Hamiltonska sagan

af

Anti-Marcellus.

De »politiska silhuetter», med hvilka pseudonymen
Marcellus 1880 öfverraskade den läsande allmänheten, emot-
togos med ett allmännare bifall, och i många hänseenden
förtjenade de det äfven. Sedan Crusenstolpe nära femtio
år förut i de »Närvarande och Frånvarande» skildrat åtskil-
liga af den tidens mest framstående män, hade ingen för-
dristat sig att inlåta sig på ett författareskap af denna art.

Ur Dagens Krönika. VI. 6—7.	^-
482

Den bade pikanta och insinuanta stil som Marcellus redan
i sitt förstlingsarbete rådde öfver; den hänsynsfullhet han
då ådägalade vid bedömandet af de mäns motiv, mot
hvilkas verksamhet han uppträdde, föranledde att ett och
annat misstag i anförda fakta och deröfver yttrade reflexio-
ner förbisågs, ett och annat oskickligt uttryck ursäktades.
Det var mot tillkomsten af den femton förut antagna nya
riksdagsordningen och den ifrågasatta afskrifningen å
grundskatter och indelningsverk han då hufvudsakligen
uppträdde ; det var mot de män, som hufvudsakligen ver-
kat för den förra och dem som arbetade för det senare,
som han hvässte sina pilar; det var motståndets män han
här prisade och öfverupphöjde. Den stora framgång, han
rönte, uppmuntrade honom att sedan alltjemt upptaga bok-
pressen med nya alster af sin fruktsamma penna. Det
gamla temat har i allmänhet varierats, ofta med de förut
brukade, ja man kunde väl säga, förbrukade textorden ;
men repertoaren har derjemte under tiden vunnit tillök-
ning och han har blifvit den förste och utan tvifvel den
skickligaste tolken för det derefter alltjemt inom ett visst
kotteri flödande norskhatet. I en uteblifven allvarlig kritik
har han ansett sig finna ett tecken, att det för honom
kunde gå an att öfvergifva den reserverade hållning han i
sitt första arbete iakttog vid bedömande af de handlande
stormännens motiver; och det arbete, han till en början
nedlade på samlande af ett sant historiskt underlag åt sina
framställningar, har han senare ofta lagt å sido. Han har
framträdt alltmer hänsynslös i sina omdömen; allt mindre
som en sökare efter sanning. Han har låtit sin otyg-
lade fantasi stärka och försköna sitt minne, der det gält
att teckna de män som voro föremål för hans sympati ;
men då hans antipati det budit har hans minne för till-
fället alldeles förgätit det goda och nyttiga andra utfört.

Så har han i aprilhäftet af »Ur Dagens Krönika»
till en bild af Henning Hamilton lemnat en »politisk
483

studie» som visserligen är högpolitisk, men pä intet sätt
förtjent af tillägget: en studie. Jag väntade att någon i det
följande häftet skulle visa detta, men dä så icke skett vill
jag upptaga mig dermed.	.

Hvad är afsigten med denna politiska studie? Denna
fråga har på många håll framstälts och jag har icke hört
den på mera än ett sätt besvaras. Marcellus har velat
framställa grefve Henning som en af samtidens störste
män, till hvilken svenska folket och svenska regeringen
stå i en så outplånlig tacksamhetsskuld, att ingen skugga
borde få utbreda sig öfver hvad han som enskild man bru-
tit. Han har till de många mörka skuggor, med hvilka
han förut omgifvit grefve Arvid Posse velat foga en ny,
som för honom skulle blifva vanärande: hämdlystnadens.
h'ör grefve Hamiltons minne hade glömskan varit det bästa
eftermälet. Marcellus har ansett sig kunna bereda honom
ett bättre. Jag vill söka påvisa huru han häruti misslyc-
kats och på samma gång äfven visa huru sanningslösa de
beskyllningar äro, som han i sin politiska studie framstält
mot grefve Posse.

Om grefve Hamiltons för flera olika lefnadsbanor rika
begäfning, iakttagen redan i hans barndom, har omdömet
aldrig varit deladt. Med den omsorgsfullaste uppfostran
och undervisning, förenade han den för fortkomsten stora
fördelen att tillhöra en aktad och rik höggreflig familj.
Hans fader, Gustaf Wathier Hamilton, som redan vid 25
års ålder var assessor i Svea hofrätt, förordnades vid 26
års ålder till statssekreterare i kammarexpeditionen och
utnämdes året derefter till justitieråd. I denna höga dom-
stol var han en af de mest ansedda ledamöterna då han
1826 utnämdes till landshöfding i Östergötland. Det var
intill hans tidiga bortgång 1835 en allmännare, af ingen
4^4

motsagd mening, att han var utsedd att som justifie stats-
minister efterträda grefve Rosenblad vid dennes förmodade
afgäng 1834.

Icke mindre genom sin stora flit än sin rika begäfning
gjorde grefve Henning Hamilton sig bemärkt redan under
sin studietid i Upsala; bief vid 15 år utnämd till under-
löjtnant vid Svea Artilleri och efter undergången kansli-
examen vid 17 år e. o. kanslist i handels- och finansex-
peditionen, men fortfor derjemte att tjenstgöra vid rege-
mentet. Han. genomgick artilleriläroverket vid Marieberg
och företog derefter en längre resa i flera af Europas län-
der. Som löjtnant transporterades han 1837 till fortifika-
tionen och ingick samma år, efter sitt hjertats val, äkten-
skap med Marie v. Rosén, dotter till presidenten i Svea
hofrätt, Erik Gabriel Rosén. Genom sin börd, sin ärfda
förmögenhet, sina stora egenskaper, som i perspektiv på-
visade de största framgångar på embetsmannabanan; den
förbindelse han i unga år knutit med en ung älskvärd dam,
måste grefve Hamilton räknas som en af de lyckligaste äd-
lingar i landet. Lyckan följde honom också alltjemt på
tjenstemannabanan; som guvernör för kung Oskar den I:s
söner och genom befordringar och utmärkelser under hela
hans offentliga lif.

Jag har ansett mig böra förutskicka denna korta fram
ställning af de framgångar, som börden, begåfningen och
lyckan beredde grefve Hamilton, och öfvergår nu till gransk-
ning af den »politiska studien».

Marcellus fäster sig först vid, att orden »i nåder» ute-

slutits i
afsked.
vigtiga
honom,

det at grefve Hamilton den 4 april 1881 utfärdade
Han tillägger, »att det ena efter det andra af dc
embeten som blifvit honom anförtrodda, fråntogs
det ledamotskap han egde i många akademier och
4^5

lärda sällskap beröfvades honom, ja ända till Serafimer-
kraschanen frånrycktes honom» ; och han frågar : »hvadan allt
detta?» Den förklaring han närmast anför lyder så: många
dunkla rykten voro i omlopp och man talade om, att
grefve Hamilton, då för honom allt var förloradt, »begag-
nade sig af den brorsons namn, för hvilken han varit
förmyndare, till att förskaffa sig penningar. » Mera visste
icke Marcellus fem år efter tilldragelsen att om den saken
förtälja. Den bekante korrespondenten K. R. visste ännu
mindre då han i bref till tidningarna i landsorten den 2
april i88ï var den förste som omnämde Hamiltonska kata-
strofen. I sammandrag lyda hans ord derom sålunda: »At
grefve Hamiltons afskedstagande har det beställsamma ryk-
tet gifvit den allvarligaste färg. Verkliga förhållandet är,
att grefve Hamilton icke ärft stor förmögenhet. Han har
gjort misslyckade spekulationer, så att debet och kredit
eJ ging° ihop. Då erbjöd sig brorsonen, grefve Wathier
Hamilton på Barsebeck, den rike fideikommissarien, att
ordna affärerna och som jag hört gick summan löst på
200,000 kr. Vilkoret var, att grefve Hamilton för vården
om sin försvagade helsa borde lemna alla sina befattningar»
------— »Jag tror mig ej ha gått grannlagenheten för
nära genom att meddela denna upplysning. Den är sann
och torde stoppa till munnen på korrespondenter, som
möjligen komma med sensationsnyheter om stora konkur-
ser och annat mer» — — —

I det följande brefvet till landsortstidningarna den 9
april berättar K. R. huru han låtit förleda sig att i det
föregående lemna alldeles felaktiga uppgifter om Hamil-
tonska katastrofen. Jag upptar bär i korthet hvad han då
i hufvudsak anförde: »Den 31 mars hörde jag ryktet, men
trodde det icke. Som korrespondent ansåg jag mig pligtig
att taga reda på förhållandet. Jag vände mig till en per-
son, om hvilken jag visste, att han i vissa hänseenden
stod grefve Hamilton nära, en framstående finansman.
486

Hans opartiskhet stod visserligen ej höjd öfver allt tvifvels-
mäl, men här, trodde jag, var han opartisk. Den fram-
stående man, hos hvilken jag tillät mig göra förfrågan i
denna delikata sak, hade ju ej skyldighet att gifva ett jota
till svar. Men säkert är ock, att han ej hade rättighet att
här i minsta mån blanda bort korten. Han sade, hvad som
förekom i förra brefvet (om biståndet af brorsonen) men
tilläde, att det mycket omtalade ryktet var en infami af
aldra nedrigaste slag, samt nämde som sin bestämda öf-
vertygelse, »att om något kommer i tryck som rör den
ene af de personer han omnämt, så drabbas det af åtal.»

»Jag frågar: hvilken korrespondent skulle efter dessa
upplysningar och äfven denna hotelse ha sagt annat, än
hvad jag sade? Det som förut förefallit mig otroligt blef
nu ännu otroligare. Det var som om jag befriats från en
tyagd när jag meddelat hvad jag visste.» — — —

»Hvad jag här nedan meddelar gör ej anspråk på att
vara fullt faktiskt; men det är en sammanfattning af hvad
som inom olika kretsar gått från mun till mun, men dock
inom kretsar, der man ej pratar i vädret.»

Och så uppger K. R. två personer och beloppet af
de summor för hvilka de med sina namn svara. Han säger
äfven att det talats om ett mycket högt namn som varit
synligt för en summa af okändt belopp och om betydliga
brister i tvänne institutioners kassor samt slutligen om de
banker i hvilka transaktionerna blifvit upptäckta m. m.
Passivan uppgaf han till 700,000 kr.

Ja, om allt detta talade visst hela Stockholm flera
dagar förr än K. R. derom skref sitt första bref till lands-
tidningarna. Det tyckes, som om den »framstående
finansmannens» hotelse, att åtal skulle drabba den, som
derom framstälde något i tryck, under några dagar afhållit
K. R. från att meddela hvad han och andra berättat under
iakttagande af sådana försigtighetsmått, att ett åtal icke
vore att befara. De första underhandlingar, som fördes för
4^7
att undersöka och reda den intrasslade affärshärfvan, för-
mådde de närmast intresserade att hemlighålla. Det var
från bankerna som ryktet först utgick.

Den 28 mars var en större aftonbjudning hos en af
konungens tromän, der några ledamöter af riksdagens bägge
kamrar och många som tillhörde den högre societeten voro
gäster. Der hviskades det till en början man och man
emellan om den bedröfliga nyheten för dagen och talades
sedan gruppvis om, att en anmälan derom, jemte begäran
om åtal i behörig ordning framstälts, men blifvit återkallad
och att grefve Hamiltons afsägelse af riksdagsmandatet
skulle inkomma i Första kammarens nä ta plenum m. m.
Detta spred sig som ett rykte följande dagen, ehuru då
ännu i mindre kretsar, men likväl så, att de ledamöter i
kammaren nog voro få, för hvilka afsägelsen den 30 mars
kom som en öfverraskning. Och då kammarens talman,
en förtrogen vän med Hamilton, både före och efter »Junker-
tiden», efter uppläsandet af afsägelsen, icke hade ett ord att
yttra »till beklagande att kammaren förlorade den högt
värderade ledamotens verksamhet,» ett yttrande som under
jemförliga förhållanden förut varit vanligt, så kunde detta
betraktas som en fullt beräknad föregångare till de i af-
skedet utelemnade orden.

Marcellus har velat uppenbara för den »förvillade all-
mänheten» huru det blifvit möjligt, att de vanliga orden
»i nåder» kunnat bli utelemnade i afskedet då icke något
annat förekommit, »än dunkla rykten, att grefve Hamilton,
då allt var förloradt, begagnat sig af den brorsons namn,
för hvilken han varit förmyndare, för att skaffa sig pen-
ningar.» Denna uppenbarelse lyder så:

»Denna sorgliga katastrof inträffade under den tidpunkt,
då konung Oscar var hindrad att sjelf föra regeringen. Jag
är öfvertygad om, att han aldrig skulle hafva tillåtit, att
öfver en så långvarig och trogen tjenare, på blotta miss-
tankar, vanära och skam drogs och att åt skadeglädjen och
488

den råa nyfikenheten lemnades till pris en från sin höjd
fallen storhet, som beklädt embeten, på hvilka nu ett be-
dröfligt återsken af den fallandes olycksöde spred sig. Till
råga på allt satt då vid styret i Sveriges regering grefve
Hamiltons notoriskt* kände bittraste motståndare. Landt-
mannapartiets chef var för kort tid sedan kommen till mak-
ten och stod nu i begrepp att söka genomföra sina stora
reformarbeten. Hans stöd var Andra kammarens majoritet
— att den sedan skulle svika kunde man då icke veta —
men deremot kunde han väl bereda sig på ett ganska starkt
motstånd i den första kammaren, och ingen var dervid far-
ligare än just grefve Hamilton. Ett tillfälle att tillintetgöra
denne motståndare var onekligen för den maktlystne parti-
chefen en angenäm sak, och han underlät visserligen icke
att gripa det i flykten och han gjorde det på ett sätt, som
åtminstone icke visade ridderlighet i striden.»—— »Imel-
lertid har grefve Posse på den administrativa magtfullkom-
lighetens väg lyckats krossa sin farligaste fiende — med
hvad ära och rättvisa lemnar jag derhän.»

Marcellus påminner verkligen om en sanning då han
säger, att »då den sorgliga katastrofen inträffade var konung
Oscar hindrad att sjelf föra regeringen». Konungen som
varit krämpig de närmast föregående dagarne, emottog den
13 mars på aftonen telegram om mordet å ryske kejsaren
och detta verkade djupt, hårdt och skakande på honom.
Den 14 mars utkom första bulletinen om hans sjukdom,
men redan den 19 omtalades det, att konungen yttrat sin
vilja i flera vigtiga saker och detta bestyrktes genom en

* »Notoriskt kändt» är, att då förslaget till ny riksdagsordning 1865
förekom på riddarhuset, kämpade grefvarne Hamilton och Posse i första
ledet mot dess antagande och tiggde, som det heter, »i samma påse». Se-
dan förde de, hvar på sitt tungomål och i sin kammare, det bittra »revanche-
kriget» mot De Geerska ministèren. Ett annat band förenade dem. De
voro bägge grefvar och af dem var grefve Posse visst icke den som höll
minst på bevarandet af den ärfda glansen kring grefvenamnet.
4^9

uppgift» hviken ansågs som officiös. Samma dag innehöll
bulletinen, att konungen haft god matlust och åtnjutit flere
timmars sömn, utan begagnande af rogifvande medel. Der-
efter fortforo bulletinerna att meddela underrättelser, att
puls och temperatur voro normala och att krafterna tilltogo,
intill dess de upphörde den 3 april. Allt detta har und-
fallit det starka minne hvaraf Marcellus är i en så lycklig
besittning. Men sedan han nu derom blifvit påmind, lärer
han väl svårligen kunna föreställa sig att de som minnas
det skulle vara med honom om det antagandet, att det
för konungen, som redan den 19 mars gaf tillkänna sin
vilja i vigtiga saker, skulle ännu den 4 april förhemligats
den vigtigaste, Hamiltonska katastrofen.

Men låtom oss antaga att han vidhåller eller vill
ingifva andra den föreställningen: hvad säger han då derom,
att kronprinsen redan den 18 mars förordnades att förestå
regeringen under konungens sjukdom och att det är hans
namn och icke den »maktlystne partichefens» som före-
kommer under afskedet?

Det är visst icke något ovanligt, att äfven de sam-
vetsömmaste historiske forskare och författare kunna göra
sig skyldiga till minnesfel, men på minnets blotta ingifvelser
tillåta de icke en otyglad och okontrollerad fantasi att
utslunga beskyllningar af den sanningslösa och vanärande
art, som Marcellus här framstält mot grefve Posse. —
Följer så i ordningen ett slags redogörelse för grefve Ha-
miltons lysande embetsmannabana och riksdagsverksamhet
intill 1865. Men innan Marcellus öfvergår till det följande ske-
det af denna verksamhet säger han: »jag har på annat ställe
(Politiska silhuetter 1880) såsom en allmän karaktäristik
öfver Hamilton yttrat, att man trots hans stora kapacitet
icke desto mindre stannar i ganska stor förlägenhet för
svar å spörsmålet om, hvilka de stora frågor äro, hvilkas
lösning utgör resultatet af hans långa, ytterst verksamma
och lysande politiska bana». — — — »Ingen storartad ef-
4Ço

fekt, som i historien kan skaffa siç ett varaktigt namn,
knyter sig vid grefve Hamiltons namn, såsom vid friherre
De Geer, frih. Gripenstedt m. fl. fastän han i begäfning
och skicklighet ingalunda står efter dem och fastän tillfällen
till stora handlingar i lika rikt mått stått honom öppna
som dessa.»

Det var en påkostande bekännelse Marcellus här afgaf,
men vi skola få se huru han senare genom en fantasma-
gori sökte framställa Hamilton såsom den der »kunnat komma
att intaga en ytterst framstående plats, icke blott i. Sveriges
historia, utan kanske i verldshistorien.»

I den afgifna och här ofvan anförda bekännelsen ut-
talar Marcellus flera beaktansvärda sanningar, till hvilka jag
senare skall återkomma; men förut måste jag upptaga mig
med hvad han säger om förhandlingarna pa riddarhuset
1865, det löfte Hamilton afgaf i sin reservation mot ridder-
skapet och adelns beslut, och huru han höll detta löfte.

Hvad Marcellus säger om förhandlingarna på riddar-
huset är egentligen ett idislande af hvad han derom i förut
utgifna broschyrer meddelat. Det är den gamla riksdags-
ordningens företräden framför den nya som han söker fastslå.
Och han påstår, »att om det gjorda kunde göras ogjordt,
så skulle förvisso de män, som nu i främsta ledet i tron
på endrägt och offervillighet ifrade för reformens genom-
förande, med grefve H. i hans reservation instämma i ett
enhälligt om också icke jublande: nej.» »An mer: om ur
grafven de fyra stånden kunde gräfvas upp och i deras
fria val sattes att än en gång fatta beslut öfver det repre-
sentationsförslag, som 1865 förelåg, så skulle tre stånds
nära nog enhälliga och energiska veto möta detsamma.»

Jag vill visst icke här inlåta mig med Marcellus i ett
ordbyte om sådant som icke kan komma i fråga. För
min del lemnar jag gerna de aflidna fyra stånden i ro i
deras grafvar, vill icke ens bestrida, att Marcellus som spi-
ritist kunnat meddela sig med deras andar ; men är deremot
491

i tillfälle att upplysa derom, att åtminstone några af de
män, som i främsta rummet ifrade för reformens genom-
förande, på framstälda frågor öppet förklarat att de hysa
samma åsigter nu som 1865 om den nya riksdagsordnin-
gens företräden framför den gamla.

För mig är det emellertid angenämt att kunna med
Marcellus instämma uti hvad han meddelar om grefva H:s
löfte att »kärleksfullt stödja den unga Svea» och i hans
redogörelse för sättet huru den ädle grefven höll detta löfte.
Detta stöd lemnades redan den 22 jan. 1867 i det »re-
vanche-krig» som grefve H. öppnade mot 1865 års mini-
stèr. Marcellus säger härom, »att efter vissa preludier, i
hvilka under den mest silkeslena yta doldes de skarpaste
klor, framstälde grefve Hamilton åtskilliga graverande an-
märkningar mot det sätt, på hvilket stats regleringen blifvit
uppgjord», ehuru, tillägger han, »såsom det senare visade
sig, deras halt icke var oomtvistelig. »

I verkligheten visade det sig, hvad som nog minnes
af dem som vid debatten voro närvarande, och som ytter-
ligare i protokollet kan inhemtas af enhvar, att de »grave-
rande anmärkningarna» vederlädes, så att grefve H. förnyade
gånger måste uppträda och förklara, »att han blifvit miss-
förstådd» och slutligen tvingades till det förödmjukande
erkännande, att han kvarken läst finansministerns yttrande
till statsrådsprotokollet, 'icke keller de bifogade bilagorna.
Så att den välkomsthelsningen till 1865 års ministèr var
lätt att fördraga.

Med full rätt säger deremot Marcellus, »att den oppo-
sition grefve H. då begynte fortsatte han systematiskt
och med största bitterhet till dess de sista lemningarna af
den konselj, som genomfört representationsförändringen,
voro borta». På detta sätt »stödde han kärleksfullt den
unga Svea». Men det vet nog Marcellus, att det var helt
annat än de »bittra anfallen af grefve Hamilton» som för-
anledde De Geerska ministèrens afgång 1870, om också
grefve H. och andra frondörer med en uppenbar »skade-
glädje» tillräknade sig den största andelen deruti.

Om den nya ministèr, som kom till styret, den Adler-
creutz-Bergströmska, säger Marcellus, »att den var af kon-
servativ-byråkratisk färgton» och hade »i icke obetydlig
mån att glädja sig åt grefve H:s understöd.» Men eget
nog var det, att den konseljen alldeles riktigt förstod upp-
skatta huru intetsägande detta bistånd var mot den på-
tryckning från stödjogifvaren och det i sammanhang der-
med minskade förtroende hos riksdagen som kommo kon-
seljen till del.

Marcellus upplyser om ett förhållande, som förut und-
gått min uppmärksamhet, att grefve H. var författare till
en broschyr, kallad: »ministerkrisen, några anmärkningar
af G. N.»

Denna broschyr utkom i ^ år efter Adlercreutzska
ministèrens tillkomst, och då denna »i icke obetydlig mån
hade att glädja sig åt grefve Hamiltons bistånd», så har
detta väl äfven kommit den i väsentlig mån till del i bro-
schyren? Se här huru hans ord lyda om denna ministèr:
»Utan att vilja skjuta skulden på herr Adlercreutz — hvars
förtjenster med nöje erkännas eller för någon del på
honom allena (sic!) kan man med fog säga, att tillståndet
under den tid han varit justitie-statsminister, snarare blifvit
försämradt än förbättradt,» Också fick grefve II. få år
derefter bevittna denna »konservativt-byråkratiska» mini-
stèrs afgång, trots det stöd han då lemnade den, eller kan-
hända rättare, till en del för det sätt, på hvilket detta stöd
lemnades.

Det kära »revanchekriget» kunde grefve Hamilton mera
konsiderationslöst fortsätta, då De Geerska konseljen åter
bildades 1875, men han fick icke gifva uppslag till någon
»afskedssalut» då denna ministèr afgick 1880. Han var väl
ännu under den riksdagen qvar som ledamot af första kam-
maren, men hans stämma hade der redan då tystnat för alltid.
493

Jag har förut nämt, att jag ville äterkomma till den
fantasibild, under hvilken Marcellus framställer Hamilton som
en storman »icke blott i Sveriges historia, utan i verlds-
historien». Det är lätt att finna, att det är stormakts-
drömmarne från 1863, som här hägrat för Marcelli lifliga
fantasi. »Hade grefve Hamilton fått råda, säger Marcellus,
så skulle han otvifvelaktigt kommit att intaga en ytterst
framstående plats icke allenast i Sveriges historia, utan kan-
ske i verldshistorien.»

Jo, nog fick grefve Hamilton både gifva råd och råda,
då han, enligt Marcelli egna ord i de »politiska silhuetterna»
»energiskt påverkade Karl XV» att öfva storpolitik till-
sammans med Frederik VII och exc. Hall på Skovsborgs
slott den 22 juli 1863. Det är ofta förut sagdt, att Ha-
milton var en ganska ljum skandinav, då han emottog upp-
draget att vara envoyé och minister vid k. danska hofvet;
men genom vissa manipulationer, vare sig af Frederik VII
eller grefvinnan Danner, hade han nu blifvit exklusiv be
undrare af en skandinavism, som utan stöd af någon stor-
makt, skulle med Sveriges krigsvanda, väl utrustade och
väl anförda armé i förbindelse med den danska möta Preussens,
Österrikes och tyska förbundets härskaror vid Dannevirke;
men om denna Hamiltonska storpolitik säger Marcellus,
»att den framkallade en ministeriel opposition». Vi veta
huru denna slutade med att Hamilton på begäran blef åter-
kallad från sin ministerpost i Köbenhavn den 19 febr. 1864,
sedan han der nere, som Marcellus äfven uppgifver, »genom
det spel, med konungens medgifvande, han på egen hand
dref, förorsakat den svenska konseljen många både svårig-
heter och obehag.»

Men spelet slutade icke med rapellen, utan Hamilton
fortsatte att vara konungens illegitime rådgifvare och tillika
i politiska frågor handsekter.

Den som önskar inhemta hvad som under mars—maj
1864 förekom mellan Karl XV och hans »förtrogne» å ena
494	‘

sidan, samt konseljpresidenten Monrad och öfverhofjägmä-
staren, senare inrikesministern Carlsen å den andra, hän-
visas till Revue des Deux Mondes febr. 1870, der den ut-
märkte fransyske historieskrifvaren M. A. Geffroy* behand-
lar denna korrespondens, hvilken äfven delvis återgifves
i Norsk Rigstidende den 6 maj. Den hade genom en in-
diskretion af någon bland Monrads omgifning kommit tidnin-
gen tillhanda. Deremot tyckes Geffroy på diplomatisk väg ha
fått del af skriftvexlingen. Innehållet i de bref kungarne vex-
lat sig emellan var honom icke bekant. Karl XV hade i
sina bref framstält förslag om att Danmark skulle afstå
från anspråk på hela Slesvig och åtnöja sig med den del,
der danska språket talades. I sådant fall ville han ingå
en förbundstraktat med Danmark och understödja dess
anspråk. Han sände äfven ett kortfattadt förslag till ett
familjepaktum för att reglera successionen. De bref som
konungarne vexlade sig emellan ha senare blifvit bekanta.
Denna brefvexling inskränkte sig till ett bref från Karl
XV den 18 april 1864 och svar derå från Kristian IX den
29 i samma månad. Den senares var affattadt i mycket
artiga och tacksamma ordalag för det vänliga förslaget
men innehöll för öfrigt endast, att han gifvit sin minister-
president order med anledning af det framstälda förslaget.
Således en avis au lecteur huru ärendet borde behandlas.

Monrads svar den 28 april på konungens första bref
ådagalägger stort intresse för det framstälda förslaget och
tacksägande för den outtröttliga uppmärksamhet hvarmed
konungen följde Danmarks öde. Det slutar med följande
ord: »uti historiens minnen skall detta initiativ kröna E.
Maj:ts namn med odödlig ära.»

De inledda underhandlingarna blefvo emellertid till

* I Nordisk Familjebok uppgifves de många uppsatser och böcker
Geffroy utgifvit om Sverige med det tillägg: Ingen nu lefvande utländsk
författare har i så hög grad som G. bidragit att göra Sveriges nyare och
nyaste historia känd utom Nordens gränser.
495

sitt innehåll snart kända i Köbenhavn och uppväckte stor
harm bland alla dem, som höllo på ett Danmark intill
Eidern, och dessa utgjorde flertalet inom Folketinget. De-
ras språkrör, Fædrelandet, uttalade sig skarpt mot förslaget
och sade bland annat: »vi ha en bitter erfarenhet som
lärt oss, att kung Karl eger ingen makt att i Sverige
bringa till utförande sina personliga planer och önskningar
då de strida mot hans regering». Detta allt verkade en
förändring i Monrads sinnesstämning. Härtill kom, att
Kristian IX ännu då hoppades på bistånd från England
och af sitt tyska sinnelag och en del af sin omgifning in-
vaggades i den föreställningen, att han under ett eller an-
nat namn skulle kunna få behålla Holstein.

I Monrads sista bref den 13 maj yttrar han allvarliga
betänkligheter mot det af Karl XV framstälda förslag, som
han i det första brefvet förklarat sig böjd att gå in på,
men tillägger för öfrigt, att han icke kunde uttala någon
bestämd mening förr än han fick konferera med sina egna
kolleger och med konung Karls rådgifvare. Men derjemte
sände han genom ministern Carlsen ett utarbetadt, karri-
keradt, förslag till den familjetraktat mellan svenska och
danska konungahusen, hvartill konung Karl lemnat i sitt
första bref ett kort utkast. Detta kostliga dokument in-
föres här ordagrant.

»Den av de tvende Konger, som överlever den anden,
bliver Konge over Nordens tre Riger. Doer Kong Chri-
stian forst, då er efter ham Kong Carl Konge i alle tre
Riger, og omvendt om Kong Carl doer forst, bliver Kong
Christian Konge. Er Kong Christian den laengst levende
bliver Prinds Oscar Konge efter ham over de tre Riger; er
Kong Carl den laengst levende, bliver Prinds Fredric Konge,
Er kuns een av de to Kronprindser i live efter bægge
Kongers dod, blive kronerne i hans mandlige linie og gaaer
forst naar denne er uddod over paa den anden Kronprinds’
mandlige linie. Doer Prinds Oscar som Konge og Prinds
496

Frederic bliver Konge efter han, bliver kronerne i hans
niandlige linie. Ere saavel Prinds Frederic og hans mand-
lige æt, som Prinds Oscar og hans mandlige æt uddode,
da er Prinds Nicolaus August og hans mandlige æt naer-
mest arveberettiget, dersom Prinds Frederic og hans mand-
lige linie har overlevet Prinds Oscar og hans mandlige
linie; har derimod Prinds Oscar og hans mandlige linie
overlevet Prinds Frederic og hans mandlige linie, da er
Prinds Valdemar og hans mandlige linie nærmest arvebe-
rettiget. I forstnævnte tilfælde arver Prinds Valdemar efter
Prinds August og hans mandlige linie; i sistnævnte til-
fælde arver Prinds August og hans mandlige linie efter
Prinds Valdemar och hans mandlige linie. Ere endelig
ogsaa saavel Prinds Augusts som Prinds Valdemars mand-
lige linier uddode, då er Kong Georg den Forste (i Grek-
land) og hans mandlige linie arveberettigede til Nordens tre
Riger. »

Hvad verkan genomläsningen af förslaget till en fa-
miljetraktat mellan svenska och danska konungahusen kun-
nat ha på Karl XV:s förtrogne tilltror jag mig icke att
kunna afgöra; men att den hos konung Karl åstadkommit
ett Homeriskt löje, derom äro nog alla öfverens, som per-
sonligen voro bekanta med denne glade konung. Och löje
uppväckte äfven detta aktstycke inom alla diplomatiska
kretsar i Europa.

Det behöfde väl icke tilläggas, att Monrads bref blef
obesvaradt och all skriftvexling i ämnet upphörde.

Det kan vara skäl att afsluta framställningen af Karl
XV:s och hans storpolitiskt-skandinaviska planer och un-
derhandlingar 1863—1864 med några reflexioner öfver
stämningen inom landet under denna period. Den var
allmänt mot planerna och underhandlingarna, såvida dessa
icke voro bygda på någon betryggande allians och behand-
lades på konstitutionelt sätt. Denna mening uttalades
öfverallt i enskilda samtal, i större och mindre samqväm
497

och i sammanhang dermed yttrades äfven farhågor för, att
vi genom kungliga godtyckligheter skulle bli insnärjda i
de äfventyrligheter, som hotade Danmark med undergång.
Dessa åsigter och farhågor delades äfven af en och annan
bland konungens omgifning.

Betecknande är, livad en för trovärdighet ansedd för-
fattare i detta hänseende utan motsägelse för flera år sedan
i tryck meddelat. Han säger, att då talet om en allians
med Danmark 1864 i april månad förekom vid en festlig
tillställning, hade en konungens förtroendeman, som åtföljt
honom till Skåne och Skovsborg 1863, helt öppet och
lugnande yttrat: »inte behöfver nationen hålla hvad två
fulla . . . lofvat hvarandra». Så ansågos och bedömdes öf-
verläggningarna på Skovsborg äfven inom den närmare
omgifningen.

--------------------------------------,,

Jag återkommer nu, som jag förut lofvat, till några
reflexioner öfver det erkännande Marcellus uttalat, »att
ingen storartad effekt, som i historien kan skaffa sig ett
varaktigt namn, knyter sig vid grefve Hamiltons namn,
såsom vid friherre De Geers, frih. Gripenstedts m. fl. fastän
han i begäfning och skicklighet ingalunda står efter dem
och fastän tillfällen till stora handlingar i lika stort mått
stod honom öppet som dem.»

Marcellus fäller här flere omdömen om grefve Hamilton.
Jag har noga öfvervägt dem, men kan endast instämma i
det som säger, att Hamilton icke utfört något, som i hi-
storien kan skaffa honom ett stort namn. Marcellus säger
vidare, att han i begäfning och skicklighet icke stod efter
friherre De Geer och Gripenstedt. Det första af dessa
påståenden skulle kunna medgifvas, om med begåfning en-
dast förstås förmågan att förvärfva kunskaper och att ut-
veckla sig till talare och skriftställare m. m. Men dertill
måste äfven räknas hjertats goda egenskaper, sedlighets-
känslan och harmonien mellan alla dessa inre egenskaper,
Ur Dagens Krönika. VI. 6—7	2
498

som icke kunna saknas hos en ädel och med full rätt be-
römd man. Och i detta hänseende måste Hamilton af alla
finnas undermålig i den uppgifna jemförelsen. Och verklig
skicklighet kan han väl icke tillerkännas, då han på de
höga platser han innehade icke uträttat något, som på ett
minnesvärdt sätt knyter sig till hans namn.

Marcellus säger, att tillfällen till stora handlingar i lika
rikt mått stått honom öppna som friherrarne De Geer och
Gripenstedt. Här vill jag deremot tillägga, att dylika till-
fällen vida tidigare och i rikare mått stått honom öppna,
än dem som med honom jemförts. Detta i flera hänseenden
och särskildt hvad beträffade genomförandet af stora kultur-
frågor och understödjande af snillen och talanger. Han
var trenne efter hvarandra regerande konungars gunstling
under mera än 40 år; han var universitetens kansler och
ledamot i alla lärda och vittra akademier och hardt nära
afgörande i alla de frågor, der han inom dessa uppträdde;
hans ord gällde högt, hvarhelst han använde det hos de
lärde, de mäktige och rike i landet. Kan det väl uppvisas
någon enda för hela landet vigtig kulturfråga deri han tog
initiativet? Hurudant var det nya kyrkolagsförslag han
som ordförande framlade; hurudant det förslag till ny stadga
för de allmänna läroverken, han under lika förhållanden hade
om hand, ja allt, dervid han varit den ledande och hufvud-
sakligen afgörande? Han var i allt som kom under hans
händer en stillaståendets eller tillbakagåendets man.

När uppsökte, uppmuntrade eller beredde grefve Ha-
milton understöd åt unga snillen eller gryende talanger?
Som ett slags allmoseutdelare vid universiteten och i Sven-
ska akademien fann man hans hand mera öppen för dem
som hyllade »samfundssamvetet» framför det inneboende
och vandrade i de nötta eller anvisade spåren, än för de
rika begåfningarna med ett fritt sinne och med blicken öppen
för tidens tecken.
499

Marcellus har förtäljt den »Hamiltonska sagan» så,
som den utan tvifvel helst vill läsas af de många som be-
undrade den högättade och högt begåfvade mannen; så
som de många skyddslingarne par caprice, om de det för-
mått, sjelfva velat skrifva den. Men han har icke inlåtit
sig på något försök att förklara grefve Hamiltons psykolo-
giskt gåtlika handlingssätt. Hvad som derom förekommit
har han helst velat ha ansedt som lösa rykten eller som
familjearrangemanger mellan farbror och brorson, ingenting
annat. Jag vill nu fortsätta der Marcellus slutat och lemna
några bidrag till lösningen af den »Hamiltonska gåtan».

De som se den Hamiltonska bilden, träffande återgif-
ven i Dagens Krönika, och än mera, de som på nära håll
sett personen sjelf, äro nog öfverens om, att hans hållning,
hans ansigtsbildning och hvardagliga minspel angåfvo, att
han skulle vara en lugn, besinningsfull och något kylig per-
sonlighet. Det var deremot med hans inre menniska ett
alldeles motsatt förhållande; det sjöd inom honom. Han
var passionernas martyr. Här vill jag endast upptaga mig
med en af dessa makter som beherrskade honom.

