UR DAGENS KRÖNIKA

MÂNADSKRIFT

FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK

. UNDER MEDVERKAN

AF FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFVEN AF

/tRVID /tHNFELT

SJETTE ÅRGÅNGEN

1886

STOCKH OLM

CARL SUMESON
^ 2 5 NOV. 1335 ^

aOU*° ftÖß

STOCKHOLM. GEKNANDTS BOKTBYCKEKX-AKTIEBOLAG,	1836-
Spionminnen från Norge.

Hittills otryckta bref, mystifikationer rörande Karl
Johan m. m.

Allt hvad som rör föreningen mellan Sverige och Norge
har för närvarande aktualitetens intresse. Vi anse derför
att allmänheten på båda sidor om Kölen skall, visserligen
med blandade känslor, men med odelad uppmärksamhet
taga kännedom om några i hög grad egendomliga aktstycken,
hvilka af en literaturvän * blifvit stälda till redaktionens
förfogande. Papperen utgöras hufvudsakligen af bref och
rapporter från d. v. majoren sedermera general y. P. Lefrén
till general y. L. ' Betfrage, vidare af en högst märklig
»nyckel» till den korrespondens, som fördes af kunskaparne
samt profbitar på spionrapporterna m. m. I förbigående
må anmärkas, att redan Gustaf III höll, enligt hvad bekant
är, under en stor del af sin regeringstid spioner i Norge,
i och för landets tilltänkta eröfring; en sådan var äfven-
tyraren Manderfeldt, hvilken för denna sak skall hafva
stått i relationer till G. M. Armfelt. Vi öfvergå emellertid
nu till de hittills okända aktstyckena från 1813.

* Herr konsthandlaren H. Bukowski i Stockholm.

Ur Dagens Krönika, VI. 1.

1
4

3:o. Arsenaler. Om och huru många gevär och öf-
rige till beväringen hörande persedlar, som finnas i reserv,
och om bristerna kunna inom landet ersättas.

4:0. Kriitfabriker. Om de kunna fylla behofvet, hvar
de äro belägna, hvad de heta o. s. v.

5:0. Magasiner ock förråder af alla slag, hvar de
äro belägna, huru stora de äro och om de äro beräknade
för armén ensamt eller äfven för lands- och stadsbons
behof.

6. T^oldlska tänkesätt. Om dessa äro fördelaktiga
för Sverige, om och hvilka folkklasser tänka olika och
hvaruti dessa olikheter bestå samt orsakerna härtill.

7:0. Administration. Huru den är fördelad, synner-
ligen huru krigsadministrationen är inrättad.

8:0. Enskilda /ersoner. Hvilka som äro à la tête
för olika brancher af administrationen. Om de anses för
skickliga och hafva förtroende, om någon finnes, hvilken
är mera allrådande än de andre. — Om prinsen af Hessen
har någon favorit o. s. v.

Att kunna erhålla detaljerade underrättelser om alla
dessa saker lär blifva svårt om icke omöjligt. Det vore
intressant att veta, hvilka hr generalen tror kunna erhållas,
äfvensom det vore af särdeles värde att på förhand få del
af dem hr generalen sjelf redan för längre tid sedan sam-
lat och hvarom jag såsom en grace vågar utbedja mig hr
generalens meddelande i den händelse hr generalen täckes
hedra mig med en skrifvelse. Slutligen får jag innesluta
mig i hr generalens godhet och utbedja mig på förhand
tillgift för det enkla och okonstlade skrifsätt jag antagit
och dervid få förklara, att jag anser rättast vara, rent och
rakt fram gå på hufvudsaken, då man har äran skrifva till
en förman i saker af vigt dem man ej med annat bör bort-
blanda.

Jag har derför gått förbi en lång ingress af kompli-
manger, oskicklig att dem framföra med behag, hvarförutan
5

de blifva osmakliga och torde jag framdeles komma i till-
fälle personligen få förklara den fullkomliga vördnad med
hvilken jag tager mig friheten vara välborne hr generalens
och riddarens

allra'ödmjukaste tjenare
y. P. Lefrén.

Major vid fältmätningskåren.

Välborne .herr generalmajor och riddare af
kongl. svärdsorden!

För hr generalens ynnestfulla skrifvelse af den 13 den-
nes får jag härmed aflägga min skyldigaste tacksägelse.
H. exc. m. m. hr grefve von Essen är ganska glad att få
se hr generalen i Stockholm och personligen aftala hvad
ytterligare kunde behöfva iakttagas vid inrättandet af espio-
nagen. Emellertid tror h. exc. nyttigt vara att insända
kapten Lindgren till Norge och har derför befalt mig an-
moda hr generalen att derom besörja. Hr generalen, som
känner nämde kaptens omständigheter och som sjelf eger
att gifva honom instruktioner och fastställa hans resetur,
torde äfven försträcka honom de medel som erfordras och
dem med omgående post återfå från h. exc., som endast
väntar att få veta ungefärliga beloppet för att dem afsända
utur den kungliga medelskassa, som af h. exc. disponeras.
H. exc., som i allmänhet önskade underrättelser om alla
de punkter, hvarom jag senast tog mig friheten nämna,
inser likväl svårigheten att en sådan person skulle kunna
få tillfälle dem alla anskaffa, hvarför h. exc. öfverlemnar
till hr generalen att bestämma hvilka hufvudpunkter torde
af Lindgren iakttagas såsom mest öfverensstämmande med
hans föregifna reseändamål. Skulle kapt. Lindgren kun-
na öfverkomma större eller mindre kartor öfver Norge
6

eller norska enskilda provinser eller ställen, jemte beskrif-
ningar öfver landet, antingen handskrifna eller tryckta af
hvad slag de vara må, så anser h. exc. nödigt, att de-
samma uppköpas, helst de alltid innehålla något som kan
vara nyttigt att känna. Det kunde äfven hända att några
broschyrer om arméns orgatpsation o. s. v. finnas utgifna;
sådana kan man icke få här, utan böra de köpas på bok-
lådorna i Kristiania. Äfven vore intressant veta om utlän-
dingar emottagas för att studera vid Norges nya akademi-
inrättning och vilkoren dervid; man kunde begagna en så-
dan tillfällighet för att ditsända personer för att studera
och som då kunde få tillfälle lära känna landet och till-
ståndet samt samla upplysningar. Det var stor skada att
hr generalens mest pålitliga folk dött; torde likväl hända,
att någon utväg skulle kunna finnas att anskaffa nya rela-
tioner, hvarom hr generalen vid sitt inträffande i Stock-
holm får tillfälle med h. exc. närmare samtala.

Stockholm den 21 januari 1813.

y. P. Lefrén.

------------ A

Välborne herr general och riddare af kongl.
svärdsorden!

För hr generalens graciösa skrifvelse af den 20 dennes
får jag härhos aflägga min skyldiga tacksägelse. Jag har
berättat h. exc. innehållet. Norrmännens nekande att af-
lemna sitt silfver och pretention på en egen bank var en
intressant underrättelse; få se, om deraf blifver något vi-
dare.*

* Inrättandet af ; en norsk bank omtalades verkligen just 1813 och
var icke danskarne emot, eftersom den isolerade ställningen kräfde något
dylikt. Man saknade emellertid medel att organisera densamma.

fåd:s anm.
7

H. exc., som är hindrad att med denna post svara på
hr generalens bref af den 13, hvaruti hr generalen bland
annat begär få veta, hvad på de nämde spionerna bör
employeras, har befalt mig nämna, att förrän h. exc. kan
yttra sig häröfver, önskar h. exc. först bekomma den af
kapt. Lindgren lofvade närmare beskrifningen öfver sin
resetur, för att se hvad den samma ger för upplysningar
och derefter döma, hvilka ännu saknade böra anskaffas och
hvartill de nämda personerna då kunde employeras. H. exc.
är nöjd dermed att generalen säger sig först vilja närmare
undersöka deras duglighet och huruvida det lönar mödan
att kosta något på dem. Skulle hr generalen finna att
dessa herrar tilläfventyrs äro dubbla, så bör dem på ett
fintligt sätt lemnas vissa passande underrättelser att löpa
med, som likväl äro af den natur, att sanningen ej kan
kontrolleras. Man kunde t. ex. låta dem förstå, att sven-
ska regeringen anser redan som afgjordt att Norge blir
införlifvadt och att så fort ske kan i anledning häraf span-
mål skall komma till Norges understöd, hvarom regeringen
redan gått i hemlig författning, att den behöfs för vårt
eget behof o. s. v.

I allmänhet äro de efterrättelser för det närvarande
mest intressanta för h. exc. att veta, som röra tänkesätten
i Norge relativt till svenska och danska regeringen, till
franska alliansen och närvarande krig.

Stockholm den 22 mars 1813.

y. P. Lefrén.

Välborne herr general och riddare af kongl.
svärdsorden !

Med posten, som den 22 sistlidne månad afgick, hade
jag äran på Strömstad skrifva till herr generalen. Sedan
8

har jag haft äran emottaga hr generalens skrifvelse af den
27 jemte då medföljande kapt. L:s journal, som ehuru icke
särdeles instruktiv, dock (om den för öfrigt är sann) tycks
utvisa en viss tilltagsenhet hos honom och en verklig bö-
jelse hos norrmännen för oss, emedan de ej angifvit honom,
utan tvärtom tyckts inlåtit sig i åtskilliga diskurser. *

H.	exc. har befalt mig sända medföljande 500 Rdr
B:co för att deraf ersätta så väl hr generalens gjorda rese-
omkostnader à 83 Rdr B:co, hvarå generalen sändt qvittens,
som hvad kapt. L. ännu tillkommer. Resten täcktes hr
generalen hos sig behålla för att dermed bestrida förefal-
lande utgifter vid de kommissioner, som nedanför skola
nämnas och om hvilkas arrangerande h. exc. befalt mig
anmoda hr generalen att gå i författning. H. exc. har
funnit hr generalens rapport upplysande, men önskar lik-
väl fästa hr generalens uppmärksamhet vid följande punkter,
hvarom hr generalen tilläfventyrs kunde lemna några när-
mare detaljer, eller sådana låta sig förskaffas.

1:0 Huru är grefve Wedels egentliga opinion relativt
till svenska föreningen? Väl nämner hr generalen, att han
anses vara svenskt sinnad och till följd deraf misstänkes af
danskarne; men månne han ej snarare är en hufvudman
för det partiet, som önskar sjelfständighet och endast i
nödfall svenska föreningen? Norrmännens föregifna kommu-
nikationer med engelska regeringen kunna efter min tanke
endast ega rum genom en eller några få betydande per-
soner i Norge och då bekänner jag, att grefve Wedel af
mig anses för l’homme en question. Denna sak vore högst
angelägen att hafva tillbörligen utredd.

2:0 Herr generalen nämner, att Kaas:=:* är hatad i
Norge och ej tilläfventyrs vågar sig dit etc. Hvad är

* Se i det följande de mystifierade brefven.

** Fredr. Julius Kaas, geheime- stats- och justitieminister samt president '
i kansliet, död 18.27.	7?ei7:s anm.
9

rätta orsaken till detta hat? Är han hatad .för det han
varit för dansk? För det han hatat Sverige? För det
han gjort förändringar inom landet som ej varit behag-
liga och hvaruti dessa bestått? För det han varit ovän
med några betydande (t. ex. grefve Wedel) som af all-
mänheten är älskad och hvaruti dessa oenigheter bestått?
o. s. v. Det vore i allmänhet intressant att få kunskap
om några personliga förhållanden mellan de förnämsta
personagerna i Norge, jemte anekdoter om tvistigheter som
dem emellan passerat och som med politiska tillståndet
kan ega någon gemenskap.

H. exc., som från flera håll får underrättelser, saknar
likväl några sådana som bära stämpel att vara inhemtade
nära de styrande personerna, har derför befalt mig anmoda
hr generalen att låta genom 3:ne eller åtminstone 2:ne sär-
skilda personer, som icke känna hvarandra, utspionera i syn-
nerhet grefve Wedels och äfven några af de mest betydande
norrmäns tänkesätt. Hvad de danskfödde embetsmännen
vidkommer, så behöfver man på dem ej kosta någon möda,
deras tänkesätt kan ej vara annat än ärlighet mot sitt land.

Af så väl hr generalens rapport som af Lindgrens
journal synes, att norrmännen sakna underrättelser om
danska regeringens sanna ställning. Det kunde kanske
vara nyttigt att lemna dem del af några märkliga och
sanna anekdoter för att väcka dem ur den sömn, hvari
deras regering synes vilja hålla dem genom falska förhopp-
ningars meddelande, derigenom få deras resonnemang att
blifva lifligare och såmedels lära närmare känna tänkesät-
ten relativt till oss. Jag har derför fått tillåtelse att gifva
hr generalen följande 2:ne autentika diplomatiska upplys,
ningar, jemte att anmoda, hr generalen på lämpligt sätt
låta dem säkert och skyndsamt komma till norrmännens
kännedom, men likväl så att man ej synts med flit lemna
dem sådana underrättelser. Det blir sedermera angeläget
att genom derifrån erhållna berättelser utröna, om de varit
IO

förut kända och hvad effekt de producera. Följande är
innehållet af de saker, som böra komma till norrmännens
kunskap :

1:0 Danska regeringen har skickät redan för ungefärl.
2:ne månader sedan en vid namn Sten Bille till England
för att négociera. Engelska regeringen, som i förening med
den ryska garanterat Sverige besittningen af Norge och
som är öfvertygad, att Danmark endast vill draga ut pä
tiden och förlänga Nordens olyckor, har svarat danska
sändebudet, att negociationerna böra öppnas med svenska
regeringen i Stockholm och att engelska ministern vid
svenska hofvet redan hade instruktioner rörande denna sak.
Bille fick ej annat svar, utan återreste.

2:0 Konungen i Danmark har vid öppen taffel (i afsigt
att få saken spridd) sagt att stillestånd med England skulle
oförtöfvadt afslutas och att sådant redan vore preliminärt
bifallet af engelska regeringen. Detta yttrande är alldeles
ogrundadt, engelsmännen hafva i stället att afsluta stillestånd,
försäkrat att de skola fördubbla sina fiendtliga företag emot
Danmark intill dess hufvudfrågan, Norges afträdande till
Sverige, är afgjord. Förbudet emot licensers lemnande
är häraf en trolig följd. *

Den första af dessa nu nämda punkter begagnas för
att gifva norrmännen öfvertygelse, att saken om deras
förenande är ovilkorligen afgjord, den andra för att visa
dem, huru de blifva förda bakom ljuset af danska rege-
ringen.

Vidkommande norrmännens fruktan för förlusten af
sina privilegier, sedan de med Sverige blifvit förenade, så
bör på samma gång nämnas, att äfven denna farhågas
utspridande är dansk tillställning och att en så orimlig
idé, som att svenska regeringen ville minska norrmännens

* Licenser kallades ursprungligen de undantag från kontinentalsyste-
met, hvilka kejsar Napoleon fann sig föranlåten inedgifva.
11

frihet, aldrig bör kunna en gäng tänkas förenlig med kron-
prinsens karaktär, som är den mest frihetsälskande i
Europa, eller med svenska nationallynnet, som hatar för-
tryck lika så mycket som norrmännen.

Hvad vidkommer deras farhåga för svenska adeln, så
kunde man påminna dem att halfva konungens högsta
domstol enligt grundlagen nödvändigt måste bestå af ofrälse,
att ofrälse män kunna bekläda alla möjliga sysslor i
staten, att deras antal för det närvarande icke är litet, och
slutligen att adeln i Sverige icke eger någon enda tryckande
rättighet öfver sina underhafvande, som kan jemföras med
dem som danska adeln innehar. Ännu är ej afgjordt, när
h. exc. reser ned åt de vestra gränsorterna; hvad torde
norrmännen säga om en sådan resa företages?

Stockholm den 5 april 1813.

y. P. Lefrén.

Välborne herr generalmajor och riddare af
kongl. svärdsorden.

Hans exc. grefve Essen, som upppdragit befälet öfver
de trupper, som nu till gränsens bevakning sammandragas
till öfversten m. m. Haij, har befalt mig bedja hr generalen
lemna på Ämål, der öfverste Haijs station blifver, till nämde
öfverste del af de underrättelser, som generalen genom
kunskaparne inhemtar. Härvid är dock den anmärkning
att göra, att öfversten icke behöfver eller bör känna annat
än hvad som rör rustningar och marscher af trupper m.
m. rent utaf militäriskt och hvilket hr generalen bäst sjelf
bedömer. Hvad de politiska historierna åter vidkommer,
så har h. exc. förbehållit sig, att de direkt hit insändas.

Jag har på h. excellens’ befallning med denna dagens
I 2

post skrifvit till öfverste Haij och bedt honom med hr
generalen kommunicera sig, öfvertygad att hr generalen
såsom gpd patriot och gammal bekant med nämde öfverste
icke tager illa upp denna åtgärd till vinnande af ett godt
och oss alla kärt ändamål: Fädernes/andets gagn.

I dag reser hans kongl. höghet kronprinsen till Göte-
borg och derifrån till Pommern för att taga befälet öfver
armén och med densamma begynna utförandet af sina
planer. Jag kan icke lemna hr generalen några politiska
underrättelser, som äro af den natur att kunna och böra
komma till naboerna, men nog kan jag säga, att negocia-
tionerna starkt fortgå, om Norges afträdande. Ännu vet
ingen huru härmed går, men man fruktar, att danskarne
icke utan föregången bastonad sticka pipan i säcken. Det
kommer att gälla på rena allvaret i sommar, som man
allmänt tror; få se, om mot vestra gränsen något skall
företagas, hvad är generalens tanke härom?

Stockholm den 26 april 1813.

y. P. Lefrén.

Stockholm den 29 april 1813.

Välborne herr general och riddare af kongl.
svärdsorden !

Herr generalens bref af den 17 dennes har jag emot-
tagit; h. exc. agreerade hr generalens tillämnade resa och
önskar hr generalen lycka. Jag har i dag mycken brist
på tid. Hinner således ej länge besvära hr generalen och
det är alltid en vinst för hr generalen. Medföljande bref
har jag imaginerat enligt h. exc:s mig gifna befallning.
Det är genomläst och gilladt af h. exc. Hufvudinnehållet
är kontant sanning. Meningen är att hr generalen skulle
låta det behändigt komma till någons kunskap, som icke
är tystlåten, men angeläget är att man undviker allt ut-
seende såsom det vore med flit sammanskrifvet för deras
räkning.

y. P. Lefrén.

Karl Johans apoteos.

(Fingeradt bref af J. P. Lefrén.).

Stockholm den 29 april 1813.

Min egen vän!

Uti ditt senaste bref önskar du upplysningar om åt-
skilliga politiska händelser. Du anför äfvenledes några giss-
ningar rörande vår allmänna ställning, sådan (säger du)
som vi på landet kunnat uppgöra. Jag respekterar hvar
och en som med värme deltager i sitt fäderneslands väl-
gång äfven då bristande kännedom af sakernas allmänna
ställning gör hans omdömen falska eller åtminstone osäkra.
Men tillåt mig gifva dig några sanna upplysningar; du vet
att jag kan gifva dem och derjemte att jag har förtroende
till din tystlåtenhet. Nu till saken.

Nordens frihet och sjelfständighet är det mål, till hvil-
ket kronprinsen sträfvat från första ögonblicket han valdes
till arftagare af svenska kronan. Norges och Sveriges för-
ening till en stat är medlet att vinna denna frihet.

Ryssland, England och Preussen hafva genom formliga
traktater garanterat denna förening. Österrikes garanti
14

väntas .till Stockholm med hvarje dag, emedan negociatio-
nerna derom redan äro afslutade efter Sveriges önskan.

Kronprinsen, som redan i anledning häraf anser norr-
män och svenskar för ett folk och mån om att icke påföra
Norges inbyggare de olyckor, som åtfölja ett krig, vill så
långt ske kan, undvika att med härsmakt taga Norge i be-
sittning. Han har derför i sammanhang med Rysslands,
Preussens och Englands allvarsamma föreställningar sökt
förmå konungen af Danmark, att utan blodsutgjutelse afstå
Norge emot erhållande af skadestånd i Tyskland. Men
konungen i Danmark, mindre angelägen att förekomma
olyckor inom Norge, än att uppväcka nationalhat mellan
svenskar och norrmän, har sökt Obeständiga undanflykter,
utan att vilja gifva bestämda svar i hufvudfrågan, troende
sig såmedels kunna förleda vår kronprins till ett direkt anfall
på Norge.

Kronprinsen, som insett dessa ränkfulla afsigter, har
låtit öfverföra en betydande del af svenska armén till Pom-
mern för att derifrån genom ett anfall på Holstein, Sleswig,
Jylland och slutligen Seeland tvinga konungen i Danmark
att ingå i de billiga och af större delen utaf Europa gillade
samt garanterade vilkor som honom tillbjudas. Den hemma-
varande delen af svenska armén är bestämd till bevakning
af rikets säkerhet mot de anfall, som konungen i Danmark
möjligen kunde befalla norska armén att göra på Sverige
i afsigt att upptända det krig mellan norrmän och svenskar,
som kronprinsen genom sin marsch till Pommern velat
förekomma.

Sådan är i korthet taflan af Nordens närvarande ställ-
ning. Skandinaviska rikets återupprättande, nationalrepre-
sentationens införande i Norge, norska embetsmäns intagande
i svenska statsrådet, fri ut- och inrikes handel, norska pen-
ningverkets förbättrande samt spanmåls inskaffande till
Norge, som deraf skall vara i stor brist, äro de medel
kronprinsen ämnar nyttja att dermed förbinda sig norska
iS

nationen och visa dem huru ogrundade de farhågor äro,
som danska embetsmän på befallning och på allt upptänk-
ligt sätt söka att utsprida bland norrmännen och hvarom
du i ditt senaste bref omnämner.

Kronprinsen är för delikat att vilja insända proklama-
tioner till Norge. Han vill ej med vackra ord utan med
gerningar vinna norrmännens hjertan och jag för min del
är öfvertygad att detta handlingssätt är det enda rätta att
iakttaga mot en nation, som har känsla för heder och af-
sky för allt, som kan anses kränka dess heder. I sinom
tid skola nog proklamationer komma, kanske väntar prin-
sen dermed tills han står i Jylland med svenska armén,
kanske tills han är återkommen; sådana saker äro hemlig-
heter ännu och det kan vara mindre intressant att veta
sådant; nog af, man kan vara säker, att då proklamationen
utfärdas, äro äfven alla mått och steg • vidtagna som göra
dess utförande säkert.

Olyckligt vore om våra hederliga naboer skulle råka
i krig med oss, d. v. s. att föreningen icke kunde gå för
sig utan en brytning. Men om omständigheterna tvinga
våra arméer att slåss, så skall det åtminstone ske på ett
sätt, som egnar 2:ne upplysta nationer. Vi skola kanske
på ömse sidor skicka till evigheten några tusen olyckliga
offer för en politisk hvälfnings fullbordande, nödvändig för
begge nationernas gemensamma väl i en framtid, men aldrig
skall detta krig väcka bitterhet mellan nationerna, derom
är jag öfvertygad.

Se så min hedersvän, nu har jag vidt och bredt om-
talat, hvad jag med säkerhet vet och känner. Jag har gjort
detta, emedan jag af flera dina bref men isynnerhet af det
sista finner huru förbannadt besatt ni politisera i lands-
orterna och huru förvändt ni ser sakerna. Nu deremot har
du klaven för dina omdömen, jag hoppas du hädanefter
blir litet mindre landtjunkarmessig i dina slutsatser, synner-
ligen sedan du nu fatt kännedom af de gamla garantier,
16





som officielt äro gifna af England, Preussen, Ryssland och
Österrike, samt sedan du fatt begrepp om de första opera-
tioner som vår hufvudarmé kommer att företaga ifrån
Pommern.

Du nämner i ditt senaste bref, att det rykte går i din
ort, att norrmännen frukta förening med Sverige för sven-
ska adelns skull, den de anse förtryckande. Danska partiet
inom Norge har särdeles väl påhittat rätta sättet att väcka
national misstroende och såmedels försvåra föreningen. Du
vet, min vän, hvad jag tänker om vår adel. Jag afundas
dem ej deras företräden i processioner och på begrafningar,
jag hatar dem ej för saker, till hvilka de äro oskyldiga,
blott för det deras namn slutas på hjelm, krona, skjöld
eller något dylikt, lika litet som jag vördar dem endast och
allenast för det de haft mödan ospard att låta komma till
min kunskap huru längesedan det var, då deras stamfäder
gjort sig förtjenta af fäderneslandet. Jag bryr mig aldrig
om annat än den närvarande personens inre värde, och du
vet, min vän, huru vi svenskar sedan längre tid lärt oss,
att hvarken hata eller afguda vår nobless, äfven såväl som
du känner, huru liten böjelse att förtrycka den nu eger,
hvilket af senaste riksdagsprotokollen nogsamt inhemtas.
För öfrigt känner du vår kronprins och hans tänkesätt.
Han har från sin ankomst hvarken förklarat sig för protek-
tor af noblessen eller såsom dess fiende. Du torde finna
huruvida han, som sjelf ifrån en obemärkt man och utan
fördelarne af födsel uppstigit till tronarfvinge i ett fritt
land, skulle kunna glömma sig till den grad att tillåta äfven
det minsta förtryck bland norrmännen, hvilkas hjertan och
förtroende han naturligtvis skall vara angelägen om att
vinna. Dessutom hvad hafva norrmännen att göra med vår
nobless? Vi lefva på denna och de på andra sidan om
fjällryggen, vi handla med hvarandra, samlas gemensamt
för att stifta lagar, samla våra arméer till gemensamt för-
svar, se der våra blifvande relationer. Några skickliga


i? ^

norrmän har jag hört att regeringen behöfver inkalla till
Sverige för att upplysa om Norges lagar och bruk, äfven-
som några svenskar naturligtvis måste blifva employerade
i Norge, men nog kunna norrmännen vara säkra om att
kronprinsen härvid nyttjar all den delikatess som ämnet
fordrar. Jag tror för öfrigt att norrmännen just skola blifva
nöjda med vår prins. Han är uppfödd under franska frihets-
perioden och har qvar alla de känslor af allmän mennisko-
rätt, han då vant sig att älska och utöfva.

Han är dessutom van att befalla och allvarsam i sina
företag, utan att vara tvär och trumpen vid öfverläggnin-
garna, och du vet att vi Nordens inbyggare, så väl sven-
skar som norrmän tåla vid en viss portion stränghet och
allvarsamhet i styrelsen, emedan vi hafva en liten böjelse
till sjelfsvåld, som icke står att förena med ordning och
skick. Jag kände ej mycket prins Carl August, men jag
tror mig böra jemföra deras lynnen — för att bedöma deras
öfriga stora egenskaper, dertill skall man ega mera kunskap
än jag om dem har. Rif sönder dessa rader, så snart du
läst dem, det är icke bra att bref som innehålla politik
komma i oblida händer, helst de icke af alla kunna med
billighet bedömas. Anmäl min vördnad för din ämabla fru
och helsning till alla bekanta.

Alltid din trogne vän

C S.

Förutom detta fingerade bref, innehåller den Belfrage-
ska samlingen ännu några skrifvelser från Lefrén, hvilka
dock sakna allmännare intresse, kanske med undantag af
en epistel af 3 maj 1813, vitnande att/r^/^rzz« vid ifråga-
varande transaktioner särskildt togos med i beräkningen.
Lefrén skrifver nämligen i sistnämda bref;

Vr Dagens Krönika. VI. 1.
iS

— — — —— Den myndige prelaten, * om hvilken
hr generalen nämde, är en fördömd best, som icke tycks
vara särdeles svenskt sinnad. Men mödan värdt vore att
ännu en gång tala vid honom, ty de der andliga herrarne
äro så der besynnerliga — de vilja vanligen hålla stor ton
för att hålla pepparen dyr, men äro ändå icke desto min-
dre vanligen de som först och främst förråda sina skyldig-
heter. Kanske skulle den herrn ega någon svag sida:
ordnar, titlar och penningar torde i allmänhet kunna anses
för god lockmat, helst för de svarta bröderna. Min gamle
far var sjelf prestman, hederlig gubbe för egen räkning,
men alldeles icke prestvän. Han lärde mig anse ståndet
med uppmärksamma ögon. — .—. — — —

Vi skola nu öfvergå till de mystifikationsförhållanden och
spionrapporter, hvarpå anspelats i det föregående. Bland de
Belfrageska papperen finnes en utförlig ordlista med dechiffre-
ring jemte bref m. m. Huruvida allt detta är alldeles lik-
tydigt med den på nämda sida omtalade journalen af kap-
ten Lindgren, äro vi ej i tillfälle att afgöra, men åtminstone
är det af samma slag. Till prof anföra vi följande med
bibehållande af stafsättet.

Håret eller Gässan

Pannan

Högra kinden

Vänstra d:o

Hakan

Allmänheten
Noblessen
Borgarne
Bönderne
Presterne

:< Kyrkoherden Hount vax medlem af så väl Ejdsvoldsförsamlingen
som af det utomordentliga stortinget. Han och statsrådet Tank öfverlem-
nade Karl Johans bref af 7 aug. 18x4, hvilket inledde konventionen i Moss.
Skulle det kunna vara denne prest, som tillhörde det Wedelska »Svenska»
parti som åsyftas?
Ï9

Vänstra ögonsten

Högra örat

Vänstra örat

Min Näsa

Näsan

Högra Näsborn förstoppad
»	frisk

Buller i magen

Colique

Rif i Underlifvet

Police-Mästaren
Krut
Lod och vapen
Konungen.

» af Dannemark
Hindrad Communication
Öppen	» mellan

Norge och Dannemark
Allmänt missnöje

|Oenighet mellan befallande
loch lydande i det borgerliga.
Uppror.

Prof på mystifierade bref.

Öfversättning.

Min lilla söta Kristina! Välborne herr öfverste och
Under mitt murarbete på riddare!
Blomsholm hos hr kapitaine
Kock gafs mig tillfälle få bud
och bref till vår vän Sam.
Bagge som är nu syssloman
öfver hr grefve Ädels bruk
och egendomar här i Norjet ;
denna vår vän bemödade sig
att utverka regentens nådiga
bifall för mig att få besöka
dig, en hjertans glädje för
oss båda att råkas. Ehvad
du gör, låt ingen dödlig få
veta härom, ty jag kunde
iråka ledsamhet i anseende
till våra krigiska tider.

Min resa har varit rolig
nog, men i synnerhet vid
20

din kära bror Anders om-
famnande; han är frisk och
härdad samt nu förlagd med
50 jägare ikring Vestra Ed.

Väderlekens beständiga
ostadighet har å kroppens
vägnar . gifvit mig någon
ohelsa.

En besynnerlig ömhet öf-
ver gässan, uti pannan är en
underlig villervalla.

Uti högra ögonbrynen kän-
nes iooo:tals ryckningar, äfven
i öfra ögonlocket och sjelfva
globen jemte ristningar upp-
för i venstra armen, som
stannar i handlofven och der-
omkring, mig tyckes som jag
fram mot våren skall få värk
i alla fingrarne.

