Grefve Johan Peter van Suchtelen.*

Några dagar före inryckandet af trupperna till det
stora öfningslägret på Ljungby hed 1824, besöktes min far,
kyrkoherden i Riseberga teol. d:r C. Schönbeck, af en högre
militär, som hade fått uppdrag att anskaffa någon passande

* Då exc. Suchtelen, efter slutadt öfningsläger på Ljungby hed, i juli
månad 1824 tog afsked af sin värd, prosten C. Schönbeck, skänkte han
honom som minne ett kronometerur och i kapseln till detta hade han in-
lagt ett miniatyrporträtt, som tagits 1823, således då han var 72 år gam-
mal. Detta porträtt eges af den ofvannämdes son, ledamoten af riksdagens
första kammare, prosten Henrik Schönbeck, och är här ofvan återgifvet.

Prosten Schönbeck har äfven efterkommit red:s anhållan att få införa
ofvanstående utdrag ur anteckningarna om hans barndoms och ungdoms
minnen.

7Crr7. af Dag. Krön.

Ur Dagens Krönika. VII. 4.

1
282

bostad åt ryske ministern grefve van Suchtelen. Det fans
inom socknen icke något ställe, som erbjöd så stort utrymme
som prestgården, der hela hufvudbyggnaden med 8 rum
jemte kök och andra nödiga lägenheter kunde ställas till
grefvens disposition. Han medförde, utom legationsrådet
Bodisco, en attaché och en legationssekreterare. Hans be-
tjening utgjordes af sex personer, deribland en kock, en
kokerska och en kusk. Grefven reste hvarje dag till hof-
vet på Herrevadskloster, utom några gånger, då han sjelf
hade middagsbjudningar. Alla som kommo i beröring med
honom blefvo intagna af hans vänliga väsen. Med min far
samtalade han nästan dagligen och lähge under promenader
i trädgården och visade stort intresse för att bli bekant
med förhållandena i provinsen. Äfven med mig samtalade
han några gånger på tyska, som jag förstod ganska väl,
liksom jag på det språket kunde lemna några kortare svar
på hans tilltal. Före afresan uppmanade han min far för-
nyade gånger, att han skulle sända mig till honom, då jag
väl i en framtid kom till Stockholm. Detta hade jag i
godt minne, då jag nio år derefter, i början af år 1833, för
första gången begaf mig till hufvudstaden. Då min far icke
ville i bref erinra honom om hvad som nio år förut före-
kommit i Riseberga, så begärde och erhöll jag ett introduk-
tionsbref af den vittra och snillrika friherrinnan Martina von
Schwerin på Zireköping. Några dagar efter min ankomst
till Stockholm begaf jag mig till grefvens bostad, Drott-
ninggatan 86, qch aflemnade brefvet till hans kammartje-
nare. En stund derefter kom grefven ut till mig i det yttre
rummet och mottog mig på det vänligaste. Jag kunde då
någorlunda reda mig i ett samtal på franska språket. Han
åtföljde mig sjelf upp i det stora biblioteket och tillsade
herr Lavonius, som hade detta om hand, att jag hade rät-
tighet få låna så många böcker jag önskade. Före afske-
det tillsade han mig förnyade gånger, att en plats alltid
stod för min räkning vid hans bord alla torsdagar och lör-
283

dagar kl. 4 och att han påräknade, att jag ofta begagnade
mig af denna bjudning. Jag var under den vintern icke
upptagen af många göromål och intog regelbundet mina
middagar alla lördagar hos excellensen, som han allmänt
kallades, och stundom äfven torsdagarne. Dermed fortfor
jag äfven ofta under vintrarne 1834 och 1835 och stundom
under somrarne 1833 och 1834, då excellensen vistades å
sin villa vid Ulriksdal. Att jag företrädesvis valde lörda-
game berodde derpå, att de dagarne träffades der företrä-
desvis litteratörer och konstnärer. Askelöf var der alltid
den dagen, oftast äfven Berzelius, bildhuggarne Byström
och Göthe, landshöfdingen, friherre Ridderstolpe med sin
språksamma fru och dotter, senare friherrinnan Kantzow,
professor Mosander meH fru m. fl. Jag intog alltid min
plats vid sidan af Askelöf, med hvilken jag var bekant och
som särskildt bedt mig derom. Hvarje gång drack excel-
lensen ett glas vin med »Minerve», som han kallade Aske-
löf, måhända derför, att han icke erinrade sig namnet. Äf-
ven med mig drack han hvarje middag, ofta tilläggande:
»saluez votre père, le venerable prêtre».

Torsdagarne samlades i allmänhet ett vida förnämligare
sällskap till middagarne hos Suchtelen, diplomater, mini-
strar, högre embetsmän och resande. Särskildt minnes jag
utrikesministern Wetterstedt, hofkansleren v. Schultzenheim,
svenske ministern i Petersburg Palmstjerna m. fl.*

Professor Berzelius var om lördagarne en af de mest
språksamme. Sedan jag några gånger samtalat med honom,
^^ j3^ mig friheten fråga, om det var någon sanning i
hvad som allmänt omtalades i Lund, att professor Enge-
ström blifvit honom föredragen vid tillsättning af kemiska

* Justitie statsministern Rosenblad var stundom närvarande vid tors-
dagsmiddagarne och. deltog då på aftnarne jemte Wetterstedt och någon
tredje i ett parti whist med Suchtelen. Det omtalades, att Rosenblad i spel
ofta icke mäktade undertrycka hetsiga uttalanden om otur eller felspelnihg,
och detta inträffade äfven här. Sådant låtsade Suchtelen att han icke hörde.
284

professionen 1812. Han sade sig sjelf hafva hört detta
rykte, men det var alldeles ogrundadt. Han hade icke an-
mält sig som sökande och om platsen tillbjudits honom,
hade han afslagit anbudet. Verkliga förhållandet var, att
exc. von Engeström hade rådfrågat sig med honom om
utnämningen och var mycket tveksam huruvida han skulle
väga föreslå denne sin unge frände till erhållande af en
professorstjenst vid 25 års ålder och utan några lärda me-
riter. Berzelius hade tillstyrkt utnämningen, emedan Enge-
ström hade gjort goda matematiska studier och hade afgif-
vit det löftet att om han utnämndes, skulle han resa till
London och der studera kemi under ledning af den utmärkte
Davy. »Men», tilläde Berzelius, »Engeström stannade hellre
i Lund i glada sällskap och det kemiska studiet har der-
igenom kommit att vid det universitetet ligga alldeles nere.
Med adjunkten Fagerström är det heller .icke något bevändt.»

Excellensen Suchtelens dotter, som stundom, men icke
alltid, intog värdinneplatsen vid bordet, var en af de klum-
pigaste och fulaste damer jag någonsin vet mig ha sett.
Hon lade formligen an på att visa sig stolt och högdra-
gen. Strax före en middag anmäldes tvänne ryska majorer.
De stannade innanför dörren och helsade med djupa bug-
ningar. Men det kunde ej bemärkas, att fröken på minsta
sätt besvarade deras helsningar och vid dörren stannade de
äfven ända till dess alla de andra begåfvo sig in i matsalen.

Då jag i juli månad 1833 begaf mig från Stockholm
till Lund, der jag under höstterminen skulle meddela privat
undervisning i literaturhistoria, var professor Agardh en af
dem jag först besökte. Han hade mycket att fråga efter,
och jag mycket att förtälja. Jag hade ofta varit bjuden
hos Askelöf, Agardhs promotionskamrat och intime vän.
Af en tillfällighet kom jag äfven att omtala de besökta
middagarne hos Suchtelen. »Derifrån skulle jag på det
högsta afrådt Er», inföll Agardh; »en rysk minister och
som derjemte personligen gjort Sverige så stor skada som
285

han, genom hvars machinationer mera än genom ryska hä-
rarne det ointagliga Sveaborg föll i våra arffienders händer,
borde ingen svensk gästa hos.» Jag sökte försvara mig
med att anföra namnen på några af de män, jag der sam-
manträffat med; men Agardh vidhöll hvad han sagt och
yttrade sin bedröfvelse öfver, att »svenskheten var så för-
slappad». Detta oaktadt fortsatte jag följande året mina
middagsbesök. Riksdagen var då börjad och Agardh vald
som ett bland ombuden för Lunds stift. Agardh var en
af de första middagsgäster, med hvilka jag der samman-
träffade. Han hade blifvit introducerad af Berzelius. Helt
fryntligt kom han till mig och talade om hvilken lärd, in-
telligent och älskvärd man Suchtelen var; hvilket stort och
dyrbart bibliotek han samlat och hvilken storartad gästfri-
het han utöfvade!

Suchtelen var född i Holland 1751 och hade erhållit
en lärd och vårdad uppfostran. Berzelius omtalade, att han
några år varit professor i matematik vid universitetet i
Leyden, men kallades redan 1783 af Catharina den andra
till öfverste vid fortifikationen i Ryssland. Flera stora fäst-
ningsarbeten och andra byggnadsföretag utfördes af honom
under 1790-talet och de första åren af detta århundrade.
Han egde stora diplomatiska, militära och historiska kun-
skaper och jag hörde honom vid olika tillfällen tala hol-
ländska, ryska, tyska och franska språken. Med svårighet
kunde han uppfatta hvad som talades på svenska och sjelf
försökte- han sig aldrig med att svara på detta språk. Det
uppgafs, att hans bibliotek innehöll öfver 70,000 band.
Han hade ett stort och dyrbart myntkabinett, dyrbara mål-
ningar och den rikaste samling af autografer, som då fans
i norden. Askelöf nämnde en gång, att hans aflöning var
120,000 kronor, men den räckte aldrig till hans utgifter.
Från kejsar Nicolai erhöll han alltid försträckningar, så ofta
han uppgaf sig deraf vara i behof. Efter hans död 1836
hemtades på två kejserliga fregatter allt som fans i hans
286

stora hotell, och det påstods, att det var förskrifvet åt
kejsaren.

Under de första år, han som diplomat var i Stock-
holm, rönte han mycken ovilja både inom de högre kret-
sarne och från den lägre befolkningen. Men efter hand
förändrades detta, och under detta århundrade har ingen
utländsk diplomat tillvunnit sig en så allmän aktning och
kärlek som han.* Men herrarne Bodisco, som i många år
tillhörde ryska beskickningen, voro allt jemt föremål för
hat, stundom äfven, de första åren, för förolämpningar.

* Grefve Suchtelens egna hågkomster från sin Stockholmstid, äro, efter
originalhandskrifterna i kejserl. utrikesdepartementet i St. Petersburg, intagna
i ett i dessa dagar på Albert Bonniers förlag utkommande arbete med titeln
Två krönta rivaler. T?ernadottesminnen af f P. van Suchtelen, grefve Ro-
jnanzow, furst Czernicheff m. fl.
En lycklig äkta man.

Humoresk af Gaston Bergeret.

Öfversättning af J—y R.

III.

En härlig sol sände sina lodräta strålar ned på den
konstgjorda gräsplanen på gården till ransakningsfängelset
Sainte-Pélagie. Midt ibland de olyckliga med magra och
bleka ansigten samt ruskiga kläder, hvilka utgjorde det
hufvudsakliga elementet af denna befolkning, urskilde man
vid första ögonkastet två män, som tycktes förirrat sig i
denna samling.

Den ene af dem var snygt klädd, och med en viss
prydlighet, ny från topp till tå, det var Nicolas Duport.
Om man fick sätta tro till fängelsekansliets rullor, hade
han förts i häkte i ett ömkligt tillstånd, endast iklädd ett
par utslitna pantalonger och en gammal aflagd öfverrock,
barfotad, barhufvad, utan skjorta och utan näsduk; emel-
lertid egde han kontant 87 fr. 50 cent., som man depo-
288

nerat för hans räkning. Denna belägenhet hade intresserat
direktören, som omedelbart derom underrättat presidentskan
vid stiftelsen för fångars beklädande. Denna hade skickat
ett ombud, som bekräftade att den nyanlände var absolut
utblottad och att han i honom funnit en man med god
uppfostran och bildning. Nicolas Duport hade öppet skil-
drat sin nöd och visat liflig önskan att erhålla passande
kläder, särskildt rent linne, som han led grufligt af att sakna.
Man hade utan dröjsmål efterkommit denna billiga önskan
mot hans utan invändning gifna löfte att foga sig efter de
reglementen, som föreskrefvos af sällskapen för nykter-
hetens befrämjande, för stäfjandet af tobakens missbruk
samt för uppmuntran till det goda. Denna frikostighet
hade satt honom i stånd att jämte ett tacksägelsebref till
poliskommissarien återsända hans kläder, som för resten be-
funno sig i ett bedröfligt skick, och han såg nu riktigt väl-
bergad ut.

Den andre mannen hade inga anspråk pä samma ynnest,
ty han hade kommit klädd. Hans kläder hade varit mycket
eleganta, något som gaf honom ett högst miserabelt utse-
ende, ty det fins väl ingenting fulare än en modern skjorta,
då den är smutsig, lackerade stöflar, som äro nedkippade,
och en fantasikostym söndertrasad. Han hette Arthur
Pommier, men var ej känd under detta namn, som han
under sitt lifs vexlande förhållanden utbytt mot de mera
välklingande namnen Lestugières, grefve de la Roque Ca-
ballieri och Polsidoff. Han var anklagad för att ha tillegnat
Sig åtskilliga summor utan giltiga skäl.

En sorts välvillig förtrolighet hade från första stund
uppstått mellan dessa båda arrestanter, som bildade kon-
trast mot den hop af fyllbultar, eländiga tjufvar och habi-
tuéer på förstadsbalerna, hvilka utgjorde den hufvudsakliga
beståndsdelen af fängelsets befolkning. Arthur Pommier
hade, då han första. dagen såg Nicolas Duport göra sitt
inträde i den förut omtalade egendomliga utstyrseln, genast
289

vädrat upp en bekantskap värd att odla, och Nicolas Du-
port hade, utan att vilja gå till botten af saken, hellre när-
mat sig denne än de andra, af fruktan för loppor.

— Nå, sade Nicolas Duport, hur stå edra aktier?

— Jag är inte riktigt nöjd i dag. Man kommer att
efterforska förbrytelser, begångna för flera år tillbaka,
hvilka jag sjelf hade glömt, och mitt skuldregister växer
med hvarje dag. En reform, rörande denna fråga, borde
genomdrifvas; man fäster inte nog afseende vid svårigheten
för en anklagad att värja sig för beskyllningar, som här-
leda sig från ett så aflägset datum.

— Det är sant. Det måste vara mycket svårt att åter-
finna vittnen för sitt rättfärdigande.

— Och sedan envisas man att kalla mig för exeku-
tionsbetjent. Visserligen har jag varit skrifbiträde åt en
sådan 'griphummer under sex månader, men det är tio år
se’n dess. Sedan har jag alltid fört ett nobelt lif, utan
att göra något, på kapplöpningar, vid badorter, på klubbar,
bakom kulisserna och i boudoarerna. Men för polisen är jag
alltid en f. d. griphummer. Det vittnar inte om sundt förnuft

— Det fins förvånande saker. Har ni inte sålunda
sagt mig, att man bestrider er de namn ni tagit? Nåväl
med mig är förhållandet omvändt; jag har inte tagit något
namn och man tvingar ett på mig med våld. Det är inte
minsta reson med i spelet.

Helt tvärt afvikande från ämnet, tilläde Nicolas Duport
med ett utseende af fullkomlig lycksalighet:

— Hvilket skönt väder!

— Ja, svarade Arthur Pommier med mindre förtjusning,
det måste vara mycket vackert. . . ute.

— På min ära, finner jag mig inte mycket väl här.

— Det fattas fruntimmer.

—• Ah nej, för tusan!

— Hvar ser ni några?
290

— Jag ser inga, Gud ske lof. Och det är för att
slippa se sådana som jag låtit sätta mig i fängelse.

— Jag skulle inte vilja utsätta mig för att synas när-
gången; men jag förstår inte riktigt...

— Åh! för all del, jag kan gerna berätta er min hi-
storia. Ni skulle inte ha något intresse af att förråda mig.
Jag ber er endast att taga er till vara att ni ingenting röjer
af det jag nu vill säga er. Ni är en hederlig karl. . .

—- Den plats, på hvilken vi träffats, är er en borgen
derför, svarade Arthur Pommier, bugande sig med ett cy-
niskt småleende.

— Jag var lycklig, jag vet inte hvad för en tarantel
stack mig, men jag ville bli det i ännu högre grad.
Man rådde mig att gifta mig och jag lånade öra till detta
olycksbringande råd, ehuru det bort väcka mitt misstroende,
emedan det kom från mina bästa vänner. Tro inte att
jag vill fördöma äktenskapet i sig sjelft; man må deri se
den största lycka eller ett nödvändigt ondt, så är det i
alla fall en institution, som har sin rätt att finnas till. Men
med hvilken försigtighet man måste styra in i den äkten-
skapliga hamnen! Jag hade någon förmögenhet, ett fint
namn och ett yttre, hvaraf ni nu ser återstoden, samt kunde
följaktligen välja inom en ganska vidsträckt krets. Jag för-
kastade flera hedrande partier, emedan jag i dem alltid
fann något som inte var alldeles fullkomligt. Man sade
mig att jag gjorde orätt, att man inte fick vara så for-
• drande, att lyckan inte beror på några fel mer eller min-
dre, men jag ville ej tro det. Jag sträfvade efter att finna
en kvinna, mot hvilken ingenting funnes att säga. *

— Ah! Jag andas åter. Ni har förblifvit ungkarl.

— Nej. Jag gifte mig.

— Då har ni väl slagit af på edra pretentioner.

— Visst inte. Jag gifte mig med en fullkomlig
kvinna.
2 9 I

— Tag- förstår nu, hon var fullkomlig då ni gifte er
med henne; men sedan . . .

— Ack nej då. Ni har ej gissat rätt. Hon är allt-
iemt lika fullkomlig och det är det som utgjort mitt lifs
olycka. Allt var bra: tillräcklig förmögenhet i jemförelse
med min. En oklanderlig familj. Hon, en engel! Väl upp-
fostrad, utan tillgjordhet i tal och skick. Insigtsfull och
ändå inte pedantisk. Hemma i konsten att spela piano och
— spelade inte. Icke vacker med den sorts skönhet, som
är en källa till högmod för qvinnan, och till plågor för
mannen, men utrustad med ett regelbundet ansigte och en
ej oäfven figur. Hon hade, då jag gifte mig med henne,
det blygsamma utseende, som anstår en ung flicka; sedan
har hon antagit den säkerhet, som en hustru bör hafva
utan att förlora något af sitt köns naturliga förbehållsam-
het. Hon visade ingen motvilja för min person, då jag
begärde hennes hand, men ej heller, någon glädje, som
skulle ha kunnat synas tanklös, och hon lät gifta bort sig
af föräldrarne i den riktiga öfvertygelsen, att om man gifte
bort henne, kunde det endast vara till hennes lycka. Dagen
före bröllopet betogs jag af ångest. Mina undersökningar
hade varit så omfattande, så minutiösa, så till grund och
botten gående, som det någonsin var möjligt, och jag hade
ingenting funnit, icke den minsta brist. Det var det som
oroade mig. Jag sade för mig sjelf: »Det är allt för ut-
märkt, det är inte möjligt. Under detta sken af absolut
fullkomlighet måste någon ohygglig last finnas dold.» Men
det var redan för sent: jag kunde ej längre draga mig
undan. Bröllopet egde rum och endast första tiden lefde
jag i ångest. Jag väntade allt jemt att upptäcka något.
Men nej. Tiden gick och jag upptäckte ingenting, emedan
ingenting fans att upptäcka. Hon var verkligen och hon
är ännu absolut fullkomlig. Ah! ni kan ej tro, hvad detta
plågat mig. En hustru som gör regelrätt, allt hvad hon
gör, hvarken mer eller mindre, man måste verkligen ha
292

gätt igenom detta för att veta hvad det vill säga. Jag
har aldrig haft skuggan af en förebråelse att ställa till
henne. Hon har ej erbjudit kritiken det minsta att haka
sig fast vid. Jag kom inte genast underfund dermed. För-
sta dagarne, förstår ni, var jag utom mig af förtjusning att
ha en hustru vid min sida, uteslutande upptagen af upp-
täcktens fröjder och mera begifven på att lyssna till hjertats
oroliga slag än att studera min hustrus sinnelag. Men
småningom lugnade jag mig och sedan nyhetsfebern lagt
sig, fick jag ögonen öppna för att mäta vidden af min
lycka. Det var då jag började iakttaga M:me d’Arville ...
Ah! Jag kom att uttala mitt namn. Glöm det, jag ber
er . . . Hon tycktes hysa tillgifvenhet för mig; jag kan till
och med säga, utan att skryta, att hon visade mig äkten-
skaplig kärlek. Men det fans alltid mellan oss något af
legitimitet, som började förgifta min lycka. Andra kvinnor
hafva ögonblick af. öfverretning, då de tillbakastöta eller
blott med motvilja emottaga betygandet af de känslor de
ingifva, eller hafva utbrott af passion, som kunna falla sig
olägligt, men hon har aldrig varit efterhängsen och alltid
visat ett vänligt mottagande. Hon ansåg sig till och med
böra visa tillfredsställelse, då jag för henne uttryckte min
ömhet, och det har händt henne att hon äfven gifvit uttryck
deråt, men endast då det förefallit henne, som om jag hållit
mig tillbaka för att inte besvära henne. Och samma full-
komlighet vidlådde henne under alla det alldagliga lifvets
bestyr: hennes toalett var i enlighet med vår ställning
distingerad utan att väcka uppmärksamhet ; bordet var godt
och tillräckligt, bohaget i godt skick, tjenstefolket väl
hållet, utgifterna noggrant fördelade i vis proportion mellan
lifvets olika behof. Nå ja, det är ju så, det bör vara. Men
aldrig ett undantag, aldrig en nyck, aldrig något, som
icke var fullkomligt förnuftigt eller på sin plats! Till och
med nöjet hade sin anvisade plats i vår tillvaro; man måste
då och då gå på teatern, på konserter, på baler, lagom,
293

icke för mycket. Och sådan jag såg henne tillsammans
med mig, sådan återfann jag henne med alla, vördnadsfullt
tillgifven sin far och mor, undfallande för sina öfriga släg-
tingar, hjertlig mot sina väninnor men med moderation så-
som det anstår en hustru, som först och främst egnar sig
åt sin man; försigtig i sina förbindelser med verlden;
barmhertig mot de olycklige utan att låta förvilla sig af
den föregifna fattigdomen; välvillig men bestämd mot tje-
narne. Allt detta har till slut blifvit mig alldeles outhärd-
ligt. Jag skulle hellre ha sett henne med hundra fel, mot
hvilka jag skulle ha kunnat försvara mig, än att ständigt
stöta sig på denna förhatliga fullkomlighet, inför hvilken
jag alltid afväpnades. Jag stridde under åratal, väntande
blott på en enda svaghet å hennes sida för att falla till
hennes fötter och alltjemt lefvande i hoppet på något fel,
som jag skulle bli nog lycklig att få förlåta henne 1 Hon
har inte en enda gång afvikit från den mest absoluta regel-
rätthet. Jag trodde, jag skulle bli tokig.

-— Min bästa herre! sade Arthur Pommier djupt rörd,
i det han vänskapsfullt fattade sin medarrestants hand.
Men ni skulle ha sagt henne det! Tillgifven som hon är,
skulle hon ha ändrat sin karaktär för att vara er till nöjes.

— Hon har gjort det. Jag kunde inte på allvar säga
henne: Du gör mig förtviflad genom din fullkomlighet; jag
hade då måst kunna påpeka hvad som misshagade mig
och det var mig omöjligt, ty allt hvad hon gjorde var ju
fullkomligt. Men jag försökte att motsäga henne, att förmå
henne göra annat än hon skulle ha gjort af sig sjelf. Jag
frågade henne t. ex. hvarför hon inte dansade; då började
hon dansa och jag var tvungen att hejda henne, när
jag såg henne färdig att digna af trötthet. Om jag då
frågade henne, hvarför hon dansat så mycket, svarade hon
att det var för att göra mig till nöjes. Hvad vill ni, att
jag skulle göra? Jag kunde ju inte slå henne.

— Ni har tagit sakerna väl tragiskt. Hvarför lät ni
o	o
294

henne inte sylta in sig i sin fullkomlighet, bäst hon ville?
Ni skulle ha gått er egen väg och skapat er ett annat lif.

— Jag har gjort det. Jag har till och med uppfört
mig mycket illa; men jag hade inte längre alla skrufvar i
behåll: jag var vriden. Tro åtminstone inte att det var
för att roa mig, det tråkade ut mig i stället. Jag hade
knutit bekantskap med en ingénue vid teatern i Bordeaux,
och då jag gick hemifrån för att infinna mig vid mina
rendez-vous, var det ett riktigt dagsverke. Men det fins
inte rum i samma hus för två fullkomligheter; emedan
hon envisades att inte göra några dumheter så måste
väl jag göra det. Hon kom under fund med mina sned-
språng.

— Ah! den dagen måste ni ha utstått en skön scen.

— Visst inte. Hon sade mig, att jag gjort henne
mycket ondt, och hon grät. Ty om hon inte hade gråtit,
hade hon inte haft något hjerta, och om hon inte haft
hjerta, hade hon inte varit fullkomlig. Men emedan hennes
tårar gjorde mig ondt, ehuru de voro diskreta och hållna
inom gränsen för hvad som var nödigt, sade jag henne att
jag verkligen var brottslig, att jag ångrade det af allt mitt
hjerta och då förlät hon mig med ett sorgset småleende,
som innebar just hvad en hustru bör erfara i dylikt fall.
Ja, jag säger er, att det är en engel!

— Oh! invände Arthur Pommier med misstrogen min,
jag skulle inte vilja säga något som kunde såra er; men
är ni så alldeles säker på, att icke denna fullkomlighet bara
är till för att dölja något stort fel? . . .

— Hon ! Gifve Gud, att så vore ! Om jag hade kun-
nat få något att förebrå henne, vore jag räddad. Men
man ser tydligt att ni inte känner henne. Hennes lif ligger
i ljusa dagen; det fins inte en minut som hon ej skulle
kunna stå till svars för, med bevis och vittnen till sitt stöd.
Och för resten skulle jag vilja se den man, som sjelfmant
skulle våga närma sig en varelse, så fullkomlig som hon.
295

— Och sedan?

— Sedan försökte jag att få henne att resa för att
på något sätt förströ oss. Hon tycker icke om resor, men
hon följde med hvart jag än ville med en resignation,
som icke förnekade sig ett ögonblick, i det hon endast
mötte alla vedervärdigheter med sin englalika min. Jag
måste föra henne hem igen; jag skulle i stället ha dödat
henne! Och sedan dess har jag rest ensam. Hon skickade
och sökte mig, men stälde hvarken till skandal eller bekla-
gade sig. Jag reste åter min väg utan att säga hvart; hon
återfann mina spår, kom och förebrådde mig samt besvor
mig att säga henne, hvad jag ville: hon vore färdig till hvil-
ken uppoffring som helst. Det tror jag rasande väl! Det
skulle vara ännu en förtjenst mer. -*— Men den här gången
skall hon inte återfinna mig. Jag har iakttagit alla försig-
tighetsmått. Mina kläder, som kunnat tjena som igenkän-
ningstecken för mitt signalement, ligga på Seinens botten,
qvarhållna af en stor sten. Använder man än tortyr på
mig, skall man inte förmå mig att säga, hvem jag är. De
förbrytelser, för hvilka jag är anklagad, äro inte så allvar-
samma; med några månaders fängelse skall jag vara kvitt.
Jag skall riktigt njuta af denna fångenskap och begagna
mig af den för att bereda mig medel att existera. Jag
måste hitta på nå^ot sätt att försörja mig, det gör
det samma huru, bara jag för alltid slipper återse min
hustru.

— Och vi skola återfinna hvarandra, sade Arthur
Pommier med en ton af djup öfvertygelse ; ni kan räkna
på mig.

(Slutet följer.)
Hur man reformerar pressen, eller när
prester och professorer leka publicister.

Några pennteckning’ar af

Scævola redivivus.

Motto ur Aftonbladet för den 28
jan. under G. Retzii första direktörs-
år: »Må man snarast möjligt draga
lejonhuden från de klena skuldrorna
och blotta de skröpliga figurer, som
dölja sig derunder. Och de skola blifva
till åtlöje i stället för till fruktan.»

När det en gäng blir pä allvar fråga om att skrifva
den svenska publicitetens historia, skall måhända den per-
son, som besluter sig för detta i raei' än ett hänseende in-
tressanta och lärorika arbete, dela vetenskapsmännens van-
liga benägenhet att rota ner sig i de förhållanden, som fått
ett mera forntidsartadt dam öfver sig och derför likna vissa
vinsorter, hvilka, serverade i dammiga buteljer, äro af kon-
nässören högre skattade, och i stället mera flyktigt halka
öfver de data och personer, som af en mild försyn placerats
närmare forskarens egen tid. Det är ju derför kanhända
att befara, att tvänne tilldragelser, som man nära på kan
säga bilda epok i de senaste årens publicitet, komma att
negligeras eller t. o. m. helt och hållet förbigås. Oron för
den förlust, en efterverld genom en dylik försummelse skulle
kunna röna, har lifligt upprört mig. Och derför har jag
slutligen ansett mig, när ingen annan tyckes vilja det, böra
gripa pennan. Och jag uppfyller ju endast en tacksamhets-
297

pligt mot vår hufvudstadspress, vid hvars läsning jag nu
under en mängd år tillbragt så många oförgätliga stunder,
då jag efter måttet af min ringa förmåga söker bidraga att
så litet som möjligt af hvad till dess historia hör går för-
loradt.

De tvenne epokgörande tilldragelser jag afser att med
denna lilla pennteckning fortplanta till en undrande efter-
verld äro l:o) Aftonbladets öfvertagande af professor Gustaf
Retzius och 2:o) »Vårt Lands» utgifvande af hr Per Gustaf
Torelius. Den oförgätliga dagen, då det förstnämda inträf-
fade, var den 1 oktober 1884, och något mer än ett år se-
nare bereddes den troende delen af det svenska folket en
motsvarande lycka ; då utkom det första profnumret af »Vårt
Land». Jag vågar säga, att detta är dagar, som häradshöf-
ding G. B. A. Holm borde känna sig i sanning allvarligt
manad att låta taga upp bland »bemärkelsedagarna» i de nor-
stedtska almanacksupplagorna att bevaras i minnet bland
alla samhällslager. Jag skulle på det nutida svenska kultur-
lifvets område vilja sätta dessa tilldragelser i jembredd med
t. ex. hvad Listers uppfinnande af det antiseptiska förban-
det var på läkarekonstens område och helge kung Eriks
kristningståg till Finland för sju, åtta sekler sedan på nor-
diska kyrkohistoriens. Ty det är stora andar, som bo i dessa
båda herrars oansenliga kroppar, de äro tvenne reformato-
rer af den svenska pressen. Förgäten det aldrig, I herrar
af den svenska publiciteten!

