Om lefvande modeller.

Föredrag hållet i Idun den 6 Nov. 1886

af

G. Pauli.

M. H.

Man har bedt mig hälla ett föredrag om konst, men
samtidigt önskat fa höra något som inte stod i böcker eller
som en hvar kunde läsa; med andra ord slippa konsthisto-
riska uppgifter och konstfilosofiska betraktelser. Noga öf-
vervägdt finner jag för ögonblicket endast ett ämne som
kunde passa och som mig veterligen ej varit utförligare
behänd ladt i skrift, på samma gång det rör såväl konst som
konstnärer på det intimaste, jag menar: om lefvande mo-
deller?

I sin vidsträcktaste betydelse skulle detta ämne visser-
ligen kunna omfatta hela menskligheten och en del af djur-
riket med; men ett sådant föredrag skulle aldrig ;— hur
skizzeradt det än vore — kunna expedieras på en timme,
och far jag derför inskränka mig och endast tala om dem,
som idka det vällofliga modellyrket, och om en del tillfälliga
modeller, hvilka posera mot betalning.

Den yngre konstens tendens att allt mer intränga i
detalj och att söka individualisera gent emot sträfvandet
att generalisera, hvilket utmärkte de stora konstnärerne från
midten af århundradet, har i icke oväsentlig grad bidragit
att gestalta de nuvarande modellförhållandena. Då en
Millet gjorde flyktiga skizzer efter bondfolket i dess arbete
och nöjde sig med att utföra sina taflor efter dessa skizzer,
hvari endast den generella karakteren var angifven, så lät

Ur Dagens Krönika. VI. 12.	1
898

en Bastien-Lepage sin modell posera cirka 80 gånger, en-
dast för att studera ett par ögon.

Men da individualiseringens fulla ernående icke alle-
nast beror pa den längre tid, hvarunder jag kan disponera
öfver min modell, utan i främsta rummet huru intimt jag
är med den samma bekant, så följer ock deraf att man nu
för tiden ganska ofta söker sin modell ur sin egen bekant-
skapskrets; ja, de finnas, som icke kunna förmå sig att be-
gagna dessa yrkesmodeller, hvilka alla slitit och begagnat,
utan hvilka afstå dem gerna åt målare, hvilka ännu syssla
med allegoriska, mytiska eller bibliska ämnen, samt åt bild-
huggarne.

En annan sak, som icke obetydligt inverkat på nuva-
rande modellförhållandes gestaltande, är uppkomsten af det
s. k. friluftsmåleriet och bondmåleriet. En hel del större
eller mindre artistkolonier ha uppstått på landsbygden,
och å dessa orter har modellyrket funnit flere eller färre
adepter, hvilka taga en icke ringa del af förtjensten från
städernas yrkesmodeller. Man nöjer sig numera icke med
helt flyktiga besök på bondlandet för att göra utkast och
studier och se’n hasta tillbaka till ateliern och der ikläda
Elisabeth eller Julienne de medförda bonddrägterna och
se;n måla taflan så godt som på rak arm. Nej, man stan-
nar nu ute och afslutar taflan på platsen; och under tiden
få stadsmodellerna vänta eller söka arbete hos bildhuggarne.

Bland dessa senare har modet att liksom målarne göra
studieresor på landet ännu ej hunnit intränga och skall det
förmodligen aldrig, åtminstone ej i någoii nämnvärd ut-
sträckning, beroende detta på skulpturens egen natur och
på dess förkärlek för den nakna menniskokroppen.

Är det ibland kinkigt nog att få modell till någon på-
klädd figur, så är det i de flesta fall omöjligt att få bond-
folket att posera naket. Jo, små barn möjligtvis, en och
annan vuxen bonde törhända också, men bondqvinnor (och
qvinnokroppen är ju det mest eftersökta inom skulpturen)
aldrig.

En bildhuggare på studieresa har jag dock lärt känna;
det var på Capri, anno 1880, den framstående italienaren
Gemito, Meissoniers protégé. Barn af Neapel, kände han
största motvilja mot att stänga in sig i ateliern. Han me-
nade, att om statyer äro gjorda för att verka i fria luften,
så skola de också modelleras i fria luften. Der ger belys-
899

ningen en helt annan sentiment åt formens modellering än
i ateliern. Och så for han öfver till Capri, stälde sina
modeller i solskenet och sökte träffa solskenseffekten i mo-
dellens anlete. Han talade ofta om att flytta hela sin ate-
lier med tillhörande bronzgjuteri öfver till Anacapri, endast
för att alltid kunna modellera i fria luften och retouchera
sina bronzer under bar himmel.

Modellyrket — som sådant — åtnjuter ingenstädes
någon synnerlig aktning, snarare motsatsen. Man anser det
vara ett latgöra, som ej tarfvar några grundligare förstu-
dier. Och huru troget en modell tjenat konsten, så räknas
honom detta ej såsom någon meriterande medborgardygd.
Modellerna kunna liknas vid murarställningarna, som
qvarstå tills byggnaden blir färdig för att sedan tagas ner
och flyttas till ett annat bygge. När konstverket är fårdigt,
betalar man sin modell och säger adjö.

Modellyrket är ett af dem, som tarfvar minsta förstu-
dier. Det ges barn, som knappt hunnit till denna verlden,
innan de kunnat förtjena en liten slant på att vara modell,
såsom vid en svensk tafla, som kallas »En vigtig handling»,
der en liten nyfödd verldsborgare väges. Ej heller ges det
någon åldersgräns för modellyrkets utöfvande. Modellerna
kunna fortfara med detsamma, ända tills de draga sin sista
suck. Jag hade i Fleury (nära Barbizon) en modell, en
nittionioårig gubbe, som bodde under några ruiner och som
snart sagdt drog sitt sista andedrag, under det han poserade.

I allmänhet rekryteras yrkesmodellerna ur de lägre
samhällsklasserna, men det ges naturligtvis undantag. Jag
känner bland annat icke så få bättre fruntimmersmodeller i
Paris, flickor ur rätt goda familjer, som förtjena sin exi-
stens på modellsittning. Och jag vet en italienare, som
tagit medicine licentiaten och praktiserat som läkare i Ita-
lien, men som sedan slog sig på modellyrket, reste till Paris
och påstod sig der förtjena mycket mera än det varit ho-
nom möjligt i egenskap af Aesculapii son i la bella Italia.
Vidare känner jag bland modellerna i Paris en monsieur
Roland, som räknar sina anor i rätt nedstigande led från
900

ministern, den ryktbara madame Rolands make. Han är
för närvarande sysselsatt med att utgifva sina memoarer
som modell.

*	*

Modellerna ha sin fåfänga äfven de, och denna bestar
i att hafva tjenat som modell till något berömdt konstverk.
De mera hemmastadda i yrket pläga rekommendera sig
med att uppräkna så många kända mästares namn de kunna
få fatt i och höja pannan stolt, om de till på köpet kunna
ange något bestämdt arbete som gjort succès.

I början på 70-talet, när de unga målarne Regnault och
Fortuny nyss gått bort och det ännu låg qvar en gloria
öfver dessa namn, så försummade aldrig en modell tillfället
att omtala att han varit Regnaults eller Fortunys modell.
Ja, hvad angår Regnaults modell till hans verldsberömda »Salo-
mé», som gjorde sådan stormande succès på 1870 års salong (och
hvilken tafla köptes för 40,000 francs af en kokott, som eger en
magnifik konstsamling i sitt palais i Champs Elysées), så erinrar
jag mig en episod, som tydligt nog berättade om hvilken »ja-
lousie de métier» det understundom kan herska bland model-
lerna. Under första året af min vistelse i Paris kom det in på
min atelier en morisk flicka vid namn Aischia. »Ah! voilà
le modèle pour la Salomé!» utropade jag. »Oui, monsieur,
c’est moi», svarade hon. Ett par år efteråt arbetade jag i
Rom på en tafla med englar. En af modellerna till dessa
fick sigte på ett fotografi efter Regnaults tafla och förkla-
rade strax att det var hans syster, som varit modell för
densamma. »Ingalunda — jag känner modellen; hon heter
Aischia, en morisk flicka som bor i Paris.» Men detta
sårade den italienske modellen i hans heligaste känslor. Han
svor vid madonnan, vid den helige Petrus och Gud vet
allt, att hans ord voro sanningens ord och att hans syster
poserat för »la Salomé» i Villa Medici, der Regnault
målade sin tafla, då han var franska statens stipendiat.
Hans syster -— slutade italienaren — var nu gift med en
fransk skulptör och bosatt i Paris.

Återkommen till Paris träffade jag en negress, ma-
dame Toussaint, som varit Regnaults modell och var lånds-
maninna med Aischia. Hon bekräftade italienarens påstå-
901

ende i allo. Taflan var gjord i Rom. Aischia hade aldrig
varit i Rom. Den sannskyldiga modellen var verkligen
syster till en af mina englar och var nu gift med en fransk
skulptör och bosatt i Paris. Nu kommer just sjelfva
»klämmen». Madame Toussaint, som var betydligt sqval-
leraktig, hade snart gjort denna franska skulptörs hustru
underrättad om allt: huru Aischia ville göra henne äran
stridig af att ha poserat för Salomé. Aischia, intet ondt
anande, kommer på sina vandringar efter arbete just till
denne bildhuggares atelier. Hustrun, som igenkänner sin
rival, rusar med en sydländskhs häftighet och rycker henne
i håret och klöser henne i ansigtet, och det var med en
icke ringa möda fransmannen fick dem åtskilda och Aischia
ut genom dörren.

•	*

Det ges en gammal sats som heter, »kläderna göra icke
mannen», men efter att ha lefvat i halftannat decennium
bland modeller, kan jag tryggt ändra den samma till: »klä-
derna göra mannen». Samme man, som passar förträffligt i
abbékostym i någon atelier på Montmartre, är lika lyckad i
röfvaruniform borta i Quartier latin; samme italienare som
mellan 8—12 varit Kristus på korset är mellan 12.—4 en
cynisk satyr och, mirabile dictu, lika dråplig som båda.

Hvad som i allmänhet förundrar utanför stående är,
att det gifves unga qvinnor, hvilka kunna gå ända derhän,
att de afkläda sig all s. k. naturlig blygsel och posera i
paradisdrägt inför en hel skara artistynglingar. Detta kan
vara märkvärdigt nog, lika märkvärdigt som att blygseln
efter helt kort praktik försvinner, men märkvärdigare är
dock de fall jag påträffat, att unga qvinnomodeller — som
det ej generat att stå nakna framför 30 karlar, mer än om
de suttit påklädda hemma hos sig — att dessa samma på
inga vilkor kunnat låta förmå sig att posera nakna i en
fruntimmersatelier. De ha således blygsel -— fast för sitt
eget kön. Och medan jag är på detta kapitel, så kan jag
icke motstå frestelsen att erinra om den genomsanna scen,
som finnes i bröderna Goncourts roman »Manette Salomon».
Det är i en större elevatelier för män. Qvinnomodellen
har se’n länge intagit sin upphöjda ställning på bordet
902

Arbetet är i full gäng. Med ens ger modellen upp ett
skrik, rodnar, hoppar ner från bordet och döljer sig bland
sina kläder. Hvad hade händt? Jo, händelsevis hade hon
riktat sina ögon genom fönstret • och sett en plåtslagare,
med andra ord en icke-artist, hvilken hade observerat henne.

Helt naturligt derför, att när man har qvinnomodell
och far besök, har man blott att anmäla den besökande som
artist och modellen gör inga invändningar mot visiten —
i motsatt fall desto flera.

Den s. k. sedligheten bland qvinnomodellerna är i all-
mänhet problematisk. Bland dem, som endast posera för
ansigte, händer och toalett — med andra ord som icke stå
nakna — ges det åtskilliga, som förblifvit jungfrur, men
bland de andra, skulle jag tro, ytterst få. De få undanta-
gen äro att finna i Rom, ty i Paris kan man söka méd
ljus och lykta och skall ändå inte träffa någon, som bibe-
hållit sin dygd under längre tid.

Studenternas grisetter i Quartier latin äro snart en myt,
men artisternas qvinnomodeller ha ärft grisetternas egen-
skaper och kännetecken.

Intet yrke, tror jag, har att uppvisa så vexlande öden
som modellernas. Återkallar jag i mitt minne blott några
få, som jag känt derute, så finner jae: Gabrielle, en typ à
la Lionardi da Vinci, engagerad vid hippodromen, i färd
med att taga pris vid romersk kappkörning; Eugenie har
blifvit mor åt en god väns arfvingar; Therese Lain ville, den
äkta, oförfalskade parisiskan, som gjorde sin entré i mo-
dellståndet just i min atelier, bief ett år derefter gift med
en hygglig apotekare och firar nu sin smekmånad nere vid
medelhafvet. Maria dog i gula febern i Rio Janeiro och
Jeanne, den rundkindade f. d. lilla sömmerskan, som också
for öfver oceanen, blef bedragen af en ung man, som, när
det kom till sanningen, hvarken var grefve eller millionär,
utan på sin höjd pappa till det barn, hon födde strax efter
det hon återkommit till sina honetta föräldrar vid rue Vau-
girard. Francesca, den mörkögda flickslinkan från Traste-
vere, fick ett mera tragiskt öde. Hon älskades häftigt af
en romare, som alltid stod vid min port och väntade henne,
903

när hon slutat. En gäng utanför spanska akademien vid
San Pietro in Montorio förklarade han henne sin kärlek,
och när hon besvarade det med ett spotskt hånlöje,
rände han dolken i flickans rygg. Hon hade nog _ sinnes-
närvaro att rycka vapnet ur såret och föll ihop Alskaren
lyckades undkomma de första tjugufyra timmarne och kunde
derför icke häktas utan anklagelse. Han tillstod sedermera
vid domstolen, att han till på köpet förgiftat dolken, ty det
var hans bestämda afsigt, att flickan skulle dö för hans
hand, när hon icke besvarade hans kärlek. Francesca sväf-
vade länge mellan lif och död, och när hon ändtligen kom
sig, kände hon ingen trygghet förrän inom ett klosters mu-
rar. Hon, Francesca, hvars smidiga kropp mer än en gång
tjenat till förebild för ystra bacchanter — hon tog nunne-
doket.	.

Eland Paris’ fruntimmersmodeller försvinna snart från
ateliererna de som äro très chic, vackra och stiliga, för att
stanna antingen såsom mätresser, någon gång som legitima
hustrur, åt någon målare på modet eller rik dilettant. De
som åldras i sitt yrke få det skäligen knalt, ty gummor
röna i allmänhet icke någon stark efterfrågan.

För gubbarne är det bättre. Dessa användas ännu
med fördel i akademier för sin intressanta anatomi och
pittoreska skrynklor. Dessutom ges det en hel del ämnen,
som trotsande tidens vexlingar hålla i sig och hvari for-
dras gubbmodeller, som t. ex. »Farfars födelsedag», »De
vise männen», »Herdarnes tillbedjan», »Gamle Pan» eller
»Guldbröllop» — det sista helst i medeltidskostym.

Slutligen står för de manliga modellerna en bana öp-
pen, hvarpå de möjligen kunna känna sin ålderdom tryggad
— jag menar som direktörer for målareakademier — ja,
mina herrar, direktörer för konstakademier.

I Rom och i flera andra italienska städer samt i Pa-
ris ha mera företagsamma modeller upprättat konstskolor,
deri vilkoren för inträdet visserligen äro mycket enkla —
endast erläggandet af den stipulerade månadsafgiften —
men hvarur icke förty utgått åtskilliga konstnärer, som i
närvarande stund ega ryktbarhet.

Vid via Marqutta i Rom finnes en sådan skola, der di-
rektören, vid namn Gigi, är en gammal modell. Dennes son
är sekreterare och kassaförvaltare, och sonsonen sköter an-
dra akademien rörande göromål såsom modellers anskaf-
904

fände och lampors putsande samt tillser att aqvarellvatten
alltid finnes. Några professorer synas aldrig till; kamra-
terna äro hvarandras lärare, och med sådana kamrater som
t. ex. en Villegas, en Pradilla, för att icke nämna sjelfva For-
tuny, hvilken satt hvarje qväll under flera år på bänken i
Accademia Gigi — så kan man möjligen undvara andra
lärare.

I Paris har Colarossi — också en gammal modell —
upprättat konstskolor, men dessa skilja sig från den i Rom
derigenom, att här engageras framstående franska mästare
såsom lärare. .

I denna som i de andra inträffar icke sällan, att di-
rektören såväl som de öfriga tjenstemänhen, till bespa-
rande af de utgifter andra modeller kräfva, sjelfva uppstiga
på modellbordet.

Ijåter det än öfverraskande att finna modellerna på så
upphöjda platser — jag menar icke modellbordet, utan i
direktörsstolen — så klingar det också rätt eget att höra,
det man har exempel på modeller, hvilka uppträda som do-
natorer till konstakademier.

För ett tiotal år sedan — om jag ej missminnes
— dog i Paris en gammal modell vid namn Duhosc, och
hvilken vid sin död donerade icke mindre än 120,000 francs
fill Ecole des Beaux arts, för att räntan häraf skulle utdelas
som resestipendier.	■

Lättheten att få modeller är så ofantligt olika på olika
platser. I de stora konstcentra ges det alltid en respekta-
bel modellstock. I mindre deremot kunna utsigterna ibland
vara rätt dystra, gemenligen i de s. k. artistkolonierna på
landet. I Barbizon nära Fontainebleau är befolkningen först
och främst rätt burgen och behöfver icke ty till en syssel-
sättning som den finner långt mera tröttande än arbetet på
fältet och har dessutom vuxit upp bland penselfäktare, så
att det förlorat nyhetens behag att se sig förevigad på du-
ken. I Grez près Nemours gäller samma sak. Der finnes
knappt mer än en yrkesmodell — la mère Morot, — hvil-
ken förekommer rätt ofta i den yngre svenska konsten.
905

Pâ Capri, som är ett tillhåll för målare frän alla länder,
och der pensionärerna från Villa Medici alltid tillbringa en
tid af sin angenäma landsflykt i la bella Italia, vai* det rätt
svårt att få modell, om man icke hade skulptören Gemitos
lediga tunga och listiga sätt. Han kom ner till »marinan»
med sin lilla vaxklump, började språka med korallförsäl-
jerskorna och knåpade hastigt till en näsa och en mun i
vaxet, hvilket så intresserade dem, att de gerna stodo stilla
och grinade i solskenet tills ögonen blifvit färdiga och re-
sten med. Men Gemito hade alltid något listigt bindande
skäl till hands för morgondagen, och så växte en seans ut
från fem minuter till en hel dag och från en dag ofta till
en vecka eller mer.

Orsaken till svårigheten att få modeller på Capri är
helt enkelt den, att presterna ha skrämt flickorna med att,
om de stå modell, kunna de aldrig blifva »figlie della ma-
donna» och icke heller komma direkt in i himmelriket, utan
måste ta’ en ganska pinsam omväg genom skarselden eller
kanske genom sjelfva helvetet.

Antingen hon nu ej trodde härpå eller hon föredrog
det jordiska paradiset bland artister, nog af, Kosina hade
tagit sitt parti och offrade sig med kropp och själ åt kon-
sten — och konsten har ofta förevigat henne —- och hen-
nes bild har blifvit graverad i trä och till och med stucken
i koppar. — Detta i staden Capri. — On har en annan
stad, Anacapri; der var förhållandet alldeles motsatt, ty der
gafs det inga svartrockar och hvarje flicka var der en
Rosina.

Der man dock finner befolkningen allra villigast att
stå modell är i Venedig, en stad som tycks stått upp
ur vågen enkom för att tjena som en atelier åt all verl-
dens konstnärer, med de grannaste kuriosa kring väg-
garne och den härligaste dager genom det ständigt öppna
fönstret. Här stå målarne med sina modeller på sjelfva pi-
azzan, och i la Chiesa di San Marco ser man fullt med
stafflier med modeller framför och målare bakom, och jag
har sjelf sett huru kyrkprocessioner tagit omvägar för att
inte störa de flitige eller afbryta seansen

Tar man så färjan till »la Giudecca» och går med färg-
skrinet eller skizzboken förbi de gränder, som mynna ut vid
kajen, hör man der ropas från alla håll: »Pittore, tira soso»,
■— det är uttydt: »målare, måla af oss», och artisten sva-
906

rar: »state ferma» och grändens perlstickerskor stanna i de
ställningar de för ögonblicket innehafva. Sa kom jag att
måla en figurrik tafla just på en sådan liten gata — den he-
ter »Calle» på venezianska — med en massa perlstickerskor,
hvilka jag tog på ordet, då de ropade sitt »pittore tira
soso». Men då jag gjort första skizzen och lemnade staf-
fliet ett ögonblick för att köpa drufvor på kajen, hade alla
modellerna, väl tjugu till antalet, skockats kring staffliet för
att kritisera sina konterfej. Gruppen, som de bildade kring
mitt staffli, var så pittoresk, att jag ropade mitt state ferma,
och gruppen rörde inte en fena och hastigt finnande en
stol, som kunde tjena till staffli, tog jag en ny skizz,
hvaraf bief en tafla, för hvilken befolkningen i en hel gränd
poserade modell.

Detta fall, som jag här omnämt, är visst icke något
enstaka, utan hör just till vanligheten.

I Afrika är modellväsendet en mycket kinkig fråga.
Jag gör der bäst i att engagera en eller ett par infödingar
som domestiker, och jag kan då möjligen få begagna dessa
som modeller, om de inte äro allt for rättroende, och möj-
ligen kan jag äfven genom dem inleda underhandlingar med
andra muhammedaner som inte ha allt för kinkigt samvete;
ty, som en hvar vet, är att låta af bilda sig inom den mu-
hammedanska religionen strängt förbjudet.

I Sverige är allmogen nog så tillmötesgående. Men,
nota bene, sedan man kunnat tillfredsställande förklara, att
ens afsigter äro fullt ärliga — ty i allmänhet när man sti-
ger in i bondstugan med skizzboken, och helst om invå-
narne skulle ha några skulder på sitt samvete, så äro de
alldeles öfvertygade om, att det här gäller något slags ut-
mätning eller bouppteckning. Afrita och afskrifva är samma
sak på bondlandet. Ibland kan man få höra den allra be-
fängdaste uppfattning af målarens uppgift. Då jag låg i
Visby, såg jag en särdeles pittoresk fiskare, som jag strax
frågade om jag kunde få måla honom. Ja, det gick nog för sig
— mot betalning; men först ville han ha reda på, om fär-
gen torkade snart. Och dermed gjorde han en handrörelse
öfver ansigtet, som förklarade att han trott, det jag ville
betala honom för att få måla honom i hans eget ansigte.

En så bakvänd uppfattning har jag aldrig påträffat i
de södra länderna, men väl bland äldre folk, der liksom här
907

hemma, den tron, att man skall dö, sa snart man blifvit
porträtterad. Ens bild är ju gjord, livad har man se’n att
göra än att packa ihop.