Grefve Hamilton var spelare, ända från ungdomen ;
han var det in i sina sista lefnadsår. Men hans tidiga
och lyckliga giftermål hejdade honom något på denna bana
och kännedomen om Oscar Lstes förakt för spelare och hat
till spel gjorde att han under denne konungs regering i all
tysthet öfvade spel. Han valde ett hemlighetsfullare sätt
att tillfredsställa spelpassionen. 'Han blef börsspelare, men
genom ombud. Den synlige medspelaren var äfven af ädel
börd, men innehade lägre samhällsställning än Hamilton.
I spel är lyckan omvexlande, den var det äfven för de
kompagnonerna. Kom så det bekanta för affärsmän i all-
mänhet farliga året 1857. Det blef en förfärlig crache,
mest for svindlande firmor. Grefve Hamilton och hans kom-
pagnon träffades äfven deraf så hårdt, att den senare måste,
åtminstone för någon tid, göra sig osynlig och den förre
5°°

förlorade sin förmögenhet och något derutöfver. Hans
helsa blef äfven i sammanhang dermed bruten. Den 4
nov. intogs hans plats som landtmarskalk af den främste
på Riddarhuset närvarande ledamoten och landtmarskalks-
stafven återtogs icke af Hamilton förr än den 9:de jan.
1858. Från den tiden befann Hamilton sig, i ekonomiskt
hänseende, på en sluttande plan, och hans helsa blef aldrig
fullt återställd. Genom sitt i alla hänseenden sparsamma
lefnadssätt, sina jemförelsevis betydliga lönetillgångar och ofta
beredda tillfälliga inkomster kunde han dock uppehålla kre-
diten och för honom stodo då alla kassor öppna till lån.
Han blef flera år derefter arftagare till 1/3 af en egendom
i Södermanland. På förslag af honom träffades öfverens-
kommelse mellan arftagarne, att genom spel, eller som det
med ett vackrare namn kallades, lottning, skulle det afgö-
ras hvilken af dem egendomen i dess helhet skulle tillfalla.
Detta var en af de gånger som Fortuna mötte honom med
ett leende, men leendet var falskt och förledande. Han
blef ensam égaré af egendomen. Till denna hörde betyd-
liga skogar. Som spelare måste grefve Hamilton alltid
vara försedd med en stor handkassa och af en eller annan
anledning behöfde denna vid något tillfälle fyllas med ett
större belopp, än han försigtigtvis kunde låna, eller må-
hända var krediten redan då i aftagande. Nog af, han
uppgjorde kontrakt om försäljning af en ofantlig massa
timmer, som inom viss tid skulle forslas till en bestämd
plats. Men han glömde beräkna, om han verkligen kunde
uppfylla detta vilkor. Köparen var försigtigare och i kon-
traktet infördes bestämmelsen om ett högt vite för den
händelse vilkoret icke punktligen uppfylldes. Detta inträf-
fade och beredde säljaren en högst betydlig förlust.

Grefve Hamilton företog 1872 en af de vanliga resorna
till de tyska badorterna, alltid till dem der hazardspel
öfvades. Denna gången hade han äfven att utföra för riks-
gäldskontoret någon låne- eller konverteringsåtgärd, som
5°T

icke uppgjordes fullt affàrsmessigt. I sammanhang dermed
uppdöko åter ryktena om hazardspelen. I första kammaren
reflekteras icke till »lösa rykten»; men inom landtmanna-
partiet i andra kammaren höllos öfverläggningar, huruvida
det kunde vara rätt att anförtro främsta platsen i statens
största penningeverk åt en spelare ex professo.

Beslutet blef, att vid det blifvande valet af ledamöter
i riksgäldskontoret, skulle till ordförande uppställas mot
Hamilton, förre finansministern n. v. öfverståthållaren fri-
herre Curt Gustaf af Ugglas. Första kammarens ledamöter
höllo i sig och röstade enhälligt på Hamilton, som vid tre
föregående riksdagar erhållit alla rösterna till ordförande-
platsen. Nu tillföll, genom lottning, denna plats friherren
af Ugglas. Hamilton erhöll deremot genom lotten plats
som ledamot i riksgäldskontorets styrelse, men afsade sig
detta val. Hvad som nu träffade grefve Hamilton borde
för honom varit ett memento, och det blef så äfven på det
sätt, att han derefter ännu bittrare än förut uppträdde mot
alla landtmannapartiets önskningsmål både i första kam-
maren och i tidningspressen, åtminstone såsom inspirerande.
Hans beundrare och äfven närmare bekanta stodo till en
början »undrande och spörjande» öfver hvad som veder-
farits honom vid valtillfället; men så togo de sitt parti och
förklarade alltsammans som ett vanligt »aristokrat»-hat af
bönderna mot den. mest framstående ledamoten i första
kammaren.

Då redaktörsplatsen i post- och inrikestidningar efter C.
W. Strandbergs bortgång skulle tillsättas, hade grefve Ha-
milton ännu ett så allmänt kändt afgörande inflytande inom
Svenska akademien, att aspiranterna egentligen vände sig
till honom. Ehuru den åiliga inkomsten i den tidningen
var ganska betydlig, så blef den årliga behållningen för
Strandberg icke stor, emedan han hade till medarbetare
två i fråga om inkomster mycket anspråksfulla bröder, i
förhållande till det arbete de utförde, och han måste bibe-
5°2

hälla en del biträden, som icke voro för göromålen be-
höfliga.

Till redaktör utsåg grefve Hamilton den älsklige skalden
Edvard Bäckström. Dennes förvåning, då anbudet gjordes ho-
nom, blef så stor, att han, efter egen uppgift, svarade derpå:
»Jag är djupt tacksam för hr grefvens godhet, men anser mig
böra meddela, att jag icke det ringaste förstår mig på poli-
tik», hvartill Hamilton genmälte: »det är just en sådan re-
daktör, vi vilja hafva till Posttidningen.»

Då något alldeles oväntadt och för ett lugnt förstånd
ofattligt inträffar, förekommer numera äfven hos oss den
frågan: où est la femme? Denna gången hade frågan fram-
stälts korrektare, om den lydt så: où sont les femmes, ty
det var verkligen två damer som vid ett kafferep träffat
öfverenskommelse om, att platsen skulle tillfalla Bäckström.
Den ena af dem intresserade sig i högsta måtto för att
Bäckström skulle få en lugn plats med goda inkomster, och
för den andra intresserade sig den styrande ledamoten i
Svenska akademien. Också tillgodosåg grefve Hamilton
sin och de två damernas skyddsling med goda arrendevil-
kor, som under de två första ännu betingade blott en afgift
af 7,500 kr., hvilken senare höjdes till 10,000.

Annorlunda och för Svenska akademiens kassa om-
tänksammare handlade Svenska akademien, der styrelsen nu
är republikansk, då den nyligen antog till redaktör för post-
tidningen kanslisekreteraren Paul Strandberg, mot ett ar-
rende af 16,000 kr., hvarjemte den beredde sin och Vårt
Lands älskling, C. D. af Wirsén ett årligt medarbetare-ar-
vode af 6000 kr. Och likväl hade den gamla, ärevördiga
postgumman i dessa yttersta tider fått finna sig uti, att
hennes för hvarje år förökade alnslånga annonser om be-
viljade patenträttigheter utbyttes mot tre à sextummare.

Det är icke af egen erfarenhet jag kan vittna om grefve
Hamilton som en oförtröttad spelkund i Homburg och Ba-
den-Baden m. fl. ställen. Jag såg och helsade honom väl
5°3

i Tyskland, men icke på något spelhus. Men att han un-
der sin vistelse der alltjemt deltog i höga spel är omtaladt
af så många trovärdiga ögonvittnen, att uppgifterna äro
höjda öfver allt tvifvel. En och annan tilldragelse som
dervid förekom, torde i en framtid blifva meddelad. Också
fördjupade han sig efter hand i en kolossal skuldsättning.
Men det var visst icke, som Marcellus uppgifver, på sista
tiden han började använda främmande namn på vexlar och
skuldförbindelser. I den konsten var han drifven och detta
var icke obekant för brorsonen, som ville i det yttre
rädda hans ära.

Om grefve Hamiltons sista lefnadsår i en liten stad
och badort, nära Pyreneerna, är nära nog intet bekant.
Aflidne d:r K. A. Lindström, redaktör af Dagligt Alle-
handa omtalade, att han sommaren 1881 eller 1882, jag
minnes ej med visshet hvilken, befann sig i en restaurant
i södra Frankrike, då grefve -Hamilton med sin fru inträdde
der. D:r Lindström var färdig att gå fram till honom, men
hejdades af en vink som angaf, att H. ej ville vara känd.
Han såg då icke så lidande ut, som sista månaderna af sitt
vistande i Stockholm. Då han så förhöll sig mot en per-
son, till hvilken han stått i så nära förbindelse som till
redaktören af Dagligt Allehanda, kan det väl antagas som
gifvet, att han icke -ville upplifva några svenska minnen.
Någon brefvexling lärer han icke hafva underhållit. Med
egen hand kunde han icke föra en sådan. Men det förmä-
les, att några bref, skrifna med grefvinnans hand, ingått till
en professor i Lund.

I ett fall följde lyckan grefve Hamilton under de sista
lefnadsåren. I sitt hjelplösa tillstånd vårdades och omhul-
dades han af den ädla maka, som under hans lysande
lefnadsperiod fördragit, försakat och lidit så mycket. Hon,
den vördnadsvärda, har nu återkommit till sitt fädernesland
och tillbringar ett lugnt och stilla lif hos kära, henne vår-
dande anförvandter.
En makalös upptäckt

af en af de aderton i Svenska Akademien.

Då jag utskickar några anmärkningar mot en tes i
professor Ljunggrens historia om Svenska Akademien, sker
det ej utan plågsam tvekan. Ty att betvifla en så vitter
mästares ord kan ju stämplas som bristande lojalitet. Tyvärr
dock ha mina dubier om tesen tagit öfverhand öfver allt
hvad det lojala förnuftet och den öfre moralen hade att in-
vända. För min räkning ville jag derför kunna frammana
all den öfverseende mildhet som med säkerhet finnes hos ett
äradt publikum.

Se saken är den, att professor Ljunggren i sin akade-
miens historia gjort en upptäckt, för Akademien en riktig
Amerikaupptäckt. Anda hitintills hade allmänheten på god
tro antagit att Akademiens ändamål var att befordra
»svenska språkets renhet, styrka, och höghet», och att med-
len härför skulle vara ordbok, grammatika, pristäflan, min-
nesteckning o. d. Men nu förklarar professor Ljunggren
att så ej är, att hela denna uppfattning varit ett olyckligt
misstag, en sekelgammal villfarelse, i dag ändtligen, genom
en vänlig skickelse, rättad. Ej längre är Akademiens
ändamål svenska språkets förädling — det är en bisak;
ej hädanefter må man orda om grammatika och ordbok
— det ock är en bisak, och har så alltid varit: se exem-
pelvis den tragiska historien om bokstafven A.
5°5

Men, må man väl häpen spörja, hvart då gäller färden
och hvad är nu Akademiens syfte?

Jo, häpna och hör, så lyder den vittre mästarens ord:

(Svenska Akadamiens historia; I: 68) »Svenska Akade-
mien skulle sålunda icke vara främst och förnämligast ett
språkinstitut, fastän hon erhöll uppdraget att utarbeta gram-
matika och ordbok; icke heller skulle hennes egenskap af
vitter täflingsdomstol vara företrädesvis bestämmande för
hennes verksamhet; hon skulle först och sist vara en vår-
darinna af fosterlandets stora minnen».

Alltså, först och sist en vårdarinna af fosterlandets
stora minnen ! Hvad säger ett äradt publikum om en sådan
upptäckt, är den icke stor, härlig, öfversvinnelig? Och
Akademien, hur skall den icke vara glad! Låt oss glädjas
med den! Glädjas åt att rättvisans sena dag till sist dock
kommit, att oskulden, snart 100 år förföljd, nu ändtligen
är bevisad oskyldig. Skola vi icke jubla, hvad?

O, du stackars försmådda, försmädade, hur har man ej
häcklat dig, dig och din prisutdelning och din grammatika
och din ordbok, särskildt ordboken, för fasliga ord!

Och nu — nu, då det blott gäller om du vårdat foster-
landets minnen — hur lugn kan du ej stå, hur stolt, och
lägga dina 18 par händer på dina 61 delar »Handlingar»
och fråga: Har jag icke vårdat våra stora minnen! —
Och en andaktsfull menighet skall ropa dig emot ett högt
jublande haleluja.

Emellertid torde det kanske vara i sin ordning att
dessförinnan något dryfta och undersöka, huruvida professor
Ljunggrens nya dogm är lika ovedersägligt riktig som den
är vigtig. Att leda uppmärksamheten åt en sådan dryft-
ning är dessa raders mål. Förutom första delen af Akade-
miens Handlingar har jag inga andra källor än just Akade-
miens nyutkomna historia; mina anmärkningar kunna der-
för vidröra, ej professor Ljunggrens fakta, utan endast hans
sätt att sammanställa och uttyda dem.
5°6

Medgif, att da man vill lära känna en förenings syfte,
vänder man sig vanligen, för att få ett bestämdt svar, till
dess stadgar. Så emellertid ej, vår vittre mästare. Eller
rättare, han söker i stadgarne, finner ej Akademiens syfte
så — som han vill ha det, och passerar vidare. Akade-
miens stadgar är® mindre klara, heter det derför, se sid. 15.
A sid. 68 låter det: »Det vill nästan synas som om dessa
stadgars författande varit en af de första åtgärder konungen
för sin nya stiftelse vidtagit, ja, det tyckes som om hade
han först efter (!) det stadgarne blifvit färdiga bestämt
sig för den utsträckning han i fosterländskt syfte gaf sin
stiftelse». — Stadgarne duga alltså ej ; och professor Ljung-
gren passerar vidare. Innan vi följa honom på hans stråt
är det dock lämpligt utreda huru pass klara, eller oklara,
stadgarne kunna vara.

Lyder § 22: »Akademiens yppersta och angelägnaste
göromål är att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka
och höghet, så uti vetenskaper, som särdeles i anseende
till skaldekonsten och vältaligheten uti alla dess tillhörande
delar, jemväl uti den, som tjenar att tolka de himmelska
sanningarna».

§ 23: »Ty åligger äfven Akademien att utarbeta en
svensk ordbok och grammatika, jemte sådana afhandlingar
som bidraga kunna till stadga och befordran af god smak».

Klart nog detta; § 22 anger otvetydigt att »Akade-
miens yppersta och angelägnaste göromål är att arbeta
uppå svenska språkets renhet, styrka och höghets ; och
näst följande paragraf förordnar om beskaffenheten af detta
arbete —ordbok, grammatika, smakförbättrande afhandlingar.

Så säga stadgarna, hvad säger nu professor Ljunggren :
»Svenska Akademien skulle icke vara främst och förnäm-
ligast ett språkinstitut, fastän hon erhöll uppdraget att
utarbeta en grammatika och ordbok»;

Alltså tvärs emot.

Stadgarne nämna vidare ännu ett sätt att upphjelpa
5°7

språket: Akademien skulle, om så önskades, granska leda-
möters och icke-ledamöters arbeten, dessutom anställa år-
liga pristäflingar i vältalighet och skaldekonst.

Professor Ljunggren: »icke heller skulle hennes egen-
skap af vitter täflingsdomstol vara företrädesvis bestämmande
för hennes verksamhet; hon skulle först och sist vara en
vårdarinna af fosterlandets stora minnen».

Märk nu, att detta som akademien »först och sist»
skulle vara, derom finnes i stadgarne ej ett ord, absolut
icke ett ord. Kanske blir professor Ljunggren ej obetingadt
nöjd med detta påstående. Kanske skall han påpeka att
det existerar en paragraf 16. Nåväl, låt oss höra den:

»Nu är ledamot vald, blifve han uti en allmän sam-
mankomst emottagen, och hålle dervid ett tal öfver den
afgångne. Vare honom ock desslikes tillåtet, att derutinnan
återkalla minnet utaf någon ibland de tre store och odöd-
lige svenske konungar, Gustaf den förste, Gustaf Adolf den
store och Carl Gustaf».

Professor Ljunggren har häraf sökt göra kapital; han
antyder att i denna, skenbart obetydliga, paragraf ligger
begrafven akademiens sjelfva grundtanke. Anmärkes här-
emot: (i) att i så fall grundtanken, något besynnerligt,
uttryckes ej i befallande utan i medgifvande form — det
heter ej, ledamoten skall, utan »Vare honom ock desslikes
tillåtet»; (2) att en paragraf som, enligt professor Ljunggren,
ensam bland stadgarne inhyser föreningens hufvudtanke,
bort inta en mer i ögonen fallande plats än § 16, som hardt
när försvinner bland en hop ovigtiga föreskrifter om leda-
mots val, inträde, mottagande m. m. ; (3). att de personer
som invaldes att komplettera de 13 ursprungliga ledamö-
terna, och alltså ej kunde tala om föregångare, att, säger
jag, af dessa 5 blott en följde tillåtelsen i § 16 — de 4
öfriga, förbigående nämda paragraf, i professor Ljunggrens
ögon så betydelsefull, talade om svenska språket, egenheter
i svenska språket o. d,
5°8

Den derför, som fasthåller att i § 16 innehålles akade-
miens hufvudtanke, den måste ock vidhålla att denna huf-
vudtanke blifvit utomordentligt illa uttryckt, utomordentligt
illa placerad, och af akademien utomordentligt illa upp-
fattad. — Så många osannolikheter för att bortförklara
dessa så klara ord:

»Akademiens yppersta och angelägnaste göromål är,
att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och hög-
het» — —!

Detta stadgarne. Nu till aktstycket n:o 2, som är
kungens stiftelsebref, bärande samma dato; med dess upp-
läsning inleddes Svenska Akademiens första sammankomst.
Om akademiens ändamål står här följande:

(a) Vi hafva derför beslutit, att upprätta ett samhälle
eller akademi endast för svenska språket, den vi velat helga
åt de ädlaste af alla tidsfördrif i vältalighet och skalde-
konsten, (b) att under uppodlande och stadgande af svenska
språket utsprida och upphöja äran och minnet som sjunger
de store mäns lof, som dels styrt, dels tjent och frälsat
fäderneslandet, och dermed på en gång utvidga svenska
namnets och svenska språkets ära. (c) Vi vilje således
härmed .... stadfästa och gilla ett samhälle af aderton
herrar och män, till svenska språkets stadgande och upp-
odlande samt till öfning för vältaligheten och svenska
skaldekonsten»; (I afsigt att förkorta den följande diskus-
sionen har jag tillåtit mig indela ofvanstående citat i tre
delar tecknade (a), (b), (c).)

Säger professor Ljunggren om stiftelsebrefvet, se sid. 15:
detta är mindre klart. Dock förtviflar han ej om en till-
fredställande lösning. Se nu hur han går tillväga. A s.
67 — det är så långt senare att läsaren kan antas ha glömt
brefvets ordalydelse — citerar han ur detsamma satsen (b),
blott och bart den. Kommenterar sedan i några ord, och
strax är slutsatsen gifven: »hon skulle först och sist vara
en vårdarinna af fosterlandets stora minnen».
5ô^

Här beder jag läsaren kasta en blick på nyss citerade
delar af stiftelsebrefvet. Vi ha tre satser om akademiens
ändamål — (a), (b), (c), (a) är mönsterklar; så är (c); och
båda stämma derutinnan, att de otvetydligt nämna som
akademiens mål, svenska språket, dess stadgande och upp-
odlande. (b) är ej så tydlig; här talas om svenska språ-
ket, och om de stora minnena. Om, emellertid, vi gifva
satserna rösträtt, blir det stark majoritet mot professor
Hjtmggrcn, och för vår åsigt. Till visshet öfvergår denna, då
vi observera de egenskaper som senare i brefvet ledamö-
terna tillräknas. Det heter: ». . . hafve Vi utsett följande
herrar och män, dels kände för deras utmärkta vältalighet
och starka skrifsätt samt kärlek för vitterhet, och dels de
hvilka redan sig hedrat med skrifter som riktat språket och
vunnit allmänt lof». . . . Allt egenskaper som ha direkt
afseende på språket och vitterheten, ej på vård om stora
minnen.

Innan vi lemna stiftelsebrefvet lönar det nog mödan
att än en gång påpeka professor Ljunggrens egendomliga
sätt att tolka. Vi ha i brefvet sett tre distinkta uttalanden,
ämnade att tillsammans formulera akademiens syfte. De
två voro mönsterklara. Dem — när det kommer till kritan
— förtiger professorn, tar i stället upp den satsen, som
ensam ibland tre är , något oklar, rycker den lös ur dess
sammanhang, och vinner sitt mål. Dylikt förfaringssätt
må nämnas skickligt, skarpsinnigt, hvad man vill, men . . .
Stark sak kräfver ej slik bevisningskonst.

Sedan instiftelsebrefvet på första sammankomsten upp-
lästes, höll kungen sitt invigningstal. Det är tredje akt-
stycket. Säger derom professor Ljunggren s. 15: »Vida
klarare än i stiftelsebref och stadgar framlyser här hufvud-
tanken i denna hans skapelse». Här kunde vi alltså med
skäl vänta att se otvetydigt och odisputabelt uttaladt, att
»först och sist skulle akademien vara en vårdarinna af våra
stora minnen.» Men hvad finna vi?
Efter väl ett dussin genomläsningar räknar jag nu upp
allt hvad jag i talet upptäckt direkt eller indirekt hänvi-
sande på akademiens syfte. Jag citerar.

»Det är eder jag utsett att stifta för språkets lagar
. . . .» För att stämma in med professor Ljunggrens tes .
borde här ha sagts: »Det är eder jag utsett att vårda
våra stora minnen».

Sedan, på liknande sätt som i stiftelsebrefvet, angifves
de egenskaper akademien kräfver. Hade dess främsta upp-
gift varit att »våjda fosterlandets stora minnen», skulle
insigter i fosterlandets historia otvifvelaktigt nämts först.
Men så ej. Denna egenskap omtalas alls icke. I stället /
nämnes — kärlek för vitterheten, på vidsträckt lärdom
grundadt fint omdöme, fin smak, förmåga att gifva hvart
ord sin rätta mening.

Lângrç fram betitlas akademien: »vittert samhälle . . .
samhälle, egnadt svenska språket............samhälle, helgadt
till rikets välgörares och hjeltars lof, som skall fira sin
högtidsdag på den store Gustaf Adolfs födelsedag». Af
dessa tre uttryck äro de två i strid, det sista i frid med
professor Ljunggrens åsigt.

Gustaf III afslutar sitt tal med ett försvar för vitter-
heten och dess idkare: vitterheten allena ger åt store män
ett odödligt namn. I detta sammanhang säges emellertid
alls icke, att det särskildt skulle tillkomma Svenska Akade-
mien, att gifva, åt våra store, odödligheten.

Det finnes derför i instiftelsetalet blott ett enda, skäligen
retoriskt, uttryck för professor Ljunggren; alla öfriga dit-
höriga tala mot.

Alltså ej i invigningstal, ej i stiftelsebref, ej i stadgar
— i intet af dessa tre vigtigaste aktstycken gifves skäl,
ens närmelsevis tillräckliga skäl, för det märkliga påståendet
att Svenska Akademien skulle först och främst vara en
minnes- och. lofprisningsanstalt.

Men ännu ett bevis, ett sista, ett afgörande vill jag
SU

hoppas. Det återstår nämligen att vädja till sakkunniga.
Hvilka? Till akademiens första ledamöter. Då vi hört
dem, ha vi hört vår dom. Ty deras domsrätt är den
högsta. Det finnes, ju ingen nu lefvande så kapabel att
förtälja akademiens ursprungliga syfte, som hennes ur-
sprungliga ledamöter, bland hvilka Gustaf »hade många
vänner». För deras utslag måste till och med en vitter
mästare böja knä, med- eller motvilligt, Och lyckligt-,
vis hade ej stuckit under stol med sin åsigt. Vi se
den klart uttalad i deras respektive inträdestal. De första
ledamöterna voro 13. Alla utom Oxenstjerna säga sin
mening om akademiens ändamål. Af dessa 12 är det blott
en, Rosenstein,, som nämner att akademien har skyldigheter
mot våra minnen. Alla öfriga tala om pligter mot svenska
språket, vältaligheten, skaldekonsten. Och Rosenstein sät-
ter ej akademiens skyldigheter mot minnena i första rum-
met; tvärtom säger han: »Att arbeta på svenska språkets
renhet, styrka och höghet har blifvit akademiens förnämsta
föremål». — Jag trotsar derför hvem som helst att hos de
ursprungliga ledamöterna kunna upptäcka ens skymten af
en aning om, att akademien skulle »först och sist vara en
vårdarinna etc.»

Nu alltså är frågan utdebatterad? Ty efter sådan en-
stämmighet bland bäst sakkunnige — hvad djerfves väl en
mindre sakkunnig att här invända! Få vi sålunda taga
Rosensteins ord som vårt sista svar: akademiens förnämsta
göromål är arbete på svenska språket? Är detta nu säkert;
eller har professor Ljunggren flere invändningar? Jo en,
denna: i akademiens stat fanns upptagen en summa, stor
22 riksdaler 32 skilling, att brukas till årliga jettoner »öfver
någon stor svensk man i forna tider»; i dec. instiftelseåret
förordnade kungen att jettonerna skulle åtföljas af minnes-
teckning.

Detta är sista vapnet i rustkammarn, summa summa-
rum af professor Ljunggrens återstående försvarstillgångar.
Månn tro de räcka långt? Låt oss se till. Att de 22
riksdalerna i akademiens stat i och för sig sjelfva skulle
något bevisa, det menar nog icke professor Ljunggren.
Utan det är kungens december-förordning. Att kungens
afsigt med denna var att leda akademien in på nya banor,
och gifva den ett helt annat syfte än den förut haft, —
det är för professor Ljunggren rätt tydligt. Men hvarför?
Jag frågar hvarför? Ty jag ser ingen anledning till en slik
tro. Om sådan var konungens mening, hvarför tiger derom
förordningen, moltiger? Och om förordningen var af sådan
vigt, huru då förklara att den ej intogs i stadgarne?

Och så har jag då slutat. Ett för ett, punkt för punkt har
jag granskat de skäl professor Ljunggren gifvit, och ej ett
endaste ett har stått profvet. Stödjande sig på en förord-
ning, som ej befanns värd att inflyta i stadgarne, och på
ett oratoriskt uttryck i invigningstalet, ställer sig professor
Ljunggren i strid mot hela det öfriga talet, mot stadgarnes
klara ord, mot stiftelsebrefvets tydliga mening, mot de
ursprungliga medlemmarnes enhälligt uttalade åsigt!

Hvad skola vi säga om ett sådant förfaringssätt, om
ett så erhållet resultat? — må en opartisk allmänhet fälla
den domen.

/gnotus.
Poetiska blankare.

i.

Apologi för en misskänd storhet.

Som ett motstycke till den italienske skalden och me-
trikern, professor Carduccis »Inno a Satana», med hvilken
vi i 1882 års årgång gjorde våra läsare bekanta, meddela
vi här en dikt öfver samma ämne af det unga Frankrikes
längst avancerade skald, Jean Richepin.

Jean Richepin, som vid Sarah Bernhardts vistelse här
i Stockholm åtföljde henne och då väckte stor uppmärk-
samhet för sitt eldiga, sydländska yttre, är en son af Syd-
Frankrike och ännu en ung man, född 1848 i Algier, der
fadern var militärläkare. Han har bland annat skrifvit ro-
manen och dramat »la Glu», tragedien »Nana Sahib», varit
medarbetare i Sarah Bernhardts stridsskrift mot Marie Co-
lombier, »Marie Pigeonnier», samt gjort den nu senast i
Paris uppförda öfversättningen af Macbeth. Sitt största
rykte har han dock vunnit genom de båda diktsamlingarne
»Les Caresses» och »Les Blasphèmes». Ur den sista af
dem, utgifven 1884, är det som 1’Apologie du Diable»
är hemtad. Till Maurice Boucher, den unge elegant, som
i den stått modell till djefvulen framstäld som dandy, är
hela samlingen af skalden egnad.

Det är ett egendomligt drag, som allt sedan roman-
tikens dagar genomgått litteraturen, att vända upp och ned
på förhållandet mellan den onda och goda principen och
låta Gud, d. v. s. den Gud, som är tidens Gud, — grekernas
Ur Dagens Krönika, VI. 6—7	3
5M

opålitlige och nyckfulle Zeus Kronion, israeliternas grymme
och blodtörstige Jahve, presternas och de ortodoxes Gud,
religionsförföljelsernas och härarnes, hämdens Gud, han, som
kräfver straff för fädrens missgerningar på barnen allt intill
tredje och fjerde led och i nyckfull harm belägger timliga
förseelser med eviga straff, han, som skapade menniskan
med de anlag han se’n fördömer, de kristna som de icke
kristna mytologiernas Gud, — att, säga vi, låta honom re-
presentera det onda, Prometeus åter, Satan, Lucifer, Ljus-
bringaren, den i kampen mot Adonai besegrade morgon-
stjernans furste, det goda. Det har Byron gjort i Cain,
Almqvist i Ormuzd och Ahriman, Carducci i sin ofvan
nämda hymn, Strindberg i efterspelet till Mäster Olof, Vik-
tor Rydberg i Prometeus och Ahasvérus och nu senast
Richepin här i sin »Apologie du Diable». I Tyskland
har åter samma rörelse i Jordans roman »Die Sebalds» fått
ett i viss mån annat uttryck. Der har nämligen Ljusbrin-
garen, representanten för friheten, upplysningen och framåt-
skridandet, kulturen med ett ord, betecknats med namnet
den återkomne Kristus (liksom ju ock Strindberg låter
Kristus vara den- s. k. onda och ej den s. k. goda maktens
son). Hos alla är dock denne Kristus, Lucifer, Satan eller
hvad han nu hvar särskild gång kallas identifierad med
det i humanitet, civilisation och frihetskärlek framåtsträf-
vande, från auktoritetstron och de positiva religionsformerna
sig emanciperande menniskoslägtet, är så att säga dess in-
karnation, dess idé.

I uttrycken är Richepin väl den hänsynslösaste af alla
de uppräknade skalderna, men han är kanske ock den,
hvars dikt besitter den mest lidelsefulla kraften. De som
möjligen stöta sig på poemets första rad, skola vid en fort-
satt läsning finna att ett högre och renare gudsbegrepp
ingalunda är för förf, främmande, fastän eller kanske rät-
tare sagdt just derför att han ej kan förlika sig med den
af teologerna efter menniskans beläte skapade guden.
515

“L’Apologie du diable“

Af Jean Richepin.

Öfversättning af H. A. Ring.

Jag som på Gud ej tror, ej tror på djefvuln häller.

Men dock jag såg en dag, då det led emot qväller,
Just honom, lögnaren, den onde, ormen, Satan;

Han, hvilkens blotta namn oss skrämt som Leviatan,
Som man ej nämna törs, jag erkeengeln såg,

Den fallne, frestaren, som jämt med illslug håg
Den som hans tjenst begär förstör för evigheten,
Just honom, djefvulen, jag såg i verkligheten. —
Jag satt i spiselvrån helt ensam jag och läste
Uti den gamla bok, uti hvars rader jäste

Likt dunkelt vin den saft, som kraftfull göt sig ur
Ditt hjertas rum en gång, du vise Epikur!

Med lysten håg jag drack i fulla, djupa drag,
Då se! Hvad får jag se? Vid samma spis som jag,
Fastän i motsatt hörn, dit brasans sken knapt räcker,
Den onde leende i en fåtölj sig sträcker. —

Men ej han hade nu den skrud, han annars ges i,
Med hästhof, kolsvart nos, två horn och svans, som ses i
Hans bak med löjlig knorr; han var en man af ton
Och lika på ett hår en välbekant person,

Min gode vän Bouchor, en utaf modets kungar.

Jaquette» han bar med snitt som ingenstans betungar,
Men visar väl hans växt, en halsduk knuten som

En liten fjäril lätt och fint sig sluter om

En krage lika hvit som skjortan, hvilken täcker
Liksom ett pansar styf han bröst. Till foten räcker
5l6

Med elegant façon och utan att det har

Utaf ett enda veck ett spår hans byxors par.

Ur hans manschetter fram de gula handskar tränga
Likt lackvioler som uti ett blomhorn hänga;

Ej spår af prålig lyx och svälda fickor, nej,
En smak, rik, enkel dock, ej njugg, men yppig ej - —
Han var en typ för allt af dandies här vi hyste,
Men liksom eldar två hans ögon röda lyste.

Då, plötsligt han bröt ut, i det han rörde i
Eldbrasan med sin käpp: Min vän, jag tror att ni
Här sitter grubblande på Gud; ni svarar nej,
Och glädes, säger ni, att gudar finnas ej —
Ni läst er Epikur, och gudar äro döda
För er se’n dess; men säg, har aldrig ni känt flöda
En darrning i er kropp, som helt er gripit sist
Vid tanken, himlen tom! Kort, är ni ateist?

Ar ni så säker på att Gud ej existerar,
Så säg mig, hvarför då mot honom ni domderar?
Om han blott är en dunst, som har er själ bedragit,
Hvi alla dessa slag ert svärd mot honom slagit?

Visst Don Quijote en dag i fantasiens lekar

En qvarn för jätte tog, men ni, min vän, som nekar,
Ni slås mot skuggor blott! Det är en löjlig rol,
Ty finnes Gud ej till, er kamp ju blir till noll.

Ni är ett rö med kraft att tänka som — den käppen
Och tror på Gud till sist, der, ser ni, ligger knäppen.
Men ni ej tillstår det, kantänka, det generar!

Ni tror ändå, jag tror, fast knäfveln mig regerar.
Hvad nöje hade vi, fördömde, att försynen,
Som vi ej trodde på, få spotta uti synen?

Men lyckligtvis han fins, man kan hans verk förhåna,
Han är, är öfveralt, och alltid, lik det måna
Hafsdjur, som sträcker ut ifrån oformlig kropp

I vågorna sin arm, der det styr , fram sitt lopp,
SH

Han slingrar verlden all in i sina tentakler —

Ej är han ett utaf den gamla trons spektakler

Med farfarslater, skägg och grin på barnadragen,
Nej, han ett monstrum är, det värsta, som sett dagen.
Han girigt slägtets blod med sina munnar suger,
Han täres af begär, hans afund, jo, den duger,
Han nycker har och hat och samvetsagg som blöda,
Och äkapar menskorna för att dem se’n få döda,
Hans Eden endast är en snara, listigt spunnen
Och all hans skapelse till intet sist försvunnen. —
Nu tvärt han ångrar brott, dem nyss han utfört har,
Nu allt han vildt förstör, nu Noachs lif han spar.

Och hvarför? Jo, för att det resultatet vinna,
Att hans re’n födde son skall födas om af qvinna
Och sedan dömas till en död som korsets tung —
Ja, ett original är alla kungars kung!

Till marterdöden hän han sina trogna leder,
Ty fröjd åt Romas pack och skökor det bereder.
Han bränner deras kropp, han gjuter deras blod
Och säger se’n en dag med skratt och lustigt mod:
Du, sancte Per, skall bli min kyrkas fasta klippa.

Så ser du honom säll med ögon, hvilka glippa,
Till döden sända kall millioner menskor bort
För att se’n med en volt dra fram en ny kohort.
Väl dock ifall han blott begått de galna strecken,
Men tankens klumpighet ej öfvergår ett tecken
Hans händers, nej, hvad än om honom blifver spordt
I nidingsverk, det är ett noll mot dem han gjort.

Jag är alls ej, min vän, professor, en historisk
Och vill ej taga an en ton, deklamatorisk,
Jag vill ej rabbla upp för dig en utnött lexa,
Om redan hända ting jag ej på nytt vill käxa;
Men hvar en tanke tänds och hvar ett hjerta skälfver,
Då lyckan, friheten kring dig sin maning hvälfver,
5iS

När helst man mödar sig att kämpa för en rätt,
När man sig känner tryckt af vigda vattnets sqvätt,
När man till slut ej vill allt gammalt vanvett vörda,
Då, om du liknar Gud, du skall din like mörda.
Ja, landsflykt, slafveri, förtryck och fängselhålor,
Beck, bly och oljas blod, af jern förbrända sålor,
Kniptänger, frätande i kroppen in sin spets,
Jernstöflar kring vår fot och pinbänkar till reds,
Bål, halster, galgar, kors, som slita oss i stycken,
Guds höga diadem, se der, se dina smycken!

Men när sin tirad han lyktat
Den gästen invid min härd,
Kamraten och dandyn flyktat
Med hållning af man af verld.

Och drägten, den fint moderna
I dämpad, behaglig ton
Nu syntes ej längre värna
Hans kropp som klädebon.

I glänsande naken fägring
Stod erkeengeln der

I skimmer som af en hägring
Från afgrundslågors sfer.

Hans ögon en värme göto
Som flammande solar två,
Och lockarna hop sig slöto
Som krona af blixtar blå.
519

Det var ej längre den späde,
Invid hvars sköte jag drömt,
Det nu var den onde, den lede,
Det väsen, som kyrkan dömt.

