Guldägget, som glashönan värpte.

Svensk originalberättelse.

Af Ernst Arpi.

De blygrå molnmassor, som i skymningen stego
upp vid horisonten, lofvade en dundrande åska till nat-
ten. När det mörknat, flammade det till då och då bak
Silfåkraskogen, och på det matta skenet följde ibland
ett svagt buller som af en vagn, hvilken rullar långt
fjerran, men efter midnatt upphörde både blixtarne och
den aflägsna åskan, och, när morgonen bröt in, var him-
len klart blå utan en enda molnfläck. Fast det endast

var i midten af Juli, hade åkrarne en så gul färg som i
skördetid, och gräsmarkerna voro alldeles rödbruna.

De magra hagtornshäckar, som löpa längs lands-
vägen, och de hängfärdiga popplarne voro pudrade med
dam, och de skrumpna skräppbladen sägo ut som om
de varit hvitlackerade. An, hvilken drifver Forsa bomulls-
spinneri, larmade och kastade sig inte som annars, utan
kröp lätjefullt och nästan ljudlöst under brohvalfvet.

På landsvägen, hvilken i det skarpa, hvitaktiga sol-
ljuset liknade en räcka linne, som man spänt ut till
blekning, syntes inte en

Den lille rödbrusig^karlenX^om satt i skuggan
af en häck på utkik/^fter tjärbower, började blifva
otåiig.

Ur Dagens Krönika. V. \mU-io. /	4^
694

Kanhända han ljög den der qvastmannen, som på-
stod, att han kört förbi tio lass vid Andrarums kyrka.
Lundström reste sig upp, skuggade med handen för
ögonen.

Ode och tomt så långt blicken kunde nå!

Sedan han stått der en liten stund, kröp han åter
in under häcken.

Solen, som fann en öppning mellan grenarne, lät
några glödande strålar sila sig genom Lundströms sön-
driga hattkulle.

Puh, så det brände på hans kala hjessa!

Den starka värmen, vattnets sqvalpande i ån och
den enformiga drillen af en fågel, som satt och gungade
i häcken, verkade som sömnpulver. Ögonlocken, hvilka
han hela morgonen endast med största ansträngning
mäktat hålla uppe, slötos, hufvudet sjönk ner mot bröstet,
och snart blefvo hans snarkningar så bullrande att den
lilla fågeln helt förskräckt flög undan.

Qvastmannen hade inte narrats. Inhöljd i ett moln
af dam närmade sig allt mer och mer en karavan af
tjärbönder.

Karlarne, småvuxna, svarthåriga, gulhyade med
mörka, mandelformiga ögon, låga pannor, platta näsor,
tunna läppar och utstående kindknotor, gingo bredvid
lassen, släpande benen efter sig och låtande tömmarne
hänga slapt i händerna, som tjäran brunbetsat.

För de tre främsta vagnarne gingo hästar — i en-
spänning — små svajryggiga djur, hvilka voro så magra,
att man kunde räkna refbenen på dem. De lurfviga
hufvudena nästan vidrörde marken.

De sju öfriga vagnarne drogos af oxar, hvilka tyck-
tes okänsliga för piskrappen och döfva för tillropen, ty
de kommo knapt ur fläcken.

Uppe på lassen sutto qvinnorna, hvilka voro af
samma mongoltyp som männen.
När den första hästens hofvar dånade mot bron,
vaknade Lundström ur sin ljufva slummer.

Qvick som en orm slank han ut ur häcken och
nådde med ett par långa skutt den första vagnen.

, Den karlen, som gick der bredvid, var snyggare
klädd än de andra, och hans utseende vida fördelaktigare.

Lång var han till växten och bredaxlad.

Näsan, djerft krökt, liknade ett roffågelsnäbb.

Ögonen voro stora och stålgrå, men saknade glans
och uttryck, läpparna fylliga, friskt röda, halföppna.

Den öfra beskuggades af fina, ljusa skäggfjun.

Tänderna hade ej blifvit förstörda af tobak eller
snus, utan skimrade glänsande hvita i det blekröda tand-
köttet.	,

Pannan var snöhvit, men hyn i öfrigt starkt brynt.

Håret var stridt som en man och linfärgadt.

— God morgon, Sven Jonsson, sade Lundström.

— God morgon, Lundström, sade Sven Jonsson och
nickade.

— Till salu? sporde Lundström och pekade med
tummen på tjärtunnorna.

- Ja!

•	-— Hvad begärs?

— Vet inte, hva’ den gäller.	.	•

— Gäller blott tio riksdaler, men jag (stark tonvigt
på jag) ger ändå elfva.

— För hvem köper Lundström?	.

— För konsul Dahlén!

— Jaså, för konsul Dahlén!	.

— Nåh, ska’ vi slå till? Scha.ngtilt anbud, hva’!

— Hm — vill först känna mej för. Di säger, att
konsul Kihlberg ger högsta priset i år.

— Konsul Kihlberg! Nej, det ä’ då en evig lögn.

Under utbytet af dessa repliker hade de hunnit fram
till Markmans garfveri.
Kyrktornet och klockstapeln i X. syntes nu tydligt
till höger om Systerbergen.

— Ptro! skrek Sven Jonsson och ryckte sä häftigt
i tömmarne, att hästen stannade.

— Nåh, ska’ vi inte besluta oss för kommersen,
hva’? sporde Lundström.

— Tolf riksdaler ä’ dä det minsta, jag vill ha, sade
Sven Jonsson.

— Tolf riksdaler? Har inte rättighet att ge så
mycket, men vi kan ju följas åt till patronen — han
knusslar min själ inte — det vet Sven Jonsson lika bra
som jag.

— Hvarthän ska’ det bära? frågade karlen, som
körde andra lasset. .	.

— Ni får hålla här så länge! skrek Sven Jonsson.

Karlen stannade lasset, och det samma gjorde hvar
och en af de andra tjärbönderna, så. fort han mottagit
Sven Jonssons befallning. Snart var hela karavanen
samlad. Qvinnorna hoppade ner från tjärtunnorna, ska-
kade dammet af sina kjortlar, rätade på de brokiga huf-
vudklädena, ströko håret ur ögonen och bildade sedan
vid det andra lasset en lifligt gestikulerande och pra-
tande grupp.

Sven Jonsson bad någon af qvinnorna se till hans
häst,, medan han följde Lundström upp till Dahléns.

— Det ska’ jag göra, skrek en gammal enögd me-
gära och linkade fram.

Lundström, som gått ett stycke i förväg, stod nu
och inväntade Sven Jonsson bredvid den sten, som utvi-
sar, hvarest norra stadsporten rest sig.

Han hade händerna i byxfickorna och ryggen vände
han åt staden.

— God morgon, ljöd en tunn, andfådd röst alldeles
bakom honom.

Han vred hufvudet åt sidan.
697

— Ah, se den satans Kihlberg, mumlade han och
lyfte vårdslöst på hatten för den tjocka figur, som kom
vaggande fram.

— Redan oppe och gråter inte, sade konsuln och
sneglade på Lundström med sina stora, utstående ögon,
hvilkas gulbruna iris drunknade i de starkt hvita pors-
linsglänsande globerna.

Öfveruppsyningsmannen Melin liknade konsul Kihl-
bergs ögon vid »ett par förlorade ägg-».

Lundström vände bussen ett slag och grymtade
några obegripliga ord.

— Tusan, så hett! utbrast konsuln och torkade sina
pionröda kinder med en blårutig näsduk. Spekulerar
Lundström i tjära, hvad?

— Ä’ — ute — i samma ärende — som kon —
suln! stötte Lundström fram.

— Ärende, hm — jag är alls inte ute i något ärende,
hm — tar mig blott en liten promenad, sade konsuln
och spände upp sin blå en-tout-cas.	.

— Grod morgon.

Han tog artigt af den gula Stanley-hatten och
fortsatte sedan sin väg.

När han nått fram till Sven Jonssons lass, stannade
han.

— Se, god morgon, Sven Jonsson, utbrast han och
nickade vänligt åt tjärbonden. Hur står det till?

— Tackar, som frågar, bra.

— Mycket tjära i dag, hvad?

— Ähja — 50 tunnor.

— Hvem skall ha dem? Konsul Dahlén, hvad?

— Ne-j! Inte sålda ännu.	.

— Inte sålda ännu — jaså! Hvad bjuder Dahlén.

— Tolf riksdaler.

— Tolf riksdaler — så mycket!

— Tjäran står godt i pris i år.
— Ja, det tror fan det!

— Tolf riksdaler ä’ inte för‘mycket!

— Nej, men mycket nog £är att vara bjudet af
konsul Dahlén.

— Hva’ vill konsuln ge?

■ — Tretton riksdaler.

Det ryckte till i Sven Jonsson.

— Hur mycket sa’ konsuln?

— Tretton riksdaler, skrek konsuln. Bra bjudet,
inte sant? Ska’ vi slå till?

— De ä’ inte precis illa, men —

— Hvad för men?	,

— Men der ä’ 5 tunnor som ä’ litet gryniga. Hur
mycket drar konsuln af för dem?

— Ingenting.

— Ingenting?

— Nej! Ser han, Sven Jonsson, 5 tunnor tjock
spela ingen roll. Nåh, vill Sven Jonsson sälja dem till
mig — eller inte? Krusar ej! Tro mig, konsul Dahlén
ger min själ inte, mer än tolf riksdaler, och så' drar han
af två för den tjocka. Nåh, ska’ vi göra kommers, eller
inte, hvad? Har Sven Jonsson varit en gång hos konsul
Dahlén och frågat, så skall han inte bry sig om att sen
komma till mig. Nåh — jaså inte — god morgon då!

Och konsuln tog ett par steg framåt, men Sven
Jonsson sprang efter och drog honom så hårdt i rocken,
att det knakade till i det tunna sommartyget.

— Tag den! skrek han.

— Godt, sade konsuln och stack venstra handens
tumme och pekfinger ner i den hvita västen.

— Här har Sven Jonsson handpengar. Och han
lät en 50-öring glida ner i Sven Jonssons bruna hand.

— Tack, sade Sven Jonsson och stoppade pengen i
byxfickan.
699

— Är inte Hans i tjärtomten, sade konsuln, sä är
han hemma hos sig. Sven Jonsson vet ju hvar han bor.
’ - Ja!

—* God morgon.

Och konsuln vaggade åstad igen. Han nickade
småleende och plirade med ögonen åt qvinnorna, hyilkas
högljudda pladder afstannat.

När han väl var ur sigte, utbrast en af dem:

— À’ den der konsuln vittig, som går med paraply
midt i solskenet. Och der följde en bullrande skratt-
salva på detta utrop, och så fortsatte man den afbrutna
konversationen, men inte länge, ty Sven Jonssons ordre:
till konsul Kihlberg! skingrade qvinnogruppen.

Lundström, som anat oråd, kom nu rusande fram.

— Har du sålt tjäran till konsul Kihlberg? skrek
han.

— Ja, sade Sven Jonsson, vände hufvudet åt sidan
och gaf hästen ett rapp.

— Hvarför väntade du inte, Sven Jonsson, tills vi
fått tala med patronen? gnälde han.

— Äh, han hade inte gett så mycket som konsul
Kihlberg.	,

— Hur mycket gaf han då?

— Tretton riksdaler öfver lag.

.	■ ö

— Tretton riksdaler öfver lag! Ah, han ruinerar
sig, den skojaren!

Karavanen uppnådde emellertid Storgatan.

De. tunga hjulen rasslade så hårdt mot den ojemna
stenläggningen, att de goda X-boarne, som sofvo de rätt-
färdiges sömn, vaknade.

Vid första gathörnet vek den af till höger.

Lundström spottade ut den gamla bussen, tog sig
en ny och fortsatte Storgatan rakt fram, svärjande som
en turk öfver konsul Kihlberg.

När han kom till gästgifvaregården stannade han.
700

Dörren till krogen stod öppen. Han vidgade näs-
borrarne och insöp med välbehag den qvalmiga, söta
lukt, som slog honom till mötes.

Han kände efter, om han hade qvar den der 25-
öringen, som konsul Dahlén lemnat till handpengar.

Jo vars, den fans der!

Och så klef han beslutsamt öfver tröskeln in i skänk-
rummet.

— En liten »pinne», om jag får be, sade han med
ett förtrollandé småleende till jungfrun, som stod bak
disken och halfsofvande kammade sitt flottiga hår.

Bekymren öfver den misslyckade tjärfångsten ville
han dränka i glaset. Gud välsigne »Smithens droppar»!
De1 voro så oändligt rogifvande.

*	*

■	*

I	■

På en af dörrarne i konsul Kihlbergs nybygda hus
lyste en stor messingsplåt, på hvilken stod graveradt
med snirklade bokstäfver: Comptoir.

Hade ej den der inskriften varit, skulle man omöj-
ligt kunnat tro, att rummet utgjorde en affärslokal, ty
i stället för den klumpiga pulpet, som är obligatorisk
på ett konter comme il faut, fans ett litet näpet skrif-
bord, öfversålladt med grannlåter.

I stället för stela soffor och högryggade stolar hade man
här placerat en svällande divan och små trinda taburetter.
Öfverdraget var ej af svart tageltyg utan af bordeaux-
färgadt shagg. För fönstren hängde ej puritanska säck-
väfskappor utan veckrika draperier iaf brokigt siden,
hvilka böljade utåt golfvet.

På väggarne syntes ej kartor och tidtabeller utan
väldiga oljetryck i förgylda ramar, oljetryck föreställande
halfnakna odalisker. Och golfvet betäcktes hvarken af
vaxduks- eller bastmatta utan af en kostbar brysselväfnad.
701

För att skona de fina buketterna hade man lagt en tras-
matta mellan skrifbordet och dörren.

Vid niotiden samma dag, som Sven Jonsson kommit
till staden med tjära, låg konsul Kihlberg utsträckt på
den svällande divan en för att hemta sig efter den an-
strängande promenaden.

Föttema, instuckna i broderade morgonskor, fingo
ej plats på den starkt hopsvängda divanen, utan hvilade
på en' stol bredvid.

Tummen på den venstra handen, hvilken var öfver-
sållad med ringar, hade hakat sig fast i den massiva
guldkedjan.

Den högra armen hängde slapt ner åt sidan.

Mellan fingrarne satt en cigarrett, från hvilken en
fin rökstrimma hvirflade upp mot det målade taket.

De tjocka, liksom svullna ögonlocken, voro half-
slutna.

Just då de höllo på att alldeles falla ner, hördes en
svag knackning på dörren.

Konsuln öppnade ögonen på vid gafvel och svor till.

Knackningen upprepades, men nu något starkare.

— Stig in! skrek konsuln utan att röra på sig.

Dörren gick upp, och Sven Jonsson trädde in.

— Jaså, Sven Jonsson, sade konsuln, reste sig lång-
samt upp och vaggade stönande bort till skrifbordet.

—• Hit med lappen, som Hans lemnade!

Sven Jonsson räckte konsuln en liten smutsig pap-
persbit.

— Stämmer som en kyrkoräkning, sade konsuln,
sedan han ögnat genom lappen. 46 tunnor fin och 4
tunnor tjock — 50 gånger 13 gör 650 — en vacker
summa. Fan hvad ni förtjenar mycket i år!

— Ah, vi ä’ tre om att dela, så inte blir det just
så mycket hvar.
^02

— Hm, 217 kronor — hm — det är minsann ingen
bagatell, tycker jag. Är Sven Jonsson skyldig något?

— Nej!

— Inte, hm.

Konsuln tog fram ur skrifbordet en reversbok och
såg efter på J.

— Sven Jonsson i Sunnerboda, hvad, är det inte ni?

— Jo — men jag ä’ inte skyldig nå’t, utbrast Sven
Jonsson.

— Fins der någon annan Sven Jonsson i Sunner-
boda?

— Ne—ej!

— Åh, då ha ni väl glömt bort den der reversen
— hundra kronor — ingen småsak !

— Så sant mej Gud hjelpe till lif och själ, ä’ jag
inte skyldig nå’t, bedyrade Sven Jonsson.

— Men Herre Jesus, namnet har väl inte kommit
dit af sig sjelf? Försök att erinra sig.

— För hvilket år ä’ den, sporde Sven Jonsson efter
en lång pans.

— För i år!

— Och för hvilken månad?

— April!

— April! Då låg jag sjuk. Strax på nyåret fick
jag en så’n svår värk, att jag måste krypa till sängs,
ser konsuln, och der har jag liggat ända till slutet i
Maj — så inte har jag skrifvit reversen, inte.

— Nu ljuger du, skrek konsiiln och slog den knutna
näfven så hårdt i skrifbordet, att alla grannlåterna hop-
pade.

Jag kan lägga min salighetsed på, att det var du.

Tror du inte, att jag känner igen dig, hvad?

Du stod här vid skrifbordet och skref, ja, det vill
säga, jag skref och du höll handen på pennan.

Ser du — här står också med »handen på pennan».
703

Du hade fatt i boden fem säckar rågmjöl och resten
af beloppet fick du kontant af mig här pa kontoret.
Jag mins det sa väl, som om det varit i gar.

Nåh, har det ännu inte klarnat i skallen pa dig?

Konsuln hakade fast sina gnistrande ögon i Sven
Jonssons bleka anlete.

— Ah nej — äh nej, sade Sven Jonsson med skälf-
vande stämma — jag har inte skrifvit det der namnet.
Jag låg sjuk den månaden, det kan jag skaffa tjogtals
vittnen på,

— Inbillar du dig, att jag tror dina vittnen, skrek
konsuln. För ett halfstop bränvin kan man köpa alla
tjärböndernas själar.

Eller tror du kanhända, att jag sjelf skrifvit dit
namnet, hvad?

— Ne—ej — det tror jag då inte — men —

— Men — men, det är så, att jag — misstänker —

— Men? Hvad?

— Ola — bror min, stönade Sven Jonsson.

— Bror din, skrek konsuln, bror din. Har du en
bror? Det har jag aldrig vetat om.

— Ja — och ser konsuln, han och jag, vi ä’ tvil-
lingar. Han har inte varit hemma på två år — har ar-
betat vid jernvägen i Norrland — men i julas kom han
tebaks rent utfattig med en sjuk käring och tre ungar.

— Liknar han dig mycket?

— Ja, han ä’ så lik mej, att mor knapt kunde skilja
oss åt, förrn han fick ett ärr öfver ögat.

— Ett ärr, hm, nu mins jag det der ärret, nu mins
jag det!

Tumsbredt och långt som en lillfinger. »Det var
ett stygt märke, Sven Jonsson», sa’ jag, »det ärret har
jag inte observerat förut».

Och då log han och sa’:

»Det hugget höll på att ta’ lifhanken.»


’ 704	.

En snygg pojke, din kära tvillingbror! Vill för-
modligen göra bekantskap med rättvisan.

— Ah, konsuln tänker väl inte —

— Tänker väl inte, hvad? Jo, så min själ tänker
jag låta sätta in honom — såvida inte du betalar.

— Ska’ jag betala?

— Ja visst!

— Men det ä’ jag inte skyldig.

