EU stundande Jubileum.

i.	.

Den 20 mars detta år firar Svenska Akademien hun-
■draårsdagen af sin instiftelse. Förmodligen kommer då
akademiens direktör eller sekreterare att uppräkna och på-
minna om alla de store män och snillen, som varit och äro
ledamöter af nyss nämda institut för Snille och Smak, samt
äfven lemna en exposé ^öfver hvad dessa ledamöter, enligt
statuterna för Svenska Akademien, ■ uträttat för »svenska
språkets uppodlande och smakens stadgande, så i vältalighet
som skaldekonst.»

Akademiens ledamöter skola, såsom allmänt bekant,
vara aderton till antalet och böra dertill väljas män, som
äro"kände »för sådana insigter, hvilka med akademiens före-
mål gemenskap ega.» Med anledning af det stundande ju-
bileet, anser insändaren * det icke vara olämpligt att äfven
uppräkna några svenske män, hvilka enligt hans enfaldiga
förmenande icke skulle varit så alldeles ovärdiga — vare
sig med hänsyn till Snille eller till Smak — att i stats-

* Artikeln har kommit Red. tillhanda i ett bref med Lunds post-
stämpel, skrifvet med en piktur som icke obetydligt påminner om Scœvoïas,
Det är väl egentligen ock endast i den sydsvenska universitetsstaden, man
skulle kunna hafva reda på de egendomliga bidrag som här gifvas till satsen
»Tempora mutantur et nos mutamur in illis.» Vid artikeln har Red. icke
vidtagit annan åtgärd än att förse densamma med porträtt.

Ur Dagms Krimiha. VI. 2—3.	1
114

kalendern skyldra bland den illustra inrättningens aderton.
medlemmar. Rubriken på denna lilla lista kan ju vara:

De Aderton utom Svenska Akademien.

För att gå i alfabetisk ordning vilja vi då först nämna:

Afzelius, Arvid August, f. 1785 f 1871. A. upp-
trädde först i Götiska Förbundets tidskrift Iduna såsom för-

fattare till åtskilliga romanser i svenska folkvisans tonart;
bland dem har i synnerhet Necken, skrifven på en gam-
mal, underskön melodi, vunnit det mesta bifall och nästan

blifvit en nationalsång. Han öfversatte äfven med poetisk

hug Sœmunds Edda, utgaf bland annat Af-
sked från svenska folkharpan och prisbelön-
tes (1844) för skaldestycket Lidandets vak-
ter. Men hans egentliga lifsgerning var emel-
lertid att — under medverkan af L. F. Rääf
m. fl. — undan glömskan rädda våra gamla
folkvisor. Redan länge hade våra stamför-

vandter, tyskar, skottar och danskar utgifvit sina folksånger,
under det att våra, sedan lång tid endast allmogens egen-
dom, blott sällan klingade. Arvid August Afzelius har
ock genom Svenska Folkets sagohäfder gjort sig väl förtjent
af Svenska Folket.

Carl Jonas Ludvig Almqvist, f. 1793 f 1866, Sveri-
ges på en gång originellaste och i afseende på mångsidigheten
produktivaste författare, var realist, ty han framställer helst
lifvet och verkligheten, särdeles hos folket. Dock insmyger
han i sina taflor af det verkliga lifvet ej endast poesi, utan
äfven något underligt och demoniskt, påminnande om ett
drag hos Hofiman. Den verld, dit han med snillets makt
vet att försätta läsaren, är derför ej den bästa möjliga, det
är oftast blott ruiner af en underbar verld. I hvarje form
visar hän äfven en skarp, dramatisk blick, hvarigenom han
vet att försätta sig i de handlande karaktärernas, nationernas,


tidernas, hela själslif och alldeles ointresserad låta dem sjelfva
lefva. De äro ej mera under hans hand lösa, bleka moln-
bildningar, utan typer, den solidaste verklighet och dock
fulla af poesi. Näst Thorild, Ehrensvärd och Geijer torde
ingen varit rikare på nya eller på nytt sätt uttryckta åsig-
ter af verld och lif, om de också stundom äro bizarra och
paradoxa. Bland hans arbeten märka vi: »Drottningens

Juvelsmycke», »Signora Luna», Kapellet» (en oändligen
täck fiskaridyll), »Araminta May» jemte mycket annat, in-
gående i den allmänt bekanta cykeln »Törnrosens bok»,
samt åtskilliga mindre skrifter: »Om enheten mellan epism
och dramatism»; »Om poesi i sak»; »Om de gamles och
nyares vitterhet»; »Svenska fattigdomens betydelse»; »Sven-
skens förhållande till literatur»; »Menniskoslägtets saga»;
116

»Svensk språklära» samt den i så många år i skolan be-
gagnade » Rättstafningsläran. »

Mången torde klandra att vi vågat upptaga Almqvist
på denna förteckning och med dygdig harm utropa: Karlen
anklagades ju för mordförsök samt rymde bort för att un-
dandraga sig straffet! Visserligen är detta sant; men hur
kunde Sv. Akademien ana att något dylikt skulle inträffa?
Almqvist var ryktbar långt före den sorgliga anklagelsen.
— Deremot neka vi alls icke att det var en lycka för aka-
demien, att der icke, åtminstone på den tiden, funnos några
profeter.

Carl Michael Bellman, f. 1740 f 1795. — Att
här tala om B:s skaldeförmåga är naturligtvis alldeles obe-
höfligt. Hela Skandinavien känner och beundrar den. Men
— invänder kanske någon akademist — i § IX af Akade-
miens statuter föreskrifves: »Akademien väljer alltid till sine
Ledamöter them, som äro kände för goda seder» och Bell-
man var en missaktad dryckesskald. Hvad först och främst
den nyssnämnda paragrafen beträffar, så fanns på Bellmans
tid i akademien mer än en ledamot, som visst icke skulle
gått in i Goodtemplarorden eller i Frälsningsarmén, om dy-
lika små trefliga sällskap för nytta, nöje samt munterhet
utan skoj redan då existerat. För det andra var B. inga-
lunda någon missaktad dryckesskald. B. var under hela
sin lefnad känd och värderad bland alla klasser af nationen.
Det var senare tiders skumögda och vattensigtiga kritikaster
förbehållet att söka draga ned i smutsen den store natio-
nele skaldens minne. En man som Gustaf den tredje för-
klarade för Sveriges störste skald och ofta såg i sin krets,
som Leopold* tilläde en liknande titel, och Kellgren stälde

* OåödUge Bellman, du andas då än,
Ditt blod, som din vers, än med liflighet flyter.
Än Sverget af kungen bland sångare skryter —
Än skryter jag att dig ega till vän.

(Februari 1792.)
II?

i jemnbredd med Anakreon, kan ej sägas hafva varit miss-
aktad. — I »Phosphoros», 1812 n:o 1, yttrar Ätter bom
— — — »Sa är B:s konst, långt ifrån att vara ett obe-
tydligt och blott ohyfsade menniskor värdigt källarnöje, en
verldsåskådning af originelaste art; och det evigt sköna,
som uppenbaras af poesien, kunde icke välja sig en ur-
sprungligare poetisk härold än denne improvisator, som ge-
nom ett underverk uppväxte i det kalla Sverige, lik en
planta från Söderns paradis.»

----------------»Det sista (Aftonqvädet n:o 32 af Fredmans
epistlar »Träd fram du Nattens Gud att Solens lågor dämpa»)
må öfvertyga dessa fåkunnighetens skötebarn, som vid benäm-
ningen dryckesska/d iasta. en låg och kanske liderlig be-
märkelse, att Bellmans inbillningskraft var det mångstäm-
migaste strängaspel och att i djupet af hans väsende låg
en resonansbotten för alla möjliga toner.» Till slut vilja
vi endast citera Tegnérs bekanta vers:

»Det fins ej tid som dessa toner söfver,
Det fins ej land, som deras like har.»
118

August Theodor Bi.anche, f. 1811 f 1868, till-
hörde målsmännen för den riktning inom svenska prosa-
dikten, hvilken för några tiotal af år sedan lösslet sig från
de häfdvunna ämnena mom samhällets högre kretsar och
sökte att se sig om bland det egentliga folket. Den 21 Mars
1842 uppfördes på den året förut invigda »Nya teatern»
Positiv/tataren, från hvilket stycke den nyare svenska drama-
tiken kan anses börja sin egentliga tideräkning. Vårt drama
hade ända från Gustaf III:s dagar så godt som legat nere,
men genom B:s åtgöranden ingöts nytt lif på detta område.
Voro än förebilderna, ja ofta sjelfva intrigerna, utländska,
så slogo styckena likväl rot här i landet. Inhemska voro
alltid de karaktärer, som rörde sig i dessa hans dramatiska
alster, och inhemsk var alltid hans godlynta humor. Han



skapade i dessa dramer en hel krets af
ursprungliga och anslående typer, hvilka
vunnit stor popularitet (Kolar-Knut, Kon-

jander, Bautastenius). B:s dramer uppbäras
också af förträffliga kupletter. Att här upp-
räkna alla hans dramatiska arbeten skulle
vara öfverflödigt; hela Sverige känner dem,

och det samma kan troligen sägas om hans »Taflor och
berättelser ur Stockholmslifvet» ; »Berättelser efter Kloc-
karen i Danderyd»; »Bilder ur verkligheten». I denna se-
nare art af författarskap, ett slags mellanting mellan anek-
dot och novell, står B. temligen ensam inom vår literatur,
och dessa i viss mån klassiska teckningar skola tvifvels-
utan länge bevara hans namn, på samma gång de skola
gömma minnet af det stockholmska kulturlif, som i dem
skildras.

Närslägtade med dessa äro ock hans ypperligt skurna
»Minnesbilder», vitnande om samma djup i känslan, klarhet
i stilen och humor i uppfattningen. Äfven som romanför-
fattare försökte sig B., men med mindre afgjord framgång.
H9

Carl Fredrik Dahlgren, f. 1791 f 1844, en origi-
nell och humoristisk skaldenatur. Mest genialisk är han i

naturskildringen, ty hans rik;
turen. Han uppfattar den
mytiskt, ej såsom romanti-
kerna mystiskt. Han förmensk-
ligar naturen, ej förandligar
den. Hans humor är mild,
ej skärande, ty Dahlgren har
hjertlighet. Af hans arbeten
nämna vi: »Mollbergs epist-
lar»; »Opoetisk kalender för
poetiskt folk» (der Hammar-
sköld, Livijn, Almqvist och
Sondén äfven skrefvo); »Ba-

fantasi personifierar hela na-

bels torn», »Argus i Olympen»; »Samlade ungdomsskrif-
ter-, »Freja», poetisk kalender; »Morgonstjernan», poetisk
kalender.

Carl August Ehrensvärd, f. 1745 f 1800, son
af Sveaborgs grundläggare och svenska skärgårdsflottans
skapare samt sjeif ■ öfveramiral, * var den bekante och, om
icke allmänt förstådde, åtminstone allmänt beprisade för-
fattaren af »Resan till Italien» och »De fria konsters phi-
losophie». Adlerbeth, Franzén, Atterbom och B. v. Beskow
m. fl. hafva utförligen tecknat den märkvärdige mannen;
vi vilja endast här upptaga Palmærs korta omdöme.

»Ehrensvärd», säger Palmær, »var en man, som icke
blott tänkte, hvilket är ovanligt nog, utan äfven tänkte
tankar, hvilket är ännu ovanligare. Många ovanligheter
dessutom träffas hos Ehrensvärd. Ovanligt var att han
förenade börd och författarskap, som är ett ofrälse yrke.
Man påminne sig, att icke sidenlump,' utan blott linnelump
nyttjas till papper. Ovanligt var att han egde både snille
och guld ; ty försynen utsår merendels det förra med högra
12 0

och det senare med venstra handen, så att håfvorna falla
långt från hvarandra och sällan uppfiskas af en och samma
person. Ovanligt var att han skref så litet. Måhända
står det i sammanhang med det fenomen, som man obser-
verat, att ju större kapacitet ett djur har till upprätthål-
landet af sin existens, dess mindre är dess afvelsamhet,
och tvärtom. Lejoninnan föder en unge, i flugan har man
funnit tolf tusen ägg. Kroppar och själar gingo den tiden

. med halskrås, kortbyxor och skospännen, och Ehrensvärds
kropp gjorde så med; men hans själ klädde sig i toga och
sandaler. För en och annan bland dessa ovanligheter har
Ehrensvärd blifvit min favorit.»	-•

Johax August Gripenstedt, f. 1813, statsråd 1848,
friherre i860, afsked ur statsrådet 1866, f 1874. Ar 1872
utkommo hans »Tal, anföranden och uppsatser.» I nordisk
I 2 I

familjebok yttras om honom: »Gripenstedt var en af Sveri-
ges förnämsta riksdagstalare. Hans föredrag utmärkte sig
for ett ovanligt skarpsinne och fyndighet, och då det gälde
att gendrifva motståndares och förfäkta egna åsigter, var
hans logik rent af förkrossande. Denna mera negativa sida
af hans vältalighet var dock icke den starkaste. An större
var han, då han uppträdde med initiativ i någon stor fråga,
initiativ, som vanligen hade sin grund i hans höga tankar
om sitt fosterlands stora förmåga af både sedlig och ma-
teriel utveckling, om sina landsmäns kärlek till detta land,

om deras beredvillighet till

uppoffringar för dess sjelfstän-
dighet och lycka. Vid så-
dana tillfällen nöjde sig G.
icke med att endast öfver-
tyga genom skäl, utan han
sökte äfven någon gång att
öfvertala genom ett vädjande
till deras ädlare känslor. Då
pryddes hans tal ej blott af
sköna, utan ock af träffande
bilder, och hans stämma, ehuru
ej af naturen stark och der-
till någon gång vibrerande af

en oskrymtad djup rörelse, trängde till hvarje vrå af den
stora riddarhussalen, ty hvarken vänner eller motståndare
ville gå förlustiga om ett enda ord».

Att icke friherren och statsrådet Gripenstedt intogs i
Sv. Ak. förefaller verkligen märkvärdigt. För icke många
år sedan kallades till ledamot af nyssnämda akademi ett
statsråd hvars riksdagsförtjenster voro mycket små i jem-
förelse med Gripenstedts.

Tor Frithiof Grafström, f. 1827 t'1883. Redan
vid 21 års ålder befanns han värdig Sv. Akademiens andra
122

pris för »Elegier öfver Frans Mikael Franzén» och ynglin-
gens sångmö utmärker sig redan nu för värma, klarhet och
herravälde öfver formen. »Skärast klingade tonerna» — sä-
ger hans minnestecknare H. W., i Ny Illustrerad Tidning 1/9
1883 — »då de måla hans egna minnen af den gamle i
templet, der han »talade såsom en mor med kärlekens for-
skande oro » :

»Troget och ömt, en vingårdsman för himmelska skördar,
sådde han eviga frön ut i ungdomliga bröst.

Vårdade plantornas växt: trosvisst hans dödliga tunga
talade stilla och mildt lifsens evärdliga ord.
Ledde de unga från Sinai fram till förklaringens Tabor,
genom Getsemanes land upp till försonarens kors.
Tolkade himmelens språk i ett språk med himlen beslägtadt,
lyfte de lyssnandes syn högt öfver verld, öfver tid.
Böjde de åldriga knän och lärde de unga att bedja,
reste sig åter igen, lärde dem hoppas på Gud.»

År 1852 erhöll han ännu en gång ett andra pris af
Sv. Akademien för sin vackra dikt »Sångens framtid , som
— säger C; D. af Wirsén — »gjorde ett välgörande in-
tryck genom åskådningssättets renhet, det ädelt ungdom-
ligä i författarens ljusa optimism och den ton af religiöst
allvar, som genomklingade hela sången.»

»Ack, jordiskt vetande med klippta vingar
oroligt sväfvar ifrån ros till ros,
men högre sången jublande sig svingar
och frid åt känslan, ljus åt tanken bringar;
ty mins: den högsta sanning måtte tros.»

1853 författade och försvarade G. en afhandling om
»undervisning i modersmålet», i hvilken han söker förmedla
de rättmätiga kraf, som svenska språket egde att i under-
visningen blifva tillgodosedt, med de klassiska språkens aldrig
utan skada vårdslösade och förbisedda fordringar.

Sedan 1857 hade Grafström färdigskrifven en längre
dikt, benämnd Fjell-Lappen. Men han sökte gifva den
123

ökad fulländning, och först i860 inlemnades den^till Sv.
Akademien, hvilken tillerkände författaren sitt stora pris.
Om denna dikt yttrades vid högtidsdagen: »den har främst
fäst akademiens uppmärksamhet genom det egna i skildrin-
gen af en försvinnande folkstam och med den en slock-
nande lefnadsåsigts dödskamp emot den framåtskridande
bildningen och ljuset. Denna tafla af de sista nordiska
hedningars qvardröjande i ett protestantiskt land; kultur-
hatet och kristendomens halfvilda uppfattning; Lapplands
egendomliga himmel och egendomliga natt; lappländaren,
målande sig sjeif i sitt enformiga, ensliga polarlif med in-
tet befryndadt väsende till vän, utom sin ren, — denna

med poetisk känsla uppfattade och
med natursanning tecknade bild
af ett folk, som snart skall qvar-
lefva endast i dikten, har Akade-
mien önskat bevara i sina hand-
lingar, och med stora priset ut-
märka författaren.» I kalendern
»Veronica», af hvilken han utgaf
tvenne årgångar (1869, 1871) har
Grafström offentliggjort ett större
poem »Jesu frestelse», prolog till ^
ett skaldestycke kalladt »Judas
Iskariot». I »Literärt Album (1880)
förekomma flera smärre poem (bland dem »Hvad jäg vill min-
nas») och en mängd grafrunor hafva äfven ristats af honom.
En af de ädlaste dikter af denna art är hans minnesruna

Öfver svärfadern, general Hazelius. (Ny Ill. Tidn.1871 n:o 19.)

Under titeln »Minnen från Klara kyrka» utgaf Grafström
en predikosamling. »Enkelt och hjertligt, med skaldens
sinne men utan hans konst, för G. i sin postilla den gamla
kristendomens talan. Ej med disputerande, men med trons
frukter, den kristnes lif, manar han till bestyrkande af trons
sanning».
124	.

Benjamin Hüijer, f. 1767 f 1812. En man, hvilken
Europa bör räkna bland sina skarpsinnigaste tänkare, var
Benjamin Höijer. Af hans mästarhand, skänktes oss, utom
den ypperliga recensionen öfver Gust. Fredr. Gyllenborgs
»Försök om Skaldekonsten», trenne estetiska afhandlingar:
Om de gamles och nyares vitterhet och vältalighet i jemn-
törclse med hvarandra; Om ett pragmatiskt afhandlingssätt

i Historien och Försök att förklara upphofvet till skön konst
och dess första arter. 1 dessa, så väl som i de föreläs-
ningar öfver den sköna konstens filosofi, dem han för ett
stort antal åhörare i Upsala föredrog, visade han hur det
sköna äi‘ det behagliga i en föreställning, utan afseende på
någon, nytta af denna föreställnings verklighet utom oss,
samt att det enda och väsentliga ändamålet för konsten är
att finna ett uttryck för skönheten.
I25

Gustaf Edvard Klemming*, f. 1823, Kongl. Biblio-
tekets ryktbare chef. Af nu lefvande svenske språkforskare
otvifvelaktigt den främst«, har han genom sitt rastlösa och
energiska, me*d så mycken framgång krönta arbete för an-
läggandet af ett svenskt bibliotek ■—■ banat vägen och ut-

jemnat den för dem, som vilja egna sig åt studium at

svenska språket och svensk kultur.

Bland de till inemot femtio uppgående
af honom utgifna skrifter nähna vi endast :
Josephi historia; Den svenska tideboken,
Anteckningar om Atland, Sveriges calenda-
riska literatur, Sveriges äldre liturgiska
literatur, Svensk boktryckerihistoria 1483
—1883, Birgitta-literatur samt hans mest

kända och populäraste arbeten

Dr en antecknares sam-

lingar och Sveriges dramatiska literatur, en fullständig bi-
bliografi för perioden 1400-talet—1875. För närvarande
är han sysselsatt med utgifvandet af en större samling me-
deltidshymner.

Carl August Nicander, f. 1799 f 1839, var*en
verklig mästare i formen, en pittoresk skald, en af våra
lyckligaste beskrifvande lyriker, så väl genom versens och

diktionens prakt och fulländning, som ock
genom ett verkligt poetiskt sinne för det
sköna i historiens verld. Han har utgifvit:
»Dikter»; »Nya Dikter»; »Runesvärdet»,
»Hesperider» ; »Lejonet i öknen»; »Minnen
från Södern»; »Samlade dikter».

»I Nicanders Hesperider — säger Atterbom — äro styc-
ken, dem en hvar af den nyeuropeiska skaldekonstens mästare

* På begäran af Herr Öfverbibliotekarien G. E. Klemming, som er-
hållit kännedom om den af Scævola uppgjorda listan, få vi meddela att han
i bref till Red. förklarat sig hvarken ega » berättigande eller anspråk» såsom
kandidat till en plats i akademien. Hvad berättigandet angår, står dock all-
männa opinionen säkerligen på Scævolas sida. Red. af jDag. Kr.
I 2Ö

skulle räkna sig till ära, och som alltid skola i vår vitterhet
bibehålla platser af första ordningen.» — Hans poem »Tassos
död» belönades af Sv. Akad. med stora priset och »Foster-
landskänslan» samt »Månskensnatten i Albano» med den
mindre guldmedaljen.

Fredrik Wilhelm Scholander, f. 1816 f 1881,
den bekante arkitekten och målaren, skref under namnet
Ac har ins på ottave rime i fem hundra Stanzer »Luisella»,

en qvinnomodells öden * samt sedan på samma versslag
fyra noveller: »Vapensmeden», »Ateliern», »S:t Huberts
fest» och »Rosina». *

»Om skalden Scholander» — säger Claës Lundin i sin
minnesteckning öfver honom — »invalts i Sv. Akad., hade
allmänheten ganska visst icke deraf Öfverraskats. Han skulle

* Ämnet är taget nr Höckerts konstnärslefnad samt återgifver äfven
minnen från författarens vistelse i Italien.
127

der hafva fyllt sin plats lika godt som konstnären Scho-
lander i konstakademien. Men hans skalderykte var lika
stort hos Sveriges folk, fastän han icke satt på någon af
de aderton stolarna».

Elias Sehestedt, f. 1808 f i874- Ur den lefnads-

teckning, som utgör inledningen till femte delen af »Sam-
lade sånger och visor af Elias Sehlstedt», låna vi följande:

»Vi hafva inom vår literatur många berömda, många
klassiska namn, om hvilkas odödliga värde och förtjenst
det skulle kunna synas som ett majestätsbrott att ett ögon-

blick tvifla. Och likväl, när
det kommer till denna obe-
vekliga kritik, som skiljer mel-
lan guld och förgyld koppar,
mellan lefvande blommor, upp-
spirade ur naturens varma och
innersta sköte, och eftergjorda
vaxblommor, då frågar ironi-
kern: hur mycket håller prof-
vet af allt detta?»

Sehlstedt kan visst icke
räknas till de »klassiska» nam-
nen. Han var icke alls aka-

demisk*. Hans publik var den

stora allmänheten. Hos honom märkas inga snilleblixtar
— så vanliga hos Sv. Akademiens ledamöter — men till

ersättning finner man hos S. ingen efterbildning af konven-
tionela europeiska mönster, en efterklang utan lif, en fra-
seologi utan kärna, en gestikulåtion utan öfvertygelse, en
smärta utan nerver och ett löje utan själ. Vid tanken på
så mycken utmärglad och gulblek sentimentalitet, som här

* Detta borde dock icke gält som skäl, att ej Sv. Akademien skulle
kunnat hedra sig sjeif med hans inval. Jemför t. ex. förhållandet med
Vaterius som fick inträde bland de Aderton.
128

och der går och gäller för poesi, måste det göra oss godt
i sinnet att »umgås med en sångmö, som har blod i läp-
(parna.» I den Sehlstedtska diktningen är det någonting
nytt, något friskt, något ur källdjupet porlande, jemte sol-
sken, doftande ängblommor och klingande fågelsång. När
man läser hans små älskliga idyller erfar man ungefär samma
känsla, som när man en varm sommardasf från hufvudsta-
dens qvalm kommer ut i skärgården och får andas haßluft.
Inom den svenska diktningens kanske mest sjelfständiga
område, i den humoristiska naturidyllen, är Elias Sehlstedt
den senaste länken, närmast intill skalden C. F. Dahlgren.
F. Sander säger i sin anmälan af Sehlstedts samlade visor
och sånger (Nya Dagligt Allehanda för 24712 1862) att
Sehlstedt eger sin utpräglade individualitet, en sällsynthet
hos nutida diktare. Hans sångmö förliknas vid en okonstlad
landtlig skönhet, en skalkaktigt leende fiskarflicka, lika frisk
som den natur der hon föddes och lika fri som fågeln.
Att här uppräkna alla de små mästerstycken, hvilka
S. skänkte allmänheten, torde vara alldeles öfverflödigt. De
äro kända och uppskattade af alla. Vi påminna om Frans
Hedbergs varma ord då täckelset föll från minnesvården
med Elias Sehlstedts bild (modellerad af Frithiof Kjellberg).

»Här skall han, allas saknad värd,
Mottaga folkets hyllningsgärd,
Hit skall det alltid tacksamt gå,
Och det är vackert så!»

Erik Johan Stagnelius *, f. 1793 f 1823, var en af
de sannt poetiska varelser, på hvilka kan tillämpas Goethes
vackra liknelse, der skaldens lefnad jemföres med silkes-

,	maskens stilla och idoga verksamhet. Han var så full-

_	* Något tillförlitligt porträtt af Stagnelius existerar icke. Den be-
kanta silhuetten, som vanligen får gälla för en afbildning af Stagnelius, lär
i sjelfva verket föreställa Choræus.
I 2Q

komligt skald, att alla hans tankar, ord och handlingar,
ja, sjelfva hans villfarelser buro stämpel af en poetisk im-
puls. Han är märkvärdig för en ton af djup melankoli,
af djup mystisk verldsåskådning utaf lifvet och naturen och
af längtan efter den stund, då den fängslade anima sprän-
ger sin jordiska hydda och svingar sig till /ieroma — så-
som han kallar det — till de högre rymderna af en him-
melsk luft. Dessa åsigter utmärka Stagnelii poemer från
allt hvad vi sett af svensk skaldekonst. Hans elegier äro
de yppersta vi ega, kristalliskt klara och försmäktande i
välljud. Sonetterna äro de vackraste på vårt språk. Kro-
nan af hans dikter intaga dock Liljor i Sar on, de djupaste
af hans dikter och fullständiga uppenbarelser af en i sitt slag
helgjuten verldsåskådning. I . denna liljekrans finnas högst
få blommor, hvilka icke äro förträffliga. Af hans drama-
tiska stycken är tvifvelsutan, i anseende till formen, » Wladi-
mirs den mest fulländade. Skådespelet »Martyrernes är
— om ock fullkomligare »kristliga tragedier» både kunna
tänkas och verkligen finnas (t. ex. en och annan af Calde-
ron) — om icke mera, en dramatiserad triumfsång, hvilken,
såsom sådan, icke lätteligen öfverträffas. I det hela är
strömmen af hans rytmer och verser en verklig »kristall-
flod», på hvilken mången sångens genius vaggar sig med
ett strängspel, som lika mäktigt förtjusar, antingen han
svingar thyrsen, eller kröner sig med cypresskransen, eller
pröfvar Melpomenes dolk eller bildar omkring sig en skim-
rande färgbåge af fagra visors gullbi och fjärilar. Särskildt
hafva vi ej nämnt de af hans lyriska dikter, på hvilka vi
sätta högsta värdet; ty vår förteckning skulle då blifvit
lika lång, som för våra läsare (åtminstone de flesta) obe-
höflig. Hans qväden skola klinga från tidehvarf till tide-
hvarf, så länge Sveriges tungomål af svenskar talas eller
af andra folks vittre förnimmes; i samma mån, som de
förre förena sig ätt hylla honom med rättmätig kärlek och

Ur Dagens Krönika. 71. 2—3.

2
i3°
beundran, skola de senare gifva hans namn dess förtjenta
europeiska ryktbarhet.

Wieselgren i »Sveriges sköna Literatur». (V. p. 432)
yttrar sig på följande sätt om Stagnelius.

»Han eger, äfven med sina misstag, rätt att betraktas
såsom en lycklig grundläggare af en poetisk skola i vår
vitterhet. Derjemte har han genom flera af sina dikter i
en ny, sjelfständig tonart eröfrat rum bland våra skalder
af första ordningen. Skönare ställen eger ej vår literatur
än åtskilliga äro i hans dikter. De store medtäflarne blifva
ärade af att ega sin plats bredvid honom. Hvilket stort
steg tog ej vårt språk från Leopolds »Oden» till Stagnelii
»Martyrer». Tegnérs »Nattvardsbarn» och »Fridsröster» äro
i helgedomens förgårdar, då Stagnelii »Martyrer» inträngt
i det helga». — —■ —

Oskar Patrik Sturzen-Becker, f. 1811 f 1869,
mest känd under namnet Orvar Odd. »Orvar Odd, —
säger Ljunggren — den till tiden främste af Sveriges följe-
tonister, visade sig genom sina samlingar
»Med en bit krita», »Med en åi t blyerts»,
samt »Ur Stockholmslifvet», vara äfven den
främste». Med sin iakttagelseförmåga och
humoristiska uppfattning förenade han en
ovanlig makt öfver språket». Som prosa-
skriftställare var ock Sturzen-Becker så

skarpt utpräglad, att man genast igenkänner snart sagdt
hvarje rad af hans hand, och de mångfaldiga lätt ironiska
uppsatser öfver vittra ämnen för dagen, drag ur odlings-
historien m. m. som han under mer än tre årtionden ut-
strödde inom tidningsverlden, äro i sitt slag ensamma. Dock
får man icke på hans alster lägga den nu pågående språk-
rensningens måttstock. Särskildt de litterära följetonger,
som bära titeln »Grupper och personnager från i går», på-
minna icke allenast i omdömets ofta träffande qvickhet, utan
äfven i formelt öfversitteri om Heinrich Heines sätt att be-
handla literaturhistorien och modersmålet. Och äfven som
skald skall S. intaga ett hedradt rum, ty han stod äfven som
sådan, på egen botten, med varm känsla och liflig inbillnings-
kraft, under det hans mottagliga sinne för den yttre naturens
lif tog hans förmåga så i beslag, att han ej medhann fördjupa
sig i menniskohjertats mera dolda rörelser. Dock var han
icke minst i sina dikter en idéernas man, brinnande för det
ädla och rätta och mäktig af verklig fosterländsk lyftning. I
formelt afseende ega S:s dikter bland annat den förtjensten
att hos oss i skaldestilen hafva infört månget ur hvardags-
språket hemtadt godt ord med en förment låg betydelse —
en förtjenst, som väl må uppväga ett och annat onödigt
utländskt lån, hvartill S. äfven i den bundna formen gjorde
sig skyldig.

Bland hans arbeten må, förutom »Grupper och person-
nager», nämnas: »Veidi Alf» (prisbelönt i Sv. Ak. år 1832);
»Brunt och rosenrödt» ; »Grefvinnan Gruffiakin». Ett urval
af hans skrifter har nyligen utkommit.

Thomas Thorild, f. 1759, student i Lund 1775, i
Upsala 1787. Utgaf och försvarade derstädes 1788 en Ärz-
tik öfver Montesquieu. Gustaf III bevistade denna disputa-
tionsakt och blef på det högsta intagen af Thorilds snille.
Denne, som ämnat taga den juridiska graden, öfvergaf sin
föresats, då han redan i kandidatexamen fann, att »man
gjorde allt så ynkeligen litet.» Han reste 1788 till Eng-
land och återkom 1790. Utgaf 1792 sina memorialier af
1766 under titel: Om allmänna förståndets frihet, med ett
slags företal: Ärligheten, till H. H. Regenten. Skriften
åtalades och förf, uppkallades i Hofrätten (dagen före jul-
afton 1792) hvarifrån han fördes i häkte. Genom regerin-
gens utslag 22/2 1793 dömdes han till 4 års landsflykt*

* Han erhöll- likväl ett slags resestipendium ur statskassan.
132

och affördes 8/3 s. å. Professor och bibliotekarie 1795 i
Greifswald der han dog 1808.

Bland hans skrifter må nämnas poemet Passionerna,
vidare En kritik öfver kritiker, med utkast till en lagstift-

ning i snillets verld (ett af de yppersta snilleverk vi ega
på prosa); Det enda nödvändiga för ett rikets finanser, samt
Om qvinnokönets naturliga höghet.

Karl Anton Wetterbergh, f. 1804, har gjort för-
fattarenamnet Onkel Adam allmänt kändt
och aktadt. Han har egentligen blifvit
berömd som humoristisk genremålare och
vissa af hans fristående taflor ur lifvet
i »Skråköping» eller på annat håll äro
små verkliga mästerstycken, liksom flera
af de i hans romaner inströdda genre-

bilderna. Han började (1845) sin verksamhet som roman-
*33

författare med »Ett namn» samt utsände sedan i snabb
följd en mängd andra arbeten, som alla andas en ädel
menniskovänlighet och i hvilka han med bred pensel samt
varma färger skildrar de mera vanlottade klassernas belä-
genhet. Som lyriker har han lyckligt anslagit folkvisans
ton genom »Blad ur Catharina Månsdotters dagbok.»

Per Wieselgren, f. 1800 f 1877. Af hans mång-
faldiga, om en rent af vidunderlig arbetsamhet vitnande
skrifter vilja vi endast anföra: »Sveriges sköna literatur»,
»Delagardiska arkivet», »Ny Smålands Beskrifning», samt
»Biografiskt Lexikon» (af hvilket Wieselgren skrifvit nära
hälften).

Ur nekrologen i Ny Ill. Tidn. den 20 okt. 1877 låna
vi följande:

Svenska akademien har med sitt Karl Johans pris år
1863 gifvit sitt erkännande åt Wieselgrens literära verk-
samhet såsom ett helt, trots alla de felaktigheter, som måste
vidlåda en författare, hvars åhåga att gagna är större än
hans tillfälle att granska och hvars skaplynne är oemottag-
ligt för detalj noggranhet, under det han låter sina arbeten
vimla af detaljer. Men den »syn på tingen», P. Wieselgren
ger sina läsare hvar helst de taga ett af hans arbeten i
hand, den rikedom på idéer, som hos imp ro visatorn vid
skrifbordet lika litet tröt, som hos improvisatorn i talar-
stolen, detta är hans författarskaps starka sida, och skall i
full originalitet bevara hans namn bland våra främsta skrift-
ställare. Och dock var skriftställaren blott en underordnad
del af hans rika personlighet. Talaren, /medtåanten, var den
»bästa delen», ty i honom framstod klarast den rikedom
af tanke och hjerta, det flöde af snille och kärlek, som
bodde i Per Wieselgrens själ.

I företalet till band 2 af Svenska Siare och Skalder
säger Atterbom om Wieselgrens »Sveriges sköna literatur» :

»Rikt på snille, materialier och läsvärdhet, har det un-


134

der utförandet blifvit något helt annat, än hvad dess titel-
blad utlofvar. Det har nämligen förvandlat sig till en på
en gång faktisk och konstruktiv uppränning af Sveriges hela

literära kulturhistoria ; och öfverskrider, ej sällan,

med dessa gränser. -

Hos honom är

att lära,
en kär

Åtminstone har jag lärt mycket. Det
skyldighet att förklara min erkänsla. Fritt

till och
mycket
är mig
må man

dervid
talrika

anmärka den

besynnerliga sammansättningen, de

hugskotten, brådmeningarna, misshuggen. Glömme

man blott icke, att det ock har en annan sida : att det
utmärker sig äfven genom en mängd och mångfald af verk-
liga upptäckter; att dess genialitet, alltid glänsande, ofta
är tillika en djupblickande, att derur, alltigenom, än talar,
än sjunger en skaldesjäl; att den bevingas af en fosterlands-
kärlek, hvars höga lyftning bär ett af de varmaste hjertan,
som någonsin klappat för Sveriges ära».
135

Orsaken, till att ingen af de aderton uppräknade ansetts
värdig att inväljas i akademien torde dels vara den, att
deras snille och smak befunnits underhaltiga, dels måste
den sökas i denna institutions eçen beskaffenhet.

Svenska Akademien — från början ett slags dressyr-
anstalt, ämnad att utöfva samma inflytande på författarnes
tänkesätt, som censurinrättningen pä deras skrifsätt — ut-
rustades vid sin första stiftelse med alla de lysande bi-
saker, som göra intryck på den stora hopen. Det antogs
till en fast princip, att alltid en del af ledamöterna skulle
vara i statens tjenst högt uppsatte och dekorerade män för
att gifva glans åt inrättningen. * Dessa, å sin sida, ansågo
sig ej heller litet smickrade af en plats i akademien, eme-
dan Stiftaren tillagt sådana ledamöter rättigheten att fästa
underrättelsen härom vid sina öfriga titlar.

En vigtigare omständighet är den akademien vidlå-
dande skyldigheten att arbeta för vitterhetens förädlande i
landet. Här måste framför allt den frågan besvaras: om
vitterheten är någonting, som, enligt sin natur, kan genom
ett särskildt kollegium befordras eller underhjelpas? Om
det vore möjligt att med guldstycken öfvertala folk att
göra goda poemer, hvilket dock måste vara omöjligt, så
vidt den estetiska produktionen är alldeles oafhängig af det
poetiska subjektets vilja, visar sig strax en annan omstän:
dighet, som lika oundgängligen upphäfver denna ponerade
möjlighet. Hur vill man nämligen förlika en myckenhet
personers skilda meningar i ämnen, som, för att riktigt be-
dömas, fordra å ena sidan en ren, oförderfvad känsla, ett
poetiskt sinne, och å den andra en fördomsfri filosofisk
kunskap om konstens teori? Aderton personer, ur skilda

* Denna princip har också troget följts, förmodligen af pietet för
Stiftarens minne, ehuru Akademien numera gerna kunde följa en annan auk-
toritets exempel, nämligen »Aftonbladets». Dess redaktör har ju nämligen
faktiskt gifvit pieteten för L. J. Hiertas minne på båten (jemför prenumera-
tionsanmälan för A. B. dec. 1884 och dec. 1885).
136

klasser i staten, måste nödvändigt hvar för sig hafva en.
särskild bildning, allt efter den bestämmelse i samhället
som de sjelfva eller omständigheterna gifvit dem. Den
punkt, i hvilken pluraliteten, eller ock de mest förnämas^
bildning öfverensstämmer, blifver af denna anledning helt
naturligt en fast punkt, på hvilken omdömet kommer att.
hvila.

Detta skrefs i »Polyfem» år 1811 ; men eger ännu
tillämpning.

Vidare heter det-----------------»Hvad för hemliga prin-
ciper Akademien för vanliga fall kommit öfverens att gilla,
kan i det hela vara oss likgiltigt: vi se hurudana de mäster-
stycken äro, hvilka vunnit dess oinskränkta beröm. Dessa,
verk äro också alla af samma karaktär, så utan originalitet,
att man skulle svärja på att de alla voro af samma för-
fattare, utom de af hr Wallmark, hvilkas gränslösa elände
sätter dem utom all jemförelse med något i tid och rum
existerande. »

. Detta var ett hårdt tal, ty allmänheten hade från början
vant sig att vänta stora ting och högvisa domslut af den
literära inrättning, som den snillrike Gustaf III så utmärkt
framför alla öfriga. Hände det nu att dessa domslut någon
gång föreföllo besynnerliga och oväntade, så tog man sitt
förnuft till fånga och trodde i all enfaldighet att sådant
vore ett bevis på Akademiens högre vishet och ens egen
bristande omdömesförmåga. Den ende som fördomsfritt
genomskådade förhållandena, var här, som nästan alltid,
Kellgren. Hans yttrande är bekant: att nämligen »den
skrift en författare skrifver för pris, gemenligen är det sämsta
af hans arbeten.»

I den förmodan att det möjligen kunde intressera åt-
skilliga af »Dagens Krönikas» läsare att se hur man den
tiden (1809) kriticerade, införes här utdrag ur en recension
i »Polyfem» öfver Sången till Jinska arméens ära (af'Wall-
mark och belönad med stora priset 1809).


— — »det är ganska naturligt att hvar och en vän-
tar sig, då han tager denna skrift i handen, något det stora
ämnet värdigt, något af ovanlig förtjenst — af hög för-
träfflighet. Hur nedslående måtte det icke blifva, att i det
stället finna den uslaste rimmarprodukt, som tilläfventyrs
någonsin varit tryckt i Sverige. Det var liksom i ödets
bok skrifvet, att finska armén skulle ända in i det yttersta
pröfva de bittraste motgångar; och för att fullkomligen
råga kalken, skulle dess ära, dess enda öfriga klenod, blott-
ställas for en ovärdig sångares behandling, blifva föremål
för hans bakvändt poetiska experiment och sålunda gå
miste om sin tillbörliga hyllning, så väl förtjent och så
dyrt köpt.»

»Recensenten har tillförene haft tillfälle visa, huru skalde-
stycket Handen (äfven af Wallmark; belönt 1804), ehuru
fullkomligen blottadt på poetisk förtjenst, ehuru öfverlastadt
med plattheter, omeningar, vidunderligt hopfästade partier,
likväl är bygdt på en plan, likväl har tio eller tolf vackra
vers; äfven dessa få fördelar saknar närvarande stycke.
Det är från början till slut icke annat än en följd af längre
eller kortare rader, tillkomna på det sättet, att man alltid
i den föregående radens rim ser verkande orsaken till den
efterföljandes tillkomst, i anledning hvaraf man fåfängt sö-
ker något bestämdt begrepp i perioderna eller något total-
intryck af poemet. * Man kan ej annat än le, då man ser
hur enväldigt rimtvånget beherskat den stackars författaren.
Huru förträffligen presentera sig icke rimmen: lava och
begrafva, eken och bardaleken, Vareger och seger, stri-
der och Aristider, hillebardar och vårdar m. fl. utan att
det begrepp, som ordet utmärker, har något synnerligen
angeläget att uträtta i versen.»

Recensenten citerar, för att bevisa sina anmärkningar,
åtskilliga ställen i Sången, men vi vilja endast anföra några
af de betänkligaste:

* Motstycken fattas icke i andra prisbelönta skaldeverk. Ins.
1.38

— — — Sällhet och fred

Gro på er jord i de ilande stegen:

Blod ha de kostat : ... så köps blott en egen ;

»hvarest man icke kan finna annat, än att det är stegen

som
och

som

kosta blod, ehuru förf, menat sällheten och freden;
hvarest man icke begriper hvad det är för en »egen.'
köpes.	'

»Se

»Jag
att vara

här några ännu märkvärdigare rader:

— — — och rysligt vild framvältar krigets lava
Att i sitt afgrundssvalg Europas Nord begrafva,
Då Tilsit, lik en ö, ur lågans famn står opp
Och möter Czarens blick med än en fristads hopp.

vill ej tala om krigets lava, om lavans egenskap
rys tigt vild, eller om ön, som står upp ur lågorna

eller om lågans famn, men väl om ön, som möter Czaren
med en fristads luff. Antingen är det ön, som hoppas
af czaren en fristad, eller är det någon fristad på ön, som
hoppas något af Czaren, för hvilken fristad ön då måtte
vara talman och representant? Eller är det Czaren, som
hoppas vinna fristad på ön? Han måste då ligga midt i
lågorna, ty ön håller ju på att genereras i lågorna. Men
innan denna vulkaniska produkt hinner svalna och bli be-
boelig, har man allt skäl att frukta för det lif, som skall



bergas.

ordet af

Dock, denna fruktan är onödig. Innan man vet
är den olycklige i säkerhet och så inslumrad att

I hvilans sköt han hör ej mer den röst
Af nya farors pligt, som hviskar i hans bröst.

Vidare:

Ur fosterlandets sköt jag hastat edra gä t

- Att med förenta svärd på nytt eröfra det.

Äfven följande märkliga ställe:

Hans (Czarens) storhet är vårt verk : af oss han strida lärt
Af höga tallar trängd, i dessa skogars sköte,
Så stiger granen opp med dem till molnens möte!
' 139

Hvilket likväl öfverträffas af följande poetiska strids-
uppmaning.	'

Till strids för fosterbygd, för hemgudar och maka
Att ljunga krigarns blixt i krigarns famn tillbaka.

Men det var icke endast den olycklige Wallmark, som
rakade ut för stränga recensenter. I Polyfem för 1812
förekommer ett

Florilegium Suecano-Academicum eller Makalösa
Heliconsblomster, plockade i den Sannfärdiga Smakens
Örtagård.

Förord. *

En man, som emellan göromålen af en verksam lefnad
helgat sin välförvärfda hvila åt njutningen af Witterhetens
och Sedelärans intryck, ej blott till en förfriskning genom
ombytet af ämnen för sitt besinnande, men ock i det högre
ändamål, att genom en nyttig sinnesdaning öka sitt men-
niskovärde, har, med det begär att förangenäma det för-
ståndsfullkomliga, som är det säkraste beviset på en be-
römlig, menniskan ensam bland kreaturen naturmessig
fullkombarhetsgåfva, velat, i detta, sägom det med sant
sinnesmod, stundom i sina förståndsundersökningar rörande
det redbara något osorgfälliga blad meddela ett blygsamt
tankeval af det snillefyndigaste i Sv. Akademiens handlingar.
Man smickrar sig, måhända — nekom det ej — icke utan
all sjelftänkbarhet, att på detta sätt få, med trollkraftiga
lättfattligheter, för inbildningsförmågans väldanade sinnes-
gåfva, framställbargöra den egenkraftigt odlingsbara full-
färdighet, som stämplar känslodaningen och tankevidden
hos sammanhängiga tänkare och öfvertydliga vältalare. —
Förundre man sig ej öfver denna Svenska, och vågom ej
kalla den barbarisk! Görom dess uppfinnare rättvisa. Är-

* Läsaren behagade observera att alla här förekommande uttryck äro
hemtade ur Svenska Akademiens handlingar.	Ins.
140

ligen hafva de trott, att en sådan språkodling, genom sin
aktiva frihet, skulle kämpestarkt bekraftiga Smakens antag-
liggörelse, och upplyfta nationerna undan dårskaper, laster,,
villor och brott till den förståndsriktigaste förnuftsmessighet
och gerningsdrift i vitterhetsyrket. Och hvad är väl mera
nyttiggörande i sinnesnaturens förståndsvidd?

Florilegium. *

Då genom denna akademis inrättning smaken stadgas-
och utbredes, skola de allvarsammare vetenskaperna vinna
en gladare drägt, mera älskansvärdt skick; — slöjderna
drifvas med en lättare hand, sederna antaga mer ärbarhet
etc. (Sv. Ak. Handl, fr. 1786. 1. D. f. 49.) Utländingen
skall med förundran lära känna ett folk, värdigt att täfla
i Smak och Snille med det nya Athen — och Svenska
snillets skicklighet, så till vackra som allvarsamma yrken
(s. 50)-

Den förste Gustafs tunga flöt som en ren och strid
åder. (s. 123. Biskop Olof Celsius.)

O, att denne skalden (Voltaire) ägt så snyggt hjerta
som hans penna var förträfflig! (s. 132. Celsius.)