Det var han, hvars makt vi röne,
Om också allt hat han bar;

Det nu vår herre, den sköne,
Gudomlige Satan var.

Ja, sade han, jag är den slemme, svarte, vilde,
Den slagne. Gud tog allt, jag intet förr en dag.
Dock älsken mig, ty Gud var den er lycka spilde,
Jag ger den åter, jag.

Jag var det som med ljus till eder stamfar lände,
Och honom bjöd den frukt, af Gud förnekad var;
När han ur Eden drefs, jag hoppet återtände:

Du nog det återtar.

Gud väl sin lustgård nu för dig för evigt sluter
Och drifver dig med hot i landsflykts fasor bort,
Dock trots hans viljas bud ett paradis du njuter
På jorden inom kort.

Gud ser med njutning på, hur de han skapat lida
Och bjuder: vinn ditt bröd uti ditt anlets svett —
Jag alstringskraften ut kring jorden mäktat sprida
Och har den söner gett.

Att väcka hat till dig hos din ledsagarinna

Till födslovåndans qval Gud grymt har henne dömt.

Jag gifvit dig en bädd, der kiknande hvar qvinna
Har all dess smärta glömt.
520

Och när till hennes bröst dig tvenne armar sluta,

Der du af lust kan dö emellan hennes knän,
Af afund tärs er Gud, att fröjderna ni njuta
Ej nå till honom hän.

Och allt jag lofvat er jag gifvit, njutning, löjen,
Allt, kärlek, skämt och skratt från nyfödd barnamun,
De heta kyssars glöd, de långa famntags nöjen,
Hvarenda lycklig stund.

Jag har tillintetgjort hvar straffdom domarn tände;
Han ville slägtets död, till intet halp^ hans kraft,
Utur den vattuflod, som han kring jorden sände,
Jag utdrog drufvans saft.

Gud i okunnighet och natt er ville sänka,

Den glada konst jag gett och kunskap al varsam,
Och för min andes fläkt uppfinningarna blänka
Ur slumpens blommor fram.

Jag elden gifvit er, som mörkret lagar skrifvit,
Guld, jern och arbetskraft hos tämda vilddjurs flock,
Jag språkets ord och ljud med gifmild hand er gifvit
Och språkets tecken ock.

Förgäfves kring er stig Gud dimmors töcken hopat
Och en olöslig knut snott hop på tankens band,
Jag knutarne har löst, jag dimman fjerran sopat
Med solljusmägtig hand.

Den vise, forskaren och skaldens kraft, den höga,
Allt som med siarmagt hvar dunkel gåta tvang
Jag gifvit er, min är hvar blixt i deras öga

Och deras stämmas klang.
Min är den röst, som stark i tidens oro dånat,

Mitt hvarje snilles ljus, som ni ett dårligt nämt,
Min Kains gerning var, min, hans som ljuset rånat
Med ett prometeiskt skämt.

Jag Epikurus var, jag Job och Galilei,
Mitt Keplers, Newtons verk och Voltas, Fultons, allt.
Och Gutenbergs, der stolt det ord ni sagt ni se i
Bevingad, ny gestalt.

Tack vare mig ni ha naturens krafter tvingat

Och hennes gåtor löst med edra maktspråks bud,
Till hennes, hennes kung ni hafva upp er svingat,
Till hennes kung, nej Gud!

Ni ha er ingång sprängt i bergens jättesköte,

Ni hafvets rymder mätt och stolta städer byggt,
Ja, hvart er dröm sig sträckt, dock verklighet till möte
Har gått dess djerfva flygt.

Hvart ett mysterium uti er tjenst sig gifver,

Allt ödmjukt böjer sig för eder viljas lag,

Er tankes budskap nu den snabba blixten skrifver,
Er lyder åskans slag.

Ännu en tid, och ni på luftens ljusa vågor

Med edra kölar fram i segerbanor gå,

Och ifrån högrest mast den klara blixtens lågor
Som vimpel synas slå.

, Gud krossat mig, åhja! Men trots hans makt och ränker

Med eller mot hans bud jag har fört er i hamn.

Den Onde kallas jag. Den onde dock, jag tänker,
Ej stulit har sitt namn.
Den öfvermodige, den slagne, ja, jag är detl

Men hämd jag tar i er, ni fattiga, ni små.

Här, drick utaf mitt blod, här är mitt kött, förtär det,
Gud ej gjort mer än så!

Då är det ock till mig er kärlek all skall flyta ; —
Så kommen hit till mig, ni med förkrossad min,
Så kommen hit till mig att sannings bröd få bryta
I hädelsernas vin.

Så kommen, resen er, så stolt som förr i tiden,
Så kommen, Babels torn ånyo bygga vi,
Så gommen, samlade på nytt vi börja striden
Mot gammalt tyranni!

Till mig, till mig, till mig! Nu hämdens dag är inne,
Der uppe i sin borg den högste sitter blek.

Till mig, med vildsint kraft från himlens högsta tinne
Hans murkna troner vräk!

Kom menska, kom, min bror! Mig följ, om du det vågar,
I firmamentets hörn vi slunga våra bloss!

Der Gud sitt säte haft, vid verldens brand som lågar
Vi vilda tumla oss.

*

Med spända vingar, hvilka sprängde

Den fasta muren, syntes mig

Han nu så stor, att blick ej trängde
Uti hans ögons afgrund sig.

Snart synen mer ej honom räckte,

Ej kropp, ej ögon märktes, blott

Ett kolsvart gap, som ut sig sträckte
Kring hela rummet, der han stått.
523

Och der sig tjockast skuggors makter
Trängt hopa, hädelsernas skrän
Röt, som när tusen katarakter
Slå ned mot tusen solars sken.

Mig tycktes som i vilda fasor
Af ilsket skri jag såg, hur Gud

Fördömd slog hufvudet i trasor
Och svann i tomhet utan ljud.

Men plötsligt åter allt var stilla,
Allt teg, och bort flög skuggors här,

Som när en svala flyr den lilla —
Och djefvulen ej mer var der.

rf:	#

Och ensam, häpen, skrämd i mörkret qvar jag låg

På knä, jag bad, hell dig, jag sad’ med eldad håg,
Du stolte, starke, hell! Dig höge hör jag till,
Hell dig! Din tjenare jag är, när helst du vill!
Du, som allt godt oss ger, det onda öfverväger,
Du, den förbannade, min hela kärlek äger.	.

Var helsad frälsare, du fattigmannens tröst,
Som bringar munnen bröd och lycka åt mitt bröst,
Du, som har tändt det hopp oss tålamod bereder,
Som vetenskap och konst och glädje kring oss breder,
Som alstrar snillen fram! Var helsad, upprorsman,
Som helvetet som fri mer godt än himlen fann!
Du, hvilkens vingar man väl stäckt7 men dock ej röfvat,
Du, emot hvilken man oändlig grymhet öfvat,
Du, hvilken ej har hopp, men likväl härdar ut
Och lider stum, fastän ditt qval är utan slut,
Du, hvilkens stolta mod ej någon straffdom tvinge!

Ja, trodde jag på Gud, mitt hell dock djefvuln finge.
5M

Till jemföreise upptaga vi här ett stycke ur Alfred
Mazzas uppsats om Carducci (i Dagens Krönika 1882).

»O Satan (så börjar Carduccis hymn), jag åkallar dig,
festens konung. Vinet gnistrar i bägarne; jorden och solen
vexla småleende med hvarandra kärleksfulla ord. Jag an-
ropar dig, o Satan, som är det väsentliga i hvarje skapadt
ting, dig som är materie och ande, dig, som är sinne och
förnuft.

O prest, bort med dina litanior. Satan viker ej för
dig, han drager sig ej tillbaka! S:t Mikaels svärd rostar;
blixten varder till is i Jehovas hand.

Endast Satan lefver. Han herskar i en qvinnas ögon-
kast, vare sig hon gör motstånd eller utmanar. Han strålar
i det vin, som återställer det flyktande lifvet, som hejdar
smärtan, som uppeldar till kärlek. Det är endast du, o
Satan, som inspirerar min sång, om min sång bryter ut
ur mitt hjerta och utmanar de brottslige påfvarnes, de
brottslige tyrannernas gud.

Dig hafva i alla sekel de anropat som velat resa sig
mot dogmen, att menniskans fädernesland endast vore him-
len ’ och ej äfven jorden. Dig hafva våra förfäder anropat
under namnet Agramainio, Adone, Astarte; dig anropade
folket i lundarne, då Kristi religion redan var antagen af
stadens folk; dig anropade alkemisten, som vågade kasta
sina blickar dit, der presten såg ett brott att forska. För-
gäfves sökte Sankt Antonius och Abelard undfly dig: me-
dan de marterade sig med gissel och tagelskjortor, fyllde
du deras celler med qvinnobilder.

Det var du, som kom Arnoldo da Brescia att inbilla
sig, att han skulle kunna återställa Roms gamla glans. Det
var du, som inspirerade Wicleff, Huss, Savonarola och
Martin Luther; du, som är symbolen af striden mot den
inskränkta religiösa vidskepelse, hvilken de katolska presterna
predika».
’525

Hymnen slutar sålunda : *

Människotanke, o!
bräck dina bojor!

styr öfver svindlande
forsar och strida;
skingrar i dälderna
dimmor som bida;

Blixtre i flammande
eldskrud din bana!
Res dig, materia,
segrar att ana!

Ser du, han nalkas dig,
ryslig, men fager;

hän öfver hafven han
ljungande drager; .

snabb, som vulkanernas
brinnande lava,
stormar han, fjällarnes
värn att begrafva;

samlande kämparnes
splittrade hopar,
vida kring verlden
den väldige ropar.

Som för en hvirfvelvind

altarne ramla — — —
Folken i skälfvande
undran sig samla.

Kännen I Satan, som
fjättrarne lossar,
Satan, förnuftet, som
hämnar och krossar!

Hell dig, o Satan, hell!

Ljusning du bringat!

Presternas Jehova
du har betvingat!

Med denna hemska åkallan slutar sången.

Och hvem har skalden velat förhärliga med denna
sång? Han svarar sjelf härpå:

»Jag har skrifvit min hymn till de två guddomligheterna
(Naturen och Förnuftet) i min själ, i din själ och i alla
goda och ädla själar: till de två guddomligheter, som den
ödsliga och råa asketismen afskyr under namn af ^// och
verld, som teokratien bannlyser under namn af Satan.

* Dessa stanser äro för Dagens Krönika öfversatta af hr Edv. Fredin.
526 ‘

»Satan är för asketikern skönheten, kärleken, välbe-;
finnandet, lyckan. En stackars nunna önskar sig en en-
divieqvist; på den qvisten sitter Satan. En munk finner
behag i en fogel, som sjunger i hans ensliga cell; i den
sången dväljes Satan. Det är denna vilda asketism, som
förnekat naturen, familjen, staten, konsten, vetenskapen,
menniskoslägtet; som till förmån för det kommande lifvet
undertryckt det närvarande; som af kärlek till själen gisslat
och marterat kroppen . . . Satan är tanken, som flyger,
Satan är vetenskapen, som experimenterar, Satan är hjertat,
som brinner, Satan är pannan, på hvilken står skrifvet:
Jag äöjcr mig ej. Allt detta är sataniskt . . .

»Vi finna Satan i det gamla testamentet. Han är den
förste rebellen mot Jehovas despotism i skapelsens öken.
Hvad sade då denne ädelmodige frestare åt mannens följes-
lagarinna? Han visade henne i den tillslutna och enfor-
miga lustgården det hemlighetsfulla träd, som bar kunska-
pens och lifvets apple ; och han sade : äten af detta, och
I skolen vara såsom gudar! — Och hvad annat sade i
sjelfva verket till oss Pytagoras, Anaxagoras, Sokrates,
Plato, Aristoteles? Hvad annat sade Galilei, Newton,
Kepler, Descartes, Kant? . . .

»Jag är ingen skeptiker. Jag älskar och jag tror. »

Såsom man finner, har Carducci lika litet som Riche-
pin med denna hymn velat förhärliga det ondas princip.

Satan är sålunda för Carducci ej det ondas genius,
utan i dess ställe »varandets omätliga princip». Och då
han åt denna sin gud gifvit detta namn, som för öfrigt fört
många kritiker på villospår, har han gifvit honom det
samma såsom en antites mot presternas gud, mot den gud,
som för skalden är autodaféernas och inqvisitionens gud,
den gud, i hvilkens namn man hängde eller brände Arnoldo
da Brescia, Savonarola och Huss, — som dömer Columbus,
som torterar Galilei, som (med Gregorius XVI i sjelfva
nittonde seklet) förklarar användningen af ångan för en
527

djefvulsk uppfinning. En motsats till denna gud är skal-
dens gud.

Hymnen till Satan — skrifver han nägonstädes — är
lyrisk i den mening, att det var ett plötsligt utbrott af all-
deles individuela känslor, som gåfvo sig utlopp ur mitt
hjerta, ja verkligen ur mitt hjerta, en septembernatt 1863.
Min själ hade nu efter flera års forskningar och tvifvel
funnit sin lösen och jublade öfver sitt heurçka. Då jag
lät trycka denna hymn, var jag så långt ifrån att tänka
på att göra propaganda, att jag till en början blott drog
försorg om några få exemplar, bestämda till privat utdel-
ning bland mina vänner.

Inno a Satana hade år 1882 upplefvat 14 upplagor.
Dess inflytande på Richepin är omisskänligt, ehuru hans
sjelfständighet i behandlingen på samma gång är obestridlig.
Nya spegelbilder af Zéro*.

.	1.

Herr Petterssons tankar om turkarne.

De skönaste döttrar dock turkarne ha’,
Eunucker dem vakta sa säkert och bra;
Man friag får harem med dussinet i,
Ack, ack, huru gerna jag turk ville bli!

Hvad jag skulle skämta den hela Guds da n
Med mina turkinnor som turk på divan!
Och allt, de med guldtoffeln pekade på,
Det skulle de söta »turkoserna» få.

Vid Offenbachs toner, i lättaste gaz,
Mig bägarn de skulle kredensa med grace . . .
Men turkarne få ju knappt sm utta på vin —
Nej pass! Att bli turk, nej, det måtte väl hin!

2.

Fikens melodi.

Om midt på da’n, om sent på qvällen,
Blott mästarn gått och verkgesällen,
Då stannar hyfvel, stannar såg,
At andra fält står Calles håg —

* Af förf, till den omtyckta poemsamlingen »Spegelbilder», hr F. Bar-
thelson, har man inom en ej alltför aflägsen framtid att emotse en ny
humoristisk diktcykel, hvarur »Dagens Krönika» blifvit satt i tillfälle att
meddela några profstycken.
529

Dâ kan ej Calle lata bli
Att hvissla högt en melodi.

Den melodin sa enkel är,
Men Fiken har ju den så kär,
Och Calle re’n i fjorton da’r
Så ömt på Fiken blickat har;
Och kan väl då han låta bli
Att öfva flickans melodi.

En mästare på handklaver,

Så väl hvar ton han återger;

Och då hon frågat ju en qväll:

>Blir inte Calle snart gesäll?»
Hur kan väl Calle låta bli
Att spela Fikens melodi!

Den skalken ställer dörr’n på glänt;

Han småler, ty han på sig känt,
Till sist, i fall hon står och lyss,
Han drillar sig nog till en kyss.
Och kan väl då han låta bli
Att drilla Fikens melodi.

Men hur han drillar, dag från dag
För Fiken blir allt mer’ han svag;
Gesäll han blir framåt April;

Det bröllop blir och lite’ till,
Så dansar Calle — hi-hi-hi! —
Allt efter Fikens melodi.

Herr Isidor.

Hon var en skälma, han ett får
Med ögon himmelsblå och milda;
Han kallades herr Isidor,
Och lilla skälman hette Hilda.

Ur Dagens Krönika. VI. 6—7.

4
530

Herr Isidor var ung student
Och var i Hilda rent af galen;
Han q vinn olist ännu ej känt,
Han kände endast älskogsqvalen.

Herr Isidor led grymma qval:
Han endast fick pa afstand svärma,
Tills ändtligen uppå en bal
Han föremålet fick sig närma.

Hvad hon var skön, hvad hon var grann!

Han kände sina kinder glöda;
Till sin förvåning dock han fann
Den skönas ögon alltför röda.

»Ah! hon har läst min poesi,
Den doftande, den fina, skära,
Med mina känslobikter i,
Och verserna till hennes ära.

Hon gråtit för min skull helt visst»,
Han tänkte genast i sitt sinne,
Ack, hennes näsduk af batist,
»Den vore något, den, som minne!»

Hans kärleksfeber steg allt mer,
Hans blod begynte öfversvalla,
Då Hildas näsduk ju han ser
Helt oförmärkt till golfvet falla.

Nog visste han, det finnes lag
För den som stjäl, som tjufgods gömmer
Men när gud Amor hviskar: tag!
Man nästan alla lagar glömmer.

Herr Isidor i smyg tog upp

Den lilla duken superfina;

Och efter en så lyckad kupp,
Han smög sig ut på väg mest gina.
531

Der stod han nu, en ädel bofj

I qvällens mörker helt allena,
Och hänryckt tog han fram sitt rof,
Det doftande, det silkeslena.

Han fann den skönas näsduk våt;

Han suckade: »du hulda, ljufva!

Ack, jag vill kyssa bort din gråt!» —
Tänk, om han anat Hildas snufva!
Anders Fryxell och hans Berättelser
ur -svenska historien.

Ett uttalande på finska
af

E. G. Palmén.*

Min historias historia. Autobigrafisk uppsats af Anders Fryxell.
Försedd med upplysningar och utgifven af E. A. Fryxell. Stockholm 1884.

L

Ett årtionde har godt och väl hunnit förflyta sedan
den som skrifver dessa rader en vintermorgon besökte de
svenska historikernes Nestor för att personligen göra bekant-
skap med en man, som allt sedan barndomen varit en af
mina käraste bekanta, fastän jag dittills ej med egna ögon
sett honom. För den generation, som vuxit upp under tid-
ningen »Eos» glansperiod, skänkte naturligtvis Z„ Topelius
och hans oförlikneliga sagor det första perspektivet utanför
det egna hemmet, men nästa gång, en hänförande verld för
oss öppnade sig, framtrollades den af Anders Fryiells Berät-
telser ur svenska historien. Dessa berättelser, hvilka så nära
beröra äfven Finlands historia, voro långa år igenom den
skattkammare, hvarifrån jag framför allt hemtade kunskaper,
väckelser, fosterländsk hänförelse och kärlek till historien.
Derför kunde jag icke heller underlåta, att uppsöka Be-
rättelsernas författare, då jag för mina första forskningars
skull vistades' i Sveriges minnesrika hufvudstad. Och rik

* Professorn i historia vid Helsingfors universitet E. Gr. Palmén har
nyligen i den finska tidskriften » Valvoja» offentliggjort ofvanstående artikel,
hvaraf han benäget stält en svensk öfversättning i handskrift till värt förfo-
gande. Vi begagna oss häraf så mycket hellre som, märkvärdigt nog, ingen
vetenskaplig eller literär tidskrift i Sverige skärskådat Fryxells posthuma
verk »Min historias historia». Som läsaren finner, vidgar sig ock prof.
Palméns anmälan af denna bok till ett ytterst intressant domslut öfver
Anders Fryxells betydelse i stort taget.	.Red. af D. Kr.
533

belöning fick den okände yngligen för sin djerfhet. Den
åldrige forskaren offrade vänligt en stund af sin dyrbara
tid för att samspråka med »sin unga kollega», ja, han gjorde
sig några veckor senare besväret att uppsöka mig i tredje
eller ijerde våningen, der jag bodde, för att bjuda mig
till aftonen den dag, då han fylde 80 år. Afven senare
fick jag någon gång vara tillsammans med den raske, vän-
lige gamle, hvilken intill det sista var »den yngste bland
de gamle, den äldste bland de unga», såsom en vän till
Fryxell ännu år 1881 yttrade om honom. Med djupa, out-
plånliga drag hafva dessa tillfällen inpräglat sig i minnet,
en hågkomst jemförlig med de dyrbara stunder, då det varit
mig förunnadt att vara tillsammans med J. W. Snellman
och Elias Lönnrot.

Min sympati för ämnet kan jag sålunda ej underlåta att
lifligt uttala, och då Fryxells under Valvojas första lefnadsår
inträffade död manade oss att inrymma åt hans bild ett rum
i den serie af utlandets framstående författare och veten-
skapsmän, som redaktionen beslutit att porträttera för sin
läsekrets, ville jag visserligen icke lemna bristerna i hans
verk ur sigte, men känslan af djup tacksamhet och kärlek
öfverväldigade mig i främsta rummet, då jag betänkte, huru
oändligt mycket det uppväxande slägtet var Fryxell skyldigt
för otaliga mäktiga impulser till det goda. Villigt behandlar
man ännu en gång ett så kärt ämne, särdeles då en för-
träfflig anledning denna gång fins att framställa mångt och
mycket, som senast icke blifvit observeradt eller framhållet.
Afven för dem, hvilka icke i Fryxell se sin ungdoms första
lärare, erbjuda sig rikligen nya och intressanta synpunkter
i den lilla skrift, hvars titel ofvan citerats. Fryxells »Be-
rättelser» äro såväl med afseende å sitt vetenskapliga som
sitt sant nationella värde af det slag, att verldsliteraturens
historia icke kan nämna många dess likar. Vida mera än
hvarjehanda politiska intriger, krig och eröfringar, med hvilka
det är vanligt att belamra skolgossarnes hufvud, förtjenar
detta jetteverks uppkomst vår uppmärksamhet, särdeles då
vi på samma gång lära känna en sällsynt ädel och manlig
karaktär.	.

Den föreliggande boken gifver oss icke en fullstän-
dig bild af Fryxell såsom författare och enskild person,
och det må medgifvas, att om den aflidnes dotter, Eva
Fryxell, också varit sin faders medhjelpare samt »skrifvit
534

.Fryxells berättelser», såsom den gamle sjelf sade, då han
presenterade henne, så har det dock icke varit dotterns sak
att gifva en sådan totalbild. Men i dess ställe få vi uti
föreliggande häfte mycket värdefulla materialier till den
mera omfattande teckning, hvilken —- vi må väl hoppas det
—- förr eller senare någon skall åtaga sig att gifva af sven-
ska folkets Herodotos. Förevarande skrifts vigtigaste del
är naturligtvis den sid. 22—98 ingående berättelsen »Min
historias historia», som Fryxell i lifstiden för sina egnas
och sina vänners räkning skref år 1854, då han hade
hunnit till Karl XII:s tid. Till ram åt denna anslående
berättelse, hvilken, med undantag af några få senare no-
ter och marginalanmärkningar, icke blifvit af författaren
fortsatt, har den store bortgångnes dotter samlat och
ordnat andra ämnet upplysande hågkomster, med ledning
än af sin personliga bekantskap, än åter hemtande under-
rättelser och reflexioner ur särskilda af Fryxells efterlemnade
handskrifter, hvilka man af ett eller annat skäl icke ännu
velat lemna i deras helhet åt offentligheten. De vigtigaste
af dessa bifogade uppsatser beröra Fryxells senare skrift-
ställeri; så t. ex. får man månget nytt uppslag till bedöman-
det af Karl XII:s och frihetstidens historia så väl som
rörande Svedenborgs och Bellmans biografier; äfvenså gör
man gerna bekantskap med reflexionerna öfver Fryxells
författareskap i allmänhet, hvilka helt och hållet enligt
den aflidnes sätt äro fördelade efter olika synpunkter: Fryxells
etiska stränghet, Fryxells polemiska riktning, Geijer och
Fryxell, Fryxells antifilosofiska riktning o. s. v. Afbildnin-
gar af Fryxell och hans graf åtfölja arbetet.

Med skäl har en teckning af Fryxells moder och barn-
domsförhållanden tagits till inledning. Modern, Eva Lovisa
Ekman, var en af dessa hemmets ädla hjeltinnor, hvilkas
namn vanligen blir för den stora verlden obekant, men af
hvilkas dygder och obemärkta arbete barnens duglighet i
främsta rummet beror. Sonens namnkunnighet bevarar i
detta fall äfven moderns namn för all framtid från glömskan,
och det med desto större skäl, som moderns goda egen-
skaper, varm gudsfruktan, sträng sedlighetskänsla och en
härdig, ädel natur på sällsynt vackert sätt förnyades i
sonen. Och Fryxells moder hade dock icke i sitt ursprung-
ligen rika hem fått ens så mycken undervisning som den
mången bakstugusittares barn numera kunna i folkskolan

I
535

erhålla. Med hjelp af sitt klara förstånd, sin praktiska
duglighet och sin fasta vilja besegrade hon emellertid alla
svårigheter, hvilka lifvet medförde, samt gaf sina barn en
förträfflig uppfostran, hvarjemte hon var i stånd att rädda
familjens ekonomiska ställning, hvilken blifvit förstörd genom
mannens lättroget ingångna borgensförbindelser. Under
goda och isynnerhet under onda dagar var hon hela trak-
tens goda engel, ständigt färdig att af sina små förråd gifva
det som behöfdes till nödens lindrande, fromt förlitande sig
på att Gud nog komme att taga vård om barnen.

Fadern, Mattias Fryxell, var en aktad och redbar prest-
man, hvilken derjemte följande med sin tid var en ifrig
beundrare af det förra århundradets s. k. upplysningsfilosofi.
Såsom bekant funnos under denna tidsålders natur de stör-
sta kontraster förenade till ett besynnerligt helt. Voltaire och
Diderot beundrades alldeles utan måtta, men Rousseau äfven-
ledes, fastän deras påståenden för ingen del stämde inbör-
des öfverens. Den senares och tidsålderns egentliga ideal
var menniskans förmodade ursprungliga renhet och oskuld.
Dåliga eller sjelfviska furstar, af hvilka 1700-talet ha så
många att uppvisa, äfvensom den högdragna men förfallna
adeln, hvilken vidhöll sina förfaders anspråk utan att svara
emot deras dygd, fingo gälla som bevis, att bildningen var
endast skadlig och naturtillståndets frihet nödvändig. Oskulds-
lifvet à la Campe bland Stilla hafvets öboar betraktades som
ett slags idealverld; och i Amerikas Förenta Stater framstod
det politiska lifvet, utan afseende å slafveriet och andra
undantag, såsom den fullständiga frihetens land, det förverk-
ligade »contrat social.» Annorlunda bedömdes verkligheten,
då man återvände till sin egen verld från tankarnes aflägsna
regioner. Bondeståndets naturliga råhet, som i alla fall ej
var jemförlig med t. ex. Abba Tulles och de andra Pelju-
öboarnes ståndpunkt, föraktades storligen, och medelklassen
var i sin egen tanke det enda stånd, hvarest gudsfruktan
och rättskänsla öfver hufvud var till finnandes. På samma
sätt fingo äfven frihetens idéer vackert maka åt sig, då den
store eröfraren Napoleon stod på sin lyckas höjd såsom en
afgud för millioner.

Anders Fryxells hem utgjorde dock ett anmärknings-
värdt undantag i detta sista hänseende. Napoleons sjelf-
viska planer och blodiga segrar liksom öfriga dylika hjelte-
bragder utan sedligt värde voro i denna lilla krets ett före-
536

mal för afsky och fasa, icke för beundran. Enligt faderns
tanke var den store’ eröfraren icke annat än en Diable
du Midi, och den ömma modern plägade säga, dä hon
tänkte pä sina likar, hvilka kriget gjort barnlösa, att Napo-
leon förtjenade att till straff för sitt menniskoslagtande ligga
i barnsäng för hvarje menniska, hvars död han vållat. Ett
sådant åskådningssätt kunde ej blifva utan inverkan på
gossens sinne, ehuru han såsom 7-åring med största för-
tjusning läste sagan om Rolf Krake, Ragnar Lodbrok,
Raraunder och andra sådana hjeltar, hvilkas berömmelse
låg deruti, att de »höggo ned folket såsom rått ris». Fryxell
berättar, att han ännu såsom 19-årig varit helt hänförd vid
tanken på den ära, svenskarne skulle vinna genom Nor-
ges eröfring, men fadern ogillade samma krig, emedan
enligt hans tanke Sverige ej hade någon rätt att tillegna
sig sagda land.

I sinom tid kommo dessa i ynglingens sinne utsådda
frön till grodd. De växte och buro hundrafaldt frukt, sedan
egen eftertanke och erfarenhet utvecklat dem. Samma-
ledes var det först sedan Fryxell mognat till man, som han
vann klar insigt, om hvilken betydelse tillkommer folkets
lägre lager, hvilka vid århundradets beygynnelse och ännu
senare så fullständigt föraktades. Men en fast grundval
var redan i barndomen lagd till hans kommande ståndpunkt
i och genom den åskådning, som Fryxell erhöll under uppväx-
ten, i nära samlif med det fagra Vermlands natur och folk.
Redan såsom barn blef han bekant med allmogen, lefvande
till stor del dess lif, och såsom prest införlifvades han än
närmare i dess andliga verld. Sålunda blef han äfven i
ovanlig grad en folkets man.

Men vi böra ej heller glömma en annan frukt af hemmets
och hembygdens enkla seder. Ända ifrån barndomen var
Fryxell t. ex. så van vid att gå barfota, att han om hösten
utan olägenhet kunde springa öfver en nyss skuren rågåker.
I Vermland voro vid denna tid äfven på herregårdarne
innanfönster en okänd lyx, och kakelugnarne hade éj ännu
hunnit från boningsrummen uttränga spislarne. Genom ett
sådant lefnadssätt växte och stärktes en kropp, som ända till
höga ålderdomen bevarade en ovanlig styrka och härdighet.
Fryxell blef redan i ungdomen en mästare i alla kropps-
öfningar, jagt, simning, skridskoåkning och dans; han var
sedermera en af Sveriges första simlärare, och såsom 72-
537

ârig förskräckte han en gång sin omgifhing med att begifva
pa skridskor nt pâ isen. Ett godt arf hade således Fry-
xell erhållit från hemmet och hembygden, då han med
toma händer men gladt sinne begaf sig ut i verlden för att
bana sig väg med egna krafter. Utmärkt helsa, små
behof, varm gudsfruktan, okuflig arbetslust och ett barnsligt
rent sinne voro hans hemgift.

Sålunda kom han till Upsala universitet, hvarest han
i anseende till sin fattigdom först ärnade på kortaste vägen
sträfva till prest. Men då en lärareplats erbjöd sig i
hufvudstaden, derest han aHade filosofie kandidat-examen,
lyckades han med ansträngande af alla sina krafter inom
kort tid få nämnda lärdomsprof undangjordt, hvarpå han
med lust och fröjd var med vid magisterpromotionen. Derpå
bosatte han sig i Stockholm, der han förtjenade sig ett
knappt men tillräckligt bröd genom flitig lärareverksamhet.
För en man af hans art stodo snart bättre jilatser till buds,
och då en särskild flickskola, på sätt och vis den första i
Sverige, grundades i Stockholm genom den store Wallins
omsorg, kallades Fryxell till dess rektor år 1831. Seder-
mera utnämndes han till kyrkoherde i Sunne, då ett värdigt
arbetsfält öppnade sig för honom i hans egen älskade hem-
bygd. Men dessförinnan hade större uppgifter ådragit sig
den unge skollärarens uppmärksamhet.

Förr än vi begynna tala om Fryxells lärareverksamhet,
böra vi nämna, att han redan vid universitetet med stöd
af egen erfarenhet och delvis äfven under kamp hade fått
utveckla sin öfvertygelse och pröfva huru ungdomens idealer
utstodo verklighetens skärseld. Dessa små strider voro
endast en inledning och förberedelse till den genom lifvet
varande strid, som Anders Fryxell utstod emot allt, som
enligt hans tanke var orätt, men redan i dem visar sig
hans sjelfständiga och frimodiga natur; i dem danade och
stadgade sig hans framtida ståndpunkt.

Sin första beröring med den literära verlden fick Fry-
xell genom de då i Upsala rådande literära och poetiska
sträfvanden, som äro kända under namn af den fosfori-
tiska riktningen. Till en början behagade denna brokiga
verld honom storligen, fullkomligt ny som den var, och
han hade »elysiska stunder.» Men en närmare bekantskap
med fosforisternas ledare aflägsnade åter Fryxell från dem.
Ynglingen med sin friska natur fick nog af detta känslo-
538

fulla sällskaps »utvattnade tränad samt urblekta morgon-
och aftonrodnader»; efter några år kände han äckel vid
diktarskaran, »liksom en som ätit upp ett halft lispund
konfekt». Ett slags protest emot den i literaturen rådande
gråtmilda tonen var hans sångspel.Vermlandsflickan, af hvil-
ken ännu den vackra sången »Ack! Wermeland, du sköna»;
o. s. v. är allmänt känd. Men poetisk produktion var dock
icke Fryxells sak, ehuru han såsom ung enligt egen bekännelse
ödt mycken tid derpå. Klart inseende sin oförmåga i detta af-
seende, lemnade han från sitt 25:te år diktandet derhän. De
iakttagelser, hvilka han såsom ung gjort med afseende å sin
samtids liteiära sträfvanden, blefvo tills vidare inneslutna
inom hans eget bröst, till dess de mognade i arbetet »Bidrag
till Sveriges litteraturhistoria».

En djup klyfta mellan Fryxell och hans jemnåriga upp-
kom genom en annan omständighet. Bellmans sånger voro
i Upsala föremål för allmän beundran, och fosforisterne
angåfvo tonen. Bellmans dyrkan var härvidlag ofta af samma
art som korporal Mollbergs och Movitz^ lefnadssätt: en-
ligt många studenters mening var det ett bevis på man-
lighet och en hvardaglig hjeltebragd att dricka hvarandra
till ur bränvinskaggen. Just emot sådana råa seder var det
som Franzén varnade, då han sjöng om »den Bacchus som var
Febi bror, men icke han på tunnan.»

Fryxell för sin del var en glad och yster yngling såsom
få; »kusin glädjen» kallades han i slägtingarnes lag och vid
fester tömde äfven han sitt glas, dock för att glädjas, ej
för att dricka. Men just derför hade han vämjelse vid detta
öfverdådiga lif, ehuru detsamma klädt sig uti qvickhetens och
på sätt och vis äfven fosterländskhetens drägt. Han dolde
ej sina känslor och fick genast erfara, att ungdomen, som
är färdig att fordra för sig sjelf nästan obegränsad frihet,
kan vara tyrann med besked mot andra. Det var ej långt
från att han blifvit utstött ur Vermlands nation, emedan
han vågat säga att kamraterne »uppförde sig såsom svin».
Han fick en nattlig kattserenad och andra bevis på ovilja
och fick ej komma till kamraternes lag, då öfrige verm-
ländingar, som under ferietiden qvarstannat i Upsala, firade
julen tillsammans. Delvis nedslog detta den ensamblifnes
sinne, delvis stålsatte det honom till kamp mot den rikt-
ning, hvilken syntes honom förebåda hans folks fall. En
orubblig grundsten var då lagd till den stränga dom öfver
539

Bellman, hvilken Fryxell ett halft århundrade senare ur
praktiskt-sedlig ståndpunkt framlade.

I bredd härmed må vi nämna en idé, hvilken äfven-
ledes hade sin rot i de iakttagelser, Fryxell gjort vid univer-
sitetet men som syftar ännu djupare än den föregående.
Redan i sitt eget hem härdad mot njutningslystnaden, ung-
domens farligaste fiende, såg Fryxell med bitter sorg huru
osedligheten decimerar hvarje generations leder och isynner-
het kräfver sina ofier inom den ungdom, hvilken förmenas
hafva erhållit en god uppfostran. Då han en gång såsom
äldre vistades i Marstrand för att hvila sig, begynte han
en särskild artikel i denna fråga under titel »En slag-
skugga» (föreliggande arbete sid. 176—186), uti hvilken
han talar betydelsefulla ord till uppfostrare och ungdom.
Han, som var qvinnobildningens första pelare i Sverige,
kunde naturligtvis ej förbise, att slappa sedlighetsbegrepp
äro ett ondt, som särskildt inrotat sig hos det starkare könet,
och med afsky och medlidande tänkte han på de pröfnin-
gar, ett sådant sakernas skick lägger på det andra könets
skuldror. Fädren deltaga ej tillräckligt i sina söners upp-
fostran, sönerna komma för tidigt ur hemmets varma atmos-
fer, de uppfostras redan såsom barn till sjelfviskhet, derigenom
att mödrar, systrar och andra klema bort dem, etc. Man
tillsluter ögonen för ynglingens fel, emedan han förmenas
behöfva någon tid, såsom det heter, rasa ut för att sedan
blifva en ordentlig menniska; slutligen är dålig literatur
äfven orsak till detta förderf, som störtar otaliga begåf-
vade ynglingar i en för tidig graf eller ömklig sjuklighet
— se der hufvuddragen i denna tyvärr ofullbordade artikel,
hvilken emellertid äfven såsom utkast på ett så vackert sätt
belyser Fryxells långt gående granskning och orubbligt sed-
liga stränghet, att vi ej ansett oss böra lemna densamma
oomnämd, då det varit fråga om hans ungdoms erfarenheter
och slutsatser.

