Kärlek per telefon?

Framtidsnovell

af

Mark Twain.

Öfters, af J—y R.

I.

Det var vid middagstiden en kall vinterdag. Staden
Eastport i Maine läg -begrafven under tjock nyfallen sno.
Ej den minsta rörelse pa gatorna, sa långt ögat kunde nå
intet annat än dyster och stilla ödslighet. Trottoarerna voro
förvandlade till grafvar, med murar af snö på båda sidor;
och det enda ljud, som då och då nådde örat, var bullret
af en träskofvel i färd med att göra passagen fri. Men
kallt var det, så att inte ens snöskottarne länge kunde stanna
utom hus. Snart förmörkades himlen, vinden blåste upp
och började hvina i nyckfulla afbrott med den mest respekt-
ingifvande styrka, och det var ett nöje atc se, hur snömol-
nen jagades uppåt, framåt, åt alla håll. Än sammanfördes
de till ofantliga drifvor, från hvilkas spets vinden först
roade sig att bortblåsa några enstaka flingor för att derefter
förskingra dem i hvirflar. än röjdes platsen tom och terrän-
gen syntes ren, som om den sopats. Oh, hur vinden skäm-
tade med allt detta! Men alltjemt hopade sig snön på trot-
toarerna, och detta var intet skämt.

* I den amerikanska tidskriften Atlantic Monthly har den uppburne
humoristen nyligen offentliggjort ofvanstående kostliga berättelse, som
säkert skall bereda äfven våra läsare ett oskattbart nöje.

Ur Dagens Krönika. VI. 10—11.	1
754

I én elegant och beqväm liten salong tog Alonzo Fitz-
Clarence sin siesta, iklädd en förtjusande blå nattrock, med
garnering af karmosinröd satin. Framför honom syntes
qvarlefvorna af en frukost. Tallrikarne och assietterna af
finaste porslin harmonierade ypperligt med rummets möble-
ring. Brasan sprakade klar och munter i kaminen.

En ännu häftigare vindstöt skakade fönsterrutorna, som
stormilarne piskade med ett vått ljud, om man så kan ut-
trycka sig. Den vackre unge mannen mumlade: »Det är
kategoriskt omöjligt att sticka näsan utom dörren i dag.
Man måste resignera. Men huru få sällskap? Låt mig se:
jag har min mor och tant Susannah, en förträfflig menniska,
som jag kunde språka med i telefonen;, men det förströr
mig inte nog.» Han kastade en blick på sin vackra franska
pendyl: »Denna pendyl går illa, denna pendyl vet nästan
aldrig hvad tiden är. Alfred! (Intet svar). Alfred är nog
en ypperlig betjent, men nästan- lika litet påpasslig i sin
tjenst som pendylen.» Alonzo tryckte på knappen till en
elektrisk ringledning, väntade ett ögonblick, tryckte ånyo
på knappen och väntade ännu några ögonblick: »Nå, bat-
teriet är visst i olag... Jag måste emellertid till hvad pris
som helst veta tiden!» Han närmade sig ett språkrör i
väggen, hvisslade, och ropade »Mamma» i två omgångar.
Utan verkan! »Säkerligen är det något här som inte längre
gör ^enst. Jag kan inte få någon att röra sig ur fläcken
härnere, det är tydligt.» Sedan satte han sig vid en pulpet
af rosenträ och talade i telefonen: »Tant Susannah!»

En låg och behaglig röst svarade:

— Är det du, min nevö?

— Ja. Jag är alldeles för lat och har det allt för be-
qvämt för att gå ned till min mor. Du ser mig i en grym
förlägenhet och ingen för att komma mig till hjelp.

— O himmel! hvad säger du? hvad står på?

—■ Något rysligt allvarsamt, försäkrar jag dig.

— Oh! håll mig inte så på sträckbänk, kära du! Hvad
är det då?

— Jag skulle vilja veta precis hvad klockan är.

— Afskyvärda odåga! Hvilken förskräckelse du utsatte
mig för! Är det allt?

— Allt, på min ära! Sansa dig; säg mig tiden och
mottag min välsignelse!

—Klockan är här fem minuter öfver nio. Men för
755

mitt besvär fordrar jag ingen betalning. Behåll din väl-
signelse !

— Tack; den skulle inte ha gjort mig utfattig, lilla
tant, och den skulle inte ha gjort dig rik nog att lefva af
den utan andra resurser.

Han steg upp mumlande: »Fem minuter öfver nio»,
och med en blick på pendylen sade han: »Ah! den går
bättre än vanligt, du misstager dig bara på trettiofyra mi-
nuter.» Efter att ha gjort en beräkning i tankarne vred
han fram pendylens visare tills de pekade på tre qvart
på ett.

Han infann sig å nyo vid telefonen och ropade:

— Tant Susannah?

— Ja, min nevö.

— Har du ätit frukost?

— Ja, för en timme se’n.

— Är du upptagen?

— Nej, jag bara syr litet grand. Hvarför så?

— Har du visiter?

— Nej, men jag väntar klockan half tio.

— Jag har så mycket jag skulle vilja säga; jag är all-
deles ensam och skulle vilja prata med någon.

— Mycket bra, prata med mig.

— Jag vet inte, om jag vågar eller ej; men ...

— Men hvad? Oh! Afbryt dig inte; du vet, att du kan
ha förtroende till mig, Alonzo; du vet det!

— Jag vet det, tant, men det är så allvarsamt, det rör
mig så djupt, mig ^och hela familjen...

— Älonzo, säg mig det, säg mig allt; jag skall aldrig
hviska ett ord derom.

— Tant, om jag vågade?

— Ah, jag ber dig, våga! Förtro dig till mig; du vet
att jag håller af dig. Hvad är det?

— Hvad väder har ni i ert land?

— Jag bryr mig sist om vädret! Jag förstår inte, hur
du kan ha hjerta att leka med mig så!

— Så, så, kära lilla tant, jag är ledsen, på min ära,
mycket ledsen. Jag skall aldrig göra så mer; förlåter
du mig?	_

— Ja, eftersom du ser ut att ångra dig uppriktigt;
jag förlåter dig, fast jag vet, att jag inte borde göra det, ty
du skämtar med mig igen vid första tillfälle.
756

— Nej, visst... Men hvilket vader, hvilket väder! Jag
försäkrar dig, att man är tvungen pä allt upptänkligt sätt
söka hålla kuraget uppe. Här, tant, ha vi snö, blåst och
en gruflig köld. Hvad slags väder har ni i ert land?

— Varmt, regnigt, melankoliskt... Så långt jag kan
se, märker jag ingen mensklig varelse på gatan, men på
trottoarerna ett dubbelt eller tredubbel t led af paraplyer,
drypande af regn från alla spröten. Jag har brasa i min
kakelugn för att muntra mig, men jag skulle qväfvas, om
jag inte höll fönstren öppna. Decembervinden tränger in
till mig alldeles mättad af doften af blommor, som spefullt
le åt oss och veckla ut sig allt friskare och kraftigare, ju
mer det regnar, detta regn, som endast gör menniskorna
dystra och nedslagna.

Alonzo öppnade munnen för att utropa: »Bravö, lilla
tant, det der borde du låta trycka och binda in!» men han
hejdade sig plötsligt, då han hörde sin tant konversera med
någon. Han närmade sig fönstret och skådade ut på det
kalla vinterlandskapet. Mera ursinnigt än någonsin jagade
stormen snöflingorna; fönsterluckorna slogo af och an och
smälde igen med häftighet. En öfvergifven hund strök med
hängande hufvud och svansen mellan benen fram efter hus-
raderna, sökande skydd och beskydd.

Alonzo ryste och sade med en suck: »Hur mycket
bättre vore ej smutsen, det varma regnet och blommorna,
som drifva gäck med menniskorna, än ett väder som
detta ! » ■

■ Han vände sig om från fönstret, tog ett steg framåt,
blef sedan stående med spändt öra, medan de ljufva tonerna
af en välkänd sång nådde honom genom telefontråden.

Han förblef orörlig, med hufvudet omedvetet framåt-
lutadt, som om han insöge melodien. Utförandet af sången
var emellertid icke fritt från fel, men det,föreföll Alonzo
som om detta fel, hvilket bestod uti att sjunga de fem för-
sta tonerna af romansens refräng en half ton för lågt, för-
läuade visan ett ökadt behag. Också drog vår hjelte ett
djupt andetag, då sången tystnade och utropade: »Aldrig,
nej aldrig, har jag hört In Sweet, By and By sjungas så.»
Han störtade fram till telefonen och med låg och förtrolig
röst hviskade han :

■— Tant, hvem är då denna guddomliga sångerska?
757

— Det är det sällskap jag väntade och som, hoppas
jag, tillbringar här en manad eller tvä. Jag skall presen-
tera er för hvarandra. Miss ...

— Af misskund, ett ögonblick, tant Susannah; du ger
dig aldrig tid att reflektera !

Han sprang, han snarare flög till sin sängkammare
och återkom sekunden derpå i en mycket vårdad toalett.
»På mitt hedersord», grälade han, »höll hon inte på att pre-
sentera mig för denna engel i blå nattrock med röda kanter.
O, de fruutimmerna, de fruntimmerna, de ha då ingen
hjerna!...» Sedan tilläde han framför telefonen:

— Nu, lilla tant, står jag till din tjenst. ,

Han började småle och helsa med all den elegans och
all den höfviskhet, hvaraf han var mäktig.

— Mycket bra, miss Rosannah Ethelton, tillåt mig
presentera för er min älsklingsnevö. Mr. Alonzo Fitz-Cla-
rence. Se så, nu är det gjordt! Och som ni båda äro för-
träffliga ungdomar, som jag älskar af hela mitt hjerta, lem-
nar jag er att konversera på tu man hand, medan jag går
till mina hushållsbestyr. Sätt dig, Rosannah; sätt dig, Alonzo.
Farväl; jag skall inte bli länge borta.

Alonzo hade icke upphört att helsa och småle. Han
satte sig, mumlande för sig sjelf: »Oh, lyckliga slump! Nu
må blåsten hvina, snön yra och himlen visa sitt värsta hu-
mör; det är mig alldeles likgiltigt.»

H.

Låtom oss, medan de båda unga prata och stifta be-
kantskap, kasta en blick på den förtjusande miss Rosannah
Ethelton. Hon satt i en utsökt täck boudoir, en boudoir,
som måste vara skapad af en qvinna med raffinerad smak
samt med känslig och en smula romanesk själ. Bredvid en
låg och beqväm stol såg man en arbetskorg, prydd med
broderier; ur densamma framskymtade ett virrvarr af band
och garner af alla slag. På golfvet lågo huller om buller
tygbitar, några trådrullar, saxar, medan huskatten med gravi-
758

tetisk min tronade pä soffan i mjukt indiskt tyg. I ett
bay-ioindow uppbar ett staffli en ofullbordad målning. Böc-
ker öfverallt: Robertsons predikningar, Tennysons, Moodys,
Sankeys och Hawthornes verk; kokböcker, bönböcker...
skizzböcker m. m.

Ett piano formligen försvann under berg af musik-
häften, liksom väggarne försvunno under gravyrer och taflor.
Det var en verklig öfvers vämning af konstföremål : marmor-
och bronspjeser, statyetter, lyxartiklar af alla slag, exemplar
af sällsynta och dyrbara porsliner, presenterande sig på kon-
soler. Fönstret vettade åt en trädgård, prunkande af exo-
tiska växter, ett verkligt féeri för syn och lukt.

Men miss Rosannah var utan gensägelse det mest full-
komliga, det mest utsökta och förtjusande af allt, som fans
att skåda i detta hem. Hvem skulle kunna afmåla denna
grekiska profil, dessa rena drag, denna utomordentligt hvita
hy med dess lätta nyanser i skärt, dessa stora, blå, så ljufva
ögon, befransade af långa, böjda ögonhår, och denna rike-
dom af gyllene lockar? Lägg härtill ett uttryck af oändlig
ömhet och en drottnings hållning, hvilken dock ej uteslöt
hvarken behag eller otvungenhet i rörelserna. I den ytterst
enkla toalett hon bar, syntes hon strålande af skönhet; hvad
skulle hon då inte vara i baldrägt?

Medan vi varit upptagna af att beundra henne, hade
hon pratat med Älonzo. Minuterna försvunno och hon pra-
tade alltjemt. Plötsligt höjde hon ögonen och blef varse
tiden, som pendylen utvisade. En rodnad betäckte hennes
kinder och hon skyndade sig att ropa i telefonen:

— Adjö, jag lemnar er, herr Fitz-Clarence.

Hon reste sig så brådstörtadt från stolen, att hon knapt
hörde den unge mannen, som sade henne »Adjö». Stående,
ett rof för den behagligaste förvirring, betraktade hon om
igen den anklagande pendylen: »Fem minuter öfver elfva,
verkligen! Nära två timmar tillbragta med att prata och
dessa två timmar ha synts mig som tjugu minuter. Hvad
skall han tänka om mig?»

I samma ögonblick betraktade Alonzo häpen pendylen
och sade till sig sjelf: »Tre qvart på tre! Nära två timmar!...
Tag mig f—n, om jag hade trott, att mer än två minuter
förflutit! Det är inte möjligt annat än att pendylen har dra-
git sig nu igen.»
759

— Miss Ethelton, ett ögonblick, jag ber. Är ni ännu
qvar ?

— Ja, men säg fort,-jag måste gå.

— Skulle ni vilja vara nog älskvärd och säga mig hvad
klockan är?

Den unga flickan kände rodnaden ånyo uppstiga på
sina kinder: »Fy! den fulingen, som frågar mig om det!»
mumlade hon; sedan tilläde hon med hög röst med en ton
af väl spelad sorglöshet:

— Fem minuter öfver nio.

— Tack! Och ni är tvungen att gå nu?

— Ja.

— Jag är ledsen deröfver. (Intet svar.) Miss Ethelton !
(Intet svar.) Miss Ethelton !

— Nåväl?

— Ni..., ni är qvar, inte sant?

— Jo; men skynda er, jag ber, hvad ville ni säga?

— Nåväl! jag... Nåväl! ingenting särskildt. Om ni
visste hvad jag finner mig ensam här! Det skulle vara att
begära för mycket, det är sant; men skulle ni ha något
emot att prata med mig igen, snart, om det inte tråkar ut
er för mycket?

— Jag vet inte; jag skall tänka derpå; jag skall
försöka.

— Tack, miss Ethelton ...

»Ah! hon har gått och jag är ånyo utsatt för plågan
af snön, mörkret och stormen. Hon har gått; hon har sagt
adjö och inte god dag. När allt kommer omkring, gick
pendylen rätt ändå och dessa två timmar ha gått som en
blixt. Egendomliga och förtjusande händelse! För två korta
timmar se;n var jag en fri man i Eastport, staten Maine,
och nu är mitt hjerta i San-Francisco!»

Ungefar samtidigt sände Rosannah Ethelton en för-
strödd blick ut öfver San-Franciscos hamn och sade för sig
sjelf, der hon satt nära fönstret i sitt rum: »Hvad han är
olik den stackars Burley, hvilkens hufvud är så tomt på
idéer och som har en så ynklig talang att härma folk!»
760

IIL

Fyra veckor senare hade M. Sidney-Algernon-Burley
inbjudit en glad samling vänner att frukostera i en p.ra^^-
full salong pa hotell Telegraph-Hill (San-Francisco). Ända-
målet med samqvämet var att höra M. Sidney-Algernon-
Burley visa sin talang och särskildt att applådera M. Sidney-
Algernon i hans härmningar af vissa populära aktörer och
vissa literatörer i San-Francisco och andra närgränsande
platser. M. Sidney-Algernon-Burley hade ett vackert och
ståtligt utseende, en ytterst elegant habit och en inte mindre
elegant »enkeltjusare» i ögat. Han visade sig mycket upp-
rymd, men höll icke förty ögonen fastade på dörren med
en illa dold otålighet. En lakej inträdde och gjorde med
låg röst hotellets herskarinna ett meddelande. Denna ska-
kade på hufvudet på ett sätt, som tycktes lifligt inverka på :
M. Sidney-Algernon-Burley ; hans munterhet aftog små-
ningom och hans hållning antydde ett tilltagande missmod.

De inbjudne drogo sig tillbaka den ene efter den andre
och M. Sidney-Algernon-Burley befann sig snart ensam med
värdinnan.

— Något tvifvel är ej längre möjligt, sade han till
henne; hon undviker mig. Hon ursäktar sig alltid. Om
jag kunde få träffa henne, tala med henne ensam blott en
sekund .. . Men denna beständiga obeslutsamhet!

— Kanhända, herr Burley, är det ett olyckligt sam-
manträffande, som gör, att det ser ut som om hon ville
undvika er. Stig upp i lilla salongen och vänta mig der;
jag skall stöka undan en hushållsångelägenhet, som tager
mig i anspråk; sedan skall jag begifva mig till hennes rum.
Säkerligen skall hon låta öfvertala sig att träffa er.

M. Burley gick upp i den afsigten att gå in i lilla
salongen, men då han passerade tant Susannahs enskilda
salong, till hvilken dörren stod halföppen, hörde han ett
muntert skratt. Ah, detta skratt, han kände det så väl,
hvarför han, utan att knacka och utan att låta anmäla sig,
trädde in, full af hopp. • Men innan han kunnat få fram ett
enda ord eller gjort tillstymmelsen till en rörelse för att
röja sin närvaro, hörde han saker, som kastade tvifvel i
761

hans själ och kommo rysningar att skaka hela hans va-
relse !

Han hörde en röst säga: »Älskade, din fotografi är
framkommen». Och Rosannah Ethelton svarade: »Din också,
min älskling». Han såg henne ömt luta sig ned och
hördehenne kyssa något upprepade gånger. Hans själ
kokade inom honom. Samtalet, som krossade hans hjerta,
fortsattes:

— Rosannah, jag visste att du borde vara vacker, men
detta är förtrollande, detta är bländande, detta är beru-
sande !

'	— Älonzo, hvilken glädje att höra dig säga så! Jag

vet alltför väl, att det inte är sant; men hvad jag är tack-
sam att du tycker det! Och for min del kände jag, att du
måste ha en nobel figur, men verklighetens behag och maje-
stät lemna min inbillnings drömmar långt bakom sig.

Burley hörde ånyo liksom en syndaflod af kyssar.

— Tack, min Rosannah! Fotografien smickrar mig visst,
men hvad betyder allt detta, mitt hjerta lilla? Jag är så
lycklig, Rosannah!

— Oh! Älonzo, ingen fore mig har vetat hvad kärlek
är och ingen efter mig skall veta hvad lyckan är! Jag går
i en stjernklar dröm; en hel oändlig verld af förtjusning
och hänryckning öppnar sig för mina blickar.

— Oh! min Rosannah! Ty du tillhör mig, inte sant?

— Helt och hållet, ja, helt och hållet, Älonzo, från nu
och for alltid. Hela dagen lång och undei’ mina drömmar
om natten hör jag liksom en musik upprepa i mina öron:
»Älonzo Fitz-Clarence, Älonzo Fitz-Clarence, Eastport, sta-
ten Maine.»

— Förbannade menniska! — men åtminstone har jag
din adress, brummade Burley afsides.

Och han rusade från platsen, der han stått.

IV.

Alldeles bakom
ansigte återspeglade

Älonzo befimn sig hans mor, hvars
den fullständigaste häpnad. Hon var
762

sa väl insvept frän topp till ta i sina pelsar, att man ej
sag mera af hennes person än ögonen och näsan. En lef-
vancle allegori öfver vintern, var hon helt och hållet in-
pudrad af snö.

Bakom Rosannah (som icke hade en aning derom) be-
fann sig tant Susannah, lik en afbild af förvåningen, en lef-
vande allegori öfver sommaren, ty hon var lätt klädd och
viftade lifligt med sin solfjäder för att en smula svalka sitt
anlete.

Dessa qvinnor hade båda glädjetårar i ögonen.

— Oh ! oh ! utropade M:me Fitz-Clarence, der ha vi
förklaringen, Älonzo, hvarför ingen på sex veckor kunnat
förmå dig att lemna ditt rum.

— Oh! oh! utropade tant Susannah, der ha vi förkla-
ringen, Rosannah, hvarför du sedan sex veckor gjort dig
till eremit.

I blinken vände sig de båda unga om, förvirrade som
tjufvar, gripna på bar gerning.

— Min välsignelse, min son; jag är lycklig öfver din
lycka; kom i din mors armar!

— Min välsignelse, Rosannah, för min älskade nevös
kärlek, kom i mina armar!

Och nu blef det samtidigt i Telegraph-Hill och East-
port-Square utgjutelser af ömhet och de ljufvaste tårar. På
båda dessa ställen tillkallades husets tjenare. På det ena
gafs befallningen: Gif mig en varm limonad! På det andra
stället: Släck brasan; gif mig mina båda palmbladssolfjädrar
och litet vatten nied is!

Och de båda unga efterträddes af de båda gamla da-
merna, som i sin tur satte sig vid telefonen för att språka
med hvarandra om sin ljufva öfverraskning och för att göra
upp planerna till giftermålet.

Några minuter förut hade M. Burley rusat ut ur Tele-
graph-Hill utan att taga afsked af någon. Han mumlade
mellan tänderna, citerande, utan att ana det, en populär
melodram: »Aldrig! Hon skall aldrig gifta sig med honom,
jag svär det! Innan naturen af kastat sin hermelinsmantel
för att . åter ikläda sig sin smaragdskrud, skall hon tillhöra
mig !»
763

V.

Två veckor efter. Regelbundet klockan tre eller fyra
under tre eller fyra dagar â rad aflade en clergyman af
episkopa\kyrkan, värdig och salvelsefull samt med en mono-
kel i ögat, visit hos Älonzo. Om man finge tro hans visit-
kort, kallade han sig the Rev. Melton Hargrave, från Cin-
cinnati, och hade, sade han, af hélsoskäl tagit afsked från
prestembetet. Om han sagt, att det var på grund af dålig
helsa, hade han visst ljugit, att döma af hans kraftiga ut-
seende och. bastanta kroppsbygnad. Uppfinnare af en för-
bättring i telefonväsendet, hoppades han betrygga sin fram-
tid genom att draga nytta af sitt patent. »Den tid, som
nu är>-, sade han, »kan en person med sin egen telefon sätta
sig i förbindelse med en tråd, som från en stat till en an-
nan öfverför musiken vid en konsert och kan sålunda afleda
den till sin förmån. Min uppfinning skall hädanefter sätta
p för dylika påfund.»

— Än sedan! svarade Älonzo, om denna musikaliska
stöld under vägen inte gör någon menniska för när, hvad
tjenar det då till att bekymra sig derom?

— Men antag :— återtog hans vördighet — att det i
stället för att vara musik, som passerar genom tråden och
som sålunda afledes, antag, att det vore kärleksord af den
heligaste och förtroligaste art.

■ Älonzo darrade från topp till tå:

— Herre, er uppfinning är ovärderlig; jag måste ha
den, jag måste ha den till hvad pris som helst.

Men denna så beprisade uppfinning gick visst Om intet
på vägen från Cincinnati, ty Älonzo hörde aldrig mer talas
om den. Hans otålighet kände inga gränser. Tanken, att
Rosannahs ljufva kärleksord kunde stjälas ifrån honom un-
der vägen, lemnade honom ingen ro. Presten kom ofta för
att beklaga sig för honom öfver sölet med erhållandet af
sitt patent, men detta tröstade föga vår hjelte.

En morgon steg den gudsmannen upp för trappan och
knackade på Alonzos dörr. Intet svar. Han trädde in,
kastade en forskande blick omkring sig, stängde sakta dör-
ren och störtade fram till telefonen. De ljufva och aflägsna
764

tonerna af Sweet By and By nådde hans öra längs med
traden. Sångerskan hade hunnit till de fem tonerna i re-
frängen dä presten afbröt henne, ypperligt härmande Alon-
zos röst, med ett lätt tonfall af otålighet:

— Mitt hjerta lilla?

— Hvad behagas?

— Jag ber dig, sjung inte detta mera den här veckan; .
försök något mera nytt.

De lätta stegen af en man med lätt hjerta läto höra
sig i trappan och presten sökte med ett> djefvu.lskt små-
leende hufvudstupa tillflykt bakom sammetsgardinernas veck.

Alonzo inträdde och närmade sig telefonen.

— Rosannah, min älskling, lat oss sjunga något till-
sammans.

— Något mera nytt? — frågade hon med spefull bit-
terhet.

— Ja, om du tycker bättre om det.

— Nå, så sjung sjelf.

Denna nyck förvånade och sårade den unge mannen.

— Rosannah — sade han — detta är inte likt dig.

— Jag förmodar, att det är lika mycket likt mig, som
ert samtal nyss var likt er, herr Fitz-Clarence.

— Heri' Fitz-Clarence! Men Rosannah, hvad var
det för oartigt i mina ord?

— Helt säkert hade jag missförstått dem; jag ber dig
ödmjukt om förlåtelse. Du sade till mig*: »Sjung inte mer
i dag. »

— Inte sjunga mera hvad?

— Romansen, som du talade om. Hvad du har svårt
att förstå i första taget.

— Jag har aldrig talat om någon romans.

— Oh! Du har inte talat om den?

— Nej, jag försäkrar.

— Jag är tvungen att anmärka, att du talat om den.

— Och jag, jag är tvungen att upprepa för dig, att
jag inte talat om den.

— Är det en andra ohöflighet? Det är nog, jag skall
aldrig mer tala med dig; allt är slut oss emellan.

Sedan anlände genom telefonen ett ljud, qväfdt af snyft-
ningar. Alonzo utstötte:

— Oh! Rosannah, tag tillbaka dina ord; någon för-
skräcklig hemlighet ligger under detta, något rysligt.misstag.
765

Jag säger dig reua och oförfalskade sanningen, dä jag för-
säkrar dig, att jag inte talat om denna romans. Jag sknlle
inte för allt i verlden vilja såra dig ... Rosannah ! dyra Ro-
sannah ... Oh! tala till inig, jag besvär dig derom!

En paus inträdde; sedan hörde Alonzo snyftningarna
aflägsna sig och förstod att hans interlokutris hade lemnat
telefonen. Han steg upp med en suck och gick brådskande
ut ur rummet, mumlande: Jag går ut och söker min mor.
Måste jag än fördenskull leta igenom hvartenda fattighus
och hvarenda barmhertighetsinrättning, så skall jag finna
henne, och hon skall öfvertyga Rosannah, att jag aldrig haft
för afsigt att såra henne.

En minut senare kastade sig presten på telefonen som
enl tiger lurande på sitt rof. Han väntade inte länge. En
ljuf röst darrande af tårar, sade:

— Dyre Alonzo, jag har haft orätt; det är omöjligt,
att du sagt någonting så grymt; någon måste ha härmat
din röst af elakhet eller på skämt.

Förrädaren svarade kallt med ljudet af Alonzos röst:

— Du har sagt: »Må allt vara slut mellan oss!» Och
må det vara så. Jag föraktar din ånger och tror inte på
misstaget.

Sedan gick han strålande i sin djefvulska triumf och
försvann för alltid, han och hans telefon uppfinningar.

Fyra timmar derefter kom Alonzo tillbaka med sin
mor, då de genast satte sig i förbindelse med hotellet i San
Francisco, men utan att erhålla något svar. De väntade
länge, länge vid den stumma telefonen ...

Slutligen det ögonblick, då solen gick ned i San Fran-
cisco och det var natt sedan tre och en half timme i East-
port, anlände svaret på den utan återvändo upprepade kal- '
leisen: »Rosannah! Rosannah!...» Men, ack! det var tant
Susannahs röst.

—: Jag har varit ute hela dagen, — sade rösten —
jag kommer ensam; jag skall hemta henne... (Här en vän-
tan på två minuter, fem minuter, tio minuter; sedan dessa
ödesdigra ord, uttalade med förändrad stämma:) Hon har
rest med sitt bagage; hon har sagt till tjenstfolket, att hon
skulle helsa på bekanta; men hör här biljetten, som jag fann
på bordet i hennes rum: »Jag har rest; sök icke efter mina
spår; mitt hjerta är krossadt, ni skall aldrig mera återse
mig. Säg honom, att jag alltid skall tänka på honom, då
766

jag sjunger Sweet By and By, men utan att dermed förena
minnet af de särande ord han uttalat med anledning af
denna sång.» Ålonzo! Älonzo! hvad betyder detta? hvad
har händt?

Men Älonzo förblef mållös, hvit och kall som döden;
hans mor skyndade att öppna fönstret för att den friska
luften måtte vederqvicka den olycklige. Ett kort föll till
golfvet ur gardinens veck och hon läste: Äf. Sidney-Al-
gernon-Burley, San Francisco.

— Den eländige! — vrålade Fits-Clarence. Han stör-
tade ut på jagt efter den falske presten i afsigt att döda
honom. Kortet förklarade allt, ty våra båda unga hade i
sina samtal tillstått för hvarandra sina föregående tycken,
icke utan att skämta på bekostnad af de olyckliga, som
blifvit slagna ur brädet, såsom det alltid är brukligt mellan
älskande.

VI.

Under de två månader som följde hände mångahanda
ting. Rosannah, den stackars föräldralösa hade icke återvändt
till sin mormor i Portland, i Oregon och hade icke skrifvit
till henne mer än samma biljett in duplo, som blef funnen
i Telegraph-Hill. Den person, som lemnat henne en till-
flyktsort, hade utan tvifvel lofvat att hålla hennes göranden
och låtanden hemliga, ty alla ansträngningar för att återfinna
hennes spår voro fruktlösa. Men Älonzo glömde henne icke.
Han sade till sig sjelf: »Hon skall sjunga vår ljufva romans,
då hon är sorgsen, och jag skall återfinna henne.»

Och tagande sin rensel och en portativ telefon på ryg-
gen, skuddade han sin födelsestads snö af sina fötter och
hastade ut i vida verlden.

Långt, mycket långt, vandrade han, irrande omkring
från land till land; stundom sågo de förbluffade förbipasse-
rande en blek och af bekymmer utmerglad man klättra upp
på telegrafstolpen och förblifva melankoliskt uppflugen på
denna höjd, med örat tryckt mot en liten låda. Snart steg
han åter ned med en suck och återtog sin af brutna vandring.
767

I början af sin pilgrimsfärd mumlade han ofta: »Ack!
om jag endast kunde höra denna Sweet By and By!» Men
mot slutet göt han tårar af ångest och sade: »Oh! att jag
inte kan höra något!»

Sålunda förflöto åtta veckor och till sist togo några
personer med barmhertigt hjerta hand om honom och skaf-
fade in honom på ett lasarett. Han knotade inte, ty hans
krafter voro uttömda och med krafterna alla hans förhopp-
ningar. Föreståndaren för lasarettet öfverlemnade full af
medlidande åt honom sin salong och sängkammare och vår-
dade honom med den ömmaste tillgifvenhet.

Efter förloppet af en vecka kunde patienten lemna sin
säng för första gången. Beqvämt utsträckt på en soffa,
lyssnade han till marsvindarnes klagande sång och det qväfda
ljudet af steg på gatan. Klockan var omkring sex; en klar
brasa flammade i kaminen; en lampa spred ett glädtigt sken
i rummet: ljus och värme inom hus, mörker och köld ute.
Alonzo smålog svagt vid tanken, att han i sin kärleks för-
tviflan gjort sig till en dåre i verldens ögon, då ett ljuft
och svagt ljud, så afiägset, så aflägset, att det inte var mer
än skuggan af ett ljud, träffade hans öra. Hans hjertas slag
stannade, han låg der flämtande... Sången fortfor.

Långsamt och utan att göra sig reda derför satte Alonzo
sig upp: »Det är hon! Det är hon! Oh! de välkända
tonerna!...

Han släpade sig tjusad till hörnet, hvarifrån ljudet kom,
förde åt sidan ett draperi och upptäckte en telefon.

Han lutade sig ned öfver telefonen och som den sista
tonen förklingade, utstötte han detta utrop:

— Andtligen ! Himlen vare lof ! Andtligen har jag åter-
funnit dig! Tala till mig, dyrkade Rosannah! Den grymma
hemligheten är afslöjad: det är den skurken Burley, som
tillåtit sig härma min röst för att såra dig genom sina oför-
skämda ord ...

Här en paus, som syntes Alonzo lång som ett århun-
drade, sedan anlände dessa ord från ett aflägset land:

— Oh! säg, säg än en gång dessa dyrbara ord, Alonzo!

— De äro uttryck af sanningen, rena sanningen, och
du skall få ett ovedersägligt bevis derpå.

— Oh! Alonzo, stanna qvar, lemna mig inte ett ögon-
blick; huru jag känner din närvaro!... Säg mig, att du al-
768

drig mer skall lemna mig! Oh! glädjerika och välsignade
timme!

— Vi skola alltid komma i håg den, Rosannah; hvarje
ar, det ögonblick da denna välsignade timme slår, skola
vi fira den med barmhertighetsverk, och det sa länge vi
lefva... Hädanefter klockan sex och fyra minuter efter-
middagen, min Rosannah ...

— Klockan tolf och tjugutre minuter på middagen ville
dn säga!

— A propos det är sant; min älskade Rosannah, hvar
är du?

— I Honolulu (Sandwischöarna), och du? Stanna
qvar midt emot mig, aflägsna dig inte en sekund. Jag skulle
inte kunna uthärda det. Ar du hemma?

— Nej, min ömt älskade; jag är i New-York, sjuk och
i en doktors händer.

Ett skri af ångest anlände, surrande i Alonzos öron...

Nej, det var inte längre ett skri, utan ett oredigt sur-
rande likt muskitens, ett skri, som förlorat hela sin styrka
under en färd af femtusen eng. mil.

Alonzo återtog hastigt:

— Lugna dig; det är ingenting! Redan känner jag
mig bättre; din närvaro är en balsam utan like, Rosannah.

— Är det sant, Alonzo? Om du visste, hvad du
skrämde mig! Men fortsätt...

— Bestäm den lyckliga dagen för vårt bröllop, Ro-
sannah !

' En kort paus uppstod ; sedan återtog en af sinnesrörelse
darrande röst:

— Jag rodnar, men jag rodnar af lycka. Skulle du
önska, att det blefve snart?

— Denna natt till och med, Rosannah! Må det bli i
dag, i q väll, på ögonblicket!

— Otålige! Jag har ingen mer här än min gode, gamle
onkel, f. d. missionär, ingen mer än honom och hans
hustru ... ! Oh! hvad jag skulle önska att din mor eller
din tant Susannah .. .

— Far mor och vår tant Susannah, Rosannah.

— Ja visst, vår mor och vår tant Susannah, eftersom
du vill så ha det; jag skulle önska så mycket att de. voro
närvarande!

— Jag skulle också önska det. Antag att du skickar
769

ett telegram till tant Susannah; hur lång tid kan hon behöfva
för att göra resan?

— Angaren lemnar San-Francisco i öfvermorgon; öfver-
farten går på åtta dagar; hon skulle vara här den 31 mars.

— Bestäm då 1 april, inte sant, min älskling?

— Tackar så mycket, för att folk skall säga, att vårt
bröllop är ett aprilnarri!

— Och skulle vi inte bli de lyckligaste menniskor i
verlden, fastän vi gifte oss den 1 april?

— Nåväl, låt gå för den 1 april!

— Oh! Sälla ögonblick! bestäm timmen, Rosannah.

— Jag är morgonfrisk; skulle klockan åtta behaga dig?

— Om denna timme behagar mig! Skall den inte bli
den mest dyrkansvärda på hela dagen, emedan den gör dig
till min?

Och under ett ögonblick hörde man löpa genom tråden
ett qväfdt ljud liksom af ursinniga kyssar, vexlade af spö-
ken, till dess Rosannah utmattad hviskade:

— Ursäkta mig för ett ögonblick; jag väntar någon
och man ropar på mig.

VII.

Den unga flickan gick in i en salong och satte sig vid
ett fönster, med utsigt Öfver ett det mest förtjusande pano-
rama. Till venster Nuhanas dal med sin paryr af tropiska
blommor och palmernas grönskande panascher, sina kullar
med orange- och citronlundar och på längre afstånd dessa
gapande bråddjup, der Kamehameha I förde sina fiender till
döden. Midt för fönstret den egendomliga staden Honolulu
och här och der grupper af infödingar, gassande sina brons-
färgade kroppar i den välgörande värmen; slutligen, till hö-
ger, i fjerran, oceanen, skakande sin hvita man i solen.

' Rosannah, som var hvitklädd, handterade med feber-
aktig hand sin solfjäder, då en ung kanak, utspökad i åter-
stöderna af en blå halsduk och reminiscenserna af en silkes-

ETr Dagens Krönika. VI. 10—11.	2
770

hatt; stack in hufvudet genom den halfoppna dörren och
anmälde en besökande.

— Bed honom stiga in, — sade den unga flickan med
värdig hållning.

Mr. Sidney-Algernon-Burley uppenbarade sig, iklädd en
bländande hvit kostym af irlandslärft af det lättaste slag.
Han tog lifligt några steg framåt, då en blick af den unga
flickan spikade honom fast vid golfvet.

— Jag är här såsom jag lofvat, — sade hon kallt —
jag har satt tro till edra eder, jag har gifvit efter för er
enträgenhet och bestämt dagen : det blir den 1 april, klockan
åtta på morgonen. Och drag er nu tillbaka. . .

— Oh! min högt älskade, om hela mitt lifs erkänsla.. .

— Inte ett ord vidare; bespara mig straffet af er när-
varo och allt meddelande med er tills den utsatta dagen ...
Nej, nej, inga böner; jag vill, att det skall vara så.

Da han hade gått, sjönk hon tillintetgjord ner på en
stol, ty den långa utståndna tortyren hade uttömt hennes
krafter. »Jag har lyckligt undkommit honom», mumlade hon
plötsligt. »Och att tänka, det jag kunnat komma derhän att
tro, det jag älskade, detta vidunder, denne förrädare, denne
afskyvärde bedragare. Oh! han skall få ångra sin nedrighet.»

VIII.

Det återstår oss nu inte mycket att säga för att komma
till slutet af denna historia. Den 2 april innehöll Honohdu
Advertiser följande artikel:

» Giftermål. — I denna stad sammanvigdes, per telefon,
i går morse klockan åtta af the rev. Nathan Hays, bi-
trädd af the rev. Nathaniel Davis från New York, Alonzo
Fitz-Clarence, från Eastport i Maine och miss Rosannah
Ethelton, från Portland, Oregon, Förenta Staterna. Miss
Susannah Howland, från San-Francisco, brudens väninna,
var närvarande. Likaledes närvarande var Mr. Sidney-
Algernon-Burley, från San-Francisco, hvilken likväl ej stan-
nade till ceremoniens slut.
771

»Kapten Hawthornes syperbt inredda jakt ångade ut
frän redden, medförande den lyckliga bruden och hennes
vänner på hennes bröllopsresa till Lahaina och Haleakala.»

New York-tidningarna för samma dag innehöllo föl-
jande meddelande:

»I vår stad sammanvigdes i går klockan half tre på
morgonen, per telefon och med biträde af the rev. Natha-
niel Davis, assisterad af the rev. Nathan Hays, från Hono-
lulu, Mr. Älonzo Fitz-Clarence, från Eastport i Maine, och
miss Rosannah Ethelton, från Portland, Oregon. Närvarande
voro brudgummens slägtingar och talrika vänner.

»De deltogo i en splendid supé, som drog ut ända till
solens nedgång. Sedan reste de för att besöka aqvariet,
alldenstund brudgummens helsa ej tillåter honom en längre
bröllopsresa. »	'

Mot slutet af denna minnesvärda dag voro Mr. och
Mrs Fitz-Clarence fördjupade i den ljufvaste telefonkonvcr-
sation och berättade för hvarandra om sina respektiva bröl-
lopsresor, då plötsligt den unga hustrun utropade:

— Oh! älskade, jag glömde!... Allt har gått, som jag
hade sagt...

— Verkligen?...

— Ja, det är han, Burley, som blef grundligt narrad
april och jag förklarade det för honom högt till hans stora
häpnad. Trots den brännande värmen infann han sig i sin
åtsittande svarta högtidsdrägt. Jag önskade, du kunde ha sett
honom, då jag oförmärkt hviskade honom i örat den öfver-
raskning, som jag hade i beredskap åt honom!... Hans elak-
het hade kostat mig mycken smärta och många tårar, men
allt detta blef i ett ögonblick rikligen gäldadt. Denna
känsla af hämd kunde likväl icke rymmas länge i mitt hjerta,
också bad jag bonom stanna; jag förlät honom allt. Han
nekade energiskt och gick sin väg, svärjande att hämna sig
och göra vår lefnad till ett förbannelsens lif. Men det är
omöjligt, inte sant, min Älonzo?	.

