Trenne sånger ur

En samhällsförbättrares saga.

Ofullbordadt epos i tjugofyra sånger
af

Scævola den andre. *

FEMTONDE SÄNGEN.

Före drabbningen.

Han stod allena i sitt arbetsrum

Fast sen var timman dröjde sömnen fjerran
Ifrän hans läger, och hans tankar flögo
Från forntid och till framtid.

Men till sist

Hans tunga löstes, och han talade:

»Jag står som Cæsa'r nu vid Rubicon,

Ovansklig ära kan jag vinna lätt,

Mitt blotta ord en riksbank ny kan grunda,

En envåldsbank, der jag blir direktör!

* Med anledning af den grufliga tilldragelsen i Första kammaren,
— då ett par senatorer, i likhet med de berömda lejonen, åto upp hvar-
andra så grundligt, att knapt mer än svansarne blef qvar — har red. hos
den svensk-akademiske sångaren Scævola den andre anhållit om en hjelte-
dikt. Resultatet föreligger nu här ofvan ; dock må observeras, att förf, blef
så gripen af det fosterländska ämnet, att hans sånger hotade att blifva
lika många som i den nyligen af Sv. Akademien prisbelönta dikten om
Karl XII. Genom vänlig öfverenskommelse med skalden, publicerar »Da-
gens Krönika» dock blott tre sånger; de öfriga 21 torde komma att åt
Svenska Akademiens sekreterare öfverlemnas, för att vid lägligt tillfälle i
Akademiens handlingar intagas.	Red:s anm.

Ur Dagens Krönika. VI. 5.	]
402

Man tror ju mina ord i andra kammarn,

Den starka kammaren, som makten har;

Jag samlar bönderna på Grand Hotell
Och hvad jag bjuder är dem alla lag.

Hur underbart att alla tro på mig,
Att till min visdom alla hylla sig.

O stolthet, att den underbara gåfvan,
Förtroende, har unnats mig från ofvan.

Ja, underbart i sanning! Mången gång

Var dock min gerning icke särskildt egnad

Att väcka den orubbeliga visshet
Att för det helas väl jag ensam stred.

När jag förfäktade det tiodubbla,

Af hvilket jag var ensam fabrikör,
Man kunde lätt dock kommit på den tanken
Att för min egen del jag skref och stred. —
Men ingen trodde det — jo, kanske en,
Min namne, J. W. Smitt, som alltid var
Likt en Thersites emot mina planer.

Men hvad betydde väl hans lömska funder
Emot mitt rena uppsåt, seger vann
Jag då som jemt!

Jag minnes ju så väl

Hur »ringar» stampades ur jorden upp,
Arbetarhärar uppå tiotusen,
Som lystrade mitt bud, min minsta vink,
Så länge jag min kassa öppen höll.

En klubba lofvade jag skänka dem

Af ebenholts, med silfver rikt beslagen
Och löftet togs med tacksamhet emot —
Det ryggades, än sen! Olydnad bör
Bestraffas exemplariskt, och de lydde
Ej som de borde — men hvad gjorde det.
403

O, detta svenska folk, det ar sa snällt,
Så fredligt och så lugnt till sin natur;
Jag mins ju hur mitt ångkök grundades,
Jag mins den lysande, den stolta fest,
Hvarmed det vigdes in. Jag mins hur ärkebispen

På denna festen nämde mig sin vän
Och hur jag hedrades med samma namn
Af Nisbeth och af Hagström!

Och när sen

Den vinst som lofvats abonnenterna
Jonglerades så lätt och hastigt bort,
Hur nästan ingen vågade att gny
Mot mig, som egde millionerna.

Jag minnes tusen lika ljufva minnen,

Hur alltid glansen af mitt stolta namn,

Som sjelf jag uti »Olssons» ställe satt,
Har dräpt en hvar, som vågade att knysta.

Jag mins hur direktörn i Skånes bank
Mig en gång nämnde vid ett skymfligt namn,

Men föll till föga, när jag honom bjöd
På Grand Hotell till middag. Pr kuvert

Ett hundra kronor kostade den mig,
Men smädaren var ock till tystnad bragt.

Jag mins så väl hur jag mig skaffade
Inseglet på medborgerlig förtjenst,
Den lilla stjernan i sitt gröna band.
Stolt må jag säga: ingen i vårt land
Sitt ordenstecken har så väl förtjent,
Ty ingen har betalat det så dyrt —
Med undantag för Oscar Dickson blott,
Som blifvit båd’ baron och kommendör —
4°4

Men vänta! sextitusen gaf jag gladt
För Vasatrissan, för Nordstjernan kan
Jag gifva hundra, ty jag har förtjent
Millioner fem, och fastän jag förlorat
På svindlare och skojare en del
»Så har jag ändå ej så litet qvar».
Och när jag sitter väl som direktör
Uti vår nya riksbank kan jag snart

Med

adelsvapnet krönas.

Med
Och
Och

Redan är
våra äldsta ätter jag befryndad
vännen Jansson ser på mig med vördnad
kallar mig emellanåt »ers nåd».



På riddarhuset hänger jag min sköld,
I midten en retort, i kanterna
Buteljer och en vy af Reymersholm
Det vapnet är i sanning fosterländskt
Och eget vore det om jag ej blefve
Dermed friherre först och sedan grefve.

Och har jag sedan med tillräcklig verve
Betonat alla byråkraters brister

Och granskat hvar onödigt bortskänkt skärf,
Hvem vet om ej jag som finansminister
En dag skall helsas.

Och hvem vet om ej

När jag, som sagdt, har hunnit blifva adel,
Jag inom kort skall sitta på den plats
Som än, tyvärr, beklädes af Themptander,
Hvem vet!
40.5

Det är en vacker framtidsvy

Och icke någon otillbörlig äflan,
Om jag mig tilltror seger i en täflan
Med denna embetsmannaparveny.

Men skall jag lyckas gäller det att slå
Det störa, krossande privatbanksslaget;

Väl har Marcellus sagt att sjelf jag har
Af dessa banker njutit mycket godt,
Och sant han talte, fastän indiskret.

Men om jag sjelf har njutit godt af dem,
Är min opartiskhet så mycket större,
När nu jag ger dem dråpslag, och jag har
Ju ingenting att frukta derutaf
Sen jag har fått riksbankens garanti
För min filial i Hamburg! .

Alltså, bort

Med tvekan och med ängslan; fram till slag
I första kammaren — dess talman är
Min slägtinge och vän, och han må sörja
För att jag tala får så fritt och djerft
Som mig det anstår. Ren i en brochyr
Jag räknat upp hvarenda en som är
Personligen och nära intresserad
Af lagen för privata banker!

Hvem

Kan sedan spjerna, alla har ja^ fast
I detta nät, och om de sprattla blott
Så skall min själ och gud jag lära dem
Hvar David köpte ölet!

/
4o6

Mod blott, mod,

Min segern blir och jag skall triumfera;
Privatbankskaran för min klubba dör
Och ur dess aska sen skall emanera
Den nya riksbank som jag kämpar för
Och som jag skall beherska och regera
Om nägra år som förste direktör.

SEXTONDE SÄNGEN.

Det stora slaget.

Första kammaren var till dryftning mangrant församlad,
Öfverst i högsätet satt den åldrige, vresige grefven,
Handen på klubban alltren, och många vördiga männer
Uti hans närhet man såg. Den mäktige frihandlarn Bennich
Satt der leende, lugn, fast dagligen slagtad af Jörgen.
Nära intill honom satt den tungfottrampande Bergström,
Bred och med leende mun, ty så han plägar att sitta.
Nere på golfvet gick den skönrödlockige Stjernspetz
Och vid hans sida sågs den aldrig tigande Klinkan.

Dahl man märkte der ock, den skyddsfrasflödande rektorn
Och hans trogne kamrat, den dystre norskätaren Strömfelt,
Icke saknades heller den mäktige rektorn från Kalmar
Och än mindre du, hvithjessade, liflige Hedlund
Alla sutten I der, i aningsdiger förbidan

På hvad som nalkades nu. Till sist den vresige grefven
Slog sin klubba i bord och tillät dryftningen börja.

Visliga föllo nu ord om enskilda bankernas väsen,
Många talte derom och talte med flödande tunga;

Lugn dock satt på sin plats den mäktige bränvinssenatorn,
407

Log och rörde sig ej, ty säkert visste han med sig
Att han fiendens hop höll säkert fången i nätet.
Slutligt bleknade dock den mäktige bränvinssenatorn,
När han blef dragen till svars för att ej kunna addera,
Och med klara bevis hans väldiga räknefel röjdes
Af en direktor för en bland de enskilda banker.
Lindrigt bleknande sågs den gode senatorn då sitta, '
Blekare blef han dock snart, då representanten från Norrland
Stod i talarestoln och bara oblygt bekände

Att han talade för ett stort personligt intresse,
Icke mindre och mer än fyrahundrade kronor
Årligen att på den sak det gälde tappa måhända,
Skulle, så frågade han, en summa så stor, så omätlig
Ej vara mäktig nog att rubba heder och ära?

Ängsligt på stolen sig vred den mäktige bränvinssenatorn,
Hörde med stigande qval hur representanten från Norrland
Skildrade hjertlöst och grymt hans drömda, framtida riksbank:
»Putselkrämarebank» han nämnde , den bittert och hjertlöst,
Slungade salva på salva af hån mot dess blifyande öde,
Hånade giftigt och djerft den mäktige bränvinssenatorn;
Denne blott teg och teg, men det kokte och sjöd i hans inre
Och när dryftningen ren på andra dagen var hunnen
Bad han om ordet till sist och fick det af vresige grefven.
Talade, svarande först den enskilde bankdirektören,
Att jag adderat fel är både troligt och möjligt,
Nämnas må dock att jag motioner skrifvit i massa,
Långa och tjocka, och om man understundom blir sömnig
utaf slik produktion, hvad är väl deri att klandra.

Sade, och vände sig sen till representanten från Norrland,
Denne, menade strax den mäktige bränvinssenatorn,
Satt en gång så fast och så orubblig i klorna
På hvarendaste bank som nånsin lånt honom pengar,
4o8

Att han i denna sak förutan tvifvel var jäfvig.
»Hvar och en», så sad’ den mäktige bränvinssenatorn,
»Hvilken en enskild bank har makt att styra och leda
Gripes beständigt utaf båd’ egennytta och ondska.
Icke ville jag ondt med min förteckning på namnen
Ofver dem som ha lotter i våra enskilda banker,
De ha heder i kroppen så väl som alla de andra;
Säkert är dock och visst att egennyttan regerar
Dem i sin värsta form, att egen vinning de ställa
Framföre allmänt väl, som ett exempel skall visa.»
Liksom Kristian Tyrann, när fordom han gräfde ur grafven
Stures lik och bet deri med giriga tänder,
Så och ej annorlunda den mäktige bränvinssenatorn
Wallenbergs skugga drog fram och höljde med hånande
skymford ;

Men när kammaren slikt ifrån hans läppar fick höra
Mangrant reste de sig och tågade som på befallning
Ut ur salen med ens, tilldess att bränvinssenatorn
Talade ensam inför sin slägting, den vresige grefven.
»Ingen hör mina ord», så talte han svårligen vredgad,
»Men jag skall tala ändå och tala så länge jag orkar
Och de ord som jag talar må protokollen bevara.»
Sade och talade sen så länge som vanligen Klinkan,
o

Åhörd, likasom han, af fyra väggarna tomma,
Af notarier tre och af den vresige grefven.
Mellertid kammarens män derute plägade rådslag
Om att tukta med kraft den väldige bränvinssenatorn.
Somliga ville att han offentligen finge en skrapa,
Framförd i kammarens namn utaf den vresige grefven;
Andre menade dock att detta vore en grymhet
Tvinga grefven att så offentligen snubba sin frände.
Sade och talade då den tungfottrampande Bergström:
»Lemnen mannen åt mig, så skall jag värma hans öron,
Jag är van att slå till och fruktar icke hans svada,
Fruktar ej heller hans vänskap med den beryktade Nisbeth;
409

Liten på mig, hvad han tål skall han få och litet deröfver. »
Lugna och glada i sinn’ de medlemmar alla af kammarn
Gingo nu åter in och satte sig på sina platser
Längtande efter att höra den tungfottrampande Bergström,
Öronen värmande på den mäktige bränvinssenatorn.

Lång deras väntan ej blef, snart stod han i talarestolen,
Lät en spejande blick bestryka hvart bord uti salen,
Fåfängt sökte han dock den mäktige bränvinssenatorn,
Hvilken hemtade kraft från talets qväljande möda
Nere på källaren nu, af öl och porter och biffstek.

Dock ej undgicks hans straff, den tungfottrampande Bergström
Fattade i ett nu hans heder och ära vid håret,
Ryckte, ruskade, slet, och öste strömmande vrede,
Öste giftbemängdt hån på det olyckliga hufvud
Hvilkets égaré just på källaren tuggade biffstek.

Sist, när mpdersmålet ej längre förslog för hans mening,
Grep han till vapen, hårdare än, från romarne lånta,
Qch på Ciceros språk gaf ett epiteton ornans,
Prägladt i tanke och stil af äkta, »gudommelig grofhet,»
Åt sitt offer, det arma, som tuggade biffstek på källarn.
Och med dånande röst han sade det dödande ordet,
Ordet som slog med en skräck den vördige vresige grefven,
Slog med fasa enhvar att dylikt yttrats i kammarn,
Ordet, det vingade, var »cadaver», »cadaver», »cadaver»,
Och dess genljud sig ut igenom dörrarna trängde,
Trängde trapporna utför och dånade inne på källarn
Åsklikt i öronen på den mäktige bränvinssenatorn,
Döfvande, skallande ljöd cadaver, cadaver, cadaver!
Strax han sjuknade då, af skräck och fasa betagen,
Strax han sände omkring till alla bladen notiser
Om att hans väldiga tal så svårt angripit hans helsa,
Att han till Spanien nu var nödgad genast att resa.
Helsan nämnde han blott, men talte ej om affärer,
Kanske, så menade mångem, att båda skötas gemensamt.
Kammarens öfriga män med glädje åto sin middag,*


410

Nöjde på sätt och vis med det öde som drabbat senatorn,
Mången menade dock tro på att den Bergströmska klubban,
Hvarmed bestraffningen skett ej var tillräckligt polerad,
Mången menade ock att det var skralt med latinet
Och att slikt latin blott passar köksor och drängar.

Men då i alla fall den åldrige, vresige grefven
Tyst hört på så var ju derom intet att säga,
Utan i frihet och fröjd den tungfottrampande Bergström
Gladdes af allt det gagn han haft af sin klassiska bildning.

SJUTTONDE SÄNGEN.

Senatorn reser.

På bantåg satt	Han ville draga
I maj varm natt	Och hemvist taga
En trist senator;	Der solen är
Från Stockholms gator	Mer varm än här
Till fjerran land,	I härlig söder
Till Spaniens strand	Der drufvan glöder
Han ville resa	Och der med sprit,
Från all den nesa	Som af hans flit
Hvarmed han såg	Dit importeras,
Sig höljd. Hans håg	Den fabriceras
Var mörk som döden,	Till eldigt vin
De sorgsna öden Han mindes väl,	Med smak så fin.
Som fyllt hans själ I hvarje vinkel	En hvissling hördes Och sakta rördes
Med hatets finkel.	De vagnars rad Senatorn qvad:
Från folk och jord	Heimskringlas panna
I höga nord	Du höga nord,
Jag törs ej stanna
Uppå din jord;

Från Småland stamma
Jag yfs med skäl;.
Nu bränvinsamma
Farväl, farväl!

Farväl du trångsinta
Mälarstad,
Farväl, I vrångsinta
»Fäders» rad,
Mot mig I vänden
En småsint själ
Men »tänk på änden»,
Farväl, farväl!

I Fjäderholmar

Vid bölja blå,
Der röken bolmar
Från båtar små,
Mot lagen stränge ■
I hjelpt en del
Men huru länge?!
Farväl, farväl!

Farväl, du kära,
Du ångkökshus
Min forna ära!
Hvad sus och dus
Som der bedrifvits
Jag minnes väl
Du öfvergifvits !
Farväl, farväl!

Farväl du mäktiga
Ringförbund,
Jag mins din präktiga
Födslostund,
Arbetarbanken
Barn af min själ,
Den tar nu fanken,
Farväl, farväl!

Farväl I kamrar
Vid bölja blå,
Der jemt man slamrar
I salar två.

Deri jag länge
Ej tagit del,
Du talman stränge
Farväl, farväl!

Farväl du snärjande
Riksbanksplan,
Jag, fastän svärjande,
ger dig fan.
ö	O

Prestigen hafver
Jag ej, min själ,
Nam sum cadaver,
PMrväl, farväl!

Min talkonst gäckad,
I löje vänd,
Min ära fläckad
I landsflykt sänd,
Från Nord vi vädje
Till Spanien väl!
Senatorns glädje
Farväl, farväl!
Vår katolskt-romantiske skald.

Några synpunkter
af

Nils Erdmann.

I sitt poem, »Sångarn», tecknar Wirsén skalden såsom
en from pilgrim, bärande tempelriddarens pansar under sin
hvita drägt, med cittran i hand och svärdet vid sidan, på
väg till den heliga grafven. När han, dit anländ, stiger
ned i kryptan,, mötes han af madonnan med barnet, hvilket
»signar sångarns hufvud med sin arm».

Denna teckning är ett sjelfporträtt. Den är Wirséns
egen bild, en skald, som gjort sin diktning till en färd mot
Kristi graf, till en jemn, oafbruten vandring mot en orto-
doxt-religiös himmel, hvars lof han sjunger och hvars spår
han söker, medan han öfver pilgrimsskruden drager tem-
pelriddarens pansar, för att skydda sig mot de hugg, han
sjelf framkallar, då han, djerf och förtröstansfull, låter svär-
det flyga ur skidan, till kamp mot de otrogne.

Som skald är han pilgrim, som kritiker tempelriddare.
Hans kritiska författareskap vill jag här lägga å sido, för
att granska hans pilgrimsfärd mot Edens blomsterdalar.

*	*

I »Islossning», ett poem, som inleder hans första dikt-
samling, ger han följande löfte:
413

»Tag mitt löfte! Jag vill lindra
Hvar jag mägtar, till mitt sista,
Med min sång mitt slägtes nöd,
Jag vill sjunga Edens stränder,
Jag vill ge den fallne vingar,
Lif åt den, som synes död.»

Detta löfte har sedermera betydligt reducerats. Jag
tror ej, att hans poemböcker ha lindrat »slägtets nöd»;
om han »skänkt den fallne vingar», vet jag ej; att han
besjungit »Edens stränder», derom är intet tvifvel, ty detta
synes hafva blifvit hans förnämsta lifsuppgift. Sedan han
i »Nya Dikter», i poemet »Förkärlek», framstält sin roman-
tik, sin böjelse för enslighet, för månsken och aftonskym-
ning, går han i »Sånger och Bilder» ännu ett steg längre,
då han i det poem, som inleder samlingen, förklarar sig
söka »en stilla vrå», der han får skåda barnens lekar, höra,
»hur en verldshafsvåg domnar i fredad vik», och läsa sin Ho-
mer, sin Franzén och sin Plato — och först och sist sin bibel.

»Henne, när dagen dör, vare din forskning egnad,
Somna, när lampan släckts, stilla af henne hägnad!

Henne, när morgon gryr, åter med glädje tag,

■ Stjerna och sol hon är, ljus både natt och dag 1.»

Det är gifvet, att en skald, som eger sådana tenden-
ser, i mycket hög grad är lämplig till konfirmationsgåfva.
Att teckna tidens lif eller de tankar och känslor, som röra
sig hos vårt slägte, dertill är han oduglig. Och han erkän-
ner det sjelf. Han är fullt medveten om sin begåfnings
rätta halt. Han utstakar de råmärken, som begränsa hans
diktning, och han är nog klok, eger nog fin uppfattning
att icke öfverstiga dem. Han sympatiserar icke med tidens
tankar och känslor; han anser dem icke värdiga att gifva
sången innehåll; hans sångmö är alltför skär att vilja be-
sudla sig med dem. Diktens »lavaeruptioner», »när dagens
frågor sjuda innanför», »orkanens» brus och segerjubel äro







1 »I Dalen».
4î4

icke i hans smak. Nej, Franzéns sång, den ljufva, engla-
rena, som bär morgondagg på pannan — den älskar han, ty

»Herren gud var icke i orkanen,

Han var i ljumma vestanvädrets sus 1.»

Alltså äfven här gör han bibeln till rättesnöre.

Denna religiositet yttrar sig emellertid icke blott i den
salmpoesi, som fyller en stor del af hans sista diktsamling.
Den genomgår hela hans skaldskap, den präglar hvarje
sång och den får uttryck i hans liknelser, i hans sätt att
betrakta naturen och i hans sätt att måla kärleken. När
han besjunger »Den gamla domen», klagar han ironiskt
öfver slägtets materialism, detta slägte, som hellre bygger
börs och förlustelseställen än kyrkor och kapell. Är han
ute på hafvet och vinden fyller seglen, känner han »ande-
verldens magt», som lifvar färden. 2 Han längtar — eget nog
— att »bada» i himlen 3, och under »häfdens mörka skiften»
»susar en föryngringssång
oftast dock ur pelargång4.»

Det vill här säga: ur tempelruinen, som symbolisérar
kyrkan. Hur ofta det har händt, att kyrkan varit föryng-
rande »under häfdens mörka skiften», lemnar jag derhän.
Skalden älskar henne med en innerlig kärlek. »Der kyrkan
vinkar, huld och hvit», der framflyter hans lif, der

»vill han dö i frid en gång,
när presten läser aftonsång5.»

Sjunger han om »Columbus», ger ämnet honom upp-
slag till en vacker liknelse, nämligen hur han, lik Amerikas
upptäckare, »styr mot himlens stjernor», tror på dem och
slutligen finner land. 6 Sol och stjernor lysa dock endast
med lånadt sken. Till det »rätta» skenet föres man genom
dödens port; och efter ^>/ trängtar han.

»En bleknad glans och en mattad strimma
är allt, som skimrar i jordens dimma,

1 »C. W. Bottiger». 2 »Ungt mod». 3 »Idealism». 4 »Hopp». 5 »Mot-
sats». G »Columbus».
415

det rätta ljuset ej hör oss till,
men dit jag vill 1.»

