En lycklig äkta man.

Humoresk af Gaston Bergeret.

Öfversättning af J—y R.

IV.

— Ni heter Nicolas Duport? frågade ransaknmgs-^
domaren.

— Nej, ingalunda.

— Det är så ni betecknas i rättegångshandlingarna.

— Jag är främmande för denna förfalskning.

— Nå, hur heter ni då?

— Jag har intet prestbetyg.

— Man har alltid en attest. Ni är nödvändigt född
någönstädes, ni har en ålder, ni är ungkarl eller gift, så
vida ni inte är enkling.

— Ingenting af allt detta. Jag existerar inte.

— Då är man, ju tvungen att utfärda er dödsattest.

Men i det domaren afkunnade denna stränga dom,
kunde han ej af hålla sig från att skratta, och det var icke
med allvaream min han tilläde:

— Om alla svarade som ni, huru skulle man då fylla
de statistiska tabellerna?

— Jag har inte reflekterat öfver denna svårighet, sva-
rade den häktade utan att låta rubba sig ur sitt lugn.

’ — Låtom oss gå vidare. Ni är tilltalad för tiggeri,
för lösdrifveri och för uppenbart sårande af anständigheten.

Ur Dagens Krönika. VII. 5—6.	z	1
394 .

Men jag bör upplysa er om att anklagelsen för tiggeri inte
synes mig tillräckligt grundad. Det är sant, att ni af den
allmänna barmhertigheten mottagit lifsmedel och penningar,
men polisens rapport bekräftar ej, att ni tiggt om denna
hjelp. Man har, som det tycks, frivilligt erbjudit er den.
Det enda faktum, att ni exponerat er pä Seinens strand i
det tillstånd af utblottning, hvari ni påträffats, skulle kunna
betraktas såsom ett, indirekt vädjande till det allmänna
medlidandet. Men jag vill inte bruka någon öfyerdrifven
stränghet.

— Jag har verkligen ingenting begärt.

— Åh! Det fins många sätt att begära. Begäran kan
vara stum. Men det må nu vara hur som helst dermed,
så låter jag anklagelsen för tiggeri förfalla. Beträffande
lösdrifveriet, hvad har ni då att säga?

— Det syns mig obestridligt, att jag befann mig i ett
tillstånd af lösdrifveri. Jag kommer inte längre riktigt i
håg min rättslära och jag har inte nu i minnet lagens
text. . .

— Jag skall läsa den för er: »Paragraf 270. Lösdrif-
vare eller försvarslöse äro de, som hvarken ega bostad eller
medel till sitt uppehälle och som vanligtvis hvarken ha
något yrke eller någon sysselsättning».

— Det är just fallet med mig.

— Straffet är tre till sex månaders fängelse.

— Det är ungefär hvad jag tänkte mig.

— Men är ni verkligen stadd i lösdrifveri?

— Ja> ja& har ju hvarken bostad, medel till mitt uppe-
hälle eller yrke.

— Det måste bevisas. Tror ni kanske, att man äm-
nar döma er endast på er förklaring? Åtminstone fordras
det att förhöret bestyrker densamma. Men jag är icke
öfvertygad om, att ni inte har någon bostad. Jag tror till
och med, att ni har en och att ni döljer den.
395

— Jag sof under bar himmel.

— Ni hade lemnat er bostad; det bevisar ej, att ni
ingen har. Hvad beträffar medlen till uppehälle, är det
visst att ni ej saknat sådana åtminstone tills kort före er
arrestering, ty ni var vid god helsa och hade nyligen vår-
dat er kropp på ett sätt som tyder på regelbundna och
till och med förfinade vanor.

— Likväl. ..

— Försök inte att föra mig bakom ljuset. Ni är in-
gen lösdrifvare.

— Men efter som jag är tilltalad af denna orsak . . .

-	Ni är tilltalad, det är sant, och jag är tvungen att
förhöra er, men om förhöret lägger i dagen att anklagelsen
icke är berättigad, kan jag sätta er på fri fot.

Vid denna hotelse kände herr d’Arville håret resa sig
på sitt hufvud. Han hade räknat på några månaders fän-
gelse för att få tid att finna på utvägar; om man nu helt
tvärt försatte honom på gatan, vore han alldeles rådvill
och funne sig utsatt för att möta sin hustru eller vännerna
som hon med all säkerhet sporrat till jagt efter honom.
Men denna ångest varade blott ett ögonblick; domaren
återtog :

— Det fins en annan förbrytelse, som är tydligt karak-
teriserad: ni har uppenbart sårat anständigheten.

— Ack, ja visst, utropade herr d’Arville, det kan man
inte förneka.

— Har ni något att anföra till ert försvar?

— Alldeles intet.

-	Det är bra, sade domaren. För bort honom.

Domaren hade från första ögonblicket förstått, att han
inte hade en vanlig förbrytare framför sig. Den, som man
var tvungen att kalla Nicolas Duport, var tydligen ingen
tiggare och när allt kom omkring inte ens någon lösdrif-
vare. Han skulle ha kunnat vara någon stor brottsling,
som till hvad pris som helst sökte dölja sin identitet, men
396

sedan domaren förhört honom, förkastade han denna för-
modan, ty hela förhöret hade endast gjort ett gynsamt
intryck och ledde honom till den öfvertygelsen, att Nicolas
Duport var den hederligaste menniska i verlden. Men alla
domare ha den manien att vilja ha sina frågor besvarade ; deras
yrkesvanor tillåta dem icke förstå, att man kan hafva or-
saker af enskild natur att icke berätta dem sina angelägen-
heter, och de envisas att vilja förmå folk att tala. Denne
åter ville veta hvad han skulle tro rörande sin arrestant, men
erkände att det var rasande svårt att komma på det klara
med en menniska, som, långt ifrån att frukta straff, tyck-
tes benägen till hvilka medgifvanden som helst för att er-
hålla det.

Han hade låtit anklagelsen för tiggeri förfalla; återstod
nu anklagelsen för lösdrifveri, som kunde hålla i sig, och
hvad anklagelsen för sårande af anständigheten angick, be-
höfdes inga bevis, men innan domaren gjorde slag i saken,
sökte han medel att tvinga Nicolas Duport att gifva sig
tillkänna, och han trodde sig ha gjort ett fiffigt påhitt att
befria sig från en besvärlig gäst, utan att dock försätta
honom på fri fot.

Han lät fråga Nicolas Duport efter hans bevis på be-
frielse från krigstjensten; denne kunde naturligtvis ej fram-
visa det och kom sålunda att betraktas såsom motspänstig
beväringsskyldig; men enligt lagens ordalydelse skall hvarje
individ, som ej fullgjort sin beväringsskyldighet, öfverlemnas
i händerna på den militära myndigheten i det distrikt, han
tillhör.

Men Nicolas Duport hade ingen bostad, eftersom han
var tilltalad såsom lösdrifvare. En gång satt i förvar i kraft
af en dom, skulle han i fängelset få sin lagliga bostad, men
att skänka honom en bostad, hvilken som helst, så länge
han ännu stod under tilltal, hade varit att motsäga sig sjelf,
emedan man förebrådde honom, att han ingen hade. Det
var emellertid omöjligt att tillåta, att en person undslapp
397

tvånget att göra sin krigstjenst, eller att bestyrka att han
hade gjort den, helt enkelt derför, att han vägrade att gifva
sig tillkänna. Det skulle vara att visa sig alltför släpphändt.

Domaren fick snart tillfälle att rådfråga sig med mönster-
herren för beväringen, med hvilken han en dag blef bords-
granne hos en gemensam väninna.

— Nå, då tager ni honom ifrån mig, när han utstått
sitt straff?

— Med nöje. Han är fransman?

— Han ser så ut.

— Ja, men det är inte nog. Man antager inga utlän-
dingar i franska armen. Det måste bevisas, att han är
fransman.

— Men då jag inte har hans dopattest.

— Det var kinkigt. . . Hur gammal är han ?

— Han ser ut att vara omkring tretiofem à fyrtio år.

— Jag måste veta hans ålder. Om han inte är aderton
år t. ex., kan man inte införlifva honom med armén.

— Ah! han är mer än aderton år.

— Hur vet ni det? Det är inte genom att syna tän-
derna, som man kan göra sig förvissad om en menniskas
ålder.

- - Han har ett präktigt skägg.

— Man kan ha skägg vid sjutton år. Och hvad är
det som bevisar, att han inte är sextio år?

— Åh, nej. Han har inte ett hvitt hårstrå.

— Inte jag heller. Skriftliga bevis äro nödvändiga.

— Men det är just hvad som fattas. Det fins inte ett
papper.

— Jag s^a^ göra allt hvad jag kan, för att vara er
till lags, men jag kan sannerligen inte se mig någon utväg
att inskrifva i rullorna en menniska, som hvarken har
nationalitet, ålder eller namn. Han har ju ingenting, er
individ.

Ransakningsdomaren måste erkänna, att det icke var
398

från det hållet han kunde vänta en lösning på gåtan och
beslöt’att sända Nicolas Duport tillbaka till poliskammaren.
Men af en naturlig känsla af välvilja för en man, som syntes
mild och oskadlig, gjorde han ingen sak af anklagelsen för
lösdrifveri under förevändning, att det ej vore bevisadt, att
den häktade vore utan bostad och resurser, och vidhöll en-
dast beskyllningen för sårande af anständigheten.

Vid underrättelsen om detta beslut andades M. d’Ar-
ville åter lätt, och under den tid som återstod, innan han
dom blef fäld, kunde han i lugn njuta af ensamhetens Ijuf-
het. Allt sedan Arthur Pommier tagits från fängelset för
att ställas inför rätta och aldrig mera visat sig, hade han I
fått glädja sig åt förmånen af cellsystemet, och skild ifrån
den motbjudande samlingen, tillbragte han långa dagar med
att göra ingenting, med att njuta af den andens frihet, som
hans kroppsliga fångenskap beredde honom.

Han hade så länge lefvat i ett tillstånd af plågsam
öfverretning, att han erfor en behaglig lindring af att ändt-
ligen känna sig ensam och att genom bommar af jern,
tjocka murar och oräkneliga lås vara i tryggt förvar mot
den förföljelse, som hans oförlikneliga makas himmelska
fullkomlighet låtit honom utstå. Man omgaf honom ej
längre med uppmärksamma omsorger, man utspionerade
icke i hans ansigte uttrycket af hans känslor, för att genast
tillfredsställa dem; han fann inte längre alla dagar bordet
dukadt, sängen bäddad, en atmosfer af lugn och lycka,
åsynen af ett rent lif och exemplet af alla dygder. Han var
inte längre tvungen att åt allt hvad han såg gifva det
odelade gillande, som nödvändigheten aftvingade honom och
som hans hjerta opponerade sig emot. Han kunde beklaga
sig, han hade nu rätt och tillfälle dertill. Mest värderade
han dock denna förändring i hela dess vidd, då han om mor-
gonen öppnade ögonen, efter en lugn natt, och såg hvita
murar och en skymt af den vexlande himlen i stället för
detta oföränderliga ansigte, som i hans ögon representerade
399
den fullgjorda pligten, det makliga lifvet och alla goda in-
stinkters tillfredställande. •

Stundom slet han sig lös från denna ljufhet för att re-
flektera öfver hvad som väntade honom, den dag man öpp-
nade dörren till hans fängelse. Han dolde icke för sig, att
lifvets svårigheter då för honom skulle taga sin början, ty
han var en alltför hederlig karl att vilja oupphörligt ligga

samhället till

tacka för
liksom för

sin

de

på under de

last. Det var barmhertigheten han hade att
första måltid sedan han öfvergifvit sitt hem,
87 fr. 50 cents, hvilka han räknade att lefva
första dagarne af sin frihet; det var den



enskilda välgörenheten han hade att tacka för sina första
klädesplagg och det var ett välgörenhetssällskap, som för-
sett honom med dem han ännu bar. Korteligen, han lefde
för ögonblicket på andras bekostnad.

Detta kunde icke alltid fortfara, ty det ingick ej i hans
planer att om igen låta sätta sig i fängelse, såsom en gam-
mal oförbätterlig fängelseaspirant, eller att räcka ut handen
mot de förbigående, lik en olycklig sjukling. Han ville för-
tjena sitt uppehälle och visste, att det icke var någon lätt
sak, men var besluten till allt, hellre än att återtaga sina
bojor. Att han gifvit sig af utan penningar, berodde ej på
obetänksamhet; han hade beräknat, att då han beröfvade
sig allt, för att omöjliggöra alla efterforskningar, kunde han
icke behålla händerna fulla med guld eller banknoter, och
sedermera hade han ej kunnat öppna kredit hos någon ban-
kir, ty om han visat sig hos en sådan, skulle han antagligen
snart ha stått ansigte mot ansigte med sin hustru. Det var
således arbetet han måste anlita om medel till sitt uppe-
hälle. Men hvad slags arbete?



då
stå
sig

Han hade ännu ej funnit lösningen på detta problem,
han kallades att inställa sig i poliskammaren, för att der
till svars för den ovanliga handling, hvartill han gjort
skyldig. Vid uppropandet af sitt mål, erfor M. d’Ar-



ville, ehuru hans beslut var oryggli^t, en lindrig rörelse, ty
400

















förbrytelsens beskaffenhet hade vändt alla de närvarandes
ögon mot honom och han förstod af det egendomliga och
groft skämtsamma sätt, hvarpå han förhördes, att man bland
allmänheten väntade sig en af dessa debatter, som äro rik-
tiga läckerbitar för unga advokater och gamla kapitalister.
Det föll honom ej i smaken att tjena till ämne för skandal-
krönikan, och tanken att försvara sig for igenom hans själ.
Men det var blott som en blixt, och i det han undertryckte
dessa känslor af sitt menniskovärde, återtog han sin på
förhand instuderade hållning, besluten att hvarken brista i
den vördnad han var skyldig sitt lands judiciella institutio-
ner, eller i den tystnad, som hans eget intresse kräfde.

— Ni vill ännu alltjemt inte uppgifva er identitet? frå-
gade presidenten.

— Nej, herr president.

— Det är obegripligt, hur en man af den klass, ni
synes tillhöra, kan till den grad som ni gjort glömma an-
ständighetens regler. Man kan ej få klart för sig skälet till
en dylik handling. Har det funnits tokiga i er familj?

— Det känner jag ej till.

— Dricker ni absint?

— Jag har smakat det två eller tre gånger.

— Hvad har varit er afsigt?

— Jag var trött på lifvet. Jag ville inte begå sjelf-
mord, men jag föresatte mig, att med mina båda tomma
händer börja en ny tillvaro. Jag ville veta, om jag kunde
reda mig utan att ha någon att tacka för något, hvarken
mina föräldrar, mina slägtingar, mina vänner eller ens mina
bekanta. Jag beslöt mig att trotsa svårigheten att lefva
utan kapital, vare sig materielt eller andligt. Om jag sade
mitt namn, vore det ju det samma som att uppgifva allt;
det skulle kunna finnas någon, som vore hågad att göra
anspråk på mig och att intressera sig för mig. Hvad mina
kläder beträffar, har jag förstört dem för att kunna säga,
att jag gjort mitt inträde i lifvet utan att ega något i verl-
401

den. Det är möjligt att jag dukar under för mitt försök,
men jag vill våga risken. Om jag lyckas, skall jag ha den
tillfredsställelsen att tänka, det jag ensam och utan någon
menniska på jorden till hjelp, funnit medel att existera,
kanske till och med att lyfta mig till oberoende och för-
mögenhet.	.

— Tillåt mig göra er uppmärksam på, att er erfaren-
het börjar mycket illa. Knapt befann ni er på Seinens
strand, innan den allmänna barmhertigheten försåg er med
lifsmedel; man har sedan klädt och logerat er för intet,
så att ni nu ser er i besittning af ett nytt kapital, hvilket
ni hvarken har edra krafter eller er skicklighet att tacka
för. För att verkligen få veta hvad ni duger till, skulle ni
ha lagat .att ni strandat hos någon stam af vildar.

— Det är just dessa omständigheter, som återställa
jemnvigten. Om jag har samhället att tacka för min första
hjelp, så har jag också detsamma att tacka för den första
svårigheten i min tillvaro. I vildarnes land skulle man inte
ha hjelpt mig, men man skulle inte heller ha dömt mig.
Emedan jag vågar mitt försök i skötet af ett civiliseradt
samhälle, måste jag på samma gång hålla till godo både
med välsignelsen och bördan deraf.

— Det fins en annan invändning, på hvilken ni ej
tänkt. Hur sorgfälligt ni än sörjt för förstörandet af edra
personliga tillhörigheter, har ni ej kunnat afhända er de
ärftliga egenskaper, ni har att tacka edra föräldrar för, lika
litet som er förvärfvade uppfostran , eller den fond af idéer
och later, som gifva er privilegium på de flesta menniskors
högaktning. ’

— Jag vidhåller, att dessa fördelar äro af ringa värde
för de strider, jag nog kommer att få utkämpa; de upp-
vägas åtminstone af brist på arbetsvana, af oerfarenhet i
praktiska ting och af den atrofi i musklerna, som en viss
odling af hjernan alstrar.-

— Det är allt, hvad ni har att säga? Ni kan sätta er.


402

Presidenten utbytte några ord med sina kolleger och
sade:

— Om åtta dagar får ni höra er dom.

Det var ej utan att detta uppskof oroade M. d’Arville,
som fruktade, att han låtit förleda sig att tala för mycket
och att han, utan att sjelf ha märkt det, hade gjort några
komprometterande häntydningar. Men det var ej så farligt.
Följande vecka framfördes den häktade åter inför sittande
rätt, för att höra sin dom af kunnas, som hade följande
lydelse :

»I anseende till att den häktade, betecknad under namn
Nicolas Duport, har påträffats på Seinens strand i fullkom-
ligt naket tillstånd; att det var ljusan dag, att denna plats
var öppen och tillgänglig för allmänheten och att verkligen
ett stort antal personer har kunnat se och äfven har sett
detta spektakel; att handlingen, som utgör skälet till häkt-
ningen, i sig innebär alla de väsentliga förutsättningarna för
sårande af anständigheten;

»I anseende till att paragraf 330 af strafflagen är
lunda affattad: Hvarje individ, som på något sätt sårar
ständigheten, skall straffas med tre månaders till ett
fängelse och med sextio till två hundra francs böter;



sa-

an-
års

»Men i anseende till att afsigten är ett grundvilkor for
att handlingen skall vara brottslig, att utan afsigt ingen
förbrytelse existerar och att det i målet framgår af polis-
männens rapport, af vittnens utsago och af den häktades för-
förklaringar inför rätten, att han aldrig haft för afsigt att
såra anständigheten;

»I anseende till att den handling, för hvilken han är
anklagad, tydligen har blifvit begången under ett anfall af
sinnesförvirring; att det tillhör den administrativa myndig-
heten att förekomma upprepandet af tilltag, så stridande
mot den goda ordningen i hufvudstaden, genom åtgärder,
sådana som den för godt finner, men att det ej tillkommer


4°3

domstolen att pälägga en individ straff, hvilken, i anseende
till förvirringen i sina idéer, står utom all ansvarighet;

»Så frikänner domstolen den häktade från anklagelsen.»

M. d’Arville var frikänd; han hade ännu ej hemtat sig
från sin förvåning, då han vid utgången från kansliet, der
han nyss varit närvarande vid utstrykningen af sitt namn
på fånglistan, råkade i händerna på några konstaplar, ålagda
att föra honom till en asyl för sinnessjuka.

V.

Denna asyl var förtjusande. Också fann M. d’Arville,
då han promenerade i skuggan af den beundransvärda par-
ken eller på de vidsträckta gräsmattorna, som ingåfvo en
behaglig känsla af lugn och friskhet, att det var härligt
att lefva. Han gratulerade sig med en viss skadeglädje,
att lyckan följt honom ända sedan den dagen han öfver-
gaf sin hustru; det var visserligen blott en godtgörelse,
som ödet var honom skyldigt, men han hade väntat sig
flera svårigheter, han hade trott att han skulle få lida af
hunger, af domares hårdhet och af fångvaktares råhet och
öfverallt hade han blott mött omvårdnad och sympatier.

Det var således i den lyckligaste sinnesstämning han
instälde sig inför läkaren, som skulle undersöka hans sinnes-
tillstånd.

— Se så, sade läkaren, förklara nu för mig tydligt
hvad ni erfar.

— Jag är tokig, herr doktor.

— Tokig! utropade läkaren förbluffad; det är första
gängen jag hör detta sägas af en pensionär i detta hus.
Och hvad är det som låter er antaga att ni är tokig?

— Om jag inte vore tokig, skulle man ej skickat mig
till denna asyl.
4°4

— Men man har kunnat misstaga sig. Det är myn-
digheten, som skickat er hit, men vetenskapen har ännu ej
uttalat sig.

Och redan den första dagen tog läkaren sin tillflykt
till ett medel, som vanligtvis har de bästa verkningar: han



lät herr
d’Arville
haft en
det var

d’Arville duscha. Under de länga veckor herr
tillbragt i ransakningsfängelset, hade han endast
flyktig och ofullständig beröring med vattnet och
derför med glädje han återfann den grundliga af-









. sköljningen, som han så länge varit beröfvad. Det var ej
nog med att han ej motsatte sig duschningen, utan han
fann till och med nöje af att förlänga den. Man fortsatte
denna regime några dagar utan att aflocka honom annat
än tacksägelser. En dag glömde man den.

— Och min dusch? frågade han.

Man skyndade genast att underrätta läkaren, att det
fans en dåre, som pockade på sin dusch.

— Den der karlen är inte tokig, sade doktorn.

Derpå uppsökte han M. d’Arville och försökte réson-
nera med honom, men måste strax låta samtalet falla, ty
om en tokig vill bevisa, att han är vid sina fulla sinnen,
har man nog godt tillfälle att motsäga honom, men då en
menniska sjelf säger, att hon är tokig, har man ingenting att
svara. Läkaren slutade med att förlora tålamodet och gick
sin väg med orden:

— Ni skall snart få höra af mig.

Några dagar derefter kallades verkligen herr d’Arville
till direktörens arbetsrum, hvilken lemnade honom hans
87 fr. 50 cent, och lät föra honom till asylens port. Han
var fri. Men hur skulle han använda sin frihet? Himlen
var klar; genom trädgården, som stod i sin fulla blom-
ning, susade en balsamisk vind, mildrande den yppiga
sommardagens hetta. Han tyckte att allt i naturen talade
om lugn och lycka. Också sade herr d’Arville för sig sjelf,
i det han hängaf sig åt den känsla af välbefinnande, som
.	405

<^et vackra vädret har med sig, att han hade god tid att
reflektera och att det bästa han nu kunde göra med sina
87 fr. 50 cent, på fickan vore att börja med att återvända
till Paris och äta frukost. Alldeles som om den varit be-
stäld, stannade en droska några steg från porten.

— Kusk, är ni ledig? ropade M. d’Arville.

I samma ögonblick öppnades vagnsdörren och ett frun-
timmer hoppade ned i ett språng.

— Sosthène! utropade hon, kastande sig om halsen
på M. d’Arville.

Det var hans hustru. Hon nödgade honom stiga upp
i vagnen, som åter tog vägen till Paris, och under tiden
gaf hon fritt lopp åt sin tunga.

— Jag förlåter dig, sade hon. kivad du gjort är mycket
illa, men jag har ej glömt, att vi äro förenade för lifvet.
Man och hustru emellan, måste man öfverse med alla fel,
hellre än att störa den goda harmoni, som bör råda inom
äktenskapet. Var lugn, jag skall ej göra dig några före-
bråelser och vi skola återtaga vårt lif tillsammans, som om
ingenting händt. Du skall också förlåta mig, ty nog har
jag också gjort mig skyldig till förseelser, efter som du
velat rymma din väg. Jag skall bättra mig och jag skall
försöka att aldrig mer göra dig emot. Det är inte mitt
fel, om jag inte är alldeles fullkomlig, men jag skall för-
söka att bli det. För resten fins det ingenting kompro-
metterande, och jag har ordnat allt, så att du kan åter-
vända hem utan att behöfva afgifva förklaringar åt någon.
Mina föräldrar skola ej tala med dig om din frånvaro och
våra vänner veta ingenting. Jag har burit inom mig sjelf
all sorg och oro. Ty jag har varit mycket orolig. Jag
fruktade, att någon olycka hade händt dig och jag sörjde,
så att jag vet ej hvad som skulle blifvit af mig, om det
hade varat längre. Men en vacker dag får jag besök af
en person, som kallar sig Arthur Pommier; han sade mig,
att han, orättvist anklagad, hade befunnit sig i ransaknings-
406

fängelse tillsammans med dig, att hans oskuld lyckligtvis
hade blifvit erkänd och att hans första omsorg efter hans
frigifvande var att gifva mig underrättelse om dig. Men
han begärde tre tusen francs för att låta mig veta, hvar
du fans; jag bjöd honom två tusen, emedan det är onödigt
att kasta ut pengarne genom fönstret och vi kommo öfver
ens om två tusen francs och fem cents. Hvad jag är lyck-
lig att återse dig! Och du?

— Jag också, svarade M. d’Arville.

Detta sista slag af ödet hade gifvit honom knäcken;
han hade ej längre kraft att göra motstånd. Han lät åter-
föra sig till Bordeaux och böjde hufvudet under ödets makt.
Sina 87 fr. 50 cent, var han tvungen att skänka åt de
fattiga, ty samhället är så väl organiseradt, att han under
hela sin frånvaro ej kunnat dépensera det minsta.

Någon tid derefter mötte han Arthur Pommier på en
resa till Paris. Den falske vännen sökte undvika honom,
men M. d’Arville gick fram till honom med orden:

Jag är inte ond på er. Ni har förrådt mig, men om
det inte hade skett på det sättet, skulle det ha skett på
ett annat. Ser ni, min bästa herre, när man är född lyck-
lig, fins det ingenting att göra deråt: man kan ej undgå
att vara det.
»Den tiden jag arbetade på värkstad.»

Skildring af lifvet vid en större mekanisk värkstad af

Karl af Geijerstam.

Hur väl mins jag icke denna tid! Jag var nyss fylda
18 ar, nyss blifven student och började min bana med sä
stora förhoppningar och sä gladt mod som de flesta unga.
På den tiden ansågs det mycket förståndigt att välja en
teknisk lefnadsbana, ty utsigterna voro icke dåliga, — då
man hade relationer, och sådana saknades mig icke. Nå
väl, efter som jag allmänt tillråddes att gå denna väg och
visat anlag d. v. s. kunnat hjelpligt slå en spik i en vägg,
beslöt jag mig så lätt och gladt som om jag beslutat att gå
och bada eller göra någon annan likgiltig handling. För
att lämpligen förbereda mig till de oundgängliga, långvariga
studierna tillråddes jag att »skaffa mig praktik» som det
heter, detta ord som har så god klang men så sväfvande
betydelse, och för att få det borde jag arbeta på en meka-
nisk värkstad. Genom vänners vänner och bekanta fick
jag plats som arbetareelev vid en större reparationsvärkstad
i en af våra landsortsstäder, och tre månader sedan jag
erhållit den hvita mössan (och som ju är bruket i småstä-
derna, under två eller tre dagar varit ett af stadens lejon
och allmänt afundad), hade jag den föga afundsvärda lotten
att stå vid ett skrufstäd på en värkstad sysselsatt med
grofarbete. Det var påkostande, i synnerhet under första
tiden.

Då det här är min afsigt att meddela läsaren en liten
skildring af lifvet vid en värkstad, vill jag icke länge uppe-
4ÔS







hålla mig vid de vedervärdigheter, som jag först hade att
genomgå. Jag vill endast söka beskrifva den första dagen
och de allra första intrycken.

Aldrig lär det väl gå ur mitt minne, hur jag var till mods
denna dag, då jag gjorde mitt inträde på värkstaden. Så ut-
pinad och trött till själ och kropp har jag endast få gånger i
mitt senare lif varit. Det första obehaget jag hade, var, att
klädd i arbetsdrägt gå genom stadens gator. Detta var
mig naturligen ytterst obehagligt, i synnerhet som de
flesta arbetarne voro mycket snyggare klädda än jag. Jag hade
ännu icke lärt mig, att man kunde göra toalett på värkstaden
och gå snyggt klädd på gatan. I ett skåp på värk-
staden förvarar man arbetskläderna, bestående af ett par
hamptygsbenkläder och en blå linneblus. Benkläderna dra-
gas utanpå de vanliga; den vanliga rocken utbytes mot linne-
blusen, hatten mot en ful mössa, och arbetskostymen är
fårdig. Detta enkla sätt att rangera saken var mig då obe-
kant och det är klart, att det kostade på öfverklasskänslorna
att vandra genom staden iklädd ofvan beskrifne arbets-
kostym.	.

Det första arbete jag fick att utföra var ej heller egnadt
att väcka några behagligare känslor. Jag skulle mejsla la-
ger, som det kallades. I ett större stycke s. k. gul metall
(ett slags bronsartad legering) skulle jag med mejsel och
hammare åstadkomma en ganska stor fyrkantig fördjupning.
Detta arbete fordrade icke stor skicklighet, och det var just
ingen risk att något dervid förderfvades, men det var
kanske ett af de obehagligaste en nybegynnare kan fa tag
uti. Att sköta mejsel och hammare utan att massakrera
sina händer är en ganska svår uppgift för nybörjaren; den
erfarenheten gjorde jag i rikt mått denna första dag. Man
håller mejseln med venster hand och slår med hammaren,
som man håller i den högra. På så sätt kan man på
ganska kort tid fa mycket uträttadt — om man är
skicklig. Jag lyckades dock bäst med att slå sönder mina
händer. Det fins därvidlag tvänne olika möjligheter att göra
sig illa och jag begagnade mig af bådadera med ganska
stor opartiskhet. Det ena sättet består i att icke träffa
mejseln utan handen, som håller den. Det var icke någon
ovanligt behaglig känsla, man erfor, när en Turton-hammare
föll med riktig fart ned på handen. Den, som endast be-
gagnat dessa för sin uselhet ryktbara familjehammare, kan


409

icke göra sig en föreställning om, hvilken slagkraft en god
hammare har. Jag erinrar mig särskildt en gäng, da ham-
maren icke alls träffade mejseln utan föll med oförminskad
kraft ned pä handen. Det blef en stor hvitblä fläck, hvilken
åt ett håll var skarpt begränsad af en halfcirkel. Om en
liten .stund knorrade alt skinnet sakta och varligt ihop, så
att det nakna köttet återstod. Om man väl träffat mejseln,
återstod dock ett annat sätt att göra sig illa: det kunde
nämligen hända, att mejseln var illa riktad och derför slant,
hvarvid venstra handens lillfinger illa skrubbades mot det
mejslade föremålets ojämnheter. När jag blifvit riktigt tra-
sig denna dag, rådde mig arbetarna att gå in på »förrådet»
och få litet Kiga-balsam på. Har månne läsaren någonsin
försökt, hvad det vill säga att gjuta Riga-balsam i ett öppet
sår? Icke. Ja, då vill jag omtala, hur det käns. I första
ögonblicket försvinna alla moraliska känslor ur ens själ, och
man känner endast en vild djurisk instinkt att dödligt skada
den, som gaf en ett så dumt råd. Nästa ögonblick hoppas
man redan på, att det skall läka såret.

Det intryck, som kamraterna på arbetslaget denna dag
gjorde på mig, var icke det bästa. Jag var på den tiden
till ytterlighet känslig för svordomar och grofva ord; sådant
pinade och sårade mig i högsta grad. Något annat fick jag
dock knappast höra på: Jag menar visst icke att mot mig
personligen riktades några otidigheter eller grofheter. Tvärt-
om — jag prisades öfverhöfvan för att jag arbetade så oför-
skräckt och -icke var rädd om mina händer. Men i deras
samtal sins emellan, i oupphörliga gräl och tvister gaf sig
en råhet luft, som var mig alldeles ytterligt pinsam.

Vid tolftiden, om jag rätt minnes, började den l1/2
timme långa middagsrasten. Då skynda alla arbetarna ut i
smedjan, der långa radei’ af byttor fulla med rent vatten
stå. På hvarje bytta hänger en liten bleckbit med såpa.
Omkring dessa byttor tränga sig nu arbetarne, alla täflande
om att få tvätta sig, medan vattnet är rent. Denna pro-
cess, att tvätta sig i samma bytta som kanske tolf—sexton
andra arbetare, som voro mer nedsmutsade än jag, var mig
naturligen alldeles ytterligt vidrig och motbjudande, men
jag beherskade mig, tog sand och såpa och företog en nöd-
torftig tvättning. Dock kunde jag då ännu icke den kon-
sten. Härom mera senare.

I mina arbetskläder gick jag så ut och åt middag.

Ur Dagens Krönika. VII. 5—6.	2
410



Hur obehaglig kände jag mig icke! Jag tyckte, jag var
smutsig och sårig, så stor jag var. Jag kunde knappast



äta; maten var mig vidrig och motbjudande, trots att jag
arbetat i flere timmar.

På e. m. arbetade jag lika många timmar, slog ytter-
ligare sönder mina händer, men hade vid kvällen också
några lager färdiga, så/ att arbetarna försäkrade, att mer
gjorde icke en arbetare med 1,80 om dagen, och de sade
sig icke kunna begripa, »hur in i h—e man kun ne ge sig
till att stå och arbeta utan betalning så mycket.» Det var
icke vanligt då, att det fans elever; arbetarne ordentligt
knotade öfver, att jag arbetade för mycket, hvilket berodde,
efter hvad jag senare fick veta, därpå, att det under denna
tid var ondt om arbete, hvarför en hvar arbetade sakta och
med liten intensitet, tör att så få som möjligt skulle få
afsked.

Yr i hufvudet af alla de nya erfarenheter jag gjort, af
det nya arbetet, de nya människorna, det gränslösa surret
och bruset, skyndade jag mig hem att äta och sofva. All-
deles tillintetgjord af trötthet och leda vid det hela som-
nade jag in.

Följande dag var en lördag. Jag arbetade då på f. m.,
men begärde permission på e. m. för att ordna åt mig,
skaffa mig bostad o. d. Det blef dock icke detta jag gjorde.
När jag hade ätit middag, gick jag genast hem på det rum,
där jag för tillfallet bodde, klädde fullständigt om mig från
topp till tå, sökte att gnida bort all smuts från mina hän-
der, hvilket dock icke lyckades, satte plåster på mina sår,
tog så min älsklingsroman Lifvet på landet af Fritz Reuter,
som jag läst tjogtals gånger och lade mig på min säng att
läsa med ansigtet mot väggen uppbjudande hela min ung-
domsfriska fantasi att i boken glömma det närvarande, som
var mig för bittert att tänka på som värklighet. På den
tiden föll det mig icke ett ögonblick in att reflektera öfver,
att det var min, vid andra förhållanden och annan syssel-
sättning vanda natur, som reagerade mot alt detta. Jag var
så upptagen af det förhandenvarande att jag endast hand-
lade efter mina instinkter. Jag föraktade mig själf för min
svaghet, men min natur var så öfveransträngd, att jag icke
kände udden af mitt förakt.

Senare, då jag blifvit van vid arbetet och arbetade med
lust och ro, ofta med trefnad, tyckte jag, att jag varit en
411

stor ynkrygg under de tvä första dagarna. Dock tror ag,
att den, som läser dessa rader och värkligen söker sätta
sig in i hvad det vill säga att så tvärt öfvergå från ett
arbete sådant som läsning till studentexamen till ett 10-
timmars kroppsarbete på en maskin värkstad, skall förstå de
obehagliga känslor, som jag under de första dagarna käm-
pade med.

Detta varade dock blott de första dagarna; mycket snart
hade jag kommit in i förhållandena, värkligt lämpat mig
därefter, lärt att kläda mig, nödtorftigt lärt att arbeta utan
att skada mig; arbetarna lärde känna mig, vi kommo väl
öfverens och respekterade hvarandra, men voro något på
afstånd. Snart förflyttades jag också på ett nytt arbetslag,
der jag trifdes synnerligt väl.

*	...	*	■

Jag vill nu något närmare redogöra för, huru en sådan
slags värkstad är inrättad, och hvilka olika slags arbeten,
som försiggå på de olika afdelningarna. Denna i fråga va-
rande värkstad var reparationsvärkstad hufvudsakligen för
lokomotiv. Den var indelad i flere stora hufvudafdelningar.
Först och främst var det den stora s. k. uppsättningsvärk-
staden, hvilken låg i en särskild stor bygnad, som stod i
förbindelse med å ena sidan kontor, ritkontor och ingoniö-
rens rum, och å den andra svarfvarvärkstaden. Från svarfvare-
värkstaden kom man in i snickare- och målarevärkstäderna,
gjuteriet, modell-snickerivärkstaden, plåtslagarevärkstaden
och smedjorna.

Då ett lokomotiv tjänstgjort en viss tid eller är så ska-
dadt, att en betydligare reparation anses nödvändig, skjutes
det från bangården in i uppsättningsvärkstaden. Detta att
skjuta ett lokomotiv ut eller in från värkstaden beredde
alltid arbetarna förströelse. Det var ett ombyte och gaf
anledning till litet meningsutbyte och hvila. När det ropa-
des: alle man ohoj! kommo arbetarna på uppsättningsvärk-
staden genast störtande; så många, som fingo rum, togo i;
de öfriga sågo på. Det är i synnerhet svårt att sätta en
sådan stor koloss i gång. Härvid begagnar man sig af s. k.
pinch-spett, medelst hvilka man bänder under hjulen för att
få desse att gå rundt. När man så skjuter af alla krafter,
uppmuntrar man hvarandra med hvarjehanda vänliga utrop,
412

som kunna förefalla den i konsten oinvigde underliga, men
hvilka äro ganska betecknande; så t. ex. »Så! — Nu kom-

mer vi», åh—åh—åh — bättre kan vi — åh—h—h
i bättre så» o. s. v.

Arbetarna på uppsättningsvärkstaden äro delade
flere lag, hvart och ett bestående af omkring tio till
arbetere, af hvilka en särskildt skicklig och kunnig är

ta'

j)å
tolf
för-

man. Hvarje maskin, somx kommer in, emottages af ett
visst bestämdt arbetslag; ett sådant kunde vid denna i fråga
varande värkstad hafva flere stundom ända till tre maskiner
under arbete. Det första man hade att göra, då ett loko-
motiv kom in, var att taga sönder det. Detta var icke
något delikat arbete, men det var lätt och alltid mycket
muntert. Jag kan icke förklara hvarför, men jag såg sällan





arbetarna sa muntra
Vid första ögonkastet
engelskt. Under den
svenska lokomotiven,
modelt Man tänkte

som då ett nytt lokomotiv kom in.
bestämde man, om det var tyskt eller
engelska rubriken gingo också de
emedan de voro bygda efter engelsk
på olika arbeten som kunde förestå,









hoppades erhålla något af de behagligare o. s. v. Som jag
nämde, var det icke ett fint arbete att taga sönder ett loko-
motiv. Hvilken blandning olja, talg och dam riktigt Ijuf-
ligt hopknådade utgör, det kan ingen göra sig en föreställ-
ning om, som icke tagit deri. Man blef så hjälplöst tums-
tjockt smutsig, att det öfvergår all beskrifning. Denna slags
smuts kunde ingen undgå. Dock fans det en värre, och
för den var det endast några få, som råkade ut. I fram-
ändan af hvarje lokomotiv har säkert hvarje uppmärksam
iakttagare varseblifvit en stor rund, sköldformig lucka; innan-
för denna utmynna de tuber, som gå tvärt igenom ångpan-
nan, och genom hvilka röken drager ut i skorstenen. Straxt
innanför luckan nedanför skorstenen finnes ett litet rum, så
stort, att en människa godt kan komma in; detta rum kallas
rökskåpet. Där finnas åtskilliga rör, som skola lossas, och
dessutom är det vid en reparation alltid åtskilligt annat
arbete att utföra därstädes. Hvilka som skola utföra detta
arbete, afgöres genom lottning. Jag kan icke beskrifva den
godlynta munterhet som röjdes hos alla lagets arbetare, då
den ene* af de två olycklige vid ett tillfälle blef jag. Man
hade förut erbjudit mig att icke deltaga i lottningen, hvilket
anbud jag naturligen afslog. Man må icke föreställa sig,
att dessa arbetare gladde sig öfver, att jag, en herreman,




413

gubevars, fick ett sådant arbete. Ijångt ifrån — de erbjödo
sig vänligt att taga min plats; vi stodo i allmänhet på den
mäst kamratlika fot, och månget både allvarligt och roligt
samtal har jag fört med de hyggliga arbetarna i det senare
arbetslaget. Men de tyckte, att det var så barokt, att jag,
som hade så fin hy, som aldrig var smutsig i ansigtet —
en följd af att jag ensam på hela värkstaden icke snöt mig
i fingrarna eller torkade mig med handen i ansigtet, då jag
var svettig — och som så pinades af och visade afsky för
orenlighet, just skulle sätta min ära i att taga ett sådant
arbete. Något så obehagligt som det var att »gå i rökskå-
pet», tror jag man skall hafva svårt, att hitta på och hade
jag på förhand vetat hurudant det var, hade jag säkert gif-
vit tapt. Jag har legat framstupa på magen en hel dag på
ett lokomotiv och skött mejsel och hammare, men det var
ett intet mot rökskåpet. Sotet därinne är så fint, att det
genomtränger alla kläder inpå bara kroppen. Händerna
blifva så inpregnerade därmed, att det dröjer veckor, innan
man blir af med det värsta. Dessutom är arbetet svårt
och obekvämt.

Jag kan icke underlåta att i sammanhang härmed be-
rätta en liten händelse, som inträffade just vid detta till-
fälle. Den arbetare, som var min kamrat, begick ett miss-
tag vid arbetet, hvilket förorsakade värkstaden något dry-
gare arbetskostnad. Hans fel berodde på bristande upp-
märksamhet vid åhörandet af instruktionerna. Arbetsför-
mannen kom genast och grälade förskräckligt, ty ansvaret
inför de högre förmännen hvilade ytterst på honom. Jag
har svårt att icke le, då jag erinrar mig den arma mannens
förtviflan. Den store karlen satt i rökskåpet och grät, som
om hjärtat skulle brista. »Jag mister väl min plats,jag, kan
ja’ tro. Ah, Herre Gud!» Och så grät han och torkade
sig i ögonen med sina svarta, sotiga händer, så att hela
hans ansigte såg ut som om det varit insmordt med blank-
svärta, och man endast behöft komma med en borste och
gnida för att få det att skina som ett par nyblankade stöf-
lar. Lyckligtvis slapp den hedersmannen undan med för-
skräckelsen.

Sedan lokomotivet är söndertaget, bestämmes, hvilka
delar, som skola ersättas med nya, hvilka som blott obe-
tydligt skola hjälpas upp o. s. v. Det var arbetsförmannen,
som delade ut arbetet åt arbetarna på laget. I allmänhet


414





hörde jag aldrig klagomål mot de förra. Aldrig hörde jag
talas om partiskhet eller dylikt, utan det arbete, som man
fick af förmannen, mottogs alltid utan knot; alla tycktes
vara öfvertygade, att han delade så rättvist, som det var
honom möjligt.

De flesta delarna af det söndertagna lokomotivet stanna
naturligen icke på uppsättningsvärkstaden; många kasseras
och skola ersättas af nya; andra skola kanske endast något
repareras, men i alla händelser s]>ridas de ut öfver värksta-
dens alla afdelningar. Hjulen skola kanske svarfvas om
något och förpassas in på svarfvarvärkstaden, ångpannan
skall möjligen förses med nya tuber och förflyttas in i plåt-
slagarvärkstaden o. s. v. Så småningom vänder emellertid
alt tillbaka till uppsättningsvärkstaden. Alt efter som det
blir färdigt, börjar det anlända, och då kommer förmannen
med den ena nya, glänsande biten efter den andra och läm-
nar åt den ene eller andre i laget att lägga sista handen vid.
I smedjorna och på gjuteriet gjordes de s. k. ämnena till
de olika föremålen; på svarfvarvärkstaden och vid filbän-
karna gjordes de färdiga. Liksom uppsättningsvärkstaden
var utgångspunkten var den också slutpunkten för de olika
maskindelarnes vandring.

Då jag arbetade på uppsättningsvärkstaden, var det
arbete, som deri förekom, det som jag mäst fick kännedom
om. Af dessa förekommo många olika slag, och denna om-
vexling gjorde arbetet behagligt. Detta hindrar dock ickc,
att man tidtals kunde vara sysselsatt med ett enda slags
arbete. Jag erinrar mig, att jag vid ett tillfälle mejslade
lager två veckor i sträck. Sådant blir rätt enformigt, då
det sker 10 timmar om dagen; men det är märkvärdigt,
hvad tiden ändock kunde gå. Man kunde ju icke mejsla
hela tiden; utan man såg litet på sina händers värk och
hvilade sig, då icke de s. k. »hetsarna» voro i närheten.

Med detta namn förstodos ingeniörer och direktör.
Förmannen i laget var icke »hets»; han var kamrat. Då
någon af dessa »hetsar», närmade sig, hördes ordet »hets — ss»
uttalas med hviskande stämma, och då voro alla flitiga, åh,
så flitiga. Hur många gånger har jag nödgats afbryta ett
roligt samtal till följd af detta ord! Man må dock icke
tro, att arbetarne äro lata eller saknade pligtkänsla för sitt
arbete; tvärtom det ansågs skamligt att icke göra skäl för
sig, men denna försigtighet var dock ganska vis, ty om en


415

arbetare påträffades, dâ han tog sig en välbehöflig hvila,
kunde det lätt hända, att han fick sin dagslön sänkt med
ett eller annat öre i timmen och därför voro alla pä sin
vakt, och den. ene sökte att bespara den andre obehag.
Ofta sade arbetarna, att ett sådant straff var rättvist; men
många gånger voro de ytterst uppbragta, då det var orätt-
vist och drabbade en flitig arbetare.

Ett annat afbrott i arbetet erhöll man, då man skulle
slipa värktygen, mejseln eller skrapan eller hvad det var.
Detta var en konst, som icke var lätt, och det dröjde rätt
länge innan jag lärt mig att slipa ett värktyg tillfredsstäl-
lande. Dessutom var det farligt för den oskicklige. Dessa
stora slipstenar, som sattes i gång medelst en rem från stora
hufvudaxeln, fick man handskas varligt med. Det berättades
om arbetare, som fått fingrarne emellan stödjärnet framför
slipstenen och själfva slipstenen, och hvilka fått dessa af-
slipade ända till handen. Blotta tanken därpå kom mig
ovilkorligen att rysa.

De fem förmiddagstimmarna gingo i allmänhet fort nog.
Man hade då ett litet afbrott vid 8-tiden. Man åt ett
par smörgåsar i smyg. Dessa förvarades i klädskåpet; och
man smög och tog fram dem vid något lämpligt tillfälle,
då inga »hetsar» syntes till. Det kan tyckas obehagligt
att äta • med sådana händer, men det går bättre än mången
tror. Om någon sagt mig då jag böljade på värkstaden,
att jag så snart skulle lära det, skulle jag förklarat det vara
omöjligt. Sedan höll jag helt lugnt smörgåsen i ett papper
och åt af den, fast mina händer voro svarta af dam och
flottiga af härsken talg. En sådan liten frukostrisp sma-
kade härligt, och förtärdes under den gladaste stämning.
»Det är så godt med mat», plägade en tjock, gladlynt ar-
betare säga vid sådana tillfallen, i det han klappade på sin
trinda mage.

Eftermiddagen föreföll oftast mycket lång. Jag var då
nästan alltid trött, särdeles de två sista timmarna; äfven
vana arbetare såg jag tydligen med längtan blicka bort mot
en liten del af den.stora maskinaxeln, som gick in i upp-
sättningsvärkstaden. Då denna axel stannade, var det sig-
nalen till att arbetet var slut för dagen. Ofta smög jag
mig ut och såg upp på den klara stjernbeströdda himmelen
och andades den friska, rena vinterluften. På uppsättnings-
värkstaden var luften nog mycket sund, fast där var kallt
416

ända till + 2 grader, men om kvällarna, då gasen brann,
var den dock obehaglig, och det var så njutningsrikt att
för ett ögonblick vara borta från bullret och dånet och se
himmelen — det enda stycke natur, som der fans.

För öfrigt kunde man knappast se något mera pittoreskt
än värkstaden vid gasljus. Jag mins, huru jag förvånade
mina kamrater på laget genom att prisa dess skönhet. Jag
sade, att det föreföll mig som ett sagoland. Det tyckte
icke de precis, men de funno alt, då de tänkte på det, att
det var vackert, men det hade aldrig fallit dem in att se
saken från den sidan. Det var underbart att se detta oer-
hördt stora rum, i hvilket fullt af tunga dystra lokomotiv
stodo, mer eller mindre söndertagna, som stympade jättar, och
där fullt med beskäftiga människor löpte fram och åter; hela
midtelpartiet var starkt upplyst af en dubbel rad gaslågor,
men åt sidorna voro dessa sparsammare, och långt bort i
vråarna var alldeles mörkt; så mörkt att man ingenting
kunde urskilja. Ock så att höra slamret, detta bedöfvande
larm af filande, hamrande och bultande. Gick man så på
aftonen från uppsättningsvärkstaden in i svarfvarvärkstaden
var synen ännu märkvärdigare. Därinne var alltid varmare,
då det fans värmeledning, något, som icke bestods på upp-
sättningsvärkstaden, hvarför uppsättarna, jag åtminstone,
ofta gingo dit in och slipade värktyg i onödan för att blifva
varma och få prata i lugn med någon svarfvare, och se
på, hur jämnt och säkert hans svarfmaskin arbetade. I denna
värkstad var icke ett sådant larm; det var ett jämnare doft
surr, fast ganska intensivt. I aftonbelysningen gladde sig
ögat åt glansen från alla de väl polerade maskinerna, som
stodo i rader, och mina sömniga sinnen njöto af den lugna,
ljufliga stämningen därinne. Det hela var en vaggsång.
Arbetarna löpte icke så brådskande fram och åter, utan
höllo sig mera stilla på en plats vid sin bestämda maskin,
Inne i denna värkstad stod också den stora ångmaskin som
satte en lång axel i gång; denna gick genom flera olika
värkstäder, och från den erhölls kraft till drifvande af alla
de små maskinerna, borr-, svarf-, stöt- och hyfvelmaskinerna.

Omsider stannar det stora hjulet, och med den
smutsiua handduken öfver axeln vandra arbetarna ut i smed-
jorna till de stora byttorna och göra toilett. Jag tvättar
mig ock, så lugnt och ogeneradt som någon och har kon-
sten fullt inne. Svårigheten ligger framför alt i att taga
417

rätta mängden sand och såpa. Sand erhålles af smederna.
Den bytta, som jag alltid höll mig till, sköttes af en jätte-
stor hederlig, godsinnad smed, som var som en far för mig.
Han gaf mig stundom rent vatten, om jag kom sent, och
vattnet för mycket liknade en välling, för att man skulle
kunna hoppas blifva ren där. Man må icke tro, att sand
och såpa kännas obehagligt. Långt därifrån. Det blef mig
snart en värklig njutning att känna den hvita, rena, skarpa
sanden skrubba mina händer.

Hvilken njutning sedan att få gå hem, trött efter ett
fullgjordt dagsarbete! Den, som icke haft ett långvarigt
och strängt, men icke öfveransträngande kroppsarbete, har
aldrig känt det slagets hvila, en kroppsarbetare njuter. För
en kortare tid under en fjällvandring hafva kanske många
ur de lyckligare lottade klasserna pröfvat hvilans behag,
men det blir något helt annat, ty det blir icke detta lång-
variga, regelbundna, som vid ett värkstadsarbete. Och så
en sak — på en sådan vandring får man icke den komfort
som man kan njuta af, då man har kroppsarbete Man går
till sitt hem, icke till ett hotell, mer eller mindre dåligt.
Den njutning, som inslumrandet medförde, påminte mig om
barndomen, och sedan dess har jag aldrig njutit den, fast
jag varit med om promenader på tio à tolf timmar om
dygnet flera veckor igenom. Men den ro och hvila, som
kroppen kräfver och som efter ett sådant arbete är så njut-
ningsrik, är de fleste arbetare förnekad till följd af den fat-
tigdom, hvari de flesta lefva. Hur fljupt beklagansvärd det
stora flertalet arbetares lott är, förstås bäst af den, som delta-
git i mödorna, men haft tillfälle till värklig hvila efteråt. Då
arbetarens hem genom fattigdom är så torftigt, att han måste
pinas bara genom att tänka därpå, och han arbetat så mycket,
att han ovilkorligen skulle behöfva lugn där, är hans tillvaro
intet vard för honom själf, endast för arbetsgifvaren.

*	*

*

Men om det var ljufligt att somna in, var uppvaknandet
desto förfärligare. Jag vaknade under hela denna tid vid ett
väckarurs slammer, och detta är just icke egnadt att försätta
någon i godt humör. Jag har hört talas om personer, som
icke vaknat vid detta ljud, ja, jag har t. o. m. känt sådana, men
ändock har jag svårt tro att det är möjligt att sofva under
418









ett dylikt larm. Det är icke väckarurets intensitet, som är
en så afgjord fiende till sömn; det är dess retsamma ihär-
dighet. Så småningom tränger det in genom öronen, borrar
sig riktigt djupt in i hjärnans skrymslen och framkallar de
mäst fasansfulla drömmar. Jag har drömt igenom ett helt
kvalfullt lif, som slutade på ett blodigt slagfält vid kano-
nernas dån, under den korta stund, som slamret i väckar-
uret varade.

