UR DAGENS KRÖNIKA

MÅNADSKRIFT

FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK

UNDER MEDVERKAN

AF FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

.	UTGIFVEN AF

jARVID /cHNFELT

SJUNDE ÅRGÅNGEN

1887

Stockholm

LOOSTRÖM & KOMP.

J KOMMISSION.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1887.
Folitiskt-literära guldkorn i tsarens
rike.

Ur Suchtelenska papperen

af

»Dagens Krönikas» utgifvare.

S:t Petersburg i november 1886.	,

»Säg mig med hvem du umgås, och jag skall säga
dig hvem du är!» —Jag för min ringa del har en tid
umgåtts med erkeengeln Mikael, d. v. s. jag har åtminstone
haft honom för ögonen hela förmiddagen, der han står på
sin himmelshöga pelare utanför utrikesdepartementets arkiv.
Nu sedan några dagar umgås jag på samma sätt med erke-
kättaren Voltaire, der han, i marmor förevigad af Houdon,
sitter i sin länstol i en rotunda i riksbiblioteket, med sitt
eget bibliotek bakom sig, inrymdt i Voltaires egna bok-
skåp, af Katarina II inköpta från Ferney jemte hela hans
literära qvarlåtenskap.

»Dagens krönika» har visst fått ordet om sig att vara
mera kättaraktig än englalik — jag vågar derför icke här
taga på mig den stränga minen. Jag mins ur något me-
moarverk af Muraview — Polens bödel — att då han gick
till utöfning af sitt yrke, fick han af en biskop en enkom
för detta ändamål invigd bild af erkeengeln Mikael, och
den lektyr, jag haft i utrikesdepartementet, har ofta smakat

Ur Dagens Krönika. VII. 1.	1'
2

af krigsministrar och dylika stränga herrar. Annat är fallet
hos Voltaire. Ja, min ärade läsare, jag är hos den gamle
satirikern så godt som hemma i mitt land igen - jag umgås
icke blott med Voltaire, utan äfven med Bellman, med
Anna Maria Lenngren, med grefve Magnus Brahe, med
landshöfding Järta, med professor Berzelius, med akademi-
kern N. von Rosenstein o. s. v. — allt i grefve Suchtelens
autografsamling, som innesluter tusentals bref från både
Sveriges och andra lands notabiliteter. Som våra läsare
torde erinra sig, var grefve Suchtelen i mer än ett fjerde-
dels århundrade Rysslands ambassadör i Stockholm, der
han vid hög ålder afled år 1836, och hade sålunda till-
fälle att sätta sig i förbindelse med de mest framstående
personligheter inom literaturens och konstens verld. Får
jag bjuda på gefundenes Fressen?

För att iakttaga skyldig vördnad mot det täcka könet,
börjar jag med vår förnämsta skaldinna. Man skulle väl
kunna ana, hvad åsigter fru Lenngren hyste om den ny-
romantiska skolan i vår vitterhet, om Atterbom och de
andra fosforisterna. Men här föreligger nu ett hittills okändt,
skarpt satiriskt poem, i hennes egen handskrift befintligt
bland de Suchtelenska papperen.

Kråkan.

Förr, när fåglar kunde språka,
Hände att en myndig kråka
talte så en gång :

Hör man på, der opp i alen,
Den der spinken näktergalen,
prisad för sin sång!

Aldrig är han rätt i takten ;
Likväl mången här i trakten
tycker om hans skrik ;
Men för mig och för de mina
Är hans stämma just en pina,
en fatal musik.
3

Skogens Karsten*, tyst ^ qvisten,
Hörde fjäder-fosforisten,
lugn vid dess förtal ;
Ty livad kråkan helst må klandra,
Blir hon kråka — och den andra
alltid näktergal.

Mindre poetiskt representerad är skaldebrodern Carl
Mikael, nämligen genom ett opus enligt det bekanta formu-
läret: »Till sedelhafvaren betalar undertecknad» etc. Vid
sidan ligger en grymt blickande karrikatyr af riksrådet
Höpken, enligt Bellmans anteckning utförd, med penna och
bläck, af Sergel och af denne skänkt åt C. M. B., som i
sin ordning förärat densamma åt professor Blad.

Dylika rariteter ha sannolikt af Suchtelen blifvit upp-
vägda med guld, ty den ryske ambassadören bekymrade
sig föga om hvad böcker och manuskript kostade, om blott
de smakade hans fina literära gom. Bland brefven ligger
ett i sådant afseende karakteristiskt meddelande (af 1826)
från svenske ministern i Paris, grefve Gustaf Löwenhjelm,
som omtalar ett uppdrag att för Suchtelens räkning inköpa
en sällsynt upplaga af Camoens — man begärde 3,000 francs,
men Löwenhjelm hade nedprutat summan till 2,400. —
Också lära aldrig några privata literära samlingar i Sverige
kunnat mäta sig med Suchtelens. Hans boksamling —
som numera är införlifvad med ryska statens bibliotek —
lär hafva utgjort omkring 70,000 band och omfattade, en-
ligt den ännu i behåll varande katalogen, följande discipliner:
teologi, jurisprudens, filosofi, politik, diplomati (ett ganska
eget och rätt omfattande fack, upptagande t. ex. Walsing-
ham, »Mémoires pour les ambassadeurs», Wri^uefort, »VAm-
bassadeur», Voltaire, »Antimachiavel» o. s. v.), encyklo-
pedier och akademiska acta, fysik och naturalhistoria, landt-

* Ât sångaren Karsten har fru I.enngren äfven i ett af sina utgifna
stycken (»Orfeus») egnat sin hyllning.
4

bruk och ekonomi, medicin, arkitektur, gymnastik, numis-
matik- och skön konst, alkemi och kabbalistik (ensamt
denna afdelning upptagande öfver 90 volymer), grammatik
och lexika (en verkligt kolossal samling i sitt slag, upp-
gående enligt ungefärlig beräkning till 700 volymer), gre-
kisk och romersk literatur i dyrbara editioner, vidare itali-
ensk, engelsk, holländsk, spansk, portugisisk, tysk, fransk,
svensk och dansk skönliteratur i massor för hvarje land.
Dyrbarast anses den stora samling Suchtelen hopbragt af
de gamla tryckalster, som äro kända under namn af inku-
nabler.

Autograferna bilda ännu en särskild kollektion, och
den lärde och vittre generalens porträtt, utfördt i olja, har
en af hedersplatserna i den eleganta arbetslokalen på manu-
skriptafdelningen.	.

Men jag återgår till innehållet af brefven. De äro för-
träffligt ordnade i grupper af svenska och utländska stats-
män, militärer, författare o. s. v., och på konvoluten har
Suchtelen gjort vederbörliga och merendels, så vidt jag
kunnat utröna, riktiga anteckningar öfver skribentens bana
m. m. Någon gång hafva, såsom helt naturligt varit för
en utländing, något dubiösa uppgifter insmugit sig, t. ex.
rörande Hans Järta. I den Suchtelenska korrespondens,
som förvaras i ryska utrikesdepartementet, förekomma an-
gående Järta några egendomliga notiser, men dessa kunna
alltför väl vara riktiga, fastän de afvika från hittills före-
kommande antaganden. Enligt Suchtelen* skulle nämligen

*	Sthlm 16/28 Mars 1811.

M. le comte,

J’ai déjà eu l’honneur de transmettre à V. E. la traduction de l’or-
donnance royale, émanée à l’effet que durant la maladie de S. M. le roi
Monseigneur le pr. royal se charge des rênes du gouvernement. Mainte-
nant je ne fais que mon devoir de vous instruire, M. le comte, que plusieurs
personnes ont trouvé cette mesure contraire à ce qui a été. stipulé dans la
5

Järta hafva afgått ur konseljen på grund af sin förbittring
öfver det grundlagsvidriga i att kronprinsen Karl Johan
är 1811 ur konungens händer öfvertog regeringstyglarne i
stället för att öfverlemna dem ät statsrådet, och skall Järta
hafva i konseljen tillkännagifvit sin afsigt att offentligen
belysa förfarandet, men blef skrämd att afstå derifrån, i det
kronprinsen skickade Grevesmöhlen på honom med hotelse
att som orden falla sig »skära näsa och öron af honom».
Att Järta i kritiska ögonblick ryggade tillbaka för utföran-
det af en djerf handling, är en känd sak, och alltså står
detta nya drag icke i strid med hans karaktär.

dernière forme de. gouvernement pour le cas de maladie du roi, vû que
dans le § 40 il est dit que »Si le roi est malade au point qu’il ne
s’occupe point du gouvernement, /e conseil d’état en prendra la
direction.»

Parmi ces personnes il y a une qui a élevé sa voix dans le conseil
d’Etat même, nommément M. Järta, secretaire d’Etat pour le département
des finances, du commerce et des manufactures, celui qui portait autrefois
le titre de baron et qui y renonça à la diète de Norrköping en 1800,
exemple qui suivirent alors d’autres nobles encore.

Lorsqu’on eut porté l’ordonnance royale à la connaissance du Conseil
d’Etat, ce M. Järta déclara hautement qu’elle était littéralement opposéé
à la constitution du royaume, d’après laquelle le roi n’avait pas le droit
de remettre au pr. royal la direction des affaires du gouvernetnent. On
exigea de M. Järta qu’il mit sa declaration par écrit et qu’il la fit enré-
gistrer dans le protocolle, mais au lieu de cela aussitôt qu’il fut rentré
chez lui, il donna sa démission.

Il eut ensuite l’intention de publier ses objections, mais il en fut
empêché par le Sieur Grevesmöhlen, le supposé auteur de la feuille qui
paraissait ici l’année passée sous le titre d’Organe de l’opiniort publique.
M. Grevesmöhlen, guidé peut-être par quelque vue d’intérêt personnel et
pour gagner dans l’esprit du pr. royal, jugea à propos d’écrire et de faire
imprimer une apologie de l’ordonnance royale, et lorsqu’il apprit le dessein
contraire de • M. Järta, il l’engagea fortement à s’en désister, en le préve-
nant d'une manière un peu brusque que s’il ne suivait pas cet avis, il
(Grevesmöhlen) lui couperait le nez et les oreilles. M. Järta ne se le fit
pas dire deux fois; il renonça à son projet et Grevesmöhlen vient de pu-
blier la pièce.
6

Hvad deremot Suchtelen antecknat på omslaget till ett
bref från Hans Järta, är mera egnadt att väcka tvifvelsmål,
ehuru det icke är i och för sig orimligt. * Han säger näm-
ligen att Hans Järta omkring 1808 var vinhandlare (vid
sidan ligger ock verkligen ett af Järta egenhändigt utfärdadt
qvitto på ett parti af drufvans safter).

Lemnande åsido, huru härmed må förhålla sig, skola
vi i stället anföra det nämda brefvet, som är skrifvet till
Berzelius och innehåller några notiser om en annan märk-
lig man. Det lyder som följer.

Fahlun den 10 dec. 1818.

S. T.

Det bådar redan ondt, att hr Professorn får ett bref
härifrån af någon annan än assessor Gahn**. Han skrifver
ty värr ej mera, och den bedröfliga underrättelsen derom
har jag åtagit mig att meddela Hr Professorn. Efter 24
timmars dödssjukdom afled den älskansvärde gubben för
2:ne dagar sedan, eller den 8 kl. 12 middagen. Den diarrhé,
hvarmed han hemkom från Stockholm och som han tro-
ligen förvärrade genom sina qvacksalfverier och besynner-
liga diet, försvagade småningom hans kroppskrafter; men
själen fortfor att vara ung och så verksam att hyarken han
eller någon annan förmodade döden vara så nära som den
var. Söndagen den 6 steg han upp kl. 1 6 om morgonen,
satte sig att utarbeta en tabell för blandningarna vid Grips-
holm, skref ett långt bref till Stenberg jemte flere andra,
klädde sig elegant och slöt sin post först mellan 6 och 7
om aftonen. Då fann han sig mer än vanligt matt, pas-

* Mellan 1800—09 försörjde sig Järta genom att åtaga sig livarje-
handa uppdrag, både af juridisk och ekonomisk art.	. .Red.

** Gahn var som bekant en synnerligen framstående kemist och tek-
nolog, hvilken gjorde flera för bergsvetenskapen vigtiga upptäckter. Berzelius
som stod i liflig förbindelse med G., erkänner sig ha lärt mycket af honom.
Gahn var titutärassessor ; bergskollegium och bosatt i Falun.
7

serade en orolig natt och var den följande dagen kl. 12
redan i dödstillstånd, hvilket räckte 24 timmar, men under
hvilket han bibehöll hela sin själsstyrka samt ett alldeles
utomordentligt sinneslugn. Högst märkvärdiga voro hans
sista stunder, men jag hvarken hinner eller orkar nu be-
skrifva dem. För att blott gifva Tit. något begrepp derom,
må jag anföra att han lät under de sista timmarne läsa för
sig bland annat stycken ur Berzelii djurkemi. Sjelf vittne
till hans utslocknande, bör jag säga att han icke hade
några svåra plågor och att han dog så stilla, att vi knapt
märkte det.

Jag ärnar med nästa post väcka genom H. E. Enge-
ström den idéen att hans mineralsamling, instrument, böcker
och laboratorieredskap borde inköpas af regeringen antingen
för något af de skandinaviska universiteten eller för ett
blifvande bergsinstitut härstädcs. Jag vet ej om det blir
något af den sistnämda inrättningen. I sådant fall kunde
man nu köpa flere hus dertill och deribland gubben Gahns
samt derigenom undgå den stora kostnaden och tidsutdräg-
ten af en nybyggnad. Om Tit. skrifver till någon af höga
vederbörande, så ber jag Tit. yrka att man köper gubben
Gahns samlingar för vetenskapen.

Jag är -sedan flere månader mer än vanligt sjuk och
på långt när icke så lefvande, som gubben Gahn det var
2 dagar före sin död. Men det är icke allom beskärdt att
såsom Dumbom få lefva »allt intill sin död».

Många helsningar etc.

Herr Professorns ödmj. tjenare
^är^a.

Af samma år, som Järtas bref, är ock en skrifvelse
från den nyss i sammanhang med Järta omtalade ryktbare
8

pamflettisten. Det kan derför vara ett åpropos att anföra
följande, för mannen och äfven i viss mån för tidehvarfvet,
så väl som för höga vederbörande, kännetecknande bref
från Grevesmöhlen till baron Lagerheim, president i stats-
kontoret :

Kongsvinger den 6 aug. 1818.

Högvälborne Herr Baron och President etc.

Jag har haft äran inhändiga Högvälborne Herr Baron
och Presidentens graciösa bref af den 27 juli, för hvilket
jag far Ödmjukast tacka.

Det är beklagligt, att sjuklighet hindrat vår nådige
konungs hitkomst, då stortinget ej har längre tid än till
den 12 augusti, och jag tror ej att något rätt dugeligt kan
hinna uträttas på den återstående korta tiden, då ingenting
nyttigt hittills blifvit gjordt. Missnöjet stiger med hvarje
dag. Penningebristen är här så stor, att den ene ej kan
liqvidera den andre, och den är icke fingerad, utan verkelig.
Den cirkulerande penningmassan utgör nu ej mera, än netto
■| af penningskatten, och ändå fortfar sedeluppbränningen,
oaktadt det mesta af 1817 års kontributioner ännu innestår.
En deputation af 100 personer från alla landsorter har ny-
ligen infunnit sig hos stortinget, för att beskrifva landets
nöd och framhålla nationens allmänna önskan att öfver-
krigskommissarien Sebbelows sista förslag måtte antagas,
hvarigenom landet genast kunde hjelpas och banken blifva
fullkomligt solid. Denne Sebbelow är oäkta bror till
Fredrik den 6:te, och är en man med ett ganska godt
hufvud. Såsom representant ingaf han, redan vid Stor-
tingets början, en finansplan som var riktig i mycket, men
oriktig i mycket; likväl var den bättre an någon annan.
Derefter utkom en plan af en anonym, och den jag hade
äran öfversända till Herr Baron och Presidenten. Den
planen gillar jag till alla delar. Så gjorde också Sebbelow.
Han ändrade sin första plan, antog anonymens och ingaf
i conformité deraf, ett nytt votum, som trycktes. Det vann
allmänt bifall, men jag tviflar ändå att det antages af stor-
tinget, ty när man undantager 10 à 12 rätt kloka och för-
ståndiga består hela den öfriga resten af pundhufvuden,
som ändras än hit och än dit, och förstå ingenting. —

Arelösheten är mig till ingen skada. Den skadar långt
mera mina domare. Orättfärdiga domar från Sverige verka
platt icke på allmänna opinionen i Norge, som dömer efter
gerningarnes moralité, men ej efter persekutionsdomen.
Många svenskar, som mera lagligen än jag blifvit dömda
till långt värre ansvar, äro här employerade och njuta all-
män aktning. ♦ Detta är således icke något hinder här.
Men då konstitutionen gjordes, föreskrefs deri, att endast
infödda norrtnän kunde antagas till embeten både i civil
och militär väg. Dessutom vill jag ingen syssla ha. Hvad
jag önskar är blott min pension och hushyra. Det öfriga
är mig ganska indifferent. Likväl behöfde jag vara i
Sverige en eller två veckor, för att reglera mina affärer,
och sedan ville jag vända om hit för alltid.

Att herren är mild och nådig, det är mycket sant,
men rättvisan borde likväl dervid aldrig lida eller åsido-
sättas. Der olagligheten och orättvisan lemnas obestraffade
och grofva tjenstefel förlåtas, är mildheten icke vidare någon
dygd, utan en svaghet som ger orättvisan en större säker-
het och som småningom minskar den kärlek till regenten,
som är nationen medfödd och som han i alla andra afse-
enden så ostridigt förtjenar.

Med beständig vördnad etc.

Carl A. Grevesmöhlen.

Bland öfriga i samlingen inrymda papper intages ett
rum af ett särdeles kostligt dokument, utgörande ett i rik-
I o

sens ständers -lagutskott den 8 mars 1810 uppläst betän-
kande, som efter att ha bordlagts bifölls den 22 mars.*
Lagmannen och Riddaren Carl Gustaf v. Hauswolff hade
nämligen till ridd. och adeln ingifvit ett sedermera till lag-
utskottet remitteradt memorial af den beskaffenhet att det
bör bereda den eftertänksamme läsaren ett osläckligt löje.

Hr lagmannen v. Hausvolff hade uti berörde memorial
yttrat sig finna nödigt, att en lag uttryckligen bestämde:
1:0. Huruvida invånarne uti ett af fiender anfallet land
borde sätta sig till motvärn, om än de voro obeväpnade
och funno deras vanmakt att hindra landets inkräktning,
eller om de i senare fallet kunde, utan misstydning, ansvar
och förföljelse för det de passivt handlat, tåligt underkasta
sig öfvermakten för att undvika de rysliga uppträden och
omenskligheter, hvilka enligt allt krigsbruk voro vanliga
följder, då folket reste sig i massor och blefve besegradt;
2:0. Hvad det folk hade synnerligast att iakttaga, som
bodde på en af fiender orkuperad landsträcka; huruvida det
borde efterkomma fiendens påbud med eller utan undantag
eller lemna dessa utan hörsamhet, om än deras lif och egen-
dom blottstäldes för misshandling af fienden, som med
svärdet i ena handen och eldbranden i den andra hade
makt och utväg att sätta sina befallningar i verkställighet;
3:0. Huruledes embetsmän uti ett sålunda inkräktadt land
visligast borde förhålla sig och huruvida de skulle nedlägga
sin tjenstebefattning eller dermed förfara m. m. Och 4:0.
Hvad i sådana fall, som nämda äro, borde för brott anses,
och huruvida förbrytelser efter deras olika art af grofhet
borde dömas och bestraffas; äfvensom har lagmannen slut-

* För att icke ofvanstående aktstycke må förefalla rent af vanvettigt
— för oss, som njutit af en sjutioårig fred — och derigenom mista sin
naivt komiska kraft, torde vi böra erinra derom att tiderna voro 1810
för vårt land annorlunda beskaffade än nu, och krigets olyckor voro då
ännu att betrakta som en aktualitet, medan de nu ligga i ett dimhöljdt
fjerran.
11

ligen föreslagit, att något måtte stadgas i allmänhet om er-
sättning för sådana medborgare, hvilkas egendom, utan att
de sjelfva dertill gifvit anledning, blefve till större eller
mindre del sköflad eller skadad af fienden samt om sättet
huru en sådan förlust rätteligen borde bedömas och ersätt-
ningen derför beräknas och utgifvas.

Härpå svarade nu utskottet, enligt hvad det tyckes
med bibehållet allvar, följande välbetänkta ord, som, om
de äro medvetet ironiska, onekligen äro mästerligt stili-
serade.

Der menniskorna inträdde i borgerligt samhälle och
gåfvo sig en styrelse, var hufvudändamålet att skaffa sig
skydd mot yttre anfall. Med en stigande upplysning följde
sedermera, att försvaret i nästan alla stater öfverlemnades
åt vissa dertill organiserade trupper. Der dessa måst vika
för en öfverlägsen fiende, hafva invånarne, om icke förut
öfvade i vapen, merendels hellre i möjligt lugn underkastat
sig fiendens mensklighet, än genom försök att med egna
krafter mota honom blottstält sig för det rysliga uppträde
att till lif och egendom misshandlas. Vid få tillfällen, allra-
minst j senare tider, då sättet att kriga blifvit mera ledt
från det naturliga, har man funnit en sådan utan militärisk
plan företagen resning medföra någon mildring i den in-
kräktade ortens öde, utan tvärt emot mord och plundringar.
— Med erfarenhet af sådant förhållande, har det tillhört
försigtigheten, att en för militäriska insigter känd person,
fått sig af regeringen uppdraget, att på stället, efter om-
ständigheterna, leda allmänhetens steg vid fiendtliga anfall,
hvarest något militäriskt motvärn icke funnits. — Att stadga
någon lag för innevånarnes uppförande i allmänhet vid så-
dana tillfällen, har från äldre tider varit motsagdt af den
regeln: Der vapenstyrkan befaller, tystna lagarne. Den
frihet i handlingar, hvilken alla bud förutsätta såsom första
vilkoret för deras tillämpning, är då ingalunda att påräkna,
och lydnad af lagen blifver svårligen tänkbar, då den skulle
I 2

ådraga den lydande en hårdare behandling än verkställig-
heten af lagens straff möjligen kunde innefatta. Utom detta
möter i afseende pä sjelfva lagstigtningen, en omständighet,
som aldrig kan förenas med det säkra och ovilkorliga i lag-
stiftarens steg, i det att han, under öfversigten af den ort,
der lagen vid vissa tillfällen skulle gälla, icke har i sin för-
måga att beräkna och stadga hvarje handling, hvilken kunde
blifva föremål för bud eller förbud. I följd af dessa grund-
satser har utskottet ansett sig icke kunna föreslå någon lag
för invånarnes förhållande i allmänhet uti ett af fiende an-
fallet land eller bestämma hvad vid sådana tillfällen må
såsom brott anses, eller stadga något särskildt för embets-
männen. Men i anledning af hr lagmannen von Hausvolffs
i i:sta och 2:dra punkterna uti memorialet väckta frågor,
finner lagutskottet sig böra vördsamligen projektera föl-
jande:

1:0. Om vid påkommande krig konungen eller rege-
ringen icke skulle hafva vidtagit försvarsanstalter för någon
landsort, hvilken af fiende kunde blifva angripen, eller lem-
nat embetsmännen i orten föreskrift, huru i sådant fall bör
förhållas, må det ankomma på invånarne sjelfva att sätta
sig till motvärn eller ej, allt som de finna omständigheterna
föranleda, utan att utgången af det ena eller andra må
sedermera kunna läggas dem till last, så vida icke visas
kan, att förräderi till förhållandet föranledt; och 2:o. Så
vida åtlydnad af de befallningar, en inkräktande fiende ut-
färdar, icke kunna undvikas, må den ej heller till last räk-
nas, äfvensom den trohetsed, inkräktaren med svärdet i
handen affordrar, sedan likväl föreställningar deremot för-
gäfves blifvit gjorda.

Hvad slutligen angår Hr Lagmannen von Hausvolffs
föreslående i afseende på ersättning för sådana medborgare,
hvilkas egendom, utan att de sjelfva dertill gifvit anled-
ning, blifvit till större eller mindre del sköflad eller skadad
af fiende och sättet huru en sådan förlust rätteligen borde
13

bedömas samt ersättningen derför beräknas och utgifvas,
finner lagutskottet det med naturliga billigheten instämma,
att all sådan egendom, som utan egarens förvållande, genom
fiendens åtgärd på ett eller annat sätt förloras, bör honom
ersättas; men då riksens höglofl. ständer i 62 paragraf re-
geringsformen förbehållit sig att de anslagna penningsum-
morna icke utan deras samtycke få användas till andra än
de af ständerna faststälda ändamål, anser lagutskottet sig
icke tillständigt att föreslå; det sådana enskilda medbor-
gares förluster skola af statsverket godtgöras, utan lärer
det på ständernas egen åtgård ankomma att, då de å riks-
möte, efter det en slik förlust inträffat, samlats, för hvarje
särskildt tillfälle derom förordna. Stockholm den 7 februari
1810.

På höglofl. riddersk. och adelns
ledamöters vägnar

Carl G. Stjernstedt.

På högtärade borgareståndets
vägnar

P. H. Grevesmühl.

På högv. presteståndets
vägnar

P. Almqvist.

På hederv. bondeståndets
vägnar

Eric Olofsson.

Våra läsare torde medgifva, att detta dokument varit
väl värdt att i original förvaras åt efterverlden. Huruvida
det ingått i de tryckta riksdagshandlingarna, * är jag icke i
tillfälle att här i S:t Petersburg kontrollera, men i hvilket
fall som helst hoppas jag att det för läsarne egt hela ny-
hetens behag — ett behag af den sort som en af våra
humorister betecknat såsom njutningen af en riktigt äkta,
gedigen, välskapad dumhet. —

* Finnes infördt, gaf hos Ridd. och adeln anledning till utförlig
diskussion och återr^miss. Till sist blef betänkandet dock der godkändt
liksom förut i de andra stånden.	/tett.
Emellertid gå vi vidare i autografsamlingen. Bland
intressanta bref af äldre datum från svenska stormän an-
föra vi i utdrag följande naivt humoristiska utgjutelse af
Olof Rudbeck, Atlanticans ryktbare författare, inför grefve
Magnus Gabriel De la Gardie.

»Högvälborne och mäktige Patron!

Om jag någon tid hafver haft orsak att allra ödmju-
kast rekommendera Hans Grefliga Excellens af ett fullt
hjerta någon person till ett stycke bröd, så kan jag säga
mig nu den hafva för en M. Elingius.» Denne utmärkte
sig nämligen, såsom R. uttrycker sig, för »lärdom, enfaldig-
het, trälaktighet, fromhet, flit, stillhet, fattigdom, lärdom
och mera sådant», men R. finner hans o/yc^a vara, att
»han intet hafver haft något af denna yttersta tidens hos
mången beräknade dygder, som är dristighet, näsvishet,
skryteri, storordighet och slika qvaliteter.» E. var särskildt
styf i grekiskan.

R. anhöll nu att De la Gardie, i egenskap af Upsala
universitets kansler skulle skaffa honom titel af extraordi-
narie professor i filosofi, på det han genom denna titel
skulle kunna bli mera meriterad att erhålla ett pastorat,
svarande mot hans studier och ålder. »Här är lärdom, här
är träldom; genom träldom hafver han af begynnelsen upp-
kommit, och genom träldom föder han sig. Kan derför
intet under vara, om han för en tid sedan en gång eller
två kom i svår melankoli, emedan större delen af profes-
sorerna, som varit hans disciplar eller jemlikar i studier,
sitta i goda tjenster.»

R. erinrar vidare derom att excellensen för en tid
sedan hade på liknande sätt kommit en viss Kilander till
hjelp, och afslutar derefter sitt långa bref sålunda:

»Här äro nu 3 extraordinarie professores théologie och
ej mera än en philosophie, och om någon kan göra vid
iS

akademien gagn i sin profession, så kan jag försäkra mig
om denna lärdom, flit och trälaktighet, och ehuru han
sedan kunde komma till ett pastorat, så lär det ske med
ungdomens skada. — Jag lefver och dör, som jag städse
varit hafver.

Eders Grefliga Excellences
Ödmjukaste tjenare

Rudbeck.^

15 apr. 1684.

Lustigt kruserlig är äfven Linné i ett af Suchtelen be-
varadt bref till lagmannen Joh. Olivecreutz, så lydande:

Välborne Hr Lagman,

Min store gynnare!

All upptänkelig tacksägelse för brefvet. Aldrig hade
jag förmodat att Gud skulle utsett Hr Lagmannen, hos
hvilken jag aldrig haft tillfälle att blifva bekant, till min
lyckas befordrare. Jag är bekymrad huru jag skall und-
vika att dö otacksam.

Om någon dag blifver ledig under ferierna, så låt oss
få se Hr Lagmannen i Upsala, att jag får personligen visa
den vördnad jag hyser mot så mycken och så oförskyld
gunst. Så länge jag lefver, skall jag aldrig förgäta med
all upptänkelig vördnad att vara

Välborne Hr Lagmannens
ödmjuke tjenare

Carl Linnœus.

Upsala 1761 den 15 dec.
16

Synnerligen artig är ock Linné i nedanstående skrif-
velse till Gjörwell (icke intagen bland de af Gjörwell tryckta
Linnéska brefven):

Vördige herre!

I dag blef jag hedrad af min gynnares bref, som fäg-
nade mig rätt så mycket, som jag grämde mig att höra
det en så namnkunnig och séculaire herre varit i Upsala
och intet bevärdigat en obekant vän, som alltid burit de
högsta tankar för en sällsynt genie, med sin visite. Jag
bannades på gesällen, som sent sade mig att Min Herre
varit i trädgården och ej låtit mig det veta.

Sal. Löflings död* har smärtat mig mera än jag kan
uttala; fägnar mig högeligen att Min Herre vill kontribuera
till hans kanoniserande; han var det visserligen värd.

Jag borde för öfrigt aflägga all vördnadsfull tacksägelse
för alla de milda, Gud gifve förtjenta utlåtelser Min Herre
täcktes i sina skrifter lemna om mig. Jag skulle önska att
ej dö otacksam. Jag vet mig aldrig läsit någons skrifter
med större behag än Min Herres, som alltid lyser med sina
uppeldade tankar. Om vattnets aftagande var det första
söm satte mig uti Min Herres oupphörliga estime; aldrig
någon har gjort saken tydligare.

Till magister Älf har jag lemnat kort promemoria om
sal. Löflings lefnad. —

Min Herres och Gynnares
lydige tjenare

Upsala 1757 d. 12 okt.

Anteckn. af Gjörwell: Innehåll: 1) Högst oförtjenta lof-
ord; 2) Högst ovärdig jag, om mun och penna ej fram-
burit de renaste offer af vördnad och tacksamhet mot sådan
man; 3) Höflings minne bör heligt hållas.

* Per Löfling, bekant botanist, en af Linnés lärjungar.
^7

l^n annan sekularman, Emanuel Svedenborg, är i den
Suchtelenska autografsamlingen representerad genom föl-
jande egendomliga bref till biskop Johan Engeström i Lund:

Sthlm 20 juli 1770.

Högv. hr Doktor, biskop och prokansler!

Om några dagar bortreser jag till Amsterdam och
låter utgå hela Theologiam Novæ Ecclesiæ, Avars funda-
ment blifver Cultus Domini nostri Salvatoris..--------Såsom
jag förnummit att religionssaken angående doktor Bejer och
Roseen uti Göteborg är på oförmodligt sätt uti rådet af-
gjord — — —, åligger mig att kommunicera hvad jag
derom till Hans Kgl. Maj:t ingifvit.

Jag hörde utaf tvänne herrar uti justitierevisionen, att
Rådet uti religionsmålen ä.r Pontifex Maximus, hvarpå jag
då intet svarade, men i fall jag ännu skulle göra slikt,
skall jag svara att Rådet alldeles intet är Pontifex Maximus,
utan Vicarius Vicarii Pontificis Maximi, ithy Christus vår
frälsare är allena Pontifex Maximus, Riksens ständer dess
Vicarius, hvarför de till honom äro ansvariga, och Riksens
Råd är Ständernas Vicarius, ithy de äro fullmäktige, och
att således Rådet är Vicarius Vicarii Pontificis Maximi.
Att Papa romanu^ kallar sig Pontificem Maximum, är af
förmätenhet, emedan han tagit och lagt uppå sig all Christi
vår Frälsares makt och satt sig på dess tron och låter
folket tro att han är Christus på jorden.

Hvar mindre Pontifex eller Vicarius Pontifici Maximi
bör hafva sitt konsistorium, Riksens ständer hafva sitt uti
högv. presteståndet, Riksens Råd hafver sitt i synnerhet
vid akademierna, men vid denna sakens afslutande hafva
de gjort Consistorium gothoburgense till sitt, vid hvars
betänkande de lära ord från ord förblifvit, intet vetandes
att denna saken varit den angelägnaste, som på 1700 år
varit före uti något Council eller Råd, emedan den angår
Ur Dagens Krönika. VIL 1.	2
i8

den nya ecclesia, som af Vår Herre förkunnad är för
Danielem och uti Apokalypsis och faller in med det Herren
sagt för Matheum Cap. XXIV. 22.