(Rektor F/urberg) I Sv. Akad. igenkände jag det
lyckliga och mognade snillet, sammansökt att stadga och
utbreda smaken. (2. d. s. 3.)

(Zibet.) Och månne vissheten af sanningar är allena,
måttet af deras värde? (3. d. 157.)

(Leopold.) Det gifves ett yrke etc. Detta yrke är
skådeplatsen, uppfunnit af jordens välgörande snillen, skyd-

* Endast några få praktställen ur den rikhaltiga samlingen i Polyfem

tillåter oss utrymmet att här upptaga.

Ins.
141

dadt af dess visare regenter (3 d. s. 173). Det är har,
M. H., som den belefvade verlden segrar genom en viss
oumbärlighet.

Allmänheten skall vara Sv. Ak. förbunden för dess
treåriga uppskof med stora prisets utdelande för skalde-
konsten, då detta uppskof bidragit till den förmån, hon
den 20 dec. 1792 ägde, att få kröna ett mästerstycke
(Bloms skaldebref) och att hafva upptäckt ett snille (Blom),
till denna tid måhända okändt för sig sjelf, äfvensom för
akademien och de fleste af allmänheten. * (4 d. s. 238.)

(Blom.) Det är ett bekymrande vilkor, att ett rum i
Sv. Ak. fordrar vissa förtjenster, men ger dem icke.
(2 d. efter 1796 s. 29.)

(^4. Gabriel Silfverstolpe till Blom.) Måhända, utan
Sv. Ak. varelse, hade Ni, min herre, aldrig gissat till ert
snille och edra talanger (se nedanstående not), aldrig profvat
dess förmåga; allraminst förmodat, hvad Akademien och
allmänheten beundrat, att edert -första försök skulle slå våra
ögon med hela glansen af ett mästerverk. Akademien
lyckönskade sig då att hafva upptäckt ert snille.

Sv. Akademien har äfven efter fosforisternas anlopp
blifvit temligen hårdt bedömd; så skrifver Tegnér 21/11
1824 till Brinkman:

»Om konsten att utdrifva djeflar icke, tyvärr, hörde
till de förlorade konsterna, så vet jag väl hvar jag skulle
vilja använda henne. Ty otvifvelaktigt har en ond ande
farit in i vår kära Akademi, »en ande döf och dum», som
vi lärjungar ej äro i stånd att fördrifva. Således åter ett

* Detta experiment har Sv. Akademien äfven under senare åren med
framgång utfört till öfverraskning för så väl allmänheten som de utvalda
föremålen sjelfva.	_ Ins.
142

statsråd. * Men om så skulle vara, hvarföre just välja den
yngste med förbigående af de äldre? Ha icke både tull-
och sjöstaten, nämligen exc. Rosenblad och Cederström
suttit längre i konseljen och hvad har man väl mot deras
vitterhet? Och skulle ej grefve Lövenhjelm** med sin
magnetiska sömn kunna rätt väl representera Akademiens
. va^or för poesi och vältalighet? Det är skada att ej alla
statsråden kunna få plats på en gång.	Det är
synd att jag ej får täfla i akademien, ty i detta fall hop-
pas jag att en liten traktat, som jag skref för några år
sedan:. Om rangordningens nödvändiga samband med och
heisosamma inflytande på vitter heten ej skulle, blifva obelönt. »

Till och med sjelfva Bernhard v. Beskow undgick ej
en ganska sträng kritik öfver »Sveriges Anor», som likväl
vunnit Sv. Akademiens stora pris. I Helsingfors Morgon-
blad 1833 n:r 9—11 blef skaldestycket föremål för en
recension af Runeberg. *** Recensionen finnes i sin helhet
intagen i Runebergs efterlemnade skrifter (Beijers förlag)
och ins. vill endast anföra ett par af de kritiserade ställena.

Då von B. skrifvit: »Och luften käns af segerfanor
sval», anmärker-Runeberg-,»att det är ej att undra på, att
poesien bland vetenskapsmännen i allmänhet har ett så då-
ligt namn om sig, då hon vågar komma fram med sådana
hypoteser som att förklara kölden af segerfanors svajning».

Vidare heter det i anorna:

Se sanden lipös vältar

Och fria vindar uti löfven susa

Som en planet kring sin bestämda sol.

Detta påminner ins. om en vers från nyare tid, före-
kommande pag. 288 i 6o:de delen af Sv. Akademiens hand-
lingar: »Iskall flåsar morgonvinden.»

. * Statsrådet baron Wirsén.

-	** Statsrådet, sedermera excellensen grefve Carl Axel Lövenhjelm

sysselsatte sig med experiment i den animala magnetismen.

*** Runeberg fick nöja sig med andra priset för »Grafven i Perrho» !


Icke kan någon — ej ens morgonvinden — flåsa då han
är iskall ! — Detta i förbigående. Vi återvända till de ut-
färdade »betygen».

Palmær yttrar om Akademien år 1834. (Aftonbladet,
»Bref till Sv. Minerva».) »Min mening är icke att skrifta
Akademien för hvad den varit. Det är onödigt att afhugga
näsan på den, på hvilken en annan redan afhuggit hufvudet.
Men jag vill begagna mig af tillfället, att i korthet omför-
mäla hvad Akademien nu är.. Den är en förgyllningsan-
stalt för klådiga skriffingrar, ett sånginstitut för galande
ungtuppar, ett accouchementshus, der lättfärdiga kamenor
afbörda sig sina oäkta foster.

Till enfaldigare menniskors underrättelse får jag den
äran omtala, att den som tadlar en korporation, tadlar den
som sådan, men icke dess ledamöter personligen. Dessa
kunna vara ganska aktningsvärda, såsom händelsen är med
Sv. Akademiens ledamöter, utan att sjelfva korporationen
kan göra anspråk på aktning. Om Sv. Akademien gäller
fullkomligt det Schillerska epigrammet:

»Jeder, sieht man ihn einzeln, ist leidlich klug und verständig

Sind sie in corpore, gleich wird euch ein Dummkopf daraus.»

Vi talade nyss om ett skaldestycke, som erhållit Sv.
Akademiens stora pris. För motsatsens skull vilja vi an-
föra följande lilla stycke, hvilket står att läsa i »Kardborrar
af 1848 års gröda. Plockade af Alsingen»* (Lund 1848),
och som ej uppmärksammats af Sv. Akademien.

Om mån^ hundrade är.

Då det skymmer, gamla mormor

Sätter sig vid brasan ned

Och kring henne barnaskaran,
Ättlingar i andra led.

* »Alsingen» är enligt lÅnnströms för tillförlitlighet kända boklexikon
en signatur som begagnades af d. v. docenten vid Lunds universitet Gustaf
ljunggren.
144

Gummans kelgris sakta hviskar:

»Ack, om mormor vore snäll,

Kunde mormor något roligt
Prata om för oss i qväll! .

Någonting från gamla tidei,
Ifrån mormors farfars tid
'Mormors snälla gossar skola
Sitta tysta här bredvid.»
»Ack Mormor!» så ropa nu barnena små,
»Ack! berätta hur allting var då!»

»Då hvart land», så talar gumman,
»Styrdes af en hög person,
Kallad kung, som satt så ståtlig,
Klädd i. krona på en tron.

Honom skulle alla vörda,

Var han dålig eller god,

Och när han befalte, skulle
Folket gjuta ut sitt blod.

När han dog, hans son då genast
Tog hans makt och tog hans skrud, .

Folket trodde så och sade,
Att de honom fått af Gud.»
»Kors mormor!» så ropa nu barnena små.
»Kors hvad allting var underligt då!»

»Att sitt land och kungen tjena,

Väl det samma vara bort;

Men så hände det väl stundom .
Att man derpå skilnad gjort.

När nu någon tjenster visat
Landets eller kungens sak,
Öfverdrogs med band hans mage,
Eller knöts en nyckel bak.

Äfven hände att på bröstet
Hängdes band med stjernor små,
Sådana som af er pappa
Ni till julklapp plägen få.»
»Kors Mormor», så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt då!»
145

»Ärad var ej blott förtjensten,

Mången fans, som ansedd var

Ej för egen skull, men medan

Han var son utaf sin far.

Ädling kallade man denne,

Ty han var så ädel han

Framför andra, hvilka voro
Blott och bart gemene man.

Fastän stolt likväl hos honom
Något godt och barnsligt fans.

På Museum gömmes ännu	*

Mången leksak som var hans.»
»Kors Mormor», så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt då!»

»Hvarje folk den tiden brukat

Dyrka Gud på eget sätt,

Och hvart enda af dem trodde

Att det ensamt hade rätt.

Derför borde embetsmannen

Folkets tro besvärja då;

Fast det ofta kunde hända

Att han intet trodde på.

Och om efter eget hufvud

Någon ville dyrka Gud,

Blef han- bortförvist ur landet,

Så var lagens stränga bud »
»Kors mormor», så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt då!» .

»Uti tvänne stora klasser

Menskligheten delad var,

Och det sägs att denna delning

För ej längesen var qvar.

De som egde lifvets goda,

Kunde tidens bildning nå,
Äfven om de den ej nådde,	.

Kallades de »bättre» då.

»Sämre folk» och »pbbel» voro

De som lefde uti nöd,

Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.	3
!46

Ingen högre önskan hade

Än förtjena få sitt bröd.»
»Kors Mormor», så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt då!»

»Det kan vara nog med detta;

Ren jag ljusen tända ser. ‘
Kanske dock en annan afton.
Jag för er berättar mer.»

Så törhända mången gumma
Sladdrar om mång hundra år,
När det en gång har försvunnit

Allt hvad härligt nu består.

När det öfver våra dagar
Tumstjockt mögel vuxit har

Och af all vår storhet endast
Dunkla minnet lefver qvar.

»Kors mormor», så gkola de ropa de små,
»Kors hvad allting var underligt då!»

Att detta näpna poem icke tillbörligen uppskattats af
Sveriges högsta domstol öfver Snille och Smak framkallade
troligen en viss bitterhet, hvilken må hända föranledde föl-
jande artikel i »Snällposten», 18 Juli 1849, för hvilken förf,
dock icke begagnade signaturen »Alsingen».

»Det var en tid, då man för att framställa vårt kära
fosterland i ett riktigt presentabelt skick, ansåg sig böra
öfversätta det på fransyska. Ett bland de förnämligare
öfversättningsförsöken var inrättandet af en svensk akademi
i likhet med den beryktade L’Académie Française. Den
ämnades till ett Arthursbord för riddarne af pennan, ett
tempel för den goda smaken, der man på ett ställe skulle
hafva samlade landets alla utmärktare snillen, de högsmak-
begåfvade konstdomrarne, som både förstodo att efter kon-
stens regler fila sina egna arbeten, som ock bedöma i hvad
mån denna fining hade lyckats för andra. Stiftaren antog,
147

att 18 så qvalificerade personer borde finnas bland ett par
millioner menniskor, men senare dagars erfarenhet har visat,
att han icke upptagit antalet för lågt. Man tycks åtmin-
stone på de sista tiderna, oaktadt folkmängdens tillökning,
haft stor svårighet att fylla de ledigblifna platserna — ett
faktum, som vore oförklarligt, derest man ej finge antaga
att salig erkebiskop Rosenstein hade rätt, då han yttrade:
»Det är en stor men beklaglig sanning att, huru många
menniskor som födas till verlden, äro de dock flere, som
skiljas derifrån.» Akademiens ändamål synes i stiftelse-
urkunden vara, att »arbeta uppå Svenska språkets renhet,
styrka och höghet» och vidare att utarbeta en »Svensk
Ordbok och en Grammatica. » Grammatikan har visserligen
sett ljuset och har till dato utgjort vårt vidlyftigaste om
ej derför bästa arbete i den vägen; men den torde väl nu-
mera, i likhet med alla andra språkläror knappast kunna
anses såsom existerande efter det förfärliga grammatikaliska
»Stockholms blodbad», som herrar F. Boi'g och N. Persson
nyligen anstälfi dessa befryndade syskonsjälar, som så inner-
ligt uppgått i hvarandra, att de till och med förneka singu-
laris af ordet stößar. * Hvad åter angår akademiens »Orda-
bok», så känner troligen den större allmänheten derom
föga mera, än historien om rektor Murbergs försök att
öfversätta incorrigible med oafbaselig, och denna anekdot
bevisar åtminstone att man en gång verkligen tänkte på,
att uppfylla stiftarens afsigt, ehuru förmodligen oafbaselig-
heten lagt hinder i vägen. Underligt är dock att, oaktadt

Svensk Språklära af F. Borg och N. Persson (sedan Nordin), skol-
lärare i Stockholm. Första delen, formläran. (Andra delen utkom aldrig.)
Stockholm, på S. Magnus’ förlag 1849, 77 sidor. — Sid. 20 förekommer den
berömda upplysningen : »Somliga ord hafva endast pluralis» ; såsom sådana
anföra författarne bl. a. bräder, torfvor och r/iyfor. Med anledning af det
sista ordet gjorde C. V. A. Strandberg, i en i Friskytten införd recension,
en insinuation af samma slag som den förf, här ofvan tillåtit sig, och för
recensionen — som betaltes med 10 kr. — lär Talis Qualis köpt sig ett
par stöflar.
148

Akademien redan haft 60 ärs födselvånda och under tiden
haft lika många »utexaminerade biträden», ändock intet
barn framkommit. Man hade, tycks det, blott behöft upp-
göra arbetsfördelningen med ledning af medlemmarnes egna
namn, så att en hvär erhållit sitt namns begynnelsebokstaf
att utarbeta. Väl finnas bokstäfver, hvilka ej ännu hunnit
blifva representerade bland de aderton såsom: /. x. y. Men
för bokstafven /. har man ju den utväg öppen, att invälja
»Tidens» stora P.,* som säkert con amore skulle egna sig
åt ett arbete, under hvilket han så ofta finge nöjet att sätta
/. före; och beträffande bokstäfverna x. och ^/., så har det
ju alltid bland de aderton funnits »obekanta storheter», åt
hvilka man kunnat uppdraga dessa båda. — Skulle detta
mitt förslag antagas, frånsäger jag mig på förhand alla an-
språk på prisbelöning, jag känner mig fullt belåten med
det glada medvetandet att derigenom hafva på en gång be-
fordrat akademiens ära och Gustaf III:s samt allmänhetens
hittills gäckade förhoppningar.

Det åliggande, som Akademien deremot fullgjort mera
berömligt än de bägge föregående, är det att »rena, styrka
och höja» svenska språket. Vi hänvisa endast till den äkta
akademiska stilen. På så starka vingar höjer sig här vårt
sköna tungomål, att en icke akademisk blir halfvägs efter,
och liksom det tarfvas starka lungor för att kunna inandas
den rena luften på bergshöjderna, så erfordras mycken själs-
styrka för att i längden kunna uthärda akademiens rena
språk. Ni, gode läsare, tror kanske i er enfald, att det
t. ex. går an att säga: »Wallin testamenterade penningar
till fromma stiftelser m. m.» Nej pass! på ett »rent» språk
heter det: »Vittnesbörden om hans omtanke och frikostighet
mot dessa föremål sträckte han utöfver lefnadens gräns ge-
nom de rika gåfvor, som hans sista vilja för de efterlefvande

* Professor Palmblad, flitig medarbetare i den konservativa tidningen
»Tiden».
149

uppenbarade».* — Kan man icke, likt judarne, med för-
undran utbryta: »Si, äro icke alla desse, som tala, galileiske!»

Dessa äro frukterna af akademiens verksamhet. Men
tyvärr har svenska vitterheten af dem haft lika liten nytta,
som en genomhungrig har af de i vax efterbildade frukter,
hvilka möjligen pryda spegelbordet i det rum, der han vän-
tade ett välförsedt frukostbord. Har vår vitterhet gått fram,
så har det skett icke medelst, utan trots Svenska Akademien.
Akademien har spelat en tacklös vägvisarroll och ej en gång
dess egna koryféer hafva alltid följt den anvisade stråten.
Ytterligare tillhör det Akademien att gifva skaldedopet och
utfärda dopattest; men, gunås, man är mindre noga i valet
af dopvatten, så att det ofta af ren oförsigtighet upphemtas
direkt ur Lethe, och dopet blir naturligtvis derefter. Slut-
ligen åligger det Akademien att bemöda sig om det högsta
möjliga allvar; grundlagsenligt har den icke sinne för komiken,
tål ej ens att någon drar på smilbandet; den enda sinnes-
förfriskning den består sig, är att, likt de gamla egyptierna
anställa betraktelser öfver de döda, och detta nöje bereder
den sig hvarje högtidsdag.

Men innan vi lemna Akademien äro vi, om ej af annat
skäl, så af pur höflighet, förbundna att mera specielt upp-
märksamma de svenska poesiens fäder, som nu pryda få-
töljerna kring sångens tabelrondo, lära oss äfven till namnet
känna de olika stjernorna i denna vår himmels strålande
stjernbild.

Först då till skalderna. Främst se vi Atter bom, svenska
literaturens Geijer, den älsklige drömmaren med sin rika
fantasi; låt vara, att den någon gång af fosforiska griller
och grubblerier uppgrumlas. Men detta grummel oaktadt
står dock så mycket qvar, som gör detta namn stort i
literaturhistorien och kärt för konstvännen. Se vidare vete-
ranen Valerius, som offrade först åt moralen och sedan åt

Se B. v. Beskows minnesteckning af erkebiskop J. O. Wallin.
i5°
pokalen, började med att rimma hop sedelärande krior och
slutade med att skrifva dryckesvisor, hvilkas förtjenst väl
icke ligger deruti att de äro »akademiska», men uti den
idylliska mildhet som de uttrycka i likhet med gubbens
eget silfverinfattade anlete. Ni har väl sett honom i hr
Rylanders »Nordstjerna». — Fahlcrantz, ordleksmakaren,
humoristen, som sedan han i yngre åren drifvit omkring på
sin underbara »Noachs ark», och från den skrattat hela
verlden »midt i synen», nu på slutet gjort bot och bätt-
ring, krupit in i »Ansgarii» munkkåpa och på så sätt, trots
sitt glada lynne, smuglat sig in i akademien. Lyckligtvis
var vid detta tillfälle ingen redo att likt Noach utropa:
»Contraband i varg-(får?)skinnspelsen der 1 Contraband och
lurendrejare i en person.»* Kullberg, som sjelfuppriktigt
afsäger sig alla anspråk på skaldskap, som rimmade
för att »komma fram» och nu sitter i Akademien såsom
representant af poesiens materiella fördelar och kanske så-
som sådan har genom sitt exempel verkat mycket mera än
de flesta andra medlemmarne. ^. Beskow, akademiens alls-
mäktige sekreterare, han som någonstädes af Orvar Odd
så obeskedligt kallas: »en hofmarskalk bland poeter, och
en poet bland hofmarskalkar. > Så till vida är hr v. Beskow
en fullständig akademist, som ingen djupare än han studerat
sig in i akademiens anda, men en viss ofullständighet vid-
låder honom dock; Akademien fordrar »snille och smak»
af sina aderton; men deruti öfverensstämma alla kännare,
att aldrig var hr v. Beskow ett snille, smak lär han deremot
ega, men om det är den af Ehrensvärd så kallade »stora»
eller »lilla» smaken, derom sväfva vi i okunnighet. Emeller-
tid lönar det mödan, att vi buga oss för honom ; han håller
mer än en jetton i sin hand och hvem vet, om ej någon af
dem, vårdslöst utkastad, kan förirra sig ända hit ned. I
så fall kommer jag att betrakta Akademien från samma

* Gubben Noachs ord, då vid embarkeringen en tulltjensteman, klädd
i vargskinnspels, ville under namn af varg smyga sig in.
151

synpunkt, som dokt. Wiesélgren ser den från uti sin »Sveriges
sköna literatur». Vi komma nu till poesiens svärsöner,
herrar Grafström och Bottiger, som, deras eget värde oför-
taldt, väl icke så snart blifvit inbjudna att sitta ned i få-
töljerna, derest icke hymen tjenstvilligt öppnat dörren. De
visa skenbarligen, att den så ofta omtalta snillets aristokrati
ändå i grunden är en slags bördsaristokrati.

En annan grupp bilda de poetiska vetenskapsmännen,
siarne, hvilka likt Moses sett vetenskapens, för mängden
så torra buske brinna af en låga »som icke förtärde», och
förnummit stämman af Herran, som tydde den eviga slägt-
skapen mellan det sanna och det sköna. Till dem höra
Agardk, hvilken man så föga hört af, sedan han som nor-
disk blomsterkung nedlade spiran; Fries, den skarpsinnige
vetenskapsmannen med det poetiska barnasinnet, och Strinn-
Jiolm, som icke aktade för rof att taga fantasien ombord,
då han lät sin farkost löpa ut på forskningens haf. Kanske
borde äfven And. Fryxell hit hänföras, vore han icke lika
liten i det stora, som stor i det lilla.

Vi komma nu till en grupp, som vi skulle kunna kalla
akademiens »illiterata rådmän». I stiftarens plan ingick att
börd och bildning skulle i Akademien gifva hvarandra bro-
derskyssen och han insatte derför bland literatörerna åt-
skilliga högättade »blå band». Men då numera börd och
bildning nära uppväga hvarandra och man nödvändigt måste
hafva någon slags aristokrati, på det icke poesien må bli
utan kyssen, så har man tagit sin tillflykt till embetsmanna-
aristokratien. Denna grupp utgöres derför nu af erkebiskop
Wingård, f. d. statsrådet Grub be och presidenten Skogman.
Då det således är »vittra idrotter», som skaffat dessa herrar
inträde, så iakttaga vi, rörande dem, en värdig tystnad,
helst vi måste liksom Vitalis om

»Ali eller Vali, om Uller och Forsete,

Öppenhjertigt tillstå att vi ej mycket vete.» ,

Sist komma vi till akademiens trälande ledamot, hr
152

Enberg. Han bildar en grupp för sig. Honom tillskrifves-
hufvudsakligen andelen i akademiens grammatika. Vi hafva
redan förut nämt det öde, som träffat detta arbete, och
vilja nu endast göra uppmärksamma på det nya bevis för
en Nemesis Divina, som Linné af detsamma kunnat hemta;.
ithy att liksom hr Enberg kort förut i sin lärobok i psyko-
logien krossat Hegelska filosofien, så blef kort efter med
nästan lika mycken styrka hans filologiska arbete krossadt
af de omnämda svenska grammatikens Castor och Pollux.

Ja! så ser Svenska Akademien ut! Så se de aderton
(fast för närvarande endast femton) ut! Att uttala ett om-
döme öfver Akademien såsom sådan är onödigt; dess dom.
är redan fäld. Hvad angår de aderton, så buga vi oss för
den summa af förmågor och talanger de kunna framvisa,
men vi skulle göra detsamma, om den icke fans inom aka-
demiens murar. Dock kan den rådande brist på utmärk-
tare vitterhetsidkare, som blott otillräckligt döljes af de 2
à 3 lysande undantagen, icke undgå att fästa uppmärksam-
heten på sig. Men vi vilja vara rättvisa. Det är en svår
tid för skönliteraturen. Tiden har så mycket annat att
beställa, att den ej kan hinna med att skapa poeter, ej en
gång af courtoisie mot en kunglig stiftelse.

Vi skola spara oss de öfriga literatörerna till en annan
gång. * Som slutord för denna gång, anse vi emellertid
lämpligast att citera akademikern Fahlcrantz’ eget yttrande
om akademier. »De äro, säger han, paradis, der snillena
på höjderna räcka hvarandra händer och vingar, bildande
en ädel krets, med den jetteafsigt att lyfta varelserna genom
bildningens alla tre grader: mensklighet— vishet— och snille;
der således det vanligaste förstånd icke blott formens k ligas,
utan gradvis, så till sägande, förvisas och försnillas.»

* »En annan gång är en skälm», som det heter. Fortsättningen af
förf:s skildring af Svenska Akademiens ledamöter, har blifvit tills vidare af
förf, uppskjuten, men blir förmodligen så mycket fullständigare i år, då
man har att emotse akademiens hela historia.	fns^


Hr Redaktor!

Denna ansats har vuxit till större omfång än jag be-
räknat. Skulle ni ^ndock tro att edra läsare icke redan
blifvit trötta på Svenska Akademien — hvilket vore ganska
ursäktligt — skall jag möjligen till nästa häftet af Dagens
Krönika, som förmodligen utkommer samtidigt med dess
stora jubeldag, insända en liten artikel om den mycket om-
ordade akademiens ordboksarbete jemte några andra af aka-
demiens mera färska meriter.

Insändaren.
Fappa.

Svensk originalberättelse.

Af

Ernst Arpi.

II.

Följande dagen — som var en söndag — satt borg-
mästaren i en droska^ hvilken skulle föra honom till Stigs-
måla, ty under natten hade hans beslut att taga barnet hem
till sig vunnit fullkomlig stadga.

Det var tidigt på morgonen, då han åkte genom
staden.

Gatan låg nästan folktom i den grådaskiga dagern —
endast en och annan halfsofvande piga, på väg till Mobergs
källa, släpade benen efter sig på trottoaren. Träskornas
klack mot stenarne, och skramlet med vattenämbaren voro
de enda ljud, som störde den djupa stillheten öfver allt. I
alla fönster nerrullade gardiner, för alla bodar luckor, hvilket
gjorde, att husen sågo så liflösa ut, som om de plockats
fram ur en leksaksask.

När de två sista husen passerats, kände borgmästaren
sig befriad från den tryckande oro, hvilken snört samman
hans bröst.

Ett stycke till venster låg stationshuset. Det sken i
de stora fönstren; lokomotivet stönade, och han såg en
tjock, svart, gnistsprängd rökpelare skära genom den svagt
disiga luften.

Till höger afteeknade Systerbergen sina mörka profiler
mot den blekröda himlen.
155

Midt eniot rullade landsvägen sig ut som en ljusstrimma
mellan de gråbruna falten.

Det klarnade allt mer och mer. Det tycktes skola bli
en vacker dag. Sparfvarne skreko i de halft aflöfvade popp-
larne. Häftiga vindstötar kommo strykande fram öfver de
kala åkrarne och slogo cigarröken in i ansigtet på honom.
Han kastade cigarrstumpen från sig. Den föll i en bred
pöl, der den hvaste till och slocknade. Äh, hvilken härlig
luft! Han öppnade munnen och vidgade näsborrarne. Den
verkade som spanskt vin. Han blef yster och glad och
började gnola en munter slagdänga. Hästarne trafvade bra.
Den ena stugan efter den andra flög förbi, och ur skorste-
narne hvirflade en gulröd rök, som än steg rakt upp, än
kröp långs takåsen. Halfnakna ungar tryckte näsan platt
mot fönstren eller stodo i dörröppningen och stirrade på
det fina ekipaget, hvars nysilfverbeslag glänste i solskenet.

Då de kommo till Ändrarum, fyldes luften af dallrande
klang från den nickande, rödmålade klockstapeln. Det var
åttaringningen. Vid kyrkogårdsmuren stodo några barbenta
pojkar och kastade knapp. När de fingo syn på ekipaget,
rusade de fram och gnolade om en slant. Borgmästaren
tog upp en hand full småmynt, som han strödde ut på
vägen. Pojkarne slängde sig ner på magen och delade bytet
under slagsmål och skrik, men en liten pojkvasker tycktes
ha fått brorslotten, ty han reste sig plötsligt upp och kilade
blixtsnabt in på kyrkogården, följd i hack och häl af de an-
dra. Öfver kors och grafvar flög den vilda jagten och för-
svann till sist bak den hvitmenade kyrkan. Till en början
skrattade borgmästaren hjertligt åt trasvargarne, men skrat-
tet dog bort, när han kom att tänka på det sorgliga öde,
som väntade dem, och med en melankolisk suck öppnade
han det broderade cigarrfodralet och tände en ny »La Mo-
desta». Det sista huset i byn gled förbi, och vagnen rul-
lade fram mellan rödaktiga gräsmarker, der några magra
getter betade. Långt borta till höger syntes en mörkblå
strimma. Det var Linneboda skog. När de kommo till
vägskälet, svängde ekipaget åt höger. Marken började bli
backig och stenig. Kusken släpte efter tömmarne, så att
hästarne saktade farten. Skogen ryckte allt närmare och
närmare. Snart hade de träd på båda sidor — präktiga
bokar, som bredde halfskymning öfver den smala stigen.
Kråkorna lyfte sina tunga vingar och flögo, hest kraxande,
156

upp mot den blâ himlen. De allvarliga bokarne aflöstes sa
småningom af lifliga björkar, som sträckte sina hvita stam-
mar ut öfver vägen, daskande till kusken med de langa,
gulprickiga vipporna. Men sä glesnade skogen allt mer och
mer. Då och då trängde vinden fram mellan Öppningarna,
hvirflande upp i luften de citron- och orangegula löf, hvilka
betäckte marken i stora högar, för att sedan låta dem falla
ner som ett regn af guldstycken.

— Ha vi långt igen? sporde borgmästaren, trött på att
betrakta de härliga naturscenerierna.

— En mil ungefår, lät det från kuskbocken.

— Så långt! suckade borgmästaren.

— Men nu få vi allt låta kräken pusta ut ett slag,
sade kusken, de satans backarne ta annars lifvet af dem.
Ptro !

Dermed stannade han de svettdrypande hästarne. Sän-
kande nosarne mot jorden och nickande med hufvudena läto
de andedrägten i hvita pelare hvirfla ut genom de skälf-
vande näsborrarne.

Borgmästaren packade upp sin matsäck. Hvad supen
smakade godt — och maten sen! Under hela den föregå-
ende dagen hade han knapt förtärt en bit. Den ena smör-
gåsen efter den andra smälte bort mellan tänderna. Han
y	skulle ensam kunnat tömma hela matsäcken, men han rör-
des af kuskens snåla ögon, som tycktes räkna hvar enda
tugga, och gaf honom derför resten af smörgåsarne.

— Skall det vara en liten sup? sporde borgmästaren,
hvilken lade märke till att kuskens blickar hängde vid brän-
vinsflaskan.	.

— Ja, jag säger tack!

Borgmästaren räckte honom bränvinet och ville äfven
lemna glaset, men kusken gjorde en afvisande åtbörd.

— Inte nå’t fjesk, sade han, satte flaskan till munnen
och tömde den i ett drag.

— Det smakade, hvad? sporde borgmästaren skrat-
tande.

— A-a-ah, det smaka; patent, sade kusken och slickade
sina knäfvelbårar à la A'iktor Emanuel. Och derefter ex-
pedierade han med beundransvärd hastighet sex smörgåsar
ner i det stora gapet.

Sedan hästarne hvilat ut, steg kusken upp på bocken,
gaf dem ett rapp, och så bar det åstad igen.
Skogen upphörde snart, och i stället bredde vidsträckta
ljunghedar sig ut på ömse sidor om vägen. Landskapet
liknade en ofantlig kyrkogård, der de roströda tufvorna bil-
dade milliontals grafvar, der de höga enrisbuskarne togo
form af cypresser, och de otaliga björkstubbarne skeno som
hvita kors.

Då de åkt en timmes tid, vardt borgmästaren otålig.

— Aro vi inte snart framme?

— Jo strax ... der borta ser borgmästaren Stigsmål a
kyrka... men hvar träskomakaren bor, det vet jag inte.

Midt på vägen låg en gammal gumma framstupa, sys-
selsatt med att bilda kors och krumelurer af granris och
sand.

— Hvad finner hon på? sporde borgmästaren.

— Här ä’ nåhi, som ska’ begrafvas, sade kusken, och
för att få sej ett par skilling lägger hon ut så’na der grann-
låter.

Han slog en klatsch och skrek af alla krafter: se
opp der !	.

Men gumman tycktes döf, ty hon rörde sig ej ur fläcken,
utan fortfor med sitt arbete. Han kunde knapt hålla hä-
starne tillbaka, hvilka blifvit skrämda. De tryckte sig in
mot hvarandra, spetsade öronen och slogo hofvarne så hårdt
i marken, att det riktigt gnistrade. Och nu ändtligen såg
gumman den hotande faran. Ett oartikuleradt ljud undslapp
hennes läppar, och med gapande mun haltade hon ett godt
stycke åt sidan.	'

— Kan mor säga, hvar träskomakare Ola Persson bor?
skrek borgmästaren.

Gumman svarade ingenting, utan stirrade på honom i
mållös skräck.

— Stendöf! utbratt borgmästaren förargad och kastade
en slant till henne.

Kusken gaf hästarne fria tömmar, och så bar det åstad
igen, nästan halft i sken. Något längre borta mötte de en
liten barhufvad, ljushårig flicka, som ledde en getabock vid
hornen.

— Kan du säga, hvar träskomakare Ola Persson bor?
sporde borgmästaren, sedan kusken stannat hästarne.

Flickan stack fingrarne i munnen och tycktes fundera.

— Menar du halte Pelle? sporde hon efter en lång
158

paus och fåste sina blâ, genomskinligt klara ögon på borg-
mästaren.

Borgmästaren, som erinrade sig, att Elins mor nämnt
om ett olycksfall vid timmerhuggning, sade ja.

— Han bor der borta, sade flickan och pekade på ett
omåladt träruckel bak ett stenröse.

— Tack för underrättelsen, sade borgmästaren och gaf
henne en tjugofemöring.

Hon neg djupt, synade slanten noga, innan hon stop-
pade den i fickan, kände sen efter, om den låg der, och
drog så vidare, släpande efter sig getabocken, som bräkte
gudsjemmerligt.

När de kommit ett litet stycke fram, sade borgmästa-
ren till kusken, att han skulle stanna.

— Ptro! skrek kusken och hejdade hästarne.

— Invänta mig här, sade borgmästaren och steg ur
vagnen. Du kan vattna hästarne och ge dem litet foder,
ty det kommer allt att dröja en stund, innan jag är till-
baka.

Mellan två långa stenrösen slingrade sig en smal stig,
hvilken förde till den stuga, som flickan utpekat. Det var
ett fallfärdigt ruckel, hvars små, fyrkantiga fönster sutto i
jemnhöjd med marken. Taket var öfvervuxet af mossa.
Han knackade på den spruckna dörren. Ingen svarade.
Han lyfte då upp klinkan och trädde in. Det var ett mörkt
kök, belagdt med röda tegelstenar. En nerrökt stenspis
upptog största platsen. I fönstret satt en hvit katt och
lapade ur ett krus. När han fick syn på den ovanlige
gästen, hoppade han ner på golfvet och skuttade bort i en
vrå, der han gömde sig bak en rishög. Hvilken unken
källarelukt der rådde! Den fine herrn gick fram till dör-
ren midt emot spisen och knackade på, men resultatet blef
det samma som nyss — ingen svarade. Då vred han om
nyckeln och öppnade. Det var ett stort rum, nästan lika
skumt som köket. Till venster stod en omålad soffa, upp-
tagen af en sofvande karl. »Ecce homo», d. v. s. »Der
ligger min svärfar», tänkte borgmästaren, då han fick se den
sofvande vara utrustad med ett träben.

Denne väcktes inte af dörrens knarrande, utan snarkade
lika godt som förut.
159

I fönstret öfver soffan prunkade tvä stora lerkrukor.
I den ena stod en vissen rosenbuske; i den andra en liten
myrtenqvist, öfver hvilken hvälfde sig ett spetsglas, hvars
fot gått förlorad.

Rummets fonddekoration utgjordes af en skinande jern-
ugn, på hvilken S:t Göran och draken voro afbildade. Ofvan
på ugnen syntes en sprucken, blårosig porslinsmugg, ur
hvilken vajade två lysande påfågelfjädrar.

Till höger reste sig en klumpig väfstol, i hvilken var
uppspänd en matta, hvars grådaskighet upplifvades af rän-
der i skrikande gult och anilin.

Den främmande betraktaren rörde sig emellertid ej från
dörrtröskeln. Då ljöd bakom väfstolen ett svagt qvidande.
Med hjertat bultande så våldsamt, som om det skolat sprän-
gas, ilade han åt det håll, hvarifrån jemmern kom. Under
fönstret stod en vagga, och deri låg ett gråtande barn —
hans pojke utan tvifvel. Först kände han sig illa till mods,
ty för dibarn hade han alltid haft sådan respekt. En gång,
då hans syster, strålande af modersfröjd, visat honom sin
förstfödde, en sex månader gammal verldsmedborgare, hade
han vän dt sig bort och utropat: fy, hvad han är otäck —
ord, som hans syster på lång tid ej kunnat förlåta honom.

Men nu — nu lade sig borgmästaren på knä och skärskå-
dade med nyfikna blickar barnet. Ah, det var i sjelfva
verket inte så fult, tvärtom! Hvilket silkesglänsande, hår,
hvilka fina ögonbryn, hvilken skär hy! Han strök handen
öfver dess kinder. Lena som dun — och hvilka vackra,
små knubbiga händer!

Medan han höll på med denna granskning, trädde mor
Persson in. Hon gick rakt fram till jernugnen för att
taga en strumpa bak porslinsmuggen. Då hon sträckte upp
armen, kom hon att vända hufvudet mot vaggan. Hvem
kunde det väl vara, som låg hukad deröfver? Hon lät ar-
men falla ner och närmade sig borgmästaren, som blickade
åt sidan, när han hörde sockornas tassande bakom sig.

— Nej, se borgmästaren! skrek gumman, slog samman
händerna och gapade af pur förvåning. Och efter att ha
hemtat sig från öfverraskningen, tilläde hon med sitt sötaste
leende: se, det var då rart främmande!

■— Men hvad säger ni nu, om jag tar pojken med mig
hem?
160







—'■ Äh nej, âh nej, det kan han väl inte mena, utbrast
gumman oeh såg med ängsliga blickar på borgmästaren.

— Jo, det är just, hvad jag menar.

— Och pengarne — vill han ta dem också? skrek
gumman.

— Åh nej, dem far ni behålla — för Elins skull.

— Åh jösses så skickelig han ä’, sade gumman och
kysste sin fina svärson på hand, medan stora tårar trillade
ner för de skrynkliga kinderna.

Borgmästaren drog undan sin hand, vände sig om och
blickade ut genom fönstret. Bak den lilla, ovårdade hagen
syntes liksom -en mörk bergvägg, för hvar sekund svällande
ut i bredd och tornande sig upp i höjd. De spetsiga tin-
narne vordö allt ljusare och ljusare, ända tills de slutligen
skeno så hvita, som om evig snö hvilat der uppe. Då och
då bugade sig mot marken de spinkiga fruktträden i hagen,
och på gångarne lekte höns^ädrar och smutsiga pappers-
lappar en vild »tag fatt», och det skallrade till i de små
fönsterrutorna, hvilka skimrade som såpbubblor.

Gumman, hvilken satt sig på en päll vid vaggan och
gömt ansigtet i händerna, började stormgråta.

— Hvad gråter mor för? sporde borgmästaren utan
att vända sig om.

— Åh, det blir så fasligt ledsamt att mista heren, snyf-
tade hon, för han har varit så skickelig af sej ända se^n
han . blef född, och jag menade alltid på, att han skulle bli
min ålderdomströst. Se’n Elin dödde, och heren min for
till Amerika, här det här barnet varit min enda glädje.

— Mor har ju sin gubbe, sade borgmästaren delta-
gande.

-— Jo, det ä; en skön glädje! skrek gumman, det svi-
net kunde gerna Vår Herre ta, för mig gör han då bara
förtret... Kan borgmästaren tänka sej . ..

— Hvad heter pojken? afbröt borgmästaren henne och
vände sig från fönstret.	.

— Gunnar! sade gumman och reste sig upp från
pallen.	o

— Gunnar! Gunnar! Åh, det var ett vackert namn,
sade borgmästaren och såg bort till vaggan.

. Pojken sof.

— Kan mor låna mig en tjock sjal att svepa om ho-
nom? sporde borgmästaren efter en kort paus.


161

— Jo bevars.

— Vill mor nu ta ut diflaskan och skölja den ren och
sedan slå ny mjölk på?	■

— Jo bevars.

Gumman grep om flaskan.

— Mens jag värmer mjölken till heren, ska’ jag sätta
kaffepannan på och koka en tår åt borgmästaren.

■— Gör sig inte besvär, mor lilla. ■

—■ Alls inte nå;t besvär, borgmästare lille, sade hon
och gick.	.	.	.	.

Borgmästaren tog plats på pallen vid vaggan, och der
satt han och lade framtidsplaner för Gunnar.

Efter en stunds förlopp återkom gumman med en svart,
rostig bricka, hvarpå stodo två blåblommiga koppar, en
sockerskål af glas, starkt naggad i kanten, en gräddsnipa
af hvitt porslin och ett grönt kakfat, formadt som ett vin-
ranksblad. Sedan hon satt brickan på ett bord invid väf-
stolen och placerat två trästolar framför detsamma, hemtade
hon kaffepannan, hvilken ej tycktes ha blifvit skurad på
många Herrans år.	■

På hennes vänliga uppmaning tog borgmästaren plats
vid bordet.

— Får jag hälla opp? sporde hon.

— Tack!

Huh, hvilket. vämjeligt kaffe! Det smakade bara af
sirap och kanel. Men han höll god min i elakt spel och
drack ut hela koppen. För de »femtonMroppar», som gum-
man med all makt ville truga på honom, betackade han sig.

Gummans ansigte sken af välbehag, medan hon sörp-
lade i sig fyra koppar af den grumliga drycken. När hon
slutat den ^erde, reste borgmästaren sig upp.

— Tack för välfägnaden, mor lilla — nu få vi allt
bege oss åstad. Var snäll och lemna mig den der själen,
sota mor lofvade.

Gumman lyfte upp locket på en blåmålad kista och
tog fram en lavendeldoftande, svart och hvit filtsjal, hvilken
hon svepte så väl om Gunnar, att blott den lilla klumpiga
näsan syntes. Sedan vände hon ansigtet mot soffan, der
Ola Persson låg.

— Opp med dig, Ola skrek hon, och ta^ ajöss med
Gunnar, för borgmästaren ska; nu resa bort med honom.

Ola Persson brummade till, men rördesig ej ur fläcken.

Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.

4
162

— Lat honom vara i fred, sade gästen, småleende, och
tog Gunnar upp pa armen. När de kommo ut i köket, bad
han om diflaskan. Gumman lyfte den rykande mjölken frän
elden och slog den pä flaskan, hvilken sken klar som kristall.

— Nu ä’ den allt för het, sade gumman, men jag tänker
den blir lagom, tills han vaknar, det kära lifvet.

Borgmästaren såg upp åt himlen. Ett tjockt, skiffer-
fårgadt moln, med trasiga, ljusgula kanter, kom vältrande
fram öfver stugan, och de isande kalla vindstötarne voro så
häftiga, att han med den lediga handen, måste hålla fast i
hatten.

— Det blir oväder, sade gumman, hvars gråstripiga hår-
testar fladdrade som små vimplar.

Pappa påskyndade sin gång. Han var* rädd, att pojken
skulle bli förkyld. När han ändtligen nått fram till ekipaget,
befalde han kusken, som stod och gned de blåfrusna händerna,
att slå upp kuren.

— Farväl mor lilla, sade han efter att mottagit di-
flaskan.

— Ajöss, ajöss, skrek gumman. Gud välsigne Gunnar
— och borgmästaren med. .

Kusken, som klifvit upp på bocken, gaf hästarne ett
rapp, och inom kort var gumman ur sigte.

De hade ej kört mera än ett par minuter, förr än ovädret
bröt ut. Först kom regnet i stora, enstaka droppar, som
dunkade med ett plask mot taket, men efter hand växte det
till riktiga störtsjöar, som trummade örondöfvande hvirflar.
Stormen ryckte och slet i kuren, så att det knakade i alla
fogar. Och mörkt var det som i skymningen.

Borgmästaren fruktade, att barnet skulle väckas af larmet,
men def gaf ej ett ljud ifrån sig, När de kört en timmes
tid, började han bli orolig för dess tystnad. Jesus! Han
hade kanhända qväft det i själen. Hjertat nästan stelnade '
af ångest, och med skälfvande fingrar fick han fönstret ner,
och, resande sig upp, skrek han till kusken, att han skulle
stanna, men just nu smattrade en så våldsam hagelskur, att
hans röst drunknade bort i dess buller. Full af förtviflan
sjönk han ner på dynan, och med handen för ansigtet sätt
han en lång stund orörlig som en staty. När han tog den
bort, föll en svag ljusstrimma in i vagnen. Han lyfte un-
dan själen från pojkens hufvud. Kinderna hade en blygrå
farg, och ögonen voro slutna. Han lade sitt öra till part-
163

veins halföppna omun. Andedrägten kom i jemna, fast knapt
hörbara drag. Ah, Gud ske lof; han var inte död!



När Kersti, borgmästarens hushållerska, såg sin hus-
bonde träda in med ett stort bylte på armen, blef hon mäkta
förundrad, men förvåningen ökades, då ett svagt qvidande
trängde fram ur detsamma.

Borgmästaren lät själen glida ner och presenterade:

— Kersti — Gunnar!

Häh, hva^ ä’ det för ett litet kräk, som borgmästaren
fått fatt i? sporde hon och stirrade på barnet med vid-
öppna ögon.

— Min pojke. Är han inte vacker, hvad?	.

Äh, borgmästaren ska^ inte drifva spektakel med en
gammal menniska, utbrast Kersti förtrytsamt.

— Se så — blif nu inte ond, det är mitt fulla allvar.
Jag är verkligen hans pappa — och mor hans var Elin,
som tjente här. Nu skall Kersti ta honom i sin vård och
vara som en mor för honom, ända tills, hm, ända tills, hm,
fröken Beckman blifvit fru här i huset.

Kersti hade god lust att fråga borgmästaren om myc-
ket angående barnet, men vid fåstmöns namn rynkades hans
ögonbryn så olycksbådande, att alla spörsmålen fastnade på
tungan.

Till följd af befallningen bäddade hon åt Gunnar på
chäslongen i sängkammaren. Pojken tyckte^ befinna sig
förträffligt i den nya bädden, ty ett leende lekte kring den
lilla munnen, och det dröjde ej länge, förr än han som-
nade in.

Så fort borgmästaren ätit qvällsmat, gick han in och
lade sig. Den långa resan, den friska luften, de många
sinnesrörelserna hade mattat ut honom, så att han genast
föll i sömn.

Under det Kersti och borgmästaren uppehöllo sig i
sängkammaren, rusade Greta, städerskan, ner i kamrer Sten-
ströms kök och berättade för pigorna, hvad som passerat
164





der uppe; pigorna rapporterade det strax till frun; frun an-
förtrodde det ät sin man; kamrern utbasunade det för alla
bekanta, som träffades på Stadshuset, och alla dessa bekanta
spridde sladdret från gård till gård, så att när borgmästaren
vid tiotiden den följande dagen slog upp ögonen, fans det
ej ett enda hus, der man inte hade reda på den stora ny-
heten.

Borgmästaren brukade aldrig skära sig af rakknifven,
men den morgonen skar han två djupa hak i kinden, ty
han gaf Gunnar flera blickar än spegeln. En sådan snäll
pojke det var — ej ett enda skrik under hela natten!