— Inte juridiskt, men moraliskt, sade konsuln och
spetsade en blyertspenna. Och det är till din egen favör,
om du gör upp den här saken.

Sitter bror din på straffarbete, så får du försörja
ungarne hans och käringen.

Löser du deremot reversen, så kan han ju efter hand
afbetala sin skuld.

Och så blir förfalskningshistorien oss emellan.

Sven Jonsson kliade sig i hufvudet.

— Jag får väl göra upp reversen då, sade han efter
en kort paus. Nu kan jag inte, utan får konsuln ge
mej anstånd dermed till nästa sommar. Konsuln kan ju
rifva sönder den här och skrifva en ny, som jag kan
sätta mitt namn på.

— Tack, Sven Jonsson, men jag har svurit på att
aldrig vidare befatta mig med reverser. Ideligt bråk
och besvär! Låt mig dra’ af för reversen nu.

— Det får han inte, konsuln lille, det får han inte!

Torparne ska’ ha hundra riksdaler, som di har att
fordra för hjelp, och så ä’ jag skyldig hundra riksdaler
förutom tressa*) till gubben Kraak — han väntar min-
sann inte längre, den blodigeln — och så — och så —
— — ska’ jag ha’ bröllop på söndag. Tösen, hon har
inte mer än hon går och står i, så jag får bekosta allt
samman sjelf.

*) Ränta.
705

— Är det der brölloppet nödvändigt, hvad? sporde
konsuln och säg pa Sven Jonsson med ett underligt smil.

— Ja! sade Sven Jonsson och vände hufvudet ät
sidan. Det kan inte skjutas upp längre.

— Àh, du är dum om du far åstad och gifter dig,
Sven Jonsson, sade konsuln och lät blicken glida öfver
ett pa skrifbordet stående porträtt, som àtergaf en ung
brudklädd qvinna — hans hustru.

Äktenskapet är min själ inte det paradis, som vi
ga och inbilla oss.

Konsuln drog en djup suck och lyfte de stora ögo-
nen melankoliskt mot taket.

— Nåh, sade han efter en läng paus, hvad ska vi göra?

— Vill inte konsuln vänta?

— Nej — nej — nej! utbrast konsuln och slog bly-
ertspennan mot skrifbordet vid hvart enda nej han fram-
stötte.

— Ja, da får Ola klarera reversen bäst han gitter,
sade Sven Jonsson, för jag vill ha mina pengar.

— Nah ja, som du vill. Men har du tänkt pâ de
förbannelser, som du kommer att samla öfver ditt hufvud?

— Ja& tvär mina händer, sade Sven Jonsson. Den
illa far, han illa har. Ola far skylla sig sjelf. Det var
dä ocksä ett galet påhitt af honom att skrifva falskt
namn.

— Nöden har ingen lag, sade konsuln. Nåh, skall
jag räkna upp pengarne?

— Ja, mumlade Sven Jonsson mellan tänderna.

Konsuln öppnade en låda i skrifbordet och tog fram
en packe sedlar, af hvilka han räknade upp 650 kronor.
Resten lade han ner igen — och läste.

— Var god och se efter att der är rätt! sade han
och sköt sedlarne bort till Sven Jonsson.

Sven Jonsson räknade dem tvä gånger och stop-
pade dem sedan pa sig.
7c6

— Ah, det var sant, utbrast konsuln småleende, vi
glömde dra’ af för handpengarne.

— Ja, det har konsuln rätt i — det glömde vi, sade
Sven Jonsson och återlemnade den 50-öring, han fått
på morgonen af konsuln.

— Tack, mumlade konsuln och lät den halka ner
i västfickan. Sven Jonsson tog upp sin hatt, som fallit
ner på golfvet, och gjorde en klumpig bugning.

— Tack för pengarne — och ajöss!

— Tack sjelf, Sven Jonsson, sade konsuln, räckande
honom sin vackra, hvita hand.

Och när Sven Jonssons svarta fingrar grepo om det
skinande dörrvredet, tilläde han sm åskrattande:

— Helsa bror din och säg, att han skall inte vara
bekymrad för tak öfver hufvud till vintern, för det skall
ag skaffa honom!

Derpå svarade Sven Jonsson ingenting, utan öppnade
dörren och gick.

Konsuln såg på sin klocka.

En qvart öfver nio — och ännu inte frukostbud!

Det var då en fans oordning. >

Han tände den slocknade cigarretten, drog några
häftiga pustar och slängde sig sedan på divanen. Ah,
ett sådant hårdt hjerta han hade, den der Sven Jonsson.

Ej ett spår af broderskärlek — men bönder ä’ bön-
der, hvad man gör af dem.

Då han legat en god stund, knackade det starkt på
dörren.

Aldrig fick man då vara i fred! Hvem kunde det
väl vara?

— Stig in! skrek han.

Dörren sprang upp — och Sven Jonssons resliga
gestalt uppenbarade sig på tröskeln.

— Har du inte fått rätt, hvad? utbrast konsuln och
satte sig upp.
707

— Jo—o!	.	.

— Nåh, hvad vill du då?

— Hm, den der reversen — lika godt betala först
som sist.

Konsuln flög bort till skrifbordet.

— Det gör du klokt i, sade han och tog fram re-
versboken.

Räntan bryr jag mig inte om — mycket nog ändå
för dig.

Sven Jonsson lemnade konsuln den 100 kronesedel,.
som han haft hopskrynklad i handen.

— Tack!

Konsuln strök öfver reversen både kors och tvärs.

— Här här du den, sade han och räckte Sven Jons-
son papperslappen. Du handlade som en sann kristen,
min käre Sven Jonsson — lönade ondt med godt.

Och han reste sig upp och klappade Sven Jonsson
på axeln.

Men tjärbonden, som stått och bitit sig i läppen,
kunde ej beherska sig längre, utan brast i gråt — våld-
sam gråt.

— Den djefvuln — den djefvuln, mumlade han, har
gjort mej rent olycklig.

— Seså, lugna dig, Sven Jonsson, sade konsuln vän-
ligt. Gull är ju inte annat än mull.

Bättre än rikedom är ett ädelt hjerta, och det har
du ta’ mig fan, Sven Jonsson — och derför skall Gud
förr eller senare — belöna dig!

Snyftningarne blefvo allt svagare och svagare, och
tårarne föllo nu en för en.

Sven Jonsson lät tröjärmen stryka öfver ögonen.

När handen föll ner igen till sidan, kunde konsuln
ej låta bli att smila.

Der hade varit tjära på ärmen, pch den hade satt
stora märken öfverallt i ansigtet.
7o8

Sannerligen för Gud, han säg ut som om han blif-
vit tatuerad.

Sven Jonsson tog farväl och gick. Konsuln tittade
ånyo pä klockan.

Half tio!

Det var då ett ohyggligt söleri, innan man kunde
få en bit mat.

Det riktigt värkte i inelfvorna. Han sjönk ner i
stolen, lade ryggen tillbaka, skrefvade med benen och
satte näsan i vädret.

Han kom att tänka på Sven Jonsson. Hade han
inte varit allt för hård mot den stackaren?

Men hvad skulle han väl gjort? Om han tagit en
ny revers, så hade han nog fått se i månen efter pen-
garne — ty Sven Jonsson hade helt säkert förskrifvit
sitt bohag, innan reversen förföll.

Gården hans var naturligtvis intecknad upp öfver
takåsen.

En affärsman får inte vara släpphändt, ty då bär
det rent åt fanders. Men hur han resonnerade, kunde
han ej undgå att känna samvetsqval. När magen är
tom — skriker samvetet. För att slippa ifrån de obe-
hagliga tankar, som pinade honom, beslöt han att skrifva
till Nielsen & Stage, den der norska firman, som ön-
skade ett parti tjära.

Sven Jonssons 50 tunnor kommo riktigt i grefvens
tid, ty så mycket ungefär hade fattats honom till en
fartygslast.

Nielsen & Stages anbud var tusan så loekande, men
i krona till pr tunna ville han ha.

De tycktes mycket angelägna. Fick han, hvad han
begärde — något, som ej var tvifvel underkastadt —
skulle han göra en så lysande affär, som han aldrig
gjort, sen han slpg sig på att handla med tjära.
•709

Dâ han öppnade portföljen, hvari postpapper förva-
rades, föll hans blick pä ett velinkort af följande lydelse:

Inbjudes
att öfvervara

V i g s e 1 - A k t e n

emellan

ITALIENSKE V. CONSULN
JOHAN AUGUST KIHLBERG
och

MIN DOTTER
EMMA CHARLOTTA
å Stadshuset i X. måndagen den 24 Juli 1882,
kl. 7 e. m.

Ann-Sophie Lundgren.

Den 24 Juli!

Det var således hans bröllopsdag i dag. Ah, det
hade han verkligen inte kommit ihåg, och Emma hade
nog heller inte erinrat sig det, ty hon hade ej nämt ett
ord derom, när han steg upp.

Han kastade en blick bort till porträttet pä skrif-
bordet, och solskenet, som låg öfver den unga qvinnans
anlete, meddelade sig åt'hans satyransigte.

Det lyste till i dq stora lystna ögonen, och de sväl-
lande, karmosinröda läpparne krusades af ett saligt
leende.

Först vid elfvatiden kom frukostbud.

Han stängde kontoret och gick upp i matsalen,
hvilken var belägen på andra våningen.

Midt på golfvet stod ett dukadt bord.

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	47
710

Han smög sig pâ tâ bort till bordet, lyfte upp loc-
ket till glashönan, som innehöll ägg, och sedan han för-
vissat sig om, att ingen fans i rummet, gömde han pâ
bottnen ett stort kuvert, hvarefter han lade locket pâ
igen.

Och sedan mönstrade han de anrättningar, som om-
gåfvo glashönan. De måste ha funnit nåd för hans
kritiska ögon, ty hela ansigtet sken af belåtenhet.

Men hvarför i all verlden passade inte hans hustru
pâ maten?

Den ena minuten efter den andra förflöt, utan att
hon hördes af.

Han började blifva ond och skulle just föra handen
till ringklockan, dä dörren till gula kabinettet slogs upp,
och konsulinnan trädde in.

Det var en liten dam på tjugo år med kraftig barm
och präktiga höfter.

Det stora runda hufvudet satt djerft tillbakalutadt
på den korta halsen, hvars nacksena tycktes afskuren.
Näsan var liten och trubbig med näsborrarne så starkt
utvidgade, att den tjocka öfverläppen drogs upp, lem-
nande de ojemna, maskätna tänderna obetäckta. Ögo-
nen voro blå, smala och beskuggade af långa, svarta
ögonfransar.

Håret, kastanjebrunt, föll ^framtill i en tjock lugg
ner öfver den höga pannan, döljande de utstående tin-
ningarne, och var i nacken uppfästadt med en vårdslös knut.

Hon bar en morgonrock af ljusrödt siden, öfversål-
ladt med crémefärgade spetsar, men det dyrbara tyget
var nerfläckadt, och spetsarne hängde på flera ställen i
trasor.

— God morgon, min engel, sade konsuln och grep
om hennes lilla knubbiga, froströda hand.

Men hon drog den häftigt undan och besvarade ej.
hans helsning.
711

—; Ännu ond? sporde konsuln och rynkade ögonbry-
nen. Hon svarade inte, utan vände hufvudet ät sidan.

De satte sig till bords.

Konsulinnan lade snart knif och gaffel ifrån sig.

Konsuln deremot, hvilken var storätare, lät sig ma-
ten väl smaka.

Han bredde tumstjocka lager af smör på brödet,
expedierade ett tjog anjovis, ett halftjog sardiner, tre
ägg och gjorde tomt på de flesta assietterna.

— Är du redan mätt? sporde han och skar sig en
stor skifva schweizerost.

— Ja! Blef mätt bara på att se dig äta, för du
slukar då i dig som en riktig kannibal.

— Tackar för komplimangen!

Men du skall inte förvåna dig öfver, att jag äter
så mycket.

När man stiger upp klockan fem om morgonen, ser
du, har man en sådan tusans aptit vid frukostbordet.
Den, som ligger till klockan elfva, kan naturligtvis ej
ha smak för mat.

— Jag brukar inte annars ligga till klockan elfva,
utbrast konsulinnan och lät gaffeln klinga mot ett glas
— så det skall du inte pika mig för — det är bara i
dag, som jag kommit på efterkälken — trodde knapt,
att jag skulle kunna lemna sängen,

— Hm — hvad fattas?

— Hufvudvärk — oh, en sådan gräslig hufvudvärk.

— Konstçr! mumlade konsuln och skar sig en ny
skifva ost.

— Konster! skrek konsulinnan och lät gaffeln slå
riktiga trumfhvirflar.

Det säger du alltid när jag är sjuk.

— Ja — och det med skäl — tror jag, sade kon-
suln och torkade sio- om munnen med serveten. Hvar
^12

gäng jag vägar motsätta mig dina nyckfulla infall, så
får du vips hufvudvärk.

— Skulle jag få hufvudvärk hvar gång du är elak
så skulle jag minsann ha kronisk hufvudvärk.

— Seså — ställ nu inte till gräl vid bordet, jemrade
sig konsuln. Det är inte nog med »go’ mad, mö’en mad
â mad i rättan tid» — jag vill också ha »madaro»!

Konsuln lutade sig tillbaka i stolen, knäpte ihop
händerna och halfslöt ögonen.

Efter en lång paus sporde han:

— Vet du hvad det är för en märkedag i dag?

— Nej!

— Vår bröllopsdag!	. •

— Jaså, vår bröllopsdag, sade frun likgiltigt, det
hade jag ingen aning om. •

— Kan just tro det, ty annars hade du väl visat
mig en smula vänlighet. Men det är för resten inte så
godt att vara vänlig, när man är sjuk. Du är ju sjuk
— rysligt sjuk i dag, inte sant?

Han slog upp ögonen och såg på henne med en
skalkaktig blick.

— Ja> jag' är sjuk, så sjuk, mumlade konsulinnan,
och stora tårar glänste i de långa ögonfransarne.

— Hufvudvärk, inte sant?

Hon besvarade , ej hans spörsmål, utan gömde an-
sigtet i serveten.

:— Jag har reda på ett utmärkt medel mot hufvud-
värk, sade konsuln leende.

— Ah, ingenting — hjel — per, snyftade konsul-
innan.

— Ett medel, som botar på ögonblicket.

■—- Ah nej — åh nej — åh nej — ingenting hjel-
per, mumlade konsulinnan, torkade ögonen med serveten
och kastade den sedan, hopskrynklad, ifrån sig.

— Vi få se! Vill du vara god och lyfta på ägghönan.
713

— Herre Gud, är du inte mätt ännu? utbrast kon-
sulinnan och stirrade med förfäran pâ sin äkta hälft.

— Jo, Gud ske lof — men hönan har det der med-
let mot hufvudvärk.

— Prat! sade konsulinnan förargad.

— Sök i reden — och du skall finna.

— Ah, du bara drifver spektakel med mig.

— Nej du, det är mitt fulla allvar, sade konsuln
gapskrattande.

Ett ögonblick tvekade hon, men så lyfte hon upp
locket, rörde bland äggen och fann till sist kuvertet,
som konsuln gömt på bottnen.

Ritsch !

Pappersbitarne flögo åt alla håll.

— En hundrakrona! skrek hon och reste sig upp
från bordet.

— Till den der silkessammetskappan, sade konsuln
småleende.

Hon flög bort till honom, slog armarna om hans
hals och betäckte hans svettdrypande kinder med kyssar.

— Uff — du qväfver — niig, stönade konsuln —
uff — du qväfver mig — släpp mig! och han nästan
stötte henne från sig.

Konsulinnan gick bort till fönstret och betraktade
småleende den stora sedeln.

— Hm, jag tror Anna glömmer att ta in kaffet,
sade konsuln efter en paus.

— Det kan nog hända, sade konsulinnan utan att
se upp från sedeln, den der bondkaninen har ett riktigt
hönsminne. Vill du vara snäll och ringa ett slag.

Konsuln lät den lilla silfverklockan på bordet pingla.

Och efter en lång stunds väntan kom pigan med
kaffebrickan.

— Hvarför passar du inte på? sporde konsulinnan
och spände ögonen i den vackra sextonårs tösen. Jag
714

har ju tydligt sagt ifrån, att kaffet skall stå inne pâ fru-
kostbordet.

— Men konsuln har förbjudit mej att ta in kaffet
förr än han satt sej till bords, sade pigan. Ingen kan
tjena två herrar!

Dermed gick hon och smälde dörren igen efter sig'.

På konsulinnans läppar låg en fråga:

— Hvem skall befalla — du eller jag?

Men hon hejdade sig och utbrast i stället:

— Det är bra vackra sedlar Skånebanken har, min
gubbe lille!

— Hm — ja — hm, mycket vackra, sade konsuln
och slog upp en kopp kaffe.

— Men — det var en gräslig lukt af tjära! utbrast
frun och ryckte på näsborrarne — hvar kommer den ifrån?

— Hm — vet inte, mumlade konsuln och undvek
hennes blick, hm — vet inte, hm — när tänker du köpa
den der kappan?

— Strax!

— Strax? Men hufvudvärken?

o	•	_

— Ah, den har gett med sig — underligt nog!

— Var det inte det jag sa’, utbrast konsuln leende.
Guldägg äro ett universalmedel, som hjelper för alla
sjukdomar — både inbillade och verkliga — både and-
liga och kroppsliga. Han tömde koppen i små klunkar.

— Ar du nu färdig? sporde konsulinnan, när han
satte den från sig.

— Ja, nu är jag belassen^ som tysken säger, utbrast
konsuln och reste sig från bordet.

Han knäpte ihop händerna öfver den trinda magen,
lyfte ögonen mot taket, mumlade några osammanhän-
gande ord och bugade sig djupt.

— Adjö så länge, sade konsulinnan, som med otå-
lighet afvaktat den der ceremoniens slut, gaf honom
en slängkyss och dansade ut ur matsalen.
715

I

Konsuln vaggade bort till pianot och sjönk ner pâ
den lilla pianostolen, hvilken gnisslade under tyngden.

Sedan de hvita, vackra fingrarne glidit ett par slag
öfver tangenterna, framlockande några vemodsfulla
ackorder, harklade han sig, och höjande den trånsjuka
blicken mot taflan pâ väggen — en illa gloende bull-
dogg ■— stämde han upp med en sprucken, starkt vib-
rerande tenor:

Ich weiss nicht, was soll es bedeuten,

Dass ich so traurig bin;

Ein Märchen aus alten Zeiten,

Das kommt mir nicht aus dem Sinn.»

Dörren till serveringsrummet knarrade:

Han gjorde ett uppehåll för att hemta andan, och
medan fingrarne fortforo att glida öfver tangenterna,
vände han hufvudet åt sidan.

Det var bara Anna, som kom in för att duka af.

Han nickade småleende åt henne och klipte méd
ögonen.

Men så riktades de åter trånsjukt mot bulldoggen,
och så följde den andra versen:

»Die Luft ist kühl und es dunkelt,

Und ruhig fliesst der Rhein ;

Der Gipfel des Berges funkelt

Im Abendsonnenschein.»