Det hade vuxit upp ogräs, sedan den pressens åker,
Gustaf Retzii svärfader en gång inlagt i nytt skifte, öfver-
gått från mera intensivt till extensivt bruk. Blodsbandet
gjorde det till en helig pligt af pietet mot den dödes ma-
ner att rensa bort detta ogräs. Herr Torelius gick der nere
i Schweiz i staden Basel som underordnad lärare vid en
obetydlig missionsskola. Men Herren är mäktig i de svaga,
han talade till sin tjenare och sade: statt upp, omgjorda
dina länder, jag vill sätta dig öfver stora ting; i stället för
att proppa dogmatik i missionärsfrön eller möda dig på en
enkel »dimm», skall du bli en såningsman i den svenska
pressen.

Vi minnas alla från vår bibliska historia, huru en hop
obildade fiskare, som icke ens haft tillfälle läsa igenom en
parlör eller gå genom en språkkurs, ändock genom den he-
lige andes nådegåfva lärde sig ett tu tre tala perfekt med
Ur Dagens Krönika. VII. 4.	2
298.

tungomål, om hvilka de ej förut haft en aning. Nära pä
en lika stop nåd hafva dessa herrar »professorer» öfverskyg-,
gats af. När andra behöfva årslångt uppåtsträfvande genom«
de olika graderna och åtskillig rutin och förstudier för att
bli vuxna en Içdareplats för en stor tidning, så funno dessa
hos sig ett något, jag vet icke hvad, som gjorde att sådant
fullkomligt var öfverflödigt. Liksom fordom Minerva sprang
fram ur Jupiters hufvud som en fullfjädrad qvinna, trädde
nu hösten 1884 direkt fram ur studiekammarens lugn från
dess hufvudskallar och dess histologiska preparat den frej-
dade vetenskapsmannen och ett år senare kom den andre,
och då hade vi tvänne i hvar sin genre för visso unika
tidningsredaktörer, hvartill väl icke Sverge, icke Norden, ja
måhända icke hela kul tur verlden hittills skådat eller någon-
sin får skåda maken.	.

Äfven den starkaste känner ib.land missmodets, dimma
sänka sig ned öfver själen, och understundom vändas äfven;
en tidningsredaktörs tankar »ovilkbrligt och omedvetet mot
framtidens stora, dunkelt, för att ej säga dystert hägrande
spörsmål», till hvilkas lösning en och annan »Lars Johan»
skall med sin penna bidraga. »Inför det stora kommande,
okända blir man allvarligt stämd, liksom inför det förflutna,
inför ’dödens majestät’.» Då är det godt att ha något eller
någon, som försätter vederbörande »i gladare situationer».
Den förre eger då dels tryckta panegyriker öfver svärfadern,
dels en förkroppsligad sådan, en valkyria, som aldrig viker
ifrån hans sida i stridstumult eller uppsägningsgurgel och
som, för så vida icke den s. k. lagen för den latenta ärftlig-
heten gör sig gällande, bör utgöra en riktig mimersbrunn, der
publicistisk visdom kan hemtas. Den senare eger sin presta-
lära, sina 9 à 10 tusen kr. om året och sitt 5 årskontrakt.

Men, skall det måhända sägas, en sammanställning af
dessa båda personer är ju af flere skäl icke på sin plats,
de representera ju tvänne diametralt motsatta åskådningar.
En naturvetenskapsman, teoretisk materialist, ateist och kät-
tare och en »kristen» kunna icke rymmas ens under Dagens
Krönikas rymliga och gästvänliga tak. Kan så tyckas, men
varen lugna. »Den rätta tidpunkten» har nämligen ännu
299

icke kommit för professor Retzius att »söka verka för sam-
vetsfrihetenis heliga sak», utan ännu träder han upp för kon-
firmation och nattvardsgång. Men han rustar sig väldeliga
— med referat ur seminariipedagogers katekesluntor och
frireligiösa jeremiader deröfver att tänkande personer ibland
få falla på knä för att taga mot välsignelse af en individ,
som de inte hysa vördnad för och om hvilken de ej veta,
huruvida han fått från Gud såsom patronus mottaga veder-
börlig kallelse och bemyndigande. Intill den timmen slår,
är klyftan ganska, lätt att öfverstiga, och åtskilliga anknyt-
ningspunkter göra att tanken ofrivilligt hoppar af och an
mellan dessa båda stallbröder i publicitetens nydaning.

Och de torde ock känna sig sjelfva befryndade. Medan
den ene hos den andre upptäcker »skört af prestrockar»,
blir den senare glad att hos den förre äfven se skört, fastän
af feminina drägter, och är på samma gång nog finkänslig att
ej vilja ingå på någon undersökning om hvilka »skört» bäst
försvara sin plats i en tidningsredaktion. Men dervid glöm-
mer dock samme part, att det fins vissa, om ock mindre
bildade, mindre kyska, traditioner som tala för motparten.
Jag vet ej, huru många sidoi' hr Torelius ännu dragit ige-
nom af Sveriges rikes grundlagar, men redan förra året
kunde liten »Lars Johan» gifva de tvenne gamla riksdags-
männen E. G. Boström och Abraham Rundbäck en väl-
behöflig repetitionskurs i regeringsformen på deras mödo-
samma stråt till statsrådstaburetten. Men kort efter föll
samme synnerligen ovanligt lofvande, kunskapsrike och fram-
för alt så humoristiske unge politiker, hvilken var så hemma-
stadd på riksdagsläktaren, ett offer för förgiftad Dagblads-
mat, som blifvit undanstäld oförsigtigt och som han råkade
snaska i sig. Den djupa sorgen kom äfven föräldrahumorn att
för en längre tid gå i sin och vållade en och annan distrak-
tion i afseende å t. ex. riksdagsordning och politiska saker,
som hade ett oförnekligt syskontycke med Vårt Lands miraku-
lösa upptäckt af tillfälliga HÄsJa^sutskott. Men som Aftonbla-
det har stjernhimmeln till sin disposition, tog det sig i alla
fall riktigt fint ut att der nyligen t. ex. få läsa, huru lagut-
skottet beslutit skrifvelser till kgl. maj:t i vissa lagfrågor, och
i höstas, huru valen till riksdagens andra kammare 6ör/a/ie,
då det i sjelfva verket gälde ett af de allra sista fyllnadsvalen.

Äldre syskon bruka anses ega vissa företrädesrättigheter,
jag tror mig derför skyldig att i det följande mera uppvakta
300

Aftonbladet än Vart Land. Denna pligt kännes ock i viss
mån angenämare, då Aftonbladet såsom »salongsliberalt» eger
ett visst poleradt och vårdadt yttre skick, hvilket Vårt Land,
af prestanaturen temligen »salonsunfähig», ännu ej hunnit
förvärfva. Varen dock lugna: för den verklige professorn,
för den (kroppsligen) lille Gustaf skall jag ingalunda förgäta
qvasi-professorn, den större Per Gustaf. Men det är ock att
märka, att den förres tidning under sitt längre lif hunnit
förskaffa sig hvarjehanda smått och godt som den senare
avisan saknar. Aftonbladet har ju t. ex. sina stjernor.

^Lan kan om dessa stjernor i sanning säga precis det-
samma som »en högt aktad medlem i samhället» förra året
med anledning af den Siljeströmska motionen om prinsars
frihet att giftas fick säga i A. B. om Margareta Leijonhuf-
vud m. fl. konungagemåler af inhemsk, icke furstlig börd.
Han sade att de alla lyst såsom strålande fixstjernor inom
svenska konungaborgen och utgjort värdiga exempel. Så
har det i sanning också varit med dessa stjernor i Afton-
bladsborgen. Ja, det är endast den ondes anfäktelse, som
återför i mitt minne de bekanta illojala verserna om stjer-
norna, hvarmed furstarna bruka smycka så många idioter
och tokar, och skälet, »det vet Gud sjelf i himlen ej». Nej
detta stjernsystem tillämpas med fullt ut samma »modera-
tion, förståndiga och besinningsfulla sinne, som», enligt
Aftonbladets auktoritet* »utgör det mest frappanta draget i

* Liksom goodtemplarorden är delad i hickmaniter och maliniter,
af hvilka båda grenar den ena säges representera de mera frisinnade idé-
erna, den andra motsatsen, har den svenska »qvinnorörelsen», åtminstone
här i hufvudstaden, fördelat sig i tvänne representativa strömningar. I
spetsen för den mera samhällsbevarande går »Fredrika-BremerfÖrbundet»,
der chefsfruntimret är friherrinnan Adlersparre, Dagny heter dess snillrika
organ och d:r Carl Nyström, fastighetsegareföreningens ordförande och
högerns »Berndt Lundqvist» eller »Hjertstedt», tjenstgör såsom dess man-
liga faktotum. Motparten är »Föreningen för gift qvinnas eganderätt»,
som. från i fjol utvidgat sin verksamhetskrets och för att fördunkla den
förra föreningen äfven gör i andra sociala och allmänna frågor. Dess
ljufveliga språkrör skall väl Aftonbladet anses vara och själen eller kan-
ske snarare »oron» i densamma äro väl tvänne af L. Hiertas qvinliga arf-
vingar. Såsom amanuenser fungera deras män och derjemte några andra
herrar, hvilka äro nog kloka att inse fördelen af att ha fruntimren för sig.
1 fjol höstas skedde der ock ett slags palatsrevolution, hvarigenom det Hierta-
ska inflytandet blef nästan allenaherskande. Skilnaden mellan dessa för-
eningars tendenser är dock på det hela tämligen obetydlig och för-
eningarna te sig i mångt och mycket såsom nära på tillkomna för att
några »öfverklassfruntimmer» skola ha något att springa och prata bort
301

vårt lands af qvinnorna sjelfva ledda ’qvinnorörelse’». Vi veta
från naturvetenskaperna, huru lätt arterna öfvergå i hvarandra
och derför icke kunna fullt exakt definieras. Det är unge-
fär på samma sätt med dessa Aftonbladets stjernnotiser, det
finnes inånga hybriditeter deribland, men i hufvudsak torde
man kunna särskilja tre arter. Den ena omfattar de notiser,
der Aftonbladet meddelar någon faktisk uppgift och vill ha
slanten till notisskafiaren ersatt genom den annonsreklam, som
ligger i en citering i en annan tidning; härom är ju ingen-
ting att säga under förutsättning af ett noggrant iakttagande
af samma skyldighet tillbaka. Vid andra notiser tyckes den
lilla älskliga Aftonbladsstjernan utmärka en genomgången lutt-
ringsprocess. Liksom lump- och trämassa kunna, om de be-
handlas på vederbörligt sätt, afkläda sig sin förra osköna skep-
nad och framträda såsom rent och snyggt papper, kastar en
uppgift, hemtad t. ex. ur en annons eller en annan tidning, se-
dan den fått frottera sig mot A. B:s notisredaktör, bort sin
förra skrud och framträder i en förnyad och förskönad gestalt.
Jag vet inte, om till denna kategori böra räknas t. ex. tele-
gram, som Aftonbladet, i likhet med de flesta andra hufvud-
stadstidningar, brukar få genom Svenska telegrambyrån, men
Som A. B. låter genomgå någon behandling, hvars spår dock
äro t. o. m. mikroskopiskt omärkbara, och sedan frankt och
gladt förkunnar hafva blifvit telegraferade direkt till Aftonbla-
det och i följd hvaraf de ofta behängas med en stjerna. Likaså
vet jag inte precis hvart man skall föra t. ex. stjernnotisen
för några dagar sedan om förlofningen mellan ett par af de
så glorifierade Kongolöjtnanterna och en tidningsredaktörs
döttrar. Kanske dock dessa exempel bilda öfvergång till den
tredje arten af notiser, der den specifikt och oefterhärmeligt
aftonbladiska bouqueten sprider sina ljufvaste vällukter. Jag
menar sådana notiser, i fråga om hvilka Aftonbladet verk-

tiden med. Vore inte den inbördes fruntimmersafundsjukan sä stor och
hvar en af dem ville ha sin lilla gryta att koka med, skulle naturligtvis
en förening mellan dessa qvinnorörelsens goodtemplarordnar lätt genom-
föras, men det dröjer väl. Man kan ju möjligen tycka det besynnerligt,
att prof. Retzius på detta sätt i sin tidning för den 12 mars i år låter
gifva sin hustru, sig sjelf och sina slägtingar och vänner ett dylikt vits-
ord. Men det gamla ordstäfvet om att eget beröm luktar illa gäller aldrig
för A. B. under det nya systemet. När andra ej vilja berömma det,
får det väl göra det sjelft, och när d:r Linck kan i Vikingen berömma
sin egen politiska brochyr, kan väl professor Retzius i A. B. få prisa sin
egen hustrus verk.
302

ligen har alt skäl att liksom draken rufva öfver skatten, och
skatten det kan vara svenskan och djupsinnigheten i hela
uppsatsen eller en spirituel rubrik, en elegant tournure af
frasen eller en sammanfattning, som på ett träffande sätt
återger stämningen eller kärnpunkten i någon spaltlång artikel.
Jag beklagar, att jag icke förrän relativt sent fick ögonen
upp för all den inre rikedom af snille och smak och (omed-
veten) humor, som ligger dold i en hel del af dessa stjernno-
tiser. Men sedan dess så, liksom Moses med sin staf kallade
fram vederqvickande källsprång ur hårda klippan, uppfriskas
nästan dagligen min själ af denna notisafdelning, som fordom
föreföll mig visserligen vidlyftigare och färskare än andra tid-
ningars, men betydligt torrare, tråkigare och dåligare skrifven.
Jag plockar numera upp begärligt af denna aftonbladiska notis-
manna. Följen I mitt exempel, så skall A. B. snart göra
den glada upptäckten att det fins annat än Göteborgsdårar
och tullfrågor som kan visa sig lyckobringande för upplagans
storlek, och dess pojkkyttingar, på hvilka man om qvällarna
nästan bokstafligen snafvar, skola då icke längre behöfva
realisera restupplagan för 3—4 öre pr exemplar. Och en
stor upplaga, likgiltigt af hvilka anledningar, skall tvifvels-
utan vara en vederqvickande balsam för motigheterna på
publicistbanan och bra mycket mer tilltala professor Retzii
fåfänga som »redaktionsdirektör», än andra priset i Svenska
akademien visade sig mäkta uppfylla hans skaldepretentioner.

Jag har visserligen icke företagit något egentligt urval bland
dessa stjernnotiser, och derför hvila kanske de bästa, likasom
ouppfiskade äkta perlor på hafvets botten, ännu qvar djupt ned
i det glömskans haf, som bildas af tidningsspalterna i A. B.
I afseende på svenskan erinrar jag mig bland andra en notis
i somras om en tysk prinsessa som kom hit på besök. Man
behöfde verkligen vara utrustad med stor mun och god mat-
smältning för att få ner den, ty. utom andra märkvärdigheter
bestod den af en enda punkt på minst 20 rader. Ur rubrik-
synpunkt ansågs t. ex. »sjuttiåring på scenen» vara ett så
väl funnet uttryck för att tillkännagifva att Norrby den 7
dec. förra året fy Ide 70 år och då skulle spela på teatern, och
derför fick den en . stjerna. Ibland tjenstgör stjernan som
ett slags ideelt nödmynt för att förebygga framställandet af
några pretentioner på löneförhöjning från en och annan af
de smågossar, som, i liflig omsättning, under ledning af pro-
fessor Gustaf Retzius och redaktionssekreteraren Anders Jeur-
303

ling uppfostras till »publicister». Det kletas då dit en stjerna
framför deras referat, sammandragningar af officiella, hvarje
tidning tillstälda handlingar; ja understundom t. o. m. fram1:
för deras betygsättningar af prestationerna på en och annan
af sekundteatrarna, som råkat gifvas dessa till pris.

Dessa qvasirecensioner ega troligen det företrädet fram-
för de af tidningens framstående teater- och musikgranskare
skrifna, att de rätt mycket påminna om den konstförstån-
diga nivå, der tidningens »chefer» befinna sig, men merg
härom längre fram..	:	:

Äfven med alt erkännande att de tvänne stjernnotiser,
hvilka under senaste månader förekommo om storleken af
Aftonbladets upplaga, samt en tredje om »den tragiska upplös-
ningen af Göteborgsdramat» och en fjerde om tidningens nya
feuilleton äro affattade i en nästan oupphinneligt och oefter^
likneligt individuel stil och således gjort sig väl förtjenta af
sitt signifikativa märke, hade det måhända burit vittne om
en viss storslagen generositet att icke uppställa något hinder
af hvad slag det vara må för att äfven andra tidningars
läsare skulle få njuta af t. ex. sambandet mellan dåren Vetter-
lind och Aftonbladet och dess läsare.	,

Måhända skall en och annan läsare erinra, att hur in-
tressanta observationer studiet af Aftonbladets notisafdelning
än kan gifva anledning till, höra de föga i hop med en ka-
rakteristik af samma tidnings redaktionsdirektörs publicistiska
verksamhet, då han ej sjelf redigerar samma afdelning. Jag
vill då å min sida påminna derom, dels att denna afdelning
naturligtvis som alla andra afdelningar kan fröjda sig åt, att
samma allseende, bestämda och skarpa öga omsorgsfullt
vakar deröfver, och dels att han äfven, om ock kanske blott
en kortare period, sjelf satt handen till plogen och styrt den
i dess gång öfver notisåkern. I fråga om andra tidningar
gäller måhända den gamla regeln om att de djupa leden vinna
segern, men ej så här, ty det fins väl knappast någon annan
tidning, som eger en »redaktionsdirektör» och dertill en så
talangfull, mångsidig och mångfrestande, hvilken när det er-
fordras lika ledigt rycker in på hvad område som helst af tid*
ningen och icke blott kan ogilla och kritisera, utan sjelf i
handling visa hur det bör vara. »Stora andar ge sin form åt
tiden» och Gustaf Retzii tidning bär Gustaf Retzii drag jöm-
väl. Och en utmärkt ledare skapar i regeln äfven utmärkta
underordnade. Politik, konst, teater, literatur, humor och sa-




304







tir, sedlighet, samvetsfrågor, ja, alt beherskar han i lika grad.
Man kan derför ock väl förstå att han med obestridd fram-
gång återvunnit den plats i hufvudstadens tidningsaristokrati,
Aftonbladet en gang såsom »den erkändt förste» innehade,
och det är naturligtvis endast ett försök att maskera sin
fruktan och sin afundsjuka, när redaktörerna för de öfriga
äldre dagliga hufvudstadstidningarna vid tal om prof. R.
såsom publicist försmädligt draga på smilbandet eller höja
på skuldrorna. Innerst i sin själ äro de rädda för honom,
men för att narra sig och andra låtsa de finna honom löj-
lig som publicist; icke duperas någon menniska deraf.

Det kan ju visserligen måhända icke förnekas att han
en och annan gång som polemiker icke varit fullt dräpande.
Men det har då tvifvelsutan varit en konflikt mellan hans
ädla, högsinnade hjerta och humanitetskänsla å ena sidan och
hans pligt att gripa straffande in, som vållat att armen slap-
pats, i följd hvaraf motståndarens sår på sin höjd endast
blifvit ett ofarligt skrubbsår eller vapnet slintit ur handen och
den ädle kämpen skadat sig värst sjelf. Men obestridligt är,
att han är en modig man, och med endast en »ansvaring» till
sköld kastar han sig. oförfärad t in i striden med hvem det
vara må. När han den 1 oktober 1884 började på med »ut-
rensning ur vår svenska press af en hel del ogräs», som der
innästlat sig, var det inga småsaker han tog för sig. Det stan-
nade tydligen icke med en hop brännässlor, hvilka som vi
veta kunna vara kitsliga nog att handskas med. Han kom
äfven att röra i »ett ormbo». Men han tappade derför icke
modet, icke ens när hans »politiska motståndare understundom
funno tillständigt att i sina framställningar följa skandalpres-
sens föredöme i ohöfligheter». Och han har icke uträttat så
litet: han har klubbat till marken hr Winter-Hielm och hr
A. O. Wallenberg, knäckt Vikingen och Svenska Dagbladet
samt ryckt masken af de »moderata». Men hans förnämsta be-
drift i den vägen var alltid när han tog hand om Stockholms

Dagblad. Med en sann professorlig esprit du corps har han
nämligen i synnerhet lagt sig vinn derom, att inga »an-
skjutande vårskott af pressens ogräs» skulle få växa till i
denna af en annan professor redigerade tidning. Detta är
ju synnerligen snält och vänligt af professor Retzius att i
detta hänseende komma sin kollega till hjelp, då denne, hvil-
• ken långt före professor R. egnat sig åt tidningsmannayrket,
derför icke med lika oförvillad blick och finkänsligt samvete
305

kan vaka öfver att hans tidning i detta hänseende bevarar sin
jungfrulighet. Och prof. R. ger Dagbladet många nyttiga lär-
domar. Det skall akta sig för att referera tendensiöst, sned-
vridet och vilseledande, liksom att slingra sig från sanningen
och försvara sig med gemena och insidiösa personliga an-
grepp.* Då Aftonbladet alltid uppträder så lugnt, städadt
och besinningsfullt i form samt alltid iakttager en nästan
ängslig korrekthet i anförande af äfven de obetydligaste fak-
tiska biomständigheter — jfr. specielt i detta sista hänse-
ende dess och Dagbladets polemik rörande den Fischerska
frågan —, är det väl få tidningar, som äro mera vederhäf-
tiga att uppträda som mentor och taga på sig den förorättade
oskuldens miner. Också erkännes det allmänt.

Särskildt måste prof. R:s ord vara synnerligen förkros-
sande, då han t. ex. i sistnämda polemik blottade, huru
St. Dagblad, då det kom i trångmål, ej längre vidhöll sin
egenskap af tidning i den mening som man i vårt land är
van att fatta ett sjelfständigt organ, utan kröp bakom en
annan oåtkomlig rygg. (Hml). Och om möjligt ännu mer
förkrossande ljödo orden, när samme prof. R. under ofvan-
nämda valstrid lämpligen educerade den andra professorn
öm en tidnings skyldigheter mot en medarbetare (hm! hm!).
Att med missnöje se huru de mindre fördelaktigt aflönade
medarbetarne använda sina lediga stunder till bidrag till
andra icke konkurrerande tidningar ligger uppenbarligen i
en hufvudredaktörs fria skön, men deremot är det taktlöst
och »opublicistiskt» att motarbeta, att en drygt aflönad sous-
chef splittrar sina krafter mellan tidningens och riksdagens
arbete.

För att emellertid icke Dagbladet skulle hänga läpp alt-
för mycket efter tuktomästarens stränga förmaningar, öfver-
vann R. sin obenägenhet för dans och musik och arrange-
rade musik till ett litet danslag för Dagbladet. Han kände
sig lika qvick och pigg som Beaumarchais’ Figaro och åtog
sig godhetsfullt att ackompagnera på cittra, så att Dagbladet
kunde få sig ett »jjas de trois» med sina intima vänner,
Vikingen och Svenska Dagbladet. (Jfr A. B. för mars 1886).

Skämttidningarnas illustratörer måtte icke hafva förstånd
att leta efter ämnen i Aftonbladets ledare ejler politiska

* Det var för ett sådant, som lilla Lars Johan — se ofvan — under
valstriden mellan Ernst Beckman och Ekgren föll ett offer i blomman af
sin ungdom.
306	'

artiklar, ty eljest borde väl icke ett så tacksamt ämne till
en politisk learrikatyr hafva fått ligga obegagnadt. Ty tänk:
prof; R. i Figarokostym och spelande på cittra samt professor
Montan dansande med dr Linck och redaktör Jäderin, medan
hr Ernst Beckman toiletterad som Susana står och ser på.
Det borde icke hafva tagit sig illa ut.

Nu senast har Aftonbladet gifvit licentiaten Knut Wick-
sell en liten välbehöflig admonition att med mera höfvisk-
het yttra sig om »den allvarliga pressen». • Det är ock i
sanning upprörande, att en sådan der fri literatör tar sig
för att kritisera eller skämta med sättet, hvarpå samma all-
varliga press behagar bruka sin heligaste och oförytterligaste,
och med uppenbar förkärlek ofta använda, rättighet : att tiga.
En stor tidnings ledare är gemenligen utrustad med förmågan
att se icke blott hvad som försiggår för ögonblicket, utan
ock hvad som kommer att hända, och när derför hr Wick-
sell tillkännagaf sin afsigt att under denna vinter hålla före-
drag öfver åtskilliga sociala ämnen, så var A. B:s redaktions-
direktör genast på det klara med att talaren endast skulle
komma fram med vansinnigheter, som icke voro förtjenta af
annat än att blifva ignorerade af hela den allvarliga pressen.
För öfrigt kunde det väl aldrig komma i fråga, att en tid-
ning, som af undseende för sina dygdesensibla läsare och
läsarinnor — en tidningsredaktör har verkligen skyldighet
äfven mot dessa — konseqvent förbigår federationens verk-
samhet, hvari ändock åtskilliga af Aftonbladschefernas när-
mare bekanta utgöra själen, skulle i detta fall anse sig skyl-
dig visa hr Wicksell eller den del af publiken, som har nog
dålig smak att intressera sig för hans föreläsningar, någon
uppmärksamhet. Och det är i sanning taktlöst af hr W. att
förlikna våra hufvudstadsredaktörer med en Fabius Cunotator
eller riddaren af den sorglustiga skepnaden. Dessa liknelser
voro verkligen i hög grad malplacerade, det vet en hvar som
känner till hufvudstadspressen, och framför alt måste de, så-
som icke egande den minsta tillämplighet, kännas i högsta
grad förolämpande för den manhaftige och talangfulle publi-
cistiske riddare sans peur et sans reproche, jag nu är nog
lycklig att befatta mig med. Han hade för Öfrigt gått så
långt i välvilja mot hr W., att han särskildt vid den sista
föreläsningen om ett ämne, som han trodde kanske bli af ett
visst intresse för i synnerhet Aftonbladets talrika medicinska
läsekretsar, låtit sin tidning representeras af en person, som
307

mer än de flesta, hvilka befatta sig med tidningsverksamhet,
éger den oskattbara förmågan att riktigt kristallklart, redigt
och koncist återgifva sjelfva kärnpunkten i ett tal eller en
■artikel etc. Och efter den dom, som Aftonbladet på grund
af samma persons rapport falt öfver hr Wicksells tankeskärpa
och föredrag, bör han verkligen låta bli att klappa på upp-
märksamhetens .dörr, utan gå hem och lägga sig. Hankan
ju öfverge nationalekonomerna och i stället studera senaste
årgångar af Aftonbladet.

På detta ställe kan måhända parentetiskt inskjutas föl-
jande värderika guldkorn ur Aftonbladet för den 11 nov.
1884, då det utgör ett ytterligare och från ett annat område
hemtadt bevis på A. B:s lycka och styrka att ega en sådan
person med denna afundsvärda förmåga att finna »det långa
talets korta mening». Det är ur en liten notis om den då
nyss utkomna »Vildanden» och citatet lyder: »Problemetj som
här (i Vildanden) väckes, rör sig om pligten att inom hvarje
äktenskap bringa »sanning» i dagen, att uppdaga makar-
nes förflutna lif». Jag har tillåtit mig kursivera de sista,
de egentligen »förlösande orden».	.

Innan jag lemnar detta kapitel om hr Wicksell, bör må-
hända, dock mest för fullständighetens skull, erinras derom,
att det var naturligtvis vida vigtigare att A. B:s läsare fingo
fullständiga referat öfver kandidat C. v. Bergens spiritistiska
och teosofiska föreläsningar, hvilka behandla frågor som spe-
cielt intressera en hel mängd af våra bildade qvinnor. Dess-
utom ligger det något annat bakom. Naturligtvis tror icke
prof. R. en smula på det spiritistiska humbugsmakeri, som nu
hr von Bergen synes göra sig en tolk för, och när »den rätta tid-
punkten» kommer, är R. ock naturligtvis beredd att afslöja
och slå humbugen till jorden. För att insöfva fienden riktigt i
säkerhet angrep han icke — åtminstone icke nämnvärdt —
Siade, när han var här i fjol, och för att riktigt få hr v. Bergen
fast, lät han honom sjelf i A. B. referera åtskilliga af sina
egna föreläsningar och när han tröttnade tog en troende von-
bergian vid. Härigenom har R. i förväg utdrifvit fienden
ur den skyddande betäckning, som oriktiga referat ' eljest
kunnat bereda honom. Detta till vägagående vittnar om én
fin strategisk blick hos hr professorn.

Jag stod just i begrepp att på fullt allvar fördjupa mig
in i hufvudpartiet af den Retzianska-Torelianska lustgården
och hade redan med blicken orienterat mig så pass^ att jag
308

såg hvar det skulle vara mest vederqvickande att vandra. Då
i detsamma närmar sig, jag hade så när sagt, engeln Gabriel
med det lågande svärdet. Nej, det var Dagens Krönikas
redaktör med sin pincenez, och han tillkännagaf, att det var
så långt lidet att för denna gång måste grinden till para-
diset stängas. Jag ville propsa mig till förlängning, sökte
så bevekande som möjligt orda om, att de paradisfrukter,
som voro qvar, kanske icke kunde hålla sig så länge som till
nästa månad. T. o. m. ett ämne på samma gång så läro-
rikt och rikt på pikanta öfverraskningar som .de båda herrär-
nes politiska, konstkritiska och publicistuppfostrande förmåga
kunde begrafvas under det af valstriden upprörda mjöldam-
met. När intë detta hjelpte, vädjade jag till honom som
familjefader och medborgare, om han kunde taga på sitt an-
svar att låta hrr Personne och Bergman umbära det kraftiga
understöd, som måste ligga äfven i en aldrig så kortfattad
redogörelse för hvad tvenne sådana sedlighetsvittnen som
hrr Torelius och Retzius i sina tidningar verkat för skydd-
ande af skolungdomen mot den nyare, så destruktiva litera-
turens osunda verkningar.

Men inte ens ett så kraftigt skäl kunde suspendera
stängningspåbudet. Jag fick lära mig resignationens svåra
konst och gifva mig till tåls med mina ljufva minnen och
framtidsförhoppningar om ett snart, ett längre återseende.
Jag kastade en djupt trånande afskedsblick till lustgårdens
ännu obesökta nejder och mina läppar mumlade något ur
Jean de Nivelles hyllningssång till den lärde hr Torelius och
»trasten» djupt i skog, då det stacks i min hand ett papper.
Derå stod en vers, som jag genast fann lämplig till utgångs-
psalm. Versen hade ursprungligen ingått i den af min euro-
peiskt ryktbare namne Scævola den andre diktade högstämda
hyllningssången till Svenska akademien och skulle der följt
omedelbart efter versen öfver en annan frejdad Aftonblads-
redaktör. Då författaren emellertid icke hade säker känne-
dom om professor R:s känslor i fråga om akademien och
huruvida han kände sig generad eller liksom skalden Tam-
melin djupt lycklig att komma med i det akademiska säll-
skapet, uteslöts af verklig finkänslighet versen vid sångens
tryckning. Det vore emellertid en förlust att för alltid un-
danhålla föremålet och allmänheten denna hyllning och för
det vackra ändamålets skull har förf, godhetsfullt stält den
till mitt förfogande. Den lyder som följer:
309

»Jag sjöng hans* drapa, Retzius kan sjunga
Långt bättre hvad han Aftonbladet var, ‘
Ty oväld bor på efterträdarns tunga,
Han som Lars Johans mantel axlat har.
Han stod emellan tvenne sångartider
Som begges varning, ingenderas stöd,
Men frun och Jeurling kämpade hans strider,
Till dess professorn ledsnade omsider

Och ändtligt lät sin gamle svärfar vara död.»