Mitt venstra ögonglob eller
öga är nu alldeles friskt.
Någon sveda kännes ofta i
öfra ögonlocket.

Mina öron äro i godt stånd.

Högra näsborren är af
snufva alldeles tilltäpt.

Venstra näsborn är frisk.

Tandvärk har jag och fruk-

Norska allmänheten yttrar
mycken ledsnad.

Här varande adel säges
vara delad i partier.

Elera infanreriregementen
och artilleri med fullt befäl
hafva nu fått ordres mar-
schera till Trondhjem och
deromkring. Närmare våren
tror man desse komma att
kampera vid Tydal, Bräcken
och Rörås.

Norska polisen är vak-
sam, klok och 3-dubbel.
Norska borgarmilitären är
nu ledsen.

Armén är väl försedd
med krut, lod och goda va-
pen.

All kommunikation är hin-
drad mellan Danmark och
Norge.

. Emellan regenten här och
folket råder ett godt för-
stånd.

Liten och dålig föda har
2 I

tar för en fullständig tand-
fluss, ryckningar kännas ofta
i båda kinderna, äfven i ha-
kan. Två tänder äro ut-
tagna till venster upp i öfra
tandraden, resten fruktar jag
der går samma vägen.

Locket öfver väderstrupen
har en slapphet att största
svårighet att få luft.

På lika vis är det ock med
matstrupen.

Halsen är skäligen bra
utom på venstra sidan ned-
åt bröstet, der kännes bul-
nad och ömhet.

Bröstet är friskt, dock käns
ibland hjertklappning äfven-
som någon början till lung-
sot förmärkes.

Mitt högra fotblad, som
du vet jag ofta klaga.t öfver,
är nu bra, dock ristar det
ibland. I förrgår hade jag
mina ryckningar i högra ögon-
brynet och öfra locket nog
starka och med det samma
gick det onda ned i venstra
stortån och den dernäst.

Magen är ofta bullersam,
som ger mig anledning frukta

det allmänna, hvaröfver kla-
gas så af borgare, bönder som
presterna. Tvänne betydliga
magasiner äro tömda i Trond-
hjem, resten säges äfven blifva
snart tömda.	•

Ingen tillförsel är nu möj-
lig ifrån Jutland.

Icke heller säges här kan
något komma ifrån Archan-
gel.

Sjukdom är nu mycket
gängse i Agershus stift.

Landets försvar är så till
militären som lokalen af lan-
det förenadt till sina fienders
trotsande; dock är icke utan
att någon fruktan förmärkes
så för danskarne som för en-
gelsmännen.

I Kristiania står väl till,
dock förekommer här som
annorstädes små misshällig-
ligheter. I förgår gafs här
hastiga uppbrottsordres till
infanteriet och artilleriet att
marschera till Svinesund och
gränsen emot Rörvik.

Klagomål är inkommet öf-
yer allmogens missnöje, myc
22

kolik, men rif i underlifvet
säga läkare mig är ej möj-
Hgt.

Just nu fick jag en faslig
gikt i mina höfter, som går
ned i alla tårna på venstra
foten.

Under alla dessa plågor
infinner sig ock hushållsom-
sorgens.

De penningar jag medtog
för att handla födoämnen, äro
till det mesta i behåll, några
äro använda dels här på
gränsen och några här.

Allmogen, i synnerhet bon-
den vill alls intet mottaga
vårt mynt, men prester, bor-
gare och i synnerhet köp-
män äro fullkomligen be-
nägne.

De 6 Rdr du sände till
den behöfvande gumman,
blefvo på ett obehagligt sätt
expedierade ; hustruns man,
som du vet är benägen för
utsväfningar och fylleri har
öfverkommit större delen af
dessa pengar och i sällskap
med sina tillgifna hastigt för-
tärt dem; dock blef följden
den att den högra ögonglo-

ken fruktan är att oenighet
/snart utbrister mellan dem
och de befallande. Dock
tror man ej att uppror är
möjligt.

Just nu berättas, att armén
på gränsen af Agershus stift
skall från alla punkter göra
anfall på Bohus län och Dals-
land.

De proklamationerjag med-
tagit, äro i det mesta väl för-
varade; några äro dock här
på gränsen samt här i sta-
den vederbörligen använda.
Bönderna här stå ej till att
öfvertala, men prester, medel-
måttiga borgare och i syn-
nerhet köpmän önska höge-
ligen uppfyllandet af propo-
sitionen.

De 6 proklamationer som
före mig voro öfversända,
kommo snart i regentens hän-
der ; konseljen blef kallad och
hvad man vet är att strän-
gaste ordres äro gifna po-
lisen, att i detta ämne vara
fullkomligen vaksamma så på
gränsen som i städerna.
23

ben blef starkt inflamme-
rad.

Kött har jag nog fått löfte
om att erhålla, dock tvekar
jag ännu på löftesmännens
förbehållsamma ja!

Fisk har jag ock efterhört,
denna tycks vara den lättaste
att bekomma ; några hand-
penningar har jag utdelat
till dem jag tyckte vara de
trovärdigaste.

Din önskan att få resa till
din bror tillåter jag hjertli-
gen gerna, dock önskar jag
att du inväntar mitt vidare
yttrande deröfver. Hända
torde att jag vid samma tid
hos honom kunde inträffa, då
du och jag sedermera åt-
följdes hem.

Åtskilliga norrmän ha un-
der samtal utlåtit sig nog
villiga att bli sjelfständiga,
dock synes ifvern ej vara
svarande till viljan.

Skärgårds och småstads-
boar tyckas vara de villiga-
ste att emottaga anbudet,
och härmed göra allvar, för
den skull har jag till de
skickligaste och som tycktes
hafva bästa förtroendet till
dem utdelt proklamationer.

Önskan att T. kunde fa
underhandla med norrmän-
nen skall ock bli föremål för
den ifver hvarmed jag med
lifligaste hjerta skall bemöda
mig uti. Dock torde ännu
någon tid afvaktas under hop-
pet af en blidare framgång.

Vi afsluta härmed utdragen ur papperen, blott tilläg-
gande en ur denna samling hemtad afbildning af en teck-
ning, särdeles karaktäristisk för stämningen mellan veder-
börande vid ifrågavarande tid och — kanske äfven senare.
Föreningen mellan Sverige och Norge.
(Sällsynt karnkatyr, ur general Beitrages samlingar.)
2,5

Teckningen åtföljes af följande verser:

En vänskap mellan hund och katt
Har alltid ansetts som omöjlig;
Föreningen är bra besatt
Och mången tycker den är löjlig.
Norges så kallade »eröfring» år 1814.*

Af

Kristian Winter-Hjelm.

Under den alltför hetsiga diskussion, som de unionela
frågorna framkallat i pressen, ser man ej sällan det påstå-
endet framkastadtj att Norge såsom ett »eröfradt» land
visat sig^ »otacksamt» mot Sverige, hvilket högsinnadt »be-
friat» Norge och »skänkt» det dess' frihet, sjelfständighet
och författning. Ganska ofta framkastas dessa påståenden,
tillika med många andra dylika, i den tydliga afsigten att
endast kränka och såra den norska nationalkänslan. Under
sådana omständigheter skulle det hvarken löna mödan
eller ens vara fullt värdigt att från norsk sida taga till
genmäle.

Annorlunda ställer sig saken, då man under diskus-

* Samtidigt med att red. erhöll materalierna till föregående artikel,
ingick ock ofvanstående uppsats, hvilken vi äfvenledes anse af särdeles
stort intresse, eftersom nämligen ifrågavarande tilldragelser vanligen blif-
vit betraktade ur ensidig synpunkt. Sin norska nationalitet oaktadt, har
förf, låtit sig angeläget vara att utan någon partiskhet med ledning af en
utländsk krigshistoriker ställa förhållandena i deras rätta ljus.

.Red:s a-nw.
sionen om unionsländernas ömsesidiga rättigheter och för-
pligtelser framkastar det ofvannämnda påståendet såsom
en betydelsefull premiss till en vigtig konklusion och
utan andra biafsigter. Ty sättet på hvilket unionen blef
till är onekligen af vigt och betydelse för bedömandet af
så väl Sveriges som Norges anspråk. Derför blir det äfven
af vigt för Norge, att ej den svenska allmänheten får för-
blifva i den oriktiga föreställningen att »de svenska vapnens
seger» i Norge är ett obestridligt faktum.

På ett lugnt och hofsamt sätt har Marcellus i sin
senaste bok »Bidrag till den skandinaviska unionens historia
efter 1814» behandlat denna fråga, men det visar sig dock
att han utgår från föreställningen om ett tvång, som endast
norrmännen voro underkastade, då unionen kom till stånd.
Han säger bland annat: »Det var först sedan de svenska
trupperna öfverskridit Norges gräns och allt motstånd
vidare syntes omöjligt, som det norska stortinget anslöt
sig till förslaget om föreningen mellan de båda rikena.
Om man då vill låta hvar sak gälla hvad den kan, så
torde icke gerna kunna förnekas, att det norska stortinget
i fråga om föreningen kunnat med biskop Brask säga : »der-
till är jag nödd och tvungen.» Detta utvecklas så vidare
på flera ställen i boken.

Om vi se bort från de af oss kursiverade orden,
hvarom mera nedanför, är detta endast en half sanning.
Det är delvis sanning för så vidt angår personalunionen, men
det är ej sanning såvida man äfven frågar hurudan unionen
blef, jå hvilka vilkor Norge förklarade sig villig att antaga
densamma utan att först pröfva krigslyckan. Och det är
ju endast detta, som kan blifva föremål för diskussion, när
man i våra dagar vill väga den ena eller den andra na-
tionens anspråk inom den faktiskt bestående unionen.

Frågan är alltså, om ej båda parterna voro »nödda
och tvungna» att handla såsom skett, och om ej detta tvång,
som båda parterna fingo underkasta sig, låg utom krigs-
28

händelsernas gäng. När man i Sverige talar om »de
segrande svenska vapnen» och sedan skall förklara hur det
gick till, att unionen dock blef sä »sorglig», som den ju
enligt deras mening är, heter det ständigt, att det var
Sveriges »högsinhet» som norrmännen ha att »tacka» för
alltsammans. Vi vilja ingalunda bestrida svenskarnes hög-
sinthet, men vi tillåta oss likväl betvifla, att ett segrande
Sverige skulle funnit sig föranlåtet att ingå pä vilkor, dem
man kort förut bestämdt förkastat. Det lär väl vara tro-
ligt att Sveriges högsinthet den 21 Juli var densamma som
den 14 Augusti, och om i mellantiden Sverige hade »eröfrat»
Norge eller åtminstone vunnit sädana fördelar på krigs-
skådeplatsen, att det var någon utsigt till denna eröfring,
sä torde man enligt erfarenheter från allmänna historien
kunna antaga, att man ej den sistnämnda dagen af bara
högsinthet hade accepterat sådana vilkor som man endast
tre veckor förut med harm och vrede hade förkastat.

Det är den rent militära sidan af saken, som först
måste belysas. Vi kunde citera Bernadotte sjelf, den i
all slags ; krigföring så kunnige och erfarne krigaren. Han
yttrade, såsom bekant af Schinkels »Minnen», till dem som
i Augusti ville, att han skulle pröfva vapenlyckan: »Gif
mig 40,000 man och sex millioner, och jag skall marschera!»
Det är ju möjligt, att man kunde skaffat honom soldaterna,
men ganska säkert skulle han fått vänta på millionerna,
och likväl gälla ännu i dag Montecuculis ord om de tre
sakerna man måste ha för att föra krig: för det första
pengar, för det andra pengar och för det tredje pengar.
Detta gäller i synnerhet, när man ej försvarar eget land,
men skall falla in i ett främmande.

Men man skulle kanhända vilja jäfva den store kriga-
■ rens vittnesbörd. När man angriper unionen, angriper man
ju hans verk, och i Sverige finnas många som hålla före
att han här endast arbetade för sig sjelf, ej för Sverige,
en mening som vi för vår del ingalunda kunna dela, men
29

som vi få respektera, då man framkastar den som ett jäf
mot honom. Af samma skäl torde det vara riktigast att
ej fråga norska författare — vanligtvis ej militäriskt sak-
kunniga — eller svenska sådana, utan en utländing.

Den ansedde danske krigshistorikern Carl Th. Sörensen,
kapten i danska armén och författare till »Kriget 1864»,
har äfven (1871—3) utgifvit en bok om ^>Kampen om
Norge 18ij—14», hvilken af alla sakkunniga betecknats
såsom ett grundligt och vetenskapligt hållet verk. Det
har också utarbetats sedan en mängd vigtiga aktstycken
offentliggjorts, hvilka förut ej voro tillgängliga. Det skulle
naturligtvis fordra alltför mycken plats och dessutom en
sakkunnighet, som vi ej äro i besittning af, att här ingå
i krigshändelsernas detaljer; vi skola derför endast anföra
författarens allmänna betraktelser angående situationen, så-
dan denna ter sig för den militäriskt bildade krigshistorikern.

»För Norges vidkommande», säger han med afseende
å försvarsplanen, »var sättet att föra försvarskriget gifvet i
härens styrka och i naturförhållandena. En fienden under-
lägsen här kan aldrig segra utan genom att begagna offen-
siven, och ett klippland såsom de delar af Norge, hvarom
här talas, kan öfver hufvud taget alls icke försvaras defen-
sivt. Det erbjuder inga positioner, hvilka egna sig för
detta ändamål; angriparen skall öfverallt finna dolda vägar,
å hvilka han kan närma sig en position af någon utsträck-
ning; försvararen, som afvaktar ett angrepp, blir alltid öfver-
raskad och slagen. Endast genom att vika för fiendens
massangrepp, men kasta sig öfver hvarje skild fiendtlig
afdelning, så ofta dessa spridt sig eller förvillat sig i dalarna,
kunde fördelen af terrängens beskaffenhet bli. å norrmän-
nens sida. Denna åsigt, som hade funnit uttryck i Seier-
stedts försvarsp/an, medförde, att f enden måste få lof att
tränga ett stycke in i landet, innan försvaret kunde utveckla
sin kraft. Det var till och med sannolikt att Kristiania*

* På den tiden en liten obetydlig stad på endast 20,000 invånare.
3°

kunde komma i fiendens händer; men derigenom skulle
ingenting vara förloradt, då konungen, folket och hären
höllo ut. Endast en mycket liten del af Norge skulle vara
i svenskarnes makt och nordvest om Kristiania skulle snart
den jemnvigt vara uppnådd, som måste försäkra norrmän-
nen om seger. Naturligtvis uteslöt ej denna krigsmetod
att fienden genast vid gränsen mötte ett hårdnackadt mot-
stånd o. s. v.»

Författaren berättar dernäst om de framgångar och de
motgångar den svenska hären hade, innan norrmännen
drogo sina trupper inom sin egentliga försvarslinie, nämligen
bakom Glommens elf. Svenskarne hade lyckats öfverraska
och taga Fred rikstad, hvars kommendant tappade hufvudet,
men Vegesack låg bunden vid fästningen Fredriksten, hvars
tappre kommendant Ohme ingalunda tänkte på att öfver-
gifva platsen, och vid Lier och Matrand hade norrmännen
segrat öfver Gahn. Emellertid hade hären nu dragit sig
bakom Glommen.

Författaren beskrifver dernäst Karl Johans angrepps-
plan och fortsätter:

»Betrakta vi hvad som hittills skett finna vi, att sven-
skame hade öfverraskat norrmännen, men att de, när in-
tagningen af Fredrikstad undantages — och med den var
det så sin egen sak -—'ej hade vunnit seger eller troféer.
Deremot hade Karl Johan sett norrmännen hastigt samla sig,
blifva synliga och gå, och för honom, den gamle och för-
sigtige marskalken, voro kommando och beräkning hos
motståndaren egenskaper, som i hans ögon gjorde den
fiendtliga hären mera fruktad än om den hänsynslöst hade
störtat sig i elden och förblödt i strider, hvilka öfverstego
dess krafter. Dertill beredde honom redan Fredrikstens be-
lägring ett hårdt arbete.---------— Karl Johan såg fram-
för sig ett långt, allvarligt krig, hvilket han desszitom ej
kunde jöra igenom med egna trupper, och hjelptrupperna
voro ännu ej på väg. Då beslöt han sig för första gången
att — utan att beröra Kielertraktaten —erbjuda vapen-
hvila och försoning å grundlaget af Norges erkännande så-
som en sjelfständig och med Sverige lika berättigad stat.»

Sedan, då författaren beskrifver Karl Johans trupp-
rörelser de sista dagarne före undertecknandet af konven-
tionen i Moss den 14:de Augusti, yttrar han om dessa trupp-
rörelser följande:

»Det är i ögon fallande att denna plan, om Karl Jo-
han på allvar ämnade utföra den, måste ha medfört faror
för svenska hären, såvida den norska på ett verksamt sätt
hade återupptagit sina operationer. Sistnämnda, som be-
fann sig å den såkallade inre operationslinien, skulle till
alla sidor rundt omkring sig ha förefunnit svenska afdel-
ningar utan betydlig motståndsförmåga, och dessutom var
i alla fall reträtten till vestlandet öfver Dröbak, der den
norska flotiljen hade sin plats, säkrad.»

Sålunda betraktar alltså en sakkunnig och presumtivt
oväldig utländsk krigshistoriker den militära situationen, *
och man får förlåta Karl Johan, den bepröfvade och rykt-
bare fältherren, om han betraktade saken på samma sätt
och begärde »40,000 och 6 millioner» innan han dristade
sig att tänka på en »eröfring».

Hade norrmännen endast haft med svenskarne att göra
torde det vara otvifvelaktigt att de hade valt att börja det
egentliga kriget. Må man för det första räkna norrmännen
till godo, att äfven de kunde tänka på sin krigareära,
hvilken hade traditioner just från tidigare strider med sven-
skarne. Men för det andra måste det för kung Kristian
Fredrik vara klart, att stämningen i Norge öfvervägande
var för krig. Visserligen fans det redan innan Kielerfreden
ett parti i Norge, det Wedel-Jarlsbergska, som eftersträfvade
en union med Sverige; detta parti var underlägset i antal,

* Hur Karl Johan uppfattade situationen visade sig bäst, då han ej
försmådde att efter konventionens afslutande kringgå bestämmelserna rörande
svenska truppernas afmarcherande från norskt territorium.
32

men så mycket mera inflytelserikt och intelligent. Men
massan af folket, okunnigt om de många, diplomatiska för-
vecklingarne, och äfven majoriten af ledamöterna på Ejds-
volds-Riksförsamlingen voro för krig. Norge 1814 var ej
detsamma som Norge 1885; det var fiendtligt stämdt mot
Sverige.

Onekligen var kung Kristian Fredrik ej någon stor
fältherre, ej en gång någon modig och beslutsam man, och
han såg otvifvelaktigt sakerna mörkare än de i verkligheten
voro, hvad det rent militära beträffar. Men det kan knap-
past vara något tvifvel underkastadt, att om han hade haft
med svenskarne ensamt att göra, skulle trycket af folk-
viljan ha drifvit honom att först pröfva krigslyckan.

Helt andra omständigheter än de ännu knappast på-
började krigshändelserna i de norsk-svenska gränstrakterna
var det som föranledde, att en union, men så att säga en-
dast en personalunion, kom till stånd.

Hela vidden af Sveriges återtåg från Kielertraktatens
basis framlyser, när man betraktar dess anspråk i Juli och
dess medgifvanden i Augusti. Den io:de Juli 1814 säger
Karl XIII i sitt manifest till norska folket ungefär det-

.	samma som i sin proklamation af 8 Februari, då han för-
klarade, att då norrmännen genom Kielertraktaten hade blif-
vit lösta ifrån sin trohetsed till konungen af Danmark, så
. hade denne äfven ålagt dem »att ingå med oss och sven-
ska kronan de samma förpligtelser, som förut bundit eder
till danska monarkien.» Och svenske konungen förklarar
uttryckligen allt hvad som beslutats på Ej ds void såsom
ogiltigt. Den 13 Juli sände kung Kristian Fredrik, i stället
för att ingå på de europeiska kommissariernas ultimatum,
till kung Karl XIII ett skriftligt erbjudande, att-han efter
afslutandet af ett vapenstillstånd och antagandet af grund-
!	dragen till en norsk konstitution och en föreningsakt, hvilka

1	bifogades brefvet, skulle använda allt sitt inflytande på nor-

5	ska nationen »för att förmå den att antaga denna förening
33

såsom det enda räddningsmedlet», nämligen »nu, då hela
Europa förklarar sig mot Norge». Detta erbjudande er-
höll Karl Johan i Göteborg . och a/s fog detsamma. De
europeiska kommissarierna, som träffade honom i Udde-
valla, anbefalde det hos honom och han var mycket vred:
»Aha! Eftergifter! åh verkligen! Står det också i edra in-
struktioner, att ni bör tala till förmån för en konstitution
i Norge? — — Tror ni verkligen att ett folk som sedan
1660 varit under ferlan af en oinskränktare makt än sulta-
nens i Konstantinopel, skulle i en handvändning fatt denna
törst efter politiska rättigheter?» Han glömde tydligtvis i
detta ögonblick hur det hade varit f hans eget kära Frank-
rike före revolutionen. Men må man läsa hela den rätt
roliga konversationen mellan Bernadotte och Orlow i Schin-
kels »Minnen». Man erfar af densamma, hvilka anspråk
han sjelf och Karl XIII och Sverige hade den 21 Juli.

Den 7:de Augusti stod Karl Johan med svenska hären
gentemot den norska, som hade samlat sig till strid bakom
sin försvarslinie, Glommens elf, och i stället för, som han
efter Kristian Fredriks bref kanhända hade trott, att få se
norrmännen falla till fota vid svenska arméns inmarsch
öfver gränsen, »såg han framför sig ett långt, allvarligt
krig, hvilket han dessutom ej kunde föra igenom med egna
trupper, och hjelptrupperna voro ännu ej på väg.» I verk-
ligheten erfor han först i Oktober i Örebro af grefve Gustaf
Löwenhjelm, att ryske kejsaren ändtligen ämnade hålla sitt
löfte om 6000 man.

Då skickade han den 7 Augusti ett bref till kung
Kristian Fredrik, i hvilket han erbjöd alldeles de samma
fördelaktiga vilkor, som han så kort förut med harm hade
af böj t. Det var icke längre tal om Kielertraktaten. Om
endast Kristian Fredrik ville abdikera och norrmännen välja
Karl XIII samt antaga svenska successionsordningen skulle
Sverige erkänna Ejdsvo Ids konstitutionen, hvilken var en form-
lig protest mot Kielertraktaten.

Ur Dagens Krönika. VI. 1.
34

Hvad som i detta ögonblick tvingade både Sverige och
Norge att noga öfverväga, om det ej var bättre att taga
hvad som för ögonblicket kunde uppnäs framför att vädja
till krigslyckan, det var å ena sidan garantimakternas håll-
ning och â andra sidan det osäkra tillståndet i Europa samt
den annalkande Wienerkongressen.

Ryssland, England, Österrike och Preussen hade garan-
terat Sverige besittningen af Norge. Med Sverige ensamt
kunde Norge kämpa med hopp om framgång, men omöj-
ligt mot Europa. Och kommissarierna hade ej ingifvit norr-
männen mycket hopp. Om man den ena dagen hoppades,
så nedslogs hoppet den andra dagen. Men å andra sidan
fann svenska regeringen, och i synnerhet Karl Johan, garan-
timakternas hållning mycket egendomlig och tvifvelaktig.
Det var egentligen endast Ryssland som Karl Johan trodde
sig någorlunda kunna lita på, men äfven här hade han un-
der de för handen varande omständigheterna många om
och men att taga hänsyn till. Han hade lärt känna dessa
makters obenägenhet att göra annat än det minsta möjliga
för att uppfylla garantien. I synnerhet under fälttåget i
Tyskland och invasionen i Frankrike hade Karl Johan, vis-
serligen till en stor del genom sitt dubbla spel om Sveriges
och Frankrikes kronor, haft anledning erfara, att vin-
den lätteligen kunde vända sig. I England var dessutom
oppositionen, deribland en prins af konungahuset, mycket
entusiastisk för Norges sak.

Wienerkongressen stod äfven för dörren. Legitimitets-
principen ville återföra allt till det gamla med undantag af
hvad som stormakterna sjelfva skulle tillskansa sig. Att
den till tronarfvinge korade napoleonske marskalken fann
denna situation farlig för sig, kan ej förvåna någon, men den
var äfven mycket ogynsam för Sveriges anspråk enligt Kieler-
traktaten. Om makterna beslöto att mot något slags ersätt-
ning till Sverige återförena Norge med Danmark, skulle kan-
hända Ryssland ensamt ej mäkta genomdrifva Sveriges anspråk.
35

Den dunkla och för tillfället visserligen mycket svår-
lösta frågan förelåg: Hvad skola garantimakterna, hvad
skall Europa göra, om ett kanhända långvarigt krig upp-
står mellan Sverige och Norge? I Norge kunde man frukta,
att makterna ville stå vid sitt ord, och då måste man un-
derkasta sig på nåd och onåd, medan nu det vigtigaste
kunde erhållas: konstitution, sjelfständighet, likställighet
med Sverige. I Sverige kunde man frukta att i bästa fall
stå ensam mot Norge under ett kanhända långvarigt och
förbittradt krig, hvartill man (enligt statssekreteraren Wir-
séns förklaring) saknade resurser; i värsta fall kunde Wiener-
kongressen möjligen rifva hela Kielertraktaten sönder. En
fait accompli på hvilka betingelser som helst blefvo under
dessa omständigheter för Sverige att föredraga framför att
riskera allt.

Sådana voro verkligen de politiska förhållandena på
sommaren 1814. Karl Johan och svenska regeringen kände
dem noga, och vi anse det som ett bevis på hans stora
statsmannaförmåga, då han beslutsamt föredrog att bringa
unionen till stånd på sådana vilkor, hvartill han på den
tidpunkten var »nödd och tvungen», framför att äfventyra
det stora ändamålet: den skandinaviska halföns samman-
slutning till en gemensam försvarsmakt gent emot utlandet.

Vi ha citerat en utländsk krigshistoriker, af hvilkens
framställning det framgår, att allt tal om »eröfring» är gripet
ur luften. Att tala derom är att tala om »hvad som möj-
ligen kunnat hända», som det heter i komedien. Det är ju
äfven sjelfklart, att om något slags tillstymmelse till »eröfring»
hade varit, skulle Karl Johan och svenskarne omöjligen ha
funnit sig föranlåtna att den 7 Augusti erbjuda hvad de så
bestämdt ä/^ö/’^ den 21 Juli. Vi tro att en dansk tidning,
som med anledning af sistlidne unionsdag innehöll en le-
dande artikel om förhållandena, har slagit hufvudet på spiken,
då den inleder artikeln med följande ord: »Omständig-
heternas makt påtvingade 1814 Sverige och Norge en
36

union. Sverige ansåg sig ha statsrättsligt anspråk på att
taga det af Fredrik VI afträdda landet såsom provins, medan
Norge ansåg sig ha rätt att betrakta Kielerfreden såsom
utgångspunkten för en ny æra, under hvilken norrmännen
skapade sig ett sjelfständigt rike med egen konung. Ingen
af parterna mäktade sätta sin vilja igenom, men man nöjde
sig med en kompromiss».

Att situationen å båda sidorna verkligen var såsom
här framstäld framgår äfven tydligt nog af de förhandlin-
gar som försiggingo mellan urtima stortinget och Karl XIII:s
kommissarier angående de till följd af unionen nödvändiga
ändringarne i Eidsvoldsgrundlagen. Det visade sig att
norrmännen mycket hårdnackadt höllo på sin uppfattning,
på samma gång som Karl Johan hade en ängslig hast med
att få saken afgjord och oupphörligt ålade kommissarierna
att gifva efter i allt som ej var alldeles oundgängligt nöd-
vändigt för unionen.

Om nu sålunda norrmännen enligt historiens vitnes-
börd måste afvisa talet om eröfring och om en tacksam-
hetsskuld, som på grund häraf hos dem borde härleda sig
från svenskarnes högsinthet vid unionens upprättelse, så
finna de sig likväl stå i stor tacksamhetsskuld till svenskarne
för godt broderskap under 71 år. Men vi för vår del tro
dock, att man i politiken ej för mycket bör inblanda käns-
lor, dessa vare nu vänliga eller ovänliga. Man har solidare
och varaktigare faktorer att räkna med, der det gäller ett
så vigtigt politiskt förbund som unionen, och det är m-
tressena.

Hvad dessa beträffar, så höra vi till dem som mena,
att de med nödvändighet kräfva vissa fördrag och institu-
tioner som ännu fattas. Vi tro således att om ömsesidigt
förtroende mellan de båda nationerna och full säkerhet
utåt skall uppnås, måste man ha ett otvetydigt fördrag
angående den gemensamma försvarsskyldigheten, ett för-
drag som bestämmer styrkan och utbildningen af hvarje
37
lands här äfvensom skyldighet för densamma att enligt
konungens befallning utan undantag kunna användas hvar
som helst på halfön. Vi tro äfven att, under full likstäl-
lighet, en institution borde upprättas, genom hvilken de
båda ländernas nationalförsamlingar kunde träda i direkt
förbindelse med hvarandra till förberedande af och för-
handling om unionela frågor, som skola föreläggas till
beslut af hvarje lands nationalrepresentation.

Att på detta sätt aflägsna anledningarne till tvister
mellan de båda nationerna, detta anse vi påkalladt af brö-
drafolkens verkliga intressen.

Men om man på båda hållen skall kunna lugnt betrakta
unionen från de verkliga intressenas synpunkt bör man
äfven forsöka utrota vare sig misstänksamhet och ömtå-
lighet eller historiska och nationela fördomar och irrläror.

Till slut några ord om Kieler traktaten. M^rcellus
menar, att norrmännen äfven skola vara Karl Johan och
Sverige tacksamma för denna, hvilken de dock på det
bestämdaste motsatte sig och till följd af hvilken de be-
slöto att med vapenmakt försvara sitt land. Förf, säger
att det skylies Karl Johan, då i traktatens art. IV, genom
hvilken bestämdes, att Norge »hädanefter skall tillhöra
h. m. konungen af Sverige och utgöra ett konungarike
förenadt med Sverige», de sist anförda orden inflöto. Detta
beror förmentligen på ett missförstånd. Det var England
som genom traktaten med Sverige af 1813 hade påyrkat,
att den då garanterade föreningen med Norge skulle genom-
föras »under iakttagandet af alla möjliga hänsyn till norska
folkets frihet och lycka». Och i öfrigt säga ju de ofvan-
nämnda orden ingenting om någon konstitution eller dylikt,
endast att Norge — liksom förut under föreningen med
Danmark — skulle utgöra ett konungarike.
3»

Deremot säger Kielertraktatens art. V, att Sverige
skulle bibehålla Norges invånare vid åtnjutande af deras
lagar, friheter^ rättigheter och privilegier »sådana de för
närvarande äro», alltså fullkomligt som under danska tiden.

