Ur grefve Erik Sparres lefnadssaga. Strödda bidrag till en riksdags- och kulturbild. Det stod i år eller i fjol i svenska tidningar en anek- dot om furst Bismarck och en flock preussiska skolpojkar, hvilka på en utfärd kommit till Varzin och sammanträffat med fursten. Sin vana likmätigt sprakade kanslern i all gemytlighet med dessa den preussiska militarismens blifvande lifegne och bland andra hälsosamma lärdomar gaf han dem till vägkost på deras kommande lefnadsbana det uppriktiga rådet att icke tro tidningarna, som endast talade illa om deras gode kansler och misstydde alla hans bemödanden att sörja för deras och deras anhörigas sanna nytta. Anek- doten skulle lätt kunna lokaliseras och vara karakteristisk för åtskilliga af våra inhemska större och mindre samhälls- potentater. Ty hur relativt tröga och hyggliga våra sven- ska tidningar än i regeln förefalla, ställa dock de flesta af dem, enligt hvad månget godt folk här i landet uppenbar- ligen tycker, till alldeles för mycket bråk och ofog, hvar- för man ock har ett förbåldt intresse af att hjelpa till att förekomma »tryckfrihetens missbruk». De upphetsa sam- hällsklasserna inbördes, då t. ex. arbetarne, om de endast finge vara i fred, skulle ha det så bra och känna sig så Ur Dagens Krönika. VI. 8—9. 1 6l8 belåtna med sina arbetsherrar. Och deras vanligaste fel är, att de söka draga ned hvad ädelt och upphöjdt är och öka antalet misskända storheter, både bland kungliga per- soner, svenska akademici, prelater, politici och deras veder- likar. En svensk riksdagsman i Andra kammaren — dock måhända ha Dagens krönikas läsare, hvilka säkerligen känna den ljusskygga sedlighetspetitionen och hvad dess upphofsmän tänka om svenska tryckfriheten, icke ännu inom sitt medvetandes synkrets upptäckt riksdagsmannen för Kinda och Ydre härad, hr A. E. Petersson i Hamra. Det är i alt fall en förlust. Han är visserligen icke ens typisk för de enklare hemmansegarepolitici och ännu min- dre något att taga efter, utan mest, hittills åtminstone, ett riksdagskuriosum, jämbördigt med den der långa frireligiösa olyckan på Stockholmsbänken. Han är en »lofvande» riksdagsman från det bördiga Östergötland och gjorde sig vid sista riksdagen mest känd genom sitt välmenta råd till ministären Themptander att söka sig andra ämbeten, i stället för att bråka mot de välsig- nade spanmålstullarne, som skola skaffa östgötahemmans- egarne någon förbättring i deras magra dagliga kost af sill och potatis. Vid 1885 års riksdag fann denne man en lika talande som kort formulering för en del af svenska pressens dödssynder. Den svenska spanmålstullfientliga pres- sen består nämligen af tvänne hufvudgrupper, »af den re- volutionära pressen, som gjort till sin lifsuppgift att under- trycka tron på den treenige guden» och »af den press, som synes hafva tagit till sin uppgift att hetsa upp arbetsta- gare mot arbetsgifvare i afseende på deras olika intressen, då dessa intressen deremot borde vara gemensamma!» När hr Petersson, den jämförelsevis oerfarne offentlige mannen, från sin lilla landsortsvrå kunnat så pass få ögonen öppna för den svenska pressens skuggsidor, hvad skall väl då icke en äldre man på samhällets höjder med sin af rik lifs- erfarenhet skärpta blick kunna anföra för hemska saker? 619 Bland vara offentliga män fins väl knappast någon, om hvilken man med mera fog än om vår hjelte, grefve Erik Sparre, kan säga att han och svenska pres- sen varit som hund och katt mot hvarandra. — Att han icke undgick andra aflidnas lott att i tidningarnas minnes- runor disproportionerligt berömmas, inverkar ej härpå. — Var han ock enligt sin egen uppfattning en pressens martyr och besköts han från dess sida i decennier med smädelsens, illviljans och hatets projektiler värre än Paris af tyskarne, nog, sanningen att säga, refs och bets, skrek och flängde han reelt mot alla misshandlingsförsök och nog var hans sinne i regel okänsligare för den hvassaste ironis pilar eller den direktaste beskyllnings kraftigaste