Henning Hamilton.

Politisk studie

af

Marcellus.

Den 25 januari 1881 innehöllo Stockholmstidningarna
följande notis: »Grefve Henning Hamiltons helsotillstånd,
hvilket under sista tiden ej varit tillfredsställande, har de
senaste dagarne, synnerligast i går försämrats. Senaste natten
har dock varit något lugnare. Krafterna äro nedsatta och
reumatiska plågorna smärtsamma. H. M. konungen har
personligen besökt den sjuke.» Med stort deltagande följdes

Ur Dagens Krönika. VI. 4.	1
detta sjukdomsfall. Tidningarna innehöllo dagliga rapporter
om den illustre sjuklingens tillstånd; konungen besökte
honom ytterligare, innan han sjelf insjuknade; första kam-
maren lät formligen och högtidligen genom ’ sin talman
efterhöra, huru han befann sig; offentliga böner bådos för
honom vid en del bönemöten, och det allmänna samtals-

ämnet var den

celebre statsmannens helsobefinnande.



Föga mer än två månader hade förflutit, då på annat
sätt den allmänna uppmärksamheten togs i anspråk af grefve
Hamilton. I den officiella Posttidningen för den 4 april
samma år förekom ett officiel t meddelande af märkligaste
beskaffenhet. Der fick man nämligen läsa följande: »K. M.
har denna dag på underdånig ansökning entledigat f. d.
statsrådet grefve Henning Hamilton från det honom med-
delade uppdrag att vara kansler för universiteten i Upsala
och Lund.» Samma meddelande gjordes ock, att grefven
blifvit entledigad från befattningen såsom ordförande i all-
männa hypoteksbanken. I och för sig sjelf var det ju icke
märkvärdigt, att grefve H., så illa sjuk som han varit,
»uppå underdånig ansökning» sökt befrielse från åtminstone
en del af de många maktpåliggande uppdrag, som lemnats
honom. Men det var sättet, på hvilket hans entledigande
skedde, som väckte den största uppmärksamhet och bestört-
ning. Man saknade nämligen den vanliga frasen, att ent-
ledigandet skett »i nåder», hvilket måste antyda, att här
något ovanligt var å farde. Att kan, den så högt upp-
satte, erfarne och uppburne mannen, som gjort en karriér
så lysande som få ; som beklädts med de vigtigaste poster vi
ega; som hugnats med de högsta ärebetygelser, som Sveriges
konung kan utdela — att han, säger jag, vidafgången från sina
maktpåliggande embeten icke till lön för sina stora för-
tjenster om det allmänna ens skulle såsom de lägsta med
kunglig fullmakt utrustade embetsmän fa sitt afsked »i nåder»
beviljadt, det var en saga, som väl ingen drömt sig-. Re-
dan förut hade dock grefve Hamilton afsagt sig ledamot-
283

skåpet i Första kammaren till allmänt beklagande för alla
dem, som högt värderade den framstående mannens verk-
samhet. Nu följde ock ett skådespel, som väl Sverige
icke i detta århundrade bevittnat. Det ena efter det andra
af de vigtiga embeten, som blifvit honom anförtrodda, från-
togs honom; det ledamotskap, han egde i mångfaldiga
akademier och lärda sällskap, beröfvades honom, och en
annan gjorde i de aderton vittras areopag sitt inträde
utan att behöfva hålla minnestal öfver sin företrädare; den
serafimerkraschan, som i så piånga år prydt hans bröst,
frånrycktes honom, och man bestyrde om att äfven de ut-
märkelser, med hvilka främmande monarker hedrat honom,
återtogos af de respektive gifvarne. Korteligen den man,
som med allt skäl räknats till våra yppersta, begrafdes
under en hög af instörtade värdigheter. Den fysiska död,
hvarpå allmänheten kort förut varit beredd, föregicks af
en vida mer uppskakande och fruktansvärd, den moraliska,
och den fallne statsmannen gick i evig landsflykt för att i
främmande land tillbringa återstoden af sitt en gång så
lysande, men så sorgligt ändade lif, och der fjerran från
sitt fosterland dö.

Hvadan detta?

Många dunkla rykten voro f detta afseende i omlopp,
och man talade om, att grefve Hamilton, då för honom
allt var förloradt, begagnade sig af den brorsons namn,
för hvilken han varit förmyndare, till att förskaffa sig pen-
ningar; men denna sak lär väl aldrig blifva klar, och jag
vill icke rifva upp den ur glömskan. Två ting äro dock
vissa, det ena att grefve H. aldrig blef förvunnen till något
som helst brott, ehuru den gamla regeln, att der ingen
åklagare finnes, der finnes icke heller någon domare, ej
här fick tillämpas, utan straffet gick i väldigaste mån öfver
den ej åtalades än mindre dömdes hufvud. Den andra
sanningen härvidlag är, att grefve H. aldrig gjort sig skyl-
dig till någon som helst förseelse mot det allmänna, och




2S4

det prat, som man till och med utkolporterade till främ-
mande land genom tidningar af sådant anseende som Neue
freie Presse och Börsenhalle, att Hamilton försnillat stats-
medel, var från början till slut uppdiktadt. Det var rege-
ringen, som här sjelfmant åtog sig den föga ärorika och
föga afundsvärda rollen att, utan att bevisliga brott blifvit
begångna, uppträda såsom på en gång åklagare och domare.
Och den dom, hon fälde, var förkrossande. Den dödade
den administrativt dömdes heder och ära.

Och mot hvilken vände hon denna sin godtyckliga
rättskipning? Jo mot en man, som under femtiotvå år egnat
sitt lif och sin lysande begåfning åt statens tjenst; som
varit ombetrodd de mest maktpåliggande uppdrag och för
hvilken ingen post ansågs för hög, och som med sina om-
fattande kunskaper, sin duglighet och kraft var en pryd-
nad för sitt land och sitt stånd. Det var öfver honom,
som regeringen för misstankar, hvilkas faktiska tillvaro hon
icke kunde med visshet känna, emedan de voro obevisliga,
lät det vanhedrande straffet gå. Vi kunna ju möjligen
vara berättigade att bryta stafven öfver den enskilde man-
nens psykologiskt gåtlika handlingssätt, men, om vi be-
trakta den ofifentlige mannens verksamhet på tjugo olika
förtroendeposter, som han beklädt, så lärer ur denna syn-
punkt saken te sig helt annorlunda. Det var icke då rege-
ringens hvarken rätt eller pligt att gå i spetsen för de lösa
ryktenas bekräftande, med mindre hon varit betänkt på
att också låta de räi^skga följderna af de påstådda för-
brytelserna drabba den skyldige. Man svarar, att regerin-
gen icke här var målsegande och således icke kunde i
denna sak utdraga de juridiska följderna. Då frågar jag:
hade målsegandena lagt i regeringens hand att i deras
ställe skipa rätt efter dess eget skön, eller hade de ens för
regeringen så yppat tillvaron af detta begångna brott, att
hon egde fulla bevis på sanningen deraf. Nej! Det var
ett groft missbrukadt enskildt förtroende, som satte detta
285

rykte, hvilket med lavinens hastighet förstorades, i omlopp,
och det var regeringen förbehållet att med officiel t märke
hallstämpla det mystiska ryktet och göra det till en all-
mänt trodd sanning.

Men för grefve Hamilton voro ock förhållandena yt-
terst ogynsamma. Sjuk, bruten och antagligen icke med
fullt klara papper försedd — något som för öfrigt ingen
annan kan veta än den eller de som kunnat vara de enda,
som egde rätt att här framställa ansvarsanspråk — var han
nu knappast i stånd att sjelf uppträda till sitt försvar.
Dessutom inträffade denna sorgliga katastrof under den tid-
punkt, då konung Oscar var hindrad att sjelf föra rege-
ringen. Jag är öfvertygad om, att haa aldrig skulle hafva
tillåtit att öfver en så långvarig och trogen tjenare på
blotta misstankar vanära och skam drogs och att åt skade-
glädjen och den råa nyfikenheten lemnades till pris en från
sin höjd fallen storhet, som beklädt embeten, på hvilka nu
ett bedröfligt återsken af den fallandes olycksöde spred
sig. Till råga på allt satt då vid styret i Sveriges rcgc-
ring grefve Hamiltons notoriskt kände bittraste motstån-
dare. Landtmannapartiets chef var för kort tid sedan kom-
men till makten och stod nu i begrepp att söka genom-
föra sina stora reformarbeten. Hans stöd var andra kam-
marens majoritet — att den sedan skulle svika kunde man
icke dä veta — men deremot kunde han väl bereda si^
på ett ganska starkt motstånd i den första kammaren, och
ingen var dervid farligare än just grefve Hamilton. Ett
tillfälle att tillintetgöra denne motståndare var onekligen
för den maktlystne partichefen en angenäm sak, och han
underlät visserligen icke att gripa det i flykten, och han
gjorde det på ett sätt, som åtminstone icke visade ridder-
lighet i striden. Må vara, att ryktet kommit till regerin-
gens öron, men hvad hade hon med det mer än allmän-
heten att göra, och med hvad större säkerhet kunde hon
döma om dess sanning? I stället för att lugnt afvakta
286

sakens utveckling och se till, huruvida ryktet besannades
samt huruvida någon målsegande, som egde i saken tala,
gjorde det, skyndade sig Posseregeringen att sjelf gifva det
föga spridda och visserligen otroliga ryktet sin kungliga
sanktion. Hon var i detta afseende så aggressiv, att hon
lärer hafva hotat grefve Hamilton med att, om han icke
sjelfmant ingåfve sina afskedsansökningar, han ?/to öe^äran
skulle blifva entledigad. Detta undgicks nu, men den bri-
stande frasen »i nåder» var för allmänheten tillräckligt väg-
ledande. Imellertid har grefve Posse på den administrativa
maktfullkomlighetens väg lyckats krossa sin farligaste fiende
— med hvad ära och hvad rättvisa lemnar jag derhän.

Jag kan icke neka mig nöjet att här åtérgifva hvad
en pigg °ch vaken landsortstidning* efter Hamiltons död
yttrar i detta sorgliga ämne. Der läses nedanstående sanna
och beaktansvärda ord: »En ^/^ och storsinnad regering
hade vid ett sådant tillfälle som det, då ryktena om grefve
Henning Hamiltons brottslighet uppkommo, två vägar att
gå: »den ena att låta denna brottslighet, om den verkligen
förefans, vid domstol åtalas, undersökas och afdömas, hvil-
ket dock icke kunde ske utan att några måtsegande ville
uppträda och tillhandahålla åklagaren och domstolen sjelfva
corpus delicti, som för ett dylikt åtal är oundgängligen
nödigt och som icke torde varit så lätt att anskaffa, enär,
äfven om ett dylikt kunnat fås, detsamma måhända ^ej
varit tillfyllest, helst acceptantens af en vexel blotta ne-
kande af sin hand och förskrifning----------*- — icke torde
vara tillräckligt bevis om att trassenten olofligen begagnat
vexeln; den andra att stillatigande afbida, huruvida några
lagliga åtgärder vidtogos mot den utpekade och till dess
låta honom sjelf reda sig med sina verkliga eller föregifna
antagonister bäst han gitte, i hvilket fall ämnet skulle hafva
behandlats med varsamhet och sannolikt aldrig blifvit om-

* Smålands Allehanda.
. 28/'

nämclt i tidningarna. Ingen af dessa vägar valdes emel-
lertid af den regering, som då fungerade, utan i stället slog
man in på en tredje väg, som väl kunde vara lämplig för
ruinens fullständiga åstadkommande ocl^ den politiske mot-
ståndarens aflägsnande, men som icke åt de styrande lem-
nade hvarken hedern af att utan anseende till personen
hafva upprätthållit likheten för lagen och rättvisans helgd
eller äran af att hafva ådagalagt ett storsinnadt handlings-
sätt och ett af kristligt sinne och hänsyn till förut gjorda
tjenster påbjudet undseende eller erkännandet af att icke
hafva låtit i onödan ett ädelt namn och en betydande per-
sonlighet samt med denna äfven åtskilliga statens högsta
värdigheter blifva ett rof för skandalen.»

Vare härmed huru som helst. Den en gång så firade
mannen har nu skattat åt förgängelsen, och hvad han än
brutit, så lemnas vid grafven domen öfver menskligt fall
och mensklig skuld åt den Högste. Den omutliga historien
bevarar med oveld både de goda och onda sidorna af ett
bragdrikt och minnesvärdt lif, och, om man påminner
sig den mörka skugga, som hvilar öfver den bortgångnes
minne, så vore det orättvist att derför förgäta de dagrar,
som ännu i så rikt mått sprida sitt ljus kring detsamma
från förflutna glänsande dagar.

*

Rikets ständer sammanträdde till 1840 års långa riks-
dag. Alla tecken tydde på, att denna skulle blifva af
märkligaste beskaffenhet. Oppositionen mot det gamla
regeringssystemet, representeradt af den åldrige monarkens
personliga vilja, visade fruktansvärda ansatser, och man gick
i förmätenhet så långt, att man rent af tänkte rikta ett
slag mot konungen personligen genom att fordra hans ab-
dikation. Vid denna riksdag, som lofvade ett så storar-
tadt politiskt skådespel, framträdde för första gången på
288 •

riddarhuset en mängd yngre förmågor, hvilka sedermera
spelat mer eller mindre maktpåliggande roller i vårt parla-
mentariska lif. Och säga hvad man vill om riddarhuset
och dess sjelfskrifvenhet, så hade den sjelfskrifna represen-
tationsrätten likvisst den fördelen med sig, likasom förhål-
landet, ehuru på annan grund, är i England, att införa
unga män i det verksamma politiska lifvet. Det är som
Lecky säger i detta afseende: »i politiken som i de flesta
andra yrken, är tidig utbildning af yttersta vigt och i ett
land, der styrelsen hufvudsakligen föres genom parlamentet,
måste denna utveckling, för att vara fullt verksam omfatta
en tidig utöfning af parlamentariska åligganden».

Denna fördel, som de allmänna folkvalen helt och
hållet sakna, då en talrik valkorporation hvarken har för-
måga eller knappast ens önskan att upptäcka en dold ta-
lang eller urskilja teckneil till framtida storhet, medförde
den sjelfskrifna representationsrätten, och de unga mäns
historia, hvilka vid 1840 års riksdag på riddarhuset gjorde
sin debut, hafva i fullständigaste måtto bekräftat sanningen
häraf. Bland dem, som vid denna märkliga riksdag för
första gången beträdde den politiska vädjobanan, voro ock
de två kamraterna från Marieberg, grefve Henning Hamil-
ton och Johan August Gripenstedt, den förre i sitt tjugu-
sjette och den senare i sitt tjugusjunde år, båda sedermera
tillhörande våra tvifvelsutan främste statsmän, en tid ock
kamrater i konungens råd, men af olika tankar och böjel-
ser redan långt derförut på olika vägar förde och till sist
två väldiga antagonister, hvilka med hela sin förmåga och
sina öfverlägsna egenskaper bekämpade hvarandra.

Redan vid den första riksdag, han bevistade, utsågs
den tjugusexårige grefven till ordförande i riddarhusutskottet
Ioch sedermera till samma post i 'bevillningsutskottet. Då
grefve Gustaf Adolf Sparre den 10 April 1847 utnämndes
till justitiestatsminister, blef den då tretiotvå-årige Henning
Hamilton landtmarskalk, ett förtroendeuppdrag vid så unga
år, hvilket väl visade, i hvilken ynnest den unge grefven
stod hos konung Oscar I. Detta ärofulla uppdrag förnya-
des vid de två påföljande riksdagarna, och att detta skett
till rikets första stånds fulla belåtenhet framgår af två ut-
märkelser, som det egnade honom. Den ena bestod deri,
att vid 1853—54 årens riksdag ridderskapet och adeln slog
en medalj öfver sin landtmarskalk, bärande å ena sidan
Hamiltons bröstbild och namn samt å den andra inom en
eklöfskrans »Fosterländsk, upplyst, sjelfständig»; och i af-
skärningen: »Af Ridderskapet och Adeln till dess landt-
marskalk vid riksdagen 1853—1854». Den andra ärebe-
tygdsen, som ridderskapet och adeln visade honom såsom
landtmarskalk, egde rum vid 1856—1858 årens riksdag. Flere
förnyade sjukdomsfall föranledde Hamilton att begära af-
sked från sitt uppdrag. Då föreslog på riddarhuset den
5 december 1857 general Lefrén, att adeln skulle, såsom
en gärd af tacksamt erkännande för det oförtröttade nit,
hvarmed denne landtmarskalk både under denna och före-
gående riksdagar till konungens och ståndets fulla belåten-
het ledt ståndets öfverläggningar, genom deputation an-
hålla hos K. M., att sjukdomen icke måtte anses för honom
utgöra hinder att efter sitt tillfrisknande återtaga ledningen
af öfverläggningen, hvilket ståndet enhälligt biföll. Redan
påföljande dag kunde grefve C. G. Löwenhjelm, deputa-
tionens ordförande, i plenum anmäla, att regenten till dem
yttrat sitt välbehag öfver adelns tillgifvenhet för sin landt-
marskalk och lofvat att taga frågan om dennes afsked och
deputationens ärende gemensamt i öfvervägande. Efter
någon tids förlopp kunde också grefve Hamilton åter in-
träda i utöfningen af sin befattning och gjorde det med
ett helsningstal, hvilket besvarades af friherre Akerhjelm,
som under hans frånvaro fört klubban. Dessa två drag
visa, hvilket förtroende Hamilton åtnjöt hos sitt stånd, och
att detta icke var bortblåst med representationsreformens
290

gertomförande, visades deraf, att han vid 1869 och 1872
års adelsmöten valdes till ordförande.

Om Hamilton stod högt i konung Oscars ynnest, så
gjorde han det icke mindre hos hans efterträdare, hvars

guvernör han varit och hvars förtrogne han var, kanske i

än högre mån. Under konung Oscars sista sjukdom

och sedan han nedlagt utöfningen af sitt höga kall för
att aldrig mer återtaga densamma, var regeringen öfver-
^lemnad åt »kronprinsen-regenten», hvilken önskade en mer
genomgripande förändring i konseljen, hvilket för öfrigt

äfven af omständigheternas makt påkallades. Han råd-
gjorde sig i denna vigtiga angelägenhet med Henning Ha-
milton, och resultatet blef »den bästa bland ministèrer»;

och i hvilken statsministerposterna bekläddes af friherrarne
De Geer och Manderström. I detta kabinett ingick Ha-
milton först såsom konsultativt statsråd och sedermera

såsom ecklesiastikminister. Det var verkligen en ödets
ironi, att just han skulle vara den, på hvars tillskyndelse
denna reformministèr kom till stånd och hvars farligaste
motståndare Hamilton sedan på alla dess stora verksam-
hetsområden blef. Sämjan varade också icke länge, ty
redan i860 afgick han ur konseljen, såsom det hette, på
grund af »vacklande helsa», men det lär väl icke kunna
finnas något tvifvel derom, att helt andra och djupare po-
litiska bevekelsegrunder förorsakade schismen, ehuru de
aldrig blifvit offentligen kända. Det kan ock förvåna många,
att den man, till hvilken regenten vände sig för att
få råd vid konseljens bildande, och hvilken sjelf ingick uti
densamma, icke också der kom att intaga främsta platsen
utan nöjde sig med en underordnad. Man får då icke
glömma, att första platsen i konungens råd då innehades af
justitieministern samt att således denna post endast af en
jurist kunde innehafvas, och som inte Hamilton var det,
kunde han ej öfvertaga justitiestatsministersembetet. Hade
ej detta varit förhållandet, så skulle onekligen H. blifvit
291

konseljens främste man, likasom han var dess ledande själ,
till dess att andra strömningar fingo öfverhand. Att det
icke var helsoskäl, som föranledde Hamiltons afgång ur
konseljen, framgår helt tydligt deraf, att han redan året
derpå öfvertog befattningen såsom svensk-norsk minister i
Köpenhamn, en befattning, som vid den tiden väl mer än
någon annan kräfde en mans hela både fysiska och and-
liga krafter i fullt behåll.

Jag har på annat ställe såsom en allmän karaktäristik
öfver Hamilton yttrat, att man trots hans stora kapacitet
»icke desto mindre stannar i ganska stor förlägenhet för
svar å spörsmålet, om hvilka de stora frågor äro, hvilkas
lösning utgör resultatet af hans långa, ytterst verksamma
och lysande politiska bana. De positiva resultaten äro
hvarken stora eller många. Och dock äro de få, hvilkas
krafter så tagits i anspråk för allmänna värf som hans,
men några större, af denna verksamhet härflytande följder,
hvilka kunna motsvara det omfattande och rastlösa arbetet
samt den eminenta förmågan, skall man förgäfves söka;
ingen storartad effekt, som i historien kan skaffa sig ett
varaktigt namn, knyter sig vid grefve Hamiltons namn
såsom vid friherre De Geers, frih. Gripenstedts m. fl., fastän
han i begåfning och skicklighet ingalunda står efter dem
och fastän tillfällen till stora handlingar i lika rikt mått
stått honom öppna som för dem. Orsaken dertill är den,
att han i allmänhet, särskildt under det sista årtiondet,
spelat endast en negativt-kritisk roll, som icke varit ska-
pande. »	•

Vid dessa ord, som jag yttrade i de »Politiska silhuet-
terna», medan grefve Hamilton ännu stod på höjden af ära
och anseende, och hvilka fäldes icke fullt ett halft år före
hans stora fall, står jag fortfarande. Hamilton var det
konserverande elementets främste represesentant och förde
med talang och skicklighet dess talan; men några egna
reformer, hvilkas skapare han är, kan man icke framvisa.
292

Skarpast framträdde hans opposition mot det reformsystem,
som den första De Geerska ministèren satte i gång vid

representationsfrågans sista afgörande.
hufvudet för den mäktiga opposition,
reste sig mot det kungliga förslaget,
fentlig; hemlighet, att det är från hans

Han var själen och
som på riddarhuset
Det är ock en of-
hand, som en kort

före förslagets afgörande utkommen broschyr förskrifver
sig, som bär den något långrandiga titeln: »Bidrag till
granskningen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till rikets
ständer om antagande af ny riksdagsordning och dermed
sammanhängande ändringar i regeringsformen. Gifven å
Stockholms slott den 5 Januari 1863». Men om titeln var
långrandig och fadd, så är innehållet så mycket mer ta-
lande. Det är Hamiltons fint skurna penna, som här giss-
lar det kungliga förslaget. Här framstå bäst dessa så be-
ryktade »mellanmeningar», hvilka, alltid hofsamma i formen,
dock voro de spetsigaste vapen, som svårast träffade dem,
mot hvilka de voro riktade, och hvilket farliga vapen Ha-
milton med mästarens öfverlägsna skicklighet visste begagna.
Han skrifver bland annat i afseende å sin och sina menings-
fränders ställning till den stora frågan, »att vi i afseende
på frågan om en representationsförändring ännu icke anse,
att vi beträdt »gränsen af detta /örsenl», hvarmed ifrarne för
en reform sällan försumma att hota och hvarom h. exc. herr
justitiestatsministern, uti sitt anförande till statsrådsproto-
kollet den 5 januari 1863 funnit skäl erinra. Vore ej för-
hållandet sådant, skulle det utan tvifvel vara en fosterländsk
pligt att arbeta för det hvilande representationsförslaget
och taga revolutionen, sådan den deri bjudes, utan blods-
utgjutelse, hvaremot vi nu af samma pligt känna oss ma-
nade att iakttaga all den försigtighet, ämnets vigt kräfver,
och hvilken ingalunda är oförenlig med en allvarlig önskan
att i våra samhällsinrättningar införa de förbättringar, som
af omständigheterna påkallas». Bittrare »mellanmeningar»
kan man väl näppeligen konstruera än de två i dessa punkter




293

förekommande. Sammanställningen mellan frih. De Geers
oförsigtiga framdragande af den franska revolutionshistoriens
olycksdigra »försent» och den under sådant vilkor förut-
satta nödvändigheten att nu »taga revolutionen sådan den
bjudes utan blodsutgjutelse» är väl det skarpaste man
gerna kan säga, men det beror på sättet, på hvilket det
sker. Tegnér har en gång yttrat, att »i stridsskrifter bör
man sticka med udden men aldrig slå med skaftet». Det
var denna konst, Hamilton så väl förstått, och udden af
hans vapen låg, såsom af det anförda synes, icke i slut-
satserna utan i de ampra, ehuru polerade »mellanmenin-
garna».

Hamilton var ock på riddarhuset den främste kämpen
mot det framlagda förslaget, och hans anföranden i denna
fråga äro mönster för vältalighet och verklig statskonst.
Hans voro ock idéerna och planerna i det motförs-lag, som
reservationsvis till protokollet framlades rörande en ifråga-
satt representationsförändring, hvilket motförslag för sent
framkom för att framläggas för ridderskapet och adeln af
den egendomliga orsak, att ingen boktryckare i Stockholm
vågade trycka detsamma af fruktan för den exalterade
pöbelns excesser. Detta förslag, som »post festum» fram-
bärs af grefve C. G. Mörner, var, hvad kamrarnes samman-
sättning beträffar, i många afseenden vida liberalare än
det kungliga förslaget. Der finnes för valrätt och valbar-
het till andra kammaren inga censusstreck. Det så myc-
ket omordade politiska »strecket» fans icke i motförslaget.
Skada blott att man i detsamma i. högst betydlig mån tog
igen med ena handen hvad man gifvit med den andra,
då man nämligen ville genom elektorer utse riksdagsmän-
nen samt att vid elektorers väljande den graderade kom-
munala röstskalan skulle tillämpas. Men det var egent-
ligen i afseende å första kammaren, som man ville anordna
en annan sakernas ordning än den. K. M. föreslagit, då
man sökte att genom införande af klassval derstädes skapa
294

ett mer konservativt element än det kungliga förslaget er-
bjöd. Att det hela var ett dödfödt foster, framgår alle-
nast deraf, att det framkom först efter sedan det af K. M.
framlagda representationsförslaget var af alla fyra stånden
antaget, men det afsåg naturligtvis att visa, dels att op-
ponenterna mot det kungliga förslaget icke envist fasthöllo
vid det gamla, ehuru de önskade något annat än K. M.
föreslagit, dels ock för att visa, på hvilka grunder man
tänkt sig ett nytt representationsskick. De kunna nu ock
åberopa detta motförslag för att med det i hand säga: »om
ni följt vårt råd, så hade första kammaren aldrig, såsom
nu, lupit faran att nedsjunka allenast till ett appendix till
andra kammaren». Och de ha nog rätt.

Då till sist det afgörande steget var taget, och de
gamla riksstånden för alltid försvunnit, afgaf grefve Ha-
milton till protokollet en reservation lika vältalig som pro-

fetisk
gifves.
blifvit
snart

och af hvars glänsande innehåll här en del åter-

Grefve Hamilton yttrade:
besegrad ; men med Guds
säga, att jag är krossad.

gula flaggan bärs högt i striden

»Jag sade nyss, att jag
hjelp skall jag icke så
Så länge ännu den blå-
mot den röda, som med

smekande ord men hotande åtbörder vågar nalkas vår ur-
gamla konungatron, skall jag finnas på min post, hur obe-
märkt den än må vara, och jag är viss, att stode ej någon
annan vid min sida, skall jag der finna eder, I trofaste
294, som i afgörandets allvarliga ögonblick icke svigtade!
Men varen lugna, vi skola icke sta der allena; det är hos
mig icke blott en förhoppning, utan visshet, att vi då i
samma led med oss skola finna flertalet af de män, hvilka
från den nu afslutade stridens början af fast öfvertygelse
varit våra motståndare. Då, om icke förr, skola de räcka
oss en broderlig hand, som vi med värma skola fatta; då,
om ej förr skola de med oss instämma i ett enhälligt och
jublande: nej.»
295

»För »första gången helsar jag i dag den unga Svea.
Jag gör det med vemod, ty jag älskade hennes moder,
som i går jordades och under hvars medeltidsdrägt ett
svenskt och ungdomsfriskt hjerta alltid klappade. Jag gör
det med oro, kanhända derför att jag icke känner henne
så väl som den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske
skola hennes första steg blifva stapplande ; det är då vår
pligt att stödja henne, och vi skola göra det kärleksfullt;
kanske behöfver hon ännu en uppfostran; det är då vår
pligt att gifva henne den, och vi skola göra det ömt men
allvarligt, så att hon en gång för våra efterkommande må
blifva hvad den hädangångna var för oss, att hon må blifva
icke blott älskad som den gamla, utan äfven såsom hon,
lycklig, stark och fri.»

Och grefve Hamilton profeterade rätt. Utan fara för
misstag skulle man väl kunna våga det påståendet, att,
om det gjorda kunde göras ogjordt, så skulle för visso de
män, som nu i främsta ledet i tron på endrägt och’ offer-
villighet ifrade för reformens genomförande med grefve H.
i hans reservation »instämma i ett enhälligt» om också icke
jublande: »nej». Än mer: om ur grafven de fyra stånden
kunde gräfvas upp och i deras fria val sattes att än en
gång fatta beslut öfver ^?/representationsförslag, som 1865
förelåg, så skulle tre stånds nära nog enhälliga och ener-
giska veto möta detsamma.

Som jag redan nämnt, yttrade Hamilton i sin reserva-
tion, att han helsade »den nya Svea» och att han lof-
vade, att på de första stapplande stegen söka stödja henne.
Han sattes ock i stånd att fullfölja denna sin afsigt. Han
invaldes nämligen genast af det aristokratiska Söderman-
lands landsting till ledamot af första kammaren. Detta
uppdrag förnyades också vid den första nioårsperiodens
slut. Jag skulle icke hafva fäst mig särskildt vid detta
senare förhållande, om icke dermed vore förknippad en
särskild och för det förtroende grefve Hamilton åtnjöt,








296

betecknande omständighet. Såsom bekant ingiclfs vid 1873
års riksdag en mellan många olika intressen oscillerande
kompromiss, i hvilken man för att göra landtmannapartiet
till viljes, gjorde försvarsfrågans utgång beroende af grund-
skatternas afskrifning. Likaledes hade 1874 mellan andra
kammarens majoritet och regeringen utbrutit en schism
om riksdagens rätt att indraga på ordinarie stat uppförda
anslag. I båda fallen stod grefve Hamilton mot landt-
mannapartiet, och trots han vid det landsting, då fråga om
hans vals förnyelse förevar, uttryckligen prononcerade och
framhöll denna sin ställning, blef han med 28 röster af
38 återvald.

Imellertid blef icke grefve Hamiltons ställning i Första
kammaren sådan som man kunde hafva skäl att vänta.
Denna kammare var vid sin första uppsättning i sjelfva ‘
verket, hvad »den siste landtmarskalken» med allt skäl lär
hafva yttrat, »ett nytt riddarhus», och man kunde då med
fog tfo, att i denna förnyade upplaga af rikets främsta
stånd en sådan från riddarhusets glansperiod känd förmåga
som grefve Hamilton skulle komma att spela en ledande
roll. Så blef dock icke förhållandet. En hans biograf,
herr P. von Möller, har i sitt intressanta arbete » 1867 års
Första kammare» ett märkligt meddelande i detta afseende.
Jag tager mig friheten aftrycka detsamma.

Herr von Möller yttrar, att grefve H. till följd af sina
framstående egenskaper intog »i Första kammaren samma
ansedda ställning, som han förvärfvat sig på riddarhuset.
Han hade obetingadt blifvit denna kammares ledare, om
dess majoritet hyst den öfvertygelsen, att han lärt -— att
glömma. Vi våga uttala att — åtminstone i början af
den unga kammarens tillvaro och innan dess ledamöter
något närmare lärt känna hvarandra ■— det röjdes hos ett
ej ringa fåtal arten af det svenska skaplynnet att gerna
vilja ana dolda motiver för den individuella handlingen
och att, vid blotta tanken om någon biafsigt, ej blott


297

underkänna sakens vigt, utan jemväl misskänna personen.
Detta, senare har ej sällan hårdast drabbat dem, som minst
vårdat sig om att lik Talleyrand, medelst talet dölja sina
tankar. Grefve Hamilton insåg snart, att kammarens ma-
joritet, tillgifven sakernas nya ordning, betraktade honom
med misstroende, och vi kunna, utan att fela mot grann-
lagenhetens fordringar, säga, att detta bestämde den ställ-
ning, hvilken han sedermera vid riksdagarne intagit. Stå-
ende utanför de partigrupperingar, som tid efter annan
bildat sig, har han åtnöjt sig med att uttala sin mening i.
vigtigare frågor, obekymrad om flertalets bifall eller miss-
hag deraf skulle blifva en följd. Det må lemnas derhän,
om han häri handlat klokt och om han ej skulle tjena det
allmänna bättre genom att sluta sig till den-fraktion inom
kammaren, hvilken han med sina åsigter närmast tillhör;
men det torde icke obetingadt böra klandras, om han för-
sakat det inflytande och det förtroende, han endast kunnat
vinna genom att soka dem.»	•

Så långt biografen.

Grefve Hamilton hade i sin reservation lofvat att stödja
»den unga Svea», och det är ju möjligt, att han sökte på
sitt sätt uppfostra henne, men visst är, att han åtminstone
icke sträckte sin välvilja i detta afseende också till de män,
som närmast stått kring den ungas vagga, ty systematisk
var den opposition, han riktade mot den De Geerska mini-
stèren, och denna opposition var så mycket farligare och
träffade så mycket djupare, som den var klädd i den mest
eleganta och verldsmannamessiga form. De hårda dom-
slut, hvilka denna konselj från hans sida fått höra, alltifrån
den dag, då han på »den unga Sveas vägnar» den 22 jan.
1867 började sitt revanchekrig mot 1865 års ministèr till
den 24 mars 1870, då han bröt stafven öfver den snart
fallande konseljens hela politiska system och hvarigenom
helt visst i väsentlig mån denne konseljs främste man lyf-

Ur Dagens Krönika. IV. 4.

2
298

tades ur sadeln, skulle, samlade, utgöra en bit oppositions-
historia af märkligaste slag.

Det var grefve Hamilton, som vid remiss af statsverks-
propositionen vid den nya riksdagens första sammanträ-
dande öppnade fälttåget mot ministèren De Geer. Debat-
ten inleddes af honom med ett yttrande i hvilket under
den mest silkeslena yta de skarpaste klor doldes. Han
började med ett sarkastiskt beklagande, att »den nya grund-
lagen icke beredt oss tillfälle att nu bland oss se chefen
■för finansdepartementet, till hvilken mina anmärkningar
egentligen äro stälda och hvilken skulle kunna meddela de
upplysningar, i saknad hvaraf ett misstag af den enskilde
riksdagsmannen alltid är möjligt.» Naturligtvis visste grefve
Hamilton mycket väl, att det denna dag var konselj och
att på grund häraf statsrådet Lagercrantz var förhindrad att
närvara, men det var dock ett tillfälle till utfall mot den
nya grundlagen, hvilket regeringen oförsigtigt nog lemnat
och hvilket en så van taktiker som grefve Hamilton icke
underlät att begagna sig af. Den nya riksdagsordningen
hade lofvat en närmare beröring mellan statsrådets leda-
möter och riksdagen, och dock fann man nu, då för första
gången statsråden på allvar och i en så vigtig fråga stäl-
des mot representationen, dessa af konseljgöromål hindrade
från att närvara.