— Nej, aldrig, aldrig, min Rosannah!

Den stund jag skrifver dessa rader, må tant Susannah,
mormodern, det unga paret och slägtingarne i Eastport för-
träffligt och deras lycka skall, efter allt atCdöma, bli solid
och varaktig. Tant Susannah återförde den unga makan från
Sandwichsöarna och hade den stora glädjen att vara när-
772

varande vid mötet mellan en man och en qvinna, som till-
bådo hvarann, utan att någonsin ha sett hvarann, ett möte
omöjligt att beskrifva.

Ett ord ännu om Burley, hvars nedriga anslag voro
pä väg att för alltid skilja vara unga vänners hjertan och
existens. I det han sökte att hämna sig på en fattig fan
till arbetare, öfver hvilken han ansåg sig ha skäl att be-
klaga sig, foil han i en kittel kokande olja. Onödigt att
tillägga, att han der lemnade sitt skinn.
Boströmianismen versus Vetenskapen.

Vetenskapen tillhör ingen särskild nation, den tillhör
alla. Dess ord och satser spridas kring som frön för vinden,
de akta ej pä folkhat eller fördomar, ej på tullar eller tungo-
mål. Ty sanningen, till sin natur, är kosmopolit, och ses
den en gång i ett land, är den snart nog i alla.

Om vi med det sagda i minnet kasta blicken hän öfver
boströmska filosofiens historia, skall det troligen förvåna oss
att densamma, med snart femtio år på nacken, ej passerat
öfver Sveriges gräns. Om vi undanta ett dussintal personer
i grannrikena, som säkert känna den mycket väl till namnet,
är den för Europa någonting, som icke finnes till. Hvilket
ju kan tyckas både ledsamt och sällsamt. Ty besinna. En
person sätter en telning, vårdar den med omsorg till sin död,
och sedan vårda hans barn den. Eemtio år ha gått, och
man kunde väntat sig ett vackert träd, men finner telningen
förkrympt. Var jordmånen dålig? Ha vindarne farit förstö-
rande fram? Eller var tilläfventyrs telningen till anlaget en
dvärg? Boström satte den, hans lärjungar vattnade den, femtio
år ha gjort den till ett dvärgträd, hvad kan väl vara anled-
ningen till detta? Femtio år — så stora förhoppningar —
så hopplöst ringa resultat i rummet! Det är verkligen i hög
grad besynnerligt.

Mindre förvånande, ja nästan naturligt, är, att sedan
läraren fått röna samma öde som läran. Till och med enligt
boströmianens medgifvande faller Boström under species
okänd-misskänd storhet. Märkvärdigt nog blir detta i alla
fall, särskildt om vi kunna flytta oss tillbaka i tiden och
observera, hur det en gång på skjutskärror och segelfartyg
skyndade kring verlden ett svenskt namn, Linné; men Bo-
774

ström, i ångans tidehvarf, blir sittande hemma. Och bör nu
Linné ställas upp emot Bostrom, Linné, som bara gaf system
åt biologien? Visserligen ej, ty filosofien, säger Boström,
»kan i och för sig sjelf ej vara annat än guds eget allve-
tande»; och till den vetenskapen gaf Boström ett system,
ett alldeles nytt system ! Säkert var han en stor man denne
Boström, men — hvem är Boström? hvem känner Boström?
Eko svarar Boström. Huru kommer det sig då att, europeiskt
taget, endast tystnad och namnlöshet blifvit hans, den svenske
tänkarens lott^, som trodde sig för den högsta af alla veten-
skaper ha funnit det högsta af alla system? Här ha vi en
gåta. Kom, låt oss lösa den.

Tydligen ligger lösningen ej i Sveriges eller svenska
språkets ringa utsträckning, ty nog så många svenskar ha
förvärfvat plats bland vetandets stormän; en Linné, Melander,
Pilanderhjelm, Thunberg, Berzelius, Svanberg, Nilsson, Fries.
Vidare må vi ej inbilla oss, att Christofer Jacob Boströms
lära är för djupsinnig för denna verlden, ty hvar approbaturs-
student vid universiteten förutsättes i stånd att »sinligt»
omtugga och »förnuftigt» smälta såväl hans ändliga som
hans oändliga väsen. An mindre är orsaken den, som man
stundom hör godt folk pladdra om, att sjelfva den filosofiska
vetenskapen skulle ha råkat i missaktning, ty man har sett
filosofiska system, åtminstone ett sådant, af senare datum än
boströmianismen, växa upp på några år och breda sina gre-
nar ut öfver civilisationens alla land.

Icke heller kan »med skäl sägas, att Boströms åsigter
visat sig felaktiga. Snarare ha de då, som vi antecknat,
visat sig ej alls. Alltifrån sin uppkomst vid Lpsala uni-
versitet har boströmianismen lefvat fram sitt drönande lif i
nästan ostörd ro — skyddad, som den var och är, af hel-
gade titlar och sedvänjor. Den mindre »upplysta allmän-
heten» bockade sig i dum underdånighet for de respektin-
gifvande obegripligheterna. Den »bildade publiken» ryckte
satiriskt på axlarna, skrattade på sin höjd åt »staten är en
person», och lät saken vara, så tolerant är man nu for tiden.
Men också vetenskapsidkarne ex professo, de öfriga univer-
sitetslärarne, män, som väl viste, att ordet vetenskap aldrig
blef ämnadt till namn åt något slags nonsens — alla tego
de. Och hvem skall väl derför, ens antydningsvis, angripa
■dem? Hvad hade de med boströmianismen att göra? Ni mins
nog hur fogden säger i Brand:
775

Det formlast er i alle fald
at træde op i fremmed kald,
at gripe ind og vove liv
foruden tvingende motiv.
Jeg gar bestændigt og min pligt,
men altid indom mit distrikt.

Ja, på så sätt har man tegat om boströmianismen. Rundt
kring den bygdes der upp liksom en täckande mur af tyst-
nad, och den kritiska korseld, som annars på vetandets fält
plär helsa hvar ny, betydande lära, slapp sålunda den i
mycket undan. I allt för mycket, kunna vi säga, ty slikt
eldprof förutan ega vi rakt ingen borgen, att det nya evan-
geliet var ett verkligt evangelium, och ej något helt annorlunda.

Men nog härom. Vår fråga tränger på. Hvarför, fråga
vi, har verlden passerat fram, som om boströmianismen varit
— ingenting? Svaret blir, om jag ser rätt, ej annat än detta.
Boströmianismen tillhör en filosofisk skola eller typ, som
ohjelpligen råkat i misskredit. Jag menar den metafysiska
typen af filosofien. Denna tillåter jag mig, för korthets skull,
att allt framgent nämna den metafysiska filosofien, eller
kortast metafysiken. Detta namn på skolan är säkert mindre
kändt än namnet på dess representanter — en Plato, Leibnitz.
Berkeley, Fichte, Schelling, Hegel. I parentes må här på-
pekas, hurusom alla dessa, i docenten Edfelts af handling om
boströmianismens historisktfilosofiska förutsättningar, uttryck-
ligen angifvas som Boströms föregångare och lärare. Vidare
tillåter jag mig, fortfarande för korthets skull, att under
namnet naturvetenskap innesluta såväl biologien, kemien,
fysiken, samhällsläran, matematiken, astronomien etc., som
ock den icke metafysiska filosofien, ty de ha alla i grunden
en och samma metod att söka sanningen. Mitt påstående
är nu, att den metafysiska filosofien skiljer sig från natur-
vetenskapen väsentligen derutinnan, att den har en annan
metod. Den naturvetenskapliga, fysiska eller objektiva me-
toden är, påstår jag, väsentligen olik, motsatt den metafy-
siska metoden. Om denna min tes visar sig sann, så är
den framstälda gåtan löst. Vi behöfva då ej längre undra,
om metafysiken, i vetenskapens parlamenthus i minoritet af
en mot tusen, och särskildt boströmianismen, i minoritet af
en mot hundratusen, förblir obeaktad eller föraktad. Må
man nu först godhetsfullt skänka mig några ögonblick till
förberedelser.
776

Det har blifvit med rätta sagdt, att all nyare tidens ve-
tenskap stammar från en stor man Descartes, som trädde
upp mot den herskande teologiska auktoritetsmetoden, hel-
gade tviflet inom vetenskapen och lade den gyllene regeln
ned: »Medgif inga andra satser än dem, hvilkas sanning
är så klar och tydlig, att den ej kan betviflas.» Den regeln
är blifven till en hörnsten för allt vetande. Den förutan
vore vi ännu i vidskepelsens tidehvarf, och der den alltjemt
saknas, spöka spiritistiska andar, teologiska änglavingar, my-
stiska helbregdagörelser och andra rysligheter. Inom veten-
skapen är den regeln, om ej alltid praktiskt, så teoretiskt
erkänd. Naturvetenskap och metafysik äro derom ense.

Nästa steg Descartes, tog var hans bekanta sats: »jag
tänker, derför är jag». Ofversatt på boströmianskt tungo-
mål lyder den: »vara för oss = förnimmas af oss». Fastän
ofta för sin dunkelhets skull förlöjligad, ger dock denna sats
uttryck åt en erkänd sanning. Ty hvad vi först och sist
känna är vårt eget medvetande. »Hvad än verlden må vara»,
säger Huxley, «så är allt hvad vi derom kunna veta den
tafla medvetandet visar oss». Här också, anmärka vi, råder
mellan naturvetenskap och metafysik full enighet.

Eftersom alltså vårt medvetande är källan till all vår
kunskap och eftersom man öfverenskommit att erkänna för
kunskap ingenting annat än det, som är så klart och tyd-
ligt, att det ej kan betviflas, så kommer frågan, hur man
skall afgöra, när källan är klar nog till bruk. Ty detta
inses ej alltid omedelbart. Personer finnas visserligen, som
anse sig kunna döma om t. ex. apteorien liksom efter smak
— den smakar bra, alltså sann — illa, alltså falsk. Slik
undersökning har sant nog den fördelen att vara beqväm,
men ledsamt nog leder den till osäkra resultat. Smakprofvet
förkastas derför af vetenskapen, som fordrar, att medvetandet
i svårare fall skall afprofvas enligt vissa allmänt godkända
metoder. Här träder nu skilnaden fram mellan naturveten-
skap och metafysik; hvardera pröfvar enligt metoder, men
metoderna äro af olika slag; och derför, hur de nu pröfvat
och pröfvat, har profvet aldrig utfallit lika och kommer
aldrig så göra heller.

Låt oss se närmare till. Men först några utomordent-
ligt få ord om medvetandets indelning. Våra medvetenhets-
yttringar eller förnimmelser äro af två slag — sinnesför-
nimmelser och tankar. Allt som ses, höres, luktas, smakas,
777

kännes och af muskelsinnet uppfattas är sinnesförnimmelse,
sensation; allt det öfriga är tanke.

Och så äro vi redo för en diskussion om den rätta
metoden. Jag har påstått, att det finnes två väsentligen
olika metoder: den fysiska, som växt upp ur den hvardagliga,
och den metafysiska. Skilnaden mellan dessa två torde, till
en början, bäst klargöras genom ett exempel, ju trivialare
dess bättre. Man tillskrifver en boströmiansk lärare följande
resonmang: »Folk slå knut på näsduk för att säkrare minnas;
men det är dumt; ty då ha de först att minnas knuten, och
sedan, hvad knuten betydde, det är två ting i stället för ett.»
Gent emot sanningen af denna historia ställer..jag mig nu
gerna som tviflare, men det hör mindre hit. Förfaringssättet
är typiskt. Ej derför, att boströmianen resonnerat fel, det är
ingalunda typiskt; utan derför, att han litat på sitt reson-
mang utan att underkasta det kontroll af fakta, af sinnena.
Eller ock har han verkligen kontrollerat, men förkastat sinne-
nas utslag; liknande dervid, enligt Spencer, skolgossen, som,
oaktadt han vid profiling finner lösningen af sitt problem
falsk, likväl envist vidhåller, att den är riktig — läraren må
nu anse honom för oförskämd eller dum. Naturvetenskaps-
mannen deremot fordrar, att hvarje förståndets akt skall
granskas af sinnena; om sinnena döma den falsk, så är och
blir den falsk, ty högre domstol gifves icke. Vi kunna
tänka oss en naturvetenskapsman, eller hvem som helst för
resten med sundt förstånd, vederlägga boströmianen ungefär så
här. »Jag har sjelf ofta pröfvat knuten och sett, att jag
påmint mig saker bättre så ; jag har pröfvat så många gånger,
att jag ej rimligtvis kan tro, det mitt minne vid alla dessa
tillfällen varit bättre till följd af slump; jag har ock hört, att
flera trovärdiga personer gjort samma erfarenhet; till sist
strider denna erfarenhet på intet sätt mot hittills kända
naturlagar och fakta; om ni derför, herr boströmian, resonne-
rar aldrig så, tror jag dock förr på hvad jag sett än på ert
resonmang. Och vill ni nu ha knuten löst, så kan jag göra
det för er också, ty jag, bästa boströmian, rättar mina för-
klaringar efter fakta och ej, som ni, fakta efter förklaringar.
Förklaringen är...» Här afbryter jag. Att fortsätta skulle
varit en förolämpning mot läsarens skarpsinne och en »synd
mot den Heliga Ande».	.	.

Om exemplet varit lyckligt valdt, skall man nu se så väl
likheten som olikheten mellan metafysikerns och fysikerns
778

sätt att söka sanningen. Bâda résonnera, bada göra giss-
ningar, hypoteser, förklaringar. Men under det den ene
anser sitt resonmang sant, under förutsättning att det är
logiskt riktigt, fordrar den andre, att det dessutom skall
bekräftas af sinnena. Invänder metafysikern här, att ett
logiskt resonmang, såsom egande högsta domsrätt, ej be-
höfver, ej kan bekräftas af sinnena, svarar fysikern, att
detta är ett antagande, - som strider mot all erfarenhet.
Kort sagdt — metafysikern tillräknar våra tankar större
trovärdighet än våra sensationer, fysikern, i sista instansen,
våra sensationer större trovärdighet än våra tankar.

Men på denna punkt anar jag ett anfall. Man skall
säga: »låt vara att ni rätt beskrifvit kemistens, biologens,
geologens metod, men matematiken? hvad har den att göra
med sinnena? Kan ni visa mig, att dess metod är mindre
subjektiv än metafysikens?» Svar. Matematiken står vis-
serligen derutinnan i en undantagsbelägenhet, att dess be-
räkningar ej i hvarje ögonblick kräfva sinnenas kontroll;
beroende på att deras undantagsenkla natur borgar mot
misstag af liknande art som i andra vetenskaper. Men
ytterst hvilar matematiken på sinnenas utslag. Om Euklides
första proposition vederlädes af all praktisk erfarenhet, skulle
geometrien vara en löjlighet. Om man ur ett fat med 4
bakelser åte först 1, så 1, så 1, så 1, och likväl alltid 1
låge qvar, skulle den nuvarande aritmetiken vara ett nonsens.
Annorlunda är förhållandet med metafysikens fundamentala
satser; »vara = förnimmas» t. ex. är en sats, som aldrig
har vunnit och aldrig kan vinna bekräftelse ur den sinliga
erfarenheten. Här är alltså en väsentlig olikhet: matema-
tiken hvilar på en objektiv bas, metafysiken på en blott
subjektiv. Detta anfall sålunda tillbakavisadt, kunna vi trygt
fortsätta.

Att Boström är en metafysiker af renaste, eller om
man så vill, grumligaste vatten, är — om han eljest någonsin
sökt göra en hemlighet deraf — ej svårt att upptäcka.
Ofverallt i hans skrifter smädas sinnesförnimmelsen såsom
ofullkomlig, oduglig till sant vetande etc., och »endast med
tanken,» säges det, »uppfatta vi alltings sanna verklighet».
Låt oss då i ett exempel se, hur Boström tänker. »Vara
— förnimmas» ha vi just nämt som en af hans funda-
mentala satser. Hur vinner han den? Först postulerar
han att »vara för oss = förnimmas af oss»; hans sätt, som
779

vi sett, att uttrycka Descartes^ bekanta sats, att medvetandet
är all kunskaps källa; och så långt är han alltså på samma
väg med vetenskapen. Men nu säger han: »Härmed hafva
vi äfven bevisat, hvad som från början utgjorde vår afsigt,
nämligen att orden vara och förnimmas beteckna alldeles
detsamma. — — — — Ty bestämningarna af oss och
för oss beteckna ingenting annat, än att vi exempelvis an-
tagas såsom förnimmande subjekter; men i stället för oss
kan man sätta in hvilken annan > som helst, och om honom
gäller då detsamma som om oss.» Detta skulle nu vara
ett ovedersägligt, grundläggande bevis; men se huru svagt
det är. Sätt in i st. f. oss ett icke-förnimmande väsen, och
orden vara och förnimmas bli omöjligen detsamma. Bo-
ströms bevis gäller blott under förutsättning att alla väsen,
d. ä. allt vara är förnimmande; — hvilket just skulle be-
visas. Detta motbevis kan synas tillräckligt, men som an-
tydt, ett mera djupgående gifves: en sådan sats som »vara
— förnimmas» ligger utom sinnenas domsaga; resonmang i
detta fall kan derför på sin höjd lända till uppöfning af
förståndet; vetenskapligt resultat kan här ej vinnas. — Låt
oss så hålla med detta enda exempel. Att qvista af aldrig
så många grenar är tidspillan; metafysiken måste angripas
vid roten. Låt oss derför vända åter till sjelfva metoden.

G. H. Lewes anmärker, att det sorgliga privilegiet på
metafysiska metoden ej ensamt är filosofens. Sparfven, som
tror fogelskrämman farlig; fetischdyrkaren, som, liksom vore
han en Boströms föregångare, ofverallt ser personliga väsen;
gossen, som rädd rusar genom det rysligt mörka rummet;
den helige Augustinus, som klart och tydligt bevisar att
antipoder äro omöjliga — alla använda de i grunden samma
metod som boströmianen, då han bringar till full evidens
det logiska faktum, att fyrståndsrepresentationen är den enda
riktiga. Alla resonnera de, göra antaganden, förklaringar,
bevis, allt efter sitt bästa förstånd; men en sak glömma de,
de glömma att kontrollera sitt resonmang. Så se vi ofverallt
i historien, hur det är det fritt framrusande resonmanget,
som gifvit upphof till de flesta menniskoandens misstag. Ej
som skulle jag, i färgblindhetens tidsålder, vilja påstå det
sinnesförnimmelsen är fullkomlig. Men den är mindre
ofullkomlig än resonmanget. Hur ofta se vi fel mot det vi
résonnera fel? Säg i proportion af ett mot hundra. Och
då man en gång ser fel, hur rättar man detta fel? Jag ser
780

t. ex. en bekant vika om hörnet, men är ej fullt viss pa
min sak; huru vinna visshet? Boströmianen, om han vore
konseqvent, skulle anställa en logisk undersökning, huruvida
det vore med sannolikhet förenadt, att ett sa-och-sä beskaf-
fadt sinligt-förnuftigt väsen, vid den tiden och på det rum-
met, hos honom skulle åstadkomma slik sinnesförnimmelse.
En mindre djupsinnig person skulle troligen springa i kapp
sin förmodade bekante och se närmare efter. Man ser
alltså, hur sinnet rättar sina egna misstag; förståndets miss-
tag deremot rättas ej med säkerhet af förståndet sjelft, utan
blott så, att resonmänget återföres till och kontrolleras med
sinnesförnimmelsen. Sådan är i alla händelser fysikerns
metod. På sinnesförnimmelsen som på hälleberget har na-
turvetenskapen rest sin fasta bygnad. Under det att meta-
fysiken bygger på obevisade antaganden, logiska lagar, har-
monisk samstämmighet, på allt utom sinnena — och som
regnbågen reser sig ur dimman de stolta metafysiska hvalf-
ven, för att, som den, några ögonblick lysa, och sedan för-
svinna. Ack, huru många sådana regnbågar ha ej menniskors
barn sett födas och dö!

Metafysikern, ha vi sagt, tillräknar våra tankar större
trovärdighet än våra sensationer. Och vi sågo, att detta
förfaringssätt ej är hvardagslifvets, ej naturvetenskapens.
Spörjer man då boströmianen eller metafysikern öfver huf-
vud, hur han vill rättfärdiga slik metod, har han sitt svar
färdigt: »menniskans tankar äro klarare och tydligare än
hennes sinnesförnimmelser». Märk nu, hur detta svaret var
det enda, som stod honom till buds, sedan han en gång
tagit till rättesnöre Descartes^ gyllene regel — medgif inga
andra satser än dem som äro så klara och tydliga, att de
ej kunna betviflas. ’ Enligt den regeln skulle medvetandet
tolkas, det var obestridligt; tankens herravälde var prak-
tiskt erkändt; återstod endast att proklamera tankens större
klarhet och tydlighet; hvilket skedde. Här föreligger då
ett fundamentalt antagande.

Detta kan nu te sig resonligt nog, så länge man ej
gör sig reda för hvad det verkligen betyder. Men rör vid
det, strax faller det i kras. Det betyder — gråt! o läsare
—■ att en melodi står tydligare för mig i minnet, än då jag
hör den på teatern. Det betyder; att jag på soffan med
slutna ögon har en klarare bild af Norrbro, än då jag står
stirrande från Gustaf Adolfs torg. Det betyder en oänd-
781

lighet af sådana orimligheter. »Men», snyftar en, som ej
egenhändigt smakat den metafysiska soppan, »men äf det
möjligt att någon menniska med sina sinnens fulla bruk kan
tro sådant?» Nej, ej tro, men säga sig tro. Och så hand-
lar boströmianen, tvifvelsutan förvillad af sina egna inveck-
lade termer; dessutom, som vi sett, nödd och tvungen, på
det ej den enda möjliga grundvalen för hans metod och
system skulle falla väck.

Man tviflar ännu? Gå sjelf då till handlingarna, och
ni skall finna intet i de boströmska läroböckerna så idisladt
som det, att föreställningen är en någorlunda klar och tydlig
förnimmelse, begreppet en fullt klar och tydlig förnimmelse,
och sinnesförnimmelsen af alla förnimmelser den dunklaste.
Drag så ut slutsatsen. Minnet har i den boströmska ter-
’ minologien den fruktansvärda titeln »reproducerande före-
ställningsförmåga», d. v. s. minnet är menniskans förmåga af
någorlunda klara och tydliga förnimmelser. Sinnet var för-
mågan af dunkla förnimmelser. Minnet är alltså af boströmia-
nen bevisadt klarare och tydligare än sinnet! Hvad sägs
om det? Kan konsten att résonnera bort sitt förstånd drif-
vas längre? Och tänk om boströmianerna försökte lefva
efter den läran — de skulle dö ut som flugor. Storslagna
inkonseqvens mellan lära och lefverne! Hvilken dock, när-
mare betänkt, visar sig mindre sällsynt, än man gerna ville
hoppas. Hvem har ej med förundran iakttagit, hur den
ortodoxe presten ena ögonblicket kan predika kärlek till
nästan och andra ögonblicket döma till helvetseld en stac-
kare, som kanske ej hade annat fel, än att han som liten
parfvel foil och slog sig i hufvudet; hvarigenom uppkom
skada på en liten vigtig del af hjernan; hvarigenom föran-
leddes den beklagliga och vanligtvis obotliga sjukdom, som
yttrar sig i bristande tro på treenighet och ett dussin
andra dogmatiska nödvändighetsartiklar; hvarigenom den
ortodoxe presten fick tillfälle visa sin kärlek till nästaii.
Mot den inkonseqvensen förefaller ju boströmianens rent af
obetydlig. Skilnaden mellan den ortodoxe presten och bo-
strömianismen är blott att den förre lär bättre än han lef-
ver, den senare lefver bättre än han lär. Och det är nu,
strängt taget, den enda fröjd, vi ha af boströmianismen.

Det var minnet gentemot sinnet. Vidare anser bo-
strömianen begreppet, såsom varande »en fullt klar och
tydlig» förnimmelse, oändligt öfverlägset den »dunkla» sin-
782

nesförnimmelsen. Och till den grad var Boström uppfyld
af denna âsigt, att sinnesförnimmelsen eller pä sinnesför-
nimmelsen grundade fakta och vetenskaper, hvarken direkt
eller indirekt, hade något nämnvärdf inflytande på hans spe-
kulationer. I naturvetenskapsmannens spekulationer der-
emot intar den ej blott en betydande, utan en dominerande
ställning. Tag ett par exempel. —

Kemisten resonnerar sig till att fällningen af en ny sam-
mansättning skall väga ett gramm; han väger den, men
vågskålen visar två gramm ; tror någon, att han derför för-
klarar sin sinnesförnimmelse dunkel eller otillförlitlig, nej,
utan tvekan förkastar han, ej den, utan sitt resonmang. —
Då Newton blifvit ledd till den tron, att gravitationskraften
verkade äfven utom jorden, beräknade han månens afvik-
ning och fann den 13 fot i minuten; »men om gravitations-
hypotesen varit sann, borde den blifvit 15 fot». Nu heter
det om Newton, att han för flere år lade detta ämne åsido.
Hvilket slag!. Och likväl, med hvilket hån skulle han ej
ha visat tillbaka den boströmianske själsförvandt, som hvi-
skat honom i örat, att han skulle misstro sin »ofullkomliga»
sinnesförnimmelse och lita på sin beräkning ! Först då man
genom Picard fått en riktigare uppskattning af jordens
storlek, återtog Newton sitt arbete, fann denna gång må-
nens afvikning sådan han väntat, och nu först lät han sin
teori komma till heders. Se der den sanne vetenskaps-
mannen. Men mellan honom och boströmianen — hvilken
himmelsvid skilnad!

Emellertid låter från boströmianens sida nu tänka sig
ett inkast. Han kan säga: »Må gå för att metafysiken har
en för sig egendomlig metod, olik den metod andra veten-
skaper bruka. Men än sen? Ar ej också metafysikens
ämne säreget? dess mål så mycket högre? och dess arbets-
fält är ju ingenting mindre än den sinliga verlden. Hur
kan ni då begära, att metafysikern skall ha samma metod
som naturvetenskapsmannen, hvars arbetsfålt är just denna
sinliga verld?» — Hvad som här först faller i ögonen är
väl det, att boströmianen öfvergifvit sin gamla position.
Ponera att han aldrig med sin metod öfverskridit meta-
fysikens område; ponera att han aldrig, som det heter, lagt
sin näsa i blöt i statslära, moral; ponera att han aldrig
gifvit ut sin logik för annat än hvad den är, en metafysisk
logik; ponera slutligen att han gent emot andra veteuska-
783

per; särskildt mot den icke-metafysiska filosofien, intagit en
någotsånär aktningsfull hållning; antag allt detta och sedan
kunde vi granska hans inkast. Men att så antaga vore sä-^
kert mera välvilligt än sanningsenligt. Låt oss dock så
göra. Låt oss för ögonblicket medgifva att hans så kallade
vetenskap är så upphöjd öfver andra vetenskaper att den
ej med dem kan råka i disharmoni. Och få se om boström-
ianen nu är hjelpt. Nej, och åter nej. Naturvetenskaps-
mannen vidhåller att en metod som består i att blott réson-
nera och résonnera, och hvars enda sätt att kontrollera sig
sjelf är att åter résonnera — en sådan metod, säger natur-
vetenskapsmannen, kan ej gifva säkra resultat. Han skall
påpeka, liksom vi förut gjort, hur det af sinnena okontrol-
lerade resonmanget är bedrägligt; hur föga tillförlitligt det
är i det dagliga lifvet, hur föga tillförlitligt inom veten-
skapen. Han skall fråga på hvad grund metafysikern
skänker det större, ja rent af oinskränkt förtroende. Har
menskoförståndet förändrat natur i och med att det tagits
i tjenst af metafysiken? Nej, den metafysiska metoden är
och blir oduglig för vetenskapliga ändamål. — Gentager
boströmianen, nu att den metafysiska metoden är den enda,
och derför den bästa, som på metafysikens fait kan använ-
das, replikerar naturvetenskapsmannen — det finnes en
bättre, och den är att ej spilla tid och krafter.

Men för att få frågan om de tvenne metodernas re-
spektive duglighet oomtvisteligt afgjofd, är det kanske bäst,
att, först som sist, se efter pch jemföra hvad de faktiskt
uträttat. Eftersom redan vår diskussion halft gått öfver i
en dialog, kunna vi gerna för omvexlings skull ta steget
fullt ut. Må man ursäkta om till en början i den nu föl-
jande dialogen, de båda parterna, för bättre minne, repetera
åtskilligt af hvad som redan blifvit anfördt. Naturveten-
skapsmannen till boströmianen: Er metod är oriktig, era
hypoteser obevisade, ert resonmang okontrollabelt, era re-
sultat drömmar. Medgif det, och dröm sedan i ro. »Meta-
fysiken», säger Tyndall, »skall vara välkommen, då den öfver-
ger sina anspråk på vetenskapliga upptäckter och låter sig
nöja med rang af ett slags poesi».

Boströmianen: Min metod är olik er, det är sant,
men er metod passar ej för mina högre rymder och högre
ändamål. Ni tillstår att er metod ej ger oss »del i Guds
784

all vetande»; nåväl! min metod är' olik er, just deri, att
den det gör.

Naturvetenskapsmannen. Ni lofvar omöjligheter. Bättre
en hydda på jorden, än ett slott i molnen, det är vår regel.
Era så stora anspråk är er så stora oför .... Nåja Ni är
stolt öfver att ega en egen metod, men jag säger er, att
vägen till sanningen är en, och endast en. Lyssna till
Helmholtz, ni känner ju honom. »Naturligtvis», säger han,
»äro ytterst tänkandets lagar inga andra för naturvetenskaps-
mannen än för filosofen». .

Boströmianen. Hvad bryr jag mig om Helmholtz och
alla era stora stoftkrälande kryp! Min metod är den som
ger absolut kunskap. Min metod är den som gör menskan
lik en gud. Vid den vill jag lefva, vid den vill jag dö.

Natiirvetciïskapsmannen. Sverige är, påstår man, ett
fritt land, och jag kan derför icke hindra er. Men jag
tycker ändå ni borde kunna fatta det omöjliga i att vinna
anhängare för en metod, som aldrig i verlden uträttat nå-
gonting. Hör på. Låt oss jemföra resultaren af våra re-
spektive metoder. Först då, hvad har den fysiska metoden
uträttat? Jag tar ordet ur mun på Macaulay. »Den har
förlängt lifvet; den har mildrat smärtan; den har utsläckt
sjukdomar; den har förökat jordens fruktbarhet; den har
gifvit sjömannen nya skyddsmedel; den har beredt krigaren
nya vapen; den har spänt öfver stora floder och hafsarmar
^ryggor a^ form okänd för våra fäder; den har ledt blixten
oskadlig från himmel till jord; den har lyst upp natten med
dagens glans; den har utvidgat menniskosynens omfång;
den har mångdubblat menniskomusklernås kraft; den har på-
skyndat rörelse; den har förintat afstånd; den har under-
lättat samfårdsel, brefvexling — — —. Dessa äro blott en
del af dess frukter». Allt detta har fysiska metoden vun-
nit, i allt detta har metafysiska metoden ingen del, kan ni
förneka det?

Boströmianen. Nej, min kära vetenskapsidkare, det
kan jag icke. Men, ser ni, filosofien, som Vikner säger,
har till uppgift hvarken att fylla bägarn åt den törstige
eller att breda en smörgås åt den hungrige. Filosofien har
en högre och andligare uppgift.

Naturv. Må så vara. Men omedelbart hoppas man
ju ej af någon känd vetenskap en smörgås. Hvad man
deremot väntar och fordrar af hvar vetenskap det är, att
785

den skall göra skäl för sin tillvaro genom att i någon mån
finna hvad den söker — sanningen ! Har ni med er metod
funnit, faststält någon sanning? Nej, tre gånger så gammal
är metafysiken som Methusalem och vet dock ej mer än
Methusalem i vaggan.

Bostr. Ah, det är för fräckt. Har ej Boström klart
och tydligt bevisat att menskan är ett sinligt-förnuftigt
väsen, att staten är en person, att Gud är en person, att
allting är personligt, att... .

Naturv. Säger ni, kära boströmian, men hur många
metafysiker ha er åsigt? Fråga platonister, fichtianer och
alla de andra — tror ni någon af dem skall ge samma
svar som ni? Ack den långa metafysiska tänkarraden den
är för sorglig, evigt tvistande om evigt samma frågor. I
sanning »ett oändligt oväsen om ett oändligt väsen». Se
Plato först, mannen med dystra »idé»-bebodda pannan; och
Leibnitz sen med sina alltförklarande monader; och Fichte
med Ichföt; och Hegel oçh antitesen och — —- — men
tyst, der går en hviskning genom tiden, vara är förnimmas,
vara är förnimmas, och se, i aftonsolen af detta »så kallade
19:de sekel» klifver der ej fram af boströmianske vise en
liten flock, enslig, envis och vis. Och fram ur flocken sti-
ger en, ändå visare än alla 'de andra, och låter upp sin mun
för sällsynt obegripliga ord. Han säger ....

Bostr. Herre, smäda icke dessa stora andar!

Naturv. Godt, ni anser dem stora. Så mycket värre
då för metafysiken. Om store tänkare i hundra generatio-
ner slöat sina hjernor ut på frågor som stå lika olösta nu,
som då de började, hvad betyder väl det? Om mensklig-
hetens störste i all tid slagit mot berget med sin vishets
stafvar och kunskaps vatten kom dock ej fram, hvad be-
tyder väl det? Om två tusen års oerhörda ansträngningar
dunstat bort i »ord, mera ord, och ingenting annat än
ord» hvad betyder väl det? Metafysikens omöjlighet, herr
boströmian.

Bostr. Men hur många frågor har ej naturvetenskapen
tvekat om, hur många problem har ej också den fått lemna
ifrån sig olösta!

Naturv. Visserligen, men märk hur vetenskapens
grundvalar stå orubbade. Försök blott tänka er hur verl-
den skulle ta sig fram om 2x2=4 vore en fråga lika om-
tvistad som era fundamentalsatser; eller om halfva men-

Ur Dagens Krönika. VI. 8—9,

3
786

skoslägtet hölle före att tvä sidor i en triangel äro mindre
än den tredje; eller om det uppstode en sekt inom fysiken
som kullbevisade tyngdlagen och började släppa ner* tegel-
stenar på sina grannar. Kan ni tänka er det? Tacka ni
Gud att det inte står så till med oss, som hos er.

Bostr. Men jag begriper inte — — —

Naturv. Naturligtvis inte. Ni kan inte på något sätt
begripa att i ett dylikt dilemma är just metafysiken. Det
finnes ju inte en af era grundvalar som står fast, inte en
af era satser som är oomtvistad. Jag vill nu ej tala om den
hiskliga verldskoncerten der tusen och en metafysiska skolor
spela hvar sin tonart. Tusen och en tonarter, min herre, och
alla på en gång! Men var det mer än två än sen, som
strid uppstod i sjelfva boströmianska högkvarteret? Ett
boströmianskt underbefäl och en, Somliga säga två, boströ-
mianska generalissimussar råkade offentligen i lufven på
hvarandra om en 2x2=4 fråga för boströmianismen. Ar
striden sedan bilagd? Ar tvisteämnet undanröjdt? Ingen
vet. Kanske luggas man i tysthet.

Bostr. Nonsens. Det var en högst allvarlig och an-
ständig diskussion om huruvida menskorna voro absoluta
eller relativa ■ väsen i Gud, jag hoppas ni förstår.

Naturv. Nåh, hvad blef resultatet?

Bostr. Ja, till full otvetydig visshet har man visser-
ligen ännu ej i alla afseenden hunnit, ty »frågan kan ses
från minst två synpunkter».

Naturv. Synpunkta mig hit och synpunkta mig dit,
men med en sådan fråga omtvistad förklarar jag att boströ-
mianismen förtjenar lika ringa förtroende som geometrien,
om Euklides satser befunnes dubiösa.

Bostr. O fåkunnighet, ser ni då icke hur oändligt
mycket svårare metafysiken är än alla andra vetenskaper?

Naturv. Ändtligen. Ja metafysiken är helt enkelt för
svår. Omöjlig. Men nu mitt sista ord. Om ni kan .visa
mig att metafysiken gifvit åt menskligheten något annat än
ett exempel på två tusen års vanmagt; om ni kan visa
mig att metafysiken funnit en enda sanning, faststält en
enda punkt af sitt program; om ni kan visa mig detta vill
jag omvända mig och tro att ni och er metafysik dock är
till någon nytta på jorden. Kan ni, eller kan ni inte?

Boströmianen tiger; han kan tydligen inte. Slut alltså
på dialogen.
787

Sedan vi sålunda granskat metafysikens underliga me-
tod; hans ännu underligare sätt att styrka densamma; och
till sist de förunderliga resultat eller rättare icke-resultat
som pä den vägen erhållits, tillkommer det oss att åt all
denna underlighet lemna en antaglig förklaring. Ty hvar-
för är det väl som menskoanden, i sig sjelf ju ej skef, sla-
git in på dessa irriga vägar? Hvarför biter sig metafy-
siken så envist fast vid denna ofruktbara metod, som
trotsar allt, hvad ett flertal af millioner menskor mot en
hittills funnit rätt och sant? Spörsmålet är tvåtusen år
gammalt och mer. Ofta blef det utredt, ofta besvaradt.
Det är det gamla, oförbränneliga, olycksbringande begäret
efter absolut kunskap, eller, som Boström har det, efter
»del i guds allvetande». De störste profeter lärde i alla
tider att Gud är obegriplig, kom så Kant och visade hvar-
för, och från hans tid har naturvetenskapen repat och repat
upp, samma och samma lexa — all mensklig kunskap är
relativ. Men metafysiske boströmianen vill ej lyssna. Må-
let är så lockande. Och som guldmakaren kastar han i
kastrullen hypoteser, abstraktioner, lagar, rör om med konst-
erfaren hand, e’ter vissa logiska metoder, kanske tillochmed
under vissa djupsinniga besvärjelseformer, men allt förgäf-
ves. Guldet vill ej synas. »Del i Guds allvetande» är
oss dödlige ej beskärd.

Tyvärr -tvingas jag, såväl af bristande utrymme som
bristande krafter, att utelemna hvarje, om än aldrig så få-
ordig, redogörelse för naturvetenskapens bevis mot absolut
kunskap. Jag vill blott påpeka, hur de bevis Kant, i sin
dag, lemnade på senare tider blifvit styrkta af den fysio-
psykologiska vetenskapen, man läse en Wundt, en Helm-
holtz. Metafysikern känner nogsamt detta. Den fysiska
metoden, det ser han, skall aldrig gifva honom »del i Guds
■allvetande». Men den metafysiska metoden står honom ju
alltid åter. Han tar sitt parti, och under åtskilliga fula
tillmålen säger han naturvetenskapen adjö. Och så äro de
för alltid skilda. Naturvetenskapen predikar nu för honom
fåfängt. Beslutsamt knyter han bindeln för egna ögon ;
beträder den falska vägen. Han lyfter sig från sinnenas
fasta mark. Rum och tid bli för honom bisaker. Fri,
obunden sväfvar han upp på förnuftets vingar. Skrifver,
som Boström, ramsor om »Om några det absoluta väsen-
dets attributer — Om de absoluta väsendenas inbördes
788

sammanhang och förhållande — Om de absoluta väsendens
olika materiela fullkomlighet»; om tusen andra supereteriska
saker. Och allt högre och högre bär det upp i molnen.
Men naturvetenskapsmannen står nere på jorden och skådar
med sorg efter sin djerfve men dåraktige broder. Kanske
tänker han med den gamle chefen från 89: Tout va bien
ici, mais le pain manque.