Hur vidrigt var det icke sedan att stiga upp och äta
frukost kl. 5 på morgonen och gå ned till värkstaden i den
kalla blåsten, som alt för ofta urartade till snöstorm. Icke
var det särdeles behagligt på värkstaden heller, där tempera-
turen under sådana förhållanden stundom endast var 2 gra-
der öfver noll; i synnerhet var det obehagligt att handtera
det iskalla järnet. Dock gick detta förr öfver än man skulle
tro. Blodet kom i rörelse, fil eller mejsel blefvo snart värmda
af händerna, och sedan gick det friskt undan.

Ett särskildt nöje förestod uppsättarna, när ett loko-
motiv var nära färdigt. Alla hade då känslan af, att det
var något afslutadt, och de kände sig. i alla händelser så
pass solidariska med det hela, att de ansågo sig kunna hafva
rättighet att vara» litet mer språksamma och litet mindre
flitiga. Det sista, som var att göra på ett lokomotiv, kunde
icke utföras inuti värkstaden, utan gjordes ute i lokomotiv-
stallarna. Hur kallt det än månde vara därute, tog man
dock gärna emot arbetet där, ty i stallarna var man för sig
själf; de, som voro dämte, kunde prata efter behag, och dess-
utom — detta arbete medförde ett specielt behag: man fick
vara med om att elda upp maskinen. Det har samlat sig
en mängd smuts i ångpannan under reparationen: olja och
kitt m m. Detta bör blåsas ut med ånga, innan maskinen
är i ordning och det är därför, som den eldas upp af ma-
skinarbetare. Kors, hvad det då var trefligt att sitta fram-
för eldstaden och värma sig. Då och då kastade man in
en skyffel kol. För öfrigt värmde man sig och samtalade.

Om detta arbete var utfördt på förmiddagen, hade man
maskinen till den allra härligaste kakelugn hela återstående
delen af dagen. Då hände ofta, att lagets arbetare, åtmin-
stone de fleste, samlades ute i stallet på e. m., och slogo
sig tillsammans och pratade. Det var då alldeles mörkt i
stallet;. man aktade sig väl att tända någon gas. Endast
från kolelden, som ännu låg kvar och glimmade, utgick ett
419

svagt ljus. [ allmänhet smugglades icke bränvin in på
värkstaden. Sådana högtidliga tillfällen utgjorde undantag.
Då skickades en af de yngsta arbetarna ut efter ett lagom
kvantum af den svenska nektarn, hvilket konsumerades tyst *
och stilla där borta på platformen på lokomotivet. Ehuru
jag icke deltog i dessa libationer, var jag icke ogärna sedd
i laget. Jag pratade lika friskt utan bränvin. Det herskade
sådan frid och endrägt under sådana stunder, att säkert
alla deltagarna med nöje erinra sig dem än i dag. Då berättades
historier, då klandrades eller berömdes de högre förmännen,
eller omtalade enskilde händelser ur sina lif. Hastigt kunde
det hända att den fredliga stämningen afbröts. Man hörde,
att dörren öppnades, och alla blefvo förfärade troende, att
det var någon af »hetsarna». Förmannen grep då tag i
ugnsrakan, som låg borta på tendern och stälde till ett för-
skräckligt rabalder: Ah, ta’ i då ett tag! Och när man
så fått klart för sig, på hvilken sida om lokomotivet man
hade den misstänkta personen, gledo en mängd mörka ge-
stalter ned på andra sidan och smögo försigtigt åt dörren.
Ett skallande skratt kallade dem som oftast tillbaka. »Kors,
det var ju bara tjocka Pettersson som ville ha’ litet brän-
vin», och så var det glada laget åter samladt, ökadt med
ännu en.

Till sist några ord om folket på värkstaden. Det var
visserligen en ganska brokig samling af människor från olika
trakter af landet, med mycket olika kunskaper och bildnings-
grad, med ytterst olika begåfning och intelligens, men det
fans dock ett visst genomgående karaktärsdrag af godmo-
dighet, munterhet och hjälpsamhet, som man kunde spåra
hos nästan alla. Det var naturligen kårandan, sådan den
en gång blifvit — under gynsamma förhållanden, — som
var orsaken härtill. Nykomlingar, som medförde surt humör
och en tråkig ton, de tystades ner så småningom och tvin-
gades in i den allmänna glädtigheten. Detta var som sagdt
säkert en följd af äldre gynsamma förhållanden. Det hade
för några år sedan, berättade mig arbetarna, varit andra för-
män på värkstaden, som gjorde mycket för arbetarens bästa,
och hvilka därför dyrkades af dem. Under dessas tid hade
arbetarna haft goda dagar, i synnerhet som deras ekonomi-
420

ska förhållanden voro bättre, emedan de kunde tjäna mycket
mera under de då herskande goda tiderna. Hvem vet, kan-
ske var det dessa som gjorde deras då varande förmän till
' sådana hjältar för dem. Alt nog, under dessa föregående
lyckliga förhållanden hade en glad och god ton kommit in
på värkstaden. Den höll säkerligen på att försvinna just
under den tid, jag arbetade där, för att lämna rum för det
alt mer tilltagande knotet.

Ty det fans åtskilliga missnöjde på värkstaden, d. v. s.
sådana, som voro missnöjda i större skala. Små ynkryggar,
som aldrig äro nöjda, och som endast klaga öfver sin egen
nöd, det fins ju alltid, men här funnos de, som voro miss-
nöjda med det hela. Jag mins såväl en stor svartm nskig
karl med stor vacker näsa, mycket regelbundna drag för
öfrigt och ett par blixtrande ondsinta ögon. Han kunde
se på en förman så hatfullt, att jag väntade mig ett upp-
träde af hans blick. Han skulle kunnat begå ett mord, det
tror jag visst, men på sin rätta plats skulle han blifvit en
hjälte. Hur han hatade värkstaden! Hur hatfullt han slog
hammaren i skrufstädet! Det var, som hans ofria ställning
hade pinat honom, så att» han måste hämnas på värk-
tygen.

Men jag minnes ock många lyckliga arbetare med god
inkomst efter sin egen utsago (mellan 2,30—3,50 kr. om
dagen), som hade familj och lefde lyckligt. Det var sär-
skildt en, som står lifligt för mitt minne som representant
för det fatal arbetare, som gjorde intryck af att vara per-
sonligt lyckliga. Han hade just intet vackert ansigte; det
var klokt och vänligt, men ganska oregelbundet. Öfver
mannens väsende låg något stillsamt, men arbetsdugtigt.
Han var alltid rolig att tala med och ytterst vettgirig.
Han hörde till de få människor i lifvet, som synas hafva
funnit sin plats och äro nöjda med den, men som kraftigt
och ifrigt sträfva för att om möjligt nå högre.

Det stora flertalet arbetare bestod af dels ungkarlar,
som hade för liten inkomst att gifta sig, dels gifta arbetare,
som hade så stor familj och så låg aflöning, att de stodo på
gränsen till fattigdom. Det fans gifta karlar med hustru och
7 barn, hvilka tjenade 1,80 öre om dagen. Men så gingo också
barnen och tiggde. Dessas lott var hård, och det är icke att
undra på att de kände lifvet bittert.

Hur mycket en arbetare kan arbeta, då han lockas af
421

hög betalning, det har man svart att tänka sig. Pä den
ifrågavarande värkstaden betalades 50 % högre lön för natt-
och söndagsarbete, da sådant behöfdes. Aldrig sade arbe-
taren nej, då värkmästaren erbjöd honom att arbeta öfver.
Under de goda tiderna kunde arbetarna arbeta hela natten
igenom och ändock arbeta sina tio timmar nästa dag. Det
generade dem icke alt för mycket. De tänkte på, att tolf
timmars Öfverarbete betalades lika högt som aderton timmars
vanligt arbete, och det gjorde mycket på aflöningsdagen.
Denna återkom hvar fjortonde dag. Då samlades arbetarna
i svarfvarvärkstaden och mottogo hvar och en en bleckdosa
med sitt nummer på, i hvilken aflöningen låg. Arbetaren
förde egen bok öfver sin arbetstid och uppgaf den flere
gånger i veckan. Jag hörde aldrig talas om något man-
quement vid betalningen, hvilket bra lätt skulle kunnat
hända bland så många.

Det var ganska olika uttryck i ögonen på arbetarna
den kvällen. Somliga voro glada och lifvade, de skulle
hafva sig en munter afton. Det var naturligen de unga.
Men det stora flertalet sågo lugna ut eller t. o. m. sorgs-
nare än vanligt, troligen vid känslan af, hur litet de smulor
skulle räcka, för hvilka de arbetat så strängt. De visste
kanske, att det bara skulle gå till att betala skulder, och
att elände och fattigdom väntade dem den dagen lika väl
som alla andra. Hos andra kunde man läsa en nervös spän-
ning. Det var nog sådana, som så där smått på samma
gång fruktade och önskade, att de icke skulle kunna motstå
lusten att gå på krogen, när de hade kontanterna i sin
hand.

De, som hade mäst att vänta, voro de som hade fått
betingsarbete. Så vidt jag kunde komma under fund med,
användes detta relativt litet på den tiden, och dock sträf-
vade alla efter att få beting. ’De arbetade alltid med en
hel annan lust, då de hade betingsarbete, och dessutom hade
de den angenäma känslan af att kunna rada sig fritt under
själfva arbetstiden. Ingen kunde komma och förebrå dem
deras lättja. Ett sådant arbete ger arbetaren en hel annan
känsla af eget personligt värde och af frihet, än då han
får sälja sin arbetskraft under viss tid. Han tycker natur-
ligen bättre om att afyttra ett resultat af sin arbetskraft än
att hålla denna disponibel åt arbetsgifvaren till hvad denna
än vill använda honom.
Under sex månaders tid arbetade jag pâ värkstaden.
Lika svart som det var att börja, lika kärkommet var det
att fa sluta. Ty visserligen trifdes jag ganska bra bland
arbetarna, och visserligen hade jag lärt mig fördraga mö-
dorna, men ett hårdt arbete är det. Ett tungt lif har ar-
betaren. De lyckligare lottade klasserna göra orätt i att
tro motsatsen och i att trösta sig med, att det endast före-
faller dem så. Det måste vara tungt för hvarje människa
att arbeta 10 à 12 timmar om dygnet och tjäna så litet,
att han knappast lifnär sig, men sådant är det lif, som det
stora flertalet arbetare föra.
Vår tids konstnärliga Kristus-

framställningar. •

Originalbidrag till »Dagens krönika*.

Af L. Dietrichson.*

Man är ofta sä villig att förebrå dein, som icke strax
böja knä för en hvar af tidens snabbt försvinnande gudar,
att såsom de nu motsätta sig det nya, sä har alltid och i
alla tider det stagnerande gamla motsatt sig det, som nu
erkännes af alla och enhvar, dä det var nytt. Dä Hol bergs
Peder Paars var ny, väckte den lika mycket anstöt som
Nana gjort i vår tid. Härtill kan man helt naturligt svara,
att om Peder Paats var bättre än sin tid och derför måste
vänta på framtiden, kan ju Naua gerna vara sämre än sin
tid och på sin höjd ha en viss verkan på det dåliga i tiden,
utan att derför ha någon framtid för sig, och det är just
derom tvisten rör sig. Det gäller att skilja det i det nya,
som är bestämdt att bära god frukt i framtiden, från det,
som blott vill föra den till ett djupare förfall. Man må med
andra ord förfara med samma kritik gentemot det nya, som
uppträder med kraf på att vara framtideus evangelium, som
gentemot det gamla, som håller på att förstenas, det salt,
som har mistat sin kraft. Samma kritik, men inga för-
utfattade meningar — inga fördomar må å andra sidan in-
snärja och göra oss orättvisa mot det nya, derför att det är
nijtt. Pröfven allt och behållen det goda.

: Då prof. Dietrichson i början af detta år afslöt sina mycket be-
sökta föreläsningar i Stockholm, öfverlemnade han benäget åt red. det
fullständigt utarbetade manuskriptet till en af de mest omtyckta, om
Kristusframställningarne.
424

När
religiösa
om den

vi med detta for ögonen ställa oss inför nutidens
konst, skola vi snart upptäcka, att det vid sidan
jemt pågående andra hands behandlingen af de







gamla stoffen, särskildt af Kristusframställningen — hvilken
en gäng adopterats af katolska kyrkan, derifrån den utan
invändning vandrat öfver till den protestantiska, och som
ärligen frambringar ett visst kvantum taflor för kyrkor och
bönhus, alla temligen lika hvarann — börjar att röra sig en
ny riktning med starkt originel konstnärlig påverkan och
individuelt lif, inför hvilken allmänheten förhåller sig mycket
olika. Frågan om den moderna Kristus-framställningen har
särskildt trädt oss inpå lifvet genom de två taflor af
Munkaczy, som vi förra året hade tillfälle att se, och som
väckt intresse för ämnet i vida kretsar. Det åskådnings-
sätt, som skulle kunna kallas det kyrkliga, uppträder fiendt-
ligt gentemot den nya riktningen i Kristus-framställningen
och gifver sin kritik åtskilliga uttryck: den saknar den tradi-
tionela kyrkliga typen, som den ej har rätt att bryta med;
den saknar »det gudomliga» i Kristusgestalten, den saknar
»kärleken» och »det sköna», som utbreder sig öfver honom. —
Man har rent af sett »ett profanerande» i denna konstnärens
individuela uppfattning af Kristus. Mycket möjligt — säger
man —• den moderne konstnären kan gerna för oss få vara
både konstnärligt och religiöst påverkad; i den kristliga kon-
sten ha vi intet att skaffa med det individuela hos konstnären,
hans subjektiva åskådningssätt skall gå upp i, skyla sig och
försvinna bakom det gifna, kyrkliga stoffet, böja sig under
den en gång antagna normen.

Så talar teologien, den kyrkligt dogmatiska riktningen.
Vill man alltså bestrida det berättigade i detta påstående,
så må man bevisa att den dogm, hvarpå den hvilar, är falsk.
I motsats härtill behandlar den moderna naturalistiska kon-
sten den nya riktningen i den religiösa målningen med samma
tysta förakt som den yamla. Emedan den religiösa konsten
och särskildt Kristusframställningen hade sina djupaste för-
utsättningar i konstnärens fantasi, kan den icke alltid till-
fredsställa naturalismens strängaste fordringar på verklighets-
imitationen, och följaktligen måste naturalismen, som anser
fantasien vara en fördömd sak hos en konstnär, förklara
sig otillfredsstäld; för den existerar icke ett religiöst och
ett verldsligt-historiskt målningssätt, för den existera öf-
ver hufvud inga arter i målningen, för den är »Kristus-


425

myten» eller »Zeusmyten» lika aflägsna motiv, för den in-
delas målningen blott i oljemålning, akvarell och pastell och
den omedelbara verkligheten är dess motiv. Bägge dessa
diametralt motsatta åskådningar föra naturligtvis till ett lika
oriktigt bedömande af den religiösa konsten, och bland den
stora allmänheten växa förvirringen och tviflen naturligtvis
allt mera ju skarpare motsatserna blifva. ,

Då jag nu är dristig nog att erbjuda mig till vägvisare
i denna labyrint, lofvar jag icke att föra till målet, till full .
klarhet i ämnet, ty der till kan man endast komma genom
att sjelf tänka vidare, utan blott att försöka orientera mina
läsare i frågan om den utvecklingsfas, hvåri den konstnär-
liga Kristusframställningen nu befinner sig, i det ljus, hvari
jag sjelf ser den, och frågar ni med hvad rätt jag inbjuder
er att lyssna till min uppfattning, så svarar jag, att jag verk-
ligen tror mig hafva rätt dertill, alldenstund jag väl torde
kunna säga, att icke många sysselsatt sig så mycket med
frågan om Kristusbildens utveckling som jag.*

Som förkämpar för den konservativa, d. v. s. den kyrk-
liga riktningen kunna vi väsentligen anse de engelska prœ-
rafaeliterna och de tyska nazarenerna. De utgå från medel-
tidens Kristustyp såsom en gång för alla gifven, utan att
résonnera öfver hur den uppstått, och framhålla, utan att
taga anstöt af dess icke judiska drag, starkt det guddo mliga
genom glorian, korsglorian, genom den grekiska profilens
skönhetsideal, genom färgsymboliken i den rent grekisk-ro-
merska drägten, der det röda betecknar honom som den
brinnande kärleken, det blå som den rena sanningen, och
ställa honom således öfver sin omgifning redan genom dessa
yttre hjelpmedel, oafsedt den höghet, som föröfrigt kan ut- 1
tala sig i hållning och uttryck. På äkta renässans — eller
grekiskt manér är här skönheten i det yttre en symbol för
det goda och sanna i hans inre väsen. Denna traditionela
skönhetssymbolik kunde vara tillfredsställande nog för renäs-
sansens naiva Kristusuppfattning, men en annan fråga är
det, om mängden af vår tids reflekterande menniskor kunna
ställa sig på en ståndpunkt, der denna uppfattning är fullt
sann. Vi kunna med full innerlighet sätta oss in i en Man-
tegnas, en Luca Signorellis, en Bellinis eller en Meister Wil-

* Vi erinra att prof. ' Dietrichson pä tyska utgifvit resultatet af sina
mångåriga studier i ämnet och att hans arbete blifvit mottaget med stort
erkännande.	Red.'S anm.

Ur Dagens Krönika. VIL 5, 6.	3
426





helms Kristusuppfattning och finna den vacker och tilltalande
som uttryck för dessa mästares tidsanda, men må man för-
söka att på samma sätt ställa sig inför Overbecks eller Füh-
richs eller Veits eller Steinles Kristusbilder, och jag tror
man skall finna, att det är något som fattas. Ja, från Pu-
vis de Chavannes till Bouguereaus och Ary Scheffers taflor,
till och med i den beundransvärde mästaren Hippolyte Flan-
drins verk, Fiesoles äkta afkomlingar, skall man känna att
nazarenerna söka förflytta sig tillbaka till en ståndpunkt,
som ej längre är deras, och vi blifva plötsligt kalla inför
det samma, som gjorde oss varma inför en Signorelli eller
en Meister Wilhelm: det är det omedelbara, naiviteten som
fattas. I likhet med den kända utsagan att Homerus är
tusen år vackrare än Virgilius, kunna vi säga, att Mantegna
är fyrahundra år vackrare än Overbeck. I teckningar, som
blott i flyktiga konturer, i ljus och skugga, draga oss förbi,
kunna vi utmärkt bra vara med — betrakta t. ex. Schnorrs
härliga bibelteckningar — men så snart framställningen gör
kraf på reel verklighet, framträdande i målningens färger,
verkar denna onaturliga enfald, denna efterapade naivitet
till och med frånstötande, emedan den visar att konstnären
icke står i omedelbart förhållande till sjelfva det framstälda
föremålet, utan blott till äldre tiders uppfattning af det samma,
hvilken han då så att säga kopierar. Lifvets friskhet är
borta från framställningen. — Inom bildhuggarkonsten ha
vi dock ett märkligt exempel på att ett konstverk, som verk-
ligen är storartadt, och som icke kan beskyllas för någon
sökt naivitet, likväl icke är i stånd att tillfredsställa genom
den traditionela symbolik, som gör den största yttre skön-
het till uttryck för ett motsvarande etiskt innehåll. Just
som den Kristustyp, jag kallar skönhetstypen, håller på att
dö, och midt i höga nordens protestantism, skapar den sig
ännu en gång ett väldigt uttryck i Thorwaldsens Kristus.
Denna står som bekant både på altaret i Frue Kirke och i -
Museet midtför konstnärens graf, som den, då dörrarne äro
öppna, liksom kröner med sin sköna gestalt. Den, som har
sett dessa båda, som två droppar vatten hvarandra liknande
gestalter, skall icke ett ögonblick vara villrådig om hvar
figuren gör bästa verkan, icke i kyrkan utan i museet.
Hvarpå kan detta bero?

På en protestantisk kyrkas altare står på en gång maj e-
stätiskt-guddomlig och menskligt-kärleksfull denne Kristus,


427

modellerad af Jasons, Alexandertågets och de anakreontiska
basreliefernas mästare. Den store konstnären skred till detta
verk med full medvetenhet om hvad som fordrades af ho-
nom. Var det sant som man hade sagt, att blott den ka-
tolska kyrkan kan befordra den religiösa målningen — me-
nade han — så skulle han här visa att den religiösa bild-
huggarkonsten var det adeqvata konstnärliga uttrycket för pro-
testantismens klara ande. Om han derför också, han, skaparen
af de fullblodiga, grekiska hjeltarne, i början var villrådig om
hvad han skulle göra med »den hektiske mannen», så insåg han
likväl snart att det var hans konstnär skärlek, hans konst-
närliga tro på föremålet för hans framställning, som skulle
förläna detta dess skönhet och höghet — men icke hans
religiösa känsla. Derför svarade han mycket riktigt nazare-
nerna, hvilka förebrådde honom, att han, som skapade Eros
och chariterna, nu ville egna sig åt en uppgift, som han icke
var mäktig att lösa, »då han icke hade den rätta tron»: »Jag
har ju inte heller trott på de grekiska gudarne, och de ha
ändå lyckats mig ganska bra.»

Tydligen talar här den nyare konstens ande från den
störste af dess söners mun. Och konstnärligt betraktadt lyc-
kades Kristusstatyn honom visserligen äfven — men hvar-
för och huru? Derför och sålunda att han icke heller i sitt
kristna verk förnekade sin kärlek till det gamla Grekland.
Att en skön om ock allvarlig grekisk gud mera än den li-
dande menniskosonen, som tagit våra smärtor på sig, talar
ur dessa drag, skall en hvar se. Tag blott Zeushufvudet på
Otricoli, eller ännu bättre, det hadrianska Zeusmyntet från
Elis och lägg det vid sidan af Thorwaldsens Kristushufvud
och det skall blifva oss klart, att denne Kristus icke är född
i Bethlehem utan i Olympia, att vi stå inför en något för-
yngrad grekisk Zeus. De äldsta kristna hade äfven helt visst
— emedan de ingen annan väg hade att gå — sökt sitt
Kristusideal inom den grekiska konsten, och renässansen
hade utan att vidare reflektera deröfver åter bragt det greki-
ska idealet till heders i Kristusframställningen. Men vi
kunna icke låta bli att reflektera. Vi som veta, att just det
guddomliga hos Kristus är omöjligt för konsten att framställa,
att egentligen blott ett grekiskt skönhetsideal är det som
för oss fins till hos denna Kristustyp, vi känna just det
otillfredsställande häri genom tidens största verk. Ett icke
så oriktigt uttryck för denna känsla var den en gång hörda
428

klagan, att denne grekiske Kristus, stäld på en kristen kyr-
kas altare, just i det han inbjudande utbreder sina armar
till ett på en gång »Frid vare eder» och »Kommen till mig
I alle som arbeten och ären betungade och jag skall veder-
qvicka eder», så mycket säkrare gör ett ogynsamt intryck
på oss, som han, om vi toge inbjudningen på allvar och
verkligen kastade oss i hans armar, skulle blifva stående
grekisk och marmorkall och icke kunna gifva oss denna
vederqvickelse. Den' grekiske guden på det kristna altaret
tillfredsställer oss icke. För den kristne är icke som för
grekerna konsten den högsta religiösa uppenbarelsen ; vi
kunna ej i konstens verk söka omedelbar religiös uppbyg-
gelse. Vilja vi söka uppbyggelse i konsten, så måste vi
känna oss öfvertygade att denna är af konstnärlig och este-
tisk art, annars finna vi oss lätt narrade in på en föga este-
tisk kristendom, och dess värre äro å andra sidan vår tids
konstverk icke som så många af medeltidens undergörande.
Medeltidens gamla fula Kristusframställningar hafva i det
de uppfattats blott och bart efter stoffet skänkt ro åt mån-
gen betungad själ — de sköna Kristusframställningarna
kunna icke skänka någon sådan ro, ty just derför att det
konstnärliga i dem helt och hållet upptager betraktaren,
förmå de icke väcka den religiösa andakten.

Men då sålunda de nyare traditionella Kristusframställ-
ningarna antingen lemna oss alldeles kalla eller ock affektera
naivitet eller i bästa fall gifva oss en grekisk skönhetstyp,
så torde alltså möjligen den författare hafva rätt som ny-
ligen skref, att det bästa man kunde göra var att kopiera
den gamla konstens taflor. Ja, det fins ju verkligen' en
kyrka som följt en sådan väg, som alltid kopierat det en
gång fixerade, nämligen den byzantinska, den grekisk-katol-
ska, men derför har den också, som bekant är, ingen verk-
lig konst, allt utföres efter uppgifna mål. — Just i de af
nyssnämde författare såsom kanoniska uppstälda konstver-
ken, som skulle kopieras, frambryter individualiteten allra
starkast. Huru olika äro icke Leonardos madonnor Rafaels,
dennes Murillos och Murillos Fiesoles! Och hvad skulle
t. ex. den kristna psalmdiktningen vara utan individualitet!
Hur bryter sig icke Luthers individualitet fram i »Vår Gud
är oss en väldig borg» — hur olik är icke Paul Gerhard
Grundtvig! Det individuella måste naturligtvis inordna sig
i den religiösa stilen, men stilbegreppet är • icke en gång
429

för alla bestämdt; det kan utveckla nya former så länge
dessa icke strida mot religionens eget väsen.

Nej, så sant det religiösa lifvet icke är bundet vid ett
lik, utan leder sitt ursprung från en lefvande Gud och
derför är stadt i en jemn stilla, inre utveckling, så sant
måste äfven den konst, som afspeglar kristendomens central-
gestalt utvecklas genom stora, konstnärliga individer, oupp-
hörligt arbeta på att gå öfver i nya, större och sannare for-
mer. Jag har framhållit att Kristusiÿpew, som samman-
knytes med det grekiska konstidealet är i upplösningstill-
stånd, men jag. ‘ har redan i min bok varnat för den miss-
uppfattningen, att dermed den konst, som öser sitt stoff ur
den djupa och lefvande källa, som har sin upprinnelse i
Kristi historia, att den religiösa konsten skulle vara död.
Jag trodde visserligen när jag skref mitt arbete, att den skulle
komma att föra ett temligen isoleradt lif under den närmare
framtiden. Tiden har visat, att den tvärtom är mycket lifs-
kraftig, men den söker nya former, emedan de gamla äro
utnötta, den söker en Kristusbild, sannare och mera djup-
gående än de grekiska skönhetsidealen.

*

I den danska kgl. tafvelsamlingen hänger en Jairi dotter
af Carl Bloch, ^lan ser vid lampskenet modern böja sig
ned öfver den döda dotterns lik: det är den rent menskliga
sorgen som skildras — men i bakgrunden skönjes svagt ge-
nom skymningens dunkel en gestalt i den öppna dörren —
aftonstjernan lyser öfver dess hufvud — men vi igenkänna
denna gestalt, som närmar sig så stilla med lifvet och trö-
sten, — det är han, och med ens växer han upp till huf-
vudfiguren i hela scenen. I Palais Ducal i Bruxelles hänger
en annan tafla — af Thomas. Vi se en man med fasa i
anletsdragen i månens sken komma framstörtande med en
börs i handen — hans blick möter några timmermän, som
sitta vid en eld och timra ett kors. — Det är Judas, hvars
skygga blick möter detta kors — för hvem timras det?
För honom, som han förrådt och med ens växer den kors-
fästa gestalten, som icke är närvarande, upp till taflans huf-
vudfigur. Konseqvensen häraf skulle ju vara den, att hela
lifvet kan nytjas som en konstnärlig Kristusframställning,
det beror blott på i hvilken anda skildringen sker, och jag
430

var en tid benägen att antaga denna serie af indirekta eller
negativa Kristusbilder som ett tecken till, att de egentligt
religiösa taflorna antingen gingo öfver i genretaflor eller sökte
nya vägar och stigar, men jag måste tillägga, att jag ännu
icke kunde betrakta de nya spåren som funna, betrakta den
nya riktningen som religiös målning, och jag tilläde i mitt
förut nämda arbete : den store mästaren har i alla fall ännu
icke framträdt. Nu har han framträdt i helt andra former
än man väntat honom och hans namn är icke en enda konst-
närsindivid.

Låt mig då försöka att visa hvari detta nya består,
hvad det hittills har frambragt och hvari dess betydelse för
framtiden ligger, i det jag nu öfvergår från den konservativa
till den moderna riktningen i vår tids Kristusframställning.

Just som det på det klaraste visade sig, att den gamla
grekiska typen höll på att mista herraväldet öfver menni-
skosinnet, derigenom att ett sällskap bildade sig i det prote-
stantiska Berlin för att genom premier framkalla en ny
Kristustafla, samtidigt som det för de mera djuptänkande
synes klart att gudamenniskan är omöjlig att framställa i
sin transcendenta gestalt, öppnar sig en ny väg till uppfatt-
ningen af Kristusgestalten i ett nytt ljus.

Vår tid är de lätta kommunikationernas tid. Medan
venetianaren Pavlo Veronese försätter Kristus inom en krets
af venetianske adelsmän, medan van Eyck kläder hans om-
gifning i flandrisk drägt och Rembrandt tror sig göra djupa
orientaliska studier, när han går ut i judeqvarteret i Am-
sterdam, gör man i våra dagar lättare en resa till Pale-
stina, ■än man för 70 år sedan reste till Köpenhamn, och
hvarje bildad menniska känner till förhållandena i Jerusalem
och vid Jordan på Kristi tid bättre än man för några mansål-
drar sedan kände till en stad, som låg tjugu mil från ens hem.
Följaktligen kan en venetiansk adelsman, en holländsk jude,
eller en grekisk gudatyp omöjligen längre tillfredsställa vår
föreställning om Kristus och hans omgifning, såsom denna i
verkligheten har sett ut. Och då vi nu veta att den äldre
Kristusframställningen icke är något tillförlitligt porträtt af
mensklighetens frälsare, utan blott en abstrakt skönhetstyp, så
är den ju icke heller från denna synpunkt något att hålla på.

Vilja vi nu betrakta Kristi jordiska vandring bland sitt
folk, så gör man anspråk på att få se den verklige Jesus
af Nazaret vandra mellan verkliga fiskare från Genezaret
431

och ej några diktade figurer. Man frågar icke mera efter
den symboliska blå eller röda romerska drägten, man frågar
icke efter korsglorian, som ju strax måste ha visat folket
att han var den öfvernaturligt sände gudasonen; man vill
se Kristus med betäckt hufvud i den glödande solhettan
uppträda som hvarje annan österländing, han var ju en
jude — följaktligen får hans profil icke vara grekisk utan
judisk. Man vill se honom uppträda med sitt folk karaktäri-
stiska nationalprägel, en ädel afspegling af det största och
bästa, som kan bo inom denna folktyp. Ingen grekisk skön-
hetstyp, icke ens den skönaste tillfredsställer mera på denna
punkt vår tids sinne för och kraf på historisk sanningsen-
lighet. Konstnären måste nu gå till sitt verk icke blott
med hela lifvets värme och innerlighet, utan också med den
etnografiske forskarens och arkeologens öga, genomstudera
och i fantasien ånyo genomlefva landets och folkets lif, dess
klimatiska, sociala och kulturhistoriska förhållanden. Vi känna
ju nu genom egna resor eller åtminstone genom reseskil-
dringar och arkeologiska af bildningar Orienten långt bättre
än icke blott medeltidens och renässansens konstnärer, utan
äfven bättre än deras största forskare och vi göra anspråk
på att icke sakna den sanna historiska koloriten vid åter-
gifvandet af Kristi uppträdande.

Det var egendomligt nog, i vester, nämligen i Algier
som dessa konstnärernas studier af Österlandet skulle börja.
Horace Vernets deltagande i de franska fälttågen i Algier
bief initiativet, i det han använde de der gjorda orientali-
ska beduinstudierna till religiösa taflor. Vi känna alla
åtminstone i afbildningar hans Rebecka och Eleazar vid
brunnen, hvilken tafla var den första bresch, som sköts i
den traditionella uppfattningen af de bibliska stoffen: en
scen ur lifvet, som han en aftonstund sett i Afrika och åter-
gifvit med kärlek och sanning i en täck genretafla med namn
af bibliskt ursprung.

Det är religionslösheten som målar religiösa taflor. Men
hvad sker så? »En man», säger en nyare tysk författare
(H. Grimm), »en man, begåfvad med en ovanlig fantasi,
hemmastadd i Palestina, förtrolig med de lärda undersök-
ningarna rörande de enskilda evangeliernas förhållande till
Kristi tid, förtrolig med språkets behandling, inseende att
för ögonblicket icke så mycket den bildande konsten som så
mycket mera en välskrifven prosa erbjuder medlet till att lätt
432

och i vida kretsar göra sig förstådd, söker en utgång ur
fraihställningarnas förskräckliga virrvarr och sätter i stället
för detta målade Palestina, — på hvars träd, berg, städer,
hus och drägter ingen längre trodde, men som dock alla
höllo fast vid, emedan vi nu en gång ha behof af föreställ-
ningar — en serie enkla, lokalt färgade, öfverraskande nya
och likväl med lockande sanning uppfylda vyer, och i det
han tillika med kringgående af alla dessa tusende gånger
återgifna scener, utan hvilka det stora dramat förr icke
kunde tänkas, framställer en helt annorlunda vald serie af
enkla moment, tycks han med ett slag ha kastat det falska,
åt sidan och uppdagat det rätta. Redan för längre tid se-
dan hade franska målare, förtroliga med Orienten, börjat
måla under nya förutsättningar — äfven deri arbetar han
i den nyaste konstriktningen, att han hufvudsakligen skil-
drar stämningar, landskapliga såväl som historiska, mera
framhåller Kristi figur genom motsatsen till de andra, från
hvilka den skiljer sig än genom fasta linier, som teckna ho-
nom storartadt och enkelt. Och publiken — hänryckt öfver
denna målning och ytterst villig att tillbyta sig denna sken-
bart så trovärdiga enkelhet mot den brokiga förvirringen —
hängifver sig helt och hållet åt verkets trolleri.»

Det är naturligtvis Ernest Renan och hans »Vie de
Jesus» här är tal om. Och hur lågt man än i vetenskap-
ligt hänseende vill sätta denna bok, ja, om den än icke en
gång medräknas i tidens vetenskapliga literatur, så kan den
dock aldrig saknas i en framställning af tidens konstnärliga
fysionomi. Ty der har den för visso utöfvat en utomordent-
lig verkan. Den är till och med ett betydande konstverk
och har, i det den sluter sig till Vernets riktning, gifvit denna
en kraftig stöt framåt.

Renans Jesu lif utkom i Juli 1863 och redan 1865 ut-
gifver Gustave Doré sina bibelillustrationer, som fullstän-
digt äro samma andas barn. Rik, romantisk landskaps-
stämning, praktfulla, måleriska scenerier, i hvilka dock det
religiösa liksom bortdunstar i de orientaliska belysnin-
garnas teatereffekt. — Jag kan för min del aldrig be-
trakta detta storartade verk utan att påminna mig en dam,
;som en gång kom in i en boklåda för att köpa en bibel,
men med det tillägg, att det icke skulle vara en »simpel
bibel för bondfolk, utan en romantiserad bibel». Dorés bi-
belverk är en bibel för salongen, Schnorrs en bibel för den
433

enfaldige kristne. Dorés nytestamentliga del är i grunden
— om man vill förstå mig rätt — mera en illustration till
Renans Jesu lif än till det nya testamentet.

Icke högre som religiös målning står Regnaults fak-
tiskt utförda illustrationer till Renans verk. Renans verk
är i sig sjelft en så fulländad målning, att det är att föra
ugglor till Athen, att illustrera det samma. Regnaults taflor
äro baserade på beduinstudier liksom Horace Vernets taflor,
och Kristus framträder till den grad som arab bland araberna,
att det åtminstone vid första ögonkastet kan falla sig svårt
att säga hvilken af de båda burnusklädda figurerna, som föras
fram inför Pilatus, skall föreställa Kristus och hvilken Barrabas.

Det skulle sålunda se ut som om något för den reli-
giösa konsten glädjande icke skulle kunna växa fram ur den
moderna riktningen. Och dock behöfde det som sålunda
framgått ur den franska andan, endast blanda sig med den
germaniska och slaviska andan, dock behöfde denna afkrist-
nade katolicism endast tränga sina konstnärliga strålar in i
den protestantiska uppfattningen för att skapa ett högst öfver-
raskande och intressant resultat för den religiösa målningen.

Påverkad af medeltidens konst å den ena sidan och af
tidens fordran på nya vyer å den andra, men i besittning
af en långt djupare innerlighet än de nyss nämda konstnä-
rerna, upptog Eduard von Gebhard (f. 1838) en annan fäs
af denna utveckling och frambragte något storslaget. Han
upptog den gam mal-tyska naiva framställningen af den heliga
historien, som förer denna in i det alldagliga lifvet i tyskarnes
hvardagsrum, och kläder personerna i gammaltyska drägter.
Gebhard har sjelf en gång karaktäriserat sin sträfvan sålunda:
»Det tyckes mig, att man djupare skulle kunna uttömma de
(bibliska) motiven, om man å ena sidan öfvergaf det typiska
men å andra sidan icke heller sträfvade efter att nå det ut-
seende, som verkligheten en gång företedde, utan behandlade
fakta som traditioner bland sitt eget folk.')') Häri ligger dock
med all säkerhet en missriktning och en missuppfattning.
Helt visst var det den väg de gamle gingo — men så togo
de också sin egen tids drägter f all naivitet. Sålunda borde
Gebhard, om han vill gå samma väg som de gamle, för att
uppnå deras storhet, taga steget fullt ut och framställa de
nytestamentliga gestalterna i vår tids drägter. — Kristus i
bonjour — men dertill har han naturligtvis icke haft mod, der
skulle det barocka slå öfver i karrikatyr, och han har blif-
434

vit stående på half va vägen. Vanligen tillfredsställa derför
icke hans taflor. Hans figurer blifva osympatiska emedan
man ser att det hela är en reflekterad konst, och man har
med rätta sagt, att hans figurer äro som torkade växter i
ett herbarium; hans öfverdrifna fruktan för all idealisering
har drifvit honom öfver till naturalismens osanning, till att
beröfva det upphöjda dess verkliga karaktär af upphöjdhet
och till att draga det ned i det hvardagliga. Hans Kristus,
som uppväcker Jairi dotter, t. ex., är visserligen icke som
Gustav Richters en trollkarl, som besvärjer den döda, men
han har sjunkit ned till en bydoktor, som konstaterar ett
intressant fall af skendöd och med den erfarne läkarens för-
måga att skilja mellan dödssömn och verklig död, lugnar
familjen med orden: »Flickan är icke död, hon sofver», me-
dan familjefadern i den öppna dörren säger till de utanför-
stående : »Tyst — tyst — det går mycket bra ! Hon har
slagit ögonen upp!» Det ändlösa detaljerandet af alla före-
målen i rummet ända till de små skorna under sängen och
medikamentglaset — det hela hårdt och oförmedladt — ver-
kar icke gynsamt. Icke heller hans »Korsfästelse» i Ham-
burgs Kunsthalle med de gamle flam ska borgartyperna vid
korsets fot är i stånd att tilltala.

Blott i en tafla och det i en, der drägterna af naturliga
skäl icke i någon framträdande grad visa tids- eller national-
karaktär, har Gebhardt gjort ett storverk: sedan Leonardo
da Vincis tid har nattvarden icke blifvit så storartadt fram-
stäld som af Gebhardt. Det är ett galleri af de ypperligaste
karaktärshufvuden, dessa allvarliga, af rörelse. gripna fiskare,
som sitta omkring Kristus i det halfmörka rummet och lyssna
till hans ord, medan Judas smyger sig bort med en min
som tydligen säger: »Jag är alltför förståndig för att öda
bort min tid bland dessa svärmare ; jag har ett verk att ut-
föra.» Det hela rycker i dessa enkla fiskare- och bondge-
stalter oss så förunderligt inpå lifvet; här har realismen ut-
fört något af den stora bragd, den är kallad att utföra, der
den är sann. Den griper oss genom att föra tingen inpå lifvet
på oss och säga: så allvarligt ■—så enkelt — utan all roman-
tik, utan all sentimentalitet gick det hela till — du kommer
här i allvarligt och ingalunda förnämt sällskap, det är fattig-
manshydda du här besöker — vill du ännu vara med? Det
är i denna tafla litet af Sören Kierkegaards »Indövelse i
christendom», ehuru naturligtvis från en helt annan sida.
435

En helt annan karaktär eger Münchenmâlaren Gabriel
Max' »Jairi dotters uppväckande». Det är icke som hos
Richter den magiske trollkarlen, det är icke som hos Geb-
hardt underdoktorn, det är kärlekens makt hos den inner-
ligt bedjande som här är framstäld. De båda äro ensamma:
han böjer sig kärleksfullt ned öfver henne och det är denna
kärleksfulla blick som väcker henne till lif. Han undan-
drager sig emellertid, och det med framgång, allt detaljerande
af drägt och omgifning.

Wereschagins religiösa eller enligt hvad det förefaller
snarare irreligiösa taflor kan jag icke omtala eftersom jag
blott har en högst ofullständig kännedom om dem. Under
det Gebhardt använder realismen ärligt och i bästa mening
för att ingjuta lif i nutidens religiösa konst, tyckes det som
om den- ryske mästaren använde realismen och sin öfver-
lägsna konst för att visa att der icke är någon skilnad mel-
lan heligt och verldsligt: »det hela är ingenting». Med fram-
ställningar af detta slag har det religiösa måleriet ingenting
att skaffa.*

Såsom de mest betydande konstalstren af modern reli-
giositet må frän förra årets Berlinutställning framhållas Fritz
von Udhes två tatior: »Kristus till bords med apostlarne»
och särskildt »Kom, herre Jesus, blif vår gäst», hvartill kan
läggas en tafla, som jag blott känner genom reproduktioner,
»Kristus välsignar barnen». Aldrig har den bildande kon-
sten så försökt att föra Kristusgestalten in i hvardagsrummet
till oss som denne unge tyske husarlöjtnant. Han målar i
en fin, lätt blåaktig ton, och det är mycket ljus i hans taf-
lor, men deras framställningssätt är det märkligaste hos dem.
Hans »Kristus till bords med apostlarne» är icke nattvarden ;
scenen försiggår vid ljusan dag och med utsigt åt Genezaret,
men det tarfliga bordet, som helgas af den personlighet, som
utgjorde det lilla sällskapets medelpunkt, visar sig i hela sitt
armod som en plats, der det är godt att vara, derför att alla
dessa fattiga menniskor sammanhållas af ett osynligt band,
som talar ur deras blickar och miner, och samla sig omkring
honom, som snart skall lemna dem. »Kristus välsignar bar-
nen» förer oss in i ett barnhus, bland fattiga små, öfvergifna

* Eftersom Sveriges allmänna konstförening nyligen föranstaltat en ut-
ställning af Wereschagins ryktbaraste taflor, ansei- sig redaktionen icke
kunna underlåta att en smula kommentera ofvanstående, genom ett tillägg
efter slutet af professor Dietrichsons artikel. Red. af Dagens Krönika.
436

















af sina anförvandter, men öfverlemnade åt kärleksfulla med-
menniskors omvårdnad. Barnen äro iklädda nutidens dräg-
ter liksom de diakonissor som omgifva dem. Men i detta
ögonblick ha de fått en gäst —' och hvilken ! I denna torf-
tiga sal har /mn inträdt, som helgar hela det lilla kärleks-
verket, han har satt sig på en af dessa tarfliga stolar, sjelf
i sin enkla blus en fattig man, och smeker nu barnen, väl-
signar dem med den kärleksfullhet hvarmed han stryker det
enas lockar och klappar det andras kind, medan de små dels
tillitsfullt sluta sig intill honom, dels mera vordnadsfullt
ängsligt hålla sig undan.

En liknande älskvärd anda och ton herskar äfven i
»Kom, herre Jesus, blif vår gäst!» En simpel arbetare har
just satt sig till bords och en barnamun af de många har,
som bordsbön, knapt uttalat dessa ord: »Kom, herre Jesus,
blif vår gäst!» då bönen plötsligt uppfylles — genom den
öppna dörren inträder den välkända gestalten, och husfadern,
som rest sig, går med skygg vördnad blandad med den inner-
ligaste tacksamhet, honom till mötes och inbjuder honom
att taga plats vid bordet, medan barnen resa sig och med
förundran och djup öfverraskning se hvad som försiggår vid
dörren. Den, som gått på Jerusalems gator, och som genom
att betrakta lifvet på de heliga platserna fått detta förunder-
liga intryck af, att man när som helst genom att vända om
nästa gathörn, genom att träda in i närmaste hus eller hydda
kunde möta nazareern med de tolf omkring sig, den skall
förstå hvad jag menar, då jag säger att Udhe har fört oss
närmare Kristusgestalten än någon annan konstnär.

Vi stå slutligen framför en grupp af verk, som vi skola
betrakta under en rubrik: de moderna framställningarna af
»Kristus inför Pilatus».

Verldsutställningen 1878 bragte oss ett framstående verk
öfver detta ämne i Oliarles Verlats »Gif oss Barrabas lös!»

Den belgiske målarens verk skulle icke kunna få plats
i någon kyrka : det tillhör den ofvan behandlade serien af
»indirekta» Kristusframställningar. Det visar oss icke som
hufvudfigur den rena Kristusgestalten, men denna, som i
taflan är bakgrundsfigur, sättes i skarp relief genom hufvud-
framställningen, genom motsatsen till den brutala råhet, som
godtar sig sjelf i Barrabas’ person. Barrabas hade »begått
ett mord under upproret», han var sålunda till hälften en
vanlig brottsling, till hälften en politisk förbrytare. Då fol-
ket får välja mellan honom och Kristus, är det icke vill-
rådigt — hvad bekymrar det sig om honom, det ensamma
sanningsvittnet: tag honom gerna och korsfäst honom, men
var så god och låt oss få vår vän och partikamrat, vår po-
litiske martyr tillbaka — gif Barrabas lös! Och nu är ön-
skan uppfyld. Den skriande mängden höjer den frigifne
mördaren på sina armar — plötsligt ser han sig sittande
på en djurisk jättes axlar, sjelf är han utomordentligt till-
freds med sin nya ställning •— han jublar och skriker mer
än någon af de andre och gatpöbeln rundt omkring honom
är vild af glädje — det är den rätte demagogiske frälsaren
för en sådan blind skara — ett värdigt föremål för dess till-
bedjan — och det fins nog de som skola veta att göra sig
dess blindhet till gagn, det visar fariséen, som blandar sitt
jubel med folkets. Öfver det hela steker orientens brännande
sol på dessa förträffliga bruna folktyper, men i bakgrunden
ses han, den ensamme, hvars sak ingen förstår och ingen
vill försvara, men i hvars stilla väsen man läser ett »Fader
förlåt dem det, ty de veta icke hvad de göra!» I det ögat
faller på denna gestalt fördjupas plötsligt hela taflan, från
att vara en bild af den råa pöbelns triumf, till att blifva
laglöshetens och låghetens tillfälliga seger öfver det rena och
upphöjda, öfver det guddomliga, och taflans religiösa karaktär
faller oss med dubbel effekt i ögonen : det är massmajestätet,
segrande öfver det ensamma sanningsvittnet, som pekar på
det allvarligaste bladet i sina tusenåriga triumfers historia.

Den ryske bildhuggaren Marc Antokolskis Kristusstaty,
som på utställningen 1878 med rätta tog grande médaille
d’honneur, är dock ett ännu långt allvarligare arbete, och
här träda vi in i en krets af Kristusframställningar, som vi
måste egna vår djupa aktning och sympati. Vid Antokolskis
figur måste man aflägsna hvarje tanke på den äldre typen.
Blott skägget och det långa, åt bägge sidor nedfallande håret
erinrar om densamma. I en blott till armbågarne nående
tröja kastad öfver kjorteln, med armarne hängande, eller
rättare tvungna rätt ned genom det rep, som en rå krigare
snott omkring lifvet på honom, så att armarne äfven äro
surrade in i repet, med fotterna stående lugnt vid sidan af
hvarandra, så att figuren står jemnt på bägge benen med
tyngden lika fördelad på bägge, med hufvudet seende rätt
fram och litet nedåt, skall denna figur icke besticka oss ge-
nom ställningar eller attityder. Det är ,' en fängslad man,
438

som naturligen icke kan intaga mer än en ställning — den enk-
laste. Svetten, den blodiga svetten från Getsemane har klib-
bat fast håret vid pannan. Redan detta ärliga i framställ-
ningen stämmer oss sympatiskt. Och sedan denna ädla ge-
stalt och detta härliga hufvud. Den stod på utställningen
i marmor, men i den jägtande folkhopen och i den hvita
marmorn var denna figur icke det högsta den kunde bli.
En lycklig stjerna har låtit mig se Antokolskis Kristus bättre
än det varit de flesta förunnadt. Genom vänlighet af mä-
staren, hvars bekantskap jag gjort under en vistelse i Paris,
hade jag blifvit tillfällig innehafvare af hans atelier vid Rue
Bay en under ett par månaders tid, medan han var frånva-
rande på en resa, och i ett sidorum stod hans Kristus i
brons. I detta mörka materiel är dess verkan dubbelt så
stor. Hur mången halfmörk sommarafton har jag icke suttit
ensam i den djupaste stillhet och låtit detta allvarliga mä-
sterverk tilltala mig. Sällan om någonsin har jag mottagit
en liknande serie religiösa intryck af ett konstverk. Det är
värdt en undersökning om hvad det är som frambringar det
öfverväldigande intryck denna figur gör. Det kan sägas med
ett ord: det är den vederhäftiga skildringen af det sant mensk-
liga i högsta bemärkelse, som här är uppnådt. Det är icke
uppnådt genom att gifva hans ansigte en ideal skönhet, utan
genom ett helt annat medel, genom att låta hans stora per-
sonlighet växa naturligt och sant ut ur hvarje enskildt drag
i skildringen. Det djupa allvaret öfver detta melankoliska
Öga visar oss att det är en innerlig kärlek, som drifvit ho-
nom till den punkt, der han nu står, slagen i bojor för
sanningens skull. Den lugna munnen just i den stund, då
han lider det förfärligaste en menniska kan lida, likväl så
fri från all lidelse, blott med den oböjliga trohetens insegel,
för hvilken det är omöjligt att vika en hårsmån från den
väg, han i sanningens namn valt, — denna mun har omöj-
ligt kunnat uttala icke blott icke en lögn, utan ej en gång
en vacklande, en tvetydig halfsanning; den är sanningen
sjelf, den väg den visar är vägen sjelf och det lif, som pul-
serar i denna gestalt är .lifvet sjelft. Det är en bestämd,
historisk existens, en man utvecklad genom lifvets stränga
lag, som Antokolski här visar oss, och derigenom säger han
oss att denne ärlige man, som här står inför oss — han
och han ensam har bevarat Gudsbelätet rent, det Gudsbeläte,
som icke består ^ i en grekisk profil och sköna drag, utan
439

deri att karaktärens okufliga sanningskärlek och storhet teck-
nar manlighetens prägel på hela den strängt sannfärdiga ge-
stalten, som i detta ögonblick står vid sitt lifs mål, men
som icke kan annat, lika omöjligt som att bröstet kan låta
bli att andas. Han är beredd, låt döden, låt förbrytarens
död på korset närma sig den skuldfrie, det kan icke för-
ändra ett ord i hans mun och icke ett drag i hans ansigte.*

Utan Antokolskis Kristus skulle kanske Munkaczys Kri-
stus inför Pilatus aldrig ha blifvit till — från den ene till
den andre är blott ett steg, ehuru de äro mycket olika. Jag
har hört Munkaczy uttala sig med stor beundran om Anto-
kolskis verk. Munkaczy, som målar, förmår hvad bildhug-
garen icke kan, nämligen att ställa denna gestalt i förhållande
till en handling och en omgifning. Och hvilken handling
och hvilken omgifning! Vi minnas alla hur ypperligt konst-»
när en förstått att framhålla de väsentliga hufvudpunkterna
i taflan: Kristus i midten, Pilatus till höger och en skriande
representant för det blodtörstiga folket till venster beteckna
i sina starka hvita färger de tre hufvudfaktorerna i taflan.
Men omkring domaren Pilatus, hvars vankelmod uttalar sig
både i fysionomi och armställning, grupperar sig hopen af
a.nklagare: den patetiske talaren, som synes slunga Pilatus
i ansigtet ett »Gifver du denne fri, är du icke kejsarens vän!»
den brede fariséen i rödt, som med den tryggaste känsla af
sitt eget värde och sin sjelfbehagliga säkerhet ser ned på
den stackars svärmaren, som nu går sitt öde tillmötes, de
tre diskuterande saducéerna i bakgrunden. Och på andra
sidan i lika imponerande mängd hela folkmassan med sitt
tjutande »Korsfäst! korsfäst!» Blott han, den anklagade, har
intet följe. Alla de som hittills följt honom äro borta. Mer
och mindre sympati kan han väl finna hos en och annan
i denna församling, och i bakgrunden står en ung moder

* En intressant skulpturgrupp af en svensk konstnär, hr Edv. JBram-
beck, öfver motivet »Kristi frestelse», exponerades i maj i Stockholm i
Fria konsternas akademi. På frestarens läppar har konstnären lagt orden:
»Allt detta vill jag gifva dig.» Uttrycket hos den som sä talar är verk-
ligen demoniskt förförande, utan att några af de vanliga attributen behöft
användas. Kristusgestalten närmar sig mera det konventionela, detta dock
icke hvad anletets uttryck betr'äßar. På denna panna har den manliga
kraften och stoltheten tryckt sitt insegel. Fåfängt framhväser frestaren
de ord, hvilka skulle vara berusande för hvarje köttets träl som såge den
materiëla herrligheten utbredd inför sig. Gruppen är, med ett ord, im-
ponerande.	Red. af Dag. Kr.
440

med sitt barn på armen, i hvilken man visserligen med skäl
ser en antydan om den blifvande kristenheten, liksom jag
i den stenhårda, förtorkade gestalten, som längst till höger
står utefter väggen och j ernte den unga modern räcker upp
öfver mängden, skulle vilja se den förstenade judendomen
— lagtjensten. Hufvudsakligen är Kristus dock allena och
emot honom äro icke blott de höga, som han ville göra låga,
utan äfven de låga som han ville upphöja — icke blott de
rika, som han kallade fattiga, utan äfven de fattiga som han
ville göra rika. Men han står der, närd af en stilla, helig
eld i sitt inre.