Efter dessa preludier framstälde han åtskilliga grave-
rande anmärkningar mot det sätt, på hvilket statsreglerin-
gen var uppgjord, ehuru, såsom det sedan visade sig, deras
halt icke var oomtvistlig. Det märkligåste var dock, att
grefve Hamilton vid detta tillfälle i sin opposition inlade
en skärpa, som man knappast skulle kunna trott skola
komma från en så verserad diplomat som han. Följande
ord i hans yttrande kunna icke missförstås: »Att uppgöra
sin utgiftsstat — sade han — utan att hafva blicken fästad
på de säkra inkomsterna, är ett högst olyckligt sätt att
beräkna, som måste medföra ett vingleri, hvars följder vi



JU
299

snart få erfara, och jag ber att få lägga statsutskottet på
hjertat att uppgöra en ärlig statsreglering, hvarigenom först
tryg'gliet: i finanserna kan vinnas.» Detta är ord och inga
visor.

Sålunda lydde de »besegrades» första välkomsthels-
ning till segrarne från 1865. Den bådade ej godt, och
den opposition, grefve Hamilton då började, den fortsatte
han systematiskt och med största bitterhet, till dess de
sista lemningarna af den konselj, som genomfört represen-
tationsförändringen, voro borta. Ändtligen randades den
dag, då revanchepolitikens seger var inne. Det var vid
1870 års riksdag. Hård t ansatt af sina motståndare; i vä-
sentlig mån öfvergifven af sina vänner och otacksamt för-
rådd af det parti, som genom den nya riksdagsordningen,
kommit till makten, vacklade den De Geerska ministèren,
och dess fall syntes gifvet. Ännu återstod dock en sista
tornering mellan männen från 1865, de segrande och de
besegrade. Den utspelades vid dechargefrågans behandling
vid den nämnda riksdagen. Hårdt fingo nu de segrande
då känna den misslyckade segerns frukter, och med en
uppenbar skadeglädje drogo de besegrade fram med de för-
verkligade farhågorna från den stora kampens dagar. Att
grefve Hamilton i detta veritabla revanchekrig stod i
främsta ledet, är en gifven sak, och illa gick han regerin-
gen på lifvet. Han fann att belåtenheten med regeringen
icke var stor i landet, ty deremot talar — yttrade han —
»icke blott den sinnesstämning, som dagligen låter sig mer
och mer förnimma, utan ock med ett än högljuddare språk
den sist förflutna tidens förhandlingar inom riksdagen.»
Mycket af detta missnöje kunde väl vara obefogadt, men
icke desto mindre förefunnos stora anledningar till allmänt
och djupt bekymmer. »Det förefaller nämligen — så lyda
de diplomatiskt polerade, men djupt måttade orden — som
skulle statsrådets ledamöter icke med full klarhet hafva
uppfattat betydelsen af den förändring, deras ställning år
300

i860 undergick. Riksdagsordningen, sådan den då blef
antagen, förutsätter ett närmare samband mellan statsrådet
och riksdagen, dock alldeles icke så att de förre skulle
blifva endast en verkställare af de senares beslut, utan att
statsrådet, stödjande sig på riksdagens förtroende, skulle
upplysa och leda dess verksamhet. För detta ändamål är
imellertid nödigt, att statsrådet med bestämdhet framställer
sina grundsatser och sitt mål, samt med sträng följdriktig-
het och fullständig enighet handlar i öfverensstämmelse
dermed. Sker detta, är det möjligt för den enskilde riks-
dagsmannen att med förtroende sluta sig till den regering,
hvars grundsatser han gillar och låta sin mening i mindre
vigtiga frågor falla för att vinna ett större mål, hvaremot
han också kan med öfvertygelsens hela värma uppträda
och, om hans åsigter göra sig gällande, till afgång tvinga
det statsråd, hvars grundsatser strida mot hans uppfattning
af hvad fäderneslandets väl kräfver. Under närvarande
förhållanden är något sådant icke möjligt. Man vet under-
stundom icke, huru statsrådets ledamöter i vigtiga frågor
rösta; hvar och en handlar för sig; besluten fattas utan
sammanhang, någon gång efter stundens intryck, och vi
hotas af en fara, den största af alla, att både regering
och riksdag förlora folkets förtroende. Om jag icke miss-
tager mig, är detta det onda, hvaraf vi hufvudsakligen lida
och hvilket jag derför företrädesvis önskar lägga konun-
gens upplysta och fosterländskt sinnade rådgifvare på
hjertat. »

Detta var de »besegrades» afskedssalut för de seg-
rande. Endast ett par månader derefter afgick frih. De
Geer, och en ny konselj bildades med förre civilministern
Adlercreutz såsom justitiestatsminister och assessoren seder-
mera chefen för civildepartementet Bergström såsom en af
de mest ledande männen derinom. Denna konselj af kon-
servativt byråkratisk färgton hade i icke obetydlig mån
att glädja sig åt grefve Hamiltons understöd, ehuru han
301

äfven mot denna, sin vana trogen, understundom visade
en ganska bister uppsyn. Denna konselj hade på allvar
tagit försvarsfrågan på sitt program men lyckades icke lösa
densamma. Redan året efter dess tillkomst fann den sig
med anledning af den stora frågans fall i riksdagen nöd-
sakad att inlemna sin afskedsansökan, hvilket på ett osten-
tativt sätt förkunnades i sjelfva Posttidningen. Detta var
så mycket mindre lämpligt som tre veckor senare samma
Posttidning nödgades förklara, att, sedan konungens alla
försök att bilda en ny konselj misslyckats, den förra
ministeren återtagit sin afskedsansökan. Denna sålunda
misslyckade ministerkris gaf anledning till en intressant
polemik rörande orsakerna till detta resultat. Den öpp-
nades af signaturen J. A. G., under hvilken som man vet,
dolde sig friherre Gripenstedt. Han framhöll åtskilliga
orsaker för misslyckandet: dels sättet på hvilket man sökte
få ihop en ny konselj, dels det obehag, som landtmanna-
partiet beredde konungens rådgifvare, dels ock det sidoin-
flytande som illegitima rådgifvare skulle ega på konungen.

Att icke Henning Hamilton skulle blifva Johan August
Gripenstedt svaret skyldig var klart. Det var en gifven
sak, att frih. G. icke gerna i sjelfva den nya institutionen
skulle se någon orsak till denna bedröfliga episod i våra
ministerskiftens historia, men så mycket vissare var, att
grefve Hamilton just der skulle finna felet. Han gjorde
så ock. Såsom svar på Gripenstedts artiklar utkom en
broschyr kallad »Ministerkrisen. Några anmärkningar af
G. N.» Under denna signatur hade derförut Öfverste Ny-
blæus skrifvit, men han protesterade offentligen mot på-
ståendet, att han vore skriftens författare. Det är ock
ingen hemlighet, att den förskrifver sig från grefve Hamil-
tons hand. De ytterst fina ordvändningarna, denna osed-
vanliga förmåga att under den mest polerade yta inlägga
omdömen och slutsatser af den mest kännbara beskaffen-
het, denna diplomatiska talang att i halfqvädna visor lägga


W2

sä mycket underförstädt och sä mycket, som man måste
tänka sig, utan att det derför säges — allt detta gör att
ingen ett ögonblick kan tvifla på att här på arenan mot
friherre Gripenstedt framträdde den statsman, med hvilken
han åtskilliga gånger förut och vid än allvarligare tillfällen
korsat sin värja och hvilken helt visst icke ville försumma
detta tillfälle, då frih. Gripenstedt oförsigtigt blottat sig,
att anbringa en kännbar florettstöt. Initialerna samman-
falla ock med slutbokstäfverna i grefve Hamiltons namn
(G..'N. = —g —n) och trots man offentligen angaf honom
säsom författare till skriften, inlade han deremot aldrig
någon protest. Något tvifvel om författareskapet kan dess-
utom af flera skäl icke ifrågasättas.

Jag skall icke nu sysselsätta mig med detaljerna af
hans uppfattning af orsakerna till den misslyckade minister-



krisen utan
densamma,
tion af hela
dom öfver

allenast framhålla hans grunduppfattning af
emedan den på sitt sätt utgör en rekapitula-
vår senaste inre historia och en förkrossande
hela den politiska situation, han svurit evig

hämnd. »Det må erkännas — yttrar han i nämnda bro-
schyr — att det under de första åren af den nya riksdags-
ordningens tillämpning hos statsrådets ledamöter fordrades
en stor öfverlägsenhet för att i deras förhållande till riks-
dagen intaga den aktningsbjudande ställning, regeringens
. värdighet och landets dermed sammanhängande väl kräfde.

Maktens tyngdpunkt hade blifvit rubbad ur sitt läge, nya
krafter voro satta i rörelse. • Man hvarken kunde eller
borde bestrida dem rätt att verka, men det tillkom rege-
ringen att leda och upplysa deras verksamhet samt att
med fasthet försvara den gräns, öfver hvilken de icke voro
berättigade att skrida. Allmänt aktad för fosterlandskärlek,
rättrådighet och ett flärdfritt väsende samt åtnjutande en
genom representationsförändringens genomdrifvande förvärf-
vad popularitet lyckades friherre De Geer i början någor-
lunda intaga den ställning, som öfverensstämde med tidens

©
303

kraf, men det visade sig snart, att han icke egde de egen-
skaper, som erfordrades att bibehålla hvad han genom sin
framgång i berörda hänseende vunnit. Han hade uppfylt
sin mission, hans popularitet aftog synbart, hans ingalunda
vanliga kraft var förlamad och behöfde åtminstone hvila
för att vid framtida behof åter kunna tagas i anspråk.
Sannolikt insåg han detta sjelf, och drog sig, jemte några
af statsrådets öfriga ledamöter, undan, lemnande i arf åt
sin visserligen ej starkare efterträdare en -försvagad rege-
ringsmakt och en representation, som lärt känna sin makt
men icke blifvit lika förtrolig med sina pligter. Utan att
vilja skjuta skulden på herr Adlercreutz — hvars förtjen-
ster med nöje erkännas — eller för ingen del på honom
allena, kan man med fog säga, att tillståndet under den
tid, han varit justitiestatsminister, snarare blifvit försämradt
än förbättradt. Riksdagen, som tillväxt mera'i ålder än
i visdom, har ännu ej lärt sig inse värdet af den styrka,
som ligger i ett hofsamt begagnande af en lagstadgad
makt, och statsrådets ledamöter hafva kanske icke heller
alltid uppträdt på ett sätt, som varit egnadt att åt rege-
ringen häfda tillbörlig aktning. Nog af, ställningen är
sådan, att en förändring blir för hvarje dag mera nödvän-
dig, men på samma gång svårare att åstadkomma. På en
sådan måste likväl en ny konselj vara betänkt, såvida hon
vill blifva hvad hon borde vara, och ej åtnöja sig med
endast att viljelöst utföra riksdagens beslut, men vi till-
lägga att den som ej tvekade om sin förmåga att utföra
ett -sådant värf, han hade ej tillräckligt omdöme att vara
det vuxen. Häri finna vi den väsentligaste anledningen
hvarför konungens bemödanden att bilda en fullständig ny
konselj nu misslyckades och sannolikt, om de snart för-
nyas, åter skola misslyckas, då det torde blifvit svårt att
finna ett tiotal »kunnige, erfarne, redlige och allmänt ak-
tade» män, hvilka äro nog lifvade af kärlek till konung
och fädernesland för att uppoffra sig sjelfva, utan förhopp-
304

ning att vinna nägot annat mål än afhjelpandet af ögon-
blickets förlägenhet.»

Detta var grefve Hamiltons tröstlösa dom öfver situa-
tionen 1871. Enligt hans mening,var den allenast en ren
konseqvens af den representationsförändring, för hvilken han
förgäfves varnat.

Det talades i början af denna kris om möjligheten af
att ett rent högerkabinett från första kammaren skulle
kunna komma till stånd, då grefve Hamilton skulle blifva
den ledande mannen i den nya konseljen; men om någon
dylik plan verkligen förefunnits, så blef den snart öfver-
gifven, och så godt var det. Visserligen skulle ett dylikt
kabinett kunnat bildas af stora förmågor, och det skulle
möjligen med tillhjelp af de gemensamma voteringarna
kunnat hålla budgéten någorlunda -uppe, men det skulle
ingenting kunna hafva uträttat i den vigtigaste af alla vig-
tiga, på dagordningen stående frågor, försvarsfrågan. Dess-
utom trängtade tiden efter reformer, hvilka visserligen icke
skulle hafva understödts af en konselj med så genomgående
konservativ färgton, som en på detta sätt hopkommen
skulle hafva fått. Ett kabinett Henning Hamilton skulle
derför 1871 helt säkert hafva blifvit en efemer skapelse,
som lyst och försvunnit.

Innan jag slutar min framställning af grefve Hamiltons
ställning till våra inre förhållanden, vill jag något beröra
hans förhållande till en vigtig reform i vårt statsskick,
hvilken var en följd af representationsförändringen. Jag
menar inrättandet af ett särskildt statsministersembete.
Såsom bekant var, oegentligt nog, förut justitiestatsmini-
stern primus inter pares. Att detta i flere afseenden var
olämpligt, lär väl numera knappast kunna bestridas. Re-
formen genomfördes också vid 1876 års riksdag. En af
dem, som mest ifrade för densamma, var grefve Hamilton.
Redan åtskilliga år förr än denna förändring genomfördes,
305

var han den förste med någon auktoritet, som framkastade
förslaget härom. Det är redan nämdt^ att vid 1870 års
riksdag, då friherre. De Geer afgick vid dechargefrågans be-
handling, en ganska häftig debatt uppstod i första kam-
maren. Denna debatt följdes af ett ganska märkligt efter-
spel, nämligen en polemik mellan grefve Hamilton, friherre
Gripenstedt, general Hazelius och herr W. F. Dalman i
tidningen Nya Dagligt Allehanda. Här bragte Hamilton
frågan om statsministersembetet på tal. Hans ord dervid-
lag äro särdeles märkliga och nästan profetiska. Han ytt-
rar: »Dessutom synes mig vigten i politiskt hänseende
deraf, att konungen hade att utse en man, som han ön-
skade särskildt måtte betraktas såsom ett' uttryck af hans
åsigter rörande mera omfattande frågor, hos oss vara så
mycket större, som de. fleste- bland statsrådets ledamöter
vanligen gjort sig mera kända genom en framstående em-
betsmannaverksamhet än genom sitt deltagande i de of-
entliga angelägenheterna och politiska frågors behandling.
Behofvet af en sådan i ständig beröring med riksdagen
stående exponent af regeringens grundsatser, har väl ännu
icke framträdt i full styrka, men det skall visa sig allt
tydligare, i den mån det parlamentariska styrelsesätt, som
ligger i andan af vårt nya samhällsskick, hunnit utveckla
sig, och jag tror derför, att det skulle vara lyckligt, om
en förändring i 6 § regeringsformen blefve vidtagen, förrän
möjligen inom riksdagen en majoritet hunnit bilda sig, som
funne med sin fördel bättre öfverensstämmande att afslå
de förslag i sådan syftning, som förr eller senare måste
framställas. »

»Påståendet att jag »manar till utländsk efterhärm-
ning» synes mig ej mera rättvist än hvad herr H. Hazelius
i öfrigt mot mig anfört. En representation grundad på
samfälda val och fördelad på två kamrar är ej en svensk


306

uppfinning. Den kan ändock vara god — derom är nu
ej fråga. Men om man mot min vilja i mitt hus uppsatt
en ångmaskin af utländsk modell, för hvilken man bort-
tager säkerhetsventilen, månne man skulle hafva rätt att
beskylla mig för utländsk efterhärmning, om jag uttryckt
min önskan att den utlemnade delen måtte tillsättas? Så-
dan är min ställning äfven till frågan om en konseljpresi-
dent. Jag medgifver, 1 att tanken derpå är mig ingifven af
utländska föredömen, men dess tillämpning hos oss har ej '
af mig blifvit yrkad förr, än det utländska system, i hvil-
ket en stark och enig konselj med nödvändighet ingår,

delvis blifvit

här införd.»

Sex år efter sedan dessa ord yttrades, lyckades man •
också, trots ett ganska intensivt ■ motsånd i första kamma-
ren, att med Hamiltons kraftiga hjelp genomföra denna
reform, och »säkerhetsventilen» blef satt i »ångmaskinen».

Under den senare tiden deltog grefve Henning Ha-
milton visserligen lifligt i kammarens förhandlingar, men
kan icke sägas hafva haft något inflytande på dess beslut.
Med aktningsfull tystnad lyssnade man alltid till hans an-
föranden, hvilka som alltid voro formfulländade, men de gingo
oftast i en annan riktning än kammarens majoritet önskade,
och han gick sin egen väg. Bestämdt och afgjordt upp-
trädde han mot landtmännens anspråk på grundskatternas
efterskänkande, och han höll strängt på indelningsverkets
bibehållande, till hvars försvar han flerfaldiga gånger upp-
trädde med hela sin talang och förmåga. Att han icke
insattes i något ständigt utskott, berodde naturligtvis' af
honom sjelf, men han valdes mångfaldiga gånger till leda-
mot af de särskilda utskott, som riksdagen tillsatte för för-
svarsfrågans behandling och alltifrån det nya representa-
tionsskickets början och så länge han var ledamot af första
kammaren, var han ock ledamot af talmanskonferensen.
Han var äfven vid en riksdag, 1877 års, talman i kamma-


307

ren, men lärer icke varit hugad att vid följande riksdag
återtaga klubban, utan lemnades den i stället åt erkebiskop
Sundberg.	'	■

Jag har redan yttrat, att grefve Hamilton hufvudsak-
ligen kommit att i vår historia spela en negativ roll. Att
så blef förhållandet, var emellertid icke hans fel. Hade
han fått råda, så skulle han otvifvelaktigen kommit att
intaga en ytterst framstående plats icke allenast i Sveriges
historia utan kanske i verldshistorien ; han skulle hafva
kommit att uppträda såsom den der möjligen fört den
europeiska politikens vågor i en annan riktning än den,
hvari de sedan gingo, och skulle kunna hafva fört Sverige
in på en bana, på hvilken vi ännu en gång kunnat få ett
betydande ord i den stora »konserten». Om de stora pla-
ner, som föresväfvade honom, lyckligen realiserats, så skulle
han för alltid i verldshistorien hafva tillförsäkrat sitt namn
den största betydelse. Det är ganska egendomligt att nu
'efteråt, då man sett, huru förhållandena utvecklat sig,
tänka sig möjligheten af att vårt lilla land kunnat, om Ha-
miltons plan följts, hafva ändrat denna tingens gång. Det
är naturligtvis på den danska frågan, jag här syftar och
Hamiltons ställning till densamma.

Då H. utträdde ur konseljen, utnämndes han till svenskt-
norskt sändebud i Köpenhamn. Att detta var ett utom-
ordentligt stort bevis' för den tilltro, som den svenska
regeringen hyste för Hamiltons förmåga och kapacitet, är
uppenbart. Ingen ministerpost var för oss vid denna tid
af större vigt. Danmarks integritet måste naturligtvis för
oss vara af den största betydelse, men denna integritet
var just nu i fara att rubbas. Den preussiska monarkien
hade nu i början af 1860-talet fått ny konung och ny
ministerpresident, af hvilka man väl kunde vänta, att de
icke längre skulle förnedra sitt land till att vara allenast






308

en lydig släpupphållare åt zaren, utan hvilka visserligen
skulle vilja handla och verka på egen hand. Af den nye
monarken och ännu mer af hans förste rådgifvare kunde
man vänta, att det lifskraftiga Preussen skulle .söka spela
en annan roll än den ömkliga, detta land i tyska förbundet
spelat, och att hegemonien i Tyskland, med Österrikes
uteslutande, var det mål, som med eller utan kejsarkrona
hägrade för den snart allrådande »jern- och blodsmannen».
‘För det eländiga tyska förbundet hade Danmarks hertig-
dömen alltid varit aptitliga, och man hade begagnat sig
af alla möjliga anledningar att trakassera det lilla landet.
Af yttranden, som herr von Bismarck fält inför preussiska
landtdagen, kunde man vänta, att det efter öfverväldet i
Tyskland trängtande Preussen skulle börja sin aktion med
att göra det tyska förbundets mer eller mindre förmenta
rättigheter på Schleswig och Holstein gällande och sålunda
ställa sig i spetsen för en operation, som onekligen var
högeligen populär i Tyskland, en operation, hvilken skulle
på en gång visa Preussens vilja att taga de tyska intres-
sena om hand och dess förmåga att öfvertaga den ledande
rollen. Att Danmark blef offret, bekymrade icke i någon
mån den hänsynslöse statsman, som nu sökte fatta den
europeiska politikens roder och icke heller gaf sig, förr än
han mycket riktigt fick detsamma om hand.

I dessa för Danmark kritiska tider var svenska sände-
budsposten i Köpenhamn af oberäknelig vigt. Sverige stod
såsom garant för Londonerprotokollet, hvarigenom Dan-
marks förhållanden till hertigdömena ordnades och detta
protokoll oafsedt, så voro — för att nu icke tala om sym-
patierna, hvilka i dylika fall ofta äro af den största vigt —
de svenska intressena i högsta måtto beroende af. det sätt,
på hvilket den danska frågan löstes. Redan en gång förut
hade Sverige visat, att det i detta afseende ansåg så myc-
ket stå på spel, att de förenade rikena till och med, om
, det gält, skulle hafva uppträdt med vapenmakt till Dan-
309

marks försvar. Denna vigtiga och ansvarsfulla sändebuds-
post uppdrogs af konung Carl XV åt Hamilton. Ser man
saken ur allenast en synpunkt, så var detta val onekligen
det bästa, som kunde göras. Grefve Hamilton var onek-
ligen en kapacitet af första rang, och detta oafsedt, så ut-
gjorde han just nu inkarnationen af den känslopolitik, som
genomströmmade en stor del af svenska nationen och kom
den att något förlora besinningen. Konung Carl var per-
sonligen ytterst hängifven Danmarks sak och dessutom in-
tim vän till dess konung. Det stora förtroende, Hamilton
egde hos sin konung, och den kännedom, han hade om
hans åsigter och önskningar, måste ovilkorligen vara honom
till stor nytta. Det är i detta afseende allenast en liten
omständighet, som gjorde honom mindre lämplig på platsen,
nämligen att han egde sin suveräns förtroende och öra i
större grad, än som var rätt förenligt med ett konstitutio-
nelt statsskicks grundsatser, och att han utöfvade detta för-
troende på ett sätt, som alldeles afgjordt var stridande mot
den legala rådgifvarepersonalens rätt och befogenhet att få
veta och leda de mått och steg, som för landets räkning
vidtagas. I detta afseende var Hamilton ögonskenligen för
den De Geerska ministèren ganska besvärlig och många
gånger rent af farlig. Det spel, han der nere med konun-
gens begifvande på egen hand dref, förorsakade den svenska
konseljen många både svårigheter och obehag.

Äfven för det svenska folklynnet i dess dåvarande
något chauvinistiska jäsning var valet af Hamilton till
svensk minister i Köpenhamn i hög grad behagligt. Det
svenska folket gjorde på denna tid i slutet af femtiotalet
och början af sextiotalet väl skäl för Ehrensvärds uttryck
om »en tung nation, full af hetsigheter». Eljest stilla
och fridsamt hade nu ett ryck af hetsighet framkallats,
hvilket icke minst yppade sig i en lika liflig som för nord-
boarne något ovan sympati för främmande betryckta folk.
De italienska och polska frågorna hade ganska grundligt
3io '

upprört
närmast
förande

svagare,

det tröga svenska folket och så kom den oss
liggande danska frågan på dagordningen, med-
upphetsning i sinnena och en medsympati för den
som höll på att öfvergå från ord till handling.



i

För denna känslostämning och den väl oöfverlagda svenska
hjelpsamheten var det nyutnämnda sändebudet en ypperlig
representant. Äfven han var besjälad af den största håg
att komma de hårdt ansatta danskarne till hjelp och äfven
han räknade mindre med de- gifna faktorerna än med de
möjliga politiska chancerna i det höga spelet

För den danska regeringen och det danska folket
kunde näppeligen en behagligare ministerutnämning i dessa
bistra tider ega rum. Det var om Hamilton, som en fram-
stående dansk patriot yttrade, efter sedan han, ehuru med
oförrättadt värf, lemnat sin post, att det vore fara för ho-
nom att gästa Danmark, då han vid sitt besök alltid riske-
rade att blifva ihjälkramad af de danska välkomsthelsnin-
garna. Men långt före detta hade Hamiltoh visat, huru
fästad han var vid den danska saken. Nyårsdagen 1862
erhöll grefve Hamilton i sin egenskap af svenskt-norskt
sändebud i Köpenhamn en för utländingar ytterst ovanlig
utmärkelse nämligen »Dannebrogsmændens Hederstegn».
Såsom serafimerriddare kunde han icke mottaga någon af
Dannebrogsordens högre grader, men för att gifva honom
bevis på erkänsla öfver det sätt, på hvilket han infriat sitt
löfte 1845 till konung Kristian VIII, skänkte honom nu
Fredrik VII silfverkorset, som han tog från sitt eget bröst.
Händelsen gjorde stort uppseende bland de på Fredens-
borgs slott just då församlade diplomaterna, och detta upp-
seende minskades icke, då danska Dagbladet upplyste om
beskaffenheten af ofvannämnda löfte. Dermed förhöll det
sig så, att Hamilton fått lilla riddarekorset under konung
Oscar I:s besök i Köpenhamn i Juli 1845 af Kristian VIII,
som för grefven uttalade sin glädje öfver det goda förhål-
landet mellan de nordiska konungarne och yttrade den för-
Su

hoppning, att Hamilton såsom guvernör för kronprinsen
Carl (sedermera Carl XV) ville bidraga att äfven hos honom
nära det broderliga sinnelaget mot Danmark. Att Hamil-
ton var denna uppgift trogen och sökte verka för dess
realiserande, visade till fullo hans verksamhet i den stora
konflikten mellan Tyskland och Danmark.

Men innan jag går att redogöra för den roll Hamilton
här spelade torde en liten öfversigt af den enaktskomedi,
som kallades den Schlesvig-Holsteinska frågan vara af nöden.
Att denna fråga var intrasslad berodde af två omständig-
heter. Den ena var nationaliteternas motsats i de- med
Danmark förenade hertigdömena, i det att befolkningen i
Holstein och Lauenburg var tysk, riien i Schlesvig blandad
tysk och dansk. Den andra faktoren, som härvid var att
taga i betraktande, var att de statsrättsliga urkunder, som
skulle reglera förhållandet mellan den danska monarkien
och hertigdömena, voro så invecklade och svårtydda, att
deras tolkning var en stor konst, på hvilken de tyska »kron-
juristerna» och de danska statsmännen pröfvade sin skarp-
sinnighet.

Tyskarne påstodo, att Schlesvig och Holstein voro oupp-
lösligt förenade till en stat, som allenast genom en perso-
nalunion var sammanlänkad med Danmark. Danskarne
åter ville göra den åsigt gällande, att Schlesvig var genom
oupplösliga band fästadt vid Danmark, under det att den
danske konungen, hvad Holstein beträffar, var medlem af
tyska förbundet. Att här ingå i någon utredning af an-
rspråkens beskaffenhet skulle leda mig för långt. Alltnog,
schismen var sådan, att den europeiska diplomatien ansåg
sig böra taga denna sak om hand -och detta så mycket
mer, som olika tronföljd var gällande i monarkien och hertig-
dömena. Man ordnade nu tronföljden så, att Danmark
icke skulle sönderfalla i två olika delar efter den barnlöse
Fredrik VILs död. I afseende å författningsförhållandena
bestämdes, att hvartdera hertigdömet skulle hafva sin sär-






312

skilda provinsialförfattning men hela monarkien en gemen-
sam helstatsförfattning. Emellertid vägrade Holsteins in-
vånare att underkasta sig helstatsförfattningen, och den
blef äfven 1858 af danska regeringen suspenderad derstä-
des. Alltid blandade sig dock det tyska förbundet i de
danska angelägenheterna och af Preussens nye minister-
president, den hänsynslöse herr von Bismarck, kunde man
i detta afseende vänta allt. I högsta grad oförsigtigt be-
tedde sig ock danskarne. De förberedde ett ytterst obe-
tänksamt steg genom att söka göra sin uppfattning gäl-
lande gent emot den tyska om förhållandet mellan den
danska monarkien och Schlesvig, då man var betänkt på
utfärdande, trots Londonerprotokollet, af en helstatsförfatt-
ning för monarkien och Schlesvig. Till råga på olyckan
slog nu som en bomb ned underrättelsen om Fredrik VII:s
plötsliga död. Hans efterträdares tyska börd uppkallade
till ännu högre svallning den danska chauvinismen, och
den tillträdande konungen hade att välja mellan att afstå
tronen eller sanktionera den äfventyrliga nya författningen,
novemberförfattningen kallad. Han valde det senare, och
följden känner man. Det lilla Danmark råkade i krig med
två stormakter samt tyska förbundet, och lemnadt åt sig
sjelft var landets öde gifvet. De två hertigdömena från-
togos detsamma och blefvo den verkliga grundstenen för
det nya, mäktiga tyska kejsardömet.

Det var i denna svåra tid, Hamilton skulle föra Sveriges
runor i Danmarks hufvudstad. Det var ingen lätt upp-
gift, allra minst så som H. fattade saken. Det lär näppe-
ligen kunna vara något tvifvel derom, att det förbund,
som mellan de svenska och danska konungarne personligen
afslöts, vax utan den svenska regeringens vetskap under
Hamiltons auspicier uppgjord t, ehuru den svenska konseljen
af omständigheternas makt fann sig nödsakad att acceptera
detsamma. Det är icke heller någon hemlighet, att Ha-
milton gjorde allt hvad göras kunde för att i alla dess
konseqvenser få detta förbund genomfördt och att han der-
för använde hela sitt inflytande på konung Carl XV för
att få svensk hjelp åt Danmark. Antagligen hade detta
också lyckats, om Fredrik VII lefvat och åtminstone någon
annan stormakt lagt svärdet i vågskålen för Danmarks
sak. Men den populäre danske konungens död och vest-
makternas reträtt gjorde det mer än riskabelt för Sverige
att ensamt uppträda, och den svenska regeringen gjorde
nu äfvenledes ett återtåg, hvilket, om det ock med stor
talang försvarades af dåvarande utrikesministern, grefve
Manderström, likvisst näppeligen fullt. räddade den svenska
krigsäran.

I novemberförfattningen fann man en plausibel anled-
ning till återtåg. Denna författning vore ett brott mot
Londonerprotokollet, och svenska regeringen hade icke fått
del af densamma. Då nu Danmark exponerat sig mer än
beräknadt var, så ville Sverige icke längre dela ljuft och
ledt med detsamma, hvarför tanken på Sveriges aktiva
uppträdande öfvergafs. Onekligen kunde detta vara ett
fullt giltigt skäl, men så alldeles okunnig kunde väl icke
den svenska regeringen vara om hvad som var i görnin-
gen, att hon icke förut, innan denna ödesdigra författning
antogs, kunnat göra dess förkastande till vilkor för ett
svenskt förbund, i stället för att nu, sedart den slutligen
var antagen, taga densamma till utgångspunkt för sitt åter-
tåg. Att den svenska regeringen icke i detta afseende var
helt och hållet oskyldig framgår ock af f. d. konseljpresi-
denten Halls offentliga tal till sina valmän i början af 1864,
i hvilket han påstod, att Sverige och Norge fullständigt
hade gillat den danska af Hall ledda politiken under det
sista året och att »dagen efter novemberförfattningens an-
tagande den slutliga fullmakten till försvarsförbundets under-
tecknande afsändes från Stockholm». Detta förnekades
dock af den svenske utrikesministern, kanske mer diploma-
tiskt än rent öppet. Efter detta var det Hamiltons tur
Ur Dagens Krönika. VI. 4.	3






314

att sättas i sticket. I en till danska Dagbladet insänd ar-
tikel yttrade den förre konseljpresidenten: »jag vet, att
grefve Hamilton under den 16 november — novemberför-
fattningen antogs den 15 i samma månad — egde kunskap
om, att hans regering, som då fått underrättelse om riks-
rådsvoteringen den 13, betraktade frågan ,om förbundets
afslutande så tillvida afgjord, att de nödiga fullmakterna
oförtöfvadt skulle komma' honom tillhanda. Huruvida full-
makten verkligen ankom till grefve Hamilton, är mig icke
bekant.» Härpå genmälte Hamilton i Posttidningen den
4 April, att han den 19 eller 20 november verkligen munt-
ligen yttrat, att han dagligen väntade den för traktatens
afslutande nödiga fullmakt. »Herr konseljpresidenten var
sålunda fullt berättigad till antagandet, att jag sedermera
bekommit densamma. Om således antingen herr Hall eller
jag begått ett misstag, som förtjenar allmänhetens upp-
märksamhet, så är det jag, och det är på mig ansvaret
bör falla.»

Hvilken som i detta dunkla diplomatiska spel hade
rätt, antingen regeringen, sedan fullmakten redan var afsänd,



i sista
grefve
utvisa,
lades »

stund ångrat sig och återkallat densamma eller om
Hamilton öfverskridit sin befogenhet, får framtiden

Visst är, att grefve H. i Februari 1864 »återkal-
från sin post såsom svenskt-norskt sändebud i Kö-

penhamn. Rörande denna märkliga episod i vår diploma-
tiska historia, yttrar P. v. Möller i sitt af oss förut om-
nämnda samlingsverk »1867 års Första kammare»: »Vi
anse oss fullt berättigade att, utan grefve Hamiltons med-
gifvande eller medvetande, härvid yttra några ord. Det
har blifvit sagdt, att han, ledd af skandinaviska sympatier
skulle hafva gått längre, än hvartill hans instruktion be-
rättigade. Samlaren har genom meddelande från tvenne
framstående personer, hvilka då deltogo i grannrikets sty-
relse och sålunda varit i full kännedom af de bedrifna un-
derhandlingarna och notvexlingarna, erhållit den samman-
315

stämmande förklaringen, att detta rykte är grundlöst. Om
grefve Hamiltons afgång från sin ministerbefattning af utan-
för stående personer på olika sätt uttydts, så är detta ur-
säktligt, då till och med representanterne för de tvenne
stormakter, hvilka jemväl varit intresserade i förenämnda
underhandlingar, på ett skiljaktigt sätt uppfattat detta steg.
Den ene, som i 25 år vid danska hofvet representerat det
land, der statshvälfningarna nästan kunde sägas höra till ord-
ningen för dagen, förklarade »en envoyé icke vara ansvarig
för sin regerings vexlande politiska åsigter», då den andre
med brittens stolthet, men utan dess rikedom, beklagade,
att förhållandena, nekade honom att följa grefve Hamiltons
exempel.»