Då klockan slog elfva — den tid, han bestämt för ett
samtal med Ebba — började han promenera af och an. Var
det inte bäst att uppskjuta förklaringen till eftermiddagen?
Ah nej — åh nej — intet dröjsmål. Han måste öfver-
rumpla Ebba, innan folk hade fått henne i sina klor. Na-
turligtvis kom det att vanka tårar till én början, men hans
glödande vältalighet skulle snart stilla hennes gråt, och med
ögon, strålande af kärlek, skulle hon tacka honom, derför
att han lyssnat till hjertats röst.	•

Han sprang ut i tamburen, kastade ytterrocken på sig,
satte hatten på hufvudet och vred om nyckeln, men då han
lade handen på låset, ljöd en så häftig ringning, att han
hoppade till. Hvem tusan kom nu och sökte honom? Han
öppnade småsvärjande dörren. Utanför stod konsul Beckmans
betjent i skimrande livré. I den ena handen höll han ett
bref, i den andra ett stort paket.

— Jag ska’ helsa så mycket från konsuln och lemna
det här, sade han och bugade sig.

Borgmästaren mottog brefvet och paketet.

— Vänta litet, du skall kanhända ha svar.

— Nej, der ska’ inte nâ’t svar, sa; konsuln.

— Jaså, der skall inte något svar.

Dermed vände borgmästaren ryggen åt betjenten, som
spekulerade på en 25:öring, och ilade in i sitt arbetsrum,
lemnande alla dörrarna på vid gafvel. Paketet kastade han
bort på en stol, men brefvet, hvilket omslöt ett hårdt föremål,
bröt han med feberaktig brådska. Ut ur kuvertet gled en
guldring och slog, skarpt klingande, mot golfvet, hvarest
den rullade i en halfcirkel, innan den lade sig till ro vid
spottlådan.
165

Brefvet var af följande lydelse:

»Herr Borgmästare Albert Hallner!

Härmed återsändes den förlofningsring, somr jag fått af
Eder, jemte alla de presenter, Ni förärat mig. At en man,
hvilken så öppet trotsar anständighetens och moralens bud,
anser jag mig ej kunna räcka handen, ty sin make bör man
ovilkorligen kunna akta. Den skam och det åtlöje, som
Edert handlingssätt kastat öfver vårt hus, skall jag bära
utan klagan, men jag vågar knapt hoppas, att mina grå-
nåriga, aktningsvärda föräldrar skola kunna finna sig i det
hårda öde, som drabbat dem på gamla dagar. Lef väl och
glöm den som tecknar.

Högaktningsfullt

Ebba Beckman. >y

Borgmästaren kramade ihop brefvet, och ett bittert le-
ende krusade hans läppar.

—Herre Gud, ett sådant nonsens! mumlade han.

Han promenerade fram och tillbaka ett slag med hän-
derna på ryggen, men så stannade han, vecklade upp pap-
peret och läste det om igen, låtande blicken dröja vid
hvart ord.

Handen var Ebbas, men rösten konsul Beckmans!

Hon skref, att hon inte kunde akta honom, och likväl
slutade brefvet med ett högaktningsfullt. Der hade kon-
sulns diktamen spelat henne ett fult spratt. Att han för-
brutit sig mot anständigheten, det lät då höra sig, ty det
att skaffa sig barn på halsen, när man är ungkarl, kan inte
precis kallas anständigt. Men att han sårat moralen genom
barnets hemtagande var något tanklöst snack. I fall han
ej bekymrat sig om barnet, hade han just brutit mot mo-
ralens bud. Och följderna af att han begått en i verldens
ögon skamlig och löjlig handling kommo uteslutande på
hans rygg. Han ensam drabbades af folkets spott och spe,
men hvarken hon eller hennes gråhåriga, aktningsvärda för-
äldrar! Gråhåriga? Nej, det var då allt för komiskt! Kon-
suln bar ju rödbrun peruk, och hans kära hälft var svart
i hufvudet som en korp. Och aktningsvärda? Jo, jag tac-
kar! Det epitetet hade allt konsuln godtat sig åt. Trodde
han då, att ingen hade reda på alla, de fuffens, som be-
gingos, när han rådde om Andrarums bränneri? Och trodde






166 .

han, att man inte visste, att konsulinnans präktiga hemgift
skrapats ihop af länga fingrar, dä hon husliållade för en
gammal enkeman? Stackars Ebba, om henne var det i alla
fall synd, ty en flicka, som en gäng varit förlofvad, har se-
dan sä svart för att bli gift! Men hon var ju rik, och det
fins ju här i verlden en sådan uppsjö på anständiga och
moraliska äkten skapskandidater.

Han ref sönder brefvet och plockade fram alla de gåf-
vor, som han erhållit af Ebba, och svepte in dem i ett
papper. Och så skref han på ett af sina visitkort:

»Förlåt allt det obehag, som mitt i Ert tycke så skam-
liga handlingssätt vållat Er. Jag var så säker om Ert bi-
fall, att brytningsbrefvet kom som en kall dusch. Lyck-
ligtvis är min kärlek till barnet så stark, att den i- någon
mån kan ersätta de känslor, som jag hyste för Er. Och
Gunnars genkärlek, hoppas jag, skall uppväga det åtlöje,
hvarmed man helsar hans pappa.»

Sedan drog han af förlofningsringen och stoppade den
tillika med visitkorten i ett kuvert, hvilket han adresserade
till Ebba Beckman.*

När allt detta var gjordt, ringde han. Efter en stunds
väntan uppenbarade sig Kersti i dörröppningen.

— När vaktmästare Friman kommer hit, så lemna ho-
nom det här brefvet och det här paketet och säg, att han
går upp till konsul Beckmans med dem.

Och så begaf borgmästaren sig till rådhuset, och der
satt han ända tills klockan slog tre. Skrifvaren, som oupp-
hörligt sneglade bort till honom med sina vattniga ögon,
lade märke till, att han inte skref mycket, utan nästan hela
tiden satt och tittade ut på torget.

När han strax efter borgmästarens bortgång skulle taga
en handling, upptäckte han, att borgmästaren på ett af ut-
slagen ritat ett barnhufvud — ett sådant der barnhufvud,
som åstadkommes af nybörjare i den ädla teckningskonsten.
En cirkel bildade ansigtet; två punkter ögonen; ett lodrätt
streck näsan; tre vågräta ögonbryn och mun.

Detta porträtt syntes honom till den grad lustigt, att
han kastade sig i en af de högkarmade länstolarne och, hål-
lande för den insjunkna magen, brast ut i ett gapskratt,
som aldrig tycktes vilja ta slut. Och alla de bistra kun-
garne på väggen och alla de stela drottningarna skrattade
i kapp med den utsvultne,' fördruckne skrifvaren.
167

Borgmästaren gick från radhuset bort till bokladan
och sporde om der fans professor Abelins bok: »Vården
af barn under de första lefnadsåren.»

— Hm; jag skall se efter, sade biträdet, en blek, skrang-
lig femtonåring, och vände sig om. Men då han klef upp
på trappan för att skärskåda öfversta hyllan, kunde han ej
längre undertrycka sin skrattlust, utan lät höra en fnissning.
som trängde ända bort till borgmästaren.

— Jo, den fins här, sade han och kom pionröd fram
till disken med den åstundade boken, hvilken slogs in.
Var så god!

— Skrif upp den, röt borgmästaren, halft ond, och
lemnade boden utan att säga farväl.	.

Då han hunnit ut i förstugan och lade fingrarne om
/ låset, trängde der ut till honom genom den på glänt stående
boddörren en gäll qvinnoröst:

— Hvad var det för en bok, som borgmästaren köpte?

Derpå svarade biträdets målbrottsstämma:

— Vården, hm, af barn, hm, under de första lefnads-
åren, hm.

Och så följde en bullrande skrattsalva, hvari öfvertaget
än låg hos den tunna sopranen, än hos den tjocka basen. Han
slog upp gatdörren och hade så nära störtat ut för de höga
trappstegen. Som en larmklocka ringde den der skrattsalvan
i hans öron under hemvägen, och den fortfor att klämta
hela eftermiddagen. .

Borgmästarens hänsynslöshet hade väckt blandade käns-
lor i staden. Ett par tre personer skrattade åt hans dumhet,
men den öfver väldigan de majoriteten upptändes af en glö-
dande harm.

Det var ej nog med att han trampat sedelagen under
fötterna, utan han hade till på köpet gifvit det heliga äkten-
skapet en bastant örfil. Ty följde man hans föredöme och
betraktade ej längre de oäkta barnen som en skamfläck, så
skulle man snart komma att lefva som djur och ej bry sig
om giftermål. Visserligen kunde barnen ej rå för föräldrar-
nes synd, men det hindrade ej, att de måste bli lidande
derför. Gud sjelf hade ju sagt: Jag, Herren din Gud, är
en stark hämnare, den som söker fädernas missgerning in
på barnen, allt in till tredje och fjerde led.

Damerna besvarade knapt hans helsning; herrarne und-
veko honom så mycket som möjligt, och han uteslöts från


168







alla bjudningar. Den första tiden grämde han sig djupt
öfver det bemötande, han rönte, men så småningom för-
sonade han sig med sitt öde, och han började till sist finna
ett outsägligt behag i att få rå om sig sjelf. Den vackra
våningen, dei’ han gick och leddes, när han ej hade främ-
mande, föreföll honom numera så oändligt treflig, och när
han var ute i staden, kände han en riktig hemlängtan.

Qvällarne egnades för det mesta åt läsning. Och nu
hände det, att de moderna författarne fingo inträde hos honom,
dessa diktare, hvilka han skytt som pesten, tack vare C. D.
af Wirséns varningsrop.

Men af den estetiska surdegen satt så pass mycket
qvar, att han ej kunde förlika sig med Zola, utan kände en
viss qväljning, när han mättade sin andliga hunger med den
kraftiga kost, som kom från naturalismens mästerkock.
Kielland bief favoriten. Hans förnäma berättarekonst tog
borgmästaren med storm, och hvar gång han anföll det
fariseiska samhället med satirens eleganta ridspö, med iro-
niens ciselerade stilett och hånets silkesknutpiska, smålog
borgmästaren, ty i diktarens ömkliga figurer såg han väl-
kända drag.

*

En dag stod borgmästaren i matsalen och betraktade,
hur ett par svalor med outtröttlig flit lagade sitt bo, som
fått en remna, när verandan målades. Till sist blef han
trött i ögonen och lemnade fönstret. Då han närmade sig
midten af rummet, kom hans blick att halka öfver bordet.
På den snöhvita duken låg en födelsekaka. Ah, det var
sant, det var ju hans födelsedag — det hade han så när
glömt bort. Den kakan hade väl Kersti, sjelfva omtänk-
samheten, bestält — för hans pengar, förstås. Han log ett
vemodigt löje, när han tänkte på, hur många gåfvor, som
den förra födelsedagen tornade sig upp på bordet. Inte en

gång hans syster hade gratulerat.

Hon var kan tänka stött

ännu. Så fort hon af konsulinnan Ejder fick veta att han
tagit Gunnar hem till sig, hade hon uppvaktat med ett
långt bref, hvari hon riktigt läste lagen för honom.
169

»Att begå en syndig handling, skref hon bland annat,
är illa nog, men ännu värre att sjelf trumpeta ut den för
hela verlden. När du sa länge kunnat berga dig utan barnet,
hade du väl inte just nu behöft ställa till skandal med dess
hemtagande. Hyste du ej förtroende till morföräldrarne,
kunde du ju- vändt dig ät annat håll, ty det fins tusentals
hyggliga menniskor, som för en ringa penning åtaga sig att
uppfostra frukterna af brottsliga förbindelser. Den der
oäkta perlan skall ej bli en sådan skatt, som du menar,
utan en källa till evig förargelse. Och dessutom bör du
betänka, att så länge det der barnet fins i huset, skall ingen
anständig flicka samtycka till ett giftermål med dig. Men
ännu kan allt hjelpas. Inackordera -barnet antingen i någon
annan stad än X. eller på landet, ty slipper folk bara att
se barnet, skall man snart glömma bort, att det existerar.
Jag ber hvar enda qväll Gud, att han må upplysa ditt om-
töcknade förstånd.»

Derpå svarade han kort och godt:	,

»Jag tackar inte för ditt sista bref, ty det smärtade
mig outsägligt, att du, som alltid synts mig så rättänkande
och varmhjertad, kunde uppvakta med slik jesuitmoral.
Skulle du, som afgudar dina barn, vilja kasta ut dem i
vida verlden, när du har öfverflöd på plats der hemma?
»Nej, tusen gånger nej!» hör jag dig utbrista och ser dina
kinder targas af vredens rodnad Öfver en så förmäten fråga.
Och likväl begär du, att jag skall låta mitt barn drifva
vind för våg. Eller menar du, att der är annan skilnad
än den sociala mellan barnen inom äktenskapet, och dem,
som födts utanför? Hvad det beträffar, att den »oäkta perlan»,
såsom du qvickt nog behagar uttryckar dig, skall bli en
källa till evig förargelse, så vågar jag hysa en motsatt åsigt.
Jag tror nämligen, att Gunnar skall bli en aldrig sinande
källa till glädje och vederqvickelse. Och den qvinna, som
nekar att bli min hustru, derför att jag efter bästa förmåga
sökt reparera ett felsteg, den qvinnan må gerna hålla sig
undan, ty jag anser det för en stor lycka att slippa ifrån
en så trångbröstad varelse. Tackar ödmjukast för dina för-
böner, men fruktar, att det der skånska ordspråket har rätt,
som säger: »Vår herre bryr sig inte om torrbaggaboner.»

På det brefvet hade han aldrig erhållit svar.

Han vidgade näsborrarne. Hvarifrån kom den härliga
doften af violer? Inne i födelsekransen låg något blått.
170

Han sträckte handen dit och fick fatt i en violbukett. Han
förde den till näsan, undrande, hvem som visat honom denna
uppmärksamhet. Ah, der satt ju ett visitkort doldt mellan
bladen! Han ryckte det fram och läste till sin stora för-
våning:

Anna Liberg.

Och under namnet hade hon skrifvit med en blyerts-
penna: »Tack för att Ni var bättre än jag trodde.»

Han lade buketten från sig och rusade ut i köket.

— Hur har den der violbuketten på födelsekakan kom-
mit hit? sporde han Kersti, som stod vid spisen och rörde
i en gryta.

— Här va’ mamsell Liberg och fråga’ efter borgmä-
staren, och då jag sa’, att borgmästaren va’ på rådhuset,
tog hon opp ett kort och skref nâ’nting på det och stack
det in i buketten, som hon hade med sig, och bad mig lägga
den på borgmästarens födelsebord.

— Men hvarför bad Kersti inte henne sitta ner? sporde
borgmästaren förargad. Kersti visste ju, att jag skulle komma
hem vid tretiden.

— Jag bad henne sitta ner så länge, men hon hade
inte tid, sa’ hon, för båten skulle strax gå, sa’ hon.

— Ar det länge se’n hon var här?

— Jaa — det ä’ allt en halftimme se’n.

Borgmästaren gick in i sitt arbetsrum, och, lutad mot
fönsterposten, stirrade han utåt hafvet. Ett godt stycke
förbi Måsskäret syntes en väldig svart prick. Det var helt
säkert ångbåten, ty högt uppe i den genomskinliga luften
hängde en lång rökstrimma. För hans blick steg upp bilden
af en ung, resklädd flicka — Anna Liberg. De fylliga,

blekröda läpparne logo lika förfriskande som förut, och under
de tjocka ögonlocken, med liksom svedd frans, lyste de
gulbruna, sammetsglänsande ögonen lika ömt som förut.
Det-enda, som förändrats hos henne var, hållningen. Hon
böjde nu ej längre hufvudet, som om det askfårgade, bång-
styriga håret varit af bly, utan höll det käckt tillbakalutadt
på den kraftiga, korta halsen. Ah, hvilken präktig mor
hon skulle bli för hans pojke! En far är nog bra att ha,
men en mor tusenfaldt bättre. Han grep om hennes hand
171

och skulle just fråga/ om hon ville bli en nior för Gunnar,
då Kerstis röst väckte honom ur hans drömmerier.

— Borgmästaren!

Han spratt till och sporde häftigt.

— Hvad står på?

— Gunnar skriker så fasligt, och jag törs inte lemna
gröten.

Borgmästaren sprang in i barnkammaren, h vartill gröna
kabinettet blifvit döpt. Pojken hade sparkat af sig täcket och
låg, med benen i vädret och händerna krampaktigt knutna,
gallskrikande, som om han varit besatt.

— Se så lugna dig, min lille gris, sade borgmästaren
och höljde täcket öfver honom.

Pojken upphörde med ens att skrika och drog den
lilla munnen till ett bredt leende. Borgmästaren böjde
sig ner öfver sängen och tryckte en lång kyss på barnets
fuktiga läppar. När han lyfte upp hufvudet, såg Gunnar
på honom med stora, strålande ögon och lallade ba —ba.
Borgmästaren blef underlig till mods, nästan förskräckt.
Med återhållen andedrägt och halföppen mun lyssnade han
efter, i fall underverket skulle upprepas, och si — för andra
gången ljöd det ba — ba. . Då gaf han upp ett glädjeskri
och störtade ut i köket.

—■ Kersti, jublade han, nu kan pojken tala — han
säger pappa.

Och han släpade Kersti med sig, och när de väl kom-
mit in om dörren till barnkammaren, upphof Gunnar sin
röst och sade ånyo ett ljudligt ba — ba.

Nu fann Kersti tillfallet lämpligt att tala om sin son.
Han var knapt årsgammal, då han kunde säga en mängd
med ord, och när han var ett år, kunde han peka ut både
sol och måne, och innan han fylt två år, kunde han säga
nästan hvad som helst och hade reda på, hvad kungen hette
och drottningen och hufvudstaden.

Medan Kersti höll på med att lofsjunga sitt barn,
sveddes födelsegröten. Från köket vältrade sig ett infer-
naliskt os in i serveringsrummet, och derifrån slank den
genom den halföppna dörren in i matsalen, hvarest den så
småningom förträngde den ljufva doften af violer.
Om handelsdomstolar.

Af

Ernst Bring.

Sedan 1875 står i vårt land frågan om särskilda han-
delsdomstolars inrättande på dagordningen. Nämnda års
riksdag aflät nämligen till konungen en skrifvelse med hem-
ställan, det frågan, om och i hvad mån dylika domstolar
kunde komma till stånd, måtte behandlas i sammanhang
med utarbetandet af forslag till ny rättegångsordning. Så-
som stöd för denna hemställan åberopas hufvudsakligen :
handelns internationela karakter, handelsrättens beroende af
allmänna, sedan århundraden småningom utvecklade han-
delsbruk, nödvändigheten för domare i handelsmål af känne-
dom om dessa handelsbruk och en mängd andra af han-
delns natur beroende omständigheter, den bristande sakkänne-
domen i dessa afseenden hos den rättslärde domaren i all-
mänhet, samt önskvärdheten af handelstvisters afgörande utan
betydlig tidsutdrägt.

Sedan nya lagberedningen uti sitt betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning yttrat sig i frågan om han-
delsdomstolar, kommer densamma att behandlas af den i
dagarne* sammanträdande förstärkta lagberedningen, och få
af de frågor, som föreläggas denna s. k. lagriksdag, torde
vara egnade att, åtminstone inom köpmansverlden, tilldraga
sig mera uppmärksamhet än denna.

* Denna uppsats ingick till Red. den 31 dec. 1885.
173

Då vi i Sverige icke någonsin haft några egentliga
handelsdomstolar*, måste vi för att kunna bilda oss ett
omdöme om institutionen, vända oss till utlandet, från hvars
erfarenhet i frågan god lärdom torde vara att hemta.

I Italien säges handelsdomstolar först hafva blifvit in-
rättade. Redan i tolfte seklet hade man derStädes af köp-
mansgillena valde egne lekmannadomare, »consules merca-
torum». Sådana domstolar finnas dock numera icke, utan
de italienska handelsdomstolarne äro nu sammansatta af en
graduerad jurist såsom president och två köpmän såsom
bisittare. Dessa domstolar döma på de platser, der de ärc
inrättade, såsom första domstol i alla handelssaker, hvilkas
värde öfverstiger 1500 lire, och så«om appelldomstol i alla
af prætorerna såsom bagatelldomare i första instans afdömda
handelssaker. Der handelsdomstolar icke finnas, fungera de
allmänna civildomstolarne i stället.

Långt ifrån att man i Italien är benägen för de sär-
skilda handelsdomstolarnes afskaffande, synes man tvärtom
der arbeta för institutionens ytterligare utveckling. Så be-
gärde handelskamrarne 1869 och 1871, att handelstribuna-
lerna måtte bibehållas och utvecklas, och röster saknas icke,
hvilka höjts för en återgång till det gamla systemet méd
uteslutande lekmän såsom domare i handelsmål**.

Frankrike lärer från Italien hemtat sin handelsdom-
stolsinstitution, hvilken egentligen grundlädes först under
förra hälften af sextonde seklet, ehuru redan en ordonnans
af 1302 lärer tillåtit inrättandet af särskilda köpmansrätter.

Angående anledningarna till handelsdomstolarnes upp-
komst hafva meningarna varit delade. Vissa författare på-
stå med bestämdhet, att dessa speciela domstolar icke in-
rättats till följd af någon från handelsståndet uttryckt ön-
skan eller något af köpmännen sjelfve kändt behof, utan
skulle orsakerna vara att söka på det politiska området uti
konungarnes åstundan att på samma gång smickra och vinna
det tredje ståndet genom att gifva detsamma rätt att sjelf

* Såsom egentliga handelsdomstolar kunna nämligen räknas lika
litet de gamla Hallrätterna, Bergstingsrätterna och Sjöförsäkringsöfver-
rätterna, i hvilka samtliga lekmannaelementet hade stor betydelse, som
de i våra mindre städer ännu befintliga rådstufvurätterna med » illiterate»
rådmän.	'

** Se Riccardo G. Cattaneo, della Giurisdizione Commerciale.
Torino 1879.
174

välja sina domare och att aflägsna samma ständs tankar
frän det egentligen politiska området genom den nya insti-
tutionen, som beräknades skola sä upptaga ståndets intres-
sen och tankar, att någon tid för politiken icke blefve öfrig.
Riktigare anse andra författare dessa orsaker hafva bestått uti:

l:o Den borgerliga rättens förfall samt de ordinarie
domstolarnes mycket klandrade och mycket gäckade lång-
samhet, hårklyfvande spetsfundighet, falhet och missbruk;

2:o Handelns då för tiden ambulatoriska verksamhets-
sätt, till följd hvaraf en hastig summarisk procedur var i
hög grad önskvärd;

3:o Frånvaron af en skrifven handelslag; samt

4:o De hinder, som genom romerska kyrkans ränte-
förbud (ockerdogmat) lades i vägen för all kredit och der-
med för all egentlig handel*.

De franska handelsdomstolarne hafva städse, likasom
ännu i dag, bestått af uteslutande lekmän. Såsom rådgif-
vare i fråga om rättsfrågor hafva de i äldre tider användt
rättslärde, valde för tre år i sender, hvarjernte fordom fun-
nits, åtminstone på vissa ställen, s. k. »conseillers en la
chambre consulaire»j hvilkas hufvudsakliga uppgift torde
hafva varit att uppgöra vidräkningar och inför domstolen
föredraga vidlyftigare räkenskapstvister. Dessa rådgifvare
eller assistenter valdes af domstolen sjelf bland de yngre
köpmännen.

Numera är hvarje handelsdomstol i Frankrike sam-
mansatt af en president och minst två domare, hvilka samt-
liga skola tillhöra köpmansståndet eller dermed likstälda
yrkesklasser. De väljas af en valman sförsamling bestående
af köpmän, bolagsdirektörer, vexelmäklare och sjökaptener.
Valet sker för två år i sender. President och ledamöter
kunna efter två års tjenstgöring omedelbart omväljas för
ytterligare två år, men sedan jemväl denna tid gått till-
ända, äro de ej ånyo valbara förr än efter ett års förlopp.
Vid hvarje handelsdomstol finnes en af statschefen anstäld
rättskunnig sekreterare.

Handelsdomstolarne handlade ursprungligen endast tvi-
ster emellan köpmän, men deras kompetens är numera så

* Se H. F. Rivière, Étude sur les Tribunaux de Commerce. Paris
1865; samt W. Uppström, Om domstolarnes inrättning m. m. Stockholm
1884.
175

utsträckt, att alla tvister emellan hvilka personer som helst
rörande handelssaker lyda under dem. Det blefve för vid-
lyftigt att här uppräkna alla de särskilda slag af tvister,
hvilka enligt franska lagen höra till handelsdomstolarne.
Vi anmärka blott, att såväl konkursmål som sjörättsmål
höra dit, men att deremot icke mål emot jordbrukare m.
fl. på grund af försäljning af lefnadsförnödenheter utaf den
egna jordens af kastning och ej heller mål mot köpmän rö-
rande betalning af föremål, inköpta för egen förbrukning,
anses såsom handelssaker. I öfrigt hänvisa vi såväl i afse-
ende på denna som andra detaljer till W. Uppströms ofvan
citerade arbete.

Handelsdomstolarne i Frankrike gåfvo redan tidigt
anledningar till klagomål, bland hvilka de, som kommo från
det ordinarie domareståndet, torde kunna lemnas utan syn-
nerligt afseende, enär dessa klagomål kunna anses hafva
haft sin hufvudsakliga grund i de allmänna domrarnes miss-
nöje dermed, att handel ssakerna blifvit dragna undan dem
och de derigenom beröfvade tillfälle till förtjenst. Rättmä-
tigare anses allmänhetens klagomål deröfver, att handels-
eller consulairdomstolarne icke respekterade gällande allmän
lag, att deras lagskipning blef ytterst osäker och vexlande
allt efter olika orters olika commerciela vanor, att domstols-
ledamöterna läto sig ledas af sin sekreterare, som, ensam hem-
mastadd i det formela, beherskade domstolen och åstadkom,
att den föresk: fna enkelheten i proceduren icke förverkli-
gades, att domstolarne på ett upprörande sätt öfverskredo
sin befogenhet, samt att rättegången långt ifrån att, såsom
lagens mening varit, blifva kostnadsfri, blef ytterst dyrbar
till följd af nödvändigheten att af de rättssökande uttaga
de ständigt växande kostnaderna för domstolarnes kanslier.

Under de senaste årtiondena har missnöjet i Frankrike
med handelsdomstolarne yttrat sig bland annat uti uppre-
pade förslag till förändring i dessa domstolars organisation.
Dessa förslag hafva hufvudsakligen gått ut på att i handels-
domstolarne införa rättskunskap. Men mäktiga röster hafva
äfven höjts för de speciela handelsdomstolarnes fullständiga
afskaffande. Härvid har man åberopat, att de omständig-
heter, hvilka gåfvo anledning till handelsdomstolarnes inrät-
tande, numera icke vore förhanden. Handelsdomstolarnes
företräde framför de allmänna domstolarne vore i allt fall
ytterst tvifvelaktigt, enär detta företräde ju skulle grunda
176

sig pâ en specialkunskap hos domstolens ledamöter, som
alltid måste vara bristfällig, då man omöjligen kunde i han-
delsdomstolarne inrymma representanter från affarslifvets
alla olika områden. Det vore antagligt, att en domstol be-
stående af erfarne civildomare bättre skulle kunna pröfva
t. ex. en tvist emellan två spanmålshandlande än en han-
delsdomstol, bestående af t. ex. en bankir, en bokhandlande
och en garfvare. Den allmänna aäärskännedomen vore
numera vida grundligare hos juristerna än hos köpmännen
och påträffades hos de förre lika ofta som hos de senare.
Vände sig icke köpmännen dagligen till advokaterna för
att erhålla råd och upplysningar i affarsfrågor. Med skäl
kunde man betvifla, att en köpman såsom domare den ena
dagen men med utsigt att den andra dagen blifva part
skulle kunna vara fullt opartisk. Domaren-köpmannen rå-
kade mycket lätt emellan två eldar: sin fördel och sin
pligt, och frestelsen härvidlag att svika pligten för förde-
lens skull vore af sådan art, att medborgares ve och väl
icke borde göras beroende af individens förmåga att emot-
stå densamma. Och äfven inför dem, som om köpmanna-
kåren i allmänhet hyste de bästa tankar, kunde näppeligen
en domstol bestående af köpmän, valde för kort tid, någon-
sin få det hvaije misstanke uteslutande anseende för omut-
lighet, opartiskhet och redbarhet, som en domstol bör åt-
njuta.

Missnöjet i Frankrike med handelsdomstolarne har tagit
sig uttryck bland annat uti en adress, som för omkring tre
år sedan af advokaterna i Paris afläts till deputeradekam-
maren och hvari handelsdomstolarnes fullständiga afskaf-
fande begärdes.

Icke ens handelsdomrarne sjelfve tyckas hafva synner-
ligt stort förtroende till institutionen. Det är nämligen ett
faktum, att de franska handelsdomstolarne i en stor mängd
fall inskränka sin verksamhet till att hänskjuta tvistefrågan
till en eller flera vidräknings- eller skiljomän samt att seder-
mera såsom dom i saken utfärda dessas utlåtande. Dessa
skiljomän äro vanligen advokater, och der juristers biträde
icke på detta sätt öppet anlitas lärer det ofta inträffa, att
handelsdomaren söker råd hos advokater eller avouéer samt
utan vidare kritik följer deras anvisningar*.

* Uppström 1. c. pag. 82; Rivière 1. c. pag. 55 & 56.
177

I Spanien, hvars lagstiftning i mänga delar ju är be-
slägtad med den franska, skulle man väl vänta att finna
särskilda handelsdomstolar. Så är emellertid numera icke
fallet. Och i den nya handelslag, som från och med 1886
års början träder i kraft i Spanien, är, såvidt förf, kunnat
finna, intet spår af dylika specialdomstolar att upptäcka,
ehuru förslag om institutionens införande lärer hafva blifvit
väckt af »El circule mercantil» i Madrid.

Den belgiska lagen är i fråga om handelsdomstolars sam-
mansättning och kompetens i hufvudsakliga delar öfverens-
stämmande med den franska, hvadan det ej torde vara skäl
att här upptaga utrymmet med en särskild redogörelse för
handelsdomstolarne i Belgien. Det bör dock icke lemnas
oanmärkt, att i Belgien, likasom i Frankrike, missnöje med
handelsdomstolsinstitutionen yppats från skilda håll. Så
ingåfvo t. ex. år 1859 ett flertal af medlemmarne utaf Ant-
werpens advokatkår till Representantkammaren en petition,
hvari begärdes »reorganisation» af handelsdomstolarne. Med
den synes emellertid hafva åsyftats handelsdomstolarnes totala
afskaffande, ty uti petitionen anföres bl. a.:

att de olägenheter, som häftade vid den dåvarande
organisationen af ifrågavarande domstolar, vidlåda sjelfva
denna institution och äro en naturlig följd deraf:

att deremot de allmänna civila domstolarne åtnjuta obe-
stridt anseende för mönstergill ordning, värdighet och omut-
lig opartiskhet;

att lagarne gifvetvis blifva respekterade af de allmänna
domstolarnes ledamöter, som äro män, hvilka gjort det till
sitt yrke att studera lagen och hvilka lefva utanför och
öfver den sfer, inom hvilken parterna och deras försvarare
röra sig;

att handelsdomstolarne, — som i åtskilliga länder till
dessas båtnad afskaffats, — bestå af ledamöter, hvilka, utan
den ringaste kännedom om rättsvetenskapen, använda sin
kunskap om s. k. handelsbruk icke allenast så, att lagen
dermed suppleras utan äfven så, att dessa handelsbruk
sättas i stället för och öfver gällande lag; samt

att köpmannen-domarens egentliga yrke, hans dagliga
omgifning, hans dyrbaraste intressen nästan oundvikligt ut-
sätta honom för inflytanden och misstankar, af hvilka icke
ens den minsta skugga bör falla på rättvisans tjenare.

Redogörelsen för innehållet af denna märkliga petition

ür Dagens 'Krönika. VI. 2—3.	5
178

har förf, hemtat frän en liten brochyr af en köpman i
Antwerpen*. Denne köpman vill visserligen icke, såsom
advokaterna, helt och hållet afskaffa handelsdomstolsinstitu-
tionen, men han påyrkar deri åtskilliga väsentliga ändrin-
gar, af hvilka en del redan blifvit vidtagna. Emot han-
delsdomstolarne sådana de ännu i dag äro qvarstår dock
klandret af kanslistinstitutionen samt en anmärkning rörande
omfånget af lekmannadomrarnes domsrätt. I afseende å han-
delsdomstolarnes kanslist eller sekreterare säger brochyrför-
fattaren bl. a.:

»Fastän af lagen nämnd såsom underordnad blir sek-
reteraren, enär han ensam är lagkunnig, ganska lätt her-
skare, och, med rätt eller orätt påstår allmänna opinionen,
att det i sjelfva verket är han ensam, som är domare.»
Den nu citerade författaren vill vidare inskränka de icke
lagkunnige ledamöternas domsrätt till att »konstatera fac-
tum» och yrkar, att det måtte öfverlemnas åt jurister att
på det sålunda faststälda sakförhållandet tillämpa lagen.
Men han vill icke, att denna lagtillämpning skall verkstäl-
las af en oansvarig sekreterare, utan af en lagkarl, »som
med sitt namn och sitt embetsmannaanseende svarar för
de domslut, han bestämmer.» Derjemte yrkar denne för-
fattare, som inser att hvarje köpman icke kan vara sakkunnig
inom handelns alla olika grenar, att handelsdomstolarne
skola delas på två från hvarandra fullständigt skilda afdelnin-
gar, en för »handelstvister i allmänhet» och en för sjörättsmål.

I England, der, såsom bekant, inga särskilda handels-
domstolar finnas, tillsattes 1867 af regeringen en kommission
för att granska det engelska rättegångsväsendet. Denna
kommission, som bestod af ett stort antal på politikens,
lagstiftningens och lagskipningens områden synnerligen fram-
stående män, erhöll 1872 särskildt uppdrag af regeringen
att bl. a. undersöka, »huruvida det skulle vara till allmän
fördel att inrätta handelsdomstolar för afdömande af tvister
rörande handelsförrättningar eller rörande några särskilda
arter af sådana förrättningar.» I anledning af detta upp-
drag utsände kommissionen ett större antal frågor till sak-
kunnige såväl i England som i utlandet. För de 129 svar,
som på dessa frågor ingingo, lemnas i W. Uppströms ofvan
citerade afhandling (pag 112—118) en tillräckligt noggrann

* Max Gossi, Les Tribunaux de Commerce, Anvers 1866.
17.9

redogörelse. Deremot har förf, icke hittills sett kommis-
sionens utlåtande, som afgafs den 21 Januari 1874, omtalas
i något svenskt arbete. Förf, har derför ansett det vara
af intresse att meddela detta på noggranna och vidsträckta
undersökningar grundade, synnerligen lärorika utlåtande tem-
ligen fullständigt. Med uteslutande af ingress och slutord
lyder utlåtandet i svensk öfversättning sålunda:

»Vi finna, att de, af hvilka lagstiftning i detta ämne har
blifvit föreslagen (ehuru de allmänt önska att någon åtgärd mätte
vidtagas för mera summarisk rättegång i åtskilliga handelsmål),
icke äro ense angående beskaffenheten af de domstolar, hvilka
de önska inrätta, eller arten af de mål, som af dem skulle af-
dömas. Det finnes verkligen icke någon enstämmig mening be-
träffande: huruvida domrarne skulle vara uteslutande köpmän
eller delvis köpmän och delvis lagfarne ; huruvida köpmannaleda-
möterna skulle vara domare med lika röst vid domen eller endast
bisittare eller rådgifvare vid sidan af en lagfaren domare, som i
detta fall skulle blifva domstolens president; huruvida köpmanna-
ledamöterna skulle hafva betalning eller icke för sin befatt-
ning; huruvida domstolarne skulle följa de allmänna bevisnings-
reglerna eller hafva frihet att tillerkänna bevisningskraft åt hvad
som helst de ansågo hafva inflytande på saken ; huruvida de
skulle vara bundna af de utaf de högre domstolarne (»Superior
Courts of Law») faststälda principer eller döma oberoende af
prejudikat enligt sina egna åsigter angående det rätta och lämp-
liga i hvarje särskildt fall; huruvida det skulle tillåtas parterna
att närvara genom advokat eller sakförare; huruvida, i hvilka
fall och till hvilken domstol appell skulle vara tillåten. I alla
dessa frågor synes den största meningsskiljaktighet råda.

Vi finna vidare att, äfven i de land, der handelsdomstolar
äro inrättade, stor olikhet råder i afseende å dessa domstolars
sammansättning. Sålunda äro i Frankrike, i Belgien och i en
del andra land alla medlemmarne af domstolen köpmän, utom
sekreteraren eller registratorn, och han har enligt lag ingen röst
vid domslutet. Å andra sidan presiderar i domstolarne i många
tyska stater en rättslärd. I Danzig består domstolen af en lag-
faren president, fyra andra lagfarne domare och fyra köpmän,
men köpmännen tjenätgöra icke annat än på särskild begäran.
I Königsberg hafva köpmännen ingen röst, endast yttranderätt,
under det beslutet beror uteslutande af de lagfarne medlemmarne
af domstolen. I Preussen är man, i allmänhet, betänkt på att
utbyta en betald lagkarl emot en obetald köpman såsom presi-
180

dent. Det finnes i sjelfva verket icke någon öfverensstämmelse
emellan de olika sätt, hvarpå dessa domstolar äro inrättade; i
några land är det merkantila elementet det förherskande, i andra
åter det lagfarna, så att i sistnämnda fall lekmän till och med
kunna vara helt och hållet uteslutne.

Vi finna äfven, att då domstolen är sammansatt af uteslu-
tande köpmannadomare, biträdde af en lagfaren sekreterare, denne
sistnämnde, ehuru han icke har någon röst, nödvändigtvis blif-
ver domstolens mest inflytelserike medlem ; och deraf uppkom-
mer den oegentlighet, att den person, som i sjelfva verket afgör
saken, icke bär ansvar såsom domare.

Nu anse vi, att det är af den yttersta vigt för affärsverl-
den, att de lagliga domstolarnes beslut i alla principfrågor blifva,
såvidt möjligt, öfverensstämmande, så att derigenom bildas pre-
judikat till ledning för dem, som idka affärer. Med denna åsigt
blifver det nödvändigt, att de domare, af hvilka handelssaker
afgöras, skola vara bundne af erkända rättsregler och af högre
domstolars beslut i liknande fall; och endast domare, som hafva
blifvit undervisade angående lagens principer och tillämpning,
kunna antagas blifva sålunda bundne. Vi befara, att köpmän
skulle blifva allt för benägna att afgöra de frågor, hvilka komma
inför dem (på sätt en del af oss hörda vitnen hafva sagt sig
skola göra), enligt deras egen uppfattning om det rätta och lämp-
liga i det särskilda fallet, ett förfaringssätt, hvilket, i anseende
till osäkerheten af deras beslut, oundvikligt skulle mångfaldiga
tvistandet och, med detta lands vidlyftiga och invecklade affärs-
förhållanden, förr eller senare föranleda stor oreda. Handels-
frågor böra, enligt vår mening, icke afgöras utan lag eller af
män, som sakna särskild juridisk uppfostran. Af dessa skäl äro
vi af den mening, att det icke är lämpligt att i detta land in-
rätta handelsdomstolar, i hvilka köpmän skola vara domare.

Men på samma gång vi äro fullständigt eniga derom, att
en domstol med en köpman till ordförande eller i hvilken köp-
män hafva afgörande röst skulle leda till oreda och osäkerhet i
lagtillämpningen, erkänna vi lifligt de olägenheter, som otvifvel-
aktigt måste blifva en följd af bristande sakkännedom hos den
domstol, som har att döma i handelssaker. Vi tro grund finnas
för klagomålet, att mål stundom handläggas vid domstol (»Nisi
Prius») inför domare och jury, hvilka icke hafva den praktiska
insigt om handel och affärer, som är nödig för dylika måls rätta
bedömande. Vi äro af den mening, att många mål, hvilka för
att rätt förstås fordra tekniska insigter eller annan speciel kun-
181

skap, icke kunna på ett tillfredsställande sätt behandlas af den
vanliga domstolens domare och jury, och att den mest lämpliga
domstolen för sådana mål skulle vara en rätt med en lagfa-
ren president, biträdd af två sakkunniga bisittare, hvilka kunde
undervisa presidenten angående allehanda tekniska eller prakti-
ska frågor, som kunde uppstå under handläggningens gång, och
hvilka genom sin blotta närvaro ofta skulle afskräcka sakkun-
niga vitnen från att lemna sådana yrkesmessiga intyg, som ofta
äro en skam for lagskipningen. Detta är det sorts biträde,
hvilket vi i vårt första utlåtande ansågo böra lemnas åt öfver-
domstolarne vid behandlingen af mål utaf en vetenskaplig eller
teknisk karakter och hvilket genom »Judicature Act» redan blif-
vit beredt åt »Högsta Domstolen». Om hvad vi i vårt andra
utlåtande tillstyrkte angående utsträckningen af landtdomstolarnes
befogenhet skulle blifva godkändt af den lagstiftande magten,
skulle det, enligt’ vår tanke, vara lämpligt att dylikt biträde i
handelsfrågor lemnades dessa domstolar; och på detta sätt skulle
man enligt vår tanke vinna de hufvudsakliga fördelar, hvilka
handelsdomstolarnes försvarare åsyfta.

Vi äro af den mening, att sakens ordnande på dylikt sätt
icke skulle möta några praktiska svårigheter. Vi anse, att för
hvarje ort af tillräcklig betydenhet borde tid efter annan upp-
rättas en lista upptagande köpmän, skeppsredare och andra id-
kare af handel och näringar inom distriktet likasom äfven andra
kompetente personer, bland hvilka domaren, på parternas begäran,
eller, der omständigheterna sådant fordrade, efter eget godtfin-
nande, skulle kunna välja två personer att närvara vid domsto-
len och under sakens handläggning lemna upplysningar rörande
sådana punkter, der deras specialkunskaper kunde vara af nytta.
I särskilda fall kunde det äfven vara tillåtet för domaren att
sålunda inkalla biträden, hvilka icke blifvit upptagna på listan.
Men vi hålla strängt på vår mening, att dessa vetenskapliga eller
köpmanna-assessorer icke böra hafva någon röst vid beslutet,
och att hela ansvaret för beslutet bör hvila på domaren.

Vi anse, att i saker, der appell är tillåten, bör finnas rätt för
domaren eller domstolen att begära biträde af dylika assessorer.

Enligt vår mening böra assessorerna hafva betaldt för sin
tjenst vid domstolen men icke erhålla någon annan ersättning.
Vi anse, att tillräckligt sakkunniga och oafhängiga mäns biträde
skall kunna erhållas för måttliga arvoden. Dessa arvoden böra
betraktas såsom rättegångskostnader.

Dessa åtgärder, våga vi tro, skulle lemna domstolen erfor-


182



derlig praktisk eller teknisk insigt för att sätta honom i stånd ■
att skipa rätt emellan parterna. Vi hoppas, att den lagstiftande
makten alltid måtte åstadkomma tillräcklig judiciel stränghet för
att möta det stora klagomålet öfver långsamhet, och att under
det nya domstolssystem, af hvilket »The Judicature Act» är den
första frukten, verksamma regler skola fastställas till afhjelpande
af den andra stora olägenheten: dyrheten.»

Detta utlåtande* är undertecknadt af 25 utaf kommis- '
sionens ledamöter, endast tre hafva antecknat sig såsom
reservanter.

Angående handelsdomstolarne i Tyskland, Danmark och
Norge kunna vi fatta oss kort, synnerligen som förhållandena
i dessa oss närmare liggande land torde vara jemförelsevis
allmänt kända, samt vi, beträffande dessa lands laffstiftninu;
i ämnet, kunna hänvisa till W. Uppströms ofta citerade af-
handling.

I Tyskland finnas numera icke i allmänhet några sjelf-
ständiga handelsdomstolar, men deremot hafva de flesta
landsrätterna särskilda afdelningar, s. k. handelskammare, för
handelssaker, hvilka afdelningar i regeln bestå af en ledamot
af landsrätten såsom ordförande och två borgerliga bisittare.
Dessa senare utnämnas af staternas styrelse och de äro oaf-
lönade samt skola före tillträdet till embetet aflägga ed om
troget uppfyllande af sina embetsåligganden. Samtliga leda-
möterna i handelskammaren hafva lika rösträtt. Vid de
landsrätter, der särskild afdelning för handelsmål (handels-
kammare) icke är inrättad, upptagas och afgöras handelstvister
af landsrättens allmänna afdelning (civilkammaren).

Den danska Sjö- och Handelsrätten i Köpenhamn består
af en utaf Konungen nämnd, aflönad, lagfaren ordförande,
en af Hof- och Statsrättens assessorer såsom vice ordförande
samt 35 borgerliga ledamöter, utsedde för en tid af fyra år
af en valkomité, bestående af representanter för kommunal-
styrelse, köpmän och sjöfartsidkare. De borgerliga ledamö-
terna äro edsvurne, och domstolen biträdes af en utaf Ko-
nungen utnämnd aflönad sekreterare. Såväl konkursmål som
sjörätts- och handelstvister höra under Sjö- och Handels-
rättens kompetens, men, såsom egendomligt för Danmark,
kan anmärkas dels, att saker, som rätteligen tillhöra Sjö-

* Judicature Commission. Third Report af The Commissioners.
London 1874.
183

och Handelsrätten, kunna hänskjutas under allmän domstol,
om bada parterna äro derom ense, samt dels att handels-
och sjörättstvister emellan parter, som icke hafva sitt forum
i Köpenhamn, kunna med badas samtycke upptagas af Sjö-
och Handelsrätten. Den nyss berörda rättigheten att hän-
skjuta handels- och sjörättssaker till allmän domstol lärer
hafva blifvit ganska flitigt begagnad.

I Danmark har fråga blifvit väckt om indragning af
SjÖ- och Handelsrätten såsom sjelfständig domstol. Dess
funktioner skulle då öfvertagas af de allmänna domstolarne
under medverkan af sjö- och handelskunnige lekmän.

I Norge finnas icke särskilda handelsdomstolar men
deremot sjörätter, bestående af underdomaren i orten, såsom
ordförande, och två sjökunnige gode män, hvilka äro ed-
svurne. Dessa sjörätter hafva icke allenast att döma i sjö-
rättsmål utan äfven att i frågor rörande sjÖfartsförhållanden
afgifva utlåtanden m. m. Sjörätterna i Norge kunna vara
antingen fasta eller for särskildt tillfälle konstituerade. Egen-
domligt nog har icke någon af Norges f. n. befintliga fjorton
fasta sjörätter sitt säte i Bergen eller i Christiania, men för-
slag lärer hafva blifvit väckt om inrättande i sistnämnda
stad af en sjö- och handelsrätt efter danskt mönster.

I affärslandet par préférence, Amerika, finnas icke han-
delsdomstolar, och förslag om sådanas inrättande derstädes
lärer icke ens hafva blifvit väckt. Holland har haft special-
domstolar för handelstvister, men de äro der afskaffade.
^ddP^en> som genom fransk-engelsk bemedling år 1883 fått
en ny processlag, har icke heller särskilda handelsdomstolar.

