Bolaget Skandia. i. Debs tre första direktörer. Af en gammal Skandia-man*. Skandia har haft till verkställande direktörer tre vice häradshöfdingar och en grosshandlare. Den sistnämnde, C D. Jederholm^ har för sin personliga del varit den lyckligaste på denna inbringande och afundade post, och ehuru äfven hans regentskap icke saknade sina fejder på mer än ett håll, drog han sig åtminstone tillbaka med fullt bibehållen krigsära. Alla tre juristerna deremot, C. G. von Koch, A. W. Dufva och E. Fischer, ha på ett eller annat sätt gått slagna ur striderna. Bolagets grundläggare var, som bekant, häradshöfding von Koch, den yngste af de fyra på hvar sitt sätt märk- liga bröderna, justitiekansleren, majoren, löjtnanten (och garfverifabrikören) samt försäkringsmannen. Det ligger i denna slägt mycket praktiskt sinne och duglighet, ett lif- ligt intresse för allmännyttig verksamhet (ehuru icke på bekostnad af den privatnyttiga), och detta familjens gemen- * Ofvanstående, ytterst intressanta interiörer äro af förf, inlemnade till red. under den anspråkslösa benämningen »små anteckningar», med hvilka han velat påminna om några kriser, för hvilka vårt äldsta försäkringsbolag varit utsatt. Utan att åsyfta något direkt inlägg i en af dagens brännande eller vidbrända tilldragelser, vidgar sig uppsatsen Wll en högst märklig historik öfver en utveckling, till hvilken berättaren i det mesta varit ögon- vitne. Äed:s anm. Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 1 12 2 samma grunddrag förnekade sig icke hos C. G. von Koch. Efter en vistelse i England, derifrån derv äldste brodern hade hemfört sin fru och der den yngste fått en temligen ytlig kännedom om försäkringsväsendet, etablerade denne en generalagentur för några engelska brand- och lifförsäk- ringsbolag i Stockholm, men insåg snart att här var ett vidsträckt fält att bearbeta. De inhemska brandförsäkrings- aktiebolagen voro på den tiden (i början af 1850-talet) samt och synnerligen bygda på ömsesidighetsprincipen och arbetade under mycket föråldrade former; lifförsäkrings- väsendet låg ännu i sin linda, men idén hade börjat att slå rot och betydliga summor gingo redan då till utlandet för premier. Att knappt någon man i Sverige på den tiden hade närmare insigt i försäkringsväsendets teori —• och icke hr von Koch heller — är näppeligen ett obefogadt påstående; men von Koch, som åtminstone var bevandrad i den del af dess praktik, som kommer på en agents verk- samhet, gaf sig min att förstå saken mycket bättre än han i sjelfva verket gjorde. Han uppgjorde stadgarna, kopie- rade efter de engelska bolagens — blott med en enda, men så mycket vigtigare förändring — och med tillhjelp af sina många och stora relationer fick han utan svårighet det först stipulerade aktiekapitalet tecknadt, desto heldre som blott en ringa del (jag minnes ej rätt om det var 5 ■ eller 10 procent, vår aktielag var den tiden mycket liberal), behöfde kontant inbetalas af det tecknade beloppet. Sjelf tecknade han en stor mängd aktier. Ï styrelsen invaldes mycket ansedda och kompetenta personer: baron Fabian Wrede, generalfälttygmästaren, som blef dess ordförande, generaldirektören Almqvist, grosshandlaren A. O. Wallen- berg, justitiekansleren N. S. von Koch, lagmannen Elfving, professor Malmsten, som blef öfverläkare, professor Selander, som blef bolagets matematiker eller, såsom det med en från utlandet för denna befattning lånad term kallades, aktuarie; vidare, om jag minnes rätt, landshöfding Stråle 123 och möjligen, under den allra första tiden, generaldirektör Bennich, ehuru denne och hr A. O. Wallenberg, såsom kändt är, ej gerna trifdes under samma tak; samt ännu flera. — Denna styrelse var dock egentligen ingenting annat än en dekoration och sammanträdde ej så ofta. De lö- pande göromålen öfvervakades af dess »afdelning», med hvilken förhållandet för resten var precis det samma som med den stora styrelsen: den satt i rundel vid sin Gama- liels, von Kochs, fotter och lyssnade till hans ord, — åt- minstone till en början. Herr von Koch hade en utmärkt metod att såsom direktör och föredragande leda förhand- lingarne ; han var till sitt väsen och sätt ytterst afmätt och kall, talade med en lugn och tyst stämma samt imponerade genom sin förment djupa insigt i allt hvad till försäkrings- väsendet hörde. Sjelfva Wallenberg böjde sig för denna öfverlägsenhet, om hvilken alla voro öfvertygade. Uppstod någon gång en kontrovers inom styrelsen, så behöfde hr von Koch endast på sitt vanliga sätt höja begge händerna och sedan föra dem åt sidan samt med sin svaga röst yttra ett par ord, så var det likasom om han med den nämda gesten hade slätat ut alla meningsskiljaktigheter. Selanders brumbas tystnade, Malmstens och Wallenbergs liflighet lade sig som genom ett trolleri, justitiekanslerns talförhet slog propp, och ordföranden förklarade att efter hr verkställande direktörens upplysning torde saken kunna anses afgjord . .. Den, som längst höll på sin mening, var Almqvist, men äfven han mumifierades, när han en stund såg och kände von Kochs fiskaktiga gråblå ögon oafvändt riktade på sig, absolut utan allt uttryck men i alla fall utöfvande ett slags hypnotiserande verkan. Så, i frid, enighet och sämja, afhandlades alla saker en tid framåt, kanske ett år. Men under den tiden hade en annan person hunnit att sätta sig in i sakerna mycket bättre och djupare än von Koch. Det var den betydelse- fullaste personligheten i Skandias historia, d. v. vice-direk- 124 tören Dufva. I denna sin egenskap var han naturligtvis med i alla styrelsens och afdelningens sammanträden; en tyst deltagare sä länge han ännu ej var fullt säker pä sin sak och nöjande sig med att under ett blidt smäleende samt med sourdine pä sin vackra klangfulla röst föredraga de ärenden, hvilka hörde till hans departement. Men snart nog förändrades detta, och då var det han som, till hr von Kochs obeskrifliga förvåning, tog ledningen, understödd af ett par andra styrelsens ledamöter (deribland just Wallen- berg, som sedan . . .!), hvilka märkte hvart det höll pä att bära i väg. Det är så nyligen Dufva lemnat detta jordiska, att hans bild ännu icke hunnit blifva bortglömd. Men mången torde blott påminna sig hans person och hans verksamhet från hans senare år, dä sjukdomen hade böjt och åldrat honom i förtid och då förhållandena hade fört honom in i mångahanda andra strider och gjort honom äfven i inre måtto väsentligt olik sig sjelf sädan han var i sin ungdom och tidigare mannaålder. De, som kände honom på den tid, som här är i fråga, skola aldrig glömma den högväxta, kraftiga gestalten, med det finhylta vackra ansigtet, de stora blå ögonen och det ljusa, alltid något långa håret, hvilket så väl stämde öfverens med hela hans typ — just precis hvad man brukar kalla den nardzsfca typen i hela dess fullkomning. Dufva hade fel, han som alla, men han var, hvad som hos oss är sällsynt, en verklig personlighet, en sjelfständig karakter, en medveten kraft som var svår att äryla men omöjlig att dfa, annat än, såsom nyss an- tyddes, af den makt, som ingen motstår, sjukdomen och döden. Hans arbetsförmåga var otrolig, hans lätthet att sätta sig in i de mest olikartade frågor motsvarades af hans håg och böjelse att sysselsätta sig med allt, hans kunskaper, understödda af ett minne som aldrig svek äfven för de minsta och aflägsnaste detaljer, voro omfattande men hade i synnerhet den egendomligheten, att han aldrig 125 visste någonting till hälften; der han icke hade tid att studera sig in i en sak, hjelpte honom hans blick, hans intuition, jemte hans erfarenhet och allmänna insigter i en hast lika djupt och långt som andra behöfde mångdubbel tid att hinna. — Från sina första steg på embetsmanna- banan hade han gjort sig bemärkt och en lysande framtid väntade honom der, men han afbröt denna karrier för att så mycket snarare uppnå den sjelfständighet i ställning och verksamhet, som han åtrådde. Hr von Koch hade erbjudit honom vice-direktörsplatsen i Skandia, hvilken gaf just en sådan ställning; den förre såg i den vänligt små- leende, lugne och artige Dufva en utomordentligt duglig och förträfflig medarbetare, hvilken, trodde han, gerna skulle draga det tyngsta lasset och nöja sig med en underordnad ställning, förenad med goda inkomster. Hr von Koch var aldrig en skarpsynt man, och denna gången bedrog han sig grundligt. Det skrefs här ofvan, att Skandias stiftare hade gjort en enda liten förändring i de utländska försäkringsbolagens stadgar, hvilka han i hufvudsaken lagt till grund för Skan- dias. Öfverallt i "en institution af denna art har verkstäl- lande direktören en tantième å affärerna, utgående på ett eller annat sätt men, väl till förståendes, beräknad efter behållna vinsten. Detta naturligtvis med rätta. Sjelfva ledningen af en stor finansiel affär af hvad slag som helst erfordrar egenskaper och arbete, som icke kan mätas timvis eller uppskattas derefter, utan måste beräknas efter sitt resultat, och det ligger följaktligen i sakens, d. ä. i aktie- egarnes, intresse att vedergälla direktörens intellektuela ar- bete efter en annan måttstock än de öfriga tjenstemännens mer eller mindre mehanisha. — Men hr von Koch, begag- nande sig af aktieegarnes fullständiga oerfarenhet i försäk- ringsafifärer och möjligen sjelf icke anande den utsträckning den af honom bildade affären skulle komma att taga, hade i sitt för 3 år uppgjorda kontrakt betingat sig en tantième I 2Ô af så och så många procent å alla inflytande ^r«#>premier. Således icke allenast icke å den behållna vinsten men ej ens beräknadt å «^Q48>45 114,791,20 56,956,65 47,748,99 84,807,35 79,033,93 112,210,07 61,265,10 55,935,62 81,891,73 55,622,91 67,839,66 65,815,26 61,092,78 86,172,78 60,955,93 66,001,22 69,370,89 72,252,38 Summa 396,082,34 3 9 3-2 5 2,07 .332,262,34 354,753,2° Recettmedel L ö n e r 288s 1886 s88s 1886 Stora teatern Dram. teatern Stora teatern Dram. teatern Sångscen Talscen Sångscen Talscen Juli— |^ A«g- / Sept. ... 7,857,30 3,004,75 11,402,35 2,180,00 14,466,96 14,180,46 14,599,79 16,010,98 31,669,70 22,765,25 26,155,60 13,244,00 11,725,48 12,051,23 11,681,64 ”,491,49 Okt 31,220,95 2 7,831,75 36,289,49 19,717,50 n,559,8i 12,653,23 12,357/4 12,218,49 Nov. ... 23,566,15 27,652,00 SS.og?,^ 17,429,50 12,409,81 12,302,23 10,563,64 12,446,49 Dec. ... 23,407,74 17,377,75 28,435,37 20,536,75 10,045,81 ”,598,23 10,513,64 12,013,49 Summa 117,721,84 98,631,50 140,379,91 73,107,75 60,207,87 62,785,38 59,716,35 64,180,94 * Under dessa månader uppbäres statsanslaget 60,000 kr. ** Under denna månad inkomma nära 34,000 kr. i hyror. *** Stockholmarnes bidrag å 50,000 kronor inlevereras till, teatern under denna månad. i6o Häraf synes t. ex., att recettmedlen, oaktadt ett ökadt antal representationer under det löpande spelåret, något, låt vara i icke så stor grad, understigit samma inkomstkälla under motsvarande tid spelåret förut, att Dramatiska tea- terns recettmedel sjunkit med ända till 25,500 kr., medan lönerna der något ökats, detta senare troligen i följd deraf att alla ackvisitionerna från hr och fru. W:s och hr Christiernssons saligen afsomnade konstnärs-uppfostringsan- stalt fått löneförhöjning. Men hvad som i synnerhet tyckes komma att knäcka Posttidningens och teaterdirektionens leende framtidsdröm- mar att oskadda passera öfver bristernas farliga blindskär, är den förändring förhållandet mellan inkomster och utgif- ter undergått. Under förra hälften af spelåret 1885—86 samlade man i ladorna ett öfverskott af ungefär 63,800 kr., och att ha ett sådant belopp att dra på bör kännas rätt skönt och lugnande. Under detta spelår belöper sig emel- lertid öfverskottet icke till mer än ungefär 38,500 kronor, d. v. s. ställningen har under första hälften försämrats med icke mindre än cirka 25,300 kr. Och approximativt skulle således försämringen kanske kunna i lindrigaste fall beräknas vid spelårets slut uppgå till dubbla summan eller öfver 50,000 kr. Lägges härtill den balanserade bristen å 7,683 kr. 30 öre, detta hrr Grandinsons och Törners tviste- frö, som väl någon gång skall betalas, så stannar det icke som förra spelåret med 2,500 kr. af kreditivet, och inte ens hela detta års kreditiv, om ock — fast mindre formenligt —förstärkt med kvarlefvorna från de båda föregående årens kreditiv, skall förslå. Nu skulle man visserligen kunna invagga sig i den förhoppning, att vår goda teaterdirektion skulle ett, tu, tre kunna göra någon sådan der riktigt lycklig kupp, som lät en ovanlig guldström flöda in i kassan, men vid minnet af höstens nyheter, af den ovanligt bedröfliga »trumpetaren» och det inte mycket muntrare »Det var en gång», behöf- i6i ver man väl inte vara någon inbiten pessimist för att be- tvifla det. Äfven om nu »mästersångarnes» framträdande in- nan säsongens slut verkligen skulle bli en sanning, hvilket ju icke är sagdt, ty redan september 1883 förkunnades roll- utdelningen verkstäld, har man ju i följd af nuvarande kraf- ter ingen säkerhet för att icke derigenom ökas mer utgifts- än inkomstsidan — otroligare saker än så har man upp- lefvat. — Detta om Posttidningens som sagdt tämligen på skrufvar stälda*skönmålningsförsök. * . Att min artikel i förra häftet skulle på somliga håll bli föremål för häftig ovilja, var ingalunda oväntadt, icke minst af den orsak, att kgl. teatrarne hittills varit ett slags privatdomän, der »vederbörande» fått nästan ostördt tumla om och helt obesväradt kunnat slå döförat till för den all- männa opinionen och pressen, medan staten alltid haft på sin part att välvilligt släppa till dryga pengar, utan några garantier eller kontroller för dessa pengars förståndiga an- vändande. Detta har väl egentligen kommit sig af teatrar- nes egenskap att i mångfaldiga årtionden varit ett bihang till höfförvaltningen. Och äfven med en större förmåga och allvarligare vilja än den nuvarande teaterdirektionens utplånar man icke på tre, fyra år de vanor, intryck och åskådningssätt, som fostrats under så lång forntid, så mycket mer som från de myndigheter, såsom finansdepartementet, statsrevi- sorerna etc., hvilka närmast ha att utöfva kontroll, väl knappast något kraftigare försök gjorts att föra den mer eller mindre motsträfviga institutionen in på bättre vägar. Statsrevisionens äntligen genomdrifna fordringar på något full- ständigare verifikationer är gud bevars ju alltid något mycket erkännansvärdt, men ändå en mindre detalj. Orsaken till 16^ denna departementala och revisorsobenagenhet att ge sig närmare in på saken har väl snarast varit känslan af atf det vore detsamma som att sticka in hufvudet i ett getingbo och ge sig ihop med den ena trassliga härfvan efter den andra. Och då man gått med det hemliga hoppet att i en snar framtid på ett eller annat sätt bli kvitt Kela affaren, har man dragit sig derför. Och en liknande äfvenledes ganska naturlig, åtminstone mycket vanlig benägenhet att skjuta upp i det längsta att ta i tu med brydsamma och obehagliga saker har också gjort, att regeringen i regeln låtit sina förslag att lösa teaterfrågan framkomma dels onödigt sent och dels i tämligen outredt skick. Men till alt detta äro kungl. teatrarne, deras direktion och styrelse- och förvaltnings- system sjelfva ytterst skulden. Man har från vissa håll varit ytterst begifven på att för tillkomsten af min kritik söka privatpersonliga mo- tiv och inspirationer från alla mer eller mindre tänkbara håll. Detta bemödande förvånar mig, uppriktigt sagdt, minst af alt, då jag känner den slemma vanan hos teater- menniskor och i synnerhet hos deras beundrare och svit att lägga osjelfständiga eller dåliga bevekelsegrunder bakom alt, som icke faller dem riktigt på läppen. Och i upptäckande deraf användes en skarpsinnighet, som skulle visa sig vara till bra mycket större både enskildt och allmänt gagn, om den i stället finge göra sig gällande vid deras egentliga sys- selsättningar. Jag skulle i det hänseendet kunna anföra en massa bevisande exempel och anekdoter, som t. ex. sjelfva recensenternas åltpappa skulle vara den siste att förklara »apo- kryfiska». För öfrigt har jag svårt att inse, i hvad mån vare sig ena eller andra förmenta privatmotivet kunnat inverka på mina sifferuppgifter och fakta. Och det är dessa fakto- rer, som uteslutande gjorde att, ju mer jag fortgick i mina materialsamlingar till min uppsats, dess mer förvand- lades min från arbetets början hysta tämligen välvilliga och optimistiska stämning mot kgl. teatrarne såsom stats- institution och under direktör Willmans ledning till mot- satsen. Såsom mina läsare torde påminna sig, gingo mina anklagelsepunkter förnämligast ut mot tillvaron af ett »ama- sonvälde» med ett ytterligare okontrolleradt sidoinflytande och af ett favoriseringssystem, yttrande sig i besynnerliga engagemang och rollutdelningar, samt mot ett oförståndigt och oförsvarligt sätt att handskas med statens penningar. Skulle nu någon af teaterdirektionens advokater och dra- banter i detta senare hänseende möjligen komma och med triumferande later framsläpa ett eller annat korrekturfel, så vet jag nog, att sådant låter sig göra, då jag, som inte ens kan disponera öfver ett teaterkansli, fick ensam vara min sekre- terare, kamrer, notarie och kanslist och — hvad svårare var — i följd af brådskan med tryckningen äfven min egen korrekturläsare. Men när jag gör detta reserverade erkännande, kan jag tyvärr icke på samma gång göra mig sjelf det nöjet att på dessa möjliga sififerupplockare tillämpa ett mycket bekant ordspråk om en viss varelses hittande af ett eller annat korn. Det är inte precis oartigheten som afhåller mig; det skulle genera mig mindre; men derför att den maträtt, som skulle kunna åstadkommas af sålunda hopplockade kornskal, säkerligen vore bra vattenhaltig. Med, andra ord, mina resonnemang och det totalintryck jag af- sett dermed skulle icke det minsta i kufvudsak lida, ehuru jag gerna medger, att den, som icke af sig sjelf kan inse disharmonien mellan ofvannämda oskick och en statsinstitu- tions begrepp, svårligen skall känna sig berörd af hur många fakta som hälst. Jag har med afsigt hufvudsakligen beskådat teaterför- valtningen och teaterfrågan från en administrativ, ekono- misk och parlamentarisk ståndpunkt. Detta emedan dessa syn- punkter vanligen altför mycket lemnas ur sigte, men äfven der- för att jag kände på mig, att min skepticism skulle låta de sed- vanliga vackra, hallstämplade fraserna om kgl. teaterkon- stens öfversvinliga kulturbetydelse fastna mig i halsen. Be- iÖ4 träffande åter bedömandet af nuvarande teaterdirektions sätt att tillgodose de ästetiska krafven, ha under senare år hrr recensenter lemnat åtskilliga bidrag, som jag hoppas här icke behöfva ingå på, men vill icke försumma anföra följande lilla generella, men mycket expressiva omdöme, som stod för några dagar sedan i en tidning: »Den vällofliga direk- tionen är nu en gång så ästetiskt anlagd, att dess omdöme går ungefärligen stick i stäf mot alla andras. Den har sitt hufvud för sig och som publiken äfven har sitt, så måste derigenom uppstå en konflikt, som icke kan lända teater- kassan till särdeles fromma.» * * Då det kan vara af intresse att på ett ställe ha sam- manfördt hvad kgl. teatern under den nuvarande direktö- rens tid presterat af nyheter och s. k. repriser, hvarmed menas pjeser, som icke varit gifna på två år, meddelas så- som ett slags komplettering till förut lemnade uppgifter följande öfversigt: Sångscenen: 1883—84: Nyheter: Harald Viking (lï), Spanska stu- denter (6). Kefriser: Hugenotterna (6), Profeten (2), Barberaren i Sevilla (4), Postiljonen från Lonjumeau (8). 1884—85: Nyhet: Neaga (8). Refriser: Vattendragaren (9), Ro- meo och Julia (21), Svarta Dominon (10), Lulli och Quinault (2). 1885—86: Nyheter: Paul och Virginie (12), Diamantkorset (13). Refriser: Rienzi (1), Martha (9), Gustaf Vasa (6), Lohengrin (14), Leonora (7), Judinnan (3). Ta/scenen: 1883—84: (G. Fredrikson intendent vid Dramatiska tea- tern). Nyheter: Antigone (9), Strandbybor (12), Tur hos damerna (25), Gengångare (13), Räddande ängel (39), Sanna kvinnor (9), Daniel Rochat (12), Kan ej (19), En gård utan husbonde (10), Medborgerligt förtroende X4), Mellan barken och trädet (15), Dömd (12), Mellan bjudningarna (14), Herr Derblays giftermål (26), Vårflod (9), Henrik och Pernille (3). Re- i65 priser: En niidsommarnattsdröm (14), — Ett gratt hårstrå (7), Majorens döttrar (5), Tartuffe (7), Fregattkaptenen (6), Skatten (3). 1884—85: (Aug. Lindberg regissör). Nyheter: Erasmus Montanus (5), Uriel Acosta (4), Kung Lear (4, Rossi), Roderik Heller (40), En skandal (19), En seance (8), Sista hvarfvet (13), Don Ranudo de Coli- brados (7), Kamrater (7), Lady Tartuffe (lï), Vildanden (21), Severo Torelli (3), Profpilen (24), Inackorderingar (5). Repriser: En vintersaga (2), Moderna vinglare (11), När damerna föra krig (4), Mellan drabbningarna (8), Han är inte svartsjuk (9), Familjen Danicheff (13), Gringoire (9), Den gifte mannen i staden och på landet (n), Förbi (5), Rosa och Rosita (5), En liten förmyndare (2). 1885—86: Acheter: Kung Erik (6), Edmond Kean (4, Rossi), Stora klockan (28), Denise (29), Hexmästaren (10), Fru Madeleine Bunge (12), En fågel på lindeqvist (4), En lektion (10), Ensam (13), Geografi och kärlek (20), Förlåt mig (10), En droppe gift (8), Under vägbrytningen (3), Provisoriskt (13). Repriser: Macbeth och Ludvig XI (Rossi; resp. 3 och 2 ggr), Härmännen på Helgoland (2), Osvuret är bäst (2 ggr ; upptogs i slutet af spelåret), Onkelns testamente (6), Richelieus första vapenbragd (9), Piccölet (9), Åmbrosius (14), För nervösa fruar (3), En oslipad dia- mant (2), Kusinerna (i). De inhemska författare, hvilka under denna tid riktat den dramatiska nationalscenen med nya alster, äro såle- des: fru Agrell med 3, fru Edgren och teaterns båda f. d. literatörer, hrr Wijkander och Frans Hedberg, samt dess nuvarande, hr E. Lundqvist med hvardera 2 stycken och vidare' hrr Molander, Sellman och Christiernsson samt frök- narna Roos och Emelie Lundberg med hvar sitt. Siffrorna inom parenteserna ange antalet representa- tioner, stycket upplefvat under spelåret; för somliga och icke precis så få har det ock stannat dervid. Och må- hända med ett undantag kunna väl alla här ofvan upp- tagna operanyheter redan sägas ha, mer eller mindre sjelfförvålladt, stigit ned i grafvens hemska djup, och dit har väl äfven redan ramlat detta spelårs första nyhet, den flicktjusande »trumpetaren®. Pax vobiseum! Men nog bör jag få alla fruntimmer med mig, då jag beklagar, att icke direktör Willman på snart fyra är kunnat gå i för- 166 fattning om någon opera, hvars framgångar skulle kunna tänkas inom en icke altför aflägsen framtid bereda våra fina stockholmskor ett nytt tillfälle att i saligt exstatisk, bacchantisk berusning slita buketterna från sina eljest så lugnt och platoniskt klappande bröst. Både teaterkomitéer och andra ha flerfaldiga gånger vitsordat kgl. teaterns stora benägenhet att hvad man kal- lar dra på sig en öfverflödig mängd menniskor. Har en individ väl en gång kommit med ena foten innanför dessa konsttempels heliga murar, skall det öfver hufvud vara bra otur, om han, utan att sjelf vilja det, kommer derifrån; det blir lätt något inventarieaktigt med den kgl. teaterns skådespelarpersonal. Naturligtvis med frånseende dels af dem, som för att arbeta och komma fram, försaka sitt kungliga otium cum dignitate — allting är relativt här i verlden — och dels af dem, som ännu icke hunnit der slå tillräckligt djupa rötter för att motstå de en och annan gång uppstående svaga fläktarne af en reduktionstendens hos vederbörande eller för att kunna hålla möjlig kotteriantagonism något i schack. Och det är väl en hos vederbörande mer eller mindre omed- vetet inneboende känsla af pietet för den der inventarie- egenskapen, som gör att direktionen med glädje ser en öch annan i figurlig mening spelevinker, som varit ute litet grand och luftat på sig, återvända till den öppna faders- famnen, der det finnes rum för så många, icke blott för alla gamla, utan äfven för en hel hop från elevskolan och från andra teatrar. Konkurrentteatrarna unnar man icke gerna något godt, äfven om man icke sjelf alltid har egent- ligt behof deraf och icke precis vet huru man skall använda alla krafter. I en dylik »magasinerings»konst anses ju kgl. teatern alltid ha varit framstående, till ogagn både för teaterkassan och sjelfva föremålen. Och det förbättrar inte saken, att de der återförvärf- ningarna ibland varit sådana, att äfven ytterst litet klander- benägna konstvänner måst tycka att kgl. teaterdirektionen snarare bort tacka sin himmelska pappa att den en gång blifvit af med dem. »Nomina suntodiosa», och derför vill jag inte hvarken från hr Westins eller Willmans tid an- föra några belysande exempel, ehuru derpå inte fins någon egentlig brist, i synnerhet om man faster sig vid sådana, som sagt upp sig i afsigt att pressa upp den redan förut för deras konstnärsskap mer än tillräckliga lönen. Men då jag väl redan i förra häftet försyndat mig mot hr Törn- qvist, kan jag kanske utan ytterligare risk uttala min stilla förundran, att kgl. teaterdirektionen icke lät honom, som i tvänne af teaterberättelserna till statsrevisionen är anteck- nad som afgången, stå der han stod, utan några rader längre ned kungjorde ett några månaders senare reengage- mang. Och hr Roos’ återknytande som aktör vid teatern är väl obestridligen ett ganska kuriöst prof på direktör Willmans tolkning af kompetensfordringarna för anställning vid landets främsta dramatiska scen. Men till, om möjligt, ännu kuriösare resultat skulle vi komma, om vi något tittade på beskaffenheten och förgyllningen af det konst- närliga föreningsbandet mellan institutionen och somliga herrar och damer, men då befarar jag en explosion af de mot mig redan nu ingalunda öfverdrifvet vänliga känslorna vid kgl. teatern. Nya kvastar lära sopa bäst, äfven om de ibland snart bli utnötta. Vid direktör Willmans tillträde afgingo från teatern icke så få, säkerligen icke alla fullt frivilligt. Jag erinrar mig t. ex. hrr Henrikson, Sevon, Bentzon-Gyllich, damerna Söder- man, Bruno, Anna Strandberg, Öhrström, Vichman, Adam- sen, Emelie Lundberg. Vinsterna första året voro, vill jag min- nas, hrr Labatt, Johansson, Forsten, Rydgren, frökn. Laurin, Janson och Javette(?). Men ehuru det knappast vill synas, som om ett inslående på reduceringsvägen varit något att vara ångerköpt öfver, utan raka motsatsen, tyckas dock vederbörande ha kommit på andra tankar, ty sedan dess krymper listan öfver afgångna betydligt, medan förteckningen t68 öfver tillkomna ansenligt förlänges. Bland de förra märkes den sångare, som ’ med framgång visat sig fylla det tom- rum, direktörskap och ålder till skada för teatern låtit uppstå efter den såsom scenisk konstnär lika obestridt er- kände som såsom teaterchef problematiske hr Willman. Tillkomstlistan åter^ och den ändå icke riktigt fullständig — bl. annat upptas icke der hr Lindberg cch ett par, tre andra efter en kort tid åter afgångna herrar — har ungefär följande utseende: hrr Rosén, Sellergren, Söderman, Ny- gren, Grafström, Bratbost, Roos, Bäckström, Palme, Berg- qvist, Ljungberg, Hillberg, Larsson, damerna Anna Strand- berg, Geijerstam, Wellander, Almati, Åkerlund, H. Rund- berg, Svensson, Göthlin, Seelig, Sundqvist, Ulrich, d. v. s. på något öfver två år det lilla nätta antalet af 24 stycken. Och den af mig kända motsvarande siffran på afgångne uppgår till ungefär 1/3 af detta antal. Då det synbarligen icke ligger rätt väl för enhvar att med behållning läsa och kombinera sifferuppgifter, hade jag ämnat att genom en mera detaljerad, jämförande samman- ställning så öfverskådligt som möjligt belysa den nuvarande direktörens af Posttidningen öfver all vank och lyte upp- höjda sparsamhetssystem, sådant det framträder vid tillämp- ningen speeielt i fråga om den enligt direktörens eget er- kännande teaterns ekonomi mest besvärande utgiftsposten, aflöningen till skådespelarpersonalen. De varierande vilko- ren och andra svårigheter ha låtit mig afstå från framläg- gande af en mera omfattande dylik tablå, men äfven några korta antydningar torde räcka fullt till för att visa, i hvil- ken grad den nuvarande direktören hållit sitt till regering xoch riksdag uttryckligen afgifna löfte att, under förutsätt- ningen af treårsprovisoriet, vid kontraktens afslutande bättre än teaterdirektionen dittills gjort tillgodose teaterns ekono- miska intressen. För institutionens bestånd och sjelfva skådespelarpersonalens skull är det i synnerhet att beklaga, att direktören icke sökt bättre göra verkligt allvar af detta 169 sitt åtagande. Teaterns framtidsapparanser hade då otvifvel- aktigt varit vida ljusare och vid treårsperiodens början skulle man likaledes sluppit undan för vida billigare köp i afseende på afskedanden och lönereduceringar än som nu blir nödigt, kanske t. o. m. för h. m:t, om han, hvilket dock icke synes vara meningen, allernådigst realiserar de på många håll närda förhoppningarna och återtar teatrarne. Och ej heller tyckes direktören ha gjort något för att få den maktpåliggande pensioneringsfrågan bragt i ett för de många, hvilkas nödtorftiga ålderdomsuppehälle dermed är förenadt, något gynsammare läge. Det enda han i den vägen har gjort är att nu komma med tämligen omfattande pretentioner till riksdagen, som icke endast formelt är be- rättigad att erinra honom om att så litet som 4 år i sta- tens tjenst ej brukar i andra fall berättiga till pension, utan ock att den moraliska skyldigheten att få saken på önskligt sätt ordnad ligger hos teaterns mångårige driftsherre, hof- förvaltningen och dess allerhögste herre. Det kan ju vis- serligen finnas en och annan ömmande omständighet, som talar för att äfven riksdagen räcker en hjelpande hand, men hufvudbördan bör ingalunda få läggas på staten. För att emellertid återgå till aflöningarna, är redan följande tillräckligt talande. Hr Willmans första år (1883 —84) var aflöningen till sångscenen 123,619,19 kr.; våren 1884 aflade han det storslagna sparsamhetslöftet, och se: denna post sjunker med omkring 1,620 kr., för att — o ve! — året derpå åka upp igen .med ungefär 3,690 kr. Talscenens aflöning hade under samma tid, icke ens mo- mentant, visat samma tendenser att relativt taga skeden i vacker hand. Första året 116,486,54 kr., steg posten året derpå med icke fullt 1,300 kr. och året derpå med ytter- ligare ungefär 9,000 kr.'*' * Som en jämförelse kan nämnas, att 1880 års teaterkomité beräk- nade, att aflöningen för talscenen skulle utan olägenhet kunna nedsättas til 98,500 kr. Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 4 170 Ser man åter på de enskilda artisternas lönevilkor, är det just i följd af aftonpenningssystemet mycket svårt att något så när exakt beräkna löneförhöjningen eller minsk- ningen. Men totalintrycket blir onekligen, att reduceringarna afgjördt träda i skuggan för förhöjningarna. Såsom ett slags beräkningsgrund lär antagas, att enhvar af aftonpengs- artisterna vid Dramatiska teatern under spelåret kommer att uppträda 100 gånger ; vid lyriska scenen måhända något färre gånger. Men under en direktion, som tycks ha trott sig upptäcka räddningsmedlet vara att immerbadd så mycket som möjligt öka representationernas antal (ingalunda det- samma som deras kvalitet), bör väl, om inte sjukdom, onåd eller andra ogynsamma omständigheter komma emellan, denna norm bli en verklighet för artisten, och för många öfverskrides siffran betydligt, speeielt vid Dramatiska tea- tern med dess många plockgodsprogram.* Aftonpengarna utgå, som bekant, med samma belopp, vare sig rollen om- fattar flere akter eller endast en.** Och hvad teaterdirek- tionen tar med ena handen, det ger den oftast tillbaka med den andra och icke sällan mycket mer. När t. ex. fröken Eks lön förändras från att vara 5,000 kr. och 40 kr. pr kväll till resp. 4,000 och 80, ställer det sig i verkligheten som en löneförhöjning. Eller när hr Fredriksons aktörslön 6,500 kr. utan några aftonpengar reduceras till 3,000 kr., så innebär det lilla soülagementet af 40 kr. pr repr. i verk- * Under kalenderåret _ 1885 synas t. ex. hrr Fredrikson, Personne, Törnqyist ha uppträdt resp. 173, 169,. 