Fransmannen glömde dock dervidlag att förhållandena
äro något annorlunda, då det varit »envoyén», som helt
och hållet fört politiken i den riktning, som sedan af rege-
ringen desavoueras, och britten glömde, att grefve Hamil-
ton afgick, fastän icke heller han hade någon förmögenhet.
Gladstone som teolog.*

Öfvers. af J—y R.

Gladstones artikel i Nineteenth Century om »Skapelsens
och det religiösa begreppets gryning» är just hvad man
kunde vänta af honom — vältalig, retorisk, förvirrad, kor-
teligen, allt annat än logisk och grundligt genomtänkt. Hans
andliga hållning gent emot dessa frågor kan skildras i två
ord, såsom en mans, hvilken är kyrkligt sinnad och home-
riskt sinnad.

I sjelfva verket upptages omkring en tredjedel af hans
uppsats af en afvikelse, som är nästan helt och hållet främ-
mande för ämnet, nämligen den vidlyftiga afhandlingen om
huruvida de olympiska gudarne, som skildras af Homerus,
bära eller icke bära spår af att vara personifikationer af

* Vi ha hemtat denna intressanta artikel ur januarihäftet för i år
af Fortnightly Review. Att en utredning sådar som ofvanstående är af vigt
äfven för svenska läsare, hade man nyligen tillfälle att på ett eklatant sätt
komma under fund med, i det nämligen en så ansedd tidning som Stock-
holms Dagbläd för den 14 sistl. mars ansåg lämpligt att utan minsta reser-
vation återgifva följande notis, stödjande sig på ett yttrande i en föreläs-
ning af en amerikansk professor Dana, som, såsom »troende» geolog tem-
ligen ensamstående, ofta af de ortodoxa åberopas såsom auktoritet:

»Den enda kunskapskälla i fråga om skapelsen, som vi ega, är första
kapitlet i första Mosebok, och detta måste vara inspireradt. Det skulle
icke funnits någon anledning att införa berättelsen om skapelsen i bibeln,
om den vore osann. Skapelsens ordning måste, af vetenskapliga skäl,
hafva varit den, som angifves i bibeln. Geologien ådagalägger, att allt,
som finnes, måste hafva haft en begynnelse. Vetenskapen stämmer öfver-
ens med bibeln deri, att ljuset måste hafva kommit till först, att väx-
terna måste hafva funnits till före djuren för att nära dem och för att
absorbera kolsyran i luften. Inga bevis hafva någonsin funnits om en
lägre ras, från hvilken menniskorna kunde ledt sitt ursprung. Likheten
emellan den nyare naturforskningen och den mosaiska skildringen borde
öfvertyga alla de tviflande naturforskarne om sanningen af skapelsen så-
dan den berättas i början af första Mosebok.»
317

naturkrafterna och ega eller icke ega attributer, hvilka tyda pa
ursprung frän källor gemensamma för författaren af lliaden
och författaren af Genesis. Det är onödigt att framhålla, i
hvilket aflägset förhållande dessa funderingar stå till den
allvarliga hufvudfrågan, huruvida berättelsen om verldens
och menniskans skapelse, som innehålles i bibeln, öfverens-
stämmer eller icke öfverensstämmer med den moderna veten-
skapens konstaterade fakta. Att de homeriska gudarne
till en viss grad härleda sig från solmyter, kan ej betviflas.
Phœbus, den lysande, hvars strålande pilar, i raseri afskjutna,
medföra fördert, är tydligen i vissa bemärkelser solen, och
det kan icke sättas i fråga, att icke Herkules’ storverk till
största delen, om icke helt och hållet, äro hemtade från djur-
kretsens tecken. Men det fins andra element blandade med
dessa, och om det än skulle kunna bevisas, att några af dem
äro lånade från gamla myter gemensamma för de ariska och
semitiska raserna, hvilket är långt ifrån ett konstateradt fak-
tum, komme man ändå icke mycket närmare afgörandet af
frågan, huruvida berättelsen om Noaks ark är sann eller ej.
Äfvikelsen är hufvudsakligen intressant såsom belysande
Gladstones rastlösa själ, hvilken är ytterst begifven på ut-
flygter, benägen att omsorgsfullt utarbeta detaljerna och att
uppehålla sig vid bifrågor med en vidlyftighet som bort-
skymmer hufvudargumentet. Det är äfven en ytterst senti-
mental och lättrörd själ och han tycks vara af den tron,
att frågor af rent vetenskaplig art kunna afgöras genom
passionerade vädjanden till känslan i förening med de gamla
trosformlerna. I sådana vädjanden behöfva vi väl ej säga
att Gladstone är hemmastadd och att de, som redan höra
till hans beundrare, skola i denna, liksom i hans andra skrif-
ter, finna uttryck af en storslagen om än något vacklande
och svulstig vältalighet, värd både att läsa och beundra.
Icke heller kan det förnekas, att hvilken uppriktig läsare
som helst, han må vara partisk eller ej, måste känna sin
beundran växa för en man, hvilken midt under det politiska
lifvets irriterande sysselsättningar kan hålla sitt sinne öppet
för sådana frågor och stjäla sig till en ledig stund att ned-
skrifva dem.

Men om vi lemna åsido dessa biomständigheter för
hufvudfrågan, kunna vi icke låta vår beundran för Gladstone
hänföra oss att gifva mera vigt åt hans påståenden och
argument, än om de kommo från någon okänd Mr Smith
318



eller Mr.
gränsad,
innehålles

Jones. Frågan är helt och hållet gifven och be-
Ar eller är icke berättelsen om skapelsen, som
i gamla testamentet sann — d. v. s. öfverens-

stämmande med verkliga fakta, som ingen kan bortdisputera?
Gladstone företager sig att söka bevisa att den är sann
och att dess öfverensstämmelse med den moderna vetenska-
pens konstaterade fakta i hög grad tjenar som bevis för att
den bok, i hvilken den innehålles, är af Gud ingifven.

För att kunna förfäkta detta påstående fordras natur-
ligtvis i första rummet en grundlig kännedom om de nyaste
upptäckterna inom astronomi, geologi, zoologi, fysiologi,
och i sjelfva verket om alla grenar af den moderna veten-
skapen. Den tiden är länge sedan förbi, då fakta under-
kastades profiling, huruvida de öfverensstämde med teorien
om en gudaingifven uppenbarelse; nu för tiden är det teo-
rien, som pröfvas, huruvida den håller streck med fakta.
Gladstone gifver sig in i denna brinnande strid med tapper-
heten och tilliten hos en arab, hvilken ställer sig på strids-
fältet, beväpnad med svärd och spjut för att för första
gången möta en med bössa och revolver beväpnad motstån-
dare. Han säger sjelf, att han är »helt och hållet blottad
på det slags kunskap, som gifver auktoritet», och det flyg-
tigaste genombläddrande af hans uppsats är tillräckligt att
visa det. Han påstår t. ex. att den fyrfaldiga delningen af
djurverlden, som genomföres i Genesis, nämligen

1)	Skapelsen af vattnets invånare;

2)	Af luftens invånare och

3)	Af djurverlden på land, som når sin fulländning i

4)	Menniskans skapelse

»i vår tid rönt så mycket godkännande af naturvetenskapen,
att den kan anses som en bevisad slutledning och ett kon-
stateradt faktum.» Ar det möjligt att Gladstone aldrig hört
talas om kritformationens iguanodon eller om oolitens små
insektätande pungdjur eller om triasformationens labyrintho-
don och stora batrachier, eller om den siluriska formatio-
nens skorpion, hvilka alla lefvat på land många millio-
ner år förr än ett enda species af de fiskar, som lefva
i hafven eller af de fåglar, som kretsa i luften, hade
fått sin tillvaro? Kan han någonsin hafva besökt South Ken-
sington Museum och sett det fossila, fjäderbeklädda djuret
från Oeningen, till hälften fågel och till hälften reptil? Ar
han okunnig om den massa af bevis, som tjena att åskåd-
319

liggöra, huru de existerande arterna af fågelslägtet utvecklat
sig ur reptilslägtet under en ofantligt aflägsen period, men
dock långt efter tillvaron af flera species af den »djurverld
på land», om hvilken han helt artigt antager den moderna ve-
tenskapen ha bevisat, att den icke funnits till före skapelsen
af luftens och vattnets invånare? Om Gladstone vill besöka
British Museum, skall han der få se en sandstensskifva från
en af de* äldsta formationerna och sannolikt aflagrad för mer
än hundra millioner år sedan, och hvad får han se på denna
skifva? Små urhålkningar efter regndroppar, med högre
kant på ena sidan än på den andra, utvisande att skuren
föll under stark blåst; märken gjorda af tidvattnet alldeles
liknande dem, som nu uppstå vid Mersey- eller Solway-
viken och talrika aftryckningar och spår gjorda i den våta
sanden af maskar. Hvad bevisar detta? Att under en afläg-
sen period vindarne blåste, regnet föll, tidvattnet steg och
sjönk allt efter orsaken till dess tillvaro — solen och månen;
att en djurverld existerade, som, emedan den uteslutande
lefde på land, ehuru ett fuktigt land, svårligen kan definieras
såsom fallande inom kategorien vatten- eller luftinvånarne.

Det skulle vara lätt att mångdubbla exemplen, men
det är öfverflödigt, enär senaste ordföranden i Royal Society,
professor Huxley, den största nu lefvande auktoriteten rö-
rande dessa frågor, så nyligen som i sista numret af Nine-
teenth Century sagt: »Om jag har den ringaste kännedom om
de resultat, som uppnåtts af vår tids naturvetenskap, är det
en bevisad slutledning och ett konstateradt faktum, att den
fyrfaldiga indelning Gladstone antager icke sammanfaller med
de ögonskenliga bevis, som stå oss till buds och hvilka
tjena att åskådliggöra, i hvilken ordning varelserna i vatten,
i luft och på land ha uppträdt.» För dem, hvilka ega den
mest elementära kännedom om sådana arbeten som Lyells,
Huxleys och Häckels, måste påståendet att en sådan ord-
ningsföljd bekräftas af vetenskapen, synas lika förvånande som
om Gladstone hade förfäktat den satsen, att det vore en
bevisad slutledning, att jorden är platt och icke rund. Hans
andra argument, stödjande sig på skapelsehistorien i Gene-
sisj äro af samma natur: nämligen en mans, som är femtio
år efter sin tid i allt som rör den moderna vetenskapen.

Skapelsehistorien, som innehålles i första kapitlet af
Genesis är, om orden tagas i sin ögonskenliga och naturliga
320

mening, fullkomligt tydlig och följdriktig. Den är, såsom
Gladstone säger »en egendomligt liflig, kraftig och effektfull
populär berättelse; eller om vi hellre vilja hafva det så, en
sublim dikt» — om hvad? Om kosmogonien gemensam
för den gamla verldens tidiga tänkare, och hvilken nödvän-
digt måste hafva varit den första föreställning, som de
gjorde sig, dessa män hvilka i vetenskapens barndom bör-
jade söka göra klart för sig upphofvet till de fenorhen, som
uppenbara sig för våra sinnen. Menniskoslägtet och dess
kringspridning på jorden antogs såsom verldsalltets hufvud-
och grundfaktum. Jorden var först ett kaos; ljuset skildes
från mörkret, vattnet från landet och det hela omgafs af
ett firmament eller ett kristallhvalf, starkt nog att skilja
vattnet ofvanom, som förorsakade regn, från vattnen under
och att uppbära himlakropparne, som gjorde sin rund kring
jorden på tjugufyra timmar. På detta firmament placerades
solen för att regera dagen och månen för att regera natten
och såsom dess namn, »mätaren», antyder för att mäta tiden
och årstiderna. Stjernorna tillkommo äfven såsom ting af
underordnad vigt, sannolikt till prydnad, eller för att fylla
månens uppgift de nätter denna var osynlig. Sedan den
oorganiska verlden sålunda blifvit skapad, antogs jorden en
gång för alla ha blifvit ett hemvist för den existerande
djurverlden i tre efter hvarandra följande ordningar, nämli-
gen fiskarne eller vattnets invånare; fåglarne eller luftens
invånare och landtdjuren; hvarefter hela verket kröntes ge-
nom menniskans skapelse efter Guds »beläte». Detta verk
antogs ha blifvit utfördt af en antropomorfistisk gudomlig-
het eller en till högre potens utvecklad menniska, hvilken arbe-
tade liksom en menniska med visst beting för hvarje dag,
hvarje afton öfverskådande den tilländagångna dagens verk
för att se om allt var väl gjordt, och hvilande på den
sjunde dagen efter sin arbetsvecka. Detta är den enfaldiga,
enkla och nära till hands liggande föreställning, som skapelse-
historien måste väcka hos hvar och en på den tiden naiva
kosmogonier började uppgöras, liksom den gjort det med alla
som läst den, ända till helt nyligen. Frågan är nu, huru-
vida den är sann, d. v. s. öfverensstämmande med nu kon-
staterade fakta; och om den är osann, hur kan den bok
vara en gudaingifvelse, som innehåller misstag rörande saker
af sådan vigt?

Den första anmärkningen är den, att om man det allra
321

ringaste söker att bringa frågan inom gränserna för förnuf-
tets profiling, måste man nödvändigt antaga, att orden i
berättelsen icke få tagas i sin egentliga bemärkelse, utan
således i en bemärkelse olik den föreställning, som de ovil-
korligen måste ingifva dem till hvilka de riktades. Detta
erbjuder ingen svårighet för Gladstone, hvilkens intelligens
har en besynnerlig förmåga att nyttja ord i denna icke-
egentligä bemärkelse och att säga saker, som kunna betyda
hvad som helst som olika politisk ståndpunkt eller andra
favoritämnen hos olika åhörare kunna göra önskvärdt. Så-
lunda har han icke svårt att antaga, att »firmamentet», som
uppbär stjernorna och skiljer vattnen, helt enkelt kan betyda
en rymd, eller att om författaren af Genesis säger »dagar»
menar han »perioder», ehuru deras längd uttryckligen be-
stämts genom »en morgon och en afton». Det kan vara
tillräckligt att säga, att en vanlig intelligens utan tvekan
skulle kalla detta språkbruk af en oinspirerad författare
'»jesuitiskt» och att det absolut icke fins något som berätti-
gar detsamma, om ej det förut fattade syftemålet att und-
vika, per fas vet nefas, den alltför tydliga antagonismen
mellan den heliga skrift och vetenskapen. Men om vi lemna
denna punkt och medgifva de icke-egentliga bemärkelserna
fritt spelrum, uppskjutes endast svårigheten. Det antagande,
att Laplaces nebulosa-hypoteser eller hvilka hypoteser som
helst, hvilka öfverensstämma med kända astronomiska och
geologiska fakta, kunna på något sätt jemkas tillsammans
med »graderna af den majestätiska utvecklingsprocess, som
skildras i boken Genesis», är lika ohållbart som antagandet
af ett solidt kristallhvalf eller af sex bokstafliga skapelse-
dagar. Gladstone påstår, att om författaren af Genesis an-
gifver jordens skapelse såsom begynnelsen af verket och
först på fjerde dagen låter solen och månen uppträda, han
dermed icke har sagt, att solen och månen ej förut funnos
till, men att »deras anvisning till en bestämd plats och bana
såsom ljusgifvande krafter» egde rum först långa perioder
efter sedan jordens geologiska utveckling nått sin fulländ-
ning genom »vår fasta marks uppdykande och afskiljande
från hafvet». Det är klart, att den första förtätningen af
en kosmisk nebulösa måste hafva egt rum omkring en cen-
tral kärna, med andra ord omkring en sol och att planeter
och drabanter först så småningom kunna hafva afsöndrats
och intagit sina platser och banor, sedan den roterande mas-
322

san sammandragit sig. På inga vilkor kunde en mellanlig-
gande planet lik jorden hafva lösryekt sig ur sin ordning
före andra medlemmar af sin familj.'

Ännu dunklare äro Gladstones begrepp rörande ljusets
afskiljande från mörkret och af det våta från det torra.
Han tycks betrakta ljuset och mörkret såsom tvänne skilda
ämnen, hvilka, likt svarta och hvita bönor, som blandats i
en urna, kunna stjelpas ut och sorteras i två olika högar.
Någon annan mening kan han ej gerna åsyfta, då han an-
vänder en fras sådan som »ljusets afsöndrande och sam-
lande». Det är naturligtvis väl kändt, att ljuset helt enkelt
är vibrationen af ett nästan oändligt fint och elastiskt me-
dium kalladt eter och mörkret frånvaron af en dylik vibra-
tion och att kosmiskt stoft äfven i de tidigare stadierna af
nebulösa-bildningar är sjelflysande, d. v. s. sprider ljus. Lju-
set måste derför nödvändigt länge hafva föregått samman-
slutningen af detta stoft till en planet lik jorden. »Afsön-
dringen af det våta från det torra och af fasta kroppar från
de flytande» är ännu mera orimlig. Detta uttryck röjer
tydligen, att förf, antager det hafvets afskiljande från land
var en process, som egde rum en gång för alla, och att
jordytan med ens antog sitt nuvarande utseende, då det der-
emot är ett faktum, att en beständig höjning och sänkning,
med ett ord en vexling af haf och land fortgått från de
tidigaste geologiska perioderna. Kalk- och kritbildningar,
som nu utgöra en stor del af kontinenterna och reser sig till
ansenliga höjder, bildades på bottnen af en djup ocean.
Sandstenen, som ligger under kalken, är deltabildningen af
någon stor flod och gifver vid handen tillvaron af en kon-
tinent, som uppstått ur denna flod och hvilken för länge
sedan försvunnit under kalkoceanen. Och på samma sätt
förhåller det sig med alla de aflagrade formationerna, som
bilda nio tiondedelar af jordskorpan; de måste alla ha bildats
under vatten genom denudation af äldre och följaktligen för-
vittrade klippor. Till och med i jemförelsevis nyare tider
och efter menniskoslägtets uppträdande har Britannien en
tid varit en arkipelag af öar i ett fruset haf, en annan tid
åter en del af en kontinent, som genomströfvades af man-
muth-djuret, den irländska eigen och renen.

Om vi öfvergå från den oorganiska till den organiska
naturen, står berättelsen om djurverldens skapelse i ännu
mera öppen strid med fakta. Vi hafva redan sett hvilket
323

misstag Gladstone gör sig skyldig till, da han antager att
dess utveckling försiggick i den regelbundna ordningen af
fiskar, fåglar och landtdjur. Men detta är blott en småsak
i jemförelse med svårigheten att sammanställa skapelsen af
dessa tre ordningar af lefvande varelser på tre efter hvar-
andra följande dagar med den ofantliga mängden af särskilda
underbara skapelseprocesser som måste hafva erfordrats med
anledning af det oerhörda antal af särskilda species, hvilka
för närvarande hafva sin tillvaro i åtskilliga zoologiska om-
råden af jorden och på grund af det oberäkneligt större
antalet, som af deras lemningar att döma hafva frambragts,
blomstrat och dött ut under de äldre geologiska formatio-
nerna. Madeira ensamt eger ej mindre än etthundratrettio-
fyra slag af landsnäckor, egendomliga för denna lilla ögrupp
och af hvilka endast tjuguen finnas i Europa och Afrika.
Om vi lemna evolutionsteorien för den underbara skapelsen,
måste vi antaga, att den underbara akten försiggått ensamt
på Madeira etthundratretton gånger blott och bart för att
gifva det en mångfald af landsnäckor.

Det är likväl, då vi komma till menniskans skapelse,
som den bristande öfverensstämmelsen mellan historien i
Genesis och den moderna vetenskapens teorier blir mest
påfallande. Enligt Genesis »skapade Gud menniskan sig
till ett beläte», vid en tidpunkt, som uppmätt med år och
generationer är jemförelsevis ny. På Cuviers tid, hvars
auktoritet Gladstone stöder sig på, hade ännu inga geolo-
giska bevis upptäckts, som motsade detta påstående och
den förmodade frånvaron af alla menskliga qvarlefvor till-
sammans med utdöda djurslägten, eller i någonting äldre än
blott uppslamningar på ytan, ansågs helt naturligt gifva
stöd åt detsamma. Men saken förändrades helt och hållet
då hundra- ja tusentals obestridligen menskliga fornlemnin-
gar upptäcktes i de forna strömbäddarne och säkert förseg-
lade under lager af Stalagmit i grottor, i förening med lem-
ningar af utdöda djur och under förhållanden, som gifva
vid handen en ofantlig ålder. Ingen, som har den ytligaste
kännedom om ämnet, betviflar längre, att den förhistoriska
menniskan på något sätt existerat under en tid af isperio-
den och med all sannolikhet ännu tidigare. Dess tillvaro
på jorden måste mätas icke med generationer eller århun-
draden utan med långa perioder, hvilkas medeltal icke kan
vara mindre än tiotusen år. Det är likaledes säkert att
324

dessa urmenniskor lefde i ett tillstånd af den råaste vildhet
och att menniskoslägtet i sin fortvaro, i stället för att falla
frän en hög ståndpunkt, undergått en långsam och mödo-
sam förädling från en rå och nästan djurisk begynnelse.
Dessa upptäckter, om hvilka icke den minsta häntydan und-
faller Gladstone -för att visa att han känner till dem, hafva
eftertryckligt revolutionerat den moderna tankens ställning
gent emot den gamla tron. Det är ej längre möjligt att
såsom af Gud ingifna uppenbarelser betrakta skrifter, hvilka
innehålla framställningar rörande menniskans ursprung så
diametralt motsatta verkliga fakta som legenden om Deuka-
lion och Pyrrha och mycket aflägsnare från sanningen än
den historia Lukretius gifver oss i sitt poem.

Om det erfordras någon ringa kännedom om den mo-
derna vetenskapen för att fullt inse orimligheterna i ska-
pelsehistorien, som innehålles i första kapitlet af Genesis,
så behöfs ingen för att fatta det uppenbart orimliga i hvad
man kan kalla den andra skapelsen af djurverlden, hvilken
skildras i berättelsen om syndafloden. Gladstone nämner
ingenting om denna, men den är en lika integrerande del
af bibeln som berättelsen om den ursprungliga skapelsen.

Hvad säger oss denna berättelse?

Att Gud, då han såg menniskans ondska, ångrade att
han skapat henne och andra på jorden lefvande varelser och
beslöt att förgöra dem; men att Noak, den enda rättfärdiga
menniskan, fann nåd för hans ansigte och fick befallning att
bygga en ark, eller en stor farkost, i hvilken han från den
ödeläggande floden skulle rädda sig sjelf och sin familj samt
alla slags djur, af allt kött ett par, hankön och honkön, af
landtdjur, fåglar och kräldjur. Vidare skulle han af de rena
djuren och af fåglarne taga in till sig i arken sju af hvarje
kön, d. v. s. fjörton i stället för två; men låtom oss antaga
det mindre antalet för att undvika skenet af att vilja öfver-
drifva det orimliga i berättelsen. Sedan detta var gjordt
kom floden och öfvertäckte »alla de höga bergen under hela
himmelen», förgörande alla lefvande varelser på jorden, utom
de som voro räddade jemte Noak i arken. Floden började
på den sjuttonde dagen i den andra månaden — d. v. s.
den 17 februari — och stod högt öfver jorden i hundra-
femtio dagar, då arken stannade på Ararat den 17 juli, men
topparne af de andra bergen ej blefvo synliga förrän den
1 oktober. Arken öppnades och djuren gingo ut den 27
325

februari det följande året, da de varit innestängda mer än
tolf månader.

Jemför denna berättelse med verkliga fakta. Först och
främst är antalet kubikfot i en ark med gifna dimensioner
lätt uträknadt och det är tydligt, att den skulle vara totalt
otillräcklig att rymma ett par af alla de större djuren så-
som elefanter, giraffer, flodhästar, bisonoxar, bufflar, hästar,
åsnor, zebror, qvaggor, elgar och de mångfaldiga arterna af
hjortslägtet, gnu och andra stora antiloper, lejon, tigrar, björ-
nar och andra köttätare, för att icke nämna något om jor-
dens oerhÖrdt talrika lägre djurverld, fåglar, reptilier, snäc-
kor, insekter o. s. v., hvilka alla förgjordes genom en all-
män öfversvämning, som försatte jorden under vatten öfver
ett år. Vi vilja icke heller inlåta oss på de ofantliga för-
råd äf foder för de växtätande och kött för de köttätande,
som måste inrymmas i arken för mer än tolf månaders
konsumtion eller på omöjligheten för arktiska och tropiska
djur att lefva tillsammans ett år under samma temperatur.
Ej heller är det mindre svårt att inse, huru vid utsläppan-
det ur arken de växtätande kunde existera tills en ny vege-
tation skjutit upp ur den genom en årslång öfversvämning
uppblötta jorden, eller hur de köttätande kunde existera
utan att uppäta de enda’ paren af växtätande djur, hvilka
voro de enda invånarne på denna jord en lång tid efteråt.
Ej heller är det möjligt att förklara den nuvarande fördel-
ningen af djuren i olika geografiska områden, om alla hade
utgått från en gemensam medelpunkt, ett berg i Armenien.
Kunde kängurun t. ex. med ett skutt Fa hoppat från top-
pen af Ararat till Australien utan att lemna något spår efter
sig i några mellanliggande trakter? Eller hur kan berät-
telsen hålla streck med det faktum, att långt före någon
tänkbar tidpunkt för syndafloden en ofantlig mångfald både
af species och typer af landtdjur existerade, hvilka gradvis
utvecklades till mer och mer specialiserade former och hvilka
fingo sin tillvaro under olika perioder, växte till, blomstrade
och slutligen dogo ut och försvunno? Var mammuthdjuret,
hvars skelett, ännu betäckt med kött och hår, upptäcktes
vid Lenas frusna stränder, en afkomling af ett par mam-
muthdjur, som räddades i arken; eller Ulephas meridiona-
lis, hvars ben två gånger så stora som den största nu exi-
sterande elefants, äro funna i den fossila skogsbädden i
326

Cromer* eller miocenperiodens menniskolika apa och-sabel-
tandade tiger; eller eocenperiodens palæotherium ooh ano-
plotherium, eller några af de tidigare invånarne på jordens
fasta yta?

Intet utsträckande af dagar till perioder eller annat
bruk af ord i deras icke-egentliga bemärkelse, kan i ringaste
mån öfverskyla den tydliga motsägelsen mellan den naiva
och nästan barnsliga historien om Noaks ark och fakta, vi
vilja ej säga vetenskapens utan det vanliga förnuftets och
den vanliga iakttagelseförmågans, hvilka ligga i öppen dag
för hvarje något så när beläst skolgosse af den uppväxande
generationen.

Den verkliga »skapelsens gryning» är den som genom-
gått de tre olika formerna af vetenskaplig forskning.

Först astronomiens, som åskådliggör den progressiva
förtätningen af nebulosor och solar i olika stadier af deras
lifs historia.

För det andra geologiens, som börjar med den tidigaste
kända fossilen, Lorenzoßodens Eozoon canadense och fort-
sätter i en kedja, af hvilken den ena länken hänger fast
tillsammans med den andra under den siluriska perioden med
dess rikedom på mollusker, krustacéer och maskartade djur samt
de första tecknen till fiskar; under den devoniska med dess för-
herskande fiskar och första uppträdande af reptilier; den
mesozoiska med dess batrachier; under den sekundära forma-
tionen under hvilken vatten-, land- och luft-reptilierna förher-
skade och de första låga formerna af vertebrerade landtdjur bör-
jade visa sig; och slutligen under tertiärformationen, under hvil-
ken däggdjuren blefvo talrika och, i det typ följde på typ
samt species på species, gradvis skilde sig ifrån hvarandra
och specialiserades under eocen,- miocen- och pliocenperioderna,
tills vi komma till is- och förhistoriska perioderna och till
det positiva beviset på menniskans tillvaro.

För det tredje embryologiens- eller allt individuell lifs
utveckling från den primitiva protoplasman och kärncellen, i
hvilken allt lif får sitt första ursprung — hvilken, lik för-
hållandet mellan typer och species, under sina progressiva
stadier af specialisering öfvergår från det lägsta, amoeban,
till det högsta, menniskan — som lik alla andra djur leder
sitt ursprung från en cell och utvecklas under stadier oskilj-

By i England i grefskapet Norfolk.
327

aktiga frän fiskens, reptilens och däggdjurets, tills cellen
slutligen uppnår quadrumanas höga specialiserade utveck-
ling och slutligen sist af alla menniskotypens.

Pa samma sätt kan man söka »gryningen af det reli-
giösa begreppet» i de flintyxor och andra grofva husgeråds-
saker, hvilka nedgräfdes jemte den döde, liksom vildarne
göra ännu i våra dagar, vitnande om någon sorts tro på
andar och ett tillkommande lif. Detta bruk förherskade
under den neolitiska perioden och möjligen äfven under den
ofantligt mycket äldre paleolitiska, ehuru bevisen för det
senare äro mycket svaga och det första föremål, som
med någon säkerhet kan bevisa^ vara en afgud eller ett
försök ätt framställa en gudomlighet förskrifver sig först
från den neolitiska perioden, liksom kannibalfesterna, hvilka
kunna bevisas icke sällan ha åtföljt begrafningar af någon
mäktig höfding. Vilja vi finna något mer än detta måste
vi gå tillbaka till den historiska perioden och rikta vår
uppmärksamhet på tidiga monument, myter och heliga böc-
ker. De ojemförligt tidigaste minnesmärkena äro de egyp-
tiska grafvarna från de fyra första dynastierna och de säga
oss föga mer än det, att jemte en högt utvecklad civilisa-
tion begreppet om ett tillkommande lif egentligen var före-
ställningen om en fortsättning af det ntfvarande lifvet i en
graf, som gjordes lik den aflidnes eget hem och med om-
gifningar som påminde om hans forna tillhörigheter, under
det att hela den invecklade egyptiska mytologien om sym-
boliserade gudar och till gudar upphöjda djur var af senare
ursprung. Om vi vända oss till den ariska och den blan-
dade semitiska samt de vestasiatiska rasernas tidigaste myto-
logier finna vi dem till ett stort antal leda sitt ursprung
från personifikationen af naturkrafter, hufvudsakligen af so-
len, på hvilka begreppen om familj-, stam- och national-
gudar samt heroer äro inympade. Stundom då den ursprung-
liga meningen med dessa gudars namn och attribut råkat i
glömska utgrenade sig mytologierna i otaliga fabler; stun-
dom förkastades af de mer okonstlade och råa raserna ellei
af mer filosofiskt anlagda sinnen inom ett ärftligt presta-
döme polyteismens fabler, under det att i stället den
idén förherskade, antingen om en enhet i naturen, som tydde
på en enda upphofsman, eller om ett sådant öfvervälde hos
nationalguden öfver alla andra gudar, att det på olika väg
ledde till samma resultat af monoteism. Den judiska rasens
328

och de hebreiska skrifternas verkliga förtjenst är att tidi-
gare hafva fattat denna idé och att säkrare ha hållit fast
vid den än någon af de mindre filosofiska och mera osedliga
af gamla verldens religioner och detta är en förtjenst, som
icke kan fränkännas dem, huru mycket än den bokstafliga
riktigheten och följaktligen ingifvelsen och de underbara
attributen af dessa vördnadsvärda böcker kunna dragas i tvif-
velsmål och förkastas.

Arbeten sådana som Gladstones äro, ehuru välmenta,
i sjelfva verket djupt irreligiösa, ty om religionen — lik
tärningen, pä hvilken spelaren, dä han har otur, låter allt
eller ingenting bero af ett förtvifladt kast — hvilar på den
enda hållhaken, att otroliga berättelser äro sanna och dik-
terade af guddomlig ingifvelse, så kan blott ett resultat upp-
stå. Hvarje dag bringar i ljuset nya upptäckter, som be-
kräfta vetenskapens slutledningar och strida mot beräXtel-
serna om menniskans och verldens skapelse samt om synda-
floden, hvilka innehållas i gamla testamentet. Hvaije dag
sprider kännedomen om dessa upptäckter allt vidare om-
kring bland millioner läsare. Hvad måste bli följden, om
upplysta och ledande män förkunna för verlden, att om
dessa vetenskapens slutledningar äro sanna är det ute med
religionen? Uppenbarligen densamma som George Stephen-
son förutspådde kon, som stod på skenorna och försökte
hejda lokomotivet: »det går i putten för kon».

Våra dagars sant religiösa skriftställare äro de, som
grundligt uppfattande och erkännande vetenskapens fakta,
frimodigt kasta öfverbord hvad som strider mot dem, öfver-
gifva alla teorier om inspiration och underbara afvikelser
från naturens ordning och i stöd af religionen vädja till den
verkliga skönhet och sanning i kristendomen, som ligger
inunder de myter och dogmer, hvilka växt upp omkring
dem; hvilka framför allt vädja till det faktum, att den exi-
sterar och är en produkt af menniskoandens utveckling, till-
fredsställande bättre än allt annat många af de renaste rö-
relser och högsta sträfvanden, hvilka i lika mån äro en nöd-
vändig och oundviklig produkt af denna utveckling.
Ett och annat om Stockholms teatrar

jemte en revy för februari.

Af

Passepartout.

En svensk författare lemnar in ett dramatiskt arbete
till kungliga teaterdirektionen. Pjesen är naturligtvis ut-
märkt, och författaren väntar att bli en ryktbarhet samma
qväll den gifves för första gängen, spelad af fröken Björke-
gren, fru H. Kinmansson och fru Hartman och herr
Fredriksson och etc. etc.

Pjesen blir ej lagd i ett kålfat såsom i »det nya rikets»
dagar. Den hamnar ej i hofmarskalkens våning och återlem-
nas på författarens upprepade begäran utan ett ord såsom för-
Jclaring, hvarför den ej blir uppförd. Den kommer ej heller
tillbaka till författaren, följd af ett artigt bref från öfver-
verintendenten, hvari denne uttrycker sin ledsnad öfver att
ej kunna antaga ett så talangfullt stycke, men publikens
smak är tyvärr ej sådan att den senterar etc. etc. Nej, det
blir vänligt mottaget och svar skall komma med allra första.

Teaterns literatör förordar stycket, direktionen har läst
det, men det är så svårt att afgöra. Kan det icke få bli
liggande tills vidare? Repertoaren är bestämd för hela
spelåret.

Nej, författaren är envis. Han vill ha bestämdt svar,
den bråkmakaren. Och på utsatt dag ett par veckor senare
kommer han för att få höra det afgörande ordet.

Ovissheten är dock ej mindre nu. Det fins så många
pjeser liggande ' — se bara — två, tre år ^gamla. Men
om direktionen får behålla stycket . . . Det kan ju komma ett
lämpligt tillfälle. Om repertoaren måste ändras — det kan
ju inträffa sjukdomsfall. Da kan det ju vara en möjlighet.