Gå de små, »Prestens barn», vilse i skogen, ljuda plöts-
ligt kyrkoklockorna och kalla dem tillbaka, och när de
komma hem, läser »den vördige pastorn» en liten bön, hvari
han beder, att Gud »må kalla alla hemåt med kyrkokloc-
kor2». Ser han en liten tiggarflicka gråta sin sorg och
sitt armod vid källans strandbredd, tröstar henne källan
med, att snart skall hon få komma »till en annan, bättre
källa», som skall gifva, hvad hon nu saknar, frid, helsa och
salighet3. På ett dylikt, sant kristligt sätt tröstar han
den nödstälda.

Hvad naturen beträffar, anser han, att

»Jordens rymd är blott portiken

Till de underbara riken,

Der hvad här var sprängdt i sär

Enadt och fulländadt är 4.»

Derför blir stjernehimlen »den försonta andeskara, hvil-
ken vistas ofvan skyn», eller

»en för oss osynlig kyrka,
som sin gud för evigt dyrka 5.»

Om vågorna heter det, att »deras hymner skalla: gud,
oändlighet!» 6 Norrskensstrimman är en helsning »från de
svala himlafält,7» i trädens kronor susar »vindarnes orgel-
ton»8, och skogen »står som kyrka rak»9. Ett skimmer
breder sig öfver »de blommande jordiska stränder», ett skim-
mer från högre verldar. Det hvilar helg öfver äng och dal,
»och blomman står skön

i doftande bön,

i skogarne brusar högtidlig koral.» 10.

Wirséns natur består för öfrigt af blå violer, doftande syre-
ner, en och annan vallmo, nejlikor, liljor näckrosor och furor.



*

*

*

1 »Från sol och stjernor.» 2 »Prestens barn». 3 »Källan». 4 »T

qvällen». 8 Samma poem. 6 »Skäret». 7 »Vid jultiden». 8 »Förkärlek».

a »Merlin». 10 »Jag sökte så länge».
4î6

Tydligast framstår dock hans englarenhet och kristen-
dom i teckningar af kärleken, d. v. s. i det erotiska. Här,
om någonstädes, är han helgon alltigenom. I poemet »Hvad
du liknar» blir hemmet ett kapell, »ett hvitt bo för helgon-
frid», tankarne, som gå bort till den älskade, foglar, som
bygt bo på kapellets tak, och hennes stämma kapellets
orgel. I »ögonkast» blir hennes öga »stjernan på fästet»,
och kommer hon, som i »Böcker och Kärlek», och lägger
sina armar kring hans hals, der han sitter, läsande i gamla
luntor, skall, när hon är borta, »den gamla boken stråla
helgonfromt», och på sidan, der han stördes, »ett englahuf-,
vud vinkande skall stå». Om den älskade får bli mor, är
det modershopp, han skänker henne, en himmelsk profetia
att hon snart skall stå »vid Kristi kors», sänkt i böner1.

Hans erotik är så okropslig, hans kärlek så ren och
osinlig, att han, i »Pågens visa», låter den unge pagen icke
begära af herskarinnan annat än

»ett »tack» från ögon
ett lätt »god morgon»

När de älskande träffas, efter

klara,
bara.»

många år af skilsmessa,

är det »själarna, som tala», och »när en älsklings kyss för-
seglar munnen för hvart yttre ljud», springa »inre kloster-
gårdars reglar» upp, medan »en snöhvit engels hand» öser
ur »sällhetens fullhorn2». De båda ungas kärlek är »lik-
som silfverlampans skär», och då de mötas, sjunger älska-
ren en salmartad lofsång.

Men älskaren blir gammal. Han sitter vid trädgårds-

muren, tömmer sitt
endast »himmelska»
första kärleksmöte,
känsla »förklingade»

glas och drömmer om henne — men
drömmar. Här var platsen för deras
Han erinrar sig rörd, hur hvarje lägre
vid detta ljufva rendez vouz, hur be-

gäret tog liljans skrud, hur det susade som af englavingar,

1 »Modershopp». 2 »Tystnad».
417

»i rymden susar som af vingar,
och himlen famnas i en brud.»

Nu längtar han att träffa henne ånyo i paradis, dit
han är viss att komma och dit en engel skall ledsaga ho-
nom 1. De älskandes dröm blir äfven verklighet först der.

Ynglingen sträfvar,
flitens arbetslampa;
sken öfver en ung
len och sin söm.

år efter år,
midt emot
flicka, som
När deras

böjd öfver sina böcker, vid
breder en annan lampa sitt
sträfvar lika träget vid nå-
blickar mötas, tänka de på

den sälla tid, då endast ^ lampa, deras gemensamma, skall
lysa dem båda. Men döden kommer och rycker bort dem
från arbetsbordet, blott för att förverkliga deras dröm i
»det stora fadershuset», som »samma månes glans försilfrar2».
/ Men en enda gång har skalden glömt sig. Det var i
poemet »Silléry». Der vågar han sjunga naturens och kär-
lekens språk. Der förekomma hvarken englar eller para-
dis, men fröjd och lefnadslust:

»Drick djupt, och du skall dricka

. en rusande lefnadslust!

Kung Henrik och hans flicka
förkunna i drufvans must,
tag mot den vårliga flamman
med fröjd i ditt unga blod
och hylla som vi med gamman
kärlek och hjeltemod.»

Dömde man efter hans egna, mycket stränga sedlig-
hetsbegrepp, borde man nu fråga, hur en så englaren skald
kunnat besjunga — eller snarare lofsjunga — ett så frivolt
ämne; och vore man litet elak, förklarade man det så, att
han tillåter konungen, hvad hän förnekar andra dödlige,
ty Wirsén ser ännu i dag »Herrens Smorde» i konungen.

Detta vore, som sagdt, mycket elakt gjordt. Ty Wir-
sén vill sträfva efter ett barns fullkomning. Ren som ett
barn och oskyldig och enfaldig som »en af dessa små», så-

1 »Trädgårdsmuren». 2 »Lampan».

Ur Dagens Krönika. VI. 5.

2
4ï8

dan vill skalden vara. Läsaren ber han bevara sin första
kärlek och sin ljufva barnatro 1. Han ser »en himmel» i
barnets blick ; på hyn sväfvar »Edens morgonglans» tillsam-
mans med en engel i hvita vingar, och han önskar, att
detta »återsken af barnasinne», som är himlens underpant,
äfven måtte återfinnas på mannens kinder. Han sjunger i
julottan :

»Haf tack, o barn, som offrat dig!

Haf tack, och gör ett barn af mig! a»

Om barnet endast fläktar med en lilja, skola portarne
springa upp »till vår längtans land». Den vackra »Elfva-
åringen» och den lika vackra dikten om »Barnet och fogeln»
handla om de små; och när barnet knäpper händerna till
bön, ser han »en strimma af de stränder, dem grubblet
sökt, men fåfängt, utan lön3».

Wirséns sånggudinna, hvilken, i parentes, är
»klädd i hvitt, med kors på barmen
och en stjerna i sitt hår»,

— en passande skrud för en så eterisk varelse — kom, när
han fick en son, strök den lilles panna med en liljestängel
och sade till skalden: »var ett barn som han 4». Derför
är det ock barnet, han helst ser, då han betraktar frälsaren.
»Seklets genius» låter han bidande stå vid tidens bölja och
vänta befriaren, ej i hjeltens gestalt, men i barnets5, och
»när seklets aftontimme slår», skall »ett barn, Marias son,
gloriekrönt vinka menskligheten till andeverldens trappa6».

Man finner ganska lätt, hur denna bild uppkommit.
Skalden är till sin natur mycket romantiskt anlagd; det är
denna romantik, som väft sin purpurskimrande slöja kring

1 »Den döda». 2 »Vid jultiden». 8 »Klubba och Lilja». 4 »Skydds-
magi». 5 »Seklets genius». 8 »Välkommen hem!»


419
hans religiösa föreställningar. Han älskar i dikten det prun-
kande och lysande; han inför detsamma i sina bibelska taf-
lor; han kom till verlden ett eller annat århundrade för
sent, och han borde hafva födts i ett katolskt land, som Spa-



nien.

En så blind tro, en så extatisk dyrkan hade passat för

den tid, då Calderon diktade. Också sjunger han om Cal-
deron, intränger i hans väsen, förstår hans naturel och det
sekel, han tillhörde.

Den andre store mästaren på det estetiska området,
hvilken tjusat hans sångmö, var Rafael. Här är det taf-
lorna, de religiösa kompositionerna, som isynnerhet lockat
honom, och dikten har förvandlats till en beskrifvande text,
en poetisk tolkning af dessa målarkonstens storverk. Här
får han åter lefva i en katolsk verld, i en verld af innerlig
tro och tillbedjan. Här får han tala om sin älskade ma-
donna, ty, såsom det tillhör en så svärmiskt-katolsk ande,
ser han »madonnan och barnet» i en glödande belysning,
i en trolsk, hänförande, paradisisk fägring.

Hon uppträder ofta i skaldens sånger. »En himmelsk
poesi» läser han i hennes blick, och trånande bönfaller han:
»Kom, sköna bild, när jag skall dö en gång,
O, sväfva ned vid stüla andesång.»

Till barnet säger han:

»Du underfulla barn, o räck mig då

Till slutlig frälsning dina hulda armar
Med denna blick, der kärlek sig förbarmar,

Den djupa blick, som jag har älskat så 1».

Äfven helgonen uppträda. I »Nattvarden» heter det:

»Englarne templet freda,

Helgonen hålla vården
här om de trognes fjät.»

»Helgonfrom» och »helgondrag» förekomma ofta, och
englar och andar trängas i hans sånger.

1 »Rafael».
420

Dessa tre likheter mellan Wirsén och romantiken, denna
Calderon-, Madonna- och Helgondyrkan äro dock icke en-
samma. Man skall, om man gör sig besvär, kunna upptäcka
långt flere^ Romantiken svärmade för det barnsliga och
enfaldiga; Wirséns barnakärlek och önskan att sjelf bli barn
har ofvan omtalats. Deruti, om ej i annat, står skalden
oöfverträffad1. Romantiken gjorde Fiesole, munken och
helgonmålaren, till konstnärens ideal och konstens ypper-
ste; Wirsén gör detsamma, då han i dikten »Det bästa»
kallar Fiesole den skönaste konstnär och Dante den skö-
naste skald. Naturligtvis Dante, ty hvem har, som han, i
»den gudomliga komedien», afspeglat medeltiden med ail
dess mysticism?

Vidare älskar han den romantiska »Waldeinsamkeit».
Han längtar från ängen med dess klara, öppna solljus till
skogens tystnad.

»I)er, hvart jag blicken vänder,
Vimlande- stå legender,

Sagor ur forndagstron 2 ».

Och skämt och löjen utbyter han mot lundens ensliga
gömma, der koltrast och näktergal drilla sina sånger. Der
fann han ock, såsom det heter i »Förkärlek», en dag i
mörkret diktens viol. Han älskar »blå dagrar», ty de unna
honom det bästa, han vet,

»sagoverlden återfunnen,
drömlif, frid och afskildhet3 ».

Han ser, i de blå dimmorna, sin romantiska sagoverld.
Men för att den rätt skall kunna njutas och taga sig ut,
måste den ega belysning, och den får en sådan, när skal-

1 En illustration till denna romantiska barnslighet, »der de, som älska

och. sjunga, veta mer än de höglärda, der man i sagor och dikter finner
förklaring på den eviga verldshistorien» (Brandes: Emigrantlitteraturen), är
följande strof: »Ett snöhvitt jungfrusinne vet mer än forskarn vet, och
bär i djupet inne Guds rikes hemlighet.» (Bebådelsen). 2 »Förkärlek.»

3 »Blå dagrar».
421

den låter månen, alla romantikers älskling, ge glans åt sce-
neriet. Han sjunger om månen, om »månljus» och »måne-
strålar». De flesta af hans personligheter uppträda i mån-
sken. Vid månsken diktar han; vid månsken kommer
Franzén lagerkransad till Stockholm 1 ; i månskenet är det,
som Nikodemus besöker Jesus 2, »i månomgjuten fred» dyr-
kas de olympiske3; Marias skönhet (i »Trollspö’t) »skimrar
som månens öga», och i månskenet drömmer han vid »den
öfvergifna smedjan4».



Hur lockande ter sig icke allt då!
blommor, dem ingen dödlig skådat, dofta
»ljusa parker» stiga fram, »der frukter
som hemliga djup beredt». Bäcken susar

Elfvorna dansa,
omkring honom,
hänga med saft,
så trolskt, dalen

glänser i blått och hvitt, Titania vinkar och skalden klagar :

»I blommor alla i jorderike,
I matta blommor, jag hatar er!
Jag vill till blommor förutan like,

Jag vill, I luftiga barn, dit ner!»5

Hjertats alla gömda strängar darra och skälfva; en
brygga »af stålrik daning», bygd för längtan och drömmar,
slås till himmelen, och en engel stiger fram, en engel, som
leder honom »till själens ursprungs trakter6». Då hör
han, hur »pelarskogen i San Paolo» berättar, att

»andeverlden hvar qväll sin regel
här upplåter, på golfvets spegel
öfver skinande mosaik
vandra englar från himmelrik 7.»

Och i det nattliga ljuset vaka de käre döde;

»att rädda dig än de sträfva;
af strålar, som fly och bäfva,
ett skimrande nät de väfva
och draga dig hem till sig 8.»

1 »Franzéns lagerkrans». 2 »Nikodemus» .3 »Marmorgruppen». 4 »Den

öfvergifna smedjan». 5 »Herr .Olof». 6 »Månljus». 7 »Pelarskogen i San

Paolo.» 8 »Månestrålar».
42 2

Vågorna sjunga ofta sånger för Wirsén; trasten talar
om »sagofröjder bland furustammar», och sjelf skrifver han
sagor, då han icke skrifver minnesbilder. Den långa dikten,
»Trollspöl», är en romantisk sagodikt. Man ser hela
apparaten af jättar och trollqvinnor, af riddare och borg-
fröknar, enlevering och äfventyr; der förvandlas de älskande
till törneskogar och svanor, och slutligen kommer prinsen
och tar sin brud på sadelknappen och för henne till sin
kungaborg i drömmens underland. Och allt sker vid mån-
sken, belyst af månens glitterstrålar. Hans sagopoem, Aster,
handlar om en gösse, som erhållit af gudarne förmågan att
tyda fåglalåt.

Romantikens »blå blomma» återfinnes äfven. Hos
Wirsén har den antagit en mer purpurröd färgton; hos
honom har den öfvergått till den mystiska passionsrosen.
Calderons sång liknar han vid denna »blå blomma».

»Hon är passionsros, är den djupblå, stora,
symboliskt törnekrönta passiflora,
som tälger stilla Långfredagens under
för stilla sinnen, himmelska begär.»

Och i »den heliga vçckan» heter det på Långfre-
dagen :

»Jag känner djupt, hur i mitt hjerta
Passionens ros, ett barn af smärta,
sin djupblå blomma vecklar ut.»

Vidare har han smak för grafvar och kyrkogårdar.
Der, i dödens stad, känner han först riktigt »ett odödligt
hopp1». Han uppmanar läsaren att fly leken och gå ut
bland grafvarna att bedja2. Bättre än festens tärna är
almens sus på kyrkogård3, och när han beskrifver Clarens,
detta hänförande ställe, ser han endast mörker och tunga,
dystra molnskyar, ända tills han inkommer på kyrkogår-
den. Rousseau och Byron försvinna i fjerran, och fram
träda evighetstankar; andeverlden helsar honom i trädens

1 »Tag mot!» 2 »Vapenmakt». 3 »Förkärlek».
423
sus, och han ber: »o, mitt hjerta, låt, nar lifvets nöjen dö,
andeverldens sköna höjder glimma1».

Slutligen vill han lefva i romantikens drömlif. Han
vill sitta och se på i en lugn hydda; han älskar icke hand-
lingen, som Martha personifierar, men »betraktelsen», kon-
templationen, som framställes i Marias bild. Och hvem,
som gjort det bästa valet? Derom är ej tvifvel.

»Till väninnor begge mästarn hade

i sin lefnads fröjd och qval ;

»Men Maria», så han sade,
»gjort det bästa val2».

Hit—till romantiken — hör ock hans patriotism. I »Hvad
sommaren sade» håller ■ sommaren straffpredikan för svenske
odalmän. De vilja icke försvara detta kära fosterland.

— — — »Skall detta allt
en annans bli en gång,
blott för att folkets bröst är kallt
för saga och för sång.»

Ett underligt skäl, men fullblodigt romantiskt!

Wirsén är fast öfvertygad, att hans Manhem skall bestå
i alla tiders skiften. När allt mulnar rundt omkring,
»på Manhems berg, bland Manhems djupa dalar,
hur allt må svigta, tro och ära bor.»

Folket skall stå såsom »ärans sista bålverk på vår jord».
Skogen är ett tempel, som susar »om gud och frihet», haf-
vet skyddar oss mot utländsk smitta,
»och kyrkoklockor skönt till gudstjenst ringa,
och Spegels psalmer allvarsfulla klinga.»

Och högt öfver landet, mot den blå rymden^ uppsti-
ger »en borg» med en hvit flaggstång, och der, på den
flaggstången, vajar »svenska konungsfanan 3».

1 »Clarens». 2 »Systrarna». 3 »Till D.D. M.M. Konung Oskar II och
Drottning Sofia vid deras silfverbröllopsfest från svenska akademien.» An-
424

Hvad totalbild erhålles af denna korta undersökning?
Att skalden är romantiker och en religiös svärmare. Han
skrifver mycket vackert, har frambragt många prof på sitt
formella mästerskap, är stor som salmsångare och akade-
misk festskald. Men tiden är honom främmande; lifvet,
som lefs omkring honom, känner han för obetydligt; släg-
tets fröjd och qval kan han icke tolka. Derför är det eget,
då han liknar sin poesi, denna dikt, som är så skolad,
så konstmessig, och prunkande, vid »trastens sång i furuskog»
eller »en bygdens dotter1». Derför är det underligt, att
han, drömmaren, han, som stängt sig ute från all beröring
med ytterverlden, stundom är djerf nog att tala i folkets
namn 2. Derför begriper man, hur han, pilgrimen, han,
tempelriddaren, han, hvars diktning är en religiös lofsång,
icke kan förstå den literatur, han kritiserar, men blott för
religionens skull gjort sig till kritiker, blott för sin tro tagit
korsriddarens rustning, en drägt, som i vår tid kan vara
tung nog att bära, oaktadt de utmärkelser, den inbringar
åt egaren. 3

gående denna romantik skrifver Brandes: Djupt in i månskenet föras
vi —, djupt in i skogen, der den lilla blå blomman växte, denna mystiska
blomma, som skolans poetiska höfding besjöng i sina romaner och diktet.
Man ville något enfaldigt (»Emigrantlitteraturen»).

1 Såsom prof på »Trastens» toner må anföras: vemodsfager, halfdags-
glans, sällshetsilning, vemodssäll, återsusa, marknadssus, allvarsvek, vällust-
fuktig, arladäfven, näsdukslindad, andeskönt, gryningsdäfven, skymningshalf etc.

2 Detta sker isynnerhet i hans kantater och sånger till kungliga per-
soner.

3 Med »utmärkelser» menar förmodligen författaren ordensband, me-
daljer och dylikt, men härtill komma äfven klingande mynt åt kors-
riddaren — enligt hvad vi tro oss veta, uppbär Sv. Akademiens sekre-
terare, hr doktorn och kommendören C. D. af Wirsén af akademien 6ooo
kr. årligen, förutom den sköna våningen vid Skeppsbron, samt dessutom 6ooo
kr. årligen för hvad han behagar skrifva i Posttidningen och d:o d:o i »Vårt
land» — summa summarum 18000 kronor och fri bostad. Det är måhända
alltså icke blott för religionens skull, han bär den ofvannämda tunga rust-
ningen.	Red:s anm.
Shakespeare på Kgl. teatern.

Några reflexioner af Volontaire.

Ernesto Rossis gästspel i Qol och i år har kastat ett
skarpt och ingalunda smickrande ljus öfver ett sorgligt fak-
tum, som visserligen redan förut ingalunda för teatervännen
var någon hemlighet, det nämligen att det stora skådespelet,
framför allt Shakespeare, förlorat så godt som allt fotfäste
inom vårt lands första dramatiska konstinstitut. En teaters
högsta triumf — ett väl framfördt Shakespeare-stycke —
gör sig vår teater ej mer någon ära utaf. Den uppfostrar
de krafter, som skulle kunna medverka dertill, på ett helt
annat sätt, i det den så uteslutande odlar endast en sida af
dramatisk konst, komedi (och stundom — hvilken komedi?),
att hvarken tid, krafter eller lust blir öfrig för den högsta
konstarten, för tragedi.

»Publiken tycker icke om tragedi längre, det lönar sig
^icke» — svarar man. Vi fråga: hur är det möjligt annat,
då vederbörande snart sagdt systematiskt skrämmer bort
allmänheten genom att spela tragedier à la comédie — ja,
emellanåt à la — parodie? Det kan ej löna sig på det
sättet.

Men vänje man både artister och publik vid det stora
dramat, vid Shakespeare, Goethe och Schiller — och vi tro
att ett omslag skall ega rum. Låt publiken erfara att det
verkligen är större njutning att taga del af mästerverken i
teatersalongen än hemma i biblioteket. Det allra kostbaraste
vin förlorar ju sin bouquet om det serveras illa.

K. teatern saknar för närvarande visst icke material
till goda tragiska framställningar. Nästa spelår kommer ju
426

hr Hillberg, som bör bli en hörnsten för den stora konsten,
Macbeth, Othello (1. Jago), Timon, Egmont, Wallenstein, och
i hr Palme finnes redan en förmåga, hvilken utan tvifvel
både som Hamlet, Romeo och Don Carlos skulle kunna
fylla sin plats med heder. Af de öfriga är väl hr Elmlund
bäst hemmastadd i tragedien, hans Macduff (i Macbeth) t. ex.
var rätt förtjenstfull, om ock det berömda stället: »Han
har inga barn», hvarmed hos oss bl. a. Dahlqvist gjort så
stor effekt, passerade oanmärkt. Hr Thegerström deremot
torde näppeligen vidare kunna användas i den egentliga tra-
gedien, trots de goda framställningar han i komedien lemnat
af seriösa partier. Hans organ sträfvar emot och hans upp-
trädande i kostym är olyckligt. Icke heller på hr A. Ör-
tengren kan man, ledsamt att säga, bygga några förhopp-
ningar i förevarande fall, trots det att han mycket användts
i det högre dramat och derigenom onekligen fått en viss
rutin. Men med rutin enbart kommer man ej långt, då det
gäller poesiens storverk, allraminst om man som hr O. tar
sin tillflykt till en skådespelaremetod, som numera till och
med i de minsta småstäder förlorat sin prestige. En ypper-
lig teater-apparition, lämplig för det stora dramat, eges som
bekant af hr Hanson och det är ofantlig skada att en sådan
fysik och en så kraftfull stämma ej det minsta skall lämpa
sig för den tragiska sånggudinnans tjenst, utan som det allt-
mera synes uteslutande för — predikstolen.

