
högre belägna qvarter. Den präktiga och rymliga teatern
— en af de vackraste bygnader i sitt slag — benämndes
efter sin egaye signor Costanzi, som offrat hela sin förmögen-
het af omkring 2 millioner för att upprätta den.

Signor Canori förskref hela den kör och orkester samt
alla de solister och maskinister, som utfört Verdis mästerverk
i Milano. Han bestälde ett extratåg och lät föra hela per-
sonalen till Rom till sin teater.	-

Det var ett dristigt företag, men af en talangfull man.
Canori hade ej en soldo i understöd af regeringen, af korn-
munnen eller af hofvet och utgifterna uppgingo till 27,000 lire
för hvarje afton. Operan skulle gifvas 6 aftnar; risken var
oerhörd och företaget var nästan en dårskap. Om operan
ej väckte en formlig fanatism, om den endast vann en enkel
framgång, skulle förlagsmannen ej återfå de 162,000 lire,
han vågat för saken.

Jag måste tillägga, att den berömda skådespelaren Er-
nesto Rossi för närvarande befinner sig i Rom och uppträder
å Teatre nazionale; att Ernesto Novelli, den förnämste af
våra komici, uppträder å Teatre Valle; att på Apolloteatern,
vår stora kommunala och kungliga teater, ett sällskap af
första rang uppträder, till hvilket bland andra höra tenoren
Marconi, baritonen Battistini och sångerskan Borelli, och
hvilket med en väldig kör- och orkesterpersonal förträff-
ligt utför »Flygande holländaren» och »Don Carlos» ; att man
i Rom slutligen har ett operett- och ett balettsällskap samt ett
dramatiskt sällskap förutom fem eller sex teatrar af lägre rang.

Signor Canori var sålunda mer än modig, han var oför-
vägen, ja till och med dumdristig.

Att företaget fullständigt lyckades, är ett bevis på att
Verdis verk är i besittning af alla de egenskaper, som er-
fordras för att entusiasmera publiken.
656

Ännu en omständighet: för att ej utöfva något infly-
tande på utgången ville ej Verdi komina till Rom vid tid-
punkten för uppförandet af operan, ehuru dertill ombedd
af konungen, regeringen, kommunen och 10,000 personer,
som undertecknat en adress.

En vidlyftig diskussion har förts för att klassificera
Othello. Först och främst har man sökt jemföra den med
Verdis andra operor och sedan med andra tonsättares arbeten.

Ingenting är olämpligare än detta. I ett svar till Roms
sindaco hertig Torlonia har Verdi med användande af en
replik af Jago förklarat att Operan »är hvad den är».

Och säkert är, att Othello ej har någon likhet till for-
men med Trubaduren, Rigoletto eller Don Carlos; men den
kan ej heller placeras utanför denna berömda samling af
operor. Såsom jag ofvan antydt, saknas i Othello hvarje
spår till kärleksintrig. Handlingen är ej en yttre utan en
inre. Det är naturligt, att den mäktiga shaksperska anda,
som gifver lif åt dessa personer, bör återfinnas i musiken.
Verdi har emellertid i denna ej undertryckt sin egen person-
lighet, utan blott med en förunderlig applikationsförmåga till-
egnat sig en för honom alldeles ny melodramstil.

Sålunda lemnar orkestern herraväldet åt sången i Othellos
hela första akt, der ingen inre strid försiggår i hufvudper-
sonernas inre: i segerkören, Othellos inträde, Jagos och Cassios
skål, eldkören, och i duetten mellan Othello och Desdemona
är sången absolut den herskande.

Men i andra akten är det helt annat. Redan i Jagos
Credo märker man något nytt. Medan Jago afbryter sig nä-
stan förfärad öfver sina egna hädelser, afmålar orkestern på
det mest gripande sätt hans känslor.

Från detta ögonblick utvecklar sig det drama, som ut-
tänkts i Jagos infernaliska själ: lidelsernas strid börjar i den
följande duetten mellan Jago och Othello. Den musik, som
karakteriserar fänriken, är smekande, mild och återhållsam;
den, som karakteriserar mohren, är deremot stormens tjut
och lejonets rytande.

Efter denna duett vidtager ett ställe, der Verdis snille
besegrat en betydande svårighet. Han har funnit det nöd-
vändigt att för ett ögonblick afbryta handlingens gång med
657

en kör, för att äfven i detta hänseende följa Shakspere. Han
hade ansett det af behofvet påkalladt att för ett ögonblick
afteekna Desdemonas ädla personlighet, omgifven af barn och
qvinnor. För att få denna bild att framträda så klar som
möjligt har Verdi komponerat en i hög grad ljuf, lugn och
känslofyld Cantilena, som han försett med ett af omvexlande
arpeggioackord bildadt, ytterst fint mandolinackompagnement.

En aristokratisk parfym utströmmar från scenen. Ton-
sättaren har åter en gång besegrat den dramatiska situatio-
nens svårighet: han har ännu en gång öfversatt Shakspere.

Derpå tager dramat vid: terzetten mellan Desdemona,
Othello och Jago samt den följande qvartetten mellan Desde-
mona, Othello, Cassio och Emilia äro verkliga mästerverk.
De lidelser, som fylla de handlande personernas bröst, gen-
ljuda i orkestern, raseriet och medlidandet, kärleken och hatet
blanda sig om hvarandra i stor genomskådlighet.

Men härefter triumferar åter melodien i Othellos afsked
samt i Othellos och Jagos ed.

Dessa nämnda scener äro verkligen utomordentliga mo-
ment i operan, hvilka oemotståndligt hänföra och elda pu-
bliken. Orkestern följer tremulerande lejonets rytande, trum-
peterna framsmattra de sista stridssignalerna ; det är en ka-
rakteristisk, på en gång gripande och dristig samklang, medan
Jago skrattar vid åsynen af den verkan, hans gift åstadkommer.

I tredje akten återvänder Verdi mer utprägladt till det
gamla. Duetten mellan Jago och Cassio, som Othello dold
åhör, är en lycklig åter klang af Beethoven. Derpå följer mo-
hrgns vredesutbrott. Men då denne derefter öfverväldigas af
smärta, höres i orkestern en suckande, verkligen suckande
melodi, medan mohren tillintetgjord gång på gång på samma
ton frammumlar orden : »O Gud, ' du hade kunnat sända
öfver mig lifvets alla fasor, alla förödmjukelser, alla olyckor
— endast du låtit mig behålla Desdemona!»

Othellos sång öfvergår hvarje annat uttryck för djup
sorg. Hans smärta har sin motbild i Jesu själsqval, då han
utbrister: Si possibile est transeat a me calix iste!

Den stora finalen, som af några kritiker ej synts mot-
svara mästarens intentioner, tror jag ej hafva kunnat be-
658

dömas efter förtjenst hvarken i Milano eller Rom, enär inan
ej lyckats finna någon Desdemona, som gått i land med den
fordrande uppgiften. Det är Desdemona, som sjunger, upp-
repar och varierar temat. Kring henne gruppera sig Othello,
Jago, Cassio, Emilia, Montano, Ludovico, Roderigo, hvilka
alla hafva sin serskilda själsstämning, som afspeglar sig i
orkestern. Om Desdemona samlar kring sin röst alla de öf-
rigas, bör totalverkan vara underbar. Men om Desdemona
ej förmår göra sig till medelpunkten, framträder Othellos
och Jagos rhapsodiska, nästan talade sångfraser för skarpt
och kören kan endast bilda en betydelselös ram kring det hela.

Af detta skäl skall tredje aktens final vara föremål för
de skiljaktigaste omdömen från publikens sida. En tonsättare
eller en kännare skall emellertid, vare sig han har partituret
framför sig eller endast hör verket, måhända anse denna
final vara operans förnämsta perla.

I fjerde akten afspeglar sig Othellos ursinnesutbrott i
orkestern, som sedan äfven i dystra toner afmålar hans fasa
för det begångna mordet och hans vrede öfver att hafva
blifvit bedragen.

För att finna någonting jemförligt med denna sista akt
i Othello, något som representerar den högsta och fullstän-
digaste dramatisering af musiken, måste man gå tillbaka till
sista akten i Mozarts Don Juan.

Vår gamle och vördade mästare har verkligen återvändt
till de gamla klassiska förebilderna.

Och härmed har ännu en vändpunkt inträdt i det 19:de
seklets tonkonst. Vid denna öfvergång ser man företrädena
och bristerna hos de skolor, som kämpat de ärofullaste stri-
derna på alla scener i verlden.

Hvarje gång ett fullvigtigt råd varit af nöden för att
bringa konstnärerna på rätt väg, har Verdi sagt sitt ord: det
sannaste, rättaste och mest befordrande.

Efter Aida uttryckte Neapels musikkonservatorium den
önskan att få Verdi till sin direktör. Han vägrade och gaf
endast detta råd: Återvänd till det gamla och det skall all-
tid vara ett framåtskridande. Nu har han velat i hand-
ling visa rigtigheten af detta råd.
659

En musikalisk strömning genomgår hela Italien. Man
hade här de senaste åren öppna armar för all musik, hvil-
ken skola den än tillhörde. Vi hafva nu fått en hörnsten
för vår egen konst.

Verlden skall varda den italienska konsten ännu bevåg-
nare, när den som gåfva erhåller Guiseppe Verdis Othello.
Drag ur Ingemanns lif och
diktning.

Är det icke med Ingemann och hans »Waldemar Seier»
som med Holberg och hans »Jeppe på Berget», att den sist-
nämda dikten utkommit i Sverige i ännu flera upplagor än
i Danmark — så har dock Ingemann för sin mest berömda
roman åtnjutit en ofantlig popularitet äfven i vårt land. Vi
tro oss derföre göra våra läsare ett nöje, då vi hemta ett
och annat drag ur ett nyss utkommet biografiskt arbete af ovan-
ligt förträfflig beskaffenhet. Författaren, H. Schwanenflügel,
har sjelf tillhört lärjungekretsen i Sorö, har med kärlek och
beundran blickat upp till Ingemann, ett förhållande som skänkt
något innerligt och hängifvet åt framställningen äfven då
denna tillämpar kritikens strängare måttstock.

Hvad var grunden till det jubel som uppstod inom den
romanläsande verlden, då de böcker först sågo dagens ljus,
hvilka numera förefalla de mera granntyckta såsom bleknade
teaterdekorationer — hvad är orsaken till att de utkomma
i nya upplagor ännu i dag och att de ännu kunna fängsla
någorlunda bildade äldre personer, icke blott barn och all-
moge?

Först och främst skaldens lefvande intresse för sitt ar-
bete. Här är ingen ansträngning! Han arbetar con amore;
och aldrig känner han sig bättre till mods än, när han »sit-
ter i utarbetningen upp öfver öronen». De personer han
skildrar äro närvarande för honom såsom besökande i hans
kammare; han tror sig se dem inför sig och höra dem tala.
Han är hänförd af den romantiska tid, han upprullar för
sig ; och han tviflar icke ett ögonblick på, att de färger han
skildrar dem med äro äkta, fastän de egentligen finnas till
blott på hans fantasis palett. Han är sjelf en älskvärd gosse
661

som Carl af Rise med det ljusa håret och den blå jackan,
hvilken i fader Saxos cell kryper in i det stora harnesket
och naivt tror att hans riddarelek är verklighet. — Då man
sålunda lefver sig in i sitt arbete, döljer sig alltid deri en
hemlig magnetism, som icke kan annat än utöfva sin drag-
ningskraft på läsaren. Men derjemte måste ett sådant för-
hållande för författaren sjelf — så vida han är en verklig
skald — medföra att han åtminstone frambringar något, som
är äkta poesi. Låt vara att der är än så mycket glitterguld,
något deraf måste dock vara äkta guld — detta skall man
också finna i »Waldemar Seier».. Fastän sålunda karaktärs-
teckningen icke är Ingemanns sak, skildrar han likväl van-
ligen den danska allmogen med temligen stor säkerhet, så
väl i denna som i sina andra historiska romaner. Skalden
hade icke fåfängt tillbragt så många år på landsbygden och
i småstäderna. — Af hufvudpersonerna är Waldemar Seier
väl icke stort mera än en teaterkonung, men andra manliga
gestalter, t. ex. biskop Waldemar, äro icke illa tecknade;
likaså »svarte grefve Henrik». Så lömsk och nedrig måste
denne man varit, som kunde utöfva ett så lumpet svek mot
sin länsherre i dessa tider, då vasalltrohet hos alla »gode
män» ansågs för en af de prisvärdaste dygder. — Ännu lyck-
ligare har Ingemann varit med vissa af sina qvinnofigurer.
Så är fallet med fru Helene, då hon söker närma sig kun-
gen, som undviker henne. Här skulle man nästan kunna
tro att skalden skildrat eftei' naturen. — Perlan i boken är
dock Dagmarsgestalten. Det är en fin madonnabild, målad
på guldgrund, rik på behag och jungfrulig blidhet. Dagmar
är from genom uppfostran, kärleksfull genom sin natur, full
af blyg hängifvenhet för den man, hvilken hon gifvit sin tro
och som sådan ett poetiskt förkroppsligande af det ideal den
danska medeltiden hade bildat sig af qvinnan. Hur skön
är hon icke som blifvande moder i sin stilla glad t-ängsliga
förväntan. Med hvilken öm förkärlek har icke skalden ut-
målat den scenen, der hafsfrun spår henne! Och konun-
gens hemkomst, då han damhöljd och jernklädd ilar upp för
att se sin son som är honom född, hur sympatiskt är icke
detta uppträde framstäldt! Sannerligen, Ingemanns roman
om Waldemar Seier saknar icke poesi.

Men det var icke detta som gjorde bokens lycka. An-
dra skaldeverk, som egt lika mycket poesi, äro länge sedan
glömda. Nej, den väsentliga grunden till, den lycka, »Wal-
662

demar Seier» har gjort i slott som koja, beror på den om-
ständigheten, att om tiden och hufvudpersonen, som här
skildras och hvilken säkert kan betraktas som Danmarks
allra märkligaste, har den egentliga historien högst obetyd-
ligt att förtälja. Fastän Waldemar Seier och hans samtid
ovilkorligen är Danmarks glansperiod (Östersjön var då en
dansk insjö — folkmängden uppgick till ett antal som först
i vårt århundrade öfverstigits), har dock ingen historieskrif-
vare, medan traditionen ännu var färsk och händelserna ännu
i mannaminne, fattat pennan för att skildra den. En ur-
kunds förbittringsutbrott öfver grefve Henriks nedrighet,
klagovisor öfver konungens fängslande, jubelrop öfver hans
utlösning, några klosterannalers karaktäristiska anmärkning
i anledning af hans död :, »Då föll kronan af det danska fol-
kets hufvud» — detta är allt autentiskt som fins om folk-
stämningen i dessa dagar. — Det var derför icke underligt
att man gått till Ingemann för att få läsa Danmarks medel-
tidshistoria.

Det mottagande »Waldemar Seier» fick, var för Inge-
mann en maning att fortsätta i samma riktning. Hans näst-
kommande skapelse, »Erik Menveds barndom» blef äfven af
publiken emottagen med ännu större hänförelse. Allt hvad
en god romanläsare kan begära är också sammanfördt i denna
bok : den ena spännande tilldragelsen jagade den andra; huf-
vudpersonerna voro korrekta talmaskiner för de tankar de
skulle uttrycka, och de idéer de skulle personliggöra. Både
om drots Hessel och marsk Stig må det sägas, att den först-
nämde uttrycker på punkt och pricka restaurationstidens rid-
derliga konungatrohet, den andre hämden som sådan; den
ene är en engel med ljusets svärd i sin hand, den andre en
upprorets demon; den förre beständigt i skinande riddardrägt
med ädel stolthet på sin panna, hvilken blott aflöses af
blyghetens rodnad, den andre alltjemt i svart rustning med
jernpansrade händer och annat dylikt; vanligtvis går marsk
Stig med nedfäldt hjelmgaller, och då ljuder hans röst som
en andes från grafven, 1er han någon enstaka gång, är hans
löje »vildt». — Dessa gestalter äro ingenting annat än ma-
sker och marionetter, och har man en gång fått den tanken
för sig, att under drots Peders plymagerade hatt dväljes en
hederlig protestantisk candidatus theologiæ med hvit krage
och svarta handskar, och att hela marsk Stig icke är någon-
663

ting annat än en gammal rustning från en arsenal, så blir
man icke lätt dessa bilder qvitt.

Kort sagdt, en literärt bildad och historiskt kunnig man
skakar på hufvudet, när han efter förloppet af en mansålder
ånyo öppnar dessa böcker och utbrister ovilkorligt: »Hur är
det möjligt, att jag en gång kunnat svärma för detta till den
grad att jag försummade mina lexor för denna lektyr; hur är
det möjligt att jag kunnat proppa i mig en dylik andlig föda?»
— Ja, hvad är grunden till att barnet smyger sig att tömma
mammas syltburk på spiskammarens öfversta hylla, fastän
han vet att han får bannor och dessutom utsätter sig för
att falla ned och slå ett hål i nacken? Hvad är grunden
till att gossen med lifsfara går ut på den svigtande grenen
för att nå det röda äpplet i toppen af trädet? — Grunden
är den, att barnet behöfver den söta frukten; dess konstitu-
tion fordrar den, den är ett vigtigt och nödvändigt stoff för
utvecklingen af dess organism.