Ur Dagens Krönika. VI. i.	4
Men med utsigten till sjukdomsfall är inte författaren
nöjd. Han tar sin rulle och går sin väg. Och han har
nu ett godt mihne för teaterdirektionens synder, både gamla
och nya direktioners.

Hvarför mästerverket inte blef antaget? Ja, säg det
den som kan! Der var just ingenting att anmärka på det.
Men det skulle alldeles säkert komma att dröja i åratal,
innan det kom upp — och då var det onekligen bättre
att lemna tillbaka det. Der fans som sagdt högar — och
då tog man ändå inte med i räkningen de af den förra direk-
tören antagna stycken, som inte skuWe komma upp under
den nuvarande styrelsen, ej heller öfversättningar, antagna
och betalade men som aldrig skulle spelas. Man räknade
endast det, som verkligen var ämnadt att gifvas. Der fans
ett historiskt skådespel, som legat i ett par år, medan yngre
anförvandter dertill blifvit uppförda och nedlagda, der funnos
svenska enaktare i långa banor, som det aldrig lämpat sig
att instudera, derför att man hade en hel rad nya utländ-
ska dylika att taga upp. Der funnos nya original, det är
sant, skrifna af teaterns nuvarande eller for detta tjenstemän

och

gen
med

med

de skulle ju ha företrädet. Der fans dessutom verkli-
ocksa hela tre större originalstycken; det ena till och
skrifvet af en maskulin penna.

Mästerverkets . författare går som sagdt och är vred
sin lunta under armen. Bus ner till herr Josephson.







• Men det är dock inte alldeles det samma att få
det speladt på Nya som på Dramatiska teatern. Jag talar
inte om sakens ekonomiska sida, fast gud nâ’s nära nog
allt skrifvande folk måste tänka på den i både tid och otid.
Jag säger heller intet ondt om Nya teaterns krafter ■—
tvärtom, se här nedan! Men det kan inte hjelpas att en
komedi, uppförd på Dramatiska teaterns lilla scen af dess
pröfvade krafter, ger ett annat intryck mot när man ser den,
omsorgsfullt fastän i största hast instuderad af Nya teaterns
ungdom. Tänkom oss Madeleine Bunge spelad på Nya tea-
tern. Jag vill svära på att resultatet skulle blifvit helt annat
än hvad det nu blef. Så ock om Väninnor, som ju ämnadt
var, kommit fram på Dramatiska teatern. Man hade ej blundat
för styckets. svagheter för det, men nog hade det gått många,
många gånger fler än summa fem som på Nya teatern.
Men att Madeleine Bunge på Nya teatern ej skulle gått fem
gånger, det är jag öfvertygad om.
331

Nya teaterns lokal lämpar sig föga för den finare kome-
dien. Salongens akustik tillåter ej detta tillspetsande af
replikerna, dessa små finesser, som äro oskiljaktiga från
Dramatiska teatern, och sujetterna lägga ej heller an på att
pointera detaljen, låta tvärtom dessa allt för ofta gå förbi
spårlöst, medan den dramatiska scenens artister deremot
mynta ut enskildheterna allt hvad ske kan, ibland till och
med stryka under dem allt för skarpt. Jämför till exem-
pel spelet i Geografi och kärlek — mot det i Hur man gör
godt eller till och med i Barnet, som likväl i sin helhet
kom mycket godt till heders på Nya teatern, — ehuru äfven
i det stycket en och annan replik blef uppäten af den stora
salongen.

Också lämpa sig Nya teaterns nuvarande krafter — i
synnerhet om de äldre ej få bli med utan endast de försö-
kande ungdomarna, såsom var fallet i Väninnor — mindre
för den fina komedien. Vi ha sett dylika spelas bra der
förr, till exempel Konseqvenser, som utfördes förträffligt af
fruarna Engelbrecht och Fahlman och hrr Hillberg, Holmqvist
och Engelbrecht, samt Sanna kvinnör, som stälde kungliga
teaterns försök med samma stycke helt och hållet i skug-
gan. Men i allmänhet blir intrycket och följaktligen äfven
resultatet ej det samma som om vi såge samma stycken på
dramatiska scenen. Jämför till exempel de båda teatrarnes
rivaliserande uppsättning af Sällskap der man har tråkigt
eller Stora barn. Och de gåfvos ändå på Nya teatern
på en tid, då dess personal var till större delen en annan
än den nuvarande. Och medan Paillerons stycke gick
mer än femtio gånger på Dramatiska teatern, lades det
ned efter få representationer på Nya, der det dock ej spela-
des illa.

Är det ej en fars eller en folkpjes, vår mästerverks-
författare hade skrifvit, blir han således lömsk på kungliga
teaterstyrelsen öfver det afvisande eller snarare det upp-
skjutande utlåtande, hans stycke ådragit sig. Ty ett dra-
matiskt arbetes öde . beror ju mera än andra slags dikters
på en tillfällighet. Är en roman bra, så arbetar den sig i
de flesta — dock ej i alla — fall till erkännande förr eller
senare. Men en pjes! Blir den ej antagen vid den teater,
der den bäst lämpar sig, så har författaren att antingen
trycka den — på egen bekostnad fastän möjligen med en för-
läggares namn som skylt på titelbladet — i hvilket fall den
332

naturligtvis ej blir läst, ty vår allmänhet köper ej teaterpjeser,
om det ej står fru Edgrens namn på titelbladet, eller ock
att lämna den till en annan teater, der den i bästa fall blir
uppförd ett par gånger och sedan glömd.

En slump beror dess öde ofta på. Direktionens lynne,
repertoarens tillfälliga tillstånd, personalens dito dito, årsti-
den, då stycket kommer upp, väderleken, om det spelas på
vårsidan, slutligen och ej minst rollbesättningen. Det fins
dåliga pjeser utan ett spår af literärt värde, som tack vare
direktioner och skådespelare nått stor framgång, och det
fins goda pjeser, som till följd af dåliga konjunkturer helt
och hållet förfelat sin uppgift. Ty på teatern får ännu
mindre än eljes i literaturen varan tala endast för sig sjelf.

Och här är det
som bidraga till
kallade moralitet
punkt m. m.

ej endast de vanliga biomständigheterna^
utfallet: Tendensen i stycket; dess så
eller immoralitet, författarens partistånd-

Vi ha hört besynnerligheterna i Madeleine Bunge applå-
deras, derför att de gisslade de nyare idéerna, — och vi
minnas hur raderna hurrade åt utfallen i Hur man gör godt.
Vi minnas Herr Bengts hustrus öde — detta trots den
allmänna hänförelsen på första representationen — och det
olika öde, som drabbade En räddande engel mot det
som kom Sanna qvinnor till del, då dessa båda stycken
samtidigt uppfördes. Så att inte är det dikternas inre värde,
som ensamt bestämmer deras öde.



Från våra granländers hufvudstäder höra vi ofta kla-
gas öfver att teatrarna skötas utan någon plan, utan några
deras verksamhet reglerande grundåsigter. Antingen lefva
de på en öfverlägsen kraft och rätta sig då helt och hållet
efter den, eller är det — och det händer oftare — den ekono-
miska vinsten, som ensamt utgör målet för konstanstaltens
sträfvan.

Hur är det stäldt hos oss? Vi måste rättsvisligen med-
gifva, att två af Stockholms teatrar skotas med ett bestämdt
mål. Om en af dessa, den Södra, ha vi ej mycket att säga,
annat än det goda, att den ej sträfvar till annat än att roa
men fyller sin uppgift som en förstadsteater förträfligt, gör
I

333

godt bruk af sina få men gedigna krafter, lämpar sig efter
dem och gör sällan något misstag.

Nya teatern är mera oroligt sökande, sökande efter
hvad som kan fylla i kassan. Dçtta helt naturligt, ty utan
kassa lär ingen teater och ingen gedigen konst kunna hållas
uppe. Och herr Josephson sträfvar, som vi alla veta, att
bilda vår smak för äkta konst och stor konst. Han måste
uppblanda sin repertoar med saker, som han, stode finan-
serna bättre, säkerligen aldrig skulle öda en timmes tanke
på, men som betala sig och som äfven betala det andra,
det gedigna, han i konstväg bjuder sin publik. Och det
är ej litet.

Man behöfver ej i allo dela herr Josephsons åsigter
för att uppskatta hans okufliga energi, hans rastlösa verk-
samhet och märkliga förmåga att utbilda skådespelare. Han
har ofta haft så obetydliga eller outvecklade förmågor att
arbeta med, att resultatet blifvit klent, men detta är ej under-
ligt, ty äfven för en teaterdirektör fins det, trots Sjövalls
ord, omöjligheter.

Men plan är det i hvad han gör, det är intet vacklande,
ingen osäkerhet. Årbetet går med sjudande fart, är ibland
rent af fruktlöst, ofta med något så när goda resultat, någon
gång — dock allt för sällan — verkligt godt. Det kan
väl ej förnekas att Nya teatern rätt ofta pröfvat sina sujetters
krafter vida öfver deras förmåga. Men så har samma scen
andra gånger visat så mycket mera lyckade prof på
hvad äfven ungdom kunnat åstadkomma, då ledningen
varit god.	•

Under ojämförligt bättre förhållanden arbetar kungliga
teatern, och till den drar sig också publiken af gammal
vana i högre grad än till den rymliga salongen på Blasie-
holmen. Det är ytterst sällan ett program misslyckas på
Dramatiska teatern. Det har händt med Severo Torelli och
Inackorderingarne, men bland öfriga stycken ha till och med
de misslyckade gått sina tio gånger minst.

Kungliga teatern har haft många olika slags direktioner,
af hvilka de allra flesta fått en föga smickrande orlofssedel
af det offentliga ordet. Naturligt nog, då det så ofta
varit mindre lämpliga personer som blifvit satta till träd-
gårdsmästare. Nu är styresmannen för de kungliga scenerna
en man af facket, kunnig i sina stycken och som menniska
och kamrat allmänt afhållen.
334





Men det brummas ända. Man kan ju ej underlåta att
göra jämförelser. Kungliga teatern ger Kung Erik och Nya
ger Kongsemnerne, kungliga Madeleine Bunge och Nya Over
Evne. Det var Nya teatern, som gaf Mäster Olof, Et Besög,
På hemvägen, Elfvan. Det såg en gång ut som ämnade
kungliga teatern uppmuntra inhemska dramaturger till ifrig
täflan. Fru Edgrens, fru Agrells, hr Molanders stycken
gåfvos då. Men den tiden var kort och de svenska origi-
nalen ha sedan dess blifvit främmande för kungliga scenen,
som nu lefver på tysk föda af vexlande näringsvärde.

Man beklagar att vår tids teater i allmänhet har så
föga med literaturutvecklingen att skaffa. Att upprätthålla
en literär repetoar är naturligtvis otänkbart för en teater,
som kämpar med ekonomiska svårigheter, men vi ha likväl
sett att en dylik teater icke bättre tjenar de literära intres-
sena än den scen, som har statsanslag och som omhuldas
af publiken, och detta fastän Nya teatern så ofta upptager
just de stycken, som vrakats af kungliga teatern.

Hvad den sceniska ledningen vidkommer, så hör man
nu för tiden alls icke talas om någon regissör vid kungliga
teatern. Herr Lindberg makades bort, sedan han efter en
hel vinters försök öf verbe visats om att han ej kunde göra
underverk. Herr Personne har gjort scenanordningarna i
de nyuppsatta styckena denna vinter — med godt resultat,
det skall ej nekas. Och verket tycks ju gå utan regissör.
De gamla krafterna röra sig med pröfvad vana, nya opröf-
vade krafter finnas just inga, ty hvarken herr Palme eller
herr Bæckstrôm, äro nya på tiljan. Hvem som leder dem, som
skulle behöfva undervisning, vet man ej. Med god ledning
skulle säkert till exempel fru Rundberg kunna utvecklas med
en helt annan fart än hvad nu sker, då hon står totalt stilla.
Och fröken Seelig, som väckte så berättigade förhoppningar
i Vildanden, har sedan dess varit ointressant att skåda i
båda de roller, hon fått sig tilldelade. Nog vore det skada,
om hennes talang ej skulle få behöflig ans. För henne äro
dessa år, som borde upptagas af grundliga, ihärdiga studier,
säkert af stor betydelse.

Dramatiska teaterns krafter äro välkända och ansedda.
Om ej alla göra framsteg, så veta de flesta att bevara det
rykte de vunnit. Vidare utveckling hos medelålders förmå-
gor förekommer som vi veta sällan i vårt klimat. Man
sätter sig, sedan man väl vunnit en position. Och är posi-
335

tonen något sâ när hög, sätter man sig ofta med riktigt
eftertryck.

Men just derför följa vi de unga med största med-
känsla. Så länge 'de inte ge sig. är ingenting att frukta för
den närmaste framtiden. •	,

Nu ha vi nästan vant oss att vänta föga af det yngsta
skådespelareslägtet. En stor förmåga har trädt fram i för-
sta ledet af de våra, ett par aktningsvärda krafter ha vun-
nits — men för öfrigt föga att vänta.

Kungliga teaterns manliga rekryter äro båda förut väl-
kända af vår publik. Det dröjde innan den ena af dem
fick. visa hvad han förmådde. Af herr Bæckstrôms komiska
kraft, som vi hade i godt minne från Leonarda, Kråkfötter,
Reif von Reiflingen och flera stycken, fingo vi ej se mycket
på hela höstterminen, och någon för honom riktigt lämplig
roll fick han ej förr än han nu fick spela Thurman. Hans
tid kommer dock säkert. Såväl fröken Björkegren och fru
Bosin som herr Thegerström började sin bana vid kungliga
teatern med en lång osynlighet, som likväl ej skadade dem.
Litet hvila för en gång skärper blicken och lusten att pröfva
sin kraft.

Har herr Bæckstrôm sålunda varit undanskjuten, så har
herr Palme så mycket mera direkt fått gå in i hetaste elden.
Han var liksom förutbestämd till framgång. Och det går
an, när framgången berättigas af så ärligt och insigtsfullt
arbete som det, herr Palme visat. Men hvarför använda
honom i tid och otid? Han har på förståndigt sätt spelat “■
både kung Erik och gossen Axel i Madeleine Bunge, hvar-
jämte hans göteborgska glansroller Hjalmar Ekdal och Am-
brosius lågo färdiga för honom här. Nu har han spelat
Tygesen — och är hans repetoar dä icke omvexlande nog,
så blir väl hans härnäst följande roll Fregattkaptenens.

Hvad danske författare längta efter: ett ungt stycke,
speladt af unga krafter, det kan man få se på vår Nya teater.
Dess personal har alltid bjudit på ungdomar, men de ha
oftast försvunnit derifrån igen, antingen för att inte mera
synas till eller för att på annat håll utveckla sig för kungliga
scenen. Hur det skall gå med Nya teaterns nuvarande unga
garde, vet ingen, säkert är likväl att det kommit med vackra
löften och att dess utveckling hittills väckt det varmaste
intresse.

Herr Gründer var den förste. Hans föregående kände
336

















lansdortsborna ensamt till. Han fick också börja här med
småroller, men i dessa var en färgläggning, en individuali-
sering, som förvånade. Redan när han först var med i Herr
Bengts hustru som »vitnet», en af styckets obetydligaste
roller, var der något hos honom, som tilldrog sig uppmärk-
samhet. Nu är han en af denna scens mest pålitliga förmågor
— alltid bra, hur ofta han än blir använd i de sins emellan
mest skiljaktiga uppgifter. Det burleska, karrikatyren tyckes
dock lämpa sig mindre för hans reflekterande skaplynne.
När han vill verka genom öfverdrift blir han — såsom i
Lilla slarfvan — en teatertyp mer än en lefvande men-
niska. Men då buffatypen kan bli en individualitet, då
låter han ej tillfallet gå sig ur händerna — såsom i Sabin-
skornas bortröfvande, i Clara Soleil, i Shakspeares Henrik den
fjerde (man får väl utan att anses allt för obildad räkna Bar-
dolf som en buffatyp). Och i den borgerliga komedien bär
hans spel, som vi veta, alltid en konstlöst enkel prägel och
oftast en individuell färg, som just den visar djupet i hans
konstnärsskap.

Hrr Castegren och Olsson ha båda visat vackra prof
på goda anlag. Den förre går i den burleska genren,
hvaremot han var omöjlig som kapten Lagersköld och
furst Zilah. Den senare vet att med vinnande enkel hjertlig-
het säga sina saker, och hans uppfattning af ett par af hans
roller hittills har utmärkt sig för slående goda grepp. Till
och med då han för öfrigt ej förmått gå i land med sin
uppgift, såsom i Furst Zilah (Menko), så fann man verkligt
godt tänkta detaljer, som visade på slumrande anlag. Men
han liksom herr Castegr^p står ännu i första början af sin
bana.

Bland damerna är det fröknarna Sandell och Sjöberg,
som blifvit mest omtalade. Den förra har hunnit vida längre
än den sistnämda. Fröken Sandell visar sig vara en tän-
kande skådespelerska, som förstår hvad hon spelar och ej
/ nöjer sig -med att visa fram sitt eget jag i rampljus. Det
är en ovanlig intelligens i hennes uppfattning af de sins
emellan vidt skilda uppgifter hon hittills fått, och hon har

öfverraskat genom att hennes
upprörda moment, verkat som

*

spel, i synnerhet i nervöst
den mest osökta natur.

*
337

Om spelsättet vid våra teatrar kunde ett och annat
vara att säga, som hittills ej blifvit sagdt. Men dertill är
det ej utrymme nu, — endast några reflexioner om de
stycken, som falla inom denna revys område.

Naturligtvis har man skäl att fordra, att här i landet
svenska stycken skola spelas bäst af alla slags stycken.
För en tid sedan ansågs vår förnämsta scen såsom snarare
fransk än svensk. Grunden för denna åsigt betviflades
visserligen af en och annan i tysthet, ty i Paris spelades dock
ej alldeles på samma sätt som vid Lilla Trädgårdsgatan,
äfven om en eller två af de våra rönt starkt intryck från
Molières hus och här infört någon tradition derifrån.

Man måtte väl kunna spela bra, fast man ej rör armar
och ben och mun så som fransmännen lära sig på sitt kon-
servatorium !

Hur det nu var med den saken, inte spelar man franskt
nu. Jag vet inte, om fröken Björkegren såg Denise under
sin utrikestur, — inte imiterar hon åtminstone. Och om
än fröken Sjöberg lärt sig nyansera sin roll i Furst Zilah,
inte påminde hon stort om Jane Hading for det. ’

Och de andra i Denise uppträdande! Ja herr Fre-
driksson betonade det franska hos Thouvenin såväl som hos
Pontferrand. Men de öfriga! De flesta hade gjort karak-
täriska figurer, men inte voro de fransmän mera än de voro
svenskar, — herr Thegerströms gamla strama soldattyp, herr
Elmlunds hederlige fabrikör, herr Palmes unge grefve, herr
Hartmans vidlyftige snobb och äfven fru H. Kinmanssons
präktiga mamma, som sedan blifvit dubblerad af fru Lind-
ström, hvars spelsätt knappast drar tanken till Molières hus.
Det franska draget var lika litet framträdande, som den
tyska karaktären framträder i tyska stycken.

Jag mins, när jag såg Profpilen, hur förvånad jag blef
öfver att på balen — i tredje akten vill jag minnas — få
se herr Koos komma in, klädd i preussisk officersuniform.
»Hå tusan, ä; vi i Tyskland?» Det hade jag ej kommit
att tänka på förr, så föga framträdde den tyska prägeln
hos de uppträdande.

Och det är ofta så. Man tycker likväl att det för
skådespelaren borde vara intressant att skapa typer från
olika länder — myndiga tyskar, energiska, nervösa små
parisare, säkra franska landtmän, kjöbenhavnsgrossörer.

Man förvånar sig öfver att den yttre menniskan ej
338



åtminstone göres typisk for det slags folk, som skall fram-
ställas. Öfver allt finnas ju olika individer, men det är den
hufvudsakliga typen det här är fråga om. I Herr ministern
pa Nya teatern sågo herrarna verkligen ut som parisare,
men det var så ovanligt att det påpekades i hela var press
som en extra förtjenst. I Denise påminner herr Theger-
ström nog om en soldat från kejsardömet, men så går herr
Elmlund i stället omkring med bockskägg och den heder-
lige Thouvenin, tolkad af honom, var nära nog alldeles samma
yttre menniska som generalkonsul Bunge, Daniel Rochat
och — doktor Rank.

Herr Fredriksson, som forr spelade stångpiskroller i
mustascher och som spelade den polske prins Panin utan
tecken till maskering, har på sista tiden gjort ett par karak-
täriska figurer. Den ypperligt individualiserade Reiling till
exempel, och nu sist den buttre Sanden, som fru Agrell
har allt skäl att vara honom tacksam för.

Men den figuren faller inom det svenska dramat, för
hvilket herr Fredriksson kan bli en stödjespelare liksom
han varit centralpunkten, kring hvilken de franska kome-
dierna vändt sig. Sanden skulle vara mästerlig, om herr F.
endast ville frångå sin gamla vana att liksom stryka under
sina repliker, att lägga en onaturligt forcerad tonvigt på
det han har att säga. Inte talar någon så ansträngt i
lifvet. Sanden talar nog något olikt mot den franske ele-
ganten herr Fredriksson, men han »stryker under» ihärdi-
gare än någonsin och detta blir pinsamt att höra, i synner-
het då det förekommer hos en af våra allra förnämsta sce-
niska konstnärer, som mycket väl kan tala fullt okonst-
ladt, när han vill.

I Ensam bar fru Hwasser upp hufvudrollen. Hennes
stil är ej den yngsta skådespelerskans — om jag får nyttja
detta oegentliga uttryck »skola» — och den drar ej alltid
jämt med den yngsta diktningens anda. Men särskildt i
Ensam gaf fru Hwasser ett så genomhjertligt uttryck åt
moderns samlade kärlek till dotfern och åt vissheten att de
båda en gång skola finna hvarandra, — och i hennes spel
fans det utsökta detaljer, sådana det fordras helt annat än
blott rutin att åstadkomma. Att hon blef abstrakt i styckets
slut är ej hennes fel.

Då det gäller tänkande skådespelare, kan man taga för
regel att, om rollen är karaktäristisk, individuell, natursann,
339

blir framställningen så äfven. En skådespelare kan göra
mycket af litet, då lägger han till af sitt eget — och det är
godt och väl för författaren att så händer. Men denne bör
veta att det till en dryg del beror på honom sjelf hur hans
figurer komma att spelas.

Af öfriga svenska typer, Dramatiska teatern bjudit oss
på sista tiden, stå väl främst fru Helfrid Kinmanssons och
fröken Ahlanders båda präktiga gummor i Det satt en
fogel på lindeqvist samt den sistnämdas madam Rask i
Ensam. Gummorna i herr Lundqvists proverb tillhöra
dessa roller, som en hvar erfaren skådespelerska kan utföra
och bör kunna utföra bra. Bättre finge man väl ingenstä-
des se dem än här i firman Kinmanssons & Ahlanders skep-
nader. »Raskan» bildar i kraftfull realism ett motstycke
till fru Engelbrechts utmärkta Svea i Hur man gör godt.
Hur det är och hvad som än säges om »onödig och stötande
realism»; så står det likväl fast, att det är just dessa lifs-
lefvande figurer, låt vara tagna från kyffet eller från gatan
men tolkade med konstnärlig urskiljning, att det just är
dessa figurer, som skarpast bränna sig in i vårt minne.
Och realismen, när den ej missbrukas, är dock en herr-
lig sak.

På tal om »svenska typer» så fa vi ej glömma herr
Holmquists celebre Lundström, som nog är nationel på sitt
vis. Denna Lundström kunde godt påpekas såsom ett mön-
ster för hur en buffaroll bör ■ uppfattas, om det ej vore far-
ligt att uppställa mönster för något dylikt, då hvarje skå-
despelares individualitet naturligtvis ger honom klafven till
uppfattningen af den roll, han skalk spela. Herr Holmquists
Lundström bredde en ton af oförargelighet under figuren, han
mildrade det som kunde göra fyllkajan obehaglig, gjorde
honom till den älskvärdaste slarf bland alla landsstrykare.
Det var mera äkta konstnärsskap, mera humor i herr Holm-
quists blonde Lundström än i den snusige Lundström
herr Holmquist visade på Ladugårdslandsteatern för några
år sedan, den vinter, då Zetterholmska sällskapet spelade
så väl der som på södeV — och ändå hade han ej låtit
något af typens traditionella drag gå förloradt.

Herr Hode]Is klassiska folkpjes var inöfvad på Nya
teatern »i förbifarten», kan man säga, mellan det andra
stycken repeterades för brinnande lifvet. Birollerna kunde
ej besättas af teaterns bästa krafter, föga underligt således
340

att stycket i det hela ej gafs så bra som förr i verlden hos
zetterholmarne. Trion Warberg, Bergström och Hodell eller
Holmquist är ännu långt ifrån öfverträffad — och detta
oaktadt herr Svedbergs vräkige Pettersson i vaxdukshatt
och sammetsväst var en rolig landsvägstyp, som alls ej
saknar eller saknat motstycken i verkligheten, och fast herr
Castegrens hederlige Andersson var skildrad med både värme
och känsla.

Svenska typer borde man väl fått se i gamle Krono-
fogdarna. Tidpunkten var kanske mindre lämplig för detta
klassiska sångspels återuppståndelse. För några få år sedan,
då Nya teatern förfogade öfver såväl Fredrik Deland som
öfver Viktor Holmquist — och öfver fru de Wahl också
■— då kunde Kronofogdarna fått en vida bättre tolkning än nu.

Ty det är ett stycke, som kan spelas af hvilket teater-
sällskap som helst, men som få af våra moderna skådespe-
lare kunna spela bra. Den skola de ha gått uti har utveck-
lat många goda egenskaper hos dem, men den breda, lugna
komik, som svarar till stilen i Kronofogdarna, den har knappast
någon af våra samtida — herr Holmquist undantagen. Och
det som på Kronofogdarnas première verkade mest störande
var det att herr Holmquist förekom bland åskådarne i stället
för på scenen. Gammalt folk skrattar ännu vid minnet af
Sevelin, när han satt uppe i gungan. Sevelin verkade
genom ett slags bondlugn karrikatyr, som var omotståndlig
—jag föreställer mig att Fredrik Deland till någon del
åtminstone ärfde hans förmåga i det fallet. Pierre Deland
gjorde Polykarpus, säges det, med grotesk värdighet,
och Rohde, som undertecknad påminner sig från sin gamla
tider, var pösig och »hög», der han i sin röda frack
gick med stolta steg som en tupp ibland bönderna. Herr
Gründer gör en torr Polykarpus utan eloquentia corporis.
Förträffligt gjorde han »pirum »-scenen, der var han en
bellmansfigur och den scenen gjorde han till styckets
glanspunkt, och det fast herr Ringvall, som satt i gungan
utan att göra någon vidare komisk figur der, lika litet
hjelpte sin medbroder i att frambringa en sant humoristisk
verkan som denne fann sig hågad att hjelpa vännen Bryn-
gel ür dennes obehagliga belägenhet.

Att det gamla typiska sångspelet ej gjorde den effekt
i Nya teaterns repertoar, som man haft orsak att vänta och
hoppas, får väl tillskrifvas mindre tidens smak än bristen
pâ fullt lämpliga krafter. Det är inte allom gifvet att till-
fredställa var kritiskt skärpta smak i fråga om dylika tra-
ditionella figurer som herrar Polykarpus och Bryngel.

*

Vår allmänhet är ju intresserad af teatern, det veta vi.
Icke som skulle ett nytt stycke, som till äfventyrs bär några
nya idéer inom sig, blifva allvarligen skärskådadt och satt
under diskussion i societeten. Men nog talar man om det
ändå, och är stycket roligt och stöta dess tankar ej de
rättänkande ifrån sig och spelas det af publikens utvalda,
då går man i sådana massor och ser det, att stycket blir
en kassapjes för teatern.

På Nya teatern är det fullt hus pâ premièren. Publi-
ken är allmänt intresserad, stämningen hög. Dagen derpå
rosas det nya programmet i alla tidningar, men då blir det
likväl ett klent hus. Och på tredje representationen är salon-
gen ännu glesare besatt och vaktmästarne förtro åt habi-
tuéerna bland publiken, då de komma, att »det är bara fribil-
jetter — allt i hop fri biljetter».

Hur går detta bedröfliga sakförhållande i hop med det
allmänna intresset för teatern?

Jo, det är ej den svenska literaturutvecklingen — i
dramatisk riktning som i öfriga —- som allmänheten intres-
serar sig för. Det är knappast för de nya styckenas skull
den går på teatern, och flertalet ger tusan i alla nya inlägg
i tidens frågor. Eller affärdar man dem med litet öfverläg-
set ovett à la fru Madeleine Bunge, sorglig i åminnelse.
Eller också svär man otåligt en vers öfver Jet förbannade
käbblet, —■ man har minsann annat att tänka på.

Den med* literära intressen försedda publiken går på
premièren och får då godt rum i Nya teaterns salong. För
öfrigt går allmänheten dit, när der gifves någon skrattpjes
och äfven, när der spelas benpjeser. Men i öfriga fall tjena
alla ansträngningar till föga, och man frestas rätt ofta till
att tro att vår gamla hufvudstad ej kan bära upp fyra
teatrar. Vi ha dock haft flera än fyra scener i verksamhet
samtidigt — och vi lära ju snart få en femte. Men hur
konkurrensen då skall kunna hållas uppe, det skall bli egen-
domligt att skåda, i synnerhet som väl zing-la-la-genren
342

redan har spelat ut sin roll och de nya operetterna frän
Paris och frän Wien bli allt tarfligare och tarfligare.

*

*

De tre program, Nya teatern — förutom hvad jag
här ofvan talat om — bjudit pa i februari reprensentera
tre sins emellan mycket skiljaktiga diktarter. Först kom Ett
val — af Knut Michaelsson •— ett familjedrama af stort
intresse, särskildt förträffligt bygdt, allt igenom moget i
facturen. Man har jämfört Ett val med Denise, som ju
har alldeles samma ämne. Men behandlingen är olika. I
Denise är det en fransk författare, som konstruerat fram
sina figurer — jag tror ej riktigt pä deras verklighet —
der tänker man och handlar efter sådana grundsatser, att
vi skulle sitta förvånade, hade scenen ej vant oss vid fran-
ska tänkesätt. Vi känna ej och tänka ej som dessa perso-
ner. Derför fick Ett val ett ytterligare intresse. Vi jäm-
förde. Och det fans kättare, som, när de hörde att Ett
val blifvit refuseradt vid kungliga teatern derför att
Denise skulle spelas der, voro sä patriotiska att de ansägo
det svenska stycket, som behandlade det gemensamma ämnet
och behandlade det bra, borde haft företräde framför det fran-
ska, som noga taget rörde oss föga.

Nu var förhållandet det att kungliga teatern, när Ett
val inlemnades dit, redan köpt Denise. Och så visste man
naturligtvis att det ryktbara dumas^ska dramat skulle dra folk,
men om Ett val kunde knapt något profeteras. Det gick
sedan på Nya fem hela gånger, vill jag minnas.	.

Det spelades bra der. Fröken Sandell, som nyss i
Vårluft gifvit den täckaste och mest naturfriska flicktyp,
vi sett på länge, bar upp Evas roll så kraftigt och så rent
att vi allt igenom trodde på den arma flickans känslor.
Och detta fast fröken Sandells studier ej helt och hål-
let kunna döljas i hennes spel. I hennes stora lidelse-
fulla scener endast bryter känslan fram med så intensiv
våldsamhet att hvarje spår af något inlärdt, reflekteradt,
försvinner och vi se framför oss ej skåderspelerskan
utan menniskan, endasf och allenast menniskan, Eva, ingen
annan.
343

Om Ett val är sâ mycket skrilvet i tiduingarna, att
det nu är föga att tillägga. Det är också ett sådant stycker
som ej behöfver vidlyftiga utläggningar. Det är så klart
hållet som en modern målning, hvarje invändning besva-
rad, motad i dörren, innan den hinner komma fram och
höja sin röst, personerna ej så invecklade att de behöfva
några kommentarier för att bli förstådda. Herr Michaelsson
har ju börjat sin teaterbana som faiseur, det är i hans båda
förra stycken mera af handtverk än af verklig konst, och
han har aktat sig för att slå in på vanskliga, oförsökta stigar,
hellre hållande sig på stora allfartsvägen. Man märker nog
äfven i Ett val spår från denna hans första ståndpunkt,
men då han nu lyckats förena sin vunna och obestridda
skicklighet i handtverket med säker blick och urskiljning
och äfven förmåga att gå djupare in i karaktärsteckningen,
då ha vi skäl att hoppas att han skall lemna stora lands-
vägen för alltid och oförskräckt börja hugga sig fram genom
snåren. Han tycks behöfva mera studier efter den enkla
verkligheten, en skärpt blick för det väsendtliga i men-
niskornas skaplynne. Ett val har visat att han ej är ytlig
och flack, som man förut så gerna trodde. Och derför är
man nyfiken på det nästa, han kommer att skrifva. Det
är ovanligt att hos en författare träffa på så utpräglade
dramatiska anlag — och som det ser ut så ensidiga, ty
ingen har hört talas om att herr Michaelsson skrifvit en
novellskizz eller något annat i annan form än den drama-
tiska. Och som vår teater behöfver nya lifgifvande element,
så må det tillåtas mig att vara glad åt den nyförvärfvade
kraften.

Ett val var utspeladt och Kronofogdarne hade sjungit
på sista versen, då Min vän Lehman kom rusande, —
Ijehman i sin lustiga Jægerkostym, i ylle och filtskor utan
klackar. Man skrattade godt åt påhitten, och det såg ut
som hade teatern förvärfvat sig en kassapjes. Inte var
stycket jemförligt med Sabinskorna i komisk kraft och i
burleska situationer, men det kan ju få vara roligt för det.
Inte var det mera originell eller mera troligt och samman-
hängande än många andra tyska komedier, som svämmat
öfver oss af de sista årens ymniga skördar. Det bjöd på
de gamla vanliga typerna, dem vi sett under tjugu olika
namn, på den musikvurmande frun, den beskedliga toffel-
mannen, den store musikern-humbugen, den förlägne älska-
344

ren, ja icke ens tenoren, den vräkige tenoren fattades. Och
herr Tofifelman förvandlades, som ske plägar, i sista aktep till
en fruktansvärd tyrann emot sin dittills oinskränkt radande
fru. Och frun tvingas afsvärja sin musikaliska dille och
flickan far sin assessor och alla äro glada och nöjda, när
ridån faller.