Man hör ibland — eller om jag skall vara riktigt rätt-
vis nästan alltid — huru folk stupa af förundran öfver att
konstverk äro sa fasligt dyra. Att de inte heller kunna
säljas för vrakpris, tror jag mig kunna försäkra pä grund
af den äsigten, att en artist, om han skall lefva af sin
konst, i främsta rummet bör bli betäckt för de dépenser
han haft t. ex. för modeller. Och att dessa kunna ibland
bli dryga nog, kan jag försäkra. Priserna för modeller
ställa sig i allmänhet förvånande olika. Olika för olika ål-
drar och kön, olika i stad och på land, olika i olika länder.
Det ges ingen bestämd kurs liksom på kaffe och socker,
kanske derför att det inte fallit någon in att spela i mo-
deller på börsen. På landet i Sverige har jag gifvit barn-
modeller en tjugufemöresslant och föräldrarne ha tyckt, att
jag skämde bort dem. På landet i Frankrike betalas från
50 centimes till 2 francs i seansen. På Capri var 50 cen-
times det vanliga för två timmar. I Venedig, der det finnes
godt om engelsmän, der steg priset till 75 centimes i tim-
men. I Rom är det stående priset 2 francs och 50 centimes
— cinquanta soldi. •—• Dyrare falla sig priserna i Paris. 1
regeln 5 francs i seansen, d. v. s. 3 à 4 timmar. Dock
kan man få barmnodeller för 3 francs, vuxna karlar for 4,
men qvinnor kosta alltid 5 francs, antingen de stå nakna
eller ej.

Elär — i Paris — ges det ock en hel del fina frun-
timmersmodeller très chic, som inte sitta modell med mindre
än att man engagerar dem för hela dagen, ty de vilja icke
använda frukostrasten kl. 12 att färdas från ena ateliern till
den andra, och hvilka kunna vara belägna i hvar sitt hörn
af den stora verldsstaden. Dessa modeller äro dessutom
mycket beqväma af sig, komina alltid för sent och äro • re-
dan då »très fatiguées», och vilja alltid sluta för tidigt, fö-
rebärande att de ha »quelques courses à faire». Man bör
alltid bjuda dem på »quelque chose à boire» och på ciga-
retter, som de inte röka, utan bara tända'och väta för att
908

kasta bort, när de äter intaga sin »pose». Ocli så för all
del en liten dejeuner eller också 2 francs för att frukostera
på närmaste restaurant, ty deras hem är naturligtvis alltid
för aflägset. Så, när arbetet är slut och man får hjelpa på
med kappan och jemte deu reglementerade kyssen på kind-
benet trycka i handen dagens lön, som är tio francs, och
derjemte en liten silfverslant till omnibuspengar eller —
om vädret är regnigt och omnibusarne böra vara fylda —
tvänne silfverslantar till en » fiacre» — hvad har en sådan
dag kostat Pariserartisten? Jo, cirka 15 francs; och har
man då blifvit begåfvad med stark sjelfkritik, så att, när
modellen gått, man tar knifven och skrapar ut allt, så faller
sig modellväsendet en smula dyrbart i längden.

I motsats till parisermodellernas dyrhet, kan jag anföra
ett exempel från Magador i Afrika. Man kan der få
en modell om dagen för den ringa summan af en mara-
veddi. En maraveddi motsvarar ungefär ett runstycke,
skulle jag tro. Och hur ringa förtjensten än är, så för-
värfvas den ibland icke utan stor risk, ty som muhammedan
löper modellen fara att bli kastad i »la Caspa». Tänk er,
mina herrar, hvilken sniken vinningslystnad — knoga en
hel dag för att komma i besittning af ett runstycke, och
ändå riskera att bli satt i fängelse.

De modeller i Rom, som gå klädda i nationaldrägter,
kallas »sciusciaji» i motsats till de andra, som kallas »borg-
hesi». De stå alltid i hopar vid la via Sistina och Capo le
Case. Man gör der upp med dem sina engagement. Under
de strängare vintermånaderna dra de sig gerna till spanska
trappan, som är vänd åt solsidan, för att se’n när värmen
kommer söka skuggan i Capo le Case. Dessa modeller äro
merendels hemma i Albaner- och Sabinerbergen, der de pas-
sera den hetaste sommartiden.

Bland dessa modeller ges det många klassiskt sköna;
men i allmänhet äro formerna tyngre än såväl de napoli-
tanska som toskanska modellernas. De posera i allmänhet
väl, komma regelbundet. Någon vaknare intelligens ega de
just ej och inte heller något öfverdrifvet intresse för konst-
909

närens arbete. De äro just icke särdeles spräksamma och
nöja sig ofta med ett »bongiorno» när de komma och ett
»addio» eller »ä rivederle» när de gå.

I Paris ffifvas åtminstone ett hundratal italienska mo-
deller, som alla komma från en by norr om Neapel. Resan
betalas vanligen af en entreprenör, som är hyresvärd i
Paris och hvars hyresgäster desse italienare bli. Deras bo-
städer äro riktiga nästen af smuts. Emellertid må Pari-
serkonstnärer vara tacksamme mot desse entreprenörer, ty
utan dem skulle kanske ej artisterna kunna få barnmodeller,
sedan nemligen den förkättrade franska republiken för ett
tiotal af år se’n införde obligatorisk skolgång för alla barn
mellan 9—13 år. Äfven Paris’ karlmodeller äro till stor
del italienare, men qvinnomodellerna deremot ofta fransyskor,
om inte rent af parisiskor.

Jag betviflar att det gifves någon mera intelligent mo-
dell än parisiskan. Hon har icke idkat sitt yrke lång tid,
förr än hon icke blott vet hvad det vill säga att intaga en
pose, ty detta lär sig äfven italienskan, utan hön sätter sig
äfven in i konstnärens uppfattning och hans sätt att be-
gagna sig af sin modell. Ja, hon lär sig snart artistsprå-
ket, icke blott att tala det, utan att förstå det, och kan del-
taga med hela sin själ i konstnärens bekymmer för hans
verks lyckliga fullbordande och glädjer sig med honom åt
framgången.

Ja, en gång hade jag en modell, som var mer artist
än jag sjelf — en parisiska. När jag lät henne hvilä, kom
hon fram och bad få låna min penna för att visa mig, hur
hon tyckte jag borde ha gjort. »Voyez-vous, il faut ajou-
ter un peu à la tête — et moi, j’ai le corps plus élancé
— et le dessin des hanches plus serré —enfin — än
det ena, än det andra, och jag följde min modells finger-
910

visningar, ty hon tyckte rätt och framför allt hon kände fullt
artistiskt.

En dag fick jag se, att en annan artist träffat ut för
något liknande. Jag såg nemligen under en af den store
Felicien Rops^ raderingar dessa ord:

»J^avais une fois un modèle qui était plus artiste que
moi-même!»
Luthersk papism.

Med anledning af prestmötet i Vesterås den 29 juni—
1 juli 1886.

Yrkandet på individens obetingade underkastelse under
det religiösa samfundet med den lära och kult, detta i sin
historiska utveckling erhållit, utgör papismens väsende i mot-
sats till protestantismen, som endast vill, att han skall under-
kasta sig den sanning, han på ett inre och andligt sätt — på
den personliga lifserfarenhetens och öfvertygelsens väg —■ till-
egnat sig. Har man fått syn på denna åtskilnad och behåller
man den stadigt i sigte, kan man icke undgå att se, att det
finnes mycken papism äfven inom den evangelisk-lutherska kyr-
kan och särskildt i Sverige, och att denna papism här och
der antagit sådana dimensioner, att den nästan hotar att växa
protestantismen öfver hufvudet. Vi behöfva icke söka långt
för att finna exempel härpå. Här vilja vi särskildt fästa upp-
märksamheten på det i denna sommar hållna prestmötet i
Vesterås.	%

I sin på andra mötesdagen upplästa embetsberättelse om
det kyrkliga tillståndet inom stiftet erinrade biskop Billing om,
att tvåhundra år förflutit sedan Sverige fick sin kyrkolag, och
anmärkte, att hvarje svenskt hjerta borde tacka Gud för denna
lag i betraktande af den sant kristliga, på en gång barnsliga
och manliga tro, om hvilken den vitnade, och som satt sin
pregel på alla dess paragrafer, samt att dess tvåhundraårs-
jubileum borde för de svenska församlingarna vara en maning
att ransaka sig sjelfva och se till, orn de ännu egde denna
tro. Ja kyrkan, fortfor han, är nu densamma som då; hennes
tro är densamma. Men visserligen skulle det sjuttonde år-
hundradets kyrklige styresmän, om de nu komme igen och
finge se de förändringar, hvilka egt rum, häpna öfver de kraf-
ters inflytande, som släpptes lösa hundra år efter utgifvandet
912

af 1686 års kyrkolag. Den revolutionära anden, individua-
lismens och subjektivismens ande, har på det kyrkliga området,
så väl som på det politiska, anstalt fruktansvärda härjningar.

Det torde — att börja med — ursäktas oss, om vi
hvarken kunna dela biskop Billings beundran för den kristliga
tro, som satt sin pregel på alla paragraferna i 1686 års
kyrkolag, eller hans afsky för de revolutionära krafter, som
omgestaltat mångt och mycket i de kyrkliga så väl som i de
borgerliga förhållandena. Eller skola vi kanske söka nämnda
på en gång »barnsliga och manliga tro» äfven i de paragrafer
af ifrågavarande lag, hvilka stadgade, att alla, som i Sverige
»bygga och bo», skulle bekänna sig till den »rena evangeliska
läran»; att ingen annan gudstjenst skulle inom riket vara till-
låten än den evangelisk lutherska; att de, som öfverginge till
»främmande lära», skulle landsförvisas; att hädelse skulle
straffas med lifvets förlust; att församlingsmedlem marne skulle
genom hotet med böter, fängelse och stockstraff tillhållas att
gå i kyrkan på sön- och högtidsdagar; att det fortsatta under-
låtandet af nattvardens begående skulle medföra först det min-
dre och sedan det större bannet, hvilket sistnämnda — i lik-
het med affallet till »främmande lära» — medförde landsför-
visning? Månne vi icke fastmera böra se ett stort och bety-
delsefullt framåtskridande i rättvisa och humanitet, i sant evan-
gelisk och kristlig anda deruti, att dessa barbariska lagbestäm-
melser småningom — och detta till större delen i en tid, som
icke är långt aflägsen från vår egen — upphäfts? Och månne
vi icke för denna välgörande förändring hafva att tacka just
den der så mycket förkättradé revolutionära andan med dess
individualism och subjektivism? Om icke först den äldre pie-
tismen väckt lif och framkallat rörelse inom den under orto-
doxismens herravälde i dödssömn försänkta kyrkan; om icke
sedermera upplysningstidehvarfvets fria tänkande och fria forsk-
ning rubbat sjelfva grundvalarne för den kyrkliga auktoritets-
tron; och om icke slutligen den stora franska revolutionen och
de omgestaltningar, den öfverallt framkallade, småningom, ehuru
ännu icke på långt när fullständigt, undanröjt de gamla tvångs-
lagarne — månne icke då hela vår andliga kultur skulle ha
blifvit ett stillastående träsk?

I det närvarande kyrkliga, tillståndet, särskildt inom Ve-
sterås stift, fann biskopen åtskilligt glädjande, men äfven åt-
skilligt att beklaga och ogilla. Karaktäristiskt för den hög-
kyrkliga riktning, han representerar, var så väl hans beröm
913

som hans klander äfvensom de botemedel, han rekommenderade
för hvad han betraktade såsom brister i det kyrkliga lifvet.

Glädjande fann han det, att hela stiftets presterskap stod
såsom en man samladt omkring den lutherska tron, att det,
utan undantag, predikade bekännelsetroget, och att man ingen-
städes från någon af stiftets predikstolar fick höra en hel-
eller halfrationalistisk kristendomsförkunnelse. Men hvad skall
man egentligen säga om detta beröm? Är den af ortodoxerna
så högt prisade »bekännelsetroheten» verkligen någon förtjenst?
Vi tro ej, att den frågan kan förnuftigtvis besvaras med »ja».

Hvad var egentligen ändamålet med den evangelisk-luther-
ska kyrkans symboliska böcker? Ingenting annat — enligt
hvad de sjelfva förklara — än att vara ett vitnesbörd om,
huru den tidens församlingslärare uppfattade kristendomens
hufvudläror. Dessa symboliska böcker skulle — enligt sin
egen utsago — icke hafva makt att döma i trossaker, icke
anses bindande annat än för så vidt de öfverensstämde med
den Heliga Skrift. Efter denna måttstock skulle de pröfvas,
och denna pröfning skulle alltid på nytt slå. öppen för enhvar;
annars skulle ju bestämmelsen om deras blott relativa giltighet
ha varit betydelselös. Och klart är, att man vid pröfningen
måste utgå från objektiva och allmängiltiga grunder för bibelns
tolkning och icke från hvad bekännelseskrifterna lära, ty då
skulle man vid jemförandet af dessas innehåll med skriften
blott röra sig i en cirkel och det hela blifva endast och alle-
nast ett spegelfäkteri.

Så uppfattades också saken i början inom den evangeliska
kyrkan i Sverige. Detta framgår bland annat tydligt nog af
en förordning från 1500-talet om prestmöten, der det säges,
att vid sådana möten några punkter af kyrkans lära skulle
diskuteras, på det man måtte utröna, om någonting deruti
tarfvade ändring och rättelse. Men ej länge bibehöll sig denna
frisinnade uppfattning. Den stela, ofördragsamma ortodoxi, som
snart blef enväldigt herskande inom den lutherska kyrkan i
Tyskland, fick sedermera öfverhand äfven inom den svenska
kyrkan. Här likasom der upprätthölls densamma genom den
borgerliga lagens straffbestämmelser, genom alla afvikande me-
ningars hänsynslösa undertryckande af den verldsliga makten.
Försök och sträfvanden till en fortsatt reformation, till en suc-
cessiv ombildning efter en ny tids kraf af kyrkans lära och
kult kunde visserligen ej uteblifva. Först pietismen och seder-
mera rationalismen eller, såsom den hos oss kallades, neologien

Ur Dagens Krönika. VI. 12.	.	2
914

framträdde. Trots den reaktion, som följde på den stora re-
volutionen och som äfven sträckte sig till våra bygder, ha
dessa rörelser fortsatts, har den förkättrade individualismen och
subjektivismen gjort sig gällande ända till våra dagar såväl på
den religiösa känslans som på tankens område — både som
pietism och som rationalism. Men de friare riktningarna ha
genom den af de konservativa intressena på det politiska om-
rådet främjade och hägnade kyrkliga reaktionen allt mera trängts
ut ur kyrkan och måst bryta sig egna vägar, medan den mera
ortodoxa, »bekännelsetrogna» riktningen inom läseriet och den
högkyrkligt prelatensiska, »nylutherska» riktningen delat sig
emellan herraväldet inom statskyrkan, till hvilken fromma för
den svenska evangeliska kyrkans lifskraftiga utveckling och
inflytande på det religiösa lifvet och den allmänna odlingen
skall framtiden snart nog visa!

En triumf för den kyrkliga reaktionen — och särskildt
för den högkyrkliga riktningen — var antagandet af den nu
gällande katekesen (vid 1878 års kyrkomöte). Biskop Billing
prisade mycket denna vår kyrkas »bekännelsetrogna katekes».
Han uttalade ‘sig ogillande om den af en del prester inom stif-
tet antagna praxis att vid religionsundervisningen kateketisera
fritt utan att hålla sig till läroboken. Han förehöll dessa pre-
ster vigten och värdet af att troget och noggrant följa kyrkans
katekes. Han framhöll, att allmogens barn ha behof af att
ha någonting fast och bestämdt att hålla sig till, samt att
främmande lärors framgång till förfång för den lutherska be-
kännelsen till en väsentlig del beror på detta religionsunder-
visningens lösslitande från den faststälda läroboken. Inpreg-
landet alltifrån barndomen af en oföränderlig och öfverallt lika
läronorm — detta synes vara den högkyrkliga ortodoxiens ideal
i fråga om religionsundervisning, för hvilket hon utan betän-
kande uppoffrar denna undervisnings egenskap att vara lefvande,
en egenskap som endast kan finnas, der den undervisandes
egen uppfattning af läroinnehållet och hans derpå grundade
öfvertygelse få i någon mån göra sig gällande.

Embetsberättelsen var nästan från början till slut en enda,
lång anklagelse mot Separatismen, som biskopen nära nog
tycktes vilja gifva skulden för allt ondt, som sker inom hans
stift. Separatismen var nämligen — direkt eller indirekt —
upphofvet till en mängd lyten och vanarter, i hvilka upplös-
ningen på det kyrkliga området yttrar sig. Synnerligen oblida
voro hans omdömen om baptisterna och särskildt om baptist-
915

församlingen i Våmhus (den enda af staten erkända i Sverige),
hvilken, såsom han anmärkte, nu i öfver trettio år fortsatt sitt
rationalistiska förstörelsearbete, och i hvilken den af tidsandan
gynnade falska liberalismen hade fritt spelrum.

I det föredrag, hvarmed biskop Billing inledde den första
mötesdagens förhandlingar betecknade han Separatismen såsom
»en sammanhållning i egoistisk religiositet», och betonade, att
i densamma en obesegrad sjelfviskhet är förenad med ett reli-
giöst intresse, hvarför den också slutligen måste leda till and-
lig förvildning och slutligen andlig förslappning. Hos separa-
tisterna, sade han, finnes visserligen något af gudaktighet,
men äfven mycken ogudaktighet; Separatismen kännetecknas
nf andligt högmod; Separatismen är synd.

I sin embetsberättelse anmärkte biskopen, att den okyrk-
liga Separatismen i allmänhet och baptismen i synnerhet banar
väg bland massorna för den teoretiska otron, för hvilken hos
dem jordmånen redan är beredd, i det en ogudaktig tidnings-
press och en omfattande osedlighetsliteratur redan undangjort
åtskilligt i denna riktning.

Om det att icke vilja låta sin sanningskänsla, sitt förnuft,
sitt samvete klafbindas af menniskostadgar, som pocka på en
gudomlig auktoritet, är högmod, egoism, synd och ogudaktig-
het — huru högmodige, egoistiske, syndige och ogudaktige
voro icke då en Wiklef, en Huss, en Luther och andre refor-
matorer. Så bedömdes de ock af sin tids högkyrkomän. Men
historien har jäfvat denna dom. Hon skall ock jäfva de do-
mar, som — i Guds och Kristi namn — af kunnas af nutidens
kyrklige zeloter.

På tal om otron i vår tid omnämnde biskopen äfven »för-
eningen för religionsfrihet», hyilken han betecknade såsom en
förening i hufvudstaden, som är till för att lära vårt folk att
tvifla och förneka. Han erinrade om, att en af denna för-
enings »häftigaste medlemmar» (här syftar han tydligen på
d:r N. O. Holst) gjort propaganda inom stiftet och skickat ut
»oroväckande cirkulär». Hvad cirkuläret om fördelarne af stats-
kyrkans afskaffande angår, anmärkte han, att det var särdeles
underhaltigt och att det också skickats till de minst omdömes-
mogne. Om så dagsklara sanningar som att »kyrkans skil-
jande från staten skall häfda den enskildes obestridliga rätt
att, utan inskränkning eller påtryckning af lagstiftningen eller
seden, inom eller utom den stora mångfalden af bestående
religiösa åsigter hysa och uttala den, till hvilken hans anlag
916

och utveckling fört honom»; att »kyrkans skiljande från staten
skall befordra sanning och uppriktighet i stället för det genom
gående hyckleri, som statskyrkan uppammar, och skydda den
enskilde mot frestelsen att för verldsliga fördelar eller af otill-
börlig hänsyn för tomma sedvänjor eller för öfverordnades önsk-
ningar svika sin religiösa tro, hvilket ofta har till följd, att är-
lig öfvertygelse äfven på andra områden uppgifves» m. m. —
om så dagsklara sanningar, säga vi, endast kunna antagas af
omogne ynglingar sådana som lärjungarne vid ett elementar-
läroverks högre klasser (det var tydligen på cirkulärets skic-
kande till sådana biskopen syftade), men icke af mogne män,
då måste det i allmänhet gå baklänges med mognandet. Att
så verkligen ofta nog förhåller sig, sluta vi till af det faktum,
att yrkandet på det individuella förnuftets och samvetets under-
ordnande och kufvande under menniskostadgar godkännes och
hyllas af så många gamle och förståndige män med och utan
prestkrage, medan det med förakt tillbakavisas af de unge och
»oförståndige».

Vi ha ingen rätt att betvifla ärligheten i biskop Billings
öfvertygelse. Men hvad . vi måste beklaga och ogilla är, att
han i sin strid för densamma förirrar sig in på skandalens
område. Eller hvad skall man säga om hans förklaring —
utan ens en skymt af bevis — att inom baptistförsamlingen i
Våmhus endast undantagsvis finnas några aktningsvärda per-
soner och att en stor del af dess medlemmar äro drinkare,
horkarlar, gudsförsmädare m. m.? Till sådana ytterligheter
kan en långt drifven religiös fanatism föra en af svenska kyr-
kans ledande män i slutet af nittonde århundradet.

Vi tro, att ett klart ljus skall falla på biskop Billings
åsigter om de kyrkliga förhållandena och särskildt om Separa-
tismen och »otron», om vi dermed sammanställa den af honom
så högt prisade nya »bekännelsetrogna» katekesens lärosatser
dels om bättringen, tron och rättfärdiggörelsen, dels om kyr-
kan och sakramenterna. Enligt den lindblomska katekesen,
med dess frisinnade reminiscenser från neologiens tidehvarf,
är bättring »hjertats förändring, som visar sig uti ånger öfver
synden och ett genom tron på Jesum verkadt allvarligt uppsåt
till det goda». Enligt den nya katekesen åter, är bättring eller
omvändelse det »att en menniska i ånger och tro vänder sig
från synden till Kristus». (Frågan 147). Enligt den lind-
blomska katekesen är tron »en så viss tillförsigt och hjertlig
förtröstan till Gud om syndernas förlåtelse, lif och salighet
917

genom Kristum, att hon frälsar oss från synden och gifver
hog och kraft till det goda». Enligt den nya består hon blott
deri, »att vi med hjertats begär omfatta Kristus såsom vår
Frälsare och på honom allena grunda vår förtröstan om syn-
dernas förlåtelse, lif och salighet» (Fr. 146). Här har man
sorgfälligt undanröjt det etiska element, som enligt den gamla
katekesen låg redan uti de första andliga lifsrörelserna hos
menniskan. Från tron har man tagit bort kärleken, som en-
ligt den gamla katekesens definition redan ligger uti densamma
till sitt frö. Rättfärdiggörelsen betonas i den nya katekesen
uttryckligen såsom en domshandling af Gud. Menniskan fram-
står i omvändelseprocessen såsom rent passiv. »Framgången
af nådens verk», heter det i nya katekesen, »beror deraf, att
menniskan låter sig af den kallande nåden föras till rätt bruk
af Guds ord samt i ödmjukhet och lydnad böjer sig under
ordets tuktan». (Fr. 141). Först efter trons uppkomst hos
menniskan inträder här något slags andlig sjelfverksamhet —
ehuru visserligen en mycket begränsad. »Hon skall blifva vid
Herrens ord, vaka, bedja och strida samt efter sin Frälsares
anvisning bruka hans heliga nattvard». (Fr. 155). Från den
delvis rationalistiska och humana uppfattningen i gamla kate-
kesen finna vi här en återgång till den gamla ortodoxien med
dess ofria och antihumana anda. Vi finna här icke något
Gudsrike, som förverkligas hos menniskan och i menskligheten
genom sanningens och kärlekens makt, utan endast en fräls-
ningsanstalt. I öfverensstämmelse härmed uppfattas ock men-
niskans delaktiggörande af det nya lifvet i Gud såsom vä-
sentligen förmedladt genom en yttre akt — dopet, genom
hvilket vi »undfå nytt lif i Kristus». (Fr. 230). Det säges,
att menniskan »genom tron återföres till det lif i Kristus, som
hon i dopet undfick» (Fr. 151).