Jag skall nu göra ett kort sammandrag af den förda
diskussionen för att så bringa densamma till en spets och
ända. Vi började med att anmärka det vetenskapen var
kosmopolit. Vi antecknade med förundran att boströmia-
nismen trots sina femtio år var blott och bart svensk. Vi
sökte en förklaring och funno den enda möjliga vara den,
att det boströmska systemet är ett metafysiskt system. Vi
lärde att metafysiken har ett sätt att forska som ej använ-
des och ej gillas af andra vetenskaper. Vi sågo hur den
metafysiska logiken var väsentligen olik såväl vetenskapens
som hvardagslifvets logik. Vi fingo tvifvel om den meta-
fysiska metodens duglighet. Vi anstälde en jemförelse mel-
lan hvad den vetenskapliga metoden uträttat och hvad som
ernåtts på den metafysiska metodens väg. Det visade sig
att den senare i denna jemförelse ej blott låg under, utan
att den till och med bokstafligen uträttat ingenting. Hvad
återstår oss efter allt detta att säga? Kunna vi dra någon
slutsats? Tydligen den, att den metafysiska filosofien ej är
någon vetenskap, att det boströmska systemet ej är något
vetenskapligt system. Men, frågar man, hvad är då det
boströmska systemet? En välvillig betraktare skall möjli-
gen anse det för en skön poetisk dröm, en annan för en
högst prosaisk dröm, en tredje skall kanske tala om hjern-
spöken, en fjerde — men hvad vet jag. Hvilken, eller
huruvida ens någon af dessa är i sin rätt, det tar jag ej på
mig att afgöra. Mitt kall har varit negativt. Jag har för-,
sökt visa ej hvad boströmska systemet är, utan hvad det
icke är — att det, trots sin ålder, sina titlar, sina anspråk,
ej är någonting som faller under begreppet vetenskap.

Slutligen har jag att anmärka, om ej läsaren redan
sjelf det märkt, att i ofvanskrifna finnes knappast någon
fullkomligt originel tanke; allt hvad mig tillkommer är for-
men. Resonmanget är hemtadt från en Spencer, Lewes,
Wundt, Huxley, och andra vetenskapens vidtberömda mata-
dorer, hvilkas skoband jag visserligen ej är värdig upplösa.
789

Icke desto mindre har jag tagit mig friheten köpa, betala,
läsa, och delvis studera några deras arbeten, för hvilket
jag hoppas förlåtelse af en och annan godhjertad läsare, i
betraktande af att denna artikel under andra omständigheter
hade förblifvit oskrifven.

Klas Fâhrœus.
Svenska Nationalteatrarnes framtid.

»Dödsfall, ofall, onda tider;
gudar, tagen er i akt!»
Strindberg.

Ja, onåa tider stunda nog för våra nationalteatrar.
Annu ha de ett år att lefva på, med säkerhet åtminstone,
men framtiden, den är tvifvelaktig nog. Nästa riksdag får
nämligen ta ihop med att ordna dessa teatrars förhållanden
för ett eller flere år, och då blir det fråga om hur långt
riksdagen vill sträcka sig med understöd. Det vill ej sy-
nas som om förhoppningarna dervidlag skulle vara synner-
ligen stora. Den mullrande åska, som ännu ljuder kvar
från 1884 års riksdag, lofvar ej synnerligen godt härvidlag.
Visserligen har andra kammarens »stormklocka» tystnat,
men der finnas för visso andra klockor, som gärna skulle
ringa ett så remarkabelt lik till grafven.

Men har med stormklockan i andra kammaren en af
nationalteatrarnes vedersakare för alltid tystnat, ha de ock
i första kammaren förlorat en af sina mäktigaste och dug-
ligaste gynnare. Ty det var A. O. Wallenberg som förra
gången betryggade nationalteatrarnes ställning, då han genom-
dref den derför nödiga frivilliga insamlingen. Han är ej
mer. Och hvar finnes den som kan och vill verka hans
verk? Få ha hans energi och hans relationer, och säker-
ligen kommer det nu att fordras än mer af dessa egenska-
per för ett förnyande af denna insamling, ty saken har
nu ej längre nyhetens behag, och stockholmarnes kassor
ha nog blifvit strängt anlitade af krisen och den offentliga
s. k. välgörenheten. Stockholms stadsfullmäktige ha väl
knappt någon orsak att ändra det svar de i denna fråga
en gång afgifvit, och ej häller torde de vara sinnade att
göra det.
791

Det blir dock nästan uteslutande pâ publikens, sär-
skildt Stockholmspublikens välvilja, som nationalteatrarne
från och med spelåret 1887—88 skola existera. Ty vil-
koret om Stockholms stads bidrag lär väl då, som nu, komma
att kvarstå såsom vilkor för riksdagens bidrag, om näm-
ligen riksdagen visar sig benägen att lemna något anslag
till teatrarne. Derom kan man endast hysa misstankar, men
ej ha någon som helst vetskap. Så mycket kan dock sä-
gas, att om teatrarnes ekonomiska ställning visar någon
brist, allt hopp om bidrag från riksdagen måste vara för-
loradt, och dermed hvarje möjlighet att fortsätta dessa teatrar
annat än såsom enskilda företag.

Nationalteatrarnes ekonomiska ställning för närvarande
känner jag ej till. Rykten gå visserligen om att en brist
skulle förefinnas, men det torde ej vara mycket att fästa sig
vid; åtminstone vågar jag ej anföra några siffror. Men i
den nyligen offentliggjorda öfversigten öfver teatrarnes verk-
samhet spelåret 1885-—86 finnas åtskilliga uppgifter, som
äro förtjenta af uppmärksamhet. Man får der upplysning
om recettmedlens belopp och finner deraf, att statens teatrar
inspelt nästan på öret samma summa under det nu gångna
som under förra spelåret. Skilnaden är ett par hundra kr.
till favör för senaste spelåret. Men för att hinna denna
summa ha teatrarne mast öka representationernas antal med
23, ett förhållande som naturligen ökar utgiftsbudgeten
ganska betydligt och som i alla händelser gifver vid handen
att operans ekonomiska resultat nu är sämre än under före-
gående spelår. För dramatiska teatern går det väl något
så när an, ty den har genom sina 17 representationer ut-
öfver fjorårets antal inspelat nära 7,000 kr. mer än då,
hvilket ju ej kan kallas något dåligt resultat, ehuru det
visserligen något (med ungefär 28 kr.) minskat medelvärdet
af hvarje recett, så att detta senaste året utgjorde i rundt
tal 776 i stället för förra året 804 kr.

Men för operan ser det vida sämre ut. Der har vis-
serligen representationernas antal ökats med 6, men i stället
ha recettmedlen gått ned med bortåt 7,000 kr. Detta för-
hållande har minskat medelvärdet på operans recetter från
1,463 kr., som det förra året utgjorde, till 1,393 kr., eller
med 70 kr. Skulle man gå frågan än närmare på lifvet
och, om uppgifter för en sådan beräkning förefunnes, granska
recettmedlen för de lyriska representationerna, skulle man
792

otvifvelaktigt fa se att medelvärdet af dessa representatio-
ners recetter skulle än ytterligare minskas. Ty Knut Alm-
löfs gästspel, som vid detta års början skaffade teatern flere
fulla hus, skulle då ej få medtagas.

Det är för öfrigt anmärkningsvärdt att så många gäst-
spel under året förekommit. De räknas till ej mindre än
48. Af dessa torde väl Knut Almlöfs gästspel i början af
detta år ha lyckats bäst, ekonomiskt taget, intägten af frö-
ken Almatis gästspel torde ej ha varit synnerligen stor, och
Rossis gästspel kan väl svårligen ha medfört annat än för-
lust. Oss förefaller det som ett vågadt försök att inkalla
Rossi för att konkurrera med våren, utvärdshusen och cir-
kus. Och har detta försök gjorts såsom ekonomisk speku-
lation, och så ser det ut, att döma af tiden för hans gäst-
spel, då torde man häri finna en naturlig förklaringsgrund
att teaterdirektionen nu måst tillgripa teatrarnes sista till-
gång, om vi få begagna detta uttryck: det af riksdagen be-
viljade kreditivet å 15,000 kr. Då man sammanlägger dessa
tre fakta: att man behöft flere representationer för att komma
till samma recettsumma, som föregående år, att man behöft
dyrbara extra medhjelpare, som ibland åtminstone ej kun-
nat locka folk, och slutligen att man måst tillgripa sista
resursen, riksdagens nödfallskreditiv, då kan en vän af
svenska teatern, särskildt af operan, nog få ett och annat
att fundera på.

Vi talade äfven om en ökning i antalet representatio-
ner. Det var då endast fråga om det föregående året, men
går man längre tillbaka, skall man finna, att denna ökning
antager ganska betydliga dimensioner. Sålunda gåfvos spel-
året 1882—83 på båda nationalteatrarne sammanlagdt 400
representationer, men spelåret 1885—86 har man drifvit
upp siffran till 461. Man behöfver ej vara så stor räkne-
mästare för att finna, med hvilken summa dessa ökade re-
presentationer tynga ned teaterns budget, men det torde
vara nog att nämna att för några år sedan uppgick dag-
kostnaden för hvarje representation å operan till 240 och
å dramatiska teatern till 115 kr. Det är ju då lätt att
finna att ökningen i representationernas antal visserligen ej
är, eller åtminstone ej behöfver vara liktydig med någon
ökad behållning för teatrarne. Och som man nu sett, har
detta ej heller blifvit förhållandet. Intägten står qvar vid
samma siffra.	\
793

Men hvad som afgjordt lider pâ ett dylikt jägtande,
ett forcerande af arbetet, är de uppträdande artisternas re-
ceptivitet, deras fysiska förmåga att uppträda, deras förmåga
att skapa eller som det på konstspråket heter individuali-
sera. Visserligen medför ett oftare återkommande tillfälle
att uppträda en större teknisk säkerhet eller rutin, och
mången har blifvit framstående eller till och med efter våra
förhållanden stor endast på sin förmåga i den vägen; men
vill man vara ärlig, måste man ock erkänna att tekniken ej
är den dramatiska konstens a och o, att der äfven behöfves
studium, ett studium, som visserligen ej uteslutande får
vara skolynglingens af regler och instruktioner stödda för-
sök, utan den fullbildade mannens säkra arbete på att efter
sin gåfva lösa en gifven uppgift. Men hur går det här-
med vid ett dylikt forceradt arbete, der den ena uppgiften
så att säga tränger ut den andra? Jo, vi få en mängd half-
gångna foster, alster af instruktörens (om en sådan finnes)
anvisningar och konstnärens teknik, men vi hinna aldrig
att fa se konstnärens fina detaljarbete, karaktärens cisele-
ring, ty bäst konstnären är sysselsatt dermed kastas han
hufvudstupa in i en annan, kanske än mer omfattande upp-
gift. Man säger att vår dramatiska scen för närvarande ej
kan återgifva Shakespeare. Det är troligen alldeles riktigt,
men den saken torde böra betraktas som ett axiom, åtmin-
stone bör man ej söka bevisen derför från de senast gjorda
försöken, under Rossirepresentationerna, ty under en febril
verksamhet, sådan som då rådde, måste man ursäkta artisterne,
om de inskränka sina framställningar till försök att åtmin-
stone ej bryta mot reglerna i elevskolan.

Redan detta är ju farligt nog. Men må man ej tro att
det stannar härvid. Arbetsforceringen har fört med sig ett
annat ondt, som tycks antaga högst betänkliga proportioner.
Det är förlusten af de fysiska egenskaper som fordras för
uppträdande å scenen. Vi ha vid vår dramatiska scen haft
åtminstone ett par sådana ganska allvarsamma fall, och skall
arbetet ökas i samma proportion som hittils, lära nog flere
ingalunda uteblifva. Och dylika fall ha sina vanliga följder:
rubbningar och stockningar i repertoaren, förargelse bland
publiken och förluster för teatrarne.

Vid operan bli farorna af ett dylikt system än större.
Ty sångrösten är vida ömtåligare än talrösten, och allra
helst är detta fallet med röster sådana som hr Odmanns
794

eller fröken Eks. Och dock är det nästan uteslutande pâ
dem, som dagens tunga och hetta hvila. De ha om hand
hela den stora operarepertoaren, och hvad som värre är,
de äro ensamma om den. Resultatet har ej heller uteblif-
vit. Vi fingo höra det från Danmark för ej länge sedan,
då det sades, att hr Odmanns och fröken Eks röster ej
hade samma klang, samma välljud, som då de en föregående
gång läto höra sig. Och är detta underligt? Redan 1883
uttalade den dåvarande teaterdirektionen att operan behöfde
en tenor och en framstående sångerska till, men hvart ha
dessa tagit vägen? De ha aldrig blifvit synliga, utan hr
Ödmann och fröken Ek ha fatt gno på i sitt anletes svett,
undantagandes när någon af dem för någon tid varit opass-
lig. På sådant sätt kan det naturligen ej gå i längden.

Men är då vår publik blind och döf? Ser och hör
den ej sådant? Nej, det gör den icke. Vår publik är en
samling okynniga, jag vågar väl ej säga okunniga, barn som
gå på teatern för att leka med de stora dockorna på scenen,
som tycka det är mycket roligare att applådera och kasta
blommor än att höra en opera eller en tragedi. Den väljer
sig några gunstlingar, hvilka den förtrycker med hela tyng-
den af sitt gunstlingsskap. Och skulle än en af gunstlin-
garne låta höra en falsk ton eller bete sig litet tafatt på
scenen, så försvinner detta så lätt bland de starka bifalls-
ropen och de rika blomsterskördarne. Och hvad blir följden
häraf? Naturligtvis ingen annan än att teaterdirektionen
måste använda de sålunda utmärkta artisterne i tid och
otid, tvinga dem att forcera sitt arbete och kasta dem in
på uppgifter, för hvilka de ej lämpa sig. Se t. ex. på
Lohengrin. Inte kan någon påstå att hr Ödmann är någon
tillfredsställande Lohengrin? Lohengrin är ju ingen pep-
parkaksprins, som fruntimmer kunna sluka med ögonen och
som jollrar fram sina profetior och sin kärlek. Mera kraft
i både röst och gestalt måste väl finnas hos en sagohjelte
från 900-talet. Hr Ö:s lyriska tenor har ju en rad triumfer
att uppvisa, men talet om dess ombildning till hjeltetenor
torde nu böra kunna sluta, ty försöken dervidlag ha hvarken
gifvit vackra eller helsosamma resultat.

Det förhåller sig med fröken Ek på ungefär samma sätt.

Detta gunstlingskap, som visst icke är något utmär-
kande drag endast för lyriska scenen och till hvilket arti-
sterne naturligen äro fullkomligt oskyldiga, framkallar lätt
795

tankar pâ en oumbärlighet, som ej äro af hälsosammaste
slag, och som i sin ordning ofta anställa förargelse och
oreda.

Man har dessutom svart att rätt tro pâ publikens all-
varliga intresse för en sak, der dess sympatier ha en sådan
rent personlig prägel. Det är alldeles samma situation som
i tredje akten af Ibsens »En Folkefiende», da Hovstad gör
Petra sin kärleksförklaring och får till svar: »er det det,
som står for Dem som det förste og fremste? Ikke sagen
selv?» Samma ord frukta vi ha sin tillämpning på publi-
kens förhållande till nationalteatrarne. Och det är sorgligt.
Ty det lider intet tvifvel att, om dessa teatrar skola och
kunna uppehållas, detta endast kan ske genom publikens
intresse och deltagande.

Men det ser mörkt ut i både ekonomiskt och konst-
närligt afseende. Publikens blommor äro dåliga bundsför-
vandter. Det är ej längre modernt att använda dem på
likkistorna, derför begagnar man dem på teatern. Vågar
operan möta dem med den gamle romarens ord: omen
acdpio?

Homo.
Staten som konstbeskyddare.

Af

Georg Nordensvan.

Statens inköp af konstverk förestår nu* liksom hvarje
år vid denna tid. Samtidigt öppna opponenterna siu andra
utställning i Stockholm. Några synpunkter angående den
metod, enligt hvilken vårt museum riktar sina samlingar af
modern konst, torde således ej helt och hållet sakna intresse,
lika litet som ett ord om den alltjemt fortgående konstnärs-
schismen.

1.

Mer än en röst har höjt sig emot det system, statens
inköpsnämd har att följa, då det är fråga om att uppmuntra
svensk konst. Erfarenheten torde nogsamt ha visat, att det
är mindre lämpligt, detta sätt att inbjuda de dertill hågade
konstnärerna att på bestämd tid insända till museet de
konstverk, de vilja hembjuda till staten. Det är sällan det
händer, att något arbete af verklig betydenhet blir inlemnadt
till musei årsinköp. Medan svenska konstverk gjort lycka
i utlandet, inbragt hedrande medaljer och hamnat på museer
af hög rang, har vårt eget nationalmuseum fått nöja sig med
obetydligheter, sådana som en konstnärligt obildad publik
kanske finner nöje i att se, men som aldrig bidrager det
ringaste till denna publiks uppfostran.

Statens inköpsnämd kan i de flesta fall försvara sig
med att den haft att välja bland de inlemnade arbetena och

* Detta skrefs i slutet af september,
797

bland inga andra. Nu har den visserligen valt mindre väl-
betänkt ibland och särskildt en gång, 1880. Men vi få ej
fördöma inköpsnämden för denna faute. Dess egendomliga
val förskaffade då Göteborgs museum ett konstverk af stort
värde — och sålunda gjorde inköpsnämden äfven den gån-
gen vårt lands konst en tjenst.

Nämda inköp hade också en verkligt god följd. Det
möttes naturligtvis af en besk kritik och med öppet hån
från konstnärerna. Och dess verkan var — visserligen ej
någon reform, men betydligt ökad aktsamhet från bisit-
tarnes sida.

De närmast följande inköpen helsades med välförtjent
bifall. 1881 köptes Hasselbergs Snödroppe, 1882 Börjesons
Passe-temps, 1883 Carl Larssons båda aqvareller och 1884
Salmsons axplockerska. Mot dessa fyra val hade man intet
att med skäl invända. De köpta konstverken hörde ej alla
till le grand art, men detta är intet fel, — de representera
likväl allesamman det bästa i sitt slag, som svenske konst-
närer i innevarande stund kunna åstadkomma, och derför
var deras förvärfvande af nationalmuseet full berättigadt.

I den svenska målningssamlingen verka Salmsons och
Larssons taflor äfven genom kontrasten till det andra der
fins. Denna »svenska skola» är som bekant ännu ej af
prima slag, och der vore en större utgallring än den som
nyligen skett fullt berättigad. Hvad der ses af svenskt må-
leri tillhör också med ytterst få undantag gårdagens konst,
och litet talar om de riktningar, som i dag äro erkända vid
konstens härdar.

Ett museum bör eller kan naturligtvis ej följa hvarje
vindkast i konstutvecklingen — ett dylikt sträfvande vore
ju förkastligt — men här är ej heller fråga om vindkast,
om konstens hugskott. Gå upp på Luxembourg. Der sitta
många taflor, karaktäristiska för det goda i den nyare franska
teknikens sträfvan. Der lär man sig att inse hvad det är,
den moderna konsten vill, men man lär sig också, att den
har mångfaldiga vägar till sitt mål och att den i vidsträck-
tare mått än någonsin ger plats åt individualiteten.

Låt vara emellertid att ett museum som vårt nöjer sig
med att utvisa den väg konsten gått. Hvad svenska skolan
eger af gårdagskonst är emellertid på vissa områden mer
än nog, ej derför att det är dfisseldorfsmåleri, utan derför
att der fins så mycket medelmåttig^ som aldrig haft stort
70S

värde. Karl den femtonde skänkte museet en vacker till
ökning till hvad der förut fans, men bland de goda konst-
verken i hans samling var mer än en »brödkaksmålning» —
som konungen köpt endast och allenast för att hjelpa en
behöfvande artist — och att museet sedan köpt mer än en
intresselös och dålig tafla, det är en gammal historia, som
inte ens behöfver påpekas här.

På museitaflor har man ju en särskild fordran. Man
begär, att de skola vara på något sätt typiska för den konst-
riktning de tillhöra. En god Tidemand har sin gifua plats
på vårt museum lika väl som en Höckert. Men då fordra
vi också, att en typisk Salmson skall finnas der — något
annat än en liten studiefigur — lika väl som en Wahlberg.

Inköpsnämden har onekligen ett svårt och maktpåliggande
kall. Den har att tänka på mera än om den ena taflan
eller den andra är bra målad, den måste se öfver träden
och taga en öfversigt af skogen. Och ansvaret är stort.
Det gjorda kan ej göras om. Det dåliga, som blifvit in-
köpt, kan magasineras eller sändas bort till landsortsbors ut-
bildning. Men pengar, som borde blifvit använda till något
bättre, äro bortkastade och tillfallet att fa ett godt konstverk
kanske förspildt. Vi ha sett exempel.

Med ett ord: det måste vara metod i inköpsnämdens
till vägagående. Hvad den gör ena året, måste vara i öfver-
ensstämmelse med hvad den gjort året förut — utom när
den någon gång burit sig oförståndigt åt. Aldrig nycker
eller mannamån, aldrig en tanke på konstnärens personliga
ställning eller på hans personliga åsigter.

Han visar fram ett konstverk. Är det godt arbete?
Är det ursprungligt, ärligt, i första hand? Tillhör arbetet det
bästa, någon svensk konstnär åstadkommit inom den rikt-
ning, det tillhör? Fins det ej tillräckligt förut på museet
af samma slag? Inte? Nåväl, då köpa vi det.

Men då det är sällan konstverk, som uppfylla dessa vil-
kor, hitta vägen till museet, så borde nämdens åliggande vara
att gå omkring och välja ibland det som året om utställes inom
landet — eller låt oss säga i Stockholm och Göteborg.
Nämdens uppgift borde vara att välja det bästa möjliga
bland det största möjliga antalet konstverk, i stället för att
som nu välja för museet ibland ett halft dussin ofta skäligen
obetydliga taflor.
799

Och är denna nämd så sammansatt, att konstnärerna
ha förtroende för den, då skola dessa alldeles säkert vara mer
villiga än nu är fallet att sända in sina arbeten till museet.
Nu händer det, att målare — Zc/ve-opponenter till och med
— på tillfrågan, hvarför de ej hembjuda den eller den taflan
till museet, svara att de ej vilja utsätta sig för hrr X:s och
Y:s kritik. (Detta endast ett sakförhållande, som jag påpe-
kar utan att yttra min personliga mening).

Och när man så började att frångå systemet — i
fjor — när man beslöt att välja mellan ett större antal
konstverk och att köpa för större summor än de eljes van-
liga, då omintetgjorde man den goda afsigten totalt genom
den der bekanta förordningen, att valet skulle ske endast
bland de arbeten, som förekommo på akademiens utställning.

Der kunde opponenternas flertal af känd orsak ej ut-
ställa. De hade ju förbundit sig att ej deltaga i någon af
akademien anordnad utställning, förr än deras anhållan om
en komités tillsättande vunnit något gehör. Deras begäran
att inköpsnämden måtte komma och se efter, om ej på oppo-
nenternas utställning, som öppnades samtidigt med det museum
gjorde sitt val, funnes något arbete, värdt att införlifvas med
musei samlingar, afslogs. Hvarför utstälde de ej på akade-
mien? De hade fått inbjudningsbref till denna utställning. Nu
fingo de skylla sig sjelfva och hade alls ingen rätt att be-
klaga sig. Det var svaret de fingo.

Således: den som ej ville återvända till akademiens
sköte, hade intet medhåll att vänta. Han finge reda sig
bäst han kunde.

Som vi torde minnas litet hvar gjorde, sedan musei
enskilda inköpsnämd ett inköp på opponenternas utställning.
Detta var en lofvärd gärd af rättvisa, och man må beklaga,
att nämden ej kunde få Zorns »Mona» som den gerna velat
köpa. Likaså lofvärd var samma nämds uppträdande i år i
Göteborg, der en stor och god utställning var anordnad och
der staten naturligtvis lät Göteborgs museum, konstlotterier
och enskilda taga de bästa dukarna. Museinämden tyckes emel-
lertid tagit till sin uppgift att efter bästa förmåga hela hvad
staten brutit. Den köpte för musei egna medel tre konst-
verk af yngre svenske konstnärer, Fallstedt, Pauli och Liljefors
från Göteborgsutställningen. Statens officiella inköp förestår
ännu, och till detta ega, som tidningarna nyligen till allmän
800

öfverraskning meddelat, opponenterna att hembjuda de ar-
beten, som förekomma på deras egen utställning.

Att museets svenska afdelning ej stort ökade sitt värde
genom de i fjor inköpta taflorna i olja och aqvarell, är ett
sakförhållande, som ligger i öppen dag. Man kommer ju
ej utan anspråk upp på ett museum, man går inte der som
på konstföreningen och känner sig glad, blott man får se en
god tafla på dussinet. Det, som vi finna allt lof värdt, om
vi se det på en elevutställning, det skåda vi med vida mer
kritiska blickar på en utställning af mästares verk. Det vi
ha nöje af att se på en atelier bland studier och småkrafs,
gå vi kanske med en axelryckning förbi, om vi finna det
på en museivägg.

Bland de taflor man köpte i fjor, vill jag nu endast yttra ett
ord om två, Fagerlins och Nybergs. Att Fagerlins holländ-
ska interiör köptes, var nära nog sjelfklart. Det var ett
gediget konstverk, som var värdt allt beröm det fick.

Men nu egde museet förut dels mer än nog af diissel-
dorfska genrer, dels tre holländska interiörer af Fagerlin. Och
hans nyaste tafla visar alls ej på något nytt utvecklingsskede
hos konstnären. Taflan är likväl bra, all aktning för den
— mer än aktning till och med — och den behöfver' aldrig
skämmas för sig. Men frågan är, om vare sig konstnären
eller den skola han tillhör, ytterligare be/iöfde representeras
på museet, då dettas svenska afdelning ju är afsedd att
visa prof på det bästa, svenska mästare kunnat åstadkomma
inom de olika riktningarna, lika väl som inom olika konst-
grenar.

Jag begär ej företrädesrätt för det franska måleriet —
måla hur du vill, blott du målar sant och bra — men man
har väl rätt att fordra, det ej den ena skolan skall favori-
seras framför den andra, derför att en eller annan, målare
eller lekman, ej vill eller kan se den enes betydelse gent
emot den andre. Staten bör vara höjd öfver dylikt.

Det har den också varit de senare åren, och derför är
dessa årens inköp värda allt erkännande. Ett par medel-
måttiga franska taflor hade vi förut — och ett par ut-
märkta. Nu fingo vi prof på fransk skulptur, fransk
genre och fransk aqvarell — allt samman af gedigna
konstnärer.

Men hvad betyder det till qvantiteten mot allt, hvad
vi ha af düsseldorfsskola? Af sådan finnes ju en embar-
801

ras de richesse, som gör det förlåtligt, att konstälskaren
brummar, till och med öfver inköpet af en god Fagerlin.

Det är inte fråga om att inte Nybergs porträttskizz —
A/iktor Andrén vid sitt ritbord — är bra målad, och hade
vi sett den hänga uppe på den afmålades atelier, der det
var meningen att den skulle hänga, så hade vi alla tyckt
det var roligt att titta på den lilla duken.

Men nog blefvo både målaren och modellen förvånade
öfver att så oförmodadt bli upphöjda, den ene till mästare
och den andra till föremål för en museitafla.

De ungdomar, som så der i ett nu blifva befordrade
två trappor upp i palatset vid Skeppsholmsbron, borde ha
ha rätt att sedan de nått ytterligare ett stycke upp på
konstens branta jakobsstege, byta ut sin museitafla mot en
af nyare dato och ännu bättre qvalitet. Då vore statens
förtänksamhet att försäkra sig om ett arbete af dem lofvärd.
Nyberg hade då alldeles säkert kommit upp med sin
»sockenskräddare» och bedt att få hänga upp den i por-
trättskizzens ställe. Och om ytterligare ett par år hade
han utbytt skräddaren mot något ännu bättre. Han står
midt inne i en stark och lofvande utveckling.

Underligt går det likväl till. Tänk om någon af de
unge man eller qvinnor, som i fjor sålde till museet, skrif-
vit sitt namn på opponenternas lista. Det hade ej varit
omöjligt, — alla äro opponenter i själ och hjerta. Men
då hade åtminstone statens inköpsnämd ej förpassat dem
upp på museet. Det var museets enskilda nämd, som skaffat
dit Lindman, Fallstedt, Pauli och Liljefors, och som ville
ha Zorn dit, fast det tyvärr gick om intet.

Statens inköpsnämd har varit bunden af föreskrifter,
som tvungit den att år efter år rikta museets samlingar efter
en uppenbart afvita metod.

*	*

2.

Ar det konsten eller de enskilda konstnärerna, staten
vill stödja? Naturligtvis konsten. Men sker detta på bästa
sätt genom att man tar individernas personliga åsigter med

Ur Dagens Krönika. VI. 10—11.

4
802

i beräkningen, då det gäller sådant som att göra inköp af
konstverk eller utdela stipendier?

Denna fråga kommer mig att upptaga ämnet om konst-
närsschismen, som i fjor debatterades så flitigt, men hvars
uppkomsts historia ännu ej är skrifven.

X. är en förhoppningsfull elev vid akademien. Man
har rätt att vänta mycket af honom, han ej blott gör hvad
han skall, han gör det bra, ibland öfverlägset. Han får
Dahlgrenska stipendiet, han får hundrakronssedlar på hög-
tidsdagarne, han får kungliga medaljen, strålar af glädje,
berömmes i tidningarna. Han väntar ett år hemma, må-
lande, tills det stora stipendiet blir ledigt, han får det, reser
ut, lyder de maktegandes råd angående livar han bör stu-
dera, får så stipendiet förnyadt efter tre år, är en ansedd
konstnär, som i särskildt prisas för sin sjelfständighet, blir
professor och får vasen och har odödligheten betryggad.

Y. är ock elev vid akademien, men förhoppningsfull
är han ej. Han är slarfvig med lektionerna och skyller på,
att han föredrar att måla ute. Han hotas med att afföras
ur rullorna och finner sig föranlåten att en vacker dag in-
finna sig hos skolans direktör och återlemna sitt diplom.
Han blir beklagad, det är synd om honom, ty han har ju
talang. Hvad ämnar han nu slå sig på?

— Jo, han tänker bli målare.

— Det vore allt säkrast att slå det ur hågen. När
han drar sig undan akademiens skydd, kan han ju inte göra
anspråk på någon hjelp för framtiden...

Han går ändå. Ett par år efter kan ingen neka till,
att han står i främsta ledet bland den svenska konstens
yngre målsmän.

Här ha vi de båda typerna för akademisten och oppo-
nenten. Inte för att på långt när alla af den ena eller an-
dra sorten varit sådana som dessa. Akademister ha varit
lika oppositionella som opponenter varit sediga. Och det
fins många, som afhålla sig från ett taga parti offentligt.
Orsakerna som fört den ena eller den andra in till det
parti, han slutit sig till, ha varit principfrågor eller rent
personlig sympati eller motvilja. I alla fall stå de der nu.
803

Oppositionens uppkomst var lika naturlig och nödvän-
dig som den inom flera områden förekommande schismen
mellan de gamle maktegande och de unge bildstormarne.
Att den tog fart nu, berodde, tror jag, pä rent personliga
skäl. Ty så små som våra konstförhållanden äro, bli lätt
ett litet fåtal inflytelserike män konstens ledare. Då aka-
demien — hvilket är dess största fel — kompletterar sig
sjelf, är det lätt att hålla de farliga elementen utanför —
och så ha vi den priviligierade konsten och konstnären
stående mot den fritt verkande — akademisten mot oppo-
nenten.

Akademiernas auktoritet erkänner ej vår tid, liksom
den tror föga på traditionernas, på stilens betydelse. Det
är flera gånger framhållet, att det är medelmåttornas stora
hop, som uppmuntras och hjelpes fram af akademierna.
Huruvida dessa äro värda de stora summor, som årligen
gifvas åt dem af ett fattigt land med stort behof af att
spara på sina slantar till andra, påtagligt nyttiga ändamål,
det är en oafgjord fråga. För adepten är naturligtvis aka-
demiens läroverk bra att ha. Det gifver kostnadsfri under-
visning i konstens nödvändiga handgrepp, — och det är
ingen sak att förakta. Är lärjungen förståndig, behöfver
han ej ångra den tid, han tecknat och målat der, blott han
ej stannar der länge och blott han genom oupphörliga na-
turstudier håller uppe sin friskhet, sin omedelbarhet i upp-
fattningen.

Mot akademiens skola ha nog invändningar försports.
Visst har den varit pedantisk, denna samma en gång för
alla utstakade väg för de mest skiljaktiga talanger, denna
barocka skizzteckning till de blifvande landskapstaflorna
(som undertecknad förut —i Dagens krönika 1884, häft. 3
och 4 — uppträdt emot). Pedantiskt är hela detta prisämnes-
målande, som nu tyckes gå sin undergång till mötes der-
igenom att eleverna helt enkelt föredraga att välja ämnen
sjelfva framför att måla något motiv, som inte rör dem.

Tänk blott på landskapsskolorna förr! Prisämnet var
till exempel pilar vid en strand. Hela sommaren målade
hvar och en pilar. Allt annat förbisågs, ty något annat
behöfdes inte för pristaflän. Det förstås, att höll man på i
många år enligt den metoden, så kunde man bli mångkun-
nig, men om detta var idealet för fria studier i naturen,
det blir en annan fråga.
804

Dylikt kan vara af större eller mindre vigt, det bi-
drager dock att sätta skolan i misskredit.

Farligast är fåmannaväldet, äfven om det är upplyst.
Eleven vet, livilka asigter som äro omtyckta pa högre ort.
Vill han fram, ser han således den beqvämaste vägen. Ibland
har han talang och är förtjent af framgången, ofta har det
funnits andra, som förtjent den bättre än han, men som för-
spilt sin lycka. Af dessa ha opponenternas kärntrupp bil-
dat sig, deras åsigter anses uppkomna af tryck, medan de
öfriga äro sjelfständiga, endast derför att de ej slutit sig till
oppositionen.

Må hvar och en ha sin ärliga åsigt! Inte ha oppo-
nenterna funnit konstnärsskapets blåa blomma, fast de skrif-
vit på den der listan, och inte ha de andra behöft handla
enligt egoistiska grunder, då de hållit sig utom. Det för-
sta bevisar lika mycken sjelfständighet som det sista.

Oppositionsmän har det funnits förr liksom nu. Men
de ha föga uträttat, ty deras tid har kommit, de ha fått
makt och uniform och blifvit andra menniskor. Det är det
sorgliga att det plägar så ske, att den friskt revolutionära
ungdomen så ofta skall följas af en än mera ensidig reak-
tion — att åsigterna gråna förr än håret.

Så snart den fria konsten göres officiel, så snart den
skall ledas, då är faran nära att den skall gå utföre. Kon-
sten kan gå sjelf, den har hunnit till stadgad ålder. Man
tjenar den ej genom att sätta tyglar på den.

Att leda konsten i en riktning, som man sjelf bestämt,
är farligt, derför att den då gerna blir traditionell. Man
ställer upp förebilder, och så blir konsten servil — det
värsta den kan bli. Hellre hur pojkaktig som helst, om
den blott med friskt sinne söker sig fram — hellre det än
att göra efter hvad 'andra gjort. Ty det är ju hvad man
sjelf ser och känner, man vill lägga fram i konsten. Hvar-
för då gå tillbaka, i uttryckssätt liksom i motivval? Om
den, som sträfvar ärligt, misströsta vi aldrig, låt vara att
han inte nått dit han velat komma.

Ett djerft försök, en ansats, som misslyckats eller en-
dast fullkomligt lyckats, har mer intresse än ett genomarbe-
tadt verk, som blott vitnar om flit, om korrekthet.

Konsten så föga tyglad som möjligt, dess herskare så
många som möjligt för att hindra ensidighet, alla målare,
805

alla utställare lika röstberättigade, ingen utesluten och ingen
mäktigare än den andra, — det är önskningsmälet.

Staten offrar mycket af folkets, af det arbetande fol-
kets pengar ät konsten. Tviflet på att det är pä bästa sätt
ordnadt med dessa summor är starkt numera *. Man torde
derför ha rätt att fordra att dessa reformer, som anses nöd-
vändiga inom akademien, verkligen blefve af, att åtminstone
någon ansats gjordes till ett bättre, då alla äro öfverens om,
att en förbättring kan och bör inträda. Väntar man kan-
ske att rörelsen, som ske plägar, skall lägga sig så små-
ningom, att bland opponenterna söndring skall yppa sig och
öfverlöpningar ske? Är det inte bättre att visa prof på
god vilja från ömse håll?	.

Staten som konstbeskyddare har intet godt namn om
sig. En fransk impressionist, Raffaelli, sjelf en ytterst ka-
raktäristisk företeelse och en konstnär af erkänd betyden-
het, yttrar härom följande rättframma ord:

»Då i våra dagar styrelsen tar sig för att uppmuntra
någon konstart, då är denna konstart nära sitt förfall, då
bryr sig folket inte mera om den, hyser intet intresse för
denna konst, hvars konservator och beskyddare blir staten,
som känner och beundrar endast det förgångna.»

Det är både nedstämmande och hoppgifvande intryck,
man får af våra nuvarande konstförhållanden.

Hoppgifvande derför att detta sakernas tillstånd måste
bilda öfvergången till friare åsigter i fråga om konstens vård.

Men nedslående derför att det alltid sega och i vårt
land så starka reaktionära elementet lägger så upprepade
hinder i vägen för nyttiga reformer härutinnan, att det

* Opponenterna, som afsagt sig all gemenskap med akademiens
styrelse, anse sig ej kunna söka stipendier, hvilka utgifvas genom aka-
demien. Man tycker dock, att livarje ung konstnär borde ha samma
rättigheter i fråga om stipendier, då ju pengarna äro ämnade att under-
stödja talangen och ej att belöna lojala åsigter.
806

torde dröja onödigt länge, innan något blir gjordt. Ibland
ser det ut, som vore vederbörande så rädda att göra något
medgifvande åt det yngre partiet, som fruktade man att
hela den gamla bygnaden skulle ramla, om man en gång
gjorde en eftergift.

Och nedslående derför att vården om konsten, den
friä, lifvande konsten, upplöser sig i blott käbbel och parti-
gräl, som till på köpet löper fara att röra sig om påfvens
skägg i stället för att hålla sig strängt till sak.

Låt vara att akademien ej blir omorganiserad så, som
förslagsvis opponenterna framkastade ett ord om i sin in-
laga. Må vara att reformerna komma inifrån — hur som
helst, blott de bli goda.

Det är ju en sak af betydenhet det gäller. Bort der-
för med allt enskildt gräl och allt personligt naggande, alla
små bevekelsegrunder, all sårad fåfanga och all misstro!
Konstnärerna skola vara goda kamrater och hålla ihop.
Deras intressen delas ju af endast ett fatal utom deras krets,
derför böra de akta sig för att isolera sig än mera. Nog
hade de till exempel kunnat för framtiden åvägabringa ge-
mensamma utställningar i Stockholm lika väl som i Göte-
borg — och som det sker i Danmark, der konstnärerna
äro liksom här delade i partier, skilda åt med skarpa grän-
ser. Och nog skulle ett närmande kunna ske, om blott
man från båda sidor toge ett steg deråt.

Hvad man först måste öfvervinna är emellertid all
småkitslighet, alla försök att skrämma. Om konstnärerna
äro tredska eller beskedliga, hvad betyder det, göra de
goda konstverk, så låt dessa gälla för hvad de äro och
gif dem din medkänsla, som de ha rätt att fordra. När
du går att se konstverken på museet eller i en utställ-
ning, då slipper du höra deras upphofsmäns trosbekännelse.
Hurudan han är, som målat den taflau eller modellerat den
gruppen, det kan du ge en god dag.

1 Att akademiens uppförande under den pågående stri-
den i väsentlig mån bidragit till dess häftighet och bitter-
het, kan långt ifrån förnekas. Att denna akademi under
århundradens lopp uträttat något för landets konstutveck-
ling, torde vara ej mindre faktiskt. Men arf förpligtigar,
lika väl som adelskap.
Herdaminnen.

Af Efraim Rosenius.

1.

Prostens siesta.

Från middagsbordet kommen just, prelaten
En länstol sökte sig, förnöjd och mätt,
Att efter kaffet och en anisette
Få allra sist ett godt Guds ord på maten.

Men läckra minnen från de tömda faten

Med bibelns bilder dansade balett:
Maderan flöt i sjön Genesareth,
Och på dess stränder växte grönsallaten.

Snart kom han till den sköna bröllopsnatten,
Då Jesus, när i glasen det blef tomt,
Helt opåräknadt gjorde vin af vatten.