Jag förblifver uti uppmärksamhet af all heder och till-
gifvenhet

Högvördige Hr Doktorns etc.
allra vördsammaste tjenare
£m. Svedenborg.

Från Amsterdam 6 juli 1771 skrifver S. till samme
man i ämnet och uttalar en synnerlig förtrytelse öfver biskop
Filenius,* såsom hafvande »både uppenbarligen och hern-
ligen» skadat Sv. och hans lära — »uppenbarligen, som
intygas af det, att han seqvestrerat mina böcker de conjugio
i Norrköping», och hemligen genom sin inverkan påjustitie-
kanslern och Riksens Råd.

»Så snart riksdagen kommer i någon stadga, — fort-
sätter S. — inlägger jag deremot besvär.»

Af Olof v. Dalin — för att gå vidare i raden af ut-
märkta män — föreligger en ganska märklig autograf, näm-
ligen en helt igenom med hans egen hand skrifven inlaga
till kanslirätten af 19 juli 1756 rörande det ryktbara åtalet
för smädelse mot religionen och, hvad värre var, mot pre-
sterna. Vi anföra slutet af denna vidlyftiga skrift, särskildt
derför, att denna del af genmälet tyckes icke hafva blifvit
allmännare känd — vi ha nämligen icke funnit den samma
citerad i Warburgs rikhaltiga biografi. För öfrigt är också
denna afdelning synnerligen läsvärd, såsom hållen i en

* P. Filenius, biskop i Linköping.
ovanligt ädel och upphöjd stil, skarpt kontrasterande mot
det lumpna angreppet.

»Hr aktor förmäler» — skrifver Dalin — »hvad vid-
kommer de s. k. predikningarne, det jag med vitnen skall
vara öfvertygad, att hafva skrifvit skrifter, lika så stälda,
ined samma passager, samma expressioner och lika indel-
ningar* m. m. samt att jag dem båda i Deras K. Maje-
stäters närvaro och vid andra tillfällen nppläsit. Intet
vitne har intygat, att jag något sådant skrijvit, men väl
att jag nppläsit hvarjehanda som dermed haft likhet. Proto-
kollet utvisar hvad jag sjelf tillstått, nämligen att jag ofta
för några år sedan på skämt hopskrifvit en och annan imi-
tation af ridicula tal, som kritiker öfver släta orationer,
hvaruti någon likhet kunde finnas med dessa skrifter; men
alltid på ofärdiga kladdar, så att upplösningen mycket
differerat från konceptet; att jag dem aldrig stält som pre-
dikningar eller ländande till minsta förargelse hvarken mot
predikoembetet eller någon menniska; att jag dem aldrig
renskrifvit, aldrig åt någon utgifvit, visat, lånt eller skänkt.
Kortligen, att jag omöjligen kan vara ansvarig för något
som aldrig af mig blifvit fullkomnadt och som lupit i några
år genom så många händer att det omöjligen efter så lång
tid på blotta minnen, som allenast en gång det hört, kan
ställas i sin första menlöshet, i synnerhet, som deribland
sådant fins, att hela verlden uppenbarligen kan se, huru
det af illvilja är satt på min räkning. Intet vitne har heller
kunnat påminna sig, om deruti skett ändringar eller ej, och
intet har heller intygat, att det af början blifvit ansedt
som predikningar. Icke dess mindre vill Hr Aktor tillägga
mig dessa skrifter, sådana som de nu äro, som ledande till
fritänkeri i religionen samt det högvordiga presterståndets
jörakt. Jag har skrifvit för mycket till mitt fäderneslands
tjenst för att hafva förtjent en sådan beskyllning; jag har

* Kursiveringen af Dalin.
20

jemväl skrifvit rätta predikningar, skriftermål och andliga
verser, som ännu äro i mångas händer och kunna visa om
jag är fritänkare i religionen eller ej. —------

Af dessa ofvannämda mål gör Hr Aktor sluteligen det
påstående, alt jag nu till vidare ransakning borÅe träda i
arrest och att mina papper och handlingar måga i hans
närvaro igenomses, att han må få rätt på koncepterna till
ofvannämda s. k. predikningar.

Hr Aktor anför intet lagrum till detta sitt påstående
och derpå undrar jag icke, ty vår lag är kristelig, rättvis
och billig. Jag deremot, som bland allt det föregående
icke finner åtminstone något urbota mål, kan till mitt för-
svar anföra åtskilliga, särdeles Riksdagsordningens 23 paragr.
och adeliga privilegiernas 5 art:s tydeliga innehåll.

För en vers i min Pastorale, den man efter godtycke
behagar anse för tvetydig, hvilket jag likväl sjelf och flera
med mig aldrig märkt; för en oskyldig underlåtenhet att
gissa hvad hans K. Maj:t i nåder täckts göra med ett exem-
plar af skaldedikten Svenska friheten, det han mig oveter-
igen behagat låta trycka; för en liknelse af ridicula tal,
som af blotta minnen, efter några års förlopp skall åter-
hemtas, och likväl icke angår hvarken religion eller rege-
ring eller någon menniskas heder; för trenne dylika mål,
säger jag, att blifva inmant i arrest, det lemnar jag i öd-
mjukhet Kongl. Kancellirättens upplysta rättvisa att efter-
sinna huruvida det är rättvist eller billigt. Jag är så för-
säkrad, att Kongl. Kanslirätten skyddar mig vid Sveriges
lag, hvaruti vår oskattbara frihet består, som jag icke skulle
frukta, der så behöfdes, att på fri fot visa Hr Aktor alla
mina papper och handlingar. Han behöfver icke frukta,
att jag undanviker: dertill har han alltifrån denna aktions
början aldrig sett minsta tecken. Jag har framstält mig
för denna vördnadsvärda domstol utan annan advokat, än
ett godt samvete, med förtröstan på Gud och min oskuld,
underkastandes mig i Herrans namn allt hvad mig efter
2 I

lag och billighet kan öfvergå. Jag förmodar derför i öd-
mjukhet, att blifva från arrest förskont; min välfärd är nog
utomdess förtrampad, mitt goda namn har nog utomdess
lidit, äfven på irämmande orter, der jag utvidgat mitt fäder-
neslands heder. Skulle nu arrest komma dertill, så lades
kanske sista bördan på mitt lidande och ingen annan tröst
på jorden vore för mig mer öfrig, än att hoppas det fram-
tiden efter min död, när mina skrifter tala, torde försvara
min åminnelse.

Stockholm den 19 juli 1756.

01. w. Dalin.»

För att fortsätta serien, så föreligger af C. A. Ehren-
svärd följande rätt lustiga och karakteristiska bref (vi känna
ej, till hvem), dateradt

Dömestorp 16 dec. 1797.

Vilkoren Kindblad haft äro 50 rdr om året, hvarmed
han häller sig sjelf kläder, 'utom de jag lägger af. Ett
apart rum åt sig och mat med hushållerskan och kammar-
jungfrun från herrskapets bord. Hans skyldighet är att
kläda mig och hålla mina saker i ordning samt agera hof-
mästare när det är främmande, det är: stå bakom fruns
stol och servera ikring då som andra, äfven köra kaleschen
när det behöfs, dess emellan smida, fila, måla, snickra, koka
guld och silfver, med ett ord göra allt utom mynt och
bränvin. Tack, du bästa vän i verlden, som sysselsätter
sig med mig.

Det var en rasande god konst att lefva' hundra år;
den boken vore värd lära sig tyska för, som den konsten
beskrifver. Jag undrar huru auktorn trakterar i sin bok
det moraliska af saken; få se om icke vi begge två äro
22

ense och få se om ej medici verkligen med tiden bli de
sanna filosoferna, som ställa grundvalarne för en sannfärdig
lycklig stat, ty på fysik och kemi hänger hela moralen.

Jag har hittat i Literaturtidningen en sak som roade
mig rätt mycket, nämligen beskrifningen på det inre af
hjernan, hvarest alla nerverna sammanstöta, hvilket äfven
befrämjar mina satser.

Midt i hjernan är en hålighet, der vatten uppfyller
rummet, och mot hvilkens bräddar nerven stannar tvärt
med det att den gör på insidan en upphöjning, en vårta.

Når nu en vibration stöter långs nerven på vatten-
massan, så i kraft af vattnets nästan nullitet i elasticitet,
så ger det en lika qvick stöt ifrån sig åt de öfriga ner-
vernas vårtor, som skakar hela nervsystemet,'och kroppen,
bestående af en republik med lif, behöfver då ingen viss
partikel af själ, utan att det är så väl kropp som själ.

Fysik! Victoria! (I slutet af sitt bref har E. som upp-
lysande illustration tecknat en gudinna (^^^^ krönande
ett benrangel, som trampar på en drake med mennisko-
hufvud och prestkragar.)

Af Leopold finnes följande qvicka epistel, till k. sekr.

Granberg.

Efter löfte har jag den äran att skicka mitt förmod-
ligen bästa opus, registret på hvad jag skrifvit. Det har
varit det ledsammaste, om icke för läsaren, dock för mig,
näst författandet af den-lilla lappen, som innehåller rättel-
serna, emedan jag för dessa sistnämdas skull varit tvungen
att genomläsa mig sjelf. Denna pina känna tydligtvis ej
hrr A(tterbom) et comp. Men I gode herrar af verkligt
sann talang, som ej hafven den lyckan att tröstas af någon
egenkärlig egenskap, slån vad att I en gång vid 60 år
23

skolen finna med ledsnad — icke att I hafven ingen merit
och duger till platt ingen ting — men huru långt I likväl
befinnen er ifrån det höga mål dit I ämnaden Eder.

Om Mag. Viborg beviljar omtryckningen af bladet och
sidan 484, behöfver följaktligen ej der sista tryckfelet an-
föras, utan bör utstrykas. Vid minsta svårighet å hans
sida är jag färdig att sjelf bestå kostnaden. Icke för min
skull, ty en sottise mer eller mindre kommer ej derpå an
för en auktor i fyra band, men för den auktorn som jag
citerar och som jag hvarken bör eller vill tillägga en dum-
het, som är hvarken hans eller min, utan händelsens.

Högaktning och varm tillgifvenhet

af Herr Kgl. Sekreterarens
Ödmjukaste tjenare och vän
Leopold.

24 aug. 1818.

Af Esaias Tegnér hafva vi påträffat nedanstående ut-
talanden i bref till statsrådet friherre Åkerhjelm.

Östrabo den 23 januari 1835.

Min Hedersbror!

För någon tid sedan fick jag bref från statssekre-
teraren med anmodan att uppgifva hvad härvarande läro-
verk kunde behöfva af Vetenskapsakademiens mineralogiska
öfverflöd. Då vi nu icke kunna veta, hvari detta består,
så var frågan något svår att besvara, liksom de flesta som
Hartmansdorff sätter på oss. Jag har derför låtit uppgöra
bifogade förteckning öfver de mineralier vi ega, hvaraf
Akademien lättast ser hvad vi sakna af det hon kan um-
bära. Var så hederlig och låt bestämma detta, samt med
detsamma underrätta mig när och hur den tillämnade gåf-
van får afhemtas.
24

Lycka till riksdagen. Jag har begärt och erhållit per-
mission, dels för min helsa, dels för mitt nöje. Jag är um-
bärlig vid alla riksdagar, men i synnerhet vid denna, ty af
finanserna förstår jag så litet som om jag vore ordförande
i bankoutskottet. I sommar torde jag väl dock resa upp
på någon tid, helst i rötmånaden, som tyckes vara rätta
lagstiftningstiden i Sverige. I öfrigt tyckes det stå illa till
med högv. ståndet, då talmannen är bankrutt och v. tal-
mannen spetälsk.* Stackars kyrka, som representeras af
skuld och skabb ! Deremot kan jag lyckönska dig och öfriga
riddersmän att hafva fått er utkorade en så värdig och
allmänt aktad landtmarskalk. ** Det är ej underligt, om man
letade länge, innan man kunde få rätt på en sådan!

Hvad säges i Stockholm om tvisten mellan Järta och
Agardh ?:|::J;:5: Det är hårdt emot hårdt och jag är nyfiken att
se hvad Järta svarar; ty att svara kan han väl icke gerna
undvika. En smula mindre sofistik å Agardhs sida hade
kanske ej skadat. Hufvudfrågan förstår jag icke; men allt-
för hugneligt är det, icke blott för erkebiskopen, utan äfven
för oss alla, om skuld gör rikedom. I öfrigt tänker jag
Järta alltid' får tort genom sin opåkallade bitterhet.

Min resa verkade föga eller ingen förbättring i min
helsa. Tvärtom har jag haft ett nytt anfall af min gamla
sjukdom, ehuru lindrigare än förr. Hvad tyskarne angår,
så känner du dem förut, och kan således på förhand veta
mitt omdöme. Jag hör att excellensen Wachtmeister skall
vara alldeles förtjust af dem men har icke träffat honom
och således ej haft tillfälle att justera protokollerna. I all-
mänhet torde väl både han och jag vara för gamla för att
ändra våra tänkesätt. »Coelum non animum mutant qui
trans mare currunt.»

* v. Rosenstein talman och Wingard v. talman.

** Gycklande anspelning rörande exc. De la Gardie.

*** Rörande utländsk statsskuld.
25

Helsa Poppius och i synnerhet hans fru. Likaledes
fru Skogman. Jag hoppas att i sommar få kyssa deras
händer. Men jag är gammal vorden, utan att derför ha
blifvit vis. Helsa dem ifrån min skugga. Vänskap och
högaktning.

Es. Tegnér.

Bland andra är vidare Brinkman, såsom man äfven nästan
på förhand kunnat ana, der representerad med sina eleganta
vändningar på finaste fransyska. Brinkman hade 1812— 1813 ett
fruntimmersbekymmer, att nämligen söka rentvätta M:me Staël,
hvilken, som bekant är, vid den tiden vistades i Stockholm.
Den märkvärdiga damen — hon, som kunde ingifva sjelfva
Napoleon I respekt — hade enligt Brinkmans uppfattning
blifvit så orättvist smädad, och detta i synnerhet af sitt
eget kön, att t. o. m., som han säger, »opartiskheten ofta
synts misstänkt, då den tillåtit sig att taga hennes karaktär
i försvar». För öfrigt ville Brinkman ingalunda för sin del
göra anspråk på fullkomlig opartiskhet; han ville tvärtom
göra sig en ära af att vara en så uppriktig vän till M:me
Staël, att han icke brydde sig om ett sådant slags opar-
tiskhet, som icke skulle kunna förlåta små svagheter vid
sidan af stora och vackra egenskaper, men han smickrar
sig med att man dock icke skulle finna hans vänskap blind.
— Den 20 december 1812 hade den spirituela främlingen
annonserat sig på en liten frukost hos sin ridd,are, och
Brinkman inbjöd då Suchtelen att sjelf taga kännedom om
hennes förtrollande egenskaper.

En annan fin verldsman, grefve Lagerbjelke, bär ock
i en biljett vitnesbörd om de sällskapskretsar, i hvilka den
ryske generalen dvaldes. »Ack, Hr Grefve», skrifver Lager-
bjelke den 18 jan. 1823, »jag är för närvarande materielt
2 6

otillgänglig för den förförelse, åt hvilken min själ redan på
förhand obetingadt hängifver sig. Sedan två månader har
jag knapt kunnat lemna min säng och alldeles icke mitt
rum. Det smärtar mig, att ett sådant tillfälle går mig ur
händerna, ty jag vet ganska väl, hvad skådespel som gifves
hos Eder.* Oafsedt de behag och de talanger, man finner
i ett så godt sällskap, skulle det vara en lycka, om den
s. k. stora teatern hade blott en del af den goda vilja, hvar-
med Ers Excellens improviserar förtjusande soiréer.» —

Äfven den kungliga familjen var gerna gäst hos Such-
telen. Sålunda skrifver grefve Magnus Brahe i augusti
1824: »Jag har meddelat Hr Grefvens bref åt konungen,
som befalt mig underrätta E. E., det H. M. med nöje er-
farit Edert tillfrisknande från illamåendet. Den 14 i denna
månad kan H. M. disponera sin tid, och om E. E. fortfar
att vara vid god helsa skall konungen hafva nöjet då be-
söka Eder på Edert landtställe vid Ulriksdal, tillsammans
med drottningen och kronprinsen.» —

Till slut en liten hofinteriör af något tidigare datum,
från den period då Karl Johan ännu blott var tronföljare.
Under riksdagen i Örebro 1812 skrifver Suchtelen från
nämda stad den 7 juli till ryske rikskanslern grefve Roman-
zofif följande rapport: »Efter det H. M:t drottningen (Hedvig
E’isabet Charlotta), till firande af h. k. h. prins Oskars
födelsedag gifvit frukost i en trädgård bredvid slottet, före-
tog konungen vid Karl Johans arm en promenad, hvar-
under de samtalade med åtskilliga personer, som kommo i
deras väg, till dess de stannade hos erkebiskop Rosenstein,
vice talman i presteståndet, och grefve Wirsen, statssekre-
terare och finansminister. Karl Johan vände sig då till dem
med följande improvisation.

’I dag borde riksdagen slutat. Trumpeten skulle hafva
manat stånden att skiljas. Edra debatter ha redan räckt

* Som läsaren torde erinra sig, blef Lagerbjelke senare på året direk-
tör för k. teatern.
27

allt för länge. Ni diskuteren och resonneren och disputeren
och under tiden omstörtas Europa.

’Hvad behöfs det väl att uttänja riksdagen? Ären ni
inte nöjda med er ställning. Två och en half millioner
menniskor äro i en vrå af verlden kastade upp i polcirkeln.
Ni njuten er frihet och ert nationela oberoende. Det bören*
ni ta vara på. Millioner menniskor afundas er det. Hela
Tyskland, Italien, Spanien, hela det återstående Europa
och t. o. m. Ryssland, sakna ert lugn och er lycka.
Det är tid att hvar och en återvänder till sin post: arbe-
taren till plogen, soldaten till fanorna och generalen till
sin armé.

’Den der menniskan* har regerat allt för länge och
regerat som 'en tyrann öfver alla nationer. Jag har också
alltför länge hållit på att taga döden af nålstygn. Jag vill
hellre bli dödad af ett skott, af en kula.’

Biskopen inföll: »Men, Ers Höghet, vi hafva vår kon-
stitution, och denna tillåter icke 'ett raskare tillvägagående,
oaktadt all vår flit.»

Prinsen: Ni måsten ta sakerna i stort. Ni han sutit
tre sessioner för att diskutera om en köpman, hr Wahren-
dorff, bör njuta eller icke njuta vissa privilegier. Är det
inte löjligt? Köpmännen styras af egoismen. Jag har aldrig
låtit leda mig deraf. Jag har icke lemnat någon borgerlig
ställning i Frankrike. Hedrad med det val, som bestäm-
mer mig att blifva konung, är jag skyldig nationen hvarje,
äfven den minsta droppe af mitt blod. Ni ären också skyl-
diga att med glädje gjuta den sista droppen för upprätt-
hållandet af er nationela frihet. Jag skulle hellre dö, än
underkasta mig något främmande beroende.

’Hr Biskop, ni är en af statens pelare, en af dem, på
hvilka fäderneslandet hvilar. Det är ni och edra likar, som
böra handla. Låt den onyttiga hopen skräna.

* Napoleon.
28 .

«

7

’Ni har endast tre hufvudpunkter att diskutera: kon-
skriptionen, pressens frihet och bevillningen. Konskriptio-
nen är genomdrifven; likaså är pressens frihet inskränkt;
återstår bevillningen. Sysselsätt er dermed; det är en sak,
som kan expedieras på fjorton dagar.’ — Prinsen, återtog
• nu sin leende uppsyn och tilläde: ’Och för öfrigt — det är
fördömdt tråkigt i Örebro.’

Mer än tretio personer -^- fortsätter Suchtelen —hade
stält sig i cirkel och voro liksom jag vittnen till dessa ord,
som tycktes göra konungen mycket nöje. Jag förvissades
härom genom den fråga som H. M. gjorde mig samma
afton i drottningens sällskapskrets, hvad jag nämligen haed
tyckt om kronprinsens tal och om det icke var sant, att
han talat utmärkt. Hans ord gingo också.från mun till
mun, så att alla snart kunde dem utantill, och riksdagens
arbetsamhet fördubblades.»

Så långt Suchtelens skildring. Ett par kommentarier,
hemtade ur andra depescher i ryska utrikesdepartementet,
må tilläggas. Den här ofvan framskymtande förargelsen
hos Karl Johan öfver svenska pressens frihet och öfver den
fria författningen framträdde i samtal med Suchtelen i mycket
skarpare former än här, liksom ock den ryske ambassa
dören har att anföra högst egendomliga episoder, såsom då
kronprinsen en vacker dag lät uppkalla till sig på slottet
alla Stockholms boktryckare och lät dem veta, att om
någon af dem vidare understode sig att låta massan upp-
viglande pamfletter utgå från sin officin, skulle han (Karl
Johan) genast låta häkta och fusiljera den skyldige, »och
härvid» — tillägger Suchtelen — »bleknade i synnerhet
utgifvaren af Nya /osten», som alltså förmodligen icke
måtte haft rigtigt godt samvete.

Beträffande svenska författningen funderade Karl Johan
— enligt hans flerfaldiga uttalanden till Suchtelen — på
att med Rysslands tillkjel/ våldsamt omstöpa densamma.
Och hvad angår den främmande öfverhöghet, som Karl
29



Johan så högtidligt afsvor i samtalet med Rosenstein, så
hade pipan dock i viss mån ett annat ljud 1810, då kejsar
Alexander skickade öfversten, sedermera krigsministern Tscher-
nischefif såsom utomordentlig ambassadör till Stockholm, för att
sondera kronprinsen. Enligt Tschernischeffs inför kejsaren af-
lagda skriftliga rapport, yttrade sig Karl Johan*då i orda-
lag sådana som desssa, att han ville använda all sin om-
sorg på att göra sig förtjent deraf, att kejsaren värdigades
beskydda honom och Sverige, att han å svenska regerin-
gens vägnar satte sitt ord i pant att icke i den minsta
småsak göra sig skyldig till någonting som kunde miss-
haga hans kejserliga majestät, samt att Sverige aldrig skulle
gjuta någon af sina soldaters blod eller offra en riksdaler
(»dépenser un rixdaler») för något som kejsaren ej gillade.
— Kejsaren å sin sida depenserade onekligen något mera
än en riksdaler för att härvidlag få sin vilje fram — men
härom mera vid något annat tillfälle.
BlanQ. kungl. teatrarnes kulisser

.	och.

räkenskapsböcker.

Också en teaterstudie

af

Gasparone.

L’humble vérité.

Efterföljande uppsats utgår från ett betraktelsesätt, som
mycket litet gjort sig gällande i de tidningsartiklar, hvilka
hittills' befattat sig med teaterfrågan i dess nuvarande akuta
skede. Derför skulle det icke öfverraska mig, om denna blir
på somliga håll stämplad som vandalism och tempelskän-
dande konstfientlighet. Men ändock stöder sig min artikel
helt enkelt på en grundsats, ett axiom, som eljest så ofta, ja
nästan ända till banalitet och utslitenhet brukar förkunnas.
Den nämligen, att alla rättigheter äro förenade med mot-
svarande skyldigheter. Och en dylik skyldighet är bland
andra t. ex., att den som rör sig med andras pengar lefver
sparsamt och förståndigt. Den som skrifver dessa rader är
ingen vän af privilegier och monopol. Liksom numera dyr-
kandet af geniet lagt bort åtminstone sina värsta former och
man ej längre vill anse konstnärer och skalder höjda öfver
de regler, som gälla vanliga menniskor, eller att slarf och
oordentlighet äro kriterier på genialitet, så vore det väl äfven
nu på tid att mot alla s. k. kultur- och konstanstalter söka
göra gällande samma anspråk på ordentlighet och planmäs-
sighet, som man anser sig ha rätt att ställa på andra mera
jordkrypande institutioner.

. Min artikel är ett blygsamt försök att, i fråga om de
k. teatrarnes nuvarande förvaltning och den der rådande
andan och systemet, göra ansats till en revision, som stöder
sig på fakta och siffror och något om ock alldeles för litet
går dem in på lifvet. Med andra ord är den ett försök
att se efter, huruvida den kungl. teatermanteln, som nu, i
pösande veck draperad, faller från teateranstaltens majestä-
tiska skuldror, kanske nu mera är i så utslitet skick, att skröp-
ligheterna icke längre kunna döljas, utan det vore klokare
att utbyta manteln mot en enklare och borgerligare, men
hållbarare och efter tidens fordringar mer lämpad och prak-
tisk beklädnad; om det verkligen lönar sig att för dryga
pengar reparera strassen i teaterdiademet och bjäfset.

För min ringa del sätter jag teaterkonstens betydelse
högt och anser, att både stat och Stockholms kommun skulle
göra både rätt och klokt i att underkasta sig måttliga upp-
offringar för att upprätthålla något, som kan sägas vara en
motsvarighet till de nuvarande k. teatrarne. Men må man
ej inbilla sig, att alt är afhjelpt derigenom att teatersty-
relsen får mera pengar att disponera öfver, vare sig nu
dessa frambäras frivilligt, eller af medlidande, eller för skams
skull. Genom pengar kan man visserligen lappa i hop och
skyla öfver åtskilligt, så att för den ytliga betraktaren all-
ting synes klappadt och klart. Ett fixerande af det nu för
tillfället utgående understödet, ungefär 192,000 kr., i för-
menande af dess tillräcklighet, vore helt enkelt en olycka,
ty teatervederbörande hade då endast fått blodad tand och
snart skulle man få höra den gamla slagdängan lika kraftigt
upprepas, att hela felet är att teatern har fått sig anvisadt
alldeles för litet pengar, och man har då gifvit sig alt för
långt ut på det sluttande planet. Ett alldeles nytt eller
grundligt repareradt teaterhus skulle ock endast bli ett lika
klent palliativ som annorstädes, om det icke föreginges af
32

en ordentlig omstöpning af andan inom murarne, af ett
undan rödjande af de värsta missbruken. Det är mitt Kas-
sandrarop.

De siffror som anföras i det kommande, äro, med förbi-
seende af en och annan möjlig mindre felskrifning, fullt
pålitliga, såsom hemtade ur officiella källor.

De anmärkningar, jag i följande kan komma att fram-
ställa, afse ingalunda sjelfva sujetterna, gruppvis eller en-
staka, utan äro riktade mot sjelfva det traditionella syste-
met och hufvudsakligen mot den nuvarande chefspersonalen.
Chefspersoner ha ju visserligen i allmänhet en benägenhet,
att, när framgången icke visar sig så stor, som de gjort
sig räkning pä, på de underordnade, svår konkurrens, ogyn-
samma konjunkturer och dylikt kasta ansvaret för hvad
deras egen olämplighet, hafsiga planlöshet eller dumhet för-
skyllat. Men det är ingen anledning för oss att göra det
samma och särskildt vore det en orättvisa i afseende på
de k. teatrarne, som, jernte åtskilliga lika odugliga som egen-
kära individer, ega mänga verkligt framstående förmågor,
hvilka arbeta med håg för sin konst och äfven inspireras af
ett högre intresse, än att håfva åt sig och intrigera sig till
så många och så stora aftonpengar som möjligt.

I förbigående sagdt har det sina svårigheter att finna
på en fullt lämplig beteckning för att ange de k. teatrarnas
verkliga chefer. Det är ju en offentlig hemlighet, att det är
icke blott hr Willman som styr teatern, utan äfven delvis
hans skrifkunniga biträde, regementsskrifvaren, f. d. byrå-
chefen Grandinson, och det stannar icke ens dermed. Den
nuvarande styrelseformen för teatrarna är ingen s. k. kolle-
gialstyrelse, utan gör väl snarare skäl för namnet »kamerilla-
33

system». En kollegialstyrelse skulle förutsätta, att de per-
soner, som under den högste chefen kunde sägas stå i
spetsen för de olika afdelningarna, eller, der sådana ej fin-
nas, de mest framstående och erfarnaste sujetterna hade
tillfälle att på regelbundet utstakade vägar göra sitt infly-
tande verkligt gällande i afseende på detaljer, hvilka de
säkerligen kunna bedöma bättre än chefen sjelf.

Man må vara aldrig så stor vän af kvinnans likställig-
het och hennes rätt att göra sin förmåga allestädes gällande,
men ett är »amasonvälde», ett likställighet. Skall kvinnan
inom en institution vara den egentligen herskande, skall hon
ock bära ansvaret fullt ut och i alla hänseenden. I det nu
förekommande speciella fallet tviflar jag ingalunda på, att
det kvinliga elementet obestridligen står vida öfver det
manliga i vilja och energi. I afseende på ett enskildt
företag ha utanförstående intet att skaffa med de obehag
eller olägenheter, som ett dylikt okontrolleradt eller oan-
svarigt sidoinflytande eller inblandning kan medföra för
den, som händelsevis kommit in i företaget. Men då det
gäller en statsinstitution, har allmänheten full rätt att fordra,
att dylika later ej fa ega rum, utan att den, som behöfver
ett dylikt konstladt medel för att hålla sig rak, känner sin
hjelplöshet och nedlägger sitt uppdrag. Kommer det dertill,
såsom med stor bestämdhet uppges af personer med godt
tillfälle till inblick bakom kulisserna, att antydda kvinliga
element vid sin sida stält en rådgifvande myndighet* med stor
auktoritet af kvinliga vänner och slägtingar utanför teatern,
då är det alldeles på tok och oförlåtligt; inte ett spår till
aktning för det passande, sujetter eller konsten.

Vid teatern råder således ett kollektivt-absolutistiskt

* Det mest komiska bevis på, huru långt pretentionerna hos dem,
som veta sig stå väl hos detta råd, kunna sträcka sig är hr C. F. Lund-
qvists förut i Dagl. Alleh. omnämnda, allvarliga önskan att få spela —
Don Juan.

Ur Dag ans Krönika. VII. 1.
34

styrelsesätt för närvarande, och det för bestämmande af te-
aterns vigtigaste angelägenheter. Detta system är icke blott
principielt vidrigt, utan visar sig i praktiken synnerligt skad-
ligt och leder till ett skyddslingsskap, som ingalunda synes
ta hänsyn till föremålens konstnärliga begåfning, utan för-
nämligast till deras s. k. »hygglighet» och respektabilitet
eller till favoritskap från elevtiden eller andra likgiltiga
egenskaper.

Elevskolan har varit en institution vid teatern, som
spelat en icke liten roll och som kostat sina modiga slantar,
men gjort föga nytta, indirekt t. o. m. icke ringa skada.
Från teatervänner, hvilkas uppriktiga intresse för den dra-
matiska konsten icke ens den nuvarande direktionen gärna
kan söka underkänna, uppstämdes tidt och ofta ropet: bort
med elevskolan, gif oss ett konservatorium ! Af skäl, nästan
lika outransakliga som ibland vår herres vägar, bief en gång
i tiden fru Hedvig Willman satt till elevskolans förnämsta
lärarinna, och på elevskolan satte sedan hennes konstnärs-
individualitet sin prägel. Hon omfattade företaget med ett
lefvande intresse och kämpade säkerligen för dess bibehål-
lande nära på lika energiskt som en lejoninna för sina ungar,
men märkvärdigt nog — tvifvelsutan ett i teaterns häfder
unikt fall — kunde opinionen och pressen slutligen drifva
sin vilja genom, och vi ha fått ett konservatorium, skildt
från k. teatern, som endast genom ett bidrag af 5,500 kr.
pr år gör sig påmind. Det är väl tämligen problematiskt,
om detta framsteg — ty det är det otvifvelaktigt — verk-
ligen kommer att visa sig till fullo motsvara de optimistiska
framtidsförhoppningarna och icke snarare bli ett slags arti-
ficiel konstnärsutkläckningsanstalt, der man nog far många,
men ytterst få med verkligt kraftiga och förhoppningsgif-
vande lifsgnistor begåfvade, och bara det inte går med kon-
servatorium som det på sin tid gick med silkesodlingssäll-
skåpets patriotiska bemödanden; för det blef hvarje uns
inhemskt silke så förbannadt dyrt.
35

Verkningarna af elevskolan gjorde sig, som antydt, känn-
bara under dess tillvaro och komma nog att länge fortlefva
till föga gagn för teatern. Dels under inflytande af några
oklara föreställningar och dels, som det vill synas, utrustade
med något egendomligt konstruerade synorgan, ha elev-
skolans höga beskyddare ofta både der och äfven efteråt
liksom velat i gärning förneka riktigheten af den darwinska
teorien om det naturliga urvalet, hvilken teori som bekant
inlägger ett bestämdt veto mot att de ringare anlagen skola
få frodas och utveckla sig på bekostnad af de af naturen
rikare utrustade. Vid en enskild konstanstalt har egaren ju
på det hela taget all rätt att efter behag göra dylika expe-
riment eller på andras bekostnad gynna individer, hvilka
han borde inse vara obegåfvade eller hvilkas ursprungliga
anlag måhända genom hans förvållande blifvit snedvridna,
men sådana hänsyn få icke tagas vid en anstalt, som under-
hålles af andra och som skall vara en konstens högskola.
Men nu är det så, att der ett sådant klandervärdt förhål-
lande skulle vara juridiskt och moraliskt tillåtligt, der lägger
ekonomien ett hinder i vägen och vice versä.