* Gödeckes.
Mellan drabbningarna.

Några tullpolitiska ögontolicksfotografier.

Om jag ock denna gång blir skyldig beviset, 'åtmin-
stone i en något fullständigare form, så är det väl temligen
erkändt och faktiskt, att vi här i Sverige, så snart det blir
fråga om det politiska lifvets kraf och sedvänjor, i mångt
och mycket ännu befinna oss på naivitetens outvecklade,
primitiva ståndpunkt. Jag behöfver endast i förbigående
exempelvis erinra om den löjliga och inskränkta förnämi-
tet och tröghet, som vålla, att den offentliga kandidaturen
hittills, med vissa få undantag,' i regeln begagnats endast
af några lika omöjliga som sjelföfverskattande subjekter,
och som fördröja uppkomsten af något motsvarande till
den lifliga vexelverkan, som utomlands råder mellan val-
männen och deras mandatärer, från premierministern och
den mäktige partichefen ned till den jemförelsevis obskyre
parlamentsledamoten, både före och under parlamentsses-
sionen. Och ehuruväl det torde vara att hoppas, att väd-
jandet till nationen genom Andra Kammarens upplösning
skall förmå åtskilliga valberättigade att söka komma till
något klarare insigt af den verkliga innebörden af den poli-
tiska handling, som benämnes riksdagsmannaval, och handla
i öfverensstämmelse derefter, skall dock förmodligen äfven
vid detta extraordinära tillfälle flerstädes träda fram så
mycket af den gamla slentrianen, och så många saken i
fråga ej det ringaste vidkommande omständigheter och hän-
syn visa sig bestämmande, att man deraf vinner en ny be-
Su

kräftelse pä satsen, att såväl i svenska folkets som den
enskilde representantens politiska uppfostran åtskilliga luc-
kor ännu behöfva fyllas. Man borde dock måhända denna
gång kunna slippa undan det föga tilltalande skådespelet,
att personer, som valts på ett gifvet program, sedan be-,
finnas icke förstå eller bry sig om hvad de derigenom
förbundit sig till och att representanter helt : egenvilligt
utan verklig och allvarlig motivering begagna sig af sin
ställning för att gå med pä åtgärder, som lända deras
kommittenter till sjelfklar och obestridlig skada, såsom fal-
let nu är med rågtullen. Dessa representanters pligt hade i
sådant fall varit att sjelfvilligt ihågkomma Gambettas be-
vingade uttryck: ^^ soumettre ou se demettre.

Det länder icke hufvudstadens valmäns skarpblick till
någon synnerlig heder, att äfven de vid senaste allmänna
val fastnat för ett ombud, som hör till den kategori af
representanter som antingen icke begripa eller icke bry sig
om att hålla hvad de förbundit sig till inför sina valmän.
Jag menar, som man lätt kan gissa, »Spurven i Tranedands»,
grosshandlaren Vilh. Carlson. Man bör väl kunna hoppas
att valmännen skola reparera sitt misstag och läta denne
tvifvelsutan mycket driftige affärsman hädanefter slippa
splittra sina krafter pä en uppgift, som han uppenbarligen
i intet hänseende eger fallenhet för.

Jag har icke tillfälle att gå tillbaka så långt i tiden
och efterforska hvad som gaf anledning till att hr Vilh.
Carlson redan vid 1881 års val kom upp på de liberales
lista. Mähända var hans kandidatur då något temligen
omornadt försök af de s. k. frireligiösa att göra politik
på egen hand. Slumpen att han dä kom med pä listan
och fick ett relativt stort antal röster visade sig emeller-
tid fördelaktig för honom, och hösten 1884 befans han
vara ett bäde lämpligt och behöfligt riksdagsmannaämne,
sedan han dessförinnan förklarat sig ingå på det upp-
stälda »liberala programmet», ehuru han sade sig önska
312

dess förverkligande med moderation. Det kan vara tem-
ligen onödigt att efterse, huru pass han i sitt riksdags-
mannaarbete sökt verka för programmets öfriga punkter.
Totalintrycket är väl fullt stadgadt och jag har redan
tolkat det. Men om programmets måhända vigtigaste
punkt vill jag här erinra, då den står i intimt samband
med den politiska fråga, som nu fyller de flestas sinnen.
1884 förband sig hr Carlson uttryckligen att såsom riks-
dagsman arbeta för -»eu rättvis fördelning af skattebördorna
i syfte att småningom af skaffa de indirekta skatterna,
hvilka mest tynga få de fattigare klasserna.» Och sedan
har han inte bättre förstånd eller vilja än att gå och rösta
för rågtull. Och väl att märka, han gör detta egentligen
för att få industritullar, d. v. s. med andra ord för att till-
godose sina speciella intressen eller af egoistiska motiv.

Men dervid har han icke heller förstått konsten att
med vackra ord narra både sig och andra, ty hans resonne-
mang och tankegång ha verkligen varit af temligen enkel
beskaffenhet. 1885 års riksdag ansåg han alla råvaror böra
vara fria från tull och stälde de ifrågavarande jordbruks-
produkterna lika med andra råvaror. Hans kläm blef hans
tro, »att man icke gagnar hvad man tror sig gagna, om
man åsätter tull på spanmål, majs eller fläsk, utan att man
tvärtom gör skada». Kom så 1886 års riksdag, då vardt
det något annat ljud. Nu uppträder han med rätt mycken
pretention och anser sig i debattens senaste timme berät-
tigad till uppmärksamhet för sitt något öfverlägset hållna
föredrag, som skall vara djupsinnigt och utredande; men
är i stället oklart, osammanhängande och föga djupgående.
Då är inte spanmålstullen längre skadlig, utan den förkla-
ras å ena sidan fullkomligt betydelselös och å den andra
för ett halft steg, om ens det. I hvilken riktning säger
han icke, men det skall väl vara i den rätta riktningen.
Betydelselös är den, ty å ena sidan förklaras, att de som
hoppas något af tullen äro sangviniska, och å den andra sidan
313

ha de som frukta för den s; k.' svälttullen lika liten anled-
ning till farhåga. I samna föredrag sätter han emellertid
en viss lit till differentialsystemet och tycker sig derför
kunna vänta, men i sitt svar på en indirekt interpellation
i en hufvudstadstidning förklarade han sig ändå skola ha
röstat för spanmålstullen, om dermed varit förbundet något
förslag om industritullar. Från i år är att märka, att han
instämde i hr ^. P. Danielsons af direkt hot mot stadsre-
presentanterna i allmänhet och särskildt mot Stockholms
specielt starkt mättade anförande. Detta är ett drag, som
just icke vittnar så synnerligen fördelaktigt om hans smak
och takt. Och omdömet står fast trots hans sedermera
troligen efter påstötning gjorda försök att ursäkta och
bortförklara sitt tillvägående med att det endast var slut-
fraserna ej motiveringen i hr Danielsons anförande, som
han genom sitt instämmande ville förklara sig gilla. ■ Af
hvad jag redan nämt, framgår väl temligen oförtydbart,
att det icke alltid är så mycket bevändt med stadgan
och konseqvensen i hans politik; än är det si, än så.
Och hans beredvillighet att nu gä med på spanmålstull
i hopp om industritullar, hvilka senare ju i alla händelser
ej kunna i någon större mån ifrågakomma förrän om 5 år,
måste vara än mer egnad att väcka förvåning, då man
erinrar sig det misstroende han i en annan fråga vid 1886
års riksdag gaf luft ät i afseende på landtmannamajorite-
tens goda vilja att hägna industrien. Då finner han, att
som blott landtbruket blir tillgodosedt, så lätér man alla
öfriga intressen fara all verldens väg».

Det var en tid, dä det bland »intelligensen» och dess
organ var särdeles vanligt att förhäfva sig öfver de egent-
liga landtmännens oerfarenhet och omöjlighet i politiska
ting, och det var ingalunda sällsynt, att dessa blefvo be-
tecknade såsom pä det hela taget intet annat än okunniga
voteringsmaskiner, som blindt lystrade till en och : annan
knipslug bondeledare. I tider sådana som dessa, då t. o. m.

Ur Dagens Krönika. VII. 4.

3
su	•

en sädan tidning som Dagligt Allehanda icke har mer akt-
ning för sina egna antecedentier än att den nu bjuder på
grundskatteafskrifning eller — hvilket är troligare och då
förfaller ju motsägelsen — icke är mer kräsen i valet af
bundsförvandter och medel, än att den tror att ett dylikt
ingalunda allvarligt menadt löfte är någonting att draga folk
om mun med — i dessa tider tystnar naturligtvis alt dylikt
tal och bondekurtis är förtjenstfull. Men den, som oberörd
af alla partihänsyn söker bilda sig en föreställning om hur
det verkligen förhåller sig med nyss antydda herremanna
och stadsboöfverlägsenhet öfver landtmännen, kommer lätt
på jemförelser, som icke alltid utfalla till de förras fördel,
utan bekräfta S. Wieselgrens omdöme att »bondeståndet
från urminnes tid haft bland sina leder lika så mycket in-
telligens till sitt förfogande som någonsin Sveriges borgare-
stånd». Man återfinner altjemt hos många landtmän ett
allvarligt, samvetsgrant bemödande att verkligen sätta sig
in i förekommande frågor, medan icke få af stadsrepresen-
tanterna och »herrarne» i öfrigt, i känslan af sin ibland verk-
liga, ibland endast förmenta högre bildning, anse sådant obe-
höfligt och betrakta Stockholmsvistelsen hufvudsakligen ur
synpunkten af att vara ett lämpligt afbrott i det enformiga
landsortslifvet eller öfvervägande intressera sig för sina egna
affärer och låta statens och det allmännas sköta sig sjelfva.
Den som känner våra småstäder vet, huru der gemenligen
uppstår ett mindre af slägt-, affärs- eller andra intressen
sammanhållet kotteri, som koncentrerar makten i sina hän-
der och bland annat äfven bestämmer kompetensvilkoren
för stadens riksdagsman. Från Stockholmssynpunkt sedda
förefalla de kompetensvilkoren icke sällan rätt egendomliga.
Vi behöfva i detta hänseende icke gå just längre än till
Stockholms grannstad, Södertelje, som för närvarande jemte
en hop andra småstäder representeras af handlanden A/f-
dahl, i Södertelje en mäktig man, glad och lifvad garçon
för öfrigt, men lämplig riksdagsman? I förra årets tullde*
315

batt yttrade han sig strax efter hr Vilh. Carlson och det
är icke utan att man tycker sig skönja ett visst slägttycke
dem mellan såsom riksdagsmän. Hr Ekdahl är ingen vän
af spånmålstullar, men 1885 var han med om dem för att
understödja jordbrukarne. Deremot var han ingen »krono-
bergare», d. v. s. var inte med om tull på fläsk och det
af skäl, som han med någon omdömesförmåga borde ha
insett gälla fullt ut lika mycket mot t. ex. rågtullen.
Fläsket var, sade han, en artikel, som utgör det hufvud-
sakligaste i arbetarens föda och användes äf denne på många
sätt. Tullen skulle otvifvelaktigt direkt höja priset och
fördyra lefnadsomkostnaderna utan fördel för landet. 1886
hade han fått ögonen upp för det svåra betryck, som
i synnerhet industrien led af, och han litade blindt på be-
villningsutskottets auktoritet, som förklarat, att blefve det
inte spanmålstullar, finge man alt se sig om efter indu-
stritullar. Måhända kan det ju ursäktas specerihandlanden
att han var nog naiv att tro att en nedsättning af några
ören på kaftetullen och sockertullen skulle för arbetaren füllt
ersätta de genom tullen förhöjda spanmålspriserna.

En annan stadsrepresentant, något likartad med dessa nu
nämda, är representanten för Jönköping, jernhandlanden San^-
vall, personligen ganska fryntlig och gemytlig, som för-
nämligast på sin jernkramhandel förtjent sin förmögenhet.
Men han är dessutom égaré af en mekanisk verkstad och
anser sig derigenom säkerligen fackman och målsman för in-
dustrien och visar prof på sin ekonomiska klokhet, då han
röstar för rågtull för att som vederlag få tull på gjutjern,
hvilket han sjelf förbrukar, och deri skiljer han sig ej från
åtskilliga andra mycket kloka industriidkare. Han höll ett.
stort tulltal år 1886, deri han rörde sig med mycket höga
allmänna vyer, och framför alt var han deri den store,
ömme arbetsgifvaren, som lefver midt ibland arbetarne och
rätt lärt känna dem och deras behof. Öfvertygad om
landtmännens pålitlighet och beredvillighet att hjelpa till
3î6

med tull på industrialster, bara de först finge igenom sin
vilja, hade han endast för ögonen fosterlandets sanna bästa
och särskildt arbetarnes. Frånsedt all tullpolitik förefaller
det som ett visst fattigdomsbevis för en sä stor stad som
Jönköping, om den icke kan skaffa till sitt förfogande nå-
gon annan, hvars riksdagsmannaverksamhet icke skulle flyta
hän till den grad så obeaktadt och betydelselöst som den
nuvarandes. Det är visserligen i ungefär samma grad fallet
med andra städer och deras nuvarande representanter, och
särskildt vill jag i detta hänseende erinra om borgmästarne
från vestgötastäderna och Köping, men det förbättrar föga
saken för Jönköping. Och om nu af dessa borgmästare
de förstnämda lyckas ganska väl i sina bemödanden att
icke förlänga diskussionen, så kan man dock icke, när de
någon gång tala, af hvad de säga sluta till sanningen af
det kända ordstäfvet om tiga och tala. Det är visst brons-
mynt altihop. Som belöning för välförhållande i afse:
ende på tullarne hugnade denna riksdag hr Trybom med
plats i lagutskottet, och hr Vennérus, som särskildt gjort
sig förtjent af en extra belöning för sin foglighet i fråga
om den egendomliga reglering af stadsvalkretsarne, landt-
mannamajoriteten dref igenom förlidet år, kom in i bevill-
ningsutskottet. Men när sådant förtroendeuppdrag ofta i
afseende på landtmännen anses vara en qvittens för säker-
het i votering, gör man sig troligen icke skyldig till nå-
gon större orättvisa, om man antar samma förklarings-
grund i dessa fall. Att en så i framätgående stadd stad
som Sköfde skulle fortfarande låta det mindre och stilla-
stående Skara tillsätta riksdagsman eller de hufvudsakligen
på sina industriel^ verkstäder lefvande städerna Köping
och Vesteräs icke skulle se sig i behof af yngre och verk-
sammare krafter än den 74-äriga borgmästarepatriarken,
är något som saknar både rim och reson.

Och Köping—Vesteråsboarne skulle ega stort skäl att
följa föredömet från grannkretsen Arboga—Sala, der den
317

gamle pensionerade, något retoriske hederskaptenen Freden-
berg af sin politiska mönstringsherre, valmännen, bevilja-
des afsked, aktningsfullt helt säkert, men afsked i alla hän-
delser. Mähända funno de ock, att denna ledighet vore
på sätt och vis rätt behöflig för att bereda honom tillfälle
att med den lägre djur- och växtverlden i Sala dammar till
lämpligt observationsfält förskaffa sig något korrektare och
fullständigare insigter om hvad som menas med darwinism
både utanför och innanför politiken, än han, att döma af
hans uttalanden under sista tulldebatten, hittills lyckats
förväffva.	.

Det öde, som hr Fredenberg, dels framstående bland
Sala stadskommunalmän och dels f. d. militär, sålunda fått
röna, torde man måhända få hoppas visa sig ha varit ett
godt förebud för å ena sidan stadsfullmäktigeordföranden i
Nyköping, pensionerade förste landtmätaren Helander och å
den andra sidan för en annan f. d. militär, hr Toll från
Falun—Hedemora. För verkliga fackmän bör man natur-
ligtvis hafva all möjlig respekt, äfven när de äro mycket
tråkiga talare och ytterst ensidiga i sina intressen, men
väghållningsfrågan torde nog, när den en gång kommer
före, kunna lösas rätt bra hr Helander förutan. Och det
vore för Nyköping och dithörande städer ett fint sätt att
visa ett verkligt intresse för jordbruket, om de läto den
67-årige afskedade embetsmannen stanna hemma och vara
ett ljus för Nyköping och i stället uppskickade till exem-
pel kapten Tisell, som nitiskt och talangfullt arbetar på
att bereda jordbruksnäringen och dess utöfvare en gynsam-
mare ställning, men på samma gång är karl för att slä in
på andra vägar än dem den banala slentrianen stakat ut.
Hvad den äfvenledes 67-årige f. d. majoren Carl Thor
Toll i sjelfva verket fyller för uppgift i riksdagen är verk-
ligen svårt att säga. Måhända skall den bestå i att tillfreds-
ställa lokalpatriotismen i Hedemora och i att som en sorts
adoptivfader för ett härorganisationsförslag föreviga minnet
318

af en af de mera misslyckade episoderna i försvarsfrågans
riksdaghistoria.

Hr Sandvall är stor arbetarevän — i orden åtminstone ;
hur det förhåller sig i praktiken har jag ej reda på. Men
i alla händelser är det bestämdt bara bosch mot hvad det
är fallet med Halmstads representant, hr /sa^ Wallberg,
han som är knäkamrat med Carl David af Wirsén bland
Karl XIII:s-riddarne och af svenska staten åtnjuter fördel-
aktiga leveranskontrakt och genom riksdagens försorg ett
högt skydd för tillverkningen vid sin storartade klädes-
fabrik. När detta häfte utkommer, är troligen kändt, huru-
vida majoriteten bland deras valmän fortfarande finner önsk-
ligt att dessa herrar Sandvall och Wallberg praktiskt skola
få illustrera sin arbetarvänlighet genom att rösta för tullar
på de oundgängligaste lifsförnödenheterna. Men i synnerhet
hr Wallberg med sitt patriarkhvita hår och salvelsefulla
stämma ter sig för måleriskt mot bakgrunden af den nu af-
gångna Andra Kammaren, att hans bild finge saknas i en all-
män vy. Hr Wallberg är en typisk representant för hvad
man efter en analog företeelse från staternas historia skulle
kunna kalla en »upplyst (?) arbetsgifvaredespotism». Han
är uppenbarligen stolt deröfver, och när man kommer in
på kapitlet om arbetares rättigheter och skyldigheter är
det icke utan, att han »tager alt munnen väl full med blom-
stermålningar» öfver sina egna förtjenster såsom fyrtioårig
arbetsgifvare. Man kan inte precis betvifla att hvad han
då yttrar är liksom framsprunget ur hjertat på en hel mängd
andra, hvilka mycket gerna unna arbetarne Pro patrias me-
dalj i långa banor, ty det tar sig prydligt ut och vänjer
dem vid småkrafs, och som tro att arbetarens lycka är ute-
slutande att vara arbetsmaskin. Att för arbetarnes räkning
yrka något sådant som politisk medborgarrätt är fagert
snack, som är karakteristiskt för deras största och svåraste
motståndare.

Hr Wallberg har sedan flera år offrat mycket på pro-
3’9

tektionistagitationens altare, är aktieegare i Vikingen etc.
Detta är väl en mer än tillräcklig ursäkt för att han lik-
som åtskilliga andra endast äro praktiskt konseqventa pro-
tektionister, när det gäller andra. Det är på samma sätt med
nutidens protektionism som med vissa forntidens filosofiska
skolor. För de invigde gäller ett, för profanum vulgus ett
annat. Hopen måste, såsom senatorn och den store väf-
nadsimportören Lithander ungefär formulerat läran, känna
som en smärtsam förödmjukelse, då vid granskning af de
föremål, som omgifva en i ens hem etc., ögat oupphörligt
mötes af idel utländska föremål, då deremot alster af svensk
näringsflit der intaga ett anspråkslöst och tillbakasatt rum.
Om uppgiften, att en Wallberg, det svenska arbetets vän,
fyller sina praktfulla gemak med utländska möbler, är öfver-
ensstämmande med verkligheten, har man ju deremot intet
att anmärka. Likaså, om hr Svartling skulle någon gång
från utlandet ha importerat en ångpanna, som han t. o. m.
billigare kunnat erhålla i sin egen stad. Teorien är deras
styrka. Deras liksom de stora qvarnegarnes hufvuduppgift
är att förkunna och lofprisa det protektionistiska univer-
salbotemedlet. Mera kan man inte begära af dem.

De år hafva väl icke varit fåtaliga, då icke i Dagligt
Allehandas obligata ledare öfver utskottsvalen ingått som
oundgänglig ingrediens några uns beskärmelser öfver det
förstockade landtmannapartiet, som icke i konstitutionsut-
skottet insatt en sådan man, som professor Rydin, hvilken
tidningen påstår vara minst sagdt landets främste stats-
rättsauktoritet. Det kan ju icke förnekas vara ett rätt
vackert drag att sympatiskt ihågkomma en gammal aka-
demilärare, men har aldrig landtmannapartiet vid sina ut-
skottsval gjort värre blunder, kan det känna sig temligen
lugnt om samvetet. Det har förmodligen resonnerat som
så: hans böcker finnas i riksdagsbiblioteket och med ho-
nom sjelf kunna vi vänta, till dess han en gång definitivt
eller åtminstone för en längre tid stadgat sin åsigt; kan-
320

hända hinner han också under den tiden lära sig att äfven
komma fram med sina eftersatser och uttrycka sig klart
och tydligt. Och de som varit den gode professorns kam-
rater i skattekomitén minnas mer än väl, hvilka hyflingar,
korrigeringar och dyrbara korrekturläsningar hans opera må-
ste genomgå, innan de kunde framträda i ett drägligt pre-
sentabelt skick. Handelstidningen i Göteborg innehöll för
någon tid sedan en fingerad tentamenshistoria, hvari en kan-
didat Andersson med stöd af professorens egna böcker slår
honom grundligt på fingrarna för hans senaste famösa, af
Dagligt Allehanda, Svenska Dagbladet och Vårt Land (en
skön trio) som »gefundenes Fressen» mottagna grundlags-
tolkningsförsök. Denna Handelstidningens tentamenshistoria
saknar ingalunda motsvarighet i verkligheten, ty såsom
icke få i de Rydinska böckerna bevandrade tentander fått
erfara, befinna sig de Rydinska teorierna icke sällan stadda
i en utvecklingsprocess, hvars slutresultat de torde ha svårt
att på förhand beräkna. Som ett bevis både på hans lik-
giltighet för korrekta uttryck och hans ogenerade juste-
ringsvana kan erinras om uppträdandet vid 1884 års riks-
dag i debatten med anledning af hr Hedins motion om
ministeriella måls behandling. Hr Hedin hade föreslagit
åtskilliga ändringar i ett par paragrafer af regeringsformen.
I sin kritik af motionen ordade prof. Rydin vidt och bredt
om att motionären velat sirj^a paragraferna, men i sitt ju-
sterade anförande har han på somliga ställen talat om att
motionärens önskan var att göra ändringar i dessa paragrafer
och ett par sidor längre fram står det qvar, att motionären
vill stryka sjelfva paragraferna. Den som vill taga en när-
mare kännedom om denna pikanta historia, som dock af
hr Hedin behandlades med en öfverdrifven hetta, hvilken
nära på slog öfver till ilska, hänvisas till Andra Kamma-
rens protokoll för 1884 IV: 51 s. 15—21 och 32 samt till
efterdyningarna i 1885 års protokoll (II: 23 s. 46 o. f.).
Den gode professorn försmår ibland icke ganska tarfliga
321

sofismer till försvar för en sjuk sak; eller hvad skall man
säga derom, när han vill tillintetgöra den mångsidigt mo-
tiverade förebråelsen mot tullen på de oundgängligaste lifs-
förnödenheterna, att den är en beskattning som drabbar i
omvändt förhållande till skatteförmågan och derför i hög
grad orättvis, med den orakelmessigt förkunnade banalite-
ten, att all beskattning väger ojemt. Det bör visserligen
erbjuda en viss tillfredsställelse för honom att, som det
säges, under erkebiskoplig sanktion vara högsta grundlags-
auktoritet hos magistraten i Upsala, men Upsalaboarna
kommer denna pietet säkerligen orsaka besväret af en dub-
bel vandring till valurnan.

För Upsala akademi bör det vara af ett visst intresse
att spanmålspriserna stiga, då den derigenom kan få lättare
in och öka på sina arrenden och derigenom få än större
tillgångar att genom yttre grannlåter dölja den inre skröp-
ligheten. Jag vet icke, hvilken roll dylika skäl i förening
med politiska spelat i omvändningen af professor Rydin,
han som 1882 talade för franska handelstraktaten, hvilken
i hvarje rättroende protektionists ögon måste te sig lin-
drigast sagdt som apokalypsens sköka.

Hr Rydins yttre uppträdande utmärker sig ingalunda
för något öfverdrifvet pedanteri och stelhet och i hans rätt
så gammaldags studentikosa fasoner ligger något tilltalande
fryntligt och godmodigt. Men detsamma kan man då svår-
ligen påstå utmärka en annan vetenskaplig koryfé inom
det protektionistiska lägret, hr A&raham Rundbäck, stor
lektor och folkskoleinspektör, men ännu större politiker
och partifader. Ty när han vandrar sin ensliga gång af
och an framför statsrådsbänken, gör han intrycket af en
tvär, vresig och obehaglig skolpedant, som möjligen kan
skrämma en och annan pojke, men svårligen vinna sym-
patier, och det senaste qvittar väl honom temligen lika.
Äfven han, d padre Abrahame Rundbackio, bolade för 5
år sedan med den franska traktatskökan, ehuru han nu i
322

år högtidligen förnekade henne. Begåfvad med stor energi
och ärelystnad har han, sedan han genom sina skattepoli-
tiska och härorganisatoriska manövrer och kulisspel visser-
ligen under årens lopp stält till hvarjehanda bråk och obe-
hag, men ändå till slut sett sina bemödanden stranda, nu
förts öfver på unionsfiendtligheten och tullsträfvandet. Detta
är väl den sista trumfen han har på hand och skulle han,
trots all beräkning, ändå till sist »gå kodilj» i spelet om
statsrädsportföljen, finge han väl nöja sig med sitt lektorat
och sitt folkskoleinspektorat med ty åtföljande angenäma
besök i de småländska prestgårdarna.

Från en af tullagitationens högste kommenderande
föres tanken lätt öfver till dess hufvudqvarter och urhem,
till det bördiga Östergötland och dess tappra, pålitliga riks-
dagsmannakohort i Andra Kammaren. Att värdigt tälja det
östgötiska tullsträfvandets hjeltedikts alla bedrifter öfver-
stiger min förmåga, jag kan endast helt blygsamt lägga
en liten violkrans vid stenen, som i fosterlandets häfder
står upprest till minne af det epokgörande mötet i Väder-
stad. Tvifvelsutan förunnas oss icke blott att nu i maj, utan
äfven vid åtskilliga kommande riksdagar från riksdagsläk-
taren fägna oss åt åsynen af de flesta af dem, som för
närvarande på östgötabänken föra spanmålstullarnas runor
med den äran. Vi få väl återse hr Lönegren, aktad af alla,
af hr Waldenström t. o. m. ädel benämd, mindre fram-
stående som vältalare än som fackman i tulltaxan. Numera
bär han Sankt Olafsorden och kommer måhända derför en
gång att af Svenska Dagbladet och Vikingen benämnas
fosterlandsförrädare. Likaså få vi nog igen den tyste hr
Orvall, som går med prestaven framför de stora tullmo-
tionsfostren, kontraktsprosten Ekeborgh, som icke vill för-
323

mena ens de minsta folkskoleparflar att godsegare och pre-
ster till behag tjenstgöra som moderna Merkurier i. det
»fosterländska» brödtullsträfvandets tjenst. Och först och
sist skulle det lemna ett oersättligt tomrum, om vi icke
längre finge dels se, dels höra dessa präktiga typer för
den specifika östgötanaturkomiken, hrr Axel Eduard Peters-
son i Hamra och Anders Magnusson i Lervik, af hvilka
den senares affall från tullmotståndarne helt plötsligt för-
skaffade honom en ryktbarhet, som troligen i rättrogna
protektionisttidningars ögon mätte sig med Erik Gustaf
Geijers, så mycket mer som denne senares måste i deras
ögon synas ha gått i orätt riktning: från reaktion till fri-
sinthet. Stockholmsvistelsen utöfvar visserligen på hr Peters-
sons helsa och förmåga att röra sig enligt hans egen för-
klaring till riksdagsprotokollen en icke fullt tillfredsställande
verkan, men han är nog sä snäll och uppoffrande och stan-
nar qvar hos oss ännu många är och hjelper oss hålla bugt
pä den revolutionära, irreligiösa och frihandlarpressen samt
är såsom en representant för östgöta-»halfherrarne» synner-
ligen kompetent att gifva statsministern Themptander nyt-
tiga lärdomar om hvad som passar sig för en statsman.
I detta senare hänseende har han dock ypperligt bistånd
af Vexjö-pedagogen, den store herren till Östanå och Lo
qvarnar och presten från Södra Tjust, som just skulle vara
en välbehöflig och värdig acqvisition för »Vårt land».

Men det är för märkvärdigt med somliga af protek-
tionisterna, de tyckas ibland totalt glömma bort, att äfven
den politiska skådebanan liksom en vanlig teater har vissa
fordringar, som måste uppfyllas för att icke det illusoriska
intrycket skall störas; man får inte sätta publikens naivitet
på altför starkt prof. Men i det afseende har det partiet
gjort den ena bocken efter den andra. Hr Petersson t. ex.
talar om att han och de andra östgötajordbrukarne icke ha
någon bättre kost än sill och potatis och ändå ser han så
innerligt trind och mätt ut; hr Janson i Karlshed älskar
324

gerna att för sin hembygds räkning uppstämma likartade
klagosånger, fastän hvarken hans kroppshydda eller kam-
ratliga binamn vittna om något så upprörande betryck för
jordbrukarne. Petitionerna om den allmänna nöden och
eländet skickades in med stora östgötapatroner, tullmotio-
nerna framburos af égaré till stora fideikommiss och jorda-
gods, och midt under det luften fylles af klagorop och vi som
bäst få i oss från morgon till qväll att Sverige håller på
att trilla ner i afgrunden, berättar den elaka Dagens Ny-
heter ena gången, att hofmarskalken Reutersvärd har stor
supé för societeten, och andra gången om en präktig mid-
dag, som gifves af hr E. G. Boström till Östanå. Sådant
der vittnar ju om en betänklig brist på regissörsblick. Alltid
skulle partiet väl kunna leta fram några, som ock till det yttre
påminde om sinnebilderna på Egypti lands 7 magra år.

Sådana asketiskt utseende personer som t. ex.- hrr A.
Rundbäck, Redelius och O. E. Norén borde placeras i för-
grunden och alltid kunde väl dessutom några magra inne-
hafvare af små hemmanslötter påträffas och ditställas. De
stora godsegarne och fideikommissariernaoch prostarna kunde
ju dölja sig der bakom, då detta i alla händelser icke hin-
drade dem att dirigera och sufflera det hela. Och ett mo-
dest lefnadssätt strax före och under agitationen tillhörer
den protektionistiska yttre anständigheten.