I nära samband härmed står nya katekesens lära om kyr-
kan. Om den i fråga om bättring, tro m. m. hufvudsakligen
blott betecknar en återgång till den gamla lutherska ortodoxien,
så är den deremot här ett godt stycke på väg till Rom. Den
kastar nämligen öfverbord den af den gamla lutherska kyrkan
fasthållna skilnaden mellan en synlig och en osynlig kyrka
och identifierar »kristenheten på jorden» eller kyrkan i yttre
mening med »de heligas samfund». (Fr. 158). Detta samfund
»finnes allestädes, der Guds ord rent och klart predikas och
de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas»
(Fr. 159) —- hvilket i den gamla katekesen blott sades om
918

den synliga kyrkan. Derför lyder också redan på den första
frågan i nya katekesen: »hvarför kallas du kristen?» svaret
sålunda: »Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upp-
tagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och
bekänner honom vara min frälsare och saliggörare». Det att
vara döpt och att hafva en tro öfverensstämmande med för-
samlingens blir sålunda de väsentliga kännetecknen på att man
är kristen och att man tillhör det här med den utvärtes, syn-
liga kyrkan sammanfallande »de heligas samfund.» Sant är,
att »endast de menniskor äro hennes rätte medlemmar, som
äro helgade i en rätt tro». (Fr. 158). Men utanför kyrkan i
yttre mening med hennes kännetecken af en korrekt, renlärig
predikan af ordet och en korrekt förvaltning af sakramenten
— »enligt Kristi ord och instiftelse» — kan ingen höra dit.
Att det gifves kristna samfund, som hvarken hafva dop eller
nattvard men som icke dess mindre utmärka sig genom lef-
vande kristendom, genom en tro bevisad i kärlek — t. ex.
qväkarnes — dertill tages här ingen hänsyn. Det mildrande
och utvidgande tillägget i den gamla katekesens förklaring öf-
ver hvar den rätta kyrkan finnes — »ja, allestädes der Kristi
namn i en rätt tro åkalladt varder» — hvarigenom i sjelfva
verket erkännes möjligheten af att vara en sann kristen hvar-
helst de subjektiva förutsättningarna derför förefinnas, äfven
der de objektiva förutsättningarna för en sann kyrka, »Guds
ords rena och klara predikande» och »sakramentens förvalt-
ning enligt Kristi ord och instiftelse» saknas — detta tillägg är
utelemnadt i den nya katekesen, enligt hvilken alla, som icke
höra till de döptes kyrka och icke hafva församlingens tro,
äro okristne och hedningar. I samma anda säges, att det är
genom »det af Kristus instiftade predikoembetet» som ordet
skall predikas och sakramenten utdelas i församlingen, hvar-
igenom lekmannaverksamheten rent af uteslutes.

Dessa läror om dopets magiska verkningar, om kyrkan
såsom de döptes samfund — med upphäfvande af åtskilnaden
mellan den synliga och den osynliga kyrkan — och om det
kyrkliga embetet såsom ett nådemedelsembete formulerades först
af ett reaktionärt prestparti inom den tyska lutherska kyrkan
— genom män, sådana som Kliefoth, Münchmeyer m. fl. och
gjorde sig i allt vidsträcktare kretsar gällande under den tid
af politisk reaktion som följde på de revolutionära rörelserna
år 1848 och i omedelbart samband med denna reaktion. Af-
ven i vårt land är det i nära sammanhang och troget förbund
919

med den politiska reaktionen som dessa läror steg för steg
vunnit insteg och blifvit rådande inom den officiella kyrkan.
Teologer af denna s. k. nylutherska skola, som hos oss från
början hade sin hufvudhärd vid universitetet i Lund, ha efter-
hand intagit den ena biskopsstolen efter den andra. Då kyrko-
mötesinstitutionen kommit till stånd, vann episkopatet, redan
genom det sätt hvarpå kyrkomötet är sammansatt, der ett be-
tydande inflytande. Efter åtskilliga smärre förändringar —
reaktionära ändringar i kyrkohandboken m. m. — vann den
högkyrkliga riktningen slutligen en afgörande seger genom den
nya katekesens antagande. I denna har den lutherska hyper-
ortodoxien fått ett officielt kyrkligt erkännande och ett lagstad-
gadt inflytande på den kyrkliga religionsundervisningen. Men
huru mycket kyrkans ledande män än må tala om den nya
lärobokens »bekännelsetrohet» har denna blifvit allvarsamt be-
stridd. Naturligt nog! Den har, som vi sett, gått ett betydligt
stycke längre tillbaka till katolsk auktoritetstro än den gamla
lutherska ortodoxien.

Den lutherska papismen är emellertid vanmäktig' att mot-
stå den till frigörelse från all kyrklig auktoritetstro sträfvande
tidsandan, och den känner, instinktartadt, denna sin vanmakt.
Häraf dess otålighet och vrede gentemot vår tids separatism
och rationalism — en otålighet och vrede, som fått ett klas-
siskt uttryck i biskop Billings föredrag och embetsberättelse.
Den anar nog sjelf — denna papism •—■ att dess tid är kort,
att dess dagar äro räknade. Den skall — derom kan man
numera knappast tvifla — draga kyrkan med sig i sitt fall.
Det var en tid, då många ädle och store andar ännu trodde
på och med längtan och hopp motsågo en genomgripande re-
form af den evangeliska kyrkan. Den tiden är förbi. Från
framåtskridandets längst framskjutna förposter ljuder redan det
ödesdigra ropet: »det är för sent!» Man börjar allt mera känna
och inse, att den officiella kyrkans tillintetgörande är ett nöd-
vändigt vilkor för utvecklingen af ett religiöst lif motsvarande
den nya tidens kraf och för undanrödjandet af all den sociala
lögn, som nu under hennes hägn frodas.

M. F. Åkerberg.
Kan sparsamhet rädda den stora massan?*

Af

Atterdag Wermelin.

Det var någonstädes* i Norge en man, som skulle rädda
arbetarne- ur deras betryck. Han satte sig ned och skref ett upp-
rop, som han sedan lät trycka och i tusentals exemplar utdela
bland den arbetande befolkningen. Se här en profbit ur akt-
stycket, hvars titel är: »Arbetare, vill du blifva oberoende?»

»'Om du det vill, så kom i hog, att det finnes endast
ett — ett vilkor för att lyckas. Och det vilkoret är: för-
bruka aldrig hela din inkomst. Spar derför hvarje dag och
lägg af 5 eller 10 öre. När det sparade växt till 1 krona,
så sätt genast in det på sparbanken.»

Efter att på ett åtminstone för honom sjelf tillfyllest-
görande sätt ha bevisat, att en arbetare, som förtjenar 2
kr. om dagen, bör kunna lägga af 10 öre af sin dagspen-
ning, fortsätter räddaren:

»Du kan alltså hvarje dag lägga af 10 öre af de 2
kronorna. Men, säger du, detta blir dock ingen summa som
det är något värdt med. Jo, månaden har 30 dagar, 10
öre om dagen är alltså 3 kr. i månaden, d. v. s. 36 kr. om
året eller på 10 år 360 kr. Sätter man nu efter hand in
beloppen i sparbanken, så stiger summan med räntor till
mer än 400 kr., och håller man på 10 år till, så får man
1,057 kr 84 öre.»

På detta sätt går mannen på i ullstrumporna och ad-
derar. Hvad som till en början kan sägas om detta sätt
att lösa arbetarfrågan är, att det är åtminstone ledigt och
nonchalant. Hela problemet inskränker sig till att summera
ett antal imaginära tioöringar. När det är gjordt, ser denne
ekonom i ett nu med fjärrskådande blick hvarje arbetare
förvandlad^ till kapitalist.

* Se slutet af denna artikel. Red.
921

Det finnes endast en sak att invända häremot; den; att
arbetarekapitalisterna i verkligheten bli lika imaginära som
hela räkneexemplet. För inbillningen figurera de visserligen
så feta och trinda som prostgubbar på landet, men tar man
och känner dem riktigt på pulseu, skall man-fa se, att de
samtliga reducera sig till en simpel dalkarl.

Emellertid lyckades det att slå den masen i en hel del
godt folk af det mindre djupsinniga slaget. Tidningsredak-
tionerna från Ystad till Haparanda slöko honom okokt.
Norrmannens kapitalbildande tioöringar ha gått igen i den
svenska pressen så länge och så envist, att man väl kunnat
bli led vid dem, utan att derför behöfva vara norskätare.
De hålla för öfrigt — efter hvad jag tror — ännu på att
spöka här och der i landsändarna.

Det är naturligt i vår af partier upprörda tid, att hvarje
tanke- och föreställningsriktning (exempel af det senare sla-
get: religionerna) har sin metod, hvarmed den vill lösa sam-
hällsspörsmålen. De belgiske klerikale läsa messor öfver
hungersnöden i Charleroi, och »Pro Fide» puffar i fromma
seanser under utgjutelse af hofpredikantisk svada för lu-
therdomen.

Näst religionen är intet salighetspatent så utpuffadt
som sparsamheten. Både de reaktionäre och de liberale ha
denna universalmedicin för ett sjukt samhälle. Endast so-
cialisterna rycka hånligt på skuldrorna åt denna hemma-
gjorda kur, i hvilken de se ett nytt bevis på sina motstån-
dares oförmåga att betrakta de ekonomiska förhållandena från
en allmän, samhällelig synpunkt i stället för en inskränkt
och individuel.

Spara! — Det är som man ser ett godt råd, en gåfva
af det slag, som icke innefattar något offer för gifvaren.
Redan detta gör den misstänkt. En sådan skänk kan komma
från en jesuit, som gör geschäft i falskhet och 1er i smyg
öfver att han blir trodd, öfver att massan ej märkte det ihå-
liga ljudet i hans röst. Denna lösen kan accepteras af den rike
juden, som vill sitta i ro vid den egyptiska köttgrytan och
som, om han det får, ej har en tanke för Israels nöd. Loj-
heten, som gerna vill ha lugnt samvete i afseende på all
nöd i verlden, all denna nöd, som den ej vill röra ett finger
för att afhjelpa, kunde aldrig få mottaga ett trösterikare
ord än detta: »Spara, proletär! Dina lidanden bero på dig
sjelf; du kunde ha sparat.»
922

Sparsamhetsrådet är bland dem, som det är afsedt att
hjelpa, i allmänhet ytterst impopulärt. Och det är föga att
undra öfver: man får erkänna, att det ligger en egendomligt
älsklig filantropi i detta, att rada dem, som komma och
klaga öfver sina umbäranden, att hjelpa sig genom att um-
bära ännu mer. Det slag af menniskor, som, att döma af
det bifall de erhålla pä folkmöten, mest uttrycka den stora
massans önskningar, och hvilka man vanligen med en anstryk-
ning af förakt benämner agitatorer, svara som oftast pä talet om
sparsamhet med en fråga: hur skall arbetaren kunna spara med
den svältlön han erhåller? Utan att på minsta vis förringa styr-
kan af detta argument, vill jag dock uttrycka den mening,
att »agitatorerna» skulle kunna svara på ett sätt, som för
deras motståndare vore betydligt mera dräpande än detta.
Anhängarne af sparsamhetsteorien kunna för att styrka sitt
påstående hänvisa på åtskilliga exempel af, att en person
från att tillhöra de egendomslöses klass genom omtanke
och sträng ekonomi bragt sig upp i de egandes. Alla dessa
exempel försvaga uppenbarligen styrkan af det bevis, som
hem tas från talet om arbetarens svältlön. Detta tal är så-
lunda, ehuru sant i och för sig, icke tillfyllestgörande.

Antag att vid ett skeppsbrott hundra menniskor kämpa
för sitt lif i vågorna, och att en enda planka flyter omkring
bland dem. Om en af de skeppsbrutne lyckas svinga sig
UPP P^ plankan, så blir han räddad; men om alla haka sig
fast vid den, så går den till botten med dem alla. Det
förhåller sig på samma sätt med sparsamheten. Den en-
skilde kan af sin förtjenst afsätta en del för framtiden och
på detta sätt skaffa sig en samlad skatt, som kan ingå i
produktionsprocessen och förvandlas till kapital, d. v. s. tid
efter annan utan att minskas lemna en afkastning, ett mer-
värde. Men detta är allt under förutsättning, att han genom
dess innehafvande befinner sig i en undantagsställning. Ka-
pitalet är ett privilegium, och ett sådant kan icke åtnjutas
af alla. Ett samhälle, der alla ega ett kapital, är en mot-
sägelse. Tänkbart vore blott ett samhälle, der alla egde en
samlad skatt d. v. s* en fond, som i afseende på årlig af-
kastning vore precis lika litet gifvande som det guld en
armenier nedgräfver i innersta hörnet af sin koja. Denna
fond blefve sålunda för egaren icke en produktionsfond,
utan en konsumtionsfond, hvilken vore stadd i försvinnande
från första ögonblick egaren använde en del af den för sina
923

behof eller med andra ord: från första ögonblick han ville
börja njuta lönen för sin afhållsamhet under den föregående
tiden.

Om en arbetare af sin lön hvarje vecka satte in en
krona på sparbanken, så finge han efter åtskilliga år ett
kapital af t. ex. 10,000 kr., hvilket gåfve antag 500 kr. i
ränta. Men om alla arbetare d. v. s. massan af folket sam-
tidigt hade gjort lika stora insatser, månne alla dessa kapi-
tal ■— låt vara att de stigit till 10,000 kr. ■—äfven då
skulle gifva ett årligt utbyte af 500 kr. Den som tror
detta måste stanna inför ett stort frågetecken, på hvilket
intet svar gifves: när alla åtnjuta ränta, hvem är det då,
som betalar den? Eller med andra ord: räntan är till sin
natur en inkomst utan arbete; då alla åtnjuta inkomster utan
arbete, hvilkens arbete är det då, som gifver upphof åt
dessa inkomster?

För att flytta frågan ur det skenbaras verld in i det
reellas: penningen är blott de ekonomiska förhållandenas
fenomen, deras overkliga återspegling. De inkomster, som
i denna fenomenverld åtnjutas utan arbete, måste i den
verkliga verlden motsvaras af produkter, som frambragts
eller tillegnats utan arbete. Att dylika merprodukter
kunde skapas åt hvar och en utan arbete är en naturlig
omöjlighet. Det kan endast tänkas under förutsättningen
af ett samhällsskick, en verld, der naturen sjelf med alla
dess krafter är så pressad i menniskans tjenst, att den ut-
gör likasom en enda avtomatisk maskin, en mekanism, som
utan menniskans åtgörande lyder hennes vilja samt produ-
cerar allt hvad hon behöfver. Denna tanke innebär ingen-
ting mindre än att hungern sjelf skulle producera föda,
kölden sjelf kläder o. s. v., medan alla händerna lågo i kors
och dåsade af i sysslolöshet — såsom kapitalister kunna få
göra. Samtliga menniskohänderna kunde få vara ränteta-
gare, endast under förutsättning, att de i naturkrafterna
hade ett arbetande och trälande proletariat, hvilket de fingo
skinna på samma sätt som räntetagare nu skinna det lef-
vande, personliga proletariatet.

Men tyvärr lefva vi ej i en dylik trolldomsverld, och
sparsamhetsifrarnc kunna ej skapa oss en sådan. Dertill
äro deras förtjenster af en alltför negativ art.

Men så länge de ej hafva skapat oss en dylik verld,
blir räntan till sin natur ej blott en inkomst utan arbete,
924

utan ock en rättslig titel till erhållande af en andel i an-
dras arbete. Det är då klart, att individernas sträfvanden
att förvärfva sig dylika rättsanspråk på hvarandra — hvil-
ket just var meningen, när de togo sig för att spara ihop
till ett kapital — måste — om de lyckas lika för alla —
fullkomligt neutralisera hvarandra. Om Ni står midt i en
folkhop, kan det visserligen lyckas Er att höja Er upp på
de öfriges axlar, så att Ni kommer ett par fot från marken;
men om det uppstode en allmän sträfvan i hopen att höja
sig upp på hvarandras axlar, skulle väl hela massan der-
igenom kunna lyfta sig en enda tum från marken? Svaras
det nej härpå, skall man icke sedan komma och predika
för folket, att alla och en hvar kunna genom sparsamhet
skaffa sig ett kapital. Att tala till den stora massan om
sparsamhet såsom kapitalbildande är ett hån. Sparsamheten
kan i detta syfte blott tjena ett fåtal kapitalistfrön, ty den
liknar ett handtverk, som kan drifvas med fördel endast så
länge konkurrensen inom det samma ej blir för stor.

Jag talade nyss om ett samhällsskick, der hvar och en
egde en samlad skatt, en konsumtionsfond, hvilken visser-
ligen ej kunde i likhet med ett kapital förvärda sig, men
som dock vore något att ösa ur. »Förvärda» låter främ-
mande på vårt svenska språk, men det kommer sig blott
deraf, att vi ännu ej ega någon nationalekonomi (endast
professorer deri). Betydelsen af ordet är mycket enkel: att
kapitalet »förvärdar sig» uttrycker blott, att det eger för-
mågan att utan att uttömmas tid efter annan lemna en re-
veny, såsom ränta, kapitalvinst o. dyl. Kapitalet liknar
en brunn, ur hvilken man kan ösa ideligen utan att den
sinar.

Om sparsamhetsifrarne åtminstone kunde åstadkomma
ett samhälle, der hvar och en egde en konsumtionsfond !
Detta borde de kunna, ty de äro ju i besittning af en så
probat metod till »ackumulation».

Och i sjelfva verket, de kunna det. Om sparsamhets-
ifrarne lyckades genomdrifva tillämpningen af sina teorier,
skulle vi få ett dylikt samhälle; men tyvärr! — resultatet
blefve ändå inte mycket att hurra för. Detta samhälle, der
hvar och en egde en samlad »skatt», borde vara rikt som
ett Golkonda, och likväl skulle folk dö af svält der, dö
som flugor lika ohjelpligt, som om de ej hade något annat
än ädelstenar att tugga på.
925

Sparsamhet innebär minskning i konsumtion, minskad
efterfrågan pa förnödenheter. Den minskade efterfrågan
tvingar till inskränkning i produktionen. Om Ni köper
en rock om året-i st. f. två, så har Ni inbesparat kostna-
den för en rock, och detta enstaka fall betydde intet för
produktionen. Men om alla slete på en rock hela året, så
vore det endast möjligt att med vanlig profit producera
hälften så många rockar som i fall massan af folket köpte
två nya rockar om året.

Förloppet af det sparsamhetsexperiment, hela folket
företagit sig, skulle, närmare eftersedt, bli följande: en massa
penningar, som nu användas till konsumtion, skulle strömma
in till bankerna. Härifrån blefve de naturligtvis utlånade
igen, hvilket ginge bra till en tid; men så komme ett bak-
slag, det är ej svårt att säga hvarifrån: den minskade kon-
sumtionen hade tvungit till inskränkning i produktion. Den
minskade produktionen hade mindre behof af bankernas
förskott. Penningarne skulle få ligga orörda. Och tror
man, att de skulle yngla af sig sjelfva, medan de läge der,
i bankens kassahvalf? De kunde för öfrigt gerna få göra
det: om hvarje silfverkrona födde en 10-krona af guld,
hvarje 10-krona en hundralapp, blefve väl depositärerna
derför rikare? — Den som tror det besitter på pricken samma
ekonomiska vishet som den qvinna i Oskarshamn, hvilken
anlade mordbrand och tyckte, att det gjorde ingenting, »ty
det fans så mycket penningar i brandstodsbolaget».

Ser man en smula djupare, förstår man, att då ban-
kerna ej kunde få sina kapital utlånade för att understödja
någon produktiv rörelse, kunde de faktiskt ej göra dem
fruktbärande, hur ifrigt de än bedrefve myntnings- och
sedeltryckningsverksamheterna. Under dessa förhållanden
skulle svårigheten att få kapital placerade ha till följd, att
räntan vore stadd i ett ohjelpligt sjunkande, för hvilket
ingen annan gräns funnes än 0. Det behöfves ej mycket
skarpsinne för att inse, att detta endast vore en omklädnad
för det förhållande, att hela produktionen befunne sig i
lägervall, att arbetet vore förlamadt, att ingen profit gjor-
des. Penningen är det ekonomiska tillståndets gyllene om-
klädnad. Utfällningarna i penningmarknaden, räntan, äro
dess termometer. Om Ni, då denna närmade sig fryspunk-
ten, nollpunkten, lyfte på den gyllene drägten, skulle Ni
926

derunder finna en kropp i stelkramp, sammandragen af köld,
stillastående, död.

En kris! — Ja, det skulle vara en kris, mot hvilken
den nuvarande vore en barnlek, ett betryck på näringslif-
vets alla områden, som vore förfärligt. Köpmannen finge
ingenting sälja, följaktligen måste han minska sina omkost-
nader, hyra mindre lokal, afskeda sina biträden o. s. v., men
det stannade ej dervid: han måste också minska sina re-
qvisitioner, och nu ginge bakslaget vidare till fabrikanten.
Denne mottoge inga order, följaktligen måste han minska
sin drift, afskeda sina arbetare. Och desse, hvilka som
bäst gingo på och sparade och sparade, hade snart ingen-
ting att lefva af. Härmed hade stoppsignalen med en stöt
för hvarje länk, liksom när ett jernvägståg bromsas, genom-
gått de ekonomiska utbytenas hela ringked samt återkom-
mit till utgångspunkten. Eländet vore komplett. Arbe-
tarne, som, i enlighet med hvad »räddaren» bevisat för dem
i uppropet, trott, att det inte fans en dag, då de ej kunde
lägga af 10 öre, fingo snart se, att det kunde komma en
sådan dag, om icke förr, så när de ej längre förtj enade 10
öre. Och då återstod det dem ingenting annat än att åter
ta ut sina depositioner och börja konsumera igen (sluta upp
med sparandet!) för att åter få produktionen i gång.

När den ekonomiska termometern, räntan, närmade sig
nollpunkten, då vore sparsamhetsifrarnes Golkonda i antå-
gande. Hvar och en egde en bankdeposition eller ett be-
lopp på ett eller annat sätt iuvesteradt; men det hade för-
lorat karakteren af ett sig förvärdande kapital samt vore
stelnadt till en skatt, en glänsande rubin, kall, liflös, utan
must som den. Det drömda Golkonda egde ej karakteren
a^ yppig; öfverflödande rikedom utan af ett absolut utsi-
nande af alla hjelpkällor.

Dit hade sparsamhetstaktiken fört folket, dit denna
ofelbara »ackumulation» af oerhörda förråd. En präktig
illustration till den gängse föreställningen om sparsamhetens
produktivitet, dess förmåga att alstra ett mervärde, ränta,
som ju endast är en »billig sparsamhetspremie». Här hade
sparsam heten i stället förstört mervärdet.

I ifvern att lägga sedel till sedel, att packa ihop dem
i tjocka bundtar hade man tvingat arbetet att stå still.
De gröna papperslapparnes fria och raska cirkulation var
häfstängen for produktionen, och när man läste in den häf-
927

stången i ett dyrkfritt hvalf, hade hela mekanismen rullat
tillbaka som en sten. Det är sant, man hade fått högar af
guld, hela hästlass papper, man hade »ackumulerat», men
den naturliga rikedomen hade undandragit sig den acku-
mulationen. En full mjölbinge får man genom att mala
och tröska, icke genom att sluta upp att göra det. Den
naturliga rikedomens lif är arbete. Menniskan lefver ur
hand i mun, lefver af sitt arbete. Hon skall icke försöka
göra det af sparsamhet.