Vid detta ställe dröjer gubben fromt,
Och ur hans bröst en salig suck befrias:
»Där skulle du ha varit med, Matthias!»
808

Tänk att han trodde . . .!

En gräslig natt! Den arma prästen drömmer,
Att allt är sant, fullkomligt sant hvart ord,
Som han predikat för sin fromma hjord,
Allt — himmel, helvete, en gud som dömmer!

Förskräckt han hufvudet i kudden gömmer,
Siar ned karaffen från sitt nattduksbord
Och skriker vildt på »röfvare!» och »mord!» -
Men hör nu bara, huru lätt man glömmer!

Till frukostrispen han sin pärla tar

Och skämtar gladt om efternattens oro,
Och huru »fåniga» hans drömmar voro:

Tänk att han trodde...! Kors i alla dar!

Men tusan heller kan bedöma faran,
Då man om natten rides utaf maran!
809

3.

Idyll.

Se hur det blanker uti middagsljuset

Pâ prästens skrifbord, brokigt, svart och rödt!
Från patiencen har han somnat, trött
Af frukostätandet och gardagsruset.

Det är sa tyst — man hör ej mer än suset

I lindallén, som höstens vind förödt,
Och dalkarlsklockan, hur hon knäpper slött —
Det är så tyst, så tyst i hela huset.

Pastorskan smyger tyst omkring på tå

Och kysser ömt och tystar sina små
Och ber dem att ha pappa i sitt minne.

Ty det är lördag: hela socknen vet
Att pastorn då i stilla ensamhet
Med Gud och sin predikan stängt sig inne.
810

4.

I klump.

Hau väger sjutton lispund utan kläder.
Hans istermage; kolossal och rund,
Betingar ensam sina åtta pund.

Han är den tyngsta ibland kyrkans fader.

Den gubben, glad och pigg i alla väder,
Förstår behaget af en aftonstund
Med toddybord i glädtigt vänförbund,
Där ingen skolkar eller orden skräder.

För resten sköter han sin tjänst ej illa:
Predikar vackert ur en god postilla
Och messar ännu någon gång en stump.

Men allt för tung att orka reflektera,
Han älskar ej om dogmer dividera:

. Fan i detaljerna! Han tror i klump.
811

ö.

Grefvinnans tröst.

Grefvinnan gråter. Hennes hjärtas ånger
Den sanna kristlighetens prägel bär.
Af detta lif hon intet mer begär
Än se sin pastors blonda polisonger.

Han kommer, han försäkrar tusen gånger,
Att Gud är kärleken och allt det där,
Och att en dam, så änglalik och skär, ,
Har fri entré till himmelens salonger.

Hur kan hon tro på slikt galanteri?

Hon -— tro? Ack nej! Men borta äro kvalen,
Och lugn och lycklig kan hon gå på balen.

Från alla tvifvel om sin skönhet fri. —
Som dimmorna för solen de försvunno:
Den stackars prästen — hvad hans ögon brunno
812

6.

Samvetskval.

Förtärd af själavånda och askes,
Med skygga ögon; ängsliga fasoner,
Som fruktade han ständigt för spioner —
En tristare figur får sällan ses.

Och då han talar, stammande och hes,
Hörs intet återljud af hjärtetoner,
Blott kalla, torra textexplikationer,
Renläriga som Luthers katekes.

Den mannens lif har vissnat ned, emedan
Det var ett lif af lögn och feghet blott:
Han tviflade, då han gick eden, redan.

Han tviflade och hemlighöll sitt brott.

Men som en brottsling har han känt sig sedan,
Och kyrkans predikstol är hans schavott.
Kapitalets utvandring.

En nutidsfraga

af

Emil Svensén.

Allt högre går vågsvallet af den stora verldshistoriska
striden mellan kapital och arbete. Strejk följer på strejk,
och den ena lock-out’en aflöser den andra, ofta under scener
af blod- och våldsdöd, som komma håret att resa sig på
äfven de trögaste. Med hvarje dag varder det mera klart
för dem, som ej sett det förut, att den sociala frågan kom-
mer att så uppfylla allas sinnen, att den tränger alla andra
spörsmål åt sidan och ej låter sig skjutas undan, förr än
den på ett eller annat sätt, till större eller mindre omfång,
funnit en lösning.

Det kan då icke vara olämpligt att söka skärskåda
denna så ytterst vigtiga fråga från alla tänkbara sidor och
att, hvar helst dervid en ny synpunkt visar sig, draga den
fram i dagen och bringa den under de intresserades profiling,
vare sig att den för öfrigt är af glädjande eller sorglig
beskaffenhet.

Våldsbragder, sådana som dem vi i år fått bevitna i
Belgien, Chicago och flerestädes, sträcka sina verkningar åt
mer än ett håll.

Menniskovännen, under det han ryser för dessa utbrott
af en mer än barbarisk råhet, kan dock af dem hämta rätt
hälsosamma lärdomar. Det måste vara ett djupt rotadt
814

ondt, ett elände utan namn, som kan leda till dylika utbrott,
och de vilda dåden hafva alltid så mycket godt med sig,
att de tvinga den allmänna uppmärksamheten att rikta sig
på föremål, som i trots af sin högvigtiga betydelse kanske
annars skulle förblifvit obeaktade. Det finnes ju alltid en
stor del godt folk, som aldrig komma till insigt af hvad
klockan är slagen, förr än de fått en yttre känbar påmin-
nelse för att se på klockan.

Dessa yttre påminnelser torde vara än mer af nöden
för de i saken närmare intresserade kapitalisterna och fa~
briksherrarne. Men det kan lätt låta tänka sig, att verk-
ningarna deraf på dem blifva helt andra, än man vid första
anblicken är böjd att föreställa sig.

Skälet härtill är ej svårt att upptäcka. Kapitalet sträf-
var ju — och måste enligt sjelfva sakens natur sträfva —
efter en af kastning, som icke allenast är så stor som möj-
ligt, utan äfven så säker som möjligt. Men sådana händel-
ser, som de här vidrörda, förvandla den säkra vinsten i en
lika säker förlust. Ju oftare och i ju större omfång de
upprepas, dess mera otryggt varder kapitalet. Det måste
då helt naturligt af all sin makt sträfva att frigöra sig från
dylika störande inverkningar.

På hvad sätt detta skall gå för sig, det varder då den
stora frågan. Och den besvaras allt efter omständigheterna
på helt olika sätt.

Är nu kapitalisten en hederlig man, som vill sitt folk
väl, — och vi vilja till mensklighetens heder gerna tro, att
det i de allra flesta fall så förhåller sig, — då söker han,
så godt det under för handen varande förhållanden låter
sig göra, att gå till botten med saken. Han gör hvad han
kan för att gifva sina arbetare en bättre ställning, som mera
svarar mot deras värde såsom menniskor. Han gör hvad
han kan för att höja deras aflöning och trygga deras ställ-
ning, då ålderdom eller sjukdom sätter dem ur stånd att
sjelfva sträfva för sitt bröd.

Men när hjertat står på den ena sidan och intresset
på den andra, då varder striden svår äfven för den bäste.
Medan menniskovännen sörjer för de sinas väl och gör stora
uppoffringar för deras skull, låter egoisten bero vid det
gamla och gör ej större uppoffringar, än han är tvungen till.
När nu egoisten lägger ned mindre kostnad på sin affär,
blifver följden helt naturligt, att han kan nöja sig med
815

mindre vinst och att han sålunda ute i marknaden kan
underbjuda den menniskovänlige arbetsgifvaren. För att nu
kunna hålla sig uppe i täflan med den förre, det vill här
säga för att kunna lefva; tvingas äfven den senare att följa
hans föredöme och behandla sitt folk på samma sätt.

Det är visst icke någon ny upptäckt vi här meddelat.
Men de allvarsamma händelser, som föra den sociala frågan
i förgrunden, hafva gifvit eller skola gifva en ny tillämp-
ning deråt.

De ariska folken äro icke skapade till trälar. Medan
deras söner i fjärran land med svärdet vinner sig nya riken
eller med plogen grunda sig nya hem i vildmarken, medan
de sålunda sträfva att taga hela jorden i besittning, skola
de för visso aldrig finnas villige att i de gamla hemmen
böja sina stolta nackar för en hand full millionärer. Ju
hårdare oket trycker, dess häftigare skola de ock skaka derpå.

Klarare än någonsin förut har detta sakförhållande
trädt i dagen under de växlande skiftena af det sociala kriget.

Men det är just trälar, som kapitalet behöfver, lydige
trälar, som finna sig väl till freds med mycket arbete och
litet mat. Kapitalistens menskliga känslor må aldrig så
mycket uppresa sig deremot, så skall dock konkurrensens
allt vildare rasande kamp tvinga honom erkänna, att det så
förhåller sig, och — hvad mera är — att handla derefter.

Det beror då på, om han kan finna folk, som kunna
göra den hvite mannens arbete, men på samma gång lefva
på en bråkdel af hans dagspenning och vara nöjde ändå,
— allt detta på det fabrikens driftkostnader må minskas.

Något hvar känner det sätt, hvarpå denna uppgift löses
i Kalifornien, Australien med flera stater vid Stilla hafvet.

Hit lockades af guldfebern den hvita rasens oroligaste
hufvuden från alla delar af verlden. Men då jagten efter
efter guld upphörde, trädde äfven här motsatsen mellan ka-
pital och arbete i dagen och ett proletariat uppstod. »Vårt
program är mycket enkelt, — smör och bröd», sade de
kaliforniske socialisterna. Men nu uppträdde på skådeplat-
sen en medtäflare, som ej tycktes vilja unna dem smör till
brödet och som — hvad värre var — höll på att rycka
816

från dem brödet sjelft. Det var John Chinaman med sin
hårpiska och sin långrock. Hemma i det himmelska riket
hade han lärt att arbeta som en träl och lefva som ett djur.
Nu kom han och bjöd ut sitt arbete för en fjerdedel eller
femtedel af hvad den hvite arbetaren ville hafva i lön. Han
var svagare och klenare än denne, och hans arbete derför
ej häller så godt; men denna brist vardt mer än uppvägd
af det billigare arbetspriset.

Den hvite arbetaren såg sig öfver allt undanträngd.
Han höll på att svälta ihjäl i guldets åsyn och i dess eget
hemland. Och så tog han sig för att slå ihjäl kinesen, hvar
hälst han mötte honom.

Det är nu ett sätt att résonnera, som är något svårt att
komma till rätta med. Den kinesiska invandringen har ge-
nom våldsbragder och tvångslagar i någon mån hejdats.
Men kineserna hafva dock ej låtit sig utdrifvas någorstädes,
der de en gäng fattat fast fot. De hålla sig fast och tränga
sig in öfver allt, uppträda aldrig pockande, tåla ödmjukt
stryk och snäsor, blott de kunna förtjena en styfver, och
sluta med att öfver allt tränga ut de hvite.

*	*

Mer än en gång har äfven i det gamla Europa, då fa-
brikerna stått tillslutna under det kapitalet och arbetaren
drabbat samman, på fullaste allvar satts i fråga att ersätta
de inhemska arbetarne genom införsel i stör skala af kineser.
De, menar man, ha hvarken lärt sig att göra strejk eller
öfva ofog med dynamit, och deras närvaro skulle snart lära
de inhemska arbetarne hvad deras frid tillhörde. Äfven här
i Sverge sökte förlidet år en numera upphörd morgontid-
ning, att i sådant syfte upptaga »den gula färgen» till be-
handling.

Det har likvisst icke behöfts mycken eftertanke för att
inse, att ett dylikt nödfallsmedel snarare skulle skärpa än
utjämna de sociala motsatserna. I vårt gamla öfverfylda
Europa skulle de gule konkurrenterna säkert röna ett långt
hetare mottagande än i de nya landen, der ännu till en tid
utrymme finnes för alla, och så vore snart den sista villan
värre än den första.
817

Men skräcken för strejker och dynamit står lika fullt
qvar. Lika så det sakförhållande, att i det folkuppfylda
österlandet finnas arbetaremassor, som hvarken äro eller på
länge torde blifva smittade af de hvite arbetarnes sjelfstän-
dighetslusta, ej häller stält eller på länge komma att ställa
deras höjda fordringar på lifvet. Frågan är då, huru dessa
arbetskrafter skola kunna göras till godo, utan att de hvite
arbetarne med lagliga eller våldsamma medel må kunna
lägga hinder i vägen derför?

Dertill gifves icke mer än ett sätt. Får berget icke
komma till Mahomet, måste Mahomet gå till berget. Kunna
ej Kinas eller Indiens millioner af arbetare uppsöka det
europeiska (eller amerikanska) kapitalet, så kan det mer än
väl hända, att det i sina ömmaste intressen hotade kapitalet
en vacker dag tager sig för att söka upp dem.

Penningen är icke för ro skull rund. Han rullar och
rullar, tills han finner ett läge, som passar honom. Hotas
han i det ena landet, flyr han till det andra för att finna
lugn.

Det nittonde århundradets mest kännetecknande hufvud-
drag på det socialekonomiska området har varit arbetets ut-
vandring, då det i de nya verldsdelarnes omätliga, oupp-
brutna landvidder sökt sig en ny och bättre arbetsmarknad
och rikligare lön för sin möda. Det är mycket möjligt, att
i motsats härtill det tjugonde århundradet kommer att känne-
tecknas af kapitalets utvandring till de urgamla kulturlanden
i öster, der det kan försäkra sig om billig arbetskraft och
sina ägare om trygghet till lif och gods.

*

Vi stå här inför en oväntad, men alldeles icke omöjlig
vändning i den sociala frågans utvecklingsgång. Utsigterna
för en dylik vändning äro nu för tiden icke obetydligt
större än för några årtionden • sedan, och de torde väl vara
värda att något närmare skärskådas.

Det borde i sanning icke väcka någon förundran, om
t. ex. en Eugène Bontoux, i fall han besluter sig för att å
nyo bygga upp sina nedbrända glashyttor och i fall han
efter katastrofen i våras ännu äger medel dertill, — om,
säga vi, han då skulle föredraga att förlägga sin verksamhet

Ut Dagens Krönika. FZ. 10—11.	5
818

till en trakt af verlden, der han visste sin mödosamt för-
värfvade egendom eller till och med sitt lif vara utom håll
för en ursinnig mordbrännareligas illbragder.

Det resultat, som herrar anarkister dermed vunnit, vore
visserligen icke det, som de sträfvat efter eller tänkt sig,
och de verklige arbetarne hade alldeles icke skäl att vara
dem tacksamme derför, lika litet som alla de andra, hvilka
hand i hand med dem ärligt sträfva att lätta bördorna för
de fattige och betungade. Men det vore visserligen icke
den första gången, som de oskyldige fingo lida med de skyl-
dige här i verlden eller som framåtskridandets falske vän-
ner skadat dess sak mer än dess ärlige fiender.

Det antydda resultatet skulle väl icke framträda så
plötsligt eller på en gång. Ty om också penningen är rör-
lig, så äro de industriella anläggningar, som genom dess
makt grundats, icke så lätta att förflytta.

Men i fall en sådan rörelse, som vi här påpekat, komme
att taga sin början, så blefve ock dess fortgång visserligen
långsam, men deremot så mycket säkrare. Kapitalet skulle
en gång föi' alla draga sig tillbaka för nya anläggningar på
en osäkei* och underminerad mark; och hvar hälst en gam-
mal anläggning af en eller annan orsak nedlades, komme
den aldrig att tagas upp igen. De gamla fabrikerna finge
förfalla, och deras arbetare stode utan arbete och utan bröd.

Endast grufdriften och dermed jämförliga industrigrenar,
som afsåge att frambringa råämnen, måste förblifva der de
äro. Detta dock endast för så vidt och i den utsträckning,
som dylika råämnen icke stode till att i tillräcklig mängd
anskaffa inom närmare håll för den billigare och säkrare
arbetskraften.	.

Men är det då så säkert, att dylik billig och säker
arbetskraft i tillräcklig mängd stode att vinna eller att den
i längden skulle förblifva obesmittad af tidens djupast gå-
ende rörelser?

På dessa frågor torde man utan tvekan kunna svara
ett obetingadt ja.

Österlandets tallösa folkmassor skola utan all svårighet
vara i stånd att oupphörligt vräka millioner och åter mil-
819

lioner individer in pâ arbetsmarknaden. Vi ha sett, huru
lätt tillfredsstälda dessa millioner äro, både i fråga om af-
löning och en menniskovärdig lefnadsställning i öfrigt. Detta
gäller nämligen icke blott om den kinesiske arbetaren, utan
äfven om den indiske och malajiske kulin och — ehuru
kanske i något ringare grad — om den afrikanske negern.
Den kommer att gälla i en allt vidare omfattning, i samma
mån vår tid griper sig an med den stora uppgiften att lägga
den tropiska verlden under kulturens välde. Härmed ha
engelsmän och holländare på ett lysande sätt gjort början
i Indien och på Java; fortsättningen har redan inledts vid
Kongos stränder, och kommer en dag att fullföljas vid
Orinocos och Amazonflodens.

Men den tropiska verldens folkstammar hafva redan i
följd af sin mestadels rådande fatalistiska verldsåskådning
en oöfvervinnelig böjelse för stillaståendet. Utom medärfda
vanor och uppfostran medverka äfven natur och klimat att
hålla denna böjelse vid makt. Den under desses inflytande
alstrade trögheten, som låter dem arbeta endast så mycket
som behöfs för att lefva, så vida de ej utsättas för ett yttre
tryck, tillåter dem ej häller att göra mer än det minsta möj-
liga motstånd mot ett dylikt tryck, der det en gång påläg-
ges. De tropiska landen synas i följd af sjelfva sin natur
en rund tid bortåt vara prisgifna åt ett mer eller mindre
aristokratiskt styrelsesätt, der en fåtalig klass af hvite her-
rar råder öfver en indolent, lat och lydig massa, och Kinas
folk skall, äfven om det kan skydda sitt yttre oberoende,
af vana och natur hållas qvar på den låga ståndpunkt, som
gjort det till en så farlig medtäflare på arbetsmarknaden.
Så länge dessa förhållanden fortfara oförändrade, så länge
lär ock täflan blifva svår, om ej omöjlig för det hvita arbetet.

England har i år öppnat en utställning för hela sitt
ofantliga kolonialrike, som både hvad omfattning och inne-
håll vidkommer värdigt ställer sig vid sidan af åtskilliga
äldre verldsutställningar. Hvad man der bland mycket an-
nat seVärdt lagt särskildt märke till, det är, att Indien så
småningom bereder sig till att blifva hemmet för en indu-
stri, som fullt upp kan uthärda täflan med den europeiska.
I arbetsskicklighet ha de indiske arbetarne visat sig inga-
lunda stå de europeiske efter.

Dylika erfarenheter torde gifva icke blott Englands,
utan hela Europas kapitalister åtskilligt att fundera på.
820

Och de torde kunna förnyas äfven i åtskilliga andra land
utanför Indien.

Men om nu österlandet och den tropiska verlden också
skulle kunna lemna lika godt arbete för billigare pris än i
Europa^ så fordras det äfven, att åtskilliga andra förutsätt-
ningar skola uppfyllas, innan deras arbete kan uthärda täf-
lan med det europeiska.

Dit höra i främsta rummet tillräcklig tillgång på sten-
kol för en i stor skala drifven fabriksrörelse samt tillräck-
ligt beqväma och billiga sam färdsmedel, för att ej en dy-
rare transportkostnad skall förtära den vinst, som de billi-
gare arbetsprisen lemna.

Hvad stenkolet angår, hafva så väl Indien, som i syn-
nerhet Kina en nästan outtömlig tillgång derpå. Och med
samfärdsmedlen ställer det sig gynsammare för hvarje år
som går, i mån som ångan och elektriciteten hinna spänna
ut sitt nät öfver all verlden. Kanalen vid Suez har redan
på sin sida förkortat vägen öfver verldshafven till hälften;
och kanalen vid Panama skall inom kort på sin sida åstad-
komma det samma. De transkontinentala banorna genom
Amerikas fastland bidraga äfven att förkorta afstånden; och
den lucka, som skiljer Europas jernvägsnät från Indiens,
minskas mer och mer för att slutligen försvinna. Om än
motvilligt, börjar dock sent omsider äfven Kina att öppna
sina så strängt slutna portar för ångans inflytelse. Och
har detta en gång i något större omfång skett, då skall ej
häller den dag varda aflägsen, när äfven genom Sibiriens
oöfverskådliga landvidder ett jernband knyter Europa sam-
man med Kina.

Men kommer det väl en gång dithän, då finnas knap-
past några hinder för samfärdseln vidare att öfvervinna.
Indien och Kina skola varda i stånd att öfversvämma Eu-
ropa och Amerika med alstren af sin industri i huru stora
massor som hälst. Och på samma gång skola äfven trans-
portkostnaderna genom täflan mellan olika linier så nedbrin-
gas, att de icke längre lägga det allra minsta hinder i vägen
för en storartad täflan mellan dessa lands gryende industri
och vår egen.
821

Och det blifver icke vår industri, som kommer att rosa
marknaden vid en dylik förkrossande täflan.

Huru följderna af en sådan vändning i det sociala kri-
get, i fall den en gång inträder, skola ställa sig för våra
gamla kulturland, det är ännu knappast möjligt att öfver-
skåda.

Europas kapitalister kunde sitta i all sköns lugn i sina
villor i London eller Paris och njuta frukterna af den vinst,
de hämtade från sina fabriker i Bombay eller Calcutta. Men
Europas egen industri komme att gå ohjelpligen tillbaka
och skulle kanske till sist en vacker dag helt och hållet gå
under, så att vi i industrielt hänseende blefve försatte minst
ett hundra år tillbaka i tiden. De kraftiga försök, som med
all sannolikhet komme att göras att genom höga skydds-
tullar eller rent af införselförbud skydda det inhemska ar-
betet mot den öfvermäktiga täflan från andra verldsdelar,
skulle i längden visa sig fruktlösa.

Och arbetarne? — eller rättare de agitatorer, som ge-
nom sitt hänsynslösa öfverdåd drifvit sakerna till denna
ytterlighet?

Ja — de torde få finna sig vid att göra nedsättningar
i sina anspråk, som gå långt utöfver rimlighetens gränser
och som de nu länge sedan anse höra till en öfvervunnen
ståndpunkt. Att emellertid dessa nedsättningar icke komma
att ske godvilligt, det kan man vara fullkomligt förvissad
om; — och det är för öfrigt alldeles icke att förundra sig
öfver. Men öfver de händelser, som då skola följa, torde
det vara bäst att draga en slöja.

Det är icke någon glädjande framtidstafla, som vi här
sökt utkasta grunddragen till. Men det är ej vårt fel, om
färgerna kommit att blifva något mörka. Allt hvad vi
kunna säga är, att den storartade och för vårt slägtes fram-
tid så djupt betydelsefulla striden för arbetets frigörelse
måste föras med hofsamhet och värdighet samt hållas fri
från alla våldsdåd, om ej de dystra utsigterna här ofvan
förr eller senare skola varda till en ännu dystrare verklighet.
Konstutställningen i Göteborg 1886.

Några anteckningar

af

Cecilia Wærn.

II.

Inom figurmålningen må nu porträttkonsten först upp-
märksammas. Den var på ett förträffligt sätt representerad.
Icke nog med att den allmänna nivån var hög, sträfvan ef-
ter enkelhet, karakteristik och redbar tolkning förherskande,
de konstnärliga och talangfulla porträtten många. Här fans
äfven glänsande prof på våra dagars utmärkta porträttkonst.
G. v. Rosens ståtliga Nordenskiöldsbild, med sin manliga
teknik och allvarliga uppfattning, i hufvudsak så stor och
enkel, att det melodramatiska första intrycket, beroende på
de något väl heroiskt anordnade molnen, helt och hållet öfver-
vinnes. Edelfelts fulländade, eleganta pastellporträtt af herr
och fru Vallgren -—lika förnämt i sin formsäkerhet, som
i sin breda behandling af kritan. Berghs »hustru-porträtt»,
der man ej vet, hvilket man skall beundra mest, tekniken,
djerft enkel i uppställningen och verkningsfull i hvarje pen-
seldrag eller den innerliga känslan. De båda sistnämnda
äro ock intressanta som interiörer — enligt den nya upp-
fattningen, som vill visa modellen i sin hvardagsomgifning.

Werenskjold åter visar oss en annan intressant rikt-
ning inom det moderna porträttmåleriet i sitt impressio-
nistiska mansporträtt af gripande karakteristisk verkan.
823

Inom figurmålningen för öfrigt märkes en tilltagande
lust att behandla moderna motiv. Denna är dess mer gläd-
jande, som man i Paris — att döma efter varutställningarna
— tycker sig i detta fall kunna märka en återgång. Efter
en Bastien-Lepages skildringar ur bondelifvet, som höra till
det största och allvarligaste konsten någonsin frambragt,
och en de Bittis inspirerade sällskapslifsbilder, tycks man
nu sysselsatt mera med att öfva upp sina yttre ögon än sin
inre syn.

Det ligger intet ondt häri; — tvärtom är ett sådant
ödmjukt vidgående af egen oförmåga det bästa lifstecken
inom konsten. Hvarje tid af konstnärlig blomstring har
hittills föregåtts af en tid af oförtruten och redbar sträfvan
att bli herre öfver tekniken.

Men äfven under den mest löftesrika morgongryning
ser man ovilkorligt framåt till dagen. Och det skulle dock
vara härligt att få lefva i en tid, då figurmålningen icke
längre, som nu, splittrade sig i granna eller nätta vägg-
prydnader eller missförstådd naturalism — utan verkligen fylde
sin uppgift. Denna är och har alltid varit — för all bil-
dande konst — att åskådliggöra tidens idéer. Hvad gjorde
Fidias annat? Michelangelo eller Raffaële annat? Ar vår tid
då så fattig på innehåll, att den icke har något att åskåd-
liggöra? Ha vi då så varmt och allvarligt sinne, så vaken
sympati, att vi ej behöfva konstens ljungeldar för att väcka
oss ur vår liknöjdhet eller konstens påminnelser för att
vidga vår synkrets? Literaturen täljer en annan saga —
så ock våra dagars storslagna skulpturkonst. Porträttmål-
ningen har äfven tagit djupt intryck af vår tids allvarliga
psykologiska intresse. Figurmålningen kommer nog snart,
när dess lärotid är ute, att följa dem alla i spåren — men
ännu höra verkliga nutidsbilder till undantagen, ej till regeln.

Dess mer glädjande äro under sådana förhållanden
undantagen. Eget nog, hade vi på denna utställning ett
par af paris-salongens mer tilltagsna försök i den vägen
— Cederströms »Frälsningsarmé» och Birgers »Frukost».

Cederströms »Frälsningsarmé» är förlagd till en fransk
krog. Midt på taflan står marskalkinnan sjelf, miss Hanna
824

Booth, blek och inspireràd, och sjunger. Kring henne grup-
pera sig krogkunder vid borden, värden bakom disken.
Hufvudfiguren är vackert hallen, kompositionen väl afvägd,
uttryckena studerade. Man skulle kunnat önska, att konst-
närn velat tillgodogöra sig mera af den moderna, lätta och
liffullt verkande tekniken — men vare härmed hur som
helst. Man är honom stor tack skyldig för att han velat
inse de moderna motivens värde, för att han allvarligt be-
handlat ett allvarligt ämne.

Birgers »Frukost» är också en bild af franskt värds-
huslif — men här är det hänsynslösa konstnärsjublet en
fernissningsdag, som skildras så liffullt och qvickt, att man
blir glad af att bara se det. Akta målarglädje andas ock
den känsliga behandlingen af bakgrunden (en glastäckt ve-
randas fina blågröna toner) af den dallrande luften, med
sina skyar och strimmor af cigarr-rök och glimtar af sol-
sken, af champagnen i glasen, grupperna på duken. Porträtt-
karakteristiken har samma konstnärliga liflighet, som kom-
positionen. Men taflan är icke hel, förgrunden verkar rå
och ofärdig; ett osökt tillfälle att glänsa med en sida af
sin talang — det genialiska målandet af präktiga tyger — har
konstnärn här låtit gå sig ur händerna.

Ännu ha vi en större duk att omtala: Kröyers »Musik
i ateliern», en af de betydelsefullaste på utställningen.
Med klar och säker konstnärsblick har Kröyer här skådat
bilden som ett helt i såväl komposition som stämning
och tillika satt sig in i alla de olika individualiteterna med
just den genialiska psykologi, som vi fordra af målarn. Med
innerlig målarglädje har har dröjt vid alla tillfällena till ljus-
dunkel i denna tobaksrökmättade qvälls belysta atelierinte-
riör, vid de skarpa slagljusen öfver noterna i förgrunden
och de små gloriorna kring hvar ljuslåga, vid ljusets lek
med dunklet kring alla de olika uttrycksfulla ansigtena, vid
den mildt och rikt belysta pistachefärgade bakgrunden, med
sin dekoration af palmblad, skizzer och ’cuivre poli’, vid
sjelfva det svarta djupet i höger, ur hvilken här och der
byster på höga pelare eller jättelika palmblad skymta fram.

En nutidsbild är också Paulsens »Modellerna hålla rast»
— en allvarligt uppfattad interiör från konstnärslifvet. Mo-
dellerna äro tre. En fullvuxen flicka, som sitter trumpen
och värmer sig vid kaminen. Två flickebarn, en ljus, täck,
älsklig, en svarthårig, mörklagd, af tämligen obehaglig typ.
825

Dessa, som ännu taga lifvet lätt, sitta och leka pâ en pall
framför en gammal duk, föreställande en knäböjande eremit.
Tydligen har han ditkommit för färgkontrastens skull, för
att ge den afslutande tonen i denna väl afvägda färgskala,
der den fylligaste melodi åstadkommits med, såsom det
tyckes, de enklaste medel. Endast i samma ton hållen färg
i figurerna, med dertill lämpade draperier (lugna, mörka
kjolar i' mossgrönt, mörkbrunt och blågrått), den gråsvarta
kaminen och grå atelierväggen och till sist den varma mörka
duken, med sin gyllne rara. Ser man närmare efter, äro
väl ej medlen heller så enkla, som de först förefalla, ty
denna hudfärg är mästerligt målad, genomskinlig, färgrik,
lefvande och dock lindrigt frusen af den kalla luften i rum-
met. Eremiten är för fristående målad. På de flesta torde
han verka som en lefvande figur och ej som en tafla.

Paulis »Konfirmand» visar oss de egenskaper, som vi
äro vana att vänta af denne konstnär. Allvarlig behand-
ling af de mest bizarra (aldrig innehållslösa) motiv, afsigt-
ligt betonande af det fula, känsligt behandlande af djerfva
färgsammanställningar — och bakom allt, kring allt en ypper-
lig, dallrande luft i rummet. Allt detta mognadt, samraan-
hållet, så att man börjar tro, att han vet hvad han vill.

Viggo Johansens »Två väninnor» (två sqvallersystrar
vid kaffebordet), är en äkta humoristisk, oskattbart rolig
verklighetsbild, konstnärligt framstäld i detta litet ulliga
målningssätt, som verkar så lefvande.

Högt värde har bland smådukarne fru Anchers lilla
»Interiör», med den lugna sammanhållningen, den äkta käns-
lan i både teckningen och det väl beherskade ljuset. Taflan
föreställer en kökspiga, som står, med ryggen vänd åt åskå-
daren, och skalar potatis i ett köksfönster. Varmt ljus
faller genom den gula, fördragna gardinen öfver hennes huf-
vud och axlar, reflekteras mot väggen och återfaller derifrån
på hennes kjol. Köksdörril står öppen och låter oss se ut
i den olika belysta gången. Äfven Nyberg har med fram-
gång behandlat fönsterproblemet. Dugtigt och redbart i
»En byskräddare», särdeles känsligt i den fria kabinetts-
bilden »I köket» (en älskvärd gammal fru, som skalar kräf-
tor). Wentzels roliga »Morgonstämning» (en större duk)
föreställer en handtverkarfamilj vid frukostbordet. Lampan
brinner ännu, men rullgardinen står alldeles ljus mot dagen
826

utanför. Den svåra uppgiften har delvis lösts med mycken
talang — dugtig personlig talang, mer kraftfull än känslig.

Slutligen må nämnas J£ Anchers »Fiskaresamspråk»
— en samling typer, ganska karakteristiska hvar för sig,
men utan koncentration. Det samma kan man ock säga
om Helsteds »Et Byraad». I stället för en gemensam medel-
punkt, har han här en för hvart och ett af dessa kraftfulla,
förträffliga hufvud. Taflan verkar derför ock icke konst-
närligt hel, trots den gemensamma handlingen, som kallar
fram de olika skaplynnena.

Historiemålningen representeras här af Salomans »Gu-
staf Vasa» och af Heinrich Hansens »Från rådhuset i Dan-
zig» — en rik, minutiös interiör från 1700-talet af den art,
som man ogerna skulle sakna. Ty den är så konseqvent
och sjelfständig i sin uppfattning, färgerna stå så fint och
rätt mot hvar andra, när man ser på den, som konstnärn
målat den, bit för bit; hela bilden är genomandad af känsla.

Här må ock nämnas Björcks stora duk »Susanna».
Icke för att den egentligen är en historiemålning — den
gör ju ej ens ett försök att följa fabeln i bibeln. Men ännu
mindre kan den kallas en nutidsbild. Och på samma gång
har den, i vissa delar, för mycket talang och observation
för att kunna anses som blott det som vi här hemma mena
med dekorationsmålning. Storslaget, talangfullt ateliermåleri
skulle jag vilja kalla denna tafla.

Friluftsmålningen sysslar äfven med de svenska motiven.

C. Larsson har här två dukar, af bildande samma träd-
gård på söder, från olika håll, i vinter- och sommarskrud.
Nu fins det, som vi veta, två konstnärspersonligheter minst
i Carl Larssons gestalt. Båda talangfulla och ärliga, den
ena fin, elegant, ytterligt känslig för delikata lufttoner, lätt
och luftig i behandlingen. Denne Carl Larsson, förut pastell-
och aqvarellmålare, har målat vinterbilden med dess utsökt
fina toner mellan de lätt snöklädda buskarne, dess poetiska
827

stämning och lätta^ riktiga snö. Figurerna äro kanske intet-
sägande, men äro dock så väl insatta, bilda så ett helt med
luften och snön, att taflan ändå blir en äkta friluftsmålning.

Den andre Carl Larsson är en på en gång djerft origi-
nell och omutligt redbar person, som lockas af svåra motiv
och sätter sig före att måla det han ser, utan andra anspråk
än att bidraga till att låta konsten tränga allt djupare in i
naturens skattkammare. Denne Larsson har målat »Främ-
mande». En ljus majdag med en grupp ljusklädda barn
under ett äppelträd i full blom i förgrunden. Der bakom
en gammaldags trädgård mellan brädskjul och hus — ett
par herrar till höger, ett par damer midt på sandgången
till venster, glittrande solsken öfver det hela. En sådan
uPPgift fordrar mer än en redlig vilja, och Carl Larsson
har också haft till hands en teknisk skicklighet, som låtit
honom åstadkomma de mest otroliga saker i solljusets be-
handling och spelet af luften uppe mellan äppelträdets fri-
stående grenar. Men det är icke blott några öfvervunna
svårigheter i detalj, som ge taflan dess höga värde. Det
är ärlighetens seger i allmänhet — och det starka intryck,
duken förmår meddela af vår, solsken och glädje, ett in-
tryck, som helt och hållet öfvervinner det första, lindrigt
oroligt verkande, och förmår en att glömma, att en eller an-
nan punkt icke bragts i samklang med det hela. Himlen
t ex. är kanske riktig i valör,just så tungt, djupt blå kan
vårhimlen vara, men på mig åtminstone verkar den som
blå farg och icke som luft. Dock detta är en oväsentlig-
het, bilden är hel ändå. Handlingen är rolig, hufvudgrup-
pen af barn af uppfriskande humoristiskt intresse. Figurer,
omgifning af blommande, jublande vår, lufttoner och belys-
ning äro här ett enda liffullt konstnärligt helt.

Äfven på friluftsmålningens områda framstår Kröyer
som mästare i sin stora lugnt beherskade och gripande
stämningsfulla pastell »En sommarafton vid Skagen», en af
hans vackra skymningstaflor från stranden. Äfven Soot har
i sin tafla ur »Familjen på Gilje» lyckligt behandlat ljus-
dunklet.

Josephson och Österlind skildra franska byscener. Den
förres framställning är enklare, en scen (»Bysqvaller») gripen
ur hvardagslifvet, framstäld med äkta konstnärlig karakteri-
stik. Till denna kommer en värdig, tilltalande färgskala
och ett särdeles vackert perspektiv uppåt bygatan. Osterlind
828

har i »En olyckshändelse» valt ett något mer dramatiskt
motiv, men har till gengäld behandlat det med sa mycken
känsla, finess och riktighet, grupperat och sammanhållit det
så lugnt och verkningsfullt, att det blifvit ett högst värde-
fullt konstverk.

Wcerenskjolds »En inföding från Briskeby» är ypperlig
— denne lille norske gut, som står der med sin kälke, lef-
nadsfrisk och pigg, som vinterluften ikring honom. En
liten förtjusande stänmingsbit med utsökt fin luftbehandling
är Brendekildes »Vid vårtid»; en präktig solig bild från
fjällen, full af frisk sjelfständighet finner man i Soots »Fr&n
en gård i Numedalen»; en ljus Stockholmsbild, med en all-
deles öfverdådigt träffad lokalsanning i luften, är Schultx-
bergs »Det Stockholm som rifves» — en klar ljus bild,
med ett säreget tycke.

^dalmströms »Grindslanten» utmärker sig för humo-
ristisk uppfattning i det hela och mycken rolig karakteristik ;
A. Hagborgs »En morgon i Cayeux» för stämningsfullt all-
var och karakter i linierna; Kreugers »Höst» för något sär-
eget personligt-poetiskt, som ett stycke fin fransk lyrik;
Wergelands »I hafsnöd» för käck manlighet och ett präk-
tigt måladt vatten.

Edelfelt tillhör dessa begåfvade, som af en enkel folk-
lifsskildring göra en hel kulturbild. Så ock här, i hans
»Sommarafton vid Hammars», hvilken i tekniskt afseende
är något ojemn, mästerlig i hufvudgruppen, tung i vissa partier.

En bild, som anslår alla, lärda och olärda, är Zorns
»Sommarnöje». En elegant dam i modern, hvit ylluklädning
står en gråvädersdag på en skärgårdsbrygga och talar vid
en båtkarl i en båt nedanför. Det är allt — men det är
helt, elegant, säkert i stämning och utförande. Damens
stiliga uppenbarelse står så fint mot den mulna luften, båt-
karlens präktiga gestalt är så präktigt fristående mot vatt-
net — detta öfverlägset målade vatten, småkrusigt grått,
skiftande i grönt under båten och bryggan.

Zorns »Ziguenarsmedja» (likaledes hållen i hvitt, grått
och svart eller brunt) har ej något så omedelbart förtjusande,
som detta våta, rörliga vatten, men har svarta djup i dessa
ziguenarögon och denna intressanta smedja, har en kraft i
modelleringen och en verkan i färgen, som man i aqvarell
sällan får se make till.

Jag vågar nu ej längre dröja vid målningen — men
8É9

far dock ej försumma att omtala något som äkta frilufts-
målning så utmärkt,’ friskt, fårggladt, luftigt, som Nord-
ströms pastell »I trädgården» (en dam, i ljusgul klädning
och hatt och hvit parasoll, som sitter i gräset i en vårlik
trädgård).

Ej heller kan man glömma dessa Liljefors djur- och blom-
stertaflor, som rent af jubla af målarglädje och entusiasm
för naturen och fröjd öfver öfvervunna tekniska svårigheter.

*	*

*

När man tar sig det orådet före att spekulera öfver
konstens uppgift och framtidsutsigter, har man stunder af
— förtviflan. Det är alltid vanskligt att med bestämdhet
påstå något om framtiden, och vår tid är så svårförstådd.
Månne de ha rätt, som påstå, att vår prosaiska lefnadströtta
tid ej kan frambringa en stor, lefvande konst?