Bland sakkunnige här i vårt land torde, för så vidt
förf, har sig bekant, handelsdomstolsinstitutionen icke ega
några sympatier, något som, efter hvad ofvan om utländska
förhållanden blifvit meddelad t, icke torde väcka förundran.
Vid 1878 års juristmöte behandlades frågan om handels-
domstolar. Diskussionen derom inleddes af en svensk, nu-
varande Justitierådet Annerstedt,, och ehuru endast få talare
deltogo i meningsutbytet, kan man dock af förhandlingarna
utan svårighet finna, att stämningen vid mötet icke var gyn-
sam för den nya institutionen. Den ende talare, Grefve
Sparre, som yttrade sig till förmån för densamma, synes
nämligen, att döma af vissa hans yttranden, hafva varit
temligen öfvertygad derom, att han stod i det närmaste en-
sam om sin meninsr.
184



Nya lagberedningens yttrande i ämnet närmar sig icke
obetydligt den stora engelska kommissionens ofvan citerade
utlåtande och gär i hufvudsak ut derpå, att frågan om in-
rättandet af särskilda handelsdomstolar här i Sverige f. n.
bör förfalla, enär de olägenheter, hvilka ansetts påkalla så-
dana domstolars inrättande, kunna antagas blifva i väsentlig
mån afhjelpta å ena sidan genom förbättringar i rättegångs-
väsendet, särskildt genom sådana föreskrifter rörande sak-
kunnige och skiljemän, som beredningen föreslagit, och å
andra sidan genom förändringar och förbättringar i de under
revision varande sjö- och handelslagarne.

Förf, har haft tillfälle att två särskilda ganger i säll-
skap med för ämnet intresserade personer allvarligt afhandla
frågan om handelsdomstolar. Den ena gången bestod säll-
skapet af uteslutande jurister, hvilka samtlige — med un-
dantag af en, som påyrkade specialdomstolar för sjörättsmål
— biträdde deu åsigt, »att de ännu rådande olägenheter,
hvilka framkallat förslagen om särskilda handelsdomstolars
inrättande, skulle kunna afhjelpas medelst förändringar i
process- oeh handelslagstiftningen samt särskildt genom att
åt de allmänna domstolarne bereda tillfälle att i fall, der
sådant kunde finnas erforderligt, anlita »sakkunnige» och af
dem erhålla såväl i formelt som materielt hänseende till-
fredsställande upplysningar.» Den andra gången bestod säll-
skapet hufvudsakligen af köpmän. Dessa voro lika eniga
som juristerna angående särskilda handelsdomstolars obe-
höflighet, och ett par af dem, som hade någon erfarenhet af
handelsdomstolarne i Frankrike, talade med den största ifver
emot inrättningen. Den ene auförde, hurusofn en affärsvän
till honom i Havre för kort tid sedan i bref omtalat, att
han väntade, det en rättegång emot honom skulle blifva
anhängiggjord. Det kunde emellertid vara tvifvelaktigt,
huruvida saken borde handläggas vid handelsdomstolen i
Paris, der motparten bodde, eller i Hävre. Komme rätte-
gången till Paris, fruktade brefskrifvaren på det högsta, att
han skulle förlora, ty »motparten hade så många goda vänner
och bekanta bland handelsdomstolens i Paris ledamöter».
Blefve saken återigen handlagd i Hävre, hade han de bästa
förhoppningar, ty med ledamöterna af dess handelsdomstol
stode han på den bästa fot. Talaren bad »Herren bevara
oss» för dylika domstolar.
Ä. 0. Wallenberg.

Af Emil Svensén.

Det fortäljes om Julius Cæsar, att hau önskade sig en
lätt och hastig död midt under loppet af sina segrar, och
försköning frän en tynande, overksam ålderdoms bräckligheter.

Vi veta ej,, om den mannen, hvars namn står skrifvet
här ofvan, önskat sig ett sådant slut. Men det har dock
blifvit honom beskärdt, liksom den romerske imperatorn.
Plötsligt, oväntadt, nästan utan föregående bud från döden,
rycktes han bort ur hvirfveln af en sjudande rastlös verk-
samhet. Döden, äfven der den är väntad, slår alltid med
häpnad, — så mycket mera, då den kommer oförtänkt, så-
som till honom. Man hade vant sig att se honom midt i
lifvets vimmel, se honom der striden stod hetast, kraftig
såsom fa och verksam såsom ingen; och det föll ej någon
in, att den snart sjutioårige redan stod innanför ålderdomens
tröskel. Vid en ålder, då andre män redan gått att söka
hvilan efter slutadt dagsverke, stod han ännu med händerna
fulla af arbete. Hvar hälst ett stort ekonomiskt intresse
stod på spel, der var han med och grep in med stadig hand;
och så tyckte alla, när dödsbudet kom, att det kom för
tidigt.

Nu är han borta, och som alltid, synes det först nu
riktigt, hvilket tomrum han lemnat efter sig. Många äro
väl de, som skola försöka att lyfta manteln, som fallit från
hans skuldror, men ännu synes ej den, som eger förmågan
dertill.

Må hända mer än någon annan var Wallenberg den
typiske representanten för den tidsriktning, som under den
senaste mansåldern varit förherskande äfven inom vårt fader-
land. Den tid, som såg läran om kampen för tillvaron och
186

det naturliga urvalet genom de starkares seger utbilda sig till
vetenskap, och som bevitnade Manchesterteoriernas och den
obegränsade konkurrensens oinskränkta herradöme pä det
ekonomiska området, hade i honom funnit sitt förkroppsligade
uttryck. Hela denna tidsriktning hade vuxit så samman
med honom, att den blifvit till hans andra natur; den vardt
kött af hans kött och ben af hans benom; och ända intill
dess yttersta konsekvenser visste han att fullfölja den med
en ihärdighet och en hänssynslöshet, som söker sin like.
Den walleubergska hänsynslösheten har i synnerhet blifvit
till ett ordspråk; och icke utan skäl, ty hvar han än drog
fram, der betäcktes hans väg af slagne motståndare.

Sådana män skörda ofta aktning, alltid fruktan, men
sällan kärlek. Bismarck yttrade en gång inför tyska riks-
dagen, att han kunde med stolthet säga, det han visste sig
vara Europas mest hatade man. Med tillämpning på våra
förhållanden och i samma mening skulle Wallenberg kun-
nat säga detsamma om sig inom vårt land- Och detta var
ej det enda, han hade tillsammans med den väldige jern-
kanslern. Liksom denne har han städse förstått att låta
makten gå före rätten — hvilket ej alltid behöfver vara
viot ratten; — liksom denne har han vetat så väl att vinna
segrar som att bruka dem. Och efter segern har han ej
häller förgätit den gamle gallerns vce victis.

Icke så till förståendes, som skulle han utmärkt sig
för någon- småaktig förföljelselusta mot öfvervunne mot-
ståndare. Säge hvad man vill om AVallenberg, småaktig
var han icke. Händelsernas gång och hans egen kraft hade
stält honom bland de främste inom den klass, som hos oss
svarar mot det s. k. tredje ståndet. De stora fel, som pläga
utmärka denna klass, voro äfven hans, men de små fel, som
i vida kretsar gjort den så förhatlig, var han fri för. Lejo-
net aktar under sin värdighet att rent förgöra en liten fiende
och spar sin kraft för de store.

Och hos Wallenberg fans en god del af lejonets otämda
kraft i förening med ej så litet af räfvens hala smidighet. Med
makt och list i förening slog han utan försköning ned den, som
stälde sig i hans väg. Inom det ekonomiska lifvet och i all
synnerhet bankverlden förstod han så som ingen annan att
slå sina motståndare med den fria täfians hänsynslöst använda
vapen. Beklagade sig de besegrade, hade han alltid till hands det
187

gamla svaret: Sådant är kriget. De som ej gittat mot
honom vända samma vapen, hade blott sig sjelfve att skylla.

Allt detta hindrade honom icke att i det enskilda lif-
vet visa sig hjelpsam oeh vänfast, ja till och med älskvärd.
Den som en gäng vunnit hans förtroende, han behöll det
äfven; och mer än en lofvande ung man har haft honom
att tacka för sin fortkomst här i verlden. Att han dock
äfven här stötte mången ifrån sig genom taktlöshet eller
opålitlighet, låter sig svårligen förnekas.

Hvad som gjorde Wallenbergs storhet var i sjelfva ver-
ket icke någon synnerligen ovanlig begåfning. Men det är nu
så stäldt i lifvet, att utomordentliga handlingar ofta utföras
af ganska medelmåttige män, under det de, som utkasta
stora planer, ofta ej ega förmågan att utföra dem. En egen-
skap hade dock i rikaste mått blifvit honom beskärd; —
hos honom fans såsom hos få dödlige hvad skalden kallat
Mandeviljens quanhtm satis. Förmågan att med den oböjli-
gaste viljestyrka och den segaste ihärdighet genomföra en
plan, som han en gång fattat, och det ända till dess allra
yttersta konseqvenser, — den var hans, och deri egde han
ej sin like. Och mera behöfves icke, minst i vår nerv-
slappa tid, för att låta en man träda upp såsom herskarc.

Ty till att herska var Wallenberg född; och en fram-
stående ställning skulle han helt visst intagit, hvar hälst hans
plats blifvit i lifvet. I sin ungdom egnade han sig åt flottans
tjenst, och tillsammans med sin vän och vapenbroder, seder-
mera kommendören och riksdagsmannen Adlersparre svär-
made han med ungdomlig eld och ifver för flottans pånytt-
födelse, —• allt under det han samtidigt förstod att sköta
sin ekonomi och bisträckte nödstälde kamrater med ett och
annat lån mot billig ränta. Hade han burit adeligt skölde-
märke, skulle han sannolikt slutat som amiral och sjöminister.
Men ännu för femtio år sedan betydde börden allt för
mycket äfven vid sjö vapnet, att det ens åt sonen af en
biskop skulle bjuda någon framtid. Till ett fett, regalt
pastorat skulle hans börd kunnat förhjelpa honom, — och
han skulle för visso blifvit en ej mindre myndig kämpe i den
stridande kyrkans tjenst än Anton Niklas Sundberg sjelf; —
men på sjön gagnade den honom till intet.

Härmed kunde han ej vara tillfreds. För en natur så-
dan som hans måste maktbegär och ärelystnad alltid ut-
göra de ledande drifkrafterna. Men äran sökte han ej i
188

tomma yttre utmärkelser, — hvaraf dock manga folio honom
till; — och makten, som han åtrådde vida mer än vinsten,
använde han väl i första hand till sin egen fördel, men utan
att derför lemna det allmännas väl ur sigte, för så vidt det
senare lät förena sig med den förra*. Begäret efter makt
är ej att klandra, då det blott är formen för en kraftig an-
des åtrå efter nyttig verksamhet. Och Wallenberg fann
snart, att flottan ej gaf honom det rätta faltet för hans ar-
betsförmåga. När stugan här blef honom för trång, egnade
han sin tjenst åt handelsflottan; och en tids vistelse i
Amerika har väl ej så litet bidragit till att vidga hans vyer
och gifva åt hela hans skaplynne den äkta anglo-saxiska
prägel, som sedermera så skarpt trädt i dagen i allt hans
görande och låtaude.

Efter att alldeles ha lemnat sjötjensten och under några
år idkat en jämförelsevis mera anspråklös aflarsställning i
Sundsvall, — hvarunder han redan såsom ledamot i borgar-
ståndet började taga del i riksdagens verksamhet, — fann
han en vacker dag på bankväsendets område sin stora lifs-
uPPgifb som han in i döden fullföljde.

Fackmännen hör det till att skildra hans verksamhet
på detta falt. Vare det nog sagd t, att under de tre år-
tionden han stått såsom ledare för Stockholms Enskilda
bank, har i det närmaste det svenska bankväsendets historia
varit den svenske bankkonungens.

Äfven här stred han framför allt för rörelsens frihet,
och ansåg det fördelaktigast, om olika banksystem i obe-
gränsad frihet finge täfla med hvarandra, då i längden det
förnuftigaste och bästa skulle ur denna täflan afgå med
segern. Den i vårt land ingalunda nya form af stats-
socialism, hvars yttersta mål är att för statens räkning mo-
nopolisera all bankrörelse, hade alltså i honom sin mest
afsvurne fiende; och han uraktlåt intet tillfälle att komma
åt detta system och dess kämpar. Härvid glömde han
visserligen icke att se det banksystem och framför allt
den enskilda bankinrättning till godo, hvars målsman han
närmast var. Här var det ej godt att stå honom emot,

* Ett muntligt yttrande af Tliomander — som satt i utskott till-
sammans med W. — är i detta sammanhang minnesvärdt: »Jag har
aldrig» — sade den skarpsynte Lundaprelaten — »känt någon offentlig
man, som i så hög grad som Wallenberg användt sin offentliga verk-

samhet till att bereda sig enskilda fördelar.»

Red:s anm.
189

och det gafs tider, då täflande penningeanstalter ramlade
till höger och venster kring honom. Så blef Mammons-
templet vid Lilla Nygatan en guldgrufva för sina delegare,
men en skräck och fasa för dem, som råkade att blifva dess
gäldenärer. Af dem utkräfdes skonlöst sista skillingen, ofta
under förhållanden, som voro egnade att väcka ett allmänt
och obehagligt uppseende. Särskildt var detta fallet då det
Petréska arfvet förstördes. Sträng som alltid, och i synner-
het der, hvarest han ansåg att affärerna blifvit illa skötta,
stod Wallenberg obevekligt på sin och sin banks rätt. Men
på de Petréska verkens fortfarande bestånd hängde en tal-
rik arbetarebefolknings, ja en hel bygds väl eller ve; och
deputationer från dem,, som sågo sin bergning hotad, bön-
föllo om försköning för sig och sina olycklige husbönder.
Men deras bön blef icke hörd, och det krossande slaget
föll, obevekligt som alltid. Det var då, som Nerikes Alle-
handa gjorde sig till tolk för hvad hela folket kände och
tänkte genom sin fråga, hvad Wallenberg månde ha att
svara, om han en gång på de Elyseiska falten mötte den
väldige Thore Petré, och denne sporde honom till, hvad
han gjort af hans arf.

Det var icke så underligt, om till och med sjelfva riks-
banken med en viss skygghet betraktade den allt för mäktig
vordne medtäflaren, och gerna sökte att klippa hans vingar,
när den kunde komma åt. Men Wallenberg var icke den,
som gaf sig så lätt; och så kom det till, att hans verksam-
het som bankman mynnade ut i det tretioåriga kriget mot
Sverges riksbank. Skarpast var striden, då A. V. Dufva stod
i spetsen för den sistnämda. Då vankades ofta hårda nappa-
tag, ty Dufva var en man, som illa gjorde skäl för sitt men-
lösa namn, en man af Wallenbergs eget skrot och korn, fullt
ut hans like i kraft och hänsynslöshet. Bittra minnen måtte
den striden lemnat efter sig, att döma af den dödsruna
af Wallenbergs hand, som vid Dufvas från falle stod att läsa
i en veckotidning, och som genom sin skärpa vid en öppen
graf var egnad att framkalla minst sagdt blandade känslor.

Huru många tusen gånger den skrala qvickheten varit
omtuggad, att Wallenberg var de svenska bankernas A och O,
det är ej lätt att säga; men om ej lyckad, hade den åtmin-
stone den förtjensten att vara sann. En efterverld, som dömer
opartiskt, skall alltid med tacksamhet erkänna de oskattbara
tjenster, han gjort sitt land genom förenklingar och reformer
190

i penningerörelsen. Sjeffva riksbanken har, trots den langa
striden, skördat icke ringa vinst af hans verksamhet. Det
ständigt återkommande inkastet mot en enda allt beherskande
riksbank är, att den utan medtäflare skulle förfalla till all
den slentrian, med tv åtföljande omsvep, trassel och tids-
utdrägt, som vanligen pläga känneteckna ett statens ämbets-
verk, icke minst i vårt eget kära fädernesland. Detta in-
kast fick genom Wallenberg sin mest slående belysning.
Det var just de många och tidsenliga nyheter, han införde
vid skötseln af sin egen bank, som omsider framtvungo de
gagneliga reformer inom vår riksbank, hvilka egde rum i syn-
nerhet under Dufvas tid och som ändtligen stält den i full jämn-
höjd med affärsverldens och allmänhetens befogade anspråk.

I sin politiska verksamhet var han likaledes först och
sist bankman. Den fria täflan inom bankverlden och de en-
skilda bankernas intresse låg på botten i allt hvad han sade
och gjorde inom representationen. Der har han också dels
genomfört, dels inledt mången både nödig och nyttig bank-
reform, hvars minne skall öfverlefva honom. Men inom
riksdagen förmådde han aldrig öfvervinna den misstanken,
att bakom hvarje hans förslag eller yttrande låg en eller
annan dold baktanke till de enskilda bankernas gynnande.
Så långt hade det kommit, att icke en tanke, icke ett upp-
slag, om än fördelen deraf var aldrig så ögonskenlig, kunde
utgå från honom, utan att man genast frågade sig: »På
hvad sätt tänker han komma åt riksbanken med detta?»
Ehuru mycket öfverdrifven, var nog denna farhåga icke utan
sitt berättigande. I teorin erkände nog Wallenberg så väl
som någon annan behofvet och gagnet af en stark stats-
bank; men i praktiken glömde han det blott allt för ofta,
då det gälde att se sina skötebarn, de enskilda bankerna,
till godo.

Afven i de fall, der han ej hade bankerna i sigte, af-
sag hans verksamhet såsom riksdagsman hufvudsakligen
vår ekonomiska utveckling; och det vore i hög grad orätt-
vist att förneka, att den varit till mycket gagn derför. Allt
hvad som kunde lända till att främja det fria utbytet och
vårt deltagande i den allmänna samfärdseln folken emellan
hade i honom en lika nitisk som energisk förkämpe. Der-
för var han också på sin tid en af de kraftigaste försva-
rarne af det Gripcnstedtska frihandelssystemet. Men hvarje
sträfvan att vidga och lätta den mellanfolkliga beröringen
191

får med nödvändighet en viss kosmopolitisk karaktär. Der-
för var ock Wallenberg en af de förnämste kämparne inom
värt fädernesland för de storartade planer till universella sam-
manslutningar till samfärdselns lättande, som i ångans och
elektricitetens tidsålder med oemotståndlig makt breda sig
ut öfver verlden. Länge kämpade han nästan ensam för
vår anslutning till ett universielt mått- och vigtsystem, och
slutligen lyckades han äfven genomdrifva, att det metriska
systemet genom konungs och riksdags beslut vardt infördt
i Sverige. Mot metersystemet har anmärkts, att dess en-
heter äro allt för stora och oviga, att räkna med och att
dess mycket omordade vetenskapliga grundval i sjelfva ver-
ket icke är mycket att bygga på. Men det är nu en gång
i bruk bland flera hundra millioner menniskor, och således
det enda, som för närvarande har någon utsigt att i sinom
tid blifva antaget öfver hela jorden. Icke fullt så stor fram-
gång hade hans sträfvanden för anslutning till ett allmänt
myntsystem. Äfven här önskade han en anslutning till det
franska myntet med franc’en såsom räkneenhet, och på samma
gång öfvergång till guldmyntfoten. Han lyckades också
genomdrifva det senare, och på hans förslag påbjöds ut-
myntning af svenska tiofrancs-stycken i guld, de på sin tid
så mycket omtalade karolinerna. Men de walleribergska
karolinernas tid vardt kort; och franc-myntet blef aldrig
infördt hos oss. Dels anmärktes deremot, att det icke ut-
gör någon konseqvent tillämpning af det metriska systemet,
enligt hvilket den egentliga räkneenheten borde utgöras af
ett mynt, svarande mot en gram i guld eller 3 francs. 10
centimer; dels ledo utsigterna till franc-systemets allmänna
antagande ett betänkligt afbräck, då det nya tyska riket
stälde upp sitt eget sjelfständiga nya myntsystem. Följden
häraf var, att då den skandinaviska myntkonventionen i
medlet af 1870-talet genomfördes, antogs en krona som räkne-
enhet, och karolinen utbyttes mot tio-kronan i guld.

Väl må- det väcka förundran, att en finansman af Wal-
lenbergs höga rang aldrig blifvit kallad till en plats vid
konungens rådsbord. Nog har det mer än en gång varit
fråga derom, men altid strandade förslaget på ett eller an-
nat hinder. Kanske var det så, som han sjelf gerna ville låta
förstå, att han ansåg sig kunna utöfva större makt och in-
flytande från direktörspulpeten i Stockholms Enskilda bank
än från finansministerns taburett. Kanske var det också,
192

som malisen ville hålla foi’e, att de lysande röda rönnbären
voro så sura, emedan de sutto så högt uppe.

Den ställning Wallenberg intog inom riksdagen var
särdeles egendomlig. Han stod der ensam för sig sjelf och
kan icke sägas hafva tillhört något parti, om ej möjligen
det wallenbergska. Hans stora arbetsförmåga kom på se-
nare tider aldrig till användande i utskott, som det påstås,
emedan han ej visat sig fullt pålitlig i fråga om ingångna
kompromissaftal. Synnerligen högt ansedd i ekonomiska
frågor, der han med allt skäl gälde som auktoritet, vägde
hans ord i vissa andra frågor ej tyngre, än om det kommit
från hvilken fantastisk ideolog som hälst. Ännu oftare
hände det dock att ett förslag förkastades, blott derför att
det kom från honom, äfven om det i och för sig var aldrig
så godt; och mer än en gång skulle han haft giltig anled-
ning att mot sina riksdagskamrater rikta den maning, som
Mirabeau en gång tillropade den första franska national-
församlingen, att försöka glömma, om det och det förslaget
kom från honom, och behandla det efter dess egen förtjenst.
Men hade Wallenberg en gång fattat en plan i sigte, var
han också mannen att genom nederlagens skärseld föra den
fram till seger, kosta hvad det ville. Motgången tycktes
endast ingifva honom ny kraft; trots upprepade och för
hvar och en annan förkrossande nederlag kom han åter och
åter igen med sina förslag, ända till dess den svaga mino-
ritet han från början fått med sig en vacker dag växte till
majoritet.

Första kammaren är vanligen, och af de mest naturliga
skäl i verlden, känd såsom de belåtnes kammare. Medan
motioner och förslag till afhjelpande af statens refvor, verk-
liga eller inbillade, i Andra kammaren årligen återkomma i
hundratal, räknas de i den första aldrig mer än i några få
tiotal. Så mycket skarpare framstod Wallenberg midt ibland
denna allmänna belåtenhet såsom den ende missnöjde. Han
var ej blott första kammarens, utan hela riksdagens flitigaste
motionsskrifvare; och af alla de förslag, som årligen sågo
dagen inom vårt öfverhus, var han fader till minst en tredje-
del. Och hans motioner rörde sig om alla möjliga ämnen,
visserligen ekonomiska frågor först och sist, men en hel
mängd andra derjämte. Med särskild förkärlek egnade han
sig åt reformerande af våra grundlagar; och här trädde
hans egendomliga skaplynne klart i dagen. Den lust att
193

herska, som tâlde opposition från nedan lika litet som mot-
stånd från ofvan, kom här tydligt till synes. I fråga om
statsmakternas inbördes ställning gick all hans sträfvan ut
på att främja hvad man skulle kunna kalla tredjestånds-
parlamentarismen. Riksdagen skulle herska öfver regeringen,
men inom riksdagen skulle den klass herska, till hvilken
han sjelf närmast hörde. Gent emot andra kammaren, der
han snart fann att denna klass ej fick mycket att säga, ville
han inskränka området för de gemensamma voteringarna. Gent
emot konungamakten åter sökte han och lyckades slutligen
att stärka representationens ställning genom införandet af
statsministerns ämbete. I stället för att justitieministern
förut äfven måste vara statsminister och utrikesministern
var med honom i rang likstäld, kunde nu hvem som hälst
af statsråden nämnas till statsminister och dermed äfven till
den ansvarige ledaren af konseljens politik. Härmed kom
denne äfven att inom regeringen intaga en fastare ställning
gent emot konungen personligen; och den förbindelse med
representationen, som var inledd genom statsrådens delta-
gande i kamrarnas förhandlingar, blef derigenom närmare
tillknuten. Ur denna till det yttre obetydliga förändring,
som dock var ett nödvändigt fullständigande af representa-
tionsreformen, har sedermera framgått den begynnande ut-
veckling mot ett parlamentariskt styrelsesätt, som gjort sig
märkbar under de följande ministèrerna.

Sjelfva representationsreformen var en bland hans få
missräkningar, men också en af de allra största. I likhet
med så många andra, trodde äfven den annars så skarp-
synte Wallenberg, att den skulle lägga makten i händerna
på det gamla borgarståndet i förening med de s. k. stånds-
personerna. Landtmannapartiets framträdande med anspråk
på att öfvertaga den politiska makten synes äfven för honom
ha varit en fullständig och allt annat än behaglig öfverrask-
ning. Det var honom icke obekant, att de små jordegarne
voro föga gynsamt stämde mot privatbankssystemet. Med
deras stränga kraf på sparsamhet och häfdande af det all-
männas rätt gent emot åt enskilde förunnade förmåner
var de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt de?n framfor
allt en nagel i ögat genom den oskäliga vinst den ansågs
bereda ett fåtal bankdelegare på hela samhällets bekostnad.
Men direktören för Stockholms Enskilda bank stod alltid
slagfärdig till försvar för sina kära skötebarn. Mången

Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.	ß
194



hard dust hade han om dem att utkämpa med hemmans-
egarne; och dryga hugg föllo dervid å ömse sidor. När
hälst ett passande tillfälle yppade sig att pä ett eller annat
sätt komma åt det besvärliga hemmansegareintresset, var
han alltid redo; så i fråga om kompromissen, om skjuts-
väsendets ordnande o. s. v. Landtmännen å sin sida blefvo
honom icke svaret skyldige. Ett allvarsamt och känbart
nederlag lyckades de att tillfoga honom, då de i förening
med regeringen genomdrefvo indragningen af privatbankernas
femkronesedlar. Härtill hade han för öfrigt sjelf gifvit an-
ledning genom den allmänna och starka ovilja, som väcktes
af hans vägran att mottaga den ramlande Vadstenabankens
sedlar. Gent emot hemmansegarnes växande makt visste
han till sist intet annat medel att anlita än ett, som han
ej gerna från början kan hafva varit böjd för, — den poli-
tiska rösträttens utvidgning. Illa bör det hafva stämt öfver-
ens med hans åskådning i öfrigt att gifva rösträtt åt klas-
ser, som en dag kunde, varda fiender till kapitalets makt.
Men denna fara syntes mindre nära och mindre hotande än
bonderegementet, hvars slut eller inskränkning han hoppa-
des på, om valrätten • till andra kammaren utsträcktes till
alla dem, som betala skatt till staten för fastighet eller in-
komst, hvarigenom han väntade, att en mängd nya element
skulle föras in i riksförsamlingen. Det var ett våldsamt
botemedel mot det förmenta onda; men Wallenberg var icke
den, som skyggade tillbaka för starka medel, då han fann
dem af nöden.

I snörrät motsats härtill står hans uppträdande i fråga
om den kommunala rösträtten. Men denna motsats innebär
ingen motsägelse, snarare tvärtom. Han hade en gång fun-
nit, att penningen vore det förnämsta maktmedlet i vår tid.
Genom egen kraft och duglighet hade han satt sig i be-
sittning af detta maktmedel, och ville ej tåla, att den makt
minskades, som det väl en gång lagt i hans och hans likars
händer. Nu rättar sig, som hvar man vet, den kommunala
Rösträtten efter förmögenhetens storlek. Det var honom der-
för illa till lags, att denna rösträtt skulle undergå någon
begränsning. Medan andra försvarade den nuvarande röst-
rätten ur politiska skäl, för att icke rubba grundvalen till
första kammaren, men i öfrigt gerna medgåfvo röstskalans
orimlighet, höll han strängt på den senares principiella rätt-
visa. Förmögenheten vore arbetets frukt, och den, som för-
195

värfvat den, borde äfven fa njnta den. Men den, som bade
lagt röstetal, finge se sig för, om han ej visste att skaffa
sig bättre inkomst.

I humanitetsfrågor var han deremot afgjordt frisinnad.
Särskildt hafva Sveriges qvinnor anledning att bevara i
tacksamt minne hvad han verkat för att utvidga deras rät-
tigheter och bättra deras vilkor. I förening med frih. Stac-
kelberg genomdref han år 1884 nedflyttningen af qvinnans
myndighetsålder från tjugofem till tjugoett år. Redan tidigt
hade han börjat i stor utsträckning använda cpvinnor i En-
skilda bankens tjenst; och det goda resultatet häraf torde
ej minst ha bidragit att befästa hans åsigter i qvinnofrågan.
Och då en gång historien skrifves om kvinnans frigörelse i
vårt land, bör det ej förgätas, att det föredöme, han gaf
genom denna åtgärd kanske mer än något annat bidrog att
i vida kretsar bryta fördomen mot en utsträckt användning
af qvinnans arbetskraft.

Under hans sista år var det hufvudsakligen två frågor,
som togo hans uppmärksamhet i anspråk: — införande af
gäldbundet bos afveckling genom administration och upp-
häfvande af fideikommissen. Till det ideliga förkastandet af
det förra förslaget sökte han skulden i juristernas hunger
efter sportler. Kanske hade han icke så alldeles orätt häruti;
ty Wallenberg var nog den som kände sitt folk. En annan
sak är, om borgerlige administratörer äro mindre hungrige
efter arvoden än juridiska konkursutredare efter sportler.

Hans i och för sig så högst befogade angrepp mot
fideikommissen står i full samklang med hans ekonomiska
ståndpunkt i öfrigt. Under det andra slag af jordegendom
under trycket af skulder och skatter i förening glida öfver
i storkapitalets händer, utgör fideikommiss-inrättningen i all
sin ytterliga absurditet dock ett medel att bevara en del
jord åt dess gamle égaré. Men för kapitalisten är jorden,
liksom hvarje annan vara, blott ett köpeobjekt, som kan
fås for pengar; och fideikommissens upphäfvande är då blott
ett medel att påskynda den stora jordegendomens redan
förut raskt fortskridande öfvergång från bördens aristokrati
till börsens.

Allt ifrån begynnelsen ledamot af Stockholms stads
fullmäktige, fann han äfven på det kommunala området ett
rikt och verksamt falt för sin aldrig hvilande verksamhet.
Stadsfullmäktige insatte honom tre gånger i första kamma-


196



ren; och allt sedan det nya riksdagsskickets början har intet
riksdagsval föregått för Stockholms stad, vare sig till första
eller andra kammaren, utan att han varit ined bland de
främste och agiterat. En tid, då högerns makt stod på sin
höjdpunkt, tycktes han nästan ega privilegium på att oktro-
jera riksdagsmän för hufvudstaden. Detta sågs ej med blida
ögon af de liberale valmännen, och än mindre af dem som
stodo under strecket och som en gång för alla fått klart
för sig,, att Wallenberg var den förklarade representanten
för det arbetsfiendtliga storkapitalet. Derför möttes han ofta
på valmötena med hyssjningar; och det var vid ett dylikt
tillfålle, som han med sin vanliga torra sjömanshumor för-
klarade, att »den, som trotsat tusen stormar på hafvet, kän-
ner sig icke störd af ett sakta sus från en ärad församling.»

Ett maktmedel, som han förstod att till dess fulla värde
uppskatta och till dess fulla utsträckning begagna sig af,
var pressen. Redan i yngre år hade han jemte några lite-
rära vänner satt upp tidningen Bore, som dock snart upp-
hörde. På 1860-talet skref han under flera år de så mycket
omtalade ekonomiska artiklarne i Aftonbladet. Då tidningens
affärsställning mot årtiondets slut syntes hotad, sökte han
helt och hållet komma i besittning deraf; men då detta ej
lyckades, grundade han på hösten 1868 i förening med C. F.
Bergstedt och C. F. Wærn tidningen Stockholms-Posten.
Afven detta företag upphörde dock snart, sedan det likväl
fått vara med om att störta den första De Geerska mini-
stèren. Sedan dess har han varit med i alla möjliga och
omöjliga tidningar; — de senare icke minst, — och få af
pressens frivillige medarbetare ha väl varit så outtröttlige
som Wallenberg.

Han förmådde ej hindra indragningen af privatbanker-
nas femkronesedlar. Efter dem följa väl snart nog tio-
kronorna och kanske hela sedelutgifningsrätten; men detta
andra nederlag förskonades han från att upplefva. Öfver
hans graf skall väl bankernas tretioåriga krig slutas med en
ny westfalisk fred, sedan alla äro trötte och der ingen blir
nöjd. Men dagens strider skola en gång förgätas och sve-
dan läkas efter såren, som de gåfvo. Under det Mälarens
vågor sjunga sin vaggsång för den trötte sjömannen der
pte på Loföns strand, skall då minnet af hans lifs gerning
stå fram i klarare dager, och de stora felen förgätas för de
ännu större förtjensterna.
Antropologiska och penitentiär-
kongressen i Rom.

Bref till Dagens Krönika

af

Juris D:r Alfredo Mazza.

(Ofvers. från italienskan af H. Sandström.)

Tredje antropologiska och penitentiär-kongressen, som
nyligen egde rum i Rom, var af en ovanligt stor betydelse,
ej sa mycket för de beslut, som der fattades och hvilka till
större delen voro af underordnad vigt, som fastmer pa grund
af den klara ställning, den sa kallade Scuola penale posi-
tiva * dervid för första gängen intog, samt i följd af den
nya riktning, hvari studierna i straffrätt hädanefter komma
att bedrifvas. En vetenskap, och särskildt straffrätten, som
till sitt ursprung är helt ung, kan ej annat än hafva ett
stort utbyte af en öfverläggning, der samma grundsatser
förfäktas, hvarpå hon sjelf stöder sig. Den straffrättskola,
som är allmänt gällande, leder sitt ursprung, särskildt i Ita-
lien, från Beccarias arbete »Brott och straff» (Dei delitti e
delli pene). Hvarken romarne, som äro så framstående å
det civilrättsliga området, eller medeltidens erfarne män hade
förstått höja kriminalrätten till värdighet af filosofiskt system.
Beccaria var den förste, som, om äfven mer ledd af sin
känsla än af vetenskaplig ifver, gaf en utomordentlig fart
åt denna lärogren genom att sammanföra de idéer och

* Anhängarne af ett positivt straffsystem.
198



känslor, som pâ hans tid voro gängse bland filosoferna och
i allmänna opinionen. Pa grundvalen af dessa doktriner
uppstodo åtskilliga skolor inom kriminalrätten. Den för-
nämsta bland dessa var den klassiska. En annan skola,
hvilken hade många anhängare, var den Roederska som
höll före, att straffet framför allt borde vara förbättrande.
Men ehuru denna skola samlade kring sig många nitiska
lärjungar i Tyskland, Frankrike och i synnerhet i Spaniep,
minst i Italien, kunde den dock ej blifva af längre varak-
tighet såsom sjelfständig skola. Dess grundprincip om den
brottsliges förbättring infördes visserligen i de europeiska
staternas lagstiftning men förblef allestädes utan frukt: äldre
och nyare antropologiska och psykologiska iakttagelser
hafva visat, att med hvilket som helst, äfven det mildaste
straff-förfarande, och hvilket system man än användt för
den brottsliges förbättring, dock alltid finnas förbrytare och
dessa mycket talrika, som det är omöjligt eller ytterst svårt
att förbättra, derför att deras organiska och psykiska kon-
stitution är abnorm och derför att (enär brottet leder sitt
ursprung ej blott från den brottslige individen utan äfven,
och till stor del, från hans fysiska och sociala omgifning)
endast brottslingens förbättring ej är tillräcklig för att hindra
honom från återfall, såvida ej den sfer, hvari han dväljes,
förut förbättrats, till den grad detta är möjligt. Brottstati-
stiken ådagalägger detta med full klarhet; den visar att i
allmänhet och i hvarje land brottsligheten är stadd i en
ständig ökning, enär de straff, som nu användas, ej äro till-
räckliga att skydda de rättrådiga inom samhället, utan allt
mer bidraga till att förderfva de illvilliga.

Detta sakernas tillstånd är till bekymmer för alla, och
några yngre idkare af rättsvetenskapen föllo derför på den
idén att tillämpa den positiva metoden i den straffrättsliga
vetenskapen, i det de togo till grundval för sina forskningar
brottslingen och ej straffet i och för sig. De kunde härvid
draga nytta af de antropologiska undersökningar af brotts-
lingar, som anstälts i Tyskland och Italien. Liksom man
numer i medicinen ej såsom förut tillämpar metoden att läka
sjukdomarne, såsom abstrakta eller oberoende af den sjuke,
utan i dess ställe botar de sjuke genom att studera desses
karaktär, lefnadssätt, organiska förhållanden o. s. v., på samma
sätt ansågo sig anhängarne af den nya positiva skolan i
kriminalrätten kunna ernå vigtiga resultat genom undersök-
199

ning af brottslingen i stället for af straffet. Inom kort räk-
nade den nya skolan mänga och framstående proselyter,
bland hvilka inom Italien Lombroso, Ferri, Garofolo, Sergi
och Puglia, hvilka voro de första och ifrigaste befordrarne
af de nya teorierna. I Frankrike slöto sig till skolan La-
cassagne, Tarde och Bertillon; i Tyskland Kræpelin, Bene-
dictz och Albrecht; i Ryssland Drill, o. s. v.

För att bekräfta den nya skolans tillvaro och lifaktig-
het och för att lära känna hvarandra begagnade dess anhän-
gare tillfallet vid tredje penitentiär-kongressens samlande i
Rom för att äfven de hälla en kongress. Man beslöt förena
de båda kongresserna till en enda och benämna den samma
den tredje, med tanken fast på de båda föregående peniten-
tiärkongresserna; men med hänsyn till de antropologiska och
kriminela undersökningarna är den egentligen den första.

*	*

Innan vi öfvergå till redogörelsen för de båda kon-
gress-sektionernas arbeten, torde det vara lämpligt att anföra
namnen på de förnämste deltagarne i kongressen. Utom de
förut omnämnde forkämparne för den positiva skolan må
då följande nämnas: Från Italien hade infunnit sig förut
varande ministrarne Mancini och Pessina, professorerna Bel-
trami-Scalia, Biffi, Gabelli, Drusa, Righi, Costa, Locatelli,
Morselli och Tamburini. Frankrike var väl representerad!,
så väl hvad deitagarnes antal som hvad deras lärdom be-
träffar. Af högre embetsmän märktes direktören för fång-
vården tierbette, statsrådet Jacquin, chefen för rättsstatistiken
Yverness, professor Alglave, senatorn Roussel. Belgien hade
sändt inrikes- och undervisningsministern Thönissen och pro-
fessor Brins. Tyskland var representerad! af pastor Sturs-
berg, den framstående professorn Holtzendorff och professor
Kirchenheim. Österrike var företräd! af s!atsöfverprokura-
!orn i Triest doktor Schrott. Från Spanien hade infunnit
sig senatorn Manuel Silvela och från Ryssland bland andra
professor Moldenhauwer.


200

Penitentiärkongressen sysselsatte sig först med följande
vigtiga öfverläggningsämne:

»Kan beröfvandet för någon tid af vissa medborgerliga
och politiska rättigheter låta förena sig med ett reformato-
riskt straffsystem?»

I öfverläggningen härom deltogo italienarne Pessina,
Drusa, Nocito, Mecacci samt utländingarne Holtzendorff,
Laszlo, Jacquin m. fl.

Öfverläggningen rörde sig om, huruvida detta straff borde
ådömas enbart eller såsom ett accessorium till ett annat straff.

Pessina, Drusa, Jacquin och Holtzendorff hyllade den
åsigten, att det borde kunna vara så väl enbart som ett
accessorium.	.

« Resolutionen utföll äfven i öfverensstämmelse härmed.

Vidare behandlades frågan, om fängelsestraff kunna ut-
bytas mot andra friheten inskränkande straff, såsom arbete
å allmän inrättning; diskussionen var dock ej. nog uttöm-
mande med hänsyn till frågans omfång och vigt.

Frågan om lämpligheten af att till föräldrar och för-
myndare utsträcka ansvarsskyldigheten för af deras barn
eller myndlingar begångna förseelser besvarades jakande,
ehuru många voro af annan åsigt och höllo före, att den
civila påföljden för dem vore tillräcklig.

Kongressen gillade förslaget att utvidga domarenas rätt
att sända unga brottslingar till allmänna förbättringsanstalter,
så väl i de fall, då de frikännas, emedan de handlat utan
öfverläggning, som då de böra dömas till något frihetsstraff.

Kongressen antog vidare följande resolution med hänsyn
till brottslingars uppfostran:

»1. Kongressen anser, att i alla straffanstalter för båda
könen bör inrättas en skola, der undervisning meddelas åt-
minstone i läsning, skrifning och räkning samt om möjligt
i teckning.

»2. Att åt fångar af båda könen bör lemnas undervis-
ning i någon slöjd och något handtverk, så att de efter
frigifningen må kunna skaffa sig sitt uppehälle.

»3. Kongressen uttalar den önskan, att hvarje manlig
och qvinlig arresterad må få välja den sysselsättning, som
bäst passar honom af dem, som stå till buds i anstalten.

»4. Dessa sysselsättningar skola utgöras af brefskrif-
ning, läsning, musik, teckning, träskulptur, deltagande i väl-
görenhetsverk, o. s. v.»


201

1	kongressens andra sektion angafvos först de skäl,
som förmått anhängarne af den nya skolan att samlas till
kongress. Man ansåg lämpligt att undvika hvarje diskus-
sion om tillvaron af sjelfbestämningsförmåga, enär man ej
kunde bland anhängarne af positiva lärosatser bringa a bane
öfverläggningar i metafysiska ämnen, utan framför allt borde
sysselsätta sig med fakta. Man gaf derför uttryck åt den
önskan, att man vid strafflagsstiftningen i de särskilda sta-
terna må fåsta afseende vid den positiva skolans åsigter.
Efter denna allmänna opinionsyttring öfvergick man till be-
handlingen af de framstälda ämnena.

Första frågan var af följande lydelse: »I hvilka kate-
gorier böra brottslingar delas och hvilka äro de organiska
och psykiska karaktärsdrag, som skilja dessa?» Ferri klassi-
fierade brottslingarne i 5 grupper. I den mycket lifliga
öfverläggningen förebrådde Lacassagne de italienske positi-
visterne för att fåsta allt för stort afseende vid ärftliga an-
lag och vid antropologiska rön, men deremot förbise infly-
tandet af den sociala omgifningen. Garofalo anmärkte, att,
huru stort inflytande man än bör tillskrifva omgifningen,
det likväl är visst, att brottslingen bildar en oregelmessig
och vanslägtad typ. Man fann det olämpligt att för när-
varande fatta någon resolution rörande brottslingarnes klas-
sifikation, men man fasthöll dock vid den allmänna grund-
satsen, att’en sådan är möjlig med stöd af de antropologiska
lärdomarne.

Några af kongressens medlemmar framstälde till behand-
ling frågan om dödsstraffets tillåtlighet enligt den nya sko-
lans grundsatser. Man föreslog dervid ett uttalande, hvari-
genom man förklaräde, att kongressen ej var obenägen att
tillåta detta straff teoretiskt, men att det för närvarande ej
vore lämpligt att draga detta ämne under diskussion.

Derefter behandlades frågan om den medico-legala be-
sigtningen. Lacassagne föreslog att erkänna nödvändigheten
af att i brottmål använda två läkare.

Professor Zuccarelli föreslog deremot, att jemte apella-
tionsdomstolarne inrättades en medico-legal domstol och
framhöll nödvändigheten af att afskaffa den medico-legala
besigtning, som tillkallades af försvarsadvokaterna.

Detta förslag rönte mycket motstånd. Efter en liflig
diskussion, i hvilken senatorn Moleschott tog en betydande
del, blefvo Lacassagnes åsigter till en del biträdda.
202

Derefter upplästes några vigtiga anföranden om mensko-
kroppens anomalier, om indelningen af de menskliga oregel-
messigheterna med hänsyn till de dem bestämmande själs-
rörelserna, om sjelfmordets geografi i motsats till mordets
geografi samt med hänsyn till kön, ålder, ras och emigration.

Vidare behandlades ämnet >>lom fallandesot och vansinne
i fängelserna.» Frigerio från Alexandria hade rörande detta
ämne författat en intressant afhandling, hvari visades, att
de karaktärsdrag af förnedring, som skönjas i de fallande-
sjukes anletsdrag, hjernor och kranier, äro de samma, som
förmärkas hos brottslingar genom ärftliga anlag. Professor
Tamburini bestred Frigerios iakttagelser, som dock under-
stöddes af Moleschott, Lombroso, Roussel och Ferri.

Vidare öfverlade man om de lämpligaste metoderna för
indentifierandet af återfallen. Bertillon meddelade sin af
Parispolisen använda metod. Denna består deri, att man
tager mått af de vigtigaste partierna å brottslingens kropp,
såsom af hufvudet, kroppslängden, ett finger o. s. v. Till
hvarje brottslings mått bifogas hans fotografi. Då en brotts-
ling häktas och man vill konstatera, om det är ett återfall,
skola dessa mått lätt förråda brottslingen, äfven om hans
anletsdrag förändrats. Hufvudets mått är det vigtigaste, då
denna kroppsdel minst af alla är underkastad förändring.

Herbette yttrade sig derpå om den användning, denna
metod skulle kunna erhålla i de internationela förhållandena
med afseende å brottslingars igenkännande och utlemnande.

*

Efter kongressens slut höll professor Moleschott ett
tal, som gjorde ett oförgätligt intryck på dem, hvilka hade
den lyckan att höra det. Han började med att erinra om
den bekantskap, han för 24 år sedan gjorde med Lombroso.
Vid den tiden, 1861, var det italienska Rom ännu endast
en dröm. På den utveckling, som under denna tid gjorts,
vore äfven den första i Rom hållna antropologiska peniten-
tiärkongressen ett bevis. - Talaren fann, att i denna kongress
deltogo tre generationer: den käcka ungdomen, den trygga
mannaåldern och den ärofulla ålderdomen. Talaren gaf kon-
gressens medlemmar tre värdefulla råd: att vara försigtiga
med siffrorna, som vore tveeggade svärd; att undvika anto-
203

logisin genom att studera brottslingen och ej brottet samt
att ej förfalla i sofisinen »cum hoc ergo propter hoc», sär-
skildt med hänsyn till statistitiska undersökningar.

Han framhöll, att det ej fanns något förhållande i lif-
vet, hvars grundliga studium ej tjenade hela lifvet och alla
vetenskaper till nytta, och anförande Victor Hugos ord:
»L'idéal tombe en poudre au toucher du réel», framhöll han
vidare, att detta ej kunde sägas om vetenskapen, hvars ideal
alltmer drager sig undan för vetenskapsmannen, som sträfvar
mot det samma. Vetenskapsmannens lösen borde vara den
samma som drottningens af Italien: »Ständigt framåt!»

Applåder af varm beundran och sympati helsade detta
utmärkta tal af den berömde senatorn Moleschott, hvilket
bildade en värdig afslutning af kongressen.
Stockholms dramatiska scener.

December—Januari.

Öfversigt af Karl Wåhlin.

Af de kungliga teatrarnes många bebådade original-
stycken hafva på sista tiden tvänne blifvit uppförda, näm-
ligen å Stora teatern Julius Sellmanns »Kung Erik», sorge-
spel i 5 akter, och å Dramatiska teatern Oscar Wijkanders
»Fru Madeleine Bunge», komedi i 4 akter.