Vistelsen vid universitetet utbildade hos Fryxell äfven
ett annat karaktärsdrag, hvilket tryckt sin stämpel på hans
hela kommande verksamhet. Vi hafva redan nämnt, att det
18:de århundradets s. k. upplysnings-filosofi var för honom
så godt som ett arf från hemmet. Denna ursprungligen
i England hemmahörande riktning, hvilken ej erkänner
någon annan kunskap än den ur erfarenheten vunna,
hade tidigt rotfäst sig i Fryxells åt det praktiska vända
540

sinne. Vid universitetet mötte honom en annan riktning, det
slags spekulation, för hvilket menniskoandens eget djup
gäller såsom den vigtigaste, ja, nära nog enda källan till
kunskap, men hvilken så lätt, der icke ett verkligt snille
uppbär detta forskningssätt, förvandlas till nyckfullt hårklyf-
veri och dunkelt ordsvammel. Fosforisternas filosofiska-
påståenden voro merendels af det slag, att dunkelheten
berodde icke på djup i tanken utan på oreda; Schellings
filosofi var samtidigt föremål för ynglingens studier, och
äfven den är tillräckligt invecklad för att sätta läsaren på
tinnarne af templet.

Fryxell grep sig an med arbetet under ödmjuk öfver-
tygelse, att en visdom här förelåg, som han ej så lätt kunde
lära sig att begripa. Flitigt ansträngde han sin tankeför-
måga för att med filosofiens hjelp kunna fatta mennisko-
andens djupaste hemligheter, treenigheten, Kristi uppenba-
relse, enheten mellan friheten och nödvändigheten, o. s. v.
Men förgäfves! I sina lärares visdom kunde han ej finna
annat än »svepskäl, toma fraser, infall, ordlekar, hvilka all-
deles icke bevisade, hvad de sade sig bevisa». Hans barn-
doms enkla tro blef skakad, men verklig vetenskap erhölls
ej i stället. Slutligen vågade han äfven härutinnan lita på
sig sjelf. Efter en inre strid återfann han en gång under
bar himmel en höstafton sin själsfrid, erinrande sig sin mo-
ders innerliga gudsfruktan, hennes varma böner och klara
religiösa ståndpunkt, enligt hvilken lefnad betydde mera än
lära och dogmer. »Jag begynte ana menniskoförnuftets
oförmåga att lösa alla lifvets och dödens gåtor», säger han
sjelf, efter det han berättat denna tilldragelse. Men. den
spekulativa filosofien kunde Fryxell icke sedermera fördraga.
Någon gång frågade han: »kan någon säga mig hvad de
berömda tyska filosoferna uträttat för godt under de sista
100 åren?»

Snart nog visade sig denna hans öfvertygelse äfven
praktiskt ute i lifvet. Den unge skolläraren egnade sig
med hela sitt intresse åt sitt sjelfvalda kall och sökte der-
jemte såsom medborgare draga sitt strå till förbättrande af
samhällsförhållandena. Han såg framför sig mycket föråldradt,
som var i behof af förnyelse: klassicitetens sekelgamla för-
hållanden tycktes vara stelnade. 1 särskilda broschyrer fram-
ställde han sina tankar, och i afsigt att reformera Sveriges
undervisningsväsende föreslog han åtgärder, hvilka helt och
541

hållet stredo emot det, hvar vid man var van. Han for-
drade alla läroverks organiserande efter en plan, yrkade
folkskolors grundläggande, latinets uppskjutande till högre
klass, till förmån för nyttigare ämnen, modersmålets upphö-
jande till ett sjelfständigt ämne, lärareverksamhetens för-
delande efter ämnena och icke efter klasser, o. s. v. Nya
grundsatser trängde sig synbarligen fram i stället för de
gamla; emot det gamla klassiska systemet höjde sig den
realistiska riktningen och nya tidens liberalism till strid.

Med blandade känslor hörde man på dessa reformförslag.
Sveriges dåvarande erkebiskop Rosenstein förklarade upp-
bragt, att skolmannabanan, såväl som den kyrkliga seder-
mera skulle för alltid vara stängd för den djerfve författaren.
Hvarken han som fick, än mindre han som gaf förebråelsen
anade, att kyrkans högsta förtroendevärf inom ett par år-
tiondens förlopp skulle stå den förre till buds, så att han
endast med bevekliga föreställningar kunde slippa den äran.
Och uti de lärdes krets mottogos Fryxells fordringar föga
blidare. I Upsala, der den snillrike Geijer då var konung
i de lärdes samfund — för att i sinom tid lemna sin spira
i arf åt filosofen Boström — hyllade man i detta afseende
mycket gammaldags åsigter. Med spefulla kraftuttryck käm-
pade Geijer emot »nyttorna» i undervisningen samt »>den am-
bulatoriska metodens» d. v. s. ämnesläraresystemets använ-
dande vid undervisningen. Likaså ansåg han onödigt att
grunda särskilda folkskolor, då enligt hans tanke folkunder-
visningen borde inskränkas endast till religionsundervisnin-
gen. »Det är min fullkomliga mening, att jag ville lemna
de lägre och arbetande klasserna fullkomligt olärda», —
så ljöd orakelspråket från Fyris grumliga stränder. — »Vill
en eller annan af folket lära sig att skrifva och räkna,
välan! men deras förträffliga minne gör det för dem i all-
mänhet onyttigt»; — i detta fall fick således nyttans annars
så kallade »osedliga» princip, om också på ett negativt sätt,
komma till erkännande. Såsom riksdagsman hade samme
man förklarat, att betänkliga sedliga missförhållanden blefve
följden, om döttrarna enligt lag erhölle lika arfsrätt med
sönerna; han hade försvarat det gamla skråtvånget, likaså
adelns och presterskapets sjelfskrifna ställning vid riksda-
gen o. s. v.

Det torde slå många läsare med häpnad, att man
ännu vid begynnelsen af detta århundrade kunnat få höra
S42

sådana yrkanden, och till på köpet från en så högt upp-
buren ledares och lärares mun som Geijer var. Vi vilja
dertill svara, att han vid tiden för sitt ryktbara »affall»
visserligen gjorde en tvär vändning för att sedermera med
hjelp af sina sjelfskapade begrepp och sin mäktiga inbill-
ningskraft ifrigt bekämpa hvad han dertills med samma
hjelpmedel försvarat. Men då man i Sverige så stor-
ligen och allt fortfarande beundrar Geijer, hafva vederbö-
rande vanligen glömt att göra åtskilnad mellan hans olika
utvecklingsskeden, anmärker med skäl föreliggande arbetes
utgifvare. I främsta rummet tager man i betraktande hvad
Geijer lärde före sitt affall — dock så att de värsta misstagen
lemnas ur räkningen och glömmas — men på samma gång
plägar man berömma hans liberalism. Och Boström, hvars
inflytande för närvarande torde vara ännu större än t. o. m.
Geijers tidigare varit, lutar i politiska frågor omisskänne-
ligen åt reaktionen. Enligt hans tanke var ju Sveriges
gamla ståndsrepresentation så oöfverträfflig, att redan öpp-
nandet af borgareståndet för bruksegare rubbade institutionens
idealiska harmoni. Bekant är också Boströms böjelse för
den enväldiga statsformen, hvilken äfven förträffligt lämpar
sig för hans s. k. idealistiska system.

Endast när vi taga den reaktionära anda i betraktande,
hvilken rådt och råder vid Sveriges universitet, kunna vi
gifva förtjent erkännande åt Fryxells frisinthet. Också
vann densamma på sin tid alla liberales varma understöd,
och de flesta af hans särskilda yrkanden hafva, såsom en
hvar känner, redan för länge sedan blifvit verklighet. Der-
uti hafva vi äfven det bästa försvaret för Fryxells uppträ-
dande, om hvilket nutiden för öfrigt i sanning ingalunda
vet så mycket, som rätt och billigt vore. Det torde för
öfrigt knapt vara nödigt att tillägga, att, det nyas försva-
rare, en induktionens, den praktiska rationalismens och prosans
man, att äfven han någon gång gick för långt såsom t. ex.
då han förnekade den högre filosofiska spekulationens värde,
då han uppställde nyttan såsom undervisningsväsendets af-
görande grundsats eller bedömde poesien från prosans stånd-
punkt. Tanke och praktiskt förstånd, teori och erfarenhet,
idealism och realism, poesi och prosa — huru man i hvarje
särskildt fall, efter särskilda synpunkter benämner mennisko-
andens motsatta poler — äro begge fullt berättigade och
komplettera hvarandras brister. Den ena af dem kan för
543

den enskilde vara vigtigare, måhända den enda möjliga
synpunkten. Mén menskligheten kan ej afstå från någon-
dera och endast för en tid kan således den ena riktningen
besegra den andra.

II.

Anders Fryxell stod vid denna tid på fullständig krigsfot
med det lärda lägret, representerande öfver hufvud en annan
verldsåskådning än den derstädes hyllade. Med Geijer hade
han redan kommit i faktisk, ehuru ej personlig strid, innan
de ens egentligen rört sig på samma område. Geijers affall
var ej heller egnadt att närma dem till hvarandra; ett
sådant plötsligt språng från en ståndpunkt till den motsatta
stred fullkomligt mot Fryxells regelbundna, lugnt öfvervä-
gande natur. Afven han hade samtidigt begynt framställa
historien, och följande sin egen metod, utvecklade han sig
småningom i en riktning motsatt den förre lärarens. Också
kommo de snart i en skarp strid.

Såsom barn hade Fryxell redan, enligt hvad vi ofvan
i förbigående nämnt, med största förtjusning läst isländska
sagor d. v. s. hednatidens historia. Då han så godt som
kunde utantill Björners kämpadater, begärde han till fortsätt-
ning Gustafvers och Karlars »sagor», men hvad han fick
kunde på intet sätt tillfredsställa en 8-årings läslust.
Minnet af denna en gång så bittert kända brist var må-
hända den mäktigaste anledningen, hvarför Fryxell sedermera
1822 började »till ungdomens tjenst» förtälja sitt fosterlands
historia. Stora resultat väntade han ej af detta företag;
han skref endast af inre håg, med minnet såsom hjelpkälla,
begagnande i detta syfte nattens stilla stunder, då dagens
timmar förgått till fyllandet af lärarens pligter. Historien
hade alltid varit ett af hans käraste ämnen, och vid uni-
versitetet hade han under Geijers presidium disputerat
öfver en historisk fråga. Annars hade han ej på detta
område gjort några forskningar. Sålunda kläddes äfven
Berättelserna i en så anspråklös form som möjligt. Förfat-
taren bestämde ej på förhand deras antal, omfång och plan;
detta allt fick helt och hållet bero af ämnet. Framställnings-
sättet gestaltade sig af sig sjelft efter Snorre Sturleson och
544

de andra isländska sagoberättarnes mästerliga stil, i hvars
fria och naturliga begagnande Fryxell icke haft sin like.

Under arens lopp utkom del efter del. Den literära
kritiken var merendels stum beträffande denna företeelse,
men upplagans åtgång bevisade allmänhetens tillfredsställelse,
och detta var den bästa uppmaning att fortsätta. Medel-
tidens århundraden, så fattiga på hänförande hjelteminnen,
blefvo liksom i förbigående berättade i en enda del, men
Gustaf Wasas minnesrika årtionden togo så mycket mera
utrymme i anspråk. Literaturen kom allt mera till använd-
ning, snart nog äfven arkiven, ehuru det då för tiden var
mycket svårt att arbeta i riksarkivet, som var inträngd!
uti en eländig lokal, och andra arkivs begagnande erfor-
drade mycket resor. Redan Erik XI\T;s karaktär skildrade
Fryxell annorlunda, men afgjordt riktigare än föregångarne,
hvilka mera stått på konungens sida, och då herrarnes strid
med hertigen (Karl IX) skulle skildras, framstod hans afvikande
ståndpunkt i ännu klarare dager. Ofverväldigande är hans
fosterländska hänförelse vid teckningen af Gustaf Adolfs
och Axel Oxenstjernas mäktiga tidsålder: dessa delar äro
utmärkta för sin poetiska anda och sin konstnärliga kom-
position, på samma gång de i vetenskapligt afseende —
särdeles delarne 7 och 8 — äro tillfredsställande. Också
stod Fryxell enligt egen berättelse på höjden af sin
ryktbarhet vid medlet af 1830-talet, då dessa delar hade
utkommit.

Emellertid hade han mognat för svårare uppgifter.
Skildringen af krigiska hjeltebragder kan hänföra berät-
taren liksom äfven läsaren, men den förmår icke belysa den
nya tidens månggreniga sociala och nationala lif. »Karl
XII bör ej på samma sätt uppfattas och tecknas som en
Ragnar Lodbrok», såsom Fryxell sjelf säger. Ett mång-
faldigt nytt lif framträdde från början af 1600-talet i Sve-
riges och Finlands historia under det stridiga idéer kämpade
om väldet. Berättelsernas föregående delar hade på sätt
och vis varit en nationel epopé, men efter hand blef förfat-
tandet af en tillfredsställande historia Fryxells mål. Omsorgs-
fullt döljer han emellertid arbetets vetenskaplighet, för att
bevara detsammas lätta och populära form. Den föregående
uppgiften hade varit lätt och gifvande, den senare var jem-
förelsevis svår och otacksam, — åtminstone för en man,
hvars åsigt tvärt stred mot allmänhetens åsigter, och om
545

hvilken man hellre än om Karl XII kunde sjunga »Han kunde
icke vika, blott falla kunde han».

I mänga afseenden stod Fryxell pä annan botten än
Sveriges allmänhet. Främst må härvidlag nämnas Utilitaris-
mens eller den praktiska nyttans ståndpunkt, hvilken hos
honom oskiljaktigt sammanvuxit med en sträng sedlighets-
känsla; dessa åsigter stötte nationalstoltheten och beundrarne
af krigsäran. Men då han derjemte framstälde sina tankar
rörande den inre historiens frågor, särdeles om konunga-
dömets, aristokratiens och folkets ömsesidiga ställning, kom
han att mot sin vilja närma sig tidens brännande frågor, frän
hvilka han annars hållit sig fjerran genom att t. ex. bestämdt
neka att blifva riksdagsman. Må vi granska hvardera syn-
punkten särskildt.

I den mån han gjort bekantskap med sina källor
hade Fryxell kommit till den öfvertygelse, hvilken hos honom
år för år vann i styrka, att den förgångna tidens händelser
blifvit orätt framstälda, än till någon herskares, än till sjelfva
folkets berömmelse. Den s. k. Götiska skolan, annars för-
tjenstfull, hade enligt hans tanke i detta afseende verkat
skadligt genom att uppegga nationalstoltheten. Man hade
vant sig vid att beundra snillet och hjeltemodet, utan
att undersöka huruvida de läudt folket till båtnad och
framför allt, om de haft sant sedligt värde. Detta sätt att
bedöma är en qvarlefva af bedendomen, anmärker Fryxell
med stort skäl; de sedliga pligterna äro ju enligt Kristi
lära lika för alla menniskor, oberoende af stånd och yttre
ställning. Af sina föräldrar hade han redan i barndomen lärt
sig att förakta eröfrarens sjelfviska planer och till system hade
han såsom fullvuxen utbildat sin afsky emot det smidiga
och böjliga rättsbegrepp, enligt hvilket det i politiska
lifvet förträffligt går för sig hvad som afgjordt i det enskilda
lifvet skulle vara lågt och klandervärdt. Hvarken för jor-
dens store eller ens för eget folk kunde Fryxell göra undan-
tag från det han annars ansåg vara rätt, ehuru han nog
insåg, att mången beundrad och för Sverige nyttig hjeltedat,
mången afgudad hjelte sålunda komme att förlora något af
sin glans. »Skalderna må gerna försköna sitt lands historia,
Tegnér i Svea, Geijer i Manhem, Beskow i Sveriges Anor»
yttrar Fryxell i anledning häraf. »Men häfdatecknaren skall
skrifva sanning. Hans fosterlandskärlek kan dock vara
lika varm. Den röjer sig omisskänneligt i den förtjusning,

Ur Dagens Krönika. VI. 6—7	5
546

med hvilken han berättar sina landsmäns ädla och lysande
bragder, men ock lika omisskänneligt i den klagande, af
sorg halfqväfda röst, med hvilken han förtäljer uppträ-
den, som kasta skugga pä hans folk. Dock måste han
berätta dem, ty sanningen är hans högsta mål.» Och då
Agardh klandrade Fryxell, för det han hade tio Guds bud
såsom regel vid nedskrifvandet af svenska historiens dom,
svarade denne: »Gud gifve jag alltid så gjorde.»

Beklagligtvis har denna upphöjda åsigt ännu icke
fått öfverhand hos forskarne, än mindre hos allmänheten,
hvarför den väckte missnöje särdeles i början. Kommo så
dertill de i Sverige då brännande politiskt sociala stridsfrå-
gorna. Med stöd af sina egna iakttagelser hade Fryxell
betydligt justerat de idéer om de olika folkklassernas värde,
som han såsom ung mottagit. Han kunde ej betrakta
folket med denna kyliga medömkan, som enligt hvad vi sett
då var rådande hos de lärde: ännu mindre kunde han, folk-
skoletankens varme främjare, vilja döma sitt folk till ständig
råhet. Men så varm vän af folket han än var, kunde
Fryxell dock ej förblifva vid den af Rousseau och encyklo-
pedisterne grundlagda, af Kotzebue et Comp, till det yttersta
drifna läran, att aristokrater och högre embetsmän man-
grant voro ett odugligt, uselt följe; — dertill var hans öga
för klarsynt, hans karaktär alltför rättfram. Han såg ju redan
af Sveriges dåvarande förhållanden, att mången afundad man,
som kommit sig högt upp, en Ankarsvärd, en De la Gardie,
Franzén, Hartmansdorff, Wallin m. fl. till karaktär och för-
måga voro mycket bättre än de, hvilka smädade dem, såsom
det hette i jemlikhetens intresse och namn. Något liknande
tyckte sig Fryxell se äfven i historien.

På en tid, då Geijer med stort eftertryck lärde, att
»Sveriges historia var dess konungars» —ett påstående,
hvilket förståndigt uppfattadt och begränsadt, nog eger sin
riktighet, men som af eftersägarnes idislande skara blifvit
omtuggadt till ett alldeles saft- och kraftlöst, — på en tid
då Geijer till de liberales förtjusning sände ut i offentlig-
heten sina bekanta Tre föreläsningar, hvilkas djerfva veten-
skapliga påståenden skulle blifva ett afgörande inlägg i den
strid, som då utkämpades om representationsförändringen,
vågade Fryxell emot sin förre älskade lärare framställa sin
afvikande öfvertygelse. Såsom resultat af sina forsknin-
gar framstälde han hurusom aristokraterna såda som Erik
Sparre, Axel Oxenstjerna, Arvid Horn, in. fl., fastän smä-
dade såsom småkonungar, förtryckare, i sjelfva verket ofta
hade mera samvetsgrant arbetat i folkets intresse än her-
skarne, åt hvilka den stora hopen vanligen är färdig att utan
tvekan, utan farhåga skänka sitt förtroende; han påstod, att
detta historiens förfalskande blifvit under några tidsrymder
helt systematiskt utöfvadt, dem som då rådde till nöjes,
o. s. v. Genom broschyrer och uti sina Berättelser sökte
han aflägsna villfarelserna, väl vetande, att han på samma
gång komme att stöta för hufvudet sega fördomar och fram-
för allt svenskarnes djupt rotade konungskhet. Då frågan
var af rent vetenskaplig art, hindrade dessa åsigter honom
naturligtvis icke att äfven framgent förblifva vid sin förra
öfvertygelse att adeln och presteståndets ställning vid riks-
dagen borde få vika för en mera demokratisk representation
o. s. v. För den skull kunde han icke heller påräkna de
konservatives fullständiga gillande

Så föddes de specielt mot Geijer skrifna flygskrifterna
»Om aristokratfördöraandet i svenska historien», hvilka
genast blefvo mycket ryktbara. Uti Berättelserna visade sig
samma ståndpunkt. Om drottning Kristina, som Geijer så
varmt sökte försvara, hade Fryxell berättat mycket nytt,
obestridligt sant, hvilket ej länder den skildrade personen
till heder. Karl X:s öfverdrifvet djerfva äfventyrarepolitik,
hans svekfulla beteende mot Danmark och hertigen af
Kurland och andra sådana omständigheter voro ej till pryd-
nad for en bild, som man af gammalt vant sig att hålla för
felfri. Farligast var emellertid försöket att störta Karl XII,
svenskarnes halfgud, från den plats, dit nationalstoltheten,
den poetiska hänförelsen och beundran för krigsäran hade
upphöjt honom. Detta visste Fryxell ganska väl, så mycket
mer som han redan på förhand hade fått många varningar
af sina vänner. Men just i detta afseende tycktes honom
ett stort värf finnas att fylla. Historien är ju folkens och
furstarnes läromästarinna. En skef historisk ståndpunkt
lärde de senare att fortfarande eftersträfva yttre glans
och att förakta herskarens högsta pligter, lärde folket
att beundra ytan, men glömma de verkliga dygderna. Så
länge häfdatecknaren idkade sådant afguderi, komme verl-
den att såsom dittills vara uppfyld af krig och elände. På
detta sätt, i korthet återgifvet, framställer den åldrige for-
skaren uti sina 1854 nedskrifna anteckningar sin ståndpunkt,
548

tilläggande: »detta kommer jag äfven att framställa med
afseende å Karl XII:s historia, säkert med samma följd,
nämligen att ådraga mig beskyllningar för en lag, ytlig, pro-
saisk ståndpunkt m. m. Jag bär hellre denna förebråelse
än medvetandet af att emot bättre vetande och öfvertygelse
hafva berömt orättvisan eller förnekat sanningen. Rätt och
sanning vare äfven häfdatecknarens valspråk.»

Förutsägelsen gick i fullt mått i fullbordan. Med öppna
ögon offrade Anders Fryxell sin vunna popularitet för att
kullstörta ultraroyalismen, ultrapatriotismen, ultraheroismen
och den till deras försvar uppfunna historiska kasuistiken.
Dessutom hade han vid samma tid klandrat de liberale
för deras beteende mo-t den gamle Karl Johan; vid
samma tid hade Geijer gjort sitt affall. Ännu kort förut
hade Sveriges mest betydande organer, såsom Fryxell
i sin historias historia berättar, »företagit sig att dels
ignorera, dels nedsätta Geijers förtjenster och att deremot
uppsätta mina så högt som möjligt. På så sätt blef jag
ett tu tre upplyft till stort, alltför stort historiskt an-
seende. — Men nu började de liberale att så mycket som
möjligt upphöja Geijer och nedsätta mina arbeten, för att
på samma gång nedsätta mina mot dåtidens liberalism rik-
tade ord. Geijers och min belägenhet i anseende till den
fria pressen vexlade sålunda helt bch hållet om». Natur-
ligtvis var emellertid vigtigaste orsaken till den svåra storm,
som plötsligen uppstod emo’t Fryxell, den principiella olik-
heten i ståndpunkt mellan honom och allmänheten; denna
olikhet var såsom redan blifvit sagdt, månggrenig och
djupt gående.

Klander, satir och t. o. m. förolämpande hån begynte
nu ymnigt flöda emot Fryxell, och snart var han störtad
från popularitetens höjd. Geijers svar var bittert och, san-
ningen att säga, det är icke någon prydnad för hans sam-
lade arbeten. Lärjungarne följde mästarnes exempel, skrif-
vande hvad de förmådde, men jemförelsevis sällan bringande
i dagen något i sak, som hade värde. Förr hade man i
de lärdas krets klandrat, att Fryxell i sina tidigare delar
lemnat vetenskapens vigtigaste innehåll å sido; han hade
endast, hette det, utplockat russinen ur svenska historien för
att deraf göra en smaklig anrättning. Nu beklagade man,
att han ej förblifvit vid sin ursprungliga plan att endast
skrifva roande berättelser »till ungdomens tjenst»; Atter-
549

bom försäkrade, att han nästan blifvit sjuk af att läsa om
den stora reduktionen. När nya delar utkommo, blef deras
värde ännu mindre erkändt än förr; der man ej kunde klan-
dra, var man stum. Men då Carlson i sitt stora arbete
sökte försvara äfven betänkligare sidor i Karl X:s politik,
när Beskow publicerade sina okritiska, fantastiska hugskott
om Karl XII, och Niklas Tengberg nedsatte frihetstiden,
— då hade tidningarna endast honung i munnen. Den
mest betydande opinionsyttringen emot Fryxell var den
på 1850-talet väckta och på 1860-talet fullbordade planen
att uppresa en staty åt Karl XII. Utan tvifvel var detta
företag i tusendens tanke ett slags upprättelse åt hjeltekonun-
gen gent emot Fryxells klander.

Men denne fortsatte allt framgent sitt stora arbete och
lade sällan på sinnet utbrotten af förtrytelse och hat. Den
ovanligt långa lefnad, som blef honom förunnad, och sin
åtnjutna frihet från presterlig tjenstgöring begagnade han
på det mest samvetsgranna sätt. 65-årig började han med
frihetstiden, om hvilken det var sjunget, att under densamma
»ingen ära var», och i 17 delar framstälde han dess händel-
sei, förtäljande många ryktbara om också oblodiga hjelte-
bragder från denna så'föraktade tid samt rödjande äfven häru-
tinnan vägen för en riktigare uppfattning. Men icke heller
från denna tid kunde han komma utan att råka ut för ett nytt
utbrott af fanatism, sådant man knappast tidigare hade sett eller
hört. Sin från fosforisternes och Atterboms åsigter afvi-
kande tanke om 1800^—1840 årens literära företeelser hade
han redan tidigare framstält i arbetet: Bidrag till Sveriges
literaturhistoria, men derpå fick han ej på länge någon verk-
lik kritik ehuru det denna gång varit lättare än vanligt att gifva
svar. Annorlunda, då han i Berättelsernas småningom allt
mera omfattande biografiska afdelning fick framställa Sve-
denborg och Bellman, dessa snillrika, egendomliga och från
det regelbundna afvikande personer, af hvilka den förre
grundat en ny kyrklig riktning, den senare åter fått gälla
för en nationalskald, hvars minne det allt ännu är skäl att
årligen fira med rundliga dryckeslag. Fryxell bedömde dessa
män från förståndets, prosans och moralens ståndpunkt och
kom till ett annat slutresultat. Beträffande Bellman blef
det larm i lägret. *

* Hvad angår den ärade förf:s uppfattning af Fryxells dom öfver
Bellman vill red. icke anses som dermed solidarisk, men har icke heller
550

Vi hafva medgifvit; att en principiel ensidighet otvif-
velaktigt rader i Fryxells karaktär och verk. Man inser
utan att detta särskildt utsäges, att påståenden, baserade på
en sådan ståndpunkt — såsom ensidighet betrakta vi naturligt-
vis icke hans orubbliga sedliga stränghet — icke kan blifva
historiens slutdom. Vi må tillägga, att det äfven uti detal-
jer kan göras vigtiga erinringar vid hans forskningssätt.
Anekdoter, hemtade från otilltörlitliga strids- och partiskrif-
ter hafva fått rum i Berättelserna, åtminstone såsom till
äfventyrs riktiga underrättelser; sålunda framstår t. ex. mån-
gen af den stora reduktionens förkämpar i mycket mörk
dager, ehuru han skulle förtjent bättre. Geijers djuptänkta
antaganden träffa i några delar sakens kärna bättre än
Fryxells på oräkneliga småsaker baserade slutsatser. Och
icke nog dermed. Del efter del af Berättelserna skjutes åt
sidan genom nyare forskares omsorgsfulla arbeten, på hvilka
mycket 'mera tid och möda nedlagts än Fryxell kunde egna
samma tid, ehuru han offrade hela sin långa lefnad åt sitt
arbete. Odhners Kristinas förmyndares historia, Carlsons
Pfaltzkonungarnas historia, — hvars snara fullbordande man
torde hafva hopp om — och Malmströms frihetstid tyckas
sålunda göra motsvarande delar af Fryxell föråldrade. Blir
det då slutligen qvar många spår af en mans verksamhet,
hvilken hela lifvet igenom uti så hög grad som Fryxell
varit föremål för vetenskapsmännens och allmänhetens ogil-
lande? Skulle Fryxells lefnad varit på samma sätt förlorad,
förspild som Karl XII:s, hvilken i sin envishet just främ-
jade det som han, om vi få tro på hans ifrigaste försvarare,
ville hindra och motverka?

Läsaren ser, att vi fästa ganska mycken vigt vid de an-
märkningar, som gjorts emot Fryxell, större vigt måhända än
för 4 år sedan, då vi behandlade detta samma ämne. Men på
andra sidan ådagalägger en närmare granskning så mycket
stort, snillrikt och bestående uti Fryxells verksamhet, att
vi äro ännu mera öfvertygade än då, att hans namn och
rykte i kommande tider skall förblifva en af detta sekels
klaraste stjernor i Sveriges historia, medan ännu ofödda

trott sig böra vägra plats åt densamma. Det må dessutom nämnas att
»Valvoja» innehöll redan 1881 ett af dr V. Vasenius författadt, Fryxells
åsigter godkännande uttalande i samma hos oss mycket omtvistade ämne.
lied. af Dag. Kr.
slägten med undran spörja efter hans belackares namn och
förtjenster.

Först och främst måste man märka, huru kraftigt de
anspråkslösa Berättelserna verkat äfven då, när man allra
minst velat fasta vigt vid dem. Karl XIl:s historia må
härvid tagas till exempel, eftersom detta parti af berättel-
serna framför allt klandrats för ensidighet. Säkerligen fin-
ner Fryxell icke någonsin nåd inför den generation, som
orubbligt är öfvertygad om, att den unge hj el tekonungen,
som »stod i rök dam», varit Sveriges störste son, vidhvars
grift Svea borde i sorgedok böja knä. Ogerna torde denna
generation hafva afstått från Narvas ryktbara och natio-
nalstoltheten smickrande »en emot 10 stäldes», åtmin-
stone litar den på, att »dvergalåten tystnar emot resen
efter hand». Denna generation går i grafven med orubbad
öfvertygelse, att Fryxells ståndpunkt är kälkborgerlighetens
och den kortsynta krämarandaus ståndpunkt. Då han på
det mest träffande sätt skildrat konung Karls ädla sidor
och förädlande verkan på hans folk, kan teckningen i alla
fall icke tillfredsställa sådana läsare: bilden anses sakna kou-
seqvens, emedan den ej öfverensstämmer med Tegnér; på
grund af källorna berättas äfven sådana omständigheter,
hvilka fläcka äfven en strålande ryktbarhet. At kommande
forskare torde denna generation i ängslan, förgrymmad ropa
såsom Talis Qvalis åt Fryxell:

»Och aldrig går den kungen ur

Vårt sinnelag alltse’n
Han grott ihop med vår natur
Halft annat sekel ren.

Den kämpen utan svek och hann
På en gång stark och mild;

Ryck våra barn utur vår arm,
Tag hjertat ur vår egen barm,
Men rör ej vid hans bild.»

Men en snillrik skald kan icke med sina al .hänförelse
glödande verser skrifva gränser för forskningen En såp-
bubbla är konung Karl, sådan han möter oss i poesien; om
man rör vid bilden, brister den. De mörka partierna uti
konung Karls regering, hvilka nationalstoltheten, hjeltedyr-
kan och svenskarnes konungslighet icke ville veta ai
hafva allt för djupt aftecknat sig uti hans och det olyckliga
Sveriges häfder. Det uppväxande slägtet, som är fritt från
fördomar, torde icke heller skylla på tecknaren att den
552

skildrade personlighetens karaktär är full af motsägelser.
Också se vi för vara ögon, huru den gamla uppfattningen
nu redan far vika både uti poesiens och vetenskapens verld.
Af folkets lidande och icke af herskarens Rolandlika hjelte-
bragder har den störste af Sveriges nuvarande skalder ska-
pat sin beundransvärda dikt »Vernamo marknad», som i
skönhet tager priset ifrån alla de präktiga sångerna, huru
Karl, den unge hjeltekonungen, drog sitt svärd ur bälte och
bröt i striden fram. Och då för närvarande den åldrige
forskaren Carlson framställer nämnde konungs historia, så
kunna vi ännu i de två första delarne icke påtiäffa ett enda
ord derom, huru »den kämpen utan svek och harm, på en
gång stark och mild» skulle for två styfver brytt sig om
sitt folks oerhörda lidanden, till hvilka han sjelf var skul-
den, — en omständighet, som en recensent redan med häp-
nad anmärkt, ödmjukt tilläggande, att antagligen icke något
spår finnes i handlingarna af en sådan känsla. Hvad Carlson
må säga, med sådant stormande missnöje skall han ej bemötas
som Fryxell; vägen är banad.

Och på samma sätt kunna vi taga för gifvet, att äfven
Odhner, Malmström och andra forskare hafva haft eller
komma att hafva stor förmån deraf att den mera avancerade
Fryxell gått förut. Lättare är det för de följande att eröfra
borgen, då den förste af de stormande, om också uti sitt
fall, brutit bresch i muren. Och förvisso har Fryxell mer
än någon annan historiker någonsin gjort gifvit bidrag till
Sveriges häfdateckning: börjande från Erik XIV och ända
till Gustaf IH:s revolution, fins det ej en period, knappast
en vigtig fråga eller person, till hvars teckning han icke
gifvit outplånliga drag. Hans andel i forskningens fram-
steg kan vara föga bemärkt, men den existerar.

Men samme man tillkommer äfven en annan förtjenst,
hvilken åtminstone är lika stor och lika sällsynt. Fryxell
har uppstält såsom sitt mål att skrifva en sådan historia,
som kunde tränga till kojan lika väl som till palatset, för
att öfverallt utbreda noggrannare kännedom om Sveriges
lands och folks öden. Folkupplysningens varme förkämpe
från 1820-talet har tänkt på en tid, »hvilken måhända snart
nog skall komma, då hela Sveriges allmoge kan obehindradt
läsa hvilken svensk bok som helst. Bland de första före-
målen för dess vetgirighet framstår då kunskapen om Sveri-
ges och svenska folkets öden. Äfven till den tidens läsare
553

har jag sökt frambära de lärdomar och varningar och hos
dem tända den fosterlandskärlek^ som kännedomen om var
forntid i så rikt mått gifver.» Och denna storartade, till
den aflägsnaste framtid sig sträckande uppgift har han äfven
förmått sätta i verket; den underbart klara, enkla och äfven
till språket rent nationella framställning, som hans mästare-
hand kunnat dana, gör Fryxells berättelser till ett national-
verk, som ej lätt föråldras. Ännu efter århundraden kan
det vara ungdomens första läsning i hvarje hem, hvarest
de stora minnena från Sveriges och Finlands gemensamma
tider älskas. Få nationer hafva fatt den lyckan att se sin
forntid så berättad. Också är det vår lifliga förhoppning,
att åtminstone en del af detta jätteverk snart må i öfver-
sättning vinna spridning äfven i finska folkets djupa leder.

Vi nämnde verkets yttre förtjenster, dess anslående och
populära form. Men ojämförligt mycket mera väger natur-
ligtvis i vågskålen dess genomgående upphöjda och ädla
åskådningssätt. Må det tillåtas oss att här anföra de ord,
hvilka den berömde Viktor Rydberg derom skrifvit till Fryxell,
då han 4 dagar före den ädle numera bortgångnes död sade
honom sitt sista farväl, liksom uti hela det yngre slägtets
namn. . »Sverige skall vara Eder tacksamt för att Ni såsom
forskare riktat våra häfder med en mängd förut obeaktade
sakförhållanden och visat vigtiga skeden af vår historia i ett
renare ljus. Men som Er högsta ära må räknas att det är
ur de eviga idéernas synpunkter: ur frihetens, rättfardig-
hetens, kärlekens, som Ni sett och tolkat tidstilldragelserna
och mätt de historiska personligheternas inre värde. Ur
de häfder Ni skrifvit strömmar till Edert folk förfriskning
ur det eviga lifvets källor. Tyvärr: de häfdatecknare, om
hvilka detta i våra dagar kan sägas, äro icke många. Också
skola många bland dem förgätas, medan Edert namn skall
med tack och kärlek nämnas af Sveriges folk.»

Må här slutligen ännu en synpunkt blifva påpekad,
ehuru den ej kommer upp emot den föregående. Med hjelp
af större offentlighet växer den allmänna bildningen oafbrutet
och den allmänna meningens makt är för närvarande större
än kanske någonsin förr. Men ofelbar är denna herskare
icke mera än någon annan; äfven då den synes vara mycket
mäktig och säker, kan den vara ihålig och haltande. Icke
förty framstår densamma ofta ganska ofördragsam, om också
förföljelsen ej mera förvandlar sig i bål. Desto vigtigare är det
554

att den enskilde orubbligt står fast vid det han efter bästa
förstånd betraktar såsom rätt, komme hvad som komma vill.
»En emot tio» var förr hjeltars pris, men i dessa nutidens
strider kan det inträffa, att »en emot tusen» ställes — och
segrar. Anders Fryxell har i detta hänseende gifvit ett det
ädlaste föredöme; det är också derför vi här så utförligt
framstält karaktärsfastheten och mannadygden hos denne,
det fredliga arbetets hjelte.