135 repres. ** 1880 års teaterkomité föreslog ett återvändande till systemet med tjenstgöringspengar pr akt. Nämda välskrifna komitébetänkande tyckes ha ådra- git sig gtor onåd och har ej ansetts värdigt att återges på ännat sätt än i tidningarna. En bilaga, upptagande en detaljerad inkomst och betydligt reducerad ntgiftsstat, hade icke ens den nåden och är bokstafligen unik. Teaterdirektionen afgaf å betänkandet ett mycket ohöfligt svar. Betän- kandet förfor ock rätt kritiskt med den Edholmska förvaltningen och inne- håller åtskilliga påpekningar, som efterträdarne hade gjort väl i att icke helt och hållet negligera. in ligheten icke blott en ersättning för de afstrukna 3,500 kr., utan ock under år 1885 en liten löneförhöjning af cirka 3,400 kr. En ursäkt för de höga lönerna och i följd deraf äfven för teaterns underhaltiga ekonomi vill direktionen i likhet med sina föregångare finna i den starka konkurrensen, icke blott från inlandets, utan äfven från utlandets teatrar, hvil- ken omständighet, i förening med penningens fallande värde, ger för stor pondus åt de stegrade löneanspråken. Ordet konkurrens har blifvit en buse, som i de flesta näringar numera målas på väggen och många gånger helt oförtjent får klä skott för vederbörandes egen oförmåga att anpassa sig efter ändrade tidsförhållanden. Det vore derför under- ligt, om en kgl. teaterdirektion, som har stört omöjligt att upptäcka ens ett grand i eget öga, än mindre en hel bjelke, icke skulle tillgripa samma förklaringsgrund. Men ser man nyktert på frågan, torde ändå icke fruktan för konkurrensen ha behöft; för en bestämd och klok direktör spela så afgörande roll. Den utländska konkurrensen torde på sin höjd kunna vara att ta i beaktande med 3, 4 sångare eller sångerskor. Och äfven dessa skulle nog betänka sig mer än en gång, innan de sade farväl till en i jämförelse med öfriga svenska statens löntagares mycket god aflöning, en foglig press, som alltid tar i med vantar — jag lemnar oafgjordt om vantarna äro silkes- eller ylle----och — russina komma sist — af en publik, som ger sin hänförelse stor- slaget uttryck i halfhysteriska känsloutbrott, lager och blom- mor och kråsnålar. När det gäller, erinra sig nog de, som hunnit till någon bättre position här hemma, Julius Cæsars bekanta ord. Ja, man har ju nyligen sett en ung talang- full sångerska skynda bort från både storartade och talrika utländska triumfer, så storartade, att t. o. m. telegrafen burit vittne derom, och begifvit sig hit till en sekundaan- ställning vid vår lilla opera, utan att en obetvinglig hem- längtan härvid kan sägas ha spelat någon roll. t72 Och konkurrensen från andrå svensktalande teatrar är väl icke häller så rysligt svår. Vi ha ju sett, huru en och annan af de bäst aflönade dramatiska artisterna, som tänkt utbyta det relativt enformiga lifvet här mot en lång serie gasterings- triumfer och guldskördar i Skandinaviens öfriga städer, än- dock till sist slog tanken ur hågen. För öfrigt torde tea- terdirektionen kunna ha ett ganska godt kort på handen i den ganska allmänt rådande benägenheten att, äfven mot något mindre aflöning, hällre gå till kungl. teatern med dess relativa säkerhet, lugn och bekvämlighet samt dess — låt vara understundom tämligen artificiella — större sociala och konstnärliga nimbus. Men teaterdirektionen har i allmänhet icke synnerligen förstått begagna sig af alla dessa gynsamma omständigheter, utan i regeln uppbära äf- ven de enskilda, fasta och flyttande teatrarnas bästa stödje- pelare för vida mer ansträngande arbete icke obetydligt mindre aflöning än motsvarande artister vid kgl. teatrarna; det är kgl. teatern som skrufvat upp lönen för de enskilda företagen och icke tvärtom. Hvad åter beträffar de mindre betydande artisterna på båda hållen, stå de kungligas ar- bete, sedt både kvantitativt och kvalitativt, betydligt högre i pris. Och det är ingen annan teater som haft så god råd att lägga sig till med krafter, för hvilka icke finnes egentlig användning. Med all aktning för satsen, att ar- betaren är värd sin förtjenta lön, undras, om ändå icke detta sorts arbete betalas för högt i betraktande af hvad annat arbete, kräfvande fullt ut lika stor intelligens, anlag och förstudier, kan betinga. Som bekant har icke den officiella aflöningsstatistiken fortskridit synnerligen långt. Skada äfven ur flere synpunkter att ingen publicistisk löne- statistik finnes. Då det yrket har med teateryrket en mängd beröringspunkter gemensamma och rymmer ungefär lika stor mångfald af skiftande gradationer af intelli- gens, kunskaper och bildning, som det teatraliska, egnade det sig bra till jämförelse. — Den kännedom, jag varit T73 i tillfälle förvärfva om publicistiska lönevilkor, vågar jag ej generalisera såsom altför mycket hemtad från ett för exklusivt håll. — Jag tror visserligen icke att den nuva- rande direktören på det hela taget är populär bland sina underordnade, men de borde verkligen vara skyldiga att slå en medalj af största storleken * öfver den chef, som under tider af arbetsbrist och sjunkande arbetspriser på alla områden förstått icke blott hålla den kända s. k. aflö- ningens jernlag fortfarande suspenderad, utan — hvad som är än mer exempellöst — icke blott , icke minska arbetarstocken, utan både öka den och dess aflöning. Det är ju mycket vackert, men hade varit ännu vackrare, om det varit hr Willmans egna pengar det gält, och icke det allmännas. Ser man närmare på de i förra häftet intagna kontrakts- detaljerna, hvilka, såsom der omnämdes, sträcka sig till uPP&örelserna under förra sommaren hvad den fasta lönen beträffar, medan åter inga senare uppgifter om förändringarna i tjenstgöringspengarna än under 1885 stått mig till buds, vill det synas, som skulle lönereduceringarna för denna tid vid operan egentligen drabbat hrr Dahlgren, Ohlsson, Tor- slow, Håkansson, Janzon samt fruarna Ch. Strandberg och Willman och måhända ett par till, men nedsättningarna torde icke uppgå till ens 3,000 kr. pr år af detta treårs- provisorium och räcka i alla händelser icke på långt när * Ett exemplar af medaljen bör också öfverlemnas till företrädaren, ty han förstod ännu bättre att betala vid engagemang. Hans hufvudegen- skap i detta hänseende var för stor aktivitet, hr Willmans för stor passivitet- Ett prof på det förra är historien om fru Bosins engagemang. Denna artist, som på sin tid skördade så stora triumfer på Nya teatern och såsom dess förnämsta skådespelerska fick träget ligga i elden, trodde, att genom hr Westins tillträde skulle förlamas det mot henne fientliga och orättvisa kotteriinflytande, hvaraf hon vid sina debuter å Dramatiska teatern haft en tämligen obehaglig känning, och sökte engagemang, anseende sig ha skäl att vara belåten äfven med något mindre lön än vid Nya, der den torde ^a uppgått till mellan 3,000 och 3,500 kr. Hr Westin såg saken från en högre ståndpunkt och erbjöd henne af sig sjelf 4,000 kr. och 10 pr repr. 174 till de löneförhöjningar, som betingats af t. ex. hrr Ström- berg, Ödmann, Rundberg (en liten löneförbättring hvarje år), Forstén, Sellörgren; damerna Javette (hvarje år), Gel- haar, A. Karlsohn m. fl. Vid Dramatiska teatern är det, så vidt jag kan se, endast hr Hansson och fru A. Kin- mansson, som fatt 1883 års vilkor nedsatta, den förre med 200 kr., den senare med 900 kr. Löneförhöjning ha der- emot de allra flesta fått, såsom hrr Personne, Lagerqvist, Hamrin, Ortengren, Törnqvist, damerna Bäckström, Ahlan- der, Lindström, Zetterberg, Björkegren, Hartman m. fl. Vid båda teatrarna äro för många vilkoren så affattade, att det icke framgår med full tydlighet, om förändringen i verkligheten ställer sig som löneförhöjning eller status quo bibehålies, men det är stor sannolikhet för det förra. Jag gör den, som jag hoppas, tämligen obehöfliga re- servationen, att jag icke med ofvanstående velat bestrida den fulla befogenheten af en eller annan löneförbättring, men en dylik påökning för ett öfvervägande stort flertal synes mig bra dåligt harmoniera med direktör Willmans famösa löfte. Det är väl att hoppas, att statsutskottet skall veta fri- göra den kgl. teaterpropositionen från de drag af obestämd och sväfvande natur, som vidlåda densamma, och ta ut steget i den inslagna riktningen, hvilken under nuvarande förhållanden antagligen är den mest praktiska. Det är ju helt lätt att säga, att idealet t. ex. vore ett nytt rymligt och ändamålsenligt teaterhus med hvar sin särskilda obe- roende scen för de båda konstarterna och att på dessa scener sedan skulle samlas Sveriges förnämsta konstnärer och altsammans stå under ledning af en person, som med tillbörlig blick för en förståndig ekonomis kraf förenade en verklig insigt om konstens väsen och oberörd af alla kotteri- intriger hade förstånd och makt att sätta rätt person pä rätt plats. Sådana der och liknande drömbilder kan man ju invagga sig i, om man så förmår, men illusionernas dagar i afseende på teaterfrågan bör väl för längesedan vara förbi. Teatrarne ha icke skött sig så. Hvar finna nu en lämplig chef? Kgl. teatern hade för flera är sedan ett sådant ämne, men stötte det ifrån sig, och sedan dess har den hårda kampen för det egna ounderstödda företagets upprätthållande hun- nit fresta altför mycket äfven pä hans krafter. Hvad som nu gäller är att icke riskera alt, att icke köra hufvudet i väggen. Och skulle uppriktigt sagdt konsten verkligen för- lora sä mycket på ett Stora teaterns öfverlåtande till ett konsortium med skäligt understöd och mot lämpliga vilkor?* Icke öfvertygas man om motsatsen af teaterdirektionens ofta nämda utlåtande och de exempel den anför för att schasa undan alla planer på ett konsortium. Dels talar den om teatrar i länder, der staten sjelf eller furstehuset helt enkelt icke bryr sig om eller behöfver ta hänsyn till hvad nöjet att ha en hofteater kostar. Och dels manar den fram de imponerande föredömena från stater och städer, sådana som Braunschweig, Strelitz, Koburg, Gotha, Dessau, Weimar, Detmold, Gera, Potsdam, Putbus, Pyrmont, Salz- burg, Sigmaringen och Sondershausen m. fl., m. fl. Om flertalet af sjelfva dessa och öfriga af teaterdirektionen uppradade städer eller stater skola nog de flesta med mig utan blygsel erkänna sig veta ytterst obetydligt, och än mindre om sjelfva teatrarna, och ingalunda känner man sig hågad att utan vidare tro teaterdirektionen på dess ord, att »konstens fana der hålles högt», medan konsortiiteatrar, af hvilket slag teaterdirektionen bevärdigat endast ett par stycken med namngifvande, förklaras helt föraktligt ha »en nog stark bismak af geschäft.» Ja, det skall då gud veta, att * En åtgärd, tvifvelsutan för konsten af stor betydelse, men för närvarande outförbar, vore att bereda understöd af allmänna medel åt alla hufvudstads- teatrar med aktningsvärda sträfvanden- vär kgl. teater, som nu i mannaminne tillhört den först- nämda kategorien, sorgfälligt aktat sig för alt, som kun- nat det aflägsnaste påminna om »geschäft». Dertill ha teaterdirektionerna altför lättvändigt handskats med pengar, engagemang och favoriseringar. Men se vi närmare pä saken, hvad ha vi nu i verkligheten för »garantier» för »de musikaliska diktverkens värdiga återgifvande», presta- tionernas »helgjutenhet» etc.? Slätt inga. Ha inte vi redan sett exempel på »mera framstående artisters érsät- tande med sujetter af lägre ordning» ? Med några anatemer öfver allmänhetens sämre smak förringar ändå icke den nu- varande direktionen sannolikheten af, att icke en statsunder- stödd teater, ledd med vederbörlig hänsyn till en förståndig ekonomi — och det brukar det enskilda intresset kunna lära — skulle kunna räkna på en så pass utbredd bättre smak hos allmänheten, att den icke funne med sin fördel förenligt att upprätthålla en värdefull repertoar. Om man lade bort litet jargon i det här afseendet, skulle det inte skada, och det är löjligt, att, i vårt land med dess eljest rätt stora obenägenhet för statens intervention och der man sett flera enskilda teater- och kulturföretag trots alla, ibland ganska svåra hinder lyckas »hålla konstens fana» verkligt högt, känna sig så der upprörd öfver detta förslag att lösa en fråga, som altför länge fatt vara olöst. Och alt tal om operan som »nationalteater» är ju att låta den lysa med lånta fjädrar. Under antagande att arrendeafgiften för Dramatiska teatern bestämmes till ett skäligt belopp, hvarken löjligt obetydligt eller uppskrufvadt högt, är förslaget om denna teaters utarrenderande, då man ju har goda utsigter att erhålla fullt kvalificerad person, tilltalande och alls icke eg- nadt att skada konsten*, såsom det skrikes om, mest från * I trenne artiklar, införda i Aftonbladet, har nyligen hr Frans Hed- berg sökt tillkännagifva sin ståndpunkt i teaterfrågan. Ett och annat i 177 det håll, der man halst sage, att alt finge bli vid det gamla, bekvämliga och för somliga inbringande oefterrättlig- hetstillståndet. och der fåfängan skulle känna sig sårad till döds, om t. ex. hr August Lindberg, för hvars Hamlet jag icke känner synnerlig beundran, men om hvars energi och direktörsförmåga man torde kunna göra sig mycket goda föreställningar, skulle bli innehafvaren. Ryktet har nämligen dessa mera pa bilder än skäl och fakta rika artiklar är tvifvelsutan befo- gadt, så t. ex. hvad han yttrar om vansinnet att låta operan spela 5, 6 dagar i veckan, om att det var önskan att bli af med en konkurrent och ej något konungahusets varma intresse, som på sin tid föranledde till Dra- matiska teaterns inköp etc. Men dessutom finnes i artiklarne åtskilligt altför egendomligt att här fullständigt förbigås. Oaktadt alt sitt ofta förkunnade förakt för teaterkomitéer generar det icke hr Hedberg att nu som sin patenterade upptäckt frambära hvad 1880 års teaterkomité föreslog, eller att samman- föra båda scenerna i operahuset. Hvad som emellertid talar mot ett sådant arrangemang äro, såvidt jag kan se, mindre de af teaterdirektionen anförda, men af den sjelf i handling vederlagda ästetiska skälen, än de ekonomiska och den skarpa disharmoni, som redan nu råder mellan de båda scenernas personal och naturligtvis genom sammanföring endast i en betänkligare grad skulle stegras. Hr Hedbergs egentliga skäl mot Dramatiska teaterns uthyrning synes vara, att utarrenderad jord plägar återlemnas utsugen i egarens händer. Någon erfarenhet om landtbruksförhållanden borde emellertid ha lärt hr H., att sådant i regeln beror på olämpligt val af arrendatorer och oförståndiga arrendevilkor och att det minst lika ofta händer, att jord, som i följd af egarens loj het och oförstånd legat i vanvård, just af en kraftig och insigtsfull arrendator kan ryckas upp och komma till heder. Ett lindrigast sagdt egendomligt intryck, gör det att höra den man, hvars inkompetens till hans förra maktpåliggande befattning såsom souschef vid Stora teatern af allmänna opinionen väl anses till fullo béstyrkt, nu komma och dels på befintligheten af Dramatiska teaterns lokal kasta skulden för kgl. teaterns mindre tillfredsställande förmåga att återge de större skådespelen och dels föraktligt tala om att de öfverlåtits åt Nya teatern att förstöras. Äfven om nu inte Nya teatern alltid kan sägas ha sett sina bemödanden i detta afseende krönas med önsklig framgång, har dock dess verksamhet i detta hänseende äfven i jämförelse med sjelfva hr Hedbergs vid Stora teatern varit af den art, att dylikt tal. är både takt- löst och, generell sedt, mindre grundadt. I?8 » utpekat honom å ena sidan och å andra hrr Almlöf och Fredrikson såsom representanter för ett slags association. Risken för en ensidig repertoar vore måhända mindre i förra fallet, men under förutsättning af måhända af andra skäl de senare träde. Arrendeafgiftens ingående till ungefär lika insats ha större utsigt till före- lyriska verksamhetens upprätthållande innebär dock något motbjudande, i synnerhet om det är den senare som dragit ned hela affären. Ilvarför icke då hällre, om staten icke vill sjelf ta beloppet i afbetalning på alla de summor, den under årens lopp fått betala till teater- verksamheten och teaterhusen, eller afsätta det till en börjande byggnadsfond, anslå det till förstärkande af teatrarnes pen- sionskassa, som deraf väl skulle vara i behof. Departe- mentschefen söker visserligen intala sig och riksdagen den förhoppningen att ej i år behöfva ta i hop med den kin- kiga pensioneringsfrågan, då åtminstone den hufvudsakliga delen af den vid Dramatiska teatern engagerade personalen skulle fa behålla sin anställning. Att öfvertagaren skulle med glädje se t. ex. fruarna Hwasser och H. Kinmansson och hrr Hedin, Lagerqvist och Norrby stanna kvar, ligger i öppen dag. Men det fins en och annan äldre, hvars bi- behållande måhända skulle hedra hans goda hjerta, men i stället inge mycket ofördelaktiga föreställningar om hans förmåga att ekonomiskt förstå ett dylikt företag. Äfven om det i ett eller annat fall skulle åtgå minst ett par tunnor krita för att räkna ut huru pass nära vederbörande artist och konsten en gång varit befryndade, så kan man icke gerna på bar backe ställa personer, som, låt vara omotiveradt, i ett tjugutal år stått i teaterns tjenst. Hvem ikläder sig för öfrigt ansvaret för lifstidsengagemangen? Ett undan- skjutande af pensionsfrågan är således icke fullt berättigadt. Men hufvudbidraget till pensionskassans försättande i önskligt godt tillstånd bör, såsom jag förut påpekat, icke komma från staten, utan från annat håll, 179 Det är svårt att inse, Kvarför icke k. m:t skulle hunnit redan till denna riksdag vidtaga den i statsrådsprotokollet omnämda utredningen af frågan om ny teaterbyggnad och konsortium. Efter alla föregående uppskof kunde riks- dagen väl haft skäl att äntligen nu en gång hoppas få komma till ett definitivt slut på saken. Med uppskjutande tills vidare af byggnadsfrågan, torde dock måhända riksdagen redan i år kunna fatta definitivt beslut angående Stora teaterns öfvertagande af ett kon- sortium och Dramatiska teaterns utarrenderande. Äfven om riksdagen nu bifölle kgl. propositionen i oför- ändrad form, hvad eger den väl för garanti att det begärda anslaget, inalles troligen 100,000 kr., skall förslå? Så vidt man kan se, ingen enda garanti. I tråga om anslagsbehof- ven ha beräkningarna verkligen snart sagdt hvartenda år varierat. I sitt svar på 1880 års teaterkomités betänkande förklarade hr Edholm, att om inte riksdagen satt ned det ordinarie anslaget med 15,000 kr., skulle teatern inte kom- mit på ekonomiskt förfall. Vid 1881 års riksdag ansåg k. m:t att ett statsanslag af 60,000 kr. skulle vara nog för Stora teatern, om den öfverlätes åt enskild person eller bolag. 18 8 2 års riksdag ville ge för ett år extra 40,000 kr. till båda teatrarna och det beloppet hade dåvarande teater- direktören förklarat sig anse tillräckligt. Följande året höjde han emellertid pretentionerna till 80,000 kr. extra, fastän riksdagen fann att 40,000 kr. kunde vara nog och det fick hr Willman att röra sig med till en början. För de följande tre åren begärde regeringen motsvarande summa 100,000 kr., men fick 12 5,000 kr., i följd af att stats- utskottet ej ville låta stockholmarne slippa undan. Om Dramatiska scenen enligt påstående bär sig mer än väl, har således Lyriska scenen, enligt de sista årens erfarenhet, un- der den nuvarande regimen i statsanslag årligen kräft 125,000 kr., som ju i allmänhet nära på gått åt. Enligt hvad jag här ofvan (sid. 160) visat, förefinnes emellertid sannolikhet 180 för detta spelår af en brist på kanske 50,000 kr. Då det för spelåret 1887—88 begäres 25,000 kr. mindre frän staten, för så tagas, tande, beslut. torde sålunda resultatet bli en än större brist — vida inte till dess några betydande besparingar vid- Detta är alltid en omständighet att taga i betrak- när statsutskottet och kamrarna i år skola fatta sina »Vårt Land.»* /å/^ Land, Vårt Land, vårt eget blad, Vart klerikala ord! Flyg ut, flyg ut kring land och stad Med högstämd, fosterländsk bravad Om all den svenskhet som blef spord På Sveriges svenska jord. Vårt Land är futtigt, skall så bli För den som kritisk är; En städad karl knapt ser deri, Men detta bladet älska vi; För den som ' spanmålstull begär Ett guldblad dock det är. Vi älska der en Stenströms brus, Och Ödmans muntra språng, Den mörke Evers’ dystra sus, Den lärde herr Torelius, Hvem helst i uppsats, kort som lång, Der gläfst en enda gång. Här striddes ock vår skaldkonsts strid Af »trasten» djupt ur skog; Här, här, på hvarje stund och tid Med näfve mera gr of än blid Vår himmelske Carl David slog Dem som han ej fördrog. * TiW de ärade tidningsredaktioner, som möjligen skulle känna sig hugade att återgifva ofvanstående poem, ställes en vördsam anhållan, att detta icke må ske annorlunda än i utdrag. Detta undanbedjande gäller dock icke redaktionen af »Vårt Land», som gerna må i sitt blad intaga hela poemet. Red. af » Dagens Krönika». 182 Hvem täljde väl de striders mätt, Här striddes utan skräck, Hvem täljde väl allt lömskt, allt rått, Som skr efs utaf Norén der blott? Hvem mätte allt hans spilda bläck Hvar gång som han var fräck? Och det var här det bläcket flöt, Ja här, för oss det var I detta bladets modersköt, Jemt sina smädelser han göt, Den kämpe, våra bördor bar I dessa otrons dar. Vårt Land är ljuft, Vårt Land är godt, Der är oss allt beskärdt; Hur ödet kastar än vår lott, Ett svenskt-svenskt prestblad ha vi fått. Hvad fins i Norden mera värdt Att hållas dyrt och kärt. Din allra största bragd, Vårt Land, Dock »norska frågan» är. Dig vare pris, att snart vår hand Vi rikta emot Kölens rand Och säga: »Se det landet der, En svensk provins det är». Och fördes vi att bo i glans Dland kyrkoenglar små, Och blef vårt lif en skyddsluUsdans, Der ingen skymt af Norge' fans, Till detta arma blad ändå Vår längtan skulle stå. 183 Du obeskrifliga Vårt Land, Som reaktionen byggt! Klerikalismens trygga strand, Noréns Vårt Land, Wirséns Vårt Land Var aldrig för din grofhet skyggt, Skäll fritt, skäll g ladt, skäll tryggt! Din spridning, sluten än i knopp, Skall växa utan tvång; Vår kärlek, den skall trumma opp IMång tusen abonnenters tropp Och till ett rikt Vårt Land en gång Den klinga skall, vår sång. Jean de Nivelles. Marco Minghetti. Bref från Italien af Alfredo Mazza. Ofvers. från förf-.s handskrift af Jï. Sandström. Dessa rader, som komma att läsas i ett från Italien så aflägset land som Sverige, böra vara skrifna utan afund och utan smicker: de böra framställa ett sant porträtt af statsmannen, konstnären och statsekonomen, men de böra på samma gång framhålla huru han satte handlingssättet fram- för resultatet, och de böra ej smickra ett parti, som förlorat sin ledare, eller en stad, som förlorat en berömd medbor- gare. Vi böra härvid låta endast sanningen vara vår ledtråd. Marco Minghetti bortgick ur tiden vid 70 års ålder efter att hafva tillbragt 40 år i den politiska breschen. Under alla dessa 40 år stod han i första ledet, ständigt i konungens närhet i följd af de höga embeten, han allt från sin ungdom beklädde, alltid nära folket genom de tal, han med sällspord œlegans höll i parlamentet, i politiska för- samlingar, i komitéer. Marco Minghettis förnämsta, ovan- liga och utsökta egenskap var vältaligheten. En lätt fly- tande ordström, en beundransvärd form, den klaraste fram- ställning gjorde den bolognesiske grefven till ett ideal för alla — och de äro i Italien många — som i talet samman- fatta en mans alla egenskaper. Såsom konservativ, såsom gammal och oföränderlig högerman har Marco Minghetti haft skarpa och mäktige motståndare — såsom talare har han endast haft beundrare. Många äro de gånger, han nöd- 185 gats upprepa en sin gamle och aktade motståndares — ba- ron Giovanni Nicoteras — ord: applådera de mig? då har jag sagt en dumhet! Huru många gånger under kammarens stormiga ses- sioner har han ej med afund åhört den biellesiske klädes- fabrikören Quintino Sellas rättframma och osmyckade tal^ hvilka ej rörde men öfvertygade; huru många gånger har han ej förgäfves anslagit den manligt fosterländska strängen af Francisco Crispi — den gamle palermitanske garibaldi- sten, en af de qvarlefvande från de tusens från Marsala framgångsrika epopé! * Marco Minghetti hade såsom politiker samma fel, som vidlådit alla store talare från Isocrates till Castelar: obeslut- samheten, bristen på blick. 1847 var han medlem af »Con- sulta romana di stato», instiftad af Pio IX, 1848 tillhörde han den första lekmansministéren såsom minister för all- männa arbeten. Mordet på Pellegrino Rossi, hvilket be- gicks af reaktionen i sjelfva parlamentshuset, förmådde ej rubba hans tro på frisintheten hos påfven, som hade väl- siguat Italien genom att omedvetet sätta gnistan i den re- volutions krut, hvilken skulle komma att räcka i 25 år och 1870 sluta med påfvedömets kapitulation. Det var först encyklikan af den 29 mars, genom hvil- ken Pio IX drog tillbaka sina soldater från Lombardiets slätter, som öppnade ögonen på Marco Minghetti. Då skref Marco Minghetti det skönaste bladet i sin historia, i det han begaf sig till Carl Alberts, konungens af Sardinien läger, kämpade mot österrikarne såsom general stabskapten samt erhöll majorsgraden vid Goito och riddarkorset af Santi Maurizio & Lazaro-orden vid Custoza. Ehuru Marco Minghetti sålunda på nära håll bevittnat konungens af Sardinien och prinsens af Piemont hjeltemod, ehuru han befunnit sig i brännpunkten för den subalpinska diplomatiens arbeten, hade han ännu ej fattat hela omfatt- ningen af revolutionen, som redan var mogen i hela Ita- lien: alla skaldefoster, Leopardis, Giustis, Nicolini del Ber- chets, hade gått spårlöst förbi honom — skalden; den filo- sofiska utvecklingen från Vico och Romagnosi till Mazzini hade ej gjort något intryck på honom — filosofen; Italiens C7r Dagens Krönika. VII. 2—3. 5 186 ungdom, sbm öfvergaf verkstäderna och universiteten för att gå ut i striden under ledning af de gamle professorerne och med det trefårgade banéret i hand, hade intet att säga honom —• soldaten. Från alla trakter i Italien räckte fol- ken hvarandra handen; han — Minghetti hade sett Gui- seppe Garibaldi ila till Rom och framför den heliga stadens murar utgjuta Italiens förnämsta hjelteblod: genovesaren Gottfrid Manuéles; bolognesaren Pie triam ullaras, milanesaren Luciano Manoros. Mazzinis utskickade bragte Sicilien i resning; Massimo d;Azeglios och Silvio Pellicos arbeten kommo Italiens qvinnor att fålla tårar och stämde famil- jerna för revolutionen. Nå väl, Marco Minghetti svärmade ännu för det gio- bertinska idealet om de italienska staternas förbund och öfvergaf det ej, förrän händelserna kommo och öfverraskade honom. Han drog sig tillbaka till Bologna och der offrade han — statsmannen, den i parlamentet och på valplatsen hem- mastadde — åtta långa år af sin kraftfulla mannaålder, i det han visserligen var ett stöd för de liberale, men ej in- tog någon framskjuten ställning. Först 1856 begaf han sig på uppdrag af grefve Gavour till Paris-kongressen och af- gaf om det österrikiska herraväldet öfver Romanien en be- rättelse, som sedan låg till grund för det ryktbara Plom- biéres-förd raget. Och ej ens då hade han en klar blick på förhållandena: från tanken på det giobertinska förbundet öfvergick han till idén om en blandad konstitution i samma stil som Oster- rike-Ungerns. Han togs ej ur sin villfarelse, förr än en- hetstanken var genomförd genom Garibaldis episka intåg i Neapel 1860. Det är visst sant, att Gioberti och Mamiani — dessa båda framstående män — besjälades af samma idé som Marco Minghetti, men det är icke mindre sant, att hvarken Gioberti eller Mamiani voro store statsmän. I hvårje fall använde Pio Nonos förre minister 1860 hela sin förmåga för att underblåsa agitationen för annexio- nen i Emilia och understödde med beundransvärd verk- samhet Cavours planer och politik. Till belöning för sitt nit sändes han till det första italienska parlamentet såsom 187 representant för Bologna. Cavour gaf honom inrikesmini- sterportföljen, som han behöll under baron Bettino Ricasoli, hvilken efterträdde den så plötsligt och på ett så hemlig- hetsfullt sätt bortgångne Cavour. M. lemnade denna post, då Urbano Ratazzi utnämn- des till ministerpresident; efter dennes fall 1863 kallades han att bilda konung Victor Emanuel II:s minister. Men vid hufvudstadens förläggande från Turin till Florenz för- mådde han ej kufva de frambrytande lokala lidelserna, utan måste draga sig tillbaka. Vid denna tid hade Marco Minghetti ingått äktenskap med donna Laura Acton, furstinna af Camporeale. Från 1863 till 1869 var M. flitig talare i parlamentet. 1869 inträdde han i kabinettet såsom minister för åker- bruk, industri och handel. För att göra honom rättvisa kan man säga, att denna var den betydelsefullaste tidpunk- ten i hela hans statsmannalif. Han vidtog förträffliga och högligen nyttiga åtgärder, egnade att bispringa den endast 10-åriga nationens hotade industri; han införde reformer i handelslagstiftningen, i jernvägstarifferna och i reglementena för de tekniska instituten och inrättningarna. Men han föll kort tid derefter, ministören Lanza Sella fattade statsrodret och förde Italien till Rom. Han återfick ledningen af ärendena 1873, men föll 1876 på jernvägsfrågan. De sista ord, han yttrade från minister- bänken, voro: vi falla, i det vi tillönska Italien män, hvilka älska det lika högt som vi. Hans efterträdare var vensterns ledare Agostino De Pretis. * * * Marco Minghetti svek ej ett ögonblick i hela sitt lif sin fosterlandskärlek, det är visst, men lyckligtvis har na- tionen under sin 25-åriga tillvaro ej haft att beklaga sig öfver någon enda af de män, som ledt dess öden: ej öfver Cavour, som dog i breschen, ej öfver d’Azeglio, Ratazzi, Ricasoli — verklige statsmän i ordets sanna bemärkelse — ej öfver Sella, den modige återställaren af finanserna, ej öfver Lanza, ett föredöme af antik rättrådighet. Minghetti hade det ärofulla uppdraget att anmäla för parlamentet jemvigten i budgeten, men denna jemvigt var 183 en frukt af de uppoffringar af deras popularitet, hans före- trädare gjort och af nationens största försakelser. Konungen förärade honom den höga Annunziataordens halskedja efter de hjertliga besök, hvilka gjordes honom i Milano af kejsarne af Tyskland och Österrike; men denna tilldragelse, som kallas Marco Minghettis stora framgång i utrikespolitiken, gaf anledning till andra motgångar, då per- soner, som voro mindre oberoende än han af inflytanden från parlamentet, erhållit makten. Kejsarne af Tyskland och Österrike, som mottogo besök af Victor Emanuels ef- terträdare, skulle utan svårighet hafva kunnat återgälda den unge monarken detta besök i Milano — såsom de gjorde på Minghettis tid — men nationen har kommit till insigt om att ett besök, som är aflagdt i Berlin och Wien, kan återgäldas endast i Rom. Den bolognesiske nationalekono- mens diplomatiska framgång var endast ett dåligt prece- densfall, som framkallades genom en alltför ringa blick framtiden. på * * * Han var en alltför konstnärligt anlagd natur för vara en djupsinnig statsman. Han debuterade med ett att ar- bete öfver de engelska spanmålslagarne, behandlade derefter aftalen mellan arbetsgifvare och arbetstagare, höll ett loftal öfver Andrea Silvani, utgaf en i dialogform affattad afhand- ling om historiens filosofi, en monografi öfver de nya åker- bruksförhållandena i England och tolf bref öfver religions- friheten samt studerade ordnandet af de direkta skatterna; han skref vidare om qvinnans bildning i Italien, om Victor Emanuel, om parlamentets inblandning i förvaltningen och slutligen om Rafael Sanzio. Ett enda betydande verk har han frambragt: en af- handling i politisk ekonomi. De öfriga vittna om ett klart och fint bildadt förstånd men ingalunda om något verkligt och djupt skådande snille. Såsom skriftställare lemnade han den politiska arenan 1870 samt skref slutligen endast några ofullständiga och ofta otillförlitliga broschyrer öfver konstnärliga ämnen. Såsom statsman har han skrifvit för mycket, såsom konstnär för litet. En genialisk sammansättning af viveur och patriot, elegant och stolt, en riddare utan fruktan och 189 tadel, har han såsom sådan gifvit det enda föredömet i vår parlamentariska historia, i det han duellerat med oppo- sitionens ledare. Omtyckt af hofvet, hade han den stora förmånen att inträda i Savoyiska huset ej som en tjenare utan som en vän; i de svåraste ögonblick gaf han ett ärligt, oegennyt- tigt och praktiskt råd åt konungen, som älskade honom såsom en broder. Hvarken populär eller motsatsen, var han stolt öfver att ingen italienare någonsin förbannat hans namn; så väl på maktens tinnar som i parlamentet eller i enskilda lifvet hade han alltid bibehållit orubbadt idealet för statens grun- dande: rättvisa. * Detta är sant. Och det var nödvändigt att förutsända allt detta för att ursäkta honom för det svåra politiska misstag, han be- gick under de tre sista åren af sitt parlamentariska lif. Då man vet, att han ej var någon stor statsman, kan man förstå det understöd, han lemnade den beklagansvärda förvirring inom kammarens konstitutionella partier, som är känd under namnet »transformationen». Efter Quintino Sellas död, högerns allvarlige och osli- pade ledare, ledde Marco Minghetti majestätets opposition mot de vensterkabinett, i hvilka än Agostino De Pretis, än Benedetto Cairoli voro presidenter. Den hedervärde De Pretis hade så småningom gjort sig af med vensterns mest framstående män; genom hans ministerkaleidoskop hade passerat Nicotera, Crispi, Cairoli, Ballarini och Zanardelli. Desse fem inflytelserika representanter af framstegspartiet insågo, att De Pretis rufvade. på en omsvängning för egen räkning och slöto förbund för att bekämpa honom. Sedan denna nya parlamentariska klick uppstått, hvilken man be- nämnde »pentarkien», började centern få makt och inflytande. Högern greps då af en plötslig farhåga att blifva kring- skuren och under Minghettis ledning beröfvade den visser- ligen ej De Pretis makten, men underkufvade honom till den grad att han nödgades göra sig af med Baccelli och Man- cini och upptaga i kabinettet åtminstone två högermän, Ricotti och de Robilant; vidare tvang den honom att fast- 190 ställa öfverenskommelsen med bankerna rörande jernvägs- driften samt ålade honom åtskilliga eftergifter i lagen rö- rande fondernas utjemnande. Vid den sista krisen hade han ej mod att åtaga sig ledningen, men han betjenade sig af De Pretis’ efterlåten- het för att bringa förvirring i landet och i kammaren och svårt hota institutionernas bestånd, troende sig skydda dem. Säkerligen skulle ingen af de statsmän, som föregingo Marco Minghetti, hafva gjort hvad han gjorde och ingen nu lefvande statsman kan vilja bibehålla den oreda, som skapades af honom. Den ende, som politiskt skall sörja Marco Minghetti, torde vara Agostino De Pretis. Ty det konservativa partiet och hela den gamla högern voro sedan lång tid trötta på att vänta och voro missnöjda med De Pretis’ hållning. Sedan ledaren gått bort, hafva de bör- jat agitera och visa sig afvoga mot nuvarande ministerpre- sidenten: den moderata pressen har hastigt ändrat hållning, majoritetens sammankomster äro nästan tumultuariska. Detta är det tydligaste och bestämdaste fördömande af den nyli- gen aflidne statsmannen, af hans parlamentariska arbete, af hans regeringsidéer. Ruggero Bonghi, det lilla sydländska fenomenet, som talat med så stor rörelse om Marco Minghetti och som så många år varit honom en trogen vän, funderar nog på att söka sammanhålla partiet; men då