Jag erinrar mig från de senare åren åtskilliga af elev-
skolans alumner, på hvilkas uppdragande till rikt blomstrande,
väl ansade konstnärsträd det W-ska trädgårdsmästarparet
med biträde af sin förste örtagårdsmästare nedlagt mycket
träget och nitiskt arbete. Dessa unga konstnärstelningar
placerades så, att den W-ska konstnärssolens rikaste och
varmaste strålar skulle riktigt gassa öfver dem med sin lif-
gifvande värmekälla. De öfriga torde ursäktligt nog fatt
tämligen egendomliga föreställningar om herskapets intresse
och håg att stödja bemödandena att komma fram på konst-
närsbanan. Jag namngifver de förra, så mycket mer som
de torde vara för hufvudstadens publik rätt bekanta, men
öfverlåter åt mina ärade läsare att derefter draga hvilka
slutsatser de behaga angående elevskolechefernas förmåga,
att upptäcka talanger och färdighet att utveckla dem.
36

De äro bland damerna: fruarna Lindström, Geijerstam,
Sederholm f. Flygare, Rundberg, Hartman och frokn, Zetter-
berg och Konkordia Hård. Bland herrarne: Malmsjö, Rund-
berg, Hjertstedt, Hamrin och Kjellberg. Till samma kate-
gori torde väl äfven kunna läggas namnen på de elever,
hvilka vid skolans upplösande ansågos tillräckligt färdiga
för att tillhöra landets »främsta scen». De äro fröknarna
Göthlin, Svensson, Seelig, Sundqvist och Ulrich samt hrr
Vidbérg, Bergqvist, Ljungberg, Larsson hvad de nu heta
och måhända flera. Det väcker .möjligen en med tvifvel
blandad öfverraskning att ibland de nu uppräknade finna
fru Hartman i betraktande af det frimodiga, naturliga
konstnärsskap, hvaraf hon ofta, då hon icke uppträder som
publikens bortskämda favorit, verkligen kan gifva prof. Men
näst en ovanligt lycklig och otvungen naturell har hon väl
derför att tacka hymens gudinna, som i bröllopsgåfva för-
skaffade henne relationer till tidigt erhållande af goda och
många roller. Och trots sedan utskickade motreklamer är
väl förtjensten för fröken Seeligs ovanligt lyckade debut i
Vildanden förnämligast att tillskrifva instruktören, ej elev-
skolan.

Jag har nu nämt några, der elevskolans vederbörande
trott sig finna större anlag, men skall nu såsom ett bevis
på att fru W. i likhet med den gode Homerus äfven kan ta
sig någon liten lur ibland, erinra om den unga, talangfulla
skådespelerska vid Nya teatern, hvilken, i parantes anmärkt,
för närvarade af hänförda, (men ombytliga) recensenter his-
sats upp till samma svindlande höjd på konstens tinnar, dit
så många andra före henne på samma sätt kommit och
hvarifrån hon nu lär kunna se ned på t. ex. fröken Björke-
gren och fru Hartman m. fl. som små pygméer. Icke ens
hennes obestridliga talang skall det väl ändock på längden
lyckas att hålla henne kvar vid samma svindlande höjd,
utan hon får väl nöja sig med beröm i mera sansade pro-
portioner och vackert så. Hon förklarades af sin lärarinna
37

fru W. vara totalt oförmögen af dramatisk konst och lär
anses så än i dag af henne.

Att på elevskolans kreditsida vilja uppteckna åtskilliga
bättre förmågor, som kortare eller längre tid dväljts inom
elevskolans murar, vore att räsonnera på ungefär samma
sätt, som om en byskolmästare ville tillmäta sig äran för
en vetenskapsmans anseende, derför att han händelsevis
råkat lära den senare alfabetets första grunder i hans ung-
dom.

Man kommer närmast att tänka på en god husmoder,
som bullar upp för sina älsklingar, när man ser, hur det
nu vid engagemang eller rollutdelning pysslas om dessa favo-
riter och skyddslingar från elevtiden eller umgängeslifvet.
När liknande tendenser alltid gjort sig gällande, kan man
lätt förstå, att det förr icke sällan uppstod konflikter mel-
lan fru \V:s energiska vilja och den som intendent eller
förste regissör hade att vaka öfver dramatiska teaterns in-
tressen, med hvilka ett förvandlande af representationerna
till delvis elevuppvisningar ej ansågs öfverensstämma. Nu-
mera behöfver det ej bli några sådana konflikter, ty makten
är koncentrerad.

Om icke blott den' W:ska och de W:ska vännernas
smak i sanning vore så »krustiljös» eller man så envist sloge
döförat till för alla lika träget som moderat gjorda föreställnin-
gar från press och publik, funnes ju alltid någon utsigt till
undanrödjande af de mest stötande följderna af ett dylikt
skyddslingssystem. Men »publiken skall vänjas» vid att
oupphörligen i stora roller se personer, som de maktegande
satt sig i hufvudet att invita Minerva förvandla till stödje-
pelare för »landets främsta scen». Målet och vägen ligga
klart utstakade.

Det kommer naturligtvis icke att dröja länge, innan t.
ex. den sångerska, som signaturen Volontarie i oktober-nov.-
häftet af denna tidskrift träffande karakteriserade såsom
operans dublettsångerska, förvandlas till en af dess prima-
3»

donnor. Och fä se, om man icke i afseende på Dramatiska
teatern, denna anstalt, hvars intressen just ur nationel syn-
punkt böra omvårdas vida mer än operans, går med den
lönliga baktanken, att till dess fröken Björkegren gör sin
wedding-trip till den härliga alprepubliken, hinna så små-
ningom maka fram i förgrunden hufvudskyddslingen vid
samma teater och placera henne så, att när den moderna
tragediennemanteln faller ned från fröken B:s stolta skul-
dror, den i fallet kommer på skyddslingens obetydliga figur
och författarne få nöjet, att deras af den förras klangfulla
stämma kraftigt framförda tirader transponeras till gråtmildt
pjoller. Kanske invänder man, att ett sådant arrangemang
är fullkomligt otänkbart. Vid andra teatrar, ja; men vid
en kunglig, rikt doterad scen, dçr göra sig högre hänsyn
än konstens och en förståndig ekonomis gällande. Der föl-
jes professor Sahlins maxim om att det personliga är det
högsta i historien.

Nu vill jag ingalunda påstå, att ett dylikt egendomligt
system först under nuvarande direktörens tid införts vid de
k. teatrarna. Nej visst icke. Vida mer än om båda teatrar-
nes eldfarlighet och olämplighet ur ena eller andra syn-
punkten är jag för min del öfvertygad om att k. teater-
luften sedan decennier tillbaka är mättad med en oerhörd
och oberäknelig mängd andliga bakterier och mikrokocker,
som alstra skadliga epidemier af intriglusta, kotterianda och
sjelfbelåtenhet och egennytta. Det skulle i sanning'i detta
hänseende behöfvas en grundlig desinfektion, men lämpligt
sätt kan jag ej ange. Om jag blott vore säker på att icke
förorsaka min okände vän d:r Ahnfelt några månaders fäst-
ning för majestätsbrott, skulle jag, som icke behöfver tala
en Wirséns, Nybloms eller Sahlins tungomål, vilja säga att
»kungligheten» »demoraliserat» konsten. Jag använder ändå
dervid icke ordet demoralisera i någon betydelse, som refe-
rerar sig till den allmänna sedligheten. Nej visst icke, jag
menar endast, att den kungl. atmosferen mycket ofta visar
39

sig icke kunna utan olägenhet inandas af vanliga borgerliga
menniskor, utan att den slår dem åt hufvudet och smittar
ned dem med en massa dumma fördomar, uppblåst egen-
kärlek och förnämitet etc. etc. Något motsvarande kan man
lätt upptäcka vis-à-vis de k. teatrarna, d. v. s. i synnerhet
hos de yngre sujetterna, innan de hunnit bli acklimatiserade,
och det yttrar sig vanligen i omvändt förhållande till den
verkliga förmågan och talangen. En motsvarande sjuklig
disposition återfinnes nog ock vid de flesta andra teatrarna
och beror väl ytterst af sjelfva yrket. Någon psykologisk
förklaring på denna yrkessjukdom, som vid de kungl. teat-
rarne lätt blir elakartad, har jag ej här tid att lemna,
men goda antydningar dertill återfinnas flerstädes i Nordaus
öfversatta arbeten, och tillfälle till egna iakttagelser kan man
sjelf lätt förskaffa sig på bjudningar, gator och allmänna
förlustelseställen vid åsynen af en hop unga »premier-aktö-
rer» och ännu grönare aktörsynglingar, hvilkas later och
ord oförtydbart återspegla deras fasta öfvertygelse, att deras
personligheter äro oumbärliga centra i hufvudstadens, ja hela
landets kulturlif.

Den som passerat Stockholms drottninggata har varit i
tillfälle att i fönstret till en leksaksbod se en mycket enkel,
men rätt lustig leksak, bestående af ett par gubbar, som
alt jämt hålla på att söka knega hvarandra ner i backen
och ömsevis lyckas. Denna leksak kunde vara en bild på
det inre lifvet inom en teater, hvilkens medlemmar icke vore
solidariska med företaget. Der bilda sig lätt kotterier, om
ock ofta skiftande till sina agglomerationsdelar, och så upp-
står en kotteriernas inbördes täflan om öfvermakten, som
ingalunda är fördelaktig.

Men ha sålunda kotterihänsyn äfven förr ofta fått vara
altför bestämmande, så var det väl i regeln de större för-
mågorna som dominerade. Nu är ett rollombyte ganska
fullständigt genomdrifvet. Och ehuru vederbörande natur-
ligtvis måste akta sig för att altför ohjelpligt stöta sig med
40

krafter, de oundgängligen behöfva eller frukta, så kan man
dock utan att misstaga sig så öfverdrifvet säga, att nu är
det nulliteterna eller obetydligheterna, som företrädesvis få
värma sig i maktens solsken, och de förmågor, hvilka befinna
sig i samma fördelaktiga position, göra det mindre såsom så-
dana, än derför att de förstått ställa sig väl hos de makt-
egande, Och enligt hvad till allmänheten framträngande altför
sanna rykten gifva vid handen, utmärka sig icke alltid försö-
ken att ta repressalier, hålla disciplinen och respekten uppe eller
att korrigera misshagliga resensenter för den gentlemannalik-
het, som skulle kunnat tjena som ett godt och behöfligt före-
döme. Att formen och tonen i teaterstyrelsens skrifvelser
ibland har en väl egendomlig bismak af byråkratisk öfver-
sittaraktighet och dryghet, torde närmast bero på hr sekre-
teraren, hvilken teatern synes ha alt skäl att kunna vara lika
nöjd om att ha förvärfvat. Jag vill blott erinra om svaret
på fru Hwassers m. fl. bekanta anhållan om alternering i
Vildanden eller i promemorian till kammarrätten i anled-
ning af klagomålen från teaterns mångårige kamrer öfver hr
G:s besynnerliga »tillägg till 1885 — 86 års hufvudbok», för
att icke tala om logiken, då teaterstyrelsen ville söka bi-
bringa folk den uppfattningen att den icke afstyrkt fröken
Grabows recett, utan att tidningarna farit med lögn.*

Det skall bli ganska eget att, under förutsättning af den
nuvarande regimens fortfarande bestånd, få se, huru länge
pressen skall behöfva upprepa sitt enträgna yrkande af an-
ställande af en verklig regissör och instruktör, hvars behöf-

* I samband härmed kan jag icke neka mig nöjet att anföra en liten
anekdot,, som, om den är sann och den kommer från privat, tillförlitligt håll,
väl karakteriserar den inom teaterverlden gängse uppfattningen af direktör
Willmans »vankelmod» och »distraktion». Fröken Grabow var uppe och
talade med honom om sin recett. »Ja, det ska’ vi nog ställa om», eller
något liknande lär hr W. ha svarat. Fröken Gr., som kände honom, be-
gärde då i en skämtsam, men i djupet allvarlig form att få något skriftligt
derpå. Han svarade också skämtsamt, men undvikande. Fortsättningen
af historien känna vi alla och hvilken slät figur han deri spelade.
4i

lighet väl borde ligga fullt klar för den nuvarande direktören
såsom sjelf fackman. Icke blott de yngre, utan äfven somliga
äldre vid Dramatiska teatern skulle i sanning kunna ha stor
nytta deraf — för att nu inte tala om de lyriska herrarne
och damerna. Hr Lindberg innehade en dylik befattning och
man må tänka hvad man vill om hans eget skådespelarskap
eller hans vänners och beundrares mer nitiska än besinnings-
fulla reklamer, men man måste erkänna, att han med all-
var och energi egnade sig, åt sitt kall som regissör och
både då och förut visat, att han såsom instruktör förmått
uträtta något. Han var för sjelfständig och för mycket karl
för sin hatt mot de bestämmande, derför föll han. Hr Molan-
der behöfde visserligen, såsom åtskilligt af hans offentliga upp-
trädande oförtydbart ger vid handen, ännu genomgå ett och
annat för att nå en behöflig karaktärsstadga, men med denna
reservation hade det ju alltid kunnat vara bättre att fundera
på honom, hällre än att ha ingen alls. Och dervid behöf-
ver man icke alls ta ringaste hänsyn till hans framgångar
i Finland, hvarom stora reklamvågor nu slå mot den svenska
kusten.

Men skulle icke hr Hjertstedt blifvit något regissörs-
aktigt? Det säges att meningen med hans engagemang varit
att få en person, som uteslutande egnade sig åt uppsättande
af pjeser vid Dramatiska teatern. För att värdigt bereda
sig företog han till på köpet en studieresa till åtskilliga tyska
teaterstäder och till Wien, och den som gör en resa, han
bör ju alltid kunna lära sig något, men icke synas hr H:s
under lätt igenkänlig signatur i Aftonbladet införda teater-
bref lägga i dagen någon större observationsförmåga eller
kompetens frän hans sida för en dylik scenisk ledarebefatt-
ning, än hans i samma tidning förut ibland förekommande
politiska och kommunala visdomsprof kunde öfvertyga någor-
lunda kritiskt anlagda personer, att politiken var hans rätta
verksamhetsfält. Nu står visserligen den stockholmska ven-
sterns uppriktiga och förståndiga vänner i synnerlig stor
42

tacksamhetsskuld till direktör W., att han befriade den libe-
rala rörelsen från det skimmer af löjlighet, som den redan
ådragit sig derigenom att hr H. hand i hand med den
öfriga, honom fullt värdiga frireligiösa styrelsen för »liberala
valmansföreningen» godhetsfullt och sjelfmant tagit om hand
och patroniserat denna rörelse. Kanske har ock nu med
hr Hj. den sjelfbelåtna, »vigtiga» och löjliga valmansagent-
typen »Berndt-Lundqvist» försvunnit från den politiska skå-
debanan. Låt oss hoppas det. Men hvarför Drama-
tiska teatern skulle få sitta emellan, är omöjligt att säga,
och ingalunda lär väl hr H:s egenskap af f. d. Willmans-
elev eller ett par års hvarken godt eller uselt aktörsskap
i Göteborg på ringaste sätt tillräckligt motivera saken.
Hittills lära ock spåren af hans verksamhet varit fullkomligt
osynliga, förmodligen i följd af uppkommen insigt hos veder-
börande om klokheten att icke använda honom till det ur-
sprungligen afsedda ändamålet, utan i stället till hvarjehanda
annat ovigtigt småkrafs. Eller kanske han skall blifva en kgl.
teaterpress-»reptil»? Som ett högst besynnerligt engage-
mang kvarstår det ändock, men ty värr icke det enda under
nuvarande direktören. Längre fram, när jag kommer in på
aflöningskapitlet, får jag nog tillfälle att då och då åtmin-
stone ge en lindrig antydan om liknande fall, der icke siff-
rorna sjelfva tala ett vältaligare språk än mina ord. Men
hvad säger man om följande engagemang. En ung fröken,
f. d. elev tror jag, och med något engagemang i Finland,
debuterar i Helenas roll i Midsommarnattsdrömmen. Det
var så i upphällningen af säsongen och stycket spelt så
mycket, att af recensenters skara förirrade sig dit endast
en musikrecensent, som ville njuta af Mendelsohns härliga
musik och som i förbigående nämde ett par ord om debu-
tanten. Om jag icke misstar mig, voro dessa få ord den
enda pröfningen från kritikens sida, men från direktionens
sida var visst pröfningen ungefär lika, om inte ännu mer
lättvindig. Nog af, på denna enda debutroll, spelad kanske
43

ett par gånger, engagerades den unga damen och går der
sedan dess, men har, med undantag af några få repliker i
en och annan pjes, icke under årens lopp utfört en enda
annan egentlig roll och nu till på köpet har rollen öfver-
lemnats åt en annan med aftonpengar. Eller ett annat
engagemang. En kvinlig elev engageras med tre års
kontrakt vid lyriska scenen för en stigande lön af 1,050,
1,200 och nu i år 1,500, och hennes krafter ha högst
obetydligt tagits i anspråk för teatern; hon har fått sig
uppdraget att vara en af elfvorna i Midsommarnatts-
drömmen och ungefär likartade uppgifter, ibland kanske
något större. Nog är det att förstå sig på att använda
folk och pengar, och nog må man undra på hvilka prin-
ciper, som följas vid engagemang.

För närvarande gäller vid dramatiska pjesers uppsät-
tande ett ambulerande system, men dét är förnämligast på
hrr Personne och jag tror äfven på hr Törnqvist, som upp-
draget dermed hvilar. Men utan att afse att på minsta sätt
personligen förolämpa, kan man väl ha sina dubier om dessa
herrars mogenhet för ett regissörsskap, som är något för-
mer än möblers anordning etc., och de ha kanske sjelfva
ännu icke vuxit från en instruktör. När dramatiken ger
gästroller på Stora teatern, är det hr Christiernsson, men
trots hans lärarskap och pjesskrifvande samt hedersomnäm-
nande för poem till Svenska akademien, torde måhända ett
liknande tvifvelsmål vara icke altför djerft. Särskildt var det
rent ut en stor skandal att vid Poulsens gästspel i »De
usynlige» släppa fram på »landets främsta scen» som Co-
lombine en ung flicka, som uppenbarligen icke fått sig den
allra minsta uppfattning bibragt om hvad som menas med
att spela i en Holbergspjes. Felet må nu vara hvems som
hälst, men sjelfva faktum kvarstår som ett svårt och obort-
resonabelt gravamen i afseende på den sorgfällighet, hvarmed
den »konstnärliga» ledningen af nationalteatern under en »fack-
mans» tid synes gå till väga. Ville man ransaka häfderna för
44

de senasté åren, skulle man nog träffa på liknande exempel,
och’ jag tror tyvärr icke, att många skola kunna opponera
sig mot det generella omdömet att ur konstnärlig och ästetisk
synpunkt har icke den nuvarande teaterstyrelsen, trots ett
och annat enstaka godt grepp, betecknat något egentligt
framsteg, utan lika litet som sina föregångare förmått till-
fredsställande fylla de kraf, man haft rätt att på den ställa.
En af hufvudorsakerna ar, vill det synas, slapphet och oför-
måga att planmässigt och klokt anordna teaterarbetet och
att använda befintliga krafter. Det är derför inte under-
ligt, att en och annan recensent börjar ge direktionen goda
råd i afseende på lämpliga blifvande rollbesättningar.

Jag har nu så godt som afslutat min »fransyska visit»
bakom de skumma teaterkulisserna och beger mig nu af
till riksdagens, kammarrättens och statsrevisionens prosaiska
salar, men hoppas, »att det skimmer som i mångas ögon
hvilar öfver teaterinstitutionen och dess sujetter måtte kasta
något af intressets rosenröda reflex på det följande och på
de långa sifferrader, jag ansett nödigt deri upptaga.

*

När den vördnadsvärda bourbonska konungafamiljen
med anor från nionde århundradet fått hålla till godo med
det historiska omdömet att ha ingenting lärt och ingenting
glömt, då får väl den nuvarande teaterstyrelsen med anor
från 1883 — eller från 1882, om man fäster sig vid herr
Grandinsons ståtliga figur — icke ta altför illa upp, om
en liten tidskriftsartikel skulle känna sig frestad att på den
tillämpa samma karakteristik. Jag fruktar, att denna kollek-
tivstyrelse ingenting — åtminstone ingenting nämnvärdt —
glömt af det betydliga öfverskattandet af k. teatrarnes be-
tydelse, som blott altför mycket närts af diverse ihåliga
45

fraser vid jubileifirande eller diskussioner inom press och
riksdag. Men på samma gång tyckes den intet ha lärt af
teaterfrågans senaste skeden, af dess behandling i statsråd,
utskott och kamrar eller kommunalrepresentation. Då
skulle man nog insett den rätta innebörden och betydelsen
af de tre nu snart tilländagångna åren och sökt handla i
öfverensstämmelse dermed. Då torde väl ock ett annor-
lunda och habilare affattadt utlåtande än det bekanta sett
dagen. Det lyser genom raderna af detta utlåtande en säll-
synt naivitet och förmåga att bevara alla sina illusioner
orubbade — nå ja, teatermenniskor anses ju af somliga
som stora barn — eller en egendomlig bekymmerslöshet
för teaterns Öden, kanske båda sakerna. Orsaken till en dylik
bekymmerslöshet vill jag dock ingalunda tro vara känslan
hos de båda, som undertecknat utlåtandet, att hur det än
går med det hela, ha de dock sitt på det torra, utan jag
tillskrifver det uteslutande slapphet och fullständig brist på
omdöme. De tro synbarligen, att de bara behöfva sträcka
ut handen, för att ett nytt operapalats genast skall resa
sig, och att de genom några fraser om olägenheten af ett
konsortium, eller genom att låta framskymta storartade
pensionsanspråk skola kunna skrämma de bestämmande, så
att de låta alt fortgå på det gamla sättet och endast med
högre anslag. O, hvilken naivitet! Teaterdirektionen är
uppenbarligen icke hågad för några nymodiga kompromiss-
försök. Den moderna teatern leder ju ytterst sitt ursprung
från kyrkans försök att dra till sig massan, och den k.
svenska teaterdirektionen synes verkligen ha tagit till val-
språk det ärkeklerikala non /ossnmus, men tyvärr finnas det
några mäktigare, hvilka med mera kläm kunna säga sitt
»non possumus», då icke från teaterns sida visas ett enda
bemödande att godvilligt gå deras önskningar ett stycke
till mötes. Men då står teatern der och då är det täm-
ligen lönlöst att slå omkring sig med några vackra fraser
eller att »skälla» på »bönderna», när inte teatern det
46

ringaste förstått begagna sig af de goda kort, den haft
på hand.

De tre åren, för hvilken tid riksdagen uppskjutit teater-
frågans definitiva lösning, äro, kan med fog sägas, närmast
att betrakta som en pröfvotid för teatern, eller, expressivare
sagdt, en galgenfrist. Det borde således från teaterns sida
under de åren ha förts en verklig kamp för tillvaron, en
sådan, der hvarje sena måste spännas till det yttersta för
att slå sig igenom eller åtminstone falla med ära. Men jag
tror içke, att man kan påstå att från teaterns sida utveck-
lats någon ovanligare energi i den riktningen, något allvar-
ligare bemödande att lägga bort de gamla olaterna och hos
den allmänna opinionen förvärfva sig ett så djupt rotadt
stöd, att denna verkligen allvarligt behjertade risken af
teatrarnes upphörande och derför om det gälde ville äfven
med stora kännbara uppoffringar träda emellan.

Det hade varit en ambitionssak från teatern; från riks-
dagen har visats långmodighet i det längsta.

*	*

I nådens år 1881 inträffade den hårdt otroliga händel-
sen i k. teatrarnes historia, att förste hofmarskalken Edholm
klef ned från sin teatertron. Orsaken var naturligtvis icke
ett slutligt lyssnande till pressens mångåriga, systematiska
opposition mot hans lämplighet. Nej, hofförvaltningens »for-
dran» hos k. teatrarne blef nämligen så stor, att man bör-
jade misströsta om att få se en skymt af pengarne. Den
första juli 1880 var teatrarnes brist 227,673 kr. 88 öre,
ökades under senare hälften af året med den lilla anspråks-
lösa summan af 64,000 kr. och troddes komma att under
första halfåret 18 81 nå upp till 3 5 0,000 kr. För att råda bot
härpå kom, sedan den ästetiske landssekreteraren hr Westin
47

frän Göteborg trädt efter hr Edholm, från kungens sida
följande propos: riksdagen öfverlemnar till h. m:t konungen
den dramatiska teatern med diverse inventarier och anvisar
årligen 60,000 kr., så länge kungen lemnar samma summa,
samt medger kungen rätt att, om han så behagar, åt en-
skild person eller bolag öfverlåta Stora teatern.^ Häremot
erbjuder sig konungen att betala teaterns samtliga skulder.
Sammanslagningen af de båda scenerna hade förordats af
1880 års teaterkomité; tanken på Öfverlåtelsen till bolag
kom väl från hans excellens statsministern, grefve Arvid
Posse, hvilken kanske hämtat idén från ett uttalande af
chefen för k. in:ts kofförvaltning 1869, att någon tillfreds-
ställande lösning af teaterfrågan ej vore att förvänta, med
mindre sjelfva teaterinstitutionen förändrades och blefve an-
tingen en staten tillhörig konstanstalt eller öfverlätes åt ett
enskildt bolag. Det kan ju vara skäl att erinra sig detta,
så att icke hr Themptander får bära alt ansvar för den
som så konstförderflig ansedda planen om ett konsortium.
Han har nog ett och annat på sitt samvete genom sitt täm-
ligen nonchalanta sätt i afseende på försöken att lösa teater-
frågan.

Statsutskottet tillstyrkte i hufvudsak den k. proposi-
tionen med förbehåll att slippa undan alla vidare anspråk.
Men den k. propositionen var altför egendomlig för att ens
med understödet från ett så mäktigt utskott kunna föras
igenom. Första kammaren beviljade ett anslag för betäc-
kande af halfva skulden. Andra kammaren afslog deremot
både k. m ts och statsutskottets förslag och detta blef äfven
riksdagens beslut. I hrr Liss Olof Larssons och Sven Nils-
sons anföranden såväl som i deras reservation till utskotts-
betänkandet dök fram samma tanke, som sedan kan sägas
ha fått kgl. sanktion och från somliga håll, der man bättre
i ord än i pengar visar sig inse teaterkonstens betydelse,
mottagits med liflig ovilja, den nämligen att göra Stockholms
kommun direkt intresserad i teaterföretaget. Hr Hedin,


48

hvars skaplynne mest ligger för pikanta saker och som
genom sin vana att rota i gamla handlingar ofta blir så väl
laddad, hade ett anförande hvaruti ett och annat nog för-
tjente uppmärksamhet än den dag i dag är. Jag skulle då
vilja först och främst derur hämta en punkt, som skulle
mycket väl lämpa sig till motto för denna anspråkslösa
artikel. Lyder som följer: »Jag är öfvertygad om, att det är
denna representationens kontrollerande inblandning i hvad
man plägar kalla detaljer, som har förskaffat oss en väl
ordnad, sparsam och honorabel administration, och jag är
öfvertygad äfven derom, att om riksdagen på samma sätt
behandlat teatrarne, de icke skulle befinna sig i det vare
sig ekonomiskt eller ästetiskt dåliga skick, som vi sedan
årtionden hört omtalas och beklagas.»

Samme hr Hedin har en viss färdighet att underkasta
kungliga generösa »anbud» en analys, som låter det kung-
liga ädelmodet, från att skina storslaget som elektriskt ljus,
krympa i hop till en liten talgdank. Så vid samma riksdag,
då konungen mot ett nytt hofstall å 1,200,000 kr. ville
ädelmodigt afstå sina »enskilda» egendomar å Helgeands-
holmen. Då uttalade han några närgångna dubier om det
lagliga fånget deraf (se Andra kammarens prot. 1881. III. 31).
Nu sade han om konungens anbud att af egna medel åtaga
sig betalning af teatrarnes skulder: »Detta är, herr talman,
besynnerliga uttryck. Ty hvems är då den skuld, som här
omhandlas och för hvars betäckande man vill skaffa medel ?
Ar det statens? Ingen vågar påstå det. Hvems är den då?
Det är hans majestät konungens hofförvaltnings skuld, d. v. s.
hans maj:t konungens. Ty hvad äro teatrarne? De äro icke
en statsinstitution; de äro ett bihang, en filial till hoffor-
valtningen, stående utanför den konstitutionella ansvarig-
hetens område. Det är hans maj:t konungen som enskildt
herskar öfver teatrarne, för hvilka han fått ett af riksdagen
välvilligt lemnadt bidrag. Hvems är således skulden, frågar
jag ännu en gång? Svaret är lätt: Icke riksdagens, icke
49

statens; det är hans maj:t konungens! Kom då icke och
tala om några anbud!^ Vidare visade han, att det kgl.
förslaget innebure en hemställan till riksdagen att den skulle
för betäckande af en större eller mindre del af den till 300
—350,000 kr. beräknade skulden uppoffra en af riksdagen
för 2 70,000 kr. inköpt och nu till 290,000 kr. värderad
statsegendom. Slutligen erinrades man om, huru som mo-
tivet för 1823 års betydliga höjning af civillistan just varit
hänsyn till k. teatern, »hvars underhåll», enligt dåvarande
chefens för k. m:ts hofkapell och teater auktoritet, »egent-
ligast tillhör utgifterna för konungens hofhållning. »

Jag har med afsigt något dröjt vid detta hr Hedins
anförande. När detta skrifves, har troligen ingen någon
aning om hur teaterfrågan slutligen kommer att lösas. Det
kan lätt till slut hända, att det fins ingen annan utväg öfrig
än att vår konstälskande monark får lof att än en gång
klä skott och visa mecenatskap. d. v. s. ta tillbaka kungl.
teatern och lemna ett stort understöd till nytt operahus.
Till hvad ofvan är nämdt får man lägga ett par omstän-
digheter. Dels det i konstitutionelt hänseende ytterst egen-
domliga sätt, hvarpå teatrarna kastades öfver på staten, och
dels det o vederläggliga faktum, att teateranstalten hufvud-
sakligast kommit på sned i följd af den skötsel, de af den
nuvarande konungen och hans företrädare dels bibehållna,
dels utsedda teatercheferna låtit komma sig till last, samt
för det tredje att bland royauténs imposanta emblem onek-
ligen erfordras tillfälle till ett och annat galaspektakel.
Sammanstäldt alt detta, uppväger det måhända äfven ur
grannlagenhetens och billighetens synpunkt alt det obehag
som teatrarna i ena eller andra afseendet orsakat hans m:t.
Men för guds skull släpp icke dramatiska teatern i hof-
förvaltningens ästetiska lejonkula. Det glunkas redan nu ett
och annat om, att de förnämligare af dramatiska teaterns
artister vore betänkta på en association. Jag har så gam-
mal kännedom om teatermenniskors karaktär och känner
Ur Dagens Krönika. VII. 1.	4
50

deras lätthet att kasta ut stora planer, nära på à la L. O.
Smith, men från deras planer till förverkligandet är ett
mycket stort och ofta aldrig uttaget steg. Denna plan tror
jag dock skulle nog vara tämligen lätt utförbar och helt
säkert skulle den komma att både för den dramatiska kon-
sten och för de dugliga sujetterna sjelfva i mer än ett hän-
seende medföra fördelar, som jag icke här har att ingå på.
Då först kunde det bildas en verklig elitkår af redan be-
pröfvade eller verkligt lofvande sceniska artister, som kunde
ge goda garantier för den dramatiska konstens framtid. Man
skulle då helt simpelt inte ha råd — åtminstone inte på
långt när i samma omfattning som nu — att dela ut roller
och göra engagement, efter personliga hänsyn, och att bråka
och intrigera. För den som har tid kan det vara ett rätt
»artigt» tankeexperiment att se efter, hur många af den nu-
varande dramatiska personalen, särskildt af de egentliga
W-ska eleverna, skulle då komma att stanna kvar. Nu vill
jag icke förneka, att vid en till k. m:t öfverlåten lyrisk
scen icke en och annan spelvärd opera skulle falla offer för
någon löjlig fördom. Nedläggandet af Leo Delibes’ »Ko-
nungen har sagt det» antyder ju derpå. Men faran är ju
ojämförligt vida större vid en dramatisk scen. Det vore
orättvist att förneka, att icke t. o. m. direktör W. upptagit
svenska eller norska och danska stycken, som en hofteater
säkerligen icke ens skulle vågat titta åt, liksom han enga-
gerat eller låtit uppträda en och annan framstående artist,
som nog i somliga af teaterns uppblåsta förnämitetsfånars
ögon är för plebejsk eller i ett och annat hänseende icke
tillräckligt comme il faut. Men vid en hofteater skulle —
derom vittnar erfarenheten från hr Edholms tid och känne-
domen om idéströmningarna på högsta ort samt om den
egendomliga arten af hofpersonalens och societetens literära
beläsenhet fullt tillräckligt — icke ens så måttliga pretentio-
ner, som de hvilka nu uppfyllas, kunna hoppas på tillfreds-
ställelse.
5^

Men låt oss återvända till teaterfrågans parlamentariska
sida. Ofvan anförda beslut af 1881 års riksdag försatte
synbarligen h. m:t i icke riktigt godt humör och genom ett till
statsrådsprotokollet afgifvet diktamen, hvilket icke bör falla
i glömska, ehuru det fått träda i bakgrunden för detta års
bekanta diktamen, som alltid måste inta en synnerligen
iögonfallande plats i svenska historien, förklarade han sig
villig betala alla teaterns skulder, men hädanefter finge sta-
ten ta hand om teatern, så finge den känna hur pass roligt
det var. Sedan dess har man hela tiden hållit på att fun-
dera ut någon lämplig definitiv lösning af teaterfrågan, men
jag tror vederbörande stå der och fundera ännu och veta
hvarken ut eller in.