Hvad damerna ankommer, så kunna vi ju ännu skatta
oss lyckliga så länge vi i fru Elise Hwasser ega en af verl-
dens främsta tragedienner, som trots årens lopp och en nu-
mera ej för alla roler lämplig figur, ypperligt vet att häfda
sin rang, till och med vid sidan af en — Rossi. I fröken
Björkegren ega vi den tragiska musan sjelf — i lekamlig
måtto. Hon har bl. a. i Antigone visat hvad hon kan äf-
ven i andlig måtto och det var ej litet. Men så stannade
det af och nu spelar frk. B. med i den ena efter den andra
af dramatiska teaterns mer eller mindre glada komedier och
vänjes småningom af från det tragiska facket. När hon så
i hast måste lära in en tragisk roi, que faire? Imitera?
Och frk. B. imiterar så godt hon kan och går i sömnen
som lady Macbeth-Toston det allra bästa hon kan. Men
det bästa var icke godt nog. Den för rolen magnifika appa-
ritionen besjälades icke af den uppfattningens finhet och sjelf-
ständighet, som skapar en prestation af rang, och i utföran-
427

det kom mycken gammal teaterchablon, som frk. B. annars
med skäl föraktar, med i spelet. Frk. B. var ovan — det är
saken, äfven den bästa intelligens behöfver skola och teknisk
säkerhet, och det är det frk. B. ännu saknar, men det är
också det frk. B. skall arbeta sig till — måtte hon få göra
det ! — och så skall hon en dag bli Elise Hwassers värdiga
arftagarinna i dramatikens högsta sfer.

Fru Dorsch-Bosïqï bör ej glömmas på tal om tragedi. Hon
har som man vet derutinnan gjort mycken lycka, men torde
näppeligen vara att använda annat än i moderna realistiska
uppgifter. Hennes stämma är för litet smidig och klangfull,
hennes maner för mycket salongsmessigt för att kunna göra
verkan i klassisk och romantisk konstart. Hon är dock all-
tid en utilitet och öfver allt der en kall, intrigerande, kokett
qvinna med intelligens och verldsvana skall representeras —
äfven i tragedi — rent af omistlig. Lady Macbeth gaf hon
på sin tid med en kyla och kärf beräkning, som ej var illa,
i det hela öfverträffade utförandet af denna bistra lady det
som frk. B. ännu lyckats prestera, trots sina rikare medel. —
Frk. Zetterbevgs deltagande i Rossirepresentationerna var lika
olyckligt i år som i fjol. Hon ser rätt söt ut och spelar
stumt spel med intresse om ej alltid med lycka, men organ
och tal äro tålamodspröfvande. Fru Rundberg hade varit
att föredraga i frk. Z:s roler, ja t. o. m. fru Hartman skulle
— »En räddande engel» till trots — i vissa af dem gjort
bättre figur. Hade det varit möjligt att för Cordelia, Des-
demona och Ofelia engagera frk. Ida Aalborg från Helsing-
fors, skulle Rossis spel i dessa stycken fått samma ut-
märkta relief som då fru Hwasser sekunderade hans Macbeth.

Fru Hwassers lady Macbeth torde nemligen varit det
enda, som Rossi kunnat — annat än »paliment» — egna
något erkännande af större natur.

Vi bekänna öppet att vi för vår ringa del i mångt och
mycket äro af annan tanke än fru Hwasser i denna rol.
Men som fru H. onekligen inom sin konst är en förnämlig
auktoritet skola vi med största nöje söka förklara hennes
uppfattning af den intressanta karaktären.

Fru H:s lady är en skotsk, en nordisk qvinna. Der
ligger ett gifvet öfvertag öfver Ristori, som gjorde lady
Macbeth jemte alla andra nordiska typer till italienska.
Detta var ett fint drag af fru Hwasser och det draget ge-
nomförde hon med omutlig konseqvens, ja till och med allt
428

för långt, så långt att ladyn hotade bli matt och svag, —
ett par gånger. Men dermed hade fru H. befriat sin fram-
ställning från allt effektsökeri för billigt pris. Men också
blef det hela derför mindre starkt än fint. Fru H., som
annars har sin styrka i diabolik, suspenderade den här, till
fromma for sin ofvan anförda grund-uppfattning, som deri-
genom blef än mer tydlig. Emellertid tro vi att den nor-
diska grundtonen ej skulle skadats af en liten skuggning i
svart åt det djefvulska till. Fru H. har trott motsatsen
och vi buga oss pligtskyldigast för den konseqvens och den
konst, hvarmed hon kämpat for sin tro.

I sammanhang med det förut sagda åtrår fru H:s lady
ej makten så mycket för egen del som ej af kärlek till sin
man. Fru H. prononcerar hängifvenheten för Macbeth så
starkt som möjligt — också ett nordiskt drag med lutning
åt den veka, sjelfnppoffrande qvinnans i nordisk literatur så
ofta förekommande bild. Det ligger något af denna sjelf-
uppofFring i hela framställningen, som då den mynnar ut i
sömnscenen gör ladyn hardt när sympatisk. Det blir som
om Macbeth narrat sin hustru till mordet, och ej tvärtom.
Det kommer in ett försonande element, som är menskligt
tilltalande, rörande, vemodigt — men i allt för hög grad,
allt detta.

Macbeth blir ju rent af omensklig och vidrig då han
vid underrättelsen om en sådan makas död — på Rossis
vis — otåligt vredgad utropar sitt ljungande: »Hon kunde
dött en annan gång!»

Alltså — vår mening är att fru H. begagnat sig af det
fint inlagda nordiska tycket i allt för vidlyftig omfattning.
Hon blir på det sättet ej fullt ut denna äfven i sin ondska
beundransvärda qvinna, till hvilken det säges: »Föd mig ej
döttrar!»

Fru H. är för barmhertig mot ladyn. Med resurser
sådana som fru H. eger, kunde ladyn nog blifvit både stolt,
stark och demonisk långt mer. Men hennes uppfattning
har hindrat henne derifrån — hindrat henne mycket mer
än vi för vår del anse lämpligt.

. T. ex. »Ar Ni en man?» Detta säges af fru H. på
gående fot och fort, utan eftertryck, med någon otålighet
blott. Vi hade tänkt oss detta så att ladyn under leende
min mot gästerna, dem hon lugnar med sina ord, går fram
mot Macbeth, klappar honom — för syns skull — på axeln,
429

som med en sjuk, men sedan häftigt griper honom om hand-
lofven, krampaktigt lutar sig in emot honom med axeln mot
hans bröst, talar honom i munnen med sammanbitna tän-
der med förakt och vrede: -»Ar Ni en man? — ty ladyn
är både otalig och vred i detta ögonblick, da hennes man
med för henne oförklarligt och okändt klenmod sätter beg-
ges hela deras blodigt förvärfvade storhet på spel.

Men kanske har ett sådant förfarande, äfven det, synts
fru Hwasser för starkt, d. v. s. inkonseqvent.

Sömn gångarscenen har förklarats for fru Hwassers sva-
gaste scen. »Hon gick ej i sömnen, tänk bara», har mau
sagt. Ja väl, fru Hwasser gick ej i sömnén — som Ristori.

Och det länder fru H. till heder. Ty en qvalfyld, oro-
lig qvinnonatur spatserar ej i sömnen med så taktfasta,
dugtiga steg som den hardt när staty-lika Ristori det gjorde.
Deri var fru H. lyckligare. Som hon stapplade och vacklade,
som hon kastade och vred sig, ha vi mer än en gång sett
motbild i verkliga lifvet. Rer var gripande illusion.

Men — den illusionen upphörde då fru H. började tala.
Der blef det Ristoris tur att afgå med segern.

Hvarken fru Hwasser eller Ristoris efterliknerska, frk.
Björkegren, visade sig som Ristori ha aflockat naturen den
hemligheten. Ej heller var deras andhemtning och oarti-
kulerade ljud af den slående sanning som den italienska tra-
gediennens.

Somnambulen talar som man vet högst kapriciöst. Han
jonglerar med orden, ljuden och tonfallen. Han börjar aldrig
en mening utan ansträngning, med en mängd oartikulerade
ljud, som småningom förena sig till en bokstaf, en stafvelse
och sist hela ordet. Slutorden i en mening talas dels hest
och kort, staccato, febrilt, dels långt utdraget, nasalt sjun-
gande, ofta med afslutning af ett nervöst sch-ljud. Emel-
lanåt stammar han, emellanåt repar han upp sista ordet i
en mening flere gånger diminuendo, moriendo. De lägsta
och högsta registren af stämman användas mest. En så
sonor och vackert ljudande klagan som fru Hwassers:
Hvem kunde tro att den gamle mannen hade så myc-
ket blod i sig?» är en febrils, ej en somnambuls. Frk.
B:s sätt att draga ut slutfallen är berättigadt, som vi nyss
antydt, men upprepades för ofta och hade bort varieras på
sätt vi nyss anförde. Ingendera af våra skådespelerskor
fick fram ens en skugga af Ristoris: »Alla Arabiens väl-
430

lukter kunua ej rena denna lilla hand», och dennas derpa
följande, genom merg och ben gående: »Oh! — Oh! —
Oh!» — som klingade lik en försmak af en hel evighets
namnlösa jämmer och sorg.

Men — betraktad som en ur sömn vandringen plötsligt
uppvaknad menniskas ryckvis framträdande yrsel, var fru
Hwassers recitation af rörande verklighet. »Balladartadt gri-
pande» kallades framställningen af den svensk-akademiska
teaterkritiken, som dock i allmänhet var ganska onådig mot
innehafvarinnan af den stora medaljen. Måhända blir denna
kritik ej fullt belåten förr än den får se lady Macbeth spe-
lad af — Sarah Bernhardt.

Sara Bernhardt, efter hvars prestationer »man blir
bättre — om man är dålig förut eller inte, förmäler icke
historien — — —.

»Oui, cette muse inspirée, vraiment, elle fait des mira-
cles»! läste vi en gång i en fransk landsortstidning.
Musikrevy.

Kgl. Stora Teaterns Nyhet: »Diamantkorset». — Re-
priser: »Paul och Virginie», »Carmen», »Aida», »Leonora».

Kgl. Musikaliska Akademien: Wilhelmina Neruda-
Norman-konserterna.

Kgl. Stora Teatern kan på sätt och vis sägas ha upp-
muntrat den svenska tonkonsten genom upptagandet af
professor Siegfried Salomans komiska opera »Diamant-
korset», enär kompositören numera är att betrakta som
svensk och dertill, som kändt, enkling efter en af vårt
lands storsångerskor, Henriette Nissen-Saloman. Emellertid
är »Diamantkorset» en rätt bedagad opera, som redan för
trettio, fyrtio år sedan stod på danska och tyska operors
spellista, hvarifrån den nu antagligen försvunnit, om för
alltid torde dock vara ovisst efter den framgång, det gamla
arbetet nu hos oss vunnit och som mer än tydligt visar,
att det ännu eger lifskraft tillräckligt qvar för att intaga
och som vi förmoda behålla en aktad plats på den nutida
operarepertoaren. Särskildt är härtill att lyckönska vår
teaterstyrelse, för hvilken denna framgång bör kännas så
mycket mer hugnesam, som den efter allt att döma tyckes
ega förmåga att dana en repertoarpjes af den »nya» operan.
Denna lycka lär väl kännas riktigt hugsvalande efter så
många efemera företeelser, som den nuvarande teatersty-
relsen, trots alla sina ofta lofordade förtjenster, har på sitt
samvete — »Harald Viking», »Neaga», »Paul och Virginie»
och hvad de allt heta, dessa ofta dyrt uppsatta operor, som
lyst och försvunnit.

Med all aktning för professor Salomans tonsättare-
talang, tro vi dock, att den vigör, som utmärker hans »Dia-
mantkors», äfven vid rätt framskriden ålder, ej beror på
musiken, så mycket, åtminstone, som icke mer på Over-
skous libretto, och vi styrkas i denna förmodan genom pro-
432

fessorns musik till »Karpaternas ros», som både qvali- och
qvantitativt är öfverlägsen »Diamantkorset», men som icke
dess mindre på vår lyriska scen efter en kort kamp obe-
märkt afled. Döden var på intet sätt naturlig, ett mord
förelåg, och det var den rosenrasande libretton, ett mirakel
af nonsens och tråkighet, som var mördaren.

Helt annorlunda med »Diamantkorset». Med nöje och
intresse följer man dess libretto, med dess välberäknade steg-
ringar af den komiska effekten, dess behändigt sammanflä-
tade och skickligt utredda intrigtrådar, som — låt vara att
apparaten med gamla bref och kringirrande smycken är
något gammalmodig — dock genom sättet för deras an-
vändning icke ett ögonblick lemnar åhöraren oberörd. Att
försätta en person af ringa stånd in i ett högre är ju ett
tema, som varierats i hundratals komiska operor lika så väl
som i »Tusen och en natt», Holbergs »Jeppe» och prolo-
gen till Shakespeares »Argbigga». Man erinre sig endast
»Regementets dotter», »Kungen har sagt det», »Konung
för en dag» — inom operett-literaturen särskildt »Corne-
villes klockor» — för att finna huru ofta den manövern
upprepats och tillika huru svårt det skall vara att afvinna
ett så anlitadt ämne något nytt och friskt intresse. Att
detta lyckats Överskon kan icke nekas, särdeles då man
betänker, att han skulle fördela temat mellan tvenne perso-
ner, lindansardrottningen Zephyrine och hennes älskare, atle-
ten Baduto. Om ock den senares uppträdande som grand
seigneur ej vinner åhörarnes intresse i högre grad, så är
publiken dock alltid road af scener, sådana som den förras
i andra akten, der både munterhet, känsla och abandon
enats om att frambringa ett särdeles roande på samma gång
som verkligen godt, ja, t. o. m. poesirikt intryck.

Någon genomgående Salomansk diktaråder står ej till
att upptäcka i musiken till denna ovanligt tacksamma librett,
om ej möjligen komponistens fallenhet för militärmusik —
den starka orkestern — eller balettnummer — gavotten och
zigenardanserna. Annars tyckas all verldens tonsättare ha
stämt möte i denna hållningslösa musik, der de gamle tyska
mästarne bilda, så att säga, underlaget för den granna kro-
kanen med sirat, utsprång, garneringar och bitar, hemtade
från Auber, Adam, Bizet, David, Meyerbeer m. fl. Men
som faiseur är hr Si mycket skicklig, den tekniska säker-
heten alltifrån kontrapunktens bryderier är honom absolut
433

underdånig. Han behandlar rösterna med förstånd och be-
herskning, orkestern som en — något despotisk — suverän.

I följd af sistnämnda lycka utgör »Diamantkorsets»
ouvertur ett förträffligt företal till det hela, ja t. o. m.
förträffligare än det hela. Melodierna ega visserligen i Ouver-
türen som i det följande hvarken den ädla skönhet, som
värmer, eller den genialiska inspiration, som besegrar, men
hur föga ursprungsfriska de än till större delen äro, hafva
de dock här fått en så äkta orkestralt affattad behandling,
och äro med så klok beräkning blandade om hvarandrå, att
man efter de i briljant stegring komponerade sista delarne
deraf ovilkorligen känner sig frestad att applådera.

Kommer så introdukt ion skören, den vanliga bond-idyll-
kören (hvad de bönderna ändå äro idylliska — i operor!)
med en alltför omständlig början: hei-ho-hei-ho-, sedan öfver-
gående i en rätt flytande opera-comique-melodi. Thérèse
sjunger en romans, som börjar bra, och Wilhelm med henne
en duett, som kunnat sluta bättre. Rösterna blanda sig
emellertid väl, man störes endast af militärvurmeriet i orke-
stern, som, låt vara att den gode Wilhelm är en käck,
menskoräddande kapten, dock är malplaceradt till ord sådana
som: »Här, hvarest jemt sig lik, naturen 1er så rik». »Tri-
anglar, hvad gören I här?» skulle säkert gamle W. B. ha
utropat, liksom när han förgrymmade sig öfver »Lohengrins»
många trumpeter i verlden.

Man har berömt den komiska kraften i lindansartrup-
pens intåg. Oss föreföll denna scen dock temligen tam och
oskyldig. Musikanterna på scenen spela ju en rätt karak-
täristisk melodi, men i öfrigt finnes intet ovanligt. Ej heller
i Gigotis aria, vanlig buffastil, med bitvis parlando à la
Dulcamara, Pasquale, Crispino etc. Pajazzons »canto funèbre»
synes oss för stelt högtidtigt -— litet mer »geplaudert» skulle
ej skadat, liksom några kromatiska gälla tongångar i det
högre registret, mellan de om hvarandra jämrande: Ä’ pajas
dö’? — Ä; pajas dö’? — etc. Duetten med Badutos pas-
sionerade strofer begynner bättre än den slutar och resten
af akten innehåller ingenting påfallande, om icke den ett
par gånger framträdande likheten med en final i »Den
Stumma».	>

Kompositören höjer sig i den andra — operans starka
sida. Dess första scen mellan Thérèse och Zephyrine är helt
och hållet charmant och skulle gjort heder åt gamle Auber,
ür Dagens Krönika. VI. 5.	3
434

Adam har ej skrifvit något så fint spirituel^ snarare Maillart.
Här finnes ock operans bästa melodi^ den präktiga gavotten,
alldeles ypperligt behandlad och slntande i duett med Thérèse
på ett omedelbart intagande sätt. Romansen »Nu stolthet
flammar i mitt bröst» hör också till den aktade mästarens lyck-
ligaste tankar, ehuruväl dess verkan något försvagas genom
de måttlöst långa riturnellerna. Från sin erkändt starkaste
sida visar sig komponisten i dansscenerna; dessa melodier
ha verkligt vild natur, djerfhet och glöd, mästerligt manövre-
rade för öfrigt och af en rhytm så ypperligt dansant, som
man endast finner i Aubers och Meyerbeers operor, desse
store »dansmästare». Att Zephyrine midt i all denna glädje-
brusande /«ma uppstämmer en gammal, säflig och senti-
mental guitarr-romans har man med allt skäl klandrat som
oklokt. En praktisk musiker skulle här utan tvifvel flikat
in en »air de primadonna», ett koloraturnummer alla bo-
lero, tarantella, mazurka — och då hade kompositören gerna
kunnat stryka den långa koncertrullad, Zephyrine oförmo-
dadt ger till bästa just i slutet af ett stort ensemblenummer,
dervid de öfriga sångartisterna och orkestermedlemmarne få
sig en god stunds hvila före slutackordet. Sextetten i denna
akt är likväl ett högeligen värdefullt nummer, och om man
under dess lopp gång på gång erinrar sig Meyerbeer, så
må det erkännas, att det är denna kompositörs bästa sidor,
man dervid tänker på. Badutos serenad, som inleder fina-
len, är i likhet med flera andra nummer ett skäligen ojerant
musik-stycke, som först mot slutet får någon större charme,
trots det utstuderadt pikanta ackompagnementet, som tillika
har något verkligt originelt i sig, med de drömmande, bi-
zarrt nyckfulla harposlagen och violinernas till slut inträ-
dande passionerade hviskningar.

Efter andra akten med dess ganska stämningsrika slut
— orkesterserenad med den inslumrande Zephyrines korta,
sömndränkta utrop — finnes ej mycken anmärkningsvärd
musik qvar. Arian är vanlig och jägarscenen barock, ehuru
rytmiserad på ett ganska finurligt sätt och harmoniserad ej
utan elegans. Att den är alldeles för lång är förut i dag-
bladen påpekadt. En kritiker har ock mycket riktigt för-
ordat en melodrams anbringande i sista duetten med dess
zigenarmotiv à la Carmen. Som det nu sjunges och trots
Badutos goda artikulation går den för pjesens upplösning
vigtiga bekännelsen delvis förlorad.
435

Fru Edling och fröken Andersson söka öfverträffa
hvarandra i karaktäristiken af den pikanta Zephyrine, den
senare mera opera-comique-messig, leende, graciös och smi-
dig, frn E. äter kraftigare, mera naturbarn, ursprunglig och
naiv, bägge i dansscenen särdeles roliga. I sångkonst mäta
sig bägge konstnärinnorna med hvarandra, i föredraget in-
lägger frk. A. mera innerlighet, fru E. mera bohémienne-
artad passion. Den senare understödes deri ypperligt af
sin af naturen ganska rikt utrustade stämma med dess har-
moniskt vältonande klarinettklang.	.

Hr Janzon har i Gigotis rol visat, att han är en af
— ej blott Operans utan hela k. teaterns bäste skådespe-
lare, och det till och med när det gäller en tragisk verkan.
Man tänke blott på hans stora scen med sin gamle hus-
bonde, der han slites mellan kärleken till denne och hän-
förelsen för sin »konst»; hvilken blandning af naiv lustig-
het, innerlig känsla, komisk artisthögfård och trofast till-
gifvenhet, sannerligen en tragi-komisk framställning af hög-
sta värde, något à la Johannes Brun, som också kan kon-
sten att locka fram tåren i ögat på samma gång han sys-
selsätter skrattmusklerna.

För öfrigt bidrager också hr Lundquist på sitt sätt till
denna komiska operas komik. Man har mycket klandrat
k. teaterstyrelsen att icke hr Forsten fått Badutos parti,
och styrelsen har svarat, att hr F. hölle på att lära sig
Werner, trumpetaren från Zäkkingen, och således omöjligt
kunde ha tid med »Diamantkorset». Hr Lange saknas up-
penbarligen ännu. De tre, fyra baritoner, som skulle er-
sätta honom, törs man ej släppa fram annat än i småroler,
för öfrigt är det hr Ijimdquist och hr Forsten.