Och folket, det trofasta, stora, friska barnet, det skall
alltid fordra en sådan andlig föda, dess hjerta skall alltid
derigenom erhålla kraftiga bidrag till sin utveckling. Det
vill läsa om sådant som »verkligen skett», någonting stort
och ädelt, sådant det finnes hos Ingemann, som föga bryr
sig om totalbilden och som ännu mindre intresserar sig för
det historiskt positiva. .

I öfverensstämmelse med den skildring, han meddelar
t. ex. af drottning Dagmar, måste naturligtvis det hem hvar-
ifrån hon utgått, skildras som en renhetens och den sedliga
tuktens härd och hennes fader som en gammaldags tysk hus-
bonde, from som en herrnhutare. Och likväl är det bekant,
att denne man, Ottokar I Przemysl, den förste konungen af
Böhmen, lefde i det olyckligaste förhållande till sin hustru,
som till slut jemte dottern måste öfvergifva hans hus. —
Junker Strange, som skall afhemta Waldemars böhmiska
brud, uppträder lika courtoisant som en ålderstigen kavaljer
från början af vårt århundrade; hans biläger med Dagmar
innehåller ingenting anstötligt mot vår tids decorum; och
likväl måste Ingemann veta, att detta bruk i alla sina en-
skildheter på ett temligen plumpt sätt symboliserade äkten^
skåpets naturliga bestämmelse.

Eller Estlandståget, som är omgifvet med hela den sago-
lika, strålande glans, hvarmed romantiken utstyrde sin före-
ställning om ett korståg! ^tt vid detta tillfälle de grym-
664

maste våldsbragder utöfvats, kan aldrig falla Ingemann in
att tro. Men han kunde likväl läsa i Henriks af Letland
lifländska krönika, huru man på dessa korståg for att »om-
vända» östersjökustens bebyggare, anlade eld vid öppningen
af de hålor, hvari de sökte sin tillflykt, qväfde några all-
deles, drog fram de halfqväfda och mördade dem efter att
hafva plundrat dem på det obarmhertigaste sätt. »Derpå
drog man hem och prisade Kristus för hans rikes framgång.»
Han kunde hafva läst om, huruledes danskarne hängde alla
de hedningar som mottagit dopet af andra än deras egna
munkar m. m. dylikt.

Ingemanns förnämsta källor äro folkvisorna, men utom-
ordentligt betecknande är det sätt hvarpå han behandlar dem,
d. v. s. han upptager blott hvad som passar i stycke med
hans egen blida lifsuppfattning. I »Waldemar den store och
hans män» skildrar han Waldemars drottning Sofie likså strå
lande af ädel skönhet som högsinnad; men visan om Walde
mars syster, »liden Kirsten», gifver en annan tafla. Här äi
drottningen den egentliga orsaken till att hon blir förförd
Och då följderna häraf icke längre kunna hållas dolda, yppai
drottning Sofie dem för konungen. Waldemar, som har bort
lofvat sin syster till en främmande furste, tror icke strax
sin maka, men befaller dock liden Kirsten, för att ytterligare
förvissa sig derom, att komma till dansen på borgen. Den
olyckliga unga modern måste då stiga upp ur sin säng och
smycka sig. Hon kan knappast hålla sig upprätt på hästen,
då hon rider till kungens gård, och då hon kommer midtför
fönstret, der drottning Sofie står och 1er, svimmar hon. »Kom
hit och. se er systers färd» tillropru drottningen sin herre.
Alla andra hafva medlidande med liden Kirsten och »befale
hende den rige Krist». Waldemar mottager sin syster med
kylig vänlighet.. Liden Kirsten måste qväda en visa, hvar-
till riddardansen kan utföras. Då »springer kungen sjelf in
i dansen och tager sin syster i hand»:

»De dansed ud, de dansed ind,
Han kunde dog intet kjende på bend’.»

Ännu en gång nödgar han henne att sjunga; och då hon
dansar, aktar han på hennes gång öfver golfvet ; till sist mä-
ter han hennes midja. Men då intet väcker hans misstanke,
säger han till drottning Sofie: »Skam öfver dig, att du lju-
git på min syster!» Då, sliter drottningen liden Kirstens
665

bröst fram ur lifstycket och visar att de äro fylda af mjölk.
Konungen blifver »så svart som jord» ; men liden Kirsten
sjunker till marken. Waldemar svär sin systers död, för
den skam hon vållat honom. (Nu kunde ju ingenting bli af
det förnäma giftermålet). Han låter hemta tagelpiskor. »Fuld
af sorrig og vånde tager han dem i hand.» Liden Kirsten
tigger om drottning Sofies förbön, men denna svarar:

»Ilde havde jeg stedt miu dronninglig fore, (framfärd) .

Skulde jeg nu hjelpe din arrige hore!»

Waldemar slår sin syster så länge »till hon ligger i blo-
diga strömmar». I sin jemmer och pina kryper hon in un-
der drottning Sofies kjol, men denna sparkar henne ifrån
sig, oaktadt liden Kirsten beder :

»I skjule mig under skarlagen röd
for Kristi skyld, som tålte vor död!» .

Hon vänder sig till brodern: »Låt mig blott lefva till
dess jag gjort bot. Allt hvad jag eger, vill jag skänka kyr-
kan, dig och drottningen», Så uppgifver hon andan. ■—
Konungens samvete slår honom nu och han klagar inför
drottningen: »Hvar skall nu liden Kirsten läggas?» Sofie
svarar: »Lägg henne på Ribe gator, så att min häst hvar
dag kan trampa på henne!» —Af folkvisan om liden Kir-
sten — sådant dess innehåll nu i korthet återgifvits — be-
gagnade Ingemann icke mer än första delen, der hon tråder
dansen med konungen — dess råhet i öfrigt skulle icke
hafva passat till den högkonungsliga bild han gifvit af Wal-
demar den förste — samt sista delefi, med hvars sentimen-
tala erotik han kunde sympatisera. Fordringen på en kraf-
tig verklighetsskildring och korrekt historisk kolorit stod in-
genstädes anförd i Ingemanns estetiska katekes ; dylikt ansåg
hans jungfruliga själ som bestialitet, och det hörde tillsam-
mans med hans föreställning om .»idealiseringen», då han
utelemnade alla dylika scener.

*	*

Det var 1822, Ingemann hemförde sin brud till Sorö,
vid hvars lärda skola han skulle komma att i 40 år bekläda
en lärareplats. Fastän hans fack var danska språket, var
Ur Dagens Krönika. VII. 7, 8.	6
666

han så litet bevandrad i det gammalnordiska, att han icke
kupde reda sig med Knytlingasagan på egen hand. N. M.
Petersens språkhistoria föreföll honom alltför svår att studera
igenom, och ännu 20 år efter sitt tillträde af lektoratet
skrifver han felaktigt bekanta gammalnorska skaldenamn.
Såsom historisk romanförfattare måste han hjelpa sig med
den grundtvigske Saxo, och när han skall bilda s'ig ett be-
grepp om den störste fornnordiske historieskrifvaren måste
han likaledes taga sin tillflykt till vännens synnerligen fria
återgifning af Snorre. Till den äldre Eddan begagnar han
Finn Magnussons öfversättning, och ända till 1832, då Grundt-
vigs »Nordens Sindbilledsprog» utkommer, begagnar han också,
nämde forskares mytologi. .

Icke heller i föredragen öfver nyare dansk-norsk litera-
turhistoria förmådde Ingemann fängsla sina åhörare, och in-
gen, icke ens af dem som bevara sitt intresse för literaturen,
påminner sig hafva erhållit någon god vink eller upplysande
vägledning af honom. Till och med hans uppläsning af
skaldeverken var, på grund af hans organ, misslyckad. Lik-
väl var han omtyckt af lärjungarne, och oordningar föreföllo
icke under hans lektioner. Det var genom sin älskvärda
personlighet, han verkade.

Besökte man Ingemann i hans anspråkslösa hem, mot-
togs man icke af en smärt, svärmisk, tillbakadragen roman-
tiker — såsom man af hans skrifter skulle kunnat vänfa ’—
utan i stället af en undersätsig man med ett vänligt leende
och en humoristisk blinkning i ögat, med den trefliga tobaks-
pipan i handen och en gemytlig konversation. Blott när
man lät blicken ströfva omkring i det lilla rummet och såg
porträtt af bekanta män, företrädesvis skalder, betäcka väg-
garne (t. o. m. dörrarne, från öfverst till nederst), fick man
intrycket af att här dvaldes en man som ogerna sysslade
med hvardagliga tankar. Mid t på den ena dörren hängde
en stor bild af Ingemanns tyske vän och själsfrände Fouqué,
längre borta Hoffmann, Schiller och många andra.

Vid sidan af Ingemanns arbetsrum låg den stora ljusa
salen, der hans maka upphängde sin andes produkter —
hon var nämligen målarinna, men rent ut sagdt af ett myc-
ket miserabelt slag. Dessa spetsnäsiga Kristusfysionomier
med ljufva leenden, dessa apostlafigurer med platt uttryck i
anletena och dessa barn med förvridna miner — allt var be:
667

dröfligt att skåda. Tillhörde fru Ingemanns konstalster nå-
gon stil, så var det obetingadt den byzantinska.

Då Thorvaldsen en gång besökte Ingemann och trädde
in i hans hustrus atelier var han icke i stånd att uthärda
med allt detta misstecknade, förvridna, onaturligt tunna oclr
stela; instinktmessigt tog han ett stycke krita och gjorde en
massa rättelser till största häpnad och förargelse för fru I.
Icke ens Ingemann sjelf, som hon likväl satte så högt och
hvars mening i så många andra afseenden var för henne af-
görande, hade något att säga beträffande hennes konstska-
pelser. »Är icke det benet något för långt, lilla Lucie?»
kunde han utbrista. »Nej, käre Bernhard, det är omöjligt,
jag har målat det flere gånger.» — »Det förefaller mig som
om det der barnet skulle ramla ut ur taflan.» —■ »Visst inte,
det är måladt just så under sin lek, för att det liksom hän-
delsevis skall kunna falla i frälsarens armar.» — Och så
satte hon sig åter ned vid staffliet, och arbetade och gnodde
med den konst, för hvilken hon, strängt taget, saknade allt
begrepp.

*

Ingemann fick icke, som så många andra berömda män,
genomgå den sorgen att öfverlefva sin egen popularitet. 1859,
på hans 70:de födelsedag, hade Danmarks ungmör gjort in-
samling till ett guldhorn som öfverlemnades honom till tack
för hvad han varit för den danska qvinnan. Uppifrån aka-
demiens vestibul, der Fehixfågeln prunkade öfver ingången
och Herodots, Homers, Platos och Euklides’ statyer fram-
trädde från väggens nischer, kom en skara unga flickor med
den vackra Helene Roed,* målarens dotter, i spetsen. Der
de rörde sig framåt öfver den stora gröna planen med det
obetäckta håret skinande i majdagens sol och klädda i blå,
hvita, röda och gula florsklädningar, liknade de en kor af
vårens nymfer, hvilka drogo till den gamle skaldens idylli-
ska hem bakom lindarne för att bringa honom sin helsning.

Dryckeshornet aftäcktes och räcktes åt gubben. Det var
förfärdigadt af finaste guld, rikt besatt med diamanter, ru-
biner och smaragder, samt företedde. på sidorna figurer ur
Ingemanns romaner. Innehållet utgjordes af Johannisberger’

* N. v. professorskan Nyblom i Upsala,
668

vin, som Christian VIII en gång fört med sig från Rhen-
trakterna och som hans enkedrottning skickat till sin älsk-
lings jubileum.*

Då, tre år senare, underrättelsen om Ingemanns död
spred sig öfver Danmark, väcktes en allmän bedröfvelse.
Johan Ludvig Heiberg, som aflidit två år förut, hågkoms
endast af en och annan bland skönandarne; han hade full-
ständigt öfverlefvat sin popularitet. Men Ingemanns bort-
gång väckte, som antydt, nästan landssorg, och stora skalder,
såväl som små, sjöngo hans drapa.

* Af de kungliga hade Ingemann redan länge sedan rönt åtskilliga
utmärkelser. Då »Waldemar Seier» utkommit (182.6), inbjöds han af
konungens allsmäktige adjutant, general Bülow, till en präktig diner i ett
värdshus vid Sorö, der han mottogs af ett särdeles förnämt sällskap som
var alldeles i entusiasm öfver hans bok. Drottningen läste den med stör-
sta intresse, och äfven den eljest så prosaiske Fredrik den sjette blef för-
tjust och utnämde författaren till riddare af Dannebrog.
För mycket blommor.

Några sociala reflexioner och erinringar af en tidningsläsande
samhällsmedlem.

»En groda lär kunna blåsa
UPP sig tills hon spricker, men
en biografi kan blåsas upp och
håller».

Det fins märkvärdigt nog en hel mängd menniskor, som
hysa den orättvisa uppfattningen om våra tidningar, att en af
dessas favoritsysselsättningar skulle vara att hacka på och klandra
samhällets förtjente och store personer, att »racka ned» folk.
Det är en upprörande orättvisa, som ej kan ursäktas på annat
sätt, än att de menniskor, som lefva i dylik föreställning, an-
tingen icke förstå hvad de läsa eller ha dåligt minne. Ty hvar
träffar man på storheter, och det både kapitalt stora och kapi-
tal t många, om icke i en tidnings spalter. I det dagliga lifvet
på gator och i gränder, på restauranter, teatrar och vid bolags-
stämmor törnar du kanske inte så synnerligen ofta i hop med
dem, men i tidningarna der undgår du dem inte, det kan du
slå dig i backen på. Naturligtvis menar jag inte sådana der
som skrifva i hop spalterna, de äro stora syndare i allmänhet
och det mesta de i regeln kunna anföra till sitt beröm är att
de förstå uppskatta förtjensten bland sina kotteribekanta eller
bland samhällets högre uppsatta. Jag menar dem Åvarom det
skrifves. ■

I danska tidskriften »Tilskueren» stod helt nyligen en
artikel — intressant för resten — deri förf., hr Bramsen, beräk-
nade antalet verkliga talanger och snillen i Europa till den för-
svinnande, rent af futtiga siffran 500. Uppenbarligen har han
icke haft tillgång till den svenska tidningspressen, ty den skulle
med den allra största lätthet i verlden kunnat lemna honom
alnslånga förteckningar från hvarje yrke på individer, som falla
6/0

under storhetskategorien. De uppttlcka nämligen storheter och
talanger rappare i vändningen, än hvad t. ex. sjelfva de Laval
är i fråga om uppfinningar, och till större allmän belåtenhet
än friherre Nordenskiölds upptäckande af nordostpassagen. Af
den varan, storheter och talanger, eger här i landet en så
stark produktion rum, att det nästan kan kallas öfverproduk-
tion; lyckligtvis blir det dock ytterst sällan fråga om att eval-
vera dessa märklighetsprodukter i klingande valuta, utan de
flesta bli för alltid förvarade som kuriosa i tidningarnas spalter.

En inbiten pessimist, August Strindberg heter han för
resten, har sagt några ord i hithörande ämne. Han sade:
»I närmaste sammanhang med den offentliga lögnen står kanoni-
seringen. Det är en bland de afskyvärdastc yttringar af den
civiliserade menniskans förfalsknings- och hersklystnad. När
hon nämligen icke sjelf förmår tillfredsställa sina onda begär,
så uppfinner hon fetischer, helgon eller i moderna tider: stor-
heter.» Och en annan gång: »I våra dagar har helgondyrkeriet
antagit storartade dimensioner; nu kanoniseras sångerskor, ak-
triser, modellörer, verspoeter, trävaruhandlare, riksdagsmän,
sådana som måla oljefärgstaflor, idealisera bränvin (bränvins-
förädlare), resa, sälja egendomar.»

Men lika litet som i kvinnofrågan är Strindberg i denna
fråga någon »tidsmedvetandets' målsman» och derför må hans
ord lemnas helt och hållet utan beaktande.

Hvad det beror på, är inte så lätt säga, men förmodligen
är det icke bristande god vilja från tidningarnas sida, som gör
att en mängd medborgare icke i lefvande lifvet hinna komma
i åtnjutande af de superlativa loford som de vid dödsfallet
befinnas vara förtjenta af. Men de kunna sluta sina ögon
med lugn och befalla sig icke blott i Herrans, utan äfven i
tidningarnas hand. »Dödens högtidliga majestät» sprider då
sådant skimmer, att hvad som förut allmänt betraktades som
ett nickelskiljemynt af ringa valör, ja kanske endast som en
absolut värdelös spelmark, nu befinnes vara ett tjugukrone-
stycke af guld. Det slås fast på pränt och ve den som vågar
påminna om den förra allmänna uppfattningen och uttala som
sin mening att prisstegringen har bra mycket tycke af tanklöst
börssvindleri, han proskriberas såsom en hjert- och samvets-
lös barbar, som har att sky hyggliga menniskors umgänge, men
när han i sin ordning faller från, ja då, om det vill sig så väl,
blir det kanske hans tui' att få sig en liten kanoniserande
minnesruna.
Förutom svenska nationens stora godlynthet med deraf
följande ymniga och yppiga umgäögeslif är det egentligen tvenné
mera prosaiska omständigheter, som göra att tidningarna sa
gärna uppresa större eller mindre altare, der man kan upptända
rökelse till de lefvande förtjensterna och uppstämma deras löf
och pris, eller, och det kanske hellre, små minneskors öfver
de bortgångna. Den ena omständigheten är den grufliga aldrig
fullt lugnade andliga notishungern, hvaraf våra tidningar hem-
sökas värre än hvad någon med bennikemask bekajad individ
lär vara af fysiska hungerskval. Den andra är den förföriska
glans som tioöringarna ha i ögona pä det lilla biografskräets
medlemmar. För att fä rikt material och i följd deraf flera
tioöringar (tio öre raden!) ha dessa nämligen frän långliga tider
tillbaka lagt upp samlingar beträffande sä många som möjligt af
de individer, hvilka. framfödas af ståndspersoner eller vinna
någon befordran, och förr eller .senare komma dessa samlingar
till stor nytta både för biografen, tidningarna, anhöriga, vänner
och grannar. Och när en tidning lägger an på biografier, följa
naturligtvis de andra efter och en ädel täflan uppstår i syfte
att upptäcka minnesvärda personer.