han skådar omkring sig, finner han dess medlemmar antingen hafva försvunnit, eller hafva öfvergått till fienden såsom Domenico Berti, eller vara uteslutna från parlamentet genom De Prètis’ förvållande såsom Emilio Visconti Venosta; han skall inse de svårigheter, mästarens verk beredt honom, och förlora allt hopp om att någonsin finna något botemedel deremot. * > * * Marco Minghetti — i likhet med alla Annunciatarid- dare »kusin» med konungen — afled utan förvärfvad förmö- genhet: han lemnade enkan och brorsönerna (sjelf hade han inga barn) ett kapital af 700,000 lire — just så mycket han sjelf ärft. Men i Italien är detta ej något ovanligt: Lanza dog mycket fattig; Garibaldi, som eröfrat ett konunga- rike, lemnade efter sig endast klippön Caprera, hvilken na- tionen förärat honom; Sella återgick från kabinettet till sin klädesfabrik; d’Azeglio uppehöll sig med sin målartalang; 191 Ricasoli var rik, men Ratazzi dog nästan fattig; Benedetto Cairoli, som var mycket rik vid tiden för revolutionen, är nu knappt bergad. Alla gamla soldater, alla martyrer for Italiens sak, hafva i lifvet knappt bröd för dagen och dö i armod. Alla — frän venetianaren Cavalletto till abruzzern Spaventa, neapolitanarne Settembrini och De Sanctis, parle- mitanaren Albanese och milanesaren Bertani — alla hafva de dött fattiga. Italiens regering har ej riktat någon; hon har i dess ställe gjort en och annan fattig: Marco Minghetti var i detta fall en verklig italienare, en aktningsvärd man, såsom vid alla förhållanden i sitt lif. . Italien har i Marco Minghetti förlorat en af sina inom- lands mest omtyckta och af utlandet mest aktade söner, en länk i den ärofulla kedja af män, som förde nationen till friheten, den förste af sina talare, en rättrådig förvaltare, ledaren af ett inflytelserikt parlamentariskt parti, en snillrik skriftställare, en nationalekonom af betydenhet. Den bildstod, parlamentet beslutit resa åt honom, skall måhända finna sin bästa plats i den minnesvård, hvilken håller på att uppbyggas på Capitolium åt konung ATictor Emanuel, fäderneslandets fader. Isolerad skulle den knappt ega någon betydelse och skulle förefalla såsom en opro- portionerlig heder åt mannens förtjenster; på Capito- lium skulle den hugfåsta minnet af en soldat från den stora frihetskampen, en man, som gaf sig helt åt fosterlan- det, som tjenade det i 40 år utan af brott med all sin kraft och all sin intelligens. Och i detta skulle ligga sanning och rättvisa. En svensk utopist. Aren 1871—76 utkom i bokhandeln ett svenskt original- arbete i fyra delar, under den gemensamma titeln »Slutliqvid med Sveriges lag», af pseudonymen Nils Nilsson, Arbetskarl. De åsigter författaren deri utvecklade afveko allt för mycket från de herskande idéernas stora allfarsväg för att icke väcka ett visst uppseende. Men någon resonansbotten for dessa tankar, som ställde hela den bestående samhällsord- ningens grundvalar under diskussion och skoningslöst för- klarade dem odugliga, synes då ännu icke ha varit för handen. Författarens ord dogo bort som en ropandes röst i öknen. Ingen svarade; icke ens den »underklass», som just af honom döptes med detta nu bevingade namn, rörde sig. Och så blef det åter tyst med sådan kritik, som går på djupet, och konservativa och liberala, det fasta och det rörliga kapitalets riddare, fortsatte att fylla press och riks- dag med sitt vapenlarm, medan massorna nedanför, ganska oberörda af partiernas äflan, stretade och sträfvade för sin stora fråga — det dagliga brödet, som deras lott varit genom alla tider. Utvecklingen, som aldrig står stilla, om det än kan se så ut ibland, fortsatte emellertid tyst, men oaflåtligt, sitt arbete att göra Sverige i materielt afseende allt mera likartadt med det öfriga Europa och derigenom åstad- komma motsvarande förändringar i de gamla åsigterna och uppfattningarna af lifvet, europeisera äfven hjernorna, så att säga. Literaturen, denna känsliga mätare af nya ström- ningar i den andliga atmosferen, på samma gång uttryck för ett redan timadt omslag och den kraftigaste befordrare af detsamma, gjorde en tvär omkastning. I formelt afseende 193 blef realism fältropet och beträffande innehållet blef dikt- ningen, från att ha varit konservativ, revolutionär. Och det nya på literaturens fålt håller på att få sin motsvarig- het på politikens. Man kan skönja konturerna till ett helt nytt parti, hvars förtrupper redan på svensk jord planterat det allmänna broderskapets internationella fana. Den sociala frågan har äfven hos oss kommit på dagordningen, och de af dess lösning närmast intresserade lära nog sörja för att den ej skjutes undan igen. Mycket är sålunda helt förändradt på de få år, som förflutit sedan Nils Nilsson, Arbetskarl, alias: den nyligen aflidne f. d. rådmannen N. H. Qviding i Malmö, efter mångårigt öfvertänkande af sitt ämne vid 63 års ålder ka- stade ut den första af sina broschyrer i bokmarknaden. Hans röst förklingade då, ty han hade kommit för tidigt, men den förhoppning gick i fullbordan, som han uttalar i företalet till tredje delen, att han skall lyckas öfvertyga »kanske om några år en eller annan, som då vågar att se skarpt i synen andra än hvardagstankar». Han fick till lärjunge ingen mindre än den man, som gjorde sjelfva bryt- ningen med det gamla i vår literatur. August Strindberg är sjelf den förste att erkänna det stora inflytande, som läsningen af Slutliqviden haft på hans andliga utveckling. Det är Nils Nilssons idéer som gå igen i hans angrepp t. ex. mot konstens öfverskattning såväl som mot centralisa- tionen, ja, som redan nämts, äro uttrycken »öfverklass» och »underklass», hvilka framslungade af Strindberg med ens vunno burskap i språket, direkt hemtade från den äldre mästaren. Men för den yngre generationen är denne origi- nelle tänkare sjelf nu så godt som alldeles okänd. Det sy- nes mig att detta icke är som det bör vara. Väl är det sant att mycket i det nämda arbetet förefaller antiqveradt och besynnerligt och att vid sidan af djerfva och klara tankar der finnes en religiös mystik, som i vår tid verkar högeligen främmande. Men boken är dock allt för intres- sant och har allt för stora förtjenster för att utan vidare kunna lemnas åt glömskan; den har ju, om än medelbart, varit en betydelsefull insats i vår senaste utveckling. Det skall blifva min uppgift att i det följande gifva, så sam- manträngdt som möjligt, en kritisk framställning af några dess hufvudpunkter, i förhoppning att härigenom hos en eller 194 annan läsare kunna väcka intresse för de sjelfständiga tan- kar, som tänkts af Sveriges S:t Simon eller Fourier. * Det finnes en utmärkande skilnad mellan de utopiska samhällsförbättringsteorierna och de moderna, som här är skäl att genast betona. De förra begynna samt och syn- nerligen med att konstruera upp ur hvad man kallat det rena förnuftet ett ideal för den menskliga sammanlefnaden och yrka sedan endast på denna mer eller mindre i detalj utförda plans tillämpande i praktiken. De deremot, hvilka nu sträfva att råda bot för det elände, som omger oss, bygga Pa e^ historiskt studium af mensklighetens föregå- ende utveckling, söka med tillhjelp häraf vinna insigt om denna evolutions lagar, d. v. s. om dess allmänna riktning och gång, samt nöja sig sedan med den blygsammare upp- giften att påyrka en sådan omgestaltning af förhållandena, att samhällets alla institutioner verkligen komma att svara mot ögonblickets behof och att gamla sådana icke helt en- kelt få stå qvar i följd af tröghetens lag långt sedan de materiella förutsättningar, som kallat dem till lif, efterträdts af andra, och de följaktligen öfvergått från att befrämja framåtskridandet till att vara ett hinder för detsamma. När sålunda — för att taga ett exempel — en utopist finner den enskilda eganderätten oförenlig möd mensklighetens lycka, frågar han med Rousseau efter rättsgrunden till att en. enskild menniska inhägnat ett jordstycke och kallat det sitt, eller utreder han med vår ifrågavarande svenske för- fattare att allt räntetagande är »en tribut, som den fattige får betala till den rike för att kunna taga sig fram i sam- hällslifvet, en förmån, som det varit samhällets skyldighet att bereda alla sina individer». Gent emot skönfärgerierna af det beståendes försvarare quand-même äro dylika inkast fullt på sin plats, och vederbörande få se till att reda sig med dem som de kunna; men en nutida socialist ställer dock hellre frågan på annat sätt. För honom beror pri- vategendomens berättigande eller förkastlighet helt och hål- let på graden af den utveckling, hvartill samhället i fråga hunnit. Åsigterna om huru egendomsförhållandena böra 195 vara ordnade vexla enligt hans uppfattning efter de olika produktionsvilkor, hvarunder ett samhälle har att arbeta. Något absolut rätt i den vägen gifves icke. Men härmed är också grunden dragen undan den privata eganderättens ordinära försvarare på ett vida säkrare sätt än som kunnat ske genom några rättsfilosofi ska deduktioner, de må vara än så väl utförda; ty mot sådana kunna alltid invändningar göras, det ligger nu en gång i sakens natur. Frågan blir sålunda ändrad till: är privategendom på vår europeiska kulturs nuvarande utvecklingsgrad berättigad, d. v. s. mot- svarar denna institution våra nuvarande produktionsvilkor? Derom kan man ju tvista; socialisterna ge, som bekant, för sin del det svaret, att enskild eganderätt till produktions- medlen är utmärkande för den epok, då arbetet bedrefs i liten skala och hufvudsakligen afsåg konsumtion på ort och ställe af det tillverkade, medan deremot storproduktionens herravälde naturnödvändigt måste föra med sig först pro- duktionsmedlens koncentrering och, då olägenheterna häraf bli allt känbarare, deras socialisering, deras öfvertagande af samhället. Vår författare, rådman Qviding, är utopist, icke socia- list i modern mening. Han rör sig i regeln ej med rela- tiva begrepp, utan med absoluta, om också spår till en an- nan och riktigare uppfattning ingalunda saknas i hans ar- bete, då han medger, att institutioner, öfver hvilka han från förnuftets synpunkt bryter stafven, dock äfven de en gång fylt ett behof, eller som han med sin religiösa terminologi uttrycker det varit »påfund af usla, syndiga menniskor, hvilka dem omedvetet Gud vändt till mensklighetens bästa». Men till och med i detta erkännande af relativiteten i hi- storien tränger sig, som man ser, den absoluta synpunk- ten fram. I sjelfva verket stå vi här inför en senkommen utlöpare af den tankeriktning, hvilken utmärkte det ader- tonde århundradets revolutionära bourgeoisi, och hvilken såg endast egoistiska prestbedrägerier i religionen och blott maktlystna eröfrares ränker i monarkin, utan blick för de större sociala nödvändigheter, hvilka på sin tid verkade uppkomsten af institutioner som religion och monarki. Denna ohistoriskhet, som i de olika samhällsinrättningarne ser individers eller klassers medvetna »påfund», har en stor sida; den har visat sig kunna väcka till lif en entusiasm och en offervillighet, för hvilken en hvar med vördnad 196 måste böja sig, och minst af allt har en tid som vår, hvars utmärkande drag inom de herskande klasserna är indiffe- rentism, rätt att förhäfva sig öfver den anda, som besjä- lade franska revolutionens hjeltar. Men detta gör icke de- ras uppfattning riktigare. Amicus Diderot, sed magis arnica veritas. Från sin absoluta ståndpunkt går då Slutliqvidens för- fattare till räfst mot det gamla samhället. Hans tankegång härvid är i sina hufvuddrag följande: I urtidernas natt inträffade, att den starkare blef med- veten om sin styrkas verkningar, och slog den svagare till jorden. Det första dådet af detta slag — »syndafallet» kallar författaren det i anslutning till den judiska myten — proklamerade styrkans välde som lag för den menskliga sammanlefnaden. Denna lag hade tre följder af outsägligt inflytande: Den svage mannen blef den starkes slaf. Hvad den förre innehade af jordens goda kom i den senares besittning. Qvinnan blef liksom hennes afkomma dens tillhörighet, som kunde taga dem. »Så hade åt sig den starke förvärfvat både menniskor och ting. Vanans makt under de flyende årens lopp gaf en slags helgd åt denna besittning. Deraf blef rätt att be- sitta, som slutligen stadgades till hvad vi kalla egan- derätt. » På detta vis ha vi helt geschwindt och schematiskt den privata eganderätten klappad och klar redan före sam- hällets begynnelse! Liksom alla dylika frihandskonstruk- tioner, som uppgjorts med hjelp af det »rena förnuftet», hvilar emellertid äfven denna på lösan sand. Allt hvad vi historiskt eller etnografiskt kunna sluta oss till rörande våra äldsta förfader, visar oss dem som samhälls-tfyrc. Spe- kulationer, som ej ta hänsyn härtill, utan utgå från den en- staka menniskan, skild från sina likar, föra ofelbart på af- vägar. Det visar sig också, att den äldsta egendomsformen hos de flesta folk icke varit privategendom, som af vår för- fattares resonnemang skulle framgå, utan stammens kommu- nistiska besittning af produktionsmedlen! Göres oss mera vittne behof på den filosofiska metodens otillförlitlighet hvilket icke alls hindrar, att den kan träffa dräpande rätt ibland. • 197 Men lat oss gâ vidare. Eganderättens uppkomst, fortsätter vår författare, föran- ledde den första klasskilnad menniskorna emellan, i Öfver- klass och underklass. Men den hade äfven en annan följd. Ett sätt måste uttänkas att liksom fortsätta öfverklassman- nens eganderätt efter döden. Detta kunde verkställas så, att den han säkert visste vara sin son öfvertog egendomen. Till den ändan utvalde han en af sina slafvinnor till hustru uteslutande åt sig. »Så uppstod och kom i allmänt bruk hos öfverklassen äktenskapets sedermera verldsberömda in- stitution.» Det skulle föra mig alldeles för långt att i detalj följa Nils Nilssons utveckling af de olika samhällsinrättningarne ända fram till vår tid. Författaren genomgår emellertid samhällenas första uppkomst, deras småningom skeende sam- manslagning till större riken, »genom strider, som fingo det ärofullare namnet krig», konungamaktens ursprung, hur de första lagarne uppkommo, hvilka »handlade om öfverklas- sens eganderätt och hotade dess förnärmare»; han skildrar straffväsendet och dess mildring genom nyare tiders filan- tropi, »öfverklassens dunkla aning om klassens många syn- der»; han beskrifver utförligt den s. k. rättvisans lotteri, och slutar i den punkten med att räkna hela jurispruden- sen i klass med astrologi och den ortodoxa teologin — »rät- ten är inbegreppet af de regler, som öfverklassen uttänkt eller låtit uttänka för att åt sig göra syndafallets frukter permanenta och sålunda evinnerligen få sitta i orubbadt bo». Rättsväsendets grundfalskhet synes författaren, som sjelf är jurist, vara en sådan betecknande hufvudegenskap hos det samhälle, historien hittills visat oss, att han i re- geln ger detta det temligen vilseledande namnet »rättssam- hället», dermed menande, att dess grundprincip är det i rättens gestalt uppträdande våldet och egennyttan, medan i framtidens och förnuftets samhälle den gamla rätten fått vika för sin motsats, den kristliga kärleken. Vid rättstjen- stens sida ställes af författaren »gudstjensten» — väl att märka den yttre ceremoniella, af öfverklassen i dess intresse stiftade och upprätthållna, icke den inre,’om sann religiosi- tet vittnande, som Kristus predikade, men som af dem som kallat sig kristna förfuskats. Och skulle »rättstjehstens och gudstjenstens förtrupper visa sig oförmögna att upprätthålla den så kallade ordningen», så har öfverklassen ett tredje 198 stöd för sin ställning i reserv — krigsmakten, hvärs in- nersta syfte .är att tukta underklassen, alls icke att »värna frihet och fosterland». Är det icke som vi hörde nutida revolutionära lösens- ord ljuda oss till mötes ur denna redan gamla skrift, som bär pä titelbladet till första delen orden: »författad 1860, genomsedd 1870», och hvars författare varen åldrande em- betsman i en svensk småstad! Ha vi icke också ur en annan ynpunkt här en ytterligare, eklatant bekräftelse på den gamla, men så ofta bortglömda sanningen, att nya tan- har sällan eller aldrig äro den individs uteslutande tillhörig- det, som först råkar framställa dem? De sväfva tvärt om så att säga i luften och skaffa sig ungefar samtidigt utlopp på flera håll, oberoende af hvarandra. De äro produkt af slägtets utveckling och de förhållanden, hvarunder den för- siggår, i långt högre grad än af enskilda individers sjelf- verksamhet. Nils Nilssons »revision af lagens yttersta grunder» gör då, som vi sett, i likhet med kulturländernas mera kända utopister, så temligen fullständigt table rase med det gamla samhället och dess institutioner. Och i likhet med dessa sina föregångare och väl äfven, om än blott delvis, läro- mästare anser han sig också skyldig att i detalj framlägga en plan till reorganisation. De två mellersta delarne äro egnade häråt, och cykeln afslutas med en fantastisk fram- tidsskildring, benämd »Platos stat i korrigerad bild». Dessa positiva förslag äro, det ligger i sakens natur, af långt mindre intresse. Om de lösa hugskotten och ka- tegoriska påståendena redan förut gjorde skildringen otill- förlitlig, då förf, dock hade historien ständigt till hands för jemförelse med sin schematiska konturteckning, komma vi här helt och hållet ut på gungande mark i fantasiens vida rike. Snart sagdt universalmedlet mot allt ondt enligt Nils Nilsson ligger i »distriktsförfattningens» återinförande, »i stället för eröfrarens verk, centralförfattningen». Dessa små kretsar, omfattande blott 3,000 à 5,000 menniskor, skulle ha den mest utsträckta sjelfstyrelse, bilda som ett slags större familjer, med uppgift att på det bästa tillse alla sina medlemmars timliga och andliga väl. Inom dem vore »rät- tens» välde upphäfdt och allt ordnadt efter den kristliga kärlekens högre grundsats. Den enskilda egendomen skulle småningom försvinna och kretsen sörja för alla behof, mot 199 att i stället taga i anspråk alla sina medlemmars nödiga ar- bete. De olika kretsarne skulle vara förenade till större och större enheter, hierarkiskt ordnade uppåt mot den högsta, som då omfattade alla europeiska folk. T öfverens- stämmelse härmed är också uppgjordt ett ytterst detalje- radt, i 200 paragrafer affattadt »förslag till Europas grundlag», och om hvilket författaren icke utan en viss sjelfkänsla synes vilja låta påskina att det gifvit inspiration till åtskil- liga af Internationalens tankar! Man må tänka om åsigter sådana som de i denna ofull- ständiga och korta påvisning antydda hvad man vill, man må anse den sanning som bland dem finnes — för öfrigt uttryckt i en mönstergilt klar och värdig stil — vara be- tydlig, eller ringa, om ens någon, det skall dock säkert icke heller af motståndarne numera förnekas, att vi här ha att göra med en tänkare, som väl kan ha begått stora misstag, men hvars djerfva, sjelfständiga, af inga konventionella fö- reställningar bundna sanningssökande ovilkorligen måste inge aktning. Det fattas aldrig folk, som gå i de kända, gamla sjiåren. Men mera sällsynt är att finna sådana, som våga ge sig in på oförsökta, obanade stigar i tänkandets rike. Dessas misstag äro ändå kanske ofta mera värda än de an- dras tomma regelrätthet. Och klappar det dessutom, som hos vår författare, ett varmt hjerta för likars väl hos ho- nom eller henne, som trott sig finna sanningen, der dagens allmänna opinion ännu blott ser ett upprörande attentat mot allt hvad den vant sig anse heligt och vördnadsvärdt, så torde väl äfven den omständigheten få något gälla i våg- skålen för en hvar, som vill fälla en rättvis dom. ' Hj. Branting. Ànnu en gång Boström och hans skola. »Sluten då, mina herrar, hur barns- ligt och löjligt deras högmod är, som tro sig vara ensamme alsvåldige besit- ta re af allt förstånd och allt ljus, som anse andra af olika öfvertygelse för villfarande dårar, som göra af sannin- . gen ett fideikomiss och en arfvedels- lott och af vetenskaperna en profession och ett skrå. Sluten, hur förnedrande all fördom och allt tvång är!» Thoriw. Det är väl möjligt, Att hvad som såg sin första dag Skall skåda ock sin sista qväll. Efter Ibsen. I okt.-nov.-häftet 1886 af denna tidskrift förekom en artikel »BostrÖmianismen versus vetenskapen», som gick ut på att den boströmska filosofiens vetenskapliga värde är lika med noll. Den har rönt tadel från åtskilliga håll och synpunk- ter; hvilket visserligen ej vore nödigt här vidröra, om kri- tiken ej delvis h vilat på en grundfalsk föreställning om boströmianismens nuvarande läge. Man menade allmänt att artikeln var öfverflödig. »Parole d’honneur», försäkrade bland andra en som kunde något franska, »ça ne vaut pas la peine». Och på frågan hvarför svarades: att boströmia- nismen *i detta ögonblick mera är ett obehagligt namn än ett obehagligt ting; att den är ofarlig, nästan oskadlig; att den redan står i färd med att sjelfmant försvinna; att man derför borde låta den dö i ro, dö som en pest dör ut. Att svara härpå ansåg jag först utan nytta; liknelsen med pest var ej illa, men resten bar ju prägeln af okun- nigt sladder. Då jag emellertid fått anledning tro att denna villfarelse spridt sig till vidare kretsar, och då den dess- utom är så lätt och fort vederlagd, anför jag här inlednings- vis några densamma nedsablande fakta. 201 Upsala universitet har, eller rättare hade (en som tagit afsked är ej ännu ersatt) två professorer i filosofi; samma- ledes Lund; och af dessa fyra äro tre boströmianer. Bo- ströms filosofi är derför nästan enrådande; på den är vår filosofiska undervisning bygd; den är dess grund och tak och väggar. Då härtill kommer att filosofi är tvångsämne i alla förberedande examina utom medico-filen, så framgår det kuriösa faktum, att alla jurister in spe och prester samt flertalet lärare och vetenskapsmän äro tvungna att offra i medeltal en termin på denna boströmska filosofien. Vill man nu fortfarande anse boströmianismen död, döende? Är den ej tvärtom vid den kraftigaste helsa? Som en öfver- svallande, rent af oroväckande litsyttring notera vi, att, for någon vecka tillbaka, en boströmiansk lärare tog sig det orådet fore att offentligen yttra, att, om något kunde an- märkas mot den filosofiska undervisningen vid våra univer- sitet, så vore det det, att den gaf för litet af Boströms filosofi. Det är visst tjugo år se’n nu, som en af Sveriges ädlaste tänkare liknade boströmianismen vid en vampyr,, som suger ut ungdomens blod. Om förändring sedan dess inträdt, har det sannerligen ej varit till det bättre. Vam- pyren är i denna dag liksom fastvuxen vid våra universitet. Obehindradt drifver den der sitt förstörelseverk. Det har blifvit till ett axiom att en viss portion af studentens tid skall offras på det boströmska systemet, denna onyttighet, denna lögn i professors-livré. Ingen tänker längre på att bestrida en så sjelfklar sats. Saken är ett faktum; saken far passera. Låt det gamla lefva i ro! Bra nog för våra fader, kan det vara bra nog för oss. Hvarför bråka? Lemna boströmianismen i fred! Den gör intet godt, säger ni; kan så vara, men ej heller gör den ju så himmelskriande mycket ondt. Vi ha ärft den från våra fader, ske guds vilja, låt oss bevara den åt våra barn ! — Enstaka personer lära dock finnas, som bestämdt förneka, att orätt blir rätt på sin ål- derdom. Ingen orätt, yrka de, har rättighet att lefva. Döda den! Af sådana hoppas jag tillgift, då jag nu, eftersom in- gen skickligare vill tala, tager till orda mot de boströmianska missbruken, som i snart femtio år grasserat vid våra uni- versitet. Först och främst, och innan jag öfvergår till mera på- tagliga förhållanden, ville jag gerna gifva en bild af stäm- Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 6 202 ningen bland den studerande ungdomen gent emot deras filosofiska plågoandar. En mig väl bekant student skall derför få förtälja några lösryckta intryck af boströmianismen från sitt universitetslif. Är hans historia typisk, blir sens- moralen af allmänt intresse; är motsatsen fallet, fruktar jag ej att man skall försumma motsäga honom — och ingen skada är skedd. ,Låt oss lyssna ett ögonblick. »Jag anlände till Upsala i ytterlig okunnighet om den märkeliga och vid universitetet så inflytelserika skola, som efter stiftaren bär namnet boströmianismen. Men snart nog presenterade den sig; i anekdotform först. I sjelfva verket kan den boströmska regeringsformen definieras som tyranni mildradt genom anekdoter (liksom Rysslands är tyranni reg- leradt genom tyrann-mord). Anekdoter svärmade, ofta mer än lofligt otroliga, men lika ofta kritiskt träffande. Se här en ur högen. Typisk boströmian möter på spatsertur grå- tande gosse; medlidsamt: Hvarför så ledsen? — Oj, oj, har så tråkigt. — Stackars gosse, tror du på gud? — Jaha. — Godt, tror du att staten är en person? — J... a . — Nåh (med öfvertygelsens värma) hur kan man då ha tråkigt? Af slika historier var luften mättad. Boströmianismens löjlighet liksom gjorde dess tyranni mindre tryckande. Vi skrattade mycket och förläto mycket. Det fanns en annan klass anekdoter, mindre lustiga, men något mer autentiska. Flere af våra boströmianske lärare voro nemligen kända för att djupt förakta alla andra vetenskapsmän; hvarom cirkulerade åtskilliga godbitar. Jag minnes särskildt en, som då för tiden retade mig ej litet. Jag hade just köpt en bok af engelsmännens store Spencer, då man berättade mig att en af de vise boströmianske män- nen hade kallat honom för ett kryp. Jag blef ond och kri- tisk. Jag frågade satiriskt, men mycket tyst tillsvidare, hvad boströmianismen väl månde ha uträttat för storverk, som berättigade den till ett sådant språk emot vetenskapsmän. Jag anmärkte i stillhet, att detta ej var bästa sättet att lära ungdomen vetenskaplig tolerans. Och många, många gånger sedan fick jag anledning till sådana frågor och sådana an- märkningar. Längre fram började jag studera de filosofiska examens- böckerna, författade af boströmianer, och min bekantskap med boströmianismen blef mera intim. Detta studium fram- bragte inga märkbara frukter; men tärde på krafterna. Böc- 203 kerna voro så besynnerligt skrifna. Jag bevisade för mig sjelf, att, om det dunklast sagda var det djupast tänkta, så voro vissa boströmianer djupare än Atlanten. An i dag kan jag ej med sinneslugn tänka på deras mordiskt obe- gripliga luntor. Om Dante till straff åt de menskor som här på jorden påstå sig begripa, hvad de alls icke begripa, gifvit dem att läsa, säg tio sidor dagligen ur hvilken som helst af dessa boströmianska texter, så skulle — jag vädjar till kännare — detta straff ha varit quantum satis. Fram- för andra fanns det en bok nämd »Grundlinier till philoso- phiens historia» som var mig på pricken lik den »svim- meldype nattegåde». Häromdagen slog jag upp i den, fann vid tredje uppslaget följande sats, som jag anför som prof på boströmianismens vidunderliga djupsinnighet, och jag hemställer samtidigt, om 348 sidor slik jämmerlighet kan anses på något sätt bidraga till en ung students höjande i intellektuelt, moraliskt, fysiskt, eller ens filosofiskt hänseende. Den grekisk-orientaliska spekulationen var, säges det, »till sin historiska ställning en reproduktiv synkretism af orientalismens abstract och negativt transcendenta na- turalism (i motsats mot den classiska bildningens imma- nenta, men dualistiska eller formela), såsom materialet, samt den Grekisk-philosophiska bildningen, eller egentligen den idealistiska och rationalistiska (i öfverensstämmelse med det practiskt-religiösa intresset och den transcendenta grund- åskådningen) såsom form vid bestämningen och systemati- seringen. » Dylikt påminner smärtsamt om Talleyrands bekanta sats, att orden (framförallt de utländska) äro till för att dölja tankarne. Boken var faktiskt icke skrifven på sven- ska, hvilket författaren tycks ha anat, då han inledde den med ett lexicon. Samma var händelsen med flertalet af våra filosofiska läroböcker. Hvilket naturligtvis inverkade minst sagdt störande. . Den vigti gaste orsaken till missnöje var dock den, att jag, som så många andra, aldrig lyckades rätt fatta, hvartill allt detta studiet skulle tjena. Det föreföll oss i alla afsé- enden gagnlöst. Naturvetenskapsmannen, det var kändt, grep första ögonblick han blef fri från examensbojan, för att slunga allt hvad han så mödosamt lärt af Boströms filo- sofi långt ifrån sig; ej heller juristen hade för densamma någon användning — vid domarbordet som i kammarn 204 väckte de boströmska orakelspråken ett mindre fördelaktigt uppseende; och presten, han hade säkert nog af sina dog- mer och mysterier. Ej heller kunde boströmska filosofien vara mig menskligen till gagn: min religiösa tro, om jag hade någon, blef ej stärkt derigenom att Boström kunde räkna upp några och hundra Guds egenskaper, och min moraliska viljekraft tycktes mig oberörd af den boströmska etiken. Jag insåg nog, att denna filosofi kunde vara nyttig för dem som tänkte efterträda de dåvarande filosofiska pro- fessorerna. Men sådant tänkte ju ej jag, jag som ej ens i drömmen låtit mina planer flyga så högt. Hvarför då truga på mig den för mig värdelösa filosofien? Ja, hvarför? Det tycktes mig och många att vi voro offer för ett gammalt missbruk, som en loj och lättjefull nation ej iddes rätta. Jag funderade stundom ut, att om jag varit fostrad i Eng- land, Kina eller Sandwich söar ne, skulle jag hört hvarken knäpp eller knyst af den boströmska filosofien — ty öfver hela verlden utom i Sverige är den okänd — och i sådana stunder slog det mig bittert hur litet mitt fosterland var, hur beklagligen inskränkt och isoleradt. Men när sedan vårterminen tog ett slut och ferierna gingo in, hur gladdes jag ej då, att sommarens solklara dag visste ingenting om sinligt och förnuft, ingenting om ideelt och rationelt, om konkret och abstrakt, och om Boström och hans hela an- hang platt ingenting. Och vid mitt afsked från universi- tetet, då svor jag att aldrig mer läsa, aldrig mer öppna, än mindre köpa någon som helst boströmiansk bok. Hvil- ken helsosamma ed jag nu svikit. Hur annars skulle jag kunna så här bidraga till denna artikel?» Hvad ändtligen den större eller mindre allmängiltig- heten för studenterna af dessa intryck beträffar, så, — som sagdt, vet jag derom lika litet som läsaren. Att statistiskt afgöra den frågan, har jag, oss emellan, ej försökt mig på. Jag begär blott, att man må ta dem för hvad de här äm- nats — en uppriktig röst ur.hopen. Knotar någon öfver att skämtet här och der drefs öfver det tillbörligas gräns, så svaras att sanningen är sådan, att boströmska filosofien för studenten står som en lefvande parodi på vetenskap. Uppenbart är, att ämne till komedi här gifves i öfverflöd; låt oss emellertid vara allvarsamma; ställningen har ock sina tragiska moment; vår filosofiska undervisning ger osökt nog anledning till ganska sorgliga betraktelser. Seriatim 205 alltså: hvad har den lärt? och hur har den lärt? Låt oss skilja på dessa frågor och behandla hvar och en för sig. Och märk att det nu ej längre gäller subjektiva stämningar, utan objektiva, väl konstaterade, odisputabla förhållanden. Hvad har den lärt? Svaret är graverande kort: Bo- ströms filosofi. Den, och eljest knappt något. Visser- ligen har man ej varit i stånd att förneka tillvaron (i pre- sens, perfektum, futurum) af afvikande åsigter, system, sko- lor; men man har så vidt möjligt negligerat dem. Natur- ligtvis har man i teorien nödgats medgifva, att äfven icke boströmianske tänkare, under många förutsättningar, och med utomordentligt tillförlitlig handledning, kunde förtjena en smula studium; men utöfver teorien har man sällan vågat sig. I praktiken ha dessa tänkare antingen ignorerats, eller, om de presenterats, har man, för att låna en bild af Thorild, gjort så som den, som för in en dam i ett sällskap, sägande »Se, hur skön hon är», hviskande, »men, hvilka fula fötter». Som exempel vill jag hänvisa till prof. Sahlins företal till första delen af Herbert Spencers filosofiska system. Histo- rien om detta företal är för öfrigt ej ringa betecknande. Då det anno 1883 såg dagen, väckte det en allt annat än smickrande uppmärksamhet: det blef ansedt som den första och enda yttring af tolerans från boströmianernas sida. Man kände sig så tacksam, van som man var vid så litet. Men besinna vi, att Spencers filosofi är den mest spridda, och att den bland sina hundra tusen anhängare obestridligen räknar större förmågor, auktoriteter, än någon annan filosofisk sekt — om boströmianismen vill jag ej tala, den har hvarken anseende eller anhängare — så svinner detta prof. Sahlins företal bort till en droppe, af livad som borde ha varit ett haf. Ty studenterna ha rätt till under- visning i Spencers filosofi, såsom varande den för ögon- blicket mest framstående. I stället ger man dem ett före- tal: ett klent surrogat; de begära bröd och få en sten. Om undervisning blef härvidlag aldrig fråga, man fick studera på egen hand, ja, ej ens det, ty redan det att ha läst Spen- cer gälde hos den ene professorn som ett minus i examen. Detta blott som ett exempel. Tiotal andra kunde nämnas. Spencer är en ibland många filosofer, som, trots sitt verlds- rykte, blifvit förnekade inträde vid våra universitet. Om man någon gång verkligen delgifvit studenterna andra system än det boströmska, har det varit i förbigående, såsom var- 206 nande exempel. Oförtrutet söker man grandet i filosofiska nästans öga; funnet^ ställes det ut under förstoringsglas. Förtjenster efterforskas ej, hur skulle sådana kunna existera utanför den boströmska filosofien. Den, deremot, har man låtit studenterna plugga och tugga utan all ända. Ren få de den i statslära, antropologi, etik, logik; något uppblandad bj tides den i filosofiens historia. Med den har man enfor- migt matat oss i snart femtio år. Andra system har man lärt oss kritisera, ej fatta; Boströms filosofi har man nolens vo- lens trugat på oss. Som förhållandena varit, är detta lätt förklarligt, till- och med i någon mån ursäktligt. Som en ursäkt gäller nemligen, att filosofer af olika skolor högst sällan förstå hvarandra, detta i all synnerhet om metafysiska filosofer. Men om så är, hur kan man då rimligtvis begära att de skola gifva en riktig framställning af hvarandras läfor? Och så är verkligen fallet. Flertalet filosofer forma sig för hvar- andra till stora frågetecken. A. kan ej begripa hvarifrån i all verlden B. tar sina premisser, och B. står stum af för- våning öfver C’s oerhörda sätt att dra konklusioner, medan C. ger A. och B. igen med ränta. Och alla, hvar och en för sig, tacka de Gud för sina meningsfränders vishet och anropa högljudt Hans misskundsamhet för sina märkvärdigt enfaldiga filosofiska motståndare. Härifrån gör boströmianen på intet vis ett undantag. För att fatta ett annat system än sitt eget, nödgas han först och främst att klä^ om det i sina termer, och så omklädt, blir det mer eller mindre oigen- känneligt. Med bästa vilja kan han ej undgå att genom Bo- ströms glasögon se allting förvrängdt. Exempelvis kan han i det väldiga, verldsomfattande filosofiska arbetet från Thales intill nu för sitt lif ej finna annat än — förunderligt att tänka, att säga — en förberedelse till Boström. De meta- fysiska systemen äro hvarandra en gång så olika, så vidt skilda, att blott sällsynt vidtomfattande andar förmå gripa öfver från det ena till det andra. Vanligen förstår derför filosofen på sin höjd e^ system, hvad derutöfver är, är he- breiska. Och vanligen förmår derför en filosofisk lärare ej leda lärjungen utom detta ena systemet. Nu finnas visser- ligen filosofiska »vildar», som helt gilla intet system, och från hvilka man derför kunde vänta, om ej en djupgående, så åtminstone en opartisk undervisning; men sådana personer ha ej ansetts värdiga att fylla lärostolarne vid våra univer- 207 sitet. Man har gifvit oss boströmianer till professorer och derigenom från universitetens undervisning uteslutit all filo- sofi som ej stammar från eller liknar Boströms. Ofvanstående må verka hvad det kan som en förkla- ring och ursäkt för våra filosofiska lärare; men sjelfva regi- men står alltjemt lika oförklarlig, oförsvarlig. Hvarför? betänk då, med hvad rätt? tar man Boströms system till vår filosofiska undervisnings hufvudämne. Är Boström allvis, efter man gjort honom allsmäktig och allestädesnärvarande? Tvifvelsutan ha vederbörande härvidlag haft privat upplys- ning från högsta himmelska ort; ty menskligt att döma är det boströmska systemet, efter vanlig sannolikhetsberäkning, falskt. Det har inga utmärkta vetenskapsmän i sin tjenst, och qvantiteten af dess anhängare ersätter ej den bristande qvaliteten, ty boströmianismen är en den fåtaligaste' sekt i den filosofiska verlden, den ringaste bland de ringa, miss- aktad ända till glömska. Ville man ock gå med trumma öfver hela det icke-svenska Europa, skulle man knapt kunna hopsamla ett tjog personer, som kände Boström, filo- sofen, till namnet, än mindre till gagnet. Men den sig för- nedrar i utlandet skall bli upphöjd här hemma. Boström har en allt öfverskylande egenskap. Troligen är det den, mer än något annat, som gifvit upphof till den nuvarande barocka situationen. Boström är svensk! Svensk är han, och som svensk är han inskrifven i vår svenska minnesbok öfver stora svenska män. Oåterkalleligen ; att radera så här dags går inte an, det passar sig verkligen inte. Herrar )atrioter skulle dessutom aldrig tillåta det. Blott man höjer )å ögonbrynen åt »Sveriges störste filosof», ljuder åter från vända håll det ökända: Ha! hvem är du, som djerfves skända våra stora minnen! — Äfven detta patriotiska skäl skulle emellertid falla undan, om man ville förstå och erkänna, (1) att vetenskapen har intet fosterland, (2) att en villfarelse ej blir mindre förderflig, derför att det är en svensk villfarelse. Att dessa så axiomatiska satser tills dato varit praktiskt obegripna, kan synas besynnerligt, klandervärdt; må vi likväl ej döma — menniskoförståndet, särskildt det patriotiska, är ju så bräckligt. Det skadar emellertid ej att konstatera, att, då tiden häri upplyst våra patrioters förstånd, skall dermed det sista skälet och stödet för den boströmska filosofiens dominerande ställning vid våra universitet vara undanröjdt. 