Alltså, hr Ijundquist är och förblir Baduto. Nåja, man
får ta’ sakerna som de äro. Visst kan väl hr L. passera
som atlet, en något solid en, förstås, och deijemte, enligt
Gigoti, kan han ju tänkas »agere Hercule». Deremot måste
man hos åskådaren förutsätta ovanligt stor fantasi, då hr L.
säges skola »dansa som Zephyr» och allra äfventyrligast ter
sig väl föreställningen om att hr L.

»ined grande élégance
skal gå på alle fire» — — —

dock — detta händer icke på scenen, hr L. och hans åskå-
dare till stor båtnad, ehuru operans komiska effekt natur-
436

ligtvis derigenom skulle ökas i hög grad, ja, i betänkligt
hög grad. I stället får man se hr L. försöka sig som flyktig
kurtisör — och det kan ju ock vara pengar värdt. I de
seriöst erotiska scenerna med Zephyrine misslyckas hr L.
i alla fall långt lindrigare än man kunnat våga hoppas och
i vokalt hänseende kunde kompositören ej önska sig en
mer parerande stämma. Serenader äro väl icke hi* L:s sak
i allmänhet, men denna här förekommande — bakom sce-
nen, dess bättre! — sjunger hr L. med det bästa resultat.

Fröken Karlsohn kan väl antagligen ej göra mer än
hon gör af Thérèses biparti och man kan ju säga, att i

dansscenen sekunderar bon
Den klara rösten och den
litet mer känsla och uttryck
hr Lundmark som Wilhelm
sig att yttra, det hr L. är

i alla hänseenden ganska bra.
rena sången skulle vinna om
kunde läggas deri. Angående
har en ärad samtida inskränkt
»så söt». Föröfrigt har hr L.



mycket litet att beställa för egen del i denna opera, der
han hjelper till med diverse duetter, qvartetter, sextetter,
oftast med syster Thérèses ord i sin mun — och i sista
akten har han att förargas öfver hr Lundqvists kurtis med
fröken Karlsohn, en scen der alla de tre agerande berömligt
hålla sig för skratt.

I grefvens rol borde hr Sirömkerff — såsom mer för-
faren på det dramatiska området — rycka in och hr Seller-
grens stora stämma sparas för partier, der den bättre kan
göra sig gällande.

Fru Lund väcker i sin stora dans-scen beundran föi'
sin skicklighet och löje genom det oväntade draget att hon
emellanåt flyger primadonnan om halsen och kysser henne,
konstsystrar som de begge föreställas vara i Gigotis trupp.
Hr Sjöblom går icke så långt i vänlighet men väl i virtuo-
sitet, deri han icke öfverträffas af någon samtida danskonst-
när, så vidt vi känna till.

Hofkapellet spelar ouverturen och entre-akterna med
sin vanliga öfverlägsenhet, men det ackompagnerar illa.
Också der vill det vara öfverlägset — och det är just det
som gör skadan så stor? — »Det är så bra att sitta här i
ettan», hörde vi vid en representation af denna opera en
hedervärd borgare säga till sin granne, »här är man litet
emellan orkestern och sån game. »

Hr Salomans instrumentation är magnifik, men på
samma gång öfverflödande. För att icke framträda för
437

mycket pà den sköna enhetens bekostnad, måste den fram-
föras med finess, med diskretion. Fröken Karlsohns och
hr Lundmarks röster hördes emellanåt icke alls, ja, t. o. m.
kören tog sig stundom ut som brumkör. Fru Edling har
ingen klen röst, men i sin stora aria öfverröstades hon
oupphörligt af orkestern; särdeles faste vi oss vid en hög
ton, som fru E. attackerade så vackert, men der omedelbart
derpå en hväsande piccola gjorde fröjden kort.

Den allena saliggörande metronomen i all ära — men
ackompagnementet skall rätta sig efter sången, icke tvärtom,
särdeles i en af så många sins emellan skiftande och stri-
dande känslor uppfyld sång som den dramatiska. Stora
sångartister fordra absolut detta. Men för att få ett så
smidigt och tätt tillslutande ackompagnement till stånd på
vår Opera, är jag rädd det tarfvas en hel liten revolution
med dynamit, dynamit som skall spränga — icke anföraren —
men väl hans stol i luften. Uppståndelse brukar ju annars
följa på förändringen, här blefve det förändringen, som
skulle följa på uppståndelsen.

Som vi i förra revyn korteligen antydde, har fröken
G/uboto, genom att uppträda i det cpinliga hufvudpartiet,
gjort sitt bästa för att rädda från undergång k. operans
förhastade nyhet »Paul och Virginie», hvars musikaliska
underlägsenhet upprepade åhöranden endast tjenat att för
oss ytterligare bestyrka. Emellertid, som sagdt, då fröken
(frabow i början af April uppträdde som operans hjeltinna,
kom det åter folk och hörde »Paul och Virginie», hvilka
förut älskat, lidit och dött utan större offentlighet, d. v. s.
för half salong eller så omkring. Vill man vara riktigt
nogräknad, torde man dock böra förändra det nyss sagda
till det, att en god del af publiken kom att höra fröken
Grabow — trots »Paul och Virginie». Vi nämnde i förra
numret af denna tidskrift, att fröken Grabow icke nådde
fröken Andersson i Virginies dramatiska tolkning. Detta
omdöme faldes efter fröken G:s uppträdande den 30 Mars
i denna rol. Vi måste nu något justera denna dom efter
att ha åhört fröken Grabow flera gånger senare.
438

Fröken Grabow är nämligen till följd af sin svaga helsa
— livad nian kallar — journalière. Hon vårdslösar aldrig
någonsin sin uppgift, men det ges operaaftnar, då hon icke
rår med den och — i all synnerhet — icke orkar med den
till slut. Den förändring till det bättre, som hennes Vir-
ginie tog, berodde uppenbarligen på ökade krafter. Både
sång och spel erhöll o ökad relief häraf. Och resultatet blef
särdeles lyckligt.

Fröken Andersson detaljerade som samvetsgrann come-
dienne rollen med större finess, men lyckades nästan endast
i det dramatiska, och deraf bäst i första akten, der opera-
comique-tonen öfverväger. I det tragiska förmådde fröken
A., trots sin dramatiska teknik, icke åvägabringa samma
illusion, hvilket deremot var fallet med fröken Grabow, som
här inlade all den naturliga liffullhet och glöd, hon eger till
sitt förfogande och som besticker äfven den mest nogräknade
just på grund af den fria omedelbarhet, hvarmed fröken G:s
prestationer ^dressera sig till hennes publik. Hennes rent
dramatiska framställning af Virginies i andra aktens stora
scen frambrytande passionerade kärlek verkade illusoriskt
och sekunderade värdigt den eldiga sången. Sångpartiets
tolkning hörde till fröken Grabows bästa produktioner.
Hennes Viardotska skola är enkom skapad att detaljera
dessa Massé-Gounod-Thomas:ska trånande och smäktande
tongångar, bakom hvilka stundom ett visst raffineradt koket-
teri sticker upp hufvudet, som t. ex i Gounods Juvelaria
och Massés Skogsaria (sans comparasion, i öfrigt). Denna
sista har fröken G. gifvit allt möjligt understöd, som kom-
positionen också väl kunde behöfva, med sin känsliga sång,
sin blomstrande koloratur och — främst sin stämmas silfver-
klingande välljud.

Med anledning af hr Ödmans uppträdande i denna
opera tillåta vi oss några anmärkningar.

Vi ha i en föregående årgång af denna tidskrift yttrat,
»att hr Ödman tyckes nu vilja omdana sin röst till hjelte-
tenor». Detta ha många klandrat såsom ett förblandande
af tvenne brancher. Vi kunna icke se saken på detta sätt.
Teatern behöfver en frisk och välljudande hjeltetenor. Hr
Ödman har velat ersätta denna brist och dermed lyckats
rätt bra som t. ex. i Lohengrin. Men teatern har icke'råd
att undvara hr O. i hans gamla lyriska partier och vågade
ej heller åt någon annan uppdraga det nya lyriska tenor-
439

partiet i Massés opéra. Hr Ö. fick äfven detta. Men nu
ville olyckan, att hr (j. till denna lyriska opera medförde
den stora operans starka pointerade sangsätt och detta var
ej förmånligt för operan. Något har väl hr O. modererat
detta efter de första representationerna, men mera återstår
att mildra och afrunda för att komma in i det flytande
sångbara manéret. Då vi i förra opera-revyn komplimente-
rade »den flytande jemnheten och afrundningen» i hr Ödmans
musikaliska prestationer, tänkte vi uteslutande på tonbild-
ningen och register-egaliseringen, men ej på sjelfva före-
draget, som vi strax skola söka visa. När man eger ett så
charmérande mezza di voce som vår för närvarande främste
tenorsångare, .så bör det ju vara angenämt nog att lysa
också dermed, låt vara att klangen och volymen är aldrig
så dugtig. Hr Ö:s artikulation är erkännansvärdt tydlig,
men går till öfverdrift, då den rent af skanderar orden som
en nybörjare i latinsk poesi. T. ex. i »Romeos» tredje duett,
der frasen »Det näktergalen är som uti häcken slår de kär-
liga slag» bör framföras mjukt och bundet med öfvertygande
ömhet och ej för mycken passion på detta ställe. Nu klipper
hr Ö. vanligen orden : De’ näk’ter’ga’len’ är, som' etc. Plats
för ett heroiskt sångsätt saknar hr Ö. ju ingalunda i denna
opera, såsom i tredje akten, ja, t. o. m. en fras i nyss-
nämnda duett i den uppgående tongången till höga A, »om
ock det blir min död, jag stannar qvar». Vi ha velat säga
detta ej af något klanderbegär mot en förtjent förmåga utan
af önskan att påpeka ett missförhållande, som säkerligen
lätt nog kan afhjelpas. Hvad hr Ö. i öfrigt beträffar, äro
vi bland de förste att erkänna hans många goda egenskaper
som utöfvande konstnär, på samma gång vi i hela vår mu-
sikpubliks namn hjertligt tacka honom, att han fortfarande
tillhör svenska operascenen med försmående af alla anbud
från utlandet, der en stämma med så stort naturligt välljud
som hr Ö:s hör till de raraste sällsyntheter. Till vår lyri-
ska scens stora lycka synes hr Ö. härutinnan liksom i sa
mycket annat värdigt upptaga manteln efter sina oförgätlige
föregångare Oscar Arnoldson och Olof Strandberg.

Med anledning af fröken Adèle Fich-Almatis Carmen
har man talat om både Galli-Marié och Lucca som före-
bilder. Oss föreföll det som framställningen mest gick i
Trebellis anda med dess käcka liflighet och — något tvär-
huggna — kraft. Galli-Marié är långt mer innerlig, smek-
440

sam, ja nästan sensuel, pâ samma gâng som spanjorska i
hvarje tum — och denna uppfattning torde väl vara den
rättaste. Lucca äter är näppeligen någon mönster-Carmen,
trots det rykte hon fått med denna rol. Hon saknar ej
mjukhet och behag, som Trebelli och Almati delvis göra,
men når ej i vild kraft och brinnande ehuru latent passion
idealet. Kunde det seduisanta i karaktären af fröken Al-
mati accentueras tydligare utan minskning af den spanska
pepparen vore dermed en lucka fyld i den annars så goda
framställningen. Med tiden — tro vi — skall också det
utifrån inlärda och kopierade smälta bättre tillsamman med
fröken A:s egen uppfattning, som hittills gjort sig rätt föga
gällande. Den fasta alttimbren i rösten klädde vissa detaljer
ypperligt, men andra dylika ledo af det ej riktigt jemnstrukna
öfre registret. I allmänhet kan sägas, att fru Edling — den
förra. Carmen — sjunger partiet bättre, och som musikalisk
prestation skulle denna värderade sångerskas Carmen stå
sig på hvilken scen som helst. Men å andra sidan — frö-
ken Almati får iu, trots sin redan anmärkningsvärdt stora
rutin, ej betraktas som fullärd sångerska. Denna hennes
egenskap af debutant märktes mera i »Aida», der Amneris’
kraftigt lidelsefulla karaktär icke särdeles väl kom till sin
rätt i fröken Almatis temligen lama och tunga framställning.
Domstolsscenen gjorde väl derifrån ett undantag, dock vi-
sade sig resurserna ej nog underdåniga de goda afsigterna.
Stämmans behof af ytterligare polering märktes också tyd-
ligare i denna opera och i föredragets konst torde äfven åt-
skilligt ännu vara ogjordt. Men med allt detta spåras dock
hos denna unga artist den verkliga begåfningen, som blott
tarfvar än ytterligare utveckling och daning för att i en
framtid sannolikt lemna resultat af synnerligen hög konst-
närlig rang.----Hvad »Aida» i öfrigt beträffar, är man se^n
flera år tillbaka förtrogen med fröken ^Eks Aida och hr
Lundquists Amonasro, tvenne prestationer af god lyrisk-
dramatisk konst. Fröken Ek är öfverallt, der kraftigt dra-
matiskt lif råder, utmärkt, men saknar den röstresonans och
det svärmiskt passionerade föredrag, som hennes stora solo-
scen i tredje akten erfordrar. I scenerna med fadern och
älskaren verkar* hennes sång och spel deremot högst lyck-
ligt och hela det sorgliga slutet genomför hon med sann
och rörande enkelhet. Radamés sjöngs vid denna repris af
hr Sellman, som i den kärlekstrånande, italienskt melodiska
441

arian hade en svâr stötesten, der bristen pâ i tid ansade
röstmedel gjorde sig pinsamt gällande. I tredje akten gjorde
hr S. bättre figur äfven ur lyrisk synpunkt, som skådespe-
lare var han dessutom i de fiesta fall fullkomligt herre öfver
sitt parti. I konungens parti hördes med nöje hr Seller-
grens präktiga bas; nöjet i öfrigt var dock näppeligen oblan-
dadt, åtminstone vid första representationen, ty operan gick
i sin helhet ej så litet knaggligt, något som man också an-
märkte vid fröken Almatis första uppträdande i »Carmen».
Vi antaga att detta kom sig af otillräckliga repetitioner,
hvad »Aïda» beträffar; hur det kom sig att »Carmen» nyss-
nämnda qväll gick så märkvärdigt lojt lemnas derhän.
Otillräckliga repetitioner borde emellertid aldrig få vara en
komprometterande orsak till dåliga föreställningar vid ett
konstinstitut af kgl. operans rang, som dermed förtar in-
trycket af de goda framställningar, den visat sig kunna
lemna. Då det gäller att låta allmänheten i flera operor
beundra en resande gäst, som har blott knapp tid att ge
oss, kunna vi till en viss grad öfverse med hvad som då
i den motiverade brådskan kan gå på sned. Men då frö-
ken Almati ganska länge stannat i Stockholm, lär det väl
ej kunna försvaras att på detta sätt forcera operans arbeten
— till på köpet när sedan den prestation, för hvars skull denna
ifver utvecklats, knappast visar sig värdig »tant de bruit».

Äfven »Leonora» har upptagits »ur tornets djup, för-
dold för verldens öga», upptagits för fröken Almatis skull,
men den talangfulla artisten har, trots sina bemödanden,
dock icke hunnit den konstnärshöjd, att hon kan försona
oss med all den myckna — rent ut — fnla musik, som
derna opera innehåller.

Utan tvifvel, »Leonora» är det verk, der det bäst lyckas
Donizetti att bestiga den tragiska koturnen. »Lucie» är
melodiskönare, men ej så dramatisk, »Anna Bolena» och
»Lucrezia», »Polyenetes» och »Sebastian» gifvet underlägsna,
och »Il furioso dell’ isola di San Domingo» — hu då!

Men denna dramatiska intuition är mycket vacklande,
faller ej sällan offer för frestande lyriska retelser och —
dessutom — besitter en teknik af miserablaste slag. Man
ser hur kompositören vill åstadkomma det och det hög-
stämda intrycket, men hans krafter svika honom, arbetet
blir halfgjordt och resten utfyld af all daglig italiensk opera-
slentrian.
442

Naivt nog säger Felix Clément i sin »Histoire des
Opéras» :

»La musique de Donizetti est constamment à la hau-
teur des situations dramatiques, passionées, émouvantes.
Le souffle de l’honneur (!) anime la partition. Les ari-
starques peuvent signaler ça et là (?) les traces du laisser-
aller italien; mais il est impossible (? !) d’admettre qu’un
ouvrage qui est resté à la scène pendant vingt-huit ans sans
interruption soit un œuvre médiocre.»

Detta sista har väl nu ingen kunnat säga. Ty med
undantag af några här nedan samvetsgrannt uppräknade ut-
märkta glansnummer är det hela snarare under — medel-
måttan. Men le clou i denna märkliga bevisföring för ope-
rans lifskraft — de 28 (nu snart 48) åren — förklaras af
de många utmärkta altsångerskor, som burit upp och ännu
uppbära operan. Rosina Stolz, Marietta Alboni, Pauline
Viardot, Desirée Artöt, Zelia Trebelli och många fler ha
satt en ära i att uppträda i denna för all slags yttre effekt
så ovärderliga praktrol, Leonora di Guzman.

Den misslyckadt lärda ouverturen med sitt outsägligt
nervretande banala slut, de båda skrikiga, oarbetade, råa
finalerna, de intetsägande introduktionskörerna bilda en i
sanning foga klädande ram åt operans få ljuspunkter: Fer-
nandos sista romans, med sitt tjusande veka vemod och sin
gripande poetiska skärhet, Leonoras andante: O, min Fer-
nand, smekande och ljufligt, samt Alphonzos af doftande ori-
entalisk erotik genombrutna sång. Begge dessa senare arior
åtföljas dock tyvärr af triviala caballettor, sångerskan och
sångaren till båtnad, men operan till skada. Ej heller ut-
trycker sig Fernando alltid så vackert som i sista romansen,
hans englaromans och krigsaria med dess löjligt anbragta
fermater är idel handtverksarbete. Bättre äro operans duetter,
såväl mansduon, som trädgårdsduon med dess fint koketta
melankoli. Duetterna mellan älskaren och älskarinnan ega
vanligtvis intagande moll-partier, men slutallegrot är — det
i andra akten särdeles — outhärdligt oskönt.

Dock — det tjenar till intet att uppehålla sig vid bi-
saken, operan — låtom oss se till hufvudsaken, utförandet,
ty så gestaltar det sig vis à vis denna operan.

Fröken Almati var som sagdt en otillräcklig Leonora.
Hennes röst eger ej — ännu åtminstone — de smältande
veka tonfall, som pryda en kunglig favorit, och hennes dra-
443

matiska teknik har ej ännu medel att uttrycka alla den
beklagansvärda hjeltinnans sensationer. Kraft och klang
bjuder fröken A. nästan i öfvermätt på, partiet ligger för
rösten, men denna styrka är ej alltid vacker, klangen stundom
skarp och oslipad. Med tiden torde dessa fel försvinna,
dock äro de ännu stora nog att omöjliggöra tillsvidare en
helgjuten prestation.

En sådan var hr Ödmans Fernando. Hjelte-tenoren
och den lyriske tenoren ha båda här ett tacksamt fält, hr
O. förenade dessa begge i sin rikt begäfvade strupe, sjöng
och spelade med såväl grace som bravour.

Hr Forstén fick ej fram Arlbergs spirituella effekter
med den lilla skenbart obetydliga sången: »Så mycken kär-
lek», men sjöng sin orientaliska romans med rätt mycken
glöd trots dåligt postamento. Den genanta rolen gafs i
dramatiskt hänseende med viss förtjenst, men utan den im-
ponerande kunglighet, som måste öfverskyla den inre skral-
heten. Häri som i så mycket annat var Fritz Arlberg
durchdrifven mästare.

Hr Strömberg har ej Behrens’ sonora röst men genom-
förde det oaktad t en mycket tillfredsställande, värdig och
stolt klosterfurstes- bild.

För resten — och trots hr Ödmans Fernando — sluta
vi med den önskan, att »Leonora» icke måtte släpas fram
ur sin förtjenta graf annat än med någon konstnärinna af
första rangen i titelrolen. Detta har icke händt se;n Tre-
belli var här — men »Leonora» har icke förty gifvits flera
gånger, hvilket flera tidningar tyckas ha glömt bort. Frö-
ken As debuterade ju för några år sedan i titelrolen. Med
samma förbehåll skola vi passa på tillfället att ödmjukast
undanbedja oss öfriga seriösa Donizetti-operor, hvaremot de
komiska, som så länge saknats, äro ogement välkomna, till och
med »Linda», trots sitt »graciösa vansinne», men främst
»Kärleksdrycken», »Regimentets dotter» och »Don Pasquale».

Af de svallande konsertvågor, som äfven denna vår
böljat öfver vår goda hufvudstad, vilja vi i denna revy en-
dast stanna vid fru Wilhelmina Norman-Neruda, som ouek-
444

ligen var denna musiksäsongs lejoninna, liksom fru Sophie
Menter höstens.

Violinen har ju denna vinter sa flitigt trakterats af än
den ena än den andra resande celebriteten att det onekligen
måste vara en talang af än högre ordning, som skulle kunna
fördunkla sa lysande minnen som till exempel tvillingstjernan
Sauret-Ysaye. För en talang, en blott och bar talang, lät
vara af aldrig så framstående slag, hade detta säkerligen
alldeles icke lyckats. Nej, hvad som fordrades och hvad
som gafs var något som alltför sällan uppenbarar sig i våra
konsertsalar, der applåder så ofta smattra åt idel konstmakeri-
arbeten och hexmästerier, det var en flägt af den stora,
upphöjda, så att säga förandligade konsten, sådan den endast
ter sig förmäld med snillrikhetens sällsporda gudaskänk.

Ty det är snille, käck och fri ursprunglighet i fru
Norman-Nerudas spel, som deraf eger denna onämnbara
trollmakt, den man ej beskrifver, men endast känner. Det
är denna geniets hemlighet att beherska sin publik, att hålla
den fången i sitt trollnät från första tonen till den sista,
ja, än längre, och derunder än tända skämtets bloss i dess
ögon, än kalla till lifs vemodigt ljufliga känslor i det dröm-
mande hjertat, än purpra kinden med förhoppningarnes och
lifslustens skimrande rosor, än trolla fram själens diamant
— tåren — ur äfven det torraste öga, ja, med ett ord, do-
minera sina åhörares själsrörelser efter suveränt behag och
göra detta på ett sätt så att dessa åhörare erfara den ljuf-
vaste och ädlaste njutning af sitt slafveri.