Mången författare har fått besanna, att det historiska
skådespelet är ett vanskligt område. Hvad vår dramatiska
literatur deraf eger, är — om man undantager ett för några
få år sedan af de kungliga teatrarnes dåvarande direktion
refuseradt sorgespel, välbekant för vännerna af vår vitter-
het — mera af literaturhistoriskt än af literärt intresse. Och
den behandling, för hvilken Erik XIV, våra tragediför-
fattares favoritobjekt, nu senast varit föremål, jäfvar icke
denna sats.

Sorgespelets kardinalfel är af negativ art. Det består
deri, att det icke utgör någon tidsmålning och icke röjer
någon historisk blick hos sin författare. Ett gammalt osant
ordspråk säger: »små orsaker, stora verkningar». Dessa
ord tyckes författaren hafva tagit till underlag för hela sin
dikt. Nils Sture blir fångslad för högförräderi .på falsk an-
gifvelse af en tysk äfventyrare, som fått korgen af hans
syster. Skenet är emot honom. Han mördas af konungen,
då denne händelsevis får se en bricka med frukt och vin,
som Karin Månsdotter låter sända fången och i sin upp-
hetsade sinnesstämning misstänker ett brottsligt förhållande
mellan den unge ädlingen och sin ovigda gemål. Skenet
är emot henne. Erik sjelf dör, derför att han i sin fri-
205

gifningsstund af en egendomlig, slump råkär tömma ett glas
förgiftadt vin, som den ränkfulla fröken Brita Sture stält
i hans väg för att genom ett lönmord hämnas den förolämp-
ning, konungen en gång tillfogat henne vid en hoffest, då
hon velat förödmjuka hans älskarinna. Och då hennes af-
sigt gått i fullbordan, går hon, illgerningens anstifterska,
fri, och skulden faller på hennes för detta friare, numera
vaktbefålhafvaren på Svartsjö. Skenet är emot honom. —
Detta skådespel är från början till slut ett ideligt spegel-
fåkteri.

Nej, stora verkningar hafva alltid stora orsaker, ehuru
dessa för den ytlige betraktaren kunna vara förborgade.
Skalden skall visa oss dem. Den grekiska fornsägnen för-
täljer om Amfion, Tebes grundläggare, att vid hans lyras
toner stenarne sjelfmant ordnade sig till grundvalar, hakade
sig fast vid hvarandra till murar, vuxo till kolonner och
reste sig upp till gafvelkrön och att när hans plektron för
sista gången vidrört strängarne, en byggnad, som genom
de olika partiernas organiska sammanfogning gaf ett under-
bart intryck af lif, då jemväl stod i glans för hans öga.
En sådan gerning äska vi af dikten. Hon skall bringa
ordning och reda i det skenbart tillfälliga, händelsernas
egen logik skall ur henne tala till oss och skaldens idé ur
henne återstråla med samma klarhet, hvarmed den kastaliska
källan speglade Delfttemplet. Betraktadt från synpunkten
af dessa fordringar gör hr Sellmans drama intrycket af ett
godtyckligt hugskott.

Bland de i »Kung Erik» uppträdande artisterna till-
drog sig hr Palme i egenskap af titelrollens innehafvare
största uppmärksamheten. Hans i mycket förtjenstfulla fram-
ställning led emellertid af ett ofta framträdande fel, som jag
äfven med fara för en liten digression ej kan underlåta att
påpeka.

Det som skiljer det lugna talet från det upprörda är
ej endast ljudstyrkan, utan äfven ljudskalan; i irriterad, för-
skräckt eller eljest upprörd sinnesstämning använder man
toner, som ligga å ena sidan högre, å andra sidan lägre än
de som förekomma i det lidelsefritt utsagda ordet, hvar-
jämte kastningarne från, det ena tonläget till det andra i
förra fallet äro plötsligare och häftigare — en sak, hvarom
en hvar genom någon aktgifvenhet lätt kan öfvertyga sig.
Hr Palmes diktion lydde emellertid ej alltid denna talets
206

lag. Medan ljudstyrkan pâ sådana ställen, der han skulle
gifva uttryck åt Eriks koleriska temperament, stundom ända
till öfvermått forcerades, qvarlåg talet samtidigt långa stun-
der i ett och samma tonläge, hvarigenom skådespelarens
deklamation fick ett sjungande och allt annat än naturligt
tonfall. Hr Palmes minspel är själfullt och konstnärligt,
hans åtbörder deremot ej alltid fullt beherskade.

Hänvisande dem, som önska taga kännedom om inne-
hållet i herr Wijkanders nya komedi och om den. typ af
en obotfärdig Magdalena, han i densamma framkonstruerat,
samt om arten af den literära polemik, för hvilken kome-
dien utgör en förevändning, till den specielt åt detta ämne
egnade uppsatsen i föreliggande häfte, har jag här endast
att nämna några ord om spelet.

Fröken Björkegren har efter sitt tillfrisknande först i
Madeleine Bunges roll visat sig på höjden af sitt konst-
närsskap. Lika fri från sökta effekter som hennes Denise,
var Madeleine dertill vida rikare nyanserad. Och oaktadt
skådespelerskans skrupulösa sparsamhet i användandet af
sin konsts medel, upphörde hennes framställning icke ett
ögonblick att intressera och fangsla. Ja, det är just detta,
som så oafbrutet binder vår uppmärksamhet vid hennes
skapelser, att hon förmår blott med ett blixtsnabbt ögon-
kast, ett brutet tonfall, en antydd gest glimtvis gifva en
belysning af ett själslif — liknande den en blänkfyr kastar
öfver ett stormigt häf.

För att återkalla ett par af framställningens glans-
punkter, vill jag påminna dem, som sett »Fru Madeleine
Bunge», om den scen, deri Madeleine för sista gången rå-
kar Axel och besvär honom att icke öfvergifva henne.
Hur hon, betvingande ångesten öfver att sannolikt redan
hafva förlorat honom, böjer sig fram mot honom som för
att vid minsta villrådighet å hans sida kasta sig i hans ar-
mar, frestar honom med sitt huldaste leende, hviskar ho-
nom allt hvad kärleken i sådana ögonblick kan ingifva en
qvinna, hviskar det med en stämma så mjuk och ljuf och
smeksam som flöjttoner. Eller den scen, då hon i sista
akten står inför Axels moder, som hon så djupt sårat och
i hvilken hon ser sin oförsonligaste fiende. Till en början
falla hennes ord osäkert och stapplande: hon känner sig
obehagligt berörd deraf att denna qvinna skall kunna se
ned på henne. Så erfar hon ångest öfver den isköld, hvar-
207

med hon bemötes, och med den nödstäldas oförstälda ord
och åthäfvor ber hon att åtminstone få veta det grymma
öde, man tillärnar henne. Då hon märker sig ha talat for
döfva öron — ty fru von Sperling har mycket mera sinne
för lagen än för evangelium —^, glider hon, nu med den
återvunna fattning, som förtviflan skänker, öfver i verlds-
damens ceremoniella förbindlighet, och med ett halt leende
fattar hon sin dödsfiendes arm och skjuter den under sin
— »det ser så bra ut» — för att föra henne in till gästerna
i festvåningen.

Herr Elmlunds framställning af Harald Bunge, mannen
med den starka rättskänslan och det lilla hjertat, var väl
flegmatisk. Herr Palme befann sig som den manlige ingé-
nun i en fatal situation. Ett fruntimmer kan i en motsva-
rande roll underhålla publiken genom sina yttre företräden
eller ett näpet koketteri eller bådadera, men hvad skall en
stackars karl i en så prekär belägenhet taga sig till? Att
herr Fredriksson (Henrik) och fru Hartman (Ellen) voro
sig lika är ett beröm, som ej är mindre derför att det är
så vanligt.

Det för den samtida tyska komedien mest känneteck-
nande draget är förblandningen af det komiska med det löj-
liga. I »Hexmästaren», lustspel i fyra akter af Friesch,
tillkommer ytterligare en förvexling, den mellan det löjliga
och det platta. Dess komiska effekter äro samtliga af en
synnerligen utvärtes art. I första akten skola de agerande
roa oss med att gäspa, och det vore synd att säga, att de
icke göra det med känsla och öfvertygelse, utan att jag der-
för vågar afgöra, på hvilken sida af rampen det gäspas
mest under aftonens lopp. I sista akten får man se tre
lika olyckliga som hungriga unga damer storgråtande kifvas
om bitarne af en tårta och genom sin aptit aflägga ett ly-
sande bevis på god kroppskonstitution. *Af slik art äro de
komiska situationer, för hvilkas framställande man tager
våra förnämsta sceniska krafter i anspråk.

• Detta stycke skulle, framkommet på en förstadsteater,
nätt och jemt försvara sin plats på densamma. Och det
uppföres på vårt lands mönsterscen! Jag menar: den scen,
som borde vara landets mönsterscen.

Hade det varit någon af dessa splitterbefiingdt lustig^
estetiskt hädiska farser, i hvilka det verkliga geniet stun-
dom ikläder sig clowndrägt och tumlar sig i sjelfsvåldiga
208

och halsbrytande saltomortaler, något i samma stil som pe-
ruktidens »Ulysses von Itacia», stângpisktidens »Kærlighed
uden Stromper» eller chignontidens »Den sköna Helena»,
så skulle man i uppförandet deraf åtminstone kunnat spåra
en tanke: konstnärer, som hufvudsakligen syssla med lös-
ningen af skådespelarkonstens högre uppgifter, kunna möj-
ligen stundom känna en okynnig lust att hoppa öfver skack-
lorna och prisgifva den böjelse för uppstyltning, som hvarje
skådespelare med vaken sjelfkritik lätt varsnar hos sig sjelf
och i tid söker undertrycka, åt sitt eget sunda förnufts
gisslande gyckel. I en dylik negation af sitt bättre konst,-
närsväsen finner skådespelaren ofta det bästa korrektivet
mot konstnärlig onykterhet.

Men för -att kunna inlägga någon' individualitet i de
roller, som »Hexmästaren» erbjuder, måste man sjelf vara
en hexmästare. Hvarom icke, måste man spela på mer
eller mindre urblekta reminiscenser från andra roller, hvilket
är raka vägen till scenisk slentrian. Oaktadt det utförande,
stycket här erhöll, troligen var bland det bästa, som någon-
städes skulle kunna komma detsamma till del, bör en hvar,
som på scenen önskar se lefvande karaktärsframställningar,
hålla sig borta från Dramatiska teatern de qvällar, »Hex-
mästaren» spelas, väl ihågkommande att »der ingenting kan
tagas, har kejsaren förlorat sin rätt».

Medan en prisvärd förfining i smaken har för alltid
förvisat de larmoyanta borgerliga skådespelen af Kotzebue,
Birch-Pfeiffer och deras efterliknares slafviska fanad från
scenen och man numera af den tragiska dikten fordrar sanno-
likhet och karaktärsskildring, tyckes man alldeles ha glömt,
att också ställa »ideala kraf» på den komiska dikten. Här
törs hvarje klåpare, viss om uppmuntran eller öfverseende,
komma fram med sina lappverk, och på detta område är
derför företrädesvis en sofring af nöden. Men af en sådan
har dramatiska teaterns spellista på senare tiden icke burit
några spår. Tvärtom utgöra de glada sånggudinnor, som
kringsväfva den kungliga svenska Tespiskärran, ett skäligen
blandadt sällskap.

Det ligger i sakens natur att det inhemska lustspelet,
derest ett sådant funnes, borde af våra kungliga teatrar i
främsta rummet omhuldas, eljest vore ju inskriften Patriis
musis en bedräglig etikett. Som emellertid vår eljest rätt
lifaktiga literatur ej röjt någon ansats att vilja sätta sig i
209

besittning af detta diktningens område, borde väl den klas-
siska repertoaren för närvarande i första rummet komma i
åtanke. I andra rummet kunde ju en och annan af det
moderna lustspelets mera framstående produkter — stycken
sådana som t. ex. »Divorçons» och »Le monde où Pon
s;ennuie» — bereda lämplig omvexling i programmet. Men
man borde icke belamra vår främsta scen med obskura tyska
skribenters Nürnbergerkram.

Den värdefullaste delen af Dramatiska teaterns reper-
toar på senare tiden har utgjorts af repriserna.

Knut Alralöf har, energisk af naturen och ännu i be-
sittning af en nästan ungdomlig vigör, tröttnat på att odla
kål i Salerno. Sedan någon tid tillbaka är han åter Stock-
holmsbo och har mottagit en lärarebefattning vid vårt ny-
bildade konservatorium. Att Almlöf just var rätte mannen
att på den uppväxande skådespelaregenerationen inympa
traditionerna från det glänsande skede af vår sceniska konst,
hvars anor han numera är snart sagdt ensam om att upp-
bära, lider väl intet tvifvel. Huruvida en för någon längre
tid fortsatt direkt medverkan från hans sida kan komma
de kungliga scenerna till del, har jag mig ej bekant; i alla
händelser är det glädjande att han, enligt hvad jag redan i
förra öfversigten kunde meddela, är betänkt på att uppträda
i åtminstone en ny roll. Hittills har han emellertid endast
visat sig i ett par af sina gamla glansroller, nämligen som
Fromont i »Fregattkaptenen» och som Gaspard i »Debu-
tanten och hennes far». Det säger sig sjelf att dessa full-
ändade mästerstycken af komisk framställningskonst, hvilka
man blott behöfver draga sig till minnes för att genast ha
roligt, näst galaspektaklet utgjort säsongens eftersöktaste
nöjen — ty något sublimare än ett galaspektakel existerar
icke för Stockholmsbon.

» Vermländingarne» har under julen uppförts åtskilliga
gånger. Det ur dramatisk synpunkt mycket naiva stycket
har ett visst berättigande som en ram kring de vackra folk-
melodier och karaktäristiska folkdansar som äro i detsamma
inlagda. Den flinkaste af de uppträdande var onekligen
herr Sjöblom, som dansade sin Jössehäradspolska med syd-
ländsk eld och glöd och med riktigt markerande af dansens
drastiska kynne.

I och för herr Bæckstrôms debut som Per Degn har
»Erasmus Montanus», i hvilket stycke Fredrik Deland, den

Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.	7
210



framstående skådespelare veteran en, for nngefär ett ar sedan
sade allmänheten sitt farväl, â nyo upptagits till spelning.
Att herr Bæckstrôms framträdande i denna roll ej väckt sa
stor uppmärksamhet, som det pâ grund af framställningens
värde förtjenade, berodde väl närmast derpå, att allmänheten
hade sin forne favorit i allt för friskt minne för att kunna
fullt sentera en från hans skiljaktig uppfattning af rollen.
Herr Bæckstrôm har emellertid genom sin Per Degn ej mindre
än ffenom sin Florentin i »Den hvita halsduken», Jörgen i
»Ambrosius» och Löpare-Nisse i »Vermländingarne» visat
sig vara en ypperlig framställare af rustika personnager,
framför allt derför att han ej, i likhet med vissa andra skåde-
spelare, afspisar publiken med meningslösa lustigheter, utan,
under oaflåtligt markerande af vissa for den framstälda per-
sonen utmärkande och från hans lifsvilkor härrörande egen-
heter, söker tränga till karaktärens kärna och göra den per-
son, som han har att framställa, raenskligt begriplig, dyme-
delst skänkande sitt verk den första betingelsen och det
enda hållbara underlaget for hvarje äkta konstskapelse: tro-
värdigheten.

Liksom Erasmus Montanus, den gamle Holbergs evigt
unga krigsförklaring mot pedanteriet, är ett af den klassiska
komediens ej blott yppersta utan äfven på förhållandena
den dag i dag är tillämpligaste alster, så äfven inom sitt
område Emile Augiers »Les effrontés» (Moderna vinglare).
Detta skådespel, som i år kan fira sitt silfverbröllop med
scenen, utgör en skildring af det samhällstillstånd, som ska-
pats af den första franska revolutionen, ett samhällstillstånd,
hvari senare tiders omstörtningar i det hela icke åstadkom-
mit någon förändring. Med beundransvärd klarhet har för-
fattaren i dramat låtit Vernouillet, den samvetslöst beräk-
nande, utvärtes korrekte skurken, penningedömets represen-
tant, såsom situationens herre intaga platsen i händelsernas
midt och bredvid honom stält å ena sidan representanten
för den detroniserade oligarkien, markis d;Auberive, som,
allt för väl inseende den praktiska outförbarheten af sitt
ärfda statsideal, stannat vid att betrakta lifvet som ett narr-
aktigt dockspel och skänka dem som makten hafva sitt
rättmätiga förakt; å andra sidan Giboyer, proletären, hvars
elände förskrifver sig från den dag, då han som »ett godt
hufvud» började dragas fram den lärda vägen, och som, i
stället för att som sin far välbehållen sitta och moja sig i
211

den varma portvaktarkammaren, nu, förstörd af studieårens
umbäranden och utsväfningar, håller skandalskrifvarens penna
mellan sina smutsiga fingrar; proletären, som, ett viljelöst
verktyg i korruptionens tjenst, lefver endast i ett vanmäk-
tigt • hat mot förhållanden, som fråndömt honom allt, ända
till hedern.

Herr Lagerqvists Giboyer är med sin halft burleska,
halft tragiska anläggning en så egendomlig och ursprunglig
scenisk skapelse, att ensamt hans utförande af denna roll
hade kunnat utgöra tillräcklig anledning till det emellertid
ur flera synpunkter prisvärda återuppförandet af detta märk-
liga samtidshistoriska skådespel.

Under det att af våra kungliga teatrar den ena, såsom
redan dess namn antyder, odeladt tillhör dramat, den andra
ofta mot detsamma öfvar gästvänskap, har Nya teatern att
å en och samma'scen vid sidan om talpjeserna inrymma en
plats jemväl åt opéra-comique och operett. Ej underligt
således att dess dramatiska repertoar under den tid, vår
öfversigt omfattar, varit långt ifrån så rikhaltig som de
kungliga teatrarnes.

Förutom tvänne repriser har densamma omfattat tvänne
svenska och tvenne norska arbeten. Full unionell likstäl-
lighet således, skulle man tycka. Den svenska Suprematien
är dock räddad, tack vare reprisen af Hodells från Yslad
till. Haparanda välbekanta, nu i föryngrad gestalt uppståndna
folkkomedi »Andersson, Pettersson och Lundström», i hvil-
ken pjes herr Holmqvist i skepnad af sistnämnda högst po-
pulära företeelse gör allt för att bereda publiken en glad afton.

Den andra reprisen utgjordes af fransmannen Théodore
Barrières qvicka, men icke alltför dygdesamma komedi
Lilla slarfvan», i hvilken flera af de uppträdande herrarne
— herr Fristedt i hans lika korta som stumma roll ej att
förglömma — gjorde rätt lyckade figurer och bland de upp-
trädande fruntimren i synnerhet fru Fahlman och fröken
Friberg presterade en hurtig och uppsluppen aktion.

Och nu till nyheterna!

Herr Nordensvans 1-akts-skådespel »Barnet» handlar
om brytningen af en förlofning. Dess egendomlighet fram-
träder kanske bäst vid en jemförelse med dansken Edvard
Brandes’ »En Forlovelse» — ett stycke som, i förbigående
sagdt, vid spelarets början sades komma att uppföras å Nya
teatern, men ännu ej låtit sig afhöra. Brandes är den full-
212

gangue och fullt konseqveute realisten. Det som i hans
skådespel föranleder brytningen, är deu omständigheten att
fåstmannen, från att ha varit en rik karl, plötsligt ser sig
hänvisad till en extra ordinaries i verken knappa utkomst.
Medveten om sin brist på energi och misströstande att med
sitt arbete kunna skapa sig ett hem sådant han med sina
dyrbara vanor önskar sig det, sliter han de band, som för-
ena honom med en god och älskvärd men fattig flicka.
Herr Nordensvan deremot ser den tilldragelse, han skildrar,
ur den mera idéela synpunkten af »en ung själs frigörelse»
— jag tror nästan att orden finnas lagda i en af de upp-
trädandes mun. 1 »Barnet» är det fästmön som bryter.
En allt för omtänksam mor har, medan Aimée ännu var
ett barn till känslor och tänkesätt, i välmening påtrugat
henne en förmögen, till mer än stadgad ålder kommen fäst-
man, för hvilken hon aldrig känt någon böjelse och mot
hvars rättigheter till henne hennes vaknande jungfrulighet
uppreser sig. Då fästmannen en julafton oväntadt uppträ-
der i hennes hem, kommer hennes känsla af antipati mot
honom till ett häftigt och orefiekteradt utbrott, efter hvilket
en brytning för alltid är den visserligen blott antydda, men
i följd af förhållandenas natur enda tänkbara upplösningen.
Mot styckets teknik skulle kunna anmärkas att situations-
motivet, julaftonen i en borgerlig, af den goda tonens for-
dringar temligen oberörd familjekrets, ej är på något inner-
ligare sätt sammanväfdt med handlingsmotivet; författaren
har också troligen endast haft för afsigt att genom aubrin-
gandet af en med lätt hand utkastad bakgrund påtrycka sitt
skådespel en så konkret prägel som möjligt. Karaktärs-
teckningen är fri från öfverdrifter och de inflickade episo-
derna rätt roliga. Lediga repliker kunde man ju vänta af
»Figges» författare. Bland de på senare tid framkomna
svenska originalstyckena är »Barnet» onekligen det, som
bäst försvarar de anspråk, med hvilka det framträder.

Ty detta kan icke fröken Lundbergs »Väninnor» sägas
göra. Efter första uppförandet af detta stycke hörde jag
ett par af dess åhörarinnor, som tydligen begärde full va-
luta för sina pengar, beklaga sig öfver att akterna voro så
korta. Jag kände mig icke hågad att instämma, men kom
just då att tänka på, att de kanske voro väl många. Skåde-
spelet handlar om huru en oförsynt och förslagen ung enka
med mycket erotiska tendenser söker i sina garn snärja sin
213

enda väninnas man, som fordom älskat henne och för hvil-
ken äfven hon i hemlighet lågat, ehuru hon haft allt för
hög tanke om penningens värde för att kunna afstå från
den glänsande framtid, som giftermålet med en millionär
erbjöd henne. Man har såsom bevis på styckets naiva be-
skaffenhet framhållit så väl den skäligen platta symboliken i
de båda väninnornas namn, Rosa och Georgina, som den
omständigheten, att de uppträdande herrarne äro antingen
artister ellei’ löjtnanter. Ett naivt drag är äfven det, att
den man, för hvilken Georgina förtrampar sin kärlek, skall
vara millionär; förmodligen tyckte författarinnan, att hennes
hjeltinna skulle framstå i en allt för lumpen dager, derest
hon icke förstod att värdera kärleken åtminstone till ett
eller annat hundratusental. Georgina har emellertid återfått
sitt välde öfver sin forne tillbedjare och står just i begrepp
att enlevera honom, då unga frun upptäcker deras maskopi.
Detta skulle hon icke hafva gjort, derest icke hennes man
begått den oförsigtigheten att ställa sig och prata en del
om sitt olofliga förehafvande inåt ett mörkt rum, utan att
först se efter hvem som befann sig i detsamma; men det
är just hvad han gör. Detta händer i tredje akten och
borde med rifvande hastighet framkalla en katastrof. Men
i stället blir det i denna och de båda följande akterna ett
tissel och tassel utan all ända mellan de båda brottsliga
kontrahenterna, som fortfarande ostörda få smida sina pla-
ner utan att hustrun kröker ett finger för att göra slut på
den pinsamma situationen. Detta åter vållar, att vi få en
helt annan uppfattning af hufvudpersonerna än den förfat-
tarinnan troligen afsett: Rosa — en af dessa »sanna qvinnor»,
på hvilka fru Edgren sett med en så djup och kritisk
blick — förefaller blott som det menlösaste våp i verlden,
Georgina blir ett under af fräckliet, och mannen synes sakna
hvarje tillstymmelse till karaktär. I en uddig och pikant
dialog har man att finna styckets förtjenst.

Det är icke för mycket sagdt att båda de stycken, för
hvilka jag här redogjort — äfvensom den norske författaren
Carsten Kiellands »Vårluft», hvari ett af de svårlöstaste
sociala spörsmålen, det om de oäkta barnens ställning i
samhället, göres till föremål för en temligen omogen be-
handling — för den teaterlycka de gjorde hufvudsakligen
hade fröken Sandell att tacka. Under den korta sceniska
verksamhet, denna skådespelerska idkat i hufvudstaden, har
214

hvarje ny roll, i hvilken hon uppträdt, ökat vara tankar
om de konstnärliga resurser, öfver hvilka hon förfogar.
Hennes egentliga styrka ligger i ansigtsspelet. Fa af vara
skådespelerskor rada öfver en sä läng och fulltonig skala
af ansigtsuttryck, och en förman, om hvilken fröken San-
dell är alldeles ensam, är att hennes ansigte, som sä länge
det bibehåller ett indolent uttryck icke kan kallas vackert,
blir, tvärt emot det vanliga förhållandet, skönare, ju mera
själsspänningen afspeglas deri. Häri och ännu i ett och
annat drag dessutom erinrar fröken Sandell, Diutatis mu-
tandis, om Köpenhamns förnämsta karaktärsskådespelerska,
fru Hennings.

Ännu är ej ett ar förlidet, sedan Ibsens »Brand» upp-
togs till spelning â Nya teatern. Björnssons »Over Ævne»
(Öfver förmåga), som a densamma invigde nyåret, intager i
sin författares produktion en liknande plats med »Brand» i
Ibsens. Sangs och Brands gestalter resa sig som ett par
tvillingjättar öfver allt hvad i öfrigt frambragts af den nya
literaturen i Norge, som dock förfogar öfver en stoltare rad af
diktare än för närvarande något annat land. Båda dessa
dikter äro för sina författare högst kännetecknande och den
ena ej lätt att föredraga framför den andra på grund af bådas
subjektiva karaktär. Om »Brand» är den mest tankebräd-
dade, så är »Over Ævne» den mest stämningsdruckna. Så
fin som Sang är, så stark är Brand. Den förre tindrar af
ekstas, den senare fördjupar sig med rynkad panna i lifs-
spörsmålen. Den förre är naiv, den senare genomreflekte-
rad. Den förre är representanten för känslans himrnelssträf-
van, den senare för viljans. Den förre dödas af sitt tvif-
vel, den senare brottas med detsamma ända till morgon-
rodnaden.

Att här inskrida på en analys af »Over Ævne» skulle
föra oss långt öfver gränserna för denna öfversigt. Det
må vara nog att yttra några ord om det utförande, hufvud-
rollerna erhöllo, och om det intryck, som diktens sceniska
återgifvande efterlemnade.

Liksom jemförelsen mellan »Over Ævne» och »Brand»
osökt inställer sig, så ligger det äfven nära till hands att
sammanställa herr Lindbergs framställning af Sang med
herr Hillbergs af Brand. Det blida Johannes-tycket hos
den senare var ett drag, som snarare förekom utifrån in-
jgifvet '— hvarför icke genom läsning af Sangs roll? — än
215

framdraget ur karaktärens djup. Herr Lindberg å andra
sidan företedde i sitt framträdande mera af Brands energiska
kraft än af Sangs spröda väsen. Hans ansigte med sin
profil, tecknad liksom med några få raka streck, har mera
uttryck för kraftiga än veka känslor, och om det sa endast
vore hans mask med den flammande fårgen på hår och
skägg, skulle redan denna genom en lätt förklarlig idé-
association kunna leda tanken på namnet Brand. Ehuru
sålunda Sang-typen borde kunna återgifvas mera i diktens
anda, än här var fallet, lär dock ingen skådespelare kunna
skänka kött och blod åt den bild af Sang, som framställer
sig vjd läsningen. »Du skinnede — — da du kom------------------
min elskede!» äro hustruns sista ord till honom. Och äfven
' for läsaren står Sang i det ögonblicket i ett profetiskt ljus,
för hvilket skådespelarkonsten ej eger uttrycksmedel.

Fröken Klefberg uppbar med mycken konstnärlig takt
Klaras genom sin monotona karaktär svåra och otacksamma
roll. Herr Hillbergs Bratt — mannen som går omkring
och söker undret — framstäldes med ett gripande drag af
kärft allvar. Af hufvudstadspresten Falk hade herr Engel-
brecht gjort en karaktäristisk bifigur.

Första akten med dess långa inledningssamtal, som
vid läsningen doftar så fint, blef på scenen en oerhörd
longör. Andra akten var deremot alltigenom af god scen-
verkan, och dess afslutning, liksom afslutningen af första
akten, gaf ett så skakande intryck, att man väl sällan på
teatern erfarit något liknande.

Uppförandet af »Over Ævne» har efter all sannolik-
het icke inbringat teatern någon pekuniär vinst. Men det
har häfdat det rykte, Nya teatern under direktör Joseph-
sons ledning förvärfvat sig, att vara den skådeplats, som
bjuder det efter våra förhållanden bästa möjliga programmet.
Att teaterns ekonomi stundom gjort afvikelsen från denna
regel till en tvingande nödvändighet, kan beklagas, men ej
utgöra anledning till befogadt klander.

Södra teaterns verksamhet faller af lätt insedda skäl
ej inom det egentliga området för en literär tidskrifts akt-
gifvenhet. Sedan någon tid tillbaka den enda företrädesvis
åt det harmlösa skämtet vigda skådebanan i hufvudstaden,
har den emellertid — för att här ej tala om dess värde i
socialt afseende såsom afledare för sämre nöjen — en mis-
sion att uppfylla och skulle, derest den indroges, otvifvel-
216

aktigt efterlemna ett känbart tomrum. Man gar visserligen
merendels utan någon mera varaktig behållning frän denna
teater, men man lemnar den nästan alltid i upprymd sinnes-
stämning, och det kan också vara något värdt.

Södra teatern är det flerestädes favoriserade tyska lust-
spelets egentliga stamtillhall här i Stockholm. Ett sådant,
»Hon vet någonting!» af Kneisel, har nyligen uppförts.
Den för juldagarnes publik upptagna pjesen — motsvarande
»Vermländingarne» å Stora och »Andersson, Pettersson och
Lundström» å Nya teatern — utgjordes denna gången af
»Hvetebröd och rågbröd». Arets nyårsrevy, »Opponentens
utställning», var författad af S. Kinmanson. Senast har
upptagits lustspelet »Öregrund-Östhammar», som för några
år sedan åstadkom en sådan rusning till Alindre teatern.

Herrar August Warberg och Gustaf Bergström hafva,
den förre en kortare tid, den senare större delen af spel-
året, uppträdt i åtskilliga gästroller.

»Ett val», skådespel i tre akter, svenskt original af
författaren till »Markis de la Ferrière» med flere stycken,
kommer att utgöra hufvudingrediensen i Nya teaterns nästa
nyhetsprogram. Professor Hallströms operett »Aristoteles»,
som vid samma tillfälle kommer till utförande, är af ett
visst literärt intresse, enär densammas libretto är författad
af Paul Arène och Alphonse Daudet.

En repris af Ibsens »Kongsemnerne» med herr Lind-
berg i bisp Niklas’ roll förestår å samma scen.

A Dramatiska teatern uppföres ungefar samtidigt med
tryckningen af denna uppsats en »bagatell» af herr Ernst
Imndqvist, kallad »Der satt en fogel på lindeqvist», samt
»En lektion» och »Ensam», båda af fru Alfhild Agrell.
I det förra af fru Agrells stycken, tillegnadt fru Hartman,
kommer denna att utföra en enkom för henne skrifven roll;
i det senare säges fru Hvasser komma att uppträda. Ytter-
ligare tvänne svenska original, herr Christiernssons »Under
vägbrytningen» och fru Stjernströms »Hustruu», torde snart
komma till uppförande, och Björnssons »Geografi och kär-
lek» samt Blumenthals »En droppe gift» lära ej länge låta
vänta på sig.
217

I april månad har Stora teatern att motse gästbesök
af den store italienske tragöden Ernesto Rossi, hvars gäst-
spel utgjorde en sä glänsande afslutning på förra spelaret*
Rossi kommer att uppträda i flere Shakspere-roller, der-
ibland äfven »Kung Lear», i hvilken hans utomordentliga
konstnärskap fått sitt ymnigaste och mest öfverväldigande
uttryck.
Vår qvinnofrågsliteratur och dess för-
fäktare.

KÄRLEK, Rraniatisk ^teckning ur hvardagslifvet af Bärgtora. R. Alm-
qvist & J. Wiksell, Upsala, i kommission.

REALISTER OCH IDEALISTER, tidsteckningar af Robinson. 1,2, 3.
Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell.

1.

Det händer under vissa perioder inom litteraturhistorien,
vanligen under en mellantid mellan två betydelsefullare hvar-
andra mer eller mindre skarpt motsatta epoker, då den mängd
af vigtiga frågor som fylt den ena blifvit slutbehandlade och
de som skola ge den andra stoff än ej alla fått medvetande, att
det endast är ett ämne som inspirerar alla författare, endast är
en fråga som debatteras i alla verk; vanligen då den förstkom-
mande, den närmast till hands liggande bland alla som en gång
i endrägtig samverkan skola ge den nya epoken dess egendomliga
pregel, men som trängande före de andra till en början synes
som skulle den bli den allenaherskande, den som ensam skulle
trycka sin stämpel på hela det inbrytande skedet.

En sådan ställning har nu den s. k. qvinnofrågan fått, en-
kanneligen den del deraf som rör sig om de båda könens olika
■eller lika skyldigheter och rättigheter i sedligt afseende. Man
har, när man började att se nogare på arten af de förhållanden
under hvilka föregående generationer lefde lyckliga och lugna,
tyckt sig finna, att de ej på ett lika tillfredsställande sätt fylde
det närvarandes kraf i det hänseendet, och det först och främst
just i ofvanberörda fall. Och så grep man sig an att der sträfva
till ett bättre, ja man sträfvade och sträfvar med den ifver, att
219

det nu slutligen gått derhän att det nästan är faktiskt omöjligt
att öppna en bok som vill göra anspråk på att vara modern
utan att deri finna ett inlägg i dessa svårlösta sedliglietsfrågor.
I all synnerhet är det våra literära damer som med den starka-
res ädelmod och behjertenhet ha åtagit sig värfvet att kämpa
för sina stackars medsystrars rätt. Och derom är intet annat än
godt att säga. Men det sätt hvarpå de strida är icke alltid lika
lyckligt som syftet är berömvärdt och ädelt. Det kan icke all-
tid fritagas från hvarken en viss ensidighet eller t. o. m. en
liten smula inkonseqvens.

Det första budet i den nya sedlighetskatekesen lyder så
här: Du skall icke gifta dig utan kärlek. Och förklaringen är
denna: Du skall framför allt ha kärlek i äktenskapet, ty det
är den och endast den som gör det till sedligt. Nåja, på den
grunden lära väl alla etiskt anlagda naturer numera vilja bygga.
De torde nog till och med äfven vilja besvärja den vidare ut-
läggningen deraf, att ett äktenskapligt förhållande grundadt på
ömsesidig kärlek men utan statens eller kyrkans stadfästelse är
sedligare än ett äktenskap hvari alla lagliga former,äro iakttagna
men der den ömsesidiga kärleken saknas, d. v. s. att det kan
finnas så kallade fria äktenskap som äro mera etiskt berättigade
än somliga legaliserade.

Så långt är således allt godt och väl, ja till och med längre.
Äfven då, när de moderna sedlighetsifrarne sätta upp sitt andra
"bud: Du skall icke missbruka en stackars oerfaren flickas för-
troende till att bringa henne i olycka, ty den som så gör.han
är en skurk, om han också går ostraffad af den verldsliga lagen,
så torde man opåtaldt vilja gå med dem. Men, se se’n brister
bandet. När det nu gäller att tillämpa dessa bud, att dra slut-
ledningen ur dessa premisser, då lemnar som vanligt logiken da-
merna i sticket.

Hvad är nämligen deras nästa påbud? Jo, det låter så här!
Alltså är en man som förfört en flicka skyldig att gifta sig med
henne. Men, mina damer, märka ni då icke sjelfva den glupska
inkonseqvensen i edert resonnement. Det ena ögonblicket för-
klara ni att ett äktenskap utan kärlek är liktydigt med prostitu-
tion och det andra (se fru Agrells »Dömd») fordra ni i sedlig-
hetens och moralens namn att om en man bragt en flicka i
olycka han måste gifta sig med henne, äfven sedan kärleken och
förtroendet å ömse sidor gifvit rum för hat och förakt. Tänken
så sedligt det äktenskapet skulle bli enligt edra begrepp ! Hvart
i alla tankelagars namn har der eder slutledningsförmåga eller
220

edert minne tagit vägen? Ty inte vilja väl ni predika » prostitutions-
äktenskapets» evangelium, nej mina damer, det vilja ni bestämdt intel

Och för resten, hur skulle saken gestalta sig ur rent prak-
tisk synpunkt? De libertiner ni i edra verklighetstrogna skil-
dringar framstält, de ha säkerligen ej blott förbrutit sig mot
en flicka. Hur ville ni dä rangera saken? Qvinnan i skriften,
som varit gift med sju män här i verlden, hon stod undrande och
spörjande hvilken som skulle ha rätt till henne i den andra. För
edra förförare stälde sig saken ändå kinkigare, ty de finge göra
sig den frågan redan här på jorden. Hvem skulle ha dem, den
första eller den sista af deras offer? Skulle de gifta sig med
och skilja sig från dem i ordning bokstafs- eller anciennitets-
för att »ge sina barn faderns namn», eller skulle ni vilja att de
skulle utvandra till Amerika och bli mormoner för att på så
sätt skaffa dem alla på en gång, »äktenskapets upprättelse»?
Det medlet vore åtminstone radikalt nog, hur pass sedligt det
blef från hvilken synpunkt som helst, det vill jag lemna derhän.

Men, skämt åsido, sakens vigt kräfver allvar och vördnad,
äfven om sätten att behandla den ej alltid gjort det. Om våra
välmenande och aktningsvärda qvinnofrågsvurmar ville se saken
från flere sidor än dessa och ge den andra uppslag än de hit-
tills gjorda, så skulle de säkerligen göra en god gerning utan
att sjelfva blottställa sig för åtlöje. Jag är blott åskådare af
striderna, deltager väl i dem med mina sym- eller antipatier,
men vill alls ej göra anspråk på att vara medkämpe och fack-
man der. Men för min, den utomståendes, blick synes det som
skulle man för det första dra en bra mycket mera konseqvent
konklusion ur sina premisser och fw det andra bra mycket
snarare hinna till målet för sin sträfvan, tidens uppfostran till
en human och sedlig uppfattning af mannens och qvinnans lika
yätt och lika skuld i förhållandet till hvarandra, om man i stället
för att ifra för den allena saliggörande »upprättelsen genom
äktenskap» och att syssla med det ofruktbara arbetet att predika
för libertinen eller det obehöfliga att göra honom föraktad, riktade
sin sträfvan på att förmildra domen öfver de qvinnor som blif-
vit hans offer och att upplysa dem och hjelpa dem i deras
försvar.

Det vore bestämdt vida bättre, om man kunde bringa det der-
hän, att det allmänna omdömet vore mera skonsamt mot den som
mindre felat än tvärtom, derhän att ej ett felsteg i sedligt hän-
seende som nu stängde vägen till upprättelse för qvinnan, der
ej ens upprättelse anses vara af nöden för mannen, bättre, säger
221

jag, än att sträfva dertill, att denna upprättelse skulle ske genom
en ny förnedring, ett osedligt och påtvingadt äktenskap.

Men tvärt emot att ett inslående pä denna väg vore att
hoppas ser det ut som om man blott än mera ensidigt än förut
skulle gä fram pä den väg man en gäng beträdt.

De böcker jag i dag närmast har att behandla och som
gifvit anledning till hela denna länga ingress gä bäda i det gamla
späret. Den ena predikar upprättelse genom äktenskap och den
andra visar, der den ger sig in på dessa frågor, till och med hat
mot en förfäktare af den mera rationela uppfattning jag här
ofvan uttalat. Det ser ut som om hvarken damerna sjelfva eller
deras vapendragare läst den gamla latinska sentensen: »Cujusvis
hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare».

Den första af här ofvan nämda böcker kallar sig dramatisk
teckning ur hvardagslifvet. Dess största förtjenst är väl äfven
den karaktär af verklighet, af hvardagslif som hvilar öfver de
flesta af dess situationer och hvarigenom den fördelaktigt ut-
märker sig frän sin närmast beslägtade föregångare, fru Agrells
Dömd, hvars scener synnerligast i tredje akten väl nått höjden
af fulländning i onatur och »arrangement».

Men detta är också nästan den enda förtjenst dramat i fråga
■eger, ty hvarken dess ekonomi eller dess karaktärsteckning är af
prima slag. Mot den första skulle jag framför allt vilja an-
märka den oproportionerligt länga expositionen. Om man än
till den räknar endast första akten, sä upptar den 40 sidor af
hela pjesens 96., Och dit borde för öfrigt räknas ännu mera.
Ty den konflikt som bildar kärnpunkten i dramat fins ej ens
till arten antydd i denna akt, den upptages blott af en för öfrigt
mycket ledigt gjord presentation af både hufvud- och bi-figurer.
Det är rätteligen ej förrän i andra aktens hufvudscen mellan
majorskan, Anna, Carl och farbror Göran som intrigens trådar
knytas, och en stegring i intresset inträder vid Carls ord: »Nej,
inte ens om det gälde lifvet. »

Utom det att långa exposéer frän scenen alltid bli tröttande,
så är det äfven ett fel mot alla dramatikens kompositionsregler
som ingen »konstnärlig frihet» kan motivera att låta inledningens
storlek vara sä oerhördt disproprotionerlig mot allt det öfrigas.
222

Att sedan höjdpunkten kommer i tredje akten är nog full-
komligt rätt, likaså är det en fullt riktig instinkt som ledt förf,
att göra den akten kort och koncentrerad; men sä skizzerad som
den är borde den dock ej ha blifvit, när det föregående är så
utdraget.

Bättre i tekniskt afseende är sista akten, men den åter är
otillfredsställande derutinnan att den förstås i stil med all mode-
dramatik nu skall sluta med ett stort frågetecken.

Af karaktärerna tilldrar sig naturligtvis hjeltinnan, Anna,
största intresset, men väl tecknad är hon ej. Hon är alls icke
mensklig. I sin onaturligt skarpa konseqvens och med sina nä-
stan efter lineal uppgjorda åsigter förefaller hon åtminstone mig
vida mer likna en fonograf, på hvars metallpappersremsor förfat-
tarinnans uppkonstruerade principer och reflektioner blifvit inpreg-
lade, än en ung om än aldrig så tanke- och vilje-kraftig flicka
af kött och blod.

Mera naturlig är fästmannen, Carl. Det hedrar författarin-
nans blick för verkligheten att hon låter honom, trots hans för-
hållande till Elisabet, i öfrigt framstå som och vara en hederlig
och bra karl, och icke som fru Edgren med Lagerskiöld gjort
honom till en riktig gammaldags romanskurk. Det förefaller
också som han blifvit bildad under påtaglig inverkan af Ibsens
Helmer.

Bäst äro bipersonerna, synnerligen majorskan och Ellen.
Farbror Göran är ehuru bra mindre sjelfständig, han är bestämdt
af samma familj som kamrer Milde i Räddad.

Om sjelfva tendensen i stycket, att giftermål är den enda
upprättelsen för förförelse, torde ingressen ha lemnat tillräcklig
antydan. Dock bör det påpekas att verkligen ett nytt, sundare
element här tillkommit, nämligen en fordran på barnets af äkten-
skapet oberoende rätt.

*

Sedan jag nu behandlat den senaste frukten af den mo-
derna »äktenskaps- och sedlighets-literaturen » går jag att se litet
på hvad genrens förklarade riddare på det kritiska området i
sina senaste opera lemnat oss för nötter att tugga på i så väl
det som i andra afseenden. Ty det kunna vi ju med detsamma
komma öfverens om, att det som vanligt är nötter och dertill
ganska hårdknäppta nötter signaturen Robinson bjuder på. Han
223

har nu en gång fått rykte om sig att vara vår djupsinnigaste
kritiker, och det lär han väl icke vilja släppa ifrån sig.

En aktad literaturhistoriker har på tal om Hamlet sagt att
nog är hans figur tragisk, men hvad är det mot hans kommen-
tatorers ! Med lika stort skäl kunde man här säga att nog äro
ibland Viktor Rydberg och Ibsen svårtydda och djuptänkta, men^
O Sancta Sibylla, hvad är det mot livad de bli, när signaturen
Robinson fått hålla på att tolka dem en liten stund! Det kom-
mer då så mycken visdom att flöda ur deras mun att det vore
nog för ett helt dussin filosofer, och hvarje deras minsta ord
får en inre dold betydelse, nästan lika svår för vanliga dödliga
att finna reda på som de grundidéer den tyska estetiken trollat
fram ur Shakspere. Jag vet inte hur det kommer sig, men när
jag ser en sådan der genomdjupsinnig och vördnadsvärd kommen-
tator nysta fram sentenser och visdomsord ur en författare, så
framställer sig alltid för mina ögon bilden af trollkarlen på djur-
gårdsslätten som ur munnen på sitt offer drar fram det ena me-
tertalet pappersremsor efter det andra — som han sjelf haft
förvarade i sin egen rockärm.

Utrymmet hindrar mig att taga ut och påpeka de särskilda
exemplen, men jag bara ber att få hänvisa till uppsatserna öfver
Vildanden och öfver Viktor Rydberg.

Den senare har äfven blifvit nog mycket utförd på bredden.
Den inledes nämligen med en utläggning af Faust-dikten, ett för-
farande som nästan erinrar om den lärde professorns, hvilken
skulle föreläsa öfver massage och började med kinesiska muren.
(Kineserna uppfunno massagen, Rydberg har öfversatt Faust).

I denna utläggning har signaturen Robinson för öfrigt en
tolkning af uttrycket

»Das ewig-weibliche
zieht uns hinan»,
som jag ej kan förbigå. Han förklarar det nämligen sålunda:

•»Äfven erfarenhet är uppenbarelse».

Att identifiera det evigt qvinliga med erfarenhet, fy då,
det är inte vackert af en damernas riddare, det är ju detsamma
som att ställa qvinnan blott på föreställningens ståndpunkt.

Denna åsigt leder mig emellertid, då jag jemför den med
författarens ståndpunkt i öfrigt till qvinnofrågan, öfver till en
annan egendomlighet i arbetet; det är den inhonseqvens som
stundom yppar sig der, det olika sättet att bedöma samma sak
hos olika författare.

Så klandrar t. ex. signaturen Robinson skarpt Brandes som nu
224

riktigt tycks vara hans bête noire, for att han i Florizel skildrat
ett undantag^ en anomali, en qvinna som man ytterst sällan skall
träffa på. Jag har inte så stor erfarenhet af qvinnorna att jag
kan afgöra, huruvida hon verkligen, när man tar den motivering
Brandes ger för hela hennes karaktär i betraktande, blir så rys-
ligt abnorm, men äfven antaget att så är fallet, är hon väl
mera abnorm än den fyrvaktare fru Edgren skildrat i Aurore
Bunge ? Näppeligen ! Och hvad säger författaren om honom ?
Jo, att han inte hör till de starka delarne i fru Edgrens
skildring. Men ingenstädes påpekas det onaturliga, det verkligt
anomala i hela denna figur. Och om den unga flickan i samma
författarinnas »Ett bröllop», som väl dock i onatur eller, om
man så vill, sällsynthet torde ta priset både af Florizel och fyr-
vaktaren, om henne icke ett ord af klander; hon förbigås under
tystnad. Detta ser dock nästan ut att vara mer än inkonseqvens,
det bär spår af den gamla välsignade kotterikritiken. Brandes
har inte samma uppfattning i sedlighetsfrågorna som fruntimmers-
kotteriet .här hemma, derför, »pil på’n ! »

Det är ju dock möjligt att jag misstar mig häri, ty det
fins verkligen andra bevis i författarens arbete på en inkonse-
qvens, som nog äfven kan ha varit enda orsaken till detta.