208 Detta som svar pä första frågan, hvad har den bo- strömska regimen lärt oss? Återstår den andra, hur har den lärt? Att dessa frågor i viss mån sammanfalla är tyd- ligt. Då jag derför besvarat den förra, har jag redan an- tydt svaret på den senare. Här är emellertid platsen att eftertryckligen framhålla att vår filosofiska undervisning varit dogmatisk; dogmatisk i stort som i smått, alltid och öfver- allt dogmatisk. Då vi nyss undrade öfver boströmska filo- sofiens pedagogiska envåldsmagt, framtedde vi som en sorts ursäkt för våra lärare, att de, såsom boströmianer, svårligen kunde annat fatta eller fullt begripa än sin egen sekts filo- sofi och derför ej heller annat lära. Hade de nu öppet erkänt detta, öppet tillstått sin otillräckliga kännedom om främmande filosofiska trakter, sin oförmåga att der vägleda; hade de sagt till lärjungen: detta är min mening, men andra meningar finnas; så långt kan jag undervisa er, derutöfver få ni vara era egna lärare; studera Boströms system, fast det onekligen har sannolikhet emot sig, men studera också andra, särskildt de mest berömda, och döm sedan. Hade de så talat, så handlat, hade de ingalunda gjort mer än sin pligt. Men hur ha de handlat? hur talat? De ha gått till väga så som vore studenterna till för deras, professorernas skull, och ej de för studenternas. De ha skött sitt embete på ett sätt, som knappast står till sammans med hvad enkla, ofilosofiska menniskor kalla hederligt. Låt oss dock men- skovänligt antaga att de felat af enfald; saken blir lika dålig för det. Till följd af sin såkallade vetenskaps natur kunde de i densamma rättmäteligen presentera ingenting som all- mänt erkändt, inga obestridda satser, inga faststälda sannin- gar. Detta till trots ha de kallblodigt utgifvit sina hypo- teser för fakta, sina bevis för obestridligen riktiga, och sitt system som det enda tänkbart sanna. Ja, stundom kräfva de till och med — ty deras sjelfförtroende har ingen gräns — att examinanden för öfverbetyg skall dela deras åsigt, som förkastas med en mun af hela den utländska filosofiska verlden. Andra universitetslärare ha lyckligtvis en annan metod. De skilja samvetsgrant mellan hvad som är fak- tiskt och hvad som är omtvistadt. Kungöra de i en oaf- gjord fråga sin mening, sker det förslagsvis och ej som herskarbud. Och om afvikande meningar finnas med lika rätt till uppmärksamhet som deras, försumma de ej att så- dant påvisa. Men samvetsgrannhet af detta slag blef sällan 209 funnen hos boströmianer. Blotta läsningen af vissa filoso- fiska riktningar gäller bland dem för en synd. Blind tro på det boströmska systemet och hejdlöst förakt för allt som dermed ej stämmer blir dygdens fulländning. Sökande sjelf- verksamhet bestraffas; intolerant okunnighet tar priset; och »den friaste af vetenskaper» fostrar sina barn med slafvisk utanläsning. Att nämna en sådan metod ovetenskaplig är säkert ej för mycket sagdt. Den är tydligen oduglig och ovärdig ett fritt universitet. Kommer slutligen till allt detta, att filosofi vid våra universitet varit tvångsämne, så är visserligen måttet af pe- dagogiskt elände rågadt. Något värre kan ej lätteligen in- billas. Tragedien har nått sin spets; den slår öfver. Ty är det ej komiskt, att, sedan man dogmatiskt lärt den sven- ske skolgossen, att Kristus är Guds son, att han försonat mensklighetens synder, att helvetet är dens straff som ej tror på honom, att Gud är treenig m. m.; så lär man lika dogmatiskt den svenske studenten att Kristus ej är Guds son, att han ej försonat mensklighetens synder, att helvete ej finnes, att Gud ej är treenig m. m. — Sådan är i alla hän- delser Boströms lära. Och säg nu om ej detta är konse- kvens! — Epigrammatiskt har man kallat det boströmska systemet en sam mangy ttring af Platos idélära, Sveriges grundlagar före 1865 och Mårten Luthers lilla katekes. Men hvarför man tog till med just Luthers katekes, är ej klart; man kunde lika gerna tagit Muhameds, om han eljest skref någon. Naturligtvis dock underförstådt, att boström- ianerna anse ej Muhamed, utan Boström som Guds profet. Härmed har jag afslutat min kritiska redogörelse för boströmianismen vid våra universitet. Om den ej varit alldeles förspild, skall läsaren vara med mig öfverens, att här föreligger ett ofantligt, nästan ofattligt missförhållande; och kanske skall han spörja: hur skall detta rättas? och hvad skola vi sätta i stället? På förra frågan svaras: af- skaffa våra boströmianska professorer, bort med våra bo- strömianska profosser! På den senare svaras ingenting. Ty denna artikel blef ämnad blott och bart till spett-hugg-in på ett gammalt hus, som nu ej längre utan lifsfara eller in- tellektuel och moralisk förslappning kan bebos. Böra vi då töfva med att bryta det ner? Klas Fàhræus. De dåliga tiderna. Några ekonomiska anmärkningar af Sempronius. Vara hemmansegare dela tydligen icke Henry George’s meningar i jordräntefragan. Oaktadt alla den engelsk-ame- rikanske socialpolitikerns öfvertygande bevis för att det är innehafvarne af jorden som äro verldens herrar, som bli rika och välmående på icke-jordegarnes bekostnad, klaga de öfverljudt öfver sitt betryck. Det lönar sig alldeles icke, påstå de, att vara jordbrukare; att få betaldt för sitt på jorden nedlagda arbete och ränta på deri placeradt kapital är i våra dagar alldeles omöjligt. Skälet må nu vara, att de förre egarne af jorden vid dess öfverlemnande till de nuvarande realiserat en för stor vinst — så skulle väl George förklara saken — eller något annat: säkert är, att jordbrukarne ha rätt, saken är verk- ligen omöjlig. Anledningen är tydlig nog — öfverproduk- tion är slagordet, som skall förklara saken. Det är icke nog med att i Australien och Amerika stora sträckor jung- frulig jord af flitige kolonister indragas i sädes- och bo- skapsalstringen, snart kommer Afrika till och samtidigt ut- vidgas och förbättras kommunikationerna, tekniska framsteg göra transporten billigare och snabbare. Ostgötarne, som redan ha den ryska rågen att slås med, kunna snart vänta en öfversvämning af spanmål från Indien och kött från Ar- gentina. Den naturliga följden af de nya förhållandena är, att jordbruket hädanefter icke kommer att löna sig så bra som 211 hittills. Det är sorgligt men sant: de som lagt ned sina penningar i jordegendom, se sin förmögenhet smälta bort mellan händerna, de rike jordegarne måste finna sig i att vara mindre rike, de som nätt och jemt kunde hålla sig uppe, måste duka under. Det är som amerikanaren säger: Europa sjunker i pris. Det är sålunda icke underligt, att det råder en allmän klagan öfver jordbrukets betryck. Och icke heller att man söker hjelp i tullskydd och andra åtgärder från statens sida. Ty till staten lita alla, när det gäller. Äfven de, som finna statssocialismen vara den gröfsta orättvisa; som mena, att staten hvarken kan eller bör göra någonting för att direkt eller indirekt understödja arbetarne, anse det i hög grad ovist, att staten icke gör något eller mera för att hjelpa jordegarne. Prisen på en produkt bestämmes i våra dagar af för- hållandena på verldsmarknaden. I följd af jordbruksalstrens billighet i förhållande till rymd och vigt hafva transport- kostnaderna hittills lagt större hinder i vägen för åstådkom- mande af ett verldspris för dem än för de flesta industrial- ster. Men nu är också deras tur kommen. De stora för- luster, som härigenom tillskyndas jordegarne, de besvärlig- heter, som orsakas deraf, att de nuvarande jordegarne ned- lagt för stora kapital på inköpet af sin jord och derjemte ännu arbeta med dyrt kapital, höga räntor, äro onekliga. I viss mon kunna naturligtvis förhållandena förbättras. Svå- righeten att möta den utom-europeiska konkurrensen beror icke blott derpå, att man t. ex. i östra Amerika ännu så godt som för intet får jungfrulig jord, sådan som kräfver mycket mindre arbete än vår för att lemna rikare skördar, derför att den icke generation efter generation utsugits, (hvilken är en sak, som tydligen icke inom öfverskådlig tid kan regleras), utan ock på tillfälliga förhållanden, som kunna ändra sig. Främst bland dessa stå fraktpriserna, som de senare åren varit onaturligt låga, framför allt på Amerika. Det vore emellertid en illusion, att anslå de tillfälliga om- ständigheterna synnerligen högt. Det torde tvärtom vara ganska säkert, att prisfallet på jordbruksprodukter och såle- des äfven på jord blir för lång tid beståndande, om än med tillfälliga svängningar. Och förlusten i följd häraf träffar ingalunda blott jordegarne. Nationalförmögenheten minskas, skuldbördan till utlandet kännes mera tryckande, 212 skattefbrmâgan hos den största delen af befolkningen min- skas. Största delen af vart lands innebyggare lefva ju af jordbruk. Då deras ekonomi förstöres, blifva de ur stånd att åstadkomma så stort öfverskott, som de öfriga närin- garna beräknat, att de skulle använda på inköp af deras alster. Följden blir, att alla näringsgrenar lida, fabrikanten och köpmannen kunna ej bli af med sina varor, de måste in- skränka sin verksamhet och arbetaren blir utan arbete, utan aflöning. Hvad skall man då göra vid saken? Det medel, som ligger närmast till hands, är tydligen: höj spanmålspriserna! Då kommer jordbrukaren på grön qvist, fabrikanten och köpmannen få afsättning, arbetaren aflöning, och allt är godt och väl igen. Det är arbetarne, som hos oss lifligast protesterat mot att med statens hjelp höja priserna på jordbruksalster. De hafva från deras sida, som önska denna höjning och tro den vinnas genom spanmålstullar, fatt den upplysningen, att de äro de otacksammaste menniskor i verlden, att det all- männa välstånd, som kommer att följa på tullen, icke minst kommer dem till del, och man har sport dem, om de tro det vara fördelaktigare, att brödet är billigt och de ingen- ting ha att köpa för, än att det är något dyrare och de få penningar att ge för det. Arbetarne och deras ordförare uppfatta emellertid saken annorlunda. Om vi stadga spanmålstullar, säga de, är det obe- stridligt, att edert syfte vinnes, spanmålsprisen stiga, brö- det blir dyrare. I sägen oss, att vi till ersättning få högre lön. Det är vackert, men är det säkert? Vi vilja icke sälja den gifna fördelen af billigt bröd för den mycket tvif- velaktiga af stigande lön. Vi ha någon erfarenhet af, huru ogerna lönen stiger och äro rädde, att I stoppen hela vin- sten i Eder ficka — om det blir någon. Första vilkoret för att lönen skall stiga är tydligen, att tullarne verkligen göra slut på de dåliga tiderna. Skulle så icke ske, äro alla lurade, men mest arbetarne. Och den saken ser verkligen betänklig ut. I land, der spanmålen är belagd med ännu högre tull än här någonsin varit tal om, är ställningen ej bättre än hos oss. Kanske bero de dåliga tiderna på något helt annat, t. ex på guldbrist, såsom somlige lärde män predika, och kanske kan allt hjelpas genom införande 213 af dubbel myntfot. Hvad veta vi — men det medlet vore åtminstone utan någon särskild fara för arbetarne, som inte se mycket till guld i alla fall. Kanske bero de dåliga ti- derna på, att vi här i landet producerat allting för dyrt och nu inte kunna fa det nog betaldt helt enkelt derför, att I öfverspekulerat, idkat osunda affärer. Då är det ju in- genting att göra vid saken tills vidare, men det är orätt, att vi skola betala fiolerna. Men det är ej nog härmed. Antaget att I hafven rätt, att hela olyckan ligger i att vi icke betala mera än trettio millioner i tull och att allting kommer att blomstra igen, om vi betala ytterligare några millioner. Är det ändå derför säkert, att arbetslönerna stiga? Man har lärt oss en hel del om tillgång och efter- frågan. Vi äro mange arbetare här, säkerligen så många som I behöfven i Edra fabriker och några till. Det är visst öfverproduktion äfven på arbetskraft. Efter hvad er- farenheten visat oss, tagen I arbetet så billigt I kunnen fa det, och då vi nu äro flere än I behöfven, äro vi tvungne att antaga edra priser. Arbetslönen har en benägenhet att sjunka ända till den punkt, att den nätt och jämt är tillräcklig att uppehålla arbetaren och hans familj. Endast under förutsättning, att vi vore vid denna nedersta gräns, kunde vi vara säkra att lönen skulle stiga. Och den skulle sä- kerligen blott stiga nätt och jämt så mycket att vi orkade med det högre brödpriset. Fastän •— den stege kanske icke ändå. Som I veten, ändras lönen icke genast med ändrade ekonomiska förhållanden, utan regleringen kräfver någon tid. Under denna öfvergångstid finge vi troligen nöja oss med mindre eller sämre bröd än nu — det är det vi mena, när vi kalla edra tullar för svälttullar. Blefve nu tullen bestående och kunde följaktligen det högre spanmåls- priset för längre tid upprätthållas, så skulle naturligtvis våra industriprodukter, till hvilkas pris arbetskostnaden är en väsentligen medbestämmande faktor, också bli dyrare, och som man vet: denna stegring inträder alltid hastigare, än arbetslönens stigande. När vi arbetare omsider hunno med, ja, då vore den allmänna prisstegringen fullbordad, det vill med andra ord säga: penningvärdet hade sjunkit. Kan någon säga oss, hvad vi hade för gagn af det? Yt- terligare en sak förtjenar från arbetarsynpunkt att fram- hållas. Det finnes en hel mängd arbete, som icke egentli- , gen har något marknadspris, som betalas efter gammalt 214 bruk. Detta komme ganska säkert alldeles icke att stiga, för de mänga bland oss, som ha inkomster af detta slag, äro således stigande brödpriser en ännu uppenbarare förlust. Slutresultatet för arbetaren blir således det, att spanmåls- tullar för honom medföra en period af ökadt betryck, som efter hand jämnar ut sig till ungefär liknande, möjligen sämre ställning än den närvarande. Och detta är ändå det gyn- sammaste fallet. Antag i stället att spanmålstuljarne vis- serligen genomdrifvas, men med knapp majoritet och att man således med hvarje år behöfver frukta en återgång. Det blir då en ständig osäkerhet på marknaden, som gör det nästan omöjligt för fabrikanten att höja arbetslönen äfven med bästa vilja i verlden. Och vi hysa någon fruk- tan för, att det kan komma att gå så. I tullvänner synas oss ha allt för olika intressen, för att frid och endrägt skulle kunna råda i längden. Landtmannen förtjenar na- turligtvis på, att hans produkter säljas dyrt, och ännu mera förtjenar han, om de industrialster han behöfver säljas bil- ligt. Det är således mycket sannolikt, att han ej alls finner praktiskt låta industritullarne stiga i proportion med span- målstullarne, eller att han rent af sätter ned dem. Så går enigheten till skogs och i en ny partikombination följa så helt hastigt spanmålstullarne samma väg. Då stå vi der i en ännu värre kris än den nu varande. Så resonnera arbetarne. De hafva rätt i mycket. Ett konstladt höjande af priserna på jordbruksprodukter, äfven om det vore utsigt, att denna höjning blefve varaktig, är ty värr icke något kraftigt botemedel mot de dåliga ti- derna. Dessutom medföra lifsmedelstullar onekligen skad- liga följder. Der de på grund af den moderna statens ständigt ökade verksamhetsområde och följaktligen alltjämt växande skattebehof äro nödvändiga för att åstadkomma jämnvigt i budgeten, med andra ord såsom finanstullar, måste de naturligtvis qvarstå och äfven ökas till dess man lyckas genomföra något bättre system. Men om man med- ger, att staten har till uppgift att i sin mon genom be- skattningen verka emot den alltför stora ojämnhet i förmö- genhetens fördelning, som till stor del af samhällsförhållan- dena skapats — och det borde ^äl ingen numera bestrida —■ så te sig dessa tullar onekligen såsom en barbarism, Den nationalekonomiska grundsatsen för en sådan skatt är. att de som intet hafva, från dem skall tagas hvad de hafva. f 215 Skyddstullar kunna i mänga fall verka gagnande och detta äfven när de gå utöfver sitt egentliga syfte: att stödja en börjande industri, men att upphjelpa en dålig ekonomi ge- nom att höja lefnadskostnaderna, är att drifva ut djeflar med Belzebub. Inom ett land som vårt med naturligt och allt mera stigande bondevälde* komma säkerligen rätt snart många af de nuvarande allierade att bittert ångra, det de varit så ifriga att väcka jordbrukarnes »aptit». Och oaktadt allt betryck, äro dessa låga priser en så- dan olycka? Ar det i alla fall icke bra besynnerligt, att hela verldens ekonomiska ställning skall vara rubbad, att alla från den store industriidkaren till dagakarlen skola ha det illa stäldt derför, att det är öfverproduktion på jord- bruksprodukter, med andra ord derför att det fins för mycket mat i verlden? Är det rimligt, att alltsammans vore hjelpt om det funnes några millioner munnar till för att äta upp all denna mat? Det är väl ingen som på allvar tror det. Icke frihandelsvännerna: de måste naturligtvis i namn *Man har af jordegarnes nuvarande betryck velat sluta till, att våra bönders sociala och politiska ställning vore undergräfd. Deras be- tryck skulle vara analogt med handtverkarens och småhandlarens, sådant detta blir under konkurrens med fabrikanter ock. stora handelsmagasin. Detta åskådningssätt torde bero på en oberättigad generalisering af eko- nomiska lagar, som på andra områden ha sin obestridda giltighet. Beror nuvarande betryck på konkurrens från Amerika och andra land med »ny jord», lida naturligen de stora jordegarne mest härunder, enär det egent- ligen äro de som producera för den stora marknaden: ju mindre jord- egendomen är, dess större procent af af kastningen åtgår till egen för- brukning, och för denna procent kan ju marknadspriset sägas vara i viss mening likgiltigt. Att den mindre jordegaren skulle — relativt — ega mindre motståndskraft, torde hvarken vara bevisligt eller riktigt, snarare torde i allmänhet köparne af större jordegendomar vara mera spekula- tionslystne (äfven spekulationsduglige) än köparne af smågods. Hvad angår den proportionsvis starkare växande inteckningsbördan för små- egendomarne, är detta faktum dels något vilseledande (i följd af den rol fideikommissen spela) dels förklaras det lätteligen af två omständigheter: dels den starka omsättningen af jordegare under en viss tid, hvilket i och för sig alldeles icke behöfver betyda svaghet hos bondeståndet, utan kan vara symptom t. ex. på en lycklig, uppåtgående rörelse frän arbe- tare till jordegare; dels att just de större jordegarne dukat under för kapitalistklassen från städerna. Någon tendens att den egentliga bonde- jorden skulle gå samma väg lär ej kunna påvisas. Utvecklingen i Eng- land är i detta fall alldeles icke typisk: det var der ingalunda storpro- duktionen inom landtbruket, som besegrade småproduktionen. Förhål- landena i Amerika äro för exceptionella för att kunna tjena till jäm- förelse. 216 af all konseqvens förneka, att det är öfversvämningen af främmande spanmål som skapat betrycket. Icke heller pro- tektionisterna: de vilja ju, att tullarne skola bidraga att öka sädesproduktionen inom landet, att ännu mera af jorden inom vart land skulle dragas in under odlingen. Att den ökade jordbruksproduktionen icke direkt är någon olycka för rnenskligheten, lära således alla vara enige om. Saken är också obestridlig. Denna ökning innebär i sjelfva ver- ket den ofantliga vinsten, att menniskornas lefnadsbehof nu lättare och billigare än förr kunna tillfredsställas, att af det arbete och kapital, som förut måste användas för frambrin- gande af tillräckliga lifsförnödenheter, nu uppkommer ett öfverskott, som kan användas för frambringande af mera förädlade produkter, tillfredsställande af de högre behöfven. För den stora massan af befolkningen, för arbetarne, ställer sig saken så, att de kunna förse sig med bättre bröd än förut — eller mera. De, som förut fingo svälta sig fram på barkblandadt bröd eller andra dåliga surrogat, kunna nu skaffa sig rent bröd, hafrebrödet kan utbytas mot rågbröd, detta mot hvetebröd. Der förut inkomsten räckte till brö- det, blir nu ett öfverskott att använda till kött: med ett ord, den fattige kan höja sin standard of life. Allt detta, säga frihandelsvännerna till arbetarne, kom- mer att falla eder till. För närvarande äro visserligen ti- derna dåliga, så att I sen icke mycket till välsignelsen, men det går nog snart öfver. Det der är bara teorier, invända tullvännerna. De dåliga tiderna bero visserligen icke på, att det alstras för mycket säd i verlden, men de komma sig deraf, att denna säd icke alstras hos oss. Nu kan utlandet både framal- stra och hitsända sin säd till ett pris, hvartill vi icke kunna sjelfve skörda den. Skall icke vårt landtbruk gå under, skall icke den nu rådande krisen bli permanent, måste vi ha skyddstullar. Då upphör krisen och förhål- landena bli åtminstone lika lyckliga som före dennas utbrott. Det ligger, såsom redan anmärkts, något mycket plau- sibelt i detta resonnemang och särskildt är den sjelfstän- dighet, som man tror sig på detta sätt skaffa landet, utan- för den öfriga verldens ekonomiska omhvälfningar, något synnerligen tilltalande för de många fosterländska hjertan, som på senare tider vuxit upp, talrika som Egyptens gräs- hoppor. 217 Felet ligger således icke i att det finnes för mycket mat i verlden, utan deri att andra land skicka oss af sitt öfverskott, med andra ord deri att vi sjelfve alstra för litet. För att reda oss, måste vi sjelfve öka vår produk- tion. Detta kan icke ske, derför att det är för dyrt. Så- ledes beror allt ändå på att de andra länderna producera för billigt, derpå, att det fins för mycket mat i verlden. Det är en circulus vitiosus, ur hvilken man icke kommer ut — icke ens med hjelp af skyddstullar, som genomförda utan konseqvens blott bli ett tagande med ena handen af hvad man gifver med den andra, och som genomförda med konseqvens, hvilket för öfrigt är omöjligt, blott åstad- komma en konstlad stegring i bytesvärdet, uttryckt i pen- ningar. Frihandelsvännerna ha säkerligen orätt: det synes ingen sannolikhet för, att allt skall bli bra igen, blott man låter verlden ha sin gång. Krisen blir, såsom pro- tektionisterna säga, permanent. Men deras botemedel, tullar på lifsmedlen, är ock blott en vacker illusion; det kan möjligen sätta en tillfällig schwung i vissa affä- rer, men på längden gör det ingen nytta, och en hel del skada. Hur hänger det då samman med krisen? Hvad är dess orsak och huru skall man skaffa hjelp? Orsaken är verkligen öfverproduktion, framför allt och ytterst på jord- brukets område, det finnes för mycket att äta i verlden, derför får man svälta i gamla Europa. Det låter som, en paradox, och man har derför sökt alla möjliga och Omöjliga förklaringsgrunder på andra håll. Först och vigtigast bland dessa är guldbristen. Det lär nog icke kunna för- nekas, det knappheten på guld är en medverkande orsak; men hos oss har man snarare underskattat än öfverskattat betydelsen häraf, och att den icke ensam eller i väsent- ligare mån orsakat krisen, behöfver derför ej hos oss be- visas. Låtom oss således vända oss till hvad vi anse vara skälet, låtom oss söka visa att det blott skenbart är en paradox att skylla på öfverproduktion, särskildt inom span- målsmarknaden. Först kunna vi då konstatera, att den po- pulära uppfattningen är mycket böjd för att antaga öfver- produktionen såsom skäl. Det händer stundom, att det allmänna omdömet är mycket förnuftigare än de, som skola Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 1 218 leda det och så torde här vara fallet. Det allmänna om- dömet har klart för sig, att öfverproduktionen omfattar snart sagdt allting — utom teologie studerande. Häri skjuter det emellertid öfver målet. Det är obestridligen jordbruket, hvarifrån rörelsen — eller rättare stagnationen — utgått, och jordbrukets ställ- ning har skapats till största delen af den utländska kon- kurrensen. Vi kunna för att klargöra utvecklingen tänka oss vårt land såsom ett protektionismens Eldorado, om- gifvet af en kinesisk mur, skyddadt från all främmande inverkan. Jordbruket alstrar ett öfverskott, som användes på industrialster. Detta öfverskott ökas år för år, enär utsträckningen af den odlade jorden och ett allt intensivare brukningssätt följer med befolkningens tillväxt. Denna absoluta ökning utesluter naturligen icke en relativ minsk- ning af hvarje jordbrukares afkomst af sitt arbete, efter hand som den sämre jorden drages in under odlingen och den äldre odlingen varder utsugen, men det är godt om armar och den samtidigt stigande befolkningen inom andra yrken betalar sina lefnadsförnödenheter efter deras produk- tionsvärde. Ju mera befolkningen stiger, dess knappare blir det för flertalet — oaktadt teknikens utveckling — i synnerhet som lyxbehofven spela allt större rol, men det hela sam- manhålles af nödvändigheten och den ordning utvecklin- gens ostörda gång skapat. Så rifves den omgifvande muren ned och från utlandet strömmar in en vara spanmål, som der produceras ojämförligt billigare. Följden blir, att alla spanmålsköpare förse sig från utlandet, de inländske jord- brukarne kunna ej sälja sin vara, de få ej betaldt hvad de nedlagt på dess framdragande ur jorden, de kunna följakt- ligen ej gälda sina räntor och skatter, de kunna ännu mindre köpa något från fabrikanten och köpmannen. Desse å sin sida råka således i samma fördömelse, de förlora sin förra marknad och de kunna ej skaffa sig en ny, då deras pro- dukter i följd af förutvarande höga spanmålspriser måste vara dyrare än utlandets. Så är eländet färdigt, alla ha det illa stäldt, derför att det i en hast blifvit för mycken och billig föda i landet. Nå väl, detta är verkligen hvad som inträffat. Omfattande nyodlingar och billigare transport- kostnader hafva tillintetgjort den isolering, hvarpå hela vårt ekonomiska bestånd var bygdt. 