Kratsch! Konsuln flög med ett lätt anskri upp från
stolen.

På golfvet låg hela kaffeservisen i spillror.

— Ah, Jösses, en sâ’n olycka, mumlade pigan och
’började gråta.

— Gråt inte, mitt barn, sade konsuln vänligt —
det var ju inte så farligt.

— Det säger herrn — men hva’ ska’ väl frun säga?

— Hm — du kan ju säga, att det var jag, hm,
som välte ner den, hm — så slipper du förargelse.
716

Och han slog sin arm om hennes lif, drog henne
trots allt motstånd intill sig och tryckte gâng pâ gâng
sina fuktiga läppar mot hennes brännheta kind.

När konsul Kihlberg sofvit middag, föreslog frun
en liten promenad.

Vädret var så förtjusande vackert!

Konsuln hade ej lust att gå ut, men fruns böner
voro så enträgna, att han till sist gaf med sig".

Konsulinnan hade naturligtvis den nya kappan på.

Hennes hjerta slog af fröjd hvar gång ett nyfiket
ansigte trycktes mot en ruta eller någon stannade och
vände sig om för att betrakta det dyrbara plagg, hon bar.

Den kappan hade hon talat om ända sen den häng-
des ut att skylta i Holmqvists fönster, men konsuln hade
alltid sagt, att tiderna voro så dåliga, och trots alla pi-
kar, böner, tårar och vredesutbrott hade han ej velat
lemna henne några pengar till den.

Spanska konsulns fru, statsrådets dotter, höll på
att spricka af harm, när hon på konsulinnan Kihlbergs
kropp såg den der kappan, som hon inte ens vågat
drömma om.

— Observerade tant fru Kihlberg? skrek hon till
en gammal dam, som satt och stoppade en barnstrumpa.

— Hva’? utbrast den gamla damen och förde han-
den till örat.

— Såg tant fru Kihlberg? skrek konsulinnan och
lutade sig fram öfver bordet.

— Ne-ej! Hva’ var der med henne?

— Hon hade på sig den der magnifika silkessam-
metskappan, som hängde i Holmqvists fönster, skrek
konsulinnan.
7'i7

— Jo, jag tackar jag, sade den gamla damen och
nickade med hufvudet. Fint skall det vara, kosta hvad
det vill.

— När sämre folk kommer bra till det, sä bli de
alltid sä öfverflödiga, skrek konsulinnan.

— Hvad var hennes far? sporde den gamla damen.

— Bara en simpel vaktmästare! utbrast konsulin-
nan och frynte på näsan, och när han dog, stod hustrun
på bar backe med fem ungar.

Som flicka fick fru Kihlberg både skura och tvätta
och spinna och väfva, och sommar ut och sommar in
gick hon med en gammal kofta, som jag skänkte henne.

Men nu hvarken spinner eller väfver hon utan lig-
ger och drar sig till klockan tolf — och likväl är hon
finare än liljorna på marken.

-— Högmod går för fall! sade den gamla damen,
lade bort strumpan och tog sig en annan i högen af
barnstrumpor, som betäckte soffan.

Konsul Kihlberg och hans fru promenerade emel-
lertid Storgatan fram.

Luften var qvalmig, och det mulnade starkt.

Svalorna snuddade nästan vid gatstenarne med sina
långa vingar.	.

— Vi få åska, sade konsuln, då de hunnit fram till
Norreport.

— Tror du, sade konsulinnan och betraktade de
blåsvarta molnmassor, som hängde öfver hufvudet på
dem. Låt oss vända.

De gjorde helt om.

Regnet började falla i stora droppar.

— Ah, min kappa blir förstörd, jemrade sig kon-
sulinnan. Vi ha inga paraplyer méd oss och hinna inte
hem.

— Låt oss gå in på kaféet så länge.

— Ja, låt oss.	,
7i8

De skyndade fram, tills de nådde ett ljusgrönt tre-
våningshus, från hvilket sköt ut en förgyld stång, bärande
en skylt med inskriften:

Ljungstedts caffé och condittori.

. Konsulinnan tog i två skutt de höga trappstegen
på gatan, rusade in i förstugan, slog upp dörren till
höger och trädde leende in i kaféet. Konsuln kom vag-
gande strax efter, andfådd och förpustad.

— Hvad önskar herrskapet? sporde fru Ljungstedt
och lade bort Fäderneslandet.

— Tag — för — en — krona bakelser, stönade
konsuln — och en flaska champagne af Pommery &
Greno’s torra Carte Blanche.

Konsulinnan knep konsuln i armen och hviskade:

— Inte champagne — öfverflöd!

— Det är ju vår bröllopsdag, sade konsuln och, såg
på henne med ett ömt leeilde.

— Är det inre rummet ledigt? sporde konsulinnan.

— Ja — var så god och stig in, sade fru Ljungstedt.

Konsuln förde undan den purpurröda, utfälda gar-
din, som skilde butiken från det inre rummet.

Det var halfskumt der inne i det lilla smala kabi-
nettet.

Efter ett långt dröjsmål kom fru Ljungstedt med
ett fat bakelser, två spetsglas och en flaska Carte
Blanche, sec.

Champagnen serverades.

När gardinen väl fallit igen efter fru Ljungstedt,
höjde de glasen, i hvilka skummet började sjunka, och
skålade.

— Det var då väl, att vi kommo hit in, utbrast
konsulinnan, ty se hur det ösregmar!

Hon satte glaset bort, flyttade sig hän till det stora
fönstret och betraktade gapskrattande de stackare, som
sprungo der ute för regnet.
1'9

Och nu kom karavanen, som haft tjära till staden.

Hästarne satte nosarne i vädret, och oxarne riktigt
tfafvade.

Tjärbönderna gingo nu inte bredvid vagnarne, utan
suto uppe hos qvinnorna, som de höllo om halsen..

Och hela sällskapet hojtade, skrälade och tjöt.

Konsuln kastade en snabb blick på Sven Jonsson.

Han, som annars var så nykter, tycktes nu alldeles
döddrucken.

Han hade lutat sig mot den der megäran, som på
morgonen lofvat se till hans häst.

Armarne hängde slapt åt sidan, ögonen voro half-
slutna, läpparne blåbleka, och från kinderna tycktes hvar
enda blodsdroppe ha flytt.

Fingrame orkade ej längre hålla fast om tömmarne,
utan måste megäran, som var pionröd och hvars öga
glödde som ett eldkol, gripa tag i dem.

Konsuln drog sig tillbaka i soffhörnet, när Sven
Jonssons slöa blick föll på kaféfönstret.

— Usch, så fulla de äro, utbrast konsulinnan. Till
och med qvinnorna ha fått mer än de tåla.

— Riktiga svin allesamman, utbrast konsuln och
fylde champagneglasen på nytt.

Tänk, om de kunde spara, de kräken, som annat
folk, utbrast konsulinnan, så kunde de må som perla i
guld, ty de få ju så glupskt betaldt i år. A propos tjära
— fick du de der tunnorna, som de haft till staden?

- Ja!

— Och förtjenar du mycket?

— Nej, rakt ingenting, gnälde konsuln — konkur-
rensen är så stark i år. Skål!

— Skål!

Hela rummet upplystes af ett blåaktigt sken.

Konsulinnan gaf upp ett anskri och spilde ut hälf-
ten af champagnen.	•
720

— Ah, Jesus — en sådan blixt!

Hon böjde hufvudet ner, slöt ögonen och räknade
halthögt:

— Ett — tvä — tre — fyra — fem —

När hon väl sagt fem, kom knallen. Den var så
våldsam, att den stora rutan skallrade, och bakelsefatet
klingade mot flaskan.

— Rakt öfver hufvudet på oss, hviskade konsulinnan
likblek och kröp bort till konsuln, mot hvars skuldra
hon gömde hufvudet.

Blixt följde på blixt den ena skarpare än den
andra — och åskan dånade ohyggligt.

Lika uppskrämd som frun, lika lugn tycktes konsuln.

— Hvilket magnifikt skådespel! utbrast han gång
på gång, under det att han mumsade ner bakelse efter
bakelse.

Regnet föll, som om alla himlens slussar varit öpp-
nade.

Det bullrade och smackade i bleckrännorna, och
det hvitskummiga vattnet sprutade långt ut på trottoaren.

Rännstenarne, hvilka varit alldeles uttorkade, fyldes
med en bred ström, som forsade ner för den sluttande
gatan, ryckande med sig spånor, pappersbitar, halmstrån
och allt hvad den kunde komma öfver.

Mjölet, som tjärbönderna köpt, började blifva klister,
och regnet trängde genom de tunna sommarkläderna
in på bara kroppen, kylande som is på den svettiga
huden.	.

Skriken, skrålet och tjuten dogo så småningom
bort, och under tystnad passerade karavanen öfver For-
sabron.

Ack, om det ändå varit Sunnerbodabron,' men det
var långt hem — sju mil — och vägame voro så olän-
diga som i en ödemark.
Politiska masker och ytterligheter.

Några iakttagelser.

Af Scævola*.

Sedan franska revolutionen har det varit de liberale,
som hufvudsakligen tryckt sin stämpel på den politiska
utvecklingen, stundom till gagnet och oftare till namnet,
i ty att liberalismen ansetts, der den icke var partiernas
verkliga drägt, såsom en synnerligen lämplig skyddande
förklädnad.

Liberalismens uppgift var att bryta skrankor, att
aflägsna sådant som icke längre passade för tiden, dess
program var väsentligen negativt. Häri ligger ej något
klander. Det är ej mindre nödigt och nyttigt att
spränga hindren än ått lägga vägen och det är ofta —
ej blott vid jemvägstunlar — sprängningen som är det
svåraste arbetet. Många af liberalismens sträfvanden
ha lyckats och lemnat en vinst, som en gång för alla

* Den. artikel om »förklädnad och skyddande likhet inom pressëh»,
hvilken förekom i senaste häftet af Dagens krönika, har ådragit sig en
högst ovanlig uppmärksamhet. Det ena ryktet efter det andra har cir-
kulerat både i hufvudstads- och landsortspressen. F. d. medarbetare i
Aftonbladet ha blifvit utpekade såsom förmodade »attentatsmän» ; för öfrigt
har man fäst sina blickar åtminstone på ett par tidningsutgifvare samt
äfvenledes på en ung professor i Upsala och på en gammal professor i
Lund med ett ganska lysande namn.

Hvad som möjligen af allt detta kan vara sant, tillkommer natur-
ligtvis ej red. att ens antyda, alldenstund- Scævola förbehållit sig den
allra strängaste anonymitet. De anförda gissningarna ha vi meddelat
våra läsare blott såsom kuriositeter.
I	•	.

- 722

är mensklighetens. Men äfven pà de områden, der sa
varit fallet, har det ofta visat sig, att icke allt dermed
var väl bestäldt. Det gick med friheten som med så,
mycket annat här i verlden: när man fick den, säg man,
att det icke var den man velat ha.

De gamle herrarne förlorade under generationernas
gäng icke blott den styrka, som skapat väldet, utan
ock den mycket mindre, som kräfdes för att behålla och
vårda arfvet. Liberalismen hade skapat nya makter i
staten och dem tillföll då arfvet. Likväl icke allt, ty
de gamle herrarnes makt hade så djupa rötter, att de
ej kunde uppryckas. Med den sympati, gemensam situa-
tion skänker, möttes då de nye och de återstående gamle
herrarne. De nye herrarne, dem som liberalismen gjort
mäktige, det var innehafvarne af penningpungar. Så
skedde, att bördsaristokratien upptog penningaristokra-
tien till sitt äkta vif. Och kyrkan, som har betaldt för
att afsluta alla både goda och dåliga partier, lade väl-
signande händer öfver paret.

Deremot göra vi ingen hemlighet af, att bland de mänga, som skrift-
ligen eller muntligen uttryckt sin belåtenhet med förf:s qvickhet och
skarpsinne, har ock en och annan tagit parti för L. J. Hierta såsom
varande af förf, orättvist behandlad. Då vi härom underrättat Scævola,
har han svarat: »Jag vet ganska väl, att åtskilliga af det gamla Afton-
bladets svängningar kunna ursäktas på grund af den hotande indrag-
ningsmakten m. m. dylikt, hvarmed den d. v. utgifvaren låg i fejd,
men det föreföll mig så obeskrifligt barockt, att det nya A.-B:s ledare
så tidt och ofta hänvisade till den gamla æran, utan att känna till
hvad denna i sjelfva verket innebar, eller huru vapnen då fördes.
Derför tog jag mig friheten, att, så att säga, skaffa vederbörande ett
brännsår från deras eget fyrfat. Underrättelsen, som ni, hr redaktör,
gifvit mig, att jag enligt. åtskilliga af edra läsares förmenande skulle
vara »högerman» — har förvånat mig, ty jag vet med mig, att det- är
blott den skenbara liberalismen, som jag ej velat skona. Att jag icke
är fiendtligt sinnad mot den politiska utvecklingens vänner, torde för
öfrigt mera tydligt framgå af ofvanstående artikel, som jag, på er upp-
maning om ett nytt bidrag, härmed har äran sända, men jag tror dess-
utom, att en betydlig begreppsförvirring råder i användandet af politiska
slagord.

Eder tjenstvillige

Scævola;»
723

De, som icke voro herrar, märkte ej på länge hvad
som försiggick. De hade rifvit ned skranken mellan
stånden, de jublade, då de sågo krämarens son bestiga
samhällets tinnar; de funno, att alla voro lika, duglig-
heten vann sin seger, hvar den så fans. Och de, som
ledde den stora hopen — den är ju till för att ledas —
de sägo sig på dess axlar så högt till väders, att allt
var ganska godt. En och annan gång märkte desse
folkets utkorade, att för sjelfva detta folk vai allt i huf-
vudsak som förut. Menige man sysslade vid sitt glas
något mera än förr med statens angelägenheter och dess
ombud skickades stundom till öfverläggning om landets
styrelse, hvarvid de fingo dricka brorskål med mäktige

män och ibland voro nog sadelfasta att hålla
folkets rättigheter. Men folket fick ej derför
kyckling på tallriken, mot dess stora vigt i det
svarade samma dystra realitet som förr.

De mera teoretiskt anlagde liberale satte

tal för
någon
ideella

sig att

fundera öfver saken. Under tiden fortsattes striden kring
frihetens, jemlikhetens och broderskapets stora principer,
ty äfven om man börjat tvifla på den form de fått, har
det dock alltid ansetts synnerligen förtjenstfullt att kämpa
kring fallne höfdingars lik.

Men medan de liberale stodo undrande och spör-
jande, hvad de skulle hitta på, hände obehagliga ting.
A ena sidan passade de reaktionäre på och bemäktigade
sig herradömet och å andra uppväxte farlige konkur-
renter.

Det fans nemligen en del folk, som beslutsamt lem-
nade kampen för den osäkra vinst, frihetsprincipen gaf,
och stridde för mera materiella intressen. Men -de upp-
offrade icke de stora fraserna. Dessa låta i allmänhet
synnerligen bra och hafva i följd af sin abstrakta enkel-
het stor betydelse såsom agitationsmedel. De kommo,
desse nye män, från skilda håll; både konservative och




724

liberale, både fritänkare och kristendomsförsvarare lem-
nade sin tribut. Men af alla partier tyckte den nya
fanans män minst om de liberale, de ansägo dessa vara
de oklara och opraktiska hufvudenas män, der de ej
tyckte dem vara den rena egoismens förkämpar, utan
blick för annan rättvisa än den, som ligger i styrka
i konkurrensen. Dessutom voro de rivaler om massans
gunst.

De liberale återgäldade rikligt ovänskapen. De hade
kämpat en i sitt tycke sä ädel kamp, de trodde sig nära
att vinna allmän seger och ansågo sig nu blott behöfva
njuta segerns frukter för att lyckliggöra sig och verlden.
Då stötte de på denne nye motståndare. De blefvo icke
stumma af häpnad, ty tystnad är icke deras starka sida,
men de häpnade.

De nye männen åter befinna sig i en situation, som
är rätt komisk — för andra. Det är de som skola gö-
rat, sedan liberalismen icke mäktat sin uppgift. De
äro de lidande massornas profeter, det företrädesvis s.
k. folkets stridsmän och de skola länka den politiska
kampen i nya banor. Men det otacksamma folket lem-
nar dem i en betänklig minoqtet. De äro dock så varmt
öfvertygade, att de ha rätt — nya meningar ha ju som
bekant vanligen ifrigare anhängare än gamla — det är
blott bristande omdöme, som gör, att massorna ej följa
deras banér, det är blott egennytta och oärlighet som
gör, att de kunnige vilja annat än de. Det är sant nog,
att allt detta skall hjelpa sig med tiden, men det tager
en oerhörd tid, innan massorna lära förstå sitt väl och
innan oegennyttan kommer att regera verlden. Nu är
det alltid svårt att vänta — man kan vänta för länge
äfven på ett godt, och tålamodets talang är just icke
framstående hos dem, som förvåna sig öfver att de icke
skapa revolutioner. Det är ju de mest energiske och
mest hänsynslöse, som bilda ytterlighetspartien. Då de
icke ega den styrka, de enligt sin mening, om det funnes
någon rättvisa i denna verlden, borde hafva, majoritetens,
sä gäller det att använda den de hafva. Kunna de
icke drifva fram rättvisan direkt med den vederbörliga
farten, sä kunna de åtminstone göra det indirekt genom
att hämnas orättvisan och imponera på makthafvarne.
Så uppkomma sammansvärjningarnas och attentatens
män.

Det är vanligt att behandla denna företeelse endast
med förakt och afsky. Sådant är mycket kortsynt —
och äfven hvad sakens moraliska sida angår, bör man
ej allt för hastigt kasta den första stenen.

Först och främst bör man betänka, att de idéer,
ytterlighetsmännen så fanatiskt dyrka, rätt ofta innehålla
ett grand af sanning, som gör det brutala hån obefogadt,
hvilket en kompakt majoritet så lätt tillåter sig. Hvarje
ny idé behöfver lång tid för att bli allmän egendom,
och paradoxen, att majoriteten alltid har orätt, är stun-
dom ganska träffande, då det gäller striden med de
nya idéernas bärare. Ytterlighetsmännen hafva derför
i någon mån rätt, när de anse, att de borde ha majori-
teten. Då denna majoritet ännu är för outvecklad att
förstå sitt väl och följa sina apostlar, uppkasta sig desse
till folkets förmyndare och vilja göra den dumma all-
mänheten tjenster med eller mot dess vilja. Och då de
icke hafva goda medel, tillgripa de dåliga. De hafva
häri många och höga föredömen, hvilka af historieskrif-
varne dömas mycket mildt.