Redan Neruda-konserternas program visade, att man
här hade att göra med en verkligt stor artist, en som icke
uteslutande höll sig på den flacka virtuositetens allmänning
med dess Vieuxtemps, Wieniawski (hvilka visserligen skrifvit
mycket i sanning skönt, men ock mycket glitterguld), Sa-
rasate, Allard, de Bériot etc, — utan en som med förkärlek
kultiverade »le grand art» med musikens heroer sådana
sorn Bach, Beethoven, Mozart, Spohr, Viotti och framstå-
ende »dii minorum gentium» som Rust, Nardini, Leclair
m. fl. Ja, det ville till och med synas oss som den ut-
märkta konstnärinnan kände sig mest à son aise i klassiska
mästerstycken, ehuruväl hennes häpnadsväckande smidighet
räcker till för hvarje olika konstart, det storartade likaväl
som det genremessiga, det allvarligt höga likaväl som det
glittrande glada.
445

Understödd af ett magnifikt instrument, utmejslar fru
Neruda sin ton till fylligheten af en sonor menniskostämma,
rill klarheten af en glänsande kristall. Den ljufliga sangen
i denna ton störes derjemte aldrig (åtminstone högst, högst
sällan) af denna omusikaliska raspning, som i synnerhet
störde hos Sauret, hur förträfflig denne i öfrigt än var.
Detta har Wilma Neruda gemensamt med Pablo de Sarasate,
hvilken eger en ännu mer sensuelt bestickande ton men inga-
lunda den okonstlade milda värme, som är den förras stora
hemlighet. Af manliga violinister kommer måhända Eugène
Ysaye henne närmast deri, utan att dock kunna frambringa
en sådan egendomligt fint poetisk verkan som fru N. med
sin deliciösa »Berceuse slave», en af perlorna i hennes rika
juvelkrans, på violinen framandad med en nästan ödmjuk
innerlighet, en smältande vek ljufhet, en musikalisk ome-
delbarhet, som bar det borna geniets sköldemärke.

Man har sagt, att fru N. icke besitter den lätta obe-
svärade teknik, som den belgiska skolans koryféer, hennes
passageverk är mera tungt, säger man. Men man glömmer
dervid, att hon också är mera ärlig än dessa ofta noncha-
lanta stråkhoppare, och att hennes teknik med all sin
»tyngd» likväl förmår ge liffulla och humoristiska intryck
af långt kraftigare natur än desse nervöst öfverretade herrar.
Det är något friskt och sundt hos Wilma Neruda, såväl
då hon talar det stränga allvarets högstämda språk hos
Beethoven och Bach, som då hon leker med i skämtets
mest yrande hvirflar i kompositioner af yngre datum. Och
denna friskhet är synnerligen att sätta värde på i vår tid,
då »la grande nevrose» dessvärre gör alltför stora härjnin-
gar inom alla möjliga konstgrenar.

Af gamla bravurnummer, som fru N. här spelat, då
hon var ung flicka i tiden, var »Lyktgubbarnes dans» ett
kärt återseende. Man ihågkom den unga graciösa violin-
elfvans (den tidens Tua i förbättrad upplaga) roliga före-
drag af detta kostliga nummer, der man tycker sig se roliga
små lyktgubbar som blänkande stjernblixtar hoppa upp och
ned, jagande hvarandra i tokstollig ifver, komma trattande
den ena efter den andra, den ena på den andra, en liten
kullerbytta här, en liten kullerbytta der, upp och ned, ned
och upp hela tiden, oafbrutet, oafbrutet — allt i den stilla,
svarta natten. Om ock den nuvarande Neruda ej trollade
fram detta skämt med fullt samma sprittande verve och
446

öfversiggifna skalkaktighet, som den vi ha i kärt och out-
plånligt minne från fordom, sa var det i dess ställe numera
naturligtvis ett långt större mästerskap i ciseleringen af de
utsökta tekniska detaljerna, en ädlare sång i de kantabla
partierna, en finare men derför ej mindre intagande humor
bredd öfver det hela.

Med entusiasm hyllades nu som förr den stora konst-
närinnan, en entusiasm, som tydligt ropade efter den för-
svinnande violindrottningen: »Kom igen, och kom igen
snart, och kom igen många gånger!»

Volontaire.
Ur våra dagars uppfinningar.

Om kraftuppsamlare.

Af

Karl af Geijerstam.

Den mest omfattande naturlag menniskan hittills upptäckt
lyder sa: all kraft, liksom all materia, är oförstörbar. Ju mera
bekant menniskan blifvit med naturlagarna, ju mera hon sa
att säga hunnit orientera sig i de förhållanden, hvari hon
lefver, desto mer öfvertygad har hon blifvit, att allt hvad
hon ser, och hvaraf mycket först synes henne som förstö-
relse och förintelse, i själfva verket endast är en förvand-
ling, en omsättning. Huru länge trodde man icke att vid
hvarje förbränning den brinnande kroppens beståndsdelar
förintades, och är icke denna föreställning ännu i dag för-
herrskande? Visserligen läras de första grunderna af kemien
i våra folkskolor, men huru länge dröjer det icke, innan en
sådan sats som den om materiens oförstörbarhet hunnit så
genomtränga alla sinnen, att den blir en axiomatisk, som
ligger till grund för all naturbetraktelse. Det som ögonen
icke se, betraktas af de fleste som icke existerande; när
någon derför ser en molntapp uppstiga på himmelen och
tillväxa, så tror han i allt för många fall, att den uppkom-
mer af intet eller åtminstone af försynens skickelse, genom
en särskild skapelseakt, af gud, som har makt att skapa, och
då något förbrinner, anser man, att kroppens beståndsdelar
blifva till intet, då i verkligheten hvarje atom af det för-
brunna återfinnes i de gaser, som vidförbränningsprocessen
bildats.
448

Men om den generella lagen om materiens oförstörbar-
het icke är tillräckligt spridd och uppfattad, är detta i ännu
högre grad förhållandet med lagen om kraftens eller ener-
gins oförstörbarhet. Äfven om kraften gäller den satsen:
af intet kommer intet, och något kan icke blifva till intet.
Denna sats är fullt sä viss som den föregående. Genom nog-
granna experiment har man ådagalagt, huru krafterna kunna
omsättas i hvarandra. Värmen t. ex. är icke något annat
än en särskild form för energiens uppträdande. Genom den
kraft, som utvecklas, da man slår med en hammare, kan man
få en jernplåt varm, och genom värme kan man åter alstra
rörelse. Den mängd värme, som genom en viss mängd
rörelse alstras, är konstant, liksom den rörelse, som genom
en viss mängd värme kan åstadkommas, på förhand kan
beräknas. Man känner således icke allenast, att värme och
rörelse kunna omsättas i hvarandra, utan äfven huru stora
mängder af det ena slagets energi, som svara mot en viss
mängd af det andra. På samma sätt kan man visa, hur den
kemiska kraften kan omsättas i värme och elektricitet, hur
dessa kunna alstra rörelse, ljus, ljud o. s. v.

Om man rätt fattat denna mening om krafternas för-
vandling och eqvivalens, måste man tydligen inse, att huru
storartade de uppfinningar, som blifvit gjorda, än kunna vara,
måste de vara oändligt obetydliga i förhållande till dem, som
troligen i en framtid komma att göras. Hvilka oerhörda
resurser stå icke menniskan till buds! Hvilka krafttillgån-
gar eger hon icke i alla vattenfall, i vindens kraft och fram-
för allt hvilken outtömlig kraftkälla ligger icke i det från
solen utstrålande värmet!

Att tillvarataga dessa krafttillgångar, att omsätta denna
kraft så, att den kommer att specielt främja de menskliga
syftena, det är nutidens tekniska uppgift. De största svå-
righeterna, som därvid äro att öfvervinna ligga deri, att man
saknar medel att tillvarataga kraft, som utvecklas på ett
ställe, der den icke är lämplig för människans syften t. ex.
kraften af ett aflägset vattenfall, och öfverföra den till en folk-
rik trakt, der den kan användas för produktiva ändamål. En
sådan krafttillgång, som t, ex. vattenfallet vid Elfkarleby er-
bjuder, kan under närvarande förhållanden endast delvis till-
godogöras. Man har visserligen föreslagit att begagna dess
kraft till att upplysa åtskilliga städer, men den förlust, som
449

uppstår genom den långa ledningen, blir sä betydlig, att före-
taget kanske blefve mindre ekonomiskt lönande.

Om man deremot kunde uppsamla den på ett ställe
befintliga kraften i smärre maskiner, dela ut dem i små por-
tioner, vore ju dermed mycket vunnet. Med nutidens billiga
kommunikationer kunde dessa kraftuppsamlingsmaskiner utan
för stor förlust sändas från den ort, der de erhållit sin kraft,
derde blifvit laddade, till alla de olika trakter, på hvilka man
hade bruk för dem. Man skulle på så sätt dela sönder ett vatten-
falls energi och skicka ut delarna öfver hela landet.

Af alla nyare uppfinningar på elektricitetens område
är säkerligen den, för hvilken i denna uppsats skall redo-
göras, den s. k. accumulatorn den, som är mest lämplig att an-
vända vid tillgodogörandet af alla de kraftkällor, som nu rinna
bort obegagnade. Såsom namnet angifver afser den att upp-
samla elektricitet Den elektriska strömmens egenskaper
torde vara temligen allmänt bekanta. Det är den elektriska
strömmen, som åstadkommer det elektriska ljuset; medelst
elektriska strömmar kan man sönderdela kemiska föreningar
och åstadkomma de finaste aftryck af allehanda industriella
föremål (galvanoplastik), medelst elektriska strömmar kan man
slutligen åstadkomma rörelse; man kan drifva maskiner, större
och mindre, man använder elektricitet som drifkraft vid spår-
vägar och mindre elektriska jernbanor m. m. Vid alla dessa
tillfallen gäller det att erhålla en elektrisk ström. För erhål-
landet häraf tager man nu mera nästan alltid i anspråk spän-
stigheten hos vattenånga (en ångmaskin) eller den drifvande
kraften hos ett vattenfall genom användande af en vatten-
kraftsmaskin af ett eller annat slag.

Accumulatorn är en maskin, i hvilken elektriska ström-
men kan magasineras. Man kan ladda accumulatorn på er
ort medelst de elektriska strömmarna, som erhållas från en
stark dynamo-elektrisk maskin, och sedan tillgodogöra sig
den elektriska strömmens kraft på hvad tid och ort man
behagar. Under det man förut var beroende af en sorts ång-
maskin eller vattenkraftsmaskin, kan man nu medels använ-
dande af sådana nu nämda maskiner med ringa besvär an-
vända elektrisk kraft till hvarjehanda industriella arbeten
Ur Dagens Krönika. VI. 5.	4
450

utan att nedlägga mycket kapital pâ en dyrbar maskiu, som
man dessutom endast med stor kostnad och besvär kan
flytta frän en ort till en annan.

Accumulatorn bestâi’ af en trälåda, inuti hvilken finnas
tvenne med ett mönjelager öfverdragna och tillika med svaf-
velsyradt vatten omgifna blyplåtar. Dessa äro tillika starkt
veckade för att de inom ett litet rum skola erbjuda så stor
yta som möjligt. Beklädnaden med mönja är anbragt på
båda sidor och omgifven med pergamentpapper och filt, så
att hvar och en af blyplåtarna är innesluten i en filtbekläd-
nad, som skyddar mönjelagret. Från de båda blyplåtarna
gå trådar af samma metall till lådans båda ändar, hvarest
de äro förenade med tvänne klämskrufvar.

För att kunna ådagalägga, hur accumulatorn verkar,
vill jag erinra om uppkomsten af den elektriska strömmen
inom en vanlig stapel. I en sådan omsättes den kemiska kraf-
ten i elektricitet. Man kan icke i en stapel erhålla någon elek-
trisk ström utan att den kemiska kraften kommer i tillfälle att
verka. Genom vissa ämnens upplösning i en syra erhålles
den elektriska strömmen, hvilken sålunda icke alstras endast
genom beröring mellan de vätskor och fasta ämnen, som ett
elektriskt batteri innehåller. Lika litet här som någon an-
nanstädes alstras en ny kraft: det är den kemiska fränd-
skapskraften, som omsättes i elektricitet. Vore icke detta
fallet, så skulle en galvanisk stapel vara ett slags» perpetu-
um mobile». En elektrisk stapel är ju dock långt ifrån bestän-
dig, ty de i den samma befintliga fasta kropparna upplösas
så småningom, och vetskorna sönderdelas; det är just genom
dessa de olika ämnenas omsättning, som man erhåller den
elektriska kraften. Liksom man genom kolets förbränning
erhåller värmet, erhåller man den elektriska strömmen genom
t. ex. zinkens upplösning i svafvelsyra.

Accumulatorn är icke en galvanisk stapel af vanlig kon-
struktion, ty inom den finnes icke förutsättningarna för ut-
vecklandet af en kemisk verksamhet, som kunde omsättas
i en elektrisk ström. Men om man förenar de ofvan nämda
klämskrufvarna, som sitta i accumulatorns båda ändar och
hvilka stå i förbindelse med blyplåtarna inuti accumulatorn,
med trådarna till ett elektrisk batteri eller ledningstrådarna
till en dynamo-elektrisk maskin, med ett ord med lednings-
trådarna till en maskin hvilken som helst, som åstadkom-
mer elektriska strömmar, så komma dessa strömmar att sön-
451

derdela mönjan, som finnes pa- blyplåtarna. Detta är en
af den elektriska strömmens vanliga verkningar. Strömmen
kan uppkomma genom tvenne ämnens kemiska förening, men
kan också sjelf blifva orsaken till ett sammansatt ämnes sön-
derdelning. Sä t. ex. kan man med en elektrisk ström sön-
derdela vattnet i dess enkla beståndsdelar.

Nu utgöres mönjan som bekant af en kemisk förening
mellan bly och syre. Genom den elektriska strömmens in-
verkan kommer det ena mönjelagret att afgifva sitt syre,
hvilket upptages af det andra mönjelagret, som derigenom
förvandlas till blysuperoxid. Från att hafva varit tvenne i
kemiskt hänseende lika element kommer det nu att finnas
tvenne olikartade: förut fans inom accumulatorn tvenne bly-
plåtar öfverdragna med mönja, efter den s. k. laddningen
kommer det att finnas en blyplåt öfverdragen med blysuper-
oxid och en blyplåt, som möjligen innehåller något kemiskt
bundet syre.

Efter denna process kan accumulatorn gifva upphof
till en elektrisk ström. Om man förenar de båda kläm-
skrufvarna på accumulatorn med en koppartråd, kommer
denna att genomlöpas af en sådan. Hurudan den kemiska
förändringen inom accumulatorn skall vara, bör af det före-
gående vara tydligt: blysuperoxiden kommer att afgifva sitt
syre till den blyskifva, som förut blifvit beröfvad sitt syre,
så att när elektricitetsutvecklingen är slutad, man erhåller
tillbaka de båda blyplåtarna belagda med ett mönjelager. En
accumulators verksamhet kan sålunda icke vara längre, än
till jämnvigten inom densamma blifvit återstäld.

Accumulatorn blir sålunda en elektricitetsuppsamlare,
och man begagnar sig dervid af den elektriska strömmens
förmåga att sönderdela kemiska föreningar. Då det genom
elektriska strömmen sönderdelade ämnets beståndsdelar så
småningom åter förenas med hvarandra, uppstår en elektrisk
ström, som i styrka närmar sig till den, som användes vid
laddningen. Den förlust, som uppstår vid laddningen, kan
uppskattas till ungefar 10 procent, och vid urladdningen upp-
går till den omkring 15 procent. Således blir hela förlusten
i energi omkring 25 procent eller en fjerdedel af hela belop-
pet, hvilket naturligen icke är obetydligt. Om man användt
en elektrisk ström af en viss styrka till drifvandet af en
maskin, och denna maskin dervid utvecklat 4 hästkrafter,
452

skulle samma elektriska ström, om den förut magasinerats i
accumulatorn, endast utvecklat 3 hästkrafter.

Accumulatorns användning är ganska mångfaldig, den
kan användas som drifkraft vid mindre kraftbehof, så t. ex.
kan man med tillhjelp af en elektromotor d. v. s. en kraft-
öfverföringsmaskin, vid hvilken elektriciteten är den verkande
kraften, drifva en symaskin. Till att drifva mindre båtar
torde den vara synnerligen lämplig. I detta fall medför
användandet af accumulatorn en stor fördel framför använ-
dandet af en ångmaskin, den nämligen att accumulatorn tar
ofantligt mycket mindre rum. Hela den betydliga plats som
ångpannan tager skulle kunna användas till nyttiga ändamål.

Som drifkraft för spårvagnar har accumulatorn säkerli-
gen en stor framtid. Hästkraft, som här i Sverige användes,
är synnerligen olämplig, då djuren mycket snart blifva för-
störda, till följd af de allt för stora ansträngningar, de måste
göra, då vagnen skall sättas i gång. Man har vid spårvä-
gar användt komprimerad luft som drifkraft men detta är
ock en ganska olämplig drifkraft af det skäl, att den utström-
mande luften erhåller en så låg temperatur, att alla smörj-
medel frysa. I utlandet finnes elektriska spår-vägar, som drif-
vas med elektricitet* Dock användes här enfast elektricitets-
maskin, från hvilken den elektriska strömmen ledes antingen
genom skenorna eller genom en särskild ledning till en elek-
tricitetsmaskin, som finnes i vagnen och hvilken i sin tur
sätter hjulen i rörelse. Om man i stället för denna vidlyf-
tiga anordning, som gör det nödvändigt att isolera skenorna
eller den särskilda ledningen, kunde använda accumulatorn, så
att drifkraften funnes om bord på sjelfva tåget, så skulle der-
igenom icke obetydlig minskning i anläggningskostnaden
kunna göras. Dock hafva accumulatorerna ännu allt för stor
vigt i förhållande till den kraftmängd, som de innesluta, för
att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt att använda dem.

Ett par användningar af accumulatorn tillåter jag mig
citera efter prof. Dahlanders arbete Elektriciteten:

Af de tillämpningar man gjort af accumulatorerna nämna
vi i första rummet Dupuys elektriska lokomotiv, hvilket se-
dan några månader tillbaka är i verksamhet vid en stor
industriell anläggning i Breuil-en-Aure i Frankrike. Vid
ett blekeri derstädes, som är upplyst med elektriskt ljus
efter Regniers system, användes nämligen den elektricitets-
maskin, som under några timmar underhåller lamporna, den
453

härför ej behöfliga tiden till att ladda accumulatorer, hvilka
drifva ett lokomotiv. Detta begagnas för transporten af
väfnader, hvilka mellan två efter hvarandra följande opera-
tioner i fabriken utbredas på ängarna. För utbredningen
och upptagningen af väfnaderna på de flere meter från
fabriken sig utsträckande fälten, finnes en jernbana af 2
kilometers längd med många korsningar och skarpa kur-
vor. En vanlig elektrisk jernbana skulle under sådana för-
hållanden icke vara möjlig, men deremot passa accumulato-
rerna härtill förträffligt. Spårvidden är 0,8 meter och af-
ståndet mellan axlarna blott 0,7 meter för att medgifva
passerandet af kurvor med 18 meters radie. Lokomotivet
är försedt med en tender, innehållande 60 accumulatorer af
Faures system, ehuru något modificeradt. Hvarje accumu-
lator väger 8 kilogram och kan magasinera 24000 samt åter-
gifva 14400 kilogrammeter* nyttigt arbete. Men det uppgif-
ves, att denna mängd skulle kunna mer än fördubblas, om
man reducerade vigten till den minsta möjliga. Accumula-
torernas laddning verkställes under 6 à 8 timmar, hvarigenom
magasineras den elektricitetsmängd, som erfordras för två
timmars gång. De grupperas sex och sex uti vidjekorgar,
som utgöra ett så väl varaktigt som lätt och mjukt omhölje.
Vigten af tendern jämte accumulatorerna uppgår till 700
kilogram. Lokomotivets vigt är 935 kilogram. Det är an-
ordnadt så att det på samma gång framför vagnarna och
uppsamlar väfven. Den elektriska motorn** är en dynamo-
elektrisk maskin af v. Hefner-Altenecks system; den väger
104 kilogram och kan utveckla ända till 2,7 hästkrafter.

Ehuru vigten hos lokomotivet med dess tender och sex
vagnar utgör 6510 kilogram, kan man uppnå en hastighet
af ända till 12 kilometer per timme, men naturligtvis blifver
hastigheten mindre, när väfven uppsamlas. De särskilda
väfstyckena äro hopsydda ände vid ände, och de lastas suc-
cesivt på de sex vagnarna. Man kan på 35 minuter, upp-
samla 5000 meter deraf, hvilket förr erfordrade 7 mans arbete
under 4 à 5 timmar. Man beräknar, att det af accumula-
torerna verkligen förrättade arbetet vid maximihastigheten
belöper sig till 140 kilogrammeter per sekund. Kostnaden

* En kilogrammeter = den arbetsmängd, som åtgår att lyfta en
kilogram en meter högt.

* * D. v. s. den maskin, hvarigenom den ur accumulatorn erhållna
elektriska strömmen omsättes, i rörelse.
454

för det elektriska lokomotivet jämte accumulatorerna uppgår
till icke fullt 6000 francs (vid pass 4300 kronor), hvilket
är mindre än om en annan drifkraft än elektricitet skulle
användas.

Bland de tillämpningar för elektrisk belysning, som man
nyligen gjort med accumulatorerna, vilja vi särskildt om-
nämna de försök, som man anstält vid »Théâtre des Variétés»
i Paris. 207 glödlampor af Swans konstruktion hafva där
underhållits med 256 Faures accumulatorer, vägande tillhopa
10380 kilogram. På scenen funnos 61 lampor med 56 accu-
mulatorer förutom 24 lampor med 25 accumulatorer vid
rampen. I salongen hade man 90 lampor med 75 accu-
mulatorer. Samtliga dessa accumulatorer vägde 55 kilo-
gram hvardera. Slutligen hade man i vestibulen och gån-
garna 32 lampor, som försågos med elektricitet från 100 små
accumulatorer, hvardera vägande 18 kilogram. Intensiteten
hos lamporna motsvarade i allmänhet vid pass 25 engelska
normalljus. Den dynamo-elektriska maskin, som laddade accu-
mulatorerna, drefs genom gasmotor. Belysningen af teatern
beskrifves som mycket angenäm, men grannarna hafva be-
klagat sig öfver det buller, som gasmotorn åstadkommer,
samt öfver den lukt, som föranledes genom smörjämnet, an-
vändt vid denna motor.