I Stockholm finnes ett af en mängd teknologer bestå-
ende s. k. kemiskt samfund och den mest kände af dess
ledande personer är uppfinnaren de Laval, söm för närva-
rande bråkar sin hjerna med att inventera någon politisk
emulsor för att försätta Stockholmspolitiken med tillräckliga
qvantiteter protektionistiska fettämnen.

Förutom med sina tekniska intressen sysslar detta sam-
fund äfven med tullpolitik och af för mig okänd anledning
hade det i hr Petersson i Hamra trott sig finna ett sig fullt
värdigt organ för att till svenska folkets kännedom bringa
resultaten af deras vidlyftiga tullfunderingar.
325

I motionen nr loi vid sista riksdagen frambar nem-
ligen hr Petersson ett mycket omfattande tulltaxeförslag för
en massa produkter inom den kemiskt-tekniska industrien
med tackjern och blanksmörja till hvarandras motpoler.
Till sjelfva motionen hörde en ännu utförligare motivering,
med hvilken motionären dock förfor pä samma sätt som
bagarn hvilken kastade in jästen efteråt i ugnen. Det an-
ses i allmänhet oklokt att sätta sitt namn up.der något, utan
att förut taga noggrann kännedom om innehållet, det fick
ock vår käre hr Petersson till sin smälek erfara. Det bar
sig nemligen ej bättre till, än att det för de »framstående
vetenskapsidkare och praktiskt förfarne män», som fostrat
detta förslag, sedermera vid närmare eftertanke, då motio-
nen redan var remitterad och t. o. m. tryckt och utdelad,
gick upp ett ljus, att de gjort sig skyldiga till åtskilliga
misstag och dumheter i motionen. Men som moren gjort
sin pligt, brydde de sig ej om att underrätta hr P., utan
togo helt enkelt och tryckte på eget bevåg en ny upplaga
af motionen med icke sä få ändrade tullsatser och påsatte
riksdagstryckssignatur i syfte att göra ombyte hos riksdagens
medlemmar. Så pass »praktiska» voro dessa, hr P:s tillskyn-
dare och rådgifvare, att de icke af sig sjelfva begrepo det
lindrigast sagdt oformliga häri, utan vederbörande fingo klar-
göra det för dem och hr P. fick skämmas för deras räkning.

En syndare som sig omvänder och bättrar brukar som
bekant värderas högre än en som alltid vandrat sina vägar
otadeliga fram. Också bör hr Magnusson af den anled-
ningen numera ha blifvit en riktig kälgris hos östgötapro-
tektionismen, ty han hafver syndat inte alldeles så obetyd-
ligt. Icke nog med att han 1882 förklarade, att ett för-
kastande af franska handelstraktaten vore en återgång till
det gamla skyddstullsystemet och en stor olycka för Sverge,
utan 1885 var han nog depraverad att afslöja presternas
och godsegarnes sätt att skaffa namnunderskrifter under
tullpetitionerna från Östergötland och han yttrade sig der-
320

jemte hädiskt om hr Boström till Ostanå och i synnerhet om
de petitionsframbärande östgötadeputerade, hvilka han sam-
manfattade under uttrycket: den store bruks- och jorddrot-
ten Buren med svans. Men kort innan denna riksdag be-
redde hans genom ett bref till en tidning proklamerade
öfvergäng till det tullvänliga lägret protektionisttidningarna
en kärkommen anledning till uppbyggliga afhandlingar om
protektionistströmmens omotståndliga kraft. Hans anförande
i år till riksdagsprotokollet utmärker sig icke precis för
en fullt klar och sammanhängande tankegång. Än bekla-
gar han att icke tullarne redan för ett eller annat år gått
igenom, då man skulle fått se, att de icke göra hvad man
önskar, än förklarar han det klokast att ju förr dess hellre
antaga tullen, på det icke landtbruket må ruineras. Huf-
vudsumman blef emellertid, att då kommittenterna trodde
på tullen, sä fick han lägga band på sin skepticism. Men
han kom sig aldrig för att förklara, hvarför inte den ut-
väg, som han karakteriserade som att »spotta i händerna
och ta’ nya tag», skulle redan nu kunna för östgötarne ha
samma nytta, som han uppenbarligen ansåg den komma
att ha i en framtid, sedan man insett onyttan af tullarne.
Men den rättvisan får man emellertid göra honom, att han
ändå väl resonnerar något förnuftigare än öfverstekammar-
junkarn i Första Kammaren, som vill köpa ett skenbart
uppkryande för ett sjufaldt mera elakartadt tillstånd snart
efteråt.

Vårluften i Östergötland tyckes emellertid ha fullbor-
dat kuren, ty i denna månad (mars) har hr M. i ett bref
till Mogata möte förklarat sig ha röstat för tullar, derför
att han kommit till insigt om att frihandeln vore förderf-
bringande och att man måste skydda sig med lämpliga
tullar. Att detta icke stämmer fullt med hvad kan yttrade i
kammaren torde bero pä glömska från hans sida af hvad
han verkligen sagt; han synes nu emellertid fullt tillhöra
den enda saliggörande insigten. Må han icke gå miste
32/

om befordran bland sina nya meningsfränder och må icke
häller fiskarbefolkningen i hans kommittentskap lida af hans
omvändelse.

Stativet står i ordning och väntar på nya bilder, men
ehuru jag inskränkt mig till en mycket knapphändig re-
tuchering och endast uppfångat de drag, som fördras för
en konturbild, brådskar tiden, och hrr J. P. Danielson,
L. O. Larsson, Anders Svensson i Lösen, Pehr Pehrs-
son i Törneryd, Jöns Rundbäck och egaren af Ostanå med
en areal af nära 6,700 tunnland (år 1879) och Lo och Vira
qvarnar m. m. E. G. Bostrom äro alt för stora patroner i
politiken, att en liten visitkortsbild skulle vara passande,
hvadan jag ber att få ha dem i godt minne till en annan
gång, då hr J. Rundbäck skulle göra mig ett sant nöje, om
han lade bort den storpolitiska högtidlighet, som nu en tid
bortåt missklädt hans af naturen så fryntligt skinande an-
lete. Finge jag vara litet näsvis, skulle jag fråga hr Bo-
ström, huru han läst sin historia och sina tidningar, när
han kunde komma fram med den »grodan», att frihandeln
vore skuld till det nuvarande olyckliga tillståndet på Ir-
land, ty fastän sjelf stor fideikommissarie och jorddrott,
behöfver han väl icke känna sig solidarisk med Irlands
landlorder. Och till hr A. P. Danielson skulle jag uttala
den förundran, att en så sjelfständig natur, som han tyckes
vara, icke håller sig för god att genom hot söka förvandla
stadsrepresentanterna till osjelfständiga nollor.

Men ett par, tre grupper hinner jag dock i flygande
fläng fästa på plåten. Den ena kan sammansättas af t.
ex. possessionaten Östberg, som mer än ursäktligt gör in-
tryck af en bok, och det ingalunda af någon underhållande
och pikant, utan af en i torr docentsvenska affattad volym.
Ar det någon som i Andra Kammaren gör intryck af att
kunna sägas värdigt representera de af hr L. O. Larsson
hånade teoretiska herrarne, hvilka tvärsäkert uppträda som
landtbruks- och industriauktoriteter, är det väl han, Vidare
tullrenegaten och den maktlystne hr Ivar Månsson, som jag
skulle kunna slå visserligen icke med en åsnakindbåge, men
med Marcellus (jfr hans bok Riksdagmannavalen till 1885 —
87 s. 49); hr Oléhn af hyars radikala valprogram man ej
sett en enda effekt, men hvars riksdagsmannaverksamhet i
stället synes inskränka sig till att rösta för tullar och dess-
utom till att lofprisa den goda beskaffenheten af det Wall-
bergska klädet; hr Gibson, som torde ha svårt att tillfreds-
ställande förklara motsägelsen, han gör sig skyldig till, när
han å ena sidan vill ha bort lastpengarna i syfte att un-
derlätta samfärdseln, men å andra sidan verkar för nya tull-
skrankor; hr Ljungman, som lägger i dagen en ögonfal-
lande skygghet att bekänna kort i tullfrågan — beroende
detta kanske derpå att han samtidigt är generad inför sina
valmän att ha varit med om för dem skadliga tullar och
tillika hyser en obetvinglig åtrå att få sitta i konstitutions-
utskottet och hålla på med grundlagsfunderingar ; hr E. G.
Ere^bo/m i Salebyn, hvilken i det treåriga tullkriget spelar
ungefär samma roll som Johannes döparen i bibliska hi-
storien, eller att han skulle bereda väg för hvad som komma
skulle, och det var ingen liten väg han bereda ville, han for
fram liksom med en stor snöplog, så att de efterföljande inte
orkat hålla upp vägen lika bred. Detta års bevillningsutskott
nöjer sig med t. ex. 2 kr. i tull pr 100 kg råg och hvete
men för samma qvantiteter ville han 1885 ^a kr. 12 och 10 —
måhända är det framtidsidealet; och hr P. M. Larsson i
Löa, länge vacklande i tullfrågan, numera stående i protek-
tionismens tjenst och såsom förste suppleant i statsutskottet
äfven i hr L. O. Larssons.

En annan grupp skulle omfatta de herrar från landet norr
om dalelfven, hvilka af sitt protektionistiska sinnelag eller
af politiska kombinationer drifvits hän mot brödtullar, utan
att gitta åstadkomma annat än några allmänna ordalag för
att förtaga intrycket af de af friherre Ericsson, härads-
höfding Clæson, hrr Axell, Arrhusiander, Farup, Hellgrén
329
ni. fl. andra frambragta mer eller mindre detaljerade ut-
redningar af de tryckande skattebördor, de föreslagna tul-
larne skulle pålägga större eller mindre delar af denna
landsdel.

Men den tredje och sista gruppen består af represen-
tanterna för det högvördiga presterskapet i Andra Kamma-
ren. Sjelfva figurerna behöfver jag ej dröja länge vid, men
i stället skulle jag vilja nedlägga dess mer omsorg på att
utsira kortet med en mängd uppbyggliga och andaktsstäm-
mande emblem såsom prestkragar, messhakar, antependier
och kalkar etc., och erkebiskopen i Första Kammaren lånade
nog såsom kyrkans förste representant ut sitt erkebiskopliga
kors, så att man kunde låta en trogen afbildning deraf trona
öfverst med devisen: »in hoc signo vinces». Den som har
kyrkan på sin sida är mäktig, och segrar spanmålsprotektio-
nismen, då står den i största tacksamhetsskuld icke blott
till kleresiet inom riksdagen, som med ett enda undantag,
prosten Schönbeck, sällade sig till tullvännerna, utan också
till dessa talrika prostar, kyrkoherdar, komministrar och pa-
storer, som med uppbygglig ifver verka ute i landet för samma
mål. »Folkets kärlek, min belöning» är en vacker fras, som
troligen har föga kurs hos dynastier, men hos svenska stats-
kyrkans prester synes den ha nästan ännu mindre. Och en
sådan småsak som sympatier kan ju alltid anses mer än väl
betald med de 750,000 kr. om året, hvartill presterskapets
direkta vinst af tullarna af kompetent person beräknats
UPP^ och som man från presterligt håll förgäfves sökt
bortresonnera. Såsom det i en sannskyldig hierarki egnar
och anstår, utgår denna presterliga »löneförbättring» i full
öfverensstämmelse med det bibliska budet, »att den mycket
hafver, honom skall ock mycket varda gifvet» d. v. s. mest
å de högsta. Svenska kyrkans primus skulle, har det exem-
pelvis sagts, kunna påräkna en inkomstökning af 3,000 kr.
pr år. Huru härmed förhåller sig, vågar jag ej säga, men
att det icke bör vara så obetydligt, kan man sluta till af de

Tt Dagens Krönika. VII. 4.

4
stora säclesqvantiteter som inga i hans lön, nämligen, om
jag ej missminnes, sammanlagdt 8,180 kbft, hälften råg och
hälften korn.

De från krigsskådeplatsen alt talrikare ingående rap-
porterna vittna om en flerstädes ökad politisk lifaktighet
och att för densamma fallit som offer flera af de hittilldags
varande riksdagsmän, hvilka jag sökt skissera som politici.
Dessa rader må då blifva ett farväl till dem från den poli-
tiska skådeplatsen och jag hoppas, att mina läsare skola
med mig instämma i den önskan att det måtte vara ett
farväl för alltid och att vi snart, vare sig nu eller i höst,
måtte få anledning rikta samma farväl till icke så få af
de öfriga.
F. F. Carlson.

Sjelf historieskrifvare, har Carlson äfven varit med om
att göra historia — sådan den bland ett litet folk, fjärran
från den stora politiken, kan göras. Ouppmärksammad
kan han ej blifva, äfven sedan äreminnenas blomsterregn
upphört och man ej längre står bugande vid den högt-
uppsatte dignitärens nyss öppnade graf. Hans verksam-
het, både den literära och den politiska, skall tvifvelsutan
underkastas en mer detaljerad granskning, och hans egen
derur med klarare drag framträdande karaktärsbild kom-
mer nog att blifva en af de mest betecknande illustratio-
nerna till det tidehvarf, under hvilket han forskat, regle^
menterat och kompromissat. För tillfället må endast fram-
ställas några allmänna synpunkter och nära till hands lig-
gande erinringar.

Carlson var utrustad med en seghet, smidighet och
försigtighet, hvarigenom han säkerligen äfven under ogyn-
samma yttre förhållanden kunnat »arbeta sig upp» här i
verlden, helst som han saknade den trotsiga ysterhet och
den spelande inbillningskraft, som så lätt föra ynglingen
på afvägar. Nu var emellertid hans väg till framgång och
upphöjelse från början rätt beqvämt banad. Son af en
ansedd lagman föddes han (1811) på Kungshamns egen-
dom i Upland och fick i ett sådant hem naturligtvis en
vårdad uppfostran. Nyligen är af välbekant penna skild-
radt, huru »tjensteqvinnans son» hade det i början af 1860-
talet vid Clara aristokratiska trivialskola. Hade han gått
der vid början af 1820-talet skulle helt säkert lagmans-
332

sonen Fredrik Ferdinand Carlson hafva för honom stått
fram som en af den afundade »öfverklassens» finaste med-
lemmar. Dertill kom, att unge Carlson var en arbetsam
och i allo välartad yngling, som i rikt mått vann sina
lärares bifall. Med utmärkelse genomgick han Stockholms
gymnasium, inskrefs 1825 som student i Upsala och inne-
hade vid magisterpromotionen 1833 det andra hedersrum-
met. Kort derefter kallades han af Geijer till docent i
allmänna historien; han inhändigade kallelsen i Rom, der
han, stadd på en utländsk studiiresa, uppehöll sig.

Lyckans port öppnades för honom på vid gafvel, då
han (1837) mottog det hedrande uppdraget att vara lärare
för D.D. K.K. H.H, arffurstarne Karl, Gustaf och Oskar.
I vårt land har, särskildt på den senare tiden, prinsin-
formationen varit synnerligen egnad att göra sina utöf-
vare meriterade af en snabb och lysande befordran, sär-
skildt i universitetets och läroverkens tjenst. Som prins-
informator var Carlson fullt vuxen sitt uppdrag, hvilket
han behöll ända till 1846, och förstod äfven att göra sig
deraf härflytande förmoner till godo; de tre prinsarne räk-
nas bland sin tids mest bildade furstar, och som lärjungar
blickade de upp till sin lärare med vördnad och tillit, så
länge de och så länge /tan lefde. Lärarens skicklighet be-
lönade sig sjelf, och den blef ytterligare belönad genom
det stora inflytande, som på högsta ort nästan orubbligt
kom honom till del.

Samtidigt med Oskar I:s regcringsanträde började
Carlsons akademiska befordringsbana och den blef, som
man kunde vänta, snabbt tillryggalagd. Han blef akademi-
adjunkt 1844, extraord. professor 1846 och förordnades då
äfven att förestå den historiska professionen, sedan Geijer
erhållit ständig tjenstledighet. Man tog redan för gifvet,
att han skulle bestiga Geijers lärostol, så snart den fräj-
dade häfdatecknaren aflidit, och detta inträffade redan un-
der det följande året. Dessa utsigtcr förmörkades icke
333

ens derigeilom, att den grundlige och pfoduktivë histori-
kern Abraham Cronhohn uppträdde som medsökande till
professionen. Det akademiska konsistoriet satte Carlson
på första, Cronholm på andra förslagsrummet, och natur-
ligtvis blef Carlson utnämnd (1849).

En lika gifven sak var, att han som sjelfskrifven fort-
sättare af Geijers historieverk skulle intaga ett af tron-
sätena i den svenska häfdateckningens olymp; sjelfva hans
ämbetsställning berättigade ju dertill. Dertill hade han re-
dan beredt sig genom studier i utländska arkiv, och han
beredde sig ytterligare med den sega arbetsflit, som var
honom egen. Om han än saknade Geijers poetiska intui-
tion, psykologiska djupblick och storslagna, banbrytande
snille, förstod han sig i stället så mycket bättre på diplo-
matiens konstväfnad och-de politiska intrigernas slinger-
gångar. Geijer torde nog hafva varit rätte mannen att
skildra det karolinska tidehvarfvets väldiga personer och
händelser, och äfven ur denna synpunkt må man beklaga,
att han icke fick fullfölja sitt verk längre. Med skäl torde
man också kunna antaga, att Carlson mera varit på sin
plats som den skicklige och intresserade framställaren af
vårt lands diplomatiska historia, för hvilken vårt eget riks-
arkiv och de utländska arkiven erbjuda så rika materialier.

Under åren 1855 — 56 utkommo de två första delarne
af Carlsons historieverk, omfattande Karl X Gustafs histo-
ria. Naturligt är, att Fryxells redan 1843 utkomna, i vissa ,
fall vidlyftigare framställning af nämnde konungs historia
anlitats, der så kunnat ske, äfven om de båda häfdateck-
narnes grunduppfattning ej var den samma; till någon po-
lemik dem emellan kom det icke, helst som Carlson gerna
plägade undvika att gifva hugg på sig genom bindande,
bestämdt formulerade uttalanden och sålunda satte en för-
sigtig »objektivitet» mot Fryxells djerfva, utmanande »sub-
jektivism». Väl har Karl X Gustaf ett drag af Alexander,
men äfven drag af Agathokles eller Antigonos, och det
är, säsom man kunnat vänta, just dessa, som företrädesvis
af Carlson framhållas; för framställningen af de skiftande
delningsprojekten och det diplomatiska äfventyrsspelet hade
författaren också gjort en rik skörd ur de utländska arkiven.

I sin akademiska lärareverksamhet utmärkte sig Carl-
son isynnerhet som föreläsare. Äfven i hans föreläsningar
förnams, hvad Posttidningens nekrolog anmärkt om hans
tidigare författarskap, denna »benägenhet för dunkla be-
traktelser och förment djupsinniga reflexioner, hvilken ännu
utmärkte tidens kulturlif och utgjorde en lemning af en
romantik, som länge fört spiran och, såsom det tyckes,
jämväl beherskade annars oromantiska naturer». Tentan-
den fick oftast till uppgift att »uppdraga en historik»
eller »framlägga en tablå» öfver något uppgifvet vidsträck-
tare ämne, hvilken föreläsning tentatorn med kall, pröf-
vande diplomatmin åhörde. Så »torr» och »sarkastisk» C.
än föreföll, kunde han äfven (anmärker riktigt Posttidnin-
gen) »visa mycken hjertlighet». Som ett drag af sist-
nämnda egenskap må en liten tentamenshistoria anföras.
En nu framstående häfdaforskare dröjde som student år
efter år i Upsala, utan att dock vara öfverliggare i ordets
sämre betydelse, ty han dref sina studier och var känd
som skicklig historiker; han kom sig ej för med att ten-
tera, ehuru han dertill fick välmenande påstötningar. Då
intet hjelpte, besökte Carlson studenten i dennes hem;
Muhammed gick till berget, då berget ej ville gå till Mu-
hammed. Samtalet fördes snart om studentens stora och
väl valda boksamling; professorn tog ned den ena boken
efter den andra och gjorde den till föremål för samtal,
som tydligt lade i dagen den unge mannens beläsenhet
och skarpsinne. »Se så, min unge vän», sade Carlson vid
afskedet, »nu har jag tenterat er och förvissat mig, om att
ni förtjenar laudatur.» Det var dock ej alltid som han
stälde sin förmåga att öfverlista i välviljans tjenst, om den
också oftast stod i välmeningens.
Från sin vetenskapliga verksamhet rycktes Carlson ti-
digt in i den politiska, för hvilken hans begåfning må-
hända företrädesvis egnade sig. Han utsågs 1850 till uni-
t versitetets representant i presteståndet och deltog som
medlem deraf under de påföljande riksdagarne. Här upp-
trädde han verksamt som förfäktare af den liberalism, som
gjorde sig gällande under Oskar I och utvecklat sig under
dennes söner; härutinnan hade han ingalunda det högvör-
diga ståndets majoritet på sin sida, men denna majoritet
var numera minoritet inom riksdagen. Redan på riksda-
gen 1850—51 talade han för en representationsreform och
för judarnes »emancipation». På riksdagen 1853 yttrade
han sig tveksamt i den då brännande järnvägsfrågan. Mer
och mer öfvervägande upptogs emellertid hans intresse af
frågorna om skolväsendets ombildning. På den långa riks-
dagen 1856—58 var han som medlem af statsutskottet
synnerligen verksam för genomförande af den läroverks-
reglering, som sedan tog sig .uttryck uti 1859 års läro-
verksstadga, hvilken, kontrasignerad af Anjou, dock till ej
ringa del tillkommit under Carlsons inflytande; han blef
nämligen efter riksdagens slut satt till ordförande i en
komité för granskning af läroverksstadgan samt öfvade der
ett så verksamt inflytande, att den nya stadgan 18.59 kan
anses i många stycken .hvila på hans förelag. I riksdags-
arbetet med dess intrigspel, bearbetningar och kompro-
misser gjorde han sig på förunderligt kort tid väl hemma-
stadd.

Af Karl XV inkallades Carlson 1862 i statsrådet som
ecklesiastikminister. Han kom sålunda jämte De Geer,
Gripenstedt och Manderström att tillhöra hvad man då
kallade »den bästa af ministèrer». Väl må man säga, att
han som ecklesiastikminister arbetade ( med flit och seg
ihärdighet. Huruvida åtgärderna alltid voro lämpliga och
välbetänkta, derom rådde skilda meningar, och värst var,
att chefen sjelf allt för ofta ändrade mening. »Vi skola


se till, huru det kommer att taga sig ut>, var mer än en
gäng lösensordet, och man beklagade, att påbudet utfär-
dades mindre som resultat af en vunnen erfarenhet än som
ett medel att vinna erfarenhet. Det låg något nervöst och
osäkert, ibland rent af godtyckligt, i det ideliga »experi-
menterandet», hvarigenom skolarbetets jämnhet ej synner-
ligen främjades. Att det välmenande arbetet dock burit
sina goda frukter, ligger i öppen dag och behöfver ej fram-
hållas. Det experimenterande reglementerandet hade väl ock
sin ursäkt i det oklarhetstillstånd, som följde af det syste-
matiskt vidtagna kompromissväsendet. På en kompromiss
mellan realbildningen och den af Carlson varmt omhuldade
latinklassiciteten hvilade till ej ringa del läroverkens under-
visningsplan; på liknande kompromissfot stodo och står
ännu i folkskolan det »verldsliga» vetandet till religions-
undervisningen och inom den sistnämnda likaledes den
för nattvardsskolan förberedande katekesläsningen till mera
för lifvet fruktbärande meddelande af religionens läror.
Om än sålunda utgåjigspunkten blef något oklart fattad,
hoppades dock Carlson med orubblig optimism, att utveck-
lingen af sig sjelf eller med vederbörliga påstötningar skulle
på ett eller annat sätt leta sig fram till ett godt mål.

Carlsons förhållande till presterskapet var icke oblan-
dadt godt; man kan säga, att både förtjensterna och bri-
sterna i hans system väckte ståndets misshag. Biskoparne
tröstade sig väl i allmänhet öfver ecklesiastikdepartemen-
tets något hänsynslösa, men — det måste erkännas —
välbehöfliga inblandning i läroverksinspektionen, hvilken
egentligen ålåg »eforerna», men af dem med föga efter-
tryck öfvats. Större var presterskapets missnöje med de
liberala ansatser, huru svaga de än voro, hvilka framträdde
vid organisationen af folkskolan, helst som äfven denna
genom en af regeringen ordnad inspektion i någon, om
än ringa, mon lösgjordes från kyrkan; härutinnan under-
stöddes presterskapet, åtminstone på landsbygden af för-
sanilingarnc, af hvilka organisationen kräfde uppoffringar, på
samma gång hon störde deras segt vidhållna vanor och
fördomar. Ett mer berättigadt skäl till missnöje låg i den
uppmuntran, som Carlson uppenbart gaf åt läseriet och
pietismen. Man fick ibland rätt öfverraskande erfarenheter
deraf vid tillsättningen af régala pastorat, och mot evan-
geliska fosterlandsstiftelsen och hennes kolportörer intog
ecklesiastikdepartementet just icke någon afvärjande håll-
ning.

Som riksdagsman i presteståndet hade Carlson der
tillfälle att förfäkta ministèrens hela reformsystem. Denna
hans parlamentariska verksamhet kulminerade i hans verk-
ligen glänsande anförande till förmon för det nya represen-
tationsförslaget, till hvars antagande han sålunda äfven med
sitt ord bidrog, om hän än icke inom sitt stånd drog ma-
joriteten med sig. Han fick också sin andel af den jub-
lande popularitet som omglänste ministèren efter den vunna
segern.	1

Hade Carlson varit med om att lyftas af popularite-
tens flodgång, så fick han emellertid snart äfven vara med
om att sjunka med hennes ebb. Man fick att göra med
andra kammarens landtmannaparti och första kammarens
»malkontenter», och det umgänget hade sina stötestenar.
Regeringen ville begagna representationens ovana vid de
nya »parlamentariska» formerna för att trumfa igenom ett
harordningsförslag efter preussisk modell, och det ville ej
landtmannapartiet gå in på; landtmannapartiet nöjde sig
ännu med grundskätteaflosning, men äfven denna ville hvar-
ken regeringen eller första kammaren gå in på, och första
kammarens intransigenter ökade vattnets grumlighet, med
eller utan afsigt att deri fiska. Under sådana förhållanden
afgick De Geer (1870), och Carlson följde med.

Han qvarstod ännu som professor i Upsala, men åter-
inträdde ej i tjenstgöring. Sin numera från regeringsgöro-
målen lediga tid använde han i stället till återupptagan-
338

det af sitt historiska forskningsarbete. Sålunda utkommo
(1874—75) tredje och fjerde delarne af hans verk, omfat-
tande en stor del af den inre historien under Karl XL
Genom mångsidig handläggning af statsvärf hade han be-
tydligt vidgat sina vyer äfven som historieskrifvare; äfven
hans stil hade lösgjort sig från romantikens konstlade ma-
nér, om den än i stället till någon del attraperade Rankes
myndighetston. Historien om Karl XLs »skrifvardöme»
och flitiga, vidtomfattande, reformerande verksamhet var
ju också ett område för hvilket Carlson var rätte mannen.
Om han hvarken haft lust eller tid att synnerligen djupt
gräfva i arkiven (han besökte sällan, om ens någonsin,
kammararkivet, hvars handlingar just för denna tids inre
historia dock torde vara ganska vigtiga), så hade han dock
i eget skaplynne och vunnen erfarenhet en slagruta för
skildringen af detta tidehvarf.

För sin samtids och synnerligen sitt eget lands stats-
lif var han emellertid fortfarande långt ifrån främmande.
Som ledamot af första kammaren egde och begagnade han
ett tillfälle till inflytelserik verksamhet, och hans inflytande
på högsta ort blef under Oskar II ej mindre, än det varit
under Karl XV, snarare större. »Kompromissen» af 1873,
hvarigenom härordnings- och grundskattefrågorna samman-
kopplades, var hufvudsakligen hans verk; han var en mä-
stare i dylika operationer. För att biträda i tillämpningen
af den proklamerade kompromisspolitiken inträdde han 1875
ånyo i statsrådet som chef för ecklesiastikdepartementet.
Ännu qvarstod han som professor i Upsala, men följande
året, då han uppnått 65 års ålder, lemnade han ändtligen
plats för en ordinarie efterträdare. Liksom han under sin
första styrelsetid bragte i användning en skolstadga, som
en företrädare kontrasignerat, så fick han nu (1878) kontra
signera en skolstadga, som en företrädare förestafvat och
som innebar en begynnelse till de »allmänna» läroverkens
söndersprängning. Genom de nya akademiska statuten blef
»universitetsstudiernas regelbindare» föga prisad i Upsala,
der man snarare ville betrakta honom som en klafbindare.

Kontrasigneringen af den nya läroverksstadgan var
Carlsons sista vigtigare regeringshandling. Han afgick
derpå ur regeringen för att ej mera dit återinträda. Men
ännu, ehuru 68-årig, ville han ej öfverlemna sig åt det
»otium cum dignitate» hvartill han, om någon, var väl be-
rättigad. Fortfarande var han både i första kammaren och
i den intima beröringen med regeringspersonalen och den
högsta viljan verksam som »kompromissarius». Ehuru icke
längre hörande till statsrådet, lär han dock hafva varit ko-
nungens lika högt betrodde som intimt anlitade rådgifvare;
så berättas, att Carlsons inflytande skall i ej ringa mon
hafva gjort sig gällande vid behandlingen af den senaste
»norska frågan». Redan angripen af den sjukdom, som
ändade hans lif, lät han bära sig upp i första kammarens
sal för att der nedlägga sin vigtiga och till stor del afgö-
rande röst till förmon för frihandeln.

Anda till slutet af sin lefnad arbetade han, om ock
med mattad hand, på fortsättningen af sitt historieverk, af
hvilket ytterligare två delar under de senaste åren utkom-
mit. Men det ämne som nu förelåg, lämpade sig hvarken
för den illustre författarens skaplynne eller för hans krafter.
Man kunde på förhand vänta, att Karl XII:s historia, skrif-
ven af Carlson, skulle taga sig ut, som om lejonets histo-
ria blefve skrifven af lejonets väl kände hofdiplomat. Och
äfven om den ungdomlige krigarens tidehvarf kunnat er-
bjuda några lockande synpunkter för den åldrige politikern,
så skulle genomforskningen af det digra materialet svår-
ligen låtit sig utföra med hans domnande krafter och hans
af nutidspolitikens kompromisshärfvor upptagna tid.