klubbslag än någon pakyderm i Afrikas floder. Och var han icke ,vid upphet- sad sinnesstämning, utan i vanligt godt humör, nog mådde han då bättre, när han fick tillfälle göra sig påmint af tidningsskrifvarne genom någon gliring. Om än Dagskrönikans läsare skulle vara okunniga om en och annan Andrakammarman, känna de tvifvels- utan sin inhemska klassiska litteratur. Då minnas de helt säkert riksdagsscenen i »Röda rummets» åttonde kapitel, »Arma fosterland», då grefve von Splint i sitt tal får syn på referentläktaren: «Der, der! — Han pekar uppåt dufslaget och kastar blickar, som om han såg afgrunden öppna sig i väggen. Der sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp svenske män och hugg ner trädet, såga af bjelkarne, rif ner plankorna, sparka sönder stolarne, spänta sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här — (Han mäter af ett ungefär på lillfingret) — och bränn sedan af hydet med man och mus, så skolen I se, att riket skäll blomstra i lugn och dess örter skola drypa. Så talar en svensk ädling». Modell till denna med det Strindbergska snillets kon- ciserande förmåga skildrade bild har Erik Sparre suttit. Ö2O Och det är en kulturbild, karakteristisk för den ädle herr grefven och icke häller så litet för Första kammaren och dess talman, hvilken ännu med samma oförlikneliga fleg- matiska passivitet tronar i Första kammarens talmansstol som i det sörmländska landshöfdingeresidenset. Det var 1868 på kung Karls namnsdag, den 28 janu- ari. Kammaren hade före en motion af nuv. t. f. presiden- ten C. F. Wærn om åstadkommande af en mellanrikslag. Sparre deltog i disskussionen, yttrade sig vidt och bredt och kom slutligen fram med följande minnesvärda och dyr- bara tirader: • »Den enda diskussion, som kan föras emellan de bägge rikena, underhålles af tidningarna. Och hurudan är denna diskussion? Vanstäld, förvrängd, underhållande eller rät- tare framkallande fördomar; och gifvande det ena folket alldeles förvända begrepp om stämningen hos det andra. Då jag kommer till Norge, säger man mig: »tro icke på våra usla tidningar». Men hvad skulle norrmännen säga, om de rätt kände våra. Tidningspressen har i Sverige nedsjunkit till den yttersta grad af uselhet. Skrifven I herrar referenter deruppe, nedskrifven sanningsenligt, om det är Er möjligt att skrifva annat än falskt, hvad jag här säger, ty dessa ord äro afsedda att på tidningarnas blad hinna ända till Norge. Tidningspressen har i Sverge, för att blifva lönande, slagit sig på skandalen. Den mest spridda tidning — Fäderneslandet — den har 15,000 pre- numeranter, är en skandaltidning. Deras ansvaring, en mureriarbetare, som knapt kan läsa, har med redaktören öfverenskommit i särskildt kontrakt om dagspenning för den tid, han sitter häktad till umgällande af redaktionens brott. De Öfriga tidningarna sträfva alla samtliga med ekonomiskt betryck och nödgas, for att rädda sig derur, mer eller mindre tillgripa skandalen. Den som i detta af- seende kommer den första närmast och åtminstone skryter med de flesta prenumeranter — Dagens Nyheter — redi- Ö2 I geras af en cessionant. Jag känner det så mycket bättre, som jag sjelf till honom sålde på kredit det tryckeri, hvar- med han började sin publicistiska bana, samt genom hans konkurs förlorade hvarenda skilling. Den tredje har i sitt be- tryck och då prenumeranterna börjat tryta i Sverge, slagit sig på att i grumligt vatten fiska efter prenumeranter i Norge:i: och deri lyckats, ty den är mest spridd der. Denna tid- ning smeker och underhåller de norska fördomarna mot Sverge, förvränger de yttranden, som här gifvas — såsom det färskaste exempel hvarpå må anföras, att då jag sjelf för få dagar sedan uttryckte min högaktning för Norge, tid- ningen lade mig i munnen, jag vet ej hvilka, dumheter under citationstecken och berättade, att detta var »ett förstucket anfall». Den fjerde, som ligger i ständig strid med Aftonbladet, ockrar på dettas fel i fråga om Norge och öfvergår till en motsatt ytterlighet af ilsken