Ett bidrag till de senaste ”upp-
täckternas” historia.

Af

Skandia-man N:o 2.

Några ord ined anledning af katastroferna i Skandia
och Stockholms Handelsbank.

Då häradshöfding Dufva lemnade tyglarna inom bolaget
Skandia åt dittillsvarande souschefen för att på andra områden
använda den okufliga energi och den stora förmåga, hvilka
bolaget till så stor del haft att tacka för sin lysande framgång,
hade affären sin kritiska tid bakom sig: det behöfdes endast
att fortgå på den redan anvisade vägen med användande af
de förbindelser, som redan knutits, och de nya, som sjelfmant
erbjuda sig för en gammal solid affär. Den nye direktörens
hänsynsfullhet kunde till och med snarast anses som en fördel
efter den föregående kraftregimen. Den följande utvecklingen
karakteriserades närmast såsom lugn utveckling. Konkurren-
sens tryck medförde en och annan lindring för allmänheten,
och de allt talrikare öfverenskommelserna mellan de särskilda
bolagen om följande af gemensamma normer och tariffer låta
det för Skandia egendomliga barnalynnet alltmera aflösas af
en konventionell kutym. Driftiga agenter ha alltmera blifvit
hufvudsaken för våra försäkringsbolag. För de ändringar som
skett och ännu ske — mindre på brandförsäkringens än andra
försäkringsområden — gå icke de gamla företagen i spetsen,
utan är det gemenligen nya bolag, som få med upptagandet
af utomlands pröfvade grundsatser rödja nya banor.

[fr Dagens Krönika. VII. 11, 12.

1
846

Då det icke än afsigten att här skrifva försäkringsväsendets
historia i vårt land — den skrifves bäst med siffror, hvilka
som bekant visserligen tala men icke anses tala ett just un-
derhållande språk — skola vi inskränka oss till en liten redo-
görelse och några reflexioner angående den katastrof, som så
plötsligt drog allmänhetens blickar till bolaget Skandia, för att
dock hastigt nog glömmas igen, utan att, som det synes, ha
lemnat efter sig några märkligare spår eller skakat det gamla
omdömet om Skandia. Om denna glömska är visserligen i och
för sig ingenting annat än godt att säga, men def vore att
beklaga, om den blefve alltför fullständig. Händelsen var
nämligen ett vigtigt symptom, mindre karakteristiskt för just
detta bolag, än såsom angifvande ett visst allmänt tillstånd
inom våra stora moderna affärsföretag: den skulle snarast för-
tjena att behandlas såsom ett kapitel ur kontrollernas och revi-
sionernas historia. D.e sista åren hafva lemnat så rikligt till-
fälle till erfarenheter i denna riktning, att saken förtjenade att
närmare belysas. Och den har så mycket mera allmänt in-
tresse, som efter hand äfven här visar sig rigtigheten af det
gamla ordspråket: som de store sjunga så pipa de små. Från
de stora penningstarka bolagen och bankerna ända ned till
sockensparbanken visar sig samma fenomen: en tillräckligt
företagsam och aldrig så litet förslagen direktör tyckes kunna
göra nästan som honom för godt synes med bolagets egna
och åt ‘detsamma af den beskedliga allmänheten anförtrodda
medel. Möter han ändå annat än styrelsens och hufvudmän-
nens odelade förtroende och revisorernas stereotypa fras, att
de granskat allt och funnit det. vara i bästa skick, så har han
rättighet att beklaga sig öfver sin otur.

Styrelsen, på hvilken närmast omsorgen och ansvaret skulle
hvila,. är ofta nog blott en vacker dekoration utan både lust
och förmåga att följa rörelsen, och revisorerna — ja för dem
är hufvudsaken ofta nog en efter bolagets krafter afpassad
festmiddag, i allmänhet gifven af styrelse och direktör, men i
de mindre företagen med en utpräglad tendens att ingå i bo-
847

lagets förvaltningskostnader, der den af ett slags humoristisk
hänsynsfullhet hänföres till »oförutsedda utgifter».

Rättvisligen bör emellertid medgifvas, att revisorerna äro
i en svär ställning. I en mängd fall äro de direktörens per-
sonliga vänner, som skulle anse det i hög grad opassande att
visa någon misstro och för öfrigt i allmänhet hylla den svenska
grundsatsen, att man inte skall bråka. Eller är det personer,
för hvilka äran att vara revisor eller rent af revisionsarvodet
spelar en för stor roll, för att de skola visa sig alltför nog-
granna. Ty de veta alltför väl, att »bråk» kommer att befria
dem för framtiden från att lägga sin näsa i den affären. De
utses af bolagets delegare och skola vårda deras rätt, men i
sjelfva verket ställer sig saken litet annorlunda. Har den ärade
läsaren inte varit med om något revisorsval, så har han säker-
ligen haft en fordran i en konkurs, hvarifrån han kan hämta
en rätt träffande analogi. Det är fordringsegarne, som be-
stämma skäligt arvode åt sysslomännen, det är den teoretiska
sidan af saken. Praktiskt tager sig saken deremot så ut, att
sysslomännen åt sig bestämma ett passande arvode. På samma
sätt bestämmer en bolagsstyrelse, d. v. s. direktören, åt sig
passande revisorer. I de större affärerna är revisorsskapet allt-
för ofta ett trappsteg till befordran inom bolaget, och den goda
utsigten härtill skulle ohjelpligen förstöras genom försök att
tillfredsställa en alltför närgången nyfikenhet. Eller ock väljer
man till revisorer aktade högre militärer eller annars honorabla
gentlemän, hvilkas egen personliga heder motsvaras af starkt
förtroende till andras, och hvilkas smak för ett angenämt sam-
arbete är om möjligt ändå större än deras okunnighet om det
dubbla bokhålleriets mysterier.

Härtill kommer så, att det ofta nog är kinkigt att säga
hvad revisionen verkligen bör omfatta. Instruktion för revi-
sorerna finnes icke eller är opraktisk och ofullständig, bolags-
ordningen innehåller nästan ingenting om saken — Kongl.
Maj:t har som bekant i långa tider varit synnerligen liberal
vid profningen af bolagsordningar, så snart de nätt och jämt
848

innehålla aktielagens minimum. Det har händt, att en nyfiken
revisor helt enkelt afvisats med den förklaringen, att »det an-
gick honom inte», eller »det fick han sjelf taga reda på».
Någon bestämmelse om ansvar för revisorerna förefinnes icke
och med den bokstafstolkning, som våra dömande myndig-
heter efter hand synas göra till lagskiparens högsta pligt, ha
revisorerna i de allra flesta fall ingenting att riskera af äfven
det största slarf — äfven om det skulle komma i fråga det
oerhörda att ställa dem till ansvar.

Skulle nu den malheuren inträffa, att inom bolaget finnes
något mauvais sujet, som kunde falla på den idén att fram-
ställa närgångna frågor angående bolagets räkenskaper eller
revisorernas redogörelser, så hjelpes den saken lätt, ty dessa
handlingar pläga vara så visliga uppstälda, att inte Seseman
sjelf kunnat räkna ut hur det hänger i hop med förhållandena.
Dessutom äro icke bolagsstämmor till för att tillfredsställa en
opassande nyfikenhet. Skulle den närgångne inte veta det,
så får han besked derom, och han föredrager för framtiden
att i fall af dubier i stillhet realisera sina aktier till mindre
skeptiska naturer. Dessutom, så länge utdelningen är god,
plägar man icke oroa sig.

Hvad nu bolaget Skandia angår, hvarken fans det före
katastrofen d’ylika skeptici eller, om man undantar den första
ovissheten vid upptäckten, hafva några sådane sedan uppstått.
Bolagets aktier hafva visserligen en gång stått ganska lågt,
men den tid, då de noterades under pari, är nu för länge
sedan förbi. De äro tvärtom bland de papper, som säljas
till ett kursvärde som i vårt land knappast uppnåtts af andra
företag än vi'ssa norrländska trävaruaffärer från denna lands-
dels »amerikanska» tid. Orsaken härtill är klar nog, oaktadt
alla invändningar, och heter »för höga premier». Hvad brand-
försäkringen angår, med sin ofantliga mängd af växlande tariffer
och sina mera oberäkneliga risker — oberäkneliga, oaktadt
den lagbundenhet som i stort sedt naturligtvis beherskar äfven
eldsolyckorna, men som dock kan brytas — är detta både
849

svårare att uppvisa och äfven mindre att klandra. Konkur-
rensen på detta område har för öfrigt alltid varit rätt stor,
och .de försök, som på ömsesidighetens grund, dock blott i
jämförelsevis liten skala, genomförts, hafva med högst få un-
dantag icke att uppvisa en historia, som frestar till efterföljd.

Beträffande den andra hufvuddelen af bolagets verksam-
het, lifförsäkringen, må deremot i förbigående yttras några ord,
så mycket mera som frågan har ett aktuelt intresse. Att pre-
mierna här varit för höga, ha Skandia och de öfriga bolagen
på senaste tiden sjelfva medgifvit genom införande af den
anordning, att de försäkrade få del i vinsten. Det är ju karak-
teristiskt nog, att de stora bolagen här alldeles icke tagit något
initiativ utan endast gått så långt de steg för steg tvingats af
nyuppträdande konkurrenter. Man har beräknat, att premierna
äro inemot 40 0/0 för höga d. v. s. affären skulle kunna bära
sig med 60 °/0 af nuvarande premier — naturligtvis vinst-
andelen oafsedd. Det ligger i sakens natur att siffran är något
osäker och att icke alldeles samma förhållande gäller för alla
åldersklasser. Högsta procent torde falla på de yngre. En
icke ringa vinst medföra dessutom premierna på försäkringar
som senare få förfalla. Liksom vid lotterier afgifterna i de
första serierna pläga vara så höga, att af dem bildas en fond
till de senare dragningarne, så tillgår äfven vid dessa bolag.
Då nu i följd af uraktlåtenhet att »förnya», en mängd af dessa
förbindelser förfalla men, under förutsättning af tillräckligt
antal spekulanter, å nyo säljas, hvarvid hvarje ny köpare får
betala afgifterna ända från början, uppstår härigenom ett ej
ringa öfverskott till bolagets favör. Någon ersättning, beräk-
nad efter det s. k. matematiska värdet, lemnas visserligen.
Så länge ständigt nya försäkringstagare tillkomma, fortsätta der-
jemte fonderna ideligen att växa. Vi ha velat särskildt påpeka
detta förhållande/ enär just på detta beräknade jämna tillflöde
af nya delegare beror dét nyaste försöket att utan fondbild-
ning upprätthålla ett bolag, utan att vi naturligtvis vilja inlåta
oss på tvistefrågan, huruvida detta eller något annat sätt att
850

minska premierna är det riktiga. Ett är dock säkert: med
den noggranna läkareundersökning, som med rätta kräfves i
hvarje solid lifförsäkringsaffär, skulle försöken till ömsesidig
försäkring i denna branch ha ofantligt mycket bättre chancer
än inom brandförsäkringsområdet, i häradsbolagen etc., så
mycket mera som förvaltningen är synnerligen enkel och föga
utsatt för svårare oegentligheter.

För att återgå till Skandia, förvaltningen af dess ange-
lägenheter 1870—1886 leddes, enligt hvad styrelsen strax efter
katastrofen meddelade, af dåvarande verkställande direktören
med »framgång och skicklighet». Då det så en vacker dag
upptäcktes, att öfver én half million kronor olofvandes —— utom,
en nästan lika stor summa som under de 16 åren på lofligt
sätt gått samma väg — vandrat öfver trån bolagets till verk-
ställande direktörens, äfvenledes mycket löst tillknutna, pung,
så var säkerligen den allmänna meningen, att de operationer,
hvarigenom detta skett, bedrifvits icke blott med sagda af sty-
relsen vitsordade framgång utan ock med den lika vitsordade
skickligheten. Ty värr blef allmänhetens mening i den senare
delen grymt gäckad. Den ringa grad af skicklighet som kräfts
för ordnandet af denna biaffär är väl egnad att ingifva icke
blott förvåning utan mycket alvarsamma farhågor.

Strax före upptäckten i Skandia hade fallissemang på
andra håll väckt ett obehagligt uppseende. En privatbanks-
direktör hade roat sig med tomtspekulationer och i samman-
hang därmed att placera bankens och allmänhetens åt den
anförtrodda penningar i det slags värdehandlingar som kallas
inteckningar, så beskaffade, att det nästan varit fördelaktigare
realisera det stämpelpapper, hvarmed de belagts, än sjelfva
handlingarne — så vidt detta icke tyvärr varit makuleradt.
En annan bankdirektör hade helt enkelt släppt ut i rörelsen
en del af de sedelpackor, som banken anskaffat för framtida
behof, likaledes spridt ut en mängd sedlar, som — det fans
protokoll öfver saken! — redan voro uppbrända, samt dess-
utom stärkt bankens växelportfölj med en mängd vackra trattor
851

af egen tillverkning och med imaginära trassater. Af denna
lilla privataffär upptäcktes ingenting förr än direktören aflidit
och fått en praktfull begrafning — något som erinrar om den
ett par år äldre historien från en annan landsortsbank, der
hela personalen med verkställande direktören i spetsen gåfvo
en anslående och vacker afskedsfest för en kassör, som några
veckor förut lemnat banken, medtagande en liten extra provi-
sion af 75,000 kronor, men som ännu gick och funderade på
bästa användningen af sin lilla sparpenning.

I alla dessa och de många liknande fall af lägre ordning,
som allt då och då komma i dagen, hade förmodligen styrelse
och revisorer arbetat med all den oförtrutenhet deras ansvars-
fulla kall kräfde. Säkert är att de funnit allt ganska godt.

Då bankinspektören — det finnes en sådan — officielt
frågade, hur det hängde samman med omnämda sedelpackor
etc., förklarade dock styrelsen uppriktigt nog, att det gått
något »oegentligt» till med kontrollen, samt lofvade bättring
för framtiden. På samma sätt har man äfven här och der
på annat håll infört en och annan förbättring — åtminstone
har saken varit »påtänkt» — men i allmänhet torde den me-
ning omfattas, som på förra Skandia-chefens auktoritet —
efter upptäckten! — äfven inom detta bolag gjordes gällande :
att det stora förtroendet till verkställande direktören är nöd-
vändigt. En skärpt kontroll skulle försvåra eller tillintetgöra
hans verksamhet »med framgång och skicklighet».

Men vi skulle omnämna den skicklighet, hvarmed för-
snillningarna i Skandia verkstälts. Så här gick det till. Skandia
placerade sina penningar ibland annat lån till privata per-
soner — naturligtvis mot inteckningar. Ett par sådana å till-
sammans 190,000 kronor utlemnades åt en herr Andersson
eller Pettersson — namnet gör ingenting till saken, ty verk-
ställande direktören gjorde liksom Israels Gud, han skapade
menniskan af intet. Denne imaginäre låntagares lika obefint-
liga säkerhetshandlingar voro tillräckliga för den lilla summans
beviljande. Det är ju ganska enkelt. Men är det ej styrelsen
852

in pleno, som beviljar lånen? Ja, frågan är fri, och svaret
ligger väl i det förhållandet, att för styrelsen visserligen fans
en arbetsordning, men den hade tillkommit på initiativ af en
dåmera afliden styrelseledamot och befans »opraktisk», hvadan
den naturligtvis ej kunde följas, der mer omtalade skicklighet
och framgång voro till finnandes. En handling fans dock
tillgänglig vid denna lilla transaktion, nämligen — ett grava-
tionsbevis, hvilka papper, som bekant, äro ganska billiga och
med förekommande välvilja utlemnas af alla domstolar. Ett
stämpladt papper har således styrelsen möjligen fått se, i fall
den nu var nyfiken — och hvad kan menniskan mera begära?
I fall vi vågade rekommendera våra högt värderade läsare en
efter allra modernaste svenska begrepp så osedlig författare
som Guy de Maupassant, skulle vi vilja råda dem, som möj-
ligen tvifla på hvilken undergörande förmåga stämpladt papper
besitter, att läsa hans Mont-Oriol, t. ex. skildringen af huru
Bretigny måste på stämpladt papper försäkra, att han var en
både hederlig och förmögen man, innan han kunde få lägga
unga frökens hand i sin.

En annan gång var det i Skandia en verklig låntagare,
som inbetaide sitt lån och återfick sina förbindelser, utan att
verkställande direktören fann skäl att besvära den öfriga sty-
relsen med en dylik detalj. Äfven det var ju ganska enkelt.
Icke synnerligen konstigare var det, att, då. ett lån för bola-
gets räkning skulle upptagas, hvarför direktören egde att som
säkerhet aflemna i dess ego befintliga värdehandlingar, i sjelfva
verket taga ett något större lån och sjelf använda hvad icke
bolaget behöfde.

Nå ja, all kontroll är svår och förtroendet till andras
redbarhet har ju till och med hos en kontrollerande styrelse
sin vackra sida.

Och revisorerna? — Låtom oss tala om något annat!

Då i utlandet fall af svikligt förfarande, som ungefär stå
i paritet med tilldragelsen inom Skandia, inträffa, är det i
de allra flesta fall samma passion, som lockat in på brottets
§53

bana, samma orsak, som framkallat oberäknade förluster, nöd-
vändighet att »för tillfället» täcka dem — tillgreppet. Det
är hvad Bismarck en gång i §in egenskap af agrarpolitiker
karakteriserade såsom det moderna affärslifvets svåraste pest-
böld — börsspekulationen, smaken för börsens hasardspel. Då
nu börsaffären inte ens af de allsvåldige tyske junkrarne kan
utrotas och de restriktiva åtgärder, genom hvilka man sökt
hejda dess mest skandalösa former, föga uträttat, har man på
en annan väg kommit till förnuftigare resultat. Man har sökt
befria dem som i större utsträckning administrera allmänhetens
medel från frestelsen genom att föreskrifva, det dylika personer
icke för sin del få befatta sig med börsspel. De facto kanske
icke så mycket härigenom vunnits. Förbudet kan rätt lätt
kringgås, framförallt genom välvilliga vänners biträde. Men
alldeles betydelselös är dock föreskriften ej.

I Sverige lefva vi under mera idylliska förhållanden, der
allting är ofantligt mycket lättare att kontrollera. Det är syn-
nerligen egendomligt men dock nästan, det normala, att våra
affärsledare, af det slag som här är i fråga, lockats på fall af
en som det kunde synas så vacker känsla som kärleken till
»vår betryckta modernäring» — hvilken kärlek i förbigående
sagdt på sista tiderna visat en underlig tendens att antaga
mindre älskvärda former. Om man i minnet genomgår raden
af mer och mindre storartade »olycksfall» från Stockholm till
Malmö, från Karlstad till Kalmar, finner man, att alla eller
åtminstone nästan alla desse herrar nedlagt sina och andras
penningar i landtbruk. Det har tydligen för dem varit ett svå-
rare yrke än direktörskapet.

De ha börjat med att köpa sig en gård på landet, hvil-
ken de, såsom stadsbor för sed hafva, betalt orimligt dyrt. Så
börja de med sin från de stora affärerna skolade företagsamhet
att »rycka upp» landtbruket och förbättra egendomen. I stället
för inkomster kommer från gården en ständigt stigande ström
af nya kraf. Det äf ytterst svårt att häjda en dylik ström.
Allt är tills vidare blott halfgjordt, synes det, man måste fort-
854

sätta. Ytterst ogerna medger ju menniskan för sig sjelf och
andra, att hon endast kastat ut penningar utan att förstå sin
sak — hvad förstår för öfrigt icke herr direktören? — och
man undviker följaktligen i det längsta att sälja med en stor
och gifven förlust. Någon gång måste dock allt vara färdigt,
då man bör få ersättning för alla uppoffringarna. Och så
fortgår vandringen först af egna och sedan af de’anförtrodda
medlen ned i ett ginungagap med en regelmässighet och snabb-
het, öfver hvilka de stackars direktörerna visserligen stundom
sjelfve häpna, men som de snart nog icke längre kunna hindra.
Slutligen ramlar så det hela öfver ända.

Till hvilken oerhörd grad man kan förbättra landtbruket
— och dess binäringar — framgår af t. ex. upptäckterna, i
Värmland och Skåne. På båda ställena hade på några år i
landtbruksaffärer nedlagts »förbättringar» till summor vida öfver-
stigande, hvad jordbruket i sitt förbättrade tillstånd var värdt.
Hvad särskildt Fischers landtbruk angår, trodde han i det allra
längsta, att de orimliga summor han kastade ut derpå voro
särdeles väl placerade. På sjelfva jorden hade han nedlagt
ett kapital, som om det gälde att skapa en »mönstergård»
— ett slags inrättningar, hvilka såsom nogsamt bekant kunna
vara särdeles intressanta från teoretisk synpunkt, men finansielt
taget kunna skötas endast af staten — ty allfadern staten är
nu en gång den ende, som kan upprätthålla sina affärer genom
att sticka fingrarne i medborgarnes fickor utan att derför komma
i delo med polis och domstolar.

Till ett jordbruk hör också byggnader, den saken hade
Fischer klart för sig, och en af hans egendomar blef äfven
hvad corps de logis med tillhörande trädgårdsanläggning,
orangeri etc. vidkommer ett verkligen kungligt lustslott i mindre
skala. Hans egen uppgift om kostnaden härför är så beteck-
nande, att den ej bör förbigås. Utgiften för byggnaden be-
räknades vid planläggningen till något öfver 35,000 kronor,
hvilket i förhållande till jordarealen var'en ganska hög summa,
855

men den steg innan allt blef färdigt till — 125,000 kronor.
Mera kan man verkligen icke begära ens af en bolagsdirektör.

Det förekom i Fischers yttranden inför domstolen en ut-
saga, som verkligen är värd att lägga på minnet och som
borde rekommenderas våra bolagsstyrelser till behjertande. Han
trodde, att hans enskilda affärer gått så svindlande olyckligt
icke blott derför, att hän haft så lätt att missbruka Skandias
medel och sålunda frestats till lättsinne, utan äfven derför, att
han saknat nödig tid att ö/vervaka affärernas gång. Man må
nu tänka hvad man vill om behofvet af obegränsadt förtroende,
derom synas dock alla böra kunna enas, att det ansvarsfulla
chefskapet för en affär på millioner fordrar sin man helt. Kunde
Fischers brott och olycka inprägla den tanken fullt klart hos
både allmänheten och de styrande männen skulle dock äfven
af denna sorgliga katastrof något gagneligt ha framgått.

Den moderna affärsverksamheten, då aktiebolagen växa
som svampar ur jorden och de stora företagen med väldiga
kapital samlade från många håll bli på allt flera områden de
herskande, innebär jämte sina fördelar vådor, för hvilka man
ännu icke tyckes ha fått ögonen upp. I utlandet har under
vårt århundrade arbetats rastlöst och på senare årtiondena
mera än någonsin på att råda bot på de mest framträ-,
dande af dessa vådor. Det är i våra dagar en öfverallt er-
känd sanning, att staten har både rättighet och skyldighet
att skydda allmänheten mot de ofantligt ökade tillfällen till
missbrukande af dess oförmåga att bedöma de af staten dock
sanktionerade företag, i hvilka snart sagdt hvar och en med
lock och pock drages in och måste dragas in. Skulle det
icke vara på tiden, att man äfven hos oss funne dessa upp-
gifter lika påträngande nödvändiga som de futtiga åtgärderna
mot verkliga eller inbillade brott mot tryckfriheten? Äfven
affärssvindeln är ett angrepp mot sedligheten, om också det
inte närmast rör den kjoi teiklädda delen af folket.

Men om statsåtgärder bör man icke hos oss göra sig några
illusioner. Hvad som kunde göras vore dels en skärpt kontroll
856

öfver åtgörandena inom de af staten sanktionerade bolagen
och dels något större fordringar på deras chefer. Hvad det
förra angår lika väl som det senare är det närmast i bolags-
styrelsernas händer saken hvilar. Den enskilde aktieegaren är
maktlös och en tillräckligt stark sammanslutning är svår, ibland
omöjlig. Det är styrelsen, som i allmänhetens, i bolagets, i sitt
eget och i direktörens intresse bör göra hvad göras kan. Och
en så enkel utväg till undanrödjande af missbruk, som att
cheferna för åtminstone de större företagen åläggas afstå från
att syssla med andra affärer, skulle redan den verka ofantligt
godt. Dessa chefsbefattningar äro utom arbetskräfvande äfven
så inkomstbringande, att duglige män kunna fullt nöjas deråt.
Och erfarenheten har för visso så tillräckligt visat vådan af de
frestelser det nuvarande systemet medför, att man icke bör
afvakta nya bevis.

Medgifvas måste emellertid att äfven styrelsens ställning
är litet penibel. Det tager sig onekligen litet egendomligt ut
om generaldirektör X., hofrättsrådet Y. generalpersonen Z.
komme till verkställande direktören med förmälan, att de an-
såge honom böra vara nöjd med en inbringande befattning.
I synnerhet blefve situationen besvärlig, om nämda herrar skulle
gå från det ena till det andra af de många företag, deri de
hinna v,ara verksamma, och uttala denna sin uppfattning. Men
saken är tillräckligt allvarsam för att herrar styrelsemedlemmar
böra underkasta sig detta obehag. Att de icke sjelfva komma
att lefva som de lärde — ja, det är något som man ser alla
dagar och som ingen förundrar sig öfver. Hvad man först
och främst af dem bör fordra är en viss lära — om faran af
det nuvarande systemet, såvidt det gäller direktören. Redan
här låge nämligen för allmänheten en god garanti. Att de
sjelfva lefva efter läran är i hvarje fall en senare fråga. De
kunna ju formelt försvara sig dermed, att aktieegarne ansett
dem vara de. lämpligaste oaktadt allt, annars kunde de ju valt
andra personer, som hade mera tid att sköta detta kall. Man
må härom tänka hvad man vill: då man icke kan få allt ord-
857

nadt på bästa sätt här i verlden, bör man ju icke derför afstå
från hvad som jemförelsevis lätt kan ernås. Må styrelsen vara
en dekoration, som har till uppgift att imponera på godtroget
folk, men om den händelsevis kan hinna med en betryggande
åtgärd, må den vidtaga denna i alla fall.

Att en styrelse verkligen kan ingripa med en åtgärd af-
seende att höja allmänhetens förtroende, detta till och med der
ingen på förhand .sagt samma styrelse att något brott förelåge,
derpå har man verkligen äfven haft exempel. Störst beröm-
melse i detta hänseende har Stockholms Handelsbanks styrelse
förvärfvat sig. Dess åtgärd bestod i det, som hittills ansetts
en styrelse, mest värdigt, en middag, en »förtroendemiddag»
för direktören. Det hade nämligen på ett eller annat sätt ut-
spridts att ledningen inom Handelsbanken icke vore betryggande.
Men ryktet vederlädes grundligt genom en vacker festlighet för
direktören, med närvaro af samhällets främste män. Sedan
dess hvilade styrelsen på sina lagrar. Men — iempora mu-
tantur. Den 7 november 1887 begaf det sig att ordföranden i
styrelsen, hr Bennich, plötsligen och alldeles oväntadt »fått känne-
dom om» den lilla oegentligheten af omkring 292,000 kronors
balans, i följd hvaraf han anhöll om andre direktörens häk-
tande hvarjemte förste direktören afstängdes från tjenstgöring.
Grundsatsen »On doit toujours laver son linge sale dans la
famille» bief ej tillämpad: ingen repartisering till betäckande af
förlusterna förekom.

Och dessa försnillningar hade pågått i åratal — fastän
det finnes något som kallas inventering — då af en eller annan
slump saken upptäckes. Låtom oss derför för framtiden egna
en liten förhoppning till och med åt revisorerna. Men framför
allt bör fästhållas, att styrelsen bär hufvudansvaret och har
lättast för att hindra nya brott.
Den famösa artikeln i Pariserbladet
”Le Figaro” för den 22 Oktober.*

Stockholm har ett förnämt utseende. Det är Venedig
under Nordens himmel, Venedig utan den italienska konstens
förtrollande behag, men förflyttadt inom en mera impone-
rande och allvarlig infattning. Kungliga slottet påminner
tyvärr endast-ytterst svagt om Dogernas palats och de monu-
mentala bygnaderna på Mälarens och Saltsjöns stränder göra
i allmänhet icke heder åt de skandinaviska arkitekternas
talang, men’ sä har haturen i stället rikligen ersatt hvad
som brister hos artisterna. Uppifrån St. Katarina kyrktorn,
hvilket dominerar Södermalm, södra stadsdelen, njuter man
af en anblick, som kanske ej har sin make i verlden. De
tusende granitholmarne, som stå vakt vid inloppet till den
dubbla hamnen, liksom för att berätta om den svåra kampen
mellan klipporna och vågorna på Östersjöns stränder, de
båda sjöarnes djupblå azur, en stad, som tycks flyta på vatt-
nen och endast genom en af malmerna sammanhänger med

* Artikeln har. i franska bladet öfverskriften A travers les Revues
étrangères . och underrubriken Les Revues Scandinaves. Ni återgifva
uppsatsen fullständigt, i betraktande af det stora uppseende den väckt
och de misstydningar den föranledt. Som våra läsare lätt kunna finna,
beror uttalandenas välvilja eller spetsighet öfverallt helt naturligt på den
kärlek till Frankrike, eller motsatsen, som den franske kritikern tyckt sig
finna hos de bedömda företeelserna. Och här kan man väl om någonsiu
säga: Honny soit qui mal y pense! NL&n skall verkligen hafva den nu-
varande Aftonbladsutgifvarens — nej, förlåt, redaktionsdirektörens kälk-
borgerliga hjerta och omtöcknade intelligens, för att ej kunna inse att
det ar den patriotiska kärleken till la belle France som dikterat artikeln,
i förening med litteraturvännens intresse för ett aflägset lands alster. För
öfrigt skall hvar och en opartisk säkert förvåna sig öfver att Aftonbladet
funnit denna uppsats så dålig, att tidningen »ej vet om hon skall gråta
eller skratta». Gråt, göda Aftonblad, men öfver er egen dumhet!
859

fastlandet, parkerna, trädgårdarne, som afbryta de långa
husradernas enformighet, djerfva • broar, under hvilka ban-
tågen passera, vid horisonten Mälaren, omkransad af präktiga
skogar, vattenytor i oändlighet och en landsbygd med en
växtlighet utan egentliga nyanser, såsom det anstår ett land,
der vår och höst äro lika okända; korteligen, allt hvad Nor-
den har majestätiskt, strängt och storartadt är förenadt i
Stockholms panorama.

Det är likväl lifligt, detta Venedig, fånget i isarnes bojor
under halfva året. Denna stad, som knapt räknar tvåhundra-
tusen invånare, har likväl prägeln af en hufvudstad. Restau-
ranterna, de elegant utstyrda kaféerna, de utstälda borden,
der konsumenterna slå sig ned i fria luften, när årstiden ej
är för sträng, gifva en parisisk karaktär åt vissa delar af
Sveriges metropol. Under en af dessa sommaraftnar, som
äro så sköna i de nordliga regionerna, påminner Djurgården
— en park sex kilometer lång, dit man på några minuter för-
flyttas af ångslupar med annan fart än den .stackars lilla
vaporiton på Grande Canale i Venedig —• med sin cirkus,
sin teater och sina konserter om Champs-Elysées.

Ni känner igen dessa vismelodier, som nå edra öron,
ni har redan hört dem under promenaden mellan le Rond-
Point och l’Obélisque, de äro säsongens refränger, som kom-
mit direkt från Paris till Stockholm och ej varit länge på
vägen.

Ännu mera öfverväldigande är illusionen om ni går på
teatern. I en kuriös uppsats om dramatiska konsten i Sverige,
hvilken nyligen förekommit i Unsere Zeit, den mest fram-
stående af de tyska tidskrifterna, protesterar hr Winterhjelm
förgäfves mot svenskarnes förkärlek för franska pjeser; hans
vädjanden till den germaniska solidariteten förblifva utan gen-
svar; våra gamla vänner förbli oss trogna. Det är dessa stän-
diga lån från vår repertoar hr Stjernstroem hade att tacka för
sin framgång och sin förmögenhet. Vid hvarje säsongs början
for han till Frankrike för att grundligt studera den modernaste
pjesen. Aktörernas spel, iscensättningen, möbleringen, dekora-
tionerna, toaletterna, icke den minsta detalj undgick hans
uppmärksamhet; sedan reproducerade han allt på sin egen
teater med den minutiösa precisionen af en fotografi. »Han
öfverflyttade Paris till Stockholm» och, tack vare detta sy-
stem, inkasserade han ypperliga recetter och slutade med att
köpa kungliga teatern. Denne intelligente direktör har bildat
860 ■

skola. Frederikson, den mest framstående af Sveriges dra-
matiska artister, har aldrig åtagit sig någon ny rol, utan att
han kommit till oss för att studera den. Nu är vanan stadgad.
I de pjeser, som spelas i Stockholm, finnes intet svenskt
utom den ordagranna öfversättningen af dialogen, allt det
öfriga är franskt.

Franska dramer och vådeviller, franska operetter och
visor, franska romaner! Man skulle kunna svära på att
»Nordens fransmän» fört Venedig från Adriatiska hafvet för
att öfverflytta det till Mälarens stränder, der de föryngrat,
återupplifvat och förvandlat det till ett annex till Paris.

Tidskrifterna spela en betydande roll i svenska litera-
turens historia. Man kan ej litet förvåna sig öfver att i de stora
periodiska samlingar, som utgåfvos i Stockholm och Upsala
i början af århundradet, finna hela den vexlande gången af
en ordentlig batalj mellan klassikerna och romantikerna.
PJiosphoros och Polyphem gåfvo signalen till resning mot
det franska inflytandet, som blifvit förherskande sedan Gustaf
III:s regering. Grefven af Haga hade medfört ett outplånligt
minne från resan till Versailles. Hemkommen till sina stater,
villehan göra Sverige till Frankrikes af bild. ^L'odeur triom-
phante des lis» genomträngde Skandinavien. Passionerad be-
undrare af Racine och Voltaire, upptog konungen Shake-
speare på Index och lemnade ej sina hofmän i okunnighet
om att han afskydde tyska språket och literaturen »d Végal
du tabac.» En egendomlig dementi af arfslagarne och ras-
instinkterna, hvilka den moderna psykologien så ofta miss-
brukar; en ättling af huset Holstein-Gottorp, utgången af det
renaste germaniska blod, öfversatte la Henriade, medan i
våra dagar en af hans efterträdare, konung Oscar II, öfver-
sätter le Serment af Herder och Tasso af Goethe. Sverige
har aldrig haft en mera fransk konung än Gustaf III.

Hagaparken anlades efter mönster af trädgårdarne vid
Trianon. På hofteatern spelades endast vår klassiska repertoar
eller nya pjeser, komna direkt från Paris, såvida icke konun-
gen lät uppföra arbeten af sin egen komposition såsom »le
Sylphe» och »Deux Américains». Operan och maskerad-
balerna, som äro af franskt ursprung, infördes och gjorde
861

furor. Hofvet och staden lärde sig tala Voltaires språk. En
akademi, sammansatt af aderton medlemmar, stiftades för
att uppehålla den mest obefläckade klassiska smak. Sven-
skarne hafva icke väntat på vOrfeus i underjordem och
y)Den slcöna Helena» för att låta olympens gudar spela lotteri.
Fru Lennegrén* åtog sig den saken för mer än åttio år sedan.
Mars läste tidningen och ropade: »Bravo, Bonaparte!» Jupi-
ter smekte med from hand åskan, som han icke använde,
Apollo gnolade på en modern visa och Bacchus var rusig.

För att hejda öfversvämningen af dessa omstörtande idéer,
grundade Gustaf IV en tidskrift med titeln: »A^wajnna jour-
nalen for literatur och theatern». I spetsen för denna publika-
tion satte han en akademiker, hr Wallmark, författaren af
Handen, ett didaktiskt poem, insvept i parafraser, som kunde
väcka afund hos en Delilles sångmö.

Revolutionen, som störtade Gustaf IV, tillät roman-
tikerna att resa altare mot altare. Skalden Atterbom, den
nya skolans chef, grundade Phosphoros i Upsala samtidigt
som Askelef utgaf Polyphem i Stockholm.

Striden blef långvarig och hätsk mellan den nya skolans
båda tidningar och akademiens officiella organ. Skalderna
Atterbom, Dahlgren och Elgstroem samt kritikerna Ham-
merskceld och Palmblad öfverhopade læopold — den mest
fräjdade af den klassiska traditionens representanter — med
sarkasmer. Leopold var stundom högtidligare än rimligt var
i sina skaldebref. »Denna sköna gudinna, hvars blickar sprida
tröstens strålar öfver oceanens oroliga vågor — skref han
till en astronom, som nyligen blifvit dekorerad med nord-
stjerneorden — har på dig kastat sina blickar, som blott
■en älskare kan erhålla. Gläd dig; hon har i dig sett en
värdig öfversteprest för sin dyrkan. ... För att du aldrig
skall förlora minnet af hennes ynnest, skänker dig snillets
gud i dag genom Gustafs hand din älskarinnas bild.»

Visserligen voro dessa hopade metaforer af tvifvelaktig
smak, men den nya skolans förfäktare öfverskredo å sin sida
ofta all måtta. De ville ej längre att »Sverige skulle vara
Frankrikes väntsal» ; för att befria sitt fädernesland från den
osmakliga imitationen af en literatur, som missbrukade Olym-
pens gudar, togo de sin tillflykt till Shakespeares, Goethes,
Klopstocks och Ossians namn.

* Vi bibehålla Le Figaros stafsätt af svenska namn.

Ur Dagens Krönika. VII, 11, 12.	2
862

Atterbom upptog i sina poem Schellings dunkla ut-
flykter. Man har svårt att förstå den tyska filosofien, då
den är uttryckt på prosa, men ännu mer# obegriplig blir
den öfversatt i vers.

Phosphoros och Polyphem lefde ej längre än fyra år.
De båda tidskrifterna försvunno 1814, för att lemna plats
åt Svensk litteraturtidning. Endast titlarne förändrades.

Fosforisterna — så var det namn de svenska roman-
tikerna tagit sig ~ fortsatte striden i den nya tidningen.
Deras seger blef så fullständig, att då Leopold 1829 dog,
Atterbom efterträdde honom i akademien.

Fosforisterna blefvo snart tillbakasatta. Götiska förbun-
det ryckte Sverige ur Klopstocks och Goethes våld, för att
återföra det till kulten af sina nationalgudomligheter. Iduna
blef Thors, Odins, Freys, asarnes och valkyriornas tidning.

Vikingarnes och berserkarnes gudar fingo dyrkare och
altaren. Genom att rotfasta sig i sina traditioner, återvann
Nordens genius för några år sitt gamla välde. Geijer, Idu-
nas upphofsman, och Tegnér, författaren af Frithiofs saga,
blifva de två största namnen inom den skandinaviska litera-
turen. Efter dem kom Lyng, som dref gotomanien ända
jderhän, att han klädde sig i varghud och icke skref annat
än. med kol eller krita på väggar och murar.

Denne glödande beundrare af nationalantiqviteterna gjorde
sig, i förskräckelsen öfver sina samtidas fysiska förfall, till
passionerad apostel för kroppsöfningar och förkunnade dog-
men om menniskans pånyttfödelse genom gymnastiken. Sven-
skarne ha då uppfunnit allt.

Polyphems, Phosphoros’ och Idunas gamla strider äro
för längesedan glömda. Hvarken Litteratur-Bladet, som hr
Snellman utgaf i Kuopio i Finland, eller Frey, en annan
stor tidskrift, som för några år sedan utkom i Stockholm,
tillhörde specielt någon skola. '

Det skulle nu vara omöjligt att återställa disciplinen
på den svenska parnassen. Skandinaviska halfön är en plant-
skola för skalder. Det fins intet land i Europa, der behofvet
863

att skrifva vers är mera spridt. Sjelfva konungarne föregå
med sitt exempel. Karl XV:s poetiska alster hafva väckt
stor genklang, och hans bror Oscar II har icke nöjt sig med
att öfversätta Goethe och Herder; hans »Dr svenskaßottans
minnen» gäWer med rätta för ett mästerverk. Under dessa
Nordens medicéers spira hèrskar en lycklig och fruktbar
anarki inom den literära republikeii. Hvar och en följer
sin inspiration. Strandberg öfversätter Byron, Herman Bjorn-
sten ger ut eleganta imitationer af Schiller, Topelius åter-
uppväcker de gamla sångerna från Finland, detta Nordens
Elsass-Lothringen, som till sitt hjerta förblifvit svenskt och
icke glömt sitt modersmål.

Snoilsky formar sonnetter efter mönstret -af les Parnas-
siens;* somliga lefva af lån från utlandet, andra på nationella
traditioner, alla skolor äro representerade.

Flertalet af de svenska poeterna skrifva äfven romaner,
men på detta område råka de svåra rivaler. Be tre största
romanförfattarne i Skandinavien äro fruntimmer. Man-’be-
undrar med rätta iakttagelsernas finhet, delikatessen och
naturligheten hos fru Fredrika Bremer; fru Flygare-Carlén
beskrifver hemlifvet med en holländsk tafias trohet; frk.
Knprring berättar : med glädtig frivolitet den stora verldens
små bekymmer.

Efter dessa' tre stjernor af första ordningen kunna vi
anföra fruarna Sophie -Schwartz, Stalberg, Hélène Nyblom,
Joséphine Wettergrand, Charlotte Edgren, Mathilde Roos.
Ännu några år och i de skandinaviska landen skall roma-
nen blifva en genre af literaturen, uteslutande förbehållen
qvinnorna. Och likväl är det öfversättningen af en fransk
roman »Un homme heureux», af hr Bergeret, som vi finna
främst i den mest framstående af Stockholms tidskrifter.**

Poeterna söka förgäfves. sina inspirationer i Tyskland
och England; en skara talangfulla qvinnor anstränga sig få-

* »Les Parnassiens» är nananet på én nyare fransk vitterhétsskola,
de skalder som gemensamt lemnade bidrag till en 1866 af Lemerre ut-
gifven poetisk samling. Detta har Aftonbladet naturligtvis icke haft reda
på, utan har rusat åstad med sitt meningslösa »parnassiska mönster». Vi
hänvisa till l'rousset., Nouveau Dictionnaire.	D. Kr. red.

** Bergerets »En lycklig äkta man» har, såsom våra läsare torde
påminna sig, under åréts lopp . Varit intagen i »Dagens Krönika».
864

fängt att skapa en nationel roman, som endast rör sig kring
det skandinaviska hemlifvet; trots båda könens försök håller
det franska inflytandet alltjemt i sig.

För att öfvertyga sig härom, är det nog att kasta en
blick på '»Ur dagens krönika», en månadskrift, som ges
ut under ledning af hr Arvid Ahnfelt. Man blir icke litet
öfverraskad af att under de svenska artiklarne finna pseudo-
nymer lånade ur pariserpressen. »Un habitué» ger teater-
öfversigten, »Un Volontaire» sköter musikkritiken, Jean de
Nivelle skrifver patriotiska poem till Skandinaviens ära;*
insigtsfulla afhandlingar om den. moderna romanen och om
den naturalistiska skolans inflytande bära signaturen 8:t
Just eller Passepartout !

Vi kunna icke annat än känna oss en smula öfver-
raskade, då vi i denna tidskrift, hvars medarbetare hafva en
så utpräglad smak för allt hvad franskt heter, få läsa en
sträng polemik mot Figaro. Lyckligtvis bli vi snart lugnade;
det är frågan om Stockholms Figaro, ty Sveriges hufvudstad
har äfven sin Figaro.	■

Dessa små detaljer hafva sin vigt. De bevisa att å
skandinaviska . halfön »Nordens fransmän» existera än i dag
lika väl som under Marie-Antoinettes och Gustaf III:s tid.
Det är för öfrigt tillräckligt att genomgå de förnämsta artik-
larne i »Ur dagens krönika» för att inse att denna intres-
santa samling är nästan en fransk revy skrifyen på svenska.
I de literära kritiker hr Arvid Ahnfelts medarbetare skrifva,
är det i allmänhet blott fråga om franska böcker. Är det
fråga om skön konst, utkommer en redogörelse för Millets
exposition nästan samtidigt i Stockholm som i Paris.
L’école des beaux arts, la salle Petit, industripalatset ega
inga hemligheter för M:me Cecilia Wærn, som i Ur dagens
krönika, skildrar sina reseintryck. Frankrike återkommer på
nästan hvarje sida af denna den intressantaste af de svenska
tidskrifterna och våra gamla bundsförvandter i Norden låta
intet tillfälle gå förloradt för att visa oss sina sympatier.
Förhållandet är sällsynt och förtjenar att beaktas. Sverige
är nu den enda vrå af Europa, der en fransman känner sig
helt och hållet vara i ett vänskapligt sinnadt land.

* Den parodiska festsången till tidningen »Vårt Land»!
865

Under adertonde århundradet kände danskarne knappast
mindre beundran än deras grannar för vår klassiska litera-
turs mästerverk. Nu har denna ifver svalnat en smula.
Hvarje spår af vårt gamla intellektuella öfvervälde har likväl
icke alldeles utplånats. I »For B,omantik og Historien, en
liten tidskrift i duodesformat som ges ut i Köpenhamn
finna vi en roman af Georges Duruy öfversatt. Emellertid
kunna vi icke dölja,, att vårt forna inflytande märkbart sinat
af. Unsere Zeit, som alltjemt är intressant att rådfråga,
emedan den anger det för tyskarne karakteristiska, förebrår
bittert svenskarne deras tillgifvenhet för Frankrike och lyck-
önskar i stället danskarne, att de återvändt till de gamla
germaniska traditionerna. Stackars danskar! huru de belönats
för sin beundran för Goethe och Klopstock! Hvad de
kunna rosa- sig af denna påstådda gemensamhet i härkomsten,
hvarom Tyskland nu påminner dem, för att uppmana dem
att utplåna de sista spåren af Frankrikes literära inflytande.

Låtom oss skyndsamt tillägga att det ej rör sig kring
någon politisk fråga. Det tappra lilla folket, som Europa
låtit krossa — man vet hur dyrt det fått betala detta fel
— är icke till hjertat tyskt. De ärorike besegrade vid Düppel
hafva icke sökt ställa sig in hos den makt, som styckade
deras land ; de uppträdde dagen efter nederlaget och de upp-
träda än i dag med den värdighet olyckan förlänar. Äro de
tysksinnade utan att vilja vara det och kanske till och med
utan medvetande derom? Vi skulle icke för mycket kunna
misstro den teutoniska fåfängans öfverdrifter. Ja, vi tveka
icke att erkänna, att Danmark i början af århundradet gjorde
kraftiga ansträngningar för att undandraga sig Frankrikes
intellektuella öfvervälde. Medan fosforisterna och göterna
i Sverige icke efterlemnade något varaktigt spår efter sin
framfart, försiggick en grundligare revolution på andra sidan
Sundet. Den danska literaturen upphörde att nära sig af
våra klassiker: Ewald beundrade Klopstock, Heiberg för-
klarade sig för Hegels lärjunge, Oehlenschlæger öfversatte sjelf
sina förnämsta arbeten till tyskan. Vill detta säga att den
stora germaniska familjen skulle kunna göra anspråk på dessa
skriftställare såsom sina adoptivbarn? — Visserligen voro de
ej fransmän enligt Holbergs mönster, den mest betydande
af Molières lärjungar, eller enligt Prams, den alltför trogne
öfversättaren af l'Orphelin de la Chine och les Incas; men
de voro icke mera tyskar, de voro nordmän, de voro skandina-
866

ver, de voro danskar. En absolut oförenlighet i lynnet exi-
sterar mellan Germaniens töckniga mysticism och det danska
lynnet, så ljust, så glädtigt, så lifligt, så lämpligt för
berättelser, fabler, komedier och romaner.

Under ett och ett halft sekel intog Danmark första rum-
met inom den skandinaviska familjen. Köpenhamn var
Nordens Flprens. Föreningarne af lärde, literatörer och arti-
ster mångdubblades. Det var de danska tidskrifternas gyllene
tid. Patriotiske Tilskuer, Kritiske Journal och Kjobenhavns
üniversitœts Journal utöfvade ett ansenligt inflytande på
Danmarks literära utveckling under andra hälften af adertonde
århundradet. Sedan komme Minerva af Rahbek, hvilken
såg sin tid af europeisk ryktbarhet, och Iris af Poulsen.
Revue mensuelle de littérature var en af den romantiska
propagandans förnämsta organ, som fann väg öfver hela
Europa från 1820 till 1840, Nord et Sud af Goldschmidt
var på 1850-talet en af de mest spridda veckopublikationerna
i Skandinavien.	w

Vi vilja derför långt ifrån ha sagt, att det nu är brist
på talangfulla skriftställare i ett land, der poesien och roma-
nen äro representerade af hr Faber, författaren till Den tapre
Landsoldat, som blifvit en nationalsång, och herrarne Berg-
sæe, Kaalund, Richardt, Drachmann, Schandorph, Jacobsen,
att ej förglömma de förhoppningar den nya generationens
debutanter ingifva. Den förnämsta danska tidskriften är en
lyxupplaga, särskild egnad de sköna konsterna. Norden
utgifves samtidigt i Köpenhamn, Stockholm och Kristiania,
men den har sitt högqvarter i Danmark. Denna tidskrift
är skandinavismens sista tillflykt. Vi äro långt aflägsna
från den tid, då Nordens tre nationer oupphörligt utbytte
broderliga utgjutelser. Tegnér lagerkrönte Oehlenschlæger,
de danska studenterna och deras svenska kamrater möttes
på skridsko på Sundet, som en kall vinner gjort till en isbrygga ;
t. o. m. norrmännen sände ombud till de skandinaviska
festerna i Upsala och Karl XV, slutligen, uppmuntrade *af
all sin makt Kalm.ar-unionens återinförande. Dessa illusioner
hafva nu skingrats. De tre brödrafolken ha aldrig varit mera
långt ifrån att komma öfverens. Sverige och Norge lefva i
867

inycket dålig sämja under regimen af en gemensamliet, in-
skränkt till suveränens person. Danmark, försvagadt genom
sina inre strider, beklagar sig att det öfvergifvits af sina natur-
liga bundsförvandter, det ögonblick dess nationella existens var
i fara. — Korteligen, skandinavismens doktriner äro nu i
misskredit, men de skola förr eller senare visa sig vara enda
medlet till räddning. Skandinavien är omgifvet af fiender.
Sverige har förlorat Finland och Pommern, Danmark har
beröfvats Schlesvig och Holstefii, och segrarne af 1864 hafva
kanske ännu ej mättat sin lystnad. I förväntan på att de
tre folken skola glömma gammal och ny oenighet, kan man
icke nog berömma Nordens redaktörers bemödanden att i en
ypperlig tidskrift, afsedd för de tre konungarikenas intellek-
tuella elite återgifva taflor af Björck, Johensen, Werenskiold,
och att ge ut sida vid sida sonnetter af Schandorph, Rosing
och Geijerstam utan afseende på om dessa artister och
dessa författare äro danskar, norrmän eller svenskar. Är det
icke det bästa sättet att påminna Danas, Noras och Sveas
barn om, att deras stamfäder äro af gemensamt ursprung
och att de tre skandinaviska rikena hafva en gemensam
arfvedel att försvara mot de inkräktare, som hota dem!