En annan dylik tillämpning är gjord vid en butik i
Palais-Royal i Paris, Man gör där bruk af 26 Faures accu-
mulatorer, som lemna elektricitet till 25 Swans lampor,
hvilka äro garanterade att ega bestånd i tusen timmar. Be-
lysningen sker två timmar per dygn, och accumulatorerna
ombytas hvarje vecka, enär man icke lämpligen kan ladda
dem på stället. Afgiften är satt lika med den för gaslysning.»

*	*

De fördelar, som användandet af accumulatorer skulle
erbjuda, kunna i korthet sålunda sammanfattas:

l:o Genom dessas användande kan man taga vara på
krafttillgångar, som annars icke komma till användning. Om
man vid en industriell anläggning eger tillgång till ett vat-
tenfall och således erhåller drifkraften utan särskild kostnad,
kan man anskaffa en maskin t. ex. en turbin för drifvande
af en elektrodymanisk maskin, hvilken upplyser hela etab-
455

lissementet. Men då upplysningen behöfves endast en kor-
tare tid, skulle maskinen stå obrukad, och vattenfallets kraft
icke nyttigt tillvaratagas under större delen af dygnet. Om
man använder maskinen till att ladda accumulatorer under
mellantiderna, hvilka sedermera kunna användas vid åtskilliga
smärre kraftbehof, skulle därigenom en icke obetydlig vinst
kunna göras. Således skulle såväl kapital som naturkraft
genom användande af accumulatorer komma till bättre an-
vändning.

2:o I förhållande till andra kraftutvecklande maskiner
intager accumulatorn litet rum. En accumulator utgöres, som
förut nämdt af en trälåda, hvilken är omkring 25 centime-
ter hög, 50 centimeter lång och 20 centimeter bred. Detta
mått är naturligen varierande allt efter accumulatorns storlek
och anföres här för att gifva ett ungefärligt begrepp om
dess storlek. 4 sådana accumulatorer skulle vara tillräckliga
att drifva en symaskin under en vecka.	o

Accumulatorn är en relativt ny uppfinning. Ar 1859
konstruerade fransmannen Planté en s. k. sekundär stapel,
i hvilken man kunde magasinera en elektrisk ström. Den,
som egentligen utvecklat denna Plantés uppfinning är hans
landsman Faure, hvars accumulator är den, som här ofvan
beskrifvits. Ännu återstår mycket att göra, ty i det skick
accumulatorn för närvarande befinner sig, blir den mången
gång för tung, då man har behof af ett större kraftbelopp
och i det hela för dyr. En allt för stor förlust uppstår vid
dess laddande och vid återgifvande af det upptagna kraft-
beloppet, för att det skulle vara fullt ekonomiskt fördelak-
tigt att använda den. Det arbetas för närvarande med stor
ifver på att förbättra accumulatorn i dessa afseenden.

Det är dock sannolikt, att denna uppfinning har en stor
framtid för sig. Och man kan icke underlåta att i fantasien
utmåla en tid, då denna maskin spelar en stor rol, då man
har sitt rum upplyst medelst en accumulator, då man köper
elektricitet som lyse, lemnar in den begagnade accumulatorn
i en kryddbod och erhåller en laddad, på samma sätt som
man nu lemnar in tombuteljer, då man köper öl. Man tän-
ker sig en tid, då denna drifkraft är så billig, att man an-
vänder den vid många fall, der man nu använder handkraft
så vid symaskiner, manglar o. d., då man i stället för att sitta
och svettas vid årorna, har en liten accumulator, som med
tillhjelp af en elektrisk motor drifver en liten propell i bå-
456

tens akter. Kanske skall man genom användande af accumu-
latorn kunna gifva de stackars dragdjuren permission för
alltid, och åka omkring på gatorna i vagnar, som framdrif-
vas af en accumulator, som ligger i baksätet.

Hvem vet! Kanske man en gång lärt sig att maga-
sinera så stort kraftbelopp inom en så liten rymd, att det
kunde löna sig att tillvarataga krafttillgångarna i våra norr-
ländska vattenfall, hvarigenom landet finge en helt ny inkomst-
källa. Tänk om vi en dag kunde exportera kraften i våra
vattenfall öfver hela Europa och »öfversvämma Europa med
billig kraft, så att skyddstull måste läggas derpå».
Ännu, en törnekrans åt den hundraåriga.

Flätad af henne sjelf.

Det torde ingalunda vara för djerft att påstå, att, då den
Svenska Akademien för hundra år sedan af dess stiftare
erhöll det ansvarsfulla och maktpåliggande uppdraget att
utarbeta en ordbok öfver det svenska språket, den verkliga
innebörden af denna uppgift icke var eller ens kunde vara
till fullo insedd och behörigen uppskattad. Språkvetenskapen
låg då ännu i sin linda. De germaniska tungomålen och
ej minst vårt modersmål saknade en sjelfständig — d. ä. från
renaissance-latinismen frigjord — historisk och rationel,
vetenskaplig bearbetning. De äldre språkkällorna voro ännu
föga kända, än mindre kritiskt genomforskade och rätt be-
gagnade. Med språkvetenskapens och andra här ifråga-
kommande forskningsarters framsteg under det sista århun-
dradet hafva anspråken på en svensk ordboks beskaffenhet
efter hand vuxit, och vuxit till den grad, att arbetet tvifvels-
utan blifvit ett samfund, sammansatt så som svenska aka-
demien, öfvermäktigt.

Ordboksarbetet är emellertid icke en enskild svenskakade-
misk fråga utan en verklig nationalangelägenhet, så väl ur det
allmänna gagnets som den fosterländska hederns synpunkt.
Det samfund, åt hvilket vården om denna angelägenhet och
medlen att befrämja densamma blifvit anförtrodda, utan att
detta samfund på ett helt sekel lyckats föra verket vidare
framåt än som skett, kan ej stå ansvarsfritt för nationen.
Det är ej blott så, att akademien icke fullgjort det henne
tillkommande åliggandet. Nej, äfven den omständigheten,
att akademien bibehållit ett uppdrag, till hvars utförande
hon på grund af sin organisation hvarken varit lämpad eller
skicklig, har verkat hindersamt för uppgiftens lösande af
458

andra. Enskilda personer eller sällskap, utan tillräckliga
medel, kunna ej lätteligen inlåta sig i täflan med en af det
allmänna understödd statsinrättning. Det torde derför varit
lyckligast, om akademien längesedan skaffat sig en kompe-
tentare efterträdare, som uteslutande kunnat egna sig ät det
stora arbetet.

Visserligen ma det nu anses, att en sa radikal åtgärd
ej anstått ett samfund med den svenska akademiens tradi-
tioner, — ehuruväl öfvertygelsen om arbetets olämplighet
för akademien redan tidigt spåras hos en del af dess leda-
möter; — men den metod, akademien följt och som faktiskt
ledt derhän, att arbetet uppskjutits ad calendas grcecas,
är också på sitt sätt af temligen radikal natur och derjemte
till sina följder lika ofördelaktig för akademien som för
det allmänna.

Det kan väl ej betviflas, att, om akademien under de
första 30 till 60 åren af sin tillvaro framkommit med ett
fullständigt ordboksarbete, detta längesedan varit föråldradt.
Men under förutsättning att arbetet för sin tid varit åtmin-
stone försvarligt, hvilket tvifvelsutan kunnat påräknas, hade
vi i allt fall haft en stomme för vidare bearbetning; och
verket hade då med all säkerhet lättare kunnat ändamåls-
enligt och värdigt fullföljas.

Akademiens arbete har emellertid icke bedrifvits efter
sådan plan och metod eller med den kraftkoncentration, att
ens efter hundra år en duglig ordbok kunnat sättas i all-
mänhetens händer. Akademien, som tydligen haft en känsla
deraf, att den språkvetenskapliga delen af ordboksarbetet
varit en af de svåraste stötestenar, har väl till sitt ursäk-
tande föreburit, att vårt land »på senare tider» (sic!) skulle
saknat språkforskare, hvilka varit uppgiften vuxna, eller,
som det heter, »språkforskare af första ordningen», — lika-
som just alla de af akademien eljest offentliggjorda alster i
skaldekonst, vältalighet och häfdateckning eller alla dess 94
ledamöter uteslutande varit hänförliga till denna ordning.
Halten af detta förebärande har ock såväl i denna tidskrift
som annorstädes tillräckligt ådagalagts. Man har med rätta
förebrått akademien att på ett otillbörligt sätt hafva för-
summat de språkliga krafter, som funnits, hvilken urakt-
låtenhet efter vårt förmenande framför allt visat sig deruti,
att akademien under de 90 första åren af dess tillvaro, —
nu är det ju något bättre — haft, vi våga säga det, —
459

endast en ledamot med djupare insigter i svenska språket,
nemligen författaren af svenska språkets lagar, med hvilken,
af hans samtida, t. ex. en Hagberg eller Bottiger pa detta
område på långt när ej kunde mäta sig. — Man har frågat,
om en Liljegren, Rietz, Uppström, Säve, Schlyter m. fl. varit
för akademien obekanta. Och man kan ännu spörja, hvilken
ställning akademien intager till flertalet af våra framstående
yngre språkforskare, hvilka plöjt nya, för akademiens fleste
ledamöter sannolikt främmande och okända fålt. Månne, så
som förr, den af en upphöjd och stelbent Maximus cunctator?

Akademien eller åtminstone akademiska ledamöter hafva
väl ej alldeles saknat väderkorn, då det varit fråga om att
uppspåra behöfliga hjelpkrafter, om än minnet af dessa för-
sök inom akademien ej till närvarande tid fortplantats eller
möjligen ansetts böra utplånas. Men sättet, hvarpå akade-
mien gått till väga, då det gält att för dess arbete vinna
dugliga krafter, synes ej ha varit nog taktiskt, för att bemö-
dandet skulle kunnat medföra något framgångsrikt resultat.
Redaktionen vill till upplysning i detta afseende här med-
dela några ganska betecknande handlingar, hvilka icke blifvit
af akademien uppmärksammade.

Möjligen kan redaktionen framdeles blifva i tillfälle att
offentliggöra vidare fynd i denna fråga. För närvarande
hänvisas till nedanstående.

Den 25 December 1854 skrifver Bernhard v. Beskow,
akademiens dåvarande ständige sekreterare, och, så att säga,
ledande man, till utgifvaren af Codex argenteus, A. Upp-
ström sålunda:

»Då Akademien för fyra är sedan, med sin skådepenning i
guld uppmuntrade första början till det nu så ärofullt afslutade
arbete, yttrade Ordföranden i hennes namn, att »Hon» skulle
med nöje se om Tit. sysselsättningar på linguistikens falt allt
närmare fördes inom den fosterländska språkforskningens område.»

Hon eger nu förnyad anledning att upprepa samma önskan.
Och i sjelfva verket, hvad kan mera öfverensstämma med syft-
ningen af det förväntade anslaget utaf allmänna medel till språk-
forskningars fortsättande, än att dessa vändas till källorna af
modersmålet, på det att vår literatur må kunna småningom hålla
jemna steg med andra länders, i en så maktpåliggande national-
angelägenhet?
460

Är det icke sorgligt, att under det forskningen riktas åt
alla språk, både äldre och nyare, vårt herrliga modersmål skall
vara det sista, som ifrågakommer? Hvad skola Stjernhjelms,
Svedbergs och Ihres skuggor säga derom? Är det icke ännu
såsom Schibboleths författare för halftannat århundrade sedan,
klagade: »Hvad som utrikes och främmande är, si thet är
med stor begivighet sökt, thet är elskadt, thet är högt acktadt;
therpå hafve vi ingen tid, möda och kostnad ospard; och then
som thet kan, han går fram, när en med sitt Svenska mål står
tillbaka. »

Om än det kunde synas, såsom låge i denna framställning
förborgad någon egennytta tå Svenska Akademien, så är det dock
icke Hon utan sjelfva språket och vetenskapen, som eger deraf
den största vinning, liksom det ingalunda är för Akademiens egen
utan för det allmännas skuld Hon sjelf underkastar sig det mödo-
samma Ordboksarbetet. Att, om så lyckligt skulla hända, hafva
lemnat något bidrag härtill, är likväl en förtjenst, som icke blott
samtiden skall veta erkänna, men äfven efterverlden uppskatta.
Italien och Frankrike bevara ännu i tacksamt minne de män,
som egnat sin möda åt de språkverk, hvilka utgöra en del af
dessa länders vetenskapliga ära. Sverige skall sannolikt ej heller
glömma dem, som här verka i enahanda syftning. Uppriktigt
och med all oegennytta taladt, vet jag ingen sysselsättning, som
i Herr Adjunktens närvarande ställning, med sådana anlag och
förberedande studier, vore mera gagnande och ärofull, än den
som egnas de fosterländska språkkällorna, funnes också hvarken
Svenska Akademien eller Sv. Ordboken. Hvad som åter deraf
kan följa, skall framtiden gifva.

Statsrådet Reuterdahl, med hvilken jag talat i det ofvan
framställda ämne, instämmer till alla delar i de här yttrade
åsigter.»

Huru svaret pa denna, akademiskt smickrande men till
det egentliga syftet högeligen obestämda anmaning utföll,
synes i viss mån af följande den 6 Februari 1856 från Be-
skow i samma ämne aflåtna skrifvelse:

»Jag har äran att tacka för sednaste skrifvelsen. Hem-
ställan om Herr Adjunktens deltagande i Ordboks-Arbetet åsyftade
hvarken samlandet af Språkprof, eller uppgörandet af definitioner,
eller något biträde . vid den esthetiska delen, utan endast * att

Kursiveringen af redaktionen.
461

då Herr Adjunkten under sina språkforskningar ledes att studera
de äldre inhemska källorna, något bidrag skulle af Herr Ad-
junkten kunna lemnas till upplysning af ordens härledning. Att
denna ingår i Akademiens ordboksplan syns af punkterna 19 och
20 vid behandlingen af vokalen A, samt af flera ställen i det
tryckta förslaget, (t. ex. orden Aborre, Adel m. fl.). Jag har i
förslaget sökt angifva de ord, som jag trott ega Isländsk rot (t.
ex. Afbarka, Afbasa *, Afbida, o. s. v.) men det är klart att
dylika upplysningar kunna lättast och säkrast lemnas af någon,
som gjort källorna till föremål för särskildt studium.

Af denna anledning har jag med fägnad bemärkt följande
tvenne ställen i Herr Adjunktens bref:

»Läge det i Svenska Akademiens Ordboksplan att upptaga
ordens härledning från de äldre slägtspråken, kunde mitt biträde
möjligen blifva af något gagn» •— samt,

»Deremot är det lättare att gifva ett löfte om studerandet
af de äldre inhemska källorna af vårt modersmål.»

Jag gläder mig uppriktigt åt den utsigt och förhoppning,
som dessa ord innebära, och jag tviflar ingalunda att icke Herr
Adjunkten sjelf, under sina forskningars fortgång, fnner något
sätt att förena dem med gagn för det stora fosterländska Språk-
verket, enär bland de anteckningar i språkväg, som ega rum, säker-
ligen flera förekomma, som kunna blifva af nytta för Ordboken.

Ehuru, såsom det sist anförda brefvet utvisar, utsigter
oförmodadt öppnades för akademien att erhålla den sökta
hjelpen, åtminstone beträffande angifvandet af »ordens här-
ledningar från de äldre slägtspråken» samt bearbetandet »af
de inhemska äldre språkkällorna», så försummades dock till
den grad att genom ett planmessigt ordnande af arbetet
draga nytta af detta tillfälle, att det öfverlemnades åt den
påtänkte, utomstående medhjelparen att sjelf finna något
sätt att »förena sina forskningar med gagn för det stora
fosterländska språkverket». Naturligtvis hade det, om de
vackert svarfvade orden uppvägts af motsvarande allvar,
kraft och klarsynhet, bort vara akademiens sak att möjlig-
göra ett sådant »sätt». Härför hade dock fordrats en genom-
tänkt plan, efter hvilken ett så omfattande, i vissa delar
svårt, men jemväl med så mycket tidsödande och tålamods-
pröfvande mekaniskt plock förenadt arbete kunnat ändamåls-
enligt drifvas, äfvensom medel att energiskt och utan afbrott

* Så står det i originalet.
462

fullfölja det vidlyftiga och stora verket. Att det minst varit
penningar, som fattats, torde i värt förra häfte vara till-
räckligen upplyst.

Till att smida, medan jernet var varmt, hade akademien
sa mycket mera haft anledning, som Beskow ej stod ensam
i den nu omtalade värfningen. Äfven författaren af svenska
språkets lagar hade sina blickar riktade åt samma håll, så-
som redan följande bref af den 10 December 1850 utvisar.

Rydqvist utlåter sig deri bland annat:

»Jag är mer än tacksam för gåfvan af det påbörjade Ulfi-
lanska verket, som gör heder åt vår torftiga filologiska literatur.
Af många omständigheter tvungen att ej för mycket förlöpa mig
utom det af mig odlade fältet, det skandinaviska, för sig redan
omätligt, är jag icke i tillfälle att med behörig sakkännedom
uppskatta i alla enskildheter ett verk som detta, hvilket också
troligen endast i Tyskland kan erhålla en sann vetenskaplig
pröfning, men den sjelfständiga och sorgfälliga forskningen, det
klara, skarpsinniga och flärdfria i behandlingen ligger dock för
alla i dagen. Af hjertat önskar jag, att skriftens värde må af
tillförlitliga domare snart blifva i hela sitt omfång undersökt,
och författaren deruti finna sin förtjenta belöning. Det var
mig derföre ett nöje, att kunna genom Baron Manderströms
benägenhet med Minister-posten tillsända Grimm det mig öfver-
sända exemplaret till honom.

Ehuruväl jag naturligtvis förenar mig med andra i den
önskan, att det påbegynta arbetet må vinna sin fullbordan, kan
jag likväl ej tillbakahålla en annan, den nämligen, att få eröfra
Författaren åt den Svenska språkforskningen, som, efter veten-
skapens nu vunna utbildning knappt vidrörd, behöfver fleres
samlade krafter, för att en gång kunna något komma i bredd
med den Tyska verksamheten för modersmålets vetenskapliga
granskning.

Herr Adjunkten är en af de få, om ej den ende, på hvilken
jag i detta afseende sätter någon förhoppning, på grund icke
blott af den ofvan ifrågavarande skriften, men äfven några andra
vetenskapliga afhandlingar.

Sjelf behöfver jag inom grammatikens fält någon, som kan
fortsätta, fullända, förbättra hvad jag försökt*, först på sjuk-
bädden blifven språkförfattare och alltid hotad af helsotillståndets
vacklande. Jag har gjort betydliga samlingar, men får kanske

* Sällsamma anspelning.
463

ej upplefva deras begagnande för arbetets fullständiga utförande.
Dessutom har lexikografien föga framskridit sedan Ihre, efter
efter hvars dagar likväl den strängt vetenskapliga behandlingen
af de Germaniska spräken först inträdt. Således är äfven här
omätligt att göra, och lagrar att skörda, särdeles för den som
till en verksamhet åt detta håll eger en så ypperlig grundval
som möso-götiskan, för att ej tala om Sanskrit. Detta är hos
mig mer än en förflugen tanke, en verklig mening, grundad på
öfvervägande af flere omständigheter. Visserligen är i vårt land
ringa utsigt till uppmuntran för det vetenskapliga lif, som finnes
utanför den akademiska katedern ; men tiden är i denna del
ändå något bättre än den näst föregående.»

Några månader senare tilllägger Rydqvist ytterligare:

»Jag förnyar min lifliga önskan, att Utgifvaren af Ulfilas ej
må förtröttas i detta vigtiga och hedrande arbete ; äfvensom jag
icke kan ännu helt och hållet undertrycka förhoppningen, att
den lediga tid, som kan vinnas från fortsättningen af detta verk,
må egnas åt studium och forskning af modersmålet, hvilket är i
stort behof af en så grundlig och skarpsinnig lingvist.»

Samma tema upptages ånyo uti ett bref af den 14
Februari 1854, deri Rydqvist yttrar:

»När Cod. Arg. hunnit utkomma, vore mer än önskligt, att
dess förtjenstfulla Utgifvare sedan sträckte sina forskningar och
mödor något in på det fosterländska området. Möso-göthiska,
såsom föremål för lingvistisk betraktelse, kan väl icke innehålla
mycket nytt, sedan Grimm, Bopp, Gabebuts, Loebe m. fl. derpå
länge öfvat sin skarpsinnighet. * Den jemförande språkforsknin-
gen, när man sträcker sig utom det Germaniska fältet, är natur-
ligtvis outtömlig, och innehåller ett alltid tacksamt ämne. Men
då en verklig språkforskare är hos oss så sällsynt, behöfver man
vinna honom för fosterlandet närmast. Och huru mycket är ej
hos oss ogjordt! Säve är klen till helsan och tyckes arbeta
långsamt. Sjelf har jag på min bana ej hunnit halfvägs. Svenska
Akademien väntar egentligen på en äkta lingvist, ty för det

* Kunde Rydqvist verkligen på allvar yttrat sig så, så måtte det
hafva legat rätt mycket sanning uti hvad han i ett bref bekänner, att
han med sitt jemförelsevis mera praktiska språksinne icke gjort till någon
hufvudsak för sina forskningar frågor af strängt teoretisk natur, som icke
egde beröring med modersmålet. Men hade ej så varit, hade Svenska
språkets lagar kanske ännu varit oskrifna.
464

mera mekaniska arbetet och detaljväsendet gifves väl någon råd.
En man med smak och talang träffar man måhända; men icke
lätt en med språkhufvud, med språkvetande, med säker och vid-
sträckt kännedom af Svenskan. Jag har alltid svårt att skilja
mig från mina förhoppningar på Herr Adjunktens inträdande in-
om Svensk gräns. Tag saken ännu en gång i betraktande!»