Så säger han t. ex. på sidan 73, del I, om skildringen af
det äktenskap, som framställes i »Otur», och hvilket är olyckligt
derför att qvinnan hade »månggiftesinstinkter» : »Det vore önsk-
värdt att skildringen behandlat ett sällspordt undantagsfall. Ännu,
fruktar jag dock att man ej kan säga så vara verkliga förhål-
landet, utan snarare att författaren tagit under behandling en
rätt vanlig casus ur de olyckliga äktenskapens skara». Men
tjugu sidor derefter heter det: »Det är blott undantagsvis som
en vesterländsk flicka är klent utrustad i hvad som hör till en-
giftesinstinkter ».

Hur är det nu ni vill ha det, hr Robinson, äro våra flickor
i allmänhet anlagda föi’ engifte eller för månggifte? Ty inte vill
ni väl förklara saken så att det i ena fallet är tal om en fru
och i det andra om en flicka. Frun har väl ock en gång varit
flicka, och månggiftes-instinkterna ha väl ej kommit med fru-
skapet. I så fall blefve verkligen eder uppfattning af äkten-
skapets sedliga betydelse sorglig.

Detta är nu ett exempel på inkonseqvens, ett annat ligger
nära detta. Der är det fråga om mannen.

Då säger förf., sid. 65, del I, sålunda om Theodor Wenner-
ström som han förklarar vara en engiftesnatur : »Han är långt
225

ifrån ensam. Men han tillhör och hana likar komma nog ännu
i flere mansåldrar tillhöra fåtalet. » Men sid. 94 har han verkli-
gen blifvit ensam, ty der förklaras en man med engiftesinstinkter
vara lika sällsynt som sagornas fogel Fenix, och som vi veta
var det ju just en utmärkande egenskap hos denna egendomliga
fogel att alltid vara den ende af sitt slag. Det vore verkligen
roligt att veta hvem signaturen Robinsqn anser vara denne fogel
Fenix bland de annars så förderfvade männen.

Men se så der går det, när man skall till och kritisera
efter förutfattade meningar och bara får gilla det som går efter
dem. Då drifver man sig lätt sjelf in absurdum.

Det må nu vara nog med exempel; flere kunde anföras,
men jag blefve då lätt för vidlyftig. . Jag har här haft flere an-
märkningar att rikta mot signaturen Robinson och de åsigter, han
och hans meningsfränder förfäkta. Det är dock långt ifrån min
mening att vilja underkänna de många goda egenskaper de der-
jemte besitta, det är tvärt om just derför ätt de ha sådana jag
ansett ett mera ingående påpekande af felen vara på sin plats, på
det att ej de en gång måtte komma att ta öfverhand öfver och
förqväfva förtjensterna.

Det som är förtjenstfullt i sjelfva riktningen tror jag mig
ha visat i min uppsats första del. Det som alltid skall ställa
signaturen Robinson högt bland våra kritici är hans djupa och
gedigna kunskaper och hans varma nit; egenskaper som dock
skulle stråla ännu klarare, om de ej bortskymdes af det lärda
dunklet och af en på en ensidig uppfattning af det sedliga re-
formarbetet hvilande partiskhet och inkonseqvens.

//. /. R.

Ur Dagms Krönika. VI. 2—3.

8
Fru Madeleine Bunge.

Också ett inläg-g i qvinnofrågan, egnadt »de skriftlärde
sedeförderfvarne».

Med Berta Malm gjorde herr Oscar Wijkander sitt, oss
veterligen, första inlägg i qvinnofrågan. Berta Malm är ett an-
sedt skådespel. Eörf. lär oss der att en herre, som rymt från
sin fru och sedan skaffat sig en annan, ej bör bosätta sig i
samma trakt, der för detta frun bor-, ty då händer det att båda
fruarna träffas, och som de ej vetat af hvarandras tillvaro, hän-
der det också, att öfverraskningen blir lika stor för dem som
obehaglig för den äkta mannen.

I skuggan af de kring Berta Malm uppdragna lagrarna
växte Medborgerligt förtroende upp. Detta diktverk visade att,
om en herre, som medan han hade medborgerligt förtroende,
gjorde åtskilliga fula streck, sedan ej hade förlorat detta för-
troende, så skulle han alls inte ha fortsatt med de fula strecken
— ett intyg således emot Svea rikes lag, som dock ej föran-
ledde någon ändring af den sämma.

Så ville förf, lägga sitt ord i vågskålen i qvinnofrigörelseus -
stora fråga, och han skref Qvinnofrid, som gisslade vår tids
qvinna, visande hur oqvinligt det är af ung? damei* att gå ut .
på gatorna, sedan gasen är tänd.

Och nu har Fru Madeleine Bunge ökat raden af skaldeverk.
Den har tagit oss i sträng upptuktelse, derför att vi förhärdat
våra hjertan mot så många goda lärdomar.

Här går det löst på äktenskapsfrågan på sätt som följer:

Akt. 1. Betjenten och jungfrun upplysa åskådaren om ställ-
ningar och förhållanden i herskapet Bunges hus. Som herskapet
från början till slut är så Märkligt öppenhjertigt och meddelsamt
mot betjeningen, blir det lätt för dem att hålla reda på allt som
sker och på motiven till allt som händer. Fru Bunge är kär,
227

men beklagligtvis inte i sin man utan i en annan, i lilla Axel.
Sin man kan hon inte tåla, fast han är en hygglig, ehuru väl
pratsjuk herre, som anser sitt äktenskap för en idyll. Nu reser
Axel till Paris, men hon följer med honom, lemnande man och
barn och en ansedd ställning.

Akt. 2. Herr Bunge och frn von Sperling, fruns make och
Axels moder, ha lyckats rädda skenet. Verlden misstänker ingen-
ting, ej en gång lilla Ellen, familjens engel, det förtjusande,
uppriktiga barnet, Axels tillkommande, vet af annat än att fru
Bunge reste till Paris för att trälfa sin sjuka moder.

Men i andra akten kommer Axel tillbaka hem. Axel har
allt från början uppfört sig som jordens största stackare, och
hade det varit meningen att gissla en dylik, och visa följderna af
en förvänd uppfostran, så hade typen varit väl på sin plats.
Att herr Bunge strax i pjesens början tänker högt om honom:
»Bra karaktär på pojken men öfverspänd», visar endast herr
Bunges i ögonen fallande brist på urskiljning. Axel tyckes ju
i styckets början vara kär i såväl Madeleine som i Ellen. Hans
dubbla spel är allt från början vidrigt; hade han någon heder, skulle
han väl åtminstone ej låtit Ellen tro, att hennes känsla för ho-
nom . var besvarad.

Emellertid låter han fru Madeleine enlevera sig och håller
till godo med henne i fem månader. Men då var det inte roligt
längre att leka käraste med Madeleine. Gossen ångrade sig och
vände hem, der han hade det bättre och der andra styrde för
honom, så han inte behöfde anstränga sin egen lilla tankeförmåga.

Åskådaren tror att detta skall bli den förförde ynglingens
drama, liksom vi ju ha så många dito flickors. Och det blir
sä på sätt och vis. Skall den förledde gossen gifta sig med
förledaren? Nej, aldrig i lifvet, dermed upprättas ingen mans
heder, endast en qvinnas, som råkat i ulfvagap. Och i moral-
frågor är det »difference på åtskilnad» mellan qvinnor och män.

Emellertid har fru Bunge telegraferat att äfven hon ämnar
komma hem igen. Man finner en viss öfverensstämmelse mellan
hennes uppförande och Rolf Månssons, då denne kommer med
Berta Malm till sin hemtrakt. Och skulle någon åskådare undra,
hvad i all verlden fru Bunge vill hos den man, hon rymt ifrån,
och hur hon tror sig skola bli mottagen i hans korrekta hem,
och hvarför ej makarnes skilsmessa mycket lättare kan uppgöras
utan pinsamma möten — ty det är endast och allsnast för att
få skilsmessa, hon kommer hem, ej af rädsla för att Axel skall
dragas ifrån henne, ty hon är ju säker på hans trohet och fruk-
228

tar ej ett ögonblick, att han skall svika henne — sä blir svaret,
att i så fall hade det ej blifvit någon pjes af i fyra akter och
inga debatter om äktenskapet heller.

Akt. 3. Fru Bunge vill nu skiljas för att få, gifta sig med
Axel. Men mannens kärlek till henne har nu blifvit hat. Hon har
brutit mot heder, moral, religion och hvad de franska teater-
damerna pläga bryta mot och teaterherrarne indigneras öfver.
Hade inte han —■ herr Bunge sjelf — varit så förståndig som
han var, så hade verlden fått veta af hela historien, och det hade
blifvit skandal och obehagligheter, som kunde ha skadat hans
rykte. Hon skall pinas. Till en straffanstalt inrättar han sitt
äktenskap. Har Madeleine krossat hans lycka, så vill han, den
ädle mannen, göra henne sammaledes. Han håller henne i ett
slags fängelse, der hon får träffa endast »doktorn och presten».
Skilsmessa har hon inte rättighet att söka, och han vill ingen
skilsmessa.

Axel är också bunden. »Han får inte råda öfver sig sjelf.
Ni vet hur svag han är».* »Hinner hon förvrida hans hufvud
en gång till, då är han förlorad», säger betjenten, som känner
unge herrn. Och Axels mamma svär, att han ej skall komma
inom hennes trollkrets en gång till.

Madeleine är förkrossad.

Till råga på eländet kommer Axel och spelar hög emot
henne. Han har ångrat sig och blifvit tagen till nåder, och nu
känner gossen ett inre behof att taga Madeleine i allvarlig upp-
tuktelse. Och publiken sitter med gapande mun öfver hans logik
eller snarare öfver denne ädle ynglings utomordentliga förmåga
att förfäkta hederns sak och moralens, — hvartill han ju onek-
ligen är den rätte mannen.

Han visste, att han handlade orätt, när han lät sig förföras.
Men ho?i trodde och tror fortfarande på den sjelfviska kärlekens
rätt och dess seger öfver allt. Hon är felande men hon tror
på honom, och hennes kärlek till honom är allt igenom sann och
varm och hel. Den är alls inte något sinnesrus, Madeleine är
ingen siren. Derför står han som domare öfver henne, före-
brående henne att hon satt missförstådda rättigheter högre än
»heder, samvete och tro». Det upprör den ädle Axel att hon
kan framhärda i sina åsigter, han talar om hennes förnedring,

* Som Fru Madeleine Bunge ej, då detta skrifves, har utkommit på
tryck, har granskaren antecknat de här citerade uttrycken under repre-
sentationen. Något oriktigt eller vilseledande citat finnes ej, äfven om
möjligen ett eller annat biord blifvit uteglöm dt eller omkastadt.
229

om hennes förvirrade begrepp etc. Men det är ej författarens
mening att alla dessa betecknande fraser skola döma eller gissla
Axel. Nej, det är ju han, som har rätt, oinskränkt rätt, den
åsigten är mera än tydligt understruken.

Sedan hans förakt tungt slagit ned pä henne, rusar han
sin väg, och hon faller afsvimmad till golfvet, hvilket i tredje
akten af komedierna är den vanliga signalen till ridånedhissaren.

Den fiffige Axel har också råkat Ellen, engeln, och betett
sig lika fintligt mot henne som mot Madeleine. Han bekänner
just ingenting och berättar heller ingenting, som en vanlig syn-
dare i hans kläder kunde varit dum nog att berätta. Han ger
sig i stället till att tala om »en underbar syn »(!!), han en gång
haft i en kyrka, en lång syn, der fru Bunge var med, spelande'
mörk ande och lilla Ellen sjelf var en ljuf, strålande madonna, som
snällt förlät honom hans små snedsprång. Då tycker han att han
gjort det bra, fast flickan osar katt och går sin väg efter att
ha sagt: »Madeleine, min brors hustru! — Farväl, Axel!»

I fjerde akten är hon likväl god igen. Der har herskapet
Bunge bal till firande af fruns lyckliga återkomst. Hon tvingas
göra les honneurs — mannen har hotat att eljes »skicka bort
henne». Herr Bunge har för öfrigt nu påfunnit ett lämpligt
sätt att rädda familjens heder och bli qvitt sin omoraliska hustru.
Han eklaterar förlofning mellan sin engel till syster och sin
hustrus älskare.

Nu är gossen i hamn. »Han skall resa sig, om en kärleks-
full hand räckes honom», har herr Bunge sagt, men det faller
honom aldrig ett ögonblick in att räcka handen åt sin missledda
hustru, som alls ej varit så omhuldad och skyddad som mors-
grisen Axel. Han har ju växt upp i den renaste atmosfer och
han har inte fått läsa otäcka böcker, han.

Är Madeleine inte krossad nu, så inte är det herr Bunges
fel. Sjelf står han hög och oantastlig, och hon skuffas ut i
verlden. Huruvida han äfven nu kommer att rädda skenet och
inför verlden gifva en eller annan tillfyllestgörande förklaring,
det talas inte om. ' Men efter det i rummet utanför scenen fin-
nes fullt af balgäster, inför hvilka fru Madeleine ej lär bry sig
om att uppträda vidare, så lär väl herr generalkonsuln få för-
klara inför dem att hans hustru och han skiljts åt, derför att
hon varit älskarinna åt denne unge herre, som nyss blifvit hög-
tidligen förlofvad med herr Bunges lilla engel till syster.
230

Denna intrig, som fyller ut en teaterafton, är dock ej styc-
kets hufvudsak. Ett karaktärsdrama är det heller ej, i ty att
ingen karaktärsteckning i dramat förekommer. Vi ha ju sett
dessa marionetter förut mer än en gäng — den gode Henrik
undantagen, ty denne har säkert ingen sett, troligen ej pä sce-
nen och säkerligen aldrig i lifvet. Den faste, i sitt innersta
sårade, abstrakt och storordigt resonnerande mannen — den pligt-
förgätna hustrun, som söker försvara sig med fraser — den
hvitklädda engeln, söt och oskuldsfull — den stolta gamla adels-
damen och den unge viljelöse mannen — alla få vi hälsa »väl-
komna åter — tack för senast!»

Något individuelt drag lär ingen af dem ha. Intet, som
författaren känt. Om psykologisk utveckling är ej att tala.

Nej, fru Madeleine Bunge är till för att sätta en idé under
debatt.	.

Det är om äktenskapets helgd, författaren vill tala, och det
är egentligen den moderna literaturen, han vill åt, den »usla
literatur», som vill predika sjelfviskhetens rätt gent emot lag,
pligt, moral, religion, samvete, heder m. m., m. m. och som vill
lösa heliga band, dem himlen förenat.

Och för att nå sitt mål har han brukat sin grundliga känne-
dom om den franska komedien, dess genomgående åsigter, dess
rättskipning, dess känsla af pligt, heder och moral — samt
äfven dess åsigter om qvinnan såsom upphof till allt ondt, såsom
den der bättre än mannen kan värja sig sjelf — »fast jargonen
går i alldeles motsatt riktning». Han har ur de franska kome-
dierna tagit sina figurer sådana de gå och stå, och derpå har
han skrifvit på affischen »scenen är i Stockholm», hvilket emel-
lertid är minst sagdt tvifvelaktigt, enär hela stycket igenom intet
enda svenskt drag finnes — utom ett: att dessa aktningsvärda
personer så hjertinnerligt afsky nya »riktningar» och nya idéer,
och beklaga sig öfver tidens ondska och tiden öfver hufvud
taget. Axels moder talar tydligast ut hvad hon vill, då hon
— den snälla gumman! — tycker att man borde kunna »dansa
genom lifvet med takt och nobless» — något som onekligen
vore ganska nöjsamt, blott baletten kunde bli allmän. Men
tyvärr, fortsätter hon mycket riktigt, tiden är inte sådan! Man
slänger nu hit och dit och det blir felsteg och snedsprång.

I Stockholm! Inbilla oss den som kan, att en svensk man
skulle spela den roll af teatertyrann mot sin hustru, som denne
grefve de Clermont Latour — nej, herr Bunge hette han på
affischen, och skulle ha en så len hartass gent emot sin frus
231

älskare, som han nu med god smak upphöjer till så godt som sin
egen son. Inbilla oss att Ellen skulle vuxit upp till en dylik
teateringenue, ovetande men fullkomlig för öfrigt,'— och att
Axel skulle betett sig så genomlumpet som i dessa scener, då
l’enfant prodigue kommit åter till hemmet och den gödda kalf-
ven redes till.

Och betjenten-morbrodern ! Det förundrar ingen att herskapet
Bunge gång efter annan uttrycker sin oförstälda förvåning öfver
att ha fått ett dylikt underdjur till tjensteandé, — fastän herr
Bunge naturligtvis genast kan — afsides — underrätta publiken
om att Henrik snappat upp litet vetande öfver allt, der han
dragit fram.

Denne gode Henrik är äfven styckets resonnör, har allas
förtroende, blir ej körd på dörren, talar samma svarfvade och
pointerade språk som de öfriga, har reda på Bebel och madame
de Girardin, på indianqvinnors och tigrinnors vanor, talar om
Susanne d’Ange som en gammal aktör, om Darwins ärftlighets-
teori, om »stämningar» och allt annat. Han är ibland spirituel
men ibland korkad, såsom då han funderar öfver huru, om men-
niskan komme till nordpolen, hon skulle börja göra affärer i
magnet och vrida jorden på sned — eller som när han fantiserar
om hennes nåd att »man kunde tro henne vara född af en
engel, som stått på förtrolig fot med en djefvul.»

Till Strindberg har betjenten ett horn i sidan. Han utbri-
ster till uppbyggelse för den liktänkande herr Bunge: »Nog är
det besynnerliga läror som oroa vår tid ! Man vill ha bort civili-
sationens . tusenåriga välsignelser. . . för att få som Darwins apor
nöjet klättra i trän.»

Denne tjensteånde visar nämligen allt igenom ett varmt
intresse för literaturens utveckling och en lefvande indignation.
I harmfullt aristokratiskt förakt för de nya riktningarna täflar han
med gumman von Sperling och med sjelfva generalkonsuln. De
ha alla samma rätt i att det är böckerna, som förstört Made-
leine. Men det faller dem ej ett ögonblick in att anse hennes
osjelfständighet vara en förmildrande omständighet.

Man är väldigt nyfiken att få veta hvad det egentligen är
för böcker, öfver hvilka herskapets och betjentens ädla harm
faller så förkrossande tungt. Är det Ibsen? Är det Dockhem-
met och Gengangere, som utgöra »den grumliga källan», »den
vida och beqväma täckmanteln för brott mot dygd och goda
seder?» Men om dessa arbeten yttras direkt ej ett ord, kanske
derför att de äro uppförda på kungliga teatern.
232

Det är mest franska böcker, Madeleine studerar. Hennes-
mor har skickat henne dem ifrån Paris, hon får alls inga från
Norge. Detx är således de franska tenden shock er oa? som utgöra
den usla literaturen. Madeleine är ju också parisiska allt igenom,
hon lefde i en klosterpension ända till sitt tjugonde år, steg sedan
direkte in i äktenskapet, har varit i Sverige i tre år, står således
bra nog utom svensk bildning, Och det är alltså hennes fran-
ska åsigter, som de hederliga svenskarne ha att strida emot.

Det var försigtigt af fru Bunge att vara parisiska och att
läsa så mycket franska. -Men den literärt bildade betjenten upp-
lyser i en parentes att fru Bunge, äfven »sugit i sig denna smuts-
blandade honung med svensk etikett.» Allt hvad fru Bunge till
sitt försvar yttrar, är, påstår herr Bunge, en genklang från »den
usla literaturen», från de moderna idéerna, som allesamman
predika osedlighet. Alltså seklets stora arbete utdömdt, stämp-
ladt med hån — af herr Wijkander! Men mest få fransmännen
sitta emellan. Nu dundrar visserligen herskapet —- och betjen-
ten — emot naturalismen så att äfven svenska literaturbrotts-
lingar borde darra, men satte der en fransk författarkrets på
parketten, ve dem, de skulle gå stukade bort, bryta sina pennor i
tu och klä sig i säck. Men nu få de anfallne aldrig veta af fru von
Sperlings, herr Bunges, Axels och Henriks tillvaro. Och således
är väl ingen bättring att hoppas från det hållet. Men vi kunna
bränna deras giftböcker och ställa herr Wijkander upp på den
ledigblifna platsen, der till och med han får godt utrymme.

Men skämt å sido!

Att uppträda emot en ensidighet, en öfverdrift åt det ena
eller andra hållet, det är ju fullt berättigadt, och det vore olid-
ligt, om en doktrin, den vare gammal eller ny, och den må hel-
sas med hvilket namn som helst, skulle ostörd få lägga tanke-
och yttrandefriheten i bojor. Den gamle är fullt i sin rätt, då
han säger sitt ord till och om de unge, men då han anklagar
bör han ock gifva skäl för hvad han säger. Men Madeleine
Bunge går ju på sidan om ämnet, så att det föga passar in på
våra förhållanden — just genom hufvudpersonens franska bild-
ning och genom de öfrigas totala osvenskhet i tänkesätt och
uppträdande. De ställa fru Bunge fram som typ för nutids-
qvinnan. De påstå att »det är modernt att ha en låg uppfatt-
ning af kärleken.» Bevis, herr Wijkander! Och på ett ställe
uppritas till och med »framtidens qvinna» så att Stuart Mill
skulle häpna öfver denna verkligen originella syn på den sak, han
liksom andra helgat ädla krafter åt.
233

De tongifvande i fru Bunges familj lida i allmänhet af en
älskvärd okunnighet i fråga om hvad qvinnofrigörelseus förkämpar
strä,fva till. Att få litet hum om detta, borde dock ej öfverstiga
mensklig kraft. Att hr Bunge gisslar sjelfviskheten och fordrar
mera pligtkänsla, är godt och väl, men hvad påyrka de s. k.
nya idéernas män då, alla dessa, som här bli så illa åtgångna?
Drag gerna fram offer för nya idéer, — Tolstoy har gjort det
i »Anna Karenina», fru Edgren i »I krig med samhället». Men
dessa författare borde ej nämnas här. De lära väl ej gå fria
från att räknas med ibland »de skriftlärde sedeförderfvare», mot
hvilka herr Wijkander spetsat sin penna. De och andra sede-
förderfvare ha förut visat, huru lidelsen, då ingen pligtkänsla binder
dem, drar sitt olfer i förderfvet, således precis det samma som
författaren till Madeleine Bunge här vill visa oss, men på sitt
eget sätt.

En författare får naturligtvis ej anklagas för de uttryck,
han lagt i munnen på sina figurer. De uttala sina tankar, ej
hans. Men då han tager parti så tydligt som här, ställer fram
som motsatser det goda och det onda, svingar sitt svärd öfver
det senare och ställer sig som segrare med det förra, då får han
också ursäkta, att man uppfattar hans personers samstämmande
utgjutelser såsom författarens egna tankar. Ty minst af allt är styc-
ket objektivt. —

Och då dessa tankar, som naturligtvis applåderas på teatern
af en del af publiken, medan den andra delen inte rätt vet
om det ens lönar sig att bli förargad öfver dessa utgjutelser,
framträda i form af en samling skymford, dem man förvånar
sig öfver att höra från vår kungliga teaters scen, har väl förfat-
taren aldrig hoppats att af sina granskare bli bemött med den
granlagenhet, hvars totala frånvaro hos honom sjelf han flere
gånger i stycket visar sig så stolt öfver.

Passepartout.
Fransk skådespelarkonst på Nya teatern

i Stockholm.

Några anmärkningar

af

A. Bm.

Den 25 November uppfördes for första gången på Nya
teatern i Stockholm Jules Clareties skådespel Furst Zilah. Styc-
ket är ett vanligt franskt dussinarbete och förtjenar ej någon
närmare analys*.

Deremot uppträdde vid detta tillfälle en ung debutant, fröken
H. Sjöberg, som förut rönt framgång i några operettroller, och
enligt mitt förmenande var det hennes framställning af Marsa,
den qvinliga hufvudrollen, som gjorde denna föreställning till en
bland de allra intressantaste, som man på länge sett på den svenska
scenen. I hennes framställning fans så mycket af det förträff-
liga, som kännetecknar den icke-svenska skådespelarkonsten
och som den svenska, oaktadt sin i många afseenden höga rang,
tyvärr saknar. Première-publiken tycktes också lifligt sentera detta.

Stor blef derför min förvåning, när jag följande dag fann,
att flere bland Stockholmspressens anseddaste och erfarnaste kri-
tici framstälde denna prestation visserligen såsom en, som tydde
på goda dramatiska anlag, men såsom öfver hufvud taget förfelad.

* Vi hänvisa i afseende på styckets innehåll till den af Georg Nor-
densvan författade kritik, som var införd i januarihäftet af »Dagens krö-
nika». Hvad beträffar utförandet af stycket, äro meningarna delade, mén
trogen sin vana lemnar denna tidskrift gerna plats åt nya vyer, då de
äro talangfullt framstälda. Det i hög grad intressanta ämnet förtjenar
ock väl att närmare belysas.	Red.
235

Följden blef, att den andra aftonen funnos ett femtital åskådare
på parketten, och stycket nedlades efter fyra representationer.

Utrymmet förbjuder mig att närmare yttra mig om alla kri-
tiker. Jag kan också saklöst förbigå de kritici, som ansågo, att
fröken Sjöberg saknat ledning, då man snarare kunnat klandra,
att hennes instruktör varit för minutiös i sin undervisning, —
och dem, som lade henne till last, att hon äfven lyckats som
operettsångerska och derför ej borde sträfva mot konstens höjder,
ty i sådant fall borde Madame Judie ännu i dag sjunga för kafé-
konserternas öldrickande publikum och herr Elmlund göra herr
Sjöblom lagrarna stridiga vid Stora teaterns corps-de-ballet. De
hafva ej ens gjort ett försök att förklara, hvarför de ogillade
fröken. Sjöbergs Marsa.

Deremot har en kritiker framstält några positiva grunder
för sitt klander, och det är dessa, jag skulle vilja taga till utgångs-
punkt för framställningen af mina egna åsigter i denna fråga.
Han säger :

»Oaktadt de många inropningar, med hvilka den lika talrika
som välvilliga publiken belönade gårdagens utförande af »Furst
Zilah» kunna vi svårligen finna utfallet lyckligt. Det är visser-
ligen sant, att fröken Sjöberg som Marsa hade många lyckliga
moment, särskildt i de båda sista akterna, men spelet bar så
tydliga spår af instruktionen, att framställningen fick pregeln af
någonting famlande och osäkert, som omöjliggjorde intrycket af
en sann och lefvande totalbild. Särskildt onaturliga föreföllo de
oupphörliga omkastningarna i rösten, det brådstörtade uttalandet
af somliga repliker, de tidt och ofta återkommande halfqväfda
skriken, allt effekter, hvilka vi nogsamt känna till från Paris-
scenens koryféer, men hvilka instruktören förgäfves skall söka
inplanta i den svenska dramatikens jordmån. Men allt detta
skrifva vi, som sagdt, mera på den senares än på den unga
skådespelerskans räkning. Fröken Sjöberg har i allt fall äfven
i denna roll visat, att hennes begåfning för scenen hör till de
mindre vanliga. Men det hade helt visst för henne varit bättre,
om den första rent dramatiska uppgift, hon för hufvudstadens
publik fått sig förelagd att lösa, icke varit så kräfvande, att den
måste öfverstiga hennes unga krafter.»

Som jag satt till mitt mål, att med anledning af fröken
Sjöbergs uppträdande i Furst Zilah i denna uppsats endast fram-
ställa mina åsigter om dramatisk deklamation och hvad jag anser
att man i detta afseende kan lära af hennes uppträdande, förbigår
jag här hvad den aktade kritikern talar om instruktionen, det
236

famlande och osäkra i spelet, ehuru jag äfven i detta är af annan
mening än han.

Kritikern tycks högeligen ogilla de franska »koryféernas»
oupphörliga omkastningar i rösten, brådstörtade uttal af somliga
repliker och halfqväfda skrik, hvilket allt han anser vara klander-
värda effektmedel. Nu vill jag först och främst erinra om att
detta deklamationssätt ej är karaktäristiskt för endast den franska
konsten. Vi hade förfluten vinter besök af tvänne framstående
främmande konstnärer, en italienare, signor Rossi, och en tysk,
herr van der Osten, och man behöfver ej ha så särdeles musi-
kaliskt öra för att ha märkt, att deras deklamation just i det
afvek från den på den svenska scenen vanliga, att de höjde och
sänkte rösten, ökade och minskade takten i sitt tal och excelle-
rade i egendomliga tongångar och oartikulerade ljud, hvarigenom
känslostämningarnas växling klart framträdde.

För att återgå till den franska konsten, har jag vid noggrant
och långvarigt aktgifvande på de franska skådespelarne ej kunnat
finna annat än att det nyanserade talet ej blott är koryféernas
effektmedel, utan just är det mest utmärkande för den franska
skådespelarkonsten, i det att de franska skådespelarne hufvudsak-
ligen derigenom gifva karaktär åt sina roller. Men om detta ej
skall kunna inplantas i den svenska dramatikens jordmån, kan
jag omöjligen inse, hvarför man för de svenska dramatiska arti-
sterna rekommenderar studieresor till Paris, ty om de blott skola
lära sig att apa efter de franska skådespelarnes gester och min-
spel, då anser jag att de väl onyttigt använda sina penningar.
I detta afseende kunna de få många nyttiga lärdomar af goda
cirkusclowner, och sådana finnas ju här ofta om somrarne.

Hvad jag deremot anser vara en brist i den svenska teatraliska
konsten, är det, att skådespelarne ej tillräckligt nyansera sitt tal,
det vill säga, att de ej ge det en skiftande klang, en skiftande
tonhöjd, en skiftande rytm, allteftersom tankarna och stämningarna
växla. Sant är, att vårt språk i vanlig umgängeston är högeligen
monotont; det är ju ej comme-il-faut att vara liflig, ty då är
man tillgjord eller simpel. Men skådespel bruka ju ej uteslu-
tande framställa salongs- och kafé-samtal, utan de ställa menni-
skor i allvarliga konflikter, framställa menniskor gripna af häftiga
affekter. Och det är skådespelarens uppgift att för åskådaren uppen-
bara den dramatiska karaktärens själskamp och stämningar. Visser-
ligen finnas menniskor, som kunna dölja hvad som föregår i deras
inre, men det torde ej vara skådespelarens uppgift att dölja,
utan att uppenbara de själsrörelser, som skalden tänkt sig i de
237

handlande personernas inre. I stället för att vara en ogenom-
tränglig mask bör tvärtom skådespelaren genom sitt tal och sitt
spel allsidigt belysa, göra för åskådaren begripliga och lefvande
de känslor och stämningar som finnas hos personligheterna. I
annat fall blir resultatet lika godt och intrycket detsamma, om
skådespelaren står stilla och tiger, och sufflören blott så mycket
höjer sin röst att han kan höras af publiken.

Det vore dock jämförelsevis väl om man på våra teatrar
ens finge höra verklig salongs- eller kafé-ton, ty det låge dock
någon natur i det, om än naturen ofta passades in på orätt
plats. Men, om man undantar våra största skådespelare, ty jag
talar här endast om skådespelarkonstens allmänna nivå, hvilken
nivå just bör höjas, så är det ej naturlig, färglös samtalssvenska
man får höra, utan ett entonigt, likformigt deklamerande. Och
kommer detta ej bort från den svenska scenen, kommer också
ovilkorligen vår skådespelarekonst att stanna efter det öfriga
Europas, huru mycket än vår chauvinism må sluta till ögonen
for att ej se det.

Vid närmare analys skall man finna, att våra skådespelare
vid sin deklamation öfver hufvud taget ej ha andra resurser än
att genom crescendo och diminucendo uttrycka stegringen och minsk-
ningen af samma känsla. Är en fras väl begynt, säges den från bör-
jan till slut — äfven om den räcker flere minuter — med samma
klangfärg i rösten och med samma takt. Talet ger uttryck endast åt
en affekt, väcker derför också blott en likartad stämning hos åskå-
daren. Denna samma affekt blir endast då och då intensivare,
och det enda medel för att uttrycka detta skådespelaren känner
är att någon gång tala forte eller fortissimo, låta rösten »ljunga»,
och för att totalintrycket skall bli öfverväldigande placeras detta
helst i slutet af frasen. Kommer så till, att han någon gång vid
rörande scener använder des larmes dans la voix, ett lättköpt
effektmedel, så anser han, att intet mera kan fordras af dramatisk
deklamation.

Klart är, att en dramatisk karaktär, som är stådd i utveck-
ling eller befinner sig i våldsamma konflikter, måste stå under
inflytande af växlande själsstämningar: den kastas mellan kärlek
och hat, tvekan och beslutsamhet, glädje och sorg, och då förslår
sannerligen ej ett enda tekniskt medel för att framställa allt detta.

Men liksom talet i sin helhet bör ge en spegelbild af hela
detta rika skiftande inre lif, så kan en encfo fras inrymma mot-
satta själsstämningar, men får då ej uttalas likformigt, utan måste
söka ge ett uttryck just åt själsstämningarnas växling.
238

Att med talet måla detta känslo- och stämningslifvets skif-
tande färgspel är hvad den franska skådespelarkonsten eftersträf-
var och för detta ändamål tillgriper den otaliga medel. Skåde-
spelaren nöjer sig ej med crescendo och diminuendo, ej med »les
larmes dans la voix», utan han använder accelerando och ritar-
dando, han går från det ena tonläget till det andra, han låter
klangfärgen i talet växla och så vidare, och i och med detta följer
han äfven med rösten tankarna och känslorna i alla deras skift-
ningar.

Jag tror att dessa medel, oaktadt vårt språks monotoni,
äfven kunna och böra användas i svensk deklamation, ty i annat
fall vore den svenska skådespelarkonsten beröfvad ett så väsent-
ligt medel för sin existens, att jag förmenar, att det vore bäst
att så godt först som sist stänga den dj-amatiska butiken och
förklara sig bankrutt.	•

En anmärkning, som kan framställas mot fröken Sjöbergs
deklamation i Furst Zilah, men som är af väsentligt annan natur
än dem jag nu sysselsatt mig med, är, att i hennes tal då och
då insmögo sig för det franska språket egendomliga tonfall. Detta
var ett fel, men så ursäktligt och lättförklarligt, då metoden ju
först nu pröfvats hos oss och af så ringa betydelse i jämförelse
med de resultat som vunnits i konstnärligt afseende i öfrigt.
Naturligt är att det franska språket har en helt annan oratorisk
accent än det svenska, och man får aldrig glömma, att det är
svenska man talar, men detta utesluter icke, att man, utan att
öfverskrida det svenska språkets naturliga råmärken, kan tillegna
sig det franska deklamationssättet, att, om det är rätt att skåde-
spelaren genom talet söker tolka själsstämningarnas skiftningar,
och om den franske skådespelaren gör det, och den svenske icke,
då bör den senare lära af den förre.

Emellertid är det sant, att ej alla skådespel framställa men-
niskorna i konfliktrika situationer, utan vissa stycken äro endast
uppfylda af en oskyldig marivaudage. I dessa gäller det endast
att framställa tankarnes, ej känslornas växlingar och der har de-
klamationen ej annat än att ange sprången i tankegången, så att
säga tankeantiteserna i motsats mot känsloantiteserna, och det är
sannolikt, att det just är åtskilliga af våra skådespelares otvifvel-
aktiga förmåga i detta afseende, som förskaffat den svenska skåde-
spelarkonsten dess anseende att så väl spela »fransk komedi».

Vid framställningen af svenska eller i allmänhet skandina-
viska karaktärer kan åter deklamationen ej bli så växlande som
vid framställningen af typer från lättrörligare folk, ty dels äro
239

skandinaverns känslor ej så hastigt skiftande, och dels är den
skandinaviska karaktären mer inåtvänd. Han blyges att visa sitt
inre och han döljer det derför ofta genom ett monotont tal. Dock
tror jag, att äfven i detta fall den svenske skådespelaren går för
långt i reservation. Jag tror att det ej skulle skada, om han
något mer, än hvad nu är fallet, genom nyansering hjelpte för-
fattaren att teckna individuela karaktärer.

Men nu förhåller det sig så, att det franska- dramat intar
en stor, den största platsen på vår repertoar, och då bör skåde-
spelaren ge uttryck åt de intentioner, som den främmande skalden
egt. Detta erkännes också af kritik och publik, då man säger,
att hr X. var misslyckad, emedan han ej var fransk grefve, och
att fröken Y. var bra, emedan hon var fransk cocotte. Och
för så vidt man vill erkänna, att den franske dramatiska konsten
ej är alldeles misslyckad, att den franske skådespelaren ger ett
adeqvat uttryck åt författarens mening, så undras om det ej är
af honom den svenske skådespelaren bör lära, då han fått på
sin lott att framställa franska karaktärer.

Om så ej är fallet, så måste det bli en motsägelse — och
en sådan herskar på den svenska scenen — mellan författarens
karaktär och skådespelarens framställning af denna karaktär. Om
man ej har rättighet att söka häfva denna motsägelse, då anser
jag det vara absolut nonsens att ge franska dramer på svensk
scen eller öfver hufvud att spela annat än genuint karaktäristiskt
svenska stycken.

Som de franska författarne känna sina sceniska tolkares alla
resurser och veta att deras förnämsta sträfvan och högsta ära är
att kunna framställa det inre lifvet med yttre medel, så kunna
de ställa stora anspråk på skådespelaren. Dumas, Augier, Cla-
retie och de andra fordra den sceniska framställningen som ett
supplement till det skrifna ordet. Ofta blir författarens afsigt
med karaktären fullt klart först med skådespelarens bistånd. I
mina ögon blef fröken Sjöbergs Marsa just derigenom så intres-
sant, att jag hos henne fann denna förmåga att ifylla författarens
konturer, att låta oss ana det rika känslolifvet i alla dess skif-
tande växlingar; och detta lyckades så väl för henne derför att
hon i likhet med de franska skådespelarne lät talet genom sina
nyanser ange själens olika stämningar. Då jag nu vill söka be-
lysa detta med några exempel, nödgas jag på grund af bristande
utrymme förutsätta att stycket är den bildade läsaren bekant.
Jag väljer ur andra aktens stora scen mellan Marsa och Menko,
240

der denne söker återknyta förbindelsen med henne, följande
repliker*:

J/arsa. Jag skulle älska er? Älska er? Jag trodde mig älska er,
innan jag kände er. Visste jag ens hvad lifvet var, då jag träffade er?
Jag var sjuk, trodde mig vara döende, och sedan jag förlorade mina för-
äldrar, hade jag aldrig hört ett ord af deltagande eller ömhet — annat
än från edra läppar. Ni hade förr träffat min mor hos furst Tchereteff,
och det var om henne ni talade första gången jagosåg er — ni bekla-
gade henne, ni frammanade hennes älskade minne ! Äh, ni visste så väl,
att jag aldrig hade älskat någon annan än henne ! Och när ni låtsades
beklaga henne, visste ni nog, att dét var det säkraste sättet att göra
mig rörd.

Menko. Jag svär — —

Mar sa. Jag inbillade mig då, att ni var en man med hjerta, en
man af heder — Ni! Ni! Ni kom som en tjuf, som en niding, till
mig, som var maktlös, döende, okunnig, svag — jag vär lättrogen. ömsint,
skapad att ge mitt lif åt en man, som varit värd all den djupa oegen-
nyttiga hängifvenhet jag kände inom mig. Och när jag vaknade ur dröm-
men, tillhörde jag inte mig sjelf. Och så fick jag veta — på hvad sätt?
Under en balkonversation — att Michel Menko var gift och att han
redan gifyit eller sålt sitt namn till en annan!

Menko. Marsa !

Marsa. Ja det var på en bal, sen jag kommit tillbaka från Nizza.
Ni dansade. Jag kom händelsevis att höra ett samtal mellan två herrar
— ett par wienare, jag vet inte hvilka de voro — och hvarje ord de
sade var som ett knifstygn i hjertat på mig. »Han ser bra ut, den der
Menko», sade den ene, »en ståtlig kavaljer! Är hans hustru puckelryg-
gig eller vanskaplig eller är han svartsjuk som en Othello? Man ser
aldrig till henne.» — »Hans hustru! Är han gift?» — »Ja visst, han
är gift med en Hanska, dotter till fältmarskalken. Visste ni inte det?»
Och så öfverröstades de af orkestern. Gift ! Gift ! Den man, som begått
det skändligaste af alla brott, utan att ens ha rättighet eller förmåga att
försona det!

Menko. Allt hvad ni säger är sant, Marsa! Men jag vill ge mitt
lif för att — —

Marsa. Det fins lågheter som aldrig kunna glömmas.

I dessa repliker ger fröken Sjöberg i hvarje ögonblick, i
hvarje sats, genom sin nyansering uttryck åt de olika stämningar
och affekter, som gripa henne och som kasta henne mellan hat
mot förföraren och sorg öfver sitt eget brott, förakt för hans
lögner och smärta öfver att sjelf nödgas ljuga för att ej förlora
den man, som hon tillber med den renaste kärlek. Stundom
mattas dessa skiftande själsrörelser för ett ögonblick, och hon
anger genom röstens likgiltiga tonfall sin leda vid den gamla
historien, som hon tusen, gånger berättat för sig sjelf och som hon
nu nödgas upprepa. Den får en starkare färg endast i de mo-

* Jag citerar den vid Nya Teatern använda öfversättningen.
241

ment, dâ afskyn för honom får sitt uttryck i direkta förebråelser,
sem äro så mycket bittrare, som hon i sin ensamma rufvande
sorg ej förr kunnat bryta ut emot honom.	.

Hon börjar den första repliken med orden: »Jag skulle
älska er? — Älska er?» med stark oratorisk accent på de kur-
siverade orden, hvilken uttrycker ett förakt, som snart derefter
vid orden »annat än från edra läppar» lemnar plats för minnet
af den tacksamhet, hon känt för Menko, som varit den förste	I
hon hört med deltagande tala om hennes mor. Ögonblicket derpå
qväfver tanken på hans falskhet hennes stämma, när hon staccato
och hviskande afslutar repliken med orden »visste — ni — nog
— att det var det säkraste sättet att göra mig rörd.» Hennes
sätt att, vändande sig från Menko och sakta nedsjunkande på
pianostolen, med svag, dröjande röst säga »och när jag vaknade
ur drömmen», medan meningens sista ord »tillhörde jag inte mig '
sjelf» fullständigt klanglöst och med trött hopplöshet framhviskas,
hennes citerande af balkonversationen, som slutar med »och så
öfverröstades de af orkestern», hennes plötsliga utbrott vid orden	|
»gift, gift!» och iskylan i »det fins lågheter, som aldrig kunna
glömmas», hvarmed hon af bryter Menko — allt detta är exempel
på den rika och städse skiftande nyansering, som fröken Sjöberg
ger åt snart sagdt hvarje sats.

Ännu klarare framstår detta deklamationssätt om det jem-	I
föres med fröken Björkegrens i Dumas’ skådespel Denise, som	I
samtidigt gifvits på kungl. dramatiska teatern.	I

Ehuru Dumas’ skildring af Denise är mycket konkretare och	I
i alla afseenden bättre än Clareties af Marsa, så kan det ej ne-	I
kas att fröken Björkegrens framställning af Denise ej på långt	I
när väcker samma intresse som fröken Sjöbergs af Marsa. Och	I
detta beror just på, att man ser Marsas själslif framför sig i alla	I
dess skiftande växlingar, under det att. Deniseframställningen ut-	I
märker sig för en fullständig monotoni.	I

Detta märkes i synnerhet i bekännelsescenen mellan Denise	I
och André i slutet af tredje akten. Visserligen är den ej så rik	I
på omkastningar i själsstämning, som de flesta af Marsas. scener ;	I
dock strida i Denises hjerta kärleken till André, känslan af hen-	I
nes vanära, sorgen öfver det förlorade barnet samt hatet mot	I
förföraren, och gör man sig besvär att genomläsa scenen med
tanke på, hvarest dessa olika känslor borde få ett uttryck, och .
sedan åhör framställningen på dramatiska teatern, skall man för-
vånas öfver att det hela der ger intryck endast af en i hög grad
larmoyant berättelse, med uteslutande rfen nyansen, att mot slutet

Ur Dagms Krönika. VI. 2—3.	Q
242

rösten forceras och tårarna strömma stridare. Ej ens utbrottet
mot Fernand lyckas afpressa skådespelerskan en verklig cri du
cœur, utan säges med absolut samma klangfärg i rösten som det
öfriga, endast med mer ansträngd stämma. Det hela blir endast
en målning med grått i grått, i stället för ett skiftande färgspel.

Jag erkänner att det är förenadt med alltför stora svårig-
heter att med ord fullständigt kunna akildra de båda framställ-
ningar jag här nämt, man måste sjelf höra huru replikerna i det
ena och det andra fallet framsägas för att rätt förstå mina exem-
pel. Men om jag genom dessa antydningar lyckats fästa läsarens
uppmärksamhet på nyanseringens stora betydelse för dramatisk
konst, så att han vid nästa teaterbesök verkligen ger akt på just
detta i deklamationen och sedan stadgar sitt omdöme, på det att
åtminstone en opinion om detta måtte uppstå, då anser jag mig
ha uträttat något godt med dessa rader.
Om Norges betvingande år 1814.

Ett ord till hr Winter-Hjelm
af

C. E. L*

Den mer än "O-åriga period, som förflutit sedan Norge
förenades med Sverige, har varit utmärkt genom en nästan oaf-
låtlig strid emellan de båda folken, så vidt deras skilda opinio-
ner kunnat inhemtas af tidningarna, en strid som stundom fram-
trädt äfven emellan deras regeringar och representativa försam-
lingar. Annat kunde icke heller vara att förvänta; ty lika myc-
ket ett fast och väl ordnadt statsförbund skänker sina medlemmar
frid och endrägt, lika mycket är ett löst och illa ordnadt förbund
mellan tvänne folk egnadt att skapa missämja, afund och tvedrägt.

Inom pressen har man ännu i dessa dagar erhållit talande
bevis derpå i norska Dagbladets försök att, uti en artikel, be-
tecknad »Den Svenske ædelmodighed i 1814», förvrida historiska
fakta och nedsätta svenska arméns krigsära jemte svenska folkets
mot Norge bevisade, uppoffrande välvilja. Och detta försök har,
med några få variationer, upprepats i en längre uppsats af hr
K. Winter-Hjelm, hvilken han gifvit den hånfulla titeln »Norges
så kallade »eröfring» år 1814», och hvilken fått plats i januari-
häftet af denna tidskrift.

Vi hoppas att andra författare skola taga Dagbladets upp-
sats i skärskådande; men för vår del anse vi för en pligt att
underkasta hr Winter-Hjelms artikel en alltför väl behöflig kri-
tik, som icke heller kan förefalla oss mödosam, emedan vi sällan
sett så stora och betydelsefulla påståenden grundade på så un-
derhaltiga och delvis rent af komiska argumenter.