Saken är, att Sverige förde krig mot Danmark för att
förvärfva Norge, ej för att »befria» det. Och då Karl XIII
i sin proklamation af 8 Februari 1814 lofvade att oktroyera
något slags författning »lämpad efter edert behof», så skedde
detta uppenbart emedan ett fullständigt införlifvande —
under hvilket Svériges riksdag blefve gemensam för båda
rikena — sannolikt skulle befunnits stå i strid med de
förutsättningar, under hvilka England hade påyrkat alla
möjliga hänsyn tagna till norska folkets frihet.

Som vi ofvanför sett, var det först den 7 Augusti
1814 att Sverige beqvämade sig att erkänna Norge som
ett fritt, sjelfständigt, med Sverige under likställighet för-
enadt rike.

Den uppriktiga tacksamhet vi norrmän hysa gent emot
svenskarne härleder sig från tiden efter 1814, gnabbets
men äfven vänskapens och broderskapets tid.

10 November.
Fappa.

Svensk originalberättelse.

Af

Ernst Arpi.

I.

Rådhusklockan i X. kallade med sin melankoliska klang
till borgmästareval.

De goda X-boarne, hvilka annars visade föga hörsam-
het, när den lilla hesa klockan svängde fram och tillbaka
der uppe i det skröpliga tornet, tycktes denna gången vilja
reparèra sin försumlighet, ty uppför rådhustrappan trippade
person efter person, grupp efter grupp. För öfrigt försig-
gick valet i vanlig ordning, med derpå följande intriger
kring kandidaterne o. s. v., och omsider kom K. Maj:ts
nådiga utnämning, alldeles som i fars och farfars tid.

Den nyutnämde borgmästaren hr Hallner — som gjort ett
föregående hastigt besök i det samhälle, der han, en ny
Cæsar, kom, såg och segrade — var emellertid ej gammal-
modig. Han hyrde sig en våning på tio rum, hvilka in-
reddes på det präktigaste. Och så tog han icke blott ma-
gistraten, utan äfven sällskapslifvet om hand, samt blef sär-
skildt damernas afgud.

På de unga flickorna hade den till äktenskap ledige,
sjelf ungdomsfriske borgmästaren kastat utmanande blickar;
flickorna öfver den kritiska åldern hade han visat en utsökt
uppmärksamhet. De unga fruarna hade han kurtiserat och
de äldre hade han bistått med råd och dåd vid alla till-
fallen.
40



Ingenuerna sade derför ock, att han var förtjusande;
damerna pa öfverblifna kartan tyckte, att han var så snäll;
de unga fruarna funno honom så intressant, och mammorna
omtalade den fladdrande fjäriln som ett riktigt prakt-
exemplar.

Stora supéer utgjorde emellertid för denne Papilio
Apollo en fasa, hvarför han inskränkte dem till tre om året,
men för små middagar och ungkarlsgillen ordentligt svär-
made han, och det gick ej mänga veckor förbi, utan att
han hade antingen det ena eller det andra slaget af tillställ-
ningar.

I regeln bestod middagssällskapet af följande gäster:
konsul Ejder med fru, grosshandlare Liberg med fru och
deras sjuttonåriga dotter samt konsul Starck.

Efter middagens slut sökte man en fristad i rummet
näst intill matsalen, hvilket man kallade konversationsrum-
met. Matsalens stela ekmöbler, mörka väggar, tunga dra-
perier och klumpiga bronskronor väckte en tryckt stämning,
som försvann, när man beträdde tröskeln till konversations-
rummet. Så ljust och gladt det var med förgylda rokoko-
möbler, med hvita moarétapeter, på hvilka lyste små törn-
rosbuketter, med kokett draperade gardiner i samma färg
som öfverdraget på möblerna — IjusrÖdt — med praktfulla
brysselmattor, med taflor, statyetter, blommor och bladväx-
ter! och så skönt man satt på de svällande stoppningarna!

Först här inne gjorde de läckra rätterna och de utsökta
vinerna sin verkan. Kinderna glödde, ögonen strålade, och
man skrattade och pratade i kapp.

Men den höga stämningen sjönk efter hand. Skratt-
salvorna blefvo mindre bullrande; konversationen mindre
allmän. Grosshandlare Liberg och hans kära hälft, hvilka
eröfrat hvar sitt soffhörn, slumrade in. De båda konsu-
lerna drogo sig tillbaka i en fönstersmyg, der de halfsof-
vande pratade om priserna på sill och spanmål, under det
att den blåaktiga röken från borgmästarens 25-öres-cigarrer
blef allt tunnare och tunnare.

Borgmästaren, konsulinnan Ejder och fröken Liberg
bildade en grupp borta vid ett blomsterbord.

Damerna suto i skuggan af solfjäderpalmernas breda
blad, medan borgmästaren placerade sig så att hans profil
fick ett slags Rembrandtbelysning från den kinesiska tak-


41

lampan, ty han visste, att den belysningen förhöjde skön-
heten i hans regelbundna, qvinligt fina ansigte.

Värden och konsulinnan voro de som höllo målron vid
makt, under det att Anna Liberg deremot blott då och då
kastade in ett enstaka ord i samtalet. Borgmästaren för-
stod att alltid föra konversationen in på literaturens om-
råde, der han rörde sig med stor bravur. Af döda svenska
författare kunde han ej nog prisa Tegnér, Franzén och
Talis Qvalis; af lefvande älskade han mest C. D. af Wirsén,

En gång sporde konsulinnan, om han läst »Röda Rum-
met». Hon hade hört talas så mycket om den boken, då
hon sist var i Stockholm.

Jo, det hade han.

Och så frågade hon, hvad han tyckte om den.

— Illa, fasligt illa, sade han. Den boken är en skan-
dal för svenska literaturen. Sådana cyniska skildringar, som
förekomma der oupphörligt, måste uppröra hvarje sedlig
känsla. Det förundrar mig verkligen, att höga vederbörande
ej åtalat boken.

Ibland läste han upp dikter af sina älsklingsförfattare.
Anna Liberg, som tyckte att poesi var tråkig, gäspade.
Konsulinnan deremot, hvilken svärmade för poesi (hon hade
ett album, hvari hon skref in de dikter, som särskildt till-
talat henne) lyssnade med återhållen andedrägt på de väl-
ljudande strofer, som strömmade ut öfver borgmästarens
läppar.

En dag deklamerade han Talis Qvalis dikt: »Mitt döda
barn». Hans ögon voro fuktiga, hans stämma skälfde af
undertryckt rörelse, och när han lade boken ifrån sig, runno
tårar ner för de glödande kinderna och hängde — så tyckte
åtminstone konsulinnan — som stora daggdroppar i de guld-
glänsande mustacherna.

— Bravo! utropade konsulinnan och klappade i sina
små händer.. Det var det skönaste, jag hört på länge.

»Det fins ej" sinne så förslitet,

Som ej har barnaögat kärt,
Det fins ej barn, om än så litet,
Som ej är millioner värdt.»

—■ Ah, det är verkligen vidunderligt vackert! Ni måste
låna mig den der boken, så att jag kan få skrifva af »Mitt
döda barn.»
42

— Gerna! och vändande hufvudet mot Anna Liberg
sporde han: hvad tycker ni om dikten, fröken Liberg?

Den unga flickan spratt till.

— Bra—a, stammade hon.

— Jag vet knapt någonting sa vackert som detta poem,
sade borgmästaren, men det kommer sig måhända deraf, att
jag afgudar barn.

— Ja, barn äro en Guds välsignelse, utbrast konsul-
innan, och fast jag har fem småttingar skulle jag ej för alla
verldens skatter vilja mista en enda af dem.

Anna Liberg sneglade bort till konsulinnan. Annars
brukade hon säga, att barn voro äktenskapets förbannelse,
ty de röfvade all den tid, som borde egnas åt ideela kraf.
Och många gånger hade Anna sett långa, röda strimmor
på småttingarnas kinder — märken efter uppmuntringar,
som mamma delade ut med frikostig hand, när småttin-
garna störde hennes lugn. Hvarför satt hon och ljög borg-
mästaren rakt upp i ansigtet? Och hvarför bytte hon nu
för tiden om toalett hvar och hvarannan dag — hon, som
annars slet samma klädning vecka ut och vecka in, ända
tills garneringarna hängde i trasor? Och hade hon inte
skaffat sig nya löständer? Och svärtade hon inte ögon-
brynen? Och voro inte de röda fläckarne på den matt-
gula hyn smink?

Ah, Anna Lidberg kände en sådan brinnande lust att
gå bort och stryka handen öfver hennes ögonbryn och
kinder.

— Svärmar ni också för barn? sporde borgmästaren
efter en kort paus och lutade sig fram mot fröken Liberg

— Nej!	'	_	,

Borgmästaren och konsulinnan ryckte till, ty hon nä-
stan skrek ut sitt nej.

— Jag svärmar inte för dem, tilläde hon, röd som en
pion, och vridande spetsnäsduken till en råtta, men jag hål-
ler af dem, och får jag en gång barn, så skall jag nog söka
bli en värdig mor åt dem.

Borgmästaren smålog.

— Ni blir utan tvifvel en utmärkt mor, sade konsul-
innan med ett lätt skratt, ett mönster för alla mödrar, och
böjande sig fram öfver blomsterbordet, så att hennes läppar
nästan vidrörde borgmästarens öra, tilläde hon: Vet ni hvad,
fröken Liberg tänker snart gifta sig. Här förleden öfver-
43

raskade jag henne med att läsa en bok, som heter »Upp-
fostran» af. . . af. . .ja, hvem är den nu af, mitt barn lilla?
Hon lade hufvudet pa sned, och, kisande med ögonen, såg
hon bort till den unga flickan, som tycktes helt och hållet
upptagen af råttan.

'— Spencer, sade Anna och lyfte upp ögonlocken. Men
den boken — tilläde hon hastigt — är allt för nykter, der
fins inga vackra fraser.

Dermed reste hon sig upp och lemnade rummet.

* ...

Under borgmästarens ungkarlsgillen var konversations-
rummet ett förloradt paradis för gästerna, ty han-var rädd
om det fina öfverdraget och de dyrbara mattorna. Men
matsalens stela prakt lade ej det ringaste band på uppslup-
penheten. Mau kände sig fullkomligt ogenerad. Man skrå-
lade »helan går», etc. Mau skrek och man skrattade, och
man skrattade och man skrek, allt under det man slogs
kring smörgåsbordet. Sedan man sent omsider blifvit mätt,
sattes der in en väldig, japansk bål, hvars innehåll skruf-
vade upp stämningen ett par tum. Ville det sig dervid
riktigt väl så fick man äfven se en Hebe.

Strax efter bosättningen i X. hade nämligen borgmä-
staren fått i sin tjenst en ung bondflicka, hvars fägring
väckte sådant uppseende, att hon allmänt kallades för borg-
mästarens vackra Elin. När hon gick genom rummet följ-
des hon också alltid af husbondens blickar. Och när hon
någon gång slog upp de långa, mörka ögonfransarne, hvilka
höllos blygt sänkta, sken det till under dem, och der vex-
lades ett förstulet leende mellan herre och tjenarinna.

Umgängesvännerna, som märkte detta, brydde borgmä-
staren, men han sade skrattande att för husets pigor hyste
han tillbörlig respekt.

Ute i staden talade man emellertid mycket om en blif-
vande förlofning. Fröken Liberg och rättvisans högste repre-
sentant promenerade förmodligen icke för ro skull tillsammans.
Men så gjorde grosshandlare Liberg, beklagligt att omtala,
en vacker dag konkurs. Misslyckade spekulationer i span-
mål hade — sades det — slukat upp hans förmögenhet.
Tillgångarne voro så klena, att man med knapp nöd kunde
44

få ihop ett 25 procents ackord. Med det obetydliga öfver-
skottet flyttade han ut pä landet och öppnade en liten
diversehandel. Anna reste på en onkels bekostnad till
Stockholm för att taga telegrafistexamen.

Det riktigt skar den fine borgmästaren i hjertat, när
hon räckte honom handen till afsked. Hon såg så blek ut,
och ögonlocken voro så svullna. Stackars flicka! Det var
den gamla visan. —

När fröken Liberg väl hade rest, slog dock borgmästa-
ren sig snart i stället ut for Ebba Beckman, enda barnet
till konsul Tobias Beckman, stadens solidaste afifårskarl.

Knapt större än en tioåring var hon till växten, med
öron och alla lemmar så små som hos Tumme-Lisa, men
de vidöppna, förgät-mig-ej-blå ögonen voro så onatur-
ligt stora, att man oupphörligt tänkte: nu trilla de ut.
X-herrarne tyckte, att hon var förtjusande naiv, men borg-
mästaren sade, att hon var dum, irriterande dum.

På en bal friade han likväl och fick ja, samt mottogs
förstås med öppna armar af både pappa oeh mamma, och
ett par dagar derefter regnade ner öfver X. små kuvert,
omslutande ljusröda velinkort.

Den natten var der stor gråt och tandagnisslan i »de
stummas läger».

Flickorna på öfverblifna kartan sade dock ingenting,
utan drogo blott djupa, resignerade suckar. De unga fru-
arna sm^logo nervöst. Och mammorna slogo knyck på
nacken.

— Vi hade aldrig trott, sade de, att borgmästaren var
så simpel, att han ville sälja sig.

Och så predikade de för sina döttrar om guldets makt.
Nu för tiden tjenade det till ingenting att vara vacker,
dygdig och väl uppfostrad, när man ej har pengar!

Bröllopet bestämdes först till sommaren, sedan till
hösten, ty konsulinnan ville ha tid på sig för att få hem-
giften i ordning.

Ah, hvad der pratades om de förlofvade! Fästmön
hudflängdes af de unga damerna — borgmästaren slapp
temligen helskinnad undan, ty man kunde ej länge vara
ond på en så. älskvärd personlighet.

Men så kom der ut ett rykte, som höll på att störta
afguden. Vackra Elin hade måst hals öfver hufvud bege
sig hem. Och nu vardt det ett förskräckligt beklagande af
45

fästmön, hvilken skulle kastas i armarne pâ en sa lättsinnig
fyr som borgmästaren.

Det berättades, att fröken Beckman oförhappandes kom-
mit ut i köket, då pigorna diskuterade skandalen. De hade
vändt sig om vid en duns i golfvet, och då hade de fun-
nit fröken ligga likblek och afsvimmad. När hon återfått
sansen, hade hon skrikit och gråtit som en vansinnig, och
först lugnat sig en smula då konsuln, som blifvit hemkal-
lad från klubben, hade talat förstånd med henne.

Naturligtvis blef der ingenting af med förlofningen. Man
kunde knapt sofva om natten, så nyfiken var man på att
få veta, hvad morgondagen skulle bära i sitt sköte. Men
till allas gränslösa förvåning syntes Ebba och borgmästaren
följande dag på Storgatan, arm i arm, leende och konver-
serande, som om ingenting passerat.

Detta fenomen hade konsul Beckman åstadkommit med
en diplomatisk fint. Han hade sagt till den förtviflade
dottern, att hon inte skulle bry sig det ringaste om pig-
sladder. Borgmästaren var fullkomligt oskyldig — den
skyldige deremot Elins fastman, en styrman Andersson, det
hade Elin sjelf sagt till sina bekanta. Denna underrättelse
hade haft förträfflig verkan. Gråten hade upphört, och
med ett leende på läpparne hade den lyckliga fastmön som-
nat in. När borgmästaren på morgonen kommit för att
hem ta henne till den sedvanliga promenaden, hade konsuln
dragit honom in på sitt rum och berättat, hvilket uppträde
der varit föregående dagen, och så hade han hviskat i den
som en flicka ömsom rodnande, ömsöm bleknande borgmä-
starens öra:

— För att få bugt med den lilla fjollan måste jag
säga, att en styrman Andersson var förföraren. Jag tviflar
alldeles inte på din oskuld, men »qui s’excuse s’accuse», som
det heter, och derför ansåg jag en liten nödlögn vara bästa
medlet att slippa från hela historien. Och för öfrigt kan
den der nödlögnen ej skada någon, ty Andersson heter ju
hvar och hvarannan styrman. Och hoppas jag, att du, ifall
Ebba frågar dig, säger detsamma som jag. Styrman Anders-
son — kom ihåg det!

Borgmästaren, hvilken hela natten grubblat på, hvad
han skulle säga, ifall Elins resa komme på tal, hade med
glädje accepterat konsulns förslag, och, då Ebba med ner-
slagna ögon hviskande sport, hvem som var skuld till Elins
46

olycka, hade han helt tvärsäkert svarat: styrman Andersson,
hennes fästman. Och sä hade hon kysst honom, och så hade
de frukosterat, och efter den muntra måltiden togo de en
promenad. De talade om bröllopsresan, som de skulle göra.
Ebba ville helst till Paris; borgmästaren helst till Italien.
Men för att slita hvarje tvist föreslog borgmästaren, att de
skulle först fara till Paris — sedan till Italien. Och det
blefvo de öfverens om.

I slutet af April inföll borgmästarens födelsedag. Mat-
salsbordet var öfversålladt med praktfulla buketter, blommor,
tårtor och alla slags grannlåter. Fästmön gaf honom ett par
broderade tofflor. Naturligtvis lade han i dagen stor för-
tjusning öfver presenten, men inom sig förbannade han da-
mernas toffielmani, ty i garderoben stodo åtta par, som han
aldrig satt sina fötter i.

Först vid fyratiden aflägsnade sig den sista gratulanten.
Borgmästaren gick in i sängkammaren för att kläda sig till
middagen, som konsul Beckman skulle ge till hans ära.

Då han höll på med att fästa den hvita halsduksrosetten,
knackade det på dörren.

' — Stig in!

Det var Kersti, hushållerskan.

— Hvad vill Kersti?

— Der ä; en gumma der ute i köket, som vill tala
med borgmästaren.

— Jag har inte tid nu. Säg till henne, att hon kom- ’
mer igen i morgon.

— Jag fråga; henne, om hon inte kunde vänta tills i
morgon, men då sa; hon nej.

— Så får hon göra, hvilket fan hon vill. Klockan är
•straxt half fem.

— Det ä; nåff mycket angeläget, sa’ hon.

.	— Mycket angeläget! Det säga de alltid. Hvad är
det för en menniska?

— Det ä^ visst Elins mor.

— Elins mor . . . hm . . . bed henne stiga in.

Efter ett kort uppehåll ljöd en svag knackning. Borg-
mästaren gick bort och öppnade, och in trädde i strump-
sockarne en liten gråhårig gumma.

— God dag, sade hon med en tünn, gnällande röst oeh
räckte borgmästaren sin hårda, skrumpna hand.

— God dag, mor.
47

— Han får ursäkta mej, att jag stör.

— Skadar inte . . . hm . . . hvad vill mor?

— Hm . . . jag skulle bara helsa borgmästaren frän Elin.

— Tack. Hur är det med henne nu för tiden?

— Jo, hon har det godt, stackarn, sade gumman och
suckade. Hon tala’ sä mycket om borgmästaren den sista da’n.

— Den sista dagen — hvad menar mor?

— Ah, jösses, hon dödde igår.

Borgmästarens ansigte vardt så hvitt som halsduksro-
setten, hvilken han vred och vände mellan fingrarne.

Gumman tog fast i snibben af sitt svartprickiga för-
kläde och började gnida ögonen dermed.

— Jaså, Elin är död, sade borgmästaren med en djup
suck. Hvad var det för sjukdom?

— A, när barnet kom till verlden, gick der nåAting i olag,
sa; barnmorskan. Ah, hon hade så svåra plågor, stackarn.

— Och barnet?

— Det lefver, sade gumman och lät förklädsnibben
falla ner. En stor, gällande here, ser han, vägde tie marker.

Det blef en lång, för borgmästaren pinsam paus, hvil-
ken slutligen bröts af gumman.

— Far sa;, att jag skulle gå hit och be borgmästaren
om en smula hjelp till begrafningen. De pengarne, som
Elin fick, när hon flytta^ härifrån ä’ redan slut, ser han:
En farlig hop gaf hon Anders, heren vår, när han reste
till Amerika, ser han, hon såg rakt inte på styfrarna, ser
han . . . åh, jösses, borgmästaren kan inte tro så’n sorg vi
haft af den heren . . . och så fick barnmorskan femtan da-
ler . . . och så . . .

— När skall hon begrafvas? af bröt borgmästaren henne.

— På söndag ... vi vill så gerna, att hon skall få en
hederlig begrafning, stackarn.

Borgmästaren gömde hufvudet i händerna.

— Hon gjorde oss stor sorg och skam med barnet,
fortfor gumman, men det förlät vi henne, för hon va’ alltid
så skickelig mot oss.

Borgmästaren tog undan händerna för ansigtet och gick
bort till byrån, hvars öfversta låda han drog ut. Der tog
han en hundrakronesedel, som han räckte gumman.

— Var så god, mor lilla!

— Ah, Gud välsigne honom, sade gumman och tryckte
sina vissnade läppar mot borgmästarens hand.
48

— Ingenting att tacka för, mor lilla.

— Och nu far jag säga ajöss, mumlade gumman, sedan
hon stoppat den skinnpung, hvari sedeln gömdes, innanför
tröjan.

— Godnatt mor lilla — hm — vänta litet — vill ni
behålla barnet?

— Ja, det får vi väl, fast vi har smått om det. Far,
han fick det ena benet afslaget i fjol, när han fålde timmer,
så han kan inte ta sej för nâ’t ordentligt. Sitter och gör
träskor, men det betalar sej klent.

— Ja, det kan jag väl tro.

n — Och så dricker han upp det mesta af förtjensten.
Ah, borgmästaren kan inte tro ett så;nt svin han ä^.

— Bränvinet är en förbannelse, sade borgmästaren och
snodde den ena mustachen.

— Ja, ä7 det inte det? skrek gumman, och sedan hon
snutit sig med fingrarne tilläde hon : jag väfver mattor, men
det betalar sig också klent.

— Hm — jag vill naturligtvis ej, att ni ska’ ha pojken
för inte. Om jag ger er — hm —^ femhundra kronor en
gång för alla, är ni då nöjda?

Gumman spärrade upp de små ögonen på vid gafvel.

— A, jösses, femhundra riksdaler, det ä’ allt vackra
pengar; det.

— Jag har inte så mycket inne för tillfallet, men i
morgon skall jag skicka dem ut till er. — Hvar är det ni
bor? Jag har glömt bort det.

— I Stigsmåla — fråga efter träskomakare Ola Pers-
sons, så kan hvar enda kristen själ peka ut huset . . . men
hör nu, borgmästaren lille, låt inte gubben få hand om pen-
garne, för då ryker de snart.

— Nej, budet skall lemna dem åt mor sjelf.

— Tack för det, borgmästaren lille. Och nu ajöss med
honom, sade gumman och kysste borgmästarens hand upp-
repade gånger.

— Adjö, mor lilla . . . men hör nu — vänta litet. Om
pigorna, hm, spörja ut mor, hm, så behöfver mor inte nämna
någonting om, hvad som passerat här inne . . . hm . . . mor
kan ju säga, att mor ville be om rättighet att öppna träsko-
handel, hm, här i staden. Och fråga de, hvem som, hm, är
far till barnet, hm, så kan mor säga, hm, en styrman An-
dersson.
49

Gumman blinkade.

— Ah, borgmästaren behöfver inte va’ rädd, för jag
ska’ min själ veta att hälla munnen pa mej.

Borgmästaren grep om silfverringklockan pä nattduks-
bordet och ringde ett slag, och, när Kersti kommit in, sade
han till henne:

— Gif gumman der litet mat i köket.

— Ska’ ske’, sade Kersti och bad gumman följa sig.

Så snart ljudet af de tassande stegen dött bort, drog
borgmästaren en suck af lättnad. Usch, hvad käringen var
klibbig om fingrarne! Han gick hän till kommoden och
tvättade händerna. När han torkade dem, gol göken i
schweizeruret fem. Kors för tusan, nu kom han för sent till
middagen! Drog skyndsamt fracken på, fäste halsduksroset-
ten och kastade en sista mönstrande blick i spegeln. Se så,
nu var hän ändtligen färdig!

När han trädde in i konsul Beckmans tambur, fann han
hvar enda spik upptagen af ytterplagg och hattar. Han
slet rocken af med ett par kraftiga ryck och stod just och
grubblade, hvar han skulle lägga den, då Ebba kom flygande
ut från sitt rum. Han böjde sig ner och kysste henne.

— God middag, min engel.

— God middag, Albert. Så sent du kommer. Du är
den allra siste. Mamma är utom sig för ditt långa dröjsmål.

— Jag fick besök af rådman Olsson, den igeln slipper
man aldrig ifrån, sade borgmästaren och kastade först rocken
bort i ett hörn och lät sedan hatten följa efter.

— Ja, det är den odrägligaste pratmakare, man kan
råka ut för, sade Ebba, purrande till luggen framför spegeln.

Borgmästaren tog fram ett par ljusgula handskar ur
frackskörtet och började draga dem på. '

.— Hvad tycker du om min nya klädning? sporde Ebba
och vände sig om. Är den inte vacker?

Hon gick bortåt golfvet ett slag, så att det långa slä-
pet frasade efter henne.

— Förtjusande, sade borgmästaren utan att lyfta ögo-
nen från handskarne, hvilka voro så små, att han knapt
kunde få fingrarne i dem.

— Modernaste färgen, sade hon och vände hufvudet
halft mot honom. Alla flickorna äro rent betagna i den.

— Det är inte att undra på, mumlade borgmästaren, som
småsvärjande sökte att knäppa handskarne.

Ur Dagens Krönika. VI. 1.

4


50

till

för
det

— Skall jag lijelpa dig'? frågade Ebba och ilade bort
honom.

— Ta — ack, du ... men jag tror nog, att det gar
sig din hjelp förutan, sade borgmästaren, se sä, nu gick
— ändtligen!

Och först nu kastade han en mönstrande blick på Ebba,
hvilken stod midt emot honom och småleende vred sitt guld-
armband kring den smala handleden. Herre Gud, hvad
klädningen satt illa, och hvad den missklädde! Hennes sjuk-
liga hy såg ännu sjukligare ut i reflexen från det erggröna
tyget.

Någon tog i salsdörren. Ebba spratt till och rusade .
pilsnabbt in i sitt rum. Det var bara rådhusvaktmästaren
Friman, som uppenbarade sig i dörröppningen. När han
fick syn på borgmästaren, drog han sig vördnadsfullt tre steg
tillbaka, och, böjande det silfverhåriga hufvudet mot golfvet,
lät han borgmästaren passera förbi in i salen. Utan att be-
svara den ödmjuka helsningen gick borgmästaren fram till
värdinnan, för hvilken han bugade sig med den vårdslösa
elegans, som ungherrarne i X. förgäfves sökte efterapa.
Räckande honom sin hand, hvars fingrar voro öfversållade
med blixtrande ringar, hväste konsulinnan fram mellan de
smala, utstående tänderna:

— Välkommen — bättre sent än aldrig.

Strax efter det borgmästaren anländt, förklarades bordet
serveradt.

Man satt till bords, ty gående middag ansågs ej längre
. comme il faut. Små velinkort, försedda med vignetter, upp-
lyste om rätternas namn och vinernas. Hvilket Öfverflöd
på mat och dryck! Borgmästaren och hans fästmö sutto vid
ena ändan af bordet — vis-à-vis dem konsul Beckman med
fru. Vinet och värmen gåfvo åt borgmästarens bleka kin-
der en skär rodnad.

Då champagnen serverats till desserten klingade konsul
Beckman med gaffeln på sitt glas och reste sig upp. Och
så höll han ett långt, hackigt tal till borgmästarens ära, ett
tal, hvars alla loford stodo i superlativus.

*

En dag i slutet af september var rådhussalen i X. full-
packad med folk, hvilka trots den qväfvande hettan uthär-
51

(lade mal efter mal, ty alla ville vara närvarande under ran-
sakningen med Svarta-Katrina, som stod anklagad för att
ha misshandlat ett fosterbarn sa svart, att döden följt.

Dâ sent omsider Svarta Katrina fördes in af en vakt-
konstapel, riktades alla ögon mot den anklagade. Det var
en läng, mager, kutryggig, mörkhyad qvinna. Den slöa
blicken gled öfver den hviskande folkhopen, och ett små-
leende lade sig kring de tunna, hopbitna läpparne, ett små-
leende, som satt qvar, medan borgmästaren under dödstyst-
nad läste upp anklagelseakten.

Sedan detta var undanstökadt uppmanade han henne att
redogöra för sina lefnadsöden.

Häftande blicken fast vid spetsen af den venstra skon,
började hon berätta. Rösten var dof och sa entonig, som
om hon läst öfver en lexa.

Hon var född 1849 eller 50 — hon kunde ej så noga
säga hvilket — i Asperyd. Mor hennes hette Anna Larsson.
Fadern visste hon inte namnet på, men någonting fint var
han, det hade mor hennes sagt flerfaldiga gånger.

— Då mor blef med barn, brydde han sig inte mera
om henne, och i det fallet var han lik så många andra fina
herrar.

— Inga reflexioner, sade borgmästaren kärft, håll er
bara till saken!

— Mor skämdes så fasligt öfver olyckan hon råkat ut
för, och derför så flytta^ hon hit till sta^n, och här har jag
väl kommit till verlden. När jag va’ fyra år gammal gifte
hon sej med en sjöman som hette Blad. — — —

Hon drog andan ett slag och flyttade blicken från
spetsen af den venstra skön till spetsen af den högra samt
redogjorde något för sina senare lefnadsöden och hur hon
med tiden försörjt sig med att fostra upp barn.

Vittnena kallades nu fram. Det var en ung, kraftigt
bygd sjömanshustru och hennes gamla mor, hvilka båda
bodde i Svarta-Katrinas hus. Med skälfvande stämma svuro
de vittneseden, och så berättade de bredt och omständligt,
hvad de hade att omförmäla. Det var ohyggliga saker, som
kommo i dagen. Svarta-Katrina hade misshandlat barnet på
det mest barbariska sätt, sedan modern dött. Fadern, hvil-
ken lemnat pengar en gång för alla, hade aldrig sett till det.

Borgmästaren var likblek, och kallsvetten perlade i stora
droppar fram på pannan.	.
Det bief en lang pans, under hvilken ingen vågade
draga andan, och så djup var tystnaden, att da rådman
Olsson snöt sig smattrade liksom en fanfar genom salen.

— Vill . . . den . . . anklagade . . . ej . . . lätta . . . sitt ...
samvete . . . med . . . en . . . bekännelse? sporde borgmästaren
sent omsider, och hvart ord hade klang af en hvinande
bågsträng.	•

— Jag har ingenting att bekänna, sade Svarta-Katrina
och såg borgmästaren stint i ögonen, rakt ingenting. Jag
ä’, det vet Gud, så oskyldig som det barn, söm föddes i natt.

— Ha vittnena något att tillägga? sporde borgmästaren.

— Nej, sade båda qvinnorna.

Sedan frågade han stadsfiskalen, om han hade något
yrkande att framställa, och uppsköts på dennes begäran
målet till nästa rättegångstillfålle. Dermed slutade förhand-
lingarna för den dagen.

Folkmassan rymde ut salen. Under det att den böl-
jade ner för de smala trapporna, fingo de återhållna käns-
lorna luft, och der ljöd ett sådant brus, som då nordost-
vinden ligger på och slungar bränningarna högt öfver
stenfördämningen nere vid Näset.