I denna punkt ligger skilnaden mellan Munkaczys Kri-
stus och Antokolskis. Antokolskis verkar genom sitt skuld-
fria lugn, sin ärliga trovärdighet, sitt djupa allvar, i hvilket
hela den lidelse som i detta ögonblick uppfyller gestalten,
är liksom bunden, latent. I Munkaczys Kristus är det den
heliga glöden, den höga ifver, som brinner i blicken, i håll-
ningen, som blott till hälften bemantlar den djupa lidelse,
som tecknar sig i det smärtsamma draget kring ögat. Men
likheten med Antokolskis figur finner jag deri, att de bägge
accentuera det manligt upphöjda. Han har vågat det ! Icke
blätt att säga ordet, utan att göra sitt lif till insats derpå.
Och nu frågar han oss: med hvem vill du stå? Med den
segrande mängden, som har makten, med denna suveräna
mängd som beherskar till och med Pilatus, med denna stora
mängd som så obetingadt har massmajestätet på sin sida,
eller med honom, som står så alldeles ensam att ingen af
hans anhängare längre är med honom, emedan han gått för
långt, emedan ingen förnuftig menniska mera kan följa ho-
nom. Det är detta val taflan hemställer till oss, den ropar
högre än någon predikant kan göra det: Välj mellan den
ensamme, dömde och massan, domaren! Detta val träder
oss så mycket närmare inpå lifvet, som den man, som står
här, icke har något som helst i det yttre som skulle vinna
oss för honom — ingen ideal skönhet, intet guddomligt attri-
but, ingen gloria, inga englar som från skyarne se deltagande
ned på honom — han bär hela sitt försvar och hela sin
omätliga öfverlägsenhet, hela sin guddomlighet blott i den
rena manlighet hela hans gestalt uttalar.

Jag vill icke upptaga utrymmet med att skildra Mun-
kaczys korsfastelsetafla, jag skall blott nämna, att den efter
Pilatustaflan — trots flera förtjenster — närmast var en
441

missräkning. Den är blott en del af en större tafla, i hvil-
ken verkan af motsatsen af den lilla gruppen omkring och
den sig i dödsvända vridande gestalten på korset å den ena
sidan och den bortdragande hopen af fanatiske eller likgiltige
åskådare å den andra, åter framkallar samma val: hellre med
den ensamme deruppe, ja, hellre korsfäst, vridande sig i döds-
kampens alla qval, än med den lättsinniga massan dernere!
Om Munkaczy borde ha inlåtit sig på att sålunda skära ut
en del af sin tafla till fördel för en konsthandlares kassa
och kanske för sin egen — men knappast för sitt konst-
närsrykte — är en annan fråga som jag tror mig böra bé-
svara nekande.

Jag började min uppsats med den anmärkningen att
den konstnärliga framställningen af Kristus är i högsta grad
beroende af och sammanhängande med de olika tidernas
dogmatiska begrepp och vi måste illa känna vår egen tid
och dess riktningar, om vi icke sågo den närmaste förbindelse
mellan tidens Kristus/öreställning och tidens Kristus/ramställ-
ning. Liksom tidens teologi i motsats till tidigare tider skarpt
accentuera Kristi mensklighet, går konsten samma väg.

När så många vända sig med ovilja bort från just de
största Kristusframställningarna i vår tid, emedan man, så-
som det gerna heter, saknar det guddomliga i dessa Kristus-
taflor, då är detta likväl egentligen icke fallet; hvad man
saknar är snarare den gamla typen med den uppfattning af
det guddomliga, som typen afspeglade.

De äldre typiska Kristustaflorna lägga an på att fram-
hålla det guddomliga dels genom attributer, dels genom form-
skönhet, men denna grekiska tanke, att det guddomliga och
det sköna äro ett, den ha vi icke mer. Vår tid ser mycket
mer det guddomliga i det högsta menskliga, och det högsta
menskliga är icke skönheten, utan sådana egenskaper, som
jag har visat att flera af vår tids förnämsta Kristusframställ-
ningar uttrycka.

Och vill man motsätta sig det nya sträfvandet, derför
att den gamla typen har en viss kyrklig auktoritet, så måste
vi närmare undersöka denna. Den är af dubbel art, dels
konstnärlig, 'för så vidt den knyter sig till en konstnärlig
forntid, dels historisk, emedan den åtminstone antages afspegla
Kristi utseende så noga som vi kunna tänka oss det sedan
hans porträtt icke finnes. Men vid den konstnärliga auk-
toritet, som den har fått, emedan förgångna tiders stora mä-
Ur Dagens KrönikaVII. 5, G.	4
442

stare uppfattade den sålunda, måste man ihågkomma, att
hvad det inom konsten är fråga om, för att den skall göra
ett lifskraftigt och särskildt religiöst intryck, det är omedel-
barhet, det sjelfupplefda. Att framställa Kristus efter den
gamla typen vill säga att icke omedelbart träda inför honom
sjelf, utan att blott sätta sig i förbindelse med honom genom
det återsken, som faller från stora äldre mästares konst,
och det blir en kall konst, småningom en maniererad konst
och till sist en död konst.

Vi fordra ett innerligare förhållande mellan konsten och
dess föremål. Den dagen, då Luther uttalade sitt »Utan att
I kunnen öfverbevisa mig med den heliga skrift och mitt
förnuft, återkallar jag icke», och den dagen då Leonardo da
Vinci skall ha sagt: »Urbilden till Kristus måste jag söka
i mitt eget inre», då föddes med blott 20 års mellanrum
den nya tiden både inom religionen och den religiösa kon-
sten. Den ena var reformationen, det andra dess korrelat:
renässansen.

Och att den äldre typen icke har någon historisk auk-
toritet, att den icke på minsta sätt sammanhänger med fräl-
sarens verkliga utseende, det är säkert; men den kan icke
en gång antagas återgifva honom så som han sannolikt har
sett ut. Tvärtom kan det väl anses som gifvet att så, d. v. s.
med denna rent grekiska fysionomi, har den af judisk mo-
der födde Kristus icke vandrat på jorden.

Så långt ifrån alltså att de nya försöken att skildra
Kristus skulle innebära något aflägsnande från det som är
det väsentliga och sanna i Kristusframställningen, ha de för
visso tvärtom i innerlighet närmat sig densamma, ty vi kunna
vara temligen säkra på att Kristus snarare sett ut som han
gör i Antokolskis eller Munkaczys gestalter än som den söt-
sliskige karlfiguren i Carlo Dolces berömda Kristus, som
bryter brödet.

Och så långt ifrån alltså att de nya taflorna innehålla
någon naturalistisk profanation af Kristus, innehålla de' ett
realistiskt inträngande i hans väsen, ett större både förinner-
ligande och förandligande af hans utseende, i det de, i stället
för en lånad skönhetstyp gifva oss en personligt känd fram-
ställning af det sant menskliga hos Kristus, och i stället
för att sträfva efter en allsidig framställning af det guddom-
liga ‘hos Kristus, som ju icke kan framställas af konsten,
gripa de en enskild sida af det sant menskliga hos honom:
443

det allvarliga, det trovärdigt sanna, det lidande, det inspi-
rerade, det kärleksfulla, i stället för att dikta en estetisk
skönhetsguddom öfver honom, som icke är honom värdig.

Typen sprängdes, emedan den ville framställa mera än
det inför vår tids skärpta fordringar är möjligt att framställa:
det guddomliga och det menskliga, hvarvid det guddomliga
då måste låta sig nöjas med att betecknas genom korsglorian
och grekisk profil. Den nya tiden söker sin Kristusbild ge-
nom att framställa det guddomliga som latent i det mensk-
liga, och den torde när allt kommer omkring närma sig
mera den historiskt riktiga framställningen af honom, som
efter all- sannolikhet icke ståtade med ett yttre grekiskt skön-
hetsideal såsom sin guddomlighets kännetecken, utan hvars
verkliga skönhet mera berodde på att hans väsens egenskaper:
kärleksfullhet, allvar och sanning satt sin stämpel på hans
drag, utan att derför tillintetgöra hans nationella typ och
den prägel som hans ständiga kamp för sanningen måste
påtrycka honom. Var han än icke — som Tertullianus ville
låta påskina — ful och obetydlig, så förhöll det sig likväl säker-
ligen icke heller så att något annat skönhetsintryck förtrol-
lade hans åhörare, än det, som framgick ur sjelfva hans vä-
sens innerlighet.

Kallar jag då — skall man fråga — de nu karaktäri-
serade taflorna kyrklig konst? Vill jag anbefalla dessa taflor
för altaren och kyrkor? Jag har redan besvarat denna fråga.
Det fins ju en stor del taflor, som jag icke en gång vågar
tillägga religiös, för att icke säga kristlig, eller kyrklig ka-
raktär. Men till och med om det bästa af dem vågar jag
säga: »Ännu icke», likväl icke så mycket för taflornas som
för allmänhetens skull. Det skall säkerligen ännu dröja
länge, innan den uppfattning, jag här framstält såsom min
och hvilken jag gerna ville bibringa mina läsare, blir så all-
mänt förstådd och erkänd, att kyrkan törs våga språnget,
på samma gång som äfven dessa taflors karaktär kan ytter-
ligare fördjupas och förklaras, — och likväl skulle jag prisa
den församling lycklig, som hvar gång den inträdde i kyr-
kan kunde mötas af detta Munkaczys »Välj hvem du vill
tillhöra — desse eller mig», helsas af en Udhes innerlighet
eller en Antokolskis allvar. Och för visso är det från denna
444

serie och icke ifrån de tusende ofria återgifvandena af den
typiska Kristusbilden, som framtidens kyrkliga konst en gång
skall utgå.

Visserligen kunna dessa taflor ännu icke kallas kyrkliga,
men det är alltså icke derför att de accentuera det mensk-
liga hos Kristus, ty konsten kan ju blott sätta sig i rapport
till det menskliga, utan derför att kyrkan och konsten här
bägge måste arbeta sig fram till hvarandra: konsten måste
ännu mera förinnerligas och kyrkan måste frigöras från sitt
dogmatiska fasthållande vid en skönhetstyp, som blott vanan
gjort kanonisk.

Jag kan ännu tänka mig att en from troende, som icke
satt sig in i konstnärens personliga förhållande till sitt verk,
kunde få det infallet att fråga efter dessa konstnärers per-
sonliga tro och mena, att det religiösa konstverket blott kan
utgå från en sann tro på Kristus, att denna rent menskliga
uppfattning bär vittne om en rationalistisk uppfattning. Och
dertill vill jag då svara, att sjelfva frågan beror på ett miss-
förstånd. Jag kan icke och jag vill icke och jag bor icke
forska efter om Munkaczy är katolik eller ateist; om Anto-
kolski i sitt personliga troförhållande är grekisk-katolsk eller
protestantisk eller ingendera delen. Om han tror på faderns
och sonens väsens enhet, på de två naturerna, på den helige
andes utgående af fadern och sonen eller af fadern ensam
gör naturligtvis hans Kristusframställning icke en hårsmån
bättre eller sämre. Naturligtvis kan den konstnärliga fram-
ställningen af Kristi historia göras till bärare för rationali-
stiska eller till och med rent hedniska idéer, när konstnären
vill inlägga dem deri. Men der konstnären icke vet med
sig något sådant sträfvande, der han med uppriktig ärlighet
och med en förmåga, som står i jembredd med motivets all-
var, kastar sig öfver uppgiften med full innerlighet, der skall
det visa sig, att det förhållande, hvari konstnären måste stå
till Kristus, är det samma uppfattningens, känslans och fan-
tasiens innerlighetsförhållande, som är vilkoret för hvarje
sant konstverk: ju innerligare desto bättre. Om skaparne
af den kanoniska renässanstypen, som vi nu kalla den kyrk-
liga Kristustypen, veta vi heller icke något hvad deras per-
sonliga trosförhållande angår — närmast ligger till följd af
hela tidsandan på Alexandre Borgias och Leo X:s tid till
hands att tro, att de stått kyrkan mera fjerran än nära, ty
sådan herre sådan dräng — hvad som emellertid visar sig
445

1
t

1
å

i-
e
ie

C"
r-
af
11
ty
ig

är, att de förmått känna med Kristus i hans verk såväl som
i hans lidande, ehuruväl vår samtids stora konstnärer i mina
<)gon stå i ett långt innerligare förhållande till sitt föremål
än till och med renässansens störste mästare. • Och derför
vill jag säga till den kristne: »Du bör här döma i hans
anda, hvilken då hans ‘ lärjungar harmades öfver en man,
som verkade det goda i hans namn, ehuru han icke följde
honom, sade: »Den, som icke är emot mig han är med mig!»
Möter du i dessa vår samtids verk sanning, känsla och inner-
lighet, möter du i dem liksom öfverhufvud i konsten något
som mäktigt vill gripa det bästa, det djupaste i ditt väsen,
så fråga icke efter typ eller tradition, utan låt det fritt få
tilltala dig, då är det något af Kristi sanna bild deri. De
gapala grekernas högsta gudsuppfattning kunde uppenbara
sig i en skön bild af den evige, om hvilken hellenerna kunde
säga, att blott den, som sett denna bild, kunde dö lycklig;
men Kristi sanna bild bor icke helt och hållet på någon
målad duk, i något skulpteradt krusifix; du bär den sjelf
dold djupast i ditt hjertas innersta helgedom. Typen kan
upplösas och dö, den sanna Kristusbilden, det kärleksfulla
menniskohjertat, kan aldrig dö, och det är något af detta
jag har känt klappa genom några af vår tids störste konst-
närers bästa verk.




Wereschagins Kristusfram-
ställningar.

Tillägg till prof. Dietrichsons uppsats.



»Vi konstnärer

studera ännu alltjemt för litet — heter

det i Wereschagins broschyr »Über den Fortschritt in der

Kunst» — och om
och planlöst, som

vi taga till böckerna, sker det flyktigt
om vi ansågo en grundlig bildning alls

icke nödvändig för utvecklande af våra talanger. Man kan
antaga att häri ligger en af de väsentliga orsakerna, om icke
rentaf hufvudskälet, dertill att konsten hämmas i sin full- '
ständiga och allsidiga utveckling och ännu icke lyckats öfver-
gifva den otacksamma rol den hittills innehaft såsom foglig
och eftergifven ledsagarinna åt det bestående samhället, för
att i stället öfvertaga en ledande rol icke blott i mensklig-
hetens estetiska utan väsentligen äfven i dess psykologiska
utveckling.

Medan på alla andra områden af det andliga lifvet er-
kännes, att nya tankar uppstå och med dem äfven medlen,
att gifva uttryck åt desamma, fullkomnas, förfäktas dock
inom konsten, företrädesvis inom skulpturen och måleriet,
men delvis äfven inom musiken, det stående talesättet: »Så
ha de store mästarne gjort och så måste vi äfven göra.»

Vid behandling af alla ämnen gjorde och gör sig ett
tankens framsteg märkbart. Vår verldsåskådning är alls icke
sådan som för några århundraden sedan; till och med det
rent tekniska har i sin utöfning förändrats och förbättrats.
Under sådana omständigheter skulle man tro, att äfven på
konstens område, t. ex. måleriets, antingen en ny tankegång
eller ett mera utveckladt framställningssätt vore möjligt, men
tvärtom hålles man tillbaka genom påståendet, att de gamle
mästarne, icke blott på grund af det fulländade utförandet
af sina taflor utan äfven för sin upphöjda verldsåskådnings
447

skull, stå på en oupphinnelig höjd och att vi blott skola
efterlikna dem.

Individernas liksom hela samhällets bildning har vida
öfverskridit den förr uppnådda nivån. Å ena sidan ha ve-
tenskapen och literaturen och å den andra samfardsmedlen
öppnet nya synkretsar för konsten, uppstält nya uppgifter
för densamma ; de borde äfven haft nya ansträngningar till
följd, men det förblir dock vid påståendet om de gamle mä-
starnes uteslutande auktoritet. — — — —

Det synes nästan öfverflödigt att tänka på, hvilket utom-
ordentligt framsteg landskapsmålningen i våra dagar gjort.
Detta framsteg beror af många orsaker, men till största de-
len naturligtvis af naturvetenskapernas utveckling. Man går
icke för långt om man påstår, att de gamle mästarnes land-
skap i allmänhet förhålla sig som en skolgosses arbeten till
produkterna af de nu lefvande främste konstnärerna på detta
område. Man kan knapt tänka sig huru och i hvilken rikt-
ning landskapet än vidare skall kunna fullkomnas.

Inom den s. k. religiösa målningen gör sig efterbildandet
af de gamle mästarne nästan lika starkt märkbart som inom
porträttfacket. Men det förklaras till fullo genom afty-
nandet af de religiösa känslorna, hvilka finna bekvämare att
hålla sig vid för handen varande ideal och taflor, än att
skapa nya, om hvilka man icke vet huruvida de låta sig
realiseras. Likväl torde det vara icke blott möjligt utan till
och med nödvändigt att från det konventionella utgallra så-
dant som står i uppenbar motsägelse med vår tids konst-
närliga uppfattning. T. ex.

1)	Maneret att sätta Gud och helgonen på moln, liksom
om dessa voro stolar och säten, i stället för företeelser, hvil-
kas fysiska beskaffenhet är oss väl bekant.

2)	Vanan att framställa Kristus i förening med heliga
män och qvinnor liksom en romersk patricier med sina
slafvar.

3)	Framställningen af Gud efter modellen af våra konun-
gar i praktkläder, på en med guld, silfver och ädelstenar dyr-
• bart utsirad tron, med krona på hufvudet och spira i handen.

4)	Framställningen af jungfru Maria såsom en förnäm
dam i elegant toalett.» — — —

I den katalog, som besörjts vid Wereschaginutställningen
i Stockholm förekommer för n:o 93 blott rubriken »en ju-
disk handtverkarefamilj». Påtagligen är det emellertid tim-
448	'

mermannen Josefs familj, som här är framstäld och det må
gerna medgifvas att den konventionella Mariatypen här blif-
vit utbytt mot en historiskt trogen framställning af en maka
och moder i Österlandet, men för öfrigt må vid ofvan an-
förda teorier, som ju icke sakna sitt berättigande, dock an-
märkas, att Wereschagin icke sjelf alltid följt dem, åtmin-
stone icke hvad Kristus beträffar. I sina ypperliga landskaps-
studier från Orienten har han som staffage insatt bibliska
figurer i akt och mening att gifva åskådaren en fullt trogen
skildring från Kristi hemland, hvarigenom dessa taflor fått
ett slags religiös bismak. Under sådana förhållanden kan
det icke gerna komma i fråga att jemföra Wereschagins re-
ligiösa måleri med det stora och goda, som blifvit åstad-
kommet eller åstadkommes inom detta område, i synnerhet
som hans Kristus icke egentligen afviker från den accepterade
Kristus-typen, nota bene der det ofulländade och skizzartade
i utförandet tillåta oss att skönja någon typ alls. Der han
ovilkorligen är ny, är emellertid, då han målar Kristus bak-
ifrån, hvilket må vara hans patent. På samma gång må
dock rättvisligen erkännas att han lemnat oss några förtju-
sande interiörer och stämningsstycken från det heliga landet.

Wereschagins egentliga ryktbarhet som mästare i målar-
konsten härrör från den tid, då han i Ryssland åstadkom
arbeten i politisk-tendentiös riktning, hvilka af regeringen
blefvo förbjudna och sålunda väckte den uppmärksamhet
som är vanlig i slika fall. Icke heller kan det gerna nekas,
att ju icke stundom något panoramaartadt, något af hvad
gubben med tittskåpet har att bjuda på, ligger i dessa i ett
par fall storartadt gripande och i många detaljer öfverlägset
målade tendensstycken. En närmare utredning häraf tillhör
dock icke ämnet.

RecZ. af Dag. Kr.
Pontius Pilatus oeh Munkaczys
tafla.*

Pontius Pilatus hör visserligen ej till »dagens krönika»;
ett visst intresse för den samma erhöll dock den gamle
prokuratorn genom Munkaczys välbekanta tafla, hvilken på
sommaren 1885 förevisades här i Stockholm. Återigen har
minnet af denna tafla dykt upp vid inhändigandet af notisen
om det höga pris, till hvilket hon blifvit såld i Amerika..
Och på Pilatus, den ene af hufvudfigurerna i den samma,
har uppmärksamheten ytterligare fästs genom »Pilati offent-
liga. handlingar», utgifna i svensk öfversättning efter engelsk
originalskrift.	.

De superlativa loford, som af konstkännarne egnades åt
denna tafla, behöfver undertecknad, som ej alls är någon
konstkännare, ej upprepa. Han vill blott helt kort göra den
frågan: Hvad föreställer taflan egentligen?

Hon föreställer »Kristus inför Pilattis», hette det. Men
den uppgiften måtte bero på något misstag eller missförstånd.
Sjelfva situationen är ju en helt annan än den, som uti
evangelierna omtalas under den rubriken, samt öfverens-
stämmer ej heller med den tidens historiskt kända förhållan-
den. Taflans domstolsscen försiggår inom palatset, i en med
mosaikgolf prydd, af gallerier omgifven pelargång; på dom-

* Genom ett egendomligt sammanträffande har red., samtidigt med
prof. Dietrichsons uppsats, af dr Sjögren erhållit ofvanståénde historiska
utredning, som alltså derigenom eger sitt särskilda à propos.
450

stolen, märkt med bokstäfverna S. P. Q. R. (senatus popu-
lusque romanus) sitter Pilatus begrundande, bakom honom
står Hannas och vid sidan Kaifas i rhetorisk åklagareattityd;
framför honom står Kristus i bländhvit toga, med högburet
hufvud och med munnen ännu halföppen, liksom afslutande
ett frimodigt försvarstal ; i galleriet ser man rättens bisittare,
de skriftlärde medlemmarne af sanhedrin med sina skarpt
utpräglade judetyper. Helt annorlunda berätta evangelierna.
Efter inhemtadt förständigande af Hannas, förde man Jesus
först inför Kaifas och stora rådet. Sedan »ledde de Jesus
från Kaifas» till det romerska prætorium, »rådhuset», men
de stannade utanför och gingo icke in, »på det de icke skulle
varda besmittade, utan, att de måtte äta påskalammet.» Med
den finbildade romarens urbanitet gick då Pilatus ut till dem,
frågande: Hvad klagomål hafven I mot denne mannen? Ge-
nom deras opassande svar, som fick en kort och fullt passande
replik, af bröts förhandlingen ; Pilatus gick åter in i palatset,
kallade Jesus in till sig och hade der med honom ett en-
skildt samtal, slutande med frågan: »Hvad är sanning?»
Omöjligen kan således Munkaczys tafla (såsom man förmodat)
framställa situationen vid uttalandet af den nyssnämnda
frågan. Nåväl, — vidare då! Pilatus gick ut till den tal-
rikare samlade folkmassan och erbjöd den att få en fånge,
Jesus eller Barrabas, frigifven. Väl skulle skränuppträdet i
bakgrunden passa ihop med denna situation, men Pilatus har
då ännu ej bestegit Kerna (»domstolen»), och Jesus är svårligen
ens med. Derefter blef Jesus hudflängd, törnekrönt och på
andra sätt misshandlad (på palatsets borggård, Math. 27: 27).
Sedan hade Pilatus åter ett enskildt samtal med honom
(tydligen också inom palatsets område). Först sedan detta
slutat, »förde han Jesum ut och satte sig på domstolen»
(Joh. 19: 13); då »skriade» folkhopen, då voro »öfverste-
presterna» tillstädes, och dödsdomen blef till slut afkunnad.
Kan .man då icke här finna en situation motsvarande Mun-
kaczys tafla? Omöjligt! Berna, »domstolen» stod visserligen på
451

ett underlag af huggen sten, men under bar himmel och
utanför palatset, enligt Josefus; den kunde ej heller bära
inskriften S. P. Q. R. ty man befann sig i en cæsarisk pro-
vins, ej i en senatorisk. Jesus förekom der ej i bländhvit
drägt med högburet hufvud och med oskadad gestalt; han
var blodig efter hudflängningen, nedböjd af misshandlingen,
bar en utsliten purpurmantel och måhända äfven törnekro-
nan. Derefter blef han »öfverantvardad att korsfästas». Här
finnes således ingen situation motsvarande Munkaczys tafla.

Och hufvudpersonerna sedan! Det är ej nog, att teolo-
gerna ifrigt protesterade mot denna Kristusbild (man sökte
till och med af dylikt skäl förhindra taflans förevisande i det
ortodoxa Göteborg, om vi ej missminna oss); äfven med den
rent historiska kostymen är, såsom förut visats, denna bild
ej öfverensstämmande. Ej mindre oriktig är den föreställ-
ning, som man af Munkaczys tafla får om den historiske
Pontius Pilatus. Det visar sig, om man med ledning af be-
rättelsen hos Josefus, fortfarande hufvudkällan, tager hans
personlighet i närmare betraktande.

Måhända tillhörde han den samnitiska slägten Pontius och
hade i så fall rätt vackra anor ; tillnamnet Pilatus synes hän-
tyda på vunnen militärisk hedersbelöning. I alla händelser
måtte han hafva tillhört det romerska riddarståndet, ty ur
detta togos vanligen pr okuratorerna. Tydligen egde han
också en mot sin samhällsställning svarande bildning och
belefvenhet i den tidens helleniskt-romerska stil. Han hade
ett spirituelt, nyckfullt vexlande lynne, som kunde urladda
sig i sjelfsvåldigt hån och bitande sarkasm, men också taga
sig uttryck i välvilligt deltagande och liflig medkänsla. Med
ansatser af nervös dådkraft, saknade han uthållighet och
var för mycket epikuré för att äfventyra något martyrskap.
Knappt hade han tillträdt sin befattning som prokurator
(27 e. Kr.) förrän han fick besannadt, hvad Cicero (i talet
för Flaccus) yttrat om den judiska staten, att den var »ett
fanatiskt och ilskefullt samhälle.» Då de romerska trupperna
452’

med ;sina »örnar» visade sig i Jerusalem, utbröt genast ett
upplopp, ehuru Pilatus vidtagit det försigtighetsmått att låta
de förhatliga hedniska fälttecknen införas nattetid. Kring-
rände af trupperna, kastade sig de upproriske till marken
och sträckte fram sina halsar, »låtande derigenom förstå, att
deras lags iakttagande var dem kärare än deras lif.» Pilatus
gaf efter och lät bortbära fälttecknen. Huruvida detta, såsom
Josefus menar, skett af beundran för judarnes »ståndaktighet
och brinnande nitälskan», må lemnas derhän. Sannolikare
är väl, att den fördomsfrie, i grunden godmodige prokuratorn
velat slippa ifrån att utgjuta blod för en sådan bagatell.
Men nog måtte han ändå hafva tänkt på Ciceros ord: »Att
qväsa denna barbariska vantro bevisar kraftfullt nit; att i
egenskap af statens man förakta judarnes massa, hvars fana-
. t ism flammar på deras sammankomster, det bevisar känsla
af styrelsens värdighet.»

Till en början synes han dock hafva försökt att stämma
Jerusalems befolkning välvilligare genom att låta henne er-
fara de välgörande verkningarne af romersk kultur. Han
fann, att staden var smutsig och osund samt led brist på
dricksvatten ; både ur estetisk och praktisk synpunkt låg det
då nära till hands, att man borde förse staden med en
romersk vattenledning. Företaget sattes i gång, men in-
trycket deraf blef rakt motsatt det åsyftade. En vild för-
bittring jäste, då man återigen ville föra hedendomens styg-
gelse, denna gång i form af vattenledningsrör, in i den heliga
staden. Förbittringen stegrades till ursinne, då Pilatus för
ändamålet ville använda en del af tempelskatten, hvilken,
som han väl tyckte, låg för improduktivt magasinerad. Upp-
lopp skedde, och de upproriska lät han tukta, dock ej med
lansar, utan med påkar. 1 hufvudsak fick han väl äfven
denna gång gifva efter. Men mot judarne hade han fattat
en med förakt blandad antipati, som tog sig uttryck i snär-
tande hån och sarkasmer. Mot fanatiska, oregerliga zelot-
hopar kunde han ibland »slå till», någon gång rätt hårdt
453

I den lifliga vexlingen af sitt lynne framstår, enligt
Johannesevangeliet, Pilatus ganska karaktäristiskt under det
första enskilda samtalet med -Jesus. Prokuratorn, som väl
antog sig hafva fått någon ursinnig fanatiker »fast», frågar
med öfverlägset, obarmhertigt hån: »Är d?z judarnes konung?»
Mött med en motfråga (»Säger du det af dig sjelf eller hafva
andra sagt Mig det?») blir han förargad, mindre kanske öfver
ordens i hans tycke ej fullt respektenliga form än öfver suppo-
neradt umgänge med judarne. »Icke är jag en jude !» ut-
brister han, '»ditt folk har hit öfverantvardadt dig. Hvad
har du gjort?» Då Jesus i sitt svar låter förstå, att hans
rike ej vore af politisk natur, vaknar hos Pilatus nyfiken-
hetens intresse; han ser framför sig en intressant ideolog,
ej längre en politisk förbrytare. »Så är du dock en konung»,
återtager han, tankfullt eftersinnande. Än mer tankfull blir
han vid Jesu svar, som häntydei- på ett sanningens rike.
»Hvad är sanning?» lyder då hans välvilligt skeptiska, halft
vemodiga fråga, på hvilken han ej väntar något svar. Den
framstäldes af en intelligent verldsman, som af Ciceros skrif-
ter nog torde hafva inhemtat, att förnuftet ej mäktar finna
absolut sanning, utan måste nöja sig med högsta sannolik-
het, men likväl trånade efter denna sanningens källa, hvil-
ken, liksom Nilens sökta, ville obevekligt fördölja, sig. »Och
när Pilatus detta sagt, gick han åter ut till judarne och sade:
Jag finner ingen sak med honom», fortsätter evangeliet.

Kan denne historiske Pilatus med de snabbrörliga kän-
slorna, det skiftande minspelet, det sarkastiska draget kring
läpparne och den beslöjade godmodigheten i blicken — kan
han vara den, som är återgifven på Munkaczys tafla? Vi
kunna ej gerna öfvertygas derom.

5Ien’hvad föreställer då Munkaczys tafla?

Hade konstnären velat låta henne föreställa »Herodes’
söner inför kejsar Augustus», hade han äfven det kunnat,
med bättre skäl, synes det, och utan nämnvärda ändringar.
Man har då till och med två motiv att välja på; man kan tagä
454



hvilketdera af dem som helst och ändå finna det rimligare
än det uppgifna.* Vi skola göra reda för båda dessa motiv ;
läsaren må sedan pröfva och välja.

Efter Herodes »den stores» död tog hans äldste son
Arkelaus riket i besittning, men kände snart sin tron osäker.
Han for derför till Rom för att af Augustus söka bekräftelse
på sin konungavärdighet samt medförde sina förnämsta för-
troendemän Nikolaus och Ptolemæus, hvilka voro rättslärde
vältalare och egde hög presterlig rang. Till Rom kom äfven
hans bror Antipas »i uppsåt att bekomma riket framför Ar-
kelaus, emedan han var nämnd af Herodes till efterträdare .
genom ett annat förut skrifvet testamente». Antipas åtföljdes
af sin kusin, prins Antipåter, hvilken åtagit sig att föra hans
talan, samt hade med sig en hop andra personer, lifvade »af
hat mot Arkelaus och af åstundan att på visst sätt vara frie
samt endast blifva romarne" underdånige». Det företräde,
som åt dessa gafs i någon pelarsal af palatset, skulle kunna
anses afbildadt på den kända taflan. Kejsaren sitter be-
grundande på sin med riksdevisen . S. P. Q. R. märkta tron-
stol. De tvistande parterna äro åtskilda medelst ett skrank.
Innanför detta sitter Arkelaus (närmast skranket); till ven-
ster om denne står Nikolaus och till venster om denne (när-
mast kejsaren) Ptolemæus. Afsides bakom dem framskymta
de medföljande skriftlärde, som hafva uppsatta memorial
och andra aktstycken i beredskap. Framför skranket står
Antipater, iförd den hvita supplikantdrägten. I hans när-
het befinna sig några medföljande fränder (bland dem en
qvinlig anförvandt med sitt barn); bakom honom hafva in-
kommit några af de upphetsade anhängarne, hvilka bete sig
något bullersamt och af den vakthafvande centurionen hållas
på afstånd. Förhandlingarne, som börjat med framlemnan-
det af akter och memorialer, föras nu muntligen. Antipater
( = Kristus) har nyss slutat sitt af varm rättskänsla genom-

* Josefus omtalar dem båda i sin judiska forntidhistoria, XVII,
11 och 12.
455

trängda anförande och har ännu icke ens hunnit sluta läp-
parne tillhopa. Nikolaus står i talarattityd och börjar sitt,
anförande till försvar för Arkelaus. Kejsaren, synbarligen
något trött af den långa förhandlingen, sitter fundersam på
sin tronstol. Synbarligen har han redan i tankarne en even-
tuel lösning af stridsfrågan; de tre upplyfta fingrarne på
hans något framsträckta hand, på hvilken han nedblickar,
skulle ju kunna antyda, att tanken på Palestinas delning
mellan Herodes’ tre söner redan börjar arbeta sig fram i
hans inre. Josefus berättar, att kejsaren upplöst denna sam-
mankomst »för att med bättre betänkande öfverväga, an-

tingen han skulle gifva riket helt
eller om han skulle dela det mellan

Ännu en gång stodo Herodes’
tre, inför Augustus, och äfven den

och hållet åt Arkelaus
Herodes’ barn».

söner, den gången alla
sammankomsten skulle

man kunna tänka sig af bildad på Munkaczys tafla. Vi skola
derför redogöra äfven för den situationen. Något efter det
förut omtalade uppträdet foro 50 judar, skriftlärde och med-
lemmar af sanhedrin, till Rom för att af Augustus begära
Arkelaus’ afsättning och tillåtelse för judarne att »lefva efter
sina egna lagar». På samma gång infann sig äfven Arke-
laus, åtföljd af Nikolaus, för att försvara sitt konungadöme.
Derjämte afreste äfven till Rom hans båda bröder Antipas
och Philippus; Antipas höll sig passiv, men om Philippus
omtalas uttryckligen, att han ditkom »under sken att vilja
hjelpa sin broder, men i sjelfva verket i hopp att bekomma
en del af riket». De fingo företräde i en till Apollotemplet
hörande pelarsal eller portik. Skrank och gallerier äro äfven
här inrättade. Kejsaren sitter på sin tronstol, och denna
gång ser han med godt skäl på de tre upplyfta fingrarne, ty
Palestinas delning mellan Herodes’ tre söner mognade nu
till beslut. I galleriet vid .sidan om skranket ser man de
skriftlärde sanhedrinledamöterna, hvilka ej vunnit gehör med
sitt andragande och derför se något nedslagna ut. Innanför
skranket sitter Antipas; vid hans sida, närmare kejsaren står
456

Nikolaus som bäst och talar; närmast kejsaren står Arkelaus.
Philippus, hvars egenskap af tronkandidat antydes genom hans
»toga Candida» (något oromersk, förstås), kan uppfattas så-
som ämnande säga något. Josefus berättar äfven att de i
Rom boende judarne ifrigt stodo på sanhedrinmedlemmarnes
sida och äfven nödvändigt ville hafva ett ord med i laget.
Deras ohöfviska påträngande och något oparlamentariska
skick äro på taflan framstälda; centurionens framför dem
sänkta lans antyder också, att ordningsmakten lätt nog kunde
hålla detta sällskap på afstånd.

Det må dock ej förnekas, att taflan Tean föreställa Jesus
inför Pilatus. Men man måste då uteslutande fästa sig vid
ordalagen hos Lukas (kap. 23, v. 13—24), med totalt för-
kastande af den vida utföriigare och klarare berättelsen hos
Johannes. Det uppgifves nämligen här att Pilatus, sedan
Jesus återsändts från Herodes, »hopkallade öfverstepresterna,
rådsherrarna, och folket» ; det är åtminstone den på taflan
framstälda personalen. Men någon historiskt trogen bild
får man ändå ej. Här framställes nämligen en scen hvar-
under Pilatus talar mycket och lifligt, tidtals af bruten af folk-
massans rop. Jesus står ej heller då längre till rätta, ran-
sakningen betecknas uttryckligen som redan afslutad (v. 14,
der uttrycket »i eder närvaro» dock ej får tagas strängt efter
orden, om man vill hålla på någon öfverensstämmelse mel-
lan Lukas och Johannes). Ej häller går det att särskildt
i v. 23 och 24 se det i taflan afbildade momentet; hud-
flängningen, ehuru ej omtalad af Lukas, måste då ju hafva
eget rum.

En smågosse kan nog skrifva: »detta skall vara en häst»,
äfven om figuren, som han ritat, mera skulle likna en hund.
Men för en stor historiemålare går det knappast för sig att
förfara på liknande sätt.

Otto Sjögren.
Verdandi.

Kulturbild frän bildningshärden vid Fyris

af

Hrafn Atlason.

Öfver ingången till det nyinvigda universitetshusets
praktfulla aula läses följande tänkespråk: -»Tänlta fritt är
stort, men tänka rätt är störrev. Anmärkningsvärd redan
såsom affattad på svenskt språk och hemtad från en svensk
författare — orden äro Thorilds — är denna inskrift inom
en bygnad, som sjelf bär skylten »Universitas regia Upsali-
ensisvf emellertid ännu märkligare genom en kort före dess
uppsättande gjord användning af densamma under omstän-
digheter, som ensamma möjliggöra dess tolkning i öfverens-
stämmelse med deras mening, hvilka låtit anbringa den på
dess plats — om ock ej i öfverensstämmelse med dess upp-
hofsmans.**

Att vilja sanningen och våga sträfva derefter, att vid
dess sökande kunna frigöra sig från fördomar och auktori-
tetstro — detta är något stort, menade Thorild; och hela
hans lif vittnar om, att han menade det allvarligt; större
d. v. s. värdefullare är dock att ega sanningen. Hvem vill

* »Sammanfattningen af allt kungligt i Upsala», såsom det af de
latinkunnige öfversättes.

** Att det varit just denna användning af sentensen (hvarom längre
fram), som föranledt valet af densamma till inskrift, har »pä förekommen
anledning» offentligen förnekats. Att med bevis vederlägga denna allmänt
spridda åsigt skulle emellertid ej skadat.

Ur Dagens Krönika. VII. 5, 6.

5
458

bestrida detta? Men Thorild visste väl, att man inom an-
dens verld ej kan egra, hvad man ej sjelf förvärfvat, och
att ett fritt tänkande är det första vilkoret för ett rätt tänkande.

Det vet man väl också i Upsala? Ja, det fins nog folk
i Upsala, som vet det; men de lära icke varit med vid valet
af inskrift. Och de kasta misstänksamma blickar på de
gyllene orden, i hvilka de tycka sig läsa följande erinran:
»Kom ihåg, att det siörre går öfver det stora! Endast om
du tänker rätt} iår du tänka fritt; och att tänka rätt, det
är att tänka som vi.» »Vi», det är de, som låtit uppsätta
denna inskrift, män, som nu verka såsom vetenskapens vår-
dare och ungdomens ledare vid det lärosäte, från hvilket
man en gång hörde Benjamin Höijers stolta ord: »Sök san-
ningen, och bure det ock till helvetets portar, så klappa på!»,
men der man nu efter tre fjerdedels århundrade hunnit
glömma den enda väg, som leder till sanningen.

Ty att man det gjort och att det hot, som tankefrihe-
tens vänner tro sig se i de anförda orden, är just så menad t,
derpå hafva senast i dessa dagar nya bevis lemnats i de
tilldragelser, som föranledt denna uppsats.

Vi gå emellertid litet tillbaka i tiden.

Vid 1882 års riksdag väcktes, såsom läsaren kanske
erinrar sig, af hr K. P. Arnoldson en motion om rätt till
utträde ur statskyrkan äfven för personer, som icke ville
öfvergå till något annat kristet trossamfund. Detta förslag
till utplånande af ett legaliseradt, ehuru grundlagsvidrigt
samvetstvång framkallade bland en stor del af den stude-
rande ungdomen vid Upsala universitet så lifliga sympatier,
att man beslöt att gifva dem uttryck genom en offentlig,
samfäld opinionsyttring. Härmed afsågs icke en tom demon-
stration, utan man hoppades att i samvetsfrihetens intresse
kunna i någon mån inverka på dem, som underskattade den
ifrågasatta reformens betydelse, genom att visa, att »blomman
af. landets ungdom», de, som i en snar framtid skulle blifva
»samhällets pelare» — åtminstone de deribland, som egde
459

intresse för allmänna frågor — anslöto sig till densamma.
Opinionsyttringen borde afgifvas i studentkårens namn, och
man gjorde sig förhoppning om att nödig mötesmajoritet
skulle erhållas.

Gälde då att få studentkåren för ändamålet samman-
kallad. Nu är emellertid »studentkåren» en institution, hvars
förhistoriska karaktär gör utomordentliga anstalter nödvän-
diga, när något skall bringas å bane, som ej noga öfverens-
stämmer med- den patriarkaliska tidsålderns traditioner, —
detta oaktad t »kåren» såsom sådan ännu ej är fyrtio år
gammal. Men den har alltifrån begynnelsen hållit sig be-
undransvärdt fri från hvarje besmittelse af tidsandan. Ehuru
en rent privat korporation, har den genom sina stadgar stält
sig i ett slags subordinationsförhållande till de akademiska
myndigheterna, hvilka den uttryckligen ger rätt att efter
behag få kåren kallad till allmän studentsammankomst*,
en rätt, som rimligtvis endast borde tillkomma kårens egna
medlemmar. För dessa deremot är sådant i hög grad
försväradt, och var det ännu vid ifrågavarande tidpunkt
mer än nu, i det att af kårens medlemmar, förutom dess
direktion, endast kuratorskonventet (d. v. s. en del af direk-

tionen) eller studerande nation
sammankomst till stånd.

Att nu förmå direktionen
kåren var helt enkelt omöjligt.

egde att få allmän student-

att sjelfmant sammankalla
Studentkårens direktion har

nämligen städse utgjort en säker bromsinrättning å den ung-
domliga entusiasmen, såsnaft denna råkat omfatta andra
föremål än sådana, som veterligen å högre ort ansetts der-

* Detta är något annat än att kallas inför vederbörande myndighet,
en sak, som naturligtvis kan ske utan någon medverkan af »kåren».
Universitetens statuter känna icke någon »studentkår», endast den i »natio-
ner» (landskapsföreningar) fördelade »studerande ungdomen». Nationerna
äro enligt statuterna tvångsföreningar och organer för universiteten i hvad
som rör »flit, sedlighet och god ordning» bland studenterna. Derjemte
utgöra de genom vissa anstalter för nytta och nöje föreningsband mellan
sönerna af samma bygd.	■
460

för lämpliga. Och dit kunde sådant rabulistiskt otyg som
samvetsfrihet naturligtvis ej räknas. Annars eger enligt kå-
rens stadgar dess direktion, som för öfrigt med så godt som
suverän makt handhafver dess angelägenheter, att »bestämma,
om kåren skall sammankallas för att egna någon person
eller idé (märk ordningen!) sin hyllning». Sådana hyll-
ningsgärder — såvidt vi kunna erinra oss dock aldrig åt
idéer, • men väl åt kongl. personer, professorer och »stora
minnen», — utgöra ock, jernte en och annan fest och kon-
sert samt utgifvandet af studentkatalogen, tillhandahållandet
af en del tidningar och tidskrifter, en bok- och en växt-
samling samt i öfrigt vården af kårens egendom,* dess enda
lifsyttringar. Deraf ock det ringa intresse, hvarmed den är
af flertalet medlemmar omfattad och som mer än något
annat förklarar, huru det år efter år kan lyckas »vederbö-
randes» kreatur att. eröfra eller bibehålla de flesta platserna
inom direktionen.

När nu samvetsfrihetens vänner icke genom direktionen
kunde få kårsammanträde, återstod att få till stånd ett na-
tionsbeslut i sådant syfte. Inom tre af de största nationerna,
Stockholms, Södermanlands, Nerikes och Norrlands skedde
sammanslutningar för detta ändamål. Heta enskilda debatter
fördes och en offentlig polemik i stadens tidningar begynte.
Det märkligaste dervid och öfverhufvud i hela denna sak
var, att de akademiska fäderna och de, som gingo deras
ärenden, i allmänhet icke uttalade sig om religionsfrihets-
frågan sjelf, utan om studenternas befogenhet att befatta.sig
dermed. Studenterna skulle sköta sina studier och icke ge-
nom en oblyg demonstration söka antyda för landets repre-
sentanter, hvad de borde besluta i en fråga, den »de unge»

* Den betydligaste delen af denna är dess stora bygnadsfond, hvars
användande för sitt ändamål oupphörligen uppskjutes, under det samtidigt
nationernas — dessa otidsenliga, dödsdömda småföreningars — bygnads-
företag på allt sätt ofvanifrån uppmuntras. Det är som stode bakom allt
detta en makt, ledd af maximen: Divide et impera!
461

icke voro nog mogne att bedöma; m. m. dylikt. Att lan-
dets bildade, till myndig ålder komna manliga ungdom vå-
gade i en kulturfråga, som måste ligga hvarje tänkande
menniska om hjertat, hysa och uttala en åsigt, ja, att denna
ungdom öfverhufvud vågade ådagalägga något intresse för
offentliga angelägenheter, stämplades af »den andliga odlin-
gens målsmän» och deras ögontjenare såsom en straffvärd
förmätenhet, en yttring af farlig upprorsanda, hvilken med
all makt måste qväfvas.

Och det visade sig, alt man icke saknade medel att
förhindra alla misshagliga tilltag. För att vederbörande rik-
tigt må kunna hålla tummen på ögat på »den kära ung-
domen», h^r hvarje nation till »inspektor» en medlem af
det större akademiska konsistoriet. Denne har inom vissa

nationer ett absolut, inom andra ett vilkorligt veto mot na-
tionens beslut; inom andra nationer har han rätt att med
ett större antal röster deltaga i besluten. Det sistnämnda
är fallet inom Stockholms nation, hvars inspektor var dom-
prosten och förste teologie professorn Torén, bekant för sitt
försvar för gamla erkända bibelförfalskningar, genom hvilkas
utplånande man kunde »väcka oro i församlingen». Genom
användande af sina egna röster och med hjelp af en gra-
derad röstskala lyckades han, understödd af obskurantismens
och servilismens vapensvenner, förhindra den frisinnade ma-
joriteten inom nationen att genomdrifva sitt förslag om an-
hållan hos studentkårens direktion att föranstalta allmän
studentsammankomst. I Södermanlands nation dref majori-
teten sin 'vilja igenom, men der begagnade inspektor sitt ab-
soluta veto. Och »i Norrlands nation, som likaledes beslöt
att låta sammankalla kåren, visste vederbörande inspektor
genom en sofistisk tolkning af sitt vilkorliga veto .omintet-
göra beslutet. Alla bemödanden voro således fåfänga. Den
fråga som framkallat rörelsen föll snart inom riksdagen;
men i de förorättade studenternas sinnen grodde harmen.
Dess första frukt var en energisk sammanslutning, som hade
462

till slutlig följd genomdrifvandet af den förändring i student-
kårens stadgar, att allmän studentsammankomst skulle hållas,
så snart en femtedel af kåren derom gjorde anhållan. Här-
. igenom satte man åtminstone p för nationsinspektorernas
inblandning i studentkårens angelägenheter.

Genom denna emancipationsåtgärd hade man dock ej
förändrat denna institutions karaktär. Dertill skulle kräfts
genomgripande positiva reformer. Studentkåren förblef, hvad
den ännu är, hufvudsakligen en festdekoration, en svans åt
den stora akademiska pudeln att vifta med, när någon idol
skall hyllas och fågnas, betydelselös i hvarje hänseende för
studenternas samlif, utan syfte alt vara ett verkligt förenings-
band dem emellan och utan förmåga att vara det. Icke
heller innebar den omständigheten, att den lilla reformen
hade kunnat genomföras, ja ej ens den rörelse, hvars gäc-
kande föranledt densamma, någon säker grund för det anta-
gandet, att en ny anda vunnit insteg bland universitetets
studerande ungdom, än mindre att en sådan anda för fram-
tiden skulle bland dem göra sig gällande. Den yttring af
andlig vakenhet och frihetssinne, som man nyss hade be-
vittnat, äfvensom den inom »studentkåren» vunna segern
kunde så mycket mindre anses för exponenter af den all-
männa andan som en högst betydlig del af studenterna för-
hållit sig fullkomligt indifferent till begge delarna, hvarför-
utom mycket måste tillskrifvas den energiska och talang-
fulla ledning, som vid tillfället stått till buds.

Att de gamla inflytelserna fortfarande behöllo öfverhan-
den, visas bland annat deraf, att de ytterst hofsamina för-
sök, som sedermera gjorts, att gifva kåren en i någon mån
tidsenligare organisation, mötts af ett oöfvervinneligt motstånd.
Och sådant är ej att undra öfver. Intressen, som icke till
sitt förfogande ega något permanent verkande organ, måste,
äfven om de tillfälligtvis kunnat göra sig gällande, snart
inom en kår, der omsättningen af personer är så stor, blifva
undanträngda genom inflytandet af sådana intressen, som
463

ständigt äro företrädd^ genom fixa institutioner, ledda efter
traditionella principer.	.

Det ständigt växande antal af till allt annat än sjelf-
ständigt tänkande och viljande tränerade unga män, hvarmed
studentkåren årligen rekryteras, träder vid sin ankomst till
Universitetet i närmaste förhållande icke till lärosätet såsom
sådant, ty det bryr sig föga om dem, som ej särskildt på-
kalla dess uppmärksamhet, icke heller till »studentkåren»,
ty den är för de flesta lika med noll, utan till någon af de
tretton hybriditeter af sällskapsklubb och akademisk polis-
institution, som kallas nationer, dessa i rangklasser indelade,
sannt kälkborgerliga, under hvar sin »vördade inspektörs»
ögon af kring honom svansande »äldre landsmän» regerade
karrikatyr-republiker, der alla skolans och hembygdens för-
domar med rörande pietet vårdas och omhuldas, der gry-
ende skaldeämnen göra sin lärospån med »satiriska» skåde-
spelsungar öfver det bästa samtiden eger å samhällslifvets och
literaturens område, der hvarje ord, som förråder »kätteri»
eller »rabulism» noteras och frambäres till vederbörlig ort,
och der kontanta belöningar i form af stipendier utdelas
utan mycket afseende på »sedlighet och flit» — för så vidt
stipendiaterna hålla sig fria från kätteriets och rabulismens
smitta — men så mycket mer till lön för ett troget vär-
nande inom den lilla kretsen af det beståendes heliga rätt
eller blott för den »beskedhelighet», som af forno utgör en
ynglings högsta prydnad.*

Af dylika uppfostringsanstalter är det den unge studen-
ten tages om hand. Deras anda är det som bestämmer de
flestes riktning. De äro — visserligen ej de enda, men de
förnämsta af — de »samhällsbevarande» intressenas perma-
nent verkande organ inom studentlifvet. De tillfälliga rubb-

* Att denna nationernas karaktär framträder i olika grader och att
inom en eller annan nation till och med »lucida intemlla», beroende på
personliga inflytelser, kunna förekomma, inverkar icke på den här gifna
skildringens sanning i stort sedt.
464

ningar i deras jemna gång, som kunna vållas af någon obe-
qväm ledamot, vet man alltid att förr eller senare med de-
gamla nobla akademiska medlen neutralisera. På detta sätt
äro alla de studenter, som icke i följd af eget skaplynne
eller från annat håll erhållna impulser veta att hålla sig
andligen fria, värnlöst prisgifna åt reaktionära, all sjelfstän-
dighet och idealitet mördande inflytelser och — delade mellan
ofta oärligt bedrifna brödstudier och låga nöjen — i saknad
af hvarje väckelse till andlig lyftning, hvarje impuls till
sträfvan efter sann bildning. De åter, som ega nog sjelf-
ständighet i omdöme och nog allvar i karaktären att kunna
och vilja i tanke och handling frigöra sig från dylika infly-
telser eller till och med motarbeta dem, hafva funnit sig i
bästa fall isolerade från sin omgifning, stundom till och med
utsatta för svåra kränkningar och förföljelser.

I följd af det sålunda dels medelbart, dels ock under
den omedelbara privata eller officiella beröringen mellan uni-
versitetslärare och studenter uppifrån utöfvade oaflåtliga tryck
råder också otvifvelaktigt hos flertalet af den akademiska
ungdomen i fråga om alla högre, principiella intressen denna
indifferentism, för att ej säga nihilism, som under de vackra
namnen sans, laglydnad, pietet m. m. näst ett verksamt upp-
trädande i utvecklingsfiendtlig riktning gäller som det bästa
bevis på ett oförderfvadt sinne. Och för att så mycket sä-
krare bevara de unga för hvarje afsteg från den »rätta» vä-
gen bemöda sig särskildt representanterna för de humanisti-
ska vetenskapsgrenar, hvilka äro af den största betydelse
för grundläggandet af ens lifsåskådning och bestämmandet
af ens ställning till vigtiga samhällsfrågor, att undanhålla
sina lärjungar den moderna forskningens resultat och den
nya tidens idéströmningar eller genom nedsättande omdömen
väcka ringaktning derför.