Man har ofta tillfälle att iakttaga, det personer,
som ge sig ut för och tro sig vara hederligt folk samt
under normala förhållanden äfven äro det, i politiken
uppföra sig ohederligt. Det beror på samma förhållande,
som så ofta gjort, att ett helt folk betett sig ohederligt.
Den moral desse individer besitta är till största delen
ett yttre påhäng, det är i sjelfva verket mindre sedliga

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	.	48
726

grundsatser än en inrotad aktning för det konventionelt
antagna, som föreskrifver deras handlingssätt. De kunna
ha fått de herskande föreställningarna om rätt och orätt
sä inpräglade, att de i dagliga lifvet icke ens i hemlig-,
het afvika derifrän. Men så snart de gå utom det van-
liga lifvets välreglerade vägar, sakna de moraliska
hållpunkter. De jubla och tro sig rätt storartadt visa
fosterlandskärlekens dygd, när de applådera en statsman,
som med list och våld, med kränkning af de enklaste
hederslagar, förödmjukat ett annat land. I de inre po-
litiska striderna äro de lika »fördomsfria». För att till-
intetgöra en politisk' motståndare begagna de med det
renaste samvete i verlden medel, som äro moraliskt
förkastliga — man skryter offentligen af att ha begagnat
sig af sina arbetares nöd för sina politiska syften i form
$f valtryck eller på annat sätt. Dessa personer tro, att
en annan moral gäller i politiken än i dagliga lifvet.
Attentatsmännen förakta de små nedrigheterna, de trotsa
den herskande moralen i stor stil, det är hela skilnaden.

• De liberale och socialdemokraterna ha fått lida
mycket för attentaten. De konservativa göra gällande,
att på deras sida begås inga attentat, och kyrkans
herrar skrifva gerna detta som allt, annat ondt på den
upplösande tidsandans räkning. Det är sant, att atten-
tatsmännen i allmänhet icke tillhöra de konservativa.
Om man betraktar två hundar, som slåss om ett ben,
är det lika säkert, att man icke skall finna den konser-
vative, d. v. s. den som innehar benet, begå något atten-
tat, som att beatus possidens anser den hund, som söker
ta benet, för en omoralisk rackare. På de ställen, der
de konservative icke innehafva benet eller icke anse
sig ha nog af det, kunna de också framalstra attentat,
såsom vi skola se.

Den moraliska sidan af attentaten är emellertid icke
den, vid hvilken man hufvudsakligen bör fästa sig, då
727

det gäller att förstå denna företeelse. Kärnpunkten i
frågan är den: gagna attentaten den sak, för hvilken
dess anhängare kämpa?

Vanligen säges det, att attentaten mera skada än
gagna sitt parti, dels derför att de drifva motpartiet,
som är det starkare, till lifligare kamp, dels derför att
de skrämma partiets moderate anhängare, dem som äro
böjda för att åtminstone delvis verka för samma mål
som de sjelfve. Härmed är frågan dock ingalunda af-
gjord. Hvad det första skälet angår, är det bestämdt
oriktigt, så vidt herrar attentatsmän ha något att kämpa
för. Om de af sine mäktige motståndare negligeras
eller förföljas, har sin stora betydelse för deras behag-
liga tillvaro, men för deras sak är det likgiltigt eller
verka snarare förföljelserna gagneligt. Det är troligt,
att de herskande för sitt skydd nödgas vidtaga åtgärder,
som genom det missnöje de väcka hos oskyldigt träf-
fade, öka ytterlighetsmännens utsigter.

Beträffande det andra skälet är det helt säkert
riktigt, att attentaten skrämma bort många. Men de,
som bli rädda, äro hufvudsakligen de, som se på atten-
tatens brottslighet, och denna deras syn på saken visar
en så grundväsentligt olika åskådning, att dessa två
partier knappast kunna hafva något gagn af hvarandra.
De bland de moderate, som skåda på förhållandena rea-
listiskt, som bedöma hvarje sak efter dess följder och
kallt betrakta den för det stora hela jemförelsevis obe-
tydliga förlust, som äfven det mest omtalade attentat
medför, de låta sig icke af något sådant afhållas från
att arbeta för en utveckling i den riktning, som de annars
anse god, de kunna tvärtom eggas att arbeta litet ifri-
gare för att snarast möjligt undvika dylika obehagliga
och komprometterande bragder.

Härmed må emellertid vara huru som helst. Det
är kanske icke sant, att Ravaillacs dolk, Orsinis bomb


eller feniernas bössor gjort någon nytta ät den sak de
voro afsedda att tjena, och säkert är, att månget attentat
skadat sin arrangörs sak: det behöfves ej mer, än att
gagnet mänga gånger synes tillräckligt sannolikt, för
att vara en fanatiker nog.

Desse ytterlighetsmän äro af tvenne slag. Somlige
kasta sig med brinnande ifver in i agitationen för sitt
mer eller mindre klara ideal och lyckas sä fullständigt
gä upp i denna, att de ej göra tydligt för sig, huru
ringa frukt de skörda af sin möda. Det är idealisterna
inom partiet och en vackrare, mera oegennyttig idealism
finnes ej bland dem, som påstå sig hafva patent på den
varan. . Men de kalla och beräknande inom fanatikernas
parti, de nöja sig ej med denna platoniska kärlek till
framtidsidealet. De vilja së ett resultat af sin verksam-
het. Det är det ämne, hvaraf attentatens ledare bildas.
De äro oftast ej rädde för att sjelfva handla, om så
nödigt varder, men 'de föredraga att vara sammansvärj-
ningens chefer och lemna utförandet åt utvaldt folk
bland partiets idealister. Desse senare hafva nemligen
dels sina anfall af förtviflan, då de inse huru litet de
uträtta, dels öfvergår deras glödande nit för sina ideal
ofta till ett lika otygladt hat mot det bestående och
dess répresentanter, så mycket lättare söm de makthaf-
vande vid sina skyddsåtgärder gemenligen skära alla
öfver en kam och behandla idealisterna efter principen
»stryk skall du ha, har du inte gjort ondt, kommer du
att göra det». I hvilketdera fallet som helst offra desse
annars oskadlige svärmare med välbehag sitt lif för att
»tjena sin sak». Som dynamiten och andra nyttiga ting
af samma användning äro upptäckta, fins sålunda allt
tillstädes för denna form af politik.

I Sverige hafva vi inga ytterlighetsmän af nu om-
talade art och väl ej af någon annan heller. Vi ha ju
två partier: deras, som tryckas af grundskatterna och
729
vilja ha bort dem, samt deras, som icke bära något af
deras tyngd och vilja ha qvar dem. Men för grund-
skatter begår man inga attentat.

Deremot håller Danmark sig för närvarande med
ett ytterlighetsparti, som visar, att konservativa grund-
satser icke alltid utgöra tillräcklig borgen för en hygglig
politik. Äfven desse ytterlighetsmän på högra sidan
förtjena några ord till belysning. Ytterlighetsmännen
äro här som alltid de, hvilkas meningar mest skilja sig
från den allmänna i det land och den tid de tillhöra,
men de förete den egendomligheten, att de för tillfället
innehafva makten. Som alla partier tro de naturligtvis
på sin rätt, men de hafva varit tillräckligt med i verlden
för att veta, det man i nödfall kan undvara rätten och
stå sig väl ändå, till en tid åtminstone. Deras motstån-
dare kalla sig frisinnade och innehålla följaktligen en
stor mängd konservativa element. Orsaken till striden
är denna. De liberala meningarne ha sedan 1848 haft
ett visst officiöst erkännande i landet. Deras ställning
erinrade närmast om narrens vid medeltidens hof. Han
tog sig mycket friheter, kunde säga skarpa sanningar
och hade väl också under normala förhållanden ett visst
inflytande i de småsaker, som upptaga menniskornas
mesta tid. Men om han inbillade sig ha något att säga,
när det ’ verkligen gälde, och han icke hade sin herres
mening, då var han större narr än han hade lof att
vara, och man satte honom i tornet. Der ha nu ytter-
lighetsmännen i Danmark satt honom och der ropar
han nu på attentat. Under tiden resa på regeringens
vägnar några herrar omkring i landet och ta reda på,
att hans anhängare icke finna på något mot staten, och
skicka vid förekommande fall desse att göra honom
sällskap. De vanliga domstolarne ha i allmänhet icke
ansetts värdiga eller lämpliga till detta uppdrag.
730

Ytterlighetsmännen i Danmark göra emellertid orätt.
En döende makt i staten bör göra sä litet väsen af sig
som möjligt. Den kan då i lugn och ro, synnerligen
med hjelp af det medel naturen anvisat en del af sina
barn, förklädnad oéh skyddande likhet, länge njuta fruk-
terna af det förgångnas och närvarandes arbete, frukter
som den brådstörtadt kan förlora, om den drager för
mycken uppmärksamhet till sig genom att inlåta sig i
strid med krafter, hvilka just som bäst äro i tillväxt.


General Grant.*

Jag har förut pâ annat ställe framstält de förnämsta
tilldragelserna, på general Grants militära bana**. Hvad jag
nu skall försöka mig på är ett porträtt af mannen, och jag
skall dervid särskildt bemöda mig om att, visa, huru rent
personliga och individuela karaktersdrag gjort sig gällande
uti hans offentliga lif. Min bekantskap med general Grant
är nemligen af så förtrolig art, att hans bild står långt mera
lefvande för mig, sedd i denna dager, än i hans egenskap
af general eller president.

Den skepnad, hvari Grants offentliga handlingar tett sig
för verlden, har ständigt för min uppfattning tagit bild och
form af de personliga egenskaperna, som legat derunder.

-Grants familj är af skotsk härkomst och Clanen Grant
gjorde anspråk på honom, då han år 1877 färdades genom
dess område. Jag besökte en gång Castle Grant, hvarest
Clanens chef, lord Seafield har sin bostad, och han var
mycket intresserad af allt, som rörde hans amerikanske

* Ehuru »Dagens Krönika»! allmänhet innehåller endast originalartik-
lar, har red. gjort ett undantag med minnesteckningen öfver general
Grant. Denna runa borde icke saknas i D. Kr., men svårigheten var
att i vårt land finna en med tillräcklig sakkunskap utrustad författare.
Då kom oss en med amerikanska förhållanden väl förtrogen man, f. d.
öfversten i amerikanska armén, numera amerikanske generalkonsuln i
Stockholm hr Nore A. Elfwing, till hjelp, i det han nemligen förskaffade
oss en-försvenskning af en utmärkt artikel i ämnet, införd i maj häftet af
»The Century» och författad af general Badeau.

** Af samme förf, har utkommit 1881 i Newyork »Ulysses Grants
militära lif från 1861 till 1865».
landsman. Han förde mig till Craig Ellachie, en klippig höjd,
som låg helt nära, och der, i Gaeliska dagar, det bål påtän-
des, som skulle varsko clanen Grant om att krig var för
handen. Clanens devis är än i dag ett brinnande berg, och
dess stridsrop har i alla tider varit : »Stand fast Craig Ella-
chie». En Grant måste vara orubblig som sjelfva klippan.

Ungefär vid denna tid var jag närvarande, då dauern a
samlades vid Bræmar, som ligger midt inne uti Högländerna.
Sonen till earlen af Fife var der i spetsen för clanen Duff;
clanen Jarquharson var tillstädes med sin chef; hertigen af
Athole hade fört sina män tvärs öfver Grampian bergen, och
hertiginnan, en strålande skön qvinna, hade följt med, ridan-
de vid hans sida. Markisen af Huntley, earlen af Äirlie
samt lord Kilmarnock, allä voro de der, iklädda den hög-
ländska drägten, och jag fann clanerna Duff, Gordon och
Stewart-Murray lika redo som clanen Grant att räkna slägt-
skap med en amerikansk president. De drucko hans väl-
gång med högländska hedersbetygelser och förklarade, att
den kloka skarpsyntheten, den fasta beslutsamheten och den
uthärdande själskraften, som de hört honom ega, härrörde
alla från hans caledoniska ursprung.

General Grants fader var född i Pennsylvanien, men
utvandrade tidigt till vestern och slog sig slutligen ned uti
Ohio. Han var känd som en intelligent och energisk man,
som i all sin vandel bibehållit sitt namn utan fläck. Vid
den tid, då Ulysses föddes, dref han en betydande handel
med läder och egde flera garfverier. Hans mor härstam-
made också från Pennsylvanien. En ärbar kristen qvinnas
dygder är ej ett passande ämne för offentlig framställning,
men det är icke svårt att i dem tänka sig källan till denna
karakterens renhet och enkelhet, som ett offentligt lifs strider
och frestelser ej förmått att omintetgöra hos hennes son.

Ulysses föddes den 27 april 1822 i Point Pleasant, en
obetydlig stad på Ohioflodens norra strand. Den anspråks-
lösa boning, der han först såg dagens ljus, skådar ännu ut
öfver Kentucky kusten, och sina tidigaste dagar tillbragte
han nästan inom synhåll af den stora krigsteatern, der han
var bestämd att utföra en så framstående roll. 1823 flyttade
hans föräldrar till Georgetown i Ohio och här förflöto den
unge Grants gossår. Hans far var nu en förmögen man,
han egde så mycket af denna verldens goda som någon af
hans grannar och hade både förmåga och vilja att låta sonen
733

få njuta alla de fördelar af en bildad uppfostran, som stodo
till buds på ett så stort afstånd från den atlantiska kusten.

I likhet med Washington, Cromwell, Wellington och
andra, som blifvit ryktbara i sin bästa mannaålder, var det
ej heller något hos Grant, som under hans barndom på något
sätt utmärkte honom framför hans kamrater. Det är sant,
att i återskenet från hans hjeltedåd sedermera kunna vi i
gossens karakter urskilja de frön, som lågo slumrande, intill
dess att omständigheternas sol och ljus utvecklade dem.
Ingen af dem, som kände honom under hans tidigare år, såg
hos honom något, som antydde hans framtida bestämmelse

Vid sjutton års ålder erbjöds det honom att bli antagen
som elev vid militärskolan i West Point. Den yngling, som
året förut blifvit sänd till skolan ifrån det distrikt, de båda
tillhörde, hade ej förmått att följa med i klassen och fick
följaktligen lemna skolan. Hade denne hans unge företrä-
dare ej blifvit underkänd, är det sannolikt, att Grant aldrig
kommit i åtnjutande af en militärisk uppfostran och möjligen
icke uppnått utmärkelse genom vapnen.	,

Fyra år tillbragte han vid militärskolan men gjorde sig
icke der bemärkt såsom något mera framstående. Han vi-
sade ej någon förkärlek för sitt yrke och ådagalade ej någon
synnerlig böjelse för studier, ehuru han med lätthet lärde
sig matematik. Hvad han egentligen utmärkte sig uti var
ridning, som var hans största nöje. Den militära etikett,
som reglementet ålade kadetterna, förbröt han sig ofta emot,
och fastän det var fjerran från honom att vara uppstudsig
eller att göra sig skyldig till någon allvarsam förseelse, un-
derkastades han dock ständigt små bestraffningar för en
osnörd sko eller derför att han kommit för sent till paraden.
Samma motvilja för formaliteter af obetydligare art följde
honom hela hans militära bana igenom. Ingen officer i ar-
mén hade mindre skrupler i toalettfrågor än han, och ingen
hade mindre fordringar på ceremonier af underordnade.

Ar 1843 tog han sin''‘examen, nummer tjuguett i en
klass af trettionio. Det var vid den tiden fullt öfverallt
inom armén, och dess framtida chef kunde endast blifva an-
tagem som en surnumerär. Han fick rang af underlöjtnant
med fullmakt och anstäldes vid fjerde infanteriregementet.

När mexikanska kriget utbröt, kommenderades Grant med
sitt regemente till Texas för att der förena sig med den
armé, som stod under general Tavlor. Vid Palo Alto och
Resaca de la Palma fick han sin första lektion i verkligt
krig — strider, hvilka, jeniförda med många af dem, som
utkämpades under Rebellkriget, endast voro obetydliga skär-
mytslingar. Mången gång i senare dagar fördelade Grant
Here man på en brigad, än hvad då hela amerikanska armén
utgjordes af. Han förblef under Tavlors befäl intill inta-
gandet af Monterey och deltog i denna hjeltebragd. Hans
regemente öfverflyttades nu under Scotts kommando.

Grant blef nu regementets qvartermästare — en befatt-
ning, som fritog honom från skyldighet att gå i elden; detta
hindrade honom likväl icke från att deltaga i hvarje strid
under kampagnen allt ifrån Vera Cruz till staden Mexico.
Efter slaget vid Molino del Rey blef han omnämnd för »ut-
märkt tapperhet» och vid hufvudstadens intagande förmärk-
tes flera af de drag, som visat sig egendomliga för hans
karakter under senare delen af hans historia.

Då armén närmade sig staden, fick Worths division
ordre att bemäktiga sig en väg, som gick på vestra sidan.
Grant åtföljer Worths förtrupper. På ett ställe gjorde vägen
en tvär krökning, och denna försvarades af en parapet, elden
från musköterna var mördande, och allt efter som divisionen
närmade sig, ökades nödvändigheten att se sig om efter hvarje
möjlighet af skydd. Detta oaktadt banade Grant sig likväl
väg ensam tvärs öfver den sträcka, som mest blottstäldes
för elden, och upptäckte ett ställe, der parapeten kunde an-
gripas. Skyndande tillbaka till sina män, som ej voro flera
än tjugu eller trettio, ropade han till dem, att han funnit
en utväg att kringgå fienden, och uppmanade dem, som hade
lust såsom frivilliga, att följa honom. Tio eller kanske ett
dussin soldater sprungo genast upp och voro snart, krypan-
de på händer och fotter med honom bakom en mur; här
sammanstötte de plötsligt med ett helt kompani under
då kapten, nu general Horace Brooks, som försigtigt sökt
sig en väg genom att gå nere i ett dike. Grant ropade
genast: »Kapten, jag har funnit'ett sätt att angripa fienden»,
hvarpå Brooks svarade: »Välan, ni vet vägen. Gå på, vi
följa med». Löjtnanten tog så befälet, och den lilla styrkan,
som nu uppgick till ett antal af femtio man, anföll parapeten
från ena sidan, intog den med storm och tog fienden i
ryggen. Mexikanerna flydde med ens från sin ställning,
som ej längre var hållbar, och parapeten var intagen.
735

Truppafdelningen befann sig nu på den väg, som för
direkte till Garita San Cosme, en af de starkast befästade
punkterna, som leda in i staden Mexiko, hvars spiror och
torn nu kunde tydligt urskiljas. Snart stötte de på en annan
parapet, denna försvarades af en kanon. Grant ryckte åter
fram i spetsen för sin lilla kolonn, som nu var ett hundra
femtio man stark, äfven den andra parapeten intogs. Nu voro
de dock alldeles midt under stadens kanoner, och Brooks, som
i kraft af sin högre tjenstegrad hade tagit befälet, förklarade,
att han ej kunde bibehålla ställningen, såvida han ej kunde
erhålla förstärkning. Fördenskull sändes Grant tillbaka till
Worth för att anhålla om trupper och hade knapt hunnit
att gifva sig af, förr än skaran, hals öfver hufvud, drefs
ifrån parapeten. Men han träffade snart på divisionsgenera-
len och nya trupper sändes omedelbarligen framåt.