Sparsamheten, som hämmar arbetet, produktionen, är
derför i och för sig fördärflig för den naturliga rikedomen.
Om man icke desto mindre antoge, att under det sparsam-
hetsfebern grasserade, den naturliga rikedomens ackumula-
tion skulle hålla jämna steg med penningarnes hopning i
depoterna, så tillkomme ändock en ny omständighet, som
gjorde sparsamhetens frukter om intet. Rikedomen in na-
tura är ej så beskaffad som en femkrona, hvilken har ett
på samhälleligt aftal beroende värde och således gäller lika
mycket ny eller gammal. Rikedom af det förra slaget frä-
tes i hvarje ögonblick af tidens tand. Ville man genom
sparsamhet ackumulera den, i stället för att skapa den ny
genom arbete, så vore man tvungen vidtaga så storartade
anstalter för konservering, att kostnaden derför med säker-
het slöke allt hvad man sparat in. Sparsamhetsifraren stöter
sålunda med sina teorier på den ena omöjlighetens mur
efter den andra. Man kan gerna vara efterlåten mot honom
i diskussionen och säga; »der var du visserligen fast, men
låt oss blunda för det och ponera, att det står dig fritt
marschera vidare». Hän kommer ändå icke mer än två steg,
förr än han åter stöter på muren.

Nu är det visserligen sant, att ett sådant sparsamhets-
experiment som det här ofvan antagna aldrig förekommit
och aldrig heller skall förekomma i historien. Ett folk,
som i ett plötsligt raptus finge den sanna gnidaredemonen
i sig, skulle ofelbart strypa hela sin industri. Att antaga,
det ett folk verkligen kunde begå ett slikt sjelfmord, vore
onödigt, så framt det ej funnes sparsamhetsifrare, hvilka
man för en gång måste ta på ordet för att visa dem, hur
absurdt de résonnera.

Sparsamhetsifrarne — ordet är för långt, deras rigorösa
åskådning gör det lämpligt att döpa om dem till spartaner
— spartanerna kunna vara lugna för, att deras teorier aldrig
928

komma att blifva tillämpade, så att de få tillfälle utöfva sina
förstörande verkningar. För det första äro icke alla men-
niskor spartaner, ty det fins några, som äro atenare också.
Och desse tycka icke om den svarta soppan, utan älska ett
ljust och gladt och skönt lif.

För det andra omöjliggör en allmän sparsamhet eller
snarare ett allmänt hopsparande sig sjelft, så snart det bör-
tar praktiseras, och det så fort, att det ej hinner åstad-
komma en verklig stockning i produktionen. Det finnes
någonting, som benämts »arbetslönernas järnlag», och som
innebär, att arbetets lön aldrig kan under någon längre tid
vare sig stiga högt öfver eller sjunka lågt under den af
kapitalet köpta arbetskraftens värde eller dess produktions-
kostnad. Om nu detta är att tala som kättaren Marx, så
innebär det likväl i sak precis det samma som sagts äfven
af de rättrogne kyrkofäderna t. ex. J. S. Mill. Summan är,
att arbetslönerna i en gifven tid i ett gifvet land motsvara
nätt och jämt hvad som der anses vara oundgängligen nöd-
vändigt för lifvets uppehälle. Om den stora massan af vårt
folk i ett nu angrepes af sparsamhetsrabies, så att med nu-
varande löneförhållanden hvar och en droge undan en del
af sina inkomster från konsumtionen, så innebure detta, att
den stora massan godkänt att låta sina behof mätas efter
en lägre måttstock. I och med detsamma skulle lönernas
aldrig slumrande järnlag komma i verksamhet. Hur lågt
massan än lyckades nedbringa gränsstrecket för de ound-
gängligaste lefnadsbehofven, skulle arbetslönernas streck vara
i ett oafbrutet sjunkande, till dess de båda sammanfölle.
Detta skulle påskyndas af den genom minskad konsumtion
orsakade minskning i produktion. Den minskade produk-
tionen kunde ej sysselsätta så många armar som förut. En
arbetslös öfverbefolkning skulle uppstå, hvilken genom olid-
lig konkurrens skulle sänka lönerna. Arbetslönernas sjun-
kande skulle fortfara, så länge det allmänna sparandet fort-
for. När det sistnämda vore omöjliggjord t, skulle de se-
nare bli stationära. Att bringa upp dem igen till deras
förra nivå skulle ha sig mindre lätt än det var att sänka
dem. Den stora massan, som tagit sig för att spara för
att förbättra sin ställning, hade sålunda endast lyckats för-
bättra den nedåt, och det på ett sätt, så det nog blefve
rikt tillfälle för framtiden till utöfvande af spartanska
dygder.
929

Arbetslönernas järnlag verkar i kapitalsamlingens tjenst
emot kapitalspridningen. Om sparsamheten verkligen kunde
åstadkomma hvad man väntar af den; så att man finge
bevittna uppkomsten af en massa småkapital hos alla de
sparsamme arbetare, som slöto sig i krets kring ett kapital-
centrum, så skulle detta te sig som en tendens hos kapi-
talets beståndsdelar att sträfva utåt mot periferien. Men
man har aldrig upptäckt en tillstymmelse till en sådan ten-
dens. Tvärtom besitter kapitalet — likasom jorden — at-
traktion sförmåga, i följd hvaraf atomerna sträfva att samla
sig i en kompakt massa kring medelpunkten medan lagret
vid periferien förtunnas. Det är detta, som gör det så
ofantligt »tunt» med arbetarnes löner. Kapitalet suger
ohjelpligt i sig all deras förtjenst, till dess intet återstår mer
än nätt och jemt hvad de måste ha att sticka i munnen.

Att tro på de gagneliga följderna af allmän sparsamhet
är att tro på kapitaldiffusionen och förneka kapitalkoncen-
trationen d. v. s. förneka alla erfarenhetens rön, alla af ve-
tenskapen konstaterade fakta.

Då man vill rädda den stora massan genom att ge den
det ofantligt filantropiska sparsamhetsrådet, så är det klart,
att man måste mena allmän sparsamhet. De lyckliga följ-
derna af partiel sparsamhet vill ingen förneka, men det må-
ste betonas, att följderna ock blifva partiella. Vid sådant
förhållande har man ej rätt att tala om sparsamhet som en
dygd, hvilken för hvar och en som öfvar den har sin. nöd-
vändiga belöning på samma sätt som ett sundt könslif i
deraf härflytande helsa har sin nödvändiga belöning. På
sin höjd har man rätt att för den enskilde framhålla spar-
samheten som en egoistisk klokhetsåtgärd, hvarigenom han
kan höja sig öfver sin omgifning. Det kan icke förnekas,
att sparsamhetens dygd för detta betraktelsesätt förlorar en
smula af sina kläders hvithet.

Det har funnits en tid, då sparsamheten var en dygd
att rekommendera för en och hvar: det var då industrien
var Öfvervägande huslig, då familjen sjelf producerade alla
förnödenheter, som svarade mot dess behof. Det var en
klok husmoder, som bestämde, att af det lilla parti talgljus,
som stöptes åt gången, 20 à 30 stycken, fick endast ett
eller ett halft ljus brännas om dagen. En verklig vinst
uppkom för familjen, derigenom att det lilla förrådet räckte
tre eller fyra gånger så länge som det skulle gjort, ifall

Ur Dagens Krönika. VI. 12.	3
930

ingen husmoderlig omsorg vakat öfver dess konsumtion.
Men räkna ut den vinst som skulle uppkomma, ifall vart
folk blefve sa sparsamt vid användandet af stearinljus, att
Liljeholmens fabrik tvangs att sta halfva året! Det är e^
slags klokhetsregler, som gälla för en inom sig sluten familj
i ett primitivt samhälle med ett primitivt produktionssätt,
samt en annat slags, som gälla för ett modernt samhälle
med kapitalistiskt produktionssätt, med storindustri.

Det evinnerliga talet om sparsamhet är blott ett nytt
bevis på, huru långsamt ett ursprungligt föreställningssätt,
som en gång egt grund i verkligheten, viker för ett nytt,
baseradt på helt och hållet ändrade betingelser. Ännu hän-
dei' det understundom på landet, att en ko i ladugården får
det s. k. »villarpaskottet», men det är blott, emedan det
ännu sitter så mycken stenåldersintelligens qvar i folket.
Likaså fortlefver ännu bruket att gå till nattvarden, oaktadt
det hvilar på ett åskådningssätt, som tillhör medeltiden.

Talet om sparsamhet, som är de liberales A och O,
emedan det harmonierar så förträffligt med deras föreställ-
ning, att hvar och en är sin egen lyckas smed, detta tal
beror på en sorts stenåldersintelligens hos de liberale. Det
är i sjelfva verket den liberala stenålderns sista trumf, inte
underligt då att det är så svårt trumfa ut det.

Gent emot flintans vishet stå nu socialisterna som det
moderna vetandets lärare. Och desse, den nya tidens äkta
söner, brännmärka sparsamhetsflosklerna, som en huskur,
hvilken kunde vara god nog endast för de enkla förhållan-
den, då läkekonsten ännu låg i knät på äldsta käringen i
familjen. I vår tid förlora huskurerna allt mer sin prestige
samt hemfalla räddningslöst under endera af rubrikerna:
vidskepelse och qvacksalveri. .

I ett samhälle med storproduktion är det inte längre
fråga om, att man ej mäktar producera så mycket, att det
ej räcker till för det befintliga behofvet; det gäller i ett så-
dant samhälle endast att laga så, att behofvet kan bli effek-
tivt d. v. s. är förenadt med köpförmåga.

En sådan olycka som hungersnöd, orsakad af missväxt,
kan drabba Kina men aldrig England. England kan på
fjorton daT ackumulera så mycket spanmål, som det kan
konsumera på ett år. Hvad som däremot kan inträffa i
England är kriser, en sjukdomsart, som är specifik för det
moderna, kapitalistiska samhället. En kris är det onatur-
931

ligaste, som finnes, ty den är hunger midt i öfverflödet,
Tantali qval förverkligade. Förrådshusen stå fulla men om-
gifna af en svältande befolkning. Behofvet är skriande, men
det är ej förenadt med köpförmåga. Konsumtionen är ned-
bragt till ett minimum. Det är hårda tider, heter det. Sam-
hället är som till hälften strypt och våndas under greppet
af de hårda tidernas järnhand kring dess strupe.

Det alldeles egendomliga för kriserna är deras förmåga
att förstöra värden. Antag att en person eger ett stort
järnbruk men ej kan få sälja något järn. Han borde ju
vara en rik man, och dock befinner han sig i det största
betryck. Antag en annan bruksegare i mindre, låt oss säga,
blott T^ så stor skala. Han lyckas afsluta ett fördelaktigt
leveranskontrakt och befinner sig i en ypperlig ställning.
Den förre eger produkter, som om man ser efter bruknings-
värdet borde gälla 10 gånger mer än den andres, men olyc-
kan är, att de ej kunna realiseras som bytesvärde, ej ge-
nomgå utbytets dop, gulddopet. Allt det arbete, som ned-
lagts på deras produktion, är derför gagnlöst. Värdet är
förstördt. Rikedomen slopad, totalt tillintetgjord.

På det sättet verkar en kris. Se på detta fullproppade
magasin! Man tycker, att det borde representera en hel
förmögenhet, och likväl är det kanske endast det ihåliga
höljet för en förmögenhet, som just nu håller på att spolie-
ras i grund, spolieras så djupt t. o. m., att det blir ett
stort gapande svalg, der den stått, ett svalg, i hvilket andra
förmögenheter instörta. Krisen består just deri, att den
sammandrager utbytningsförmågan, försvårar tillträdet till
det allt förlossande dopet i guld. Den liknar en indige-
stionssjukdom, som gör att samhällsmagen i st. f. att smälta
kastar upp de näringsämnen, som tillföras den, medan sam-
tidigt alla lemmarne förtvina af brist på föda.

De massor af värden, som krisen förstör, äro säkert
lika oerhörda som oberäkneliga. Krisens innersta väsen är
ingenting annat än bristande konsumtionsförmåga. Frågar
man, hvarutaf denna kommer sig, så ligger svaret nära till
hands: af den fria konkurrensen, som stiftar arbetslönernas
järnlag. Det är denna Som nedsätter den stora massans
konsumtionsförmåga till ett minimum.

Så länge menniskorna samtycka att under den fria kon-
kurrensens spira dras och slitas om sin välfärd som vett-
villingar i stället för att med gemensamma krafter bereda
932

den, så länge fins det hvarken fram- eller återgång ur elän-
det. Det är och förblir en evig kastning mellan krisernas
ebb och flod.

Då krisen förstör värden, gör den intet annat än slopar
en massa verkstäldt arbete. Det egentliga slöseriet i vårt
samhälle är slöseriet med arbete, orsakadt genom det oreg-
lerade planlösa produktionssättet. Om menniskorna icke
längre underkastade sig att vara lekbollar för blindt ver-
kande naturkrafter, konjunkturernas ostadiga kastvindar, utan
toge hela produktionsprocessen i sin hand och reglerade
den förnuftigt, det vore den sanna, räddande sparsamheten.

Att reglera produktionen förnuftigt vill säga att in-
rätta den efter det beräknade konsumtionsbehofvet. Hvaå
som nu reglerar produktionen är icke folkets konsumtions-
behof, utan kapitalets förvärdningsbehof.

»Kapitalets förvärdningsbehof» är en term, som låter
främmande, men den är i alla fall lätt att begripa. Då en
kapitalist sitter med 30,000 kr. i hand, vill han icke lägga
ned dem i sitt schatull och sedan dag- för dag ta ut en tia
att använda för sin konsumtion, till dess allt är slut, utan
han vill på ett eller annat sätt placera kapitalet, så att det
ger honom vissa procent utan att dock minskas till sitt
belopp. Ifapitalet vill frambringa ett mervärde. Detta är
kapitalets förvärdningsbehof.

När nu förvärdningsbehofvet grasserar riktigt oroligt i
kapitalistens hug, går han omkring som en viss potentat,
sökande, hvad han uppsluka må. Och så fort det på något
håll öppnar sig en ljusning, en utsigt »etwas zu verdienen»,
gör han ett grepp i pungen och slungar ut sin guldkrok
midt framför fisken mervärde. Nappar det då, varder det i
kapitalistens inre en stilla frid, hvarom blott den kan göra
sig en föreställning som sjelf erfarit densamma. Dock blir
friden ej långvarig, ty förvärdningsbehofvet är kroniskt. Ka-
pitalisten måste derför åter ut på fiske. Om det deremot in-
träffar att inga mervärdesfiskar simma i farvattnet, så blir
kapitalistens guld vackert liggande i fickan. Mervärdes-
fiskarne ha alldeles samma natur som sillen på vest-
kusten. De gå till under somliga år i stora stim, så man
kan ösa dem med skopor; andra år åter uppträder blott en
ensam stänkfisk här och der. När de uppträda så der en-
staka, då är det de »dåliga tiderna» inträda. Då är det
alla menniskor klaga öfver, att det är omöjligt ätt förtjena
933

något. I sådana tider krymper guldet ihop i depoterna,
och som guld är den enda smörja, som duger för produk-
tionens hjul, så afstannar produktionen. När kapitalet kan
förtjena någonting, så strömmar det ut i rörelsen; när utsigt
till förtjenst ej finnes, drar det sig ihop. Och allt efter som
det strömmar ut eller drar sig i hop, kommer produktionen
i gång eller afstannar. Här se vi en annan sida af krisen.
Nyss framstäldes, på hvad sätt den förstör värden, gör onyt-
tigt det redan producerade; här ses, på hvad sätt den hindrar
värden att uppkomma.

Det förefaller efter allt detta en smula kostsamt att
hålla sig med kriser.

Hvad som här sagts om värdeförstörelse, gäller emel-
lertid ej blott om de stora periodiska stockningarna. Kri-
sens såväl negativa som positiva sida, bristande köpförmåga
hos den stora massan såväl som den deraf betingade, jag
vill ej säga öfverproduktionen, utan onyttiga produktionen,,
finnas alltid i det nuvarande samhället. Detta samhälle är
sålunda till sin natur ytterst slösaktigt, i det att det oupp-
hörligt förstör värden. Värdeförstörelsen pågår endast i
mindre mon under den tynande sjukdomen än under de
häftiga anfallen, de egentliga kriserna. Att förorda ett så-
dant samhälle anstår minst sparsamhetsifraren, och det är
det absurdaste i verlden att, då man uppmanar individerna
till sparsamhet, likväl sträfva att upprätthålla ett samhälls-
skick, som nödvändigt måste omintetgöra alla sträfvanden i
dylik riktning, emedan det i och för sig utgör det vanvet-
tigaste tänkbara slöseri.

Från det socialistiska samhällsskicket äro kriser i följd
af dess natur med nödvändighet uteslutna. Då hvar och en
erhåller det fulla utbytet af sitt arbete, är det endast ett
axiom, att alla samhällsmedlemmars tillbytningsförmåga, ta-
gen såsom en enhet, är precis lika stor som massan af de
genom deras arbete åstadkomna produkter. Någonting mot-
svarande den bristande köpförmågan eller den onyttiga pro-
duktionen kan således här icke ifrågakomma. Båda måste
täcka hvarandra.

Till sist ännu ett sant ord om det liberala samhället!
Detta samhälle hopar produkter i öfverflöd, men det sätter
flertalet af sina barn på förknappning, beröfvar dem för-
mågan att tillegna sig det producerade. Förnödenheterna
få hellre ruttna ned i värdeförstörelsens dy, än de få mätta
934

skrikande hunger. I detta samhälle kan den rike judens
begär efter sina fyratio procent sätta produktionen i gång,
men millionernas rop på bröd kan det icke. Detta sam-
hälle, för hvilket sålunda procenten är den enda driffjädern
i allt dess görande och låtande, detta samhälle har intet
modershjerta för sina barn. Det har blott ett kallt, skrum-
pet procentarhjerta.

Och derför blir det samhället ej långlifvadt.

Det har alltid varit »Dagens Krönikas» grundsats att öppna sina
spalter äfven för sådana beaktansvärda och välaffattade artiklar, hvilka
icke till fullo öfverensstämma med redaktionens egna åsigter. Detta är
anledningen till intagandet af ofvanstående uppsats, ehuru den utgår från
en nationalekonomisk grunduppfattning, som hvarken delas af tidskriftens
utgifvare eller tillfällige redaktör. Sjelfva ämnet, alltid af intresse, kan
särskildt nu, åtminstone här i Stockholm, sägas satt under debatt, och
red. vill icke visa sig angripen af samma enfaldiga och fega benägenhet
som en del godt folk, deribland en och annan »frisinnad», att be-
trakta de socialistiska lärornas bekännare som vådliga att ha det ringaste
att skada med och deras kritik som betydelselöst prat.
Från teatrarne.

Återblick af

Habitué.

Den 15 november.

På de kungliga teatrarnes dramatiska afdelning hafva
på sista tiden förekommit två repriser, som med rätta till-
dragit sig ganska mycken uppmärksamhet. Båda hafva upp-
tagit stycken af Ibsen, nemligen Ett dockhem och En folk-
fiende.

När Ett dockhem iörst gafs på Dramatiska teatern för
några år sedan, väckte det så mycket uppseende, åskådades
så flitigt och framkallade så många och grundliga debatter,
att man vid styckets återupptagande efter en icke allt för
lång hvila nästan kunde befara en viss matthet i intresset,
i synnerhet som den sida af »qvinnofrågan», som här be-
handlas, sedermera af Ibsens eftersägare och (framför allt)
eftersägarinnor ytterligare debatterats i pjeser af större eller
mindre värde, tills den stora publiken nästan gripits af leda
vid hela ämnet, derför att den tendentiösa framställningen
onekligen varit något ensidig. Det är också faktiskt att
intresset vid återupptagandet af stycket icke varit i främsta
rummet fäst vid sjelfva pjesen, ehuru denna är tillräckligt
genialisk och spännande att icke kunna lemna åskådaren
oberörd, utan vid den debutant, som börjat sin sceniska
verksamhet i Noras maktpåliggande roll, fru Håkansson.

Man har på något håll klandrat direktionen, derför att
den med förbigående af teaterns redan befintliga krafter
(med särskildt afseende fäst på fru Hartman) låtit en debu-
tant gifva anledning till Dockhemmets återupptagande på
repertoaren. Så vidt vi förstå, är detta klander obefogadt.
Det fans, af skäl som vi redan antydt, nemligen den jem-
936

förelsevis korta tid som förflutit sedan stycket senast gafs,
ingen egentlig orsak att nu återupptaga det samma, så framt
icke något alldeles specielt intresse gaf anledning dertill.
Men en sådan speciel anledning låg utan tvifvel just i en
begåfvad debutants önskan att i Noras roll först framträda
för publiken. Resultatet af hennes framträdande, som utan
smicker kan kallas lyckadt, ger icke något berättigande åt
klandrande anmärkningar med afseende på rollens besättande,
och det förefaller minst sagdt omotiveradt att börja tala om
fru Hartmans större eller mindre lämplighet för uppgiftens
lösande, derför att en helt annan person varit anledningen
till pjesens upptagande. Om fru Hartman hade aldrig så
många förutsättningar att skapa en framstående Nora, något
som är mycket möjligt och i vissa hänseenden sannolikt att
hon har, så gäller det vid den ifrågavarande debuten dock
uteslutande att bedöma i hvad mån fru Håkansson lyckats
eller icke lyckats att fylla de anspråk man kan hafva på
framställarinnan af Dockhemmets qvinliga hufvudperson.

Delvis har man öfverskattat resultatet. Man har, så-
som förklarligt är, i hög grad frapperats af debutantens
stora förutsättningar för dramatisk framställning, hennes be-
hagliga yttre och hennes böjliga stämma, hennes naturliga
sätt att tala och hennes obesvärade uppträdande, som icke
det ringaste ingifver föreställningen om en opröfvad debu-
tant. Man har frapperats och i viss mån duperats af denna
hennes naturliga begåfning, som redan i och för sig är an-
märkningsvärd nog att berättiga debuten, och dervid hafva
många förbisett den vigtiga frågan, om Ibsens Nora i de-
butantens hand blifvit hvad författaren åsyftat. För vår
del tro vi att fru H. genom sin enkla naturlighet och sin
förmåga att återgifva den naiva sorglösheten hos en bort-
skämd, tanklös och godhjertad qvinna någorlunda räcker
till för Nora före brytningen, men att hon i den stora slut-
scenen i tredje akten, der Nora skall växa ut till en stor-
slagen, tänkande reformqvinna med vidsträckta vyer långt
utom hvardaglighetens trånga synkrets, är alldeles för svag,
för mycket sceniskt oerfaren och för litet inne i den Ibsenska
tankegången, att gifva den åsyftade gripande bilden af en
varelse som med ens fått ögonen öppna för ett förfeladt
lif,. för ett lif som förfelats utan egen förskyllan, genom
sociala missförhållanden för hvilka hon är martyr. Det är
icke brytningen, upproret mot det bestående som i enlighet
937

med förf:s mening blir hufvudsaken i fru H:s framställning,
utan hon betonar genom sin mildhet, sin brist på våldsam
kraft och bitter besvikenhet framför allt möjligheten af en
försoning i detta enskilda fall. Fru H:s Nora synes icke
vara vuxen att bära följderna af det steg hon tager, och
hon förefaller icke som en nog kraftig bärarinna af den idé
som förf, vill hafva fram. Det väsentligaste i rollen, det
redan gamla barnets förvandling till en mot samhället oppo-
sitionel, stark qvinna, har fru H. icke kunnat genomföra.
Men denna inskränkning i en framgång, som redan är stor
nog genom hvad hon verkligen lyckats gifva, visar blott att
hon ännu är debutant, icke fulländad konstnärinna, och den
innebär alldeles icke att hennes debut skulle derför vara
misslyckad eller omotiverad. Hon eger påtagligen stora
förutsättningar för framgång på scenen, kanske inom trängre
gränser än debutrollen angifver, kanske också i vidsträcktare
mån, det är ännu för tidigt att söka afgöra, och hennes de-
but i en stor och fordrande roll var intressant genom det
mindre vanliga mått af begåfning, som hon deri hade till-
fälle att lägga i dagen.