I åtskilligt påminner Carlson om romaren Seneca,
Neros lärare och rådgifvare. Den romerske moralisten var
en lärd skriftställare äfven han, torr, seg och något pedan-
tisk till sitt skaplynne. Kallad till lärare för två furste-
söner, nådde äfven han på prinsinformationens väg upp-
höjelse och inflytande. Den professorligt kärfve sedelära-
ren blef en smidig, diplomatfin hofman, som förenade skrift-
ställarens doktrinära teoretiserande med skrifvardömets sega
igelnatur och intrigmakeriets habila behändighet. Som le-
dande minister gaf han länge åt regeringen en allvarlig,
moderatliberalt reformerande prägel, då diademet bars af
hans ystre, estetiskt anlagde lärjunge, hvilken sjelf hängaf
sig åt yrande lefnadsnjutning. Nog finnas här paralleler,
äfven om man genast måste medgifva, att Carlson som
karaktär var bättre än Seneca och att Karl XV som män-
niska och regent på intet sätt kan förliknas vid Nero.
Ännu mindre kan man påstå, att den svenske Seneca fallit
offer för sin furstlige lärjunges otacksamhet och blodtörst;
långt derifrån, äfven om, såsom man trodde sig märka,
Karl XV på slutet började något ledsna vid sin gamle
mentor. Men liksom romaren Senecas blod förrann ur
öppnade ådror, så har äfven Carlson, figurligt taladt, drab-
bats af en förblödning. Han lefde länge nog för att se
de teorier och doktriner, hvilka pulserat som blodmassa
genom hans kraftigaste ålders hela verksamhet, långsamt
förrinna och bortsippra: skandinavismens åder är försinad,
latinstudiets lider betänklig uttömning, läroverksgrundsat-
serna af år 1859 äro redan lossnade och hota vilja sönder-
brista, och ej bättre synes det vilja gå med de idéer, som
legat till grund för universitetsstudiernas regelbindning;
med döden för ögonen fick han afvärja den redan före-
stående undergången af frihandelssystemet, hvars lysande
segerintåg han i Gripenstedts dagar varit med att bereda.
Denna final erinrar sinnebildligt om den döende Seneca i

badkaret.

Otto Sjögren.
Musikalisk revy.

Januari—Mars.

Kgl. Stora Teatern: Nyhet: = 0. Repriser: »Oberon», »Faust», »Rege-
mentets dotter», »Konung för en dag», »Romeo och Julia», »Figaro». —
Ambrosis gästspel i »Trubaduren» och »Traviata». — Nya Teatern: Ny-
heter : »Frihetsbröderna», »Preciösa», »Hr och fru Denis». Repris: »Aristo-
teles». — Vasa-Teatern : »Fatinitza».

Denna revy hör icke till de offentliga konstdomares tal,
som i tid och otid häckla och stenkasta kungliga teater-
styrelsen, väl vetande mot hvilka tusentals (ofta nog af hrr
kritici okända) svårigheter, vidrigheter, ja motigheter, en så-
dan styrelse i de flesta fall kämpai*. Dessutom — hur ange-
nämt och tillfredsställande att få loforda, berömma, då man
det kan af bästa öfvertygelse med rent estetiskt samvete,
hur nedslående och pinsamt deremot att nödgas klandra!

Det är derför med stort nöje jag denna gång ser främst
på min föredragningslista ur dagens musik-krönika ^Oberonv,
Carl Maria von Webers daggskimrande elfvalek, som Kgl.
Stora teatern framfört på ett sätt, öfverträfifande det bästa,
man i denna väg kan få höra i Europa för närvarande, ett
omdöme som en temligen säker bekantskap med denna
verldsdels förnämsta operascener kan fälla utan att blifva
förevitad för stor patriotism, ett fel som i svenska ögon är en
horreur öfver alla horre urer!

För att icke förlora mig i idel komplimenter, vill jag
för fru Ösi&er^, den intagande Rezia, och för hr Öc/ma^m,
den glänsande Hüon, påpeka ett par små inadver tenser i
deras framställningar. Fru Östberg förstör den milda, inåt-
vändt kontemplativa stämningen i sin rörande f-moll-aria
genom att vid utvikningen i dess-dur föredraga strofen:
»I som på hoppets förledande bölja» etc. allt för tribun-
messigt och för direkt understäldt publiken. Den sorgset
drömmande Rezia bör sjunga detta utan några talare-gester,
342

stilla, orörlig, med ögonen tankfullt förlorade i fjerran, huf-
vudet något nedböjdt med ett svagt bittert leende, som för-
svinner vid orden: »En våg kan Er hota, ett moln Er för-
följa» etc. För öfrigt må man villigt erkänna fru Östbergs
goda och riktiga hållning både af sin sång och sitt spel.
Rösten, som väl bäst lämpar sig för opéra-comique så till
färg som vidd, kan för seriöst kantabla partin tillönskas en
om möjligt mer vexlande timbrering, helst i svart, och tonen
stundom något mer gravitet. Föredragets bredd blir bättre
för hvar gång, tycks det, och i ocean arian öfverraskade fru
Östberg med ett par toner i allra högsta registret af klaraste
kristall.

Hr Ödmanns röst blir ej sa förtjusande vacker vid ett
ihållande sforzando, och det kan ju ej hjelpas, dä rösten i
alla fall eger tillräcklig skönhet q var, men’ hr Ö. förstör sin
verve med allt för stark, stundom nära nog komisk aspira-
tion. Derigenom blir föredraget desslikes alltför staccateradt
och kan lätt nog komma i fejd med intonationens renhet.
Om hr Ö. öfvar sina hjeltearior med större portamento, än-
drar munställningen något, och — det kan ej hjelpas! —
öppnar munnen litet mera, tro vi att hans i botten lyriska
tenor skall taga sig bättre ut i dessa »Sturm und Drang»-
partier än hittills. Angående Hüons parti gäller det sagda,
som hr Ö. lätt inser, e-dur-partiet af den stora arian. Kolo-
raturen i den afdelningen gick ledigt och korrekt, men ej
nog markant, ej nog briljant, hvilket ju likväl kan komma
med tiden. Hur utmärkt vackert hr Ö. i öfrigt sjöng sina
saker, särskildt den lilla bönen, behöfva vi ej förmäla.

Fru ädlings Fatima öfverträffade alla de svenska Fatimor,
vi hört, i stämklang, och hennes sång gaf ej blott ypperlig
relief som vanligt åt det scherzanta, utan äfven åt det fint
poetiska i hennes deliciösa canzonetter, specielt »Arabia amena».
Hr Ohlsons Scherasmin sekunderade den täcka Fatima i alla
afseenden berömligt. De begge. andra af det treväpplings-
blad af buffasångare, vår kgl. opera f. n. besitter, hrr Dahl-
gren och Janzon gjorde all rättvisa åt librettons komiska
förvecklingar, den senare prålande med en falsett, som ut-
gör den skarpaste kontrast till de hemska bastoner, hr J.
presterat som bispen i »Engelbrecht», en rol som tilldelats
hr J. förmodligen på grund af hans deri lyckade, katolska,
jesuitiska apparition, ränkfull och gemen i oändlighet. Ty
annars bruka prelatroler i stora skådespel ej uppdragas åt
343

doktor Dulcamaras, doktor Bartholos, fabrikör Cornelius’
framställare inom opéra-comique.

Åtminstone fick Uddman vara i fred för dem och det
var nog ^o^^.

Men att Den Onde ej får vara i fred för unge hr /Söder-
man, det är en diabolisk elakhet af kgl. teaterstyrelsen.

y>On n’aime pas son successeurs, heter det. Men oaf-
sedt detta, hur kan en man med hr Willmans fina konst-
instinkt härda ut att från sitt oxöga beskåda den Mefisto,
som nu senast blifvit allmänheten påtvingad. Hur?

Vi nännas knapt förevita hr Söderman hans misslyc-
kande. Han gör så godt han kan, han lean icke bättre.
Men hr Willman! Hvarför icke instruera denne efterträdare
mer detaljeradt än nu? Hvarför låta det bero vid en röst
som går ut med partiet och vid ett någorlunda karaktärs-
fullt föredrag af de begge solonumren?

Att rösten är en bariton skadar på många ställen, Me-
fisto lör sjungas af en bas, helst »präktig» förstås.

(Att J. Faure sjungit Mefisto, hör ej hit. Han är Faure,
han, och »när han drack, var det rätt». Hos oss fins icke
Faure, en witzmakare må fortsätta meningen.)

Nå, det går väl an ändock! Men spelet, spelet! Jag
känner mig skyldig att motivera min stränga förkastelsedom,
men jag gör det bäst genom att be läsaren jemföra hr Willmans
beteende med hr Södermans.

(Och om jag nu kommer att i fortsättningen synas elak
mot hr Söderman, så skall hr S. veta att det gäller hr Will-
man, direktörn, och om jag nu kommer att bli charmant
mot hr Willman, så är det emot herr 'Wïïïman.")

»Si j’étais roi»!

Om jag vore teaterdirektör, skulle jag tänkt en smul på
anatomien. Beelzebub, djeflarnes öfverste,. har han haft den
dåliga smaken att sända sin Faustfrestande ambassadör i
form af en liten krumilur till riddare, med evigt jovialiskt
fullmånsleende, små korta ben, liten pösig mage m. m.
m. m.?

Aldrig har väl någon tänkt sig Mefistofeles i form af
en Falstaff i duodes!

Också tyckes operaregissören ha betviflat denne Mefisto-
felinos förmåga att imponera på den reslige Faust (Ödmann) ;
derför skrufvas rampen ned, fall-lucka anlitas jemte benga-
liskt ljus och i detta står den nytre lille herrn och sjunger
344

med permanent bonhommie sina repliker. På något fint och
illustrerande detaljspel är ej att tänka. Måtte sången blott följa
med det försåtliga ackompagnementet med dess sjelfständiga
melodibildningar! Momentet om Mefistos och Fausts inbör-
des förhållande är beräknadt på storhet och kraft; beggedera
utebli lika ömkligen uti ifrågavarande tolkning. Sången
skall här klinga bundet och bredt, spelet uttrycka situatio-
nens beskaffenhet, som här är helt allvarlig.

»Häruppe jag lofvar att dig tjena». Detta utföres med
en gest betecknande jorden och vid »tjena» med en djup
ironisk bugning. »Men dernere»! Der förändras uttrycket.
Det servila i röst och maner försvinner, något af djefvulens
majestät (hjelp Samiel!) framskymtar. Mefisto tager ett steg
fram mot Faust, ställningen med ena benet krökt framom,
för öfrigt framåtlutad, ögonen genomträngande häftade vid
Faust, högra handen visande mot golfvet: »Men dernere, ja
dernere skall du (pekande på Faust) tjena mig» (härvid reser
han sig i ett nu upp från förra ställningen och står utsträckt
i hela sin längd, högra handen på venstra skuldran, allt
naturligtvis halfprofil mot publiken.) »Men hvad? du darrar?
(Samma ställning, sarkastiskt leende). Skall jag dig modet
återge (hånfullt, efter ett ögonblicks reflexion med högra han-
den på pannan). Dig ungdomen kallar (högra handen ut-
sträckt, skridande långsamt bakut något på sidan om tablå-
förhänget). Vågar du henne se?» (ett lätt slag i händerna).
Under duetten tasslar Mefistofeles än i ena än i andra örat
på Faust med handen på hans axel, skjuter honom till slut
mot utgångsdörren, gnuggar sig i händerna bakom hans
rygg, tar till slut F. i ena handen och pekar med den an-
dra utåt, dragande honom med sig genom dörren.

Som det nu går till, agerar Faust på ena sidan om
hr sufflören, Mefisto på den andra och efter sitt höga ass
störtar Faust ut med äkta virtuosfart och ce pe^f öon/iomme
du diable traskar lydigt efter, en liten väluppfostrad pudel
lik, men en pudel icke det bittersta full af fan — — —
Entrén i akt II var kostlig — den Willmanska, näm-
ligen. Han skar scenen diametralt, sneddande öfver, och
gjorde vid yttersta ena sidan en plötslig komisk vändning
mot dryckeslaget vid andra sidan. Mefisto II kommer in,
skiljande hrr korister åt, alldeles som en operasolist, rädd
att komma för sent till sin replik. I rörelser och gång bör
finnas något ormlikt, smidigt och halt, tydande på att det icke
345

wr en vanlig riddare man ser. Detta är lika nödvändigt som
den hånfulla klangen i rösten, hvari Mefisto II ej misslyckas.
Lyckadt nog var det också med krampryckningarne vid
psalmsången och korsuppvisningen, men vid engelns ho-
tande med svärdet är det nödvändigt att hr Willmans ex-
cellenta tradition vidmakthålles, vridandet och krälandet lik
en mask i stoftet. I all verlden — är då det så svårt att
eftergöra?

Men vi kunna ej följa Mefisto i alla akterna. Kurtisen
med Martha Svärd var för resten ej så oäfvet antydd, men
vid ariosot förslog ej förmågan. Det är ett nytt stycke i
stor stil, ja i tragisk. Willmans mästerliga diaboliska non-
chalance i 5.te akten, då de stackars menskobarnen Faust
och Margaretha kämpa om lif och död, tycks ej kunna imi-
teras, men präktig var han der han stod, hufvudet höj dt i
vädret, orörlig, kappan elegant draperad, och sedan trotset
mot de himmelska härskarorna, till dess erkeengeln kommer
med svärdet, förlamar, bländar och slutligen störtar honom,
i sanning allt detta tolkadt med en tydlighet, en kraft, en
lidelse — — —

Men nej, nej, nej, hvart tar detta vägen? Vi, som —
vi bekänna det — för tillfället äro rätt förargade på hr
Willman, råka till att sjunga en liten gentil apoteos öfver
samme herre?

Men hvarför skall man också sjunga och spela sin Me-
fisto så utomordentligt men välja honom — så utomordent-
ligt illa?

Hr Willman är verldens förnämsta Mefistosångare, men
hör till verldens sämsta roldistributörer?

. Föröfrigt denne Mefisto ^- men läsaren är kanske trött
nu på all denna diabolik.

Ett hastigt changement derför till angenämare sattyg!

Oberons Puck bör vara en representant derför. Fru
Ijtajenie af Geijerstam framstod som en angenäm ung fru
med blanka mörka ögon och sött småleende, utklädd till
nissegoddräng i en icke allt för behaglig och behagsjuk ko-
stym. En liten satunge var hon icke — jag menar på sce-
nen, förstås, men det bör Puck vara, mera skalk, mera troll,
mera spjufver — fröken; Landelius i verlden var något ditåt,
men frk. Niehoff var också för tam, liksom de unga damerna
som: spela Puck i Shakespeares drama. Fru Hvasser var
Ur Dagens Krönika. IIV. 4.	, 5
346

nog både poetisk och »gnomisk», men figuren passade ej i
stycke.

Oberons gestalt har visat hr Arlbergs drag och fru Strand-
bergs, således både Don Juans och Zerlinas! ! !

Vidare fröken Sommelius, som sjöng Margaretha i »Faust»,
och hr Larsson, som var Nils Bjelke i »Kung Erik». Fröken
Sommelius var också Anna i »Vermländingarne», i hvars
dräng Per — hr Dahlgren hon träffade på en ny Oberon-
kollega. Barbarina i Figaro och fiskaren i Vilhelm Tell
är ock hemma i Oberon kostymen : fröken Svenson och hr
Bratbost.

En musikanmälare i Stockholmspressen menar tro på
att elfkonungen bör ageras af ett fruntimmer. Hr Warburg
i Göteborg finner Oberons koleriska, kraftiga natur omöjlig
annat än i manligt omhölje.

Hr Bratbost passar måhända ej så bra i scenerna med
elfvorna som t. ex. hr Larssons späda ynglingagestalt, men
hr Bratbost har ett ungt vackert ansigte och framförallt en
ungdomlig röst så litet manlig som möjlig för att ej vara
haut-contre, vattenklar, ljus, och ren. Rösten åtminstone ger
fullständig illusion. Hr Ödman höres helt manlig gent emot
denne Oberonsflöjt, fröken Almati säkerligen också, om hon
vore med — — —

Men det är hon icke och öfverhufvud har fröken Al-
mati icke kommit så in i repertoaren som man väntat. Att
sjunga duenne-partin som gumman Ragnhilds, är väl icke
så roligt för Carmens, Leonoras tolkarinna, men fröken Wellan-
der får ju hålla till godo med Martha i Faust till ombyte
med Profeten, Lohengrin etc. Om man tyckte att fröken Eks
Zelika var för timid, hvarför ej låta fröken Almati försöka
sig på partiet? Det ligger rätt väl för altröst och höjdto-
nerna kunna lätt modifieras. Mademoiselle Richard de l’Opéra
français var en rätt lyckad altsjungande Zelika med hel stämma
och det har hennes rival i partiet ej haft på Hera år, jag
menar Gabrielle Krauss, hvars tragediennetalang deremot är
långt större, som man sluter till bl. a. deraf, att hon kunnat
på lyriska scenen realisera Sardous skräckrol Donna Dolores,
en rol som kommer att göra Paladithes opera svåråtkomlig
för mer än ea, scen. Lucca skall väl efter vanan försöka
sig efter Krauss, men sannerligen jag vet någon annan dra-
matisk sopran i Europa, som kan göra det efter med samma
resultat.
347

Kunde någon trollkarl till teaterdirektör här i Stockholm
i fru Hvassers Dolorés (för ett decennium sedan), ingjuta
f. d. fröken Grabows mörka timbre och f. d. fröken Pyks
röstvolym — och deraf skapa en sångerska för Dolorés —
skulle det bli verldens förnämsta, kanske ej blott i Dolorés.

Hvem skulle nu lios oss kunna bli Operans Dolorés?
Fröken Ek skakar säkert på hufvudet, men fru Östberg små-
ler. Ja, hvem vet!

»Hvem har ej hört, hvem har ej sett
Denna berömda —

Regementets dotter!» Uraktlåtenheten har åtminstone i slutet
af förra säsongen kunnat godtgöras, ty — jag vill minnas
sjelfva den stjernstrålande Oscarsdagen — Regementets dotter
har åter gjort honnör för gamla och nya beundrare och
sjungit sitt famösa »Hell dig, du —» — »du kung Oscår»,
skulle det väl bli om operan lokaliserades med en väldig
accent grave på ar.

»Regementets dotter» räknar hos oss sina anor från en
kung Oscars tid, festligheterna vid kröningen 1845, då föga
underligt hade varit om man sökt göra en underdånigt loyal
lokalisering af stycket. Slikt skedde dock ej, Bayards och
St. Georges' ord fingo stå qvar orörda.

Det var i denna komiska opera som Jenny Lind hittade
på att fira en tr^isk triumf, finalen i l.sta akten, då hon
med skälfvande röst sade farväl åt sitt älskade regimente
och i sjelfva afskedets ögonblick lidelsefullt skyndade fram
till fanan, slöt duken till sitt hjerta, öfverhöljde den med
kyssar under strömmande tårar. Effekten häraf var den
tiden öfverväldigande. Med all respekt för den stora sånger-
skans vördade minne — den skulle ej blifvit det nu. Den
tiden var man både i komiska men synnerligast i tragiska
situationer till och med i rent dramatiska pjeser van vid ett
visst moderato, en viss säflighet och afhållsamhet, en bredd
och teatralisk appretur • i spelsättet, som — om man nu
kunde se tillbaka på en dylik representation — skulle verka
högst fremmande och konstgjordt. På den lyriska scenen var
348

naturligtvis stelheten ännu mer i ögonen fallande, ja den
tidens kapellmästare fordrade af körens medlemmar detta »för
att musiken skulle gå ihop (!).» Det dramatiska — lifvet
i en stor folkscen t. ex. — lemnades alldeles ur sigte. Kori-
sterna trädde in med sina teatersteg — ett steg, halt, ett
steg, halt, ett steg, halt o. s. v. — helst i procession, ord-
nade efter stämmorna, delade sig i tvenne halfcirklar och
sågo på kapellmästarpinnen, som den tiden lär ha synts äfveii
på scenen, ej blott från salongen. Med solisterna var ej
stort bättre bevändt. Då den retande Henriette Widerberg
spelade sina (siden-juvel-sammet-klädda) landtflickor och su-
bretter, spelade hon nog lifligt med sina granna ögon ner i
salongen och kastade rakt ut dit — vanligen till något be-
stämdt håll — en svärm af deliciösa småleenden, men någon
dramatisk karaktäristik bekymrade sig hon föga om. I tra-
giska operor måste hon hålla sig allvarsam förstås, och lik-
nade då sina kamrater, stela, afmätta med operagymnastik,
som än i dag, rysligt att säga, då och då går igen hos en ny
generation. Jenny Lind införde i det lyriska dramat natur
och lif och så stor realism, som hon vågade, hon gjorde det
med geniets träffsäkerhet, eldigt, kraftfullt och — obesväradt.
Hennes prestationer verkade derför också med det nyas hela
oj em förliga tjuskraft, både i ofvannämnda tragiska scen, som
ock i den komiska med tanten i andra akten, då hon af-
. hasplade fiorityrer med afsigtlig kantighet och själlöshet, lefde
om på pianot, slog noterna i väggen med en faslig dask,
för att sedan repetera soldatvisan inför Sulpice med all den
smältande själfullhet som stod henne till buds. Nu för tiden
äro vi ju vana vid långt större realism och sanning på sce-
nen, så nu — der äro vi igen ! — skulle intrycket ej bli så
starkt. Denna Regementets dotter har hos oss utgjort en äre-
lystnad för våra bästa sångerskor. Sjelfva Louise Michaeli,
hvars fait då alldeles icke låg hitåt, skulle åstad som Marie
och herrligare stämma har aldrig uppburit dessa melodier.
Men i öfrigt var hon ej der på sin plats, den utomordent-
liga, ännu djupt saknade konstnärinnan. Vilhelmina Gelhaar
var deremot i sitt esse i denna rol. Hon var vår vackraste,
vår kokettaste Regementets dotter, oöfverträfflig i de gladare
scenerna, men i de allvarliga betungad af Jenny Linds minne.
I denna rol var det ock som Hedvig Harling vann sin första
större framgång, som gjorde henne till en god utilitet inom
den komiska operans sfer. Hon öfverflyglades dock som
349

Marie efter en tid af Olefine Moe, hvars tjusrika framställ-
ning ännu står i friskt minne.

Fröken Andersson är lyckad i rolens alla faser, det kan
ej nekas, men hennes sång och spel verka ej nog energiskt
anslående, hvarken i glädje eller sorg. Alltsammans är rik-
tigt gjordt och tänkt, men saknar för mycket omedelbarhet
och öfvertygelse. Rösten dukar alldeles under och har ej
i denna opera tillfälle att triumfera, hvarken den något
spröda flickaktiga rösttimbren eller koloraturen. — Hr Brat-
bost, som undervisats af professor Hallström och operasånga-
ren Ödman, har ej lyckats till dato få fram rösten ur halsen
så att man kan få njuta af det välljud, man har skäl att
ana dernere i strupen. Hr Bratbost tyckes ha anlag föi*
scenisk verksamhet och hans utseende svär icke emot hans
röst och det slags roler, den gifver honom. Den förre Tonio,
hr Dahlgren, hade nu iklädt sig en tjenares skepelse, marki-
sinnans von Streckenfelts faktotum, Hortensio, men hr Janzon
— Sulpice — bibehöll sin gamla rol, åtminstone den qväll
jag åsåg operan, annars har man annonserat hr Söderman
i denna rol. Om damerna Strandberg och soldaterna är ej
annat än godt att säga. Måhända skulle det hela vinna på
om de förra toge med sig dottern och svägerskan Anna,
hvars Rose Friquet på sin tid visade begåfning i stil med
denna operas titelrol. De rolerna ha vissa, beröringspunkter,
också kreerades de — med en mellantid af 16 år — af samma
artist å Pariseroperan, den pikanta mademoiselle Borgå^se,
som emellertid hade en svår kamp att utstå med Henrie^e
Sontag, sorn fördunklade henne 10 år derefter i Maries parti,
under det M:me Galli-Marié snart nog i Rose Friquet kom
publiken att glömma Borghèse. M:me Boxdanger var Pariser-
operans första markisinna, denna då till åren komna gamla
subrett, som i sin ungdom som Boieldieus Jenny (Dame
blanche) och Aubers »Bergère chatelaine» gjorde sig dessa
stora kompositörer förbundna. Särdeles den senare, hvilken
som bekant med nyssnämnda opera vann sin första fram-
gång, hvartill särdeles bidrog ett rondo och sångerskans ut-
förande deraf. Också skrifver Auber till Eugène Scribe, som
i och för musiken till en vådevill vändt sig till honom, om
lån af detta genast så populära stycke.

»Ma ronde est peu de chose, et votre esprit peut se
passer etc. — franska artigheter; — mais si avec la per-
misson que vous me demandez et dont vous n’avez nul
350

besoin,* je pouvais vous prêter le jolivisage et la jolie voix
de M:me Boulanger, je crois que nous ferions tous deux une
bounne affaire.» (I parentes från det brefvet daterar sig
Scribe & Aubers bekantskap.)

Hos oss var fru Bock länge en mästerlig markisinna,
som äldre teatervänner gerna erinra sig. Öfverhufvud taget
bidrog denna artist i duennefacket mycket till den franska
operettens framgång, liksom ock till många komediers. Ena
dagen uppträdde hon med dramatiska afdelningens artister
i »Hittebarnet», der hon var en dråplig fru Wahlström, an-
dra dagen sjöng hon med i »Sirenen», »Ambassadricen»,
»Svarta dominon», »Hvita frun» eller som sagdt — »Rege-
mentets dotter». I Tonios rol såg man först Olof Strand-
berg, liksom i Sulpice Pingots Lars Kinmansson, som med
sitt Hjortbergska spelsätt der skall hafva varit synnerligt
lyckad.

Till de barnföreställningar, Nya Teatern anordnat med
»Tummeliten» har Södra Teatern slutit sig med »Jorden
rund t» på sitt program.

Stora Teatern å sin sida har anordnat dam-föreställnin-
gar, hvarvid man städse uppfört »Armd Ödmann».

De smås jubel åt trollerierna i Tummeliten och mirak-
ierna i Jorden rundt har öfverröstats af de gälla bifallsropen
på damföreställningarne, små eleganta glacé-handskars döds-
rosslingar och ett stampande, remarkablare än man någon-
sin kunnat vänta sig af »les pieds mignons du sexe faible».

Blomsterkastningen sådana aftnar är hardt när passio-
nerad. Om jag skulle tala om hvad ja^ sett hända en
nyss lösrifven bröstbukett under den violettdoftande spets-
dukens förrädiska skydd, innan de så ömt behandlade blom-
morna kastades in på scenen —!

Förr var det länge blott de entusiatiska musikeleverna,
sömmerskorna, butikfröknarne och småbarnslärarinnorna på
3:dje och 4:de raden som vöro utom sig på »Konung för en

* Det var dä det. Nu för tiden äro kompositörer och musikför-
läggare ett mer praktiskt slägte. Lefde Auber med sina rondos i vår tid
och ville herrar vaudevillister — likt Scribe — låna ett eller annat af
dem, blefve det nog först en »question d’argent.»
351

dag» och underhöllo ridåhissningarne vid pjesens slut. Nu har
entusiasmen stigit ned till bourgoisiens och aristokratiens
koryféer på de förnämsta platserna och tagit samma våld-
samma uttryck bland såväl unga som något mindre unga
damer. Det är ju också högst courtoisanta saker den belef-
vade fiskaren Zephoris regalerar de sköna med i sina artiga
cavatinor. Jag minnes en gång då jag satt på »amatörbän-
ken» i fjerde radens fond, hvilken oförstäld glädje yppade
sig hos de unga damerna på galleriet, då den vackra gossen
höjde sina smäktande blickar dit upp vid orden: »Då ju alla
englar, blott i himlen bo, blott i hi-i-hi - himlen läo.»

Då man är så nära »paradiset» som dessa damer, är det
naturligt att detta togs väl upp der uppe.

Men äfven vid strofven »Om ock af ringa stånd, du
drottning skulle blifva» har jag sett mer än en i sjunde
himlen på fjerde raden.

Och på första ha sköna ögon under de hjertnypande
stroferna glänst, glänst som solitärer.

Han har samtidigt med kråsnålen från första raden,
talat om en serenad från de musikaliska men mer poetiskt
bemedlade på fjerde. Jag tycker mig redan höra späda
flickröster :

Du har diamanter och perlor,
Du har ju den bästa tenor,
Du har ock de skönaste ögon
Säg hulde, hvad önskar du mer?
Med dem har du krossat etc. etc.

Men bakom kulissserna är det ofta »grand combat» un-
der sådana festaftnar. Nemea nekar följa med in med Zephoris,
och Julia som följt Romeo i döden vill ej följa med längre.
Bröstbuketterna vill hon särskildt icke taga ad notam. Då
gör hon en tur uppåt scenen kring sin öfvergifna likkista
eller hastigt venster om in i sin klädloge. Emellanåt står
scenen tom långa stunder vid applådernas smattrande under
det i kulissen ageras väldeliga för och emot »inkomsten». —
»Kom, snälla fröken» — »Nej» — »Kom, äh, kom, vet jag»
— »Nej, har jag sagt» — »Se så nu då, vi kan inte dröja
längre» ■— »Nå gå då» — »Nej, men» — »Jo, men» — Klapp,
352

Klapp, Klapp, Klapp, Klapp — några karlröster: »Ek, Ek»,
stor kör af fruntimmer: »Ödmann, Ödmann, Ödmann, Od-
mann!»

Skämt å sido, gratulera vi uppriktigt hr Arvid Ödmann
till hans splendida succés vid 100-festen af Adams lilla opéra
comique. Måhända hade det varit förmånligare för hr Ö:s
konstnärsmenniska om det varit i ett estestiskt taget mera
betydande och konstnärligt mera svårt och fordrande parti,
som hr Ö. vetat förvärfva sig denna förtjusande gunst och
popularitet. Och vi hoppas att hr Ö. i framtiden skall för-
stå att göra sig lika omtyckt i uppgifter, som gifva mindre
och kräfva mer eller också sådana, hvarmed han skänker en
rikare insats åt tonkonstens höjande i vårt land. En sångare,
som kan skänka sin publik ögonblick sådana som romansen
i Leonora, der skön musik erhåller ett lika skönt som gri-
pande uttryck i hr Ödmanns der f. n. i hela Europa säker-
ligen oöfverträffliga sång, c'est l'oiseau rare.

Dock, »härföraren ensam vinner icke slaget».

»Romeo» och »Kung för en dag» hafva utom Arvid
Ödmann också hr Lundquist att tacka för sin framgång, som
i dessa roler »di mezzo caraterre» visar en förmåga af humo-
ristisk kolorit, som man ej tilltrott Rienzis, Amonasros, Tells
heroiske tolk. Fröken Andersson bör ock räknas till den
senare operans stöd. Hennes Nemea är den man helst ser
af alla, om också fröken Strandbergs koloraturscen i denna
rol ej bör förgätas. Fru IF. Strandberg har varit den oftast
anlitade Zelida, liksom ock den bästa af dem, och hr Dahl-
gren desslikes den äldste och bäste Piphear. Hrr Lange och
Strömberg ha begge med godt resultat framstält prinsen, och
fröken Karlsohns nätta vokalisei' ha ofta med nöje hörts i
bajadèrens lilla chanson de ballet.