Nu kan det förstås lätt hända, att om den döde ej fins något
annat att anföra än födelse- och dödsår, och det är ju onek-
ligen bra tarfligt. Men då har man alltid att tillgå dessa
gamla hederliga bepröfvade tidningsfraser, som den gode guden
och ett utveckladt språk stält till behöfvandes förfogande och
som varit dén korkdyna, hvarméd en och annan kunnat flyta
uppe hela sitt lif på publicitetens haf. Är den döde under
trettio, då är han alltid ^den, menskligt att döma, för tidigt
bortgångne» och »i hög grad lofvande», äfven om han inte gjort
ett skapandes grand nytta, utan endast kostat sina anhöriga
eller vänner bra med pengar eller gått i vägen för arbet-
samma och ordentliga ynglingar med mindre relationer. x\r
han till åren kommen, då är han en vördnadsvärd patriark,
en förnöjsam åldring, en af ålder och visdom trött, förtjent
medborgare etc. etc., ehuru kanske i sjelfva verket han endast
är en gammal tjufstryker som pinat och gnatat bort lifsglädjen
för sin orngifning.

Men när som humbugen med blomsterkastning öfver de
afdode florerar som bäst, det är då den högtidliga begrafnin-
gen skall beskrifvas, ty då rycker den spirituelle kåsören fram,
antingen mäster sjelf eller någon af de unge män, som aspirera
till denna bekväma värdighet. En biografi fordrar alltid några
6/2

fakta till stomme, och fakta eller sakkunskap och svensk spirituel
kåsör harmoniera f. n. icke riktigt väl tillsammans. Det fins
visserligen en och annan af det yrket, som allas att ge sina
kåserier en vetenskaplig prägel genom att ideligen anföra fakta och
episoder ur sin fädernebys historia och om traktens gamla tor-
pare och hemmansegare, men han är i sjelfva verket bastard af
kåsör och autodidakt med klen studentexamen. Nej den sanne
spirituelle kåsören har egentligen endast att iakttaga ett par regler.
För det första att, liksom en god husmoder samlar i hop alla
ostskalkar under året och gör pottkäs deraf, skall han, begåfvad
med ett godt minne och flitig anteckningsvana, samla i hög alla
granna fraser och vitsar och s. k. kvickheter och anekdoter och
lustiga historier, som han råkar få höra eller läsa. Dem skall
han sedan röra ihop och vid tillfälle servera med litet sås skum-
mad i hop från dagens samtalsämnen. Vidare skall han dels
göra sig intimt bekant med en massa teaterfolk och andra
konstnärer samt skaffa sig tillträde till så många finare bjud-
ningar och supordnar som möjligt och sedan, och det är ett
conditio sine qua non, passa på att vid tillfälle i sina krönikor
eller torsdagsbref rada upp så många af sina bekantas namn
som möjligt och förse dem med ett och annat smickrande
epitet till tack för sist; och inte heller må han glömma bort
sådana vigtiga familjetilldragelser som silfverbröllop, förlofnin-
gar, fester för underlydande etc. etc. Den materiella belönin-
gen (jul-tårtor, -vin och presenter) uteblir då ej.

En sådan, han mår, skall jag säga, något, då det är nå-
gon sådan der riktigt stilig begrafning, som med sina kransar,
uniformer och ståt narrar en mängd stockholmska husmödrar
och fröknar att stå timtals och hänga i kyrkan eller på kyrk-
gården. Han sympatiserar med dessa; han frossar i poetiska
fraser vid redogörelsen för alla praktbuketter af röda och
gula rosor och adiantum med sina plymer af resp, två, tre,
fyra, fem etc. cycaspalmblad. Och de svarta halfalnsbreda
sidenbanden med sina vackra inskrifter!! Vid minnet af dessa
smackar vår finsmakare med en sann bepröfvad gourmets hela
sällhet, när han skall till och beskrifva dem i sin tidning. Och
alla kjolspersoner, som läsa beskrifningen, smacka äfven.

Men i extas kommer han först riktigt, när han ger sig
in på det mera andliga området. Med en stryktäck välvilja
exploaterar han då känslor, som i sig sjelfva äro för goda och
heliga att dragas ned och profaneras genom att gifvas till pris
för den tanklösa hopens banala nyfikenhet på det sättet. Han
6/3

redogör med största omständlighet för de öfverlefvandes be-
dröfvelse och sorg, hur mannen med rörelse tryckte de när-
ståendes händer, huru makan, modern ej kunde återhålla sina
konvulsiviska rörelser, alla barnens ansigtsuttryck etc. etc. Han
tror sig derigenom visa den aflidne vännen den sista tjensten,
men visar i stället, att han i själ och hjerta är intet annat än
en komediant, och i tidningen friar han till applåder, om ock
tysta, från den komediantbitna hopen.

S. k. personalier af begrafningspresten äro icke längre
moderna, dels förhöja de priset, dels bli de genom det åtföl-
jande guds ord lätt tråkiga. Kransar af verkliga blommor bli
ock i dessa dåliga tider något för kostsamma, men kransarna
och blommorna af tidningspapper, de äro i mer än ett hän-
seende af godtköpsnatur. Må dessa goda plägseder få fortfara!

Det blir två år i höst, sedan kanslirådet A. i —kollegium
dog. Chefen i kollegiet var en nattmössa, derför hade kansli-
rådet, som var »ett chefsämne», en energisk själ, eller, med graf-
poetens ord, »ville beherska, för att hinna till sitt mål», till icke
ringa del tagit kommandot om hand. Till ett välordnadt äm-
betsverks traditioner hör, att några af de unga extra ordina-
rierna skola knuffas fram och få förordnanden och derigenom
meritera sig till befordran. Rättvisan häri inses inte af illviljan
och samvetslösheten, utan inbillar man sig å de hållen, att det
är dugligheten som skall vara bestämmande. Men det är bara
missuppfattning; det är de bestämmandes goda hjerta, som
skall tala, och som kanslirådet var icke blott en energisk, utan
äfven en godhjertad person, hade han vissa gunstlingar som
han drog fram. Som ämbetsman var han föga märkvärdig,
men hade haft relationer och kommit sig upp. Han föredrog
nu att begagna sig af höga ämbetsmäns rättigheter att icke bry
sig om att arbeta, men lika fullt uppbära lön och tjenstgörings-
penningar. Det gick ju mycket ledigt och bekvämt en rundlig
tid bortåt; men så kom der en mindre tidning och började
hålla räfst med hela verket och drog fram en massa försmäd-
liga fakta, som icke kunde bortresonneras, och deribland det
obehöriga sidoinflytandet och uppbärandet af tjenstgörings-
pengar. Kanslirådet, som hade vissa tilltalande personliga egen-
skaper, var visserligen genom sitt ståtliga sätt och gentila
ordnar en verklig och välbehöflig prydnad för ett par stora
tidningsutgifvares salonger. Men fastän således skyldig tacksam-
het fordrade ett uppträdande till hans försvar, kände man sig
generad för de anförda fakta, och befarade derjämte att an-
6/4

griparen, ännu ej som jämbördig erkänd, skulle komma att göra
sig nägra öfverdrifna föreställningar om betydelsen af sina på-
ståenden. Derför föredrog man att tiga, då hela saken snart
skulle glömmas. Några månader efteråt råkade emellertid kan-
slirådet dö. Då blef man modig och beslöt sig för »Ehren-
rettung»; kåsören, som hugnats med en och annan nedlåtande
och uppmuntrande helsning från den aflidne, t. o. m. varit
ett par gånger på ett stort notvarp hos honom och derför
icke blott velat, utan äfven varit i tillfälle att uppfatta hans
många nobla och högsinta karaktärsdrag, fick order att göra
sig parat. Hjernan hvilade och eftertanken var visserligen tyst,
men handen var desto oförtrutnare. Han gjorde en komposi-
tion bestående af samma saker som han eljest använder, här
det gäller att dels riktigt puffa för sin ytterst intime vän
sångaren och dels att krossa enhvar, som vågar betvifla sagde
sångares storlek t. o. m. som versifikatör. Denna salfva be-
strök han kanslirådets kvarlefvor med och bredde derpå ett
tjockt lager af törnrosor; taggarne kommo också med för att
visa hvilken oändlighet af sorg och bitterhet, lifvets snabba
stunder kunna rymma. Verkan var oemotståndlig, kanonisé-
ringen blef fullständig, det blef riktiga helgonareliker; enhvar
ransakade sitt minne, om han sagt ett enda litet klandrande
ord om kanslirådet, och skämdes i så fall sig till gråa hår.

Sensmoralen af allt detta, hvad är den? Jo, att »verl-
den är ej så ful, som vi henne ängsligt afmåla», ty »hvar
förtjenst till slut sin krona får». Tack vare den fria, opar-
tiska pressen, om ej förr, så åtminstone vid den öppnade
grafven, och det är vackert så.	■
Tvänne tidstecken.

Bidrag till den moderna inhemska reaktionens historia.

. Af

Scævola Redivivus.

I.

Bokförläggarskismen.

Någon gång i höstas innehöll en här i hufvudstaden ut-
kommande veckotidning en karrikerad bild, föreställande den
nyare literära riktningens representanter dansande kring och
med sång hyllande en bekant äldre förläggare. Med anledning
af skismen inom bokförläggareföreningen skulle jag kunna till
samma tidnings disposition ställa idén till en pendantkarrikatyr,
som troligen skulle kunna göra sig vida bättre och träffa bättre.
Förläggaren skulle få rymma plats för hofpoeten C. D. af
Wirsén, hvilken såsom Posttidningens och Vårt Lands förnäm-
sta pelarchelgon säkerligen skulle känna sig mer hemmastadd
å hyllningspelaren och belåtet kråma sig. Det skulle finnas
mångdubbel anledning till denna imaginära, ur bokförläggar-
hjcrtanas djup framsprungna hyllning till den af mig nämde
lika originelle som djupe och ädelsinnade skald och kritiker.
Somliga af dem stå nämligen i förbindelse till honom för de
både till språk och uppfattning så humana och objektiva kriti-
ker, han i två så erkända tidningar, som de nyss nämda, egnat
åtskilliga af deras förlag. Men hvad mera är, de böra vara
honom tack skyldiga för, att icke den svenska literaturen och
bokhandeln behöfva stå tillbaka för den Estrup — Matzenska poli-
tiken och den af Burénska Protektionismen, d. v. s. att man
numera fått upp ögonen för sanningen att det s. k. ekonomiska
676

kriget är bästa häfstången för »svenska bokhandelns höjande
och sunda utveckling».

Hr C. D. af Wirsén har stor anledning att känna sig belåten.
Han har visserligen sedan några år tillbaka den tillfredsställel-
sen att antingen helt och hållet utestänga eller på ett förned-
rande sätt och först efter sådana vitterhetsidkare som en Fahl-
beck, en Moll släppa fram en verklig skald, som är åtskilliga
strån styfvare än sjelfve hof- och kantat-poeten och som bär
det aktade namnet Bååth, till de medel, som staten anslagit af
intresse för literaturen, men som Sv. akademien sköter, sig till
evinnerlig skam och blygsel. Men det var ju alltid en obe-
tydlighet, liksom äfven att på hans order Letterstedtska före-
ningens styrelse nyligen låtit från sin tidskrift proskribera en
och annan skäligen moderat skriftställare. Nej, han höll på att
skrika slut på sin späda röst, då han sant kristligt predikade
korståg icke blott mot de af honom hatade författarne, utan
ock mot de förläggare, som vågade trots hans förbud befordra
deras skrifter till trycket. Nu har han fått sig en hjelpprest
med riktigt groft målföre och en trupp, hvars styrka till största
delen ligger i disciplinen och respekten.

T tvänne verkligt utmärkta artiklar har Göteborgs Handels-
tidning bedömt skismen inom bokförläggarföreningen och de
krafter, som dervid varit verksamma. Hufvudstadstidningarna
ha iakttagit passivitet. I afseende på Aftonbladet kan inan ju
af flera skäl icke undra derpå, i synnerhet när man vet att dess
hufvudegare äfven ha största andelen i en utträdd bokförlags-
firma. För öfrigt synes det vara en ny bekräftelse derpå, att
när man vill ha ett sant och ärligt ord i rätt tid, är man i
alldeles för hög grad och för ofta hänvisad till — landsorts-
pressen.

T sjelfva verket förefinnes icke den minsta anledning till
förundran deröfver, att man, i syfte att göra praktisk propa-
ganda för sina mer eller mindre öfvertygelseärligt bekända etiska
och religiösa uppfattningar, slutligen vill fastslå som princip an-
vändandet i större skala af ett så effektivt medel, som det hvil-
ket gömmer sig bakom benämningen »det ekonomiska kriget».
Under det tecknet har reaktionen skurit många lagrar och kun-
nat på sitt vinstkonto uppföra många märkliga tillkomster.
677

Stora andar, sådana som exempelvis hr Matzen i Danmark och
den salvelsefulle hr af Burén i Östgergötland, ha ju som nyss
nämts högt och ogeneradt proklamerat densamma maximen så-
som efterföljansvärd. Och nu uti en rörelse, sådan som den,
hvarom här är fråga, är det synnerligen väl på sin plats såsom ur
en viss synpunkt förträffligt harmonierande med samma rörelses
nyss antydda andliga fäder och tillskyndare. Jag menar icke
härmed^ att på dessa oförtrutna korstågspredikanter gäller sat-
sen : ubi bene, ibi religio, d. v. s. att öfvertygelsen och ända-
målet följa fördelarne. Jag vill endast erinra om, att do ha
den stora lyckan att hysa öfvertygelser, som på samhällsmark-
naden gå med mycket hög kurs och som förflyttat den ,ena,
efter en föregående ovahligt misslyckad debut som ung ämbets-
man, från ett relativt mindre inbringande^ obskurt lektorat och
en liknande föreläsarebefattning till en krypande hofpoets och
fanatisk akademisk kritikers bekväma och både materielt och
socialt räntebärande befattning. Hvad den andre beträffar, har
en mild försyn försett honom med erforderlig kraft för det
ovanliga mått af intellektuella ansträngningar, som behöfvas för
att med teologisk förbittring skrifva ett apologetiskt- arbete och
med råhet ett s. k. sedlighetsifrande samt att i allmänhet stå
på en teologie lektors och kyrkoherdeaspirants andliga nivå. Det
har gått med dessa båda herrar, såsom det enligt salig Dumbom
lär vara fallet med de stora floderna som försynen placerat, der
stora städer stryka fram; der deras upphöjda åsigter stryka
fram, der har försynen med samhällsförhållandena till organ pla-
cerat de ekonomiska håfvorna.

Men hvari nu våra herrar praktiska sedlighetsagitatorer
från förläggareverlden dummat sig så kapitalt, har varit för-
nämligast deri, att man i ifvern valde en något starkare belysning,
än sjelfva saken i följd af sin natur tålde vid. Man ville så-
som bibelns farisé slå sig för sitt bröst och låta gud, konung,
presterskap och allt folket veta, att man icke längre satt till
bords med publikaner och syndare, man ville liksom, att när man
personligen eller genom förlag uppenbarade sig inför allmänheten,
det skulle gå genom massan en allmän hviskning af hänförd be-
undran och andakt: »se der är den »sedlige», den utmärkte för-
läggaren; hans förlag böra vi köpa», medan man med helig fasa
hade att vända sig bort från den ogudaktige förläggaren och allt
hvad han vidrört blef orent.

I synnerhet den engelska literaturen är rik på berättelse-
böcker afsedda för barn och ungdom och hvari riktiga små
678

keruber till snälla söndagsskolegossar eller flickor ha att andra
mera jordiska barn till idealiskt föredöme vandra fram här i
verlden på det mest underbara sätt under rik välsignelse frän
ofvan. En hädisk amerikansk humorist har oförsynt nog skäm-
tat med den sortens literatur. Här i landet ha vi väl snart
att ad usum editorum vänta en uppblomstrande literatur af
analog art, der hjelten är den gode förläggaren, som belönas
icke blott med danska, utan äfven med svenska ordpar och
med konungaparets och alla rättsinnade menniskors aktning, får
fördelaktiga recensioner i Posttidningen och Aftonbladet samt
får lägga upp den ena stora upplagan efter den andra, medan
bofven är den elake förläggaren, som ger ut Strindbergsliteratur,
har svårt att få sina vexlar diskonteråde och till sist blir ut-
fattig. Dylika skrifter skulle vara af stor nytta i uppfostrande
och varnande hänseende och tvifvelsutan går någon af våra
större förläggare i författning om behofvets snara fyllande.