»Hur härligt det är, mitt fosterland, det gamla haf-
omflutna Norge! Se, dessa stolta klippfåstningar, som trotsa
alla tidens angrepp! Som grafvårdar öfver förgångna tids-
åldrar, stå de ensamma qvar under alla omstörtningar på
vår jord, dessa hjeltar i blå harnesk med silfverkask på
hjessan. — Bland Norges isfält har guden Thor behagat resa
sin tron. Då han kör sin vagn i molnen, upprepa deras
■ekon hans namn och förtälja för Norden dess och dess gamla
hjeltars ära.»

Ingen nationalsång kan gifva en trognare bild af ett
land, ett riktigare begrepp om ett folks sinnelag. Norge är
en kedja af berg, splittrade af oceanen, ett Schweiz vid hafvet,
vildare, mera storartadt än det andra. Hela sjöar uttömma
sig i ett enda fall af adertonhundra fots höjd. Genom fjor-
darnes trånga öppning tränger stormen ända till tretio lieues
in i landet. Det är uti dessa landskap med glacierer, vatten-
fall och bråddjup som den skandinaviska rasen fortlefvat i hela
868

sin renhet. Norrmännen hafva bevarat den handlingskraft^
som utmärkte deras förfäder, nordmännen, hvilka genom sina
bragder ödeläde Europa under medeltiden. Plundrarnes söner
ha endast i stället blifvit hederlige sjömän, hvilka för fred-
liga värf spara den oförvägenhet, den energi och den fyndig-
het, som deras förfäder utvecklade på stråtröfverier. Men den
gamla märgen är icke uttömd; Norge är i våra dagar en
plantskola för sjömän liksom* under Harald Hårfagers, Olafs
och Hakons tid. Knapt har det upphört att vara ett lydrike-
under Danmark, — för att under svenska konungarnes efter-
låtna spira njuta af en qvasirepublikansk frihet, hvarmed det
olyckligtvis ej nöjer sig —, förrän hafvet vimlar af dess segel.
Denna lilla stat med knapt två millioner innevånare eger en
handelsflotta på icke mindre än åttatusen fartyg, förande om-
kring sextiotusen sjömän. Kristianias befolkning har sedan
1865 fördubblats och utgöres nu af 125,000 själar. Endast,
i vissa af Förenta Staternas städer kan man iakttaga en lika,
snabb tillväxt.

*

Landets intellektuella utveckling har icke varit mindre-
rask. Före skilsmessan från Danmark, genom fördraget af 1814,
egde Norge icke någon nationel literatur. Nu åtnjuta Jonas
Lies, Elsters och framförallt Kjellands arbeten en berättigad
popularitet, icke endast i de skandinaviska landen, utan äfven
i Tyskland, och Ibsens samt Bjœrnsons namn äro kända i
hela Europa. Helt nyligen har Revrie internationale i Rom
innehållit en serie artiklar om Ibsens alster och karaktär.
Kanske vore det öfverdrifvet att i detta dystra skaldelynne,
som aldrig velat hafva något bestämdt hemvist, och i denna
dramaturg, hvars af melankolien jägtade genius utvidgat
pessimismens gränser, se en trogen reflex af hans fädernes-
lands tankar och känslor. Nej, Norge med sin okufliga
energi, sin djerfhet, sin sorgsenhet, sin medfödda redbarhet,
sina kallt tyglade passioner måste sökas i Bjœrnsons verk.

Nyt Tidskrift, som utkommer i Kristiania, har till
hufvudredaktörer hrr Sars och Olaf Sklavan, men i sjelfva
verket är Bjœrnson själen i denna publikation. Omkring
den store nationelle skriftställaren har en plejad af talang-
fulla romanförfattare och poeter grupperat sig, hvilka så att
säga på några år improviserat en norsk literatur: Hrr Lie,
869

Kjelland, Janson, Wergeland, fruarne Thoresen och Collett.
Några danskar, hrr Schandorph, Bœgh, Drachmann, äro med-
arbetare i hrr Sars’ och Sklavans ansedda tidskrift. Det förut
gällande primatet i den skandinaviska familjen är omvändt.
Förut var det norrmännen, som skrefvo i Köpenhamns tid-
skrifter; för närvarande är det danskarne som begära gäst-
frihet i Kristianias revyer.
Intyg i anklagelsefrågan.

Af förekommen anledning får undertecknad intyga, dels att
bref genom min öfversättningsbyrå af gått till redaktionen af » Le
Figaro» i Paris med underrättelse om Aftonbladets beskyllningar,
och dels att »Le Figaros» redaktionssekreterare, i bref af den 5 d:s
till »Dagens Krönikas» utgifvare, uttryckt sin oförmåga att för-
stå den egentliga meningen med Aftonbladets mystiska och in-
trasslade anklagelse.

Derjemte bifogar »Le Figaros» redaktionssekreterare i nämnda
bref en förklaring att tidningen icke har någon personlig be-
kantskap med »Dagens Krönikas» utgifvare eller med honom
stått i något slags förbindelse, eller som orden falla sig på
franska: »Ce que nous pouvons vous affirmer, si cela peut vous
être utile ou agréable, c'est que nous n’avons pas l’honneur de
vous connaître et que nous n’avons jamais été en relations
avec vous.»

Stockholm den 8 November 1887.

J. Granlund,

Translator.

Vid ofvanstående vill red. af »Dagens Krönika» tillägga
detta :	/

Då vi nu uppfylt en nästan alldeles orimlig begäran, näm-
ligen att skaffa bevis mot en ur luften tagen beskyllning af det
allra barockaste slag, hvarom framställningen väckt den mest
påtagliga förvåning hos red. af »Le Figaro» — då torde det
icke vara för mycket begär dt att Aftonbladet nu erkänner sitt
förhastande, för så vidt denna tidning sätter något värde på
literär heder och ära samt icke äfven i detta fall vill stå i nivå
med »Vårt Land». — Hvad vi för öfrigt ha att säga om hr
Fetzius med anledning af det passerade, blir föremål för en
särskild artikel.
Hysteriska attacker i Aftonbladet.

»Nu skola vi begynna en domaredans.»
Gammal jullek.

»Då Ni öfvertog ledningen af Aftonbladet,
utlofvade Ni offentligen att återföra tidningen
till den fina takt och hållning, som utmärkte
Lars Hiertas namn. Ni har svikit detta löfte
och infört Aftonbladet uti hjulspår, dèr Mi
sökt och lyckats öfverträffa det sämsta, som
någonsin förekommit i svenska pressen.»

A. 0. Wallenberg till Gustaf Retzius.

Man känner sägnen om den gamle Barbarossa^ som sit-
ter och tar sig en grundlig lur i sitt berg långt bort i Tysk-
land, för att, när verklig fara är å färde, spritta upp ur söm-
nen och draga ut sitt hårdt ansatta fosterland till räddning.
Tiderna växla och den gamle hedervärde gubben med sitt
sida skägg sitter der nu bortglömd i sitt stenhvalf, men
hans stam är icke utdöd, utan har sina aflägg äfven i våra
näjder. »Den svenska literaturen och hedern» har ock sin
Barbarossa, som nu en rundlig tid sutit slumrande i Afton-
bladets unkna källarhvalf invid de berömda hökarbodarna,
hvilka fylla den hedrande uppgiften att vara den ekonomi-
ska grundval, på hvilken Aftonbladet såsom affär förnämli-
gast hvilar. Han har derunder drömt en massa vidunderliga
drömmar, drömt sig vara en oförliknelig publicist och politi-
ker och förman, ■ Och han kunde .gerna dermed fortfarit, ty
den som sofver han syndar ej. Framför alt borde han för
sitt välbefinnande undvikit att, såsom han den 25 sistlidne
oktober uppenbarligen gjorde, vakna upp häftigt och besin-
ningslöst;

Det var en mycket märklig dag i Aftonbladsannalerna. Ett,
tu, tre rusar nämligen vår lille Barbarossa då yrvaken upp ur
sin sömn, ger sig ej tid att afvakta familjerådets mening, utan
störtar ut, svängande vidt och bredt och med de hiskligaste och
väldigaste fasoner sin Dyrendal, medan han fyller luften med
sina hemskaste stridstjut. Han är grymt blodtörstig, och vre-
den kan ej stillas, förr än han sett Dagens Krönikas hjärteblod
rinna och i sanden försvinna. Stackars Dagens Krönika! Nu
blir det ej längre af att vara smått näsvis mot hrr Retzius,
Torelius och Westfelt* eller mot den heliga fruntimmers-
klicken, den harhjertade Lorénska styrelsen, mot hrr Anders
Willman och Alfred Grandinson, förläggar-Tartufferna, hr J.
Personne och d:r af Wirsén. Din sista stund är inne, böj
knä, gör din sista bön och var redo att taga mot dödshugget,
som den moderne Don Quijote nu riktar mot dig, för det
du ohöfviskt misskänt hans sköna Dulcinea af Toboso.

Hvad, du vill inte falla ned, du vill göra motstånd!
Men betänk, att dödskvalen bli endast dess längre och svå-
rare. Du kommer då att preskriberas ur boklådorna, hvarom
redan ukas utfärdats af en anonym »insändare» i Aftonbla-
det. ** Och alt detta närmast derför att den der osedliga
Figaro i Paris fallit pa den tanken att syssla med de olika
ländernas tidskriftsliteratur och att några medarbetare i Da-
gens Krönika varit nog fosterlandsförrädiska att välja franska
signaturer eller intressera sig för fransk literatur och konst.
Om de kallat sig Per Flygare eller G. R. eller Lars Johan etc.
samt sysslat med samundervisning eller »gift kvinnas egande-
rätt» eller mjölkbyttorna i Stockholm etc. ja, då hade kanske
icke parisaren kommit att ofrivilligt störa den humane pro-
fessorens nattro eller tangerat hans yrkesafund, och din nåda-
tid ej tagit så hastigt slut.

*

När kvinnfolk åbäka sig med svimningar, hysteriska attac-
ker etc., lär visst en vattså vara allra bästa medlet för att få dem
till sans igen. Aftonbladscheferna ha ju redan hunnit få något
af den hånets öfversköljning, som man alltid närmast vill till-
gripa som svar på deras vanliga dumheter, men för att de

* Skaffar hr Torelius läkedom åt själen, så hafva hrr Retzius och
Westfelt snarare kroppen om hand. Jemte begagnandet af en -EV/ena,
förete dessa senare dessutom den inbördes likheten, att de sakna alt be
grepp om attiskt salt, på sin höjd egande kännedom om encjelskt.

** Denne märkvärdige insändare tecknar sig Lärare — det är väl
aldrig någon sådan der med Hiertaska familjemedel aflönad amanuens
som brukar finnas vid Karolinska institutet för att bereda professorn mera
tid till ostörda publicistiska idrotter?
873

dock inte skola förkyla sig, så mycket mer som de för ett skämt
ha ungefär samma respekt som den individ, hvilken tvättar
sig en gång om året har för rent vatten, torde litet massage
ofvanpå vara en behöflig efterkur och mera tilltala de medi-
cinskt intresserade. Seansen behöfver dock icke stå länge på,
då vi derunder icke skola spara våra tummar och krafter för
öfrigt för att göra behandlingen så effektiv som möjligt.
Skulle någon tycka, att vi dervid handskas altför hård-
händt med de fina professorslemmarne, så må de vara
öfvertygade om att vi sjelfva inse, att det är ett behand-
lingssätt, som icke lämpar sig precis för hvem som hälst,
utan hittills har det varit endast denne professor, hans konfra-
ter i Vårt Land och hr John Personne, mot hvilka något så-
dant kan komma i fråga, och som vi hoppas, behöfva nog icke
häller i framtiden några andra kureras med samma eftertryck.

Uppriktigt sagdt, tänkte vi, att hr redaktionsdirektören
af en ganska bitter erfarenhet skulle känt sig varnad att
icke i brådkastet ge sig i delo med »Dagens Krönika», utan
föredragit att på sin högsta höjd knyta näfven i kjolsäcken.
Han borde i sanning vara fullt belåten med hvad han redan
fått, och i vårt ömma hjerta ämnade vi också låta honom i
ro och lugn begrunda de lärdomar, vi redan bibragt honom,
och endast gripa in då olaterna blefve för svara. Men nu
tyckes pilten för länge fått vara på egen hand och behöfver
uppenbarligen en uppfriskning af intryckena från den förra
afbasningen. Och blir svedan för svår, så »tu l’as voulu, Geor-
ges Dandin», d. v. s. på ren svenska: skyll dig själf, den
som ger'sig i leken får leken tåla.

Naturligtvis kommer han att voja sig otäckt och forcera
de fattiga två hesa toner — eller kanske är det endast en —
hans polemiska röst har till sitt förfogande och skrika på
skandal, personliga angrepp etc. Men def skall icke hindra
oss att hålla fast munsjörn, som, när det gäller att hovera sig
vid valrörelser, dödsruneskrifvanden, tagande en och annan
notabilitet på entreprenad etc. etc., i sjelfva verket icke alls är
så försagd, om ock en och annan naiv själ måhända skulle
kunna känna sig duperad af det äfven till det yttre löjliga
poserandet med å ena sidan modesti och humanitet och å
den andra forcerad sakkunnighet och djupsinnighet. »Ich
kenne dich, Spiegelberg!», och utan att pretendera någon
ovanligare förmåga att kritiskt ransaka hjärtan och njurar,
kan man lätt anse sig ha den karaktären på sina fem fingrar.
874

För véderbörandes egen skull är det verkligen att be-
klaga, att redaktionsdirektören, hvad polemik beträffar, ej gått
det bittersta grand framåt -på dessa tre åren han fuskat i publi-
cisteriet, utan står precis på samma tafatta, ståndpunkt som
när han började. Den retzianska polemikens yttre habitus
var då och är nu: hafsighet och slarf i att ta reda på sak-
förhållanden samt i naturligt samband dermed ofta ett rusande
åstad i ogjordt väder, grumlighet i tankegången, klumpighet
i ordalagens tournering, ingen blick för hvart och huru
angreppet bäst bör riktas samt som en ram om alt detta
uppblåst egenkärlek och tartufferi à la sårad och misskänd
oskuld, som tyvärr alltid har till motståndare de lumpnaste
och karaktärslösaste personer. Den, som minnes A. B:s kon-
flikter med Wallenberg, Stockholms Dagblad m. fl., måste
medge att denna vår karaktäristik är sann. Vi skola nu i
det följande, mest till A. B:s egen nytta, analysera dess an-
grepp mot oss, och om A. B. allvarligt behjärtar de vinkar vi
därvid gifva och hvad vi här ofvan yttrat, skall A. B. kanske
i det hänseendet, småningom kunna förvärfva en dräglig för-
måga, om ock själfva anlagen alltid äro apokryfiska. Men vi
skola dessförinnan ge redaktionsdirektören ett ärligt menadt
råd, ett råd så godt som två, och han skall för det icke behöfva
honorera oss efter annan norm, än den han sjelf följer, när
det är fråga om medarbetares extra- eller öfverarbete. Det
rådet lyder som följer : »tappa aldrig kontenansen, när ni skall
fram och polemisera, utan sof då hällre ett par dar på saken
eller, hvilket vore ännu bättre, låt någon annan skrifva».-

Af skyldig uppmärksamhet mot vår läsekrets —■ för en
tidskrift proportionsvis vida större än Aftonbladets* kan anses
vara för en tidning — ha vi på annat ställe i detta häfte
till beskådande framlagt det märkeliga fynd A. B. i sin öfver-
svallande glädje trodde.sig ha gjort i franska Figaros spalter
och som skulle bli den slungsten, för hvilken Dagens Krönika,
till lättnad för somliga, men afsaknad för andra, skulle falla
död; till marken. För att försätta sig. i vederbörlig stämning
och värdigt bereda sig, inledde Aftonbladet attacken mot
Dagens' Krönika med några oartigheter mot verldsbladet
Le Figarö. Då de påminna tämligen mycket om hundgläfset
i det bekanta poemet, uppehålla vi oss icke dervid.

Men, i förbigående sagdt, när nu Figaro är en så illa be-
ryktad och föga aktningsvärd tidning,, då måste val ock de publi-
cister,, som förnämligast representera densamma, äfven vara, så-
875

dana, som man hälst bör undvika och åtminstone icke frivilligt
uppsöka. Under sådana förhållanden torde det tillåtas att till
hr redaktionsdirektören framställa en vördnadsfull interpella-
tion för att få klarhet i en eljest svårbegriplig sak. Kan.
det vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet, att
när hr Albert Wolff gästade Stockholm förlidet år, han be-
värdigades med ett besök, icke blott af A. B:s redaktionsdirek-
tör, hvilken ju såsom herre eger den tvetydiga förmånen att
kunna besöka mindre väl ansedda ställen, der ej fruntimmer-
få sätta sin fot, utan ock och det är det egendomligaste —
af hans fru gemål? k ett håll har man velat finna anledningen
till att det skett i syfte att förvärfva en utländsk notabilitet
som dekoration vid dinerbordet eller på en mottagning. Andra
ha velat tolka saken som så, att-de båda Aftonbladscheferna
kommo för att dels genom autopsi och dels genom eget förhör
möjligen lära sig känna igen en verkligt spirituel skriftställare,
så att vid förefallande omständigheter deras egna tidningsspal-
ter och redaktion skulle kunna hålla sig fria för ett sådant otyg.

Utom det dåliga betyget till Figaro får man i prologen
egentligen veta, att A. B. funnit »Le reviewers» skildring
af de skandinaviska literära och tidskriftsförhållanden å ena
sidan innehålla så många befängd heter, att män der bakom
svårligen kunde tänka en svensk och »knappast häller» en
norsk eller dansk penna (en mycket lyckad form för en
skandinavisk komplimang), men å andra sidan ger samma
skildring en tydlig fingervisning om att förf, genom bemö-
danden »från visst håll» blifvit vilseförd. För Figaroartikelns
återblickar på föregående skeden af den, skandinaviska litera-
turhistorien åter- får »något gammalt konversationslexikon»
(hvilket?) bära hundhufvudet. Vi behöfva väl icke nämna,
att detta Aftonbladska hors d’oeuvre dessutom prydes med
några små okvädinsord och satiriska omdömen i samma
fyndiga och rikt varierande genre, hvari prof. Retzius är som
bekant så utomordentligt framstående.

Efter en resumé af Figaroartikeln, hvilken resumé dock
icke öfveralt utmärker sig för . den bästa öfversättningskonst*
eller fullt träffande resumerar innehållet, kör A. B. upp med
sitt grofva positionsartilleri, och nu börjar en gräslig eld med
pjeser anda till sprängning laddade med skandaler. Men till-
lika känner sig redaktionsdirektören till en början så förinner-

* Jemför i det föregående sid. 863.
876

ligt lycklig att med sin genialiska fältherreblick ha kunnat an-
ordna en sådan betäckning för sig sjelf, att väl motståndaren
derifrån kan rikligen öfverösas med det Retzianska snillets
polemiska kartescher, men på hans egen sida icke den
minsta manspillan behöfver uppstå, icke ens i fråga om
»ansvaringen», hvars bestämmelse naturligtvis är som bondens
i schackspelet att vid behof »offras upp». Han »skäller»
visserligen genomgående i hela artikeln på denna tidskrift
och äfven på dess utgifvare personligen och söker slå mynt
af hans och »Vårt Lands» fäjd i vintras om en literaturrevy
i Athenæum, men kryper som sagdt ändå hela tiden bakom
det skydd, som förmenas ligga bakom den omständigheten,
att, såsom han senare, något ansatt, i sin ångest utropar :
»Vi hafva för öfrigt ej sagt, hvem som härvid varit behjelp-
lig, endast att sjelfva saken föreligger ganska oförtydbar»/'

* »Vårt Land», som under höga jubelrop införde Aftonbladets fiskali-
aka aktion mot »Dagens Krönika», i tanke att här hafva ett riktigt gefun-
denes Fressen, iakttog ett något skiljaktigt förfarande beträffande de af
oss meddelade upplysningarna. Aftonbladet intog nämligen dessa, sålunda
visande sig hafva icke helt och hållet glömt bort all publicistisk »savoir
vivre», ehuru hr redaktionsdirektören icke har reda på ens den enkla regeln,
att det tillkommer den, som gör en anklagelse, att bevisa dess riktighet. I
stället résonnerai- han som Per Degn och säger: »Bevisa ni motsatsen!»

Men hur gjorde nu »Vårt Land?» Vi tillstälde denna tidning en
kort skrifvelse, hvari vi yttrade: »För så vidt den plägsed, som iakt-
tages i hederliga tidningar, följes i ert blad, torde de i Aftonbladet
meddelade upplysningarna äfven få inflyta i » Vårt Land.» Vi tänkte
oss verkligen möjligheten, att »Vårt Land» skulle vilja räknas bland heder-
liga tidningar, men V. L. har nu sjelf gifvit ordeutligt intyg på motsatsen,
i det tidningen nämligen icke införde det helt korta beriktigandet, som
bestod i ett bref från »Le Figaros» redaktionssekreterare, hvari denne hem-
stälde till »Dagens Krönikas» utgifvare om att erhålla ett exemplar af
tidskriften, för att, om innehållet befunnes kunna intressera franska läsare,
låta en redogörelse för »Dagens Krönika» inflyta i en af namngifven fransk
författare redigerad och den 16 juli påbörjad artikelserie i »Le Figaro»
beträffande utlandets tidskrifter.

Dessa upplysningar voro fullkomligt värdelösa, förklarade »Vårt
Land», hvarför tidningen icke intog dem, för öfrigt ursäktande sig med
att »Dagens Krönika» skulle nyligen hafva gjort på samma sätt beträf-
fande ett genmäle mot en i tidskriften införd uppsats om Upsalaföreningen
»Verdandi». Utan att fästa oss vid det besynnerliga deri, att ett Guds
barn, sådant som hr Torelius, kan vilja handla på samma sätt som ett
verldens barn, sådant som utgifvaren af »Dagens Krönika», skola vi taga
oss friheten nämna, att det förmenta beriktigandet af Verdandi-artikeln
alldeles icke var något beriktigande, utan i stället en i ohyfsad form af-
fattad vidlyftig apologi för hrr Alin & konsorter, hvilken skulle i tryck
upptagit kanske inemot ett ark (16 sidor) eller, efter tidningsberäkning,
877

»Hvad du vinner, hjelterykte vinnor du ^ därpå», snälle
professor. Att sia till reträtt redan nästa dag! Hvad vittnar
det väl om annat än dels att den naturliga fegheten tagit ut
sin rätt och dels att han vaknat till insigt om att ha rusat
åstad i ogjordt väder. Men »Le reviewers» välvilja mot Dagens
Krönika verkade tydligen på honom som anblicken af rödt kläde
på en folkilsken tjur, hvilken då genast börjar fnysa och
stampa i marken. Efter åseendet af Storhertiginnan skulle
vi dock snarare,vilja förlikna professoren med generalen Brum
Brum, han som, bara ordet fienden namnes, råkar i extas och
domderar och bråkar alldeles förfärligt med ord, åthäfvor och
sabelskrammel, så att hans vänner ha vådligt bestyr, att hålla
honom tillbaka, ty i sådan situation är han — farligast för
sig sjelf. Hvad som egentligen tyckes förundrat A. B. och
naturligtvis ännu mer »Vårt Jjand» och hvari de trott sig finna
ett ovederläggligt bevis på Krönike-utgifvarens brottslighet,
det är — tänk så märkvärdigt — att en stor verldstidning,
när den företar sig att i tur och ordning behandla de olika
ländernas tidskriftsförhållanden, skaffar sig och vill honorera
(kanske det är der skon klämmer?) personer, som icke äro
alldeles okunniga om det ifrågavarande landets förhållanden
eller oförmögna att sätta sig in i detsamma. Hvilken naiv
sjelf bekänn else af de båda tidningarna! Från den der i
alla möjliga hänseenden obildade publicistiska prestahopen i
Vårt Land kunde man måhända vänta en dylik enfaldig
öppenhjärtighet, men knappast från en vetenskapsmans tid-
ning.* Det är äfven svårt att inse, hvarför icke i sjelfva Paris
med dess talrika skandinaviska koloni skulle kunna med

åtminstone ett halft dussin spalter. Framställningen var för öfrigt så puerilt
underhaltig, att den, som man finner, icke ens aktades värdig att upptagas
i »Vårt Land», som eljest icke plär vara synnerligen kräsmagad beträffande
de till bladets fyllande insända bidragen.

* Det är ett verkligen rörande och glädjande skådespel, hur den
andliga frändskapens röst ändå till sist lyckas göra sig gällande. På sin
meritlista kan »Dagens Krönika» åtminstone uppföra det, att den, liksom
Octave i »Pot-Bouille» med makarne Pichon, fört Aftonbladet och Vårt
Land i hvarandras armar. I fäjden mot oss har nämligen »Vårt Land»,
glömmande sina gamla antipatier mot A. B., trädt fram som dess encZa
bundsförvandt. Och A. B. har å sin sida förut sökt Vårt Lands hjelp.

Till de båda ädla kämparnes inbördes uppbyggelse skola vi dels
citera det ryska ordstäfvet: »Den ena smutsiga handen tvättar den andra
och båda bli rena» och dels erinra A. B. om den klumpiga nalle på
vauxhallen, hvilken kunde hälla kuraget uppe något så när, tills han fick
mottaga bifidlet från ett visst håll.

Ur Dagens Krönika. VII. 11, 12.	3
878.

god vilja uppletas någon, som vore så pass inne i ämnet, att
man icke behöfde gå öfver ån efter vattnet. Men »Le reviewer»
har haft »altför mycket reda på härvarande intimare förhål-
landen», säger A. B. Hvad det skulle vara för »intimare»
förhållanden, behagar dock tyvärr icke tidningen närmare
precisera eller i sin redogörelse ens antydningsvis framhålla.
Och hvad nu det beträffar, att endast Dagens Krönika och
ej »Nordisk tidskrift» och »Ny svensk tidskrift» derjämte
nämnas, hade det nog varit klokast för A. B., om det medelst
telefon eller ett par af sina så synnerligen presentabla notis-
jägare, som ha till uppgift att genom sina besök i ämbetsverk
etc. utplåna byråkratiens naturliga antipati mot murflar, först
och främst förvissa sig om, huruvida dessa båda tidskrifter
mottagit och följt Figaros artiga uppmaning om exemplars
öfversändande. Det kvarstår dock i alla händelser såsom ett
för Aftonbladet och konsorter synnerligen ledsamt faktum,
att D. Kr., utan understöd från någon förening eller förläggare,
lyckats förvärfva sig en spridning vida större än de båda an-
dras sammanlagda och således redan derigenom i högre grad
varit egnad att tilldraga sig uppmärksamhet, och trots korpa-
låten från A. B. och »en lärare»* visa dess aktier ingen ten-
dens att falla. Vidare tyckes A. B. vara nog enfaldigt att tro,
att vi på något sätt skulle sammanrotat oss med hrr Boje-
sen och Geijerstam om något reklamgeschäft med Figaro till
organ för att derigenom skaffa A. B. myror i hufvudet.** Hvad
det sista beträffar, kan Aftonbladet vara förvissadt om, att det
tro vi oss vara karlar till ändå utan någon sorts hjelp utan-
för tidskriften, och hvad D. Kr. skulle egentligen skörda för
vinst af att bli känd i Frankrike, återstår för A. B. att
uppvisa. Deremot torde vara tämligen själfklart, att A. B.
genom sina klumpigheter både förr och nu, ofrivilligt, men
nitiskt gjort en god reklam för oss. Vi antaga, att A. B.

* I hvilket ämne? — Åtminstone, att döma af språket, inte i lut'
maniora.

** Med kännedomen om Aftonbladets sätt att ibland résonnera skulle
det alls inte öfverråskat oss, om det hade på sitt diplomatiska språk in-
sinuerat, att det varit vi som ytterst varit roten och upphofvet till hela
Figaroplanen och att det endast varit för att »reklamera» för Dagens
Krönika skulle komma fram mera naturligt och osökt, som de andra
europeiska länderna fått vara med på ett hörn. Att Aftonbladet det ej
gjort, beror väl på någon tillfällig distraktion, ty det hade varit i stil med
det hela.
879

vid närmare eftertanke af sig sjelf inser den minimala be-
visningskraft, som ligger deri att »Le reviewer» med förkär-
lek dröjt vid de om Frankrike påminnande signaturer eller
ämnen, en och annan af våra medarbetare valt, och någon
vidare klargöring af A. B:s begrepp i det hänseendet torde
derför vara obehöflig.

Det förspörjes understundom hos åtskilliga hrr tidnings-
utgifvare en viss naturlig benägenhet att anse sig sjelfva egent-
ligen vara till för att som ett slags smågudar taga mot hyll-
ning och beundran samt derför vara berättigade att kritisera alt,
medan åter ingen, åtminstone ingen af lägre rang, är kompetent
att skärskåda dem sjelfva. Vi kunna mycket väl förstå, att
A. B:s nuvarande redaktionsdirektör af flera skäl med stor för-
tjusning accepterat den uppfattningen, men för att ge styrka
åt densamma och imponera på kritiklusten kräfvas verkligen
helt andra medel än att jämt skrika på »skandal», »skandal».
Det är för utnött och tjenar endast till att ge ytterligare relief
åt den inre känslan af oförmåga att vederlägga den besvärliga
kritiken eller ens bjuda till att genom advokatyr förtaga in-
trycket deraf. Och särskildt kan det vara skäl att lägga
märke till, att på hvilket område vi än angripit Aftonbladet,
har det altjämt blifvit oss svaret skyldigt, och nu har det
haft intet annat att taga till än — sit venia verbo — en
massa ovett och tjut på skandal. De tjuten ha tyvärr alldeles
för utprägladt slägttycke med nödrop. Lemnande fullstän-
digt å sido den indirekta förolämpning mot de många aktade
män och kvinnor, hvilka hedra oss med sina bidrag, hvilken
ligger uti Aftonbladets hemska anatemata mot D. Kr., skola
vi med några rader belysa innehållet i desamma. Så, Da-
gens Krönika skulle vara en skandalskrift, och det säger Af-
tonbladet. Det menar väl dermed i främsta rummet alla
de artiklar, der vi sett oss befogade att mer eller mindre
utförligt taga Aftonbladet och dess ledares ytlighet eller håll-
ningslöshet såsom tidningsmän eller chefer i allvarlig upp-
tuktelse. Men vågar Aftonbladet verkligen fullt Öppet be-
strida, att icke våra uppgifter i all hufvüdsak varit fullt
exakta och sanna? Vi tro verkligen icke, att det har sam-
vete till det, och vi erbjuda oss, om Aftonbladet så lyster
och under förutsättning att en /ullt opartisk och sjelfständig
hedersdomstol skulle kunna åstadkonåmas, att inför densamma
med fullt klara och o vederläggliga bevis både styrka och ut-
veckla våra anklagelser, om ytterligare bevisning förutom
880

den redan förebragta anses erforderlig. När vi äro inne på
detta kapitel, kunna vi för resten fägna vYftonbladet med den
upplysningen, att vi, specielt med anledning af Scævola Redi-
vivus’, uteslutande ur varmt .och oegennyttigt intresse för
publiciteten framsprungna artiklar i 4:de och 5:te häftena
innevarande år, fått från professors- och läkarehåll mottaga
åtskilliga uttryck af instämmanden och bifall, ja, en och
annan har t. o. m. tyckt att hr redaktionsdirektören fått
alldeles för litet. Och det har icke berott af någon sorts
sårad kårfåfänga öfver att hr professorn »murllar» — ty de
afsedda personerna ha alldeles för goda hufvuden att hysa
sådana fördomar — utan af motvilja mot sättet, hvarpå han
fuskat i det yrket.*

Men hvar skon eller rättare sagdt toffeln allra mest sy-
nes ha klämt och derigenom föranledt till det hysteriska vre-
desutbrottet, är på de ömtåliga punkter vi berörde i senaste
häfte, då vi togo oss friheten att dels till ömkande prisgifva
den löjliga feghet, medlemmar af Lorénska styrelsen lagt
i dagen, och dels till ett outsläckligt löje den efterhängsen-
het, hvarraed den ena aftonbladschefen på offentliga ställen
skyltade med sin bekantskap med Ibsen. Det torde vara
svårt för Aftonbladet att bevisa, att icke andra skådespel

* Ehuru vi redau i korthet svarat på de uågot farbroderliga råd,
G. H. T. gifvit med anledning af dessa sistnämda artiklar, så torde yt-
terligare ett par ord här icke sakna sin befogenhet. Då Handelstidniu-
gens redaktion, för hvilken de forna aftonbladisterna alltid hysa sympati
och aktning, äfven då ståndpunkten afviker, mer än en gång satts i till-
fälle att mer än de flesta utanför stående taga kännedom om de högst
singuliera aftonbladsinteriörerna och Handelstidningen en och annan gång
funnit sig nödsakad att rikta ett varningens ord till A. B., förefaller tid-
ningens antydda partitagande för A. B. icke fullt motiveradt. För resten,
hvad en tror sig kunna verka genom ett tal vid middagsbordet inför en
mindre åhörarkrets, torde en annan få fresta i skrift, och undras må, om
icke våra tidskriftsartiklar haft vida mer gehör med sig än ett visst
»Tischreden».

Ur Handelstidningen för den 22 jan. 1886 skola vi för öfrigt af
lätt förklarliga skäl citera några rader med anledning af A. B:s ömkliga
beteende i historien om H. Bangs artikel (jfr D. Kr. H. 5 s. 503). Or-
den disharmoniera icke så särdeles med hvad vi själfva flera gånger sagt
och lyda som följer: »Aftonbladet kan i ett anfall af förskräckelse och
förargelse icke med nog bitter fördömelse öfverösa (Bangs) den skämt-
samma uppsats . . . Det är att taga munnen bra nog full. Är månne nå-
got tryckfrihetsåtal i görningen? . . . »Artikeln visserligen något sjelfsvål-
dig», men att i vårt land falla öfver honom med slika klubbslag af sådan
anledning är dock något våldsamt.»
881

än de på scenen äro underkastade offentlig kritik och att icke
den som giljar så begärligt efter den offentliga uppmärksam-
hetens rosor äfven må hålla till godo med törnena. För att
inse att behaget för alla kvinliga Ibsenentreprenörerna vid
festen å Grand hôtel och festrepresentationen å Stora teatern
skulle betydligt reducerats, om icke det just funnits en större
allmänhet att åskåda — och afunda — deras lycka, be-
höfves ej synnerligen skarp psykologisk blick. Om de voro
uppriktiga, skulle dessa entreprenörer kunna hålla ungefär
samma tal som skomakaren i Lycko-Per till statyn : »Du tror,
du gamla Schulze, att det är för din skull vi sjunga, för
dm skull vi hålla tal; kan du inte begripa, att det är för
vår skull; vi behöfva en stor man för att skjuta, fram när
vi befinnas vara för små* ...»

Och hvad särskildt Aftonbladet beträffar, är det ett
hänsynslöst tartufferi eller en häpnadsväckande dumhet, när
det, den svenska salongsliberalismens mest representativa
organ, söker med all gewa.lt exploatera författaren till Gen-
gångare, En folkfiende etc.

Uti sitt anfall mot oss skyltar redaktionsdirektören mod
den sjelftagna hederstiteln »svenska literaturens verkliga vän».
Att han inte skäms! Bär man sig då åt på det sättet,
som han har gjort? Så länge han inbillade sig kunna för
sitt planlöst anlagda tidningsgeschäft::-:* draga fördel af en

* Det ofvan antydda sättet är nog det med största förkärlek använda
för att man må vara i tillfälle att riktigt fråssa i medvetandet af sin
lycka, men det fins äfven andra sätt. »Delad lycka är dubbel lycka» och
der torde man ha att söka den naturligaste förklaringen till den storslagna
generositeten från aftonbladschefernas sida att till Ibsenfesten på sin be-
kostnad inbjuda den allra största delen af aftonbladsredaktionen. Det
var uppenbarligen en ädel önskan hos vederbörande att såsom en passande
uppmuntran bereda sina underordnade det stora nöjet af att personli-
gen bevittna sin kära fru patronessas underbara triumfer i hennes bravurrol
såsom den store Ibsens bordsdam och sällskap.

** Det var] på den tiden hr Retzius drömde om att göra Aftonbla-
det till någonting motsvarande verldsbladen. Med en blygsam sjelfkänne-
dom och insigt om sitt arbetes lägre värde hade han nämligen börjat med
att nedsätta sin tidnings pris till hälften af hvad det förut varit. Men
han ångrade sig beträffande blygsamheten och försökte t. o. m. att ge
åtgärden sken af öfverlägsenhet — i det han sköt skulden på »L’Indé-
pendance Beige». Denna tidning hade någon gång nedsatt sitt pris, och
derför tyckte sig redaktionsdirektören för Aftonbladet böra göra det
samma. — Sedan kom ordningen till » Times». Aftonbladet tillkännagaf,
att »likasom, Times och andra utlandets större tidningar hafva äfven vi
för afsigt att hädanefter i våra spalter lemna plats för insända uppsatser,
882

anslutning till den literära riktning, som här i landet re-
presenteras af vär yngre uppspirande literatur, var han mycket
vänligt stämd mot den. Men samtliga dess representanter
fingo ett mer eller mindre snöpligt respass, sedan han kommit
underfund med att deras popularitet icke var så stor, som
han från början inbillat sig. Han! som sedan dess i hvad
på honom ankommit antingen med fullständig tystnad för-
bigått deras arbeten eller t. ex. beträffande fru Edgrens »Hur
man gör godt» och Strindbergs arbeten fylt några spalter
med hvarjehanda snack, som skulle föreställa recensioner,
men dervid icke, har haft det moraliska modet att med öppet
visir förfäkta sina åsigter, utan bakom en förklädnad, som
skulle egt en förvillande likhet med en annan person,, om
nämligen inte stilens klumpfot stuckit fram och förrådt
mannen då som så ofta annars. Och att från samma håll,
der man inte bättre .fattar andemeningen i »Vildanden», än
att tro att den rör sig om pligten att »uppdaga makar-
nes förflutna lif», eller har mera aktning för en författare
af Kiellands rang än att stärnpla en hans pjes såsom bäst
egnande sig för en variété, utan uppenbarligen känner sig
mest tilltalad af en Marlitts, hästslagtar Ekeblads eller
Björn Cederbergs författarskap, komma att taga literatur eller
författare på enterprenad, det eger ett altför starkt tycke med
— humbug.

Af mellankommande omständigheter har 1), Kr. funnit
sig föranlåten att utvidga sin ursprungliga uppgift och äfven
draga fram och belysa åtskilliga missförhållanden, som det när-
mast ålåge de stora liberala tidningarna att gripa in emot,
men hvilket de af en eller annan anledning behaga uraktlåta.
Våra angrepp mot Aftonbladet ha hufvudsakligen afsett så-
dana försummelser och dermed ämna vi fortsätta, om Af-
tonbladet altför mycket återfaller i sina Retzianska sköte-
synder, hvilka — efter våra artiklar i våras — en tid voro

äfven der dessa ic:ke sammanfalla med våra egna.» Detta lät ju synncr
ligen generöst, men hvarför man just så blygsamt skulle sammanställa
sig med verldsbladet par préférence, var något svårt att förstå. Och i
tillämpningen har Aftonbladet ofta förgätit denna gyllene regel, i det in-
sändare fått i A. B:s »breflåda» läsa uppmaningar att återhemta uppsatser,
som dessa förmodligen inlemnat i hopp om den der utlofvade efterföljelsen
af det engelska verldsbladets fördomsfria traditioner. Jämför den utförli-
gare utredningen i D. Kr. 1885, artikeln »om förklädnad» etc.
883

mindre uppenbara. Icke skrämmas vi af några stora ord
eller hur full A. B. än må taga sin hedervärda mun.

Och nu, hr professor Retzius, ännu ett godt råd, förr
än vi tills vidare skiljas. Jag vet inte om det var till er,
en skämtare yttrade: »Om man tar hufvudet ifrån mh; och
pengarne från er, så äro vi jämspelta.» I hvilket fall som
hälst är det emellertid önskvärdt att man ej måtte taga pen-
garna ifrån er, eller rättare sagdt, måtte ni ej opraktiskt för-
skingra hvad er svärfar församlat i ladorna! Behjerta det
råd vi gifvit er sid. 874 och utsträck dessutom det förl.>judna
området till författarskap i tidningen i allmänhet. Men då
ni nu snart flyttar in i ert nya tidningspalats, tag då med
er eder ansvaring — det är lugnt och godt att ha, när ni
gör äreröriga beskyllningar, för hvilka ni sjelf önskar vara
juridiskt oåtkomlig — tag också med er några af viktualie-
handlarne, för att deras hyror må utgöra grundstommen i
»utdelningen», men, misstyck icke, det är i ert eget intresse
— lemna kvar Egeria!
Musikalisk revy

af

Volontaire.

K. Stora Teatern. Nyhet: En jernridå. Repriser: Carmen, Troll-
flöjten, Muntra frnarne, Judinnan, Ernani, Martha. Gästspel och debuter:
Amalia Riego, Fredrik Stenfelt, Sofia Lindgren, Anna Klemming. — K.
Musikaliska Akademien: Sigrid Arnoldson, Agnes Janson. — Vasateatern:
Amor Gengångare.

K. Stora Teaterns första nyhet för spelåret gick af
stapeln redan höstterminens första afton.

Mirakel! Huru stukade böra icke alla teaterns veder-
sakare känna sig, som pikat dess direktion derför att den
först bortåt första April till brukar bli färdig med sina mer
eller mindre märkvärdiga nouveautéer — stamtidigt alltså
som de stora parisiska toilettmagasinerna skicka kring prof-
ver på sina!

Nej, tänkte styrelsen, nu skola vi visa dem, hvem de
pikat hafva.

Man undrar blott hvarför ej den nya pjesen införskrefs
tidigare på sommaren, så att ej halfva September hann gå åt
innan teatern blef färdig med dess uppsättning.

Ty med denna pjes skulle man börja, ingen repris, som
alltjemt annars. Man kunde Icke annat.

Nåväl, en fullsatt salong tog också denna afton pjesen
i ögnasigte och fann den särdeles väl fyllande sin plats.
Planen befanns god och vidsträckt, några longörer märktes
ej, det tekniska arbetet var öfver allt beröm, pjesens gång
var lugn, föga bullrande, men nådde ofelbart sitt mål. Dess
yttre sida hade visserligen föga för skönhetssinnet lockande,
men å andra sidan kunde blott en lucka upptäckas i dess
885

sammanhang, en lucka, som dock lär komma att visa sig
nödvändig, enär man derigenom får vissa förklaringar vid
vissa tillfällen, en originel lucka, således motsatsen till alla
andra dylika i andra pjeser, der man dymedelst brukar få
sammanhanget allt annat än klart för sig.

I dessa syndfulla tider torde ej vara ur vägen att nämna
några ord om pjesens moral. Den är förträfflig. Allt dyg-
digt folk bör glädja sig åt dess jernfasta, samhällsbevarande
tendens.

Angående utförandet berömma vi först ensemblen af det
hela. Skulle någon enskild nämnas, bör det i första rummet
bli hr P. P. Lindström, hvars genialiska förmåga i denna
branche är lika känd som välkänd.

Till sorg för Svenska Dagbladets svenskifrande recen-
senter är originalet till pjesen — rysligt att säga! — af rysk
börd. Den som satt öfver stycket till svenska publikens båt-
nad lär vara en viss ångbåtskapten, jag mins ej hvem, den
svenska bearbetningen är gjord af herrarne Bolinder, den
svenska lokaliseringen slutligen af hr P. F. Lindström med
benäget biträde af flera krafter.

Hade styrelsen låtit publiken gå från teatern genast efter
denna lyckade nyhets slut, skulle denna publik säkert gått
hem med de bästa förhoppningar för framtiden, lockande till
upprepade, flitiga besök under säsongens lopp. Men nu ville
teaterns olyckliga stjerna att styrelsen fallit på det orådet
att ge en efterpjes åt aftonens pièce de resistance.

Det skulle föreställa »Carmen», Stockholms favorit-opera,
men vederbörande hade säkert förtagit sig på förpjesen, kraf-
terna räckte ej till för efterpjesen. Jag har aldrig trott mig
få se Bizets mästerverk så gifvet — allraminst i Stockholm,
der jag sett verkliga mästerföreställningar af den operan.

Det var lilla fru Edling, som gjorde att publiken satt
qvar. För hennes skull höll man till godo med trassliga
körer, högljudd orkester och —- inga röster. Resp, korister
voro som omorgnade i halsen och läto allt annat än vackert.
Orkestern var dock så kamratligt vänlig att den ö/vérsfc^åe
det mesta.

Hvad aftonens don José menade var ej godt att förstå.
Som Carmens älskare var han en Plato af första rangen. Och
Carmens mördare!

Hr Strandberg tyckes mer än väl ihågkomma sin bra-
vuraria som Phumling i Theblomma:
886

»Om jag morskar mig i bland, sa sker det endast helt
beskedligt.» Ja, Phumling gick i allmänhet alltför mycket
igen i denna fumlige och senfördige uppländske spanior.

Ifall det är meningen att hr S. skall fortfara vid Operan,
bör oförtöfvadt ett kontrakt ingås mellan honom och orkestern,
att den senare alltid under hr S:s sång spelar piano pianis-
simo. Annars inskränker sig större delen af publikens njut-
ning af hr S:s sång till nöjet att se honom gapa.

Och det är skada. — ty hr S. har en liten vacker ro-
mancetenor med en timbre som i äkta kristallinisk tenor-
klang erinrar om hr Ödmans före dennes utländska resa.
Derjemte är hr S. musikalisk — nafitrZtjytfws.

Jag kan ej uppehålla mig med allt hvad hr S. bör söka
tillegna sig för att bli en god operasångare — att få fram
rösten, artikulera, frasera, prononcera o. s. v. o. s. v. —
ännu mindre med den dramatiska sidan af saken, ty i den
vägen är jag rädd hr S. aldrig kan bli något, utan jag in-
skränker mig till att förorda ofvannämnda kontrakt tills dess
hr S. bättrat sig eller afgått.

Om det var föga underligt att fru Edling-Carmcn leds-
nade på denna don José, var det deremot så mycket märk-
värdigare att hon kunde fästa sig vid Escamillo, toreado-
ren från Granada, sådan denna nu presenterade sig på k.
operans scen.

Det var unge hr John Örtengren som var utklädd till
Escamillo. Utklädd — ty aldrig har en person på scenen
förefallit mig så utklädd som just hr Örtengren. Intet tecken
till illusion, till dramatisk karakteristik, till objektiv fram-
ställning, med ett ord intet tecken till — Escamillo!

Det hela gaf bilden af en ung vacker salongssångarc
som man klädt ut i spansk torero-uniform, i hvilken han
naturligt nog känner sig både ovan och generad. Sångföre-
draget är också äkta salongsmessigt, diskret, tempereradt, sen-
timentalt och framförallt så inlärdt och ofritt som möjligt.

Och detta skall vara den dråplige, skroderande, het-
blodige, fruntimmersförtjusande spanske arena-hjelten !

Ledsnade Carmen på José, så var det å andra sidan ej
underligt att José ledsnade på Micaïla, ty fröken Karlsohn
är mer än ledsam i den roîen. I min förra revy nämnde
jag på tal om frk. K:s Anna (Muntra fruarne) att hon ej
passade för älskarinnepartier. Det var rösten jag då talade
om. Tycker nu k. teaterstyrelsen att frk. K:s sångföredrag
887

är så varmt och innerligt, hennes uppträdande och spelsätt
så mjukt och lämpligt att frk. K. nödvändigt måste fram
som (i dubbel mening) oli/ckliÿ älskarinna — både i stor
stil (Donna Élvira) och i idyllisk (Micaïla)?

Frk. K. är beklagansvärd och k. teaterstyrelsen — be-
klagansvärd. Med nöje erkänner jag att säsongens andra Car-
menföreställning gick bättre i orkestern och kören. T. o. m.
småkyttingarne redde sig berömligt.

Men till min stora förvåning får jag i Carmens entré-
scen på bron syn på fröken Almati, Adèle Almati född Fich.

Hvad nu? Har icke Pauline Lucca varit så vänlig och
tacksam för all enskild och offentlig välvilja att hon skaflat
sin unga konstsyster ett briljant engagement på kontinenten
såsom primadonna d’alto?

Och frk. A., som — enligt N. D. A. — tog ett så »hög-
tidligt farväl» af oss i våras, då hon sjöng Azucena gratis
och för intet!

»Men gråt ej, jag kommer väl åter!»

»De lockande anbuden», som N. D. A. talar om, frestade
då ej denna sannt patriotiska artist att emigrera. Detta bör
glädja Svenska Dagbladet.

D. N. har redan gladt sig, som att vänta var. Lilla
fröken A. är för denna tidning, som bekant, enda represen-
tanten för »den stora konsten», hvarför vi uppriktigt gratu-
lera tidningen till den »stora konstens» återseende och åter-
njutande. Det är endast synd att frk. A. icke sjunger Wag-
ner. Såvida icke Malena i »Mästersångarne» kommer ifråga.

Och det kanske hon gör — ty med fru Page har frk.
A. återtagit sina äldre fruntimmersroler, der N. D. A. finner
henne så »lämplig». Sä gammal att hon har gikt i benen
är dock ej denna fru Page, som flyger och far och väsnas
som en Jehu. Litet mer matrona-lugn skulle kanske ändå
vara »lämpligt».

Fröken Karlsohns Anna visade sig den 6 Oktober som
— fru IF. Stvandher^. »Hvad hon är söt och ungdomlig»
hviskades på parkett, och det var hon också trots denna
Annas dubbla ålder mot denna ofvannämda sin mammas.