Att nu detta systems män, när de häpnande funno, att
en idé, som de ej proklamerat, var på väg att vinna utbred-
ning inom deras hjord, för att undertrycka den hvarken
465

skydde list eller våld, öfverensstämde väl med den låga mo-
raliska ståndpunkt, söm nödvändigt medföljer ett dylikt sy-
stem. Men ätt de dervid utan betänkande kunde öppet ut-
tala, att den ungdom, som just utbildar sig för det offentliga
lifvets värf, icke bör befatta sig med offentliga frågor, —
detta var en yttring af den rena dumheten.

Men just genom denna yttring af dumhet stälde de
icke blott sitt eget inre i den klaraste dager, utan bragte
ock de mera tänkande bland dem, som de trott sig kufva,
till att reflektera öfver hela systemet och dess följder och
gåfvo dem en kraftig eggelse att söka bekämpa det förra
och i mån af krafter motverka de senare. Handhafvarne
af den institution, under hvars hägn och ledning ungdo-
men skulle utbilda sig för sitt blifvande kall i mensklig-
hetens och sitt lands tjenst, hade nu tydligen visat, ätt de
fattade såsom sin förnämsta uppgift icke att väcka och be-
fordra ett sjelfständigt tänkande — det kunde ju till slut
medföra, att man satte bestående samhällsformers absoluta
giltighet i fråga — utan att alstra drängsjälar, tanklösa, lydiga
verktyg åt den upphöjde jordiske representanten af »statens
idé», trogna värnare af den läras makt, som säger, att »öfver-
heten är af Gudi», handfasta knektar i tronföljarens sköld-
borg. De hade en gång ur majestätets egen mun hört lyst-
ringsordet till de unga. De ådagalade nu, att de deri sett
ett indirekt uppdrag till sig sjelfva, ett villigt mottaget upp-
drag för öfrigt: det gälde ju blott att bibringa de unga samma
uppfostran, som de sjelfva fått; ett lätt uppdrag, torde de
ock hafva tänkt: deraf deras harm, när det ädla värfvet
gjordes dem svårt, när de bland dem, som de voro syssel-
satte att forma till viljelösa verktyg, funno sådana, som ville
både tänka och tala. Och att harmen blef blind, var ej
underligt, då med den parade sig betjentnaturens instinkt-
mässiga hat mot hvarje yttring af sjelfständighet.

Intet af detta gick förloradt för dem, som med något
större intresse tagit del i den skildrade rörelsen. Dock var
466

det framför allt hos ledarne eller de förnämste deltagarne i
densamma som den gifria lärdomen slog rot för att bära en
frukt af varaktigare slag än den lilla seger, män vunnit in-
om kåren. Den bekantskap, som de under dessa dagar gjort
med hvarandra, medförde strax i början af den följande ter-
minen ett ytterligare närmande dememellan. Man var ense
derom, att de ideella intressen, som under det rådande sy-
stemet dels undertrycktes dels vårdslösades, behöfde ett stän-
digt organ och att detta endast kunde vinnas genom en sam-
manslutning af de hittills isolerade bättre elementen inom
studentkåren till en enhet, som, verkande med samlad kraft,
kunde, successivt vidgande sitt inflytande, blifva en motvigt
mot det förlamande trycket ofvanifrån. Efter åtskilliga öf-
verläggningar om lämpligaste formen för denna sammanslut-
ning konstituerade sig den 23 Okt. 1882 tjugofem studen-
ter till en förening, åt hvilken man gaf det betydelsefulla
namnet Verdandi (det vardande) och hvars program finnes
uttryckt i de två första paragraferna af dess stadgar så-
lunda :

§ 1.	Föreningen Verdandi afser att utgöra ett förenings-
band mellan studenter vid Upsala universitet, hvilka om-
fatta tanke- och yttrandefrihetens grundsatser samt hysa in-
tresse för allmänt menskliga och samhälleliga frågor.

§ 2.	Sitt ändamål söker föreningen förverkliga dels
genom anordnande af diskussioner öfver dylika frågor, dels
äfven genom andra åtgärder, dem föreningen vid särskilda
tillfällen kan finna ändamålsenliga.

1 de	tta program, kring hvilket under den tid af nära
fem år, som sedan förflutit, trehundrasextioåtta förenings-
medlemmar samlat sig, hafva inga andra förändringar vid-
tagits än att § 1 fått ett så lydande tillägg: »Dock kunna
äfven utom studentkåren stående, för föreningens sträfvande
intresserade personer deri inväljas;» hvarjemte orden: »vid
särskilda tillfällen» uteslutits ur § 2. Bestämmelsen i det
förstnämnda tillägget har tillämpats endast i fråga om några
467

akademiska lärare, som utträdt ur studentkåren (i hvilken
emellertid ett stort antal docenter qvarstår) samt tvenne
icke till studentkåren hörande fruntimmer, de enda af för-
eningens medlemmar, som ej varit »akademiska medborgare.»

Att det var just tanke- och yttrandefriheten, som in-
skrefs främst på föreningens fana, hade dels sin grund i den
närmaste yttre anledningen till föreningens uppkomst, dels
i stiftarnes öfvertygelse, att på samma gång ett förnekande
af dessa grundsatser är oförenligt med den upplysning och
humanitet, föreningen måste fordra hos sina medlemmar,
ett ärligt omfattande af desamma, uppfattade till hela sin
innebörd, innebär en tillräcklig garanti för förefintligheten
af dessa egenskaper. Det intresse för allmänt menskliga och
samhälleliga frågor, som utgör det andra kompetensvilkoret
för medlemskap, är f. ö. i sin renhet icke möjligt hos nå-
gon annan än den, som hyllar tankens och ordets frihet,
empdan denna frihet af alla tänkande inses vara nödvändig
för sådana frågors lösning. Det var af vigt för föreningens
framtid att erhålla en så bred bas, som dess syfte medgaf.
Och då det hufvudmedel, hvarigenom föreningen närmast
skulle hållas samman, var ett ur rent bildningsintresse fram-
gånget och af sanningskärlek ledt, under diskussionens form
samfäldt bedrifvet studium af allmänt menskliga och sam-
hälleliga frågor, till hvilket hvarje deltagare borde i mån af
förmåga bidraga med frukterna af sina enskilda studier och
sitt eget tänkande, så måste man i sakens eget intresse och
till förebyggande af ensidighet lemna hvarje åsigt tillfälle
att i diskussionen blifva företrädd. Den enda teoretiska
ståndpunkt, som måste blifva utesluten, var den blinda auk-
toritetstrons, den, enligt hvilken det ges ämnen, som icke
kunna eller /å diskuteras; denn,a ståndpunkts företrädare,
hvilka just med afseende på sjelfva grundfrågorna afstått
från att vara tänkande och endast äro troende, hafva icke
sin plats i en förening för tankens frihet. Om, såsom för-
eningens motståndare med skärpa framhållit, dess stiftare
468

samtligen hyste långt avancerade åsigter i religiösa, politiska
och sociala frågor, så vittnar det synnerligen fördelaktigt om
deras toleranta sinnelag och deras förtröstan på sanningens
egen makt, att de bygde föreningen på en grundval, som lem-
nade utrymme äfven för deras motståndare af alla färger
(undantagandes, af nyss angifna skäl, det yttersta mörkrets) ; en
storsinthet och insigtsfullhet som stillaståendets och tillbaka*
skridandets män kunde afundas dem. Emellertid rådde visst
icke någon allsidig meningsöfverensstämmelse mellan stiftarne.
De voro till stor del män med utpräglad individualitet,
som viste tänka för sig sjelfva och icke format eller kunde
forma sig efter någon gemensam schablon.

Att föreningen förblifvit trogen den fördragsamhetens
ande, som besjälade dess stiftare, derom vittna dess débat*
ter, hvilka, förutom all önsklig mångfald af åsigter i detalj*
frågor, företett sådana principiella meningsbrytningar som mel*
lan kristne och ateister, Boströmianer och Spencerianer, soci*
alister och Manchester-män, republikaner och monarkister
m.. m. — alla dock eniga i att tillerkänna hvar je åsigt rät-
tighet att göra sig hörd och att blifva bekämpad endast med
tankens vapen. Bland de ämnen, som under de gångna årén
utgjort föremål för diskussion inom föreningen, — ej sällan
inledd genom ett utarbetadt föredrag af någon medlem, som
specielt studerat frågan eller varit fackman på det omhand-
lade området — må här såsom prof några få nämnas : Om
Herbert Spencer, om pösitivismen, om samundervisningen,
»Bör elementarundervisningen i vårt land vara kostnadsfri?»,
»Hvad kan utan skattebördornas ökande göras för folkskole-
väsendets utbildande derhän, att gemene man erhåller till-
räcklig medborgerlig bildning?», om studenternas undantags-
ställning i polismål, om .ståndsskilnaden, om nykterhetsrö-
relsen och goodtemplarismen, om qvinnans likställighet med
mannen, om dödsstraffet, om arfs- och testamentsrättens in-
bördes förhållande, om yttrandefrihetens gränser, om det im-
perativa mandatet, »Är ett republikanskt styrelsesätt att före-
469

draga framför ett parlamentariskt konstitutionelt?», om »den
eviga freden» (allmän afväpning och internationella skiljedom-
stolar), om religionsfrihet, om den antiunionella agitationen,
(»norska frågan»), om socialismen, om H. Georges »Framåt-
skridandet och fattigdomen», om yrkesföreningar och deras
betydelse, om engelska arbetareförhållanden, om de yngre
akademiska lärarnes och prof. Cleves förslag till reformer i
den akademiska undervisningen m. fl. Såväl diskussioner
som föredrag hafva i allmänhet, fria från tom deklamation,
gått ut på en nykter och, så vidt möjligt, grundlig sakutred-
ning. Vid behandlingen af somliga frågor hafva äfven per-
soner utom föreningen — akademiska lärare, riksdagsmän,
publicister o. s. v. äfvensom damer — närvarit och, i diskus-
sionen deltagit. Skämtsamma ämnen hafva aldrig förekom-
mit. Om den sakliga behållning, den formella utbildning,
den mångsidiga väckelseß som »Verdandi-aftnarna» gifvit, kan
icke blifva tu tal. Ett godt erkännande af deras gagn och
tillika ett bevis på gedigenheten och allvaret hos föreningens
medlemmar får väl anses ligga i det aldrig minskade intresse,
hvarmed dessa föredrag och diskussioner, vare sig de gält
abstrakta ämnen, praktiska frågor, eller spörj smål för dagen,
af medlemmarne, äldre som yngre, omfattats och som visat
sig såväl i en jemn mötesfreqvens som ett lifligt deltagande
i meningsutbytet. Det förenings- och sa mman hållningsmed el
stiftarne valde, har alltså, oafsedt dess gagn i öfrigt, visat sig
just såsom sådant ega den rätta kraften.

Då det ju måste ligga stiftarne om hjertat, att inga för-
klädda fiender till föreningens grundsatser finge inträde i
densamma, hvarigenom dess lugna utveckling, kanske dess
bestånd kunnat äfventyras, men de nyss angifna medlems-
qvalifikationer, föreningen fordrade och fordrar, i följd af sin
beskaffenhet ej möjliggöra kontroll annorledes än genom när-
mare personlig bekantskap, så stadgades det, att nya med-
lemmars upptagande skulle ega rum endast medels val efter
förutgången rekommendation af trenne föreningsmedlemmar.
470

Att dessa i allmänhet varit medvetna om det moraliska an-
svar en sådan rekommendation médför, och att i följd deraf
den nämnda bestämmelsen innebar en god, om ock ej abso-
lut garanti för vinnandet af det der med afsedda syftet, åda-
galades genom den fasthet, hvarmed föreningens princip af
dess medlemmar värnades vid den svåra kris, som föreningen
nyligen hade att utstå och hvarvid denna princip endast af
ett försvinnande fåtal — numera frånskilda — »svarta får»
misskändes eller af klenmodighet öfvergafs.

Sitt yttersta syfte — att inom universitetslifvet skapa
en motvigt mot den der herskande låga lifsuppfattningen
genom att bland den akademiska ungdomen vara ett stän-
digt organ för högre lefnadsintressen ; att under häfdande af
tankens och ordets frihet, i lika mån betonande den ärliga
pröfningens pligt som dess rätt, verka för större andlig sjelf-
ständighet och större djup hos denna ungdom; att genom
ledande af dess uppmärksamhet på den samtida europeiska
kulturens många här förbisedda idéer och forskningsresultat
vidga dess vyer och höja dess bildning; att med ett ord vid
sidan af, men icke med undanträngande af fackstudierna bi-
draga att låta de rent menskliga och de medborgerliga ' in-
tressena komma till sin rätt bland den kunskapssökande ung-
dom i hvars händer framtidens öde ligger, — detta sitt syfte
kan föreningen naturligtvis endast förverkliga, i den mån
den förmår utvidga kretsen för sitt inflytande. För detta
ändamål har föreningen såsom sådan visserligen gjort många
sammanträden tillgängliga för icke-medlemmar och lemnat
sin styrelse* frihet att till desamma inbjuda sådana. Men
någon propaganda har man så mycket mindre ansett sig böra
drifva, som föreningen blott genom sin tillvaro och sina
kända grundsatser alltmera visat sig ega så stor väckande

* Denna består af fem för en termin i sänder valda medlemmar.
Bland dessa är en ordförande, en vice ordf, samt en skattmästare och en
sekreterare. De terminsafgifter, som medlemmarne erlägga, öfverstiga ge-
menligen icke en krona. Den största utgiftsposten är lokalhyra.
471

kraft, att dess medlemmar icke behöft genom bearbetande
af vänner och bekanta söka framkalla intresse för den-
samma. Att kunna genom föreningens eget eller dess med-
lemmars inflytande vinna så många som möjligt för den sakr
hvarför föreningen verkar, och göra dem besjälade af dess
anda måste alltid bli det första ögonmärket; men att för
medlemsantalets ökande söka förmå någon att inträda i för-
eningen, innan han är fullt medveten om dess syfte och ef-
ter ärlig sjelfpröfning funnit sig med lif och själ kunna om-
fatta det, strider alldeles mot Verdandis ledande grundsat-
ser. Redan omtanken om halten af dess diskussioner och
föredrag samt insigten om behofvet af mod och karaktärs-
fasthet gentemot de många i fråga om valet af vapen icke
nogräknade fienderna mana till att företrädesvis söka få in-
valda medlemmar af så stor intellektuell och moralisk mo-
genhet som möjligt. Från det håll, der man yrkar att »ka-
tekesen skall vara en barnalära», der man alltså för egen
del icke skyr att med sina läror komma den egna reflexio-
nen i förväg, har man utspridt, att Verdandis medlemmar
»bedrifva proselytmakeri bland novitierna eller de nykomna
studenterna, genom ’uteliggare’ snappa upp dessa och locka
dem in i sina kretsar» och att följaktligen föreningen för-
nämligast rekryteras med unga, oerfarna studenter. Denna
löjliga beskyllnings halt kan ej bättre åskådliggöras än ge^
nom påvisande af det faktum, att, medan »novitiernas»
(recentiorernas) antal i sin helhet uppgår till omkring 20
(tjugo) procent af studentkårens, bland Verdandis 230 under
sista terminen vid universitetet närvarande medlemmar icke
funnits mer än 9, säger nio, recentiorer! Medelåldern för
föreningens närvarande medlemmar är i det närmaste 25 år.

Den absoluta tillökningen i medlemsantal har vexlat.
Under det första »läseåret» (1882—83) tillkomrno endast tret-
tio nya ledamöter, hvadan vid dess slut antalet utgjorde 55.
Vid slutet af vårterminen 1884 voro 119 medlemmar in-
skrifna, vid samma tid 1885 etthundraåttio, 1886 tvåhundra-
472

åttiofem och 1887 trehundrasextioåtta. Under tiden ha emel-
lertid många lemnat ' universitetet, så att antalet qvarstående
medlemmar vid den nyss .tilländagångna terminens slut ut-
gjorde tvåhundratrettio, bland dessa 4 fruntimmer, af hvilka
två studentskor. Föreningens matrikel upptager 1 professor,
1 akademieadjunkt, 10 docenter, 14 filosofie licentiater och
doktorer (utom docenterna pch de begge andra akad. lärarne),
12 juris kandidater, 6, som aflagt hofrättsexamen, 18 medi-
cine kandidater, 1 teologie kandidat, 80 (åttio) filosofie kan-
didater, dessutom, en mängd studenter, som aflagt någon för-
beredande examen. En del af alla dessa hade redan vid in-
tagandet i föreningen aflagt sina examina; flertalet har emel-
lertid efter inträdet i föreningen förvärfvat sina lärdomsgra-
der, deribland 7 af de utnämnda docenterna. Af det nu
nämnda torde man kunna få något begrepp om »hvad slags
folk det är», som tillhört eller tillhöra Verdandi. — Alla
nationer äro i föreningen företrädda, talrikast Stockholms,
Östgöta, Norrlands och Göteborgs, dernäst Södermanlands,
Vermlands, Vestgöta o. s. v.

Föreningen — hvars sammanträden hållits i för till-
fället hyrda lokaler — har aldrig uppträdt med någon osten-
tation, än mindre på något utmanande eller aggressivt sätt.
Den har emellertid ej helt och hållet inskränkt sin verk-
samhet till det gemensamma bildningsarbetet under samman-
trädena. Med öppen blick äfven för andra behof än de rent
ideella har föreningen, i betraktande af myndigheternas för-
sumlighet i fråga om en för de unga studenterna nödig led-
ning vid deras examensstudier, efter att förut hafva uttalat
sig för önskligheten af, att genom den högste undervisnings-
chefens försorg en studiehandbok utarbetades, beslutit att,
när någon dylik hjelpreda ej afhörts, icke låta det stanna
vid en from önskan utan sjelf taga saken om hand. För
detta ändamål har föreningen genom till de akademiske lä-
rarne och till studenter, som aflagt någon examen, utsända
cirkulär sökt skaffa sig ett så tillförlitligt och rikhaltigt
473

material som möjligt af uppgifter angående examinatorernas
fordringar, böcker som användas, vanlig tidslängd för inhem-
tande af de olika kurserna, ämnenas ordningsföljd, de van-
ligaste fel man ansett sig ha begått vid studiernas anord-
nande m. m., för att på grundvalen af de ingångna upplys-
ningarna utarbeta en studiehandbok, och fastän föreningen
ingalunda rönt allt det tillmötesgående, som företagets oom-
tvistade gagn bort tillförsäkra den, torde dock den nämnda
handboken kunna komma att offentliggöras under loppet af
instundande hösttermin.

Vid tal om »studentkåren» nämnde vi, att densamma å
sin lokal tillhandahåller en del tidningar och tidskrifter.
Dessas politiska färg öfverensstämmer naturligtvis med kårens
d. v. s. dess direktions ; och hurudan den färgen är, framgår
bland annat deraf, att direktionen till festen vid universitets-
bygnadens invigning såsom representanter för Köpenhamns på
tvenne föreningar delade studenter inbjöd medlemmar af den
högersinnade »Studenterforeningen», men förbigick det frisin-
nade »Studentersamfundet», hvilket, såsom sjelfva dess mot-
ståndare måste erkänna, inom sig innesluter det mesta och
bästa af den intelligens, bildning och handlingskraft, som
finnes bland vårt södra naborikes universitetsungdom. Detta
tillvägagående motiverades af dess snillrike upphofsman der-
med att man — icke borde inblanda politik i festanord-
ningarne ! ! ! — För att nu gifva studenter, som besöka
kårens läserum, tillfälle att se vigtiga frågor inom pressen
bedömda äfven från en annan synpunkt än den yttersta hö-
gerns, tillhandahåller Verdandi derstädes på sin bekostnad
följande periodiska skrifter: Göteborgs Handels- och Sjöfarts-
tidning, Verdens Gang, danska Socialdemokraten, Die neue
Zeit samt dessutom Studentersamfundets småskrifter.

Äfven utom universitetet, bland folket i dess helhet har
Verdandi sökt sig ett arbetsfält, i det föreningen träffat för-
beredelser för utgifvande af småskrifter öfver allahanda äm-
nen till gagn för gemene man. Denna verksamhet, hvari
Ur Dagens Krönika. VII. 5, 6.	6
.474

föreningen har tagit till förebild det danska Studentersamfun-
dets af framgång krönta företag i samma väg, kommer att taga
sin början under höstens lopp.

För att i sin mån medverka till upprätthållande af den
genom den bekanta stora löck-out’en i Köpenhamn hotade
församlingsfriheten, sände föreningen, under det denna lock-
out pågick, ur sin lilla kassa ett bidrag af 50 kronor till
de arbetslöse, hvarjemte enskilda medlemmar af föreningen
tilläde ett lika belopp.

Att en förening, hvilken, såsom Verdandi, tillkommit
som en protest mot ett borneradt tyranni och med syfte att
bland sin omgifning väcka en ny ande, måste allt ifrån bör-
jan betraktas som en fiende af dem, som representera detta
tyranni, och ej mindre af dem, som i den rådande anden
se sin naturliga lifsluft, är en sjelfklar sak. Verdandi hade
alltså att bereda sig på att få röna prof på såväl de akade-
miska fädernas soin en stor del af studenternas motvilja.
De förra sågo sitt andliga förmyndarskap öfver de unga ho-
tadt genom den inom vårt akademiska lif oerhörda företeel-
sen af ett fritt samfund för annat ändamål än fackstudier
eller sällskapsnöjen, ett samfund hvars verksamhet hvarken
kunde kontrolleras och bindas genom någon officiell »inspek-
tor» och som ej heller likt »studentkåren» stält sig i ett för-
hållande af »servitude volontaire» till myndigheterna. Hvad
detta samfunds häfdande af rätten ätt tänka och tala inne-
bar, kände man på sig. Satser, hvilka man förkunnat som
sjelfklara eller genom oomtvistlig auktoritet en gång för alla
faststälda sanningar, skulle nu komma att pröfvas i diskus-
sionens eld af och inför dem, för hvilka de enligt sina för-
kunnares egen mening bort gälla såsom orakelspråk; — an-
språk, för hvilka man varit van att kräfva en stillatigande
vördnad, skulle nu dragas fram i den förutsättningslösa gransk-
475

ningens ljus. Man må ej undra på de vördade fädernas för-
bittring och fruktan, hvilka också stigit, allteftersom de sett
sina farhågor besannade genom Verdandis verksamhet och —
tillväxt. Men icke heller är det egnadt att väcka förvåning,
att bland den ungdom, hvars andliga ståndpunkt till stor del
bestämts just af den uppfostran som dessa akademiska fä-
der eller deras och deras likasinnade företrädares lärjungar
bibragt dem, likartade känslor skulle hos mången röra sig och
taga sig uttryck. Till dessa under inflytelserna af en reak-
tionär omgifning ännu fångna sinnen, af hvilka likväl många
kunna väckas till eget tänkande och vinnas för frihetens och
sanningens sak, — Verdandis historia vittnar derom — säl-
lade sig emellertid andra af mindre hedrande grunder, för
h vilkas beskaffenhet den akademiska uppfostran emellertid
ej torde vara helt och hållet fremmande. Bland dessa Ver>
dandis sjelfskrifna vedersakare ha vi först lättingarna — ej
blott de rena dagtjufvarna, för hvilka^allt, som häntyder på
allvar och arbete är förhatligt, utan ock tankelättjans offer,
hvilka finna det så beqvämt att »jurare in verba magistri»
och i hvilkas öron en maning till sjelfständigt tänkande är
ett vidrigt missljud; — der ha vi ock den talrika skaran
af dem, som i all andlig verksamhet endast se ett medel att
skaffa sig tillgång till »panem et circenses», och derför, ur
stånd att begripa »hvad f-n visst folk egentligen vill med
sitt bråk om upplysning, frihet och dylik smörja», med
äkta frenetiskt underklasshat söka göra lifvet surt för den
ändliga nobless, .till hvars krets deras egen naturliga låghet
för alltid spärrar tillträdet; —der ha vi slutligen den servila
klicken af ögontjenande lycksökare, »direktions»-partiet, som,
derest Verdandis anda finge genomtränga och omgestalta stu-
dentkåren, skulle förlora den maktställning, som nu ger dem
ett så beqvämt tillfälle att såsom »bromsar» förvärfva sig me-
riter å högre ort.

I följd af Verdandis alltigenom värdiga och kloka håll-
ning ha alla dessa vedersakare, höga och låga, i nära fem
476

långa år fåfängt sökt ett tillfälle att gifva föreningen ett dråp-
slag. Man har mest måst nöja sig med att gifva luft åt sin
hätskhet genom enskildt förtal och en och annan »idealists»
smädelser i högerns lif- och hustidningar samt att genom
osanna framställningar söka paralysera föreningens inflytande.
£?^ till sin form fullt honett och i öfrigt både väl beräk-
nadt och väl utfördt försök i detta syfte gjordes emellertid
redan under andra året af föreningens tillvaro, i det Gest-
rike-Helsinge nation, som förfogar öfver en präktig lokal,
förmåddes att utvidga de enskilda diskussionsöfningar som
der höllos,* till offentliga sådana, i hvilka samtliga studen-
ter inbjödos att deltaga. Hvad Verdandi hufvudsakligen hade
att bjuda på, komme således härigenom att stå en hvar till
buds, utan att man beböfde ingå i någon »förening». För
att dock riktigt göra Verdandi öfverflödig måste man emel-
lertid ge sig sken af att hylla dess grundsatser om tankens och
ordets frihet. Men detta blef att leka med elden. Och det
gick, som det plägar gå i sådana fall; man brände sig till
slut. Man vågade under det Strindbergska tryckfrihetsmålet
låta debattera följande fråga: »Bör staten med fängelse-
straff belägga dem som lasta ’Guds heliga ord och sakra-
menten’?» Vid denna talrikt besökta diskussion lågo obsku-
ra ntismens förkämpar så jemmerligt under i debatten för
yttrande-frihetens försvarare, af hvilka de mest framstående
just voro medlemmar af Verdandi^ att »vederbörande» blefvo
rädda och dels genom direkt inverkan, dels genom föranstal-
tande af »påstötningar från hembygden» inom kort gjorde
slut på dessa offentliga meningsutbyten, der det visat sig icke

* Inom en del nationer hafva genom »talföreningars» inrättande an-
satser till åstadkommande af diskussionsöfningar gjorts; dessa ha emel-
lertid närmast afsett en formel utbildning och varit fullkomligt fremmande
för ett sådant syfte som Verdandis. De ha också i allmänhet hvarken
utmärkt sig för synnerlig haltfullhet, ej heller plägat omfattas med något
intresse. Enskilda bemödanden att gifva dem någon lyftning hafva i läng-
den blifvit resultatlösa och till och med ådragit sina upphofsmän obehag.
477

blott, att »hädelse mot Gud» kunnat förekomma, utan, hvad
värre var, att Verdandis koryféer fått ett tacksamt audito-
rium.	.

Sedan således detta undermineringsförsök slagit fel, har
man under stigande harm måst se Verdandi ostördt tillväxa
och blifva en makt inom studentlifvet. Ett och annat dumt
eller ilskefullt glåpord om »gröna ungdomar», »den lilla Ca-
tilinariska skaran» o. dyl. har förrådt den jäsande förtrytel-
sen. Ändtligen grydde hoppets dag, då det blef bekant, att
Verdandi denna vår beslutit att, utom sina enskilda sam-
manträden, äfven anordna offentliga meningsutbyten och att
ämnet för det första af dessa skulle blifva en af vår tids
mest »brännande» och dertill en af de enligt den allmänna
uppfattningen mest ömtåliga frågor: -»Hvilka äro de vigti-
gasie önskning smålen i sedlighetsfrågan?» (sedlighet här ta-
gen i inskr. bem. = sexuel sedlighet). Här måste ju tydli-
gen bli »skandal»! Här skulle under hägn af Verdandis
princip, tanke- och yttrandeirihet, ett ämne offentligen be-
handlas, hvars natur enligt flertalets åsigt, om den ock tillät
offentlig behandling,* dock ovilkorligen medförde nödvändig-
heten af starka band på yttrandefriheten! Det måsfe ju bli
skandal! Och dessa »Verdandister» med sitt kända förakt
för konventionella fördomar, med sin djerfhet att se verklig-
heten i ögat, sitt »doktrinära» sanningskraf, hur skulle de
ej i sitt uppträdande under debatten komma att stöta »an-
ständigheten» för hufvudet! Visst måste det blifva skandal!
Stor skandal! Så stor, att deraf kunde tillredas ett störtbad
af smuts åt föreningen, efter hvilket den aldrig skulle kunna
tvättas ren. Och sedan man tömt några bägare för Verdandis
undergång, gick man upp på mötet för att fröjda sig åt före-
ningens sjelfmord.	■

Verdandis styrelse, som ville, så vidt på den berodde,
sörja för, att ämnet finge en allsidig behandling, hade emel-

* Enligt »Vårt Land» var redan uppställandet af ett sådant ämne —
»barockt« !
478	•

lertid i medvetande af, att de moderna åsigterna i den vig-
tiga frågan skulle blifva vid debatten företrädda, ansett sig
böra, oaktadt den hoppades, att äfven anhängare af den mot-
satta ståndpunkten skulle sjelfmant infinna sig, särskildt in-
bjuda tvenne af denna ståndpunkts mest representative män,
teologie professorn Rudin och teologie lektorn Personne. Af
dessa infann sig endast den förre, men jemte honom flere
andra representanter för den kristianska verldsåskådningen,
bland dem teol. professorn Johansson. Mötet, som hölls den
2 sistl. april å Stora Gillesalen i Upsala, bivistades af minst
700 personer, deribland flera damer. Under förhandlingarna
presiderade Verdandis ordförande, på hvars förslag beslöts,
att inga yttringar af bifall eller misshag skulle få under de-
batten afgifvas. Endast med skäl och bevis, icke med de-
monstrationer borde meningskampen föras. * Den inleddes af
en medlem af Verdandi med en historik öfver de olika for-
merna för könsförbindelser (qvinnokommunism, månggifte, en-
gifte etc.), och de olika begrepp om och kraf på sedlighet,
som hos skilda folk och under olika tider gjort sig gällande,
samt en framställning af de hufvudåsigter i frågan, hvilka fun-
nit ett uttryck i den moderna literaturen. Ingen af alla dessa
— äldre eller nyare — uppfattningar egde allmängiltighet.
En absolut moral gåfves icke. Det sedliga medvetandet lik-
som allt annat vore enligt historiens vittnesbörd underkastadt
utvecklingens lag. Man hade vid besvarandet af den upp-
stälda frågan att tillse, att svaret ej utfölle i strid med sam-
hällets ändamål, som är allas välbefinnande. Talaren ansåg
teorien om den »fria kärleken», sådan den t. ex. af Strind-
berg framstäldes, praktiskt outförbar, likaså det af Björnson i
»En Hanske» för den ogifta mannen uppstälda afhållsamhets-
krafvet, hvaremot han delade Edvard Brandes’ uppfattning,

* Ett utförligt referat öfver densamma finnes intaget i den nyligen
utkomna broschyren »Mindre Akad. Konsistoriet och sedlighetsdiskussionen
i Upsala d. 2 april 1887, der det upptager 25 sidor. Denna broschyrs inne-
håll utgöres för öfrigt af aktstycken af stort intresse.
479

att en qvinnas »felsteg» bör mildt bedömas. Qvinnans förne-
dring genom prostitutionen ansåg han ej blott bero på man-
nen, utan ofta på medfödda anlag för lösaktighet. — Att
bedöma menniskovärdet blott och bart efter kyskheten vore
falskt. Lättsinniga könsförbindelser utan tanke på följderna
vore i alla händelser brottsliga. De abstrakta kristna, mo-
ralbegreppen vore dock ingen absolut måttstock. Något egent-
ligt svar på den uppstälda frågan ville talaren ej gifva.

Efter denna inledning följde en fem timmars diskussion,
som dels rörde sig direkt kring sjelfva den uppstälda frågan,
dels kring spörj smålet om en absolut moral och dess for-
dringar i, förevarande hänseende. Förfåktarne af en absolut
moral identifierade denna med den kristna sedelagen, som
endast tillerkänner det »af Gud stiftade» äktenskapet sedligt
berättigande. Men man var oense om, till hvilken utsträck-
ning könsumgänget inom äktenskapet vore sedligt. Enligt
professor Johansson, som förnekade naturdriften i och för
sig allt berättigande, vore allt könsumgänge, som ej uteslu-
tande afsåge barns framalstrande, ösedligt och en prostitution,
hvilket föranledde en talare till det genmälet, att då måste
prof. Johansson betrakta alla gifta qvinnor som prostitu-
erade; prof. Budin deremot medgaf, att ett ibland äktenska-
pets ändamål är att vara en afledare för den sinliga driften.
Begge stodo naturligtvis på auktoritetstrons ståndpunkt, ehuru
prof. Budin skarpast framhöll denna, i det han såsom stöd
för sin åsigt, att utvecklingen ginge baklänges, under det mo-
ralen vore evig, anförde Jesu Kristi hänvisning på, huru det
var »i begynnelsen», och med denna historiska auktoritet an-
såg sig hafva uppvisat den vetenskapliga utvecklingslärans
falskhet. Professor Johansson hänvisade till samvetet, det
sedliga medvetandet, hvilket, såsom varande Guds röst i men-
niskan, han på sin ståndpunkt naturligtvis måste frånkänna
all möjlighet af utveckling. Till inledarens rent vetenskap-
liga uppfattning af moralen som relativ slöto sig i allmän-
het de talare, som ej utgingo från teologiska eller Boströmi-
480

anska förutsättningar. Den etiska åsigt, de företrädde, var
utilitarismens, enligt hvilken målet för menniskans prakti-
ska verksamhet är »den största möjliga t lycka för det stör-
sta möjliga antal». I den förevarande frågan uttalade de
olika uppfattningar. Enligt en talares åsigt vore det kärle-
ken, som gjorde en könsförbindelse sedlig utan afseende på
laga former. Enligt en annan vore hvarje akt af könsum-
gänge berättigad blott genom den ömsesidiga åstundan att
tillfredsställa driften. Den sistnämnde talaren, som f. ö. ej
tillhörde Verdandi, ej heller universitetet, opponerade sig emot
prostitutionen och ansåg, att ett sundt och naturligt könslif
skulle, om det blefve allmänt, ej blott göra slut på denna
skamfläck för samhället utan ock på onaturliga laster och all
liderlighet. Detta kunde vinnas genom en fördomsfri upp-
fostran och friare könsförbindelser. Och vore detta »önsknings-
målet i sedlighetsfrågan». Genom en drastisk skildring af
osedligheten under den föregående generationen visade han
obehörigheten af att framställa vår tid såsom mera förderf-
vad och att i den förhalade moderna literaturen söka anled-
ningen till ett lågt sedligt tillstånd, som dock på det hela
taget vore bättre än de tiders, då ingen »Strindbergslitera-
tur» fanns att skylla på. Denna skildring — som dock ej
var värre, än att de närvarande damerna, tillhörande sam-
hällets grädde, helt lugnt fortforo att åhöra diskussionen till
slut — jemte talarens förnekande af de »bättre» qvinnornas
starka blygsamhetskänsla och ett mot prof. Rudins åbero-
pande af Jesu auktoritet riktadt, yttrande att vi väl borde
ha »vuxit ifrån Jesus», om hvars personlighet f. ö. allt för
litet vore kändt, — dessa uttalanden blefvo för de skandal-
hùngrige ett »gefundenes Fressen», betecknades i deras munt-
liga och skriftliga expektorationer under de följande dagarna
som »oerhörda fräckheter» och »hädelser» och förskaffade sin
upphofsman benämningen »importerad osedlighetstalare», hvar-
jemte den för Verdandis styrelse och medlemmar personligen
obekante och alldeles icke »importerade» talarens åsigter fram-
481

stäldes som det sanna uttrycket för Verdandis ställning till
sedlighetsfrågan, utan att de af »sedlig indignation» öfverväl-
digade samhällsbevararne ville höra talas om att Verdandi
icke representerar några åsigter i någon fråga utom den om
ordets och tankens frihet och att föreningen icke ens är so-
lidarisk med sina egna medlemmar i någon annan fråga, än
mindre med utanför stående personer. Professor Rudin och
andra af den kristna moralens anhängare framstälde under
debattens fortgång såsom det förnämsta önskningsmålet ti-
diga äktenskap och för dem, som ej vore i tillfälle dertill,
driftens kufvande dels genom moraliska medel, dels genom
kallt vatten och gymnastik. En talare, medlem af Verdan-
dis styrelse, framhöll, att en naturdrift icke ostraffadt kan
undertryckas ; könsdriften bör, äfven om dess tillfredställande
ej är förenadt med syftet att framalstra barn, få tillfreds-
ställas för sin egen skull. Erkändes ej detta, så qvarstode
konflikten mellan könsdriften och folkökningslagen, som bjöde
en inskränkning af barnens antal; då qvarstodo ock alla de
lidanden, isynnerhet för q vinnorna, som vore en följd af den
kristna moralens naturvidriga bud i fråga om. könslifvet,'
hvarigenom denna moral legat likt en mara öfver menni-
skorna under århundraden och kommit dem att leka kurra-
gömma med sig sjelfva. Den, som ville förstå sedlighetsfrå-
gan, måste inse, att då alla former för könsförbindelse äro
produkter af utvecklingen, ingen af dem eger mer än rela-
tivt berättigande. — Hr af Geijerstam ville begagna tillfäl-
let att öppet uttala, att han i fråga om de preventiva med-
len anslöte sig till hr Wicksells uppfattning.

Om man bortser från det o hyfsade sätt, h varpå ett par
»kristliga» studenter gåfvo luft åt sina upprörda sedliga käns-
lor, utmärkte sig hela denna debatt, af hvilken den här gifna
öfversigten särskildt framhållit de drag, hvilka tjenat som ut-
gångspunkter för de följande angreppen mot Verdandi och
dess medlemmar, för sans, allvar och saklighet. Ett styggt
undantag härifrån utgör prof. Johanssons lika oförsynta som
482

dumma utfall mot dem, som ej stå på auktoritetstrons stånd-
punkt, mot »fritänkarne». Efter att ha citerat Thorilds ord :
»Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större», lät han
förstå, att idealet för en fri tänkare vore dårhushjonet, som
tänker mycket fritt, men icke rätt. Genom lic. Wicksells fina
och dräpande replik fick han emellertid betaldt med räntä
för denna teologiska qvickhet. Men det sålunda använda
citatet fick kort derefter den hedersplats, det nu har, och
universitetets mindre konsistorium sörjde för, att det fick en
praktisk kommentar, hvarigenom hvarje missuppfattning af
syftet med dess anbringande undanröjdes.

Diskussionsmötet hölls på en lördag. Nästföljande mån-
dag innehöll den af stadens tidningar, som skall vara uni-
versitetets organ, en redogörelse för detsamma, hvilken genom
sitt sublima förakt för sanningen bildar epok i referatens
historia och till hvilken endast »Vårt Land» i ett »bref från
Upsala» kunnat uppvisa ett fullt värdigt motstycke. Förfat-
teren i »Fyris», en f. d. medarbetare i »Vårt Land», är en
gammal juvenal, som, obekant för flertalet af Verdandis i
fråga om umgänge nogräknade medlemmar* hösten 1884
hade lyckats smuggla sig in i föreningen. Efter sin sista
bedrift har han — dock först efter erhållen påstötning —
funnit för godt att utträda för att förekomma en utvisning.
Enligt hans framställning, utgjordes debatten af å den ena
sidan ett af ädel känsla och varm öfvertygelse uppburet med
obeveklig logik fördt försvar för sedlighetens sak, — å den
andra sidan åter, å »mötesinbjudarnes», såsom förf, säger, och
till hvilken sida han äfven räknar den »importerade osedlig-
hetstalaren» och de andre fremlingarna, af ett intolerant
»tillstukande» af blygsamma motståndare, ett med skamlös-

^ Utan att vilja framställa Verdandi såsom något »de heligas sam-
fund», hvars medlemmar ej kunna skatta åt menskliga svagheter, kunna
vi tryggt påstå, att de, som tillhöra denna förening, öfverhufvud taget
stå högt öfver studentmoralens allmänna nivå. Derom vittnar så väl deras
enskilda lif som den ton, hvilken råder vid deras gemensamma samqväm.
483

heter och hädelser späckadt förherrligande af den fria kär-
leken, ett på alla skäl blottadt, af den sorgligaste »ensidighet
och brist på objektivitet» prägladt häfdande af smutslitera-
turens läror m. m., allt af den art, att, när man såg damer
ur ansedda familjer från början till slut åhöra sådana skänd-
ligheter, man kunde »tro sig förflyttad till det gamla Rom
under Claudii och Caligulas dagar»?!!! Och all denna gräs-
lighet var ingenting annat än ett prof på »arten af det me-
ningsutbyte, som eger rum vid den liberala studentförenin-
gens sammankomster».

Denna framställning, sekunderad af »Vårt Lands» oöf-
verträffliga kontenans, spreds sedan genom högerns press
och väl ock, tagen på god tro, genom en del af den libe-
rala sidans organ ut öfver hela landet och uppväckte hos
den allmänhet, som ej kunde ana den grumliga källan, be-
störtning och oro öfver det sedliga tillståndet vid universite-
tet, förbittring och afsky mot denna förening af moraliska
vidunder, som voro i tärd med att förgifta ungdomen och
undergräfva dess andliga helsa. Nu trodde man sig ha fält
Verdandis moraliska dödsdom. Dock var man ej nöjd der-
med. Föreningen skulle ock materialiter förstöras, utrotas,
dess medlemmar skingras som agnar för vinden. För detta
ändamål användes offentligt som enskildt alla de skändliga
utvägar, på hvilka samhälls- och sedlighetsbevararnes af inga
anständighetshänsyn tyglade uppfinningsförmåga är så rik,
Från välbekant akademiskt håll erinrades en hvar, som hädan-
efter stode qvar i föreningen Verdandi, att tillträde till hvarje
»hederlig» familj vore för honom stängdt, inga akademiska
stipendier, ja icke ens privata lån af anständigt folk stode
honom till buds, alla offentliga embeten inom skolan, uni-
versitetet och kyrkan vore för honom oåtkomliga m. m. Till
varning för den »rättänkande» allmänheten skulle en lista å
Verdandis trots detta eventuelt qvarstående medlemmar offent-
liggöras. Man sökte ock gifva kraft åt dessa hotelser genom
handling. Så uppkallades inledaren af mötesdiskussionen,
484

hvilken är riddarhusstipendiat, till stipendii-inspektorn, af
hvilken han förständigades att utträda ur föreningen, så framt
han ville behålla sitt stipendium, ett meddelande som han
emellertid lemnade utan allt afseende.* Vid en stipendiitill-
sättning inom en natioiz var den genom sina meriter till
stipendiet sjelfskrifne sökanden nära att ställas utom för-
slaget derför, att han misstänktes sympatisera med Verdandi!
För att gifva ett prof på de obehag, som beröringen med
»sedlighetsnihilistema»** kunde medföra för annat folk stälde
en »man med sedlig känsla» (hela hundkopplet hade dylika
granna namn på sina halsband, ingen deremot sitt eget eller
sin herres) offentligen — naturligtvis i »Fyris» — en uppmaning
till hvarje person med aktning för sig sjelf att sky allt um-
gänge med en vid mötet närvarande, högt uppburen profes-
sorsfru och att undvika hennes hus; — o. s. v., o. s. v. Det
är oss vidrigt att uppräkna flera drag ; de anförda hafva varit
nödvändiga för att fullständiga konturerna af den kulturbild,
vi tagit oss före att teckna. De visa tillräckligt, huru stort
behofvet är af den andliga omdaning, som Verdandi i sin
mån vill söka befrämja, och hvilken uppgift detta, samfund
har att fylla vid rikets förnämsta bildningsanstalt.

Utsatt för denna storm, visade Verdandi en moralisk
styrka, som var värdig dess ursprung. Endast fem medlem-
mar af två hundra läto påverka sig att utgå ur föreningen.
Och då dess styrelse — som blott på grund af generell full-
makt anordnat den offentliga diskussionen och sjelf valt äm-
net derför — för att gifva föreningen tillfälle att tillkänna-
gifva sin uppfattning af detta val och af det sätt, hvarpå
styrelse och ordförande i öfrigt gjort sin pligt, stälde sina
platser till föreningens förfogande, blefvo både ordföranden
och den öfriga styrelsen nästan alldeles enhälligt omvalda,

* Under tryckningen af detta erfara vi, att han genom hr inspek
torns, prof. Alins bemödanden verkligen beröfvats stipendiet.

** Detta blef det allmännast brukade af de mänga nya oqvädins-
ord hvarmed ifrågavarande tilldragelser ökat de anständiges ordlista.
485

hvarjemte föreningen, med förkastande af en resolution, som
föreslagits af ett par i följd af sin ömtåliga enskilda ställning
för »tillmötesgående» böjda ledamöter, beslöt uttala en mo-
tiverad protest mot högerpressens, särskildt »Fyris» osanna
framställningar och smädelser. (Denna protest offentliggjor-
des). Efter detta afsöndrade sig de få återstående klenmo-
dige, samtidigt med att ett mångdubbelt större antal studen-
ter sökte och erhöll inträde som medlemmar i föreningen.

Redan innan detta föreningssammanträde hölls, hade den
aktion påbörjats, till hvilken allt det nyss skedda blott varit
ett förspel, egnadt att preparera den allmänna opinionen.*
Då föreningens ordförande erhöll dess förtroendevotum, hade
han redan varit inkallad till förhör af universitetets rektor.
De upplysningar, han då enskildt meddelat denne, fick han
ett par dar efteråt inför Consistorium minus upprepa**, hvar-
efter detta beslöt att till förhör inkalla hela Verdandis sty-
relse äfvensom den medlem af föreningen, som inledt diskus-
sionen vid mötet.

Förrän förhöret egde rum, hann emellertid studentkårens
direktion afgifva en yttring af sin högsinthet. Den tillkom
med anledning deraf, att Kalmar lilla nation (som räknar
30 medlemmar) ville hafva kåren sammankallad för att få
ge uttryck åt de snälla gossarnes sedliga harm mot Verdandi.

* Författarne till några af de nedrigaste och mest upphetsande af
de många tidningsuppsatser, som bidrogo att skapa och underhålla den
opinion, hvilken det akademiska konsistoriet sedan åberopade såsom en
af anledningarna till dess ingripande, voro inga fremlingar för konsisto-
riets medlemmar, såsom ett par af dessa nog kunna intyga, om de vilja.

** Dessa upplysningar rörde icke sjelfva diskussionen. Om denna
hade konsistoriet förut genom »muntliga meddelanden, uppsatser i tidnin-
garna» och stenografiska referat (föranstaltade af hvem?) erhållit fullstän-
dig kännedom. Och var det med ledning af denna på förhand erhållna
kännedom, som förhöret sedermera anstäldes. Prof. Johansson, som sjelf
deltagit i diskussionen, är en af det mindre konsistoriets 7 medlemmar.
De öfriga äro : rektor, prof. Sahlin, ordf., prof. Hedenius, vice ordf, samt
professorerna Bydin, Holmgren, Alin och Lundqvist.
486

Denna lofliga afsigt afstyrdes emellertid, och direktionen ut-
talade såsom sin öfvertygelse att de »kulturfiendtliga och sam-
hällsvådliga åsigter» som å diskussionsmötet uttalats, endast
hystes af »på sin höjd ett försvinnande fåtal studenter». Efter
denna kraftiga försäkran förefaller den rätt lustig, den upp-
lysning, som redan på förhand gafs af en, som sqvallrade
ur skolan, i »Vikingen», att något kårsammanträde ej skulle
bli af, emedan man icke ville »lemna den oroliga venstern
ett nytt tillfälle till excesser». Detta var högsintheten : man
var rädd för det der »försvinnande fåtalet».

Två dagar efteråt — den 23 April — anstäldes det nämnda
förhöret, och universitetets mindre konsistorium dömde under
samma session Verdandis styrelse såsom diskussionsmötets
anordnare till »föreställning och varning», hvilken dom genast
gick i verkställighet, föreningens ordförande såsom diskus-
sionens ledare derutöfver till ett års förlust af rätt till sti-
pendier samt den styrelseledamot, för hufvudpunkterna af
hvars anförande ofvan redogjorts, till dylik förlust under två
år, detta med anledning af innehållet i hans nämnda anfö-
rande. Några dagar efteråt dömdes inledaren af diskussionen,
hvilken icke förr kunnat med kallelse anträffas, för sitt för-
hållande vid mötet till föreställning och varning.

Huru motiverades nu dessa domar? Och på grund af
hvilken domaremyndighet fäldes de?

Hvad hade Verdandis styrelse gjort? Hvad hade dess
ordförande gjort? Ack, fåvitske läsare! Konsistoriet sade
sig icke döma dem för att de gjort något, utan för att det var
något, som de icke gjort. De hade således underlåtit någon
i lag eller regjementen föreskrifven åtgärd? Icke det. De
hade t värtom, såsom det åligger anordnare af offentliga sam-
mankomster, underrättat stadens polismästare om mötet och
till och med på begäran fått hans löfte att sjelf närvara vid
detsamma; han öfvervar det också och fann der ingenting,
som påkallade någon hans åtgärd. Hvad hade de då under-
låtit? De hade ej sörjt för den rätta »ledningen» vid mötet.
487

Men de hade ju vidtalat en föreningsmedlem att inleda diskus-
sionen med en historisk öfversigt af ämnet, hvilket han också
gjort. Just det ja! Denne herre och många andra med för
resten skulle aldrig vågat öppna munnen, om den rätta led-
ningen funnits. Ah! Det var det slagets ledning, som fat-
tades ! Men hvar fins då den lag som ålägger mötesanord-
nare eller ordförande att utöfva dylik eller öfverhufvud någon
»ledning»? Lag? Lag! Det angår Er inte. Venerandum
Consistorium sitter för att fråga och döma, icke för att svara.
Styrelsexi skulle ha sörjt för nödig ledning (af det rätta sla-
get), och dermed punkt. Ordföranden skulle i första rum-
met ha ledt diskussionen rätt, skulle ha låtit den sidans ta-
lare yttra sig, som tänkte rätt, och tystat de andra. Och
när han icke gjorde det, skulle styrelsen ha tillrättavisat
honom. Här var en diskussion om sedlighet. Hvad som i
fråga om sedligheten icke är rätt, är naturligtvis osedligt.
Alla, som ej hade de rätta åsigterna, således alla osedlighets-
talare skulle ha tystats. Ja, men om blott den ena sidan
fått yttra sig, så hade ju ingen diskussion blifvit af. Man
diskuterade ju botemedlen mot sedliga missförhållanden, som
utvecklat sig under den kristna moralens herravälde. Borde
man då ej, för att gå till grunden, undersöka, om ej dessa
missförhållanden sammanhänga med sjelfva denna moral?
Borde man ej se till, huru andra etiska åskådningar förhölle
sig till dessa förhållanden? Borde man ej söka med hjelp af
vetenskapens resultat väga de skilda uppfattningarnas värde
mot hvarandra? och borde ej hvem som helst, hvilken upp-
fattning han än för egen del hyllar, vid ett utbyte af teore-
tiska åsigter vara beredd att försvara denna uppfattning mot
oliktänkande och ej fordra, att de på förhand skola erkänna
den som absolut sanning? Hvad säger konsistoriets ordfö-
rande, som är professor i filosofi? Cartesius, den moderna
filosifiens fader, uppstälde ju den grundsatsen, att man måste
utgå från tviflet för att komma till sanningen......... Men
hvarför fråga? Konsistoriet svarar oss icke ändå. Jo, kon-
488

sistoriet har svarat. Ty diskussionsinledarens dom motive-
rades icke blott dermed, att han underlåtit att framhålla »den
sedlighet, som för öfrige mötesdeltagare bort framhållas och
som j em väl vore i lag anbefald» — en lag, som konsisto-
riets lagfarne ledamot, prof. Rydin, utan tvifvel kan påvisa,
men som annars lär vara juristerna obekant —, utan ock
dermed att han uttalat den åsigten, att den kristna moralen
ej vore den rätta måttstocken för »lättsinnets» bedömande,
att någon absolut moral ej gåfves och att qvinlig lösaktighet
delvis hade sin grund i naturanlag ! ! ! Härmed har denna kor-
poration af den fria forskningens representanter under den
mans ordförandeskap, hvilkens kall ålägger honom att för
sina lärjungar offentligen framlägga alla kända historiskt gifna
etiska uppfattningar, huru »krassa» de än må vara, med ett
skymfligt straff belagt det offentliga uttalandet af satser till-
hörande en af dessa, uppfattningar och dertill en, hvilken i
de stora kulturländerna bland sina anhängare räknar veten-
skapens främste män.

Den ledamot af Verdandis styrelse, hvilken utom den
varning och föreställning han i sådan egenskap fick mottaga,
dömdes till två års förlust af stipendium, erhöll likaledes
detta straff uteslutande för uttalandet af sina från den kristna
moralen afvikande, på den moderna utvecklingsläran grundade
etiska åsigter, hvilka vi förut anfört.