Litet till höger om denna parapet fans en fallfärdig by-
kyrka med en hundra fot hög tornspira. Fram emot denna
förde Grant en afdelning artilleri och drog sjelf med sig,
upp och ned, ur och i diken, hvaraf landet här öfverflödar,
en bergshaubitz. Han fann snart presten och begärde att
få nyckeln till kyrkan; denna var presten till att börja med
ovillig att utlemna, Grant öfvertygade honom likväl snart
om nödvändigheten att gifva sig. Haubitzen togs helt raskt
i stycken och fyra eller fem karlar buro den upp till klock-
tornet, under det att Grant stälde ut de återstående af sin lilla '
skara för att göra sig säker mot ett öfverfäll i kyrkan. Då
detta var ombestyrd t, stälde han kosan upp i tornet, och der
skötte och riktade han sjelf kanonen, och inom kort drefs
fienden för andra gången från parapeten. Nu riktade han
kanonen mot staden, och från sin post kunde han lätt iakt-
taga den bestörtning, han åstadkom bland mexikanarne, ty man
kuhde se,'huru de förskräckta sökte skydd bakom sina murar.

Worth blef snart varse, att kulorna utslungades från
denna nya position, äfvensom den verkan de åstadkommo
bland fienden. Han lät kalla Grant till sig, lyckönskade
honom och stälde ett helt kompani jemte befäl under hans
kommando. Med denna förstärkning återvände löjtnanten
till sitt torn, dit han förde ännu en haubitz och öppnade
ånyo elden. Garita San Cosme öfverlemnades redan denna
afton, och nästa morgon var staden Mexiko uti amerikan ar-
nes händer. Denna bragd, som utfördes af en löjtnant, utan
att han derom erhållit någon Särskild ordre, och som i följd
736

deraf, att han ej förde befäl, såg sig nödsakad att samla sina
män och vapen på fältet, förskaffade Grant ett hedrande om-
nämnande i alla depescher, derjemte medförande hans andra
fullmakt, utfärdad endast fem dagar senare än hans första.

Då kriget var slut, återvände han till Förenta Staterna,
1848 gifte han sig. 1852 blef han kommenderad till Oregon;
vägen dit borde han taga genom Kalifornien. På den tiden
var lifvet temligen rått på Pacifickusten, och det ansågs klo-
kast, att hans hustru ej skulle följa med. Resan gjordes
sjöledes till Panama; under färden öfver Näset bröt koleran
ut. Grant tjenstgjorde äfven nu som qvartermästare. Panama-
jernvägen gick vid denna tid ej längre än trettio miles
ifrån Atlantiska kusten, och derefter fortsattes resan med
båtar uppför Çhagres-floden, så långt denna var segelbar.
Från denna punkt måste trupperna marschera till Pacific-
kusten eller ungefär ytterligare trettio miles; genom kontrakt
hade ångbåtsbolaget åtagit sig att anskaffa mulåsnor för de
sjuka samt för soldaternas hustrur och barn. Men der fans
också flera hundra andra passagerare utom soldaterna, och
när koleran började, utbröt en formlig panik ibland dessa.
Passagerarne erbjödo infödingarne högre betalning för mul-
åsnorna än den, som bolaget var villigt att erlägga, hvaraf
följde att hvarenda dragare förhyrdes af passagerarne och
absolut ingen stod att få åt soldaterna och deras familjer.
Trupperna marscherade vidare, men Grant lemnades qvar
med de sjuka samt qvinnorna och barnen, som ej voro i
stånd att medfölja truppen under tropikernas Julisol. Här
stannade nu Grant en vecka och förde då oinskränkt befäl,
han tog vård om de sjuka och döende, begrof de döda, och
under allt detta måste han hålla ett vaksamt öga- på de
halft fiendtliga indianerna och derjemte anstränga hela sin
förmåga att få några transportmedel. Under hela'denna tid
var han aldrig afklädd och stal sig blott då och då åt att
få några ögonblicks sömn, utsträckt på en bänk eller under
ett träd och ständigt utsatt för de ohelsosamma dunsterna
från de stinkande träsken och skogen. Då Grant slutligen
insåg, att ångbåtsbolagets agenter helt och hållet uraktläto
sina skyldigheter, uppgjorde han på sitt eget ansvar nya
kontrakt i bolagets namn. Han hyrde åsnor och sjukbårar
till dubbelt så högt pris, som det bolaget gått in på att be-
tala, han lejde indianer, som begrofvo de döda, och efter sju
737

dagars uppehåll fick han slutligen börja sin marsch till Pa-
cific-kusten. Af de hundra femtio varelser, som lemnats
qvar der i det inre af Panamanäset, hade hälften på en vecka
dukat under för koleran. Dock blef hans eget lif sparadt.
Hvarken mexikanska kulor eller tropikernas förpestande kli-
mat tillätos att göra honom någon skada.

År 1854 inlade han om sitt afsked, han hade tjent i
armén i elfva- år, och nu slog han sig ned på en farm några
få miles utanför St. Louis, der hans hustrus anhöriga voro
bosatte. Hans tillgångar voro små, sjelf arbetade han vid
plogen eller fälde skog, som han lade i famnar och under
vintern körde på sitt lass in till St. Louis för afsalu. Ett
timmerhus uppfördes på farmen och här framlefde han ett
anspråkslöst lif; aldrig kände han sig så lycklig som i kret-
sen af hustru och barn. Han hade nu tre söner och en dotter.

Fastän han lefde under dessa anspråkslösa förhållanden,
umgicks han likväl med och såg äfven i sitt hem allt hvad
St. Louis hade af förnämligare personer. Alla hans hustrus
anhöriga tillhörde hvad man brukar kalla god societet,' och
Grant sjelf fann alltid ett välkommen äfven hos de mest
framstående deribland. Hans gamla rang inom armén var
i sig sjelf ett inträdeskort till de bästa kretsar och hans
gamla vänner i armén fortforo på förtrolig fot med honom.

Men all hans flit och omtanke till trots ville dock ej
hans försök i landtbruk lyckas. Han bjöd till att lägga
ihop pengar, men härtill saknade han alla anlag, och vid
många tillfällen voro hans omständigheter ytterligt betryckta.
1860 flyttade han till Galena, der hans far och bröder eg-
nade sig åt läder-affärer. De gåfvo honom arbete, och här
lefde han ett år, utan att någon kände eller frågade efter
honom. Alla militära sysselsättningar tycktes han nu all-
deles ha lagt åsido. Hans kaptenstitel, som han ännu bibehöll,
påminde knappast om stormningen af Chapultepec eller om
de kanoner, som han uppstälde i det bräckliga tornet under
Mexikos murar. Ingen tärande ärelystnad oroade hans sinne.
Ingen längtan efter rykte gjorde honom missbelåten med sin
obemärkta tillvaro. Hans närmaste hade aldrig den ringaste
aning om, att han besatt några utomordentligare egenskaper.
Sjelf drömde han aldrig om, att han var utsedd till att bekläda
en hög post eller utöfva makt.

De svårigheter, som han haft att kämpa med som sol-
dat, som farmare och som affärsman samt för öfrigt under
738

sitt lif på gränsen ibland indianerna, äfvensom det lif han
lefvat i militärskolan samt i Ohio, i Oregon och Mexiko,
hade vidgat och skärpt hans erfarenhet och gjort honom,
honom sjelf ovetande, till en typ af amerikanaren. I kriget
hade han tjent under de tvenne största härförare, som lan-
det egt under århundradet, han hade deltagit i deras vigti-
gaste bataljer och varit med om deras marscher, deras
belägringar och deras anfall; i fredstid hade han rört sig
och lefvat ibland alla klasser af sina landsmän, hade lärt
mycket af lifvet och lagt på hjertat mången af de lärdomar,
det gifvit honom.

Han hade lärt sig att vara tålig, äfven då hoppet tyck-
tes långt aflägsnadt, och att hålla ut, fastän svårigheterna
voro stora och ej sällsynta, tillika hade han lärt sig att
hålla fast vid sina beslut och att draga all möjlig fördel af
de medel, som stodo till hans förfogande. Misslyckades han
i ett, så försökte han ett annat öch förlorade ej modet, när
lyckan svek honom; ej heller förmådde småsaker att rubba
hang jemvigt. Hvad som hos honom öfvergick allt annat,
var att han aldrig svigtade och aldrig förtviflade. Läder-
handlanden i'Galena stod ej der fullkomligt oberedd ens för
.den framtida storheten, som, alla ovetande, väntade honom.

Den 11 april 1861 anföllo amerikanarne Fort Sumter.
Nyhéten härom nådde Galena den 15 på samma gång som
den, att Lincoln utfärdat upprop till frivillige. Den nittonde
höll Grant på att exercera ett kompani och inom en vecka
förde han sina män till Springfield, hufvudstaden i Illinois.
Han var ej någon politiker och hade ej ens mer än en enda
gång begagnat sig af sin rösträtt vid presidentval; slafegare
hade han varit, men några tvifvel om hvad som var hans
pligt hade han icke. Landet hade uppfostrat honom, och
således hade landet rätt att fordra af honom, hvad han kun-
nat förvärfva sig af skicklighet eller erfarenhet.

Okunnighet i allt som rörde militärväsendet var nästan
allmänt herskande. Den aflägsna mexikanska kampanjen
hade knapt förmått störa ett halft århundrades fred, och en
generation hade vuxit upp, som var helt och hållet främ-
mande för kriget. Grants kännedom om organisation och
rutin kommo honom nu väl till pass. Fem veckor gjorde
han tjenst utan att vara änstäld genom fullmakt, men han
inmönstrade ändå trupper på uppdrag af regeringen i Illi-
nois. Han erbjöd emellertid krigsministern sina tjenster, i
739

hvilken riktning denne sjelf kunde finna, lämpligt; detta
hans bref lemnades likväl utan allt afseende och ansågs
ej fordra något svar. Då begaf han sig till Cincinnati i
förhoppning att M’Clellan skulle erbjuda honom plats vid
sin stab. Tvenne gånger instälde han sig i högqvarteret
men fick dock icke företräde hos M’Clellan och, återvände
till Illinois utan att till någon omnämna sin varma önskan.

Guvernören erbjöd honom i juni ett infanteriregemente.
Hans svar var, att han kände sig ega förmåga att taga be-
fälet öfver ett regemente, hvarpå han genast fick ordre att
bege sig till Missouri. I augusti utnämdes han till brigadier-
general för de frivillige. Ledamoten af kongressen från det
distrikt, han tillhörde, hade gifvit akt på, med hvad nit och
energi han skött sin underordnade post, och då presidenten
skulle utnämna befälhafvare för Illinois, föreslog Washburn
Grant, som också förordades af alla de delegerade. Den
nye generalen visste ej något om sin värdighet, förr än han
fick se sin utnämning i tidningarne. Hvarje befordran, som
kommit honom till del, har städse skett, utan att han sjelf
gjort något derför eller framstält någon önskan derom.

Han gaf sig nu genast på väg till Cairo, beläget vid
Ohio-flodens mynning. Öfverste (sedermera general) Oglesby
hade befälet vid denna post, och han hade aldrig samman-
träffat med sin nye chef. Grant var civilklädd, ty han hade
ej ens gifvit sig tid att anskaffa uniform, och utan att vara
känd eller igenkänd af någon gick han in i högqvarteret.
Han begärde här att få papper och penna och utskref en
ordre, genom hvilken han öfvertog befälet, och lemnade denna
till Oglesby. Den vid all rutin ovane öfversten blef ytterligt
häpen öfver detta förfaringssätt, och på Grants fråga, om ej hans
företrädare också tog befälet genom ordre, svarade Oglesby:
»Jag tror knappast att han visste huru det borde gå till».

Befolkningen i Kentucky var vid denna tid af delade
åsigter med afseende på deras ställning till kriget, och gu-
vernören hade uppsatt en neutralitetsförklaring. Tvenne dagar
efter Grants ankomst till Cairo inföll likväl fienden uti staten
och hotade Paducah vid Tennesseeflodens mynning. Som
detta var en synnerligt vigtig punkt, ty den beherskade både
Ohio och Tennesseefloderna, underrättade Grant statens lag-
stiftande församling, som var loyal, med ens härom och sände
likaledes ett bud till Fremont, hans närmaste förman. Se-
nare samma dag telegraferade han till Fremont: »Färdig
740

att gå til] Paducah. Ger mig af klockan half sju.» Som
han ej fick något svar på sitt telegram, påbörjade han samma
afton öfverskeppningen af ett par regementen och ett batteri.
På morgonen, kom han till Paducah, intog staden utan att
ens ha lossat ett skott; under det att han höll på med sin
landstigning, skyndade en del af fiendens styrka att lemna
staden med jernvägeh. Vid middagstiden återvände han till
Cairo och fann der emot sig M’Clellans medgifvande att in-
taga Paducah, »i fall han kände sig nog stark». Unionen
var genom detta anfall försäkrad om Kentucky. Ingenting
vidare hördes om neutralitetsfunderingarne, men Grant fick
sig en tillrättavisning, derför att han inlåtit sig i brefvexling
med lagstiftande församlingen.

Denna händelse blef uppslaget till hela hans militära
bana. Den snabbhet, hvarmed han uppfattade såväl Padu-
cahs strategiska betydelse som äfven nödvändigheten af att
ögonblickligen handla, den bekymmerslöshet, med hvilken
•han sopade bort de statsklokes sofistiska invändningar, den
raskhet, hvarmed han beslöt sig .för att sätta sin plan i ver-
ket — ty det är nog ej någon sällsynthet att träffa på per-
soner, som kunna se sin väg klar för sig, utan att de derför
besitta förmågan att besluta sig för att handla i enlighet
med hvad de tro vara rätt — detta allt, men först och
främst hans skyndsarahet att sätta beslutet i verkställighet,
utgjorde drag, som han lagt i dagen väl hundrade gånger
efteråt, och hvilka på flutet förde till samma resultat för
generalen-en-chef som de vid Paducah tillskyndade distrikt-
befälhafvaren.

All hans tid upptogs under åtta veckor med att under-
visa rekryterna i krigförandets första grunder. Det fans ej
en enda öfvad soldat under hans befäl. Alla gemene, såväl
som befäl, tillhörde det borgerliga lifvet, och ännu en gång
såg sig Grant utöfva en adjutants och qvartermästares ålig-
ganden, fast denna gång i större skala. All den erfarenhet,
han fordom samlat, blef honom nu till nytta, ända intill
den minsta detalj. Sjelf utskref han sina ordres, sjelf exer-
cerade han också sina trupper och undervisade befälet i
hvad dem ålåg, och ett hårdare arbete hade han aldrig för
sig än under de dagar, han beredde sig på att föra de sina
i strid.

I november fick han ordre att företaga en demonstra-
tion på Belmont. Historien om denna manöver har ofta
741

blifvit berättad — huru hau färdades nedför Mississippifloden,
om de oförsökta truppernas öfvermod, då de slutligen fördes
ut på stridsfältet, och om det beslut, som Grant då fattade,
när han såg, huru deras blod sjöd, att förändra demonstra-
tionen till en verklig attack. Tretusen man landsattes på den
vestra flodstranden omedelbart under kanonerna från Colum-
bus, ett ej obetydligt fäste, som fienden innehade på den
motsatta stranden, det fiendtliga lägret öfverrumplades och
ödelädes, och nu blef på en gång truppen yr af den seger
som vunnits — soldaterna blefvo alldeles vilda, de skreko
och tjöto och rusade hit och dit liksom skolpojkar, och under
allt detta tumult började befälet att hålla högstämda tal för
unionen. Fienden, som såg allt detta, återhemtade sig snart
från sin förskräckelse, och förstärkningar öfversändes från
den östra stranden. Ej en enda man af dem, som stodo
under Grants befäl, hade någonsin förr varit i strid, och att
återställa ordningen var ej möjligt, intill dess att han till
slut gaf en officer ordre att sätta fälten i brand. Såsom
han hade väntat, undgick detta icke artilleristernas på Co-
lumbus uppmärksamhet, utan de begagnade sig af oredan
och öppnade elden ånyo mot hans lilla skara, trupperna in-
sågo nu slutligen faran och stälde sig åter i leden. Samti-
digt härmed hade också fienden stält upp sig och var beredd
att afskära Grant återtåget till transportfartygen. Hans egna
män stodo till en början fullständigt tillintetgjorda, och en
af hans officerare rapporterade : »Vi äro omringade.» »Välan»,
svarade Grant, »om det är så, så måste vi hugga oss en väg
ut, liksom vi gjorde oss en väg in. Vi hafva redan slagit
dem en gång, och det tror jag att vi kunna göra än en
gång.» Den tillit, som han sjelf kände, spred sig hastigt
till befälet. Truppen kände åter modet växa, »de höggo sig
en väg ut, liksom de gjort sig en väg in», »de slogo dem
om igen» och lyckades att utföra allt, som enligt planen
var uppgjordt eller allt hvad man hade väntat af dem.

Denna seger, som man kan säga var den första full-
ständiga, som Grant vunnit, tjenar äfven den, ehuru den ej
var af någon betydligare art, att, liksom ock Paducah, be-
lysa många af de karaktersdrag, som sedermera starkt fram-
trädt under Grants militäriska bana. Ihågkommer man hans
medkänsla för truppen, då den skulle i elden, hans orubb-
lighet vid det ögonskenliga nederlaget liksom ock hans
grymma tilltag att sticka fälten i brand för att sålunda

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	49
742

ådraga sig fiendens uppmärksamhet, tillika med hans för-
måga att derefter återställa tillförsigten hos de upphetsade
och förvirrade rekryterna, så skall man finna, att allt detta
tillsammans var förebud till en fältherreskicklighet, som ej
senare händelser kommit på skam.

Hvart och ett af hans stora slag, som följde på detta,
bragte i dagen en eller, annan personlig egenskap, som han
kunnat tillskrifva den lyckliga utgången. I ett krig, der
mannamodet å ömse sidor var det samma, der söderns en-
tusiasm fann sitt motstycke i den nordiska beslutsamheten,
der de krigande voro af samma ras och der hvardera sidan
ansåg sig kämpa för land och rätt, är det endast helt natur-
ligt, att härförarnes individuela egenskaper skulle göra sig
gällande.