Det var snällt af fru S. att remplacera den hesa frk. K.
denna afton. Ty också fru S. föreföll allt annat än väl dispo-
nerad. Annars hade hon nog också sjungit sin vackra, svär-
mande aria, den hon fordom föredrog med så fint och hjert-
ligt behag.
888

Emellertid var det roligt att slippa se frk. K. i en för
henne »opassande» rol, och månskensduetten fick genom fru
S:s föredrag sin rätta färg så långt den kunde gentemot denna
iskalla Fenton, som knappt hade öga för annat än — kapell-
mästaren. Hr Strandbergs Fenton var icke tjusande, men så
är hr Brödermans det än mindre. Begge ha svårligen svaga
stämmor, men hr Strandbergs röst är då åtminstone vacker.
Stelheten hos hr Strandberg öfvergår hos hr B. i hans långa
smala skepnad rent af till ■—- eldgaffel.

Eldgaffeln tyckes för öfrigt vara ett gemensamt ondt för
alla våra yngre tenorsångare, äfven de nyengagerade. T. ex.
hr Stenfelt, som dock ej uppträdde i någon idyll utan i en
opera, der så hetsiga lidelser äro så kraftigt uttryckta som
i »Judinnan». Rösten är måhända något starkare än ofvan-
nämnda pianissimo-tenorister, men qvaliteten snarare under-
än öfverlägsen. Dock märkes en viss skola i fraseringen,
som de icke ha. Prins Leopolds stora romance, hvars kolora-
turcadence går ända upp till höga D., var försigtigtvis struken
och i den stora duon var mycket sin kos, så att den när
allt kom omkring (eller rättare sin väg) var ganska liten.
Den stackars prinsen, som i operan har sådan genomgående
otur, har också _på Operan haft det, enär ännu ingen sångare
som gått ut med partiet, deruti fått uppträda. Hr Torslow
var klen, hr Henrikson klenare, hr Stenfelt —; —!

Ett parti, der hr Strandberg ärft något af sin fars för-
träfflighet, är Tamino, hvars sceniska passivitet passar honom
perfekt. I dialogen gör han sig visserligen icke saker till
sådana deklamatoriska bockar som fadern, men i sången sak-
nas — förutom den mer storartade rösten — också före-
dragets musikaliska innebörd, såsom Olof Strandberg i sköna
smältande drag förmådde framställa det. Hr Max’ föredrag
är mera ytligt, mera öronfägnad, men som sådant, särdeles
då orkestern lugnar sig något, af högst intagande verkan, tack
vare fädernearfvet : det veka, skära röstmaterialet.

Om hr Strandbergs recitativkonst ej visade sig värdig
andra aktens gudasköna recitativscen, så förstod deremot den
.nya Nattens Drottning fru Ösi&er^ den konsten. Det något
råa och opolerade i fru Östbergs artistiska skaplynne kom
här godt till pass, om det ock ej förhjelpte henne att nå
idealet af demoniskt-tragiskt drottningsmajestät. I alla fall
blef dock fru Östbergs Nattens Drottning något annat än en
mor eller mindre ferm koloratursångerska, som omedelbart
889

efter sina kungliga ariors slut inställsamt niger och bugar och
småler och komplimenterar. Hennes röst går visserligen
strängt taget knappast ut med partiet — och sedan Louise
Michaeli och Pyk, hvem har hos oss kunnat det? Derjemte
bör föredraget hållas i en ännu mer dyster dager, den mörka
timbren bättre öfvas. Koloraturen bör i dessa arior' ej blott
gå ledigt, korrekt och grannt, den bör skimra i demoniskt
ljus, ega karakteren af passioneradt dystra klagoutbrott, som
i den sista arian öfvergå i hatglödande vrederop. Det är här
den svårlärda, breda, kraftiga, lidelsefulla koloraturkonsten,
som erfordras. Fru Ö. kan den ej, men hon är på väg.
Redan detta är nästan ett genidrag af f. d. Boccaccio och
Kosackflickan.

Fru Edling torde i Pamina ha sin bästa seriösa rol.
Den kantabla Mozartstilen passar hennes röst så väl, och sär-
skildt den dunkla timbren i förening med det nobla legato-
föredraget gör hennes G: moll-aria till något så vackert att
jag ej hört maken sedan madame Carvalhos tid. Grabow
harmonierade mindre med den specifika Mozartstilen. —
Papagenos få takter erhöllo denna gång behaget af fröken
Eergensons sköna mellantoner, men fru Laurin-Gelhaar var
i det stora hela mer illusorisk. En sådan Papagena som
»gamla fru» Strandbergs på 60-talet ha dock hvarken fruar,
eller fröknar, som deri sedermera, visat sig, förmått åstad-
komma, så omedelbar, sprittande, eldig, graciös-----------

Efter det stora misstaget att anförtro åt en sådan re-
flexions-skådespelare som hr Janzon Papagenos reflexions-
lösa parti, uppträdde deri herr Örtengren, som efter sin Pariser-,
resa återtagit detsamma. Hr Ö. deklamerar recitativer nu
som förr naturligt väl, men de konster han lärt sig i Paris
betraktar han uppenbart som mål, ej medel. Detta kolossala
missgrepp gör att hans Papageno, som förr var så ungdom-
ligt glad, naiv och tilldragande, nu är hvarken det ena eller
det andra.

.1 och med »Trollflöjten» är jag inne på hr Jo/mmms
Elmblads gästspel.

. Hr E. kom hem till sin gamla födelsestad, föregången
först af ett godt rykte som konsertsångare, sedan också som
opera-artist.	,
890

Man gjorde i hr E. dock först och främst bekantskap
med en skådespelare af mindre vanlig naturlig begåfning.
De skolastiska studierna tycktes ej vara så stora, men det
betyder mindre då naturen gjort så mycket att ersätta kon-
sten. Det är så ofta inlärd konst får ersätta l)ristande natur-
begåfning att man blir riktigt hjerteglad när man märker
något naturfriskt, spontant, oöfverlagdt.

Som skådespelare tyckes hr E. derjemte ha en mycket
vidsträckt talang. Efter den lugnt majestätiska Sarastro kom
den eldigt imponerande, kraftljungande Kardinalen och till
slut den storartadt groteska, i breda och djerfva drag hållna
Sir John.

Största intresset bland dessa tre tilldrog sig måhända
Kardinalen, ej minst derför att vi — både å Operam och
Dramat. T. — äro så ovana vid energisk tragisk konst.
Derpå öfverfiödade hr E:s Brogni. Jag säger öfverflödade,
ty det hade måhända varit mer öfverensstämmande med en
romersk kyrkofurstes cirklade värdighet, att då allt folket
såg på, ej förifra sig så som hr E. det gjorde i tredj*e fina-
len, der man emellanåt rent af befarade att han skulle
knacka den olyckliga juden i hufvudet. Att han deremot i
ensamheten med Eleazar, eller när det gäller hans egna dju]>aste
intressen som i sista akten, släpper sig fullt lös, är fullt rik-
tigt. Särskildt scenen med Eleazar gjordes med en storslagen-
het och nyansrikedom, som ej förfelade att göra ett väldigt
intryck.

Också Falstair gjorde ett väldigt intryck — ehuru på
annat sätt. Han gjorde nästan intryck af något slags ko-
miskt bestialiskt majestät. Färgskiftningen är måhända rik-
ligare och snabbare i hr Janzons äfvenledes utmärkta tolk-
ning, men koloriten dock på långt när icke så bjert och
humoristiskt briljant.

Af detaljer erinrar jag om hans pompösa entré, fullt mot-
svarande musikställets karakter, hans skräflande, grymtande:
»So komme her, komme her» — (man hör han tror sig vara
oemotståndlig), hans mimik bak skärmen. 1 korgen var
deremot hr Janzon lifligare. Men dryckesscenen öfverträffade
allt hvad här hörts i denna opera.

Der var allt på sin plats: den stora ljungande rösten,
det friska schwungfulla föredraget, ja till och med — bri-
stande sångpolityr och smak; uppträdet som »madam Klatsch»
var drastiskt så det förslog — hvilken bild af det svagare
891

könet, denna 20 punding! — och mimiken i slutfinalen rör-
lig och glad.

Hvad som hindrar hr E. att nämnas bland utmärkta
sångare är ty värr rösten. Ej sjelfva materialet, som bjuder
på metall af gedignäste slag. Utan tonbildningen, som för-
stör välklangen och ändrar den runda, sonora tonen till våld-
samt skrän, torrt, magert — n^en högljudt, ö/verljudt. Med
en sådan röst förundrar man sig att hr E:s lägre toner t. ex.
låga E och Ess stundom ej alls öfverträffade hr Strömbergs.
Naturligtvis bristande skola! Den tyska skolan tilltalar mig
ej, dock skulle jag önskat hr E. en sådan, att han åtmin-
stone haft någon sångarbildning. Nu råmade han som en
oxe med goda lungor och det var ju ej alltid dryckesvisor
à la Falstaff han sjöng. »I dessa fridens bygder» t. ex.
Så hållningslöst, så fattigt och så — orent ha vi aldrig hört
någon dilettant sjunga detta mycket dilettant-älskande num-
mer. Den storvulet prunkande bas-arian i »Judinnan» fordrar
ock en helt annan tolkning än hr E:s, som i detta nummer
var mer än tillåtligt torr och fatal. Man kan knapt begripa
hur en så intelligent skådespelare Jean sjunga så innehålls-
löst och ytligt. Förbannelsen gjordes med större kläm, men
det var dock musiJe, som skulle tolkas och det märktes föga
i hr E:s råa attackering af toner, våldsamma frampustande
af andra, vrålande och bölande utan försyn. Lycka att den
dramatiska framställningen var så god, annars hade det varit
svårt att härda ut. Fjerde akten sjöng hr E. dock mindre
obändigt ■— måhända hade hr Sellman anhållit att ej bli
totalt kullsjungen — deremot kunde vi ej afhålla oss från
en viss liten skadeglädje då vid ett par tillfällen det som
vanligt nitislct ackompagnerande hofkapellet blef totalt öfver-
röstadt af dessa syperba lungor, om hvilka jag ej är rätt
säker att de ej äro två par.

jag slutar detta Elmbladskapitel med en from önskan
att hr E. lär sig sjunga innan han kommer igen. När man
har så slösande rika naturgåfvor är det ju eget att man ej
vill bli en första rangens konstnär, när man Jean det.

Det torde dock vara tvifvel underkastadt om hr E. kom-
mer igen. Han lär vara svårliga förtörnad på Stockholms-
publiken och lät denna beskedliga publik snart sagdt klappa
händerna af sig för att få fram honom. Och sällan kom
han fram. Efter Judinnans tredje akt var det ett klappande
utan all ända, då slutligen ridån gick upp och de begge,
892

juden samt prinsen inträdde, generade och gestikulerande
mot kulissen, der den obeveklige stod. Nya rop på Elm-
blad, som inte kom. Efter sista akten kom han dock verk-
ligen, men endast för att hänvisande peka på den ur kittel-
döden hastigt uppståndne juden och sedan omedelbart vända
en vördad allmänhet ryggen samt ta ett jättesteg in i högra
kulissen. Samma pikant älskliga epilog åtföljde afskeds-
representationen, då han på *samma snöpliga sätt förde in
de begge muntra fruarne, som nego för salongen under ganska
uttrycksfulla småleenden.

Med tre ord : han kom, han såg, han — förargades.

Alldeles som i Södertelje, der hr E. i somras biträdde på
en välgörenhets-soirée, hvarefter det arrangerats en liten fest
till hr E:s ära. Festtalet hölls af stadsfullmäktiges ordfö-
rande. Detta misshagade den store sångaren.

»Sänd efter borgmästaren — han och ingen annan skall
hålla tal för mig. — Tror Ni — tillfogade han derpå med
charmant uppriktighet — att jag bryr mig om ert Söder-
telge, era fattiga? Tror Ni jag kommit hit och sjungit för.
deras skull? Nej, för att få reklam har jag kommit hit, så
mycket Ni det vet.»

»Hr E. har varit så länge utomlands att hr E. förlåtligt
nog glömt bort vår kommunalförordning. Enligt den är stads-
fullmäktiges ordförande för mer än stadens borgmästare»,
vågade någon blygt invända.

»Hjelper inte. Borgmästaren skall det vara, reklam
skall jag ha!»

Och nu har han reklamen — här.

.	*

Förutom fru Caroline Östberg, hvars gasterande vid k.
operan till all lycka för densamma tyckes arta sig att blifva
permanent, har derstädes äfven en annan framstående sånger-
ska som gäst uppträdt, fröken AmaZfa Bfe^o.

Amalia Riego ar af hufvudstadens musikvänner välkänd
sedan första hälften af förra decenniet, då hon debuterade
på k. operan och sedermera derstädes utförde flera större
partier, såsom Julia, Selika, Blända m. fl., deribland också
Hallströms Den bergtagna, af henne å svenska scenen kreerad.

Efter en tids bortovaro återkom den framstående sånger-
skan i början af 80-talet till Stockholms opera, der hon
893

gjorde sin reentré såsoni Valentine i Hugenotterna. Nu efter
ytterligare flera års vistelse utomlands har fröken Riego ånyo
uppträdt å samma scen, denna gång i »Judinnans» titelparti.

Vi yttrade i vår förra revy att frk. R. eger många inre
och yttre betingelser för en framstående plats vid vår opera.
Det visade sig också i Rachels parti, om än detta icke ligger
så fullkomligt väl för sångerskans individualitet. Dessutom
tycktes oss sångerskan vid de representationer, hon upp-
trädde, ej fullt lyckligt disponerad. Särskildt höjdtonerna
ville emellanåt gerna bli litet skarpa vid ett sforzando.
Annars klang rösten mycket väl och det egendomligt be-
slöjade som ligger öfver frk. R:s mellantoner passade icke
illa till detta parti. I en tid, då sångbildning så mycket
negligeras som nu, är det alltid en njutning att höra ett så
vårdadt sångsätt som frk. R:s, hvarigenom detta parti fick
en präktigt storslagen stilisering, äfven der dispositionen
svek, Frk. Grabow sjöng den stora arian mer rytmiskt
nervöst, frk. R. mera enkelt imposant, begge i hög grad er-
kännansvärdt. Äfven den dramatiska delen gafs af frk. R.
med en viss storhet i anläggningen, om vi än härutinnan
ha svårt att glömma företräderskan. Frk. R:s plastik var
ganska välbetänkt, men mimiken led af en viss enformighet,
som jag förmodar den intelligenta artisten ej skall ha svårt
att bortarbeta.

En icke oäfven mimik egdes af en ung debutant i »Car-
men», fröken Lindegren, hvars röst visserligen ej fylde Mi-
caïlas parti, uppfostrad som den tycktes vara i vårt kända
svenska opraktiska sångsätt, men som visade prof på en icke
förkastlig scenisk talang och en värhie i sången, som då hon
knäföll och sjöng sista strofven af sin vackra bön, verkade
särdeles tilltalande. Den enkla osmyckade naturen hittar
oftare vägen till hjertat än den mest raffinerade konst, sär-
deles då denna icke är förmäld med någon verklig innerlig-
het och själslyftriing.

Någon innerlighet ha vi förgäfves sökt utspåra i fröken
Anna Klemmings kalla, glatta föredrag. Sjelfva timbren i
rösten är också af en viss isig karakter, som säkert vållat
hr Arlberg, sångerskan röstguvernör, åtskilligt bryderi. Hr
A. sjelf brukade sjunga med en viss värme, men hans elever
tyckas oss ej ha ärft denna egenskap. Deremot har hr A.
ej utan framgång sökt att hos frk. K. inpränta en viss dra-
matisk abandon, som visserligen ej alltid verkar fullt natur-

Ur Drt/jcns Krönika. VH. 11, 12.	4
894

friskt, men dock tjenar att ge en anslående fart åt föredraget.
För Eudoras parti saknade frk. K. nödig koloraturfärdighet
och det hade nog ur alla synpunkter varit bättre att låta
en mer rutinerad artist, frk. Strandberg t. ex., utföra partiet,
som föga lämpar sig såsom lärospån för en ungdomlig talang,
särdeles som den dramatiska sidan deraf är lika vansklig
som otacksam. Frk. K. eger en mycket god teaterapparition,
men som prinsessan Eudora såg hon förvånande — ålder-
stigen ut.

Att röra vid Verdis »Ernani» var måhända något oför-
sigtigt af vederbörande med hänsyn till de minnen derige-
nom hos musikvännen uppväckas af en den svenska lyriska
konstens glansperiod, den tid då Louise Michaeli, Oscar Ar-
noldson, Gustaf Sandström och Conrad Behrens i denna opera
bildade en qvartett, som i strålande röstprakt sökte sin like.

Äfven den senaste reprisen med Lilli Lehmann, Ar-
noldson, Lundqvist och Willman var af högst anslående be-
skaffenhet.

En opera, som man vant sig vid att höra utmärkt fram-
stäld och som måste gifvas utmärkt för att numera göra
någon effekt, en sådan opera är »Ernani». Jag vill dock ej
förtaga arbetet i och för sig allt godt. Verdis energi gör
ofta ett uppfriskande intryck i detta hans första skede, man
stötes endast tillbaka af den omisskänneliga råhet, som uppen-
barar sig deri. Dryckeskören i början kan ju dock ha an-
språk på att få vara rå, men då deremot ej Ernanis B-dur-
cabaletta, särdeles som partiet med Cantilenan börjar rätt
lofvande. Som bravurscen lemnar Elviras entrata intet att
önska och den derpå följande duon med Carlo saknar ej en
viss grandios prägel. Trion med Ernani är så frisk i äkta
gammal Verdi-schablon. Om ej Silvas entréaria vore så löj-
ligt placerad, skulle den göra effekt, på konserter är den ju
rätt omtyckt. Det är åtminstone väl att man utesluter Silvas
hoppande ass-dursgalopp, hvarigenom situationen blefve än
mer parodisk. Bland de många bullrande duetterna märker
man med välbehag Ernanis och Elviras lilla fina arpeggio-
scen och bland de många brakande ensemblestyckena tredje
aktens final, ett stycke i verkligt stor stil, af magnifik lyft-
ning och glans.
895

I sista akten fii>ns, om nian vill vara rättvis, rätt myc-
ken vacker musik. Jag tänker då ej på dansnumren, ehuru
de i sitt slag utan tvifvel äro särdeles väl funna, utan på sista
finalen som har många drag af rörande poetisk skönhet,
hvartill det stämningsfulla Hugoska sceneriet också bidrager.
Hade maëstron endast i trion lemnat den välsignade trippel-
takten i fred skulle stämningen blifvit mindre rubbad.

Om fru Ösiöen/s Elvira ej var en sådan skär och älsk-
lig reminiscens af den unga ljufva Donna Sol, som Mathilda
Grabow säkert blifvit, ifall hon — såsom en tid var påtänkt
— uppträdt i »Ernani», så kom hon dock ganska nära Lilli
Lehmann i denna rol. Ehuru begge dessa sångerskor egent-
ligen passa bäst i den komiska operan, -så ha de dock — enär
begge synas ifrigt sträfva mot den seriösa operan — genom
lyckliga naturgåfvor, vaken intelligens och oförtröttadt arbete
förstått att skaffa sig en aktningsvärd position äfven inom opera-
serians område. Lehmanns dessouda och Norma, Östbergs
Nattens Drottning och Elviror äro derpå ganska lysande bevis.

Fru Östbergs utförande af den stora arian var alltigenom
vårdadt och duktigt, om än Mathilda Grabow i högre mått
besitter hemligheten af italiensk brio och själfullhet. Augusta
Öhrström gaf särskildt det inledande recitativet med större
stilfullhet och Louise Pyk mezzavoce-partierna med större
charme. Hur Louise Michaeli i denna aria förenade den
klangskönaste ton med det briljantaste arabeskfyrverkeri lefver
i kärt minne från ett lyckligt fordom.

Duktigt är också det närmast till hands liggande egen-
skapsordet för fru Östbergs prestation i sin helhet. Finhet och
anderikhet behöfs ju ock mindre i denna musik än den
rent yttre glansen. Det är endast en verkligt stor artist
förbehållet att af skenbart andefattiga och tomma saker skapa
konstverk af anda och kraft. Det vill geni och skaparkraft
till, sällsynta Guds gåfvor i sanning!

Både Ernani och Elvira egde en särdeles kantig plastik,
och ehuru den förre lefver röfvare ibland är han ju dock i
grunden en grand d'Espagna och för den fina senora da
Silva fins ingen undskyllan.

Hr Sellman tycks få den italienska repertoiren allt mer
på sitt konto: Pollion, Manrico, Radamés och nu Ernani.
Den blandning af lyrik och heroism som finnes hos några
af dessa förstår hr S. ej att sammansmälta, detta af helt
naturliga skäl: hans stämma har tagit skada innan ett upp-
896

fostrande sångsätt fick den om. hand. Det lyriska föredraget
är derför hr S. ogörligt, men äfven för det heroiska sak-
nas Hera vigtiga betingelser, först och främst fysisk kraft.
Deremot eger hr S. ej obetydlig psykisk energi, som hjelper
honom till vägs öfver rätt många hinder, hvilket i förening
med den bästa dramatiska talang, som sedan Arnoldsons tid
funnits inom vårt tenorfack, gör flera af hr Sellmans presta-
tioner, Ernani t. ex., fullt njutbara i sin helhet, äfven om
de vid en detaljerad analys skulle visa sig åtskilligt under-
måliga.

Hr Tiundqtcist — ånyo, ånyo, ånyo olycklig älskare —
har en förträfflig scen, som till all lycka också är en af
operans hufvudscener : kyrkscenen. Sandströms mörkare röst-
teint saknas dock af den, som hört denne i sångväg ovan-
ligt begåfvade barytonist. Men hr Lundqvists vigorösa dekla-
mation är här som alltid af anslående effekt.

(»Det der som tjocka Lunkan sjunger nu är ta mig f—n
stulet ur Carmen: Toreador ej ge-he-he-e dig», hviskade på
parkett en mycket fin herre till en annan.)

I öfrigt passar Carlo ej för hr T^. och hr L ej för Carlo,
och det af många skäl, hvaraf eget nog apparitionen är det
minsta, ehuru den annars nog ej brukar räknas till det
minsta.

Hr Sirömöerj/ saknar den välljudande röstklang som
betingas af italiensk musik, och hans otillräckliga metod gör
både det högre och det lägre registret af hans röst mindre
effektivt. I dramatisk väg lyckas han bättre.

Hr Ohlson, som skall allting bestyra, är också med i
»Ernani», äfvenså hr Grafström. Deras rätt starka röster
j)assa här, men fru Ch. Strandberg bör användas inom den
finare speloperan och ej i stycken, som framförallt fordra en
duktig röst att göra nytta i ensemblenummer.

Inöfningen af »Ernani» var god, uppsättningen sämre.

En mycket god mis-en-scène utmärker deremot »Mur/Aa».

»Måtte himlen dig förlåta hvad du nu förbrutit har» —
sjunger den galne Lionel till Martha. Annars borde Martha-
Karlsohn sjunga det till — högra oxögat. Det vore inte så
tokigt.

Erk. K. synes, nu skola till hvad pris som helst dresse-
ras i den högre älskarinne-skolan. Om icke detta är vist,
så är det dock — envist och någon vishet bör väl veder-
börande i Cuds namn utveckla!
897

Frk. Karlsohn utgör en qvinlig exponent, liksom hr
Söderman varit en manlig sådan, på vederbörandes tokiga
rolfördelningar. Det är verkligen synd om frk. K. med den
talang hon ändå har.

Frk. K. har ju sitt område, som hon fyller med heder:
pagefacket, i hvilket hon visserligen ej förmår utveckla sina
fôregângçrskors, fruarne Strandbergs dramatiska förtjenster,
men der hon dock alltid är rätt nätt, sång och röst förträff-
liga. Derjemte kan frk. K. användas i vissa dramatiskt
mindre fordrande koloraturpartier och enklare subrett-roler.
För primadonnapartier har hon endast sin teknik och sitt
musikaliska föredrag, deremot fattas henne känsla, tillräck-
ligt stor ton och som skådespelerska så godt som allt. Detta
borde väl vederbörande veta lika väl som vi och ändå — !

Kan slikt försvaras?

I Martha kunde ju frk. Strandberg, som har mer vana
vid primadonnaroler, mycket säkert ha tillfredsställande uppe-
hållit titelpartiet. Eller ock fru Edling. Så icke är det nöd-
tvång, som dikterar teaterstyrelsens underliga tilltag.

Jag vill ej uppehålla mig vidare vid frk. Karlsohns
prestation den 21. .Efter sin heshet tycktes hon ännu ej
fullt återstäld och det dramatiska generade henne uppenbart.

I sista stund sände frk. Almati återbud. Det var mer
än hyggligt af frk. Bergenson att åtaga sig Nancy och mer
än duktigt att så väl gå i land dermed. Hade frk. B. haft
något mer intresserade medspelare, skulle hennes återgif-
vande gjort än bättre verkan. Som det nu stod till, var
det blott lilla Nancy som var litet glad.

Hennes Plumkett var så mycket sorgligare. Jag begriper
ej hvad det kommit åt hr Örtengren^ som fordom i Mazetto
och Papageno visat så goda anlag för buffasång. Han sjun-
ger och spelar med en beklämning, en tillbakadragenhet, som
han väl aldrig kunnat lära i Paris. Han framför korrekt
och säkert hvar ton i partituret, men publiken skänkte gerna
efter några af dem om den fick se ett tecken till liffullhet
och verkligt spel hos denne Plumkett, som hurrade för porter
och malt med samma uttryck som en ung arftagare önskar
sin gamla rika tant ett godt nytt år. Samma cirklade ton,
samma afmätthet och samma —■ uppriktighet!

Aldrig kunde jag tro att jag skulle längta efter hr Söder-
mans Plumkett. Den var dock ett himmelrike mot den nu-
varande blod- och kontur-lösa Plumkett skuggan.
898

Nej, denna Martha-representation var för svår.

En ung debutant hade olyckan uppträda midt i allt
detta. Det var hr Lindblad, förr anstäld vid Nya teatern.

Han debuterade för tidigt. Godt och väl att publiken
var välvillig, men det betyder så litet. Hr L. bör taga lek-
tioner i sång innan lian släpps fram i första partier. Der-
med bör förenas en kurs i dramatik och plastik, ty deri var
knapt abcd absolveradt, tycktes det. Så var det med denne
Arvid Ödmans ersättare, hvars röst dock verkligen i några
fall erinrade om den förres. Röstmaterialet är nämligen för-
träffligt och förtjenar all den ans, det kan få.

Föröfrigt borde teaterstyrelsen veta att partier så elegant
salongssentimentala och ihåligt patetiska som Lionel kräfva
en sångare med bepröfvad smak, finess och rutin, alltså in-
gen nybörjare.

Det är mycket teaterstyrelsen borde veta.

För mycket och för litet skämmer allt.

Denna onekligen spikträffande sentens skulle jag vilja
sätta som ingångsspråk till en klagodagsprodikan med Mon-
sieur Maurice Strakosch till ämne.

Han är död nu, den store puffmakaren, och — de mor-
tuis — — —. Dock, hvad specielt unga fröken. Sigrid
Arnoldson och Stockholm beträffar, vågar jag påstå att den
store puffisten misstog sig, vore det också för första gången
i sitt lif.

Det finnes nämligen tillfällen då puffar snarare skada
än gagna. Herrarne Strakosch — det är nämligen en firma
och en utmärkt gifvande sådan — måtte ej ha haft nog fint
väderkorn att nosa sig till detta i föreliggande fall.

Ifall det gäller en utländska, då är puffandet bra i Stock-
holm. Men gäller det ett Stockholmsbarn, då får det ej vara
för mycket honung.

Afunden, se, den kungliga svenska patenterade odygden !

Då är det nog att man vet att artisten i fråga gillats
af utlandet. Har den icke det, blir man skeptisk, men göres
det för mycket larm och väsen deraf, blir man också skeptisk.

Att baka tårta på tårta gör heller ingen välrenommerad
bagare, antingen han knådar kringlor eller — renoniméer.
899

Och frk. A. hade redan i sin börd en talisman, som
öppnade dörrar och hjertan. Men så kom talet — det gamla
vanliga Strakoschtalet ■— om Patti och Nilsson, Jenny Lind
ej att förglömma, oçh om stjernor och solar och meteorer och
planeter till den grad att fröken Arnoldsons första nummer
närmast efterlemnade — missräkning.

Det var inte Jenny Lind, sa’ de gamle, inte Nilsson,
sa’ de unge, allraminst Patti, docerade de bereste.

Ingen menniska tycktes fästa sig vid det enkla sakför-
hållandet att det var — Sigrid Arnoldson.

Fast insvept i en sky af dumma Strakoschianska grann-
låtsfraser, som voro ämnade att bilda ett passande underlag
åt la diva, men istället endast tjenade till att fördunkla och
vanställa det täcka och intagande konstnärsnaturel, som
verkligen finnes i den unga flickans af behagen rikligt sirade
gestalt.

Hade Sigrid Arnoldson jemförts med Emma Thursby,
så hade man kommit sanningen närmare, ja så nära som
möjligt. Ty jag vet få sångerskor som så liknat hvarandra
som dessa begge, amerikanskan och svenskan, den blyga kon-
sert-presbyterianskan och den glädjesprittande operacomique-
sångerskan !

På konsertestraden äro de dertill bra lika. Samma
skalkaktiga småleende, samma pikanta Ögonblixtar, samma
ungdomsfriska charme utbredd öfver det hela.

Om hos Thursby tekniken nått en högre fulländning,
så får man å andra sidan betänka att lilla frk. A. icke varit
så länge med ännu. För sina år och studier eger hon i
alla fall en betydande virtuositet och hvad än bättre är, hon
förstår särdeles väl att använda den, d. v. s. ej'som mål
utan som medel. Detta är redan att ha gått längre än mån-
gen grånad virtuos och utgör måhända närmast ett arf af
hennes fars sunda och riktiga musiksinne.

Hvad röstmaterialet beträffar, stannar amerikanskan efter.
Frk. A:s röst eger verkligt naturlig timbre — Thursbys var
till en del tillkommen på artificiel väg ■— och dertill en
timbre af en kristallklockas rena, veka klang.

I en stad med ett konservatorium som vårt, är det en
sann fröjd att höra ett Stockholmsbarn som så helt und-
gått Stockholm skonservatoriets inverkan. Efter började studier
inför hr Arlberg, forsatte frk. A. inför fru Desirée Artöt,
900

som utan tvifvel är ganska belåten med det resultat, hvartill
hon kommit med vår unga landsmaninna.

Här märkes ej ett spår af det ena registrets forcering på
det andras bekostnad, ej ett spår till tvenne olika röster inom
en och samma strupe, utan omärkligt och jemnflytande glida
de olika registren in i hvarandra. Dertill en tonansättning
så snabb, korrekt och distinkt och en ton, i alla lägen så
fast, lätt framspringande och nitid, att det gör musikvännen
godt ända in i själen, van söm han här hemma blir vid den
ena förfärliga sånguppvisningen efter den andra.

Hvad den andliga uppfattningen bakom det tekniska
angår, så måste man vidgå att den ej ännu — förklarligt
nog — står på samma höjd. Frk. A:s område synes dock
komma att blifva mera vidsträckt än frk. Thursbys, om det
också ej kommer att bli så synnerligen stort. Men det är ju
alltid bättre att vara stor i det lilla än att vara liten i det stora.

Vid den utvecklingspunkt, der frk. A. nu står, synes det
närmast vara den komiska operan som ligger bäst för henne
och möjligen semiarian; med ett ord Adelina Pattis första
repertoir: Rosina, Norina, Zerlina, Amina o. s. v. Men ett
visst något i åtskilliga af frk. A:s prestationer tycktes inne-
bära ett frö till än större blomstring. Det är ju möjligt att
rösten med tiden kan få den bredd och färgton, som erfordras
för den stora repertoaren, men än så länge tycks det vara
långt dit, så mycket mer som den dramatiska begåfningen efter
allt att döma tyckes öfvervägande luta åt det gladare hållet.

Angående fröken A:s konsert-repertoir ha åtskilliga vreda
ord faits från den urpatriotiska sidan. Det var naturligtvis
icke för att »tigga för sin sjuka mor» utan för att äfven på
det musikaliska området häfda det omtuggansvärda »Sverge
åt svenskarne».

Nåväl, på det yttersta kom ju dock den fagra sånger-
skan de belackare på skam. Hon sjöng ju till slut både
Ludvig Norman och Ivar Hallström och Andreas Hallén —
nej, det var sannt, det var osannt, inte den sistnämnde, inte.

Det var högst märkvärdigt. Kan någon musikalisk menni-
ska begripa och förstå hvarför frk. A. icke sjöng hr H.?

Jag tror nog att frk. A. är ganska intelligent. Men icke
tycks hon begripa vinkar, när hon icke q vad hr H:s visor,
trots alla halfqvädda — — —

Också blef det se’n ord och inga visor — — —
901

Fröken A. åtföljdes af en artisttrio, på hvilken nian
kunde komparera cjoå, litet- mindre god, mycket mindre god,
om man vill vara så god.

Annars hade hr Padillas Chant Noël eller Roi de
Lahore eller unge hr Arditis Liszt just icke mycket med
godhet att skaffa. Det ena var förfärligare än det andra.

Som ackompagnatör njöt man deremot af hr A:s spel,
särdeles då han representerades af hr Meissner, och som
farsör fann man hr Padilla besatt nog, ehuru ej så besatt
som i Gounod eller Massenet.

Till omvexling med dessa intermessi af en pianist, som
knapt börjat, och en sångare, som slutat, njöt man så mycket
mer af hr Mar sick s stxnxit konstnärligt hållna violinspel, som,
ehuru ännu ej af allra första rang, dock visade prof på en
musikalisk intelligens af mer än efemert slag.

I Musikaliska Akademien har man äfven återknutit
bekantskap med fröken Agnes Janson, hvars milda, väl-
tonande altstämma ej hörts på länge inom vår musikverk!.

Som konsertsångerska mer lämplig än som opera-artist,
visade sig frk. .T. ha gjort både ärliga och flitiga studier inför
sin londonske lärare, hr Randegger. Tekniken har på samma
gäng som sången i sin helhet fått mer ledighet och frihet,
det något reserverade och inbundna, som förr skadade både
röst och sång, är nu alldeles sin kos. Den uttrycksfullt
kantabla italienska stilen tyckes anslå sångerskan mest, de
stycken af denna art, som hon föredrog, framstäldes också
med verklig fulländning såväl hvad form som innehåll be-
träffar. Litet mindre konstnärlig frihet och mer lektions-
nummer smakade Carmens Habanera, hvars nästan ängsligt
noggranna pointering verkade konstgjord t och kylande med
förbiseende af den spanska grundstämningen. Emellertid
gafs den med stor formel talang och väckte berättigad upp-
märksamhet. I en vokalt mästerlig duett ur en Rossinisk
messa sekunderade frk. Selma Ek, som vändt vår Opera
ryggen samtidigt med hr Ödman och nu ämnar fröjda en
beundrande landsortspublik med sina toner. Frk. E. sjöng
bl. a. Mendelsohns Konsertaria, som Fredrika Stenhammar
utförde med så mycken musikalisk finhet. Frök. Eks före-
drag var ej fullt så äkta Mendelsohnskt, men i alla händelser
ganska lifligt och dramatiskt. Något särdeles dramatiskt
föredrag besitter deremot ej hr Lej dström,, som snarare
sjunger litet trögt och flegmatiskt. Han eger ett ganska
godt röstmaterial och förstår efter sin Parisfärd bättre än
förut att låta detta komma till heders. Hans konsert-
repertoir är alltid fin och smakfull. Vid detta tillfälle före-
drog han en romans, hvarmed Lasalle för några år sedan
gjorde stor lycka å Grand Opéra, ur Ben Saids parti i »Le
tribut de Zamora» af Charles Gounod.

-	* ... *

En fullsatt salong helsade hufvudstadens första unga (och
vackra.) qvinliga direktris, fröken Anna Pettersson, då hon
gjorde sin entré såsom prins Carlo i Louis Varneys operett
»L’amour mouillé», (ganska fritt) öfversatt »Amor gengångare».

La jeunesse dorée utgjorde enligt D. N. hufvudparten
af publiken. . Annars tyckte vi för vår del att månskenet i
salongen nästan öfverträffade månskenet på scenen.

»Sicken en» hördes en röst ur första radens fond, då
jernridån delade sig och Amorstatyn vardt synlig, omgifven
af unga, nätta, vackert rödmålade tärnor, redan från början
signalerande teaterns cZom.

De unga flickorna sjöngo en fridsamt idyllisk kör, litet
lång, men kikarne hade ju angenäm sysselsättning. Fru
Carlbäck — Fritella — satte derpå litet lif i spelet genom
att gnola några små flyktiga amorskupletter, hvarpå fru
Cederberg — Catharina — i en prålande grannlåtskostym gaf
än mer fart åt det hela. Så höras litet gälla soprantoner
bakom scenen, det är prinsessan som intonerar sin barcarolle,
ett italienskt lättflytande stycke, som gjorde fru Gründer
heder. Väl inne på scenen, klang hennes röst med stort
behag, dess timbre påminner något om Sigrid Arnoldsons.
Hennes pianissimo är särskildt hörvärdt och koloraturen rätt
delikat. Den Amorlegend, hon derpå låter höra, innehåller
styckets ledmotiv, ett litet fint nummer i äldre operettstil.
Amorlegenden har till följd att de unga damerna vräka Amor
i sjön, men då vredgas hörbarligen Jupiter och skriande af
räddsla rusar den åskrädda ungdomen ut i kulissen under
stor trängsel och — fnittrande.
903

Brakande applåder, en, två, tre, fyra, fem buketter, en
charmant ung man, välväxt, superba grå ben, vacker och
långlockig !

Det var, vill jag minnas, den pikanta och — galanta
mademoiselle Nixan, som i Paris kreerade Carlo. Med sina
öfverdrifvet feta ben, sin löjligt snörda midja och sitt insi-
nuanta anletsuttryck gaf hon en helt annan bild. Med frk;
Pettersson kommer rolen upp på ett högre plan, den blir fin,
poetisk, nobel. Med sin välljudande gossröst gaf hon ett
näpet uttryck såväl åt fogelsången som än mer åt valsarian,
den hon pointerade med verkligt konstnärlig träffsäkerhet.
Den finhet och friskhet, som kännetecknar frk. P:s operett-
talang, kan ej nog berömmas.

Louis Varneys fina, men också lätta och liffulla musik
är som komponerad för henne. I den spirituelt franska
duon med körackompagnement och orgel sekunderade hon
eldigt fru Gründer, som tog saken mera kallt. I gengäld
gladde fru G. salongen med elegant utförda fiorityrer i den
derpå följande ensemblen.

Fru Mathilda Bergström hade måhända mer uttömmande
karakteriserat den muntra Catharina, men fru CecZer&er^ gjorde
nog sitt bästa och lyckades också i många fall åstadkomma
något gladt af librettons skalisen utnötta komik. Hr Gründer
sekunderade henne deri med vanlig samvetsgrannhet, men hela
hans parti inklusive dopp-arian är en enda gengångare från
tusen och en operetter. Så ock den olycklige älskaren-idioten
och Cascarino, prinsens kompagnon och Catharinas — dito.

Fru Bergström saknades dock ej. Den f. d. så sprit-
tande prins Rafaël ol Fatinitza uppenbarade sig som en
andäktig abedissa med fromt korslagda armar och himlande
ögon. En skälmsk blick af Fatinitzaslaget upplyste dock
dessa ögon då den fromma damen beklagade sig öfver att
klostrets orgelverk gått sönder så »att himlastämmorna måst
ersättas af tenorfagotter».

Hr Stanek som. ledde orkestern förtjenar särskild kompli-
ment för sitt lyckade arbete. Varneys orkestrering är ganska
finessfull och intet deraf gick förloradt. Ackompagnementet
kunde till och med tjena som mönster för — hm! — större
orkestrar.

De glänsande kostymerna och de måleriska dekoratio-
nerna bildade ett godt staffage åt denna lilla lika charmanta
som pikanta operett.
Salongen var, trots alla månar, ungdomligt lifvad och
syntes särskildt intresserad för — fiskerisport, att döma af
den hulda applåd som kom flickfiskargossarne till del.

Korteligen, fröken Petterssons direktrisdebut var lofvande.
Ty det är väl herr Gründer, hennes meddirektör, som styr
med den andra ingrediensen i teaterns repertoir, lustspelet,
och fröken Pettersson med operetten.

26 oktober.
Rose och Fadette.

Af	.

J. H. Hooijer.

•	Från holländskan

af

J. Granlund.

(Forts, från ftireg. häfte.) ,

Och nu har den goda madame Friquet fått sig upp-
dragen rolen af duenna. Att hålla ett vaksamt öga på ett
par lyckliga älskande, så att de hålla sig inom de af kon-
venansen föreskrifna gränserna af förtrolighet — i detta fall
torde bruket hafva påtvingat ett par unga tu en obehag-
ligare fâcheuse troisième än madame visade sig vara. För-
öfrigt behöfde Rose ej någon sådan uppsigt. Hvarken någon
ingénue eller någon lättsinnig flicka, förstod hon rätt väl
att skaffa aktning för sin person mycket bättre än mången
i ett kloster fromt uppfostrad ung dam. Detta hindrade
emellertid icke att formerna måste iakttagas. Att handla
annorlunda syntes madame böra beröfva en hederlig flicka
den aktning, som i hvarje stånd är hennes bästa prydnad.
Innerligt gladde hon sig i sitt goda hjerta åt sina båda
skyddslingars lycka. Hvilka tankar gingo icke fram och åter
i den driftiga, verksamma qvinnans hufvud! Hvad hon sam-
lade och sparade för de båda af hvad som blef öfver hennes
knappa förtjenst! Om under ett mödosamt, sorgligt, af för-
tretligheter förbittradt lif en menniska någonsin bemödade
sig om att förskaffa andra, hvad hon sjelf måste umbära,
och förlitande sig på en bekant paradox, att det bästa läke-
906

medel för egna sår är att hela andras krämpor, att skapa
glädje för vänner och främlingar, så var det denna raska
q vinna. Goda tjenster äro goda tjen ster, men de vissna icke,
som en blomma hvilken man sätter i knapphålet. En liten
blomma, en liten bandros ger ett vänligt och gladt utse-
ende åt gäster, som eljes kunna vara obehagliga nog. Hvar-
för kan man icke bära sitt hjerta liksom en drägt med be-
hag? Den som utöfvar välgerningar och menniskokärlek,
borde komma i pension för att lära sig goda seder. Den
som af erfarenhet vet huru långt de hunnit i denna konst,
några af dessa luftiga väsen, han beundrar äfven annat hos
de franska damerna än moder och en sprittande konversation.

*

Det var en härlig vårdag. Den glada boulevarden skim-
rade af ljus och färger. En blå genomskinlig himmel hvälfde
sig öfver hufvudstaden. Elastiska fotter trippade öfver as-
falten. Vårmoderna gjorde sin uppvaktning, förvandlande
gator och torg i lika så många lefvande, rörliga blompar-
terrer. I parkerna skallade silfverklangen af hundratals barn-
röster. Små flickor, rosenknoppar inlindade i silkesgas, sväf-
vade längs gräsmattorna, drifvande rullband längs gångarne
eller slungande mångfärgade bollar högt upp i den friska
vårluften. Genom alléerna i parken rullade ekipage med
sköna damer, som smålogo bakom rosa- eller lilasfärgadc
parasoller. Hjulringarne och silfverbeslagen på seldonen
blixtrade i solen i förbifarten, innan de försvunno bakom
den hvimlande gräsmattan. Så måste man se Paris för att
få lif, för att få ett sting i hjerta t af de bedårande koketter-
nas glada ögon.

I Vincennes-skogen uppehöll sig denna dag ett- par,
som, hade ni varit der, ni skulle ansett värdiga att betrakta
ett ögonblick. Eller är det icke en ståtlig karl, denne unge
man, hvars friska blod färgar de bruna kinderna? Och
flickan vid hans arm, med hvilken han samtalar under pro-
menaden, förtjenar hon icke mer än en flyktig blick? Hvil-
ken eld glänser icke bakom silkesfransarne framför dessa
ögon! Vår vän- tröttnar icke ätt skåda sin bild i dessa
klara speglar.

»Hvad den unga grönskan doftar!» säger Rose; »se bara
—» hon griper en qvist som smekande vidrör hennes kind,
907

»se bara, huru bladen utveckla sig; de likna plommon, så
fylliga, så mjuka; de vagga upp och ned i den härliga luften,
liksom gladde de sig att lefva i den liksom vi.»

»Liksom vi», upprepade Paul innandandes den ljufva
vårluften. »Der borta på verkstaden glömmer man att
man är menniska. Naturen är vår bästa kamrat, Rose,
ty hon är densamma för en hvar, hon gifver detsamma åt
hvar och en, fattig och rik, men åt oss ännu mer. Damen
derborta i sin berlinare har icke hälften så roligt som vi.
Hon blickar än åt höger, än åt venster. Hon kommer ut
för att få litet färg, det är allt. Hon intager en matsked
luft alldeles som medicin och jag ■—jag skulle vilja sjunga,
ropa, taga dig om lifvet för att dansa. Se, nu svänger hon
om hörnet, nu. . . .»

Han griper flickan om lifvet och hon skrattar, medan
tåspetsarne af hennes kängor knappt vidröra marken, så lätt
svafvar hon fram vid hans sida. På afstånd höres jublet af
Fadette, som kommer springande. Madame slår ihop hän-
derna af förskräckelse, påskyndande sina. steg. De unga tu
finge dock icke draga henne vid näsan, de finge ej komma
ur sigte.

Mon Rose släpper andtruten sin vän och vänder sig
flämtande mot det annalkande sällskapet.

Hennes kinder glöda som rosen, hennes namne, i juli
— »och innan de vissna, vill jag plocka dem», ropar Paul
i sitt öfvermod. Den stulna kyssen har blott Fadette sett.

»Låt oss nu packa upp» säger madame, nedsättande en
korg på gräset. Sällskapet placerar sig rundt omkring på
den gröna backsluttningen, hvarifrån man har en vidsträckt
utsigt. Nedanför glänser det lilla torget i solskenet, med
stationen i. bakgrunden, hvarifrån i detta ögonblick ett tåg
flyger mot Paris. En smal, svajande rökplym, skimrande
likt silfver. i solen, sväfvar öfver landskapet. Vinden för
bort den på sina vingar, till dess den sammansmälter med
det vattrade blå i det skimrande fjärran. Det är ett sus
och ett surr, en sakta musik af stämmor i naturen, som
om tusende flitiga andehänder voro i arbete på fält och i
skog utförande Guds höga bud: »låt jorden kläda sig grön !»
908

Den friska luften, det på trädstamiuame dansande sol-
ljuset, den blå himmelen, den kära, vänliga, gästfria naturen
— ingen anar hvad detta är för en välgerning för arbetarne
i de stora verldsstäderna. Det är att lefva upp på nytt,
det är att andas ut efter arbetets feberaktiga ansträngning.
Undflydd den qvafva arbetsplatsen, den trånga vindskupan,
dväljes han nu i det rymliga och i det fria. Att få kasta
sig ned på mossan för att stirra på ekorren, som i en hvirf-
velvind af språng flyger uppför trädet, att med armarne under
hufvudet och alla muskler i hvila ligga och ingenting göra,
att drömma, att lyssna till tonerna af en bofink i trädet, till
det sakta porlandet af bäcken, som hoppar öfver gräsmattan
och sipprar genom ormbunkarne, hvilken sällhet! Ingen
brådska, intet dam, ingen kvafhet, ingen förskämd luft; utan
den lummiga skogen, den lugna, den svala; det dallrande,
susande, gröna hvalfvet, vimlet i alléerna — qvittrandet af
fåglarne i det täta löfverket! Intet golf höljdt af ett tjockt
damlager, af hyfvelspån, eller ulltappar, eller jernfilspån, utan
måleriska mattor af gräs och mossa beströdda med guldgula
smörblommor, stickade med hvita tusenskönor. De kala
grönaktiga väggarne, klibbiga af rök, sot och olja, som fast-
nat dervid, bortslagna, försvunna, utbytta mot vidsträckta
vyer — ett förtonande fjärran, silfvergrå färgskiftningar, en
välgörande svalka för det inflammerade, trötta ögat — detta
är en högtid för arbetaren, som den rike ej känner till.

Rose, stödjande sig på armbågen, ligger och ser på
Fadette, som springer omkring på gräsmattan och plockar
buketter åt sällskapet.

»Huru härligt», säger hon, »när den ljumma vestan-
vinden flägtar kring hals och kinder.»

»Solfjädersviftning efter balen», skämtar madame.

Samtidigt höjer hon varnande fingret mot Paul, som
sittande bredvid sin fästmö, betraktar de ostyriga lockarne
på Roses hals, hvilka beskådas på allt närmare håll.

»Hvad gör ni der, min herre», ropar Rose vändande sig
om. »Vill ni hålla er stilla en stund!»

»Jag håller bara dessa upproriska undersåtar i styr»,
urskuldar sig den unge mannen muntert.

»Åhå, min herre, ni får sätta er en stund bredvid mig.
En gammal dam tycker också om att unge män göra sin
kur för henne. Kom genast hit och säg mig ett par artig-
909

heter. Visa er en gång som en belefvad man. Men med
er tillåtelse förstås, min fröken.»

Roses panna kommer betänkligt nära Pauls.

De skratta . . .

»Jag har aldrig i mitt lif varit så lycklig», utropar
Paul, bortkastande sin bredskyggiga halmhatt.

»Noga besedt är det ändå ej så dåligt här i verlden»,
säger madame och småler dervid på ett fint sätt. »Det beror
blott på hur man tar det. Bortskämda barn, som hänga
läpp för allting, får man icke rätta sig efter. Menniskorna
gå ibland och sätta sig vid lifvet, som om det vore ett du-
kadt bord. De breda sin servett öfver knäet, lägga armarne
i kors, kasta en blick uppåt och säga till den gode Guden:
»sätt nu bara fram lyckan på bordet; här sitter jag, jag vän-
tar, jag är färdig.» — Sådana herrar kunna gerna sitta och
vänta, lyckan bäres icke fram på ett fat, stekt och kokad,
den ligger i små smulor på marken. Konsten är blott att
se henne, att i tid bocka sig och plocka upp smulorna.»

»En del menniskor äro mycket närsynta, madame», in-
föll den unge mannen artigt. »De måste hjelpas genom
— genom andra, hvilkas ögon äro mer öfvade.»