antinorsk- het. Sålunda täfla de alla i att förvilla opinionen i Norge angående stämningen i Sverge. Hvem af oss, som genom- läser tidningarnas referat af våra diskussioner — der de yttranden, som referenten gillar, präktigt utstyras, under det motsidans förvrängas — kan väl igenkänna hvad som verk- ligen förelupit? Hvad föreställning skall man då på andra sidan fjällen derom erhålla? Bristen på gedigenhet i tid- ningens egna artiklar ersättes med skandalhistorier; och bitterheten i uttrycken fängslar till den grad läsarens upp- märksamhet, att han förbiser tomheten i innehållet. All afsigkommen intelligens engageras vid denna i betryck varande litteratur, och hvad som dertill saknar förmåga tjenstgör som uppsamlare af notiser eller diktade skandaler. Den terrorism, som detta sällskap utöfvar, tillbakahåller den betänksamme, förlamar hans verksamhet och återhåller hvarje åtgärd, hvarigenom han befarar att bereda sig en * Aftonbladet uppvisade löjligheten i dessa beskyllningar, genom att om- tala att dess upplaga var 7,000 ex. och häraf gingo 67 till prenumeranter i Norge, således denna senare siffra alldeles för liten att ha någon betydelse. Ö22 fiende, som i dessa tidningar finner tjenstvilliga organ för sin ilska. Hvilken frestelse innebär det icke för den min- dre karaktärsfaste att se sig offentligen prisad! Huru mäk- lar han icke med sitt samvete för att undgå tadlet, skan- dalen! Hvem håller honom räkning för att han uppoffrar sig för sin pligtkänsla, då den allmänna moralen är vilse- ledd? Hvem vågar uppträda emot denna envåldsmakt? Öfvertygelsens helgd respekteras icke, men kännes af den- samma? Luften impregneras af alt det etter, som dagligen utgår från dessa nidskrifveriinrättningar, hvilka slutligen skola förgifta förhållandet mellan nationerna. Sådan är, åtminstone på svenska sidan, den tribun, der unionens angelägenheter i brist på ett gemensamt parlament be- handlas . . . .» (Se 1868 års I kam. prot. s. Ii6 och ii/-) Talet var i verkligheten t. o. m. skarpare än hvad proto- kollet ger vid handen. Det framfördes med skallande röst samt ledsagades af våldsamma gester, knytnäfslag i pulpeten och gnistrande ögonkast samt med händernas sträckande upp mot tidningsreferenterna, medan kammarledamöterna öfverljudt gåfvo sin munterhet till känna. Men talmannen, bland hvars förnämsta pligter man väl anser ordningens vidmakt- hållande vara, satt der tyst och liknöjd, förmodligen precis lika lugn, som när hans frände » b ränvinssenatorn» gastar som värst eller på ett något grofkornigt sätt »educeras» af örebrohöfdingen. . Det enda försök, man i protokollet finner ha blifvit gjordt att utsätta grefve Sparre för öfverhusets »uppfost- rande inverkan», är från friherre Ad. Chr. Raabs sida. Då han, den andre i ordningen efter Sparre, fick ordet, yttrade han nämligen: »Ehuru jag högt värderar den fri- modighet och kraft, som alltid utmärker den värde talaren och ehuru mången tänkvärd sanning låg i hans yttrande, tillåter jag mig dock reservera mig emot samt vördsamt hemställa, om det kan vara öfverensstämmande med kam- marens lugna hållning och värdighet att begagna så skarpa 023 ord, som här fallit. Jag tror, att man vinner ett mål säk- rare, om man icke nyttjar sådana uttryck, hvilka icke voro så mycket sårande för dem, emot hvilka de blifvit riktade, som fastmer för ledamöterna inom kammaren!» Men icke ens en så moderat och saktmodig erinran var den ädle grefven vid lynne att smälta, utan lika karskt svarade han härpå: »Det anfall, för hvilket jag nyss varit utsatt och som efter min uppfattning innebär ett ytterligare bevis på det slafveri under pressen, en och annan frivilligt underkastar sig, hälst jag påminner mig, att samme talare, till förekom- mande af falska referat, flera gånger föreslagit särskilda' åtgärder, skulle jag bemöta, om det innefattade uppgift om ett enda oriktigt yttrande i mitt anförande, men jag älskar icke att svamla med allmänna fraser. Jag har ansett den utflygt från ämnet jag tillåtit