Det ligger utom all fråga, att det var Grants personliga
egenskaper, som tillförde norden segern vid Donelson; i de
manövrer, som föregingo bataljen, såväl som i sjelfva striden
är mannens individuela inflytande omisskänneligt. Att detta
var en post, som det var af vigt att försäkra sig om, hade
flera af de befälhafvande insett redan tidigt, säges det. M’Clellan,
Buell, Halleck, Cullum kunna törhända allesammans göra
anspråk på, att de insett, hvilka fördelar skulle följa dess
fall. Men under det att de öfverlade och begrundade dessa
fördelar, skred Grant till verket och utförde dådet. Han
framlade sin plan för Halleck, hans närmste förman, och
denne var sjelf just då efter all sannolikhet sysselsatt med
att öfvertänka detta samma företag, hvarföre det är naturligt,
att han blef ej så litet bragt ur fattningen och tillrättavisade
sin underlydande, som opåkallad blandade sig i han£ tjenst.
Men Grant, som var fullkomligt, okunnig om hvad hans ge-
neral hade i sinnet, utvecklade än en gång sin plan; slutli-
gen utfärdade Halleck ordern. Nästa dag begaf sig Grant
på väg, och fyra dagar senare föll Fort Henry. Den 6 fe-
bruari underrättade han Halleck derom. »Fort Henry är vårt.
Den 8 skall jag intaga och förstöra Fort Donelson samt
återvända till Fort Henry.» Halleck, soin tyckte mera om
ett försigtigare tillvägagående, telegraferade : »Håll er i alla
/ händelser qvar i Fort Henry. Spadar och hackar skola sän-
das, så att ni kan förstärka Fort Henry. Uppställ kanonerna,
så att de kunna tillbakaslå ett anfall.» Grant ansåg, att bästa
sättet att försvara Fort Henry var att göra ett anfall på
Fort Donelson, och medan Halleck utskref sina ordres om
743

att skaffa tillräckligt med spadar och hackor för att använ-
das vid Tennessee, så anhöll han att få sig tillsändt tungt
artilleri med Cumberland. Så pågick det, ända intill dess
att fästet fallit, och sjelfva den dag, då det utrymdes, telegra-
ferade' Hallecks Stabschef, som ej ännu hört nyheten, till Grant
»att ej vara för brådstörtad».

Men det var just under det att striden vid Fort Donel-
son pågick allra ifrigast, som han utförde sin första stora
bedrift i fältherrekonst. Han hade dragit sig undan och
höll just på att rådslå med den, som förde öfverbefälet öfver
båtarne, när fienden, som var kringränd och modfäld, beslöt
sig för att slå sig genom de federala linierna. Före dag-
bräckningen hade de hunnit att utföra sin plan och vände
nu hela sin styrka mot Grants höger. På båda sidor käm-
pades hårdt, men den federala hären kastades mera än en
mile tillbaka. Grant infann sig på stridsplatsen just i det
ögonblick, då ställningen nått denna punkt. Här fann han
sitt eget folk, som ännu ej återhemtat sig efter striden,
hårdnackadt dragande sig tillbaka, under det att fienden,
som i visst afseende nått sitt mål, likväl ej lyckats att bryta
sig fullständigt igenom. Ingen tänkte på att förfölja dem,
som drogo sig tillbaka, och striden var skenbarligen afdomnad
men ej ändad. De unga trupperna, som voro helt upprörda,
förklarade likväl, att fienden kommit i striden med fulla ran-
soner i renslarne, och att detta innebar, att den hade en
flera dagars strid i sinnet. Grant uppfattade med ens, hvad
denna omständighet kunde betyda. »Äro deras renslar fylda?»
frågade han. »I sådant fall tänka de att slå sig igenom.
De hafva ej någon tanke på att stanna här och slåss med
oss.» Fiendens afsigt låg i ett ögonblick alldeles tydlig för
honom. Deras ställning var förtviflad. Detta var just rätta
ögonblicket, belägenheten å båda sidorna var nu lika svår,
för att tillkämpa sig segern i stället för att göra motstånd.
»Hvilkendera parten, som här anfaller först», sade han, »har
största utsigten att vinna, och rebellerna måste vara bra
raska i vändningarne, om de ämna att nedgöra mig.» Han
utfärdade ordre om ett ögonblickligt anfall, som skulle före-
tagas åt venster, der trupperna ditintills ej deltagit i striden,
och innan aftonen var Fort Donelsons öde afgjordt.

General Grant har ofta berättat för mig, att en gång,
under hvarje strid, kommer ett ögonblick, då båda .arméerna
äro nära nog eller fullkomligt utmattade och då det synes
744

omöjligt för någondera att företaga något vidare. Detta anser
han vara vändpunkten, hvilkendera af dem som först upp-
tager striden på nytt är säker om att vinna. Enligt denna
sin åsigt handlade han icke allenast vid Donelson och Shiloh
utan äfven vid andra upprepade tillfällen. I träffnirigarne
vid Vicksburg och likaså vid the Wilderness — alltid när
fördelar eller motigheter voro temligen jemlika för de stri-
dande eller kanske honom särskild t ogynsamma till och med,
i stunder, när så väl hans eget manskap som fiendens var
utmattadt, fann han, att om han ryckte fram i ett dylikt
ögonblick eller höll ut, äfven • då sådant föreföll orimligt, så
medförde detta segern. Den general eller den soldat, som gör
det, som ingen har väntat sig eller ens har fordrat af honom,
är just den, som kan vara säker om att gå segrande ur striden.

Att han också besjälades af denna tanke vid Shiloh är
ej svårt att inse. Dé federala trupperna kastades en gång
under striden tillbaka nästan ända ned till flöden. Trupp-
förstärkningarne hade ännu ej hunnit fram, en del af hären
var skingrad och flera tusen man hade tagits tillfånga,,
andra, äfven de uppgående till tusental, hade sökt en till-
flykt hos eftertrupperna. I detta kritiska ögonblick ankom
general Buell till slagfältet, han hade ridit på, trupperna i
förväg, och dessa voro ännu flera miles borta. Detta var
den dagens mest förtviflade ögonblick. Han red fram till
Grant, som befann sig på en punkt helt nära floden, och då
han såg den massa korpar, som slagit sig ned öfver allt,
förmodade han, att allt var förloradt. »Hvilka förberedelser
har ni vidtagit för reträtten, general»? frågade han. Härpå
svarade Grant: »Jag har ej nppgifvit hoppet om att jag
skall kunna slå dem ännu.» Den andre återtog: »Men om
det nu skulle bli ni sjelf, som blir den slagne, huru skulle
ni då bära er åt för att få ert folk öfver floden? de transport-
båtar, som finnas här, kunna ej ens rymma tio tusen man.»
»Om det går derhän, att jag måste öfver floden», sade då
Grant, »så är utrymme för tio tusen allt hvad jag behöfver.»
— Hans armé uppgick till trettio tusen man.

General Sherman berättar också om denna dag^ då
Grant omkring klockan fyra var vid hans front och gaf,
oafsedt den förtviflade striden och alla de motgångar, han
måst utstå, ordre om att striden ändå skulle upptagas nästa
morgon igen. Buells förtrupper hade dock ej öfvergått Ten-
nessee ännu, då han gaf denna ordre.
745

Om Donelson, Belmont och Shiloh gifva ett begrepp
om den oförvägenhet, han utvecklade vid sina angrepp, liksom
ock om hans fasta beslutsamhet och hans snabba uppfatt-
ning m. fl. af de grunddrag, hvilka vi ofvan framhöllo såsom
karakteristiska för Grant, då han var midt uppe i striden,
så var det Vicksburg och Chattanooga, som bragte hans
strategiska förmåga och hans skaplynnes rent militära egen-
skaper i full utveckling.

Den långa följd af försök, som han företog mot Vicks-
burg både från norr och vester, äro helt visst klara bevis
på fältherrens uthålliga beslutsamhet och outtömliga upp-
finningsförmåga. Detta amfibiska fälttåg, som han verk-
stälde genom vikar, kärr och kanaler, huru han lät gräfva
diken och nedbryta bankar, huru trupperna fördes på trånga
bogserbåtar genom oregelbundna rännilar, eller nattetid fingo
marschera med tända ljus öfver den vassbevuxna stranden,
och huru transportbåtarne fördes tätt under Vicksburgs bat-
terier — allt detta bildar en hjeltedikt, som i färgrikedom
och spännande tilldragelser vore Homeri penna värdig; att
alla dessa hans bemödanden skulle krönas med framgång
var dock något, som Grant sjelf aldrig vågade hoppas. Han
afvaktade blott, att vattnet till slut en gång skulle sjunka
under alla dessa månader, så att han skulle bli i stånd att
använda sina trupper mot Vicksburg ifrån den södra sidan.
Och härmed var det fälttåg börjadt, som på en gång stälde
honom i härförarnes främsta led. Den djerfhet, som förmådde
honom att intränga i fiendens land och att, med blott trettio
tusen man med sig, afskära sig all förbindelse med sin bas,
då han deftill ej var försedd med mera proviant än rationer
för trenne dagar, — under det en armé, långt större än
hans egen, stod mellan honom och hans förråd, — har endast
en enda gång, om ens någonsin, funnit sitt motstycke i våra
dagars historia; och derjemte kan man säga, att de strate-
giska rörelser, genom hvilka han afskar sina motståndare
all förbindelse med hvarandra och dref den ene österut för
att få honom att ensam anfalla sig, hvarefter han sjelf vände
sig vesterut och nedgjorde den andre — i det han öfver-
raskade, narrade, vilseledde och öfverlistade fienden genom
att först fördela och derefter sammandraga sin egen styrka
och slutligen lyckligen åvägabragte det nederlag, som på en
gång öfverlemnade i hans band det största antal fångar och
den största krigsmaterial, som det någonsin, så vidt man
746

vet, har tagits under ett nutida krig — dessa strategiska
rörelser hafva ej haft sin like annat än hos en Moltke eller
en Napoleon.	x

Näst härefter följde Chattanooga. Detta slag var det
mest sorgfälligt utarbetade af alla dem, som Grant ledde, 7
och på samma gång det, som mest påminner om ett parti,
speladt af tvenne lika* skicklige spelare. Få strider under
något krig ha utkämpats så fullkomligt i öfverensstämmelse
med den uppgjorda planen. Han utförde sina rörelser all-
deles inpå fienden, så att den kunde iakttaga allt. De strids-
krafter, som Grant förfogade öfver, utgjorde delar af trenne
arméer. En afdelning hade förts ned från Mississippi och
en annan från Potomac, och de kommo fram till slagfältet
så i rätta ögonblicket, som om de haft en aning om hvad
stund de behöfdes, de öfvergingo floder och klättrade upp-
för berg, just som ordren anbefalde, eller gingo i elden,
under det att fienden å sin sida också skötte sitt parti så
som Grant hade tänkt sig och hoppats. Denna strid liknar
i allt mera dem, som uppgjorts af europeiska fältherrar och
blifvit utkämpade på europeiska slagfält, än hvad fallet varit
med någon annan af de större träffningarne under det ame-
rikanska kriget. Det var den enda af sådant omfång, att
hvarje rörelse, som de stridande arméerna företogo, var fullt
synbar, den enda, der den kommenderande generalen sjelf
kunde iakttaga operationerna, der han kunde med ögat följa
de rörelser, som han befalt, och låta bero af egna iakttagelser,
om hans planer borde fullföljas eller förändras. Och ehuru
en del omständigheter, som ej på förhand kunnat beräknas,
otvifvelaktigt medverkade till den utgång striden fick — ty
yi måste ständigt komma i håg, att Grant aldrig lenmade
en oförutsedd händelse opåaktad — så återstår dock till-
räckligt för att berättiga -det påståendet, att denna strid ut-
kämpades så nära i enlighet med den i förväg uppgjorda
planen, som någon af de strider, som omtalas i skolorna.

Under krigets sista år, sedan Grant blifvit general-en-
chef, uppfordrades alla hans bästa egenskaper att samfäldt
träda i verksamhet för att framhärda i denna fasta beslut-
samhet, som förde honom igenom fälttåget vid the Wilderness,
som vidare höll honom qvar i Richmond, när han kallades
till Washington, då denna stad hotades med ett anfall af
Early, och som slutligen kom honom att förhålla sig orörlig
utanför Petersburg, ehuru hela landet började visa symptomer
till otålighet öfver hans skenbara brist på framgång. Dessa
egenskaper kunde tillåta honom ett sådant vågstycke som
att bifalla till Shermans marsch tvärt emot den verkställande
magtens åsigt och vilja ; dessa behöfde han ock för att kunna
inse och afgöra, då det rätta ögonblicket var inne för angreppet
mot de fästningsverk, som så länge motstått honom. Man
bör dessutom komma ihåg, att Grant såsom general-en-chef
hade att föra befäl öfver arméer, som voro tusentals miles
skilda från hvarann och att uppgöra planer för fälttåg, som
räckte mera än ett år, allt under det han hade att kämpa
emot en motståndare, som var försigtig, outtröttlig, beslut-
sam och skarpsinnig; och likväl blef segern hans. Mod och
tillgångar och medvetandet om en rättvis sak voro visser-
ligen nödvändiga förutsättningar för att kunna lyckas, för-
utom en här, som följde honom, ett underbefäl, som utförde
hans planer, och derjemte det understöd, som han hade i lan-
dets tillit, och dock skulle intet af allt detta eller ens allt
tillsammans kunnat föra till ett lyckligt resultat, i fall de ej
haft stöd i fältherrens öfverlägsna skarpsinnighet. En svagare
man skulle ha dukat under för ett dylikt ansvar; en man
med mindre duglighet skulle ha saknat förmåga att göra
bruk af de vapen, som blefvo Grant anförtrodda. Huru
många de gynsamma tillfällen än voro, som yppade sig på
hans bana, så visste han ändå alltid, på hvad sätt han borde
draga mesta nyttan af hvart och ett af dem.

(Slutet följer.)
Moderna verldsförbättrare.

Henry George.

Af Karl af Geijerstam.

Den märkvärdiga bok, som nyligen blifvit känd äfven i
svensk öfversättning under titeln »Framåtskridandet och fattig-
domen»* har under de få år, den varit allmänhetens egendom,
på originalspråket upplefvat icke mindre än tjugufyra upplagor.
Vi kunna häraf göra oss en föreställning om det uppseende, den
väckt, och det inflytande, den haft på det allmänna tänkesättet i
sociala frågor; om vi dertill lägga det faktum, att den framkallat
en hel andra-rangs-literatur, som från olika sidor sökt belysa den
store mästarens satser, och att oberoende af den samma frågan
blifvit från anïlat håll belyst och diskuterad, att stora sällskap
bildats för dessa idéers praktiska genomförande, kunna vi förstå,
att dessa tankar djupt ingripit i hela nutidens andliga lif.

Problemets natur och sättet, hvarpå det behandlats, äro
förnämsta orsakerna till det utomordentliga uppseende ifrågava-
rande arbete väckt. Det är den stora fattigfrågan, som behandlas,
denna fråga, som i och med utvecklingen allt mer tränges i för-
grunden, som alla vilja förstå, som alla diskutera, för hvilken alla
äro intresserade, alla, som äro mäktiga af att med intresse omfatta
något utom deras egna nöjen. Den fattige tänker på möjligheten af
att förbättra sin ställning; den rike antingen fruktar att genom en
social revolution förlora den förmånliga ställning han intager, eller
ock är han en tillräckligt ädel natur för att erfara en ytterst pinsam

* För ett års tid sedan fäste en kritiker, d:r Åkerberg, i vår tidskrift
uppmärksamheten på detta arbete, egentligen ur synpunkten af en'* ve-
derläggning af Malthusianismens läror. Ämnet är emellertid så rikt, att
vi med nöje lemna plats åt en kritisk belysning af andra sidor deri.

Red.
749

känsla, hvar gång han kommer att tänka på det stora flertalet
menniskor, hvilkas lott är så olik hans, och han fruktar, att
han skall blifva öfvertygad om, att han icke med rätt njuter, då
andra lida nöd.

När detta ämne, som i hög grad måste beröra hvarje and-
ligen lifaktig menniska, behandlas så utomordentligt väl som i det
häi föreliggande arbetet, vore det underligt, om detta icke skulle
få en storartad spridning. På samma gång, som jag tror, att
man med allt skäl kan säga det hafva mycket högt vetenskap-
ligt värde, har det förmånen af att vara klart och enkelt i fram-
ställningen. Hvarje svårare sats, som förf, vill bevisa, har han
belyst med de mest närliggande, alltid ytterst väl funna exem-
pel. Man måste beundra författarens lugna, tålmodiga samvets-
grannhet, som aldrig lemnar en vederlagd sats, förr än han från
flere synpunkter motbevisat den. Men fast han i sin metod
och framställning i det hela är vetenskaplig, skola vi icke före-
ställa oss honom som en tråkig pedant. Det kostar arbete att
följa honom genom hela boken, att fasthålla alla hans bevis på
samma gång som målet för dem, men om man ansträngt sin
tanke och med honom nått fram till det åstundade målet, då
borttager förf, fördämningarna för en poetisk åder, öfver hvars
klarhet man måste förvånas, och låter sin menniskokärleks
varma ström fritt välla fram. Det arbete, som det kostat att
fullt förstå honom, blir då rikligen bélönadt. Man känner, att
man har att göra med en varm natur, som lagt band på sig
under den noggranna bevisföringen; och äfven om man icke kan
hoppas så fullt som han, måste man alltid glädjas med en
sangvinisk natur, som fullständigt tror pär det godas snara seger.
Hans tro på hans egen undersöknings riktighet och obestridlig-
het, på hans föreslagna botemedels ofelbarhet är på samma
gång sublim och naiv; hans, sjelfförtröstan är karakteristisk för
det verkliga geniet.

Innan jag går att gifva en så kortfattad redogörelse som
möjligt för bokens innehåll, vill jag påpeka ännu en märklig
omständighet med detta arbete, den nemligen, att man icke
behöfver dela författarens grundåskådning för att åtminstone
delvis omfatta hans satser; man behöfver icke gifva honom
rätt i allt; olika tänkande kunna läsa denna bok och lära
deraf; så olika tänkande som en ortodox kristen och en
fritänkare. Båda måste skänka förf, sin aktning, sitt intresse
och sin tacksamhet. Detta är ett bevis på storheten i den ande,
som genomgår arbetet.
750

I den gripande, storartadt skrifna inledningen redogör förf,
för bokens syfte. Han tänker sig, att en af de store framtids-
männen i slutet af adertonde århundradet, en Priestly eller en
Franklin, hade känt till de stora uppfinningar och förbättringar
i produktionsmetoden, som skulle komma att göras, och frågar,
huru de skulle* tänkt sig det stora flertalets lott, dessa män,
som hoppades så mycket af de materiella framsteg, som gjorts
redan på deras egen tid. Säkerligen, menar G., skulle de i be-
traktande af den oerhördt snabba utvecklingen af alla produk-
tionens hjelpmedel, som försiggått, hafva måst antaga, det all nöd
och allt elände vore bortblåst, och att hvarje menniskas lif ut-
gjordes af en enda lofsång öfver tillvaron, der ingen nöd her-
skade, utan en hvar med ganska medelmåttiga ansträngningar
kunde hafva fullt upp af lifvets goda. I en skarp motsats här-
till framhåller han de bestående samfundsförhållandena, der den
gränslösaste lyx och rikedom trifvas sida vid sida om den hopp-
lösaste fattigdom, den mest fasaväckande nöd. Tidens gåta, den
herskande fattigdomen, som existerar, trots det materiella fram-
åtskridandet, låter han i dess skarpaste form framträda i ett
citat, hemtadt från John Stuart Mill: »Ännu i dag kan det sät-
tas i fråga, huru vida alla de mekaniska uppfinningarna nå-
gonsin verkligen lättat dagens möda för ett enda menskligt
väsende.» Det är icke i de länder, der civilisationen nyss vun-
nit fotfäste, som vi finna den största nöden; i dessa länder
finnes ingen rikedom, men heller ingen fattigdom. Alla hafva det
torftigt, men man saknar den svältande, arbetslöse tiggaren;
det är i länder, der rikedom blifvit hopad, der produktion och
omsättning bedrifvas med alla de hjelpmedel, hvilka stå nutiden
till buds, som vi finna pauperismen i dess förskräckligaste ge-
stalt. Framåtskridandet tyckes derför i sig sjelf bära orsaken
till fattigdomen, eller också måste den bero på någon omstän-
dighet, som hittills alltid åtföljt framåtskridandet. »De nyare
krafterna, så höjande de än äro till sin natur, verka på den
sociala bygnaden icke nedifrån, från grunden, såsom man länge
hoppats och trott, .utan de träffa den samma mera i midten.
De kunna förliknas vid en ofantlig kil, som drifves in icke
under samhällets botten' utan midt igenom samhället. De, som
befinna sig öfver deiningspunkten, höjas upp, men de, som äro
under den samma, tryckas ned.» (Framåtskridandet och fattig-
domen, inledningen). Författaren uppsätter som mål för sig att
uppvisa den lag, som binder fattigdomen vid framåtskridandet,
en lag, hvaraf fattigdomen följer med nödvändighet, så att man
751

oemotsägligt inser, att frågans kärna der befinner sig, och tyd-
ligt förstår, hur det är möjligt, att midt i de rikaste samhällen,
der många lefva i den största rikedom, »qvinnor svimma af
hunger, och små barn svälta ihjäl».