219 Låtom oss då uppföra en ny mur; sedan afståndet icke längre kan skydda oss; må tullar göra det. Här träffa vi sjelfva kärnpunkten i det protektionistiska resonnemanget, här visar sig tydligast dess relativa berättigande — och dess absoluta förkastlighet. Det var den utländska mark- naden, som gaf den stöt, hvilken kom lavinen. att rulla, men det var hopandet af tunga massor på det sluttande planet, som gjorde olyckan möjlig samt förr eller senare oundviklig. Olyckan ligger icke i öfverflödet på spanmål, så förstådt var- vårt påstående en paradox, men det är detta öfverflöd som låtit olyckan framträda, synbar för hvar man. Den verkliga olyckan är, att vår produktion varit för dyr och denna dyrhet är dess farligare — på ett sätt taget — ju billigare andra land kunna producera. Hvarpå beror nu denna dyrhet? Derpå att vi sugit ut vår goda jord, att vi nödgats odla den allt sämre jorden. Och vi ha tvungits dertill, emedan vi annars icke hade nog att lefva af, emedan vi blifvit för många för att kunna föda oss på de frukter, jorden ger lätt och villigt. Med ett ord, det verkliga skälet till vårt ekonomiska öde är öf- verbefolkning. Ofverbefolkningen är relativ. Absolut skulle den vara, om vårt lands innebyggare icke kunde här förvärfva sin föda. Det är icke fallet. I andra länder är det ännu mycken oupptagen jord och nyupptagen sådan, som lemnar bättre resultat med rin- gare möda. Menniskorna der kunna ha det bättre stäldt än hos oss, få bättre tillfredsställa både sina nödvändiga lefnadsbehof och kulturbehofven. Det finnes följaktligen ej mera än ett botemedel mot krisen: minska befolkningen och skeppa ut öfverskottet. Protektionisternas förslag afser medvetet eller omedvetet att genom utestängande af utlan- dets produkter låta oss mindre hårdt känna vår underläg- senhet, att sätta oss i stånd att fortfara med öfverbefolk- ning. Det kan ligga en vacker fosterländsk tanke deri, men icke är det riktigt att föredraga en talrik och arm be- folkning framför en mindre och välmående. De vilja, att smålänningen hellre skall svälta sig fram på sin fåderne- ärfda torfva än må godt i Nebraska — och så många band fåsta menniskan vid hembygden, att tanken är för- klarlig. Dessutom finner menniskan sig ju alltid lättare till rätta med gamla bekanta förhållanden, äfven om svårig- 220 heterna der äro större, och första tiden i ett nytt land måste alltid bli en pröfvotid. Men detta hindrar ej att, ekonomiskt sedt, man måste beklaga, att så mycket ihärdigt arbete i vårt land ödslas bort på otacksammare falt än som stå detsamma till buds. Om nu öfverbefolkning är det yttersta skälet till det ekonomiska trycket, är det uppenbart att tullskyddets väl- signelser äro en chimär, hvarpå man ej behöfver ^spilla många ord. * Man drager sig i allmänhet för att öppet erkänna ofverbefolkningen som ett faktum, och det fastän hvarje lands historia från China och det gamla Grekland till det moderna England bära oförtydbara vittnesbörd om, att det är en verklig och ej en inbillad fara, inför hvilken hvarje land förr eller senare i sin utveckling måste stanna. Man erkänner förhållandet öppet med afseende på dessa länder och samtidigt klagar man öfver våra ovända torfvor. Till en stor del beror nog detta blott på skyggheten att se en bister verklighet i ögonen, då det gäller en sjelf. Men det finnes äfven andra skäl. Bland dem, att man icke gjort klart för sig det himmelsvida afstånd som kan finnas mellan öfverbefolkning i relativ mening, hvarom här allena är frågan, och absolut öfverbefolkning. Icke mindre bidrager det starka öfverskattandet af den ekonomiska utvecklingens, den tekniska fulländningens, arbetsfördelningens o. s. v. förmåga att skapa värde. Denna öfverskattning, ett minne från den »liberala» ekono- miens, manchesterteoriernas gyllene tid, har icke råkat ut för den söndersplittrande kritik som socialismen bestått dé öfriga sidorna af dessa teorier, derför att ofverbefolkningen passar illa i socialismens katekes, eller åtminstone för den samma är en cura posterior. Då nu hela den moderna ekonomiens framsteg direkt och indirekt är ett verk af socialistiske författare i alla skiftningar, har befolknings- läran icke på långt rönt den uppmärksamhet, den för- tjenat. Den billiga spanmålsproduktionen är för mensklig- heten i sin helhet en välsignelse. Men skall det bli så äfven för oss, måste vi upphöra med vår äflan att vilja 221 pâ dålig jord i dåligt klimat konkurrera med dem som ha det lyckligare stäldt. Det finnes blott ett sätt att handla som är ekonomiskt riktigt i rikta arbetet på den punkt, der naturen är gyn- sammast. Der blir arbetets frukt störst, der allena är ar- betet lönande. Är folkhögskolan verkligen en humbug? Af JoÄaoes Sundblad. Det har gått med landstingen som med nästan alla ny- inrättade institutioner: man talade om dem, så länge de voro nya, för att sedan så godt som glömma dem. Hvem mins ej de första åren, då man riktigt längtade till dessa dagar såsom en välkommen diversion i den vanliga småstadsenfor- migheten, då man fick höra än den ene, än den andre af sina bekanta håll^ sitt »maiden-speech» och med vibrerande stämma tala om kurhusmedel, vaccinationsafgifter och skott- pengar. Men denna tid är för länge sedan förbi; de värde talarne få nöja sig med tingets ledamöter såsom åhörare, och funnes ej valen till första kammaren, skulle dessa möten nu- mera ej tilldraga sig stort mera uppmärksamhet än en marke- gångssättning eller pröfningskomité. Undantag härifrån gjorde nyligen tvenne landsting, som visat sig uppträda fiendtligt mot de hittills af desse så om- huldade folkhögskolorna. I Kalmar läns södra gick detta, som bekant, så långt, att man indrog det hittills utgående anslaget. Att det skulle vara en lärare från ett af våra högre elementarläroverk, som uppträdde som fiende till folk- högskolan, var ej så oväntadt, då den undervisning, som i de förra lemnas, går åt ett helt annat håll och har helt andra syften än folkhögskolans. Det hör nämligen till den menskliga svagheten att gerna sätta sig och sitt i första rummet, ofta med fördömande af allt annat. Att han är skolman ger honom således alls icke något vitsord i denna fråga, men då möjligen en och annan just på grund af hans ställning kan vilja tillmäta hans ord någon större vigt, torde det vara nödvändigt att med några ord bemöta de infa- mier den värde rektorn funnit för godt utslunga mot folk- högskolan, hennes undervisning och resultater. Visserligen har först Aftonbladet och sedan några andra tidningar redan 223 förut uttalat sitt ogillande öfver livad som skett, men alla ha tagit frågan mera allmänligt. Ingen har, för sa vidt vi ha oss bekant, ådagalagt någon närmare bekantskap med ämnet; ingen har på grund af egen erfarenhet kunnat ingå i några detaljer för att visa haltlösheten och otillbörligheten af de framkastade beskyllningarne. Förf, till denna uppsats vill derföre försöka att göra detta. Han kan visserligen icke som rektor Sandberg tala om en tretiårig erfarenhet i skolans och undervisningens tjenst, men han kan tala om en tjiigoårig sådan, h var under han läst på skolans alla stadier; han kan dessutom tala om en tio års längre lifstid än herr rektorn, under hvilken han tidtals stått i mycket nära beröring med folket och lärt känna dess kynne, behof och önskningar, och han kan slut- ligen — hvad kanske herr rektorn ej kan — med stor för- trogenhet tala om folkhögskolan och dess undervisning, just emedan han gjort detta ämne till ett specielt föremål för sina studier. Han har icke som vanligt vid besök i våra skolor nöjt sig med de vanliga afslutningarne, utan har lagat, att han ofta fått se en sådan under sitt djupaste hvardags- lag; han har, när man minst väntade honom, suttit som upp- märksam åhörare i lärorummen, och han har vid dessa be- sök vanligen stannat hela dagen för att riktigt få se och höra allt. Detta har upprepats gång på gång under de sista sju åren, men hans erfarenhet har ej stannat dervid: han har med sin uppmärksamhet följt flere af dessa folkhögskole- elever, sedan de gått ut i lifvet, och han kan sanningsenligt säga, att flere, ja, de allra fleste af dem varit hans orts hyggligaste och intelligentaste bönder. Att han äfven sett motsatsen vill han icke neka; han har verkligen stött på sådane, som efter en genomgången folkhögskolekurs varit i hög grad inbilska, högmodiga och sjelfkära, och att denna kanske något bidragit dertill är väl möjligt, men ännu säkrare är det, att sjelfva grunden låg djupare än så, och att de skulle blifvit sådane, äfven om de aldrig sett någon folkhögskola. Att tala för mycket om den saken böra dess- utom den s. k. högre undervisningens målsmän icke göra: det är sannerligen att tala om »rep i hängd mans hus», ty inbilskare, högmodigare och mera uppblåste än hvad många af våra sd kallade »maturi» äro, det har man svårt att upp- leta på andra håll, och ej får man af della skäl utdöma våra högre elementarläroverk. 224 Artikelförfattarens uttalanden i denna fråga bör sålunda ega åtminstone något vitsord; ofelbarhet tillmäter han dem visst icke. Kanske kan det intressera eu och annan att i förf:s sällskap göra besök i den folkhögskola, i hvilken han fått sina erfarenheter om folkhögskolearbetet i sin helhet. Sa- kens motståndare invända nog, att man af ens verksamhet ej kan sluta sig till alla de öfrigas. Sant, om man fäster sig vid detaljerna, men i all hufvudsak torde den ena folk- högskolan vara tämligen lik den andra. Landstingsmajori- teten i det ifrågavarande länet mättade ej dråpslaget ensamt mot sitt läns folkhögskola, utan vände sig mot denna i sin allmänlighet, mot sjelfva principen. Författaren har således rättighet att taga saken på samma sätt, med den skilnad, att han ej som den värde rektorn är »in^s blaue hinaufgelaufen», utan stöder sig på konkreta, af erfaren- heten vunna fakta. Första besöket skedde en decemberdag 1879. Årskur- sen hade sålunda varat blott en månad eller något deröfver. Dagens arbeten inleddes genom bön: en af eleverna spelade hela psalmen 420 (Din klara sol går åter upp) och lärjun- garne instämde .med sina kraftiga, ehuru oöfvade röster i den vackra melodien. Derefter lästes af den officierande läraren en kort bön, Fader vår och Davids IX psalm och till sist välsignelsen, hvarefter förrättningen afslutades med en psalmvers. Omedelbart derefter börjades föreläsningarne. För tillfället fans både en första och en andra årskurs. Lektionen hos den senare afhördes först. Den afhandlade husdjursskötseln. Inledd genom påvisandet af den vigt, som ljus och luft utöfvade på kreaturens välbefinnande, öfvergick den derefter till kons behandling före, under och efter kalf- ningen samt om kalfvens behandling strax efter födseln och senare uppfödning. Derefter följde en lektion i kemi med samma årskurs. Under denna examinerades det. Man genom- gick skilnaden mellan mekanisk och kemisk blandning; skil- naden mellan cohesionskraft och kemisk kraft; upphäfvandet af dessa krafter och medlen härför; vattnets beståndsdelar och sönderdelande genom elektricitet; luftens och salpeter- syrans lika beståndsdelar och de olika krafter, som förena dessa, samt slutligen teorin om förbränning, skilnaden mellan syre och qväfve m. m. Detta genomgicks, som sagdt, e^a- minationsvis och det visade sig, att lärjungarne hade mycket 225 god reda på sig: det var ej en meningslös utanlexa; de förstodo väl hvad de läst. Vidare afhördes en lektion för första kursen i bok- hålleti, hållen med stor reda, men qvistigt var det dock ännu att kunna skilja mellan debet och kredit. För samme lärare hade de sedan en lektion i räkning. Det var fråga om de gamla ytmåttens förvandling till det metriska syste- met; en del förvandlade en egovidd af 375 tunnland åker, 50 äng och 110 skog till det nya måttet i hektarer, arer och qv.meter; det gick som en dans. Till sist afhördes en lektion i historia och geografi; de lästes tillsammans såsom det under vissa förhållanden bör ske. Vikingatågen: tiden för och gången af dessa samt deras kulturhistoriska bety- delse, genomgingos först; derefter följde en framställning af svenska väldets utvidgning och aftagande — allt med kar- tan. Slutligen förekom en liten kurs i växtgeografi, hvar- under isothermerne för i synnerhet sädesslagen uppdrogos. Härmed voro dagens lektioner på dessa områden slutade, men innan lärjungarne skildes utlyste föreståndaren »kom- munalstämma» med eleverne till samma dags eftermiddag för att sätta dem in i en sådans ärenden och former. Efter denna egde ett diskussionsmöte rum rörande såväl ett par landtmannafrågor som några allmänna ämnen. Sådana »officiella» sammankomster förekomma ofta vid dessa skolor, men uppblandas allt emellanåt af »sällskaps- timmar», då samtalet under lärarnes närvaro och ledning rör sig fritt och otvunget om dagens och ortens vigtigare frågor; till platt sqvaller få de ej nedsjunka. Så tillbringades denna dag. Att beskrifva de öfriga många besöken vore med obetydliga olikheter ej annat än ett upprepande af ofvanstående skildring och är således öfver- flödigt. Och en sådan skola kallas för humbug! Hennes huf- vuduppgift är ju icke att meddela data och fakta i särskilda kunskapsgrenar, utan vill och skall hon för sitt måls upp- nående vidga blicken, adla sinnet och väcka fosterlands- kärleken hos de unge. Hon skall lära dem, att det finnes intressen, som äro långt större och vigtigare än det egna jagets och det egna ståndets, och att alla sådana böra vika, då det blir fråga om fädernesland och mensklighet. — Med ett ord : folkhögskolan skall väcka och odla det rent mensk- liga hos sina lärjungar i första rummet och för det andra 226 söka bilda dem till goda och aktade medlemmar inom det stånd de tillhöra. Man skall verkligen vara bekajad med andlig starr, om man ej inser, att sådane skolor, skötta på sådant sätt och med detta mål, just äro hvad vi i första rummet be- höfva. Man bör ju ej tillsluta ögonen för, att vi stå inför en verklighet, som bådar en ny sakernas ordning derigenom, att den politiska makten håller på att glida öfver i andra händer än den hittills befunnit sig. Bonden eger jorden, och han vill också i mån deraf ha sitt ord med i laget, då det blir fråga om införandet af nya lagar och reformerandet af de gamla. Och dessa anspråk äro ju fullt berättigade. Men för dessa nya förhållanden skall han bildas, och denna bildning vinner han genom att rätt begagna folkhögskolan. Huru långt det redan gått i afseende på denna maktförflytt- ning, derom blir man genast underkunnig, då man börjar studera förteckningen på ledamöterne i andra kammaren från det första valet till innevarande år. Ar 1866 invaldes 55 sådane i andra kammaren. Fem år senare, eller 1872, uPPg’^ antalet till 73; efter nya fem år voro bondemännen 88. Ar 1882 utgjorde de 97 och uppgå för närvarande till 80, allt, som sagdt, i andra kammaren. Härvid är dock att anmärka, att vi som bönder upptagit endast dem, som i förteckningarne låtit kalla sig »hemmansegare» eller »näm- deman» med verkliga bondenamn framför sig, men att de verklige bönderne torde uppgå till minst 120, då benäm- ningarne landtbrukare, landttingsman, bergsman, med ett hedersamt Lars Jönsson eller Petter Nilsson framför sig, väl visa, att äfven desse tillhöra den egentliga sjelfegande bondeklassen. I detta antal äro dessutom bönderne inom första kammaren icke upptagne. Men det kommer ej att stanna härvid. Sedan det »politiska strecket» nedflyttats — hvilket naturligtvis blott är en tidsfråga — skall antalet än ytterligare ökas’, och ett par tiotal år härefter komma bonde- männen efter all anledning att utgöra pluraliteten, åtmin- stone inom andra kammaren. Med dessa siffror för ögonen skall man ej vara mycket framsynt, om man, som sagdt, ej inser, att folkhögskolan är ett verkligt tidsbehof, ty hvad som hittills måst fela bonden till följd af uppfostran och de trängre förhållan- den, i hvilka han uppväxt, är den klarare insigt och upphöjdhet i åskådningssättet, som åtminstone med mera 227 skäl kunna fordras af den som fått en vårdad uppfostran. Att bibringa den unge bondesonen, den blifvandejorddrotten just en sådan utbildning, det är målet som den svenska, folkhögskolan satt framför sig, och mot hvilket hon ock redligen sträfvat och sträfvar. Hon har sorgfälligt afhållit sig från dessa dämagogische Umtriebe, som väl mycket ut- märka vårt naboland, och hvilka väl — det må ej förnekas — till en del åtminstone fått sin näring just i dettas folk- högskolor. Det är således sant, att ett farligt omstörtnings- frö kan ligga i denna institution, men då vår folkhögskola hittills omsorgsfullt afhållit sig från allt politiskt kann- stöperi, så bör man väl hålla hennes målsmän räkning för den takt och försigtighet de härutinnan visat, i stället för att, som nu skett, bryta stafven öfver hela institutionen. I konseqvens härmed kan ju någon — eller hvarför icke herr rektorn sjelf för att åt sig vindicera »äran att taga första steget?» — vid innevarande riksdag motionera upplös- ningen af alla våra arbetareföreningar derföre, att inom dem onekligen kan komma att drifvas en socialistisk pro- paganda. Herr rektorns tillvägagående påminner onekligen om den gamla historien: — Hva^ skriker du för, pojke? — Katten ser på mej. — Vi har ju ingen katt! — Neej, men vi kan la /å en. Den skuggrädsla man visar genom denna anslagsvägran kan dessutom ha en följd af betänkligaste art: ho?i skall utså ett nytt tvedrägtsfrö i sinnena. Det är ej nog med att tullfrågan blifvit ett sådant, utan att detta skulle tillkomma! För hvarje sådant steg från intelligensens och de högre ståndens sida skola misstron och oviljan ökas hos de lägre. Klyftan mellan dessa skall bli allt djupare och vidare, icke blott inom riksdagen och provinsförsamlingarne utan äfven under den enskilda beröringen, och när den dag en gång kommer, då enighet mest behöfves för att bevara vår natio- nella sjelfständighet, då skall denna saknas; vi skola varda en så mycket lättare pris för öfvermagten och skola ej ens fa falla med ära. Allmoge- och arbetareklassen skall ej tycka sig ha mycket att försvara och skall lika gerna taga emot en utländsk förtryckare som en inhemsk — ty, säge hvad man vill, den som vill undanrycka folket ett medel 228 att höja och andligen förkofra sig, han blir dess förtryckare och ovän. Men utom hvad som andragits för att påpeka det okloka och hjertlösa i hvad som här skett har saken en annan sida af djup civilisatorisk betydelse, en sida, som hittills, oss veterligt, ej varit framhållen eller, om så skett, ej skett nog: folkhögskolan skall i väsentlig mån förbättra den gifta qvinnans ställning inom den klass, som hon närmast rör. Hennes lott är oftast — vi säga visst icke alltid — den sorgligaste. Hon är husbondens första tjenarinna och mo- dren till hans barn. Hvad en svensk konung en gång sade till sin drottning: »vi hafva tagit Ers Maj:t för att föda oss barn, icke för att ge oss råd», tänker nog den svenske dannemannen äfven om sin hustru, ty genom hans hemlif går ännu i dag, i allmänhet att tala, den hedniske ättefadrens föreställning om husbonden såsom dettas föresyn och herrskare. Det finnes ej mer än en vilja och det är hans och ej mer än ett förstånd, och det är också hans. Hustru, barn och tjenare äro lydiga redskap i samma hand. Det faller ingen af husets innevånare in att tvifla på rätt- mätigheten af dessa anspråk; de hafva tusenåriga anor och äro sammanväxta med sjelfva folklynnet. Detta är ej en framkonstruerad bild af den svenske dannemannen såsom äkta man och husfader, utan är han tagen ur rama verk- ligheten, en verklighet, som förf, allt för mycket sett på nära håll för att i detta afseende behöfva misstaga sig; »känd sak är dessutom så god som vittnad», och man behöfver ej spilla många ord på detta faktum. I detta afseende har en ändring till det bättre inträdt. Af en person, som genom sin ställning står folket nära, och som ofta ser bondehemmen, har förf, hört, huru han varit i tillfälle att göra de mest glädjande iakttagelser just i denna väg. Det är visserligen sant, att han endast kunde tala om ett par sådana fall, der matmodren behandlades som mannens jemlike och förtrogna, med hvilken han i allt råd- plägade, men den minsta tillstymmelse till en förbättring i detta fall är ju glädjande. De äro dessutom ej utan mot- stycken, ty från ett annat håll har omtalats en bondhustru, som skulle svarat en annan, som klagade öfver mannens brutalitet och hårdhet: »så bär min, gudskelof, sä; inte åt, men han har fått lite vet (vett) i folkhögskoFn, han.» Huru nödvändigt det är, att en förändring till det 229 bättre inträffar i afseende pä den gifta qvinnans ställning i bondehemmet, derpå fick förf, för ej längesedan en slående bekräftelse i ett uttryck, som en f. d. folkhögskoleelev hade vid talet om den svåra ekonomiska ställningen bland just bondaristokratien. »Det är märkvärdigt att se», sade han, »huru de hem stått sig bäst, der ffar och mor^ dragit jemnt, och der hustrun fått full reda på affärsställningen. I alla, som det gått till ^dykerieV med, har det varit alldeles mot- satsen: de stackars hustrurna ha ej anat det minsta, innan länsmannen och Qerdingsmannen kommit för att »panta». Jag känner ej ett utan flere sådana fall.» Sant är, att en förändring i denna riktning skall gå ytterst långsamt, men äfven det minsta steg till någon för- bättring i bondhustruns ställning måste helsas med glädje. För denna omskapning af bondhemmet fordras ännu en sak: bondens döttrar skola också genomgå folkhögskolan. När detta mera allmänt kommer att ske, skall bondehemmet också genomgås af en annan anda; hustrun skall med mera bild- ning få mera sjelfkänsla, och hon skall ej låta förtrycka sig; hon skall bli mannens jemlike med äfven andra uppgifter än »stoppa strumpor och föda barn», som nu i mångas ögon är hennes enda berättigade verksamhet. Kunde folkhögskolan uträtta detta, då vore hennes in- sats i vår tids kulturarbete stort nog, och början är gjord; exemplen härpå torde ej vara så få, fastän naturligtvis ej så många sådana kunna komma på den enskildes erfarenhet. Må sålunda Kalmartingets kortsynta tillvägagående vara det sista i denna väg! Man vet ej hvilket fruktansvärdt ansvar man ådrager sig genom att inslå på samma väg. Må man lyssna till sådana ord, som nedanstående, med hvilka en folkhögskola för några år sedan afslutades...........»Det är en vanlig mening inom den samhällsklass I tillhören — sade talaren — att det materiella arbetet för uträttandet af sina värf ej behöfver understöd af det andliga. Så är det emellertid ej ; det är ej med spaden, ej med yxan allena, som I skolen arbeta, utan det är äfven med det ädla hjertat, det upplysta förståndet och den redliga viljan, som I skolen göra det; det är dessa egenskaper, som skola adla edert ar- bete. Jag vill dessutom säga er en annan sak — fortfor han med stigande värme — den utgör ingen nyhet, ty hela verlden känner den: den klass I tillhören, den svenske bondens, har i intet skede af vår historia haft en sådan 230 makt som i detta, och han skall fa ännu mera. En stor makt ligger det således uppå att I värdigt bilden Eder för dessa sakernas nya förhållanden. Tron ej att hvad I här in- hemten är nog; här är blott fröet utkastadt; huruvida det skall slå rötter och uppspira till en kraftig växt beror på Eder sjelfve. Man kallar vårt århundrade för upplysningens tidehvarf; detta må nu vara sant, men alldeles så sade man för två tusen år se- dan. Detta vilja vi dock ej erkänna; vi anse alltid våra före- gångare för råa och okunniga i jemförelse med oss sjelfva och likna i detta fall en menniska, som står vid öppningen af en mörk korridor, hvars dunkel ögat till en början omöj- ligen kan genomtränga; den förefaller oss tom. Gå vi längre in, skola vi dock finna, att så ej är förhållandet. Ju längre vi intränga, dess flera föremål skola vi finna och skola, hunna till slutet, fullkomligt känna konstruktionen med alla dess egenheter. På samma sätt förhåller det sig också med vår ställning till gångna tiders bildning: vi skola tränga ned i de djupa schakten af denna för att förstå den, och ju längre vi nedtränga, dess mer förstå vi, att äfven den förgångna tiden varit bildad fastän på annat sätt. Vi må derföre ej yfvas öfver vår tids bildning och ännu mindre öfver vår egen. Hvad I här vunnit är endast utkastandet af fröet, ty all skolbildning är i och för sig sjelf ofruktsam ; det är endast autodidaktens bildningsarbete, som bär frukter, och dessa kunnen I endast sjelfva förvärfva eder genom fort- satt arbete.» Den som så talade var framlidne domprosten Linder. Denne var visst ingen omstörtningens man; han stod tvärtom i mycket på konservativ botten, men han förstod sin tid ; han förstod, att just en sådan skola som denna är ett behof sär- skildt för oss med den gestaltning som vårt politiska lif under de senare årtiondena tagit, han var en framsynt man med både hufvud och hjerta, något som man väl ej alldeles obetingadt skall kunna tillerkänna dem och i första rummet den, som genom ofvan omtalade beslut beredt sig en, snart sagdt; herostratisk märklighet i vår kulturhistoria. En befordringsfråga vid Stockholms högskola af Antoninus Pius. II. Tvänne sakkunniges utlåtande. Då de vota, som af de af Stockholms högskolas sjumanna- nämnd utsedde »förtroendemännen», prof. Wittrock, Areschoug och Kjellman, afgifvits om d:r N. Wille och docenten N. Lund- ström såsom ifrågasatta att förestå lärareplatsen i botanik vid Stockholms högskola, hafva väckt en viss uppmärksamhet, torde måhända en närmare granskning af dem ej vara utan intresse för allmänheten. Vid genomläsning af dessa utlåtanden, finner man lätt, att den ende, som icke anslagit en polemisk ton, är prof. Wittrock. Efter en objektiv, lidelsefri framställning besvarar han kort och bestämdt de af sjumannanämnden framställda frågorna. Mot detta votum tro vi ingendera parten kan framkomma med någon vig- tigare, grundad invändning. Det hade varit önskligt att prof. Areschoug och e. o. prof. Kjellman följt samma metod; så är dock icke förhållandet. Deras vota äro snarare att betrakta som advokatoriska fram- ställningar i hvilka i regeln allt det, som talar till fördel för doc. Lundström, starkt hålles fram, under det att det, som talar till fördel för d:r Wille, antingen döljes, blott svagt framhålles eller till sin betydelse förringas. Vi vända oss först mot prof. Areschougs votum, hos hvilket man finner den egendomligheten, att de af sjumannanämnden upp- stälda frågorna om de sökandes kompetens alldeles icke besvaras. Det är ej heller möjligt att af innehållet utfinna, om han anser både dr. Wille ocb doc. Lundström kompetenta, eller båda in- kompetenta, eller den ene kompetent och den andre inkompetent. 232 Vi kunna, vidare ej underlåta att påpeka att det helt visst beror på prof. Areschougs fullständiga obekantskap med den algologiska forskningen * såsom den idkats af dr. Wille, då han säger, att den »lemnar bearbetaren ett vida rikare till- fälle till att göra nya iakttagelser utan att förutsätta några mera omfattande förkunskaper i öfriga grenar af vetenskapen». Om prof. Areschoug något närmare studerat d:r Willes algologiska af handlingar, skulle han hafva- funnit, att de icke blott förutsätta kunskap uti algernas och de lägsta djurens systematik, utan också uti cellära i allmänhet, utvecklingshistoria, fysiologisk växtanatomi, ja äfven uti mekanik. Af doc. Lundström får man enligt prof. Areschoug ej be- gära så mycket, då han »till fält för sina forskningar valt redan af gammalt mycket bearbetade områden». Huru förundrad blir man ej, när man litet längre ned i samma utlåtande finner följande: »De vigtigaste bland doc. Lundströms arbeten, i hvilka han knappast haft några föregångare, äro —». Prof. Areschoug resonerar påtagligen så: om doc. Lundström haft föregångare vid behandlingen af ett ämne, då är detta svårare att bearbeta derför, att han haft föregångare ; har han ej haft föregångare, då är det svårare att bearbeta derför att han ej haft föregångare. Denna prof. Areschougs logik är onekligen mycket fördelaktig för doc. Lundström. Är nu prof. Areschoug lika välvilligt stämd motd:rWille? Vi skola se efter. Det är prof. Areschoug bekant, att d:r Wille under 3 månaders tid år 1878 studerat sötvattensalger hos prof. Wittrock i Upsala, och om d:r Willes verksamhet såsom författare på det algologiska området yttrar sig nu prof. Areschoug på följande sätt, efter att hafva nämnt en afhandling, som af d:r Wille ut- tryckligen är angifven såsom utarbetad under prof. Wittrocks ledning: »Derpå följde under åren 1879—81 ej mindre än 6 uppsatser öfver sötvattensalger.» Dessa uppsatser skulle kanske icke vara »sjelfständiga» ! Det är prof. Areschoug bekant, att d:r Wille har studerat växtanatomi 4 månader hos prof. Warming och med anledning häraf omnämnas d:r Willes anatomiska arbeten med följande ord: »Redan 1882 publicerades 4 uppsatser i växtana- tomi, af hvilka åtminstone trenne utarbetats »under Warmings ledning och på hans anvisning». Den 4:de förmodas vara utförd under prof. Warmings ledning, och på hvilka skäl? Jo, »enär * Vi äro förvissade om, att prof. Areschoug sjelf skall medgifva detta, ehuru han i sitt utlåtande kritiserat dr. Willes systematisk-algolo- giska af handlingar. 233 den utkom under samma år». Det är prof. Areschoug bekant, att d:r Wille har studerat 6 månader 1882 hos prof. Schwendener i Berlin, men säger prof. Areschoug, »studierna under vistelsen i Berlin spåras först i några senare arbeten», och så anföres en år 1884 utkommen afhandling, i sammanhang hvarmed prof. Areschoug särskildt framhåller, att efter vistelsen i Berlin »följer ett af brott i författareverksamheten». Man kan här tillräckligt tydligt läsa mellan raderna den insinuationen, att, då d:r Wille ej arbetar under någons »ledning», är det slut med författareverksamheten. Låtom oss dock se till, huruvida prof. Areschougs citerade yttrande öfverensstämmer med sanningen eller ej. Vi skola härvid använda samma metod som prof. Areschoug naturligtvis sjelf har användt för att kunna komma fram med sitt påstående, nemligen att undersöka när de i d:r Willes meritlista nämnda afhandlingarne (mellan 1882—84) äro inlemnade till tryckning, något som är angifvet på hvarje särskild afhandling. Vi bedja läsaren här följa uppmärksamt med för att finna det af prof. Areschoug uppgifna »afbrott i författare- verksamheten». N:o 10 »Om Kirnens Udviklingshistorie hos Ruppia». . . (efter hvilken enl. prof. A. af brottet skall börja) bär påskriften Mars 1882; N:o 12 »Om Chrysopyxis bipes» . . . inlemnad 7 Juni 1882; N:o 11 »Om Pollenkornenes Udvikling» . . . inlemnad 15 September 1882; N:o 14 »Om Slægten Gongro- sira» inlemnad 14 Mars 1883; N:o 13 »Ueber die Zellkerne» ... inlemnad 2 Juni 1883; N:o 15 »Ueber Akineter und Aplanos- poren» . . . inlemnad 26 Sept. 1883. N:o 16 »Bidrag till Syd- amerikas Algfiora» I—III, inlemnad 10 Oktober 1883, och så kom- mer den, med hvilken »afbrottet» enl, prof. Areschoug upphör, N:o 17 »Om de mekaniske Aarsager» . . . inlemnad 13 Februari 1884. Vi hoppas att prof. Areschoug skall hafva godheten upplysa om, hvarest »afbrottet» finnes, eller också benämna sitt förfa- ringssätt med dess rätta namn. Det kan väl svårligen nekas, att prof. Areschoug i detta fall i sitt utlåtande kommit med en osann framställning af fakta, och att han använder detta till att nedsätta d:r Willes vetenskapliga verksamhet. Men dermed är det ej slut. Prof. Areschoug kommer omedelbart efteråt med ännu en origtighet, och det är svårt att föreställa sig, att den kan vara omedveten, då det är så ytterst lätt att öfvertyga sig om rätta förhållandet. Prof. Areschoug säger nämligen: »Men då större delen &f de arbeten, som utgått från hans (d:r Willes) hand, äro utförda under andras ledning» . . . Den som vill taga Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 8 234 reda på, i hvilken grad prof. Areschoug här har misstagit sig, behöfver blott taga d:r Willes afhandlingar i handen och i för- ordet till hvar och en se efter, hvilka som angifvas vara utförda under andras ledning och hvilka som icke äro det. Han skall då finna att mer än ^ (af de 20 arbetena) icke äro utförda un- der någons som helst ledning och således äro fullt sjelfständiga arbeten. Att prof. Areschoug särskildt framhåller att doc. Lund- ström gjort studier i cellära (att detta skett under ledning synes vid detta tillfälle af prof. Areschoug uppfattas såsom en särskild förtjenst), men deremot förtiger, att d:r Wille har gjort detsamma — nemligen beträffande celldelningen hos Conferva och Oedo- gonium — det är ju efter hvad vi nyss anfört, blott hvad man kunnat vänta sig af prof. Areschougs samvetsgrannhet. Hvad beträffar prof. Kjellmans utlåtande vilja vi till en början påpeka ett par saker, som synas oss särskildt beaktansvärda. Som man lätt skall finna, går hans votum ut på att bevisa att doc. Lundström är en utomordentligt framstående botanist, under det att d:r Wille saknar all förmåga att arbeta sjelfständigt veten- skapligt. Hos den senare kan prof. Kjellman knappt se annat än de allra betänkligaste brister och fel ; han framställes nästan såsom ett varnande exempel för en hvar som vill utbilda sig till bota- nist. Med doc. Lundström är förhållandet motsatt. Han har gått den rätta vägen mot målet och hos honom kan prof. Kjell- man icke finna ' spår till fel eller brister. Då han ingenting publicerat om en sak, så är det en förtjenst; och har han publi- cerat någonting, så kan värdet deraf icke nog framhållas. Till jemförelse meddela vi utdrag ur ett af prof. Kjellman 1883 för offentliggörande skrifvet bref, som jemte 7 andra bilagor åtföljer prof. Warmings »kompletterande utlåtande» till högskolans styrelse. Detta yttrande om d:r Willes författareverksamhet, som afgafs med anledning af en af honom då sökt anställning i Norge, har liksom de öfriga bilagorna icke publicerats i »Fyris», ehuru den meddelat allt, som i någon mån talar till förmån för hans med- sökande. Jemte åtskilliga andra handlingar i frågan har det se- mera blifvit tryckt och kommit till vår kännedom. »Redan vid sitt första uppträdande såsom vetenskaplig författare gaf han (d:r Wille) stora löften om sig, och dessa har han genom sin senare verksamhet infriat. Hans arbeten visa, att han skarpt fattar sitt ämne och eger förmåga att genomföra en företagen undersökning. Att Kristiania universitet skulle i honom vinna en förmåga, derom är jag (prof. Kjellman) fullt öfvertygad —». Så skref prof. Kjellman 1883, 235 men sedan, då d:r Wille konkurrerar med doc. Lundström^ från- känner han d:r Wille till och med förmågan att kunna arbeta sjelfständigt. Huru beter sig då prof. Kjellman för att kunna bevisa detta sitt sista påstående? Af de i d:r Willes meritförteckning an- förda 20 publicerade afhandlingarne nämner prof. Kjellman med titel blott 7, och af dessa 7 äro 6 af d:r Wille sjelf angifna såsom utarbetade under andras ledning; men af de 13 öfriga af d:r Wille utgifna afhandlingarna, om hvilka d:r Wille ej an- gifvit, att de äro utförda under någon annans ledning, derföre nemligen, att de äro af honom fullständigt sjelfständigt utarbetade, af dessa är icke en enda nämd i prof. Kjellmans utlåtande. Kan detta hafva skett af opartiskhet? Ännu mera påfallande blir detta prof. Kjellmans förfaringssätt, då man jemför hans anförande med prof. Wittrocks. Af de 13 afhandlingar, som prof. Kjellman ej alls nämner, anföras af prof. Wittrock 4 »såsom företrädesvis värdefulla», men af de 7, som prof. Kjellman omnämner finner prof. Wittrock endast en värd omnämnande nämligen den, som hörer till d:r Willes sjelfstän- diga arbeten. Det framgår häraf. att prof, Kjellman till grundval för sitt bedömande af d:r Wille utvalt de (6) arbeten, som denne utfört under andras ledning, samt endast ett af de 14, som d:r Wille utfört sjelfständigt. Med ett sådant sätt att gå till väga blir det för prof. Kjellman lätt att komma till den slutsatsen, att d:r Wille ej kan arbeta sjelfständigt; och de, som läsa hans framställning utan att känna närmare till saken, skola helt säkert finna denna hans slutsats fullt riktig.. Prof. Kjellman anför liksom prof. Areschoug hufvudinnehållet af och anser sig »både befogad och pligtig att här taga hänsyn till» ett af doc. Lundströms arbeten, som icke allenast icke då var färdigt, utan först 7—8 månader senare är inlemnadt till tryck- ning, men ännu icke färdigtryckt. Men han har ej känt sig »pligtig» att taga hänsyn till två af d:r Willes afhandlingar, som redan längre tid förut blifvit inlemnade och antagna till tryckning i tvänne vetenskapliga akademiers skrifter. Om dessas tillvaro kunde hvarken prof. A. eller K. vara okunniga, då de äro i d:r Willes meritförteckning upptagna, och om de också icke voro direkt tillgängliga, så hade likväl manuskripten kunnat erhållas, då dessa, såsom nämdt är, redan förut voro till tryckning in- lemnade. Till dessa arbeten anse sig prof. A. och K. icke »be- fogade eller pligtige» att taga hänsyn, men väl till doc. L:s först åtskilliga månader senare tryckfärdiga arbete. Månne också detta skett för opartiskhetens skull? 