— En fräck kona, sade rådman Olsson och tog sig en
pris. Ska’ vi ha oss en fårsk Ljunglöfvare? tilläde han och
räckte silfverdosan åt borgmästaren.

— Ne-ej tack, stammade borgmästaren.

— Mår inte bror riktigt bra? sporde rådmannen och
gömde sin långa näsa i en eldröd, snusfläckig näsduk.

— Nej, här är så förbannadt qvaft, utbrast borgmästa-
ren och slog upp ett fönster så häftigt att rutorna klirrade.

Vid middagsbordet åt han knapt någonting, men drack
ut hela buteljen rödvin. Så fort han lemnat matsalen ka-
stade han sig på en chäslong, och der låg han ända till
Kersti kom in och sade ifrån, att qvällsmaten var i ordning.
Oupphörligt såg han framför sig en liten blek, blodig va-
relse — barnet, som Svarta-Katrina slagit till döds, och
hvar gång den skräckinjagande synen stod för hans ögon
kom han att tänka på sitt eget barn. Kunde han väl för-
svara ett felsteg med ett brott, ty det var ju ett brott —
ett onaturligt brott —■ att kasta sitt barn ifrån sig blott för
att undgå en mängd med obehagligheter. Om ändå Elin
lefvat, så hade hon nog vårdat sig om pojken, men hvem
kunde fordra kärlek af de gamle? Gubben var, som gum-
53

inan sade, ett »svin», och gnmman sjelf »ag riktigt otäck
ut. Men hvad skulle väl folk säga, om borgmästaren tog
pojken hem till sig? Ah, de skulle nog kalla honom en
galning, och' sa skulle de stena honom. An se^n! Deras
dom föraktade han. Och Ebba, hvad skulle väl hon säga?
Ah, hon skulle säga, att han handlat som en hederlig karl,
och så skulle hon älska honom ännu mera än förut. Vis-
serligen var hon litet enfaldig, kokett och fåfanglig, men
hennes hjerta var godt som guld.

Han erinrade sig sa tydligt tvä scener från den tiden,
då »James GroAvn» — ett hittebarns historia — stod som

följetong i X-posten.

Då hon slutat första kapitlet, hade hon sagt: jag för-
står inte, hur miss Edith kunde ha hjerta att sätta ut sitt
barn i villande skogen. Han hade urskuldat den unga guver-
nanten, så godt sig göra lät. »Hon var af fin familj, och earlen,
hade ju öfvergifvit henne.» Då hade Ebba rest sig upp
och med blixtrande ögon utbrustit: ah, hvad jag hatar den
der earlen! En riktig skurk, som skulle hängas, om jag
fick råda!	jf

Och så någon tid derefter hade hon frågat, om han
följetongen för den dagen. Nej, det hade han inte hunnit

läst :

med. Då hade hon utbrustit med glädjestrålande ögon: kan
du tänka dig, earlen har blifvit skjuten ihjel af James; mor-

bror. Rätt åt den uslingen, eller hvad ? Men det kunde
man också vänta, ty det onda får alltid sitt straff. Då hade
han kysst henne och sagt: i böckerna, ja — men inte i
lifvet.

Han ångrade nu så bittert, att han ljög den der gången
hon sporde, hvem som bragt Elin i olycka, men ansvaret
för denna lögn hvilade — så sökte han trösta sig — lika
mycket, om inte mer, på konsul Beckman, ty konsuln nästan
tvingade honom att säga: styrman Andersson.

(Slutet följer.)
Vår konstitutionela utveckling efter 1865.

Af

Fritz Krook.

Stora samhällsförändringar anses i regeln verka säkrast der
de verka långsamt. På samma sätt ansei1 man vanligen äfven
* de reformer vara de lyckligaste,, hvilka inträda först efter en tid
af tillräckliga förberedelser. Båda satserna äro emellertid, som
man finner, något sväfvande, och kunna i följd deraf lätt nog
komma att tänjas till en punkt, der de upphöra att vara sanna.
En reform är icke alltid ofelbar i samma mån den låtit länge
vänta på sig, lika litet som dess verkningar nödvändigtvis äro
goda, endast derför att de dröja med att visa sig. Vore detta
alltid förhållandet, skulle vår nu gällande riksdagsordning otvif-
velaktigt vara en bland de fullkomligaste grundlagar, som någon-
sin funnits.

Tjugo år hafva ju nämligen i dessa dagar förflutit, sedan
denna riksdagsordning antogs, och i nära tre gånger tjugo år hade
dess genomförande dessförinnan nästan oafbrutet stått på dag-
ordningen. Sju år brukade i den gammaltestamentliga tiden be-
traktas såsom laga tjenstetid för en brud och hennes hemgift. I
vårt nya riksdagsskick kom den giljande ungersvennen visserligen
snart nog i besittning af bruden, maktställningen, men först tjugo
år sednare kom' han i år efter ackord att öfvertaga något mindre
än en tredjedel af den efterlängtade hemgiften.

Men ingen kan väl på allvar vilja påstå, att de män, som
på sin tid arbetade för den nya representationsordningens genom-
förande, då icke väntade sig annan frukt deraf än efter tjugo år
en afskrifning af trettio procent af grundskatterna. Syftena voro
naturligtvis då som alltid vid dylika tillfällen mångahanda, men
med undantag af hvad som innefattas under de afskrifna trettio
procenten, hafva de väl i det närmaste alla blifvit gäckade.

För så vidt de voro af mer eller mindre personlig och egen-
nyttig natur, är detta icke att beklaga. Men man får väl alltid
tänka sig, att i denna för vårt folk så vigtiga brytningstid äfven
funnos män, som sågo längre än till de enskilda och klassintres-
sena, män, som i reformen icke sågo dess eget mål, utan endast
ett stort medel till uppnåendet af andra och högre mål, till en
tidsenlig konstitutionel utveckling i främsta rummet. Och huru,
hafva väl dessa förväntningar blifvit uppfylda? Och om försig-
tigheten nu äfven skulle tycka att till och med en tid af fulla
tjugo år är för kort till ernåendet af några fullfärdiga resultat i
den vägen, så återstår det dock alltid att fråga: hafva vi öfver
hufvud taget gjort ett enda steg framåt i den riktningen, och
huru långt hafva vi dervid hunnit? Det är fara värdt, att svaret
på dessa frågor, om det ärligt afgifves, kommer att blifva af mest
nedslående art.

Närmast måste orsaken härtill naturligtvis vara att söka hos
reformen sjelf. Det är icke alltid nog med att en reform varit
länge diskuterad. Den kan icke desto mindre komma brådstör-
tadt när den kommer. Länge motarbetad och uppskjuten, kom-
mer så den dag, då förändringen icke längre kan fördröjas. Då
har man icke alltid tid att så noga afväga dess följder i alla
enskildheter, lika som man icke finner rådrum att nog grundligt
pröfva de förutsättningar, från hvilka reformen ytterst och ofta
nog omedvetet för sina egna befordrare utgår.

Då händer lätt hvad som nu faktiskt inträffat med 1865, års
riksdagsordning, att resultaten blifva helt andra och mindre än
hvad man väntade.

I.

Reformens förutsättningar.

Kepresentationsreformen af 1865 hade en social sida lika
visst som en politisk, och förmodligen misstager man sig icke,
om man säger att den förra vida mera bestämde dess utgång än
den senare. Sedan midten af detta århundradet ungefar har
vårt folk genomgått en fullständig ombildning, hvars orsaker när-
mast äro af rent ekonomisk natur. Redan för trettio och fyrtio
år sedan, om icke på vissa håll ännu något tidigare till och med,
56

började en upplösningsprocess inom vissa samhällslager, som nu
redan tyckes hafva kommit dessa att spärlöst försvinna. Vårt
gamla borgerskap måste under den nyare tidens förändrade eko-
nomiska och produktionsförhållanden se sig dömdt till undergång
och förintelse. Med det försvann, eller har åtminstone i det
närmaste försvunnit ett samhällselement, som i sin trånga verk-
ningskrets och med sina små medel likväl aldrig behöfde förlora
karaktären af sjelfständighet och oberoende. En något likartad,
om än ej lika genomgående rörelse har äfven egt rum på vissa
håll inom hvad som förr var vårt bondestånd. Der har dock
förintelsen mera karaktären af sjelfmord. Man tyckes ofta nog
nu mera inom denna del af vårt folk anse det för en riktig ära
att så snart som möjligt komma från sina gamla sociala traditio-
ner, för att så mycket som möjligt närma sig stadsbefolkningen
i lefnadssätt och vanor — en tvifvelaktig förmån kanske, när
allt kommer omkring.	•

Med vårt gamla borgerskap har det redan gått så långt, att
af det nu mera knappast återstår annat än minnet.

I stället för de många små handtverkarne hafva vi fått
några stora fabrikörer och ännu flere grosshandlare. Men då icke
alla kunde blifva fabrikörer eller grosshandlare och daglönarens
arbete ännu icke börjat anses värdigt den herrefödde mannen,
måste’ alla de andra se sig omkring efter något annat. Till en
början skickades de då till de allmänna läroverken. De mötte
der med andra liknande kontingenter, som nu mera icke längre
funno sig tillfredsstälde med sin plats på den fäderneärfda jor-
den, utan skulle försöka att hinna något »högre». I statsskolorna
var deras öde snart afgjordt. Undervisningen der var, som den
för öfrigt ännu är, sådan, att dess enda verkligt påtagliga resul-
tat var och är, om lärjungen någorlunda hederligt kan krångla
sig fram, till dess han med ett universitetsbetyg på fickan kan
tilltvinga sig inträde i något af statens embetsverk, der under
våra afvita förhållanden hvar och en, som lyckats erhålla ett så-
dant betyg, ovilkorligen skall emottagas.

Sverige äi- ett fattigt land och bildningen är en dyrbar pryd-
nad, icke minst för de större sociala anspråk dess inhämtande i
regeln medför. Få äro de, som i vårt land skulle hafva råd att
förvärfva sig en högre bildning endast för bildningens egen skull.
De måste lefva omedelbart på denna bildning, som i de allra
flesta fall tyckes göra dem omöjliga för all praktisk verksamhet,
och så flockas de då i ytterrummen till alla möjliga statens tjenste-
rum och kanslier. Dermed hafva de kommit att ytterligare för-
stärka en klass, hvilken redan förut ingalunda kunde sägas lida
af någon öfverdrifven anspråkslöshet, ehuru den dittills hvarken
varit så talrik ej heller haft så vidtutgrenade förbindelser genom
olika samhällslager. Denna klass var tjenstemannaklassen.

Allt sedan Gustaf I:s tid rör sig i vårt svenska samhällslif
en grumlig bottensats af byråkratiska inrättningar och byråkrati-
ska anspråk. Den store konungen nöjde sig icke med att låta
svenskfödde män införa hit den tyska kyrkoordningen, utan lät
äfven infödde tyskar komma hit med den tyska kansliordningen,
och efter mer än tre hundra års förlopp börjar det nu nästan se
ut som om Pyhys och Normanns verk till och med skulle öfver-
lefva Olaus och Laurentius Petri. Men detta är först en den
allra senaste tidens företeelse, ty dessförinnan såg det länge
mörkt ut för byråkratien. Så länge vår krigiska storhetstid räckte,
var adeln under energiske och ofta personligen framstående konun-
gar folkets närmaste sjelfskrifne ledare, och när denna sjelfskrif-
venhet tog slut, kom i stället den absoluta konungamakten, som
icke ville vidkännas någon mellanmakt mellan sig och folket, åt-
minstone icke bland desse, hvilkas första och enda uppgift ju var
att tjena både konungen och folket. Men tiderna förändrades.
Vår adel upphörde att längre vara en mäktig aristokrati, den
kom snart till att i sitt stora flertal icke vara aristokratisk alls.
Efter konungamakten med guds nåde kom samtidigt en annan med
mindre öfveqordiskt ursprung, hvilken från början erkände behof-
vet af något slags särskildt stöd’ för sin maktställning. Helt na-
turligt sökté den då detta, der det med största beredvillighet er-
bjöds, der lydnaden och den blinda undergifvenheten en gång för
alla var hufvudsaken. Från denna sidan söktes också förbindel-
sen med minst lika stor begärlighet, alldenstund den der be-
traktades såsom det enda ofelbara medlet att vinna öfvertag öfver
de för sin rangställning i samhället afundade adelsmännen. Denna
allians mellan konungamakten och byråkratien, till hvilken vi
• framdeles få tillfälle att återkomma, utgör ovilkorligen hufvud-
draget i vår historia efter 1809, och förmodligen är det också i
kraft af den byråkratien ännu i dag anser sig representera konunga-
makten, ibland till och med mer än konungen sjelf.

En stark konungamakt, d. v. s. mycket regerande med myc-
ken myndighet för alla slags tjenstemän blef den nya ærans lösen.
Det vai’ icke längre fråga om hvad som var politiskt klokt eller
historiskt berättigadt, utan statsstyrelsen gjordes till ett slags up-
_ penbarad religion, hvars för den oinvigde ofattliga sanningar uet
skulle tillkomma en ny prestkast att uttolka. Af alla kulturhi-
58

storiska kuriositeter finnas endast få, som äro kuriösare än denna
s. k. statslära, hvars orediga uppfattning af samhällsförhållandena
under mer än en mansålder gjort anspråk på auktoritet i vårt

land.

denna

Auldorlteten var också lärans högsta mål. I teorien var
auktoritet förbehållen statens högste styresman, men att

den i praktiken var bestämd att delas på många, har nogsamt
visat sig. Derför var man också villig nog att erkänna auktori-
tetsprincipen som den obestridt högsta, för hvilken man gerna
■ tills vidare offrade allt annat. Man kom till den genom ett sy-
stem, som i sin höga idealitet började med att upphäfva menni-
skans sedliga ansvarighet, och således på det hela taget borde

tyckas vara en temligen omoralisk lära. Men
ting: den ofelbara auktoriteten stod der i alla
skrufvade stöttor.

»Statsmakten är absolut en och odelbar»,

det gjorde ingen-
fall på sina upp-

hette det derför.

»Att tala om någon delning eller delaktighet af henne, eller om
något deltagande i hennes utöfning, är derför lika så oriktigt som
att tala om tvänne eller flere statsmakter.» »Monarken bör först
och främst noggrant bevaka sina monarkiska rättigheter mot folk-

församlingen, så att han icke tillåter den . . .
valtningen, eller att förfoga öfver de bestämda
att titulera sig för den ena statsmakten, eller
lagstiftande församlingen o. s. v., emedan allt

att ingripa i för-
statsmedlen, eller
att kalla sig den
sådant är lika så

farligt för folket och staten som någonsin för honoéi sjelf. »

Hvart skall dylikt fåviskt tal kunna föra, der det blir trodt?
Och det har som bekant blifvit trodt hos oss, och återljudet
deraf kan ännu som oftast förnimmas till och med inom den nya
riksdagens väggar, tjugo år efter det att »det enda rätta och för-
nuftsgiltiga representationssättet»,- som det af samma höga veten-
skapliga auktoritet förklarades vara, upphört att längre existera.
Resultatet kan endast blifva ett: den statsborgerliga indifferen-

tismen, som är auktoritetstrons följdriktiga
område.

Hos oss har det funnits och finnes det
anse att ingen kan vara en lojal medborgare

utveckling pä detta

ännu personer, som
utan att han under-

gifvet böjer sig för dessa hopfantiserade hugskott. Det är icke
erfarenheten och den historiska utvecklingen, som skola bestämma
samhällsordningen. Detta skall den abstrakta spekulationen göra.



Och
velat
ännu

detta kallar man statsmannavishet. Att intet annat folk
vara med om galenskapen, tyckes endast hafva gjort den
kärare för dess tillbedjare i vårt land.

Man är ju på det hållet mycket benägen för att åberopa
59

auktoi'itetei’. W sknWe kunna anföra én, livars giltighet våra
doktrinärer pâ detta område sjelfve i andra afseenden torde vara
de förste att erkänna. Redan innan denna s. k. statsfilosofi hade
framträdt hos oss, skref sedermera professorn Anton Martin Schwei-
gaard i vårt granland Norge, en i alla konstitutionela spörsmål
ytterst konservativ statsman, hvars lojalitet väl står höjd öfver
alla tvifvel hos våra universitets-politici, om den filosofiska spe-
kulationens berättigande i statsvetenskaperna, och fälde derunder
vid olika tillfällen yttranden, som, riktade mot allt abstrakt spe-
kulerande på detta område, tyckas nästan profetiska, om man
tillämpar dem på den nya Upsala-religionen.

Deras gemensamma utgångspunkt, yttrade sålunda t. ex. vid
ett tillfälle denna det norska samhällslifvets store pånyttfödare,
är det godtyckliga, ett slags andens anarki; deras anspråk går
ut på att skapa sanningen, icke att söka lära känna den, att
sätta sina egna idéer i verklighetens ställe, att personifiera ab-
straktionerna, eller rättare att tillbedja dem som gudomliga väsen,
i det de förbise deras ursprung och utgifva dem för inspirationer
och omedelbara ingifvelser. — Och en annan gång skref samme
tänkande statsman: Hvar nation och hvar tidsålder har sina be-
grepp, som den kallar absoluta och oföränderliga . . . Men från
vetenskapens ståndpunkt, der det gäller begrunda7ide och påvi-
sande af fundamentets giltighet, får man icke låta det tillfälliga
och i den historiska utvecklingen epokvis uppspirande och bort-
döende blifva stående som det allmängiltiga och oföränderliga.
Skolfilosofien går emellertid just ut på att inbalsamera och från
förruttnelse freda de utvecklingens grenar, som voro till endast
så länge de hade lif. I det den söker fasthålla och föreviga de
vexlande historiska tendenserna, gifver den oss en handfull af
torra och i deras saftlöshet oföränderliga qvistar, i stället för en
bukett af friska rosor, som dofta till dess de dö. Men verklig-
heten är icke ett käril, som man kan gripa vid öronen för att
med ett enda tag tillegna sig hela dess rinnande innehåll; den
är en forsande ström, som vi måste söka att följa med, ty den
stannar icke för vår skull. —

Sant är väl att detta ursprungligen yttrades om den He-
gelska filosofien, som ju i fråga om den rent abstrakta metoden
är raka motsatsen till den Boströmska, men det gälde icke blotta
abstraktionerna, utan deras tillämpning på det verkliga lifvet, i
främsta rummet statslifvet. Med denna tillämpning har det också
sedermera återgifvits af en annan norsk vetenskapsman och po-
litiker af obefläckadt konservativt sinnelag (Ebbe Herzberg: Pro-
60

fessor Schweigaard i hans offentlige virksomhed 1832—1870) och
i detta sammanhang har det sin tillämpning icke minst på det
tomma spekulerande, som hos oss så obesväradt sattes i stället
för de erfarenheter historien lär oss och de sanningar- bestående

I	förhållanden redan med det beståendes rätt vindicera.

Om detta statsfilosofiska system sjelft är icke mycket att . I
säga. Hvad hela Boströmska filosofien beträffar, så rinner oss i
hågen ett uttryck som vi tillfälligtvis fått se i ett bref till en
numera afliden svensk författare. . Uttrycket, som fäldes för om-
kring 20 år sedan af en man, hvilken f. n. står i främsta ledet
bland den svenska vetenskapens och den svenska literaturens måls-
män, var pregnant nog: han kallade nämligen Boströmska filoso-
fien »denna otäcka vampyr, som sugit elden och kärleken för
\\\	frihet och ren mensklighet ur åtskilliga unga generationers hjer-

Itan», och han förklarade sig skola vid tillfälle slå ihjel vampy-
ren, hvilket dock beklagligtvis ännu ej skett. Med läran i sin
helhet hafva vi emellertid nu icke egentligen att göra, men hvad
Boströms s. k. filosofiska statslära angår, så är den vida mindre
sjelfständig och vida mera förvirrad, än hvad man i allmänhet
kan föreställa sig. Så t. ex. fins der satser, som utan den rin-
gaste förändring äro direkt lånade ur den längst gående engelska
parlamentarismens praxis. Så är t. ex. förhållandet med fram-
ställningen af den konstitutionela oppositionen, som helt visst
under andra förutsättningar än de här nyttjade, skulle vara att
betrakta såsom det mest exakta i hela systemet. Det samma
gäller också i vissa delar hvad som der säges om de ansvarige
rådgifvarnes ställning. Men i dessa och liknande fall lider sy-
stemet genomgående af en oredig forvexling af orsak och verkan.

Men om det Boströmska statsfilosofiska systemet som sådant
äfven ur synpunkten af den rena teorien icke har något värde,
kan det deremot alltid hafva sitt intresse att tänka på de om-

!	ständigheter, under hvilka det tillkommit. Man behöfver icke gå # |
långt för att snart kunna börja misstänka, att det åtminstone icke
uteslutande hade att tacka för sin uppkomst den filosofiska »up-
penbarelsen», utan att det lika visst som allt annat mennisko-
verk uppstått från helt naturliga orsaker. Det gälde vid en viss
period af vår samhällsutveckling under detta århundradet att finna
ett surrogat för den gamla legitimiteten, som så ohjelpligen fått
dödsstöten i 1809 års revolution och de derpå inträffade båda
tronföljare valen. När ett sådant surrogat icke fans att tillgå i
verkligheten, konstruerade man ihop det ur fantasien.

Men icke ens för detta ändamåls vinnande hade man väl
ändå behöft gå så långt, som man gjorde, om det icke varit, att
man i sista hand mera haft sina ögon fästa på auktoritets/rons
befästande och den blinda undergifvenlieten i lifvets alla förhål-
landen för auktoriteten än pt^ auktoriteten sjelf. Man behöfver
icke vara okonungsk för att icke tänka och resonera som de rätt-
trogne ur den Boströmska skolan. Ett bevis derpå hade man
ju t. ex. redan före denna skolas uppkomst i en sådan djuptänkt
och ärlig ande som Erik Gustaf Geijer.

Geijers »affall» missförstås helt visst mycket grundligt, om
det uppfattas såsom ett aflägsnande i någon den ringaste mån
från de konungska tänkesätt han förut hyst. Brytningen hos
Geijer syftade utan tvifvel alldeles åt samma mål, som man några
år senare ville nå med en stor statsrättslig dogmatik, endast det
att rörelsen hos Geijer vai’ något ärligare i sina uttrycksformer.
När Geijer en gång (i brefvet till landshöfding Järta den 24 fe-
bruari 1838) talar om sitt »affall» såsom ett affall från den hi-
storiska skolan och till erkännandet af den princip för handlan-
det, som måste vara hvarje tidehvarfs egen insats, så är det ieke
svårt att finna hvad detta egentligen innebär. Den der epokgö-
rande principen var ett revolutionens barn. I Sverige hette den
Karl XIV Johan. Till dennes personlighet drogs Geijer hela
sitt lif igenom af en beundran, som tyckes ha gränsat till hän-
förelse, och en kärlek, hvars uppriktighet icke kan vara tvifvel
underkastad. Att detta äfven uppfattades af den det gälde, be-
visas bäst af det i grunden orubbade förhållandet mellan konun-
gen och hans gamla beundrare, äfven efter »affallet», ett förhål-
lande, som ju bäst kännetecknas deraf, att Geijer ett par år se-
nare blef tillbjuden en plats i konseljen, hvilket han dock som
bekant afböjde. Och om beundrarens och det beundrade före-
målets vägar icke från den dagen kommo att löpa mera jemnsi-
des än hvad de gjorde, så har nog detta också sin nära liggande
förklaringsgrund. När Geijer, för att möta Karl Johan, gick, som
han sjelf något oegentligt uttryckte det, från den historiska tra-
ditionen och rakt mot det revolutionära fenomenet, sträfvade konun-
gen samtidigt att i rakt motsatt riktning kunna slå sig fram från
revolutionens till legitimitetens ståndpunkt.

Denna antydan, som närmast kan tyckas hafva ett psyko-
logiskt intresse med afseende på Geijer personligen, har dock
äfven ett annat och längre gående intresse med afseende på hela
den tid, som kom efter honom. Det visar nämligen att icke ens
för uppnåendet af det mål, hvartill de nya statsfilosofiska speku-
lationerna väl ytterst syftade, läggandet af en ny grundval for
62

den nya monarkiska principen, hade behöfts allt detta vidt-
sväfvande fantasteri och allt detta oförsynta förnekande af tyd-
liga fakta.

Men för den nya skolan och ännu mera för dem, som gingo
att ute i samhällslifvet praktisera hennes läror, vai' det icke så
mycket den monarkiska personen det gälde, som icke fast mera
regerandet genom regeringsmaskineriets alla grader. Till dettas
förhärligande lärdes och praktiserades dogmen om det öfvernatur-
liga i styrelsemakten.

I ett land, der den högre bildningen snart sagdt i alla dess
grenar och genom alla dess gradei* är liktydig med embetsmanna-
bildning, förvärfvad i det enda syftet att efter vissa bestämda
befordringslagar leda till en bergning för lifvet på det allmännas
bekostnad, måste nödvändigtvis ett stort byråkratiskt intresse upp-
r j h	stå, starkare i förhållande till den högre bildningsgraden och bru-
kande sin styrka i den riktning, som anvisas af sjelfbevarelse-
instinkten och den allt för vanliga driften att söka göra sig gäl-
lande öfver andra, så långt detta kan ske. Hos oss stärktes detta
intresse å ena sidan genom den större täflan for att blifva upp-
tagen i dess gemenskap, som uppstod, då förändrade ekonomiska
och sociala förhållanden drefvo ett allt större antal ämnesvenner
att göra denna gemenskap till målet för alla sina sträfvanden,
och å andra sidan genom förbindelsen med den konungamakt,
söm sökte och fann sitt närmaste stöd hos detta efter hand allt
mäktigare blifna tjenstemannaintresse. Det är endast som en ut-
grening af detta man i detta sammanhang behöfver nämna det
köpmannaintresse, hvilket också vunnit en starkare rekrytering af
sådana, som skydde det mera ansträngande näringslifvet, och hvil-
ket följde, som det på det hela taget ännu följer, det byråkrati- »
ska intresset såsom en ledare, naturligen sjelfskrifven genom en
högre bildning och en närmare kännedom om statsrutinen.
Det var kombinationen af dessa intressen, som för tjugo år
sedan genomdref den stora ombildningen af vårt representations-
skick. Frågan härom hade så länge stått på dagordningen, den
hade så länge motarbetats af den blinda halsstarrigheten, att följ-
den måste blifva hvad den nödvändigtvis alltid- blir under dylika
förhållanden, en i sista stunden brådstörtadt genomförd reform.
I stället för att granska de olika meningarna och söka samman-
jemka dem, hade man förspilt nära sextio år med ett hufvudlöst
motstånd. Kom så den tid, då allt vidare motstånd var omöj-
ligt. De, som då hade öfvertaget och hade lyckats att sätta
sinnena i rörelse utöfver hela landet, voro naturligt nog ieke
63

benägna att medgifva ytterligare uppskot’. Reformförslaget skulle
tagas sådant det var, och ingen ändring eller rättelse var längre
möjlig.

Den grundlag, som på det sättet tillkom, bär ännu i dag
märke både af de intressen, som bragte den till stånd, och af
den brådska hvarmed detta skedde. Man hade ingen annan prin-
cip att tillgå än de samfälda valens, men som de om reformen
mest angelägna intressena ingalunda utgjorde majoritet bland fol-
ket, måste ett sätt utfinnas, hvarigenom en »jemnvigt» åstad-
koms. Man stod i begrepp att öfvergifva ståndsvalen och hade
redan för länge sedan funnit alla slags klassval omöjliga, som
man sade, men detta hindrade dock icke, att man delade folket
i två klasser, och för den vida talrikaste af dessa gjorde det till
ett fel, att den bodde på landsbygden och idkade landets moder-
näring, och detta fel bestraffades med en inskränkning i repre-
sentationsrätten intill eventuelt en fjerdedel af hvad den blef för
städerna, der reformens egentliga tillskyndare skulle så långt ske
kunde tillgodoses. Med en öppenhet, som verkligen förtjenar er-
kännande, förklarade man detta vara »af praktisk omtanke på-
kalladt». Samma praktiska omtanke påkallade förmodligen också,
att stora massor af förut valberättigade medborgare, hvilkas antal
i vissa län kunde räknas i tusental, för framtiden förverkade
denna rätt endast genom att gifva sitt bifall till den nya ordnin-
gens genomförande. I andra land har man likväl vetat att gå
till väga på ett annat och med rättvisan något mera öfverens-
stämmande sätt. I England finnes t. ex. ännu en klass valmän,
som fortfarande utöfva denna rätt endast derför att de innehade
den före den stora valreformen 1832, och detta tyckes också vara
det enda rätta.

Men skulle man 1865 gått till väga på det sättet hos oss,
hade ju med detsamma också reformens närmaste tillskyndare
kommit att befinna sig i en ännu ofördelaktigare minoritet. Man
gjorde derför livad man kunde för att i »den praktiska omtan-
kens» intresse gifva den mera burgna stadsbefolkningen lejon-
parten af bytet. De mindre bemedlade, deras medborgerliga ka-
pacitet måtte för öfrigt hafva varit hur stor som hälst, utestäng-
des af samma praktiska omtanke på det mycket enkla sättet att
penningen, som var den enda användbara värdemätaren på åtskil-
liga af reformens patroner, fick göra samma tjenst för alla. Detta
inskränkte ytterligare valmännens antal. Åtskilliga år senare,
sedan det redan flere gånger varit tal om att utsträcka rösträtten
nedåt till alla dem, som öfver hufvud erlägga någon bevillning
64

alls till staten, föreslog och genomdref den nya riksdagsordnin-
gens skapare en bestämmelse i vår bevillningsstadga, som högst
betydligt inskränkte antalet af dem, hvilka möjligen kunde hoppas
att få njuta fördelen af en sådan utsträckning, derest den verk-
ligen en gång komme att inträffa. Det finnes oss veterligen icke
i hela frih. De Geers offentliga verksamhet ett enda drag, som
skulle kunna för hans samtida rättfärdiga en misstanke om att
denna åtgärd, hvilken motiverades såsom en välbehöflig och för
visso äfven väl berättigad skattelindring för de mindre bemedlade,
skulle stå i något samband med frågan om den utsträckta röst-
rätten. Men för att efterverlden icke skall döma annorlunda om
detta egendomliga sammanträffande, måste det blifva dubbelt makt-
påliggande för frih. De Geer, derest han ännu finnes i lifvet och
fortfarande deltager i de offentliga förhandlingarna, när en gång
frågan om förändrade grunder för den politiska rösträttens utöf-
vande förekommer till slutligt afgörande, att då lägga hela tyng-
den af sitt mycket vägande ord för en så genomgående reform i
detta afseende, att .ieke de mindre bemedlade klasserna i våra
land få med förlusten af en stor medborgerlig rättighet dyrt betalt
den mindre, enbart ekonomiska förmån han en gång beredde dem.