Om fru Håkansson hade sina svagaste moment i sista
akten, var deremot hr Palme, som nu efter hr Fredrikson
öfvertagit Helmers roll, bäst i denna akt. Här tecknade
han med säker hand ytligheten hos den belefvade, men ego-
istiske verldsmannen, som har lidelsefulla utbrott då det
gäller skenet af brottslighet, men icke faster någon vigt vid
den s. k. brottsligheten sjelf, blott skenet kan bevaras. Den
bedårande finheten och älskvärdheten hos Helmer, sådan
han visar den i de båda föregående akterna, och som hr
Fredrikson så väl förstod att framhålla, får deremot icke
samma tilltalande uttryck i hr Palmes framställning. Men
det frånstötande i Helmers karaktär och åskådningssätt
kommer genom hr Palmes spel så fullt till sin rätt, att man
kanske derigenom klarare, än förr var fallet, fattar att Nora
måste efter katastrofen känna sig främmande för sin man.

Hr Predri/cson, som lemnat ifrån sig Helmers parti för
att i stället gifva lif åt doktor Ranks figur, lyckas häri
förträffligt. Dödskandidatens kärlek till lifvet får ett lika
säkert uttryck som det manliga mod hvarmed han går dö-
den till mötes, när den är oundviklig, och den skämtsamhet
som han ända till slutet breder öfver sitt tal har ett så väl
träffadt mått af bitterhet, att den verkar harmoniskt på
938

åskådaren midt i den disharmoni hvari den stackars doktorn
rör sig. .

Hr Hillbergs utmärkta framställning af sakförar Krog-
stad och fru Swartz’ omsorgsfulla atergifvande af fru Linde
äro de samma nu, som da stycket förut gafs på Dramatiska
teatern.

I »En folkfiende», som å nyo gifvits några gånger å
Störa teatern, har hr Hillberg såsom doktor Thomas Stock-
man en af sina mest framstående glansroller, så vida den
icke rent af är hans allra mest helgjutna och fulländade
skapelse, hvilket vi äro böjda att tro. Genast vid första
entréen känner åskådaren på sig att han har en ur verk-
ligheten gripen, utpräglad individ framför sig, och under
styckets gång finnes ingenting som lemnas oklart och ingen
anvisning af förf, som icke blifvit begagnad af skådespelaren
till figurens fulländande. Man förstår i hvarje ögonblick hr
Hillbergs Stockman, och man sympatiserar med honom, der-
för att hans vackra karaktär ständigt får ett älskvärdt, lef-
vande uttryck. Den »andliga fornämheten », som är hufvud-
draget hos figuren, lemnar utrymme bredvid sig för god-
modigheten och den naiva tron på menskligheten och på
sanningens och rättens segerkraft, för vetenskapsmannens
opraktiskhet i lifvets hyardagsförhållanden, för det spänstiga
sinnets liflighet och menniskovännens idérikhet o. s. v. Det
fins ingen sida af den innehållsdigra personligheten som
försummas eller som framhäfves på de öfrigas bekostnad,
och just genom detta jemnmått i teckningen uppstår en bild
af så lefvande verklighet, att man oemotståndligt tilltalas
deraf. Och detta fortfar så hela den ansträngande rollen
igenom. Man kan icke säga att någon detalj är mindre
omsorgsfullt utarbetad, eller att man vid något tillfälle mär-
ker en trötthet eller öfveransträngning. Hr H. hushållar så
väl med sina medel, att sista akten äf lika kraftig som den
första. I alla afseenden är denna hans framställning af en
modern fullblodsmenniska en triumf.

Hr H. skapade sin Stockman redan på våren 1883,
fastän han först nu . haft tillfälle att visa den för Stock-
holmspubliken, och det saknar icke sitt intresse att jemföra
med hvarandra de båda upplagorna af rollen, nu och för
tre och ett halft år sedan. Grunddraget qvarstår nog oför-
ändradt, ty skådespelaren träffade genast författarens mening
939

och misstog sig icke om medlet att återgifva den. Men i
detaljerna finnas åtskilliga olikheter som — åtminstone del-
vis — angifva en utveckling i konstnärligt omdöme. Först
och främst står 1886 års Stockman afgjordt framom den
äldre i helgjutenhet; så till vida att den sistnämda hade
mattare punkter här och der, hvilka nu fått lika kraftig
färg som det hela. Hos 1883 års Stockman var tankspridd-
heten till förfång för vigtigare detaljer allt för kraftigt be-
tonad. Den goda doktorn visste aldrig hvar han hade sina
saker och måste t. ex. vid ett par tillfällen låna näsduk af
sin hustru. Det är utan tvifvel ett bevis på god smak att
skådespelaren afstått från en detaljöfverlastning, som blott
onödigtvis splittrade uppmärksamheten vid en framställning
som den förutan är så rik på omvexling. Slutligen var
masken väsentligt olika förr mot nu. Den äldre Stockman
hade yfvigare hår och längre, något tofvigt skägg. Han gaf
intrycket af en man hos hvilken »förnämheten» uteslutande
fans inom bords, och som vårdslösade sitt yttre jemt upp
så mycket som kan tillåtas utan att vara osfädad. Dét kan
vara en smaksak att sätta den ena eller den andra masken
främst, och det är kanske blott det första intryckets poc-
kande på företrädesrätt som gör . att vi för vår del föredraga
den äldre och mindre vårdade Stockmans utseende.

Utförandet af »En folkfiende» på Stora teatern är i sin
helhet mycket tillfredsställande, om än ett och annat kunde
tänkas något annorlunda för att vara i full öfverensstäm-
melse med författarens syfte. Fru Stockman har i fröken
Åhlander en mycket god representant. Hon är enkelt och
naturligt hvad hon skall vara, den opraktiske doktorns prak-
tiska hustru, som icke genast kan följa sin man på hans
idéutflykter, när det gäller att riskera hela familjens ekono-
miska existens, men som, när tärningen är kastad, står orubb-
ligt vid mannens sida och förstår honom med sin känsla,
om också icke med sitt förstånd. Fröken Björkegren ger
en fullt antaglig bild af Petra, den friska och sjelfständiga
unga qvinnan, som har både hjerta, karaktär och bildning
nog att förstå, beundra och följa sin far. Hr Bkegerström
har naturligtvis med sin säkra blick för figurens innebörd
gifvit borgmästar Stockman den tillbörliga embetsmanna-
stramheten, men deremot har han icke åt figurens lumpen-
het och småsinne gifvit den komiska belysning, hvarigenom
dessa egenskaper till fördel för det hela bäst gisslas. Han
940

har strukit under den yttre värdigheten mycket starkt, men
kontrasten mellan denna och bristen pä inre värde kommer
icke fram tillräckligt förkrossande för det åskådningssätt
som borgmästaren skall representera. En roll, som återigen
gör sig fullt gällande just genom den starka komiska farg
den erhållit, är garfvaremästaren Morten Kiils, återgifven af
hr Bceckström. Det ligger i det binamn som förf, låtit
Morten Kiil få af sin omgifning, nämligen »gräfsvinet», en
anvisning om figurens utseende och uppträdande, och hr B.
har på ett mycket träffande sätt tillgodogjort sig den samma.
Masken, gången, skrattet, hela företeelsen inger föreställ-
ningen om det ifrågavarande djuret och står i full samklang
med den ohjelpliga låghet och inskränkthet som karaktäri-
sera personen. Boktryckar Aslaksen spelas nu som förr af
hr Norrby med dennes något torra, men säkert verkande
komik. Tidningen »Folkviljans» redaktion, hrr Personne
och Hamrin, kunde möjligen med fördel taga sig något an-
norlunda ut, särskildt hufvudredaktören, som säkerligen hade
godt af litet mera smidighet i stället för den ogenerade
»vräkigheten», eftersom han i alla fall lyckas föra sin om-
gifning bakom ljuset ganska länge och ännu, sedan han
tagit parti, söker inför Stockman förmildra intrycket af
öfverlöpandet.

I sin helhet går emellertid pjesen förträffligt och för-
tjenar i allo det bifall hvarmed den mottages.

Till de senaste dagarnes företeelser på Dramatiska tea-
tern hör också ett nytt gästspel af hr Knut Almlöf, hvars
gedigna talang alltid helsas med samma entusiasm, när han
lemnar sin lugna tillbakadragenhet för att uppfriska publi-
kens minnen från gångna högtider i teatersalongen. Hr
Almlöf tillhör en skola som redan i det närmaste dött ut,
men hans och skolans spelsätt hvilar på den enda hållbara
grunden, naturligheten i konsten, och förblir derför alltid
friskt och ungdomligt, så länge det förekommer. Hr A. för
vid sina gästspel med sig tillbaka en hel stor repertoar, som
icke vidare skulle kunna hålla sig utan honom, och som
derför försvunnit med honom och gör gästbesök med ho-
nom. Det är en glad och värderad repertoar, som roat ett
par generationer och som fortfarande fyller salongen med
tacksamma åskådare. Hittills hafva af dessa stycken endast
gifvits »Bebutante?i och hennes far» samt »Han är inte
941

svartsjuk», men det är att förmoda att åtskilliga af de öfriga
skola följa.

Nya teaterns sista nyhet på det rent dramatiska om-
rådet är ett fyra akters lustspel af F. Stahl, kalladt »Tilli»
och öfversatt från tyskan af hr O. Wijkander. Stycket har
uppförts tillsammans med hr Öländers vådevill »Mäster
Placide» och slagit an ganska bra, som det tyckts. Det
höjer sig väl i det hela icke öfver de vanliga tyska lust-
spelens nivå. Det har många långdragna scener och erin-
rar i sin uppränning och utveckling om andra pjeser af
samma slag, hvilka förut gifvits här, men det eger också
några partier af sjelfständigt värde jemte ganska mycken
fyndighet i dialogen, och det utföres särdeles jemnt och fram-
gångsrikt. Fröken Sandell, som framställer titelrollen, har
i tredje aktens slut med hr Holmquist, pappa Rebus, en
scen som på bådas händer är så öfverdådigt väl gjord, att
den ensam borde kunna hålla stycket qvar på repertoaren
en längre tid. Den förmåga, som fröken S. redan förut vid
flera tillfällen visat sig ega att oemotståndligt rycka publi-
ken med sig genom sin enkla, men energiska framställning,
lägger hon också här i dagen på ett högst intagande sätt.

Men äfven öfriga medspelande bidraga till framgången.
Vi hafva redan nämt hr Holmquist, som i den hederlige
toffelhjelten Rebus har en roll fullkomligt i sin genre. Frö-
ken Friberg har likaledes kommit på sin rätta plats som
den adelsstolta köpmanshustrun och framhåller figurens ko-
mik med god måtta och lycklig effekt. Hr Svedberg är en
städad och treflig ung man, behaglig och naturlig i sitt
uppträdande, alldeles som han bör vara, och i konstberi-
derskan Corinnas lilla parti gör sig fru Stenfelt mycket
fördelaktigt gällande. Ingen nämd och ingen glömd för
öfrigt, är samspelet godt och den afton icke förspild, som
man ofifrat på åskådandet af »Tilli».

Södra teaterns första nyheter för hösten ha varit ett
par svenska original, tillsammans utgörande ett program.
Förpjesen var ett litet proverb af hr Daniel Fallström,
kalladt »Fn förmiddagsvisit», och det andra stycket ett
942

lustspel i 3 akter af hr Frans Hedberg med den direkt
från förhållandena för dagen lånade titeln »Villatgufvarne».

Hr Fallströms lilla proverb, litet till och med som
proverb, är ett förstlingssarbete i z fråga om dramatisk pro-
duktion. Hr F. har redan förut flera gånger genom mindre
bitar på vers och prosa ådagalagt sin förmåga att gifva
stämning åt sina skildringar, och stämning finnes nog äfven
i »En förmiddagsvisit». Deremot torde det vara mycket
vanskligt att efter detta försök vilja afgöra om författaren
egentligen ligger för dramatiskt skriftStälleri öfver hufvud.
Ingenting berättigar till ett påstående att så är, men å andra
sidan gifver ingenting heller anledning att bestärndt förneka
det Alltsammans, i fall man kan uttrycka sig så om en
pjes hvilken egentligen blott består af två à tre scener, är
ett ytterst flyktigt utkast, hvari dialogen är ledig med ett
par ansatser till fyndighet och situationen innebär möjlighet
till dramatisk utveckling. I utarbetandet saknas dock den
vane dramatiske författarens blick för det mått af detaljering
som publiken tål och behöfver för att fullt klart fatta hvarom
fråga är' och för att fa intresse för de uppträdande och
deras angelägenheter.

Innehållet är i korthet följande: En kandidat Skytte
har fattat tycke för skådespelerskan Lizzie Bergh, som i
sin ordning besvarar hans känslor, men hon anser sig icke
hafva någon anledning att hysa tillit till hans känslors och
hans karaktärs stadga och afvisar honom derför, då han an-
tyder tillvaron af sin kärlek. Hon synes också hafva be-
dömt honom rätt. Af ren förargelse och för att qväsa
henne förlofvar han sig nämligen med en ung dam ur socie-
teten, och för att fullborda sin triumf gör han med sin
fiistmö en förmiddagsvisit hos skådespelerskan. Triumfen
stannar dock på den sistnämdas sida, ty visiten återupp-
väcker kandidatens kärlek, och vid ett nytt besök, som han
efter en stund gör ensam, erbjuder han sig att bryta för-
lofningen, om Lizzie vill skänka honom sin hand. Lizzie
handlar emellertid som ett förståndigt fruntimmer, beherskar
sin böjelse och afvisar honom på nytt. Kandidaten går, för
att fullborda äktenskapet med en fåstmö som han icke äl-
skar, och skådespelerskan fortsätter studerandet af sin roll.

Detta är utan tvifvel ett ämne, som låter behandla sig
dramatiskt, men skisseringen är gjord med så lätt hand, att
den dramatiska verkan icke hinner göra sig gällande. För-
943

fattaren har väl haft den summariska gängen af det hela
klar för sig och rätt angifvit tankegången och handlings-
sättet hos de häda hufvudpersonerna, men åskådaren vinner
icke samma klarhet förr än han sett pjesen ett par gånger,
och . orsaken dertill ligger i bristen pä utarbetade detaljer,
der de handlande figurerna hinna visa sig, sådana de äro.
Nu har mer än två tredjedelar af pjesen gått, innan man
får veta de båda personernas ställning till hvarandra, om
man ock delvis anar den på förhand, och när den knapp-
händiga förklaringen kommit, är allting slut. Uppslaget till
situationen ligger i slutscenen, och det är ett dramatiskt
missgrepp.

Arten af de känslor, som här äro i fråga, är väl äfven
temligen problematisk till sitt värde. Kandidaten är allt-
igenom en flack och lumpen karaktär, icke värd en qvinnas
kärlek och sjelf icke mäktig någon annan än egenkärlek.
När denna såras, handlar han uteslutande under impulsen deraf.
Efter sitt sista samtal med Lizzie går han sin väg lika stolt
och retad, som han var då han förlofvade sig. Det kan
misstänkas att en god och välartad qvinnas tycke för en
dylik herre icke kan hafva något synnerligt djup. Det är
blott en ungdomlig illusion, knappast det. Dermed är också
en väsentlig inskränkning gjord i det intresse, som ämnet
kunnat hafva, om den manliga karaktären med det ifråga-
varande lytet dock egt något tillvinnande drag.

Det är naturligt, att ett stycke med så flyktigt skisse-
rade figurer är ganska svårspelt och fordrar att de upp-
trädande genom sin individualitet utfylla de luckor förf,
lemnat. Detta har icke blifvit händelsen å Södra teatern,
som icke förfogar öfver dertill lämpliga krafter. Men man
måste skänka erkännande åt de riktiga ansatser, som finnas
i fröken Anna Pettersons återgifvande af skådespelerskans
roll. At kandidaten har icke hr Rundqvist kunnat förläna
något intresse, och det får väl, som ofvan antydts, mest
skrifvas på förfis räkning. Samma förhållande kan iakttagas
med afseende på fru Abjörnsons framställning af fästmön,
en bifigur hvaråt förf, icke egnat någon uppmärksamhet.

Stycket i sin helhet synes oss innebära mindre, än ett
löfte, mer än en missräkning.

» Villatjufvarne» af hr Hedberg är ett med rutin gjordt
stycke med ändamål att roa. Förf, rör sig bland Stock-
944

holmsbor på sommarnöje (pâ Vermdön) och begagnar sig
såsom motiv för lustspelet af den fruktan för villatjufvar,
som de senaste somrarnes tilldragelser naturligt nog fram-
kallat. En stor samling menniskor^ nemligen en grosshand-
lare, en pensionerad tjensteman, en ingeniör, en slagtare,
alla med familjer, en arrendator, en fiskare, en länsman
o. s. v., har gripits af denna fruktan och tager för villa-
tjufvar två hyggliga herrar från Stockholm, hvilka under
sin semester göra en segeltur i skärgården. Formlig skall-
gång anställes, de båda ungherrarne uppfångas, sättas i för-
var och förhöras samt få till sist till fästmör ett par unga
flickor bland sommargästerna.

Detta är i korthet innehållet, hvilket, som handling i
tre akter betraktadt, är skäligen tunt. Hvad som brister i
fortlöpande handling utfylles med figurmålning och situa-
tionsskildringar. Med den vana forf. genom mångårig verk-
samhet på detta område förvärfvat sig, skapar han också
verkliga figurer, visst icke mycket originela, men ganska
roliga. Situationerna och dialogen utgöra en blandning af
platthet och fyndighet. Efter några långdragna scener med
gamla qvickheter (kanske litet omstufvade) och kända upp-
tåg kommer här och der en frisk fläkt af uppfinning och
nya vändningar. Mångfalden af personer får ersätta enkel-
heten i handlingen, och när allt kommer omkring, gör det
hela, sedt utan anspråk, så som man ser en representation
på en mindre teater, der man vill skratta bort en afton, ett
rätt godt intryck.

Härtill bidrager i väsentlig mån ett mycket förtjenst-
fullt utförande af teaterns för detta slags pjeser särskildt
lämpliga personal, af hvilken också de allra flesta tagas i
anspråk vid tillfället. Nästan hvar och en är på sin rätta
plats, och dermed är egentligen totalomdömet om framställ-
ningen gifvet för dem som veta hur hr Lindström gör sina
roliga gubbar, hr Wagner sina, hr Strömberg sina, hr Rdde-
ström sina (kanske i allmänhet dock mindre roliga), hr
Abjörnson sina magra figurer, fruarna Fornell och Caspér
sina bastanta gummor, fröken Hodell sina små hyggliga flic-
kor, \\r, Rundqvist sina behagliga unga herrar o. s. v. Skulle
någonting särskildt af framställningen framhållas, vore det
hr Gründers kraftigt och karaktäristiskt utförda notarie (en
af villatjufvarne), hvari han gifver ett nytt bevis på den
ovanligt dugande och mångsidiga talang han tillfört Södra
945

teatern; vidare hr Pulchaus fiskare^ enkelt och konseqvent
genomförd, hvari denne skådespelare höjt sig icke sa obe-
tydligt öfver nivån af sina vanliga, ofta litet fadda fram-
ställningar; fru Carlbäck, som lyckas mycket bra i återgif-
vandet af en bortskämd flickslyna hvilken utvecklar sig till
en ganska älskvärd ung dam, samt slutligen fru Jensen,
som i egenskap af en kokett ung fru är på samma gång
intagande och komisk, alldeles som rollen fordrar.

Till sist ha vi att anteckna uppkomsten af en ny teater
i hufvudsfaden, den länge bebådade och efter många motig-
heter ändtligen öppnade1 Vasateatern, der hr Bem^ med
ett ^rut i landsorten arbetande operettsällskap har för af-
sigt att upptaga och fortsätta den bekanta »Ladans» (Mindre
teaterns) traditioner.

Det invigningsskämt i 2 akter, kalladt » Generalmön-
stringen» och författadt af hr S. Kinmanson, hvarmed öpp-
nandet högtidlighållits, är en i vanlig stil hållen revy dels
med de trupper den nya teatern har^att föra i elden, dels
med en mängd operettminnen från salig Ladans tid. Styc-
ket är icke så roligt och fyndigt som ett par föregående
arbeten i samma genre af hr K. Replikernas och kuplet-
ternas udd synes hafva förslöats, och. det tycks som skulle
det till nästa gång behöfvas en ny idé, för att sätta litet
friskare lif i detta slag af dramatiska (eller odramatiska)
uppvisningar.	_

Ur Dagens Krönika. VI. 12.

4
En nutida stordådsman.

Af

Helen Zimmern.

(Öfvers. från förf:s handskrift af M—r.)

När Henry Fawcetts ädla och gagnande lefnadsbana
afslutades år 1884, sörjde hela engelska nationen denna
händelse med mer märkbar personlig känsla af förlust, än
som vanligen ledsagar bortgången af äfven framstående po-
pulära statsmän. Det var mannen, icke endast statsmannen,
som folket begrät. I den blinde politikern hade det sett
icke allenast den skarpsinnige och vise tänkaren, den konse-
qvente vännen af frihet och rättvisa, utan hjelten, hvars
lifslånga tålamod upplifvade och vädjade till alla dess hjer-
tans bättre känslor.

Berättelsen om Henry Fawcetts lif, författad af en
gammal och trogen vän till honom, är enkel nog; en be-
rättelse om arbete, om en ädelt buren olyckshändelse, om
vänskap, kärlek och lycka. Men det är en berättelse, hvars
läsning gör oss bättre, ty Fawcetts lif är ett stort och
heroiskt exempel af triumf, öfver omständigheter så oblida,
att de synas oss alldeles oöfver vinnerliga. Att han, ehuru
blind, uträttade allt det han gjorde, är en kraftjg sporre
för många sträfsamma män, och hans namn skall förblifva
liksom en historiens oförgängliga lampa, vid hvilken slägte
efter slägte af förtviflande skall återtända detta hoppets ljus,
som eljest skulle varit för alltid utsläckt.

Den blifvande general-postdirektören föddes i Salisbury
år 1833. Hans fader var bördig från norra England och
hade slagit sig ned i denna stad, der han idkade en linne-
kramhandlares yrke. Af fadren ärfde Fawcett sin kraftiga
947

kroppskonstitution^ kärlek för tidsfördrif i det fria, for att
vandra, skjuta och fiska. Ett fådernearf var äfven hans
,	intresse för politik och beskaffenheten af hans politiska
opinion. Hans moder hyste dessutom, liksom sa mänga en-
gelska qvinnor, varmt deltagande för sociala frågor. Eran
tidiga år visade den lille Henry ett lifligt intresse för prak-
tiska studier och tyckes hafva föredragit gatorna framför
skolrummet. Faderns tålamod tröttades af hans nyfikenhet.
Hvad kostar ost eller fläsk? Hvad var priset i går och
hvad skall det blifva i morgon? voro frågor, som beständigt
framstäldes af gossen och egendomligt karaktäristiska for
den blifvande politiska ekonomen.