236 Såsom ytterligare bevis på prof. Kjellmans opartiskhet må framhållas, att ehuru han icke kan förneka, att d:r Willes stora afhandling om algernas fysiologiska anatomi eger förtjenster, an- tyder han icke med ett ord, hvari dessa förtjenster bestå. Då fråga åter är om doc. L:s afhandlingar och uppsatser, redogöres mycket utförligt för deras förmenta, utomordentligt stora värde, och prof. Kj. är till och med nog välvillig att söka styrka detta genom bifogade utlåtanden eller hänvisningar till sådana. Vis- serligen erkänner han »villigt» förtjensterna i d:r Willes nyss- nämda arbete, men han har likväl icke annat än klandrande omdömen att anföra. Så t. ex. har d:r W. gjort för få experi- menter. Huru är det med doc. Lundström i detta afseende? Har han i sin afhandling »Die Anpassung der Pflanzen an Regen und Thau», der dock experimenter äro absolut nödvändiga, gjort några sådana? Nej, der finnas icke alls några försök, som kunna få namn af vetenskapligt utförda experiment. Men detta låtsar prof. Kj. icke om. Prof. Kjellman anför också, att doc. Lundström bör före- dragas derför, att han föreläser på svenska. Men nu förhåller det sig så, att alla de föreläsningar eller föredrag d:r Wille hållit i Stockholm under de sista 3 åren — och de äro ej så få — hållits på svenska, hvilket talrika åhörare från Stockholms hög- skola, botaniska sällskapet, naturvetenskapliga föreningen, och andra samfund kunna intyga. Att d:r Wille under sin fleråriga vistelse i Sverige lärt sig tala svenska, är prof. Kjellman väl bekant. Hvad skall man nu kalla försöket att inge den med förhållandet obekante den tron, att d:r Wille icke kan tala svenska? Det skulle föra oss för långt att ingå i en fullständig granskning af prof. A:s och Kj:s öfvermåttan tendentiösa utlå- tanden. Den förre saknar visserligen helt och hållet kompetens att bedöma de af d:r Willes afhandlingar, som beröra algerna, — och de utgöra flertalet. Prof. Areschoug står derjemte såsom växtanatom på en alltför föråldrad ståndpunkt för att kunna riktigt bedöma ett arbete, som tillhör den moderna fysiologiska växtanatomin. Om han således saknat förmåga att riktigt be- döma d:r Willes vetenskapliga författarskap, så har han likväl allt för tydligt lagt i dagen sitt begär att fördöma d:r Willes verk- samhet såsom botanisk författare. Prof. Kj. är deremot fackman på det algologiska området, men han tyckes hafva emanciperat sig från det moraliska ansvar, som det grannlaga värfvet att såsom sakkunnig yttra sig medförde. Såväl han som prof A. har kastat öfver bord all barlast af 237 opartiskhet för att låta den ene sympatierna för doc. L., den andra antipatierna mot d:r W. diktera utlåtanden, som utgöra bedröfliga vittnesbörd om det sätt hvarpå man i vårt land anser sig kunua fullgöra ett grannlaga förtroendeuppdrag. Dessa ut- talanden skulle dock vittna om »grundlighet, lidelsefrihet och en berömvärd sträfvan att döma på goda grunder» 1 ! 1 III. Allmänna reflexioner med afseende på lärareplatsen i botanik vid högskolan. Sedan vi belyst prof. Areschougs och Kjellmans tendentiösa utlåtanden till sjumannanämnden och påvisat det fiasko, som doc. L. gjort med sina »tillpassningar till regn och dagg», må till sist framhållas ett och annat, som står i närmaste samband med tillsättningen af lärare i botanik vid högskolan. Botaniken består såsom bekant icke blott af många utan ock af delvis vidt skilda specialgrenar t. ex. växtanatomi, växt- fysiologi, växtmorfologi, växtgeografi, växtteratologi, algologi, my- kologi, speciefbotanik o. s. v. Det finnes ingen möjlighet att beherska mer än några af dessa brancher. Påtagligt är dock, att icke alla lämpa sig lika bra för den första och grundläggande akademiska undervisningen i ämnet. Denna undervisning måste utgå från växtanatomi. För en hvar, som vill göra sig förtrogen med den moderna botaniken, är en noggrann kännedom om växternas anatomi en absolut nöd- vändig förutsättning. En grundlig insigt i växtanatomin är lika nödvändig för botanisten som kännedomen om menniskokroppens bygnad för läkaren. Också har man såväl vid våra som vid utlandets universitet öfverallt, såvidt vi känna, låtit växtanatomin bilda grunden för det botaniska studiet. Om dess betydelse i detta afseende vittna äfven de växtanatomiska laboratorier, som man till och med hos oss (Stockholm, Upsala och Lund) inrättat. Vi torde icke behöfva yttra oss vidare härom, ty ingen kan väl förneka växtanatomins stora betydelse särskildt såsom grundläg- gande för de botaniska studierna vid universiteten. Om således växtanatomin måste utgöra grunden för under- visningen i botanik, blir frågan, hvilken af de båda sökande, d:r Wille eller doc. Lundström, är mest kompetent att leda under- visningen deri? Doc. L. har för flera år sedan i Botaniska Notiser publi- cerat en liten uppsats (utdrag ur ett bref), innehållande några 238 iakttagelser om celldelning, men för öfrigt icke utgifvit ett enda arbete af anatomiskt innehåll. I ett par af hans öfriga arbeten förekomma dock äfven anatomiska undersökningar, men dessa äro oväsentliga, och specielt de i hans förut omnämda afhandling »Växternas tillpassning undersökningarna vittna branch. D:r Wille deremot till regn och dagg» anförda ingalunda om förtrogenhet anatomiska med denna har utgifvit ieke mindre än 10 arbeten, som specielt tillhöra det växtanatomiska området, och som äro af sinsemellan mycket olika slag, då de behandla såväl cellens som cellväfnadernas byggnad och utvecklingshistora. Derjemte har d:r Wille i sina algologiska arbeten behandlat en hel del anato- miska spörsmål. Dessutom har han för öfver ett år sedan till kgl. vetenskapsakademien inlemnat en till tryckning antagen, men ännu ej färdigtryckt afhandling om de fysiologiska väfnadssyste- mernas utvecklingshistoria. Hvem som äger största kompetensen att leda undervisningen i växtanatomi, ligger således i öppen dag. Visserligen har prof. Kjellman i sitt utlåtande helt kategoriskt förklarat, att doc. L. »anger sig» (!) lika förtrogen med anatomin som doktor W., hvars flesta anatomiska arbeten, såsom förut är visadt, prof. K. totalt negligerat. Denna doc. L:s »angifvelse» är grundfalsk och utgör endast ett nytt vittnesbörd om det allt annat än nobla sätt, hvarpå prof. K. uppträdt i denna befordringsfråga. Det är naturligtvis icke vår mening att växtanatomi bör ensamt utgöra föremål för botaniska studier vid universitetet. Skulle derför icke möjligen de specialgebit, på hvilka doc. L. arbetat, kunna vid högskolan, sedan en elementär kurs i anatomi blifvit genom- gången, odlas i stället för denna branch? Doc. L. har specielt egnat sig åt videarterna (Salices) och åt växtbiologi. Hvad först videbuskarne beträffar, så erkänner nog doc. L., att salicologi, äfven om undervisningen deri är aldrig så utmärkt, är af mycket ringa vigt för lärjungarne vid högskolan. I fråga om biologien har prof. K. i sitt utlåtande varmt rekommenderat doc. L. särskildt på grund af hans studier i »denna vigtiga, moderna gren». Härmed bör man jemfora slut- orden i prof. A:s förut citerade yttrande. Prof. A., som annars söker framställa doc. L. i den mest fördelaktiga dager, sätter nämligen de biologiska arbetena mycket lågt på skalan så till- vida, som de »tangera endast växtlifvets periferi»; det är också på andra områden, som han hoppas, att L. skall kunna vinna 239 resultat af större betydelse. Mellan prof. A. och K. äro således meningarne i sjelfva verket mycket delade rörande betydelsen af doc. L:s växtbiologiska studier. Det ger oss anledning att yttra några ord om växtbiologien, som, såsom påpekadt är, söker uppvisa ändamålsenligheten i växt- organernas bygnad och deras tillpassning till yttre förhållanden. Att detta är ett mycket intressant område är sjelfklart. För omkring 25 år sedan upptogs arbetet på detta fält af Darwin, och sedan har denna branch särskildt i Tyskland blifvit gouterad. Emellertid ligger den fara nära till hands, att fantasien får för fritt spelrum, att man slår öfver och upptäcker tillpassningar, der sådana icke äro att finna. Till dessa fel ha många och icke minst doc. L. gjort sig skyldiga. Hela denna riktning har derför på sista tiden börjat komma i misskredit, och protester deremot hafva höjts af mycket framstående botanister. Det vore lätt att anföra en mängd bevis härför. Vi hänvisa endast till det yttrande om d:r Willes vetenskapliga verksamhet, som afgifvits af prof. Frank. Här framhålles såsom en förtjenst hos W., att han vid sina växtfysiologiska undersökningar valt den stränfft exakta riktningen, i stället för den biologiska, som professor F. betraktar såsom en vetenskapens »Verirrung» och som enligt ho- nom redan nu börjar urarta till »lächerliche Spielerei». Hvilken mening man än hyser om växtbiologien s betydelse och berättigande, kan dock svårligen den opartiske undgå att med- gifva, att det vore ytterst olämpligt och för högskolan rent af skadligt att antaga en lärare, som företrädesvis egnat sig åt denna osäkra riktning. Vid högskolan skola lärjungarne under lärarens ledning lära sig att arbeta med vetenskapliga undersökningar. För dylika arbeten egna sig likväl icke alls biologiska uppgifter, utan de ämnen, som föreläggas lärjungarne till behandling, måste väljas så, att de bibringa en exakt forskningsmetod. Doc. L. har dessutom så nyss börjat sina studier på detta område, att det icke kan dröja länge, förrän han lärt ut, hvad han sjelf inhämtat, i synnerhet som han arbetar mycket långsamt att döma af det lilla som han publicerat. Utom sina arbeten i biologi och öfver Salix-arterna har han icke publicerat något, som tillhör någon annan gren af botaniken, om vi undantaga brefvet till red. af Bot. Not. rörande celldelning. Han har dock redan nått den ålder, då den literära produktiviteten icke plägar ökas. D:r Wille är i detta afseende doc. L:s motsats. Om hans 240 ovanliga arbetsförmåga vitnar bäst följande yttrande af prof. A. i utlåtandet till sjumannanämnden: »Redan vid 20 års ålder offentliggjorde han sin första vetenskapliga afhandling, och sedan dess har i en snabb följd den ena uppsatsen aflöst den andra, så att hans utgifna vetenskapliga arbeten redan uppgå till ett åntal, jemförligt med det,, som mången gammal vetenskapsman under ett helt lifs verksamhet förmått åstadkomma.» Ännu är han dock jemförelsevis helt ung, och man har således all anled- ning att från honom vänta ett fortsatt, framgångsrikt arbete i vetenskapens tjenst. Särskildt må också framhållas, att han i motsats mot doc. L. lagt i dagen en stor mångsidighet och lätthet att arbeta på olika områden. Utom sina till innehållet mycket olikartade anatomiska och algologiska arbeten har han nämligen äfven publicerat botaniska afhandlingar, som tillhöra morfologin, embryologin och fysiologin. Det är unga, dugande krafter som högskolan behöfver. Väl torde det vid statsuniversiteten understundom visa sig svårt att af barmhertighetshänsyn eller andra skäl förbigå en äldre sö- kande, som länge tillhört akademien och mot hvars tjenstgöring intet finnes att anmärka, men som i afseende på vetenskapligt författareskap lemnar mer eller mindre öfrigt att önska. Det fria universitetet härstädes är nog lyckligt att icke behöfva taga någon som helst hänsyn till anciennitetsprincipen. Styrelsen vänder sig endast dit, der den anser sig kunna få den dugligaste läraren, den som kan bäst vara högskolan till gagn. Detta tyckes man påtagligen ha förbisett på vissa håll och i stället ansett, att saken gälde i främsta rummet doc. Lund- iström och d:r Wille. Deras intressen är en sak, som högskolans styrelse naturligtvis icke får taga den minsta hänsyn till. Det bör endast vara fråga om högskolans intressen, och dess utveck- ling beror i första hand på lärarnes duglighet. Styrelsen har också visat sig synnerligen lycklig i sina försök att till högskolan förvärfva friska och dugande krafter. Äfven från Upsala, det håll der det minst var att vänta, har styrelsen nyligen erhållit ett erkännande härför genom de mycket besynnerliga och oform- liga försök, som gjorts att förmå prof. Brögger att mottaga an- ställning i Upsala. Ännu en sak måste påpekas. Man har velat göra gällande, att, då sjumannanämnden »enhälligt» (det vill i detta fall säga: med 4 röster mot 2, som icke ville vara med om en olaglig omröstning) förordade doc. Lundström, hade styrelsen endast att härtill säga ja och amen. 241 Med afseende härpå må erinras derom, att sjumannanämnden helt och hållet öfvers/cridit sin befogenhet, dä den afgaf något eget yttrande rörande de sökandes lämplighet. Innan styrelsen meddelar förordnande att förestå lärareplats skall, enligt § 14 i högskolans grundstadgar och § 8 i öfvergående stadgar, lärare- rådet (sjumannanämnden) yttra sig genom utsedde förtroendemän, minst 3 högst 5.» Sjumannanämnden hade alltså att utse förtro- endemän. Genom dessa yttrade den sig, och något vidare votum hade den icke befogenhet att afgifva. Såsom tillkommet i strid med gällande stadgar hade sålunda sjumannanämndens »enhälliga» förord för styrelsen icke det ringaste att betyda. Sjumannanämnden, som utser förtroendemän, och som natur- ligtvis äfven framdeles kan lyckas uppleta så samvetsgranna och opartiska sakkunnige, som prof. Areschoug och Kjellman visat sig vara, skulle lätt kunna sättas i tillfälle att afgifva på sakkun- niges utlåtanden grundade förord, som ginge stick i stäf mot högskolans vigtigaste intressen. Och då dessa sjumannanämndens lagstridiga förord skulle för styrelsen utgöra ett slags »detta rätter och packer Eder efter», komme derigenom styrelsens lag- liga rättighet att meddela förordnanden helt enkelt att suspenderas. IV. Docenten Lundströms reträtt. Docenten L. har i Nya Dagligt Allehanda för den 12 Ja- nuari fått infördt ett försök till vederläggning af de ganska kom- prometterande anmärkningar, som Antoninus Pius tagit sig friheten att göra mot hans så oförtjent prisbelönta afhandling »Växternas tillpassningar till regn och dagg» samt hans besynnerliga sätt att söka bortresonnera det förargliga genom prof. Kny och d:r Wille konstaterade faktum, att genom de af honom beskrifna, så för- underligt sinnrika »tillpassningarne» till regn och dagg, vatten icke upptages. I förbigående må påpekas, att bristande utrymme gjorde det omöjligt att i Januarihäftet af denna tidskrift i sin helhet intaga den uppsats, som vi der riktade mot hans ifrågavarande afhand- ling. Åtskilligt måste utgå, som väl varit på sin plats, men vi ha nu erhållit en osökt anledning att till frågan återkomma. Docenten L. bygger fortfarande på de läsares lättrogenhet, som icke ha tillgång till hans arbete, och söker med den oskulds- 242 fullaste min föra dem bakom ljuset. Man behöfver emellertid icke alls vara botaniker för att, kunna bilda sig ett omdöme i denna fråga, ty saken är klar trots doc. L:s försök att blanda bort korten. Vi ha uppgifvit, att i prof. Knys anförande det icke är tal om regnets betydelse. Detta är så tillvida icke fullt exakt, som prof. K. säger, att det var hans afsigt att utröna det upp- tagna vattnets betydelse. Men då vid undersökning af de växter, som doc. L. studerat, någon nän nvärd vattenupptagning ej kunde konstateras genom de af L. beskrifna, så utomordentligt sinnrika »tillpassningarne», kunde naturligtvis ej bli fråga om att utforska vattenupptagningens betydelse. Man måste förutsätta en bra stor naivitet hos läsarne af Nya Dagl. Alleh. for att försöka argu- mentera på det sätt, som doc. L. har gjort. I Botaniska Notiser för 1886 (häft. 5) säger doc. L., att han i sin afhandling icke närmare berört frågan om regnets be- tydelse. Såsom vi redan i vår första uppsats särskildt betonat, är fråga icke heller derom utan hufvudfrågan är denna: Upp- taga växterna vatten genom de »tillpassningar» till regn och dagg, som doc. L. beskrifvit, eller göra de det icke? I ein afhandling söker doc. L. visa — vi skola här nedan med citat styrka vårt påstående — att hos växterna finnas sär- skilda tillpassningar för uppfångande, ledande, fasthållande och upptagande af vatten. Prof. Kny, som experimentelt undersökt om vatten verkligen upptages genom dessa tillpassningar, har emellertid icke mer än i ett af doc. L. ej undersökt fall kunnat konstatera någon som helst eller åtminstone någon nämnvärd vat- tenupptagning. Äfven af d:r Willes försök, för hvilka han lem- nat en redogörelse i Botaniska Sällskapet, framgår, att genom de af doc. L. beskrifna »tillpassningarne» icke upptages vatten. Nu söker också doc. L. résonnera bort detta och slingra sig un- dan med det påståendet, att prof. K. »missuppfattat» honom och att han icke påstått att vattenupptagning alltid måste ske i eminentare grad! ! ! Vi ha uppgifvit, att alla, som yttrat sig om doc. L:s af- handling, gjort sig skyldiga till samma »missuppfattning» som prof. Kny. Detta är en uppenbar osanning, behagar doc. L. in- vända. Vi ha dock hänvisat till åtskilliga arbeten, der det icke blott uttryckligen säges, att genom de af doc. L. beskrifna märk- värdiga »tillpassningarne» vatten upptages, utan detta också fram- hålles såsom det väsentliga resultatet af hans undersökningar. För att styrka riktigheten af vårt påstående återstår intet 243 annat än att ordagrant anföra de citat, hvarpå vi stödja vår mening. »Han har således genom bindande bevis ådagalagt, att en mängd hittills förbisedda eller för tillfälliga ansedda organ, organ- former och organställningar äro att betrakta såsom anordningar för upptagande af atmosferiskt vatten genom växternas ofvan- jordiska delar.» (Kjellman). — »Detta är en fullkomligt ny åskåd- ning, ty om det också redan länge varit erkändt såsom ett faktum, att högre växter egde förmåga att genom sina ofvanjor- diska stamdelar och blad upptaga vatten med deri lösta närings- ämnen, så voro dock bestämda anordningar härför icke upp- visade» (Kjellman). — »... vissa växtdelar genom sin form, be- klädnad och anordning tjena såsom organ särskildt för qvarhål- lande och upptagande af regn och dagg» (Wittrock). — »Dessa exempel kunna gifva ett begrepp om några af de sätt, hvarpå kunna växter anses upptaga vatten genom sina ofvan jord befint- liga organ. De ' äro dock icke det enda. Lundström tyder en stor mängd bildningar, såsom slidomfattande blad, hår, fåror o. s. v. såsom lämpade för detta ändamål» (Wille). — »En svensk natur- forskare har helt nyligen påvisat, att en stor mängd växter äro — på olika sätt hos olika arter — så skapade, att de, så att säga, uppfånga ur luften kommande vatten och leda detsamma från de med liksom fernissa öfverdragna delarne till ställen, der vattnet fasthålles, och der det slutligen mer eller mindre full- ständigt insupes» (Fries). — »... hvilka anordningar tolkas så- som ämnade att uppsamla och absorbera fuktigheter ur atmos- feren» (Areschoug). — »Dets hovedbetydning er imidlertid at söge i Förklaringen af disse Bygningsforhold som skullende tjene til at opfange, lede og fastholde samt optage Vandet. At Vand kan optages af Planten gjennem dens överjordiske organer og komme den till nytte, er for længst påvist ved fysiologiske För- sög. Det nye er nu alltså dette, at der skall vare visse Inret- ninger til att hjelpe til en sådan Optagelse (Warming). Vattnets upptagande betraktas här såsom hufvudsak och de påvisade »tillpassningarne» till regn och dagg uppfattas såsom företrädesvis afsedda för upptagning af det uppfångade vattnet. Således skulle icke blott prof. Kny »missuppfattat» doc. L. utan äfven professorerne Kjellman, Wittrock, Fries, Areschoug och Warming samt d:r Wille ha gjort sig skyldiga till samma »missuppfattning». Det kan icke annat än väcka förvåning, att doc. L. förut icke funnit anledning till ett offentligt »beriktigande». Det hade dock varit på sin plats, då afhandlingen blef gång på 244 gång och från så inånga så grundligt »missuppfattad». Ännu egendomligare förefaller det, att han icke kommit att ens enskildt fästa t. ex. professor Kjellmans uppmärksamhet härpå, så att denna »missuppfattning» kunnat undvikas åtminstone i dennes till sjumannanämnden afgifna yttrande, om hvars innehåll således prof. Kjellman hållit doc. L. i okunnighet. Låtom oss emellertid se, hvad doc. L. säger i sin afhand- ling om saken i fråga. Docenten L. hänvisar till sid. 57, der något litet talas om regnets betydelse, men vi slå i stället upp sid. 59—60, der han uttrycker sig med all önskvärd tydlighet. Vi läsa der nämligen följande: »Hos flera högre växter förekomma mer eller mindre tyd- liga ofvanjordiska anordningar för uppfångande, ledande, fast- hållande och upptagande (Aufsaugen) af regn. Regnuppfångande kunna de mesta ofvanjordiska växt- delar vara — — — — — — — — — — — — — — Ledande — — — — —* —- — — — — — — — Vattenfasthållande äro utom alla mer eller mindre skål- lika delar alla de anordningar, hvilkas öfverhud utifrån kan vätas. Hit höra bland andra följande bildningar: många hår, bladtänder (vid hvilka regn droppvis fasthålles), bladverk, stipler (bladslidor), gropar, fåror o. s. v. Absorberande äro i större eller mindre grad alla ofvan- nämnda vattenfasthållande delar, om de vätas, och i samma mån som deras cellväggar (till och med de förtorkade) äro genom- trängliga. » Hela doc. L:s afhandling går för öfrigt ut på att söka visa, att »tillpassningarne» till regn afse upptagning af vatten. På de 64 sidor, som afhandlingen omfattar, säges på icke mindre än 34 ställen mer eller mindre direkt, att vatten upptages. Be- tydelsen af det uppfångade, upptagna o. s. v. vattnet vidröres deremot såsom nämndt helt flyktigt i afhandlingen, men dervid ha vi icke alls att fästa oss, ty frågan är, om vatten upptages eller ej. Det kan icke annat än förvåna oss, att doc. L. under så- dana förhållanden har panna att påstå, att professor Kny »miss- uppfattat» honom. Ett sådant försök att slingra sig undan är en allvarlig forskare ovärdigt och kan icke »bidraga att befästa det anseende för redbar och sjelfständig forskning, hvilket svenske botanister utom Linnés fädernesland egt och ega». Ett angrepp mot statsuniversiteten. Våra universitet och deras alumner hafva under långliga tider omfattats i våra landamären med en förkärlek och en sym- pati, hvari ofta måhända ingått ej så litet af romantisk öfver- skattning af bokbildningen, men som emellertid oupphörligt fram- trädt i frikostig handling, vare sig det för staten gält att under- stödja universiteten eller for den enskilde att räcka en hjälpande hand åt den medellöse studenten. Och ännu har väl ej den hvita mössan helt och hållet förlorat sin popularitet i de svenska bygderna. Men onekligen har ett bakslag på senare tider gjort sig gällande. I den nyaste literaturen har det nämligen nästan blifvit på modet att svinga det kritiska gisslet öfver våra »småstads- universitet» och det ungdomslif, som där rör sig. August Strind- berg gaf uppslaget genom sina studier »Från Fjärdingen och Svartbäcken » ; Christer Swahn har i särskilda arbeten satiriserat så väl det nordsvenska som det södra universitetet; och utförli- gast har inom vår diktande literatur för ej länge sedan Gustaf af Geijerstam fortsatt i samma, anda genom sin Upsala-roman »Erik Grane». • På gränsen mellan dylik belletristisk opposition mot uni- versiteten och prosaisk kritik af dem stod signaturen Thord Bon- des till julen 1885 utkomna arbete »Våra öfverliggare», — en samling studentanekdoter, åtföljd af en uppsats, »Ett universitet i Sveriges hufvudstad», som till en stor del innehöll kritik af universiteten i de båda landsortsstäderna. Och nu har samme författare i en särskild broschyr *, som närmast utgör ett svar till en kritiker af det förra arbetet uti Ny Sv. Tidskrift, utgifvit ett nytt inlägg i frågan, med beskyllningarna förnyade i nästan amprare form. * Thord Bonde: »A.n en gång Fåra öfverliggare samt ytterligare några ord i universitetsfrågan. — Sthlm, Alb. Bonnier, 1886. 246 I tvistefrågorna mellan författaren och hans kritiker vilja vi ej inblanda oss. Men den sak, som meningsbytet gäller, är af så stor fosterländsk betydelse, att den väl förtjänar att skärskådas från ömse sidor. Men för att ej trötta genom utförlighet inskränka vi oss här till att granska några af de hufvudanmärkningar, som »småstads- universitetens» antagonist mot dem framställer. * * I. Thord Bondes hufvudinvändning, som ständigt återkommer i växlande former, är beskyllningen mot de gamla svenska universi- teten för att utgöra härdar för en osund, trög »ö/wr^^areanifo». Dennas själfbehagliga dåsighet anser han ej blott gripa om- kring sig som en andlig farsot bland den studerande ungdomen, utan ock bland såväl yngre som äldre akademiska lärare, och därmed i det stora hela trycka sin prägel på hela universitets- lifvet, trots de rikt begåfvades aktningsvärda undantag. Denna beskyllning har väl aldrig i den utsträckning, som den här framställes, varit berättigad. Men det må medgifvas, att för ett eller par tiotal år sedan funnos vid våra universitet ett ganska stort antal personer, som i bättre eller sämre bemär- kelse förtjänade tillnamnet »öfverliggarei». Men på det sista år- tiondet har i detta hänseende förhållandena (åtminstone i Upsala) i hög grad förändrats. Öfverliggaretypen har såsom typ försvun- nit, äfven om några få enskilda individer ännu lida af dess fel. I detta hänseende har studentlifvet antagit en väsentligen ny prägel, under inflytande af den allmänna mera praktiska tids- andan i det hela och särskildt nog äfven i följd af de förän- drade examensstadgarna inom filosofiska fakulteten i och med in- förandet af den s. k. nya kandidat-examen. Snarare än af en trög, flegmatisk och opraktisk öfverliggare-anda, torde den stora massan af studenter i dessa dagar lida af ett oroligt jäktande efter examensmålets snara och lätta nående, äfven med ytlighetens och den skolmässiga lexpluggningens genvägar. I stort sedt, har man förlorat mycket af den gångna tidens ideala tro på och kärlek till vetandet för dess egen skull, och öfverliggarens kontemplativa teoretiserande har fått lemna rum för ett brådskande passerande af graderna för att med första möjliga nå den åsyftade kompe- tensförklaringen till den ena eller andra ämbetsmannaplatsen. 247 Alltigenom är detta ej en förändring till det bättre; äfven den gamle öfverliggaren hade goda sidor, som varit värda att taga vara på och ansa —• bättre än han sjelf förstod. Men i det hela ligger dock i den ökade fliten och i den större praktiska klokheten så vigtiga förutsättningar för en bättre andas utveck- ling vid universiteten, en dugligare och dådkraftigare anda, att man ingalunda kan önska det gångna åter. Rätt ledd bör denna nya, mera realistiska anda bland den studerande ungdomen, kunna ej blott minska studietidens längd, utan ock göra utbildningen mera användbar och fruktbringande. Det vissa är, att detta tal om »öfverliggare-andan» numera är orättvist, — såsom föråldradt. Hvilka fel än våra studenters stora flertal må äga, detta utgör ej något karaktäristiskt drag för dem. Beskyllningarna mot de akademiska lärarne torde knapt för- tjäna ett bemötande, så påtagligt parodierande äro de dithörande sidorna i författarens arbete skrifna. *— Vi hafva bland våra Lundensiska och Upsaliensiska professorer flera verkligt fram- stående vetenskapsmän, och veterligen ingen, som kan stå modell för skildringar i Thord Bondes art, utan mycket betydande af- prutningar. Och de yngre akademiska lärarne utgöra i allmänhet en skara flitige, med den nya forskningen medarbetande unge män, som i det hela lefva godt för våra universitets framtid, Att framhålla Stockholms högskolas lärare såsom mönster framför statsuniversitetens är en orättvisa mot de senare, då äfven bland dem finnas fullgoda namn. Och hvarför skall till den eues be- römmelse fordras den andres nedsättande? II. Lika otillfredsstäld, som Thord Bonde är med den allmänna andan vid våra universitet, lika mycket ogillar han det gängse undervisningssätiet vid dem. Han klandrar de offentliga, af professorerna hållna föreläs- ningarna, därför att de ej lemna direkt för de lägre akademiska examina lämpad undervisning. Och han ser ett ondt i de s. k. kollegier, hvilka gifvas af universitetens yngre lärarekrafter och som enligt regeln utgöra den undervisning som erbjudes såsom förberedelse till dessa lägre examina. 248 Hvad först de offentliga föreläsningarna angår, så må väl medgifvas, att de i ett eller annat ämne kunna vara olämpligt anordnade eller illa utförda. Hvar också finna en läroanstalt med idel goda lärare? Men i det hela är förkastelsedomen öfver dem ej rättvis. Det är sant, enligt regeln äro de ej afsedda för nybegynnarne, utan afse att lemna ledning och väckelse till de mera vetenskapliga studier, som fordras för de högsta examinas afläggande. Detta gäller inom filosofiska fakulteten, lika väl som inom de öfriga. Inom dessa senare s. k. högre fakulteter be- sökas de ock enligt regeln af alla de blifvande examinanderna och äro lämpade för deras slutexamina. I den filosofiska med dess mera rent vetenskapliga uppgifter kunna de ej lämpligen antaga en så bestämd kurs-form utan böra mera fritt införa i det vetenskapliga studiesättet oah den nutida forskningens. Många af dem fylla ock på ett erkännansvärdt sätt denna svåra uppgift. Att beröfva de högre studierna denna ledning till förmån för examensarbetet inom de förberedande stadierna, vore ju en dårskap. Och bådadera stå ej i professorernas förmåga att på en gång tillgodose, i synnerhet som en så stor del af deras tid upptages af det tröttande tenderandet och examinerandet. Däremot förefaller det naturligt, att universitetens yngre, jämförelsevis ännu opröfvade lärarekrafter (docenternas), användas för den ifrågavarande lägre undervisningen. Och kollegiernas mellanform mellan föreläsning och examinerande skolundervisning torde på det området vara det lämpligaste undervisningssättet. Hvarför då oviljan mot dessa kollegier? Att de ej lemnas gratis, utan mot en ringa afgift, borde väl ej vara så upprörande. Den nu vanliga kollegieafgiften är 20 kronor för terminen, och en student hinner enligt regeln ej »sköta» mer än två kollegier samtidigt. Denna utgift af sålunda omkring 80 kronor om året för docentundervisningen är så obetydlig i förhållande till utgifterna för vivre vid universitetet, att den ej väsentligt influerar å de studerandes ekonomi. Förf, åberopar sig på professor Cleves auktoritet vid sina utfall mot så väl de offentliga föreläsningarna, som mot de pri- vata kollegierna. Detta beror dock på en svår missuppfattning af dennes reformplaners verkliga innebörd. Hvad professor Cleve opponerar sig mot är ej kollegieundervisningen, utan de enskilda lektioner, de s. k. »dufningar», hvarigenom ty värr en stor del af de examenstagande söka på kort tid få reda på det minimum, inom hvilket examinandens frågor pläga falla. Prof. Cleve är så långt ifrån att ogilla kollegieundervisningen, att han tvärtom 249 vill göra dennas begagnande obligatoriskt för de lägre akademiska examina; ja, rent af upphäfva tentamina och i deras ställe sätta fordran på genomgången fullständig kollegiekurs. — Att han på visst sätt därmed gör kollegierna till momenter i den lagbundna offentliga undervisningen, innebär icke, att han icke vill göra dem kostnadsfria; utan föreslår han, att hvarje student skall erlägga en mindre terminsafgift, och att med de därmed erhållna medlen kollegielärarna skola aflönas. I hufvudsak måste den med förhållandena bekante gilla prof. Cleves åskådningssätt. Hvad nu är i hög grad af behofvet på- kalladt inom den akademiska undervisningen, det är just ett ord- nande af den lägre akademiska undervisningen, så att den s. k. akademiska friheten inskränkes inom sina tillbörliga gränser gent emot de nykomne studenterna. Denna frihet bör ej, såsom nu af mången, få fattas såsom en frihet att studera eller låta bli att studera, utan såsom en frihet att studera hvad man vill. Men för en reform i denna riktning behöfves ej någon för- ändring i statuterna, utan den kan genomdrifvas helt och hållet på privat väg, blott genom att examinatorerna mera, än nu är förhållandet, rekommendera kollegieundervisningen, och genom att kollegiegifvarne sins emellan samarbeta för ordnande af lämpliga sammanhängande och samtidiga kurser för de olika examina. Ett i hög grad efterföljansvärdt steg i denna rigtning är gjordt i och med upprättandet af den privata kursen i Upsala för teologisk filosofisk examen. Om dennas praktiska värde är bland lärare och lärjungar ej mera än en mening. — Det är sålunda så långt ifrån att denna kurs bör, såsom Thord Bonde ansett lämpligt, framställas såsom en varnagel, ett exempel på, till hvilka absurditeter det nuvarande akademiska undervisningssättet kan leda, att det tvärtom vore i hög grad önskvärdt att exemplet följdes inom de andra fakulteterna, så att dylika undervisnings- kurser funnes till alla förberedande akademiska examina, filosofisk kandidatexamen ej undantagen. Genom dessa kurser skulle ej blott de nykomne studenterna erhålla den ledning,' hvarförutan ännu så mången de första ter- minerna vid universitetet känner sig rådvill, ej vetande hvar han skall börja och sluta. Utan man vunne ock den stora fördelen, att deras målsmän bättre kunde kontrollera deras flit och fram- steg. Genom slika kursers upprättande skulle nämligen studierna så ordnas, att för hvarje ämne beräknades en viss tid, och följ- den mellan ämnena bestämdes, så att vissa tider för de olika förberedande examinas afläggande blefve regelbundna. De ovan- Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. 