Alltså: såsom sedlighetens vårdare* dömde man för kränk-
ning af denna l:o de tvänne nämnda talarne, emedan de vid
en fri diskussion i en teoretisk fråga uttalat åsigter, som af-
veko från den af det akademiska konsistoriets flertal hysta
uppfattning; 2:o mötets och Verdandis ordförande, derför att

* Huru de akademiska myndigheterna annars uppfatta denna sin
ställning, derom vittnar lärdomsstadens blomstrande krog- och bordell-lif,
i hvilkas excesser' vederbörande aldrig ingripa, såframt ej en offentlig skan- ’
dal tvingar dem dertill. På dessa klippor är det dock som mången lof-
vande yngling lider skeppsbrott under »sedevårdarnes» ögon. Men hvad
betyder det, blott man skyltar väl med den kristna moralens svarta fana !
489

han, trogen sin förenings grundsats, häfdat yttrandefriheten
inom laglighetens gräns;.3:o Verdandis styrelse, derför att
den icke svikit sin förenings förtroende och gent emot sin
ordförande kränkt granlagenhetens fordringar för att genom
ensidigt meningsförtryck mot den allmänhet, som man inbjudit
under löfte om fri diskussion, göra sig till redskap för under-
tryckande af åsigter, hvilka äro misshagliga för myndigheterna.

Och på sådana grunder dömde en myndighet, som (från-
sedt dess ransaknings- eller domsrätt i brott mot allmän lag,
hvarom här ej var fråga) encZasi eger att, såsom handhafvare
af universitetets disciplinära makt, bestraffa liderligt, oordent-
ligt eller lättjefullt lefverne samt subordinations- och ord-
ningsbrott! Så ytterligt förblindad var man af sitt hat mot
tankens frihet och dess värnare, att man icke ens rådfrågade
lagen för att se, om man egde befogenhet att näpsa dem
man ville komma åt.

En bland de sju har dock frånsagt sig all delaktighet
i denna gerning. Det är prof. Holmgren. Hans reservation,
skrifven under intrycket af de uttalanden, som fälts under
konsistoriets öfverläggningar (den finnes jemte alla handlin-
garna i målet intagen i den i en föreg. not nämnda broschy-
ren), är icke blott riktad mot de i domen anförda motiven,
utan utgör i främsta rummet ett försvar för tankens och or-
dets frihet samt för »den förhatade» föreningen Verdandi.
Det är sannerligen icke svårt att här läsa mellan raderna.
Tankefriheten och Verdandi var det, som skulle q väsas. Det
kunde man dock icke säga i sin dom. Man tillgrep då det
första bästa domskäl. Vanan att- anse sin myndighet oan-
tastlig skänkte tillförsigt. Hufvudsaken var att man dömde.
Och domar fäldes.

Genom dessa domar brännmärkte man icke blott fram-
stående medlemmar af Verdandi såsom moraliskt underhal-
tiga personer och träffade derigenom indirelct föreningen, som
räknade dem bland sina bäste. Den dom, som öfvergick
ordföranden och styrelsen såsom sådana måste, då föreningen

Fr »a^ews Krönika. VII. 5, G.

7
490

genom sin hållning gjort sig med dem solidarisk, direkt
drabba föreningen i dess helhet. Qch sålunda hade Verdandi
genom detta »testimonium academicum» fått sin af den fri-
hetsfiendtliga pressen fålda »moraliska dödsdom» bekräftad.

På detta sätt trodde sig de akademiska fäderne häfda
det andliga förmynderskap öfver de studerande, hvilket ge-
nom Verdandis framgångsrika proklamerande af tanke- och
yttrandefrihet börjat glida dem ur händerna. Med gladt med-
vetande om uppfylda pligter kunde de nu vid det nya lär-
domspalatsets invigning möta landets konung och blanda sin
stämma med hans och med kyrkans förstes till en lofsång
öfver den tankes frihet, som tänker »rätt», som icke sjelf-
tillräckligt frågar: »Hvad är sanning?», som icke »urartar, till
förnekelse af det, som icke bör förnekas», utan som håller
fast vid »de historiska traditionernas helgd».*

Men i den sköna harmonien af denna liksång öfver tan-
kens frihet hördes dock svagt ett skärande ljud. Det var
de skymfades, de dömdes vädjan till landets lag, som hvar-
ken får tummas af kung eller prest och som — låtom oss
hoppas det! — skall skydda otadlige medborgares heder.**

Och skulle så ej vara fallet, så är den goda saken icke
derför förlorad. Verdandi har fått sitt blodsdop i striden
mot sanningsökandets fiender. Stärkt deraf skall detta sam-
fund, numera följdt med deltagande af hela landets bildade
allmänhet, lugnt fortgå på sin inslagna väg. Det skall draga
allt fler af de oförderfvade unga inom sin krets. Och det
skall i sin mån bidraga att till helgjutna personligheter dana
den ungdom, hvars andliga sjelfständighet hotas med under-
gång af målsmännen för den »personlighets-filosofin som synes
vara fremmande för all insigt om personlighetens kraf.

* Se erkebiskopens, rektors och konungens tal vid invigningsfesten!

** Besvär öfver domarne äro anförda hos kanslern. Dessutom är
konsistoriet anmäldt för tjenstefel. Fäster kanslern ej afseende härvid,
kommer man att vända sig till justitie-ombudsmannen.
Vid invigningen 1 Upsala.

Ett par reflexioner.

»Fall ej, fall ej, du äldsta, sista
Borg i norden för ljusets makt!»

Dessa invigningskantatens ord bära — om man frånser
den famösa tvetydigheten, hvilken vi väl få hoppas varit
oafsigtlig — alla spår af äkta skaldeingifvelse. Det är ju
just skaldens härliga gåfva att kunna i en kärnfull bild
samla det djupa och väsentliga i en företeelse, så att det
bränner sig in i menniskornas sinnen. Och för visso är det
ingenting mera målande som kan sägas om Upsala univer-
sitet än att det är ganska gammalt, utom möjligen just det,
att det är den sista borgen för ljusets makt. Skulle näm-
ligen Ragnarök tillstunda, onda makter tillintetgöra allt det
goda den moderna kulturen gifvit vår tids menniskor, mot
mycket skulle dessa makter ha att kämpa, många ljusets
borgar skulle de ha att eröfra, innan turen komme till uni-
versitetet — ja. kanske skulle de verkligen allra sist vända
sig mot detta.

Hvad skalden sålunda uttalat har icke heller varit all-
deles främmande för de mera prosaiske män som å hög-
skolans vägnar yttrat sig med anledning af det nya univer-
sitetshuset, om ock en naturlig försynthet och kanske äfven
saknaden af skaldeintuitionen kommit dem att mindre di-
stinkt framställa tanken. Oaktadt borgens ålder ha de dock
492

hämtat dess devis från en så ny tid som förra århundradet,
ett så mycket mera anmärkningsvärdt förhållande som det
yngre systeruniversitetet i Lund gått tillbaka till tiden före
vår tideräkning för att finna uttrycket för sin uppgift. De
tvenne grekiska ord — mäthen amouson — som prunka öfver
dess aula förefalla anspråksfulla i jämförelse med de Upsa-
liensiska, hvartill dessutom kommer att de torde vara obe-
gripliga för största delen af äfven akademiens egna med-
borgare, hvaremot orden:

Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större
icke blott äro mera tillgängliga till och med för det profana
förståndet utan äfven, innan de framträdde för gästerna vid
invigningen, redan fått en förklarande tolkning af teologie
professorn Johansson. Det kunde visserligen synas som om
den sålunda vunna klarheten åter grumlats af det högtids-
tal, hvarmed byggnaden togs i besittning, då deri såsom ett
föredöme i att tänka rätt framhölls den gamle Sokrates,
hvilken af sin tids rättsvårdare dömdes att tömma giftbäga-
ren såsom den der förförde ungdomen att tänka fritt. Men
rätt sedt var dock detta ej mera än en af de små tillfälliga
dissonanser, som i denna ofullkomlighetens verld stundom
blanda sig i äfven den skönaste harmoni.

Kanske har man dock genom devisen just velat utmärka
sin egenskap af modern institution. I så fall vore valet af
en sats från förra århundradet synnerligen lyckligt, i ty att
det moderna i Upsala verkligen synes vara det hundraåriga.
I den skildring af vetenskapens utveckling, som förekommer
i invigningstalet, framträder denna såsom börjande med det
gamla Grekland och slutande på sjuttonhundratalet. Icke
med hvad man plägar kalla det adertonde århundradets upp-
lysning — det är enligt Upsalaforskningen någonting litet
och obetydligt — utan med Kant. Och, karaktäristiskt nog,
icke med Kants teoretiska filosofi utan med hans grundlägg
ning till sedernas metafysik.
493

Hade universitetet varit ännu modernare, utsträckt sin
forskning ända till vårt eget århundrade, kunde man från
en af dess vishetslärare hämtat en annan devis, hvilken både
i enkelhet, sanning och tillämplighet öfvergått Thorilds ord,
nämligen Hegels »Denken ist schwer» : att tänka är svårt.

Att det nämligen ä-r någonting stort att tänka fritt, det
har visat sig icke alldeles gälla inför de akademiska fäderna
i mindre konsistoriet. Deremot har nog icke mången be-
tviflat, att äfven för dem gäller satsen att tänka är svårt —
efter de senaste händelserna betviflas det icke af någon ^nda.

Ja, satsen har ännu allmännare giltighet. I enlighet
med vanligt bruk gjordes invigningstalet till ett programtal,
hvari universitetets sträfvan och mål utvecklades. Och hela
detta program kan anses som en kommentar till Hegels
ord. Vi., hafva, sades det, från det gamla Greklands vise
fått ett stort arf, nämligen insigten deri, att det inre hos
menniskan är det för sig varande, den egentliga verklig-
heten och att det finnes något i och för sig rätt, som är
lika orubbligt som det vetenskapligt bevisade. Detta arf
upptogs af den äldsta kristendomen, som blott fattade det
ännu djupare, och genom Luthers reformation kom det till
en bestämd makt inom den menskliga kulturen i det hela
och inom det vetenskapliga området särskildt. De stackars
menniskor, som ännu icke omfattat Augsburgska bekännel-
sen — hos dem har detta ännu icke kommit till någon be-
stämd makt! Emellertid, af ännu en fulländning var denna
insigt mäktig, den vans genom Kants kategoriska impera-
tiv. Dermed är den storartade andliga byggnaden färdig.
Dess symboliska uttryck är : segern som öfver vinner verlden
är vår tro, eller, såsom det kanske ännu bättre kunnat ut-
tryckas: att tänka är svårt. Det är genom att tro, som vi
hinna framåt, genom tänkandet komma vi ingen väg — i
hvarje fall inte i Upsala. Forskningens mål ligger der till-
baka i tiden, vetenskapen har der icke längre någon annan
uppgilt än ait vaia en ancuta jidai. Det finnes icke längre
494

plats för någon Sokrates. Vetenskapen och professor Johans-
son ha enats i samma tolkning af orden att tänka fritt är
stort, men att tänka rätt är större och såsom en förklarin-
gens ande sväfvar deröfver: att tänka är svårt.

Detta är det gamla vin, åt hvilket man nu i Upsala
fått en ny flaska.

Einar H.—n.
Ekon från Upsalafesten.*

i.

Ecclesia triumphans.

I lärdomsstaden, så glad och. ljus,
man illustrerar sitt nya hus,
der den skall kämpas, den goda striden
mot villomeningar, barn af tiden.

Se, kungen sitter på gyllne stol;
omkring sig sprider han nådens sol;
och hoflakejer i gruset ligga
och om en glimt i sin ringhet tigga.

Och furstesonen, han står bredvid
och tänker på, när det blir hans tid. . . .
Men kanske också, att helst på båten
han täckes önska den hela ståten? — —

Nu erkebiskopen äskar ljud:

Den oss ej tror, han tror ej på Gud.
Men sådan djefvulens otro fiime
ej vägen hit och ej plats härinne!

* Genom missförstånd har i en notis i landsortstidningarna upp-
gifvits, att förf, af poemet »Nattvardsbarn» äfven skulle ha skrifvit »Ekon
från Upsalafesten». Det förhåller sig dock icke så. Dessa båda små
stycken äro resultatet af en skaldetäflan, hvars enskildheter icke tillhöra
offentligheten. Som man finner, är det senare »ekot» ett slags svar på det
förra — ett svar i det bekymrade universitetets namn, med anledning af
dess söners visade otro och förhärdelse.	Red:s anm.
496

Den vetenskap som, förutan gräns,
ej stämmer pligtskyldigt öfverens
med våra dogmer i religionen,
är en förbannelse för nationen.

Att vika af derifrån en tum,
det är att högmodet gifva rum;
ett grufligt brott mot den rena läran:
åt presten örat, åt kungen äran !

2.

Mater dolorosa.

Börja murknade banden brista? !

Tankens fålar på manen rista;
fromme körsven, skall väl du mista
tygelns grepp? Månne re’n på sista
versen sjunger ditt väldes makt?
Fräcka sällar i hufvor röda
Utspy hån öfver hofskalds möda;
ljuset ser jag i fjärran glöda.
»Fyris» hundar vi fåfängt göda
och »Vårt Lands» till att hålla vakt.

Sjelf Torelius går i dimma,
som det sägs, uti nattens timma. —
Verdandistema hotfullt stimma;
floden kommer! Den ej kan simma
går i qyaf uti hvirfvelns midt.
Snart vår makt är en dunkel saga;
fåfängt är att de fräcke aga,
riset sjelft vill man från oss taga,
fåfängt, fåfängt vi skola klaga, '
och i Sverige skall		 tänkas fritt !
Nattvardsbarn.

Nog mins jag den tiden, när J«^ gick för presten,
för att blifva danad till kristen så god.
Det ingår deri — som vi veta för resten —
att smaka på Jesu lekamen och blod.

Jag slök, liksom strutsen, af alla Guds håfvor —
och frack fick jag på mig och »storm», som var blank,
och guldur med kedja och andra små gåfvor.
Så ändtligen stod jag vid altarets shrank.

Hvad tänkte jag då? . . . Hu! jag var observerad
från flickornas bänk; sjelf jag bligade dit
och kände i fracken mig fasligt generad.
Hvad annars jag tänkte, hör nu icke hit.	■

Ej stod jag af andakt precis något mönster.
Men tiden förändrats, jag också med den. —
Förliden en söndag jag låg i mitt fönster
Och kyrkklockans malmröst jag kände igen.

Hon talade högt de bevingade orden,
som ut öfver stadsbullret sprida sitt ljud,
att, liksom i himlen, bor frid här på jorden,
att menniskan är blott en afbild af Gud.

Det nattvardsgång varit för barnen i »Klara»,
och nere på gatan från templet skred fram
af högtidsklädd ungdom en myllrande skara,
en hjord af små svarta, oskyldiga lam.
498

Der kom nu en tärna. I siden hon blänkte
och bar i sin hand en bukett superfin;
mot marken hon blygsammast blickarne sänkte,
men pappa höll stolt hennes arm under sin.

Mitt öga bland mängden ock lyckades fånga
en flicka med psalmbok, men uppsynen glad.
Hon tycktes ha svårt sköta klädningen långa
i dag första gången på sin promenad.

En sjöman stod färdig att buga och tacka
— välsignelsen visst gamla mor honom gaf, —
men stilig han var i sin nysydda jacka.
(Haf tack, den som frackarne skaffade af!)

Ur vägen, patrask! Hvilka präktiga hästar!
I traf for från kyrkan ung grefven, som nyss
vid dukade bordet, der ödmjukhet gästar,
har bringat åt helgade kalken en kyss.

Sist vandrade ensam, se’n hopen var borta,
en yngling, hvars yttre bar daglönarns drag.
Nog märktes att byxorna voro för korta,
men svarta bonjouren sken fläckfri i dag.

Han sällade sig till en karl, något däfven
af kalkstänk och regn; på arbetar-fason
de togo hvarandra i valkiga näfven
och ynglingen erhöll sin gratulation,

»Nu är du väl riktigt», så hörde jag sägas,
»en sötnos för Herren, se’n du läst dig fram?
Kan inte din själ nu med guldvigter vägas,
så är du för kyrkan och presten en skam!»

»Jo, men, san», vardt svaret; »hvad tycks om bagaget?»
— Han visade drägten från tå och till topp. —
»Men basen’ i morgon nog vid byggeraschet’
ger tusan i själ n och tar hellre min kropp.»
499

Och. kyrkklockor talade vingade orden,
som högt öfver stadsbullret sprida sitt ljud,
att, liksom i himlen, bor frid här på jorden,
att menniskan är blott en afbild af Gud.

Frans Hodell.

^'f^-
Dömda.

(A propos Krogh’s »Albertine».)

I Storkyrkan bredvid koret

I prunkande färgers prakt,
Der hänger en tafla, som vittnar
Om Herren Zebaoths makt.

I skinande hvita kläder

Och blixtar i lyftad hand

I öfre fältet en skara
Från nådens signade land.

De stöta till nedre kanten
Af taflan, som lyser i rödt,
De stackare, hvilka på jorden
Med modern vkyrkan sig stött.

Der glupande fabeldrakar

Och slingrande ormars tand
Ta mot dem, för evigt dömda
Till helvetets pina och brand.

De trängas och bitas och knuffas,

Och fradgan ur munnen står,
Och skärande hädiskt verop
Från ryckande läppar går.

Men högt upp i nådens rike —
Der platsen är mera tom —
Der sjunga kring kärlekens furste
Små englar Guds milda dom.
501

I gränden på motsatt sida,
Der börsen står stolt på vakt,
Der ser jag en annan tafla,
Som talar om samhällets makt.

Med nyfiket stirrande , blickar
Och löje kring vissnad mun,
Der stå några skapelsens herrar
Och hänga en liten stund.

Och se huru gång efter annan'
En flicka vid gränden fort
Snor ner i dess mörka öppning
Och in i en gapande port.

De äro de fräcka slinkor,

Som ha sig med samhället stött,
Som gå att den säkerhet få sig,
Du fordrat, när du dem mött.

Der nere de knuffas och löpa
Och höja* sitt gälla skratt,
Der råder ett lif midt på dagen.
Som vore det redan natt.

Men uppe vid börsen åter
Nu gatan är mera tom,
Der stå blott två äldre herrar
Och tala om samhällets dom.

Herman A. Ring.
Huru man reformerar pressen eller när prester och
professorer leka publicister.

Några pennteckningar af

Scævola Redivivus.

2.

»Menniskans inneboende rättskänsla for-
drar felens afslöjande och bestraffning för att
derigenom minska eller förekomma andra af
samma slag. Man läser derstädes (i Amerika)
pressen med kritik. I Sverige hafva vi tyvärr
icke hunnit sä långt».

Ur en ledare den 17 nov. 1884 i Afton-
bladet under rubriken : »En fara för vårt lands
tidningspress».

När jag härom sistens måste afbryta min varma pane-
gyrik öfver tvänne af hufvudstadspublicitetens reformatorer
och stormän, var det, såsom mina läsare torde erinra sig,
vid skildringen af de nästan unika talanger, Aftonbladets
redaktionsdirektör lägger i dagen, när det gäller publicistisk
polemik och strategi.

Det kan såväl för honom som för andra understundom
sitta hårdt åt att vinna seger öfver motståndare, men hvad
som brukar anses svårare, icke minst för tidningsmän, är att
vinna den moraliska segern öfver sig sjelf, att man öppet
och ärligt bekänner sina fel, förlöpningar och misstag. Dock
äfven i detta hänseende har samme redaktionsdirektör låtit
sig angeläget vara att utgöra ett godt föredöme för de i yrket
mera grånade. Ett af de mest eklatanta profven härpå torde
måhända vara den om jag så får säga Bangska episoden,
och jag väljer detta fall desto hellre, som hans tillvägagå-
ende härutinnan lär blifvit, besynnerligt nog, misstydt på åt-
skilliga håll och framkallat klander äfven af sådana personer,
som gerna bruka att på Aftonbladet tillämpa latinska devisen :
503

errare est liumanum^ och derför ]åtsa som om det regnade.
Af min redogörelse skall man deremot finna, att sagde redak-
tionsdirektör handlat med all den lojalitet och gentlemanlik-
het, man med kännedomen om hans karaktär kunde vänta.

Hufvuddragen af episoden torde vara följande, men jag
kan dock icke för precis alla detaljer påyrka ens den aukto-
ritet och tillförlitlighet, som en stjerna, om det vore i A. B.,
eller uttrycket »historiskt» i Crusenstolpes skrifter skulle kunna
förläna. Men jag stöder mig dock på de inom publicitetens
kulisser om saken gängse uppgifterna, och hufvudpunkterna
äro exakta. Som man torde erinra sig, blef i början af
januari 1886 Herman Bang »missliebig» i Berlin på grund af
en korrespondensartikel om tyska kejsarefamiljen. Det be-
gaf sig, att den artikeln togs in i Göteborgs handelstidning
och stod ett par dagar senare i Aftonbladet, tvifvelsutan. åt-
minstone uppges det så, efter det att i full öfverensstäm-
melse med de redigeringsprinciper, som noggrant iakttagas i
den tidningen, högsta myndighetens tillstånd till införandet
blifvit beviljadt. Men den som råd lyder är vis och det är
icke den enda gången det har visat sig vara redaktionsdirek-
törens styrka och vana. Aftonen, då tidningen utkom med
Bangsartikeln, lär samme redaktionsdirektör sammanträffat
med en annan verldslig redaktörsprofessor, hvilken ibland
lär vara något spjufveraktig, men såsom historiker hade en
mer öppen blick för artikelns historiskt-politiska innebörd
och de bryderier, dess intagande kunde medföra icke blott
för Aftonbladets ansvarige utgifvare i fråga om valet af bostad
för de följande månaderna, utan i synnerhet för faran af en
rubbning af det goda förhållandet Sverige och Tyskland
emellan. Vår utmärkte utrikesminister troddes dock kunna
måhända råda bot derför. Knapt hade derför den rosenfing-
rade Eos sprungit upp från sitt läger, för att tala med klas-
siskt tungomål, förrän vår héros besteg sin char och ilade
först till utrikesministern, derefter ned till redaktionen och
utdelade djupt gripande tillrättavisningar, hvilka just genom
sin ädelt humana och af allvarlig och manlig s/e/fåeåers/c-
ning präglade form lära varit synnerligen egnade att framkalla
och bibehålla sympatier och högaktning, samt gaf ett i hög
grad värdigt uttryck åt den naturliga oro, hvaraf hans själ var
bestormad. Men der var ej tid att länge dröja. Sedan till
tyska ministern för att lik en nutida David inför den jätte-
like Goliath stäcka ministerns möjliga Bismarckianska öfver-
504

mod och afvärja farorna för sin stam. Huru han bar sig
åt för att vinna detta mål, ses bäst i Aftonbladet för den 20
januari 1886, uti en mindre artikel, der han icke blott tar
Bang i allvarlig upptuktelse, utan äfven med en viss kropps-
del i halsgropen framstammar sitt pater peccavi. Den stygga
artikeln hade kommit in genom ett förbiseende, utan att
någon af tidningens chefer hunnit vidtaga någon granskning.
Man hade i publicistiska kretsar åtskilligt hufvudbry med
att utfundera, hvilka personer afsågos med uttrycket »tid-
ningens chefer». Växjö stads riksbekanta naturhumorist
fann någon tid derefter i historien ett tacksamt ämne, och
de som älska hans pennas alster erinra sig nog hans skil-
dring af saken. Men hur bestämdt ogillande vår redaktions-
direktör än flerfaldiga gånger uttalat öfver allt hån och gäckeri
mot oliktänkande, har han dock trots detta Sigurds taktlösa
sätt att behandla saken visat dennes författareskap en om
verklig storsinthet vittnande uppmuntran och gång på gång
i sina tidningsspalter tryckt af hans krönikor.

Det är upprörande att se, när personers ädla och oegen-
nyttiga sträfvanden belönas med otack af just dem, som varit
föremål derför; och man kan icke annat än hysa en djup
tacksamhet och beundran öfver deras ändå icke tröttnande
nit. Hvarken professor Retzius eller »professor» Torelius
ha varit i tillfälle att uppbära det erkännande, som de på
grund af sin trägna offert]enst vid publicitetens altare i flera
hänseenden kunna göra anspråk på. Och klandersjukan har
kanske mest riktat sig mot det nya system de velat införa
i fråga om en harmonisk och sund educering af dem värdiga
publicistiska medarbetare. För den förstnämnde har det
varit nära på dagligt bröd, alltsedan han började dirigera
publiciteten. Det mesta väsendet utaf sig gjorde väl upp-
sägningen af åtskilliga gamla medarbetare, när tidningen
öfvertogs af arfvingarne. Man ville icke förstå, att det vore
»rent af en förnärmelse att begära, det redaktionsmedlemmar
af högerfärg», som t. ex. refererade och öfversatte eller sys-
slade med notiser, skulle stanna kvar under ett så brandrödt
system som det nya, eller att det »gälde att rädda tidningen
från förfall». Den som kände den nya Afton bladsstyrelsen
borde »tillräckligt veta, att den allra minst i sådana fall
velat handla ogrannlaga». »Styrelsen» lär derjämte haft att
stödja sig på auktoritet af en på somliga håll ända till öfver-
drift utpuffad och glorifierad tidningsman, då den ansåg sig
505

ha handlat synnerligen gentilt genom att affärda de uppsagda
medarbetarne med en månads aflöning. Icke kunde man
heller begära, att den nya ovana »styrelsen», ansvaringen
n:r 2 i allt det stök, som föregick öfvertagandet, skulle kunna
komma i håg en så obetydlig omständighet som att låta den
gamla styrelsen i tid uppsäga redaktionen. Saken väckte
som sagdt mycket väsen och framkallade till en början som
ett slags testamente till publiciteten från en af de f. d. med-
arbetarne väckandet af ett diskussionsämne om allmännare
införande af kontrakt i tidningsverlden. Det blef dock först
ett år senare under professor Retzius’ korta ordförandeskap
i Publicistklubben, som frågan blef verkligen diskuterad och
vann i allmänhet från tidningsegarnes sida en gynsam anslut-
ning — åtminstone i ord ■— och lände till faktisk nytta för
de sedermera afgående ur Aftonbladet. Ty medan i decem-
ber 1885 en person, som lefde i den föreställningen att för
följande året ha afslutat ett fast engagement med A. B., hade
endast ett par, tre veckors varsel — då en tillfällig referent-
anställning under några månader ej har med saken att skaffa,
— fingo tvänne under följande året afgångne 3—4 månaders
uppsägningstid.

Det för det nya publicistuppfostringssättet mest karak-
teristiska är den snabba blick, hvarmed de båda uppfostrarne
se hvad en person går för som användbar publicist. Medan
det i de andra tidningarna efter det gamla systemet kan gå
åratal, innan personalombyte eger rum af annan anledning än
dödsfall eller fördelaktigare anställning å annat håll, ha der-
emot cheferna i À. B. och nästan mera i Vårt Land icke be-
höft lika många månader, ibland t. o. m. icke veckor för att
direkt eller indirekt åstadkomma en hastig cirkulation bland
medarbetarstaben. Något har väl härtill medverkat känslan
pa deras sida af att skördefältet är stort, men att de såsom
skördemän i sin genre stå nästan ensamma och derför måste
ligga i af alla tyg. Man skall lättare fatta min mening, om
man läser t. ex. ett par artiklar i A. B., den ena den 17
nov. 1884, d. v. s. ej mer än l1/, månad sedan prof. Retzius
gick in i publiciteten, och ännu mer en för den 28 jan. 1885.
Första intrycket blir visserligen en känsla af förvåning öfver
en sådan snabb förmåga att se medaljens baksida, men man
skall ock se, att det var verkligen åtskilligt för dem båda att
uträtta. När man läser dessa artiklar, är det ungefär som
Ur Dogms KrlmilM. VII, 5, 6.	8
506

om man läste Erik Josias’ famösa utfall mot pressen den
28 jan. 1868. »Les beaux esprits se rencontrent.»

K ett stalle sages t. ex.: »Men den som blickar något
djupare in i leden, skall ock finna alltför mycket af sämre
valör. Han skall finna i publicitetens tjenst personer, som,
efter att ha förolyckats på andra håll, sökt sin räddnings-
planka i pressen, personer, som efter mef* eller mindre då-
liga föregåenden taga sig före att vilja vägleda den stora all-
mänheten på politikens, samhällslärans, den allmänna mora-
lens områden, personer, hvilka af alla, som sett dem på när-
mare håll, äro kända såsom mer eller mindre moraliskt tve-
tydiga individer. . '. . Man må icke undra på, om allmänheten
hyser en viss motvilja mot tidningsyrkets män» Hu då! !
Att frivilligt gifva sig in bland sådant byke till omgifning
och yrkesbröder är det icke att visa ett mod, påminnande
om de första kristnas, när de gingo ut för att förkunna
sina sanningar och dervid voro fullt beredda på pinsamma
trakasserier, ja t. o. m. en skymflig martyrdöd?

I höstas gjordes i pressen en statistisk beräkning öfver
huru många medarbetare med (förment) »fast» anställning
gjort en kortare eller längre »fransysk visit» i A. B. (Or-
den »fast» och »fransysk visit» svära betänkligt mot hvar-
andra men det är icke mitt fel; det är, såsom det heter
i Fatinitza, »kismet», s<?m bär skulden). Man kom då till
ett resultat af 13 stycken på 25 månader, hvilket ju icke
kan sägas vara så dåligt. Namnförteckningen är måhända
dock icke fullständig och skall, om man letade, säkerligen
kunna kompletteras med namnet på en och annan, för hvars
lungor Aftönbladsluften antingen af personen sjelf eller af
tidningens hygieniskt insigtsfulla chefer icke befunnits nyttig
att längre inandas. Jag vet icke, om de nya rekryteringarna
ha mera anpassningsförmåga eller atmosferen förbättrats, men
på några månader har man icke hört talas om några sjuk-
permitteringar. Det är emellertid icke värdt att göra sig
för säker. Den timmen och den stunden vet ingen, utan
vår herre i himmelen.

Jag har varit i beröring med åtskilliga af dem, som på
ena eller andra sättet kommit bort från detta publicitetens
miniatyr-Tonkin. Såvida de ej haft bekymmer för sin exi-
stens, ja, t. o. m. ändå, ha de samfäldt bekänt en verklig
lättnad och tillfredsställelse att komma derifrån. Det kan
måhända förefalla dem harmligt att blifva förklarade mindre
507

lämpliga som publicister, men de trösta sig med, att denna
kassation föreskrifver sig från en individ med betydligt min-
dre publicistisk rutin och utbildning än de flesta af dem,
hur »publicistiskt» han understundom må docera. Och skulle
en jämförelse komma i fråga om sjelfva publicistanlagen,
luta de i hög grad för den visst icke sällsynta uppfattningen,
att det behöfdes både ett utmärkt mikroskop och en liflig
fantasi för att komma på spåren den stränga domarens egna
anlag, för att nu icke tala om hans speciella egenskaper så-
som chef. Om dessa senare gäller »mutatis mutandis» ut-
trycket från »De båda döfve» : »icke var det den chef, jag
drömt om, när jag gick in i Aftonbladet.»

Om man interviewade en låt vara imaginär, men ty-
pisk representant för de afgångna aftonbladisterna om en
förklaring på den täta omsättningen, skulle man kunna vänta
ungefar följande svar: »Hur vill ni, att personer äfven med
mycket stor begåfning och kärlek för publicistyrket skola
kunna på längden trifvas eller hålla sig qvar i en tidning
med så singuliera interiörer. En tidning, der t. ex. det ar-
bete, som ena dagen gillas, ja kanske berömmes, en annan
dag fördömes, derför att det icke haft nog tur att vinna god-
kännande inom den visserligen delvis ganska vetenskapligt
bildade, men tyvärr icke blott till numrären utan ock icke
sällan andligen inskränkta krets, som för vederbörande helst
representerar allmän opinion och auktoritet. En tidning,
der man aldrig får bestämd uppgift på, knappast antydning
om hvad som bör ske eller hur långt man må gå och i
hvilka ämnen tidningen vill uttala sig. Påpekningar och
initiativ, som i andra organ bruka utgå från chefen till med-
arbetaren, hafva här mycket ofta att passera visserligen samma
vägstycke, men i omvänd ordning; — åtminstone etableras en
sådan princip, • när det gäller att efteråt placera möjliga obe-
hag af en uraktlåtenhet. En tidning, der intet är preciseradt
och noggrant bestämdt, der man tämligen nyckfullt tar hän-
syn till lagen om arbetsfördelning och till denna lags nöd-
vändiga korollarium om klokt användande af krafterna och
att låta individen egna sig åt den gren, dit anlagen visa, och
der sköta sig ostördt och sjelfständigt åtminstone inom så vidt
möjligt förut fixerade och bestämda gränser. Det der usla
krafset »Från skilda håll» och »Småplock» har varit en sten,
hvaremot flera medarbetare än man kan tro ha snafvat och
fallit onåd. En tidning, der man, d. v. s. när det så passar
508

sig, låter sitt omdöme influeras af uppfattningen af med-
arbetarens sysselsättningar och åskådningar utanför tidnin-
gen, val af umgänge, ofördelaktiga recensioner m. fl. ej här
närmare specificerbara förhållanden; en tidning der vidare
medarbetarnes försummelser nogsamt bevaras i minnet för
att, när hågen faller på, tornas upp till höga sandkullar,
medan minnet af de egna ingalunda sällsyntare eller mindre
eller ursäktligare försummelserna och biundren blåser bort
som en lätt fjäder för en frisk bris. (Att först reformera
sig sjelf eller sopa rent för egen dörr är som bekant en
mycket vansklig sak.) Denna känsla af osäkerhet i ena som
andra hänseendet och af nyckfullt varierande osjelfständighet,
som förr eller senare fattar en aftonbladist och förlamar äfven
de bästa uppsåt och ärligaste sympatier för tidningen, gör,
att de nuvarande Aftonbladsegarne aldrig skola få några med-
arbetare, som de äro mera varaktigt tillfredsstälda med och
som ännu mer å sin sida äro nöjda med dem. Det enda
verkligt effektiva sättet att åstadkomma, att den verkliga
inre homogenitet, som är en redaktions styrka, äfven blir
utmärkande för Aftonbladet, är — jag ser åtminstone intet
annat — en abdikation, men en fullständig sådan från tid-
ningens »chefer». För att såsom fast eller tillfällig medar-
betare ha det någorlunda behagligt i denna tidning fordras,
att man antingen ej har det ringaste att skaffa med veder-
börande eller ock förstår ingifva dem respekt och framstå
för dem som auktoritet. I senare fallet är det mycket väl,
och åtskilligt blir tillåtet, ja t. o. m. meriterande, som det
icke vore värdt för en annan att försöka sig med».

»Jag öfverlåter åt er sjelf att afgöra, huruvida ett dylikt
system kan vara gagneligt och glädjande för pressen i all-
mänhet och särskildt för den liberala pressens inre styrka.
Den som med pennan vill verka i de frisinnade och demo-
kratiska idéernas 'tjenst kan svårligen i regeln misstänkas
för att göra det af egoistisk beräkning på ekonomiska eller
sociala fördelar och bör ock kunna ha krafter nog att stå
ut med en tids vistelse inom den aftonbladiska salongs-
liberalismens qvafva och unkna kamrar, der den enda till-
förseln af frisk luft sker slumpvis. Men icke deltager man
med gladare sinne uti de verkliga striderna för framåtskri-
dande, sedan man sett, hur föga sympati för personen eller
försyn för dugligheten man kan egna just en af dem, som
vilja kråma sig i spétsen för meningsfränderna och på hvilken
509

individ man skulle snarare ha skäl tillämpa det aftonbladi-
ska uttrycket om den frisinnade ’pressens falska profeter'».

På detta hans tal skulle jag kunna svara föga annat, än
ätt det är det normala här i verlden, att ju äldre man blir,
dess mer ramla illusionerna. På förfrågan om tillvaron af
förmildrande omständigheter anför min sagesman : absolut
olämpliga egenskaper såsom redaktör, hvilken befattning man
för öfrigt tog på sig, utan att på något sätt satt sig in i för-
hållandena eller ens lika fort som en prins af vårt konunga-
hus passerat de lägre graderna, ovana att handskas med folk,
splitfrande af sina krafter och intressen samt en inre känsla
af icke blott »grönhet» och oerfarenhet, utan ock af inkom-
petens samt i följd deraf misstroende till sig sjelf och andra,
-besynnerlig och olik alla andra tidningsredaktörer. »Nå,
hvad hade då min son på galejan att göra?»

Redan en flyktig blick på de olika Afton blad sprogram-
men kan äfven på tal om förhållandet till medarbetarne vara
exemplifierande nog. I anmälan till 1885 göres det värre
reklam med nära på ett tjogtal namn på medarbetare utom
de å byrån sittande. Icke blott en massa medicinare och
de vanliga puffmedlen Rydberg, Snoilsky och Wieselgren,
utan man har uppenbarligen tagit »det unga Sverige» och den
nya literära riktningen på entreprenad, a B Land nordens mest
betydande krafter»* på det literära området nämnas så A.-Ch.
Edgren, G. af Geijerstam, Ola Hansson, Oscar Levertin.
Under 1885 komma vederbörande underfund, att den varan
inte var så kurant, som de i sin liflighet förestält sig. »Adjö,
sa’ lilla Lotten». Som afskedshelsning gaf man en och an-
nan, ex. O. Hansson, en mindre vänlig anonym recension;
att sätta ut någon af de mångskiftande signaturerna skämdes
man. Namn förteckningen i anmälan till 1886 reducerades
betydligt och man vågade icke ens anföra, at^ fru Edgren
skrifvit i tidningen under det gångna året. Med den nytill-
komne Claës Lundin (ack, hur länge) och de båda Mun-
tharne uppgingo de namngifna knapt till ett dussin. Och i
anmälningén till i år ha alla namn försvunnit. Det var
verkligen försigtigt och klokt.**

* (Kurs, af mig).

** Pä sätt och vis med »salou des refusés» till förebild lära de refu-
serade medarbetarne ämna, när de uppnått något signifikativt antal eller
vid någon märkligare epok, fira en aftonbladisk jubelfest med bidrag till
A. B:s historia såsom hyllningsskrifter festföremålen vördsamt tillegnade.
—

—

510

Uti »Vårt Land» har man varit ändå qvickare i vänd-
ningen, när det gälde att experimentera med medarbetare.
Hur samma tidning bär sig åt vid att experimentera med åsig-
ter, skola vi komma till längre fram. På ungefär eW års tid
åtgingo 12 — säger tolf — medarbetare. Det kan synas
svårförklarligt, då det borde ligga i sakens natur, att en så
lärd, erfaren och duglig man, som Vårt Lands redaktör,
borde kunnat samla kring sig en mängd likartade andar, lika
nitiska och framstående väktare på Zions murar, och när man
tänker efter hur man ju haft att tillgå erfarenhet, förvärfvad
på Basels katedrar, Svenska akademiens salvelsefulla sekre-
terarestol, Adolf Fredriks predikstol, i Helsinglands och
Skånes ko m mini sterstjäll, vestgötska nationssalen och vid
tittar in på Times’ och Berliner Tageblatts tryckerier.
»Vårt Land» messar som bekant flitigt »Sverige åt Sven-
skarne», så att det slår lock i allmänhetens öron, men dere-
mot nöjer tidningen sig med att mumla, ehuru med en viss
ifver: »publiciteten åt presterna, ej åt publicisterna».

Man skulle visserligen kunna anse det som en betänk-
lig inkonseqvens och trolöshet mot principen att bereda
skydd åt ett yrkes arbetare. Professor Torelius tror dock
tvifvelsutan blindt på fabrikör Svanbergs politiska maxim
vid någon riksdag om skadan af att hålla fast vid princi-
per. Hans inkonseqvens skall ock måhända, fast oafsigtligt be-
reda publiciteten den nyttan, att anblicken af de feta löne-
tilläggsprebenden, Vårt Land hulderikt bereder en och annan
qvasi-literat pastorsadjunkt eller komminister eller den stac-
kars nödtorftigt aflönade akademisekreteraren, möjligen skall
småningom gaska upp de öfriga tidningsredaktörerna i huf-
vudstaden att höja — icke i lika hög grad, det kan man
naturligtvis ej begära — aflöningen åt sina medarbetare.

När »Vårt Lands» sublima profnummer började skåda
dagens ljus, fans i dess brokiga redaktion icke mer än ew
yrkespublicist. Huru vana de öfriga redaktionsmedlemmarne
voro vid publicistiska försök, kan man förstå, då man får
höra, att det befans nödigt att till medarbetarné ställa en
tryckt uppmaning att endast skrifva på ena sidan af papperet!
Sedan dess har en och annan yrkespublicist gifvit gästroller
i tidningen. Dervid har professorns gamla missionärsinstink-
ter gerna gjort sig gällande, ty han har icke fäst någon vidare
uppmärksamhet vid »homogeniteten» i åsigter, något som
deremot prof. R. håller strängt på, i synnerhet af farhåga
511

att få för avancerade och radikala. — Till tillräcklig värmegrad
för liberalismens salonger kunna alltid bringas upp ljumma
liberala eller moderata högermän. — Nej, prof. Torelius har
vid sitt hulda hjerta haft en plats öppen för notoriska hed-
ningar. Hade icke pressen skämtat litet grand deröfver,
skulle han nog icke skämts i afseende på den "positivistiske
riksdagsmannamakaren och haft så brådtom att först, förneka
hans rätt att räknas till redaktionen och sedan att låta ho-
nom packa in. Han engagerade en gång en känd publici-
stisk landsman som politisk och polemisk informator, men
denne vann egendomligt nog icke sympati hos en del af
tidningens fäder, hvilket ledde till skilsmässa till det yttre.
Förmodligen tröstade sig äfven prestredaktionen med att ré-
sonnera som så: ah hal för att som politiker och polemiker
föra pennan tyckes ju förnämligast behöfvas en oren och
grof hand; det kunna vi kanhända sjelfva prestera, i syn-
nerhet om vi få ett och annat collegium «privatissimum af
denne i det hänseendet så rutinerade tidningsman.

Ni minnes väl, värde läsare, Hovstads och Stockmanns
dialog i 4 akten af Ibsens En folkefiende? För bättre min-
nes skull skall jag citera ett par repliker. De lyda som
följa:

Hovstad: Jeg kan godt begribe, att De har imod os for vor
holdning under madet igår. —

Doktor Stockmann: Og det kalder De holdning? Jo, det var
en dejlig holdning! Jeg kalder det holdningslast, kær-
ringagtigt! Fy for fanden!

Det är i få ord den röda tråden i de flesta förebråel-
ser, för hvilka Aftonbladet såsom politisk tidning så ofta varit
utsatt, och om nu hyggligt folk ville befatta sig något mera
med Vårt Lands politiska principer, ehuru det kan man
då icke gerna begära, skulle man nog hafva att säga något
liknande om detta senare, så egendomligt hyfsade och bil-
dade blad; och det fast Vårt Land står i samma förhållande
till Sigurd som frih. Klinckowström till af Burén eller att
af den senare berömmas och anföras som auktoritet. Genast
»Vårt Lands» missionsskepp skulle ut och plöja publicitetens
farvatten, tog den om bord herskande rådvillheten sig ett
signifikativt uttryck icke blott i dess genomlöjliga program,
utan ock i förberedelserna. Att det skulle bli en »kristlig»
tidning, hade vederbörande klart för sig, och så skulle den
512

slafsa ur sig litet politik, men från hvilket fat det var klo-
kast att hemta sin röra visste man icke precis. Förmodli-
gen tänkte man på ordspråket om skällan och kon, d. v. s.
med liknelsen öfverflyttad på Vårt Lands område : Ha vi bara
en tidning, nog få vi sedan grundsatser och åsigter. En ytterst
dråplig och 'betecknande anekdot är i detta hänseende den
bekanta, att kort före första numrets utsändande samman-
kallades redaktionen för att yttra sig om, hvilken ställning
tidningen skulle intaga i den norska frågan. Det förmäles
dock ej, om frågan afgjordes med acklamation eller om man
skred till votering och i så fall hvilken röstskala som följ-
des och hur röstsiffrorna stälde sig. Ett tag låg man ifrigt
efter landtmannapartiets talangfulle förespråkare inom pres-
sen, kandidat Emil Svensén, och hade då naturligtvis sina
planer på en landtmannapartistisk anstrykning. Man tänkte
väl då på fördelen af att kunna »lura bönder». Svensén
var nog klok att ej falla i deras klor och »Vårt Lands»
landtmannapartistiska tendenser ha icke varit allvarligare, än
att det under sin existens flerfaldiga gånger gifvit landtman-
napartiet på huden.

En bekant anstälde en gång i ett samtal med mig en
jämförelse mellan »Vårt Lands» program och viraspdet, näm-
ligen det spelsätt deri, som kallas vingel. Det senare består,
sade han, deri att man slår upp två kort af den s. k. talongen
och väljer det bästa. »Vårt Land» tyckes i politiken tänka
på att krångla sig fram med dylikt dubbelspel. Det ser fler-
faldiga gånger ut, som om tidningen skulle ha suttit med en
trumf i hvardera handen — för att nu ej tala om den i
hufvudet — och väntat att få se, hvem som skulle bli mest
värd. Och i detta hänseende är dess program en oförlikne-
lig praktblomma med dess många erkännanden i ena sekun-
den af det principielt riktiga i ena eller andra frågan, för att
sedan sekunden derefter komma med sitt »men» — allt i
ängslig sträfvan att ha åtminstone något kryphål att genast
dyka ned i igen, om man var i fara för att oförhappandes
komma allt för långt fram i dagsljuset. Enligt programmet
har frihandelssystemet stora teoretiska företräden, fastän hän-
synen till mäktigare staters föredömen nödgar Vårt Land till
att blifva protektionismens hejduk. Ett par månader senare
besvaras frågan om fri handelssystemets berättigande så, att
det systemet principielt fördömes och får bära skulden för
allt ondt här i landet. Ungefär ett år senare, eller den 12
513

mars innevarande år, göres ett svagt försök att bedöma tull-
frågan mera opartiskt. Detta lär ha närmast berott derpå,
att, efter det prenumerationstiden och den korta riksdagen
var slut och man fått mottaga en officiös »åthutning» för hr
Noréns insidiösa och hänsynslösa artiklar samt derför af
rädsla låtit honom åka, man ville låta allmänheten beyittna,
huru man framstammade sitt »abba, käre fader».*

I programmet höll det vidare t. ex. på en enklare och
jämnare fördelning af skattebördorna, men har, som sagdt,
sedermera farit ut mot landtmannapartiet och dess sträfvan-
den. Likaså älskar tidningen tanken på den eviga freden,
men vågar ej tro på densamma. Hvarför det då är värdt att
komma och tala om den kärleken, får man emellertid icke
veta. I nästan omedelbart sammanhang härmed kommer tid-
ningen underfund med, att allmän värnpligt måste erkännas
»vara den principielt riktiga och faktiskt mest betryggande for-
men för ett lands försvar», hvilket naturligtvis af Vårt Land
betraktas som ett starkt skäl att förorda — indelningsverket.
Man kan ju måhända finna någon förklaring till denna ving-
ling i tankegång och hållning deruti, att det endast var när
man befattade sig med veckoupplagans redigering, som man
skulle »slå sig på» nykterheten; den dagliga upplagan lade
den frågan å sido, förmodligen derför att den vände sig huf-
vudsakligen till stadsboar, och i städerna äro de spirituösa
frestelserna så talrika och starka, att äfven den dygdigaste
kan glömma hvad som föreskrifves af utskänkningslag och
goda vanor.

Men för att återgå till vårt Aftonblad och dess poli-
tiska hållning, vill jag visst icke förneka, att uti den tidnin-
gen ibland stått artiklar, som både till innehåll och form varit
verkligt framstående, men det var då egentligen ingen för-
tjenst utaf tidningens »ledare». Det, har berott snart sagdt
af en slump, att någon person med omdöme och duglighet
kommit att i det speciella fallet taga hand om tidningen,
ty af det fasta, konseqventa och påpassliga uppträdande,
som bör prägla en tidning såsom en helhet och hvarom hvarje
tidning, som vill förvärfva inflytande och aktning, bör be-
möda sig, finner man föga spår. Bakom en politisk tid-

* Likaså har tidningen, för att släta öfver alla sina oförskämd heter
och ohederliga beskyllningar mot statsministern Themptander, nu helt ny-
ligen kommit krypande med hans porträtt och en höflig och inställsam
biografi.
514

ning bör stå en man, en bestämd och utpräglad åskådning,
och det bör icke vara något sådant der »rö som drifves hit
och dit för vinden», intet vankelmod, nyckfullhet och osä-
kerhet, som kanske ena sekunden tar munnen full med onö-
digt stora ord och sekunden derefter slätar öfver med har-
tassen, ena stunden är »värre» morsk och obefogadt hän-
synslös:’: och sårande mot motståndaren och en annan stund
inte törs säga ett ord för att inte »stöta», utan i stället slo-
kar svansen mellan benen. På det sättet får man hvarken
förtroende eller sympati hos meningsfränder eller aktning och
respekt hos motståndare. Och äfven om man har aldrig så
god råd att betala bidrag från utmärkta pennor, blir det ej
hjelpt dermed, så länge det icke är något system, någon
enhet som går igenom det hela.

När som sagdt det är någon annan som liksom tagit
hand om tidningen, så hampar den sig någorlunda fram, och
för den ytlige betraktaren kan det t. o. m. synas som om
allting vore väl bestäldt. — De första månaderna af den
Retzian ska Aftonbladsperioden lät han influera på sig dels
af dåvarande redaktionssekreteraren, hvars värde jag tror
vara ganska mycket öfverskattadt och utpuffadt, men som i
alla händelser egde mångårig rutin, och äfven till en del af
»det unga Sverige», som visserligen saknade rutin, men var
ungdomsfrisk t och piggt. Och äfven om Aftonbladet kanske
måhända skenade å stad ibland i Strindbergska saken, hvilket
jag dock icke vill bestämdt påstå, var det åtminstone relativt
friskt och modigt och lifligt. Men uti den tidningen är det
mesta mycket bra i smöret — till en början, men det står
aldrig länge på. Och komiskt är, att under de två måna-
der, då tidningen af hänsyn till de gamla abonnenterna ut-
fäste sig att vara grådaskig som under Spilhammar-Köers-
nerska tiden, så var den temligen pigg och frimodig. Se-
dan den deremot enligt sitt program egde både rätt och
skyldighet att vara frisinnad och reformvänlig, har den med
ett och annat momentant afbrott sackat bakut eller lojat af.

* En person med publicistisk-politisk takt skulle t. ex. ej gerna
tillåta sig ett sådant på samma gång dumt och lögnaktigt uttryck, som
af A. B:s redaktion helt ogeneradt utslungas under den Beckmanska val-
striden. Den säger då: »Det är ett kännetecken på högern i alla land,
att den icke skyr medlen. Den förvränger fakta och yttranden för att
skrämma de klenmodiga.» För att fälla en sådan der generel dom bör
man ha att påräkna större auktoritet och erfarenhet än prof. R.
515

Nu en tid bortåt har den ändå artat sig något bättre, men
det beror, som redan är sagdt, helt enkelt, derpå att redak-
tionsdirektören dragit sig allt mer tillbaka från att skrifva le-
dare och att en sådan person som Hedin börjat arbeta der fli-
tigare och från sådana som t. ex. Beckman, Fredholm, Jo-
hansson i Noraskog och styrelsen för föreningen mot lifsmedels-
tullar * m. fl. mottagit understöd i sina bemödanden att sätta
litet pli på Aftonbladet såsom ett politiskt organ. Derför
kunde tidningen ju sköta sig ganska bra i tullstriden under
senaste halfår och man slapp undan den blamage, som borde
vederfarits tidningen, då den förra året, jag tror dagen innan
den gemensamma voteringen i tullfrågan, ängslig för några
befarade arbetaredemonstrationer, gjorde en riktigt ordentlig
»kovändning ** och rakade öfverbord en massa af sina förra
uttalanden och t. o. m. produkterna af den brödbakning,
som man efter de föregående många och långa ledarne skulle
kunnat tro en längre tid ha försiggått på redaktionslokalen.

Nu vet man ju icke, hur länge dessa nyssnämda herrar
äro hyggliga att vägleda vår »äldsta liberala tidning», men
det kan ett tu tre taga ett slut, om icke vederbörande
inse sitt och tidningens sanna bästa. Men så länge de redan
nämda o. d. understödja tidningen, skall man väl slippa
undan t. ex. sådana »grodor», som i en ledare för den 29
april 1885, der man icke blott uppgaf, utan ock stödde ar-
tikelns resonnement derpå, att Andra kammaren kort förut
skulle gått in på en ökning i öfningstiden af 9 dagar och
Första kammaren bifallit de af k. m:t föreslagna 18. då fak-
tiska förhållandet var att Andra kammaren sagt nej till all
ökning. Det var »misskrifning». Eller samma års höst, då
den namnger fyra Första kammarmän såsom om återval fullt
säkra och 3 af dessa sedan snöpligen falla igenom. Eller då
den i mars förra året först efter tre, fyra dagars fundering kom
underfund med att, då differensen mellan dem som röstat
för och mot tullar belöpte sig till 12, det vore tillräckligt,
för att den gemensamma voteringen skulle medföra ett an-
nat resultat, att 7 personer ändrade mening och ej som tid-
ningen till en början inbillade sig och resonnerade: alla 12.

* «Den liberale (?) grefvens» skrifsätt, ehuru populärt, utmärker
sig dock egentligen mindre för stil, talang och djup, än hvad man på
Upsalaspråk brukade kalla »fräckhet».