Det är nuvarande statsministern Themptander som
egentligen fått syssla härmed. Det vore synd att påstå,
att han i ord och handling röjt någon större belåtenhet att
på sina breda skuldror ha till alla der placerade stora frågor
fått äfven en liten teaterfrågunge. Den bytingen har uppen-
barligen generat honom i högsta grad, och också har han
tydligen ansett att expeditaste sättet att bli af med den
vore att helt enkelt slunga den i backen.

Vådelden den 10 okt. 1881 var förnämsta orsaken till
att 1882 års riksdag endast fick mottaga regeringsförslaget,
att teatrarnes verksamhet skulle fortgå efter hufvudsakligen
samma plan som dittills och att dessutom k. m:t skulle få
förskjuta teatern medel till de utgifter, som dess öfriga in-
komster och statsanslag ej räckte att bestrida. Dessa för-
skotteringar skulle statsverket sedan vara så hyggligt att be-
tala. Riksdagen hade vissa dubier om teaterplanens lämplighet
och nöjde sig med att under uttrycklig begäran om en de-
finitiv lösning till nästa riksdag lemna tillstånd till en för-
skottering af högst 40,000 kr. Denna siffra kom sig deraf,
att hr Westin förut förklarat, att med ett sådant extra till-
skott skulle teatern under hans kloka styrelse säkerligen
bra reda sig.
52



För det torra sifferspråket synes den poetiske och saf-
tige hr Westin aldrig haft riktigt sinne.* Under spelåret
1881—82 understego teaterns inkomster — deribland äfven
ett extra anslag å 51,822 kr. 50 öre till ersättande af upp-
brunnen materiel — utgifterna med 128,113 kr. 20.. Hade
riksdagen verkligen hyst några allvarliga förhoppningar, att
det der förskotterandet skulle stanna vid 40,000 kr., så be-
drog den sig jämmerligen. 143,000 kr. voro redan innan
den i maj 1883 förskotterade och man beräknade en ytter-
ligare brist af 77,000 kr., d. v. s. hela underbalansen var
2 20,000 kr. Till ungefär 80,000 kr. beräknade statsrådet
den af den omtalade vådelden oberoende balansen. Hr
Westin var också genast villig att, vid beräkningen af hvad
teatern skulle behöfva i ytterligare årligt tillskott, höja sina
pretentioner med 100 procent till sistnämda summa. Stats-
rådet Th. hade för sin del synbarligen blifvit alldeles utom sig
öfver den stora bristen; annars kan man icke tillfredsstäl-
lande förklara hans beryktade förslag till 83 års riksdag: slopa
dramatiska scenen om två månader och låt dess personal
ta vägen hvart den gitter. Det är denna punkt, som isht
gör att man får egendomliga föreställningar om beskaffenheten
af ifrågavarande ministers aktning för konsten. För sin plan
om ett konsortium bjöd han åtminstone åtskilliga beaktans-
värda skäl. Statsutskottet har ju icke i allmänhet gjort sig
kändt för blödighet, men det hade öppen blick för det obil-
liga i att plötsligt afskeda dramatiska teaterns personal, och
det hade äfven riksdagen. Slutet vid den riksdagen blef,
att riksdagen för fortsatt verksamhet å båda scenerna under
spelåret 18 8 3—84 förutom det vanliga anslaget af 60,000
kr. anvisade 40,000 kr.; dessutom fick regeringen rätt att
sälja dramatiska teatern med tillträde den 1 juli 1887. Till

"^ Direktör WillLan har dock ingen anledning att i ekonomiskt hän-
seende brösta sig eller fariseiskt blicka ned på sin föregångare, ty man bör
ihågkomma, att hr Willman suttit alla sina år med betydliga extra tillskott
och ej behöft generas af att operans verksamhet störts af vådeld.
53

nästa riksdag förväntades förslag om ordnande af k. teaterns
ställning. Till den nyssnämda bristens betäckande bevilja-
des vid samma riksdag 148,669 kr.

Kom så 1884 års riksdag. ^Beslutsamhetens friska hy»
tycktes dock under mellantiden hos regeringen »gått öfver
i eftertankans kranka blekhet» och utskottet yttrade, im-
pertinent nog, att det fann regeringens tvekan angående
ordnandet af teaterförhållandena »ganska naturlig». Nu var
det de stora byggnadsfrågorna och omständigheten att direk-
tör Anders Willman icke på ett halfår hunnit inhämta till
räcklig erfarenhet i afseende på ekonomien, som kommo att
spela samma roll som vådelden på hösten 81 vis-à-vis upp-
skof. Jag behöfver endast erinra om, huru k. m:t föreslog
att teatrarna skulle få sitta i orubbadt bo i tre års tid, icke
blott i afseende på sjelfva lokalerna, utan äfven i fråga om
sista årets statsanslag af tillsammans 100,000 kr., men huru
statsutskottet tog fasta på och sanktionerade den gamla
tanken om att ekonomiskt intressera Stockholms stad i frå-
gan samt derför, under vilkor af ett årligt bidrag från denna
kommun af 50,000 kr. pr år, tillstyrkte det ordinarie an-
slaget å 60,000 kr. och ett kreditiv å 15,000 kr. Här-
igenom visade sig statsutskottet nog generöst att vilja unna
teatern icke blott 10,000 kr. mer om året än k. m:t före-
slagit, utan var äfven ytterst förtänksamt att anordna ett kre-
ditiv, som icke begärts. Stockholmarne ha dock icke visat
sig kunna till fullo uppskatta den der generositeten och om-
sorgen för teatern, och det kan då verkligen vara rätt ur-
säktligt. Riksdagen beslöt i likhet med statsutskottets hem-
ställan, men strök en punkt om att dramatiska teaterns
försäljning skulle verkställas före 1 juli 1887. Den obetalda
bristen från den Westinska regeringen 1881—83 drog riks-
dagen försorg om genom ett extra anslag af 87,470 kr.
Af denna brist spöka ännu i dag några tusen kronor i
den ofvan antydda Törner-Grandinsonska räkenskapskon-




54

flikten, som jag icke har tid att här ingå på och som ännu
hvilar i kammarrättens salomonska knä.

De större affärslikvidationerna 1881 och 1883 stodo,
som man minnes, i samband med vexlingar af högste sty-
resman. Det är icke min afsigt att röra upp den snö, som
fallit för flera år sedan, hvarken den Westinska eller ännu
mindre den Edholmska, men jag tror icke, att jag är för
djerf, om jag uttalar den åsigt, att nog förefaller högsta
vederbörandes omdöme vid utseende först af hr Edholm och
sedan af hr Westin varit tämligen egendomligt, och tyvärr
förefaller det någonting ditåt äfven i afseende på den nu-
varande. Hr E. är för längesedan ur sagan med sina sous-
chefer, hrr Hedberg, Wijkander och Dumrath, derför sit
terra levis.

Jag tror icke, att jag kan sägas gå in på de otillåtna
personligheternas område, när jag förundrar mig öfver veder-
börande, som till chef för en anstalt med kronisk finans-
feber valde en person, som gjort sig allmänt känd för sin
förmåga att sätta äfven stora kapital i omlopp. Hvad hr
Westins företrädare trott sig åstadkomma med knapphet,
det sökte han vinna med flotthet och att slå på stort.
1879 hade hr Edholm ansett sig böra företaga en löne-
reduktion; något sådant var icke i hr W:s smak, hvarför
han sjelfmant gladde sina sujetter med en alltid välbehaglig
löneförökning. Ett skott och en vådeld gjorde honom stora
svårigheter, men teaterjubileet och dithörande medaljpräg-
landet jagade nog bort molnen på hans panna. Han gjorde
ordentligt med skulder, men vissa frukter af hans arbete ha
stått sig ända in under den nuvarande teaterdirektörens tid.
Och i allmänhet torde han vid valet af operor haft bättre
tur eller omdöme.

När som nu hr Willman kom till styret, jublade nog
många teatervänner, att äntligen fackinsigten kommit till he-
ders. Han var stark, så att man väl hoppades att han med
lätthet skulle kunna som en modern Atlas på sina skuldror
55

bära upp den onekligen stora bördan af de båda teatrarnes
förvaltning. Och mähända väntade man hos den, som med
sådan framgång spelat sjelfva hin, äfven återfinna den egen-
skap, som, enligt hvad vi få lära oss i Sköna Helena, eljest
icke brukar åtfölja styrkan. Men jag undrar om icke illu-
sionerna ramlat sedan dess. Anledningarna kunna vara
mångahanda. En vill söka hufvudanledningen deri, att hr
direktören icke såsom f. d. kamrat har riktigt håll med det
alltid svårhandterliga kungl. teaterfolket, en annan skyller
på hans allmänt trodda osjelfständighet under frun, en annan
på slapphet och bristande begåfning, en tredje på de dåliga
teatertraditionerna etc. etc.

Begifvande oss till en vik af det stora sifierhaf, som
bildas genom tillflöden från regeringspropositioner, statsut-
skottsutlåtanden, statsrevisionsberättelser, taxeringslängder,
teaterns räkenskaper och kontrakt, kunna vi fiska upp der-
ifrån först t. ex. svar på den frågan: Hur mycket pengar
ha de k. teatrarna haft att svänga sig med under senare år?

Svaret lyder som följer:

Spelåret 1879—80	kronor	579.319: 29
80—81	»	892,334: —*
81—82	»	753,106: 98**
82—83	»	812,594: 88
83—84	»	777,028: 29
84—85	»	73I.9OO: 57
85—06	»	717,629: —

d. v. s.på 7 år inalles kronor 5,263,913: 01

* Häri ingår konungens extra anslag å 358,783 kr., d. v. s. = skul-
dens betalande.

** I detta och följande årens inkomster ingå åtskilliga extra anslag;
se nedan.
5'6

Af dessa belopp har /^. teatern sjelj tjenat in i rccctt-

medel:

I^79—80	kronor	420,370:	60  80—81	»	367,174:	65  81—82	»	434,816:	95  82—83	»	5°4’59o:	OS  83—84	»	482,782:	50  84—85	»	495’727:	—  85—86	»	495,940:	42	(under hr Edholm)  (under hr Westin)  . (under hr Willman
detta gör kronor 3,201,403: 02	

eller ungefär 60 procent af ofvannärnda inkomstsummor.
Fördelade å de båda teaterlokalerna äro recettmedlen föl-

jande:

å	Stora teatern :			å Dramatiska	teatern :
1879—80	kronor	255.804:	35*	164,566:	25 **
80—81	»	215,211:	20	151,963:	45
81—82	»	263,634:	70	171,182:	25
82—83		33O,98i:	05	173,609:	—
83—84	»	294,821:	75	187,960:	75
84—85	»	318,792:	35	176,935:	50
.	85-86	»	312,150:	67	183,789:	75
Nå, hur m	ycket	ha teatrarna		haft af mecenaten h. m:t	

konungen och af mecenaten staten att påräkna? Härvid torde
man dels få ta i betraktande, att konungens understöd
med ett och annat tillfälligt, om ock större undantag utgått
i form af ersättning för k. logen och rummen å teatrarne
med årligen 6 0,000 kr. till Stora och 7,3 8 5 till Dramatiska
teatern, hvilka belopp således om man så vill kunde inräk-

nas i recettmedlen.

Förutom de af riksdagen beviljade penninganslag be-
reder staten derjämte teateranstalten den stora förmånen
att icke behöfva betala ett öre i hyra för lokaler och ma-
teriel och låter dem i sin kassa lägga de rätt betydliga (f.

* I 1881 års revisionsberättelse uppgifvas inkomsterna olika, dels til)
nu angifna och dels till 251,590 kr. 53 öre, hvarefter längre fram förekom-
mande medelinkomst pr föreställning är uppgifven.

** Uppges äfven till 163,666 kr. 25 öre.
57

n- 38,350) inkomsterna af de i teaterhusen befintliga af
den sceniska verksamheten oberoende lokaler. Kommer
man i håg detta och ser på strax härnedan anförda siffror,
kan man, i synnerhet när man betänker det besynnerliga
och retsamma sätt, hvarpå staten fick teatrarna sig på hal-
sen, icke säga annat, än att icke har riksdagen att förebrå
sig någon underlåtenhet i att värna om denna kulturanstalt,
som vill pråla med namnet nationalteater, och att det är
minst sagdt opassande att, för att begagna Ivar Lyttkens
ord vid 1882 års riksdag, »dessa för saken så intresserade
och bildade stockholmare komma och säga, att vi äro för
snåla på anslag, derför att vi icke kunna i detta hänseende
täfla med Paris och London; och då heter det genast att vi
äro obildade barbarer».

Dessa understöd (deribland hyresmedel etc.) ställa sig			
sålunda :	1879—80	kronor	156,585: —
	80—81	»	583,318: —*
	81—82	»	218,057: 40**
	82-83	»	305.135: —
	83—84		289,704: 88
	84-85	»	230,735: —***
	85—86	»	218,235: —

Förutom de 60,000 kronor staten sedan 1868 lemnar
om året, har vid följande riksdagar beviljats följande extra
statsanslag, som förekomma bland nyssnämda understöds-
poster:

1882 För operahusets reparation efter branden föregående år kr. 69,548: —
1883 Till den sceniska verksamheten ...... kr. 40,000: —

Till statskontoret för förskotterade re-
parationskostnader efter branden » 143,000: —

Åtgärder mot eldfara ...................... »	5,669: — » 188,669: —

* Häraf ett extra anslag af konungen å 358,783 kr., jmfr ofvan.

** Detta och följande års extra statsanslag gå in i dessa poster; se
nedan.

*** Häri äfven stockholmarnes 50,000 kr.
58

1884 Till statskontorets förskottering för brist efter spelåren 1881—83			kr. 87,470: —  » 15,000: —kr. 102,000: —
	Kreditiv							
1885	och 86 ett årligt kredtiv 	 à » 15,000: — » 30,000: —  Nå säger måhända någon affärsman som erinrar sig 00	0	
och	delar 1870 års teaterkomités	åsigt, att teatern i vä-
sentlig del har karaktären af ett		industrielt företag, hur

ställer det sig med utgifterna?	Jo:
*879—80 kronor	65 7,5 69: 20
80—81	»	664,660: 44
81—82	»	780,219: 49
82—83	»	772,952: 25
83—84	»	709,306: 74
84—85	»	719,835: 54
85—86	»	717,629: —
Summa kronor	5,022,172: 66

Utaf dessa totala utgiftssummor skall jag för tillfället
endast upptaga de förnämsta aflöningsposter eller de som
i statsrevisionsberättelserna förekomma under rubrikerna
sång scenen; talscenen; tjenstgöringspenning ar samt orkestern,
baletten och kören.

	Tjenstgöringspenningar,	
Sångscenen :	Talscenen : (statister och tillfälliga	
		engagemang) :
1879 — 80 kronor 103,264: 21	123,578: 97	37,098: 59
80—81	»	112,117: —	118,302: 25	32,782: 94
81 — 82	»	114,587: 93	123,035: 97	36,511: 95
82—83	»	II7.339: 76	118,841: 20	65,945: 94
83—84	»	123,619: 19	116,486: 54	25,030: 70
84—85	»	121,998: 28	H7,779: 76	22,149: 72
85—86	»	125,688: 73	186,704: 77	25,440: 25
Orkestern :	Baletten :	Kören :
i879—80 kronor	72,528: 87	32,141: 03	48,016: 08
80—81	»	72,994: 28	3i,75o: 66	44,902: 66
81—82	»	93,706: 10	34,9Oi: 22	48,469: 13
82—83	»	90,750: 65	3Ö,598: 88	45,56o: 87
83—84	»	85,970: 20	38,478: 96	48,101: 19
84—85	»	8 5,943: 30	37,732: 24	48,419: 05
85—86	»	94,033: 91	38>i23: 37	46,297: 54
59

Således ha, räknar vår affärsman, men antar samtidigt
en något fundersam min, blott dessa aflöningar på sista tiden
slukat ända till cirka 92 procent af hvad som spelats in.
Då kunna väl svårligen socialisterna komma att säga, att
teateranstalten suger ut dem, som arbeta i hennes tjenst,
och i sin ficka stoppar för himmelsskriande stor anpart af af-
kastningen af deras arbeten. Nå, hur ha de återstående
procenten och statsanslagen, hyror etc. räckt till för öfriga
utgifter? Jo, teatrarnes vigilansförhållanden ha varit så-
dana, att i juli nedanstående år ha de haft följande skuld-
belopp på sina samveten:

i juli 1879 ....................................... kr. 151,73°: 97

i juli 1880    .................................... » 229,254: 19

i juli 1882, obetalda löner för juni ... kr. 33,363: 32

» räkningar__________ » 33,749: 88

till Skånebanken _________ » 60,000: — » 12 7,113: 20

i juli 1883, obetalda räkningar ........ »	5,006: 05

förskott fr. statskontoret ... » 83,000: — »	88,006: 05

i juli 1884, obetalda löner föi- juni ............. »	31,5 29: 76*

De stora affärsuppgörelserna, då konung eller riksdag
rangerat teateraffärerna, kan man se här ofvan. Vid slutet
af spelåret 1884—85 var den öfverskjutande skulden 7,638
kr. 42 öre. Kreditivet hade dessutom strukit med. Sista
spelåret anlitades 2,500 kr. af detsamma. Innevarande
spelår lära recetterna ställa sig dåligt.

Vår imaginäre affärsman ger nu som sin hjertas oför-
gripliga mening tillkänna, att något måste vara genom-
gående på tok, efter som ett företag, som icke afkastar
mer än 496,000 kr, har så stora driftkostnader att det
skall behöfva ett understöd (deribland naturligtvis hyrorna)
af ungefär 230,000 kr. förutom en mängd så att säga na-
turaförmåner för att nätt och jämt gå i hop. Kan icke
tillverkningen — jag ber om ursäkt för hans, från hans
prosaiska idéverld hemtade uttryck — drifvas upp mera?
Kunna icke inkomsterna drifvas upp mera, får man ju

* Dock fans en behållning å 11,781 kr. 42 öre.
6o

tänka på besparingar, afskeda af arbetspersonalen, draga
in sinekurer om sådana finnas etc., tycker han och fram-
kastar en förmodan att det icke arbetas med nog fart eller
att icke arbetet ledes och ordnas med tillräckligt förstånd.
Han mumlar något om, att det var uttryck i teaterutlå-
tandet som rättfärdiga dylika misstankar: farhågan att
en större operalokal skulle medföra att man icke kunde
gå på med samma stycke så länge som hittills, framskym-
tandet af årslånga förarbeten till nya operor etc. Härpå
kan jag icke svara något annat, än att jag hört talas om
ibland vecklånga »konstpauser» mellan repetitionerna på
ett stycke, om ingalunda sällsynta omkastningar af tilltänkta
program etc., men kan endast faktiskt upplysa om, att re-
presentationernas antal varit:

	å Stora	â Dramatiska
	teatern :	teatern :
1879—80	182	237
80—81	173	233
81—82	185	226
82—83	191	233
83—84	218	227
84-85	218	220
85—86	224	.	247

Under innevarande spelår lär det funnits veckor, då
operan spelat hvarje afton, men det är icke detsamma som
ett plus i inkomsten, utan kan vara och är ibland ett minus.

I allmänhet antages, att den dramatiska scenen bär
sig och lemnar öfverskott, som kommer den lyriska scenens
ekonomi till godo. 1880 års teaterkomité drog dock detta
i tvifvelsmåls, men hvarken då eller senare har man —
jag säger —- idts vidtaga någon ordentlig utredning af hur
härmed förhåller sig. Räkenskaperna äro så anordnade,
att en sådan utredning skulle måhända orsaka för mycket
besvär för den så strängt upptagna teaterstyrelsen. Bland
de allra förnämsta orsakerna till att den stora teatern esom-
oftast bereder direktionen den sorgliga anblicken af en då-
6i

ligt besatt salong och i följd deraf tynger pä teaterkassan,
uPPSes ^ess otidsenliga skick, som skrämmer publiken. För
belysning häraf torde följande öfversigt öfver medelinkom-
sten pr föreställning vara af intresse:

Stora Dramatiska

teatern :

teatern:

1879—80	kr.	L339:	04*	690:	58
80—81	»	1,243:	99	652:	20
81—82	»	1,425:	°5	757:	44
82—83	»	1,732: 89		745:	10
83-84	»	L352:	39	828:	02
84-85	»	1,462:	35	804:	25
85-86	»	1,393:	53	744:	10

Likaså öfver maxima och minima cd ajtonrecetter å båda
teatrarna för september—maj månader af spelåret 1885 —
1886. I vidfogade parenteser anges dels programmet dels
ibland äfven utdelade fribiljetter.

Stora teatern:

Sept. 4. 3,021: — (galaspekt.)
30-	454: 35 (V. Tell; 130 fri-
bilj etter)

Okt. 16. 2,483: 85 (Lohengr. repris)
29.	800: 80 (Martha; 150 fri-
biljetter)

Nov.	6.	2,191:	05	(Lohengrin)
20.	469:	65	(Profeten; 125
fribiljetter)

Dec.	26.	(annandag	jul) 2,698: 53

16.	327:	45	(Fra Diavolo;
92 fribiljetter)

Jan. 22. 3,540: 80 (Romeo o. Julia)
20.	492: 10 (Kng Erik; 196
fribiljetter)

Febr. 12. 2,252: 45 (Romeo o. Julia)
19.	485: 90 (Den stumma;
164 fribiljetter)

Mars 3. 2,444: 30 (Paul o. Virgin.)

Dramatiska teatern :
Sept. i. 1,409: 25 (Lady Tart.)
23.	277: 25 (En liten förm.,
Richelieus första
vapen ; 40 frib.)

Okt.	29.	1,322:	—	(Denise)
17.	466:	75	(Vildanden:	84
fribiljetter)

Nov.	3.	1,282:	75	(Denise)
13.	291:	—	(Ambrosius;	62
fribiljetter)

Dec. 26. e. m. (annandag jul) 1,271: —
IO‘ 373: — (Häxmäst. ; 94
fribiljetter)

26. m. 282: 75 (Stora klockan;
■	75 fribiljetter)

Jan. 12. 1,254: 25 (Madel. Bunge)

30.	314: — (En fogel på lin-

deqvist, Roderik
Heller ; 43 frb.)

* Denna siffra erhållen genom frånräknande af operamaskeradens »re-
cettmedel» 7,884 kr. 45 öre från här ofvan anförda totalbelopp.
Ö2

Mars 29.	196: 85 (Härmännen på Jan. 3. m. 69: — (plockgodspro-

Helgoland 2 ggn;	gram)

213 fribiljetter) Febr- 28- I>243: 75 (Geogr.o.kärlek)

April 26. 2,349: 10 (Diamantkorset) 2O-	292:	(Stora klockan

12.	922: 20 (Aida; 61 frib.)	32 fribiljetter)

Maj 12. 2,182: 85 (Leonora) Mars ”• L240: 25 (Almlöfs repr.)

26.	356: 85 (Vilh. Tell; 136	2-	3O9: — (Erasmus Monta-

fribiljetter)	nusi Rädd, eng;

19 fribiljetter)

April 26. 1,232: 75 (Prov., Onkelns
testamente)

19.	217: — (De onyttige, 81

•	frib.)

Maj. 24. 1,127: 50 (Almlöfs repres.
Musset, Osvuret
är bäst)

31.	210: 50 (plockgodspro-

gram; 49 frib.)

Kapitlet om fribiljetter får en ytterligare belysning ge-
nom följande uppgift, att t. ex. under november månad förlidet
år utdelades sådana å Stora teatern till ett antal af 1,398,
å Dramatiska 484 stycken, under februari detta år resp.
774 och 654 samt under april 450 (många nyheter etc. å
Stora teatern) och 948.

Nu är det möjligt, att direktionen håller före att pro-
grammet vid dessa minimainbringande representationer va-
rit sådant, att det »bort kunna ingifva grundade förhopp-
ningar om en väl besatt salong». Och deremot äro kanske
de flesta maximirepresentationerna sådana, då publikens
åtrå efter biljetter varit helt och hållet beroende »på till-
fälliga omständigheter såsom t. ex. ett förväntadt besök å
teatern af någon främmande furste eller annan celeber per-
son o. s. v.» De bifogade korta programnotiserna och de
store växlingarna på en så kort tidsperiod som en månad
göra dock väl naturligare att antaga en annan förklarings-
grund än skräcken för obekväm lokal, de dåliga tiderna etc.,
nämligen helt enkelt den, att publiken är så pass preten-
tiös, att den icke icke vill ge ut pengar för att höra och
63

se något skräp eller något underhaltigt återgifvet. Det vill
med andra ord säga, att det icke går i denna hvad för
slag som hälst. Och särskildt vid operan ha ju under se-
nare år ibland gifvits stycken med en sådan uppsättning,
att man snarast har skäl att förundra sig öfver att repre-
sentationerna lemnat ens så pass mycket. Men så har
också teatern i söndagspubliken och abonnenterna några
långmodiga får, som den kan behandla tämligen noncha-
lant, något som den också mycket riktigt gör. För att
nu icke abonnenterna skola ha altför tråkigt genom att sitca
för ensamma, visar sig direktionen synnerligen älskvärd
att just på abonnemangsaftnar dela ut så friskt med fribiljetter.
Som patriotismen i våra dagar är synnerligen utpräglad, så
lyckades ock direktionen samla 246 som gratis ville värma
sina själar vid åseende af den gamle vördnadsvärde Gustaf
Vasa. Och det var någonting liknande, som gjorde sig
gällande i fråga om den af Svenska akademien uppmun-
trade Kung Erik. Men icke ens en sådan uppmärksamhet
synes göra åsyftad verkan och abonnenterna förbli lätträk-
nade. För att ta exempel från spelaret 1885—86 lyckades
det första abonnemangsfisket i afseende på Stora teatern
tämligen bra: ända till 5 hela loger och 44 lösa platser,
som vägdes upp med ungefär 5,600 kr.; vinterfänget slog
till med två hela loger och 22 lösa platser och ungefär
1,550 kr. och vårfänget med 2 hela logeroch 20 lösa plat-
ser för ungefär 430 kr. Under spelåret 1881—82 uppgingo
abonnentafgifterna för samma teater till 18,700 kr.

Teatrarnes räkenskaper äro så anordnade, att det en-
dast efter ytterst besvärliga och tidsödande uträkningar
bör vara möjligt säga på ett ungefär ett styckes debet och
kredit. Men så vidt man kan se, har den nuvarande di-
rektionen icke sällan haft bra osmak med sina repriser eller
val af nya stycken. Någon mera detaljerad redogörelse
har jag icke nu tid att lemna härför, men de små aftonrecet-
terna och stora fribiljettutdelningarna äro dåliga symtom.
64

Likaså vill det synas, som om direktionen icke tillräckligt
behjärtat klokheten att ha arbetena så ordnade, att när ett
stycke börjar förråda tecken till att vara utspelt, nya fri-
ska krafter genast kunna ryeka fram i elden, utan i stället
får man långa tider hålla på att tröska bara halmen.

För vänner af den uppspirande inhemska dramatiken
bör det vara en sorg att höra, att Kung Erik släpade sig
fram endast öfver sex gånger, att »Under vägbrytningen»
gick fyra, fem gånger, en kväll med ända till 171 fribiljetter,
att »Ensam» och »En lektion» svängde sig på slutet med
94—118 fribiljetter. S. B. Ö. S.

Som en allmän regel torde kunna sägas, att när k.
teatrarna icke nöja sig med att föra parasitlif på sitt gamla
anseende, utan söka bjuda något till innehåll eller återgif-
vande erkännansvärdt, då visar sig ock allmänheten villig
till en verklig uppmuntran af dessa bemödanden.

När man ser utdelandet af fribiljetter, känner man sig
verkligen frestad att beundra djupet och konsekvensen af
hrr Willmans och Grandinsons ekonomiska visdom, då de
dra in på några fribiljetter till tidningarna, som äro nog
»beskedliga» och artiga att utan invändning eller ersätt-
ning ta mot deras minsta skräpnotiser,

Men den W-ska teaterdirektionens sparsamhetstenden-
ser förefalla esomoftast att göra sig på ett ganska egen-
domligt sätt gällande, Det röjer sig nog utan något vi-
dare påpekande vid här nedan upptagna detaljerade öfver-
sigt öfver löneförhållandena. Aflöningarna äro teaterns
största utgiftspost och de stegrade löneanspråken i synner-
het hos artister af första rang anser direktionen vara en af
de främsta, kanske den allra främsta anledningen till att
debet och kredit i teaterns finanser ej gå i hop. Men in-
nan dess tillåter jag mig anföra följande lilla för hrr Will-
mans och Grandinsons omdöme ytterst karakteristiska episod;

För flera år sedan yrkade k. m:ts och rikets kammar-
rätt, att bestyrkta transsumt af kontrakten med teaterper-
65

sonalen skulle åtfölja teaterräkenskaperna. Detta brydde
sig teaterstyrelsen ej ett tecken om. I 1882 års revisions-
berättelse gjorde statsrevisorerna samma yrkande. I sitt
svar härpå förklarade hrr Westin och Grandinson i en nå'
got byråkratisk ton, att det var fullkomligt lyx, då de till
kammarrätten månatligen ingående aflöningslistorna voro för-
sedda med direktionens bestyrkande. Följande årens reviso-
rer upprepade emellertid yrkandet. 1884 satt hr Willman vid
styret och svaret blef höfligare, men enfaldigare och naivare.
Kansliets ordinarie arbetskrafter vore så upptagna, att de icke
kunde befatta sig med att dels afskrifva, dels transsumera
inalles öfver 300 kontrakt. Derför skulle man vara nöd-
sakad anlita extra hjelp och — nu kommer det dråpligaste
— kostnaden härför kunde icke beräknas lägre än till minst
— etthundra kronor. En sådan utgift vore ett altför
hiskligt brott mot den af k. m:t direktionen meddelade
sparsamhetsregel. Snälla hrr W. och Gr., det fins ett ord-
stäf som ni tyckas ha tagit till valspråk: sila mygg och
svälja kameler. Statsutskottet, som brukar förstå sig på
sparsamhet, förklarade emellertid herrarnes betänklighet icke
förtjena afseende och det tyckte inte häller riksdagen eller
k. m:t, utan nu finnas 3 tunna böcker med kontraktstrans-
sumt bland teaterräkenskaperna i kammarrätten, och sty-
relsen får väl nöja sig med att genom insnålande på några
fribiljetter till tidningsmän visa sitt sparsamhetsnit och sin
troskyldiga hörsamhet mot k. m:ts nådiga befallningar.

När jag nu öfvergår till aflöningskontot, ber jag få noga
fästa mina läsares uppmärksamhet på följande ord i teater-
direktionens promemoria af 1884, så mycket hällre som
dessa ord dels tjenstgjorde som ett kraftigt motiv för be-
gärandet och beviljandet af treårsprovisoriet och dels kunna
sägas vara afsedda till hr Willmans direktörsprogram. Jag
tror orden äro så pass vigtiga, att de väl kunna motivera
den lilla ökningen i tryckningskostnaden genom ett och
annat ords kursivering.

Vr Dagens Krönika. VII. 1.	5
66

Direktionen fäste uppmärksamhet på den besparing,
som ovilkorligen skulle uppstå derigenom, att visshet vun-
nes för de k. teatrarnes bestånd för mera än ett år i sänder,
t. ex. under tre år, och direktionen således komme i till-
fälle alt vid uppgörande af kontrakt i större man tillgodose
teaterns intresse i ekonomiskt afseende än hvad nu kan
ega rum.

Jag får bekänna, att jag höll på att genom ett ordent-
l^t gapskratt profanera värdigheten af statsrevisionens mot-
tagningsrum, när jag i kontraktsböckerna fick läsa det ena
namnet efter det andra pä dem, som teatern då skyndat
att bevara för sig genom tre- eller tvåårskontrakt. Det var
1884 följande något komiska namnsammanställning: hrr
Dahlgren, Ohlsson, Hansson och Roos samt bland damerna
Ch. och V. Strandberg, C. Swartz och E. Walenkampf m. fl.
1885 bevarade teatern åt sig genom tvåårskontrakt t. ex.
hrr Håkansson, Malmsjö, Törnqvist, Bergqvist och Ljung-
berg. Det bör kanhända nämnas, att direktionen genom
dylika längre kontrakt band äfven några af teaterns för-
mågor, men huruvida direktionen dervid kom i tillfälle att
i större mån tillgodose teaterns ekonomiska intressen, synes
bäst af sjelfva kontrakten. En närmare granskning af huru
direktionens vackra sparsamhetsteori tog sig ut i praktiken
måste emellertid öfverlåtas åt mina läsares eget initiativ.