mig nödvändig för att upp- lysa norrmännen om pressens beskaffenhet i vårt land. Erfarenheten har lärt mig nödvändigheten deraf. Vid det besök jag nyligen gjort i Norge yttrade man till mig och jämväl till andra förundran öfver att finna en för skäl till- gänglig menniska i en person, som den svenska pressen i många år utpekat som ett monster. Sedan trettiotvå år tillbaka — då en yngling, som ansågs hafva fått för höga betyg vid en akademisk examen — är jag nämligen oupp- hörligen smädad af denna press. Och hur har icke denna usla press under åratal underhållit missämjan mellan Sverge och Norge. Det är derför jag vill säga norrmännen: »tro ej hvad« dessa tidningar berätta; det är lögn, hvarje ord är förfalskadt». Jag skulle nämligen önska, att norrmännen ville bedöma hvarje sak efter dess egen beskaffenhet, sådan den företer sig, och ej efter tidningarnas diktade inne- håll». — När man läser dessa ord och ser, att en sådan ton redan kunde få göra sig ostrafladt gällande i Första kam- maren och detta medan tanken på kammarens demokrati- 624 sering nästan icke var annat än ett djerft fantasifoster, ^an man icke förundra sig öfver, att t. ex. Henning Hamilton m. fl. nägra dagar senare som sitt hjertas mening uttalade den åsigten, att kammarens protokoll lämpligast borde för- varas uteslutande i handskrift. Det är en tragikomisk nemesis af händelserna, att just från den del af svenska tidningspressen, som ifrigast arbetar på underhållande af missämjan mellan Sverge och Norge, har herr grefven städse kunnat påräkna sitt var- maste understöd och största eloger. . Den första vederläggningen från pressens sida kom •redan följande morgon, då Dagens Nyheters utgifvare åda- galadev att Sparres invektiv mot honom voro fullständigt sawimgsfosa. Upptäckt af Sparre på åhörareläktaren, hade han af denne bokstafligen rent af utpekats. Genom intyg af natarius publicus visade han nu att å hans till Sparre för tryckeriets inköp utfärdade revers af den i oktober 1845 å 1,066 rdr 32 sk. bko fans tecknadt Erik Sparres kvitto för å öfverenskomna tider uppburen ränta. Från 1852 kvitterades räntan af en Sparres bror, till hvilken efter verkstäld afbetalning en ny revers utskrefs 1856. Försedd med vederbörlig transportering af denne andra Sparre, inne- hades numera reversen af hr Wall sjelf. Häraf följer så- ledes, att antingen ljög Sparre, då han sade sig ej ha fått en enda skilling betald, eller ock var brodern klipskare. Det är ingen anledning att antaga det sista. Så många år senare kunde det väl ej vara, då hr gref- ven uppenbarade sig i samma tidningsutgifvares salong i all sin prydligaste ornat med kraschan och ordnar. Gemen- samma affärsförbindelser lära nämligen verkat som ky- lande pulver på hr grefven, i synnerhet sedan tidnings- utgifvaren, såsom det säges, ledt en ogynsam affär så, att hr grefven slapp relativt helskinnad undan, medan deremot hufvudsakliga förlusten stannade på honom sjelf. Dylika 025 slags glödande koi bar nog hr grefven med lätthet pâ sin bördsstolta hjessa. Aftonbladet gick till rätta med grefven för hans för- löpningar på ett sätt, som var både allvarligt i form och tillintetgjorde i grund Sparre såsom politisk personlighet. Ett kort referat är på sin plats. Tidningen erinrade om den allmänt gängse åsigten, att af fienderna till den nya författningen endast sådana eminenta förmågor borde in- väljas, hvilkas närvaro i riksförsamlingen innebure en illu- stration och kunde bidraga till en ärendenas allsidigare pröfning och utredning. Näppeligen kunde med allvar på- stås, att Sparre borde räknas till den kategorien, och när hans landsting valde honom med ett ringa röstetal, gjorde det hvarken det allmänna eller särskildt Första kammaren någon tjenst. För skams skull bibehållen såsom ledamot och ordförande i lagutskottet, hade han vidmakthållit det inflytande, som utskottsledamöternas undfallenhet lemnat åt ordföranden, och man skulle framgent såsom hittills ha ho- nom i väsentlig mån att tacka för, att