Ännu närmare går Rydqvist frågan på lifvet i ett bref
af den 14 Mars 1856, hvarest det bland annat heter:

»I glädjen deröfver att Herr Adjunkten på ett så värdigt
sätt häfdar den svenska äran, inom ett hos oss vanvårdadt veten-
skapligt område, blandar sig likväl en suck öfver det ödet, att
en så ovanlig förmåga skall undandragas vårt eget modersmål.
Jag kan icke vara så ensidig af förkärlek för det af mig sjelf
valda odlingsfältet, att jag icke skulle till fyllest uppskatta det
förtjenstfulla af bemödanden i annan riktning, för allmänna veten-
skapliga ändamål.

Men det må mig dock tillåtas, att emellanåt få återkomma
till den gamla önskan, att Herr Adjunktens forskningar, om än
på omvägar, må indragas i riktningen af den fosterländska språk-
forskningen, hvilken så väl behöfver en sådan man i ett ögon-
blick, då denna kunskapsgren vaknar till ett nytt lif, och då
lösningen af en så stor fråga, som den af en omfattande ordbok
förestår. För min enträgenhet har jag åtminstone den ursäkten,
att mina önskningar äro oegennyttiga, eftersom jag genom dessas
uppfyllande kan emotse det enskilda missödet att bli fördunklad.
Baron Beskow, som lika med mig lärer ha rört på den ifråga-
varande strängen, synes icke vara utan allt hopp om något veten-
skapligt biträde från Herr Adjunkten, hvad angår Akademiens
Ordbok. Dock, han har icke på längre tid nämnt något derom.
Att ega någon visshet i detta afseende, skulle betydligt under-
lätta öfverläggningen, som troligen blir af allvarsam art, när
Hagberg på våren eller sommaren hitkommer, och då förmodligen
ett definitift beslut kommer att fattas, om Ordboks-arbetet skall
med ifver och full kraft fullföljas, eller för tillfället alldeles
öfvergifvas. Innan dess antyd åtminstone hvad man med visshet
har att vänta! Den ekonomiska sidan har i mina ögon alltid
varit den minst bekymrande. Nog får man pengar, blott man
har arbetskrafter, d. v. s. af rätta slaget. Tillåt oss hoppas,
att saken blir tagen ännu en gång i öfvervägande.»
465

Hvilka åtgärder vidtog nu akademien efter denna tem-
ligen eftertryckliga pression? Hvad beslut fattade hon efter
de bebådade »allvarsamma öfverläggningarna i sjelfva saken?
Af resultatet att döma, torde det ej varit att »med ifver
och full kraft» fullfölja det maktpåliggande ordboksarbetet.
Hagberg synes visserligen på våren ha infunnit sig i Stock-
holm, der hans bearbetning af rotorden granskades af Ryd-
qvist, hvars af Ljunggren * anförda, i hofsamma ordalag af-
fattade omdöme dock tydligen visar, att arbetet ej var annat
än ett dilettantmessigt försök, med smak af »studieåren».

Det anförda rättfärdigar i afseende å den ifrågavarande
tiden blott allt för väl befogenheten af de mot akademien
riktade förebråelserna att ej hafva bättre tillgodogjort sig och
ordboksarbetet de språkliga krafter, som då funnits att tillgå.

Ytterligare tre årtionden hafva förlupit efter det nu
skildrade intermezzot. Språkvetenskapen har under denna
tid gjort ofantliga framsteg. Nya banor hafva på många
dess särskilda områden inslagits och med framgång fullföljts.
Specielt hos oss har det upplysande och betydelsefulla fone-
tiska studiet lyftats derhän, att vi äfven af främmande språk-
forskare oförbehållsamt erkännas i detta afseende stå främst
' i ledet. Det är alltså att antaga, att en för t. ex. 20 år
‘ sedan med anlitande af då befintliga bästa krafter till stånd
kommen ordbok öfver svenska språket redan nu skulle hafva
behöft en omarbetning. Detta hade emellertid ej varit någon
synnerligen beklaglig eller allenastående företeelse. Så länge
det vetenskapliga arbetet bedrifves med lif och forskningen
går framåt, skall i allmänhet hvarje en gång afslutadt arbete
efterhand visa sig vara i behof af förbättring. Men detta
kan ej minska allmänhetens rättmätiga fordran att, då en.
gång resultatet af ett mer än hundraårigt arbete kommer i
dagen, det om ej tillfullo, så åtminstone någorlunda mot-
svarar den tidens vetenskapliga ståndpunkt och ej redan
vid sitt första framträdande måste anses föråldradt. Men skall
ett sådant resultat uppnås, fordras ett uppbjudande af alla
krafter, som hittills ej förekommit. Hvad har man i detta
afseende att af akademiens senaste löften förvänta ?

Akademien lär nu** sysselsätta 23 »excerpister» för
förnyad »excerpering» af språkprof till bokstäfverna A—G,

* Ljunggren, Sv. Akad. Hist. II.

** Ljunggren, 1. c.

Cr Dagens Krönika. VI. 5.
466

hvilket arbete anses vara afslutadt inom 4 ar, hvarefter
redaktionsarbetet för denna del vidtager. När samma del
beräknas vara färdig, är icke ens antydt. Ett nytt oöfver-
skådligt skede af Svenska Akademiens ordboksarbete synes
alltså öppnas. Öfverinseendet öfver arbetet är numera an-
förtrodt åt akademiens ledamot prof. TfYsen, hvaromju intet
är att anmärka. Den närmaste ledningen af företaget har
åter uppdragits åt adjunkten Söderwall, »hvars vetenskapliga
verksamhet gjort honom särskildt egnad för detta värf».
Detta omdöme kan heller icke jäfvas. I dessa hänseenden
synes alltså arbetet vara i goda händer. I byråkratiska ögon
är det ock förträffligt byråkratiskt organiseradt. Det egent-
liga arbetet tyckes ligga på sous-chefen, biträdd af en här
af underordnade. Och så kan akademien tryggt njuta sin
hvila. Akademien har nu ändtligen lyckats engagera ett af
dessa önskade »främmande’ biträden», hvilka ej kunde vara
»vanliga afskrifvare», utan måste ega en »allmännare bildning i
förening med lexicografisk takt», för att verkställa ord-
bokens »slutredaktion»(') och möjligen den första korrektur-
läsningen, hvilket »mera mekaniska skrifvararbete»(!) ansetts ej
vara en »lämplig sysselsättning» för en akademiens ledamot. ^

* Sv. Akad. Handl. XXVII. (1853.)
Det unga Sveriges senaste vitterhets-
produkt.

Bedömd, af en qvinna.

Det finnes böcker, som i en författares produktion intaga
en särskild plats, nämligen de, hvilka icke företrädesvis böra bedö-
mas som böcker utan som handlingar, emedan författaren vid
deras . tillkomst varit ledd af en etisk snarare än af en konstnärlig
bevekelsegrund. »Erik Grane» har denna plats i Gustaf af Geijer-
stams produktion. Det är hans allvarligaste arbete; hvad han
der sagt är det, som mest brinnande legat honom om hjertat.
En sådan boks betydelse för flere än författaren sjelf afgöres
i och med den grad af allmängiltighet, uttalandet eger. Denna
åter beror på om författarens enskilda erfarenheter äro känne-
tecknande för ett flertal individer eller kanske t. o. m. ty-
piska för en hel samhällsklass. Båda vilkoren förefinnas i
»Erik Grane». Ämnet i denna bok är dubbelt; det behandlar dels
en ynglings strider och nederlag under kampen för sedlig renhet,
dels denne ynglings ställning såsom medlem af det samhälle i
smått, söm en studentkår utgör. Det första af dessa ämnen
är således ett i hög grad allmänmenskligt, och äfven det senare
borde tillvinna sig ganska mycket af allmänhetens intresse. Att
så verkligen varit fallet, derom vitnar den lifliga diskussion
boken väckt.

* Från en af våra mest bemärkta, yngre författarinnor, som dock vid
detta tillfälle önskat vara okänd, ha vi emottagit ofvanstående uppsats.
Att vi åt densamma gifvit ofvanstående rubrik, må hr Geijerstam icke
misstycka. Att döma af ett hans uttalande i sin »Revy» (1886) synes
det som funne han något försmädligt i uttrycket »det unga Sverige», men
detta, enligt hvad vi föreställa oss, alldeles utan skäl. Då han derjämte
undrar, hvem som kan ha påhittat uttrycket, föreställande sig att detta
skett helt nyligen, kunna vi meddela att epitetet begagnades redan om
Mellin, Blanche m.fl., som för omkring femtio år sedan tillhörde den literära
oppositionen. I sakens natur torde ock ligga, att det unga Sverige kom-
mer att uppenbara sig i alltjemt nya former, så länge det gamla Sverige
finnes till.	.

Red.
468

Boken har emellertid, såsom redan antydts, icke inneburit en
konstnärlig seger, en insats i vår romanlitteratur, som der får
blifvande värde. ^Erik Grane» skulle mera rikligt vunnit erkän-
nande, om den icke burit ordet roman på titelbladet, ty en bok
blir icke en roman blott genom, att man kallar den så, utan
genom att den uppfyller de kraf, vi tillsvidare äro vana att ställa
på romaner och hvilka ännu komma flertalet att på en bok med
den titeln lägga en måttstock, som »Erik Grane», med sin lösa
komposition, sin brist på koncentration vid hufvudpersonens ut-
veckling, sitt episodiska, icke psykologiska framställningssätt ej
kan anses motsvara. -—- Det är skada, att »Erik Grane» icke blef
en roman ; att författaren icke hade ro nog eller öfversigt nog
för att ge ämnet den breda, episka behandling, den allsidiga,
objektiva belysning, som skulle ha tillförsäkrat boken en djupare
och långvarigare verkan. Ty den erfarenheten slår aldrig fel
att, ju mera en författare kan låta bli att tala sjelf, men der-
emot lyckas göra sina diktade personligheters karaktärer och hand-
lingar talande för den sak, han vill föra fram, d. v. s. ju mera
öfvertygande likt lifvet sjelft hans bok kommer att te sig, i dess
sammansatta, motsägelsefulla, invecklade rikedom, dess flera men-
niskor lyckas han också att röra, egga och öfvertyga om den
sak, som för honom är bokens hufvudintresse.

Som det emellertid är af ett mycket tvifvelaktigt gagn att
orda om, hvad en bok icke är, öfvergår jag helst och med sna-
raste till hvad »Erik Grane» är, till hvad som varit författarens
afsigt med arbetet.

Denna har allra djupast varit: att uttrycka den smärtfylda
harm, som gripit den nuvarande generationens män — mellan
20—30-talet — hvilka genom sin nya lifsåskådning kommit att
inse uppfostrans omätliga betydelse för individens kraft och lycka,
men tillika funnit: att kanske det bästa af deras personlighet
och den största delen af deras lif blifvit snedvriden eller förstörd
genom felaktig uppfostran. Det är genom intensiteten i detta
utbrott af smärta öfver det ohjelpliga, som »Erik Grane» står ensam
i sitt slag inom vår litteratur och som den kommer att bli af
väckande betydelse. Ty den är tillika en anklagelse. En an-
klagelse först och främst mot den föråldrade hemuppfostran, der
barnet anses som föräldrarnes ticg, hvilket skall danas efter deras
beläte, efter deras tankar och tro, deras mål och ideal. Den visar
hur den innerligaste moderliga ömhet, — i hvilken likväl saknas
förståendet af, att barnet är en ny själ, med egna behof och egna
rättigheter, — endast kan medföra lidande för både mor och
469

barn, men icke hindra den unga att följa riktningen af sin tid.
Den visar huru ett hem, der rena föredömen och goda maningar
höra till dagligt bröd, dock illa förbereder en gosse till den
stundande kampen med sinnenas faror, dä det hyllar den för-
åldrade åsigten: att dölja sanningen och uppfostra genom bön
och ängslig vaksamhet, i stället för genom insigt i och beröring
med verkligheten. Den visar att ju innerligare en lifsåskådning
är hos föräldrarne, dess större är for dem frestelsen att behandla
barnet som ett osjelfständigt väsen, hvars redligaste sträfvanden
de grymmast missförstå. — Det är icke den i dessa ämnen blott
konventionelle fadern, utan Eriks mor, hvilken genom att älska
sonen mest och genom att vara fullt lefvande i sin kristna tro,
blir farligast för sonens samvete under kampen för att vinna en
egen ståndpunkt. Det är den gamla lifsåskådningens oförmåga
att förstå en utveckling, som leder bort från den af henne som
absolut trodda sanningen, hvilken vållar konflikterna mellan mor
och son. Vid skildringen af dessa konflikter, liksom ock af me-
ningsutbytet mellan Erik Grane och den teologiske professorn,
märka vi nog att författaren icke — som en fullt objektiv eller
rättare en af lifvets alla företeelser gripen romanförfattare plägar
kunna — lika väl tänkt sig in i moderns och den kristne lära-
rens känslor och åskådning ; att han icke gifvit samma lefvande
deltagande åt dem, i deras lika innerliga pathos, som åt den
unge sanningssökaren sjelf. Fullt rättvis har han således icke
gjort framställningen. Men detta har varit oafsigtligt; han har
lika litet kunnat vara rättvis, som en part i en tvist fullt ovel-
digt kan erkänna sanningen i motståndarens skäl. Och om någon
invänder, att en romanförfattare måste kunna egna hvarje per-
sonlighet i sin bok samma ädelmodiga förstående, så hänvisar
jag till det ofvan sagda: »Erik Grane» dr icke en roman; den är
mycket snarare en rättegång.

Och i denna står den anklagande parten, ungdomen, gent
emot sina ledare och lärare, ej blott inom hemmen utan ock inom
skolan och universiteten, med den bittra men grundade utsagan:
att de icke förstått sin uppgift, att de icke följt med sin tid,
att de icke gifvit den nu lefvande generationen hjelp, förstående,
deltagande, stöd, utan att de lemnat denna ungdom ensam att
kämpa sina strider, ensam att söka sin lifsåskådning, orustad
för mötet med lifvets allvar; ja, i många afseenden gjord oduglig
att möta detta; kanske för sin återstående tillvaro hänvisad till
skenet i stället för väsendet af kunskap, af tro, af arbete, af
lycka: emedan de, som haft utvecklingen om händer, icke haft
470

mod att låta den unge pröfva egna krafter, gå egna vägar och
bli vis genom egna erfarenheter.

Erik Grane hör ej till dem, som stanna inom skenlifvet.
Han når fram till det, som för honom blir verklighet i motsats
till det förra skenlifvet, ett nyttigt arbete och ett eget hem. —
Men han har kamrater, hvilka det går sämre, och skildringen
af dessa kamrater och lifvet i Upsala är, trots ensidigheten, bo-
kens konstnärligt bästa parti. Ensidig är skildringen också i
detta afseende, ty Upsala är ännu för mången något helt annat
än för Erik Grane och hans kamratkrets ; der finnes mycket mer
af ungdomsglädje, arbetslust och lifsmod, än Erik Grane under
sina olikartade erfarenheter kom i beröring med. Detta är dock
icke hufvudfrågan, den så många listat sig ifrån genom att uppe-
hålla sig vid öfverdrifterna. Frågan är om den anklagelse, Erik Grane
riktar mot Upsala — eller småstadsuniversitetslifvet — är sann,
anklagelsen: att den bildning, som der meddelas, icke afser det
stora pulserande samtidslifvet, icke eggar forskningslusten, icke
stärker arbetskraften för sannt menskliga mål, icke tillvaratager
det friska ungdomsmodet — utan söker att i trånga banor leda
forskningen, att dämpa den egna undersökningsifvern, att upp-
amma till auktoritetstro, slentrian och servilism; att ungdomssta-
den således snarare motverkar än uppmuntrar de specifikt ung-
domliga krafterna; att lärdomsstaden icke längre ger kunskap
för denna, utan för en svunnen tid, en tid, som intet visste om
det djupaste af det, som rör sig i vår, och hvilket ungdomen
får liksom afsides läsa sig till ur andra lands literatur, men icke
höra något om af sina lärare. Och orsaken finnes icke ensamt
i vårt lands beskaffenhet, som ett litet och undangömdt, dit de
stora tidsströmningarna komma långsamt, eller i våra universitets
olycka att ligga i småstäder. Nej, orsaken är framför allt: att
skola som universitet i vårt land icke haft lärjungarnes verkliga
behof och sanningens hänsynslösa förkunnelse som sina väsentliga
bestämningar, utan att de satt formen, auktoriteterna, traditio-
nerna öfver lifvets och forskningens frihet. Erik Granes förfat-
tare har — antagligen af det skäl att skolan nyligen fått sin
tecknare i Alexander Kielland (»Gift») — gått flyktigt förbi
skolan. Men han är ej okunnig om sammanhanget. — Hos den
mera begåfvade, mera tänkande ungdomen, hvilken uppfostras un-
der ett sådant, den hemliga förnekeisens system — det må nu
kalla sig huru positivt och troende som helst — alstras just
derigenom den pessimism, den lifsleda, den håglöshet, som man
sedan förebrår denna samma ungdom! Redan i skolan slöas lusten
471

att fråga genom tvånget att svara sä, som läraren vill ha det,
icke som man sjelf tycker; lusten att verkligen veta något grund-
ligt i ett ämne genom tvånget att kunna årskursen i alla ämnen;
och vid universiteten fortsättes samma system, inlärandet af ting
man icke behöfver eller frågar efter eller ser sambandet mellan,
medan man står törstande efter hjelp att förstå tillvaron, att
lära åstadkomma något verkligt på något håll inom densamma:
att se sambandet mellan frågorna i ens egen själ och tidens stora
rörelser. — Det är ofta genom denna ej mättade hunger, denna
tärande längtan, som ungdomen sedan faller för sinnenas frestel-
ser. Detta blir så lätt en följd af vårt skol- och universitetslif,
just derför att, hvad lifskraften framför allt vill, är att bru-
kas. Och det system, som i 20—25 år gör gossen och ynglingen
till kunskapsinhemtande allenast, till receptiv icke producerande,
och dertill tvingar honom att mottaga en mängd kunskapsstoff,
som han alls icke har bruk för, är — oafsedt alla frestelser —
mer än något annat egnadt att locka honom att skapa sig illu-
sioner af använd lifskraft, af initiativ, af frihet, af glädje.

Det är derför ett mycket riktigt drag i »Erik G-rane,» att
den unge mannens kamp mot sinnenas frestelser till bakgrund
har ett universitetslif med munterhet utan frigörande glädje;
med studier utan djupare intresse; småstadsförhållanden och
en kamratkrets, men intet familjelif — ty om något lif är
egnadt att särskildt utsätta en yngling för att svika sitt ideal
af sedlig renhet, så är det detta. — Icke blott omedelbart,
icke blott derför att frestelserna äro många och motvigten
ringa, utan derför att i allmänhet hela studietiden lär honom
att svika idealet. Den fria tanken går under polisuppsigt
vid universitetet och det fria ordet likaså; lärarne, de äldre
kamraterna öfva sitt tryck på de för rabulistiska idéer miss-
tänkte ynglingarne; auktoritet, åtlöje, brödbekymmer, m. m.
äro verksamma krafter, när det gäller att få en förvillad öfver
från den venstra sidan till den högra — der befordringar, ut-
märkelser och anseende vänta. De bilder »Erik Grane» ger af
detta flersidiga tryck på den ungdomliga entusiasmen, hör till
det bästa i boken, det klarast belysande med afseende på det
demoraliserande inflytande särskildt ett småstadsuniversitet kan
utöfva. Och eftersom idealism är något enhetligt så, när man
icke ser idealerna bli trodda eller anses duga för lifvet i eil fall,
lär man sig snart att misstro dem i det fall, der de ställa de
strängaste krafven på en sjelf.

Erik Grane har börjat sin ungdom med tro på qvinnan och
472

med drömmar om att en gäng kunna ingå ett äktenskap, hvilket
icke skulle bli en räddning för en redan fallen man ui* sinlig-
hetens förnedring, utan en segerlön. Hans öde blir dock det
vanliga att, efter ärliga strider och bittra lidanden, duka under
för sinlighetens välde; och då han vid bokens slut hamnar
i äktenskapet, har han längtat dit som till en räddning ur de
lidanden, dem striden mellan renhetslängtan och sinlighetens öf-
vermakt beredde honom.