Aflöningen till sjelfva sujetterna utgår i regeln i form
af fast lön och aftonpengar. Med måtta och urskilning
användt kan väl aftonpengsystemet ha åtskilligt för sig och
bör vara ett rätt effektivt preservativ mot sjukdomsfall och
tredska. Men redan 1880 års teaterkomité klandrade med
fog den utsträckning, systemet tagit, och den nuvarande
direktionen har dock snarare utvidgat än inskränkt det-
samma. När en så stor del, ibland den största delen af
lönen, utgår som aftonpengar, verkar det som ett häftigt
incitament och underblåser i hög grad den redan dessför-
utom i altför hög grad befintliga benägenheten att sno åt
67

sig roller och med afund se på alla andra, som lyckats lägga
vantarna på någon. Systemets verkan är af demoraliserande
art och medför lätt ett inställsamt fjäsande och krypande
för de rollutdelande. Det är också ett gnoende och rän-
nande af sujetter i kanslitrapporna för att hålla sig framme.
Och för aftonpengarnas skull ikläda sig gärna somliga sån-
gare och sångerskor en statists anspråkslösa skepelse; och
detta tycker direktionen befodrar sparsamhet. När direktionen
förebrås att den låter t. ex. en publikens och kritikens gunst-
ling ödsla bort sina krafter på alla möjliga uppgifter utan syn-
nerligt hänsynstagande till vederbörande artists konstnärliga
utveckling, är derför en dylik form för klandret väl tämligen
obefogad, åtminstone innan man förvissat sig om hvilken an-
del artistens egen sjukliga åtrå efter roller och aftonpengar i
verkligheten haft deri. Nej klandret, och det gärna så skarpt
som hälst, bör hufvudsakligast riktas mot direktörens slapp-
het och vankelmod, som underblåsa och delvis ursäkta dy-
lika dåliga vanor. För sujetterna sjelfva måste ett dylikt
aflöningssystem medföra stora olägenheter i följd af omöjlig-
heten att mera säkert beräkna sina inkomster och en miss-
haglig sujett kan sålunda ganska känbart på extrajudiciel
väg göras spak. En antydan om huru löneförmånerna kunna
variera från månad till månad ges i följande tabell. I första
kolummen upptages den fasta månadslönen; de tre följande
angifva utbetalda aftonpengar under tre på måfå valda
månader:

Sångsceneii :

Lönen :	Attonp. för

	okt. 8s			nov. 85	febr. 86
Hrr: Dahlgren			 191:	67	78	102	36
Ohlsson 						 229		126	ISS	117
Håkansson 					 100		60	120	IO5
Lundqvist				 333:	33	300	SÖG	270
Ödmann 					 5°o		600	ISO	480
Rundberg					 i7S		77	84	49
Sellman 			—-	—- 333:	33	80	360	40
Forsten					 250		150	IOO	275
68

Lönen :

Damer: Ch. Strandberg
Vilh. Strandberg
Ek ................
Javette...............

Grabow ........

IOO
175
333:

ISO
333

okt. 85

95

60

240

80

540

Aftonp. för

nov. 85

90

SO
640

80

900

febr. 86

SO

75

560

20

Talscenen :

Hrr: Hedin ....
Elmlund ...........
Hartpiann......
Fredrikson ........
Thegerström........
Personne ......

Hamrin.^.......

Örtengren.....

Palme ................

Damer : Swartz........
H. Kinmansson
Björkegren ...........
E. Hartman............
H. Rundberg ..
Dorch-Bosin...........

175

250

250

250

250

208:

175

175

175

175

250

250

208:

175

250

33

33

270
245

125
920
625

210

207
' 99

56

56
200
180
375
200
460

90
245
425
920
650
. 170

99

72
168

49
210

Sio
345

100

200

120

70

425

760

450

ISO

27

56

14

90

180

SIS

80

220

Tar man endast nuvarande fasta lön i

betraktande,

skulle man kunna uppställa ungefär följande lönegrader.

För sång-scenen: första lönegraden; för hrr: 3,000 kr.
och deröfver; för damer: 2,500 kr. och högre. Dit höra
hrr Ödmann, Lundqvist, Forstén, Strömberg och Sellman
samt damerna Ek, Edling, V. Andersson, A. Karlsohn,
Almati och Wellander. Andra lönegraden; minimilön resp.
2,100 och 1,500 kr.: hrr Ohlsson, Dahlgren, Janzon, Rund-
berg, Rosén, Söderman, Sellergren och damerna V. Strand-
berg, E. Geijerstam, Javette och A. Strandberg. Tredje
lönegraden torde kunna anses innefatta alla öfriga, såsom hrr
Malmsjö, Bröderman, Torslow, Håkansson och damerna:
Gelhaar, Ch. Strandberg, Hedv. Willman etc.

För talscenen ställa sig motsvarande förhållanden ungefär
så: första lönegraden resp, minima 2,300 och 2,100 kr.: hrr
69

Elmlund, Hartman, Personne, Bæckstrôm., Sundberg, Fred-
rikson, A. Örtengren, Hansson, Törnqvist samt damerna:
H. Kinmansson, Hwasser, Åhlander, Hartman, Björkegren,
Swartz, Zetterberg, Dorsch-Bosin och H. Rundberg. Andra
lönegraden: minimum resp. 1,700 och 1,050 kr.: hrr Hedin,
Norrby, Palme, Hamrin, Grip, Roos, samt damerna. A.
Kinmansson, E. Lindström, Svensson, Göthlin, Seelig och
Ulrich. Tredje lönegraden innefattar alla med lägre löner
nämligen: hrr Bergqvist, Ljungberg, Larsson och frökn.
Åkerlund och Sundqvist,

Af skäl som redan äro angifna, kan man dock ej bilda
sig någon fullt tydlig föreställning om de ver^a löne-
jförmånerna utan kännedom om dels aftonpengarnes storlek
■och dels huru de utfalla, då en skenbart anspråkslös lön
helt lätt pöser upp ganska ordentligt. Normen för aftonpen-
garna. synes af kontrakten; hur de ställa sig i verkligheten,
kan man göra sig en föreställning om genom följande fran
taxeringslängderna hämtade öfversigt öfver följande personers
löneförmåner för kalender ar et 1886. *

Scmgscenen:	■					Talscenen;  Lön	aftonp.	s‘.ä
	Lön	aftonp.	s:a				
Lundqvist	4,000	3,000	7,000	Hedin	2,100	1,155	3.255
Strömberg	3>oo°	3,000	6,000	Norrby	2,100	810	2,910
Ödmann	6,000	4,800	10,800	Elmlund	3,000	2,73°	5,730
Malmsjö	1,400	600	2,000	Hartman	3>ooo	1,380	4,380
Bröderman	1,600	452	2,052	Personne **	2,500	1,690	4.I9O
Rosén**	2,100	615	2,715	Hamrin	2,100	1,224	3,324
Sellergren **	L44O	375	1,815	Fredrikson	3>ooo	6,920	4-920'
(Lundmark	2,100	710	2,810)	Palme	2,100	320	2,420
Söderman	2,100	570	2,670	Bæckstrôm	2,300	270	2,570
'Ohlsson	2,750	L5I2	4,262	Bergqvist **	885	200	1,085
Torslow	1,200	750	L95O	Ljungberg**	864	200	1,064
Håkansson	1,200	905	2,JO5	Sundberg	s.^o	234	3,424

•* Efter offic. uppgifter från teaterns kamrerare i mars 1886. Tjënsfg/
■pengarna upptagna efter utgåendet under rSSy. I slutsummorna i »gå pen*'
ssionsafgiôær och medgifna afdrag (10 à a5 %) i och. för toalettomkostnadef.'

** Adzing, se kontrakten här nedan'/
70



Sångscenen :			Talscmcn :			
	Lön	aftonp. s:a		Lön	aftonp.	s:a
Janzon	2,500	1,100 3,600	Hansson	2,800	1,050	3,850
Sellmann	4,000	2,480 6,480	A. Örtengren *	2,100	1,062	3462
Rundberg	2,100	991 3,091	Grip	2,100	640	2,740
Forstén *	2,500	1,02 5 3,5 2 5	Roos	L75O	393	2,143
Damer :			Törnqvist	2,000	2,025	4,025
V. Strandberg 2, i oo		i,i55 3,255	Damer:			
Edling	4,000	2,880 6,880	Tammelin	1,200	—	1,200
Ek	4,000	4,640 8,640	A.Kinmansson *	I,8OO	435	2,235
V. Andersson	2,800	1,000 3,800	H. Kinmansson	3,000	900	3,900
Gelhaar	1,200	700 1,900	Åhlander	2,100	938	3,038
Grabow	4,000	5,490 9,490	E. Lindström	1,050	297	i,347
Geijerstam'	i,35o	—	i,35o	Hartman	2,750	1,695	4,445
A. Karlsohn	2,5°°	483 2,983	Åkerlund	900	—	900
Wellander	2,500	1,280 3,780	Svensson *	720	150	870
Ch. Strand-			Ulrich *	36°	—	360
berg	1,200	655 1,855	Björkegren	3,000	1,260 f	4,260
H. Willman	1,200	80 1,280	Hwasser	5,730	242	5,972
Javette *	I,8OO	735 2,535	Swartz	2,100	420	2,520
A. Strandberg	2,100	475 2,575	Zetterberg	2,100	385 t	2,485
			Dosch-Bosin	3,000	3,060	6,060
			H. Rundberg	2,100	520	2,620
			A. Göthlin *	72O	150	870
			Seelig *	6OO	125	725
			G. Bäckström	I,6OO	1,070	2,670
			Sundqvist	360	—	360

Detta afser

väl

att märka endast ^a/ender-aret.

Be-

träffande löneförhållandena för nu ingångna spelår och de
innan detta inträffade förändringar kan jag endast hänvisa
till följande summariska redogörelse för aktörs- och aktris-
kontrakten, men från de i år afslutade kontrakten kunna
blott meddelas sjelfva fasta lönebeloppen. Då det torde
vara af intresse, medtagas äfven vissa kontrakt, som af en
eller annan anledning icke äro gällande. Ordningen namnen
emellan både här och i förut förekommande uppgifter är
merendels fullständigt slumpvis.

* Ändring, se kontraktet här nedan.

f Tjenstledig under en stor del af förra året.
7i

I.	Sångscenen.

Herrar:

Da/i^ren: 187^,* lön 4,000 kr. och 3 kr. pr akt; 79, 3,666: 67;
81, 2,800; 84—87, resp. 2,500, 2,300 och 2,100, 6 kr. pr repr., upp-
bärande af tjenstgp. pr akt. Willman: Lifstidsengagemang från juli 63.
Lön 5,200 kr. och tjgp enl. gällande grunder så länge W. är tjenstbar,
sedan 4,000 kr. i pension. (Sandstedt: 8^, 2,100 kr. och 6. **) Ohlsson:
791 2i75° °- IO> ^>^—87> aftonp. 9 kr. Torslow: 79, 2,750 o. 6; 81,
1,800 o. 10; 83, 1,500; 84—87, 1,200 kr. Håhansson: 79, 2,750 o. 10;
83, 2,100; 85—87, 1,200 o. 15. Lundqvist: 77, 3,000 o. 30; 79, 2,750;
80, 3,000 o. 40; 81, garanti för 50 repres.; 84, 4,000 o. 30. Janzon: 79,
2,750 o. 30; 80, vid dramat, roller och mindre sångpartier endast 10 kr.
i aftonp.; 85, 2,500. Strömberg: 83, 3,000 o. 30; 85. 40.

Ödmann: Spelåren 1878—81, lönen sukc. 4,500, 4,800 och 5,000
kr. och aftonp. resp. 35, 45 och 50 kr.; 81—82, sista spelårets förmåner;
82—83, 6,000 o. 50; 84—87, lönen lika, men 60 kr. pr afton. Sellman:
3,000 o. 40, garanti 75 ggr; 84, bortföll garantien. Malmsjö: 79, 1,000
kr.; 81, 1,100 o. 5; 82, 1,400; 85—87, lika. Lundberg: 82, 2,100 o. 3;
^4) 5; 85, 7. Lröderman: 82, 1,600 o. 3 à 10; 84, 3 kr. Forste'n: Okt.
83-—juni 84, 250 kr. pr månad och 15 kr. pr repr.; aug. ,84—juni 85,
2,500 o. 15; 85, 25; 86, 3,250 kr. (Johanson: 83, 1,500 o. 10 à 5.)
(Lange: 82, 5,600 kr.) (Labatt: sept. 83—maj 84, 2,000 kr.) Losen: 84,
2,100 och ersättning f. debut; 85, 15. (Grevilius: 84, sept.—maj, 720;
85, 900.) (Lundmark: 85, 2,100 och 10.) Sellergren: 84 100 pr månad;
85, 1,440 och 5; 86, 2,100. Söderman: 85, 2,100 och 10. (Örtengren:
jan—juni 86; 125 pr månad och 5.) A^gren; 86, 1,050. Grafström: 86,
600. Lratbost: 86, 1,800 och 5.	.

Damer:

Ch. Strandberg: 80, 2,666 kr., 67 och 2 kr. pr akt; 81, 10 kr. pr
repr.; 82—83, 10 à 5 ; 84—87, 1,200. Hedv. Willman: 77, såsom aktris
3,000 kr. och 2 kr. pr akt., såsom lärarinna i scenisk konst 83, kr. 33 pr
månad; 79, aktrislön 2,750 kr.; 84, 1,200 och 20.

K Strandberg: 73, 1,800; 74, 2,100; 76, 8; 77, 15; 79, 1,925;
81, 2,100 och 15; 84—87 lika. (Lagermark: 81, 2,100 och 10.) Javette:
83, 1,600 och 15; 84, 1,800; 85, 20 kr.; 86, 2,100. (/4. Janson: 83,
1,500 och 15; 2,100 och 10.) K Andersson: 83, 3,000 och 20; 84, 25
kr.; 85, 2,800. M. Gelhaar: 83, 120 kr. pr månad och 5; 84, 1,200 och
7. (Grabow: 84, 4,000 och 150; 85, 180.) E. Geijerstam: 84—87, 1,050,

* Betecknar när kontraktbestämmelsen gjordes eller för hvilket spelår.

** Första talet anger här och i det följande lönen, andra talet aftonp.
72

1,200 och 1,500. Anna Strandberg: 84, 2,500 och 100 för första gg och
15 för derpå följ, repr.; 85, 2,100 och 20. Z. Wellander: 85, 2,500 och
20 kr. Almati: 86, 3,200 och 4o(?). B. Edling: 80, 4,000 och 20; 81,
4,500 och 30; 84, 4,000 och 45. Ek: 82, 5,000 och 40; 84, 4,000 och
80. A. Karlsohn: 79, 1,000; 80, 2,100; 81, 2,500 och 5; 84—87, 7 kr.

II.	Talscenen.	'

Herrar :

Sundberg: Lifstidsengagemang från 1866; vid tjenstgöring 4,000 kr.
pr år förutom tjenstgöringspengar; sedan 3,000 kr. Swartz: Lifstidseng.
fr. 1864; lön 4,000 kr. och tjpgr, men vid uppträdande mer än 44 ggr för
hvarje följande repr. 50 kr. (tjp. inr.) Såsom icke tjenstgörande 3,000 kr.
Hedin: 83, 2,100 kr. och 6 kr. pr repr. med garanti för minst 3,000 kr.
pr år; 84, 15 kr. utan garanti. Norrby: 73, 2,100 och 6; 79, 1,92^; 81,
2,100 och 10. Elmlund: 83, 4,000 och 20, garanti för 90 ggr; 84, 3,000
och 35, utan garanti. Hartman: 83, 3,000 och 20, garanti för 75 ggr;
84—87, 3,000 och 25, ej garanti. Hillberg: 86, lön 3,000, aftonpengar (?).
Hansson: 75, 3,000 och 10; 77, 15; 79, 2,750; 81, 3,000 och 20782,
10 å dramatiska, 20 å stora; 84-—8 7, 2,800. Eredrikson: Kontrakt 16
juni 79 såsom intendent med åliggande att leda dramatiska teaterns sce-
niska verksamhet, uppsätta pjeser, uppgöra repertoar, föreslå lämpliga pjesei
mot en årlig lön af 3,000 kr., som för spelåret 1883—84 höjdes till
3,500 kr. Såsom premiéraktör 81 5,000 kr. lön, 20 kr. pr repr., men
om mer än 100 ggr 10 kr. för öfverskjutande repr.; 83, 6,500 kr. utan
aftonp.; 84, 3,000 och 40. ÇAug. Lindberg: (Enligt kontrakt 30 juni 84)
såsom förste regissör och instruktör för dramatiska scenen och aktör. I
förra befattningen 3,000 kr. lön; såsom aktör 75 kr. pr repr. med garanti
för 40 gånger.) Lagerkvist: 73, 2,100 och 6; 75, 10 kr. pr repr.; 1,925;
* 81, lönen 2,100; 84, 15 kr. (Callmen: 74, regissör 1,000, attributförv.
600 och aktör 975 (nedsatt 79 till 893: 75 men 81 925), boställsrum
och 3 kr. pr repr.) Grip: 83, 2,100 och 5. (Christernsson: 82, såsom
aktör 2,100 och 5, lärare 1,000, regissör 5 00 och instruktör 3 5 0 kr.; 84,
aktörslönen 2,100, 2,000 såsom regissör etc. och 900 såsom lärare.) Theger-
ström: 79, 4,583: 33; 81, 5,000; 83, 10 kr. pr repr.; 84—87, 3,000 och 25.
(9. Bäckström: 8 5—8 7, 2,100—2,5 00 och 10. Palme: 8 5—8 7, 2,100, 8,
10. Bergkvist: 85—87, 720—1,050. Ljungberg: 85, 72 kr. i månaden; 86,
1,050. (Widberg: 48 kr. i månaden.) Larsson: 86, 1,050. Personne: 77,
L575 kr; 78, 3 kr. pr repr. ; 79, 1,443; 81, 2,000 och 5; 82, 2,100; 83, ga-
ranti för 180 ggr; 84, 10 kr.; 85, 2,500 och 10; 86, 3,000 och (?). dahlgren:
(82, 1,500 och 3.) Hamrin: 82, 2,100 och 5 ; 84, 9 kr. A. Örtengren: 83,
2,100 och 5; 84, 9 kr.; 86, 2,300. (Fahlbeck: 82, 3,600; 83, 3,000 och
5; 84—87, 2,500 och 8.) Boos: 84—87, 1,573, 1,700, 1,800 och 3 kr. pr
73

repr. ^ydgren: 83, 600; 84, 1,050.) Törnqvist: 83, 400 kr. pr månad;
84, 3,000 och 15; 85—87 lika.

Damer:

Hivasscr: Lifstidseng. sedan 1867. Vid tjenstg. 6,000 kr. och tjgp.;
pension 3,000 kr. Swartz: 73, 2,100 och 5 ; 74, 10 kr. pr repr.; 79, 1,925 ;
83, 2,100 och 7; 84—87 lika. Tammelin: 73, 2,100; 74, 75 och 76,
resp. 3, 4 och 5 kr. pr repr.; 79, 1,925; 81, 1,500 och 10; 83, 1,200.
Æ Kinmansson: 79, 2,750; 81, 2,500 och 5; 83, 2,100; 86, 1,200. H.
Kinmansson: 79, 1,925 och 10; 80, 2,500; 81, 3,000. (C. Ulff: .83,
3,000 och 15.) G. Bäckström: 83, 1,500 och 5; 84, 1,600 och 8; 85, 10
kr. Åhlander: 83, 1,600 och 5; 84, 7 kr.; 85—87, 2,100 och 4. K
Lindström: 78, 1,050; 79, 962: 50; 81, 1,050; 82, 800; 84, 1,050; 85,
3 kr. A. Zetterberg: 83, 2,100 och 3; 84, 7 kr.; 85, 2,100 och 10.
Björkegren: 83, 3,000 och 20; 84—8 7, 30 under 2 år, sedan 3 5. E. Hart-
man: 83, 2,100 och 10; 84—87, 2,100, 2,500 och 3,000, 15 kr. pr repr.
^Flygare: 83, 1,600 och 5.) Dorsch-Bosin: 81, 4,000 och 10; 84, 3,000
och 20. Åkerlund: Sept. 84—maj 85, 900 kr. Æ. Kundberg: 85—87,
2,100 och 10. Svensson och Göthlin: 85, 60 kr. i månaden; Seelig der-
emot 50 och Sundqvist och jJlrich 30 kr. 86 : Svensson^ Seelig och Ulrich
1,050; Sundqvist 750.

För den, som något följt med teaterförhållandena här-
städes och eger färdighet att läsa mellan raderna och göra
lämpliga kombinationer, tror jag, att mina något omständ-
liga tabeller och sifferuppgifter skola vara ett icke altför
ovigtigt bidrag till en klarare uppfattning af teaterfrågan,
åtminstone hoppas jag, att dessa uppgifter icke behöfva,
med förbehåll för ofrivilliga misstag eller felskrifningar, skäm-
mas altför mycket för sig vid sidan af de, som förefinnas
i teaterstyrelsens oftanämda utlåtande.

Ofvannärnda lönestatistik skulle egentligen åtföljas af
en jämförelse med de löneförmåner, de vid andra statsinsti-
tioner anstälda uppbära, men tid saknas. Mig vill det före-
falla, som om det icke vore så mycket de bättre artisternas,
visserligen ganska stora löneförmåner som, enligt hvad teater-
direktionen vill påskina, förnämligast tynga ned den eko-
nomiska jämvigten, utan att felet snarare vore att söka deri,
att samma direktion dragit på sig * eller behållit kvar all-

* Sujettantalet har ökats under senare år.
74

deles för många obetydande krafter, hvilka förstått att för-
skaffa sig i förhållande till sina prestationers värde öfver-
drifvet höga aflöningar och ingalunda ega förinågan att föra
publik till teatern. Jag tror, det skulle varit fördelaktigt
för k. teatern, om den från publiciteten kunnat få för en
kortare period till låns till direktör någon nymodig med-
arbetarkonsumerande redaktör. *

Som en komplettering till ofvanstående lönestatistik
torde kanske vara af intresse att nämna något om löne-
förmånerna för några andra vid teaterverksamheten engage-
rade personer. I årlig lön uppbär direktören 6,000 kr. och
innehar en boställsvåning å 7 rum och kök. I följd af
lifstidsengagemanget uppgingo hans inkomster från teatern
18 8 5 till 11,2 00 kr. i lön och 40 kr. under rubriken tjenst-
göringspengar. Dessutom har direktörens fru 1,200 kr. i
lön — från lyriska scenen (!) — förmodligen i afvaktan på
pension. Sekreterarens och ombudsmannens lön är 2,000
kr., dessutom såsom någon sorts bibliotekarie 25 kr. i må-
naden, kamrerarens 3,000, teaterliteratörens 1,200 och lä-
karens 600 kr. Regissören Christiernsson har 5>oo° ^<r-,
andre regissören Boberg vid stora teatern 2,100 kr. och
bostad samt 400 kr. såsom materialförvaltare samt teaterns
framstående maskinist P. F. Lindström 3,600 kr. Förste
kapellmästaren Nordqvist har 6,000 kr. och hr Henneberg
3,500 kronor, kormästaren Edgren och ackompagnatören
Lindholm 2,400 kr.; konsertmästarne 2,200—1,800 med
några små tjenstgöringspengar; orkesteranföraren Heintze
1,500 kr. Kapellisternas löner synas variera mellan 2,000
och 300 kr. med aftonpengar pr år till 20—25 kr. Kor-
sångarne tyckas kunna förtjena mellan 1,400—500 kr. med

* Hade man icke haft mod att underkasta sig en dylik hästkur, som ■
onekligen verkar tämligen blindt, hade det nog i alla händelser varit en affär
att t. ex. ge kantor Håkansson eher hr Hansson och andra lika gräsliga att
se som att höra en mindre lön med helig förpligtelse för dessa att obrotts-
ligen hålla sig från scenen.
75

aftonpengar mellan 20—160 kr. pr år; korsångerskorna
650—300 med ungefär samma inkomster i aftonpengar som
karlarne. Premierdansören Sjöblom förtjenar genom sina
luftsprång 3,500 kr., fru Lund och Christenson resp. 2,250
och 2,000 kr., frökn. Rosén, Flamand, Westberg, Paulson
resp. 1,650, 1,600, 1,500 och 1,365 kr., öfriga dansöser
cirka 900, 800. etc. Figuranterna ha mellan 1,100—300 kr.
och i aftonpengar omkring 200 kr. pr år; figurantskorna
600—130 kr. med aftonpengar, som synas vexla mellan
ungefär 160 och 120 kr. Somliga kapellister, korsångare,
figuranter etc. uppbära inga aftonpengar. Då nu dessa kate-
gorier af teaterpersonalen icke kunna sägas tillhöra de in-
flytelserikare personligheterna inom teatersamhället, före-
faller icke så otroligt påståendet, att, vid raptus af spar-
samhet, direktionen anser deras löner såsom särdeles lämp-
liga illustrationsprof till sina sparsamhetsbegär.

Hvad teatern får betala för nöjet att se hr Hjertstedt
sitta vid sitt lilla bord i teaterbiblioteket och skrifva något
— dertill lär enligt allmän uppgift hans verksamhet inskränka
sig, — kan jag tyvärr ej uppgifva.

Innan jag slutar, skulle jag önska att göra till mina ord
ett par citat, det första ur en dansk tidning om represen-
tationens förhållande i allmänhet till en nationalteater, det
andra ur en svensk tidning med anledning af teaterdirek-
tionens oftanämda utlåtande. De lyda som följa:

»Ledelsen af et statsunderstottet Nationaltheater spiller
en saa betydningsfuld Rolle i et Folks aandelige Liv, at
det til alle Tider burde være Repræsentationens Pligt at
have sin Opmærksomhed henvendt derpaa»;

och det svenska:

»Direktionen synes härvid hafva. mera låtit leda sig af sangviniska
föreställningar, än den tagit lärdom af det så nyligen passerade och nödig
hänsyn till den nu befintliga verkligheten. Den ser ingen möjlighet att
nedbringa teatrarnes utgifter genom förenkling uti administrationen eller på
annat sätt, men tror ändock, att riksdag och kommun skola af de utaf direk-
tionen anförda skäl låta sig öfvertygas, så att icke blott nu utgående anslag
?6

fortfarande beviljas, bvaMgenom båda konstanstalterna kunna bibehållas så-
som statsinstitutioner, ®tan äfven att ytterligare dotationer skola kunna er-
hållas. Den tyckes knappast kunna föreställa sig möjligheten af, att riks-
dagen under närvarande bekymersamma omständigheter, då den ojemförligt
största delen af vårt folk måste sätta äfven de förädlande nöjena i andra
rummet, kan helt enkelt neka allt anslag till den ifrågasatta nybyggnaden,
och har derföre obetingadt slutit sig till det i sådant afseende uppgjorda
dyrare förslaget.

Enligt vårt och de fleste andras förmenande hade situationen bort
mana direktionen icke blott till yttersta försigtighet uti sina anspråk, utan
äfven till direkt tillmötesgående mot dem, som, ehuru sjelfve vänner af
konsten, likväl anse, att nödig sparsamhet med allmänna medel bör inom
alla områden iakttagas. Hade de k. teatrarnes styrelse gått så till väga, är
icke osannolikt, att en gynsammare omstämning i sinnena låtit sig förmärka
redan vid nästa riksdag ; men nu kunna vi dess värre knappast vänta någon.
sådan.»

Hur jag än tagit tidskriftens utrymme och läsarnes tid
i .anspråk, har jag dock flerstädes nödgats nöja mig med
blotta påståenden, der bevis kunnat anföras, och öfverlåtit åt
läsaren att sjelf dra konklusionen samt å andra ställen måst
förbigå omständigheter, som förtjent framhållas. Måhända
får jag anledning att återkomma till ämnet. Jag skall då
d 'gå fall -dels rätta i denna uppsats möjligen förekommande
ofrivilliga misstag och dels med stöd af redan tillgängligt
materiel närmare utveckla skälen för min i det föregående
antydda ståndpunkt. För samma ändamål mottagas ock
med tacksamhet genom denna tidskrifts ärade redaktion nya
bidrag till nuvarande teatersystems och direktions historia.
Musikalisk revy.

Kgl. Stora Teatern: Repriser af »Friskytten», »Mefistofeles», »Faust»,
»Don Juan». — Damnation de Faust. Kgl. Musikaliska Akademien:
Mierzwinski-konserterna. — Östermalms kyrka: Grabows afskedskonsert.
— Nya Teatern: Repriser af »Mäster Placide», »Nanon», »Frihets-
bröderna».

Kgl. Stora Teatern, som trumpetat ihop allt farre och
förre skaror med sin måhända (åter igen!) något förhastade
första nya connaissance för detta spelåret, har derför måst
taga sin tillflykt till den gamla bepröfvade fjerdingen,
hvarur för ombyte1 skull man dragit fram ett mästerstycke,
»Friskytten», denna evigt unga, evigt friska och sköna
trollmusik, som i tonernas förklarade form sammanfattar
hela det gamla Tysklands mystiska, drömmande romantik,
den månskensbelysta poesi, som glimtar fram i dess enkla
och trohjertade gamla sagor och sånger. »Friskytten» hör
icke till den musik, som man beundrar och förbländas af,
den hör till den musik, som man älskar, älskar som en
gammal vän, den, huru många nya, vexlande och lysande
bekantskaper man än må göra, man ändå alltid till slut
vänder åter till, just derför att han bor i hjertat och trots
allt och alla aldrig upphört att göra det.

»Friskytten» har allt sedan 1878 hos oss hafthufvud-
sakligen tvenne qvinliga tolkar: Selma Ek och Dina Niehoff-
Edling. Den förra har med tiden inlagt allt större och
större förtjenster i sin tolkning, som hufvudsakligen lidit
af ett generelt fel, det att skatta för mycket åt det »söta»,
ingenue- och genre-messiga, med förbiseende af det storar-
tade i musikens karaktär. Den senare har från första stun-
den varit den bästa och näpnaste lilla Anna med den mest
skönklingande röst, gamla operavänner hört i detta parti
sedan Eenriette Widerberghs nu långt aflägsna tider, den tid,
då Webers opera sjöngs af henne och fru Sevelin (^gakhdi),
herrar Sellström (Max) Fohlgren (Kaspar) o. s. v. Som
man erinrar sig, var det i »Friskytten» Jenny Lind slog
sitt första stora slag och hemförde sin första segerpalm,
som sedan skulle efterföljas af så många andra. Efter
henne uppbars Agathas parti af förnämligast Louise Mi-
chaelis och Louise Pyks sköna toner samt Fredrika Sten-
hammars djupt musikaliska sång; som Anna såg och hörde
man efter hvarandra mor och dotter Gelhaar, fruar Röske-
Lund (också som Agatha) och Strandberg fröknar Harling
och Grabow, bland hvars första roler Anna var, den tid
man ansåg att denna blifvande framställarinna af en Julia,
en Violetta hufvudsakligen lämpade sig för opéra-comique-
facket, hvari hon gjort en lyckad debut som Nürnberger-
dockan, men som hon med Mozarts Pamina för alltid lem-
nade.* I Max’ parti hafva tvenne af vår operas hufvud-
pelare gjort sin första debut, Olof Strandberg, (hvars son,
Max, också gjort detsamma) och Oscar Arnoldsson. Hr
Dahlgren har också rätt ofta sjungit denna rol omvexlande
med — Kilians, denna obetydliga lilla bondrol, der t. o. m.
Fritz Arlberg icke ansåg sig för rar att en och annan
gång sjunga några takter, då han icke skulle vara fursten,
den stränge Ottokar, hvilket parti å sin sida kunnat skryta
med — utom den som landskapsmålare ganska förtjenst-
fulle operasångaren hr Jlarald Torslow — med Carl Fre-
drik Lundquists kolossala stäthma och — figur. Hr Udd-
man som den gamle språksamme jägmästaren har i hr Hå-
kansson fått en efterträdare som trots goda anlag icke kan
mäta sig med honom — kring lifvet. Som Eremiten upp-
trädde en tid ganska flitigt hr Lange, antagligen en peni-
tens för det förhärdadt illusoriska sätt, hvarpå han samti-
digt tjusade och förförde — som Don Juan, välför-
ståendes.

Vid nuvarande och föregående repriser af detta mä- .
sterverk försöka hrr Sellman, Lundmark och Strömberg
att upptaga Arnoldssons och Willmans mantlar som resp.
Max och Kaspar. Deri lyckas dock ingen, men i jemfö-

* On revient tonjours à ses premiers amours! Jag erinirar mig ef-
teråt, att fröken G. häromåret på nytt uppträdde som Nürnbergerdockan,
hvilket fullt ut lyckades den intagande artisten och att hon äfven ett
par gånger sjungit Chérubin, der hon bort vara Grefvinnan, men någon
grefvinna blir hon. tyvärr icke — jag menar i Figaro, förstås.
79

reise sins emellan lyckas hr Strömberg ovedersägligt bäst
af de tre. Hans spel är temligen uttrycksfullt och under-
hjelpes af ett lämpligt yttre, det ganska brydsamma sang-
partiet genomför sångaren med förtjenstfull musikalisk smak
och takt. Hr Lundmarks Max var en lärospån och som
sådan tillfredsställande, hr Sellmans Max är en mindre lyc-
kad konstnärsprestation. Han kan icke sjunga så mjukt
och känsligt som det kräfves i detta parti med dess ly-
sande traditioner, som då t. ex. Olof Strandberg sjöng
detta herrliga adagio »Säg. kan du mig förlåta?» så, att
hvarje öga i salongen glänste af ett fuktigt skimmer. Hr
Sellmans röst och sång tar sig knappast ut någonstädes i
detta parti, om icke i den stora arians recitativ och vivace,
som ligger temligen bra för hans förmåga. Som skådespe-
lare gör hr S. allt hvad man kan billigtvis fordra i detta
härutinnan mindre tacksamma parti.