en mängd nyttiga och nödiga lagreformer blefve tillbakavisade eller affattade på sådant sätt, att de icke kunde sanktioneras. Det vore få representanter, hvilkas verksamhet varit , så menlig för den sunda och naturliga samhällsutvecklingen som hans. Härtill hade han högst egendomliga begrepp om decorum, hvilket uppenbarat sig icke blott vid tillsättandet af åtskil- liga befattningar inom utskottet*. Pressen hade ganska ofta varit i - den obehagliga nödvändigheten att syssel- sätta sig med Sp., icke blott för att bemöta och granska hans politiska uttalanden, utan ock för att i någon mån gifva uttryck åt den allmänna mening, som gjort sig gällande i afseende på åtskilliga förhållanden, som varit föremål för offentliga rättegångar, t. ex. ^en Brogårdska bränvinsbrän- ningshistorien. Tidningen ansåg det icke var en obillig * Sekreterare- och vaktmästaresysslorna. Se längre fram. Ö2Ö fordran, att Sp. skulle ega den urskilning, att han insåge passande tid och ställe för att ge luft åt sina personliga känslor i afseende på pressen. Vid landtbruksmötet i Karl- stad hade han också gjort ett häftigt utfall mot pressen, men då det var efter supén och under en mycket upprymd sinnesstämning och en pressman var närvarande och i till- fälle att svara, finge väl sådant i viss mån ursäktas. Men aldrig hade man i tidningsverlden sett någon personlig skandal jämförlig med denna nu af Sp. tillstälda. Sp:s klagomål öfver pressförföljelsen med anledning af hans examensbetyg voro ungefär lika grundade, som hans nyssnämda beskyllningar mot hr Wall. Sp. hade till juri- dikofilen fått goda betyg och ibland annat af den för adel svage prof. Grubbe bekommit ett laudatur i filosofi. Fader Sparre, — äfven han landshöfding och politisk talare, ehuru lysande med lånta fjädrar, ty hans tal skrefvos af Georg Scheutz m. fl. — for då till universitetsstaden, uppvaktade hrr professorer och utverkade, i sina bemödanden under- hjelpt af den hos akademiska fäderna epidemiskt grasse- rande adelskurtisen, att sonen skulle kunna få räkna sig dessa betyg till godo för graden. Härigenom bief Erik Sparre efter några kompletteringar i tillfälle att promoveras af Geijer vid 1836 års promotion. Häröfver och öfver sitt laudatur i filosofi var han icke litet stolt. Detta års jubel- promotion omförgylde den sålunda ursprungligen tämligen oäkta lärdomsglansen. Men kort efter 1836 års promotion började det i ett upsalabref till Aftonbladet röras i saken. Dittills hade ett laudatur i graden för en viss filosofie professor ansetts något högst ovanligt och undgått t. o. m. den af de yngre lärarne i filosofi ojämförligen mest förtjente. Brefskrifvaren tilläde ironiskt: »Måhända bör det dock tydas såsom ett högst lofvande tecken dertill, att det filosofiska studiet numera skulle åt sig inkräkta en allmännare borgarrätt äfven inpå samhällets mest illustra områden, att en ung ädling blifvit med 62J detta utmärkta och ovanliga vittnesbörd om filosofisk kallelse, från denna promotion utsänd i det praktiska lifvet.» Hvad sålunda en tidning af ogrannlagenhet bröt, skyn- dade sig en annan att reparera. En upsalatidning fram- kom med ett försvar, som egentligen ingenting försvarade, då fättvisan af betyget för en mindre examen aldrig de- batterats, och profeterade en lysande framtid för den unge ädlingen. Enligt framställningen i Johannes Sundblads »Upsalalif» skulle denna fördelaktiga betygsevalvering kommit snart, sagdt som en gåfva från skyn öfver den unge ädlingen, och han funnit sig fullständigt öfverraskad öfver professo- rernas af egen impuls gjorda anbud. Förnäme ynglingar med relationer kunna visserligen lugnt öfverlåta bekymret om sin framkomst åt sina fränder och gynnare, men föga troligt är väl i alla fall, att E. Sparre varit alldeles okun- nig om faderns manövrer. Endast tre år stannade grefven i Första kammaren, der han- förstod, åtminstone i kammarprotokollen, att taga för sig stort utrymme. Hade han icke sjelf ett par år se- nare antydt orsaken, hvarför han