Om man emellertid från teorier öfvergår till fakta, och,
i stället för att sitta och spekulera öfver målarkonstens
framtid, går och ställer sig att se på ett stycke god modern
skulptur — då fattas man genast af en annan öfvertygelse.
Det är omöjligt att gå en stund t. ex. i Luxembourg eller
i Parissalongen utan att kasta all kritik, alla framtidsfunde-
ringar öfver bord och tacksamt erkänna, att här, midt i vår
splittrade tid, stå vi — nu — inför stor, lefvande konst.
Hur detta är möjligt, är ej alltid godt att förstå. Jag vet
blott, att det är sa, och jag trotsar hvem som helst, som
har sinnet öppet och ej är alldeles fangen i förutfattade
meningar, att motstå inflytandet af denna rikt qvällande, ome-
delbara lifsådra, att icke gripas af denna konst, hvilken med
en ursprunglighet, som om vår civilisation alls icke vore
rutten, vår ungdom blaserad, griper sig an att afbilda det
enklaste och det svåraste af allt — lifvet.

*	*

*

Hvad utförandet vidkommer, märkas för närvarande två
hufvudriktningar. Den ena ser företrädesvis möjligheten att
i den menskliga gestalten framställa ett fullt, i hvarje muskel
vibrerande lif. Den andra har mera tjusats af sjelfva linier-
830

nas hemlighetsfulla språk och förmåga att uttrycka en ka-
rakter. På Göteborgsutställningen saknades ej tillfälle att
bilda sig ett begrepp om denna moderna konst.

Hasselberg hade här sin stora g,rupp från salongen, »Far-
fadern», och en mindre staty, »Uppfinnaren». »Farfadern»
framställer en gammal gubbe med ett litet gossebarn i knät.
Sömnen har öfverraskat dem båda, och den lille håller på
att glida ned ur den gamles armar. Med djupsinnig enkel-
het har konstnärn här uppfattat det innehållsrika motivet,
naturen, som jemnar ut skilnaden mellan lifvets båda ytter-
sta poler, och med denna utsökta känsla i formbehandlingen,
som är honom egen, funnit uttryck för det för de båda
åldrarne djupast kännetecknande.

Linierna äro, som sig höfves, ädla och allvarliga, syn-
nerligen kring det öfre partiet. Det nedre verkar litet ofar-
digt, som skulle konstnärn ej ha funnit den lösning, han
sökt, men ej så mycket att det förmår nedstämma grund-
tonen i det hela. Det är ett stort och moget verk.

»Uppfinnaren» föreställer en 14 à 15 års gosse, som
sitter tankfull och leker med ett litet vattenhjul. Här är
det således en karakteristisk sida af gosselifvet, som vackert
och poetiskt tolkats. Ställningen är god och enkel, utföran-
det känsligt som alltid, hufvudet uttrycksfullt, kanske litet
för mycket. Det verkar en smula för tungt i formen, för
medvetet i uttrycket.

Gosseåldern har också skildrats af Vallgren och Lund-
berg. Vallgrens »Gosse lekande med kräftor», är rolig,
gaminartad, full af sprittande lif, men icke fri från slarf i
modelleringen. Lundbergs »Per Svinaherde» har vackert
hufvud, käck uppsyn och ganska liffull ställning, men lider
af temligen kraftlös formbehandling.

Barnaålderns lyckligaste framställare få vi denna gång
söka bland porträttörerna. Hallstedts barnhufvuden ha en
oförliknelig tjuskraft, naiv, älskvärd, liffull. Det är, som
skulle hans gåfva att gripa i flykten ett skiftande, spelande
lif här funnit sitt rätta område. Men hela Fallstedts ut-
ställning är af mest glädjande art, ett bevis på önskligt framåt-
gående. Här fins lif i många arter, älsklig barnaoskuld,
leende skalkaktighet, ungdomligt allvar eller småmysande
medelålders humor. Hans färglagda, tillstälda genrebyster i
terracotta stå fortfarande på gränsen till det otillåtna. Men
den som samtidigt kan göra något så fint och allvarligt,
831

som hans marmorbyster och gifva så många bevis på genia-
lisk konstnärlighet, må kanske tillåtas att stundom visa
prof på en oefterrättligt tokig.

Id Ericsons »Salomé» är ett för nutida fransk konst
ganska typiskt arbete, typiskt i sin liffullhet och i sitt bi-
bliska namn. Sådana äro temligen på modet nu för tiden
i Paris. Man har med rätta tyckt, att man i ämnen ur bi-
beln skulle finna mer tillfälle till djup karakteristik och dra-
matiskt lif, än i mytologiens utnötta gudagestalter. Emel-
lertid har man äfven här stannat vid en liten krets väl
bekanta typer, med faststälda, oundgängliga attribut. Fram-
ställningen är dock i vanliga fall allt annat än konventio-
nell, i många fall så rik och ursprunglig, att man till en
början icke alls tänker på namnet, för att sedan tycka, att
det ena namnet efter det andra bjuder sig sjelft, om man
vill med ord uttrycka allt, som bilden innehåller.

I Ida Ericsons »Salomé» är namnet oväsentligt, attri-
buten litet störande, i synnerhet för en svensk publik,
som ej har franska konsttraditioner, framställningen full af
sprittande lif och originell kraft från hufvudet till fotabjellet.
Sjelfva hudbehandlingen är, som ofta vid ett sådant konst-
närsskaplynne, en smula försummad och okänslig.

Carolina Benediks är elev af Falguière. Hennes dug-
tiga studiebild, »Den döende krigarn», har mer än mästarns
förakt för att studera linierna, men visar godt resultat af
hans lärdomar och sjelfständig begåfning i de godt model-
lerade benen.

Bland den öfriga skulpturen må nämnas: Buneberffs
»Brahestod» och Akermans älskliga »Sömngångerska», ett
karakteristiskt gubbhufvud af Christian Ericsson och ett
känsligt behandladt studiehufvud af Thod Christensen.

*	*
*

Det hela var en rik utställning, en af dem som ge åskå-
daren mångt att glädjas åt och mycket att tänka på, egent-
ligen mer än man genast kommer på det klara med och
i all synnerhet mer, än dessa strödda anteckningar förmå
gifva någon föreställning om.
■ En framtidsmusiker.

Frans Liszt
och hans betydelse för den moderna konsten.

af

V. v. S.

Gerne oblige.
Liszt.

II.

Den unge Liszt var redan sedan flere år en af verlds-
stadens berömdheter, då samtidens — många säga alla tiders
— störste virtuos, Paganini, första gången trädde inför pa-
risarne. Detta inträffade i mars 1831, under en tidpunkt,
då hela Paris »strödde aska på sitt hufvud», då löjet tyst-
nade och dagsäflans tusen lidelsefulla röster ett ögonblick
tycktes förstummade inför den hemska gast, som från öster-
landet kort förut gjort sitt intåg och slagit hvarje sinne
med dödsfruktans alla fasor.

Midt under den dofva beklämningen bryter nu plöts-
ligen genom sorgmessornas och dödsklockornas dystra klang
toner af en ännu ej hörd skönhet, af en ännu aldrig anad
tjusning, och likasom för att göra intrycket ännu mer upp-
skakande blandar sig med dagens skräckbilder det sällsamma
dunkel, som insvepte konstnärens föregående lif och gjorde
det hemskt fantastiska till bundsförvandt åt hans stora konst.
Med andlös spänning lyssnade man till hans spel, som slog
både hjerta och fantasi i bojor af demonisk makt. Man
glömde allt, »man glömde döden, som osynlig kretsade öfver
åhörarnes hufvud, man glömde de mörka, ryktet tilläde, äf-
ven brottsliga hemligheter, som omgåfvo trollkarlens person»,
833

endast för att försänka sig i detta spel, hvilket klingade
»ironiskt och hånfullt som Byrons Don Juan, nyckfullt och
fantastiskt som ett nattstycke af Hoffmann, melankoliskt dröm-
mande som en dikt af Lamartine, vildt och glödande som
en förbannelse af Dante och dock Ijuft och smekande som
en Schubertsk melodi»*.

Bland dem som pa detta sätt lyssnade till Paganinis
spel var äfven Frans Liszt, och detta blef för honom en
vändpunkt, men en vändpunkt, som pa samma gäng den
gaf hela hans konstnärssträfvan en ny riktning härigenom
medelbarligen också gaf verlden en ny konst.

Vid denna tid herskade inom pianospelet virtuosvä-
sendet med oinskränkt makt. Glatthet och elegans på ytan
var hufvudsaken, om det konstnärliga innehållet bekymrade
man sig icke stort. Flere årtionden under Rossinis lekfulla
spira hade bidragit att gifva smaken en sådan riktning, och
med hänryckning lyssnade man i konsertsalen till verk af
Kalkbrenner, Herz, Pixis, Pleyel och konsorter; de tyska
pianoverken med sin djupare halt, sin allvarliga struktur
kände ingen, och den konstnär, som vågade försöket att
framföra dem, kunde vara temligen säker på att ej göra
någon vidare lycka. Väl hade Liszt, knappt sjuttonårig,
undantagsvis företagit det vågstycket att offentligen spela
Beethovens Es-dur-konsert, då för tiden en verklig »konstnärlig
hjeltedat»,** och på hans program förekommo ej sällan såväl
Beethoven som Weber och Hummel. Men på en tid, då
Habenks försök att låta spela Beethovens D-dur-symfoni kun-
de jaga Rudolf Kreutzer (den samme, hvilken B. tillegnade sin
Kreiitzersonat) på dörren under utropet: »för Guds skull,
käre vän, förskona oss från dylikt barbariskt machverk»
eller när Cherubini med hela tyngden af sin konserverande
auktoritet om B:s senare arbeten kunde säga: »Cela me fait
éternuer», kan man lätt förstå, att de ej skulle finna nåd
inför den herskande smakriktningen och att kritiken, trots

* Léon Escudier.

** W. von Lenz berättar, hvilket intryck det gjorde på honom,
när han som främling i Paris i november 1828, bland teateraffischerna
för dagen äfven såg ett tillkännagifvande om en »extrakonsert i konser-
vatorium af mr Litz» och i spetsen för programmet läste Beethovens Es-
durkonsert. Han stod just i begrepp att uppsöka Kalkbrenner för att
af honom erhålla lektioner, men han slöt af annonsen att den, som vå-
gade spela en konsert af Beethoven offentligen, måste vara »ein Tausend-
sappermenter», och så for han i stället till Liszt.

Ur Dagens Krönika. VI. 10—11.	g
beundran för Liszts talang, sällan underlät att beteckna hans
program såsom »illa valda». Man kan derfor också knap-
past räkna strängt med honom, om äfven han skrattade åt
denna smak, och trots de glimtar, som redan nu frambröto
i hans spel af något nytt, något dielt främmande for tiden,
stod han, om ock redan hufvudet högre än mängden, dock
ännu såsom konsertspelare i det stora hela på den allmänna
ståndpunkten. Äfven han bjöd på hvad alla ville ha, kon-
sertstycken och improvisationer i den herskande stilen, och
när han med sin brinnande kärlek till de tyska mästarne
stundom ej kunde motstå att servera sina åhörare stadigare
föda, tillgick detta ofta så, att han under ett eller annat
populärt namn smugglade dem in i konsertsalen *, eller också
— hvilket förefaller vår tid ännu betänkligare — uppgaf
han komponistens rätta namn, men utsmyckade stycket med
prydnader af egen tillverkning, för att på detta sätt göra
det mera aptitligt.

Men så kommer Paganinis spel och slår som en tän-
.dande blixt ned i Liszts tillvaro. Han hade hittills utan
medvetet mål sväfvat omkring, och endast gifvande efter
för en dunkel, aningsfull trängtan (»un instinct secret me
tourmente») hade han blifvit ett byte för de mest olika, mera
rent tillfälliga intryck. Nu såg han sitt mål klart för sig.
»Detta spel — det var hans själs drömda ideal, efter hvilket
han sökt och jagat, utan att någonsin kunna finna eller fatta
det. Nu, här kände han det förverkiigadt inför sig. Med
tändande makt grep det hans konstnärliga vilja.» Hvad
tiden på det poetiska området eftersträfvade, frihet i form
och innehåll, detta återfann han nu på det musikaliskt-
reproducerande området, och han förstod, hvad Paganini
må hända sjelf aldrig gjorde, dess omätliga betydelse för

* Om L:s förmåga som musikalisk escamotör berättas från hans
ungdom eller rättare barndom, ty han var då endast fjorton år, följande:
En afton i Bordeaux gjorde han musik tillsammans med andra konst-
närer, bland dem en känd violinist och kompositör, hvilka entusiastiskt
utläto sig öfver Beethoven. Då satte sig L., som väl visste, huru litet
de i grunden kände till hvad de talade om, till pianot för att spela en
af hans sonater, och de närvarande, särskildt violinisten, kunde ej finna
uttryck för den förtjusning de kände. Ingen af dem anade, att den klar-
synte gossen mystifierade hela sällskapet och till sin faders dödliga för-
skräckelse i stället för Beethoven spelade en af sina egna kompositioner.
Af hjertegodhet, väl äfven af klokhet, teg Liszt sjelf stilla dermed och
nöjde sig med den inre tillfredsställelsen. Först efter violinistens död
omtalade han, att hans namn var — Pierre Rode.
835

framtidens konst. De idéer, Saint-Simonisterna väckt hos
honom, fingö nu gestalt. »Så uttryckt», sade han, »kan
konstverket blifva till ett kulturspråk och den reproduce-
rande konsten lösa en kulturuppgift. Konstverket måste
helt och hållet försänkas i den reproducerande konstnärens
ande, för att ur den omedelbara känslans glöd af honom blifva
födt på nytt. Icke formen skall klinga, anden skall tala! På
detta sätt blir virtuosen konstens öfversteprest, i hvars mun
den döda bokstafven vinner lif, hvars läppar uppenbara kon-
stens hemligheter.» Orden klinga må hända i mångens öra
en smula öfverspända, men för en hvar, som i likhet med
Liszt hyser en lefvande tro på konstens sedliga uppgift, skall
bakom dem meningen ligga klar, och citatet kan derjemte be-
traktas som uttrycket för Liszts hela sträfvan som konstnär.

Men trots det djupa intryck, Paganinis hela framträ-
dande gjorde på honom, var han ej blind för bristerna och
ensidigheterna hos den store virtuosen. Han insåg dishar-
monien mellan P:s snille och ståndpunkt som menniska.
Ofverväldigad af de andliga och tekniska perspektiv, som
hans geni öppnade för den reproducerande konsten och
hvarigenom han höjde denna upp till den skapande kon-
stens jemlike, kände sig Liszt på samma gång tillbakastött
af Paganinis brist på allmän och mensklig bildning, af bri-
sten på idealitet i hans konst. I sin bekanta uppsats öfver
Paganini tio år senare betecknar han såsom både utgångs-
punkt och mål för den samma »en trångbröstad egoism»,
och detta, som utgör inskränkningen i P:s storhet, utstakar
tillika den bestämda gränsen för hans inflytande på Liszt.
I honom såg Liszt ett för sig sjelft bestämmande vittnes-
börd om, »huru oskiljaktig den verkligt konstnärliga bild-
ningen är från den menskliga, huru den menskliga storheten
måste vara genomgångsstadiet för den konstnärliga»; det
var detta, som aflockade honom det stolta, bevingade ordet
»génie oblige»*, hvilket tryckt sin stämpel på hvarje hand-
ling af Liszt, i konsten som i lifvet, och det är genom detta

* I den ofvan nämda uppsatsen om Paganini, skrifven med an-
ledning af-hans död 1840, hvilken slutar med dessa ord: »Måtte fram-
tidens konstnär med gladt mod afstå från den fåfängligt egoistiska roll,
hvilken, såsom vi hoppas, i Paganini funnit sin sisfa glänsande repre-
sentant; måtte han ställa sitt mål inom och ej utom sig och virtuosite-
ten för honom blifva medel, ej ändamål; måtte han dervid aldrig förlora
ur sigte, att lika väl som det heter ’noblesse oblige’, med lika och ännu
högre rätt heter det äfven ’génie oblige’.»
836

dubbla inflytande, det positiva och det negativa, som Pa-
ganinis konst för Liszt bief bryggan till en ny teknik, ett
nytt andligt innehall i pianomusiken.

Efter att hafva hört Paganini, vände sig Liszt med
fördubblad ifver till instrumentet. Han visade sig endast
föga ute i verlden; som offentlig pianospelare sa godt som
alldeles icke. Paganinis teknik eggade honom, och med en
otrolig uthållighet arbetade han under de följande aren på
att utbilda sin egen till jemnhöjd dermed. Det var nu,
som »han utbildade hvar och en af sina fingrar till en pia-
nist», och hvarigenom de verkligen hvar för sig uppnådde
en hastighet, sjelfständighet och säkerhet, som ingen före
honom besuttit. Paganinis tekniska under frigjorde hans
eget, och under denna tid öfvade han sin ande i det språk,
som en gång skulle för den förvånade verlden utropa kon-
stens innersta hemligheter. Ungefär vid samma tid utkom
i tryck Paganinis »24 Capricci per Violino solo compost! (
e didicati agli artisti», och med girighet grep han efter
detta verk, som för honom skulle upplåta hemligheterna af
Paganinis konst. Vid första blicken i noterna märkte han,
att den fina, proportionerliga handen, utbildad genom klassisk
pianomusik och knapt mäktig att gripa föga mer än ok-
taven, omöjligt kunde beherska alla dessa språng, arpeggier,
dubbelgrepp och löpningar, men under försöket att på pianot
återge en fallfärdig bild af violinstycket gjorde hm den
upptäckt, att klaverspelarens hand, äfven om den ej är stor,
dock förmådde öfverviuna alla dessa svårigheter, särskildt i
fråga om långa grepp, och härmed kan man säga, att vägen
till den nya tekniken var funnen. Utgångspunkten för den
samma låg i handens spännkraft och språngsäkerhet, hvilket
tillsammans med de sammanträngda lägena i den klassiska
musikens ackorder, löpningar och figurer skapade nya ut-
trycksmedel, som stegrade omfattningen och skönheten i
instumentets klangfärg till det underbara och på samma gång
gaf uppslaget till den moderna stilen i pianomusiken. Men
de nya områden, som på detta sätt eröfrades åt pianots ut-
trycksförmåga, flyttade ock samtidigt gränserna för fram-
ställningens innehåll långt utöfver de hittills rådande. Och
här var det åter Paganinis Capricci, som bief det direkta
medlet. När Liszt spelade dem på pianot, fann han, med
sitt oändligt fina sinne för individualiteten, att den blott
nottrogna öfversättningen — det enda Slag af transkriptioner,
837 *

som man då kände — ingalunda återgaf originalets karak-
ter. Violinbilden, sådan Paganini gifvit den, stod lefvande
för hans föreställning, och under intrycket häraf skapade
hans fantasi den på nytt genom en process, hvarunder vio-
linbilden förvandlades till en pianobild, utan att den förra
förlorade sin karakter eller den senare nedsjönk till en blott
fotografi. Och med detta första försök att öfversätta från
ett instrument till ett annat öppnade han nu nya banor
äfven för den skapande fantasien; ur detta växte upp hela
den rika pianoliteratur af transkriptioner, i hvilka orkesterns
klangeffekter och den menskliga sångdeklamationens alla
stämningar fingo lif under pianots döda mekanism. Så för-
kättrad den från det konservativa hållet än blifvit, har
den med det ursprungliga konstverkets sjelfständighet burit
ett nytt innehåll fram, och gjort det så, att ingen, som vill
vara ärlig mot sig sjelf och mot samtidens konst, kan för-
neka dess betydelse — lika mycket ur inre som ur teknisk
synpunkt — för den musikaliska utvecklingen.

I stillhet arbetade Liszt nu under nära fyra år på det
mål, han satt sig före, och ju längre han nådde i sitt arbete,
desto starkare växte vingarne, desto djupare trängde han
från den glänsande ytan, som han nu lärde sig fullt be-
herska, in i sjelfva konstens anda. Och att betydelsen af
Liszts pianospel blef så oerhörd, som den verkligen gjorde,
berodde väl förnämligast derpå, att han aldrig blef sin vackra
devis otrogen, att han i hvarje ögonblick kände de höga
förpligtelser, snillet pålade honom, och att dessa voro be-
stämmande för hela hans verksamhet. Också var det aldrig
tekniken såsom sådan han efterjagade, utan tekniken såsom
andens språk. Redan fadern hade hos honom inskärpt, att
virtuositeten var berättigad endast såsom medel att deri-
gerom nå fram till det sjelfständiga skapandet, och hans
sträfvan var nu att utveckla denna till en sådan höjd af
uttrycksförmåga, att den slafviskt kunde lyda och återspegla
äfven den finaste skiftning i hans inre lif: den skulle vara
ett medel för det stora målet, men målet sjelft var konst-
innehållet.

»Det är denna princip, som gjort jFrans Liszt till det
moderna pianospelets héros och till grundläggare af en ny
epok på detta område.»

När Liszt åter framträdde inför offentligheten, var han
som förvandlad, och man hade svårt att i den romantiske
■ 838

himlastormaren igenkänna »le petit Litz». Allt hos ho-
nom var nytt; med en hittills okänd makt och på ett hit-
tills obekant språk talade han till sina åhörare, och han
band dem i en förtrollning, som gjorde att till och med
konsertsalens hela atmosfer syntes förändrad. Allt var stäm-
ning, rörelse; spänning i hvarje ansigte. Och på podiet
Liszt sjelf, omgifven af en krets af qvinlig skönhet och ele-
gans, till största delen hans elever, med hvilka han nu ut-
bytte komplimanger och skämtsamma repliker eller bland
hvilka han under pauserna helt ogeneradt slog sig ned.
Konsertsalen tycktes förvandlad till en salong, och lik en
ungdomlig gud stod i dess midt den smärta ynglingage-
stalten med de blixtrande, blågråa ögonen och sin skarpt
skurna »profil d;ivoire», omgifven af det långa mörkblonda
håret, beherskande allt med den tändande makten af sitt
snille. Om hans spel från denna tid skrifver d;Ortigue i
»Gazette musicale»: »Han är det poetiska inbegreppet af
alla intryck, som han emottagit. Och dessa intryck, som
han enligt all sannolikhet ej skulle förmå återge i ord eller
i klart uttryckta tankar, dessa reproducerar han nu i hela
deras obegränsade utsträckning med en sanning, en kraft,
en energi i känslan och förtrollning i uttrycket, som är
oförliknelig. An är hans konst passiv, ett instrument, ett
eko: hon uttrycker, hon öfversätter; än är hon åter verk-
sam: hon talar, hon är det organ, hvaraf han betjenar sig
för att utveckla sina idéer. Så sker det, att Liszts föredrag
ej är ett mekaniskt, materiell exercitium, utan vida mer och
i egentlig mening en komposition, en verklig konstskapelse.»
Anda till framemot fyrtiotalet var pianospelet i allmänhet
af den art, att snabbheten, lätthet och elegans i figurer och
passager samt i fråga om uttrycket en vek, så att säga i
midten af känslan stående melodi blef det förherskande dra-
get. De mera begåfvade af den tidens virtuoser, såsom
Hummel, Clementi, Moscheles hade visserligen sökt att för-
binda det virtuosa elementet med den klassiska musikens
lyriska innehåll, men man hade ännu knappast fått rätt sigte
på hvad detta senare djupast innebar. Den mångsidighet,
det djupa innehåll af romantik och lidelse, som ligger i
t. ex. Beethovens pianoverk, var ännu så godt som en för-
borgad skatt. Likasom andan i hans musik under hans
lifstid blef oförstådd och den universella och historiska be-
tydelsen af hans storhet knappast uppgått för mer än en
839

och annan, sä stod äfven âtergifvandet af hans komposi-
tioner i öfverensstämmelse härmed. Sjelf förmådde han ej
utöfva något reformerande inflytande på pianospelet, och
det vedertagna föredraget var klassiskt, d. v. s. strängt i
takt, flytande och glatt, med lidelselösa accenter och ett be-
hagfullt uttryck i känslan. Med Liszt komma de starkt
karakteristiska motsatserna, den poetiska tankens framhäf-
vande, ett till dramatik stegradt föredrag, dettas inre rör-
lighet och ett fördjupadt uttryck in i pianospelet, han lika-
som förandligar tekniken och inblåser ett sjelfständigt lif i
det döda materialet samt skapar på detta sätt för pianot en
ny konst.* Väl ges det än i dag en musikalisk riktning,
som med beundransvärd seghet fasthåller vid traditionerna
af det klassiska och brillanta pianospelet, och för hvilken
det moderna spelet ej är någonting annat än förvillelse.
Men trots deras afsky derför, hafva de ej kunnat undgå att
lära af det samma, och med den historiens ironi, som ej
sällan låter motståndarne till framåtskridandet blifva del-
aktiga af det befruktande i just det nya, som de bekämpa,
ha de alla ryckts framåt, de flesta sannolikt mer än de sjelfva
ana, mot de nya banor, som af Liszt öppnats för den re-
producerande konsten.

D’Ortigue har i de ofvan citerade orden fullkomligt
riktigt karakteriserat den höga andliga halten af Liszts spel:
det var endast ett uttryck af hans idéer, hans konst- och
virtuosidealer. Dessa stodo i bakgrunden och angåfvo ton
och takt; ur dem klarade sig nu ynglingens drömmar om
presterlig verksamhet till ett bestämdt medvetande om hans
uPPg’^ såsom en konstens missionär. Och från den stund,
han grep vandringsstafven för att som pianospelare draga

* Ingenting kan vara orättfärdigare, än när man påstår, att Liszt
vid slutet af sin bana öfverlefvat sig sjelf, att det endast var partiet, som
uppbar honom, och att han fortfor att lefva på sin förgångna storhet.
Annu i ålderns sena höst bevarade han hela sin andes ursprungliga frisk-
het, i detta som i så många andra fall utgörande ett glänsande undantag
från den vanliga regeln. Den som skrifver detta hade tillfälle att upp-
repade gånger konstatera, huru han ej långt ifrån 70-årig ännu både i
det yttre bibehöll detta personligen bedårande, som nästan syntes förhöjdt
af det hvita håret och de fårade dragen, öfver hvilka de underbara ögo-
nen lade liksom en glans, och i inre afseende ännu lika enväldigt her-
skande från flygeln eller dirigentplätsen. I hans föredrag sökte man
fåfängt efter något tecken till afmattning eller något tillfälle, der den
yttre tekniken, hvilken ännu egde hela sin oförminskade kraft och smi-
dighet, fick täcka öfver ett aftagande i det andliga uttrycket.
840

igenom Europa^ började han ntföra den första af sina stora
missioner. Han är nu ej längre endast en resande virtuos;
han är profeten och lagstiftaren, som pekar mot det stora
kommande och förbereder dess emottagande.

Liszts hela väsen har i sig någonting af pionieren,
som ät civilisationen eröfrar obrutna bygder, och tillika af
reformatorn, som väcker de sofvande till lif och med elds-
nitet hos en zelot predikar tron pä de nya ideal, han ställer
fram för menskligheten. Ej under derför, att han i var tids
musikhistoria blifvit liksom en af märkstenarne mellan det
gamla och det nya, ej under, att ä ena sidan stillaståendet,
såsom alltid i dylika fall, velat frånkänna honom hvarje be-
tydelse utom den rent tekniska, eller att a den andra de
ungas skaror fylkat sig kring honom såsom den der bäst
af alla kunde föra det nya framåt. Derför har han också
ständigt stått midt inne i stridens vimmel, men han har
alltid kämpat med blanka vapen, och inför den slagne motstån-
daren sänker han ridderligt sin udd. Och vid den tid, då
för andra åldern vanligen berättigar till hvila efter dags-
arbetets mödor, stod han ännu lika outtröttlig, lika brinnande
bland de kämpande; det är till och med denna period af
hans lif, som skall utmärkas af de mest afgörande segrarne.

Men innan han hunnit dit, skulle han slå månget slag,
tända mången stridsfråga och sätta hela sin varelse in på
dess lösning. En sida af hvad man skulle kunna kalla
Liszts missionerande verksamhet, den pianistiska, ha vi i
det föregående redan vidrört. Hans andra stora mission
ligger inom området för de allmänna konstprinciperna, och
för nydaningen på detta område har han arbetat med lika
ifver såsom skriftställare, kompositör och dirigent, ej min-
dre än som exekutör.

När Berlioz 1832 började sin musikaliskt-romantiska
kamp mot den klassiska formalismen, stod Liszt vid hans
sida. Entusiasmerad af allt det bländande och regellöst
bizarra i hans »Sinfonie fantastique», insåg Liszt genast den
stora betydelsen i de nya vägar, som härmed öppnats för
framtidens Instrumentalmusik, och det var af detta verk, han
skapade sitt första »pianopartitur», der orkesterns hela rike-
841

dom på klangeffekter och dynamisk afhuggning fördes öfver
på pianot. Men han insåg också, att denna betydelse var
af en öfvervägande historisk art. Med sin elementära ur-
kraft och sitt snilles obändiga flygt var Berlioz en banbry-
tare, som slungade alla hinder ur yägen för det nya; han
förverkligade i den skapande musikaliska konsten med ens
romantikens ideal: frihet i form och frihet i innehåll, enligt
hvilket »det tomma formväsendet, schablonen skulle vika för
nya konstskapelser, som, fria från den bindande klassiska
formen och den stereotypa satsbyggnaden, hemtade sitt lif
direkt ur fantasiens otyglade rörelser och stegrade sitt in-
nehåll till en musikalisk diktkonst. Det obestämda skulle
blifva till bestämdhet, lyriken uppnå dramatikens spännande
moment, och hela den symfoniska konsten omstämmas från
de allmänna lyriska känslorna till en pointerad framställning
af den menskliga lidelsen i dess olika skiftningar».

Tonerna af Berlioz fantastiska symfoni trängde vid
denna tid knapt utom Paris, men verket sjelft blef baneret
för en ny fas af den instrumentala musikens historiska ut-
veckling, och med detta gjorde »program-musiken», den
mycket förkättrade, sitt inträde i verlden. Men Berlioz
sjelf var till hela sin anläggning så söndersplittrad, så ne-
gativt ironiserande, att hans genialitet endast sällan förmådde
åt hans foster förläna det harmoniska och universella konst-
verkets lifskraft. Han blir personligen alltid en af musik-
historiens intressantaste företeelser, och som skriftställare
har han tändt flammor, som sällan värmt, men som kasta
sitt skarpa ljus långt in emot framtiden; men hans diktverk
skola, trots sina många skönheter, i de flesta, fall ega sin
egentliga storhet deri, att de bilda en öfvergångslänk mel-
lan den klassiskt romantiska och framtidens musik i deras
högsta manifestationer, eller närmare betecknadt, mellan
Beethoven och Wagner.

Öfvergångsformen fick här sin hufvuduppgift mindre i
att sjelf bringa ett nytt innehåll in i det allmännna konst-
medvetandet än att verka befruktande på de andar, hvilka
med riktig blick för grundtanken i den berliozka konsten
efter honom förmått upptaga den och föra den vidare till
betydelsen af en verldskonsts universella skönhet. Wagner
grep Berlioz’ tanke — så mycket han än sjelf bestrider
det — och gjorde den, om ock under andra förutsättningar,
fruktbärande för sina reformer på dramats område. Men
842

pâ det symfoniska området var det Liszt förbehållet att
blifva verkställaren af Berlioz’ testamente.

De impulser, Liszt emottagit af Beethovens konst, hvil-
ken ju en gäng med mästarens kyss och profetiska ord
likasom invigt honom till konstnärskallet och som en un-
derströmning kan säg is. ha gått igenom hela hans föregå-
ende utveckling, taga nu ett mera medvetet lif och förmäla
sig med de Berlioz’ka ideerna till en helhet, som blir be-
stämmande för det mål, till hvilken Liszt skulle föra den
symfoniska musiken.

Redan innan han i sina stora orkesterkompositioner gaf
den ursprungliga skönhetens och det harmoniska uttryckets
lif åt reformtanken i Berlioz’ konst, hade han utom såsom
reproducerande konstnär äfven med sin glänsande penna fört
det nyas talan ; men med sitt behof att generalisera förläde han
tyngpunkten af striden från den speciela yttring, som fram-
kallat den, till de allmänna principerna, och betydelsefulla
bli i detta hänseende hans bekanta uppsatser: »De la situa-
tion des artistes». Redan förut hade frågan om konstnä-
rens sociala ställning sysselsatt Liszt, och han hade för sig
sjelf fastslagit, att höjandet af denna och dermed äfven af
konsten var en omöjlighet, »så länge konstnären sjelf ej
arbetade sig upp till höjden af en allmänmensklig bild-
ning». Ännu strängare betonar han i dessa uppsatser, att
konstens förfall och konstnärsståndets ställning så godt som
utanför det sociala samhället berodde mindre på det stats-
liga och sociala lifvet* än på »konstnärens egen brist på
bildning, konstnärlig öfvertygelse och tro på idealen samt
på konstens makt». Med hela sin person var Liszt lifvet
igenom en illustration af denna åsigt och oaflåtligt arbetade
han för att förskaffa konstnären hans sociala och konstnär-
liga rätt. När han derför i sin förbittring mot »borgar-
kungadömets» vandalism vägrar spela för Louis Philippe
eller för drottning Isabella, emedan den spanska hofetiketten
förbjuder konstnärens personliga presentation, när han vred-
gad kastar Friedrich Wilhelm IV:s diamanter i kulissen
och snâseç kejsar Nikolaus, när han ej vill beqväma sig till
de sedvanliga inbjudnings visiterna hos Ludwig I eller Ernst
August, så får man i allt detta icke sé nyckerna och öfver-

* Man erinre sig, att de skrefvos under Louis Philippes kälkbor-
gerliga och mot all konst dels fiendtliga, dels indifferenta regering.
modet hos en bortskämd virtuos, utan berättigade handlin-
gar af en snillets aristokrat, som, sårad i det innersta af
sina känslor, värnar om sin rätt och samtidigt bryter en
lans för hela konstnärsståndet.

De ofvan nämda uppsatserna börja med allmänna be-
traktelser öfver konstens och konstnärernas dåliga ställning
och öfvergå derefter till en motiverad framställning af bote-
medlen mot det onda, hvilka utmynna i ett förslag till bil-
dande af »ett allmänt musikaliskt verldsförbund», ungefår
efter samma plan som den 1859 bildade »Allgemeine deut-
sche Musik verein» i en mindre måttstock förverkligade, och
hvars ifrigaste befordrare Liszt allt jemt sedan varit.

Dessa uppsatser, som skrefvos under vistelsen i Genève,
gjorde fullständigt rumor i det konstnärliga lägret. A ena
sidan väckte de ett ändlöst jubel, å den andra ett »rama-
skri» af förbittring. Det haglade motskrifter, i hvilka man
talade om »öfverdrift», »frasmakeri», »vanvett» och, hån-
fullt anspelande på hans förhållande till grefvinnan d’Agoult,
menade, »att den som sjelf intog en så gynnad ställning
inom societeten ingalunda hade rätt att beklaga sig öfver
konstnärens sociala ställning». »Just derför», svarar Liszt
lugnt, »att min ställning är så lycklig, har jag skyldighet
att träda inom skrankorna för mina mindre lyckliga konst-
bröder. »

Artiklarne hade från början varit tre, men angreppen
vuxo slutligen så, att Liszt såg sig nödsakad i en fjerde
artikel försvara sig mot dem, och denna blir, genom de
fakta, han hopar till bevis af sina föregående påståenden,
lika mycket en bitande filippik, der motståndarne få sitta
emellan, som ett värdefullt bidrag till dåtidens konstnärs-
historia.

Med dessa uppsatser börjar Liszts mera epokgörande
verksamhet som musikalisk skriftställare, och i sammanhang
härmed erinra vi endast i förbigående om den betydelse,
denna haft för den musikaliska kritiken. Både teoretiskt
och praktiskt kämpar nu Liszt för konstnärens rätt och be-
fogenhet att sjelf såsom kritiker lägga sitt ord i vågskålen.
»Jag hyser den fasta öfvertygelsen, att det måste korama
till en art filosofisk kritik öfver konstverket, som ingen
bättre förstår att utöfva än konstnären sjelf», säger han i
ett bref till George Sand, men saken var ny, och han ber
henne ej håna honom, »så bizarr min idé än kan före-
844	■

komma er vid första ögonkastet.» Den kan också synas
mången betänklig, men praktiskt visade Lrszt, särskildt vid
ett tillfälle af ytterst grannlaga natur, huru berättigad denna
åsigt är. Detta var under den bekanta Liszt-Thalbergs-
kampen i Paris, då hela verlden delat sig i två partier
kring de båda konstnärerna. Utan fruktan för de misstydnin-
gar, för hvilka han skulle utsätta sig, tog Liszt till ordet
och visade utan öfvermod, men också utan hänsyn, att det
allmänna omdömet låtit vilseleda sig och att smaken höll
på att råka in på en falsk väg. Misstydningarna uteblefvo
ej heller. . Bland annat slungade den äldre Fétis mot ho-
nom en artikel, i hvilken han utan vidare beskyller honom
för att af afund ha kritiserat Thalberg. »Du är afkomlin-
gen af en skola», säger han, »som slutat och ej har något
vidare att göra, men du är ej mannen att grundlägga en ny.
Thalberg är denne man. Detta är hela skilnaden mellan er
båda!» Förhållandet var i sjelfva verket det, att Liszt med
stigande beundran läst allt berömmet om Thalberg och att
han, brinnande af begär att såsom han trodde lära känna
en ny stor konstyttring, ilade till Paris för att höra honom.
Han fann i stället en stor virtuos, men en liten konstnär,
och när han insåg sin missräkning, var han allt för ärlig
att ej öppet säga det. Historien har för länge sedan dömt
mellan dem.

Till hvad Liszt i sina essays öfver konstnärens ställ-
ning börjat, sluta sig sedan under årens lopp en mängd
större eller mindre uppsatser, hvilka i det elegantaste' språk
städse belysande, klargörande taga ordet i tidens konstfrågor
och i de flesta fall med tyngden af sin auktoritet visa vä-
gen till deras lösning. T. ex. den musikhistoriskt epok-
görande boken om Chopin, uppsatsen om Robert Franz, om
ziguenarmusiken i Ungarn, om italienska musikförhållanden,
en mängd monografier öfver musikverk och deras kompo-
nister samt framför alla andra hans studie »Tannhäuser et
Lohengrin», hvilken bildar epok såsom inlägg i kampen för
de Wagnerska konstprinciperna, denna kamp, som utgör
kronan på Liszt lifsverk och som ensam den, om allt annat
strokes bort, skulle vara tillräcklig att bevara hans namn
för efterverlden.

Liszt stod på middagshöjden af sitt verldsrykte, när
han midt i segerloppet plötsligen afbröt sin virtuosbana
(1846) för att uteslutande egna sig åt sin andra stora mis-
845

sion, såsom komponist och dii'igent. Och det hila Weimar,
hvarifrân han ' skulle utföra denna, blef från denna stund
medelpunkten för ett konstlif, hvilket med sina yttringar
omfattade allt, som skrifvit framåtskridande på sin fana.
Hade hans verksamhet som exekutör varit epokgörande,
blef den det ej mindre såsom komponist, lärare och dirigent.
Endast den, som sjelf sett eller rättare hört honom dirigera,
kan fatta den tändande makt, hvarmed han förstod att samla
orkesterns massor till en enda stor enhet, huru han förstod
att hos hvarje medlem i orkestern ingjuta den glöd, som
beherskade honom sjelf, och likasom han ur pianot lockat
förut ej hörda toner, så spelade han nu på orkestern såsom
på ett enda kolossalt instrument, hvilket ända in i de fi-
naste skiftningar återgaf de uttryckets och stämningsskalans
vexlingar, som hans fullkomligt sjelfständiga konst äfven på
detta område erfordrade.

Härifrån stego nu den klassiska musikens heroer fram
i en ny eller snarare i sin rätta, under tidernas dam bort-
skymda gestalt, hvilken bar det lefvande lifvets prägel ;
härifrån framfördes månget bortglömdt eller dittills ej till
fullo uppskattadt konstverk, härifrån var det, som den ti-
dens unga andar, nu grånade eller redan bortgångna mä-
stare, första gången fingo tala till folket; härifrån var det
ock, som han gjorde det sjelf i sina stora tondikter, med
deras rika idéinnehåll, deras utvidgning och fulländning af
den symfoniska stilen. Och han gjorde det så, att klangen
deraf genljöd öfver hela Tyskland, ringande in den nya ti-
dens konst, samt allt efter den olika ståndpunkten väckande
jubel eller skräck öfver hvad som komma skulle. Bland
mängden af hans kompositioner nämna vi här utom de rent
symfoniska endast de tre märkligaste inom kyrkomusiken:
hans »Granser .Fest-messe», »Kristus» och »die heilige Eli-
sabeth», emedan de på kyrkostilen inympat nya, friska skott
och i sin art kunna betraktas såsom höjdpunkten af hans
skapande verksamhet.