Emellertid var det hvarken Max eller Kaspar som
vid denna repris intresserade salongen, det var Agatha,
den nya Agatha, eller kanske för att komma sanningen när-
mast — det var fru Caroline Östberg, hon, som nu åter-
uppträdde på de tiljor och i den opera der fröken Caroline
Ostberg gjort sin första lärospån.

Men det visade sig att der funnits en fru Horwitz
dem emellan, en fru Horwitz, som passerat hela linien af
Offenbach, Lecocq, Strauss, Millöcker ända ned till Herve
(Kosackflickan) och kon sorter.

Det vår icke så lätt att bli en idealisk Agatha, när
man så nyligen som i fjol varit en så »idealisk» Boccaccio,
en så ypperlig att den erfarna Kristina Nilsson utan vidare
erkände den för en glansprestation bland de yppersta på —
Varietes i Paris.

En Agatha! Hvarför valde fru C. O. just denna rol
för sin reentré på k. operan? Ville hon visa, att hon nu
kunde vara en lika god Agatha som hon förr varit Anna,
hennes debutrol å svensk scen? Ville hon visa sin för-
förträfflighet i ett parti, som så långt som möjligt är afläg-
set från hennes triumfpartier de senaste åren?

Ja, icke vet jag. Men nog trodde jag och många med
mig vid den angenäma underrättelsen om fru Ostbergs
återuppträdande på den enda henne värdiga lyriska scen
inom hufvudstaden, att hon der skulle komma "att verka på
ett helt annat fält. Vi tänkte på de stora primadonnapar-
80



tierna inom den stora komiska operan, Kronjuvelernas Ka-
tharina, Nordstjernan, Sirénen, Dinorah och flera dertill.
Nu efter fru Ostbergs uppträdande som Agatha skulle vi
dertill vilja lägga också den stora tragiska operan, men all-
deles icke partier af Agathas art eller sådana der t. ex. fru
Stenhammar var som bäst, utan partier af stark dramatisk
karaktär, dem som vid Pariseroperan gå och gälla under
rubrik »Les Falcons» — efter Cornélie Falcon, Alices,
Valentines och Rachels första och kanske också främsta
skaparinna.

Odet tyckes ju ock peka för fru C. Ö. åt det hållet,
då ju nu efter den stora olycka, som drabbat vår lyriska
scen i Mathilda Grabows dödsfall — »konstnärliga död», så
att säga, Selma Ek blifvit ensam inom facket, en omstän-
dighet, som en mindre courtoisant än oförstäldt uppriktig
kritiker menat, hvarken blir helsosam för konst eller konst-
närinna.

Om fröken Ek förefaller för »mignonne» som Agatha,
går fru C. O. till den motsatta ytterligheten — hon fram-
ställer sin Agatha en smula för »grossartig». När hon ber
till Gud för sin älskling, sker det i starka, brännande heta
toner (Weber dock pp!) _de drömmande recitativen ljuda
väl medvetet pointerade och först i den briljanta strettan
passar fru Östbergs kraftiga, glansrika sång och röst i
stycke, det var en detalj af präktig verkan. I sista akten
passar den högtidligt ljufva, enkla och rörande bönen på
långt när icke sångerskan så väl som förr i tiden Annas
strax derpå följande skiftande glada och glittrande scen.
Äfven hållning och plastik voro ej för rolen fullt lämpliga.
I det hela var rolens utförande en kraftig fingervisning mot
de roler, der den talangfulla sångerskan lyser bäst genom
sin — frånvaro,

Fru Edling, som man redan vid flera föregående re- .
priser måst sakna som Anna, hvari diverse unga nybör-
jerskor fåfängt sökt ersätta henne, var denna gång rempla-
cerad af en konstnärinna åtminstone, fröken Anna Karlsohn,
hvilken Anna visserligen icke lyckades bli så nätt, lätt och
uppsluppen som sin nyss nämnda föregångerska och hvars
röst icke förmår gifva sig samma skalkaktiga klang som den
förras, men hvilken likväl ganska väl föredrog sina saker,
ledigt och korrekt samt med en koloratur, så term och tyd-
lig, att det förtjenar särskildt beröm. Om fröken Karlsohns
81

röst icke egde en sä säregen gosstimbre, som gör henne i
musikaliskt hänseende sjelfskrifven för allt hvad gossroler
fins i operor och operetter, skulle hon med fördel kunna
användas som koloratursângerska quand même, der hon för
öfrigt redan börjat alternera med fröken Anna Strandberg,
som har fördelen af starkare röst, men hvars teknik trots
sin större abandon och éclat ej när fröken Karlsohns i smak
och korrekthet.

För öfrigt vill jag lägga fröken Karlsohn på hjertat,
att då den svensk-akademiska kritiken, som visst ej kan
beskyllas för sympatier för nutidens ungdom och dess
franka uppträdande i literatur och konst, — då den tyc-
ker att fröken Karlsohn är för »retiré», (som vårt svensk-
vårdande dagblad uttrycker sig), då kan man icke gerna
vara mera tillbakadragen. Denna kritik vill ha litet mer
»jubel» hos fröken Karlsohn. Den tycker väl som så, att
fröken Karlsohn, som endast kan vara ett fjerdedels sekel
eller så omkring (jag lägger mig aldrig i damers ålder),
gerna kan jubla litet hon också, när den goda akademien
sjelf med sina ett hundrade på nacken kunnat jubilera så
— till den grad så »oförgätligt», för att begagna dess egna
ord. Alltså, unga fröken Karlsohn! tag exempel af gamla
akademien och jubilera — ja ja, d. v. s. när Ni har att
sjunga Anna eller någon annan tokstollig liten flickunge
eller lefnadsfrisk ungersven. Men för all del! — när Ni
nästa gång skall åstad med Don Juans beklagansvärda El-
vira, glöm då Svenska Akademiens festligheter och tänk på
Svenska Akademiens stränghet, dess snille och smak, som
vanligen far rum i ett par spalter å dess tidnings tredje
sida — och, fröken Anna, lyckas Ni icke vid dessa hem-
ska afrättningsminnen bli tillräckligt tragiskt stämd, till-
räckligt förgrymmad i Era straffdomar mot Don Juan, ja,
då går det aldrig. Lemna då rolen*, förtvifla om den, för-
tviflade Elvira!

Efter »Friskytten» kom »Mefistofeles», efter detideali-

*»Somliga undra» om icke fröken K. borde lemna rollen — i st. f.
åt teaterdirektionen och dess sekreterare — åt Sv. Akademien och dess
sekreterare, hvilken senares toner visat sig ega all för Elviras parti nödig
skärpa och eftertrycklighet, för att nu icke tala öm dess »näsdukslindade»
»marknadssus», dess »gryningsdäfna» »halfdagsglans», dess »vällustfuk-
tiga» (?) »sällhetsilning (!)» — m. m. dylikt. (Se Majhäftet af »Dagens
krönika», sidan 424).

Ur Daguns Krönika. VII. 1.	g
82

stiska diableriet det realistiska. Boitos opera hör soin man
vet till kgl. operascenens bästa representationer hvad utfö-
randet vidkommer. Sa länge hr Algot Lange uppehöll ti-
telpartiet, hade man också att bjuda på en djefvulstolk, som
i sångens schattering, spelets finess och helgjutenhet godt
kunde mäta sig med kontinentens Mefistoframställare. Ef-
ter hr Langes danska sortie hade den mest konstförstån-
diga åtgärden onekligen varit att lägga om partiet något,
så att hr Willman kunnat gå ut dermed. Men så skedde
ej, hr Willman lät i stället hr Rundberg i detta parti få
debutera — som sånglärare, i det dennes elev, hr Söder-
man, upptog hr Langes mantel — men endast den röda,
den tygväfda. Hr Södermans bemödanden att låta Mefisto
»gå i komiken» voro lika fåfånga som hr Rundbergs att
få fram egna och hr Södermans toner. Och åtminstone vis
à vis den senares röst är det skada att sångsättet skall
vara så opraktiskt, att rösten nödvändigt blir ojemn. And-
ligen och lekamligen troppo piccolo, lemnade hr S. efter en
tid djefvulskapet åt hr Rosen, som onekligen räcker till för
partiet — i längd, i bredd kanske ock, men — i höjden?
Näppeligen. Hr R. är till och med underlägsen hr Söder-
man i ett och annat, och , då kan man veta! Nej, men
, hvarför skall den ende lämplige artisten för detta parti

(utom hr Willman, som föredrar sitt oxöga) hr Forsten,
hållas fången i Nesslers opera, då genialiska arbeten som
Boitos tondikt absolut behöfva hans talang?

Jag gissar det »konstnärliga» svaret: »Frågvise gran-
skare! Begriper ni då icke, att ’Mefistofeles^ med sina de-
korationer, sin vackra musik, sin Ödman och Ek går ändå,
men att hr F. är omistlig för ’Trumpetaren’? Mefisto kan
man — alltid ekonomiskt taladt, förstås — låta ges af hr
Söderman, hr Rosén — herrar Malmsjö, Torslow, Dahlgren
kanske med, men Werner, trumpetaren från Säkkingen —
omöjligt, rakt omöjligt, hr teatersnok!»

Man får åtminstone trösta sig med, att hr Bröderman
— ännu icke åtminstone — gjort som i Don Juan, d. v. s.
efterträdt hr Ödman, samt att fröken Javette håller sig till
Helenas lilla rol, och att hon stundom uteblir också från
den, så att man får se den vackra Selma Ek äfven agera
Helena, som ju äfven annorstädes än i Offenbachs buff a
bör vara »skön». Fröken Elcs Margaretha i denna opera
visar henne som glad ingenue och lidelsefull tragedienne —


83

beggedera vackra bevis pâ studier och arbete, — om ock
ej pa inspiration. Hr Ödmans röst skänker som fyrr be-
hag at Fausts lena cantilenor och vice versa. Martha
borde visst ega mer deciderad altröst än fru TF. Strand-
berg men som skådespelerska är denna omtyckta artist vida
öfverlägsen de altsångerskor, man i utlandet brukar få höra
i denna rol.

Till Weberfesten i December lagas, då detta skrifves,
»Oberon» i ordning, jag erkänner gerna, med bästa möjliga
rolbesättning. Fru Östberg, som tycks fått smak för We-
bers musik efter Offenbachs, skall sjunga ßezia, fru Ed-
ling hoppar från Pnck till Fatima, hr Ödman från Oberon
till Hüon och hr Bratbost skall försöka sig i titelrolen, der
jemväl unga damer i tidernas lopp försökt sig, bl. a. vill
jag minnas fröken Sommelius, nu fru Bott — Bott —
Bottero, tror jag hon heter. Scherasmins rol har sjungits
som bäst på vår scen, då Gustaf Sandström innehade ro-
len, Louise Michaëli har briljerat i ocean-arian, och Fre-
drika Stenhammar hade som Kezia ett af sina favoritpar-
tier, då som man vet tysk musik låg bäst för denna sak-
nade konstnärinna. I senare tider har Selma Ek och Anna
Strandberg alternerat i det partiet, den senare till och med
mera lyckad den tiden i denna operan än den förra. Mor
och svärdotter Strandberg ha efterträdt hvarandra i l?ati-
mas rol, den de gifvit på samma sätt, förtjusande lyckadt.
En lyckad prestation i det tjockt burleska var hr ITdd-
mans Aboulifar, som säkert mången ännu småleende erin-
rar sig, och en lyckad prestation i det chevelereskt bril-
janta à la Mierzwinski hr Arnoldsons Hüon, hvars stora
aria hörde till den oersättlige — åtminstone oersatte —
sångarens mest prunkande paradnummer. Olof Strandberg
gaf partiet vid operans première i slutet af 50-talet, men
öfverflyglades 1865 deri af den — som sagdt — högst
briljanta Hüon-Arnoldson, som ännu på äldre dagar med
oförminskad bravur framförde sina friska och glänsande ton-
gångar, hvilka skulle tagit sig väl ut på hvilken stor opera-
scen som helst.

Under arbetena på »Oberon» har man uppfört »Faust»
— men beröfvat publiken nöjet af hr Willmans unike Me-
iistofeles och i stället påtrugat oss hr Södermans. Ar då
— kan man fråga — hr Södermans diaboliska begåfning
så öfverflödande, att, då hr Rosén trängt ut honom som
84

Boitos djefvul, han genast måste soulageras med Gounods?
Hafva direktionsbestyren med dess många olikartade be-
svär, omsorger och —- förargelser menligt inverkat på den
förre Mefistos röst, så att han ej längre kan hjelpa »Faust»
med »sin präktiga bas?» Då man tyvärr hvarken på Ope-
ran eller Dramatiska teatern mer får se fru Harling-Will-
mans superba gestalt, i det denna konstnärinna numera
uteslutande tillhör privatlifvet och egnar sig åt den s. k.
»egentliga qvinnans sfer», hus och hem, kunde icke fru
H.-W. för någon gång vara sin man »en hjelp, till hvilken
han sig hålla må » äfven i teaterdirektionsbestyr, så att han
finge en eller annan qvällstund ledig att förtjusa publiken
med sina utomordentliga talanger soro utöfvande konstnär?

Som Don Juan t. ex. Eller, tror man att hr Willman
ej mer skulle vara farlig som Don Juan? Det kan man
misstaga sig i, kanske. Om ock fru Willman ej längre
har lust att vara sin mans Elvira, så nog vore det Mo-
zart en tjenst om hr AVillman icke längre läte hr Forsten
deri exponera sig i ett parti, der denna förtjente sångare af
många skäl ej räcker till, utan sjelf återtoge rolen. Man
invänder: hr W. går ej längre ut med partiet. Det skulle
vi icke tro. Nog kan väl hr W. ännu gå upp till ^’ och
högre behöfs det icke. Röstklangen är för bas-artad, ej
nog smekande, säger man. Ja väl, men Don Juans parti
fordrar ock höghet, kraft, demonik, och för de tre sakerna
egnar sig herr Willmans hela konstnärsmenniska ojemförligt
väl, dessutom kan han sjunga Mozart och det kan icke hr
Forstén.

Den sistnämde är som sagdt ännu Don Juan. Men
fröken Karlsohn har slutat sina dagar — som Elvira, om
för alltid, är dock ovisst. Det är fru Östberff, som öfver-
raskat sina vänner med att vilja sjunga Donna Elvira, ett
i allmänhet föga begärligt parti, som man vet. Och i fjol
vid den här tiden sjöng hon Lecocqs Hundra pigor, jaså
jungfrur. Ce que femme veut —-----------

Både fröken Karlsohn och allmänheten tacka fru O.
för denna uppoffring, om det är någon. I ensemblenumren
är Elviras sång blott en låglagd fyllnadsstämma, men i
solonumren fordras ett högt sopranregister. Nilsson på
Lyrique i verlden förstod att göra rättvisa åt partiets glans-
punkter, då hon der icke kunde få bli Anna, en rol, som
Madame Charton-Demeur nödvändigt ville ha, trött som
85

hon var vid att spela försmådd älskarinna. Hon hade näm-
ligen ej sä långt förut varit Dido, den stackars Dido, men
en utmärkt Dido, i Hector Berlioz^ intressanta opera »Les
Troyens», hos oss okänd, som nästan allt af Berlioz, ända
intill alldeles nyligen, dä pa k. operan framförts hans Dam-
nation de Faust, som jag strax skall komma till, efter att
ha affärdat den senaste I)on Juans-reprisen af den 24 no-
vember med några ord.

Fru Östberg framstälde som sagdt Donna Elvira och
lyckades onekligen bättre än fröken Ek — fröken Karlsohn
kan det ju ej bli tal om — att betona de kraftigare mo-
menten i denna rol, som i hennes tolkning framstod med
en hos oss mindre vanlig storslagenhet. Men fröken Ek a
sin sida förstod bättre uttryck^ den ädla höghet, hvarmed
Mozart utrustat äfven denna qvinnokaraktär, och ännu mer
det dallrande tårqväfda vemod, som andas sina qvalda
suckar i den stora ess:dur-arian. Derjemte var fröken Eks
företeelse, röst, sang — t. o. m. vibratomanéret — synner-
ligen väl på sin plats i den sköna a:dur-terzetten, der hen-
nes framställning höjde sig till verklig poetisk skärhet, som
i sista finalen öfvergick till en bäfvande innerlighet, en
smältande hängifvenhet. I enlighet med det nyss nämnda
hade fru Östberg sina glanspunkter förlagda i andra delen
af partiet, entré-arian, vansinnighetsqvartetten, Händelsarian,
som ej på länge hörd nu med fru Ö:s aktningsvärdt stil-
fulla föredrag och sonora stämma intog sin plats i ledet af
de odödliga mästerverk, hvaraf denna opera är sammansatt.
Något djupare pathos, någon gripande tragik utvecklades
lika litet af donna Elvira som af någon annan af hennes
medspelare, och med hänsyn till fru Ö:s antecedentia kan
man långt ifrån fordra något dylikt af henne, utan snarare
glädja sig åt att hennes Elvira blef hvad den blef. — Sak
samma gäller fröken Strandberg^ hvars Offenbachstid vis-
serligen ej var så lång som fru Östbergs, men hvilken som
bekant å k. operan tjenstgjort i helt andra fack än det som
kallas »första dramatisk sångerska», (såsom Selika och
donna Anna). Sångrolen gafs bättre nu än förra säsongen,
men i föredragets enkla storhet och kraft, i uttryckets för-
måga att gripa och röra, för att icke tala om den rent
dramatiska framställningen, har fröken S. ännu väsendtligt
mycket att ändra, förbättra och tillägga för att kunna bli
något mer än en blott och bar s. k. »utilitet» inom facket.
86

Dessa tvänne framställningar jemte hr Ödmans njutnings-
rikt skönklingande Don Octavio voro emellertid det enda,
som kan kallas Mozarts opera i någon mon värdigt. Hr
Forstens benäget applåderade Den Juan har för denna för-
nöjelse mer att tacka hr Forstens enskilda person, inclusive
hans lyckade prestationer i några andra operor, än den fort-
farande allt annat än klara och öfvertygande framställning,

hr F. kan
tier. Det
Don Juan
derigenom
herrar —

gifva åt detta det furstligaste af alla barytonpar-
niedger jag dock gerna, att man kan se hi* F:s
med en viss negativ tillfredsställelse af att han,
att han uppträder i rolen, derifrån utestänger
— — ja, inga namn, till äfventyrs skulle det

hitta på och hända annars att — — —

Hr Söderman (LeporeWo') kan jag dock ej undgå att
nämna, beklagande den unge sångaren, men allvarligt töre-
hållande vederbörande det orätta i en sådan rolplacering,
orätt mot konstnären, mot konsten, mot publiken, att ej
tala om kritiken, som då den på goda grunder nära nog
enstämmigt utdömt denna rolfördelning, visst ej gjort detta
för att förarga hr Willman & C:i — ännu mindre natur-
ligtvis det stackars offret för vederbörandes planlösa hug-
skott sjelft — utan för att verka i konstens, den goda
smakens, ja man kunde till och med säga i vanligt musi-
kaliskt vetts tjenst, för att ej tala om den aktning och
vördnad man är skyldig alstren af verldens förklarade ope-
rasuveräns inspirerade snille.

Hr Håkanssons Masetto torde ha tjenat ut och borde
få tacksamt afsked. Det hade väl icke varit en allt för
påkostande ansträngning af vederbörandes kommoditet om
t. ex. hr Malmsjö, som åtminstone icke ännu närmar sig
gubbåldern, fått förordnande att i denna ynglingarol efter-
träda unga hr Ortengren, som, hur debutant han än var,
likväl uu saknades i densamma, ej minst för sina tydligt
deklamerade recitativ, en konst som en förfärande majoritet
af våra annars så förtjenstfulla operister icke har något
hum om, tungt och otydligt som recitativscener hos oss
merendels framsläpas (undantag: M. Grabow, C. F. Lund-
quist, delvis A. Ödman);

Tung föreföll också fröken Hultkrantz’ Zerlina, ej blott
i sina recitativ, utan ock i sina arior. Hennes kompakta,
metallglänsande röst tyckes ej komma att lämpa sig för
partier inom subrettfacket, att döma af Zerlina, som ur dra


87

matisk hänsyn kanske lämpar sig bättre för sångerskan, hvars
näpna hvardagskoketteri afgjordt skulle vinna på en liten
graciös förfining, med fullt erkännande föröfrigt åt den för-
tjenst i fröken H:s spel, som låg deri, att hon oförskräckt
framhöll det bondska och vensterhändta i rolen. Men då
Zerlina tjusar till en sådan finsmakare som Don Juan, ville
man gerna se litet mer mjukt behag, litet finare uttryckt
skälmeri, litet mer spansk kolorit hos den lilla contadi-
nan. Spansk från topp till tå var som man minnes Tre-
bellis Zerlina med sin gäckande ironi, sin afsigtligt öfver-
drifna och karrikerade ömhet mot Masetto o. s. v. och
denna tolkning låg nog bäst för Trebellis individualitet lik-
som måhända ock för alla altsångerskor i detta parti, som
just ej vinner på en sådan röst, den må nu vara en Tre-
bellis, Tremellis eller Artöts. Lagom ironisk, lagom mjuk,
bedårande skön och glittrande naturfriskt glad — sådan
var den hänförande bild, Patti förr i verlden trollade fram
ur Mozarts toner,rhapsodisk kapriciös måhända, visst icke i alla
delar öfvertänkt som t. ex. i första finalen, då Patti-Zerlina
efter nödropet (på höga ass) ogeneradt munter och strålande
trippade in och lika obekymrad lät sina herrliga toner
blixtra i den vulkaniska strettan som hon sedan med oupp-
nådd äkta Pattisk dolcezza framjollrade sitt silkesomspunna
» Vedrai carino» men med allt detta så ursprunglig, så
gudomligt naiv och så oemotståndligt förförisk, att — ja,
att Don Juan ej kunnat bättre begära, hvarken han eller
hans store kompositör, för resten.

Deremot är det nog möjligt att Mozart skulle rynkat
på näsan åt det sätt, hvarpå åtskilliga körer och ensemble’
nummer gingo den 24 november och som verkligen kunnat
vara vida bättre. Då man egnar en sådan omsorg åt en
Nesslers, en Victor Massés körer (resp. Trumpetaren och
Paul) tyckes det som om det icke vore för mycket begärdt,
ifall hälften af denna omsorg egnades Mozart — mer kan
man nog icke fordra, då vid vårt lyriska konsttempel her-
skar den luminösa principen, att arbeten af första rang kan
man gerna fuska med litet, de ha så vacker musik, så det
gör ingenting, om det skulle braka isär litet här och der,
men de nya (= fula) operorna, dem måste man vara rädd
om, ty annars — — —

Det är nog också troligt, att Mozart skulle föredraga
operasångaren Sellergren i Guvernörens parti framför hr
88

Strömberg, som är allt annat än lyckad i den rolen, både
ur lyrisk och dramatisk synpunkt sedt. Medgifves, att det
korta sängpartiet erbjuder intonationssvårigheter af synner-
ligast i klassisk musik allenastående art, borde man väl
ändock frän en k. operascen som var få höra »himmelens
fröjder» något renare besjungas. Det kan ju vara slående
naturalistiskt att hr guvernören-statyn, som så länge stått
på post i ur och skur, presenterar en något snufvig och
knarrig stämma med hörbar motvilja för höga D och E,
men Mozart skulle säkert föga sentera slika kommen-
tari er.

Professor Baucks öfversättning af »Don Juan» har
som man vet erkännansvärda förtjenster, men äfven ej min-
dre skönjbara inadvertenser, att ej säga uppenbara oriktig-
heter. Så t. ex. i första, hos oss andra aktens stora final,
der öfversättaren genom att följa den tyska versionen af
Lorenzo da Pontes italienska original, råkat in på betänk-
liga villovägar, af hvilka ingen dock lär vara mera vilsele-
dande i och för karakteriseringen af styckets hjelte än föl-
jande i andante maëstoso-afdelningen förekommande uttryck:
»Ah! credete», efter det tyska oriktiga Dich gestehe», lika
oriktigt försvenskadt med »Jag bekänner», (liksom Don
Juan någonsin skulle offentligt låtit förmå sig till något
sådant!) Hade Mozart haft något »jag bekänner» att kom-
ponera, hade han nog gifvit det uttrycket en mer passande
tonskrud än dessa fyra korta toner, som ypperligt egna sig
för detta »ah credete!» (på svenska af hr Lindgren lämp-
ligt föreslaget till: »Men så tron mig!») men alls icke för
någon bekännelse, hvarken frivillig eller ofrivillig. Likaså
har i det derpå följande allegrot, såväl svenska som tyska
öfversättaren i ljufligaste endrägt missförstått librettistens
och komponistens harang i Don Juans mun:

E confusa la mia testa,
Non so pw quel ch’io mi faccia,
E un orribile tempesta,
Minacciando, o Dio, lo va!

Allt mot mig sig sammansvurit,
Djerft jag trotsar hvarje tara,
Alla stormar fritt mâ rasa,
Det mig ej förskräcka skall !

Och, tysken som sagdt, likaledes, eller än kostligare:

Toht und raset all ihr Thoren;
Der Gefahr, ieh trotze ihr! etc.

Och Mozart skulle till dessa (svensk-tyska) bravader
89

ha komponerat dessa ryckigt uppstigande buâa-tongângar,
der Leporellos klenmod för ett ögonblick tyckes smitta
hans herre! Omöjligt, alldeles omöjligt! Han visste hvad
han gjorde. När Don Juan sedan i den italienska texten
repat sig frän sin momentana förvirring och drar till med
sitt stolta: »Ma non manca in me corraggio, da far också
musiken en helt annan klang i långt utdragna höga toner,
ypperligt interfolierade af Leporellos likalydande fras, som
likväl fortfarande sjunges på samma pladdrande tonfigurer
som Don Juans och Leporellos begge gemensamma nyss-
nämnda triader, ett genialiskt drag, betecknande att kura-
get ännu icke atervändt hos betjenten, som på sin höjd kan
beundra sin herres tapperhet utan att efterlikna den.
Denna beundran är mästerligt fångad i toner genom de
tvenne längre noter, som sluta hvar och en af Leporellos
på entoniga åttondelar i öfrigt affattade ma non manca in
lui corraggio! Som man ser, det är farligt att röra vid en
så genomspirituel kompositörs mästerverk annat än med
högst varsamma och pietetfulla händer.

För att emellertid göra den nitiske och Mozartentu-
siastiske Wilhelm Bauck all rättvisa, bör det rättvisligen
erkännas, att den bit, han öfversatt af kärleksduetten, är
mer trogen och riktig än den gamla, med dess populära:
Du bör ej fruktan bära. Hvarken gamla eller nyare öfver-
sättaren, än mindre den groteske tyske, har dock förmått
återge den utsökt fina blandning af oskuld, koketteri och
förbländning, som doftar i den italienska texten:

Vorrei, e non vorre-i,
Mi trema un poco il cor,
Felice è ver sare-i
Ma pw burlarmi ancor.

Och nu till »La damnation de Faust.»

1845 komponerade Hector Berlioz och 1846 sökte han
få det uppfördt i Paris, detta intresseväckande arbete, som
Stockholm nyligen fått beundra från sin främsta lyriska
scen. Men det hade sig minsann ej lätt för en kompositör
af så förmätet avanceradt skaplynne, som B. då allmänt an-
90

sägs för. Pâ Stora operan med dess krafter, som väl i
första rummet skulle kunnat värdigt framföra musikverket,
var ej att tänka. Duprez och Rosina Stolz herskade der
enväldigt. Den förre hade der så småningom infört det
ena efter det andra af sina italienska triumfpartier och be-
redde sig nu att kreera Gastons bravur-rol i ett slags till-
ökadt uppkok på Verdis »I Lombardi», kalladt »Jérusa-
lem». Denna opera föregicks emellertid af ännu ett dylikt,
den än mera kaleidoskops-artade, från ej mindre än 4, 5
olika Rosinistycken sammanplockade »stora operan» »Ro-
bert Bruce», som emellertid slog så galet ut för ofvan-
nämnda hersklystna primadonna, att hon der i Maries rol
gjorde ett ganska notabelt fiasco. För arbeten af slik ku-
lör var det som Berlioz fick stå tillbaka. Han hade ej
annat än att vända sig till Opéra-Comique, der den musi-
kaliskt bildade Roger lyckligtvis fick intresse för arbetet
och gaf det, understödt af sin den tiden ännu icke i Grand
Opéra tröttade, friska och skönklingande tenor. Vidare ett
par af teaterns mera duktiga än praktfulla bas-röster, hrr
Henri (»Hvita fruns» förste Gaveston) och Herrman-Léon,
den senare då utmärkt i komiska opera-partier, såsom Ro-
land (Musketörerne) Malpieri (Haydée)etc. För Margaretha
kunde den stackars Berlioz deremot ej få någon prima-
donna ens från denna teater, utan fick nöja sig med en fru
Maillard, likvisst icke hon, som i början af 1800-talet tri-
umferade å Grand Opéra som Electra, Camilla, Storvestalen,
Hecube, m. m. och som hufvudsakligen lär ha utmärkt sig
för sin monstruösa förmåga att gifva upp »höga skrin.»
Utan en af yngre, men derför — sägs det — visst icke
förbättrad upplaga, som kanske ej lyckats sämre likväl, än
hvad någon af denna scens primadonnor, Louise Lavoye,
Darcier etc. skulle gjort, ämnade som de voro för helt
annan musik. Emellertid gick »La damnation» sin fördö-
melse till mötes i den tidens musikpress, och publiken för-
stod den tiden ej heller bättre. Två decennier derefter
gjorde arbetet glänsande furor i Wien, och efter ytterligare
tvenne tiotal af år har det nu hos oss hel sats med hän-
förelse.

Utförandet var relativt sedt högeligen lofvärdt. Glans-
punkterna — den blixtrande briljanta marschen, den af för-
trollande sinlig glöd mättade kärleksduon, Mefistos bekanta
serenad, Margarethas sköna sista sång, de luftiga orkester-
91

danserna, slutkörerna i och före apotheosen — allt detta
framfördes skickligt och karakteristiskt af en väl samsjun-
gen kör, en ännu mer harmonisk orkester och af förtjenst-
fulla solister, bland hvilka fru Edlings fulla, djupa stämma
utvecklade stor musikalisk känsla och innerlighet i Marga-
rethas vackra partier, hr Ödmann tilltalade med sin väl-
kända stämma och lediga sang, samt slutligen hr Smith,
som med sin yppiga röstklang förträffligt utfylde sitt parti
och som dessutom -— till all lycka för hans diaboliska hög-
het! — varit litet mindre oratoriemessigt högtidlig under
dessa konserter än annars vanligen är fallet med denna rikt
begåfvade sångare. Hr Nordquist fick vid dessa konserter
för första gången ett väl begagnadt tillfälle att visa sig fullt
värdig sin företrädare — ja icke hr Dente, med all respekt
för öfrigt — Ludvig Norman.

Det var en sommar för några år sedan, jag hörde
Hugenotterna» i London, utförd af ett af den stadens
många operasällskap, som rivaliserade om somrarne med
den ena stjernan öfverbjudande den andra i prakt. På
»Hugenotternes» affisch stod egentligen ingen stjerna di
primo cartello, men det var en samling som kom denna
ordning mycket nära, hvilket också efter den tiden besan-
nats derigenom, att åtminstone två af den Meyerbeerska
operans tolkar trädt upp i första ledet med dertill hörande
verdsberömdhet, impressarioförtryck, lagrar, guld och kringflac-
kande oroligt och enerverande reselif. Den ena af dessa
var Marcella Sembrich, den sköna polskan med de höga
briljanta brösttonerna, som ofelbart knepo applåder, i blix-
trande löpningar uppslungade mot trestrukna registret i
Drottningens af Valois stora koloraturscen. Den andra var
Mierzwinski.

Ladislas Mierzwinski. En ståtlig gestalt, der han
långsamt inträdde i fonden, afsjungande sitt (mindre tack-
samma) entré-arioso med half röst, som ej erbjöd något
ovanligt förr än den stora romansen af orkestern slogs an.
Då stämde den som Marcella Sembrich äfven från Polen
härstammande konstnären upp de första smekande tonerna,
92

som derefter i det hänförda utropet uppåt höga b erhöll
en styrka i det alltid lika praktfulla organet, en styrka,
som närmast bländade. Ernest Sylva hade visserligen något
ar förut förvånat Londonpubliken med något ditåt, men
knappast med denna öfverväldigande starka glans, som ännu
mer ökades i den strålande kadencen på höga C3 med den
charmant perlande rouladen och den blixtrande drillen i
andra kupletten. Det var en utmärkt sångare, alltså.
Fortgången af operan visade ock en utmärkt skådespelare,
alldeles i rollens karakter, chevaleresk, stolt nobel och öfver
alltsammans en fulländad elegans. X 4:de akten, der Va-
lentine den gången gafs af den som skådespelerska ganska
framstående sångerskan, Madame Fursch-Madier, hindrade
denna elegans något det lif och den brio, som Sylva,
Wachtel och italienarne inlägga med rätta i denna akt.
Men så gafs femte akten i stället af Mierzwinski med en
nobless i uttryck och väsen, som försonade med bristen på
omedelbarhet och inspiration. Dertill den stora fulla stäm-
man med tenorens timbre och basens styrka en utmärkt
skala, en förfinad elegans, i det hänseendet oändligt öfver-
lägsen de annars så framstående tyska hj el teten orerne och
Wagnersångarne, t. o. m. sjelfvaste Old father Wachtel ej un-
dantagen. Den koketta fiorityrduetten med den magnifika
Marcella-Margaretha var derpå ett utomordentligt bevis.