9 250 liga förmågorna eller de ovanligt flitiga skulle kunna komma förr till målet, men man hade i och med kursen en medelperiod, som kunde anses såsom det normala. Det skulle då ej kunna blifva lighet Utan att ej möjligt för unga lättingar att skylla pä tentatorernas obil- 1. d., när de år efter år ej aflägga dessa förberedande prof, när det dröjde utöfver kurstiden, så visste man i hemmet, allt vore i sin ordning och kunde taga sina mått och steg därefter. . Detta är den reform, som framför allt tarfvas vid våra uni- versitet, men ej något intrång i professorernas vetenskapliga läro- frihet eller något utrotande af docenternas kollegieundervisning. * * III Jämte de nu genomgångna båda hufvudanmärkningarna rö- rande den allmänna andan och undervisningssättet vid våra uni- versitet, gör deras kritiker ock en hel del mindre principiella invändningar mot förhållandena vid dessa högskolor. Naturligen undgår ej examensväsendet hans klander. Först och främst är han en motståndare till de privata ten- tamina, hvilka han vill se afskaffade, så att alla prof blifva offent- liga. Onekligen skulle en sådan reform vara en välgerning för professorerna, hvilka därmed skulle se en stor del af sin ämbets- börda lyftad från sina skuldror. Men däremot vore helt visst tjänsten, som han gjorde de studerande, mindre än tvifvelaktig. Inom den juridiska fakulteten i Upsala ha ett par lärare afskaffat tentamina i sina ämnen, uppskjutande hela profvet till »examen rigorosum» ; men examinandernas klagomål häröfver hafva heller ej uteblifvit. Utom de mindre oroande omständigheter, hvarunder dessa enskilda tentamensprof afläggas, och utom fördelarna af den större grundlighet i pröfvandet, som därvid är möjlig, då profvet ej är inskränkt inom några bestämda timmar, erbjuder tentamen de studerande ett väsentligt lättande i examenstvånget, därigenom att detta mera enskilda prof kan afläggas omedelbart efter af- slutandet af det enskilda ämnets studium, under det att man däremot till examen måste samla alla sina fackkunskaper på en enda gång. Den lättnad och ökade trygghet, som tentamensme- toden af detta skäl lemnar åt studierna, bör ej till sitt värde underskattas. Vid en examen utan föregående tentamina i de olika ämnena, skulle det oupphörligt hända, att examinanden 251 blefve underkänd på grund af bristande kunskap i det ena eller andra enskilda ämnet, hvarefter han sålunda hade att göra det hela om igen, åter arbetande med den oerhörda svårigheten att hålla alla ämnena uppe på examensnivå samtidigt. Under nu- varande förhållanden däremot afslutar han med tentamen det ena ämnet efter det andra, och går ej upp i examen förr än han på detta sätt öfvertygat sig om, att han inhämtat erforderligt, af examinatorn godkändt kunskapsmått i hvarje enskildt ämne. Exa- men är då blott en kontroll på, att nu alla erforderliga tenta- mina blifvit aflagda och det väsentliga af kunskaperna ej blott inpluggadt för stunden, utan i de olika facken något så när sam- ladt på en gång. Tvärt emot att klandra examensväsendet i princip, bör man därför hålla våra universitets-examinatorer tacksam räkning för, att de, ehuru ej tvungne af statuternas föreskrifter, underkasta sig den möda, som de olika tentamina och omtentamina innebära för dem. I de offentliga examina önskar ock Thord Bonde en be- tydande reform. Han fordrar nämligen inrättande af någon sorts offentlig kontroll öfver dem, för att hindra de enskilda professo- rernas godtyckligheter, — något liknande censorernas uppgift vid läroverkens mogenhetsexamina. Oafsedt de stundom väl hardt när oöfverstigliga svårigheterna, att finna personer lämpliga att kontrollera professorernas examens- sätt, vore nog i hvad fall som hälst vinsten af en sådan organi- sation ganska tvifvelaktig. Föredömet från våra elementarläro- verk är i detta hänseende ej alltigenom uppmuntrande. Det ligger för den enskilde läraren allt för stor frestelse till att särskildt planlägga undervisningen för slutprofvets glänsande yttre resultat inför censorerna eller till att vid examineringen föra desse bakom ljuset, för att icke flerestädes grofva missförhållanden skulle gå i censorväsendets fotspår. Hellre än att gifva spelrum vid uni- versitetet åt ett sådant spegelfäkteri, torde man framgent kunna lemna själfständighet åt vår universitetslärarekår på äfven exa- mensområdet. I det hela har denna nog ärligt motsvarat det stora förtroendet, och enskilda missgrepp undanröjas icke genom någon sorts kontroll. Man vann intet, då man för några år se- dan mot en filosofisk tentators förmenta orättvisor i Upsala sökte bot genom kanslerens personliga närvaro och kontroll vid några tentamina. Härvid kommer, nämligen mindre an på bedömandet af tentandens svar, än på formuleringen af tentators frågor. Och mot ett olämpligt formulerande af dessa står kontrollanten i det 252 störa hela utan makt. Dessutom — hvad borgar for de anstälda kon- trollanternas större ofelbarhet framför den examinerande professorn? Äfven i afseende på examensfordringarna viM Thord Bonde beröfva professorerna beslutanderätt, föreslående att fasta pensa skulle offentligt påbjudas. I afseende på de förberedande examina läte detta sig väl göras. I dem äro enligt regeln fordringarna temligen stående och fasta. Men däremot rörande de högre examina och särskildt de högre betygen i dessa skulle ett sådant reglementerande vara mer eller mindre omöjligt. Studiefriheten måste på de högre veten- skapliga profvens område respekteras i en grad, som ej tillåter några i det enskilda faststälda pensas statuerande, förutom att vetenskapens oupphörliga framsteg och den vetenskapliga litera- turens ständigt skeende föråldrande och ersättande med nya ar- beten, skulle nödga till oupphörliga förändringar i de högre pensas innehåll. För att hindra enskilda examinatorers godtycke vunnes ock genom dylika pensas reglementerande föga, då dessa aldrig kunde så bestämmas i detalj, att ej inom de tillåtna gränserna ett ansenligt spelrum lemnades åt examinators afgörande. Härmed ha vi fästat oss granskande vid några af hufvud- punkterna uppvisat, hufvudsak Men i Thord Bondes universitetskritik. Och vi tro oss ha att denna ej är det. härmed ha vi alltigenom är berättigad — eller ens i dare för det bestående ingalunda velat slå oss till blinda rid- vid våra statsuniversitet. Så väl i af- seende på den allmänna andan där, som i afseende på undervis- ningens ordnande hafva vi framhållit önskningsmål, ehuru af annan art än de, som predikats af Thord Bonde. Hela dennes sträfvande tyckes gå ut på, att söka vinna sympatier för högskolan i statsuniversiteten. Vägen att inan på den väcker bildningen öfver hufvud. Stockholm genom att nedsätta de gamla är ej den säkraste, misstro och afvoghet ty fara värdt är, mot universitets- Och för öfrigt, hvarför oundgängligen detta Hellre då ett sansadt »både — ock» ! — Man III »en ten — eller»? behöfver ej vara orättvis mot våra gamla universitet, för att inse, att ett universi- tet i hufvudstaden både för denna stads och därmed för det lands skull, hvars centralpunkt den är, och för den vetenskapliga bild- ningen själf är en fosterländsk uppgift af oeftergiflig vigt. Den brygga, som ett hufvudstadsuniversitet framför lands- 253 ortens är egnadt att slå mellan teorien och lifvet, kan bli af den allra största betydelse för alla områden af vårt nationella lif. Och den större så väl inre som yttre frihet, som lättare bör kunna behållas inom eu privat högskola, än inom en statsinsti- tution, kan också skänka sina oersättliga fördelar åt vetandets värld. Liksom täflan mellan statsuniversiteten och den privata högskolan ock bör befruktande kunna inverka på bådas lif. De varmaste och outtröttligaste sympatier därför åt Stock- holms Högskola, men därför ej ensidig afvoghet mot de gamla universiteten 1 Frans von Schée/e. Från parkett. Några reminiscenser från december—februari af Gasparone. Jultiden medför for den kgl. teatern ett slags moraliskt åliggande att fullgöra hvad man skulle kunna benämna dess ästetiskt-demokratiska försvarsarbete. Det är den enda tid på året, då den statsunderstödda teaterinstitutionen vänder sig mera direkt till att söka tillfredsställa hvad som anses vara specielt den stora massans, de s. k. lägre samhällsklassernas, »under- klassens» smak. Likaså lär det då höra till de stockholmska jul- traditionerna, att då åtminstone skola herrskapen bereda sina tje- nare tillfälle till konstnjutning. Och att härtill vara medel brukar som bekant falla på det gamla »sång-, tal- och dansspelet Verm- ländingarnes» lott. Men förlidet år togs derjämte upp August Blanches fosterländskt historiska skådespel, »Engelbrekt och hans dalkarlar», uppenbarligen i syfte för att Vermländingarne skulle från Dalom få hjelp i sina erkännansvärda bemödanden att förströ individer, som efter hela årets släp gjort sig deraf väl förtjenta. Men mitt val af uttryck härofvan, som med andra ord innebär att teatern icke ådagalägger något lifligare intresse eller gör sig någon större möda för denna branche af sin uppgift, låter ändå mycket väl försvara sig. Engelbrekt var betydligt amputerad och just det var borttaget som varit egnadt att mest tilltala den stora allmänhetens — låt så vara — naiva smak. Och i Verm- ländingarne var rollbesättningen på det hela sådan, att det vill förefalla som om direktionen ansett tämligen onödigt att vid detta tillfälle behjerta den gamla, goda satsen, att endast det bästa är godt nog för folket. Jag minnes en annan uppsättning for några få år sedan med- hrr Willman, Ödmann m. fl. Om nu icke 255 teaterns subventioner äro sä pass dryga, att den anser sig ha råd att följa exempel från utlandet och någon gång om året åstad- komma goda populära representationer för betydligt reducerade pris, skulle dock ett vidtagande af samma åtgärd, som förr ibland till- lämpats i afseende på Vermländingarne, eller att vid dylika pjeser rätt betydligt nedsätta biljettpriserna till parkett och första raden, denna gång visat sig ekonomiskt fördelaktigt, och dervid hade då direktionen haft tillfälle att åtminstone provisoriskt undanrödja den af direktionen sjelf ibland beklagade bristen på billiga platser. Med ett eller två undantag ha de nya dramatiska program- men vid alfa hufvudstadens teatrar hittills under senaste tre måna- der haft åtminstone den egenskapen gemensam att nästan genom- gående suspendera den sceniska verksamhetens påstådda högsta norm: »ei blot til Lyst». Allmänheten har åtminstone i teater- . salongen velat finna en fristad, dit de af de dåliga tiderna så allmänt alstrade bekymren ej skulle få slippa med in. Och ett godt skratt är ju aldrig att förakta, äfven om man måste be- tydligt förundra sig öfver den smakriktning, som med skallande, oupphörliga skrattsalvor fägnar sig åt t. ex. Dramatiska teaterns egendomliga repris af det tyska pajasseriet »Æn nästas hustru». Af synnerligt god drastisk effekt var i denna pjes, det måste vitsordas, fröken Åhlanders spel. Hr Bäckström åter, för hvars -^ skull reprisen lär ha skett, var dock tämligen torr och enformig. Hr Personne gjorde hvad han i så många andra komiska roller bru- kar göra: nämligen att söka totalt imitera hr Hedin, men han är icke en sådan lyckans Pamfilius, att han undgår kopiors vanliga lott: att vara underlägsen originalet. En annan af hufvudrollerna innehades af fru Rundberg. Men öfver hennes spel, så i tal som öfrigt, låg något tillkonstladt och onaturligt. Och det är verklig skada, att hon icke från en verklig instruktör skall kunna påräkna nödigt bistånd för bortarbetandet af denna benägenhet, som altför ofta stör det goda intrycket af denna begåfvade skådespelerskas prestationer. Denna benägenhet framträder emellertid eljest i syn- nerhet i uppgifter hörande till rollfack — det seriösa och specielt det förnäma — der teaterdirektionen upprepade gånger försöker placera henne, men dit hon genom sina naturliga anlag icke närmast hör och der hon först under förutsättning af en insigts- full och omsorgsfull ledning vid instuderingen skall kunna åstad- komma något mer tillfredsställande. En roll, der fru R. säkerligen skulle fått fram åtskilliga af partiets pointer, var Leonide i »En parisare», men den föll icke på hennes lott. I stället anförtroddes den åt en af teaterns 256 yngsta krafter, hvars spel, sätt att tala och förmåga att röra sig på scenen altför osökt framkallade vissa reminiscenser från elev- skolan. Härigenom blef den eljest så goda ensemblen i afseende på återgifvandet af denna pjes betänkligt rubbad. Om sjelfva innehållet i detta omedelbart efter den förra dramatiska åter- blicken i Krönikan uppförda stycke vore i alla händelser icke mycket att yttra och så här dags, då det är för längesedan ut- spelt, vore sådant i denna kortfattade öfversigt nästan löjligt post festum. Oaktadt sitt tunna innehåll och de dubier, som som- liga franska kritici hysa i afseende på karaktärsteckningarnas mot- svarighet i verkligheten, var »En parisare» för oss genom sin franska spiritualitet och teknik ett behagligt afbrott mot de evin- nerliga tyska lustspelen, som tyckas vara den nuvarande direk- tionens favoriträtter. Och man kunde på de spelande, deribland främst hr Fredrikson, se, att äfven de voro glada åt ombytet. Om jag inte missminner mig, proklamerades af flera kritici, att fru Hartmanns Geneviève — i hvilken roll hon äfven haft till- fälle se Reichemberg i Paris — var det bästa hon någonsin gjort inom den allvarligare genren. Sedan dess har visst ett liknande uttalande fälts om ytterligare en eller två af hennes nya roller. Härom vill jag emellertid icke yttra mig, men mitt indi- viduella intryck, så vidt» jag kan minnas, var, att hon var mycket präktig och förtjenstfull som Geneviève, likaså i regeln som Elisabet i »En brytning». Dock kom hon der på enstaka ställen att genom en viss tonvigt på vissa ord och ett visst manér etc. icke hålla sig sjelf fullt fri från det förflackande och neddragande af detta sistnämda präktiga stycke, som hr Fredrikson lät komma sig till last. Deremot vågar jag säga, med hästa samvete i verl- den, att i »Tre par», der fru Hartman fick släppa sitt goda humör riktigt löst, der var hon helt enkelt briljant. Men till »En brytning» och »Tre par», dessa den nu ifrågavarande öfver- sigtsperiodens intressanta och värdefulla nyheter återkomma vi längre ned. I »Äktenskaplig lycka» af den från Södra Frankrike här- stammande, ihärdigt produktive Albin Valabrègue hade Nya teatern funnit ett farsartadt lustspel af den verkligt roande beskaffen- het, att det förtjent en längre lifstid, än som tyckes ha kommit det till del, i synnerhet som det på de flesta händer, specielt hrr Castegren, Holmqvist, fru Fahlman m. fl., återgafs på ett sätt, att äfven den förnäma Dramatiska teatern icke behöft vara generad derför. Pjesen var ju måhända litet slipprig, men, herre gud, inte var det mer än hvad man i de flesta franska — och 257 äfven andra — pjeser får i sig och tål. Och pjesen var rolig, delvis ganska kvick, och slipprigheten, som till på köpet till andra representationen mildrades genom en ändring af ett par olämpligt valda uttryck, var enligt mitt förmenande af ganska harmlös art. Men samtiden tar ibland på sig en förfärligt mora- lisk sträng uppsyn och blir inkonsekvent och löjligt ömtålig. Hvarken den dyrbara uppsättningen, fru Rundbergs strålande fägring, hr Palmes romantiska tattareförklädning eller hr Bäck- ströms roliga konung, det delvis ganska poetiska innehållet, den vackra musiken eller den lifliga zigenardansen kan, synes det, hvar för sig eller med förenade krafter bereda Holger Drach- manns sagospel »Det var en gång» —, ett långt och inbrin- gande lif. Det är visserligen ännu icke nedlagdt och lär vara bestämdt att åtskilliga gånger till uppföras (med delvis rätt skif- tande rollbesättning), men några större sympatier från allmän- heten tyckes det icke komma att vinna. Och hvad som i Köpenhamn bereder stycket den förtjenst- fulla egenskapen af kassapjes lär vara, att något uppjagade patri- otiska känslor fått sin hand med deri. Men här, der en dylik häfstång saknas, der träda longörerna och författarens icke fullt dramatiska grepp på ämnet altför mycket fram och verka tröt- tande. Möjligt är ju, att, om man icke här behöft vidtaga både talrika och omfattande strykningar, särskildt af visor och musik, denna senare skulle i sin som det föreföll vackra form jämte de flerstädes framskymtande glimtarne af ett verkligt skaldskap lyc- kats göra totalintrycket vida gynsammare. Hr Palme, teaterns ende romantiker af de yngre, och i parentes sagdt väl äfven dess ende egentligare jeune premier, återgaf i synnerhet den lyriska sidan af prinsens roll med en värme och stämning, som skulle gjort än bättre verkan, om icke hans i vissa hänseenden ogynsamma organ gjort åtskilligt af hvad han hade att säga tämligen ohörbart. Att icke en så dramatiskt begåfvad skådespelare som hr Janzon lyckades göra något mer af Kasper Rökhatts roll, beror väl i främsta rummet på dennas egen beskaffenhet och på bort- tagande af de densamma ursprungligen tillhörande sånger. Sedan fru Rundberg hunnit blifva mera invand i prinsessans af förfat- taren något vårdslösade roll, blef hennes återgifvande af uppgif- ten mera tillfredsställande än fallet var vid premièren. I en fatburtärnas roll utmärkte sig fru Greijerstam för en hurtighet och naturlighet, som syntes vittna om goda dramatiska anlag. 258 ■»En brytning» af Edvard Brandes fann uppenbarligen icke hos publiken det gynsamma mottagande stycket genom sitt inre värde var berättigadt fordra. Dertill bidrogo tvifvelsutan hvar i sin mån flera medverkande orsaker. Det hade att umbära en yttre spännande handling, något som för en stor del af publiken alltid är af afgörande betydelse. Genom sättet hvarpå ena hufvud- rollen återgafs förrycktes ock uppfattningen af dess rätta innebörd. Det intryck det kvarlemnade var egnadt att väcka och behålla en altför allvarlig stämning. Nej, då var för mångas andliga matsmältning »Min nästas hustru», som gjorts till efterpjes, en högst lämpelig föda. Och hvad ändå värre var, »En brytning» »stötte på patrull». Ett stycke, der en nutida prononcerad fri- tänkare behandlas med aktning och opartiskhet och göres till pjesens »hjelte» och icke gon resonnansbotten hos en mycket stor fraktion, fastän kommenderad af hr till dess bof, kan icke räknas på nå- en stor del af vår publik. Vi ha ju hvars allra yttersta flygel till höger, Wirsén, likväl icke räknar så många anhängare, men hufvudstyrkan består af alla dem, hvilka ha nog passivitet och äfven smak att de icke äro genomträngda af samma verkliga eller uppjagade fanatism, men deremot, äfven i literärt hänseende, för det kära samvetslugnet gerna ta förnuftet fånget under trons lydno. Dessa hysa alltid en bestämd motvilja mot böcker och skådespel, som de känna på sig eller från pålit- liga auktoriteter ha hört icke öfverensstämma. med den i allo rättrogna åskådningen. Och dock är »En brytning» så ,förträffligt skrifven, karak- tärsteckningen så sann och opartisk, dialogen så koncis och dra- matisk, och ämnet af så djupt allmän-mensklig betydelse, att man borde kunnat ha hoppats att ofvannämda ogynsamma fakto- rer ej skulle fått utöfva något större inflytande. Till denna pjes har Edvard Brändes valt strid, som häftigare eller svagare, men oaflåtligt i går i hela kulturverlden mellan tvänne mäktiga gar, mellan medeltidens och nutidens. Och striden ämnet ur den våra dagar på- verldsåskådnin- har i detta fall af förf, förlagts till en familjs relativt inskränkta område, der den utkämpas mellan fadern, d:r Reimert, såsom representant för den moderna befriande riktningen och prestmannen Herning, represen- terande den medeltida, teologiska, klafbindande åskådningen. Och striden står om den unga dottern Elisabeth. Det gäller, huru- vida denna ännu både kroppsligen och andligen på öfvergången från barn till jungfru stående dotter skall få växa upp hos sin fader och sin moderliga väninna och fritt och naturligt utveckla 259 både själ och kropp eller öfverrumplad af skickligt underblåst religiös exaltation kastas i armarne på denne halfgamle despo- tiska teolog, halft fanatiker, halft intrigör, hvilken bekänner sig väl sentera behaget hos dylika unga, ännu icke fullt utvecklade flickor, ehuru han naturligtvis omkläder det i. samma salvelsefulla fraser, hvarmed han brukar dypera både sig och andra. Teologen är van att få sin vilja fram och fadern måste till slut resignera med den sorgliga känslan till enda tröst, att om föräldrar icke förmå att skapa sina barns lycka, kunna de dock stå dem bi i olyckan. De båda verldsåskådningarna uppburos på Dramatiska teatern af hrr Fredrikson och Elmlund. Det torde ha varit något i rol- len som gjort den förre grundligt motvillig för densamma, då det eljest är svårt att förstå, huru denne intelligente konstnär, som icke längesedan visade att hans individualiseringsförmåga ej stelnat i en enda form, skulle till den grad skeft återge denna roll. Den öfverlägsne, noble, tänkande och allvarlige naturvetenskapsmannen, den frimodige fienden till hyckleri och frasmakeri, förvandlades, i synnerhet vid premièren, till en småaktig, småarg och obetyd- lig räsonnör, med alt annat än respektbjudande fasoner. Det har af flera förut blifvit framhållet, huru hr Fredrikson genom en fullkomligt obefogad betoning kom att dra ned vissa ställen på det halft farsartades område. Och i räsonnemanget med teologen om giftermålet, der den varmhjertade faderns berättigade bekymmer skulle skimra igenom, kom i stället något ytligt, oberördt, och på ett par ställen t. o. m. något som påminde om en herr- konversation om ett pikant ämne, liksom hans bemötande af teolo- gen icke alltid förrådde den bildade veridsmannens belefvade sätt. Hr Elmlund såsom den teologiska verldsåskådningens representant hade väl åtskilligt af den imponerande kraften och myndigheten, men det var snarare af prelatensisk natur än framkallad af den inre, låt vara till någon del ärliga fanatismen. Om fru Hartmans i allmänhet förträffliga spel har jag redan yttrat mig. Fru Hwassers återgifvande af Karoline Brorsons roll var helt enkelt genialiskt, af samma art som brukar göra nästan hvarje hennes altför sällsynta framträdande nära på till en bemärkelsedag. Om det ock icke kan nekas, att hon blef något för betydande, be- rodde väl detta på hennes imponerande naturel, men ock lika mycket derpå, att, såsom ofvan är framhållet, de båda hufvud- personerna icke höllo måttet. Men vida värre än att försynda sig mot den konventionella religiösa uppfattningen är för en författare att komma i kon- 260 takt med det moraliska betraktelsesättet på vissa håll. Och må han icke låta dupera sig af, att hans pjes drager till sig en tal- rik frun timmerspublik. Han är i alla fall förtappad, så snart han gjort sig skyldig till något, som kan på minsta sätt af en- falden och omdömeslösheten bringas in under rubriken »gäckeri med dygden och äktenskapet». Då vore det honom vida fördel- aktigare om han af två onda ting kom i delo med de 3 första momenten i Tryckfrihetsordningen § 3. Ty i förra fallet råkar han ut för ett »asexueradt» kotteri, som dömer om satir, humor och kvickhet vida sämre än den blinde om färgen, men som tyvärr är i tillfälle att missbruka tidningspublicitetens makt. Och då sköljes han öfver med en ordström, så stark att han kan känna sig belåten, om han endast på ett halft dussin ställen behöfver gissningsvis hoplaga den ungefärliga tankegången och som vär- sta straffpåföljden af anatemat kan, liksom nu Kielland med »Tre par», föra med sig hem till sitt land igen det dekretet att rätta skådeplatsen för hans pjes är — variététeatern. Sitter man emellertid icke och eldar upp sin s. k. sedliga indignation till kokpunkten, utan blickar helt lugnt på » Tre pars» både förtjenster och fel, bör det vara lätt att upptäcka åt- skilliga brister i styckets dramatiska byggnad, att se att förfat- taren endast brytt sig om att med några löst utkastade, men dock så lefvande drag skizzera upp karaktärerna, att tonen är på sina ställen i någon grad hvad som brukar kallas »frivol», och att han i stället för en allvarsam afhandling med tydlig tendens föredragit att hålla oss i osäkerhet om hvad han innerst åsyftar och — detta ingalunda något fel — låta oss få till lifs en satirisk skildring af åtskilliga äktenskapliga skröpligheter. Men man skall, uppriktigt sagdt, antingen vara trampad på egna liktornar, eller en bra förstockad pedant, eller konventionelt hycklande, för att icke efter all föregående fars-, komedi- och indignationsliteraturs-jargon, med glädje hälsa och »känna sig ve- derkvickt af dessa spirituella iakttagelser af lifvets småaktighet och menniskans narraktighet», och man gör med fröjd sin honnör för det elegant öfverlägsna sätt, hvarmed Kielland i detta stycke handterat satirens finslipade värja. Den lycka »Tre par» gjorde vid premièren skulle otvifvel- aktigt blifvit än större, om genom lämplig rollbesättning dialogen, denna styckets värdefulla rikedom, fått ut sin fulla rätt. Uti »Tre par» hade fru Håkansson fått fröken Svendsens roll till sin andra debut. Hon saknar uppenbarligen ingalunda mod och synes företrädesvis älska att pröfva sina krafter på 261 mycket svära uppgifter. Och den för en nybörjerska nästan exem- pellösa sceniska säkerheten, hvaröfver hon råder, och de goda sceniska anlag, hvarmed hon synes i icke så obetydlig grad vara utrustad, hjelpa henne nog i allmänhet ett godt stycke väg fram. Men samma säkerhet, som således i vissa hänseenden utgör hen- nes styrka, blir i andra åter hennes svaghet. Då den icke är den bepröfvade erfarenhetens eller den öfverlägsna sceniska talan- gens säkerhet, verkar den afkylande på åskådaren och försvagar intrycket af hvad som eljest i uppgiften vore egnadt att rycka med. Man har svårare att hos den uppträdande återfinna den individuelt och sjelfständigt kännande och producerande kraften, utan det gör fastmer intryck af en ytterst väl inpräglad hågkomst af de lärdomar rollens inöfvare bibragt. Oaktadt framgången i Dockhemmet var det ur mer än en synpunkt ett ganska vågsamt experiment att åt en debutant anförtro en roll af en sådan be- skaffenhet som denna, hvilken säkerligen beredt äfven en mycket rutinerad skådespelerska åtskilliga svårigheter att knäcka. Initia- tivet till denna af nästan alla hufvudstadens tidningar befogadt klandrade rollbesättning må ha utgått ytterst från debutanten sjelf eller från teaterdirektionen, så stannar dock naturligtvis hela ansvaret på den senare parten och säkert är att ur synpunkten af pjesens framgång var det en obestridlig oklokhet, så mycket mer oförlåtlig, när en sådan artist som fru Fâhræus var att tillgå. I stället för författarens fröken Sv., som genom sin öfverlägsen- het skjuter högt upp öfver de andra tämligen obetydliga person- ligheterna och med sitt kalla, klara, intelligenta hufvud förstår hålla dem som dockor i sin hand och ge dem en ordentlig och behöflig lektion i hvad deras äktenskapliga och gentlem ann afrid tillhörer, fingo vi en tämligen torr och obetydlig fröken, hvars intellektuella makt öfver de andra och likaså hvars bedårande tjuskraft öfver sina kurtisörer man icke lätt kunde fatta. Öfver sitt ansigtsspel och sin af naturen tämligen kalla organ eger fru Håkansson förklarligt nog ännu ej tillräckligt herravälde och sär- skildt de för pjesens utveckling maktpåliggande dialogerna i andra akten med Sandberg och Waage samt med fru Sandberg i tredje akten framfördes ej på långt när med tillbörlig kläm. En som hade helt och hållet gått upp uti sin roll var fru Hartman. Hon njöt af den sjelf uppenbarligen i fullt ut lika hög grad, om sådant är möjligt, som åskådaren måste göra. Det var ett sprittande humör, en rikt svallande komisk kraft i hela hen- nes spel från början till slut. Värdigt vid hennes sida stod hr Hillbergs präktiga individualisering af grosshandlaren Sandberg, 262 denne genuine i egna tankar så oemotståndlige penningsnobb. Han hade tagit typen på kornet och valet af det rödblonda håret och skägget och det hälft danskt-skånska uttalet visade sig vara af mycket god effekt, liksom hans replikbehandling var präktig. Detsamma blef såsom det var att vänta, förhållandet äfven med hr Fredrikson, hvilken uppenbarligen con amove egnade sig åt sin uppgift, som dock af vissa naturliga skäl måste anläggas äldre än förf, ämnat. Om man tar i betraktande hur föga den tämligen obetyd- liga fru Sandbergs roll låg för fru Fâhræus, blef hennes återgifvan- de af densamma mycket erkännansvärdt. Men nog skulle hennes med statistiskt-moraliskt räsonnemang intagande kavaljer kunnat få ett icke fullt så förskrämdt och ömkeligt utseende, som det hr Örtengren tagit på sig, liksom väl öfver rollen hvilar något mer saftig komik. * . * Upptagandet för några dagar sedan af Wilbrandts poetiska och storslagna tragedi Arria och Messalina, har lemnat ett nytt bevis till de många föregående, huru Nya teaterns sceniska ledare icke förtröttas i sina berömvärda bemödanden att oaktadt alla svårigheter och motgångar göra allmänheten bekant med fram- stående alster inom det högre dramat. Och hans entusiasm för denna konstart tycktes denna gång ha elektriserat de båda teaterns egna artister, fru Fahlman och fru Ulff, som hade att återgifva, den förra den ohäjdadt vällustiga och omenskligt grymma Messa- lina och den senare den af henne bedårade unge Marcus, sonen till den af den förra dödligt hatade stolta romarkvinnan Arria. Det ligger eljest af naturen något kallt öfver dessa båda fram- stående artisters spel, och man kan ju anmärka, att det äfven nu hos den förra icke kom till sitt fulla uttryck den inre demoniska, förtärande glöden och hos den senare den erotiska berusningen. Men det var dock hos dem båda, i synnerhet hos fru Fahlman, så mycken energi, kraft och passionerad känsla, att det lände deras konstnärsanseende till storartad heder och beredde styc- kets många skönheter och effektrika ställen ett värdigt återgif- vande och från publikens sida framkallade starka uttryck af hän- .förelse och bifall. Hos fru Winter-Hjelm, som gaf gästroll i Arrias parti, kom deremot föga fram af romarinnan, som genom sin inneborna adel ingaf t. o. m. Messalina vördnad. Bäst var hon som öm maka och moder, ehuru äfven der det gammaldags ma- 263 neret i diktion och åtbörder hindrade henne att på ett tillfreds- ställande sätt bära fram hvad hon i sitt inre kände. Bland de öfriga räckte egentligen hrr Lindhagen och Ranft bäst till för sina uppgifter. Att för öfrigt något närmare ingå på sjelfva stycket med alla dess förtjenster äfvensom utförligare på sjelfva spelet sätter dock hvarken utrymme eller tid mig i tillfälle. Iscensättningen var omsorgsfull och af god verkan. Den 22 februari. »Albertine.» Åter liar en osedlig bok utkommit i Norge, och ej blott utkommit utan både upptäckts och konfiskerats. Det är målaren Christian Krohgs »Albertine». Sedan den påpassliga ordningsmakten lagt beslag på den lilla återstoden af upplagan, som fans i hufvudstadens boklådor, höjde sig från olika håll starka röster som förkunnade att Alber- tine var en af de mest moraliska böcker, den nyare samhälls- skildringen eger, samt att dess syfte var uppenbart sedligt. Georg Brandes skref det i sitt öppna bref till Krogh, norska män och kvinnor instämde, och den öfverhetsperson, som till förläggaren Huseby falt det vågade yttrandet, att det var endast »oanständiga fruntimmer», som kunde ej blott läsa utan rent af taga i för- svar en dylik bok, fick se att vinden blåste från helt annat håll än den officiella samhällsmoralen fordrade och hoppades. Då denna begär att man skall skrifva fint och behagligt, böcker för unga fröknars arbetsbord, så mötes den med helt fräcka rop på att man skall skrifva sant, ja, med brutal sannings- trohet skall man skrifva om den verklighet, som en hvar känner till men som det intet passar sig att tala om i anständigt säll- skap. En dylik brutal bok är Albertine. Hade det, • som denna bok säger, blifvit sagdt i en brochyr, så hade säkert ingen polis i verlden inskridit. Nu sades i en roman, författaren yttrade icke ens sin mening i klara, tydliga örd, han beskref helt enkelt de scener, hvars verkning han ville skildra, och lät läsaren dra slutsatserna. Det var detta, som var straffvärdt, derför att åtminstone en- af scenerna hörde till detta, som man undviker att gå närmare in på. Jag syftar naturligt- vis till kapitlet »Stationen», till skildringen af Albertines första tvungna besök i polisen och hennes inkallelse inför läkaren. Detta besök är hennes blygsamhets sista stund, nu har hon ingenting 265 mera att hålla på, härefter är hon fräck. Skildringen verkar upprörande just derför att författaren sjelf ej yttrar ett ord af indignation. Han bara beskrifver, och i det korta slutkapitlet som följer efter »Stationen», ger han oss den närmaste följden af besöket i polisen och hos doktorn. Uppfattningen af dylika skildringar beror ju helt och hållet på hvilka förutsättningar läsaren utgår ifrån. Den som griper till en roman som en hvila efter arbetet, en vederkvickelse på en ledig stund, den kan ha skäl att slänga Albertine i väggen och fråga, om det skall vara något nöje att ligga på sin soffa och läsa dylika upprörande skildringar om smutsen i en storstads gränder. För den som anser att romanen bör vara blot til lyst blir det naturligtvis högeligen opassande att berätta om dylikt. Det är eljest ett fruktansvärdt allvar i Kroghs skildring, och det fins ej spår af lättsinne i hans väl öfvertänkta behandling af det kinkiga ämnet. Lättsinniga böcker pläga ej heller tagas i beslag. Men hade han föresatt sig att skildra Albertines resa utföre, visa hur det kom sig att hon gick derhän, då var den opassande beskrifningen på det giftgröna rummet i polislokalen och på hvad derinne fans och hvad derinne skedde, rent af nödvändig. Den utgör skildringens höjdpunkt, utan den får författaren ju inte sagdt hvad han vill säga. Han vill visa prostitutionens förfäande inflytande på menm- skan — »Det var jo netop Sagen det, at de blev sölet saa til invendig, at de aldrig kunde bli rene mere», står det på ett ställe. Han vill visa hur omärkligt det går steg för steg utföre, hur kvinnan göres till ett djur. Boken utgör en anklagelse, men dess författare är ej den första som anklagar i denna fråga. Han vill då vara grof? Nej, men han vill skildra med hänsynslös trohet alltigenom. Skrifsättet är visst icke groft, författaren har alls ej haft sin lust i att såra läsarens känslor, det fins intet forceradt effekt- sökeri i skildringen, hvilken tvärt om utmärker sig för sin enkla hållning. Men det är naturligt att från en afskrädeshög doftar det af helt annat än af rosor. Att det är en unken luft