»Mycket vackert, jag tackar er — ni börjar uttrycka
■er som en hofman; det kommer af umgänget med fruntim-
mer.»

»Vi lära oss sålunda två gånger att tala af er», säger
Paul, »Hvilket ord tycker ni bäst om att höra af oss?»

Här tystnar plötsligt samtalet ; de älskande hviska med
hvarandra.

Madames skratt afbröt hviskningen. Fadette, som obe-
märkt smugit sig fram, hade kastat en famn full af gräs och
blommor öfver hufvudet på Paul, just i det ögonblick, då
denne lutade sig mot Rose ... för att höra bättre. Han
skakar sig som en våt pudel. Två långa grässtrån dingla
längs näsvingarne. — »Här, här», ropade barnet, framstor-
mande mot sin fostermor, och kysste henne med låtsadt all-
var på båda kinderna. Så hade hon ett ögonblick förut
sett sin fosterfar göra, då hon kom rullande sitt band ge-
nom parken.

»Vänta mig bara, jag skall!» ropar Paul. Han sätter
efter henne öfver gräsplanen, medan gräs och blomknoppar
ännu hänga i hans hår. Lätt som vinden flyr barnet,
springer åt sidan, viker af, kilar under armarne. Den starke

Ur Dagens Krönika. VII, 11, 12.	5
910

mannen är alldeles anfådd. Slutligen griper han henne
dock. Madame och Rose klappa händerna.

»Den unga damen måste lära sig läsa», sade Rose, när
de strax derpå begåfvo sig ned mot Vincennes. »Jag har
låtit henne för länge löpa vildt.»

»Det kan passa, då vi äro man och hustru. Det är en
vacker summa vi hafva tillsammans, er aflöning och min.
Jag stiger, stiger — långsamt, men säkert. Skulle man tro,
att dessa små händer äro de, som gåfvo mig första ansatsen,
som lyfte mig uppåt? — Hvem vet, om det icke skall komma
en tid, då vi liksom hu skola skåda ned på den fläck, der
vi förut befunno oss, och då säga till hvarandra : vi voro
fattiga på den tiden, kommer du ännu ihåg det?»

»Om vi då blott icke behöfde tillfoga — ack, vore vi
det ännu!» sade Rose sakta.

»Hur kan du tänka så! Hvilken olycka att hafva en
vacker hustru och icke kunna skaffa hvad som pryder henne;
att ingenting hafva att bjuda henne annat än det mest hvar-
dagliga och vanliga. Skulle du icke då gerna se mig stiga
här i verlden.»

»Jo, om ditt hjerta följde med, helt visst!»

»Hvad vill du då mer begära? Se så, dröm äfven du,
vi äro ju unga.»

»Jag begär så mycket, min vän, och — så litet: dig!»

Det måste hafva tindrat något skalkaktigt bakom de
långa ögonhåren, i detsamma hon hastigt slog upp ögonen
mot honom, ty han hotade henne skrattande med fingret —
och hon måste betala honom derför.

»Så mycket», upprepade hon i en annan ton. Derpå
lade hon sitt hufvud mot hans skuldra, och tryckte hans arm
mot den fina kinden: »dig oförändrad, och för mig allena.»

De ungas bröllop var bestämdt, en angelägenhet, som
låg madame Friquet om hjertat lika mycket, som om det
gält hennes egna barn, Men helt oväntadt- uppstod ett hin-
der, hvarpå man, eget nog, ej kommit att tänka. Paul måste
nämligen förete bevis om sin faders bifall till giftermålet,
om han var i lifvet. Nu var emellertid den äldre Laffiche
sedan lång tid spårlöst försvunnen från Paris. Lefde han,
911

eller var han död? Om ej, livar fans han? För att vinna
visshet härutinnan anmälde den unge mannen förhållandet
hos polisen. Man lofvade honom att låta anställa efterforsk-
ningar och efter en viss tid lemna honom besked. Men
innan ännu den härför bestämda dagen var kommen, öfver-
raskades de förlofvade af en underrättelse, som slog ned
som en blixt från en klar himmel. Paul fick bud från polis-
kommissarien att infinna sig hos honom. Denne tjensteman
satt framför sitt skrifbord, och knapt lyftande ögonen från
sina papper, yttrade han i torr embetsmannaton utan att taga
notis om den unge mannens bestörtning:

»Er far är här — i Paris. Han har anstält forskningar
efter er. Ni kan träffa honom i Louvre.»

Dödsblek kom Paul och meddelade fruntimmerna denna
underrättelse. Att denna nyhet ej öfverraskat honom på det
angenämaste, det visade nogsamt hans upprörda ansigte.

Ett möte med sin far hörde till det oangenämaste och
pinsammaste han kunde tänka sig.

»Att hafva förnummit denne mans död skulle varit mig
långt kärare», mumlade han för sig sjelf.

På madames råd begaf han sig imellertid ännu samma
afton till Louvre, ehuru med tunga steg och beklämdt hjerta.

Då Rose erfor denna nyhet, kände hon sig till mods,
som om ett svart moln plötsligt skjutit sig mellan henne
och solen. Vår själ liknar stundom en barometer; känslig
för den aldra minsta förändring i den omgifvande luftkret-
sen, bebådar hon genom sin oro det hotande ovädret, till
och med långt innan någon molntapp ännu sticker upp vid
horisonten.

»Skratta icke åt mig, madame, men med detsamma han
gick, var det mig, som om jag förlorat honom för alltid.
O, hvarför måste detta komma? Vi voro så lyckliga.»

»Sådan är ungdomen!» ljöd madame Friquets uppmun-
trande svar. »Uppstår det ett aldrig så litet moln, genast
är allt förloradt. Hvad skall väl mannen kunna göra er,
toka som ni är?»

»Taga från mig Paul. — Och Gud vet, att det icke är
ensamt för mig sjelf, som jag vill behålla honom.»

»Drömmar, flicka ! De betyda alltid motsatsen af hvad
de förtälja. Hör, är han icke redan här?»

Jo, det var verkligen hans välkända steg, redan lättare
än för en stund sedan, då han gick. ■
912

Om ett menniskobarn hölle en noggrann dagbok öfver
sina intryck, sådane som de hvarje stund tedde sig för dess
själ, blixtsnabbt inväfda genom inbillningens hastigt frahi
och åter löpande skyttel . . . och sedan lika troget, på andra
sidan om strecket, bokförde händelserna, sådane som de ge-
stalta sig i verkligheten, ack, hvilken underlig, intressant,
vemodig lektyr skulle icke detta erbjuda! .

På vägen till Louvre spann den hemlighetsfulla spinner-
skan i den mörka kammaren af Paul Laffiches innersta en
hel rulle garn i skrikande färger, hvilken verkligheten sedan
nystade upp tråd för tråd. Han såg sig sjelf, den förskjutne,
stå kall och oberörd inför den pligtförgätne fadern. Han
hörde och upprepade för sig sjelf de kalla, bitande ord.
hvarmed han, den försummade, förolämpade sonen, af böjde
hvarje försök till försoning. Inbillningen lånade fadern ett
hjerta af sten, råa manér, en skarp, obehaglig stämma, ett
frånstötande sätt; fantasien färgläde minnets blad. Så trädde
han, temligen uppskrufvad och full af en mörk förkänsla,
inom porten till Louvre. En uppassare på hotellet, som
han anmodat att anmäla honom, kom mycket fort tillbaka
med helsning att herrn väntade honom på N:o 14. Huru
hjertat på vår vän hoppade upp i halsgropen vid löpandet
genom den mörka korridoren, der tjocka mattor dämpade
ljudet af fotstegen och der de resande smögo omkring likt
konspiratörer. En knackning på dörren — en röst inifrån,
som ej lät på långt när så grof och obehaglig, som inbill-
ningen utmålat henne på gatan — dörren vred sig på sina
hakar, sonen stod framför sin far.

Det var ett stort, elegant möbleradt, ljust rum, i hvilket
Paul inträdde. På marmorplattan å kaminen stod en stor
pendyl af brons; två vaser å ömse sidor återgåfvos i en hög
spegel med bred ram. Till kaminen var framskjuten en
nyss lemnad länstol ; en hopskrynklad tidning hängde ännu
öfver det venstra armstödet. Bakom det med bref och upp-
slitna kuvert betäckta bordet stod med armbågen stödd mot
kaminen en man af omkring sextio år, mycket satt till
växten, bredaxlad och lång. Under de tjocka ögonbrynen
blickade ett par ögon lugnt och allvarligt. Den fylliga handen
lekte med urkedjan, som utbredde sig i en halfcirkel öfver
den glatta västen. Så stodo far och son några ögonblick
och stirrade på hvarandra. En god minut varade detta tysta
beskådande. Hos- den gamle hr Laffiche rörde sig ej en
913

muskel; dock skulle den, som noga gifvit akt på honom,
kunnat märka ett uttryck af öfverraskning och förlägenhet
på hans breda, fylliga ansigte. Paul visade mera rörelse;
hans näsvingai’ rörde sig häftigt; handen, som höll i mössan,
darrade.

Det tycktes, som om de i evighet ämnade stå på detta
sätt midt emot hvarandra likt stenbeläten, ty ingen af dem
tog det första steget, då ändtligen fadern bemannade sig,
trädde fram och yttrade, i det han räckte sonen sin hand
med tillgjord fryntlighet.

»Se så, min herre, ni kan väl åtminstone räcka mig
handen !»

»Det förundrar mig, min herre», svarade sonen, utan att
röra sig, »att ni så sent kommer och bjuder mig er hand».

Fadern, som såg att man vägrade mottaga framräckta
handen, teg. Han trädde ett par steg närmare, tog sonen
ännu en gång i ögonsigte från hufvud till fot, lade med
en glimt af välbehag i sitt ansigte båda sina händer på
arbetarens axla? och såg honom rakt i ögonen. Paul dar-
rade under detta beskådande, men hans öga mötte lugnt och
trotsigt faderns blick.

»Välan», sade denne efter en paus, »sådan tycker jag
om dig. Du har att beklaga dig öfver mig. Håll dig styf
i nacken, skjut undan med händerna — det har jag ingen-
ting emot. Jag gjorde måhända på samma sätt, vore jag i
ditt ställe. Hvarför dog din mor"? Det var början till allt.
Men stå icke der som en gärdsgårdsstör, sitt ned och hör
mig.»

Utan att afvakta något svar lät den gamle hr Ijaffiche
sig sjunka ned i länstolen, på samma gång han med en
rörelse af handen nödgade sonen att taga plats. Paul gjorde
som man bad honom, mekaniskt utan att nästan veta hvad
han gjorde. Hela uppträdet — återseendet efter allt som
inträffat — på denna plats, på detta nyktra sätt, liksom det
varit fråga endast om en affärsuppgörelse mellan tvenne
köpmän, föreföll honom mera som en dröm än som en verk-
lighet. Han stirrade på sin far, hvilken, så som han satt
der lekande med toffsarne på sin länstol och skjutande fot-
terna otåligt fram och tillbaka öfver den blommiga mattan,
med ögonen stelt fästade på spetsarne af sina stöflar, föreföll
honom som en figurant, hvilken den verklige fadern skickat
förut som prof. Laffiche tycktes vänta, att hans son skulle
914

tala. Då denne förblef tyst, såg han upp, och strykande
sig med flata handen öfver pannan, återtog han. . . .

»Att återkomma till saker, som ej kunna göras ogjorda,
båtar icke: jag har handlat oförlåtligt. Hvad skall jag säga?
Qvinnan höll mig vid linan. Hon var en djefvul, men en
vacker djefvul. Jag skulle ha kunnat begå ett mord för
henne, ja — vid Gud! Onödigt att vidare beröra denna
punkt. Mina afiärer stodo illa. Jag lemnade Paris, Frank-
rike, för att fresta min lycka i Ryssland. Jag lyckades öfver
förväntan; mitt magasin i Petersburg blomstrar. . . . Hon
följde mig dit — jag slutade med att gifta mig med
henne. ...»

Paul gjorde en rörelse.

»Det är lätt för er att tala, min herre. Har ni någon-
sin befunnit er under ett dylikt inflytande? Uppskjut annars
er dom till dess. Efter någon tid . . . vardt jag ändtligen
fri. Då beslöt jag att uppsöka dig. Jag* kom hit och fann
dig. Min afsigt är att godtgöra hvad ännu kan godtgöras.
Blif min kompanjon! Om tre månader reser jag tillbaka.
Följ med! Jag håller stegen: med ett språng kan du stå på
den öfversta pinnen. Se der min plan. Jag talar rent ut
utan omsvep. Jag är affärsman; vackra ord har jag ej till
mitt förfogande. Borde jag kanske på ett ömt och rörande
sätt med tårar i ögonen trycka dig till mitt hjerta? Borde
vi här uppföra en teaterscen? Mig tyckes likväl att detta
skulle taga sig ut som ett hån, efter allt som inträffat. Må
det vara dig nog att veta, att jag beklagar hvad som in-
träffat. Du är en rask karl, som på ett hedrande sätt växt
ur barnkläderna. Jag tycker om dig. Kan du förlåta mig,
eller måste jag pligtskyldigast bedja dig om förlåtelse. Jag
vår förryckt, sjuklig till lynnet, brottslig till och med. Vill
du mottaga min hand, ja eller nej?»

Åter räckte fadern sin hand åt sonen.

Denne vågade ej ännu en gång vägra att mottaga den.
Det måste för denne man, hade han ett hjerta i bröstet,
hafva varit straff nog att en gång få draga tillbaka sin hand,
försmådd af hans eget barn. Och dessutom hade många-
handa intryck och iakttagelser flugit genom hufvud och
hjerta på Paul, medan fadern talade, hvilka hade anmärk-
ningsvärdt förändradt de förra. Allt för älskvärd fann han
honom visserligen icke. Dock talade ur hans ord en viss
öppenhjertighet, som gjorde intryck. Ja, det förekom honom
915

till och med nu vid närmare eftersinnande som om ett häf-
tigt känsloutbrott, kommande från denne man och under
dessa omständigheter, skulle varit honom odrägligt.

Hvad beträffar utsigterna till välstånd, förmögenhet,
som så oväntadt öppnade sig för honom, så sprakade de
för hans ögon såsom gnistorna från en raket. Så glider en
saftig frukt öfver en törstandes smäktande läppar. Men
intrycket var icke så starkt, frestelsen af anbudet icke så
mäktigt, att' icke sonen kände allt det pinsamma för hans
hederskänsla som låg i den genom skamlig pligtförgätenhet
gräfda klyftans omärkliga igenfyllande genom ett lämpligt
antal stumma sedelbundtar.

»Fader», sade han efter en stunds tyst stirrande framför
sig — ordet »fader» kom med möda fram från hans läppar —
»det anstår icke mig att, efter hvad ni nu sagt, uppträda
som er anklagare. Låt allt vara glömdt och förlåtet. Hvad
edert anbud beträffar, så har jag utan er hjelp banat mig
min egen väg. Jag skall äfven framdeles hjelpa mig sjelf
fram genom lifvet.»

Det låg en stolthet i orden, i hållningen, i blicken, som
klädde arbetaren väl och som slog an på herremannen, hans
fader. Den äldre hr Laffiche betraktade med uppmärksamhet
och förökadt intresse sin son. Han sköt ut underläppen och
drog upp ögonbrynen ända till hårfästet.

»Ah — du är stolt. Mycket bra ! Men förstå mig rätt :
jag trugar ingenting på dig. Jag traktar efter att göra godt.
Det var ej min afsigt att förödmjuka dig. Aldraminst det.
Tänk ännu en gång på saken. Besinna dig väl, innan du
afslår anbudet. Du synes mig hafva blifvit född till någon-
ting annat än kroppsarbetare. Din hand förråder arbetaren,
ditt skick herremannen. Den, som fortfar att trafva i en
sele, i hvilken han icke passar, handlar oklokt. All aktning
för hans stolthet, all aktning, men det är segt kött att tugga.
Att utan kapital arbeta sig upp till en oberoende ställning
är i vår tid en mycket kinkig uppgift, har du riktigt tänkt
på det. Om du möjligen tror, att jag har för afsigt att
lemna dig ersättning i penningar för min orättvisa mot dig,
så misstager du dig högligen. Mig synes att det ej är någon
gunst att återföra dig till den plats, dit du hör, det är ju
tvärtom en sak som talar för sig sjelf. För öfrigt kommer
jag icke för att nödga dig att gå sysslolös på min bekost-
nad. På intet sätt, alldeles icke. Du skall nog få arbete,
916

det försäkrar jag dig. Men ett sådant arbete, som bättre-
anstår dig och bättre öfverensstämmer med dina böjelser.
Se så, sök ej att inbilla mig att ditt nuvarande lefnadssätt
behagar dig eller någonsin skall komma att behaga dig!»

Så talande knäppte hr Laffiche händerna, på hvilka
gnistrade ett par dyrbara ringar^ samman öfver västen, i
det han såg sin son med en skarp, genomträngande blick i
ögonen.

En skär rodnad färgade Pauls kinder. Han kände att
mannen midtemot honom läste i hans hjerta. Hans faders
forskande, ihärdiga blick besvärade honom, han vände bort
ansigtet.

»Min affär», fortfor den andre, »är stadd under utveck-
ling. Den kan med tiden varda en präktig affär. Men att
stå i spetsen för en stor firma tilltalar dig måhända icke.
Då måste en annan komma på den plats du försmår. Det
vore skada! Ännu ett, stolthet är en förträfflig sak, men
drifven för långt är den en dumhet.»

Med dessa ord gick han fram till bordet och slog i ett
glas vatten, som han långsamt tömde. Der under sneglade
han från sidan på sin son, som stirrade på golfvet, med
hufvudet — der det stormade — lutadt i handen. Seende
att den unge mannen icke rörde sig, steg den äldre hr
Laffiche fram till sin son, lade handen på hans axel och
sade med mera hjertlighet i tonen. »Berätta mig nu om din
ställning. Den är väl icke angenäm för mig att höra, men
jag önskar veta allt».

Hvarför nämnde Paul ej ett enda ord om Rose vid detta
första sammanträffande; hvarför förteg han den sak, som fört
honom dit? Han beskref sitt lif, alltifrån det ögonblick han
lemnade hemmet, intill denna dag, men allt, hvad som rörde
hans fästmö, lemnade han i mörkret. Hade man bedt honom
förklara detta besynnerliga beteende, skulle han hafva svarat
att tillfället ej syntes honom rätt lämpligt, ej heller medgaf
honom hans känsla att nu framkomma med sitt ärende.
Detta fick ej behandlas så der i förbigående. Följande dag
skulle han i ett samtal, som han skulle särskildt utbedja
sig för ändamålet, bringa denna sak på tal. Men hade han
varit i stånd att väl skilja mellan de bevekelsegrunder, som
förestafvade hans handlingssätt, så skulle han hafva funnit
dem mer invecklade och mindre lätta att utreda, än han den
aftonen förestälde sig. En obestämd känsla att det ej var


917

värdt att vidröra detta giftermål inför denne man, att haii,
om han talade om Rose, ej skulle uppfattas, var det som
band hans tunga. På en gång — ty hans faders föreställ-
ningar hade likt hullingar hakat sig fast i hans hjerta —
framstod den stackars flickan, ditintills hans stöd och tro-
fasta hjelp, som ett hinder mellan honom och hans lycka.
Icke så, att han med tydliga ord tillstod detta för sig sjelf,
men han hade ett oredigt, obestämdt intryck af förändrade
förhållanden. Natten, som följde på detta samtal, tillbragte
han utan sömn, ett rof för de mest motsatta förnimmelser.
Den brinnande åtrån efter en annan ställning, det ängslande
begäret att intaga den plats i samhället, som med rätta till-
kom honom, kämpade med hans egenkärlek, med hans stolt-
het som man. »Mottag ingenting af denne man, haf dig
sjelf att tacka för allt. Förlåt, men med stolt upplyft
hufvud, icke med en efter almosor utsträckt hand. Ett
stycke torrt bröd, för hvilket man ej behöfver tacka någon,
smakar bättre än till skänks mottaget öfverflöd, komme det
än från en faders hand.» Så hviskade hans stolthet, hans
hederskänsla med Roses stämma. Men så dröjde hans öga
på de grofva kläderna öfver stolen vid sängen; han fick lust
att skjuta undan dem. Den långa törnbeströdda vägen, der
hvarje steg tröttar, slingrade sig framför honom, denna hårda,
obanade väg var det hans lott att vandra till slut — om han
ej mottoge någon hjelp. Och hvarför icke antaga sådan?
Tillkomme honom icke med rätta en plats i spetsen för hans
faders afiar, en plats i hans faders krets? Måste man ej
kalla det för en löjlig envishet att med stolthet afvisa en
godtgörelse för en orättvisa?

Men Rose måste dela hans upphöjelse. Han tröstade
sig med den föreställningen, att hennes framtid låg i hans
hand. Hans fader skulle väl kanske i förstone göra invänd-
ningar; men måste icke hvarje fördom vika, när man såg
Rose? När han fick se och lärde känna Rose. ... Så
ströfvade hans fantasi omkring i framtiden, och gryningen
började inbryta, innan han fick en blund i sina ögon.

Det var många slags vindstötar, som följande morgon
härjade den sköna blomstergård, som knoppades i vår väns
bröst. Den atmosfer af rikedom och beqvämlighet, hvari
hans fader rörde sig, förvirrade behagligt hans sinnen. Det
svala rummet, den mjuka mattan, det dämpade ljuset, som
strömmade genom de nedfälda persiennerna, det utsökta
918

bordet, det fina porslinet, de slipade kristallglasen, kortligen
beqvämligheten, rikedomen, konstalstren till förhöjande af
det sinliga välbehaget, till odlandet af smaken — hvilket
allt så småningom blifvit den rikes behof — utsträckte sig
mot den unge mannens hjerta såsom mjuka qvinnoarmar.
Det var honom till mods, sedan den första förlägenheten,
tack vare hans värds fina takt, var viken, som om han glede
hän öfver en jemn vattenspegel i en beqväm gondol. Hvil-
ken ljuf förnimmelse efter så många års umbäranden och
kamp. Rose var med, sittande vid hans sida. Likt prinsen
i sagan förde han henne omkring i underlandet. Frukosten
var knapt slutad, förrän han drog fram med sina giftermåls-
planer; den unge mannen framhöll med värme sin fästmös
ädla karaktär, den tacksamhet han var skyldig henne. Men
under berättelsen förlamades hastigt hans tunga genom det
underliga minspel, hvarmed hans fader behagade ledsaga
dessa utgjutelser. Den gamle hr Laffiche blinkade nämligen
så skalkaktigt, gaf under berättelsen så många med afseende
på ämnet mindre passande tecken till munterhet, att berät-
taren kom af sig, och plötsligt tystnade.

Hans fader såg tigande framför sig med ett spefullt
uttryck i de halfslutna ögonen. Förande pekfingret långsamt
till näsan nickade han åt sonen att fortsätta.

»Jag tror», utbröt denne halft förlägen, halft förtretad,
»jag tror att vi icke förstå hvarandra. Jag talar om min
blifvande hustru».

»Ja — — ja — väl!» fnittrade hr Laffiche.

»Törs jag fråga, hvad ni finner för löjligt i hvad jag
säger?»

»Löjligt . . . ?» Fadern stirrade sin son i ansigtet med en
så oförstäld häpnad, som någonsin en menniska visat vid
anblicken af något besynnerligt naturunder. Derpå öfver-
väldigad af det komiska i situationen, lät han sig falla bak-
länges i länstolen och skrattade så att han skakade.

Paul stod bredvid bordet, blek och darrande af kufvad
vrede, väntande på att detta utbrott af munterhet skulle taga
slut. När hans fader åter rest sig upp, trädde han närmare
intill honom, och läggande tonvigt på hvarje ord för att ej
lemna rum för något missförstånd, sade han:

»Dét tyckes, min herre, som om ni icke vill förstå mig.
Jag kom i går hit icke för att tigga er om gunst och gåfvor
utan för att anhålla om ert bifall till mitt giftermål med
919

den flicka, hvars lefnadshistoria jag höll på att förtälja.
Ingen menniska i verlden behöfver skämmas för henne, vore
hon än tusende gånger ringa och fattig.»

»Men är du då alldeles splitter galen, eller hur är det
fatt med dig?» Hos hr Laffiche tycktes häpnaden vinna
hand öfver munterheten. »Hvad är det för en roman du
dukar upp för mig? Att gifta sig med en strykerska, som
— — af menniskokärlek fått ett barn! Men, för f—n i våld,
min herre, vill ni att jag skall taga detta för kontant? Har
ni blifvit så klok, så är ni, med er tillåtelse, en gås. Seså,
låt nu melodramerna vara, låt oss tala som förståndiga menni-
skor. Om du här eller der har en liten turturdufva, hvad
angår det mig? Behåll den eller låt den flyga, allt efter
behag. Men var så god och håll mig icke för en narr.»

»Fader», återtog den andre förargad, medan blodet steg-
honom åt hufvudet, »om jag knutit förbindelser, som ej äro
efter ert sinne, hvems är felet? Jag har valt bland de menni-
skor, bland hvilka jag lefvat och, låt mig försäkra er det,
mitt val är ej af den sort, att det gör er någon skam. Om
jag icke visste, att ni talar om en person, som ni icke kän-
ner, så skulle jag ej dröja här ett ögonblick längre. Låt mig
säga er, att ni är i villfarelse. Er misstanke (Paul rodnade
då han sade detta) är grym, förolämpande. Rose är tjugutvå
år, hennes fosterbarn nio. Detta är skäl nog, gudskelof, för
att utesluta alla smädliga förmodanden. Jag vill icke höra
henne förolämpas af någon, icke ens af er. Nu har jag att
fråga er om endast en sak: Vill ni gifva ert bifall till vårt
bröllop, ja eller nej. Men var Öfvertygad om, att hvad ni
än gör och hvad ni än har i sinnet med mig, så släpper
jag icke min flicka.»	•

Tonen, i hvilken den unge mannen talade, hela hans håll-
ning tycktes göra intryck på fadren. Hr Laffiche öfverlade
med sig sjelf. Han begrep i sjelfva verket, att hans son, på
hvilket för honom obegripligt sätt han än var bortkollrad af
fruntimmer, stod i begrepp att begå en dumhet. Men att
kämpa mot strömmen, skulle väl det gagna? Förälskade
äro ett slags hypokondrister. Ju mer man söker taga deras
q val ur hufvudet, ju fastare hänga de fast dervid. Bäst då
att hålla med dem och söka så småningom afleda deras tan-
kar. Hr Laffiche var af flera skäl angelägen att vinna sonen
för sig. Derför återtog han i en annan ton :
920

»Nå ja, vi kunna ju låta detta ämne hvila så länge.
Man kan ju sedermera återkomma dertill, men innan jag
vill höra något vidare derom, måste vi lära känna hvarandra
bättre. Det är ju möjligt, att jag sedermera kommer att
döma annorlunda. Hör nu, i morgon lemnar jag Paris. Jag
kommer att göra en resa på ett par månader, jag måste
besöka åtskilliga platser i Frankrike, tala med en del afiärs-
vänner. Jag råder dig på det allvarligaste att göra mig säll-
skap. Det kan ej vara annat än nyttigt för dig, huru vårt
återseende än må komma att aflöpa. Vi skola derunder få
tillfälle att tala med hvarandra och rådgöra om hvad som
är bäst att företaga i ditt intresse och med blicken fäst på din
framtid. Detta är nu mitt förslag. Du kan antaga eller
afslå det. Jag skulle dock icke vilja råda dig till det senare,
ty det förefaller mig, som om du då skulle handla mot ditt
eget välförstådda intresse.»

Paul kände vid detta anbud liksom en stöt genom krop-
pen. En sådan resa icke blott tilltalade honom i hög grad
i och för sig, utan den undanröjde för tillfället alla de för-
tretligheter, som han förutsåg måste komma. Derjemte gaf
det honom tillfälle att så småningom bringa sin far på andra
tankar. Att behålla Rose genom att prisgifva sina utsigter
— dertill skulle han visserligen besluta sig, om han måste
det. Men att behålla Rose utan att förstöra sin framtid var
honom dock kärare. Efter ett ögonblicks eftersinnande, anhöll
han om en kort betänketid, hvilket hans fader med en axel-
ryckning medgaf honom.

Vid afskedet i dörren slog hr Laffiche sin son på axeln.
»A propos, du träffar i afton en vän hos mig. Kom ihåg
att du ej längre är arbetaren Paul utan son till Henri Laf
fiche; i Paris finnas magasiner i öfverflöd, der du kan för-
ändra dig till en herreman efter ditt stånd. Du har alltid
varit det, blodet förnekar sig icke. En förändring till det
yttre skall bringa dig i öfverensstämmelse med ditt inre.»

Paul ryggade baklänges som om han fått en örfil. All
hans stolthet uppreste sig vid faderns ringaktning af hans
kläder och handtverk — en ringaktning, som han visste med
sig sjelf hafva haft och till och med uttalat, men som han
ur denne mans mun ej ville höra. Det är anmärknings-
värdt, att personer, som vid alla tillfällen håna och förklena
sin syssla eller sitt yrke, aro de första att brusa upp, då
någon annan anspelar på detsamma. Att en man, som öfver
921

modigt stött ned sin son, skulle skämmas för denne sons
handtverk, förtretade honom på det högsta. Det hjertliga
i'ådet förvandlades till hån. Den äldre hr Laffiche hade
gjort ett missgrepp. Han skulle hastigt erfara det, ty hög-
draget nog ljöd svaret.

»Jag skall komma sådan jag står framför er, fader. Vill
ni icke kännas vid mig sådan, så skall jag för alltid befria
er från all anledning att skämmas för mig genom att . . .
gå min väg.»

Ett drag af förtret visade sig på den sålunda tillrätta-
visades ansigte. Det var ett bittert, men välförtjent piller,
som hans son gaf honom att svälja. En sekund hängde det
])å ett hår, att de band, som knapt voro återknutna, hade
slitits för alltid. Ett helt lifs lycka eller olycka hänger ofta
på ett ord för litet eller för mycket, på ett för kort eller
för långt steg. I detta ögonblick sväfvade två menniskors
öden i vågskålen, som hölls af hr Laffiche. Blott ett tryck, ett
omärkligt tryck på högmodets, den falska blygsamhetens
vågskål, ett häftigt ord från Paul . . . och den unge mannen
skulle gått sin väg och vår lilla stackars Rose. . . . Dock
jag vill icke gå berättelsen i förväg. Vare det nog sagdt,
att jemnvigten steg öfver till den motsatta. Den äldre hr
Laffiche sväljde det bittra läkemedlet, visserligen med en
grimas, men han sväljde det dock.

När Paul om eftermiddagen meddelade fruntimren
den ifrågasatta resan, kände han sig för första gången i sitt
lif besvärad i sin fästmös närvaro. Han såg sig tvungen att
gifva ett sken åt det förefallna, som visserligen ej dolde san-
ningen, men som dock delvis gick på sidan om henne. Att
röja fadrens förolämpande misstankar skulle varit ett allt för
grymt hån mot flickan. Han vidrörde således icke dessa
misstankar utan förklarade, att hr Laffiches vägran berodde
på fördomar, som nog skulle gifva med sig med tiden.

Madame Friquet, som med spänd uppmärksamhet lyss-
nat till Pauls meddelanden, förklarade genast att det enligt
hennes mening ej vore rådligt btt motsätta sig faderns önsk-
ningar beträffande den ifrågasatta resan. Hon förstod allt
922

för väl hans fördomar och anade, hvilka skefva slutsatser han
måste hafva dragit. Med tålamod kunde här vinnas allt,
med öfverilning var allt att förlora. Hon skärskådade saken
från alla sidor, hvarvid hennes egen rika lifserfarenhet kom
henne till hjelp. Komme det till en brytning mellan far och
son, så skulle bakslaget deraf känbart träffa de förlofvade
som gifta. I alla händelser måste man försöka det omöjliga
för att få saken uppgjord i godo. Ehuru det var beklagligt,
att fadern försvunnit med sina penningar och sina skyldig-
heter mot sonen, så måste, sedan han nu var återkommen,
allt tagas i omsorgsfull ompröfning, innan man afvisade
honom. Om det skulle blifva nödigt för Paul att välja mellan
denne man och Rose, så borde det ske i det fulla medvetan-
det, att man gjort allt för att göra ett sådant val onödigt.
Hvad som mest förskräckte henne, var att Rose skulle fri-
villigt träda tillbaka. Ty hon var öfvertygad, att denna
flicka om någon var i stånd att göra denne man lycklig.
Hennes älskvärdhet, hennes enkelhet, hennes naturliga finhet
gjorde henne icke blott fullt värdig ett högre stånd utan
borgade äfven för att hon der ganska snart skulle känna sig
på sin plats. Förlorade han denna flicka, så skulle upphöjel-
sen — sådan var madames fasta öfvertygelse — lända Paul
till förbannelse i stället för välsignelse.

Hvad Rose sjelf angick, hade faderns ankomst alltifrån
första ögonblicket oroat henne. Att denne man var hennes
fiende, att hans önskningar korsade hennes, det anade hon
snarare än hon visste det. Den ringaktning, hvarmed den
äldre hr Laffiche i följd af hennes låga härkomst och fattig-
dom betraktade henne, hade endast gjort henne nedslagen.
Stark i det lugna medvetandet om sitt ärligt förtjenade bröd,
om sitt fläckfria lif mottog hon detta slag utan att visa sig
hvarken sårad eller bitter. Blickar som ofvanifrån kastas af
högmod, fördom eller dumhet, gräma endast små själar. Att
i tid draga sig tillbaka att, som man säger, taga sin värdig-
het i akt, låg icke i Roses skaplynne. Dertill tänkte hon i
sjelfva verket för litet på sig sjelf, dertill låg hennes trolof-
vades lycka och intresse henne för mycket om hjertat, —
mer än hennes sårade egenkärlek. Hon förrådde hvarken
harm eller bedröfvelse, men på ett enkelt, lugnt och, genom
det våld flickan gjorde på sig sjelf, rörande sätt, framhöll
hon för sin vän, att hans ‘ framgång och lycka vägde mer
hos henne än allt annat.
923

»Du sökte och begärde mig, när du var en fattig arbe-
tare, Paul, och jag en fattig flicka. Om jag nu vid förändrade
förhållanden ej längre kan vara för dig, hvad jag hitintills
varit, så vet du, att du är fri. Frukta icke att jag skall
göra dig någon förebråelse. Jag skall hålla af dig hela mitt
lif, men hellre än att stå dig i vägen önskar jag, att du
måtte tänka på mig, som på en flicka . . . som höll dig för
kär, för att hon skulle vilja förstöra ditt lif.»

Det kostade på det arma barnet att få fram dessa ord,
ty hennes hjerta sammanpressades vid tanken på att skiljas.
Mannen, till hvilken de voro riktade, kände sig djupt träffad
deraf. Detta lugna, oegennyttiga, förståndiga drag af den han
älskade väckte hans beundran. Han hade väntat sig lidelse-
fulla scener. Bragta i rörelse började hans känslor att flöda
och spolade i ett ögonblick bort alla betänkligheter liksom
alla luftslott. Och såsom det plägar ske hos älskande, gick
hans uppskattning af det nobla i Roses drag hand i hand
med en viss känsla af sårad egenkärlek öfver att hon så
lugnt kunde tala oni att skiljas från honom.

»Afstå ifrån dig för något eller någon i verlden? •—
aldrig? Hellre arbetar jag med mina händer intill min sista
dag än jag mister dig. Hvem har gjort mig till en belåten
och lycklig menniska? Huru skulle det gå mig här i verl-
dep utan dig? Hvad mig beträffar ... så lugnt som du
yttrar dig öfver en skilsmessa, skulle jag aldrig kunna . . .»

Hon såg på honom. Han blygdes och fortfor i lidelse
full ton :

»Så menar jag icke. I hela Paris fins ej ett hjerta så
ädelt och trofast som ditt. Och hur kan du då tro, att jag
skulle vara nog' obetänksam, fåkunnig, ja rent af dålig att
kasta bort det? För välstånd, rikedom? Hvad nytta hade
jag deraf, om jag måste mista dig? Hellre min arbetareblus
och dig i mina armar, än herremansrocken och ej mer dessa
glada, svarta ögon, ur hvilka kärleken strålar emot mig, ej
mer dessa små händer (han fattade och kysste dem), som,
det vet Gud, skyddat mig för dårskap och obehag. Allt med
dig eller ingenting utan dig. Oss båda skall han mottaga
som barn, eller ock upphör jag att vara hans son. Kan du
tro att jag skulle kunna öfvergifva dig?»

Han drog henne ned på sitt knä, lät hennes hufvud
hvila på hans arm på samma gång som han lutade sig ned
öfver henne, så att hennes kind vidrörde hans. Så, tätt vid
924

hennes öra hviskade han till henne hvad lidelsen ingaf
honom, ord som kosta mannen så litet, men som intränga
djupt i qvinnans hjerta genom hennes upprörda sinnen.
Hon lånade honom sitt öra, vaggad af den djupa vanmakt,
som kom öfver henne, medan hennes tankar omtöcknades
genom den allt hårdare tryckningen af denna starka arm.
Långsamt slöto sig hennes ögon och ned från de mörka ögon-
håren rullade två glänsande tårar, som gledo utför kinderna
och föl lo ned på hans axel. Hans arm slöt henne allt hår-
dare intill hans hjerta, medan han tryckte sina läppar på
hennes hårflätor, på det kära ansigtet, för att strax derpå af
hennes mun, som bäfvande öppnade sig, uppfånga afskedets
ord, som halft hviskades, halft framandades liksom en rökelse
från hennes trogna, ömma hjerta.

Tidigt följande morgon lemnade de bada männen huf-
vudstaden. Hr Laffiche senior gnuggade förnöjd händerna
öfver den första framgången af hans väl uttänkta planer.
Med en sådan skarp blick som faderns kunde sonens svaga
sida ej förblifva dold. Han hade från första ögonblicket upp-
täckt den ömtåliga punkten. Att ständigt angripa den unge
mannen i denna hans svaghet vardt hans outtalade syfte.

»Se er i spegeln min herre ! Kan man tänka att det
är samme karl?» sade fadern med ett småleende häntydande
på den nätta resdrägten, som på det fördelaktigaste framhöll
den unge mannens smärta smidiga växt.

Arbetaren måste vara afskakad, innan ’ vi återvända till
Paris. Det var den äldre hr Laffiches tanke och beslut och
i öfverensstämmelse härmed handlade han. Yttre bevis på
förbindlighet och hjertlighet måste eröfra sonens hjerta, blic-
kar af fadersstolthet ersätta de tomma smekningarne. En
gyllene regel hade fadern i ständigt sigte: den som vill vinna
menniskor, han bör verka på det lilla i ïiienniskan. Hvarje
dödlig har i sitt innersta en känslig fläck, der hon gerna
vill blifva kittlad. Den verldskloke faderns handelsvänner
skulle blifva hans hjelpare och bundsförvandter; deras salonger
en skola af goda seder för mannen af folket. I de hus, der
Paul genom sin far infördes, såg han män hjertligt hälsa
på honom, hvilka förut svårligen skulle föredragit honom i
925

sitt sällskap.. Fruntimren drogo honom till sig, afsköto på
honom behagsjukans alla pilar på ett sätt som det ej skulle
ha varit passande att använda mot en arbetare. Fäder skram-
lade betecknande med sina döttrars hemgift inför gästerna.
Men den äldre hr Laffiche var döf på det örat; han hade
andra planer med sin son. Det fans till och med rika borgar-
fruar i landsorten, som ej skulle haft något emot att börja
en liten kärlekshandel med den tafatte, blyge, men hurtige
unge mannen. Madame C. . . . den skönaste bland alla dessa
damer lät förstå detta tydligt nog. Ur hennes smäktande
ögon sköt en blå glöd, likt glansen af en blixtrande värj-
klinga. Hennes* svällande läppar, skuggade af ett fint fjun,
tycktes vara en trånande persika. Hon förstod att fängsla den
oerfarne unge mannen, der hon, lekande med sin solfjäder,
låg utsträckt i den mjuka kåsösen, väl medveten om huru
den hvita svandunsbarmen framträngde genom sidenkorsetten
vid hvarje andetag.

Paul råkade i hennes trollkrets. Till lycka för honom
varade deras umgänge endast helt kort. Dock hade något
ur denna qvinnas ögon stigit honom åt hufvudet, som verkade
likt berusande vin. Tanken på henne kom hans pulsar att
bulta. Rose kom visserligen efter sådana syner alltid att
återtaga sin gamla plats, men ehuru hon förblef dyrbar för
hans hjerta, bleknade hon för hans inbillning, öfverglänst
som hon var af den främmande qvinnans mognare, sinliga
skönhet. Skref han till henne, så togo de gamla minnena
öfverhand och inlade i hans stil den inneboende värmen.
Den stackars flickan slukade dessa bref; hon läste och läste
om dem gång på gång; hon bar dem på sig dagen i ända och
kysste hans namnteckning, innan hon gick till sängs. Föga
tröst innehöllo de visserligen med afseende på sjelfva hufvud-
frågan, men många löften och uppmuntrande försäkringar.
Alla försök att bringa saken på tal hade imellertid hitintills
strandat.

»Du vet icke sjelf, hvilken dumhet du vill begå», utbrast
den äldre hr Laffiche efter hvarje sådant pinsamt samtal.
»Jag skall åtminstone ej vara dig behjelplig deri. Jag har
betalt lärpenningar.»

Framhöll då Paul, att bådas tycke i det fallet ej vore
lika, att han ej stod i begrepp att gifta sig med en äfven-
tyrerska eller någon jänta, utan med en redbar flicka, som
ingen kunde lägga något till last — så vida det ej var hennes

Ur Dagens Krönika, VII, 11; Ig,

6
926

fattigdom — så ryckte fadern endast på axlarne. Det förtröt
hr Laffiche a€t se sin son så hallstarrigt hålla fast vid hvad
han kallade en nyck. Och inga tecken visade sig, att ar-
betaren så snart skulle blåsa till reträtt. Men den som fått
smaka på en bättre rätt, återgår icke gerna till den gamla,
tänkte fadern. Delande sin tid mellan omsorgen om sina
affärer, i hvilka han så småningom började inviga sonen, och
i sökandet efter förströelser, som för den unge mannen egde
nyhetens behag, sträfvade han att så småningom lösgöra denne
ur hans gamla band. Han dref detta ända derhän, att vår
vän befann sig som i ett rus, när han efter nära två måna-
ders frånvaro återkom till Paris. Der uppenbarade sig hvad
fadern hade väntat och hoppats — en känsla af afstånd, en
viss smärtsam förvåning vid återseendet af sina gamla vänner.
Han var icke samme man, som när han för kort tid sedan
lemnade dem, de ej de samma, som då de sade honom
farväl.

Madame Friquets våning var alldeles förändrad ; ett
borgerligt drag låg utbredt deröfver, som han aldrig förut
lagt märke till, men som nu genast sprang i ögonen. Den
goda frun sjelf, kommande ut från sitt lilla kök, röd af
hettan i spisen, medförande lukten af lök i sin hvardags-
drägt, var icke mer den dam, till hvilken han hade sett upp ;
hon hade blifvit en borgarfru, tjenstaktig, godhjertad, akt-
ningsvärd .— allt hvad man vill, men likväl en borgarfru.
Han stirrade på henne med förfäran, frågande sig sjelf, hur
det kom sig, att han fann henne så förändrad. Hennes mans
narraktigheter framstodo nu för honom i det förhatliga ljuset
af lättsinnigt skräfvel. Två månader förut hade han känt
sig hedrad af att få vara tillsammans med denne gamle narr.
Vår blick på menniskorna beror på den plats, på hvilken
vi stå. Varder ens egen figur framskjuten i förgrunden,
hvem ser sig icke då om efter kamraterna, som blefvo efter,
hvem drager väl icke då synlinien öfver deras hufvuden. En-
dast få menniskor undgå detta sinnenas bedrägeri af sam-
fundsperspektivet. Desse få äro de verkligt store.

Hvad Rose beträffar hade hon förlorat något. Han fann
henne mera alldaglig än förut. Sväfvade väl för hans själ
de andras retande konster, när han såg enkelheten i hennes
karaktär och klädsel. Smakade den fadd, den okryddade
passionen? Dessa intryck kunde imellertid icke, så hoppades
han, blifva varaktiga, förkastade som de voro af hans bättre
927

jag. Han led af denna inbillningens och sinnenas utsväfning,
ty hans hjerta rördes af flickans hållning, som var obesvärad,
naturlig och värdig. Hon antydde hvarken genom blick
eller uppförande, att han var förändrad mot'henne. Hennes
ögon strålade af ömhet, när hon hängde om hans hals. Hon
grep hans hand, tryckte den till sitt bröst — han måste
lägga sitt hufvud på hennes axel, berätta — och så var
det godt.

Bäfvande tillbaka för hvarje afgörande steg, kastad hit
och dit ’mellan sina skimrande drömmar och sin kärlek till
Rose, gjorde han hvad alla svaga naturer göra under lik-
nande förhållanden. Han sökte bedraga sig med osanning
för att kunna känna sig tillfreds med sig sjelf. Hvem an-
stiftar väl mest ondt och förtret här i verlden, de svaga,
goda menniskorna eller de erkänd t dåliga? Eldigare varda
hans bedyranden om trohet, varmare och innerligare hans
försäkringar om tillgifvenhet, i den mån tron på hans egen
viljekraft och motståndsförmåga slappas. Dels för att bespara
sin fästmö smärta — och sig sjelf anblicken deraf — dels
för att ej råka i motsägelse mot hvad han skriftligen lofvat
och försäkrat, låtsade han, som om hans fader, till hälften,
ja mer än till hälften uppmjukad, stod i begrepp att gifva
efter. Ännu en gång före den sista vågade Rose en antydan
om att göra slut på deras förbund. Hon besvor honom att
säga sanningen, och icke af missförstådd barmhertighet leka
med henne. Men hon hade den aftonen ett så förtjusande
utseende, rörelsen förlänade hennes ansigte ett sådant behag
att Paul förtrollad och vekhjertad med eder och kyssar tog
henne dessa tankar ur hufvudet. Så går det till: man
menar verkligen hvad man säger — i det ögonblick man
säger det.

Ett par dagar senare smögo sig åter andra intryck genom
dörren till hans hjerta, som alltid stod på glänt. Striden i
hans inre uppflammade på nytt. I begrepp att afresa hade
hr Laffiche senior sagt sitt sista ord: »välj mellan flickan
och mig».

I sitt hjertas trångmål och för att göra slut pa vacklan-
det, som vardt honom odrägligt, hade han med ett tag afhuggit
928

knuten. Att lemna Rose i sticket ville han icke, kunde han
icke, fick han icke. Det återstod honom således ej något
annat val än att uppgifva sina utsigter. Han hade kommit
till den punkt, der ett lugnt öfvervägande af handling och
följd var omöjligt. Det skulle ingenting kosta på honom —
det kostade ingenting på honom. Kom så ett ogrannlaga
tvifvel från hans innersta att försäkra honom om motsatsen,
så bjöd han det skyndsamt tystnad. Så ilade han uppför
gatan till sin faders hotel, glad, när han ändtligen bragt det
så långt, att han omsider kommit till slutet af sin tortyr.
Talande för sig sjelf, här stötande mot en förbigående, der
trängande en annan ned från trottoaren, ilade han framåt, när
plötsligt en välbekant stämma nådde hans öra och en tung
hand lade sig på hans axel; när han såg upp, befann han
sig midtemot en person med vildt skägg, en arbetare, som
med mössan öfver ena örat och den svarta snuggan mellan
tänderna ironiskt stirrade på honom.

»Hå, hå, monsieur Chic! Man känner icke igen sina
gamla kamrater, tror jag? Har man fått ett arf? Är en
gammal tant död? En fasligt fin rock . . . puh! Guld på
västen! Ah, tag upp din nya kronometer, så får jag se huru
mycket klockan är. Generar dig röken från min pipa, min
gosse? Du röker väl bättre l^an jag tro. Kom så följas vi
åt ett stycke, hä?» Med dessa ord stack arbetaren sin arm
förtroligt under Pauls.

Men denne befann sig ej i den stämning, att han höll
till godo med dylika förtroligheter. Han vände sig hastigt
mot blusmannen. En olycksbådande eld lyste i Pauls ögon,
medan han sköt undan armen. Han utstötte en svordom
mellan de sammanbitna tänderna och ryckte sig lös. Men
den andre lät ej afspisa sig så lätt. Med en grof kötted
och en hätsk blick trädde han fram till Paul och grep honom
i axeln ; och slungande pipsnuggan i gatan, så att skärfvorna
yrde omkring, skrek arbetaren:

»Fördömde aristokrat, du borde ...»	.

En kraftig hand grep honom i bröstet, innan den bred-
axlade karlen fick tid att sätta sin hotelse i verket. Paul
var intet barn, hans muskler voro af jern. Öfverspänningen
929

förlänade honom jättekrafter. Hans angripare sjönk ihop
under trycket af en näfve, som genom vecken af hans blus
sammanpressade bröstet liksom med jernskrufvar. Ett skrik
af raseri och hat banade sig väg ur Pauls bröst. En ens-
ligare plats hade måhända skådat ett brott.

Här i menniskovimlet kom en lagens tjenare och lade
sig emellan. Belefvadt förde polismannen handen till sin
hufvudbonad för den fint klädde herremannen, som var utsatt
för ett så groft öfverfall på allmän gata. Paul fortsatte sin
väg utan vidare obehag, men ännu på afstånd hörde han
mannen ropa efter honom:

»Vi se hvarandra åter, förd . . . hund!»

Och till dessa menniskor skulle han återvända, i deras
krets skulle han sjunka tillbaka? Denne man var visser-
ligen icke hans jemlike, icke ens på , samma verkstad, men
han hörde dock till skrået. Och Paul hatade nu skrået i
detta dåliga exemplar. En bitter, förtviflad stämning hade
vunnit öfverhand hos honom, när han uppnådde sin faders
logis. Här var allting upp- och nedvändt: reseffekter, kof-
fertar, kistor, kappsäckar lågo huller om buller. En betjent
var sysselsatt med att sätta adresslappar på kollyerna och
att slå snören om dem.