Sedan den tiden har Mierzwinski gjort la grande carrière.
Särdeles i Wien är han gränslöst firad och beundrad. Då
hjeltetenorerna Adams och Labatt nu försvunnit från Hof-
operans horizont, den utmärkte Walter börjar åldras, Win-
kelman att tappa rösten, blef Mierzwinskis stora, friska
stämma dubbelt välkommen i den heroiska operabranschen.
I Ungarn har Mierzwinski sjungit tillsammans med fröken
Almati i Trubaduren, der Lucca då sjöng I^eonora. I
Stockholm fick man dess värre ej se hvarken Lucca eller
Mierzwinski, vare sig i Trubaduren eller andra operor, en-
dast fröken Almati visar sig der i rampens ljus — en er-
sättning, som den unga fröken nog sjelf medger är litet
comme ci comme ça.

Nej, polacken som wienerinnan endast i Musikaliska
Akademiens sal, den mindre vackra, och på dess estrad,
den löjligt fula.

(Till och med Kristina Nilsson, som under sina besök
här varit så öfverflödande artig (diplomat!) mot våra mu-
93

sikförhallanden, hade svart att falla i beundran öfver den
ladan, som en viss charmerande utländsk pianist helt frankt
komplimenterade som »otäckt ful!»)

Som konsertsångare utmärker sig Ladislas Mierzwinski
uteslutande i utbrutna stycken ur sina operabataljroler,
Raoul, Robert, Johan af Leyden, Vasco de Gama, m. e. o.
det Meyerbeerska hjelte-tenorfacket. Hans ymniga välklang
i det högsta registret, koloraturprakten, energien och den
eleganta nerven i hans föredrag passa der à merveille!

I miniatyren, idyllen, visan, der ramen blir mindre, ef-
fekten finare och ömtåligare, är han deremot icke någon
mäster sån gare. Han — som så mången annan stor virtuos!
— förstår icke att underordna sina rika medel, de olika
musikbranschernas olika konstlagar, utan låter dessa kom-
positioner endast tjena som medium för den stora rösten,
den stora virtuositeten. Allt — hugget som stucket —
blir sålunda endast en förevändning att oupphörligt öfver-
Vga publiken om att man har en röst utan like, en fär-
dighet utan gräns. Äran af ett troget och pietetfullt upp-
rullande af skiftande musikaliska tonbilder, hvar och en
samvetsgrannt framstäld på sitt sätt, efter sin art —: den
äran skatta dessa virtuoser mindre än intet. Deras röst
och teknik ta öfverhanden öfver deras besinning, öfver
deras musiksinne — om de ha något, deras smak — om
der finnes någon. — Förvåna, lysa, blixtra — se der vir-
tuosens mål!

Så glänser ock meteoren................

Icke en meteor, men en stjerna slocknade samtidigt med
nyss skizzerade musikföreteelser på den svenska tonkonstens
himmel, en stjerna med lifligare skimmer, mer glödande färg-
prakt än de flesta deruppå. Men —det var på en kyrko-
konsert Mathilda Grabow tog afsked och det blef natur-
ligtvis endast ett halft afsked. Hvilken skilnad mot en
opera-afton med ungefar följande program:

Afskedsrecett för Mathilda Grabow.

Den vilseförda: l:sta akten.	.

(Violetta —Mathilda Grabow).
Judinnan: 2:dra akten.

(Rachel — Mathilda Grabow).


94

. Se
komma

Homeo: 2:dra (eller -kde) akten.

(Julia — Mathilda Grabow).

Hamlet: Vansinnighetsscenen.

(Ofelia — Mathilda Grabow.)

der ett program, som utan tvifvel skulle astacl-

en afskedsfuror sådan som svenska operans för-
nämsta näktergal fortjenade.





I den kyrkliga stilen är fröken Grabow hvarken pa
sitt rätta område eller fullt lyckad. Foronis mindre eckle-
siastiskt anlagda kyrkaria lyckades derför bäst och schatte-
rades så fint och eldigt som endast denna ännu så sommar-
fagra stämma det förmår. Fröken G. deltog bl. a. i den
präktiga qvartetten ur »Det befriade Jerusalem», Righinis
vackra och stilfulla opera, som nu icke gifvits här sedan
— skulle vi tro — Henriette Widerberghs tid; som der
framstod — liksom i Glucks opera — såsom en förföriskt
bländande Armida. Den omnämnda qvartetten har dere-
mot sen dess ej sällan sjungits på konserter, bl. a. af fru
Stenhammar, Arnoldson o. a. Fröken G. biträddes af de
förnämsta artisterna från lyriska scenen, af hvilka flera
dock voro temligen tarfligt disponerade, hr Ödman t. ex.,
som annars just då mellan Mierzwinskiaftnarne kunnat visa
att äfven Sverige f. n. har en tenorist, hvilken om ock un-
derlägsen i stämband och teknik fullt kan mäta sig med
den celebre polacken i tonens smekande välljud och skärhet,
ja kanske än mer.

Emellertid — sedan detta skrifvits — har Mathilda
Grabow tagit farväl af sina åskådare (= beundrare) äfven å
operatiljan. Jag behöfver icke erinra om de brusande ova-
tioner som vid dessa hennes farvälaftnar egnats den omist-
liga sångerska, som man skulle mista. Det var tydligen
svårt för båda parterna att skiljas från hvarandra. Men
skönt och herrligt är det dock att taga afsked på lifvets
middagshöjd, i fulla glansen af talang, behag och fågring,
då solen än ej börjat dala, att sjunga sin sista ton medan
den ännu är klar, klingande och ung, att veta sin konst-
närsmenniska dö hän saknad, beundrad, begråten, en död i
blommor och tårar och toner!

Så gjorde Jenny Lind, så hennes tjusande gengångerska,
Mathilda Grabow!

*
95

Nya Teatern har gifvit en hyllning at den nyligen af-
lidne kompositören P. A. Orlanders minne — hvars »Blända»
i förbigående sagt tyckes vara för evigt begrafven i k.
operabiblioteket — då den några gånger uppfört hans
opera-comique »Mäster Placide», ansenlig tråkig till sin
text visserligen, men med en innerligt täck, hjertlig, så att
säga musikalisk musik. Gastons parti är ett bevis derpå,
som icke förlorade i kraft genom fröken Sjciberys framställ-
ning. Hr Ringvalls Mäster Placide må ock nämnas, men
främst kanske den unge tenorsångaren hr Hagman, hvars
röst man så fort som möjligt borde börja uppfostra till den
vackra framtid, som det ovanliga materialet — hjeltetenor
— bebådar. Det Vore en stor förlust för den framtida
konsten om en röst af detta slag skulle gå förlorad för
densamma. Vidare har teatern repriserat R. Genées »Na-
non«, der fröken Sjöberg nu liksom i våras synnerligen ut-
märkt sig i titelrolen, och då jag skrifver detta håller man
på med de sista repetitionerna till »Frihetsbröderna», Of-
fenbachs bästa bulfa, som troligen äfven från denna scen
skall utöfva sin gamla dragningskraft på publliken.

December 5.	Volontaire.
Från teatrarne.

Återblick af

Habitué.

Den 29 November.

Den unge författaren Tor Hedberg tager utan tvifvel
sin uppgift pâ fullt allvar. Det är en genomgående egen-
het hos de arbeten han hittills offentliggjort, att han intres-
serar sig för psykologiska undantagsförhallanden och söker
utreda dem. Sa är det i »Johannes Karr», sa är det i
»Judas», och så är det slutligen i »En lifsfråga», det
skådespel i 3 akter, som nyligen uppförts å Dramatiska
teatern.

Hr H. är ännu ung och besitter icke den erfarenhet
af lifvet som säkerligen fordras, för att på ett tillfredsstäl-
lande sätt lösa de svåra psykologiska frågor han älskar att
behandla, och deraf kommer det utseende af djupsinnighet
utan tillräckligt innehåll på bottnen, som i större eller
mindre mån karaktärisera de tre nämda arbetena. Det är
helt visst i många afseenden aktningsvärdt att taga sig
svåra studier före, ty derigenom skärpes förmågan, men re-
sultatet af psykologiska undersökningar bör naturligtvis vara
klarhet, icke gåtor, och fårdiga arbeten, som framläggas
till hvars och ens bedömande, få också sin dom efter re-
sultatet, icke efter målet. Ur denna synpunkt skulle det
säkerligen vara intressantare att en gång se hr H. med
fullständig framgång behandla ett lättare ämne än att iakt-
taga de spridda dragen af skarpsinne och lyckliga detaljer
i behandlingen af ämnen, som genom sin natur växa för-
fattaren öfver hufvudet.
97

Hvad nu särskildt angår En lifsfråga, har man med
rätta anmärkt det missgrepp, som ligger i att framställa det
ifrågavarande ämnet dramatiskt. Hufvudpersonen Henrik
Wredes fruktan for döden pa grund af vanligt skrock, hvari
han uppfostrats, är ett odramatiskt ämne. Hans dödsfruk-
tan drifver honom icke till någon handling. Det dramati-
ska intresset blir förlagdt utanför den person som är äm-
nad att tilldraga sig det egentliga psykologiska intresset.
Det är icke genom handling som Wrede är på väg att för-
lora sin hustrus kärlek, utan genom handlingsslöhet, genom
ett tyst rufvande på sin plågande dödstanke och genom den
retlighet i lynnet som deraf blir en följd. Hustrun och
vännen blifva de handlande personerna.

Skall man kunna fatta ett verkligt intresse för den
själssjukdom, af hvilken Wrede lider, måste man se den
uppkomma, utveckla sig, vinna ett oinskränkt herrayälde
trots allt motstånd o. s. v., men dertill räcker icke utrym-
met inom ett drama, der uppmärksamheten till väsentlig
grad måste tagas i anspråk af det som göres, hvilket i sin
ordning här ligger utanför hufvudpersonen ända till slut-
scenen. Den dramatiska formen har tvingat författaren att
koncentrera sig till den tidpunkt, då katastrofen står för
dörren, till sjukdomens sista stadium, då den fruktade dö-
den bör inträffa inom 24 timmar. Derigenom går åskåda-
ren miste om skildringen af den psykologiska gången, om
hela utvecklingen, om allt det som kunde väcka medkänsla
för patienten. Den sjuke har vid pjesens början redan
hunnit höjdpunkten af sitt förstörda sinnestillstånd, förblir
sig lik hela vägen igenom ända till slutscenen och förefal-
ler ledsam och oresonlig, utan att lyckas väcka sympati.
Han blir endast det fullfärdiga motivet för de båda andras,
hustruns och vännens, handlingssätt.

Men om sålunda den psykologiskt intressantaste per-
sonen blir stäld i skuggan och förvandlad till en bifigur,
bör väl förhållandet mellan hustrun och vännen utveckla
sig till en handling af mer eller mindre spännande art?
Äfven här stannar dock det hela så godt som uteslutande
vid psykologiska studier utan full klarhet. Mannens ovän-
liga beteende gör hustrun mottaglig för den kärlek vännen
sedan gammalt hyser för henne, men med bibehållande af
den äktenskapliga trohet, hon är skyldig sin man, afvisar
hon Torsten Hiller (vännen), hvars egentliga afsigter man

Ur Dagens Krönika. VII. 1.
98

lör öfrigt icke rätt förstår, åtminstone när man ser pjesen
första gången. Det förefaller ett par långa samtal mellan
dem, och Margareta (hustrun) lyssnar till sist rätt gerna
till Hillers kärleksförklaring, men derpå taga de afsked af
hvarandra, utan att vidare hafva svikit sina pligter.

Här stå vi nära upplösningen. Mannen ser afskedet
genom en glasdörr, hör icke samtalets innehåll, men anta-
ger på grund af den förtroliga hållningen att här är fråga
om en kärleksförklaring. Han känner sig då stå i vägen
för de båda andra, och denna tanke fördrifver med ens hans
dödsfruktan. I stället för att vara rädd för döden, vill han
nu söka den, och ett på förhand, liksom på beställning, an-
ordnadt sjukdomsfall ger honom ett tillfälle dertill, emedan
ett recept bör sjöled es hemtas under rådande stark storm.
Han vill anträda färden, fullt öfvertygad att den blir hans
sista, ty förf, har så ordnat, att alla de yttre omständighe-
terna passa in på de förhållanden, under hvilka Wrede (i
likhet med sin far) enligt förutsägelsen skall omkomma.
Vännen, som nu i stället vill offra sitt lif, afvisas bestämdt,
och Wrede är i ordning att fara. Då ändrar sig med ens
hustruns sinnelag och sedan hon nyss förut förklarat, att
hon aldrig mer kan älska sin man, vill hon nu, full af
kärlek, dela faran med honom och följer honom på den
vådliga seglatsen. Så slutar stycket, och de qvarvarande på
scenen förklara, att de två omkomma icke, »ty de hafva
lyckan ombord».

Slutet ar, som man redan häraf kan finna, icke odrama-
tiskt, om än det som sätter handlingen i gång, nämligen
receptets hemtande, är en mycket naivt tillagad driffjä-
der, men två och en half akt ha dessförinnan gått såsom
en enda stor longer, nödtorftigt afbruten af ett par skämt-
samt behandlade bipersoner, af hvilka den för sjukdoms-
fallet behöfliga läkaren är bra gjord, men kaptenen, Marga-
retas far, (fullkomligt öfverflödig för handlingen) blir nå-
got enformig genom sitt ständiga tal om sitt välbefin-
nande.

Det verkligt förtjenstfulla återgifvandet af stycket för-
mår icke rädda det intryck af långtrådighet och oklarhet,
som det i sig sjelf är egnadt att ingifva. Hr Hillberg gör
hvad göras kan af Henrik Wrede, men han lyckas icke
väcka åskådarens sympati för figuren. Man måste likaledes
skänka all aktning åt fröken JBjörkegrens och hr Palmes
99

försök att förläna intresse ät hustruns och vännens roller,
men de hafva för liten hjelp af författaren. Bäst lyckas hr
Bœckstrôm och hr Theger ström som doktorn och kaptenen,
ty de mindre invecklade personer de framställa hafva ut-
gått mest färdiga ur författarens hand.

Som förpjes till »En lifsfråga» gafs, då stycket först
upptogs, en liten underhållande och fyndig interiör i 1 akt
af Ludvig Fulda med titeln: »Mellan fyra ögon». En lä-
kare, som varit gift några veckor,'men ännu icke lyckats
träffa sin unga, koketta hustru mellan fyra ögon, får hän-
delsevis detta sällsynta nöje, då de en afton sitta hemma
och vänta på gästerna vid en större bjudning i sitt hem,
men dessa uteblifva till följd af slarf hos en gammal be-
tjent, som glömt att lägga bjudningsbrefven på posten.
Under denna opåräknade tête-à-tête lär sig hustrun ändtli-
gen förstå, att hon har en ytterst älskvärd man och mycket
väl kan undvara den kurtis af baron Krusenberg och kon-
sorter, hvarpå hon förut gerna velat inlåta sig. Den älsk-
värde läkaren framställes af herr Fredriksson med all den
finess i uppträdandet och den anslående pointering af de träf-
fande replikerna, som man är van att finna hos denne skåde-
spelare. Fru Bundberg är vid hans sida en mycket inta-
gande fru, och af den gamle trotjenaren, som glömt bjud-
ningsbrefven, liksom han glömmer allt annat utom den tid,
då han bar unga frun på sina armar, gör hr Norrby med
känd talang en alldeles förträfflig bifigur. Något mindre
lyckad och temligen intetsägande förefaller hr Törnquist som
baron Krusenberg, förförare-aspiranten.

Afven i denna återblick hafva vi att anteckna en de-
but å Dramatiska teatern i en svårspelt fruntimmersroll.
Det är fröken Beate Lundqvist som uppträdt i den för
hvem som helst, men synnerligast för en ung och ännu out-
vecklad skådespelerska temligen otacksamma titelrolen i
»Denise». Försöket torde, om man bortser från de välvil-
liga och rikliga applåderna, hvilka vid en debut icke hafva
all den betydelse de borde hafva, ha aflupit utan egentlig
framgång. Icke som skulle fröken L. hafva visat sig sakna
anlag. Tvärt om. Hon talar förståndigt och med god upp-
fattning, hon rör sig ledigt och har redan från sin föregå-
ende verksamhet å scenen den rutin, att hon, som man sä-
100

ger kan fylla sin plats. Men just derför väntar man at
uppträdandet i en sä svår roll som Denise, att framställar-
innan just der skall kunna lägga sin skådespelarenaturel i
dagen pä fördelaktigaste sätt och gifva en antaglig bild af
figuren i fråga. Det är dock icke fallet. Debutanten skulle
haft godt af att börja med en mindre fordrande roll, ty
det känslans djup bakom en reserverad yttre hållning, den
mogenhet i verldsåskådning och det spår af genomgångna
pröfningar som måste återfinnas hos Denise jemte person-
ligt behag, allt detta är, åtminstone ännu, saker hvaråt frö-
ken L. icke förmår gifva lefvande form. Hon har icke
kunnat gå upp i och sammansmälta med rollen, så att fi-
guren synes verklig, utan hon spelar den. Hon reciterar i
i stället för att tala, och lika väl som hon i rollens fram-
sägande synes stå utanför den samma, är hon i sin mimik
oförmögen att återgifva uttrycken för de stämningar hon
har att framställa. Hon lefver, med ett ord, icke med i
Denises lif och lemnar derför också åskådaren kall. Den
grad af Utveckling, som hon emellertid hunnit i tekniskt
hänseende, gör henne dock troligen användbar i uppgifter
på andra områden.*

Då »Denise» vid återupptagandet icke på långt när
förmått fylla salongen och antagligen icke kommer att gif-
vas många gånger, tro vi oss kunna förbigå de olikheter i
utförandet nu och förut, som hafva sin grund i en delvis
ändrad rollbesättning, och nämna endast, att äfven den nya
låter försvara sig så när som på framställarinnan af fru
Brissot, hvars spel är så underhaltigt att det väl icke
borde behöfva förekomma på Dramatiska teatern, i synner-
het som direktionen redan i våras någon gång haft tillfälle
att se samma framställning.

*

»Äesan O IQiukasus» och »Hofret i Biberack» hafva
tillsammans utgjort ett program, hvarmed Nya teatern för-
sökt sig ett par ganger, dock utan framgång, hvad det

* Habitué är något sträng och sväfvar påtagligen i okunnighet derom
att fröken L. icke specielt önskat debutera som Denise utan fått den
debutrolen sig tilldelad af direktionen, och att det varit ytterst klent
med repetitionerna.	Red.
101

förstnämda stycket angår. Det sistnämda åter igen, som
redan under fru Stjernstöms tid gafs på Nya teatern, visade
sig äfven nu vara i stånd att framkalla mycken munterhet,
särskildt genom det roande sätt, hvarpå hr Holmquist
framstälde teaterdirektörens och herr Castegren Flore-
stans roll.

I »Resan till Kaukasus», komedi i 3 akter af Emile
Blavet och Fabrice Carré, gisslas fåfängan att vilja gälla
för ett literärt ljus utan att ega några förutsättningar der-
för. »Resan till Kaukasus» är namnet på en resebeskrif-
ning, som köpmannen Chapuzot gifvit ut i sitt namn, ehuru
den skrifvits af en annan person, som för några få francs
sålt manuskriptet till Chapuzot. Boken har gjort en utom-
ordentlig lycka, och den föregifne författaren har i många
år åtnjutit anseende som en öfverdådig reseskildrare. Men
brorsonen till den verklige författaren får reda på förhål-
landet, sätter sig noga in i bokens berättelser, uppträder
förklädd till kaukasier och plågar under lång tid den stac-
kars Chapurzot, som icke vågar erkänna sin fullständiga
obekantskap med Kaukasien, utan nödgas hysa hr Chamul
(så heter den unge mannen) såsom sin gäst till gengäld för
den storartade gästfrihet som bokens författare berättar sig
ha åtnjutit i Kaukasien. Den mängd af upptåg, som Cha-
mul, i den lofvärda afsigten att hämnas sin farbror, tillåter
sig med Chapuzot, slutas emellertid dermed, att Chamul
förlofvar sig med Chapuzots dotter och tiger med sin hem-
lighet.

Pjesen föll ohjelpligt å Nya teatern, men det var icke
pjesens fel, ty den är ganska rik på situationer, karaktärs-
drag och repliker, som skulle kunna göras mycket roliga.
Det är med »Resan till Kaukasus» som med så många an-
dra stycken, både farser, komedier och allvarliga skådespel,
att den måste spelas väl för att göra sig gällande. Det
händer ju ofta, att sjelfva pjesen endast är beräknad att
vara ett underlag för skådespelarnes skapande verksamhet
och utan denna hjelp icke blir någonting. En dylik hjelp
uteblef här vid lag nästan helt och hållet, och derigenom inträf-
fade det att en i sig sjelf rolig pjes föreföll långtrådig och
framkallade gäspningar i stället för skratt.

Chapuzot spelas på ett tråkigt sätt af hr Lindmark,
som icke det ringaste förmår framhålla det komiska i den
föregifne författarens dubbelställning, då han bakom en
102

låtsad säkerhet skall dölja sin fullständiga obekantskap med
de förhållanden som han uppgifver sig hafva genomlefvat
och skildrat. Hr L. är trög och torr och lyckas förderfva
de bästa repliker och de roligaste situationer. Fru Chapu-
zot, som tror på sin mans storhet och blindt beundrar ho-
nom, har likaledes fått en svag representant i fru Gardt,
som, med all aktning för öfrigt för hennes talang på andra
områden, här visar sig oförmögen af all nyansering och fö-
refaller entonig och främmande för sin uppgift. Hennes
framställning ger allt igenom intrycket af att vara, som
man säger »gjord». Hr Envalls Durandeau är stillos och
äfvenledes tråkig. Man vet icke, hvad det är för en figur,
och antager derför att icke heller skådespelaren sjelf för-
stått den. Fröken Lundvall, som spelar unga fröken Cha-
puzot, gör sin sak rätt oklanderligt, men utan någon syn-
nerlig verkan. Som den yngre Durandeau, en yngling,
som beundrar fröken Chapuzot och för att vinna hennes
hand gör samma resa som hennes fars bok skildrat, upp-
träder hr Olin. Denne skådespelare, som på sista tiden
börjat användas i naiva gossroller, har några förutsättningar
att lyckas i sådana, men hans framställningar låta tills vi-
dare en smula inlärda. Som lyckligare undantag bland de
uppträdande har man slutligen att nämna hr -SWc^en/, hvars
Chamul inför en smula friskhet i pjesen, fastän uppslup-
penheten kunnat vara och med en annan omgifning säkert
äfven blifvit ännu större och dermed också ännu verksam-
mare, till fördel för den lustspelsstämning, som borde hvila
öfver det hela, samt i viss mån fru Stenfelt såsom en fö-
regifven kaukasiska, Chamuls f. d. älskarinna och ett ganska
äfventyrligt fruntimmer. Fru S. har goda ansatser, men
hon pointerar icke tillräckligt kraftigt det komiska i rollen.

Man märker på hela återgifvandet af detta lustspel, att
Nya teatern i sina nyförvärfvade krafter icke vunnit en till-
fredsställande ersättning för dem, som med förra spelaret
afgingo derifrån.

Södra teatern har ökat sin lustspelsrepertoar med en
tysk produktion inom genren, kallad » Emmas roman» och
författad af R. Kneisel, samt en engelsk fars i 1 akt med
namnet » Mårtens gås ».
103

Det första af dessa båda stycken står visserligen icke
högt med afseende på sjelfständigt värde, men blir med ett
godt atergifvande någorlunda njutbart och pä sina ställen
äfven ganska roligt. Det har framför allt den förtjensten
att blifva bättre akt för akt.

För att fa stycket i gäng har författaren konstruerat
ut en figur, som kallas »agenten» Spiirling och om hvilken
man egentligen icke vet hvad han är för slags agent. När-
mast skulle man tro hononi vara polisagent, ty han sysslar
faktiskt icke med annat än spionerier och dermed samman-
hängande intriger. Eget nog har denna tvetydiga person
fri entré hos en del hyggligt folk, såsom professorer och
f. d. majorer, och lägger sig i alla möjliga enskilda familje-
angelägenheter, utan annat ändamål, sä vidt man kan förstä,
än nöjet att ställa till skandaler och tillfredsställa en och
annan futtig hämdkänsla. Han är icke mycket intelligent,
kommer sjelf gäng pä gång pä villospår och har i sin mo-
derna kostym ett slags likhet med medeltidens »dumma
djefvul», genom sin abstrakta ondskefullhet och det dåliga
resultat han dermed vinner.

Sådan han nu emellertid blifvit hopkonstruerad, tjenar
han författarens afsigt att trassla ihop en lustspelshärfva,
hvari en mängd hederliga menniskor komma i muntrande
situationer, hvilka naturligtvis utveckla sig på det mest till-
fredsställande sätt. Vi äro redan vana att i fråga om de
tyska lustspelen bortse från osannolikheten af de förvexlin-
gar och upptåg som framställas, och dertill har man äfven
i »Emmas roman» rikligt tillfälle.

Anledningen till pjesens namn ligger deri, att den
qvinliga hufvudpersonen, Emma v. Mattenborn, en ung och
intagande sondotter till en gammal f. d. major, skrifvit en
roman, som hon söker få sälja för att kunna hjelpa sin
farfar, hvars affärer äro dåliga. En ung man, som får
se fröken Emma och blir betagen i henne, ger sig ut för
bokförläggare och köper manuskriptet till högt pris, men
bedrägeriet upptäckes, penningarna lemnas tillbaka, och allt
klarerar sig först när de unga tu i slutet af fjerde (sista)
akten förlofva sig.

Hvad som kan göra dylika tarfliga historier sebara på
teatern, nemligen en god framställning, har kommit »Em-
mas roman» till del. Agenten Spürling återgifves mycket
roligt af hr Abjörnson, som utan andra öfverdrifter, än dem
104

pjesen sjelf innehåller, lyckas ge ett sken af verklighet åt
personen i fråga. Hr A. betonar Spürlings skandallystnad
och spionnatur, men framhåller på samma gång hans dum-
het, som gör honom i det hela taget oskadlig och derige-
nom åstadkommer figurens komiska’ verkan. Som Emma
v. Mattenborn debuterar fröken Helene Söderman, dotter
till aflidne Aug. Söderman, vår berömde tonsättare, och
hennes friska, naturliga och obesvärade spel gör ett mycket
godt intryck. Hon har visserligen några ofullkomligheter
att bekämpa med afseende på ett distinkt uttal och sättet
att röra sig på scenen, meu hon är ju också blott debu-
tant, och man fäster sig då mest vid de löften som ligga
i framställningen. Hon synes ha förmåga att gifva uttryck
åt vexlande stämningar inom ingenuefacket och har ett för-
delaktigt utseende. En temligen stor likhet i spelsättet
med fru Hartman kan möjligen vara för henne naturlig,
men kan också vara ren imitation, i hvilket senare fall
det vore önskligt, att den unga debutanten ända från början
bemödade sig om att undvika likheten, ty imitation förhin-
drar individualiteten att utveckla sig och förqväfver det
sjelfständigt goda som kan finnas hos den egna naturen.
Uppträdandet i andra roller kommer att visa i hvad mån här
föreligger början till ett manér eller ej. Vi hoppas det
senare.

För öfrigt gör hvar och en af de uppträdande sitt till
att gifva den rätta, glada och gemytliga hvardagsfårgen åt
stycket. Hr Gräyzeler återgifver med vanlig saftig karaktä-
ristik en gammal pensionerad militär, hr Wagner med lof-
värd måtta en för verkligheten omkring honom främmande
professor i matematik, fru Abjörnson professorns fru, fröken
Hodell professorns dotter i ett föregående äktenskap samt
hrr Jlundqvisi och Pulchau de unga herrarne. Dessutom
utfylles taflan af en samling unga damer, som äro medlem-
mar af en literär förening, der Emmas roman under allmän
beundran uppläses.

Det ifrågavarande programmets andra del, den en-
gelska farsen »Mårtens gås», af Augustus Mayhew och
Sutherland Edwards, är en smakbit från ett lustspelsom-
råde, som hos oss är föga odladt, men, att döma af styc-
kets framgång, långt ifrån förkastligt. Genren står kan-
hända med sin något clownmessiga komik lägre än de
105

tyska lustspelen (nämligen %de bättre af dem). Man har
icke längre anspråk pa någon sannolikhet, man vet att man
är inne pa karrikatyrens fält, och intresset gäller icke hand-
lingen, utan karaktärsteckningen, driften med de menskliga
svagheterna. Derför beror hela framgången pä utförandet.

I »Märtens gäs» är ämnet äkta engelskt. Tvä advo-
kater i en by, medtäflare och antagonister inom yrket, söka
öfverlista hvarandra för att komma i besittning af en skämd,
illaluktande gås, hvari de tro att en större penninge-
summa blifvit inlagd. De veta båda, att de icke kunna
umgås utan att vilja lura hvarandra, den ene misstror der-
för ständigt den andre, men ömsesidigt hysa de den största
aktning för hvarandras talang i knep och advokatyrer. Det
allvar, hvarmed de öfva sin spetsfundighet ä ömse håll för
den skämda gasens skull, hvilken till sist alldeles icke in-
nehåller den efterfikade skatten, är af stor komisk verkan,
och den ifver de lägga i dagen först mot hvarandra och
sedan gemensamt mot en tredje person rycker åskådaren
med sig, så att äfven denne kommer i ett slags spänning
för den skämda gåsens skull. Man skrattar godt och har
roligt, äfven om man efteråt kanske 1er åt att man funnit
tokeriet roligt.	■

Det är pjesens lycka att den återgifves så väl, som fallet
är i fråga om de båda advokaterna, hvilka framställas af
hrr Gründer och Strömberg. I synnerhet är den förre
förträfflig. Hans komik är sann på samma gång som den
är karrikatyrmessig. Han pointerar kraftigt hvarje enskildt
komiskt drag hos personligheten, som han framställer, men
öfverdriften synes icke ligga hos skådespelaren, utan hos
advokaten. Hr G. visar praktiskt att karrikatyr icke be-
höfver sammanfalla med onatur, hvilket hvarje reflekterande
menniska för öfrigt lätt kan iakttaga, efter som det verk-
liga lifvet eger många karrikatyrer att bjuda på. Hr Ström-
berg håller icke den konstnärliga måttan fullt så väl, men
äfven hans advokat är rolig och öfverdriften icke direkt
störande. De öfrige medverkande, som intaga en helt och
hållet underordnad ställning, äro icke så inne i styckets
anda, men detta oaktadt är det hela mycket skrattretande
och uppfriskande.
106



Vasateatern hade otur m^d det program som följde
närmast efter invigningsprogrammet. »Paradiset» lustspel
med sång i 4 akter; lokaliseradt frän tyskan af F. Hed-
berg, föll efter några få representationer. Men oafsedt att
sjelfva stycket icke hör till de bättre, ehuru det, väl åter-
gifvet, säkerligen kunde ses med lika mycket nöje som
många andra tyska farser, hvarmed vi hållit till godo under
de senare åren, så måste det erkännas, att Vasateaterns
personal i denna pjes visade sig vara bra nog underhaltig
i genomskärning. Ett par undantag funnos, särskildt fröken
Johnson samt hrr Hagman och Sernqvist, men för öfrigt
rådde stor brist på framställningskonst.

Hr Mailander uppträdde som gäst i hufvudrollen, en
yrkesmålare som vill vara artist, och tack vare en mängd
roliga repliker, som äro lagda i målar Brunroths mun, samt
några temligen fyndigt hopkomna kupletter, framkallade han
väl skratt och bifall, men någon helgjuten figur gjorde han
icke. Hr M. var, sin vana trogen, sig sjelf, och som han
påtagligen icke stått modell för styckets båda författare, hrr
L. Treptow och L. Herrman, råkade rollen icke helt och
hållet passa in på rollinnehafvaren.


August Strindbergs »Giftas», andra delen.

i.

Man behöfver icke, i likhet med hr Wirsén, vara »en
fallen evighets varelse »,:i: för att finna denna bok malplacerad.
Jordelifvets horisont räcker mycket väl till för att utdöma
densamma. Om det funnes en brunn af indignation, lika
djup som Mimers, skulle icke alla recensenter i verlden med
sina krafttermer kunna gifva detta arbete en sådan dödsstöt,
som författaren gifvit det sjelf. Uppvisningen häraf är
mycket enkel.

Boken inledes med en hop aforismer, dels citat, dels
ur förf:s egen fatabur. Man får der läsa sådana roligheter
som denna: »Hvarför finnes ej i något lands literatur en
enda lofsång till mannen, skrifven af en kvinna?»