utbytte denna kammare med dess snusdosor, guldbågade glasögon och prunkande uniformer mot den mindre förnäma Andra kammaren, skulle man kunnat tro, att det berott på förhoppningen om något större inflytande eller någon mer materiel anledning. Det verkliga skälet var öfverraskande nog — Första kam- marens egoism och stela konservatism. I 1871 års remiss- debatt yttrade han nämligen: »De egna intressenas altför stora inflytande är en farlig sida af hvarje representation. Jag har varit ledamot af Första kammaren, och med er- 628 kännande af dess många och stora sidor, måste jag tillstå, att luften blef mig för kvaf; jag gick in i den andra, men äfven här finner jag enahanda förhållande. Luftpumpen opererar ej tillräckligt. Här är visserligen en helt annan atmosfer än i Första kammaren, men en hufvudingrediens i bägge är — egoismen. I Första kammaren visar sig ett passivt motstånd mot äfven de obetydligaste yrkandena från denna kammare, och här finnes samma motstånd mot regeringens, af Första kammaren understödda förslag. Det är det egna intresset, som framkallar detta motstånd etc.» Att Andra kammaren i ett och annat hänseende gjorde en vinst genom att med sig införlifva den ädle grefven, kan man icke gärna betvifla, äfven om man ej kan förneka sanningen i rätt betydlig mån af häradshöfding R. Carléns ironiska omdöme en gång vid 1872 års riksdag, då han lyckönskade Andra kammaren, som hufvudsakligen bestod af anspråkslöst' och medelklassen tillhörande folk, till den förmånen att från högra sidan af riddarhuset ha tillvunnit sig en man, som kunde höja förhandlingarna genom att kasta det nobla hånet öfver ärliga försök att gifva anvis- ningar till lösningen af vigtiga frågor. Det må vara hur det vill med representationens inneboende disposition att angripas af egoismens tvinsot, och Sparre må ha rätt eller orätt i sina här strax ofvan anförda iakttagelser; i alla hän- delser torde icke han lyckats att oaktadt sina vackra ord och talrika åberopanden af sina egna högsinta tänke- och handlingssätt göra Andra kammaren ädlare och mer sjelf- uppoffrande, än hvad den utom honom i sin krets skulle varit. Men på borttagande af ett annat fel, som, ehuru intet egentligt karaktärsfel, dock är rätt obehagligt och helt lätt insmyger sig hos representationer, arbetade han der- emot med mera framgång. Det breder sig lätt öfver parla- mentariska förhandlingar en viss enformighet och banalitet, som, om den får ostördt kondensera sig, kan småningom bilda ett lager af en täthet, som kan jämföras med det 629 asklagers, som en gång begrof Herkulancum och Pompeji. Och hos en nation, på det hela så stel och föga retoriskt anlagd och utbildad som vår, är något sådant icke ur vägen att befara. De stereotypa frasernas och vändningarnas herravälde är alldeles för dominerande i våra offentliga för- handlingar. Sparre, som icke synnerligen generade sig ens på riddarhuset eller i Första kammaren, slog sig nog ännu lösare i Andra kammaren och bragte med sig till dess diskussioner ett ordförråd, hvilket oaktadt den burleska sim- pelhet, som ofta präglade detsamma, det ändå var en viss pifif i och som satte omväxling i den seriösa diskussionen. Och detta, ändock han icke kan fritagas från beskyllningen att repetera sig sjelf och göra sig skyldig till samma ord- rikedom och pratsjuka, som bruka vidlåda hans speciella »vänner»,, gamla tidningsskrifvare. En ny bekräftelse på ordstäfvet »les extremes se touchent». Han blef ju af allmänna meningen ansedd som Andra kammarens rolighetsminister. Efter en af de hederlige landtmännen till honom ofta gjord erinran skulle han kanske rättare bort kallas kammarens djurgårdskasper. Den Voltaire-Söndagsnisseska sentensen, som vill gå med på alt utom hvad som är tråkigt, var uppenbarligen en af Sparres förnämsta retoriska maximer. Hvem skall nu taga upp hans fallna mantel och föra kammarens runor så väl med den äran? Månne lektor Waldenström? Orden skräder han åtminstone ej. Sparreslägten är af urgammal börd, och