** Jfr A. B. 11 mars 1886, ledaren med dess visdom, att stads-
arbetaren har ej egentlig olägenhet af lifsmedelstullar.
516

»Korrekturfel» naturligtvis. Eller då den (7 okt. 1886) helt
frankt uppger, att Danmark ej berörts af det lilla protektio-
nistiska stormcentret från tysk kust, då de flesta veta, att
t. ex. danska regeringen, visst icke ensam om sin protektio-
nism, framlagt förslag om en massa spanmålstullar.

Liksom det förutom de historiska kännetecknen på den
heliga skrifts äkthet äfven finnas s. k. inre bevis, så har
man utom de skiftande signaturerna äfven vissa inre från
stil och innehåll hemtade kännemärken, som göra att man
efter den komparativa metoden och med någon observations-
förmåga lätt ser hvad som förskrifvit sig från publicitetens
acquisition, prof. Retzius. Jag har redan något antydt hvilka
dessa kännetecken äro.

Redaktionsdirektören älskar så t. ex. icke att i allmän-
het göra sina ledare och artiklar svårlästa genom något egent-
ligt sakinnehåll ; och med frånseende naturligtvis af de artiklar,
som mera falla in under hans ursprungliga gebit, och om
dem gäller icke detta omdöme '•- då de äro både innehållsrika
och rätt lättlästa —, skulle man i viss grad ha rätt tillämpa
ett omdöme han ansåg sig berättigad använda om Strindberg.
I recensionen öfver Giftas första delen sade G. R. : »Dessa
ströftåg (de som anstälts af S. på nationalekonomiens, natur-
vetenskapens och andra vetenskapers områden) ha . . . på det
hela haft karaktären af stor ytlighet, knapt så mycket som
dilettantism en gång.» Om vi nu i parentesen insätta ett
R. och för orden naturvetenskapens och andra vetenskapers
t. ex. orden politik, stats- öch kommunal-, sociologi, literatur-,
teater- och konstkritik, ha vi omdömet klappadt och klart.
Jo, det är sant, en viss benägenhet att tynga ned innehållet
har han och det är att förlänga sina artiklar genom temli-
gen oassimilerade referat af hvad en eller flera sagt vid nå-
got tillfälle och af hvad som i ett visst ögonblick tilldragit
sig. Derför blefvo ock Lars Johans försök i den humori-
stiska genren yttermera misslyckade. Organet för humor
och satir tyckes för restén vara alldeles atrofieradt. I sitt be-
kanta bref äf år 1851 till L. J. Hierta* säger Crusenstolpe
åtskilligt, som jag icke vet om det träflade in på Hierta, men
som prof. R. skulle ha nytta af att behjerta och taga sig till
vara för. Det var fråga om ett kringspunnet och farligt
konsiderationssystem, som innefattade tillika publicistens för-

* Se Ahnfelts M. J. Crusenstolpe. 2: 92.
517

dömelse och som, H. till välförtjent straff och köparne af
hans blad till skräck och varnagel, småningom undergräft
tidningens politiska anseende, minskat förtroendet till hennes
framställning och i H:as hand beröfvat henne nästan alt in-
flytande på de allmänna ärendenas gång vare sig hos sty-
relsen eller representationen, och sedan komma ett par punk-
ter, som i synnerhet träffa in på den nuvarande Aftonblads-
redaktörens skrifsätt och som jag derför anför i »oratio recta» :
»Det är oförklarligt, att en man med ditt hufvud icke för-
utsett denna oundvikliga följd af ett skriftställeri, som al-
drig öppet och helt vågat * gifva någon mening helt, aldrig
utan omsvep och förbehåll tillåtit sig något omdöme — ett
skriftställeri, der farhågan att stöta afkylt öfvertygelsen^i
värme och bemödandet att efter sig företeende omständig-
heter kunna tyda hvad du sagt förlamar argumentationens
styrka. Huru vill du, att allmänna tänkesättet skall taga
ledning från uppsatser, i hvilka /^remissernas beska meren-
dels försättes af sötman i konklusionen och der hartassen
vid slutet alltid är tillreds utplåna spåren efter det stin-
gande spjutet vid början.*» I detta afseende tyckes redak-
tionsdirektören gå i svärfaderns fotspår, men det är troligen
ock det enda.

Det fins dock fall, när icke »hartassen» kommer fram,
och det är då någon begått en synd mot den heliga anda,
d. v. s. ansetts förgripa sig mot hans intimare kotteris in-
tressen eller opinioner. Då spars inte på de stora fraserna
och då blifva de fräcka attentatsmännen pådyflade både
bittida och sent och med ett nit, som lätt slår öfver till löj-
lighet och som skulle göra mera nytta om det jämnare förde-
lades öfver ett större område. Behandlingen af biskop Billing,
hvilken individ jag visst icke sympatiserar med, tvärtom,
för hans uppträdande på läraremötet påminner så t. ex.
bra mycket om sagan om skinnpelsen och käringen. Och
när samme biskop senare uppträdt mot Separatismen, kommer
man i en ledare i A. B. för den 21 juli 1886 fram med
hvarjehanda skräfvel om verldshistoriens blodbestänkta blad,
om »Torquemadas bål, som ryker i fjärran», och att »det är
utrotade albigenser och flyktande valdenser som skymta för
våra blickar, när vi höra de biskopliga orden». Denna sista
retoriska bild har ett visst slägttycke med den bekanta anek-

* Kurs, af mig.
518

doten om lektor Elmblad, som såg åtskilliga frånvarande
skolpojkar.

Till samma kategori kan ock med fog hänföras allt det
öfverdrifna väsen och uppståndelse, som sattes i gång för
att få hr Ernst Beckman vald till riksdagsman. Då var det
alldeles som om verlden skulle förgåtts, ifall den visserligen
sympatiske och talangfulle, men väl ändå icke vidare epok-
görande mannen fallit igenom. I den sista allmänna val-
rörelsen deltog ju deremot tidningen tämligen passivt och
icke heller vidare talangfullt.

Omdöme i politiska saker har aldrig varit den nuva-
rande redaktionsdirektörens sak, när han lemnats ensam åt
sig sjelf eller sitt lilla influerande kotteri. Derför väntar han
också gerna, till dess Dagens Nyheter eller Handelstidningen
eller någon annan äldre tidning uttalat sig men kommer då
vanligen i sista stund och helt lamt; exempelvis i fråga om
strafflagsändringarna för en vecka sedan. Förtjusningen öf-
ver att ibland få tjena som regeringens språkrör gör honom
ock tydligen yr i mössan, ty huru skall man annars förstå
de bombastiska panegyriker han icke sällan uppstämmer
öfver hela den nuvarande ministèren Themptander, då väl
en hvar med något oförvillad blick måste erkänna att från
liberal synpunkt är denna ministèr med undantag af stats-
ministern sjelf och ett par till bara »bosch» och endast till
för att snedvrida och blamera den förres goda afsigter. Jag
skall nu blott erinra om Lars Johans »humoresk» (Lucus a
non lucendo), »Det nya systemet» eller om A. B:s segerledare en
tid derefter, den 13 mars 1886, då glädjen öfver spanmåls-
tullarnes förkastande förklaras böra träda i bakgrunden för
tillfredsställelsen öfver att få behålla ministèren. Är det inte
kryperi?

Hur illa bevändt det är med redaktionsdirektörens po-
litiska omdöme visade sig tydligen vid hans debut som po-
litiker vid omvalen i januari 1885. Den debuten blef ett
gräsligt fiasko och ett sorgligt omen. Då den är ganska
karakteristisk, är det ganska lärorikt att beskåda den litet
närmare.

Af grundsats skulle A B. helst slutit sig till venster-
listan, men det var hufvudsakligen tre skäl, som nödgat
tidningen till att göra några ändringar deri. Om man ihåg-
kommer att det var i första veckan af januari 1885 och att
således icke mycket lång tid hunnit förflyta, sedan tidningen
519

genom program eller annorlunda gjort bullrande reklam för
sitt kommande nitiska arbete i de frisinnade idéernas tjenst,
måste man vid läsningen af dessa skäl erkänna, att det var
oförsvarligt tidigt att falla ’ ur rollen. A. B:s redaktions-
direktör utrangerar tre af vensterns kandidater och sätter
dit tre nya, men utan att bry sig om att på minsta sätt
söka utreda deras lämplighet ur ■vensier-synpunkt, något som
man kunde vänta skulle något beröras. De anförda skälen,
som redaktionen inbillade sig vara nog kraftiga för att förmå
ett större antal valmän att hux flux kasta öfver bord ven-
sterlistan och hylla aftonbladslistan med dess tre nya namn :
hrr Crusebjörn, Rubenson och Forsman, voro skäligen naiva.
De voro: 1) behof af en god representant för landtförsvars-
frågan, 2) önskan att inlägga en gensaga mot det egent-
ligen från Aögtersida utgående försöket att äfven i vårt
land vilja väcka antesimitisk förföljelse. Högern hade i
grunden ingen annan anledning att söka utesluta hr Ruben-
son — och det var ju tillräcklig anledning för en vensZer-
tidning att taga upp honom som sin kandidat. 3) Med
ganska stor visshet hade A. B. förnummit (obs. 1) att fler-
talet bland de moderat-liberala redan beslutit sig för hr Fors-
man, hvilken inom en betydande (obs.!) samhällskrets gjort
sig känd för duglighet. Till ett följande nummer hade man
fått lära sig, att hr Rubenson yttrat sig mot utvidgad röst-
rätt, men det skulle då icke valmännen lägga för tungt på
sinnet, ty prof. R. hoppades, att hr R. skulle komma att
»inse, att äfven denna fråga började mer och mer mogna
till en förståndig och rättvis lösning». * Bakom nu denna
liständring låg emellertid en mycket snillrikt uppgjord plan,
hvarigenom,, såsom en A. B:s referent på ett folkmöte sökte,*
fastän förgäfves för valmännens stora massa närmare ut-
veckla, en kolossal hop moderata högermän skulle lockas
att gå med på Hedin och v.- Friesen. Som redan är sagdt
gjorde planen fiasko, ty ej mer än — 96—193 röster följde
aftonbladslistan, fastän den var uppgjord »efter samråd med
ett antal politiskt och socialt framstående (obs. !) samhälls-
medlemmar hörande till det liberala partiet och efter moget
öfvervägande af hvarje kandidats förtjenster och. duglighet
för behandling af de vigtigaste på dagordningen stående frå-

* Frågan har emellertid icke hunnit mogna mer, än att nu for en
vecka sedan uttalade A. B. sig mot ett par rösträttsmotioner.
520	■

gorna». Den så pålitlige frihets vännen Siljeström var icke
medicinskt ortodox och derför. . . .

Icke det minst karakteristiska är detta försök att i brist
på verkliga skäl skaffa sig mera auktoritet genom att tala
om att man sprungit och frågat sig före hos några »fram-
stående» personer, om hvad de behagade tycka i frågan. Men
att inte ha bättre omdöme än att man låter lura sig af litet
snack om antisemitism, hvartill enda anledningen väl ut-
gjordes af ett och annat glåpord om judar etc. i tidningar
eller samtal, glåpord som man för öfrigt kan få höra hvil-
ken tid som helst. — Karakteristiskt var ock att inte komma
sig för att bekänna kort förrän i sista stund, men när denna
ogrannlagenhet på ett folkmöte befogadt och skarpt klandra-
des, var det A. B. ' som tog på sig en förolämpad min à la
sårad oskuld och flabbade litet Agrand om partiförtryck och
sjelfständighet.

Vanligen bruka vensterpartierna i de flesta länder anse
angeläget att hålla mot allt för stora militära bördor och de
veta, hvilka faror lätt och gemenligen följa militarismen i
släptåg. Men i militära frågor har A. B:s hållning varit
virrig och egendomlig nog. I april 1885 förundrade sig
A. B. öfver att man kunde sätta i fråga att afslå sådana
obetydligheter, regeringen fordrade i sitt härordningsförslag.
Lyckligtvis vägde Andra kammarens ord mer än A. B:s. I
sitt första program hade tidningen med prisvärd försigtighet
angifvit sin ståndpunkt med sådana generella fraser, att den
skulle i försvarsfrågan »ansluta sig till det förslag, som efter
våra förhållanden och landets tillgångar skulle skänka den
största trygghet». Den 9 april 1886 var den visserligen ej
* vän af ett försvar efter stormaktsförhållanden, men krigs-
ministern hade talat så vackert för fästningsartilleri på Vax-
holm och tidningen hade hört (obs.!) många icke blott fack-
män, utan äfven verkliga sparsamhets vän ner vilja gå in der-
på och det var bara den för året egendomliga (protektioni-
stiska) partigrupperingen, som lät Andra kammaren afslå
anslaget, men säkerligen skulle man åtra sig och det gå ige-
nom vid nästa dags gemensamma votering. Nu bar det sig
emellertid icke bättre till, än att pro primo ramlade anslaget
för en 58 rösters majoritet och pro secundo hade A. B:s
politiska ledare alldeles glömt bort, hvad hans egen tidning
yttrat för icke fullt en månad förut. Uti en ledare, som
ådagalade tydliga sympatier för landtmannapartiets sparsam-
521

hetstendenser i fråga om fjerde hufvudtiteln, men alldeles
inga för artilleriet, betonas uttryckligen, att i det hänseendet
var partiet alltid enigt och »det var uppenbarligen sparsam-
hetsanden och obenägenheten mot alla krigiska ändamål,
som voro ledtråden vid Andra kammarens debatter, liksom
det alltid varit vid fråga om denna hufvudtitel». Nå ja, på
4 veckor kan man glömma mycket.

Detta påminner på sätt och vis om A. B:s uppförande
beträffande vår utmärkt älsklige justitieministers ännu ut-
märktare lagförslag om rättegång i brottmål, som lyckligtvis
blef af Andra kammaren ömkligen, men rättvisligen afdaga-
taget. A. B. innehöll på ledareplats det ena långa referatet
efter det andra af lagförslagets innehåll, men intet klander,
snarare rekonimendation till dess antagande. Men bara det
väl var fallet, uppstämdes jubel deröfver.

Som man vet, brukar den brännpunkt, hvari strålarne
från en tidnings politiska visdom gemenligen samla sig, bära
namn, heder och värdighet af »ledare», så benämd derför
att dess innehåll både skall utgöra en ledning för tidningens
uttalanden i öfrigt och för dess läsare. Ibland fins det inga
strålar att reflektera, men då läsarne ha liksom en viss pre-
tention på att platsen icke skall stå tom, brukar man litet
hvarstans stoppa dit litet af hvarje för att få tomrummet
fyldt. Under det nya A. B:s första år i synnerhet förorsa-
kade detta bestyr uppenbarligen stort hufvudbry och oro,
när man händelsevis icke hade de evinnerliga mjölkartik-
larne att tillgå. Och man lade mången gång i dagen en
ovanlig osmak både i att. finna ämnen och i de yttre arrange-
mentèn. Ty att komma dragande med hela lagförslagstexter
eller betänkanden eller motioner eller urklipp ur andra tid-
ningar med några nödtorftiga och innehållstomma inlednings-
och afslutningsfraser var då ett obestridligt fattigdomsbevis.
Tidningen har dock gått icke så obetydligt framåt i d< hän-
seendet, ehuru med återfall, såsom t. ex. då referatet öfver
portugisiske konungens intåg får ledareform, och nu finnas
i allmänhet »ledare», .som åtminstone i regeln förstått an-
lägga en ledareartikels yttre drägt.

Det Retzianska Aftonbladet har velat verka för icke få
saker, så säger det åtminstone. Men efter som uttrycket
går igen i alla årsprogram, bör väl den röda tråden,
som man har att återfinna i alla dess nummer, kärn-
punkten i alla dess sträfvanden vara: arbete för ett oa/Zåt-
Ur Dagens Krönika. VII, 5, 6.	9
522

ligt framåtskridande på odlingens alla områden. Lagenligt,
humant, med hederns och ärlighetens vapen etc., men först
och sist oaflåtligt. Huru har nu A. B. hållit detta sitt
löfte? Ja, det öfverlåter jag åt en hvar, som följt med den
tidningen och tillika förmår bilda sig ett objektivt omdöme,
att sjelf besvara. Mig vill det dock synas, som om det der
arbetet i sjelfva verket pågått tämligen planlöst, lojt och
intermittent. Man torde kunna på prof. R. delvis till-
lämpa hvad han sjelf sagt om Strindberg att denne »känt sig
manad att uppträda som ett slags reformator. Men han var
illa förberedd. Han går med sitt stora träsvärd och hugger
åt alla håll». Men hvad nu prof. R. beträffar, är det åt bra få
håll han hugger, och särskildt kunde det vara anledning att
önska, att han hade att tillgå blott ett tiondedels så pass
bra »träsvärd» som Strindberg, ty satirens och ironiens värja
är ett utmärkt vapen för en tidningsman, — om han blott
kan slipa och föra det.

Känslan af det. större eller mindre mått af intellek-
tuella och materiella ansträngningar, som alltid erfordras för
frambringandet af en »ledare», oafsedt hurudan den nu må
vara, leder i förening med författarfåfångan hos oerfarne
tidningsmän lätt nog till öfverskattande af den producerade
artikelns verkliga effekt och betydelse. Det gör nog ock,
att prof. R. tror sig i de flesta fall ha gjort alldeles till
fyllest, om tidningen en och annan gång kommer med nå-
got uttalande i en viss vigtig samhällsfråga, och att några
allmänna fraser spela i politiskt och socialt hänseende en
liknande kraftig roll, som exempelvis uttalandet af några
ord vid vissa af den religiösa kultens ceremonier lär ega.
Ett område, der en hufvudstadstidning verkligen till allmänt
gagn behöfde beslutsamt och energiskt gripa in, vore våra
kommunala förhållanden. Men som sådant vore oskiljaktigt
förenat med obehaget att stöta sig med en mängd infly-
telserika menniskor, så åtnöjer sig A. B. med några intet-
sägande allmänna fraser eller att intaga några stadsfullmäk-
tigespecimina af några skäligen enfaldiga, men uppåtsträf-
vande Vasastadsbor. Så fabricerar tidningen t. ex. i mars
1885 en kommunalledare, hvaraf ungefär hälften utgöres
af ett aftryck af en föredragningslista vid ett stadsfullmäk-
tigesammanträde, för att uppvisa den aldrig bestridda ab-
strakta sanningen, att det är en mycket vigtig institution.
En vecka senare beskyller man den öfriga hufvudstadspres-
523

sen för vårdslöshet att följa med kommunalförhållandena,
men »pudelns kärna» är egentligen bara en puff för — en
rubrik, hvarmed A. B. ville snobba upp sig och som den
inbillade sig skola bli af kraftig verkan. Tidningen har aldrig
haft mod att uppträda bestämdt med eller mot några kan-
didater vid stadsfullmäktigevalen och hade icke ens det om-
dömet att säga ett enda ord till förmån för sparsamhetsvän-
nen Richard Gustafsson, då några söderbrackor arbetade på
hans utestängande, ja, intog t. o. m. utan gensaga en insi-
diös insändare emot honom. Men hur är det boktryckar
Aslaksen, som jag i viss mån skulle vilja benämna sa-
longsliberalismens literära förebild, säger i »En folkefiende»?
))Ikke nogen opposition mod folk, som står oss så tæt
indpå livet, .... det kommer der aldrig noget godt ud af
heller».

Undervisnings- och religiösa frågor äro gemenligen det,
hvari den s. k. salongsliberalismen lättats förmår sig till att
visa en viss frisinthet, men hvad A. B:s hållning uti de
förra beträffar, utmärker tidningen sig, oaktadt en och annan
artikel om medicinska undervisningen, skolhygienen, mot
latinet etc., icke för den påpassliga, ihärdiga och genomförda
aktivitet, som kräfves för att uträtta något på det området.
Och karakteristiskt är äfven, att när den svenska folksko-
lans angelägenheter togos under behandlande i en längre
artikelserie, tillåter tidningens reformifver inga andra utta-
landen än till förmån för följande frågor: ökandet af folk-
skolornas antal och förvandlandet af de flyttande till fasta,
ordnandet af bördorna för folkskolan, förbättring af lärare-
lönerna, men samtidigt till minsta möjliga tunga för stat
och kommun. Det är »synnerligen betydelsefulla» frågor
för en tidning, som vid andra tillfällen, när den är lem-
nad åt sig sjelf, ej synes vara vidare bevandrad i folk-
skoleförhållanden, än att den t. ex. (se återblicken d. 31
dec. 1886) anför som en nyhet att samma års riksdag be-
slutit, att staten skulle från och med i år »bidraga till små-
skolelärarnes aflöning intill visst maximum». »Felskrifning»
naturligtvis i stället för att statens redan förut för ända-
målet utgående bidrag blifvit af riksdagen höj dt.

I de religiösa sakerna har A. B. ännu sämre fy It sin
uppgift att »hylla samvetsfrihetens grundsats och yrka på dess
fortgående förverkligande’ i statslifvet». Uti Strindbergsfrå-
gan tog det i ett tag rätt ordentligt och yttrade t. ex. föl-
524

jande, för att vara från det hållet, oväntadt modiga och be-
stämda ord :

»Det gamlas målsmän förklara hans uttalanden för gäckeri mot
religionen. Den nya tidens män och qvinnor anse deremot-de föråldrade,
dem påtvingade dogmerna såsom gäckeri mot deras samvete; för dem är
detta hans frimodiga uttalande icke ett gäckeri, de se i hans yttrande
— låt vara hänsynslöst i form och ordalag — en djerft utslungad, all-
varlig protest mot det statskyrkliga tvånget».

^len man förtog sig då uppenbarligen, och ehuru man äf-
ven i detta fall var framme och pekade med hartassen, torde
man dock haft något obehag deraf, och sedan nöjde man sig
med några ljumma principiella anslutningar till frihetssträf-
vanden på det kyrkliga området. Med en något egendomlig
logik trodde man sig då ha gjort nog för att ej kunna miss-
tänkas för ljumhet eller fientlighet; jämför etc. artikeln
den 12 aug. 1886 om »kyrka och skola». Och hvad man
nästan kan slå sig i backen på är, att dessa teoretiska an-
slutningar gemenligen. åtföljts af uppmaningar till »maade-
hold» och en massa blommor om dem som kunde måhända
känna sig träffade af A. B:s uttalanden. Förmodligen der-
för att Gröteborgs Handelstidning förut tagit i hop med
katekesundervisningen på seminarierna och man kommit
stickande till A. B. med liknande artiklar, har man der
vågat inlåta sig på den frågan. Men till gengäld tar man
sedan in v. Kocks (C. J. Franks) jolmiga och salvelsefulla,
bättre för någon »sirapstidning» passande artikel om »hedniska
skolor». När religionsfrihetsföreningen förlåtligt nog kände de
illusioner svikna, som A. B:s löfte att träda i L. J. Hiertas
fotspår måst framkalla, och med anledning deraf ansåg sig
berättigad att göra en förfrågan hos redaktionsdirektören om
hans mening dermed, då hade han svårt att inse, att ett
offentligt program verkligen innebär några skyldigheter i

handling utöfver de vackra orden.

Han satte sig på sina

höga hästar, svarade med en massa ohöfligheter mot vissa
namngifna personer, som af honom helt frankt kasserades
och gjordes till föremål för hvarjehanda oblida omdömen,
som vi skola anföra längre fram, men då tillämpade på ett
mera lämpligt sätt, nämligen i afseende på prof. Retzius’
egen publicistiska verksamhet. Och äfven om religionsfri-
hetens vigtiga sak måhända skulle, såsom prof. R. barskt
påstod, fordra »helt andra, bättre kvalificerade apostlar»,
står dock alltid fast, att nog fins det en hel mängd, som
525

vilja låta yxan gå, men ej våga sjelfva hålla i skaftet, och
i alla händelser är det bäst prof. R. är god och håller inne
med sina öfverlägsna domar och nådiga löften att »när rätta
tidpunkten kommer, verka för samvetsfrihetens heliga sak»,
ty erfarenheten har väl rikligen bekräftat, att svårligen fins
väl en fegare, ytligare och oberäkneligare kämpe i det oflent-
liga ordet för en vigtig samhällsfråga, än den man som med
kolossal sjelfbelåtenhet, men ringa förmåga allernådigst egnade
sig åt publiciteten den 1 okt. i nådens år 1884.

Aftonbladet har mycket lätt för att lofva, men att hålla
är svårare. Jag har ej tid och utrymme att mera i detalj
visa, huru alla de vackra löftena i de olika programmen
och än mer i de halfofientliga uttalandena före tidningens
öfvertagande visat sig i regeln ej .vara annat än — »ord,
ord, ord».

Jag måste så t. ex. alldeles lemna åsido att visa, huru
dess förkunnade afsigt att bidraga till ett lagenligt utjäm-
nande af de sociala missförhållandena egentligen mynnat ut i
några naiva eller platoniskt arbetarvänliga artiklar, som väl
icke kunna karakteriseras bättre än som »hvita plåstret».
De förskaffade i alla fall A. B. vissa sympatier bland huf-
vudstadens synnerligen lätt tillfredsstälda arbetare, men då
andra tidningar begagnade sig deraf för att söka gifva A. B.
en socialistisk anstrykning, blef det räddhågadt och begagnar
nu gerna hvarje tillfälle till exorcism i det hänseendet.

Uti det »sedlighets»-oväsen eller sedlighetstjut, som nu
en tid bortåt stämts upp af landshöfdingar, biskopar, lärare,
bokförläggare och hvarjehanda andra personager, och i afse-
ende hvarpå det är temligen svårt att bestämma förhållan-
det mellan de olika ingredienserna: tartufferi, reaktionär på-
passlighet, • enfald och välmening, tyckes A. B. ändå skäm-
mas för att till fullo instämma, men att det känner sig
draget dit, märkes alltför tydligt, och det intar naturligtvis
samma obestämda vinglande ställning, som i en hel mängd
andra frågor. Af en läkare borde man dock varit berättigad
att vänta ett sundt, humant och objektivt bidrag till denna
svåra frågas utredande. Men i stället är det nästan, som
om man hörde snacket af en torr, asexuerad individ, som
aldrig varit ung, svällande af lifslust och kraft, utan gjort
asketismens i mer än en mening förderfliga läror till sin
moral, och man får här som i de flesta andra fall endast giss-
ningsvis sluta sig till hvad tidningen verkligen tänker i frågan.
\

526







Och inte förbättras det deraf, att när tidningen någon gång
yttrar sig, dess reflexioner och iakttagelser framträda i en löj-
ligt naiv form. Så t. ex. i afseende på fru Edgrens »Hur man
gör godt», för hvilken man tydligen var i svårt beråd. Redak-
tionsdirektören visste inte, om något sådant, som i pjesen
namnes om att Kapten Wolfl med sitt guld förför Svea, före-
kommer i vårt land, fastän i alla fall det fans beklagligtvis till-
räckligt mycket af närstående art; »de som känna förhållan-
dena närmare (! !) försäkra dock att det af förf, skildrade
förhållandet icke är det allmänna». Sedan gör man några
egendomliga försök att uppställa någon lag om freq vensen
af vissa fall, för att en förf, skall vara berättigad att välja
dem till ämne. Och i en artikel Barnaoffren för den 22
maj 1886 får man den från läkarhåll temligen oväntade upp-
giften, att det är från »blomsterflickornas» krets prostitutionens
stora skaror »i väsentlig mån rekryteras». Skulle, i förbi-
gående sagdt, A. B. sjelft och den tidningsläsande allmän-
heten behjertat och kommit i håg de i samma artikel före-
kommande uppbyggliga orden om huru »rättänkande, för det
uppväxande slägtets väl nitälskande menniskor med sorg och
grämelse sett, huruledes äfven i vår hufvudstad skaror af
minderåriga barn i skymningen ända inemot nattens timmar
genomströfva våra mera befarna gator och torg och framför
allt förlustelseplatserna, utbjudande sina varor», hade icke
varit värdt för A. B. att etablera den nu pågående, löjligt
vidtomfattande spridningen af sina tidningsnummer genom
småkyttingar. Denna glömska är desto oförlåtligare, när man
minnes, hur tidningen utan minsta reservation tog emot af
telegrafassistenten . och sedlighets vittnet Palmgren, som ock
proklamerade sig som fosterlandsvän och barnavän, hans ut-
dragna, salvelsefulla, understundom oförsynt personliga och
på andra ställen mer än skäligt enfaldiga artiklar mot barns
användande i Tummeliten —■ artiklar som icke blott genom
tiden för sitt framträdande, utan än mer i öfrigt hade en
stark bismak af reklambegär för eget geschäft.

I början hade tidningen något af sitt förnuft i behåll i
detta hänseende; men för att se, hur det går bakut dermed,
behöfver man t. ex. endast jämföra recensionerna öfver Strind-
bergs olika arbeten. I recensionen öfver Giftas I säger G.
R. ord, som M. S. bort komma i håg och som det varit på
sin plats att upprepa särskildt under nuvarande tidsförhållan-
den, men nu tiger man, låter sig angeläget vara att framhålla,
527

att tidskriften Verdandi ej har något att göra meå föreningen,
lofvar, att, när protokollen i den bekanta sedlighetsdiskus-
sionen i Upsala kommit ut, taga upp frågan, men låtsar
sedan ha glömt hela saken, och genom val af rubrik liksom
godkänner man det inhumana beteendet mot Carlheim-Gyl-
lenskiöld, som riddarhusdirektionen på beställsam angifvelse-
rapport från prof. Alin låtit komma sig till last. Den 31
dec. 1885 yttrar G. R.:

»Hvarför fördömer man icke äfven alla dessa slippriga romaner, som
under ett bedrägligt lockande sken draga de unga sinnena in i de sinn-
liga lustarnes garn? Det vore en lätt sak att här uppräkna en hel rad
af arbeten, som äro fullt ut lika farliga som Strindbergs bok, derför att
de äro vida mer förföriska. Hvarför vänder sig icke oviljan äfven mot
dem med samma kraft och ifver? Hvarför klandrar man icke alla de
obscena bilder, som äfven vår svenska literatur, synnerligen öfversätt-
ningsliteraturen, har att uppvisa?» Sedan erinras om Bellman (! !), Boc-
caccio, Faublas.	.

Dessa ord kunna vara nyttiga både för den civiliserade
prestmannen Personne och den nya beställsamme arbetaren
i anständighetens vingård, häradshöfding Holm, att begrunda.

Om vimmelkantigheten af A. B:s hållning i sedlighets-
frågan får man vidare en god föreställning, om man läser
t. ex. recensionen öfver Kiellands Tre par af signaturen B
eller det hallåh, som i dess spalter i form af insändare på-
gick i vecktals med anledning af fru Edgrens »En sommar-
saga». Dansen inleddes af signaturen C. J. Frank, som
onekligen hade en viss talang i framförandet af sina en-
sidiga och intoleranta beskyllningar, men han efterföljdes
sedan af den ena dummare och i följd deraf än mer föroläm-
pande, måhända hemmagjorda uppsatsen efter den andra.
Men vill man läsa något riktigt präktigt, bör man läsa en
insändare för någon tid sedan, som en tidning med omdöme
bort lägga i skräpkorgen, men A. B. i stället utan reserva-
tion intog och derför får stå bocken för. I denna insän-
dare protesteras bl. a. mot »utställandet hos bok- och konst-
handlare af tafior och bilder, hvilka, utan att vara direkt
osedliga, dock hos ett ungt sinne lätt bereda ingång (!) i
fantasien för bilder, hvilka bana väg (!) för okyskheten.»

Men det har gått A. B. på ungefär liknande sätt som
flera af de af tidningen protegerade »sedlighets»-ifrande bok-
förläggarne. Ty midt under sina etiska betraktelser tar den
in som följetong en öfversättning från ryskan, »Vid branten»,
hvilken en annan större hufvudstadstidning ej tordes på i följd
528 '

ai dess »vågade» innehåll och på vissa ställen ohöljdt sin-
liga skildringar. Jag vill visst icke antyda, att denna roman
intogs i A. B. för att bereda dess osedliga läsare, om den
har några sådana, en förströelse; det var förmodligen der-
för att »tidningens chefer» ej hunnit läsa igenom den här
heller.

Hur föga vuxen sjelfva redaktionsdirektören varit att
uppfylla sitt löfte att lemna redogörelse för de väsentligare
strömningarna å det literära området och rättvist uppskatta
det goda i den nya tidens sträfvanden, framgår af de redan
påpekade recensionerna och äfven af de om stor ytlighet vitt-
nande osignerade »glåpord» åt d^i nyare literaturen, som
numer tid efter annan brukar finnas kringströdda i samma
tidning, som dock i början af det nya systemet icke var ge-
nerad för att -låta de numera, ofta på futtig anledning preskri-
berade förf. Gr. af G., O. Levertin, O. Hansson m. fl. i både
intressanta och välskrifna artiklar redogöra för samma kät-
terska literatur.

Såsom konstkritiker har ock redaktionsdirektören velat
genom eget exempel visa, huru konstkritiker med innehåll
icke böra skrifvas, men uppenbarligen har han tröttnat, och
vi lemna honom derför bugande sig för Jenny Nyströms rygg
(A. B. den 22 okt. 1886) eller försjunken i beundran af baksi-
dan af Ida Ericsons Salome och fröjdande sig öfver, huru
samma »baksida (obs. !) utvisar en triumfatorisk kraft (!) och
en liffull lifsglädje (!!), en schwung, som onekligen anger
konstnärlig begåfning». Oren fantasi?

I det kostliga aktstycke, som vi här ofvan omnämt,
var sörj dt för blott att »Vårt Lands» redaktion icke skulle in-
hämta de första publicistiska handgreppen, utan ock lära att
något så när höfviskt skicka sig bland andra tidningar. För
det ändamålet fick redaktionen mottaga den upplysningen, att:
»vårt* begrepp om en tidnings värdiga hållning utesluter inga-
lunda qvickhet, humorn och det oskyldiga skämtet, men väl
det skämt som ej höfves». Och något längre ned säges det,
att »personliga angrepp och kränkande insinuationer» böra
undvikas.

Förmodligen har detta dokument genom någon ny, för
mig okänd fedaktionsorder blifvit vederbörligen suspenderadt,
ty eljest är svårt att inse, att så hörsamme och "talangfulle

* Förmodligen prof. Torelius’ begrepp.
529

publicister skulle låtit gång på gång komma sig till last alla
sina notoriska dumheter, grofhetex’ och insinuationer. Då
det icke är mer än ett par månader sedan, några »vänner
till kyrkan och dess lära» i en annan tidning pa ett målande
sätt skildrade Vårt Lands hätskhet och skandalösa uppträ-
dande samt dess »slyngelperiod» i allmänhet, må endast dit
hänvisas. Jag skall för öfrigt likaså blott erinra om den
anonyma Ä\7irsénska smädedikten öfver Lotten von Kræmer.
Men vill man läsa något riktigt groft och rått och person-
ligt, får man taga reda på de expektorationer, som blefvo en
följd af de trägna besök, en af »Vårt Lands» presterliga re-
daktionshelgon aflade på Judicrepresentationerna. Jag un-
drar, hvad prof. Torelius och presten Stenström t. ex.
skulle säga, om man på dem tillämpade samma principer,
som de funno sig berättigade till i afseende på Judic och
direktör Josephson personligen. De talade t. ex. om »det
lättfärdiga fruntimret från Paris», »moraliskt depraverad konst-
makerska», »en till framskriden ålder kommen ovanligt kor-
pulent (! !) fransysk kuplettsångerska», m. fl. saker, som icke
ha det ringaste att skaffa med en konstrecension. Tänk om
man skulle ge sig in på att skildra de nämda herrarnes
vandel nu och fordom, deras utseende etc. ! De kunna dock
vara lugna, det vore ett alltför oaptitligt ämne, och dylika
och andra specifika Vårt-Lands-fasoner hoppas jag aldrig
skola vinna någon utbredning. Denna deras uppskrufvade
sedlighetsfanatism får vidare sin rätta belysning, när man
ser, huru tidningen med god tillfredsställelse tar mot annon-
serna om dessa Sodomsrepresentationer och å ena sidan i
samma nummer intresserar sig för Jan van Beers utställning
med alla dess Pariskokotter.

För att härda ut på somliga ställen behöfver man vara
van vid atmosferen; jag har icke i detta fall haft tillfälle bli det,
derför får denna »kristliga» tidning nu slippa undan. Hur
var det för resten gamle Lode sade? Man torde i alla hän-
delser redan ha någorlunda tydlig idé om, hur denna tidning
är ett pregnant uttryck för det sätt, hvarpå svenska stats-
kyrkan fattar sin uppgift att sprida upplysning och goda
seder bland folket, och vi kunna ju vänta, tills det visar
sig, om de nyligen utskickade brefkorten om gratisutdelning
fallit på hälleberget eller ej.	.

Redan uti sjelfva innehafvandet af en stor tidning med
tillräckligt kapital bakom, ligger så stor makt, att tidningen
530

alltid är en faktor, som man måste taga med i beräkningen
och icke behandla alltför barskt, då den ju kan göra mycket
både allmänt och enskildt obehag. Men öfver sin enskilda
aktning och sympati bestämmer man sjelf, och en tidning,
som man aldrig vet säkert hvar man har och hvars egent-
liga raison d’être och nytta få sitt bästa uttryck i orden:
»i brist på bättre», kan sannerligen ej med fog göra anspråk
på mycket af den sorten. Med mycket besvär gjorde pres-
sen äntligen slut på det trägna skyltandet med svärfaderns
namn, månne det skall lyckas att någon gång få bugt på de
andra icke lika oskyldiga ovanorna?

Man talar gerna om att pressen bäst korrigerar sig sjelf.
Må man lägga det på minnet och tillika det uppblåsta och
pretentiösa, på föga verklig publicistisk duglighet stödda upp-
trädande, som städse utmärkt Aftonbladets nya égaré, men
hvarom jag endast kunnat gifva en helt svag föreställning. Då
skall man ock medgifva, att bästa domen öfver A. B:s nuva-
rande redaktionsdirektör äro följande hans egna ord : »Man gjor-
de ovilkorligen den frågan : äro de män vuxna det stora värf,
de sålunda pä eget bevåg * åtagit sig eller skola de icke snarare
komma att skada den stora och heliga sak, de skrifvit på sin
fana . . . Det är ej nog med, att en sak i sig sjelf är god
och rättvis. Dess förkämpar böra oclc vara vuxna sin upp-
gift. Ju högre och heligare saken är, dess bättre och mer
förtroendeväckande böra dess banerförare vara.* Det är
visserligen sant, att en god sak kan vinna framgång äfven
i trots af sina sakförares olämplighet, men det sker då så
mycket långsammare. Bättre då att vänta tills den rätte
mannen kommer.»

För den som skrifvit denna uppsats är framåtskridan-
dets och demokratiens sak en af de högsta och heligaste,
liksom jag ock inser vådan af införandet af några nymodig-
heter i sättet att behandla medarbetare. Måhända stå för
mig i en idealiserad dager traditionerna från en Gumelius’,
Hedlunds, K. A. Lindströms och Walldéns tidningar i fråga
om förhållandet till medarbetarne, men säkert är, att dessa
traditioner äfven i sin verkliga beskaffenhet voro vida nob-
lare, manligare och för alla parter gagnerikare och behag-
ligare, än de Retziansk-Torelianska principerna eller rättare
sagdt nyckerna.

* Kurs, af mig.
Musikalisk revy.

K. Stora Teatern: Mästersängarne i Nürnberg. —Lucca-stagione.—
Bosse-lamentabile. — Nya Teatern: Landsvägsriddarne. — K. Musikaliska
Akademien: Filharmoniska Sällskapets vårkonsert.

Rienzi, Flygande Holländaren, Lohengrin, Tannhäuser —
det återstod sålunda endast Mästersångarne för att Stockholms
operapublik skulle få en fullständig föreställning om Richard
Wagner — sådan han sjelf icke ville förnimmas.

Det är eget med våra stora kompositörer. De bli just
icke sin första kärlek trogna. Denne Verdi t. ex., som på
gamla dagar skandaliserar sig öfver sina äldre operor — »de
förbannade positiv-melodierna !»

Och Wagner, som allt ifrån »Tristans» dagar blef så fån-
gen i den oändliga melodiens förtrollade (om ej precis för-
trollande) labyrinter, att han aldrig hittade ut igen, och från
denna sin nya ståndpunkt bröt stafven öfver sina tidigare
arbeten, »som innehöllo för mycket melodier (!) och slafvade
under gamla operaregimens tryckande ok».

Dessa ord sade Wagner till en resande svensk, till hvars
uPPbyggelse ban i samma vefva tilläde: »Min unge vän,
ifall Ni ämnar komponera operor, så akta er för melodier.
Melodier skada stämningen. Åhörarne fästa sig då allt för
lätt vid det yttre melodiska klingandet, glömma situationens
beskaffenhet, och det är det värsta af allt — derifrån är hop-
pet så lätt till virtuosen, från sången till sångaren, och då
är det färdigt. Hör på en italiensk opera, en aria della pri-
madonna — melodierna äro sig lika antingen hjeltinnan sti-
ger i grafven eller brudsängen — hvad får ni för intryck.
Är det den vansinniga Bruden från Lammermoor, som så
snällt sjunger ut sitt vanvett i regelbunden 3/4 takt ta ta
ta ta ta ta-a, är det den olyckliga Donna Sol, Victor Hugos
532

Donna Sol, som Verdi — men det är sant, jag skall ingen-
ting säga derom, man påstår ju att jag är svartsjuk på ho-
nom. Ni har hört hans Alda? Nåväl, hvem tycker ni han
der tagit intryck af? Ha, ha, jag tror knapt det är värdt för
mig att vara svartsjuk, kanske borde jag känna mig ärad,
i stället, ni förstår — — —.^

Och Wagner log rätt hjertligt, påstod min sagesman.
Om han blott velat le litet mera i sin komiska opera ändå,
suckar musikvännen. Godt och väl att man skrattar mycket
åt den token Beckmesser. Men är det en god och glad typ
att endast le åt? Nej, det är en ursinnig vrede, som här
modererar sig till en ironisk karrikatyr för att i andra ak-
tens final brista lös på fullt allvar, ja på allvar; allt visar
att denna gräsliga kakofoni är af sin »kompositör» dertill afsedd.

Wagner var ett motgångens barn. Nedtystad, landsför-
visad, förhånad, misstydd — icke var det underligt att han
omsider ville taga repressalier.

Här i »Mästersångarne» ha vi dem, en vredgad satir
mot den gamla operaregimen och en apologi för den nya,
den reformatoriska, framtidsmusiken, med ett ord för —
Richard Wagner.

Och deraf gjorde Wagner »en komisk opera»!

Men en komik, som ej är och — mirabile dictu! —
ej tycks fullt afsedd att vara komik. Jag har nämnt gatu-
grälet. Men Beckmesser då! När hr Robert Ohlson med
stor talang deraf gör en ultrakomisk typ, så knorra Wagne-
rian erna att han är föi’ komisk. När hr Bratbost efter bästa
förmåga söker göra lärgossen Davids passion för den beda-
gade Malena så löjlig som möjligt och drar till med en rätt
komisk stor gest vid de emfatiska orden: O, ack Magda-
lena, så är det ej heller i stil med »den Wagnerska stilen»,
säga de.

Man börjar undra hvad den Wagnerska opéra-comique-
stilen egentligen är för ett mystiskt ting, som ej är betjent
med komiska sångares muntrande komik. Den måtte vara
något riktigt à part, något förnämt afskildt, något öfversvin-
neligt kuriöst, denna komiska opera, som ej bör gifvas ko-
miskt, utan ges och uppfattas helt fromt och andäktigt som
en högstämd apologi egnar och anstår.

Ty apologi är och förblir denna opera, herrar ultrawag-
nerister må säga hvad de behaga.

Jaha, men Hans Sachs, säga de.
533

Hans Sachs, mina goda herrar, Hans Sachs, kännen I
icke igen hvem det är? Det är ju också Richard Wagner, vet
jag, men den owagneriske Wagner, den förmedlande Sachsen,
Rienzis, Lohengrins, Tannhäusers Richard. Hans Sachs, den
hedersmannen, haltar på båda sidor, står med en fot qvar i
det gamla, med den andra mera på det nya. Alldeles som
den käre Wagner i de ofvannämnda operorna!

Men så kommer Janusbildens andra ansigte, den unge
Walter. Han skall symbolisera Wagners andra skede, Tri-
stans, Nibelungens, Par.cifals härligheter. Skada blott att han
gör det så vilseledande, så allt för — vackert.

Denna doftande, friskt knoppande och svällande vårliga
melodi i första akten, Walters melodiska fragment i andra
akten, hans parti i den tredje, den enkla men ursprungsfriska
och präktiga hela melodibildningen, af denna stämningsrika
germaniska typ, som man endast finner hos Wagner .och hans
förebild i mycket, C. M. von Weber, — allt detta är en tem-
ligen falsk skylt för hvad de följande operorna skulle komma
att bjuda på, på samma gång det i lysande dager fram-
ställer det stora geni, som Wagner tyvärr sjelf så ofta fördun-
klade genom sina bizarrerier och excentriciteter.

Hade Walter i stället för de sköna sånger, han nu låter
tona, kommit fram med långrandiga deklamationer à la Gur-
nemanz i Parcifal, obegripliga svulstigheter som den älskogs-
hete Tristan eller små hackade motiv, bortblandade af myll-
rande och pjollrande orkestergrums i likhet med Nibelungens
mer eller mindre oskuldsfagre riddare — då hade etiketten
varit exakt. Nu bär det emellertid så galet till att det är
snarare det i Mästersångarne förhånade fula och pedantiska,
som man med en viss häpnad återfinner i Wagners sista verk.

»Mästersångarne» är till följd af den tendens, vi nyss ta-
lat om, en af de Wagneroperor, som allra mest förargat den
lättrörda galliska nationen.

Fransmannen gör sig löjlig genom sin öfverdrifna patri-
otism. Hos oss svenskar är patriotismen dess värre af sådan
art, att man ej törs visa sig patriot af fruktan att framstå
som ett ridiculum. Fransmannen deremot öfverdrifver åt an-
dra hållet. För mycket och för litet skämmer allt.

»Mästersångarne» särskildt har varit de goda fransmän-
nen en nagel i ögat, särdeles — märkvärdigt nog — Hans
Sachs, således ej den nyaste Wagners, utan den mer mode-
rates inkarnation, denne Hans Sachs, »qui prophétise sur la
534

mission de l’art allemand et s’indigne de ce qu’il s’est laissé
corrompre par le goût gaulois (f)». Man blir i Frankrike
lätt stött, som synes, och ändå var detta nyss citerade skrif-
vet före »1’horreur de Sédan»!

I Tyskland var det konung Ludvig II:s Wagnernit, som
mycket hjelpte »Mästersångarne» på trafven. Münchenope-
ran gaf arbetet en luxuös uppsättning, till större delen be-
kostad af hans majestät, och en förträfflig tolkning. Några
år derefter uppfördes operan i Berlin, der man vid premi-
eren icke stälde något lysande horoskop för den sedan der-
sammastädes så ofta spelade operan. Specielt andra aktens
final väckte en mycket allmän anstöt — det var under
denna som den sköna, pikanta och maliciösa Pauline Lucca
satt i sin loge och höll fingrarne i öronen hela tiden, ett
sätt att demonstrera som tillskyndade henne stor tack från
alla anti-Wagnerianers sida och raka motsatsen naturligtvis
från andra hållet. Det säger sig sjelft, att detta icke bidrog
att stärka vänskapsbandet mellan den farliga Lucca och hen-
nes rival om Berlinarnes gunst, fru Mallinger, som just i Eva
hade en af sina bästa roler, veritabel Wagnersångerska som
hon var, ehuru hon hade • det olyckliga infallet att i en tem-
ligen framskriden ålder som afskedsrecett åt sig utse den af
Wagner så illa tilltygade Gounods — Julia. En kuriös sor-
tie af en Wagnersångerska!

Här i Sverige påtänktes »Mästersångarne» redan 1879,
Arnoldson gladde sig mycket åt Walter von Stolzings parti,
Wagnerentusiast som han var, och fru Stenhammar, som med
rätt eller orätt ansågs i Wagneroperor ha sina bästa roler,
var naturligtvis utsedd till Eva. Hr Labatt hade året förut
på en konsert sjungit Walters vårsång och det hade gifvit
allmänheten sympati för operan, som man i melodiskt hän-
seende dömde efter denna prof bit. Men så kom Verdis »Aïda»
emellan, fru Stenhammar förkylde sig året derpå i »Truba-
duren», som blef hennes svanesång, och Arnoldsons graf red-
des redan följande år i fjerran land.

»Mästersångarne» fick derför lugna sig. Man tordes icke
släppa fram sina unga krafter i en så långt avancerad Wag-
neropera, utan måste låta dem begynna med de tamare först.
Frök. Ek fick först försöka sig som Elsa, Elisabeth och Irene
(1 gång!), hr Sellman som Tannhäuser, Rienzi (1 gång!) och
Lohengrin, hvilket sistnämnda stannade vid blotta tanken,
när man fick höra att hr Ödmann ej skulle vara obenägen
535

derför. I hr Lundquist hade man alltid egt en intresserad
Wagnersångare, som i alla Wagners barytonpartier är på sin
plats, Flygande Holländaren undantagen, som fordrar min-
dre bastanta, mer dimmiga, obestämda konturer — — —.

Hr Halléns »Harald Viking» var, så Wagnerdyrkande den
än är, ett ytterligare hinder för Mästersångarnes entré. Hr
Labatt, som då fanns, tog också hellre Haralds rol än Wal-
ters, hans minst lyckade Wagnerparti för resten; hr Lund-
quist, fröken Ek egnade sig med nöje åt en svensk Wagner-
opera. »Harald Viking» blef ingen repertoiropera, men så lem-
nade också Harald sjelf landet att utrikes skörda mera guld
och lagrar. »Neaga» kan ej skylla på något sådant ; hvad
hon kan anföra till sitt ursäktande vill jag ej anföra, så myc-
ket mer som hennes förnämsta principaler, de begge riddarne
af Rumäniens stjerna, hrr Ödmann och Hallström, icke tycka
om att man talar för myckat härom.

Sista hindret för »Mästersångarne» var »Paul och Virgi-
nie», som icke kunde anföra något som helst »raison d’être».

Och »Trumpetaren»? Härom skref en tidning, att man
ej skulle ondgöra sig för mycket på teaterstyrelsen att den
upptagit ett slikt machverk, då den väl kan behöfva bli litet
penningestark till de förluster,, »Mästersångarne» antagligen
skulle medföra.

Quelle naïveté! 'M.otsa.ts&n är snarare sannolik. Och
med allt skäl. Ty »Mästersångarne» är med alla sina egen-
domligheter, longörer och till systemet hörande oformligheter
dock ett oeuvre de génie, under det »Trumpetaren»----------.

*

Hvad som mest komprometterar »Mästersångarnes» fram-
gång hos oss är väl begynnelsen till det tondialogiserande,
som skall härma talets naturliga klang och fall och som i
de senare Wagneroperorna är än vidare utveckladt. Här i
Sverige äro vi ej vana dervid och andra än svurna Wagne-
rister ha ofantligt svårt att finna sig till rätta med den dia-
logstil, som herskar i arbetets förra hälft. Det musikaliskt
fagra, rent melodiskt smekande, som man fann så stort be-
hag i uti »Tannhäusers» och särskildt »Lohengrins» recitativ,
der karaktäristiken och stämningen derigenom alldeles icke
blef uppoffrad, utan tvärtom ytterligare [skärpt, klargjord
och fängslande — allt detta söker man fåfängt i »Mäster-
536

sångarnes» första och andra akt. Man nära nog är färdig att
instämma med hvad gamla musikvänner säga, att de sitta
och förarga sig öfver att ha framför sig lyriska artister med
så vackra röster, dem de få höra så Ijtet af.

Emellertid måste det medgifvas, att om recitativen i
Mästersångarne ega vida mindre musikalisk innebörd än de
i Lohengrin och Tannhäuser, så besitta de vid en jemförelse
med Wagners senare tondramer långt rikare melodisk affatt-
ning än dessa, der det eviga jägtandet efter det naturliga ta-
lets och samtalets tonfall är nog att bortförjaga alla som i
operan vilja finna musik, icke ett minutiöst spetsfundigt
quasipsykologiskt-filösofiskt-»tiefsmnig» hårklyfvande utan all
ända.

Detta medgifvet, måste man dock ur stillärans synpunkt
förvåna sig öfver, hvarför Wagner, då det gälde en »komisk
opera», icke flerstädes begagnade sig af den komiska lätthet
och kraft, som nu endast sporadiskt yppar sig i lärlingarnes
körer, delar af Davids parti, Beckmessers något öfverdrifna,
men onekligen dråpliga serenad o. s. v.

Och det gälde ju icke blott en vanlig komisk operadikt
— nej »Mästersångarne» var ju afsedd att blifva en genuin
tysk folkopera, ett nationelt lyriskt skådespel, visande hur
den germanska tonkonsten segrande drager sig ur spelet (och
är det just denna sida af saken som så förtrutit de goda
fransmännen, såsom i det föregående visats).