Fawcett skickades icke i någon offentlig skola och und-
gick sålunda en klassisk uppfostran; en omständighet, öfver
hvilken man med skäl kan lyckönska honom, då hans anlag
och håg voro riktade åt matematiken och att diskutera eko-
nomiska frågor. Ännu helt ung tillkännagaf han — under
skolkamraternas bullrande skrattsalvor — sin afsigt att
blifva parlamentsledamot, och ungefär vid samma tid finna
vi honom som utgifvare af en skoltidning.

>	1848 kom Fawcett till Kings College i London, der
hans brist på klassiska kunskaper höll honom långt ned på
skolbänken, ehuru hans goda anlag tyckas hafva blifvit in-
’	sedda af lärarne. Är 1852 begaf han sig till universitetet
i Cambridge, der han sedermera (1856) erhöll höga betyg i
matematik och ett fellowship i sitt college.

M:r Stephen, hans biograf och studentkamrat, beskrifver
sitt första möte med Fawcett i oktober 1852 i Cambridge.
»Jag märkte», säger han, »en mycket reslig, mager gestalt,
som dinglade framåt med stora steg.-----------Han var öfver

6 fot 3 tum lång, groflemmad och af stark kroppsbygnad.
Hans ansigte var tilltalande, ehuru icke vackert. — — —
Han hade mycket stort hufvud; mitt eget försvann liksom
i en håla, om jag tog på mig hans hatt.-------------------— Ögonen
voro stora och kunde vara särdeles uttrycksfulla — — —
Munnen, bred med tunna läppar samt mycket rörlig, hade
en egendomlig nervös darrning, liksom hos en som är ifrig

0 att tala. I senare år ingaf detta uttryck den förmodan, att
omöjligheten att se, eggade begäret att vinna upplysningar
genom andra sinnen.»

Innan han tagit graden och äfven efteråt, såsom fellow'
i sitt college, tillhörde Fawcett ett litet sällskap af män,
948

som dyrkade kubens och qvadratens sträfva sånggudinna
och för hvilka Stuart Mill var en profet samt intellektuel
hjelte. Mills inflytande på Fawcett var djupt och var-
aktigt. Fawcett hyste vördnad för Mill, hvars >Frihet»
han betraktade som en helig skrift, och öfver hvilkens vän-
skap han var utomordentligt stolt. Fawcett hade i allmän-
het intet anseende till personen, men han yttrade till en
vän, som berömde hans oföränderliga sjelftillit, att i Mills
närvaro kunde han vara ödmjuk nog. Kärleken till frihet
och rättvisa, hatet till alla otillåtna inskränkningar, den be-
ständiga fordran på »ett öppet falt och ingen gunst» äro
lika karaktäristiska för läraren och lärjungen. De båda
männen blefvo slutligen intima och voro för en kort tid
förbundna i det politiska lifvet. M:r Stephen gifver en
rolig skildring af lifvet i Cambridge, af collegii-vänskap,
collegii-fester och oändliga collegii-samtal. »Fullkomlighet»,
säger han, »var vår älsklingsdygd. » Narrar och bedragare
voro de förnämsta föremålen för motvilja. En »bedragare»
var en som satte vackra fraser i stället för tankar. Han
trifdes företrädesvis på metafysikens område. Desse unge \
män med skarpa hufvuden och hvilkas tankar hufvudsak-
ligen sysselsatte sig med matematik och politisk ekonomi,
hade icke mycket sinne för sentimentalitet och vitterhet;
de voro typiska Cambridge-män af den gamla skolan. I
Cambridge stod värdet af metafysik och teologi under al
pari, och Fawcett fattade visst icke intresse för någondera.
Han var född till politiker, uppfostrad i den liberala tros-
bekännelsen, och bief en framstående talare i the Union,
en klubb, från hvilken utgått mången ryktbar talare i Eng-
lands parlament. Han satte aldrig något värde på klassisk
lärdom eller på skönliteratur af något slag, kanske med un-
dantag af Thackerays och George Elliots arbeten. Mr
Stephen beskrifver honom som den ende man, hvilken
kunde skratta åt en oriktig beräkning, som han (Fawcett)
sjelf ^ort.

Fawcett hade beslutit att studera juridik, hvilket han
ansåg som ett steg på den politiska banan, men år 1857
blefvo hans ögon så klena, att han anbefaldes ett 12 må-
naders afhållande från läsning. Han använde en del af
denna ledighet till att bevista parlaments-debatter och en
del till de tidsfördrif i fria luften, i hvilka han fann så
stort nöje.
Det var âr 1858, som Fa^vcett rakade ut för hvad han
sjelf icke skulle tillåtit att kalla hans lifs olycka, emedan
han hemtade sitt motto och sin styrka frän dessa rader i
Henrik V.

»Det finnes något slags godt i olyckan,
Om menniskorna uppmärksamt ville destillera ut det.»

Honom var gifven styrkan att i positivt godt förvandla
det som syntes alla andra vara en ohjelplig olycka. En
amerikansk predikant har sagt: »Vi lata det vi blifvit väl-
signade med förstöras och kalla det för en förbannelse.»
Fawcett gjorde det icke, ehuru han hade god ursäkt, ty
sällan kom en välsignelse iklädd en fasansfullare drägt än
den, af hvilken han drog så mycken nytta. Ty i stället
för att vara en förlust blef hans blindhet en hjelp genom
begränsningens välsignade lag, och Fawcett fann i den ökade
koncentrationstörmåga, som var en bland vinsterna af hans
stora förlust, att

»Gud då han förbannar gifver oss bättre gåfva

Än menniskan då hon välsignar.»

Den vigtiga händelsen i Fawcetts lif inträffade den 17
September 1858. Fawcett var på rapphönsjagt tillsammans
med sin fader, och hade gått ungefar 90 fot framför jagt-
sällskapet för att skrämma foglarna från att flyga till ett
angränsande fält, der mr Fawcett senior icke hade rättighet
att skjuta. Mr Fawcett, som led af en börjande fördunk-
ling af ena ögats kristallins och icke tydligt såg sin 'Son,
sköt på en fogel, som var i linie med honom. Fogeln till-
tygades illa, men några hagel spredo sig och råkade Henry
Fawcett. Tvenne träffade ögonen. Fawcett bar kulörta
glasögon för att skydda ögonen mot solljuset, och derigenom
räddades troligtvis hans lif. Ett hagel gick genom hvar-
dera glaset och gjorde deri ett jemnt, rundt hål. Haglen
gingo vidare rätt genom ögonen, och stannade inbäddade
bakom dem, samt frambragte ögonblicklig blindhet. Berät-
telserna äro till en viss grad skiljaktiga angående det sätt,
på hvilket Fawcett fördrog det tillfälliga af brottet i den
bana, som han för sig utstakat. Men det finnes ingen me-
ningsskiljaktighet rörande den ståndaktighet, hvarmed han
från början uthärdade det förkrossande slag, som så snart
derefter träffade honom. Hans första ord till systern, då
950

han kommit hem efter olyckshändelsen, äro typiska för hela
hans följande lif. »Maria», sade han, »vill du läsa tidnin-
garna för mig?» »Jag kunde bära det, om min son endast
ville beklaga sig», sade den olycklige fadern den tiden. Detta
var nästan den enda tröst, som nekades honom. Från bör-
jan fogade sig Fawcett lugnt och frimodigt i sitt öde. Vid
ett af de sällsynta tillfällen, då han offentligt häntydde på
sin blindhet, sade han, att han tio minuter efter olyckshän-
delsen beslutit att fullfölja sina gamla sträfvanden så mycket
som möjligt. De beklagande bref, hvilka ingingo, voro
nästan det enda, som nedstämde honom. De tycktes taga
för afgjordt hans öfvergifvande af hans ursprungliga lifsplan.
Framgång som jurist kunde verkligen icke komma i fråga,
och hur skulle en blind man, fattig och utan börd, kunna
tänka på en parlamentarisk bana. Men Fawcett var be-
stämd att försöka och att besegra ödet. Han föresatte sig
beslutsamt att, så vidt som möjligt, icke kännas vid sina
fysiska brister. Till slutet af sitt lif red han och fiskade,
promenerade, simmade och åkte skridsko med stort nöje.
Han var utomordentligt sällskaplig och kunde finna lika
mycket nöje i att en half dag disputera med en kamrat
som att prata litet med sin familj. Han beslöt att vara icke
blott verksam utan äfven lycklig. Med stor förmåga att
draga till sig vänner och vinna kärlek; med fasta nerver
och en präktig kroppskonstitution; med lefvande intresse
för intellektuela och ännu mer för praktiska sträfvanden,
lyckades Henry Fawcett att verkställa sitt beslut.

Då han under senare år talade om en välvillig inrätt-
ning för blinda, sade han, att ingenting var så hårdt att
fördraga som en »beskyddande ton mot den blinde, liksom
de ledo af något, för hvilket de borde vara tacksamma.
Det vänligaste, som kunde sägas till eller göras för en blind
var, ej att begagna beskyddande talesätt, utan att säga ho-
nom att, så vidt som möjligt, vara vid godt mod, att «öf-
vertyga honom, att han skulle erhålla hjelp, när så behöfdes;
att han fortfarande kunde uträtta något godt och att ju
mera verksamt, ju mera nyttigt hans lif vore för andra,
dess lyckligare skulle lifvet vara för honom sjelf.»

Snart efter olyckshändelsen återvände Fawcett till Cam-
bridge och återtog sitt gamla lif, fastän han naturligtvis
måste begagna en lektör och en sekreterare. Han hade in-
galunda afstått från förhoppningen att komma in i Under-
951

huset, ehuru mänga, äfven af hans vänner, ansågo hans
blindhet som ett oöfvervinnerligt hinder för en politisk
>	bana. Hans vänner rådde honom att egna sig uteslutande
åt studier, men Fawcetts håg låg åt det praktiska lifvets
afiarer, och han beslöt, att hans blindhet endast skulle för-
korta vägen till det mål, han hade i sigte. Om han icke
kunde komma fram till detta på de stora, banade vägarna,
skulle han nalkas på någon genväg. Han saknade rikedom
.	och inflytelserika förbindelser samt hade ingenting annat
att lita på än sin egen förmåga och sitt trägna arbete, men
han var alls icke försagd. Snart efter olyckshändelsen bör-
jade han uppträda offentligt. Han bevistade i September
1859 det »Britiska sällskapets» möte i Aberdeen och upp-
läste en af handling om det »Sociala och Ekonomiska in-
flytandet af det nyfunna guldet». Vid detta tillfälle bi-
träddes han endast af den gosse, som först fungerade som
hans sekreterare, Edvard Brown, och företaget ansågs då
för tiden som vågsamt. Afhandlingen vann stor framgång,
och Fawcett fullföljde denna genom tvenne afhandlingar,
hvilka föredrogos vid Sociala Vetenskapsköngressen i Brad-

*	ford samma år. Han var sedermera en framstående del-
tagare i båda sällskapens möten. Ar 1860 uppträdde han
första gången som parlamentskandidat för köpingen South-
wark. Hans tal ådrogo sig snart uppmärksamhet och skaf-
fade honom åhörare i massa, men hans blindhet anfördes
såsom ett oöfverstigligt hinder för hans kandidatur. Till
tidningarna insändes bref, hvari man frågade hur han skulle
kunna uppfånga the Speaker’s blick, eller finna sin väg till
parlamentets försal. En komité i Brighton, som tillsatts för
att granska de täflande liberala kandidaternas förtjenster,
förkastade, ofyra år senare, hans anspråk på grund af hans
blindhet. Ar 1863 utgaf han sin »Manual of Political Eco-
nomy» och utnämdes till professor i politisk ekonomi i
Cambridge. Hans bok är grundad på Mills mera vigtiga
arbete och är värderikare for dess klara framställning af
andras teorier än för framställningen af hans egna åsigter.
Hans stil, ehuru i saknad af literär elegans, är frisk och

«	gedigen. Han skrifver liksom af egen erfarenhet. Han
lämpar ekonomiska principer till hvardagslifvets fakta; deraf
hans framgång. Han understödde frihandel och såg i sam-
verkan medlet för att förbättra de arbetande klassernas
vilkor; socialismen ogillade han. Sundt förnuft är grund-
952

tonen i boken liksom hos mannen. Ar 1863 realiserades
Fawcett’s ärelystnad och han valdes som liberal represen-
tant för Brigthon. Ända i sista stunden betraktades hans
blindhet både af vänner och fiender som en hopplös stöte-
sten, till dess att Fawcett i ett kritiskt ögonblick beslöt att
sjelf klargöra förhållandet for valmännen. »Ni känna mig
icke nu», sade han, »men ni skola lära känna mig inom några
minuter.» Och derpå berättade han dem sin historia. Han
begärde ej sympati, men att blifva behandlad som en like.
Han beskref sina föregående försök att komma in i parla-
mentet och slutade med ett tillkännagifvande af sina poli-
tiska principer. Från den tid han invaldes förlorade han
aldrig sin plats i underhuset. Sålunda hade han vid 32
års ålder, inom 7 år från den dag, då det tycktes som det
varit slut på alla hans förhoppningar, uppnått målet för sin
ärelystnad. Samma envisa ihärdighet, genom hvilken han
förvärfvat sin plats, utmärkte allt igenom hans politiska
tillvägagående. Från början intog han en oberoende håll-
ning och intet — aldrig så starkt — ogillande, äfven från
hans eget parti, kunde förmå honom till tystnad, när han
trodde det vara rätt att tala. Han var en radikal, men
hans radikalism mildrades genom kännedomen af och vörd-
naden för den politiska ekonomiens grundsatser. Fawcett
var en i hög grad framstående demokrat. Han trodde, att
folket kunde styra sig sjelft bättre än någon annan. De
orepresenterade klassernas intressen, brukade han säga, vård-
slösades bestämdt. Hans ståndaktiga försvar för qvinnornas
rösträtt grundade sig snarare på dessa åsigter än på någon
abstrakt teori om könens jemnlikhet. Men i förening med
denna öfvertygelse stod hans tro att det var af en väsent-
lig vigt för en sund demokrati, att hvarje nyans af åsigter
skulle vara representerad och att man måste anlägga bål-
verk mot en majoritets tyranni — ett tyranni, som han ha-
tade lika mycket som någon annan. Samma känsla gjorde
honom till en bestämd motståndare mot statens mellan-
komst. Fawcetts afgörande prof för hvarje förslag att af-
hjelpa fattigdomen var frågan: »Skall läkemedlet öka eller
förminska hågen för sjelfhjelp? Om de fattiga göras mer
beroende, skall ingen ögonblicklig hjelp uppväga den mo-
raliska orättvisan. Hjelp dem att vara förståndiga och lita
på sig sjelfva, och mer skall uträttas än genom hvilket som
helst konstgrepp. Hyllande dessa principer, visade Fawcett
953

allt mer och mer benägenhet för att skilja sig från den
radikala skola, som otåligt söker att afhugga knuten och
göra de fattiga lyckliga genom en parlamentsakt. Han pas-
sade tidigt på ett tillfälle att förklara, det han ej godkände
läran om fri uppfostran, som framstäldes af Birmingham-
ligan, och i senaste upplagan af hans »Political Economy»
uppträder han beslutsamt mot denna lära. Med antagande
af att redan nu en stor del af de fattigas uppfostran beta-
lades af staten, ansåg han, att man genom att befria dem
från alla afgifter för deras barns uppfostran, skulle förmin-
ska känslan af föräldraansvar och framkalla den tron, att
barn kunde skaffas till verlden utan tanke på deras framtid.
I statshushållningen hyllade han radikala åsigter och ville
borttaga onödiga sinekurer och pensioner. 1871 var han i
en minoritet af en mot hemgiften, som voterades åt prin-
sessan Louise. Hans oberoende och ståndaktighet fram-
kallade till en början åtskilligt missnöje hos hans embets-
bröder, men i senare tider sades det, att Fawcetts populari-
tet endast stod efter mr Gladstones. Men hvad Fawcett
beträffar balanserades denna popularitet icke genom en mot-
svarande antipati. Fawcetts mest bestämda motståndare
kunde ej annat än medgifva det man kunde obetingadt lita
på honom. Hans goda lynne, hans osvikliga munterhet,
hans förmåga att sätta sig öfver små elakheter, gjorde sig
gällande i det offentliga lifvet liksom i det enskilda. Det
var helt enkelt omöjligt att icke tycka om honom. »Jag
har aldrig», säger hans historiegraf, »känt en ridderligare
natur. Ty känslans ridderlighet, såsom jag förstår ordet,
betyder en förfining af känslan af rättvisa.--------en in-
stinktmessig förmåga att sympatisera med hvar och en, som
är offret för förtryck i någon af dess former, och detta var
verkligen hufvudbeståndsdelen i den karakter, som vi alla
lärde känna. En medfödd och stark afsky för allt obilligt
visade sig i alla hans kraftigaste impulser; antingen den
tog form af sympati för de okunniga och förtryckta jord-
bruksarbetarne, för barnen, som voro beröfvade medel att
odla sin intellektuela förmåga, för qvinnor, af män fördrifna
från de arbetets områden, på hvilka de kunna vinna obe-
roende, för städernas fattiga invånare, som utestängdes från
de enda platser, der de kunde njuta helsosam vederqvickelse,
eller för de millioner menniskor i Indien, hvilka styrdes af
en främmande ras, alltför benägen att vårdslösa under-
954

satarnes intressen för att vilja ändra sin nolitik. Fawcett
stod oföränderligen pä den ädelmodiga sidan. Han egde
i bögsta grad sundt förnuft och insåg derför att sundt för-
nuft föreskref det ädlaste uppförande, och hans riktiga upp-
fattning af fakta ledde honom alltid till att döma rättvist,
emedan han dömde förnuftigt, och att finna det bästa fältet
för sin intellektuela kraft genom att vid dess användning
lyssna till ett stort och ädelt hjertas bud. Hvad som var
hårdt hos honom förmildrades; och innan vi förlorade ho-
nom, hade vi upptäckt hur ofullkomligt vi till en början
uppskattat den välvilja, som undanskymts, ehuru aldrig för-
qväfts, genom styrkan i hans karaktär.»

Under många år egnade sig Fawcett åt Indiens affärer
och var allmänt känd såsom »Ledamoten för Indien». Verk-
ningarna af hans uppträdande i detta afseende visa sig
mindre i några specifika förändringar än uti hela beskaffen-
heten af den allmänna opinionen i England angående in-
diska frågor. Det engelska herraväldet i Indien ansåg han
som ett heligt déposition hos nationen, och att de under-
lydandes fördel först borde tagas i betraktande. Hans an-
strängningar att förbättra dess vilkor erkändes tacksamt af
Indiens folk, hvilket vid tvenne tillfällen sände penningar
till honom för betäckandet af valomkostnader.

Ar 1880, då de liberala kommo till makt, sedan de
vunnit en lysande seger öfver Disraeli och hans politik, ut-
nämdes Fawcett till generalpostdirektör. Han var vid denna
tid en så framstående man, att hade det icke varit för hans
blindhets skull, hade han troligtvis erhållit en plats i kabi-
nettet. Han visste sjelf detta och skrifver till sin fader:
»Här uppstäldes någon svårighet, emedan jag skulle nödgas
anförtro kabinettshemligheter åt min sekreterare. Denna
invändning förmodar jag tiden skall undanrödja.» Men
Fawcett bief aldrig minister och hindrades sålunda från att
använda sitt goda förstånd, upphöjda tänkesätt och märk-
värdiga takt på de problem, som hufvudsakligen syssel-
sätta administrationen. Han har likväl lemnat ett varakti-
gare minne i sin tids historia än många män, som erhållit
tillträde till deras suveräns förtroligare rådplägningar. Mr
Stephens skildring af Fawcetts tidigare parlamentariska bana
visar hur, såsom en oberoende ledamot, Fawcett tog upp
sak efter sak, som knappast hade någon annan vän, och
förde den till popularitet och framgång. Från sitt första
955

inträde i parlamentet talade han för fullständigt borttagande
af religiösa prof vid universiteten. Mr Gladstones regering
drog sig ar från år tillbaka och använde halfmesyrer, till
dess den slutligen genom allmänna opinionen tvingades i
den ställning, som Fawcett från början intagit. Så var för-
hållandet i frågan om folkundervisningen. Fawcett förordade
alltid, att denna skulle vara obligatorisk för alla och ansåg
den religiösa svårigheten som betydelselös. Regeringen ville
endast framskrida steg för steg, men 1880 triumferade ändt-
ligen Fawcetts åsigt. Fawcett försvarade öppen täflan om
civila embeten några år innan den blef lagstadgad; och om
en annan förändring, som han ihärdigt yrkade, uttaxering
af valkostnader, ännu icke kommit till stånd, så har åtmin-
stone opinionens framåtskridande inskränkt dessa kostnader
inom ganska trånga gränser. Fawcett hyste ett lifligt och
oafbrutet intresse för postverkets detaljer. Han införde
stora reformer under det han stod i spetsen för det samma
— postpaketen, telegram för sexpence, postanvisningar och
utvidgningen i många olika afseenden af postverkets spar-
bank. Men Fawcetts verksamhet som generalpostdirektör
kan icke sammanfattas genom att uppräkna de särskilda
förändringar han införde. Han bragte postverket i inner-
ligt förhållande till allmänheten. Han fick landet att inse
hvilken SQcial kraft existerar i vår långt nående post-
organisation. Genom sin personliga verksamhet och genom
sitt sympatiska aktgifvande på dess behof väckte och un-
derhöll han energien hos sin talrika stab, och han ingaf sitt
departements administration ett alldeles nytt intresse. Under
det att Fawcett var generalpostdirektör märkte både all-
mänheten och postverkets tjenare, att en man, som de
kände och till hvilken de kunde vädja med säkerhet om
att blifva opartiskt hörda, personligen tog kännedom om
hvarje fråga, antingen den gälde något nytt uppslag i post-
politiken eller afskedandet af en simpel brefbärare.

Fawcetts framgång som administrator hade verkligen
på senare tider hos somliga bragts i glömska hans ställ-
ning som statsman. Han gjorde allt som stod i hans makt
för att främja sparsamhet, och ingen del af hans embets-
verksamhet skänkte honom större nöje, än de steg han
kunde taga i denna riktning genom att utvidga postspar-
bankens operationer. Men äfven för att öka besparingarne
ville han icke öfva något tryck uppifrån, så förderfligt an-
056

sag han hvarje försök att inverka pâ de under lydandes fria
vilja. Icke långt före sin död afböjde han ett antal bref-
bärares anhållan att påbjuda ett tvångsafdrag på deras af-
löning för att åstadkomma pension vid deras afskedstagande.
Han föredrog, att de skulle lita på sina egna sparsamhets-
vanor. Af samma orsak var han alltid en motståndare till
principen om rättighet till »local option». En statsmans
UPP^^ var’ enligt hans åsigt, att framkalla energi hos alla
klasser och att öppna det vidsträcktaste fält för att an-
vända hela deras förmåga. Han opponerade sig mot allt,
som innebar någon orättvisa i det föregifna ändamålet att
bereda det största antalets största fördel.