#
• 1886 års landtbruksmöte.

i.	

Inledande öfversigt af de allmänna svenska
landtbruksmötena

af

J. H. G. Fredholm.*

En hastig återblick på de förutvarande landtbruksmö-
tena torde kunna få anses hafva ett särskildt intresse för
stunden just nu, då man står i begrepp att i deras ordnings-
följd inordna det sextonde.

Otvifvelaktigt hafva de allmänna landtbruksmötena i en
ej alldeles ringa mån bidragit till det svenska landtbrukets
utveckling. Naturligtvis hafva många andra orsaker dertill
varit bidragande i mycket högre grad, men genom landt-
bruksmötena har den landtbruksidkande befolkningen kom-
mit till en lefvande insigt icke allenast i många af vilkoren
för bedrifvandet af ett rationelt jordbruk, utan äfven i det-
sammas ekonomiska företräden, — företräden, hvilka på sin
tid voro ganska mycket bestridda. På visst sätt kunna de
allmänna svenska landtbruksmötena hvar för sig betraktas
såsom en exponent för landtbrukets samtidiga ståndpunkt
inom landet och de tryckta berättelserna om förhandlingarna
vid de hittills hållna mötena, af hvilka endast berättelsen
för det sista saknas, innehålla vigtiga bidrag till vårt lands
kulturhistoria, bidrag, hvilka svårligen kunna på annat håll
ersättas.

Tanken på att genom landtbruksmöten befrämja landt-
brukets utveckling väcktes till lif 1844 af dåvarande lands-
höfdingen R. von Kræmer, hvilken vid en af landtbruks-

* Då Eed. haft tillfredsställelsen att redan samtidigt med landt-
bruksmötet erhålla ett par uppsatser i ämnet, må ock nämnas att fort-
sättning kommer att följa i nästa häfte, i det flere fackmän benäget lofvat
bidrag.	Eed. «/ Dag. Kr.
556

akademiens sammankomster framställde forslag: »att aka-
demien skulle för att befrämja det utbyte af kunskaper
och erfarenhet, som genom sammankomster af skilda orters
landtbrukare bör vinnas, söka tillvägabringa ett allmänt
svenskt landtbruksmöte pä något passande ställe t. ex.
akademiens experimentalfält». Detta förslag förordades af
akademiens förvaltningskomité, hvarefter akademien ingick
till kongl. maj:t med en anmälan om de gagnande verknin-
gar, som i andra land visat sig af der öfliga stora landt-
bruksförsamlingar och hemställde, att tillfälle mätte beredas
Sveriges landtmän, att, till vinnande af personlig bekantskap
med idkare af deras gemensamma yrke, samt för utbytande
af kunskaper och erfarenhet, få samlas till allmänt svenskt
landtbruksmöte under loppet af år 1846. Till bestridande
af dermed förenade kostnader begärdes ett statsanslag, för-
slagsvis upptaget till 1600 r:dr b:co. På denna hemställan
följde den 11 juni 1845 kongl. maj:ts svar, hvari det be-
gärda anslaget beviljades, hvarjemte åt landtbruksakademien
lemnades i uppdrag att företaga nödiga åtgärder i och för
mötet. Sedan stadgar för de framtida mötena blifvit den 7
jan. 1846 af kongl. maj:t fastställda, öppnades det första
allmänna svenska landtbruksmötet i juli 1846 i Stockholm.
Till diskussion vid detta allmänna möte, som besöktes af
676 mötesdeltagare, hade framstälts 56 frågor och den med
mötet förenade utställningen omfattade 46 djur och 54 andra
föremål. Mötesomkostnaderna belöpte sig till 3,600 kronor.

Sedan början sålunda var gjord, höllos under de fyra
nästföljande åren möten hvarje år. Efter denna tid och
intill 1871 höllos de i regel blott hvart tredje år, någon
gång med endast två års mellanrum, och från 1871 hafva
de hållits endast hvart femte år. Antalet mötesdeltagare
aftog för hvarje möte från det första ända till det femte,
som hölls i Örebro 1850, och utgjorde då endast 250, men
har sedermera åter tilltagit, så att i det 14:e mötet i Norr-
k^P^ng 1876 deltogo ej mindre än 2,514 mötesmedlemmar.
Ända till det 9:de mötet i Göteborg 1860 egde mötena en
öfvervägande karaktär af diskussionsmöten, hvarest man på
de allmänna sammankomsterna af handlade frågorna: om un-
dervisning i landtbruk jemte införandet af undervisning i
trädgårdsskötsel och jordbruk vid folkskolorna, om jordbruks-
arbetarnes och tjenstefolkets ställning, om obehöfligheten af
bränvinsbränning såsom binäring till jordbruket, om förän-
557

drad stängselskyldighet, om frihandel och tullskydd m. m.
Pa det 4:de mötet i Malmö 3 849 gjordes yrkande pä an-
ställandet af agrikulturkemister, ett yrkande, som sedermera
förnyades tills den första agrikulturkemisten anställdes 1856.
På det 7:de mötet i Upsala 1855 framhölls behofvet af lan-
dets geologiska undersökning, som sedermera börjades 1858.
Derjemte sysselsatte man sig vid dessa möten, i synnerhet
vid de första, med diskussion af åtskilliga landtbruks-tek-
niska spörsmål, hvarom nu mera ej anses möda värdt att
spilla många ord såsom olika metoder för stackning, förde-
larna af cirkulation, flåhackning, bränning m. m.

Från är 1860 hafva de med mötena förenade utställ-
ningarna allt mera kring sig samlat de besökandes intresse.
Dessa utställningar bereda också den stora jordbrukande
befolkningen eftersträfvansvärda tillfallen, att pä åskådnin-
gens väg blifva förtrogen med landtbrukets framsteg och
livad bäst detsamma har att framte såväl hvad kreatur som
redskap beträlfar. Till de mycket betydande framsteg värt
lands jordbruk under senast förflutna 25 är gjort i begge
dessa hänseenden hafva landtbruksmötenas utställningar i ej
oväsentlig grad bidragit-

För prisbedömningen af de vid mötena utställda hus-
djuren uppgjorde landtbruksakademien 1858 ett program,
som genast tillämpades vid det samma är i Jönköping hållna
möte, vid hvilket 150 djur voro utställda. Ännu är 1863
införde vi hit till landet flera nötkreatur än vi utförde, men
med det följande året inträdde en förändring till det mot-
satta. Med anledning häraf föranstaltade man vid det ll:te
mötet i Malmö 1865 om utställning af gödkreatur och blefvo
sådana då för första gången utställda till ett antal af 127.
Vid samma möte framlade J. G. Swartz sin bekanta ismetod
vid mjölkhushållningen och den reform på detta område,
som deraf bief en följd, medförde 1868 den förändringen i
landets smöromsättning att utförseln af smör, som dittills
varit ringa, detta är ställde sig i det närmaste lika med
införseln och frän 1870 har utförselöfverskottet af smör alt-
jemt ärligen ökats. Senast var mejerifrågan före på det
15:de mötet i Malmö 1881, då man yrkade på inrättandet
af högre mejeriskolor, hvilka äfven kommo till stånd 1883.
Vid sistnämnde möte blef äfven den af de Laval uppfunna
separatorn mera allmänt bekant för mejerihandteringens
idkare.
558

För befrämjandet af hästafveln visade sig ett lefvande
intresse vid mötena i Malmö 1865, Göteborg 1871 och Norr-
köping 1876. Af den under landtbruksakademiens förvalt-
ning ställda och år 1881 med schäferifonden sammanslagna
stamholländerifondens medel äro till prisbelöningar for floc-
kar af nötkreatur och får anslagna 10,000 kronor att vid
innevarande landtbruksmöte utdelas.

Förbättrad landtbruksredskap började först på 1840-
talet att i Sverige ådraga sig någon uppmärksamhet. Ma-
nade af Nonnens exempel började man vid de i slutet af
nyssnämnde årtionde inrättade landtbruksläroverken tillverka
landtbruksredskap, som bättre motsvarade rationella fordrin-
gar än de ända dittills allmänt brukade. Sedan på sådant
sätt exempel blifvit gifna, började med 1850-talet Öfverum,
Ankarsrum, Hellefors, Näfveqvarn, Forsvik m. fl. bruk att
göra tillverkningen af landtbruksredskap till föremål för sin
verksamhet, så att landtbruksläroverken kunde i början på
1860-talet befrias från dem åliggande skyldighet att tillverka
landtbruksredskap.

På landtbruksmötet i Örebro 1850 förevisades för första
gången två flyttbara engelska tröskverk, men först på mötet
i Jönköping 1858 förekommo redskap, utställda till något
större antal. Bland der utställda 119 landtbruksmaskiner
och — redskap bör främsta platsen tillerkännas den af Munk-
tell tillverkade första svenska lokomobilen, hvilken, ehuru
varmt lofordad, likväl ej kunde säljas. Redan på följande
möte i Göteborg 1860 representerades .maskinafdelningen af
430 redskap och maskiner, och der fick man skåda främ-
mande redskap i något större antal såsom ångtröskverk från
England samt en del redskap från Amerika och Danmark.
På mötet i Stockholm 1868 förevisades den första ång-
plogen.

Från landtbruksmötet i Göteborg 1871 daterar sig den
stora förbrukning af maskiner för jordbrukets behof, som
sedermera här i landet gjort sig gällande. På sistnämnde
möte infunno sig ej mindre än 31 engelska firmor för till-
verkning af landtbruksmaskiner. Bland af dem vid detta
tillfälle utställda maskiner var det Thomsonska landsvägs-
lokomotivet, som hölls i gång på utställningsfaltet, en nyhet.
Uppmuntrade af den framgång, som de utländska maski-
nerna här i landet rönte efter Göteborgsmötet, infunno sig
på landtbruksmötet i Norrköping talrika utländska maskin-
559

utställare såväl engelsmän och tyskar, som framför allt ame-
rikanare. Då på Göteborgsmötet endast något mer än 350
maskiner funnos utställda, uppgick dessas antal i Norrköping
till omkring 1,000; deraf 60 lokomobiler, 70 tröskverk och
80 slätter- och skördemaskiner, bland hvilka sistnämde var
att märka den första af svensk (Palmcrantz’) konstruktion. Med
detta möte hade dock utlandet uppnått höjdpunkten för sin
afsättning här i landet. På landtbruksmötet i Malmö 1881
visade sig den utveckling, som de inhemska verkstäderna
för tillverkning af landtbruksmaskiner vunnit under 1870-
talet, på ett i ögonen fallande sätt, och jämförelsevis få voro
de utländska firmor, som der voro representerade. Vid
detta möte höllos vid Alnarp tvenne ångplogar af olika
system i gång under verkligt arbete.

Det hittills följda sättet för prisbedömandet af maski-
ner och redskap hade lemnat mycket öfrigt att önska och
missnöjet dermed föranledde bestyrelsen för det 16:de landt-
bruksmötet att 1884 sammankalla ett möte af maskinfabri-
kanter och landtbrukare för att. uppgöra program för pris-
bedömningen och för den till grund derför liggande pröf-
ningen af maskinerna.

De för mötena först uppgjorda stadgarne ansågos redan
vid mötet i Malmö 1865 ej vara tidsenliga. Förslag till
nya stadgar föredrogos på mötet i Stockholm 1868 och
antogos på det följande mötet i Göteborg 1871. Enligt
dessa stadgar skola mötena i regel vara i fem dagar och
under dessa skola hållas såväl allmänna som sektions-sam-
manträden. Sektionerna äro tre, nämligen för åkerbruk,
för boskapsskötsel och för binäringar, till hvilka räknas
skogshushållning. Till hvarje möte sänder landtbruksaka-
demien 2 och hushållningssällskap 1 eller 2 ombud. Dessa
jemte styrelsen för mötet bestämma tid och ställe för nästa
möte. T början ansåg man att mötena borde hållas i orterna,
men med nutidens lättare kommunikationer synes det blifva
regel att att ej hålla dem på andra ställen än i Stockholm,
Göteborg och Malmö. I Stockholm har hållits tre möten
och innevarande blir det fjerde; i Malmö har hållits tre och
i hvar och en af städerna Göteborg och Norrköping två
möten. Deltagare i mötet erlägger ledamotsafgift med 5 kr.
och eger att deltaga i diskussion och beslut samt att erhålla
berättelsen öfver mötets förhandlingar, hvilken skall utgifvas
senast 6 månader efter mötet.
560

Statens bidrag till betäckande af omkostnaderna för
mötena hafva alltjemt ökats frän 1,000 kronor det första
mötet till 3,000 vid det tredje, 10,000 vid det 8:de, 23,000
vid det 12:te och 13:de. ' 35,000 vid det 14:de och 66,000
vid det 15:de. För närvarande utgår af statsmedel ärligen
5,000 kr. till betäckande af omkostnaderna för utställnin-
garna och 10,000 kr. till pris, hvartill kommer landtbruks-
akademiens förut omnämda pris å 10,000 kronor. I jem-
bredd med utställningarnas allt större utveckling hafva äfven-
ledes inkomsterna ökats. De uppgingo, statsbidragen inbe-
räknade, till öfver 200,000 kr. vid Norrköpingsmötet 1876
och till 183,000 kr. vid Malmömötet 1881, under det att
de endast uppgingo till 125,000 kronor vid Göteborgsmötet
1871 och till 82,000 kronor vid Stockholmsmötet 1868.
II.

Första Svenska Hundutställningen i
Stockholm.

Som nu den tidpunkt inom kort är inne, då äfven i
vårt land en allmän hundutställning kommer till stånd, och
den mer än en gång ifrågasatta planen till en dylik upp-
visning alltså blir till verklighet, torde det vara på sin plats
att här i korthet redogöra för denna frågas uppkomst och
utveckling.

Hos en del af vårt lands jägare har på senare tiden
uppstått och rotfast sig tanken, att, i likhet med hvad som
redan är brukligt och befunnits lända till stort gagn i ut-
landet, äfven hos oss utställningar af hundar borde hållas,
hvaraf en mera rationel hundafvel och en noggrannare om-
vårdnad om detta, det intelligentaste af våra husdjur borde
kunna blifva följden.

Lifligt öfvertygad härom, gjorde sig, enligt hvad vi hört
uppgifvas, hofjägmästaren E. Bohnstedt, sjelf varmt intres-
serad för allt, som har med jagten att skaffa (således äfven
för hundafveln), och skicklig jägare, till tolk för dessa
önskningar och väckte inom den Kongl. Jagtklubben för-
slag om att åvägabringa en allmän svensk hundutställning.
Klubben gillade det väckta förslaget och uttalade sig för,
att en dylik utställning skulle hållas. En komité tillsattes
för att taga saken om hand och bringa den till en lycklig
lösning.

Efter någon tid utfärdade nämnda komité följande cir-
kulär:

»Vid årssammanträde med Hans Maj:t Konungens Jagtklubb i sist-
lidne Maj månad beslöt Jagtklubben, i enlighet med derom väckt förslag,
att, samtidigt med det Allmänna Svenska Landtbruksmöte, som under år
1886 kommer att hållas i Stockholm, söka derstädes åvägabringa en ut-
ställning af hundar; och uppdrog Jagtklubben åt en Komité, bestående
af undertecknade, att vidtaga de åtgärder, som för utställningens anord-
nande kunde erfordras.

Ur Dagens Krönika. VI. G—7.	g
562

»Då emellertid medel till bestridande af de för utställningens brin-
gande till stånd nödiga utgifter endast på frivillighetens väg torde kunna
anskaffas, vänder sig Komitén härmed till idkare och vänner af jagt
samt égaré af hundar med uppmaning att här nedan* teckna penninge-
bidrag till förenämda utställning.

»Det torde vara för tidigt att redan nu framlägga fullständigt pro-
gram för utställningen, enär ett sådant i väsentlig mån måste blifva
beroende af beloppet utaf de inflytande bidragen.

»Listorna jemte derå tecknade belopp torde, ju förr dess hellre, in-
sändas till undertecknad Bohnstedt, under atlress Rinkesta pr Eskilstuna.

»Stockholm den 6 November 1883.

» Gustaf.

»Victor Ankarcrona.	Edv. Bohnstedt.

»Fredrik von Blixen-Finecke.	Carl Kullberg.»

A.tt utsända teckningslistor för insamlande af bidrag till
hundutställningen var en alldeles nödvändig sak, enär alls
inga penningmedel förefunnos till det ifrågavarande ända-
målet, hvarför saken måste helt och hållet ställas på den
enskilda offervillighetens grund. Medel inflöto också till ett
så stort, sammanräknadt belopp, att Komiterade med fäst
afseende derpå, att den afgift, som skulle betalas för hvarje
utstäld hund, samt inträdesafgifter och inkomsten af kata-
logers försäljande vid expositionen likaledes borde inbringa
åtskilligt, kunde definitivt besluta sig för utställningen och
för dess hållande samtidigt med Allmänna Landtbruksmötet
i Stockholm sommaren 1886.

Sedan hundutställningens tillkomst sålunda blifvit be-
fryggnd; utarbetade och offentliggjorde Komiterade nedan-
stående	.

Reglemente för

Hundutställningen i Stockholm 1886.

§ 1-

Utställningen, som öppnas Fredagen den 16 Juli kl. 10 f. m. samt
fortgår till och med den 18 Juli kl. 8 på aftonen, är tillgänglig endast
för hundar tillhörige i Sverige bosatta personer.

§ 2.

Anmälan till deltagande i utställningen skall sednast den 1 April
1886 göras hos Hofjägmästaren E. Bohnstedt under adress Rinkesta
och Hållsta.

Anmälan skall ske skriftligen å särskilda blanketter, hvilka insän-
das i 2 exemplar, hvarefter det ena behörigen påtecknadt återsändes till
utställaren och bör åtfölja anmäld hund vid transporten till utställningen.

* D. v. s. på särskildt tryckt lista.
563

Anmälningsblanketter kunna på reqvisition erhållas af Hofjägmä-
staren Bohnstedt.

§ 3.

Samtidigt med anmälan skall inskrifningsafgift, Tre kronor för
hvarje anmäld hund, insändas till HoQägmästaren Bohnstedt.

Anmälan, som icke är åtföljd af nämnde afgift, mottages icke.

§ 4.

Under utställningen erhålla hundarne fri vård oeh utfodring.

§ 5.

Anmäld hund skall vara vid utställningslokalen aflemnad sednast
kl. 6 förmiddagen Fredagen den 16 Juli 1886, men emottages äfven
den 15 Juli.

Om anmäld hund icke utställes bör Hofjägmästaren Bohnstedt
derom underrättas.	.

Inbetald anmälningsafgift återlemnas icke.

§ 6.

Anmäld hund skall vid ankomsten till utställningslokalen vara för-
sedd med starkt och ändamålsenligt koppel samt halsband. Befinnes
något af dessa bristfälligt, anskaffas på utställarens bekostnad annat
koppel eller halsband. '

Om anmäld hund är till salu, bör utställaren vid anmälningen
lemna uppgift derom äfvensom försäljningspriset.

Om hund under utställningen varder såld, afdrages å försäljnings-
summan 5 procent, hvilka tillfalla utställningskassan.

§ 8-

Hund, behäftad med skabb eller annan sjukdom, mottages ej å
utställningen.

§ 9.

Utstäld hund må ej så länge utställningen pågår utan skriftligt
tillstånd af den, som öfver utställningen har tillsyn, lösas eller flyttas,
dock eger utställare eller hans ombud att hvarje afton vid utställ-
ningslokalens stängande bortföra utställd hund, mot det att hos komi-
terade deponeras Tio kronor, hvilka tillfalla utställningskassan, derest
hunden icke påföljande dag före klockan nio förmiddagen är inställd på
sin plats i lokalen.

Pristagare går i sådant fall miste om honom tillerkändt pris.

§ io.

Komiterade skola söka bereda nödig säkerhet och skydd åt de ut-
stälda hundarne, men ikläda sig icke någon risk för dem.
564

§ H.

Endast de hundar, hvilka i rätt tid blifvit anmälda och i utställ-
ningslokalen aflemnade, fä deltaga i täflan om pris.

§ 12.

För att pris inom en klass skall kunna utdelas måste minst 4
hundar inom samma klass vara utställda.

Om prisdomarne anse att af de i en klass utsatta pris ett eller
Here icke böra i denna klass utdelas, kunna dessa pris till en annan klass
öfverflyttas och der utdelas.

§ 13.

För anmälda hundar har kostnadsfri transport till och från utställ-
ningen blifvit medgifven å Statens jernvägar.

De föreskrifter, hvilka Kungl. Styrelsen för Statens Jernvägstrafik
meddelat angående aflemnandet vid jernvägsstationerna och forslandet å
jernvägarne af de till utställningen anmälde hundar, komma att tryckas
å baksidan af de faststälda anmälningsblanketterna.

§ 14.

Söndagen den 18 Juli 1886 efter kl. 8 e. m. få de utställda hun-
darne afhemtas mot förevisande af anmälningsbevis. Hund, som ej till
kl. 12 middagen den 19 Juli 1886 är afhemtad, återsändes till utställa-
ren på dennes kostnad och risk.

Proffrajn.

Afdelning I. Jagtlmndar.

Klass 1. Stöfvare.

» 2. Långhåriga Hönshundar.

» 3. Korthåriga Hönshundar.

»	4.	Vindthundar.

» 5. Taxar & Fox Terriers.

Afdelning II. Icke gagtlmndar.
Klass 6. Vallhundar.
»	7.	Sällskapshundar.

På anmäluingsblanketterna skulle angifvas: 1) den klass,
till hvilken den anmälda hunden hörde, 2) hans kön, 3) namn
och 4) färg, 5) hos hvem han blifvit född och 6) uppfödd,
7) hans ras, 8) hans härkomst både på fädernet och mö-
dernet, 9) hans födelseår och födelsedag, 10) salupriset, om
hunden utbjöds till försäljning, och 11) brandförsäkrings-
värdet, ty Komitén ville gå i författning om de utstälda hun-
darnes brandförsäkrande. Slutligen upptogo anmälnings-
blanketterna en kolumn för »särskilda upplysningar». Afven-
ledes meddelades, att för utställningen afsedda hundar fingo
565

kostnadsfritt försändas pâ statens jernvägar, dock under
vissa, närmare angifna vilkor; ett bland dem var, att hvarje
sändning hundar måste vara åtföljd af en vårdare, hvilken
skulle erhålla fri resa* i tredje klassens vagn till och från
Stockholm.

Efter ofvan återgifna reglementes offentliggörande in-
gingo anmälningar i rask följd**, många flera, än man —
efter hvad utställningar i det europeiska Britiska riket, Tysk-
land, Osterrike-Ungarn o. s. v. gifvit vid handen — kun-
nat förmoda, förvisso ock flera, än hvad man kunde önska.
Långt bättre hade varit, om en icke ringa del af de an-
mälda hundarne aldrig förevisats på utställningen, ja, till
och med halftannat hundra af dem aldrig kommit att hafva
något med utställningen att göra***. Nu orsaka dessa
»räckor» onödiga kostnader, göra större utställningslokal af
nöden, försvåra anordningarna, öka högst ansenligt Komite-
rades, prisdomarenas och andra med utställningen arbetandes
besvär o. s. v.

Helt visst har mången utställare öfverskattat sina hun-
dars duglighet (på anmälningsblanketterna finnas ej sällan
uppgifter, som antyda sådant och i sin naiveté äro rätt
lustiga) och känt en viss stolthet af att få sin »Fille», eller
hvad hunden nu kan heta, upptagen i en katalog och före-
visad på en exposition, j-

Deremot har ett antal hundar blifvit anmäldt af per-
soner, hvilka äro kända som skickliga jägare och som be-
främjare af vår hundafvel. De af dem lemnade uppgifterna,
ofta upptagande utförliga stamtaflor för deras hundar, äro
af helt annorlunda beskaffenhet, intressanta och mången
gång värdefulla till sitt innehåll. Af dylika uppgifter fram-

* Den förmodan ligger nära till hands, att detta af Kongl. Trafik-
styrelsen framstälda vilkor i sin mån bidragit till att göra antalet an-
mälningar så stort, som det blifvit.

:::i: Sådana insändes långt efter den 1 april, ehuru de naturligtvis
då icke mottogos.

*** Om ett i Komitén framstäldt förslag att sätta anmälningsafgif-
ten för hvarje hund till 5 kronor gått igenom, torde antalet anmälningar
blifvit mindre.

f Hurudana föreställningarna om expositionen kunnat gestalta sig
hos en eller annan utställare, framgår t. ex. deraf, att en person, som
anmält en högst simpel hund, en knäracka, sade sig hafva gjort det,
hufvudsakligen emedan han trodde sig skola få den samma dresserad
under utställningen.
566

gâr? att om än i det stora hela allt för liten uppmärksam-
het i vårt land egnas ät rasernas renhet och utvecklande,
finnas dock undantag härutinnan.

En god sak skola dessa sämre hundar i alla händel-
ser göra: de blifva lefvande illustrationer pä sådant, som
bör undvikas vid hundkulturen, och komma att göra tjenst
som bjerta motsatser till det goda inom vår hundafvel, som
expositionen har att uppvisa, de skola angifva, i hvilken
riktning utvecklingsarbetet icke bör gå, och mana till all-
varliga ansträngningar i den rätta riktningen. Också är
det att hoppas, att en blifvande andra utställning skall upp-
visa märkbara framsteg i den svenska hunduppsättningens
beskaffenhet. Så har förhållandet redan blifvit i Norge.

T ett hänsende blir denna första utställning af alldeles
särskildt intresse: nämligen genom att uppvisa hundar från
ett land af så betydlig utsträckning som Sverige, hvilka
lefva under så olikartade förhållanden samt användas till så
skiljaktiga och vexlande uppgifter.

Öfver hundutställningen har en katalog blifvit upprät-
tad af fil. doktorn C. R. Sundström. Till ledning härvid
hafva tjenat förnämligast sådana uppgifter, som förefinnas
på anmälningsblanketterna, men äfven andra, särskildt in-
hemtade upplysningar. Dylika hafva ganska ofta visat sig
oundgängliga på grund af luckor eller felaktigheter i de
nyssnämnda uppgifterna. I katalogen äro hundarne ord-
nade efter det program, som Komitén meddelade i sitt ofvan
anförda reglemente.

Hela antalet anmälda hundar utgjorde den 1 sistlidna
april 445 nummer; till dessa kommo äfven åtskilliga kullar
valpar, hvilka skulle åtfölja sina mödrar. Enär dock se-
dermera några få djur dött eller af annan orsak icke lära
komma att sändas till utställningen, upptager katalogen 188
nummer stöfvare, 26 d:o långhåriga och 61 d:o korthåriga
hönshundar, 12 d:o vindthundar, 23 d:o taxar, 15 d:o fox-
terriers, 7 d:o vallhundar, vidare (i klassen 7) 23 d:o S:t
Bernhards-hundar och Newfoundlands-hundar, 42 d:o Leon-
berger-hundar, Ulmer-doggar, mastiffs, danska, tyska och
engelska doggar, 11 d:o terriers, råtthundar och pintscher
samt 32 d:o mopsar, King Charles-hundar, levretter, pudlar
och hundar af icke uppgifvet slag, d. v. s. inalles 440. En
stor del af hundarne är dock införd utifrån och icke född
i Sverige.
567

Af denna förteckning finner man genast, att stöfvarne
(till hvilken afdelning drifvande hundar i allmänhet, således
äfven elghundar, blifvit förda) äro de talrikast represente-
rade, hvilket ju i vårt land också är alldeles naturligt. Der-
näst komma de korthåriga hönshundarne, hvilket beror
derpå, att sådana, förnämligast af engelsk, skotsk eller ir-
ländsk härkomst, på senare tiden varit på modet i vårt
land. Ett temligt antal långhåriga hönshundar utställes
dock, hvilket visar, att dessa vackra och ädla fogelhundar
ännu omhuldas af en del svenska jägare. Äfven af taxar,
hvilka för några år sedan voro rätt sällsynta hos oss, ut-
ställas icke så få. Af synnerligt intresse skall blifva att få
på en gång skåda en sådan mängd stöfvare, blifva i till-
fälle att anställa jemförelser dem emellan och söka utröna,
om några inhemska raser af värde finnas. Likaledes bör
jemförelsen såväl inom hvardera afdelningen af hönshundar
som mellan dem båda blifva lärorik. Vid denna första ut-
ställning bör man dock akta sig att ställa anspråken på
hundarnes beskaffenhet allt för höga.

Utställare finnas ur alla samhällsklasser. Främst bland
dem kunna nämnas DD. KK. HH. Kronprinsen och Kron-
prinsessan; den förre utställer en långhårig hönshund och en
vallhund, den senare en mops. Äfven andra utställarinnor
förekomma, flertalet af dem inom 7:de klassen. Anmälningar
hafva ingått från många mera framstående jägare i vårt
land. Härigenom bör utställningen blifva upplysande och
lärorik, framkalla ett ifrigare sträfvande att förbättra den
svenska hundafveln samt mana våra verkliga hundkännare till
en noggrannare vård om och uppfostran af nyttiga hundar.

Icke få utställare (bland dem en, som anmält icke min-
dre än 26 nummer) hafva angifvit försäljningspris för sina
hundar; i ett par fall är detta dock så öfverdrifvet, att det
tyckes vitna om mycken naiveté eller en god portion oblyg-
het hos egaren.

Till utställningslokaler hafva godhetsfullt upplåtits ka-
valleri-etablissementets ridhus och stall på Ladugårdsgärdet.
Enär ridhuset, hvilket förses med en kostsam inredning, på
det att hundarne icke må skada hvarandra, icke är tillräckligt
rymligt, måste 96 stöfvare placeras i det ifrågavarande stallet.

I utställningslokalerna skola alla hundarne ovilkorligen
vara bundna, men för dem, som få sin plats i ridhuset, blifva
kättar af rutstaket iordningsstälda, i hvilka de förvaras.
568

För hundarnes vård och utfordring under de trenne
utställningsdagarne hafva Komiterade naturligtvis träffat an-
stalter. Dock är det egarne tillåtet att; om de så önska,
sjelfva bestå mat åt sina hundar, hvarjemte de påjernvägs-
resan medsända vårdarne på derför särskildt bestämda tider
få tillträde till utställningslokalerna och då kunna se till de
dem anförtrodda djuren.

Den komité, som har det högligen mödosamma och
synnerligen maktpåliggande värfvet att förbereda och iver-
ketsätta denna utställning, utgöres af H. K. H. Kronprin-
sen, öfverhoQägmästaren V. Ankarcrona (Tureholm, Trosa),
hofjägmästaren friherre .F. von Blixen-Finecke (Näsbyholm),
polisdomaren C. Kullberg (Stockholm), hofjägmästaren É.
Bohnstedt (Rinkesta, Hållsta) samt fil. doktorn C. R.
Sundström (Stockholm).

Enligt hvad förutstående reglemente gifver vid handen,
komma pris att utdelas åt deraf förtjenta hundar. För att
bestämma härom hafva följande personer blifvit utsedda till
prisdomare :

för klassen 1 (stöfvare): löjtnanten E. A. Ankarcrona
(Stockholm), skogsinspektören Jf. K T. Hahr (Vesteras)
och majoren friherre Th. H. Ehrenkrona (Göteboda, Katri-
neholm) samt, som suppleant, fil. doktorn C. R. Sundström;

för klasserna 2 och 3 (hönshundar), 4 (vindthundar)
och 5 (taxar och fox-terriers): grefve E. Piper (Snogeholm,
Marsvinsholm), hofjägmästaren grefve Tage Thott (Böke-
bergsslätt, Holmeja) och grosshandlaren K. Ljunglöf (Stock-
holm) samt, som suppleant, hofjägmästaren friherre H. Wran-
gel (Toppöladugård, Klågerup);

för klasserna 6 (vallhundar) och 7 (sällskapshundar):
hofjägmästaren P. B. Seton (Ekolsund), löjtnanten grefve
.I. P. Hainilton (Stockholm) och kaptenen O. B. Rgdholm
(Hofmantorp) samt, som suppleant, hofjägmästaren H. af
Petersens (Erstavik, Stockholm).

Enligt hvad det förmäles, då detta skrifves, hafva H.
Maj:t Konungen och H. K. H. .Kronprinsen skänkt heders-
pris (hvilket lär vara förhållandet äfven med ett par andra
personer) att utdelas vid hundutställningen.
Fikonalöf.

Några observationer

af

H. A. R.

Motto: »Also in Kleidern nackt. Warum
nicht lieber ganz nackt? Nun, die Antwort
ist nicht schwer: jenes ist pikanter, dies wäre
unschuldiger.^

»Es giebt Fälle, wo das schmutzigere das
idealere ist.»

Vischer} »Mode und Cynismus».

»Vårt tidehvarf oskuldens är,
Och menskorna englar på jorden,
Allt skapadt de kalla det der
Att slippa tvetydiga orden:»

Kunde man med en liten förändring af Brauns kvicka
vers med allt skäl säga äfven i vara dagar. Allt ting
skall vara sa fint och poleradt — till det yttre — gudbe-
vars^ och icke »ett jota om ben» får såra våra kyska öron
eller en aning om formens nakenhet våra rena blickar. »Il
y a des choses qui se font, mais qui ne se disent point»
säger kapten Pall, och han har der uttryckt hela vårt civi-
liserade samhälles sätt att behandla sedlighetsfrågor. Man
gör odygd, men man gör det i tysthet. Öfverklistringar
måste vi ha, om än aldrig så litet. Fikonalöf! Fikonalöf!
Så resonnera vi alla och teatrarne förstås, som äro konstens
blomma och bildningens spegel, dem tillkommer det att gå
i spetsen för den nya »renodlingen» af våra förskämda
smakbakterier. Jag skulle vilja tala litet om denna fikon-
löfsteori, och, ära den som äras bör, låtom oss då börja
570

med våra teatrar. Der ser man bäst den tendens, som vill
göra sig gällande. Den kan kortast rubriceras med ett ord:
anständighet. Hvarför icke så gerna sedlighet? Åh nej,
det är två mycket skilda saker, sedlighet, det är en sak
det, men anständighet, det är bara en etikett, och en etikett,
det vet Ni väl hvad det är: ett namn, klistradt utanpå en
flaska, på någonting som inte fins der.

Ärade läsare! Har du sett en pjes som heter »Prin-
sessan af Bagdad», eller en som heter »Falska juveler»
kanske? Ja, säger du, men de äro väl inte sedliga. Nej,
kära du, det är just hvad de inte äro. Men de äro an-
ständiga, ser du. De ge precis hvad vår tid vill ha. Naken-
heterna äro draperade med byssos i dem, eller man har,
som fru Nyblom säger, slagit vaniljsås öfver dem. De bli
aptitligare på det viset för folk med »förfinad smak» och
sedlighetspolisen — den literära förstås — har ingenting
att säga, fikonalöfven äro på sin plats, och då är allt väl
bestäldt. Dylika pjeser kan man ge, ty de äro bara osed-
liga (enligt vårt samhälles sätt att se saken ur etisk och
efter min privata åsigt äfven ur estetisk synpunkt, ty de
äro misslyckade), men se värre blir det, när man kommer
till de gamla författarne. De chokera vår bildade tid och
det betydligt ändå. Se på Shakspeare till exempel, han är
nog inte osedlig, gudbevare oss från att säga det, tänker den
upplysta allmänheten — och denna gång med rätta — ty
då finge vi professorerna på oss, men han är hvad som i
vår tid är värre än så, han är oanständig, den grobianen.
Der ha vi ordet, oanständig. Men hur skall man då bära
sig åt för att kunna uppföra honom, ty se honom måste
man ju — visserligen äro operetterna och demimonde-
dramerna roligare, men man får lof att tänka litet på »den
Stora konsten» ändå för konvenansens skull. Jo, det är
mycket enkelt, det fins ett gammalt godt sätt gå tillväga,
när man har antika statyer eller klassiska förfottare som
äro för nakna att göra med, man stympar dem och smetar
fikonalöf på såren. Der ha vi strax vår sedlighet räddad.
Fikonalöf, förstå ni!

Nog är det ynkligt. Det naturliga, det är orent och
fult, det är opassande och oanständigt, men den onaturliga
öfverklistringen, den är ren, vacker, passande och anständig.
Fikonalöfvet, som andligen och lekamligen sitter smetadt på
skaldestycket eller statyn, fikonalöfvet, det är vårt sedlighets-
571

märke. Det är symbolen af värt kyska sekels sedlighet och
dygd. En skön symbol! Ja^ i sanning, värdigare och mera
passande än de som smetat dit den tro, ty den är lika
ytligt och lika löst påklistrad som de dygder, den symboli-
serar och hvilka den skall bevara för de frestelser, som de
annars vore för depraverade ^tt motstå eller de nakenheter
vi äro för okyska för att kunna betrakta med annat än
orena blickar, höra med annat än af liderlighet spetsade öron.