Herr Holmquist, som hvilat sig öfver Kronofogdarne,
bar hufvudsakligast upp den tyska farsen. Rolig var han
att se på och ur rollen drog han — fast med måtta — all
komik, som kunde åstadkommas derur. Han hade dock ej
tillfälle att göra något »noch nie dagewesenes» — och inte
kunde den berlinske grosshandlaren bli så splitterbefangd
som teaterdirektör Striesse — eller hvad han nu hette —
eller som en eller annan af herr Holmquists gamla tyska
fars-gubbar, hans vaktmästar Pfeffermgnn i »Våra fruar»
till exempel.

Till sin äkta hälft borde han ha fått någon mera beda-
gad qvinna än fru Ulff* för att intrycket skulle blifvit det
afsedda. Gaf fru Ulff ej typen af en halfgammal tysk dam
ur bourgeoisien, af en fru Buchholz med dennes represen-
tationslust och småsinne, så var hon så mycket mera en
societetsskönhet à la Cecilia Hornfeldt, som gift sig med en
rik bracka och som blifvit solen i societeten.

I Lehmans Jægerdfâgt hade herr Gründer krupit in.
Inte var Lehman något att göra en karaktärsframställning
af, han har ju ingen annan sysselsättning alla de fyra akterna
igenom än att tassa omkring i sina filtskor, väcka munter-
het genom sin yttre menniska, spela hungrig och gåpåare.
Men herr Gründer var här ändå olik sina förra »gubbar»
och det är vackert så.	,

Bland de öfriga medspelande var herr Lindhagen en
rolig tenor. Herr Lindhagen har i vinter förut gjort ett
par goda bifigurer — presten i Kiellands »På hemvägen»,
grefven i »Barnet». Hans sångarsnobb kunde visserligen
ej mäta sig med herr Personnes ypperliga figur af samma
slägte i »Stora klockan» — särskildt talade herr Lindha-
gen mycket mera ansträngdt, hade ej heller så dumt-roliga
saker att säga, var endast en dekorationsfigur i det
musikaliskt-dilettan tiska huset men gjorde denna figur
med den karrikerade realism, som roller af detta slag fordra.
345

Återstår slutligen att nämna de båda senaste nyheter,
som falla inom februari manad. Kungsämnena för visser-
ligen för några år sedan, under fru Stjernströms herravälde,
uppsatt på Nya teatern och gifven — med dålig ekonomisk
utgång naturligtvis — några gånger. Allt gick ju dåligt
på Nya teatern den tiden. Och likväl var det just då, som
der funnos sådana kraftej’ som fröken Björkegren, fru Mo-
berg, fröken Reiss, fru Littmark, hrr Hillberg, Bæckstrôm,
Wagner, Palme — Fredrik Deland, Holmquist och flera obe-
räknade. Ibsens både pretendenter hade visserligen ej de
bäst möjliga framställare, men Wagners baglerbiskop värdet
bästa han någonsin åstadkommit, Hillbergs Dagfinn Bonde
var en mönsterskapelse, fru Moberg var älsklig som Mar-
grete och fröken Björkegren spelade pojke som en hel karl
— ty Ahlgrenson hade hittat på att Peter skulle spelas af
fröken Björkegren, och så blef det också, och det var med
mera än kuriositetens intresse man följde den ståtlige unge
mannens steg på tiljan.

Af dem, som nu biträdde i Kungsämnena, var visst fru
Fahlman den enda, som hade q var sin gamla roll, Ingeborg.
De öfriga stodo alla för första gången på sina platser i det
mäktiga dramat.

Men det blef ej önskadt resultat. Det var något ofull-
bordadt i det hela, osäkert, som om de uppträdande ej kände
sig på sin plats. Detta trots herr Aug. Lindbergs i detalj
karaktäristiskt och fint utformade bisp Nicolas och trots herr
och fru Engelbrechts vackra återgifvande af Håkan och
Margrete.

Det förvånade mycket och med rätta att herr Hillberg
ej lyckades gifva en mera konstnärligt utformad bild af
Skule. Han var öfverraskande matt och ointressant, och
ändå hade han ju arbetat mycket på denna roll sades det.

I det hela tyckes herr Hillbergs talang ej komma
Nya teatern till godo i den mån, vännerna af hans förmåga
kunde önska. Man jämföre denna vinter med herr Hillbergs
första år vid denna teater eller med den vinter, då han till-
hörde kungliga scenen. På Nya teatern gjorde han en hel
rad karaktäriska figurer, som ännu lefva i godt minne hos
teatervännen: hertig de Septsmont, Prosper Block, Tabarin,
konung Karl den nionde af Frankrike, kung Henrik i
Bertrand de Born, Friling i Konseqvenser. Och på kung-
liga teatern: Jago, Wallenstein, Corrado, Krogstad. I fjor

LV Dayens Krönika. VI. 4.	5
346



viuter påminte Brand på ett glänsande sätt om herr Hill-
bergs kraft. Men i vinter — ja, Pontus Bark är ett mästare- .
drag, men Pontus Bark visades endast på två matinéer.
Petruccio var knappast en första rangs skapelse. Och Skule
nu senast — utan farg, utan karaktär.

Det går likväl an att herr Hillberg hvilken dag som
helst kan visa fram ett mästarprof till de gamla. Han har
»gnistan» och han har förmågan, om han vill.

Fru Engelbrecht har ej heller i vinter fått visa hvad
hon förmår — undantagandes i Sanna qvinnor. Hennes
ovanliga förmåga att spela osökt och naturligt och att tala
på scenen kommer snart att saknas på Nya teatern, då hon
är borta. Så mycket mera skäl vore det då att draga nytta
af henne, medan hon ännu finnes att tillgå.

Kungsämnena var ett af dessa spektakler, hvari Nya
teatern tid efter annan pröfvar publikens tålamod vida
öfver förmågan. Från half sju till half ett sitter väl ingen,
som har sin frihet, på teatern utan att längta dädan. ,

Var Kungsämnena en halfgammal nyhet, så var Geo-
grafi och kärlek helt igenom fårsk. Det har skrifvits rätt
friskt om Bjönstjerne Björnsons nya stycke, och man har i
allmänhet bemött det så, som arbeten af mindre ansedda
författare sällan bli bedömda, jag menar så, att man fastat
sig vid förtjensterna, gladt sig åt dem och framhållit dem
men brytt sig mindre om att rada upp bristerna till benäget
påseende.

Styckets andemening är lätt insedd. Man skall vara
menniska först och främst — åtminstone när man är gift.
Vårdslösar man sin familj, så kan det gå galet, man må för
öfrigt vara ventenskapsman eller storhet i hvilken genre
som helst.

Detta är ju sundt och friskt. Det är till och med så friskt,
att vår akademiska tidning helsade stycket såsom »en flägt
af den forne skalden Björnson», — ty nu, när Björnson
skrifver sådant som Over Evne, är han inte skald längre.
Det är äfven så sundt, att det enligt samma tidnings åsigt
gifver »hugg åt den giftiga, sinligheten eggande literatur,
som buren af modets strömning allt mer vill tränga sig fram»
— åt denna literatur, som enligt samma tidnings åsigt
predikar Hennings rätt att för hans höga nöje vilja föra
både moder och dotter på villovägar och som föreskrifver för
skolflickor lektyr, sådan som »Autour du marriage» eller


347

Paul Bourgets »Cruelle enigme/ — hvilken för öfrigt är en
med fin och ädél känsla skrifven bok, som en skolflicka
skulle gäspa ät och aldrig orka igenom.

Geografi och kärlek skulle bli ett lustspel enligt för-
fattarens mening, när han satte sig att skrifva. Och det
måste enligt undertecknads åsigt vara ett lustspel, man
måste kunna skratta riktigt godt åt Tygesen, och det måste
skarpt framhållas att han är hustyrann, egoist och bråkma-
kare vida mer än han är vetenskapsman. (Så gjorde också
— i parentes sagdt — Emil Paulsen i Kjöbenhavn. Hans
Tygesen blef en filister, en uppblåst obetydlighet). Ty i
annat fall går ju allt i hop ut öfver det, som väl borde
vara Tygesens lifsgerning, öfver hans arbete, som hindras
af hustrun och de öfriga damerna i huset, och då är det man-
nen, som får vår medkänsla och vi skratta ej åt hans afba-
sande.

Det går många herrar Tygesen omkring i lifvet och
de äro inte särdeles angenäma att råka ut för inom deras
egna fyra väggar. Men kanske uträttar ' någon af dem stora
saker, som hans närmaste borde böja sig för. Det är ledsamt
för dem, men det kan inte hjelpas. Hela verlden intresserar
sig för Pasteurs jättearbete, men ingen frågar efter om han
försummar sin hustru — ej ens om han har någon sådan
— eller grälar med någon rödhårig »Ane» eller förleder
någon tant Malla att lägga sig till med snusdosa.

Det som man här frågar är huruvida mannens arbete
är af sådan vigt och betydelse att det är lönt offra något
derför. Skall-man inte ingå på den frågan, så bör hela stycket
hållas gladt och burleskt.

Stycket verkade vida bättre från scenen än när man
läste det. Ane och Malla retade till skratt, bara de visade
sig, och Thurman sade sina godmodiga sarkasmer med
utmärkt pointering. Och den ledsamma tredje akten räd-
dades af fröken Björkegren i viss mån, d. v. s. så långt möj-
ligt var. I allmänhet skulle det kunna sägas att Karens
roll är det bästa, fröken Björkegren åstadkommit efter sin
långa hvila. Det var sådant, som man vill skrifva långa
haranger om, en hel girland af utsökta ord, men som man
hellre med vördsam tystnad tager af sig hatten för.

Samma artighet åt fru Helfrid Kinmansson, hvars
gummor visserligen äro en smula lika hvarann men som
nära nog alltid gifva intryck af hvardaglig verklighet. Man
348	.

tror obetingadt på gamla slöa Malla, nar hon rycker upp
sig för en gäng och af fullaste hjerta retar sin hustyrann.
Och man njuter nästan lika mycket som gumman sjelf
öfver Tygesens häpnad, när hon visar honom sin snusdosa
till tecken pâ, hur långt han drifvit henne.

Att Ane var roligast, när hon teg och bara tittade
fram, förskrämd och fruktande det värsta, bakom den vild-
sinte geografens kartor, det är ej fröken Ahlanders fel, ty
hon var lika dråplig här som senast i »Ensam». Anes
mask med dess röda hår och rödlätta hy och dess fåraktiga
uttryck, som gjorde Tygesens yttrande om det »lömska»
draget hos henne ytterligare barockt, var ett litet mästerdrag.

Fru Dorsch-Bosin talade i sina sträfvaste tonfall, men
herr Palmes röst hade denna gång större omfång än Hjal-
mar Ekdals och kung Eriks. Tygesen och Thurman, detta par
originaler och bokmalar, spelades af två unge män. Tyge-
sen — det var inte Hillberg, ty han fans inte att tillgå,
och det var intet Knut Almlöf heller, ty han ville inte
öfva in en så ansträngande roll, fast Björnson hade skrifvit
och bedt honom derom och till och med sagt att »den är
skrifven för dig». Nej, Tygesen var herr Palme, och herr
Bæckstrôm var Thurman — och han var Thurman med lif och
själ. En liten klipsk gubbe med plirögon och fullmånsan-
sigte —och hvilket småslugt smil och hvilken inre fröjd,
då han drifver i all vänlighet med Tygesen, fantasimenni-
skan, token, den äkta mannen. Det var den rätta breda
lustspelsstilen i herr Bæckstrôms framställning, och hade
han inte varit en så rolig och så individuell Thurmann,
så hade man velat se honom som Tygesen. Det hade varit
ett experiment men alls ej mera vågsamt än det att gifva
den rollen åt herr Palme.

TAm skämmer inte bort något, han har intelligens och
urskiljning, och hans erfarenhet från sina många studieresor
till utländska teatrar har lärt honom, att det är arbetet, som
ger det mesta bidrag till utvecklingen. Det vore orätt att
ej erkänna hans omtänksamt studerade Tygesens många för-
tjenster. Att han ej gaf den humoristiske Tygesen, som i
stycket blir afstraffad med olympiska löjen, det kunde han inte
hjelpa, ty humorist har herr Palme ännu inte varit på scenen
— men det måste Tygesens framställare vara. Kan han i
sin person ha något omedelbart vinnande, som gör åskå-
daren blidt stämd mot detta stora barn, som är. en sa oför-
349

bätterlig brâkstake, sâ skadar det heller icke. Och är han
en smidig och pa samma gäng en envis natur, en stäm-
ningsmenniska som Tygesen sjelf, med dennes lättrörlighet
och känslighet — ja, da blir han Tygesen, sådan Björnson
sett denne, när han tittat sig i spegeln.

Fru Hartman var Helga, dottern. Man blef litet för-
vånad, när hon trädde in. Liten flicka, kort klädning, kolos-
sal hatt, linhår, blomstrande ansigte, drägten stramt åtsit-
tande. När man hämtat sig fiån öfverraskningen, erkänner
man den goda tanken i att göra Helga till en dylik snärta.
Så outvecklad som hon år, förstår man och öfverser man
lätt med hennes obesinnade handligar, ty flickan är ju ett
lefvande bevis för att »det var inte hennes fel» och »hon
skall inte göra så mer». Detta var nog bra tänkt och den
högkomiska verkningen af hennes framsnyftade förtroende till
sin moder om att älskaren inte kom till den aftalade mötes-
platsen, den var ju också på sin plats, I det hela är man
glad öfver att här se fru Hartman ha skapat en ny flicktyp,
olik hennes öfriga ingenuer, och man skulle så gerna skrifva
under det »utmärkt», man — nu som oftast — hör yttras
om henne, om hon blott undveke en och annan detalj, som
kan vara rolig hos ett älskvärdt barn men som ej gerna
bör upprepas. Visserligen har Tygesens dotter saknat för-
äldrauppsigt, men hon kommer ju från ett utmärkt institut,
och nog lärde man väl der de unga damerna, som redan
nâtt en respektabel ålder — trots deras korta klädningar —
att dricka utan att hålla om glaset med båda händerna, att
sitta ordentligt i en stol och andra dylika småsaker, äfven
om man inte lärde dem att hysa förtroende för sina lära-
rinnor, att tala sanning — och sådana småsaker. Att Helga
gör sig beqvämt, när hon sätter sig vid frukostbordet, låt
gå för det, fast hon ju ej skall känna sig hemma just, då
hon träffar fadern ensam och ser, hur han styrt till i rummen.
Men nog skall man vara bra uppburen af publiken för att
känna sig så hemma på scenen som Helga gör, och nog
skall man ha uppfattat sin roll i det hela så väl och genom-
fört den så friskt, som fru Hartman här gjort, för att gifva
intrycket af en verkligt konstnärlig prestation.

Det är intet nytt, då jag säger, att det i lika hög grad
som fru Hartmans friska naturell har varit öfverdrifterna
och osannolikheterna — alla dessa ständigt upprepade
hopp öfver skacklorna — som skaffat henne publikens


350

gunst. Man storskrattar gifvet för hvar gång den räddande
ängeln sätter pudervippan midt på näsan — och likaså
vid många andra dylika drag. Hvarför allt detta, då man
verkligen är konstnär och fyar varit mästerlig och sann i
mer än en scenisk uppgift^ som alls ej varit lätt?

Det är en god hjelp vid detta
uppburen, men att vara publikens

den, som

med allvar vill arbeta sig

arbete framåt att vara
kelbarn är farligt för
framåt.



•f:

Det
februari.

har således varit lifligt nog på våra teatrar under
Operan har bjudit på debutanten herr Kloed och

har repeterat Paul och Virginie, och ett par gånger i veckan
har man återsett herr Knut Almlöfs qvicka ansigte i skenet
af den kungliga scenens ramplågor.

Södra teatern har bjudit på fru Östberg och fröken
Pettersson och har, då detta skrifves, en ny tysk komedi
färdig att gå af stapeln. Det blir recett för herr Berg-
ström och det blir naturligtvis både »lapp på luckan» och
lif i salongen.



^

När jag skall afsluta detta utkast om ställningar och
förhållanden vid våra teatrar, är det en tanke, som tränger
sig på mig: af de svenska stycken, jag här omnämt, är det
sist uppförda ännu ej en månad gammalt — om man räk-
nar dess tillvaro från dess första framträdande för publiken
— och likväl äro de alla redan att anse såsom döda. Våra
originalstycken ha i allmänhet inte »gått» i vinter, troligen
— och helt naturligt —emedan allmänheten ledsnat på det
ständiga varierandet af ungefär ett och samma motiv. En
veckas lif är det vanliga på Nya teatern, till och med för
goda arbeten, som Ett val till exempel. Och sedan ham-
na manuskriptet och rollafskrifterna i teaterbiblioteket, andra
stycken stå på affischen och ingen tänker mera på hvad som
statt der förut — förr än när författaren nästa gång låter
höra af sig.

Det är ett kort lif den dramatiska dikten får — utom
i sällsynta undantagsfall. Det är sällan vi fira »hundrade
351

representationens fest.» En bok blir väl sällan sâ bortglömd
som en utspelad pjes. Den läses åtminstone från lånbib-
lioteken, äfven om folket ej gitter betala ut pengar for att
fa ega den.

Men den dramatiska dikten lefver dock ett rikare lif,
medan den lefver. Hvad som der säges, får en helt annan
kraft än hvad som står' i en- bok. Och att fa se sina
skapelser taga kroppslig gestalt, att fa tala så att det hörs,
ej blott sitta och skrifva — det är lockande för hvarje för-
fattare. Låt den lefva kort, deras dikt — blott den lefver
rikt och talar ut sitt ord -med kraft och öfvertygelse, med
sanningens makt. Då skall alltid något spira upp ur den
samma.



3 mars 1886.










Opera-Revy.

J anuari—Mars.

K. Stora Teatern: Kepriserna af »Gustaf Wasa», »Car-
men», »Don Juan», »Rienzi. Nyhet: »Paul och Virginie».

Nya Teatern: Reprisen af »Pianella». Nyheter: »Ari-
stoteles», »Kronfogdarne», >■> Nanon ».

Kgl. Stora Teaterns första mera anmärkningsvärda lifs-
yttring detta år utgjordes af »Gustaf Wasa», Naumanns gamla
hjeltedikt, instuderad på nytt efter några års intermezzo. Flera
af hufvudpartierna innehades likväl af samma personer som
våren 1880, då denna »lyriska tragedi» senast uppfördes. . Af
dessa togs priset af hr Lundgmst, och det hufvudsakligen på
grund af hans dugtiga recitativ-konst, som utan fråga står
främst vid teatern såväl i tydlighet, klarhet som dramatisk
kläm. Någon större diabolik är det obilligt att begära både
• af hr Lundquists stämma som ock af hans person i öfrigt.
. Att fröken Ek hvarken med hänsyn till röst eller föredragssätt
hör hemma i Naumanns musik, är ju uppenbart, men då in-
gen enda af öfriga sångerskor kan sägas göra det bättre, bör
ej denna rolbesättning klandras, så mycket mer som fröken
Ek både i spel och utseende verkade särdeles tillfredsställande
som Kristina Gyllenstjerna. Äfven öfriga fruntimmersroler voro
i goda händer, särdeles engelens parti, der timbren i frk. Karl-
sohns röst var mycket väl på sin plats. Hr Sellman hade
återigen bryderiet att efterträda Oscar Arnoldsson, hvarpå sång-
partiet ej kunde undgå att lida. Synnerligast i hymnen sak-
nades klang och sonoritet samt vederbörlig konstnärlig stil i
föredraget. Att hr S. inlade rätt mycken värme i sin sång,
vilja vi ej förneka, och den dramatiska framställning, hr S.
lemnade af den frihetskämpande hjelten var — om ock ej
särdeles imposant — dock ganska liflig och anslående. Hrr


353

Strömberg och Seller gren utförde sina baspartier så godt sig
göra lät och de många bipersonerna föredrogo temligen korrekt
sina anföranden. Kör och orkester förtjena loford, uppsätt-
ning och den stundom rätt invecklade mis-en-scènen ännu mer.
Grupperingarna, i allmänhet effektfulla, lemnade rum för en
eller annan anmärkning. Så hade det utan tvifvel varit vack-
rare på samma gång som enklare om skyddsengeln på sitt
moln hissats ned mer au niveau med den sofvande Gustaf och
fästat segerkransen på hans hjessa, i st. för balettdamernas
många hyss och slingringar med dem. Också de små flickorna
på molnet hade kunnat lemna rum för något mera karaktäri-
stiskt och mera uttrycksfullt arrangement.

En opera, som lätt nog svingat sig upp till favorit hos
vår operabesökande allmänhet, är »Carmen», Georges Bizets
charmanta fransk-spanska tondikt. I denna opera hai? fru
Edling som kändt är ett af sina bästa partier. Hennes malm-
rika mezzosopran gör partiets vokala effekter all heder och •
äfven den individuella karaktäristiken lyckas sångerskan i denna	■ I

opera ganska bra. Fru Moes från 1878 kända tolkning var
kanske lättare, smidigare, mera stickande pikant, men fru Ed-
lings med sin samlade glöd och så att säga dolska passion är
långt mer riktig och i kompositionens anda. Carmen är ingen
opera-comique-figur och får således ej heller framställas som
någon lekfull, lättfotad soubrette. Detta har fru Edling mycket
riktigt insett och mot denna hennes grunduppfattning af rolen
är följaktligen intet att invända, om också några detaljer icke
synas oss så noggrant sammanhängande med denna uppfatt-
ning som önskligt vore. Så t. ex. när vi sist hade nöjet se
fru Edlings Carmen, tycktes oss särskildt hennes entré, hvarpa
mycket beror, förfelad. Fru E. lät sin Carmen komina gladt
inhoppande, svängande och munter, i st. för att ställa sig
librettons anvisningar till mötes, hvilket här onekligen varit det
bästa. Angående den debut, som fröken Fick efter det ofvanstå-
eiide blifvit uppsatt, har gjort i detta parti, kunna vi här endast
nämna i all korthet att fröken Fich med tiden utan tvifvel
kommer att räknas bland Europas förnämsta tolkarinnor af
detta svåra och fordrande parti. Hr Ödman, som i många år
gjort rättvis lycka i det vokalt föga tacksamma tenorpartiet,
har deruti efterträdts af resp, hrr Bundberg och Kloed, af
hvilka den förre endast som skådespelare kunde sägas någor-
lunda uppbära sitt parti, under det den senare — debutant —
mest gjorde rättvisa åt de lyriska momenten, för hvilka hans
354

ganska behagligt klingande tenorstämrna och mjuka väl ny-
anserade sång syntes företrädesvis egna sig. — Att fru IE
Strandberg lemnat Micaïlas parti var knappast till operans för-
del, om också efterträdarinnan i. afseende på röstklang och
röststyrka besitter större tillgångar. — Efter herr Lange ha
herrar Rosén och Forsten innehaft Escamillos galanta rol, den
senare med särdeles tillfredsställande resultat. — I afseende på
dekorationerna till den populära operan kunde ifrågasättas om
ej en ytterligare dragningskraft kunde beredas tondikten genom
att 2:dra akten förlädes ut i det fria, med elektriskt månljus '
till Carmens dans, såsom vid flera teatrar i utlandet. Cirkus-
fonden i sista akten gör fortfarande intryck af en jättestor
tallrik hvita och röda rädisor. I denna akt skulle intrycket
ej skadas genom några spanska dansers inflickande. Den syd-
ländska dansen eger f. n.’ bland vår balettkår flera utmärkta
tolkare såsom fru Lund, hr Sjöblom, att blott nämna de begge
förnämsta, och då man hos oss icke ger några helaftons-
baletter, men ej dess mindre besitter en qvalitativt syperb
samling dansartister, vore det skäl att låta dessa lysa så länge
de finnas.

Reprisen af »Don Juan», påbörjad under så vidriga sani-
tära förhållanden, har i Februari ändtligen kunnat fortsättas.
Dervid presenterades för allmänheten Kgl. teaterns tredje Donna
Anna, frk. Strandberg. Denna sångerska hör till operans mest
oberäkneliga artister. Det intresse, frk. S. skänker sina upp-
gifter, synes mycket olika fördeladt. Ena qvällen kan man få
höra sågerskan föredraga sina saker med musikaliskt sinne
och uttrycksfullt lif, andra aftonen kan man få höra detsamma .
matt och mekaniskt upphasplas som en korrekt inlärd minnes-
lexa och intet annat. At Donna Annas stora parti hade nu
frk. Strandberg lyckligtvis egnat god omsorg och framförde dess
hufvudpunkter på ett i musikaliskt hänseende ganska erkän-
nansvärdt sätt. Frk. S. borde dock arbeta upp sitt lägre re-
gister, som är temligen klent både till färg och volym, och i
afseende på de högre tonerna taga sig till vara för alltför stor
kraftansträngning samt i sjelfva attackeringen af dessa toner
inlägga ett erforderligt plus af smak och precision. Denna
sångerskas röst eger, som bekant, en ganska betydande kolora-
turfärdighet, som dock alltför ofta urartar till en orolig massa
orena drillar och hopflytande skalgångar. I allegrettot till
f-dur-arian visade sig emellertid frk. Strandberg kunna beherska
de deri förekommande passage-gångarne med flytande lätthet och








355

lofvärd intonation. Som skådespelerska passar ju frk. S. ej
för partiet, hvarför det tragiskt gripande intryck, partiet i
sin helhet bör gifva, i denna tolkning fullkomligt uteblef. Det-
samma måste säga som Donna Elvira, för hvilket frk. Karlsohn
alltjemt uppoffras. Kunde ej frk. Javette här med större för-
del användas, ifall icke frk. Ek ville återtaga partiet, hvilket
för operan utan fråga vore allra bäst.

Debutanterna ha denna gång fått sig anförtrodda baspar-
tierna. Af dessa utföres Mazettos onekligen bäst, och hr J.
Örtengren har deruti visat spirande gåfvor att med tiden blifva
en angenäm buffa-sångare. At det komiska facket lutar nog
också den nye Leporello, hr Söderman, som dock har åtskilligt
att kämpa emot innan han kan göra någon mera nämnvärd
nytta deruti. De anmärkningar, vi framstälde rörande hr S:s
Plumkett i Martha, gälla nämligen ännu i hela deras utsträck-
ning, som det vill synas. Vi beklaga detta och finna helt för-
klarligt att musikvännen tills vidare föredrager den gamle Le-
porello, hr Janson, trots tidens härjningar.

I afseende på guvernörens korta, men imponerande parti,
tillåta vi oss den anmärkningen, att hr Sellergren, som fram-
ställer en den bäste guvernör, operascenen på länge egt, icke
annat än för sjukdomsfalls skull borde ersättas af hr Ström-
berg. Don Ottavios parti, med hvilket hr Bröderman fått före-
taga ett litet temligen äfventyrligt experiment, har sedan dess
— tyvärr — icke återtagits af hr Ödman, hvars krafter man
ansett sig böra bespara en Mozartsk opera, som ju alltid i
alla fall drar folk, för att helgas sådana nutidens öfversvinne-
liga snilleverk som Massés i Wien och flerstädes förolyckade
»Paul och Virginie» m. m. Hr Lundmark, som nu fått rolen
till sist, eger ej nödig mjukhet i timbre och sångsätt för det
genomgående dolce, sångrolen fordrar; roler af mer heroisk
natur synas komma att ligga bättre för karaktären i hr L:s
röst, när denna hunnit blifva mera odlad och utvidgad än hvad
för närvarande är fallet. Som det tarfvas en skådespelare med
mer än vanlig finess och rutin för att göra Don Ottavios led-
samma rol intressant, bör man ej förevita en nybörjare som
hr L. att det ej lyckades honom. Snarare kunde man vara
glad öfver att det gick som det gick. — Angående den sce-
niska anordningen af »Don Juan», hvaruti åtskilligt nytt vid
denna repris förekom, kunde vara åtskilligt att säga. Vi nöd-
gas dock inskränka oss till att ännu en gång påpeka det slut-
scenen i forna dagar gjorde större effekt, och att de anord-
356





ningar, som då vidtogos för att gifva Don Juans supé-scen
större glans och rikedom, lämpligen kunde återupptagas och
— kanhända — än vidare utvecklas för att göra kontrasten
med den derpå följande andeuppenbarelsen än mera verksam.
Angående utförandet af detta sistnämnda uppträde, kan man
med fördel hänvisa vederbörande till Oulibicheffs intressanta
anvisningar, hvilka det nog icke skulle skada, om man upp-
märksammade äfven i andra fall.

Det tyckes nu ha blifvit praxis vid kgl. operateatern att
spelårets första nyhet redan medhinnes i — Mars. »Diamant-
korset» skulle — förstås — uppföras »i slutet af Januari»,
men det var ju alldeles förhastadt att komma med en ny opera
så tidigt som vid spelårets femte månads slut. Också höll
man inne med den väntade dyrbarheten, som ännu, då detta
skrifves, tyckes vara i fortfarande behof af slipning och pole-
ring. I stället kom verkligen »Paul och Virginie», förberedd
under åratal och nu slutligen presentabel vorden.



*

*

Alltså, »Paul och Virginie», opera i 3 akter och

blåer af
* Massé.

Det
domliga
skiftande



Jules Barbier och Michel Carré; musiken af

6 ta-

Victor

ligger ju i sakens natur att vår lyriska scens

egen-

affärsställning icke tillåter den att följa med utlandets
företeelser på operans område. Men då man sålunda



	

måste inskränka de nya operornas antal till det minsta möj-
liga, borde det väl vara af så mycket större vigt att vid de
fås utväljande utveckla såväl konstnärlig smak som — ekono-
misk försigtighet. Ledsamt nog tro vi hvarken det ena eller
andra af detta kan sägas om upptagandet af »Paul och Vir-
ginie». Om vederbörande ansett sig disponera krafter enkom
lämpade för just denna opera, ge vi dem gerna rätt i det att
hr Ödmann åtminstone här är på sin plats, liksom frk. Gra-
bow, den senare som man vet alltid lyckad i modern fransk
operamusik. Men i öfrigt tro vi hvarken att operan kan bli
en populär kassapjes, ej heller att vårt musiklif på något sätt
blifvit riktadt genom införlifvandet af denna »opéra lyrique». Der-
med ha vi hunnit fram till operan såsom konstverk betraktad.

Skulle Victor Massé representeras å vår svenska opera-
scen borde man väl ha upptagit hans bästa större arbete


35^

»Galathée» eller den ännu bättre fastän mindre »Jeanettes
bröllop», gifven förut å Nya teatern m. fl. Dessa begge nu
nämnda Massé-operor höra till Opéra-Comiques repertoar och
försvara väl sin plats derpå, liksom vid hvilken annan teater
som helst. Deremot ha Massés mer tragiskt anlagda tonska-
pelser ej egt samma lifskraft och lätt är att inse hvarför, om
man gör sig besvär att genomläsa några den franske maëstrons
arbeten.

Det visar sig då att det hufvudsakligen är i den mindre
stilen som kompositören är störst. Hvarken i behandlingen af
utpregladt komiska eller — allraminst — tragiska ämnen, men
deremot helt à son aise i den s. k. demi-teinten, semi serian
i fransk kostym, hvaruti tonsättaren utvecklat lika konstnärliga
som tilltalande egenskaper, lätt, osökt och behagfullt.

»Paul och Virginie» bär deremot allt för mycket spår af
att vara »gjord». Märken af »beställningen» (för att.lemna
tvenne virtuoser triumfroler) saknas icke heller. Både Paul
och Virginie smaka väl mycket af M. Capoul och Mdle Ritter
och på samma gång dessvärre väl litet af — Bernardin de
S:t Pierre.

Denna sistnämnda olycka kommer naturligtvis till större
delen på librettisternes skuldregister. M. M. Barbier & Carré
må nu vara hur stora opera-stöpare som helst, men då de
gåfvo sig till att breda ut en hel lång opera-text af Paul och
Virginies lilla enkelt rörande kärlekssaga, då togo sig dessa
herrar vatten öfver hufvudet, och i likhet med hjeltinnan i
pjesen hafva de också lidit det jemmerligaste skeppsbrott.

Det tjenar till intet att lamentera öfver operatexters be-
skaffenhet i allmänhet och öfver »Paul och Virginie» i syn-
nerhet. De onekliga förtjenster, som ofvannämnda libretto-firma,
trots stötande osmakligheter, lagt i dagen vid transformeringen
af Goethes Faust och Mignon, Shakespeares veronesiska kär-
lekspar eller grubblande danaprins till herrar Gounods och
Thomas förfogande, de förtjensterna'lysa i Massés opera nästan
totalt med sin frånvaro. Och icke blott denna negativa led-
samhet, utan ock positivt ondt i form af longörer, plattheter,
återupprepningar kommer dertill för att riktigt grundligt flägta
bort all doft och all poesi från sagan om de begge älskande.

Naturligtvis har detta missförhållande starkt inverkat på
musiken. Som alla kompositörer, de der ej räcka till för hvad
de tagit för sig, excellerar Victor Massé i falsk patos, och
detta understundom till den grad, att det tillämnade sublima
^r

^58





ej blott sjunkei’ ned till det påtagligt löjliga, utan rent af till
det groteska och triviala. Understundom förmår kompositören
. ej heller utveckla så mycken metod i galenskapen att han
härdar ut till ändan med sin uppstyltning oéh sin känsloför-
häfvelse, nej;, han faller som på hufvudet ner från sin magni-
ficences höjd och slutar det hela ganska tarfligt, utan ens att
ega den trösten att ha lyst som en sol, när det nu blifvit
pannkaka af alltsammans.

Ja, ordspråkets citerande kan förefalla hård t. Men hårdt
är också att utstå sista akten af »Paul och Virginie» med dess
evinnerliga jägtande efter stämning, tragik och storhet •— allt
sköna ting, som bara ha det felet att ej vilja infinna sig.

Hvad slags intryck kompositören afsett med sin lyckligtvis
sällsynta »ouverture» är ej godt att finna på. Värre trasmatta
i toner ha vi sällan hört som inledning till ett lyriskt drama.
Ett vanligt opera-potpourri på musik-schweizerierna är långt

bättre gjordt än denna osmälta motivträngsel, der
— de få som finnas — alldeles skymmas bort
helas rhapsodiska bric à brac.