i hela be- rättelsen kan derför ej förvåna. Den bok, som i ijor väckte så mycken ond blod i Norge och som blef så mycket omskrifven, Hans Jægers bohêmebilder, var ett inlägg för den fria kärleken. Krohgs arbete förordar hvarken lättsinne eller kärlek eller något annat straffvärdt eller Ur Dagens Krönika. VII. 2—3. IQ 266 tillätet. Det utgör, som jag ofvan sagt, ett inlägg emot kvinnans förnedring. Fordrar det något, så är det medlidande eller rätt- visa för stunden och nya lagar för framtiden. Det liksom hvart och ett annat allvarligt inlägg i någon omtvistad samtidsfråga fordrar naturligtvis äfven aktning för hvarje ärlig öfver tygelse, fordrar rättighet för idéerna att utveckla sig utan att det genast skall komma en poliskonstapel och lägga sina grofva näfvar på dem, då han ej förstår hvad de bära i skölden, fordrar med ett ord ej blott tankefrihet utan yttrandefrihet. Att undertrycka — eller rättare söka undertrycka den fria tanken — har för öfrigt aldrig lyckats i längden. Anklagarne ha endast lyckats göra sig hatade eller löjliga, det är hvad de vunnit. Och de ha satt martyrglorior till och med kring sådana hjessor, som ej alls varit värda att bära dem. Något godt har anklagarmakten säkert aldrig uträttat i literaturen. Det som stöter folk är emellertid mindre hvad som berättas än sättet^ på hvilket det berättas. Att det literära arbetets yttre drägt är en bisak, som föga förändrar hvad der inom döljes, tänker man inte på. Och sätten äro mångahanda, när det gäller att skrifva. Vi ha nyligen hört Jonas Lie — som en gång för alla fått sin plats på den hylla, der de blide, fridsamme diktarne äro inrangerade —• berätta en genomsorglig historia om en hel familjs olyckliga resa utföre, på ett så lugnt och älskvärdt sätt, att berättelsen blifvit kallad både sympatisk och idyllisk. Det må vara Lies rätt att så skrifva. Han — som for öfrigt inte alls är så beskedlig, som en och annan vill göra honom — har tänkt att åt dem som ej förmå läsa mellan raderna, åt dem kan han gerna gifva en idyll till lifs. En annan än han hade gjort skildringen af kommendörens döttrar skarp och bitter, allt annat än harmonisk. I så fall hade omdömena om boken säker- ligen också utfallit något annorlunda. Krohg gör ej det minsta försök att blanda bort korten. Han går rätt på saken, han har sitt skrifsätt för sig, och det är nära beslägtadt med hans sätt att måla med pensel. Någon fulländad stilist är han alls icke men i hög grad personlig. Han beskrifver Albertines hemlif i kyffet vid Norbygade så att vi känna enformigheten, tråkigheten, som råder dag ut och dag in. Vi gäspa kanske när vi läsa om hur den stackars flickan bara syr och tråkas och om hur hennes tankar och ord gå sin evin- nerliga kretsgång, rundt och rundt inom det lilla, lilla om- rådet. Det är .originelt. Likaså ger han oss den andliga atmo- 267 sfer, flickan lefver i. Man förvånas ej öfver att hon går den väg, hon synes förut bestämd till, man förvånas heller ej öfver hennes tanklöshet och slapphet i afgörande stunder. Detaljerna liksom det hela bära allt spår- af sanning. Är det något som verkar gjordt, så är det polismannen Winters garn, som flickan också fastnar i. Man finner denna förförelsehistoria temligen onödig. Med de förutsättningar Alber- tine hade, så skulle det varit mera konsekvent, om hennes fall skett utan denna öfverrumpling. En skärande motsättning mellan samma mans uppträdande sedan i sin polisuniform och hans embetsmannaord då till den flicka, han bragt på fall, hade vi i så fall gått förlustiga om. Men det hade ej skadat, ty just detta förefaller gjordt, jemfördt med berättelsens öfriga enkla verklighet. För den som vill studera olika behandlingssätt af stoff lik- som af språk, är Albertine särskildt karaktärsfull. Skildringen är beslägtad med Maupassants och de öfrige, som blifvit kallade Zolas lärjungar, både genom sin hänsynslösa realism och genom sin intensivitet. Den är äfven beslägtad med de öfrige yngre målarnes uttryckssätt, då de fattat pennan. Krohg är i högre grad impressionist än någon annan nordisk konstnär. Han skrif- ver likt Raffaelli, trots olikheten af de ämnen de båda behand- lat. De förakta hvad vi andra kalla konstnärlighet i behandlin- gen, de undvika all utbrodering, all elegans i penselföringen. Men de hålla strängt på uppfattningens individualitet. Det är personen, individen, de vilja visa fram. Få färger men luft i målningen, bildens milieu återgifven med intensiv kraft. De små teckningar, Krohg låtit åtfölja sin berättelse, äro ytterligt typiska för riktningen, för dess hufvudsakliga karaktär liksom för det, vi andra kalla för dess brister, särskildt för sträfvandet till naivetet, en sträfvan som någon gång kommer bilderna att påminna om barns klotter. Som prof på denna enkla men genomkraftiga impressioniststil får Krohgs bok en särskild egendomlig pregel. Det är ovilkorligen något nytt, han med Albertine fört in i den norska literaturen Han är en ny författare, och det är ej ofta man kan säga det om literära debutanter. Hans följande arbeten — det är väl skäl att tro att han ej kastar pennan efter detta försök — skola visa om han ej också är en författare af betydenhet. Ett par drag i Albertine komma oss att tro det. Bokens framträdande och dess mottagande från de olika hållen utgöra tvifvelsutan ett tidens tecken. I den franska lite- raturen har den föregångare, både i L’assommoir, der Nanas 268 ungdomshistoria ju behandlar samma ämne, och ännu mera i Edmond de Gloncourts »La fille Elisa», en bok, som hade den varit norskt original, antagligen skulle hamnat på de konfiskera- des hyllor, också den. Den är téndenslös, hvilket Krohgs roman icke är, men som konstverk betraktad är den vida finare. Den följer flickan Elisas lif ända tills lifstidsfangelset förvandlat henne till en själlös mumie. Krohg har endast skildrat huru den fattiga Kristiania-flickan blef ytterligare ett nummer till sina många föregångare, och han har gjort det med ett allvar och en frihet från lidelse, som påminner om Goncourt. * Huruvida konfiskationen af Albertine kommer att öka bo- kens rykte, torde framtiden utvisa. Säkert är att för de tän- kande hade den sortens reklam denna gång ej behöfts. Arbetet talar för sig sjelft. Är historien obehaglig, oanständig, så är den också sann. Är den sann, så lär den äfven vara berättigad att finnas till, då dess syfte är raka motsatsen till den liderliga literaturens afsigter och då den utgör ett allvarligt ord i en af vår tids allvarligaste samhällsfrågor. »Skrif en sann sida, den är odödlig», har Zola yttrat. En sann skildring skall i alla händelser förr eller senare bryta igenom och bära frukt. ' * Egendomligt att omtala, är »La fille Elisa» den enda af bröderna Goncourts romaner, som blifvit öfversatt till svenska språket, och löjligt nog är den på svenska utgifven under titeln »Elsa. Berättelse om en ung fiicka»(!) Om julklappsgifvande mödrar funnit titeln anslående och valt boken till lektyr för sina döttrar, förmäler ej historien. Passepartout. Demokratiens utveckling i Europa. Af Emilio Castelar.* Kontinenterna förhålla sig till nationerna som nationerna till individerna. De hafva sin egen intellektuela och moraliska karakter såväl som sina fysiska egenheter. Att förneka de upp- gifter och mål som dessa stora delar af jordens yta under tider- nas lopp fullföljt, vore att sluta ögonen till för sanningen. Asien kan på grund af sin historiska karakter kallas kasternas och de oföränder- liga väldenas kontinent. Afrika, är den neutrala marken mellan asiatiska och europeiska land, hvarför dess Egypten i så mycket liknar Babylonien, Indien och Persien å den ena sidan samt Grekland och Rom å den andra. Europa är den kontinent, i hvilken en ursprungligen asiatisk kultur, som fått sin spridning genom Afrika, nämligen genom Egypten och Kartago, koncen- trerade sig, i det menniskoanden der under många tidsåldrar uppenbarade sig med större liflighet än hos några andra folk. Ingen. annan ras i hela historien hade samma förmåner, emedan ingen lefde qvar för att skåda renässansens och reformationens dagar. Slutligen, då historien syntes nalkas sitt slut och sam- vetet ändtligen frigjorts, uppstod den amerikanska kontinenten, hvilken vi helt visst kunna kalla framtidens kontinent på grund af dess frihet, dess demokrati och dess republiker och hvilken kanhända i morgon, då civilisationens nya gränser, Océanien och Australien, blifvit mera intellektuelt och moraliskt utvecklade, skall blifva för dessa folk, allt hvad Europa varit för Amerika. Ingen kan veta, hvilka nya former de menskliga samfunden skola antaga i sih progressiva utveckling och hvilken anblick univer- salandan skall erbjuda, då den genom lagar och förordningar in- karnerat alla af vetenskapen afslöjade idéer och utsått dem i andlig gemenskap bland kommande slägten. Vi få ej förgäta den historiska karakter, som tiden påtryckt * Ur North American Review, ha vi hemtat ofvanstående märk- liga artikel af den berömde spanske statsmannen. 270 kontinenterna, om vi önska att förstå den i deras inre försig- gående utvecklingen af ett element sådant som demokratien. Med demokratier mena vi de samhällen, hvilkas medlemmar hafva samma friheter och, direkt eller genom ombud, lika del- aktighet i regeringen. Sådana samhällen kunna naturligtvis ej komma till stånd, förrän de i tidernas fullbordan genomträngts af religionens eller vetenskapens ljus. Gamla verlden var aldrig genomgående demokratisk, emedan dess demokratier hvilade på en basis så motsatt all jemlikhet som slafveriet. Likväl gåfvo forntidens relativt republikanska och demokratiska folk, trots denna kräfta i det inre, i längesedan försvunna tider menniskoslägtet dess största ära och dess klaraste snilleglans. Detta bevisas genom blotta uttalandet af namn sådana som de grekiska republikerna och Rom. Likaså under medeltiden. Den lombar- diska ligans städer, Tysklands hansestäder, Spaniens munici- paliteter, de schweiziska kantonerna, den holländska republiken och öfver hufvud taget alla de relativt fria städerna under denna underbara period hafva bragt menskligheten dess dyrbaraste skatter och dess ärofullaste epitet. Sjömannens kompass, trogen en bestämd punkt under den långa och stormiga färden på villande haf, visade vägen öfver obegränsade djup. Boktryckarkonsten, hvilken räddade från glömska intelligensens alster och gjorde dess tankar åtkomliga för mängden ; vexelsystemet, hvilket så ofantligt underlättade handeln och förökade produkternas spridning; den historiska och artistiska renässansen, hvilken väckte till nytt lif den fulländade grekiska bildhuggarkonsten och återskänkte en spirituel glans åt den moderna målarkonsten, förskönande det dia- dem som menskligheten bär lik en herskare öfver jordens lägre varelser; dessa pilgrimers religiösa, intellektuela och moraliska uppfostran med uppgift att göra nya verlden mottaglig för repu- blik och frihet — alla dessa sublima stordåd återkalla i minnet denna svärm af republikanska eller municipalstäder, Amalfi, Flo- rens, Strassburg, Pisa, Genua, Toledo, Genève, Neufchâtel, hvil- kas hågkomst glänser lik en stjerna af gudomlig inspiration på vår panna och bör underhållas lik vetenskapens heliga eld på vår härd. Tre hufvudelement hafva tjenat till att konstituera det nyare Europa — gamla Rom, kåtolska kyrkan och barbarernas invasioner. Hvarje folk har för sin första uppfostran i någon mån att tacka åtskilliga inrättningar, hvilka det bevarar och en- vist håller fast vid, äfven om de hämma fortgången af deras ut- veckling. Detta har händt med afseende på de tre hufvudfak- 271 torerna af europeisk civilisation, den romerska, den kyrkliga och den barbariska, hvilka hafva fortlefvat långt utöfver nödvändig- heten och nyttan, emedan de en gäng tjenade att inviga Europa i den moderna kulturen. Dessa tre element skola förr eller se- nare visa sig helt och hållet stridande mot verklig demokrati. Det romerska elementet bragte oss, oaktadt dess glans, med kejsar- dömet en förskräcklig och orimlig form af monarki. Det tyska elementet bragte oss, oaktadt dess individualism, feodalismens jernhårda adelsväsen med dess kaster och stridigheter. Det kyrkliga elementet, det mest republikanska och demokratiska af dem alla, bragte oss genom sin oinskränkta makt till en intellektuel och moralisk undergifvenhet, oförenlig med alla menskliga rät- tigheter. Vi måste undersöka storheten af dessa tre kolossala krafter : en monarki, hvilken under den allmänna vidskepelsen kunde svinga sig upp till alla politiska organisationers naturliga hufvud; en kyrka, hvilken — både i dess byzantinska och ro- merska form — ansåg sig som ett depositum för all himmelsk visdom, för all sedlighet och för alla hemligheter, hvilka besvärja döden och framkalla odödligheten; en feodalism, hvilken, utsådd af de germaniska raserna, bragtes till frukt genom norrmannernas invasion vid början af nionde århundradet; en feodalism, som erkände styrkan som sin enda lag och alltid gaf palmen ock kro- nan ät den starke. Vi måste studera dessa nästan omätliga krafter samt uppskatta deras gestalt och prestige för att förstå lifskraften af en demokrati, hvilken varit i stånd att slå ned dem och att på de ofantliga ruinerna af deras altaren, deras helgedomar, deras tempel, deras palats, uppföra den underbara stommen till sin egen nya bygnad. Helt visst kan demokratiens utveckling i vårt nyare Europa, med afseende på den tid och de krafter som förbrukats, jemfö- ras med en geologisk utveckling. Från femte århundradet af barbarernas invasioner, då hela vår planet tycktes omstörtad och bragt i oordning, till det århundrade, som afslutade årtusendet af deras besittning af landet och då yttersta domen syntes nära, hafva teokrati och feodalism splittrat vår mark. Från korstågen, då jemlikhetsidén bland menniskorna, efter att sparsamt hafva predikats af kristna religionen, först började att praktiskt yttra sig i Asiens ödemarker; från korstågen till reformationen och renässansen, då samvetets och förnuftets frihet väcktes ur sin sömn och från reformationen och renässansen till de revolutio- ner, under hvilka de moderna nationerna grundades och progres- siv demokrati herskade, hvilket arbete och hvilka ansträngnin- 272 gar! Hvilken kedja af offer, bragta af tankens martyrer och framåtskridandets hjeltar, för att med roten rycka upp dessa tre af adeln, monarkien och kyrkan bevakade kolossala privilegier. Demokratien besitter en sådan* underbar kraft, att den ska- pat icke endast den individuella varelse som kallas medborgare, utan äfven den kollektiva varelse som kallas nation. Innan demokratien vann offentligt lif, funnos stater, kejsardömen, mo- narkier, men inga nationaliteter. Också har bland alla folk den demokratiska rörelsen sammanfallit med den nationella. Schweiz konstituerar sina republikanska kantoner mot Österrike och dess tyranniska hertigar; Holland sin kalvinistiska republik mot Filip II och hans fruktansvärda generaler; England sin första republik och sin stora antimonarkiska revolution mot Richelieu och Lud- vig XIV, Stuartarnes naturliga beskyddare; Amerika sina re- publiker i en öppen och afgörande strid mot de respektiva moderlanden ; Frankrike sin gigantiska och oförgätliga kamp mot alla konungarnes koalition; Spanien sitt frihetskrig; Grek- land sina tvister med turkarne; Italien sin kamp med Öster- rike; Sverige och Norge på en gång kämpande mot ryskt och tyskt inflytande; Ungern genom fördrag förvärfvande sig sin oaf- hängiga regering af det ofantliga välde som förtryckte det — summan af alla individuella friheter skall i sanning en gång och allestädes framkalla den oumbärliga nationella friheten, som sätter kronan på verket. Derför kan i Europa den demokratiska rö- relsen ej skiljas från den nationella. Detta förklarar äfven det trängande behof, alla demokratier känt af att först och främst konstituera sig som nationer, och äfven skälet till den inkonse- qvens, hvartill några demokratiskt anlagda folk gjort sig skyldiga, i det de antagit en monarkisk styrelseform, i sig sjelf oförenlig med all demokrati. När de efter en hårdnackad kamp så att säga förvärfvat sig rättighet att, vara till, finna de sig nödsakade af krafter, hvilka de ej kunna betvinga, att antaga en militärisk organisation sådan som monarki eller kejsardöme; d. v. s. att de, för att försona den europeiska diplomatien och för att ställa sig in hos stormakterna, måste antaga den politiska organisation, som bäst lämpar sig efter deras beskyddares fordringar och på- bud. Åtskilliga färska exempel konstatera den matematiska till- förlitligheten af vår iakttagelse. Om det någonsin fans några af natur och tradition demokratiska folk, så voro dessa för visso italienare och greker. Hvarhelst vi skåda i tid och rum, så finna vi italienare och greker — i skuggorna af sina hjeltar, i ruinerna af sina monument, i sin literaturs sånger och i sina 273 republikers genius. Och likväl har Italien antagit den monar- kiska formen och Grekland har mycket emot sin vilja tvungits att begära en monark från Europas nordliga regioner, emedan det utan den monarkiska formen aldrig skulle hafva kunnat för- sona den europeiska diplomatien. Här hafva vi orsaken till den otroliga inkonseqvens, hvartill några demokratier gjort sig skyl- diga genom att underkasta sig eller antaga den monarkiska rege- ringen. . Det kan icke förnekas, att ett ideal vid förverkligandet i tid och rum måste inskränkas, liksom allting annat här i lifvet måste gestalta sig efter den ofullkomliga verkligheten. Af detta hufvudskäl delas de europeiska demokratierna i rena och blan- dade. Rena demokratier äro de hvilka lyda de tre förnämsta demokratiska principerna, nämligen: l:o de individuela rättighe- ternas princip; 2:o folksuveränitetens princip; 3:o den allmänna rösträttens princip — införlifvade i sin naturligaste och lämpligaste form, den republikanska. I ljuset af denna sanna, och kortfat- tade definition gör man snart den iakttagelsen att det fins blott två rena demokratier i Europa, Schweiz och Frankrike. Hos andra nationer har demokratien måst lämpa sig efter de sista återstoderna af gamla samhällen, personifierade af de respektiva monarkierna och med de sista politiska privilegierna fördelade antingen på den aftagande aristokratien eller på de förherskande medelklasserna. England, Spanien, Portugal och Italien äro blandade demokratier och likaså alla de andra monarkisk-parla- mentariska nationerna, hos hvilka demokratien måste inrätta sig efter de af adeln och medelklasserna erbjudna vilkoren, såsom fallet är i den engelska monarkien, eller af medelklasserna en- samt, såsom i de romanska monarkierna. Stundom antager de- mokratien kejsardömets form eller, rättare sagdt, underkastar sig ett diktatorskap mer eller mindre egnadt att bli långlifvadt och ärftligt såsom i Frankrike förut under Bonaparterna och i Tyskland i våra dagar under Brandenburgarne. Genom det komplicerade i sina partier gjorde fransmännen det omöjligt att styra sig som republik och de föredrogo då att upprätta ett kejsardöme, som vidmakthöll den allmänna rösträtten och antog en viss populär gestalt, lämpande sig efter ett folk med demokratiska tendenser, hellre än att gå tillbaka till en monarki, som endast represente- rade medelklassernas privilegier. Nästan det samma tilldrager sig i våra dagar i Tyskland. Den tyska demokratien gjorde 1848 ytterliga ansträngningar för att på sina egna principer finna den enhet som är en nations själ. Men senare, i likhet med 274 Italien, öfvertygadt om nödvändigheten af att anförtro detta verk åt en monarkisk makt tillräckligt stark att bjuda diplomaternas intriger spetsen och att vinna seger i ett öppet krig, utkorade detta land konungen af Preussen, det mest inbitet tyska af alla tyska områden, på hvars tron reformationen representerades af kurfursten af Brandenburg och filosofien af Fredrik den store. Men emedan de germaniska raserna, ehuru mera individuella, äro mindre demokratiskt anlagda än de romanska raserna, så antog det nationella partiet i Tyskland olyckligtvis den kejserliga rege- ringsformen i motsats till Italiens nationella parti, som antog en progressiv parlamentarisk form. Sådan är demokratiens ställning i Europa — den demokrati, som herskar i alla dess stater, mer eller mindre ren eller blandad med den eller den institutionen, främmande för dess natur och traditioner, med undantag likväl i två stater, Ryssland och Turkiet. Inom mindre än ett århundrade hafva vi gått framåt från absolutismen, som förnekade nationens suveränitet, till blandade demokratier, hvilka medgifva en viss grad af nationella rättig- heter och medborgarne en mer eller mindre vidsträckt eller in- skränkt delaktighet i regeringen. Om inom mindre än ett år- hundrade våra politiska former hafva utvecklats från rena monar- kier till blandade demokratier, så skola vi inom mindre än ett nytt århundrade öfvergå från blandade till rena demokratier. En kedja af revolutioner, sammanlänkade såsom uttänkta af en enda intelligens och utförda af en enda vilja, förklarar denna gradvis försiggående utveckling, som har haft till mål att afsätta feodalis- men, teokratien och monarkien för att öfver deras vidunderliga ruiner i rikaste mått finna sina rättigheter. Hvarje stor period af historien, som tillryggalagts af civili- sationen, har frigiort någon mensklig förmåga eller makt. Lot- sarnes och sjöfarandenas upptäckter i Amerika och Asien fri- gjorde, så att säga, naturen, sprängde de gamla institutionernas trånga gränser och öppnade okända land för de nya idéernas ut- säde. Liksom forskningen vidgade horisonten och omdanade na- turen, som är det organiska vilkoret för anden, så gaf äfven renässansen nytt lif åt känslorna och fantasien d. v. s. vår andes rent estetiska egenskaper. Reformationen i sin ordning frigjorde menniskans moraliska förmögenheter, framför allt samvetet. Tätt i spåren af samvetets frigörelse, som skapade hvarje själ till ett tempel, följde filosofiens triumf, som bannlyste de skolastiska formlerna och frigjorde förnuftet, den förnämsta af alla menni- skans förmögenheter och i sanningen öfvermensklig eller gudom- 275 lig. Sedan känslorna, samvetet, förnuftet och alla intelligensens krafter slutligen befriats, återstod ännu en förmögenhet att frigöra, den som fulländar och förverkligar alla de öfriga, den som kraf- tigast drifver dem till handling, den som vi kalla viljan. För att fullborda viljans frigörelse öfversvämmades hela kristenheten af revolutioner. Många af dessa voro fruktlösa, såsom bondekri- get i Tyskland, Comuneros i Spanien och Fronden i Frankrike; men många andra triumferade och segrade, skapande folkviljan, detta för demokratien oumbärliga organ. Den första nyare revo- lutionen var den holländska, som förjagade den traditionella bur- gundiska dynastien från dess trånga och underbart lilla område. Den andra revolutionen var den britiska, som störtade Stuar- tarne och lade grunden till den parlamentariska regimen i Eu- ropa. Den tredje var den stora amerikanska revolutionen, som förvånade gamla verlden med den märkvärdiga anblicken af dess trilogi af personlig frihet, en fredlig demokrati och en be- ståndande republik. Den revolution, som sammanfattade alla dessa idéer och som kan kallas häfstången för allmän demokrati i Europa, var den franska revolutionen, hvars tinnar reste sig till Sinais och Golgatas toppar, uppenbarelsens typiska berg. , Med alla dessa föregåenden, med alla dessa ansträngningar vore det i sanning besynnerligt, om demokratien ej slutligen skulle segra i Europa. Vår gamla kontinent är icke af naturen så mottaglig för den progressiva demokratiens utbredning som den nya kontinenten. De gamla institutionerna, hvaraf många äro stadda i upplösning, andra nästan upplösta, hafva ännu lifskraft nog att hindra och understundom kufva dess framgång. Men låtom oss anmärka det faktum, att alla reaktioner hafva en öfvergå- ende karakter och att alla revolutioner i början hafva svårt att få fotfäste, men att de sluta med att slå kraftig rot. Europa har sett tre reaktioner under nittonde århundradet: Brumairen eller den första Napoleonska reaktionen ; reaktionen af 1815, eller heliga alliansen och slutligen den af 1850. Och likväl, ehuru de syntes så kraftiga och varade så länge, kunde de icke hämma demokratiens rörelse framåt till sin utveckling. Bona- parte släpade republikens kropp; hängande vid svansen af hans apokalyptiska häst, och bemödade sig att återupplifva kejsardömet och påfvedömet à la Karl den store; men han återupplifvade endast Mirabeaus och Kobespierres revolution och bar på spet- sarne af sina bajonetter genom hela Europa just de idéer, han sökte att bekämpa. Af de Napoleonska krigen föddes Tysk- lands, Spaniens, Portugals och Italiens konstitutioner, naturliga 276 följder af den revolution, som troddes vara utsläckt. 1815 äter, förseglade den heliga alliansen i sin stolthet ånyo folkets graf och återupprättade despoternas välde, men redan 5 är senare omintetgjorde spanska revolutionen af 1820 samt de grekiska upproren den bourbonska reaktionen i Frankrike samt väckte till nytt lif demokratiens utveckling i Europa. När de restaure- rade bourbonerna trodde sig ändtligen hafva afslutat sin fred med de europeiska makternas hatade intervention, när de trodde sig hafva betryggat sitt bestånd genom en oväntad arfvinges födelse och förstorat sin ära genom eröfringen af Algier, då öfverväldi- gade dem revolutionen af 1830, frigjorde Frankrike ånyo och stälde Belgien i de fria nationaliteternas led. Detta pånyttfödde och befäste de konstitutionella institutionerna i hela vestra Eu- ropa. Följden af denna rörelse var den brådmogna demokra- tiska revolutionen af 1848, som sedan den anteciperat sin egen blomstringstid, qväfdes i sin knopp af kölden af den nya Napo- leonska reaktionen af 1850 och af andra, som följde på den. Likväl dök den upp tio år senare i Italien. Den republikanska restaurationen, som här tog sin början, påverkades och stadgades af den stora spanska rörelsen strax efter år 1868. Det var en i alla bemärkelser helsosam rörelse, som kröntes med seger ända från Ungerns och några andra folks nationalisering till republi- kens triumf i Frankrike, den frisinnade regeringen i Österrike och enheten i Tyskland och Rom. Revolutionens vind, som blåste upp vid Seinens stränder vid början af århundradet, slet från de europeiska konungarnes hufvuden deras kronor af gudomlig rätt, liksom den revolutions- vind, som kort förut blåste upp vid Potomacs heliga stränder, kringströdde de amerikanska republikerna öfver en hel kontinent. Så kom revolutionen af 1848, ignorerad i sin begynnelse, grun- dade blandade monarkier i stället för rena och förvandlade blan- dade demokratier till rena demokratier, förkastande reaktionens fak- torer och antagande framåtskridandets. En uppenbarelse af menniskoanden hade flammat upp lik ljungelden på himmelen, utan att kunna uppnå beståndande dags- ljus i historien. Den förvillande snabbheten i förändringen och de plötsliga omslagen, som följde på denna förändring, tjenade att stadga den tron, att den förra hade varit en fruktlös och öfvergående storm snarare än en pånyttfödande och välgörande skur. Det väl öfvertänkta och öppet utförda mordet på den andra franska republiken, af hvilken alla hoppats så mycket; sprängningen af framstegspartierna i Madrid, hvilken ännu en 277 gång färgade dess gator med de frisinnades blod; de tyska de- mokraternas -utvandring åt jordens fyra väderstreck för att med bitterhet i sin själ slå sig ned vid främmande floders stränder; försvinnandet af de ärofulla synerna af Mazzini i Rom, Guerazzi i Florens, Manini i Venedig, Poerio på Sicilien och Garibaldi i hela Italien; kosackernas herravälde öfver de först helt nyligen frigjorda städerna vid Donau och kroaternas öfver de nyfödda städerna vid St. Marcos laguner; den mörka och förskräckliga dagen i Novara, de skarpa knallarne af muskötelden i Wien; återupprättandet af tribunernas teokr^tiska välde i Rom — alla dessa partiella förmörkelser på de framåtskridande idéernas him- mel tycktes i verldens ögon bebåda en allmän reaktions eviga och dystra natt. Men innan 10 år af denna reaktion hade för- flutit, började de problem, som framhöllos af den besegrade re- volutionen att vakna i hvarje medvetande. Italien gaf initiati- vet till rörelsen 1859 — Italien, poesiens och historiens sier- ska. — — — Italien, konstituerad! som en framåtskridande nation och Frankrike som en demokratisk republik skola visa sig vara oumbärliga verktyg för den universella utvecklingen. Ett förbund af fria folk skall göra slut på det vidunderliga österri- kiska väldet och innan vårt århundrade gått till ända skola de stora amerikanska och franska revolutionerna hafva visat sig frukt- bringande för hela kristenheten, grundande ärofulla amfiktyoner af fria folk och nationer i gamla verlden så väl som i den nya. Min orubbliga tro på det universella framåtskridandet in- gifver mig dessa välgrundade förhoppningar. Det betyder ingen- ting att monarkier ännu lefva qvar vid våra revolutioners strän- der. Dessa vidunderligheter kommo från den tjocka, afsky- värda, lägre atmosfären och kunna icke länge andas i en annan, renare, mera stärkande luft. De likna vid sin öfvergång från gammal vidskepelse till modern rationalism, från en absolut till en parlamentarisk karakter, dessa djupets vidunder, så förskräck- liga och förhärjande i hafven, men hvilka, uppdragna i en atmos- fer, som de ej kunna inandas, först. förlora sin styrka och sedan sätta lifvet till. Tron på monarkien lyser ännu, men endast lik dessa aflägsna stjernor, hvilka astronomerna säga oss äro synliga på vår näthinna länge efter sedan de slocknat och allt spår af dem på himmelen försvunnit. Den universella demokratiens slut- liga triumf är redan så fullt betryggad som om dess flammande spår på historiens gångstig redan fullkomligt ryckt med sig na- tionernas förhoppningar, sympatier och institutioner. En autograf af Alexandre Dumas. Ett egenhändigt bref af verldens kanske populäraste roman- författare, skaparen af »De tre musketörerna», »Grefven af Mon- techristo» och hvad de allt heta dessa hjeltar och hjeltinnor, som kommit så många hjertan att klappa fortare — en sådan auto- graf har nyligen hamnat hos en samlare i vårt aflägsna land. Eftersom äfven innehållet af brefvet — skrifvet till en på sitt område lika stor celebritet — är af intresse, hafva vi an- sett oss bereda våra läsare ett nöje genom att i öfversättning anföra detsamma, jemte facsimile af namnteckningen. Om äkt- heten kan intet tvifvel ega rum, eftersom nämligen egaren* för några månader sedan till hr Alexandre Dumas fils insändt au- tografen och erhållit till svar att denna epistel af hans fader är »parfaitement authentique sans aucune discussion possible». Bref- vet, som blott eger datum 4 juli, intet årtal, lyder, återgifvet på svenska, med ett par oväsentliga uteslutningar, som följer: Min kära Meyerbeer! Gif mig ett öppet och ärligt svar, så att jag må bestämdt få veta, hvad jag har att hålla mig till beträffande vår opera, ty sannerligen inför Gud, om jag begriper hur det hänger ihop dermed.** Ni har skrifvit från London, att Ni skulle skicka kontrak- tet till Verona. Två månader äro sedan dess förflutna och kon- traktet har icke kommit. *Herr Frithiof Carlson, tjensteman i Skånska Bankens afdelnings- kontor i Stockholm, som välvilligt förevisat brefvet för red. af D. Kr., med tillåtelse att offentliggöra det. **Red. har fåfängt i musiklexika och andra källor letat efter en opera i samarbete af Meyerbeer och Alexandre Dumas. Sannolikt har planen strandat på omständigheter, hvarom ofvanst^ende bref handlar. 279 Jag var färdig att underskrifva alla edra vilkor. Och nu, min vän, har jag icke mera förhoppning att få se kontraktet anlända, men nu begär jag af er följande. Ni borde ha sagt mig öppet att ni icke tror att vi kunna komma öfverens om en opera och då skulle jag icke hafva för- spill en månad på att skrifva ihop 3 akter. Ni vet, min kära Meyerbeer, att jag är mindre lycklig än ni . . . Då jag förlorar af ett år en månad, så får jag svida för det de öfriga elfva- Jag väntar alltså som sagdt ett bref ifrån er. Säg mig öppet, att mitt medarbetarskap icke anstår er, hellre än att lemna mig i ' denna ovisshet. Vi kunna derför vara lika goda vänner, för- utsatt att ni tillåter mig gifva er denna benämning. Jag reser om 14 dagar till Aix i Savoyen. Skrif till mig der poste restante. Jag stannar i Paris till 16 juli. Er ■ tillgifne Ett Svenskt-Äkademiskt sanningsvitne. För en mänads tid sedan innehöll tidningen »Värt Land» en artikel, hvari utgifvaren af »Dagens krönika» behandlades med all den stilistiska finhet, hvaraf »Vårt Land» är mäk- tigt, d. v. s. öfveröstes med de gröfsta tillmälen, derför att han i en uppsats i Londontidningen Athenæum visat sig föga uppskatta Svenska Akademiens förmenta värde. Att för »Da- gens krönikas» läsare inlåta sig på denna fråga, torde vara öf- verflödigt. Blott som en liten rolighet må följande efterspel nämnas. Bland annat försäkrade sig »Vårt Land» vara i stånd att skrifva på utländska språk och utslungade den förskräckliga ho- telsen att låta redaktören af Athenæum veta, hvilken helgerå- nande svensk korrespondent det engelska bladet hade. Det roade nu korrespondenten att få erfara, om »Vårt Land» var lika san- ningsenligt i detta som i andra fall, hvarför han, sedan ett par veckor ytterligare förflutit, skref till Athenæums redaktör och omtalade att några svenska akademici af den och den anlednin- gen råkat i raseri samt frågade huruvida de, enligt sitt offentliga tillkännagifvande, låtit hos honom höra af sig i ämnet. Härpå svarade Athenæums redaktör, att han ingenting afhört, eller bok- stafligen som följer: »Je n’ai rien reçu des académiciens en colère. »