Till Weimar drogo årligen skaror af lärjungar för att
hemta visdom vid mästarens fötter. Liszt ville, att hvad han
sjelf uppnått i konsten, ej skulle vara bundet vid hans per-
son allena, utan göras till hela samtidens egendom, och så-
lunda mottog han med öppen famn, alla som ville och kunde
taga andligt arf af honom, sålunda har hans inflytande som
pedagog befruktande sträckt sig öfver ej blott gamla utan
846

äfven nya verlden. Sålunda har ock från Weimar utgått
en skola, som, trots allt tal om, att Liszt var allt för sub-
jektiv, allt för godtyckligt fantastisk för att kunna bilda en
sådan, i allt vidare kretsar utbredt mästarens lärdomar och
inom sig sluter nästan utan undantag hvarje namn, som i
samtidens musikannaler höjt sig till någon betydenhet.

Från konsthärden i Weimar var det ändtligen, som för-
sta gången den verkliga betydelsen af Wagners konst ropa-
des ut för verlden och med en stämma så kraftig, att verlden
ovilkorligen började undra, om ej stämman verkligen kunde
hafva rätt. Wagner lefde vid denna tid i landsflykt, och
hvad han redan skapat hade lemnats till största delen opå-
aktadt.

Då framträder Liszt såsom en riddare »sans peur et
sans reproche» för de Wagnerska konstideerna, hvilka ju,
ehuru de framför allt riktade sig åt den dramatiska musi-
kens pånyttfödelse, sammanföllo med hans egna. Han var
den förste känjpen af verklig betydelse, som utan andra
hänsyn än sin egen öfvertygelse började striden för den
landsflyktige mästaren, och ännu en tid skulle han blifva så
godt som den ende. Upptagandet af »Lohengrin» på teatern
i Weimar betecknar den första vändpunkten. Han beled-
sagar detta med den ofvan nämda studien »Tannhäuser och
Lohengrin», i hvilken han »med den öfvertygande vältalig-
hetens och den brinnande hänförelsens verkan» utvecklar
sina åsigter om de båda musikdramerna och de principer,
som ligga till grund för dem.

»Brillant i framställningen, full af den varmaste hän-
förelse, illustrerad med väl valda notbilagor, verkade den
lilla boken», säger Ambros, »hvad Wagner sjelf med sina
talrika skrifter ej förmått. Verlden blef uppmärksam och
det var, som om först nu förhänget för all den verkliga
skönheten i de »båda verken dragits åt sidan. Framgången
blef nu hastig och allmän, trots de lidelsefulla röster, som
höjdes deremot.» Ja väl, det blef den första afgörande se-
gern för Wagner, men de »lidelsefulla stämmorna» voro fort-
farande mycket kraftiga — de hafva ju ännu ej tystnat —
och ännu länge fick Liszt så godt som ensam hålla stånd
mot den skara af motståndare, hvilka med alla brukbara
vapen sökte undanrycka det förhatliga‘nya den tumsbredd
mark det vunnit. Ännu under år måste den, som ville höra
Wagner, vallfårda till Weimar, men med oförsvagad kraft
847

och öfvertygelsens orubbliga mod fortfor Liszt att kämpa.
Och så småningom växte den ringa flocken af hänförda an-
hängare^ som från början slutit sig kring honom, växte till
skaror, som slutligen skulle göra dem lilla tumsbredden mark
till ett vidsträckt område, der den nya konsten hade god
plats att i lugn utveckla sig. Och hur den gjorde det, se-
dan Wagner sjelf återkommit, huru han sjelf förde den vi-
dare först i München, sedan i det egna konsttemplet i Bay-
reuth, samt huru den nu dagligen mer och mer tar herra-
väldet på skådebanan öfver hela den bildade verlden, detta
veta alla, och det hjelper ej, äfven om motståndarne fort-
farande söka häfda, att rörelsen är på återgång samt förlo-
rat sin betydelse. Här som öfver allt är det fakta, som tala,
och dessa säga det motsatta.

Men att så kunnat ske, och detta på mindre än fyra
decennier, dertill har Liszts både arbete och inflytande varit
en af de mäktigaste häfstängerna, kanske väl så mycket som
Warner sjelf. Äfven sedan framgången tagit vid, stod Liszt
fortfarande såsom »der Altmeister», till hvars ord alla obe-
tingadt lyssnade, såsom den vältalige tolken, hvilken upp-
lyste, förtydligade och mången gång försonade, troget vid
Wagners sida, och efter hans död var det Liszt, som ensam
utgjorde den stora rörelsens medelpunkt. Med en sällsamt
vacker lek af ödet blef det honom också beskärdt att under
lifvets sista timmar lyssna till de toner, som han skattat
högst af alla, och att sluta sin långa och sköna lifsgerning
der, hvarest den konst, som för honom förverkligade idealet,
erhållit sitt fulltonigaste uttryck.

Med afseende pä den titel ofvanstående skizz erhållit, tillåter sig
förf, anmärka, att den, såsom hvar och en lätt kan finna, blifvit något
för omfattande, då visserligen allt som kunde sägas om Liszts betydelse
för den moderna konsten dermed ingalunda är uttömdt. Meningen hade
från början varit att utarbeta den efter en något olika måttstock, men
då tid och omständigheter hindrat detta, har förf, nödgats inskränka sig
till denna mer fragmentariska bild, och har han då framför allt bemödat
sig om att upptaga sådana synpunkter, som ansetts företrädesvis egnade
att belysa denna betydelse i sitt sammanhang med den stora allmänna
konstutvecklingen samt att förmedla en riktig uppfattning af Liszt inför
en läsekrets, . der han kunde antagas vara jemförelsevis okänd. Beträf-
fande källorna, har han utom Liszts egna skrifter företrädesvis begagnat
det hittills utkomna af L. Kamanns vidlyftiga biografi, derjemte Ambros,
848

Berlioz, La Mara m. fl., utom hvad han möjligen sjelf kunnat i utlandet
inhemta. Något slags auktorsära vill han i intet afseende tillmäta
sig, tvärt om har han med fulla händer öst af det tillgängliga materialet,
och der andras ord adeqvat uttryckt, hvad han velat säga, till och med
i regeln föredragit att begagna dessa framför sina egna.	•

Skulle man slutligen till äfventyrs anmärka, att teckningen väl mycket
framhållit endast föremålets ljusa sidor, så får han öppet tillstå, för det första
att enligt hans ringa mening konsthistorien endast sällan kan uppvisa en
gestalt, der Ijnspartierna verkligen varit så förherskande och för det an-
dra, att de gifvas, hvilka så nitiskt och så intresseradt framdragit endast
hvad de betraktat såsom skuggsidor, att han nu ansett sig berättigad
företrädesvis hålla sig på solsidan, utan att bilden derigenom förlorat
något i sanning.
Äugest Strindbergs »Jäsningstid.»

Betraktad i sammanhang med hans litterära produktion

af

Nils Erdmann.

Hvad som gör Strindberg sa intressant för litteratur-
kritikern är hans gränslösa subjektivism. I nästan alla hans
arbeten, äfven de mest obetydliga, återfinner man den stäm-
pel, hans personlighet påtryckt dem. Äfven om han icke
sjelf är den, som der uppträder, den, hvilken döljer sig bakom
hans diktnings menniskor, gifver han dock åt dessa sina
egna tankar och känslor, — intryck och stämningar, hvilka
han sjelf genomlefvat. Detta är nu visserligen intet säreget
för Strindberg. Det är snarare en regel, ty författaren öser
oftast ur sina minnen och erfarenheter, omdiktar situationer
ur sitt lif eller sin samtid och skänker sina hjeltar de drag,
han sjelf eger, eller dem, hvilka han iakttagit hos personer
ur sin omgifning. Men att sä inkarnera sig i dramats och
berättelsens hjeltar, att till den grad ätergifva sig sjelf och
ständigt sig sjelf, sa uteslutande göra framställningen bero-
ende af sin stämning, detta är dock ovanligare och skulle
ej heller lyckas, om författaren icke egde den begåfning,
den originalitet, som gör hvarje verk, hvilket härleder sig
ifrån honom, så egendomligt och pikant. Mäster Olof är
hans själshistoria vid slutet af 1872; Röda Rummet hans sjelf-
biografi från medlet och slutet af sjutti-talet; samlingen Svenska
Oden och Afventyr hans funderingar om samhället, om bety-
delsen af ordet utveckling, förhållandet mellan stad och
land, med andra ord ett uttryck för ett nytt utvecklingssta-
dium. Lycko-Pers resa är hans historia i sagoform, och
Utopier i Verkligheten hans erfarenheter från Schweiz.

Ur Dagens Krönika. VI. 10—11.	7
850

Kanske är det hans subjektivism, som låtit honom
misslyckas, då han pröfvade sina krafter såsom Svenska
folkets häfdatecknare. Oomtvistligt är, att den ej duger för
historieskrifvaren, att denne framför allt måste se klart för
att kunna döma, måste frigöra sig från åskådningar, som
vilseleda omdömet eller injaga det på områden, der stäm-
ningen är förherskande. Och hur kunna begära en så objek-
tiv granskning! Kräfva det af Strindberg, som nu, i »Jäs-
ningstiden», följdriktigt kommit dit, att han undrar, om ej
sjelfbiografien, »det enda ämne en förf, kan någorlunda be-
herska», möjligen kommer att afsluta den litteratur, »den
Öfvergångsform», som nu går under benämningen realism
och naturalism!

Sjelf har han förverkligat denna egendomliga fundering.
»Tjensteqvinnans son» är den titel, han använder — titeln
på en sjelfbiografi, som hittills kanske står ensam. Så upp-
riktig är den och så hänsynslöst framställs den. Uppriktig,
ty den visar oss hvarje sida af sitt föremål; den döljer icke
.en skrymsla, den skyler icke en linie. Hänsynslös, ty den
.använder inga andra färger, än sanningens; den fula, elaka
verkligheten i sin råaste nakenhet.

Och ingenting göres för att försköna denna verklighet.
Med skoningslös hand drager förf, den i dagsljuset. Han
blottar tankar och känslor, han berättar oss sina handlingar,
och hur dumma eller eländiga eller låga de än äro, hur
nedsättande för honom sjelf, hur dåliga eller löjeväckande,
skyr han icke ordet, när det gäller att tala sanningen. Han
säger om det inträdestal, han höll i förbundet »Runa»: »Det
hela var en blandning af blygsamhet och oförskämdhet,
betecknande för mannen». Han uttrycker sig om sig sjelf
vid elevernas afskedskollation: »Han höll en skål på vers
för att göra sin sortie så litet fiaskoartad som möjligt.
Blef full som vanligt, bar sig dumt åt och försvann från den
skådebanan.» Han berättar om sin Zerrissens-tid, att »han
var full nästan hvarannan qväll», och han undviker icke en
skugga, icke något, som kan uppenbara, hur han verkligen
betedde sig, hur han verkligen lefde lifvet under sin jäs-
ningsperiod.

Dock synes motivet, som drifvit honom till hans upp-
riktighet, icke fullt tillfredsställande. Dertill fordras, anser
han, att »förf, är fullt medveten om sin viljas ofrihet och
sålunda icke känner sig brydd för att vara'Uppriktig, hvil-
851

ket han endast kan vara, om han är fullt pa det klara med
sin oansvarighet.» Att pa detta sätt frigöra sig frän ansva-
righet och skuld är visserligen en modern lära, en lära, som
importerats, liksom mycket annat, från Frankrike. Men att
helt och hållet undanskylla sig med viljans ofrihet går dock
icke an, är ej rätt, ej sanningsenligt. Beqvämt blir det all-
tid, men farligt blir det också, och glädjande hade varit,
om Strindberg egt nog styrka att äfven utan öfvertygelsen
om sin personliga oansvarighet nedskrifva sin sjelfbiografi.

*	*

På våren 1867 tog Strindberg studentexamen. Redan
följande höst begaf han sig till universitetet, i afsigt att idka
studier för den filosofiska doktorsgraden. Nya intryck er-
öfras, nya erfarenheter vinnas. I studenterna anträffar han
ett stånd, ett slags öfverklass. De få bryta ned stängsel,
slå ut fönster, störa gatufriden, med ett ord göra allt, som
ej var tillåtet för andra — och »andra», det är »brackorna».
I nationen ser han en qvarlefva af den öfvergifna land-
skapsförfattningen, dessutom så antik, att Skåne, Halland
och Blekinge icke äro representerade. Universitet är intet
annat än en gammalmodig examensanstalt; föreläsningarna
så vidlyftiga, att de icke kunde användas. En professor
behöfde 40 år för att genomgå filosofiens histora, och
Shakspeares Henrik 8:de, som tolkades af en adjunkt, kräfde
med hans kommenteringssätt, en tid af 8 år. Att audito-
riet, för hvilket han läste, utgjordes af fem personer, före-
faller ej så underligt, då en och annan erinrar sig, att tio år
senare en adjunkt tolkade Plato för en publik af — e^ stu-
dent. Professorerna medelmåttor och det hela småstadsaktigt.

Ville man nu komma fram, var man tvungen att taga
kollegier. Men kollegier voro dyra, och Strindbergs 80
kronor skulle räcka hela terminen. Han hade inga böcker,
ingen frack, inga bekanta. Han hade sålunda god tid att
göra, hvad man rådde honom till. »Första terminen orien-
terar man sig», hette det omkring honom. Och sättet för
»orienteringen» har han omtalat i »Lättsinnet». »Man såg
honom uti Eklundshofskogen slå käglor och dricka punsch-
bålar kl. 11 på förmiddagen. Han anförde alla nattliga
uppträden på torget; han sjöng första bas och försummade
852

aldrig allmänna sangen; han blåste b-kornett i nationen.
Hans hem var oordentligt, och der spelades bräde och dracks
öl hela förmiddagarne.»

Allt detta gjorde han. Men han är icke Strindberg,
ty Strindberg var för fattig att kunna uppträda så storståt-
ligt. Deruti voro de lika, att båda blåste b-kornett, att
båda ingenting gjorde, men slogo dank och spelade bräde.
Liksom hjelten i »Inackorderingarna» kommer han med den
frågan, om Atterboms »Svenska Siare» läses utantill i examen.
Omdömet öfver Geijer är redan nu färdigbildadt; icke ett grand
bättre, än det, han sedan uttalat*. Vidare gör han be-
kantskap med en kamrat i samma läge. Hela hans bibliotek
var en salmbok i kofferten. Denne fick stå modell, då han
lät hjelten i »Lättsinnet», sökande efter sina böcker, hitta
dem i en gammal koffert; der lågo de gömda bland hans
orena kläder — »en salmbok, ett testamente och en Anna
Maria Lenngren».

Hans ställning var sålunda hvarken lycklig eller afunds-
värd. Han längtade ock ifrån den. Han längtade att komma
bort, att bli sjelfständig, börja ett nytt lif, och han tänkte
på att bli folkskollärare. Han sökte flera lärareplatser, miss-
lyckades och for till Stockholm. Der fick han slutligen an-
ställning i Klara folkskola. Samtidigt skulle han studera.

Men han passade ej att undervisa. Han var för blyg
och såg för ung ut, och han injagade ingen respekt. Pedante-
riet fann han onaturligt, rottingen motbjudande. Dessutom
var han för fin att kunna uthärda denna lukt, dessa trasiga
kläder och sjuka barn.

Behållningen från hans skoltid blef dock ingalunda obe-
tydlig. Dels började Strindberg att fundera öfver undervis-
ningen. Han fann i den ett fel, en brist att aflijelpa. Dels
gjorde han iakttagelser vid besöken i barnens hem. Der
såg han ett elände utan bot och utan gränser. Der gjorde
han ock förstudier till åtskilligt i »Röda Rummet».

Beskrifningen af Klara fattighus, som var upplåtet under
bostadsbristen, erinrar alldeles slående om det gamla trähu-
set i »Hvita Bergen». »I en stor sal lågo och stodo väl
ett dussin familjer, som delat golfvet med kritstreck. Der
stod en snickare med sin hyfvelbänk, der satt en skomakare
med sitt bord, och rundt om krälade barn och qvinnor på

* I »Svenska Folket.»
853

bada sidor om kritstrecket, som var för smalt att dölja,
hvad som brukar döljas.» Både kritstrecket och snickaren
och skomakaren återfinnas. Detaljerna kan man studera i
kapitlet »I Hvita Bergen».

Hans betraktelser öfver barnen gå igen i »Odlad
Frukt.» Han tycker, att han hos alla ser, hur stadsarbe-
tarens yrkessjukdomar nedärfts och fortplantats. »Här såg
man i miniatyr gasarbetarens genom svafvelångor förderf-
vade lungor och blod, smedens skuldror och utvikta fötter,
bokbindarens inklämda bröst, urmakarens närsynthet m. m.»
Den unge Sten Ullfot, som egentligen är en återspegling af
Strindbergs eget jag, gör, ehuru han tillhör en mycket afläg-
sen medeltid, liknande observationer under sitt bad i bad-
stugan. »Dessa bagare», tänker han, «hade ju benen vuxna
som bokstafven X, och deras -fotter voro vända inåt, så att
tårna möttes. Dessa smeder med skulderblad som renslar,
armar så långa som släggskaft och med nedtrampade, utåt-
vikna fotblad; dessa skräddare med tunna bröstkorgar, kro-
kiga ben och böjda ryggar, voro de medvetna om, att de
genom att stympa sig gåfvo andra tillfälle att vara vackra!»
Endast slutklämmen är tillagd; den är en produkt af ett
något senare utvecklingsstadium.

Allt detta tryckte honom. Här var något galet, något
i olag, det kände han. Olusten växte, och den ökades af
hans naturkärlek. *

Redan under sin Upsalatid berättar han om sin natur-
kärlek. Han led af den flacka Uplandsslätten. Längtan
efter Stockholmstrakten med dess omvexlande naturtaflor
säger han var så stark, att när han återvände vid jultiden
och fick se den vackra Brunsviken, rördes han till tårar.
Hagaparkens löfskogslinier stämde honom harmoniskt; öga
mot öga med naturen blef han vek och sentimental. Att
sinnet för den, kärleken till den länge bott inom honom,
tjenar blott att bekräfta, hvad man anat af hans land-

* Under denna period inträffar hans förhållande till flickan på Stall-
mästaregården, hvaraf sedermera i »Böda Rummet» uppstått Rehnhjelms
förhållande till Agnes och Falks till Beda.
854

skapstaflor. Tanken att få lefva på landet stod framför hononl
som en skön dröm. Den var ett af motiven till hans önskan
att bli folkskollärare.

Vidare är hans samhällshat redan nu fullt utbildadt.
Samhället är ett konstsamhälle och som sådant föraktar han
det. Han tycker, att det är gjordt genom ett våldförande af
naturlagarne. Han längtar derifrån, ut i naturens enkelhet,
och då staden var en produkt af detta konstlade samhälle,
hatar Strindberg staden. Han befinner sig i samma stäm-
ning, som Sten Ulfilot i »Odlad Frukt». Torg och gator,
tycker han, voro gjorda liksom för torgföring af »de yttre
tecken, hvilka angåfvo stigande eller fallande på den orim-
liga sociala skalan. Han hade kulturfientlighet i blodet.»
Han trånar, såsom det vilda djuret, bort, ut i skogarne.
Icke ens det lilla Upsala tolererar den unge svärmaren.
»Såsom ett mindre stadssamhälle borde småstaden Upsala
ha tilltalat honom mer än storstaden, hrilken han hatade.
Hade småstaden verkligen varit en utvecklad form af landt-
byn, så hade den varit att föredraga. Nu är småstaden en
tarflig, anspråksfull kopia af storstadens misstag.»

Här se vi, med andra ord, att Strindbergs rousseauism,
hans kulturfientlighet och samhällshat ingalunda äro ett
hugskott, som han senare uppfunnit. Tvertom ega de djupa
rötter, då han nu, endast adertonårig, kan tänka sådana tan-
kar. Och tankarne blefvo verklighet. Han skrifver om
dem, han kämpar för dem. De öfvergå till en idé, en fix
idé, så outrotlig, att han icke allenast omsätter den i stu-
dier och afhandlingar, men rent af låter den inverka på sin
roman- och historiediktning. Hans afsky för kulturmenni-
skan, rättare dock för stadsbon, urartar helt följdriktigt till
en dyrkan af naturmenniskan. Denna blir nu bonden, och
bonden idealiseras af idealhataren Strindberg.

Men icke nog härmed. Idén är honom så öfvermäktig,
att den ständigt återvänder. Det är den, hvilken inspirerat
honom i företalet till »Giftas»; den, som lik en röd tråd
genomlöper Utopierna; den, som i reflexionsform går igen
i hans sj elf biografi. Dessutom kan man spåra den i »Sven-
ska Oden och Afventyr», och den erhåller sitt förnämsta
uttryck i berättelsen »Per och Pål.» Andemeningen är
den: att »landet föder staden. Staden suger ut landet;
den tar bara emot, men ger dåligt igen. Stäng stads-
855

portarne, och staden skall svälta ihjel, ty det växer intet
pä gatorna.» *

Här se vi ett återgifvande af den adertonåriges tankar.
Staden, det är eldstaden, som uppslukar allt lefvande. Der-
för mäste den utdömas i det blifvande natursamhället.

Allt detta hade insmugit sig i Strindbergs känsliga
sinne. Han fann, att han egde förråd, »materialsamlingar
af erfarenheter», af iakttagelser, anmärkningar, kritik och
tankar, ehuru jäsande och sjudande i en ännu oordnad massa.
För att öppet kunna fä tala om dem, fritt få utlopp för
dem. sökte han efter sällskap. Då sådant icke erbjuder sig,
börjar han deklamera. En dag får han rätt på, hos en be-
kant elementarlärare, Schillers »Röfvarebandet.» Här finner
han sig sjelf med sina tvifvel och sin samhällsleda. »Jag
äcklas af detta bläcksuddande sekel», ropar Carl Moor, »då
jag läser i min Plutark om store män. Prometheus’ gnista
har slocknat, och derför tillgriper man nu nichteldar från
teatern. Der bomma de för den sunda naturen med vidriga
konventioner, kyssa fotterna på skoputsaren, för att han
skall göra dem påminta hos »Hans Nåd», och hunsa den
stackars satan, som de icke frukta etc.»

Detta var ju han sjelf, hans egna tankar och intryck,
hans drömmar omsatta i ord, hans revolterande kritik i tryck.
»Det fans sålunda en annan och en stör, berömd förf, som
känt samma äckel för hela skol- och universitetsbildningen,
och som hellre velat vara en Robinson eller en stråtröfvare,
än låta inskrifva sig i denna armé, som kallades samhället.»
Här predikades upproret, krig mot det bestående. Röfva-
ren blef hans hjelte, hans ideal, hans andra jag. Och »han
imiterade honom ej, ty han var så lik honom, att han ej
behöfde efterapa. Lika uppstudsig, lika vacklande, lika
oklar.»

Sådan hade han blifvit. Han var led vid det hela;
han tänkte på att fly bort ur det civiliserade samhället, på
Algier och på främlingslegionen. Här spirar sålunda redan

Se »Likt och Olikt».
856

nu denna framtidstanke. Sedermera förverkligas den — i
böckerna och på tiljan. Presten i »Högre ändamål» flyr till
Vestmanlands urskogar; Kristian i »En Ovälkommen» seg-
lar ut till hafs, och medeltidens skogsman blir en missnöjd
revolutionshjelte. Strindberg ser hos honom denna hem-
längtan efter naturen, »som visar samhället icke såsom en
sund utveckling, utan såsom en förkonstling, samma längtan,
hvilken brutit ut i revolutioner eller tagit uttryck i siares
fantasiskapelser.» Bland siarne anför han, jemte Rousseau
och Voltaire, Schillers Carl Moor. *

Äfven Kristus blir en missnöjd, en annan August
Strindberg. »Kristus,» heter det, »kunde icke vara så glad
af naturen, då han varit nog olycklig att få upp ögonen
för det bakvända i verlden, och han gick ofta i ensamheten
att låta tankar och tvifvel mogna ut. Han gick ut ur sam-
hället.» ** Sjelf har han förverkligat denna flykt ur sam-
hället. Schweiz blef det paradis, som Strindberg uppsökte.

*

Småningom förbättrades dock hans ställning och hans ut-
sigter. Han erhöll ett par elever, gaf lektioner och arbetade.
Sommaren tillbragte han i en sommarkoloni på djurgården.
Lynnet är antingen svårmodigt eller ysterst eller patetiskt.

Vintern får han framlefva i en judisk läkares hus.
Rikedom och umgänge och bildning och konstnärer. Nu
tänker han bli läkare, men studierna få stå efter för teater
och skönliteratur. Umgänget med artisterna väcker hågen
att bli skådespelare. Han börjar såsom elev, blir statist och
profvar —misslyckas, tar opium och dränker sorgen i ett rus.
Hans besök på teaterkansliet och hans anhållan om debut åter-
gifvas i karrikerad form, då Rehnhjelm, i »Röda Rummet»,
har audiens hos teaterdirektören. ***

Intressant är att iakttaga, hvad som dref honom till

* Se »Svenska folket.»

** Se »Lifsglädjen» och »Sömngångarnätter», der man får en teck-
ning af Strindbergs Kristus-bild.

*** Den judiske läkaren skaffar honom tillfälle att skrifva artiklar
i Aftonbladet, och i en af dessa, bearbetad efter »The Lancet», uttalar han
sig, liksom i »Giftas», mot qvinnoemancipationen. Boccaccio är, enl. honom,
den förste, som kommit till insigt af den äkta mannens löjliga ställning
såsom familjeförsörjare, »sedan qvinnan fann för godt att kasta arbetet
på mannen.» Jemför »Giftas» !
857

teatern. Först var det artistlifvet, som är friare än andra
menniskors; vidare den omständigheten, att artisterna på sätt
och vis hafva trädt ut ur samhället; slutligen var det en afhand-
ling af den 25-årige Schiller: »Om Teatern såsom sedlig upp-
fostringsanstalt.» Der blef han tjusad af all den härlighet,som ut-
lofvas. Der — på teatern — af kastas alla band; menniskorna för-
brödras och de fjettras icke'längre af »förkonstlingens och modets
kedja»; der skulle han ock återfinna den drömda idealnaturen.
— Således en ny form för naturkärleken och samhällshatet.

Strindberg ville debutera såsom Carl Moor och Lucidor.
Orsaken är förklarlig. »I dem» säger han sjelf, »hade han
i tryck funnit sitt inre uttaladt, och derför ville han tala
med deras tungor. Lttcidor tog han nu som en förolyckad
och missnöjd, af fattigdom undergräfd högre natur. » Han
deklamerade, gymnastiserade, läste roller och öfvade sig.
För att riktigt få vara i fred, höll han till på Ladugårds-
gärdet. »Här rasade han mot himmel och jord, och staden
var samhället, under det han stod härute i naturen. Han
knöt näfven åt slott, kyrkor, kaserner. Det var något fana-
tiskt i arbetet.»

Här spelar Strindberg, ensam på Ladugårdsgärdet, för-
spelet till den kamp, han i böckerna skulle förverkliga.
Här står han och dundrar mot den fiende, han hatade. Några
år till, och han genomlefver fantasi kampen. Och var det
icke en ödets lek, att just detta Stockholm, staden, som han
knöt näfven åt och som inneslöt hans samhälle, först skulle
bli den, mot hvilken kampen riktades! Han börjar med
»Röda Rummet», han fortsätter med »Nya Riket»; hela hans
produktion är en lång strid mot samhället.

Derför blifva hans hjeltar i de flesta fall revolutions-
män. Olof är en grubblare, som vill omskaka det bestå-
ende; Falk är en missnöjd, som revolterar och kritiserar;
Presten i »Högre Andamål» sätter sig upp mot den heliga
kyrkan; Bosse i »Beskyddare» gör ett djerft angrepp mot
skråväsendet, samhällets skyddssystem, som hindrar hvarje
förändring. Bokpräntaren Hans* är en fanatisk frihetsdyr-
kare, och äfven hans mer moderne hjeltar, såsom Paul** och
Herr von Bleichroden***, ega detta samhällshat, detta miss-
nöje, denna upprorslust.

* Se »oPå Godt och ondt».

I »Återfall» (Utopierna)

*** I »Samvetskval.»
858

Och alla hafva de svårt att låta inskrifva sig i sam-
hället. Strindberg sjelf berättar, att orsaken till hans om-
bytlighet, hans vacklande mellan lifsuppgifter icke var nå-
gon annan än hans fruktan för att inordnas. »Han ville
icke bli inskrifven i samhällets här, bli ett nummer, ett kugg-
hjul, en skrufmutter.» Han nedlägger denna fruktan hos
nästan alla sina figurer, hos Falk, hos Hans, hos Paul och
Herr v. Bleichroden; och är det icke rätt egendomligt, att
Strindberg något senare, då han lemnat universitetet och in-
trädt på litteratör-banan, kommer till det resultat, som han
skildrar i »En Ovälkommen»! »Han skulle snart finna»,
heter det i slutkapitlet, »att uppfostran gjort honom odug-
lig för samhället, och när han icke fann sig i att vara ut-
visad, började hans tvifvel vakna, om icke samhället också
hade en skuld i hans uppfostran, och om icke samhället
hade fel, som borde botas».

Blott så länge Kristian får vara i fred för samhället,
lefva ute i naturen och i frihet och ensamhet, bibehåller
han sin heder, sin lycka och sin karaktärs skönhet. Sam-
hället träder emellan och tillintetgör naturbarnet. Kristian
blir en missdådare, en hämdgirig och en upprorsmakare.,

*

Morgonen efter nederlaget, då han misslyckats på teatern,
ligger han på sin soffa och läser »Fältskärns berättelser.»
Allt efter som han läser, tycker han, att han sjelf genomlefvat
det, som här möter honom. Här finner han styfmodern, som
försonades med sin styfson, alltså en upplösning, som Strind-
berg länge åstundat. Längtan efter försoning var i dag sär-
deles djup; hans hjerna arbetade med förslag till gåtans lös-
ning, en feber kommer öfver honom och minnena ordna sig.
Hans inbillning är så stark, att han hör och ser personerna,
och efter två timmars förlopp är en komedi utkastad. »Det
gick för sig af sig sjelf, utan hans vilja och förvållande.»
Fyra dägar brukar han till komediens nedskrifvande, gående
fram och tillbaka mellan soffan och skrifbordet. Aftonen
samma dag skrifver han bref till en vän; småningom upp-
täcker han, att raderna börja rimma. Hau skrifver alltså
vers, han är poet, han jublar!
859

Nu såg »Hermione» eller »Det sjunkande Hellas», en
pjes, som finnes intagen bland lians samlade arbeten, första
gången dagen. Psykologiskt är den värdelös. I Demosthenes
hade man väntat sig en annan Carl Moor och i hans tal
till atenska folket några vredesyttringar mot samhället.

Tanken på att bli förf, har nu upprunnit inom honom.
Han återvänder till Upsala, egentligen dock med afsigten att
få studier och erfarenhet. Tillsammans med några kamrater
poetiserar han och drömmer han; lefver så ett lättingslif
på krogar och kafeer, stiftar förbundet »Runa» och ned-
skrifver »I Rom». Denna dramatiska bagatell, som seder-
mera uppfördes, grundlädes något tidigare, under vistelsen
hos läkaren. Der gjorde han bekantskap med en ung, be-
gåfvad bildhuggare, och der satt han modell till Alfred Ny-
ströms Bellmansstaty. Sjelf har han berättat, hur dessa sitt-
ningar tillgingo. I ett poem* skildrar han den unge bildhug-
garens atelier, långt borta på norr, i »Numro sexti Norrlands-
gatan.» Nyström, som modellerar, och Strindberg, som sitter
för honom, undergå ingen annan förändring, än den, som ligger
i namnen, eller att Nyström blir Thorvaldsen och Strindberg
Pedersen. Icke ens gitarren, detta nödvändiga Bellmans-
attribut, saknas i den atelier, der Thorvaldsen arbetar. Strind-
berg, som helt nyligen hade upptäckt, att han skref vers,
lägger nu i Pedersens mun sina egna infall hos Nyström.
Han skämtar öfver sin rimkonst, men det syns, att han vill
visa den. I ett nu har han hopsatt en parodi öfver vers-
skrifningen, och stolt öfver sin fyndighet, deklamerar han
den för vännen. Sedan vankas öl, i pjesen naturligtvis vin, och

»Under muntert prat och gamman
Dricker man ur samma glas.»

Bland böcker, som lemna spår efter sig i Strindbergs
utveckling, äro Brand och Victor Hugo. Brand tog bort
känsligheten, Strindbergs ömma samvete, döfvade hvarje fruk-
tan att göra fadern och vännerna ondt, en fruktan, som plägat
gripa honom vid hvarje nytt steg han tagit. Brand lärde
honom slita alla band af hänsyn och kärlek, slita dem för
sakens skull; ingaf honom tron på en rätt, högre än rätten,
på ett samvete, som är renare, än hvad uppfostran gifvit
honom. Hos Hugo sympatiserar han med upproret mot
samhället, den på den ensliga ön boende skaldens dyrkan af

* Se »Dikterna», poemet »I Nyströms Atelier».
860

naturen^ hånet af dumheten^ raseriet mot prestreligionen och
svärmeriet för Gud såsom alltets upphofsman. Tron pä den
gamla skönhetsläran rubbas ock af Brandes. Här finner han
svar pa sina estetiska tvifvelsmål, och han väljer såsom spe-
cialstudium Öhlenschläger och dansk litteratur.

' /	*

Pa hösten 1870 har han ätervändt till Upsala. In-
ackordering hos en prestenka, dagligt och rikt umgänge,
fruntimmer, kärlekssvärmeri, dagdrifvarlif och rummel — allt
sedan skildradt i hans studie »Inackorderingarna». Skämtet
med hans teaterpjes, som samma höst uppfördes, tidningarnas
recensioner, som behandlade honom omildt, och en väns
dumma tilltag att låta trycka ett hans förstlingsdrama ver-
kade så starkt, att han blef vild och menniskoskygg. Så
läser han Kierkegaard, skakas djupt af läsningen, blir tom,
nästan förtviflad, känner sig syndfull och ångrande. Der-
till kommer inverkan af en egendomlig bekantskap, en stu-
dent, brodern Is, som imponerade med sin »Zerrissenheit»,
sin djupa — ytliga — visdom, sin Byronska intressanthet
och sin Kierkegaardska experimentalpsykologi.

Denne rycker från honom hans förhoppningar, hans
skaldedrömmar. Var han då icke kallad, hade han fåfångt
gjort som Brand, hade han svikit fadern! Förtviflan, sjelf-
mordsplaner, återresa till Stockholm. Här börjar han för-
akta denna falska idealitet, älska det nyttiga arbetet och
finna studentens missaktning för filistern ovärdigt. Skrifver
så en afhandling i estetik för graden, kallar den »Hakon
Jarl eller Idealism och Kealism», men gör den till en åter-
spegling af sin egen själsutveckling. Estetiskt är den värde-
lös, psykologiskt har den betydelse, ty den lemnar oss ett
frappant bevis på Strindbergs subjektivism.

Han börjar med den estetik, hvilken han först hyllade;
bekämpar den med Brandes; uppdrager i Werther en kontur-
teckning af sig sjelf, d. v. s. af idealisten, af förbundsbrodern
och skalden-svärmaren*; afslutar med Kierkegaard och det

* Denna teckning är så fullständig, att äfven Werther, liks. Strind-
berg, hindras af en vän, sona träder emellan, i sina sjelfmordsplaner. Str.
söps »dödfull» af denne kamrat, bars öfver ett plank och kastades i en
snödrifva. En liknande scen i »Inackorderingarna»,
861

tvifvel, denne gifvit honom. Slutklämmen är en önskan att
kämpa sig fram genom detta tvifvel; hvart eller till hvad,
det vet han icke ännu, ty han står sjelf midt i kampen.

En obetydlig bagatell låter honom bryta med fadern.
Sommaren tillbringar han på en ö ute i skärgården, härdar
kropp och själ, moraliserar och är »etisk». På hösten till
universitetet; har det svårt, fryser och svälter; omarbetar
en teaterpjes, som han bränt upp, kallad »Blotsven», och
gör den till »Den Fredlöse».

Här har han inkarnerat sig i flere af sina figurer. I jarlen,
som kämpar mot tiden; i dottern, som bryter med fadern;
i modern, som revolterar, men försvagas af sin sympati.
Hvem igenkänner icke här, i Gunlöds ord till jarlen, de
känslor, som besjälat honom efter brytningen med fadern.
»Kärleken,» säger hon, »har jag aldrig känt. Vet, du har
lärt mig att hata, ty när gaf du mig kärlek? Du lärde mig
frukta den store Thorfinn Jarl, men du lärde mig aldrig
älska min far. Du stötte bort mig hvar gång jag ville
komma till dig, du förgiftade min själ. » Derefter kommer
han in i en sentimentalare sinnesstämning; han törstar efter
försoning, efter frid, efter ömhet. »O fader, fader!» ropar
hon, »Jag ville kyssa molnen från din panna och komma
dig att glömma sorgerna.» Och med tanken på sin häftig-
het vid det uppträde, som nyss timat, ber han genom Gun-
löd: »O, glöm hvad jag har sagt, öppna din famn nu!» —

Eller hör man icke förf, i Orms svar till Thorfinn, då
jarlen frågar skalden, hvem som gifvit honom hans tro:
»tviflet, olyckan, sorgen?» Och är det icke han sjelf, som
profeterar om framtiden, siar om den nya tid, hvilken hägrade
för hans inbillning, »hvars spira heter kärlek och hvars
krona heter ljus?» —------------------

Stycket mottogs med köld, men väckte anklang hos
Karl XV. Strindberg fick en hofpension för att afsluta
gradualstudierna; men läsningen går illa, författarematerielen
börja sysselsätta hans fantasi, tvifvel och apati göra honom
håglös och ointresserad. Lifvet finner han vidrigt; han
längtar bort från Upsala, tror, att han är sinnesrubbad,
mister sin pension, öfvergifver sin doktorsgrad, far till Stock-
holm, blir litteratör.

Nästa gång vi möta honom, står han för oss som Mäster
Olof. Allt, som legat och jäst, blir till ord, blir till hand-
ling. Hans tvifvel på sig sjelf och sin kallelse såsom ny-
862

danare, hans undran, om han skall vâga sig att träda ut i lif-
vet och kämpa — kämpa för sitt tvifvel och för de läror, som
han hyllade. Han tror sig född till fängelse, född att slå,
född att lida. Han låter Gerdt inbilla sig, att han skall bli
en ny Daniel, att han är sänd i verlden till att säga fur-
starne sanningen. Hvarför han icke lyckades, ej blef den
nye Daniel; hvarför han måste sluta såsom affalling i skam-
pallen — detta är ett problem för en ny del af sjelfbekän-
nelserna.
Från teatrarne.

Återblick af

Habitué.

Den 25 oktober.

Äfven under den månad som förflutit efter vår senaste
återbliek på Stockholmsteatrarnes verksamhet hafva nyhe-
terna af mera intressant slag varit temligen tunnsådda.

Ä Dramatiska teatern hafva två nya program sett dagen
och lefvat ett kort lif. Det ena var en repris från anno
1818 och upptog G. E. Lessings något mer än 120-åriga
lustspel »Minna von Barnhelm», som är en god exponent
för förra århundradets bästa dramatik inom Tyskland^ men
icke så synnerligt tilltalande för våra dagars publik.

Direktionen för en teater, på hvilken man har anspråk
att den skall iakttaga värdighet i sin repertoar etc., råkar
vanligtvis i ett ledsamt dilemma vid återupptagandet af
pjeser hvarpå seklernas damm hunnit lagra sig. När detta
vid framtagandet röres upp, fastnar det i ögonen på åskå-
darne, och några lära finna det mycket angenämt att genom
det sålunda uppjagade molnet betrakta de återuppståndna
gengångarne, medan andra (och sannolikt de flesta) tycka
att dammet generar och att betraktandet är en smula tråkigt.