Under det han innehade sitt embete som generalpost-
direktör, utnämdes han till doktor i politisk ekonomi vid
universitetet i Würzburg, en utmärkelse, på hvilken han
satte högt värde. Oxford gaf honom också en hedersgrad.
Den blinde mannen, som alla, då olyckan träffade honom,
hade dömt honom vara för alltid utesluten från verksamt
praktiskt lif, led verkligen ingen brist på utmärkelser.

Så mycket beträffande den offentlige mannen, hvars lif
sannerligen är en lexa och ett exempel. Såsom enskild karak-
ter var han icke mindre aktningsvärd. Han var gift med
Millicent Garret, ett fruntimmer synnerligen utmärkt såsom
tänkare samt politisk ekonom och som alltjemt bistod honom
i hans arbete. Hon är syster till mrs Garret-Anderson, den
första och mest fashionabla af våra engelska doktorer af
qvinliga könet, och båda härstamma från en familj, hvars
qvinliga medlemmar ärofullt fått sina namn inskrifna i Eng-
lands register öfver ryktbara qvinnor. Alla som känna fa-
miljen Fawcett, känna äfven den nästan i sitt slag ensamma
ställning, som mrs Fawcett intog i förhållande till sin man.
Alla som känna Fawcett, känna också hur fullkomligt lyck-
lig han var i sitt hem och hur högt han skattade sin hustrus
råd och sympati under hela sin offentliga verksamhet. Hans
förhållande till sina föräldrar utmärkte sig genom den var-
maste tillgifvenhet. Han tänkte alltid på att visa dem nå-
gon liten vänlighet. Alla mycket verksamma män skola
uppskatta hvad det rörande faktum innebär, att då Fawcett
under senare åren fick höra af sin syster, att intet gjorde
hans föräldrar så mycken glädje som hans bref, han seder-
mera regelbundet skref två gånger- i stället för en gång i
veckan. Ej heller minskades hans vänskaps värme af den
957

stora krets, öfver hvilken den utspriddes. Han var förtänk-
sam i det allra minsta och visade alltid någon liten upp-
märksamhet, som andra aldrig skulle tänkt pa. Mr Stephen
omnämner särskildt hans vana att besöka hvarje vän, som
var sjuk, och hans underbara förmåga att muntra upp de
nedslagna. Han hade aldrig någon fiende, ty, såsom någon
sade om honom: »Ni kan icke hata en man, till hvilken ni
ej kan undgå att hysa förtroende.»

Vintern 1882—83 hade han en feber, från hvilken han
dock kom undan med lifvet. Hade han tillåtit sia: någon
hvila efter detta allvarsamma angrepp på hans kropps helsa,
skulle troligen hans dyrbara lif besparats åt England. Men
under det han fortfarande ännu blott var konvalescent, åter-
tog han tvärtom icke allenast alla sina vanliga göromål,
utan skaffade sig dessutom nya. På hösten 1884 förkylde
han sig under en ridtur och afled nästan omedelbart. Man
kan säga, att han stupade i harnesk, ty ännu en vecka före
sin död arbetade han i postverket. Alla klasser deltogo i
den sorg, som framkallades af hans oväntade bortgång; och
kanske intet bättre bevis på det inflytande som Fawcett
vunnit hos allmänheten kan gifvas. än tvenne sorgen bekla-
gande bref från arbetare till mrs Fawcett. »Hans råd»,
säges i ett af dessa bref, »voro alltid riktiga, goda och
praktiska samt fulla af sympati; han var för alla en god
vän.» I det andra beder man henne mottaga en penninge-
present, som skulle subskriberas af arbetare. Få statsmän
skulle önska en högre belöning för deras-mödor än sådana
frivilliga vitnesbörd att de icke hafva arbetat förgäfves.
Hans begrafning, hvilken försiggick i Cambridge, skall icke
lätt glömmas af dem, som voro närvarande. Unga och
gamla, män och qvinnor, höga och låga voro der och alla
begräto hans förlust, liksom han varit en personlig vän.
Han efterlemnar ett enda barn, en sjuttonårig dotter. Till
henne kan man verkligen med skäl upprepa Ajax’ ord:
»Må du vara olik din fader i olycka, men likna honom i
allt annat.»

Historien om Fawcetts lif och verksamhet, berättad af
en sympatiserande vän, är sannerligen värd att läsas.
Est. Est. Est.

Bref från Italien

af

Alfredo Mazza.

\
(Öfvers. frân förf:s handskrift af H. Sandström).

En resande, som anländer till Rom för att fullborda sin
klassiska pilgrimsfärd och som vill lära känna ej blott forntidens
mästerverk utan äfven vår tids lif, vanor och laster, skall till
sin förvåning på skyltarne till alla lokaler, der vin försäljes, se
det latinska ordet Est, som är på ett mystiskt sätt upprepadt
tre gånger.	.

Romaren småler deråt; främlingen gör sig underrättad om
hvad denna trollformel betyder, som det ej är lätt att återfinna
i de böcker, hvilka innehålla hemliga kunskaper. Est. Est. Est.
har en -historia, som leder sitt ursprung nästan åtta sekel tillbaka
i tiden. De gamla krönikorna förmäla, att en tysk biskop vid
namn Johann Deuc, som kring år 1113 anlände till Italien och
önskade smaka på de bästa viner, hvilka funnos att tillgå under
resan, fick den idén att sända en tjenare i förväg för att genom
honom erhålla kunskap om, i hvilken osteria man skulle kunna
få de utsöktaste vinerna i de land, genom hvilka biskopen och
hans följe drogo. Sedan tjenaren profvat vinerna i alla osterior
i trakten, skulle han med kol rita ordet Est (bonum est) på
skylten till den lokal, der han påträffat ett godt vin, samt upp-
repa ordet en gång: Est. Est., om vinet vore mycket godt.

Betjenten ankom på denna sin upptäcktsresa till Montefiascone,
en för sina förträffliga viner ryktbar stad i den gamla påfvestaten,
och der anträffade han ett så utmärkt vin, att han aldrig förut
smakat ett sådant. Han skref derföre på skylten den öfverens-
komna lösen, men här tre gånger, för att vederbörligen framhålla
vinets lysande egenskaper.
959

Biskopen ankom dagen derpä till Montefiascone och intogs
af en sådan beundran för det präktiga vinet, att han förtärde en
oerhörd qvantitet deraf. Följden häraf blef åter, att han insjuk-
nade och helt plötsligt afled. Den omkomne Bacchidyrkaren be-
grofs med stora hedersbetygelser i Montefiascones katedral och
på hans graf sattes följande humoristiska inskrift, som ännu fin-
nes qvar i nämnda domkyrka:

Est. Est. Est.

Propter nimiutn est.

Hie Joannes Deuc mortuus est.

På årsdagen af den gode tyske biskopens död har Monte-
fiascones kommun, som ärfde den rike prelatens förmögenhet,
ända intill för ett par år sedan plägat för efterverlden högtidlig-
hålla minnet af Johann Deuc genom att två hans grafvård med
traktens bästa vin.

Tyvärr är Johann Deuc ej den ende, som dött genom omått-
ligt förtärande af vin. Mensklighetens, historia räknar årligen
alltför många offer och skall fortfarande räkna alltför många så-
dana, innan menniskorna lärt att vara nyktra och återhållsamma.

Om äfven Deucs historia företer en löjlig sida, är den dock
alla deras historia, som hängifva sig åt dryckenskapslasten. Dö-
den eller brottet äro dryckenskapens ödesdigra följder.

Lika gammal som menniskans historia är benägenheten att
missbruka alkoholdryckerna. De svåra straff, som utfästes, och
de lagar, som stiftades af de gamle lagstiftarne för att motverka
denna last, äro egnade att visa den allvarliga, betydelsen af detta
onda. Bibeln visar oss Noach drucken af rankans första gärd.
Drako straffade onykterhet med döden. I Sparta plägade man
berusa slafvarne för att ingifva ungdomen en känsla af afsmak
för vinet, och Lykurgus, som såg detta medel ej utöfva tillräcklig
verkan, befalde, att alla vinrankor skulle afskäras. Pittakus,
Mitylenes konung, belade med dubbelt straff den, som i onyktert
tillstånd begått något brott. Seleukus, lokrernes konung, tillstadde
endast de sjuke bruket af vin, men förbjöd de friske detsamma
vid dödsstraff. Pytagoras’ lärjungar voro af sin mästare förbjudna
att dricka vin. Äfven Rom såg sig tidigt nödsakadt att mot-
960

arbeta missbruket och bruket af vin. Plinius (XIV, 13 och 14)
anför en gammal lag, som förbjöd hvarje rättrådig medborgare att
dricka vin före sitt trettionde är och nekade qvinnorna bruket af
detsamma så bestämdt, att de män befriades från hvarje straff,
hvilka mördat sina hustrur,, derför att de beträdt dem med brott
mot denna lag. Senare stadgades endast, att hemgiften skulle
beröfvas de qvinnor, som bröto mot måttlighetslagarne. Slutligen
erhöllo de dock rättighet att dricka russinvin. År 186 f. Chr.
förbjöd senaten bacchanalierna i följd af den tygellöshet, som vinets
missbruk alstrade vid dessa tillfällen. Bland araberna var drycken-
skapen så utbredd, att Mahomed ansåg sig böra förbjuda bruket
af vin. Inemot 1300-talet framstälde alkemisterna, som forskade
efter de vises sten eller den eviga ungdomens elixir, för första
gången alkoholen och Baimund Lullo introducerade den i allmänna
bruket såsom en lifvets pånyttfödare, aqua vitæ. Huru mycket
lämpligare hade det ej varit att kalla den aqua mortis!

I Frankrike nödgades konungarne ofta utfärda förbud mot
det omåttliga bruket af vin. Frans I stadgade mycket stränga
straff mot drinkare. Första gången dömdes de till fängelse, den
andra piskades, de, den tredje piskades de offentligt och stäldes
på skampålen och i händelse af återfall landsförvisades de, hvar-
jemte man afskar öronen på dem. Karl IX, en ny Lykurgus,
befalde, att vinrankorna skulle utrotas. Ludvig XIV tillgrep de
strängaste åtgärder för att motarbeta dryckenskapen bland sina
hofmän.

Riksdagen i Worms 1495 utfärdade en lag mot dryckenska-
pen. Äfven i England straffades dryckenskapen mot slutet af
femtonde århundradet med fängelse och höga böter.

I Hamburg bildades 1517 det första nykterhetssällskapet af
Sigismund von Sietrichstein. Landgrefven Mauritz af Hessen in-
stiftade den 25 december 1600 en riddarorden. Ordensregeln var
ej mycket sträng, ty den stadgade endast att man ej fick öfver-
skrida antalet af sju» bägare vin efter hvarje rätt; det oaktadt
måste denna orden efter någon tid upphöra af brist på med-
lemmar.

Trots de åtskilliga försök, som gjordes i Europa att bekämpa
dryckenskapen, stod denna last likväl i slutet af förra seklet på
sin höjdpunkt i norra och mellersta Europa. I England hade
man vid denna tid hunnit så långt, att gin-försäljarne tillkänna-
gåfvo på sina skyltar, att hvar och en kunde berusa sig hos dem
för en penny och att man för två pence kunde blifva dödfull och
få halm för att sofva ruset af sig. På några platser i Skotland
961

stodo -alltid karlar med bårar utanför krogarne för att transportera
fyllbultarne till deras hem; att dricka sig full var på högsta
modet och vittnade om god ton.

I vårt århundrade tillkom ett nytt element för att göra det
onda värre. Vinet och andra jäs-drycker, som man känt från
uräldsta tider, sådana som ölet, cidern, mjöden o. s. v. vore ej
nog; man nöjde sig ej med den alkohol, som destillerades ur
vinet och ur några frukter, enbär o. d. De kemiska industri-
grenarnes fullkomnande införde å marknaden alkohol ur de mest
olika ämnen och dermed den så kallade alkoholförgiftningen, eme-
dan de orena ämnen, som alltid anträffas i dessa produkter, ut-
göra ett verkligt gift, hvars giftstyrka förhåller sig till den rena
alkoholens som 7 till 1 enligt de undersökningar, som anstälts af
hrr Dujardin-Beaumetz och Audigé. Några alkohol finnas, hvaraf
behöfves endast 130 gram för att döda en menniska. Den för-
färliga ärftliga sjukdom, som läkarne kalla alkoholism och på
grund hvaraf barnet i fjerde generationen blifver vansinnigt eller
idiotiskt, har sin rot endast i den kemiska vetenskapens framsteg.
Missbruket af starka drycker anser man vara orsaken till att den
infödda racen i Amerika fullständigt tillintetgjorts.

Dryckenskapen kan sålunda anses vara orsaken ej blott till
brott utan äfven i ej ringa mån till menniskoslägtets dödlighet och
undergång. Antalet brott och dödsfall, åstadkomna af drycken-
skap, har för öfrigt så ökats, företrädesvis bland de lägre klas-
erna, att det bör tilldraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet.

I Italien har detta onda alltid varit och är fortfarande
mindre framträdande än annanstädes. Detta kommei* sig deraf,
att landtbefolkningen, som vanligen är nykter, är i numerär
öfverlägsen befolkningen i städerna, som plägar vara mer hängifven
åt dryckenskap; af bristen på stora arbetarföreningar och indu-
striella centra, som dess värre vanligen äro denna lasts värsta härdar;
och slutligen af klimatet, som utan tvifvel efter omständigheterna
verkar underblåsande eller hämmande på lasten, såsom ju Montes-
quieu säger: »L’ivrognerie se trouve répandre par toute la sur-
face de la terre en proportion du froid et de l’humidité du
climat. »

Italien är för öfrigt ett väsentligen vinodlande land, vine,t
betingade. ända till för få är.sedan ett så lågt pris, att det var
Ur Dagens Krönika. VI. 12.	5
962

den end-a bland de rusgifvande dryckerna, som kom till allmänt
bruk bland befolkningen. Den franska statistiken visar, att det
ej är de departement, der vinet spelar en hufvudroll, utan de,
hvarest starka drycker mer användas, hvilka gifva den största
kontingenten åt dårhusen, de plötsliga dödsfallen och sjelfmorden,
och der superiet oftast är orsak till brott.

Tyvärr börjar italienarnes beprisade nykterhet att blifva en
saga blott, åtminstone i några provinser af det unga riket. Drycken-
skapen och alkoholismen tilltaga i Italien sedan några år i så
oroväckande grad, att man med skäl måste frukta, att Italien
inom någon tid ej blott skall förlora den hedersplats, det hittills
innehaft med hänsyn till nykterhet, utan att det äfven skall
komma att i likhet med andra nationer undergå de svåra olyckor,
som härflyta af dryckenskapen. Detta är en nödvändig följd af
uppkomsten af en mängd fabrikscentra, som alltjemt öka sig
(enär Italien är mäktigt af en vida större utveckling i ekonomiskt
afseende, än det för närvarande eger), af de beklagliga föredömena
från landen norr om Alperna, af det ökade priset på vinet
(hvaraf utförseln förundran svärd t stegras dag från dag), af den
deraf följande större förbrukningen af alkohol samt slutligen af
beskaffenheten och den ökade mängden af de till lokalkonsumtion
bestämda vinerna.

*

Italien eger 1,926,832 hektarer vinodlingar och står närmast
Frankrike bland alla länder med hänsyn till vinproduktionens
myckenhet. Denna beräknas till omkring 22,000,000 hektoliter
om året. I medeltal förtäres deraf inom landet 20,000,000, hvilket
vid en folkmängd af 29,000,000 gifver ett medeltal af 70 liter för
hvarje person. Dessa siffror förefalla mycket tillförlitligare än
de, som Block meddelar i Frankrikes statistik, der hvarje in-
divid (i Italien) säges konsumera 120 liter, mot 100 i Frankrike
(i Paris 217), 80 i Portugal, 59 i Schweiz, 53 i Österrike, 30 i
Spanien samt 2,34 i England.

Dessa siffror afse vinkonsumtionen på platsen. Låtom oss
nu se till huru mycket af maltdrycker förtäres på platsen.

I Italien förbrukas i det hela obetydligt af maltdrycker.
Produktionen uppgår knappt till 100,000 hektoliter och årsinförseln
öfverstiger ej 80,000 hektoliter. Dessa drycker kunna således ej
utöfva något nämnvärdt inflytande i moraliskt afseende.
963

Mer betydande är den lokala förbrukningen af alkohol-
drycker. Nedanstående tabell visar, hur alkoholkonsumtionen
ökats i Italien från 1880.

Ar

Införsel i
hektoliter

Tillverk-
ning i
hektoliter

Totalför-
brukning i
hektoliter

Förbruk-
ning per
person i
hektoliter

1880 __________________ 128,597	138,690	267,287
1881 ___________________ 61,643	224,382	286,025

1882 ___________________ 83,179	213,867	297,046

1883 __________________ 148,278	226,542	374,620	1

1884 ___________________ 26,088	202,153	228,241	J

0,938
1,005
1,045

1,079

Ofvanstående medeltal per person äro utan tvifvel lägre än
i nästan alla andra länder. Statistiken visar, hurusom den årliga
förbrukningen per person i England 1883 uppgick till 3 liter, i
Frankrike till 3 ^, inom tyska tullområdet till 4,60, i Holland till
4,60, i Schweiz till 4,25, i Belgien till 5,50 och i Danmark till
15. Om äfven förbrukningen af alkoholdrycker är så ringa i
Italien, är den dock märkbart stadd i stigande. Men innan man
kan tillägga dessa silfror någon större vigt med hänsyn till Ita-
liens nykterhet och måttlighet i jemförelse med andra länder,
borde man känna mängden af det alkoholgift, som i medeltal för-
täres af hvarje folk under formen af vin, öl, cider, spritdrycker
o. s. v. Men dessa tal äro omöjliga att finna så väl för Italien
som för andra land.

Statistiken visar, att i Italien antalet af döda genom alko-
holism uppgick 1881 till 336, 1882 till 295, 1883 till 322 och 1884
till 298 ; medan de plötsliga dödsfallen ’ af dryckenskap 1881 upp-
gingo till 35, 1882 till 24, 1883 till 19 och 1884 till 14. I an-
dra länder voro dödsfallen af alkoholism mycket tal rikare än i
Italien. Vi meddela här en tabell, omfattande tidsperioden 1880
—82, för några stater:

Döda genom alkoholförgiftning å

e	hvarje 100,000-tal personer:

England ___________________.--..-..________________ 4,3

Sverige ----------------------------------------- 3,5

Belgien ----------------------------------------- 7,7

Massachusetts ----------------------------------- 6,7

Connecticut____________________________________   7,1

Schweiz _________________________________________ 7,7
964

Medelsiffrorna äro i Italien mycket högre för städerna än
för landsbygden. Man finner vidare:

,	Döda af alkoho

,	Undersöknings- förgiftning å

Undersökningsplatser:	tid. 0	hvarje

100,OOO-tal :

Italien (284 befolkningscentra) --------- 1881—84	4,7

Paris________________________________________ 1881	10,2

London_______________________________________ 1881	7,0

Skotland (de 8 största städerna) -------- 1881—83	8,3

Sverige (städer)------------------------- 1880—82	9,7

Danmark (städer) ------------------------ 1880—82	27,4

Den olikhet, som förefinnes mellan dessa statistiska beräk-
ningar för de särskilda länderna med hänsyn till alkoholdödsfallen
i stad och på landsbygd har sin grund i redan förut omnämnda
orsaker,

Men utom de angifna siffrorna finnas andra medel för att
fullständiga den sorgliga taflan öfver den verkan, dryckenskapen
åstadkommer i Italien.

Af 289,666 personer, som 1883 vårdades å 860 allmänna
sjukhus (184,514 män och 105,152 qvinnor), hade 996 (911 män
och 85 qvinnor) kronisk alkoholförgiftning och 78 afledo (76 män
och 2 qvinnor); medeltalet af dödsfall bland de på sjukhus in-
tagna var sålunda 3 å 1,000 och om man tager hänsyn endast
till männen 5 å 1000. I dessa siffror inbegripas ej de? för
hvilka alkoholmissbruket blifvit en indirekt orsak till andra
sjukdomar.

På de italienska dårhusen ledo den 31 december 1874 207
personer (188 män och 19 qvinnor) af delirium. Den 31 decem-
ber 1880 var antalet mer än dubbelt: 446 personer (398 män och
48 qvinnor). Och fallen hafva alltjemt tilltagit på ett oroväckande
sätt, så att den 31 december 1883 deliriumpatienterna på italienska
dårhus utgjorde 603 (554 män och 49 qvinnor).

Rättsstatistiken lemnar derjemte följande siffror. 1881 arre-
sterades på allmänna platser 8,089 druckna, 1882 9,476 och 1883
omkring 11,000. Polismännen antasta ej andra druckna personer
än sådana, som antingen ej kuntia röra sig eller som ställa till
skandal och oordningar. Hvad vidare beträffar förhållandet mel-
lan missbruket af starka drycker och brottsligheten, upplyser
rättsstatistiken, att af 2,983 personer (siffran är afskräckande!),
som 1880 voro anklagade för blodsdåd och dömde af domstolarne,
för 93 (d. v. s. 3,15 %) motivet var, att de öfverlastat sig;
965

1881 af 2,797 119 (4,25 X) och 1882 121 (4,10 %). Olyckligt-
vis upphör den rättsstatistiska berättelsen här; den af 1882 utkom
de sista månaderna af 1885.

Beträtfande det inflytande, missbruket af starka drycker har
på immoraliteten, pauperismen och andra samhäll splågor skall
man finna, att dryckenskapen och alkoholismen beklagligtvis ökas
bland de lägre klasserna i Italien. Det onda har visserligen ej
ännu nått den höjd, hvarpå det befann sig i England för några
år sedan, hvarest, de till en summa af 10,450,000,000 uppgående
arbetslönerna för ett år, ej mindre än af 450,000,000 åtgingo till
sprit- och maltdrycker, enligt hvad grefven af Paris meddelar i
sin förträffliga bok »Situation des ouvriers en Angleterre.» Emel-
lertid är det visst, att äfven i Italien rusdryckerna intaga en
ansenlig plats i arbetarnes budget, här och hvar äfven i åker-
bruk arnes.

De åtgärder, som hittills vidtagits för att bekämpa detta
samhällsonda, hafva inskränkt sig till finansiella försigtighetsmått.
Medan lokalproduktionen före 1871 var fri från skatt och inför-
seln var belagd med en tull, som, beroende af qvaliteten, varie-
rade mellan 5,50 och 15 francs för hektolitern, sattes 1883 på
produktion och införsel en pålaga af 150 francs å hektolitern.

Denna ökning är ganska stor och hastig, men dock obe-
tydlig i jemförelse med förhållandet i andra stater, der hvarje
liter af alkoholdrycker är belagd med följande pålaga: Stor-
britannien 478 fr., Amerikas Förenta stater 245 fr., Holland 239
fr., Norge 189 fr., Frankrike 156: 25 fr. — utom konsumtions-
och utskänkningsafgifter. Samtidigt med skatteförhöjningen har
dock priset sjunkit, så att en centner, som för 20 år sedan be-
tingade ett pris af 150 fr., nu kostar 43 fr., hvilket betydligt
förringar värdet af de fiskaliska åtgärderna i nykterhetens intresse
mot spritdryckerna.