Af de trenne tråkighetens inkarnationer, som

skönheterna
genom det

innefattas i

de moderliga duetterna, är den första — då gummorna sjelfva
underhålla hvarann — den mest hörvärda. Höra på måste
ma.n ju ock med all flit, ty de tvenne spinnerskorna bilda till-
sammans ett slags exposé-prolog, åhöraren till båtnad, ty sjelfva
veta de mer än väl af hvarandras förtroenden, som ju ofta i
dylika fall händer. Som sagdt, duetten är försvarlig, och då
den utföres så bra som hos oss fullt acceptabel. Något mer
än acceptabel måste man nämna Domingos derpå följande visa,
ehuru den ej kan mäta sig med samma persons »fogelsång»
i nästa akt, ett nummer i Massés genre och derför också
synnerligen underhållande. Några af styckets körer sjungas
utom scenen, dessa just de mest sympatiska och harmoniskt
fulltonande. Så ock l:sta aktens kör, som efterföljes af titel-
parets entré-duett i den från barnplanscherna kända yttre situa-
tionen. Den inre målas ej särdeles hänryckande af musiken,
som jollrar alltför mycket med småsaker och knappast ger lopp
åt en helgjuten erotisk känsla, hur inbjudande än tillfället
tyckes. Fram rycker nu en biperson, som inkräktar väl myc-
ket utrymme, slafvinnan Meala, som trots sina olyckor och —
af herrar librettister vållade — både andliga och kroppsliga
marter, alltid är tillhands att sjunga små kupletter och visor
med eller utan koloratur. Hon anropar, som man vet, Paul




^59

och Virginie om hjelp mot sin förtryckare, styckets baryton-
bof, den bachantiske och lättsinnige S:t Croix, och dessa finna
nu på den om icke särdeles godt omdöme vitnande utvägen
att den sköna Virginie skall bevekande besvära den förfärlige
om nåd för mulattskan. »Oskuld skall mig makten gifva»,
förmodar Virginie och Paul likaså, till och med Meala, som
dock borde veta bättre. »Oskuld skall dig makten gifva», upp-
repar den ene efter den andra, »Oskuld skall mig (dig) makten
gifva», skrika de till slut samfäldt med full hals, som om
denna med hänsyn till S:t Croix’ antecedentia och temperament
endast alltför bräckliga fras icke nog kunde inpreglas i åhö-
rarnes hjertan och — örhinnor. Inledningsmotivet kan ju
kallas verkligt anslående, men modulationerna som följa efter
innehålla intet af intresse, och fortissimo-slutet är rent af fult
i sin löjliga anspråksfullhet.

Första aktens senare del har af våra musikbedömare fått
ganska ampla vitsord. Men det skall verkligen vara i brist på
bättre, ehuruväl den något mer dramatiska situationen lätl kan
förleda till öfverskattande, när man ändtligt träffar på en sådan
lifskraftig oas midt ibland det oändliga älskogspjunkets gäsp-
retande sandöknar. Den inledande kören är ju rätt karaktäri-
stisk i sin förtviflade hopplöshet, men svensk operadiktning
har presterat något fullt ut lika bra (se Hallströms Neaga,
akt I). Negergossens visa erbjuder ett par rätt egendomliga
modulationer och väl hållen rhytm, men är liksom Mealas sång
knappast att räkna till förnämligare musik, om icke det öfrigas
tomhet stälde dessa stycken i förskönande dagar. Virginies
romans låter ju höra sig, men icke heller den kan göra an-
språk på någon uppseendeväckande skönhet.

Innan andra akten börjar har åhöraren pröfningen att få re-
peterad Mealas icke särdeles öfverdådiga visa, hvarmed orkestern
laborerar, kör och vänder, långt efter sen det är omöjligt
längre. Ändtligen går då ridån upp, men — o ve! — endast
för att sätta åhörarens tålamod på nya, svåra prof. Om du-
etten mellan Paul och Marguerite går an, så kan detta svår-
ligen sägas om Virginie och M:me de Latours insignifianta duo
strax i aktens begynnelse. Derpå kommer en trio, som efter-
hand öfvergår till qvartett, och i detta nummer röjer sig ändt-
ligen något af fransk smak och fransk spiritualitet, ehuruväl
den i vårt tycke svårligen kan jemföras med de främsta opéra-
comique-komponisternes bättre saker. Emellertid är numret
mindre entonigt och stillastående än de öfriga, och ju längre
360

man åhör operan ju mer erkännsam blir man för hvarje friskare
källsprång i detta jolmiga sockervatten.

Sockersöt är den derpå följande stora kärleksduetten, hvars
storhet likväl sammanfaller med dess längd, ty den är verk-
ligen storartad. Att Massé som vanligtvis orkestrerar sina ar-
beten så vårdadt, just här i detta hufvudnummer visar en be-
klaglig blunder, hjelper naturligtvis ej heller upp intrycket.
Att jemföra hufvudmotivet med Lohengrins svanesång är att
göra det väl stor ära, men kompositören sjelf måtte utan tvif-
vel ha ansett det som något ogement präktigt, ty det är ej
långa stunder man får vara i fred derför. Är det någon li-
delse i denna duett, så måtte det vara i tonsättarens passione-
rade anlopp mot den stora stilen, ansträngningar, som under
styckets fortgång visa sig allt mer och mer fruktlösa. Senti-
mentalitet,- »loci communes», alltför korta och litet gifvande
melodibildningar, ointressant harmoni, på slutet rent af unison,
som skall verka öfverväldigande, men i stället verkar något
annat — allt sammangaddar sig med denna flackt storståtliga
duett, som står och faller med utförandet.

Detta gör ock Virginies stora soloscen, som onekligen i
och för sig är ett rutineradt och välgjordt konsertnummer för
en skicklig primadonna, som -här finner ett smäktande och
languissant andante, som alltid efterföljdt af ett dansnummer,
här en ur balettmästarsynpunkt förträfflig polka, garnerad med
sedvanliga drillar och löpningar samt -icke utan de cadencer,
der primadonnan sjelf kan regalera publiken med sina grann-
låter i den kolorerade stilen. Det är här fröken Vendela An-
dersson eller fröken Mathilda Grabow, som remplacerar hjel-
tinnan, ty Bernardin de S:t Pierres Virginie — ja knappast
herrar Barbiers & Carrés kopia — är det platt omöjligt att
tänka sig i denna på goda strupband och goda — applåder
uppenbart kalkylerade scen.

Meala, som samvetsgrannt sjunger en liten visa i hvar akt,
har sin vackraste bit i den tredje med dess smekande ton och
välberäknade filigramsverk. Men dermed har ock det musika-
liska intresset fått allt som bestås. Pauls långa brefscen är
— liksöm Virginies italienska rullader — helt simpelt ett vir-
tuosnummer, föranledt af den f. d. utmärkte Capoul och be-
räknadt för honom. Samma persons underbara vision gör
mera heder åt teatermaskinisten än kompositören. Effekter,
som sökas för tvärt, infinna sig aldrig, som man vet. För
vår del äro vi ingen beundrare af »skalrörelser» såsom uttryck
361

för »själarnas sammanträffande», hvaraf en bedömare i en mor-
gontidning funnit sig så uppbygd. Bättre är då här att an-
vända ledmotiv och reminiscenser ur det förflutna, och mycket
riktigt gör Massé detta snart nog också, hvarvid man endast
beklagar att dessa återupprepade motiv skola vara af den be-
skaffenhet, att det är föga nöje att få igen dem. Omsorgsfullt
och karaktersmessigt är en gammaldags menuate orkestrerad, .
och äfven på stormen är nedlagd mycken möda, om den
stormen ock måste anses som »i ett glas vatten» mot de präk-
tiga tonmålningar af detta slag, som komponister af första
rangen- skämt bort oss med.

Om man också omöjligt kan känna sig fattad af någon
glödande tacksamhet mot teaterstyrelsen att den låtit oss an-
ställa fruktlösa försök att beundra »Paul och Virginie», måste
man dock af hjertat tacka vederbörande för de så högst för-
träffliga förkortningarna i Virginies larmoyanta lik-scen, hvari-
genom »pinan göres kort».

Det gör verkligen ett vemodigt intryck att se så mycken
flit och talang af vår kgl. opera nedlagd på ett arbete, som så
ytterst illa försvarar sin plats på densamma. Ty det är kändt
och erkändt att inöfningen och framförandet af denna Massés
opera hör till det bästa och jemnaste, som man någonsin hört,
och att särskildt premiéren genom sin lysande sammanhållning
var nära nog unik.

Fröken Andersson, som vid denna première sjöng Vir-
ginies parti, förtjenar utan fråga de loford man gifvit henne.
Hon är så fulländad som hon kan vara i en genre, som all- '
deles icke 'är hennes. Detta hennes »främlingsskap» märkes
dock nästan uteslutande i sången. Hon kan af naturliga skäl
icke prestera hvad rolen fordrar, ja bönfaller om, d. v. s. en
ymnig, full, hög och klingande sopran, lika litet som det pas-
sionerade föredrag, som lika oeftergifligt kräfves. Också hen-
nes koloratur är ej nog utbildad för att försona åhöraren med
det myckna glitter, hvarmed Massé velat pryda sin Virginie.
Enkel, täck och känslofull i sin sång, spelade frk. A. denna
rol med en talang, värdig Dramatiska Teaterns bättre artister.
Både i ton, blick och åtbörd förstod den begåfvade artisten att
på det mest åskådliga sätt klargöra Virginies från urbildens
ideala fägring betänkligt degenererade bild. Detta senare kan
deremot näppeligen sägas om fröken Grabow, som då detta
skrifves nyss uppträdt som Virginie. Vi medhinna derför
denna gång icke någon analys af denna sångerskas Virginie,

Ur Dagens Krönika. VI. 4.	6
362

som naturligtvis i vokalt hänseende presterade det bästa, vår
opera f. n. kan bjuda på.

Hr Ödman eger som bekant icke samma lyckliga lätthet
att individualisera sina uppgifter, men som Paul bjuder han
på en lyckad apparition, lif och värme i uppträdandet. Varm
och liflig äi- också sången, som alltid flytande jemn och af-
rundad, och ypperligt frambärande det tjusande instrumentet
med dess ■sällspordt skära soprantimbre. Emellertid höra frk.
Anderssons och hr Ödmans röster icke till dem, som klinga
bäst ihop, lika litet som frk. Grabows och frk. Eks röster i
en duett. De kunna lyckas ganska bra i fiorityrduetter (t. ex.
»Postiljonen» m. 'm.) men i den kantabla satsen bilda deras
stämmor trots intonationens ackuratess ingen fullt harmonisk
ensemble.

En prestation, som vi med nöje skynda att göra all möj-
lig rättvisa, är hr Forsténs S:t Croix. Det orientaliskt flegma-
tiska på samma gång som brutala och koleriska kunde ej bättre
tillgodoses än genom denne sångares mörka ansigte, satta figur,
ömsom loja, ömsom häftiga spel och något gutturalt ljudande
sång. I afseende på sångsättet är ännu mycket att afslipa,
men framsteg i den vägen har hr Forstén gjort i detta parti.
Rolen, som råkar ha det lilla felet att ej ha något slut utan
försvinner i luften, genomföres med vexlande schattering och
verklighetstrogen hållning, som särskildt i 2:dra aktens qvartett
är af god verkan.	■

Fru Edling har haft den sjeuppoffringen att åtaga sig
Mealas i dubbel mening plågsamma parti, öfver hvars stöteste-
nar hennes ganska betydliga rutin lyckligt hjelper henne i väg;
de många små visorna kunde aldrig sjungas bättre än af denna
sångerska med hennes färgrika röst och lediga teknik. Äfven
fröken Karlsohn sjunger mycket nätt sin sorgliga lilla negervisa
och om damerna Javelle och Söhrling-Strandberg i de begge
mödrarnas roler är blott beröm att säga. Särskildt må man
beundra den senare älskvärda subrettens lätthet att öfvergå till
gumm-facket, som hon lofvar att tillgodose lika väl som sin
svärmoder, fru C. Strandberg, äfven hon för icke så länge sen
ännu qvar i de unga »flickornas» led, att icke säga^gossarnes»,
der begge dessa omtyckta artister gjort vår scen så stor heder
och nytta.

Hr Lundqvist, både i lifvet och på scenen ett praktexem-
plar af godmodig hedersman, passar sålunda bra i stycke som
den hjertans hederlige Domingo, som han lånar sin vackra
363

röst, med smak och urskilning emanciperande sig från sin
»stora stil» i den högre operan.

I enlighet med hvad vi ofvan sagt, finnes blott loford åt
kör, orkester och balett, dekorationsmålare, regissör och maski-
nist icke att öfverhoppa. Vore endast sjelfva arbetet lika fram-
stående i sitt slag, som utförandet är i sitt, skulle allting vara
godt och väl, men som det nu är måste man beklaga att så
ringa insigter utvecklats vid ett val ur den franska opera-
literaturen, der. många mästerverk ännu hos oss äro orepre-
senterade. *

Den Wagnercyklus, §om inledts med »Tannhäuser» och
»Lohengrin» har nu avancerat till »Rienxi» — ett sätt att
»avancera bakåt», som antagligen föranledts af de sceniska
arbetenas gång. Ty »Rienzi» är som man vet äldre bror till
begge ofvannämnda bålde riddare.

»Cola di Rienzi, den siste folktribunen», stor opera i 5
akter, hade’ antagligen aldrig kömmit upp på vår en lång tid
så Wagnerfiendtliga operascen, om ej den store Wagnersån-
garen Titschascheck (f 1885) förmått vederbörande dertill. T:s
utan gensagelse allra främsta skapelse var denne i yttre och
inre mening imposanta storartade hjelteföreteelse, som med ho-
nom lyste och försvann från svenska teatern. Efter T. för-
sökte sig hr C. F. Lundqvist i det gigantiska partiet, delvis
med ganska fördelaktigt resultat, hufvudsakligen beroende på
hans för rolen passande ansenliga röstmedel. Hvad öfriga
roller beträffar, sjöngs första sopranpartiet till börja med af
fru Michaeli, som häri af flera skäl icke var helt på sin plats,
hvarefter fru Stenhammar öfvertog Irene, der hon passade
bättre än företrädarinnan. Detta kunde ock sägas om fru
Jacobsson, hvilken i Adrianas rol efterträdde fröken Agnes
Jacobsson, som vid’ premiéren hade åtagit sig densamma.
Raspartierna hade en tid i hrr Willman och Behrens utmärkta
representanter och i baletten utmärkte sig — om vårt minne
ej sviker oss — den vackra och skickliga dansösen Amanda
Forsberg, sedermera en af stjernorna vid kejserliga operan i
Berlin. Detta var år 1865, då »Rienzi» f, f. g. gafs i spel-
årets elfte timme midt i försommarens mest bländande glans

=;: Se »Ur Dagens Krönika», årg. 1886. Januari-häftet.
364

och —- hetta, hvilken senare med den tidens primitiva ven-
tilationsapparater gjorde mer än tillräcklig nytta att skänka
äfven åt salongen äkta romersk lokalfärg hvad på atmosferen

ankom. Man njöt och svettades
det sista dock ej så allmänt som
den »Wagnerska galenskapen» var
ehuru »Rienzi» som man vet är





och svettades och njöt —
det första. Motståndet mot
då ännu ganska starkt, och
så litet Wagnersk som möj-

ligt för att vara af Wagner, drogo dock flera tidningar i här-,
nad deremot, i têten för dem professor Wilhelm Bauck, hvil-
ken -— för öfrigt utmärkt — konstdomare redan af »Rienzi»
försattes i mindre godt lynne för att sedan 1874 vid bedö-
mandet af »Lohengrin» nära nog råka i fullt raseri.

Då Wagner skulle introduceras i Sverige, var det emel-
lertid ganska klokt att sondera terrängen med »Rienzi», der de
Wagnerska egendomligheterna ännu äro alldeles insvepta i en
yfvig paradskrud, arrangerad à la Meyerbeer, men föröfrigt
med anklang från alla möjliga håll — ja till och med — de
ultra Wagnerister till obotlig förargelse! — från — Italien,
de föraktade och försmädade »konstvandalerne» Rossinis, Bellinis,
Donizettis och Verdis sköna fosterjord.

»Rienzi» är sålunda en Wagnersk variation af de stora
Meyerbeerska och Halévyska hjelteoperorna, ett i hufvudsak
eklektiskt verk, men som sådant sammanskrifvet med kraftig
penna, som älskar att teckna i stora drag och i starka färger.
Man finner ej här den enhet i stil, som trots allt hvad man
kan ha att invända skänker poetisk illusion åt mästarens trenne
bästa operor »Lohengrin», »Tannhäuser» och — ehuru i min-
dre grad — »Flygande holländaren», men man finner ett om-
vexlande panorama af praktfulla tonmålningar med det stora
och lysande till hufvudändamål. Någon gång kan det ej nekas
att denna grandiositet öfvergår till ytligt braskande, att de i
allmänhet verkligt patetiska recitativen urarta till kärnlös upp-
styltning, och att i körer och ensemblenummer de harmoniska

och
att
och
den
vid

orkestrala tonfärgerna bredts på i så slösande omfattning
intrycket hotar blifva mer skrikande och pråligt än djupt
gripande. Men detta är ju ett fel som ofta nog vidlåder
s. k. stora operan. »Rienzi» står sig i detta fall icke illa
en jemförelse med t. ex. Halévys operor, åtminstone »Le

juif errant», »La tempête», »La magicienne» och kanske än flere.

Efter dessa korta antydningar om »Rienzi»-musikens all-
männa karaktär öfvergå vi till ett kortfattadt skärskådande af
utLrandet.
365

Vi beklaga då att hr Lundqvists väldiga stämma numera
skall sakna de två, tre toner; som fattas honom för att ånyo
kunna utföra detta parti, der hans röst och föredragssätt an-
nars skulle vara så- väl på sin plats. Det måste finnas im-
ponerande jöstresonahs hos en Rienzi-sångare, kraftig deklama-
tion, bredd och fasthet i tongifning och föredrag. Äfven den
dramatiska framställningen måste gifva intryck af något stort
och väldigt på samma gång som sympatiskt och ädelt för
att göra den siste folktribunen i sann mening till tragisk per-
sonlighet. Med anledning af den nuvarande Rienzi-framstäl-
larens oförnekeliga otillräcklighet skulle man nästan vara fre-
stad att föreslå en nedsänkning af Rienzis sångparti eller om-
flyttning af de högsta tonerna, så att hr Lundqvist kunde gå
ut dermed. Denna lilla transponering skulle ej göra stor skada
och partiet skulle i alla hänseenden vinna. Ätt Orsinis parti,
som hr Lundqvist nu innehar, lätt kunde få en annan fram-
ställare, hålla vi för troligt. Af de artister, som vid premi-
éren bäst gingo i land med sina uppgifter, nämna vi främst-
fröken JFeZZamfer, rutinerad Wagnersångerska och intresserad
skådespelerska, hvilket senare ock kan sägas om fröken Ek,
som åtminstone i dramatiskt hänseende lyckades åstadkomma
något ganska helgjutet och intagande af sin rol, Irene. För
resten drog cofps.de ballet med sin graciösa primadonna, fru
Christiernson, försorg om applådernas vidmakthållande, hvilka
här voro särdeles berättigade, nu som alltid. Också körens
och orkesterns osparda arbete förtjenar sitt erkännande, sär-
deles med hänsyn till den denna gång ganska svårlösta och
invecklade uppgiften.

Eya Teatern visade sig genom upptagandet af professor
Hallströms enakts-opéracomique »Aristoteles» hugad att fortgå
på den musikaliskt bättre väg, den slog in på, då den upp-
förde Lortzings »Vapensmed». »Aristoteles» är emellertid ett
helt litet arbete, men inrymmer dock ganska stora musikaliska
skönheter — täckheter, vore måhända det närmaste ordet, ty
för det täcka, nätta, »söta» visar hr Hallströms sångmö nu
mera mer än förr tilltagande böjelse. Ett fel, som beklag-
ligtvis förtar en del af operettens verkan är dess genomkom-
ponerade form. En liflig dialog mellan de välklingande sång-
numren skulle skänkt verket långt större intresse än dessa re-
366

citativer, som dels ej passa i operettens anda, dels knappast
äro egnade att höja sin kompositörs anseende. Detta häfdas
bättre genom de lyriska detaljerna, af hvilka slafvinnans på
Ambroise Thomas temligen tydligt kalkylerade hemlandssång
tilltalade oss mindre än prinsens lilla elegie, med dess erotiskt
smeksamma och trånande ton. Buffamomenten äro icke i
jemnhöjd med den franske kompositören Emile Persards musik
till samma sujet; hvaremot hr Hallström tar försteget i de
känslofullare partierna. Instrumentationen är mera lycklig än
i åtskilliga hr H:s större operor, exempelvis »Vikingarne», som
i detta fall verkligen är ad observandum non imitandum. An-
gående utförandet må nämnas att det något led af gåfvornas
ojemna fördelning.* Fröken Sydbevg (prins Alexander) och hr
Ringvall (Aristoteles) voro begge i sin aktion särdeles förträff-
liga, hr Ringvalls röst är dertill ett ej oäfvet råmaterial, hvar-
emot frk. Sjöbergs ännu är väl outvecklad, hvartill kommer
begge artisternas nästan totala brist på all högre sångbildning.
En ganska god sådan eges deremot af fröken Jonsson, hvars
röst derjemte af naturen fått både välklang och styrka, men
som skådespelerska är frk. J. återigen af flera skäl alltför
passiv. Och den komiska operan i allmänhet fordrar i detta
hänseende en harmonisk sammansmältning af den lyriska och
dramatiska begåfningens förmögenheter, hvarförutan det rätta
intrycket förfelas, förintas. — En erkännansvärdt god gerning
var också reprisen af »Kronofogdarne» och skulle det varit än
mer, om den ej ovigtiga musikaliska delen af arbetet blifvit
något bättre tillgodosedd så i ett som annat. Emellertid be-
fordras den goda smaken i musikaliskt hänseende långt rne.r
af dessa älskvärda gamla gengångare från den i fjerran soligt
hägrande Gustavianska tiden än af flertalet moderna musik-
verk i den komiska vägen, hvadan musikvännen ingalunda kan
vägra vederbörande en uppriktig eloge för deras goda afsigter.
— Ett arbete i den finare operettstilen, som ytterligare hedrat
Nya teaterns smak, var Rlotoivs »Pianella», hvars musik vis-
serligen ej kan mäta sig med Pergoleses klassiska »Serva Pa-
drona», som afhandlar samma ämne, men som genom sin
nymodigare affattning är lättare tillgänglig för våra dagars
musikpublik, hvilken den bjuder på en lika sund som ange-
näm och välsmakande musikalisk kost. Af de utförande nämna
vi fröken Jonsson i titelrolen, hvars musikaliska del hon till-
fredsställande skiljer sig från, om också spelet ej har nog om-
vexhng att värdigt sekundera den väl skolade vältonande sången.
367

På tal om »Pianella» kunde man föreslå vederbörande upp-
tagandet af några andra här ej uppförda Flotows-operor, så-
som »Indra», »L’ombre», »Alma l’incantatriçe», alla innehål-
lande stilfull och underhållande samt ej särdeles svårutförd
musik. — Någon underhållande musik står deremot ej för
menniskoöron att upptäcka i teaterns derpå följande nyhet,
Richard Genées '»Nanons, som till ersättning — otroligt att
säga! — bjuder på en operettlibrett af värde, med spår till
förnuftig intrig och mensklig karaktärsteckning. Denna senare
förtjenst kommer särskildt till sin rätt genom fröken Sjöbergs
välgjorda spel, som ej glömmer ute något drag, tjenande till
belysning för den uppgift, han fått sig förelagd. Det är sällan
man i en operett får se ett så genomstuderadt på samma gång
som friskt och rörligt spel. Den sköna Ninon de l’Enclos var
charmant i fru Sophie Cyschs skepelse och knappast mindre
briljant framstod den stolta madame de Maintenon, framstäld
af en annan bland denna teaters skönheter, fru Louise ■ Fahl,-
man. Låtom oss så till så mycket vackert lägga fröhen Lunds
näpne kammarpage, hr Ringvalls dråpliga pajazzospel, de öf-
rigas intresse och lif — och frågar man sig så, hvad lefver
allt detta på i musikaliskt hänseende, måste svaret bli: På
Nanon-valsen! Det är nämligen operettens enda stycke, som är
nämnvärdt i en musikalisk revy, derifrån vi alltså redan nu
måste utesluta den förtjusande men beklagligt omusikaliska
Nanon.	’

Just som vi afsluta denna revy går Edmond Andreus
»Stora Mogol» öfver scenen på Södra teatern, som — att
döma efter klaverutdraget — i denna pjes erhåller en operett
med delvis ganska nätt, delvis ganska nött musik. Hufvud-
rolerna äro anförtrodda åt fröken Pettersson, fru Jensen, hrr
Rundqvist och Wagner m. fl., som förut gjort sig kända som goda
operettförmågor, ehuru väl frk. Pettersson nu efter fru Östbergs
sortie är den enda röstberättigade deruppe på det luftiga Södra
teatertemplet. Men måhända svara vederbörande på Söder
detsamma som direktör Koning i Paris en gång då någon före
brådde honom att gifva operetter utan röster:

»Mais, mon cher monsieur, n’en pensez pas; n’est ce que
vous avez des yeux pour voir tout de belles filles? Je vous
demands un peu.»	.

Mars 31.	Volontaire.
Svensk poesi

utkommen till julen 1885.

Gunnar Wennerberg, samlade skrifter, fjerde bandet. Jos. Seligmann

& c:is förlag.

K. A. Meein, Prinsessan och Syennen, sagodikt. Wilhelm Billes förlag.

Karl A. Tavaststjerna, Nya vers. Albert Bonniers förlag.

Ola Hansson, Notturno. Z. Hæggstrôms förlag.

Viktor Moll, Dikter. Ivar Hæggstrôms boktryckeri.

Anna A., I svart^och rödt. Lars Hökerbergs förlag.

Toivo, Vind för våg. Svenska Familje-journalens förlagsexpedition.

Oscar Guldbrand, Huller om Buller. Henrik Lindgrens förlag.
Galar, Sånger och berättelser. Carl Sunesons förlag.

Vår tid är, säger man, hvarken gynsam för frambringandet
eller försäljandet af poesi. Det är blott prosadikten som har
god jordmån i vår realistiskt nyktra ålder, predikar ofta kritiken.
Det är blott de stora namnen som gå i marknaden, när frågan
blir om vers, och inte alltid de en gång, klaga förläggarne. Det
kanske nog kan vara sant allt detta, det senare i synnerhet.
Men ser man till qvantiteten åtminstone, så kan man emellertid ej
påstå att den skörd fjolåret bragt oss af poetiska verk var ringa.
Nio skalder och skaldinnor på ett år i vårt lilla land i en poesi-
fattig tid, det tyckes dock vara ett ganska respektabelt antal, och
det är ju mängden som gör det sa’ käringen, när hon sålde tre
sexstyfvers pepparkakor för ett öre. Sans comparaison för öfrigt.

Med qvantiteten äro vi således på det klara. Med qvaliteten
blir det kanske svårare. Den är rätt blandad i den stora hop
vi här ofvan presenterat. Liksom det i de ärade skaldernas
lifsåskådning finnes många skiftningar från det liljerenaste hvita
till det mest rosenrasande röda, från den ljusaste optimism till
den mörkaste pessimism, så är det i deras olika värde flere
369

grader. Mänga äro kallade, men få äro utvalde, det är en sen-
tens som kanske oftare kan tillämpas på gud Apollos barn än
på någon annans. Det är så rysligt lätt att vilja skrifva vers,
men det är så rasande svårt att kunna göra det. Af de erkändt
största namnen här hemma, af de korade heroerna på poesiens
arena möter oss väl bland de uppräknade ingen. Men af dem
som redan hunnit få sin plats sig anvisad i ledet dem närmast
ha vi en, och bland den stora skaran som på vägen till det må-
let eller kanske ännu längre redan kämpat sig dit fram, om än
hans tid der hittills varit kort, ha vi också en.

Den gamle kämpens namn behöfva vi väl knapt säga, det
är Gunnar Wennerberg.

Det är två strängar som alltid klingat starkast från hans
lyra, fosterlandskärlekens och ungdomsglädjens. När han låtit dem
1 ljuda i både ord och toner, då har han vikit för ingen, och hans
egen hänförelse har gripit de tusenden som lyssnat till honom.
Här få vi nu blott orden. Afklädda musikens drägt förlora de
väl något af sin makt, men de ha likväl tillräckligt qvar af den
skönhet konstnären gifvit dem för att tjusa äfven då och mer
än nog af det mäktiga manande allvar mannen lagt in i dem
för att gripa och uppfostra eller af ynglingens ljusa lefnadsmod
för att hos den som förstår dem drifva sorgens och ledsnadens
skuggor på flykten.

Dikter sådana som »Bästa vapnet», »Hvems är skulden»
och den nästan himlastormande bönen : »Fredens välsignelser» kan
i dessa dådlöshetens tider fosterlandet ej få för många af, lika
litet som det skulle skada om ännu en af förtidig lifsleda gripen
ungdom med lika friskt mod som Wennerberg på sin tid kunde
lära sig att ur glädjesvällande hjerta uppstämma hans af lefnads-
lust sprittande juvenalsånger ; dessa ständigt unga utläggningar af
den gamla sången »Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus».

Vore allt i Wennerbergs dikter af samma halt som detta
och andra bandets gluntar, då stode han förvisso bland våra
allra främste. Men nu är det tyvärr ej så. Jämte det goda
som dessa dikter ega af hans ungdomstids lynnesart, har han
äfven bland dem bevarat sådana som ge uttryck för mindre goda
sidor, öfverdrifter deri, dikter der fosterlandskärleken slagit öfver
i 40-talets braskande såsom »Frihetshymn» och »Den svenske
soldaten» och lagt till andra, der ynglingens frihetsglöd snarare
dämpats af den höge embetsmannens motvilja mot alla en ny
tids kraf än mannens besinningsfulla mognad, sådana som en del
af cykeln »Minnen från drömmarnes verld». Äfven har i sam-
370

lingen inrymts ej få vare sig rent ' obetydliga eller formelt brist-
fälliga saker, som störa totalintrycket. Dessa förekomma mest i
af delningarna »Till H.» och »Stämningar ute och inne».

På samma sida som Wennerberg och liksom han högt i
värde står K. A. Melin, »Humleplockningens» skald. Hvad som
hos honom framträder som det mest karaktäristiska såväl i »Prin-
sessan och svennen», den dikt han denna gång skänkt vår vitter-
het, som i de hvilka förut flutit ur hans penna, är deras äkta
och originella svenskhet. Det är en egenskap som helt säkert
har sin rot i samma känslor som dikterat Wennerbergs patrio-
tiska hymner, i den varma och djupa kärleken till fosterlandet.
Men då hos W. den kärleken företrädesvis är egnad dess hjeltar
och dess historia, är den hos Melin riktad mot dess folk ur de
lägre lagren och dess natur, dess på en gång så härligt friska
och mystiskt sagomättade natur, der af leende björkdungar om-
kransade fjärdar och sund, ängarnes doft af smultron och klöf-
ver, solens glittrande lek öfver djupblåa vatten möta i ständigt
skiftande veiling med de dunkla skogarnes djupa skugga, med
forsarnes fall mellan splittrade berg, der dvärgarne hamra sitt
guld i natten och strömkarlens sång ljuder lockande mild öfver
hvirfvelns brus.

Denna kärlek till naturen, som manat våra största snillen
att dröja vid den och som gjort många af deras fagraste dikter
till icke mindre fagra landskapsmålningar, är det som anknyter
Melin till deras kedja, medan det nya och friska sätt, hvarpå
han styrkt af den äkta, gamla folkdiktningens svala och renande
dryck gått att tolka den, gör honom fullt sjelfständig för sig.
Det mera allmänt menskliga än exklusivt patriotiska i hans
fosterlandskärlek, liksom den vemodsstämning, ehuru med hoppets
och tillförsigtens solljus på grunden, som hvilar öfver hans verk,
göra kanske ock att vår tid bättre förstår honom än Wennerberg,
hos hvilken fosterlandskärleken är mera hjelteartad, öfvergångarne
äro skarpare, der den intensivaste solglans aflöses af åskväders-
hotet. Hans ständigt finciselerade form, som aldrig genom någon
knagglighet stör det melodiska behaget i hans versbygnad, bi-
drager äfven att ställa honom högt ur rent konstnärlig synpunkt.
Skulle jag våga en klassificering mellan de båda diktarne, ville
jag säga att Wennerberg är skald i en större art, men att Melin
synes ha förutsättningar för att nå en högre grad inom sin art
än Wennerberg nått inom sin.

I denna senaste dikt »Prinsessan och svennen» har han valt
ett ämne och en form som helt och hållet röra sig på folkvisans
371

område. Han känner sig fullt hemma der, beherskar med abso-
lut herravälde sina uttrycksmedel och har derför äfven lyckats
att ge den rätta, halft trollska, halft naiva stämningen åt det
hela. Den tanke som ligger till grund för dikten, att rikedom
och yttre håfvor väl för en tid kunna locka och snärja ett ädelt
sinne, men att till sist dock det för det naturliga goda och
sköna behåller herraväldet deröfver, om ock först efter kamp och
strider, kommer osökt fram. Denna rent optimistiska lifsåskåd-
ning är karaktäristisk för Melin och den skola han tillhör.

Jag vandrar nu från de leende, ljusa nejder, der han är
hemma. Solljuset förbytes i skymning, den friska svala luften
i rötmånadshetta. Dunkla konturer, som af bygnader svepta i
töcken och dimma, skymta för mina ögon. Jag tycker mig
derinifrån höra liksom skrik af gråtande barn. Det kan vara
från små värnlösa stackare, dem modern tiden i besinningslös
yra kastat in i lidelsernas och förtviflans glödande Molok-ugn,
men för mina öron låter det snarare som det komme från stryk-
klassen i lifvets skola, der ett par handfasta lärare, det sunda
förnuftet och den goda smaken, hålla på att tukta ett par öfver-
magar för hemliga barndomssynder. Det är den unga, till åren
unga, men till sinnet, utlefvade, pessimistiska diktningens repre-
sentanter jag har kommit i närheten af. De heta Karl A. Ta-
vaststjerna och Ola Hansson.

Pessimister, stackars barn ! Orvar Odd talade om Franzéns
barnkammarspleen och om melankoli i kolt och fallhatt hos ro-
mantikens unge gråtare. De lefva allt ännu fastän etiketten
blifvit en annan. .

Pessimismen är en lifsåskådning som kräfver aktning och
vördnad, den som hvarje annan, när den är ärlig och sann, gud
bevars, det förnekar jag ej ! Men då skall den också verkligen
vara ärlig och sann, ej blott tros vara det. Och för att bli
det, bli individens egen personliga tillhörighet, torde det allt vara
nödvändigt att den är grundad på egen personlig erfarenhet, är
frukten af ett eget lifs bitterhet och motgångar, missräkningar och
felgrepp. Men för att den skall kunna bli det måste man Aa
lefvat, ej bara nyss hörjal lefva. Hos mannen kan jag förstå
den, han kan ha hunnit förfela sitt lif, och hos gubben förstår
jag den än bättre, han kan ej gripa sig an och bota det som
brustit, söka bättra hvad han felat. Men hos ynglingen, hos
den unge mannen som har lifvet framför sig och en mörk barn-
dom möjligen, en förslösad eller missriktad ungdomstid på sin
höjd bakom sig, må jag bekänna att jag hvarken kan akta eller
372

förstå den. Hvad kan han ha lidit och upplefvat som är obot-
ligt? Den kan hos honom näppeligen vara grundad på annat
än läsning och resonnement i bästa fall eller jargon i vanligaste.
Är han sjuk till kropp och själ, nåja, då kan det hända, men
de unga diktare jag här har att göra med njuta så vidt jag vet
af en förträfflig helsa och en oförsvagad arbetskraft. Och då
må det ursäktas mig, om jag tar pessimismen som öfvergående,
som koketteri möjligen. Ty vore den ej det, visade den en
energilöshet och en brist på stål i viljan som vore mera att
beklaga än ett tillfälligt slafvande under en modenyck.