For en gång torde också de flesta ha rätt. Shakspeare
har der vid lag i många fall privilegium på en undantags-
ställning, och för en och annan pjes gäller detta äfven några
andra gamla teaterförfattare, som lyckats gripa sina ämnen
ur ett af tidsförhållandena någorlunda oberoende, allmängil-
tigt område. Men i fråga om Lessings »lustspel» Minna
von Barnhelm nödgas vi väl i det stora hela hålla med »de
flesta». De döma kanske litet partiskt till förmån för sin
864

egen tid; litet obarmhertigt mot de der några, som älska
kulturhistoriska' studier på teatern, och litet orättvist mot
direktionen, som under sina mångahanda skyldigheter mot
alla också anser sig böra tillgodose behofven hos kultur-
historiens dyrkare, men omdömet är ärligt och afgifvet »efter
gehör» utan ett konstladt underordnande under literatur-
historiens faststälda domslut, jemfördt med den och den
paragrafen i någon estetisk kodex. Och en sådan fördoms-
fri dom är både riktig och nödvändig, då det icke gäller
att bedöma 120-åringen såsom ett barn af hans egen tid,
utan sådan han visar sig i sitt framträdande inför en vida
mer framskriden efterverld.

Att Lessing var en förträfflig teaterskribent är ett
faktum, som består utan något särskildt erkännande från
vår sida. Hur han blifvit det och hvilka intryck han tagit
från den franska dramatiken o. s. v., fins för den intresse-
rade tillfälle att studera i de literaturhistoriska böckerna.
Hur han tager sig ut inför oss, på våra dagars scen är
teateranmälarens sak att undersöka och den stora publikens
intresse att konstatera.

Bortser man då från de vanskliga hypoteserna hur
stycket möjligen skulle gjort sig gällande med en i alla
delar fullt tillfredsställande rollbesättning och tager det så-
dant det visat sig vid sitt uppförande å Dramatiska teatern,
faller det genast i ögonen att publikens intresse så godt
som uteslutande tagits i beslag af bipersonerna och bihand-
lingen, medan deremot hufvudhandlingen mellan fröken
Minna von Barnhelm (fröken Björkegren) och major von
Tellheim (hr Hillberg) lemnat åskådarne temligen oberörda.
Med kännedom om rollinnehafvarnes respektive förmåga att
framhålla och gifva tilltalande form åt sina uppgifters inne-
börd torde man redan af detta förhållande kunna draga en
pålitlig slutsats om hvad som i pjesen är föråldradt och
hvad som motstått årens inverkan. Medan fru Hartman
som kammarjungfrun Franciska, hr Hamrin som majorens
betjent Just och hr Personne som underofficeren Paul Wer-
ner kunnat ge lif åt de figurer de framstält och lyckats på
ett anslående sätt framkalla den komiska verkan som åsyftas,
hafva teaterns förnämsta krafter, fröken Björkegren och hr
Hillberg, endast förmått tillvinna sina framställningar en
mention honorable för det resultat hvartill deras roller gifvit
dem tillfälle att komma.
865

Vi inlåta oss, som sagdt, icke på några gissningar hvem
som skulle bättre uppburit särskildt hr Hillbergs roll, hvar-
till denne realistiskt anlagde skådespelare är fullständigt
olämplig, och framhålla endast i förbigående att utan en
specielt god representant för detta parti kan man nästan
lika gerna låta hela Minna stå qvar i sitt hyllfack i biblio-
teket. Det är till och med troligt att teatern icke eger
någon för rollen lämplig skådespelare, emedan vår tid vuxit
ifrån den åskådning som åtminstone på scenen skapade
detta slags idealmenniskor à la månskenshjeltar. Våra skåde-
spelare hafva intet kött och blod att förläna åt författarnes
fantasibilder inom denna genre. De kunna icke gifva ut-
tryck åt deras vackra svärmerier, deras ädla entusiasm och
deras för oss någorlunda innehållslösa deklamationer. Herr
Hillberg hade icke heller det ringaste vuxit in i sin uniform,
han blef icke varm för sin kära fröken Minna och föreföll
hela tiden rätt främmande för hela den tillställning hvari
han skulle vara hufvudpersonen. Det är hvarken för att
rädda hr Hillbergs skådespelarrykte eller för att förminska
hr Lessings författarära (båda stå sig nog ändå) som vi tro
oss kunna skylla resultatet på den senare. Men erfaren-
heten har visat att alla liknande figurer i den äldre dra-
matiken äro de som hafva svårast att i våra dagar finna
tillfredsställande representanter, och de många exemplen
torde berättiga till det antagandet att författarne just der,
på grund af det för deras tid egendomliga idealiserande
åskådnings sättet, mest aflägsnat ' sig från den verklighetens
mark der man känner sig hemmastadd sekel efter sekel, hur
än de yttre förhållandena vexla.

Samma anmärkning gäller i vida mindre grad den qvin-
liga hufvudrollen, hvari också fröken Björkegren bättre fylde
sin plats, ehuru man, så att säga, tyckte att hos framställa-
rinnan fans något mer än som behöfdes för att utfylla figuren.
Fröken B. är kanske litet för storslagen för den ifråga-
varande lustspelsfiguren, och med all erkännansvärd mjukhet
och elegans är hon må hända icke den rätta att fullt pointera
den fina (stundom omärkligt fina) komiken i situationerna
mellan de båda älskande. Deras fram- och tillbakagående
diskurser om sin ställning till hvarandra äro dock i och för
sig så pass långtrådiga, trots många fint iakttagna och fint
uttryckta, typiska drag, att det säkerligen är rätt svårt att
afvinna dem ett större intresse. Det föråldrade i pjesen

Ur Dagens Krönika. VJ. 10—11.	8
866

ligger deri och har fallit uteslutande pa hufvudpersouernas
lott att framföra

Vare sig nu att de lägre samhällsklasserna tidigare än
de förnäma vunno ett naturligt och allmängiltigt sätt att
både förklara hvarandra sin kärlek och att eljest umgås med
hvarandra, eller att teaterförfattarne tidigare kommo under
fund med det för dessa klasser karaktäristiska, eller att slut-
ligen detta kan hända längre bibehållit sig lika, säkert är
att soldaten Werners och kammarjungfrun Franciskas scener
fortfarande verkade mycket uppfriskande och föreföllo fullt
naturliga äfven för 1886 års publik. De nämda figurerna
voro förträffligt representerade af hr Personne och fru Hart-
man. Sedan den sistnämda redan vid andra föreställningen
betydligt modererat sin vid första representationen anmärkta
öfverdrift i slutscenen in på farsens område, var hon en allt
igenom intagande och genom sin naturliga uppsluppenhet i
stilen passande kammarjungfru. Hr Personnes konseqvent
och roligt hållna knekt var ett nytt bevis till flere före-'
gående att denne skådespelare ingalunda har sitt egentliga
fack i de älskare- eller resonörsroller, hvari han oftast fatt
visa sig och hvari han aldrig öfvervunnit en gammal ovana
att mer eller mindre lyckligt kopiera en annan, äldre skåde-
spelare, utan just i utpräglade karaktärsroller på det komiska
området.

Lyckliga i återgifvandet af biroller voro äfven hrr
Hamrin och JBceckström, af hvilka den förre hade att med
en naturlig godmodighet förena en soldatbetjents något bull-
rande framträdande och den senare att såsom värdshusvärd
genom en spelad godmodighet låta en medfödd småaktighet
och räfaktighet skymta fram.

Dramatiska teaterns andra nya program innehöll, enligt
ett på denna scen temligen flitigt odladt bruk, tre enakts-
pjeser, nemligen en tysk: »Jag gifter mig med min dotter»,
en fransk (af Alphonse Daudet): »De frånvarande» och en
svensk (författaren onämd), kallad »Griller».

Af dessa bortföll mycket snart den mellersta, hvaremot
den första och den sista fortfarande gifvas med andra, äldre
enaktsbitar som fyllnad i programmet.
867

»Jag gifter mig med min dotter», öfversatt af hr O.
Wijkander; låter rätt väl se sig. Så synnerligt originelt i
sin anläggning och utveckling är stycket visst icke med
sin medelålders man som hittills icke kunnat besluta sig för
något parti med någon af societetens förkonstlade damer,
men helt hastigt och lustigt fångslas af och förlofvar sig
med en nyss utsluppen pensionsflicka, som vinner hans
hjerta genom sin friska och barnsliga naturlighet. Anled-
ningen till pjesens namn ligger i den tillfälligheten att flickan,
som varit faderlös från sin tidigaste barndom, tror den ifråga-
varande herrn vara sin fader. Stycket utspelas mellan hr
Fredrikson, som fortfarande sköter detta slags roller med
känd rutin, fru Jlartman, som har tillfälle att visa en af
sina vanliga, men derför icke mindre roande skolflickor, samt
fru Swartz i en mindre roll som mor åt den manliga hufvud-
personen. Skilnaden i ålder mellan den 35-årige ryttmästa-
ren och den 16-åriga flickan synes kanske med den nu
nämda rollbesättningen något större, än dessa åldersiffror
betinga, och denna omständighet försvagar säkerligen i någon
mån intrycket och förtager b'estämdt åtskilligt af det komiska
deri att den giftasvuxna flickan tror en 35 års man vara
sin far. Nu synes denna hennes föreställning rätt naturlig,
och det mindre naturliga kommer på orätt sida, nemligen
på ryttmästarens. Med denna lilla inskränkning gör pjesen
en god och behaglig verkan på dem, som tycka om att fylla
en teaterafton med åseendet af obetydligheter i 1 akt hvar.

Daudets stycke »De franvara^e» satiriserar på ett älsk-
värdt sätt, men med något för långdragna scener, den mensk-
liga svagheten att låta frånvaron förläna ganska tarfliga
personligheter ett skimmer af behag och förtjenstfullhet som
de icke ega, medan man fullkomligt förbiser förtjensterna
hos de ständigt närvarande, vid hvilkas uppoffringar och
tjenstvillighet man vant sig. I denna pjes har hr Hamrin
såsom den ständigt förbisedde Leonard en verklig glansroll.
Han pointerar med mycken helgjutenhet i figuren bond-
slugheten vid sidan af inställsamheten och enfalden hos den
försmådde älskaren, hvars oupphörliga uppmärksamheter
tagas som den naturligaste sak i verlden och aldrig ett
ögonblick tydas så som de äro menade, nemligen som en
tyst förklaring af den kärlek han icke vågar uttala. Hr
Hamrins gråtscen, när han på sitt stilla sätt rasar öfver sitt
tillbakasättande, är af präktig effekt, om den också i tekniskt
868

hänseende kunde vara ännu bättre utarbetad, och hans ill-
fundighet, då han sedan narrar sin rival till sådana excesser
som enligt hans tanke nödvändigt skola sätta denne i miss-
kredit, är mycket väl gjord.

Enkan Brigitte, framstäld med fru H. Kinmanssons
aldrig svikande talang, den gamle trädgårdsmästaren Brèche-
main, med säker hand tillyxad af hr Norrby till en rolig
bifigur, och flickan Suzette, med erkännansvärd omsorg åter-
gifven af fröken Zetterberg, är den trio, som i inbillningen
gör till det bästa, ädlaste och älskvärdaste på jorden en ung
och egoistisk hr Eustache (hr Törnquist), som, när han slut-
ligen efter flere års frånvaro uppenbarade sig, visar sig för-
akta hela sällskapet.

Hvad som utom de antydda longörerna i sjelfva stycket
säkerligen mest bidragit till det sammas hastiga försvinnande
från repertoaren, är väl de båda förnämsta rollinnehafvarnes
oförmåga att, trots samvetsgranna ansträngningar, göra sina
uppgifter så gällande som författaren åsyftat. Man skall
knappast kunna göra någon anmärkning mot den del af
fröken Z:s framställning, som kan kallas sjelfva arbetet. Man
måste tvärt om erkänna detta såsom i hög grad förträffligt.
Men det hjelper icke. Det fins i hennes naturel något mot-
sträfvigt som hon detta oaktadt icke lyckats öfvervinna.
Om det är blyghet som hindrar henne att hängifva sig åt
sina roller, så att hon går upp i dem, eller något annat
hinder för intressets väckande, våga vi icke söka afgöra,
men faktiskt förefaller hon, obehagligt att säga, litet tråkig.
Hon har, trots sina anmärkningsvärdt goda studier, aldrig
lyckats taga ut steget mellan den arbetande eleven och
den skapande konstnärinnan. Det är dock att hoppas att
hon, med de rikliga tillfallen direktionen ger henne att öfva
sig inför publikens ögon, till sist skall lyckas. Men i »De
frånvarande» har hon ännu icke kommit derhän. Hr Törn-
quist hade icke heller någon lycklig roll som Eustache. Figu-
ren är visst obehaglig, men det är det egna med obehag-
liga roller att, när obehagligheten riktigt pointeras, så att
allt blir just det som dermed åsyftas, så har åskådaren det
största behaget af att se dem. Detta sker icke i hr T:s
framställning. Han halkar öfver alltsammans, och det blir
just ingenting.

I »Dritter» har någon onämd svensk författare eller
författarinna icke alldeles utan framgång försökt sig med en
869

scenisk bagatell af delvis rätt roande beskaffenhet, men
utan något egentligt värde för öfrigt. Grillerna, som gisslas
och botas, bestå i en ung flickas (fru Hartman') och hennes
brors (hr Hartman) pessimistiska funderingar om lifvets
värdelöshet. Deras pessimism är stäld i en komisk be-
lysning och kan ju till följd deraf få vara en smula karri-
kerad, om författaren anser sig nå sitt mål bättre på det
sättet, men sannolikt skulle målet nås ännu säkrare, om
öfverdrifterna vore något mindre, så att man kunde tro sig
försatt till verkligheten. Nu är det hela ett skämt med
temligen overkliga förutsättningar. Botemedlet består i en
ung, rask och arbetsam militär (hr Personne), som egnat
sig åt gymnastiken, som älskar den unga fröken och som
efter undanrödjandet af ett missförstånd också vinner hennes
hjerta och hand samt omvänder henne.

Framställningen är liflig och treflig och håller stycket
uppe. Med den fyllighet i uttrycket, som utmärker fru Hart-
mans spelsätt, förstår hon att gifva en komisk färgläggning
åt den bortskämda unga damens inbillade pessimism. Hr
Hartman återgifver den blaserade broderns roll med sin
vanliga, måttfulla elegans, hr Personne har i den rättframme
och hederlige löjtnanten en af de här ofvan omnämda re-
sonörsrollerna, der hans förtjenster icke äro fullt oblandade
men som han i alla fall fyller skäligen tillfredsställande, och
såsom en ung, ytlig friherrinna med litet anlag för intrig-
makeri har fru Porsch-Posin en uppgift, som ligger ganska
väl för henne.

Nya teatern, som är känd för sin snabba, att icke säga
brådstörtade, verksamhet, har under månaden medhunnit
trenne program, af hvilka det första upptager Labiches fars
i 3 akter y>Allas älskling» och opera-buffan »Teaterdirek-
tören», musiken af Mozart och texten af L. Battu och L.
Halévy. Det andra programmet bestod af Madame Angots
dotter» och det tredje af »Doktorinnan», fars i 3 akter af
Paul Ferrier och Henri Bocage. Sedermera har som för-
pjes till »Doktorinnan» gifvits ett svenskt original i 1 akt,
kallad t »Då bladen falla».

»Allas älskling» är en äkta fransk fars, äfventyrlig i
sin uppränning, utan synnerligt mycket sundt förnuft i sin
870

delvis vågade situationer. Framgången beror helt och hållet
på utförandet, på det naturliga framhållandet af roliga repliker
utveckling, men ganska rolig i uppradandet af befängda och
och ett lifligt genomförande af lustiga karaktärer. Egentligen
var väl ingen af de spelande fullt på sin plats, men man
kan icke heller säga att stycket helt och hållet skämdes bort.
Titelfiguren, en nygift 40-firing som förföljes af den besvär-
liga vänskapen från två äkta män, hvilkas hustrur före hans
eget bröllop visade honom mer än tillåtlig ynnest, återgifves
roligt af hr Holmquist, och kunde man bortjaga minnet af
hr Svante Hedin, som för några år tillbaka skulle hafva
varit som klippt och skuren för denna uppgifts lösande på
ett öfverdådigt skrattretande sätt, så skulle sannolikt hr
Holmquits Célimare förefalla ännu roligare. Nu synes den
stundom något tung. Det är emellertid karaktär i fram-
ställningen och verklig farston. De båda vännerna, de be-
dragna äkta männen, framställas utan synnerlig verkan af
hrr Liindmarh och Sjöberg. Deras gubbar äro visst icke
stötande genom något mindre korrekt i utförandet, men de
göra sig icke gällande. Fröken Klefberg är en präktig
svärmor i den barska stilen och fröken Sandell en mycket
intagande ung fru, för öfrigt en obetydlig roll.

Operabuffan »Teaterdirektören» torde lämpligast böra
granskas uteslutande ur musikalisk synpunkt, ty i dramatiskt
hänseende hör detta slag af musikstycken afgjordt till den
ledsamma genren. Af de uppträdande, fröknarna Sjöberg,
och Jonson samt hrr Lundberg och Stenfelt, tycktes ingen
hafva tillfälle att ur skådespelaresynpunkt göra någonting
framstående af sitt parti.

*

Återupptagandet af »Madame Angots dotter» var af
ganska stort intresse för operettens vännner. Vi taga fort-
farande operettgenrens tillvaro som ett faktum helt enkelt
och öfverlemna åt andra att beskärma sig deröfver. Men
som madame Judie icke uppträdt i denna operett, torde den
få gå fri och anses temligen oskadlig, såsom den också
jemförelsevis är. Derjemte är den rolig och till och med,
trots den utomordentligt rika produktionen på detta område
efter den tid då »Madame Angots dotter» såg dagen, ro-
ligare än flertalet af sina efterföljare. Föråldrad syntes den
871

icke heller. Melodierna äro visserligen utnötta genom ett
omåttligt begagnande, men det äro äfven de flesta andra
operetternas mera populära melodier. I dramatiskt hänse-
ende torde väl också »Madame Angots dotter» stå fullt i
jembredd med, om icke öfver flertalet af yngre verk inom
genren.

Framställningen hade sitt förnämsta intresse i fröken
Sjöbergs utförande af titelrollen, hvilket var sprittande lifligt
och stilenligt. Denna unga skådespelerska går ständigt framåt
och tycktes som Clairette Angot vara riktigt i sitt esse. Hon
lefver alltid med i sina roller, när de icke ligga alldeles
emot henne, såsom ju stundom händer till följd af den om-
vexlande användning denna teater har för sina sujetter.
Som nulle Lange uppträdde fru Stenfe^ litet kall och stel.
Hr Stenfell var såsom vissångaren Ange Pitou icke fullt
lyckad. Det tycks fattas honom naturlig friskhet. Han före-
faller konstlad. Hr Castegren var ganska bra som Pom-
ponnet och hr JRingvall någorlunda tillfredsställande som
Larivaudière. Stycket gick i allmänhet med rätt mycket lif,
och mot den dekorativa utstyrseln funnos inga graverande
anmärkningar att göra.

Den gamla välkända operetten höll sig emellertid icke
så länge på repertoaren, utan efterträddes snart af den ofvan-
nämda farsen »Dök/orinnan», som går för goda hus då detta
skrifves. Denna fars är, sådan den framställes på Nya
teatern med fru Ulff som den praktiserande doktorinnan
Angéle Frontignan och hr Castegren som hennes snobbige
man, verkligt rolig. Den visar ett upp- och nedvändt hus,
der hustrun sköter sin läkarepraktik och helt och hållet
försummar sin man, hvilken intager en hustrus plats, talar
om sin hemgift och sköter hushållet. Mannen ledsnar emel-
lertid och söker förströelse utom hus hos en konstberiderska.
Hustruns svartsjuka väckes på ett ganska våldsamt sätt,
då hon öfverraskar sin man under en tête-à-tête med konst-
beriderskan, som dock är nog omtänksam att icke bevilja
någon ynnest, utan fordrar äktenskap. Efter denna upp-
täckt omvändes doktorinnan och blir för sin man den mest
förtjusande hustru, som ger läkarepraktiken på båten och
872

uteslutande egnar sig åt sitt hem; der lyckan vid pjesens
slut lofvar att hålla sitt intåg.

Detta i sig sjelf tacksamma ämne hafva de båda för-
fattarne behandlat med mycken spiritualitet. Förvecklin-
garna äro muntrande och spännande och dialogen fyld af
roliga och qvicka vändningar. Stycket är utan tvifvel en
af de senare tidernas bättre farser. Ett par vågade situa-
tioner finnas väl, men riktigt behandlade vid framställningen,
äro de icke stötande, emedan man uteslutande skrattar åt dem.

Ett särdeles godt utförande har kommit denna pjes till
del. Fru Ulff firar en triumf i doktorinnans roll. Som
praktiserande läkare har hennes doktorinna all den karla-
vulenhet i uppträdandet som anstår ett emanciperadt frun-
timmer, hvilket icke vill kännas vid namnet qvinna, och
efter omvändelsen är samma doktorinna den mest intagande
qvinna i verlden. Ofvergången och stridigheterna i hennes
inre nyanseras utmärkt. Det är en frisk talang som uppen-
barar sig i denna skapelse, hvilken afgjordt hör till fru
Ulffs bästa. Vid hennes sida frapperar på det angenämaste
sätt hr Castegren genom ett icke mindre lyckligt utförande
af den äkta mannens parti. I utseende, gång, uppträdande
och sätt att tala har hr C. lyckats fullt konseqvent och
roligt genomföra en beskedlig snobbtyp, oförarglig och älsk-
värd i all sin inskränkthet. Figuren gör en utmärkt effekt
och visar att hr C. är en mycket god skådespelare, då han
kommer på sin rätta plats.

Ofriga roller äro af mindre betydelse, men utföras i
allmänhet väl. Hr Ringvall är kanske icke en lämplig
representant för den kärlekssjuke De Serquigny. Han är
lika torr i denna roll som t. ex. i Larivaudières (i Madame
Angot) och gör för mycket väsen af sig. Men för öfrigt
fins ingenting från de spelandes sida som stör det goda in-
trycket. Fru Gardt är mycket kraftig och präktig som
kanondrottningen, fru Fahlman en ganska retande konst-
beriderska och hr Lindhagen lyckad som en omåttligt oför-
skämd betjent.

*

Södra teatern har, sedan Djurgårdsteatern för året stängt
sina portar, återupptagit sin verksamhet, men ännu icke
haft anledning att framföra något nytt, då »Jorden rundt»
fortfararande med godt resultat bibehållit sig på repertoaren.
Musikalisk Revy.

K. Musikaliska Akademien: Pauline Lucca, Augusta Öhrström.

K. Stora Teatern: Trumpetaren från Säkkingen.

Nya Teatern: Teaterdirektören. Madame Angots dotter (repriser).

Pauline Lucca! Det är här i Sverige med fremmande
sångare och sångerskor, som när man kastar en sten i en
klar vattenspegel; ryktets svallvågor breda ut sig allt mer
och mer, till dess de slutligen hota att alldeles öfversvämma
den lugna strand, som allt ditintills varit sa helt oberörd
af dem. Men liksom det är statueradt en viss ålder för
inträde i vissa parlamentariska församlingar, kongresser och
dylikt, sa tyckas dessa utländska sångfoglar föreställa sig,
att hvad vi svenskar framför allt fordra af en utöfvande
talang är denna talangs — mogenhet, sa att i allmänhet
allt hvad under 40 ar är skulle vara af ondo. Också för-
hasta de sig minsann icke. Blygsammast af alla var väl
härom året en viss signora Corinna de Luigi, »favoritelev af
den stora maestro Kossini», hvilken hade inväntat den ålder
då ett fruntimmer redan kan vara mormors mor, innan hon
vågade uppträda inför de granntyckta svenskarne. Listori
vågade dock redan vid ett par och sextio denna äfventyr-
lighet, men Kristina Nilsson litade naturligtvis på sin egen-
skap af svenska, då hon dristade återvända hit hem i den
späda åldern af tre och trettio. Trebelli gaf ett lysande prof
på sitt manliga mod, härdadt i ett dussin page-roler, då hon
djerfdes sjunga här första gången med två år felande i det
klassiska 40-talet. Hvad Adelina Patti beträffar är hon så
försynt, att hon blir väl både femtio och sextio innan hon
törs hit upp. Men Pauline Lucca, Bismarcks väninna, hon
är modig hon, hon har varit här nu och är ändå yngre än
Patti. D. y. s. yngre i somliga musiklexika. I andra är
hon äldre. Öfver hufvud taget är hon född upprepade gånger,
874

1841, 42, 43, 44, och hvilket af dessa? Måhända 1841, dä
hon nu vägat sig hit upp till den mognade talangens be-
undrare.

Alltnog — Pauline Lucca har varit här. Man har sagt
att hon har »le diable au corps», denna konstnärinna, och
törhända icke med orätt. Då hon 1859 i Olmiitz debuterade,
egnade hon sig först åt den tragiska stilen, Elvira i Ernani,
Norma, Valentine i Hugenotterna etc. etc. I den senare
rolen fick Giacomo Meyerbeer se den vackra wienerskan och
fattade sådant behag i hennes framställning, att han »kompo-
nerade Afrikanskans titelrol för henne»--------—

Så tros det och så tror kanske den goda Lucca sjelf
än i dag. Det är blott litet förargligt att det fins flere sån-
gerskor, som ha kunnat skryta af samma ära, att Meyerbeer
skrifvit Selika »specielt med hänsyn till min talang». Redan
1847, två år före »Profetens» première, var en stor del af
»Afrikanskan» i ordning och såväl en fransk som en italiensk
sångerska hade den beräknande maëstron då i sigte. Men så
kom »Profeten» emellan, fru Viardot skulle der ha sig en
triumfrol och Roger skulle från Opéra-Comique inträda å
Grand Opéra i Johans rol, som utan tvifvel är långt tack-
sammare än bigamisten de Gamas. Men saken var den att
Meyerbeer i början af sextiotalet gerna ville ha sina nyaste
operor, som gjort lycka i Paris, uppförda i sin födelsestad.
»L’étoile du Nord» gick icke gerna an, den kunde berline-
sarne utantill sedan »Das Feldlager in Schlesien», delvis not
för not identisk; för »Dinorah» fans ingen Marie Cabel i
Berlin, som då genljöd af Luccas namn. Då begagnade sig
den alltid sluge och omtänksamme maëstron af detta favorit-
skap i och för sin Afrikanskas lyckliga framträdande i hans
födelsestad — han »komponerade sin Selika enkom för Lucca»
— hon sjöng den — och hon och operan och Meyerbeer
— alltsammans gick alle, stelle!

Det var som Hector Berlioz sade: Den Meyerbeer har
icke blott lyckan att ega en stor talang, framför allt har han
talangen att ega stor lycka.

Selika var ett allvarsamt afbrott i Luccas glada reper-
toar, ty glad hade den blifvit med åren. Näpna pager aflöste
en förtviflad Elvira, koketta subretter undansköto den sublima
Valentine, Chérubin bjöd Muntra fruarne armen, Mozarts
Zerlina drillade i kapp med Aubers, Svarta dominon extra-
vagerade och Gounods Margaretha — jubilerade, ty märk-
875

ligt att säga äfven sistnämnda unga dam var en tid i Luccas
skepelse en ganska gladlynt bekantskap, der juvelarians stäm-
ning sprattlade igenom hela partiet. Men sa fick Lucca
ögonen på Carmen, som parisarne aldrig kunna förlåta sig
att ha uthvisslat en gång i tiden. »Se der en rol för mig!»
— ropade den tilltagsna fru Lucca — »här skall det tyska
geniet öfverglänsa det franska». Och i Carmen gjorde hon
en kompromiss mellan gladt och sorgligt, blef en rätt utmärkt
och ännu mer applåderad Carmencita — och är det än i
dag’ .	....

Nu var gärdet emellertid uppgifvet. Vid samma tid
började Patti ledsna på sina subretter och fann det förmer
att egna sig åt le genre héroïque. Lucca ville visst icke
vara sämre. Vouloir c’est pouvoir, strax fram som Truba-
durens smärtedignande Leonora, som Gounods storartadt
vansinniga Hermosa, Ponchiellis Gioconda och nu senast
Massenets nobla Chimène i Cid, sångerskans första tillärnade
nya skapelse! Ça ira, ça ira!

Allt skall gå för denna resoluta dam. En gång stack
en viss afundsjuk — ja, namnet hör icke till — den liffulla
Lucca i näsan med det att sjunga kunde hon nog, men
sjunga koloraturer — nej, det kunde hon icke. Genast skyn-
dade den förargade konstnärinnan att uppträda i ett af opera-
literaturens svåraste bravurpartier — jag tror Drottningen
af Valois — och det gick, det gick — men icke lär det ha
gått så öfversvinneligt väl. Men »sjungit koloraturer» hade
hon nu ändå gjort, sjungit Margaretha af Valois — men
hon gjorde visst aldrig om det. Hon hade sina skäl, förstås.

Emellertid — den sköna Pauline har nu också applå-
derats i Sveriges hufvudstad. Hon introducerade sig der
med Mozarts i Chérubins fjortonåriga mun lagda gudasköna
älskogssång »Väsen, som lyden ömma begär, sägen mig,
sägen hvad kärlek är», ett klokt val -— bl. a. af det skäl
att samtliga de i denna aria förekommande toner eger sån-
gerskan qvar, i förvånande grad ograverade af tidstanden,
den der förargliga tingesten, for hvilken ingenting är heligt.
Sången gafs som sig borde i ordets egentliga mening con
amore, un poco troppo till och med. Den blyge, drömmande
Chérubin hörde man just ej af, men väl den passionerade,
den spanske. Skada emellertid att man såg en elegant, nära
medelålders dam utföra detta stycke, och ej den lille »Mignon»,
Pauline Lucca gifver till bästa på scenen i denna rol, med
876

sin svajande barett, sin koketta broderade hvita atlasdrägt
och den lilla konfektsöta runda purpurkappan — — —

Derpa sjöng Lucca »Erlkönig», och det är ej tu tal
derom att hon icke förstår tolka Schubert som de främsta
tyska romanssångerskorna, Amalia Joachim t. ex. Det är
den romantiska grundstämningen, som saknas under Luccas
romanssång, den svärmiska koloriten, anden — — —

Lucca är icke nog fin musicienne för att skilja emellan
olika musikbranscher. Den episka och romantiska sångens
plastiska kynne förbises helt och hållet af denna sångerska,
som i stället deri inlägger ett pittoreskt element, lånadt från
teatersången, hvilken hon sålunda blandar in i en fremmande
konstart. I ofvannämnda ballad är det dramatiska lynnet
emellertid så starkt uttaladt, att Luccas egendomliga manér
just i den mindre stöter musikvännen än i diverse andra
saker, specielt Mozarts »Violblomma», som af Lucca gjordes
till en glödande passionsros och det med en talang som
skulle varit allt beröm värd, om den ej varit i musik-estetiskt
hänseende så grundligt — malplacerad.

• I röstprakt, sångmetod och mekanisk virtuositet har
Lucca alltid hört till andra rangens sångerskor. Det som
gång efter annan höjt henne upp au niveau med Nilsson
och Patti har varit — »le diable au corps», som vi här
ofvan antydde. Dertill arbete. Lucca har arbetat mycket
med sin just icke öfverlägset tacksamma stämma, hvilken
hon i tidernas lopp fått ganska underdånig de skiftande in-
tentioner, improvisationer — kanske inspirationer, men med
säkerhet de — capricer, som hennes lättrörliga sinne ingifvit
henne. Ty hon känner lifligt och starkt, och hon vill att
hennes åhörare också skola göra detta. Det är denna nästan
inställsamma omedelbarhet i förening med den ännu ganska
charmerande personligheten, som förklara 1886 års svenska
bifallsstormar åt Pauline Lucca — nota bene näst efter
hennes stora rykte, hennes små privata affärer i detta lif-
vet och mera dylikt, som icke kan verka annat än excite-
rande — — —

Jag har redan förut i denna tidskrifts musikafdelning
nämnt något om Pauline Luccas Carmen, som, ehuru på sitt
sätt framstående, likväl icke är så hel och så riktig som fru
Galli-Mariés, den spirituella fransyskan, som kreerade rolen
på Opéra-Comique och sedan deri triumferat litet hvarstädes.
Luccas Carmen har det felet att råka för ofta i affekt, hon
877

förmår ej ge ett vederhäftigt uttryck åt den stagnerade indo-
lenta passionen, åt elden under askan i Carmens tempera-
ment, hon är dertill för liflig i enskildheter, för litet kraft-
full i stort. Koncentreradt m nuce, visade sig detta högst
åskådligt i habaneran, hon här föredrog på sin andra kon-
sert, hvars glansnummer utan fråga var det sprudlande
qvicka och pigga utförandet af Bizets lika pigga »Cadiz-
flickor», en visa, helt i Luccas bästa genre. Det seriösa
torde nemligen aldrig helt och hållet bemäktiga sig Luccas
glada och pikanta konstnärsindividualitet, trots de förtjen-
ster hennes smidiga, tilltagsna talang förstår inlägga äfven
i sådan musik som Grefvinnans stora scen (Mozart) . och
än mer uti Ponchiellis i mindre sträng och fordrande stil
hållna Gioconda-aria.

Då detta skrifves, har Lucca ej ännu uppträdt på vår
lyriska scen. Man väntar.

*	*

Som hastigast vill jag blott omnämna efter Lucca en
svensk sångerska, som i röst öfverträffar henne och i dra-
matisk expression kommer henne mycket nära, oaktadt bristen
på verldsrykte gör detta svårerkändt för oss, allt utländskt
afgudande svenskar, fröken Augusta Öhrström, hvars konsert
med dess af sångerskan mönstergilt föredragna Faust-scen
förträffligt inledde höstsäsongen.

*	*

*

Æ Stora Teatern tyckes nu i sin » Trumpetare^ ha. fått
en konstnärlig själsförvandt till K. Dramat. Teaterns Blu-
menthal & k:i. Samma mikropiska estetiska värde, samma
otadliga moral och samma applådknipande realisations-godt-
köps-effekter!

Och ändå hvilar denna Nesslers opera på en klingande
skön poetisk malmgrund, Scheffels sång-cykel, som i skärhet,
ömhet, finhet utvecklar samma intagande behag som i fyllig,
blodfull fart och styrka. Librettisten hr Bunge har enligt
librettisters vana gjort sitt värsta att skudda bort så mycket
guldstoft som möjligt från den lyriska diktens fjärilsvingar —
men der orden finnas qvar in extenso på några ställen, verka
de med oasens ljufliga friska lugn — efter den irriterande
ökenvandringen genom bearbetarens fatala anordningar, om-
stöpningar och — än fasligare — tillägg. Dessa ur den
Bungeska snillrikheten direkt emanerande påhitt äro lika
mycket värdefulla som de äro ovanliga och det är knappast
skäl att med deras relaterande förarga en större allmänhet
än den som blir instängd i k. operasalongen att utstå dem.

Hr, Nessler har icke misslyckats i att träffa den Bun-
geska poesins rätta ton. Dessa herrar ha rätt mycket gemen-
samt i anda, smak och märkvärdighet. Den Scheffelska
poesin står deremot okomponerad qvar. De melodier, hvar-
med hr Nessler efter långt sökande hos Abt, Kücken, Gum-
bert och Proch försett dem, verka ungefar som klosterdoket
framför en vacker nunnas anlete. Man har en plågsam tör-
nimmelse. af något -skönt och härligt, som icke kan göra
sig gällande.

Liksom de Bungeska meningarna förefalla hopletade ur
all verldens operaböcker, så har hr Nessler i ljufligaste har-
moni härmed plockat i hop både smått och stort ur all verl-
dens opera-partitur. Man skulle vara honom erkänsam för
den möda han gjort sig att kompilera och åter kompilera,
om han blott vore så hygglig och citerade korrekt och
citerade till punkt. Men det är det hr Nessler alldeles icke
besvärar sig med. Bredvid en fras, temligen snällt afskrif-
ven ur Wagner, fogar han en reminiscence af Verdi eller
franska skolan, så en trosvarm Wagnerist kan bli alldeles
galen i hufvudet. A andra sidan kan någon öm älskarinna
af de Gounodska kärleksförhäfvelserna rent af fa nervattacker,
då hon finner sin dyrkade idol ej citerad,'ej en gång imi-
terad, nej — karrikerad och på det mest otillständiga och
— nöjsamma sätt, man billigtvis kan begära.

Med god instinkt har man hos oss låtit måla vackra
dekorationer åt Trumpetaren. Det behöfs mycket vackert att
se på, när man skall höra hr Nesslers musik. Äfven balett-
damerna äro vackrare i denna opera än annars. Också väl-
betänkt med hänsyn till den Nesslerska balettmusiken. I
hr N:s andra mästerverk, »Råttfangaren», äro dock tablåerna
flera och mer omvexlande — något à la Tummeliten —
dekorationerna grannare, scenerierna lifligare; derför äro vi
879

nästan frestade att sätta detta hr Nässlers mästerverk öfver
hans »Trumpetare», så eget det kan tyckas, enär man kunde
anse ju, att kattmusiken i »Råttfangaren» borde vara större
än i »Trumpetaren».

Det är hr Forstén som är vår trumpetare och det
är hr Johnson som trumpetar ut hans älskogsjemmer och
älskogsfröjd. Båda trumpeta på med den äran. Hr Forstén
uppbjuder all sin förmåga att påminna om hr Ödmann, men
någon tenortrumpet blir han ändå ej, fast han sjunger sina
a, e, i, o, u, y, uppåt höjden så tunt och ljust som möjligt.
Hr Forstén bör betänka: att en lyrisk tenor, som hr Ödmann
i grunden är, till alla damers och med dem liktänkandes
tillfredsställande tvingas att sjunga alto eller helst soprano sa
mycket som möjligt uppåt trestrukna registret, att minska
volymen för att få klangen skärare, och när man har tenor
och gör detta hokuspokus så charmant väl som hr Ödmann,
är ju härom intet att säga, om ej bravo. Men en baryton-
stämma lämpar sig ej för slikt; vill en barytonist partout
tjusa damerna — jag förtänker honom det ej —då får
han allt lof att göra det på annat sätt. Hr F. försöker
ju .detta för öfrigt med »fina manér». Det är ju godt och
väl, men icke passar det precis hans trumpetare. Då hr
Forstén står och kurtiserar fröken Ek utanför kyrkan
vid Fridolinsfesten, frapperas man af huru mycket våra
Amaranth- och Innocence(!)-hjeltar måtte likna medeltida
trumpetare.

Föröfrigt går det nu bättre än förut för hr F. att få
fram rösten och att han ej tremulerar — ens i afskedssången
— bör högeligen beundras. Men det är med hr F. som med
hr Simonsen i Kjöbenhavn, sans comparaison hvad röst-
materialet angår. De kunna knapt sjunga två takter efter
hvarandra legato. Derför gör ej hr F:s afskedssång det in-
tryck, som den rätt tilltalande kompositionen och det varma
föredraget annars skulle göra.

Hr Johnsons trumpetare är också ganska bra. Men, när
han trumpetar kärlek, måste han minnas, att det är ren kär-
lek det är fråga om.

Fruarna Strandberg hjelpas äfven i denna opera åt en-
drägteligen som goda anförvandter anstår att lätta bördorna
för hvarandra vis à vis Grefvinnans tråkiga och dumma
parti. Fru W. Strandberg har fått klander för att hon
spelar Martha emellanåt i denna rol — men i all verlden!
880

dâ hr Bunges Grefvinna heter lika simpelt om ej simplare
än Martha, hvad göra?	»

Likaså har man klandrat hr Rundbergs Damian för att
vara en dålig medeltidsfigur. Men då hrr Nesslers och
Bunges Damian samvetsgrant är tagen ur »Nürnberger-
dockan», hvarför klandra hr R., om han bjuder till att låta
hr Dahlgrens mirakulöse Donathan gå igen i riddarkostym?

Och som en värd kollega-oändligt träffande har sagt:
något roligt bör man väl få ha i denna opera!

Fröken Ek ropar »Pappa, nu kommer han!», så att man
genast tänker på fru Hartman, och försöker göra sig så
munter och ingénue som möjligt i Marias travesti af Schef-
fels Margaretha. Fröken Ek har sitt område, der hon börjar
bli allt mer och mer förtjenstfull, i den tragiska operan, och
det torde ej vara förståndigt att annat än undantagsvis ge
henne roler som denna. Sista aktens soloscen, der hon är
bäst hemma, bör väl ock kunna sjungas af någon annan än
fröken Javette, nu som förr kgl. teater-dublett-sångerska.