De båda första böckerna äro hufvudsakligen af kritiskt in-
nehåll, i det att den första innehåller kfitik öfver. den allmänt
antagna löneteorin, den senare en kritik öfver malthusianismen.
Den moderna löneteorins grundsats är, att arbetslönen bestäm-
mes af förhållandet mellan den mängd ledigt kapital, som är
afsedd för betalande af löner, och den mängd arbetare, bland
hvilka denna kommei’ att fördelas. Arbetslönen skulle således
tagas ur det förut samlade kapitalet. Denna teori anfaller G.
på det häftigaste. Han förnekar på det bestämdaste, att något
förskott från kapitalets sida gores. Detta vill han bevisa på
följande sätt:

Hvad kapital är, derom tvista de lärde professorerna, säger
han. Den ene har sin definition på ordet, den andre sin. Dock
har hvarje vanlig menniska en temligen riktig uppfattning af me-
ningen dermed. Det ar först, när man söker definiera ordet,
som svårigheterna uppstå. Kapital är all förmögenhet, hvaraf
egaren väntar sig en eller annan inkomst, men som han icke
direkt ämnar förbruka för egen del. En köpmans kapital är
hans varulager, hans kassa, hans bod, hans magasiner, en in-
dustriidkares kapital utgöres af hans fabrik, hans samlade för-
råder af råämnen och färdiga varor, hans kassa m. m. »All i
utbyte (i omsättning) stadd förmögenhet» är enligt G:s definition
kapital; då deremot förmögenheten nått sin bestämmelse, d. v. s.
kommit konsumenten till handa, är den icke längre att betrakta
som kapital utan som njutningsförmögenhet. Då ett stycke
ylletyg befinner sig i en kramhandlares lager, är det kapital,
men då det begagnas af en arbetare är det njutningsförmögen-
het. En maskin är kapital, ty genom dess bruk kommer den
så småningom att förstöras. Man kan derför säga, att äfven
den är i omsättning stadd förmögenhet.

Då en arbetare under närvarande samhällsförhållanden säljer.
sin arbetskraft åt en arbetsgifvare, kommer dennes kapital icke
att förminskas af den lön, som han betalar ut. Han erhåller
genom arbetarens utförda arbete ett värdetillskott, och den ar-
betslön han utbetalar, är endast en ersättning derför. Det hela
är en vanlig bytestransaktion. Arbetsgifvaren köper ett värde
af ett visst slag mot ett annat värde. G. framhåller alltid, att
egandet af förmögenhet af ett slag möjliggör egandet af otaliga
752

andra slag af förmögenhet, ty all förmögenhet kan utbytas. Det
ligger i arbetsgifvarens intresse att fä tillbyta sig resultatet af
arbetarens arbete, lika väl som i arbetarens att få sälja sin ar-
betskraft, och något förskott ur befintligt kapital har, menar
G., icke gjorts, ty lika mycket som arbetsgifvarens kapital för-
minskats genom den utbetalade arbetslönen, lika mycket har
hans kapital växt genom det utförda arbetets resultat.

Förf, söker att bevisa samma sak genom att betrakta för-
hållandena på utvecklingens lägsta trappsteg, en metod som han
alltid använder, dä det gäller att lösa ett inveckladt problem
af ekonomisk eller social natur. Han visar dervid, att om flere
personer arbeta tillsammans och hafva delat arbetet, sä att den
ene utför en del af arbetet, den andre en annan, så komma
alla att hafva en viss del i arbetets resultat. Om några indi-
vider arbeta på förfärdigandet af en båt, hvilken i framtiden
skall sätta ett helt litet samhälle i stånd att fä ett rikligare
resultat af dess fiske, hafva desse arbetare all rätt att under-
hållas af samhällets öfriga medlemmar under den tid, som åtgår
för förfärdigandet af bäten. Fast icke deras arbete direkt re-
sulterar i lifsförnödenheter, bidraga de indirekt till anskaffande
deraf. Och något förskotterande af arbetslön finner förf, lika
litet försiggå -här som på något annat utvecklingsstadium.

0. afslutar denna bok med att påpeka, att dä de menskliga
produktionskrafterna tillväxa i och med folkmängden, måste
-»under i öfrigt lika förhållanden» produktionsresultatet växa i
samma grad, så att arbetslönen åtminstone icke skulle förminskas
i och med folkökningen. »Under i öfrigt lika förhållanden» är
dock ett tillägg, som kräfver en särskild undersökning. G.
egnar derför en hel afdelning åt undersökning af den Mal-
thusska läran, att naturens produktiva krafter hafva en tendens
att minskas vid de högre anspråk, som genom den växande be-
folkningen ställas på dem.

Af stor vigt för G. är att tillfred ställande kunna uppvisa,
att denna lära är allt igenom oriktig, ty såsom vi senare skola
se, anser han, att all fattigdom har sin yttersta grund i sociala
missförhållanden.

Först och främst gendrifver han Malthus’ ryktbara teori
om den olika tillväxten af folkmängden och näringsmedlen. Den
förra har enligt Malthus en tendens att tillväxa i geometrisk
progression, d. v. s. såsom t. ex. talen 2, 4, 8, IG, 32, o. s. v.,
den senare i aritmetisk progression, d. v. s. som t. ex. talen
1, 3, 5, 7, 9, 11 o. s. v. Folkmängden skulle således alltid
753

sträfva till att växa betydligt snabbare än den motsvarande
mängden lifsförnödenheter, hvaraf nöd och elände med nödvän-
dighet skulle resultera. Denna lek med siffror, detta försök att
gifva exakt uttryck åt förhållanden, som det är nästan omöjligt
att annat än tillnärmelsevis kunna beräkna, hånar G. Han
uttrycker derför sitt gränslösaste- förakt, ty dessa satser uttrycka
rakt ingenting. De så väl yttre som inre förhållanden, som
modifiera tillväxten af menniskoslägtets antal, äro så mångfaldiga
och så kraftiga, att man icke kan tala ens om någon tendens
hos befolkningen att tillväxa i geometrisk progression. Han
frågar, hvarför vissa slägter gå under, hvarför vissa store mäns
afkomlingar, som aldrig saknat underhållsmedel, och der således
den förökande kraften fritt kunnat verka, endast uppgå till ett
relativt fåtal. Man har, säger han, lika litet skäl att frukta, det
menniskoslägtet skall tillväxa lika snabbt i antal under en hel
period som i början af ett folks tillvaro, som Adam behöfde
frukta, det hans barn skulle blifva oändligt större än han sjelf,
på den grund att dess vigt fördubblades under de första veckorna.

Dock qvarstår ännu frågan, huruvida det är bristen på un-
derhållsmedel, som åstadkommer fattigdomen, och der ligger
Malthusianismens kärnpunkt; detta försök att i siffror uttrycka
de olika graderna tillväxt af näringsmedel och folkmängd, är
det kanske icke många af Malthus’ ifrigaste anhängare, som för-
svara. Som bevis mot den satsen, att fattigdomen beror på öf-
verbefolkning, att den med nödvändighet åtföljer en stigande
folkmängd, anför G. det faktum, att den saiulade förmögenheten
är störst i de länder, der befolkningen är tätast. Allt tyder
derpå. Hvar är det, som vi finna stora, präktiga palats, dyr-
bara taflor och konstverk, präktiga ekipager, storartade anlägg-
ningar af alla slag? Det är i de tätast befolkade länderna. Och,
säger G., vi skola alltid erinra oss, att förmögenhet under en
form utgör till möjligheten förmögenhet under en annan. Det ar-
bete, som åtgick till att skapa lyxartiklarne, kunde lika väl an-
vändts till anskaffande af förnödenheter, afsedda för en lägre
satt medelkonsumtion, och vi finna alltid de mest storartade för-
mögenheterna samlade just der det finnes mycket folk. Det är
svårt att förstå, hvarför de stora rikedomarna hopas på sådana
punkter, der vilkoren för all produktion skulle vara de mest
ogynsamma. Gent emot John Stuart Mill påstår G., det under
alla förhållanden ett större antal menniskor har lättare att skaffa
sig uppehälle och tillfredsställa alla kraf än ett mindre, ty för-
delarna af samverkan växer, menar han, i och med folkmängden.
754

För hvarje menniska, som födes, tillkomma *icke allenast
flere kraf utan ock en viss arbetskraft, hvilken tillika uträttar
mera än ett blott tillskott till de förut befintliga krafterna.
Hvilken betydelse menniskors samverkan har, visas pä ett
särdeles enkelt och öfvertygande sätt i fjerde bokens andra
kapitel.

Det kraftigaste stödet för Malthus’ teori är arbetslönens
tendens att falla i och med framåtskridandet. Det ligger så
nära till hands och låter så öfvertygande att säga, att då det
blir nödvändigt att för den ökade folkmängdens skull uppbruka
allt sämre jord, blifva lifsmedlen allt dyrare, och till följd häraf
arbetslönen i lifsförnödenheter räknad allt mindre. Men häremot
framhåller G. det nyss anförda faktum, att förmögenhetsproduk-
tionen proportionsvis är ofantligt mycket betydligare i civilise-
rade länder än i nyligen koloniserade. En ny teori måste för-
klara båda dessa hvarandra så rakt motsatta företeelser: större
produktionssumma och större pauperism.

Härtill kommer en annan företeelse, som den äldre natio-
nalekonomiska skolan icke upptagit, och som står i uppenbar
strid med den gängse löneteorin, den nemligen att kapitalräntan
sjunker i och med framåtskridandet. Vi höra ofta konflikten
mellan arbete och kapital omtalas, och vi finna många gånger
den satsen predikas, att det är kapitalet, som roÄar till sig ar-
betarens förtjenst. Men då är det märkvärdigt, att ju skarpare
fattigdomen träder fram, att ju högre bågen spännes, ju skar-
pare motsatsen mellan fattig och rik är, desto lägre blifva ka-
pitalräntorna, desto mindre anpart betingar sig kapitalet för dess
medverkan vid produktionen. I nykoloniserade länder äro både
arbetslön och ränta mycket höga, ja, arbetsgifvaren kan stun-
dom icke få köpa någons arbetskraft för något möjligt pris, och
2 procent per månad skulle i forna dagar i Kalifornien icke
ansetts som någon synnerligt hög ränta, men då folkmängden
växer, sjunka både räntor och arbetslöner trots den ökade pro-
duktionssumman.

Hittills är, som G. säger, problemet endast mera inveckladt.
För att nu visa, huru dessa skenbart hvarandra motsatta och
oförenliga företeelser kunna förklaras, underkastar han lagarna
för egendomsfördelningen en genomgående granskning.

De trenne faktorer, som samverka vid skapandet af hela
samfundets förnödenhetssumma, äro naturen, arbetet och kapita-
let. Af dessa äro natur och arbete ursprungliga, i det att dessa
varit produktionsfaktorer på alla utvecklingsstadier. Kapitalet
755

deremot är en senare tillkommen ; det har skapats genom mensk-
ligt arbete, och till följd häraf kan man räkna kapitalränta som
ett slags arbetslön, en lön lör ett äldre arbete, som G. säger.
Då alla förnödenheter skapas genom dessa trenne faktorers sam-
verkan, måste hela produktion ssumman * komma att fördelas
mellan dessa. Det är tydligt, att de lagar, som angifva
storleken af de andelar, som tillfalla hvar och en af dessa
faktorer, måste sins emellan stå i något slags sammanhang,
ty, som G. säger, om vi beteckna med S hela joroduktions-
summan och A, B och C de delar, som tillfalla hvar och en af
produktionsfaktorerna, så blir alltid S = A -|- B -j- C. I
nutidens nationalekonomi har detta aldrig iakttagits. Mig ve-
terligt har aldrig förr gjorts ett försök att sammanställa alla
tre lagarna, utan lagen för jordräntan (d. v. s. den del, som till-
faller naturkraften) har behandlats för sig och refererats till den
s. k. odlingsgränsen; lagarna för arbetslönen och kapitalräntan
deremot sammanstäldes ; dock utan att det fans något förenande
band mellan de lagar, som bestämma arbetslönens och kapital-
räntans storlek, och den lag, som bestämmer jordräntan. Jag
vill här i 'korthet framställa de lagar, som enligt G. angifva
storleken af den anpart, som tillfaller hvar och en af de tre
produktionsfaktorerna, då hela hans följande resonnemang är
baseradt derpå.

Lagen för jordräntan är den, hvars sanning nästan alla nutida
nationalekonomer erkänna, nemligen den s. k. Ricardo’s jord-
räntelag. Dep. lyder så:

Jordräntan bestämmes genom det öfverskott i beloppet af
en jordegendoms afkastning, hvilket erhålles utöfver det belopp,
som med lika arbetskostnad kan erhållas af den minst gifvande
jord, som är i häfd.

Sanningen af denna sats är ganska lätt insedd. Om tvenne
personer bearbeta tvenne till omfånget lika stora egendomar och
på jordens odlande hafva nedlagt lika mycken kostnad och ar-
bete, är det derför icke sagdt, det båda erhålla lika resultat; den
ene kan erhålla större afkastning än den andre, och detta öfver-
skott är alltfd jordränta, ty med jordränta förstå vi den inkomst,
som eganderätt till naturkraft förlänar oafsedt det arbete som ned-
lagts på dess tillgodogörande. Det är tydligt, att den inkomst, som
den ene erhåller utöfver hvad den andre får, icke grundar sig
på något arbete, som han förrättat, eller något naturligt före-
träde hos honom, utan beror derpå, att de naturkrafter, som han
begagnar, äro bättre än de, som den senare bearbetar. Skulle
756

den förre arrendera ut sin egendom, kunde han betinga sig ett
arrende, som vore sä mycket högre än den summa, hvilken den
senare kunde betinga sig, som hans inkomst är större än den sena-
res. Under närvarande förhållanden finnes det oändligt många olika
slag af jord, hvilka %afva olika företräden, men det gifves na-
turligen ett slags jord, som är den sämsta, den minst gifvande
af alla. Denna jord nämnes odlingsgränsen. Denna jord lemnar
ingen jordränta; den inkomst, som af dess odlande erhålles, är
arbetslön oöh kapitalränta. Jord af hvarje annat slag lemnar
ett plus utöfver det, som denna sämsta jord lemnar, och detta öfver-
skott är jordränta, ty denna extra inkomst grundar sig endast
på jordens bättre beskaffenhet, icke på dess bättre brukande.
Jordräntans karakter är redan af definitionen derpå klar och
tydlig, fast den genom här anförda exempel blifvit tydligare.
Den erhålles utan någon jordegarens förtjenst eller värdighet;
det är endast och allenast hans eganderätt till jorden, som sätter
honom i stånd att uppbära den, och han uppbär den, vare sig
han sjelf odlar jorden eller icke, ty i ena fallet får han den
under form af en jordens betydligare afkastning, i andra fallet
ingår den i den betalade arrendesumman. Det blif således jor-
dens eller naturkraftens naturliga beskaffenhet, som afgör jord-
räntans storlek. Men vi skola icke fatta detta uttryck »naturlig
beskaffenhet» i en allt för trång bemärkelse, ej heller skola vi,
då vi tåla om jordränta, endast fästa oss vid den ränta, som
jord vid odling lemnar, ty eganderätt till andra naturliga krafter
såsom t. ex. ett vattenfall, en grufva, etc., lemnar ock inkomst,
som till stor del icke är annat än jordränta. Jordens eller i allmän-
het naturkraftens läge har stort inflytande, då det gäller att af-
göra dess värde. I en stad är det blotta utrymmet, som tages
i anspråk; jordens alstrande kraft lemnas obegagnad, men för
blotta utrymmet betalas betydliga summor åt jordegaren. De
producerande samhällsklasserna äro villiga att för den förmånen
att få arbeta just på den bestämda platsen afstå en så bety-
dande del af deras arbetes resultat.

Jorden eller i allmänhet naturen är en oundgänglig förutsätt-
ning, för att så väl arbete som kapital skola kunna lemna
någon som helst inkomst; utan den kunna icke kapital och ar-
bete åstadkomma den enklaste förnödenhet. Naturen är det,
som ytterst* lemnar betalning åt allt arbete och gör, att kapitalet
tillväxer. Men egaren till naturkraften kommer såsom en nöd-
vändig följd af den ekonomiska principen att af sin förmånliga
ställning draga så stor vinst som möjligt; så stor del som han
757

kan få af det, som arbete och kapital aftvinga naturkraften,
kommer han att taga, och huru stor andel kan tagas, visades
nyss: allt som öfverstiger den inkomst, som erhålles af den
minst gifvande jord, som är i häfd, kan han betinga sig, —
och betingar sig också verkligen i det stora hela. Att kapital
och arbete under sådana förhållanden få draga det kortaste
stråt, är tydligt; deras inkomst blir temligen konstant. De
komma i medeltal att erhålla lika mycket, vare sig de nedläg-
gas på god eller dålig jord. Om de nedläggas på den sämsta
jord, som är i häfd, göres intet afdrag för någon jordränta,
som vi förut sett, utan hela afkastningen tillfaller då arbetet och
kapitalet, och om de nedläggas på bättre jord, göres ett afdrag
för jordräntan, som nedsätter kapitalets och arbetets inkomst
till hvad som erhålles genom bearbetande af den sämsta jord,
som är i häfd.

Lagen för arbetslön och kapitalränta kommer derför att
lyda på följande sätt: arbetslönens och kapitalräntans storlek
kommer i medeltal att bestämmas af den inkomst, de lemna,
då de nedläggas på den minst gifvande jord, som är i häfd.