Äfven med mindre grandios yttre iscensättning hade man
med god vilja tvifvelsutan kunnat med framgång i det tysta
verka för samma mål: att bereda misshagliga förläggare och
författare hvarjehanda obehag, och på sätt och vis hade det
kanske till sist för vederbörande sjelfva visat sig behagligare.
Men reklambegäret för de egna meriterna var för starkt och
de arma syndarne borde, androm till skräck och varnagel, men
sedlighetstartufferiet och icke minst skråandan, kotteriafund-
sjukan och begäret att göra sig vigtig och inflytelserik till fröjd
och uppbyggelse, offentligen stå vid skampålen och risas.

Naturligtvis vill man icke gerna erkänna sig ha handlat
under inflytande af dylika motiv, men samtidigt har man i ut-
skickade tidningsnotiser och insändare förutom de nya reforma-
toriska stadgarne lemhat så mycket material att utanförstående
kunnat bilda sig en objektiv uppfattning af hela utbrytnings;
historien och hvad som låg bakom.

Det vill då synas, som om det egentligen och ursprung-
ligen icke varit så mycket af glödande sodlighetsnitälskan, som
vederbörande känt sig drifna till sin uppseendeväckande bedrift.
Det förefaller snarare, som om man i den för närvarande litet
hvarstans grasserande anständighetsepidemien trott sig finna
ett gynsammare tillfälle att upprepa förut gjorda, men miss-
lyckade försök och att demaskera sina batterier och till sist få
sjunga ett segertedeum öfver en och annan misshaglig yrkesbrö-
der. Man ville ha »allsidiga reformer», heter det eufemistiskt
hos den ene af separatismens advokater, den i A. B, som tillika
679

jämrar sig öfver den »rätt bittra erfarenhet», de reformatoriska
andarne inom den gamla förläggareföreningen inhöstat under årens
lopp. Och separatismens chef ändrager i G. H. T., att i de
större förlagsfirmornas ögon samma förening lemnat mycket
öfrigt att önska såväl i afseende på organisationen som hand-
hafvandet af föreningens angelägenheter. Ett derför för en del
:ir sedan väckt stadgeändringsförslag hade emellertid vederfarits
det för stadgeändringsförslag i allmänhet ingalunda sällsporda,
om ock för resp, förslagsställare alltid mindre behagliga ödet
att ramla. Vi få ej närmare höra talas om detta, om jag ej
misstar mig, af sjelfve hr Holm väckta, men af andra då föga
understödda förslag' men har det i samma eller större grad
varit prägladt af liknande benägenhet, som röjer sig hos den
nya föreningens stadgar, att till de smås, till det stora flertalets
förfång koncentrera makten hos en liten oligarki af de stora
förläggarne, då var det öfverklagadc bristande tillmötesgåendet
föga att undra öfver. En liktorn, der skon tyckes ha klämt
riktigt med besked, har varit malheuren förra året, då ej bok-
förläggarncs Ivar Blå blef ordförande, utan den gamle ordfö-
randen, nageln i ögat pâ flore, slutligen blef omvald. Då man
sålunda ånyo erfor svårigheten att få igenom hvad man ville,
då uppfördes efter några månader komedien »Divorçons» och
då föll med hvarjehanda buller från himmelcn ett varmt sed-
lighetsnit öfver åtskilliga förläggare och man fick upplefva det
uppbyggligt komiska skådespelet af huru hvarjehanda förläggare
och distributörer af vissa af hrr Personne och Wirsén proskribe-
rade arbeten blefvo botfärdiga Magdalenor och till korsets fot
krypande röfvare i splittermoderna upplagor.

Den gamla förläggareföreningens ändamål var att befordra
enhet i åtgärder för förlagsartiklarncs spridning, att i öfrigt
betjena gemensamma intressen och verka till gagn för den
svenska bokhandeln. Detta mål har den synbarligen trott
sig vinna genom att bygga på. en ganska demokratisk basis, att
göra ringen så vid som möjligt, och inträdescensus sattes der-
för ganska lågt. Den andra föreningen ville ock befordra en-
heten i åtgärder, men. tillkännagaf derjämte ganska tydligt i
första paragrafen af sina stadgar, att svenska bokhandeln sjunkit
ned i gyttjan, hvadan den skulle hpjas och sundt utvecklas. I
allmänhet går tidens sträfvan i demokratisk riktning, går ut
på att vända sig till och få den stora allmänheten in i sin verk-
samhetssfer, men den nya föreningen syftar högre upp än så.
Den omfattar de »bäste». inom kåren; det har ju Stockholms
680

Pagblad sagt cn gång, när det var i sitt som allra sedligaste
helgdagslynne. Värdet af dessa sträfvanden lemna vi emellertid
för närvarande derhän. Onekligen måste det dock alltid anses
vara ett högst underbart sätt att söka befordra »enheten i åt-
gärder» genom att införa sådana bestämmelser, som utestänga
cn icke blott numerärt betydande del af kåren och deribland
äfven dem, hvilka för sina affärers utveckling och upparbetande
äro mest i behof af det understöd, föreningen afser att bereda
sina medlemmar gent emot kommissionärerna. Ställer man vi-
dare tillsammans härmed talet om det andra ändamålet, kommer
man lätt på den tanken, att de stora, »de bäste» a priori be-
trakta dessa utstängda och förkastade såsom kårens parias, så-
som element, hinderliga för eller åtminstone oförmögna att fatta
hvad till »svenska bokhandelns höjande och sunda utveckling»
rätteligen hör.

När den nya föreningens medlemmar emellertid icke längre
vilja sällskapa med de många förläggare, hvilka tillika äro bok-
handlare, bete de sig på sant parvenymanér; man skäms för
sina egna föregåenden eller sina yrkeskamrater. För många
rätt betydande förläggarefirmor har boklådan varit det relativt
oansenliga skal, hvarur förlagsaffären småningom utvecklat sig,
som man väl får antaga, literaturen till fromma. Så har fallet
varit t. ex. med hrr Beijer och Giron bland de utträdda; och
en af dem, nämligen representanten för firman Samson & Wallin,
bedrifver som bekant än i dag bokhandelsaffär.

Sistnämnde bokförläggares och bokhandlares ledamotskap i
föreningen kan för öfrigt tjena till en mycket karakteristisk
illustration på den tragikomiska tanklöshet och inkonsekvens,
hvarmed de hedervärda föreningsstiftarne gått till väga, så väl
vid nedskrifvandet som vid tillämpandet af sina egna stadgar. Och
ändå ha de i spetsen för sig en rutinerad jurist, hvars juridiska
stil och benägenhet att bibringa nödiga insigter i formernas
rätta bruk röja sig litet hvarstädes i stadgarne, exempelvis i den
löjligt omständliga § 30. Firman Samson & Wallin gjorde säll-
skap icke blott i utträdandet ur den gamla, utan ock i stiftan-
det af den nya föreningen, som bygdes bland annat på principen,
att ingen bokhandlare skulle få vara med. Man kan ju möjligen i
det virrvarr och bråk, som förmodligen åtföljde sjelfva »startandet»,
finna en ursäkt öfver det stora blunder, man gjorde* sig skyldig
till genom att låta denna firma vara med. Sedan skrefvos
stadgar och dervid vill det till en början synas, som om man,
i inledningsorden i § 2 om stiftarne; varit betänkt på beredande
681

af ett litet kryphål för sagda firmas räkning. Men om det är
förklarligt, hvarför firman blifvit medlem, aflägsna stadgarne i
det följande alla försök till tillfredsställande förklaring öfver
dess kvarstannande. I § 6 förbjudes medlem »att vid sidan af
sin bokförlagsverksamhet i öppen bod drifva handel med andra
förläggares skrifter inom flere olika grenar af literaturen». I
§11 förpligtigas föreningens medlemmar att ställa sig till ovil-
korlig efterrättelse stadgarnes innehåll, och straffpåföljden är
att den brottslige må på derom af annan medlem framstäldt
yrkande ställas under omröstning, huruvida han skall skiljas
från föreningen eller ej. Men derom hör man ej talas beträff-
ande firman 8. & W.

Man måste erkänna, att hrr stadgeskrifvare dels icke tyckas
haft tankarne med sig vid sitt verk, dels sjelfva visa minsta
aktningen för detsamma. Att redan innan trycksvärtan, ja ens
bläcket på konceptet hunnit torka, bryta mot fäststäld lag vitt-
nar, måste man säga, om högst betänklig karaktärslöshet. Och
sådana herrar vilja upphäfva sig till domare öfver literaturen
och bestämma hvad som får förläggas och spridas! De vilja in-
billa sig sjelfva och andra, att de uppträda i literaturens in-
tressen; bort det, de tjena kotteri- och personliga intressen.

När man ser denna nyckfullhet, kan man väl förstå, huru
föreningen kommer att bete sig vid tillämpningen af bestäm-
melsen i § 3 mom. 1, hvarigenom förläggare af skrift, som
»pröfvas vara af verklig betydelse för den inhemska literaturen
och vunnit stor spridning», kan få komma in, äfven om han ej
skulle uppfylla censusvilkoren. Äro dessa herrar vuxna att be-
stämma hvad som är af »verklig betydelse för den inhemska
literaturen»? Af hvad redan är anfördt och här nedan anföres
torde man vara berättigad till antagandet, att denna undantags-
förmån egentligen kommer att beviljas dem som förstått »ställa
sig in» hos de tongifvande. I sanning betecknande är äfven,
att den enda bokförlagsfirma, som hittills gynnats härmed, är
— Svenska bibelsällskapet.

Ehuru mycket kunde vara att vidare säga om det inter-
dikt, som dessa kvasi-reformatorer utfärdat mot alla bokhandlare,
som tillika befatta sig med bokförläggareverksamhet, och om de
arrangemang, de för öfrigt vilja vidtaga med den för literatur
och bildning visst ’ icke ovigtiga bokhandelsnäringen, kan det
vara nog att påpeka, att syftet med den förstnämnda åtgärden
uppenbarligen är en blänkare, utsänd för att pröfva om förhål-
landena snart skola kunna tillåta en ukas att kommissionärerna

Ur Dagens Krönika. VIT, 7, 8.

7
682

skola »helt. och hållet egna sig åt sitt uppdrag, åtminstone icke
konkurrera med hufvudmännen».

Om man är så begifven på att hålla bokförläggarskrået
rent, att göra sig af med alla »utanför vår krets stående», hvar-
för riktar man inte sin energi mot t. ex. hrr boktryckare,
hvilka väl äfven egentligen äro för näringen »främmande ele-
ment». Näringen har ju inte häller gått alldeles fri från jurister,
hvilka sin vana likmätigt sno sig in öfver allt, der det fins
några större förtjenster att komma åt, men hvilka sjelfva ofta
äro ackvisitioner af tämligen problematiskt värde.

Jag kommer nu till en ännu mindre sympativinnande sida
af föreningens syfte. Det är då den afser att blifva en censur-
förening. Aftonbladsinsändaren har visserligen varnat för »ett
obesinnadt förkättrande af den nya föreningen, hvarigenom man
i pågon mån kunde bidraga, till framkallandet af en alltför stark
reaktion, hvars annalkande fyller med oro en hvar som älskar
frihet utan, sjelfsvåld», men ehuru äfven jag hyser samma kärlek,
tvekar jag icke att i korthet karakterisera detta föreningens
sträfvande som ett slag i ansigtet på den svenska literaturen, på
de misshagliga^ oppositionella författarna. Och när man . från
det hållet vill finna i de uppstälda bestämmelserna för medlems
uteslutande cn garanti mot förhastande och missbruk, så tål väl
icke den garantien vid någon närmare granskning. Nog finnes
det exempel på allmänna åklagare, som sakna omdöme och rusa
åstad och förlöpa sig, och de värde herrarne torde vid närmare
eftertanke komma i håg, att de hört talas om huru bland sak-
kunnige knappast råder mer än en mening om det nuvarande
ytterst olämpliga sättet med domstolens inblandning i jurys till-
sättning och der torde man icke alltid vara hågad att sätta lik-
hetstecken mellan jury och samvetsdomstol. (G, H. T. gör ock
med fog följande malitiösa reflexion: »Att en firma som kallar-sig
’Hiertas bokförlag’ med minne af de åtal och domar, som dess
grundläggare både som tidningsman och förläggare haft att utstå,
kan vara med om en bestämmelse att utesluta den, som dömts
af jury, är rent af tragikomiskt.») .

Och det skulle allt nog ytterst komma att hänga på, om
,en sådan förläggare förstode så pass väl manövrera sina kort,
683

att, icke tvä andra medlemmar vågade eller ville påyrka hans
uteslutande.

Och beträffande uteslutningen för förläggandet af skrift,
som offentligen betecknats såsom för tukt och sedlighet särande,
kan väl med fog ifrågasättas, om konkurrenter i regeln kunna
fälla en fullt opärtisk och objektiv dom i det hänseendet. Och
det, äfven om man tills vidare bortser frän de vidt skiftande
uppfattningarna af hvad som menas med »för tukt och sedlighet
sårande». Men låt oss antaga, att man kunde på något sätt fast-
ställa en viss definition på hvad som af en viss tid och en viss
allmänhet borde anses såsom sådant, så har under diskussionen
framförts så mycket, att man kan vara ursäktad, om man be-
tviflar specielt flere af de Utträdde herrarnes förmåga att kor-
rekt tillämpa den-definitionen, och säkert vore att icke få af
dem sjelfva borde, om det funnes mågon rättvisa, ställas under
omröstning.

Låt oss börja t. ex. med »storkuku» för det hela, boktryckar-
och bokförläggarfirman P. A. Norstedt & Söner. Dess chef sy-
nes icke ega större verklig kännedom om den nutida literaturen,
än att han talar om »den flod af usel och sedeslös literatur, som,
enligt hvad allmänt är kändt och^erkändt, under de senare åren
strömmat ut öfver vårt land». Om han egde tillräcklig literär
beläsenhet och företoge sig att med stöd af bokhandelskatalogerna
göra beräkningar, skulle han finna, att ej osedlighetens syndaflod
f. n. brusade så öfvcrdrifvet hemskt. Men antagligen hade
han sina uppgifter från hrr Personne och Wirsén och när en kgl.
proposition ytterst kan vara inspirerad från den s. k. sedlighets-
petitionen, bör ju en kgl. boktryckare ej skämmas för att stödja
sig på dessa båda herrars omdömen.

Handelstidningen erinrade skämtsamt vidare nämnda bok-
förläggarefirma om att den hade på sitt förlag t. ex. Ariostos
Rasande Roland samt Bellmans »poetiska arbeten före 1772»,
böcker som på sina ställen ingalunda äro tuktiga. Jag vill til-
lägga, att Paul Heyse och Turgenjeff skildra understundom sådana
situationer, hvarom man icke gerna läser högt vid den hyggliga
familjelampan inför den uppväxande ungdomen. Hr Holms svar är
mycket karakteristiskt, men naivt: Ariosto är verldsberömd och
öfversatt af en svenska akademiens ledamot, och Bellmans nämda
arbeten efter skaldens egen handskrift utgifna af öfverbiblioteka-
rien Klemming, hvadan ingendera äro hänförliga till osedliga
arbeten. Hvilka förtjenster nu hrr Kullberg och Klemming än
må ha, så^har man väl aldrig förr hört dem åberopade såsom
G84

högsta domare öfver sedligheten. Men de ha något som alltid
tilltalar vissa: ett namn. Fortgå vi så till de andra, finna vi att hr
Beijer, som icke generar sig för att genom auktioner sprida till
vidsträckta kretsar giftet af sådan otrosliteratur, som t. ex. Hæckel
m. fl., eller af obestridt osedliga böcker, som J. Bruzelius’ Stock-
holmsmysterier, fastän han skäms att ha dem i sin förlagskatalog,
ändock förlägger sådana klassiska, men på sina ställen vågade
förf, som Kellgren, Floratius, Propertius. Äfven var hr Beijer
ursprungligen förläggare till den sedermera af hrr Norstedt &
Söner inköpta samlingen af Tegnérs bref, der bl. a. domkapit-
let i Vexiö jämföres med en gödselhög och der förf, uttalar den
förhoppningen att gud måtte ha fruntimmersansigte, i fall skal-
den i alla evigheters evighet skulle bli tvungen att betrakta det-
samma, m. fl. upprörande hädelser. Hr Hæggstrôm befordrar
till verlden sådana af hr Personne fördömda skrifter som fru
Edgrens arbeten. Ny illustr. tidning och Nornan, hr Fahlcrantz
befattar sig med ej fullt renlärig teologisk literatur. Hr Geber
säljer Strindbergs Röda rummet (hu då! !) och Bangs Fredra,
Flauberts Salambô, Baudets Sappho etc. Och dessa blott hastigt
hopsamlade exempel kunna lätt mångdubblas.