Hur har man inte, för att återvända till Shakspeare, i
denna falska och rent ut sagdt på inneboende osedlighet
tydande anständighets namn, gått åt honom. Må vi ta
den behandling han rönt som exempel, ty den är beteck-
nande för hela systemet.

Det har länge legat och grott i författaren till denna
uppsats att i den riktningen få säga våra välvisa teater-
styrelser några vänliga ord, och nu ha Rossi-representationerna
bringat det beslutet till mognad.

Att man skulle af pietet för skalden låta bli att stryka,
hvad han skrifvit, det är nu naturligtvis ej,, med de åsigter
om sedlighet=pryd anständighet som beherskar oss, att vänta;
men hvad man åtminstone kunnat hoppas, det var att ve-
derbörande af pietet för sin egen dumhet skulle ha låtit
bli att pryda honom med sina egna hemmagjorda blommor
och blad på de ställen, der de skurit ut delar ur hans text.

Men inte en gång det hoppet gick i fullbordan. Hur
har man t. ex. inte burit sig åt med Kung Lear?

Jo, så här:

Först och främst, bort med allt som bär spår af en
icke af moralisering åtföljd eller i omskrifningar insvept
aning om, att menniskoslägtet består af två kön, vidare,
bort med allt som låter »rått», äfven om det just är me-
ningen att det skall vara rått. Och hur dumt man har
gått till väga sedan!

Så Säger till exempel Gloster i första akten till Kent,
på tal om bastardens födelse, om hans mor att: »hon fick
en son i sin vagga, innan hon fick en äkta man i sin säng.»

Hur tror ni det låter i kungliga teaterns edition? Jo,
på det här viset: »hon fick en son i sin vagga, innan hpn
fick en äkta man», och dermed punkt. Bort med sängen,
det är en oanständig möbel, en i hög grad oanständig möbel.
Men i de elfva tusen jungfrurs namn, hvarför inte åtmin-
stone ta bort vaggan med, i stället för att låta meningen
572

bli enben t genom att ta bort den ena ledens försinligande
bestämning och inte den andras! Hade man tagit bort begge
de der sängkammarmöblerna, sa hade det då åtminstone
blifvit metod i galenskapen, men nu står ju den ena och
skriker efter den andra. Vaggan i Glosters fantasi saknar
sin pendant, sängen, och det kan hända att hela den enbenta
anständigheten haltar i kull i ahörarnes minne.

En annan person, som har blifvit afhyfsad är Edgar.
Han spelar tokig som man vet, och som man också vet
välja vanligen dårar de mest salongsmässiga uttryck; eller
hur? Derför har ock den för en tokigs fantasibilder så
opassande fras, som Shakspeare lagt i hans mun: »håll din
fot från jungfruhus och din hand från underkjortlar» blifvit
utbytt mot denna för galningens sinnestillstånd mera pas-
sande: håll din fot från jungfruhus och din hand från
smala lif.

Så näpet! Smala lif, det kunde ju en pensionsflicka
säga utan att rodna och förmodligen jungfruhus med, efter
som det har fått stå kvar, men under kjortlar, bort det!

Men det är inte bara i fråga om möbler och klädes-
persedlar, man får lof att vara anständig på kungliga teatern.
Man far inte vara grof i mun, när man ovettas på folk,
heller.

Kent kallas af alla för grofhuggare, men det är nästan
orättvist här i Stockholm. Shakspeare sjelf skulle bestämdt
ha tagit hatten af och bedt att fa bli presenterad för den
fina herre, som här kallas Kent. Inte hade han känt igen
honom opresenterad åtminstone.

Vi minnas alla scenen på Glosters borggård. Den he-
derliga grobianen Kent råkar der på Gonerils lismande
hofmästare och låter all sitt trofasta hjertas vrede mot sin
herres fiende bryta lös mot honom i ord, som visserligen
hvarken äro fina eller vackra, men som ypperligt karaktäri-
sera både situationen och Kents natur. Men fa de stå
kvar tror någon, åh nej! Så pass mycket blick för det
väsentliga i en mästerlig karakterskildring har man inte.
Första raden är kvar, men de följande tio äro strukna,
hvilket naturligtvis, herrar literaturwallackares konsekvens
och smak till heder, inte hindrar, att hofmästaren, som får
sig två, summa två, glåpord i halsen, kommer med svaret
på det dussin, som Kent egentligen trakterar honom med:
573

»ELvad är du for ett vidunder till karl, som pä det viset far
ut emot en menniska, som ej känner dig».

Att man vidare utesluter scenen, der de rifva ut Glo-
sters ögon är väl origtigt, ty det mildrar dramats tidsfarg,
men må dock så vara; men i sammanhang med den ville
jag påpeka en annan liten sak, som visar att det måtte
gå för sig att vara oanständigare i verb än i substantif.

När Edgar dödar bastarden, omtalar han faderns olycks-
öde och säger då:

»I samma mörka lastens rum, der han dig aflade, har
han sin syn förlorat.»

Märk väl, sjelfva den oanständiga handlingen, aflandet,
omtalas här fräckt och öppet på ren svenska, hvarken på
latin — som ju annars har förmågan att göra oanständig-
heter anständiga — eller i omskrifningar. Verbet afla, det
får stå kvar, men substantivet, sängen, der aflandet skedde,
det fick stryka på foten i första akten det. O, konsekvens,
du är stor i Norden!

Ja, det var Lear det; många exempel kunde dras fram
ur Hamlet, Othello och Macbeth också, men jag vill nu
bara dröja vid ett, som är karaktäristiskt för hela tillväga-
gåendet. Det observerade jag, när Othello vid v. d. Ostens
gästspel gafs på Nya teatern, der man dock annars i detta
fall är vida resonligare än vid de kungliga. Othello fordrar
at Jago bevis på Desdemonas otrohet. Denne svarar då, att
bevis väl vore kinkigt att få, ty att hon och Cassio skulle
bedra honom, så att han sjelf såg det, kan man väl svårligen
föreställa sig, »om ock de voro hetsiga som apor och brunstiga
som getter».

Denna bild var naturligtvis i all anständighets namn
struken. Men nu kommer det bästa. I scenen i fjerde
akten med Lodovico flyger minnet af den genom Othellos
hufvud och utan allt sammanhang med det samtal, som
pågår, mumlar han helt plötsligt: »getter och apor.» Detta
utrop står kvar.

Det är sublimt! Bilden är struken, men Othello, som
således inte har hört den, han mins den ändå.

Detta karaktäriserar verkligen ypperligt genren af dessa
snöpningar från början till slut. Förnuft, sammanhang, kon-
sekvens, pietet för diktens personer och åhörarnes kraf att
ej få dem vanstälda, det är af noll och intet värde pryde-
riet, anständigheten ropar stryk, och man stryker, — Shak-
574

speares grofheter — under det man låter Dumas’ och Sar-
dous förfinade liderlighet växa hur yppigt som helst i hägnet
af omklädnadernas civiliserade spalier.

Och så tror man sig vara etisk se’n, ja kanske estetisk
också till på köpet!

Nåja, verlden vill bli bedragen, så låtom oss då bedra den !

Och ännu ett exempel! Hur har man ej på vår kung-
liga teater gått åt »Midsommarnattsdrömmen», detta renäs-
sansens på en gång så öfversinligt luftiga och sinligt erotiska
féeri, denna verldsliteraturens yppersta tillfållighetsdikt,
glimmande af poetisk skönhet och nyckfullt yppig fantasi,
en bröllopssång diktad af renässansens störste skald som
en hymn öfver all renässansens otyglade lifsglädje. Jo, i
denna, just den sinligt erotiska känsloverldens glänsande
fantasmagori — har man strukit hvarje replik, som har en
sinligt erotisk pregel. Makalösa smaklöshet! Det som just
bildar diktens fysionomi, det som ger den dess rätta stäm-
ning, det tar man bort! Tacka Gud att man inte också i
dess ställe satt in kristliga bröllop spsalmer, vi ha ju sådana
i vår psalmbok. Så äro till exempel alla de repliker, som
uttala Theseus’ ungdomliga längtan efter bröllopskvällen
strukna, den passus i hans tal till Hermia, der han frågar
henne, om hon tror sig kunna för evigt afsvärja sig män-
ners sällskap, dessa makalösa verser, som uttala hela renäs-
sansens, och dermed just ock särskildt dramats egen upp-
fattning af det sinliga i kärleken:

»Hör nu ditt hjertas röst, mitt vackra barn,
Betänk din ungdom, pröfva väl ditt blod,

Och säg, ifall din faders val du afslär,

Om du kan härda ut i nunnedrägt,
För evigt spärrad in i dunkelt kloster,
Och sjunga ofruktsam i all din dar
Till kylig måne dina matta hymner.

O, trefaldt salig den som späker blodet

Och går som jungfrupilgrim genom lifvet!

Dock är en plockad ros mer jordiskt säll,
Än den som vissnar på sitt jungfrutörne,

Gror, lefver, dör i helgonensamhet».

— denna passus är struken, obevekligt struken. Sådana
ord som »jungfrutörne» fa ej såra våra jungfrukyska öron,
575

tal om »en plockad ros’» jordiska sällhet ej grumla var rena
fantasi. Fikonalöf, fikonalöf! Fins det ingen som har några
fikonalöf?! — Men, nog med teater nu! Det är ju inte bara
teatrarne, som spela på pryderiets englaharpa. —	.

Putslustigt nog är att höra hvad till exempel doc.
Schück i sitt verk öfver Shakspeare berättar om, hvad äfven
den store skaldens store öfversättare gjort för att förandliga
hans allt för jordiska framställningssätt.

Det är »Romeo och Julia». Julia väntar på Romeo.
Hon utbrister då bland annat:

— — — Hulda natt,

Du tuktiga, svartslöjade matrona,

Lär mig den strid, der öfvervunnen segrar,

Den ljufva striden mellan rena hjertan. —

Den ljufva striden mellan rena hjertan !

Vet ni, mitt herrskap, hur denna vackra rad helt
öppenhjertigt lyder på originalspråket? Jo, så här:

Play’d for a pair af stainless maidenhoods» —

Det är helt enkelt den rent fysiska njutningen den
fagra Julia åtrår, men det duger inte för vår tid att låta
det komma fram, hon skall förandligas. »Men», säger do-
centen S. om denna omstöpning af skaldens figurer, »Shak-
speare behöfver inga dylika tvetydiga vänskapstjenster. Han
liksom hvarje annan stor man bibehåller sitt värde, äfven
om man tager honom sådan han är; framför allt blir han
säkert mera mensklig, om man erkänner, att äfven han kan
ega sina brister och icke blott utgör ett aggregat af alla
möjliga och omöjliga fullkomligheter.»

»Mera mensklig, ja! Det är just det. Men mensklig
får man inte vara längre än pryderiet tillåter. Lef hur du
vill, hviskar vår tids samvete menniskobarnet i örat, men
träd inte den yttre anständigheten för när, skriker det
högt, så att alla höra det, /// hvad du är, det är, hvad du
synes vara.

Skaffa dig fikonalöf; ingen menniska går naken nu för
tiden. Nej! Men »naken i kläder», det kan du gå så mycket
du vill. »Hvarför inte så gerna alldeles naken? Nej, det
vore oskyldigare, det andra är pikantare.»

Ja, vi skratta åt polisen i Köln, som förbjuder expo-
576

nerandet af fotografier efter antika statyer, vi göra oss lu-
stiga öfver de vatikanska gudinnornas påfliga jernblecks-
kjortlar och tala med han om »Filipstadsborna», som sätta
byxhålkar pa pianobenen. Men vi lida af samma svagheter
sjelfva. Pryderiet är sa väl vår som deras kardinaldygd
och den yttre anständigheten vår sedlighet. Det är den
som kommer oss att vända upp och ner på majolikatall-
rikarne från Urbino i vårt nationalmuseum, den som gör,
att vi tro oss kunna läsa på latin, hvad som är för fult
att läsas på svenska, den som klistrar fikonalöf på våra
moderna bildhuggares statyer och som sofrar Shakspeare
från »råheter» med bifall af vårt lands allra kristligaste
kritiker — men det är den också, som applåderar Sardous
och Dumas’ »oanständigheter i vaniljsås» och godtar sig åt
att i skydd af trikåernas förledande hölje i operetten skratta
åt det som det är förbjudet att på allvar tänka öfver i trage-
dien, eller som har sin lust af att, när herrarne sitta en-
samma kring punschbrickan, höra anekdoter, åt hvilka »en
apa skulle rodna» och mot hvilka Shakspeares värsta »rå-
heter» äro hvita som nyfallen snö.

Hur är det Mefistofeles säger, när han kommer in bland
antikens sunda, naturliga nakenket på Peneios?

— »wie ich diese Feuerchen durchschweife,
So find ich mich doch ganz und gar entfremdet,

Fast alles nackt, nur hie und da behemdet:

Die Sphinxe schamlos, unverschämt die Greife,
Und was nicht alles lockig und beflügelt,
Von vorn und hinten sich in Auge spiegelt! —
Zwar sind auch wir von Herzen unanständig,
Doch das Antike find ich zu lebendig;

Das müsste man mit neustem Sinn bemeistern

Und mannigfaltig modisch überkleistern.»

Öfverklistra ja, det är bans sedlighetsteori — och det
är allt vår med. — Fikonalöf, mitt herrskap — fikonalöf!
Om den falska patriotismen.

Med anledning af den i Holland bildade föreningen
Pax humanitate.

»Nationerna — de smä så väl som de stora — behöfva
livarandra allt för mycket för att fortfara att offra sin tid, sin
begåfning, sina penningar och sitt blod åt nationalhögmodets de-
mon, som uppenbarar sig i kriget. Må vi älska vårt fädernesland
mera än hvarje annat land; men må vi ock lära barnet att ära och
älska utländingen. Och i första rummet: låtom oss civilisera
utländingen, om vi stå på en högre bildningsgrad än han.»

Dessa ord af den ädle' holländske fredsvännen Herman
Molkenboer angifva på ett ganska klart satt så väl det största
hindret för mensklighetens framåtskridande och frigörelse som
ock det förnämsta befordringsmedlet derför. Detta hinder är den
falska patriotismen. Detta befordringsmedel är uppväckandet af
ett klarare medvetande om nationernas ömsesidiga pligter och
gemensamma intressen.

Med falsk patriotism mena vi det slags fosterlandskärlek,
som yttar sig dels i en öfverdrifven uppskattning af allt som
tillhör ens eget folk och land, med ty åtföljande ringaktning för
andra folk, dels, att man i förhållande till utlandet sätter sitt
eget lands intresse högre än rättvisan och mot främmande nationer
underhåller känslor af misstroende och groll för verkliga eller
inbillade oförrätter, som de eller — rättare sagdt — deras sty-
relser tillfogat ens eget land och folk.

Att hysa ett sådant misstroende och groll mot utländingen
i allmänhet är visserligen nu mera hos alla civiliserade nationer
en öfvervunnen ståndpunkt. Men ofta nog näras och underhållas
sådana känslor omsorgsfullt, ja med en verklig förkärlek, gentemot
någon viss nation, med hvilken ens egen legat i delo — en s.
k. nationalfiende. En sådan är för tysken fransmannen, för gre-
Ur Dagens Krönika. VI. 6—7.	7
578

ken turken, för oss i en äldre tid vår stamförvandt dansken,
i en senare ryssen. Nationalfienden har blifvit en buse, med
hvilken man skrämmer olydiga barn. »Akta dig, ryssen kommer!»
är ett sådant lystringsord, som ännu icke är alldeles bortglömdt.

Vid det första pordiska fredsmötet, som hölls i Göteborg
förlidet är, yttrade en af deltagarne, en dansk lärare, att han på
sin tid i skolan fått lära, att det alltid varit svenskarne, som
haft skulden till de många och långvariga krigen mellan Dan-
mark och Sverige, men att när krigslågan en gång uppflammat,
hade danskarnes tapperhet och klokhet städse afgått med segern.
Sedermera, då han sjelf egnat sig åt lärarekallet och för att vidga
sina vyer ville studera undervisningsväsendet äfven i andra land
än sitt eget, samt derför började taga reda på de svenska sko-
lorna och de i dem begagnade läroböcker — då fann han att
historien om stridigheterna mellan de nordiska rikena der fram-
stäldes på liknande sätt, men i omvänd riktning, så att skulden
till dessa stridigheter alltid blef danskarnes, men svenskarne, när
de en gång genom danskarnes illvilja och trolöshet tvungits att
gripa till vapen, alltid gjort sin krigiska öfverlägsenhet gällande.
Härigenom hade han kommit till insigt om, att det icke hängde
riktigt ihop med någondera af dessa framställningar, att fastmera
skulden till stridigheterna varit lika väl på den ena sidan som
på den andra, och att de nordiska folken, Danmark-Norges och
Sveriges, genom detta ständiga split mest skadat sig sjelfva. Denna
insigt har i våra dagar allt mera gjort sig gällande hos de nor-
diska folken. De ha allt mera kommit till medvetande af, att
de endast genom att låta de gamla fördomarne och de gamla
skrankorna falla, att de endast genom att sluta sig fast tillsamman
kunna fylla sin kulturuppgift. Men ännu alltjemt utgöra de gamla,
på skolbänken mottagna intrycken det svåraste hindret för en
sund utveckling i denna riktning. Den fördomsfulla och borne-
rade patriotism, som från barndomen insupits — i synnerhet
hos öfverklassen, som får mest till lifs deraf — uppreser sig
ännu alltid mot hvarje yrkande på likgtällighet mellan Sverige
och Norge, mot hvarje närmande till stamförvandterna på andra
sidan Sundet. Den svensk-svenska patriotismens dårskaper kunna
måhända endast då rättvist bedömas, när man betraktar anhän-
garne af denna riktning såsom stora skolgossar, hvilka ännu lefva
på minnena från den tid, då de uppbyggdes af att ideligen lära
och inpregla hos sig, huru svenskarne gåfvo danskar och »norr-
baggar» stryk.

Med orätt se våra dagars högvise »realpolitiker» ringaktande
579

ned pâ skandinavismen såsom på någonting barnsligt och oprak-
tiskt. Den har haft och har för vårt folk en stor betydelse.
Det gamla splitet mellan Nordens folk och de häraf födda för-
domarne och antipatierna ha intagit ett så stort rum i vår känslo-
och föreställningsvérld, att man med goda skäl kan säga, att när'
de blifvit fullständigt undanröjda — då är en god del undan-
gjordt af arbetet för införandet af en storsinnad och human upp-
fattning af nationernas inbördes förhållanden i stället för den
gamla trångbröstade ,och omenskliga.

Utom våra nordiske bröder, med hvilka vi så ofta legat i
delo, ha vi haft en annan, mäktigare »nationalfiende» — ryssen.
Vår historias blad äro fulltecknade med hemska minnen — min-
nen af plundring, mord och förödelse — från våra forna förhål-
landen till denna eröfrande nation. Men i fråga om stridighe-
ternas upphof skall man kanske äfven här stundom vid en oveldig
pröfning finna det gamla ordspråket bekräftadt, att »det är icke
ens fel, när två träta». Och i alla händelser skall man vid en
sund eftertanke inse, att det är dårskap att, för det onda, som
tillfogats våra fader af herskarne öfver ett förslafvadt och okun-
nigt folk, nu hysa agg mot detta folk sjelft. En långvarig fred
har bredt glömskans slöja öfver de blodiga minnena; och ju mera
vi lära känna och med deltagande följa de frihetssträfvanden,
som i våra dagar bryta sig väg äfven hos våra grannar i öster,
desto mera skola de gamla fördomarne skingras, det gamla grollet
förbytas i en rent mensklig medkänsla.

För närvarande torde väl knappast något folk i Europa vara
mindre behäftadt med krigiska och ultra-nationella fördomar än
vårt svenska folk, om man blott tager hänsyn till folkets flertal,
till de djupa leden. Med afseende härpå skulle man kunna vara
frestad att betrakta de »patriotiska» agitationerna inom öfver-
klassen såsom en storm i ett vattenglas. Men må vi ej göra
oss alltför säkra! Reaktionen har i våra dagar en stor makt.
Den har ännu till en väsentlig del den officiella uppfostran i
sina händer och söker der göra sina gengångarideer gällande.
En reform af undervisningen, särskildt den historiska, är här
hvad som framför allt behöfves — en reform till genomförande
af en undervisning, som lär de unga att se folkens strider i det
förflutna sådana de verkligen varit, icke sådana de te sig genom
den nationella egenkärlekens och sjelfviskhetens synglas, en under-
visning, som på samma gång öppnar lärjungens blick för de stora
kulturrörelserna, för de begynnande tecknen och förebuden till
folkens fredliga sammanslutning, till mensklighetens aktuella enhet.
580

Vända vi oss till utlandet, sä finna vi här och hvar samma
förhållande — att forna tiders blodiga fejder, forna tiders verk-
liga eller förmenta oförrätter lemnat efter sig nationella antipatier,
hvilka af militarismens anhängare skickligt underhållas och näras.

Under det gamla tyska rikets långa vanmakts- och upplös-
ningsperiod, då tyska stater som oftast lågo i fejd med hvarandra,
och kejsarmakten — enhetens representant — blifvit en skugga
blott, var Tyskland tid efter annan svårt hemsökt från de franske
maktinnehafvarnes sida. Dessa hemsökelser — fortsatta under
några århundraden — ha i nationens medvetande efterlemnat
spår, som ej lätt eller snart kunde utplånas. Vid tidpunkten
för den tyska riksenhetens återställande begagnade sig de tyska
maktinnehafvarne af dessa känslor för att ena alla de olika gre-
narne af den tyska stammen till ett gemensamt uppträdande gent-
emot den gamle »riksfienden». Resultaten blefvo den tyska in-
vasionen i Frankrike 1870—71 och Elsass-Lothringens våldsamma
lösslitande från Frankrike och tvungna förening med det nu åter-
stälda tyska riket. Härigenom har åter framkallats ett franskt
nationalhat mot Tyskland och tanken på en »revanche», ett åter-
tagande med väpnad hand af de förlorade provinserna.

Trots oförrätter af så färskt datum, synes dock å fransk
sida förmågan af ett rättvist bedömande af motståndaren och af
ett rättvist erkännande af hvad man sjelf fordom förbrutit vara
större än på den motsatta sidan. Intressant är det i detta hän-
seende att jemföra det olika sätt, hvarpå franska och tyska skol-
böcker yttra sig om de båda folkens forna strider. Om härj-
ningarna i Pfalz under Ludvig XIV säges i Fleury’s läsebok för
barn (3:dje upplagan, Paris, 1878):

»Under vintern 1668—1669 utbredde sig på Louvois’ order
en grym och systematisk ödeläggelse, hvars motstycke man icke
ens sett i tretioåriga kriget, öfver Pfalz och de andlige kur-
furstarnes områden (Trier, Mainz och Köln). Man fälde träden.
Man ryckte upp vinrankorna. Palatsen, klostren, hospitalen och
kyrkorna skonades icke. En mängd olyckliga menniskor, nära
att dö af hunger och köld, släpade sig fram på vägarne och för-
bannade fransmännen. Heidelberg—Pfalz’ hufvudstad— och Mann-
heim, Worms och Speier företedde nu endast grushögar. Dom-
kyrkan i Speier inneslöt åtta kejsares grafvar. Dessa grafvar
förstördes, och kejsarnes aska ströddes för vindarne. De engelska
karrikatyrbladen kallade från denna stund Ludvig XIV endast
den allra kristligaste turken, härmed anspelande på hans grymhet,
som öfvergick osmanernas, hans bundsförvandters. »
581

Man jemföre den opartiska, rent objektiva framställning,
den franska läsebokens författare sålunda gifver af sin egen na-
tions forna missdåd, med det sätt, hvarpå samma sak omtalas i
en tysk läsebok for barn af F. Otto (3:dje uppl., Leipzig & Berlin
1883). Här heter det:

»Må enhvar sopa rent för sin egen dörr! Och om alla goda
tyskar hålla riktigt fast tillsamman, då skola vi helt visst visa
den ovälkomne gästen vägen hem och gifva honom med på vägen
en ännu blodigare minnesbeta än den, han senast fick, på det
han må vackert akta sig för att ännu en gång tillintetgöra vårt
välstånd lika lättsinnigt och fräckt som den gången, då han för-
vandlade Pfalz’ sköna, förtjusande landskap till en stor, ofantlig
kyrkogård. Och att de gamla och en gång de unga, att alla
må visa sig såsom hela, fasta, trogna och tappra män — dertill
förhjelpe Gud, den allsmäktige ! »

Denna utgjutelse af en trångbröstad, fördomsfull patriotism,
detta alltigenom oädla vädjande till minnet af forna tiders oför-
rätter för att kittla nationalfåfängan och blåsa på nationalhatets
låga i det närvarande samt för att bemantla de orättfärdigheter
som ens egen nation, utöfvat eller står i begrepp att utöfva —
hvem känner icke igen dem! På detta sätt är det man litet
hvarstädes sår nationalhatets ogräs redan i barndomens och ung-
domens sinne.

Men om än fransmännen i allmänhet visa sig mera stor-
sinnade i sin uppfattning af tyska nationen, möter oss dock
i de franska skolböckerna i en' verkligen förfärande grad ten-
densen att uppegga ungdomen till krig mot »nationalfienden».
Ja, just det, som hos fransmännen utgör ett vackert drag i deras
uppfattning af denne nationalfiende, och så starkt sticker af mot
den tyska småsintheten i bedömandet af Frankrike, nämligen det
oförbehållsamma erkännandet af tyska nationens förtjenster, göres
här till ett medel, som skall sporra till täflan förnämligast med
hänsyn till utbildandet af krigiska egenskaper och uppoffringar
för krigsväsendet. Intressant är i detta hänseende hvad August
Strindberg i ett bref till danska tidningen »Politiken» meddelar
om den i alla Frankrikes folkskolor begagnade läroboken i hi-
storia. Denna lärobok, om hvilken Strindberg anmärker, att den
i allmänhet sysselsätter sig för mycket med regenterna och krigen,
slutar nämligen med att säga, att fransmännen, om de nästa gång
vilja segra, skola taga lärdom af fienden och blifva goda med-
borgare och goda soldater. Den ställer ett upprop till ungdomen
att hämnas sina fäders nederlag vid Sedan och Metz. »Detta»,
582

säger den, »är eder pligt, edert lifs stora pligt.» Och med dessa
ord slutar läroboken.

De tyska skolböckerna uppmana väl icke lika direkt till
krig. Men genom sitt sätt att skildra fransmännen såsom ill-
villiga och grymma fiender, af hvilka man alltid måste vänta det
värsta, och genom att framhålla att man måste vara väpnad ända
till tänderna för att ständigt vara redo att tillbakaslå dessa fiender,
peka de dock i samma riktning. Den historiska undervisningen
göres här till ett medel att uppfostra ungdomen till krig, att
rikta hela dess håg och alla dess sträfvanden på krig. Och in-
genstädes betonas på ett mera hänsynslöst sätt våldets princip
såsom den högsta rätten. I en tysk läsebok för skolorna (för
den mognare ungdomen vid högre läroverk m. m.) af d:r L.
Stacke (4:de uppl., Oldenburg 1880) finnes upptaget följande stycke
ur ett tal af Bismarck (hållet den 9 Oktober 1862): »Preussen
måste samla sin kraft för det gynsamma ögonblicket, som redan
en gång blifvit forsummadt. Preussens gränser äro icke gyn-
samma för en sund statskropp. Icke genom tal och majoritets-
beslut afgöras tidens stora frågor — att tro detta var just felet
af år 1848 och 1849 — utan genom blod och jern.»

Genom den historiska undervisningen — sådan den nu be-
drifves — inplantar man hos barnet och ynglingen den före-
ställningen, att det onda, som den eller den främmande nationen
eller dess regering i en förfluten tid tillfogat dess egen nation,
är någonting, som man i sina förhållanden till denna främmande
nation ännu i dag bör ihågkomma och söka att hämnas. Man
inplantar hos dem den föreställningen, att det är någonting stort
och ärofullt, att dess landsmän vid det eller det tillfället slagit
ihjäl så eller så många tusen af en annan nation, att detta fak-
tum är egnadt att förhöja den egna nationens glans, och att
detta beröm, denna ära skola vidmakthållas genom att man någon
gång i framtiden kan förnya en sådan massaker. Hvem måste
icke vid en allvarligare eftertanke inse, att en sådan uppfattning
af en nations ära är alldeles enahanda med Amerikas indianers
uppfattning af den enskilde mannens ära, då de anse denna växa
i samma mån som han kan uppvisa såsom trofeer ett större
antal slagna fienders hufvudsvålar ! Ingen kan rimligtvis på-
stå, att känslan af personlig heder och ära försvagats hos de
civiliserade folken derigenom, att denna råa uppfattning hos
dem blifvit utrotad. Och lika så litet skall känslan af verklig
nationalära försvagas derigenom, att samma råa uppfattning i
fråga om nationernas inbördes förhållanden utrotas. En holländsk
583

lärare och fredsvän, hr J. Wijma i Schiedam yttrar i en af
honom utgifven skol-läsebok (som citeras i Molkenhoers Corre-
spondenz-Blatt): »Enligt min tanke kan nationalkänslan aldrig
för tidigt väckas hos barnen i folkskolorna; men mä man dervid
följa den rätta vägen. Det gifves många, som tro, att det bästa
medlet är att berätta ungefär sålunda: 'På den tiden gåfvo våra
förfäder spaniorerna dugtigt med stryk — på det stället jagade
de engelsmännen på flykten — vid det tillfället slogo de ihjäl
så och så många fransmän’. Men himlen bevare oss och alla
folk för en indiansk nationalkänsla, som måste blifva den nöd-
vändiga följden deraf.»

Det är ett vanligt, men ödesdigert misstag, att man tror,
att bortläggandet af denna råa patriotism är detsamma som ett
bortkastande af fosterlandskärleken i och för sig. Misstaget före-
kommer inom båda de motsatta lägren. Det upprepas ständigt
icke endast af den krigiska patriotismens försvarare, utan ofta
äfven af dess vedersakare. Många bland desse tro sig ännu —
likasom en af den tyska radikalismens förnämste förkämpar på
1840-talet, Arnold Buge — böra sätta likhetstecken mellan »na-
tionerna» och »barbariet» och betrakta nationalkänslans utrotande
såsom ett vilkor för att menskligheten skall blifva qvitt krigets
förbannelse. Krigets och militarismens försvarare å sin sida be-
gagna sig af denna öfverdrift för att — under åberopande af
att fosterlandskärleken är en naturlig och berättigad känsla och
uträttat så stora ting i verlden förkättra och förfölja ideen
om folkens förbrödring.

Men fosterlandskärleken och begreppet om nationalära måste,
helt naturligt, på olika utvecklingsskeden gestalta sig på ett
mycket olika sätt. En tysk pedagog, Erhard Schultz, yttrar i ett
för några år sedan utgifvet arbete (»Uéber das teleologische
Fundamentalprincip der allgemeinen Pädagogik», 2:drauppL, Mühl-
hausen 1883), hvilket likaledes citeras i ofvannämnda Correspon-
denz-Blatt: »Nationerna måste äfven så väl genomgå utvecklings-
stadier som individerna och hela menskligheten. Ju mera ett
folk i sin karakter såsom ett helt och dermed äfven i flertalet
af sina enskilda medlemmar har förverkligat humanitetsprincipens
ideella kraf inom uppfostran, desto mera är det icke blott be-
rättigadt, utan till och med förpligtadt att betona sitt nationella
väsen och att göra detsamma kultiverande och inflytelserikt i
alla riktningar. Likasom den religiöst sedliga principen städse
måste behålla i sigte det för religionerna, konfessionerna och
sekterna gemensamma, så får äfven den nationella principen aldrig
584

glömma den sanningen, att likasom den enskilde familjemedlem-
mens intresse mäste underordnas familjens, familjens intresse den
stams, till hvilken den hör, stammens intresse åter nationens, så
måste äfven nationernas intressen vara och förblifva underordnade
mensklighetens. Hvarje öfverdrifvet betonande af den egna per-
sonligheten leder, som bekant är, till obehag, ja till strid. Så
bär äfven hvarje öfverdrifvet betonande af den nationella prin-
cipen uti sig fröet till förvecklingar, ja till ett krig. Men kriget
är och förblifver alltid ett ondt. »

Alltså: i den mån nationerna fullständigare förverkliga hu-
manitetens idé i hela sitt lif, sin uppfostran, sina institutioner,
i samma män blifva de ock mera både berättigade och förplig-
tade att hålla på sin nationalitet — att göra den gällande, icke
för att i högre grad tillfredsställa vinningslystnaden, hersklystna-
den eller andra låga passioner, utan för att i högre grad gagna
menskligheten. Här ha vi en nationalitetsprincip, som står i
ungefär samma förhållande till den hittills rådande chauvinistiska
nationalitetsprincipen, som den sedliga karakterens sjelfständighet
står till den art af personlig sjelfständighet, som vill göra sig
gällande med knytnäfvarne.

På en låg utvecklingsgrad framträder ännu den personliga
kraften hufvudsakligen i sistnämnda form. På en i intellektuelt
om än ej i moraliskt hänseende högre grad framträder den i en
modifierad form, ehuru till arten enahanda. Det är ej mera
kroppsstyrkan, utan den andliga begäfningen, som är det afgörande;
men denna andliga begåfning användes uteslutande i det egna
jagets tjenst. Individen använder sin andliga öfverlägsénhet till
att kufva och exploitera andra. Men högre, ojemförligt högre
är den ståndpunkt, der individen använder sin begåfning icke för
att tillfredsställa sjelfviska lidelser, utan för att gagna och lyck-
liggöra andra, för att tjena menskligheten. Och långt ifrån att
sistnämnda slags individualitet skulle vara svagare och obestäm-
dare, är den fastmera vida starkare, vida mera utpreglad. Af
sistnämnda art äro just de personligheter, som lemnat outplånliga
spår i mensklighetens historia.

Öfverflytta vi denna jemforelse från individerna till nationerna,
så ha vi här en nationalitetsprincip, en patriotism och en
nationalära, inför hvilka den nationalitetsprincip, den patriotism
och den nationalära, som krigshistorien framställer, helt och hållet
träda i skuggan och förblekna.

Det största hindret för hvarje sträfvan att göra denna högre
uppfattning af fosterland och fosterlandskärlek gällande är det
585

rädande uppfostringssystemet. Det är derför hög tid att upp-
fostran och undervisning reformeras i den här antydda riktningen,
om icke den kulturutveckling, som förr eller senare med nöd-
vändighet måste leda till bildandet af ett ordnadt internationelt
rättstillstånd, skall oskäligt fördröjas endast till följd af i barn-
domen och ungdomen inplantade omenskliga och kulturfiendtliga
fördomar.

En klarsynt och handlingskraftig menniskovän, den förut
nämnde Herman Molkenboer, till sin nationalitet holländare, men
för närvarande bosatt i Bonn (i Tyskland), har insett detta och
tagit ett betydelsefullt initiativ till en sådan reform genom sitt
förslag om bildandet af ett internationelt uppfostringsråd. I sitt
upprop till allmänheten angående denna sak framhåller han så-
som hufvudmotiv, att »undervisningen i historia måste bringas
i närmare harmoni, än såsom nu är fallet, med krafven på en
moralisk uppfostran», och att »barnets intressen fordra, att den
fulla tonvigten lägges på det orätta, det omoraliska i att använda
den råa styrkan, vapenstyrkan mot beslägtade eller främmande
nationer», eller, med andra ord, att man måste säga barnet hela
sanningen i detta hänseende. Han framhåller vidare, att läraren
hindras från att göra detta genom vissa delar af lagstiftningen,
t. ex. genom den tvungna militärtjensten och derigenom att han
är bunden vid vissa föreskrifna läroböcker, hvilka nästan öfver
allt, ehuru mer eller mindre i olika land, innehålla sådana saker,
som vi ofvan citerat. Han kan sålunda endast säga barnet halfva
sanningen. Att läraren icke får säga barnet hela sanningen om
det omoraliska i kriget, är, enligt hr Molkenhoers öfvertygelse,
den förnämsta orsaken till att krig fortfarande föras, och är så-
lunda till skada för hela den kommande generationen.

Då vår tids upplysning hänvisar på andra och bättre medel
till att afgöra stridigheter mellan nationerna än vädjandet till
den väpnade styrkan, och då hela utvecklingen, som tenderar
till en närmare sammanslutning nationerna emellan, förr eller
senare måste göra användandet af sådana medel nödvändigt, är
det rent af en kulturhistorisk nödvändighet, att läraren får full
frihet att uti ifrågavarande hänseende säga sina lärjungar hela
sanningen, att bringa den historiska undervisningen helt och hållet
i harmoni med sedeläran. Politiska konsiderationer få icke längre
hindra honom derifrån till skada för nästa generation. Barnen
måste erhålla en mera upplyst uppfattning af hvad kärleken till
fäderneslandet betyder, än de hittills fått. Skollagstiftningen måste
586

ändras i denna riktning, och en internationel agitation måste
sättas i gång för genomförandet af en sådan förändring.