Detta endast i förbigående. Hvad för öfrigt maktfördelnin-
gen under den nya representationsordningen vidkommer, är för-
hållandet dermed en länge sedan känd sak. Kändt är också, att
oaktadt alla försiktighetsmått och inskränkningar maktens tyngd-
punkt ändock icke kom att ligga hos städernas tjenstemän
och köpmän. Deras inflytande har i stället fått visa sig i det
motstånd de under nära tjugo år fortfarit att uppställa mot andra
stora reformer, hvilkas slutliga oundviklighet bort vara tydlig för
hvar och en redan dagen efter det de första röstlängderna för
de första valen till den nya andra kammaren blifvit uppgjorda.
Gången af denna strid faller icke inom gränserna för denna fram-
ställning. Dess förbindelse med vårt här behandlade ämne är
tillräckligt utredd med ett enkelt påpekande af det inflytande
denna onödigtvis utdragna strid måhända haft genom att upp-
skjuta och fördröja den utveckling i andra riktningar, hvilken
eljest långt före detta väl bort vara kommen såsom den natur-
liga följden af den stora omdaningen för tjugo år sedan. För de
intressen, hvilka varit som mest verksamma för att uppkalla och
under nära två årtionden fortsätta detta, som det nu visat sig, i
alla fall fåfänga motstånd, lär väl dock ett sådant uppskof äfven
i andra riktningar icke synas vara något fel.

En känd riksdagstalare yttrade en gång rörande den märk-
65

ligaste kombination, som hittills kommit till stånd under vårt nya
representationsskick, kompromissen af 1873, att vid dess afslu-
tande mycken god tro och mycken godtrogenhet gjort sig gällande.
Det samma skulle med minst lika mycket skäl kunna sägas om
tillkomsten af hela detta representationsskick sjelft. Åtminstone
måste godtrogenheten varit stor hos de massor, som då sattes i
rörelse för att frambringa ett skyndsamt afgörande af en reform,
af hvilken de ännu efter tjugo års förlopp för sin del icke er-
farit något annat resultat än de höjda bränvinsskatterna. De,
som satte rörelsen i gång och äfven lyckades att bestämma re-
formens karaktär, tyckas deremot hafva haft mera klart för sig
hvarthän de syftade. Var det en ny och förändrad maktfördel-
ning? Ja, men en, som så långt ske kunde skulle lägga makten
odelad i vissa intressens händer.

Deraf de godtyckliga inskränkningarna i tillämpningen af den
mer än godtyckligt valda rösträttsgrunden. Deraf sträfvandet
att utesluta så många som möjligt från deltagandet i de »all-
männa» valen.

Och samma ständigt framlysande fruktan för att resultatet
möjligen ändock icke skulle blifva det man eftersträfvade, dref
slutligen äfven till att man för den nya representationen anvisade
en ställning, som allt för tydligt bäi- spår af att vara bestämd
af det der egendomliga talet, att en andra statsmakt, en lagstif-
tande församling är lika så farlig för folket och staten som nå-
gonsin för monarken. Derför fick den nya riksdagen icke ens i
sina former blifva en fullt fri och sjelfständig församling. Den
skulle ställas i ett yttre och formligt beroende af konungamak-
ten, denna de nya intressenas bundsförvandt, af hvars goda vilja
de väntade så mycket. För den skull, tillkommo sådana bestäm-
melser, som att kamrarne under utöfvandet af sitt fria medbor-
gerliga uppdrag icke sjelfva skulle få till sina ledare utse de per-
soner, till hvilka de hade det största förtroendet, utan att dessa
poster skulle beklädas efter regeringsmaktens förgodtfinnande. För
den skull fick riksdagen icke sjelf bestämma om sin sammansätt-
ning, utan granskningen af det medborgerliga mandatet och af-
görandet om dess giltighet eller icke-giltighet förbehölls i första
handen åt en konungens ställföreträdare. Och lika som sjelfva
grunden för den nya riksdagens bildande tydligt visade hän mot
penninge-intressets allmakt, så visade den ordning, som faststäldes
för de kommande arbetena, ett lika mäktigt inflytande från det
andra hållet, från den byråkratiska sidan. Skrifvareslentrianen
skall aldrig behöfva befara att råka i glömska hos oss, så länge

Ur Dagens Krönika, VI. 1.

5
66

våra riksdagsförhandlingar väsentligen fortgå genom ett oändligt
mångskrifveri, uppmuntradt af ett sönderplockande af ärendena, som
faktiskt högst betydligt kringskär afgörander ätten, på det håll, der
denna borde finnas hel och oförkränkt, i kamrarnes plena nämligen.

Alla nödiga försigtighetsmått tycktes sålunda vara vidtagna
för att den nya riksdagsordningen skulle kunna tjena som ett
lämpligt verktyg i händerna på de klasser, hvilka med den fingo
stadfästelse på sin nya maktställning. När den hade gjort den
tjensten, skulle den anses hafva gjort nog- Att sedan komma
och tala om en konstitutionel utveckling på grundvalen af den
nya ordningen, var ej tillåtet. Skulle sådant komma i fråga, hade
man ju medlet nära till hands. Man talade då om faror för
konungamakten, som man alltid gerna förblandar med sin egen
makt, och sedan får ingenting vidare hända utöfver hvad som
hände för tjugo år sedan.

På tjugo år har i Sverige icke mer än en enda konstitu-
tionel reform af någon som helst principiel betydelse genomförts.
Det var statsministersembetets inrättande i dess nu varande form.
Men om vi rörande denna reform tillåta oss den anmärkningen,
att dess resultat hittills visat sig lika tvifvelaktiga, som det upp-
riktiga reformnitet hos förslagets upphofsman i mångas ögon syn-
tes misstänkt, så vilja vi dermed icke hafva kastat någon som
helst skugga på hr A. O. Wallenbergs möjliga statsmannaförtjen-
ster, utan endast helt enkelt hafva konstaterat ett redan af de
senare årens händelser bevisadt faktum. Den förändring, som af
vissa godtrogne ifrare helsades som ett stort steg framåt i vår
konstitutionela utveckling, betraktades af andra med icke mindre
oförstäld glädje som ett lika stort steg baklänges. Och det var
de senare som fingo rätt. Från den konservativa sidan talade
man tillitsfullt och förklarade, att hädanefter kunde det väl icke
längre blifva tal om att anse konungens rådgifvare som politiska
funktionärer. Statsministern var nu den ende, som skulle så
anses. De öfriga statsråden voro endast expeditions-ministrar,
departements-chefer, d. v. s. ett slags bättre byråchefer eller kansli-
sekreterare. Det hördes ju både oförsynt och omöjligt, men 1883
års ministerskifte visade, att det icke varit så illa uträknadt.
Från den stunden hade man kommit ifrån nödvändigheten att
erkänna statsrådets ledamöter i en annan ställning än andra em-
bets- och tjenstemän. Den verkställande makten fick intaga en
från den lagstiftande ännu mera afskild ställning. Förbindelsen
mellan dem båda gjordes ännu lösligare. Och detta kallades för
en utveckling af 1865 års representationsreform.
67

Begeringen och riksdagen.

Förhållandet mellan de båda statsmakterna, om detta hädi-
ska uttryck må vara oss tillåtet, var aldrig på något synnerli-
gen klart och tydligt sätt utstakadt i våra grundlagar. Att be-
gära det den skrifna lagen en gång för alla skulle ända in i
enskildheterna uppdraga detta förhållande, vore helt visst icke
välbetänkt, alldenstund dermed möjligheten till en gradvis och
efter tidsförhållandena lämpad utveckling skulle omöjliggöras. Men
en säker vägvisare för denna utveckling bör man dock alltid
kunna begära att finna nedlagd i författningen. Eljest födas lätt
både å ena och andra sidan otillbörliga anspråk, och en begrepps-
förvirring uppstår, som icke kan annat än hindra och fördröja
utvecklingsarbetet.

Det är icke blott i barnkammaren man fantiserari hop spö-
ken för att sedan få rysa åt dem. Ibland händer det samma
äfven med mognade män, samlade i det ansvarsfulla uppdraget
att rådgöra och besluta om de vigtigaste allmänna angelägenheter.
De meningsbrytningar, som föregingo antagandet af vår nu gäl-
lande riksdagsordning, voro heller icke fria från detta slags ande-
besvärjelser. Spökena hette den gången parlamentarism och un-
dergräfd konungamakt. Namn kunna ibland göra mycket till att
blanda bort en eljest tydlig sak, och framför allt hafva utländska
namn en märkvärdig förmåga i detta afseende. Hade man
smellertid i stället för att både då och sedan tala så mycket
om den der besynnerliga parlamentarismen, som man så litet kän-
ner till, talat om en tidsenlig utveckling af den sjelfstyrelse
vårt folk ju sedan urminnes tider berömt sig af att ega, så
skulle möjligen förskräckelsen kunnat blifva något mindre. Och
ännu säkrare skulle detta blifvit fallet, derest man, i stället för
att tala om den nya ordningen såsom bestämd att undergräfva
konungamakten, talat om den såsom bestämd att stärka rege-
ringsmakten, att befästa den verkställande maktens befogenhet
så, som den i vår tid kan befästas endast genom ett förtroende-
fullt samarbete med representationen.

Då detta emellertid skulle hafva kommit i strid mot de ve-
dertagna dogmerna om den verkställande maktens öfvernaturliga
68

urspi-ung, undvek man försigtigt att så uttrycka sig. I stället
hafva sträfvandena allt sedan gått ut på ett ensidigt ökande af
denna sist nämnda makts befogenhet, utan att man visat sig lika
angelägen om att förse sig med motsvarande garantier för att
makten icke skulle komma att missbrukas. Det kungliga prero-
gativet blef ett slagord, desto lättare att bruka, som dess bety-
delse aldrig varit klart bestämd. Och det har som bekant också
blifvit brukadt både på det ena och det andra sättet.

Grefve Arvid Posse, som var den förste att med öppen stats-
mannablick öfverskåda en sida af sakernas nya läge efter repre-
sentationsreformen, var egendomligt nog också den förste att med
betydligt mindre klarsynthet upptaga frågan om den form det
kungliga prerogativet för framtiden skulle komma att få. Den
första kammar-riksdagens förhandlingar hafva knapt kommit väl
i gång, innan han manar på regeringen att icke lemna obegag-
nadt det initiativ, hon måste hålla oförkränkt i sin hand, »så
vida det konstitutionela samhällsskicket skall till landets lycka
och gagn utvecklas». Egendomligt nog tyckes ingen förskräckt
stämma hafva afbrutit den ädle grefven med att ängsligt ropa:
parlamentarismen är lös! Ty i sjelfva verket var ju just detta
ingenting annat än ett öppet proklamerande af parlamentarismens
grundprincip. Samma tal har också sedermera utan påminnelser
fått föras från andra håll, och man har låtit sig det väl bekomma.
Men saken är, att detta tal endast rör den ena sidan af parla-
mentarismens väsen, så att säga den belöning, hvilken i och med
det parlamentariska styrelsesättet tillfaller den regering, som till
sitt ursprung och sina sträfvanden står i en organisk förbindelse
med representationen.

Man lemnar icke den parlamentariska ministèrens preroga-
tiv åt en regering, som icke erkänner sig bunden af några den
parlamentariska ministèrens förpligtelser. Deremot ligger det i
sakens natur och motsvarar säkrast det allmänna bästa, att man
gör så, der representationens flertal känner sin minister och re-
presentationen i sin helhet icke behöfver frukta att se sin kon-
trollerande myndighet öfver honom satt å sido. John Stuart
• Mill uttryckte en gång detta i följande oförstälda ordalag. — Det
äS intet göra för en talrik representativ församling, att affatta
lä^ttr. Lagar kunna aldrig blifva väl gjorda utom af några få
pfe^Söfter — ofta bäst af endast en. En representativ försam-
lings uppgift är icke‘ att göra lagarne, utan att se till att de rätta
p'ers'iÿnetna komma att göra dem, samt att sjelf verka såsom det
‘W^ttrf,ßt^öäöm hvilket nationen lemnar eller vägrar sin stadfästelse
69

â dem. — Detta skref den bekante tänkaren till och med i en
ljungande försvarsskrift för februari-revolutionens män, och många
år senare . utvecklade han samma tanke omständligt i sitt stora
arbete om det representativa styrelsesättet.

Yttrandet innehåller också en obestridlig sanning, som eger
sin tillämpning på den konstitutionela monarkien lika väl som på
republiken, öfver allt med ett ord, der ministeransvarigheten är
erkänd och gäller, mera än till namnet. Men då blir det också
representationens första både rättighet och skyldighet att tillse,
det denna del af lagstiftningsmakten kommer i händerna på dem,
som representationen sjelf genom ett öppet uttalande förklarat sig
anse såsom de rätte männen, samt att de också äro förklarade
förlustige detta uppdrag, så snart representationen återtager sitt
förtroende. Vid sådant förhållande vinner den första statsmak-
ten den dubbla fördelen, att icke blott vara i obestridd utöfning
af hela den verkställande makten, utan att samtidigt också hafva
kontrollen öfver snart sagdt hela, den lagstiftande. Det är emel-
lertid detta man på vissa håll hos oss kallar »konungamaktens
försvagande», »konungamaktens kapitulation» o, s. v. Man tillå-
ter sig också kalla det »inkonstitutionelt», och detta ord så väl
som dess positiva motsats, hvilka båda borde få vara höjda öfver
alla partislitningar, har man nu till och med försökt göra till
partinamn, med tillsats af något oförklarligt man vet icke hvad
i betydelsen. Det talas om det konstitutionela konungadömet,
som om detta icke skulle finnas annorstädes än der konungen
handlar i öppen strid mot folkrepresentationens önskningar och
beslut, och som om det icke snarare rätteligen finnes öfver allt
der skrifven grundlag eller vedertagen konstitutionel häfd utsta-
kar gränserna för hvardera statsmaktens befogenhet.

Men detta innebär också något annat. Den första grund-
satsen i hvarje konstitutionelt styrelsesätt utgöres af ministeran-
svarigheten, och efter graden af den utveckling denna fått lämpar
sig också utsträckningen af det förtroende, med hvilket represen-
tationen låter sig ledas af sin regering. Längst går helt natur-
ligt detta förtroende der, hvarest som en regel gäller att kronans
rådgifvare alltid hemtas ur representationens egen midt och bland
de män, för hvilka denna har det högsta förtroendet. Detta är
nu en regel, som man icke anser sig behöfva följa hos oss.
Grundlagarne hafva i alla händelser tillförsäkrat konungens råd-
gifvare rätt att deltaga i riksdagens förhandlingar. Men detta sy-
stem kan också hafva sina svaga sidor. När en minister skall okänd
göra sitt första inträde i kammaren genom den lilla dörren bakom
70

hr talmannens stol, händer det ofta att han nödgas böja hufvu-
det allt för djupt, sâ vida han vill undgå att stöta pannan. Det
låter sig nog lätteligen arrangera att efteråt få en sådan minister
invald i Första kammaren för något landsting, hvars ledamöter
kanske aldrig hört hans namn nämnas förr ens, men det är i
alla fall icke efter stadsrådsutnämningen den parlamentariska delen
af den så högt upphöjdes bana borde börja; den borde i stället
föregå utnämningen.

Der förbindelsen mellan representationen och regeringens
medlemmar uppbäres af det på tillräcklig personlig bekantskap
grundade förtroendet, der kan man också vara viss på att »ini-
tiativet» snart nog öfvergår i den första statsmaktens händer.
Hos oss har man från början blifvit van vid en helt annan ord-
ning. Vill man ha ett slående bevis derpå, kan man finna det
i det tillfälle, då den mest utpräglade partiledare, den nya svenska
riksdagen hittils haft, gick att bilda en minister utan att en
enda bland de män af majoriteten, som under åratal kämpat
vid hans sida i första ledet fick en plats med deri. Det var
grefve Posses stora politiska fel, i hvilket nog också låg grunden
till hans misslyckande. Hade han med sig förenat åtminstone
ett par bland landtmannapartiets ledare, skulle först och främst
hans stora förslag helt säkert kommit att se något annorlunda
ut, vidare skulle de lika säkert haft att påräkna ett vida hjert-
ligare mottagande från majoritetens sida, och slutligen skulle lian
då äfven, stark i känslan af detta förenade understöd, kunnat i
fall af behof upplösa endera kammaren, en fullkomligt grundlags-
enlig åtgärd, ett kungligt prerogativ, som väl kunnat brukas, in-
nan det obrukadt kanske börjar att anses olagligt och liktydigt
med statskupp.

Följden var också, att icke blott grefve Posse stupade med
sina förslag, utan att icke ens den stora energi och praktiska
handlingskraft han under sin förvaltningstid lade i dagen på
många särskilda områden, i någon märkbar mån bragte initiati-
vet öfver i regeringens händer. De enskilde riksdagsmännen gingo
på lika oförtrutet då som både förr och efteråt med att motio-
nera i alla upptänkliga frågor både stora och små. Och detta
enskilda motionerande, som i de flesta fall leder till så rysligt
liten nytta, det är dock en indirekt gradmätare på regeringens verk-
liga maktställning i förhållande till riksdagen. För dem, som så
mycket intressera sig för studier i konungamaktens kapitulations-
. historia, kunde det just vara nyttigt att genomgå några årgångar
riksdagshandlingar från sådana land som t. ex. England, Frank-
71

rike eller Italien, der antingen konungamakten alls icke fins till
längre, eller der den också fins men redan har »kapitulerat».
Der skulle de få se hvilket försvinnande litet utrymme de en-
skilda representanternas förslag och behandlingen af dem upptaga
i jemförelse med den tid och det utrymme, som egnas nästan ode-
lade åt de från regeringen utgångna förslagen.

Vid sådant förhållande skulle man helt säkert också se sig
i stånd att till full belåtenhet för båda parterna uppehålla för-
bindelsen mellan regering och riksdag uteslutande enligt de grund-
lagsenliga formerna och utan att behöfva taga sin tillflykt till
andra och mindre formenliga åtgärder. Excellensen Themptander
bör t. ex. hafva känt olägenheten häraf, då han åtog sig ansva-
ret för den famösa konferensen å Stockholms slott den 25 sist-
lidne april, en kraftåtgärd, om hvars förenlighet med riksdagens
fria öfverläggningsrätt, sådan grundlagen sökt trygga denna t.
ex. genom Regeringsformens 55 och Riksdagsordningens 53 para-
graf, ett blifvande konstitutionsutskott möjligen skulle kunna hysa
sina egna tankar, förutsatt att något skrifvet aktstycke funnes
att bringa denna sak under sådan myndighets pröfning.

Denna ordning har också en annan fördel för den första
statsmakten. Det är i fråga om sättet för anslagens beviljande
och finansförvaltningens handhafvande. Der en ur representatio-
nens egna led framgången minister eger representationens förtro-
ende, visar detta sig framför allt genom det sätt hvarpå stats-
regleringen afgöres. Representationen vet och litar på att rege-
ringen icke fordrar mera än hvad som behöfs, och hon vet fram-
för allt, att denna regering har bättre tillfälle att döma om be-
hofven än hvad någon eller några enskilde representanter kunna
göra, och i följd deraf beviljar hon också hvad som blifvit be-
gärdt. Hvar och en känner huru man i det fallet går till väga
hos oss. De föredragande departementscheferna hafva sin me-
ning om saken, och riksdagens majoritet har vanligen sin. Detta
känna vederbörande statsråd nu af gammalt till, och derför skulle
det icke alls vara underligt om de till slut togo till regel att
•begära med prutmån. I de flesta eller åtminstone många fall är
det nog heller icke sakkunskapen, som afgör huru långt nedprut-
ningen skall sträckas, utan man prutar i runda tal, derför att
man icke blifvit van att betrakta detta såsom en fråga om miss-
troende eller förtroende, och ingen för öfrigt heller har några
särskilda anspråk att framställa på ens förtroende. Ibland, fast
det är dock endast ytterst sällan, händer det också att det pru-
tas så långt, att hvad som beviljas icke kan blifva till nytta det
72

året åtminstone (från femte hufvudtiteln t. éx. skulle nog åtskil-
liga sådana fall kunna anföras) eller också, och det är det van-
liga, reder sig departementschefen mycket väl med hvad han fått,
oaktadt han under debatten i kamrarne bedyrat omöjligheten deraf.
Sådant lefver qvar i minnet, och verkar icke större förtroende
till regeringens beräkningar framdeles.

Sådant får emellertid aldrig hända under det parlamentariska
styrelsesättet. Der är statsregleringen heller icke ett köpslagande
med bud och underbud. Diskussionen rör sig uteslutande om det
sätt, hvarpå hvarje särskild förvaltningsgren blifvit skött, och an-
slagen beviljas eller nekas, i senare fallet icke derför att man
anser dem vara så eller så många riksdaler för högt tilltagna,
utan derför att man anser den eller den ministern icke längre
vara värd förtroendet att handhafva dem. I ett sådant finans-
system kan man reda sig utan både reservationsanslag och »för-
slagsanslag högst», ty man vet, att hvad som blir öfver också
kommer att ordentligen redovisas och icke blir användt för andra
ändamål.

Ett så liberalt handhafvande af bevillningen förutsätter emel-
lertid med nödvändighet vissa garantier för att den makt, repre
sentationen dermed lemnar, i den verkställande myndighetens hän-
der, icke skall komma att missbrukas. I första rummet förut-
sätter det att riksdagen skall hafva full frihet att konhv/lcra
finansförvaltningen, icke blott i fråga om utgifterna utan äfven med
afseende på inkomsterna. Nå väl, menar man kanske, »svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta» är ju fortfarande genom
Regeringsformens § 57 »riksdagen allena» förbehållen. Men är
det till ett stadgande af denna princip vår nyaste statsutveckling
syftat. Visserligen icke. Man gör tvärt om på statsverkets s. k.
ordinarie inkomster gällande anspråk, om hvilka man för länge
sedan upphört att tala ens i gamla feodalländer, der hela landet
en gång betraktades såsom en kronans innehafvare med eröfrin-
gens rätt tillfallen personlig egendom. Och fråndrager man se-
dan de indirekta bevillningarna, hvilka, en gång faststälda, skulle
fortfara att utgå, äfven om riksdagen af en eller annan anled-
ning icke uppkallades att godkänna en ny statsreglering : hvad
återstår då af denna sjelfbeskattningsrätt, representationens dyr-
baraste och mest verksamma prerogativ? Jo, bestämmandet öfver
den hvarje år voterade allmänna bevillningen. Men hvilken sä-
kerhet mot maktens öfvergrepp — och statsförfattningen har ju
äfven till uppgift att förekomma både frestelsen till och möjlig-
heten af sådana öfvergrepp — hvilken säkerhet i detta afseende
73

bestämmanderätten öfver den allmänna bevillningen kan lemna,
finner man snart nog redan af en sådan omständighet som den,
att allmänna bevillningens belopp i vår statsförvaltning utgör en-
dast en tjugondedel af statsverkets samtliga inkomster, och att
dess årliga belopp motsvarar endast ungefär en fjerdedel af en
statsverkets reservfond, hvilken riksdagen en gång för alla stält
till regeringens omedelbara och uteslutande förfogande.

Men, det är sant: allmänna bevillningen måste alltid fort-
fara att utgå, och således måste riksdagen alltid hafva qvar denna
del af sin befogenhet. Ja, mycket riktigt, ty på dessa svaga
lerfötter af en hvarje år voterad bevillningsstadga hvilar sedan
tjugo år tillbaka en sådan dubbelkoloss som en betydande del
af hela svenska folkets representationsrätt plus hela det kommu-
nala finansväsenet. Förutsatt att svenska statsverket något år
icke skulle behöfva dessa fyra eller fem millioner, som allmänna
bevillningen lemnar, det funnes då endast en utväg. Furst Bis-
marck omskref en gång på sextiotalet ett beryktadt cyniskt ut-
tryck med att säga, att om Italien icke funnits, skulle man sett
sig nödgad att uppfinna det. På samma sätt finge då den svenske
finansministern säga: finnas icke behofven för en allmän bevill-
ning, måste man finna upp dem.

Man har redan gjort mer än det. Allmänna bevillningen,
relativt obetydlig till sitt belopp, spelar såsom en första beräk-
ningsgrund i vårt statslif en så betydande rol att man redan långt
före detta funnit det lämpligt att oåterkalleligen läsa fast den vid
ett en gång för alla fixeradt belopp, den ominösa »bevillnings-
kronan». Låtom oss, för att undanrödja alla missförstånd, så
godt genast säga, att vi anse den allmänna bevillningen vara en
den rättvisaste skatteform det gerna är möjligt att tänka sig.
Men det är hvarken rättvist eller ens klokt att fixera den vid
ett visst belopp som man gör hos oss. Allmänna bevillningen
är till sin natur så väl som i våra svenska grundlagars oförtyd-
liga stadganden en suplementärskatt, att utgå vid fall af behof och
afsedd att till sin storlek vexla med behofven. Börjar man dere-
mot att en gång för alla bestämma den till ett visst oföränderligt
belopp, kan det ju också inträffa, att man får se den efter hand
antaga karaktären af en sådan statsverkets »ordinarie inkomst», hvar-
öfver regeringen som bekant delar riksdagens bestämmanderätt. *

:: Vill man hafva ett rätt tydligt bevis på till hvilka absurditeter
denna missuppfattning, afsigtlig eller omedveten, af allmänna bevillningen
kan föra, finner man detta i ett arrangement, som vidtogs under den tid
hr H. Forssell var chef för finansdepartementet och hvartill idén väl derför
74

Dermed vore det dä också slut med ända till skenet af en
riksdagens kontrollerande myndighet öfver den verkställande mak-
tens ansvarige utöfvare.

III.

Efter tjugo år.

Att representationsreformens följder med afseende pä vår
statsrättsliga utveckling hittils icke blifvit annorlunda än de nu
visa sig; att förhållandet mellan de båda statsmakterna ännu i
dag är så litet ordnadt, och att till och med bevillningsrätten,
detta första grundvilkor för ett representativt styrelsesätt, snarare
tyckes på väg att försvagas än att stärkas i riksdagens händer,
allt detta' är fakta, som icke kunna förnekas. Hade den nya riks-
dagsordningen fått verka, som man väl på många håll trodde den
skola komma att göra, som ett formgifvande uppslag till en fort-
satt konstitutionel utveckling, då skulle helt säkert vid det här
laget mycket sett annorlunda ut både inom vår riksdag och der-
utanför. Den nya grundlagen skulle då icke varit sitt eget mål,
utan ett ändamål för andra och högre uppgifters lösning.

Men detta tyckes just vara hvad man från andra håll ville
undvika. Så långt tidsutdrägt och ett ofruktbart motstånd är i
fråga, har ju denna taktik också hittils krönts af snart sagdt all
möjlig framgång. Sedan man nu sett huru fåfängt ett liknande
motstånd sist och slutligen visade sig vara, der det riktades mot
ett likformigt beskattningssystem, kan man väl emellertid äfven
hoppas, att det skall visa sig lika maktlöst äfven på andra håll.

^båda fallen har nämligen motståndet utgått från samma
också får antagas hafva uppstått hos denne utmärkte statsekonom, som
äfven i andra afseenden hann med att i vår statshushållnings historia
efterlemna varaktiga minnen af sitt skarpsinne och sin räknekunnighet.
När behofvet nödgade vederbörande att söka draga större inkomster från
den allmänna bevillningen, ett behof, som för* öfrigt kan och bör Uppstå
när som helst, fann hr Forssell på den ganska lyckliga idén att införa
något som han kallade en tilläggsbevillning. Ett tillägg på en tilläggs-
skatt! Och hvarför inte sedan ett tillägg på tillägget? Men om man
i stället for att begå denna oformlighet, med något storre både politisk
och ekonomisk ärlighet hade höjt allmänna bevillningen för den tid be-
hofvet räckte till 1 kr. 50 öre, så kunde detta ju kommit folk att tänka på
att »bevillningskronan» icke i sig sjelf är den orörliga storhet man velat
göra henne till, utan att större behof när som helst kunna komma att
göra anspråk på större tillskott från detta håll. Och det var väl den
föreställningen man ville undvika att framkalla. Det går lättare att draga
inkomster från de indirekta skatterna.
75

håll. De intressen, som genomdrefvo representationsreformen och
äfven lyckades att sätta sin omisskänliga stämpel pä den nya
grundlagen, voro sedan icke längre hågade att höra talas om
hvarken ekonomiska eller konstitutionela reformer. Och lika som
de förmådde att göra sin vilja gällande, när det var fråga om en
rörelse framåt och för reformen, hafva de äfven länge nog lyckats
att göra den gällande, när uppgiften varit att hålla tillbaka.

Det är heller icke underligt att så kunnat ske. Vi hafva
sett hvilket inflytande dessa intressen hade före reformens genom-
förande. Detta måste ytterligare ökas, sedan inga bindande skran-
kor längre funnos qvar i författningen mot detta inflytandes fulla
och fria utöfvande. På grund af hvad här förut framhållits om bild-
nings- och förmögenhetsförhållandena i vårt land tycktes det också
falla sig så naturligt att en klass, hvilken som våra tjenstemän så
väsentligen representerar bildningen, också tog en ledande plats inom
den nya representationen. I andra land anser man detta emel-
lertid icke alldeles så naturligt. Med undantag af Norge är Sverige
det enda land, der tjenstemännens representationsrätt i riksdagen
är i principen erkänd utan någon som helst inskränkning. Redan
i Danmark måste en riksdagsman, som mottager en tjenst under
kronan, underkasta sig omval. I Frankrike måste en tjenstemän
lemna sin anställning inom åtta dagar efter det han låtit välja
sig till deputerad, och om en deputerad mottager ett embete,
måste han underkasta sig omval. Samma är förhållandet i Bel-
gien, der en deputerad icke får mottaga något embete, förr än
minst ett år efter det att hans mandat i kammaren upphört att
hafva gällande kraft. I Nederländerna medför mottagandet af
eller befordran i statstjenst skyldighet att vädja till valmännen för
omval. Samma grundsats gäller äfven vid valen till tyska riksda-
gen, lika som till deputeradekammaren icke blott i Sachsen utan
äfven i sjelfva Preussen. I andra land, såsom t. ex. i Baden
och Würtenberg, äro offentliga funktionärer icke valbara inom de
valkretsar, der de hafva sin verksamhet. Huru förhållandet i
detta afseende ställer sig i England, der denna grundsats i den
nyare konstitutionela rätten först uppkom, torde vara för väl be- ,
kant att här behöfva återupprepas. *

* Dessa uppgifter torde hafva sin tillämpning på förhållandena så-
dana de i de olika landen äro ännu i dag. Uppgifterna äro nämligen
hämtade ur de nyaste arbeten, som finnas att tillgå på detta område,
Demombynes »Constitutions Européennes» och Darestes »Constitutions
Modernes». A propos det senare arbetet är det just icke synnerligen
smickrande för vederbörande, när förf, i sitt företal klagar öfver att de
i våra svenska embetsverk utförda ofiiciela öfversättningarna af lagar och
76

Orsaken till denna inskränkning i de af kronan aflönade
tjenstemännens medborgerliga rättigheter kan icke vara mer än
en och har äfven mänga gånger blifvit offentligen uttalad. Man
har fruktat och under vissa förhållanden helt säkert icke utan
skäl, att de, som för sitt uppehälle voro beroende af den första
statsmakten, icke skulle med tillräcklig frihet kunna deltaga i
kontrollen öfver denna makts åtgöranden. Man har fruktat att
de skulle komma att verka såsom kronans utskickade i den folk-
valda representationen, och i andra fall att kronan genom bestå-
endet af indrägtiga tjenster skulle kunna inverka på en eller annan
representant. Vid två särskilda tillfällen, när denna fråga under
det senaste århundradet varit före i det engelska parlamentet,
■ har också de aflönade tjenstemännens ökade antal i underhuset
betraktats såsom liktydigt med ett ökande af kronans otillbörliga
inflytande. Så behandlades förhållandet i den ryktbara resolu-
tionen om att kronans inflytande i parlamentet har ökats, håller
allt fortfarande på att ökas och bör inskränkas, hvilken från slutet
af förra århundradet bildar epok i den engelska statsrättens ut-
veckling, och samma syfte med ungefär samma form hade den
resolution Brougham fyrtiotvå år sednre föreslog i samma för-
samling.