Hr Söderman bör ej förgätas som Conradin, trumpe-
taren-värfvaren, en rol, som tycks ligga bra för denne sån-
gares naturel och som derför lyckas honom berömvärdt väl.

Hr Strömberg har på senare tiden uppträdt så mycket
i den seriösa operan, att han lättförklarligt nog glömt af att
vara rolig. Och likväl har denne redbare artist för en tid
sedan i roler som Hr Page (Muntra fruarne), Lord Effort
(Svarta Dominon), Bartholo m. fl. visat prof på en icke för-
kastlig humor. Här i Grefvens långrandiga parti skulle en
sådan komma väl till pass, och kanske den kommer med
tiden. Men skall hr Strömberg dubbleras af någon, måste
det bli hr Janzon, hr Sellergren är omöjlig för denna rol.
Man betänke ju att den ädle grefven sitter en god del af
andra akten och bara småpratar, småputtrar och småpokulerar
för sig sjelf, tar då och då en knarrig djup ton, då och då
en klunk ur bägaren (orkestern genast: tipp tapp, tipp tapp,
tippe tippe ti, Offenbach), läser vigtiga bref, högt dessvärre,
anfäktas af gikten, liksom åhörarne af giktarian, stultar kring
i rummet, sätter sig igen, tar emot bud, affärdar bud, och
man börjar tro att hr Strömberg-Grefven tagit andra akten
på entreprenad, emedan damerna och hr Forstén tycka den
är för tråkig att agera med uti, då dessa sent omsider in-
finna sig, hr Forstén dock först efter ett oändligt trumpe-
tande.
881

Körerna sjungas så att det är en skam åt det — att
det icke är bättre musik att sjunga. Balettkåren är deremot
icke så lyckad i denna opera som annars. Icke vet jag om
det är bristen på balettmästare eller förstyre, men alltnog
det går icke som förr riktigt och pantomimen utfördes de
aftnar, jag tagit mig till att skåda Trumpetaren, rent af dåligt.
Naturligtvis undantar jag derifrån hr Sjöblom och fröhen
Westberg, som äfven i pantomimväg visade sig som goda
konstnärer. Orkestern spelar denna singulier! instrumen-
terade opera med mer intresse än man kan begära för en
så ovärdig uppgift. Jag vet icke, om hr Henneberg, som
haft besvär med Trumpetaren, är för mycket pietetfull att vilja
bryta med k. orkesterchefernas sittande traditioner, men det
vet jag, att flera musikvänner, vid underrättelsen om hr
Hennebergs utnämning till sin plats, utbrusto: »Nå, då få
vi en kapellmästare som står, som måste stn — — —»

De bedrogo sig.	•

Nga Teatern, hvars musikaliska smak mot' slutet af
förra spelåret fördelaktigt dokumenterade sig genom uppfö-
randet af Glucks »Bedragne Kadi» och Cagnonis »Pappa
Martin», har denna termin hedrat sig med Mozarts »Teater-
direktören», som, låt vara att de musikaliska krafterna här
lika litet som i de tvenne nyssnämnda operorna räckte ens
tillnärmelsevis till, dock icke förfelade att göra ett godt
intryck genom ■—- förutom naturligtvis den formklara, älsk-
ligt graciösa musiken — den håg och det bemödande som
märktes hos de utförande, af hvilka fröken Jonson med sina
rikare medel som vanligt bäst uppbar den musikaliska delen,
liksom fröken Sjöberg den dramatiska. Äfven reprisen af
»Madame Angots dotter» hör till dem, som icl^e billigtvis
böra af musikkritiken klandras, enär detta arbete, frånsedt
librettons delvis af lokal- och tidston en betingade små frivo-
liteter, erbjuder små musikaliska genrebilder och konversa-
tionsstycken i Lecocqs allra bästa stil, som rätt mycket i
denna opera närmar sig den franska komiska operans heroer,
hvilka det eget nog långt mindre lyckats kompositören att
följa i spåren, då han skref sin på Opéra-Comique uppförda

Ur Dagens Krönika. VI. 10—11.

9
882

stora opera »Plutus». Fru Hjortberg och — fröken Björke-
gren (!), som introducerade denna opera pâ N. T. i dennas
barndom, efterföljdes i sina resp, roler af fru Östberg och
fröken Vendela Andersson^ hvilkas prestationer antagligen
voro de bästa, man i en sådan opera som denna någonsin
sett och hört. Fru Stenfdt och fröken Sjöberg hade alltså
ett ganska kinkigt uppdrag att söka ersätta dessa begge
omtyckta och begåfvade konstnärinnor, och att det lyckades
dem så bra som det gjorde hedrar deras redbara och talang-
fulla ansträngningar, om det också naturligtvis långt ifrån
lyckades dem fullt ut.

Oktober 16.

Volontaire.
Ett publicistlif.

Det var i slutet af april, en blåsig gråkall dag, då den
nyss 30-årige Karl August Strömbäcks stoft i Ladugårdslands
grafkapell invigdes till den sista hvilan. Begrafningscere-
monierna försiggingo så sans ceremonie som möjligt, och det
hela var undanstökadt på några minuter. Icke lönade det
mödan att plundra retorikens blomstersängar, då det endast
gälde en fattig tidningsskrifvare, som ej kunnat vinna en
»aktad» ställning eller ens ett utanför trängre literära kretsar
kändt namn. Processionen till kyrkogården räknade summa
två vagnar, ingalunda till trängsel fylda. Intet farväl utta-
lades vid grafven, intet öga skymdes af tårar, ingen blomma
lades på kullen. För att utmärka platsen, der den döde
hvilade, nedstucko dödgräfvarne i mullen en brädlapp, på
hvilken det stod: N:o ... — — —

N:o ... ! Det var således den minnesvård, han kunnat
förvärfva sig. låkväl var här jordad en man, hvilken tid-
ningar i skilda landsändar betecknat som en af våra mest
begåfvade, mest talangfulla publicister. I liberala kretsar
förespåddes honom under hans sista lefnadsår en lysande
framtid, så lysande, som journalistiskt arbete i vårt land
kan bereda sin utöfvare. Han egde förutsättningar dertill uti
ett mångsidigt vetande, en rent af underbar receptivitet, en
snabb uppfattning och en derpå grundad träffsäker slagfår-
dighet, som knapt lät motståndaren tala ut, innan repliken
redan var färdig. Härmed parade sig en aktningsvärd arbets-
förmåga, om också något ojämn, och en ovanlig lätthet att
producera, äfven om det producerade var nog vexlande såväl
i innehållets tyngd som i formens klarhet och elegans.

Det som i första rummet konstituerade honom till tid-
ningsman och gjorde honom egnad att med kraft verka i
pressens tjenst, om han fått lefva, var hans brinnande kärlek
för sitt yrke, — nej, för sitt kall. Ty journalistiken var för
884

Strömbäck ej blott ett vitæ genus, hvaraf lian sökte sitt
lefvebröd, — det var en lifsuppgift, hvilken han satte högt och
med hänförelse omfattade. Han var en af dessa bland oss
alltmera sällsynt vordna naturer, som äro födda till tidnings-
män och som derför knappast någonsin haft en tanke pä
att bli något annat.

Hans utvecklingshistoria hör icke till de hvardagliga, ■
och i sitt lif fick han ingalunda färdas på banad allfarväg;
derför vardt han ock en säregen natur, varmt afhållen af
några få, sedd med ovilja af många, förbisedd af ingen. Han
föddes i Ystad 1855, men icke af sammanvigdä föräldrar.
Sin mor hade han aldrig sett; med sin far, en person i fram-
stående samhällsställning, trädde han visserligen i beröring
både som gosse och inan och torde med honom hafva haft
mer än ett meningsutbyte, till föga båtnad dock för bägge
parterna. Han. fick emellertid en fostermor, vid hvilken han
fåsthängde med innerlig tillgifvenhet. Hon satte honom i
»latinskolan» i Ystad, hvarifrån han dimitterades till de öfre
klasserna af läroverket i Malmö. Bland kamraterna der
väckte han genast uppmärksamhet genom sina för korta
byxor, sitt för långa hår, den höga ton han strax anslog
och sina väl avancerade lefnadsvanor. Han superade på
restauranter, han spelade biljard, han bildade klubb, hvari
det spelades kort och politiserades. Den visdomskälla, hvarur
han helst hemtade sina kategoriska omdömen, med hvilka
han frankt nedgjorde kungar och prester, var Held och
Corvins verldshistoria. Snart inträdde han i gymnasisternas
förening för idkande af vittra idrotter. Föreningen hade en
handskrifven tidning, som förut, då den redigerades af, bland
andra, skalden A. U. Bååth, var ett hufvudsakligen »belle-
tristiskt» organ. Men med Strömbäcks inträde i sällskapet
blefvo tendenserna mer politiska och polemiska. Dermed
var uppslaget gifvet till en rad af strider med skolans rektor,
hvilken saknade sympati för »individualitetens berättigande»,
som då var de unge rabidisternas slagord, men deremot så
mycket strängare höll på skolans ordning. Gymnasisterna
med Strömbäck i spetsen svärmade för det »subjektiva»;
rektor var nog man för, att det »objektiva» skulle komma
till sin rätt. Var än uppfattningen af det »subjektiva» och
»iudividuela» något oklar, så hade man dock bildat sig en
bestämd öfvertygelse derom, att rektor var en grym tyrann,
mot hvilken man borde revoltera.
885

Än värre bief, det dä en sommar Buckles Civilisationens
historia föll i Strömbäcks händer. Studiet af denna gaf
»	uppslag till läsningen af Brandes^ Hovedstromninger, Hett-

ners literaturhistoria, Viktor Rydbergs Siste athenare och
Bibelns lära om Kristus, Renans arbeten m. m. Nu kunde
det ej skrifvas. en skolkria, utan att det gjordes opposition
mot bestående förhållanden och häfdvunnen uppfattning.
De religiösa frågorna behandlades med en obesvärad frisinthet;
historiens dogmer nedrefvos, till stort obehag för Gustaf
Vasa, Gustaf II Adolf och Karl XII; franska revolutionen
apoteoserades ; Luthers reformation stämplades till ett fusk-
verk; Voltaire framdrogs ur den skamvrå, der den kyrko-
historiska undervisningen placerat honom, och åt Rousseau
egnades hänryckt tillbedjan. Romantiken afskyddes, åt Teg-
nér ryckte man på axlarne, Runeberg godkändes. Men mest
var det Danmarks unga literatur, som intog ynglingasinnena;
Holger Drachmanns revolutionära dikter kunde, man nästan
utantill; man hyste den lifligaste beundran för Schandorph och
Jacobsen, om man ock ej på långt när fullt förstod dem.

Den uppfattning, han genom • sådan läsning insöp, gaf
^	sig luft i ’ små uppsatser, som väckte uppmärksamhet inom

skolan och äfven gingo till låns inom familjekretsarne. Lä-
raren i svenska blef rent af förbryllad och hän vände sig till
rektor, hvilken genast tog itu med ofogets näpsande. I en
kria hade Strömbäck låtit Gustaf Vasa sta. fram mindre
som befriare än som. frihetsförstörare och deremot försvarat
Dacke. Detta var ju hårresande! Strömbäck framkallades
inför läroverkets samlade ungdom och mottog en dundrande
tillrättavisning, hvarefter ungdomen förmanades att frukta
Gud, älska fosterlandet och vörda våra store konungars
minne. Derefter framträdde på rektors vink historiarum
lector, försedd med en diger apparat af historiska luntor,
och införde delinqventen i ett sidorum för att der grundligt
öfverbevisa honom om det orätta i hans uppfattning. Vid
detta, eller något annat rektorsförhör vågade Strömbäck uttala
Brandes’ stolta ord: »Jag tror på den fria tankens rätt och
den fria forskningens slutliga seger». Men rektor genmälte
I	der vid kärft, att den »fria tanken» kunde hålla hus, hvar

den ville, men vid hans läroverk fick den icke finnas.

Slutligen hölls i närvaro af läroverkets inspektor ett
kollegium, inför hvilket Strömbäck inkallades. Hans kam-
rater i de öfre klasserna samlade sig nu och uppsatte en af
886

dem alla undertecknad skrifvelse, hvari de förklarade sig
med honom solidariska, sägande sig i allo gilla hans hand-
lingssätt och ansluta sig till hans åsigter. Denna proklama-
tion ingöt icke, sanningen att säga, hos lärarkåren den respekt,
som man åsyftat. Men då Strömbäck mottagit sin varning
och utträdde ur kollegiirummet med hufvudet buret högre
än vanligt, helsades han af kamraterna med skallande lefverop.

På sådant sätt kunde' det icke gå väl i längden. Kra-
chen utbröt snart nog och af följande anledning. En af
Strömbäcks kamrater, den till hvilken han närmast slutit sig,
erhöll ett mindre godt sedebetyg, hvilket af kamraterna ansågs
orättvist. S. gick hem och nedskref ögonblickligen en upp-
sats, med hvilken ett par kamrater lunkade af till en liten
tidnings byrå, der den med tacksamhet mottogs. Det var
första gången han fick något af sina tankefoster befordradt
till tryck. Hur beundrades ej detta opus, hvari den ung-
domlige författaren så väldeligen ljungade mot jesuitism, för-
tryck och allt mörkrets otyg! En af kamraterna misstänktes
för författarskapet och stäldes till rätta. Han nekade, förstås^
men angaf ej auktorn. Med den ridderlighet, den hänsyns-
lösa oförskräckthet, som alltid utmärkte Strömbäck under
kritiska moment, skyndade han att presentera sig som insän-
daren. Måttet var nu rågadt. Strömbäck erhöll consilium
abeundi.

Det var under loppet af vårterminen 1874 och ynglingen,
som då fylt 18 år, befann sig i skolans öfversta (sjunde)
klass. Hans betyg från föregående termin utvisa »med be-
röm godkända» kunskaper i modersmålet, historia och natur-
kunnighet, i de öfriga ämnena »godkända». Han hade således
vid den tid, då han bortvisades, utsigt att inom kort kunna
aflägga en fullgod »mogenhetsexamen» — om han blott varit
spakare. Nu stängdes med ens banan framför det nästan
upphunna målet, och han slungades in på äfventyrarens
mörka stråt för att gå en oviss framtid till mötes. Redan
under sina sista skolår hade han nog fått veta, hvad fattig-
dom vill säga. Något understöd fick han af sin fostermor,
kanske äfven en och annan gång litet hjelp af fadren, men
var annars hänvisad att lefva på, hvad privatlektioner kunde
inbringa; och. på den tiden betalades 1 à 2 timmars daglig
undervisning med 5 kr. i månaden. Sina böcker sålde han
så efterhand, och liqviden användes för tillfredsställande af
hans alltid starka matlust.
887

Men sedan han förvisats frän skolan^ bief nöden fruk-
tansvärd. Han gick trasigt klädd, han bodde i ett rum, der
under vintern fönstret var tumstjockt af is, han frös och
svalt. Någon gång kunde han få en öfversättning att verk-
ställa, eller skref han en uppsats till den nyss nämnda lilla
Malmötidningen, men honoraret var jämmerligen klent. Han
skulle bokstafligen hafva hungrat ihjäl, om ej en och annan
barmhertig menniska ibland skickat till honom en matbit.

En vacker dag fick han i sitt hufvud, att han skulle
bli skådespelare. Han anmälde sig hos fru Elffors och fick
tillåtelse att debutera. Först var Gringoire ifrågasatt, men
så bestämde man sig för »De nygifta», hvari han skulle spela
Axels rôl. Garderoben blef nödtorfteligen upphjelpt, rum
hyrdes i hotell, och en vacker vårafton uppenbarade han sig
å Malmö scen inför fullsatt salong. Hans f. d. lärare voro
talrikt tillstädes, likaså hans f. d. kamrater. De förra sågo
skeptiskt hånande ut, de senare voro fylda af segervisshet.
Debutanten var vacker som en Apollo, men hade synbarligen
för trånga skodon, förde sig otympligt och talade den för-
färligaste Ystadsskånska. Hans sceniska carrière slöts samma
qväll den börjat.

Under sommaren 1875 förde han åter samma svältlif,
med bostad ömsad oftare än skjorta. Vid denna tid kände
han allt mera oemotståndligt hågen för tidningsmannaverk-
samhet vakna. Mången sommarafton tog han med sig en
liktänkande vän och vandrade så utåt landet, helst längs
med Sundets flacka strand, der man kunde se solen gå ned
i hafvet. De slogo sig då ned vid vägkanten ocK drömde
om framtiden. Och var blott hungern nödtorftigt stillad för
dagen och kassan så stark, att man kunde bestå sig lyxen af
en sexörescigarr, så var det ingenting som afkylde den alltid
muntre och hoppfulle Strömbäcks oförbränneliga lefnadsmod.
Han strålade af belåtenhet, han talade om framtiden med en
trygghet, en tillitsfullhet, som vore det den enklaste sak i
verlden att sjelf länka sitt lifs.öden. Nu ville han sätta
upp en tidning, som skulle heta »Det fria Sverige» och föra
frihetens, framför allt tanke- och samvetsfrihetens talan, men
ej vara bunden vid något visst partis program. Plan för
en sådan tidning uppgjordes i hvarje detalj. Medgifvas bör
måhända, att den i det hela var riktig och att i vårt lands
press kanske fins ett tomrum, som »Det fria Sverige» kunde
hafva fyllt. Ännu ett par månader före sin död talade S.
888

om sin blifvande tidning, men han hade icke mera något
hopp att realisera tanken.	—

I sept. 1875 erhöll han af boktryckaren, bokhandlaren
och redaktören Kindvall i Varberg ett anbud att ingå i
redaktionen af denna stads tidning. Han anstäldes som med-
arbetare med 300 kronors lön och allting fritt; han hade
naturligtvis äfven fritt tillträde till boklådan och det begag-
nade han med eldig håg. Ungdomligt hänförd, kastade han
sig i debatten, om »de lokale forhold», lade sitt ord i våg-
skålen till förmon för en projekterad järnväg, afstyrkte en
annan, polemiserade med Göteborgs Handelstidning, föror-
dade en reform af polisväsendet m. m. För följetongsafdel-
ningen lemnade han öfversättningar från franska och tyska
språken. Han uppträdde nu äfven som originalförfattare
med Kindvall som förläggare. Den af honom skrifna teater-
pjesen »452,000 kronor 77 öre» .gjorde lycka, åtminstone i
Varberg. Som en vemodig minnesbild fick han nu utgifva’
sin under nödens tid i Malmö skrifna originalskizz, »Ens-
lingens julafton», ett ur beklämdt bröst frampressadt skri af
ängslan, en bön om en skymt af solljus och kärlek i all den
lifvets bitterhet, som då strömmade öfver honom. Ett litet
häfte med titel »Skizzer i original och öfversättning» utgafs
äfven. För dessa arbeten erhöll han (enligt kontrakt af den
28 juli 1876) i ett för allt ett vederlag af 50 kronor.

Under Kindvalls frånvaro på en utländsk resa de sista
månaderna af året 1876 fungerade den 20-årige Strömbäck
som redaktör af Norra Hallands tidning. Som tidningsman
och skriftställare egde han nu en social position och gjorde
sig bemärkt i sällskapslifvet. Han var ballejon, utan att vara
dansör, han spelade komedi som amatör, han förlofvade sig
och han gjorde skulder, hvilka snart växte till en betänklig
höjd. Slutligen reste han en vacker dag (1877) till Stock-
holm, »utan att göra afskedsvisiter». Af Kindvall erhöll han
emellertid ett rätt vackert intyg om sin föregående vérk-
samhet.

I Stockholm gick han helt frankt upp på Dagens Ny-
heters byrå och anmälde sig som hågad att taga anställning
derstädes. På hufvudredaktören gjorde han ett godt intryck,
befans fullt användbar och var sålunda arbetande medlem
af hufvudstadspressen. Han hängaf sig åt arbetet med
feberaktig ifver, han skref ideligen och mångahanda: notiser,
referat, artiklar, öfversättningar, teaterkritiker. Det kunde
889

ej undvikas, att han i hastigheten mången gång sköt betyd-
ligt öfver målet och dugtigt »högg i sten». Emellertid visste
han skaffa sig anseende för eminent duglighet, hvilket ock
villigt medgafs såväl af hans chef som af kamraterna. Ett
litet exempel på hans i alla skiften sig lika slagfårdighet
må anföras. Samma dag statsmannen Thiers dog, deltog S.
i en animerad festmiddag å Nackanäs, hvarvid det icke spa-
rades hvarken på champagne till rätterna eller på punsch
till kaffet, i följd hvaraf det syntes vara förbi med hans
arbetsskicklighet för den dagen. Men då han på aftonen
vid besök på tidningens byrå der fann det telegram, som
underrättade om den celebre mannens dödsfall, slog han sig
ögonblickligen ned vid skrifbordet samt aflevererade inom
kört en briljant artikel om Thiers’ lifsgerning, hans betydelse
för Frankrikes utveckling och de följder, som dödsfallet
kunde väntas .medföra.

* För festmiddagar och dylika extravaganser var nu emel-
lertid S. till sin olycka allt för svag. Hans böjelse för väl-
lefnad, för hvilken han ej satte annan gräns än den, som
drogs af omöjligheten att ständigt hafva penningar till hands,
gjorde snart hans ekonomiska förhållanden förtviflade. Sin
sista fyrk lät han dock utan betänkande springa för tillfreds-
ställande af ögonblickets storslagna ingifvelser. Med 15 kr.
på fickan, aflagda för välbehöfligt inköp af ett par nya sko-
dön, bevistade han en gång sångerskan Anna de Wahls
recett på Mindre teatern och fyldes snart af sin lättantänd-
liga hänryckning. En handelsbokhållaré inkastade på scenen
en blombukett, hvilken 8. tyckte vara alltför futtigt simpel,
hvarför han genast lemnade sin plats och gick direkt till
blomsterbutiken. Snart återkom han, och då fick sångerskan
till sig inkastad en riktigt ståtlig 15-kronors bukett, men
skomakaren gick den gången miste om en beställning.

Det var också närmast i följd af penningtrassel och
deraf framkallad obetänksamhet, som S. på hösten 1878 måste
lemna sin anställning på Dagens Nyheters redaktionsbyrå.
För stunden kände han sig nu bruten; ingen menniska i
hela vida verlden hade han att sluta sig till, åtminstone
ingen, som förmådde att mera verksamt ingripa i hans lef-
nadsöde. Följaktligen vardt det för några månader ett lif
af den fullständigaste vagabondage. Allt som ansågs ega
värde, såsom böcker, kläder, skodon, linne, skrifställ, bref-
papper —• minnen från den korta förlofningsperioden —
890

allt »realiserades» bit för bit. En dag hopsamlades 13
st. stöflar; alla utslitna och till på köpet omaka; med dem
gick han från skomakare till skomakare, från pantlånare
till pantlånare och bjöd ut dem, slutligen till 1 krona för
hela lagret, men förgäfves. Så hopskrefs i största hast
en artikel eller letades reda på ett gammalt poem, någon
bortglömd ungdomssynd, som det nu gälde att »placera».
Honoraret förvandlades genast i en bastant måltid. På det
sättet drog han sig fram, så godt det lät sig göra. Önskar
man detaljer, hänvisas till »Röda rummet», hvari S. visser-
ligen blott helt flyktigt skymtar fram, men hvars skildringar
af den tidens literära och artistiska bohémienlif i allo passa
in på hans dåvarande ställning.

Följande året skedde åter en vändning till det bättre,
då S. antogs som medlem af Nya Dagligt Allehandas redak-
tion. Det var egentligen som kritiker och literaturanmälare
han här ådagalade sin produktionsgåfva, hvilken af den lidna»
pröfningen snarare utvecklats än slappats. Han var ännu
alltjämt samme slagfärdige, öfverdådige fäktare, vare sig det
gälde att angripa eller parera. Af tidningens redaktör K.
A. Lindström bemöttes han länge med en nästan faderlig
välvilja, ehuru Strömbäcks allt skarpare framträdande realism
icke synnerligen harmonierade med den uppfattning, som
tidningen skulle göra gällande. Hans inkomster blefvo under
denna tid rätt goda, ehuru det’ naturligtvis aldrig kom i
fråga, att han deraf »samlade i ladorna». Karaktäristiskt nog
förde S. under de sista åren räkning öfver sina inkomster,
men icke öfver sina utgifter. Deraf framgår, att han under
året 1879 förtjenade öfver 2,800 kr., 1880 nära 2,700 och
1881 nära 3,000 kr. Vid sidan af sitt arbete i N. D. A.
lemnade han äfven flitigt bidrag till Bohusläns tidning, hvil-
ken redigerades af hans forne skolkamrat I. Nelin. Från
1881 blef han Stockholmskorrespondent till Helsingfors Dag-
blad, hvarjämte han äfven skref uppsatser i Sydsvenska Dag-
bladet och i Ny Illustrerad Tidning. Dessutom ombesörjde
han åtskilliga öfversättningar.

Hans ställning inom redaktionen blef emellertid inga-
lunda förbättrad med åren. Detta vållades ej blott af skilj-
aktigheten i åsigter, utan kanske än mera af ett affarstrassel
som ingalunda gepom de förbättrade inkomsterna reglerades.
Sin inkomsträkning för år 1880 afslöt han med orden: »Kr.
2,678, hvartill också skulle kunna läggas en hel hop pin-
891

samma erfarenheter; ett vedervärdigt och gagnlöst år för
resten.» Han höll emellertid ut äfven under det följande
året, men under 1882 kom åter en »krach». Det var i för-
svarsstriden för sin skolkamrat A. U. Bååth, hvars skald-
skap han högt beundrade, som han företog sig att till sin
ofärd angripa den Wirsénska idealismen, för hvilken kritiken
ännu på den tiden hade endast blommor. Framhållande, att
Bååth blifvit af Posttidningens kände literaturanmälare orätt-
vist nedsatt eller ignorerad och att hans realistiska diktart
hade framtiden för sig, betecknade han den Wirsénska dikt-
ningen som en »efterklangspoesi», ett ihåligt återljud af en
förgången tids traditioner. Saken förvärrades, då han i en
följande uppsats yttrade något om »våra skalder från Tegnér
och Geijer ända ned till Wirsén och Tammelin». Ström-
bäcks mått var rågadt, och han skildes från Allehandas
redaktion. I december 1882 uppbar han af den samma sitt
sista arvode.

Han var nu åter utan fast anställning och hänvisad till
den ovissa utkomsten af tillfällig skriftställarverksamhet.
Någon svårare nöd kom han emellertid denna gång ej att
lida, om än en viss cynisk nonchalans i hans uppträdande
stundom kunde synas häntyda derpå. Hans vänner, ehuru
hvarken många eller mäktiga, voro dock beslutna att, så
långt deras tillgångar och prédit förslogo, bistå honom samt
hålla hans mod och hopp upprätt. Han var fortfarande
korrespondent till Helsingfors Dagblad, medarbetade tillfäl-
ligt i ett par mindre Stockholmstidningar samt biträdde vid
öfversättningen af Flauberts roman Salambö. Under signa-
turen Fritz Krook skref han vid denna tid uppsatserna »I
brytningstiden» samt »Arvid Posse och landtmannapartiet»
i denna tidskrift. Den sistnämda uppsatsen väckte uppse-
ende på flera håll, och Strömbäck erhöll såväl af förläggare
som af redaktörer förmonliga anbud, mellan hvilka han hade
något svårt att göra sitt val. Hade han velat som politisk
brochyrförfattare efterträda Marcellus eller ock utarbeta en
följd nutidsromaner, skulle han ej saknat förläggare; men ett
så långvarigt och ihärdigt arbete öfverensstämde föga med
hans smak. Af Hedlund antogs han som riksdagskorrespon-
dent åt Göteborgs Handelstidning; derjernte lemnade han
bidrag till Sydsvenska Dagbladet, hvars redaktör, doktor
Herslow, som varit hans lärare i Malmö, egnade honom
ett välvilligt deltagande. Under någon tid medarbetade
/

892

han äfven vid redigerandet af samlingsverket »Frän Euro-
pas hof».

I början af året 1884 fick hans lefnadsöde ett nytt
uppslag, hvilket han och hans vänner med förhoppning
motsågo. Genom penningbidrag, som lemnades dels af d:r
Herslow, dels af en för Strömbäck intresserad annan person
i Malmö, sattes han i stånd att afresa till London för aft
der arbeta som korrespondent åt svenska och finska tidningar.
Med en energi utan like förberedde han sig för detta värf:
han läste digra arbeten öfver Englands nutidshistoria och
samhällslif samt uppöfvade. betydligt sin färdighet att i tal
och skrift använda det engelska språket. Korrespondent-
uppdrag fick han af Sydsvenska Dagbladet, Göteborgs Han-
delstidning, Helsingfors Dagblad, senare äfven af Aftonbladet.
En dag i mars tömde han afskedsbägaren med några få
vänner, bland dem Birger Schöldström, Karl Wetterhoff och
nedskrifvaren af dessa rader, hvilka sedan följde honom till
järnvägsstationen. »Han har sin bana framför sig, jag har
min bakom mig», yttrade vemodigt Karl Wetterhoff, då den
afresande, glad i hågen, vinkade åt oss från kupéfönstret.
Icke anade någon, att Strömbäcks egen bana, öfver hvilken
nu bredde sig förhoppningarnas solljus, skulle så hastigt och
oväntadt afslutas.

' Det började nu ett lif under helt nya intryck och för-
hållanden, hvilka han -i sina bref pikant skildrade. »London»,
skref han, »har icke slagit mig med förvåning i annat afse-
ende, än att pengarna gå så fort åt, huru man än håller om
pungen och fastän jag ej smakt hvarken whisky eller gin.
Men London är en treflig stad och framför allt en välbygd
stad, der man endast löper fara att vid hvart tionde steg
stupa på näsan öfver en staty, ofta nog upprest åt någon
harkrank, som katten inte vill spotta på. I parlamentet går
det efter våra begrepp ytterst familjärt till, så familjärt till
och med, att, ehuru jag befann mig på läktaren, behagade
likväl my noble friends markisen af Hartington och mr
Chamberlain sitta med hattarne på i ministerbänken. Par-
lamentsbyggnaden är utan och innan den ståtligaste jag nå-
gonsin kunnat tänka mig, men — må Gud och Kalle Wét-
terhoff förlåta mig det — Westminster Abbéy der bredvid
förekom mig ackurat likna ett gammalt klädstånd vid Ox-
torgégatan, förutsatt att våra klädståndsmadamer handlade
med monument öfver s. k. store män. Jag misstänker dock,



I
893

att de i så fall skulle veta att utveckla något mera smak
och takt i fråga om dyrbarheternas anordning. — Mina
språkstudier bédrifvas på det sättet, att jag talar engelska,
lakonisk dialekt, med poliskonstaplarne, svordomar med drosk-
kuskarne och ögon språket med min vackra värdinna. För
öfrigt satt jag och teg som ett godt barn vid bordet i pen-
sionen, ända tills jag i tisdags kom under fund med, att min
ena granne är fransyska, hvarefter jag börjat göra raska fram-
steg i att parlera franska.»

»Hvad jag mest beundrar,» skref han vidare, »näst sän-
garne och de engelska åkarnes präktiga hästar, är den myc-
ket omtalade engelska sedligheten. Näst Sodom och Gomorrha,
saliga i åminnelse, torde väl ingen stad i verlden någonsin
i det afseendet stått högre än denna. Qvinnofriden hålles
strängt i helgd här i landet; deremot kan det vara riskabelt
för en karl att gå på de mest besökta och fashionabla ga-
torna, äfven midt på ljusa dagen. Förliden dag råkade jag
tillsammans med ett par medlemmar af den svenska kolonien,
hvilka studerade sitt London under flitiga promenader mellan
Skandinaviska klubben, Café Monaco och Aquarium. Vi
kommo till sistnämnda ställe, som skall vara ert slags Berns
salong i öfverdådigt förfinad skala, men i fråga om publiken
uteslutande tedde sig som ett visst slag af turkiska bazarer...
Jag låg hela natten i oroliga drömmar om en stupid och
sluskig — efter hvad det sades — persisk knes, som gått
der nere och sett idiotisk ut, under det han låtit diaman-
terna blixtra på armbanden kring en smutsig rockärm. De
engelsmännen ha nu ett för trefligt sätt att roa sig!... Mina
vänner kunna således vara lugna: vid sidan af min politiska
torde jag här äfven komma att oafbrutet fullfölja min mo-
raliska uppfostran. »

»Du känner icke, du, lyckliga människa, hvad en engelsk
söndag är förfärligt tråkig. Den dag, som vår herre gjorde
till en förnöjsam hvilodag, gör man här i landet till en sken-
helighetens och den absoluta indolensens dag. Strax efter
frukosten begick jag det hårresande helgerånet att sätta mig
nere i Kensington-parken, läsa Gladstones Midlothian-tal
och röka pipsnugga. Rader af andäktiga mistresser och
misser defilerade förbi på väg till kyrkan med stora bön-
böcker i guldsnitt — de släpa vanligen aldrig med sig
mindre än åtminstone tre sådana i ögonen fallande nåSepol-
letter — och de blängde på mig med miskundsamma ögon.
894

Jag fann för godt att gno hem och stänga mig inne med
brefskrifning.»

Men han vänjde sig så vid ett regelbundhare lif, han
hängaf sig åt gedignare arbete och han lärde sig att allt
högre uppskatta det engelska samhällslifvet. »Skam till så-
gandes,» skief han, »tycker jag verkligen, att jag börjat miss-
handla modersmålet mindre barbariskt, sedan jag är här.
Det är kanske derför, att jag nu äter tre gånger om dagen
och icke vid hvarje steg behöfver se människor, som jag
redan för länge sedan hunnit förarga mig till döds åt. Snart
tror jag, att man skall kunna fyra af en kanon tätt bakom
mig, utan att jag skall rycka till, som jag förr gjorde för
en öppnad dörr, genom hvilken jag aldrig var vand att motse
annat än bedröfliga budskap. Men så lefver jag nu också
i ett land, der man så gudagodt får sköta sig sjelf och
der den personliga friheten är så oinskränkt, att polisen
i går på Trafalgar square sågs vika åt sidan för två fulla
käringar. Så skall det vara, när stackarne icke förfördela
någon. Hit skulle Strindberg ha stuckit näsan, något innan
han började vända Rousseaus gamla kläder som samhälls-
förbättrare».

Af lifvet i England mottog han alltmer förädlande in-
flytelse och han erkände det allt varmare. Sålunda utlät
han sig en gång: »Har jag förut skrifvit di^ något ofördel-
aktigt om engelsmännen, ber jag dig och dem förlåta mig
det. Jag är viss på, att, hur det än må gå för mig, skall
den tid, jag tillbragt här, troligen alltid komma att stå som
den lyckligaste i mitt lif. Jag är här bland genomhederliga
och i grunden naiva menniskor mött med så odelade och
hjertliga sympatier, att jag sjelf nästan blifvit en helt annan
människa. Jag har lagt min hand på Englands fria jord
och svurit att aldrig vara uppkäftig mera. Jag har lärt mig
en patriotism, som kanske icke helt och hållet är det kongl.
svenska jubelfestfirandets, men som är den man här bekän-
ner, icke i ord, utan i sträfsamt arbete... Det här lugna
familjelifvet i en på det hela tråkig stad är märkvärdigt
egnadt att uppfostra hygglige unge män, och frånvaron af
Stockholms kaféer sparar kopiöst med både tid och pengar...
Jag tror mig nu kunna blifva till åtminstone någon nytta i
en tidning, helst jag ser, huru vansinnigt våra svenska kol-
leger hugga i sten, så snart de skola skrifva tre rader om
engelska förhållanden.»
895

Men Londons höstklimat pinade lionom^ hemlängtan
kom dertill, och han fann sin ställning som korrespondent
osäker. Han började se sig om efter anställning i någon
Stockholmstidning och vände sig först till Aftonbladet, der
ny redaktionspersonal var under uppsättning. »Jag är ju,» skref
han, »sedan länge dömd af mina snälla och vänliga kolleger;
men jag vill försöka och är färdig att taga hvad som er-
bjudes, blir det än ej annat än en biträdande öfversättare-
plats på utrikesafdelningen.» Då han från Aftonbladsredak-
tionen fick till svar, att det derstädes »var ingen använd-
ning» för honom, greps han deraf djupt. »Jag är nyss fylda
29 år», skref han, »jag har i tio år arbetat i detta enda
yrke; jag har tänkt, jag har läst, jag har gnott med ögon,
öron och alla lemmar ensidigt åt detta enda håll — och så
är der »ingen användning» för mig.»

I London qvarstannade emellertid Strömbäck både det
året och det följande. Hans korrespondentbref vittnade om
ett kraftigt sträfvande att göra sig förtrogen med Englands
parlamentariska och ministeriela företeelser, om än den
något tunga stilen ibland bar en prägel af studiernas möda.
Äfven till annat författarskap fick han tid öfrig. Ett par
nya uppsatser af »Fritz Krook» framträdde i Dagens krönika.
Under pseudonymen Scævola skref han en annan uppsats,
som väckte stort uppseende, och man sysslade åtskilligt med
gissningar, hvem denne Scævola kunde vara. I ett af de
engelska statsarkiven var han flitigt sysselsatt med att samla
och öfversätta aktstycken, som rörde Sveriges historia under
tiden närmast efter 1809. Denna i tre häften utgifna sam-
ling bär, såsom bekant är, också Scævolas signatur.

Genom bemedling af E. Beckman, hvilken då var biträ-
dande redaktör i Stockholms Dagblad, fick Strömbäck till-
fredsstäld sin länge närda önskan att återvända till Sverige
och der vinna anställning i en hufvudstadstidning. Han fick
en plats i redaktionen • af Stockholms Dagblad. I London
knöt han vid den tiden en annan förbindelse af ömmare art:
han ville från England föra sin unga brud öfver till Sverige,
der han numera hoppades åt sig och henne bereda hemlifvets
lycka. Hans sinne var nu uppfyldt af ljusa förhoppningar.
Till en af sina vänner i Stockholm skref han vid slutet af
december 1885: »Jag har fått fast anställning i Stockholms
Dagblad och dessutom som korrespondent till Sydsvenska
Dagbladet. Beräknar blifva en fin man med 4,500 kronor om
896

året åtminstone. Har derför så arrangerat, att jag lördagen
i nästa vecka den 9 jan. i St. Johns kyrka i Lewisham knyter
ett kristligt äkta förbund med en söt engelska om 22 vårar.
Detta, sedan jag efter två års grundliga och fördomsfria iakt-
tagelser kommit till den bestämda öfvertygelsen, att engel-
skorna i alla fall måste vara modellämnet för äkta fruar,
förutsatt endast, att de skötas rätt.» Vännens svar, som
rådde att uppskjuta bröllopet, tills bättre förberedelser träf-
fats, kom för sent. Bröllopet hade redan hållits, och i slutet
af januari 1886 anlände de unga tu till Stockholm.

De lysande förhoppningarna voro endast alltför löst
grundade. Inkomsten var ej på långt när den på,räknade.
Till bosättning funnos för tillfället inga medel; det nygifta
]>aret måste månad efter månad bo på hotell och skuldsatte
sig der ansenligt. Äldre fordringsegare, hvilka trodde, att
Strömbäck blifvit »rikt gift», dykte också upp. Under växande
sinnesoro utförde han strängt arbete i tidningens tjenst och
sökte något så när ordna sin blifvande bosättning. Så fick
till slut den lilla familjen inflytta i en anspråkslös hyrd vå-
ning. Men den allt starkare själsspänningen bröjt den unge
mannens återstående kraft. Förliden långfredag träffades han
af ett slaganfall och på påskdagens morgon drog han sitt
sista andedrag. Efterspelet blef en konkurs med inga till-
gångar och ett par tusen kronor i skulder. Den af olycks-
slaget djupt träffade unga enkan flyttade efter fyra månaders
äktenskap tillbaka till England.	.

Man väntade vid Strömbäcks återkomst att få se honom
utveckla sig till en politisk skriftställare af framstående rang.
Det hoppet blef väl gäckadt; men han hann dock under sin
korta lefnadsbana taga ansatser, hvarigenom han helt visst
är en af de mest intresseväckande bland pressens under de
sista åren hädangångne män. .

/. Æ. och Ö. 5.

I