»Undan med sakerna, så jag kan komma fram», ljöd
den korta befallningen. Tjenaren såg förvånad upp från sitt
arbete, men bugade sig ödmjukt. Bugningen gäller dig, tänkte
Paul, med en blick på sin rock. Jag undrar hur den slyngeln
skall mottaga mig i morgon — föll det honom plötsligt in
— i det han kastade en blick ned på mannens krökta
rygg. Med galgenhumor på läpparne trädde han in till
fadern. Hr Laffiche var sysselsatt med att genomse några
räkningar och ordna sina papper. Han mer låg än satt på
en låg soffa. Med ena handen lätt hvilande öfver den kala
hj essan höll han i den andra ett papper, fullskrifvet med
siffror, temligen långt från ögonen.

»Åh, är det du?» ropade fadern utan att vända på
hufvudet eller resa sig, när han såg sonen komma in. Han
endast kastade en snabb, skarp blick på den unge mannen
öfver sin pince-nez: »Kommer du ändtligen för att säga mig,
att du återfunnit ditt förstånd?»

»Jag kommer för att säga er», sade Paul med dof stämma,
»att jag icke kan antaga ert tillbud, eftersom . . .
930

»Jag icke vill upptaga den lilla sömmerskan eller modisten
som min dotter eller trycka henne i mina armar, icke sant?»

Faderns ögon lyste af gäckeri vid dessa ord. »Du är,
med förlof, visst inte riktigt klar i hufvudet, uQge man,
eller ock är du en af de ohandterligaste menniskor, jag
någonsin sett. Jag kommer och erbjuder dig en framtid,
efter hvilken det skulle vattnas i munnen på hundratals, ja
tusentals menniskor. Och du kommer och säger mig : jag
stannar hellre vid min svarfstol, vid mitt ritbräde. Jag öpp-
nar dig utsigt till en utmärkt karrier och du svarar mig helt
kyligt: Jag tackar, men jag föredrager att lefva tillsammans
med en sömmerska, som medför ett barn i hemgift.»

Paul, som stod och stirrade genom fönstret på vimlet
nedanför, vände sig hastigt mot fadern. »Hvem vägrar?
Har väl jag vägrat? Det är ni, soin vägrar att göra mig ett
förslag — som jag kan antaga.»

»Just det ja», återtog hr Laffiche, medan han lät han-
den kraftigt falla ned på soffstödet. »Jag vägrar att låta dig
rusa mot din olycka, alldeles riktigt! Men du skall icke
gifta dig med den der flickan, åtminstone icke med mitt
bifall. Vill du köra hufvudet i väggen, lyster det dig att
handla som en tok, så står det dig fritt. Men då är det
också slut oss emellan; förstå mig rätt. Du föreställer dig
kanske, att jag ämnar skaffa dig och din äkta hälft medel
att börja någonting. I så fall misstager du dig grundligt.
Icke en centime kommer jag att släppa till eller att förskjuta
för att styrka dig i din dåraktiga föresats, icke en centime,
hör du. Gjorde jag det, sloge jag sönder mina egna fönster
på samma gång som dina. Ty då beröfvade jag dig den
enda möjligheten att komma till besinning, innan det är för
sent. Tag åter på dig din arbetsdrägt, om du har lust, men
jag förespår dig (här steg hr Laffiche upp och trädde när-
mare, med händerna nedstuckna i byxfickorna och ögon-
brynen uppdragna) jag förespår dig, att du, innan ett par år
gått till ända, skall ångra, att du fått henne på halsen.»

Paul vände ansigtet mot fönstret, hans hand knöt sig
krampaktigt, hans andedrägt var. kort och hastig. »Jag vet,
hvad jag gör», utbrast han, »jag har noga öfvervägt allt. Hon
— hon — jag vill icke uppoffra henne; jag vill det icke,
hvarken nu eller någonsin. Min Gud, jag kan icke». Han
slog sig med handen för pannan, medan han snarare fram-
hväste än talade de sista orden. — »Behåll edra penningar,
931

jag vill icke ha ett Öre, om jag skall mottaga det som en
allmosa. Vi hafva sett och talat med hvarandra för sista
gången, fader!»

»Håll», ropade hr Laffiche, när Panl redan grep om dörr-
vredet, »håll, vänta ett ögonblick». Han hade uppmärksamt
gifvit akt på sin son och öfverlagt med sig sjelf. Ännu ett
medel ville han försöka. »Så böra vi icke skiljas», sade
han. »Hör mig. Jag har kommit att tänka på en sak. Du
rusar förblindad mot ditt förderf. Jag kan icke hjelpa dig att
sjelf lägga repet om halsen. Det måste du inse. Men hör nu,
hvad jag tänkt ut. Du följer mig till Petersburg — ensam.»

Paul gjorde en afvärjande rörelse.

»Ensam säger jag. Denna — hon — stannar här. Om
tre år hoppas jag kunna återkomma till Frankrike. Tänker
du då på -samma sätt som nu, så tager du henne till dig . . .
förstår du? Barnet skickas ögonblickligen bort — och —
ett tredje vilkor, som jag uppställer — hon lemnar sin nu-
varande bostad och flyttar till en familj, som jag skall anvisa
henne. Se der mitt sista ord. Jag ger dig en timmes be-
tänketid.» Och dermed lemnade hr Laffiche rummet.

Der satt- nu Paul och stirrade på kroken med det loc-
kande betet. Lockande, derför att det erbjöd en medelväg,
hvarigenom man undvek besväret och obehaget af att göra
ett val och som syntes kunna åstadkomma en förlikning
mellan kärleken och ärelystnaden samt öppna ett smyghål
för samvetet att glida ut igenom. Han höll för mycket af
flickan för att prisgifva henne. Sådant tillät honom ej heller
hans heder. Allt det goda och redbara hos honom uppreste
sig mot ett sådant handlingssätt.

Men priset, priset för detta giftermål!

Skärskådande än den enå än den andra ytterligheten
och ryggande tillbaka för båda sökte han förtviflad en utväg.

Här fans nu en!

Han dolde ansigtet i sina händer.

Hans faders sista ord dansade för hans ögon. Han slog
med handen, liksom han velat bortjaga sina tankar. Det
vore oärligt, lågt — ett bofstreck. Mycket bättre då att
bryta med öppet visir. Men att bryta, att förskjuta sin
flicka, det kunde han icke. Att vara sjelfvisk, ärligt och rent
ut, dertill sakna nämligen de flesta menniskor mod. Så satt
han en stund orörlig. Derpå sprang han upp med ett rop,
som förrådde hans inre kamp.
932

Icke, detta! Men hvad då? Återvända till verkstaden.
Kunde han få mod dertill?

För andra gången närmade sig flötet. Han kunde nå
det med handen. Var det väl så ovärdigt, som det såg ut?
Var det i hans omständigheter ändå icke egentligen det bästa
och förståndigaste han kunde göra? Han lemnade ju ändå
icke sin fästmö i sticket. De voro unga; de kunde vänta.

Men vilkoren, han kunde ej dölja det för sig, voro hårda
och förnedrande för Rose. Hennes stolthet skulle ej fördraga
att behandlas på det sättet.

Här stötte han alltså på ett hinder, som han icke för-
mådde böja efter omständigheternas kraf. Hon skulle vägra.
Han visste det blott alltför väl. Denna tanke gjorde honom
villrådig. Här var återvändsgränden. En känsla af ovilja
smög sig in i hans hjerta. Menniskor utan karaktär stöta
sig alltid på menniskor med karaktär. Våra vänners för-
tj enster varda fel i våra ögon, så snart de korsa våra planer,
våra önskningar.	.

Om hon nu bara för den här gången vill vara litet
mindre stolt. Kunde hon icke för hans skull . . .?

Men antag, att hon vägrade, skulle han i så fall gifva
sin framtid till spillo? Har man icke äfven pligter mot sig
sjelf? Var väl han född till arbetare? Var det icke i detta
fall, så smärtsamt det än vore, bättre att skiljas från hvar-
andra än att lefva olyckligt med hvarandra?

Genom att sålunda vrida och vända på saken fick faderns
framställning så småningom ett annat utseende. Att antaga
anbudet, i förstone förkastadt som en låghet, var nu nästan
en sorglig pligt. När man kommit så långt, att den egna
böjelsen förbytt sig till pligt, då slår vår goda genius hän-
derna för ansigtet och viker ' bort från vår sida.

Det följde ett långt samtal med hans fader. Denne
drog försorg om att febern underhölls.

Paul beslöt att skrifva till sin fästmö. Ett bref påbör-
jades och refs sönder. Ett andra bref stannade likaledes på
halfva vägen. Det kostade honom otrolig möda att öfver-
tyga sig sjelf och henne att förslaget var antagligt. Två
gånger bortkastade han pennan, ty han älskade henne ännu
033

alltför högt och hans rättskaffens natur protesterade sorgsen
och nedslagen. Men hoppet att hon af svagliet för honom
skulle bifolla satte hans penna i rörelse. När brefvet var
färdigt, och lians fader utsträckte handen derefter, sprang han
upp i sista stunden för att återtaga det. Men hr Laffiche
senior stoppade lugnt papperet i rockfickan. »Jag skall laga
att det kommer till sin adress», sade han.

, Några ögonblick derefter trädde hr Laffiche ut genom
porten till Louvre. Han höll i handen en öppen plånbok
hvari lågo två nya banksedlar. Det är de nycklar, med
hvilka man öppnar qvinnohjertan, sade fadern leende för sig
sjelf. Vi vilja nu en gång försöka om det äfven går att till-
sluta ett hjerta dermed.

»Hallå, kusk, till rue R. .. N:o 117.»

Rose spratt upp ur sina drömmar, när hon hörde steg
närma sig. Var det de välbekanta? Hennes hjerta började
bulta häftigt. Hon flög upp och lyssnade. Nej, det var
icke Pauls steg. Hon ryckte upp dörren för att öfvertyga
sig, ty hennes längtan tillika med en viss oförklarlig oro
kom henne att misstro sina sinnens vittnesbörd.

En främling!

Ett rop af missräkning undslapp henne på samma gång
hon ryggade tillbaka.

Tösen väntade någon annan, tänkte besökaren, hvars
breda gestalt fylde dörröppningen. Han nämnde sitt namn.

Hon slog upp ögonen på mannen midt emot och blek-
nade. Det var Pauls drag, men grofvare; färgen af Pauls
ögon — men icke deras vänliga uttryck. Hon anade san-
ningen och grep fast i en stol, ty kammaren snurrade rundt
med henne.	,

»Jag anhåller om ett samtal», ljöd en stämma emot
henne. »»Jag är Henri Laffiche.»

Han slog henne förtroligt på axeln och tvang henne
med en tryckning af handen att sätta sig. Bemäktigande
sig derpå den enda stol, som ännu fans qvar i rummet, slog
han det ena benet öfver det andra och lade den behandskade
handen på bordet.
034

»Jag har kommit för att tala ett förståndigt ord med
er, min fröken», sade han.

Rose satt som förstenad. Med händerna hopknäpta i
skötet stirrade hon i främlingens kalla, forskande ögon.

»Vi måste tala med hvarandra som förståndiga menni-
skor», återtog den besökande. »Jag anser att vi båda skola
komma att förstå hvarandra. Bäst att genast komma till
saken. Ni var en god bekantskap för min son, när han
befann sig i mer eller mindre behöfvande omständigheter.
Under dessa omständigheter bjöd han er sin hand. Detta
var, som jag tror, i korthet sakernas ställning när jag kom
till Paris.»

En rodnad flög öfver den stackars flickans kinder, men
lemnade genast rum för en dödlig blekhet; det var det enda
svar, som hr Laffiche fick.

Denne kastade en förvånad blick på flickan, då det
utbrott han väntade sig icke hördes af. Efter ett ögonblicks
väntan fortfor han:

»Jag tviflar ej ett ögonblick, min fröken, att icke min
sons val har varit godt; nu, sedan jag sett er, tviflar jag
derpå mindre än någonsin. Men det kan komma vissa för-
ändringar i en menniskas omständigheter, som göra det, som
förut var förståndigt, oförståndigt och omöjligt. Förstå mig
rätt, jag har ingenting emot er person, men det fins sociala
afstånd, som man gör väl i att ej förlora ur sigte. Nu har
min son för ögonblicket kommit i den ställning, att det är
honom ytterst svårt att hålla sitt löfte. Det står er fritt
att binda honom vid hans ord, men i hans intresse, och
äfven i edert (talaren log och trummade betydelsefullt med
finger spetsar ne på bordet) äfven i edert vore det, tror jag,
bättre att ni återgåfve honom det.»

Roses ögon öppnade sig helt och hållet, hennes läppar
skälfde.

»Är det derför, min herre, som ni kommit hit. Ni
anser mig för en person, som sätter upp er son mot hans
far. Hvad ger er rättighet, min herre, till en sådan för-
modan?»

Tårar af smärta och harm kommo i flickans ögon medan
hon talade.

»Jag håller mycket af er son, min herre. Han höll
äfven af mig och vi voro mycket lyckliga — ända till det
ögonblick ni kom hit. Då gaf jag Paul hans ord tillbaka.
ôâ5

Han ar fri och kan göra hvad som är bäst för hans lycka.
Det vet han, och jag kan icke fatta att icke äfven ni vet
det, min herre.»

Der ha vi det, tänkte hr Laffiche, det är en cirkel, i
hvilken den listiga flickan låter mig gå rundt. Hon vet allt
för väl, att han är tokig i henne. Nu håller hon honom
så mycket säkrare fast genom att låtsa släppa honom. Vi
känna det knepet.

Imellertid kom hr Laffiche genom Roses förklaring i
högsta förlägenhet. Han kände sin son tillräckligt för att
veta, att denne aldrig skulle kunna förmås att förskjuta
flickan. Det återstod honom således ingenting annat än att
föreslå henne det arrangemang, som han för ett ögonblick
sedan med så mycket besvär påtvungit sonen. Dock, innan
han ryckte fram dermed, ville han göra ännu ett försök.

»Fri och fri, är två olika saker. Det är motbjudande
för min son att återtaga sitt ord. Jag menar, han skall
aldrig göra det af egen drift. Det afgörande steget måste
utgå .från er. Och ni synes mig vara alltför förståndig för
att icke inse, att ett äktenskap under förhanden varande för-
hållanden måste vara obetänksamt. Jag skall aldrig gifva
mitt bifall dertill. Vill min son slå mitt råd i vädret, så
har han icke att räkna på mitt stöd — ni förstår mig, då
har han ej att räkna på något slags understöd från min sida».
Hr Laffiche lade eftertryck på de sista orden. När hon
märker, att de ej få en vitten af-mig, skall hon väl gifva
med sig, tänkte han.

»Hör nu, hvad jag säger, ni måste vara den förstån-
digaste och afstå från honom. Han sitter med en tyngd på
hjertat. Om ni förklarar, ■ att, ni vägrar att gifta er med
honom, så är allt godt. Och en flicka med sådana vackra
ögon får väl en annan man — och hvad hemgiften beträffar,
skall jag . . .»

»Blygs, min herre!» Rose hade flugit upp från sin stol.
Hon stod framför honom med glödande kinder, skälfvande i
hvar led. »I hvems namn talar ni, och hvem har gifvit er
i uppdrag att förolämpa mig i mitt eget hem?»

Hr Laffiche såg förbluffad ut, när han fann, hur pass
högt hans välvilliga och invecklade plan till friköpning vär-
derades. Han gjorde en lugnande rörelse med handen.

»Jag talar i mitt eget namn och i intresse af . . .»
936

»Vet er son, att ni ar här, min herre?» föll hon honom
i talet.

Ur hennes ögon, ur hela hennes ansigte talade den
ångest, hvarmed hon afbidade hans svar. »Har er son känne-
dom om . . . om det ni nu säger?» •

Hr Laffiche betänkte sig en stund, innan han svarade:
»nej».

Rose drog djupt efter andan, liksom en sten hade fallit
från hennes hjerta.

»Om det är sant, hvad ni säger, om det är i hans in-
tresse, om det är nödvändigt för hans lycka att vi skiljas,
hvarför kommer han icke då sjelf och säger mig det? Hvar-
för sänder han mig icke ett ord till afsked? Af honom
sjelf vill jag höra mitt öde. Från en främmandes mun är
det alltför hårdt.» Hennes stämma darrade. Hon vände sitt
ansigte långsamt mot den besökande, medan hon yttrade
dessa ord.

»Säg honom detta, och», tilläde hon i det hon nästan
bedjande hopknäpte händerna, »var god och lemna mig
allena, min herre!»

Der stod nu hr Laffiche. Minan hade sprungit rasande!
Fast besluten imellertid att på ett eller annat sätt få slut
på saken, beslöt han att genast spela ut sin andra trumf.

»Hör mig», sade han, »saken skall möjligen kunna ord-
nas på ett annat vis. Livad beträffar mitt förslag nyss, så
framstälde jag det endast för att sätta er på prof. Låt oss
se, om det ej fins något medel att förena båda parternas
intressen.» Och derpå började han med tonen af en man,
som afhandlar en affär, att utveckla hvad han några ögon-
blick förut föreställt sin son.

Medan han utvecklade sin plan, satt Rose med nedslagna
Ögon. En lätt skakning, som genomfor hennes lemmar, var
det enda, som antydde att hon förstått och begripit.

»Mitt andra vilkor», slöt hr Laffiche, »torde ni redan
hafva förutsett. Det rör det barn, ni upptagit. Det faller
af sig sjelft, att ni omedelbart måste lemna det ifrån er. I
det hus, der jag önskar att ni skall vistas, kan detta barn
ej följa er ...»

Rose upplyfte härvid sitt hufvud. All färg var försvunnen
ur hennes ansigte; till och med läpparne voro hvita.

»Har ni något mer att säga, min herre?» sade hon,
men så sakta, att det nästan lät som en hviskning.
937

»Nej, men jag skulle gerna önska höra er mening om
detta förslag, min fröken. Min son och jag ha efter mycket
tal hit och dit omsider enats om dessa punkter. Det är med
hans bifall (hr Laffiche knäppte lugnt upp rocken, tog fram
ett hopviket papper och räckte det åt henne), det är med
hans bifall, som jag föreslår er detta arrangemang.»

Hon tycktes ej tro på hvad man försäkrade henne. En
lång stund stirrade det stackars barnet på brefvet, som fallit
ned i hennes sköte. Ändtligen bröt hon med darrande fing-
rar sigillet. Papperet prasslade i hennes händer. Hennes
hufvud sjönk under läsningen allt djupare ned öfver bröstet.
Två brännheta tårar föllo på raderna, mellan hvilka hon blott
alltför tydligt läste. Papperet gled ur hennes hand och föll
ned på golfvet. Hon stod upp och med en sista ansträngning
af hela sin själskraft bekämpade hon sin rörelse och talade
lugnt och värdigt med en stämma, som hon uppbjöd hela
sin förmåga att göra fast.

»Var lugn. Jag skall icke blifva er sons hustru. Er
plan har lyckats. Ni har tubbat honom från en stackars
flicka, som höll mer af honom an ni kan fatta och som
menade bättre med honom än ni Måtte ni aldrig få ångra
det, min herre. Säg er son, att jag icke dömer honom,
ehuru jag trodde han bättre kände mig och kunde hafva
besparat mig detta (hon pekade på brefvet). Må han välja
en hustru, som bättre anstår honom än jag — någon som
håller honom så kär som jag, skall han aldrig finna. Säg er
son, att jag tackar honom för all den godhet han visat mig
och att jag skall bedja för hans lycka.»

En snyftning af bröt hennes ord. Hr Laffiche stod upp
och trädde närmare. Han var synbarligen smått generad
och visste icke hvad han skulle säga. De banala trösteord,
hvilka han slutligen fann, hörde flickan icke. Men när Pauls
fader stod, redo att lemna rummet, kallade hennes stämma
honom tillbaka.

Hon pekade på ett kuvert, som låg på bordet.

»Ni glömmer något min herre!»

Han ville göra en invändning. Men hon såg på honom
med ett par ögon . . . Ännu en gång utsträckte hon befal-
lande handen mot bordet.

Han lydde — temligen tafatt. Med ett förläget leende
stoppade han åter penningarne på sig. För första gången i
sitt lif kände sig den förträfflige hr Laffiche rätt enkel. I
938

dörren tog han af sig hatten och bugade sig — mycket dju-
pare än hvad han eljest skulle ansett lämpligt för en flicka
af ringa stånd. Till hans ursägt må lända, att han egentligen
ej visste hvad han gjorde.

Men knapt hade dörren slutit sig bakom honom, innan
den hopade smärtan brast ut. Rose kastade sig på sängen
och begrof sitt ansigte i kuddarne, liksom för att derigenom
qväfva de krampaktiga snyftningarne. Madame, som en half
timme derefter obemärkt inkommit i kammaren, fann flickan
i samma ställning. Med sin vanliga liflighet flög hon fram
till Rose. »Hvad har händt, mitt kära barn, hvad har händt?»

Det kom intet svar, och när madame med mildt våld
lyfte upp hufvudet, som ville dölja sig i kuddarne, förfära-
des hon af den förändring, som försiggått i Roses drag.

Nu knäböjde den godhjertade qvinnan vid sängen, drog
Roses hufvud intill sitt bröst och strykande sakta med handen
öfver flickans brännande tinningar sade hon : »Är det något
med honom? Hvarför säger ni det icke för mig,« hvarför
säger ni det icke?»

Hennes deltagande frågor förfelade ej sin verkan. Tå-
rarne började att rinna. Hon framförde sin berättelse, tid
efter annan afbruten af madames harmsna åtbörder och utrop.

»Gråt icke, han förtjenar det icke. O, den otacksamme!
Han vet icke hvad han försmår. Tänk icke mer på honom.
Han är icke värd en qvinnas kärlek!»

Men Rose lade handen på hennes mun.

»Säg intet ondt om honom. Säg intet ondt om honom.
Jag vet, huru de hafva hetsat honom. Han är god; mot mig
har han alltid varit god!»

På aftonen följande dag ilade två män öfver perrongen
till en af Paris’ jernvägsstationer. Den yngste blickade för-
strödd och sorgsen omkring sig. Hans ansigte bar spår af
en genomvakad natt. Några herrar, som följde de resande,
skämtade bullersamt öfver den föregående aftonens tillställ-
ning. Det tycktes, som om en afskedsfest egt rum ; de slappa
dragen hos de fleste buro vittnesbörd derom. Tåget rullade
fram; de resande stego in. Det vexlades afskedshelsningar
och handtryckningar, Nu ljöd ånghvisslan. Långsamt satte
939

sig tåget i rörelse. I detta ögonblick föreföll det den yngste,
som om en välbekant, kär stämma ropat hans namn. Det
var synbarligen endast ett gyckelspel af fantasien.

Den äldre såg sin reskamrat blekna.

»Stäng fönstret», sade han, »draget . . .»

Rose.

Innan jag slutar min berättelse är jag skyldig läsaren
att omtala slutet af Roses öde. Hon försjönk icke i ett
intressant aftynande, ej heller störtade hon sig i ett anfall af
förtviflan i Seinen. Hon led, men hon led tappert. Hennes
spänstiga natur tillät icke att hon sjönk tillsammans under
det slag, som drabbat henne. Om slaget träffat henne, be-
höfde ingen fråga, som såg hennes ansigte, hvilket blifvit
tunnare, och lade märke till de svarta ringar, som lagt sig
under hennes ögon. Om Paul talade hon aldrig, hon nämnde
aldrig hans namn. Men i en lönlåda låg en packe bref,
som ofta, ofta genomlästes. Kort efter ofvan beskrifna
tilldragelse började hon lägga sig på modistarbete. Hennes
fina fingrar framtrollade i en handvändning af siden, gaz
och sammet de allra sötaste hattar, som en förtjusande parisi-
ska någonsin kunde önska sig. Hon smålog emellanåt och
skakade på hufvudet, när madame prisade hennes arbete.
Äfven återkom hennes gamla glädtighet någon gång; hon
arbetade från tidigt på morgonen till sent på qvällen, arbe-
tade ihop skolafgiften för Fadette, med hvilket barn hon
hade stora planer, och lade ändå tid efter annan af ett par
francs. Madame hade upplåtit ett rum i sin egen våning
åt de båda flickorna. Den glade hr Friquet fans nämligen icke
mer derstädes för att genera en ung flicka. Han dog medan
han stod i kö. På sin kära bulevard segnade han ned, likt
det enda drama, som hans misskända snille frambragt —
vid dörren till Thalias tempel. Efter hans död, som ej
framkallade några tårar, vardt Rose madames hyresgäst;
aftoncirklarnes salle à -manger omskapades till en salle de
lecture, ty madame tyckte mycket om att läsa högt och Rose
lyssnade gerna. Tid efter annan visade sig i denna krets
den gamle pastor M . . . en vän till madame. Han fann
behag i flickans klara förstånd, beundrade i tysthet hennes
förståndiga sätt att fatta sina pligter, hennes stilla, vänliga
940

väsen. För madames pensionärer, som voro förtrogna med
Roses öde, var den stilla, okonstlade flickan, som så anstän-
digt gick sin väg fram, en behaglig företeelse. Den, som
mötte henne i trappan eller träffade henne i madames för-
mak, var det ett nöje att få taga af sig hatten och göra en
djup bugning för henne. Det var verkligen ett nöje, ty bug-
ningen besvarades med ett »bonjour monsieur», hvars mjuka
timbre klingade som den ljufvaste musik. — Då kom kri-
get med sin oro och sina vedermödor, belägringen med sin
hungersnöd och’ sina umbäranden af alla slag. Hade bara
den lustige hr Friquet lefvat för att se sina preussiska töl-
par och. skräddare vid verket! De båda fruntimmerna för-
drogo hjeltemodigt eländet af belägringen, fastade spartanskt
och beto beslutsamt i det bläcksvarta brödet. Madame an-
märkte, att tänderna blefvo vackrare deraf. De skulle stråla
så mycket gladare, när qvinnorna i Paris på de befriade val-
larne snart skulle skratta åt de aftågande preussarne. Ack!

Efter belägringen kommunen! Madame Friquet kunde
ej fly; hon kunde ej lemna det hus, som inneslöt allt hvad
hon egde. Rose stannade hos henne, men umbäranden och
släp hade böjt den späda gestalten. »Mina fötter vilja icke
med», klagade hon, »det är, som sutte det preussiska kulor
i dem». Dock släpade flickan sig fram. Hennes viljekraft
tvang de sjunkande krafterna till en tjenstgöring, som de
skulle hafva vägrat en mindre modig. Slutligen gick det likväl
icke längre. Madame satt vid hennes sjukbädd och vakade om
nätterna vid hennes läger. Dystert, ödsligt, utdödt var det
glada Paris. På gården nedanför var en skara kommunarder
lägrade, på gatorna herskade skräckvälde. Det kom dagar,
då det var ett rent vågstycke att visa sig på gatorna. Men
madame lät ej afskräcka sig deraf. Hon skred oförfärad
mot en vaktpost, som hade till uppgift att spärra utgången
till gatan. Intåget af Mac-Mahons trupper förestod, kom-
munarderna voro ursinniga och förtviflade.	■

»Ingen får passera här», ljöd det barskt.

»Jag måste fram. Jag måste herata läkemedel ât en
dödssjuk. Nej, ni får ej hindra mig. Så grym får ni icke
vara. Jag ber er, medborgare, låt mig komma fram, jag be-
svär er derom.»

»Ingen får passera — tillbaka!» skrek den befälhafvande
officeren. Ett gevär riktades mot den modiga qvinnan.
941

Madame Friquet gjorde en knyck på nacken. Hennes
små ögon sprutade eld och flögo från den ene till den andre.

»Hvad nu? — pultroner — ni skulle öfverfalla en qvinna?
Är ni fransmän ni? Blygs, göm ert krut för Thiers lego-
drängar. Undan, säger jag, med er pekpinne! . . .» Och med
detsamma slog hon undan gevärsmynningen och klef modigt
fram mot barrikaden.

Den vilde karlen såg förbluffad ut, han spärrade upp
munnen och sände ett par grofheter efter henne. Men ma-
dame ryckte föraktligt på axlarne och fortsatte med upprätt
hufvud och röd af vrede sin väg fram.

Det var dystert i den kammare, der Rose låg; fönster-
luckorna voro tillslutna; på gatan nedanför syntes icke en
menniska. Svarta rökmoln drefvo fram öfver staden. Tui-
lerierna brunno. Madame satt vid sängen och höll den fina,
genomskinliga handen tryckt i sin. Roses hufvud låg på si-
dan, hennes ansigte var infallet, men de stora ögonen lyste
med en ovanlig glans.

Hon hviskade något och madame stod upp för att hemta
en portfölj, som efter Roses anvisning var att finna i en låda
i byrån. Den stackars lilla Fadette begagnade sig af detta
ögonblick för att från sängfoten komma närmare ; hon kysste
gråtande sin välgörarinna på handen, kinderna, ögonen. Denna
for smekande med handen öfver barnets ljusa lockar och
hviskade: »gråt icke, Fadette!»

När den sjuka fått hvad hon begärde, ville hon öppna
portföljen. Men hennes krafter räckte icke till. Madame
öppnade den och lade den på sängen.

Med darrande hand tog flickan ut ett par papper — de
prasslade — det var banksedlar.

»Femti francs», hviskade hon, »mina sparpenningar. Ni
är min arftagerska, moder — och efter en stund tilläde hon
med en öm blick på Fadette: »äfven henne testamenterar
jag er.»

Madame böjde sig öfver den sjuka och hennes tårar
föllo på kudden. Då tog Rose en liten packe bref omlindade
med en snodd.

»Bränn upp dem», hviskade hon.

Hon blickade efter brefven, såg dem öfvergå från hen-
nes hand i madames. Det rörde sig i hennes ansigte, det
ryckte till omkring den lilla, bleka munnen.

»Jag höll så mycket af honom, alltid . . . alltid.»

Ur Dagens Krönika. VII. 11,12.	7
942

Hon slöt ögonen och låg länge stilla som en död. Derpå
uppspärrade hon dem och sade med en viss oro:

»Om jag blott visste, hvart jag ginge hän.»

»Kära barn», sade madame, »ni har ej gjort annat än
godt här i lifvet. Ni har klädt de arma och födt de faderlösa
af er nödtorft, ni har tagit hand om Herrans skapelser. Dit
ni går, der skall det vara godt.»

Hon svarade icke, men slöt åter ögonen.

Djup tystnad herskade i kammaren.

»Är det dag?» frågade Rose.

Madame steg upp; hon öppnade fönstret, en matt ljus-,
stråle trängde in. Gatan var ödslig, tom och dyster. En
soldat från Versailles, med geväret fastslutet i handen och
fingret på aftryckaren, smög, försigtigt blickande sig omkring,
längs husraderna. »Stäng fönstret», ropade hon. Madame
tillslöt skyndsamt fönsterluckan. Då ljöd genom rummet en
högljudd klagan. Det var Fadette, som ropade med hjert-
slitande ton :

»Petite maman — petite maman!»
”Fogel perspektiv”.

Af

Old Boy.

»Se Napoli och sedan dö !»

Besynnerligt, att ingen hittat pä att för Stockholm lokali-
sera detta bevingade ord, så att »Nordens Venezia» fått för om-
vexlings skull tänkas som »Nordens Napoli»! Eller skulle detta
aldrig ha föresväfvat någon af de med en liflig sydländsk in-
billningskraft utrustade turister eller de mer tröge, men dock
lätt hänförde, engelske sportsmän, som befolka Mosebacke och
Belvedéren sommartiden? Har det aldrig fallit någon af de
oräknelige lefnadströtte svenske medborgare på läppen, som kom-
mit så på utförsbacken, att de till sist streta upp — eller, om
de ega 5 öre kontant, låta vefva sig upp — till Katarinahissen
för att på ett ofelbart sätt göra den sista resan utföre?

Att man ej, så vidt notisjägarne förnummit, har i någon
slik sjelfspillings fickor hittat en papperslapp med påskriften:
»Se Stockholm och sedan dö» ! — detta kan visserligen förvåna,
men förklaras lätt genom fickornas fullständiga tomhet både i
fråga om plån- och anteckningsböckernas innehåll. Ty om också
en eller annan sådan sjelfmordskandidat varit så öfvermätt på
lifvets behag, att han saknat all förmåga att mer njuta deraf,
så kan det åtminstone ej gälla om alla. Sannolikare är då, att
de fleste sett endast de mörka punkterna på taflan och derför
med allt utom tjusta blickar betraktat verlden under sig, innan
de hakat sig fast vid det sista, förtviflade hoppet.

Men ändock är Stockholm riksbekant, ja verldsbekant,' så-
som en glad stad, midt under sitt elände i gränderna eller på
höjderna, sina stora eller små skandaler, sin ekonomiska eller
politiska svindel med åtföljande fall från den svindlande höjden!
Den sköna synderskan Mälardrottningen erbjuder, figurligt taladt,
944

förtjusande utsigter, om man endast förstår att ställa sig. Och
i verkligheten frestar hon — icke att se och dö, utan att lefva
och låta lefva. Hon har ej endast sina höga utsigtspunkter,
kyrktornen, observatoriet, Grand Hôtels tak, telefontornet m. fl.,
som täfla med Katarinahissen, ehuru de ej äro lika ändamåls-
enliga såsom moderna ättestupor. (Då äro, i förbigående sagdt,
bankdirektörsplatserna och de politiska kandidaturerna nästan
mer praktiska.) Och i en motsatt riktning har Stockholm sina
djupa källarhvalf, sina för alla de olika samhällsklasserna väl
afpassade krogar, sitt ur dem uppspirade folklif, sitt markt-
schreieri i politik och religion, i handel och vandcl, sin gratis-
musik. . .	.

Jag har alltid tyckt, att allt det der tagit sig bäst ut på
stånd, som totalbild och från en högre ståndpunkt — allra helst
i fogelperspektiv.

»Men ett sådant är ej realistiskt!» säga fotograferna, af-
undsjuka derför att de ännu ej lärt sig att taga bilder från
luftballong.

A jo, lika realistiskt som hvilken god verklighetsskildring
som helst. Det visar verlden en smula i stort, från en högre
synpunkt än den vanliga och litet längre bort, än gränderna
räcka, men också i detaljer, om man väljer rätt ställe och har
en god kikare. Man kan då få se i verkligheten saker, som
öfverträffa den vildaste fantasi.

t-	*

*

Eller kan någon i en yankees hjerna upprunnen amerikansk
historia vara roligare i all sin befängdhet än rena sanningen om
de skandinaviske krigsbussarnes »lustresa» till »Chicagojubiléet»?

Det var två amerikanska spjufrar till generaler, »som gick
och lade råd».

»Dåliga tider!» sade general B.

»TVb business!'» instämde general C.

»Om vi skulle göra affärer i ett militärläger vid konstitu-
tionens hundraårsjubileum?» framkastade B. Ty i Amerika får
ej ens en general lägga sig på latsidan under fredslugnet, utan
måste förtjena sitt bröd i fredliga värf.

»Våra soldater ta sig ingenting ut i de utslitna unifor-
merna», invände C.

»Sant. Men vi skaffa nytt folk med ståtliga uniformer . . .
från Europa.»
945

En god idé vinner alltid anklang i Amerika. Derför blefvo
de båda generalerna snart ense om sin operationsplan, och det
nödiga rörelsekapitalet för dess genomförande anskaffades lätt,
dä frågan ju gällde ett produktivt företag.

Generalerne i Amerika äro ej alls högdragna, när de vilja
göra affärer; således generade sig B. och C. ej det ringaste för
att resa öfver till Europa pä värfning, liksom de varit vanliga
»gemena». Men i ingen af de stora militärstaterna på Europas
kontinent fingo värfningsförsöken någon framgång. Man tackade
så mycket för den artiga och lockande »inbjudningen», men be-
klagade lifligt, att man ej kunde komma ifrån. Det var kanske
sant så till vida, som krigaryrket icke är något latmansgöra i
Frankrike och Tyskland. Men ryktet säger, att sorgen öfver
förhindren endast var låtsad, och att de inbjudnc icke ett ögon-
blick tänkte på att paradera vid jubiléet.

Det såg alltså mörkt, ja hopplöst ut för värfvarne, men
en amerikansk general står aldrig rådlös, och detta blefvo ej
heller hrr Bentley och Chetlain. De styrde kosan till de tre
skandinaviska landen och behöfde ej säga mer än en half me-
ning för att bli förstådda och få ja. Visst fann, man i Dan-
mark det vara något besynnerligt, att general C. ej uppträdde i
uniform, men man kom snart att anse detta som ett drag af
den republikanska enkelheten. Och att de stora staterna ej
ville sända folk till militärparaden . . . ja, det var en försum-
melse, som sä mycket mer borde uppmuntra oss till lifaktighet.

Från Sverige kommo ej många med, men de voro utvaldt
folk; ingen af oss tviflade, att de skulle återkomma hit, höljda
med lagrar.

Hvilka förhoppningar fästes icke på dessa våra svenske
krigare vid deras affärd ! Hur afundade voro de icke, både af
sina kamrater och skarpskyttarne, som till sin harm ej fingo
göra sällskap! Och hur otåligt gingo vi ej och väntade på de
första telegrammen!

De kommo, men refvo med ens ned alla våra drömbilder.
»Militärlägret» hade gått i vatten, inställt sina betalningar och
gjort fiasco. Vära svenske gossar hade ej-fått utmärka sig i
manliga idrotter, men i stället farit illa och pröfvat på ett läger-
lifs alla vedervärdigheter. •

»Tarflig bjudning, i synnerhet som den ju var officiel!»
utropade vi. Men man upplyste oss om, att den alls icke var
officiel, utan en privat spekulation, ett vanligt impressarioföre-
tag. Amerikansk humbug således. Man hade lockat ut de
946

svenska krigarne för att exponera dem i uniform, alldeles som
hr H. Berns exponerat ungerska gosskapellet i Strömparterren,
eller som kommendör Ouchterlony låtit de två frälsningshinduerne
flanera halfnakna i sina brokiga skynken omkring långt in pä
senhösten, medan deremot lappskan Sara Brita måst pinas i sin
skinnpels — endast för att do skulle göra reklam för »armén»
och skramla ihop dugtigt med pengar i krigskassan.

Tidningarna rasade, i synnerhet de oppositionella. De
glömde både den af general Caffarel iscensatta ordensskandalen
i Frankrike och de för general Booth anordnade gatumanövrerna
i Stockholm; man hade tanke endast för generalerne Chetlains
och Bentleys Uniformsskandal i Chicago. Våra militärer hade
fått spela samma rol som artisterne i Adackers Folies-Bergère
på Mosebacke, ja, nästan som menageriet der uppe. Vi sjödo
af harm. Endast skarpskyttarne hånlogo skadeglada, men mycket
belåtna, att de ej varit i elden.

Förtrytelsen hade emellertid något lugnat sig, redan då de
första närmare underrättelserna ingingo. De bekräftade i hufvud-
sak, hvad telegrafen förkunnat om puffandet i reklamstil för de
skandinaviske gästerne. Men detta tycktes höra till landets
sed; för öfrigt hade skandinaverne, icke minst svenskarne, mot-
tagits med varma servietter och firats på bästa sätt af sina
landsmän. Visst var det obehagligt för de resande, att då de
vid framkomsten till Chicago voro uttröttade och hungriga, de
dock allra först måste företaga »en promenad i vagn, nära två
timmars tid, gata upp och gata ned, för att visas», att de sedan
ytterligare två timmar upptogos af presentationer i Sherman
House, innan dörrarne till »the dining room» öppnades — dock
ty värr för att visa tomma bord, så att »gästerne» måste, efter
18 timmars fasta, vänta ännu en stund, innan den reqvirerade
maten kom in. Men med jubelrop, viftningar och liknande hyll-
ningsbevis knusslade amerikanerne icke; allra minst njugga voro
damerna, hvita eller svarta. »Der i sjunde våningen tillropar oss
en svällande negrinna sitt välkommen och rifver i ifvern loss
halsbandet för att vifta med» ; så berättar i Göteborgsposten en
svensk deltagare i färden.

Nå, då måtte resan ändock haft sina behag, och när nu
de hemkomne militärerne sjelfve svälja förtreten och hålla god
min, bör man ej upprifva deras sår. Någon svårare nöd måtte
ej gått på dem. De hafva samlat en nyttig erfarenhet. För
öfrigt måtte väl militärerne här hemma användas hufvudsakligen
till parad och exposition, så att derom är ingenting alls att
947

säga. Kan något fashionabelt bröllop eller någon finare bal af-
löpa utan löjtnanter, i förra fallet som marskalkar, i det senare
som dansörer? Endast som reserv användas kadetter, men på
sommarbalerna i Djurgårds-Tivoli och vid Ugglevikskällan kunna
äfven skarpskyttar och gardister få passera.

Så har det varit i mannaminne. Har ni ej hört, hvad
som en gång hände salig Lars Hierta? Han hade skickat ut
bjudning till bal i sin familj, men förutsåg brist på kavaljerer.
I sin förlägenhet skref han helt hastigt och knapphändigt ett
bref ut till kommendanten på Karlberg med begäran, att denne
skulle »skicka in ett dussin kadetter» till balen. Kommendan-
ten ville gerna göra Hierta till viljes, men som han tyckte, att
reqvisitionen var något för pockande i tonen, beslöt han att
tillrättavisa för denna nonchalanta anspråksfullhet. Då han skulle
göra urvalet af kavaljerer, utsåg han tolf, alla liknande hvar-
andra genom den sällsynta hårfärg, som '»xanthos Menelaos»
prisas för hos Homäros, och som visserligen i äldre. öfversätt-
ningar uttydes med »den ljuslockige», men enligt nyare filolo-
giska forskningar betyder ingenting mer eller mindre än: »Den
rödhårige». De gamle grekerne hade dock smak. De togo ej
för god hvilken röd hårfärg som helst . . . allra minst denna
smutsigt gulröda, som påminner om räfvens och i nyare tider
blifvit salongsliberalismens, när den i tryck hycklar mennisko-
vänlighet, men för egen vinnings skull skapar ett skriande pro-
letariat.

Hvad effekt de tolf rödlockige kavaljersämnena gjorde, kan
man tänka sig. Ryktet säger, att de satte damerna i eld och
lågor. En annan version är, att tornväktarn i Klara började
klämta, troende att elden var lös hos Hiertas.

Kommendanter kunna sannerligen vara lika stora spjufrar
som generalerne !

Hela denna skandinaviska Chicagofärd påminner starkt om
en affär, hvarmed en fyndig yankee för ett tiotal år sedan lycka-
des draga sina egne landsmän vid näsan på ett sätt, som till en
början väckte allmänt raseri, mén sedermera befans vara så
knipslugt, att upphofsmannen vann en fullständig triumf.

Just som man i New-York med begärlighet slök Jules
Vernes »Jorden rundt på 80 dagar», utkom i bokhandeln der
ett nytt amerikanskt original med titeln: »Jorden rundt för 80
cents pr dag». Titeln var för lockande, att ej alla tidningar
skulle fästa sin uppmärksamhet på och omnämna detta arbete,
gom skildrade, huruledes en resa kring jorden företagits ocb
948

fullbordats för det nyssnämnda billiga priset. Man drog öronen
ät sig, ty saken föreföll tvifvelaktig. Hvem hade för.ut hört
något det ringaste om denna godtköpsresa? Nu hade man dock
svart pä hvitt, att den var fullbordad. Författaren hade natur-
ligtvis ej följt Bædeker och sorgfälligt undvikit alla första klas-
sens hotell, men i stället rest med billiga lägenheter och tagit
in hos Per eller Pål.

Hela det reslystna New-York jublade och hyllade med ett
fackeltåg upphofsmannen till den nyttiga boken. Äfven tid-
ningarna skänkte erkännande ät den samma pä grund af de lif-
liga och träffande skildringarna öfver lynnet och egenheterna
hos de olika folkslag, med hvilka författaren kommit i beröring.
• Arbetet fick en stryckande åtgång. På den första, blyg-
samma upplagan af 2,000 exemplar följde en andra i 20,000
ex. och så ytterligare ett tiotal lika starka upplagor, allt inom
några månader. Afsättningen skulle nog fortgått lika ostördt,
om ej en för öfrigt obetydlig aftontidning en vacker dag upp-
trädt med påståendet, att skildringarna voro humbug, att för-
fattaren aldrig gjort en sådan resa, och att många af de städer,
byar, landsvägar, hotell o. s. v., som han omtalat, aldrig fun-
nos till.	.	.

Följande morgon tego alla de stora tidningarna, »Herald»,
»World», »Sun», »Star» och hvad de alla heta, men redan före
soluppgången stod en skara af mer än 50 reporters samlad utan-
för författarens hus. Omsider blef denna svärm af intervie-
ware insläppt, men endast för att få upplysning, att den som
de sökte, var putz weg. Han hade sagt vid afresan, att han
for till den fjerran Vestern för att fullborda ett ännu större
arbete.

Under tiden började man forska både om bokens innehåll
och författarens lif. Man fick veta, att han aldrig lemnat New-
York, att flertalet af hans uppgifter och platser och afstånd
voro gripna ur luften. Köparne blefvo utom sig af förbittring;
de skulle hafva lynchat författaren, om han kunnat anträffas.
Men sedan man länge stämplat honom som en skurk, började
man tröttna. Resebeskrifningen framletades och lästes om igen.
Småningom lugnades sinnena. Äfven pressen talade i en hof-
sammare ton. Literaturanmälarne hade dock aldrig kunnat
komma ifrån, att författaren ypperligt skildrat de olika folkens
lif och seder. Man började urskulda honom, äfven för det han
sämmanväft sanning och dikt. Sjelfva »Herald» tog hans parti.
Den påminte om, hurusom den snillrike greken Lukianos af
949

Samosata, Syriern, som föddes omkring är 120 e. Kr., hade
gjort början inom denna genre genom sin »Resa till månen»;
att den store Swifts arbete »Gullivers resor» fortgått på samma
väg, och att Jules Vernes skrifter vimla af ännu större osanno-
likheter. Man ville nu ej endast skänka den frånvarande för-
fattaren förlåtelse, utan äfven höja honom till rangen af ett
stort snille.

Så stod saken, då en morgon det bebådade nya arbetet
annonserades i bladen. Det kallades för: »Huru och när min
sista bok kom till». Alltså var titeln nu icke en efterbildning
af J. Verne, utan af H. Stanley. Förläggaren hade med ens tryckt
en stor upplaga; den gick åt som färskt bröd och förtjenade
det, ty en ärligare skrift har aldrig skådat dagen. Författaren
bekände öppet, att han aldrig varit utom New-York; men som
fattig advokat utan praktik, måste han förtjena på annat sätt.
Han skref i hop sin »Jorden rundt» utan aning om, hvilken
lycka den skulle göra. För öfrigt ville han, att arbetet skulle
bedömas som humoristiskt. Men folklifsskildringarna voro så
trogna, helt enkelt derför, att de studerats i naturen, inom
verldsstaden New-York, de» så många olika nationaliteter in-
rymmas, merendels afskilda från hvar andra och med bibehållande
af hvar sina egenheter. Han hade verkligen gjort sin rundfesa
inom New-York och hade ej haft råd att dépensera mer än 80
cents pr dag. Och det intressantaste kom till sist: han hade
visst ej rest till Vestern, utan hyrt in sig i en utkant af New-
York, der han kunde få vara i fred.	.

Naturligtvis återfördes han i triumf till sitt hem och fira-
des som ett af de klipskaste hufvud inom Unionen. På sina
två böcker hade han blifvit stenrik, så att han aldrig behöfde
författa mer. Också var han klok nog att låta bli det.

Tillämpningen häraf blir, att om generalerne Chetlain och
Bentley varit riktigt förslagna och haft lyckan med sig, så
kunde äfven de blifvit stenrika, men nu måste de som Jakob
Ärlig hoppas på bättre lycka nästa gång.

•	*	*

Från efterdyningarna af den nordamerikanska unionens
hundraårsjubileum hemkommo våra skandinaviske Chicago-farare,
just lagom post festum, d. v. s. sedan den 4 November väl var
öfver. Den hade i år varit en högst ansträngande festdag. Vi
950

hade firat den svensk-norska unionens sjuttiotrcârsjubileum, och
sökt göra det pä både officielt och officiöst sätt så högtidligt
som möjligt. Årtalet var ty värr icke något jemt jubileital,
men i en union, politisk eller äktenskaplig, får man ofta låta
udda vara jemnt, endast för att följa konvenansen eller bevara
husfriden.

Unionsdagen skulle emellertid blifvit afmätt och stel, om
den ej i år haft lyckan att sammanfalla med eller draga med
sig en hel svärm af jubiléer. Somliga af dem måste dock, en-
ligt lagen om det naturliga urvalet, maka åt sig, ja duka under.
Ty »ett under gick öfver alla»! Aktören Fredriksens tjugu-
femårsjubileum i Göteborg fördunklade både generaldirektör
Trpilii afskedsjubileum i Stockholm och goodtemplarnes »jubel-
fest» —- den kallades verkligen så och firades i Vetenskaps-
akademiens hörsal den 6 sistl. November, »med anledning af
åttonde årsdagen af den första goodtemplarlogens bildande i
Sverige». Vi fira således åttaårsjubiléer också, ja nöja oss
äfven med en mindre siffra, men det är ytterst sällan, som vi
dervid, likt goodtemplarne, nöja oss med att dricka bara vatten.

I Göteborg undvek man sorgfälligt att ställa till ett så
tarfligt Fredriksonjubileum ; i stället uppbjöd man alla ansträng-
ningar för att visa, att samhället uppmuntrar konsten och vårdar
de ideela intressena. Huru många göteborgare tänkte på, att
äfven Vestra stambanan kunde på samma dag fira sitt tjugu-
femårsjubileum ? . . . att bansträckan närmast Göteborg invigts
den 4 November 1862, att den på sin tid populäre Carl XV
då gästade rikets andra stad och att dagen var glad? Jo, Göte-
borgs Handelstidning påminte derom i en kort ledare; men det
hade man ej tid att läsa, ty alla skulle då göra stor toalett
eller andra tillrustningar till Fredrikson-spektaklet. Hvem var
nog materialistisk att vilja sätta jernvägen framför konsten?
Alltså- kunde Vestra stambanan icke för dagen vinna mer än
allra högst en swcès d’estime, medan Gustaf Fredrikson eröf-
rade en sxcceès pyramidal.

Hvarför hade ej generalerne Chetlain och Bentley passat
på tillfället att göra en trip öfver Atlanten och i Göteborg se,
hur ett jubileum skall arrangeras? Hur man dervid söker att
i god tid förut »stöta på» personer å andra platser, så att till-
räckligt många helsningstelegram ingå? Hur man bör abonnera
på telegraflinierna, så att de hållas klara för utgående jubel-
telegram, och bör underrätta Svenska telegrambyrån, så att den
förstärker sin personal och ej låter den få permission till »Sko-
951

makarekällaren» eller »Runan»? Hur jubelfestkomitén måste
sörja fö-r, att ej lagerbrist uppstår — hvilket vore stor skam
för en grossörsstad — och att både orkesterfanfarerna och fest-
talen äro väl inöfvade, m. m., m. m.?