Mot den hänsynslösa och dock på samma gång försynta
framställningen af en ynglings plågor och nederlag under dessa
strider finnes intet att invända. Tvärtom är det för den äldre,
tänkande delen af den läsande allmänheten af vigt att sådana
öppna bekännelser afgifvas; isynnerhet är det af vigt för qvin-
norna, hvilka länge ordat om sedlig likställighet mellan man och
qvinna, samt öfver den förre uttalat kategoriska domslut rörande
lättheten för mannen att genom sin blotta viljekraft kunna nå
denna ståndpunkt. Erik Granes erfarenhet, att den med stora
själsliga och kroppsliga lidanden vunna återhållsamheten gent emot
qvinnan visst icke är renhet; att sinligbeten då i stället gör in-
billningen sjuk eller leder till andra onaturliga synder, så att
uppgifvandet af återhållsamheten till en tid verkligen kan före-
falla som befrielse ur inbillningens vidriga plågor — detta är
meddelanden af den art, som endast pryderiet, icke qvinligheten
kan neka att lyssna till och af hvilka qvinnorna som mödrar
och uppfostrarinnor, systrar och hustrur kunna ha något att lära.
Ty lika visst som att mannen behöfver den utvecklade qvinnans
sedliga renhet som hjelp i sina strider, lika visst behöfva qvin-
norna på sedlighetssträfvandets område vägledas af männens större
insigter i huru naturen är danad och huru stora de svårigheter
äro, som det gäller att öfvervinna. Qvinnornas okunnighet om
dessa ämnen har varit männens svåraste hinder. Men framför allt har
den hindrat mödrarna att fysiskt och psykiskt härda sina söner
mot farorna; den har stält qvinnor och män i tvänne fiendtliga
läger mot hvarandra, der qvinnornas anklagelser ofta varit så
orimliga eller så missriktade, att männen förbittrats i stället för
att lyssna. Och inom literaturen har denna strid ju oupphör-
ligen fått nya kämpar. I främsta ledet bland de skönliterära
talmännen för mannens likställighet med qvinnan i sedligt afse-
ende står i Norge Björnstjerne Björnson och Henrik Ibsen, hvilka
båda med skaldens idealism och hänsynslöshet för »de små lagar,
som lägga sig i vägen för de stora», kräfva af mannen samma
sedlighet som af qvinnan och i äktenskapet en djup andlig, icke
473

blott en sinlig enhet, för att erkänna dess berättigande. I Sverige
har denna uppfattning våra mest framstående författarinnor till
förkämpar, samt den tänkare och granskare, som under märket
Robinson gifvit oss de mest värdefulla icke skönliterära inlägg
i ämnet. Reaktionen mot dennä riktning representeras hos oss
af Strindberg, hvilken tagit till orda i »Giftas» som försvarare
för de »små (eller lägre) lagar», som lägga sig i vägen för de
stora, och som otvifvelaktigt (såsom Robinson påpekat i sin arti-
kel i häftet I af Realister och Idealister) haft en behöflig på-
minnelse att göra med afseende å flertalets långsamma utveck-
ling och stora svårigheter, men deremot haft alldeles orätt i de
slutsatser, han ur dessa påminnelser velat draga, med afseende
å det sinligas fortfarande öfvermakt i mannens natur och fort-
farande primat inom äktenskapet. Författaren af »Erik Grane»
har, synes det, sin plats midt emellan de stridande parterna. — Han
har uttalat genom Erik Granes och dennes vän Schultz’ erfarenheter,
hvari de nu varande svårigheterna bestå, och deri har han haft rätt.
Men sedan har han motsägande yttranden, ur hvilka det icke är
oförklarligt att det stora antal, som ej kan läsa framlänges utan
endast baklänges, lyckats draga egendomliga slutsatser, isynnerhet
som författaren ej sjelf varit nog på det klara med sina åsigter
för att yttra -sig otvetydigt. Hvad som emellertid framgår ur
hvarje opartisk granskning är, att Erik Granes författare beklagar
männens nuvarande ofrihet under sinlighetens öfvervälde, samt att
han hoppas att en ändrad uppfostran med fullt förtroende mellan
föräldrar och barn samt ändrade sociala förhållanden med möj-
lighet till tidiga äktenskap skola kunna frigöra männen från
nämda öfvervälde. Men på samma gång har han sökt visa huru,
under nuvarande förhållanden, mannens renhet är så godt som
omöjlig, efter som återhållsamhet ännu icke är renhet; att de
idealistiska krafven icke utan vidare kunna tillämpas på den in-
vecklade verkligheten, och att man blott genom en »stor, lång-
samt gående sedlighetssträfvan skall småningom komma fram till
denna likställighet».

Det finnes emellertid partier i »Erik Grane», som nästan
tyckas motsäga de nyss nämda grundtankarna. Ett sådant är
t. ex. en för Erik Granes utveckling betydelsefull tilldragelse,
skildringen af ett besök hos en prostituerad qvinna under om-
ständigheter, hvilka under åratal förfölja honom med »en stark
känsla af skuld». Men då denna känsla skildras jemt upp med
dessa fem ord, medan besöket upptar lika många sidor, så är
det icke blott ett konstnärligt felgrepp, utan missledande med
474

afseende å det otvifvelaktigt allvarliga ändamålet med den, utan
ett dylikt ändamål oförlåtliga skildringen. Ett annat sådant
missledande drag är skildringen af Erik G-ranes samtal med den
sedlighetsifrande professorskan och det komiska framställnings-
sättet af ett sträfvande, som helt visst innebär mycket ovist nit,
men hvars afsigter dock i det stora hela stå i tjenst hos det
»omdaningsarbete», af hvilket Erik Grane hoppas en bättre fram-
tid. Detta är emellertid mindre betydande detaljer. Ett större
missgrepp är att »Erik Grane» är en bok utan qvinnor. Förfat-
taren har underskattat å ena sidan hjelpen af ett äkta qvinligt
inflytande i en mans renhetsstrider — ty förälskelse-episoden
med den unga upsalaflickan är så flyktigt behandlad, att den icke
kan medräknas ; å den andra sidan utelemnat all skada af det out-
vecklade eller osunda qvinliga inflytandet inom sällskapslifvet, der
begären hos männen ofta väckas, ehuru det är hos en annan
klass qvinnor de tillfredsställas. Boken är visserligen en upsala-
roman, och mången student lefver der lika skild från qvinligt
umgänge ur sin egen krets som Erik Grane och hans kamrater;
men boken hade vunnit i lifssanning och färg samt argumenta-
tionen i kraft, om Grane icke kämpat sina strider så stäld utan-
för de inflytelser till både styrka och svaghet, som en qvinlig
krets erbjuder. Denna brist på fullständighet är emellertid icke
vilseledande, ty författarens tyåligt uttalade åsigt är att sedlighets-
frågan är en mannens och qvinnans gemensamma angelägenhet,
der de böra lära att förstå, förlåta och hjelpa hvarandra.

Men deremot finnes i Eriks friskt och hurtigt skrifna slut-
bref till Schultz, der glädjen att ha fått ett gagneligt arbete,
ett hem och en hustru, älskvärdt leker och 1er på och emellan
raderna, det enda verkligt vilseledande i »Erik Grane».

Det består icke deri, att förf, låter den af filosofi och lite-
ratur intresserade Erik Grane gifta sig med en flicka, som »icke
läst Speneer eller hört talas om Brandes». Ingendera är oefter-
gifligt vilkor för äktenskaplig lycka. Denna skulle dock antag-
ligen vinna, när den unge bruksförvaltaren efter några års hvila
från böckerna tar dem från hyllan igen, ifall han och hans
hustru, för hvilka »tag fatt» leken då troligen inte har nyhetens
behag längre, kunde tillsammans läsa och utbyta ömsesidiga tan-
kar om de ämnen, som icke upphört att sysselsätta mannens in-
tresse. Och för de blifvande barnen hade Spencer otvifvelaktigt
varit af mera gagn än »Giftas». Snarare kan man invända att
Erik Granes skäl för ingåendet af äktenskapet mera äro af den
art, som grundlägga ett tycke än ett äktenskap i ordets djupaste
475

mening. Erik Grane hutar ât sig sjelf, emedan han försökt öf-
vertänka, om han med denna flicka skall kunna lefva lifvet, ej
blott leka en glad lek för några sommardagar, ja, t. o. m. hånar
sin ansats till sjelfpröfning genom att likna den vid en matema-
tisk professor, som räknar och dividerar i stället for att låta sig
ryckas med af den unga, varma verkligheten. Författaren tyckes
anse som Strindberg (i »Giftas» och annorstädes), att äktenskapet
mindre är uttryck för den individuella känslan än för den all-
männa tilldragningen könen emellan och att det innerligaste samban-
det derför också blir den gemensamma sträfvan för den afkomma
de ge lifvet. Redan ett sådant äktenskap är mer uppfostrande
till renhet och osjelfviskhet än intet. Men skall någonsin den
omdaning af slägtet ega rum, som Erik Grane talar om, så
skall det icke förnämligast — ehuru till stor del — ske genom
sådana sociala förändringar, som möjliggöra tidiga giftermål ; utan
den skall ske genom att män och qvinnor ingå äktenskap endast
på grundval af den djupaste personliga kärlek, der det andliga
innehållet i det sinliga får ett uttryck men icke det sinliga är
hela innehållet. Sådana äktenskap komma lika litet att ingås
efter kallsinnig värdering, utan, äfven de, af en inre nödvändighet,
men en nödvändighet, som är hela väsendets frigörelse tillika.
Krafvet på den fullkomligaste andliga gemenskap i äktenskapet
och det andliga innehållets öfvervigt öfver det sinliga är icke
gammaldags »idealism». Det är bland annat de båda engelske tän-
karnes Stuart Mills och Spencers hopp för äktenskapet, att inom
detta kunna bättre tillgodose föräldrarnes personligheter, kunna
motverka öfverbefolkning och hejda osedligheten i sjelfva dess
ursprung. Ty endast i sådana äktenskap skola barn födas, som
från modersskötet föra med sig ut i kampen för renhet ett nytt
och större mått af andlig kraft till sinlighetens tyglande, och så
— slutligen — slägten komma, der striden är upphäfd, der ren-
hetskrafvet och sinnenas kraf icke äro mot hvarandra fiendtliga
utan båda kunna vara friska och båda tillgodosedda, icke behöfva
undertrycka eller undertryckas.*

Det finnes emellertid intet, som hindrar, att ett på en ännu
outvecklad känsla bygdt äktenskap, som Erik Granes, kan ut-
vecklas till denna högre rang. Det är ej heller häri den an-

* Vi hafva icke velat utöfva censur på den ärade författarinnans
mening, men vi tro dock icke att kärleken kan så noga specificeras eller
reglementeras — den skulle då icke vara hvad skalderna kalla ett »jords
och himmels under.»	Red:s anm.
476

tydda orätten är begången. Men det finnes ett stycke i Erik Granes
slutbref, som, i fall man utdrager dess konseqvenser, står i strid
med hela bokens syfte i öfrigt. Det är följande sida, der Erik
Grane omtalar sitt förflutna lif för sin fästmö:

»Och jag kom till henne och darrade på målet och sa’, att
mitt lif nog inte hade varit i alla stycken — hm ! — rent, och att
det var min största sorg, nu, när jag älskade henne.

Sanningen att säga, så var det en missräkning för mig, att
hon inte blef arg eller sårad. Hon hvarken grät eller stälde till
spektakel, utan hon sa’ bara att det var lika när med alla kar-
lar. Och mig kunde hon tro om litet af hvarje, sa’ hon.
Jag frågade henne, om det inte pinade henne.

—■ Nej, sa’ hon. Jag känner ingen svartsjuka mot det för-
gångna.

Ja, det var inte heller det jag menade. .Svartsjuka. Inte kan
man vara svartsjuk på så’nt. Nej, men indignation, förtrytelse.

Då slog hon armarne om halsen på mig och sade:

—Hvad vill du, att jag skall göra? Skall jag skilja mig
ifrån dig som i romaner och pjeser, derför att du har fel ? Eller
skall jag spela komedi med dig och ställa mig oförsonlig, fast
jag vet, att jag aldrig kan lefva utan dig, vet jag.

Sedan den stunden har jag aldrig försökt väcka hennes in-
dignation emot mig.» —

De qvinnor, som så upptaga en dylik bekännelse, äro icke
de, som kunna medverka att lösa de egentliga utvecklingsupp-
gifterna inom äktenskapet. De kunna kanske hjelpa sina män »att
bära hvardagslifvet utan att förkrympas». Men sitt djupaste och
heligaste inflytande som qvinnor skola de knappast utöfva.

Det är nämligen det finaste i mannens natur, som känner
missräkning öfver att, vid en bekännelse som den ofvan anförda,
ej ha vållat den älskade någon smärta. En sådan smärta är på-
nyttfödelse för honom, for henne invigningen till allvaret i deras
samlif. Det är mot sitt eget bästa medvetande, som Erik Grane
skämtar bort denna missräkning. Lika visst som afyôrandet
är sundt — nämligen att två menniskor, som älska hvarandra
iéke skola skiljas åt, emedan de »ha fel» — lika visst är, att
en qvinna, för hvilken icke plågan af dylika meddelanden är in-
tensiv, ej kan utöfva stort välde öfver de omständigheter af
hvilka det framdeles kommer att bero, om mannen uppfattar
deras äktenskap som engifte eller gör det till månggifte. Hvem
kan glömma hvad fru Edgren i detta afseende sagt qvinnorna
i »Sanna qvinnor», och hvem kan jäfva lifssanningen i den
477

bilden? Om det â ena sidan — den, mot hvilken skildringen
i »Erik Grrane» är riktad — varit brist på utvecklad qvinlighet
att »som i romaner och pjeser» lemna den man, en qvinna
älskar, då hel hängifvenhet åt honom är hans enda räddning från den
ofrihet under hvilken han lider, så har det dock varit på rätta sidan
som qvinnorna härvidlag felat. Blir mannens sedliga renhet för
dem en likgiltig sak, skola mäns bekännelser af den art Erik
Granes i framtiden bli mötta som hans — då kunna vi säga
farväl åt hvarje hopp om en sedligt höjd mensklighet, och då är
det meningslöst att i dessa ämnen skrifva böcker fulla af nutids-
smärta och framtidshopp, som »Erik Grane«.

Det är ingen af de föregående skildringarna, som gör »Erik
Grane» till »en osedlig» bok. Men för den, som icke förstår att
Erik Granes slutbref är en, å sin sida ensidig, reaktion mot en
af qvinnorna och Björnson predikad hyperidealism inom det ero-
tiska, skall detta bref göra »Erik Grane» till en reaktionär bok
just med afseende på den utveckling, som är bokens genomgå-
ende förhoppning.

Hvad för öfrigt sjelfva upplösningen angår, att Erik i en
fart får sig en bruksplats och kan gifta sig, så är detta ett med
afseende på svenska förhållanden ej särdeles »realistiskt» drag.
Om icke »Erik Grane» annars hade lemnat ett alltför pinsamt in-
tryck skulle det kanske varit mera sannt att låta den för rabu-
listiska åsigtei* misstänkte unge mannen gå brödlös, mera konse-
qvent i en mot vårt sociala lifs missförhållanden riktad bok.
Ty konseqvensen af vårt osjelfständiga skol- och universitetsvägen
är att dana en stor klass, som tiger och får äta, samt en mycket
liten, hvilken svälter och får tala.

Och våra svenska förhållanden hafva en stor förmåga att
ge kontinuitet åt slentrianen. Vi dela med våra grannland lotten
att vara bland de eftersta inom kulturen i den meningen, att det
icke varit i norden som tidehvarfvens stora tankar blifvit tänkta,
som de verldshistoriska rörelserna börjat. Tvärtom kommer allt
sent och svagt till oss, och om vi slippa att bli våldsamt upp-
skakade, så bli vi heller icke tidigt väckta, äro ej med om dag-
gryningarna i de stora landen. Norge, Danmark, i viss mån
också Finland hafva alla haft politiska förhållanden af mera eg-
gande och klargörande art än våra, och deri är alltid en hjelp
för små land i att icke stagnera; Danmarks krig och dermed
sammanhängande erfarenhet, Norges häfdande af sin unga sjelf-
ständighet hafva medverkat till deras literära nydaning på ett
sätt, som redan samtidens literaturgranskning kan påvisa. Vi
478

hafva intet motsvarande haft. Vi behöfva således, om något folk,
väckelser och vädjanden till värt samvete, särskildt med afseende
pä huru den ungdom uppfostras, som en dag skall utgöra det
svenska folket. Det är icke en tillfällighet att i norden så många
författare tagit uppfostran om hand: Björnson i ^Det Flager»,
Kielland i »Gift», Bang i »Haablöse Slœgter», G-arborg i Bonde-
studenter, Geijerstam i Erik Grane. Det beror delvis på tidens
lifsåskådning, for hvilken denna tillvaro blifvit allt. Just derför
att det då blir så betydande att lifvet skall bli så stort,
rikt, fullt som möjligt, att inga krafter skola ödas bort; så har
uppfostran blifvit ett hufvudintresse på helt annat sätt än förr.
Detta ämne är ej det enda, på hvilket man kastat sig med in-
tensivare intresse, emedan man intet evighetshopp har. Arbetar-
frågan t. ex. är ett annat. Det är denna känsla af lifvets kort-
het och af det myckna, som förfelad uppfostran tager från lifvets
rikedom, som bland annat vållat hätskheten mot de gamla hin-
derliga lifsåskådningarna, ja, som stundom gör den yngre genera-
tionen oförsonlig som Shylock i att kräfva ut sitt skålpund kött
närmast gäldenärens hjerta.

Hela ungdomens religiösa allvar ligger i tron på detta jorde-
lifs värde, på arbetet för dess omdanande. Och så till vida är
upphörandet af tron på ett evigt lif af relativt gagn. Men den
visshet som Erik Grrane uttalar, att denna tro skall dö ut och
menniskorna småningom skola få mod att tro »hvad de veta»,
nämligen att denna tillvaro är menniskans hela tillvaro, står icke
i ett förnuftigt samband med den utveckling till en högre sed-
lighet, som är Erik Granes lika fasta visshet. Erik Grane har
ingen klar lifsåskådning och det är icke underligt. Ty »Erik Grane»
är en af de böcker, som författarne, sig sjelfva omedvetet, skrifva
för att arbeta sig till en sådan, lika mycket som för att ge ut-
tryck åt en redan färdig. Böcker, skrifna i denna stämning,
bli lika litet klara tankebekännelser som helgjutna konstverk.
Der komma fram motsägelser och ojemnheter; problemen debat-
teras inför läsaren af författaren sjelf mer än af hans personlig-
heter, och ofta bryter författaren mot kompositionens kraf för
att få utrymme åt diskussionen. Det är säkert afsigtligt som
»Erik Grrane» ej blifvit en roman utan ett mellanting af dagbok
och skizzbok, med det omedelbara, öppna, naturliga meddelelse-
sättet i dylika, hvarigenom mycket fått komma med, som intet
betyder för Erik Granes utveckling. Då jag ofvan sagt, att bo-
ken icke är konstnärlig betyder ej detta, att icke mycket konst-
närligt välgjordt finnes i många situationer. Ej heller betyder
479

omdömet, att boken är för episodisk, den fordran, att i en roman
utförligt skall behandlas hvarje tidpunkt i hufvudpersonens hi-
storia. Hufvudsaken är, att hvarje skede skall klart framgå som
följd af ett föregående. Men att låta bifigurer få förgrundsplats,
att flytta ovigtiga detaljer fram i första planet o. s. v. det är
detta, som blir okonstnärligt, detaljerna må sedan vara hur väl
gjorda som helst. Det är häri våra yngre författare i allmänhet
fela. Blott en sak är väl framställd, så anses den »konstnärlig»,
utan afseende på om den kommer på rätt tid och rätt ställe,
eller om en så bred skildring af en biperson stör hufvudin-
trycket o. s. v. Och det är deremot i förmågan af urval lika
mycket som i förmågan af framställning, som konstnärlighet be-
står. Icke är man derför nödgad att stilisera naturen eller att
gömma undan den lägre verkligheten. Det är proportionslära,
perspektivkännedom, som ännu fattas det »unga Sveriges» stilister.
Det är ej utan sin betydelse att de författare i vårt land, som
på novellens område otvifvelaktigt stå högst i konstnärskap, fru
Edgren och Ernst Ahlgren, båda lefvat i sådana förhållanden, att
de haft ro att noga utarbeta sina noveller, samt att de båda varit
dilettanter med penseln och ritstiftet, hvarigenom deras öga upp-
fostrats att se, att iakttaga riktiga proportioner och perspektiviska
lagar, öfver- och underordning.

I denna yrkes- och ämnesdelningens, denna specialiseringens
tid, finnes det ock inom literaturen en tendens att skrifva spe-
cialböcker, t. ex. student-, arbetare-, bonderomaner; och genom
denna tendens blir onekligen mycket grundligt arbete uträttadt.
Men det är icke dessa böcker, — huru stor deras betydelse än
må vara under en viss tid — som bli ett folks andliga egendom
i vidsträcktare mening. Det är derför icke på de literära spe-
cialstudiernas område, man skulle vilja se Gustaf af Geijerstams
produktion riktad; ty den har i sig element, som kunna tillförsäkra
den en större omfattning. En samvetsgrann, väckande, modig
bok som »Erik Grane» kunde eller borde författaren ej ha under-
tryckt. Men det är att hoppas, att G. af G. mer och mer skall
bli lifskildrare i allmänhet, och icke stanna vid något visst sam-
hällslager eller någon viss klass. Han har de konstnärliga anlag,
den mångsidiga välvilja och den klara uppfattning, som dertill
kräfves. Hvad man för honom kan önska är ro och tillfälle att
utbilda sina etiskt friska instinkter till grundsatser, sina rika
anlag till konstnärskap, sin klara uppfattning och varma välvilja
till allsidigt, sympatiskt förstående.
På OSCAR L. LAMMS förlag har .i bokhandeln nyss
utkommit :

Utländska diplomaters minnen

från

Svenska hofvet

af Scævola.

(Pris 3 kr. 75 öre.)

Som prof å pressens omdömen ma anföras följande:

»Den tve- eller trehöfdade firman Scævola, en mythisk och mystisk
personlighet med en hand, en vensterhand, framträder nu åter för all-
mänheten med en tredje och sista del af det bekanta arbetet »Utländska
diplomaters minnen från svenska hofvet.»

I sjelfva verket kan man af denna titel vänta något annat, än man
finner, ty det är ej någon memoire-litteratur i egentlig mening, som här
föreligger, utan snarare en samling historiska urkunder. Den så kallade
memoiré-litteraturens syndaflod var vid den tid,, som denna sista del af-
handlar, 1809—1815, redan i sjunkande och uttömd. Så är ej förhål-
landet med den diplomatiska korrespondensen, hvars införande i svenska
litteraturen daterar sig från jemförelsevis yngre tid.

Dylika bref äro officiella och såsom sådana skrifna af ytterst försig-
tiga personer, medvetna om att de från andra håll noga kontrolleras och
öfvervakas. Läsaren har i en dylik samling också samma fördelar, som
när han håller sig flere tidningar af olika politisk färg: han far se och
döma pro et contra samt har här fördelen att känna det slutliga utslaget,
historiens dom, ödets beslut eller händelsernas gång.

En uppmärksam tänkande och bildad läsare kan svårligen få någon
mera tänkvärd historisk läsning, ty här tvingas han omedvetet att sjelf
tänka och döma och får på köpet en klar sjelfständig historisk åskådning
eller öfvertygelse, bättre än om han läser de förnämste historieskrifvare
och blott fått inlästa, instuderade lånade åsigter. — — —

Med detta högst intressanta arbete har Scævola häfdat sitt rykte
som skarpsinnig iakttagare och hr Oscar Lamm har fått en* i sin förlags-
katalog.» ^ya Dagl. Allehanda, i en utförlig anmälan, för den 21 maj 1886.

-----^-----

Från samma förlag har i dessa dagar lemnat pressen:

Förre engelske ministern

LORD BLOOMFIELDS

memoarer från svenska hofvet.

(Pris 2 kr. 75 öre )

Detta arbete utgör ett sjelfständigt helt, men på samma gång i viss
mån en fortsättning till ofvanstående, nämligen såsom innehållande en
mängd intressanta bidrag till Karl XIV Johans historia samt till känne-
domen om svenska aristokratiens lif under 1820-talet.