det måtte ha flutit något af gammalt äkta nordiskt, obändigt vikingablod i Erik Sparres ådror. Icke visade han mycket spår af den degeneration, som brukar vara nemesis för gamla adels- familjer. Vikingablodet var naturligtvis moderniseradt, det dref honom ut på resor i främmande länder och till barda- lekar, som i följd af förändrade förhållanden endast kunde ha ordutbytet och grälet gemensamt med de gamlas. Vi- kingarne läto de främmande folken betala sina resekostnader, 63°' Sparre bjöd till att låta svenska staten göra det — t. o. m. för sin betjent, ehuru denne sedan kvarglömdes i Veners- borg. Det var si och så med förhållandet mellan Andra kammarens ledamöter och Erik Sparre, som slutligen genom riksdagsanciennitetens slump nådde upp till hedersuppdraget att öppna och afsluta kammarens förhandlingar, något som han gjorde con amove. Vid den sista riksdagen, han hade kvar i lifvet, »smet» han dock, måhända af förargelse öfver tullfrågornas utgång, ifrån afslutningen, utan att derom på förhand underrätta någon, och öfverlät åt sin gamle anta- gonist Carl Ifvarsson att oförberedd träda fram och bringa kammarens omtyckte och bäste talman den sedvanliga af- skedshälsningen. Sparres städse stridsfärdiga, ofta aggressiva lynne kom honom lätt att, såsom Sigfrid Wieselgren en gång sade, ’med sin stora klubba, svängd såsom Starkodders af try par starka armar »damma på»’ med besked. Men hans okonst- lade och rättframme kammarkamrater hyste å sin sida föga försyn för det grefliga skinnet, utan gåfvo så grundligt igen, att man ovilkorligen kommer att tänka på: »sådant läder skall sådan smörja ha». Men nog var han, såsom han sjelf erkände, »en ful fisk att fjälla», icke minst derför att han bättre än de förstod att »variera på konfekten». Ibland voro de dock rätt sams, ty »pax slåss och pax förliks», sade bondgumman till Fredrik den store. Men aldrig sågo Sparres riksdagskamrater och knappast några andra häller med vördnad upp till honom, hvilket den Ridderstadska tidningen tyckes egendomligt nog på fullt allvar föreställa sig. Ett par citat från män, hvilka både vida mer än Sparre tänkte först och talade sedan och åtnjuta mer obestridd aktning af alla partier, kunna vara betecknande nog. Vid 1884 års riksdag förklarade t. ex. den man, hvars afgång lemnat ett ännu icke fyldt tomrum i riksdagen, Ola Andersson, sin uraktlåtenhet att bemöta $31 Sparre, då han betecknat åtskilliga af Andrakatnmarleda- möternas sträfvanden såsom »oförskämda», uteslutande bero derpå, att han vore fullt förvissad om, att ingen enda af kammarens ledamöter fäste det ringaste afseende vid hvad Sp. yttrade, särskildt då han uppträdde som tuktomästare i fråga om heder och moral. Aret förut hade samme man gifvit honom en första (?) varning, att »han ville låta bli att uppträda som läromästare i fråga om heder. » Det vore bäst att han lemnade det åt andra. Sparre hade näm- ligen sagt om somliga af dem som- sutto i landtförsvars- komitén och särskilda utskottet, att regering, riksdag och hela nationen voro bedragna på dem. O. Anders- son, som kände grefve Sparres riksbekanta »justeringar», tog fasta på det ojusterade protokollet och tilläde: »Detta angrepp kan knappast tydas annorlunda än så, som om vi beskyllas för att vara bedragare. Jag har ännu aldrig fått uppbära en sådan beskyllning, och jag har äfven den lyckan att icke någon gång i sådant hänseende hafva råkat i delo med rättvisan. Jag ingår högst ogärna på en- skildt område, emedan det är mig ytterst motbjudande, och jag skall icke häller nu göra det. Men deremot kan jag icke underlåta att erinra om hvad som offentligen har passerat inom denna kammare, nämligen hurusom en stock- holmsrepresentant för några år sedan visade, att i fråga om ett statsbidrag till ett enskildt bolag i Vestergötland den ärade representanten från Venersborg här i kammaren lemnat uppgifter, som stodo i fullständig strid med hvad han i egenskap af landshöfding uti offentlig ämb^tsberät- telse rörande samma sak