Beklagligtvis når äfven den gladaste jubileinatt sitt slut
och följes af ett »dagen efter». Derför fingo vi stockholmsbor
den 5 November 1887 läsa i alla de dagliga tidningarna ett
från Svenska telegrambyrån meddeladt telegram, som började
så : »Göteborg den 4 Nov. Stora teatern var i afton besatt» . . .
så stod det, men sedan följde: »af en elegant och entusiasmerad
publik». Hvilket egentligen var ett öfverflödigt tillägg.

Om den stämning, som rådde i Göteborg »dagen efter»,
gå allehanda rykten. Man berättar, att »societeten» då fick
höra omtalas, att Jenny Lind, som lär hafva varit Sveriges och
kanske vårt århundrades största sångerska, begrofs samma dag
i Malvern, att hennes kista höljdes af kransar från London
m. fl. platser i England och från Stockholm . . . men ingen
hade sett till någon krans från »Lilla London» ! Detta lär hafva
på det högsta förvånat engelsmännen. Så dumt, att man ej
tänkt på att låta Göteborg representeras vid ett sådant tillfälle,
som möjligtvis ådragit sig Europas uppmärksamhet ännu mer än
Fredriksonjubiléet !

Om det tycktes verkligen de sedermera till Göteborg an-
lända engelska tidningarna för den 4 Nov. sväfva i djup okun-
nighet! Men i stället omtalade några af dem, att den sceniska
konstens vänner kunde samma dag fira ett hundraårsjubileum,
ty den snillrike Shakespeare-framställaren Edmund Kean var
född den 4 Nov. 1787. Minnet häraf hade upplifvats, särskild t
i England, men utan champagne, skåltal och festtelegram, med
ett högtidligt, platoniskt allvar, ungefär som när Göteborgs
Handelstidning väckte hågkomsten af Vestra stambanans full-
bordande för 25 år sedan. I »Lilla London» hade man der-
emot icke alls kommit att tänka på Kean-jubiléet. Det var en
förarglig glömska af ett samhälle, som eljest plägar visa sig så
»engelskt» i alla afseenden. Den kan dock lätt urskuldas, ty
Edmund Kean är ej presentabel i Göteborgs salonger och har
aldrig fraterniserat med dess literära smakdomare. Man känner
honom möjligen — alldeles som Vår Herre — »par renommée»,
det är allt.

Och ändå påstår klandersjukan, att verlden hyllar endast
de aflidne konstnärerne, men orättvist lemnar de lefvande åt
952

glömskan? . . . Låt oss åtminstone göra ett stort undantag för
den store Fredriksons vidkommande!

Om hrr Chetlain och Bentley kommit att bevista jubileet
i Göteborg, skulle de säkerligen skyndat att engagera hr Fredrik-
son till en nordamerikansk turné, som kunnat reparera affärerna
för militärlägret i Chicago. Han skulle nog gjort samma furore
i den amerikanska Vestern som pä den svenska Vestkusten.
Reccnsenterne skulle med en mun hafva uppstämt:

»Gyllenram har slagit tusen, men Fredrikson tiotusen!»
(Härmed menas naturligtvis dollars i dagkassan). . .

Sjelfva Sarah Bernhardt hade både i fysiskt och artistiskt
afseende ställts i skuggan af vår svenske aktör. Hon fick en
gång en tiger såsom present af någon entusiastisk yankee. Ho-
nom, Fredrikson, kunde inan ej gerna uppvakta med mindre än
ett lejon. Hvilket icke finge uppfattas såsom en hänsyftning
på förekomsten af två lejon inom Unionen, utan betraktas som
en vandrande rebus och tydas:

»En! . . . Men ett lejon!»

*

Hur rolerna stundom ombytas här i verlden ! I stället för
att vi stockholmare rätteligen bort arrangera Fredriksonjubiléet,
åtogo sig göteborgarne detta värf. Och medan det varit deras
skyldighet att fira Vestra stambanans jubileum, fingo vi nöjet
att innefatta äfven det i afskedsfesten för generaldirektören
Troilius.

»Allt godt åt alla var hans lära», stod att läsa som devis
på feststandaret, och ett högstämdare uttryck hade ej kunnat
väljas för tanken, att festens föremål alltid hyllat den sant
liberala grundsatsen: »lefva och låta lefva». Då jag under mina
jernvägsresor fråssat på de yppiga måltiderna å jernvägsrestau-
ranterna, har jag alltid tänkt för mig sjelf, att detta var general-
direktörens verk, och jag har inneslutit äfven honom i bords-
bönen.

Jag har aldrig hört berättas, att någon vid kassa stadd
resande på en svensk jernväg behöft i 18 timmar »sukta» utan
mat, såsom de skandinaviske Chicagofararne måst göra, då de
framkommo till sin resas mål. Heder derför åt den afgångne
svenske jernvägschefen! Han var, så försäkra alla, en älskvärd
förman. Hvilket vill säga, att han lät sina närmaste underord-
nade regera. Det är en klok regel. Det är hörnstenen i den
953

konstitutionella monarkien, men förutsätter dä, att statschefen
har dugliga ministrar, som bespara honom besväret att regera sjelf.

Hr Troilius var en human vältänkande chef, som lät sina
underlydande sköta deras olika tjenstér och för öfrigt på lediga
stunder söka förströelse i hvad slags loflig sport, de behagade.
Man ■ har aldrig hört, att han pålagt banvakterna något slaf-
arbete i form af politisk adressutskrifning under tjenstgöringen,
eller att han, såsom elaka menpiskor säga om chefen för Hal-
lands bataljon, major Kilman, inöfvat sitt folk i prenumerations-
fiske för »Vårt Land». Emellertid är detta påstående ett ge-
ment förtal, en »simpel angifvelse», ty så försäkrar »Vårt Land»
sjelft, som naturligtvis är det ojäfviga, trogna och sannfärdiga
vittnet. Skulle man ändock vara en tviflande Thomas, så bör
man åtminstone finna sig öfvertygad af majorens -egna bedyran-
den, att han alls icke velat värfva prenumeranter åt hr Torelius.
Det var ej fråga om att gagna någon särskild tidning, och
man hade länge tvekat i »valet», innan man råkade bestämma
sig för »Vårt Land», så bedyra majoren och hans vänner med
en ifver, som ej är allt för smickrande för den fromma tidnin-
gen, men som bör upphjelpa deras aktier hos andra protek-
tionistorgan.

Hvad var då majorens mening, när han exercerade de värn-
pligtige halländingarne i pennfäkteri till »Vårt Lands» försvar,
skydd och utbredning inom andra publicistiska makters områden?
Jo, helt enkelt att genom en fingerad rörelse maskera sin egent-
liga operationsplan, som åsyftade eröfrandet af frihandelns för-
skansningar längs med hela Vestkusten. Han ville endast verka
för en idé,, för protektionismens heliga sak. • Derför anlitade
han ett så heligt redskap och följde för egen del den fromma
regeln, att när man öfvar något godt, bör man ej låta den ena
handen veta, hvad den andra gör. Eller vågar någon insinuera,
att majorens kaligrafiska värnpligtsexercis skulle varit en slug
valmanöver till förmån för hans dubbla kandidatur, till både
Första och Andra kammaren? Bort det! Sådant är endast ett
gement förtal af frihandlarne !

Detta och mycket annat kan åberopas till major Kilmans
försvar. Tidens sträfvanden gå ut på att utjemna gränsskil-
naderna mellan olika samhällsklasser, att låta dem öfvergå i
hvarandra och byta roler. När dervid predikande kolportörei-
och kolportriser bilda en militärisk organisation och uppträda i
uniformer för att kursa bort »Stridsropet» — hvad ligger när-
mare till hands, än att man inom militära kretsar organiserar en
954

politisk-kyrklig frälsningsarme för att göra affärer i »Värt Land»?
Ty af sig sjelft kommer ingenting till stånd, det må vara ett
militärläger, ett konstnärsjubileum, en kassapjes, en professors-
tidning, ett riksdagsmannaval eller hvad som helst. För att
vinna framgång behöfver det understödjas af uniformer och »sand-
wichs», reklamer och telegram, trummor, trumpeter, trikåer och
triangel. Aktörerne måste sätta sig in i sina roler för att
kunna spela prester i ena akten, men röfvare i den andra.

Låt oss derför vara rättvisa och erkänna, att uniformerna
medföra sin praktiska nytta, att man åtminstone är svag för de
snygga uniformerna och således hellre köper »Stridsropet» af en
löjtnant i »vindfångare», ja, till och med »Vårt Land» af en
beväringsyngling, än man köper Aftonbladet af dess trasiga, halft
förfrusna kolportörspojkar.

När denna svärm af fattiga och merendels föräldravård sak-
nande barn i somras och långt in på senhösten böljade framåt
Munkbrogatan vid Aftonbladets utgifningstid, hittade folkhumorn
på att trösta sig öfver den sorgliga anblicken af de många bar-
fota ungarne genom att kalla dem för »barfotamunkar». Nu,
sedan fosterföräldrar eller oskylda, barmhertiga menniskor gifvit
mer eller mindre hjelpliga fotbeklädnader åt de från Munkbro-
gatan utskickade parflarne, hör man dessa betecknas såsom »tiggar-
munkar». Och sammansättningens första led eger tyvärr sin
riktighet, ty gätlifvet i förening med den i Aftonbladets in-
tresse (?) välberäknade konkurrensen mellan dessa talrika fattiga
barn vållar, att de ofta måste sälja lösnumren för 4 eller 3
öre, d. v. s. med ringa eller ingen vinst, ja, kanske till lägre
pris, således med förlust, och för öfrigt söka beveka menniskors
medlidande och gifmildhet. På så vis har den qvasi-filantropiska
bolagsstyrelsen lyckats grundlägga icke endast en trasskola, utan
en verklig tiggarskola.

Eljes är tiggeri förbjudet och tillrättavisas af polisen, äfven
när det uppträder i skepnaden af affär med tändsticksaskar och
dylikt. Men det tiggeri, som skyltar med lösnummer af Afton-
bladet, har hittills fått gå oantastadt. Borde det icke åligga
polisen att åtminstone hålla uppsigt och föra register öfvei’ de
vanvårdade kolportörsbarnen, denna plantskola för fattigdom och
brott?	.
955

En förteckning öfver dem vore nog både lättäre att åstad-
komma och mer påkallad af behofvet än den katalog öfver
Sveriges tidningsmän, hvarmed en redaktionssekreterare i Öster-
sund vill rikta literaturen, vill »fylla en lucka», såsom han
sjelf tillitsfullt uttrycker sig.

Emellertid kunna äfven de af den påtänkta tidningsmanna-
katalogens redaktör utsända frågeformulären förefalla ganska när-
gångna och brydsamma, ej minst för Aftonbladsdirektionen. Han
vill veta icke blott tidningens tendens, skildrad på en rad, och
dess historik, hvartill anslås åtta rader, dess storlek i spaltantal,
égaré (bolag och bolagsdirektör, om sådana finnas), redaktör,
medarbetare, tryckeri ' o. s. v. — han söker äfven »pumpa»
hvarje särskild tidningsman lika grundligt, som undersöknings-
läkaren gör det, när man skall taga en lifassurans. Skilnaden
är blott, att den sistnämnda tages med hänsyn till dödligheten,
men tidningsmannakatalogen pekar mot odödligheten!

Man behöfver för öfrigt endast nämna, att den frågvise
redaktionssekreteraren från Östersund vill veta äfven år och
datum (!), då en hvar började som tidningsman — och natur-
ligtvis skall den närgångne interviewaren, om han får sannings-
enligt svar härpå, sedan skynda att sqvallra oro, hur »gröna»
ett par professorer äro i tidningsmannayrket. Han vill vidare
bl. a. ha besked om, hvilka »fast anställde medarbetare» som
redaktörerne ha. Antingen är denna fråga en yttring af en
sällspord naivitc, eller ock får den tydas som en grof metkrok
för att fånga professorerne, så att de gifva sina medarbetare
svart på hvitt om fast anställning.

Månne vederbörande äro i stånd att besvara sådana kugg-
frågor? ‘

li:

Jag har alltid hyst starka tvifvel om tillförlitligheten af
de upplysningar, som vankas vid den katolska öronbikten och
vid de årliga privatbanksrevisionerna, men ännu mer tviflar jag
på värdet af de högtidliga interviewerna i politiska och literära
ämnen.

Det lyckades ju ej ens för hr Berndt Lundqvist och hela
»Liberala valmansföreningen», understödd af »Föreningen mot
lifsmedelstullar» och dess femtonmannnakomité att klämma ur
f. d. gjutaren, nu ångköksmästaren Olof Larsson, att han »häf-
tade» för 11 kr. 58 öre. Man vägde honom på politikens bets-
956

man och fann honom vara en fullvigtig frihandlare, liksom han
var en helgjuten liberal. När nägon invände, att hr Larsson
dock var skäligen grön som statsman, lär hr Berndt Lundqvist
hafva svarat, att ett par föregående liberala stockholmsriksdags-
män redt sig ganska bra genom att »koka soppa på en spik»
och att vid alla mer eller mindre passande tillfällen begära
förslagen »på bordet», så att de mer framstående riksdagstalarne
fått spara sina lungor. Men hvem vore lämpligare att spela
denna vigtiga rol än just ångköksmästaren?	'

Hela verlden vet, hur den stackars »Köks-Olle» sedan fått
sina fiskar varma. Han har, figurligen taladt, stekts vid sakta
eld. Det skulle ej förvåna, om han under den politiska tortyr,
som han varit underkastad, utslungat ve och förbannelser öfver
de lede frestare, som lockat honom att skålla fingrarne på den
politiska vällingen, och om han på dem tillämpat ett gammalt
godt köksvetenskapligt rön : »Ju flere kockar, dess sämre soppa!»

Arme, olycksalige ångköksmästare ! Ni fick stå likt Moses
på berget och se i fjerran Stockholmsbänkens förlofvadc land,
men aldrig komma dit. Månne ni ej svärmiskt önskade: »Se
mig på Stockholmsbänken, och sedan dö!» Eller förtviflad ut-
brast i den klagan, som skalden lägger i en hopplös älskares mun :

»henne så när — och får ej kyssa henne!»

Dock — det kan äfven hända, att ni fattat saken mate-
rialistiskt och tänkt:

»Så mycket väsen för en pannkaka!»
Huru Jenny Lind blef ”Nordens
näktergal”.

(Ur samtida anteckningar.)

Af

Frithiof Grönhamn.

Redan tidigt beträdde Jenny Lind scenens tiljor, redan
tidigt framlade hon rika löften som komme att infrias. Elev
vid k. operan vid knapt tio års ålder uppträdde hon första
gången som Angela i »Edvinsky och Floreska eller Den polska
grufvan», hvilket skådespel redan 1809 var införlifvadt med
operans repertoar. Denna märkliga debut egde rum d. 29 nov.
1830. Det unga artistämnet ådrog sig snart den allmänna upp-
märksamheten, helst som hon hade tillfälle att pröfva sina krafter
i åtskilliga uppgifter, dock tillsvidare ännu blott i talpjeser.

Man har från denna hennes första elevtid en synnerligen
intressant tidningsartikel, som divinatoriskt förutspår hennes blif-
vande storhet. Den återfinnes i Heimdall för d. 24 april 1832:
»Vi begagna detta tillfälle att uppfylla en försummad pligt —
den att fästa uppmärksamheten vid en ung elev Jenny Lind
(10 eller 11 år gammal), som några gånger förut och jemväl
denna afton uppträder i dramen »Testamentet» som föregick
»Fidelio»“. Hon röjer i sitt spel en liflig uppfattning, en eld
och känsla, som är vida öfver hennes år och tyckes angifva en
ovanlig fallenhet för teatern. Hennes högst musikaliska sinne
och för hennes år icke mindre sällsynta konstutbildning ha också
väckt stort uppseende i de enskilda kretsar der hon låtit höra
sig, handledd af sin lärare, hr Berg. Minnet är lika fullkom-
ligt som örat är säkert, och fattningsgåfvan lika snabb som djup:
man på en gång förundras och röres af hennes sång. Hon kan
genomgå pröfningen i de svåraste solfeggier och de konstrikaste

* Vid operans första uppförande i Stockholm d. 14 april s. ä.

Ur Dagms Krönika. VII, 11, 12.	8
958

satser, utan att kunna förvillas, ehvad gång än inspirationen
hos hennes mästare tager, och följer med det lifligäste uttryck
hans ingifvelse liksom det vore hennes egen. Ingenting kan
vara intressantare än att höra hr Berg vid sidan af denna hans
lilla elev och man kan förledas att tro på den magnetiska rap-
porten; så synas båda vara en själ och ett hjerta. Om detta
unga snille ej brådmognar eller genom någon yttre tillfällighet
går förloradf bör man ha allt skäl att vänta sig, ehuru tyvärr
i en aflägsen framtid, en operasujett af hög ordning.»

Samma år d. 29 november, således något öfver tolf år
gammal, lät Jenny offentligt höra sig som sångerska. Det var
på Bergs recett-konsert, då hon med sin lärare sjöng en duett
ur Bellinis då alldeles nya opera »La Straniera», (der den
unga sångerskan sedermera kreerade Alaides, parti när stycket
under namn af »Den okända» år 1841 gafs å vår operascen).
Ännu dröjde det några år innan Jenny fick försöka sig som
sångerska på scenen.

Först vid femton års ålder utförde hon sin första sångrol
1835 i den nya operan »Frondörerna» (musik af A. F. Lind-
blad). Hon alternerade då med Mathilda Ficker (sedan fru
Gelhaar) i Georgettes parti. Denna sångrol åtföljdes af åtskilliga
andra: En flicka i »Œdip af Athen», 2:dra genien i »Troll-
flöjten», Lovisa i »Kronfogdarne», Erik i »Fiskaren», Anna i
»Hvita frun» och Laura i »Förposten eller den bortglömde ve-
detten».

Emellertid såg det nu ut som de lysande förhoppningar,
som voro fästa vid Jenny Linds första steg på den sceniska
banan, icke skulle vilja realisera sig så som man hade förväntat.
Rösten, i barndomen så klangfull, tycktes ha förlorat i fraîcheur
och välljud. Allmänheten omfattade icke heller den unga sån-
gerskans prestationer med på långt när samma intresse som förr.
Med ett ord — Jenny Linds ställning vid teatern, då hon fyllt
sitt sjuttonde år, var långt ifrån lysande.

Slutligen skulle hon dock bana sig väg. D. 9 dec. 1837
skulle på hofkapellmästaren Berwalds recett försöksvis gifvas
fjerde akten ur Meyerbeers »Robert». Henriette Widerberg,
operans dåvarande primadonna, sjöng Prinsessans parti. Men
hvem skulle sjunga Alices, som i denna akt är skäligen oan-
senligt? Ingen ville öfvertaga det »obetydliga solot». Berg öf-
verlemnade det till Jenny Lind, hvars röst på konsertaftonon
utmärkte sig för en förträfflig disposition. Den förvånade publi-
ken igenkände sin förra älsklings toner och helsade med en
959

ljudlig applåd de få takter hon hade att sjunga. Ingen är i stånd
att skildra den unga flickans förskräckelse och förvåning, när den
gladt öfverraskade Berg förklarade att hon nu skulle få sjunga
Agatha i »Friskytten». Och -så skedde några månader deref-
ter. Mamsell Widerberg och fru Enbom voro för tillfället otjenst-
bara, den sednare i följd af sjukdom, och lyriska scenen stod
derigenom redlös. Den beramade Friskyttsrepresentationen på-
skyndades derför och stod annonserad till d. 7 mars (1838).
Redan vid generalrepetitionen — föregående repetitioner ansåg
Berg icke vara behöfliga — väckte debutanten en sådan för-
våning och ett så lifligt intryck att samtlige orkestermedlemmar
förtjuste lade ned sina instrumenter för att applådera. Berg,
som under dessa dagar varit ett föremål för teaterfolkets ironiska
leenden och tillgjorda beklaganden öfver det befarade fiascot,
kände sig öfverlycklig och omfamnade sin elev under utropet:
»Nu, Jenny, kunna vi vara lugna för morgondagen!»

Ryktet om den unga sångerskans succès hade spridt sig
och gjorde att man med stor nyfikenhet motsåg sjelfva repre-
sentationen. Denna rättfärdigade' ock i rikaste mått de ny-
väckta förhoppningarne.

Publiken kände instinktlikt att den här hade framför sig
ett musikaliskt snille som första gången uppenbarade sig för
verlden. Man anmärkte visserligen en viss ojemnhet i röstens
mellanregister och en ännu långt ifrån fulländad konstnärsutbild-
ning, men detta ersattes till fullo genom det snillrika i upp-
fattningen, det ädla varma i det musikaliska föredraget. Det
fans knapt någon af åhörarne som icke kände sig besegrad. I
de flestes ögon glänste tårar af rörelse och förtjusning. Den
talangfulla sångerskan uppnådde sedermera en ojemförligt högre
grad af konstnärlig fullkomning och firade ojemförligt mera ly-
sande triumfer, men sällan, om någonsin, trängde hon djupare
in i sina åhörares hjertan —- efter hvad fleres omdömen för-
säkra. Också var Agathas rol särdeles väl egnad att i den
mest sympatiska dager framställa de egenskaper som utgjorde
grundkarakteren i hennes konstnärsnatur : en mild känsla, jung-
frulig renhet och en skär poesi.

Dagen efter denna betydelsefulla representation samlades
teaterns sångelever som vanligt kl. 8 på morgonen i sångrum-
met i operahusets hörn, rummet vid Gustaf Adolfs torg och
Arsenalsgatan. Då alla eleverna voro komna, bland dem gårda-
gens Agatha, steg Berg fram och satte en vacker juvelring på
Jennys finger. Då utbrast ett bifall som ingen af de närva-
960

rancje kunde återhålla. Då känslorna något lugnat sig, utro-
pade Berg:

»Du var i går hela tiden förtjusande Jenny, men hur du
gick vid »Nu blänker månens silfverskatt» det kan jag knappast
tala om ... du gick som en lagårdspiga! Kom och gå nu hit
fram, så skall du få se, huru du skîille gå!

Berg tog några steg mot dörren.

Han väntade. Hon rörde sig ej. Han väntade ännu. Hon kom
icke. Han ropade: »Kom hit, Jenny!» Hon gick ej från stället.

Berg, het som en italienare, blef högljudd. Eleverna blefvo
förskräckta.

Plötsligt kastade sig Jenny Lind till Bergs fötter, omfättade
hans knän och utropande under konvulsivisk gråt: »För hr
Berg vill jag göra «^ men ^å vill jag icke!»

Och hon gjorde det icke heller.

Jenny Lind brukade ofta med verklig pietet tala om Webers
Agatha som lade grunden till hennes framtida lycka. Från
denna dag var hennes lif snart sagdt en kedja af triumfer.
Gamla »Friskytten» lockade nu det ena fulla huset efter det
andra. »Hela Stockholm» måste gå och höra Jenny Lind.
J. M. Kosén skref till hennes ära en romans, kallad »Helsning
från Webers skugga till Jenny Lind», som naturligtvis sjöngs
öfverallt.	A

»Tror du ej att från min himmel
Jag de sköna ljuden hör,
' Englars här från jordens hvimmel,
Sångens ande till mig för.»
heter det bland annat deri.

Jenny Lind uppträdde nu i de förnämsta partier, hon sjöng
opera efter opera, och under det man icke ville höra någon
annan än Jenny Lind, kämpade hon och .hennes lärare med
oböjligheten i hennes röst. Hvem som sedermera beundrade
hennes koloratur skulle väl trott att hon en gång behöft outsäg-
lig möda för att aftvinga sin röst en mordent? Hennes toner,
ehuru rena och klara, saknade derjemte elasticitet. Men detta
afskräckte henne icke. Hon arbetade på sitt röstorgan ihärdigt,
som bildhuggaren formade stenen. Heder åt den lärare som
troget bistod henne att öfvervinna allt som kunde ställa sig
emot hennes sträfvan till målet!

Bodan några veckor efter sin Friskyttsdebut framträdde
vår sångerska med en ny större uppgift: titelrolen i Herolds opera
»Marie eller Bröllopsfesten», som hon utförde med en känsla
961

och natur som väckte liflig rörelse och sympati. Ilon lät nu
höra sig pâ flere konserter — och sjöng under loppet af året
icke mindre än sex nya operapartier, bland hvilka hon isynner-
het lyckades som Pamina i »Trollflöjten». Men ännu stod hennes
Agatha ofördunklad. Så sjöng hon året derpå Alice i »Robert».
Hon framkallade dermed en förtjusning som haft få motstycken
i våra teaterannaler.- Allmänt erkändes att hon här frambragt
en skapelse som öfverträffade allt hvad man dittills sett och
hört af henne. »Robert» blef en outtömlig guldgrufva för opera-
kassan och man tröttnade aldrig att gå och se pjesen.

Ett par dagar efter denna première hade Jenny Lind egen
konsert å operan, henne beviljad af teaterdirektionen, i anseende
till hennes utmärkta förtjenster om scenen. Denna gunstbevis-
ning var något alldeles extra ordinärt. Publiken omfattade med
yttersta ifver detta tillfälle att visa den unga sångerskan sin
hyllning, biljetterna utsåldes med oerhörd hastighet redan fyra
dagar förut, dch framropningarne vid sjelfva konserten öfver-
gingo allt hvad man dittills hade sett här i landet. »Den som
först ser denna adertonåriga konstnärinna inträda på scenen skulle
knappast anse den makt, hon redan utöfvar öfver sin publik,
för möjlig», skref Aftonbladet vid detta tillfälle. »Hon liknar
då snarare en blyg landtflicka än en ung aktris som redan öfver
ett år varit i en alltmer stigande ynnest. Hennes uppsyn, då
hon står och väntar med sina noter i handen, har någonting så
utomordentligt modest och enkelt att man ej skulle ana att så
mycken själfullhet bor derinom. Men nu börjar hon sjunga!
Hennes ögon lifvas småningom och ehuru blott å konserten, utan
att hon gör en enda gest, ser man likväl hur hon snart glömt
allt omkring sig för det ämne hvarom hon sjunger: den strå-
lande blicken,, uttrycket i rösten, bröstets sakta häfvande och
rörligheten i ansigtsmusklerna — allt förråder nu den af natu-
ren danade skådespelerskan, som här nästan gör våld på sig,
för att icke gifva fritt lopp åt de känslor, den passion som
stycket inspirerat henne.» »Någon som ej heller underlät att
ådraga sig en fördelaktig uppmärksamhet — yttrade Dagligt
Allehanda — var det uttryck af en viss sorgsenhet som sån-
gerskan egde under hela aftonen, en följd utan tvifvel af den
jungfruliga blygsamhet, hvarmed hon för första gången fram-
trädde som konsertgifverska, och hennes modesta förlägenhet
öfver .det entusiastiska bifallet. Må hon städse bibehålla denna
älskvärda anspråkslöshet, som utgör ett sant bevis på en ren
och oegennyttig kärlek till konsten för dess egen skuld!»
962

Det är vid denna tid som skalderna började stränga sina
lyror till Jenny Linds ära. Man skulle kunna fylla hela voly-
mer med allt hvad sedan dess har diktats på alla civiliserade
tungomål till den Dnordiska näktergalens» lof. En bland de allra
första versifierade hyllningar, som egnades den jntagande sånger-
skan, kom från Herman Sätherberg. Ur hans i Aftonbladet den
31 Maj 1839 införda täcka poem, signeradt H. S—g, må anfö-
ras några strofer:

Ack hörde Du en enda gång

Din stämma i Agathas sång,

När hon sin drömda älskling kallar
Från mörkrets svek bland skogens tallar!

Och såg Du framför korsets fot
.tlice vid afgrundsandens hot
När jorden darrar under skriken
Som höjas ur de fallnas riken.

Du skulle då ej fråga mig

Hvarför hvart öga söker dig:
Olympens strålar, hvar de falla,
De locka, de förtjusa alla.

Men källan som mot himlen 1er

Sin egen himmel icke ser,
Och Blygsamheten ej betänker
Hur dubbel fägring hon sig skänker.

Lef lycklig i Din- oskuldsverld,
Der giftet uti tidens flärd
Till denna stund ej vågar blandas
Med luften som Ditt väsen andas !

Och tjusa vid Paminas åygä,
Beständigt skön, din fosterbygd —
En dufvopost åt konsten vorden
Emellan himmelen och jorden!«

Ännu ett poem af samme skald, äfven synligt i Aftonbla-
det, må här meddelas:

Lärkan och näktergalen.

Jag lyssnade med glädtigt sinne
Och skref i björken till ett minne:
Du lilla lärka, hvilken slår
En drill, som du, i nordens vår,
Till himlen, när ditt qvitter klingar,
Du lyfter mig på andevingar.
963

När vestanvindens lek var slut
Om qvällen gick jag sedan ut.
Jag lyssnade på näktergaln

Och skref till minne uti aln :
Du lilla ffigel, i ditt bröst,
Hur rymmes väl en sådan röst?
Med sängens makt en trollkraft vorden
Du lockar himlen ner till jorden.

Mot rosig morgonsky en gäng
Steg lärkans lätta jubelsäng.
En lärka och en näktergal
Vi ha i vår teatersal,
Gå .dit att deras sånger höra —
Och du skall samma utrop göra.
Hvi frågar man så ofta dä:
»Hvem sjunger bäst utaf de två?»
De äro skilda medel bara
Att samma skapelser förklara.»

»Lärkan» var Mathilda Gelhaar, »näktergalen» Jenny Lind.

Sommaren 1838 klingade Jenny Linds sång äfven i landsor-
ten. I Upsala och Gröteborg. der hon konserteradc, helsades hon
af ett oerhördt jubel.

Under år 1840 uppträdde Jenny Lind endast i två nya
roler, nemligen som Donna Anna i »Don Juan» och »Lucie» i
operan med samma namn. I sistnämnda parti väckte hon en
förtjusning som till och med öfvergick den hon framkallat som
Alice. Den nya operan gafs inom ett år väl ett femtiotal gån-
ger. När Jenny Lind sista gången under vårsäsongen uppträdde
der (d. 19 juni), erhöll hon ett dyrbart bevis på sina landsmäns
entusiasm. Vid hemkomsten från teatern på aftonen tillstäldes
henne dels ett utmärkt väl arbetadt silfverfat med inskrift: Till
Jenny Lind vid slutet af spelåret 1840 jemte några takter ur
en aria ur »Lucie»; dels kaffe- och tekannor, gräddskålar, kop-
par, skedar, knifvar och gafflar m. m., allt af förgyldt silfver.
Gråfvan var åstadkommen genom subskription af några af sån-
gerskans beundrare, »hvilka lika mycket värdera hennes utmärkta
konstnärskap som hennes flärdlösa och älskvärda enskilda karaktär».

Samma qväll uppvaktade Allehanda med verser:

Jag icke silfver offrar dig,
Ej köpta rökverk för dig vinna,
Men hjertat villigt öppnar sig
För scenens första konstnärinna.
964

Naturen ock du håller kär:
Hvem skulle i den enkla qvinnan
Väl se den stora konstnärinnan !
Hvem kunde gissa hvem du är?
Och fast på scenens tiljor förd
Du lugn mot verldens dom kan blicka!
Det är din renhet, hulda flicka,
Som gör dig gerna sedd och hörd!»

Äfven under denna sommar gjorde Jenny Lind en konsert-
färd i landsorten, som begynte i Upsala och sedan fortsattes i
Eksjö (der hon sjöng pâ en regementskonsert och sedan gaf
egen konsert med biträde af regementsmusiken under direktör
Preumayers anförande), Vexiö, Kristianstad (der hon bland an-
nat sjöng mellan akterna på »Djurströms spektakel»)^ Malmö,
Lund, Ramlösa, Jönköping (pä regementskonsert samt egen kon-
sert) äfvensom Norrköping, der hon isynnerhet blef föremål
för åtskilliga ovationer. Soarésällskapets ledamöter gåfvo sere-
nader för henne samt en större fest på Strömsholmen i när-
varo af musikälskande damer och herrar. Då uppbrottet slutli-
gen skedde, åtföljdes den firade sångerskan af hela sällskapet
till sitt logis, der herrarne sjöngo en mängd körer, och såsom
afsked Beethovens herrliga »Tonernas vågor». »M:lle Lind,
ehuru flärdfri, lärer dock icke vara känslolös för dylika hyllnin-
gar», påstår en samtida.

Såsom ett annat bevis på förtjusningen må meddelas ett
utdrag ur tidningskritiken. Så här yttrar sig Norrköpings Tid-
ningar: »Såsom publicister äro vi visserligen skyldige att nämna
något om den vidtfrejdade sångerskan, men att ingå i några
detaljer angående hennes exekution m. m. skulle endast vara
att upprepa hvad flerfaldiga tidningar förut yttrat. Vare der-
för nog sagdt att bland alla de sångerskor, fruar, fröknar och
mamseller, som här låtit höra sig, har ingen så odeladt som
Jenny Lind tillvunnit sig åhörarnes bifall. Det är icke alle-
nast rösten och den till en hög grad uppdrifna färdighet mille
Lind besitter, som så underbart hänför, nej, det är det
sanna uttrycket af en skön själ som hon alltid nedlägger i sitt
föredrag .. .9 .

Konsertgifvarne i landsortsstäderna brukade vid den tiden
just icke »skära guld med täljknifvar» och de måste ofta anse
sig glada att få ett par tjog åhörare. Men med Jenny Lind
var det annorlunda. Hennes resor voro formliga triumftåg, publi-
ken infann sig öfverallt i massor och entusiasmen befann sig
ständigt i kokpunkten.
965

Ryktet om hennes aktningsvärda och rena karakter bidrog
äfven att förhöja njutningen af hennes talang och gjorde att
man öfverallt täflade om äran att få inbjuda henne som gäst,
att alla sällskapskretsar stodo henne öppna och att hon allestä-
des firades med serenader o. d. Säkerligen renderade henne
denna konstresa en högst betydlig summa. Hon lär derunder
äfven ha besökt Kjöbenhavn, likväl utan att der uppträda.

Äfven nästföljande spelär, 1841, skänkte Jenny Lind huf-
vudstadens operapublik två nya skapelser: Alaide i Bellinis
»Den okända» (la Straniera) och titelrolen i samme tonsättares
»Norma». Det förstnämnda stycket upplefde endast nio repre-
sentationer. då det försvann från repertoaren, sannolikt för all-
tid. Man anmärkte att Alaide hade ett högst svårt och an-
strängande parti. »Det är ett tillstånd af feber (!) från den
första scenen till den sista. Sångerskans glödande känsla gör
den dramatiska *föreställningen hänförande. Men det musikaliska
föredraget stegras måhända på sina ställen allt för mycket, ja
någon gång till ett slags våldsamhet i deklamationen som står
på gränsen att öfvergå från det estetiskt sköna». Mot slutet af
vårterminen kreerade Jenny Lind Normas parti, men väckte på
långt när ej samma sensation dermed som ett och ett halft år
sednare. Rättvisligen måste dock erkännas att den unga sånger-
skan ännu ej var rolen fullt vuxen; den fordrade ett ännu mog-
nare föredrag än hon då egde.

»Norma» var operans sista representation på våren. Den
intagande sångerskan blef denna gång föremål för större ovationer
än eljes. Detta var nämligen sista gången för längre tid som publi-
ken hade tillfälle höra sin gunstling från scenen. Jenny Lind stod
nämligen nu färdig att lemna Sverige. Hon visste med sig sjelf
att hon lärt allt hvad som kunde läras utan större förebilder,
och att det fordrades mera, för att uppnå den höjd af konst-
närsbildning dit hon sträfvade. Man hade för henne prisat
Garcia såsom den störste sångläraren som då fans. Och oemot-
ståndlig blef hennes längtan att uppsöka denne sångens mästare.
Denna längtan stadgade sig slutligen till beslut. Hon delgaf
teaterdirektionen sin reseplan och rättfärdigade detta med så
öfvervägande skäl att ingen kunde sätta sig emot hennes önskan,
och på detta sätt erhöll hon tillåtelse att resa.

Det måtte, af beskrifningarne att döma, varit en ovanligt ani-
merad tcaterafton vid denna hennes afskedsrepresentation. »Sällan
hafva några bifallsyttringar varit mera stormande — heter det
— än de, hvarmed m:lle Lind helsades, då hon blifvit framro-
966

pad efter spektaklets slut. En mängd buketter och blomster-
kransar regnade ’ dervid ned öfver henne och hon syntes sjelf
alldeles öfverväldigad af rörelse vid dessa med uthällande bravo-
rop förenade tecken till publikens sympati.»

Ett par dagar derefter, den 21 juni, hade hufvudstadens
musikvänner stämt möte i Ladugårdslands kyrka. Jenny Lind
gaf då sin afskedskonsert. Programmet bjöd bland annat på en
till ord och musik ny sång af A. F. Lindblad. Det måttliga
biljettpriset — endast en rdr b:ko — var ett nytt bevis på sån-
gerskans blygsamhet: troligen hade ingen förtänkt henne om
priset varit dubbelt.

»Skall jag sätta mig ned att försöka gifva läsaren en musi-
kalisk recension af denna konsert? frågar en antecknare. Nej,
ty det skulle icke gifva något begrepp om det hela af denna
afton. Hvem tänker väl här ensamt på huru hyarje musiknum-
mer särskildt, "den ena eller andra drillen eller löpningen skulle
utföras? Det var tanken på de många föregående sköna intryck
man rönt vid Jenny Linds sång, vare sig under bilden af den
oskyldiga Alice eller den ömma Agatha eller den olyckliga
Lucie, då hon återkommer ur sitt vanvett, redan känner sig
omstrålad af en högre förklaring, och

»själen på lätta vingar
sig upp mot Himlen svingar» —

det var åsynen af den talrika, välklädda folkmängden* som redan
en timme före konsertens början hade nästan fylt platserna i
kyrkan; det var aftonsolens sken genom den vackra kupolen:
det var anblicken af den unga sångerskan på läktaren midt
ibland det utmärktaste hufvudstaden eger af musikälskare och
musikälskarinnor inom familjerna, och hvilka förenat sig att
biträda henne — en heder som kanske aldrig tillförene blifvit
bevisad någon aktris — och utgjorde en gärd af aktning ej en-
dast ' åt hennes talang utan äfven åt hennes personlighet. Det
var allt detta i förening, slutligen förhöjdt af de förträffligaste
stycken för aftonen som gaf åt denna en viss helgjuten och
ovanlig karakter af högtidlighet. Om jag således säger att kon-
serten gick i alla afseenden väl; att orkestern spelade med en
utomordentlig ensemble, att tonerna uti Abbé Voglers herrliga
symfoni förekommo såsom röster af andar, hvilka sakta susade
genom tempelhvalfvet, att körerna ur Haydns Årstider och Hän-

* Nära 3,000 biljetter hade försålts.
dels Alessias voro hänförande; att man tyckte konscrtgif'verskan
sjunga med ett djupare uttryck än någonsin den sköna arian ur
»Norma», så är allt detta ingenting annat än hvad hvar och en
tyckte sig på förhand finna att det icke borde hafva varit annor-
lunda. Dock, antingen var det tillfällets högtidlighet, den all-
männa sinnesstämningen eller rummet, der konserten hölls, som
föranledde att föga applåder följde på de första programnumren.
Men då det sista — »Jenny Linds afskedssång» — förklingat
och den älskliga sångerskan, efter att med ett bortdöende piano
ha upprepat sitt sista farväl, sjönk tillbaka öfverväldigad af
känsla och gömde sina tårar i näsduken, då bröt på en gång
ett stormande bifall genom mängden, och äfven obekanta som
befunno sig i hvarandras grannskap, sökte i ett ömsesidigt med-
delande gifva luft åt den spänning hvari de befunnit sig.»

Afskedssången hade följande lydelse:

»Då jag var barn, i drömmarne lekte
Skimrande bloss ur aningens verld.
Lockande ljud mitt öra då smekte,
Drogo mig hän på den luftiga färd;
Ut på det haf, der stormarne dåna,
Vindarne ömsom smeka och håna,
Fridslundar få
Vid stränderna stå.

En fann jag dock, den var mig väl,
Den bjuder jag i dag farväl !
Timmarne flytt; den sista är inne,
Afskedets stund vill qväfva min röst,
Ty blott hos Er kan lifvas mitt sinne,
Och blott för Er kan klappa mitt bröst.
Och då det mål, dit ödet mig kallar,
Jag går emot, fast fjerran det skallar
Hotande bud,
Varnande ljud,
Hviskar det dock tyst i min själ:
»Snart jag Er återser» — farväl!»

Texten, tryckt på rosenrödt papper, var bifogadt konsert-
programmet. Jag har sett många äldre gömma det lilla urblck-
nade papperet som en dyrbar relik.

Qvällen före sin afresa uppvaktades Jenny Lind af åtskil-
liga af Harmoniska sällskapets medlemmar som gåfvo serenad
utanför hennes boning:
968

Fråu fästet stjernans glans.
I hemlig oro svallar,
Den bölja vid vår strand,
Som dig i morgon kallar
Bort från ditt fosterland.

Snart fjerran från oss ljuder
Din röst som tjnst vår själ,
Dig sångarkretsen bjuder
I toner sitt farväl.

Den lager konsten bringar,
Bryt den på söderns jord,
Och flyg på dufvovingar
Tillbaka mot Din nord!»

Den 1 juli lemnade Jenny Lind Stockholm. Hon afreste
med ångaren Gauthiod till Lübeck i sällskap med en familj från
hufvudstaden. Ett ovanligt, stort antal vänner och åskådare
hade infunnit sig vid Skeppsbron för att bringa sångerskan sitt
farväl.

Så snart Jenny Lind anländt till Paris, begaf hon sig ge-
nast till Garcia, hos hvilken hon blifvit på det högsta rekom-
menderad. Med feberaktig ångest beträdde hon hans tröskel.
Den långa resan, skilsmessan från alla, som ända dittills ledt och
skyddat henne, en trånande hemsjuka som öfverfallit henne ge-
nast vid första steget utom fäderneslandet, allt detta hade icke
förmått skaka hennes mod att utföra sin en gång fattade före-
sats. Men nu stod hon inför den mästare, på hvars dom hela
hennes framtid berodde. Garcia mottog henne vänligt. Hon
sjöng. Han hörde henne utan tecken till gillande eller ogillande.
När hon slutat, sade han lugnt: ^>Mon enfant! Ni har ingen
röst!» Eller — rättade han sig — ni har haft röst och är nu
på väg att förlora den. Sannolikt har Ni sjungit för mycket
eller för bittida, ty ert organ är alldeles uttröttadt. Sjung i
tre månaders tid icke en not, och låt mig sedan få höra Er!»
Med detta tröstlösa svar lemnade hon den man, på hvilken hon
grundat sitt konstnärslifs alla förhoppningar. Nu bör till Gar-
cias ursäkt rättvisligen anmärkas att vår sångerska vid ankom-
sten till Paris verkligen -fått sin röst ganska ansträngd. Den
hade ju under loppet af ett par år mycket flitigt användts här
hemma, såväl å operan i en mängd ansträngande principalpartier
som å konserter, hvarjemte dess egarinna med oförtröttad ifver
hvarje dag sjungit sina vokaliser och öfningar. Tre månader till-
bragte nu Jenny Lind i djup enslighet, i en känsla af total
öfvergifvenhet, hvilken man blött i Paris får lära sig röna i
969

hela dess omfattning. »Jag lefde af mina tårar öch af hemsju-
kans smärta», sade hon en gång, när hon talade om sitt vistande
i Paris. Det oaktadt kunde ingenting förmå henne att vända
om, förrän hon aflagt ännu ett prof hos Garcia. Efter den
utsatta tidens förlopp fann denne att rösten förbättrat sig och
man kunde börja undervisningen.

Hon arbetade med jernflit och tycktes i de trägna musika-
liska öfningarne finna en tröst för sitt sorgbundna sinne. Egen-
domligt nog synes hvarken Garcia eller de personer som någon
gång i societeten fingo höra Jenny Lind hafva fullt uppskattat
hennes talang. Ehuru hon, om ^nan får tro en uppgift af .Char-
lotte Birch-Pfeiflfer, t. o. m. sjelf skulle ha komponerat sina
kadanser och fioriturer till de arier hon sjöng och Garcia fun-
nit dessa så goda att han sjelf kopierade dem, kunde hans unga
elev likväl aldrig bringa honom till den öfvertygelsen att hon
cn gång skulle blifva en företeelse af högsta rang inom sångens
verld, och hon försäkrade ofta, att näst henne sjelf ingen
skulle mera kunna 'förvånas öfver hennes framgång än Garcia.
Denne tycktes nu uteslutande ha fästat sina förhoppningar vid
sin andra svenska elev, Henriette Nissen, den sedan så frejdade
sånglärarinnan.

Att Jenny Linds djupt känsliga själ skulle nedtryckas och
smärtas af att se sig sålunda tillbakasatt, är naturligt.

Fram på sommaren 1842 ankom till Paris Jenny Linds
gamle vän och beundrare A. F. Lindblad, för att påminna den
i Stockholm allmänt saknade sångerskan att det nu kunde vara
tid att resa hem. Lindblad gjorde henne bekant med Meyer-
beer, som då vistades i Paris. Den store tonsättaren fick höra
henne sjunga, men tviflade att den späda, men ändock så metall-
rika röstens flöjtartade renhet äfven i en större lokal skulle
kunna bibehålla hela sitt egna behag.

För att utröna detta anordnades en audition med full orke-
ster i Stora operans salong, der Jenny Lind sjöng och spelade
några scener ur »Robert», »Norma» och »Friskytten». »Fous avez
une voix suave et virginale, d’une charmante expression», lär
Meyerbeers dom ha lydit. Att den unga sångerskan emellertid
gjorde ett djupare intryck på honom än man då förmodade,
derom vittna sednare tilldragelser.

I sällskap med Lindblad och Lars Hierta med fru lemnade
Jenny Lind Paris den 31 juli 1842 och tog vägen öfver Lon-
don — der hon endast dröjde några få dagar — Hamburg och
Lübeck.
970

Eficr något mer än ett års bortvaro ankom hon till Stock-
holm den 14 augusti. Om Jenny Lind med glädje lemnade verlds-
stadcn vid Seinen, så var det säkerligen med desto lifligare glädje
hon återsåg den henne så kära fädernestaden. Här hemma visste
man föga eller intet om det ringa afseende man i Paris fästat vid
den talangfulla sångerskan. Man endast längtade på det ifriga-
ste att här få åter se sin älskling. Man visste redan på förhand
dagen då hon skulle komma hem och man beredde sig att i
massor gå ned till Skeppsbron och taga emot henne. Den lilla
ångslupen Necken låg till och med färdig att, lastad med en
hop beundrare, gå henne till mötes.

Men allt detta blef om intet.

Den Lübeckska ångbåten kom så ovanligt tidigt att ganska
få hunnit ner till Skeppsbron.

Sångerskan inflyttade i sin gamla bostad hos Lindblads, 2
trappor upp i hörnet af Drottninggatan och Rosenbad, Redan
qvällen derpå stodo åter Harmoniska sällskapets medlemmar
nedanför hennes fönster och egnade henne en hjertlig hyllning
i toner. De följande två månaderna tillbragte Jenny Lind i
stillhet, utan att låta höra sig. Redan i Paris hade hon upp-
gjort kontrakt med teaterdirektionen på för den tiden ganska
fördelaktiga vilkor. Hon erhöll 1,600 rdr b:ko i lön, jemte flit-
penningar för 50 representationer och 50 rdr b:ko för hvarje
representation derutöfver. Dessutom betingade hon sig, att ej
nödgas uppträda utan eget begifvande, mer än två gånger! vec-
kan. Med liflig nyfikenhet afvaktade man hennes debut, hvilken
ej skulle ske förrän i oktober, då lyriska scenens rätta öpp-
nande egde rum. Hon var ännu knappt hemkommen, förrän
alla biljetterna redan voro upptagna till första representationen.
Ju närmare tiden led, ju större blef nyfikenheten och — biljett-
begäret. Biljetter till amfiteätern betalades i andra hand med
10 rdr b:ko, en stående parterrbiljett med 3 rdr b:ko 16 sk.
o. s. v. Ändtligen efter två särskilda, uppskof, vållade af hr
Günthers opasslighet, kunde den märkliga representationen ega
rum den 10 oktober 1842, med »Norma».

I operaförstugan såg det den qvällen »vildt ut». Biljett-
kontoren belägrades ordentligt, för att icke säga stormades, till
och med »halfsulor sönderspjernades».

En fiffig trädgårdsmästare profiterade af den allmänna för-
tjusningen och planterade ut en hel blomsterrabatt i teaterför-
stugan. Mot 12 skilling stycket aflät han de hundratals buketter,
971

hvilka sedermera skulk hamna dels pâ teatergolfvet, dels på
ljusrampen och notställarnc i orkestern.

Salongen företedde en i bästa mening vald publik. I den
kungliga logen märktes drottning Desideria med uppvaktning.
Så fort aftonens bjeltinna visade sig på scenen, i det ögonblick
då Norma skulle bestiga Irminsuls sten, helsades hon af en länge
ihållande störm af bifallsrop, en sådan som dittills icke varit
förnummen å någon svensk scen, om man undantar de Taglioni-
ska orkanerna. Flere gånger nedtystades orkestern och måste
börja ånyo. Tidningen Biets Edmund (B. von Beskow) försäk-
rade att han stod med uret i hand och räknade att applåd-
smattret räckte i 2 1/2 minut.

Återseendets ögonblick och sjelfva det öfverväldigande i den
smickrande hclsningen verkade i början så starkt på den käns-
liga sångerskan att hon var synbart rädd. Man tyckte sig för-
märka en lindrig darrning i rösten. Men snart var detta förbi
och redan i arian »Hulda, klara måne, stråla!» hade hon åter-
tagit hela sin hållning.

Man fann att hennes röst hade betydligt vunnit i teknisk ut-
bildning och böjlighet, särskildt deri att hon erhållit en fullkomlig
drill, som förut saknades. Hon beherrskade också nu sin röst
helt annorlunda än förr och framstod som en sångerska af för-
sta rang. Men ännu större voro hennes framsteg i dramatiskt
hänseende. Det hade lagt sig ett visst storartadt lugn öfver
det brusande känslosvallet och hela hennes uppträdande som
aktris hade antagit något antikt rent, som icke grep blott för
ögonblicket, utan fängslade för beständigt. Hon gick nu behag-
ligare än förr på. scenen: i hennes rörelse med armar och öfre
delen af kroppen fann man en viss likhet med Taglioni.