Det var heller icke någon kompliment den konservativa op-
positionens en gång så högt uppburne ledare på det gamla rid-
darhuset gaf våra embets- och tjenstemäns sjelfständighet, när han
af den omständigheten, att dessa klasser af medborgare enligt
hans åsigt i den nya representationen icke skulle få all den del
af makten som vederborde, häraf drog den omedelbara slutsatsen
att konungamakten heller icke skulle kunna gent imot denna re-
presentation intaga den ställning den borde.

Detta var emellertid endast, fast i rakt omvänd ordning,
samma betraktelsesätt, som på andra håll ledt till tjenstemännens
principiela uteslutande ur riksdagen. Det visar också huru ovil-
korligt nära förbunden tanken på statstjenarnes inflytande i fblk-
representationen öfver allt är med tanken på att detta inflytande
uteslutande skall komma kronan till godo.

I Sverige fans också en annan anledning att frukta härför,
den nämligen att detta nya samhällslager skulle för sitt eget bästa
söka ett stöd hos kronan, bjudande tjenster för återtjenster o. s. v.
förordningar, afsedda att upplysa myndigheterna i andra land om våra
förhållanden och inrättningar, lemna så mycket öfrigt att önska både i
fråga-om stil och innehållets trogna återgifvande, att han för sitt arbete •
måst låta utföra andra och bättre öfversättningar af samma urkunder.
Lika som kronan sjelf både i Sverige och annorstädes i sträf-
vandet att befästa och utvidga sin makt tid efter annan begag-
nat sig af förbindelsen med än det ena än det andra samhälls-
intresset, så ha äfven intressena i alla tider sökt begagna sig af
mer eller mindre öppna allianser med kronan, för att på det
sättet intaga platsen öfver andra och i denna tväkamp mindre
förtänksamma intressen. Det är den vanliga gången, att så länge
man behöfver hvar andra är man också ifrig att både gifva och
taga hjelp. Sedan går förbindelsen lika som all annan jordisk
bräcklighet i - sönder, och det är då icke alltid undersåtarne som
i främsta rummet finna sig hafva anledning att klaga. Mer än
ett krönt hufvud har, efter det att sådana allianser spelat ut sin
rol och maktens nominele innehafvare öfvergifvits af de fordne
vännerna, måst med den olycklige dana-prinsen klaga: jag är
infamt illa påpassad.

I Sverige behöfde helt visst icke statstjenarnes deltagande
i representationens förhandlingar nödvändigt medföra de vådor,
man på andra håll befarar deraf. Men det står i allo fast, att
deltagandet med beslutande rätt och myndighet från den sidan
icke i regeln bidrager till utvecklingens befordrande. Det är nu
en lärdom, som de senast gångna tjugo åren kunnat hinna att
gifva oss. De hafva äfven lärt oss att nya rättigheter gerna
bruka medföra nya anspråk. Ett franskt ordspråk uttalar detta
i en något annan form, som vi dock icke skola upprepa.

Under detta års riksdag stäldes vid ett tillfälle till en af
konseljens ledamöter en formlig interpellation om huru vida man
icke tänkte vidtaga sådana åtgärder med embetsmannabildningen,
som kunna finnas lämpliga för embetsmännens vidsträcktare del-
tagande i lagstiftningsarbetet. Om detta skall hafva någon me-
ning alls, måste det mena att man vill i någon ännu icke for-
mulerad utsträckning flytta den lagstiftande myndigheten öfver till
dessa den verkställande maktens underordnade organ, hvilka hit-
tills i hvarje ordnadt statssystem ansetts såsom ' sådana vara till
uteslutande för att biträda med de redan stiftade lagarnes hand-
hafvande. Man förvånas när man hör ett sådant yrkande fram-
ställas af en gammal lagkunnig man, som i alla händelser till-
räckligt länge deltagit i riksdagsarbetet, för att kunna ha lärt
hvad som är den ena partens befogenhet och hvad som är den
andras, och hvilken part som i visst fall icke har någon befo-
genhet alls.

Eller ett annat exempel. Här har förut talats om hvar-
ifrån ledamöterne af den svenska konseljen i regeln icke anses
78

behöfva rekryteras. Men att andra och helt olika regler i stället
följas skulle man nästan vara frestad att tro af något som till-
drog sig icke längre sedan än sistlidet års sommar. När bruks-
egaren Tamm, som vid den tiden redan under sju år deltagit i
riksdagsarbetet och bl. a. omtalats såsom en inflytelserik ledamot
af statsutskottet, inkallades att fylla en ledig plats i konseljen,
betraktades detta den erfarne industriidkarens framdragande på
många håll såsom en mycket klok och förståndig åtgärd. Men
andra måste hafva tänkt annorlunda, ty kort tid efter utnämnin-
gen fick den officiösa Stockholms-korrespondens sig förelagdt att
öfver land och rike sprida följande, minst sagdt egendomliga för-
klaring, hvilken förtjenar att återgifvas ordagrant:

»En afgörande hänsyn för denna utnämning, hette det i den
officiösa förklaringen, skall hafva tagits dertill, att då ministèren
förut kunde anses i ganska (!) stor utsträckning inrymma de in-
sigter och den erfarenhet, som förvärfvas på den juridiska eller
administrativa embetsmannabanan, det vore önskvärdt att inom
ministèren bereda plats föT en person, hvilken på samma gång
han tillhörde representationen (en bisak, nämnd i förbigående!)
vore förtrogen med jordbrukets och det större näringslifvets för-
hållanden. »

Det der låter ju nästan som en ursäkt, helt säkert icke stäld
hvarken till de ledande männen inom representationen och icke
heller till representanter ne för vårt näringslif, utan — till hvilka?
Jo, naturligtvis till dem, hvilka hofrättsrådet Forssell vid detta
års riksdag äfven ville göra till våra lagstiftare.

Men båda dessa funktion-er låta sig svårligen förena, åtmin-
stone icke på det sätt här skulle ske. De, som anse, att rege-
ringen skall ledas af dem, hvilkas första och enda uppgift är att
utföra regeringens befallningar, de kunna icke vänta att en så-
lunda ledd regering äfven skall få del af den andra statsmaktens
prerogativ. Så snart två faktorer finnas i statslifvet, måste deras
utveckling också gå jemnsides. Vill man en stark regerings-
makt, får man finna sig i att j em nvigten också kräfver en stark
folkrepresentation. En sådan är icke, som man ofta söker ut-
måla det, en naturlig fiende till en stark verkställande myndighet,
snarare alldeles tvärt om. Så snart den verkställande makten utan
undanflykter inrymmer åt representationen den kontrollerande myn-
dighet, som denna på grund af sakens egen natur eger i hvarje
af grundlag begränsad monarki, så länge behöfver heller icke
monarkien frukta för att behöfva förlora några af sina rättighe-
ter genom något slags kapitulation. En engelsk historieskrifvare,
79

som lemnat en både sakkunnig och uttömmande framställning af
de förändringar de båda statsmakternas förhållande till hvar andra
undergått i England genom det sista århundradets konstitutionela
utveckling (Sir Th. Erskine May: Constitutional History of Eng-
land 1760—1860) har träffande uttalat denna sanning på följande
sätt: Det var icke genom att undertrycka kronans vare sig pre-
rogativ eller patronage, utan genom utsträcka folkets friheter,
som kronans inflytande skulle komma att kontrolleras.

Detta är helt säkert också den rätta vägen föi’ all sant kon-
stitutionel utveckling. Men då fordras också att den ena parten
icke försöker att så vidt ske kan inkräkta på den andras befo-
genhet, der icke detta, såsom t. ex. det redan omtalade initia-
tivet i lagstiftningsfrågor, frivilligt lemnas såsom en gärd af obe-
tingadt förtroende. Det fordras också ett oaflåtligt och intimt
samarbete mellan statsmakterna, och det fordras att ingen tredje
part anser sig berättigad att komma emellan med sjelfgjorda an-
språk. Allt detta är hvad vi nu skulle vara på väg till. —
Stockholms teatrar.

i.

Operarevy

af

Volontaire.

Kgl. Stora Teaterns förnämsta repris under senhösten ut-
giordes af Richard Wagners »Lohengrin».

Icke kan man beskylla vår hufvudstadspublik för ensidig
Wagnerism, men faktum är likafullt att denna opera hör till
samma allmänhets mest förklarade gunstlingar. Hvarken »Rienzi»
eller »Tannhäuser» — för att icke nämna »flygande Holländaren»
— har haft att fröjda sig åt en sådan popularitet som »Loben-
grin ».

Gerna medgifva vi ätt denna förkärlek, såsom egnad Wag-
ners utan fråga mest konstnärligt fulländade tondikt, är fullt för-
klarlig ur sjelfva operans synpunkt, men . . . men vi tro dock
att man måste taga en annan vigtig faktor med i beräkningen,
framställningen, det vill här säga framställningens entusiasm.

Sällan hafva väl sångare och sångerskor varit så intagna
och hänförda af sina uppgifter, som då vårvintern 1874 »Loben-
grin» gick af stapeln på vår kungliga sångscen med Arnold son,
Arlberg och Fredrika Stenhammar i hufvudpartierna. Alla tre
dessa förträffliga konstnärer satte en ära i att uppbjuda alla sina
krafter till ett värdigt framförande af det af dem högt skattade
tonverket. De hade satt sig i sinnet att. operan skulle göra
lycka, de inlade känsla och öfvertygelse i sina prestationer, med
ett ord — de favoriserade sina roler — och slutet blef, som
bekant, att allmänheten favoriserade operan.

Sedan dess har det stora arbetet genomgått åtskilliga skeden
på opera-scenen, alltid dock med Oscar Arnoldson som titelpar-
tiets hänförande och hänförde tolk. Utmärkta framställningar
81

såsom Franz Betz’ Telramund ocli Lilli ' Lehmanns Elsa, hafva
gått hand i hand med — ja, nomina sunt odiosa . . .

Så mycket kan dock sägas att har det varit någon om-
ständighet, som kunnat verka komprometterande för operan, så
är väl den att söka i det sorgliga öde, som hemsökt Ortruds
rol, denna den kanske mest fatala af alla samtliga.

Vi minnas den tid då k. teaterstyrelsen syntes hysa en lika
utpreglad som ofattlig aversion för att engagera en altsångerska,
en altsångerska med både röst och sångkonst. Ja, hellre än
man gjorde detta, tog man sin tillflykt till de mest äfventyrliga
mått och steg. Och så hände det en vacker dag att Ortruds
demoniska skräckparti sans façon uppdrogs åt den glada och le-
ende framställarinnan af så många näpna flicksnärtor och hurtiga
tjufpojkar — åt fru Charlotte Strandberg !

Jo, så skall det gå till!

»Beklagansvärda Ortrud!» tänkte vi återigen i våras, då en
»Lohengrin»-notis öfverraskade verlden med den nya rolfördelning,
som vidtagits till årets repris. »Stackars menniska, olyckliga
demon, du har då en riktigt diabolisk otur uppe vid Gustaf
Adolfs torg!»

Och äfven — stackars fröken Javette, ty det var hon! —
Men nej — snart kommo ljusare tider. Ty tack vare fröken
Wellander har man nu f.f.g. fått höra Ortruds parti på vår opera-
scen. Fått höra det som sig bör, tillnärmelsevis exakt.

’ Vi sade tillnärmelsevis, och på goda skäl. Ty det är en
monstruös rol, denna Ortrud, en rol, framställande fordringar,
som det absolut omöjligt ligger i menskomakt att motsvara.
Sjelfva sångpartiet fordrar ju en röstvidd, och ej blott det, utan
ock en röstvolym i alla lägen, en klang och en fulltonighet af
hardt när fenomenal karaktär. Knappast fru Friedrich-Materna,
som dock egde så många förutsättningar för rolen, gick helt och
hållet i land härmed, lika litet — eller ännu mindre hennes
efterträderska (på Wieneroperan), fri. Bosa Papier, som dock
räknas till samtidens förnämsta altsångerskor. Ur sångpraktisk
synpunkt är detta parti en horreur. Det frestar och sliter på
rösten mer än de flesta Wa-gnerpartier, och man vet hvad detta
vill säga.

Frk. Wellander har haft den turen att i Wagnerismens fo-
sterland insupa de rätta traditionerna för sin rol, och detta
märkes mer än väl af hennes framställning, som eger något klart,
medvetet och säkert, långt skildt från de famlande försök och
— om än välmenta — föga lyckade ansatser, hvarmed man
Ur Dagens Krönika, VI. 1.	6
82

hittills hos oss undfägnats i denna rol. Nu eger ju frk. Wel-
lander derjemte förmånen af ett dugtigt och kraftfullt instrument,
hvarförutan all Wagnersäng är overkställbar, och hennes sång-
sätt, likaså förvärfvadt i Tyskland, läpipar sig naturligtvis ganska
fördelaktigt för partiet. Om den unga sångerskan af lätt insedda
skäl också icke är helt fri från den här i landet föga gouterade,
genomtyska, braskande och »grossartige» sång-emfasen, så är hon
det i alla fall mer än man kunde begära, och det tyska manerets
goda sidor, energi och aplomb, fart och rörlighet besitter hon i
hög grad. Om hennes spel kan det samma sägas, endast må-
hända med den inskränkning att detta är mera enformigt och
mindre utveckladt än sången.

Då hr Lundquist i Telramund upptog Arlbergs mantel, gjorde
han genast lycka i partiet, kanske hufvudsakligen derför att
det låg så väl för honom så i ena som andra fallet. Men hr
L. var vid denna tid ännu alltför mycket dilettant och i sin
hjertliga ifver att väl ftamställa sitt parti, med kraft och lif,
sköt han långt öfver målet, med ett ord, »rusade», förlöpte sig.
Det var mycken natur och god, präktig natur, men. den var ännu
obeherskad, otämjd, och verkade derför i ett konstverk oroligt,
störande.

Hvilken skilnad mot nu! Hr L:s röst är ännu lika klin-
gande och stor, hans sång lika hjertlig och varm, men det är
kommen förädlande, förfinande konst in i så sång, som spel;
konst, som verkar lugnt och harmoniskt äfven i de starkaste,
mest passionerade momenten: Hr L. är verkligen att lyckönska
till denna sin senaste Telramund. I intet parti hittills har han
visat sig i så fördelaktig dager — som rent konstnär i detta
ords fullständiga betydelse.

Äfven för hr Odman synes det ha varit en hederssak att
väl utföra Lohengrins parti. Mycket och omsorgsfullt arbete
torde vara nedlagdt på denna prestation och detta arbete för-
tjenar alltid sitt erkännande, ja, till och med mera nu än förr,
enär numera en tenors framgångar ■— faut de combattants ■—
ofta nog äro så lättköpta. Men hr Ö. har ännu föga vana vid
den stil, som partier af denna art kräfva. Vi tro rent af de
Meyerbeerska hjeltepartierna skulle lämpa sig bättre för en sån-
gare, som fått lof att anlitas i så mångt och mycket, och Meyer-
beers stil är som bekant ett konglomerat — grandiost, imposant -—
men ett konglomerat af mångt och mycket det också. Wagner är
ej så lätt åtkomlig. Han fordrar nästan med våld att sångaren
skall vara förtjust i sin uppgift. Först då kommer den rätta stäm-
83

ningen, inspirationen, andakten — och detta är sannerligen vansk-
liga ting, då man ej är utbildad till Wagnersângare ex professe.
I^eonard Labatt lät oss i sin Tannhäuser smaka en profbit af
denna konst. Intressant skulle vara om man hos oss kunde få
tillfälle att höra och se någon af samtidens Wagnerapostlar par
préférence — Niemann, Winkelmann, Vogel eller så.

En attendant — görom rättvisa åt hr Ödmans om Arnoldson
erinrande fina och klara diktion, åt hans särdeles i bröllopsscenen
ädelt och fagert klingande sång, samt åt hans dramatiska upp-
trädande, der många intentioner äro godt och väl uttänkta, om
ock sångaren ej får fram allt det som föresväfvat hans uppfatt-
ning af det också härutinnan rätt vanskliga partiet.

Elsa har visat sig i dubbel skepnad: frök. Selma Ek och
frök. Mathilda Grabow, hvilka den ena efter den andra sjuknade
ifrån partiet, som — i analogi med hvad vi i sista revyn sade
om sjuk budssång •—naturligtvis genast blef frk. Javettes. Om
än denna sistnämndas framställning i sin helhet var undermålig,
fordrar dock rättvisan att man erkänner hennes — åtminstone i
3:dje akten — ganska väl öfvertänkta och rätt uttrycksfullt fram-
stälda spel. Frk. Javette saknar visst icke anlag, specielt som
skådespelerska, men det är mycket som erfordras för att bli en
god operasångerska, om det också numera — dessvärre — ej
fordras så. mycket för att bli en applåderad och lagerbeströdd
sådan. Avancera vi Vidare i denna riktning bör det till slut endast
göras sångaren eller sångerskan behof af — goda vänner, trogna
grannar och mera sådant och — applåden smattrar, blomsterregnet
strpmmar —■ »konstens lön»! Bravo, Bravo, bravissimo! ! !

Det säger sig sjelft att de begge förstnämnda.sångerskornas
framställningar stå på en mera konstnärlig nivå, om än i sannin- '
gens namn ingendera kan anses för rolen fullt lämplig. Minst
frök. Ek, som i denna opera ytterligare bestyrker hvad vi förra
gången funno oss skyldiga att anmärka mot hennes konstnärskap
i allmänhet. Hon saknar blick för karaktären i sin helhet och
har särskildt i Elsas parti uteslutande betonat ett drag, passivi-
teten, oskuldsljufheten, att icke säga hjelplösheten, en ensidighet,
hvarigenom både karaktären och operan förryckas. I lyriskt afse-
ende måste sägas att den tunna stämman ej förmådde tränga igenom
med nödig aplomb, hvartill kommo några andra omständigheter,
som kunna skrifvas på den indispositions räkning, hvilken snart
gjorde en ny Elsa behöflig. Denna blef, som sagdt, fröken Grabow.

Man behöfver icke vara någon ensidig »Grabow-entusiast»
för det, men det kan ej nekas att det är med en känsla af
84	■

glädje och välbehag man ser - denna sångerskas namn på ett
operaprogram. Man vet att man har att vänta något som ome-
delbart tränger till hjertat, om ock förståndet sedan kommer med
sin efterräkning och påstår att der och der skulle det varit så
och så, och icke så och så o. s. v. Om frök. Grabows helsa
så medgifvit äro vi förvissade att hon icke skulle ha uraktlåtit
att genom arbete och studier ytterligare närma sig konstnärs-
idealet, fullkomligheten, och dymedelst en vacker dag framträdt
som en verkligt stor artist. Som det nu är har man att glädja
sig åt hennes afundsvärda naturel och hennes nästan divinatoriska
konstnärsinstikt, som, der krafter och konst ej längre räcka till,
träder i stället utan ett ögonblicks uppehåll af den sällsporda sym-
pati, som herskar mellan denna sångerska och hennes åhörare.
Frk. Grabow ger sig så helt och oinskränkt åt sin uppgift, hon
hänföres sjelf så lätt af dess skönheter, hon lägger sitt varma
hjerta i sång som spel med en innerlighet och omedelbarhet, som
bedårar äfven den mest motsträfvige och kommer honom att
glömma fel och oegentligheter blott för att njuta. Så sjöng och
spelade frk. G. bröllopsscenen, som hos oss aldrig — icke
ens med Lilli Lehmann — fått ett så illusoriskt och hjerterö-
rande utförande. Der var den mest naturliga känsloglöd, den
mest förtärande passion, liksom i andra akten den mest hjerte-
rena naiveté och oskuldshöghet. Med rätta har anmärkts att
Lilli Lehmanns utförande af l:sta akten ännu hos oss står oupp-
hunnet och särskildt hennes framställning af drömmen och visionen
är lärorik både för Christine Nilsson och Mathilda Grabow,
hvilka båda skadade situationens egendomliga stämning genom
för mycken och för orolig färgläggning. Mot slutet var frk.
Grabow som oftast de aftnar då hennes krafter räcka till hela
tiden, alldeles ypperlig och hon höjde sig der liksom i sina med
skäl lofordade dödsscener i andra operor till verkligt skakande
tragisk kraft. Deruti underhjelpes hon väsentligt af sin dystra,
tunga stämma, som gjuter en vårt svenska nationallynne så till-
talande »sorg i rosenrödt» äfven öfver de mildaste, ljufvaste
stycken, och som i nervöst upprörda, tröstlöst förtviflade ögon-
blick ger en sådan oemotståndlig sanning och verklighet åt hennes
framställning. — På tal om frk. Grabow kunna vi ej begripa
att, då man tyvärr icke kan få se hennes Ofelia — ännu åt-
minstone —, vederbörande icke låter publiken få höra denna sin
gunstling i favorit-operan »Faust», för hvars Margaretha hon
eger så många förutsättningar, alltifrån den späda, graciösa appa-
ritionen till det erotiskt doftande, hängifna föredraget. Aterupp-
. S5

lifvades derjemte de orättvist bortglömda spinn- och bergs-scenerna,
kunde man äter hoppas pä ett fullständigt och värdigt utförande
af detta den nyare franska musikens populäraste mästerverk.

Reprisen af Flotoivs »Martha» ^. samma feater har hört till
dem, som väckt blandade känslor hos konstvännen.

Publiken har applåderat den. Ja väl! Maken till välvillig
operapublik finnes knapt någonstädes. Sätter nu denna publik
ned sina pretentioner, sä är den i sin goda rätt. Men kritiken
— den opartiska, allvarligt menade kritiken —; kan och bör
icke detta — både ur konstens, allmänhetens och sin egen syn-
punkt sedt.

»Martha» har alltid på vår lyriska scen varit väl omhuldad,
ja till och med mera uppmärksammad än månget konstverk af
långt högre värde. Så har man i »Marthas» titelrol sett och
hört talanger sådana som friherrinnan Åkerhjelm (Julie Berwald),
fru Stenhammar, fruar Basüier-Magelsen och Olefine Moe, signora
Sorandi, och i altpartiet storheter som Luisa Cari och Zelia
Trebelli, för att icke tala om några våra egna högt värderade
artister, fröken Boye, fru C. Strandberg och andra. Att efter-
träda sådana föregångerskor skulle vara vanskligt äfven för större
talanger än dem, som nu anförtrotts detta uppdrag. Af dessa
torde väl fröken Andersson vara den, som reder sig bäst vid
dylika genanta jemförelser. Denna artist hör till de operasån-
gerskor, som ej försumma skådespelerskans värf för sången och
det är alltid något väl genomtänkt i hennes prestationer, hvilka
förefalla mest lyckade i partier af helt komisk affattning, såsom i
»Muraren», »Postiljonen» etc. I sentimentala moment lyckas
frk. A. ej så väl, detta till en del beroende på hennes stämma,
som för den kantabla satsen saknar nödig färg och tonstyrka.
Hennes koloratursång — ehuru af andra rangen — är dock
ganska hörvärd.	,

Några verkligen sällspordt sköna brösttoner och ett temligen
rörligt föredrag äro icke tillfyllestgörande i Nancys parti, der den
unga, behagliga debutanten, frk. Bergenson nog sökte göra sitt
bästa, men ett- bästa, som här alldeles icke är godt nog. Om
man billigtvis ej kan begära bättre af den unga eleven, så borde
man väl kunna fordra af teaterstyrelsen att den någon gång skall
sluta upp med sin mani att släppa fram halffärdiga debutanter.

Hr Söderman t. ex. Medgifvet att röst och fallenhet visst
icke saknas, så böra väl vederbörande dock draga försorg om att
dessa goda gåfvor göres något af. Funnes det någon instruktör
vid vår opera, så borde denne ha upplyst nybörjaren att i ett
86

komiskt parti som Plumkett sängen skall klinga frank och öppen,
och icke pressad och innestängd, mörk och torr, så som nu var
fallets Han skulle vidare ha fästat debutantens uppmärksamhet
på det humoristiska, muntra och hurtiga i rolens karaktär och
lemnat anvisningar huru detta uttryckes på scenen. Märkte man
härvid att hr 8. ännu ej förmådde göra sig tillgodo dessa an-
visningar, ja då hade man ingen finnan utväg än att låta honom
stå ännu en tid på tillväxt — och se sig om efter en Plumkett
bland operans konstnärer.

' En representation på landets första scen får icke vara en
elevuppvisning. Det tyckes icke kunna nog inskärpas, att all-
mänheten för sina utlagda penningar har rätt att fordra icke
konststudier — allraminst i lindan —utan konststudiers resultat.

På tal om operarepresentationer kan det måhända vara på
sin plats att orda något om nya operor och deras uppsättning.
Af sådana hafva nu både Wagners »Mästersångare» och Hall-
ströms »Jaguarita» annonserats såsom till spelning antagna för
så grufligt länge sedan, att man börjat misströsta om att någonsin
i tiden få se dem. För förlidet spelår utlofvades både Halévys
»Blixten» och Massés »Paul och Virginie», men ingenting blef
af dermed. En opera, som framför »Trumpetaren från Säkkingen»
o. d. borde komma upp på vår scen, är Ambroise Thomas’
»Hamlet» — detta af många skäl. Först och främst har namnet
Thomas hos vår publik god klang, »Mignon» hör ju till opera-
favoriterna, ämnet är tilltalande och fängslande, dess musikaliska
behandling i många fall förträfflig, alltid fin, nobel och stilfull.
Vidare har vår nuvarande primadonna, Mathilda Grabow, i Ofelia
sin kanske allra bästa rol, i hvilken man jemfört henne med
sjelfva Nilsson. Och Nilsson — kommer hon enligt sitt löfte
en gång tillbaka och sjunger operaroler, hvad vore väl bättre än
att då hafva på spellistan den stora sångerskans måhända största
cheval de bataille? För de öfriga rolerna saknas f. n. visst
icke förmågor. Till exempel: Drottningen — frk. Wellander,
Konungen — hr Strömberg, Vålnaden — hr Sellergren, Polonius
— hr Janzon, Laërtes — hr Lundmark, Horatio — hr Söder-
man. Hamlet sjelf skulle ja, då hr Lange ej mer är att påräkna
och hr Lundquists eloquentia corporis icke passar i stycke, kunna
anförtros åt hr Forsten, som säkerligen icke illa skulle skilja sig
från denna svåra men tacksamma uppgift. De dekorativa an-
ordningarna äro ju lätt gjorda, då sorgespelet »Hamlet» ofta stått
på spellistan. För 4:de aktens andra tablå, Ofelias död, är vis-
serligen, skulle vi tro, något nytt erforderligt, men väl arrangerad
87

skulle denna scen med den på vågen gungande Ofelia under
»Neckens» poetiska toner göra rik effekt. Vår erkändt utmärkta
corps de ballet kunde i l:sta tablån af samma akt, La fête du
printemps, få ett ypperligt tillfälle att utmärka sig. För att
förkorta representationen skulle några strykningar vara nödiga af
för handlingens gång öfverflödiga nummer, såsom t. ex. Laërtes’
aria (l:sta akten), duon mellan kungen och drottningen, en del
af den förres bön, hela dödgräfvarscenen och kanske ännu något
mer. Föga större svårigheter skulle Gounods »Mireille» bereda,
denna innerligt ljufva och älskliga idyll, som man med undran
ser så länge aflägsnad från vår opera. Och då Adams »Konung
för en dag» visat sig gå så bra, hvarför icke upptaga den af hr
Jkrlberg redan till svenska språket öfverflyttade »Giralda», Adams
kanske allra bästa opera-comique. Icke kunna vi föreställa oss
att andre orkesterchefen, som också komponerat samma text,
skall hafva något deremot, och i fru Edling eller frk. Andersson
— hvilkendera som helst — finnas ju lämpliga representanter
för titelrolen.

Är någon opera värd att gifvas mZ så är det väl Mozarts
yyDon Juan», denna just som dramatisk musik så ojemförligt
genuina och snillrika opera. Hos oss har det i alla tider varit
så och så med den saken och en exemplarisk Don Juans-repre-
sentation' — med utmärkta artister — i samtliga roler -—• lär
väl ännu icke på alla dessa år egt rum. Rörande operans första
öden på vår operascen läsa vi hufvudsakligast om Edouard du
Puys triumfer och fru Erösslinds näpna Zerlina. Någon mera
framstående donna Anna kommer knappast före Henriette Wider-
berg, och knappast då, ty denna sällspordt röstbegåfvade sångerska
sades vara mera hemmastadd i den komiska operans lätta, pi-
kanta sfer. Kom så Jeuny Lind, som naturligtvis sjöng den sköna
rolen med vanlig genialitet. Någon förnämligare tragedienne tyckes
ej sedan ha uppträdt i Annas parti, ty fruarna Michaeli och Stenham-
mar voro endast i lyriskt afseende tolkar — och utmärkta tolkar
— af denna Mozarts skapelse. Elvira har varit absolut vanlottad
både som sångparti och tragisk rol, det senare i all synnerhet.
Deremot har Zerlina — här som annorstädes — lifligt favori-
serats och gifvit anledning till många förtjusande prestationer,
till och med af unga skônhetër med fasligt liten röst. Olik alla
andra var Trebellis Zerlina, en originell och underhållande om
ock ej så särdeles tilldragande skapelse. Efter tjusaren du Puy
kom tjusaren Sellström och efter denne tenor i barytonpartiet
åter en annan tenor, den ännu lefvande Julius Günther. Af de
88

följande torde man böra ihogkomma Wallins och Willmans Don
Juan som de mest imposante, väldige samt Arlbergs och Algot
Langes som de mest ridderlige, förföriske. Ottavios dramatiskt
otacksamma, men lyriskt praktfulla parti kreerades af tenor-vete-
ranen Lindström, som i mänga är gaf partiet med stor utmär-
kelse och har sedan burits af Olof Strandbergs natursköna toner
till dess hr Victor Dahlgren fick partiet, ät hvars glanspunkter
denne sångares på 6O:talet mjuka och klangfulla röst gjorde rätt
mycken heder. Leporello och Guvernören ha haft många, delvis
gemensamma tolkar, några särdeles framstående såsom bröderne
Kinmansson, Uddman, Behrens, Willman, Janzon m. fl.