Det internationella uppfostringsråd, som hr Molkenboer för
detta ändamål föreslår, skall bestå af män och qvinnor, tillhörande
lärarekårerna i de särskilda länderna, och som skola diskutera
hithörande frågor. Denna församling skall inkallas af regeringarna
samfäldt och väljas af folkrepresentationerna.

Men om en sådan institution skall få någon praktisk be-
tydelse och icke blifva helt och hållet sväfvande i luften, måste
den, såsom förslagsställaren med full rätt framhåller, föregås af
en verksam och kraftig agitation inom lärarekåren i de olika
länderna. En sådan agitation har hr Molkenboer också satt i
gång genom bildandet af föreningen »Pax humanitate». Det steg,
som genom bildandet af denna förening för blott några år sedan
togs af ett antal holländske skollärare, har redan haft att glädja
sig af en betydande efterföljd inom alla civiliserade länder. Ett
stort antal franska, engelska, amerikanska, danska, norska och
svenska lärare och lärarinnor samt andra för undervisningsväsen-
det intresserade personer ha anslutit sig till saken.

Svensk läraretidning har i en värderik artikelserie af hr
Fridtjuv Berg egnat denna rörelse sin uppmärksamhet. Förfat-
taren yttrar: »Så väl sakens inre sanning som den framgång,
den på senaste tiden vunnit, ställa det utom allt tvifvel, att vi
här befinna oss inför början till en rörelse, som framtiden kom-
mer att beteckna såsom' en af vår tids anmärkningsvärdaste till-
dragelser, en af dessa tysta omhvälfningar, som småningom om-
skapa våra känslo- och tänkesätt och derigenom mäktigt inverka
på vårt slägtes öden.»

En säker — om också ej hastig eller lätt — framgång följer
städse de rörelser, som gå i samma riktning som den allmänna ut-
vecklingens ström i en gifven tidsperiod. Detta är i hög grad för-
hållandet med den rörelse, om hvilken vi här tala. Många tecken
tyda derpå. Ofverallt klagas öfver det aftagande intresset för
krigiska idrotter, för »fosterlandets försvar», för »fosterländska
minnen», i allmänhet öfver de tilltagande kosmopolitiska tenden-
serna hos folkens stora flertal. Man skjuter skulden härför på
den »materialistiska» tidsriktningen. Men grunden härtill ligger
djupare. Den gamla chauvinistiska patriotismen håller på att
dö; och förgäfves söker man blåsa nytt lif i densamma genom
främjande af skolungdomens vapenöfningar och andra i grund
och botten reaktionära sträfvanden. Må än mycket af det nya
vid ett ytligt betraktande taga sig ut såsom yttringar af förfall;
587

det skenbara förfallet beror derpå, att menskligheten står i
begrepp att göra ett nytt framsteg, att stiga till en ny och
högre sedlig ståndpunkt, der nationalkänslan icke mera skall stå
hämmande i vägen för utvecklingen af ideen om mensklighetens
solidaritet, utan fastmera vara ett kraftigt befordringsmedel för
densamma.

4. F. Åkerberg.
Två böcker ur vårmarknaden.

Tjensteqvinnans son. — Zolas »L’œuvre».

Omnämda af Georg Nordensvan.

I.

August Strindbergs nya bok har blifvit mottagen som hans
närmast föregående. Utopier i verkligheten var det mest tanke-
väckande skönliterära alster inom fjolårets svenska literatur,
det börjar man nu att medgifva på ett par håll och det sades
genast i Danmark^ då boken der kom ut. Men här talade man
inte om den, när den var ny.

Och nu skall det väl gå sammaledes med Tjensteqvinnans
son. Karl Warburg ropade genast att det var en märklig bok,
någon enstaka tidning har påpekat dess tillvaro och i någon
landsort har man å nyo påmint om Strindbergs fräckhet och
ursinne, detta med stöd af ett eller två lösryckta citat ur ho-
pen af författarens många reflexioner och uttalanden.

Visst är det en märklig bok, allra minst sagdt. »En gri-
pande skildring af ett ungt hjertas' historia, på hvars sanning
ingen kan tvifla och som helt igenom bär pregeln af något genom-
lefvadt,» yttrade Warburg med all rätt. Man kan ha olika
åsigter om delar af den, man kan tala om brist på finkänslig-
het i teckningen af personer, som stått i ett nära förhållande
till författaren, man kan förebrå honom att hans sedlighets-
råd till unga gossar ej äro så alldeles gagneliga för dem, man
kan också stötas af den alltför rättframma uppriktigheten och
vilja ha ett och hvarje annorlunda skrifvet. . .
589

Hvad nu detta sista vidkommer^ så är det för väl att
ingen författare gör mig till viljes i att skrifva så som jag vi\\e
ha. det. Ty det skulle bli ganska tråkigt för hans andra läsare,
som hvar och en ville ha det på ett helt annat sätt. A nej,
låt författaren vara den han är och klandra honom inte för
att han ej är dig lik.

Hvad finkänsligheten vidkommer, så har Strindberg visat
sig ha den egenskapen, nu liksom förr, i tillräcklig grad, — då
han nämligen vill ha den. Man blir alls inte öfverraskad deraf,
sedan man läst Utopierna, novellen Slitningar i Giftas m. m.

Man har talat om sjelfförgudande. Minst af allt träffar
den pilen. Det är nämligen inte nog med att författaren allt
igenom sökt se sakerna från flere håll, gifva rättvisa åt hvarje
förmedlande drag, han har också lyckats häri — till den grad
till och med att hans égen bild långt ifrån blir rentvagen, hvil-
ket han aldrig försökt och aldrig tänkt. Då hade han skrifvit
på annat sätt, då hade han ej med en så rent af fanatisk upp-
riktighet plockat fram hvarje drag på godt och ondt, som kun-
nat gifva relief åt bilden, han ville visa. Han har riktigt på
allvar dykt ned i sig sjelf, »städat i sin själ», som det hette
i Sömngångarnätterna, och alltigenom sträfvat till att vara rätt-
vis mot sig sjelf som mot andra.

Just denna skrupulösa sanningskärlek, som ej ryggar till-
baka för några konseqvenser, är karaktäristisk för Strindberg
— och aldrig har den ännu kommit så frimodigt och manligt
fram, följaktligen ej heller så vinnande, som i detta verk.

Vinnande? — Det är kanske en individuell åsigt. Den får
i så fall gälla för hvad den kan. En granskare, här ofvan
nämd vid namn, har kallat Tjensteqvinnans son »aristokraten
bland Strindbergs verk». Asigterna må stå der för författarens
räkning och mot en eller annan af dem kunna naturligtvis in-
vändningar göras — det vore ej August Strindberg eljes, som
fört pennan — men den, som talar om ursinne och förakt, han
har inte läst boken, eller också talar han af princip. .

Ty något mera beherskadt har Strindberg visst aldrig
skrifvit. Aren ha lagt sig mellan stunden och de händelser,
han här talar om, tiden har mildrat och utjämnat. Han ser
förhållanden och personer med den sansade mannens blick,
utan öfvermod och utan retlighet, han talar om det som varit
så objektivt, vi kunna begära, trots det att han talar från bör-
jan till slut om sig sjelf.
590

Denna första del af Strindbergs »Confessions» — Tjenste-
qvinnans son skall som bekant följas af ytterligare ett par de-
lar — handlar uteslutande om uppväxtåren, om förutsättningarna,
grunden, hvarpå ett lif skall byggas.

Först hemmet. . .

Ett borgerligt hem från det gamla Stockholm, en stor ap-
parat, litet utbyte. En kasern, försörjningsanstalt för modern,
barnen, slägtingar och tjenare.

Det är ej med glädje, Johan vid framskriden ålder tänker
på detta hem och på hemmets inflytande öfver hufvud. Att
hemmet uppfostrar mannen för familjen och ej för samhället,
liksom skolan utbildar honom för universitetet och ej för lif-
vet, har han flerstädes yttrat. Och i en liten passus om fa-
miljen, denna heliga institution, »alla beqväma qvinnors försörj-
ningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens hel-
vete», har den besinning, som eljes utmärker detta arbete, öf-
vergifvit honom totalt.

Utfallet går ej rätt i hop med yttranden och målningar i
Utopierna och i vissa partier af Giftas. Ensidigheten ligger ju
också i öppen dag och borde ej behöfva påpekas.

Man torde för öfrigt kunna medgifva, att det fins lika många
olika slags hem som det fins olika slags menniskor och att
många aktningsvärda personer göra sina hem outhärdliga.

Det är en ypperlig lokalfärg i denna målning, en trohet i
detalj, som gifver oss bilden lifslefvande. Det blir en verklig
kulturmålning, som går upp emot de bästa, Strindberg förut
gifvit ur Stockholmslifvet — tecknad med denna bottensats af ve-
mod, som gerna smyger sig in i skildringar från ens egen barn-
dom, skrifna vid mogen ålder. Barnaåren kunna ha varit sorg-
liga, kunna haft ett mindre godt inflytande, det hjelper ej, detta
vemod smyger sig in ändå i skildringen.

Vi äro alltså inne i det gamla, trånga hemmet vid Klara kyrko-
gård. Instängdt, öfverfullt, sträng disciplin på gammaldags manér.

Fadern, borgarearistokraten med det fina sättet och det
vackra, sorgsna ansigtet, är i hemmet intet annat än en främ-
mande person. Han betalar hela det dryga maskineriet, men
det visar sig aldrig att han har nägon glädje af sina uppoff-
ringar. Han är borta dagen om *, och man hotar barnen med

* Ett par tryckfel i bokens början verka missvisande. De gälla en-
dast detaljer, men böra rättas. Sid. 8 står att fadern alltid var hemma,
hvilket ju ej är meningen, efter han syntes »endast vid måltiderna.»
Sid. 5 står »orakad» i stället för »rakad».
591

hans namn. »Det skall jag tala om för pappa» . . . Och så
kommer han hem, trött^ utarbetad, och blir just inte uppiggad
af hvad som möter l^onom. Han lefver som på nåd i sitt eget
hus. Men en gång kommer Johan — berättelsens »jag» —
ned på faderns ångbåtskontor vid Riddarholmen. Och der, i
sin verksamhet, är fadern en helt annan menniska än hemma,
munter och ungdomlig, då han språkar med sina vänner och
kunder och bjuder sjökaptenerna på porter. Gossen såg från
den stunden sin far med andra ögon än förr, en glimt af till-
gifvenhet var på väg att slå ut. Tyvärr tryckte hvardagsstäm-
ningen snart den vanliga pregeln igen öfver hemmet, och det
båtade föga att de båda vid ett par tillfällen längre fram när-
made sig hvarandra i någon mån — faderns nya giftermål kort
efter moderns död gjorde Johan till en främling i hemmet.
Klyftan mellan honom och de öfriga växte för hvarje dag.

Modern var hemmets sammanhållande kraft. Pligtmenniska,
fyllande sin plats, lefvande inom hemmets verld, alltid i intres-
santa omständigheter, utpinad af de många barnsängarna, en-
sidig i sina stränga åsigter om uppfostran, herskarinna i sitt
hus, välgörande mot fattiga och särskildt mot för detta tjena-
rinnor, straffande barnen utan försköning, men också tröstande
dem vid deras små sorger — deras försyn med ett ord, en
husmoder i gammal stil. »Hade till hjelp ammor, två tjenare
och mormor». Uppkomling för öfrigt, för detta tjensteqvinna
och värdshusflicka, nöjd med sin ställning, derför att hon stigit,
medan hennes man gjorde ett steg nedåt, då han gifte sig med
henne. Ett sjukligt, nervöst sinnelag med demokratiska in-
stinkter. För öfrigt hvarken kamrat eller vän i egentlig mening
till sina barn, fastän hon stod dem vida närmare än hvad fa-
dern någonsin gjorde.

Hade Strindberg velat skrifva en roman, skulle dessa an-
teckningar utgjort det yppersta stoff. Men han har ej velat
gifva annat än en trogen kulturskildring, ej det minsta utbro-
derad. Tänk eljes bara på fastern och mormodern, hvilka
präktiga bifigurer, tecknade med ett par dugtiga linier, fastern
— Samuel Owens enka — nobel, verldsmenniska, lefvande i
sina minnen från den förgångna glanstiden, mormor amper och
tyst, utan varmare känslor för herrn i huset och hans släg-
tingar, hållande sig i barnkammaren, »lappade byxor, lappade
blusar, läste abcd, vaggade och luggades».

Barndomsskildringen innefattar det psykologiskt mest in-
tresseväckande af bokens innehåll. Johans uppfostran faller ej
592

inom hemmets väggar, men hemmet bildar likväl milie^n tor
hans första utvecklingsstadium. Man undrar alls ej öfver att
detta veka barn med de tusen möjligheterna på godt och ondt,
med sin känsla af svaghet, sitt behof af stöd och sin ibland
frambrusande djerfhet, med denna ömtålighet för tryck och
denna retlighet, som blir till inbundet trots och ingrodd hätsk-
het inför familjetyranniet och öfvermaktens godtycke — man
undrar ej öfver att detta barn blef styfsonen i familjen, blef
en Hagars son, som småningom sköts ut ur det regelrätta
hemmet.

Det är en skarp blick, som ur minnet uppdragit kontu-
rerna till denna af så egendomliga motsatser sammansatta yng-
ling. Man läser ej denna sjelfskildring utan det största in-
tresse. Jag skall ej försöka gifva någon resumé öfver karak-
tären, é-ndast citera ett par rader:

»Ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty
han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig
sjelf; hans sympati för menniskorna skulle bli obesvarad, eme-
dan deras tankar icke kunde gå jämnt med hans; och sedan
skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den först-
kommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främ
mande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad,
förödmjukad, förbisedd, förbigången.»

Med dessa rader afslutar Strindberg skildringen af barnets
sjuklighet i viljan, som finner ett slags njutning i sjelfplågeri.
Som barn teg han med allt som kunde ådraga honom beröm,
höll sig undan och blef förbigången — men grämde sig i tyst-
het deröfver.

Från åren af religiöst grubbleri skrifver han: »Hans nya
jag stod upp mot hans gamla, och de lefde i oenighet som
olyckliga makar hela hans lif framåt utan att kunna skiljas.»

Detta är ju den tanke, som förmått Strindberg att skrifva
Återfall.

Det är farligt att börja citera. Man frestas att sätta sig
ned och skrifva af för att på det viset utminutera författarens
tankar.

Men jag har väl skäl att antaga att hvarje vän af svensk
literatur redan läst Tjensteqvinnans son. Boken hör till dem,
som man både roas och lär af.

Vid sidan af skildringen af hemmet står den af skolan.

För den, som växt upp i Stockholm, blir karaktäristiken
af de trenne skolorna slående sanna — ehuru olikheten dem
593

emellan är väl skarpt framhållen. Åtminstone var Lyceum ej
så liberalt som det af denna skildring synés. I öfre sjunde
klassen möjligen — men i så fall endast der. Jag mins mer
än en episod, då lärjungar »vågade résonnera med lärarne» —
jag mins också hvilken följden blef.

Ynglingen Johan lär man sig för öfrigt ej känna så väl som
barnet. Författaren har naturligtvis ej velat komponera in nå-
got utifrån hemtadt motiv, i annat fall hade han säkert ersatt
den ganska intresselösa kärleksepisoden med åtföljande franska
bref etc. med en helt annan historia, som kunde haft sitt stora
inflytande på ynglingens utveckling.

Men Tjensteqvinnans son är berättelsen om en individ, —
det är ingen typisk skildring af vår tids unge man i allmänhet.

Berättelsen om uppväxtåren har äfven gått in på de sexuella
frågorna. Hvad som från olika håll blifvit sagdt om Dygdens lön —
den första novellen i Giftas — har tydligen förmått Strindberg
att ytterligare yttra sin åsigt i ämnet. Motsagd kommer han
att bli, öfverbevisad också. Då han kastar fram sitt slutpå-
stående angående ynglingens lämpligaste lefnadssätt, borde han
åtminstone ha påmint om att han här talat om en och att man
ej får draga en allmängiltig slutsats af ett förhållande, som rör
ett slags naturer men ej alla, — allra minst i en fråga, så far-
lig som denna.

En kulturbild var, sade jag, barndomsskildringen. Den
håller sig inom trånga gränser, dessa vidgas sedermera, och
allt som ynglingen växer upp får han en större syn på sin om-
gifning. Författaren, nu trettiosju år, har sin åsigt färdig om
den tid, hvarunder han växte upp, såväl i politisk som i literär
väg. I Tilskuerens — den danska tidskriftens — nyajhäfte,
har Strindberg gifvit en korthuggen, liffull öfversigt öfver den
literära reaktion, han spårat i Sverige från sextiotalets midt
och till de nu moderna idéernas seger, till Spencers tidsskede.
Nog minnas vi, hur det såg ut inom vår Originalliteratur på
sexti- och. sjuttitalen. Strindberg sammanfattar sin åsigt derom
sålunda: »Ett stillastående, som fått häfd och auktoritet, har
öfvergått till förfall, och i spetsen för reaktionen har det parti,
som nu kallar sig det idealistiska, stått».

Tjensteqvinnans son slutar med 1867. Vi ha följt honom
till studentexamen. Han har sett flere sidor af lifvet, men står
ännu vid första början. Han vet ännu ej hvad han vill, han
har ej funnit sitt eget innersta jag. Han har lärt sig att tvifla
Ur Dagens Krönika. VI. 6—7	'	g
594

och att granska. Men hans sinne har mycket qvar frän barn-
domen, ej blott i denna känslighet, som blir till retlighet, denna
starka längtan efter något bättre, något obestämdt, men något
som borde komma, och detta drag af vekhet under den sträfva
ytan —det som allt sedan skulle bilda resonnansbotten i hans
karaktär, denna tror på det goda hos menniskorna, tron på men-
niskorna sjelfva och på slägtets framtid, sedan snöskredena
gått öfver den gamla, murkna verlden.

Men nu först skall han ut i striden.

Jag vet inte, hvar den åsigten kommit ifrån, att Tjenste-
qvinnans son skulle vara torrt skrifven. Den är hållen i en
osökt enkel ton. Författaren språkar med oss i skjortärmarna.
Då och då kommer ett eller annat kraftuttryck, som påminner
om den våldsamme bildstormaren, men i regeln talar han lugnt
och fridsamt, ibland med ett godt leende åt minnet af hvad
han berättar.

Konstnärligt är hela berättelsen hållen. Strindberg har
impressionistens falkblick och koloristens förmåga att samman-
tränga intrycket till en bild af intensivt kraftig totalverkan.
Han kastar fram några ord, som gifva oss stämningen — men
sällan några ord för mycket. Det är just den sjudande farten
i hans egen stil, som gör honom så onådig emot Zola för den-
nes omständligt redogörande beskrifningar.

Hvart enda ett af dessa barndomsminnen, många detaljer
från hemmet, från gatorna, från besöket på Sabbatsbergs sjuk-
hus hos amman — då gossen tycker sig vara så långt borta,
så att han aldrig skall komma hem mer — utgör en dylik
liten stämningsbit, målad med få men dugtiga och saftiga
färgklickar. Man tycker sig ha varit med om allt i hop, min-
nen af liknande slag väckes hos en sjelf, intrycket har varit
så friskt och så äkta.

Jag vill endast påminna om den rörande nattbilden från
moderns dödsbädd, om de ädla rader, hvarmed fadern skildras
i den stunden (sid.. 106), och om Johans känslor före och efter
förlusten. Eller om de friska små landskapstaflorna, den första
utfärden till Drottningholm och ■ den i skarpa konturer uppteck-
nade skärgårdsutsigten från Tyresö, som kommer Johan att
»frysa af förtjusning». Hör denne illa beryktade fosterlands-
fiende, hvars ord i en dyster stund om att fosterlandet värkt
hat blifvit så beredvilligt utkolporterade, han som vid anblicken
af ett franskt sommarlandskap en gång utropade:
595

»det skönaste land på jorden
är ej längre la belle France»

(1884).

hör honom nu berätta om sin tillbedjan af den svenska skär-
gårdsnaturen : »Han stannade också vid denna kärlek »,------------—
och hvarken Schweiz’ alper, Italiens olivkullar eller Normandies
falaiser kunde undantränga den rivalen.» —

Humor fins här också? ej den gamla öfverdådiga humorn,
utan en mild, varm, osökt, utan all utbrodering. Hvem läser,
utan att småle, om uppträdet sid. 138 mellan Johan och fadern,
då pojken med sådan öfverlägsenhet börjar tala sin rättvisa
sak, men slutar med att bli utkastad efter att ha varit dum
och pratat persilja. Eller hela skildringen af konditionerandet
ute på herrgården och särskildt episoden om den första och
sista gången, Johan var uppe och predikade. Af den detaljen
hade kunnat göras mera än hvad Strindberg brytt sig om att
gifva, men det han berättar är tydligen rama sanningen och
derför verkar det också lika bra som om ironien vore skarpslipad.
Sättet hvarpå den kätterska ^redikningen upptogs af försam-
lingen och af den gamle komministern, är i mitt tycke ytter-
ligt lustigt, och slutrefrängen i dessa stycken om den heder-
lige landtpresten — »och de togo en sup och en smörgås» —
ligt målande.

Hvar man vet att Strindberg fortfarande är stadd i stark
utveckling. Han hör ej till dem, som lägga sig att sofva i ro,
då de kommit upp för en backe och fått se, hvad som fins
på andra sidan krönet. Hvarje nytt arbete af hans hand gifver
något verkligt nytt, öfverraskar på ett eller annat sätt, belyser
hans egen personlighet från ständigt nya sidor, är numera också
en maning till oss från de vidare rymder, der idéerna födas och
der de fångas, innan de hunnit irra sig trötta.

Strindbergs senaste arbete liksom dess närmaste föregångare
väcker många tankar, många reflexioner. Det är en bok, som
man lär sig något uf. •
596

II.

Zola hade skrifvit om de olika lagren af det franska fol-
ket under tredje kejsardömet, om uppkomlingarne, om dem
som delade rofvet, om prester och ämbetsmän, om de fågel-
frie, om arbetarne, om brackorna och cocotteverlden, om minut-
handeln i stort. Han hade stuckit in med sin roman om lifs-
glädjen, der han visade en af sina mest lefvande figurer, den
kärnsunda Pauline. Han hade gjort den mest gigantiska ansats,
någon af såmtidens romanförfattare vågat, i Germinal, denna väl-
diga sociala rundmålning af vår tids mest brännande spörsmål,
och man visste, att han gjorde förstudier till sin roman om
den franske bonden.

Då skjuter han in L’œuvre, romanen om sig sjelf och sina
ungdomsvänner eller närmare bestämdt romanen om de sträf-
vanden, han och hans vänner helgade sig åt i ungdomsdagarna.
Det är det mest intima, han hittills skrifvit, här stöder han sig
ej på objektiva studier, gjorda i och för romanen, utan här är det
ungdomsminnena, som lefva upp och gifva honom ämnet full-
färdigt. Deraf den djupa känsla, som andas genom hela fram-
ställningen, deraf denna sympati, man har för Claude och Sandoz.

L’œuvre är en lifshistoria, men det är ej någon omfattande
målning af det moderna konstnärslifvet i Paris.

En dylik eger för öfrigt den franska literaturen förut, jag
menar Edmond och Jules de Goncourts Manette Salomon. Det
är en uttömmande skildring och en verkligt historisk sådan
från ett par årtionden tillbaka, en bok, som konsthistorikern
har lika m,ycket nytta af som den konstnärligt bildade roman-
läsaren har nöje af dem.

Som bakgrund för sin nya bok har Zola nog velat lemna
ett blad ur den franska konstens historia. Goncourt skildrade
kampen mellan de 'unga realistiska riktningarna och de makt-
egande klassikerna och romantikerna. Ingres och Delacroix
beherskade den tidpunkt, då Manette spelar. Zola har valt den
tid, då luminismen, friluftsmåleriet, vågade sina första steg
och drabbades af sina första nederlag. Han, som på sin tid
med sådan naiv käckhet bröt en lans för Edouard Manet och
för impressionismens läror, han vänder här tillbaka till sin
första kärlek och visar oss en det nyas budbärare, men en
som ej lyckas.	o

Det är 1863 berättelsen tager sin början. Årtalet nämnes
ej, men det var det året, som kejsar Napoleon föll på den idéen
597

att låta de af salongsjuryn refuserade konstverken få sin sär-
skilda utställningsplats, äfven denna i Palais de 1’Industrie.
Kejsaren ville låta allmänheten döma öfver den häcklade juryns
åtgöranden. Många ha sagt, att det var en olycksalig idé, — i
det hela var det en god idé. Men detta försök att gifva
äfven fe salon des refusés ett slags officiel pregel lär aldrig
sedan gjorts om.

Det fans de mest vansinniga saker på denna utskotts-
utställning, men Zola har nog inte så orätt, då han påstår,
att det medelmåttiga på den vigtiga salongen var vida mer
banalt och ointressant än ansatserna och öfverdrifterna hos de refu-
serade. »Den muntra skandalen» hos de senare var kryddan ofvanpå
den svartmuskiga traditionella konsten inne bland de utvalda.

Tiderna ha förändrats under det tjugutal af år, som gått
sedan dess. Det man då skrattade ut, skulle man nu beskåda
och bedöma med fullkomligaste allvar. Manets »frukost i det
gröna» fans der. Den fans sedan, tjugu år derefter, bland den
då aflidne impressionistens samlade arbeten, som voro ordnade i
sjelfva akademiens helgade lokal. Det var alldeles säkert på
de refuserades salon, man fick en aning om, hvilka vägar
måleriet skulle slå in på, då det blifvit trött på eklekticismen.

Claude är en af de första bärarne af den nya oförstådda
riktningen, den som sträfvar att afsätta tonerna fullkomligt
juste i deras rätta valörer, sådana han ser dem ute i fria
luften. Han är en finkänslig ande^ men som ej lyckas göra
sig förstådd annat än af ett fåtal, mest derför att han ej har
förmåga att klart uttrycka hvad han vill —' det gamla miss-
förhållandet mellan vilja och kunna — derför att han alltid
söker och aldrig- blir nöjd med det han finner, således aldrig
kan göra något färdigt utan ändrar och experimenterar, tills
hans verk blifvit fullkomligt onjutbart för andra och odrägligt
för honom sjelf. Hans konstnärsskap påminner mig om en
målarterm, som jag nyligen läste i en parisertidning : »de flesta
måla för att lära sig göra taflor, i stället för att de borde
göra taflor för att lära sig måla.» Claudes mål är inte att
dekorera andras väggar, studiet är hans mål, arbetet. Det är
sådana andar, som ha största inflytande på sina yrkesbröder
och på konstens gång — om de nämligen äro .starka nog att
öfva inflytande — men sällan bli de förstådda eller uppburna
af profanum vulgus, som ej har ögonen öppna för deras uppgift.

Det konstnärliga arbetet är Claudes mål, han liksom Sandoz
lefver blott för att arbeta och han dör af detta arbete. I
598

»Manette Salomon» frågar Anatole, då han och kamraten bese
en afliden målares taflor, som skola bortauktioneras :

»Hvad dog han af?» Svaret blir: »De quoi? De la pein-
ture, mon cher ... de ce joli métier de galère-la!»

Claudes död har samma orsak. Mer än en författare har
skildrat ungefär denna samma konstnärstyp, ingen har haft
hjerta att draga ut konseqvenserna af hans förutsättningar så
som Zola' gjort.

Claude är en af dessa naturer, som vi litet hvar känt i
lifvet och hvars entusiastiska ungdomsvänner vi kanske varit,
en af dem, hvars storhet är gifven men som aldrig ändå nå
den, en af dessa, som bereda framgång åt andra men ohjelplig
undergång åt sig sjelfva.

På framställningens lif och adelskap är det ett lysande bevis
att vi allt igenom känna oss som en vän och kamrat till Claude
att vi tänka på honom, som lefde han midt ibland oss, tror
på hans begåfning och gräma oss — och det grundligt ändå
— åt hans oefterrättlighet.

Ty han är svår. När han gick omkring i hallarna — i
»Le ventre de Paris», der vi först gjorde hans bekantskap —
gjorde sina iakttagelser om det rörliga morgonkrya lifvet der
och förnöjde sina blickar med åsynen af allt det som i öfverdådig
rikedom fans der af nature morte} då lärde vi oss genast att
stå på hans sida. Likaledes hålla vi med honom i hans sträfvan
efter dét der nya i konsten, som hans samtid längtade efter
— allt häftigare för hvarje år som gick af de akademiske
gubbarnes herravälde.

Så sätter han sig att måla sin stora tafla med titeln
»Plein air», men den målar han inne i atelieren. Han ändrar
och börjar oupphörligt om efter eget hufvud, står der och
komponerar ur minnet, ur fantasien, blir allt mera energisk och
allt mindre konseqvent, ju omöjligare det blir för honom att få
taflån att verka som han vill ha den.

Nog kan det gå så till, men galet är det och allt annat
än underligt att taflan blir en osmält kompott, der man kunde
njuta af detaljer, men der det hela var allt annat än helt.

Man förvånar sig öfver. hans tanklöshet, man vill fråga,
hvarför han ej nöjer sig med den stora uppgiften att måla efter
naturen.

Det skulle han gjort, om han lefvat nu och varit ung.
Om det endast blifvit små dukar, små motiv, hvad hade det
gjort? Det äkta i konsten gör sig alltid gällande — förr eller
o99

senare — och bland den publik, som domer i Paris, finnes så
många uppfattningar, att hvarje sund riktning der måste segra.
Det är just denna egenskap, som gör pariserskolan så oöfver-
vinnerlig.	.

Claude gör sedan under några års vistelse på landet en
rad små präktiga utkast. Der står han på fast mark, känner
botten under sig. Så kommer han till Paris igen. Och nu
är det, han vill göra sitt mästerstycke, den afundsvärdt
väl funna pariserutsigten öfver Seinen och la Cité, denna jätte-
tafla, som skulle inrymma verldsstadens förflutna och närvarande.
Men inte heller nu vill han måla taflan ute rätt och slätt, utan
skall knåda till det omöjliga, får nya idéer, förlorar sig i bizar-
rerier, tar denna taflas fullbordande till sin lifsuppgift och
stupar på försöket,* stupar hånad, sedd öfver axeln, andligt
bankrutt, snart glömd.

Ett första rangens mästerstycke är hela hans lifshistoria.
Något mera finkänsligt och fullödigt har Zola aldrig gjort.

Det är lustigt, att han troligen sjelf funnit historien allt
för enkel och för litet romanaktig och derför börjat den med
en så anordnad och hemmagjord scen som hela detta nattliga
äfventyr mellan Claude och den vilsefarna unga damen. Det
som ej är romantiseradt utan berättadt helt enkelt och osökt,
det är och blir i alla fall det ojämförligt bästa i boken. Och
en författare af Zolas rang borde ej behöfva anlita romaneffekter.

Hvilken glänsande skildring den af de unge älskandes lif
ute på Bonnecourt i sommarsol och sommarlycka! Eller —
förhållandet till barnet, den stackars lilla varelsen undan-
skaffande för mästerverkets skull, ungens död slutligen och
hans porträtt, som, gjordt på ett par timmar, får gå till salon-
gen i stället för den misslyckade frukten af årslånga sträf-
vanden.

Man har så många gånger talat om Zolas brutalitet. Kunde
man inte för ombytes skull framhålla hans känslighet?

Att Zola äfven i sin sista bok kommer med onödiga nudi-
teter är visserligen sant. Men den som ej kan tillgifva honom
dem för allt det ädelt kända och med yttersta finhet skildrade,
som i sådan riklig mängd finnes i boken, den besvärar sig inte
med att idka rättvisa äfven mot olika tänkande. För vännerna
af Zolas storslagna författarskap blir »L’œuvre» ett nytt prof
på den väldiga demokratens fortfarande starka utveckling.
Grundåsigterna, som genomgå hela serien Rougon-Macart, äro
strängt fasthållna, men i uppfattning, i framställningssätt och i
600

sympati för hvad han skildrar, hvilket afstånd mellan de
tidigare arbetena och dessa af nyare dato, »Le joie de vivre,
Germinal och L’œuvre. Zolas ideliga framsteg, hans ständigt
ökade kraft utgöra lysande bevis på framgångens och ännu
mera arbetsglädjens lyckosamma inflytande på konstnären.

Det är skildringen af menniskan ' Claude, af hans inre
utveckling, som gifver »L’œuvre» dess största värde. Att
Claude är konstnär betyder i sjelfva verket mindre, hufvud-
saken måste vara att han hade en bestämd uppgift, hvars
nående blef en fix idé, som undanträngde allt annat ur hans lif.

Claudes utveckling berättas lugnt och jämt. Man kunde
frestas att tro, det författaren, sedan hufvudpersonens historia
var färdigskrifven, inflickat sina detaljmålningar. Ty dessa äro
hållna i en annan stil än sjelfva berättelsens. Att de skildrade
episoderna om de refuserades salon, om salonsjuryns tillväga-
gående vid sitt domslut och om fernissningsdagen äro för-
färande bredt hållna, det gör mindre, så underhållande som
de äro. Kapitlet om juryn, — då för tiden sammansatt på
ett annat sätt än nu, när samtliga utställare välja dess med-
lemmar — är- pikant och troligen ej mycket öfverdrifvet.

Det är ej dessa skildringar, som tynga så mycket som
bipersonerna, Ett par af dessa — Mahoudeau till exempel
med sin qvinnostaty, som, då dén just blifvit färdig, faller i bitar,
derför att han ej haft råd att skaffa en ordentlig jernstomme,
som kunde bära upp den, eller Bongrand, den präktige konstnärs-
själen — bilda förträffliga insatser i totalbilden. Så ock San-
doz, författaren, han, som i det längsta vill hålla ihop ungdoms-
kretsen och som slutligen i Claude begråter sin egen ungdoms död
och med ett medgifvande att vi alla skulle göra som han, om
vi vore fullt följdriktiga, går att fortsätta sitt lifsarbete, det enda,
som ger hans tillvaro innehåll. Äran är ingenting annat än
humbug. Men man drifves till att arbeta ändå, för arbetets
egen skull.

Den sjelfbekännelse, Zola lagt i Sandoz; mun, är ytterst
karaktäristisk. Dem liksom kompletterar berättelsen om Claudes
lif för arbetet, denna sjudande bikt om huru sträfvandet att
uträtta något i lifvet bemäktigar sig personen helt och hållet,
håller honom uppe och jägtar honom till döds. Han kan ej
annat än sträfva, sträfva ideligen, utan hopp noga taget, »endast
derför att arbetsdriften bultar inom en som ett hjerta, med
eller emot ens vilja.» »Om man sedan hade någon glädje af
detta hundlif!» Sandoz gör lifvet surt och för sin familj liksom
601

för sin egen person. Han kan inte tjena två herrar, och han
har intet val. Kämpa på lif och död med sitt arbete, pinas,
torteras deraf, rå på det, kasta det ifrån sig och genast börja
med något nytt, och så fortsätta, med ständigt segare uthål-
lighet, ständigt större viljekraft — det är hans lif. Man för-
står att den, som yttrat detta och som sagt det ur djupet af
sin själ, ej så lätt kan tryckas ned, att han hör till dem som
skola segra.

Men en oformlighet är det i bokens komposition att alla
dessa bifigurer inkräkta så stor del af romanen. Präktigt äro
de på sin plats vid Sandoz’ torsdagsmöten, i synnerhet vid
hans sista försök att förena dessa intressen, som ohjelpligt
söndrat sig. Men för öfrigt taga de vida större utrymme än
de kunna påräkna intresse, — så typiska som de kunde vara
för olika konstnärssinnen äro de knappast. Ingen af dem går
upp emot Goncourts utmärkta Anatole, konstnärsböhemen, och
de’ andra vännerna af denna krets från 1850. Kanske var
den tiden rikare på original än det andra kejsardömets Paris.
I hvarje fall var artistlifvet mera måleriskt då än nu, således
tacksammare att skildra för en kolorist.

Man har sagt, att Zola tagit miste angående flera rent
tekniska detaljer. Möjligt, men oftare har han på ett öfver-
raskande lyckligt sätt träffat just målarens uppfattning och käns-
lor. Och detta är så sällsynt, att man kan läsa hundra berät-
telser, der konstnärer förekomma -— och dylika äro ju med i
hvar annan berättelse — utan att träffa på en verklig målare,
sådana dessa äro ute i lifvet.