Man kommer nu att säga mig att jag tar fel, att man be-
höfver ej vara en sådan egoist, att man ej kan bli sjuk till själ
och lynne, äfven om man sjelf aldrig pröfvat lidandets slag, blott
man med vakna blickar ser omkring sig i verlden, ser hur uselt
och eländigt allt är stäldt, huru fattig man svälter och rik man
frossar, hur kojans dotter ofta nog före barndomens gräns
faller ett offer för de lustar som närts af vällefnaden och
dryckenskapen i palatsen, när man ser att slägtet af menniskor
som af djur lyder samma lag om den starkares rätt öfver den
svage, den listiges öfver den enfaldige, skurkens öfver heders-
mannen, fastän i samhället den rätten bär lagens namn, lagens
som är skrifven af stark för svag, af öfverklass mot underklass,
och när man till sist vuxit ifrån tron på sagorna om en allvis
och allgod verldsordnande allmakt som har en plan med det hela
och för hvars slutliga mål med oss detta lifvet blott är ett mo-
ment i ledningen, hvars mening vi ej kunna fatta, men på hvars
kärleksfullhet vi dock måste tro — när man vuxit ifrån den sa-
gan och ser klart att allt är slut med detta lifvet och att allt
der är uselt, då måtte man väl, om man ej är en inbiten egoist,
ha skäl till förtviflan eller apati, äfven om man sjelf njuter en
relatif lycka.

Puh! Ja Gud bevare oss väl! Fei man allt detta af egen
erfarenhet, har man sett alla dessa missförhållanden här i verl-
den och ej blott i böcker, vet man vidare att intet arbete för
att häfva dem hjelper, och i/w man till sist fullt och fast att
allt är slut, när vi stoppas ner i jorden eller skjutas in i likbrän-
ningsugnen, ja då kan man bli pessimist.

Men är man ung, utan erfarenhet och utan egen lärdom af
lifvet, då vet man det förvisso ej af sig sjelf, och då kan man
hålla inne med pessimismen så länge och i stället försöka att
göra sitt bästa i att arbeta bort, eller sjunga bort, ty det går
det också, det har historien visat, det /ogdma elände man //w
373

finnas och ^.qï lilla man kanske redan sett finnas; det är bättre
än att lipa öfver det. Derför är det sä motbjudande att höra
unga karlarne voja sig öfver »att känna tidens ve» och sedan
maktlöst bida lyckan under nästa generation i stället för att
arbeta för den sjelfva (i synnerhet om man verkligen tror att
den kan komma dâ, ty dä vore ju inte allting sâ ohjelpligt). Dä
var nästan våra fäders lättsinne och njutningslust sundare, det
var då ungdomskraft i dem åtminstone, och hos de bättre fans
det guld på botten som trädde fram när slaggen var bortbränd.

Detta om tendensen, innehållet i den nya skolans dikt-
ning. Det rör dock mest den ene representanten för den, herr
Ola Hansson. Den andre, herr Tavaststjerna, är mera objektiv,
ger sig mindre sjelf, det är kanske mindre han än hans figurer
som lider af pessimism. Det är svårt att säga, ty den episkt-
lyriska dikten är ju och bör ju vara mindre subjektiv än den
rent lyriska.

I grundtonen finnes dock en bestämd likhet hos dem båda.

Hvad formen åter angår så äro de hvarandra alldeles olika,
företräda hvar sin fullkomligt skilda riktning inom den moderna
literaturen. Herr Tavaststjerna den naturlighetssträfvan som
slår öfver i banalitet och herr Hansson den äflan efter natur-
stämning, som har öfvcrskridit det naturligas gräns och som är
på det intimaste beslägtad med Manierismen i Italien, den Lohen-
steinska svulsten i Tyskland och Fosforismens vildaste utsväfnin-
gar i vårt eget kära fädernesland, en stil som realismen dock
icke aktat för rof att upptaga som sin och hvilken först slagit
ut sina blommor i Frankrike, ädel och konstnärlig om än något
maniererad, hos Leconte de Lisle, den store formskäraren, drif-
ven in absurdum och hufvudsakligen sökande sin fulländning i
ett oerhördt koketterande med besynnerliga nya ord och nästan
ännu besynnerligare gamla versformer hos hans efterföljare herrar
dekadenter et consortes. I ordrikedomen har Ola Hansson tyd-
ligen gått i deras skola; hvad den konstrika strofbildningon
beträffar deremot ej, ty den är hos vår författare skäligen enkel
och skäligen missvårdad.

Det är för öfrigt en sak som verkligen är lika i formen
hos både herr Tavaststjerna och herr Hansson och som karak-
täriserar lika mycket den enes språkliga banalitet som den an-
dres språkliga svulst, att de egnat blott en ringa omsorg åt att
tukta den yttre tekniken i sin vers. Deras rim äro ofta orena,
och hos den ene så väl som den andre störes örat af att få
höra ett manligt versslut, der man enligt skemat väntat ett
qvinligt o. fl. Likaså äro i synnerhet deras jambiska verser
oregelbundna, i det att i flere dikter deras stigande takt förbytes
till ett trokaiskt verslags fallande. En annan oegentligbet hos
de båda herrarne är, att ingen af dem skrifver-högsvenska. Den
ene diktar på finskt idiom och den andre på skånskt.

Hvad de båda behöfva för att bli verkliga skalder, är inne-
hållets sundhet, en frisk eller i det minsta egen lifsåskådning
samt natur jemte ans och vård i sin form. Men få de det, har
vår poesi dock ej litet att hoppas af dem, ty poetisk gnista
saknar ingen af dem, om än dess glöd ännu täckes af omogen-
hetens och manerets aska, och en mottaglighet för nya tankar
och känslor ega de båda som kan komma dem att ge gestalt
åt mycket som rör sig på djupet af tidens medvetande, när den
en gång har upphört att vara hysterisk, när de som skalder
vuxit ur tandsprickningsåren och se målet klart för sig, då de
kommit derhän att som män med harmens lif men med erfaren-
hetens. mognad drabba hop med lifvets missförhållanden i stället
för att såsom nu, räcka ut tungan åt dem som pojkar, eller lipa
öfver dem som agade skolpiltar.

Jag lemnar nu dem som gå eller anses gå i spetsen för
någon kohort, for någon .viss riktning och vänder mig, om ej
direkt till »servus imitatorum pecus», så till »dii minorum gen-
tium» åtminstone.

De höra alla till optimisternas skara, om de än dela sig i
spridda flockar, äfven de samlade den ena under idealismens
den andra under realismens fana.

Främst bland dem träder Viktor Moll. Han är i synnerhet
de bildade äldre damernas skald. Hans rykte är stort, hans
begåfning möjligen något mindre. Hvad som mest utmärker
honom är hvad fruntimren bruka kalla renheten i hans diktning.
Christer Swahn har en gång, i sin »Hospitalshistoria», indelat
våra ledande skalder i vissa klasser. En af dem kallar han den
serafiska. Skulle han ha inrangerat Viktor Moll under någon
af dem, hade han säkerligen fört honom dit. Det är någonting
af Franzéns liljeblidhet blandadt med C. D. af Wirséns åt det
englalika syftande skaplynne i hans poesier. De äro vackra,
några af dem äro till och med friska och förtjusande t. ex. »In-
för den meliska Afrodite». Men någon förmåga att entusiasmera,
att dra massor med sig ha de ej. De uttrycka en ren och har-
monisk men af tidens rörelser nästan oberörd andes litet in-
skränkta själslif. I formen äro de säkra och utan vank.

I uppfattningen närmande sig honom stå vår flocks båda
375

damer Toivo och Anna A. De äro hvarandra ganska lika i
grundstämningen, ljusa och blida, hjertans välmenande mèn hjer-
tans opraktiska, vattenklara idealister båda två. Med deras ideelt
optimistiska verldsåskådning sympatiserar jag af hjertat i det
väsentliga, men den är ej i allt glad och frisk i sina yttringar,
den är i stället pjunkig, och det är ett fel. Den är mig för
öfversvinlig. Från hvarandra skilja de sig deri att den ena,
Toivo, är mera lyriskt-didaktisk, den andra, Anna A.^ mera re-
ligiöst-didaktisk. Den förra gör intrycket af en ung, svärmisk
guvernant, som ännu söker sitt ideal bland jordens män, ehuru
visserligen blott bland dem af dem som utan att rodna eller
skratta kunna läsa Björnsons »En Handske», den andra af en
äldre yrkessyster, också svärmisk nog, men som redan flyttat
sina drömmar och begär bort till den verld, der allt är ande,
icke förandligad lekamen en gång. Det är, synes det mig, bristen
i deras idealism, att den. är för andlig, för mycket blodlös. Men
det är nu en gång felet hos den diktarskola i England, mrs
Hemans och hennes själafränkors, efter hvilken de tydligen bildat
sig, att deras varma och ädla hjerta drog dem för mycket från
denna verldens känslor och begär. Många af deras dikter kunna
dock af alla läsas med nöje. Riktiga små perlor äro t. ex.
Toivos »En klyfta» och »Ditt väsens hemlighet». Och ännu
flere af dem skulle det vara fallet med, om der ej så ofta hängde
den der lilla didaktiska klumpen i slutet på dem, som nästan
ser ut att vara ett lika nödvändigt bihang för damernas sång-
gudinna som turnyren for dem sjelfva.

I formen ha de båda sina små svagheter som dock ej äro
farliga. Anna A:s stötesten är rimmet, historia rimmar t. ex.
ej med Himalaya. Toivos är den strängare metern. Att alex-
andrinen har caesur kommer hon ej alltid i hog.

Det återstår mig nu blott att nämna några ord om den
sista gruppen, som jag skulle vilja kalla de poetiska autodidak-
ternas. Till den för jag herrar Jacques (Oscar Gluldbrand) och
Galar (Gustaf Bjurström). Naturligtvis gör sig, när man be-
handlar författare på den nivå, der de stå, en helt annan mått-
stock gällande, än den man använder på dem jag hittills talat
om. Det är samma skilnad som den i omdömet öfver en konst-
och en natur-sångare. När man hör på den siste, tänker man
egentligen blott på den möjlighet som finnes hos honom, sjelfva
anlagens större eller mindre värde, ej på hur de blifvit utbildade.
Så är det äfven, när man läser dessa skalder. Den i formelt
hänseende minst fullkomnade af dem är Galar, och kanske hade han
376

gjort klokast i att blott sjunga inom vänkretsens sfer. Jag tror
dock, att frånser man den formela bristen och tänker blott på
den poetiska tonen i hans dikter, så skall man finna, att det
är ett” varmt om ock ej rikt skaldehjerta som slår bakom den
mindre regelrätta ytan, och att man, när man hör honom enkelt,
utan all pretention, kan ha nöje af att göra det. Den grundton
som svagt klingar fram i hans dikt är den samma som vi full-
tonig och stark hörde ljuda i Melins, kärleken till vår härliga
svenska natur. Oscar Guldbrand är mindre lyriker. Han är en
ringa man i ledet i den diktarskola till hvilken förut här hemma
v. Braun och Wadman sälla sig och som i Frankrike nått sin
högsta fulländning i Beranger. Den skola som än med sina
skämtsamma visor spridt glädje i vida lager än med ett hvasst
hugg eller en munter refräng skakat de skrankor som resa sig
mot utvecklingen vida mäktigare än hundra storgråtare med de
mest forsande tårefloder. Den skola som tillika i enkla och hurtiga
strofer sjunger ut de känslor som röra sig hos en tids för det
allmänna intresserade djupa samhällslager. Den har med herrar
Tavaststjernas och Hanssons riktning blicken för felen i det be-
stående gemensamt. Den kan till och med vara oresonlig nog
ibland, men den kommer med sunda tankar ofta också, och den
har framför allt i grund och botten lefnadslust, hopp och mod
qvar. Det är den sunda, kraftiga underklassens män, som man
der hör säga: »så vilja vi ha det, icke så», men det är inga
blaserade öfverklassherrar i lugg och glacéhandskar, som till dem
gråtande snyfta: »stackare oss, att ni ha det så svårt». Jacques
saknar alldeles det koketterande, osunda drag som karaktäriserar
dessa herrar både i innehåll och form, och han besitter derjemte
en humor som de aldrig skola nå.

Han höjer sig stundom till att inom folkdiktningen och i
lätta, skämtsamma toner bli en stridsman för samma ideer som
inom den allvarliga konstpoesien våldsamt sjuda och jäsa hos
Strindberg och som klarnade och sofrade funnit sitt ädlaste,
högsta och bästa uttryck i Snoilsky, kämpen för framtidens de-
mokratiska men dock fosterlandsälskande, frihetskära men ej
rasvilla, enkla men dock formrena poesi, den som i realismens
naturenliga, sunda kropp bär ett för idealet varmt klappande
hjerta, den hvilken är sådan som vi önska och hoppas att vår
skaldekonst en gång i sin helhet skall varda, då den nog ock skall
ha tillkämpat sig både läsare 'och köpare i prosans egen tid, vore
det så ock på prosans egen, då för poesien brutna mark.

II. A. R
En beslaglagd roman.

Några anmärkningar öfver Hans Jæger’s
»Fra Kristiania-Bohêmen»

af

Oscar Levertin.	’

Habent -sua fata libelli, lyder det mångciterade ordstäf, som
får en så särskild giltighet vis à vis alla de verk, som råkat i
någon kollision med »rättvisan». Och den är sorglustig nog,
denna censurens och beslagläggningarnas historia, en lång komisk
tragedi, som har tycke af en gammal medeltidsmoralitet, der Dum-
heten och Våldet i syskonlig sämja söka kufva och fängsla sin
gemensamma fiende Tanken utan att märka, att de dock i evighet
förgäfves bruka sin knölpåk och sina handbojor mot en motstån-
dare, som är lika oåtkomlig som vinden, som kommer och går,
utan att man kan utröna hvarifrån, och utan att man kan utröna
hvart . . . Emellertid lika obegripligt komiskt det är att se, med
hvilken högtidlig min af värdighet makten agerar profoss mot
idéer, bevingade väsen, som ännu hafva qvar den mytologiöka
egenskapen att stå helbregda upp hvar morgon, fast de slagtats
qvällen förut, lika pinsamt är det dock att oupphörligt se upp-
repad och prisad den stupiditet, som med böter och fängelse vill
qväsa motsägelser mot de meningar, som för ögonblicket äro
auktoriserade.

Derför har det också gått derhän, att allmänna meningen
bland de frisinnade strax är redo att skänka en martyrkrona åt
dem, som drabbats af ingrepp på den menings- och yttranderätt,
som borde vara alla i rikaste mån beskärd. Och särskildt har
hr Jæger rönt sötman af sitt martyrskap — den unga radikala
studentföreningen i Kristiania har uppträdt för honom, och hans
Ur Dagens Krönika. VI. i.
378

arbete har egnats en uppmärksamhet, som under normala förhål-
landen väl icke kommit det till del. Några ord om hans digra
tvåbandiga roman torde då vara kärkomna för många, ty om
någonsin gäller det med afseende på »Fra Kristiania-Bohêmen»,
att strängt skilja på den sympati, man egnar författaren på grund
af det våld, hvarför han utsatts, och den betydligt ringare, han
genom sitt verk gjort sig förtjent af.

Det är utan all fråga en allvarlig afsigt gömd i »Kristiania-
Bohêmen», och hr Jæger hade icke behöft vädja till Lie och
Grarborg för att få sin ärlighet bestyrkt. Hans egen bok afger
tillräckligt vittnesbörd derom, och det skall vara en ointelligent
eller partisk läsare, som tror, att här föreligger ett försök att
ockra på publikens dåliga lidelser. Men att »Kristiania-Bohê-
men» det oaktadt måste såra hvarje finkänslig natur, beror, synes
det mig, på två omständigheter. Författaren har för det första
allt för mycket förälskat sig i sin position af ytterlig vensterman
— med en forcerad plumphet njuter han af att trotsa hvarje for-
dran på delikatess och takt, och bakom dessa råheter, som icke
bäras af någon komisk kraft eller någon naiv och sund omedel-
barhet, lurar något af det hat mot alla umgängesregler, som ofta
hysas af sådana personer, som förgäfves anstränga sig för att
införlifva sig med sällskapslifvets katekesbud. Och så skära de i
sin ifver att visa sig som opponenter, i sin ifver att vara hvad
Jules Vallès kallade » réfractaire» ända ut i fingerspetsarne, alla
konvenans- regler öfver en kam, förgätande, att det vid sidan af
så mycken tom och falsk anständighet finnes en annan, utan
hvilken allt samlif menniska och menniska emellan förlorar hvarje
behag, hvar skymt af gratie.

Dock den djupare orsaken till, att så många delar af hr
Jægers roman beröra läsaren som unken och för skämd luft, är,
att det är något brustet hos författaren sjelf. Men än en har
börjat med att spela och slutat med att blifva cyniker. Man
får ingen fast tilltro till en man, som ser så oblygt och smak-
löst på de ting, han skildrar, ingen medkänsla för en person,
som är oridderlig nog att i en sådan taktlös ton införa och karri-
kera namngifna, ännu lefvande personer. Särskildt kan man icke
nog allvarligt tillbakavisa det anfall författaren riktat mot Björn-
son, — alra minst bör väl en vän af reformer på ett sådant
gaminmanér bedöma en man, som så outtröttligt hela sitt lif ige-
nom kämpat just för framåtskridande inom de flesta af kulturlifvets
områden. Det hämnar sig att icke besitta mer själslig förfining
-- och »Kristiania Bohêmen» bär många spår deraf . . . »Wenn
379

eine Affe in den Spiegel hineinguckt, so kan aus diesen Spiegel
kein Apostel heraussehen . . .»

»Kristiania-Bohêmen» är ett inlägg för den fria kärleken fram-
stäldt i form af en lefnadsteckning öfver tvänne unga män, hr kadett
Jarmann och hr stenograf Eek, författarens dubbelgångare. Hr
Jarmann skjuter sig, sedan han gnolat sig trött på Leoporellos
»tusen och en», hr Eek öfverlefver sin vän och redigerar i »Fra
Kristiania-Bohêmen» dennes och sina egna memoarer, dock ut-
stött äfven han ur det goda sällskapet, emedan han på ett möte
formulerat samma kärleksteori, som hans vän och han sjelf prak-
tiserat.

Och författaren vill då härmed visa oss, hur den nutida sam-
hällsordningen icke gifver två sådana menniskor plats att lefva
och hur annorlunda stort och sundt många individer skulle ut-
veckla sig under en friare sakernas ordnings Men författaren
begår härvidlag ett gundfel, som låter hans sak blifva äfven ur
tendensens synpunkt nästan verkningslös. Bärarne af de nya idé-
erna, hrr Eek och Jarmann, äro för små, deras intressen för
ensidigt sensuella — den medkänsla de väcka, förringas af
deras obetydlighet, och man drar på munnen åt dem som refor-
matorer.

Man göre blott i tankarne en jemförelse mellan dessa två
lättingar och de två män, som i Tchernychewsky’s »Hvad är att
göra?» skildrats som representanter för likartade tankar, de två
vetenskapsmännen »Lopoukhoff och Kirsanow, båda själsligt för-
näma personligheter, män som arbeta och uppoffra och derföro
verkligen på allvar kunna tänka som banbrytare af en ny tid.
Hr Jægers två samhällsfornyare taga sin sak lättare, de göra sin
egen sjelfviska njutningslust till utgångspunkt for reformerna och
i full öfverensstämmelse dermed nämna de ytterst litet om de
ekonomiska omhvälfningar, som måste föregå de sociala, predikade
— och intet, så vidt jag sett rätt; icke ett ord bm barnen —
nog är sådant minst sagdt underligt af en författare, som tydligen
vill gifva sig min af att hafva studerat sin sociologi både prak-
tiskt och filosofiskt. Nej, för hr Jægers monomana uppfattning
står blott ett moment klart — och det är njutningen. Han^gör
det sexuella till lifvets resultat i stället för att göra det till en
vigtig faktor deri — och märker icke så, att han just derigenom
förordar just den sortens »individualistiska moral», han eljes så
hårdt fördömer . . .

Estetiskt taget har författaren rätt att benämna sitt arbete
»ett monstrum» — med en sådan nerkrossande massa doktrin är en
380z

romans okonstnärlighet gifven, och intrycket blir icke lättare, der-
för att ämnet i och för sig vill hafva en pikant anstrykning. De
många erotiska scenerna, hvilka äro lika många variationer öfver
det franska uttrycket, »le difficile, c’est convenallement déshabiller
une femme», äro lika monotona och tråkiga som resonnemangen.
Författaren har icke fatt någon ton eller doft af sin erotik —
intet af en Gautiers rusiga hänförelse, intet af en .Sainte Beuve’s
utsökta qvinlighet, intet af en Maupassants epikureiska lidelse-
fullhet, intet af en Garborgs breda tokrolighet . . . Det är blott
ett känslotomt libertin-lif, författaren förmår skildra, passionens
brutalitet, men intet af dess adlande hänförelse eller aningsrika
lycka . . . Ingen lyrik. och ingen omedelbarhet !	•

Orättvist vore dock att förneka de många ansatser till god
och verkningsfull konst, som mångenstädes hittas i »Kristiania-
Bohêmen». Särskildt är hela bokens afslutning, Jarmanns sjelf-
mord, skildradt med en energi, en intensiv styrka, som är oänd-
ligt gripande. Författaren får med ens något af en verklig skald
på dessa ypperliga slutsidor, och det vore väl önskligt, att dessa
kapitel räddades undan den glömska, som det öfriga myckna pap-
peret —- trots tryckfrihetsåtalet —snart nog måste försjunka i.
Bättre ett ensamt lösryckt fragment — låt vara blott en final -—
der lifvets egen tragik talar, än att dränka en lyckad episod i
600 sidors damm och tråkighet.

Hr Jæger talar så entusiastiskt om »Bohemen», och han
tror nästan, att det är ur den krets af fria, lösgjorda och vaga-
bonderande existenser, som framtidens evangelium skall komma.
Bohême-litteraturen måste växa, utropar han — jag tror för min
del, att dess vexlande, oroliga verld bättre är egnad att alstra
poeter som Murger än samhällsfornyare af det slag, de unga
önska. Bohêmen —• det är parodoxens, jargonens, invektivets,
det ytterliga revolutionsteoretiserandets förlofvade land — och på
qvällarne, i kaféernas gasljus, der replikerna dimpa fantastiska
och upphetsade genom tobaksröken, vändas institutionerna upp
och ned af sjudande hjernor och ansvarslösa tungor . . . Men det
är icke den sortens resonnemang, som bringa de nya tidernas
idéer närmare de tänkandes medvetanden.
Ännu en gång Svenska Akademien.

Herr Redaktör!

Den lilla uppsatsen »Ett stundande Jubileum», som ni
godhetsfullt behagade intaga i senaste häftet af »Dagens Krö-
nika», innehöll en lista under rubrik »De aderton utom sv^n-
ska akademien.» Om ni ej har något deremot, skulle jag nu
vilja anställa några betraktelser öfver hvad »De aderton i svenska.
akademien» uträttat i afseende på det denna vittra myndighet
ålagda Ordboksarbetet samt tillika påpeka några få af dess me-
riter såsom högsta domstol öfver »Snille och Smak».*

Lund i April	Insändaren.

^Dyrbara skatter, sådana som det icke bör tillåtas någon
tidens tand att förtära, anförtroddes åt svenska akademien att
värda och förkofra: språket, skaldekonsten, vältaligheten, häfde-
forskningen, den sista, betraktad ej blott såsom vetenskap, men
tillika som vitter konst. Det har varit och skall alltid blifva
svenska akademiens orubbliga föresats, att icke genom ensidig
förkärlek för någon viss del af sin mångfaldiga verkningskrets '
låta de öfriga träda i skuggan.»

På sin högtidsdag den 20 December 1866 gaf akademien
genom sin dåvarande direktör, professor Svedelius, denna för
svenska språket löftesrika försäkran. Vi äro öfvertygade om
att löftet var ärligt menadt; men hur har det infriats? — Hur
har den orubbliga föresatsen blifvit förverkligad under de se-
naste tjugu åren.

Innan vi likväl söka besvara denna fråga vilja vi i kort-
het tillse, huru den orubbliga föresatsen blifvit förverkligad
under de föregående åttio åren af akademiens verksamhet,

För dem som äro närmare intresserade af ämnet kunna vi nämna
att Svenska akademien och dess ordboksarbete äro grundligt skärskådade
i Framtiden för 1869 och 1870 af den välkända signaturen —r.
382

hvarvid vi hufvudsakligen vilja taga i betraktande den dyrba-
raste af de skatter, akademien haft att vårda, nämligen svenska
språket. Visserligen har den rent fosterländska språkforsknin-
gen på de senare årtiondena äfven i vårt land gjort glädjande
framsteg och många värderika arbeten på detta område hafva
blifvit synliga, men utom Svenska språkets lagar, hvilket verk,
så länge ett svenskt språk finnes, skall stå som en härlig
minnesvård öfver författarens lärdom och snille, finnes i hela
svenska literaturen ingen sammanhängande framställning, ur
hvilken den, som vill lära sig sitt modersmål, kan hemta nö-
diga kunskaper. Men äfven nämnda arbete är ingalunda nog
lättfattligt för den större allmänheten, hvarjemte dess dyrhet
för de fleste är ett hinder att kunna draga nytta deraf. Det
ojämförligen vigtigaste liksom ock det svåraste af svenska aka-
demiens åliggande är derför hennes ordboksarbete.

Huru olika man än må döma om konung Gustaf lILe^,
en god egenskap kan man icke frånkänna honom, en dygd,
som ej nog kan värderas, isynnerhet hos en konung, det är
hans fosterlandskärlek. Sitt land älskade han, för dess ära
glödde han. Liksom de störste bland sina företrädare på
svenska tronen insåg han värdet af en sant svensk odling och
att grundvalen för en sådan är ett utbildadt svenskt språk.
När han stiftade den akademi, på hvilken han slösade så
mycken ömhet och om hvilkens verksamhet han gjorde sig så
stora förhoppningar, förklarade han, att han ville »upprätta ett
Samhälle eller Akademi endast för Svenska språket.» På verk-
liga språkforskare fans då lika litet som någonsin stort öfver-
flöd. Johan Ihre, Sveriges största språksnille, samt Jakob Se-
' renius, författare till en på den tiden värderik engelsk-svensk
•ordbok, voro döda; och den ende svenske språkforskare af
någon betydenhet, som fans-1786, var författaren till »Svenska
■språket i tal och skrift» med flera lärda arbeten, Anders af
Botin, hvilken också af konungen fick en plats i den nya stif-
telsen sig anvisad. De ord, med hvilka han vid inträdet af
konungen hetsades, äro betecknande för den höge stiftarens
åsigter. »På hur mycket sätt», heter det, »förtjenar icke denne
ledamot sitt säte i detta samhälle, och hur mycken nytta bör
man ej vänta af dess förstånd och lärdom, af honom, säger
jag, som redan gjort en så vacker början till det arbete aka-
demien nu ålägges.» Slutorden hafva afseende på Botins of-
vannämnda arbete, hvilket således var en hufvudanledning till
Botins ledamotskap.
383

Oaktadt bristen på män med djupare insigter i svenska
språket, tyckes dock ordboksarbetet hafva under de första åren
bedrifvits med ifver. Konungen visade sig synnerligen ange-
lägen just i denna fråga och satt hela timmar som åhörare
vid akademiens öfverläggningar rörande ordboken. Murberg —
uppfinnaren af ordet oafbaselig — och Adlerbeth sägas hafva
inlagt stor förtjenst både medelst samlingar till ordboken och
förberedande åtgärder till dess utförande. Dernäst nämnas
Kellgren, Stenhammar, Nordin och Sjöberg, såsom de, hvilka
lemnat de rikaste bidragen.

Det synes häraf att man till en början gjorde allvar med
ordboksfrågan ; och ingenting kan bättre bevisa, att man tänkte
högt om ordboken än Rosensteins jämte de fleste af ledamö-
ternas redan, vid akademiens stiftelse yttrade öfvertygelse, att
författandet af en ordbok aldrig bort lemnas åt ett samfund.
Rosenstein gjorde till och med »lifliga föreställningar mot stif-
tarens beslut i denna del.» Ledamöterna ätogo sig likväl det
ansvarsfulla uppdraget, och hvarje ny ledamot har sedan otvunget
iklädt sig förpligtelsen att egna all uppmärksamhet åt detta före-
tag, hvilket naturligtvis blpf allt mer maktpåliggande, i samma
mån som behofvet af ett sådant verk gjorde sig mera känbart.

Vid flera tillfällen har akademien i sina handlingar vidrört
denna fråga. Det uppgifves att ordboksarbetet äfven på senare
tider fortgått med oförminskad ifver. 1853 voro 127,800 språk-
prof antecknade, för hvilket ändamål icke allenast äldre arbeten,
som kunde lemna upplysningar till språkets historia, utan äfven
de berömdaste författare från Dalin intill våra dagar blifvit ge-
nomgångna. Skada blott, att akademiens andel i äran af detta
mödosamma värf visar sig mindre, än mängden förmodar. Det
är nämligen kändt, att dessa språkprofsamlingar gjorts för en
obetydlig penning af akademiens amanuenser eller andra utan-
för de adertons krets stående personer. Herr K. E. Kindblad
lemnar i förordet till en af honom 1854 utgifven skrift: »För-
slag till plan för ordbok öfver svenska språket» några ganska
märkliga upplysningar angående akademiens förhållande till ord-
boksarbetet. Efter fyra och ett halft års verksamhet för sven-
ska akademiens räkning anmälde hr K. 1850 sin önskan att
dermed upphöra, och öfverlemnade derefter till akademien alla
sina samlingar,* innehållande bland annat öfver 64,000 språk-

Mot värdet af dessa samlingar har för öfrigt en insigtsfull kritiker
inlagt en gensaga.
384

prof. »Svenska akademien», säger författaren, »som för en
ringa summa kommit i besittning af mina samlingar, fann kort
derefter tiden vara inne att, på grund af de då samlade språk-
profs betydliga antal, begära för ordboksarbetets fortsättande
ett årligt anslag, till belopp, nära dubbelt mot hvad samman-
lagdt mig tilldelats för mitt fleråriga arbete.»

Från akademiens sida har anförts mycket såsom ursäkter
för den fördröjda utgifningen af ordboken, och deribland är
visserligen åtskilligt, som knappast kan bestridas af någon, som
har omdöme. Det har anförts att ett sådant arbete icke är så
lätt; att ett samfund icke lämpar sig för utförandet af ett så-
dant företag; att hos oss på senare tider icke funnits någon
språkforskare af första ordningen o. s. v. På ett ställe heter
det: »Hade fäderneslandet frambragt en Johnson e\\er Addung,
eller hade Ihre tillhört vår tid, och akademien hade försummat
att tillegna sig ett dylikt snille, för att uppfylla det henne lem-
nade uppdrag, så hade hon förtjenat det stundom mot henne
riktade klander för ordboksarbetets försummelse.» Men härvid
kan likväl anmärkas, att om fäderneslandet nu hade en språk-
forskare af första ordningen, så vore den ordbok, akademien
med sin sammansättning kan åstadkomma, temligen umbärlig;
och huru skall i vårt land ett språksnille kunnna bevisa sig
som en Johnson o. s. v., utan att det får tillfälle att pröfva
sin förmåga, och huru åter skall detta kunna ske med ett
språk, hvars ordboksliteratur är så obetydlig som det svenska
språkets, öfver hvilket det, enligt hvad som framgåi' af akade-
miens egen argumentation, nu är alldeles otänkbart för en en-
sam, vore han också det största snille i verlden, att författa
en ordbok af större värde, jämförlig med de bästa öfver de
främmande språken. Skulle dessutom ingenting kunna göras
för en ordbok af andra än sådana snillen som Ihre, och har
akademien bland sina representanter för skaldekonsten, vältalig-
heten och häfdeforskningen endast räknat sådana, som i dessa
ämnen varit lika stora, som Ihre var i språkforskningen? Vårt
fädernesland har haft, och har ännu, språkforskare — språk-
snillen — om icke af första, så åtminstone af andra ordningen,
och genom att icke hafva i tid tillegnat sig dem, och derför
att hon icke gjort något nämnvärdt för att framkalla en språk-
forskning af grundligare art, har hon »förtjenat det stundom
mot henne riktade klander för ordboksverkets försummelse.»

Vi hafva redan nämnt att Botin inkallades till ledamot af
svenska akademien, hufvudsakligen på grund af sitt arbete
385

■Svenska språket i tal och skrift». Har akademien sedan dess
vid val af ledamöter qch på annat sätt ådagalagt den nitälskan
för språkets vård, som hon bort och kunnat? Af de 94 män,
som tillhört eller tillhöra hennes krets, hafva 2 eller på sin
höjd 3 ledamöter valts på grund af djupare insigter i moders-
målet och i detta ämne utgifna lärda verk. Hafva då inga
andra svenska språkforskare funnits än dessa? Namnen Lilje-
gren, Rietz, Uppström, Säve, Dalin torde icke vara alldeles obe-
kanta, för att icke tala om nu lefvande såsom t. ex. Klemming
och Schlyter. Hvad den senare beträffar lär han visserligen
sent omsider blifvit erbjuden plats bland de aderton, men be-
tackat sig. *

Om vidare inom svenska akademien ända från 1786 den
öfvertygelsen varit rådande, att både hennes egenskap af sam-
fund och sjelfva detta samfunds sammansättning och arbets-
ordning vore hinderliga för utförandet af det allra förnämsta

* Apropos prof. Schlyters nekande att mottaga den erbjudna ut-
märkelsen påminner jag mig några vers — troligtvis kända af fa äfven
bland samlare — som med anledning häraf i ett litet kotteri Lundastu-
denter hopgjordes af en sedermera icke alldeles obekant författare. Ver-
serna äro långt ifrån akademiska; men som tillfållighetsprodukt kunna
de väl passera. För att icke upptaga allt för stort utrymme citerar jag
endast följande.

Sedan det beskrifvits hur akademisterna grälade om ' hvilken af dem
borde skrifva ordboken, sjunger slutligen ett af snillena:

(Melodi : Amanda gångar sig ned i lunden.)

Hvem af oss alla skall hugad blifva

Att färdig ordboken nånsin skrifva?

Nu tid är inne till att tänka på,
En räddningsplanka att kunna få!