Nu är »Don Juan» åter under inöfning och det är hr
Borsten som ärft Don Juans parti. »Trollflöjten» har ej heller
saknats på repertoiren, ehuru i en rolbesättning, som ej får jem-
föras med förr, den tid då Michaeli, Stenhamtnar, Arnoldson och
Willman uppburo det fagra snilleverket. Hvad »Figaro» an-
kommer, så gafs denna opera ganska förtjenstfullt ännu för ett
par år sen, och lär väl icke vara omöjlig att få upp äfven inne-
varande spelår. Deremot tyckes man vara dömd att för alltid
hos oss sakna de tre öfriga Mozartska mästerverken »Enleverin-
gen», »Så göra de alla» och »Titus». Af dessa torde den sist-
nämnda operan under nuvarande förhållanden vara den svåraste
att uppföra. »Enleveringen» borde dock bereda mindre bryderi,
och ville hr Willman än en gång visa sig i sin ypperst affattade
buffa-rol, Osmin, är det nog troligt att reprisen skulle slå ganska
väl ut. Någon fara för dessa reprisers ekonomiska sida tror jag
näppeligen man har skäl att frukta. Af alla de klassiska mä-
starne är ju Mozart utan fråga den mest populäre, likaväl som
den i teatermusik absolut främste. Mozart, eger en trollmakt
öfver den stora publiken som få om ens någon. Så har man
t. ex. hos oss - sett verkligt dåliga Mozart-representationer ganska
väl besökta, under det' relativt goda framställningar af Méhul
(Josef i Egypten) och Cherubini (Vattendragaren) lemnats åt
sitt öde.

Konsertsäsongen lemnar mig denna gång föga stoff att be-
handla. Man kan ju säga att den invigdes genom hofkapellets
första symfonikonsert, en mycket omvexlingsrik musikafton, som
lemnade musikälskare af skilda läger och mycket olika ’ åsigter
god behållning. Äfven den andra i ordningen egde rätt mycket
intresse, hvilket ock måste sägas om en virtuos-konsert, hvilka
annars ofta nog i rent musikalisk väg kunna vara ganska sterila.
Jag syftar på fröken Ohrströms stora konsert, hvilken, likaväl
89

som den sångerskan höll i fjol, utmärkte sig för ett synnerligen
prisvärdt innehåll oeh desslikes rätt vackra prestationer, dervid
man i första rummet erinrar sig den förtjenstfulla konsertgifva-
rinnans egen varma och välklingande sång, som särskildt i ro-
mansen höjer sig till ett betydande konstvärde. Från denna
konsert har man dock ett mindre behagligt minne af k. hof-
kapellets ackompagnement, som var af den i sanning fruktans-
värda beskaffenhet att det öfverröstade, formligen nedtystade —
hr Lundquist!

Nya och Södra Teatrarne hafva icke haft mycket nytt —
i hvad man skall kalla‘»lyrisk» väg. Charles Lecoqs »Fogel blå»
på den förra teatern har gjort mycken lycka, tack vare den bitvis
vackra, ja rent af värdefulla musiken och — främst — det roande
utförandet, hvarvid man haft nöjet skåda icke mindre än tre af
teaterns täcka unga damer i karlroler — oundvikligt nöje i ope-
rett — och af dessa har särskildt den unga fröken Sjöberg
ytterligare styrkt det anseende hon redan vid sin debut förstod
att vinna såsom musikalisk sångerska, begåfvad skådespelerska
— dertill ett icke föraktligt plus af »ungdom og ynde». Samme
kompositörs »Lille Hertigen», relativt ett af de bättre alstren i
genren, har gifvit frk. S. tillfälle till en ny framgång, och hr
Ringvall, som i »Fogel blå» vunnit en ansenlig succès de rire,
hade ock en hufvudrol i denna operett; hvaruti man med nöje
förnyat bekantskapen med direktör Holmquists skolpedant, en af
denne omtyckte komikers mest stolliga karrikatyrgubbar. Södra
Teatern har beträdts af fru Caroline Horwitz, som gifvit Hervés
»Kosackflicka». Ned allt erkännande af de friska och tilltalande
konstnäregenskaper, som den framstående artisten äfven i detta
parti utvecklade, tro vi dock att hon ej är helt och fullt à son
aise i dessa s. k. Judic-partier, som fordra ett noggrannare
detaljstudium, ett finare detaljspel och rikare nyanseringskonst,
än hvad fru H. i allmänhet kan bestå. Som sångerska deremot
är fru H. sin uppgift till den grad öfverlägsen, att musikvännen
ej utan förstämning hör en sådan sångtalang i en sådan musik.

November 15.
90

2.

De dramatiska scenerna.

Återblick af

Karl Wåhlin.

Höstsäsongens förnämsta händelse på den sceniska konstens
område var Johannes Bruns gästuppträdande å Nya teatern.

Den fräjdade konstnären ökade vid ' detta besök det galleri
af vinnande och oförgätligt liffulla menniskoframställningar, som
sedan hans föregående besök här på platsen förvaras i mångas
minne, med ännu trenne.

Direktör Josephson har länge haft för afsigt att efter hand
låta de Shakespeareska konungadramerna gå öfver Nya teaterns
scen. Början gjordes som bekant med Richard II. Turen stod
nu till Henrik IV, hvars uppförande möjliggjordes, då teatern i
herr Brun erhöll hvad som för närvarande ej här hemma stod
henne till buds, en ypperlig sir John Falstaff. Ty Bruns Fal-
staff var ypperlig; visserligen tamare, mindre grandios, mindre
voluminös, både andligen och kroppsligen taget, än vi vanligen
föreställa oss denne den komiska litteraturens beros, men så
mycket mera trygg och värdig i sitt uppträdande, och detta ej
minst då han är som mest ovärdig i sitt uppförande. Munvig,
godmodig och först och sist naiv, blir han aldrig fräck eller från-
stötande.

Den version af texten, som användes — en starkt förkortad
bearbetning af skådespelets båda delar — gjorde Falstaff till
dramats hufvudperson, — en anordning med hvilken under de
förhandenvarande förhållandena ingen hade skäl att vara miss-
belåten. I herr Hillbergs vackert anlagda bild af Henrik IV,
den af ständiga motgångar och bekymmer tärde usurpatorn, sak-
nade man det detaljarbete som skulle gifvit densamma dess konst-
närliga afrundning, Ett par af styckets komiska figurer, herr
Gründers Bardolph och herr Svedbergs Simpel, voro raskt och
säkert skisserade.

Var det ett sällspordt nöje redan att se herr Bruns Falstaff,
gaf dock först hans andra program full föreställning om vidden
91

och arten af hans begäfning, och det af hans Falstaff föranledda
antagandet att framställningen af det naiva och hjertegoda ut-
gjorde hans rätta sfer erhöll en, öfver förväntan lysande bekräf-
telse genom hans Briqueville i Meilhac och Halévys enaktskomedi
»Höstsol» och hans Stolpe i »Hos kaptenen», en norsk vådevill-
bagatell. Särskildt det sätt, hvarpå han i det förra stycket lät
oss följa vexlingarne i åldringens själ, visade oss huru hans frusna
sinne upptinas af den unga flickans ömma uppmärksamhet, huru
smärtsamt underrättelsen om hennes afresa berör honom, huru
han hastigt fattar sitt manhaftiga beslut att fria, huru krossad
och förödmjukad han känner sig, då han får veta att hon redan
tillhör — hans nevö, och slutligen huru han, sedan allt stälts
till rätta, med det älskvärdaste galanter! försäkrar henne, att man
i hennes ansigte har att söka anledningen till att han en gång
i lifvet burit sig åt som en tok, allt detta gjordes på ett sätt,
som länge skall stå lefvande för deras minne, hvilka haft lyckan
se det.

Att på teatern narra åskådaren att skratta, är en uppgift,
som i regeln hvarje rutinerad skådespelare plägar kunna lösa.
Att komma honom att fälla tårar är, äfven om texten ger un-
d.erlag för ett dylikt bemödande, de goda skådespelarne förbe-
hållet. Att locka honom att le med tåren i ögonvrån, detta är
de få utvaldes prerogativ, till hvilka Johannes Brun hör.

Dramatiska teatern började sitt spelår med att efter hand
för ■allmänheten presentera dels sina nyförvärfvade acqvisitioner,
dels de medlemmar af stamtruppen, som längre eller kortare tid
genom sjukdom varit satta ur stånd att uppträd}. Sålunda har
herr Palme visat sig i Hjalmar Ekdahls roll i »Vildanden» och
i titelrollen i »Ambrosius», i hvilka båda stycken herr Bæck-
ström äfven uppträdt, i det förra som gamle Ekdahl, i det se-
nare som Jörgen, och fru Rundberg har återgifvit den unge her-
tig Richelieu i »Richelieus första vapenbragd » och Abigail i »Am-
brosius». Vidare har fröken Björkegren, som i våras endast
uppträdde ett par gånger i ett enaktsstycke, »Förbi»! af Coppée,
genom att ånyo upptaga Claires roll i »Herr Derblays giftermål»
förlänat denna fadda produkt af fransk författarindustri ny drag-
ningskraft. Äfven herr och fru Hartman hafva i äldre roller
gjort sitt återinträde på scenen.
92

Oscar Blumenthal är stor och kgl. svenska teaterdirektionen
är hans profet. I april månad uppfördes â Dramatiska teatern
Blumenthals komedi »Profpilen», i september gick »Den stora
klockan» öfver samma scen, och knappt har detta skett, innan
en notis löper genom tidningarne att ånyo ett stycke af samme
oförbrännelige Oscar Blumenthal har blifvit inköpt för Dramati-
ska teaterns räkning. De spridda röster, som vid Profpilens
uppförande höjde en varning mot slik literaturs införande pâ en
teater, öfver hvars tröskel intet för konsten främmande borde få
intränga och hvilken i valet af repertoar har en viss grannla-
genhetspligt att iakttaga både mot sina framstående konstnärer
och mot den allmänhet, som lemnar densamma sitt pekuniära
understöd, dessa spridda röster hade, då turen kom till »Den
stora klockan», vuxit i antal och styrka. Att de ej voro all-
deles obefogade, framgår kanske tydligast af det olyckliga
försvar föi’ pjesen, som framkom i en af de dagliga tidnin-
garne, hvilken i första rummet fäste uppmärksamheten på dess
— oskadlighet: en eufemism för sjåpighet, hvilket ord här hade
varit det rätta.

Om spelet är här intet annat än godt att säga. Det är alltid
ett nöje att höra herr Fredriksson och fru Dorsch-Bosin föra en
konversation, och att herr Hedin aldrig visar sig på scenen utan
att försätta publiken i den muntraste sinnesstämning, är af gam-
malt kändt.

»Denise», skådespel i fyra akter af Alexander Dumas d. y.,
är hittills Dramatiska teaterns enda literära nyhet. Detta skå-
despel, som i Frankrike väckt så mycken uppmärksamhet, för-
fäktar den satsen, att en qvinna, som en gång förtroendefullt
hängifvit sig åt den man hon älskar och blifvit af denne skänd-
ligt öfvergifven i sin olycka, icke dess mindre kan ha rätt till
den upprättelse, som ligger i att bli en hederlig mans hustru.
Denna sats, som då den först uttalades af Gfeorge Sand — bland
annat i hennes å Nya teatern för ej mer än ett år sedan upp-
förda skådespel »Claudie» — betraktades som en temligen djerf
paradox, har, å nyo utslungad af Dumas, i författarens fäder-
nesland väckt ett uppseende och förorsakat ett meningsutbyte,
som snarast är egnadt att förvåna oss, för hvilkas moraliska
ståndpunkt endast étt svar på den framkastade frågan står att
finna, nämligen det som författaren sjelf afgifvit.

Den tolkning, skådespelet, hvars innehåll jag har skäl att
antaga vara allmänt bekant, vid uppförandet erhöll, länder fler-
talet af de medverkande artisterna till mycken heder. Trenne
93

af de spelande, nemligen herr Thegerström som Brissot, fru Hwas-
ser som fru de Thauzette och fröken Björkegren som Denise
/hafva dock tilldragit sig största uppmärksamheten.

Herr Thegerström är en kritiskt anlagd konstnär af utpläg-
ladt realistiskt skaplynne. Långt ifrån så oföränderligt jemngod
som herr Fredriksson, blir han lätt torr och ointressant, men kan
till gengäld, när han erhållit för sitt analyserande spelsätt läm-
pade roller, utföra dessa på ett egendomligt markeradt och i
minsta detalj verklighetstroget sätt, hvarigenom han drag för drag
etsar gestalten in i vårt minne. Hans Brissot är med sin strama
hållning ett präktigt exemplar af en krigsman af gamla skolan.
Framställningen af den våldsamma affekten hos gubben, då han,
osedd af sin dotter, hört hennes berättelse om sitt lifs olycka,
verkar i all sin skräckinjagande vildhet med slående sanning.
»Gå din väg», ropar han gång på gång hest och febrilt, ur stånd
att ens i sin husbondes närvaro kunna beherska sig. Endast
dennes mellankomst hindrar honom från att i sin besinningslösa
förbittring misshandla dottern. Då ett ögohblick derefter hennes
förförare inträder i rummet, sammansnöres hans strupe af sin-
nesrörelsen, de ord, han riktar till honom, snarare framhväsas än
utsägas, och när han springer fram och fäller omkull Fernand
utan annan tanke än den att döda honom, tycker man sig se ett
vilddjur, som störtar sig öfver sitt byte.

Det mest kännetecknande draget för fröken Björkegrens spel
i Denises roll är beherskningen. Hennes gestalt och röstmedel
hänvisa henne till tragedien. Hon är född för koturnen. Fre-
stelsen att briljera med ett så hänförande röstinstrument som
hennes måste ligga nära till hands. Hennes pietet för dramats
anda och hennes hänsyn till de öfriga uppträdandes spelsätt hafva
emellertid bjudit henne att betvinga sitt patos och på bästa möj-
liga sätt samverka med sina medspelande i och för åstadkom-
mandet af ett helgjutet intryck hos åskådaren. Den flärdfrihet
och den stilkänsla, som röjer sig i ett dylikt förfaringssätt, är
må hända, jämte den innerlighet, som präglar hennes spel i tredje
aktens stora scen, det mest erkännansvärda draget hos fröken
Björkegrens Denise.

Ar sålunda den högsta enkelhet utmärkande för fröken Björ-
kegrens uppträdande, så består fru Hwassers spel i fru de Thau-
zettes roll af den ena teaterkuppen efter den andra. Rollen sön-
derfaller under hennes händer i en mängd pretiöst utarbetade
detaljer. För öfrigt är hennes poserande plastik, förträifligt på
sin plats t. ex. vid återgifvandet af grefvinnan Danichelf, det
94

ryaka herresätets eeremoniösa herskarinna, allt for tung och pre-
tentiös för framställningen af fru de Thauzettes fladdrande väsen.
Fru de Thauzette är helt enkelt en behagsjuk intrigant med godt
hufvud. Fru Hwasser gör henne för mycken ära genom att göra
henne »demonisk». Bättre har fru Dorsch-Bosin träffat denna i
hennes händer fint tillspetsade rol.

Nya teatern, som rör sig med en personal, hvilken på det
hela taget är den kungliga talscenens artistkår ej så litet under-
lägsen, har dock denna hösten liksom ej sällan förut, genom sin
gedigna och intressanta repertoar- i främsta rummet påkallat teater-
vännernas uppmärksamhet. Efter Bruns uppbrott härifrån har
man der bland annat fått se ytterligare ett Shakespearestycke
samt ett stycke- af Kielland och två af fru Edgren.

»Så tuktas en argbigga» är ett inlägg i qvinnofrågan, som,
betraktadt från vår tids ståndpunkt, faller under det befängdas
kategori. Onekligt är att författaren här, med den öfverdrift,
som är lustspelsdiktarens förmånsrätt, verkligen velat säga sin
hjertans mening om qvinnans rättigheter och skyldigheter — en
mening, som litet hvar måste finna hårresande orättvis. Förmår
man emellertid för en stund bortse från teorierna, verkar diktens
robusta och urfriska humor, helst om den njutes emellan ett par
af den moderna litteraturens tungsinta och ej sällan glåmigt-pes-
simistiska verk, förfriskande och uppiggande som ett salt bad på
slappa nerver.

De båda hufvudrollernä, Petruccios och Katarinas, hade al-
drig kunnat falla i lyckligare händer. Fru Ulff, hvars talang allt
för ofta missbrukats i moderna kurtisanroller, har först i det
klassiska lustspelet tillfälle att lägga sitt rätta temperament i
dagen. Herr Hillberg, vår mångsidigaste sceniska talang, återgaf
den egendomlige variant af den vandrande riddaren, som kallas
Petruccio, med en kläm och schwung, som lemnade intet öfrigt
att önska. De båda konstnärernas samspel uppbars af en aban-
don, som gaf intrycket af en lycklig improvisation.

Inom den moderna nordiska dramatikens område har Nya
teatern under den gångna delen af spelåret varit utan konkurrent,
då publikens lystmäte på tysk komedi hittills gifvit Dramatiska
och Södra teatern tillräcklig sysselsättning.
95

Kiellands »Pä hemvägen», ett af Björnson starkt påverkadt
tendensstycke, som, af väckande allvar i syftningen, i den konst-
närliga utformningen röjer ej så litet af famlande osäkerhet, be-
redde herr Hillberg tillfälle att i grosshandlare Worms roll ådaga-
lägga sin sällsporda träffsäkerhet i bildens anläggning. Ger han
sig dertill tid att i detalj utarbeta densamma — hvilket långt
ifrån alltid händer — blir resultatet oftast glänsande såsom fallet
var ej mindre i denna roll än då han på sin mâtiné den 29 nov.
återgaf Pontus Bark i »Sanna qvinnor». Fru Hwasser-Engelbrecht
inlade en genomtänkt uppfattning och öförfalskadt »Gemüth» i
sitt återgifvande af fru Worm Man såg en glimt af karaktärs-
skådespelerskan.

Reprisen af fru Edgrens »Elfvan» tjenade ej minst till att
visa oss, huru hastigt vår litteratur har utvecklats på några få
år. Detta skådespel, som då det först framkom på scenen gaf
intrycket af något öfverraskande och nytt, har redan en märkbar
bismak af romantiskt mögel. Det betecknar, med alla sina teck-
niska förtjenster, ett tillryggaladt stadium af sin författarinnas
utveckling.

Fröken Sandell, en nyengagerad skådespelerska, som förut
tillhört Stora teatern i Göteborg, utförde den unga borgmästa-
rinnans, »elfvans», roll. Hennes gestalt är slank och späd, hen-
nes ansigte fängslar genom ögonens frågande och barnsliga allvar.
Hon har något fint, friskt och skyggt i sitt väsen; man kommer
att tänka på en hind i skogen. Hennes spel är energiskt och
fritt från effektsökeri. Hon fördjupar sig med lif och själ i
rollen. Sålunda, när hon i sista akten gråtande sjunker ned på
knä för sin svärmoder, ser man henne nervöst bita i näsduks-
snibben för att qväfva sina krampaktiga snyftningar — ett litet
väl funnet drag, som skänker illusoriskt lif åt scenen. Hennes
stora negativa förtjenst är att ej göra några eftergifter åt publi-
kens smak för »det söta».

Motsedt med spändt intresse, gick fru Edgrens af kungl.
teaterns direktion refuserade skådespel »Hur man gör godt» i
början af november för första gången öfver Nya teaterns scen.
Hvad dess innehåll beträffar, ber jag få hänvisa till den utförliga
redogörelsen för detsamma i förlidet års årgång af »Dagens krö-
nika». Uppförandet var en seger— för kungl. teaterdirektionen.
Styckets- brister fingo i rampljuset en skärande belysning. För-
fattarinnan låter gång på gång handlingen hvila för att taga upp
det ena stora spörsmålet efter det andra, vända på det och kasta
det å sidq med en paradox. Hennes vrede har varit så häftig,
96

att pennan darrat i hennes eljest sä stadiga hand. Stycket upp-
retar utan att vägleda, anklagar utan att bevisa. Det omvänder
ingen, ty det förklarar intet. Hufvudintrycket af detsamma är
brutalt och qväljande.

Författarinnan har grundligt misstagit sig om tonen i »stora
verlden». Lät vara — hvilket vi för vår del icke tro —- att
»öfverklassmenniskorna» i klump äro lumpna, inskränkta, afund-
sjuka och egennyttiga varelser, att de nedsvärta hvarandra på
ryggen och smila hvarandra i ansigtet, att de för sin lusta ofira
sina medmenniskors välfärd och i öfverdåd bortslösa hvad deras
underlydandes trälarbete inbringat dem, låt allt detta vara sant,
men unna dem en smula yttre hyfsning, ett grand finkänslighet
och en liten aning om hvad esprit vill säga! Så stupida som
basarsällskapet äro de dock icke.

Då och då förnimmer man en lycklig ansats, livars verkan
dock omintetgöres af det helas löslighet. När Svea förklarar att
hon icke vill arbeta för att resa sig ur eländet, är detta drag
tvifvelsutan lika sant som ohyggligt; men då Hellqvist, när han hör
ett dylikt yttrande af den qvinna, som han utkorat till sin hustru,
börjar deklamera mot de rike, som ha förderfvat henne, i stället
för att eftertryckligt tillrättavisa sin fästmö, framstår han som ett
våp. När kapten Wulff har yttrat, att i samhället för närva-
rande råder all önsklig jemlikhet och Blanka då fattar Svea vid
handen och frågar om han skulle kunnat behandla en flicka af
sin egen samhällsklass så som han behandlat denna, så skulle
denna scen ha verkat med en helt annan öfvertygelsens kraft,
derest de händelser, som förberedt densamma, haft mera att
göra med det lif, som i verkligheten lefves.

Men nog med anmärkningar.

Utförandet öfverskylde ingenting af styckets skröpligheter;
snarare tvärt om.

Fröken Fribergs grefvinna hade en mycket borgerlig anstryk-
ning och fru Fahlmans friherrinna såg knappast ut att tillhöra
hel-verlden. Herr Svedbergs gommeux-elegans var lika oäkta som
herr Mailänders verldsmannafasoner. Fru Ulff (Blanka) föll in
i ett patetiskt tragedimanér och herr Hillberg skötte Wulffs roll
på ett temligen liknöjdt sätt. Herr Engelbrechts grefve var ej
illa gjord, men knappast riktigt tänkt: denne v. Dühring lefver
ej längre något stormande lif. Herr Olsson lotsade sig skick-
ligt förbi de försåt, som Hellqvists roll ställer för skådespelaren.
Den enda af de uppträdande, som presterade något verkligen
framstående, var emellertid fru Hwasser-Engelbrecht. Denna
97

skådespelerska, som vid sitt första framträdande på scenen hade
den oturen att på grund af sin ungdomliga fraîcheur blifva myc-
ket öfverskattad, har under årens lopp röjt ett märkbart sträf-
vande att genom konstnärligt arbete återeröfra den plats i pub-
likens gunst, som hon en gång på grund af tillfälliga yttre före-
träden kom att intaga. Hennes Svea betecknar ett afgjordt upp-
steg i hennes utveckling. Det som gaf hennes spel en sådan
kärnfull halt, var att hon ingenting öfverskylde. Hennes Svea
var en sannskyldig gatnymf. Men hela hennes hållning, de ta-
fatta åtbörderna, förlägenheten inför främmande, hennes obekant-
skap med allt hvad till comme il faut hörer, det oreflekterade
och driftmessiga i hennes förfaringssätt och hennes slaka efter-
gifvenhet för plötsliga initiativ gaf derjämte åt bilden bakgrun-
den af en vanvårdad barndom och prägeln af en snarare svag
och outvecklad än forderfvad karaktär. Man såg hennes förtid,
tillbragt i folkskolan, fabriken och gränderna, draga förbi sig.
Hon blyges öfver sin belägenhet, ehuru hon ej förstår vidden af
sin skam. Hon kan räddas. Hon är som en frukt, hvars skal
har skrumpnat under nattfrosten, men hvars kärna ej är mask-
stungen.

De intressantaste teaternyheterna för den närmaste tiden
blifva, å Nya teatern Edv. Brandes’ »En Forlovelse» och Björn-
sons »Over Aevne», hvari August Lindberg skall utföra Sangs
roll, samt å Dramatiska teatern Lessings »Minna von Barnhelm»
och Mussets »Osvuret bäst» (Il ne faut jurer de rien), i hvilket
stycke vi skola få den glädjen att se Knut Almlöf ännu en gång
beträda tiljorna.

Dramatiska teatern har på senare tiden samlat svenska ori-
ginal på hög. Kanske något af dessa kan ha utsigt att komma
upp, när en gång »Hexmästaren» blir utspelad. »Hexmästaren»
är nämligen den senaste tyska komedien, gående öfver tiljan i
samma ögonblick som dessa rader -läggas i pressen.

Ur Dagens Krönika. VI. 1.
98

3.

Den senaste sensationsnyheten.

Ett par anmärkningar ’af

Georg Nordensvan.

Frankrike är ett bra land för erkända teaterförfattare. Samma
dag dâ de börja tänka pä att skrifva en pjes, vidtager ock all-
mänhetens intresse för den, och detta intresse hålles vaket ända
till premieren. Stor succès, scener som slå an, claquen hänförd.
Tidningarna fulla af artigheter och loford till »notre cher et emi-
nent confrère». Hundra representationer garanterade. Och det
blir ibland många, många fler.

Så har det gått med Serge Panin, med Le maitre de forges,
med Monsieur le ministre, med Le prince Zilah.

Om stycket har något inneboende lif, om det bäres upp af
någon egen tanke och om någon ursprunglig känsla fått uttryck
der, eller om det är på ytligaste, tommaste, mest chablonartade
sätt bygdt af bitar från hundra äldre stycken, af andras tankar,
af de vanliga teaterpjeserna och de vanliga teaterkänslorna, såle-
des har ej ett spår af rätt att vara till, det gör sak samma.
Stycket har haft succès, hela verlden måste se det, och föi’ de
beklagansvärda, som ej kunna resa till Odéon för att höra made-
moiselle Hading och monsieur Damala deklamera, öfversättes
mästerverket och börjar sin vandring Europa rundt. På det sättet
ha alla de fyra stycken, som nämdes här ofvan, kommit hit, och
ett af dem, »Herr Derblays giftermål», har till och med blifvit
en kassapjes, tack vare sina ihåliga teatereffekter.

Man prisar de franske författarnes produktivitet. De kunna
arbeta. I konsten att skrifva mycket står numera hvarken Dumas
eller Balzac som oupphinneliga förebilder. Zola lemnar oupphör-
ligt nya tidningsuppsatser till Frankrike och till Ryssland, Mau- .
passant är med öfverallt. Och samtidigt skrifva herrarna roma-
ner, både omfångsrika och genomtänkta, ibland hastverk men
ibland mästerverk.	.

Men det fins flere franska pennor än dessa. Talangerna
af tredje och fjerde rang äro ofta outtröttliga arbetsmaskiner,
äfven de. Då kan man veta, hvad der skrifves!
99

Claretie är en typ för arten. Han är nu 45 år gammal,
ar snart sagdt född med pennan i handen, har skrifvit öfverallt
och om allt — kanske »med undantag af kufiska mynt» som
det heter i Röda rummet. A.nsedd har han blifvit. Hans roma-
ner, »som utmärka sig för en ädel och sedlig anda», påstår Nor-
disk familjebok — och det berömmet gifves sällan åt någon fransk
författare eller bokskrifvare — gå åt i femtitusental, i synnerhet
sedan han hittade på att i Monsieur le ministre skildra scener
ur dagens politiska lif i det surchaufferade Paris. Inte faller
det någon in att sätta dessa romaner i jemnbreed med Daudets,
Zolas eller Maupassants, men bland fabriksalstren ha de en fram-
skjuten plats. Och den stora publiken är som-bekant ganska
likgiltig för, huruvida det är första eller fjerde rangens arbeten,
som bjudes dem.

Men för en fransman är det inte nog att skrifva romaner,
han skall sedan också dramatisera dem. Teaterförfattaren håfvar
in pengar i helt andra proportioner än romanskrifvaren. Viss-
heten om att en roman, vore den äfven god som sådan, ytterst
sällan blir en god pjes, afskräcker ingen. Är romanen känd och
blir pjesen effektfull, och är författaren en »eher et eminent confrère»,
så är framgången gifven — och författaren kan bygga sig slott
och villor eller kan som Pailleron tiga i många, många år, om
han föredrager det.

Men det var Furst Zilah . . .

De dagliga tidningarna ha enstämmigt konstaterat styckets
ohjelpliga klenhet. Romanen, det är gjordt af, är ett dussin-
foster, pjesen den mest blodlösa kopia vi på länge sett. Inte
var det den slopade prologen, som var orsak till dimmigheten
öfver personerna, —- trots dess krigsmarsch och dess soldater
skulle den ingen vidare nytta gjort. Det hade blifvit ännu en
lösryckt episod ur romanen, ingenting annat.

Vi äro alltså, då ridån går upp, i Paris, i en kosmopolitisk
salong hos Styckets spirituella verldsdam, den tragiska hjeltinnans
skämtsamma kontrast. Vi känna henne från Fédora och andra
stycken, och salongens typer känna vi från Dora och andra kome-
dier, liksom främlingarnes förhållande till sitt hemland alltigenom
påminna om Daudets »Konungar i landsflykt» — utan jämfö-
relse för öfrigt, ty der är ett Ginungagap emellan de två dik-
terna. Man talar om Marsa, zigenarflickan, det ryska general-
kräkets fosterdotter, halft vildinna, halft mondaine, präktig sen-
sationsroll för en nervöst excentrisk parisisk aktris. Hon kom-
100

mer, och furst Zilah, den ungerske frihetshjelten, kommer, de
älska hvaranu och de trolofva sig. Det är första akten.

Men det fins också en herre, som heter Menko och är en
blek och dyster nihilistkandidat. Han är styckets bof, han har
en gång tillegnat sig Marsas ohejdade kärlek —• ett i samtidens
literatur aldrig förr användt motiv — hon har sedan stött honom
bort, då hon hörde, att han var gift förut, och sedan har hon
blifvit en sorgens bild, utan glädje och utan småleende på de bleka
läpparne — som Denise. Nu kommer Menko fram och har med
sig hennes bref, den der ödesdigra brefpacken, som heller aldrig
förr spelat någon roll i någon fransk komedi. Den ämnar han
lemna till hennes fästman, så vida hon inte vill bli vänlig emot
honom, som hon en gång var. Påminner om Richard Sheridan
och om åtskilligt annat. Men då blir flickan vild och tussar sina
hundar på bofven Menko, och de båda bestarna — som i parentes
sagdt uppburo sina roller utmärkt på Nya teatern — skälla ur-
sinnigt bakom kulisserna, medan Marsa klär på sig omsorgsfullt,
för att inte få snufva, hvarpå hon går ut för att se, hur striden
utfaller.

Tredje akten. Hundhistorien glömd. Menko borta — blifven
nihilist. Nu är det bröllop, och efter vigseln följer den stora
scenen. Ungefär som i Dora, i prins Panin m. fl. pjeser. Den
nygifte mannen får veta sin bruds föregående. Stor scen, knä-
fall och krypning på golfvet, jämmerskrik, förakt och svimning,
sedan han rusat på dörren. Ofelbar inropning.