I det rent konsthistoriska som »L’œuvre» bjuder på, skön-
jes för öfrigt denna böjelse för att skära dill i växten, som är
karaktäristisk för Zola, — som kan gifva jättekraft åt någon
enstaka målning af hans pensel, men som ock —. rätt ofta —
förleder honom till att göra det medelstora jättelikt och som
äfven kommer honom — och deruti står han ej ensam — att
af det enstaka fallet göra ett allmängiltigt sakförhållande. Så
skarpt ensidig var väl ej den franska konsten på 1860-talet,
som det framgår af denna beskrifning på salonerna. Betydande
krafter funnos då och all sjelfständigthet var långt ifrån utdömd.
Var Cabanel än målaren på modet, så var dock ej hans riktning
allenaherskande öfver franska konsten. Man utdömde »brutali-
teten » hos de yngre paysagisterna — Rousseau till exempel —
men de behöfde endast tålamod och kraft, så trängde de sig fram.

Att Claude icke lyckas har författaren motiverat förträffligt
602

af hans egna förutsättningar. Men att göra hela måleriet stadt
på förfall på den tid, då visserligen- de privilegierade konst-
närerna från institutet hade mest att säga, men då likväl Meis-
sonnier, Courbet, Millet, Corot, Theodore Rousseau, Diaz, Fro-
mentin, Dupré, Daubigny och Jules Breton verkade — det är
väl öfverdrifvet i alla fall.

Ett och annat faktiskt misstag hittar man också. Ingres,
som i bokens andra kapitel kallas »salig menniskan» och om-
talas i imperfektum, lefde då ännu och dog ej förr än 1867.
Courbet, som äfven omtalas såsom en fördetting, fortfor ännu
i flera år att utställa, — orätt således att ställa ]ians epok som
motsats till närvarande lid (1863). Flera dylika oegentligheter
kunde hittas.

Författaren fäster föga afseende vid den utveckling, kon
sten tog under det dussintal af år, som förgår under berättelsens
gång. Men sant är att denna tidpunkt är väl vald för att fram-
hålla en det oföddas målsman, som måste gå under. På senare
hälften af 1870-talet blåste helt andra vindar inom franska
konsten än tio år derförut. Och nu skulle Claude ej behöfva
tveka bort sitt lif.

Jag antager att min läsare känner Zolas L’œuvre och be-
höfver således ej ingå på sjelfva berättelsen elder framhålla
dess afsigt. Att den vimlar af utsökt förträffliga drag kan man
ej undgå att se. Tänk blott exempelvis på Dubuehes förhål-
lande till sina barn — eller på Christines så lifskraftigt teck-
nade figur. En hvardaglig karaktär, ej alls idealiserad men
sund och lefvande, i stånd att offra allt för sin kärlek, men
upprorisk, krossad, då det är förgäfves, allt förgäfves, då hon
ser Claude gå oundvikligt mot sitt förderf och ej får hejda
honom. Sant, sorgligt sant!

Inte heller behöfver jag tala om framställningssättet.
Zola berättar här som i sina andra böcker, han är lika bred
och lika litet målare. Han behöfver en half sida för att be-
skrifva, hvad man såg vid skenet af en blixt — en kolorist
skulle affärdat det på fem rader — och medan Goncourt gif-
ver -en inpressionistiskt liflig färgskizz på ett enda blad af
vernissagedagens vimlande lif, så anslår Zola tjogtals sidor åt
beskrifningar deraf, och då har han förut skildrat de refuse-
603

rades salong på. mera än ett tryckark. Men detta är en gång
Zolas metod och vi få taga honom som han är.

L’oeun-e är kanske en allt för konstnärligt skrifven bok
för att kunna bli i egentlig mening populär. Zola talar här
till ett fåtal och berör ej som i Germinal eller i L’assommoir
sociala spörsmål. L’œuvre är en karaktärsskildring och ingenting
annat, en berättelse om ungdomsvännerna och ungdomsillu-
sionerna.

Berättelser om konstnärer få alltid ungefär samma hufvud
drag. Det blir en vemodig roman om sorglösa ungdoms-
dagar, då man har hela lifvet för sig och är säker om att vinna
en verld, — en förtrytelsens roman om verldens nyckfullhet i
att utdela sina gåfvor, om de många, som falla af på vägen,
som bli öfverlöpare, om de små resultaten af de stora gåfvorna,
— en resignationens roman slutligen om hur ungdomsvänska-
pen splittras, huru mannalifvet bygges på gruset efter luftslotten.
Zolas bok har blifvit ännu mer, den gifver oss arbetets egen
historia, den skildrar verkstaden, der konstverket blir till, och
skildrar födslovåndan. Den är i högre grad än Zolas öfriga
böcker författarens eget kött och blod, den bär särskildt vitne
om hans outslitliga seghet, hans väldiga arbetskraft och stän-
digt växande arbetshåg.

Och denna hela skildringen genomgående uppfattning af
det rastlösa, pligttrogna, om äfven fruktlösa arbetet såsom
lifvets innehåll, det är denna, som utgör det mest personliga i
L'œuvre.
Litteratur-kåserier.

Af

Nils Erdmann.

’ »Små smulor» af Gottfrid Peterson; Stockkolm, Carl Suneson.

» Under kampen för bröd», skizzer af Joh. Lindström (Saxon); Stock-
holm, Alb. Bonnier.

»Ett Val», skådespel af förf, till Markis de la Ferrière; Stockholm,
Wilh. Bille.

»Studenten» af Jules Vallès, öfvers. af Gustaf af Geijerstam; Stock-
holm, Carl Suneson. .

»Med förbundna ögon» (Amore Bendato) af Salvatore Farina, öfvers.
af E. af D ; Stockholm, Carl Suneson.

»Menniskorna äro ingenting annat än förklädda djur, hvilka
slåss om maten och njutningarna», säger Gottfrid Peterson.
Denna sats har han utvecklat i en följd af aforismer, samlade
under titeln: »Sätt Torpedo under arken», och utgörande epi-
logen till hans skizzer: »Små smulor». Det enda, som skiljer
dem från deras slägtingar, djuren, är den omständigheten, att
de dölja sin kamp om maten bakom vackert tal om ideer. Ar-
betaren-socialisten, som predikar om frihet, om jemnlikhet och
broderskap, vill ingenting annat, än ha lika bra mat, som dem,
han kämpar mot. Och blir han väl den segrande, förvandlas
han i sin tur till förtryckare och tyrann. Man skall då lära
sig, att vägen till friheten icke är någon annan, än den, att
hvar och en blir frigjord från sin egoism.

Finnes det då inga, som hafva viljan att bli sanna men-
niskor? Jo, de sanne kristne. Då Kristus bjuder de rike att
skänka bort sin rikedom och de fattige att förakta den, upp-
viglar socialisten de fattige mot de rike; den ene dödar egois-
men, den andre framlockar den. Hinna de väl till makten,
605

uppstå nya missnöjda, och dessa skola ropa : Sätt torpedo
under arken! Men derhän går det ej. På revolution följer
nästan oundvikligt reaktion; och denna har den nyttan, ätt
»under densamma koncentrerar sig i ro det verkligt goda och
banar sig så småningom fram.»

*

På denna egendomliga verldsåskådning uppbygger förfat-
taren de flesta af sina studier. Hans hjeltar beherskas alltid
af egoismens demon. Hvarför utvandra bönderna? Emedan
herrarne äro egoistiska och icke vilja hjelpa dem. Hvarför
hemfaller en del menniskor åt laster, såsom bränvinet? Eme-
dan de ej kunna bekämpa sig, ej döda sin egoism. Hvarför
lurar den lille gaminen förf, med sina lögner? För att erhålla
en slant, för att slippa arbeta. Hvarför inrättas folkhögskolor?
Emedan styrelsen behöfver dem. De stödja och uppehålla den,
ty folket bevaras der från allt upproriskt sinnelag.

Till sist ett par exempel.

En arbetareförening stiftas. En ny fana skall invigas,
skänkt af stadens damer. Prosten håller högtidstalet, och der
får man veta, att ingen är lyckligare än en arbetare. »Du
skall arbeta i ditt anletes svett», heter det. Menskligheten kan
ej bestå, om icke män och qvinnor finnas, som för henne vilja
arbeta i sitt anletes svett. En stor och skön lycka, detta ar-
betarens medvetande, att mensklighetens tillvaro ytterst hvilar
på honom. Dock- bör han vara nöjd med denna stolthet och
denna lycka, och akta sig för ormen, som frestande hviskar, att
stoltheten och lyckan borde utbytas mot penningar. »Pengar
äro förderf, och rikedom försvårar edert inträde i himmelriket.
Söken derför glädjen endast och allenast uti att, efter Skaparens
mening och uttryckliga bud, under svett och möda, dag för
dag och utan anspråk på penningeersättning, offra eder för
mensklighetens fortbestånd.» Meningen är alltså den att hos
arbetaren söka kufva hvarje missnöje med det bestående. Här
att värna sig sjelf.

Skribenten i »En samhällsförbättrare», den fine Karl Kar-
ling, sitter i sitt arbetsrum, der taflor i förgylda ramar, mjuka
fåtöljer och brysselmattor vittna om, att han eger, hvad mån-
gen skulle afundas. Han skrifver på en artikel om arbetarens
nöd, hurit kapitalet förtrycker honom, utan att^han blir delaktig
606

af kapitalets njutningar, hur det är han, som skapar det, me-
dan arbetsgifvaren sjelf, som ingenting uträttar, förvandlar det
i brysselmattor, i fåtöljer och dyra taflor, och kläder sin hustru
i siden och sammet. En vän besöker honom och yttrar under
samtalet, att all denna radikalism är falsk och förderflig. Gör
sjelf, hvad du vill, att andra skola uträtta! Lef, som du pre-
dikar! Lef först och lär sedan! Karling blir eftertänksam. Han
finner, att striden mellan konservative och radikale icke rör sig
kring ideer, men har ett köttstycke till mål. Och han sjelf,
hvad stred han för? Endast af äregirighet, ty folket var honom
likgiltigt. Alltså af egoism.

Den unge herrn, »fru Bergs son», erkänner helt öppet, att
han, liksom skribenten, var radikal af egoism; men han öfver-
ger det sedan, ty han kommer till det resultatet, att »lifvet är
ett slagsmål, hvarvid det naturliga är, att den starke eller kne-
pige skall komma ofvanpå. Kan nu radikalismen hindra lifvet
från att vara ett slagsmål? Nej, ty radikalismen är sjelf endast
en. slagskämpe. Radikalismen är alltså bara bosch.»

Den svage måste gå under, och arbetaren är visst icke
den svagaste i lifskampen. »Många», yttrar förf., »af den klass,
som är föremål för arbetarnes bittraste anlopp, skulle vara
ganska nöjda, om de kunde äta sig så mätta som de arbetare,
hvilka skrika mest på sin rätt.»

Sentensen exemplifieras i berättelsen »Sista Sömnen», der
en ung »öfverklassman», som spårat ur och bragts på fall,
slutligen tar gift för att rädda sig från hungersdöden, då han
fåfängt begärt arbete. Han reflekterar och kommer derhän,
att egoismen är allrådande. Man säger, att allt går framåt,
men hvad är det, som går framåt? »Är det endast de yttre
formerna för menniskornas lif, som vexla, under det att vi
innerst alltid förblifva egoister, som endast tänka på oss sjelfva?»
I de exempel, jag framstält, har förf, besvarat den unge sjelf-
spillingens fråga.

... *

Man skulle alltså kunna säga, att förf, i slutkapitlet ger
oss en resumé af bokens innehåll. Eller ock, att hans små
skizzer äro detsamma som illustrationer, d. v. s. gifva konkret
form åt en maxim eller en lefnadsregel. Denna sträfvan är
så tydlig, att man ofta i resonemangerna, då personerna sam-
tala, återfinner samma ord eller variationer af samma ord, som
607

förekomma i maximerna. En samhällsförbättrare, Unga hjortar,
Sista sömnen, De välvillige — läs dem, och säg sedan, om
slutkapitlet är nödvändigt. Allt detta ger ät boken något ab-
strakt och liflöst. Förf, har ej lyckats att ge kropp åt sina
funderingar, och hans tröstlösa filosofi skulle verka ganska af-
kylande, om icke en del berättelser talade om hans rnennisko-
kärlek, hans ömhet för de små, hans sympati för de vanlottade.

»Mördad» är historien om en tiggare, som kommer till
staden, häktas af polisbetjenterna för sitt misstänkta yttre, un-
dersöks och jagas bort, då intet misstänkt anträffas, och mor-
gonen derefter ligger ihjälfrusen på landsvägen. »Bisampelsens
morgonpromenad» handlar om den rike mannen, som tidigt en
morgonstund, då han icke längre kan sofva, stiger upp, drar
på sig pelsen och går ut på en promenad. Det lif, han möter,
arbetets hårda lif, som redan är i full fart vid kajerna och på'
torget, väcker hans intresse och uppjagar reflektioner, hvilka
visa, att förf, har medkänsla med de arbetande, som bära da-
gens tunga, men, .det oaktadt, ofta äro lyckligare än han i sin
bisampels.

Ypperst af hela samlingen är en skizz, som bär öfver-
skriften: »Tjuguöres cigarrer». En dag i vårbrytningen går en
vän till förf., i sällskap med sin hustru, ut att se på vå-
ren. I det svällande och friska lif, som naturen erbjuder, se
de en liten trasig unge, en pojke, tärd och blek; fadern är
död, modern sjuk i lungsot, och det enda, man har att lefva
på, mor och sex syskon, är store brors förtjenst, de tjugu
kronor i månaden, som hans arbete inbringar. »Jag såg på
min hustru och hon såg på mig», fortsätter berättaren; »vi
hade båda blifvit illa till mods öfver denna fattigdom, som, re-
presenterad af ett skyggt och utmärgladt, men likväl intet
fordrande barn, kom oss till mötes på denna vackra vårdag.
Och när gossen slutat sin berättelse och jag tyst betraktade
hans eländiga kläder och hans magra ansigte med den slöa
blicken, erfor jag en känsla af att stå i en skuld, som jag
tyckte mig aldrig kunna betala. Och icke blott denne lille var
min fordringsägare. För min blick reste sig massor af- myll-
rande menniskor, som släpat och slitit och svultit och tynat
och ändå ingenting förvärfvat, medan jag, som uträttat så litet,
lefde i största välmåga.»

Dessa enkla små studier äro bokens perlor. Så omögna
de än äro, de, som sina kamrater, vittna de dock om, att
förf, har allvar med de taflor, han skänker oss. Och detta
B

608

är en god sak. Han skall upphöra att karrikera, då han söker
att vara satirisk. Han skall ersätta det skärande, som stöter
oss på flere håll, med litet mera humor. Framförallt bör han
mogna. Sedan vilja vi hoppas!

^:

Men vårens vaknande lif har
är Saxon »I vårdagen». Våren
friska grönska, men det är »lögn

•^

ock en annan skildrare. Det
är så härlig med sin unga,
alltsammans. Bara ett vac-

kert skal!» Tallarne deruppe på berghällen få allt magrare nä-
ring, då jordskorpan är för tunn och träden bli för stora; de
äro »skogens proletärer, af omständigheterna dömda till ständig
nöd». Längre ned stå björkarne i sin fagraste knoppning, men
'dem tappar man saften ur, ty af saften gör man vin. Blåsip-
porna skjuta upp, men barnen plocka af dem, och under ifvern
trampa de sönder de små myrorna i massor. Tussilagerna,
hästhofvarne, brösta sig på dikeskanten, ensamma herrar, då
de förqväfva all annan växtlighet. Elfven ligger spegelblänk,
men förtiger, hur mycken kloaksmuts, den mottager i sitt sköte.
Och lärkorna qvittra — hvem vet! kanske en sorgesång, ett
dödsqväde öfver en kamrat, som kom för tidigt och frös ihjäl.

Midt i denna vårnatur sitter Saxon och skrifver bref. Han
berättar om sitt lif, om sin barndom i den lilla bondsocken,
hur han sedan stängdes in med sina högtflygande drömmar
bakom disken i en krämarbod, hur ondt han slet, hur han
läste och pluggade och slutligen nådde målet, litteraturens
knaggliga stråt. Men hans böcker fmgo ej förläggare. I stäl-
let blef han tidningsredaktör i en småstad, ett litet kråkvinkel.
Och nu skulle han lefva! Allting var så stort, så ofantligt stort,
tyckte han. Och dock var det så smått, så »helvetes smått».
»Får jag bara äta mig mätt, skratta ut dem, som gå och idea-
lisera, och kittla den bildade och förmögna brackianismen, så
är jag belåten», slutar han.

Och han ger oss hela kråkvinkel. Kortvaruhandlar Mag-
nusson, som icke kunde begripa, hvar Nordenson köpt den
krage, han hade på sig i kyrkan; skräddar Lund, som gick
och svor öfver, att stadskamrerns skrifvare tagit kläder hos
Rosselin; fabrikörskan, fru Alstermark, som på öret kunde be-
rätta, hur mycket hvar och en hade skänkt till friförsamlingens
nya tempel ; Nordenson, apotekaren, som tycker, att Maria
Hedlund är »en nedrigt söt flicka»; fru Magnusson, som prun-
609

kade i sin blomsterprydda hatt; kamrern, som var konstkän-
nare och ledamot af konstföreningen; kamrerskan, som är så
urringad, att stadsingeniörskan häpnar; doktor Verelius, inspek-
tor Göransson, borgmästaren och borgmästarinnan, prosten,
ingeniör Callmén, häradshöfding Wållberg, stationsbokhållaren
och många, många flere, ända ner till polisbetjenterna och den
hjeltemodige »Store Lasse».

Och förf, introducerar oss i småstadens familjer. Han
visar oss en eldsvåda, inför oss på en skomakareverkstad, teck-
nar en fattigbegrafning, låter oss vara närvarande vid en guds-
tjenst i statskyrkan, hos prosten på middag, i kapellet vid en
invigningsfest, på stadshotellet vid en ordenshögtid. Han söker
så mycket som möjligt att få fram humbugen, och han visar
oss att äfven der, i detta futtiga lilla samhälle, finnas brytnin-
gar inom familjerna, lumpenhet och småsinne och osanning
och olyckor, hvilka, i all sin enkelhet, icke stå efter dem, som
möta oss derute, bland storfolk och storstadslif. I religionen
är det motsatsen mellan statskyrka och frikyrklige, mellan tom,
själlös gudstjenst, der presten predikar för lön, och en lefvande
sådan, der predikanten är besjälad af de lärdomar, han med-
delar. I nykterhetsfrågan är det motsatsen mellan att tala och
att handla, mellan att understödja med ord och att verka genom
exempel. I äktenskapsfrågan är det motsatsen mellan kärleken
och armodet, mellan kärleken, som förblindar, och armodet,
som förstör, mellan kärleken, som åtrår, och fattigdomen, som
stäcker den.

Men i en sak är han gammalmodig. Han yttrar sig mycket
skarpt mot de moderna emancipationsideerna. Qvinnorna skola
uppfostras till hustrur och mödrar, ej till männens konkurren-
ter eller till onyttiga modedockor. »Utveckla det för dem ge-
mensamma, det rent menskliga, men låt dem sedan verka på
de olika fält, som så tydligt för dem utpekats. Så kan fa
miljen höjas, och der se vi också lifvet i dess vackraste, san-
naste och ädlaste dager.»

*	*

Men främst af allt detta, är det lögnen, han angriper.
Han uppsöker missförhållandet och tecknar det i bjerta färger.
Kalle Gustafsson, skomakaregesällen, förfaller och går till bot-
ten — men icke är det hans fel! Som lärgosse skicka gesäl-
lerna honom till krogen efter bränvin. När han vägrar att
Ur Dagens Krönika. VI. 6—7.	9
610

dricka med, göra de narr af honom, och när han berättar det
för mästaren, tystas han med örfilar. Det första, mästarn
skänker honom, då han mottagit gesällbrefvet, är ett rus o. s. v.

Eller »Store Lasses» hjeltedåd. Vid en eldsvåda i den
lilla staden räddar han ett kassaskåp, men sjelf får han döds-
knäcken. Stadsfullmäktige gifva enkan en femtikrona i begraf-
ningshjelp. Så intages hon på fattighuset, hon och alla barnen.

Vidare är det osant, att »grafven allt förliker». Äfven
der, i dödens stad, är rangskilnad och klasskilnad. På ena
‘ stället högt gräs, som på en äng, färdig till slotter, några fula,
lutande träkors, der namnen äro oläsliga eller plåtarne affallna ;
på det andra en granallé, fina krattade gångar, planteringar,
blommor, jernstaket och marmorvårdar. Längst borta i ett
hörn den stora gropen för sjelfspillingar.

Allt detta får man till lifs i Saxons skildringar. De flesta
äro obetydliga, en och annan för obetydlig. Men i stället äro
de genomträngda af en ärlig öfvertygelse, af en känslofull
sympati för de vanlottade i samhället, af djupt förakt för lög-
nen, såsom Saxon uppfattar den, och af kärlek till den sanning,
han tror på och kämpar för. Han säger i slutberättelsen, då
barndomsvännen frågar honom: »hvad är då ditt lifsmål?» —
»Att vara nyttig, att inte göra ens den obetydligaste handling
utan att gagna. Jag är så ofantligt fördragsam —huru galet,
huru stick i stäf mot min egen lifstro det än kan vara, som
en menniska kommer fram med, så försvarar jag henne, blott
jag vet, att hennes gerning är ett uttryck för, hvad hon bäst
förstått. Talanger ha vi godt om men karaktärer!»

Jag nämde qvinnofrågan. Oaktadt sin radikalism var
Saxon i denna fråga ännu reaktionär. Förf, till »Ett val» är
mer nymodigt anlagd. Han hyllar i sitt skådespel de moderna
ideerna; han hyllar dem alldeles öppet, och han försvarar dem
ypperligt. Fru och fröken Berner vistas hos doktor Ring, på
hans egendom ute på landet. Ring, en slägting till dem, har
varit Evas lekkamrat; han brinner ännu för henne, men hon
har, efter en pariser-resa, egendomligt förändrat sig. Då upp-
dyker helt oförmodadt en viss kapten Stålspets, en bekant till
doktorn, som vill jaga på hans egendom. På eftermiddagen
utspinner sig en diskussion .mellan gästerna. Talet faller på
611

en tjenstflicka, som förförts af sin fästman och som nu, oak-
tadt barnet, vägrar att äkta honom — nu, då hon lärt sig inse,
att karlen är en dålig menniska. Ring föreslår prosten att gå
högre upp på samhällstrappan, att uppflytta diskussionen till
flickor af en annan klass, »der förutsättningarna äro gynsam-
mare». Han anser, att moderskapet är ett tillräckligt straff,
när man har det pa sådana vilkor. Prosten tycker motsatsen.
Men, invänder Ring, det är af svaghet, som hon felar; åtmin-
stone i de flesta fall. Ar hon icke ens då värd upprättelse och
öfverseende? Ensam får hon lida, då mannen frikännes, ensam,
under ett helt lif, bär hon den tunga bördan.

Träffar hon en ädel man, som uppriktigt älskar henne,
har hon icke rättighet att antaga hans anbud, äi’ lyckan, som
erbjudes, för stor för henne? Ej om han är medveten af det
begångna felsteget. Döljer hon sitt brott, skall hon lefva i
ständig oro, frukta, att han skall upptäcka det, och finna, att
hon köpt sin lycka med en afskyvärd lögn. Men äfven under
den omständighet, att mannen känner brottet, hvar skall man
anträffa en så fördomsfri menniska? »Här står han», säger
Ring, »jag skulle gifta mig med henne.»

Diskussionen afhandlar vidare, om icke den unga flickan
mycket bättre skulle skyddas genom att underrättas om förhål-
landena, genom tidig medvetenhet. Uppfostran, säger Ring,
har icke rätt att dölja lifvet. Är det bättre, att hon forskar
i smyg, är sanningen icke det yppersta, hon kan erhålla till
följeslagare, och är det ej en pligt för den mor, som vårdar
henne, att upplysa, göra henne duglig för lifvet, som väntar
henne. Fru Berner hyser annan åsigt. Hon har icke gjort
det; modet felades henne.

*	*

Alltså: det är fyra frågor, som uppställas till besvarande.
Den första är, om det är rättvist, att qvinnan i dylika fall
ensam får bära skulden, ensam är ansvarig för det gemensamma
felsteget. Fru Agrell svarar nej! Valborg säger i »Dömd»: »Jag
har ju inte felat ensam. Ni ha fördömt mig som qvinna, skänk
mig nu rättvisa som menniska. Låt ert förakt lika tungt drabba
båda de skyldige!» Edvard Brandes svarar nej. Han säger
genom Florizel, hjeltinnan i »Ett besök»: »Jag har i en be-
sinningslös stund af mitt lif hängifvil — nej, låtit frånröfva
612

mig min kropp utan min själ. Det han I män hundra gånger
gjort, utan att vi qvinnor våga klaga.» Och Benzon låter Pål
svara på styfmoderns förebråelser: »Mitt föregående lif är icke
renare än hennes; snarare motsatsen.» Björnson diskuterar
saken i skådespelet »En Handske», der han visar, att det rät-
taste är mannens och qvinnans likställighet, att en och samma
moral bör vara^gemensam för båda, att man, i sedligt afseende,
icke bör fordra mera af den ena, än af den andra parten.
Förf, till »Ett,val» har icke utvecklat ämnet.

Vidare är frågan, om det är rätt, att en qvinna, som en
gång begått ett fel, bör äktas af den man, som vill göra henne
till sin hustru, af den, hvilken älskar henne och sjelf är älskad
tillbaka. Svaret är beroende på hans kunskap om felsteget.
Deri är man dock ense, att den felande skall ångra, att lidan-
det skall hafva renat henne, så att brottet utplånats. I »En
skandal» säger Benzon, att en qvinna, som en gång felat, som
lidit, ångrat och vändt om, hon förtjenar att uppresas. Och
deruti instämmer man. Brandes i »Ett besök», Sardou i »Fer-
nande», Dumas i »Denise» och i »fru Aubrays ideer» hafva,
under den senaste tiden, förfäktat samma åsigt. Skilnaden är
blott den, att Sardous och Brandes hjeltar äro okunniga om
brottet, först då lära känna det, när giftermålet är fullbordadt.
Brandes låter upptäckten komma så långt efter, att ett barn
finnes, då katastrofen inträffar. Och jag tror, att just detta är
den grund, han bygger på, det moment, som i framtiden skall
återställa äktenskapet, utplåna förbrytelsen och möjliggöra lyckan.

Benzons manlige hjelte är medveten om felsteget. Redan
då han begär henne, får han veta hela sanningen. Den äl-
skade är nog uppriktig att öppet säga den. Förf, till »Ett
val» låter sin hjelte ana den. Eva har i Paris blifvit för-
förd af kapten Stålspets, och intrigen rör sig nu kring denna
obehagliga historia, hur upptäckten småningon sker, sedan kap-
tenen anländt, och hvad verkan den utöfvar på personerna,
som uppträda. Ring är ej så fördomsfri som Benzons hjelte;
han ger sig icke strax, men han kommer att gifva sig. Han
reser, men han skall återvända. Han sluter henne i sina ar-
mar och hviskar: »Jag älskar dig! — Alltid! —Och jag hop-
pas — och väntar!»

Den tredje frågan innehåller, om den förförda, äfven i det
fall, att hon icke längre älskar honom, likväl bör äkta den
man, som narrat henne. Fru Agrell har två åsigter. Först
— i »Dömd» — fordrar hon det oafvisligt. Der har hon icke
613

tänkt öfver det giltiga i ett sådant äktenskap. Der kräfver hon
det blott som den stackars qvinnans rättighet. Men sedan har
hon ångrat sig. Hon finner, att denna förening ej kan tillfreds-
ställa sanningskrafvet, att äfven om den ger barnet en social
ställning, verkar den demoraliserande på dess begrepp och
karaktär, Ja, hon går derhän, att hon gör modern onaturlig,
att denna ej vill gifta sig med sitt barns fader, oaktadt att
hon derigenom skulle bereda sin dotters lycka, skaffa henne
ett namn och på så sätt den hon älskar, då möjligheten för en
förening mellan dem just beror af, att modern gifter sig och
dottern blir legitim.*

Förf, till »Ett val» delar denna åsigt. Fru Berner repre-
senterar verlden, med andra ord: det konventionella. Hon lyss-
nar ej till Eva, då hon förtviflad utbrister: »Låt verlden för-
kasta mig. Men jag räddar mig sjelf.» Hon åberopar sig på
barnet, men förf, svarar henne: »Hvar menar du barnet finge
sin plats i deras hem? Fadern vill naturligtvis helst glömma
det förflutna. Men hur skall han förmå det, med en lefvande
påminnelse omkring sig? Följden är också, att den lilla stac-
karn alltid måste bli honom till en viss grad främmande.» Och
Ring tillägger: »Hellre gå inför verlden med sänkt hufvud. Kär-
leken till barnet skall styrka och skapa henne ett nytt lif.»

Den fjerde frågan är besvarad. Förf, till »Ett val» delar
Björnsons åsigt — den, hvilken han framstält i sitt stora
verk: »Det Flager.» Han har icke diskuterat den annat än så,
som jag anfört, d. v. s. mycket knapphändigt. Troligen har
han ansett, att Björnson uttömt ämnet.

För den, som är bevandrad i den moderna qvinnolittera-
turen, erbjuder »Ett val» intet nytt eller originell. Men skå-
despelet är godt, i tekniskt afseende ypperligt. Det visar oss
en öfvertygelse och en man bakom ordet.

*

Från novellerna och skådespelet, »Små smulor» och »Ett
val» gå vi till ett par öfversättningar. Den första, Jules Val-
lès’ bok, är en underlig skapelse. Författaren, som under be-
lägringen var medlem af kommunen, inbillar sig förmodligen,
att boken är ett mästerverk. Han ger i den ett aflopp

* Se skådespelet »Räddad».
614

för sin brandröda revolutionsyra. Men denna är så pueril, så
skrytsam och braskande, att den alls icke gör effekt. Det in-
tryck, man erhåller, är snarare af löjlig art, och detta är så
öfvervägande, att alla andra utplånas ; det hindrar en att
sentera de behjertansvärda sidorna.

Vingtras, en ung student, som nyligen lemnat skolbänken,
afreser till Paris för att der skaffa sig ett lefvebröd. Detta är
ej så lätt, som herr Vingtras inbillar sig. Ty vet: han är
student! Och författaren egnar boken »till dem, hvilka blifvit
uppfödda med grekiska och latin, men dött af hunger.» Han
får svårt, stackars karl. Hvem vill skänka arbete åt en per-
son, som tagit studenten, åt en ung man, som Vingtras, hvil-
ken läst grekiska och latin! Vingtras besluter vänta. Under
tiden blir han intagen i ett slags rödt studentkotteri. Han
sätter hela sin ära i att slåss med »knoddarne», och han om-
talar med förtjusning, att han är bandets Herkules. Plötsligt
finner han, att han älskar »de lidande». Han läser böcker
om »eländet», kallar Robespierre en bonde och Rousseau
»Slapp-kvist». Han brinner af revolutionslust. Åh, hvad han
brinner! Hvarför, vet han ej. Jo, nu har han det; pappa hade
straffat honom, då han var elak och olydig; lärarne hade ej
uppskattat, hvilket geni de undervisat.

Man yttrar sin revolutionsyra på ett egendomligt sätt.
Man skriker och man väsnas, man klifver upp på bord och
stolar, man framtjuter marseljäsen, och man slutar med att
»skända soppan» i hotellvärdens kök. På föreläsningarna i
Sorbonne ropar man skällsord mot presterna, »kyrkråtta, guda-
ätare, vaxskallar, hycklare» ; när en kamrat fängslas vid tumul-
tet på en konsert, skickar man honom medvurst till tröst i
bedröfvelsen. I fängelset fins ohyra. Men fången bara kliar
sig. »Dessa insekter», säger han, »skola lemna republikanska
frön i de unga hufvudena, och dessa djur skola en dag kros-
sas — i droppar af blod — på Bonapartes panna.»

Man bildar en revolutionskomité. Vingtras blir ordförande.
När han håller sitt stora tal, ropar gök-klockan: ku ku! Men
komitén misslyckas, revolutionen undertryckes och Vingtras,
som har skuldsatt sig, återvänder till föräldrarne. Han fort-
sätter sitt dagdrifvarelif och erhåller en elev. Undervisningen
består uti att söka gräl på stadens kafeer. Ett arf sätter ho-
nom i tillfälle att återkomma till Paris. Der sjunker han mer
och mer. Från privatlärare blir han boxare, från boxare
publicist. Men hans bästa fraser strykas — fraser, som den
615

följande: »Huru många har jag icke sett falla derför, att de
velat hoppa jemnfota genom sitt eget hjerta.»

Ar förflyta, tunga år för Vingtras. Först skrifver han
nidvisor om vaktmästare och notarier; när beställningarna upp-
höra, tar han plats vid en flyttningsbyrå. Slutligen gei* han
sig. Det hjelper ej, han ( måste lefva. Han, »som icke talade
om annat än att piska upp professorerna», han, »som ville
bränna skolorna», han, revolutionsmannen, slutar som skolfux.

Och allt detta för studentexamen! »Stackars fan», heter
det, »du, som kallas student, förstår du detta? Om dina för-
äldrar icke hafva arbetat eller stulit tillräckligt för att kunna
underhålla dig som en gödgris, ända till dess du blir trettio
år, om du icke har tjugo års sörpa i din ho, så är du be-
stämd till ett lif i elände och blygsel.»

*	*

Lika onödigt, som det var, att »Le Bachelier» försvenskades
lika glädjande är det, att man öfversatt Farinas bok. Det •
är en vacker liten berättelse, väl värd att läsas. Den handlar
om ett äkta par, Ernesta och Leonard, om ett äktenskap, som
ingåtts, jag kan ej säga hvarför, der hon begär ömhet och
han vårdslösar henne. Ernesta vill skiljas. För att undvika
skandal gör man det icke offentligt. Man reser blott åt skilda
håll, Leonard till Spaa för att kurera en ögonsjukdom, Ernesta
till landet. Vännen, doktor Agenore, en putslustig läkare, dess-
utom »materialist», ehuru en oskadlig sådan, tänker nu att draga
fördel af denna hemliga skilsmessa. Kär i Ernesta, bemödar
han sig att vinna henne, och han tror, att han redan lyckats, då
ett bud plötsligt anländer, att Leonard återkommit, icke botad
men blind. Då vaknar Ernestas ömhet. Drifven af sitt goda
hjerta, återvänder hon till hemmet, till maken, som behöfver
henne, till den sjuke, som lider. Och ömt vårdar hon honom.
Medlidandet förvandlas i en ren och ädel känsla, i en kärlek,
som delas af hennes olycklige Leonard, hvilken luttrats af den
sjukdom, naturen pålagt honom. En smärtsam operation återger
honom synen, och nu, när de älska hvarandra, eröfra de lyckan.

Det är en ljuf och rörande skildring, en bok, som är så
ädel, så full af skönhet och poesi, att man sällan, i våra da-
gar, anträffar något liknande. Kan man tänka sig något vack-
rare än de ord, författaren skrifver, då han berättar, hur den
616

blinde, sedan Ernesta visat albumet, för att pröfva, om han
erinrar sig, hvilka porträtt det innehåller, sjelf, i ensamheten,
åter öppnar boken, vänder, räknande, åtskilliga af dess blad,
känner »lätt som en smekning» med pekfingret på en sida,
närmar den till sina läppar och trycker dem mot ett porträtt
— »porträttet af en ung flicka, hvarken för liten eller för
brunett, men med en näsa så der temligen».

Eller den ljufva lilla idyllen, då Leonard, sedan Ernesta
spelat, önskar, att hon skall sätta sig, yttrar: »nu skola vi
sofva», frågar efter en stund: »Ernesta, sofver du?» ber henne
sofva riktigt, lyssnar på hennes andhemtning, ropar hviskande :
»Ernesta!» upprepar det ånyo, men erhåller intet svar. »Då
reste han sig försigtigt, ljudlöst lik en skepnad, tog ett steg
framåt, famlande efter länstolen, och stannade, då han funnit
den, för att lyssna på Ernestas andhemtning, bqjde sig ned
och vidrörde med darrande läpppar hennes kind. Han reste
sig upp, lyssnade lik en tjuf, som stulit en skatt, återvände
utan buller till sin stol och smålog, då han trodde sig i sä-
kerhet. Ernesta, som med öppna ögon följde honom, kunde
icke förhindra en tår att smyga sig öfver det ställe, hvarpå
hon emottagit sin makes första kärjekskyss».

Den vackra lilla berättelsen utkom 1875. Dess förf, är
mycket uppburen i sitt hemland, Italien, och hans landsmän
kalla honom: »den italienske Dickens». Allt sedan 1870, då
han började sitt författareskap, sedan han i Pavia och Turin
studerat juridik, har han riktat litteraturen med ett tjugutal ro-
maner. Af dessa hafva många uppleft 2 och 3 upplagor, och
de flesta blifvit öfversatta till flere europeiska språk. Fï hafva
icke erhållit mer än ett af hans verk. Men detta är en ädel-
sten. »Amore Bendato» anses såsom hans yppersta arbete.