Och hvad skall man tänka om omdömesförmågan och prin-
cipfastheten hos de bestämmande i »aktiebolaget Hiertas bokför-
lag». Hufvudegarne och således antagligen do bestämmande i
bolaget äro samma personer som spela motsvarande roll i Af-
tonbladets aktiebolag. Nåväl, förläggarefirman annonserar nu
vidt och bredt om en ny upplaga af Eugène Sue, »Den vandrande
juden», hvilket arbete som bekant har socialistiska tendenser
och om jag ej missminnes äfven innehåller pikanta, för ungdo-
men ej fullt passande situationer. Tidningen, som, i för-
bigående anmärkt, gaf sig det fattigdom sbeviset att den ej sjelf
haft tillfälle att skaffa sig någon närmare kännedom om de för-
hållanden, som stodo i samband med skismen, är bekajad med
soçialistfobi i mycket hög grad, så att den t. ex. ■ ej ens kunde
tillåta en ung nästan utblottad, mycket aktningsvärd f. d. med-
arbetare, hvilken var socialist, att för sin existens lemna notiser
dit, hvilket deremot icke förmenas en mängd notoriska suddar.

Man har ännu icke hört talas om, men får det förmodligen
snart, att väldiga bål' på de återstående upplagorna af all denna
osedlighetsliteratur stälts till af de botfärdiga förläggarne, lika-
som ock att de afsatt alla de syndapengar de härpå vunnit till
en fond för en inre mission bland förläggare, ja, kanske rent
af till en s. k. midnattsmission eller till ett räddningshem för
685

genom denna litcratur depraverade samhällsmedlemmar. Tills
de genom någon sådan åtgärd pä ett fullt öfvertygande sätt i
handling visat sin tro, kunde de t. ex. åt hr von Steijern öfver-
lemna hela hedern med att rädda literaturen från dylika pest-
bölder. Han är rätte mannen för sådant och med hans vän-
skapstjcnster mot yttrande- och församlingsfriheten skola vi Syssla
litet grand nästa gång.	•

Under tiden kunde de måhända ha godt af a(t närmare
begrunda, hvad t. ex. en af de rappare danska förläggarne
yttrat till svar på hvarjehanda jolt af en hr Fr. Bertelsen ang.
förläggares moraliska ansvar. För att karakterisera hvad andas
barn denne sistnämnda, Danmarks hr Personne, är, torde ett
par utdrag vara alldeles tillräckliga. Han gör den melankoliska
reflexionen, att det i sedlighetsfrågan skulle knapt hjelpa synner-
ligen att sätta polismyndigheterna i rörelse eller att vända sig till
de lagstiftande myndigheterna för att få skarpare bestämmelser, då
den moraliska slapphet, som ligger i hela vår tid och icke
minst i danska folket, icke skulle underlåta att ge sig till känna
i sjelfva myndigheternas och lagstiftarnes sätt att se frågan.
Upprättandet af en privat sedlighetspolis på sjelfva bokhandels-
området skulle icke häller föra till önskadt resultat, då gränsen
för sedligheten är ständigt flytande och man icke får förutsätta,
att bokhandlarne mer än andra dödliga äro höjda öfver det
allmänna förderfvet. Derför föredrar han att litet hvar skall
taga bokhandlare och förläggare en och en under enskild bc-
handling och söka väcka det sofvande samvetet. Hans lite-
rära bildning och omdömeskraft återspegla sig bäst i följande
litania:

»Det är ett faktum, att nästan hela den moderna literaturen,
med enstaka hederliga undantag, syftar på en helt ny moral och
alltså en falsk moral, falsk icke blott derför att den står i motsats
till kristendomens (förf, stafvar naturligtvis detta ord med ch) for-
dringar, men emedan den förvränger, besudlar och bibringar, ett
falskt begrepp om den institution, utan hvilken ingen samhällsmoral
kan tänkas möjlig, äktenskapet för lifstid. Det skall icke här talas
om angreppen på kristendomen, ty det är en sak för sig, men äkten-
skapet är en institution, som är 1,000 år äldre än kristendomen,
och ve det folk eller det slägte, hvars begrepp om denna sak för-
virras.»	,

I ett svar härpå gör den ofvan antydda förläggaren åt-
skilliga mycket sunda erinringar. Så t. ex. att det på grund
af publikens ängslan, för böcker, som på ett eller annat sätt
stämplas som »moderna», »naturalistiska» etc., skulle vara ur
686

affärssynpunkt föga uppmuntrande att spekulera i s. k. modern
literatur, hvadan denna ej ovanliga beskyllning förlorar sin udd.
Publikens motvilja är helt naturlig. »En ny literatur kräfver
en ny publik, som bildar sig först småningom. När de nya
böckerna köpas, är det icke på grund af deras tendens, men
derför att deras förf, ha talang. Och häri visar sig en äste-
tiskt bildad förläggares naturliga uppgift: att upptäcka nya
talanger, kassera livad som icke duger, att vårda och sköta om
de uppspirande lofvandc anlagen, bereda dem de bästa möjliga
existensvilkor, som kunna åstadkommas i ett litet, icke synner-
ligen välmående land med en föga spridd literatur.» Der är
förläggarens ansvar närmast att söka. Är han en mogen, be-
tänksam man kan han ofta vara i stånd att verka lugnande
på ungdomlig hetsighet och få mildrade uttryck, som eljest
skulle såra annorlunda tänkande. Men synnerligen längre kan
och bör han icke gå; han har icke rätt att kväfva talangen
eller snedvrida den genom ett försök att böja den in under sina
egna åsigter om religion och moral. Ansvaret — och äran för
den literära produktionen måste han öfverlcmna åt författarne;
han är ju dock endast, såsom konung Oskar II en gång träffande
sade, »tjenaren i literaturens tempel».

Hvilken uppfattning är väl sundare och noblare, den som
ger sig uttryck i dessa ord, yttrade af en förläggare af judiskt
ursprung, eller den, som våra kristna, s. k. bäste förläggare vilja
göra sig till tolk och verktyg för? Svaret är lätt.

»Bland menniskoandens mest betydande framställningar fin-
nas åtskilliga, som icke kunna bestå för en strängare morals
dom. Skulle man verkligen önska dessa arbeten oskrifna? De
Hosta förståndiga män skola svara nej; de betrakta det snille,
som uppenbarar sig uti dessa verk, som ett så stort lifsgodt för
menskligheten, att man får taga de mindre gynsamma sidorna
med på köpet, äfven om det bortses derifrån, att det ju dock
i det hela vänder sig om naturliga förhållanden, hvarom man
må kunna tala på ett naturligt sätt. Det är riktigt, att ung-
domen må hållas undan från sådant; det är föräldrarnas och
skolans sak; men derför att en fem års pojke icke kan tåla
tobak eller starkt kaffe, skall man väl icke förbjuda all cigarr-
fabrikation eller kaffehandel.» Hvar går gränsen? Är Oehlen-
schlägers Helge, Adam Homo, Aarestrups dikter, Goethes Faust
en tillräckligt sederen literatur? Eller har tiden tillräckligt
rensat all s. k. klassisk literatur? I afseende på äktenskapet
erinrar hr Philipsen dels om dess högst varierande former under
687

årtusendenas lopp och dels om den roll debatten om kvinnofrå-
gan spelai' på alla håll, hvadan det är både nödigt och riktigt
att denna oss alla berörande fråga debatteras äfven i litera-
turen så fullständigt och allsidigt som möjligt.

Det må vara nog härmed. Detta försök af vissa våra
förläggare att anlägga tvångströja på vår literatur och våra för-
fattare har ett visst slägttycke med en och annan rå hunddres-
sörs metod att genom rosenkrans, svält och dylika medel expe-
rimentera med dem anförtrodda hundar, så att de bli kuschade.
Vrider man till den ekonomiska tumskrufven, kan man nog få
en och annan författare att »gå till Kanossa», derom tviflar jag
ej, men literaturen böjer sig ej rätt länge under några obsku-
ranters fåvitska försök att spela förmyndare.
Literärt ”tryek”.

.	Ett par aforismer.

»Vi tyrannisera oss af dessa literatörer,
som kallas det unga Sverige.»

J. Personne.

»Upplösningsliteratur.» .

Namnet förekommer i denna tid ofta i tryck, så ofta det
i högertidningar blir tal om osedligheten hos skolungdomen,
denna osedlighet, som blifvit väckt till lif af »Strindbergslitc-
raturen».

Och Strindbergslitcraturen det är som vi veta hela den
yngre riktning inom svensk bokalstring, som ej sanktionerats af
svenska akademien.

Upplösningsliteratur, det är enligt några hela den europei-
ska literatur, som befattar sig med samtidens idéer, derför att
den vill reformera, vill sofra, ibland till och med vill störta.

Enligt andra — dit hör exempelvis den just i dessa dagar
ryktbar blifno lektor Personne, om hvars bekanta broschyr jag ju
ej behöfver påminna, — få vi cj räkna utlänningarne, särskildt
hvarken Ibsen, Björnson, Lie eller Kielland till desse osedlige
omstörtningsmän, utan endast vårt »unga Sverige». Detta tref-
liga och ovanligt berättigade smeknamn är af lektor P. återupp-
väckt och insatt i dess gamla rättigheter.

Det är »det unga Sverige», som förstör skolungdomen, denna
hittills erkännansvärdt moraliska skolungdom. Förr nöjde den
sig med att läsa Braun och Paul de Kock jämte ett och annat,
som köptes försegladt. Detta var mindre att tala om, men nu!
Tänkom oss att ett stackars outveckladt gossebarn får en om
socialism oçh allt möjligt annat resonnerande långrandig bok af
689

Strindberg i handom.! Tänk om han läser Mathilda Roos’ eller
Anna Wahlenbergs romaner! Eller fantiserar i månsken med
Oscar Levertin eller med Ola Hanson trampar den skånska slät-
tens mylla i melankolisk höstaftonsbelysning!

Jag skall inte förutsätta den gräsliga möjlighet att den
beklagansvärda gossen kunde ertappas läsande Emile Zola i svensk
öfversättning — sådan öfversättning, der allt anstötligt och litet
dazu är omsorgsfullt bortklippt. Han är i alla fall såld, han
står på ett oändligt lägre trappsteg än hans pappa, som läste
Bellman och bildade sin själ med »Vildhjernans memoarer», och
äldsta bror, till hvars ungdomsminnen vissa »fröjdlokaler» här i
hufvudstaden höra, och som oantastad gick på Djurgårdsteatern
och såg »Lilla Putte», ett diktverk som skildrade den unge
mannens uppfostran i erotik, en uppfostran, hvilken räknade tre
klasser: den första under ledning af kammarjungfrur (alltid plura-
lis), den andra under ledning af cocotter, den tredje med gifta
fruar såsom lärmästarinnor — tre stadier som måste genom-
lefvas, innan ynglingen borde gifta sig och bli en cxomplarisk
äkta man.

Men när »Lilla Putte» på sin tid spelades af Oskar Bæck-
ström, då var ungdomen ännu oförderfvad. Sedan dess ha Strind-
berg, fru Edgren, fru Agrell och Tor Hedberg m. fl. inkräktat
tiljorna som föreställa vcrlden. När Lilla Putte spelade sin in-
formator små oskyldiga pojkstreck, då fans inte det unga Sverige
och derför behöfde inte då skolynglingen Pettersson tagas i en-
skildt rektorsförhör med syftemål att utröna graden af hans
osedliga vandel, derför behöfde man ej sätta i fråga att rektorer
och lektorer skulle — antagligen i djupaste inkognito — hålla
trogen vakt på vissa lastens nästen för att spana ut, huruvida
någon af deras gossar möjligen förirrade sig dit, derför behöfde
inga skärpta polisåtgärder med lagens huggande svärd skilja
getterna från deras kamrater och dymedelst göra båda parterna
hvar på sitt håll starkare i sedlighet.

Till osedlighet uppmanade emellertid hvarken den oförarg-
lige gubben Paul de Kock eller hrr Najac & Hennequin, Lilla
Puttes författare. De anföllo ingenting af det bestående, de
sade inga obehagliga sanningar, utan nöjde sig med att småleende
lysa den unge mannen på hans väg till ena pigo eller rättare
till en hel massa pigor. Men det unga Sverige är så mycket
obehagligare, alltigenom osedligt. Det är dock lätt att taga
någon medlem af det solidariska bolaget i upptuktelse, ty om inte
han har yttrat ett osedligt ord i sina dagar, så har någon annan
690

af ligan gjort det, och de äro ju en gång för alla solidariska,
tänka partiets tankar och sjuöga partiets och hvar och en dess
medlemmars lof.

Lektor Personne gifver i sin ryktbara bok några värdefulla
varnande vinkar angående just detta »unga Sveriges» literära
bolag.. Hyarje.ny skribent, som förut blifvit kuggad i studentexa-
men eller blifvit stukad i Upsala och derför styrt in bland friseg-
larne, tages omedelbart efter sin debut under armarna och upphöjes
till en storhet. Så snart en realistisk bok kommer ut — skrif-
ver herr P. — så är det unga Sverige framme och öfversväm-
mar pressen med lofordande recensioner. Och inte nog med
det, den liberala pressen tager sedan med rörande beredvillighet
den skrifklådiges rykte om hand. Detta är en så känd sak,
att sagesmannen ej ens brydde sig om att gifva några närmare
fakta angående denna omtalade öfversvämning af befordrande re-
censioner »både här och der». Ty han liksom vi alla vet ju
att det är det unga Sverige, som för närvarande enväldigt be-
herskar hela vårt lands press och derstädes sköter den literära
kritiken. Såväl Aftonbladet som Allehanda, de båda Dagbla-
den, Postgumman och Vårt land, Nisse, Kasper, Figaro, Vikin-
gen och Budkaflen — öfverallt herskar det unga Sverige, öfver-
allt förföljas vi af dess ökända kotterikritik.

I landsortsbladen likaså. Både ^—e i Fyris, K. W—g i
Handelstidningen, yl. K. i Göteborgsposten och Sigurd i Små-
landsposten äro som bekant blindt fanatiskt hängifna det unga
Sverige. Den rättsinnige påpekaren af förhållandet har allt skäl
att klaga med lektor Personne, som lika sent som språkriktigt
skrifver att »Vi tyrannisera oss af dessa literatörer, som kallas
det unga Sverige».

Öfverallt ha de nästlat sig in. För deras åsigters skull
— om man kan tala om åsigter hos en dylik hop skränfockar —-
spränges bo.kförlagsföreningen, genom dem bli tidskrifts- och kalen-
derliteraturen, såsom lektor Personne visat, omöjlig att ha för
rättskaffens medborgare. Den gode skolmannen har också redc-
ligen varnat den publik, som han kunde misstänka hågad att
använda sina pengar till uppmuntrande af svenska varor inom
bokverlden, från att köpa realistpublikationerna Julrosor, Nor-
den, Ny illustrerad tidning ,— hvilka under sina nuvarande
ledare innehållit bidrag af sådana för samhället och moralen
vådliga personligheter som Topelius, Snoilsky, Helena Nyblom,
O. Hermelin, Erik Bögh, teologie professor H. Scharling, O.
Montelius m. fl.
691

Och vi ha till råga pä eländet också julkalendern Svea, »redi-
gerad af det unga Sverige», till hvilket samfund sålunda lektor
Personne räknar: Frans Hedberg, Claes Lundin, C. J. Bergman,
Albrekt Segerstedt, Harald Wieselgren, Amanda Kerfstedt, Lea,
Axel Krook, hvilka allesamman vid sidan af åtskilliga yngre för-
mågor medverkat i de två senaste årgangarne af denna förderf-
liga realistpublikation.

Men vi böra prisa oss lyckliga, ty vi ha dock väktare,
de der veta att ropa ett varningens ord i rättan tid, innan gif-
tet ännu hunnit tränga till hjertat af samhällskroppen.

Ett solidariskt bolag var »unga Sverige» och »Strindber-
garé» äro dess medlemmar allesamman, det är nu en oemot-
säglig sanning. Tecknaren af ställningar och förhållanden kan
naturligtvis inte fästa sig vid sådana inkonsekvenser som att
härföraren Strindbergs allmänt beundrade »Giftas I» möttes af
en skarp kritik just af herr Nordensvan, ■— som enligt Personne
är en förklarad »strindbergare» eller att »Giftas II» omtala-
des med erkännande mig veterligt endast af Georg Brandes och
Ola Hansson — i »Politiken» och i »Framåt», — medan Strind-
bergs utpekade drabant, herr Geijcrstam, var mycket häftig emot
boken i Dagens Nyheter och herr Nordcrisvans kritik äfven var
ogillande. Men det bör naturligtvis ej vara tillåtet att yttra
något så för all moral och sedlighet stötande som att det fins
nägol godt i dylika böcker, cj heller att Strindberg ännu ej är
helt och hållet förtappad, fördetting.

Att upptaga saken och ingå i svaromål på dessa helgade
sanningar är ej heller tillåtet, ty i så fall ha ju de rättsinnige
allt skäl att utropa sitt ofta hörda triumferande: »Der ser man
hur det träffat!»

Naturligtvis — vqui s'excuse^ s'accuse)). Nödvärn är ej
tillåtet i vårt land.

*	*

*

Såsom ej gerna möjliga att hänföra till Strindbergslitera-
turen behandlas utlandets ansedde författare med aktning och
de store döde naturligtvis med beundran. Man kan visserligen sätta
692

i fråga, huruvida Bellmans och Wadmans dikter skulle stå prof-
vet, om man skärskådade dem uteslutande ur etisk synpunkt i
stället för att anlägga den vid bedömandet af skönliterära alster
hittils brukliga estetiska måttstocken på dessa alster.