»Konstens Elisabeth är hemkommen! skref Blanche. Måtte
blott allmänheten, en ny Maria Stuart, icke förlora hufvudct!»

Mest entusiastisk var dock en insändare i Allehanda, hvil-
ken på de mera kraftfulla ställena igenkände Julia Grisis energi,
i fioriturerna Persianis elegans och smak, i ställningar, hållning
och gester Rachels antika lugn och understundom framblixtrande
eld. Trots detta fann dock insändaren att sångerskan bibehållit
sin originalitet. »Lind som skådespelerska och sångerska är
dock alltid Lind — men en förädlad och fullkomnad Lind».
Häraf uppkom en liten polemik. Aftonbladet ansåg den nyss-
nämnda jemförelsen för stark: Om verkligen Jenny Lind hos
sig förenade dc glanspunkter som göra Grisi, Persian! och Ra-
chel hvar för sig till de största artister af det täcka könet
972

samtiden har att uppvisa, så vore hon ju den största i hela vcrl-
den ! Tidningen undrade om den älskliga konstnärinnan verkli-
gen ansåge sig sjelf tjenad med något så utomordentligt, som ju
icke behöfves för att ändå gifva henne en ganska hög rang
bland konstens invigde. Allehandas insändare förklarade nu att
han endast velat antyda att Jenny Lind imiterat de tre stora
mönstren. Men nu uppträdde Svenska Biet och tog den föro-
rättade konstnärinnan under sina vingars skugga, beklagande att
konstdomare finnas i vårt fädernesland som tro sig icke kunna
gifva högre beröm åt någon svensk artist, ej en gång åt. Jenny
Lind, än att hon liknar och imiterar en vidtberyktad utländsk:
Jenny Lind behöfde icke låna någon glans från utländska före-
dömen och för öfrigt vore det ju tydligt att i samma stund ett
snille börjat imitera, så stannar eller går det tillbaka . . .

Men lemnom de kritiska meningsutbytena!

Publikens tanke om den återkomna sångerskan var blott en.
Hennes forne bittre vedersakare måste nu till och med svärja
hennes fana. Före Pariserfärden hade Norma egentligen icke
hört till hennes triumfer. Nu måste man enhälligt erkänna att
man aldrig förut hört henne tolka ett parti med sådant mäster-
skap. Sex gånger å rad uppträdde nu Jenny Lind i denna
pjes — alltid för fulla hus — och med samma lysande bifall,
synnerligast af la haute volée. »Jenny Lind är dagens lösen
på allas läppar, föremålet för allas beundran», skref Aftonbladet.
»Måtte vår entusiasm öfver denna utmärkta talang endast icke så
betaga oss, att vi ej hafva tillräckligt iqvar deraf äfven för nästa
år. Det är ju en allmän regel, att man icke bör förtära hela
sitt vinterförråd genast på hösten!» Onödig fruktan!

I november hade Jenny Lind sin reeett, hvartill hon an-
språkslöst valt den utspelta »Lucie». Drottning Desideria, kron-
prins Oscar med gemål, prinsarne Gustaf och Oscar samt en full-
satt salong egnade den värderade artisten lifliga bifallsyttringar.

Kritiken var dock icke riktigt belåten; så var ock fallet
efter »Trollflöjtens» repris — recettspektakel för Lars Kinmans-
son — då Jenny Lind uppträddde i sin gamla roll som Pamina.
»Jag hade så gerna, skref Abraham Mankell (i Biet), för min
ringa del velat återhöra Pamina alldeles som förr. Mig syntes den
forna, glödande Pamina — äfven med allt det som man behagar
kalla »öfverdrift», — älskligare än den nuvarande, öfver hennes
spel hvilade ett klassiskt lugn, som aldrig lät hänföra sig öfver
en viss gräns. Skulle väl ett varmt bjerta, enligt konstens eller
Gud vet hvems guvernant föreskrifter, behöfva återhålla sin
973

känsla i musik som denna, (1er känslan öfverflödar? Ack, om
Pamina sjelf visste hur djupt hennes forna toner trängde, då
skulle hon visst icke undandraga oss en sådan njutning, som
blott ganska få, sällsynt begåfvadc sångare och sångerskor äro i
stånd att skänka!» Mankell lär icke haft så alldeles orätt. Hu-
set var för öfrigt den aftonen, för första gången efter Jenny Linds
hemkomst, ej alldeles fullt.

Om Lucie och Pamina lemnat publiken jemförelsevis mera
kall, så var detta icke fallet med Agatha i »Friskytten», som
återupptogs i december. Samma stormande förtjusning helsade
den herrliga arian i andra akten. Man återfann här helt och
hållet den »forna» Jenny Ijind med sin himmelska värme och
poesi i föredraget. Ja, man fann hennes utförande af nyss
nämda aria numera så fulländadt, »att det knappt vore möjligt
att vår sångerska deri kunde öfverträifas eller ens upphinnas på
någon europeisk scen».

Under höstsäsongen 1842 medverkade Jenny Lind vid in-
alles sjutton operaföreställningar, sjöng dessutom på en konsert
(m:me Finck-Lohrns), en begrafning (tonsättaren och embetsman-
nen Pehr Frigeis) och på ett spektakel mellan akterna.

Ett nytt år, 1843, ingick. Ändtligen randades den dag då
man skulle få se Jenny Lind uppträda i någon ny rol, hvarefter
allmänheten så länge hade suckat. Det var den 6 februari,
tjugufemte årsdagen af Carl Johans uppstigande på Sveriges
tron. Dagen till ära gafs »frispektakel» å operan. Biljetter
voro utdelade bland alla samhällsklasser.

Programets första del upptogs af andra akten af Spontinis
»Ferdinand Cortez», Carl Johans favoritopera, på grund af dess
militära utstyrsel. Jenny Lind uppträdde här som Amazili,
hvilket parti hon återgaf redan 1838. Hon sjöng särdeles väl
och bar en vacker kostym. Operan lyckades dock icke fram-
kalla någon större sensation.

Så mycket större furor väckte efterpjesen, ett svenskt till-
fällighetsstycke i en akt med sång och dans, benämdt »Ett
National-divertissement». Bottiger hade skrifvit texten, J. F.
Berwald dels komponerat, dels anordnat musiken och Selinder
komponerat dansen. Bifallsyttringarne ville knappt upphöra när
Jenny Lind på den intagande melodien »Ack, Vermeland, du
sköna» sjöng:

»Detta folket det är godt i sin innersta rot,
Och går nian det till möte, så kommer det emot,
Och så man vinner mer än halfva vägen.»

Ur Dagens Krönika. VII. 11, 12.	9
974

Om också de liberala tidningarne af politiska skäl voro en
smula ljumma i sina omdömen om sjelfva stycket, så öfverens-
stämde dock alla kritikerna i sina loford öfver Jenny Lind, som
man här fann »gudomlig» i både säng och spel. »Lind-entusias-
men», som något svalnat på sista tiden, uppflammade nu åter
och visade sig varmare än någonsin. Blommor, som hittills ej
vankats vid mer än några få Lind-representationer, började nu
höra till ordningen för aftonen. Länge åtnöjde man sig icke
med att ropa da capo på sin gunstlings kupletter, utan hon måste
omsjunga den hvarje afton, tre gånger. Jenny Lind visade här
en ny sida af sin talang: den naiva, glädtiga, då man dittills
uteslutande trott henne tillhöra den stora tragiska operan. Den
svenska folklifsbild hon här framställde öfvergick allt hvad man
i den vägen här hemma hade sett och hört. Ännu till den dag
som i dag är torde heller ingen annan sjungit våra svenska folk-
visor så som Jenny Lind då och vid många andra tillfällen
gjorde det. Hon sjöng dem för oss såsom vår nordiska natur
ingifvit dem.

»National-divertissementet» undgick tillfällighetspjesernas van-
liga öde, det att lefva med kort lif och snart nog försvinna
från repertoaren. Stycket blef i stället en verklig guldgrufva
för teatern. Inom två månader hade det redan gått* 27 gånger
för fulla hus.

Äter förestod en lysande triumf för vår sångerska, måhända
den mest glänsande hon dittills firat, då på hennes unga skuldror
lades den tunga bördan att uppbära och gifva framgång åt en
redan totalt fallen opera, Bellinis »Sömngångerskan». Redan straxt
på nyåret hade operan första gången gått öfver våra tiljor, men
gjorde fiasco och nedlades redan efter första representationen.
Aminas rol anförtroddes nu åt Jenny Lind. Hon utförde den
första gången den 1 mars. Tillika gafs »Divertissementet».

Publikens förtjusning var utomordentlig. Aldrig hade entu-
siasmen stigit till sådan höjd, aldrig beundran för den genialiska
sångerskan varit lifligare. Personer, som sett denna rol gifvas
af Persiani, försäkrade att hon ' ingenting hade att frukta af
jemförelsen med denna artist. »Partiet erbjuder, för en öfver-
lägsen artist, tillfällen att ådagalägga öfvergången från scener af
den högsta glädje till den djupaste sorg, som ett orättvist bort-
stött, såradt, förtrampadt, älskande bjerta kan förnimma. Det
är svårt att säga om man i fråga om Jenny Lind här måste
mera beundra sångerskan eller skådespelerskan. Svårligen lär på
någon scen denna rol blifvit återgifven med större konstnärlig
975

fulländning i båda hänseenden. Det är näppeligen möjligt att
tro så mycken själ kunna inläggas i denna operas musik.

Några veckor derefter, vid Lars Kinmanssons reeett, gafs
»Figaros bröllop» med ny besättning. Jenny Lind sjöng för
första gången grefvinnans parti. Hennes framgång här kunde
ej jemföras med den hon ernådde med »Sömngångerskan», som
gaf henne mera tillfälle att briljera. Dock hade hon enskilda
partier af stor förtjenst. Bauck fann att hon återgaf förträff-
ligt de mera patetiska momenten, men ansåg icke utförandet af
arian i andra akten lika lyckadt. »Ännu fattades sångerskan
det djupare inträngandet i de klassiska tonsättarnes anda för att
uppnå den höga grad af fulländning, hvartill hennes snille tyck-
tes ha kallat henne.»

En ny uppgift framförde hon den 19 april på Günthers
reeett, nämligen Valentine i »Hugenotterna». Hon visade här
en kraft i sång och spel som väckte hänförelse och förvåning.
Dertill var hon superbt klädd och ovanligt vacker. Men »Huge-
nottorna» hade allt från den första uppsättningen icke varit
populär och blef det nu icke heller.

Från Jenny Linds konsertföredrag under denna tid må
antecknas hennes utmärkta medverkan i Skapelsen vid långfredags-
konserten å Riddarhuset samt det glänsande utförandet af Beetho-
vens stora aria »Ah Perfido!» å en konsert för den gamle
musikläraren Willman (n. v. operadirektörens fader). Sånger-
skan tycktes i denna aria så djupt känna hvad hon sjöng, att
det nästan föreföll som om hon ville hejda den känsla, hvilken
var nära att till öfvermått bemäktiga sig henne, såsom den lif-
ligt bemäktigade sig hela auditoriet.

Den 11 maj, 25:te årsdagen af Carl Johans kröning, upp-
fördes å operan för första gången »En majdag i Wärend», ett
nytt national-divertissement af Bottiger. Otåligt afvaktadt väckte
detta stycke nästan lika stort bifall som Divertissementet. Sällan
har också en pjes erhållit en på alla händer förträffligare be-
sättning.

Aftonbladet yttrade sig härom, af politiska skäl, temligen
vresigt, Svenska Biet deremot af motsatta orsaker med yttersta
förtjusning. Allehanda höll en rättvis medelväg: »att man i
Norma, i den Okända, i Sömngångerskan, i Alice, i Valentine,
i Lucie skulle här igenfinna en den allra ypperligaste svenska
bondtös man kan tänka sig med thy åtföljande äkta bonddrillar
och bondlater, kunde man dock knappast vänta sig.» Jenny
Linds Wärends-visa väckte sedermera furor öfverallt, både in-
976	,

och utomlands. »]Majdagen» upplefde flera fulla hus och rönte
stormande bifall.*

Mot slutet af vårsäsongen sjöng Jenny Lind i Upsala.
Hon medverkade först vid en af Nordblom anordnad konsert, då
»Årstiderna» gafs; sedan gaf hon egen konsert, naturligtvis med
glänsande framgång. Efter konsertens slut hade hela publiken
stält upp sig i de präktiga trapporna till Carolinasalen och bil-
dade häck, genom hvilken sångerskan, stödd på landshöfding Kræ-
mers arm passerade, då allas hufvuden aktningsfullt blottades.
Nere vid porten väntade henne studentsången ; beledsagad af dess
toner uppsteg hon i landshöfdingens ekipage. Knappt hemkom-
men uppvaktades hon af serenad och hurrarop.

Hitintills hade Jenny Linds hänförande stämma — om jag
undantar sånguppvisningen i Paris — endast hörts inom fäder-
neslandets gränser. Med sommaren 1843 vidtog ett nytt skede
i hennes konstnärsbana; hon skapade sig då ett rykte som sån-
gerska äfven utom våra landamären. Men denna period faller icke
inom området för dessa anteckningar.**

Jag ber emellertid få' afsluta min uppsats med att här
reproducera en den originellaste, men ändå rätt innehållsrik re-
cension öfver Jenny Lind. Den återfinnes i Stora Kopparberg
läns Tidning 1843 i »Bref från en landtjunkare»:

»I mitt sista bref lofvade jag er att beskrifva Jenny Linds
sång, icke hur hon sjöng, ty det torde vara förmätet af en landt-
junkare. Men att åtminstone tala om hvad jag erfor dervid,
ehuru det torde gå mig föga bättre än en svärmande älskare som
börjar uttrycka hvad han känner: orden tryta honom, han kän-
ner sig förlägen och blir löjlig. Men lika godt — jag vill
skrifva.

På spektaklet*** satt jag tillsammans med några trefliga vän-
ner, som kunde besvara alla mina frågor, och jag kände mig
på förhand högst belåten. Men tyst!

Ridån går upp och under stormande handklappningar trippar
hon just nu in som en liten godsint tjensteflicka. Jag kände hur
ögonen brunno i mig. Öronen spetsades som på en björnhund.

:!: För ett yngre slägte är stycket bekant från högtidligheterna vid värt
nuvarande konungapars silfverbröllop 1881. Det gafs dä den 6 juni å Stora
teatern i en af d. v. teaterdirektör H. Westin verkstäld omarbetning under
namn af »Ett silfverbröllop».

** Jenny Lind i utlandet, hennes storhetstid i Europa, blir föremål
för en uppsats af samme författare i Januarihäftet af Dagens krönika.

Äed:s a?m.

*** Operetten »Skatan» gafs då.
977

Man säger att lion icke är vacker, till ocli med att hon
är ful. Hvar och en vare obetaget att hafva sin smak, men
något helgjutet behagligare än hon nu stod der, har mitt öga
aldrig skådat. Hvad är det som är vackert? Är det inga andra
slags ansigten än urbilderna till mediceiska Venus och Phidias’
Minerva? Inga andra än de som glöda af sinlig vällust — då
är Jenny Lind icke vacker. Det förefaller mig som om det
just är frånvaron af allt dylikt som gör att man ej vill till-
erkänna henne någon yttre skönhet. Och hvad bildfägringen
beträffar, hör hon ingalunda till det slags skönheter som man
lägger in i en låda med bomull och visar för pengar.

Men »det sköna trifs i många former», säger Tegnér. Vill
man se ett mönster af skönhet i uttrycket och minen, i ögo-
nens lif, i kroppsformernas lediga hållning, der en ädel själ af-
speglar sig lefvande i det yttre, skåde man då Jenny Lind
och hon är en veritabel skönhet.

Så tänkte jag.

Men stråkarnc lyftades och hon öppnade sin mun till cn
liten okonstlad visa med ett behag så hänryckande att min till-
varo i detta bräckliga lifvet försvann i en ljuf slummer, likasom
i de sälla ögonblick då sömnens milda genius sakta breder ut
sina vingar öfver vår trötta lekamen efter cn mödosam dag,
krönt af framgång. Jag kände en stilla och ljuf hänryckning.
Jag berusades deraf så länge hon sjöng sin ljufva sång om lif-
vets lycka och sina fromma barnsliga förhoppningar.

Och hvilken sång! Hvilka åtbörder! Himmelens oskuld i
ögat, cnglarnes leende på läpparne, när hon blickade uppåt och
log som barnet i modersfamnen. Ni, som förstått den heliga
betydelsen i detta leende, skulle här kunnat fullkomligen bedöma
dess afbild. Lägg nu härtill att hon till sin person är ett dyg-
dens mönster som sjelfva afunden ej djerfves peka åt — så
har man cn skådespelerska så fullkomnad som fantasien kan
önska det.

Men, hur var hennes sång?

Ja, den som det kunde säga! Hennes röst är ljudet af
flöjt, klarinett, valdhorn eller det är eolsharpa, glasharmonikg.
Jag hörde stundom talltrastens djupa, vemodigt skärande toner,
stundom kanariefågelns lena qvitter. Hon har en rikedom på
olika slags ljud såsom stämmorna i ett orgelverk, hvilka hon
tar fram efter behag, allt som uttrycket fordrar. Hela röstens
omfång från dc djupaste till de högsta tonerna hade hon full-
komligt i sitt våld. Det var visst tvåstrukna c hon cn gång
978

sjöng med en styrka likt fortefortissiino pâ en ess-trumpet. Eu
annan gâng hordes samma ton mild som ljudet af en grönsiska
aflägsen i skogen.

Det griper genom märg och ben, när ögonen, minen, åtbör-
derna och rösten tala samma herrliga, klara språk.

»Skatan» är en ohygglig pjes. Åskådarne sitta som pâ heta
stenar, oroligt förbidande utgången, då hon frän lifvets fröjd och
lycka oskyldigt kastades i fängelset och dömdes till döden. In-
för domstolen sjöng hon ett förtviflans furioso som öfverröstadc
pukor och trumpeter. 1 fängelset åter sjöng hon med lugn och
undergifvenhet sin sista stilla bön till Gud •— en sådan sång
får mitt öra säkert aldrig höra mer pâ jorden. Det var ett för-
sinligande af englarncs sånger, sådana som endast höras i bar-
nets fromma fantasi.

Hon sjöng en duett med Günther och der sammansmälte
tonerna som från tvä valdthorn. Inga dubbeltoner flyta i mitt
öra sä väl tillsammans som dessa. Men det var ändå något
mer! Det var som de älskandes kyss, der tvä själar upplösas i
en enda salig harmoni.

Hon sjöng en trio med Günther och Belletti. Jag vore
frestad gifva den företrädet bland all denna herrlighet som denna
afton företedde. Hvad jag dervid erfor kan jag ej uttrycka pâ
annat sätt än att jag i mina köttsdagar skulle velat likna den
vid en bål välbrygd punsch (!), der arrack, socker och vatten —
hvar för sig goda ting — blifvit något ännu bättre, sedan dc
smält ihop till ett, och denna dryck icke framsatt för några
gäspande kortspclare utan för lefnadsglada studenter.

Men hvi sitter här en bondsnickare och pratar om formerna
på S:t Peterskyrkan i Kom? Att bedöma en sådan sångerska,
det ligger långt utom mitt område. Tänk hvad naturen måste
slösa egenskaper på ett menniskobarn, innan det kan blifva nå-
gonting sä fullkomnadt! Klang i ljudet, säkerhet i strupen,
renhet i örat, styrka i lungan — allt detta har hon i öfverflöd,
men är dermed blott en sångerska. Sedan kommer skådespeler-
skan. Tänk dig snille, smak, minne, vett och belefvenhet, ja
studier och menniskokännedom som fordras för att lefvande kunna
återgifva menniskan i alla de vidunderliga skepnader hon antager
här i lifvet! Någon mera sådan talang torde väl ligga förbor-
gad under bindmössan och gå i vall i skogen, och det är under-
ligt att en enda sådan kan blifva upphittad i vårt musikfat-
tiga land.
979

Mig har hon förtjust och ändå fann jag hos henne nu ett
fel som hon icke hade då jag hörde henne för några år sedan.
Hon har nemligen på sin utländska resa lagt sig till med några
ytterligare silfverklaffar i strupen, på hvilka hon några gånger
drillade högst onaturligt grannt. Konstigt var det, men jag kan
aldrig tro att någon vågar kalla det vackert.

Flere af de kungliga voro på teatern, men jag kände och
såg intet annat än »Jenny», som hon allmänneligen benämdes.»

■«cj^-
Thomander till Jenny Lind 1841."

Hvart ädelt sinne är ett gâfvobref
Till menskligheten, som Förbarmarn skref
Med eget hjerteblod, och livad han skrifver,
Det vet du af det enda ordet: Gifver!
Grif allt, sä bjuder han som allting gaf,
Grif bort dig: du blir evigt rik deraf.

Det bästa menskan har är ljus och bjerta:
Ett ges med fröjd, det andra ges med smärta.

Gif af ditt ljus, i fall du något har:	.

Ju mer du ger, dess mera har du qvar.

Ditt hjerta gif, en skatt som aldrig tryter:
Det växer till ju mera du det bryter.

Var något hjerta stort, af qvinna födt,

. Så var det ett förkrossadt, ett förblödt!

Det största bröt sig sjelf åt myriader:
Det klappar också närmast ljusets fader.

Som en närmare utveckling af grundtankarne i dessa be-
undransvärda strofer anföra vi, likaledes ur »Tankar och Löjen»
några ord som Thomander, då ännu blott ett par och tjugu
års yngling, skref till sedermera hofrättsrådet Munthe, med tiden
en af Jenny Linds närmaste vänner, hvilken, sedan hon lem-
nat fäderneslandet, hade hennes ekonomiska angelägenheter m. m.
om hand. Orden äro så mycket mer på sin plats att anföras, som
de fullständigt öfverensstämma med Jenny Linds egen uppfatt-
ning af musiken, ehuru hon icke kunnat kläda sina tankar i

'■'■■ Hela svenska pressen har i dessa dagar återgifvit en mängd cele-
briteters versifierade hyllningar af Jenny Lind, men man har förgätit en
bland de vackraste, ofvanstående poem till sångerskan, intaget i »Tankar
och Löjen» af J. H. Thomander.
981

så snillrika ocli högstärnda ordalag som Thomandcrs. Detta
Thomanders entusiastiska uttalande till den som Bellmans-
sångare bekante Henrik Munthe lyder sålunda: »Musiken är
din religion, eller rättare, den är den Jakobsstege på hvilken
du skall uppstiga till religionens helgedom, och dina goda eng-
lar gå upp och neder. All konst är i sin grund religiös ;
men musiken är af alla den mest kristligt-religiösa. Den söker
uttala den outsägliga religiösa längtan, som försänker sig i
sig sjelf och finner allt, på en gång saknaden och egandet af
det högre lifvet. Musiken är upplåtandet af menniskans allra
innersta, i hvilket afseende det icke heller är utan betydelse,
att de heliga tonerna framkallas af det mest stumma, tillslutna
och skenbart liflösa i naturen, ur stelnade djurs tarmar, kalla
metaller och broskiga strupar. Den, som derför anser den stund
förlorad, som man offrar åt en musikalisk sysselsättning, han
tänker föga visare, än den som räknar den religiösa sabbats-
stunden för en stöld ifrån sitt arbete, d. v. s. han söker blott
det fåfängliga, och icke det Gudi tillhörer. Visserligen gifvcs
det en yttre musik, vilkoret för den inres möjlighet, musik-
kännedomen, virtuositeten, konsten, sådan den yttrar sig genom
talangen. Utan denna kan man icke höra den inre musiken,
musiken i musiken; men den inre är icke heller absolut förenad
med den yttre: ty, som hela verlden vet, kan man ha förvärfvat
en stor färdighet i musiken, utan att ha anat en skymt af
hennes himmelska väsen. Den yttre konsten förhåller sig till
den inre musiken, hvilken hon skall uppenbara, liksom i all-
mänhet det blott menskliga, menniskokonst, menniskovishet,
menniskoverk förhåller sig till det gudomliga. Det gifves ett
boleri med toner, en lyx i konsten, hvaruti isynnerhet den kon-
stiga, blomsterfulla, svåra musiken lätt förfaller, och den konst
som offrar sig åt denna flärd och kättja, begår en lika stor
musikalisk synd, som menniskan begår en moralisk, då hon
afvikande ifrån det högsta, ifrån Gud, säljer sig åt sinliga, för-
gängliga och underordnade ändamål. — Ofta känner den för
konsten obildade, hvad som undgår konstnären. Men trefaldt
lycklig är den att skatta, som eger med konstskicklighet för-
enadt, hvad som redan för sig är en salighet. Salighet må den
särdeles i det afseendet kallas, att den endast kan njutas af ett
rent hjerta.»
Från parkett.

När vännei* efter en längre tids skilsmässa äter af händel-
serna föras tillsammans, brukar det vara för dem liksom ett
slags hjärtebehof att rekapitulera hvad af mera märkligt händt
den ene eller den andre under mellantiden. Nu har för mig
äntligen kommit det med en viss längtan emotsedda ögonblick, dä
jag kan göra den kgl. teaterdirektionen min uppvaktning och med
ett hjärtligt handslag deltagande fråga: hozo do you do'^ Och
det skulle kännas i sanning som en viss tomhet, om jag icke
finge ställa mig till efterrättelse antydda gamla goda vana. Det
vänskapsband, som knyter oss båda tillsammans, är, sant nog, icke
precis af den allra vanligaste beskafienhet, liksom ock i följd
af de olika förhållanden, under hvilka vi lefva och verka, käns-
lorna antagit en något olika form och nödgas välja något olika
uttryck. Mina känslor, om jag får vara så djärf och tala om
mig sjelf i främsta rummet, äro så att säga af mera abstrakt
natur ; d. v. s. de omfatta ingalunda direktionsmedlemmarne per-
sonligen, utan endast såsom den svenska teatraliska konstens
högst uppsatte och mest lysande ledare och äro uteslutande hän-
visade att ge sig luft i det tryckta, relativt döda och kalla
ordet, medan det står dem fritt att, när de understundom vär-
digas gifva uttryck åt sina omtankar och intressen för min per-
son, motiv, umgänge etc., begagna sig af det lefvande, lätt sprid-
bara och alltid vida uttrycksfullare ordet.

Finge man dock döma af vissa uttalanden från den, som
träget om ock helst med skämtets vapen söker sekundera teater-
direktionen, skulle emellertid densamma helst se, att man så litet
som möjligt talade om dess bedrifter. Han säger det visserligen
inte direkt, men framhåller med cn viss tillfredsställelse att
t. ex. den ledsamma Ödmanska engagemanghistorien rätt snart
upphörde vara dagens allmänna samtalsämne etc. Direktionen
tyckes ock i dc flesta fall, när klandret riktar sina angrepp mot


983

den, föredraga att kjypa in i sitt skal och låtsa som om det
regnade. Det kan ju då tyckas, som om man skulle kunna låta
den sofva i fred den lilla tid den kanske har kvar. Direktionen
tyckes nämligen sväfva i sorglös okunnighet om hur ytterst skör
dess lifstråd är sedan i våras. Men för att i hvad jag förmår
söka förebygga, att man blandar bort korten, utan att felet till
den blifvande katastrofen må sökas der den det bör, tar jag
mig friheten att rekapitulationsvis fortfarande samla i hop bidrag
till nuvarande teaterdirektions historia.

Medan sign. Volontaire gerna framhåller direktör Willmans
förtjenster såsom rollutdelare, älskar jag åter att dröja vid hans
icke mindre framstående egenskaper såsom administratör och
financier. I det senare afseendet har jag den sorgliga pligten
att konstatera, att samme direktörs sällspordt nitiska och kraft-
fulla bemödanden under förra spelåret att lotsa teaterfartyget
oskadadt fram mellan ekonomiens blindskär icke krönts med
väntad framgång, i följd hvaraf ock förtroendet hos hufvudreda-
ren tyckes något minskadt. Och vid ett par tillfällen har det
fallit på Posttidningens lott att göra sig till ett slags uttryck
härför. Det bör kännas litet försmädligt för den der stackars
Posttidningen, som annars några gånger beskäftigt, men tämligen
misslyckadt och alltid på skrufvar sökt inbilla sig och andra
att allting vore så bra stäldt vid Kungl. teatern och alt motsatt
tal endast grundlöst förtal och ett förmätet attentat mot »tredje
Gustafs skapelse», hvilken senare fras tyckes vara den gentilastc
vältalighetsblomma, den akademiska tidningen kan sträcka upp sig
med. Uti debatten om teatern de allra första dagarne af juni tycktes
finansministern se teaterns finansiella ställning i ganska ljus dager,
ty han ansåg då sannolikt att dess ekonomiska förvaltning under
de tre sista åren hade redt sig ganska bra. Inte fullt fjorton
dagar derefter inträffade emellertid något som alltid måste störa
det goda förhållandet mellan honom och hr Willman och som
lär ådragit den senare cn rättvis uppsträckning. Nu är att
märka, att förslaget om Dramatiska teaterns öfverlåtande till ett
konsortium var för direktionen som salt i surt öga och det af
flera anledningar, hvilka den med teaterförhållanden något be-
kante lätt fattar. Man stretade ock emot med både händer och
fotter. Ett af medlen var att få folk att tro, att Dramatiska
teatern var cn sådan der höna, som endast värpte stora, stora
guldägg, hvarför det vore i högsta grad oklokt att staten för
en ringa penning afstode derifrån. Det är att märka, att direk-
tionen alltid ridit på samma käpphäst, när det varit fråga om
984

sammanslagning af båda scenerna eller någon annan åtgärd för att
söka komma ur trasslet, men dittills hade den aldrig mäktat att
åstadkomma en i siffror formulerad uppgift på det påstådda öfver-
skottet från Dramatiska teatern, och den som sett teaterräken-
skaperna förundrar sig ingalunda öfver oförmågan att bringa
klarhet härutinnan. Men nu kunde man det, och den slängde
räkenskapskarl som man har att tacka härför var säkerligen hr
Hjertstedt, fastän en malplacerad blygsamhet hindrat .honom
att träda fram och mottaga författarskapets ära. En tablå öf-
ver 1883 —1886 årens inkomster och utgifter, fördelade på
de båda scenerna, upprättades af en tjensteman hos teaterdirek-
tionen och insändes till statsutskottet. Att ge papperet karak-
tären af officiel handling genom underskrift af den tjensteman,
som egentligen har med teaterräkenskaperna att göra, ansågs ej
nödigt, lika litet som att inlemna den till finansministern, teaterns
högste chef. Papperet hade då i båda fallen kommit att under-
kastas en granskning, som kanske befunnits mindre behaglig. Hos
statsutskottet hade man ingen framgång, i stället lyckades man
till sist narra den aktade tidningen Dagligt Allehanda att pro-
stituera sig med att svälja den stora kamel, som låg gömd deri.
Hr Hjertstedts märkliga upptäckt — tvifvelsutan gjord under
direktör Willmans höga auspicier, fastän, när finansministern
började röra i saken, han blef generad och skylde naturligtvis
ifrån sig — bestod deri, att medan Stora teatern under de 3
åren gått med en förlust af i medeltal 7,800 kr., Dramatiska
teatern under samma tid lemnat en vinst af 43,000 kr. pr år,
således på hela affären ett årligt öfverskott af bortåt 36,000.
(Jfr finansministerns yttrande till l:a kams. prot. d. 22 juni 1887.)
Detta skulle enligt vanliga menniskors beräkning göra en totalbe-
hållning på bortåt 108,000 kr., räntor oberäknade. Finansministern
förklarade sig icke ha någon aning om, hvart detta stora öfver-
skott kunnat taga vägen, och det har nog ingen annan häller.
Det länder dock till mera heder för teaterdirektionens ärlighet
än för dess ekonomiska förstånd, att dessa vinstsiffror aldrig
funnits annat än i — hr Hjertstedts fantasi. *

* Den 21 juni förekom i det så sakförståndiga Aftonbladet en artikel
om teaterfrågan, som alldeles otvetydigt förskref sig från sistnämda person,
ehuru tidningen gjort den till sin egen, och som jag helt flyktigt vill
beröra, då .den tyckes vara ämnad att, antagande utseendet af ett reform-
program, liksom med ett slags hartass släta öfver allmänhetens intryck af det
oefterrättlighetstillstånd som råder vid kgl. teatrarne. Det är dock näp-
peligen troligt, att hr Willman varit med om att koka i Imp denna arti-
985

Det var ock nog nägon order från högre ort, som gjorde att
Posttidningen den 1 juli för första gången på länge kom fram
med resp, både fullständiga och ofördelaktiga uppgifter rörande
de ekonomiska resultaten af kgl. teatrarnes verksamhet. Då
visade sig med siffrornas vältaliga språk det barocka i hr Will-
mans förtviflade tilltag under sista året att immerbadd gno på
med representationer och ända långt in i juni, ty på samma
gång antalet representationer ökats med 16 mot under föregående
år, hade intägten med öfver 16,500 kr. understigit förra årets
recettbelopp. Ungefär samtidigt, vill jag minnas, måste Post-
tidningen meddela, att direktionen måst för att honorera lönerna
för juni gripa till icke mindre än 30,000 kr. af statsanslaget
för det nuvarande spelåret. (Jfr mina beräkningar i maj—juni-
häftet).

Kungl. teaterns finanser måtte komma att befinna sig i ett
synnerligen snyggt tillstånd vid slutet af detta spelår och situa-
tionen då närma sig bra mycket en krach. Förra året med ett
understöd af 125,000 kr. förutom konungens anslag och hyror etc.
slutade med en uppgifven brist på 30,000 kr. I år är mot-
svarande understöd endast 85,000 kr.; af denna summa ha
60,000 redan, enligt direktionens eget medgifvande, strukit under
sommarmånaderna. Kreditivet på 25,000 kr. lyftades den 28
okt. och är naturligtvis som en droppe i hafvet, så mycket mer
som minskningen i inkomster detta år under tiden till 29 okt.
utgör öfver 50,000 kr. Väl bekomme. Man måste erkänna,

kel, då den är ett, om ock svagt, ris för lians egen rygg. Artikelförf.
menar ungefär som så: Regeringen skall genast ta i tu med teaterfrågan ;
om genom komité, får den ej bestå af Jiöga ämbetsmän, utan verkliga
fackmän. (Obs. 1880 års komité, som med allvar tog i tu med sin upp-
gift, bestod af ämbetsmän, oeh för fackmän sådana som hrr IVillman,
Orandinson och Christiernsson bevare milde herre gud en teaterkomité,
som verkligen vill något.) Utgifterna nedbringas, sa att ingen skuldsättning
förekommer (hvarför vänta härmed till i elfte timmen) och enda tillför-
litliga sättet härför är att reducera personal ocli löner ; antalet sujetter är
öfverflödigt stort och åtskilliga artisters aflöning mera harmonierande med
deras talang (nå, man tyckes glömma alla oförmågor, som rättvisligen borde
snarare betala för att få uppträda, än tvärtom) än med löngifvarens be-
talningsförmåga. Men till sist rycker förf, fram med en så dråplig ursäkt
för direktionens lojhet och slöhet att förenkla den dyrbara och opraktiska
administrationen, att direktionen, om den hade något omdöme, borde be
gud bevara sig för sådana vänner; enda felet ligger hos — reglementet
och den gamle teaterkarlen hr Willman har ändå suttit 4 år som direktör,
och först i sista stund vaknar man till insigt om, att allting beror på
reglementet, det är det dei- stygga reglementet, som vållat alla direktionens
dumheter och ohjelpligt förstört hr \V:s direktörsanseende, oj, oj!
986

att direktionen, hvilken som en hel karl under de föregående
ären förstått köra kärran ned i dyn, måste ega icke vanliga
krafter för att få upp den igen. Men tvifvelsutan står den
der i stället och koxar och säger: »det är inte vårt fel, det
är den snåla riksdagens, det är reglementets». Tro det den som
det vill.

Enda sättet att göra ställningen något dräglig är uppen-
barligen sträng, men med omsigt tillämpad sparsamhet. Efter di-
rektionens antecedenticr har man rätt att vara ytterst skeptisk
i detta .hänseende, och anblicken af alla de besynnerliga engage-
mang den gjort, tjenar endast till att stärka skepticismen. Nu
säges visserligen, att till detta spelår lönerna reducerats på många
håll, men systemet billig und schlecht har aldrig visat sig fördel-
aktigt för någon affär. Direktionen har föredragit att i så måtto
reducera antalet sujetter att den gjort sig af med några af de allra
förnämsta artisterna, visserligen engagerat några nya förtjcnstfulla,
men ännu samvetsgrannare bemödat sig om att återförvärfva alla
-medelmåttor och oförmågor, som icke i förskräckelsen öfver
teaterns farliga situation i våras skyndade att rädda sig någon
annanstans, och hade icke ens nog med de gamla, utan måste
skaffa sig ett par, tre till. Hr Grandinson, hvilken såsom rege-
mentsskrifvare kan med ungefär samma skäl tala om »vi militärer»
som klockaren säger »vi presterskap», borde ha hållit en liten tak-
tisk föreläsning för sin direktör om den stora olägenheten att
låta en god stamtrupp svälla för mycket upp genom att sticka
in i lederna en massa oöfvadt folk. Jag skall inte gå in på
någon detaljerad granskning af de återknutna eller nyförvärf-
vade och inte ens, ehuru namnen Håkansson, Torslow, Rundberg,
Rosén, Malmsjö, Bröderman m. fl. äro tämligen frestande, erinra
om alla Kungl. teaterns oförlikneligt välljudande »tenorer», basar
och andra »mästersångare», af hvilka somliga, i följd af röstens
totala försvinnande för flera år sedan, äro svåra att placera under
någon viss röstkategori. De sitta der som verkliga ädelstenar i
den Willmanska direktörskronan. Men litet grand kunna vi dock
titta på Dramatiska teatern. Vi skola dock dervid alldeles förbigå
sådana, mot hvilka direktionen, i följd af sin oförsvarliga lojhet
att icke under de gångna fyra åren ha gjort något för att få
pensionsväsendet bättre ordnadt, kan ha varit skyldig någon hän-
syn, äfvensom sådana, hvilkas förlust läte sig ersättas med stor
lätthet i verlden, exempelvis fröken Zetterberg, hrr Törnqvist
och Hamrin etc. ; men kan någon uppge något rimligt skäl för bibe-
hållande af fru Lindström, fröknarna Ulrich och Åkerlund samt
987

hrr Roos och Grip? Måhända vill direktionen ha kvar den först-
nämda för att skjuta fram, när det gäller att afbryta fortsätt-
ningen af misshagliga debuter. För fröken U., afgjordt den
underhaltigaste af alla de unga aktriserna under förra året, fick
väl hänsynen till hennes slägt tala. I min första artikel rör-
ande teaterns förvaltning framdrog jag just fröken Åkerlunds
engagemang som karakteristiskt för direktionen. Jag vet inte, om
det var mitt klander som var orsaken, men hon kom genast in
i repertoaren — fick en tjenarinneroll i hvardera af de två
pjeser, som strax derefter kommo upp på repertoaren. Vill
man nu låta ofvan föreslagna förklaringsgrunder eller direk-
tionens tröghet och inneboende konservatism gälla som någon
sorts ursäkt, är det väl stört omöjligt fundera ut, hvarför lan-
dets »främsta» dramatiska scen skulle vara så angelägen om att
rekrytera sina konstnärslcder med hrr Kjellberg, Envall och
Videberg. Ett par af dem, kanske alla tre, ha visserligen fostrats
upp uti den der för innerligt präktiga elevskolan, men det borde
då vara snarare ett skäl mot än för, då teatern en gång blifvit
fri från dem och de icke kunna sägas vid »sekundteatrarne»
genomgått den metamorfos, som i flera fall visat sig af nöden
för att förvandla eleverna till skapliga teatermenniskor. Den
förstnämde gick till Nya teatern, sedan till Södra och sist till
Vasateatorn under Berndt och derefter finner teaterdirektionen ho-
nom ha passerat graderna och fullt värdig kamrat till åtskilliga aD
sina andra storheter; hrr Envall och Videberg förmådde ej under
sin vistelse vid Nya teatern förvärfva någon större gloire, men
för Dramatiska befinnas de vara en ackvisition. Håll till godo.
Det skulle vara rätt intressant att veta hvar direktör Willman
egentligen tänkt stoppa alla sina gamla och nya skatter. Alla
reträttplatser för dåliga aktörer, såsom öfver- och underregissörs-
och repetitörsplatser etc., äro ju för längesedan upptagna och inte*
är det gifvet, att, derför att några äro ungefär lika uppbyggliga att
åskåda som aktören Christiernsson på sin tid, de kunna fostras
upp till att småningom bli lika klart skinande regissörsljus som
han, om de ock måhända skulle kunna antaga hans beskäftiga
och snusförnuftiga manér. Det är förmodligen i känslan af
detta öfverflöd på krafter, som teaterdirektionen i hast slagit
sig på ett utlåningssystem, fastän den dervid af distraktion skic-
kar bort af sina svårersättligaste. Också slår det inte alltid
väl ut. Hr Hillberg får fara till Upsala, men förkyler sig der-
vid så grundligt, att premieren af Häxan och andra nyheter
fördröjas rätt betydligt. Utan varning häraf skickas fru Hartman
988

till Fredriksonsjubiléet för att vara ett försoningsoffer för direk-
törsdumheten i Fredriksonska engagemangssaken. Under tiden
måste man svänga sig med ett par dåliga program, som voro så
föga tilldragande, att det t. o. m. måste ställas in en gång. Och
med äfven de bästa tankar om fru H:s förmåga både att härda
ut med arbete och festande, var det ett tämligen oförsigtigt for-
cerande af denna för repertoaren så nödvändiga artists krafter.
Hr Lundqvist var utlånad till Gefle, men om det haft några
sorgliga sviter vet jag ej.

Nu invändes kanske, att direktören genom sin diplomatiska
förmåga satts i stånd att förvärfva vissa krafter så billigt;
somliga gå kanske för några hundra kronor; men äfven om det
vore fallet, hvilket man ej vet, så äro de summorna i många
fall inte annat än rent bortkastade, då precis samma nytta
skulle i dessa fall vinnas genom användande af något educerade
statister. För resten vete gudarne, om icke direktionen egent-
ligen har litet sjukt samvete i afseende på de påstådda bespa-
ringarna på lönevilkoren, ty eljest förefaller det besynnerligt, att
icke direktionen i sin redogörelse för en tid sedan föi’ inkom-
sterna under den tilländagångna delen af spelåret fann skäligt
med ett ord nämna huru det stälde sig med utgifterna under
samma tid, ty gifvet är att redan i och med ett minskadt antal
representationer måste inträda en viss nedsättning i beloppet
♦utbetalda löner, och äro lönerna i regeln nedsatta, blir bespa-
ringen desto större. Nu är det då också förstås kändt, att när
Posttidningen och nuv. direktion på egen hand få hålla på och
tillsammans skrifva hop finansiella redogörelser, de gerna fuska
litet grand och inte tyckas generade för att genom ofullständiga
upplysningar slå litet puder i ögonen på hyggligt folk. (Jfr
D. Kr, februarihäftet, sid. 154—61).

Den uppgjorda och af k. m:t faststälda staten för året
visar nog vissa besparingstendenser och utgör dymedelst ett in-
direkt erkännande, att jag haft rätt, men denna stat kan lätt
bli något som endast existerar i fantasien.

I dessa tider, då både en mångårig teaterrecensent, hr Cl.
Lundin, en teaterliteratör, hr E. Lundquist, och en pjesförfattarc
af rang, hr Kn. Michaelsson, rätt tappert på hvar sitt håll i
böcker eller pjeser ge på det stackars teaterfolket, vågar jag
naturligtvis icke, äfven om jag skulle vara frestad, träda upp
till dess försvar och får således icke förneka möjligheten af att
t. ex. fröknarna Ek och Andersson, hrr Ödman och Fredrikson
inte alltid varit så behagliga för direktör Willman att ha att
989

skaffa med och att, då de frånvarande ju alltid ha orätt, de
sjelfva riskera mest på sin afgång. Men hur ersättliga de än
må vara, står det dock väl alltid fast, dels att en klen teater-
direktör är ännu mindre oersättlig oeh dels att under nuvarande
förhållanden direktör W. gjort klokast för teaterns egen skull
att söka hålla dem kvar, så mycket mer som åtminstone i casus
Fredrikson hela skilsmessan tyckes egentligen ha berott på att båda
herrarne satte sig på sina höga hästar och ingen ville göra första
steget. En föreståndare för en anstalt i så förtvifladt skick
som Kungl. teatern f. n. har sannerligen inte råd att spela hög,
utan får ta skeden i vackra hand och smälta åtskilligt. Den
Ödmanska engagemanghistorien ställer den Willmanska »disträk-
tionenu i så bjärt belysning, att de vigtigaste momenten torde
böra bevaras från glömskan. Efter en massa påstötningar och
interpellationer uppgaf äntligen direktör Willman den 15 sept,
sig hafva, »fullkomligt inseende vigten af hr Ö:s anställning vid
Kgl. teatern med hänsyn såväl till teaterkassans som allmänhetens
intresse», börjat underhandla med hr Ö. först af alla. Den på-
började underhandlingen skulle fortsättas följande dag, men då
ville hr Ö. afvakta, hur det skulle ställa sig med frågan om ett
gästspel i Köpenhamn. Sedermera ytterligare öfverläggningar och
senast under sista representationen eller den 21 juni var hr W.
så ifrig, att han sökte upp hr Ö. i hans klädloge för att fråga,
hur det skulle bli. Då fick han hr Ö:s löfte att denne för affä-
rens ordnande skulle komma tillbaka till Stockholm i början af
juli. Med detta resultat .tyckes direktören, som borde känna till
teatermenniskors lifliga sinnelag, ha slagit sig till ro och lät inte
sin goda ro störas det minsta hvarken af att hr Ö. ej hördes af i
juli eller af de täta tidningsryktena om hans underhandlingar i
Köpenhamn. Så framstälde hr W. saken. Hr Ö. å sin sida
gjorde det ej fullt precis på samma sätt. Medan hr W. en-
ligt sin egen uppgift synes ha minst fyra gånger hållit på och
underhandlat med Jir Ö., vill denne dels reducera antalet och dels
beskrifva de förda underhandlingarna något annorlunda, eller att
frågan om engagemang förekom först »samtalsvis» och sedan sista
kvällen i klädlogen, medan hr Ö. höll på att taga af sig sin
kostym. Och det enda löftet han afgaf var att under sommaren
skrifva och nämna sin adress. Orsaken till att detta löfte bröts
var, att under sommaren i N. D. A. intogs en från »Stockholms-
post» hämtad artikel, der det ordas vidt och bredt om hr Ö:s
kolossala pretentioner och nyttan af hans afgång för konsten.
Hr Ö., som uppenbarligen befann sig i den naiva föreställningen

Ur Dagens Krönika. VIL 11, 12.	10
990

att dir. W. hade tid och lust att befatta sig med tidningsläsning
eller att höra efter hvad 'folk säger, ansåg sig ha fog att vara
stött deröfver och förväntade, att direktören skulle vara nog gent-
leman att upplysa allmänheten om den fullständiga oriktigheten af
korrespondentens uppgifter om hans lönepretentioner. Jag vill
tillägga, att hr O. mycket väl var berättigad att antaga, att nämda
Stockholmspost tjenstgjorde som direktionens språkrör, ty samma
organ har vid mångfaldiga tillfällen varit mycket väl underrättadt
om direktionens planer för teaterverksamheten å operaområdet
och dess utgifvare har blifvit så lierad med samma direktion,
att han t. o. m. tyckes fått glutta i afdöda fru Willmans dag-
bok. Till ofvanstående är att märka, att hr Willman ^ all-
deles efter hr Ödmans beriktigande. Fröken Almati åter måtte
ha skött sig bättre, ty henne fann direktionen mindre under sin
värdighet att söka upp, än hrr Ödman och Fredrikson. Deras
adresser voro, kan tänka, så svåra att få tag i. Nå ja, man
bör ju kanske unna hrr Willman och Grandinson det nöjet att
visa sig vara karlar för sin hatt och hvad gör det då om kon-
sten får sitta emellan.

*	*

*

Den första mera märkliga-dramatiska representationen under
hösten var återupptagandet på Stora teatern af '»En folkefiende»,
hvilken representation, förutom af styckets egét inneboende in-
tresse, fick ökad betydelse såsom en hyllning af dess författare.
Att detta stycke för ändamålet valts, berodde helt naturligt
deraf, att af det fåtal Ibsenstycken, denna »nationella bildnings-
anstalt» funnit skäl upptaga å sin re'pertoar, »En folkefiende»
väl är det enda, som teatern för närvarande kan på ett mera
tillfredsställande sätt gå i land med. Men derjämte kunde det
nästan se ut, som om det personliga sammanträffandet med den
gamle satirikern gjort sjelfva direktionen litet »spydig» af sig.
Ty hvad är väl detta stycke annat än en skärande filippik mot
just den riktning, som bland vår hufvudstads bildade societet
mest karakteristiskt representeras af just de kotterier, hvilka i
synnerhet lade beslag på skalden och exploaterade hans person-
liga snällhet och eftergifvenhet för att hålla uppe eller öka sitt
eget anseende såsom ovanligt literärt bildade, ’frisinnade etc.
Ty de flesta af dessa individer, hvilka, eljest tämligen sällsynta
teatergäster, nu sutto och solade sig i all den glans, som ut-
strålade från den fräjdade skalden, tillhöra just det der slägtet,
991

som, när det gäller, gerna modifierar sin egen yttre liberalism —
i sitt sinne och på tu man hand naturligtvis alltid ytterst på-
litligt frisinnade ■— för att ej stöta »den kompakte majoritet»
altför mycket för hufvudet. Det hvilade ock ett tämligen söt-
surt leende kring munnen på chefen för vår kära salongslibera-
lisms mest representativa organ, der han satt på öfre parkett
och måste åhöra under de båda sista akterna alla Ibsenska kät-
terier, hvilka, framförda med all Hillbergs talang, måste göra
intryck på en hvar. De utanför entreprenörskretsen stående,
hvilka egde nog försynthet att antingen alls icke eller med takt
och urskilning frottera sig med skalden under hans härvaro,
hade genom representationen tillfälle att bringa honom en varm
och uppriktig hyllning och tack och kunde utan affektation hän-
gifva sig åt stundens högtidliga stämning och röna de intryck
af någonting personligt sympatiskt, som den gamle skaldens eget
uppträdande framkallade.