För detta folkliga ändamål är af hela »Mästersångarne»
endast 3:dje akten fullt tjenlig. Mästarens för musikkän-
nare och musikvänner ganska intressanta, om an musikaliskt
föga ’gifvande konversationsstil i de begge förra akterna hör
odisputabelt till det slags musik, som alltid skall blifva den
stora publiken en sluten bok. Vi tveka icke att i detta hän-
seende instämma med en fjerrblickande musikdomare i Af-
tonbladet, som påstår att t. ex. Lortzing som tyska folkets
kompositör alltid skall gå före Wagner ; Lortzing och Nicolai,
på eget bevåg tillägga vi Flotow, hvars Martha trots sitt en-
gelska ämne kan anses som tyskarnes nationalopéra-comique
i samma grad som La dame blanche i Frankrike, hvilken
opéra-comique också eget nog har en librett rörande engel-
ska förhållanden. Jag har hört att våra Wagnerentusiaster
blifvit ganska förgrymmade öfver denna hr Adolf Lindgrens
uttalade profetia och det är ju rätt ledsamt, men ännu led-
sammare för dem är att Mästersångarne i sin helhet — trots
537

sitt nationela ämne och alla tysk-tyska bravader — saknar
alla betingelser att slå an på den stora, mindre reflekterande
än kännande musikpubliken. Så har det gått hittills och så
kommer det nog att ' fortfara.	■

Jag nämnde nyss tredje akten. Här som annorstädes
torde det väl bli denna akts förtjenst, om operan ernår nå-
gon mer vidsträckt popularitet. Och det är ju för eget att
just i den akten är det som Wagner allra minst är sig sjelf
eller sådan som han sjelf och tros varma Wagnerister vilja
ha honom. Här finnas ju flera för deras nya åskådningar
rent af upprörande saker. Genomförda ensemblestycken, hela
svällande melodibildningar, en final efter konstens alla reg-
ler — kortligen den gamla operan upp i dagen. Denna akt
eller -ännu närmare bestämdt dess senare afdelning innehåller
också så mycket okonstlad och flärdlös skönhet, att man
känner sig frestad tillämpa det tyska ordspråket: »Ende gut,
alles gut».

Wagners utomordentligt stora betydelse inom orkesterns
område häfdas äfven af Mästersångarne såväl genom den konst-
rika oüverturen som ännu' mer af mellanspelen, hvilka, väl
utförda, erbjuda musikvänner den renaste konstnjutning.

Och väl utförd måste man erkänna att ej blott orke-
stersakerna aro, utan också operan i sin helhet. Det vill
säga, nog hafva Wagner-amatörer ex professe haft åtskilligt
att anmärka än om det ena än om det ändra, men i huf-
vudsak lära ändå alla våra musikaliska fraktioner ha varit
ense om den stora heder, som den svårutförda operan gör
vår l:ste orkesteranförare, hr Nordquist, hans intelligenta orke-
sterpersonal — dessa i första rummet —, vidare kör staten
samt slutligen solo-artisterna.

Af dessa torde hr Ohlson denna gång vara att nämna
först. Att göra något annat af den stollen Beckmesser än
en genomgående karrikatyr, var ju stört omöjligt, herrar
Wagnerister måste Väl ändå till slut vidgå det. Ty hade
Wagner velat sätta figuren på ett högre plan, så hade han väl
lagt denne mästersångare — mästersån-gare är han ju-—mer
»mästerliga» saker i munnen än denna besatta serenad, som
vi talat om i det föregående. Hr Ohlson har en rörlig och
vaken komisk talang, som synnerligt väl lämpar sig för den
chargerade stilen, Cajus t. ex. i »Muntra fruarna», och han
har med synbart intresse egnat sig åt denna framställning,
som : också , måste betecknas som i hog grad framstående*. •

Ur Dagens Krönika. VIL 5, 6.

10
538

lïr Lvmdquist har nog också många konstnärliga förut-
sättningar att lyckas som den hederlige, varmhjertade Hans
Sachs. Jag vet derför knapt hur det kom sig att denna
framställning ej fullt blef hvad man väntat. Måhända gjorde
mattheten i det musikaliska föredraget intrång äfven på det
dramatiska, ty matt var onekligen hr L:s framförande af
sina långa haranger, hvilka — det bör ej glömmas — del-
vis lågo så djupt att hr L:s stämma icke räckte till längre.
Med nöje skola vi justera detta omdöme, ifall kommande
representationer dertill gifva anledning. Man kan ju hop-
pas goda resultat af hr Lundquists senaste tyska konstfard.

Fröken Ek finner jag deremot alldeles särskildt väl an-
kommen i Evas rol — utan fråga sångerskans allra förnäm-
sta Wagnerparti, ända hittills åtminstone, och dertill en rol,
der frk. Ek är så genomgående lyckad, att man skulle kunna
tillönska flera andra af hennes partier samma fördel. Hon
motsvarar i sång och spel fullt ut Wagners många och skif-
tande musikaliska som dramatiska intentioner och hon gör
det så enkelt, täckt och naturligt, att man ej märker ett spår
af den reflexion, som naturligtvis måst föregå, hvar och en
af dem. Detta är ett betydande framsteg i den äkta konst-
närens bemödanden att sammansmälta konst och natur, och
med allt skäl må fröken Ek dertill hjertligen lyckönskas.
God fortsättning!

Fru W; Strandberg är i sin genre lika utmärkt som
frk. Ek i sin och understödjer henne derför på yppersta sätt
som den gamla älskogskranka tokan Magdalena.

Men hr Ödmann gör alldeles för litet af Walters parti.
Den medeltida riddare och mästersångare, han skulle åskåd-
liggöra, krymper i hans händer till en helt vanlig primo
amoroso, en kgl. första operatenor, smakfullt utstyrd i en
gammaldags kostym, som kläder honom rätt utmärkt. Wal-
ter är ingen kärleksdrucken José eller Romeo, han är en
manligt kraftfull natur, mycket kär i sin lilla Eva visserligen,
men också visande prof på flera andra drag, som måste ihog-
kommas i den sceniska framställningen.

Långt mer uttömmande framstäld blef — förvånande att
säga — unge David, som med största skäl förskaffat unge
hr Bratbost rikhaltiga loford. Ett så svårt och krångligt och
långt sångpartis korrekta genomförande hade redan det varit
hedrande för en så nykommen debutant. Kommer dertill
nu ett ledigt, nyanseradt föredrag och ett muntert, skoj friskt
539

spel — så må med fog också hr B. lyckönskas till en så
tidigt skuren lager.

De öfrige mästersångarne — med hr Strömberg, en präk-
tig Pogner, i spetsen — bidrogo alla hvar i sin stad till det
goda totalintryck, som denna opera efterlemnade och för
hvilket vår främsta lyriska scen, styrande och styrde, för-
tjenar de vackraste loford.

*	*

Innan jag öfvergår till Lucca-stagionen, skall jag nämna
några ord om de operor, som inöfvats till densamma, och
det utförande de fått, då de några gånger försöksvis gifvits
före den illustra divans ankomst.

I »Muntra fruarna» och »Afrikanskan» var det fru Ed-
ling och fröken Almati, som utsattes för jemförelse med
Luccas prestationer i resp, fru Ströms och Selikas roler.

Af dessa begge redde sig fru Edling ojemförligt bäst
och torde till och med i ett och annat kunna mäta sig med
den fruktade efterträderskan sjelf.

Redan fröken Niehoff räknade fru Ström bland sina
lyckligaste roler och det gläder oss att konstatera det fru
Niehoff-Edling kan göra det med än större skäl.

Det är ett så smittosamt godt lynne som lyser ur denna
»muntra frus» vackra ögon, som leker i hennes sång och
skrattar i hennes spel att man med eller mot sin vilja redan
från hennes första entré kommer i glad stämning. I tek-
niskt hänseende bör man vitsorda hennes tänjbara mezzo-
sopran, som förvånande väl går ut med det maktpåliggande
sångpartiet, och derjemte den ledighet, hvarmed hennes strup-
färdighet öfvervinner de så vanskliga mekaniska svårighe-
ter, hvarpå partiet är ganska rikt. Fru Edling torde vara
den af våra sångerskor som har lättast för att sjunga, hvars
tonbildning med andra ord är af en älskvärd natur mest
gynnad. Dermed vill jag visst icke förringa hennes goda
skola, der den saknade Fredrika Stenhammars sunda och
musikaliskt fullgoda principer gå igen.

»Det är den jag föredrar bland edra duktiga sångerskor»,
sade hösten 1881 en person, som torde varit lika opartisk
som erfaren i dylikt — Christina Nilsson-Rouzeaud-de Mi-
randa.	.
540

Fröken Almati är den första altsångerskä, som hos oss
sjungit Selikas parti i Afrikanskan och det visade sig att
detta går mycket väl för sig. Partiet går visserligen till
höga C på ett par ställen, men håller sig för öfrigt oftast
under Inez’ parti, som är ett högt Sopranparti, något som
vedetbörande emellanåt visat sig glömma.

I mitt tycke sjöng frk. Almati Selika särdeles förtjenst-
fullt; jag väntade ej att hon skulle sjunga så jemnt och sä-
kert och med sådana relativa framsteg i registeröfvergångarna.
Man måste ta hänsyn till att sådana partier som t. ex. Doni-
zettis Leonora snart sagdt sjunga sig sjelfva, under det Meyer-
beers Selika hör till de mest invecklade problem en sån-
gerska kan få sig förelagda.

Spel-rolen är dock ännu krångligare och det kan lätt
inses att fröken Almati af omsorg ;för det svåra sångpartiet
hindrades att skänka den erforderlig uppmärksamhet. Det
vill dock ej obetydlig intelligens till att med så få års rutin
lyckas frambringa något så passabelt, ja i ett par detaljer
till och med högst tillfredsställande.

Att fröken Almati äfven finner sig till rätta i äldre roler,
visar hennes fru Page, som, om också i vissa moment ej så
naturtroget rolig som fru Ch. Strandbergs, dock på det hela
taget gjorde en ganska god figur och särskildt i lyriskt af-
seende genom den starka stämman tilldrog partiet större
uppmärksamhet än förut. Duetten i l:sta akten går ju i
den stora kadansen ända* ner till djupa a, och der liksom
ock i ett par ensembler fick sångpartiet em éclat som al-
drig förr.

Rolfördelningen i-»Muntra fruarna» är för öfrigt ganska
berömvärd. Vår operascens trenne buffasångare utmärka sig
här hvar och en pä sitt sätt, hr OMson som den pedantiske
doktor Cajus, hr Dahlgren som den enfaldige Spinker och
— främst — hr Janzon som »Sir John för hela Europa».
Uddman var visserligen också som Falstaff mycket rolig,
men hr Janzon detaljerar med större noggrannhet och låter
intet kännetecknande drag gå förloradt. Den nära nog full-
ändadt karaktäristiska dramatiska framställningen understödjes
dessvärre icke af något mäktigt och myndigt instrument —
en dunderbäs sådan som 8caria triumferade med på Wiener-
operan — men hr J. nyanserar som vanligt med finess och
sjunger särskildt den originella dryckesvisan med all Öhsklig
bacchantisk feséivitas.	*	-
541

Det älskande paret var on-ekligen bättre företrädt ■ förut
— med hr Westberg och d. v. fröken Söhrling. Fröken
Karlsohn finner inga toner för älskogseld och månskenssvär-
meri i sin kalla, klara gossröst, och hr Strandbergs röst klin-
gar som en vacker orgelstämma -— vox humana. Pappa
Strandbergs sång var mycket känslorik, sd till och med, att
man glömde förarga sig -åt hans träaktiga »spel». Det glöm-
mer man icke vid sonens.

Men ännu mer förargelseväckande är den nya rolfördel-
ningen i. »Afrikanskan».	. ,

Om nu k. teaterstyrelsen ansåg den förre Neluskos stoft-
hydda allt för kolossal att ställas bredvid våra nyaste Selikor,
kortväxta damer begge två, Lucca som Adèle Almati, hade
väl hr Forstén varit den lämpligaste till Selikas olycklige
älskare, om ock hans röst fått svårt att tränga igenom.

Men nu är det åter hr Söderman, som fallit offer för
vederbörandes hardt när vanvettiga ‘experimentpassion.

Vid senaste repris af »Afrikanskan», gafs Nelusko af hr
Lundquist, Storbrahminen af hr Söderman, begge .två, som
vi ock på den tiden vitsordade, ganska lyckade i dessa
partier.

Men den välvisa direktionen satt och hade sitt hufvud
för sig.	.	, .

»Det är inte illa, det här, förstås. Men låt oss få dem
att byta roler, få vi se hur det kan gå!»

Och det böts och man fick se.

Hr Lundquists lott blef det att försöka sig i ett parti,
der Conrad Behrens uppträdt, således en veritabel bas. Hr
Sandströms, baryton utförde väl också Storbrahminens rol,
men hvilken skilnad i timbre mellan hans basbaryton och
hr Lundquists tenorbaryton !

Jag är härmed inne på ett kapitel, mot hvilket mycket
blifvit syndadt inom k. ,> operateatern, ej minst af den sty-
relse, som man i motsats mot de närmast föregående tilltrott
en viss »fack-messighet», en fördel, som dock under årens
lopp kommit att motvägas af diverse saker och ting, som
bra litet referera sig till denna fackmessighet, af hvilken
man hoppades så mycket.

Hvad jag nu i förbifarten ville ha sagdt var det, att
nu som förr tager man och fördelar rolerna till ett lyriskt
drama nästan uteslutande nied hänsyn till röstorganernas
vidd, knappast med tanken på deras individuella art. Till
542

ett gladt parti ingen tragisk timbre, till ett sorgligt ingen
buffaröst !

Detta naturligtvis med den inskränkning, att är t. ex.
den med tragisk timbre begåfvade artisten genom sin naturel,
sitt lynne, sin speltalang hänvisad till opéra-comique, må
den då för all del användas derinom! Fru Edling t. ex. är
ett lysande bevis på hur väl sådant slår ut.

Jfen — existera icke några sådana extra omständig-
heter, må man då akta sig för förhastade anordningar!

Hr Lundquist går ju ej en gång ut med sitt nya parti
i »Afrikanskan» ; knapt den Edholmska regimen skulle tänkt
på hr L. för denna rol, der hr Sellergrén f. n. är den rätte
mannen.

Och hr Söderman!

Ja, man får ju vara glad, att det icke var Vascos parti
som k. teaterstyrelsen partout ville fägna allmänheten med
hr S', uti.

Man kan nu nära nog ånyo börja vänta att herrar bas-
sångare skola öfvertaga samtliga operans tenorpartier, teno-
rerne sjunga Sarastro, Leporello och så vidare, hvilket under
slutet af hr Edholms tid en förtviflad kritiker i N. D. A.
sade sig allvarsamt befara.

Dock är det ej så förtvifladt nu som då. Ty rätt som
det är, lär det väl hvarken finnas tenorer eller basar vid
vår opera!

Hvad särskildt hr Söderman beträffar, säges han nästa
spelår »skola studera i utlandet». Det är att hoppas att
hans Nelusko skall må väl deraf, så att hr S. slipper
läsa kritiker så i sin välmenthet dräpande som den att »all-
tid är det en förtjenst att stämman tränger igenom», loford
som hr S. nödgas dela med tornväktare, auktionister och
annat tongifvande folk; jag tänker särskildt på en och annan
»sénateur de Suède» inom vårt af vapensköldar och penning-
påsar högt klingande öfverhus.

Det var som Carmen Pauline Lucca först presenterade
sin sceniska talang för Sveriges operapublik.

Carmen är också den frejdade konstnärinnans favorit-
parti och lär hon sjelf deri anse sig bäst lyckad af alla de
543

många och mångskiftailde roler, som hon under tidernas
lopp framfört å hundratals olika scener.

Jag har i denna tidskrift vid flera tillfällen haft an-
ledning att orda om Pauline Luccas Carmen, och hennes
senaste uppträdande i denna rol inför svensk publik har ej
gifvit mig skäl att ändra de omdömen jag då derom fälde.

Men på samma gång jag upprepar att Pauline Luccas
framställning ej torde ha nått idealet i samma utomordent-
liga grad som rolens första skaparinna, den snillrika Galli-
Marié, är jag dock den första att medgifva berättigandet af
den uppfattning Lucca valt, och den talang, hvarmed hon
drager i härnad derför.

Ur »teknisk yrkessynpunkt» bör det dock ej bli osagdt,
att Galli-Mariés Carmen är långt svårare än Luccas. Den
refererar sig till en fint kännande, intelligent och bildad
publik, utan hvilken alla dess tusentals miniatyrfinesser, dess
geniala smådrag och halfva antydningar gå förlorade. Redan
i sitt yttre — den mörkt guldfärgade hyn, den pikanta lilla
näsan, det af Spaniens sol glittrande leendet och framför
allt de djupa, talande, brännande ögonen med sin fjettrande
simmiga glans — gaf hon åskådarne summariskt hela karak-
tären, och huru mästerligt hon sedan sammansmälte Pro-
sper Merimées typ, Bizets musik med sina egna iakttagelser
på ort och ställe, det måste ses, kan .ej beskrifvas.

Lucca har valt en lättare tolkning, hon vänder sig till
den stora publiken och hon — kommer ej med kaviar åt
bönder.

Hon säger farväl åt den stagnerade indolenta passionen,
hon låter elden flamma upp ur askan, hon råkar i häftiga-
ste affekt så ofta som hon möjligtvis kan få det — med ett
ord : hon lemnar den specifika Carmentypen åt sitt öde, hon
framställer en annan zigenerska, utrustad med de egenska-
per man vanligtvis tilldelar sådana, ombytlig, häftig, klum-
pigt kokett, öm, smekfull, men häftig — framförallt häftig
— ja argsint och det just.ej på elegantaste manér.

Att hon gör allt detta med glänsande talang, är onödigt
att tillägga.

Knalleffekter anlitar hon som en äkta tyska, icke med
spanjorskans eldiga grace. Hon är tvärtom bra nog tvär
och trubbig, detta mer nu än förr, tyckte vi oss märka,
stundom rent af påminnande om Trebellis Carmen-manér.
Egde Lucca en mindre charmerande personlighet, skulle hen-
544

neß” tilltag emellanåt göra ett betänkligt intryck. -.Ocli nog
fins det sångerskor, som göra lika mycket af andra akten
som Lucca,, ehuru de hvarken trampa på brigadierens uni-
form, slå omkull stolar, kasta viskor i luften eller förstöra
porslin.

Äfven med Luccas mer brusqua uppfattning som grund,
tycltes det dock som om hon inlade allt för litet grace i
dansscenen, der Carmen ju föreställes totalt förvrida hufyu-
det. på den tillspillogifne don José, som »slukar henne med
ögonen». Det vill synas oss som om den goda Lucca i denna
scen , litar nästan allt för mycket på sitt ännu oemotsägligt
högst charmerande utseende. Sak samma kan sägas om
séguedillan i första akten, der Lucca antager att Carmen
bör tjusa sin fångvaktare genom blotta trollkraften af sin
personliga närhet utan några de minsta förförelsekonster i
öfrigt. Emellertid fordras det att se så pikant bra ut som
Lucca i denna scen, då man sjunger seguedillan som. hon,
så litet smeksamt och inbjudande, men så oöfverträfiligt
drastiskt, komiskt och .utmanande. Särskildt pointen om
»min hjertanskär, han är försvunneh, jag sände honom bort
i går» gjordes med en obeskriflig malice i blick och tonfall.

I enlighet med sin grunduppfattning är Luccas Carmen
mycket häftig i spåscenen, hon tummar nervöst kortleken
i sin hand, lägger ut korten och sopar dem irriteradt i golf-
vet den ena gången efter den andra, hon brister till slut ut
i snyftningar och efter att ha rest sig upp, närmat sig ram-
pen och gestikulerat med ifver, faller hon förtviflad ned på
bänken, får syn på de qvarblifna, korten, slår dem med
en ursinnig dask i bänken,, reser sig häftigt och går mot
fonden.

Här som annorstädes föreföll oss Galli-Mariés uppträ-
dande långt mer sannt och enkelt effektfullt; den stillastå-
ende hemska glöd, hvarmed hon utförde denna förträffliga
scen, var af hardt när skakande effekt.

I sista akten är Luccas Carmen en charmant yttre
uppenbarelse, i- sitt röda atlaslif med.de svarta, guldrandiga
sammetsärmarne, den brun- och hvitgula kjolen med dess
blodfärgade uppfästning på ena sidan. Redan i andra ak-
ten hade hon visat prof på hur excellent hon kan spela ur-
sinnig, här får man se det igen under Josés B-moll-canti-
lena. Hon sjunger här sitt mycket i höjden uppkastade
parti med. den mest intensiva verve, och man tviflar ej ett
.	54.5
ögonblick på dénna Carmens -passionerade försäkran: »fri
är jag född, fri vill jag dö också!»

Förändringarna i sångpartiet, så som Lucca sjunger det,
äro många och — tycktes det oss — ej alltid fullt lyckliga.
Som man vet, finnes det i Carmens parti, ofta tvenne ver-
sioner, en till lättnad för den högre, den andra till båtnad
för en lägre sopran. Men Lucca inskränker sig visst icke
till endast de förra, och, som sagdt, emellanåt saknar man
Bizets musik. Det bör dock till sångerskans heder medgif-
vas, att icke vanställer hon partiet så förfärligt,som diverse
koloratursångerskor utomlands: det gjort, hvilka tagit sig det
orådet för att införlifva Carmen med sin repertoir. Hur
pass, korrekt Adelina Patti sjunger Carmen känner jag'icke;
jag förmodar att denna sångerskas musikaliska instinkt lik^
visst hindrar henne från sådana löpningar och — förlöp-
ningar, som fröken Tagliana här om året å Berlineroperan fann
för godt att regalera sin publik med, en svärm drillar, pas-
sager och krumelurer, så att den stackars Georges Bizet skulle
säkert deraf blifvit lika förvånad som Rossini bief, då Adelina
Patti sjöng Rossinas stora aria för honom och han sedan
fick veta att det skulle föreställa arian ur hans »Barberare»,
hvilket den förtrollande divan hade mycket svårt att öfver-
tyga den maliciöse mäestron om.

»Carmen» i. sin helhet hade för öfrigt den q väll jag deri
hörde Lucca undergått flera förändringar på hög befallning,
d. v. s. Im.ccas.. Man hade utbytt en mängd recitativ mot
vanlig konversation, hvilket var -nästan litet •:styggt gjordt af
den ärade gästen, då man vet hur svårt våra operister ha
för svenska språkets falande —från scenen menar jag, na:
turligtvis. Lucea sjelf. språkade förträffligt. HvarfÖr den
spirituela marknadskören hade strukits förstå vi ej, helst
de repliker, de begge zigenarflickorna Frasquita och Mercedes
derunder fälla, icke äro utan vigt för åhörarnes uppfattning
af Carmens öden under — mellanakten.

Lucca hade-allt skäl att vara , nöjd ined hr Hennebergs
anförande, liksom med sina medspelande..

Om också- en bättre toreador kan tänkas — hr For-
stens skrälliga attackerande af / och e vai; emellanåt rent af
fasligt —, .så trotsa vi. fru Lucca att ha spelat emot en bättre
don José. Denna rol gör hr Ödmann all ära. Om man
tar i betraktande, haps af naturen något tröga vermländ.ska
naturel och det. spanska *sätt hvarpå han spelar denna sin
546

älskarrol, måste man erkänna att stora hinder blifvit säll-
spordt lyckligt besegrade. Sångrolen är föga tacksam — i
romansen har öfversättaren, hr F. Hedberg, hjertlöst och
kanske också litet hufvudlöst placerat ett f på höga B —,
men hr Ödmanns röst har dock här och der ett tillfälle att
visa sin skönhet.

Samma konseqvens, som Lucca utvecklade i sin upp-
fattning af Carmen, finner man icke hos hennes Selika.

Förklarligt och förlåtligt nog.

Vis-à-vis Selika har en sångerska två vägar att välja:
att söka göra en mensklig, naturlig, något så när antaglig
figur deraf eller ock att samvetsgrant plocka ihop alla dess
briljanta effekter till en grann operaskepnad. Det förra är
mycket aktningsvärdt, men det är också nära nog ett för-
tvifladt försök. Selma Ek lyckades visserligen icke så illa,
som vi ock i fjol vitsordade, men nog var hennes framställ-
ning allt för svagt hållen, trots momentana förtjenster. Det
senare torde väl närmast ha varit kompositörens afsigt —
Marie Sass' började också raden af Parisoperans afrikanskor
på detta sätt, Marie Battu försvagade något kraften, men
Gabrielle Krauss skänkte i stället åt rolen dess starkare
kolorit.

Lucca har icke valt någondera vägen, hon är odecide-
rad och lånar än af det ena, än af det andra maneret, utan
att egentligen sluta sig till någotdera. Än kommer hon med
äkta operaplastik, än spelar hon genremessigt, än starkt pose-
rande; vildinnans kärlek blir emellanåt veritabelt ingénue-
messigt och när drottninghållningen åter anlägges, verkar det
nästan smått uppstyltadt. »Någon enhet är svår att få fram
af Selika och till och med Lucca lyckas det ej», säger man.
Ja, men kanske, om hon bestämde sig för ett af ofvan-
nämnda sätt, att totalintrycket skulle blifva mindre splittradt.

Af detaljer är det här som annorstädes naturligtvis de
passionsfulla som Lucca främst tagit fasta på. Intermezzot
i berceusen och kärleksduon gifva henne härtill ampla ma-
terial. Deremot gör hon icke så mycket af dödsscenen som
man kunde vänta. Det tyckes här på henne, som många
andra Selikor, att de vilja hålla åhörarne skadeslösa för par-
tiets dittills fragmentariska musikskönheter, och i sin ifver
547

att på bästa sätt framhålla den sköna musik, hvarpå 5:te
akten bjuder, glömma de mer eller mindre af det rent dra-
matiska elementet.

Luccas lilla figur är mindre lämplig för Selika än för
fru Ström, en rol från den gamla glada subrett-tiden, då
Lucca ännu uteslutande skrattade och qvittrade som Mo-
zarts Chérubin och Zerlina, Aubers Zerlina, Svarta dominon,
Carlo Broschi, Adams Madeleine och — som sagdt — Nico-
lais fru Ström.

Här är Lucca sig sjelf och det är ett nöje att se hur
road hon sjelf synes vara af sina påhitt. Det är ett lif, en
fart öfver denna framställning, så att innan man vet ordet af
är den förbi. Man häpnar och — applåderar.

Emellertid reder sig fru Dina Edling, som ofvan är
nämdt, alls icke galet vid en jemförelse med sin verldsbe-
ryktade kollega i rolen. Särskildt i fråga om sångpartiets
mjuka, lediga och korrekta genomförande torde den svenska
sångerskan hafva intet att lära af den utländska.

En grotesk osmaklighet var Luccas inskjutande af Gam-
berts »Mein Lied» i bordsscenen. Denna sång skrefs för
Luccas afskedsuppträdande å Berlinoperan för många år
sedan och har sedan nått den stora popularitet, som dylik
»tacksam», ytligt öronsmekande, men i det hela fadd musik
så ofta och så oförtjent tillskansar sig. Att Lucca sjelf bi-
dragit till visans framgång, säger sig sjelft; hon sjunger den
också som en liten operascen, med ett lif och en öfverty-
gelse, som kunna höja en ännu klenare musikalisk produkt.

Rikare konstnärligt intresse än denna fulländadt ko-
miska genrebild erbjuder den visserligen mindre helgjutna,
men mer svårutförda och kraftfordrande Margareta, som fru
Lucca till sist visade oss.

I denna Margareta, sådan hon vid olika tider tagit ge-
stalt hos Pauline Lucca, har man kunnat iakttaga den oför-
tröttade konstnärinnans lika energiska som geniala bemö-
danden att införlifva med sin böjliga talang den högsta lyri-
ska tragiken.

Först egentligen mer soubrette än tragedienne, var detta
också fallet med sångerskans Margareta. En aktad tysk
konstdomare påpekade då äfven detta då han som sin åsigt
uttalade att Luccas Margareta var allt för mycket en fullblods-
fransyska.	.
548

Sedan dess har sångerskan, sökt återställa jemvigten
mellan Gounods och Goethes typer, och lade icke hennes
inkarneradt passionsheta temperament hinder i vägen derför,
är det nog antagligt att hon, tyska som hon-ju är, naed sin
genialiska intuition och lifligt dramatiska blick, deri skulle
lyckats som ingen annan.

Men som sagdt, hennes 3:dje akt i Faust är en enda
stor uppvisning af en glödande kärleks uppflammande, bön
och bikt, tills den slutligen står i full låga. Det är ett tro-
pikernas barns flammande kärlekshistoria, hon här med
mästarhand upprullar för sin publik, icke den lilla blyga,
försagda tyska borgarflickan. Ehuru Kristina Nilsson i kär-
leksduetten på sista åren för starkt accentuerat sin erotik,
står dock hennes 3:dje akt qvar som idealet för hur denna
akt bör gifvas, kyskt, ädelt, ljuft och skyggt, med en doft
af frisk hjerterenhet och helig oskuld.

Lucca oscillerade i denna akt mellan alla möjliga fram-
ställningssätt; än var hon en liten tafatt jänta med venster-
händta åtbörder, än var hon koketterisubreften från opéra-
comique, ' än den häftigt upprörda tragediennen, som med
våldsamma åtbörder anförtror månen sin första blyga älskogs-
fröjd, här ' dock mindre blyg än lidelsefull, än den verlds-
berömda primadonnan, som knappt stigit ned från juveh
arians höga H, innan hon gör parketten en elegant, seger-
viss kompliment.	■

Ännu mer • brokig framställer visserligen Desirée Artöt
denna akt. Men så har hennes Margareta fått det grymma
om än rättvisa ryktet att . vara —. hm ! — grisett-messig.

I fjerde akten ryckte Lucca upp. med sina Pappen-
heimare. Mot hennes kyrkoscen .torde infet som helst kunna
anmärkas, om icke, det att det gälla, bjerta skri, hon ger
upp då hon snmmar, varit naturligare vid åsynen af Mefisto
kort förut, hvaremot ett djupare, mera kort och hest passat
vid dåningen.

Ännu skarpare tillspetsar Lucca den tragiska intensiteten
genom femte akten, mindre dock genom duetten, der man
kan tänka sig ett och annat mer rörande och gripande drag,
än genom finaltrion, der Lucca besteg sublimitetens vansk-
liga timmar. Hela hennes framställning strålade här i en
snart. sagdt krossande dyster tragisk glans, hon ökade väl-
digheten af sin sång och sitt spel i ett det mäktigaste
crescendo, och då hon slutligen kom till fortissimo-satsen i
549

H-dur, då flammade hela hennes varelse i ett af den guda-
ingifna inspirationens sällsynta, obeskrifligt sköna ögonblick ;
man förnam hur Margaretas brottsliga själ renades genom
lågorna i denna brinnande, yttersta nödens åkallan och sedan,
luttrad, bevingad och fri, svingade sig upp i salig renhet till
barmhertighetens Gud i himmelen.

Det var höjdpunkten af hvad Lucca gaf oss, det var
ock i denna genre säkerligen det förnämsta vår sekelgamla
operascen presterat.

Vid Luccas senare uppträdande var salongen glest be-
satt och hyssjningär förnummos bland applåderna. Inrop-
ningarna voro emellertid ganska konstförståndiga, i det Luccas
tredje akt blott åtföljdes af trenne ( — Selma Ek m. fl.),
fjerde akten deremot fler (Selma Ek der vanligen ingen) och
femte akten ända till sju förutom de trenne vanliga farväl-
helsningarna.	*

Emellertid sjöng Lucca ett stort extranummer kort derpå
för billigare pris, Leonora i Trubaduren, till förmån för k.
teaterns pensionskassor. Det var snällt af fru Lucca att
sjunga utan betalning, men så bief hon ock hyllad. Inrop-
ningar och blommor vid alla möjliga och omöjliga tillfällen.

»Trubadurens» Leonora är ett parti, som jag sett konst-
domare här hemma säga vara »tacksamt för en koloratur-
sångerska» ena gången, andra gången för »en dramatisk sånger-
ska». Att det är tacksamt för Lucca, det är då »hvad som
är visst» (jag beder den teatergrymme hr Waldenström om
ursäkt Titt jag använder detta hans beungade ord i en upp-
sats med ett ämne som dennas).

I lyriskt hänseende torde vi dock på vår scen i Louise
Michaëlis, Louise Pyks och Mathilda Grabows prestationer
haft att glädja oss åt en skönare stämma, mer musikalisk
finhet och långt grannare mekanisk virtuositet än Pauline
Luccas. Men i dramatiskt hänseende var det endast Ma-
thilda Grabow som tillnärmelsevis kan mäta sig med Luccas
Leonora. Dessa bådas stämmor erinra ej obetydligt om hvar-
andra och man kan säga, att tar Lucca företräde i fråga om
röstbandens styrka, så tar Grabow palmen på tal om inner-
ligt välljud och perllik koloratur — tar, sade jag, jag menar
naturligtvis — tog. Car ils sont passés, ces jours.

Det var egentligen i fjerde akten som Imcca åstadkom
något ovanligt. Visserligen sjöng hon sitt stackaterade, och
derefter passioneradt bundna utrop i andra aktens final med
550

stor känsla, men det var dock först efter sen hon sjungit
entréarian i fjerde akten (med en just ej så fin koloratur)
som hon lät sin dramatiska fougue storma fram. Grabow
nöjde sig med att lidelsefullt omfamna fängelsegallren, Lucca,
alltid slagfärdig, rusar vid första tonen af Manricos elegie
ursinnigt mot fängelseporten, skakar, bultar, ropar och är
nära att qväfvas vid tanken att ej komma in. Duon med
Manrico afpressar hennes röst förtviflans samtliga klangfärger
och utom sig störtar hon handlöst ned på tröskeln till por-
ten. Grefve Luna bemöter hon först med förtviflans beve-
kande ödmjukhet, sedan med den retade lejoninnans vrede
(ej ens rytandet saknades). I finaltrion var hon mästerlig
då hon bad Manrico rädda sitt lif, men dödsscenen gaf Gra-
bow lika så bra, hvilket ej behöfver vara nedsättande för
Lucca, ty Grabow gaf den som man minnes alldeles utmärkt.

Hänförelsen hos den denna billigare q väll fullsatta sa-
longen var stor, ytterligare eldad af de små scener, den er-
farna Lucca ställde till under inropningarna mellan sig och
publiken, fröken jHmaii, som hade nöjet att inför öppen
ridå få en liten smällkyss af den stora konstnärinnan, samt
det ena oxögat, der hänförelsen kulminerade, dit sångerskan
skickade trägna slängkyssar som tackofler för de många blom-
mor hon fick från detta håll, derifrån hon fick så många
blommor att de blommor hon härifrån fick nog utgjorde
lejonparten af dem hon fick.

Gåfvor och gengåfvor — — Lucca blomsterströdde Al-
mati och Almati Lucca. Föken Almati har troget sekun-
derat fru Lucca under Stockholmsvistelsen, så på som utom
operascenen och vi hoppas verkligen att fru Lucca utomlands
tar vår unga svenska stjerna i sitt hägn och förhjelper henne
till ett fördelaktigt engagement, der hon gör svenska namnet
heder. Fröken Almati har nemligen ledsnat vid sin sekunda-
anställning vid vår opera och det var sista gången man hade
nöjet se henne på dess scen ofvannämnda Trubadur-afton.
Vi instämma i Dagens Nyheters musikreferents hänförda lof-
ord öfver att fröken gjorde detta för intet, i hvilket fall hon
sålunda liknade Lucca. Också" ökade detta värdet betydligt
af hennes Azucena.

Angående de öfriga i »Trubaduren» medverkande, ut-
märkte sig hr Forstén —■ främst dock genom ßin politesse.
Artigt var det af honom att sekundera den italienska-sjun-
gande Leonora-Lucca på samma språk, artigt var det också
551

att komma in så många gånger, beledsagande Lucca, artigt
var det slutligen att efter den stora arian ofvanpå en myc-
ket liten applådunge komma in och göra tre oklanderliga
reverenser, den första under 3, den andra under 1 persons
»handgemäng» och den sista och djupaste under stämnings-
full tystnad.

Man skulle blott vilja ytterligare önska att hr F. lika
artigt behandlade sina. höjdtoner, som också i Lunas parti
attackerades med opolerad hårdhändthet. Det är ju icke
alltid som »passionens låga flammar» på höga d och ess^ och
när »hon tystar dem snart likaväl» bör väl icke detta rytas
fram på alldeles samma sätt. Eller kanske hr F. icke kan
taga sina höjdtoner på annat sätt? Då be vi om ursäkt att
vi rört vid denna »corde sensible» och inskränka oss till den
anmärkningen att en ren intonation är en härlig sak samt
att ^d och ej klifva på scenen ej heller är så förkastligt.

Hr Sellman iörtjenax erkännande för sin Manrico, der
han gjorde allt hvad i hans förmåga stod, liksom ock i
»Afrikanskan», der vi redan en gång förut haft nöjet loforda
hans förtjenstrika spel.

Också hr Ödmanns spel som Faust förtjenar mention
honorable. Om hans sång kan mycket vackert sägas.

Som bekant är det en operasångares »ära» att aldrig
göra efter något som den offentliga kritiken rådt honom till.
Jag vill derför ej såra hr Söderman med den förmodan .att
han skulle tagit ad notam en viss tidskrifts enligt ett visst
morgonblad »högst orättvisa» kritik, men jag kan ej neka
mig behaget att konstatera den mer karaktäristiska vändning
hr Södermans Mefisto på sista tiden tagit. Då nu hr S.
skall utrikes, så stå vi Mefistolösa i Stockholm. Hr Will-
man har nemligen tappat rösten och förlorat sin sceniska
talang.

Annars förstå vi ej hvarför han icke lät Pauline Lucca
njuta af den bäste Mefisto, hon kunnat få se. Den typen
skulle hon nog bättre förstått än det »tyska» kontrakt, k.
teaterdirektionen i höstas åt fru Lucca sammanskref och
hvilket visade fru Luccas språkkunskap i klen dager. Vid
genomläsningen af detta eleganta opus stakade sig nemligen
fru Lucca oupphörligt och emellanåt begrep hon platt in-
genting.

Tänk att vara en så stor och vidtberest artist och ändå
inte kunna — mesopotamiska!
5^2

Men hr W. uppträdde ej som Mefisto. »Visst icke, det
har aldrig varit ifrågasatt, kommer aldrig i frågan, ne-ej då»,
svarades det en enfaldig frågande i k. teaterkansliet. Och
det med ett uttryck, en ton, som skulle det gält något rik-
tigt urbota syndigt, hemskt och nedsättande . . .

' Om en liten ganska klen representation af '»Villars dra-
goner», Aimé Maillarts älskvärda opéra-comique, skulle jag
icke tala om det ej vore för att uppstämma ett lamentabile
med thema: huru lange skola unga vackra röster förstöras
vid vårt allt utom konserverande konservatorium? Här gälde
det én ung fröken Bosse med en röst som trots sångmeto-
den öfverraskade med ljufvaste fögelklang. Och vis à vis
henne visade sig detta som en icke ringa malheur, ty före-
drag, spel, utseende allt hänvisade på en framtida Mignon,
Lalla Rookh, och så vidare af mer än vanligt poetiskt skap-
lynne. Den lilla nätta Rose gjorde mycken lycka — ehuru
det var nästan alltför privat. Det var som att sjunga på
en större bjudning, inför ett och annat hundratal. Fröken
Andersson och hr Janzon funno ej mödan värdt att anstränga
sig inför så få åskådare, endast hr Bratbost, som än ej lärt
sig konsten att spela nonchalant gent emot en fåtalig publik,
och hr Ohlson, som visst aldrig kan lära sig den konsten,
spelade och sjöngo af hjertans lust. Orkestern ackompag-
nerade con furore.

Angående Nya teatern och dess musikaliska vårkassa-
pjes »Landsvägsriddarne» är ej annat än godt att säga, sär-
deles då man tänker på de Offenbachiader som ofta förut
riktat teaterns kassa och dess fienders klanderbegär.

■ »Landsvägsriddarne» är en ny variation på »Tiggarstu-
dentens» tema. När publiken tröttnat se och teatern att ge
den senare, var det ju ett lyckligt påhitt att göra om och
se om ungefär precis samma saker under ny rubrik.

Äfven här har man en ädel, tenorsjungande vagabond,
i grunden af förnäm börd, naturligtvis, och hans mindre
sentimentala barytonegande kamrät. ' I »Tiggarstudenten»
lyda dopnamnen på desse herrar resp. Simon och Jan, i
553

»Landsvägsriddarne» är det resp. Alexis och Ossip. Alexis-
Simon svärmar och duetterar med första sångerskan Laura-
Maritza, Ossip-Jan följer exemplet med premier-subretten
Bronislawa-Dyssa. Det förra paret är litet operamessigt, stelt
■och förnämt, men sjunger omsorgsfullt, det senare utmärker
sig hufvudsakligen för ett roande och näpet samspel jemte
ett känsligt sångföredrag med mindre stämmor. Som de
förra gjorde fröken Johnson och hr Stenfelt sina saker ganska
bra, som de senare voro fröken Sjöberg och hr Gastegren
alldeles illusoriska. Äfven här förekommer en hög militär
liksom i »Tiggarstudenten» och äfven här är det hr Ikar-
berg som svarar för honom. Till någon komisk glanspre-
station à la Ollendorff ger partiet dock ingen anledning.
Den gamla grefvinnan, som naturligtvis är kokett och fatalt
kärlig, hade på N. T. kommit i de bästa händer hos fru
Bergström och äfven hr Gardt förtjenar nämnas. Musiken
slutligen är lika litet originel som texten och lika litet
choquant som den. Den rör sig emellertid ganska otvunget
i de kända Millöckerska tongångarne, med en och annan
smakbit af Suppé, en och annan dansant erinring om Jo-
hann Strauss och har till upphofsman hr C. Zeller.

*	*

*	•

K. Musikaliska Akademiens sista stora konsert för sä-
songen gafs af Filharmoniska Sällskapet, som icke måtte
kunnat sofva lugnt för de lagrar, Musikföreningen vunnit
genom sitt storartade uppförande af Berlioz’ »Damnation de
Faust».

Vid dess födelse var det som man minnes detta säll-
skaps ändamål att uppföra tonsättningar af mindre massiv
affattning, i modern, lätt (derför ej lättfärdig) stil, med ett
piano och litet till som ackompagnement. Men af liten blif-
ver stor, »fruktansvärdt stor», måhända i vissa ögon.

Länge har inom föreningen lefvat önskningsmålet af ett
ackompagnement af stor orkester. Man kan ju icke heller
undra derpå, då en så orkestralt anlagd musiker som hr
Hallén är föreningens förstyre. Man kunde i Filharmoniska
Sällskapet dock ej vänta på denna kompletta orkester innan
man gaf sig i väg och tog för sig några mycket stora upp-
gifter, hvarvid man naturligtvis var nödsakad att nöja sig
med en »petit orchestre».

Ur Dagens Krönika. VII, 5, 6.

11
554

Nu sedan Musikföreningen till en del genom k. hof-
kapellet i vinter vunnit så lysande framgångar, måste också
Filharmoniska Sällskapet adjungera nämnde mäktiga bunds-
förvandt och som man på förekommen anledning var tvun-
gen lemna »Den heliga Elisabeth» i fred — det hade Gudi
klagadt visat sig att den fromma damen icke gjorde någon
effekt på en straffvärd publik annat än med benäget biträde
af de allerhögsta herrskap — så tog man sin tillflykt för
andra gången till Brahms’ mästerstycke »Ett tyskt requiem»,
som allmänheten på sällskapets konsert i fjol skådade »ge-
nom en spegel i ett dunkelt tal», men nu —

Dock ville ett vidrigt öde att nu när orkestern blifvit
så skönt förstärkt, så hade kören förminskats, i stället för
att som sig bort — ytterligare förstärkas. Den lilla hopen
förfärades dock ingalunda oeh k. hofkapellet var också för
aftonen nog complaisant att ackompagnera, icke dominera
(»Manar till efterföljd!»). Solopartierna, som vid den före-
gående konserten gifvits på ett sätt som väl sällskapets allra
ifrigaste tillskyndare näppeligen kunnat hänryckas öfver,
gåfvos denna gång af bl. a. fröken Amalia Riego, som det
för alla musik vänner var en sann njutning att återhöra.
Den höga, uttrycksfulla sopranstämman visade sig föga an-
fäktad af åren, föredraget var naturligtvis ännu mer konst-
närligt än förr, särskildt beundrar man hos frk. R. konsten
att kunna anlägga ett stycke i en viss stil, något som för-
delaktigt utmärker alla den främste af våra sånglärare, I.
A. Bergs, elever. Med skäl må man hoppas att vår Opera
— pm vi nu öfverhufvud skola vidare hugnas af andra
spektakler än dem på Riddarholmsteatern — måtte försäkra
sig om en sångerska, som ger så många inre och yttre be-
tingelser att värdigt fylla en primadonna-plats derinom!

Volontaire.
På förbjuden mark.

Ett ord i den sexuella frågan.

Så länge kvinnan betraktades söm ett artväsen, hvilket
icke egde någon betydelse annat än som slägtets fortplanta-
rinna, var det ju helt naturligt, att familjelifvet skulle anses
utgöra hela hennes värld och äktenskapet redan från barna-
åren sattes henne för ögonen såsom hennes lifsmål. Inte
med hänsyn till hennes eget känslolif, nej helt enkelt eme-
dan det; var en skam att gå ogift. — Man uppfylde ju inte
då sin bestämmelse — en gränslös försmädelse, för hvars
åsamkande man i den löjliga, förhånade, »gamla mamsellen»
kunde finna en hälsosam värnagel. Och härmed fingo, de
unga låta sig nöja. Sällsamma inkonsekvens! Artväsendet,
som fått lära sig att i äktenskapet se sin enda lefnadsupp-
gift, den blifvande barnaföderskan, hon skulle hållas i den
djupaste okunnighet om förhållanden, som man gjort till
en trosartikel för henne, att hon borde lefva i! Hon skulle
träda i brudstol, med den öfvertygelsen, att det var storken,
som kom med de små eller allra hälst — hon skulle inte
alls reflektera öfver den saken.

Ute i sällskapslifvet fick hon virka och brodera till
brudlakan och brudlinnen och låta både damer och herrar
beundra de vackra mönstren — hon fick också tillsammans
med tärnor och marskalkar sticka brudtäcket och kanske
själf vara med om att pryda brudgemaket och bädda brud-
sängen, men hon skulle skrika och hon skrek också, om
556
fästmannen råkat få se några tum af hennes smalben eller
öfverraska henne i peignoir utanpå Mädningslifvet. '

Alltigenom omedveten skulle hon »ledas» till altaret, där
hon med 100-tals blickar riktade på sig skulle stå och
höra presten uppmana henne till fruktsamhet. Var hon
då ovanligt reflekterande, »borde hon naturligtvis tänka på
storken, men den genuina ingenuen, hon gömde sitt rod-
nande ansigte i spetsnäsduken och tänkte ingenting alls.*)

Och så skulle då offerlammet slutligen »sängledas»,
omedvetet till det sista. Som ett bohagsting, nej, som
ett djur, skulle hon prisgifvas åt mannens begär, en man,
med hvilken hon ända hittills högst sällan fått vexla ett
ord eller en smekning, utan att öfverraskas af k vinliga släg-
tingar. Det var på sådant sätt, som det sedligt rena tog
sig uttryck på våra mödrars och farmödrars tid, det var
till ett sådant dåd mot sitt eget barn, som en moder så
offentligt och braskande som möjligt gjorde sig skyldig,
Huru mycket som på vår tid ännu finnes kvar af detta
vidriga »oskyldighetstillstånd» och därmed förknippade för-
hållanden, är ej godt att veta, om ett kan man dock vara
viss — är okunnigheten icke så stor som förr, inte är det
mödrarna, hvilka afhjälpt densamma.

Kom så kvinnoemancipationen och förvandlade det omed-
vetna, rättslösa, kufvade artväsendet till en tänkande och
' handlande kvinna, en varelse med allmänt mänskliga plig-
ter och rättigheter, med ett ord till mannens jämbördiga
like. Men i sin ädla och rättmätiga harm, slog hon dock i
visst afseende öfver målet, i det hon gjorde kvinnan i det
närmaste könslös. Och reaktionen har icke dröjt att in-
finna sig, en reaktion, som i kvinnan vill se en själfstän-
dig, individuel könsvarelse, med samma slags instinkter och

*) En gammal fru tillfrågades en gång af en nutids flicka, om hon
inte ändå som fästmö bäfvat -tillbaka för äktenskapets mysterium och allt
hvad det hade i släptåg, men den gamla damen svarade djupt förnärmad :
»Barn, hvad tänker du på ! Tror du att jag nà’nsin funderade på sådant ! »
557

behof som mannen, om också icke lika starka och obän-
diga, och med samma rätt att få dem tillfredsstälda.

För så vidt man nu inte åter igen skjuter öfver målet,*)
synes det harmens rop, som höj es mot en dylik fordran,
tämligen oberättigadt, ty att qvinhan så väl som mannen
är en könsvarelse, kan ju omöjligen förnekas, och vi tro,
att hvarje ärlig läkare skulle kunna intyga att ett sundt,
sedligt och tygladt könslif är för qvinnan såsom för man-
nen af utomordentlig betydelse för hennes fysiska och psy-
kiska hälsa.

Den sexuella frågan har hos oss mycket länge lem-
nats nästan alldeles åsido, äfven af dem, som tagit äkten-
skapsfrågan på entreprenad, tills Stella Cleve för några år
sedan i sin »Berta Funke» tog densamma i närmare skär-
skådande — på hvad sätt skola vi, trots allt hvad därom
offentligen diskuterats, längre fram återkomma till — och nu
i vinter har herr Knut Wicksell behandlat henne i föreläs-
ningsform, något som hos oss ej hittills förekommit. Vi
kunna ej deri se något oberättigadt eller klandervärd!. Ty
huru gränslöst ömtålig än denna fråga är och äfven om hon
kunnat behandlas mera delikat än hvad som var fallet, så
är hon å andra sidan så betydelsefull och allvarlig och griper
så djupt in i det sociala lifvet, att hon har rätt att få komma
fram i dagens fulla ljus och icke längre smyga som en hvisk-
ning man och man emellan. Hon ligger i luften och tränger
sig sjelfmant inpå mera reflektionsmäktiga sinnen. Mången
skulle för länge sedan gripit till pennan —om man bara
vågat.

Hvad nu herr Wicksells uppträdande i frågan beträffar,
så framlade han dervidlag inga splitter nya teorier, lika litet
som han gjorde det, när han för 7—8 år sedan första gån-
gen höjde stridsropet mot öfverbefolkningen. Nej, såsom

*) Att Strindberg åter vill göra kvinnan till samhällets hona, kan
omöjligen betraktas som ett uttryck för detta reaktionssträfvande. San
är inte ti dsmed vetandets målsman.
558

han då var bärare af idéer, hvilka redan i Amerika, Eng-
land och Frankrike yunnit talrika anhängare, så ha äfven
de satser, han denna gång gjort sig till målsman för, dryf-
tats i utlandets literatur, särskildt har Bebel i sitt arbete
om »Kvinnan», hvilket, öfverflyttadt på svenska, hos oss
funnit mycken spridning, uttalat sig i alldeles samma rikt-
ning, men hvad som för oss var nytt, det var frågans be-
handling från föreläsningskatedern.*)

Det är inte alls vår mening att ingå på någon kritil^
öfver herr Wicksells föredrag, blott det vilja vi ha sagdt,
att han i sina tvänne första föreläsningar om »sättet att
bekämpa och förmildra prostitutionen» likväl hade så mycket
godt att säga om prostitutionen och de prostituerade, som
det gerna är möjligt, då det är fråga om något, som man
ändå erkänner för ett relativt ondt och hälst vill ha af-
skaffadt. Herr W. sparade visst icke annars sina hugg -—
han hade blankslipade vapen och alla fingo sin beskärda
del — den hjärtlösa, egenrätt färdiga världsdamen, som säl-
jer sin gunst, äfven hon, icke för några kr., utan för en
aktad och tryggad existens. Mannen som under nattens
egid låter sig den fallna kvinnan väl behaga, men om da-
gen fräckt förnekar henne — kyrka och stat, kyrkofäder
och moderna författare och författarinnor — den åsigt, som
i äktenskapet vill se en vaskningsanstalt för mannen så väl
som den motsatta, särskildt af Björnson så mästerligt fram-
burna, att kyskhetens lag bör vara densamma för man och
kvinna — det var blott en, mot hvilken herr W. var mild,
den prostituerade; ja, han ansåg t. o. m., att den ärbara
kvinnan borde vara uppfyld af en innerlig tacksamhet mot
den prostituerade och i henne se ett slags räddande ställföre-
träderska, emedan hon själf, om mannen icke egde detta

•;i:) Sedan denna uppsats nedskrefs, har det märkliga diskussionsmötet
i sedlighetsfrâgàn hållits i Upsala samt ett par broschyrer utgifvits i samma
ämne — alltså könsfrågans devis: »noli me tangere» synes verkligen börja
förblekna äfven hos oss.
559

aflopp för sina begär, ständigt skulle vara utsatt för att pris-
gifvas åt hans lössläpta lustar!

I sanning en föga vacker orlofssedel han där ger sitt kön.