uppgifvit.» Detta yttrande fäldes under diskussionen om landt- försvarets organisation, men det var icke den enda »fjäll- ningen», grefven då hade att genomgå, utan de voro på ho- nom litet hvar, något som han endast hade sina egna hän- synslösa personliga angrepp att tacka för. Professor Axel Key snäste af honom t. ex. på följande sätt: »Jag har en- 032 dast begärt ordet för att protestera mot det jonglörmessiga sätt, hvarpå grefve Sp. här uppträdt. Det kan vara löj- ligt detta sätt; ja lika löjligt; som det i verkligheten skulle vara att se den ädle grefven springa i kapp med en 50- årig indelt soldat, hvarmed han velat bevisa dennes krigs- duglighet, men värdigt en så allvarlig debatt, som här eger rum, är det ingalunda. Likaledes vill jag på det bestäm- daste protestera mot den ädle grefvens sätt att i andras anföranden inlägga yttranden, som aldrig förekommit an- norstädes än i den ädle grefvens rika fantasi, på hvilken vi fått så lysande prof under dessa dagars diskussion.» Sparre tog sig visserligen ibland en viss öfverlägsen »air» såsom ålderspresident och ansåg sig berättigad att bibringa sina medmenniskor mores, men andligen mera kom- petenta till utöfvandet af en dylik funktion såsom »censor morum > voro dock de två honom mycket nära i riksdags- ålder kommande Carl Ifvarsson och kommerserådet Sjöberg. Dessa röja, i synnerhet den förstnämde, ock en viss benä- genhet för ett patriarkaliskt styrelsesätt och gripa gärna in för att erinra om det passande, när ett par ledamöter sitt kif bli något för bångstyriga. Derför hade de ock rätt ofta besvär med sjelfva den faktiska ålderspresidenten. Vid ofvan antydda tillfälle blef så Carl Ifvarsson nödsakad att rycka in. »Det har varit ledsamt för mig», sade han, »att höra de tillmälen, som kammarens ålderspresident ådragit sig, och de tillrättavisningar han fått uppbära för sitt yttrande, men jag kan å andra sidan icke undgå att erkänna, att de . varit berättigade, då han mot ett flertal af kammarens ledamöter uttalat beskyllningar, som ,äro ganska grofva. Han betecknade detta flertal som bedra- gare, hvilket tillmäle var minst sagdt otillständigt och så- rande att få höra af den, som kammaren så gärna ville se upp till med vördnad; men jag hoppas, att kammaren ursäktar honom, ty han, som jag, börjar bli gammal. Om sin oegennytta och sanningskärlek hade han icke 633 behöft orda mycket, ty båda dessa egenskaper äro riks- bekanta. » ■ Redan första riksdagen efter det nya systemet ansåg Sparre sig behöfva redogöra för sin talarekonsts skaplynne. Måhända kan denna förklaring något mildra intrycket af nyss anförda stränga citat. Den lyder som följer: »En gång för alla ber jag nu om tillgift, derför att jag i alla frågor, som intressera mig, talar med värme, att jag då måhända icke väger på guld vigt hvarje ord jag yttrar. Det fans en tid, då äfven jag bemödade mig om att tala logiskt, då jag höll mig mycket strängt vid den allvarsamma, oromantiska prosan, men då sade man om mig: »den der Sparre talar icke illa, men han talar tråkigt. J’aimerai voir un loup dans sa bergerie.» Derför, m. h., säger jag numera fritt ut hvad min känsla manar mig att yttra, och om det skall blifva något lif i diskussionen, om vi icke skola sitta här och vara tråkiga, så måste diskussio- nen föras med värme. Har jag orätt, skall jag tiga, men tala lugnt och kallt i frågor, som ligga mig om hjertat, det kan jag ej.» Bland de många absurditeter, som kunna hämtas upp till dagsljuset ur de gamla ståndens fossila aflagringar, för att förvaras jämte en massa likartade skatter >i de foster- ' ländska minnenas museum, är den regel, att högsta riddar- husnumret tillsatte utskottsordförande. Genom sin börd med- lem af riddarhuset och i följd af sitt yrke ansedd lämplig • till lagutskottsmedlem, blef han, tack vare de höga num- - mer han representerade, vid flera ståndsriksdagar samma utskotts ordförande. Äfven efter det nya systemet kvarstod han med ett undantag (1873) ända t. o. m. 1877 i den be- ?> T>a