I fjerde akten är man i Ungern, på ett slott hos en ädel
grefve Vachely, som är patriot och uppfostrat Menko. Grant
guldsirade ungerska officerare sitta och pokulera. Det talas om
Menko, som är arresterad i Petersburg à la Fédora. Generalen
kommer, och Marsa, som fått lungsot under mellanakten, ledes
döende à la Froufrou in af sin läkare. Bäst det är kommer
Menko också, han har sluppit lös, tack vare den ädle grefvens
inflytande, men nu är grefven mäkta vred, så vred, att han både
utmanar sin fosterson och skjuter ihjäl honom, precis som mr
Clarkson i Främlingen expedierar vibrionen hertig de Septmont.
Och när det är gjordt, får den ädle grefven en originell idé:
han går och klär sig i full uniform med husarsnören fram och
bak. Kommer uppsträckt och imponerande och djupt allvarlig
in i all sin grannlåt och talar om, att h.an expedierat Menko.
Furst Zilah är äfven der och träffar helt oförmodadt sin fru,
som han inte sett sedan han rusat på dörren på deras bröllops-
dag. Men han kan inte förlåta sin gemål att hon bedragit honom,
101

och sä dör hon, och dâ undrar han, hvad han nu skall ta sig
tore, då han inte har henne längre, — en undran, som kommer
ganska öfverraskande. Men den ädle grefven ber honom egna
sina krafter åt sitt fosterland, och med de orden slutas stycket.

Ja, någon fullgod exposé var ej detta; endast en antydan.
Hvad hela den historien rör oss? Inte en smula. Slog
den an några strängar hos parisarne? Förmodligen! Ångerfulla
för detta synderskor och stenhårda ädle herrar med utpräglade
känslor för dygd och heder, qvinnor i sidensläp, som akt efter
akt tigga om förlåtelse och krypa omkring på golfvet, och herrar
i redingot och storm, som ha rätt att döda dessa ångerfulla och
som ha rätt till allting — det plägar slå an på parisarne. Så
utvecklad är den moderna qvinnofrågan hos den galliska nationen.

Men något annat än en boulevardpjes blir aldrig furst Zilah
— lika litet som Derblays giftermål och andra kassapjeser för
kungliga scener. Det är unket vin utan must, det är ej dikt-
ning, det är fabrikat.

Men just derför att dylikt rätt ofta uppträder med stora
anspråk nu för tiden — i vårt land liksom i Frankrike, här
endast klädt i andra former, — just derför borde kritiken be-
tona, till hvilken klass af så kallade diktverk det arbete hör, som
han skrifver om. Just derför borde den verklige författarens
sträfvan, vore den än ofullkomlig, outvecklad, ej bemötas med den
öfverlägsenhet, ja det hån, som hos oss är ganska vanligt, då
det gäller att nedgöra en författare, som ej behagar kritikskrif-
varen. I ett land med en rik literatur som Frankrike, betyder
det föga att dylika fribytarverk som Furst Zilah applåderas. De
verkliga författarne — åtminstone de, som ej anse teatern såsom
lifvets bästa spegel — fortsätta ostörda sitt arbete lika väl för
det. Teatern har ju för öfrigt nu ej särdeles mycket med lite-
raturutvecklingen att skaffa. Teatern, som måste lägga an på
massorna, efter som hvarje teater är en affär, gör bäst i att hålla
med den kompakta majoritetens åsigt. Men det får ej romanen
göra och gör det ej heller.

Att Furst Zilah upptogs i Stockholm var just ingen vinst
för vår dramatik. Inte är det heller framställandet af dylika
romanpjeser, som skall uppfostra och utbilda våra unge skådespe-
lare. I ett par verklighetssanna skådespel ha vi sett, hvad åt-
skilliga af de unga krafterna kunna åstadkomma, då de kände
102

fast mark under sina fotter. Men här, hvad kunde man begära
af dem här? Rutinerade aktörer kunna gifva kött och blod ät
dessa ungerska herrar liksom åt andra, men* för ungdomar äro
figurerna i Furst Zilah figurer att komponera, ej att efterbilda.

Herr Josephson hade också gjort ett vågadt experiment, då
han lemnade hufvudrollerna åt föga försökta krafter. Att hr Caste-
gren blef komisk, då han skulle varit högtragisk, är inte hans
fel, ty han är ju komiker och en lefvande sådan. I Clara So-
leil och i Sabinskorna är han hemma, men hvarken som svart-
sjuk frihetshjelte eller som historisk riddare.

Och fröken Sjöberg ... Ja, den unga damen har vunnit
hrr kritici,. och det är en stor fördel. Inte var hon i något
afseende vuxen Marsas roll, och nog bör skolan fortsättas länge
än. Hvad sedan blir, vet man inte. Man har skäl att hoppas.
Fröken Björkegren var under sin förstå tid vid Nya teatern alls
inte bättre skådespelerska än fröken Sjöberg nu. Men af detta
förhållande följer knappast att en hvar nybörjarinna blir en frö-
ken Björkegren. Och det skadar säkert mer än det gagnar att
i förtid blifva så omskrifven som fröken Sjöberg redan nu blifvit.
Ty nu går publiken till teatern med fordringar på henne, nu vill
man hos henne se annat än möjligheter.

Det var dock fröken Sjöberg, som gaf stycket dess enda
intresse. En erkändt dålig pjes, hvars hufvndroller spelas af
elever — hvad kunde det blifva af? Det går an, då man hos
någon af nybörjarne spårar anlag, som kunna lofva utveckling.
Literaturanmalningar.

OSCAK FREDRIK: Högtidstal, hållna i Kongl. Musikaliska
Akademien under ett nioårigt presidium. Med anmärknin-
gar och förklaringar af Frithiof Cronhamn.

»Den är vältalig som vet att föredraga
det obetydliga enkelt, det upphöjda vär-
digt, det mellan båda liggande med en
blandning af båda sätten».

Man vore frestad lämpa dessa den klassiske romarskaldens
gyllene ord såsom motto till de vältalighetsal ster af en högt stå-
ende författare, hvilken i dessa dagar sett trycket. Deras yttre
formgifning förnekar aldrig sin harmoniska frändskap med inne-
hållets vare sig osmyckade eller högstämdt poetiska karaktär,
och de innebära sjelfva likasoïn en illustration till den kortfattade,
men innehållsrika devis, som betecknar sjelfva hjertpunkten af
Musikaliska Akademiens verksamhet:. -»Anda och konst».

Än tecknar talaren i ett klangfullt språk tonkonstens etiska
och estetiska betydelse, än upprullar han en färgrik tafia af en
Ludvig von Beethovens storslagna lifsgerning, än lemnar han en
vetenskaplig karaktäristik af tonens och ordets syskonförbund,
än framställer han grunddragen af en nyare tids forskningar rö-
rande klangföreteelserna, än åskådliggöres de s. k. klassiska idé-
ernas kamp med de modernt »praktiska» sträfvandena och bådas
betydelse såsom sociala banbrytare, än fäller tal. en förkrossande
förkastelsedom öfvei’ kyrkomusikens förfall och lemnar en sym-
patisk bild af den liturgiska sångens forntida värdiga ståndpunkt,
än gifver han en historiskt kronologisk öfverblick af den sven-
ska tonkonstens hufvudskeden allt från de gamla bardernas visor
och harpolekar i den grå forntiden intill den inhemska ton-
konstens senaste utveckling.

Härförutom mötes läsaren af liffulla personliga karaktäri-
stiker såsom i den vackra minnesrunan öfver drottning Lovisa
eller den, märkliga konturteckningen af några den svenska opera-
104

scenens främsta artister, hvaråt kommentarförfattaren lemnat en
god belysning. »Den sköna stämma, söm lik näktergalen för-
mår sprida tjusning så långt dess toner nå» är sålunda enligt
nothänvisningarna yttradt med afseende på Louise . Michaöji;
»ett utsökt musikaliskt föredrag, som måste tillvinna sig hvarje
bildad åhörares synnerliga bifall och aktning ^== Fredrika Sten-
hammar), en sång, som eger den mest dramatiska fulländning
och understödjes af en fin plastisk mimik, värd beundran
(= Signe Hebbe); en tenor, smakfullt bildad och inspirerad af
lyrisk glöd (= Oscar Arnoldson); en bas med afundsvärd för-
måga af accentueradt dramatiskt lif (= Anders Willman); en
baryton med sällsynt fulländning i allmänhet, särdeles vid fram-
ställandet af det ädla, ridderliga elementet» (= Fritz Arlberg); o.s.v.

Flertalet af dessa tal datera sig från Musikaliska Akade-
miens årshögtider, andra från dess minnesfester öfver hädan-
gångne ledamöter och associéer samt två från akademiens hundra-
årsjubileum (dels vid den officiella sekularfesten, dels vid en en-
skild fest, som hertigen af Östergötland i. sammanhang dermed
anordnade i arflfurstens palats).

Förf, framsade dessa högtidstal sjelf med sin sonora, kraftiga
stämma, hvilken bidrog att gifva dem ett förökadt behag. På
sin tid väckte de också ett mindre vanligt uppseende och deras
utgifvande i samlad följd skall nu för visso mötas med allmänna
sympatier, helst de framstå såsom utmärkta mönster i sitt slag.

Talen anknyta sig till en högst märklig period af Musika-
liska Akademiens sekelgamla fortvaro. De år hertigen af Öster-
götland såsom preses ledde dess förhandlingar kunna nämligen
med rätta betecknas som Akademiens »gyldene år».

Den inledande öfversigt, som åtföljer arbetet, af bibliotekarien
Frithiof Cronhamn med förkärlek och omsorg utarbetad, lemnar
en särdeles god föreställning om den lifliga, fruktbärande verk-
samhetsanda på skilda områden, som gaf pregel åt Akademiens
hela tillvaro och som, man måste rättvist erkänna det, omedel-
bart härflöt ur det hängifna intresse och den talang, hvarmed
Akademiens d. v. preses, hertigen af Östergötland sökte främja
hennes framgång och förkofran, att nu icke nämna det infly-
tande, som en dylik ordförande redan genom sin samhällsställ-
ning förmådde utöfva.
105

Vore icke utryminet för denna uppsats sä knapt tillmätt,
skulle anmälaren tillåtit sig genom några spridda drag för Dagens
Krönikas läsare närmare beljTsa detta i Akademiens historia sä
intressanta tidsskede, dubbelt intressant, då man betänker hur
litet man numera tyckes inom Akademien vårda sig om lysande
traditioner, om efterföljansvärda lifskraftiga föredömen.

Nyssnämda historiska öfverblick beledsagas af en rikhaltig samling
af förklarande hänvisningsnoter till talen, likaledes utarbetade af hr Cron-
hamn. Redan en flygtigt genombläddring af dessa med synbar flit och
forskningsintresse sammanförda kommentarier är vinstgifvande nog.

Så påträflär man här en sjelfständig studie öfver svenska folkhym-
ner och folksånger, af högt bibliografiskt värde och åtföljd af notexempel.
Förf, erinrar om de många revsioner rörande det egentliga ursprunget
till den gamla »Bevare gud vår kung», hvarvid, såsom ock nämnes,
ännu flere och nyare granskningar skulle kunnat uppräknas; derefter om-
talas huruledes sången första gången framträdde i svensk drägt (med and-
lig text!) och sedermera Gustaf IV Adolf till ära nationaliserades som
svensk folksång, vid hvilket tillfälle (d. 1Ü febr. 1805) jemväl den gamla
gustavianska folksången »Gustafs skål! Den bäste kung som norden eger !»
afsjöngs. Derpå kommer ordningen till folksångerna från Karl Johans
tid, bland hvilka främst märkes den famösa »Karl Johan vår kung», med
dess visserligen mycket lyckade. musik (af Dupuy), men alldeles erbarm-
liga text (af H. A. Kullberg).

Så frambröt en formlig störtsjö af svenska folksånger vid Oscar I:s
tronbestigning. Man ovilkorligen studsar vid anblicken af den väldiga
Leporello-katalogen af lojal patriotmusik från anno 44. Citationen af
»François Rouel»* kommer här verkligen till pass: »under mitt vistande
i Stockholm grydde hvar dag med en ny folksång: hvar och en som
kunde föra en stråke försökte sig deri», hvarvid dock bör erinras, att
yttrandet är bra mycket saftigare, i fall det citeras fullständigt, hvilket
den grannlage notförf. tycks ha dragit sig för : Under mitt vistande i
Stockholm grasserade der ett raseri för komponerande af ’folksånger' . . .
konserter à la Musard gjorde folksånger’ till sin musikaliska hufvudbe-
ständsdel. Det var icke fråga om att sjunga som folk; endast ■ om att
sjunga — folksånger’», hvilket ju låter riktigt drastiskt !

Det enda beståndande af hela denna folksångsliteratur blef Strand-
berg-Lindblads »Ur svenska hjertans djup», om hvilken notförf. meddelar
åtskilliga historiska notiser.

Att det finnes bref från Beethoven, som ännu icke varit öfverlem-
nade åt trycksvärtan, är någonting ganska sällsamt. Hr Cronhamn fram-
drager emellertid ett par dylika epistlar, som legat förborgade i Stock-
holm under en mansålder. Begge brefven, skrifna på franska och dat.
1823, äro i hög grad karaktäristiska. I det ena tackar B. Musikaliska aka-
demien, som med ett ledamotsdiplom hedrat hans »mediocres (!) mérites».

' Jemför Arv. Ahnfelt: »Ur Karl af Kullbergs portfölj».
106

Det andra brefvet är stäldt till ingen mindre än Karl Johan. Som
inan vet blefvo brefskrifvaren och adressaten bekanta i Wien 1798, då
Beethoven var på vippen att, efter d. v. marskalk Bernadottes önskan,
tillegna konsul Bonaparte en heroisk symfoni, 'men så lät denne prokla-
mera sig till fransmännens kejsare, då den frisinnade Beethoven förbitt-
rad afstod från dedikationen. Symfonien utkom sedan med titel »Sinfonia
croica», komponerad till minnet af en stor man.	.

Bonaparte blef naturligtvis förbittrad och torde väl knappast glömt
denna fatalitet, då han en vacker dag ett par och tjugu år senare, som lag-
krönt monark öfver Sverige och Norge, öfverraskades med att få ett bref
från sin gamle protegé i Wien — från Beethoven, hvilken i parentes sagdt be-
fann sig i en svår penningknipa, för hvilken skull han uppvaktade all
verldens monarker med subskriptionslistor till en större messa.

Han börjar med att hölja f. d. marskalken med ett blomsterregn :
»Les exploits qui avec tant de justesse élevèrent Votre Majesté au thrône
de Suède, excitaient l’admiration générale, particulièrement de ceux qui
avaient le bonheur de connaître personnellement Votre Majesté» o. s. v.
i samma stil ; så kommer i förbigående en liten antydan om den bifogade
subskriptionslistan, och så följer blomsterkastningen igen: B. hade hört
talas om kronprinsens utmärkta musiktalent, och önskade partout att få
skrifva någon komposition för honom, men ville veta hvilken musikgenre
som vore lämpligast. »Votre Majesté est un objet d’amour, d’admira-
tion et d’intêrét à tous ceux qui savent éstimer les rois (!); les senti-
ments de vénération, que j’ai pour Votre Majesté, ne peuvent guère être
augmentés ...» (»För mycket blommor!»)

Hade Crusenstolpe vetat af detta dokument skulle säkerligen »Karl
Johan och svenskarne» haft ett rafflande kapitel mera. Det torde näm*
ligen få antagas som afgjordt att Beethovens bref lemnades — obesvaradt.

Dessa hittils okända alster af den store tonsättarens penna skola nog
väcka uppmärksamhet ej minst i Tyskland, der man med så mycken sorg-
föllig pietet hopsamlat och i flere volymer publicerat Beethovens korre-
spondens.

Till detta Beethoven-kapitel sluter sig en biografi af Oscar I:s såväl
i tryck som handskrift befintliga tonsättningar, uppgående till ett rätt
försvarligt antal.

I en ganska uttömmande monografi öfver k. hofkapellmästaren Johan
Helmich Roman söker notförf. vidare göra full rättvisa åt »svenska musi-
kens fader» samt godtgöra den brist på pietet, som hittils visats minnet
af denne framstående tonkonstnär, hvilken så länge varit helt och hållet
förgäten. Biografien är säkerligen den utförligaste, som skrifvits öfver
Roman och lemnar intressanta bidrag till kännedomen om hans sällsynta
och mångsidiga både musikaliska och litterära begåfning. En dylik upp-
märksamhet kunde måhända äfven ha egnats Romans elev, k. hofka-
pellmästaren Ferd. Zellbell, som ju var den egentlige stiftaren af Musi-
kaliskaakademien .

Åtskilliga pikanta bref från Karl Johan, Naumann general A. F.
Skjöldebrand m. m. märkas jemväl bland de rikhaltiga hänvisnings-
noterna.
107

Arbetet framträder i en elegant utstyrsel, både hvad typo-
grafi ocb band beträffar, samt prydes dels af afbildningar af den
minnesmedalj, Musikaliska Akademien lät prägla till Oscar II:s
ära, när han frånträdde sitt presidium, dels af en i smakfullt
ljustryck verkstäld reproduktion af det porträtt i olja, kung Oscar
som minne öfverlemnat till Akademien. Det åtföljes af en af
samme person verkstäld rytmisk omarbetning af koralen »Allena
Gud i himmelrik».

Boken i sin helhet utgör en af julliteraturens allra värde-
fullaste alster.

Sångernas bok af Heinrich Heine.

Ofversättning af

Herman A. Ring.

Då för ett års tid redan några posthuma anteckningar af
Heinrich Heine skulle lemna pressen, tillkännagaf förläggaren,
den ansedda firman Hoffman & Campe i Hamburg, att skaldens
samlade skrifter voro under årens lopp spridda i Jttio Tusen
exemplar.

Perlan bland dessa i författarens hemland så utomordent-
ligt populära alster utgöres ju ovedersägligen af den lyriska poem-
samling, som nu för första gången blifvit i sin helhet tillgänglig
i svensk drägt. Äfven i vårt land bör hvarje bildad uppmuntra
detta företag, att med vår literatur i ordets egentliga mening
införlifva en af de oefterhärmligaste skrifställare, som någonsin i
verlden funnits. Ty detta må rättvisligen sägas, att öfversättaren
visat sig ega den väsentligaste förutsättningen för en Heinetolk,
nämligen att kunna poetiskt återgifva stämningeny den förtrollande,
bedårande stämningen i Heines lyrik, der alla sinnesrörelser
skifta dallrande i hvarandra, från jublande glädje till förtviflande
sorg, från etsande hån till rörande erotik. Menniskohjertats in-
nersta poesi vaknar åter upp med Heine, efter att ha varit ned-
tryckt af stel förståndsprosa.

Som lätt förklarligt är, råkar Heine i strid med alla »kälk-
borgarsjälar» ; hans för dem olycksaliga qvickhet utgör väl den
egentliga anledningen till dessa kollisioner; ty Heine hyser, san-
ningen att säga, en oöfvervinnelig motvilja, icke så mycket mot
108

allvaret som sådant, utan mot det hycklade allvar, som tjenar
okunnigheten och dårskapen till täckmantel och som är intet an-
nat än ett konstgrepp for att låta verlden tro, det man eger
mera förstånd och insigter än i sjelfva verket är fallet. Äfven
för denna sida af den heineska diktkonsten har öfversättaren
visat sig ega en lycklig fyndighet i valet af uttryck ; det är inga
slitna vändningar, utan nya och friska omplanteringar i svensk
jordmån.

För att till slut säga ett ord äfven om den svenska upp-
lagans utstyrsel, så rinner oss i hågen en bild af Heine, hvari
hari på sitt egendomliga sätt påpekar, att gyllene håfvor icke böra
frambäras i lerkärl. Han erinrar nämligen, huru Gud sjelf, då
han gaf lagen på Sinai berg, icke försmådde att en smula blixtra
och dundra under tiden för att bättre inskärpa sina ord. I
analogi härmed är det i hög grad i sin ordning, att Heines gyl-
lene håfvor presenteras på guldfat, och om skalden sjelf kunde
stiga upp ui’ sin graf, skulle han säkert med nöje bläddra i den
eleganta volym, som intager en hedersplats i årets literära jul-
marknad.

Utländska Diplomaters minnen
från svenska hofvet.

Samlade af

Scævola.

Med ett lätt förklarligt nöje — eftersom utgifvaren af
»Dagens Krönika» står i ett visst förhållande till Scævola — ha
vi sett detta-arbete, det första i sitt slag, välvilligt emottagas af
kritiken och allmänheten. Att vår tidskrift skulle inlåta sig på
någon egentlig anmälan, vore väl på grund af antydda förhållande
icke på sin plats, men vi anse oss oförhindrade att till komplet-
tering meddela ett och annat, som genom en af de flere medar-
betare, detta verk räknar, kommit till vår kännedom.

Det nyss utkomna andra bandet upptages hufvudsakligen
af förtroliga meddelanden från Mr Thornton, dels Englands mi-
nister, dels dess inkognitoambassadör till Sverige under de kritiska
åren efter Karl Johans ankomst till sitt nya fädernesland. Några när-
mare upplysningar om denne man är hvad vi här ha att bjuda på.
109

Thornton tyckes liafva varit en af de redligaste och dugli-
gaste män, som gerna kunna tänkas. Han var påtagligen en
novus homo, som på grund af sin duglighet blifvit anförtrodd
hvad som då i vissa afseenden var den mest betydande diploma-
tiska charge under engelska kronan, och han ville dermed skapa
sig en ställning. (Han blef ju också grundläggaren af en bland
Englands mest ansedda diplomatfamiljer.) Han mötte i Karl
Johan en furste, som alltid var färdig att anslå en hög och
tvärsäker ton, och för att något vinna, måste man något våga,
tänkte förmodligen Th., och så rådde han sin regeryrg, att icke
spara på klingande skäl. Synnerligen pikanta upplysningar om
det »gyllene krut» som användes för Karl Johans räkning före-
finnas i riklig mängd i det nya bandet af Scævolaboken. Detta
system att vräka subsidier på Napoleons fiender, var som bekant
en gammal ledande tradition från d. y. Pitts dagar, då det ko-
stade England ofantligt. Th. tyckte man kunde fortsätta, men
utrikesministern lord Castlereagh hade bland all sin öfriga små-
aktighet äfven den att vara sparsam på pengar.

Huru som helst tyckes Th:s benägenhet att tillmötesgå de
svenska anspråken hafva väckt kabinettets misstänksamhet. Och
här kommer beviset.

Th. erJiöll icke bemyndigande, ehuru i Sverige ackrediterad
minister, att underteckna den svensk-rysk-engelska allianstraktaten
(i Örebro), utan ditsändes för ändamålet general Hope. Th.
satte sitt namn derunder utan bemyndigande. I ett enskildt
bref, icke till lord Castlereagh utan till understatssekreteraren
Mr Cooke, beklagar han sig häröfver och förklarar, att han såsom
en sjelfständig man, den der sjelf brutit sin bana, aldrig skulle
kunnat fördraga ett sådant tillbakasättande. Sedermera fick
emellertid general Hope i följd af relationer, från sin, den engel-
ska, regeringen mottaga någon högre utmärkelse (förmodligen någon
orden), och åter klagar Thornton, att han blifvit förbigången.

Vidare, ehuru Karl Johan särskildt önskat (och Th. fram-
fört denna önskan), att engelska regeringen icke vid hans hög-
qvarter skulle låta representera sig af någon militär fackman,
utan endast Th. låta följa h. k. h., och Th. äfven anhållit om
samma sak, skickades likväl Hope dit, och Th, tyckes ytterligare
hafva haft att betydligt underordna sig ministern i Berlin, Sir
Charles Stewart, hvaröfver han också framför ganska bittra direkta
klagomål.	•

Allt nog, vi hafva trott, att dessa meddelanden skulle in-
tressera arbetets läsare, eftersom Thornton onekligen var Karl
110

Johans förtrogne pâ samma gäng som han var representant för
den enda makt, med hvilken Sverige vid ifrågavarande tid stod
på en genomgående god fot. Högst märkvärdig är, som redan
antydt, den i det nya bandet för första gången fullständigt upp-
dagade penningetransaktionen mellan de respektive hofven. Icke
heller finner man någonstädes en så fullständig framställning af
de norska annekteringsplanernas gång som i Mr Thorntons bref
och depescher.

En sjöresa i Tropikerna

af

Lady A. Brassey.

På svenska återgifven af D:r Anton Blomberg.

Rikedomen, om den väl användes, är otvifvelaktigt en lycka.
Den sätter sin égaré i stånd att utan hinder tillfredsställa oskyl-
diga önskningar, upparbeta sina anlag, tillfredsställa en uppodlad
smak och räcka en hjelpsam hand åt nödstälda likar. För att
vinna en vidgad verldserfarenhet, en af fördomar, som i in-
skränkta förhållanden så lätt uppkomma och frodas, ohämmad
blick öfver lifvets företeelser, är penningen ock ett medel. Den
lemnar nämligen sin innehafvare tillfälle till resor, som utgöra
ett af de förnämsta bildningsmedel. De många, hvilkas förhål-
landen sätta dem ur stånd att sjelfva resa, äro hänvisade att
njuta af andras erfarenhet, och de göra klokt att begagna sig
deraf. Författarinnan till ofvanstående reseskildring har ock haft
sina menskliga likar i godt minne, när hon författade sin berät-
telse, såsom man bl. a. kan klart skönja af bokens motto:

»Och dagakarlen, som i stoftet trälar,
Skall skåda tingen, jag fått se,
Och när han så min glädje delar,
Skall han sin lofsång gifvarn ge.» ,.

Hennes föregående tvänne reseskildringar, af hvilka den
första, »En resa omkring jorden», blifvit på svenska utgifven,
hafva åtnjutit stor popularitet och beredt millioner menniskor
glädje. Men författarinnans popularitet skall ökas genom hennes
sista arbete. Hennes förmåga att lefvande skildra sina erfaren-
heter liksom hennes skicklighet och lätthet att uppfatta det vä-
sentliga och karakteristiska i de mötande företeelserna hafva
Ill

sannolikt utvecklats genom öfning: i alla händelser hafva de al-
drig visat sig bättre till sin fördel än i denna bok. Här och
der — t. ex. på Jamaika — måste resan påskyndas —• den
för utflygten anslagna tiden var skäligen kort — och berättelsen
lider derför helt naturligt deraf. Dock äfven der äro hennes
naturskildringar märkvärdigt träffande; i förbigående tecknar hon
i korta drag landskapets egendomligheter, kullarnes färger, vatten-
fallen och den underbara vegetationen; hennes entusiasm med-
delar sig åt hennes läsare, som erhålla en synnerlig klar och
glänsande bild af det subtropiska landskapet. Hennes föregående
rika erfarenhet om jordens olika länder gifver henne anledning
till intressanta jemförelser. Under denna tur besöktes endast
Madeira, Azorerna och några af de vestindiska öarna, men äfven
af lady Brasseys mest flygtiga skizzer skola många af hennes
läsare vinna en tydligare föreställning än de förut hade om olik-
heterna mellan sådana platser som, t. ex. Trinidad och Jamaika
eller mellan dessa och Bahamaöarna, om hvilka sistnämnda för-
fattarinnans hågkomster — expeditioner till uppsökande af ko-
raller, svampar och underbara fiskar samt umgänget med de väl-
mående och angenäma infödingarne — voro synnerligen njut-
ningsrika. Lady Brassey är ett fruntimmer med mycken bild-
ning och ett sundt omdöme och ibland teckningarna af en härlig
natur och små reseäfventyr, stundom af en ingalunda ofarlig art
— så t. ex. råkade hon äfven ut för en cyklon, som hon på ett
mycket grafiskt, delvis humoristiskt sätt skildrar — inblandar ,
hon historiska och statistiska meddelanden om industriens och
landtbrukets ståndpunkt, om infödingarnes seder och lefnadsvanor
o. s. v. — Hennes rykte, som redan med hennes första bok flög
öfver verlden, hade öfver allt föregått henne; på alla orter fann
hon skaror af vänner, som täflade att uppfylla hennes önskningar,
att förekomma dem, och som öfverhopade henne med presenter,
som voro egendomliga för deras hembygd. Hennes make, parla-
mentsledamoten och dåvarande amiralitetslorden Sir Thomas Brassey,
var icke en allenast en öm vän, som med ängslig omtanke va-
kade öfver henne, utan ock en duglig och energisk sjöman, hvars
skicklighet stäldes på mer än ett hårdt prof.

Arbetet prydes på nästan hvarje sida af illustrationer, som
supplera texten. De äro utförda med synnerlig talang och åstad-
komma stor effekt; deras storlek varierar från en qvadrattum till
större mått, och de införa oss i en verld, för oss så främmande
och öfverraskande, att minnet deraf sent skall försvinna.
Albert Bonniers förlag:

Itfy_lij^^£^j^ELjîÉl^^

Träldom

och andra berättelser

'	af

Elin Am een

Innehåll: Träldom. — Lilla aptekarfrun. —
Väntan. — För sent. — Giulia Saviera. —
Ett misstag. — Konstnärinna och qvinna.

Pris cirka 1: 50.

”Sämre Folk”.

En berättelse
af
Daniel Sten.

Fru Ann Charlotte Edgren tillegnad.

I. Modern. II. Sonen. III. Dottern.
Pris 2: 50.

VÅRA ÖFVERL1GGARE
Akademiska Studier
af

Tliord. EoncLe.

Med 52 teckningar af Bruno Liljefors m. fl.

Med efterord : Ett universitet i Sveriges hufvudstad.. Bidrag till universitetsfrägans belys-
ning af Oserw Sva/m.

äW~ I hög grad originella, humoristiska skildringar från våra småstadsuniversitet. —
Arbetet skall helt säkert mottagas med förtjusning af alla såväl nuvarande som f. d. studenter.

Pris 3: 75, eleg. inb. 5 kr.

NYA VERS

af

Karl A. Tavaststjerna.

Vuxen för hemmet. — Fågelfri der-
ute i verlden. — Från pojkåren.

Trenne diktcyklar.

Pris 2: 50, inb. i eleg? band 3: 50.

Från civilisationens utkanter

Skizzer från Balkanhalfön
af

C. G. Wrangel.

Med porträtt af konungarne Milan af Ser-
bien, Carol af Rumänien och furst Alexander
af Bulgarien samt med en karta äfver Bal-
kanstaterna.

Pris 2: 50.

S V E ^

Folkkalender för 1886. 42:a årgången.

. Pris 1: 75, i pappband 2: 25, i clothband 2: 75, med guldsnitt 3: 50.

Med bidrag af Ernst Ahlgren, C. J. Bergman, Dan. Fallström,
Edv. Fredin, G. af G-eijerstam, Fr. Hedberg, Tor Hedberg,
Am Kerfstedt, Ax. Krook, Lea, O. Levertin, Gl. Lundin,
G. Nordensvan, Math. Boos, K. A. Tavaststjerna, K. War-
burg, H. Wieselgren, H. Wranér och G. G- Wrangel m. fl.

samt

med. 32 illustrationer i ljustryck, träsnitt och zinketsning.