För öfrigt visar flere nationers erfarenhet, att ökade pålagor
ej uträtta mycket mot dryckenskapen. Medan i Frankrike skatten
stigit från 1830 till närvarande tid från 37 fr. till 156,25 fr. per
hektoliter, hade medelåtgången, som under decenniet 1830—39
utgiorde 904,000 hektoliter, ökats till 1,420,000 hektoliter 1882
och 1,489,000 hektoliter 1884. På hvarje skatteökning följde en
tids stillastående, någon gång äfven minskning, men snart derpå
tog åtgången sitt ödesdigra, oroande förlopp. Öm andra natio-
966

ner, såsom England, Förenta staterna, Norge och Holland varit
i stånd att hejda konsumtionsökningen, bör detta tillskrifvas äfven
andra orsaker, såsom den betydliga utveckling, som nykterhets-
sällskapen vunnit i dessa länder. I Italien, der ingen gör något
af eget initiativ utan väntar allt af regeringen, hafva sådana
nykterhetsföreningar ej kunnat uppstå, än mindre utveckla sig.
Och hvad som är värre, man har i Italien ej vidtagit några åt-
gärder, preventiva eller bestraffande, för att motarbeta landsplågan.

En lag af 1865 innehåller några stadganden för utskänk-
ningsrörelsen (hotell, kafé, krog). De vigtigaste punkterna i
denna lag äro följande: För att öppna en utskänkningslokal är
det nödvändigt att hafva tillståndsbevis af polisen, som aldrig
nekar sådant. Stängningstiden är der angifven i enlighet med
lokalmyndigheternas föreskrifter. Om svårare uppträden ega rum
i lokalen, kan polisen återtaga tillståndet eller stänga lokalen
för någon tid. Dessa stadganden, som skulle kunna vara af'
någon om än ringa betydelse, ’ om de tillämpades bra, sakna
all sådan vid det beklagliga sätt, hvarpå de tillämpas. Det
öfvervakande, myndigheterna skulle kunna egna dylika försälj-
ningslokaler, är helt illusoriskt och förmår ej motarbeta drycken-
skapen. Tyvärr äro dessa lokaler öppna till långt in på natten
och antalet ökas betydligt vid de talrika festerna af religiös
eller borgerlig natur, och det är just vid dessa fester samt på
söndagarne, som de flesta förseelserna på grund af onykterhet
inträffa. På söndagarne stängas nästan alla butiker, men ingen
enda vinlokal. Och dessa förökas så hastigt, att medan 1874 i
hela Italien ej funnos flere än 146,075 sådana, antalet 10 år
derefter hade stigit till 167,472, eller en lokal för hvarje 176
person. Denna proportion är olika för olika trakter: Rom har
de flesta vinförsäljningar, eller 1 för hvar 120 person, Sicilien ]
för hvar 220 person o. s. v.

I följd af denna oroväckande ökning i konsumtionen och
den ännu mer oroande tillväxten af utskänkningsställen har all-
männa opinionen börjat något röra på sig. Det är mycket tro-
ligt, aitt regeringen inom kort framlägger förslag för parlamentet
om att vidtaga åtgärder för att bekämpa denna landsplåga, på
det att Italien må bibehålla sitt anseende som den nyktraste af
alla nationer.
Hårdt mot harât.

Berättelse af
Mathilda Roos.

Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Det är i Kiellands novellett »Siesta^. I den portugisiske
millionärens förmak, hvilket endast upplyses af den då och då
uppflammande brasan i kaminen, som kommer tafvelramar och
guldlister att brjnna i dunkel glöd medan, hela det öfriga rummet
ligger i skymning, sitter ett på en slump sammankommet sällskap
och smälter i dåsigt välbehag den lukulliska middagen. Vill
någon göra musik? Jo, en mörk herre, som hela middagen
suttit påfallande tyst, stiger fram till pianot. Några lätta, le-
kande anslag — en smekning åt instrumentet lik den en djur-
tämjare skänker lejonet, då det skall göra sina språng på hans
vink — och så begynner det. Till en början blir det en lustig
Tingdans af alla de banala melodier, som »hela Paris» i dag
.gnolar på, så listar det sig in ett och annat aningsfullt ackord
ur Schumann eller Chopin, det blir ett olycksbådande muller nere
i basen, reminiscenser ur Beethowen och Wagner dyka upp som
den stora sjöormens rygg bland fräsande böljor, och med ens
kommer det ett jämrande, suckande, stönande ur instrumentets
alla fogor, ett vanmäktigt rop i toner oiu hjelp och befrielse,
hesa ångestljud, slintande ansatser; man får en förnimmelse af
något som vill upp och aldrig kommer upp, något som knyr och
går under; och det växer och växer till ett buller som då många
lifs bålda drömmar ramla samman, till ett hot som då mång-
tusen händer knytas under rungande hämdeskri; — och det far
en kåre öfver ryggarne på det dästa herrskapet, stämningen
är förstörd och mademoiselle Adèle vänder sig till sin älskare,
tjocka herr Anatole, han som förätit sig på tryffel, och hviskar
i örat på honom, likblek:

— »Anatole, han spelar fattigdomen!»
968

Inom alla länders litteratur spelas i våra dagar på instru-
ment af den mest skiftande styrka och klangfärg variationer
öfver det hemska tema, som heter fattigdomen, och bästa bevi-
set på, till hvilken grad detta ämne tillvällat sig uppmärksam-
heten, är att en författarinna, hvilken så afgjordt tillhör lejust&
milieu, som fröken Mathilda Roos, känt sin blick dragen till
denna ämnessfer och satt sig ned och skrifvit en bok derom.

Redan i fröken Roos’ för två år sedan utgifna samling
»Berättelser och skisser» funnos .stycken, som tydde på, att andra
sidor af tillvaron än de ljusa och glada begynt fängsla författa-
rinnans uppmärksamhet och som kommo läsaren att undra, om
icke nästa större arbete af henne skulle komma att mera än de
föregående fördjupa sig i det som är mörkt och bittert och afvigt
här i lifvet. Detta blef också fallet. »Hårdt mot hårdt» är en
bok om fattigdomen. Närmare bestämdt, om »den honetta fattig-
domen», som icke vidkännes sitt eget namn, som alla se och
ingen låtsar se och som har att bära på det tunga minnet af en
i öfverflöd tillbragt barndom och ungdom, ett minne som har
håglösheten i sitt följe. Det är en bok om fattigdomen i socie-
teten.

Med den uppfinningsrikedom, som är författarinnans mest
framträdande egenskap, belyser hon den skefva ställning, i hvil-
ken en qvinfia råkar, som förut tillhört stora verlden, sedan hon
ej mera äger resurser att fortsätta sitt forna lif. Alla de för-
ödmjukelser, verkliga eller inbillade, som hon måste erfara, alla
hennes oerfarna själs bedragna förhoppningar, som afsätta sin
saltskorpa kring hjertat, pinan af det ovana och själsödande ar-
betet, beklämningen af att se andra släpas ut och gå under utan
att kunna hindra det, frestelserna, som på en gång berusa hennes
sinnen och locka henne med löftet om maklig hvila, slutligen
uppgifvandet af all strid, slapphetens reaktion efter den våldsamma
spänningen — allt detta lägger författarinnan i lifligt målade
taflor framför våra ögon. Ända till branten af undergång för
hon sin hjeltinna, för att i sista ögonblicket räcka henne en
hjelpsam hand.

Fröken Cecilia Arnell är dotter af generaldirektören Arnell,
hvars hem hade det ryktet om sig, att ingenstädes i Stockholm
rådde en på samma gång så ledig och obesvärad och en så gam-
maldags fin ton som der. Fadern dör, och familjens gästfria
lefnadssätt har kostat så mycket att ingenting finnes qvar åt de
efterlefvande, Cecilias syster är gift, hennes bror har gjort skul-
der och befinner sig i brydsamma omständigheter och hon sjelf
969

finner sig med ens öfvergifven af en ung embetsman, som under
faderns lifstid egnat henne en trägen hyllning och hvilken hon
å sin sida omfattat med en svärmisk kärlek. Det blir Cecilias
lott att taga hand om modern, och den lilla pensionen räcker,
tack vare hennes arbete och omtänksamhet, till för dem båda, till
dess fru Arnell, bruten af sorgen, snart följer sin make i grafven.

Cecilia låter nu upptaga sig i en rik slägtings, grosshand-
lare Billners, familj, ehuru hon ej hyser någon djupare sympati
för någon af dess medlemmar. Mest känner hon sig dragen till
sonen Ernst, i synnerhet derför att han på grund af sitt van-
lottade yttre är förbisedd af föräldrarne, och det uppstår ett slags
förtrolighet dem emellan. Han tager Cecilias vänskap för kärlek
och friar till henne, och hon har sjelf missförstått sina känslor
ock säger ja, men endast för att återtaga sitt ord, så snart hon
kommit till klarhet öfver sig sjelf. Då hon framhärdar häri, är
en brytning med Billners oundviklig; hon lemnar deras hem och
hamnar i en inackordering, utan att veta hvad hon skall taga
sig till.	•

Detta är romanens förra afdelning.

I den senare få vi följa Cecilia på hennes försök att bereda
sig sin utkomst. Hon ryggar i det längsta tillbaka för nödvän-
digheten att arbeta; hon finner denna nödvändighet hård och
upprörande orättvis. Hon blir emellertid erbjuden en anställning
som telefonist, mottager den och vänjer sig småningom vid det
arbetsamma lifvet; ja, i öfverspändt ädelmod öfvertager hon med
fara för sitt eget lif en god del af tjenstgöringen för en sjuklig
kamrat, som behöfver komma ut på landet. Den unga flickan
dör emellertid, trots den hvilotid, som Cecilia beredt henne.
Omständigheterna vid detta dödsfall gifva anledning till en allmän
strejk bland telefonisterna, hvilken ledes af Cecilia. De få ett
höfligt men bestämdt afslag på sin anhållan om förkortad arbets-
tid, och alla återgå med detta besked till sitt arbete utom Cecilia,
som af stolthet afgår från sin plats, sedan hennes plan miss-
lyckats. Hon står nu utan utvägar och, hvad än värre är, hon
är med sina starkt erotiska tendenser på vippen att falla ett
offer för sin f. d. förmans förförelsekonster, hvarifrån hon
endast genom en kraftig viljeansträngning i sista stund lyckas
rädda sig.

Här förefinnes nu en lucka i framställningen. Man åter-
finner i nästa kapitel Cecilia såsom morfinist, utan att denna
vändning i hennes öde i det föregående är närmare förklarad.
Det apatiska tillstånd, i hvilket hon efter hvad som tilldragit sig
970

försjunker, hade eljest mycket väl låtit förklara sig utan någon
morfinförgiftning. En modern författare af Zolas skola skulle
här väl antingen låtit Cecilia försona sig med Billners och gifta
sig med Ernst eller duka under för sin passion, återvända till
direktören, falla och sjunka. Eller också sluta med sjelfmord eller,
hvarför icke, morfinförgiftning. Men fröken Roos håller allt för
mycket af sin hjeltinna för att tillåta att sakerna taga en så
ledsam vändning. Det finnes i det lilla tarfliga pensionat, der
Cecilia bor, en ung ingeniör, som hyser ett varmt intresse för
henne och som med kärlekens skarpblick genomskådar den fara,
i hvilken hon sväfvar. Halft med våld tilltvingar han sig hen-
nes förtroende, han behandlar henne som ett varnartigt barn, så
länge hennes otillräknelighetstillstånd varar, och då hon efter de
oerhörda lidanden, som försakandet af morfinen vållat henne,
ändtligen börjar erfara någon lindring, tar hennes tacksamhet mot
honom, som hjelpt henne att kämpa detta igenom, mer och mer
vändningen af en djup, beundrande tillgifvenhet, och med till-
försigt och kärlek lägger hon slutligen sin hand i hans till ett
fast, olösligt förbund. Denna afslutning är visserligen för den af
fröken Cecilias öde intresserade läsaren synnerligen lugnande, men
den bidrager icke till skärpandet af bokens mening, till hvilken
jag här nedan återkommer. Den låter mycket väl tänka sig, men
den beror i alla händelser på en lycklig tillfällighet, och innebär
ingenting allmängiltigt; med denna afslutning är bevisföringen
sprängd och berättelsen tillhör ej längre det diktslag, som kallas
le roman scientifique.

De fyra erotiska episoderna i romanen röja mer än något
annat författarinnans lifliga iakttagelseförmåga. Hennes Cecilia
är på samma gång en natur, hvilken är i behof af att handla
etiskt, som hon är ett glödande erotiskt temperament, och af
dessa båda egenskaper i förening bestämmes hennes handlingssätt
vid de olika tillfällen, då hennes djupaste strängar kommit i
dallring.

Författarinnan besitter en anmärkningsvärd förmåga att med
några få streck kunna teckna en figur, en förmåga som stundom
lemnar henne i sticket, då det gäller att utföra bilden i större
skala. Medan hennes Georg Dahlheim förefaller något oklar,
presenterar hon deremot ett helt litet galleri af ypperliga bifigu-
rer (t. ex. familjen Billner, fru Örn och hennes inackorderingar).

Stilen i denna bok är densamma som vi känna från fröken
Roos’ tidigare arbeten. Den svänger från en lidelsefull intensitet
i skildringen, hvarvid författarinnan gerna väljer uttryck af en
971

nästan krampaktig våldsamhet, till en ironi, som nästan alltid är
qvick, ofta har ett godmodigt lekfullt tonfall och någon gång
döljer ett kallt förakt.

I betraktande af den tendentiösa beskaffenheten hos flerta-
let af våra inhemska vitterhetsprodukter är det icke underligt,
att, så snart ett nytt diktverk kommer ut, den första frågan i
allmänhet lyder: hvilken sats förfäktas i denna bok? Hvad vill
författaren säga oss i densamma?

Frågan är icke så lätt att besvara, när det gäller »Hårdt
mot hårdt», som beträffande så många andra af våra nyare vitter-
hetsprodukter, ty någon tendens finnes ingenstädes direkt uttalad
och handlingen fortlöper utan några afbrott af diskussioner, vid
hvilka författarinnans åsigter torgföras. Men den uppmärksamme
läsaren drager ovilkorligen en slutsats af hvad han här läser,
och den lyder så: den uppfostran, som nu för tiden gifves de
högre klassernas qvinnor, och det lefnandssätt, hvilket de föra
som vuxna, sätta dem icke i stånd att möta lifvets allvar. Deras
ögonmärke är att »göra ett godt parti» och lyckas icke detta,
Och bli de hänvisade till att slå sig fram på egen hand, så löpa
de fara ’ att förlisa.

Jag nekar icke att denna bok skulle ha gripit oss med
helt annan makt, om det af densamma framgått, att fattigdomen
kan utan misskund sköfla hela lifvet äfven för en ädelt anlagd
menniska, som Cecilia -— ty en så förfärligt ödeläggande kraft
är verkligen fattigdomen.

Kar! WåhHn.

Rättelser.

I uppsatsen »En framtidsmusiker» i senaste dubbelhäfte insmögo

sig genom förbiseende följande tryckfel, hvilka härmed rättas.

sid. 832 rad,
» 834 »
» 835 »
» 841 »
» 845 »

12

3

15

1

11

nedifr. bryter,	läs:

uppifr. skrattade	>

nedifr. sjelft	»

uppifr. afhuggning	>

nedifr. Granser Fest-messe	»

bryta
skattade
sJe(f
afskuggning
Graner Festmesse.


ÅRGÅNGEN 1886.

INNEHÅLL.

Historia och biografi, statistik, politik och nationalekonomi.

'	Sid.

Spionminnen från Norge (med en illustration öfver unionen)_________________	1

Norges s. k. »eröfring» år 1814, af Kristian Winter-IIjelm ................  26

Vår konstitutionella utveckling efter 1865, af Fritz Krook ________________ 5k

Om handelsdomstolar, af Ernst Bring _______________________________________ 72

A. O. Wallenberg, af Emil Svensén__________________________________________ 185

Antropologiska och penitentiärkongressen i Rom, af Alfredo Mazza
(Öfvers. af H. Sandström) ................................................ 197
Om Norges betvingande 1814, af C. E. L		 243

Till frågan om Norges underkufvande (ett arkivvittnesbörd ur

Talleyrands diplomatiska korrespondens)............................   256

Internationel poststatistik, af A. B—k_____________________________________ 265

Henning Hamilton, politisk studie af Marcellus ____________________________ 281

En samhällsförbättrares saga. Hjeltedikt i tre sånger om Le Sé-
nateur de Suède, af Scœvola den andre...................	....... 401

Dikt och sanning rörande Henning Hamilton. Ny belysning af
Anti-Marcellus ________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________................................... 481

Anders Fryxell och hans berättelser ur svenska historien, af Pro-
fessorn vid Helsingfors universitet E. G. Palmen ............... 532

Ur grefve Erik Sparres lefnadssaga. Strödda bidrag till en riks-
dags- och kulturbild, af Gasparone	.....................	 617

En kunglig älskarinna. Några drag ur »den sköna Gabriellas»
lif, tillegnade hennes svenske lofsångare 		 739
Kapitalets utvandring, af Emil Svensén				 813
Ett publicistlif, af I. N. och O. S.					 883

Ka.n sparsamhet rädda den stora massan? af Atterdag Wermelin 920
En nutida stordådsman. (Henry Fawcett.) Af Helen Zimmern................... 946

. Literära och kulturhistoriska uppsatser m. m.

Ett stundande jubileum (Svenska Akademiens hundraårsfest).................. 113
Gladstone som teolog.......................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................... 316

Ännu en gång Svenska Akademien (beräkning af hvad akademien
och dess ordboksarbete kostat svenska staten m. m.)	 381

Vid Svenska Akademiens hundraåra minneshögtid, poetiskt natt-
stycke af Sccevola den andre.................... ...........			 395

Vid Scævola den andres första födslovånda. Några varningsord
af Sccevola den tredje		 .............	 401

Svensktakademiskt aprilnarri (P. ^1. Gödecke fecit)------------------------ 407
Vår katolskt-romantiske skald. Några synpunkter rörande herr
. C. D. af Wirsén, af Nils Erdmann..__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ ^12
Ännu en törnekrans åt Svenska Akademien, flätad af henne sjelf 457
^____________________________________________En makalös upptäckt af en af de aderton i Svenska Akademien 504
Fikonalöf. Några observationer af H. A. R_______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ 569
Om den falska patriotismen, med anl. afr den i Holland bildade
föreningen Pax humanitate, af A. F. Åkerberg..........______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________577
Literaturkåserier, af Nils Erdmann________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________  ........	 604 \
Ann Charlotte Edgren-Leffler En essay af Nils Erdmann 	  661
Hågkomster från publicistmötet 1886. I. I striden. Några ord af
en deltagare______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ 680
IL I friden. Menlös betraktelse af Fingal Fingalson _________________________________________________________________________________________________________________________________________________________  OSS
Äter en långodsfråga, af Nils Sjöstrand_______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________.____________________________________________________________________________________________________________________________________________________________.......... 751
En antiqvarisk filosofi. Boströmianismen versus vetenskapen, af
Klas Fahrœus _________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ 773

•	August Strindbergs ^Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med
hans literära produktion, af Nils Erdmann 			 849
Luthersk papism. Med anledning af prestmötet i Vesterås. Af
^4. F. Åkerberg 							911
Est, Est, Est. Bref från Italien, af Alfredo Mazza... .-.			 958

Industri, landtbruk och sport.

Ur våra dagars uppfinningar, af K. af Geijerstam ______________________________ 447
Inledande öfversigt af de allmänna svenska landtbruksmötena, af
’__________________________________________________________________________J. H. G. Fredholm_______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ 555
Första svenska hundutställningen i Stockholm ______________________________ 561
För sportmän _______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ 686

^	Teater och musik.

Operarevy, af Volontaire ..............................................          80
De dramatiska scenerna, af Karl Wåhlin....................................................................................     90
Den senaste sensationsnyheten, ett par anm. af Georg Nordensvan 98
Stockholms dramatiska scener, af Karl Wählin................................................................................................................    218
Fransk skådespelarkonst på Nya Teatern i Stockholm, några an-
märkningar af A. B—m .................................................................................................................................................................................................................................................................. 234

Frans Hedberg om svenska operasångare, af Volontaire ______________ 260
Musikalisk revy, af Volontaire............. ____________________________________________ 272
Stockholms dramatiska scener, öfversigt af Passepartout ............ 329

Operarevy, af Volontaire ..................................................................................................................................................................................    352

Shakspeare-föreställningarna å Kgl. Stora Teatern, med särskildt
afseende på Rossis gästspel, af Volontaire _______________________________________________________________ 425
Operarevy, af Volontaire .................._________________________________________________________       431
Från teatrarne. Återblick af Habitué ______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________		 698
Musikalisk revy, af Volontaire________________________________________________________________________________________________________________________............... 708
En framtidsmusiker. Frans Liszt och hans betydelse för den
r___________________________________________________moderna konsten, af F. v. S_________________________   717
Svenska nationalteatrarnes framtid, af Homo ........................... 790
En framtidsmusiker (forts, och slut)_________________________________________________________________________________________________________________________________ 832
Från teatrarne. Återblick af Habitué _______________________________________________________________...........	 863
Musikalisk revy, af Volontaire__________________________________________________________________________________________________........ 873
Från teatrarne. Återblick af Habitué.________________________________________________________________..........	 935
Literaturanmälningar.

Oskar Fredrik. Högtidstal i Musikaliska akademien, af Frithiof
Oronhamn .........____________________________________________ 103
Sångernas bok af Heinrich Heine. Öfvers. af H. A. Ring________ 107

Ett par tillägg till utländska diplomaters minnen från svenska
hofvet, af Scœvola ___________________________________________ 108

En sjöresa i tropikerna af Lady Æ Brassey. På Svenska åter-
gifven af D:r Anton Blomberg _________________________________ 110
Vår qvinnofrågsliteratur, af H. A. R. __________________________________________________________________________________ 218
-Madeleine Bunge», af Passepartout ....................................... 226
Svensk poesi, utkommen till julen 1885 _______________________________________________________________________________ 368

Fra Kristiania—Bohèmen», en beslagtagen roman (cause célèbre,
skildrad af Oskar Levertin) __________________________________ 377

En ny öfversättning från Byron. Sången om Grekland ur Childe
Harolds Pilgrimage, öfvers. af Fredrik Sander			 404
Det unga Sveriges senaste vitterhetsprodukt 	   467

Två. böcker ur vårmarknaden. Tjensteqvinnans son. — Zolas »L’œuvre».
Omnämda. af Georg Nordensvan 			 588

Karl Johan och svenskarne i engelsk belysning af Otto Sjögren.
(Anm. af Scævola, utländska diplomaters minnen») 	744
Hårdt mot hårdt > af Mathilda Roos. Anmäld af Karl Wåhlin... 967

Konst.

Konstutställningen i Göteborg. Korrespondens af Cecilia Wœrn... 730
Staten som konstbeskyddare, af Georg Nordensvan			 796
Konstutställningen i Göteborg (forts, och slut) 	 822
Om lefvande modeller. Föredrag i Idun af G. Pauli .....	 897

Poem.

Apologi för en misskänd storhet, af Jean Richepin (öfvers. af
H. A. R.)							....... 513
Nya spegelbilder, af Zero							 528
Herdaminnen. Sonetter af Efraim Rosenius		 807

Noveller och berättelser.

Pappa. Svensk originalberättelse, af Ernst Arpi ___________________ 26
d:o (forts, och slut) _________________________________________________________________________________________________________ 154

Kärlek per telefon, af Mark Ttcain----------------------------------- 753