Man kan fråga, om ett och annat af Alfred de Mussets
klassiska verk — exempelvis Le chandelier — är så särdeles
moraliskt — och man kan draga fram Byrons Don Juan —
men det är sant, Byron, den gudlöse, var ju bannlyst af det
dygdiga Englands alla rättsinnige medborgare, och ingen bok-
tryckare vågade utsätta sitt namn på dikten, då den trycktes.
(Nu står hans staty i London!)

Det säges visserligen att Goethe var omoralisk, då han
skref »Die Wahlverwandschaften», och en grofhuggare — ej
alldeles obskur foi' resten — vid namn Ferdinand Lassalle var
en gång mycket ohöflig mot den tyska publiken, som enligt hvad
han vågade påstå ej kände särdeles noga till desse skalders och
tänkares tankegång och åsigter, dem de lagerkrönte och reste
statyer åt, men dem folket skulle stämpla med den djupaste
indignation, om de nu stege fram och öppet förkunnade sin lära.

Och Karl Hildebrand — en ej heller alldeles okänd tysk
personlighet, professor till på köpet, fastän e; i sitt fosterland —
vågade — likväl anonym den gången — säga sina landsmän
reat ut, att deras stormän på det andliga området brutit sig
väg fram »mot nationens vilja och bekämpade af denna» —
ett uttryck som nog kan finna tillämpning på andra förhållan-
den än de som råda i Bismarcks rike.

Men tänk om Bellman nu diktade sina visor, ord för ord
sådana de äro. Slå upp dem och läs! Eller om Ibsen nu i
ofördragsamhetens och öfversitteriets år 1887 utgaf »Kjærüghe-
hedens Komedie» anonymt — kastade fram alla dessa radikala
yttranden om äktenskapet!

När en ansedd författares namn står på ett titelblad eller
på en teateraffisch, då tillätes det honom ostraffadt att yttra
saker, dem en ännu ej till pensionsåldern hunnen svensk genast
skulle bli hudflängd för, sig sjelf till straff och androm till
varnagel.

Björnson får säga •— i Nya systemet — att det äldre,
nu lefvande slägtet varit för slappt i sin ungdom, derför äro
de unga nu för skarpa. Han får säga rent ut att samhället är
bygdt på lögn, och Ibsen får instämma. Jonas Lie, den frid-
samme, får utan att det väcker vare sig indignation eller ens
093

någon slags uppståndelse skrifva Kommendörens döttrar, hvars
innehåll visar huru en hel familjs alla medlemmar gä under der-
för att de vörda och redeligen efterlefva den herskande mora-
len, de af rabulister så kallade konventionella lögnerna. Tol-
stoy får utdöma hela samhället, får vara hur skonlöst skarp
han vill.

Men gud nåde den svensk under femtio års ålder, som
utan att citera instämmer med de ansedde utlänningarna och
går i deras spår! I hans mun blir det genast »upplösningslite-
ratur» och »Strindbergskt», hvarje ord han säger.

Hur är det Björnson yttrar genom gamle Kampe i Nya
systemet:

»Er du ined i stærke forhold,
dine ævner fræm dig förer.

Er du med i trange, stille,
dine småfejl fast dig hæfter — —»

Han hade inte så alldeles orätt, den gamle Kampe!

*

Osedlig literatur bör och måste naturligtvis stäfjas, det
blir ju inte fråga om annat. Men lika litet som polisen någon-
sin kunnat undertrycka en lifskraftig literatur, lika litet ha
polisåtgärder gjort ungdomen ett grand sedligare. Att förbju-
den frukt är den mest begärliga, visade redan vår urmoder Eva
i paradiset, och skolungdomen torde ännu ha kvar sin märkliga
energi och uppfinningsrikhet när det gäller att »lura magistrar».
Det är rent af otroligt, hvilken färdighet härutinnan polisupp-
sigt kan åstadkomma.

För en hvar som allvarligt önskar förbättring, torde det
vara uppenbart, att blir ej andan inom hemmen, der vår ungdom
uppfostras, mera sedligt ren än nu är förhållandet, då båta polis-
åtgärder till bra litet. Det är endast ytan de inverka påj de
skapa hyckleri och kryperi, men det är också all förbättring de
åstadkomma.

Men det är ett bekvämt sätt att slå mynt af sin moralitet
genom att hugga in på realistliteraturcn. Sådant är äfven all-
tid aktningsvärdt och faller alltid i god jord.
694

Om jag vill skrifva en samtidsskildring, en karaktärsbild
af det ena eller andra slaget, skall jag då först och främst
tänka efter huruvida en skolpojke kan bli uppbygd af det jag
framställer -eller om en uppretad gossfantasi, som sô'/ccr hetsande
medel, skall kunna destillera ut ur historien något, som kunde
ha en skadlig inverkan på honom?

Fins det då ej både betydelsefulla och aktningsvärda böcker,
som e/ äro lämpade för skolungdomens utvecklingsskede?

Ber en verklig talang uppträder, går han för öfrigt sin
egen väg, obekymrad om skolmästare och verop.

Läs Byrons uttalanden om hans afundsmän hemma i foster-
landet.

Jag kommer att tänka på en fransk samtida: Guy de Mau-
passant. Det är en osedlig författare, kan inte nekas, han är
till den grad osedlig, att en hygglig svensk realist af dem, som
lektor Personne bundit vid skampålen, skäms hjertligen åt några
hans berättelser.

Maupassant ger moral och sedlighet en god dag, sträfvar
aldrig ett tecken efter att förbättra sin läsare. Om han är
lyst i bann af någon sedlighetsväktare — förutom Stockholms
Dagblad, som varnat sin läsekrets från att studera Mont-Oriol^
en bra bok —, vet jag inte, men hvad jag vet är att han aldrig
ockrat på osedlighet och att hans odisputabla talang tvingat kri-
tik liksom publik att öfverse med hans lasciviteter.

Tänkom oss honom under svensk horisont i den tid som
är! Han vore moraliskt död, han skulle längesedan ledsnat på
att skrifva, eller — hvilket är det troligaste — skulle han
skyndat, att öfvergifva fosterlandet och vi andra skulle kappats
om att smäda hans brist på patriotism.

Tänkom oss att han här skrifvit en roman om tidnings-
folk, sådan som Bel-Ami! Stackars karl, jag tycker mig läsa
recensionerna! Men i Frankrike har Bel-Ami ej hindrat honom
från att nu liksom förr vara medarbetare i både den ena tid-
ningen och den andra. I detta land har man nämligen lärt sig
både tolerans och höflighet.

Den som känner Maupassants och öfrige fransmäns literära
ståndpunkt, skall lätt uppdraga paralleler mellan deras verld
och vår, vi som lefva i poiarluftstrecken, der, som allas vår
bekante Löpar-Nisse säger, himlahvalfvet är så nära jordytan
att man ej kan gå rak.

Allt på sin rätta plats! Jag betänker mig innan jag ställer
Maupassants mest skabrösa volym på min bokhylla. Men att
695

gifva lektor Personne en plats der kan naturligtvis aldrig komma
i fråga. På min hylla har jag mina bokliga vänner, dem jag
aktar. Det är en brokig samling, och der mötas idéer, som ej
äro mina egna, men idéernas fanbärare stå i led som soldater
— en hvar har sitt hufvud för sig, sitt eget samvete och
sitt eget sätt att tala. Men till striden gå de för ett gemen-
samt mål.

Vår literatur lefver i tryckande luftstreck, under svåra för-
hållanden, under häftig konkurrens med utlandets — öfversätt-
ningar bli ju alltid billigare än originalarbeten — under några
tidningars förnäma partiskhet, hvilken ofta nog ter sig särdeles
komisk, under publikens kända liknöjdhet och olust att under-
stödja vårt eget — att vårdslösa det är ju ett svenskt karak-
tärsdrag.

Men just derför att vi måste vårda vår unga literatur i
dess uppkomst — så vida vi vilja ega någon literatur, stödjande
sig på fast mark och ej blott sväfvande i det blå — vårda den
med en smula kärlek och öfverseende men likväl med allvar,
just derför är det så nedslående, när en eller annan modern
kritiker sådan som lektor P. uppträder med sina suveräna och
så förträffligt motiverade förkastelsedomar öfver. allt och alla.
Inga undantag, inga medgifvanden att der döljes något godt ibland
allt ogräset, utan allt skuret öfver en kam, allt bedömdt med
en öfverlägsenhet, som närmast visar hur föga domaren har reda
på det han bedömer, så käckt som han hugger i sten, dernäst
att han är spögubbe men ej ett tecken kritiker i egenskap af
förklarare, och slutligen och sist att han ej skyr låga medel
för sitt ändamål.

;n

När Paul Heyse säger — se Vandreaarct af Karl Gjelle-
rup, sid. 495 — att han är idealist och att, hvad man än skildrar,
man bör skildra så att åskådaren går stärkt och ej nedslagen
från skådespelet, då är jag obetingadt med.

Men jag vill ej motsäga August Strindberg, när han —
på en tid, då han var sundare än nu — yttrade: »När vi kom-
mit så långt att vi gråta öfver oss (sjelfva och våra fel), då äro
vi redan bättre.»
696-

Jag vill också påminna om en känd men ofta glömd sen-
tens, som lyder: Tout comprendre, c’est tout pardonner.

Plats för de olika idéerna, bort med allt hvad skygglappar
heter, intet tryck, ingen tyrannisk lagskipning — från högern
lika väl som från venstern — inom andens verld! Frihet, fri-
het för idéerna!	7- ,
Från Paris till London.

Resebref af

Cecilia Wærn.

Det yttre Paris var i är tämligen oförändradt. Ännu stod
Louvre-platsen i samma skick, med annonsklädda plank kring
•det färdiga, men ännu icke aftäckta Gambetta-monumentet, med
hela platsen nedåt de förra Tuilerierna inkräktad af postvärkets
skräpiga baracker och skjul — Tuilerieplatsen är Parisarnes
Helgeandsholme. Om Paris’ yttre var sig, pä det hela taget,
likt, sä fans der desto mer nytt att se pä utställningarna. Sa-
lonen var ej rik pä mästervärk, men var full af ansatser och
sträfvanden och hade hela intresset af en säregen fysionomi.
Salle Georges Petit hade en »Exposition Internationale» af öfver-
vägande goda saker. Ecole des Beaux-Arts bjöd pä en utställ-
nig af bondemälaren Millets arbeten, af oförlikneligt intresse
för alla vänner af modern konst, af väldig kraft som argument
för de förhandenvarande ämnenas förmäga att inspirera stor
konst. Louvren hade ändtligen fått färdig och slagit upp por-
tarne till den nya salen, f. d. Salle des Etats, där man under
tämligen gynsamma omständigheter fick tillfälle att studera mu-
seets skatter af aflidna, moderna mästares arbeten.

Pä någon närmare granskning af dem, eller af Millet-'
utställningen tänker jag dock här icke inlåta mig. Lika
litet, som pä en utförlig redogörelse för utställningarna för
året. Jag fruktar, att en sådan hunnit förlora sitt marknads-
värde. Men några ord om det, som gjorde lifligaste intryck,
och tycktes vara det för tidens konststräfvan mest utmärkande,
äro kanske fortfarande ej utan sitt intresse?

Ljusproblemet fortsätter tydligen att sysselsätta sinnena, ja,
lifligare än någonsin — sä, att det för mig satte sin prägel på
hela Salonen. När jag nu tänker tillbaka på den, när minnet
Ur Dagens Krönika. VII. 7, 8.	8
698

fått göra sin omedvetet sofrande och klassificerande tjänst —
sedan först de individuella konstverken intagit sina platser för
sig — när de många triviala dukarne icke längre störa genom
sin närvaro, då är det sträfvan att bli lierre öfver ljusets hem-
ligheter, som står för hågkomsten som det mest utmärkande
allmänna draget i 1887 års Salon. Ljus ser man i alla varia-,
tioner; från ett Stilleben — om man så får kalla en ganska
fantasistimulerande bild af ett rikt uppdukadt dessertbord, be-
lyst af en rödbeslöjad lampa -— och upp till Albert Besnards
Le Soir de la Vie, der ljuset, fast i och för sig ståtligt be-
handladt, blott är medel, icke mål. Taflan föreställer tvänne
gamla makar, som sitta i skymningen utanför sin hydda, tro-
fast lutade intill hvarandra. G-enom den öppna dörren ström-
mar den belysta interiörens varma ljus ut i den blåa, vibre-
rande skymning, som omgifver de båda gamla. Det är en stor,
dekorativ målning, full af symbolism, som icke kyler, utan
tvärtom väcker och fängslar.

På beslägtadt område märkes vidare Girardot, en af de
unge, som hade en stor månskenstafla, för hvilken han fick 3:dje
medaljen och statens »bourse de voyage» samt något mera, jag
mins ej hvad. Taflan kallas »Ruth et Booz» och framställer en
gammal man och en ung kvinna, som sitta lutade emot sädes-
kärfvarne i en lada, fullt belysta af månskenet, som strömmar
in, rikt, känsligt, silfverhvitt, genom dörröppningen. Den be-
römde Dwez hade ett stort månsken, ett strandparti med kor i
skymningen. Stranden är ännu grön, månen ljusgul, haf och
himmel violetta. Det är som såge man hafvet röra sig sakta,
sakta, i stora vågor, som kände man hela förtrollningen af en
sådan yppig kväll vid kusten. Vidare hade Riwens en kvälls-
interiör i en smedja, med de seniga kropparne präktigt belysta
från de flammande härdarne. Kröyer hade sin stora Ijusdunkels-
tafla, den från Göteborgsutställningen välbekanta »Musik i ate-
liern»; Viggo Johanssen sin kvickå, konstnärliga »Aftenpassiar».
Äfven andra bland de mer betydande målarne, hvilkas namn
det blefve för vidlyftigt att här uppräkna, hade gifvit sitt in-
tyg på ljusproblemets tjuskraft. Men intresset för det var all-
männare än så, hvar enda sal i Salonen gaf oss bevis derpå.
Öfverallt ser man kvällsinteriörer, ljuseffektsstudier, af alla por-
ter och slag, både gamla och nya, så väl eldsljus som solsken,
skymning, gasbelysning och månsken ■—eller två eller tre af
dessa- i vänskapsfull strid; spridda iakttagelser, ofta vittnande,
699

trots dukarnes ofullkomlighet, om talang och goda iakttagelser
i detalj ; derföre också af värde som teknisk sträfvan och af
intresse som ett tidens tecken.

I landskapet märkte man detsamma. Hela utställningen
var liksom ett försök — med mer eller mindre framgång som
resultat, med mer eller mindre poesi i tolkning — att iakttaga
och anteckna i första rummet ljusets olika utseende under olika
luftstreck, vid olika tider pä dygnet, på året. Norrmanns flam-
mande midnattsol, Mo'rtienards sydländska morgon med sitt breda
lugn i solljuset och stämningen, Luigi-Loirs trolska Pariser-
skymning, Rosenbergs bild från Stockholms skärgård, med sitt
korta, skarpa solljus, äro blott några af de nämnvärda taflorna,
som komma för minnet. För öfrigt förekommo : snö, skarpt
solbelyst mellan svarta, smutsiga murar; sommarsolnedgång,
flammande som ett norrsken öfver himlen; daggfrisk, glänsande,
lofvande sommarmorgon; ljusa, rika vårkvällar, med österhimlen
skiftande i blekaste rosenrödt; härliga sommareftermiddagar, där
solröken glänser som guldväf mellan de höga träden; månsken
i oändliga variationer, o. s. v. I synnerhet tillvaratagas afton-
stämningarna, eftermiddagens öfvergång till solnedgång, solned-
gångens till aftonrodnad och aftonrodnadens till natt. Morgon-
stämningarne funnos representerade, men tyckas ännu så länge
väcka mindre intresse. — Men deras tid kommer väl också.
Ingenting, icke ens de mest trälbundna vanor, kan i längden
stå emot denna sunda ifver, af dels vetenskapligt, dels yrkes-
intresseradt, dels ock — panteistiskt ursprung, som allt mer
gripit landskapsmålarne.

*

Bredvid detta sysslande med ljuset saknade ej Salonen
bevis på, att mängden af konstnärer, ej de insigtsfulle store,
börjat få ögonen öppna för, att vi lefva i en värld, som kan
vara lika värd att måla af, som föråldrade sägner eller anek-
doter ur historien. Särskildt betecknande var intresset för de
vetenskapliga motiven, för interiörer från sjukhusen o. dyl.
Men vid dem vågar jag ej dröja. Totalintrycket af målarkonsten
700

pâ Salonen blir i alla fall det, jag här sökt skildra — att
man nu, så som aldrig förut, börjat förstå, att ljusfenomenens
värld dock är den värld framför alla, inom hvilken målarkon-
sten borde vara hemmastadd.