Förf, kunde ju lika gerna frågat: Hvarför skola »lilje-
kullar» eller »ljusalfer med rosenknoppar» anses mera poe-
tiska än t. ex. mustacher och pipskägg?

På ett annat ställe i boken heter det, att »af lättja har
kvinnans kropp blifvit mindre muskelstark än mannens.»
Hvar och en normalt anlagd mansperson skulle väl vilja
be Gud bevara sig för att få se ett kvinnoslägte med samma
muskelstyrka som det manliga.

För att taga ett tredje prof ur aforismerna, af något
annat slag: »Kvinnan fuskar gerna», säger den artige för-
fattaren, »och i ^banker, der hon är anstäld, få männen kon-
trollera hennes göra.» — Man har dock icke hört att hon
brukar rymma med kassan, hvilket för skapelsens herrar

* Se bekännelsen i »Vårt Land», der »Giftas» för några veckor
sedan recenserades.
108

icke just är någonting ovanligt — och kassan är likväl, sä
synes det oss åtminstone, af ganska mycken vigt för en bank.

Det är emellertid icke egentligen på dessa inledande
paradoxer vi tänkt, då vi funnit förf, gifva sig värre hugg,
än hvad den kraftigaste recension skulle kunna åstadkomma.
I första delen af »Giftas» var den röda tråden en öfver-
svallande lifsglädje; här är den ledande tankegången, ifall
en sådan finnes, en dödstrött lifsleda, hvilken till och med
ofta aftryckt sig i ett matt, släpande språk. Här och der
har också förf, repeterat sig sjelf: t. ex. berättelsen Brödet
är en ganska tarflig och gråtmild efterbildning af den lilla
ypperligt skrifna skizzen Kärlek och spanmål. De flerfal-
diga anfallen på en af kyrkans dogmer äro ock ett banalt
idislande, som för öfrigt här helt och hållet saknar sitt
berättigande, eftersom förf, i sitt angrepp redan förut vunnit
en lysande seger. Han erinrar nu om paschan i operetten,
som berömmer sig af sitt mod, att hafva nära nog afhuggit
veka lifvet på en fiende, och som svarar, då man frågar:
»Hvarför inte hellre hufvudet?» — Kej\ det var redan af-
hugget. Hr Strindberg har ju redan en gång faktiskt utfört
denna exekution på ifrågavarande dogm — hvarför då rasa
mot liket?

Men hvad vi egentligen ville framhålla är detta: Au-
gust Strindberg kommer i sin nya bok faktiskt till samma
port, der Edvard von Hartmann stannade i »Det omedvet-
nas filosofi». Strindberg låter uttryckligen förstå (berättelsen
»De ideala krafven»), att det kan vara likgiltigt, när eller
hur »de sex arterna menskor dö ut», och hela Giftas II är
i sjelfva verket en anvisning åt samma håll, spm då den
nyssnämde tyske filosofen gifver menskligheten perspektivet
af frivillig förintelse i massa; med ett ord af verldsförstö-
relse, såsom höjdpunkten af intelligensens utveckling. Hr
Hartmann lär vara en jovialisk man, och hans mening är
kanske icke så farlig som den låter. Han har icke gått ut
genom den nämda porten, men August Strindberg tyckes
verkligen vara på väg. *

* Ofvanstående skrefs i S:t Petersburg af Dagens Krönikas utgifvare.
Hr Bran ting har samtidigt inlemnat följande uppsats.
109

2.	•

Ändra delen af Giftas, den länge bebådade, kom ändt-
ligen for en manad sedan ut bland allmänheten. Efter den
oväntadt objektiva, för att vara af Strindberg, rent af har-
moniska sjelfbiografi i Tjensteqvinnans son och Jäsnings-
tiden, en återblick »från höjden af lefnadens branter» på
lyckligt genomkämpade svåra strider och kriser, stack detta
vilda utbrott af på en gång smärta och raseri så mycket
bjertare af och gjorde ett desto mera ohyggligt intryck.
Man var med ens förflyttad tillbaka till »Kvarstadsresans»
värsta, nervsjuka dagar, ja, den sönderslitande förtviflan, som
tagit sig literärt atlopp i Giftas; andra del, tyckes ha varit
ännu en grad högre, naturligt nog för öfrigt, då den synes ha
stått i samband med författarens innersta personliga känslor.

Lyckligtvis — både för August Strindberg sjelf och
för hans literära produktion — är denna bok också skrifven
redan för ett och ett halft år sedan, före sjelfbiografin, och
Strindberg från slutet af 86 kan knappast göras ansvarig
för mycket mera än att han ej ansåg sig ha råd att under-
trycka åtminstone en af berättelserna — den sista. Efter
min uppfattning är nu redan det illa nog; ty jag bekänner
mig öppet ej vara nog »frigjord» för att begripa hvarför
man formligen skall inbjuda en skandalhungrig allmänhet
att, säkerligen till stor del oförtjent, ytterligare smutskasta
den som står närmasf. Om nu »Familjeförsörjaren» ej kan
berga sig med mindre han offentligen lägger fram sitt lidan-
des historia, hade dock finkänsligheten bort mana till ytter-
sta omsorg vid fördelningen af ljus och skugga. Att detta
ej skedde och ej kunde ske, då berättelsen skrefs som relief
till satsen: vet hut, qvinnor! det må så vara; man hade
kunnat fordra att halftannat år derefter finna hos den i mot-
sats till kvinnan ju så förträfflige mannen mindre egen-
rättfardighet än nu visat sig vara fallet.

Emellertid står nu »Familjeförsörjaren» med i samlin-
gen, och är obestridligen — alldeles frånsedt den gripande
energi, hvarmed den är skrifven — som psykologiskt för-
klarande dokument lika upplysande, ja nödvändig, som den
ur en annan synpunkt är klandervärd. Det är den utpinade,
110



öfveransträngde, till vanvettets och sjelfmordets rand drifne
mannen som midt i krisen, mellan nervparoxysmerna, ger
sin harm luft mot »kvinnan», som han nu en gång fått för
. sig vara anledningen till allt hans lidande och som derför
åtminstone skall få sig ett riktigt duktigt rapp, innan allt
är slut. Endast så betraktad blir boken förklarlig; möjliga
att försvara bli galenskaperna i företalet och här och der i
de diverse-notiser, hvarmed några ark mot slutet fylts, na-
turligtvis icke derigenom.

Ar man välvillig nog att der Strindberg skrifvit kvin-
nan i tankarna läsa öfverklasskvinnan eller damen, d. v. s.
tillämpa hans satser på några få procent af kvinnorna i
stället för på hela könet, så försvinner visserligen några af
de befängdaste paradoxernas oriktighet så till vida att rap-
pen verkligen träffa vederbörande just på det ömma, hvil-
ket ju alltid är en god sak. Men man kan verkligen ha
det anspråk på demokraten Strindberg, som sjelf t. ex. i
Nya Riket hånade den lilla öfverklassdamklicken, som skulle
ge present när yngste prinsen fick sin första tand, för att
de kröpo i Stockholms alla 96,000 kvinnors namn, — man
kan verkligen, säger jag, begära att en radikal författare,
när han skall skrifva paradoxer om kvinnan, icke behagar
glömma bort de 90 procent i regeln hårdt arbetande under-
klasskvinnorna, och helt nonchalant sätter likhetstecken mel-
lan kvinna och kvinlig öfverklassparasit. Det är för öfrigt
icke i sin egenskap af kvinnor, som dessa sistnämda så väl
förtjena vårt »stora, sköna hat». Man kan ställa upp, om
det roar, en parallel för »männens» (= de manliga öfver-
klassparasiternas) räkning med den beryktade redogörelse,
som Strindberg i sitt företal satt upp om »kvinnan», hvil-
ken kastat sitt arbete på barnmorskan, amman, skolmamsel-
len, köksan etc. — idel andra kvinnor! »Mannen ljuger»,
kunde med lika fog skrifvas, »då han säger att hans tid
varit upptagen med att skaffa föda åt familjen; ty han har
kastat sitt arbete l:o) på arrendatorn, som sköter hela hans
egendom; 2:o) på rättaren, som ser till att folket arbetar;
3:o) på drängarne och statkarlarne, som göra arbetet; 4:o) på
bokhållarne, som föra hans böcker; 5:o) på fabriksarbetarne,
som skaffa honom vinstutdelning på hans industriaktier;
6:o) på hela landets arbetande befolkning, som knogar ihop
räntan på hans statsobligationer. Hvad har då mannen
gjort? Han har latat sig!» Det ena resonnemanget är inte
Ill

kvickare än det andra. Sanningen, som ligger bakom båda,
är att det fins individer, ja en hel klass i samhället, som
lefver blott på andras arbete. Men den saken skall hjelpas
genom att ta upp Strindbergs gamla fältrop : ned med öfver-
klassen! icke genom att ge ny, falsk lösen: ned med kvinnan!

Olyckligtvis står, äfven om man läser kvinnan för öf-
verklassdam, alldeles för mycket ovett kvar, som omöjligen
kan hänföras ensamt till »våra damer», utan nogärraenadt
åt kvinnokönet i gemen. Dit hör sådant som att kärleken
skulle vara »en egenskap uteslutande mannens», att kvinnan
fuskar (på bankplatser), att hon icke fortjenar rösträtt, då
hon icke går i krig, m. m. dyl. mildast sagdt nonsens.
Vidare en hel röra om »gift kvinnas eganderätt», en oskyl-
dig halfmesyr, som Strindberg synes frukta värre än Bel-
zebub, samt den visserligen, svåra frågan om kvinnan i ar-
betsmarknaden som mannens konkurrent, hvarvid emellertid
gäller detsamma som vi nyss sågo om öfverklasskvinnan:
felet ligger icke i könet, utan i de sociala institutionerna,
som nu trots allt lamenterande ’allt mer drifva in den bil-
liga kvinliga arbetskraften i marknaden. Dylika utgjutelser,
hur psykologiskt förklarliga de än i detta fall kunna vara,
måste dock göra ett sorgligt intryck just på dem, som hålla
mest på vår främste nu lefvande författare. Strindberg
talar sjelf så mycket om hur man afväpnar angrepp genom
att räkna dem till skönliteratur; månne han icke en dag
skall inse, att aforismer, sådana som de i detta förord ut-
trädde, oaktadt de sannerligen icke kunna räknas till skön-
literatur, men dock äro långt farligare för den verkan hans ord
kan hafva än alla vackra förklädnader han ibland roar sig
med att anlägga?

Lemnar man emellertid det olyckliga företalet åt sitt
värde och läser sjelfva berättelserna, så är visserligen der
ej allt af prima kvalitet, men man är dock inne på helt
annan mark än det blinda paradoxmakeriet. Om än under-
stundom den kvinnofiendtliga tendensen träder fram såsom
ett löst påhäng, som skämmer det hela, eller på ännu andra
ställen — t. ex. i »Barnet», der fruntimren regerade öfver
en landtegendom — fått förvrida teckningen, så att den
blifvit onaturlig, så finnas dock äfven perlor i samlingen,
fullt värdiga Strindbergs bästa stunder. Författaren har i
dessa bäst lyckade bitar, tack vare sitt verklighetssinne vid
skildringen, förts ifrån teorierna, som egentligen skulle till-
112





lämpas, sa att hans vilda, oförnuftiga kvinnohat blott visar
sig som ett blodigt, men välförtjent hân frän en sund, na-
turlig ståndpunkt öfver den »etiska», högmoraliska öfver-
klass-emancipationen. Man tänke blott på den öfverdådigt
präktiga skildringen af hingst-frieriet i »Mot betalning».
Till de allra bästa styckena hör också den fint behandlade
»ömtåliga» berättelsen »Den brottsliga naturen»; det hade
minsann ej varit värdt för en stympare att försöka sig på
ett sådant ämne!

Giftas^ andra del saknar sålunda visst inte ljuspunkter,
den heller. Det lefvande lifvet blef ibland teorierna öfver-
mäktigt, när Strindberg skulle utarbeta sina noveller till
omklädnad för företalets paradoxer. Men skrifven som den
synes vara under en våldsam själskris saknar den dock, som
helt betraktad, beståndande värde. Lyckligtvis har Strind-
berg, sedan han våren 1885 i mörka stunder nedskref sina
smädelser mot kvinnan, visat att han ej fastnat på dessa
afvägar, som ingenstädes leda, utan att vi ännu alltjemt af
hans rika begåfning kunna vänta nya, värdefullare alster.

Hjalmar Branting.

«
En befordringsfråga vid Stockholms
högskola
af

Antoninus Pius.

I. En prisbelönt afhandling-s historia.

Herr Redaktor!

Den fråga, som utgör föremål för denna uppsats, synes
måhända äga föga intresse för den stora allmänhet, till hvilken
»Ur Dagens Krönika» vänder sig. Frågan är doek af ett all-
männare intresse. Den står nämligen i nära samband med Stock-
holms högskola, och allt, som berör denna unga, uppspirande
bildningsanstalt, följer helt visst flertalet af den bildade allmän-
heten med sympatier och uppmärksamhet.

Då för öfver ett halft år sedan amanuensen vid riksmuseets
botaniska afdelning, d:r Wille, förordnades att till årets slut be-
strida lärarebefattningen i botanik vid högskolan, gjordes styrelsen
jemte förre innehafvaren af professionen i botanik, prof. War-
ming, af ett kotteri i Upsala till föremål för de mest hänsyns-
lösa och häftiga angrepp, emedan en docent vid universitetet,
d:r Lundström, icke erhållit nämnda förordnande. Den senare
hade för ett par år sedan utgifvit en afhandling, som skulle
vara något riktigt non plus ultra. Det var också hufvudsakligen
på denna afhandling, som doc. Lundström stödde sina anspråk.
Men habent sua fata libelli. Genom hvad som sedan blifvit be-
kant, har detta arbete till och med af doc. L. sjelf blifvit re-
duceradt till nära nog ^ 0. En kort redogörelse för denna af-
handlings historia, som här och der bjuder på verkliga öfverrask-
ningar och dessutom utgör ett icke oväsentligt bidrag till den
literära reklamens historia i vårt land, kan derför icke vara utan
intresse.

Vr Dagens Krönika. VII. 1.

8
114







Våren 1883 inlemnades till kongl. vetenskaps-societeten i
Upsala en af doc. Lundström författad, på tyska skrifven af-
handling med titel: Växternas tillpassningar till regn och dagg.
Under flera år förut hade man hört talas om, att doc. L. var
sysselsatt med undersökningar, som skulle öppna en helt och
hållet ny riktning inom botaniken. Ilvad det var för märkvärdig-
heter, som frågan gälde, det fick man icke veta. Endast några
få utvalde var det förbehållet att mot tysthetslöfte taga känne-
dom om de naturens stora hemligheter, som doc. L. höll på att
afslöja. Men tidt och ofta påpekades, att något storartadt var i
görningen, och ryktet härom spred sig i allt vidare kretsar af
för botaniska frågor intresserade.

Sedan på detta sätt jordmånen preparerats, lemnade doc. L.
i botaniska föreningen i Upsala en kort redogörelse för de under-
sökningar, som han i ofvannämnde, ännu ej tryckta afhandling
närmare beskrifvit. Hemligheten röjdes nu omsider. Han hade
(enligt sitt förmenande) lyckats påvisa hos växternas ofvanjordiska
delar vissa för uppfångande, ledande, fasthållande och upptagande
af matten afsedda inrättningar. Dessa »tillpassningar till regn
och dagg» äro olika hos olika växter, men utomordentligt sinn-
rikt inrättade och så vanliga företeelser, att det väckte allmän
förvåning att ingen förut fått ögonen öppna för deras betydelse.
»Detta är en fullkomligt ny åskådning, ty om det också redan
länge varit erkändt såsom ett faktum, att högre växter äga för-
måga att genom sina ofvanjordiska atomdelar och blad upptaga*
vatten, så vore dock bestämda anordningar härför icke uppvisade»
(Kjellman i Nord. Tidskr. 1885. Häft. 1). Här syntes således
en verkligen vigtig upptäckt föreligga, så mycket betydelsefullare,
som det icke var hos några enstaka växter, hos hvilka doc. L.
funnit sina tillpassningar till regn och dagg, utan tvärtom hos
ett mycket stort antal af till och med våra allmännast förekom-
mande.

Färdigtryckt blef afhandlingen (64 sid. i 4:o) först på våren
1884, kort före utdelningen af kung Oscar II:s jubelfestdonation,
som årligen utgår till en eller fördelas mellan tvänne yngre veten-
skapsidkare såsom pris för synnerligen förtjenstfulla afhandlingar.

Utsedde komiterade hade med 4 röster mot 1 föreslagit till
erhållande af detta pris en mycket förtjent yngre universitets-
lärare, doc. N., hvilken utvecklat en ovanligt rik författareverk-

* Kursiveradt af förf, till denna uppsats. Samma är förhållandet
med alla öfriga kursiveringar af citater.
115

samhet, ehuru lian — utom det att han hällit enskilda föreläs-
ningar — termin efter termin under flera års lopp dels skött
en professur med dertill hörande föreläsningar, tentamina och
examina, dels ledt öfningarne inom ett af språkseminarierna.
Den femte bland de utsedde komiterade åter ville, att'författare-
belöningen skulle delas mellan doc. N. och L., hvilken senare
varit obetydligt besvärad af akademiska förordnanden, och hvars
enskilda föreläsningar icke höjt sig öfver approbaturskursens låga
nivå, men som detta oaktadt och ehuru äldre docent efter sin
doktorsdissertation icke utgifvit mer än tvänne något större af-
handlingar af rent botaniskt innehåll (en 1877 och slutligen 1884
-växternas tillpassningar till regn och dagg») utom 3 smärre bo-
taniska uppsatser, öfversättning af AVarmings lärobok i allmän
botanik, Linnés resa i Lappland, uppsatser i Familj-journalen,
svenska almanachan o. s. v.

Allt detta hör visserligen icke omedelbart hit, eftersom
fråga var om pris för en viss afhandling. Då emellertid en del-
ning af författarebelöningen mellan båda synes förutsätta, att
deras arbeten ansågos jemngoda, kan man icke undgå att taga
hänsyn till akademisk tjenstgöring och vetenskaplig författareverk-
samhet i allmänhet.

Det är lätt att inse, att under sådana förhållanden alldeles
särskilda kraftåtgärder vore af nöden för att åt doc. L. kunna
tillförsäkra halfparten af den nämnde författarebelöningen. Till
åtskilliga framstående botanister såväl inom som utom landet
sändes också bref med anhållan om utlåtanden beträffande värdet
af doc. L:s afhandling. Som arbetet nyss var utkommet, hade
naturligtvis ingen, såsom delvis också framhölls, kunnat tillräck-
ligt noggrant genomgå detsamma och verkligen förvissa sig om
de gjorda iakttagelsernas riktighet. De afgifna utlåtandena äro
också hållna i temligt allmänna ordalag, och mycket afseende
borde man väl för öfrigt icke kunnat fästa vid utlåtanden, som
tillkommit under sådana förhållanden.

Likväl fick doc. L. icke, såsom prof. Kjellman uttrycker
sig, »det högsta pris för vetenskaplig författareverksamhet,' öfver
hvilket universitetet förfogar», ty han fick, tack vare de så god-
hetsfullt lemnade utlåtandena, endast hälften af detsamma. Den
andra hälften tilldelades doc. N., som en aktningsbjudande mi-
noritet ville tillerkänna priset odeladt.

Till vidare kretsar måste dock kännedomen om doc. L:s
märkvärdiga undersökningar spridas. I Nordisk Tidskrift (1885,
h. 1) anmäldes afhandlingen af prof. Kjellman i de mest beröm-
116

mande ordalag. Sällan har väl ett arbete blifvit berömdt med
mer superlativa loford. Vi nöja oss med att anföra endast slut-
orden: »Det nya uppslag, afhandlingen ger, den skärpa i iakt-
tagelse, den. grundlighet och omfattning i undersökning och det
skarpsinne i slutledning, den allt igenom röjer, samt framställ-
ningens klarhet och hofsamhet skola utan tvifvel tillförsäkra doc.
L:s arbete en framstående plats inom den moderna botaniska
literaturen och säkert bidraga att ytterligare befästa det anseende
för redbar och sjelfständig forskning, hvilket svenske botanister
utom Linnés fädernesland egt och ega.» I öfrigt måste vi hän-
visa till uppsatsen i sin helhet. Ett dylikt sätt att slå på re-
klamtrumman för ett vetenskapligt arbete är i vårt land okändt
och har allt för mycket tycke af annonsstil.

Prof. Kjellmans anmälan kom i läglig tid, ty strax derefter
började det talas om, att prof, i botanik vid Stockholms hög-
skola, E. Warming, torde komma att lemna sin anställning der
för att återvända till Danmark.

Redan innan detta var afgjordt skyndade sig doc. L. att
med sin märkvärdiga afhandling under armen hos medlemmar af
högskolans styrelse anmäla sig såsom sökande till professionen
efter Wafming, men han fick det rådet att lugna sig, till dess
befattningen i fråga blefve ledig.

Prof. W. mottog sedermera kallelsen till professionen i bo-
tanik vid Köpenhamns universitet, och fråga blef nu om, hvem
som skulle blifva hans efterträdare. Doc. L. hade ett år före-
läst en elementär kurs i systematik vid högskolan, men hvarken
han sjelf (såsom han offentligen medgifvit) eller prof. W. var
belåten med dessa föreläsningar. Såsom biträde vid undervis-
ningen i botanik vid högskolan hade sedermera i stället anstälts
amanuensen vid riksmuseets botaniska afdelning, d:r Wille, hvil-
ken visat sig fullt vuxen sin uppgift. Äfven af flera andra skäl
ansågs han af prof. W. äga ett afgjordt företräde framför doc. L.

Det beslöts emellertid, att platsen icke skulle genast med
ordinarie besättas, utan att en lärare i botanik skulle tillförordnas
endast till årets slut. Prof. Wittrock, Areschoug och Kjellman
utsågos af högskolans sjumannanämd att såsom förtroendemän
yttra sig om d:r Willes och doc. L:s lämplighet att sköta platsen
i fråga. Prof. Wittrock förklarade sig anse d:r Wille på grund
af dennes betydligt mångsidigare och rikare författareskap såsom
den skickligaste af de båda i fråga satta att öfvertaga förord-
nandet. Prof. A. och i synnerhet prof. K. sökte deremot på
allt sätt nedsätta d:r W:s förtjenster och framhäfva doc. L. På
117

grund af den senares improduktivitet kunde i hans literära bo
icke många vetenskapliga arbeten uppvisas, men det lilla, som
vid bouppteckningen kunde framplockas, åsattes så mycket högre
värden, och »Växternas tillpassningar till regn och dagg» hörde
naturligtvis till boets pretiosa. Båda omnämnde detta opus med
mycket beröm, men detta oaktadt möter man i prof. A:s utlå-
tande följande oväntade tirad: »Ehuru dessa biologiska arbeten
(en under arbete varande ännu icke tryckt afhandling tages ock-
så i betraktande) nästan endast, att jag så må säga, tangera växt-
lifvets periferi, och man kunde vara i tvifvelsmål om riktigheten
af en och annan af konklusionerna, så ingifva de emellertid en
säker förhoppning om, att författaren pa andra områden bör
kunna uppnå resultat af en mera genomgripande betydelse.»

Den rättvisan måste också göras prof. A., att han fram-
håller att doc. L. borde sökt bekräftelse på sina spekulationer
öfver betydelsen af de skildrade anordningarne genom några enkla
och lätt utförda experiment. Doc. L. har nämligen icke på ex-
perimentel väg — de få och »otympliga» försök, som han an-
stält, vittna endast om hans fullständiga obekantskap med den
experimentela växtfysiologiens metod — sökt förvissa sig om
riktigheten af sina tolkningar. Endast på spekulativ väg och med
stöd af de lösaste hypoteser har han kommit till sina resultat.

Icke heller någon annan hade experimentelt undersökt, om
det verkligen förhöll sig så, som doc. L. antog. Ännu vore så-
ledes de nya uppslag, som afhandlingen uppgafs gifva, endast
och allenast hugskott, och om arbetets värde kunde man således
ännu icke döma.

Höll så vid naturforskarmötet i Berlin i sistlidne september
prof. Kny ett föredrag om samma ämne, som doc. L:s afhand-
ling behandlat. Han hade experimentelt undersökt de af L. be-
skrifna »tillpassningarne för regn» och dervid användt till en del
just samma växter som L., men hos samtliga dessa visade det
sig, att vatten icke upptages. Endast inom ett af L. ß/ under^
sökt slägte hade han funnit att vatten upptogs i ringa mängd.
Detta har för öfrigt, såsom prof. Kjellman säger i sitt förut
citerade yttrande, »redan länge varit erkändt såsom ett faktum,
att högre växter egde förmåga att genom sina ofvanjordiska stam-
delar och blad upptaga vatten med deri lösta ämnen», »bestämda
anordningar härför vore icke uppvisade», och, såsom af prof.
Kny’s föredrag tyckes framgå, är det icke heller visadt af dop. L.

Härmed hade historien om doc. L:s afhandling inträdt i ett
nytt stadium. Voro prof. Kny’s undersökningar riktiga (och icke
us

ens doc. L. har vägat antaga motsatsen), sâ blef värdet af den
Lundströmska afhandlingen ytterst obetydligt. En förklaring frän
Izs sida var oundviklig. Men hvad skulle den innehålla?

Innan doc. L. hann förklara sig, föredrog i botaniska säll-
skapet härstädes d:r Wille en utförlig kritik af L:s afhandling.
Till den sammmankomst, der detta föredrag hölls, hade han in-
bjudit doc. L. för att sätta honom i tillfälle att genast försvara
sig, men L. föredrog att icke upptaga handsken och derigenom
ge grundade stöd för det antagandet, att han insåg, att hans sak
var sjuk.

D:r W. hade i prof. Franks växtfysiologiska laboratorium i
Berlin anstalt talrika och noggranna experiment för att utröna
om doc. L:s spekulationer öfver »tillpassningarne till regn» voro
riktiga eller ej. Hans experiment bevisade till full evidens, att
dessa spekulationer voro gripna ur luften, och att L:s tolkningar
voro rena fantasifoster. Men icke nog härmed, äfven de anato-
miska förhållanden, som L. beskrifver och som syntes sä utom-
ordentligt sinnrika och sä förundransvärdt väl »tillpassade» till
regn och dagg, voro som oftast groft missuppfattade och pä fri
hand konstruerade. Icke heller hade L. med önskvärd noggrann-
het och utförlighet redogjort för hvad som förut var bekant i
frågan, utan W. hade funnit, att en hel del redan förut var
bekant.

Situationen blef härigenom ännu mera kritisk, och man mot-
såg med spändt intresse en förklaring från doc. L.

Docenten L. har sökt lösa knuten pä ett mycket oväntadt
sätt, eller rättare sagdt han har icke alls sökt lösa den, utan
såsom en ny Alexander söker han helt enkelt af hugga den. Prof.
Kny har blott »missuppfattat» honom, invänder L. Han har
visserligen talat om ett vatten upptagande, »men icke har jag på-
stått, att detta alltid måste ske i eminentare grad».

Derefter utbreder sig doc. L. om en helt annan fräga, näm-
ligen regnets betydelse, som nu sannolikt i främsta rummet af-
ser . . . växternas renhållning. Ja, sä står det verkligen i hans
»beriktigande». Nog vittnar denna genialiska upptäckt om »en
hög grad af skarpsynthet, skarpsinne och fyndighet»; »synner-
ligen intressant» är det nog också, i synnerhet som frågan lär
behandlas »på ett så talangfullt sätt».

Doc. L. uttrycker sig emellertid icke blott mycket talang-
fullt, utan ock mycket försigtigt. Det heter nämligen, att regnets
betydelse för växternas renhållning framhålles i hans afhandling
först emedan den sannolikt är den vanligaste, »om också sär-
119

skilda tillpassningar i detta syfte torde vara svårt att uppvisa». Det
sättes således i fråga, om verkligen särskilda tillpassningar för ren-
hållningen, som dock skulle vara det vigtigaste, ens existera. Det
måtte då icke vara mycket bevändt med de öfriga tillpassningarne.

Ni behöfva, icke följa doc. L. vidare i hans »beriktigande»
rörande regnets betydelse. Han medger att han icke ingått på
någon närmare utredning af frågan derom. Så vidt vi kunna
finna, har han derom icke heller meddelat något nytt af betydel-
se, och i prof. Kny’s anförande är dessutom icke alls tal om
regnets betydelse. Kny har nämligen icke berört frågan om be-
tydelsen af det uppfångade, fasthållna och möjligen upptagna
vattnet, liksom han icke heller antagit, att det nödvändigt skulle
upptagas i någon eminentare grad. Frågan är endast: Upptaga
växterna vatten genom de »tillpassningar till regn och dagg»,
som doc. L. beskrifvit, eller göra de det icke?

Till en början låtom oss tillse, huru andra uppfattat L:s
arbete i fråga härom. Härvid finna vi, att alla, som yttrat sig,
äro af fullständigt samma mening som prof. Kny. Vi hänvisa
till det utlåtande, som före jubelfestdonationens bortgifvande af-
gafs af prof. Wittrock; prof. Kjellmans anmäian i Nord. Tidskr.
1885, h. 1; d:r Willes uppsats i Sv. Trädgårdsföreningens tid-
skrift 1885; Naturvetenskaplig boksamling i växtriket af prof.
Fries, s. 70; prof. Areschougs och Kjellmans på anmodan af
sjumannanämnden afgifna utlåtanden: prof. Warmings komplet-
terande utlåtande till högskolans styrelse. På alla dessa ställen
säges uttryckligt, att genom de ifrågavarande tillpassningarne
vatten skulle upplagas. Detta nämnes icke såsom en bisak, utan
som det väsentliga resultatet af doc. L:s undersökningar.

Då vi nu på grund af prof. Kny’s och d:r Willes under-
sökningar antaga, att de af doc. L. beskrifna »tillpassningarne
till regn» icke upptaga vatten (L. sjelf tyckes numera icke alls
vilja vara med om någon vattenupptagning), står dock fast, att
de afse uppfångande, ledande och fasthållande af vatten.

Det är obestridligen ett mycket märkligt och intressant för-
hållande, att vid regn regndroppar fastna på t. ex. håriga växt-
delar. Det fordras utom allt tvifvel en ovanlig grad af skarp-
synthet samt grundlighet och omfattning i forskning för att upp-
daga någonting så oväntadt.

Det är att beklaga, att doc. L. icke utsträckt sina under-
sökningar till den organiska naturen i allmänhet, ty med sin
stora skärpa i iakttagelse och skarksinne i slutledning skulle han
äfven inom djurriket kunna påvisa dylika »tillpassningar till regn».
120

Om t. ex. doc. L. går ut i regnväder utan hufvudbonad, sä upp-
fångas och fasthålles vatten genom hans hår, och snart börjar
det också att ledas ned på halsen o. s. v. Förhållandet blir
ungefär detsamma, om han släpper ut sin hund i regnväder. Håret
bildar i båda fallen »tillpassningar till regn», genom hvilka vattnet
såsom hos de undersökta växterna uppfångas, fasthålles och ledes.

Afven här kunde doc. L. spekulera öfver regnets betydelse.
Beträffande hunden måste naturligtvis i främsta rummet fram-
hållas regnets betydelse för hundens renhållning »såsom sannolikt
det vanligaste, om också särskilda tillpassningar i detta syfte
torde vata svåra att uppvisa». Närmast derefter skulle kunna
redogöras för regnets betydelse i afseende på hundens utdunst-
ning. Genom regnet, som ledes från hunden, kunna vissa i hans
hår fästa ämnen (»icke blott oorganiska utan äfven qväfvehaltiga
organiska») tillföras jorden och derigenom komma växterna till
godo, i synnerhet om hunden löper omkring under regnet, icke
på gator och torg utan på odlad eller i allmänhet bevuxen mark.
Härigenom blefve doc. L. i tillfälle att ytterligare vidga gränserna
för djur- ooh växtverldens samverkan. Påtagligt är också att
hundens hud ippsuger regn. Äfven på hundens rörelser utöfvär
det nog inflytande.

Vi ha här antydningsvis påvisat regnets betydelse för hun-
den ur alla de synpunkter, från hvilka doc. L. ser regnets be-
tydelse för växterna. Det skulle likväl icke vara svårt att uppleta
ännu flere, men vi tilltro läsarne af »Ur Dagens Krönika» utan
undantag äga den grad af skarpsinne, som fordras för att på
egen hand fortsätta och derigenom ge nya och intressanta upp-
slag af vidsträcktaste omfattning.

Den teleologiska (»biologiska») riktningen inom botaniken d.
v. s. den riktning, som vill förklara ändamålsenligheten i orga-
nernas byggnad och deras tillpassning till yttre förhållanden, kan
visserligen leda och har i sjelfva verket också ledt till mycket
intressanta och beaktansvärda resultat, men den kan också, om
fantasien får fritt lopp och man icke bryr sig om att verifiera
sina spekulationer, föra till de allra befängdaste konklusioner.

En Darwin har som bekant på detta område gifvit uppslag
af utomordentlig betydelse, och många hafva med framgång följt
i hans fotspår, men en Lundström måste först lära sig tygla sin
fantasi och använda en exakt metod, innan han kan åstadkomma
något af varaktigt värde. — Sic transit gloria mundi ! *

* Forts, följer i nästa häfte.