»Romeos» popularitet bragtes till sin höjd af Mathilda
Grabow. Att efterträda henne som Julia har varit en af
Selma Eks värsta åligganden, liksom ock en af hennes akt-
ningsvärdaste framgångar. Hennes Julia är ej 14 år, ej liten,
glödande och varm, ej italiensk sommarnatt i stämman, ej
353

italiensk älskogseld- i barmen, men hon framställer en värdig
patricisk 20:årig jungfru, ren som snö och kall som den,
ljuf att skåda men ej hänförande att höra. I valsarian ut»
vecklar hon ett vackert mezza voce, men liöullheten är arti^
ficiel som den, den rätta glädjekraften saknas, för att ej
nämna tekniska brister som finnas, såsom en alltför glisse-;
rande kromatisk skala, halftonsdrillar af tvifvelaktig riktig-
het m. m. I öfrigt märkes ofta bristen på korrekt posering
af röstens specielt de höga tonerna insättas ofta i frasen
mindre noggrannt och mista sin verkan. Liksom Romeo
använder denna Julia för ofta la voix blanche och endast i
den lågt lagda frasen : »Det var Romeo», lyckades hon få in
en nämnvärdare clair-obscur. Grabows röst var ett tack-
sammare material för dessa effekter, det medgifves, men Viar-
dots skola gjorde nog också sitt till dervid. Både Romeo
och Julia borde uppöfva le timbre sombre att vid behof an-
vändas. För att sluta med frökens Eks Julia, må rättvis-
ligen lofordas hennes dramatiska uppfattning af konflikten
och de förtjenster hon i operans senare hälft särdeles, som
skådespelerska lägger i dagen.	.

På tal om denna opera, må det tillåtas oss hemställa,
huruvida det ej vore lämpligt att upptaga de uteslutna de-,
larne af kärleksduetterna i 2:dra och 4:de akten. Publiken
tycks vara så förtjust i dessa scener att den säkert skulle
vara tacksam att få njutningen ännu mer förlängd. Dess-
utom är Julias barnsligt älskliga sång om fågeln (i andra
duetten) ett af de mest lyckade momenten i operan och bi-
drager förträffligt till karaktäristiken af hennes på samma
gång rena som svärmiskt glödande kärlek. Det vackra en-
semble-motivet repeteras derpå och slutar duon. I fjerde
aktens duo är det en tjusande följd af silkessmekande, silf-
verskimrande ackorder, ljuft inväfda i h varandra och ypper-
ligt tecknande det heta, skälfvande kärleksrusets hela out-
sägliga salighet.

I afseende på operans uppsättning anmärka vi att då
balettsolisterna icke uppträda bör deras namn ej skylta på
affischen eller ock deras förhinder offentliggöras. Pinan göres
åtminstone kort för den stackars Julia som med döden i
hjertat skall sitta och åse hr Sjöbloms, fru Lunds m. fl.
battementer. Bland Julias »slägtingar» har man emellanåt
— horribile dictu! — iakttagit en »Montagu!» Och fru O.
Strandberg — lika bra som amma som förr som page —
354

kan stå lugn bredvid och låta sin svärdotter sjunga qvartett
med en sådan, som hon i 2:dra akten gör korstecken för!
För öfrigt har man tyckt sig iakttaga en underbar likhet
mellan Romeos stumme hr fader och — etiam horribile
dictu! — hans högvördighet biskopen af Verona. Eller
kanske det är den famösa gula vaxsdukskåpan, begge ha på
sig; som gör skilnaden så liten, den ene som biskoplig ornat,
den andre som — nattrock. Badgummorna i Norrtelje och
Marstrand bruka ha sådana schabrak på magen i sï^ tjenste-
åliggande — — —

Reprisen af Mozarts '»Figaro'» kan med skäl hänföras
till kgl. teaterstyrelsens credit-conto. Det var en berömlig
gerning, med ett ord, så mycket mer som allmänheten i sin
oberäknelighet icke särdeles senterat detta, bortskämd som
den varit med ett utförande af operan sådant som vår opera-
scen f. n. omöjligt förmår prestera.

Den 23 Januari 1821 gafs »Figaros bröllop» för första
gången å vår kgl. lyriska scen. Rolbesättningen var då som
följer:

Grefven — hr J. Kinmansson, Grefvinnan — fru Seve-
lin, Figaro — hr Du Puy, Susanna — Henriette Wider-
berg, Chérubin — fru Frösslind. o. s. v. J. A. Dahlgren
skrifver i sina »Anteckningar» att fru Casa^Zi »hufvudsak-
ligen uppträdde som Chérubin, Papagena och Zerlina», men
då nämnda sångerska redan 1813 lemnade Sverige får det
väl antagas att det var i Beaumarchais’ komedi och ej i
Mozarts opera hon framstälde denna personnage. Ofvan-
nämnda rolfördelning lär emellertid ha utfallit särdeles lyck-
ligt. Figaro var Du Puys sista rol, som han utförde med
oförminskad kraft, ehuruväl i afseende på sången man an-
märkte bristande tillgångar i det djupare registret och i all-
mänhet att föredraget var för »hoppande staccateradt och
superficiel t». Det var också mindre i den stora komiska
operan än i den lilla franska opéra-comiquegenren som Du
Puy gjorde sina talanger bäst gällande. Mot hans traditio-
nelt idealiske Don Juan anmärker samma gamla amatör,
hvars efterlemnade musikanteckningar jag nyss citerade utur :
»att Du Puy der endast hade att vara sig sjelf för att reus-
355

siera i de erotiska och seduisanta scenerna, den tragiska
ampleuren i slutet öfversteg ej obetydligt hans portée, lik-
som ock hans son de voix intet passade för mörkare passa-
ger». Du Puy dog i April året derpå, men hade redan ett
par år förut upptäckt sin efterträdare i Figaros parti, P. M.
Sellström, då en vacker mörklockig ung handtverkslärling,
sedan .arftagare till Du Puys roler, deribland Don Juans —
äfven utom scenen. Sellström lär som tenor haft svårt att
gå i land med sångpartiet, men i spelet återgaf han sin lä-
rares utmärkta tradition. Efter Sellströms tid kom partiet
ändtligen i basars och barytoners ego, hvilka dittills fått in-
skränka sig till Grëfvens rol, som under tidernas lopp ut-
förts af Rudolf Wallin, Conrad Behrens, Fritz Arlberg
(som debuterade i titelrolen), Hjalmar Håkansson (alltid dock
mera lämplig som Bartholo!) och sist men ej sämst Algot
Lange.

Susanna var en af Henriette Widerbergs glansroler, der
gamla musikvänner till och med sätta henne, öfver Jenny
Lind. Hon utvecklade der hela sin personliga charme i
spelet och hela sin bedårande stämma i det vackra sång-
partiet. Bekant är hur den glada sångerskan vid premieren
örfilade upp sin sånglärare, sjelfva Figaro-Du Puy, som vid
repetitionen visat sig ytterst kinkig mot henne och ett par
gånger narrat henne att totalt komma af sig. Angående
orsaken till detta agg vill man veta att den sköna Henriette
ej velat erkänna Du Puy som en lyckad Don Juan annat
än j>å scenen och att det var det som förbittrade den lika
firade som bortskämde fruntimmerstjusarens sinne mot henne.
Han till och med gick så långt i sin dubiösa konstifver att
han lät arrestera sångerskan för att i ensamheten ordentligt
lära sig Susanna, hvarvid denna i sin arrest i operahuset
lär ha stält till ett så förskräckligt oväsen genom att tillika
med sin kammarjungfru springa kring väggarne, knacka på
fönsterna, hoppa, dansa, sjunga och ropa att man fått lof
att snart nog släppa ut de skrattande fångarne ur den muntra
arresten.

Det var då, det. Tänk om nu —!

»Jag säger ej mera», sjunger Figaro.

I Grefvinnans rol efterträddes fru Sevelin af fru En-
bom,, hvars starka stämma ej egde någon skola eller större
skönhet. Det var denna sångerska, som blef så uppretad på
Henriette Widerberg derför att denna kom in för tidigt och
356

förstörde applåderna efter arian »Milda himmel», hvarefter
man i allsköns ro trätte och luggades under dialogens lopp.
Denna »grefvinna» måtte ha haft ett något koleriskt tempera-
ment att döma efter hvad som flera år derefter inträffade
vid en repetition till Spontinis opera »Vestalen», då hon som
vestalernas prestinna råkade i så våldsam affekt öfver något
hvad det kunde vara att hon, alldeles förgätande sin prester-
liga värdighet, gaf sig till att kraschanera de fromma syst-
rarna midt i synen, hvilket naturligtvis åstadkom en fasans-
värd uppståndelse, som hotade att alldeles vända upp och
ned på kgl. operan för några dagar, i det de på så »spydigt»,
sätt profanerade vestalerna till att börja med enstämmigt
vägrade att uppträda om de ej fingo en ny prestinna. Denna
sak utjemnades dock med gråt och ursäkter och de heliga
vestalerne med Jenny Lind — lika värdig som snillrik —•
i spetsen (såsom Julia), gjorde ej längre några svårigheter
för operans representation.

Denna händelse med den spotska öfversteprestinnan torde
helt säkert vara allenastående i svenska teaterns historia,
ehuru bespottande tungor nog alltid funnits, finnas och skola
finnas inom den lika så väl som andra dylika konstanstalter.

Efter denna lilla realistiska digression till den roman-
tiska tidsåldern återvändom till vår ädla grefvinna, som ef-
ter fru Enbom kom i Jenny Linds händer, och 1848, då den
stora sångerskan öfvergick till Susannas parti i Mathilda
Ebelings. Derefter har partiet sjungits af fruarne Michaeli
och Stenhammar, fröken Widerberg (sedan l:sta sopran i
»Första Damqvartetten») m. fl.

Henriette Widerbergs dotter Julia efterträdde sin mor i
Susannas rol, hvilken hon utförde på samma sätt ehuru
med mindre röst. Angående denna konstnärinna skrifver
ofvanciterade källa: »Denna agreabla sångerskas lika agreabla
demoiselle moder gaf henne förnamnet Julie efter titelrolen
i Vestalen, som hon utförde vid dess l:sta representation
någon tid före dotterns födelse.»

Jag tillåter mig bifoga denna notis med ett litet fråge-
tecken, med ett siori utropstecken! Sedan kom Jenny Lind,
som sagdt, och efter henne en hel mängd sångerskor, jag
nämner blott fruarne Stenhammar, Strandberg och Moe
samt friherrinnan von Stedingk, f. Gelhaar, hvilken senare
ännu 1874 vid hr Arlbergs afskedsrecett sjöng rolen för en
gångs skull.
357

Bland Cherubiner märkas sångerskor af alla kulörer
— jäg tänker icke på hudfärgen alls — från tragedienner
till subretter af familjen Strandberg tre tusen tecknade, eller
rättare sagdt tre än så länge, Charlotta, Maria och Anna,
hvilka nu allesammans öfvergått till gumman Marcellina,
utom den sistnämnda likväl, för hvilket det nöjet således
återstår. Sist men främst bör bland våra pager nämnas
Zelia Trebelli.

Angående den nuvarande uppsättningen af den sköna
operan kan i allmänhet ej annat än godt sägas. Priset ta-
ges, för att använda ett populärt referentuttryck, bland de
uppträdande utan fråga af Susanna, fru Dina Edling. '

Det må vara att hon bland sina föregångerskor haft
Susannor med större personlig fägring och mer mjukt syd-
ländskt behag, men i sin helhet torde fru Edlings Susanna
icke öfverträffas af någon föregående. Hennes spel har rätta
uttryck för rolens samtliga skiftningar och hon förstår der-
till jgifva sin, som man skulle tycka, endast för den seriösa
operan lämpliga mörka stämma en sådan glädjesprittande
lekfullt skalkaktig klang, att den alldeles ypperligt harmo-
nierar med de glada, smekande melodier, h varmed Mozart
så rikligen försett sin allra förnämsta subrettkarakter. Sär-
skildt den stora scenen i sista akten får genom fru Edlings
klangsköna stämma en musikalisk fägring och fulltonighet,
som man ej får höra på många operascener.

Hr Janzons qvicka spel sekunderade korrekt denna lif-
liga Susannas, men i lyriskt hänseende stannade hr J. efter
af naturliga skäl, dem man icke kan förevita en konstnär,
särdeles en som så klokt förstår att handskas med sina nu-
mera reducerade tillgångar som hr J., hvilkens recitativkonst
är ett' mönster för samtliga öfriga i operan uppträdande,
hvilka i detta fall ha mycket — somliga allt — att lära af
den förtjenstfulle sångaren, som dertill särskildt i detta parti
är helt och hållet omistlig för närvarande, hvilket nogsamt
skönj es de aftnar då hr ßosen alternerar med honom som
Figaro.

I Grefvinnans parti märkes mer än i modern musik
fröken Eks opraktiska sångmetod, som ibland vållar att
hennes stämma, af naturen ganska rik och klanggod, låter
högst tunn och ynklig. Vibratomaneret lyckas den stfäf-
samma artisten likväl numera att rätt lyckosamt beher-
ska, man jemföre t. ex. hennes sång förr och nu i Rosinas
358

stora soloscen i 3:dje akten, der hon nu låter sin röst darra
der den bör det, men utan att låta den tremulera hela vä-
gen igenom. Som dramatisk prestation torde fröken Eks
Grefvinna vara en af de mest lyckade, man kan få se, och
särskildt på svensk scen hittills oöfverträffad.

Det kan man deremot ej säga om fröken Karlsohns
Chérubin, som är en helt vanlig, rask och tilltagsen unger-
sven, rätt näpen för resten, men utan en fläkt af den trå-
nande poesi, som svärmar i musiken, särskildt de begge
sångerna, der gud Amor sjelf tycks uppträda som Orpheus.

Hr Forsténs Grefve Almaviva ser rätt bra ut och spelar
mycket försvarligt, men man är i denna rol van vid långt
mera än det står i hr F:s makt att prestera. Emellertid är
hr F. utan tvifvel den antagligaste af de grefvar, kgl. opera-
scenen för närvarande kan komma med, hvadan härom är
ingenting vidare att säga.

Smårolerna i »Figaro» äro nästan samtliga dubblerade för
att man skall slippa ställa in om en sångare med några få
takter råkar få förhinder. Det är ju rätt klokt af en direk-
tion, som har en sådan’svärm krafter af andra ordningen,
och rätt beskedligt dessutom med hänsyn till dags- jag
hade så när skrifvit — drickspenningarnes jemna och opar-
tiska fördelning.

Så ha vi två f. d. Cherubiner som gamla Marcellina,
fruarne Strandberg, som samvetsgrannt dela med hvarann
operaqvällarnes tunga och hetta (och — drag!), så ha vi
två f. d. Almavivor som gamle Bartholo, herrarne Strömberg
och Håkansson, två, sångmästare, hrr Ohlsson och Rundberg,
som också utom scenen undervisa i sångkonstens bryderier,
och så vidare.

Operans ensemble var första qvällen långt ifrån beröm-
värd, men lär sedan dess ha repat sig, hvilket kunde be-
höfvas.

På denna teater har man med stor njutning ännu ett
par gånger fått höra Berlioz’ dramatiska legend »Faust».

xMargarethas parti, som låg så väl för fru Edlings röst,
gafs nu af fröken Ek, som fru Edling af privata skäl bedt
derom. Fröken Eks lägre register är rätt duktigt, men ej
så vackert som fru Edlings. Detta märktes särskildt i bal-
laden, der en högre och en lägre ton ofta ligga på en staf-
velse. Entréarian i sista afdelningen gaf fröken Ek deremot
måhända bättre, särdeles det agiterade slutet fick god relief.
359

Det återstår blott för fröken Ek att i tempo agitato beflita
sig om en korrektare toninsats. — Hr Ödmann gaf flere
delar af Fausts parti mycket bättre än förr, men var mat-
tare i andra, särdeles i 4:de afdelningen, der organet kanske
var uttröttadt, hvilket var högst olyckligt enär här skall
sjungas »med raseri», energiskt, lifligt. — Hr Smiths merg-
fulla stämma höll sig hela tiden ända till de dundrande
slutorden. Föredraget var denna gång mer diaboliskt, klang-
färgerna mer omvexlande, det hela besjäladt af en lifligare
rhytmik. Det var det bästa, som någonsin i hufvudstaden
presterats af denne duktige sångare.

Musikföreningens medverkan var högst berömvärd. Sär-
skildt förtjenar den stora och svårintonerade fugakörens ut-
förande erkännande för tydlighet i tongångarne och påpass-
lighet i insatser. Manskörens röstklang var särdeles sonor
den första qvällen, damerna föreföllo något för tillbakadragna
i ett par körer. Orkestern gaf sina glansnummer med vanlig
framgång, särdeles fint dynamiskt schatterad var den under-
bart trollska sylfiddansen med sina violinpizzicati och harpo-
toner. Musikföreningen har med framförandet af denna
storartade komposition ypperligt häfdat sin rangplats som
Sveriges förnämsta musikaliska sällskap och gjort sig val
förtjent om tonkonstens höjande i våra bygder.

Filharmoniska Sällskapet, som också besjälas af de bä-
sta afsigter, har på senare tider likväl något minskat musik-
vännernas sympatier dels genom program som mer skattat
åt det bizarrt nyckfulla än det gediget musikaliska, dels ge-
nom att taga sig vatten öfver hufvudet i och med utföran-
det af kompositioner, som ej lämpa sig för sällskapets be-
gåfning och sammansättning. Genom en återgång till de
principer, som funno uttryck i detta sällskaps första högst
lyckade konserter, tro vi man gör både sig sjelf som qck
den musikaliska allmänheten en stor tjenst. Filharmoniska
Sällskapet har sin uppgift att fylla inom vårt musiklif och
det har visat sig kunna göra detta med icke ringa utmärkelse.

*

Il signorino Fernando Ambrosi har återupplifvat ange-
näma gamla minnen genom sin återkomst till vår kgl. opera-
scen. Ambrosi har visserligen aldrig varit annat än en röst.
■360

meii en rö'st af sällspordaste fägring, parad ined styrka och
behag. Hans sångmetod var ej af första ordningen, sär-
skildt- var han svår att sjunga med för artister med ringa
röstvolym, hvilka han gerna »sjöng öfver», hvarjemte han
nyanserade mycket elementärt och sekunderade bra nog
oberäkneligt. Som skådespelare var det en olycka att ha
att göra ined honom. Ej blott för att han var så liten att
man emellanåt rent af ej visste hvar man hade honom,
utan ock på grund af hans från all italiensk grazie betänk-
ligt fria »aktion».

Nu är den fagra rösten på resan utför, hvilket tyvärr
ej maskeras af några ökade insigter i sångkonstens bryde-
rier. Blott i en eller annan tön väller stämman fram i all
dess forna glindrande prakt. »Förgänglig är det skönas lott
•på jorden!»

De operor som upptagits för hr Ambrosis räkning äro
y>Den Vilseförda^ och »Trubaduren». Med anledning af
Mathilda Grabows reträtt hår man måst anförtro sopranpar-
tierna i dessa operor åt koryféer från opéra-comiqué, af hvilka
emellertid fröken Vendla Andersson är all tack värd för det
intresse hon visat Violettas endast delvis tacksamma rol,
der hon fråmstält en karaktärstudie, som saknar den nödiga
kraften visserligen, men utmärker sig för flera detaljer af
spirituel dramatisk blick. Den tunna musiken fordrar en
■ mäktigare röst och föredraget i vissa moment med blodfull
passion, mindre småtäck innerlighet. I koloraturväg bör
frökén A. akta sig för fiorityrer i de högsta och lägsta re-
gistern, de förra bli ofta pipiga, de senare grötiga och otyd-
liga. »Litet men godt» bör vara hennes devis härutinnan.
För' öfrigt är det vida bättre, när man ej fullt beherskar
filigransverket i eii bravuraria, att göra några smakfulla för-
enklingar än att anställa några smaklösa tillägg, särdeles då
man ej fullt går ut med dem.

»Den Vilsefördas» cws^os morum var denna gång herr
Lundquist, förmodligen för att publiken skulle få tillfälle
att undra hur en så kolossal far kunnat få en så oändligt
liten • son.

I »Trubaduren» fann man hr A. mera lyckad och man
applåderade energiskt hans energiska »Di quella pi-i-i-ira».
Men så har man sedan Labatts dagar ej -varit bortskämd
med något öfverlägset i denna rol. Det har man deremot i
Leonoras, hvadan det onekligen länder fröken Strandberg
S61

till heder att hon lyckas så bra som. hon gör i detta för
hennes skaplynne väl främmande parti. Hennes röst går
bättre ut med den italienska musiken än fröken Anderssons
och i följd deraf gör också hennes koloratur ett förmånligare
intryck. Det förefaller dock som om sångerskan genom större
öfning skulle kunna få sin af naturen ganska böjliga röst
ännu mer i sin makt. Jag begagnar tillfället att upplysa
fröken Anna Strandberg, att det ej var mitt fel det hon i
en musikrevy (Februari 1886). blef kallad »koloratursäger-
ska», eller enbart »sågérsfea». Jag skyller på tidskriftens
sättare, som måtte ha varit un ^e^^ .iPeu ^«^^- .*.-’- Frö-
ken Wellanders Azucena var i yttre hänseende mer lyckad
än den lilla undersätsiga fröken Almatis, hvars stora gester
med ett mer imponerande yttre skulle tagit sig bättre ut.
Nu kom man emellanåt att tänka på den smala gränsen
mellan det sublima och det löjliga. Fröken Wellanders mezza
voce i sista akten var af bättre effekt än efterträderskans,
som emellanåt synes vara i behof af en tygel ej mindre för
sin stora röst. än för sin lilla person. Fröken Almatis zi-
generska var nog anlagd efter berömda förebilder och sålunda
i mycket sannt effektrik, men i andra moment förekom upp-
fattningen något opersonlig, inlärd och utförandet litet för myc-
ket teatraliskt. I jembredd med Ambrosi tog sig hennes Azu-
cena i andra aktens duo emellertid ganska ståtlig ut, men
tillsammans med Ladislas Mierzwinski är det svårt att döma
om hvilken effekt denna Azucena kunde få fram vid orden :
»Stanna, din mor befaller här !» Det förefaller som om det
der ej vore nog att stå på tå och rulla med ögonen. När
man — en parenthèse — har så vackra ögon som fröken
Almati, så bör man icke handskas så ovårdsamt med dem
att åskådaren emellanåt sitter med hjertat i halsgropen öf-
ver att de skola — rulla ut.

Symfonikonserterna —både Operans och herr Meiss-
ners — förtjena utan tvifvel fullt ut de loford .och den pe-
kuniära uppmuntran, som allmänheten bevisar, dem. Frågan
om den klassiska eller moderna musikens företräde inom
vårt musiklif bör vara till allas belåtenhet löst nu då. vi ha
en orkester för den förra, oçh .en för den :senare, hvilket, ju

Ur Dagens Krönika. VII. 4:.	.	6
362

ej behöfver hindra att man för omvexlings skull gör små
ströftåg in på hvarandras gebit. — Angående en välvilligt
till förmån för Eugeniahemmet arrangerad Meissnersk sym-
foni-konsert tillåter jag mig anföra hvad en gammal Tante
från landet derom hade att förtälja : *

— — — Och, kära barn, det luktade inte det minsta.
Det gjorde det, sa dom mig, alltid i den gamla, som vi först
gick igenom. Men här inte alls, du. Och det var för väl,
för si jag kan inte tåla [etc. etc.]. Der-är det alltså, dom
sitter och tutar, våra kära herrar; jo, jo, inte underligt att
värdshusvärden haft råd till det myckna guldet och glittret.
När jag tänker på huru många riksdalrar [etc. etc.].

— »Nå, musiken då, kära Tante?»

»Ja, den, ja. Inte ett skapande grand var jag i stånd
till höra af det första. Det var något om en guldsmed förr
i verlden, sa’ John. Ett fasligt skrammel var det, när det
vardt tyst och alla kommit ikring och då slutade det första.
Så kom en musikälskarinna fram, dom sa1 hon var grefvinna ;
hemma i ^^köping ha vi ock en grefvinna, som sjunger,
men Stockholmsdamen var annat slag. Och tänk! och inte
vara det minsta rädd ! Hon såg så glad ut och var i svart
sammet med en guldplåt och en bukett, du, stor si så här,,
meå band, du, långa si så. der. Hon sjöng »Necken», du,
men kom visst inte på ton riktigt först, men se’n ! Gud ! så
menniskan sjöng, se’n hon väl kommit på ton, grät gjorde
jag. Men se’n kom det så underliga saker, hon skratta’ till
så hemskt bäst hon stod der, John sa’ hon hette Ophelia
och var tokig, men hon såg så söt ut tyckte jag och John
är en tjufpojke, som vill skalkas med gamla Tante. »Jag
dör, jag dör» sjöng hon med såna drillar och krumelurer,
så vår gamle klockare, du vet, i verlden, var då ett intet,
men grannt var det och in kom hon tre gånger öch neg så
vackert, hvilket var bra artigt af en så förnäm dam. John
pratar så tokigt, kan du tänka dig att han våga’ säga om
den söta frun att hon fått »lite’ ris» af kungen. Och prin-
sarne satt på läktarn! Gud, hvad jag blef rörd! Hvad han
var söt, du, han med [etc. etc.]. Och så spelade dom och
så sjöng hon igen, och nu var det inte så lärdt mer, utan
det var så sött alltigenom, och hon lät så vackert och såg

- Program: Ouverture »Benvenuto Cellini» — Berlioz. Aria »Hamlet»
— Thomas. Hebreiska melodier — Max Bruch. Romanser — Sjögren.
Deuza etc. etc. Poëme symphonique N:o 3 — Franz Liszt.
363

så genomsöt ut att jag rakt velat ta’na i famn, så friherrinna
eller hvacb hon var. Och så var det en ståtlig utgångs-
marsch, då gick vi ock många, men somliga satt q var. Dom
skulle kanske ha sig någon förtäring efteråt — — —.»

Nya teatern gjorde, som vi förespådde förra gången,
god lycka med reprisen af »Frihetsbröderne». Ehuruväl vi
ej kunna annat än sluta oss till dem som hålla före att den
s. k. offenbachiaden å Mindre Teatern fick ett vida verk-
ningsfullare och stilriktigare utförande än å Nya Teatern,
hvars stora scenområde och salong snarare verka hindrande
för än medverkande till ett fördelaktigt utförande, så kunna
vi dock ej annat än skänka vårt fulla erkännande åt de
bemödanden, som lades i dagen. Fru de Wahls och August
Warbergs tradition som resp. Fragolotto och banditchefen
verkade väl litet hämmande på uppskattningen af frök. Sjö-
berg och hr Castegren i dessa pikanta roler, af hvilka Fra-
goletto likväl i den förras habitus blef en liten ganska täck
och lustig typ. Fröken Jonsons Fiorella sjöng vackert öch
spelade snällt om än vederbörligt operettchic något saknades.
Af de öfriga är blott att nämna hr Holmqvist, som excelle-
rar i fint komiska diplomatfigurer (exempel bl. a. Niniche)
och som här med sin verkligt fulländadt väl detaljerade
spanska canzone återväckte gamla bifallsstormar. — Så länge
som »Frihetsbröderna» höll sig icke »Preciösa» pä repertoir-
listan, högst naturligt, för resten. Den evigt unga, skön-
hetsglimmande musiken är för knapphändig att öfverskyla
det långa skådespelets urblekta gamla grannlåter i romanesk
röfvar- och riddarstil. Icke heller bidrog framställningen på
Nya Teatern att hjelpa upp intrycket. Fröken Sjöbergs an-
strängningar att sätta sig in i Preciösas romantiskt svärmande
skaplynne förtjena all aktning, men hennes sång, så föga den än
förekom, var i denna musik mindre tillfredsställande. Otill-
fredsställande i högsta grad var hennes älskare i pjesen, som
bredvid den ganska känslofulla Preciösa framstod som känslo-
lösheten sjelf. Af äldre teatervänner kunde den unge Don
Alonzo fått veta hvilken eld och charme Olof Ulrik Torslow
på sin tid inlade i detta parti. Men nutidens ungdom tyc-
kes ha svårt att älska ordentligt — jag menar på scenen.
364

Kanske borde hr Josephson ha varit så -»malin» att till
denna Preciösas älskare utse hr Oastegren — — ^—

Vid »Preciösas» première på 1820-talet gaf fru Eriksson,
titelrolen efter att förut nyligen ha kreerat — Maria Stuart.
Så mångsidiga voro talangerna den tiden. Röfvarhöfdingen,
som nu på N. T. i hr Ranfts manliga gestalt hade en gan-
ska presentabel ställföreträdare, framstäldes den tiden af
N. W. Almlöf och »den gamla ansedda zigenerskan», hvar-
med fröken Klefberg visst ej misslyckades, af fru Åbergsson,
hvars man omkring 1810 var K. teaterns bästa jeune premier
i komedi väg för att någon tid efteråt framstå som omtyckt
tragiker i Hamlet, hvars förste framställare å svensk scen
han var.

Mais —• revenons'à nos moutons! Det skrala spelet å
öfriga händer i »Preciösa» var dock relativt mindre skralt ju
äldre personerna skulle vara och Herrar Collin, Lindmark
samt Ringvall hörde till den kategorien bland andra. Hr
Hj. Meissner hade ej lyckats hvarken med sin orkester eller
med de här så vigtiga körerna, hvilkas ädelt populära skön-
het alldeles fuskades bort i ett så qvanti- som qvalitativt
miserabelt utförande. Så var det med detta »hedrande af
den store Webers minne».

Jag passerar helt lätt öfver Offenbachsminiatyren »Hr
och fru Denis», der fröken Sjöberg emellertid var en lyckad
Gaston, för att komplimentera detta Nya Teaterns älskvärda
faktotum i operettväg för hennes i alla afseenden vackra åter-
gifvande af Alexander i Hallströms graciösa lever de rideau:
Aristoteles. Det finns både fin poesi och ystert behag i denna
just genom sin nobla moderation så riktigt träffadt karak-
täristik. Tilläggom att fröken Jonssons musikaliskt förträff-
liga Briseis vunnit i dramatisk ampleur och att hr Ringvall
nu som förr har heder af sin älskogskranke filosof. Ope-
retten sjelf vinner vid ett återhörande, särdeles dess instru-
mentation, hvilket långt ifrån kan sägas om flera af professor
Hallströms andra operor.

I början af februari månad år 1861 gaf Opéra-Comique
en ny opera af sin gamle husgud, Auber. Titeln var »La
Circassienne» och libretton som vanligt af Scribe.
365

I början af 80:talet tog en mindre operettscen sig för att
importera och uppföra den europeiskt ryktbara Wienerope-
retten »Fatinitza», med musik af Franz von Süppé, ord af
Zell och Genée.

»Ord af Zell och Genée» ! Ja, men det var just det de icke
voro. Madame Eugène Scribe med sitt literära ( = ekonomiska)
väderkorn insåg det genast och ref regn, som hon det mäktar.

Och verkligen !

»La Circassienne» framställer ett ryskt läger i Kaukasien
hvars officerare roa sig med inöfningen af Dalayracs öch
Marsolliers opera-comique: »De begge arrestan terna». Claras
rol i denna pjes anförtror man åt den med de relativt stör-
sta qvinliga behagen utrustade unge löjtnant Alexis Zouboff,
som allaredan såsom dam debuterat i Amors tjenst, igenom
att förvrida hufvudet på en hög militär. Denne militär är
ingen annan än lägrets general, den stränge general Orsakoff,
som råkar komma så olägligt att han öfverraskar sina offi-
cerare i full färd med att repetera ofvannämnda operett.
Stor scen, hvarvid generalen i Clara igenkänner sin högt
älskade Prascovia^ den unge löjtnanten, hvars inflytande nu
räddar kamraterna. I andra akten instängas löjtnanten och
generalens niéce, Olga i Aboul-Kazims harem, i den tredje
utverkar Prascovia-Alexis genom hvarjehanda mått och steg
niécens hand och blir åter löjtnant, till generalens förtviflan,
men flickans förnöjelse.