Hvarpå ett annat snille glädjefullt utbrister:

I Lund vi ha ju professor Schlyter
Jag röstar för att vi honom snyter,
En ordbok skrifver han uti ett nafs,
Och säkert är, den blir intet rafs.

Ett kallelsebref att blifva en af de aderton utfärdas nu,

Men gubben svarade — med förfäran —

Go’ herrar, jag kan ej ha den äran ;

Jag är för gammal och jag är för grå,
Och må ni alla åt fanders gå!
386

af hennes åligganden, hvarför icke i tid afsäga sig ett arbete,
som hon icke trodde sig om att nöjaktigt gå i land med, eller
företaga sådana ändringar i sammansättningen och arbetsord-
ningen, som nödvändigheten kräfde? Gustaf III:s stiftelse har
i så många andra fall temligen ovårdigt handskats med de af
honom gifna stadgarna, att hon icke behöfde i detta göra sig
samvete af en något fri tolkning. Vidare nämnes, att akade-
mien från och med Oktober månads början till högtidsdagens
förlopp (den 20 December) är oafbrutet sysselsatt med läsning
och bedömande af täflingsskrifterna, hvilkas antal stundom upp-
gått till 30, 40 och någon gång ända till 50, nästan alla i bun-
den stil, men då detta anföres såsom ett af skälen till ordboks-
arbetets fördröjande, så tro vi, att denna undskyllan icke är
så allvarsamt menad. Det kan icke vara möjligt, att man upp-
tager tiden för akademiens språkkarlar med att låta dem läsa
eller höra allt det versifierade elände, hvarmed akademien upp-
muntrat unga fåiänga versmakare — enligt hr erkebiskopens
tal på akademiens hundraårsfest uppgår antalet af dylika till
mer än 2,000! — att öfverhopa henne. Men om så skulle
vara, är sannerligen en förändring af nöden, och då uppstår
frågan, hvarför en sådan icke långt förut skett.

En annan invändning har också varit den att akademien
saknat behöfliga penningetillgångar. Likväl har hon alltifrån
stiftelsen haft icke så obetydligt anslag af allmänna medel.
Efter en uppsats af en med efterräkningar väl förfaren man,
för några år sedan införd i en af våra dagliga tidningar, med-
dela vi följande siffror.

,	Kronor

Åren 1786—91 utbetalades årligen från statskontoret

2,500 rdr specie _________________________________________ 60,000

I bidragen 1792—94 ingår arrendet för »avisorne»,

med hvilka menas Post- och Inrikes Tidningar.
Deras årliga afkastning, 1,000 rdr, anslogs till aka-
demien, hvarjämte af konungens saköre årligen to-
gos 1,500 _____________________________________________ 30,000

Från och med 1795 räknas bidraget i rdr bko, hvadan
hela bidraget för detta år ärutfördt med 625 specier,
nämligen 250 af tidningen och 375 af sakörena.
Detta utgör emellertid tillhopa 2,500 rdr bko. Åren
1795—1812 är beloppet oförändradt, hvilket för
dessa år gör i kronor_____________________________________ 67,500

Trpt 157,500
387

Trpt

Under år 1813 gjordes nytt kontrakt om arrendet för
Posttidningen, hvarigenom akademiens inkomst, in-
räknadt fortfarande 1,500 rdr. bko. af statskontoret,
detta år är 3,200 rdr. bko._____________________________
1814—26 utföres inkomsten årligen med 4,000 rdr.
bko., enär arrendet för Posttidningen var 2,500 rdr.
och statskontorets anslag 1,500 rdr.____________________

Vid slutet af år 1826 hade akademien genom
besparingar och upplupna räntor en behållning af
56,102 rdr. bko eller 84,153 rdr. Ehuru behåll-
ningen uppkommit af allmänna medel — arrendet för
Posttidningen var ju ock en statens inkomst, som
lemnats akademien i stället för reda penningar —
så ansåg sig akademien hafva rätt att betrakta denna
behållning såsom sin enskilda tillhörighet samt ur
följande års räkenskaper, som inlemnats till Kammar-
rätten, alldeles utesluta densamma. Detta skedde na-
turligtvis för att förekomma, det statsrevisorerna skulle
fästa någon uppmärksamhet vid den stora tillgången,
hvilket hade kunnat hafva till följd statsbidragets in-
dragning för några år. Likaså egenmäktigt förfor
akademien genom att ur samma räkenskaper utesluta
inkomsterna af Post- och Inrikes Tidningar.

För hvardera af åren 1827—57 är i nämda räken-
skaper uppfördt såsom inkomst endast 1,500 rdr.
bko från statskontoret, hvarjemte då någon brist
uppstått för de löpande utgifterna, det är anteck-
nadt, att denna fyllts med akademiens enskilda
medel___________________•._______________________________

Från och med 1858, då räkningen i riksmynt började,
utgår anslaget årligen med 2,250 kr., hvilket till
och med 1881 utgör_________________________________.-----
samt för åren 1882—1885 ___________________________

Utom den ej upptagna inkomsten af Posttidningen
samt räntorna å behållningen 84,153 kr. vid 1826
års slut har svenska akademien sålunda under de
gångna 100 åren af sin tillvaro af statens medel
uppburit_________________________________________________

157,500

4,800

78,000

45,500

54,000

9,000

348,800
388

Utgifterna voro under äldre tider understöd åt vitterhets-
idkare, företrädesvis bland akademiens egna ledamöter. Men
genom ett särskildt anslag har akademien sedan längre tid till-
baka befriats från denna utgift. Bland akademiens öfriga ut-
gifter äro löner åt ombudsmannen och åt en amanuens (300 kr.)
till sekreterarens biträde, vaktmästare, hyra för bibliotek, ut-
gifter för medaljer och minnespenningar (årligen omkring 900
till 1,000 kr.) samt för högtidsdagen (omkring 250 kr. hvarje
gång).

Men vi komma nu till utgifterna för akademiens ordboks-
arbete. Första gången en utgift för ordboken förekommer är
den 11 September år 1800, då I. Ch. Ditzinger erhöll 2 rdr.
24 sk. bko för renskrifning af bokstafven P. af ordboken, ut-
görande 46 ark.* Den, som vid denna tid tyckes hafva på-
skyndat arbetet, är kanslirådet C. G. af Leopold. Ett vigtigt
förarbete är utan tvifvel den af honom författade »Afhandling
om svenska stafsättet», tryckt år 1801 i Akademiens handlin-
gar, första delen från 1796. För förlagsrätten till detta ar-
bete erhöll af Leopold (den 7 April 1801) 600 rdr. specie.
Då detsamma emellertid utsattes för en allvarlig granskning,
erhöll amanuensen P. A. Wallmark i uppdrag att biträda af
Leopold vid försvarets affattande samt fick härför den 6 Juni
1804 i arfvode 50 rdr. rgd.

För det egentliga ordboksarbetet äro för öfrigt följande
utgifter gjorda:

Kronor

Den 11 Februari 1802 erhöll I. D. Flintenberg 50
rdr. bko för samling till bokstafven B af ordboken
samt för biträde vid afhandlingen om rättstafning 75
Åren 1808—2 3 uppbar C. G. af Leopold årligen 2 50
rdr. bko. för arbete å ordboken	 6,000
Detta arfvode höjdes åren 1824—1829 till 750 rdr. bk. 6,750
Magister G. S. Collnér erhöll 1812—13 för biträde vid
ordboksamlingen 200 rdr. bko. 	 300

Efter denna tid visa räkenskaperna ej någon utgift för
ordboken förr än regeringen den 5 Oktober 1853
beviljat ett extra anslag af 1,250 rdr. bko. till ord-
bokens utarbetande _________________________________ 1,875

* Icke fullt 7 öre arket ! I proportion till tillgångarne ej synner-
ligen väl afpassad belöning åt hr Ditzinger, som för öfrigt är i literatur-
historien temligen okänd.
389

Kronor

Riksdagen beviljade för ordboksarbetet 1854 10,000
rdr. bko. att utgå under åren 1854—57 samt ytter-
ligare för åren 1858—72 årligen 3,750 kr., hvilket

tillhopa utgör ________________________________________________ 71,250

Dessa utgifter tillhopa utgöra ett belopp af___________________ 86,250

De som med aflöning af dessa anslag sysselsattes vid
ordboksarbetet, voro A. F. Dalin, S. A. Hollander, F. A. Dahl-
gren, C. Schweder, I. E. Rydqvist, L. M. Enberg, E. M. Fries,
B. von Beskow och V. E. Öman.

' Såsom man finner af dessa siffror har akademien haft att
disponera en ganska vacker summa för att vårda och förkofra
svenska språket, och man kunde med skäl tro, att ett icke
obetydligt utrymme i handlingarna egnats åt språkliga under-
sökningar. Vi hafva i dessa handlingar — intill 1866 —
funnit tre titlar, som häntyda på uppsatsen af språkvetenskap-
ligt innehåll. Den första af dessa är en »Afhandling om sven-
ska stafsättet») hvilken utgör första delen af akademiens hand-
lingar från 1796. Derefter finnes i handlingarna icke ett ord
i svensk språkforskning förr än 1837, 4å i 17:de delen offent-
liggjordes en af Leopold utarbetad »Undersökning om grun-
derna till Svenska stafsättet, med hänseende till akademiens
utgifna Stafningslära, och till fullständigare utveckling af hen-
nes grundsatser» — ett alster så underhaltigt, att det för Leo-
polds literära rykte, och för akademien, varit önskligt att det
aldrig sett dagen. Den tredje uppsatsen finnes i 39:de delen
och har till titel: »Ljus och Irrsken i Språkets Verld.» Vi
behöfva icke säga mer än att författaren är J. E. Rydqvist,
och att den följaktligen är af helt annat värde än de båda
förut omtalade. Men 1836 utkom Svensk Språklära, utgifven
af Svenska Akademien, hufvudsakligen utarbetad af Enberg.
Arbetet vitnar visserligen om god iakttagelseförmåga, men för-
råder inga djupare språkstudier. Att akademien sjelf, lika
litet som någon annan, anser arbetet motsvara nutidens for-
dringar, bevisas bäst deraf, att hon icke låtit utgifva ny upp-
laga, ehuru boken är för längesedan utgången.

En synnerlig uppmärksamhet förtjenar akademiens sätt
att framställa prisämnen. Under det en mängd ämnen upp-
gifvits i estetik och historia, hvarvid lemnats fritt val, liksom i
skaldekonsten, har ända från akademiens stiftelse icke mer än
ett ämne framställs i språkforskning, och om fritt val har här
390

aldrig varit fråga. Huruvida »den orubbliga föresatsen, att
icke genom ensidig förkärlek för någon viss del af sin mång-
sidiga verkningskrets låta de öfriga träda i skuggan», här vid
lag blifvit följd, torde med skäl kunna betviflas.

Sedan vi nu undersökt hvad svenska akademien ut-
rättat till svenska språkets fromma intill 1866, då hon genom
professor Svedelius gaf den försäkran, hvarmed denna uppsats
inleddes, vilja vi äfven tillse hur löftet efter denna tid infriats.

Den enda synliga frukten af akademiens orubbliga före-
sats samt af de betydliga belopp hon uppburit för ordboks-
arbetet är, såsom vi veta, att 1871 bokstafven ^1 — hufvud-
sakligen utarbetad af C. A. Hagberg samt utgifven af F. A.
Dahlgren och som, för att vara resultatet af ett åttiofemårigt
arbete, lemnar väl mycket öfrigt att önska -— utkom samt en
tid derefter en kort ordlista. (Om man så vill kunde man äfven
hit räkna »Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen» af Elias
Fries, • ehuru detta arbete icke har något att göra med akade-
miens verksamhet som korporation). Riksdagens revisorer 1871
ansågo dock att arbetet skred väl långsamt framåt, helst aka-
demien i företalet till A uttryckligen frånsagt sig skyldigheten
att ock säga B, hvadan 1872 års riksdag genom en skrifvelse
till regeringen anhöll om en utredning vidkommande arbets-
sättet m. m. dylikt, som kunde lemna upplysning om det lång-
samma och dyra arbetet. Akademien å sin sida ville ej låta
någon utanför stående intränga i sina hemligheter — såvida
de ej nu yppas i den af professor G. Ljunggren utgifna Svenska
akademiens historia från 1786—1886 — utan, för att komma
ifrån hvarje efterräkning, afsade hon sig 1872 det årliga an-
slaget 3,750 kr. för ordboksarbetet.

Men såsom vi ofvan påpekat förfogar svenska akademien
öfver icke obetydliga tillgångar, dels genom den omtalade be-
hållningen från 1826 af 84,153 kr., dels genom inkomsten af
Posttidningen, som enligt uppgift af statsrevisorerna på sista
tiden tillfört akademien en årlig inkomst af 10,000 kr., hvar-
förutom akademien af statsverket åtnjuter ett årligt anslag af
2,250 kr., samt 6,000 kr. till fördelning bland vittra författare.
I förbigående sagdt har denna fördelning mer än en gång hos
allmänheten väckt mycket blandade känslor. Såsom vi ofvan
antydt är det akademiens pligt att för riksdagens revisorer redo-
göra för dessa inkomsters användning. Med de medel, öfver
hvilka akademien förfogar, borde den nu kunna förvärfva sig
krafter — låt vara utom akademien — som bringade det
391

hundraåriga arbetet till fullbordan. Akademien har också på
sin hundraårsfest genom sin direktör^ hr erkebiskopen Sund-
berg, uttalat den förhoppning, att hon i ej aflägsen framtid
skall kunna lemna den så mycket efterlängtade ordboken fär-
dig i allmänhetens hand. Vi taga fasta på detta yttrande; ty
ehuru det förklaras att akademiens bemödanden aldrig lemnat
ur sigte det höga mål som för dem blifvit satt, kan man icke
gerna afhålla sig från den tanken, att akademien bra länge
nöjt sig med att hafva det höga målet »i sigte», men icke
tagit många steg för att närma sig eller uppnå detsamma.
Men det gamla uttrycket är kändt, reculer pour mieux sauter
och en vacker dag öfverraskar nog akademien allmänheten med
ett jättesprång — måtte det icke i ordets egentliga mening
blifva ett saltomortale — från M till Ö. Ej a, vore vi der! —
»Det var likväl ej på den egentliga språkforskningens område»,
heter det vidare i hr direktörens tal, »som akademien egent-
ligen skulle, eller ens kunde skörda sina lagrar, utan det var
på den konstnärliga språkbehandlingens, på vitterhetens fält,
och det torde svårligen kunna uppvisas något af betydenhet
på detta område, hvari icke akademien på ett eller annat sätt
haft del.»

I den ur Snällposten för den 11 Juni 1849 hemtade ar-
tikel, hvarmed vi afslutade vår uppsats »Ett stundande Jubi-
leum», yttrar författaren: »Har vår vitterhet gått fram, så har
det skett icke medelst utan trots akademien. Akademien har
spelat en tacklös vägvisarroll och ej en gång dess egna kory-
féer hafva alltid följt den anvisade stråten. Ytterligare tillhör
det akademien att gifva skaldedopet och utfärda dopattest.»

När man genomläser de långa listorna på personer, hvilka
rönt bevis på akademiens uppmärksamhet, kan man icke för-
neka att hon sträckt , sin välvilja ganska långt, då det näm-
ligen gäller poesien och, i synnerhet under de första åren, en
så kallad vältalighets idkare. Man genomläse en förteckning
öfver författare, hvilkas arbeten af akademien erhållit pris, och
man skall förvånas öfver mängden af snillen som segrat i en
olympisk täflan inför landets högsta arcopag. I vår föregående
uppsats intogo vi ett Florilegium Succano-academicum äfven-
som några mindre smickrande omdömen om svenska akade-
miens verksamhet. Många ytterligare prof kunde anföras på
att skaldedopen och dopsedlarna icke alltid varit berättigade —
härom året prisbelöntes t. ex. ett skaldestycke, der det bland
andra vackra saker säges:	■
392

o

»Ater bjellrorna skalla

Gladt som en silfverbasun —»

Hvad menas med att bjellror skalla som en basun? —
men vi vilja inskränka oss till att anföra några utdrag ur en
recension öfver »Visby fall, episk-romantisk dikt i tio sånger: .
Prisbelönt af svenska akademien 1871. Jemte en samling
mindre dikter. Recensionen är intagen i Svensk Tidskrift för
literatur, politik och ekonomi utgifven af Hans Forssell, 1872,
Sjette häftet, och undertecknad H. F.

Akademien hade genom sin direktör om nyssnämda stycke
yttrat, att den i detsamma »funnit förtjensten af en med reda
ordnad plananläggning, af berättelsens underhållande liflighet,
och af dess öfverhufvud lyckliga, stundom yppiga enskildheter.»
Sedan recensenten med sin kända och erkända kritiska för-
måga framlagt en mängd citat och'redogjort för diktens plan,
säger han: »Oss synes den vara så »ordnad», att den ej är
någon plan alls. Af enskildheter hafva vi meddelat några, som
ej torde kunna kallas lyckliga, och kunna vi för öfrigt ej annat
än bedja läsaren sjelf förvissa sig om förhållandet, då vi på-
stå, att lyckliga eller yppiga enskildheter i allmänhet ej stå att
upptäcka. Då vi vidare anse oss böra fälla det omdömet, att
hela dikten är mer än vanligt tråkig, matt och torr, att der
ej förnimmes en enda fläkt af poetisk ingifvelse m. m. d., så
äro vi också inne på det område, der ingenting kan bevisas.
Men om vi skulle få någon del af dem, som intressera sig
fpr svensk vitterhet, att instämma i detta omdöme, då tro vi,
att dessa med oss skola beklaga, det akademien åt en dylik
produkt gifvit en dylik utmärkelse. Om akademien allt mer
och mer saknar tillfällen att prisbelöna utmärkta vittra förtjen-
ster — hvilket kan bero antingen derpå att dessa på senaste
tiden blifvit sällsynta, eller derpå, att de som finnas, ej söka
sin lager på denna väg, — så är detta ett obehag af ej min-
dre vigt. Det kan möjligen medföra, att svenska akademien,
— i synnerhet nu, då hon i officielt utlåtande förklarat sig
sjelf inkompetent att syssla med svenska språket och afsagt
sig all befattning med ordboksföretaget —, icke blir något
annat än ett af Sveriges förnämligaste ordenssamfund, som
senom sitt »En af de aderton i Sv. Akad.» ännu förlänar en
viss glans åt sina ledamöter. En och annan verksamhets-
yttring har hon dessutom ännu sig förbehållen: Hon dispone-
rar ju t. ex. ett af organen i den svenska pressen, hvilket
under sådan ledning, som detta samfund kan bestå, bör hafva
393

ett stort inflytande, och staten liar också några gånger åt henne
öfverlemnat mer eller mindre vigtiga förtroendeuppdrag. Men
om akademien vill, för att utveckla sin verksamhet och hålla
sig uppe såsom vitter domstol, taga sig för att prisbelöna dikter,
hvilka stå långt nedom den vittra förtjenstens medelhöjd, så
kan det hända, att den, rakt i strid med sin store stiftares
mening, bidrager att sänka denna niveau, och sådant kan ej
för Sveriges vitterhet vara helsosamt. Nu har akademien stält
»Visby fall» under samma kategori som Nyboms »Aminas Sång»,
G. Kullbergs »Sonnetter till Julia», Nybloms »Arion», C. G.
Strandbergs »Birger Jarl», Bottigers »Gustaf Adolf vid Lützen»,
F. A. Dahlgrens »Sappho på Leukas», ‘ Grafströms »Sångens
framtid», Silfverstolpes » Sadis Syn>f — att icke nämna Stag-
nelii »Sång till qvinnorna i Norden» och Runebergs »Grafven
i Perrho». „Vi bedja läsaren och särskildt de af dessa för-
fattare, som nu sitta i sv. akademien, att jämföra här nämda
stycken med det föreliggande, och fråga, om de ej gifva oss
rätt deruti, att det »andra prisets» måttstock år 1871 måtte
hafva undergått någon förändring, ja t. o. m. så betydlig, att
den ej mera kan kännas igen.»

»Vill man hafva ett åskådligt bevis derpå, skrifver ytterli
gare hr H. F. — att akademiens vitsord, om det gifves i oträngd t
mål, kan verka till vitterhetens och vitterhetsidkarnes skada,
så finnes det tillräckligt af sådana i de »mindre dikter», som
den nu prisbelönte författaren funnit sig oförhindrad eller upp-
muntrad att bjuda oss som bihang till hufvuddikterna. Ty det
är för litet att säga det dessa dikter äro svaga. — Om sven-
ska akademien till någon del har dessa små dikters utgifvande
på sitt samvete, är det mer än nog för ett helt år, och en var-
ning för det kommande.»

Vi hafva lagt särskildt märke till denna recension, emedan
den i många fall mycket väl kan tillämpas på andra af sv.
akad. prisbelönta snillefoster.

Vi nämde Svenska Akademiens historia af professor G.
Ljunggren. Tvifvelsutan har han deri intagit den fortsättning
af skildringen af svenska akademiens ledamöter, som han i
Snällposten utlofvade. Ar fortsättningen hållen i samma god-
lynt satiriska stil som början, måtte den vara särdeles roande
— isynnerhet för akademiens egna ledamöter — och vi lofva
oss ett stort nöje af densamma. Då detta nedskrifves har den
ännu ej kommit till Lund.

Ur Dagens Krönika. VI. 4.

8
Viå Svenska Akademiens knndmam
minneshögtid.

Poetiskt nattstyeke
af

Scævola den andre.

Jag stod på Skeppsbron under kungaborgen,
När dagens oro ändtligt somnad var,

Och öde lågo gatorna och torgen,

I slottets fönster såg jag landets far.

Det låg ett uttryck i de franska dragen,

Som när man dansat på en Oskarsbal,

Och trötthet fans der, men jemväl behagen,

En segerkrans — men som från Norge tagen —

En blick, till hälften stolt, till hälften litet skral.

Förunderliga makt monarken äger!

Se anden färdig så till strid som vers,

Gestalten oss sin hjeltesaga säger,

Fast böjd inunder apanagets pers.

Ja, slik han kom från simulakerstriden,

Men slik han var ock, när han göt sin själ

Bland folket in vid baninvigningsfriden

Ty store andar ge sin form åt .tiden,

Och Oskars tidehvarf bär Oskars drag jemväl.

* Esaias Redivivus eller den falske Smerdes, hade förf., kanske icke
alldeles utan skäl, kunnat kalla sig, men eftersom denna signatur möjligen
skulle förefalla anspråksfull, har han gjort liksom H. B. Palmcer, då
denne i sina bref om Svenska akademien uppträdde under namnet Nils
Nilsson Nyberg. Hvem Scævola egentligen är, torde för öfrigt för kom-
mande forskare kunna bli ett lika aptitligt Eris-äpple som demaskeringen
af salig »Nils Nyberg» i Polyfem, hvilken i likhet med Scævola lyckades
att, åtminstone till en del, bibehålla sitt inkognito äfven inför tidskriftens
redaktion. Blott så mycket kan f. n. yppas, att äfven den poetiske Scæ-
völa emellanåt synes ha vandrat under Lundagårdens kronor.

Red:s anm.
395

Miu barndom foil uti lians kronprinsstunder,

Jag mins den tiden, hur den är mig kär

Med sin förhoppning, sina Bjurstensunder
Och allt det nya lif, som qväfdes der.
Det var som våren, när hans värma droppar
Ur blånad sky och löser vinterns tvang:
Då leka djur, då dikta skaldeknoppar,
Och hvarje hjerna spränger sina proppar
Och qväder gladt — tant bien que mal —sin sång.

De gamle juvenaler hade somnat
Vid bankopunsch från vigilansens dar,
Som allt försökt och ingenting fullkomnat,
När kungason studentens like var.

Hvad Norden evigt vill, en kung, som känner
Sin värdighet, stod åter fram i glans
Och det vardt ordnar ibland frie männer,
Vårt riddarhus fick nya äranessvenner,
Och Emil Jonas fick sin literis med glans.

I sorgdok furstemodern satt på tronen,
Och spiran var en psalmbok: med hvar stund
Det växte nya tempel i nationen
Och nya prester, fast på »nådig» grund.

Vår gamla dröm om bragder och om ära
Förflyttades till bönhusdiger trakt,
Der Berg och Beskov sina kronor bära
Och Lindströms gossar ljus och seder lära —,
Och Norrby skar sitt skägg och Scheele bief en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor

Jj tankens länder: herr professor Fries
Stod segersäll bland sina blomsterfanor
Och höll små qvicka tal på eget vis.
Gyldén beräknar listigt himlafärden
För månens skifva, för planetens rand,
Och Cleve skedar skapelsen i härden,
Och Nordenskiöld ger ny kontur åt verlden,
Och häfdernas mystér ransakar Hammarstrand.
396

Och här, der Mälarn gjuts i östervågor
Och Hasselbacken lifvets centrum är,
Hvad gaskigt lif emellan stora frågor,
Hvad nya barnhus mellan öde skär!
Det språk, hvars toner ligga midtemellau
Hvad Danmark vekt, hvad Norge klangfullt har,
Ett bortskämdt barn, som kom i samqväm sällan,
Steg fram och speglade sin bild i källan

, Och häpnade att se en sådan dromedar.

Och då sjöng Tammelin, en mäktig ande,
Fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack, klippor finnas, der vi alla strande
Och äfven dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
Och pennan stark, fast efter glitter snål,
Och all den längtan Filip djupast kände
Till akademiens guldmedaljselände
Steg fram och gret på Sveriges gamla modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,

Satt Evers, band på rosor utan tagg

Och diktade om Kristian, inte illa,
En dikt, som borde ha belönts med dagg.
Den pjesen är en dröm från ungdomsåren,
En gång af hvarje skolgosshjerta drömd,
En pjes så ljuf som Hedbergs sist på våren,
Fast kanske ännu mera himlaboren,
Öm, enkel, barnsligt ren — och derför är den glömd.

Gif plats, gif plats, Carl Rupert Nyblom nalkas,
Och sången svärmar kring hans skaldemund.

Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkas
Som förr bland nymferna på Hagalund. —
Men »Blomstertoddys» fröjd är ej i kannan,
Ej i de tolkningar, han kring sig strött;

Hans druckna öga söker än en annan,
Och märk S. H. T. draget öfver pannan,
Ett Fyriskt sångardrag, som många nachspiel födt.
397

I Flustrets almar, susen vänligt öfver
Den gladaste estet, som Norden bar!
Det fins en tid, som dessa toner söfver,
Men intet land, som deras like har.
En sång, som växer vild, men likväl ansad,
Ger konstens prägel fan, men bär dess tvång,
I graf-vers munter och i sup-vers sansad,
En »Tratt»-cancan på gillesalen dansad
Med Grahl och Lagerbring och Arpi på en gång.

Dernäst hör Sundberg, hör hans stämband knarra
På Rikssal’n redan, domen förestår!

Den nya tidens stackars andar darra,
När seklets midnattsklocka tolfvan slår.
Brutalt, prelatiskt ljuda hämnarorden
Mot dem, som stört de sextons harmoni,
Och han, som fordom svor vid priffeborden,
Är till den väldige bestraffar’n vorden,
Af råheten: du hör hans egen deruti.

Men som en sommarqväll bland blomdoftsängar,
Der himlen gjuter serladäfven tår,
Och skalden himlatonad lyra strängar
I elfvotrådda aftonringars spår,
Der silfverskira från de alvarsunga,
De vemodsglada eolstonerna

I rytmer stiga, stilla, sorgfröjdstunga
Och alla hoppomhöljda foglar sjunga
Ljuskransadt sitt »från Bethlehem till Golgata:»

Så är det i din sång, o eolsharpa,
Der Skandiens himmel svänger kring idén;
Och ännu mer i de kritiker skarpa,
Dem du har frambragt, ädle af Wibsén.
Hvad solglans kring kung Henriks älskogsstunder
Hur skarpt på Strindbergs otukt ned du slår,
Och Ibsen, diktens afgrundshemska under,
Och Björnson med hans agitatorsfunder
Du drabbar dem — och jag, jag skäms, att du är vår.
398

Och Odhner, som af våra stora minnen

Oss än en ren och himmelsk urbild ger,
Sen hans historia tjusat våra sinnen,
Hvad ha vi andra här att göra mer?	■

Hur rosenfärgas häfden i hans händer,
Hur blir ej Gustaf Adolf till en gud?
Ack, i mitt öra, hvart jag också länder
Den diktens grundton ständigt återvänder
Ett tvifvelaktigt, ack, men älskadt barndomsljud.

Dock — vi ej nöjas med ideologer

Och evig blomdoft uti rymder blå,
Akademien vill ock gynäkologer,
Som faktiska förhållanden förstå;

Det Andersonska snillet mången bana
Har röjt, som varit obevekligt stängd.
Att släppa fram de unga vår hans vana,
Hvad gör det då, om ingen alls kan ana,
När eller hvar han uti vers var slängd?

Panegyriken flyttade till Norden

Med Ljunggrens högtidstal, så nära slägt

Med Rom, om ej till anden så till orden,
Och tjuste åter i Lundensisk drägt.

Och Hamilton, så hög som han till sinnes,

Så klassisk, bandet uti sångens krans,
Fast icke sjelf en sångare, — hvar finnes
Den svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden

Och stödd på enpåk gick och sörjde den
Med Karl den tolftes stöflar ikring vaden,
Behagens, skämtets, tankens, Eddans vän;
Han, lagerkrönt i folkhögskolans gille,
Som Aftonbladet redigerade,	*

Ej främst som skald, än mindre främst som snille,
Som ville dumt och kunde, hvad han ville,
Den patriotiske Per August Gödecke.
399

De gamla lyrorna ha icke tystnat,
Fast mången tycker, att cle klingat skralt.
Om ock till andra toner vi ha lyssnat,
Får Oskars sångarskola bra betaldt.
Postgumman fram för hvarje afton träder,
»Vårt land» på Zions murar vakten har;
Naturen städse ömsar slitna kläder,
Men ett står*ändå qvar i alla väder
Som skaldens gudalön: hans dryga honorar.

Det låg en tjocka öfver Oskars dagar,
Fanatiskt hohenzollersk, om du vill, .
Men stjernor föllo der, och, hur du klagar,
Hvar stodo vi, om de ej varit till?
All bildning är dock ofri ganska mycket,
Och med Karl Johan blef det franska svenskt;
Men Oskar bröt det utländska förtrycket
Och gaf oss det Bismarckianska tycket,
Och hvad förlegadt var, blef derför fosterländskt.

I bleke skuggor utaf höge fäder,
En krans jag lägger på ert stoft i dag.
En efter annan af er säkert träder
Dit upp bland molnen efter slutad dag.
Der kan I sitta och se ned till Norden
Och jemra öfver hvad som diktas der,
Och strofvis om hvarannan sätta orden
Till tandagnisslan om den fosterjorden,
Som ftw förgätit er — och derför är oss kär.

P. ö ^pri/ 76W.
Svensktakademiskt aprilnam.

(P. A. Gödecke fecit.)

Vår korrespondent i Lund hade, då han skref sin uppsats, ännu icke
haft tillfälle att se professor Ljunggrens arbete öfver Svenska akademien.
Studiet deraf har naturligtvis red. af Dag. Krönika sedan dess medhunnit,
och vi kunna icke annat än uttala vår beundran öfver den tåliga omsorg,
hvarmed förf, fördjupat sig i den outsägligt enformiga och för en man med
hans begåfning säkert pinsamt ledsamma sysselsättningen att excerpera
akademiens protokoll och sida efter sida redogöra för alla möjliga bagateller.^
Enjellertid innehåller onekligen historiken också åtskilliga intressanta upp-
gifter, bland hvilka vi här tänka att fästa uppmärksamheten åtminstone på
C7i. Beskowska ' resestipendiet (utgående med två ‘års ränta på 20,000 kr.)
skall enligt sid. 372, andra delen af prof. I.j unggrens arbete, tilldelas »en
förtjent, obemedlad vitterhetsidkarc, helst någon sådan som vunnit akademiens
gris eller det kongliga priset. Redan sid. 373, nämda arbete, mötes man
af den öfverraskande upplysningen, att det Beskowska resestipendiet bort-
gafs i mars 1885 till rektorn d:r P. A. Gödecke. Om de pris h&n vunnit,
sväfva vi för vår ringa del i okunnighet, och icke heller professor Ljung-
gren har något härom att upplysa, men enligt hvad sunda förnuftet säger^
oss kan den väl aflönade seminarierektorn i Vexiö icke betraktas som
obemedlad vitterhetsidkare. I tidningen »Vårt land» har hr Gödecke i dessa
dagar publicerat några resebref, i hvilka han framställer sina åsigter som
källarkund.

»Vi spisade» — skrifver hr Gödecke från Berlin till »Vårt land» för den 12 sistl. april
— »flere gånger middag för mycket billigt pris (1 mark 50 pf.) hos Helms vid Schlossfrei-
heit, i den lilla paviljongen af färgad t tegel vid den mindre slottsbron. I allmänhet på-
minna. rättema mer om det tyska borgerliga köket än om den finare, m«i också mindre
närande fraiiska matlagningen. Här i Dresden hafva vi träffat på en liknande, något
mindre elegant, men med fullt lika god matlagning utrustad restaurant vid Sidonienstrasse,
d. v. s. i stadens bästa del, der vi, dock med abonnement för några dagar i sender, spisa
middag med tre rätter mat samt kaffe (detta senare genom utbyte mot soppan), för det
förvånande billiga priset af en mark pro persona».

I Berlin besökte hr rektorn dessutom med förkärlek s. k. mjölk-
magasin, der han intog sin lilla måltid, men undantagsvis förirrade han
sig äfven. på bättre restauranter, der han dock icke trifdes. Det heter
nämligen i brefvet för 12 april :

»Vi hafva äfven spisat i sådana och känna dem väl. Köket är franskt och utsökt
godt, men har en liten olägenhet, nemligen att man ej känner sig mätt mer än högst ett
par timmar efter bordet.»

Hvem skulle väl kunnat tro en »obemedlad vitterhetsidkaré» vara, med
respekt till sägandes, en sådan Vielfras, att han vill känna sig mätt mer
än ett par timmar efter slutad måltid. De flesta andra menniskor torde
vara belåtna, att få så pass mycket att äta, att de känna sig mätta när
de stiga upp från bordet. Vi ha emellertid alls ingenting emot, om det
skulle lyckas hr G. att för sina 1,50 eller 1 mark pro persona — hvilket
tyckes vara hans hägrande önskningsmål — få så mycket till lifs, att han
känner sig mätt hela eftermiddagen, men vi önska hjertligen att Gud måtte
upplysa hans förstånd, så att han icke — genom offentliggörande af sina
matfunderingar — alltför mycket blamerar de fördomsfria verkställarne af
v. Beskows testamente. Förf, är ju nämligen icke utsänd af svensk-norska
Ganymedföreningen utan af det samfund, hvars »smak» plägar ställas i
samband med vitterheten, men icke med köket.