Allmänt erkänd är hr Hillbergs genialiska framställning af
hufvudrollen, men denna gång föreföll det nästan, som om med-
vetandet af att spela inför författaren hade än mer eldat hans
håg, och när han verkligen intresserar sig för en uppgift, vet
man, att han vanligen fortfarande gör något af första rang. Myc-
ket förtjenstfullt var också frkn Åhlanders återgifvande af
hustruns roll. Petras spelades för första gången af fru Rundberg,
som gjorde det på ett naturligt och godt sätt. Man kan ju måhända
inte undra öfver, att hrr aktörer inte vilja försumma ett tillfälle
att utöfva ett slags repressalier på det för dem mindre sympa-
tiska tidningsmannaslägtet. Den lilla vederkvickelsen kan man
ju gerna unna dem, men då må det ske på ett sådant sätt, att
de inte på kuppen sätta till något af sitt eget lilla konstnärs-
anseende. Den klokhetsregeln bry sig hrr Personne och Hamrin
uppenbarligen icke om att följa i Folkefienden, ty deras sätt att
ag’era är der ytterst underhaltigt och vrider alldeles på sned de
karaktärer, som fö^f. afsett. Med sin vanliga oförmåga att und-
vika öfverdrifter gör hr Hamrin sin yttre menniska till en half-
försupen slusk, hvars make måhända kan anträffas bland en och
annan ytterligt förfallen notisjägare, men icke annorstädes. Hr
Personne håller dock sin yttre menniska något mer städad, men
hans fasoner äro dock icke af mycket bättre beskaffenhet, och
det förefaller ytterst otänkbart, att ett par subjekter med så-
dana schajasmanér någonsin kunnat undgå att väcka vämjelse hos
en så nobel flicka som Petra eller misstroende t. o. m. hos den
eljest så godtrogne Stockmann.
992

Eo annan repris sedan förra speläret var Drachmanns »Dei
var en gång», med fröken Zetterberg som prinsessa. Dä stycket
endast gifvits om söndagarne och jag — liksom äfven fallet synes
vara med tidningarnas hrr recensenter — har för stor pietet för
söndagshelgden för att använda den dagen till teaterbesök, måste
jag inskränka mig till meddelande derom af den uppgiften, att
fröken Z. lär ha egt åtskilliga lyckade moment i sitt spel.

Medan direktionen ännu låg på den satiriska bogen, tog
den upp Sheridans kvicka »Skandalskolan». Medan det mennisko-
lyte, som bestraffas i Folkefienden, framträder måhända mest i
våra dar, vänder sig Skandalskolan mot den missriktning af men-
niskokaraktären, som ej kan sägas vara särskildt utmärkande för
vår tid, utan florerat i mång hundrade år och kommer att göra
det än i århundraden: benägenheten att ovärdigt handskas med sina
medmenniskors goda namn och rykte. Ämnet eger således alltid
förtjensten af att vara à jour, och det mästerliga sätt, hvarpå
Sheridan skrifvit sin komedi, gör, att de många decennierna ej
förmått vidare damhölja stycket, utan det är snarare att räkna
bland de klassiska stycken, hvilka icke allenast äro till för att
läsas af specialister, utan äfven kunna med nöje ses af litet hvar.
För en större teater och dess personal borde det då vara en honnett
ambition att med verklig omsorg söka återgifva sådana stycken,
så att den öfver desamma hvilande egendomliga tidsstämningen
komme till sin fulla rätt, och sättet hvarpå man lyckas häri är
just ett förträffligt kriterium på beskaffenheten af en dylik teaters
konstnärliga ledning och af det konstintresse, som besjälar dess
personal. Men erinrar man sig först t. ex. Holbergsrepresenta-
tionerna förra året och sedan denna repris, är det ursäktligt, om
man icke precis vill erkänna befogenheten i alt af de granna lof-
sånger, som ibland låta sig höras, eller tror fullt på den öfver-
svinliga konstnärsnimbus, som pretenderas på ett och annat håll.
Det förefaller som om äfven de obestridligt framstående artisterna
vid teatern hade ganska svårt att förflytta sig öfver råmärkena
för ett visst tämligen begränsadt område. Och i detta hänseen-
de behöfver man inte gå mer än ett par dar tillbaka, till upp-
förandet af Artur Fitgers ståtliga sorgespel, Häxan, för att finna
en ny bekräftelse derpå. Orsakerna till denna begränsning äro
tvifvelsutan många, men en af de allra mest bidragande är sä-
kerligen den totala bristen på en verkligt både ästctiskt, ar-
tistiskt och humanistiskt bildad ledare — en för resten ganska
svåranskafflig figur — som kan träda till, der artistens egen tek-
nik, bildning, smak eller känsla ej förslår, och så att säga, slå
993

an rätta tonen. Hr Christiernsson torde nog vara i besittning
af hvarjehanda meriter och bjuder tvifvelsutan till att efter måttet
af sina krafter göra skäl för sin ingalunda obetydliga lön, men att
betrakta honom som egentligen kompetent att fungera nära på som
den högste och ende ledaren för den dramatiska konsten vid den an-
stalt, som vill gälla för den främsta i ett helt land, är uppenbarligen
alldeles för — barockt. Det synes dock vara direktionens mening,
då han under sommaren stigit i graderna och numera skall räcka
till inte blott för iscensättningen af operor och ett och annat större
dramatiskt arbete å Stora teatern, utan öfver hufvud för alla de
dramatiska saker, han icke frivilligt ratar. Han tycks vara en
modern Atlas. Men för att rätt fylla de fordringar, hvilka bli en
följd af en dylik utvidgning af hans befogenhetssfer, kräfves en
hel del andra och mera på djupet gående egenskaper än han å
sin hittills innehafda post kan anses ha lagt i dagen. Kanske
var han den bäste att tillgå, men det hindrar inte, att det var
ett stort fattigdomsbevis.	.

För att återvända till Skandalskolan, var som redan antydt
dess återgifvande ingalunda af bästa slag. Bland fruntimren var
det väl egentligen fru Hartman, som med sitt lifliga humör och
replikbehandling kom bäst från saken, och dernäst fröken Ahlander
och fru Dorsch-Bosin, ehuru ingen af dem mäktade illusoriskt åter-
gifva det tidskarakteristiska. Af de manliga hufvudrollernas inne-
hafvare var det egentligen endast hr Palme, hvilken minst förstörde
intrycket, och kanske äfven hr Bæckstrôm, ehuru denne senare
denna gång föreföll att mindre ha trängt in i rollen, utan i stäl-
let, som man säger, mera spela på sin figur och organ, ett från ko-
misk synpunkt alltid rätt tacksamt material. Hr Personne som
den smidige hycklaren sir »Tjosef» var deremot betydligt under-
haltig och de andra onämda herrarne stodo ungefär på samma
nivå, med undantag af hr Hamrin, hvilken märkvärdigt nog, för
tillfället lagt bort sin syndiga benägenhet att chargera och bråka,
utan återgaf lugnt» och stilla sin procentare, hvilken han dess-
utom försett med en ganska karakteristisk mask. Uti en inga-
lunda ovigtig roll hade man skickat fram en hr Bergqvist, men
icke dervid brytt sig om eller förmått bibringa honom några
egentliga begrepp om hvad som menades med hans roll ; också
var han rent af odräglig att skåda och höra.

Prononciationen af de engelska namnen, deribland flera ej vi-
dare konstiga, var sådan, att man granneligen märkte att åstadkom-
mandet af ett korrekt likformigt uttal var en detalj, som hr
Christiernsson antingen fann alldeles onödig, eller ock öfversteg det
994

hans egna insigter. Stockholm är dock icke fattigt på språkkun-
niga personer, som nog gerna skulle stält sin tid till vederbörandes
disposition. Likaså tjenade rummens dekorering och toaletterna
mera som en profkarta på åtskilliga af teaterns förråder, än de
kunde sägas vittna om tidstrohet och enhet. Om man nöjt sig
med att engagera blott litet färre oandvändbara sujetter — man
hade ändock ej derför behöft spara in mer än ett par, tre stycken
— skulle man nog haft råd dels att skaffa sig behöfliga upplys-
ningar om främmande ords uttal och dels att åt teatern förvärfva
en verklig fackman till kostymordonnatör.

Sedan kom nyheternas tid och teaterdirektionen, som under
den korta tilländagångna delen af säsongen ju hade hållit sig
uppe rätt bra, om ock »Guldfiskar» icke är mycket att skryta
med, sjönk nu, och dess fall var stort: från Ibsen, Sheridan och
Drachmann till Roderich Benedix, d. v. s. från intelligensaristo-
kratiens, den verkliga kvickhetens och skaldestämningens stånd-
punkt ned till den tyska kälkborgarsentimentalitetens eller, för
att taga en illustration från våra egna förhållanden, till »Vårt
Lands» nivå. Den tog upp »Askungen». Man har mångenstä-
des drifvit rätt tappert med kgl. teaterdirektionens tyska i kon-
traktet med fru Lucca, och den tyskan påstås ha varit af den art,
att Lucca, som dock antagligen icke är någon pedant beträffande
sitt modersmåls grammatik eller stilisering, måst göra våld på sin
förbindlighet och förklara sig ur stånd att begripa ett iota af
samma kontrakt. Det måtte inte ha varit sant, ty teaterdirektionen
visar ju en sådan utpräglad böjelse för Tyskland och en viss
gren af dess kultur, teaterdirektören reser till Tyskland på tea-
terns eller egen bekostnad och den ena pjesen efter den andra
hämtas från den tyska kälkborgarliteraturens rika skatter.

Och det är väl föga troligt, att sådant skulle fått pågå så
länge, utan att direktionen icke skulle känt sig manad att förvärfva
förmågan ätt på sjelfva originalspråket göra sig förtrogen med alla
dessa snillrikheter, som tyckas så tala till dess smak och hjerta.
Eller är det mest af slapp eftergifvenhet för hr Wijkander, hvars
smak som öfversättare tyckes bäst harmoniera med dylika original.
Ar det då icke nog med att han i åtskilliga år genom sin drö-
nighet och absoluta inkompetens fick indirekt arbeta på teaterns
dekadans. Skall t. o. m. så pass gammal surdeg få sitta kvar
och skall han nu tjenstgöra som smakråd! Att döma af en och
annan tidningsnotis ser man vid horisonten sticka upp ytterligare
wijkanderska öfversättningar från tyskan. Hu då, fastän sämre
själaföda än Askungen kunna de då omöjligen bli.
995

Skulle det åligga mig att här i detalj redogöra för inne-
hållet i Askungen, skulle jag i sanning ej finna en bättre for-
mulering af mina känslor vid fullgörandet än hedersmannen
Æneas’ bekanta ord: Infandum, regina jubes, renovare dolorem.
Ty fasligare och bedröfiigare teaterminne än premièren af Ask-
ungen kan jag ej få, oaktadt det på några händer särdeles förtjenst-
fulla spelet, till hvilket jag genast skall öfvergå. Man har sagt att
stycket mest passar för barnkammarens invånare, men det vore
skada, om oskyldiga barnasjälar skulle få sin smak snedvriden ge-
nom åseendet af dylik oäkta och förkonstlad sentimentalitet. För
tyska hjernor, som, genom förtärande af en massa sejdlar öl med
motsvarande kvantiteter korf, försatts i en viss känslostämning, kan
det deremot vara passande andlig näring, men icke för normala
svenska hjernor. Tendensen är gud bevars mycket vacker, och
pjesen kan ju måhända tjena som ett slags åskådningsmateriel för
flickpensioner öfver olämpligheten att se fattiga elever öfver axeln
men dervid böra lärarinnorna dock låta sig ytterst angeläget vara
att påpeka all den tillgjorda, oäkta sentimentalitet, hvaraf stycket
öfverflödar. Men äfven den värsta öken har alltid några oaser och
i Askungen utgjordes de af några rätt lustiga pensionsscener. Det
fans t. o. m., med antiken till utgångspunkt, en och annan liten
ekivok point, som märkvärdigt nog icke framkallade sedlig in-
dignation hos den recensent, som eljest i höst tyckes vara angri-
pen af en viss febril mani att finna oanständigheter litet hvar-
stans. De antydda pensionsscenerna, hvartill fru Hartman så
att säga angaf rätta tonen, gingo con amove, måhända der-
för att de flesta af de spelande voro så unga, att de hade i
färskt minne alla muntra upptåg från elevskolan, ehuru man väl
får antaga att hr Bergqvist såsom lärare ej kunde ha hämtat
förebilden från samma håll. Men hvad som gjorde represen-
tationen till en bemärkelsedag var, att fröken Sandell då gjorde
sitt inträde vid kgl. teatern, dit hon just genom det tilltänkta
konsortiets försorg hade förvärfvats. Och hennes inträde blef
en verklig triumf. Jag skulle vara nästan frestad att säga, att
hon i denna roll nästan skapade af intet, ty hennes Askunge blef
en fin och skärt poetisk bild, så att den njutning man erfor genom
att ibland kunna dras bort från pjesens ihåliga sentimentalitet,
endast och allenast var hennes förtjenst. Den hyllning, som från
den talrika publiken kom henne till del, var ock varm och väl-
förtjent. Men hvad skall man säga, om direktionens urskil-
ning, som låter en sådan stor begåfning spilla sina krafter
på sådant kapitalt nonsens och till på köpet göra sitt inträde i
996

densamma. Fâ artister torde fortare och mera välförtjent än
fröken Sandell lyckats förvärfva sig hufvudstadspublikens och
kritikens odelade sympatier, och den varma välkomsthelsnin-
gen till kgl. teatern och hennes stora framgång voro i och för
sig alltid något glänsande. Men der bakom låg äfven något an-
nat än bifallet för stunden och för ett godt spel i en dålig roll,
det var en välförtjent upprättelse.

Det är icke många år, sedan denna artist, hvars ovanliga
begåfning väl ingen vill bestrida, förklarades absolut utblottad på
alla dramatiska anlag, som en annan Askunge uppmanades afgå
från elevskolan och måste i djup förtviflan öfver att sålunda se
sig hotad att stängas ute från den bana, dit hennes håg och be-
hof af utkomst förde henne, resa till Göteborg för att der göra
ett förtvifladt försök. Der träffade hon personer, som hade mera
blick för hvad som hos henne fans inom bord, och redan i sin
första roll lär hon slagit sig genom och började så den bana, der
hon vunnit så mycken sympati och berättigad framgång. Hos
henne voro dels anlagen så stora och dels hade hon lyckan att
komma tidigt ut, men man kan icke föra statistik öfver alla de
anlag som elevskolan fört på sned eller förkväft. Det är ock
kanske nog att se på flertalet af dem, om hvilkas kultivering
elevskoleförestånderskan i synnerhet lade sig vinn. Det kan vara
skäl att erinra sig ofvan antydda episod, då man nu med alt
gewalt söker kanonisera den aflidna just såsom direktr-is och skol-
förestånderska och, genom att exploatera den naturliga och befo-
gade medkänslan för den af sjukdom lidande enskilda menniskan,
dels urskulda det principielt oriktiga i ett okontrolleradt sidoin-
flytande och dels komma den underhaltiga teaterstyrelsen till bi-
stånd och om möjligt låta dess aktier stiga.*

Det är väl ingen menniska hvarken af kristen eller mosaisk
ras, hvilken senare i parentes sagdt utgjorde majoriteten af pre-
mièrens parkettpublik, som är nog naiv att ett ögonblick tro, att
det egentligen är teaterdirektionens eget initiativ man har att tacka
för bekantskapen med Fiigers värdefulla och ståtliga stycke,
Häxan. Orsaken är nog uteslutande att söka i dess respekt
för Snoilskys auktoritet, ty hade det icke varit en så der högt
uppsatt person, som kommit med stycket, hade det nog aldrig
blifvit fråga derom, ty det är kätterskt med besked. Också

* Klokast hade emellertid varit att icke göra så ifriga ansträngningar,
när man ieke hade andra apostlar att tillgå än en in- och utvärtes narr-
aktig begrafningsskribler och en beskedlig kälkborgarepoet med hans plätt-
och äppelkartsidyller, hvarigenom det hela dras ned till det löjligas sfer,
997

värdigades icke hans majestät, hvilken, som bekant, håller
så strängt på statskyrka och religion, att deltaga i applåderna
efter den stora hädiska scenen i fjärde aktens slut. Så väl
stycke som spel kräfver ett förnyadt seende, hvarför jag måste
till nästa öfversigt uppskjuta ett närmare ingående på detta
ämne. Jag gör det så mycket hällre, som jag derigenom kan bli
i tillfälle att bedöma fru Fahlmans spel i hufvudrollen, sedan
hon torde hunnit frigöra sig från de alltid icke fullt disponerande
känslor, som helt naturligt bli en följd af medvetandet att upp-
träda på en ny scen och med en ny, icke precis så välvilligt
stämd, delvis ganska uppblåst, förnäm kamratkrets bakom sig. Uti
henne bar kgl. teatern efter fru Fâhræus’ afgång äntligen fått
en kvinlig artist, som jämte öfriga förutsättningar för det högre
skådespelet eger ett röstmaterial, som i klangfullhet och väl-
ljud står högt öfver alla öfriga damers vid samma teater och
hvarigenom man hädanefter icke uteslutande är hänvisad för dy-
lika pjeser till fru Dorsch-Bosin med hennes tämligen kalla,
osympatiska spel och ännu mindre behagliga, sträfva röstorgan.
Såsom redan delvis är antydt var spelet i denna pjes icke på
någon hand yidare utmärkt; den enda som var bra i sin upp-
gift var hr A. Ortengren, men det var i en biroll. Särskildt
passade hans mask förträffligt för jesuittypen. Vi återkomma,
som sagdt.*

Förutom med detta har kgl. teatern i höst varit i tillfälle
att syssla med tvänne jubileer, om ock Göteborgs teater måst
upplåta sin lokal för det sista. Det första jubiléet var tillika
en afskedhelsning till en gammal veteran i teaterns tjenst, hr
Sundberff; det andra var en hyllning af en konstnär, hvars från-
varo framkallat ett betänkligt tomrum vid den dramatiska tea-
tern, men som man dock torde kunna hoppas få återse, när
teaterdirektionen lyckas öfvervinna sin byråkratiska högdragenhet
och genom att taga första steget bereder samme konstnärs »bon-
nette ambition» en, icke alldeles så obefogad upprättelse. Att nu
yttra sig om dessa jubiléer är verkligen i dubbel mening att
komma 7?os^ festum. Och särskildt beträffande hr Sundberg är
jag desto mera i bryderi, huru jag skall kunna tolka den akt-
ningsfulla sympati, en hvar teatervän måste erfara för ett så

* Stycket tyckes nedlagdt efter 3 repres. och redan innan detta
hinner utkomma. Är det måhända i följd af någon inblandning från
högre ort eller känner sig teaterherrskapet stött öfver ogynsamma kritiker?
Minskad frekvens från publikens s-ida brukar ha mycket litet att säga hos
de vid kgl. teatern bestämmande.
998

långvarigt ärligt och framgångsrikt arbete i den dramatiska kon-
stens tjenst. Jag kan ju näppeligen använda skaldens ord: »min
barndom föll uti hans solskensstunder», ty dessa tillhöra från
min synpunkt snarare en förhistorisk period. Dertill kommer
ock, att förrådet på de resurser, språket ställer till ens förfo-
gande, då det gäller en hyllning, redan är så kapitalt uttömdt
genom tidningarnas och andras försorg. Och den lilla konstlösa
bukett jag skulle kunna plocka samman skulle alldeles försvinna
obemärkt vid sidan af de rika skatter af lager och blommor,
konstvänner, enskilda vänner och kamrater vid tillfället fram-
buro, hr V. Sjöbergs »mention honorable» och medborgarkrona för
enskild aktningsvärd vandel, hr Fredriksons verser, Anna Lisas
och Williams telegram samt framför alt Elise Hwassers nya
orden med dess blåa vattrade sidenband med guldbokstäfver.
(Se D. N. den 24 okt.)*

Det Fredriksonska jubiléet gaf tidningarna anledning att
rättvist skildra de stora förtjenster hr Fr. inlagt om den dra-
matiska konsten dels såsom utöfvande konstnär och dels som
mångårig ledare af den dramatiska teatern. Men den hyllning,
som bäst tilltalade hans sinne, var väl den allmänna känsla af
saknad, som från hufvudstadens teatervänner tog sig uttryck.
Nästa år åtminstone skall väl den dramatiska scenen befrias från

* Hvilken triumf för den moderna kvinnosaken; tänk en borgerlig
kvinna instiftar en ny orden — förut vanligen det furstliga mankönets
monopol — och det är männen som benådas. Ett nytt bevis på att kvinno-
könets naturliga höghet äntligen tar ut sin rätt. Hvad det skulle ha
ökat effekten, om på den bekanta Ibsenfesten vår stora Elise Hwasser, ef-
ter uppläsandet af fru Adlersparres handbref och framsägandet af sitt eget
tack på alla svenska kvinnors vägnar, supplerat den tilltänkta omfamnin-
gen och systerkyssen med öfverlemnandet af ett dylikt ordensband. Orden
kunde ju vara indelad i två jämbördiga klasser, en för förf, och en annan
för utöfvande konstnärer. Men hvar orden bör ha sin egen historiegraf,
som uppmuntras med ordensinsignierna i förminskad skala. Till den be-
fattningen vid denna nya orden är naturligtvis hr V. Sjöberg i följd af
sina stora inlagda förtjenster och sitt aldrig tröttnande nit sjelfskrifven, och
såsom lämpligaste benämning på hans lilla ordensstjerna föreslås: Hwasser-
Engelbrechtska husordens första klass.

»I vår flacka, ytliga, oroliga tid, som nästan synes så småningom vilja
drifva det derhän, att vi skola tvifla på alt och tro på intet» (orden läsas i en
predikan, nej i en praktfull, vältalig bok till kronprinsparets ära, benämd
»Minne af den 20 sept. 1881»), fins det, tänk, menniskor, som gå ända
derhän i illvilja att de vilja låta påskina, att orsaken hvarför hr V. S. i
sin tidning så omständligt redogjorde för de Fredriksonska verserna och
den Hwasserska orden endast var — en viss illmarig åstundan att något
drifva dermed.	.
999

hr Willman och de »artister», hvilka omväxlande stå i gunst hos
honom och derför upphöjas. Då om inte förr ha vi väl hr
Fr. åter.

*	*

*

Det dröjde, innan Nya teatern kunde åter öppna sina portar,
men sedan dess har företaget, hvilket af olycksprofeter förklara-
des och delvis äfven önskades skola så godt som genast falla sönder,
sett sina ärliga och nitiska bemödanden krönta med rätt god fram-
gång. Detta teaterföretag är mera demokratiskt anlagdt och vän-
der sig förnämligast till den stora massan samt har ur den syn-
punkten genom prisernas nedsättning tagit initiativet till en åtgärd,
som det vore önskligt om i dessa tider af allmän penningknapphet
och prisfall äfven de andra teatrarne ville taga efter. Rätt skött
skulle den statsunderstödda scenen naturligtvis för länge sedan
kunnat lägga sig vinn om att bereda den stora allmänheten tillfälle
till prisbilliga konstnjutningar. De stycken, Nya teatern hittills haft
på sin repertoar, äro ur ästetisk synpunkt icke af den betydelse,
att de, särdeles såsom utspelta, kräfva ett utförligare omnämnande.
Teatern inledde sin verksamhet med en bearbetning från tyskan,
^Trassliga härfvor», hvari orimligheterna täflade i mängd med lustig-
heterna. Stycket gjorde i alt fall stor lycka och särskildt berodde
detta på hr Holmqvists helt enkelt ypperliga spel i hufvudrollen.
Det var en prestation, deri naturlighet, känsla och komisk kraft före-
nade sig till en präktig totalbild. Bland de öfriga rollinnehafvarne,
hvilka i allmänhet erkännansvärdt fylde sina uppgifter, förtjenar
särskildt fru Stenfelt att framhållas för sitt naturliga och lifliga
spel. Nästa nyhet, y>Fa7niljen Nohrin», af teaterns förra ega-
rinna, fru Stjernström, kunde ej hålla sig länge uppe. Det sak-
nade visserligen icke förtjenster och det låg en viss okonstlad och
hjertlig stämning öfver denna svenska familjeinteriör, men det var
för gammaldags suitt på det hela, så att icke ens hr Holmqvists
och fru Littmarks förtjenstfulla spel i hufvudrollerna mäktade rädda
det. Birollerna sköttes äfvenledes bra och särskildt visade hr
Olin sig ha rätt bra ryckt upp de goda anlag man förut tyckt
sig märka hos honom. Upptagandet af »Dc tre musketörernas,
Alex. Dumas d. ä:s och Aug. Maquets dramatisering af den för-
res liknämda roman och »Myladys son», visade sig vara ett lyck-
ligt grepp. Stycket saknar visst icke de brister, som vanligen
åtfölja dylika dramatiseringar, men det låg ändå kvar en viss fläkt
från den nämda romanens spännande förmåga, och inom sitt slag
1000

var det visst icke oäfvet, utan sägs med rätt mycket nöje. Iscen-
sättningen, som var verkstäld af hr Warberg, var omsorgsfull och
gjorde god verkan. livad sjelfva spelet beträffar, kan man ju
icke precis påstå, att hrr Lundberg och Warberg voro några illu-
soriska representanter för de båda musketörer, hvilkas underbara
öden och »stiliga» skepnader vid läsningen af romanen låta ungdo-
mens hjertan klappa lifligare af beundran och afund, men det vore
orätt att förneka, att de icke ändå gingo rätt bra i land dermed.
Hr Lundberg hade så t. ex. lyckats frigöra sig från åtskilligt af
detta mjäkiga och tillgjorda maner som eljest gör honom altför
ledsam att skåda och förde sig relativt ganska nobelt. Och hr
Warberg, hvars sätt att tala är maniereradt, var hurtig och lif-
lig. Hr Nilsson åter var obestridligen ganska illusorisk såsom
den med lika kolossala kroppskrafter som ät- och drickfor-
måga utrustade Porthos. Hr Collin hade genom hela pjesen att
gå omkring som bof och ställa till det ena mer djäfvulska efter
det andra, tills han slutligen, den allmänna rättskänslan till lätt-
nad och uppbyggelse, skaffades ur verlden med en pistolkula eller
som på premièren och mera stilenligt föll för Porthos’ väldiga
näfve. Han var bof med sans och måtta, d. v. s. undvek för-
ståndigt att göra sig skyldig till den rusning och öfverdrifter, hvar-
till en dylik roll lätt kan förleda. Af Oliver Cromwells korta,
bl. a. med en något »fånig» monolog — dock icke värre än lik-
nande i pastor Evers prisbelönta stycken — utrustade roll gjorde
hr Ranft en verkligt karakteristisk och förtjenstfull bild. Hr
Dahlström var den olycklige konung Karl I och lyckades ibland icke
så illa. Ett stycke, som vimlar så af gräsligheter, har icke myc-
ket utrymme för den mildare delen af menniskoslägtet. Också
fans det egentligen endast en kvinlig’ roll, nämligen Karl I:s
olyckliga gemål, Henriette Marie af Frankrike, som spelades af
fröken Lundqvist, hvilken derför vann bifall i synnerhet efter
den rörande afskedsscenen med maken, innan denne bestiger scha-
votten.

Från de hemska och spännande scenerna på fransk och en-
gelsk botten förflyttades teaterpublikens fantasi derefter i går
med tillhjelp af hr Fr. Hedbergs vana hand till Oxtorgsgatans
och Roslagens relativt idylliska näjder. D. v. s. den hedervärde
husegaren Kummelin och landtbrukaren Kraft tyckte nog hvar
och en på sitt håll, att det var så lagom bevändt med det idyl-
liska lugnet. Men hvad de hade för anledning dertill är bättre
att se å Nya teatern än läsa sig till i D. Kr., och lustspelet
» Ox/or^s^a/an 44» kan nog vara lämpligt som en kvälls tidsför-
1001

drif. Det är hållet i den vanliga lustspelsstilen med både dess van-
liga fel och förtjenster. Särskildt eger det en viss tillämp-
lighet för dagen, då å ena sidan jordegare och å den andra husegare
gerna fylla luften med sina jeremiader, men säkerligen skulle
finna det vara opassande kink, om de, som icke höra till den
egande klassen, skulle uppstämma samma låt. Spelet gick gan-
ska ledigt och hurtigt på hrr Warbergs, Nilssons, Falcks, Lund-
bergs och fruarna Gardts, Littmarks och Tegnérs samt fröknarna
Eklunds och Tunés händer. Men särskild förtjenst inlades af
fru Stenfelt och hr Ranft. Deremot har jag mycket svårt att
uppskatta något annat komiskt hos hr Gardt än — hans peruk.

När Vasateatern den 3 oktober öppnade sina portar, visade
det sig, att hr Kloed och Gründer och fröken Anna Pettersson för-
stått samla en trupp, som med dem i spetsen egde i allmänhet
goda förutsättningar för att väl och med framgång fylla de upp-
gifter, man satt sig före. A annat ställe i denna tidskrift och
från mera kompetent håll finner man de loford, fröken Petters-
sons briljanta sång och spel och apparition i invigningspjesens
hufvudroll måste framkalla, hvadan jag har att inskränka mig
till att nämna att det i rent dramatiskt hänseende var en ypper-
lig prestation. Den framgång, teatern gjort sig räkning på med
»Amor gengångare», blef dock icke så stor som väntadt var och
det lär väl icke kunna förnekas, att detta missöde till en viss
del berodde på att pjesen liksom tyngdes ned deraf att den unga
kvinliga hufvudrollen måst anförtros åt fru Gründer. Det vare
härmed ingalunda min mening att på minsta sätt underkänna
fru Gründers utmärkta ■ sång, som gör henne sjelfskrifven till en
hedersplats i konsertsalongen och må så vara äfven å opera-
scenen, men en operett har större pretentioner på ett lifligt och
raskt spel än hvad hon kan prestera; särskildt lämpar sig icke
hennes »Skabelon» för en ung flicka. Det vore då stor skada,
om detta företag skulle i någon måtto komma att lida ekonomiskt
obehag af samma ofsak som ett visst annat företag å annan ort,
der den totala frånvaron af all illusion af helt naturliga skäl i
icke ringa grad visar sig förta intrycket af den goda konstnärsbe-
gåfningen. Teaterns första dramatiska program hade delvis förtjent
ett vida bättre öde än det fick. Förpjesen var ett svenskt origi-
nal, »En tidningsanka», tämligen obetydligt, men i alla händel-
ser värdt ett bättre spel än det fick, särskildt genom den drama-
tiske direktörens eget förvållande. Det ser verkligen ut, som
om direktörskapet skulle altför mycket distrahera den förut så
förtjenstfulle artisten, ty hr Gründer har då hittills i alla sina
1002

roller på denna scen ingalunda visat sig till sin fördel och
slagit in på ett bråkigt och bullersamt spelsätt, som är högst
oklädeligt, om det ock ger sig något under de följande repre-
sentationerna. Efterpjesen, Tre hattar, var en äkta fransk fars,
af ganska rolig beskaffenhet och spelades med en fart och kläm,
som förtjenade icke ringa lof. Ett par af teaterns från lands-
orten förvärfvade förmågor nämligen hrr Eliasson och Hirsch
hade man haft tillfälle redan se i »Amor gengångare», men fick
nu göra närmare bekantskap med dem liksom äfven med hr
Paulsson. Och bekantskapen var ingalunda ofördelaktig i synner-
het beträffande hrr Eliasson och Paulsson, af hvilka den förra
hjelper till något fylla den stora bristen vid hufvudstadsteatrarna
på lämpliga »jeunes premiers» och den senare kan icke blott i
magerhet täfla med Södra teaterns hr Abjörnson, utan är liksom
äfven den nyssnämde en god karaktärsskådespelare. Hr Lind-
hagen, förut vid Nya teatern, var karakteristisk och lyckad i
en i handlingen rätt mycket ingripande betjentroll.

Det vare långt ifrån min afsigt att trötta läsaren med några
uppbyggliga betraktelser öfver skyldigheten, nyttan och nödvän-
digheten för en recensent att utan några som helst sidoinflytelser
och endast med fast öfvertygelse och klok urskilning använda
det tveeggade vapen, som har formen af en recensentpenna. Jag
kunde dock måhända icke alldeles sakna anledning dertill och
hade då väl att främst vända mig mot ett visst, lyckligtvis
nästan enstaka håll, der vederbörande, som det förefaller, helt
öppet och ogeneradt har mage till att bekänna sig till en både
för recensentkallets och recensentens egen personliga värdighet
ganska nedsättande uppfattning af ändamålet med samma upp-
gift. Ty det kan väl knappast annorlunda karakteriseras, när nor-
men för uppdragets utförande oförtydbart är att å ena sidan
genom smicker ställa sig in hos eller göra reklam för dem,
hvilka recensenten sjelf eller de honom sändt hafva af en eller
annan anledning händelsevis önska gynna, och å motsatta sidan
genom sur och småaktig klandersjuka eller öfverlägsen ord-
knapphet klämma efter sådana företag eller personer, som hän-
delsevis sjelfva ha fallit i onåd eller för att derigenom kunna
komma åt andra misshagliga. Ett genomgående af några tid-
ningsårgångar skulle ock kunna lemna rikligt material till en
ganska intressant belysning af hur man på det hållet tänker sig
en objektiv recensent. Dertill är icke nu tillfälle och då ett
dylikt missförhållande endast råder på ett enda ställe är det
onödigt att derpå spilla mer tid och uppmärksamhet, så mycket
1003

hällre som det ju helt lätt kan hända att det för ett fortfarande
af detta oskick sättes stopp frän samma håll, der man för länge-
sedan lär funnit nödvändigt att inlägga ett absolut förbud mot
vederbörandes osmakliga eller löjligt öfverdrifna reklamer för ett
visst par ögonstenar inom teaterverlden. Huru tidningar och re-
censenter än må växla, må man väl ock kunna hoppas, att på
det dramatiska området aldrig något motsvarande oskick skall få
insteg, som det hvilket nu hotar det musikaliska, der ett par
musikrecensenter, hvilka tillsammans omedelbart eller medelbart
disponera öfver fyra hufvudstadstidningar, deribland en inflytelse-
rik morgontidning, funnit med sin opartiskhet som kritici fullt
harmonierande att bilda geschäft för import af utländska artister
på det musikaliska området. Tvifvelsutan äro deras tidnings-
redaktörer ännu i ovisshet om ett sådant tilltag.

På tal om recensenter, så torde sällan någon recensent på
ett mera försmädligt sätt ha kommit under fund med recensent-
pennans tveeggade beskaffenhet eller att han »dabbat sig» kapitalt,
än den, som, uppöst af ett häftigt påkommet anständighetsvä-
der, skulle till och dräpa Södra teaterns första nyhet för säson-
gen, ^En sommarsaga». Ty alla tecken gifva för handen, att det
var det ovanligt ifriga fördömelsedekretet från just det hållet,
som mest tilldrog det nya stycket allmänhetens uppmärksamhet
och derigenom i så hög grad betryggade dess framgång samt för-
mådde publiken att praktiskt och in amplissima forma under-
känna samma »kritikers» omdömesförmåga. Väl bekomme! För
litet och för mycket skämmer alt.*

Stycket gjorde som sagdt stor lycka och förtjenar det ock,
Af vissa anledningar torde jag dock böra beröra felen mindre
flyktigt, än jag eljest säkerligen skulle gjort med ett stycke, som
icke framträder med större pretentioner och uti en i och för
sig ganska anspråkslös genre. Styckets förnämsta fel var, vill
det förefalla mig, dess tunna handling i förhållande till dialogens

* Den som känner till förhållanden och personer kan ju så lätt för-
stå, att vederbörande ville visa sitt lojala nit och bereda annan person upp-
rättelse för ett visst fiasko — till stor del af pjesförf. framkalladt — på
en annan mindre offentlig skådeplats i början på året. Turen skulle väl
sedan à la Mordaunt i De tre musketörerna komma till den ena efter den
andra af de i brottet invecklade, som nu händelsevis äro åtkomliga. Men
denna gång skulle man lagt band på sig, ty det var ett ovist nit.

Undras, om ingeniörstidningen Norden å alla ingeniörers vägnar
uttryckt skyldig tacksamhet för det nit, hvarmed samme kritiker, sökt så-
vera medlemmarnes af denna aktade samhällsställnings anseende som be-
lefvade varelser mot pjesförfattarens ohemula attentat.
1004

längd. Detta, som dock inte så litet bort kunna äfbjelpas genom
ett raskare spel, trubbade i viss grad af effekten och framträdde
i synnerhet i tredje akten, der särskildt de metande pojkarne
fingo till skada för totalintrycket altför länge lägga beslag på upp-
märksamheten. Vidare kan väl ej hela denna akt strängt taget sä-
gas stå i samband med styckets handling i dess helhet, ehuru
det varit skada, om icke det originella och roliga motivet med
badhuset kommit med in i pjesen. Upplösningen kom derjäröte
något tvärt och löst motiveradt på. Måhända kan man ock tycka,
att ett och annat uttryck eller, svordom kunnat af vänlig hänsyn
till en eller annan persons glacéklädda nerver vara borta. Ge-
nom några strykningar vid en följande representation lära några
af longörerna försvunnit. »En sommarsagas» förtjenster äro åter
i främsta rummet en ovanligt naturlig och ledig dialog, på sina
ställen verkligt kvick och satirisk, liksom karaktärsteckningen är
förtjenstfull. Och hela stycket bäres upp af ett oförbränneligt
godt lynne samt utmärker sig för en mycket god blick för hvad
som gör sig bra på scenen. Och ytterligare bör man märka,
att det totalt är fritt från sådana der orimligheter, som eljest
i liknande stycken bruka spela en så dominerande roll.

Utförandet var delvis förtjenstfullt, men kunde vid premie-
ren delvis ock ha varit bättre. Främst stod hr Åbjörnson, som
af den skrifkunnige, i frihandlar- och protektionistfraserna lika
hemmastadda vännen till styckets båda stora politici gjorde en
verkligt god karaktärsroll. Hr Bergström var rolig fastän sig
lik, medan hr Wagner hade tagit till sitt gamla något bråkiga
och skrikiga manér samt föregick sina sujetter med det dåliga
föredömet att inte ha lärt sig sin roll eller passa på entré.
Fruarna Forneil och Strandberg och fröken Hodell samt hrr
Rundqvist och Svedberg fylde väl sina roller, fröken Johnson
visade sig till sin fördel och fröken Sundqvist, »en ung talang
från Dramatiska teatern», för att tala i den Fallströmska notis-
stilen, var en god illustration på den saligen afsomnade elev-
skolans oförmåga att lära sina alummer att tala och föra sig
väl, och ändå hade hon varit anstäld ett helt år som aktris vid
landets främsta scen. Men herre gud, så ohyflad rösten var och
hur ofint hon svängde på sig. Det fins nog något naturligt,
lifligt och bildbart hos henne som skådespelerska, men nog be-
höfver det dessförinnan både grof- och finhyflas.

»Jfcws revenons à nos moutons.» Oskuld måste ju i regeln
anses som en mycket god sak äfven hos recensenter. Men när
oskuldsfullheten går ända till den grad af barnslig naivitet att
1005

recensent, såsom fallet varit i afseende på Sommarsagan, ej tyc-
kes ha aning om hvad som menas med trikåer, utan tror att
ben och fotter, hvilka för andras ögon te sig vederbörligen trikå-
höljda, äro bara och blottade, då är kanske hans rätta plats
barnkammaren,* äfven om jollret om »nachspielssoaréer», »brutal
realism» etc. — hvilket senare uttryck tyckes vara det nu mest en
vogue komma slagordet ur den dramatiska anständighetens ordbok
— synes antyda en något mera brådmogen utvecklingsperiod.
Det der sladdret om de bara benen och fotterna lär ock ha satt
tungorna i liflig rörelse inom de kretsar, för hvilka samma pen-
nas alster bruka vara riktig läckerbischen.

Den i samhällslifvet och literaturen nu en tid bortåt grasse-
rande anständighetsepidemien skall nu kanske till och manifestera
sig hos hrr teaterrecensenter, ehuru det denna gång är mest att
taga från den löjliga sidan. Det vore i alla fall mindre att säga
om den påkomna ifvern så väl å ena som andra hållet, om man blott,
vore förvissad att der bakom funnes hvad som alltid måste in-
gifva aktning; men då man ser inkonsekvenserna och besynner-
ligheterna vid bedömandet, då är man berättigad till skepti-
cism. Må för öfrigt både gamla och nya anständighetszeloter
ihågkomma Kellgrens ord: »anständigheten kom, och sederna
försvunno!»

Den 13 november.	Gasparone.

* För att lära sig skilnanden mellan trikå och barbenthet kunde
han ju få biljett till simuppvisningarna med flickor, ty då »professorskan»
tillhör direktionen, som arrangerar dessa uppvisningar, kunna de ej vara
»krasst realistiska» eller tor sedsamheten farliga.

Ur Dagens Krönika. VII. 11, 12.

11
Literatur.

O. Asperheim. Darwinismen eller evolution och evolutionsteorier.
Öfversättning af Emil Holmgren (Stockholm A. V. Carlsons förlag).

Från vår ärade medarbetarinna, Helen Zimmern, som för
tillfället vistas i Italien, hade vi för ett par veckor sedan en
underrättelse, att hon ofördröjligen skall sända oss en redogörelse
' för Darwins i dessa dagar utkommande sjelfbiografi, som redan är
föremål för uppmärksamhet i hela den bildade verlden. Allt som
rör den ryktbare naturforskaren och hans teorier har alltså för
tillfället aktualitetens intresse, och vi anse sålunda såsom ett
godt grepp af förläggaren, att han just nu i svensk drägt utgifvit
den lilla skrift, hvars titel läses härofvan och hvars original för-
skrifver sig från ett af våra grannriken. Öfversättarnamnet har
redan på förhand en god klang af skäl som vi knappast behöfva
utveckla, eftersom särskildt »Dagens Krönikas» läsare säkert med
nöje se att kärleken till naturvetenskapen och äfven förmågan
af kritisk uppfattning härvidlag gå i arf.

Det är nämligen en ganska skarp granskning af darwinis-
mens teorier, som här föreligger, fotad på en omsorgsfull hop-
arbetning af en mängd forskares anmärkningar. Författarens syn-
vidd i filosofiskt och teologiskt afseende synes vara begränsad af
kyrkans lära, men detta skall icke hindra oss från erkännandet
att framställningen är både intressant och lättläst, på samma gång
den eggar till sjelfständig eftertanke.
Literatu ranmälningar.

Sid.

August Strindbergs »Giftas», andra delen, två anmälningar : af »Dagens

Krönikas» utgifvare och af Hjalmar Dr anting .................. 107

»Albertine», af Passepartout .........................................   264

Lektor Personne och Strindbergsliteraturen, af Herman A, Ring... 368
Ett skrifklådans »enfant terrible» 	     713

Ett kättarsamfunds publikationer ......... ......—.............  —.....  715

Ny novelliteratur (H. Tenoui, Brokigt; J. Fahlstedt, Ax och halm;
J.. Wahlenberg, Hos grannas; H. Strandberg, Västerut; Cl.

Lundin, Alina Frank), anmälningar af Gasparone............... 822

Prokuratorn. Historisk-romantiska interiörer ur Erik XIV:s krönika,
anmälda af Anongmus ............................................     830

Ett fruntimmersevangelium i ny upplaga ................................  832

O. Asperheim. Darwinismen eller evolution och evolutionsteorier.

Öfversättning af Emil Holmgren ........................................ 1006

Poem.

»Vårt Land», jubelsång med profetia af Jean de Nivelles....... 181

»Svea» åt Svenskarne. Efter den Tegnérska urbilden, våra tullaraa-
törer till ära ..........................................   387

Ekon från Upsalafesten.

1.	Ecclesia triumphans .................................. 495

2.	Mater dolorosa ...................................... 496

Nattvardsbarn, af Frans Hodell...............................  497

Dömda, af Herman A. Ring ...................................   500

J. H. Thomander till Jenny Lind.............................   980

Noveller och berättelser.

En lycklig äkta man, novell af Gaston Rergeret -------. 142, 287, 393

Den tiden jag arbetade på verkstad, af Karl af Geijerstam......... 407

En vild fågel. Holländsk novell................................  635

Slitningar. Realistisk skildring ur lifvet af Emilie Lundberg... 706

Rose och Fadette. Holländsk novell ........................ 793—906

Teater och musik.

Bland Kgl. Teatrarnes kulisser och räkenskapsböcker af Gaspa-
rone 1, 2.......................................... 30—76, 154—180

Musikalisk revy, af Volontaire 77—95, 341—367, 531—554, 884—904

Dramatisk öfversigt af Habitué _______'.......................... 96

Från parkett, af Gasparone 254—263, 382—386, 574—580, 982—1005

Verdis »Othello». Bref från Rom, af Alfredo Mazza .............. 650

Huru Jenny Lind blef »Nordens näktergal» af Fr. Cronhamn ... 957
VI

Konst.

Sid.

Den bildande konstens Kristusframställningar i nyare tid, af JS. Dfe-
trichson....................................................... 423

Vereschaginutställningen........................................    446

Frän Paris och London. Resebref af Cecilia Warn ................... 697

Akademister och opponenter. En titt in på utställningarna i Stock-
holm och Göteborg, af Ignotus.................................. 754

Byggnadskonsten i vårt land och vår hufvudstad. Några iakttagelser
af F. L......................................................   835

•3H<H&
ÅRGÅNGEN 1887.

INNEHÅLL.

Historia och biografi, statistik, politik och
nationalekonomi.

Sid.

Politiskt-literära guldkorn i tsarens rike, af »Dagens Krö-
nikas» utgifvare:.......................................... 1

Utdrag ur ryske ambassadören, generalen grefve J. P. van
Suchtelens skild/ringar från Svenska hofvet, karaktärsdrag
af Karl Johan och hans omgifning	 4—5, 26—29
jemte nedanstående florilegium ur Suchtelens svenska autograf-

samling:

»Kråkan», ett hittills okändt poem af Anna Maria Lenngren 2—3
Bref af Ésaias Tegnér	'.	 23—25

D:o	»	C. A. Khrensvärd ................................ 21

D:o	»	C. Gr. af Leopold ............................... 22—23

D:o	»	Hans Järta....................................... 6—7

D:o	»	Carl A. Grevesmühlen ............................ 8—9

D:o	»	Olof Rådbeck .......'............................ 14—15

D:o	»	Carl von Linné .................................. 15—16

D:o	»	Svedenborg ...................................... 17 — 18

D:o	»	Olof von Dalin .................................. 18—21

Borget Skandia och dess tre första direktörer af en gammal Skandia-
man .........................................................   121

Marco Minghetti, bref från Italien af Alfredo Mazza .............   184

En utopist (»Nils Nilsson» arbetskarl») af Hjalmar Granting......... 192

De dåliga tiderna, derjemte ett à propos i tullfrågan, af Sempronius 210

Demokratiens utveckling, af Emilio Castelar........................ 269

Ungdomsminnen rörande general Suchtelen, af Henrik Schönbeck... 281

Mellan drabbningarna. Några tullpolitiska ögonblicksfotografier..... 310

Minnesruna öfver statsrådet Carlson, af Otto Sjögren .................. 331

Pontius Pilatus och Munkaczys tafla, af Otto Sjögren............... 449

Från enväldets land, af 4.. Cantor ...............................  567

Hugo Nisbeth och »Figaro», af J. N. Nyman ......................... 585

Mensklighetens framtidsutsigter, af Leonard W. Ljunglund .......... 620

En anarkismens apostel, (furst Peter Kropotkin). Korrespondens
från London, af G. Steffen 	 717
IV

Sid.

Nisbethiana. Nya bidrag till »Figaros» och protektionisternas historia,
af en ny Volontär.........................................         730

En döende kyrka. Betraktelser i anledning af prestkonferensen i
Stockholm, af X K Äkerberg	     744

Ett nödrop från det svenska »Sion», belysning af biskop von Schéeles
predikan vid sista prestkonferensen, af Fingal Fingalson ......... 785

Ett bidrag till de senaste »upptäckternas» historia af Skandia-man
N:o 2. Några ord med anledning af katastroferna i Skandia
och i Stockholms Handelsbank		     845

Literära och kulturhistoriska uppsatser.

Än en gång Boström och hans skola, af Klaës Fâhræus .......... 200

Är folkhögskolan en humbug? af Johannes Sundblad ...........   222

Ett bref från Alexander Dumas till Meyerbeer.................  278
Verdandi. Kulturbild från bildningshärden vid Fyris af Hrafn Atlason 457

Vid invigningen i Upsala. Några reflexioner af Einar H-n______ 491

På förbjuden mark. Ett ord i den sexuella frågan, af Somebody... 555
Ur Ingemanns lif och diktning 		 660

Den famösa artikeln i Pariserbladet »Le Figaro» för den 22 oktober.
Öfversättning 	   858

Polemiska och humoristiska uppsatser.

En befordringsfråga vid Stockholms Högskola af Antoninus Pius.

1.	En prisbelönt afhandlings historia ......................   113

2.	Tvänne sakkunniges utlåtande...........................     231

3.	Allmänna reflexioner om lärareplatsen i botanik vid Högskolan 237

4.	Docenten Lundströms reträtt _______________________________ 241
Ett angrepp mot statsuniversiteten, af Frans v. Schéele_____________ 245

Ett svenskt-akademiskt sanningsvittne, belyst af engelska tidningen
Athenæums redaktör 	      280

Huru pressen reformeras eller när prester och professorer leka publi-
cister, af Scœvola Redivius. 1, 2  	 296—309, 502—530

Svenska Akademiens senaste prof på snille och smak ...............   581
Öppet bref till hr G. af Geijerstam ...........................     583'

»För. mycket blommor.» Några sociala reflexioner och erinringar af
en tidningsläsande samhällsmedlem 	     669

Tvänne tidstecken, Bidrag till den moderna inhemska reaktionens
historia, af Scœvola Redivivus.

1.	Bokförläggarskismen ....................................    675

2.	Justitieministeriella sedlighets- och religiositetssträfvanden ... 773
Literärt »tryck», af St. Just ................................       688

Intyg i anklagelsefrågan rörande »Le Figaro» ....................... 870

Hysteriska attackei1 i Aftonbladet_________________________________ 871

»Fogelperspektiv» af Old Boy ...................................     943