: Naturligtvis hafva vi icke velat vägra införandet af ett bemö-
tande, från svensk sida, af den i förra häftet införda uppsatsen. Men
härmed anse vi ock diskussionen i ämnet i vår tidskrift af klippt. J2ed.
244

Såsom man redan af uppsatsens öfverskrift kan finna skall
dess ändamål vara att visa, det svenska armén icke är 1814 er-
öfrat eller, såsom förf, sedan förklarar, hade någon »utsigt att
eröfra» Norge, och, eftersom det intet mera kostar, sedan man
en gång lemnat sanningen bakom sig, skrufvar han derefter upp
sig till det hittills ohörda påståendet att Sverige och Norge voro
bada »nödda och tvungna» att ingå unionen med de vilkor, som
dervid faststäldes. Detta senare tvång skulle då,, menar förf.,
ha legat »utom krigshändelsernas gång» (förmodligen således i
diplomatiska åtgöranden).

Vi skola taga hvartdera af dessa påståenden i skärskådande.

Hvad först beträffar den militära sidan af saken, så har
förf, dervid, löjligt nog, egentligen icke annat att åberopa än ett
affekterad! och omotiveradt utrop af d. v. kronprinsen Carl Johan;
»Grif mig 40,000 man och 6 millioner, och jag skall marschera!»
För att förstå huru litet detta yttrande betyder, bör man till
en början veta att prinsen då redan hade dessa 40,000 man, näm-
ligen 30,000 inom Norge och 10,000 i reserv, samt att svenska
statsverket aldrig under något krig befunnit sig i så godt skick
som då, enär kronouppbörden inflöt med lätthet (under åren
1813—1815 påräknades i riksstaten för hvart år i medeltal
835,349 r:dr 4 sk. 5 r., men inflöto i medeltal 1,485,994, 39, 1,
hvaraf högst år 1813: 1,988,427: 16; och för samma period bestego
sig statsverkets öfverskotter till 5,976,668 r:dr allt banko), samt
större delen af krigskostnaderna i Tyskland och Danmark blifvit
bestridda med engelska subsidier. Betydliga förråder för norska
fälttåget, till värde af öfver 1 million r:dr b:ko öfverfördes också,
efter den Napoleonska kampagnens slut, från Tyskland. Stats-
sekreteraren Wirséns yttrande att penningarna skulle taga slut i
november, var således antingen en förut uppgjord fras eller af-
såg det endast kassabehållningen, i hvilken ofta råder ebb; och
det kunde desto mindre afse möjligheten att föra kriget till slut,
som staten då hade en skuld af knapt 25 millioner r:dr b:ko,
och som det icke kunnat röna minsta svårighet att genom riks-
banken, genom de allierades bistånd eller på annat sätt få lån.
Våra finanser sköttes nämligen ganska väl (år 1810 den 1 jan.
var sv. statens skuld: 22,6^5,057 r:dr 11 sk. 4 r., hvarpå under
året afbetaldes nära en half million, så att skulden den 1 jan.
1811 var endast 22,495,759 r:dr 39 sk. 11 r. b:ko), och riksbanken
med penningeväsendet befann sig i godt skick.

Härtill kommer en omständighet, som till och med vår
norske författare ej kunnat hel och hållet jäfva, den nämligen
245

att Carl Johan vid detta, såsom vid så många andra tillfäl-
len, allt för tydligt röjde sin härstamning från Gascogne, med

detta folks vana att att skära till
ansatt af sina generaler och ministrar
till de icke kunde finna skäl, måste
att, i sin af enskilda bref uppjagade

i växten, samt att han,
för en eftergifvenhet, hvar-
uppdikta omöjligheter, för
skuggrädsla, kunna i hast

rycka till sig den nya kronan. Van att se konstitutioner och
statsförbund stiftas och omgöras lika lätt som man på eller af
sig drager en rock, fann han icke heller i denna eftergifvenhet
något ondt, då han, såsom han sedermera öppet både erkände
och försökte, alltid ämnade förändra hvad man ej för tillfället
hunne väl ordna. Vi skola snart visa att dessa moraliska skäl,
men ingalunda några militära, finansiela eller rent politiska voro
de enda för honom bestämmande.

Innan vi afsluta detta ämne, böra vi tillägga, att, enligt för-
klarande af gen. Björnstjerna, som synnerligen väl kände till-
ståndet på båda sidorna, svenska armén kunnat inom 3 dagar
vara i Kristiania och den odlade delen af landet vara besatt
före november månads slut.

Vi komma nu till ett för den norske författaren karak-
täristiskt drag.

Under det att han, såsom mycket tänkvärd, återgifver den
gamla satsen om behofvet af »pengar» för krig, hvilket medel
Sverige skulle ha saknat, låtsar han icke med ett ord om till-
lämpligheten af denna sats på Norge — en förtegenhet, hvar i
hans publicistiska landsmän för öfrigt äro honom fullkomligt lika.
Han förbigår totalt, i hvilken obeskrifligt mycket gynsammare
ställning svenskarne befunno sig, i finansielt och ekonomiskt hän-
seende än norrmännen.

Redan på våren år 1813 voro den danska riksbankens
sedlar i starkt fallande, och upprättandet af en norsk bank mötte
svårigheter, emedan den lilla silfvervaluta, som fans i landet,
mer och mer försvann, då köpmännen, under en ofördelaktig han-



delsbalans
näringar,
september
kan vara
rande?»),
vid deras

måste dermed betala utländska varor. Handel och
redan då i lägervall (Aall frågade i ett memorial i

s.

å. till prins Chr. Fredrik: »Hvilken ställning

fruktansvärdare och ofördelaktigare än Norges närva-
sjönko under den långvariga blokaden alltmera, och
sida penningeväsendet. Prinsen, som i sitt och Dan-

marks intresse uppbjöd allt för att egga motståndet mot Sverige
och bland sina förnämsta mede‘1 begagnade förvillande medde-
landen om Englands sympatier och Norges egen ställning, undan-

I
246

höll den komités betänkande, som fått uppdrag att undersöka
landets finansiella ställning, till den 19 maj 1814 — två dagar
efter det konstitutionen antagits och han sjelf valts till konung.

Detta betänkande var allt annat än uppmuntrande. Utom
den utelöpande, —såsom statsskuld betraktade sedelmassan,
3,572,021 r:bd. hade prinsen utfärdat myntrepresentativer till
belopp af 1,824,925 r:bd; och nu ansågos för 10 månader (minst)
14 millionoi' r:dr ytterligare erfoderliga (i sjelfva verket blefvo
sedan 25 millioner utsläppta innan freden inträdde), under det att

.	penningevärdet alltjemt foil, så att en r:bdaler (60 skilling) gälde
blott 24 skilling och dagligen sjönk än mera, ända till 12 skilling.
I ett betänkande af den 21 maj 1814, som af Jak. Aall inlem-
nades till prinsen, heter det: »Norges sjelfständighet kan under
ett krig med Sverige näppeligen utan fosterlandets skada för-
svaras. Nekas oss mäktiga staters understöd, är föreningen med
Sverige, under en fördelaktig konstitution, att föredraga framför
fortsättningen af det olyckliga tillstånd, hvari landet nu befinnes.
Eländet har nått en grad, som jag knapt vågar beskrifva. I
synnerhet vestkusten är hemsökt af bristens fasor. Medlen att
afhjelpa denna nöd äro lika svaga som eländet stort. Penningar
fattas, som i Danmark kunna brukas som valuta, och köpare fattas
till den öfver hafvet hemförda spanmålen. Det hemkomna fartyget
omringas af tusende tiggare och få köpare. Snart har Norge
ingen valuta att sända till Danmark, snart har allmogen icke
pengar eller pengars värde till inköp af den dyrbara säden. Så-
ningstiden närmar sig, och nästan öfverallt fattas utsäde.» Vi
återkomma senare till detta ämne och Norges finanser, belysta
af Norges egna mest sakkunnige män, men öfvergå nu till hr
Winter-Hjelms oefterrättliga framställning af det s. k. kriget.

I afseende på detta har hr W. trott sig ha funnit en god
bundsförvandt i en dansk (möjligen norsk född) kapten C. T.
Sörensen, som år 1871 utgifvit en bok »Kampen om Norge»,
i hvilken han med en oförliknelig partiskhet för detta land och ,
på ett för öfrigt föga upplysande sätt skildrar händelserna — ett
förhållande, som finner sin förklaring i danskarnes naturliga för-
trytelse deröfver att vi fråntagit dem Norge.

Såsom' bevis på denna partiskhet torde vara nog att
nämna, det förf, antingen lösligen och utan alla detaljer om-
nämner eller ock helt och hållet förbigår de mångfaldiga träff-
ningar, hvari svenskarne slogo och drefvo norrmännen tillbaka
och hvarigenom de också inom 14 dagar från norska trupper
rensade nästan hela landet på denna sidan Glommen, då han
247

deremot på två sidor beskrifver de för krigets utgång alldeles
betydelselösa affärerna vid Lier- och Matram, de enda vid hviika
norrmännen hade någon framgång. Hvad Lier beträffar, erkän-
ner han, märkvärdigt nog, att norrmännen stodo bakom förskans-
ningar, men han gör svenskarnes antal dubbelt större än det
var, nämligen 2,400 i st. f. 1,200, i det han förbiser alla Gahns
detacheringar, under det att han förtiger att norrmännen der
hade 4,472 man, en nära fyra gånger större styrka. Likaledes
uppgifver han att 316 man svenskar blefvo fångne, då likväl
hela antalet både döde, sårade och saknade på svenska sidan
utgjorde 318, hvaraf 100 man på omvägar återkommo till Gahn;
och han glömmer alldeles att tala om norska förlusten, som var
öO döda, 60 sårade och 36 fångne. Naturligtvis får man icke
heller veta orsaken till missödet, som var att svenska trossåkdonen,
som för en omlastning på en farlig punkt hejdades, förorsakade
ej allenast att norrmännen kunde kringgå trossen och döda hä-
starne, utan ock att vägen blef så spärrad för artilleriet, att det
icke i rätt tid kunde agera mot norska infanteriet. Emellertid
var den bravur svenska soldaterne vid detta tillfälle ådagalade
af det slag, att den danske författaren icke kunnat helt och
hållet lemna den onämnd. En bataljon af Vesterbottens rege-
mente bröt flere gånger igenom de norska lederna, och då am-
munition för gevären började fattas, slogo svenskarne sig, under
hurrarop, igenom med 2 kanoner framför sig. Hr Sörensen för-
bigår äfven striden vid Rakkestad. Norska »kongen» hade der
haft 10,000 man, men då Vegesack med 5,000 svenskar närmade
sig, slog han till reträtt. Emellertid voro 3,000 man qvarlem-
nade, hvilka upprifvit bron öfver floden och i en fördelaktig
ställning skulle med 4 kanoner försvara sig. Öfvergången for-
cerades likväl (enligt Götlin) och norrmännen, som anföllos med
bajonetten, tillbakadrefvos och förföljdes med sådan hastighet, att
de måste qvarlemna en krutvagn och med största Aöda bergade
sina kanoner. Om denna och dylika långt större och mera
följdrika strider än de af honom vidlyftigt omförmälda hafva
hvarken Sörensen eller hans norska vänner ett ord att säga.

Hvilken sakkunskap och urskiljning som utmärker denne
krigshistoriker, hvilken nu af norrmännen så flitigt åberopas, kan
ses af följande klassiska uttalanden. »En fienden underlägsen
här kan aldrig segra utan genom att begagna offensiven, och ett
klippland, såsom de delar af Norge, hvarom här talas, kan öf-
ver hufvud taget alls icke försvaras defensivt (!) Endast genom
att vika för fiendens massangrepp, men kasta sig öfver hvarje
248	,

skild fiendtlig afdelning, kunde fördelen af terrängens beskaffenhet
blifva å norrmännens sida. Denna åsigt, som hade funnit uttryck i
Seijerstedts försvarsplan, medförde att fienden måste fâ lof att tränga
ett stycke in i landet, innan försvaret kunde utveckla sin kraft.»

I förbigående vilja vi här anmärka, att hr Winter-Hjelms
öfversättning i tidskriften icke är samvetsgrann. Då Sörensen
säger: »Det var endog förudseeligt, at Christiania kunde komma
i fjendens hænder; men derved vilde intet være tabt, naar kon-
gen, folket og hæren holdt ud», så öfversätter hr W. ordet »naar»,
med då, i st. f. med om; och likaledes i en följande tirad: »maatte
love de Norske seir», ordet maatte med måste, i st. f. borde.

Ett annat kostligt bevis på Sörensens militäriska skarp-
sinne, som tillika på det tydligaste visar hans partiskhet, är det
likaledes af hr W. åberopade slutomdömet: »Betrakta vi hvad
som hittills skett, finna vi att svenskarne hade öfverraskat norr-
männen (som dock haft minst ett år att bereda sig på striden),
men att de, när intagningen af Fredrikstad undantages —■ och
med den var det sin egen sak (hvilken sak annat än den att
norrmännen ej kunde hålla fästningen, utan efter knapt 3 tim-
mars beskjutning kapitulerade) — ej hade vunnit seger eller
troféer (kanoner och fanor m. m. de äro väl troféer, och att
alltjemt fördrifva fienden från fördelaktiga positioner plägar anses
vara seger nog). Deremot hade Carl Johan sett norrmännen
hastigt samla sig, blifva synliga och gå (!), och för honom, den
gamle och försigtige marskalken, voro kommando och beräkning
hos motståndaren egenskaper, som i hans ögon gjorde den fiendt-
liga hären mera fruktad, än om den hänsynslöst störtat sig i el-
den och förblödt i strider, hvilka öfverstego dess krafter. Der-
till beredde honom redan Fredrikstens belägring ett hårdt arbete» (?)
— (hvilken fästning efter en kort beskjutning var nära att kapi-
tulera då densamma, såsom oeftergifligt vilkor för vapenhvilan,
måste till svenskarne uppgifvas).

Det är i sanning något lika nytt som genialiskt af en
krigshistoriker och hans små eftersägare att anse det imponerande
för en gammal fältherre att några trupper »blifva synliga och
gå». Vi trodde annars att man gör större effekt, om man, efter
att hafva »blifvit synlig», stannar och slåss. Nu läto norrmän-
nen, så snart de syntes till, sig i allmänhet förjagas från den
ena, stundom väl befästade, positionen, efter den andra. »Kom-
mando och beräkning» var just hvad som saknades hos norska
arméns odugliga öfverbefäl. Den s. k. kungen hade alldeles
tappat hufvudet, var rädd och obeslutsam; och när han gifvit
249

en ordre om anfall, sâsoni t. ex. vid Tistedalen, sâ reste bans
generaler långa vägar från ocb till hvarandra för att rådpläga,
hvilket slutade med att man bad kungen återtaga en ordre, som,
efter hvad Sörensen sjelf säger, kunnat med lätthet utföras.
Fälttågsplanen var af Seijerstedt uppgjord efter böcker och grun-
dad på förutsättningar, som slogo fel. Från det att svenskarne
bröto in blef Chr. Fredrik ängslig och önskade sig lång väg,
hvarför han också städse var benägen för reträtt. Dessutom
voro magasinerna nästan tömda och ammunition började tryta.
Vi våga ej upptaga utrymmet med flera bevis på den norska
krigföringens verkliga beskaffenhet och omöjligheten för armén
och landet att försvara sig. Man behöfver, för att förstå detta
allt, blott läsa Chr. Fredriks afsked till folket. Hvarför har
hvarken hr Sörensen eller hr Winter-Hjelm upptagit detta? Må
man försöka att bestrida sanningen deraf, då han säger: »Enhvar
som opartiskt vill väga fiendens stridskrafter mot våra, skall
inse att norska armén snart nödvändigt måste inskränkas till
försvarskriget; och med förråd för få veckor (!), blef dess ställ-
ning dubbelt beroende af fiendens företag. Det stod i hans
makt antingen att lemna oss oangripne — då skulle armén om-
sider af sig sjelf ha upplöst sig — eller ock med öfvermakt
forcera Glommen, norr om Christiania, och att tillika genom
landsatta trupper afskära oss från våra magasiner. Kringgången
hade armén då måst bana sig väg till fjellen, men största delen
deraf skulle oundgängligen ha varit uppoffrad.

Kunniga krigare skola icke kunna neka att denna ställ-
ning bjöd att icke lättsinnigt afstå de anbud om vapenstillestånd
som gjordes ; detta var för ögonblicket arméns räddning (!), och
som sådan må dess i sig sjelf hårda vilkor betraktas».*

Efter att hafva läst denna öppna bekännelse, och huru
prinsen slutligen förklarar att, »om detta rike skulle länge för-
söka att strida med egna krafter, då vore dess tmdergång viss»,
kan man icke utan harm och löje läsa Sörensens af hr W. med
kursiv stil återgifna ord : »Carl Johan 'Såg framför sig ett långt
allvarligt krig, hvilket han dessutom ej kunde föra igenom med egna
trupper, och- hjelptrupperna voro ännu ej på väg.» Detta snack
upprepar hr W., för bättre minnes skull, ännu en gång, sid. 33.

* Biskop Pavel skref den 18 aug. 1814: »Måhända har de
norske anförarnes feghet och obeslutsamhet blott för ögonblicket påskyn-
dat katastrofen och — — den var ett redskap att rädda många menniskors
lif, som eljest skulle blifvit (jagnlöst uppoffrade för en idé, som aldrig
skulle, aldrig kunde realiseras». Sch. B. IX. 37.
250

Lika sanningslöst är deras påstående: »Då beslöt han sig
för första gången att — utan att beröra Kieltraktaten — er-
bjuda vapenhvila och försoning å grundlaget af Norges erkännande
såsom en sjelfständig och med Sverige lika berättigad (?) stat».

Detta grundlösa påstående sammanhänger med det, som hr
Winter-Hjelm sökt använda till hufvudargument för sin dumdri-
stiga sats, att äfven svenskarne skulle varit »nödde ochtvungne»
att ingå på de n. v. fö reningsvilkoren. Han menar att Berna-
dottes samtal med Orlow den 21 juli bevisar att svenskarne då
afböjde hvad de den 7 augusti antogo, hvilket skulle härrört af
något slags förtviflan om omöjligheten att kufva Norge, en för-
tviflan som är fullkomligt uppdiktad, men deremot på norska
• sidan var verklig, såsom en af deras mest sakkunnige män

i oktober 1814 vitnade.

Ordföranden i den för undersök-

ning af Norges tillstånd af 1814 års urtima storting nedsatta
komité, kapten Motzfeldt, skrifver den 16 okt. i sin dagbok:
»Komitén arbetade i dag på att undersöka rikets tillstånd. Det
är i det hela mycket dåligt. Trupperna äro spridda, så att fien-
den bestämdt sknlle kunna tränga fram mycket långt, innan han
kunde möta motstånd. Munderingssaker fattas. Proviant är väl
i magasinerna för c:a 3 månader; men det mesta ligger i Chri-
stiania och Drammen, som absolut straxt skulle blifva tagna,
och transporteringen .härifrån är nästan omöjlig i detta bestialiska
före. Der transporteras visserligen dagligen, men det förslår
nästan intet. Penningeväsendet, som visserligen icke borde af-
skräcka oss, om vi annars kunde strida, är dock mycket dåligt,
och oerhörda summor skola månadtligen fordras till krigets fort-
sättning.» Och vidare under den 17 oktober: »Vår sjödefen-
sion är mycket liten i förhållande till den svenska. Men allt
kunde ändå öfvervinnas, om der vore enighet och sinne för
tappert motstånd hos nationen öfverallt. Men detta är ej hän-
delsen. I synnerhet är hos armén en dålig anda (fæl aand) ;
likgiltighet för saken, och en temlig grad af insubordination her-
skar i många corpser».

Den 19 oktober framlades i stortinget af en norsk militär
en tillitsfull försvarsplan, om hvilken Motzfeldt s. d. skrifver:
»Han tager ej nog hänsyn till provianteringen och på hvad del
af landet som skulle uppoffras för det första för denna kamp.
Dock, allt detta måtte nu så vara — men han räknar på arméns
ordning och mod, och tyvärr, det ser dermed underligt nog ut».
Den nämnda komitén kom till samma resultat som dess ordförande.

Bekant är äfven att 500 man af Aggerhus regemente, an-
251

förde af 4 underofficerare, kommo till svenska förposterna och
aflemnade sina vapen.

Med en sådan armé, en rädd och hufvudlös öfverbefal-
hafvare, utan penningar och förråder, låtsar hr W. sig likväl tro
»att med Sverige ensamt kunde Norge kämpa, med hopp om
framgång!» »Det egentliga kriget», hvarom han talar, skulle för-
modligen börja när trupperna, af brist, såsom Chr. Fredrik, sade,
upplöst sig sjelfve, och då svenskarne redan innehade fästningarna!

Och detta kronprinsens hetsiga samtal med Orlow, hvilket
aldrig kan utgöra en statshandling och dessutom icke är autentiskt,
då ingen af de deri deltagande bekräftat det, utvisar intet annat än
att C. Johan, förbittrad på Orlow, såsom en lismare, den der
på smygvägar ville uppvigla norrmännen i ryskt intresse, gäcka-
des med honom, att han, en ryss, ville tala till förmån för en
konstitution i Norge; och då hr W. vill taga detta efter hör-
sägen upptecknade yttrande såsom kungsord, ehuru det strider
emot hvad officiella proklamationer m. m. både straxt förut och
efteråt innehålla, så måste hr W. också antaga såsom lika till-
förlitligt Carl Johans yttrande i samma samtal, att han skulle
ensam föra kriget till slut, om också hans bundsförvandter ne-
kade sitt biträde, hvilket yttrande vederlägger det förut af hr
W. citerade om behofvet af 40,000 man etc. Hela kronprinsens
tal visar blott två saker, den ena harm öfver Orlows dubbelhet
och den andra den kraftigaste beslutsamhet. Att rär uppfattning,
det kronprinsen då, såsom förut, ej ville något införlifvande, är
den rätta, inses tillräckligt deraf ätt kronprinsen, dagen förut den
20 Juli, tillskrifvit Chr. Fredrik ett bref, hvari han säger: »Ko-
nungen, min suverän, är färdig att bevilja denna aktningsvärda
nation /ån^^ utöfcer hvad den skulle kunna förnuftigtvis begära».
På samma sätt hade han tre dagar förut, i sin kungörelse till
norska folket den 17 juli, »tillbjudit dem sjelfständighet, frihet

och försäkring af alla deras rättigheter».

Hr W. söker, lika

med hans landsmän i allmänhet, vända allt efter sina syften;
men denna slughet båtar föga, då man deremot sätter sanningens
enkla och lugna ljus. I sin sträfvan att fingera ett »återtåg
för Sverige från Kieltraktaten», citerar han några ord ur Carl
13:s proklamation den 10 juli, hvilka skulle innehålla ungefär
detsamma som proklamationen den 8 februari, nämligen att kun-
gen af Danmark »ålagt norrmännen att ingå med oss och sven-
ska kronan samma förpligtelser, som bundit dem till danska mo-
narkien»; men han förtiger alldeles att, likasom proklamationen
af den 8 februari, innehöll att »de mest ansedde mäns insig-
ter skulle påkallas, för att förelägga konungen förslaget till en
statsförfattning, lämpad efter edra behof», så innehöll proklama-
tionen den 10 juli, att norska ständerna skulle sammankallas att
öfverlägga om en grundlag, till beredande af landets framtida
väl».* Det löjliga är att hr W., förgätande den gyllne regeln
att man vid dylika frestelser bör vara minnesgod, i slutet af
sin dråpliga advokatyr sjelf omtalar att Carl 13:de den 8 febr,
lofvat att »oktrojera (hvilket är ett oriktigt uttryck) något slags
författning, lämpad eftei’ edert behof», sedan han förut på flera
sidor sökt visa att svenska regeringen ända till augusti blott ville
ett införlifvande.

Vi kunde för öfrigt förtälja hr W. att detta onödiga och
okloka bortskänkande af Sveriges rättigheter och fördelar daterar
sig från vida längre tid tillbaka än från 1814, nämligen redan
från 1810, då vissa ansedde svenskar, med den malplacerade
ridderlighet eller högsinthet, som så ofta skadat oss, vunno Carl
Johan föi’ den idé om Norges sjelfständighet, som sedan blifvit
för Sverige så olycksdiger. Det bör dock till deras heder sägas,
att de då aldrig tänkte sig en så på alla föreningsband blottad
union som han sedan tillvägabragte.

Sedan vi nu så tydligt det oss tillmätta utrymme medgif-
vit visat ohållbarheten så väl af hr W:s insinuation, mera än
påstående, om krigshändelsernas inflytande på Carl Johans poli-
tik, som hans tal om Sveriges finansiela trångmål skola vi äfven
i korthet bemöta ett från norska sidan alltid med förkärlek
framhållet yrkande, att det skulle varit garantimakternas hållning,
jemte det osäkra tillståndet i Europa, som tvingat både Sverige
och Norge att taga hvad som erbjöds.

Bland alla de fyra makter som garanterat Sverige Norges
besittning, var det allenast England, till hvilken norska regerin-
gen kunde sätta sitt hopp; men ehuru det första engelska sände-
budet, Morier, möjligen för att göra sig behaglig för norrmännen
och sålunda lättare få upplysningar, sades uppmuntra detta hopp,
visade detsamma sig snart bedrägligt. Det var emellertid alltid
ett halmstrå, vid hvilket den danske prinsen kunde haka sig
fast, och deri vai’ han så ifrig, att han skickade två särskilda
sändebud och äfven en deputation till de förmenta gynnarne.
Men Carsten Anker blef bysatt för en gammal skuld; Peder

Äfven i Wetterstedts betänkande af den 16 januari 1814 före-
slås att norrmännen skulle få »konstitutionell frihet och egen beskatt-
ningsrätt». Se Sch. B. IX. 57.
Anker hck ett afgiordt nej, och deputationen, som, trots ett
deremot riktadt förbud, lyckats komma in i London, blef helt
skymfligt arresterad och förvisad frän landet. Engelska ministèren
stod fast vid sina förbindelser, Orlows små intriger kunde icke
rubba czarens vänskap för Sverige, och de andra båda makterna
voro lika bestämda.

Allt det tal, som norrmännen både då och sedermera fört
om faran för Sverige af en ändring i åsigter hos de allierade är
idel löst prat, utan sannt innehåll, likasom deras påstående om
kronprinsens och Sveriges rädsla för det svåra motstånd, som
Norge skulle göra. Detta veta de också ganska väl, fastän
det ligger i deras intresse att skjuta dessa påståenden fram-
för sig till stöd för sina anspråk på en likställighet i rättigheter
för hvilken de icke vilja åtaga sig motsvarande skyldigheter.
Nej, grunden till kronprinsens médgörlighet var af helt annan art.

Carl Johan, som i följd af sin endast åt militärlifvet eg-
nade uppfostran, saknade nödiga statsmannainsigter, såg icke nå-
gon fara i upprättandet af ett statsförbund, i stället för en hel-
stat, då detsamma i allt fall hade ett enda öfverhufvud, som,
efter den erfarenhet napoleonska tiden gifvit honom, kunde, när
han så funne för godt, omgöra sakerna. Derjemte hade han,
sedan unga år, en viss sympati för frihet och nationalitetens
rätt; han kände sig bunden af de löften och proklamationer,
som straxt efter Kielfreden afgifvits angående Norges konsti-
tutionella frihet, och framför allt lät han uppskrämma sig af få-
kunniga vänners intalanden om faran af ett omslag vid Wien-
kongressen till förmån för konungen af Danmark (således icke
till förmån för Norge), och emot honom, uppkomlingen, samt af
en hvälfning i Sverige, der Prins Christian en tid hoppades
blifva tronföljare, med Norge till hemgift. Personer, som lida af
en sådan skuggrädsla, som den hvarigenom Carl Johan och, efter
hvad man påstår, äfven andra af hans ätt utmärkt sig, hafva icke
behof af någon faktisk grund eller något visst mera gällande
motiv för sin fruktan; några bref från ett par gamla fruntim-
mer (såsom t. ex. fruarna Staël och Pappenheim) som tala till
den personliga känslan och göra sig vigtiga medelst förtroliga
upplysningar, som kanske innefatta idel fantasier, kunna i en
orolig tidpunkt väga mera än de mest välgrundade skäl och be-
tänkligheter. Carl Johan var tyvärr icke svensk, och han led-
des ofta i sina handlingar af egoism. Besittningen af en sär-
skild hrona torde väl ha tilltalat honom mera än svenska statens
förstärkande med ett norskt lydland, och han afslog också det
254

ioförlifvande med Sverige af Throndhiems län, som blef honom
af österrikiska sändebudet föreslaget. Dette län innefattade lik-
väl då till arealen ungefär halfva Norge, och om han beslutat
sig för detta förslag, som med lätthet kunnat realiseras, hade
vinsten deraf för Sverige varit ojemförligt mycket större än den
af den bedröfligt illa organiserade föreningen med hela Norge.

Efter de faktiska bevis vi nu framlagt, torde det för hvarje
opartisk läsare vara klart att allt hi- Winter-Hjelms ordande om
Norges förmåga att motstå svenska vapnen år 1814 samt om nöd-
tvånget för Sverige att, likasom Norge, antaga hvilka vilkor som
helst m. m. är grundfalskt. Det är icke så man skrifver en
historia, hvars alla detaljer så lätt kunna kontrolleras; och det
är en tillfredsställelse att kunna säga, det icke alla norrmän (se
t. ex. Dunker, Aall och Blom) tro sig kunna med dylikt tomt
skryt affärda denna vigtiga tidpunkt eller anse sig frikallade från
alla förbindelser och all tacksamhetsskuld till svenskarne.

Ingen förtänker våra grannar att de finna det oangenämt
att nödgas erkänna, huru de år 1814 lågo under både i militäriskt
afseende och i materiella resurser; men då deras folknumerär
förhöll sig till Sveriges såsom 1 till 3, ligger deruti ingen skam;
och det är dem långt mindre värdigt att förvrida historien, för
att kunna frigöra sig från förpligtelser, som hvarje annan nation
skulle frivilligt erkänna och åtaga sig.

Hr W. söker bestrida en annan svensk författares yttrande
att det var först när allt motstånd vidare syntes omöjligt, som
stortinget antog föreningen, förmenande detsamma blott vara,
»delvis sanning, för så vidt det angår personalunionen, och ej
sanning med afseende å vilkoren». ^len allt detta är falskt, så-
som hvar och en vet, och förf, behöfver, för att inse detta, blott
erinra sig att, sedan de svenska kommissarierne framlagt sina for-
dringar och förslag, hvilka innehöllo föreningens vilkor, så motsatte
sig stortingets flertal, i följd af sin okunnighet om landets tillstånd
och sin ovilja mot Sverige, föreningen ända till dess Carl Johan
kategoriskt förklarade att, om de icke den 20 Oktober, sista stille-
ståndsdagen, hade antagit föreningen, skulle han återkalla den
hemtågande svenska armén. Det var således påminnelsen om
denna armé och det än mera än förut »ödeläggande krig», vid
uttömda hjelpkällor, såsom Treschow erinrade, som bragte norr-
männen till att den föreskrifna dagen antaga föreningen. Man
behöfver också blott läsa den norska grundlagen och riksakten,
för att inse, huru, trots den sällsporda eftergifvenhet från Sverige,
som deri röjes, detta senares öfvermakt och principala ställning
255

på tillräckligt många ställen framlyser, för att ej kunna miss-
kännas.

Redan l:sta § i dessa båda föreningsfördrag visar, huru
falskt detta oaflåtligen upprepade tal om Norges jemlikhet är;
ty den säger blott att »Norge skall vara ett fritt och sjelfständigt
rike, som ej kan delas eller afhändas, förenadt med Sverige un-
der en konung». Orden »inbördes likhet» eller »inbördes jemlik-
het» genomdrefs först i komité för slag en af 1839 och 1865, ehuru
de svenska ledamöterne, oaktadt sin efterlåtenhet i öfrigt, ej gingo
in på att införa orden »fullkomlig» jemlikhet, och det stannade,
som vi veta, vid förslagen, då norska stortinget hade nog svagt
omdöme, för att icke inse de stora fördelar framför det när-
varande tillståndet som samma förslag för Norge sjelft inneburo.
Dertill kommo i nämda föreningsfördrag många andra punkter,
som motsade denna jemlikhet, såsom bäst visar sig af norrmän-
nens idkeliga sträfvanden att få desamma ändrade.

Detta senare synes dem och hr W. vara en småsak, och han
har tydligen den egendomliga åsigt att »sättet, på hvilket unionen
blef till är af vigt för bedömandet af Sveriges och Norges anspråk».
Af en sådan uppfattning borde vi svenskar, som betvingat Norge,
naturligtvis hafva fördel ; men sjelfva grundsatsen håller ej stånd,
emedan ett kontrakt är ett kontrakt, huru det än tillkommit, och
det är oss oförklarligt, huru norrmännen kunna tilltro oss så
ringa urskiljning och huru de sjelfve kunna vilja förråda sådan
brist derpå att de kunna framträda med så besynnerliga satser,
jemte sådana anspråk på ensidigt upphäfvande af kontraktsvilko-
ren, som de nu, likasom förut, uppstält.

Norrmännen hafva från början misstagit sig om rätta vägen
att bereda sig en varaktigt god ställning i unionen och denna en
god framtid. I stället för att, genom broderligt tillmötesgående
och villigt åtagande af förpligtelser, som de i allt fall icke kunna
förneka, söka försona svenskarne med de förluster och uppoff-
ringar de måst vidkännas för och genom denna förening, hafva
de satt hela sin ära och fördel uti att, genom unionskonungarne,
bereda sig en »likställighet», hvars förutsättningar de sakna och
hvars vilkor de ej vilja underkasta sig, samt förmåner, som
skolat köpas på vår bekostnad. Fullföljandet af detta system
skall leda till unionens upplösning; och huruvida detta oundvik-
liga, men säkerligen icke förväntade, resultat af deras sträfvan-
den kan blifva för Norge lyckligt, öfverlemna vi åt dem sjelfva
att bedöma.
Till frågan om Norges underkufvande.

Ett utländskt arkivvitnesbörd. *

(Ur Talleyrands diplomatiska korrespondens.)

Stockholm den 4 oktoker 1814.

Ers Höghet!

Då jag på min resa passerade Köpenhamn, hade markis de
Bonnay godheten säga mig, att han meddelat ers höghet alla
upplysningar, som kommit till hans kännedom rörande de hän-
delser, hvartill kriget i Norge gifvit anledning ända till tiden för

våi^t sammanträffande.

Sedan dess har ingenting händt; arméerna

hafva åter förlagts i sina respektiva kantoneringsqvarter. Deras
närvaro, icke mindre än det uppenbarligen fåfänga i ett partielt
motstånd, har stäfjat återstoden af den jäsning, som tycktes vilja
ge sig luft på några punkter i Norge. Man har sysselsatt sig
med att sammankalla ledamöterna af. riksdagen, hvars öppnande
är utsatt till den 7 d:s och efter all sannolikhet kommer prins
Kristian att vid första sammanträdet i ständernas händer nedlägga
den myndighet, han emottagit af nationen. Man tror, att han
omedelbart derefter ämnar afresa till Danmark. Från det ögon-
blicket kommer riksdagen att betraktas som svensk riksdag.
Alldenstund konungen redan godkänt den af riksförsamlingen i
Eidsvold upprättade konstitutionen, kan det endast blifva frågan
om att underkasta densamma de modifikationer, som händelserna
giort nödvändiga. Man väntar sig föga motstånd å norrmännens

* Under arkivstudier i Paris förliden sommar tog (Undertecknad en
afskrift af originalet till ofvanstående högst märkliga och intressanta bref,
från franske ambassadören i Stockholm, hr de Rumigny, till den kanske
ryktbaraste af alla diplomater, furst Talleyrand.

Dag. Kr:s utg.
257

sida; pâ samma gâng gifver valet af svenska kommissarier och
svenske kronprinsens nära granskap, som sätter honom i stånd
att snabbare utfärda sina order, vid handen att denna angelägenhet
kommer att se sin afslutning instundande december månad och
att konungen vid denna tid skall erkännas af sina nya undersåtar.

De svenska kommissarierna äro: af Wetterstedt, hofkansler;
han kom från Paris och begaf sig direkt till Norge utan att
passera Stockholm. Han är känd af ers höghet. Baron Bosen-
blad, f. d. statsråd, en man, som är grundligt hemmastadd i
rikets förvaltning.

Wirsén, statssekreterare, har mycket sysselsatt sig med
Sveriges finanser.	.

Hans Järta; landshöfding öfver Dalarne; en person, som
på mycket hedrande sätt uppträdt vid de senaste riksdagarne och
hvars anseende är allmänt.	.

Man tror att äfven generalmajor Björnstjerna kommer att
få räkna sig till dem. Det är han, som undertecknade konven-
tionen i Moss och som vid de första oroligheterna skickades för
att lugna dem. Han har sedan dess icke lemnat Norge och
åtnjuter kronprinsens förtroende.

Skulle man möta motstånd, väntas detta endast af innevå-
narne i Trondhjems och kanske äfven i Bergens stift. Befolk-
ningen i södra delen af Norge, hvilken till största delen utgöres
af köpmän och förmöget folk, har ända från första stunden visat
benägenhet för underkastelse i afsigt att få behålla sina tillhö-
righeter. Med folket norrut förhåller det sig annorlunda; vant
vid ett enkelt och ensligt lif bland bergen, har det ingenting att
förlora och har .förblifvit starkt intaget af det hat, det sedan
långt tillbaka närde mot sina grannar. Tanken på en förändring
har skrämt det och det lade snart i dagen sin afsigt att ej låna
sig dertill. Man har anledning att tro, det de utländska köp-
männen, som etablerat sig i städerna, hafva deltagit i den oppo-
sition folket visat; men dessa trakters läge och den fullkomliga
bristen på lifsförnödenheter och resurser af alla slag, hvartill
innevånarne lätt skulle bringas, förbjuda hvarje tanke på mot-
stånd. Man kan sålunda betrakta Norge icke endast såsom
eröfradt, utan till och med såsom nästan fullständigt under kufvadt*
Strax efter riksdagens afslutande i Norge skall en sådan sam-

* Kursiveringen af undertecknad.

»On doit donc regarder la Norvège non seulement comme conquise
mais même comme presque entièrement soumise.»

Dag. Kr:s utg.

10

Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.
258	'	•

inankallas i Sverige för att bestämma de båda landens ömsesi-
diga förhållanden och för att, om man så får säga, sammansmälta
deras intressen.	-

Prins Kristian har helt och hållet förlorat det inflytande
han förvärfvat sig öfver norrmännen; de som ännu förblifva ho-
nom tillgifna anse sig tvungna att såsom skulden till hans svag-
het och overksamhet i de sista ögonblicken framhålla några
beskyllningar, för orimliga att kunna vederläggas. De gå ända
derhän att säga, att orsakerna bero af gift och de åberopa såsom
bevis derpå hans helsotillstånd. Enligt trovärdigaste omdöme
öfversteg företaget prins Kristians krafter och de resurser Norge
hade att ställa mot Sverige, och dessutom lyssnade man endast
till första ingifvelscn utan att komma öfverens om någon mogen
och förnuftig plan och utan att taga några mått och steg för
att åtminstone till regntiden fördröja sina fienders framtågande,
då kriget hade uppskjutits ett år. Det vill synas, som om norr-
männen väntade sig utländskt bistånd och de kalla än i dag
sin sak alla europeiska staters.

Detta krig var genomgående populärt i Sverige. Armén
hängaf sig deråt af ett slags ofrivillig ingifvelse; enligt militä-
rernas berättelser gjorde den marscher och verkstälde öfvergångar
af berg, som man aldrig skulle hafva trott vara värda att för-
sökas. Dessa framgångar ha öfverskridit alla förväntningar. Man
sysselsätter sig redan i tankarne med det inflytande denna till-
växt i område och kustutsträckning skall gifva Sverige både till
lands och sjös, isynnerhet under förutsättningen, som man icke
håller för osannolik, att krig utbröte i Europa inom få år. Jag
tror mig veta, att kronprinsen icke är främmande för dessa
tankar.

Ers höghet inser tvifvelsutan till hvilken grad resultatet af
kriget i Norge vändt sig till kronprinsens personliga fördel och
hvilket nytt inflytande han förvärfvat öfver dess innevånares sin-
nen. Lika tydligt inser ni nog också till hvilken punkt detta
nya resultat upphetsar det hat, som existerar mellan danskar och
svenskar. Man kan icke annat än häpna, då man sätter foten
inom någon af dessa båda stater; denna känsla visar sig hos
danskarne med förtviflans hela bitterhet; hos svenskarne kommer
dertill föraktet. Danskarne t. ex. framställa svenskarne såsom
bekämpande den öfver Frankrike regerande monarken; svenskarne
å sin sida afmåla den danska regeringen och hären såsom allt-
jemt tillgifna chefen för den gamla regeringen. Då baron Enge-
ström . talade med mig om danske konungens resa, kunde han
icke af hålla sig fràn- att skämta öfver den rol, han skulle spela
i Wien och öfver det obetydliga intresse hans uppförande skulle ingifva.

Oaktadt sina framgångar bevakar Sverige fortfarande om-
sorgsfullt Norges kuster; allt som kommer från Danmark under-
sökes. Största delen af de genom blockeringen qvarhållna far-
tygen lära icke få ingå i sina hamnar. De resande äro tvungna
att färdas genom Sverige för att komma till Norge. Amtman-
nen öfver Laurvigs amt uppehölls flera dagar i Göteborg, ehuru
han hade pass i beredskap.

I allt hyser kronprinsen den åsigten att en ytterlig välvilja
ännu är af nöden. Sannolikt skall Sverige länge vara nödsakadt
att i Norge underhålla en truppstyrka för att qväfva de rörelser,
som kunna utbryta. Jag förblifver etc.

De Rumigny.
Frans Hedberg: ”Svenska Operasångare.

Af

Volontaire.

Om denna bok gäller detsamma som af flerfaldiga recen-
senter enhälligt betonats angående samme'författares »Svenska
Skådespelare»: Man finner här små kåserande biografiska essays,
men inga konstkritiskt genomförda afhandlingar. Att jemföra
den äldre boken med Brandes’ eller Bangs artistporträtt är en
elakhet lika stor som skulle man ställa hr Hedbergs »Opera-
sångare» sida vid sida med en Scudos eller Felix Cléments
musikaliska konstnärsbilder.

Mais — »quand on ne trouve ce qu’on aime, il faut aimer
ce qu’on trouve». ■

Alltså — låtom oss taga hr Hedbergs bok för hvad den
är och ej för hvad den onekligen ger sig sken af att vara —
och borde vara, utan — som sagdt — låtom oss tillse hur hr
H. lyckats i sin blygsamma uppgift som musikaliskt estetiserande

kåsör. Några få anmärkningar blott!

Grundlighet kan ej fråukännas
tillvida att han börjar med början, d.
grundläggning. Det är här egentligen

hr H. — åtminstone så
v. s. den svenska operans
med benäget biträde af

Dahlgrens berömda »Anteckningar» som författaren kommer någon-
städes och några nya hittills okända källor från den tiden har
hr H. ej lyckats påfinna. Man borde dock kunna fordra att
han ej skämt bort de anekdoter, som lefva qvar derifrån och
äro konstvännen välbekanta. Så t. ex. denna passage om Kar-
stens imposanta spelsätt, som skulle föranledt en skämtare att på
den store sångarens fråga svara angående hans Oedip att han
spelade den tiggande Oedip som en kung. »Han hade ju ock
varit kung», svaradé K. förargad. Man kan nu undra: hvad i
Guds namn ligger det för udd häri? Att K. spelade äfven den ^~
261

gande Oedip kungligt, kan ju ej annat än ha varit rätt. Men
nu är olyckan den att det alls ej w Oedip, K. vid detta till-
fälle utförde, utan titelrolen i operetten Fiskaren, en af dåtidens
mera omtyckta lyriska verk inom den lättare genren. Det är
det som gör skilnaden så stor.

Bland de artister, som i århundradets första qvartal uppe-
höllo svenska operan, saknar man fru Sevelin, Sveriges första
koloratursångerska, skaparinnan på svensk scen af så betydande
partier som Mozarts Elvira och Nattens drottning, Webers Agatha,
Rossinis Rosina m. fl. Äfven systrarna Wässelius äro väl non-
chalant behandlade. Den »äldre upprätthöll dock under närmare
tjugu år den stora repertoiren och stäldes äfven som oratoriesån-
gerska ganska högt. Greijer uttalar sig bland andra om henne i
berömmande ordalag. Och systern — gift fru Casagli — var
den första svenska sångerska, som gjort uppseende i utlandet, och
hennes Cendrillon i Rossinis opera, Elizetta i Cinarosas Matri-
monio segreta stäldes särdeles högt af den utländska kritiken.
Angående Henriette Widerberg, hvars enskilda lif visserligen ej
var exemplariskt, fäller hr H. dock något hårda omdömen. Den
»ödmjukhet» i medgången, som hr H. beröfvar henne, hindrade
sångerskan ej att afslå flera ganska hedrande, ja t. o. m. lysande
partier, att vara en god och oförarglig kamrat (hvilket deremot
ej fru Enbom, hennes antagonist i den bekanta Figaro-skandalen,
var) och att utveckla en välgörenhet, som var mera omfattande
än högljudd. Men en äkta konstnärssjäl — glad, munter, obe-
kymrad tog hon dagen som den kom, gaf ut med ena handen
hvad hon fick i den andra — och då olyckans dar kommo —
då stod hon der, ensam, öfvergifven, ja för den som närmare
känner till saken underligt öfvergifven just af personer, hos
hvilka tacksamhetens dygd tycktes vara allt annat än klart upp-
fattad. Detta är .emellertid privatsaker, men då hr H. gifvit
sig in på det gebitet, måste man ju ock möta honom der.

Jenny Lind är bokens första större artistbiografi. Den är
hvad »konstkritiken» beträffar hållen i superlativus och ofta nog med
skäl. Men någon tydlig och påtaglig konstnärsbild af den stora
sångerskan får man trots all flödande entusiasm lika litet som
af hr H:s öfriga kostnärer, lyriska som dramatiska. Hr H. be-
skrifver snarare en rol i dess olika hufvudstadier än artisten,
den utförande deruti. Det är det, som är olyckan i dessa hr
H:s afhandlingar. Det som nu sägs om Jenny Linds Norma,
måste sägas om hvarje Norina; det är så allmänt hållet att det
kan tillämpas på Pauline Viardots eller Tietjens Norma lika så väl
262

som på Linds. Hr H. kunde för att gifva sina läsare någon
hum om saken åtminstone ha citerat någon af kritikerna från
den tiden, och han skulle då fått veta, att Jenny Lind i Norma
hufvudsakligen färgläde den elegiska sidan, månskenssvärmeriets
underbara poesi, den jungfruliga renheten och ädelheten, under
det t. ex. Giuditta Pasta utmejslade bilden till antik höghet
och imponerande majestät och Viar dot-Garcia deri i all synner-
het betonade den vredgade romarinnans förintande raseri och

tygellösa passion. Han skulle fått veta vidare att
inom opéra-comique icke hade samma betydenhet
seriösa operan och att detta vidrördes till och med
då hon 1848 gaf Adina och Susanna i Donizettis

Jenny Lind
som i den
här hemma,
och Mozarts

komiska operor. En betydande sida af Jenny Linds konstnärs-
skap negligerar hr H. deremot nästan helt och hållet: hennes
utomordentliga oratoriesång och hennes ännu snillrikare föredrag
af romansen och visan. Det är ingalunda teatersångerskan Lind
ensamt utan det underbart universella i hennes glänsande begåf-
ning som gör Lind till seklets förnämsta qvinliga sångarsnille
Detta skulle betonats — låt vara också endast i ett kåseri.