Exposition Internationale i Salle G-eorges Petit, — hvilken
nästan är att anse som en inre hälgedom till Salonen, då ex-
klusive mästare, sådane som Cazin och Monet^ som dragit sig
ifrån Salonerna, utställa der, och andra då förstås göra sitt
bästa för att vara värdigt representerade — Exposition Inter-
nationale bekräftade också detta intryck. Må vara, att utstäl-
larne voro konstnärsindividualiteter, som man gjorde bäst i, både
för rättvisans och sin egen njutnings skull, att anse som sådana
och icke som endast exponenter af en tidsriktning. Men man
såg i alla fall åtskilliga bärare af riktningen. Besnard själf, i
främsta rummet, med flera olika ljuseffekter och två stora, de-
korativa målningar, »L'homme Primitif» och »L’homme Moderne».
— Den senare — en grupp moderna människor på en balkong,
vederkvickande sina trötta nerver i natten, en världsstad, med
sina tusen ljus, djupt nedanför — rent storslagen till innehåll
och stämning. Kröyer, med sin skymning vid Skagen med dess
väldiga poesi och sina friska, sollysta, badande barn. Larsson,
med syperba franska vårbilder, der solljuset är klart och skarpt
som en finslipad klinga, med bilder af sommarsol och höstluft
i Stockholm, af elektriskt ljus i en rik interiör. Edelfelt, med
säkra transskriptioner af starkt solljus. Heyerdahl, med goda
iakttagelser om den nordiska skärgårdsluften. Slutligen ameri-
kanaren Harrissou^ med sina nymfer — små förtjusande stu-
dier af solstrålarnes lek med nakna kvinnokroppar i gräset —
och Cazin, den vemodige, stämningsfulle skalden i färger, måla-
ren af tungsinta rägnstämningar och mildt gråväder. Men också
af skymningen och aftonstjärnan och af badande kvinnor, mildt
belysta af den bleka kvällssolen.

Och impressionisterna sedan. Upphofsmännen, till en stor
del,’ till hela rörelsen, de, som framför allt satt som sitt mål
att lära sig att återge solljuset, icke i en glänsande guldflod,
som hos Claude Lorrain och många andra, utan sammansatt af
solspektrets hufvudfärger ; dallrande, gäckande, intensivt, som i
naturen; de, som ej fruktat att gå för långt, hällre än att
701

stanna pâ halfva vägen — banbrytarne, utposterna! Oeksâ de
funnos hos Georges Petit. Misslyckade i somliga dukar, all-
deles omöjliga. I andra äter — öfverraskande, icke omedelbart
tilltalande — men med något att 'säga, likväl. I andra slut-
ligen, i Monets snillrika kustbilder, af alldeles öfvertygande kraft
och förvånande ljusvärkan.	.

*	*

*

Bland alla reslifvets mänga intryck och lifliga väckelser,
vet jag för min del få förnimmelser, som ge de ästetiska ner-
verna, om jag sä får uttrycka mig, en lifligare stöt än att
komma en sommardag frän Paris till London. Isynnerhet om
man varit någon tid i Paris och icke längre är nog facksam
för dess vackra luft och enkla, breda storstadsförhållanden samt
rika yttring af konstnärligt sinne. Om man börjar plågas af
allt det enerverade och andefattiga hos boulevardtyperna, af
bourgeoisiens brist pâ smak och allt det effektsökande, det tomma
det osjälfständiga^ som frodas pâ Salonen, som pâ alla stora ut-
ställningar som funnits sedan sådana inrättats. — Då bör man
resa till London!

Kontrasten, liflig som den är och egnad att framhålla allt
det bästa i Paris, är icke ensamt ästetiskt plågsam. Luften,
svår att inandas och ofta obehagligt vät, bjuder ögat på en
omvexlande mångfald fina och öfverraskande ljuseffekter, som
man ej får se make till någonstädes på jorden. Dimman kan
vara krithvit eller blågrå,’ rödgul eller röktopasfärgad, allt som
en af de olika faktorerna fuktighet, stenkolsrök eller solsken
tager öfverhanden. Klar är väl luften aldrig, men deremot är
den outtröttlig i nya kombinationer. Den kan svepa in tornen
i Westminster i djupaste dimma, rörlig, guldgrå, genomspelad af
ljus, som återglänser lifligt från förgyllningarna däruppe. Eller
kan dimman endast ligga qvar som en fin, blågrå slöja mellan
träden i parkerna och egendomligt accentuera deras afstånd frän
hvarandra, ge kraft och förtrollning åt perspektivet mellan träd-
stammarne. Ibland är den tät som ett moln, genomglödgad af
ett förunderligt, starkt rödgult. ljus, mot hvilket det närmaste
gräset och de framträdande partierna af buskagerna stå så in-
tensivt gröna, att det värkar som ett feeri pâ teatern. Öfver
floden vidtar äter en annan, silfverglittrande, blygrå och svart,
som ett mästerstycke af prydnadssmide — eller glänsande laxgul
702

och florslikt brungrå som en oefterhärmlig baltoilett. — Ja, det
kan växla i det oändliga, och sällan går en sommardag, ens un-
der regnväder, utan att bjuda något af intresse.

*	*

Går man sä upp pâ »Royal Academys» utställning — Lon-
dons Salon — framkallas åter ovilkorligen jämförelsen med Sa-
lonen. •— Der fans skräp i oändlighet, tomhet och flärd. Men
hur det var, var ändå hela luften konstnärlig och stimulerande
till ästetisk verksamhet. Man kunde ta miste på de riktningar,
man såg, eller de ansatser, man satte mest värde på — men
man kunde ej låta bli att känna tillvaron af, och drifvas att
spekulera öfver, mångfaldiga riktningar, artistiska ansatser. —
Medan här — ja, jag kan ej finna andra ord för det, än att mäng-
den af utställare försöker att utsäga sina tankar på ett främ-
mande språk, hvars grundelementer den icke ens känner till. —
Tankar ha de nog, eller rättare öfvertygelse, om det kunde
hjälpa dem. Men det gör det tyvärr ej, så länge de envisas,
att i detta målningens språk, som de ej beherska, vilja säga
det, som de sjelfva funnit så mycket bättre uttryck för i sina
romaner och sin poesi. — Marknad ha de förstås också f.ör
sina småbarn och hundar, sentimentala genrebilder, pre-rafaeliti-
ska allegorier och smånäpna situationer ur historien, ur romaner
och biografier. Men konst är det ej. Konst fins likväl i Eng-
land och mycket imponerande sådan. Här liksom annorstädes
födas verkliga begåfningar och gå sin egen väg fram, obekym-
rade om »riktningar» när ej riktningarna gå i deras fotspår —
gå kanske mer ostörda i England, än i andra länder. Utlän-
dingar bosätta sig också i England och sätta sin prägel på de
årliga utställningarna. Men Alma-Tademas fina grekiska taflor,
Sargents djerfva bild af hvitklädda barn, som i den börjande
skymningen stå och hänga upp nytända papperslyktor bland liljor
och rosor, Whistlers stämningsbitar nödgas man lemna ur räk-
ningen.

För att då hålla oss till den engelska målarekonsten, sådan
den representerades på Royal. Academys utställning, var det
framför allt porträtten, som väckte uppmärksamheten. Engels-
männen äro rent öfverdådiga i att måla porträtt! De ha flera
berömda målare, hvilkas porträtt alla göra intryck af, att det är
människor, icke konterfejer, man har att göra med. Men isyn-
703

nerhet är det Frank-Holls karlporträtt, som slâ an genom
lif och djup i karaktäristiken, känslig friskhet i färgen och
omedelbarhet i uppfattningen. Bra fort mätte han också måla;
han hade 8 porträtt endast på Academys utställning.

Burne Jones är en bland koryféerna af den pre-rafaeli-
tiska skolan. — Deras program är i korthet att framställa
innehållsdjupa allegorier, ämnen ur poesien och den grekiska
hjältesagan i en naiv form, ofullkomlig, men af känsla och ut-
trycksfullhet, som de lånat från de italienska pre-rafaeliterna.
De andra engelska pre-rafaeliterna Watts och Holman Hunt är
det mig (fast personligen tämligen förtrolig med engelsk upp-
fattning i allmänhet) omöjligt att anse som annat än missriktade
skalder, med kanske några konstnärliga egenskaper, men icke
de vigtigaste. Men Burne Jones imponerar som ett artistiskt
uttryck för denna egendomliga katolska mystik, hvilken genom-
gått England och i poesien drifvit fram så sköna blommor. —
Hans färg är ej koloristisk, ej liflig eller frisk — men djup
och glödande, ibland harmonisk. Och han är så genomglödgad
af innehåll, att man ej kan affärda honom med påståendet, att
det är konstrueradt. Hans konstnärliga vision är lika stark i
sin art den, som Besnards.

Från Burne Jones till Orcliardson — större steg kan man
knappt tänka sig. Från den typis’ka willowwood’-, den mysti-
ska pilträdsskogen, der de, som älskat förgäfves, vandra kring
i drömmar — och in i ett raffineradt elegant förmak, de-
koreradt i gult och hvitt, der ett ungt verldsligt par, nyss hem-
kommet från en bjudning, håller på med sin »första träta». —
Man frestas nästan att ångra det man har sagt och tänkt om
okonstnärligheten i England. Den måtte icke vara så dålig
ändå, den jordmån, der så olikartade blommor kunna trifvas
och slå ut! Också Orchardson är framförallt sig sjelf. Det
fins intet påtagligt franskt i hans teknik. Litet sjuk är den —
det är, som vore han blåblind, så gult ser han allting. Han
väljer nu också alltid en starkgul fond och en färgställning i
hvitt, gult, laxfärg, rödbrunt, upp till svart. Men inom denna
skala är han en fin och säker konstnär. — Konstnärligt är
också innehållet — den liffulla sedeskildringen — uppfattadt
och behandladt. Detta är ej något vilsekommet romanskrifveri,
utan ett värdefullt inlägg till diskussionen om lämpliga motiv.
704

Landskapsmålningen på Royal Academy gaf mycket att
tänka på. Engelsmännen med sitt ytterst mottagliga sinne för
naturen, sina stora traditioner i landskapsmålning, borde väl kunna,
skänka landskap, tycker man. Ja, man såg också vackra sådana.
— Men ett bland de vackraste var, — liksom Alma-Tade-
mas och. Sargents taflor, ej med i räkningen. Det var af en
utländing, svensken Mauritz Lindström. Andra åter, hela och
sammanhållna dukar, Easts t. ex. buro tydliga spår af franska,
lärdomar. Det är nu icke ondt i det, tvärtom kunna engels-
männen ännu tåla vid en ganska stark dosis fransk teknik, utan
att det gör dem någon skada.

Men det var icke heller dessa dukar, som gåfvo särskildt
mycket att tänka på, utan det var anblicken af en hel grupp
marin och landskapsmålningar, med tydligt slägttycke, som ovil-
korligen skvallrade om gemensamma lärdomar eller gemensamma,
traditioner. — De äro för öfrigt, dessa dukar, arbeten af män
med högt anseende äfven utom England. De vittna om vaket
natursinne och stor skicklighet i återgifvandet af vissa natur-
företeelser, t. ex. vattnets genomskinliga, djupa färg, reflexerna
under en båt, drömslöjan af solrök öfver aflägsna kritklipps-
uddar och sommarlikt haf o. s. v. Engelsmännen äro nämligen
syperba impressionister — — i sina första studier direkt efter
naturen. Men när det sedan gäller, att sammanhålla dessa kär-
leksfulla iakttagelser till en tafla, att komponera ett landskap,
som de ännu älska att göra — då komma de dåliga lärdo-
marne fram.

Akvarellmåleriet har, som bekant, i England goda tradi-
tioner; Royal Institute sjelft lär ha en god skola. Man ser
ock följderna i mera helt uppfattade bilder, i en lätt, frisk
teknik, som icke fuskar bort, utan hjälper till att uttrycka,
det friska, omedelbara intrycket. — Skilnaden i uttrycksmedel,
jämfördt med oljemålningen på Academy, märktes på alla håll.
Bland mera betydande dukar funnos flera mariner och landskap
af just den grupp af målare, hvilka på Academy gjorde så starkt
intryck af disharmoni mellan vilja och kunna, eller rättare
mellan begåfning och lärdomar. Men disharmonien var borta,,
eller icke längre störande märkbar. Man såg ej bara talangen,
man kunde njuta af den. — Andra framstående landskapsmålare,,
som likaledes utställa både på Academy och på Royal Institute,,
visa tydligen, att de röra sig ledigare i akvarellens form. Par-
sotts t. ex., som i olja är jag vet ej hvad, men ej omedelbart
tilltalande, har här alldeles förtrollande sommar- och höstbilder;
705

East, som i olja visar reminiscenser af franska målare, synner-
ligen Pointelin, är här blott sig sjelf. — En mycket anslående,
intressant konstnärspersonlighet, särskildt fin i sin »New Neigh-
bourhood» i dimmig vinterstämning. — Slutligen må nämnas
arbeten af män, som af något skäl ej exponera på Academy.
Caffieri är det mest framträdande exemplet. Men han är alls
icke ensam om att visa, att, det må nu vara hur det vill med
oljemålningen, men i akvarellkonsten saknas der ej män, som
visa, att man kan se konstnärligt och måla artistiskt, utan att
man uppenbart gått i skola i Paris — eller utan att man för-
lorat sin sjelfständighet derföre att man gjort det.

*	*

Är nu denna akvarellens öfverlägsenhet endast beroende
derpå, att den »ligger för» engelsmännen? Eller har den sin
grund i starka, obrutna traditioner och sunda lärdomar? — —
Är det senare fallet, kan man hoppas mycket af den engelska
målarkonsten i allmänhet. Rop på reform inom oljemålningen,
och sträfvan efter den höras och märkas alltmer. Och material
ha de nog. — Sinne för humor, intresse för psykologi i alla
former. Sinne för naturen, iakttagelsegåfvå, kärlek. — Och
en natur som i rik skönhet, mångskiftande företeelser, flyktiga,
men bestämda ljuseffekter och omärkliga öfvergångar liksom ut-
manar iakttagelsen, uppfostrar ögat och väcker hågen.
Slitningar.

Realistisk skildring ur lifvet af ■

Emilie Lundberg.

Det var nyårsafton.

Klockan var åtta.

Det dansades hos assessorns.

Femtiofyra paraffinljus (fyror) spredo ett magiskt skimmer
öfver salen.

Med valsens toner blandade sig rösterna af två ölutkörare
som slogos på gatan nedanför.

. Om lyckans skötebarn tänkte lite mera på lifvets nattsidor,
som ligga dem så nära, skulle ölutkörare slåss mindre ofta.

Vaxljusen i julgranen deruppe osade.

Ett af dem slocknade tvärt.

— »Det betyder olycka», sade han.

— »Öfvertro», sade hon och höjde sina axlar.

Hon hade magra axlar.

En tankerik paus uppstod.

Så framtog han sin näsduk, snöt sig och frågade allvarligt:

— »Bör jag afundas eller beklaga dig? Du tror inte på
någonting.»

— »Afundas mig då. Lycklig är endast den, som i sin
ålders vår hunnit kasta alla idealer öfverbord och öfvervinna
alla fördomar.»	.

— »Hvad anser du då för vår ålders vår?»

Hon sträckte sin onaturligt långa, gant-de-suède- betäckta
arm mot de dansande och genmälde:

— »Se på dessa! De äro unga. Ingen är ung som inte
vill vara det. Jag dansar inte mera.»

— »Men i fjol på denna dagen dansade du.»

— »Arvid!» utbrast hon sårad och tänkte lemna honom.

Men en vaktmästare kom med en bricka; hon tog ett glas
punsch och satte sig ner igen.
707

»Hvarför påminner du mig om den dagen?» återtog hon
isigt, sedan hon skålat med honom.

— »Derför, Hedvig, att du sjelf just då sade, att jag skulle
få återse dig i dag och få svar på min fråga.»

— »Nej Arvid, inte nu. Under hela detta år har jag ju
sjelf förgäfves väntat på svar på de djupgående spörsmål jag
då stälde till dig. Jag har icke funnit att du uppfylt ett enda
af de vilkor, som jag då uppstälde för mitt egande. — Du
mins, att jag då utpekade vägen för dig . . . hur långt har du
hunnit på denna väg?»

— »Jag har kommit upp i femte klassen», svarade han
sjelfmedvetet.

— »Det var inte det jag menade!»

— »Och nästa vinter skall jag konfirmeras.»

— »Konfirmeras!» afbröt hon, — »och till hvad? Stad-
fästas i en lära, från hvars irringar din ande frigjort sig! Ty,
inte sant, du har ju kommit till klarhet i denna allt öfverväl-
digande fråga om tankens oafhängighet? Svara mig på samvete:
Du har ju funnit dig sjelf?»

— »Ja visst.»

— »Och likväl talar du om att dagtinga med en öfverty-
gelse som borde bära dig genom lifvet. Blygs, Arvid! Om du
vill vinna mig så måste du vara en man — eller ännu bättre:
en menniska! — Ah! jag skulle anse mig stjäla från min inre
menniska om jag'nu genom ett dylikt löfte beröfvade mig rät-
tigheten att vid mognare år förvärfva mig en ny, klarare åskåd-
ning. Jag ämnar aldrig låta konfirmera mig.»

— »Ja, du kan tala du, Hedvig», sade han surmulet. —
»Du har fyra år qvar du ännu, innan det kommer till kritan.»

Hon for upp, Hennes gråsuggfärgade ögon sprutade etter,
och hennes mun förvreds.

I detta ögonblick skulle hon ha varit ful, — om det fun-
nes någonting fult till i verlden. — Men som det inte fins,
var hon endast karakteristisk !

— »Genom denna skymf har du slitit alla band emellan
oss!» skrek’ hon.

Han åt en glace och svarade intet.

Efter en stund bjöd han henne en cigarett.

Hon tände den och besinnade sig.

Hon rättade på sin turnyr, som af sinnesrörelsen råkat i
oordning och sjönk sedan matt ner på en låg stol i fönster-
smygen.
708

De bâda ölutkörarnes svordomar nådde hennes öron, och
hon smålog ett leende af outsäglig bitterhet.