»Fatinitzas» amatör torde här rad for rad märka de
begge handlingarnes identitet. Prascovia-Fatinitza, Olga-Lydia,
Kantschokoff-Orsakoff etc.

Aubers opera rönte ej särdeles stor framgång, hvartill
libretton lär ha bidragit, som af Opéra-Comiques habituéer
ansågs alltför skabrös. Men musiken är charmant ; särdeles
med Suppés toner i minnet, finner tnan den Så. Tenorpar-
tiet, Alexis, är ofantligt högt lagdt, men var en triumf för
M. Montaubry, hvars ovanliga stämma och pikanta vackra
fysik gåfvo intresse åt. operan. Den utmärkta Çoudere spe-
lade målaren Lanskoi, hvars eleganta kupletter i hans spiri-
tuella föredrag fingo den bästa relief.

Suppés operett med sin bullrande janitscharsmusik och
relativt till »Boccaccios» musik uddlösa struktur upptogs har
i Sverige af två teatrar på en gångméd en ifver värd en
bättre sak. Södra Teatern (med fröken Grönqvist, hr Berg-
ström) och Mindre Teatern, der titelrolen kreerades af fru
366









M. Bergström, som sedan efterträdts deri af fröken Hélène
Löfgren; fru de Wahls Lydia, hr Warbergs korrespondent
och hr Gardts general äro angenäma minnen från denna scen.

Vasateatern, som i förbigående sagdt tyckes föra en
riktig schakalrepertoar, har bland annat upptagit »Fatinitza».

Vid ett första besök å denna teater iakttar man med
en viss förvåning teaterns opraktiska arkitektur. En lång-
sträckt låg salong och i fonden en smal liten scenöppning,
låg äfven den. En operetteater fordrar en kort salong, bred
och med flera rader. Nutidens operetter erfordra ock ett större
svängrum. I lägerscenen (Fatinitza) herskade ett fasligt hö-
stande och trampande på den lilla duodes-scenen och kadetter-
nas snöbollar fingo ej nog kastområde på scenen utan hveno
oupphörligt ned i orkestern, qvarlemnande på herrar spel-
mäns kostymer åtskilliga bomullssouvenirer.

Utförandet var långt under hvad Mindre Teatern åstad-
kom i denna eller andra operetter.

Bland solisterna gafs titelrolen bäst af fru Aberg. Den
klara, kalla rösten tycktes dock ej lämpa sig för operettmu-
sik, sångerskan lär ock sjungit operor med framgång i Norge
och provinsen. Hvarken spel eller föredrag hade den rätta
operett-tonen, hvilket var illa för Fatinitza men goda tecken
för fru Åberg som konstnärinna inom den högre teatermusi-
kens sfer. — Hr Bentz on-Güllich, hvilken å Vasa-teatern
lär ha varit illusorisk i ett par skrodör-roler i Boccaccio och
'Tiggarstudenten, sade sig som krigskorrespondent »observere
dråbbernes (truppernas) rrrörrrelser», men observerade mindre
sina egna. Hans röst, som är af ett visst värde, tog sig i
denna musik ingenting ut.

Fru de Wahls Lydia hoppades man få återse å denna
scen, hvars förnämsta operettprestation under nuvarande ré-
gime utgjorts af denna artists mästerliga Bronislawa i Tiggar-
studenten.	.

Deraf vardt intet. I stället kom släden framkörande
med en fröken Pettersson, som Dagligt Allehanda icke fun-
nit nog ung och vacker för rolen. Hvad sången beträffar
instämma vi med den stränge i N. D. A., ty det som hör-
des var ej vackert, åtminstone i den gräsligt populära ter-
zetten, der fröken Petterssons höga toner osökt påminde oss
om en jernvägspipa, som höjer sig en ton under signalen
Pi—iM /




367

Hvad bemälda dams bristande skönhet beträffar, så funno
vi deremot henne rätt passabel, särdeles då hon icke kom
för nära rampen. Ännu högre tycktes fröken Petterssons
företeelse uppskattas af några unga Carlbergs-elever på bänken
framför mig och mitt sällskap. De funno henne bedårande
och visade att de egde duktiga händer. Om de tyckte lika
mycket om representationen i sin helhet, vågar jag ej af-
göra, ty de rusade genast vid ridåns fall, glada i bogen, wt
och kommo efter den långa mellanaktens slut mycket sent
w — ännu gladare. Den framtida krigsmakten till sjös,
bakom oss representerad af ljusa, rödletta, knubbiga ungdo-
mar, var deremot vida strängare mot den arma fröken. Jag
vet inte om jag törs tala om det, med det lät oemotstånd-
ligt kostligt, när en af de unge kritikasterne vid slädans
och Lydias entré, med sin nyansrika målbrottsröst indigne-
rad utbrast:

»Äh, fanken besitta, den dera gamla galejan»!

Kanske var det slädan — — —

För resten, man vet ju hur pojkar vid 14 och 15 ex-
cellera i vanvördighet mot det täcka kön, som några år se-
nare hämnar sig så grufligt på de stackrarne. Jo, jo, deras
tid kommer nog.

Hur var det fru Åberg, fröken Pettersson och hr Güllich
sjöngo?

»Framåt med glädtigt mod,
Kärlekens magt är stor ! »

Volontaire,.
Lektor Personne och »Strindbergs-
literaturen».

Öfvergrepp föder reaktion, det är en gammal, bepröfvad
sanning. Men för ätt reaktionen skall vara befogad måste öfver-
greppen vara bevisade, ej endast af reaktionens vapendragare.
Ej ens dä är den alltid rättmätig, sällan blir den rättvis, ty
som när pendeln har gått för långt åt ena sidan, den sedan
går lika långt ät den andra, så är fallet ock vanligen med ut-
vecklingens fram- och tillbakagång. Mot öfvergrepp reagerar
öfvergrepp.

Nu påstår man, att den moderna literaturen gjort sig skyl-
dig till öfvergrepp. I hvilket hänseende? Jo, i sedligt. Den
är,, skrifver män, sedeförderfvad och sedeförderfvande. Som
exempel att belysa satsen drar man fram August Strindbergs
båda novellsamlingar »Giftas» I och II, de hittills utkomma
delarne af hans sjelfbiografi »Tjensteqvinnans son» samt jämte
dessa alster af hans penna en del arbeten af andra, yngre för-
fattare, hvilka arbeten man hopfört under det gemensamma
namnet »Strindbergs-literaturen.»

Mot dessa osedliga skrifter vill man skapa en reaktion.
Arbetet derpå har redan en längre tid förberedts i en del tid-
ningar, framför allt i de dagblad, »Post- och Inrikes-tidningar»
och »Vårt land», der märket C. D. W. svänger den kritiska
ferlan, stundom ock, ehuru mera sporadiskt, i »Nya Dagligt
Allehanda» och »Stockholms Dagblad». Och nu har senast denna
sträfvan tagit full mandomsanammelse i en liten 93 oktavsidor
stark broschyr, »Strindbergsliteraturen och osedligheten bland
skolungdomen. Till föräldrar och uppfostrare samt till de
styrande, af John Personne, lektor vid Stockholms Norra Latin-
läroverk.» Vi tro dock ej att förutnämda kritici äro smickrade
af sällskapet, och vilja ej heller påbörda dem det. De ha van-
ligen på e^t anständigt sätt kämpat för hvad de ansett rätt vara.
369

Vi kunna ej neka oss nöjet, eller kanske rättare sagdt,
vi anse oss skyldiga att underkasta oss det obehaget att se
litet nogare på denna sistnämda produkt, för att undersöka i
hvad mân de verop den uppstämmer mot den nya literaturen
och dess skuld till osedligheten i skolorna kunna anses vara
berättigade. Ty af rop öfvertygas ingen — vinnes möjligen
en del, dock mest den, som står på samma grad af omdömes-
förmåga som det folk, hvilket redan för mycket länge sedan,
då den tidens prester och fariséer ropade sitt korsfäst! fordrade
att förkämpen för de då nya sträfvandena skulle döden dö, men
begärde Barrabas, röfvaren fri.

Må vi upprigtigt bekänna, att herr Personnes skrift genast
genom sin hätska ton och den ignobla uppfattning den visar, af
hvad som skulle utgöra bevekelsegrunden till hvarje af för-
fattaren behandlad skriftställares literära produktion — förvärfs-
begäret — verkade frånstötande på oss. Vi funno der bra
litet af den vilja att söka tyda allt till det bästa, som t. o. m.
tryckfrihetslagen i fråga om en författares mening anbefaller,
men så mycket mer i dess ställe af det »odium», som väl ej
alldeles utan skäl fått namnet »theologicum».

Herr P. börjar med en skildring af de förvillelser i sed-
ligt hänseende, som på den senare tiden i allt mera tilltagande
grad skall ha yppat sig bland hufvudstadens skolungdom. Han
nämner först några ord om den form af osedlighet, sjelfbefläc-
kelsen, som af gammalt florerar i skolorna (och för hvilken väl
således ej den nya literaturen får göras ansvarig åtminstone).
Men, säger han, »det är emellertid icke utbredningen i våra
skolor af den nu vidrörda formen af osedlighet, som föranledt
mig att sända ut denna skrift, utan den bland skolgossarne vida
mer än man kan ana förekommande gröfre *' formen af otukts-
lasten, samlif med prostituerade qvinnor».

Här måste vi redan stanna. Hvad betydelse skall man
tillmäta ett uttalande i sedlighetsfrågan af en person, som Öppet
förfäktar, ja, som en helt naturlig sak yttrar den meningen,
att det onaturliga tillfredsställandet på sin egen kropp af köns-
driften är en mindre grof form af osedlighet än' ett otuktigt
samlif med qvinnor.

En normal menniska, som väl anser att denha last är den
första pubertetsålderns skam och skada, dess vidrigaste och mest
förhatliga minne, en normal menniska, säga vi, vore frestad

Kurs, af red.
370

att genast vid ett dylikt uttalande hänvisa herr P:s skrift till
deras antal, mot hvilka löjet är det enda vapnet, tystnaden
det värdigaste svaret. Men, olyckligtvis tyckas ej alla ha märkt
denna författarens sedliga ståndpunkt. Boken har, det kan ej
nekas, väckt uppseende, ett uppseende, som gör en kritik af den
nödvändig.

Och dock är det ej blott pä ett ställe herr P. gör sig till
målsman för den åsigten, att det naturenliga tillfredsställandet af
driften är gröfre form af otukt än det naturvidriga. På samma
sida (7), der ofvanstående citat är hämtadt, upprepar han det
ännu en gång, då med ordet »hemskare». Och på 64 sidan
kallar han igen samlifvet med qvinnor för en gröfre form af
otukt än onanien, denna gång t. o. m. med gröfre kursiveradt.

I sanning, vi beklaga ej mindre herr P. sjelf än dem han
är satt att undervisa, vare sig muntligen eller skriftligen, för
en dylik uppfattning; den skulle, om den ej vore så djupt
sorglig, vara löjlig — men vi kunna ej längre uppehålla oss
dervid. Vi ha blott i förbigående, för deras skull, i hvilkas
ögon herr P:s bok nog är en sedlighetskodex, velat påpeka,
hvilka läror denna kodex i sjelfva verket innehåller.

Herr P. fortgår sedan att skildra det sedliga tillståndet
bland skolynglingarne. De exempel han framdrar utvisa verk-
ligen en sorglig grad af onaturligt tidig manbarhet hos de barn,
ty de äro knappt ynglingar än, hvarom det är fråga.

Hvar, frågar författaren vidare, ligger skulden till detta
onda? Jo, svarar han, hos . den »usla» literaturen. Svaret
kommer mera som ett påstående än som en bevisad sats. Och
den art af^ bevisning, som förebringas, skola vi be att i det föl-
jande få se litet närmare på.

Först vilja vi dock, för att genast ge ett litet vägledande
prof på herr P:s sätt att bevisa, anföra det onekligen beqväma
sätt, hvarpå han affärdar ett par tidningar, som velat se miss-
förhållandenas grund på andra håll, nämligen i bristande skol-
tukt och i den religionsundervisning som meddelas i våra skolor.

Herr P:s hela »gendrifvande» af deras yttranden består i
följande utgjutelse.

»Dessa båda »försök» till svar anföras endast för att visa,
hur man vid alla möjliga tillfällen försöker vrida sig undan
sanningens dom. Ty det rätta svaret på denna fråga inne-
bär en dom öfver litet hvar, som har något ansvar såsom sam-
hällsmedlem. Det sista af de anförda svaren är dessutom så
dumt, att det icke förtjenar något afseende. Hvar och en som
371

har någon smula reda pâ saken vet, att våra dagars religions-
undervisning, trots sina brister, dock står vida öfver den forna
utanläsningen och katekesrabblingen.»

Men hvar är bevisningen herr P.? Ja, hvar! På den
första förklaringen, bristande skoltukt, svarar ni icke alls.
Kanske nog detta är politiskt, ärligt är det ej. I stället ger
ni blott en fras, hvars logiska sammanhang med den bevisnin/j
ni skulle förebringa, få torde kunna inse.

Beviset för att den andra förklaringen ej är hållbar består
i två saker, båda lika främmande för ett verkligt bevis, ovett
och kringgående af frågan. Det var ej sättet hur kristendoms-
undervisningen bedrifves, som den åsyftade tidningen anförde
som orsak, utan det var innehållet i de berättelser den bok som
väl borde vara kristendomsundervisningens A och O, bibeln
företer. Och att, hur stort värde än ^imla testamentet för en
vuxen må ha både i kulturhistoriskt och religiöst hänseende,
det dock innehåller många berättelser som för barn, hvilka ej
reflektera öfver tendensen, den ledande tanken i det hela, utan
mera fästa sig vid hvar detalj för sig, äro minst lika olämpliga
som den .moderna literaturens mest naturalistiska skildringar, det
torde väl herr P. näppeligen på allvar vilja bestrida.

För resten kan man nog der leta upp delar, som äfven
till sin sedliga, nu ej blott taget i fråga om könslifvet, utan i
allmänhet etiska, syftning ej öfverensstämma med vår tids upp-
fattning.

Vi vilja blott lemna några exempel.

Hat och grymhet får barnet lära sig der. Hvad ge t. ex.,
för att blott välja i mängden, tredje Mose boks 26: 14 etc., fjerde
Mose boks 25: 17 och 31 kapitel, femte Moseboks 7 kapitel
samt 23: 2 för lärdomar? Jo, för det första, att Gud hämd-
girigt förföljer dem, som göra honom emot. Vidare, att det är
en Gudi behaglig gerning, att utrota sina trosfiender. Och till
sist den grymma läran, att barnet skall lida för föräldrarnes
gerning, att det bär skuld, om det är oäkta.

Hvad är det vidare Josua boks 10, 11, 12 kapitel tala
om annat än mord, mord, mord. Att löften ej äro heliga, utan
med fördel kunna brytas^ nej, det är sannt kringgås, på det
lemnar Davids råd på dödsbädden till sin son i första Konunga-
bokens 2: 8, 9 eklatanta bevis. Han, om hvilken det dock
uttryckligen i samma boks 11: 4 säges: att hans hjerta var
fulleligen med Herren hans Gud.

Och vidare, för att hålla sig till de saker, som direkt be-
372

röra könsförhällandena. Hvad lärdom far man väl af historien
om Kahab i Josua boks 2 och 6 kapitel? Jo, den, att sker
det bara för den sanna trons skull, så kan man gerna vara en sköka,
ja lägga förräderi dertill också. Det blir ändock förlåtet. Af
alla Jerichos invånare var skökan Rahab med familj den enda
som skonades. Och hvilken uppbygglig historia är det ej, som
dukas upp i Domarebokens 19, 20, 21 kapitel. Der relateras
först en hemsk våldtägthistoria och sedan, hur de som begått
dén till sist drillas ifrån det straff, hvartill man i första hastig-
heten dömt dem. Och hur komma de från straffet? Jo, ge-
nom nytt qvinnorof föröfvadt mot den stam, som stått vid sitt
gifna ord.

Och allt detta omtalas med gillande.

Tror vidare herr P. att barnen reflekterat öfver de straff,
som följa på Davids förvillelser, att det har uppfattning för det
mägtiga straffande patos, som ligger till grund för t. ex. Jeremias’
inspirerade ord i 16 och 23 kapitlen? Nej, förvisso icke!
Barnet fråssar i den naturalistiska skildringen, tänker ej på annat.

Nå, icke klandra vi en bok, så gammal som bibeln, för
att den innehåller dessa, då den skrefs, naturliga, saker. Men
vi opponera oss först mot herr P:s förnäma »dumt», när någon
säger, att bibeln kan vara skyldig så väl som den moderna li-
teraturen, vidare mot hans försök att genom ett försvar för
det sätt kva^på dess innehåll nu meddelas slingra sig undan
en anmärkning mot detta innehåll sjelft.

Vi vilja nu gå Öfver till att se litet på herr P:S sätt att
behandla den literatur, han kallar for Strindbergsliteraturen. Vi
sade i början af vår uppsats, att ôfvçrdrift föder öfverdrift och
att reaktionens kraft står i direkt fôrhâllandç till kraften hos
det, hvaremot den reagerar.

När vi närmare taga kännedom om herr P:s skrift, tro vi
dock nästan, att vi här få tillämpa det gamla ordet »ingen regel
utan undantag». Ty så bitter, så personlig, hätsk och skade-
glad som herr P. är i sin reaktion tro vi ej att någon bland
dem han anfaller varit i framställandet af sina åsigter. Till
det språk herr P. ansei’ tillständigt att införa i den literära
polemiken få vi återkomma sedan. Nu först en granskning i sak.
373

Strindbergsliteraturen uppmanar till osedlighet och skildrar
på ett »snuskigt» sätt osedliga förhållanden, säger herr P.
Detta sitt påstående styrker han först med att citera en artikel
af en auktoritet, som han nog ej sätter lågt — sig sjelf, se-
dan med en recension ur en tidning, hvilken enl. herr P:s vits-
ord alltid utmärkt sig för att vara »human» och »opartisk».
Titeln på recensionen har ock det lika opartiska som humana
namnet »nya bidrag till den usla literaturen».

Till sist kommer en granskning, verkstäld af herr P. sjelf
af Giftas och Tjensteqvinnans son af Strindberg, Erik Grane af
Geijerstam samt några angrepp på en del illustrerade kalendrar
och tidskrifter som med mer eller mindre skäl anses afgjordt
stå på getternas sida i sedlighetsfrågan.

Har nu verkligen herr P. lyckats att ådagalägga, att dessa
författare och böcker gjort sig skyldiga till det han påbördar
dem? Uppmana de till osedlighet och godta de sig i skildrin-
gen af osedliga scener?

Ja, på detta blir svaret svårt att ge, ty det beror ju yt-
terst på den ståndpunkt man sjelf intar i sedlighetsfrågan.

Ställer man sig på samma basis som herr P., d. v. s. att
man anser det af staten legaliserade äktenskapet vara den enda
tillåtna formen för sexuelt umgänge könen emellan, och att man
vidare anser onanin vara mindre groft osedlig än att det ej lega-
liserade umgänget med qvinnor — då torde det vara fullt fak-
tiskt, att dessa böcker uppmana till osedlighet. Ty för det
första står Strindberg i sist berörda fall på en diametralt mot-
satt sida mot herr P. — men der tro vi att de flesta sundt
resonnerande menniskor stå. För det andra uttalar Strindberg
öppet den åsigten, att då under nuvarande förhållanden den
unge mannen ej kan få gifta sig förr än långt senare än hans
manbarhet vaknar, så är det bättre, att han då utom äktenska-
pet tillfredsställer sin könsdrift, än att han under sin väntan
på detta i en fruktlös kamp med sina passioner ruinerar sin
helsa.

Detta är hvad Strindberg verkligen har sagt. Är nu det så
förfärligt osedligt? Ja, det kan ju hända, att man offentligen
säger, att så är, men nog torde man utan fara att misstaga sig
kunna påstå, att flertalet i sitt lif tillämpar den principen.

En sak som för öfrigt visar, hur pass samvetsgrant herr P.
går till väga, när han skall redogöra för Strindbergs åsigter är, att
det som just är klämmen i Strindbergs resonnement, och som
också i företalet till Giftas1 första del upprepas ■ minst tre gån-
374

ger, att det är under nuvarande förhållanden han anser detta
vara det rättaste, det förbigår herr P. alldeles. Strindberg har
sagt: dä samhället är sä inrättadt, att den unge mannen ej har
räd att gifta sig, då hans kropp är mogen för äktenskapligt
umgänge, sä är det bättre, att han tillfredsställer sin köns-
drift, så som han har råd till det än att han förtäres af den
(xpélaaov /dç èart "/'a^aac q Trupouarat herr P. !) Men så som
hr P. framställer Strindbergs åsigter skulle han ha sagt: »lef sä
osedligt du kan och vill ! »

Och hvarpå stöder då herr P. denna förvrängning af för-
fattarens ord. På idel lösa och ur sitt sammanhang ryckta
citat. Sä t. ex. vill herr P. förmedels ett omtalande af Strind-
berg i första delen af Tjensteqvinnans son, att bondbarnen i
späd ålder öfva otukt med hvarandra, stödja den satsen, att
S. skulle ha uppmanat till detta. Ett sådant försök är dock
nästan mer än oförsynt. Utom det att Strindbergs hela tendens,
som är den att man skall följa naturen, förbjuder det antagan-
det att han skulle uppmana till något som är ett våld på den,
så uttalar S. direkt i berättelsen »Dygdens lön» som sin åsigt,
att förtidig manbarhet är någonting sjukligt, men der vill
herr P. ej göra sig besväret med att dra en riktig konseqvens
ur hans ord. Det fins så många andra ställen, der man genom
att dra en origtig ur dem kan fä honom fäld — och detta är
ju hufvudsaken, med sanningen mä det gå som det kan. Låtom
oss framför allt vara »opartiska» och »humana».

Vi vilja för öfrigt alls ej försvara alla Strindbergs åsigter,
hans nyaste hugskott i qvinnofrägan, hans ensidiga naturdyrkan,
kulturfiendtlighet och socialistiska tendenser eller hans ständiga
framhållande af, att mannen och qvinnan mest ha att mötas som
hane och hona. Det är hans åsigter och dem må han stå för.
Här ha vi blott velat yrka, att man ej skall lägga honom till
last annat än det han verkligen sagt eller att ha uppmanat till
saker, som han antingen alls ej yttrat eller ock blott anfört
som exempel och rön att man, kort sagdt, äfven om man ej
delar hans åsigter skall behandla honom med rättvisa.

Detta om de uppmaningar till osedlighet, som hans böcker
skola innehålla.

En annan sak är de till sinlighet retande skildringar, de
skola öfverflöda af.

Dem få vi erkänna att vi ej kunnat finna. Liksom Zola
är Strindberg allt för mycket psykologisk sedeskildrare för att han
skulle kunna verka retande på ungdomen, allt för mycket filo-
375

soferande och resonnerande derjänite. Vår tro är den, att den
ungdom, som genom läsning' söker näring för en lasciv fantasi för
visso ej gör det i sådana böcker som Zolas, Strindbergs eller Geijer--
stains (om Jaeger och Krogh kunna vi ej yttra oss, ty deras arbeten
ha vi ej läst). De ynglingar i skolåldern, med hvilka vi i denna
fråga talat, ha öppet förklarat, att de finna dem tråkiga. Det
är ej i resonnerande böcker sådana som Tjensteqvinnans son den
brådmogne ynglingen eller flickan fördjupar sig. Nej, det är i
sådana som Boccaccios Decamerone, Fevals, Sues och Paul de
Kocks romaner, Mussets och Brauns poem eller för att ta ste-
get ut till vår samtid i den s. k. literatur, som representeras
af Aubers pikanta kärleksnoveller, och till sist i de »erotika»
som säljas oförseglade på våra bokauktioner eller förseglade i
våra snusbodar. Hämtar ungdomen näring till lascivitet ur
böcker är det ur sådana, hvilkas enda mål är »intresselös
konstnjutning». Ej är det ur de allvarligt skrifna moderna
tendensskrifterna.

För öfrigt har herr P. väl sagt, m&n. alls ej derför be-
visat, att det verkligen är läsning af böcker, som är källan till
den nu rådande osedligheten. Två förmodanden, det ena af an-
nan art, äro redan framdragna, vi skulle vilja lägga till ytter-
ligare ett par: dels att osedligheten finner en fysisk näring i den
höga diet de bättre lottade klassernas barn i allmänhet föra, en
moralisk i de exempel fäder och äldre bröder eller kanske oftare
äldre bekanta ge, dels att de ynglingar ej äro få, som förledas
till utsväfningar af de prostituerade qvinnor, som befolka våra
gator och torg. Ha de vare sig ensamma eller i äldre bekan-
tas sällskap blott en gång lockats till dem, då torde all lärdom
ur böcker vara öfverflödig. — I ett fall torde dock herr P. ha
rätt, att näring till osedlighet hemtas ur böcker. Och det är,
tro vi, bland de ynglingar, som hänge sig åt den form af otukt,
som herr T. anser vara mindre grof.

De som »gå till flickor» bruka just ej förnöta mycken tid
med läsning om eller reflexion öfver dylika nöjen. Vi ha sjelfva
af en yngling, som hör till den kategorien, hört ett yttrande cite-
ras som är ganska betecknande för naturen hos honom och hans
likar. En person frågade honom, om han brukade läsa myc-
ket om otukt.

»Nej, hvad fan skulle det tjena till», svarade han, »då är
det väl mycket roligare att vara med om det». — Det må nu
vara nog sagdt om innehållet af herr P:s kritik.

Emellertid vill han i sitt hat mot den nya literaturen ej
376

åtnöja sig wed att bara kritisera, nej, då är polisen en säkrare
hjelp. Polis ! ropar derför herr P. som ultima ratio. Det är
obskurantismens vanliga fältrop, men lyckligtvis har det ännu
aldrig lyckats polisen att stäcka en literär rörelse. Må man
gerna med en hyfsad, om ock aldrig så skarp kritik angripa en
literär rörelse. Det är strid med lika vapen, men att vilja ta
våldet till hjelp, det visar utom brist på ridderlighet vanligen
ock brist på skäl.

För öfrigt visar herr P. i de åtgärder han föreslår blott hur
djupt okunnig han är i all till tryckfrihetslagen hörande frågor.

Hur börjar han nämligen sitt »slutord»? Jo, så här!
»Hvad bör nu göras åt en literatur sådan som Strindbergslite-
raturen? Svaret är enkelt: (Ja i sanning, nog är det enkelt'
alltid!) Den bör anses förbjuden och åtalas efter strafflagens 18
kapitlets 13 §.»

Värdaste herr lektor! Känner ni till, att det bland våra
grundlagar också fins en, som heter »Kongl. Maj:ts och Rikets
ständers faststälda tryckfrihetsförordning?» Som «den har grund-
lags natur, så torde Ert magtbud ensamt ej vara nog att an-
nullera den. Och i dess första paragraf står tydligt och klart
att läsa: »Ej må någon i annan ordning eller i annat fall, än
denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas el-
ler straffas.»

Innan man med den pondus som ni gjort uppträder i en
fråga, bör man ha någon kännedom om den. Vi äro öfvertygade om,
att ingen af de stackars »literatörer», ni med så mycket förakt
talar om, är okunnig om, att åtal mot tryckt skrift sker enligt tryck-
frihetslagen, ej enligt strafflagen. Men ni, ni anser er vara befogad
att uppträda och ge ordningsmakten råd, hur den med dessa skrif-
ter skall förfara, utan att ens veta enligt hvilken lag den dervid
har att gå! Litet mindre pondus och litet mera sakkännedom
kunde ej ha skadat!

Förmodligen är det meningen, att åtalet skulle ske enligt
tryckfrihetslagens tredje paragrafs trettonde moment jämfördt
med 18 kapitlets 13 § i strafflagen.

Men är det då så säkert, att dessa böcker (vi tala om
»Giftas», »Tjensteqvinnans son» och »Erik Grane») skulle, om
ock kunna åtalas, så fällas enligt dessa lagrum? Icke så all-
deles kanske.

Hur lyda nämligen de citerade ställena i lagen?

Det i tryckfrihetslagen lyder så här: »Under de förut-
satta vilkor, att, vid pröfningen af en skrift eller ansvaret för
377

densamma., de, pâ hvilka en sådan pröfning ankomma kan, i
fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera må
fasta sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryc-
kets lagstridighet, på skriftens åsyftning än på framställnings-
sättet, och alltid utan rättighet att, i hvilket fall som helst,
draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola såsom missbruk
af tryckfriheten anses: ....

sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon
last, särdeles den som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda
och skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarige-
nom främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas.»

Strafflagens 18 kapitels 13 § lyder sålunda:

»Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som
tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse i högst
«ex månader.»

Har då i dessa böcker för det första skett någon upp-
maning till någon last, som är »lagstridig». Hvilka brott
mot sedligheten är det nämligen som äro lagstridiga? Natur-
ligtvis endast de, som äro i strafflagen förbjudna. Att Strind-
berg skulle ha uppmanat till brott mot 18 kapitlets 1—8 eller
10 paragrafer torde ej ens herr P. vilja påstå.

Återstår då att se, om han uppmanat till brott mot dess
9 eller 11 paragrafer.

Dé lyda: 9 §. Ogift man, som öfvar otukt med ogift
qvinna, utom de fall, som förut sagda äro, straffes, för lönska-
läge, med böter, högst etthundra riksdaler. Ej skall dock så-
dant straff ådömas i annat fall än då mannen, efter lagsökning
af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll gifva
till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.

§ 11. Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller
håller sådant hus, der otukt drifves; domes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad,
straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst 2 år.»

Hvad som i den förra paragrafen betraktas som lagbrott är
tydligen ej sjelfva den könsliga förbindelsen utom äktenskapet.
Detta framgår klart af en jämförelse med Kungabrefven af den
4 Juni 1756 och den 17 Okt. 1778.

Men det är det enda, hvartill Strindberg uppmanat, som
skulle kunna beröra denna paragraf, ty han har endast förklarat
det bättre att, då äktenskap är ekonomiskt omöjligt, tillfreds-
Ur Dagens Krönika. VII. 4.	7
378

*

ställa sin könsdrift utom äktenskapet än att lida men till helsa»
genom att undertrycka den.

Första delen af 11 paragrafen kan ingen hederlig menni-
ska beskylla den nya literaturen att ha tillrädt brott emot,
ej heller mot den sista. Ty ej har någon tillrådt en qvinna
att ge sig under prostitutionen. Tvärtom talar Strindberg på
27 sidan i »I röda rummet» om drtta »vidriga» yrke. Deremot
har han, det kan ej nekas, rådt ynglingen till att under nuva-
rande förhållanden gifva näring åt denna det civiliserade samhäl-
lets pestböld.

Från moralisk ståndpunkt vilja vi ej åtaga oss att försvara
detta råd, men vi betvifla, att det är juridiskt straffbart. Det
torde väl vara rigtigast att ej domfälla råd att begagna en inrätt-
ning, som samhället sjelft reglementerar.

Den andra frågan var om den nya literaturen kunde fällas
för skändliga och ohöljda framställningar af otuktslastens ut-
öfning.