I Mathilda Gelhaars biografi förekommer följande lustighet.
Hr H. »minnes mycket väl» med hvilket skalkaktigt behag etc.
etc. fru G. sjöng »Adinas bekanta cavatina»: Några halft for-
stulna blickar o. s. v. (Kärleksdrycken). Vidare »minnes» hr
H. ock att hon försäkrade »den blyge och försagde älskaren»:

»Ty
ocb
Det
att

min blick är kärleksdrycken, och receptet har jag här»,
detta med »mycken skälmaktighet», med »lekande betoning»,
var ju mycket näpet, men det faller sig emellertid så galet
»Adinas bekanta cavatina» hvarken varit, är eller kan bli

någon » cavatina», utan är
Och denna duett sjunges
eller ens inför »den blyge
bare doktor Dulcamara och

helt enkelt Adinas parti i en duett
till råga på all olycka alls ej med
och försagde» utan med den under-
är väl närmast att betrakta som en

— lyckad -— efterbildning af Bosinas och Figaros kända duett.
(Barberaren). Det är svårt att »minnas mycket väl» på hr H:s
manér, som synes.

I Vilhelmina Gelhaars biografi gör hr H. en hittills oer- '
hörd distinktion mellan »glada» och »allvarliga» partier. Sedan
han till den förra kategorien mycket riktigt räknat Bosina, Svarta
dominon, Nürnbergerdockan, uppräknas bland de senare Adina
i kärleksdrycken och Marie i Begementets dotter, Susanna och
Hvita frun! Beskrifningen på samma sångerskas Bose Friquet
uppehåller sig nästan uteslutande vid toiletterna, och det lilla
263

■derutöfver kan sägas både om Basilier, Anna Strandberg m. fl.
i den rolen.

Samma underliga klassificeringar återkomma litet öfverallt.
Så t. ex. på tal om Charlotte Strandberg räknas Jenny i Hvita
frun till en af sångerskans »känsligare uppgifter», men alls ej
hvarken Chérubin eller Jeminy i Wilhelm Tell. Fru S:s »sköna
Helena» tas jemte hela operetten för öfrigt starkt i försvar, och
stöder sig hr H. i fråga om operettens upptagande å Dramatiska
Teatern på den syperba vishetsregeln: Andras fei är giltig lag,

Att hr H. i sin beundran för Jenny Lind sätter Louise
Michaelis stämma efter den förras är ett nog blindt och ensi-
digt afguderi. Jenny Lind har sjelf förklarat att ett sådant
instrument som Louise Michaelis sedan Catalanis dagar vore
ohördt och att Michaeli »ifall hon uteslutande egnat sig åt ora-
toriesång, skulle blifvit många tiders förnämsta sångerska». Bland
Michaelis roler anföres Bertha (Nürnbergerdockan), som hr H.
i fåvitsko påstår att Ärilhelmina Gelhaar kreerat å svensk scen.
Hon fick den efter Michaeli, det var alltsammans.

På tal om Fredrika Stenhammar egnar hr H. flera rader
åt sångerskans Elisabeth i Tannhäuser, men ej en enda rad åt
en rol, som en tid nästan sammanföll med sångerskan sjelf,
Gounods Margareta, som hon i många år utförde med sådant
mästerskap i sammansmältningen mellan Goethes och Gounods
typer.

Hvarför Louise Pyk saknas, då Selma Ek ansetts värdig
en så lång afhandling, är ej godt att förstå. Pyk hör dock till
Nordens främsta sångerskor och har i utlandet väckt större upp-
märksamhet än de fleste af nu lefvande inhemska sångare-gene-
ration. Och särskildt på vår opera har hon lemnat präk-
tiga minnen, såsom Nattens Drottning, Donna Anna, Blända,
Norma m. fl.

Då hr H. jemför fru Edlings Carmen med fru Moes,
tyckes det vara den Carmen, fru E. presterade på fru Moes tid
vid svenska operan. Att fru E. nu ock i .dramatiskt afseende
ger en fulltonigare bild af den spanska äfventyrerskan, torde ej
kunna nekas, när man fått klart för sig att denna Carmen ej
bör vara någon pikant subrett, utan en kraftigt lidelsefull, dy-
stert demonisk på samma gång som sirénlikt lockande personlig-
het. Uddmans dödsår står — oriktigt — angifvet 1879. Bör
vara 1878.

Ett slående exempel på den matta allmängiltighet, som
vidlåder hr H:s uttalanden, utgör beskrifningen på hr Lundqvists
264

Valentin (»Faust»), nästan ord för ord densamma som då det
gälde hr Arlbergs Valentin, endast litet mera ordflödande.

Ord, ord, ord — det är hr H:s på samma gång starka
som svaga sida. Många gånger läser man med verkligt nöje
denna rika, blomstrande prosa, men än oftare förvånar man sig
öfver ymnigheten i en vacker svada, som hopar ord på ord, fras
på fras till ett sannskyldigt Babelstorn, utan att andedrägten
tryter eller farten förslappas.

Hr H:s uppsatser må nu ega hvilka graverande brister
som helst — men nog är det hårdt för en författare af hans
rang ändå att bli illustrerad med nästan idel — karrikatyrer !

Föga tröst ligger det deri att »Skådespelarne» voro ännu
vådligare. Se på sångarparet Strandbergs mumielika anleten,
fröken Grabows häpnadsväckande clair-obscur, fru Stenhammars
gräsligt tillstyrda ansigte, Sandströms spökelse-uppenbarelse, och

annat mör — och låt bli att
som kan!

Hr H:s stafning råkade
Tidskrift. Hvad tidskriften

dra pâ mun eller — förargas, den

förra gången illa ut i Ny Svensk
nu säger, veta vi ej, men anled-

ningar naknas nog ej heller denna gång. Särdeles med utländska
ord är det litet krångligt. »Coup d’Orchester» »par préferance»
»opera-Äomique» m. m. vill ej riktigt behaga.


Internationei Poststatistik.

Utaf Bidrag till Sveriges officieia statistik för år 1883 har för
någon tid sedan utkommit Litt. M., utgörande till sitt väsentligaste
innehåll en öfversättning af från Verldspostföreningens Internatio-
nela Byrå i Bern lemnade uppgifter rörande postinrättningarnas
verksamhet inom de vigtigaste af de särskilda till Föreningen hö-
rande länder..

Denna Förening grundades den 9 Oktober år 1874 på en
allmän kongress i Bern och utvecklades vidare genom fördraget
i Paris den 1 Juni 1878, samt innefattar för det närvarande en
sammanlagd landareal af 80,000,000 qvadratkilometer med 830
millioner innebyggare. Ehuru uti nu ifrågavarande berättelse
uppgifter saknas rörande ett icke obetydligt antal stater, hvarför
densamma icke kan göra anspråk på att lemna i något afseende
ens tillnärmelsevis riktiga tal, så mycket mindre som de uppgif-
ter hvilka finnas icke omfatta samma år utan för olika länder
hafva afseende å helt olika tidsperioder, så är denna berättelse
derför alldeles icke utan sitt ganska stora intresse att genom-
läsa.

Den är tvärtom, genom den oerhörda utveckling om hvilken
den bär vitne och de ofantliga tal, som den innehåller, väl egnad
att i sin mån ådagalägga den ingripande betydelse, hvilken det
skrifna och tryckta ordet eger för samtiden, hvarför vi trott att
det icke kunnat vara ur vägen att, trots materialets bristfällig-
het, ur sagda berättelse anföra några af de vigtigaste sifferupp-
gifterna.

Öfversigten innehåller i tabellform affattade sammanställ-
ningar, utvisande de olika ländernas betydenhet till areal och
folkmängd, antalet postanstalter i hvarje land och deras förhål-
lande till landets areal och invånareantal, öfversigter öfver för-
sändelser af olika slag, som befordras inom och emellan de olika


266

länderna samt äfven värdet af genom postverken befordrade
assurerade försändelser, äfvensom öfver medel, som genom post-
anvisning, postförskott och inkassering utväxlats, hvarjemte finnes
en tablå öfver postverkens inkomster och utgifter.

Af dessa tabeller framgår att utaf 132,852 postanstalter ex-
pedierats 8,404,058,350 försändelser af alla slag, under det likväl
år 1881 lärer hafva afsändts mer än 11 milliarder. För Sverige
ensamt uppgår summan till 80,144,810 försändelser samt för Norge
till 34,790,045. Storbritannien ensamt har att uppvisa ett antal
försändelser, hvilket motsvarar 25 % af det för hela Postförenin-
gen uppgifna, nemligen 2,123,820,000. Då inom Sverige år 1881
expedierades 26,952,716 exemplar af abonnerade tidningar och tid-
skrifter, utgjorde antalet af samma slags försändelser år 1883
30,359,187, utvisande en tillväxt för endast tvänne år af 3,600,000
försändelser. Inom föreningen i sin helhet expedierades icke
mindre än 1,806,354,605 försändelser af nu antydda innehåll, hvil-
ket, då man betänker att särskildt i Storbritannien hvarje enskild
tidningsförsändelse merändels utgör en väldig packe, ofta en full
mansbörda, i sanning är en häpnadsväckande siffra. Andra rum-
met i anseende till antalet af försändelser intages af Tyskland,
för hvilket uppgifves siffran 1,761,021,270, hvaraf 487,860,270 ut-
gjorts af tidningar och tidskrifter. Alldenstund beträffande Nord-
amerikas Förenade stater uppgift finnes lemnad endast rörande
antalet postförsändelser, som vexlats med utlandet, får man ty
värr icke någon inblick uti den väldiga omsättning af bref och
trycksaker som verkligen eger rum i detta land och hvilken re-
dan år 1881 angafs uppgå till i det närmaste 3 milliarder och
sannolikt för närvarande öfverskridit denna siffra. Till ofvan
angifna antal af 1,8 milliard försändelser af tidningar och tid-
skrifter torde böra läggas en summa af 1,056,588,799 korsbands-

försändelser
trycksaker ;
föreställning
ligen är, så

af olika slag, enär ett stort antal af dessa innehållit
i sanning, om nå^ot ännu behöfdes för att gifva en
om hvilken väldig makt tryckpressen numera verk-
är det dessa tal.



Utaf rekommenderade försändelser expedierades 124,351,459
och af postanvisningar 140,770,089, hvarförutom antalet postför-
skott och inkasseringsuppdrag utgjorde 310,448,570. Samman-
lagda värdet af de genom postverken i de till den internationela
verldspostföreningen hörande länder befordrade assurerade för-
sändelser äfvensom af de medel, hvilka expedierats i form af
postanvisning, postförskott och inkassering, uppgick till den ofant-
liga summan af 60,937,466,134 francs, hvilket är en summa lika
267

stor söm värdet af allt det guld och silfver, som allt ifrån år
1493 och till och med 1882 anses hafva blifvit produceradt på
jorden samt mer än dubbelt så stort som beloppet af prägladt mynt i
samtliga länder och verldsdelar. I medeltal på hvarje invånare
utgjorde dessa värdebelopp i Österrike 613,26 francs, i Tyskland
470,96 fr., i Danmark 235,05 fr. och i Sverige 232,95 francs, un-
der det att motsvarande belopp år 1881 endast utgjorde för Sve-
rige 188 francs, ett exempel bland många på i huru hög grad
vårt postväsende under de senaste åren utvecklats. Såsom mot-
stycken till nu anförda tal torde förtjena nämnas, att motsvarande
belopp pr invånare i Portugal utgjorde 3,51 fr., i Chili 2,51 och
i Japan 1,03 francs. Alldenstund det ofvan uppgifna samman-
lagda värdet af genom postverket befordrade assurerade försän-
delser beträffande, bland andra, Storbritannien, Nordamerikas Före-
nade stater, Canada m. fl. endast innefattar värdet af expedie-
rade postanvisningar, lärer man troligen ±7 i det närmaste för-
dubbla summan, om man vill erhålla ett jågorlunda riktigt be-
grepp om värdet af assurerade försändelser af alla slag, hvilka
genom samtliga länders postförvaltningar expedieras.

Att embetsverk, genom hvilkas händer sådana för tanken
nästan ofattbara massor af bref och andra försändelser passera
och hvilka förmedla en penningeomsättning, hvilken troligen sna-
rare öfver- än understiger ett hundratal milliarder francs, äfven
skola hafva att uppvisa en budget med ganska betydliga så väl
inkomst- som utgiftssiffror, är tydligt. Inkomsterna uppgingo
för nu ifrågavarande tid till 1,116,333,830 francs och utgifterna
till 973,646,267 francs, hvadan en behållning uppstått af 143 mil-
lioner francs. Härutaf belöper sig nära hälften eller 65,250,650
fr. på Storbritannien, 29,308,575 på Tyskland, 18,756,241 på Frank-
rike samt 11,089,224 på Nordamerikas Förenade stater Bland
länder, hvilka utmärka sig för ett betydligare deficit, må nämnas
Ryssland med 5,764,988 francs, Canada med 2,115,049 fr. Japan
med 1 809,595 francs.

Det svenska postverket, hvilket i flera år hade ett stun-
dom ej obetydligt deficit, har för år 1883 haft en behållen in-
komst af 986,700 francs, hvilken behållning likväl något understi-
ger föregående årens behållning.

Nu refererade berättelse innehåller å sidorna 4 och 5 en
jemförande tabell, hvilken afser att gifva en framställning öfver
förhållandet emellan ett antal till verldspostföreningen hörande
länders areal, innevånareantal, uti dessa länder befintligt antal
postanstalter samt det antal qvadratkilometer och innevånare, som
268

i medeltal sig belöper på hvarje postanstalt och slutligen antalet
af i postverkets tjenst anstälde personer. Denna tabell skulle,
under förutsättning att de i densamma förekommande siffrorna
hänförde sig till i det närmaste samma år och vore af beskaffen-
het att förtjena någon större trovärdighet, hafva varit i hög grad
intressant. Emellertid försvagas detta intryck genast af den i en
not förekommande upplysningen att folkmängdsuppgifterna afse
olika är samt att i arealen äro inräknade sjöar och vattendrag
för somliga länder, men icke för andra, dervid upplysning icke
lemnas till hvilket år hvarje särskild folkmängdsuppgift är att
hänföra eller i hvilka fall vatten är fråndraget de respektive
ländernas areal.

Ännu värre blir förhållandet, om man med ledning af de
motvarande sifferuppgifter, hvilka finnas att läsa uti de bästa af
de geografiska och statistiska arbeten, hvilka voro tillgängliga
vid den tid, då denna årgång af Kongl. General-Poststyrelsens
statistiska berättelse var under utarbetande, såsom en Kolb, en
Brachelli, Behm och Wagner samt sist men icke minst Alma-
nach de Gotha, företager en kontrollerande granskning af de
sifferuppgifter, hvilka innehållas uti nu ifrågavarande berättelse.

Man skall då finna att, trots det att General-Poststyrelsens
statistiska vetande för icke lång tid sedan blifvit förstärkt med
en af vår Kongl. statistiska centralbyrås äldre och högre tjen-
stemän, till och* med den folkmängd ssiffra, som är uppgifven för
vårt eget land, hänför sig till ett äldre datum än den, som uti
arbeten, hvilka trycktes och utkommo i Tyskland under senare
hälften af år 1884 uppgifves, nämligen 4,603,593, hvilken var
den officielt bestyrkta folkmängdssiffran för den 31 December
1883, det år som ju nu ifrågavarande berättelse afser.

Hvad åter angår de för Sverige och Norge uppgifna areal-
siffrorna, så eger med dem det egendomliga förhållandet rum att
de af alla utom de förenade konungarikena boende vederbörande
äro öfvergifne såsom bevisligen felaktiga och allt för små, enär
enligt General Strelbitskys uti arbetet »La superficie de L’Europe»
år 1882 offentliggjorda planimetriska kalkyler, Sveriges ytinnehåll
icke är 442,818 qvadratkilometer utan 450,574,3 samt Norges areal
icke 318,195 qvadratkilometer utan 325,422,4.

Hvad beträffar areal- och folkmängdsuppgifter för öfriga uti
berättelsen anförda länder, så, ehuru i denna årgång åtskilliga
ändringar synas hafva blifvit företagna, hafva de likväl icke kun-
nat förekomma att i det närmaste hvarje uppgift är oriktig och
afvikande ifrån de uppgifter, som uti statistiska tidskrifter af
269

erkänd trovärdighet voro offentliggjorda vid den tidpunkt, då nu
ifrågavarande statistiska berättelse var under öfversättning. Vi
hafva såsom bevis för riktigheten af det ofvan sagda, uti tvänne
tabeller, hvilka vi här nedan återgifva, sammanfattat de uti
General-Poststyrelsens berättelse angifna siiferuppgifterna och de
tal som uti ofvan uppräknade och ett antal öfriga geografiska
handböcker, hvilka varit för os^ tillgängliga, enstämmigt uppgif-
vas såsom de riktiga.

I berättelsen Rätta arealen,
uppgifven areal. Qv. kilom.

Qv. kilom.'

Sverige __________________________________________________   442.818	450,574,s

Norge .............................................          318,195	325,422,4

Argentina ------------------------------------------       3,027,088	2,835,970
Britiska Indien ------------------------------------------ 2,351,740	3,359,587

Bulgarien------------------------------------------------     62,021	63,972

Chili...................................................      665,12	4	665,341

Egypten .............................................        560,000	1,021,354

Algeriet med fr. Sahara och Tunisien ...'................... 595,300	783,413

Grekland_____________________________________________________ 63,606	64,689

Italien _________________________________________________    296,306	296,323

Nederländerna_____________________________________________    32,871	32,999,92

Förenta Staterna ......................................   10,360,178	9,212,270

Persien...______________________________________________   1,651,000	1,648,195

Portugal ____________________________________________________ 92,241	91,346,4

Kumänien ...........................................         160,150	129,947

Ryssland ____________________________________________     22,038,861	22,397,460

(utom Svarta och Kaspiska hafven samt Aralsjön ..................... 21,891,044)

Schweiz ...............................................       41,390	41,346,5

Storbritannien__________________________________________     316,829	314,628

Tyskland______________________________________________       539,402	540,519,si

Engelska kolonierna Ceylon, Cypern, Grenada (ej

Granada!), Honduras, Hongkong, S:te Lucie,

S:t Vincent, Sierra Leona, Terre Neuve (Nova
Scotia?), Vierges (Virgin I:sls?)	 208,886	208,193

Franska kolonierna Cochinchina, Gabun, Guade-
loupe, Etablissementen i Indien, Mayotte, Ré-
union, S:t Pierre och Miquelon, Senegal och
Täiti							 316,211 333,408,82

Nederländska kolonierna Curaçao, Indien och

Surinam _________________________________________________ 1,703,451 1,980,184,83

Som man finner har det knappast lyckats General-Poststyreh
sen att finna det rätta för en enda af de i tabellen förekom-
mande stater. Om man nu granskar de af bemälda styrelse an-
förda befolkningssiffror, så äro dessa icke mindre felaktiga såsom
ses af följande.
270

I berättelsen	Rätta
uppgifna folk- folkmängden,
mängden.

Sverige.............................

Britiska Indien ____________________

Bulgarien___________________________

Chili_______________________________

Egypten ----------------------------

Grekland ___________________________

Guatemala ____________________________

Italien .._•________________________

Japan ________________________________

Förenta staterna____________________

Persien ..................     ....

Portugal ..........................

Rumänien____________________________

Ryssland ______________________________

Schweiz ____________________________

Spanien ____________________________

Storbritannien______________________

4,579,115

253,891,821

1,998,983

2,412,949

5,260,000

1,973,463

1,252,497

28,951,374
37,017,302
50,152,866

6,500,000

4,550,699*

5,040,000

95,000,000

2,831,000

16,731,570

35,600,000

4,603,593

201,888,897
2,007,919 (81)
2,271,950 (82)

5,500,000

1,979,147

(7i 84) 1,278,311
(37i2 82) 28,733,396
(7i 81) 36,357,368

(80) 50,445,330

7,653,600

4,708,178

5,376,000

(82) 102,187,600

(80) 2,846,102

17,032,439

(81) 35,241,482

Såsom det synes af de tal, hvilka vi här ofvan framlagt,
äro differenserna i dessa båda tabeller hvarken små eller fåtaliga,
utan fastmer så betydliga att de högst väsentligt förringa det
värde man skulle vara böjd att tillägga berättelsen i dess helhet.

Utaf ett på statens bekostnad och af ett statens embets-
verk utgifvet statistiskt arbete har man rätt att fordra, att hvarje
i detsamma förekommande sifferuppgift skall vara vederbörligen
kontrollerad samt att, då utländska tryckta källor användas, de
brukas med kritik och urskiljning, så att embetsverkets arbete
blir något mera än en blott öfversättning af den sifferuppgifterna
beledsagande texten, ty siffror läser man som bekant lika bra
vare sig tryckorten är Bern eller Stockholm.

Vi kunna nog förstå att en försigtig karl i vissa fall hellre
tager en aln ifrån än lägger en aln till, men när man ser att
t. ex. för Ryssland uppgifves en befolkningsnumerär af 95,000,000,
så är detta hardt när oförlåtligt, ty redan år 1882 hade den
enligt officiela uppgifter stigit till 102,187,600. Ännu värre är förhål-
landet då man granskar arealuppgifterna, ty det borde vara bekant
för General-Poststyrelsens statistiska byrå att t. ex. Nederländernas
areal icke är 32,871 utan 32,999,92 qvadratkilometer, att Rumä-

* Enligt Almanach de Gotha ; Dr. Polak i sin berättelse till exposit.
i Wien uppgifver 5,000,000, Meyers Handlexicon årg. 78 har 7,000,000,
Daniel geografi 4 uppl. 6 mill., Fraser uppgifver 8 à 9 mill., Malcolm
10 mül.
271

nien har ett ytinnehåll af icke 160,150 utan 127,584, eller, en-
ligt en tysk uppgift hvilken kanske är den riktigare, 129,947
qvadratkilometer.

Statens herrar revisorer synas pä de senare åren hafva allt
allvarligare fattat sin uppgift att tillse det nödig sparsamhet eger
rum uti handhafvandet af statens medel.

Det är emellertid vår öfvertygelse att bemälda revisorer
skulle i vida väsentligare mån lyckas lätta de skattdragandes
bördor, om de, i stället att nagelfara embetsverkens' inköp af
papper och stearinljus samt svenska grammatiker för Utrikes de-
partementets behof, förordade att dylika publikationer som den
nu ifrågavarande helt och hållet upphörde, intill dess någon spe-
cialist läte sig uppsöka, som vore i stånd att upprätta en fullt
nöjaktig sådan statistik. Om de i sammanhang dermed genom-
drefve att ledamöter i tillfälliga komitéer icke utfinge sitt arfvode
förr än det visade sig huruvida deras arbete vore approbabelt
eller icke, skulle de på ett verkligt epokgörande sätt hafva gjort
sig väl förtjente om fosterlandet, ty det är dock ett spektakel
att staten gång efter annan skall på årslånga komitéer sådana
som den, hvilken varit tillsatt för att ombilda Kommerskollegiet,
utkasta tiotusentals kronor utan något annat synbart resultat, än
en med några kubikfot ökad tillgång på makulatur till krydd-
bodarnas beqvämlighet.

/. B—k.
Musikalisk Revy.

Af

Volontaire.

Frän konsertsalen står för denna revy främst pä föredrag-
ningslistan det blänkande namnet: Sophie Hlenter, enligt Liszt och
Tausig verldens första qvinliga pianist, som det heter i annonserna.

Fru Menter hedrade oss redan för ett par tre är sedan
med sin närvaro, ty, som man torde minnas, kom hon hit nära
nog omedelbart efter sin mest fruktansvärda rival, Annette Essi-
poff-Leschetsitzsky. Detta var onekligen ett djerft schackdrag
och om än framgången i det hela lutade mest åt Menters sida,
odelad var den dock icke, ty »Essipoffarnes» skara var väl ej
så stor, men dess mer »väl vald», som man brukar säga.

Joseph Wieniawski och Annette Essipoff hade den gången
närmast föregått Sophie Menter. Efter henne kom en stor kon-
trast, pianofilosofen Hans von Buloxc, som var nog oartig att
visa oss att ingendera af de begge charmanta pianobjeltinnorna,
som föregått honom, egde nyckeln till Beethovens gyllene kassa-
skrin, allraminst den eldiga ungerskan, hvarom mera i det följande.

Denna gång hade Sophie Menter en nästan ännu värre po-
sition. Verldens pianohöfding, den store Anton Rubinstein, lyste
ännu från fjolåret i alla musikvänners sinnen och Chopinspelaren
par préférence, den elegante Wladifnir de Fachmann var ju här
ej senare än i våras.	(

Under ett intermezzo, fyldt af så många storheter, hinner
äfven den lifsgladaste publik att blifva en smula blasé. Och till
och med en Sophie Menter har icke kunnat undgå att erfara
verkningarna häraf.

Så var Musikaliska Akademiens sal — den Tuas violin och
skälmeri m. m. fylde så många upprepade gånger — visst icke
fyld, då den firade pianolejoninnan inträdde der vid första kon-
serten. Men den publik som kommit gjorde henne rättvisa.
Isynnerhet njöt man af de Schumannska etyderna, med deras vex-
lande stämningar och skiftande färgspel. Menter förstod för-
273

träffligt finna uttryck för allt detta dunkelt orofulla, romantiskt
tränande på samma gäng hon i åtskilliga af etyderna gaf fritt
lopp åt en lika gripande, som fint tolkad känslorikedom. Den
andra konsertens begynnelsenummer gick ej på långt när upp
emot detta, ehuru väl sjelfva kompositionen — Beethovens ojem-
förliga månskenssonat — naturligtvis som sådan var öfverlägsen.
Men som ofvan är sagdt, Menter är ingen Beethovenspelerska och
hon kunde ej undgå att visa detta äfven nu. Man behöfde verk-
ligen ej ha det ljufliga minnet af Rubinsteins tolkning for öronen
för att finna huru matt och ointresseradt första satsen släpade
sig fram eller med hvilken otillbörlig nonchalance mellansatsen
nystades af. Icke ens i prestot, som dock väl af hela sonaten
ligger fru M. bäst i handen, förmådde hon gifva sitt föredrag
den rätta andan. Jag lemnar nu åsido att artisten både i Up-
sala och Stockholm spelade falskt ett par gånger, men man kan
spela exakt och på samma gång slarfva igenom ett stycke och
det var detta fru Menter gjorde på det mest alldagliga sätt i
verlden. Det är möjligt att med litet mera intresse för saken,
det hade gått bättre; det hade endast behöfts en fjerdedel af den
utsökt noggranna uppmärksamhet fru M. egnar sina Liszt-ska
bataljhästar, och intrycket hade blifvit ett annat, odisputabelt
ett annat. Men det brydde sig fru M,. icke om — men så
brydde sig ej heller publiken om att applådera detta stycke —
åtminstone den i Upsala, der det efter ciss-mollsohaten var tyst
som i grafven, hvadan också den erfarna konstnärinnan måste
taga sin tillflygt till ett par af sina Pappenheimare (= Liszt-ar)
för att bereda sig en någorlunda uppmärksammad sortie.

Af öfrige klassiska mästare inskränkte sig fru Menter klokt
nog till ett litet preludium af Bach, orneradt med en öfverflö-
dande filigramsmängd. Scarlotti blef också ihogkommen på af-
skedskonserten —; men det var också allt och i alla musikvän-
ners öron säkerligen — nog.

Som Chopinspelerska eger M. på samma gång glänsande
egenskaper som framträdande fel. Hennes siratverk är så full-
ändadt och läckert som någonsin tänkas kan, hennes anslag eger
samtliga erforderliga nyanseffekter, endast hon läte pedalen mera
vara i fred och förstode använda sin starka venstra hand till ett
något lenare och intimare ackompagnement. Den sjudande lidelse,
som genomgår många Chopins tonverk, ger hon en illusorisk
framställning, men den koketta melankoli, den egendomliga demi-
teint, som andra ega, får ej samma fullt motsvarande tolkning. Ej
heller dansa hennes mazurkor och valser fram med samma katt-
Ur Dagens Krönika. VI. 2—3.	H
274

smidiga mjukhet som Pachmann visade oss i sitt föredrag af »idel
silkessammet». Det skall endast vara i de vildaste och rörli-
gaste Chopinstycken som Menter med sin individuella fart och
raskhet kan -sägas vara för mer, med ett ord der Chopin mera
närmar sig hennes ideal och föresyn, Franü Liszt.

Och härmed äro vi inne
hon ej viker för någon i hela

Styrka och fortfärdighet
i bravurspel, begge hos fru



bragdfalt, der

på Sophie Menters
verlden.

— se der tvänne
Menter uppöfvade

hufvudfaktorer
till en sagolik

höjd. Hon begagnar visserligen armkraft, ja stundom ser det ut
som hela öfverkroppen hjelpte till, hon anlitar fortepedalen i
oändlighet, men ändå vill det sällspord konst till att frambringa
denna kompakta tonklang, dessa massiva polyfonier, dem man
trott overkställbara låt vara på äfven den dug tigaste paradflygel.
En del af hemligheten ligger väl deri att fru M. eger en finger-
styrka som få och en fingerspänstighet än förunderligare. Begge
dessa egenskaper triumferade isynnerhet i Tausigs Strauss-ar-
rangement (»Tusen och en natt»), der vals-tuttit stormade fram
med nästan orkestralt dån och der i ornamenteringen förekommo
bland annat octavglisatti, utförda med en käckhet, som slog
med häpnad. I Liszts Dess-duretyd voro svårigheterna så tätt
hopade och så vanskliga, att det äfven för sjelfva fru Menter
bör kännas angenämt, då detta voltige-stycke är uppspeladt utan
olyckshändelse. Illa vald var samme mästares »Ricordavsa» ett
litet fult stycke, som den utstofferade garneringen hjelpte föga
upp. Deremot förtjuste fru M. sina åhörare med arrangementet
af några Schubert-juveler, såsom »Ave Maria», ett svårt stycke,
der melodien spelas än med ena än med andra handen under
fullständigt bas- och diskant-ackompagnement, »auf dem Wasser
zu singen», som gick med flygtigt men utsökt behag samt —
främst — »Erlkönig», der konstnärinnans passionerade liffullhet
fick fritt spel och der den dramatiska motsättningen mellan he-
dens tunga, dystra stämning, barnets tilltagande ångest och för-
tviflan, faderns trygga lugn, och den framglimtande trollverldens
förföriska ljus och skimmer — allt detta tolkades med så
gripande sanning, så smekande ljufligt och så förkrossande
hemskt, att endast detta stycke, så speladt, förklarar fru Menters
verldsrykte.

■ Briljant är hufvudintrycket man får af de Lisztska finger-
danser, som nämnas Rhapsodier, notabene framförda på Sophie
Menters unika sätt. Men ett visst egendomligt poetiskt intresse
kan icke frånkännas den af samme Liszt elegant och finkänsligt
275

arrangerade Don Juan-fantasien, som emellertid — äfven den —
till större delen för sin storartade verkan hade att tacka före-
draget, som i detta nummer besteg det snillrikas regioner. Här
tycktes konstnärinnan inlägga hela sin själ i sitt spel, der hon i
en brännpunkt förenade samtliga en stor artists bästa egenskaper
och samtliga sin individualitets- och konstnärsmenniskas före-
träden. Denna prestation verkade ock med det genialas outsäg-
liga, allt besegrande makt — och publiken, rörd, bländad, be-
rusad pâ en gång, utbröt också efter det trolska spelets slut i
ett oändligt, brusande jubel.

Den konsertflygel, som fru Menter härstädes betjenade sig af,
var icke fullt värdig hennes talang och jag vill minnas att hon
förra gången hade med sig en bättre. Måhända hade resan från
Petersburg bekommit instrumentet illa, kanske emballeringen varit
bristfällig eller så, nog af timbren i instrumentet var ingalunda
den man kunnat vänta sig och till och med volymen — specielt
i det djupare läget — lemnade mycket att önska.

*

Vår goda opera har haft en ledsam början på vintersäson-
gen. Sjukdom och illamående, heshet och indispotion, förkylning
och allmän svaghet — ja, hvad vet jag? — ha vållat det rys-
ligaste upp- och nedvändande på repertoiren, så att till och med
abonnenterna en och annan gång fått nöja sig med mycket me-
delmåttiga framställningar.

»Profeten» har lemnat operavännen tillfälle att förnya be-
kantskapen med frök. Wellanders verkligen förträffliga Fidés och
till operascenen återvälkomna fru Edling, som emellertid i Ber-
thas parti ingalunda är i sitt rätta esse, föga heroisk som hon
är vare sig i apparition, röst eller spel, denna behagliga fram-
ställarinna af Mignon, Adina, Susanna och dylika partier i den
genren. Hr Sellmans dramatiska ' framställning af den svåra
titelrolen saknar icke förtjenst, meti sångrolen är honom för öf-
vermäktig. Sak samma gäller denne sångares prestationer i »Ju-
dinnan», der dessutom Leonard Labatts framställning ännu är i
friskt minne. Halévys prunkande opera bjöd denna gång på en
verklig artist i titelpartiet, som i detta hänseende det senaste
decenniet varit mer än illa tillgodosedt. Fröken Grabow hade
nämligen öfvcrtagit Rachels fordrande parti, hvarur man redan
förut på konserter haft nöjet höra henne sjunga den med skäl
berömda arian: »Han kommer nog!» Denna scen blef också
276

glanspunkten i sångerskans sceniska föredrag och utfördes med
äkta tragisk styrka. Med nöje lade man märke till att frök.
Grabow verkligen individualiserat denna sin rol och gjort något
särskildt af dem, olikt hennes andra älskarinnepartier med deras
genomgående svärmeri och känsloextas. Det var något konstnär-
ligt beherskadt och utarbetadt i denna framställning, som länder
frök. Grabow till mycken heder. Att röstens bedårande klang
och sångens liffulla glöd äfven i detta parti gjorde vederbörlig
verkan, torde knappast behöfva tilläggas, lika litet som att den
uppburna sångerskan också i denna opera rönt rikhaltiga prof på

allmänhetens
de.i operan
otacksamma
Den i
nu egt rum.

En tid

henne aldrig svikande sympatier
för öfrigt uppträdande, af hvilka
partier, är ingenting att säga.

min förra revy bebådade »Don

och beundran. Om
flera hafva särdeles

Juan »-reprisen har

förut läste man i tidningarna att teaterstyrelsen dubb-

lerat samtliga roler i det stora mästerverket. Denna notis borde
ju haft en förkrossande verkan på undertecknad, som i denna
tidskrifts förra årgång djerfts påstå att icke en enda Donna Anna
stode att upptäcka bland operapersonalen, och någon Donna Elvira
tordes jag knapt tala om, ty hur Elvira behandlats tror jag mig
ha klagat öfver redan en gång tillförne.

Och nu öfverraskade teaterdirektören den med häpnad slagna
musikverlden med tvänne donnor Anna och — o höjd af mystèr!

— med tvänne donnor Elvira. »För Gud och en teaterdirek-
tör — — — — — — — — — —-------------------------------------------»

Men så hafva vederbörande vidtagit häpnadsväckande mått
och steg för att ernå denna beundransvärda tvefald.

Man har ombedt frök. Anna Karlsohn att stiga ur sina
goss-frikoter och anlägga den beklagansvärda Donna Elviras svarta
slöja och respektinjagande långa släp. Man har obligerat frök.
Anna Strandberg att lägga bort sina koketta koloratursubretters

muntra fasoner
Annas oändliga
skulle saknas i
är de klassiska

och rynka ihop sitt leende ansigte till Donna
»Weltschmerz». Att elever och debutanter ej
roluppsättningen kunde nog förutses, enär det just
mästarne man på vår operascen hedrar med de-

butantprestationer. Hur har det ej under årens lopp debutèrats
i Tamino och Sarastro, Figaro och Chérubin, Max och Agatha,
och så godt som i hvarenda rol i »Don Juan», utom Mazetto,
som antagligen ansetts för — simpel ! Man får dock vara tack-
sam för att vederbörande icke tvungit någon af operascenens
duennor och »roliga gummor» att ikläda sig Donna Elvira eller
277

Donna Anna. Pâ dramatiska scenen har man ju fått njuta af
det uppbyggliga skådespelet att se en rol, som eftersträfvats af
en bland verldens förnämsta skådespelerskor, uppdragen ât en
aktris, som man är van att se komma in och anmäla någon af
den scenens många franska grefvar och markiser. Och man må
icke tro att samma »konstnärliga» arrangement skulle vara oer-
hördt på den större scenen. Visst icke! Så spelade för några
år sedan fröken Jacobsson ena qvällen Petronella i »Svarta
dominon», andra qvällen Nattens Drottning, ena aftonen Martha
i »Faust», andra aftonen Donna Elvira. Andra dylika experi-
ment att förtiga. Något i den genren har verkligen nuvarande
teaterstyrelsen besparat operapublikens ögon och öron. Och detta
är ju alltid en förtjenst — om ock en negativ.

Hr Forsten är man tack skyldig att han åtagit sig titelrolen
och dermed möjliggjort operans repris, ty någon lämpligare Don
Juan än hr F. eger vår operascen dessvärre ej, sedan hr Langes
Don Juan fröjdar våra grannar på andra sidan sundet. Hvad
hr F. egentligen lyckas uti som Don Juan, är väl närmast be-
toningen af den lifsglade bonvivanten, den obekymrade bohème-
naturen, och hvad han misslyckas uti är — ledsamt att säga —
så godt som fullständigt den öfriga karaktäristiken. Den tragiska
storheten och glansen, förförelsens silkessmekande, insmickrande
lockelser, den spanske grandens brio och elegans, allt detta lem-
nades åt åskådarens fantasi att komplettera. Både fysiskt och
psykiskt taget saknade hr F. tillgångar att med vederbörlig
skärpa pointera dessa väsentliga karaktärsdrag och bristen på
någon genomgående grunduppfattning lade dertill en oklarhet, en
detaljsplittring, som verkade allt annat än konstnärligt. Icke
heller kunde den musikaliska delen af prestationen öfverskyla
mattheten och oredan i den dramatiska. Legato-sång tyckes nu
en gång för alla icke vara hr F:s starka sida och han miss-
lyckas också temligen regelbundet uti den s. k. canto spianato.
Hr F. saknar en fast och hvilande tön, antingen nu detta kom-
mer sig af naturhinder eller felaktig metod. Chevrotten, som
stundom vanställer hans sång, kan komma af öfveransträngning,
hvarom är mindre att säga, men det värsta, den emellanåt för-
färande konseqventa detonationen, måste tillskrifvas brist på öra.
Nyanseringen i hr F:s sång är i allmänhet välbetänkt och tog
sig bra ut bl. a. i förförelse-duetten.

Hr F:s motpart i denna celebra duett, fru Edling, har en
röst, som lämpar sig för operaserian, men en naturel, en person-
lighet, helt egnad åt den gladare sången. Hvad Zerlina beträffar, så


278

hör detta parti visserligen icke till den omtyckta
bästa, men ingen annan nuvarande sångerska vid
torde vara att föredraga framfor fru Edling i denna
det nog är bäst att fru E. tills vidare behåller den.

sångerskans
kgl. operan
rol, hvadan

Angående den Karlsohnska editionen af Donna Elvira —

inskränka vi oss till en
och till ett beklagande
sångerskans nätta talang
sohns Elvira gjorde det

komplimang — för ren och vårdad sång,
— att den förtjenstfulla unga subrett-
skall så dragas vid håret. Frök. Karl-
intrycket som ville sångerskan säga till

publiken: »Ja, mina snälla vänner, direktionen har velat att jag
skall agera Elvira för Er, jag har ej velat vara olydig och vägra,
här har Ni mig nu som Elvira, men tycker inte Ni som jag att
det ändå är litet kuriöst det här--------—»

Donna Anna presenterade sig i det afgörande ögonblicket

mirabile dictu !

hvarken som frök. Grabow eller frök.

Strandberg • —utan som frök.—Javette? — åhnej, inte den gån-
gen! —som fröken Ek. Säga hvad man vill om teaterstyrelsen,
rådlös blir den inte, och säga hvad man vill om våra lyriska
och dramatiska artister, ogina äro de inte. I en hast slår frök.

Ek i sig Donna
ger med rättvis
partiet. Aj, aj,
ningen från det

Annas stora parti, räddar representationen, sjun-
framgång och — sjuknar genast derpå från
nu stod direktionen der igen! Då kom rädd-
håll man minst väntat. Då de andra Annorna

voro sjuka, blef fröken Grabows Anna plötsligt återstäld, kom upp
på opera-tiljan, sjöng utan en takts repetition, sjöng charmant
och så — adieu mon plaisir! Det farliga partiet stod nu utan
igen — man väntade fröken Javette nästan — men så kom då
julen och »Don Juan» lades undan för »Vermländingarne», »Ko-
nung för en dag» och hvad allt de heta — dessa stereotypa jul-
pjeser, k. teaterns gröt och lutfisk så till sägandes. —

Derför är det ej mer att säga om »Don Juan» denna re-
san. Vi hoppas på en mindre »sjuklig» repris för vårsäsongen
och få då återkomma till de öfriga rolinnehafvarne, af hvilka vi
hoppas hr Odman (Don Octavio) måtte på nytt glädja oss med
den stora B:durs-arian, som han förr i verlden brukade sjunga,
men hvilken han numera ej törs på, se’n han en gång varit ute
för en malheur i afseende på intonationen, säges det. Nu tro
vi sångaren ej har något att frukta af denna aria, om ej att icke
få sjunga den till slut för idel applåder.

Konsertsäsongen har utom fru Menter tillfört vår musik-
marknad äfven ett och annat i öfrigt af intresse, såsom den unge
belgiern, Eugène Ysaye, hvars rena och mjuka violinspel mindre
279

bländade genom någon »forbausende» yttre färdighet än värmde
och intog genom verkliga solida musikaliska egenskaper. Skada
endast att besöket denna gång blef så kort. Vår musikälskande
allmänhet skulle efter allt att döma icke ha något emot ett åter-
seende. Återsett har musikpubliken under denna tid flera unga
sångfoglar, som varit utomlands i och för sina stämmors upp-
fostran; så har man med nöje åhört frök. Hultkranz’ väl timb-
rerade stämma och — då hon ej flyger för högt — goda och
tillfredsställande föredrag, man har applåderat fröken Jäffe7’horns
erkännansvärda framsteg i den kolorerade stilen, ådagalagda ge-
nom flera rätt halsbrytande virtuosstycken, deraf Lackmé-arian
— Thursbys bravurnummer — visade sig tillsvidare öfver sån-
gerskans färdighet. Af våra musikaliska sällskap har Filharmoni-
ska Sällskapet konserterat i december, Musikföreningen i januari,
begge med stor förtjenst hvad det konstnärliga resultatet vid-
kommer. I en kortfattad revy som denna är ej platsen a,tt när-
mare detaljera de underhållande program, hvarpå såväl den yngre
som den äldre af dessa Euterpe-sällskap bjödo den musikälskande
allmänheten — endast det må sägas att begge konserterna gjorde
de medverkande all heder. Man känner dessa sällskaps brancher:
det äldre odlingen af den klassiska, mera bredt och stort anlagda
tonkonsten, det yngre införandet af yngre kända eller okända
kompositioner af lättare stil, mindre pompös affattning. På detta
sätt supplerar och kompletterar det ena sällskapet det andra,
alldeles som sig bör i en musikstad så stor och ansedd som
Stockholm. Derför hoppas vi ock att de rykten, som försports
om det äldre sällskapets tillämnade upplösning, måtte utan vidare
dunsta bort och förintas. Vår hufvudstad både kan och bör
hafva plats för dem båda och de många utmärkta här ännu aldrig
hörda mästerverk af Bach, Händel, Haydn m. fl., som vänta på
uppförande härstädes, borde utgöra en kraftig sporre för förenin-
gen till en verksamhet, som i samma mån den blir lifligare
äfven varder allt mer framgångsrik och ärofull.

Nya teatern hedrade sig i midten af december med upp-
tagandet af Albert Lortzings komiska opera »Vapensmeden», ett
sätt att verka för god smak, som vi i denna tidskrift redan
tillåtit oss anbefalla denna teaters styrelse. Ty det är endast
genom återgång till flydda tiders ädlare och mera sansadt och
hjertligt glada musikpjeser som en god teater kan uppfostra sin
280

publik och så småningom vänja den från den moderna operettens
etiska förkastlighet och oestetiska vansinne, ett vansinne, som
skär så mycket bjertare i ögonen på en tid, som är — eller
åtminstone vill vara — så genomrealistisk som vår. I vår
glädje öfver denna teaterns goda gerning faller det sig icke svårt
att’blunda för de svagheter, som tyvärr vidlådde denna vackra
operetts framställning å scenen. Det var den genomgående röst-
bristen, som vi dermed åsyfta. Ty annars — i sångföredraget,
i spel och dramatik funnos idel förtjenster, naturligtvis med
undantag af väpnarens rol, som förolyckades. Hr Gründers sätt
att med så små resurser så sympatiskt föredraga sin melodi-
sköna romans förtjenar verklig beundran, liksom också fröken
Sjöbergs allsidiga, friskt och känsligt framförda karakterisering
af Marie, operans hjeltinna, för hvars sångparti endast litet mer
malm i rösten och bredd i föredraget fattades sångerskan. Den
unge orkesteranföraren förtjenar också sitt erkännande, det var

endast synd att lians orkester var långtifrån sådan, som
af denna art kräfva.	.

Södra teatern bjöd under årets sista månad bl.
»Hundra jungfrur» — men så många jungfrur finnes ej

arbeten

a. på
pâ Sö-

der — teatern, välförståendes, hvilket bland annat bevisades af
de mänga fruarna å programmet, bland hvilka fru Horwit^'
friska röst gjorde sitt bästa att piffa upp den numera något

trådslitna musik, hvarmed Charles Lecocq försett denna
skrattretande än sedelärande pjes. Med rätta har man
klandrat denna teaters styrelse att den ej användt fru H:s
talang i några för henne mer lämpliga och tacksammare

mera
dock
stora
upp-

gifter än dem, som hon denna höst fått sig förelagda. Då nu
fru H. slutat sitt gästspel å denna teater, ser man med en viss
undran i tidningarna hurusom Södra teatern köper in den ena
utländska operetten efter den andra. När man förlorat den
enda sångerska man egde och då någon sångare hörbarligen ej
finnes bland teaterns hittills presenterade sujette?, vore det på
visst sätt klokast om S. T. gåfve dessa musikpjeser — utan
musik. Musikvännerna skulle kanske trösta sig och den del af
publiken, för hvilken dessa rafflande, ogenerade libretter tyckas
vara skrifna, skulle mera ostördt kunna njuta —---------.

■'10 januari.