Om det nu för mannen kan vara intressant nog att
höra en mäns tankar om hans könsliga behof, så är det
för kvinnan af ännu större intresse att höra en kvinna yttra
sig i samma ämne angående sitt eget kön — emedan det
är så sällsamt nytt. Nå väl, Stella Cleve har talat, men
huru? Kunna verkligen hennes »Berta Funcke» och hennes
»Pyrrhussegrar», den senare för resten endast ett nytt upp-
kok på den förra, anses som ett rent uttryck för kvinnans
erotiska känslolif — hennes köns behof? Vi protestera på
det bestämdaste däremot. Låt vara, att den {/rMnd^wc^p
hvarifrån hon utgår är riktig, så är det likväl abnorma sjuk-
liga förhållanden hon skildrar, icke den sunda, normala kvin-
nans lifsbehof. Hennes båda typer äro öfverförfinade världs-
damer, som genom balkurtis, eldiga viner, ett yppigt, njut-
ningsrikt och sysslolöst lif, korteligen genom världslifvets
alla rusande inflytelser blifvit till hvad de äro och därtill
ha de ett mycket hetsigt blod. Men må vi icke glömma,
att det fins unga kvinnor, som föra ett nyttigt, verksamt
lif och att icke alla äro så sinligt anlagda som Märta Ulf-
klou och Berta Funcke. Detta — hvilket hos dessa båda
så bjärt framhålles — att det icke så mycket var den manliga
individen, som fast mer det manliga könet, som uppeggade
dem, är naturvidrigt och okvinligt. Ja, vi begagna ordet,
äfven med fara att missförstås. Hos dem var aldrig fråga
om en innerlig, sympatisk kärlek — eller hvarför låter hon
ej dessa unga kvinnor ingå äktenskap med någon af de för
dem så frestande unga männen, som. gåfvo dem icke blott
sin hyllning, utan äfven sin kärlek? — nej, här gäller det
blott stundens uppflammande sinlighet, som aldrig blifver
vid en, utan tändes än vid* anblicken af en sjömans smidiga
kropp — än af en velocipedåkande herres välformade ben
— än vid en strupknöls pulserande rörelse eller en skrid-
560

skoåkande löjtnants blemma på läppen! Dessa tvänne sista
exempel öfvergå ju till det befängda. Hvar fins väl den
kvinna, om än aldrig så varmblodig, som däri kan finna
något så tjusende! Nej, det är denna grofva, bornerade sin-
lighet, som satt en skamfläck på Stella Cleves exposé af
kvinnan som könsvarelse. Och väl må man fråga, hvart-
hän hon egentligen vill komma. Skulle det verkligen vara
hennes mening, att de kvinnotyper hon’ framstält, om icke
tillbakahållna af konvenans och försigtighet, för ögonblic-
ket skulle öfverlemnat sig , åt de män, som för tillfället
eldat deras blod, eller under kortare eller längre tid blifvit
deras älskarinnor! Vi kunna omöjligen tro det, men hvad
vill hon då? Är det den sunda, naturliga, sedliga kärleken
mellan könen, frigjord från det konventionellas urväxta tvångs-
tröja, då tycks det som om hon med sin glänsande, talang
äfven bort ega förmåga att framställa det,

I motsats till fröken Cleve tro vi, att hos kvinnor —
d. v. ' s. den normalt utvecklade kvinnan — är det först
kärleken till den manlige individen, som väcker den hittills
slumrande eller endast svagt förnimbara sexuella känslan
till vaket lif. Ty kärlek är verkligen inte synonymt med
könsdrift ! Stark och utomordentligt hängifven kan den förra
existera, och det ganska länge, åtminstone hos den helt unga
flickan, innan den senare gör sig gällande. Oftast är det
mannens frambrytande passion, som framlockar densamma,
men det kan också hända, att obesvarad eller kallnad kär-
lek â hans sida har samma verkan. I sistnämda fall eller
ännu mer — om hinder resa sig — för deras förening och
ett olidligt yttre tvång pålägges dem, så får nog kvinnan,
om hon vill vara ärlig mot sig själf, instämma i Berta Punches
yttrande: »Det är minsann inte alltid så godt att vara kvinna».
Åtminstone är det svårt nog för den, som har ett eldigt tem-
perament och ett hett blod. Men kan nu icke en sådan
kvinna vara kysk och ren? Förenad i äktenskap med den
man hon älskar, uteslutande hängifvande sig åt honom, skulle
561

det visst icke falla någon in att bestrida hennes ärbarhet,
men om utom äktenskapet just sådana känslor röras inom
henne, som i det »heliga äkta ståndet» finna uttryck ocb
tillfredsställelse, då är hon oren och okysk! Sant sade herr
Wicksell i ofvan omnämnda föreläsningar, att »den ogifta
kvinnan, hon får inte hysa några känslor alls».^

Men — hvem känner denna hemliga kamp, hvem tar
hänsyn till densamma? Ingen.

Om sådana strider skall man vara så tyst, så tyst.
Läkaren anar dem, men konvenansens högtryck förseglar
hans tunga.

Och den unga kvinnan själf, hon blyges och undrar,
men skulle ej för sitt lif, icke ens för sin förtroligaste kvin-
liga vän, vilja bikta dessa instinktiva känslor, som blifvit
nedlagda hos henne. Under bitter förödmjukelse och oveten-
het om naturens omutliga kraf, tror hon att hon utgör ett
undantagsfall, något som än ytterligare ökar hennes lidande.
Men om det kan bringa henne någon lättnad, så kan hon
vara lugn för den saken!

Åh, om alla dessa stumma kvinnoläppar egde mod att
tala, hon skulle sannerligen icke se sig ensam i striden!

Mången vill nu inte ens för sig själf erkänna ett dylikt
förhållande, andra finnas åter, som verkligen icke ha någon
erfarenhet af detta slag, men det är sådana, som antingen
blifvit mycket tidigt gifta eller ock äro abnorma på ett all-
deles motsatt sätt till Stella Cleves kvinnotyper.

Emellertid har till och med en man sådan som Pon-
tus "Wikner haft blicken öppen för detta faktum, när han
skref »kulturens offerväsen».

Visserligen beslöjadt, men dock tydligt nog för dem, som

* Det är just denna vidunderliga inkonsekvens, som kommit mången
ung kvinna pä den tanken att i äktenskapet se något syndigt, så vidt det
inte uteslutande skulle vara en »andlig förening», och behärskad af en dy-
lik hyperidealistisk föreställning, har hon kufvat och tillbakavisat den gry-
ende böjelsen för en man, med hvilken hon kunnat varda lycklig.
562

vilja förstå, står där skrifvet, hurusom icke blott mannen,
utan äfven kvinnan blir ett offer för denna öfverkultur,
som ställer omätliga fordringar på ett storståtligt hem, in-
nan man kan våga tänka på äktenskåp, och derför — säger
han — gå här så många unga kvinnor, hvilka, synbarligen
i yttre afseenden lyckligt lottade, likväl på sina ansigten,
för psykologens blick, bära pregeln af ett hemligt lidande.

Och så att tänka, att så mången, mången på detta
sätt sitter öfver sin ungdom, vissnar bort, åldras och dör,
utan att ha fått fröjdas och blomstra i kärlekens solsken
— att kylas af åren, tills elden dämpas och slocknar i
stället för att i känslans reciprocitet finna afledare för hennes
öfverströmmande fullhet — är detta lif? Nej, och åter nej !
»Hvad det 'er at leve den slet ikke veed, som aldrig har
holdt en elsked i favn.» (Munch).

Och likväl har väl knapt något så missbrukats och slä-
pats i smutsen som just äktenskapet. Liderligheten eller
beräkningen, icke sällan båda två, paradera allt för ofta som
brudriddare, hos de »bildade klasserna» måhända maskerade
af vackra fraser, såsom när en »öm» mor söker betvinga
den gensträfviga dotterns motvilja för ett »briljant parti»
utan kärlek med att ständigt predika för det »oförståndiga
barnet», att ett äktenskap bygdt på» sann högaktning (för detta
lifvets goda) är den säkraste grundvalen för en solid lycka,
o. s. v., o. s. v.

Men hos allmogen, där gör man sig icke så mycket
besvär med att bemantla sina bevekelsegrunder, där byter
man t. o m. fästmö, när man är på väg till presten att
taga ut lysning, om man kommer under fund med, att egorna
ligga bättre till genom bytet, där händer det, att modern,
om hon är enka, säger till dottern, som står redo att med
sin blifvande brudgum bege sig till prestgården i och för lys-
ningen: »Jag vill ha Petter själf — du är ung och kan
vänta», och medan mor och dotter tas om, hvem som skall
ha Petter, säger denne helt trankilt, men med ett illparigt
563

leende i mungipan: »Jag går la förut, den som rår får
komma efter.»* Och så blir det ett »kristligt äkta förbund»
af den kommersen, hvarom det heter: »Hvad Gud (!) för-
enat, skall människan icke åtskilja.» Huru den ärlige och
samvétSömme presten i sådana fall reder sig med sitt sam-
vete, är ej godt att förstå.

Och är det bättre kanske, där det djuriska begäret spe-
lar hufvudrbllen ! Eller skulle man måhända vara okunnig
om, att så mången man, behärskad af detta begär till en
kvinna, som han icke på annat sätt kan vinna, hällre än
att gå miste om sitt byte underkastar sig äktenskapets form,
fastän han kanske hatar och afskyr densamma.

Är han så dertill en sedligt förfallen menniska som i
djuriskhetens mättnad funnit sin enda lag och sin högsta
tillfredsställelse, och hon kysk och obesmittad, ovetande i
den meningen, att hon intet vet om den älskade mannens
moraliska och kanske ofta fysiska ruin — hvad skall man
kalla en sådan förening — äktenskap? Nej, legaliserad för-
förelse.

Och den allmänt, icke minst bland religiöst folk, utbredda
åsigten, att inom äktenskapet, makar emellan, där kan det
aldrig bli fråga om något osedligt, där är allt tillåtet, och
tukt och återhållsamhet icke längre att räkna till dygdernas
antal — eller där makarna genom hat och bitterhet ödelägga
hvarandras lif, men ändå fortfara att lefva icke blott under
samma tak, utan i äktenskapligt förhållande till hvarandra,
kan sådant bidraga till att ställa äktenskapet högt, kunna
dylika äktenskap med sanning kallas »heliga» eller kunna de
öfver hufvud ens få namn af äktenskap?

Likväl, trots alla sådana missförhållanden, står dock
den ursprungstankeri evigt oförändrad kvar: Man och kvinna
skapade han dem. De två måste komplettera hvarandra,
men icke blott kroppsligen, utan äfven andligen; först där

* Båda dessa anföranden äro faktiska.
564

det senare egt rum, först där andarne smält samman i
innerlig, sympatisk kärlek och mannen i hustrun ser och
finner sin jämnbördiga like, först då kan det varda tal om
äktenskap i dess enda sanna betydelse.

Ty ÅvacZ är äktenskap från moralens oeh sedlighetens
synpunkt — det torde kanske inte vara obekant, att den
synpunkten allt för ofta är en helt annan än den borger-
liga lagens och den allmänna opinionens? .

Är äktenskapet en blott kroppslig förening, alldeles obe-
roende så väl af ömsesidig innerlig kärlek som af borger-
lig eller kyrklig stadfästelse? Nej. (Vi föreställa oss, att de
mest skilda fraktioner enhälligt instämma i detta nej.)

Är. äktenskapet en afiär, helt och hållet oberoende så väl
af verklig kärlek som kroppslig förening, men beroende af
laglig vigsel? Nej. (Flertalet är väl ännu med om detta
svar, men — hur går det med praktiken!)

Är äktenskap endast könsförening, fastän oafvisligt förbun-
den med presterlig välsignelse eller borgerlig bekräftelse? Nej.

(Härpå svara många ja, synnerligast en hel del gammal-
ortodoxer likväl med förkastandet af borgerlig vigsel och
sträng teoretisk fordran på -att könsumgänget skall åsyfta
framalstrandet af en individ,)

Är äktenskap kropps- och själsförening, men oundgäng-
ligen beroende af kyrklig eller borgerlig vigsel? Nej.

(Här ha vi kanske de flesta jaropen, dock så, att det
för fåtalet är sak samma, om det är kyrkan eller staten som
sanktionerar föreningen, under det flertalet dela sig för kyrka
eller stat, de förra öfverv ägan de.)

Är äktenskap själs- och kroppsförening, fullkomligt oaf-
hängig så väl af kyrkans som statens sanktion? Ja.

(Huru många skola väl instämma i detta ja!) Vi på-
minna oss härvid, huru en ung kvinna strax efter vigseln
med den högt älskade mannen i naiv forbauselse yttrade:
»Förunderligt! Inte känner jag mig mera förenad med Ed-
vard nu än förut!» Känslan ledde henne alldeles rätt, lik-
565

väl skulle hon hällre lagt sitt hufvud på stupstocken än
blifvit hans hustru utan kyrkans välsignelse.

En framstående frireligiös man — för öfrigt gammal
riksdagsman — sade en gång pä tal om dylikt, att om en
man och en kvinna, som älskade hvarandra, inför några vän-
ner förklarade, att de togo hvarandra till man och hustru,
så ansåg han, att de voro lika mycket gifta, som om tio
prester vigt dem. Och en annan mycket känd man, religiös
talare, sade sig icke i bibeln funnit något, som talade emot
kärleksföreningar utan laglig stadfästelse och att han sett
flere dylika fullt sedliga och ovanligt lyckliga föreningar,
särskildt ett fall, där en 15-årig sammanlefnad icke förmått
rubba den ömsesidiga kärleken och troheten.*

Men en sådan kvinna är ändå ohjälpligt sjunken i det
allmänna omdömet, hvilka förträffliga egenskaper hon i öf-
rigt än må ega, och om än icke alla gå så långt att ställa
henne i jämbredd med den prostituerade, så är hon likväl
en »fallen kvinna», utestängd från »hederliga och aktnings-
värda fruars» umgänge.

Och likväl förtjenar den kvinna, som uteslutande hänger
sig åt en älskad man för att lefva för och med honom lika
mycket sina medmenniskors aktning, om hon för öfrigt är
aktningsvärd, som den, hvilken, äfven hon lydande hjärtats
bud, brudsmyckad knäböjer vid altaret, och fast är vår öf-
vertygelse, att den förra inför Gud är lika lagligt vigd som
den senare, och man har rätt , att vänta, att åtminstone alla
ädelsinnade och fritt tänkande människor äfven så skola be-
trakta henne. Också här må det apostoliska ordet tillämpas :
»Mina bröder (och systrar!) gören icke en ond åtskilnad.»

* Dä det ju annars äro sådana män, hvilka »tagit afsked af Gud»
som uteslutande sägas plädera dylika förbindelser, ha vi trott oss böra
anföra dessa exempel såsom märkliga inlägg i frågan från det håll, hvar-
ifrån man väl minst torde väntat det. Vi begagna oss äfven af tillfället
att förklara att äfven vi tro på en personlig Gud, en lefvande, frigjord
kristendom.
566

Att dylika förbindelser förfärligt kunna missbrukas och
draga skam och olycka öfver många menniskor — hvem
nekar väl dertill, men ha vi icke visat, huru samma be-
klagliga missbruk vidlåder det s. k. lagliga äktenskapet —
och den dagliga erfarenheten visar detsamma — likväl kan
missbruket icke odugliggöra något som i sig själft icke är
ondt, utan fastmer skulle rädda många män från ett utsväf-
vande lif och många kvinnor från outsägliga själslidanden,
för att nu icke tala om de plågsamma sjukdomar (kräfta i
brösten och lifmodern) för hvilka mera varmblodiga ogifta
kvinnor ofta nog falla ett offer i den kritiska åldern.

För kärleken är ingen lag satt och kärleken måste vara
det bestämmande vid könsföreningen mellan man och kvinna.
Legaliseradt eller icke legaliseradt, det är en bisak, må hvar
och en därvidlag följa öfvertygelsens och samvetets bud, men
må ingen längre offra åt det konventionellas grymme gudom,'
som redan uppslukat så mycken lefnadslycka — i sanning
— han har fått offer nog.	.

Somebody.
Från enväldets land.

Af

A. Cantor.

Köpenhamn i juni 1887.

Om det funnes en gudinna för hopplösheten, så borde
Danmark vara hennes tempel.

Vi ha här hemma glidit in i en situation soni utländin-
gen har svårt att förstå och som det är föga roligt att för-
klara för honom.

Den fria författningen har långsamt tvinat bort, ingen,
vet när sjukdomen började, eller när den skall upphöra.

Tills vidare ha vi ett envälde under de löjligaste former.
Det löjliga ligger deri, att regeringen hvarje år sammankal-
lar riksdagen, framlägger lagar för densamma, strider som
ett lejon för dessas antagande, men för öfrigt uppnår allde-
les samma resultat, antingen dessa lagar gillas af riksdagen
eller ej.

I förstnämda fall gå de igenom som vanligt, i sistnämda
fall gifver regeringen dem »provisoriskt», men i bägge fallen
ha de alldeles samma verkan.

Naturligtvis stöder sig allt detta på en lagtolkning, men
hurudan denna tolkning ser ut, är fullkomligt intresselöst.
Det har aldrig funnits någon period, som haft behof af tolk-
ningar, utan att äfven finna dem. Tolkningar ha kunnat
erhållas i alla land under alla tider. Om deras värde är det
dumt att gräla. De begagnas af maktinnehafvarne så länge
de tålas af folket.

Och det danska folket tåler dem, tåler dem helt stilla
och resigneradt. Det var blott i början man gjorde litet
väsen när en ny tolkning kom, nu höra sådana saker till det
dagliga brödet.
568

Det är dessutom.' i längden så tröttande att protestera.
Det fins blott två slags politik, det ena är makt det är
den riktiga — det andra är vanmakt — den är oriktig. —
Men protesterna äro inseglet på vanmaktsdekretet.

Derför har oppositionen upphört att protestera. Efter
det första provisoriet följde en oerhördt lång protest, för
hvarje nytt provisorium blef protesten kortare och nu har pro-
visoriernas mängd för länge sedan förpassat dem helt och hål-
let ur verlden.

Regeringen handlar nu derför som den vill; ibland gan-
ska förståndigt, i regeln oerhördt dumt, ständigt utan någon
den minsta princip, men den gör aldrig en dumhet, som den
icke har makt att genomdrifva.

För ögonblicket gör den fästningsverk. Det är nämli-
gen det allra märkvärdigaste med tillståndet härnere, att den
sak regeringen förklarar för den vigtigaste af alla, den ge-
nomföres icke blott utan den folkvalda kammarens samtycke,
utan äfven trots folketingets gång på gång afgifna förklaring,
att det är en afgjord motståndare af densamma.

Regeringens lifssak är Köpenhamns befästning. Då vi
för 12 år sedan fick den nuvarande regeringen, kom den strax
med förslag att göra hufvudstaden till en fästning. Folke-
tinget satte sig häremot, venstern som var i majoriteten var
med fullkomlig enhällighet emot planen, följaktligen upplö-
stes folketinget, men i den nyvalda kammaren kommo ännu
flera venstermän.

Då var det som konseljpresidenten Estrup använde det
klassiska ordet: »Så måste jag låta saken falla», hvarefter
han lät sin lifssak falla. Men då tio år hade gått, då han
i ett decennium hade »utvecklat» författningen, så att den
blef så böjlig och foglig att snart ingenting fans, som icke
kunde fördragas, då tog han upp lifssaken om igen och nu
genomfördes den »provisoriskt».

Vi'^a en krigsminister, som heter Bahnson, och på hans
kommando gräfvas kanaler och kringskäres Köpenhamn, så
att det är en lust att se det. Oupphörligt försäkrar mini-
stern att det icke är Köpenhamns permanenta befästande,
han sålunda på egen hand sätter i verket, det är blott en
fältbefästning. För utländingar måste dessa distinktioner vara
mindre intressanta, hufvudsaken är att fort på fort reser sig
i Köpenhamns närhet, på ena stället tillintetgörande den här-
liga utsigten öfver sundet och på ett annat ställe förderfvande
569

de praktfulla skogar, som omgifva hufvudstaden, men hvilkas
lugn nu störas af gruståg och gällt hvisslande lokomobiler.

Och allt detta trots representationens vilja. Hvarje som-
mar, när löfvet spricker ut och köpenhamnaren beger sig ut
i »skoven», ser han, huru forterna under vinterns lopp — en
vinter, under hvilken han läst i sina tidningar att folketin-
get nekat hvartenda öre till Danmarks befästning —■ ha rest
sig och bragts närmare sitt fullbordande. Representationen
nekar pengarne, men arbetet skrider lugnt framåt. '

Det var en tid vi sade: »Det våga de icke.» Men det
vågades. Sedan sade vi: »Det skola vi snart vänja dem af
med.» Men de ha blifvit varma i kläderna. Nu säger mån-
gen: »Ja, men i längden går icke detta.» Men ack! det har
redan varat temligen länge.

Skall det kunna fortfara så? Ingen, som icke vill taga
frasen till hjelp, torde kunna svara härpå. Frågan är icke
om det danska folkets kraft, ty någon styrkepröfvande revo-
lution kommer ej. Det är nationens seghet som sättes på
prof, dess förmåga att tåligt hålla ut, att aldrig gifva efter
■eller någonsin tröttna. Förmår folket det, vinnes äfven se-
gern en gång. .

Men mycket går under vid denna förstörande kamp.
Vi nötas ut i storpolitiska tvister, vi som behöfva all vår
tid för att klarera oss' socialt och ekonomiskt. Vi täras bort
under allt detta, kifvas och slitas inbördes, medan landet
far illa.

Hvems är skulden? Det är fåfäng möda att fördjupa
sig i frågan. Nu är det lätt att säga att venstern borde ha
iakttagit ett lämpligare uppförande, när den icke.egde makt-
resurser bakom sig. Men det bör dock ihågkommas, att
om regeringen hållit sig till grundlagen, måste den för länge-
sedan ha afgått, men den har hållit sig qvar genom att ka-
sta författningen öfver bord. Att venstern icke förutsatte
detta som en möjlighet, bör högern kanske i hvilket fall som
helst ej taga humör öfver.

Men naturligtvis har venstern icke ledts så omsorgsfullt
som sig borde. Den har i sin politik allt för mycket följt
grundsatser, som kanske vore goda på Talleyrands tid, men
som äro föråldrade i slutet af Bismarcks århundrade. I våra
dagar är ordet icke till för att dölja tankarne, Bismarck har
skänkt det den plats som tillkommer det såsom tankarnes
tolk. Man kommer nu för tiden längst med att tala rent ut.

Ur Dagens Krönika. VIT, 5, G.

12
570

Venstern har säkert varit alltför »listig». Den har ofta
dolt sina syften, ehuru den mycket väl kunde ha erkänt
dem, i en känsla af att dylikt var fin politik. Den taktik
den ända till förra hösten följt under många år var att låta
lagförslagen »vissna», som det har kallats, d. v. s. man lade
regeringens förslag åt sidan, nekade att antaga dem redan
derför att de kommo från regeringen. Tanken var att man
på det sättet skulle svälta ut regeringen, tvinga den att ab-
dikera, när allt nekades den. Afsigten var tydlig nog. Men
likväl föredrog venstern att påstå, att den icke bedref viss-
nepolitik, den blott förkastade af sakliga skäl. Sådant var
meningslöst.	■

»Vissneriet» gagnade till intet, ty regeringen tog sjelf
hvad den ville ha och folketinget hade sålunda gjorts helt
och hållet vanmäktigt. Det återstod då blott en utväg, den
att underhandla, för att återvinna inflytandet. Och denna
väg har folketinget gått. Det har underhandlats såsom al-
drig förr. Och allt hvari regeringen fått sin vilja fram, har
den tagit sig, men då venstern beträffande finanslagen nöjde
sig med att gifva en rikligare bevillning än någonsin förr,
men deremot icke så riklig som regeringen önskade, och då
partiet särskildt icke ville bevilja något till fortsättning af
de provisoriskt införda gendarmerna och dylika lyxartiklar,
så sade regeringen : »Nej tack» till folketingets finanslag och
gaf sig sjelf en, med penningar till allt som hjertat kunde
önska sig.

Detta är tillsvidare det inflytande venstern tillvunnit
sig genom underhandlingar.

Att venstern öfvergick till underhandlingspolitiken be-
tydde, att man måste öfvergifva »vissnepolitiken» såsom ett
obrukbart medel. Intet hade då varit rimligare och natur-
ligare än att erkänna detta, att proklamera vissneriets skrin-
läggande till förmån för underhandlingen såsom liktydig med
att de gamla medlen voro odugliga, så att något nytt måste
tillgripas. Men dertill har man ej kunnat beqväma sig. Den
ena förklaringen besynnerligare än den andra har gifvits,
ehuru sanningen ligger i öppen dager.

Vi lefva sålunda härnere på ministèrens nåd. Vi ha
icke blott provisoriska finanslagar till näpst för ett folketing,
som icke vill-bevilja allt, hvad som önskas, till fasa för ett
uppstudsigt folk; som trots sin fattigdom ser million efter
million slösas bort på provisoriska forter, vi ha en proviso-
risk gendarmlag för att hålla »onda instinkter» i tygeln med
hjelp af några i ljusblått uniformerade personer, som icke
synas uträtta det allra minsta, vi ha en provisorisk strafflag
bl. a. för pressförseelser, hvilken lägger kapson på de illa-
sinnade pennorna, till och med om de skrifva O ett land,
der frihet faktiskt existerar ; de kunna lika väl drabbas af
denna lag, emedan de skrifva från ett land, der friheten blott
fins till namnet.

För ögonblicket lurar den faran på regeringen att »vil-
darne» i partiet, och sådana finnas tillräckligt många, stän-
digt skpla drifva den längre och längre och till sist för långt.
Under en oordningens period, som den vi lefva i, skjuter
naturligtvis ogräset upp, en mängd af de sämsta och odug-
ligaste elementen bland vårt folk har kommit upp på ytan och
angifver tonen. Faller ministèren blir det i första rummet
öfver dessa anhängare.

Å andra sidan är det detta folk, som genom sin agita-
tion håller partiet uppe och tvingar de element bland hö-
gern till tystnad, 'hvilka äro utledsna på det bemötande,
som författningen fått vidkännas, och som finna att det nu
kan vara nog. Det är icke få bland regeringspartiet, som
helst sågo att all denna tolkningskonst och detta ständiga
åsidosättande af grundlagen en gång tog en ända och en och
annan af dem ha offentligen tvått sina händer.

Förr i tiden skulle detta ha verkat och gjort sitt till
att försvaga regeringen, men nù kommer sådant för sent;
regeringen sitter för fast i sadeln. De högermän, hvilkas
ord mot Estrup nu vanmäktigt återstudsa, äro sjelfva skul-
den till att deras anfall ej verkar. Deras försigtighet har
dr if vit dem till att åter och åter uppskjuta anfallet, tills det
ändtligen kom för sent för att göra någon verkan.

Det är till största délen de äldre i partiet, män, sådana
som salig Madvig, hvilka önskade Estrup aflägsnad. Men
tonen angifves af de unga, hvilkas ideal är professor Matzen.

Blott i en tid af politiskt förfall som den nuvarande
skulle det vara möjligt att en man som Matzen svingade sig
upp till ledare. Han har af ledarens egenskaper blott: flit
och energi. Men för öfrigt saknar han snart sagdt allt. Hans
tal är en samling af de banalaste fraser; ideligen och allt-
jemt förer han på läpparne »Gud, konung och fosterlandet» ;
han fordrar militärisk disciplin inom sitt parti, den, som
tänker en enda sjelfständig tanke — något, som Matzen al-
drig sjelf gjort — han utstötes utan barmhertighet. 'Matzen
hyser de under århundraden justerade meningarna, ve den,
som hyser andra, han är för Matzen — »socialist», samman-
fattningen af allt ondt. När Matzen talar om socialismen,
nämner han utom »Gud, konung och fosterland» ännu ett:
»familjen». Allt detta skall socialismen omstörta. Han är
en man utan känsla och fantasi, utan eld eller glöd, men
han eger en brutal kraft och en obegränsad hänsynslöshet,
som slår bra i spann under en politisk demoralisationsperiod.

När Matzen med sin gälla monotona stämma i ett före-
drag, som saknar allt tilltalande, men som eger mycket från-
stötande, drar till med »vårt dyrbara fosterland», »vår här-
liga fria författning» etc. etc., så ljuder det som en skärande
likpsalm öfver detta land och dess grundlag. Men en sto-
jande skara af den unga högern, som, utan att vara kräs-
magad, tager sina rekryter från de till intelligensen mest van-
lottade bland vårt folk, jublar åt honom; han är som de
vilja ha honom. Svingade han sig litet högre upp, skulle
de ej förstå honom.	'

Den tiden venstern lät allt vissna var Matzen evigt glad,
ty då var det lätt att sammanhålla högern, som retades af
att oppositionen förkastade i klump. Men sedan venstern
börjat underhandla och till och med sträckt sig ganska långt
för att komma regeringen till mötes, har här och der bland
högern blidare känslor uppstått och följaktligen en situation,
som Matzen är absolut emot. Han vill ha krig, i hvilka
frasen är nog; under en underhandlande, arbetande politik
skola han och hans anhängare blifva fullkomligt öfverflödiga.
Derför gör han nu rundresor och förklarar för dem, som vilja
tro det, att det icke är allvarligt menadt med underhandlin-
gen, han eggar och hetsar så godt han kan.

Han får nog lyckan med sig. Väl talas mycket om för-
likning, men det har varit händelsen så ofta förr, nu tror
ett försvinnande fåtal på ett resultat. Sentimentala själar
skulle gerna önska fred åtminstone 1888, emedan då här i
landet stora fester skola firas, hvilka, mena de, skulle få
dubbel glans om den bedröfliga striden tills dess vore afslutad.
1888 skall här nämligen bli en stor konst- och industri-
utställning och samtidigt firar man hundraårsdagen för upp-
lösandet af »Stavnsbaandet», d. v. s. bondens sociala och
ekonomiska frigörelse samt 25:års jubiléet af konungens tron-
bestigning.
573

Om orsak Annes till festen har icke nogare undersökts.
De sista 25 åren ha varit tunga och mörka. Vårt sista krig
och hela det politiska eländet infaller under dem. Konungen
måste naturligtvis slippa att höra något härom, men när man
firar jubiléet återkallas onödigt starkt i minnet denna sorgens
period för vårt land. Och dernäst : är det mening i att ju-
bla öfver en social frigörelse från år 1788, när man nu och år
1888 icke utan framgång kämpar för en politisk despotism.

Annorlunda vore det naturligtvis, om denna strid vore
öfver. Då skulle utom allt det officiella klingklanget med
medaljer, ordensdekorationer och skålar, något som i hvilket
fall som helst icke skall uteblifva, tillika kunna firas en verk-
lig nationalfest med vitsigt till fred och ro för vårt land, så
att vi en. gång, åter kunde andas ut härnere och fåi andra
intressen än det^a enda allt förtärande kif, så att vi åter
kunde börja att »bygga landet», öka välståndet och lyckan
bland vårt folk.

Men det är blott de sentimentala som hoppas härpå.
Från parkett

Ehuru den kungl. teaterdirektionen uppenbarligen i sin
högre visdom har en annan uppfattning, torde sommarvärmen
icke göra menniskorna så synnerligen hågade för teaterbesök, och
säkert är att icke känner man sig vid nuvarande temperatur
mer lifvad för att i allmänhet skrifva om teaterstycken, i syn-
nerhet när de redan gått till sina fäder, och ännu mindre att
anstränga sin hjerna med producerande af några nya, mer eller
mindre djupsinniga utläggningsförsök af andemeningen i Rosmers-
holm. Icke ens minnet af den utmärkte konstnären von Ostens
ovanligt sympativinnande gästspel kan verka mer eggande. För-
hållandena, i mer än ett hänseende ogynsanjma, gjorde, att man
ej fick se honom i Coriolanus, der, enligt erkännande af inga-
lunda obetydligt granntyckta tyska kritici, hans spel lär vara af
särdeles framstående art. Men äfven för de små, i sig sjelfva
ytterst obetydliga pjeser och de högtider af sund och oförarglig
lifsglädje eller djup rörande känsla, han nu beredde oss, bör
man vara honom tacksam. Från ett och annat håll har man
med en viss malplacerad förnämitet visserligen skänkt honom
ett nådigt erkännande, men beklagat, att han icke spelade på
tyska, då hans svenska icke vore sådan man ville höra på en
svensk scen. Men opartiskt sedt och äfven utan jämförelse med
det egendomliga och oöfvade sätt att behandla vårt modersmål,
som alldeles för ofta, men utan vidare energisk gensaga från
kritiken tolereras på härvarande scener, måste man väl rättvis-
ligen medgifva, att i de nu uppförda pjeserna utöfvade icke von
Ostens svenska något vidare störande intryck, och genomdrif-
vandet af en sådan fordran som den nyss antydda vore att be-
röfva den stora allmänheten tillfälle till en värdefull och i visas
575

hänseenden tämligen ovanlig konstnjutning, ty de flesta äfven af
våra bästa konstnärer ega icke på långt när i samma grad den
■omedelbara, rikt flödande känsla vare sig i glädje eller sorg? som
■denne framstående konstnär, och tvifvelsutan hyser en stor del
af publiken en liflig önskan om ett snart återseende.

Ibsen är verkligen att beklaga. Icke nog med att han
förut under åren flerfaldiga gånger nedgjorts af C. D. W. i
Posttidningen och i fjol underkastades en omständlig dissekering
af mycket »kristna», men klumpiga näfvar i »Vårt Land», utan
nu har olyckan rågats. Ty liksom baron Klinckowström för
några veckor sedan uppsade K. M:ts nuvarande regering allt sitt
inflytelserika förtroende, har den moderne teater-Gamaliel, vid
hvars fötter alla öfriga teaterrecensenter borde sitta, tagit i tu
med den nu för visso på afvägar komne Ibsen. Då Gamaliel
■det sagt och tillika att i Rosmersholm finnes »intet annat än
ogenomträngligt mörker i en qvalmig luft, som åstadkommer
äckel och kunde alstra farlig ohelsa, om man ej i tid flydde
från pesthärden», är det ju en skyldighet att hvarken utsätta
sig sjelf eller sina läsare för pestsmittan.

Annars skulle jag vilja med något mindre auktoriteter till
stöd tala om att Rosmersholm ändå eger många skönheter, en
mästerlig karaktärsteckning och dialog samt dramatisk byggnad.
Och jag skulle vilja tillägga, att med ett bättre återgifvande af
-de båda hufvudrollerna skulle styckets hemska, dystra poesi sä-
kerligen gjort ett djupt gripande intryck. Ty med erkännande
både af uppgifternas betydliga svårighet och af det synbarligen
nitiska arbete, både fru Bosin och hr Palme nedlagt derpå,
fans icke hos någon af dem den intuition i rollen, den gnista,
som fordrades för att blåsa in en fullt lefvande ande i diktens
personer. Af de öfriga uppträdande i Rosmersholm var hr
Thegerström något för enformig torr, t. o. m. för att vara en
fanatisk högerman och skolfux, och i pjesen ligger det något
■komiskt öfver honom, som var alldeles borta. Hr Hillberg har
med fog fått mycket beröm för sin Ulrik Brendel, men med
somliga menniskors oförmåga att hålla sina loford inom rimlig-
hetens gränser har det proklamerats, att han i den rollen skulle
visat sig större konstnär än någonsin förr. Man här tydligen
slött minne och glömt bort hvad han gjorde understundom vid
Nya teatern. Uti sista akten framkallade han ej det mera tra-
giska och gripande intryck, som vederborts.

Nästan på alla håll ha de varma sommarqvällarne anförts
som en ursäkt för upptagandet af Schönthans och Kadelburgs
576

lustspel, »Gruldfiskar», och dermed kunde vara till fyllest sagdt
om den pjesen. Den eger onekligen åtskilliga komiska pointer,
men utmärker sig på andra sidan för en gräsligt tillgjord känslo-
fullhet och är då i betydlig grad hvad man kallar jolmig. Att
utförligare ingå på pjesen eller på utförandet lönar sig icke så
här dags och det senare var i allmänhet förtjenstfullt, särskildt
gäller det omdömet i afseende på fru Hartman. Hr Personne,
hvars tur det nu tyckes ha blifvit att få sig en nitisk panegy-
riker i pressen, modererade sedan pjesen gått några gånger be-
tydligt det tämligen bråkiga och bullersamma spelsätt, hvartill
han som komiker uppenbarligen har en alldeles för stark attrak-
tion. . Fru Rundberg har hvarjehanda att bortarbeta, innan hon
1 kan komma till naturligare spel och replikbehandling, och för
fröken Seelig återstår särdeles mycket att lära, icke minst i talet,
för at't hon må komma bort från den afgjorda elevståndpunkt
hon nu intar. Lyckligt nog för henne sjelf beger hon sig från
Dramatiska teatern med dess för en ung artist lätt inträdande
stagnation till såsom man bör hoppas mycket och utvecklande-
arbete.

Gasparone lär ha varit svåra orättvis mot allas vår vän,
kontrollanten och iscensättaren hr Hjertstedt vid Dramatiska tea-
tern, då G. uppgaf att iscensättningen till det »Nya systemet»-
»lär» varit hämtad från Kristiania teater. Vi äro, hr Hj. och jag,,
icke alldeles utan inbördes förbindelsemedel, och via redaktionen
har jag mottagit den muntliga hälsningen, att nämda iscensätt-
ning, om hvars beskaffenhet en naturlig blygsamhet förbjöd hr
Hj. att yttra sig, vore hans eget verk, hans och ingen annans.
Ryktet hade förmodligen uppkommit af den anledningen, att en
scen, som enligt boken spelar i en trädgård, på båda teatrarna
— förmodligen genom någon andlig regissörssympati — kommit
att spelas i ett rum. Hr Hj. önskade visst icke något offent-
ligt beriktigande, utan låg det honom endast om hjertat, att ej
redaktionen och specielt hans okände vän Gasparone skulle nära
några ofördelaktiga föreställningar om hans iscensättningstalang.
För Gasparone är det dock naturligtvis en lika kär som helig
pligt att så fort och eftertryckligt som det står i hans förmåga
godtgöra sin ofrivilliga förseelse, och han gör det med desto
större glädje, som derigenom en misskänd oskuld vinner upp-
rättelse och äfven ett från teatrarne kommande ogrundadt rykte
blir slaget till marken.

Efter detta ampla återtagande må det väl icke anses för
kitsligt, om jag på Rosmersholms icke fullt korrekta iscensättning
577

tillämpar det latinska ordstäfvet om den gode Homerus1 sömn.
Natursymbolik hör gerna i hop med Ibsens stycken, och det var
icke sä utan att jag för hela hr Hj:s regissörsverksamhet har funnit
en viss symbol i det der kvarnforsbruset, som ådagalade stort nit
och öfverdrifven beställsamhet, d. v. s. på det sätt en kvarnfors
kan visa dessa egenskaper, nämligen genom att bullra mycket. Och
det gjorde den med besked, så att man ibland icke hörde mycket
annat ; ibland nyanserade den och ibland tog den sig en paus.
Skulle den nu nödvändigt höras, hvilket dock ej är så afgjordt,
kunde det dock ha skett med betydlig moderation. För min
ringa del skulle jag nog kommit i stämning i alla fall. Likaså
skulle man kunnat helt lätt bära förlusten af den egendomliga
slingerväxten på den klumpiga alls icke stilenliga kakelugnen och
af de blomstersamlingar, hvarpå hr Hj. var generösare än förf.
I stället hade ett hvardagsrum med den »gammeldags hyggelig-
hed», som- i pjesen föreskrifves och antagligen utmärkt ett så-
dant der gammalt herresäte, och med verkliga norska prestpor-
trätt på väggen varit att föredraga.

Förutom sin regissörsverksamhet lär hr Hjerstell t, hvars
kvarvaro vid Dramatiska teatern antagligen intimt sammanhän-
ger med direktörens egen, under nästa år komma att egna sig
åt genomförandet af en massa besparingar vid Dramatiska tea-
tern; så der 20 à 30,000 kr. på en slump. Mina varmaste
välönskningar följa honom i cZei hänseendet och kan han icke
blott ensam korrekt sätta upp pjeser^ utan äfvenledes ensam för-
må direktör Willman att bekväma sig till förståndig hushållning,
ja, då är han en riktig kaxe och borde ha minst medaljen : illis
quorum meruere labores.

Den nuvarande teaterdirektionen må väl icke tro, hoppas
jag, att, fastän jag icke i skrift kommit att betyga mitt erkän-
nande, jag ändå är otacksam mot direktionen för dess rätt ar-
tiga och talrika bemödanden under senaste månader att förse-
mig med tillfälle till ett lämpligt urval af ytterligare bekräftel-
ser på mina förut fälda omdömen om dess rollfördelningar och
andra inkompetensprof. Att jag underlåtit begagna mig af de fri-
villigt erbjudna tillfällena beror naturligtvis i viss mån — det
får jag icke förneka — af farhåga att råka ut för en omild
behandling från den kritiska auktoritet, som synes vara den ende,
hvilken är mera panegyriskt stämd vis-à-vis nuv. direktionen och
hvars lätta värja har så brådt att löpa ut ur slidan och, om ock
numera något förtunnad och senilt förslöad, dock kan vara obe-
haglig nog. Men derjämte har det varit af brist på utrymme
578

•och att det fallit sig sä samt äfven af hänsyn till de artister,
hvilka då måst åtminstone antydningsvis komma att figurera.
Och jag skall icke häller nu så mycket sysselsätta mig der-
med, emedan om direktör Willman — det dock gud, konung,
statsråd och riksdag förbjude — får sitta kvar öfver Drama-
tiska teatern ett år	till,	jag nog icke	kommer	att sakna rikt
tillfälle dertill. Dock	får	han ej slippa	alldeles	helskinnad un-
•dan denna gång. Är	det	t. ex. troligt,	att, om	icke personliga
vänskapshänsyn fått göra	sig gällande, ett så underhaltigt, till
-en snabb och rättvis undergång hemfallet stycke som den »För
pengar» benämda dramatiseringen efter en fransk roman hade
upptagits på landets »främsta dramatiska scen» och fått un-
danskjuta andra helt säkert vida värdefullare arbeten, deribland
icke få verkliga inhemska originalarbeten?*

Att jag icke står ensam i att kritisera teaterns ekonomi-
ska, af Posttidningen öfver all vank och lyte upphöjda förvalt-
ning, framgår deraf, att kammarrätten funnit skäl infordra för-
klaring öfver några anmärkningar rörande spelåret 1885—86.
En anmärkning afser en af nuv. direktör på teaterns bekostnad
företagen resa till Köpenhamn, Hamburg etc.^ en annan, att fru
H. W. uppburit lön, utan att ha uppträdt en enda gång under
sagda spelår. En tredje är framkallad af en liten likvidations-
historia mellan den så dråplige hr Grandinson och alla damers
bekante affärsvän, hr Meeths vid Regeringsgatan, hvaraf direk-
tionen kände sig så förnärmad, att den måste anlita notarius
publions för att komma åt att betala några alnar band eller
dylikt. Notariatarfvodet är kammarrätten nog elak att vilja
återbörda till staten på direktionens egen bekostnad.

Uti riksdagsdebatten för ett par dagar sedan förklarade finans-
ministern, att spelåren 1884—^S? lemnat mycket gynsamma eko-
nomiska resultat. Jag undrar, om man verkligen så kan säga,
när teatrarna med de obestridligen synnerligen betydande under-
stöd de uppburit icke mer än nätt och jämt dragit sig fram,

* Ett alltför karakteristiskt prof på direktör W:s omdöme och val-
förmåga för att få förbigås är följande lilla episod från invigningskomedien
i Upsala. Platsens egna officierande fylde visserligen alldeles utmärkt
både hufvud- och komparsroller, men behöfde händelsevis förstärkning af
-ett par verkliga teatermenniskor för att deklamera ett par verser af kan-
taten, som komponisten ej på 3—4 år fått klara. Man vände sig till di-
rektör W-, och för att bereda den talrika festpubliken tillfälle att åhöra
verkligt konstnärlig deklamation, uppsände han hr T. och fröken Z. från
Dramatiska teatern.
579

om man nu ens kan säga det.* Hur det kommer att ställa sig
i afseende på innevarande år är omöjligt för utanför stående att
än på en ganska dryg tid säga, men efter allt att döma tror
jag, att mina olycksprofetior i februari-häftet om brist skola be-
sannas. Den 1 maj innevarande år var nämligen teaterfinanser-
nas status sådan, att af teaterns sammanlagda dittills influtna
inkomster funnos endast cirka 4,300 kr. i behåll. Dessutom
hade man att räkna på en återstod af ungefär elfva tusen ett
par hundra på konungens personliga anslag samt krcditivet 15,000
kr. Recettmedlen under januari—april hade varit i rundt tal
resp. 55,700, 47,100, 56,300 och 46,900 kr. Dessa månader
ha sålunda som ett helt betraktade varit rätt mer gifvande än
sept.—dec. under samma spelår, men visa för Stora teatern en
ständig regress. För Dramatiska teatern var mars månad den
mest gifvande under hela perioden september—april. April visar
åter på båda hållen en afgjord försämring. Under tiden janu-
ari—april ha utgifterna — i rundt tal resp.' 74,500, 62,200,
64,100 och 65,100 kr. — öfverskjutit recettmedlen med be-
lopp varierande mellan 9- och 19,000 kr. Kan man nu an-
taga, att de ofvan beräknade 30,500 kr. skola betäcka bri-
sten för maj och juni månader? Jag fruktar nej. Maj ställer
sig tvifvelsutan vida ofördelaktigare än april och framhärdar di-
rektör Willman i sin afsigt att spela juni ut blir det, enligt
min uppfattning^ endast sju resor värre. Är det i den för-
tvifiade förhoppningen att få in pengar till aflöningen för juni
månad? Icke är det väl för att ändtligen tillfredställa de många
tvifvelsutan i månadstals genom fagra löften uppehållna debu-
tanterna.

Fordom och det gör så väl ännu, ansågs icke fullt rättvist,
att en dog för folket, men det är bestämdt både vida orättvi-
sare och mer upprörande att allt folket skall dö för en eller ett
par personers skull. Med andra ord, det vore bra hårdt att låta
allt teaterfolket umgälla, att regeringen ännu ej mäktat, fastän
den det bort, komma fram med en definitiv plan att skaffa
teaterfrågan ur vägen och att teatrarna råkat under en sådan
direktör som den nuvarande, hvilken ej haft tillräckligt förstånd
och energi att behjerta hvad hans ställning honom ålagt. Hur
föga uppbyggligt perspektiv det än kan vara att föt ett helt år
ha kvar direktör W. med allt hans bihang: sekreterare à la

* Deremot tar jag fasta pä ministerns erkännande, att en strängare
hushållning bör låta sig genomföras.
580

Grandinson, sångare och aktörer à la Rundberg och Håkansson
etc., etc., etc., så må t. o. m. det då i herrans namn vara,
blott galgenfristen förlänges med ett sista år. Alla skola väl
inte lida af riksdagsupplösningen. Men kan icke Dramatiska
teatern i alla händelser på något sätt undandragas det W:ska
inflytandet? För båda dessa saker inlägges en varm förbön af

Den 6 Juni.

Gasparone.

Efterskrift. Sedan ofvanstående skrefs, har kgl. teatern
verkligen med knapp nöd undgått det hotande olycksödet. Må
detta blifva en kraftig väckelse först och främst för den nu-
varande teaterdirektionen, hvars förvaltning ingen under denna
tid ansett sig kunna taga i försvar, och äfven för regeringen,
att densamma verkligen en gång tar frågan allvarligt och grund-
ligt om hand. Skall det ske genom en komité, må då deri in-
sättas personer, hvilka ega förutsättningar att medverka till en
sijelfständig, mångsidig och grundlig utredning.
Svenska Akademiens senaste prof på
”Snille och Smak”.

För kort tid sedan öfverraskades allmänheten af ett till-
kännagifvande i den officiela tidningen, att biskopen i Karl-
stad, hr Claes Herman Rundgren, blifvit befordrad till odöd-
ligheten, d. v. s. att han kallats att intaga den efter aflidne
statsrådet Carlson lediga stolen i Sv. Akademien.

Det är visserligen sant att hr Rundgren är biskop^ men
ännu åtminstone är det ju endast ärkebiskopen, som, i mån
af ledig plats, anses sjelfskrifven till att vara en af de ader-
ton odödlige.

Allmänheten står »undrande och spörjande»: hvad har
då hr biskop Rundgren presterat, med hvilka snillefoster har
han speciminerat för en dylik utmärkelse?

Jo, svarar troligen Sv. Akademien: hr Rundgren har
utgifvit disputationer, teologiska uppsatser, predikningar och
minnen* samt dessutom redigerat Norrköpings kyrkotidningar.

Men, om det numera är nödvändigt, att vara 'biskop för
att blifva akademist, så hafva vi ju en annan biskop, som
verkligen är literär, nämligen biskopen i Strengnäs, Adam
Teodor Strömberg, Tvenne gånger har han fått emottaga Sv.
Akademiens belöning: 1852 för »Invalidens Saga» och 1857
för »Holofzin». Dessutom har han utgifvit: laktagelser an-
gående skolväsendet i Tyskland; geografisk-etnografisk läro-
och läsebok för skolor; om församlingen och dess lifsyttrin-’
gar; tillfällighetsstycken i bunden stil; predikningar, tal och
föredrag; »Bilder och minnen från Södra Mälarestranden» m. m.

* »Må den som fått en oxes starka lunga

Med episkt ljud för kungars öron sjunga

De storverks lof, som äro ganska små,	,

Och till sin lön odödlig glömska nå».

J. H. Kellgren (»Satir öfver förtjensten»).
582

Ni liksom de flesta icke-akademister skulle tro att bi-
skop Strömbergs literära förtjenster äro i hög grad öfver-
vägande »vid jemförelse med biskop Rundgrens prestationer,
fastän han icke råkar stå i gunst hos hans högärevördighet
ärkebiskopen.

Men hr biskop Rundgren är utpregladt högkyrklig, och
troligtvis endast derföre har han inkallats i Akademien, för
att som ett slags storinqvisitor värna snillet och smaken mot
hvarje »ny skola inom svenska vitterheten». På klagodagen
öfver Oskar I yttrade hr Rundgren: »Konungen står inför
konungars konung för att redogöra för det stora värf, till
hvilket himmelens konung honom skickat hafver på jorden».
Såsom ett prof på att hr biskopen är vuxen det stora värf,
hvartill Sv. Ak. honom skickat hafver på jorden, d. v. s.
att intaga Kellgrens plats, borde han — enligt vårt förme-
nande — någon, vacker dag uppfriska den vitterhetsälskande
delen af Sveriges allmänhet med något mästerverk, ett mot-
stycke t. ex. till »Ljusets fiender». Detta poem kunde ju
lämpligen benämnas: »Mörkrets vänner».
Öppet bref till hr G. af Geijerstam.*

Den 15 juni 1887.

Unge man, hvad har. Ni gjort?

Ni har utgifvit en broschyr med titel: Hvad vill lektor
Personne? och i denna broschyr behandlar Ni en Herrans
tjenare, liksom vore han en vanlig dödlig och icke sekreterare
i sällskapet Pro fide et ckristïam'smol Ni bör veta, att det är
icke endast jesuiterna, som hafva lof till att ljuga, om blott
ändamålet helgar medlen. Fråga den vördnadsvärde författa-
ren Edmund Gammal, hvilken i våras höll ett så briljant an-
förande i Hotel W. 6 på de giftas-vuxna flickornas vägnar.
Denne vördnadsvärde författare, som rör sig lika ledigt i sina
pantalonger, som bure han tudelade kjolar, har visserligen
märkt att hr Personne vanställer fakta — men det betyder
så litet, då syftet är godt. På grund af det utmärkta syftet
med hr Personnes verksamhet i allmänhet och rörande »Strind-
bergsliteraturen» i synnerhet, har den vördnadsvärde författa-
ren gripits af en sådan veneration för hr Personne, att han
icke ens säger herr Personne — såsom andra för sed hafva —
utan blott Personne, liksom man säger Gud eller Gustaf II
Adolf. Hur likgiltig så väl pressen, som allmänheten kan vara
för det verkligt goda, framgår emellertid på ett högst bedröf-
ligt sätt af det faktum, att Stockholms Dagblad —- tänk, det
gamla hederliga Stockholms Dagblad ! — behöfde två månader
innan det kunde komma sig för att införa den vördnadsvärde
författarens apologi för hr Personne. Och när den nu ändt-
ligen kom — denna trefaldt beundransvärda artikel, som pri-
sar trion Personne, Peterson och Ek, hvilken sistnämde skrift-
ställare till yttermera visso lär vara mycket nära slägt med

* På grund af den opartiskhet, vi alltid gjort oss till regel, hafva
vi icke tvekat införa ofvanstående, under vermländsk poststämpel, oss till-
handakomna skrifvelse.	Red:s anm.
584

Edmund Gammal! — när den nu ändtligen kom, så ville in-
gen menniska läsa artikeln. Atminstonç har jag i min ringhet
frågat en hel hop: »Har ni läst, har ni läst, hvad Edmund
Gammal säger?» men alltid fått samma svar: »Skåpmat, skåp-
mat, min bästa herre!»

Men jag återgår nu till Er, hr G. af Geijerstam. Ni har,
som jag redan antydt, handlat mycket oförsigtigt, då Ni ryckt
masken af den finaste Tartuffe-ättling, som hela den skandi-
naviska norden tills dato framalstrat. Otrosgiftet är ty värr
alltid aptitligt och jag har hört att Eder bok skall redan be-
finna sig i mångas händer.

Edert tilltag är så mycket beklagansvärdare, som Ni visar
er ega god stil, varm öfvertygelse och klara tankar.

Dock — det gjorda kan tyvärr ej göras om igen. Hr Per-
sonne är till spillo gifven. Men jag vill skänka Er ett godt
råd : Akta Er för Edmund Gammal, ty apologeter äro ett blod-
törstigt slägte, sträckande sin förföljelseanda in i sjelfva det
officiela bladet, såsom man finner af den utpekning en f. d.
riddarhusstipendiat der undergått. Skammen härför drabbas
■dock icke den schavolterande.

Mångårig premimerant på »Dagens Krönika».