Här blir den enskilde jurymannens samvete det som afgör,
hvadan vi ej kunna yttra oss derom. Dock tro vi, att de
jurumän som skulle fria torde vara minst lika många som de
hvilka skulle fälla. Mot det budet bryter i sanning Strindberg
och hans skola vida mindre än de s. k. romantikerna gjort
och göra.

Till sist kunna vi ej underlåta att vidröra en sak, som i
lika hög grad hedrar herr P:s goda hjerta som hans eminenta
sakkännedom.

»Det är icke min mening», säger han, »att något angrepi?
ex officio nu skulle göras på den smutsliteratur, som redan
är utkommen.»

Tack för vänligheten, snälla herr Personne! Skulle ni inte
med Er bevisade eminenta kännedom om tryckfrihetslagen än-
dock vilja försöka arrangera ett litet tryckfrihetsåtal mot t. ex.
»Giftas I», »Tjensteqvinnans son» och »Erik Grane». Det torde
nog lyckas Er. Nej min värde herre! I tryckfrihetslagens fjerde
paragrafs femte moment förordnas med afseende på åtal föl-
jande :

Så snart någon förbrytelse mot denna lag (som ej rör en-
skild person) blifvit af chefen för Justitiedepartementet hos
Justitiekanslern anmäld, åligge den sistnämde att ofördröjligen
låta förbrytelsen genom tillförordnad aktor, vid behörig domstol
åklaga ....	■

och i det sjette momentet af samma paragraf säges:
379

Sedan sex månader förlupit efter det en skrift till chefen
för Justitiedepartementet eller hans ombud, enligt näst föregå-
ende 2 moment inkommit, hvaröfver embetsbetyg genast afgifvas
bör, må ej af publik aktor åtal derå ega rum.»

Nej! värde herr P., lär er först den lag ni vill tillämpa
och kom sedan och tala om att eller att inte tillämpa den.
Men till dess, tig! •

Det återstår oss nu blott att egna n^gra ord åt tonen och
uppfattningen af motståndarnes karaktär i herr P:s bok. Det
är denna som stött oss så djupt. Ty man eger ej rätt att per-
sifflera en motståndare. När den literära kritiken gör det har
den lemnat sitt eget område och kommit in på den personliga
smädelsens. Och detta är illa. Man kan ogilla en författares
åsigter, men man har derför ej rättighet att förgripa sig på hans
person lika litet i skrift som i handling.

Vi ha redan från början sagt att detta nya sätt att behandla
en motståndare gjort.,på oss ett i hög grad motbjudande in-
tryck. Detta yttrande be vi att än ytterligare få skärpa. Der
bevisningen brister drar den bolde riddersmannen ej i betän-
kande att i dess ställe använda »glåporden» (citatet är från herr
P:s egen bok).

Att i detalj följa herr P:s exkursioner på språkets bak-
gator förbjuder oss utrymmet. Vi be blott att få framläggä
ett litet florilegium af de uttryck han använder.

»Smuts» hägrar naturligtvis för honom, som för hans själa-
fränder öfver allt, »fräckhet» och »snuskighet» desslikes.

På 17 sidan talar han om »den snuskiga Strindbergsaffären»,
på den 18 fäller han följande kärleksfulla omdöme: »Jag
glömmer aldrig, hur vid ett tillfälle en gammal både rutinerad
och begåfvad publicist, hvilken förut i sin tidning alltför be-
skedligt recenserat Giftas n:o I, sedan han på nyssnämda sätt
fått ögonen öppna för bokens verkliga innehåll, om dess för-
fattare utbrast med oförstäld både förvåning och indignation :
»Det var en f-n!» Och måhända låg i det omdömet mera
sanning än han sjelf förstod.»

Sid. 22 der han citerar sin egen artikel från 1884 se vi
bl. a. orden »ruttna idéer», »råa smutsuttryck». Sidan 30 slun-
gar han mot Strindbergs ungdomsbekanta den förolämpningen,
380

att de hufvudsakligen tycks ha utgjorts af »moraliskt slödder
och samhällets olycksbarn». Sidan 40 säger han om sina vän-
ner, att de ej, i motsats till Strindberg och hans anhängare,
blefvo »literära trashankar»^ talar vidare om att Strindberg
far med »fräck och oförsynt lögn».

På samma sida säger han på tal om en beskyllning, som
han påbördar Strindbergs anhängare: »denna låghet är just vär-
dig sällskapet». Sidan 41 berättar för oss om »det osedliga
snusket i Strindbergsliteraturen». Sidan 42 talas det om S:s
»sataniska knep». (Der får för öfrigt federationen en uppsträck-
ning för att den vågat välja den för herr P. misshaglige Dr.
v. Bergen till v. ordförande). På 43 sidan utbryter herr P.
mot Strindbergs »vanmäktiga ilska» och spår honom att bli lik
»odjuren» Robespierre, Danton och Marat, »såvida han hade
tillräcklig kraft att bli någonting annat än hvad han — är.»

Höjden af sin förmåga i smädélse når dock herr lektorn
onekligen på 58, 59 och 60 sidorna, der han uttalar sina om-
dömen om personer, som förlägga Strindbergs arbeten.

Vi vilja ej besudla denna tidskrifts sidor med att in ex-
tenso återge dem, utan hänvisa våra läsare till herr P:s egen
broschyr. Så mycket vilja vi blott säga, att ehuru de äro
skrifna af en person, som ger sig min af att uppträda i den
allmänna hyfsningens namn, de till både form och innehåll äro
sådana, att den som ej visste, hvar de stå att läsa ovilkorligen
skulle gissa på de publikationer, som fått den gemensamma
titeln »grisliteratur». En tur för herr P. torde vara att herr
Strindbergs förläggare ej fordrat tillämpning af tredje paragrafens
elfte moment i tryckfrihetslagen. Mot det torde hans bok ha
kommit att stå sig mindre väl än den nya literaturens alster
mot samma paragrafs 13 moment. *

* För vår del vilja vi här göra ett par frågor. Är det verkligen
möjligt, att ett så pass ansedt samfund, som sällskapet »Pro fid^ et chri-
stianismo» fortfarande kan anförtro sekreterarskapet åt en sék perfid och i. or-
dets egentljga bemärkelse okristlig penna, som hr Personne härofvan visats
inneha? Är det vidare tänkbart, att en af hufvudstadens aktade bok-
förläggare skall vilja i nämda sällskap sitta vid sidan af en person, som
utfarit i de gröfsta skällsord mot såväl bokförläggare som äfven mot bok-
handlare en corps här i Stockholm ? Det säges verkligen med anspråk
på trovärdighet att samma reaktionsanda, som skapat »Vårt land» m. fl.
dylika nätta nutidsyttringar, skall hafva, genom denne »censor librorum»
till medium, lyckats dupera flera eljest förståndiga män ända derhän att
de vilja förvandla en ekonomisk association — ty någonting annat är icke
Svenska bokförläggareföreningen — till en censuranstalt, der den ene kon-
kurrenten skall upphöjas till censor öfver den andres verksamhet. Eller
381



s

Vi lämna nu det skrifsätt herr P. i allmänhet använd t
för att betrakta en viss sida deri.

En kritiker, som väl herr P. ej vill opponera sig mot,
märket C. D. W. har en gång, i en recension om Kiellands
)>Arbeidsfolk» sagt, att »hånet är låga själars vapen». Det anse
vi väl ej alltid hålla streck, ty hån kan stundom vara välgöran-
de. Men den anse äfven vi vara en »låg själ», som hånar en
motståndare, derför att han är sjuk, fattig och behöfver arbeta
för sitt uppehälle,

Det har herr P. med den mest jesuitiska skadeglädje gjort
vis-a-vis Strindberg på flerfaldiga ställen i sin bok. (Se sid.
47, 48, 49, 50 etc.) Ja, han är till och med nog oförsynt att
förklara att han »hyser medlidande» med S.

Vi känna ej personligen herr Strindberg, men det förklara
vi öppet, för ett dylikt medlidande skulle vi i hans ställe be-
tacka oss som för den blodigaste förolämpning — och det tro
vi, att Strindberg gör med. — Nej, herr P., vänd ni ert krist-
liga medlidande åt annat håll. Grå ni till er sjelf; ty den an-
se vi vara medlidande värd, som sjelf står på den ståndpunkt
att han ej kan tro en person mägtig att hysa en åsigt annat
än för den personliga vinningens, för brödfödans skull.

Och denna lumpna insinuation slungar herr P. oförsynt ut
mot både Strindberg och hans parti. Den går som en röd
tråd genom hela hans bok.

Nej, herr P., dum är Strindberg ej, fanatisk, ensidig, må
vara, men dum är han inte, och det vore han, om han för
förtjenstens skull valt att skrifva så, som han gör. Det är
inte genom att säga obehagliga sanningar man kommer fram
här i verlden. Hade Strindberg velat göra sig en karrier ge-
nom sin penna hade han nog valt en annan väg, en väg som

kanske är det meningen att hr Personne skulle bekläda detta fiskalsembete ?
För vår del tro vi på nödvändigheten af en desavouering härvidlag och vi
vilja i det längsta betvifla möjligheten af att en skriftställare, som van-
ärat svenska språket och svenska bokhandeln genom ifrågavarande paskill,
enligt ett gängse rykte bidragit till en i dessa dagar försiggången spräng-
ning af Svenska bokförläggareföreningen. Och detta skall icke hafva skett
på det sättet — hvilket ju kunde varit ganska naturligt — att hr Per-
sonnes förläggare blifvit utvoterad, utan tvärtom skall det ha varit den
frisinnade sidan som erhållit misstroendevotum. Men nog låter det tills
vidare otroligt. Lika gerna skulle man då kunna tro ett likaledes gängse
rykte, att ifrågavarande »disputation» af vår nye Peder Galle (ifall det till-,
låtes oss att så benämna en så ovanligt gall- och bibelsprängd person)
verkligen blifvit godkänd som specimen för kyrkoherdebefattningen i Klara.

Red. af D. K.
382

en gång stod honom öppen, och der han med sin glänsande be-
gåfning nog gått fram långt. Men han gjorde det ej. Han
var dervidlag idealist nog att ej köpa äreställen pä bekostnad
af det han ansåg vara sanning. Och sä valde han den bana,
som nu fört honom till fattigdom, men ock beredt honom
äran att hånas af dem, som tro att hvarje åsigt ytterst har
sin rot i förläggarens kassakista.

Nej, herr lektor och doktor, beklaga ej hånande den sjuke
och fattige, men ärlige literatören Strindberg. Då är den långt
mera att ömka, som skrifver så, att man, när man ser honom
endast finna låga bevekelsegrunder till alla deras handlingar,
som tänka olika med honom, vore frestad att påminna sig det
gamla ordspråket: »Efter sig sjelf dömer man andra».

, Herman A. Ring.

Från parkett

af

G-asparone.

De märkligaste programnyheterna under mars och hittills
under april ha varit En förlofning af Edvard Brandes på Nya
teatern och Det nya systemet af Bjornson å Dramatiska teatern.

Ehuru den ej står lika högt som samma förf:s »Ett besök»
eller »En brytning» och ehuru första (akten förefaller något ut-
dragen, är dock »En förlofning» en pjes af både stort värde och
intresse. Ämnet, som är enkelt, men enligt författarens vana
utfördt med klara, fasta färger, är hämtadt från det utpinande
tillstånd, som Jbenämnes fattigdom med pretentioner, ett tillstånd,
der man visserligen icke är satt på svältdiet, men på genom-
gående förknappning och måste vända på slanten många gånger
om för att till det yttre uppfylla ställningens förmenta anspråk.
Ett dylikt tillstånd blir ofta den ämbetsmans lott, som är gift
och, utan relationer att lyfta sig upp eller väl knappast större
förmåga än hvad som erfordras för de slentrianmässiga göro-
målen i verket, stannat i de lägre graderna samt icke häller eger
383

■energi eller duglighet nog att skaffa sig'större biförtjcnster. I ett
sådant danskt ämbetsmannahem, hvartill icke få motsvarigheter-
finnas hos oss, har växt upp den unga flickan Signe. Föräld-
rarna ha för att äfven i det hänseendet uppfylla de stora skyl-
digheter, de förmena ålagda af en kgl. ämbetsmans ställning,
underkastat sig de dryga utgifter, som hennes undervisning i en
af de förnämsta flickpensioner och i en hop tämligen onödiga
sällskapstalanger måste kosta, och derigenom har hon, som är söt,
älsklig och naturlig, blifvit gäst ibland vid sina förmögna skol-
kamraters bjudningar och gör der bekantskap med sonen af en
rik godsegare. De bli kära i hvarandra och bröllopet skall snart
stunda, och modern tänker med glädje på, huru hennes dotter
skall få det bra och slippa blifva gammal i föräldrahemmet, der
alt är för mörkt för friska kinder. Fästmannen är typ för ett
icke ovanligt slag af unga ämbetsmän, sådana der hvilka såsom rike
mäns söner taga allting lätt, gå ämbetsmannabanan derför att de
icke duga till annat eller finna det för besvärligt att lära sig
något riktigt, men ändå vilja ha en ställning. Så kommer som
■ett åskslag på klar himmel faderns ruin, förorsakad ' af öfver-
•dådigt lefnadssätt och dålig, okontrollerad förvaltare — hade det
varit i Sverige, hade orsaken naturligtvis varit att söka i bristen
på spanmålstullar. — I stället för att hemföra sin unga brud
måste unga herrn afstå från sina dyra vanor och genom lektioner
söka öka sina inkomster. Hans energi förslår icke, tanken på
den årslånga väntan blir honom olidlig, trots alla böner och var-
ningar från Signes moder, som föreställer honom följderna, hur
dottern skall tyna bort af sorg och förtviflan, och trots all Signes
klagan och tårar står han fast vid sin föresats att göra slut på
detta numera för hans sinne och blod outhärdliga tillstånd, då han
icke häller eger mod att taga henne, som i sin kärlek och förtviflan
vill hänge sig till honom. Och stycket slutar med att Signe,
hvars alla drömmar, all längtan kretsat om fästmannen och det
blifvande samlifvet, inser den dystra framtid, hon är dömd till,
sjunker snyftande ned i soffan och utbrister i slutrepliken, som
så att säga sammanfattar det sorgliga, beklämmande intrycket af
hela stycket: »hvarför skall jag lida, för hvad jag icke förvållat !»
En dansk kritiker skildrar hennes tillstånd med de orden: »Det
är ett offerlam, som här är framstäldt, don af samhällsordningen
underkufvade mön, en af bleksotens blomster i den germansk-
kristliga trädgården».

Af de spelande var fröken Sandell ensam fullt tillfreds-
ställande. Hr Ranft som fadern egde en typisk mask, men var
384

för ton* och gaf icke fullt karaktär ät rollen, och fröken Klef-
berg hade som modern kommit in i en något för gråtmild ton..
Men hr Svedberg som fästmannen var för svår och spelade så
utan uppfattning och förstånd af rollen, att det var nästan synd
och skam. Inte ens kunde han tala ordentligt, och om han af-
såg att genom sitt gråt och jämmer röra, misslyckades han to-
talt, ty somliga skrattade åt honom och andra, som funno stycket
och rollen för goda att misshandlas på det sättet, förargades.
Fröken Sandell deremot hade en fin och intelligent uppfattning
af sin roll och återgaf den med god karaktärisering från början
till slut. Måhända slogo dock några moment af den stora af-
skedsscenen öfver, så att deri inkom något nästan hysteriskt,
och hennes organ verkade då icke fullt tillfredsställande.

»Det nya systemet» är en pjes, som det gör skådespelare
godt att syssla med derför att det är verkliga karaktärer och
menniskor de ha att ge scenisk gestalt åt. Men den är ännu
nyttigare för vår publik att se och framför alt begrunda. »Det
nya systemet» är en präktig representant för den del af den
nyare skandinaviska literaturen, hvari först Bjornson och Ibsen
och sedan åtskilliga andra anslagit den väldiga grundtonen som
är sträng fordran på sanning, men detta stycke eger i nästan
högre grad än flertalet af de öfriga en så rik fond af verklig poesi
och djup känsla, sympatisk humor och träffande satir, att den
verkar i ovanlig grad gripande och fängslande. För att blott er-
inra om ett par af glanspunkterna, vill jag nämna scenen mellan
Kampe och sonen i första akten, Kampes uppvaknande till be-
sinning i tredje akten samt den så utomordentligt präktiga sce-
nen i fjerde akten med dess nattvardsberedelse och generaldirek-
törens vältaliga utläggning att alla lifvets förhållanden' äro grun-
dade på den tysta öfverenskommelsen att icke bruka hela san-
ningen. För den allmänna moralens skull, i dess rätta mening
fattad, skulle det vara af största gagn, om stycket, i synnerhet
denna sistnämda scen, kunde blifva ett ständigt repertoarstycke,
men något sådant är tyvärr icke att hoppas.

Om spelet är på det hela taget föga annat än godt att
säga. Främst, utan att jag dock vill bestämma den inbördes ord-
ningen dem emellan, stodo hrr Fredrikson och Hillberg, hvilka
båda med utmärkt teknik och konstnärlig talang återgåfvo sina
uppgifter. Hr Palme var fin och sympatisk, ehuru någon tillsats
af mer amerikansk kraft ej skadat. Fru H. Kinmansson gjorde
stor lycka som tant Ole och var onekligen mycket bra, men
spelade ändå ej med fullt den kläm, man skulle önskat. Ur-
385

sprungligen hade teaterdirektionen med den för densamma egen-
domliga visdom, som icke minst gör sig gällande vid rollfördel-
ningar, utsett fru Fàhræus att spela den inskränkta, beskedliga
och religiöst pjollriga Kammas roll. Hennes sjukdom gjorde
dock att rollen blef öfverflyttad pä fru Bosin, som deri blef öf-
verraskande förträfflig. Dock kom egentligen icke det fram hos mo-
dern, som låter sonen i afskedets stund fälla till fadern de orden,
att modern var »i sin uskyld, i sin uudvikling det dejligste»
han visste. Trots de obestridliga anlag fröken Seelig eger var
det ett misstag att på hennes späda skuldror lägga flickan Ka-
rens svåra roll, bland annat derför att medan pjesens Karen är
en ung qvinna, hon nu blef nästan ett barn.

Hvad mera nämnvärdt, som vidare inträffat på det drama-
tiska området under senare tiden, är snart nämdt: Dramatiska
teaterns program före »Det nya systemets» upptagande, fru Hå-
kansons tredje debut och hr von Ostens började gästspel å Nya
teatern. Programmet egde två nyheter: ett rätt nätt och fyn-
digt lustspel, »Bröder emellan» af Paul Heyse, och en »bagatell»,
»I telefon», der den framstående författarinnepsevdonymen »Ernst
Ahlgren» tecknat en liten förträfflig flicktyp, som visade sig ha
kommit i rätta händer hos fru Hartman. Dessutom två repriser:
Edv. Bäckströms »Evas systrar», som ännu synes göra lycka
oaktadt sin något naiva åskådning af studentlifvet, och »En
kopp té», der hr Hedin var mer än vanligt rolig, hvilket ju ej
vill säga litet.

Den tredje debutrollen, fru Håkanson hade, utgjordes af
Antoinettes roll i »Klädeshandlaren och hans måg» och var mera
lämpad för den utveckling hennes sceniska anlag hittills hunnit
nå. Och i jämförelse med debuten i Tre par var denna såsom
debut betraktad ett rätt godt framsteg. Kanske derför att hon
undsluppit all beröring med elevskolan, eger fru H. en förmåga,
som icke så få af denna skolas alumner sakna, nämligen den
att tala naturligt och enkelt. Men det ligger öfver hennes tal
och spel något kyligt och reserveradt, hvadan hon ej mäktar
gifva tillräckligt uttryck åt ömmare och djupare själsrörelser.
För att förvärfva denna förmåga återstår måhända i synnerhet
rutin, så att fru H. icke blott såsom nu må ega en viss yttre
säkerhet, utan äfven inom sig skall kunna känna den trygghet,
som kommer af medvetandet om bepröfvade krafter och som skulle
låta henne slå sig lös och vandra sjelfständigt. En annan fråga
blir, huruvida fru H., fastän hon troligen ingalunda behöfver
komma bland de undanskjutna vid Dramatiska teatern, skall der
386

kunna, innan det blir för sent, hinna förvärfva denna erforder-
liga omfattande rutin.

Hr von der Osten började sitt gästspel i »Familjens olycks-
fågel» eller samma pjes, hvarmed han slutade för två år sedan,
och den för hvarje representation tilltagande publiken vittnar
om att hans stora välförtjenta popularitet icke i minsta mån af-
tagit. Man återfinner ock hos honom samma nästan oupphinne-
ligt naturliga och känsliga konstnärskap.

Ja det var sant, en märklig tilldragelse höll jag alldeles på
att glömma, iscensättandet af »Det nya systemet» skulle ju vara
hr Hjertstedts debut som regissör. En särskild uppsats i den
tidning, som har äran vara hr H:s språkrör och derigenom äfven
ibland den nuvarande teaterdirektionens, lät sig mycket angeläget
vara att på förhand göra reklam härför. Att döma af stil och
innehåll förskref sig denna uppsats otvetydigt från samma för-
fattarindividualitet, hvars teaterbref utrikes ifrån till samma
organ jag förut varit i tillfälle att nämna. Då emellertid hela
rollsättningen var hämtad från Kristiania teater, är det omöj-
ligt att yttra sig något närmare om hur denna debut utfallit
och om direktör Willmans intuition icke narrade honom, när
han i hr Hj. trodde sig upptäcka ett regissörsämne af 24
karat. Skulle man emellertid få tro på rykten, utmärker sig
denna hans begåfning dock mera för nit än omdöme och rutin.
Jag lemnar den frågan emellertid å sido och kan endast konsta-
tera en viss reformatorisk verksamhet från hr Hj. i afseende
på sjelfva den yttre anordningen af generalrepetitionen, der man,
den betydelsefulla tilldragelsen till ära, fick fröjda sig åt rikare
belysning och — en verklig nyhet— åt mellanaktsmusik. Alltid
något, och lyckas den nuvarande teaterdirektionen i sina små be-
mödanden att motarbeta den kloka planen om Dramatiska tea-
terns öfvertagande af ett konsortium bland artisterna, kunna vi
väl till nästa år göra oss förhoppning att få se ännu rikare
frukter af hr Hj:s regissörstalang.

Den 12 April.
Svea.

»Sverige åt svenskame.*

Jord, som mig fostrat har och Sparres aska gömmer,
folk, som ärft fäders gods och deras skulder glömmer!
ur skuggan af min Dahl jag egnar dig en sång.

Dig söfver Bennichs röst; hör Klinckowströms en gång!
En Hedlund snattre fritt till fria bytets heder,
om jordens usla bruk och godsherrns dyra seder;
i' krämarstadens famn han' fritt förakta må
den skyddsepok, som flytt, den tull vi ropa på.
För fega statsmän har hans mun ej ord af klander,
han läspar Ehrnsvärds lof och kryper för Themptander.
En hvar sitt lynne har. Jag älskar dig ej, fyr,
som smilar emot oss, så ungdomsfrisk och yr.

Mig gläder Bergstrands språk och Lindströms stora minnen,
Jag älskar slik en kraft och slika höga sinnen
Som ej kulturens flärd och hyfsning tagit an,
Men tala med ett språk, som hjertat röra kan.
Bort, du urbanitet som sinnets kraft förvekar
Du polityr förvärfd från franska snillelekar!

Folk, som vid öknens barm växt upp och med besvär
din höstsäds knappa mått ur frusen torfva skär,
som, strödt kring polens ring bland skogarne och fjällen,
upphugger, nattbetäckt, din bergning utur hällen!
Hvad djefvul rider dig? Du låter dryg grossör
din,hafre byta bort, din skog, ditt järn, ditt smör
för kaffe, socker, té från fjerran stränder förda,
som du ej ens försökt att här i landet skörda;
du söker oförsynt och glömsk af Darwins lag
att skänka åt ditt lif en skugga af behag.

Se kring dig, der du står och tunga släggan svänger,
på väggen midt emot ditt reglemente hänger,
388

polisen, hvart du går, omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ned på dig.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon tama sinnen amma.
Här vandre tyst och lugn på gatorna en ätt
som själfmant gör sin pligt och glömmer bort sin rätt
och om sitt armod viss och för sin enfald ärad,
går in på fläsktulln glad och rågtulln oförfärad.

Så växte fordom upp bland tullarna en slägt
som kufvat Norges våld och Rysslands bäfvan väckt.
En annan verld stått upp. Välan, välan I fäder,
hvad är den menskoätt som på er aska träder?

O blygd är detta er, I patrioters stam,
norskvänlig, radikal, så det är synd och skam,
kosmopolitiskt fri från alla ärfda dygder
den tar profryttarn mot i fattigdomens bygder!
Den glömmer vördnaden för fädrens helga stoft
och njuter vinets smak, eau de colognens doft.
Gå, här fins ingen sång för dylika bedriftei-,	•
lägg bort ditt ärfda namn, köp dig Ernst Beckmans skrifter !
Hvad säger jag, o Gud, o Sverge, Vasars jord,
Förlåt min yra sorg, en ärlig tullväns ord,
som ville skänka bort sin ära tusen gånger,
om han fick tull på allt från råg till bussaronger.

Se, ifrån fallets brant, der svindlande du står,
du ännu ryckas kan, om blott med oss du går;
med hjertat mildt och fritt, med håret silfverfärgadt
beskyddar Patrik än de skördar som han bergat.
Och Klinkan står bredvid, till Bennichs ve och skräck,
Bedelius växer upp till Andra Kammarns gäck.
Skall icke deras namn ditt tullsamvete väcka,
skall djerf agitation hvar ädel möda gäcka,
och är din enda lön åt deras dygders höjd
en fortsatt norskkurtis till hr Themptanders fröjd?
Du sofver, Svea folk! Hvem vill din hvila rubba?
Men Sverdrup med sin dolk och Björnson med sin klubba,
de vaka omkring dig. O, väckte dig min sång
med djup af Rundbäcks röst, med dån af Bergströms gång!
Se med de väldige har konung Oskar tvistat,
men nu går solen ned i länder, som han mistat.
Och Earup skäl’ vår skörd och As^’wp tar vår skog,
som vissnar i sin stam, sen han till Norge drog.
389

Hvad återstår oss snart? Allt närmre tränger jätten,
han står på fjällets spets och ögat slukar slätten.
»Men han ger mat och dryck.» Välan! bjud honom hit
och ät hans norska sill och drick hans aquavit!
Förskräckligt vaknar du. Han skall till döds dig klamra !
För fan, hvar är Norén? Hvar Pettersson i Hamra?
Torelius och Linck. Marcellus, Lader in
det gäller lif och död, så skynden då för hin
att med ert hjeltemod en häpen verld förfära
och rädda i reträtt ert lif om ej er ära.

Så sjöng jag. Modet sjönk. Med vemod natten kom,
till »Runans» stilla lugn jag långsamt vände om.
•Bedröfvad, tyst, jag gick till disken och bestälde.
Men hör. Ett sällsamt ljud. Jag tyckte att det skälde,
min panna ljusnar opp, och röster ropa mig,
Jöns Rundbäck, röd och trind, i sofifan vräker sig. •
I punsch nu sorgen dränks, för skyddet höjes skålen,
en gudom fattar mig. Det bor en gud i bålen.

Jag ser en syn.

(O, lyssnen till orden!)
Det jämrar i jorden,
Det klagar i skyn.
Och hj or darne kvida
och åkern sig våndar.
Hell, skydds vänner, hell!
I dag skall man strida,
För landtbruket ståndar
En drabbning i kväll.

Upp, östgötafäder,
Som korpar slå ner!
I dag fäster Jäder-
in ögat på er,
De döda befrias
ur kistor och skrin,
Och Erik Josias
Omfamnar Rydin.
390

De se, hur I fäkten.

Den svenska armén,

De ofödda slägten

Anropa Burén.

Mulna hopar

Skaka fädrens plog.

Rundbäck ropar

Lösen höres nog,

Sverge åt svenskarne. Vräkom de andra
Sverge och Norge förgöre hvarandra.

Mot oss gå fram

Stora i orden

Themptander och Tamm,

Dahl slås till jorden.

Ve, det går illa! O, Grud dig förbarma,

Sänd fader Bergström till hjelp åt oss arma!

Boström, förskräckt,
tiger och undrar.

Orwall är knäckt,

Casparsson dundrar. ■

Undan! Der kommer han, der kommer »Kungen».

Js och cadaver han sår öfver ljungen.

Oskyddadt järn .

Bär han i handen,

»Slår», och en Wærn

Bleknar i sanden.

Bengtsson, som skådat hur striden sig vänder,
Klappar från kvarnen i mjöliga händer.

Segren är ryckt

Till oss af jätten,

Brusande flykt

Gjuts öfver slätten.

Bergströmslatinet och Ölandslogiken
Jaga de slagna kring åkrar och diken.
Den slagtning är slagen,
Och tull har Vårt Land.

I mjöl sjunker dagen

Vid himmelens rand.

Themptander nedträder
Från konungens hof,

Och C. D. W. kväder
De nykomnes lof.

Och Svea sitter å sin tron på fjällen,

Med mjölig hätta uppå gullgult hår.

Hon blickar stilla i Themptanderkvällen,
Och Strömfelts rykte genom verlden går.
Fullbordat har en Dahl hvad Sparre ämnat:
Hans kraft är pröfvad och hans kval är hämnadt.

Se, upp till statens nya tempel' tåga
Ett folk, som vet att trotsa Norges hot.
Med kraft besvaras hvar förmäten fråga,
Tills Norge faller ödmjukt till vår fot.
Torelius blickar huldt mot religionen,
Norén och Jörgen hålla vakt kring tronen.

Förderfvet, härden kan ej längre stanna;

Dess smitta flyr för tullfrisk nordanvind;
Och allvar hvilar på Jöns Rundbäcks panna,
Och oskuld rodnar på Liss Olofs kind.
En Rotschild blickar ur hvar hyddas fenster,
Och säterier samla tullförtjenster.

Så såg jag synen
i Runans natt.

Dess bilder försvunno	.
och gaslågor brunno
i källarsalen
igen så matt.

Jag lyfte min hand
i natten och svor
392

att köpa och sprida Vårt Land,
och Stenström, som knallade dit ifrån Freden,
han hörde den dyra, den heliga eden.

Jöns Rundbäck sprang opp,
med lågande kinder
och sken på mitt hopp,
och Jörgen kom in dei'
och Putte och Linck lade sorgen ad actum
och sjöngo den dag, då min dröm blir ett factum.

O I, som kören med de stora orden,
Norén, Marcellus, Linck och Jäderin,
förgäten icke ännu fosterjorden,
dess råg, dess smör, dess mjölnare och svin 5

Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då Svanberg talar till sin yrkesbror.
Han hviskar sakta i skomakarns öra
om skråtids æra och om tull på skor.

Men var ert fosterländska skrän förgäfves,
Ar tullens undergång till våren viss;
Blir Stockholms stad kosmopolit och kväfves
Af Tre^enberg i Falun sjelfva Liss?

Då stämmen upp ett skri för sista gången
Med tusendubbladt patriotiskt mod,
Så att fast tullen snöpligt blir förgången
En verld dock veta må, hvari jargongen
0®i »Sverige åt svenskarne» bestod!