»Hvad lifvet dock är narraktigt!» mumlade hon och lät de
nu åter talgiga ögonen vemodsfullt följa de dansandes våldsamma
stretande. »Nämn mig ett enda föremål, en enda idé, som är
värd att vi kämpa derför. Ack Arvid, jag ville önska att du,
som jag, vore fullt genomträngd af tillvarons intighet.»

— »Nej Hedvig! om jag är genomträngd af något, så är
det af sanningarna i den nya, rika litteratur som öppnat en ny
verld för våra ögon. Det är ungdomens verld, Hedvig! — Om
fyra månader fyller jag femton år —, tänk på det! — Femton
år! det är då som lifskraften inom oss vaknar till fullt med-
vetande ! det är naturens högtid, framtidens ålder, kärlekens
ålder; — Strindbergs förlofvade land!»

— »Strindberg! Vid det namnet återkallar du mig till
verkligheten», afbröt hon hastigt och sopade med solfjädern bort
tobakssmulorna från sin lilasfärgade atlasdrägt.

— »Nå? duger inte han?»

— »Jo, för all del; han har nog rätt i det mesta. Men
helt och hållet Strindbergian är jag inte; han är för hofsam ;
han vågar inte dra ut konseqvenserna fullt.

— »Tycker du det?»

— »Ja — men det hör nu inte hit. Saken har tyvärr
en praktisk sida, kära Arvid. — Du är visserligen nu i giftas-
åldern, men likväl måste du ännu vänta några år; dels emedan
jag nyss fylt tio, dels emedan samhällets vrånga framställning
af naturens afsigter gjort dig ännu under någon tid olämplig
som familjeförsörjare.»

Han hängde hufvudet; hon återtog:

— »Man måste se saken från alla sidor, ifall det verk-
ligen skulle bli tal om äktenskap mellan oss. (För min del
anser jag det, som du vet, sannare och högre att undvara allt
dylikt onödigt inblandande från prestens eller från statens sida!)
men om det ändå skall ske så måste jag ju veta om du ännu
funnit din lifsbestämmelse. Hvad ämnar du bli?» '

— »Jag har nyss talat med pappa. Jag skall-bli officer.»

Hon betäckte ansigtet med sina händer utan att akta på,
att hennes sjukronors handskar blefvo nedfläckade af pudret.

Arvid hade omedvetet rätat på sig. Hans kinder hade
fått färg och hans ögon, trots pince-nezen, en nästan ung-
domlig glans. Till och med rösten var förändrad, då han
återtog :
709

— »Nä, hvad säger du nu? Tänk du, att fâ gä arm i
arm med en stilig officer! Bara du blir lite fetare, sä ska vi
bli ett riktigt vackert par! Hvad menniskorna i Torget ska’ gapa,
och hvad flickorna ska' blänga pä dig!»

— »O, Arvid! Arvid! att du kan ha hjerta att bedröfva
mig sä!»

— »Hvad f-n nu!» utbrast han i manlig ifver. — »Är
du ledsen för att du får vänta för länge? — Äh, gråt inte.
Jag kommer in på gymnasium nästa år; och så snart jag blir
volontär kan vi förlofva oss. Och under tiden har du Karl-
bergsbalerna att trösta dig med.»

— »Baler! lek! sinnesrus!» Hon blickade upp rödögd och
med luggen i oordning. — »Tro inte att det är för min kärleks
skull, som jag gråter; min ståndpunkt är högre än så. 'Men du
var min vän, och det smärtar mig att se dig glida ifrån mig.
Jag trodde en tid, att jag lyckats rycka dig med mig upp till
tankens höjder; men nu finner jag, att du är — jag rodnar
att säga det — nästan ett barn! Du talar om Strindberg: hvad
förstår du af honom? Du tänker på nöjen, glädje, lycka...!
åh ! det är gräsligt!»

— »Gräsligt — att vilja vara lycklig.»

— »Att endast lefva för och i det sinliga! Att endast
tänka på att njuta lifvet för fullt ångtryck, att hänge sig åt
djerfva, dådlustiga drömmar! Ack, Arvid, är du då den enda
som i denna jäsningstid icke har sinne för lifvets omutliga kraf
på allvar! allvar framför allt.»

— »Nu sårar du mig», sade han med återtagen värdighet
och tömde i vredesmod fem glas punsch efter hvarann. — »Mitt
yrke är lika allvarligt som andra. Om du inte bryr dig om
epåletterna och balerna, så bör du ändå tänka på hur nödvän-
dig jag blir för samhället om det blir krig.»

— »Det får inte bli några krig mera», sade hon mildt
men med fasthet. »Vi måste rycka upp nationerna ur detta
barbariets tillstånd; vi måste väcka dem till insigt om sam-
hällets pligter mot individerna; det har alltför länge varit tvärt-
om. — Om tillvaron kan ha ett mål, så bör det vara just
detta. — Åt detta skall du egna dig, Arvid. Det var det,
som jag fordrade af dig.»

— »Hvad vill du då att jag skall göra?»	.

— »Arbeta! skrif, reformera!»	■

— »Hvad för någonting?»

— »Hela verlden behöfver reformeras.»
— »Är det detsamma i hvilken ända man börjar?»

— »Ja. Hvar och en måste reformera. Jag skall börja
med dig, om du tar itu med samhället.» — Och hon smålog
ömt mot honom.

Han kliade sig i hufvudet och sade efter en paus:

— »Det är omöjligt, snälla Hedvig; jag duger inte till det.»

— »Du trodde för ett är sedan att du gjorde det.»

— »Jag misstog mig.»

— »Att missta sig är fegt. Har du oj läst, att den starke
mannen är den, som funnit sig sjelf, som satt sig i lifvet, som
pejlat sin själ och vet om den är grund eller djup. .Hur kunde
du då lofva sä mycket?!»

— »Ack, kära Hedvig, du talade sä grant då! Och som ■
jag inte begrep ett ord, tog jag för gifvet, att du hade alldeles
rätt i alltsammans — —

— »Sedan dess är du så förändrad, att en afgrund skiljer
oss. Hvarför kom du tillbaka till mig i afton. Du förstår
väl att från och med denna stund upphör hvarje tanke på någon
lifsgemenskap mellan oss.»

— »Är detta ditt sista ord?»

— »Mitt sista ! Hädanefter vill jag inviga hela mitt lif åt
den höga lifsgerning, som du skjuter ifrån dig.»

— »Hvad tänker du ta dig till? Tänk dig noga före, Hed-
vig, så att du inte ångrar dig se’n ! Det är nog inte så roligt
att bli en gammal nucka.»

— »Jag behöfver intet utom mitt stora mål. Jag skall
reformera.»	.

— »Skall du bli författarinna? eller hålla föredrag?»

— »Båda delarne. Jag vill i morgon dag börja mitt värf.»

— »På hvad sätt?»

— »Jag vill under frukostlofvet läsa upp en proklamation
till alla sanna qvinnor. Ty det är på qvinnan som saken först
och sist hvilar. Först må vi höja henne; och sedan —-------------

— »Låt qvinnan vara, Hedvig», afbröt han. — »Hon är
bra som hon är.»

Hedvig bleknade.

— »Jag ser nu hur det är», sade hon. »Jag anar hvem
som vändt ditt sinne ifrån mig. — Det är Elsa, hon med de
tuschade ögonbrynen och de trånga skorna! hon som är så snörd
att hon knappt kan andas! En hicka som vid fylda tolf år inte
lefver för annat än dans, kurtis och toaletter. — En barnunge!
711

en docka! och en sådan har kunnat vanställa din blick pä lifvet.
Farväl Arvid. Här skiljas våra vägar.»

Under skydd af gardinen kysste han henne på halsen.

Hon skrek inte.

— »Du älskar mig, Hedvig!» utbrast han triumferande.
»Detta utbrott af svartsjuka förråder dig!»

— »Svartsjuka!»

Hon böjde sig ner för att knyta sitt skoband.

Det var endast en förevändning.

När hon såg upp var hon blek men lugn. Hon svarade
medlidsamt:

— »För att vara svartsjuk, måste man sätta kärleken högst
af allt.»

— »Det gjorde du för ett år sedan, Hedvig!»

— »För ett år sedan! Då var jag ju ännu nästan ett barn.
Förstod jag väl då ännu mig sjelf? Kunde jag då ens sägas ha
något verkligt lifsinnehåll?»

— »Jag struntar i ditt lifsinnehåll, bara du en enda gång^
till låter din känsla tala — —.»

— »Aldrig mera. Du har i dag öppnat mina ögon, och
jag tackar dig derför. Lef väl!»

Han snöt sig hårdt.

Hon trodde, att han grät.

— »Ja, gråt, gråt», hviskade hon vekare. »Tårar lätta
mannens hjerta, fast de falla som en brännande förödmjukelse
på den starkare qvinnans medvetande. Gråt och glöm !»

Han suckade.

Han hade tagit hennes båda händer i sina och hon glömde
att frigöra dem.

Det blef ett ögonblick tystnad.

Begge två kände de en svag, erotisk stämning från forna
dagar draga förbi.

Det var' han som talade först. Det är alltid mannen som
talar först, och qvinnan som talar sist.

Hans stämma darrade. Han mådde illa af punschen.

— »Jag kan inte tänka, att allt är slut», sade han. »Och
jag känner att äfven ditt hjerta klappar fortare vid alla minnen
som storma på oss i en stund som denna.»

Hon strök håret ur pannan, lutade sig baklänges och till-
slöt ögonen.

Han trodde sig förstå hennes mening.

Han böjde sig fram för att kyssa henne.
712

Men en piga kom och sökte efter tomma glas.

Sä kan ödet i en sekund ge förändrad form åt vår tillvaro.

Han kände, att det gynsamma ögonblicket för alltid var
förspildt. '

Han lät bli.

Då höjde hon långsamt sina ögonlock, drog af sig hand-
skarna, började omsorgsfullt peta sina naglar och afgaf i takt-
messig ton det svar som skulle besegla hans dom: '

— »Min känsloverld är död. Uppbränd af tankarnes eld
och tviflets qvalm. Jag har grubblat mig så trött, att jag ej
mera orkar lefva lifvet. — — Sök lyckan, du! Jag söker
sanningen !))

Hon skred långsamt förbi honom och lemnade balsalen.

Han tyckte att lifvet öfvergaf honom.

Hela hans verld blef ett grått i grått.

Så spelade musiken upp en slängpolska.

Arvid gick ut och dansade den med Elsa. — — — —
Hedvig gick hem och skref en bok.
Ett skrifklådans ”enfant terrible”.

Clara Smitt är hennes namn och ^Kvinnans ställning i sam-
hället» titeln på hennes bok, efter hvars genomläsning vi torde
kunna antaga två ting som vissa: författarinnan är mycket.ung
och saknar föräldravård. Man kan nämligen icke gerna tro att
en fader eller moder skulle tillåta sin planta att växa så snedt
och med idel luftrötter. För öfrigt anse vi, att om lektor Per-
sonnes varmhjertade förslag ginge igenom rörande polisens in-
gripande i literaturen, så komme antagligen denna unga dam att
näpsas af polisen i sin målsmans närvaro. Undei’ innevarande
sekel har dock kanske denna af hr Personne så vältaligt på-
yrkade reform icke synnerligt stor utsigt att bli realiserad. Det
vore derföre önskligt att någon af pressens män ville säga à la
Paul Möller, den danske journalisten: Jag måste basa henne,
jag skall basa henne, det vore en evinnerlig synd att icke basa
henne.* För vår del sakna vi, uppriktigt sagdt, lust att verk-
ställa exekutionen med all den grundlighet som vederborde.
Boken är nämligen i den mest himmelsskriande grad trivial och
innehåller icke, så vidt vi kunnat finna, mera än en enda originel
tanke förekommande sid. 221 och lydande sålunda: »Hvad man
icke fattar, förstår man icke» — en i sanning luminös idé, som
har den fördelen att förbli lika träffande ifall man vänder om
densamma. Hvad man icke förstår, det fattar man icke — inte
sant, fröken Clära Smitt? För vår ringa del kunna vi lika litet
fatta som förstå, huru ett arbete så beskaffadt som detta kunnat
lemna pressen 1887 år efter Kristi födelse, ty det är verkligen

* En tidning med anspråk på literärt anseende, Göteborgsposten, har
haft mod att i ett slags ledande artikel berömma detta arbete, antagligen
för att ställa till ett fiskafänge åt den förhoppningsfulla landsmaninnan.
Den kroken var emellertid alldeles för grof.

Dr Dagens Krönika. VII. 7, 8.	9


714

icke kristligt att, isynnerhet i dessa ekonomiskt brydsamma tider,
utan någon egentlig valuta tillskansa sig 2 kr. 50 öre.*

I praktiskt afseende innehåller detta pladder- eller pludder-
verk likaledes, utöfver de välmenande maningarna »ins Blaue
hinein» likaledes endast e^ genomgripande förslag, nämligen upp-
muntringen till det täcka könet en bloc, att egna sig åt barn-
morskans ansträngande yrke, ett förslag, som väl för öfrigt knapt
torde kunna ha utsigt att i sådan utsträckning genomföras.

På grund af hvad vi nu haft äran anföra, kunna vi icke
tillmäta Clara Smitts förstlingsverk någon som helst betydelse,
icke ens i den meningen, att den goda sak, författarinnan gifver
sig min af att förfäkta skulle skadas af en så talanglös förfäktar-
inna. Med publikationen har författarinnan väl icke egentligen
skadat någon annan än sig sjelf.

* Hvem förläggaren är till detta bedröfliga »inlägg» i nutidens sociala
spörsmål känna vi icke. Enligt hvad vi från tillförlitligt håll erfarit, är
den aktade firman Carl Suneson éndast distribuent.

1
Ett kättarsamfunds publikationer.

Föreningen Verdandi hår i dessa dagar utgifvit det i Dag.
Krönikas förra häfte bebådade arbetet: Studiehandbok för dem
som vid Upsala universitet ämna aflägga filosofie kandidatexamen
eller någon af de förberedande examina. (Upsala, pris 1: 25.)
Nyttan af en till de studerandes tjenst utarbetad handledning
ligger — såsom i inledningen närmare påpekas — i öppen dag.
Isynnerhet den unge, nykomne studenten, som börjat sina stu-
dier vid universitetet, skall känna behofvet af en dylik vägled-
ning. Men äfven bildade personer i allmänhet, sä äldre som
yngre, skola med stort intresse genomögna denna lilla bok: så
praktiskt uppstäld och sä innehållsrik är den. Icke nog med
att man erhåller fullständiga, af vederbörande examinatorer med-
delade eller autoriserade uppgifter rörande fordringarne för
lägre och högre betyg — äfven anvisningar förekomma rörande
den literatur som, förutom de egentliga examensböckerna, bör
genomgås; t. o. m. boklädspriser meddelas för hvarje arbete,
svenskt eller utländskt, blott med undantag af e?? professors
discipliner, hr Oscar Alins, beryktad såsom inquisitor ôch an-
gifvare. Naturligtvis gick det hans ära för nära, att direkt
meddela sig med kättarsamfundet, äfven om det gälde en så
oskyldig och gagnelig sak som den ifrågavarande. I stället
adresserade han uppgifterna till docenten Charlier, som å sam-
fundets vägnar derom anhållit, dock under uttryckligt vilkor
att uppgifterna finge publiceras blott under formen af ett bref
till docenten C. — ett tillvägagående som nästan erinrar om
en viss suveräns sätt att foga sig efter en viss riksrätt. På
grund af detta sic jùbeo är meddelandet om fordringar i stats-
kunskap uppstäldt på annat sätt än i de andra ämnena, och
boklådspriserna saknas här, emedan ej en bokstaf fick borttagas
eller tilläggas!
716

För öfrigt hafva vi icke funnit några inkonseqvenser eller
luckor i boken, men väl kan man här och der hafva anledning
att något förvånas öfver hrr examinatorers stipulerade vilkor
och föreskrifter, t. ex. hvad gäller filosofien, så väl den prak-
tiska som den teoretiska, i fil. kandidatexamen. Etik läses så-
lunda för approbaturskurs blott enligt sal. Engstrands gamla
kollegium — en filosofiskt ortodox rotvälska som borde ersättas
med något förnuftigare och begripligare. Och docenten Burman,
som upprätthåller professuren i teoretisk filosofi, meddelar att
i filosofiens historia finnes ingen lämplig lärobok för nybörjare,
hvarför denna del. af ämnet bäst inhemtas genom ett kollegium
(af hr Burman)! Detta är med förlof sagdt, icke sant, ty det
fins en för blott ett årtionde sedan utgifven, utmärkt lärobok i
filosofiens historia af numera aflidne professor Bröchner i Köpen-
hamn, men anledningen att denna bok ej af docenten Burman
rekommenderas, är kanske dess för alla begripliga språk? Bland
råden, som docenten Burman meddelar, förekommer nämligen
en uppmaning åt nybörjare att särskildt söka vinna fasthet i
terminologien, d. v. s. den allena saliggörande Boströmska ter-
minologien, som skiljer sig helt och hållet från allmänt språkbruk.

Nog af, vi rekommendera på det lifligaste den särdeles in-
tressanta lilla boken som på ett utmärkt sätt inleder den serie
skrifter föreningen tänker utgifva.