Ehuru det gifves ofantligt mycket arbete inom samhället,
som icke nedlägges på jordens odlande utan på tillfredsställande
af det kraf på tjenster af allehanda slag, på förfärdigande af
lyxartiklar, som hafva efterfrågan, m. m., så kommer ändock
den lag för arbetslönen, som här ofvan framstälts, att utöfva
inflytande äfven på lön för arbete, som den enskilde tager i
anspråk. Det är tydligt, att hvar och en söker betala i arbets-
lön så litet som möjligt. Och då naturkrafterna äro så tagna
i beslag, att den obemedlade endast har ytterst litet gifvande
jord att bearbeta utan att betala jordränta, har han ingen annan
utväg än att taga den låga arbetslön, arbetsgifvaren bjuder
honom.

Sålunda bero, säger G., arbetslönerna och kapitalräntan icke
på arbetets och kapitalets afkastning, utan ’på hvad som blir
öfver, sedan jordräntan afdragits; eller, med andra ord, af den
produkt de kunna erhålla, utan att betala jordränta, d. v. s.
genom bearbetande af den sämsta, under häfd varande jord. Och
häraf följer, att huru mycket än den produktiva kraften må
förökas, om stegringen af jordräntan håller jemna steg med till-
växten i produktiv förmåga, så kunna hvarken arbetslöner eller
kapitalränta stiga.

Hvarför framåtskridandet alltid medför fattigdom, är nu
klart och tydligt. Vi inse nu, hvarför på tidigare utvecklings-
Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	5®
758

stadier, då jorden, ännu var föga brukad, arbetets och kapitalets
inkomst kan vara stor, under det att produktionsmängden är
relativt obetydlig, och hvarför i de samhällen, der produktions-
mängden är stor, d. v. s. der arbete och kapital i verkligheten
äro mest gifvande, dessa produktionsfaktorer erhålla så ytterst
ringa andel. I det nykoloniserade landet göres intet eller också
ytterst obetydligt afdrag till förmån för jordegaren; i de högre
civiliserade samhällena tillfaller större delen af produktionsresul-
tatet denne; kapital och arbete erhålla endast så stor anpart,
att det fortfarande är möjligt för dem att deltaga i produk-
tionen.

Efter denna genomgående, i detalj utförda undersökning af
lagarna för egendomsfördelningen, öfver hvilken jag sökt i största
korthet lemna en öfversigt, egnar förf, en bok åt tillämpningen
af de funna lagarna, en bok, i hvilken han visar, hur befolk-
ningens tillväxt sänker odlingsgränsen och ökar arbetets pro-
duktivitet, hvarigenom jordräntan stiger, huru uppfinningar och
förbättringar sänka odlingsgränsen, hvarigenom jordräntan åter
igen stiger, och slutligen huru denna jordräntas stigande ännu
ytterligare befrämjas genom den nu så moderna jord spekula-
tionen.

Sina slutsatser af dessa undersökningar framlägger han i
femte boken, som bär titeln: »Problemet löst» och har till motto:
»Hvem jorden tillhör, honom tillhöra dess frukter. Hvita sol-
skärmar och af stolthet rasande elefanter utgöra blomman af en
jordförläning». (Ur en indisk urkund). Jordegaren blir det,
som får draga hela fördelen af framåtskridandet, af den tillväxt
i arbetets produktivitet, som stigande folkmängd genom ökad
samverkan, uppfinningar och förbättringar i produktionsmetoden
kunna medföra. Sant är, att stundom, i lyckliga fall, en till-
växt i arbetslön kan uppkomma, men ännu säkrare är, att jord-
räntan alltid höjes af dessa ofvan nämda omständigheter. Det
'är derför eganderätten till de naturliga faktorerna, som skapar å ena
sidan de stora rikedomarna, å andra sidan fattigdomen. Den,
som eger jorden, har ett monopol, som sätter honom i stånd
att af det på jorden nedlagda arbetets och kapitalets afkastning
taga så stor anpart, att arbete och kapital äro villiga att fort-
farande bedrifva produktionen. »Eganderätten till jorden är det
stora fundamentala faktum, som ytterst bestämmer folkets so-
ciala, politiska och följaktligen äfven intellektuella och moraliska
vilkor. Och det kan ej vara annorlunda. Ty jorden är men-
niskans boningsplats, det förrådshus, ur hvilket hon måste hemta
759

alla sina behof, det material, på hvilket hennes arbete måste använ-
das i och för tillfredställande af alla hennes önskningar; ty till
och med hafvets alster kunna icke tagas, solens ljus icke njutas
eller någon af naturkrafterna tillgodogöras, utan att man dervid
använder jorden eller dess produkter. Det materiella framåt-
skridandet kan icke befria oss från vårt beroende af jorden, det
kan blott öka vår förmåga att frambringa förmögenhet ur den-
samma; och derför kan, när jorden är monopoliserad, framåt-
skridandet fortgå i oändlighet utan att höja arbetets lön eller
förbättra deras ställning, hvilka ej hafva annat än sitt arbete.
Det kan blott hjelpa till att stegra jordens värde och den makt,
eganderätten till jorden förlänar.»	.

I denna bok egnar förf, äfven ett kapitel åt de industriella
kriserna, hvilkas förnämsta orsak han anser den långt drifna
jordspekulutionen vara.

Hvar förf, nu finner botemedlet för de sociala missförhål-
landena, ligger i det svar, han gifvit på frågan om orsaken till
den med utvecklingen stigande fattigdomen. Då han funnit
jordens monopoliserande vara främsta orsaken dertill, måste
han naturligen i upphäfvandet af all privat eganderätt till jord
finna det osvikliga botemedlet. Från allmän rättssynpunkt
betraktar han eganderätt till de naturkrafter, som kunna mo-
nopoliseras, och visar skilnaden mellan eganderätten till sådant,
som genom menskligt arbete skapats, och eganderätt till sjelfva
naturkraften. Botemedlets tillämpning genomgår han med sär-
skild omsorg och noggrannhet. I sin enkla form lyder hans
förslag så: alla naturförmåner, all åkerjord,^ bergverk, fisken,
tomter i städer m. m. utarrenderas åt den mest bjudande. Det
är tydligt, att jordräntan på detta sätt kommer att inflyta till
statskassan och således blifva gemensam egendom. All skatt
komme sålunda att hvila på jorden. Den ekonomiska friheten
kommer icke att upphäfvas; den kommer snarare att befrämjas,
i det att alla égaré till arbete och kapital vore likstälda, och
den fördel och större inkomst, som en viss jord medför, kom-
me alla samhällsmedlemmar till godo, då jordräntan indroges
till staten och kunde användas till samhällets gemensamma för-
del. Vi skulle uppnå socialistens ideal, men utan att under-
kastas regeringens stränga tryck. Styrelsen skulle förändra
karakter och varda blotta förvaltningen af ett stort produktions-
bolag. Hon skulle blott varda en agent, genom hvilken den
allmänna egendomen förvaltades till gemensamt gagn.
760

Den inverkan, som denna jordräntans indragning till staten
skulle hafva sä väl på produktionen, hvilken enligt G. skulle
blifva ofantligt mycket mera betydande, som isynnerhet på för-
delningen, framställes af förf, i de mest hänförda skildringar.
Den djupa tro på hans egen framställning, den säkra förhopp-
ning, han sätter till en sådan framtid, den tillit till mensklig-
hetens ädlare egenskaper, som han hyser, gör denna afdelning
till kanske den mest tilldragande i boken. Man måste vara
bra förtorkad i sitt hjerta för att icke, åtminstone ett ögonblick,
kunna glädja sig åt ett sådant hopp, äfven om ens förstånd
skjuter ett sådant sakernas tillstånd, som han skildrar, betydligt
längre fram i tiden, och äfven om man icke tror, att ett enda
botemedel är i stånd att ändra alla olyckor.

I upphäfvandet af de vanliga skatterna, hvilka äro af så
många olika slag och hvilka kanske tyngre drabba den fattigare
än den rike, ser förf, en stor lättnad för produktionen. Allt
kapital och arbete skulle vara obeskattadt, endast de naturför-
måner, som ingen menniskohand skapat, skulle beskattas, och
dessa så högt, att bearbetandet af hvarje slags jord skulle vara
lika gifvande. De svårigheter, som ett sådant beskattningssy-
stem skulle medföra, erkänner han, men framhåller deremot de
oerhörda olägenheter, som det nu befintliga beskattningssystemet
medför. All tull, accis, alla dessa otaliga sätt hvarpå närings-
fliten mera omärkligt hämmas, skulle upphöra, och all större
arbetsamhet befrias från den hållhake’ som ökade utgifter i skat-
ter medföra. Det skulle icke längre vara belagdt med straff att
vara flitig.

Det gifves, såsom förf, i det föregående framhållit, tvenne
omständigheter, som båda sträfva att höja jordräntan. Den ena
är det allmänna framåtskridandet, hvilket kan medföra en höj-
ning icke allenast i jordräntans utan i lyckliga fall äfven i ar-
betslön och kapitalvinst. Den andra är jordens tillegnande som
privategendom, hvilket medför en qvantitativ höjning i jordräntan
• genom en motsvarande sänkning i kapitalränta och arbetslön.
Det är klart, att om all enskild eganderätt till jord upphäfdes,
skulle denna senare tendens till jordräntans höjande försvinna.
Arbetet och kapitalet skulle icke blott få räkna sig till godo
hvad som nu fråntages dem under form af skatter, utan de
skulle äfven vinna genom den positiva nedsättningen af jordräntan
till följd af det spekulativa jordvärdets sjunkande.

Den återverkan, som dessa lyckliga förhållanden skulle
hafva på individer, klasser och hela samhällsorganismen, vore
761

i författarens tanke alldeles oerhörd. Mycken duglig arbetskraft,
som nu går till spillo i brist pä sysselsättning, skulle tillvara-
tagas. Det vore lättare att belöna och uppmuntra uppfinnings-
förmågan och den andliga öfverlägsenheten, då staten hade att
förfoga öfver så betydliga tillgångar. Den mindre begåfvade
skulle se sina ansträngningar krönas med en lön, som svarade
mot dem, och hans energi behöfde icke krossas af de motgångar,
som han röner, genom att se en betydligare del af sitt arbetes
resultat gå sig ur händerna. Och framför allt — rikedomen
skulle icke längre kunna blifva så oerhörd. Det vore icke
längre möjligt att skaffa sig mångdubbelt så stora inkomster
som man behöfde, och, menar G., ingen skulle heller önska
det. — Ty, säger han, menniskan är icke ursprungligen en
varelse, som törstar efter öfverflöd; hennes begär är icke omätt-
ligt. Det är fruktan för brist, som skapar de stora rikedomarna.
En hvar fruktar under närvarande förhållanden fattigdomen som
ett spöke, och denna fruktan är så stark, att en menniskas hela
själ kan under hennes kraftigaste tid endast och allenast uppgå
i denna enda sträfvan att skaffa rikedom, som betryggar hennes
ställning. Och om hon tidigt når sitt mål att vara burgen, så
är hon vanligen icke nöjd, utan sträfvar efter mera — dels till
följd af den riktning, som hennes hela sträfvan en gång fått,
dels till följd af den stora makt och det oerhörda sociala anse-
ende, som rikedom medför. Då alla menniskor frukta fattig-
domen, måste också alla, eller de flesta, högt akta rikedomen,
och med denna följer derför en maktställning, som betalar
en hersklysten natur det arbete, som hopandet af rikedom
på rikedom kostar. Men, menar G., om denna fruktan för fat-
tigdom kunde försvinna, så skulle också menniskor hellre njuta
en trygg, mindre ansträngd tillvaro, än lefva i en öfveransträn-
gande jagt efter ett lifvets öfverflöd, som ingen behöfver. Denna
moraliska lyftning sätter förf, högst af alla de fördelar, som
upphäfvandet af privateganderätten till jorden skulle medföra.

Innan jag slutar detta referat af arbetets hufvudinnehåll,
vill jag med några ord beröra innehållet i de båda sista afdel-
ningarna, som af förf, nämnas: Lagen för det menskliga framåt-
skridandet och det individuela lifvets problem.

Såsom förut har påpekats, hatar förf, med hela sin själ den
åsigten, att allt lidande skulle vara en naturnödvändighet. Han
är en optimist från början till slut, och med orubblig öfver-
tygelse fasthåller han sin åsigt, att menniskan skulle kunna
hafva ett himmelrike på jorden, om icke de dåliga sociala
institutionerna vore. Ja, lian tror, att menniskans ondska mest
utvecklats derigenom. Han anfaller skarpt den gängse åsigten
om den fortsatta kampen för tillvaron, hvarigenom de för exi-
stenskampen mest lämpliga individerna bibehållas och fortplantas,
något, som han absolut förnekar. Vidare förnekar han ärftlighetens
mera afgörande betydelse för menniskoslägtets utveckling. Ja,
han anser rent af, att menniskoslägtet öfver hufvud taget alls
icke utvecklats, utan tror, det råmaterialet menniska, om jag
så får uttrycka mi^, är ungefär det samma på alla stadier; om
en kines uppföddes under europeiska förhållanden, utan att han
sjelf eller hans omgifning hade en aning om, att han vore af
främmande säd, skulle han fullt lämpas efter de bestående för-
hållandena, och man skulle aldrig märka, att han hörde till ett
folk med stillastående kultur-. På samma sätt med en europé
eller amerikanare, om han under liknande förhållanden satts in
i det kinesiska samhället. Att en ras utvecklats till högre full-
komligheter, hvilka genom ärftligheten konstituerats, tror han
absolut içke på, och allt hvad som gjorts för att just uppvisa
ärftlighetens makt, synes vara honom absolut obekant. Det är
milieuns inverkan, som för honom spelade hufvudrollen. Lik-
som man icke vid ett menniskolifs första början kan på den
sig delande cellen urskilja, hvad slags djur derur skall utveckla
sig, utan den milieu, i hvilken dess utveckling försiggår, helt och
och hållet synes bestämma dess kommande gestalt, likaså, menar
G., är det den omgifvande milieuen, som bestämmer hvad det
menniskolif, som blifvit födt, skall blifva till. »Hur föga af
våra kunskaper, af vår lefnadsställning till och med af karak-
teren hos de bästa ibland oss få vi helt och hållet tillskrifva
oss sjelfva, huru mycket de inflytanden, som bildat oss! Huru
litet förmår ärftligheten i jemförelse med de yttre förhållandena!»
G. ser icke det sammanhang, som verkligen finnes mellan individen
och rasen, och då han omtalar den utvecklingslära, som mycket
framhåller ärftlighetens betydelse, tyckes han glömma, att denna
teori icke allenast talar om den organiserade erfarenheten, som
yttrar sig i kropps- och själsmodifikationen, utan äfven om en
samlad fond af erfarenhet, som kommer den senare födde in-
dividen genom meddelande till del, och som kan tjena honom
till rättelse och varning i det lif, han lefver.

Den slutsats, han kommer till, är, synes mig, fullt riktig
och den kan man vara med om utan att förneka den på ärft-
lighet grundade utvecklingen af menniskoslägtet: hvarje samhälle,
som mera utvecklats, släpar med sig en massa sociala former, hvilka
7G3

stundom kunna vara främjande, stundom hämmande för utvecklin-
gen, och dä utvecklingen nätt en viss punkt, kan denna hämmande
inverkan vara sä betydande, att den omöjliggör vidare framsteg.
Häraf följer, att hvarje folk just i de yttre former, hvarmed det om-
gifver sitt samhällslif, kan bära ett frö till en kommande stagnation.
Förutsättningen för vidare framåtskridande finner förf, vara att
söka i morallagen; den är lagen för framåtskridandet. »Endast
i den mån de sociala institutionerna främja rättvisan, erkänna
jemnlikheten i menniskornas rättigheter, tillförsäkra en hvar full
frihet, inskränkt blott af hvarje annans lika frihet, skall civilisa-
tionen gå framåt.»

Den sista afdelningen är ett uttryck af förf:s personliga
tro och står icke i något synnerligt samband med de natio-
nalekonomiska läror, som i det föregående framstälts. Han
har med allt skäl icke kunnat afhålla sig från att framställa,
hur han tänkt sig det individuella lifvet, då han så uttömmande
afhandlat det sociala.

(Slutet följer.)
Kgl. akademien för de fria konsterna

i kampen för tillvåron.

Det vore ett intressant ämne att skrifva den nu pågående
konstnärsrevolutionens historia. Tiden dertill torde dock svår-
ligen ännu vara inne. Men om saken ännu icke tillhöi’ histo-
rien, så tillhör den desto mera dagens krönika, och en hastig
skizz af hvad som passerat kan derför måhända ega ett visst
intresse. Denna skizz gör icke anspråk på någon fullkomlig
objektivitet, icke heller på någon likformig utförlighet i behand-
lingen. Förf, har tillåtit sig att alldeles en passant beröra
många vig tiga punkter, dem han trott vara allmänt bekanta,
men har i stället här och der dröjt vid småsaker, dem han
ansett förtjena någon belysning. Sakuppgift erne torde i regeln
vara exakta, att kronologien icke alltid blifvit strängt följd, lärer
väl icke vara synnerligen klandervärdt.

Att förf, deremot kommer att klandras för bristande opar-
tiskhet är icke omöjligt. Det må också gerna medgifvas, att
denna uppsats skrifvits med en förhand bestämd mening om,
hvilkendera af de tvistande parterna som i hufvudsak har rätt.
Då emellertid så många bland dem, som skrifvit med den up-
penbarligen förutfattade meningen, att opponenterna haft orätt,
det oaktadt icke ansetts lida af någon partiförblindelse, så borde
det ju också vara tillåtet att hysa samma tanke om akademien.
Då dessutom de fakta, på hvilken förf, stödjer sig, väl i allmän-
het svårligen kunna bestridas, så lära väl äfven de derur här-
flytande slutsatserna kunna förtjena något afseende.

Och nu torde det vara tid att komma in medias res.

*	*

*
765

Kongl. akademien för de fria konsterna har i ar firat en
jubelfest, dock utan något synnerligt jubel. Att denna fest
skulle firas var en så godt som nödvändig följd af den starka
jubileumtendens, som numera begynner blifva ett integrerande
drag i vårt samhällslif; det skulle anses snart sagdt som ett
sjelfmord, om en institution läte ett tillfälle till någon slags
sekularfest gå sig ur händerna. Hade det ej varit för detta
förhållandes skull är det knappast sannolikt, att akademien brytt
sig om att med pomp och ståt fira sin hundrafemtionde födelse-
dag. Ty det är som bekant i regeln allenast de lifskraftiga
gamla, som gerna erinra sig sin ålder.

K. akademien för de fria konsterna var sannolikt icke
mycket lifskraftig, när dess jubelår ingick. Åtminstone hade
den under snart ett decennium gjort sig lifvet så beqvämt som
möjligt, i det den fullständigt afhållit sig från det, visserligen
ansträngande, men också mycket gagnande värfvet att medels
anordnande af årliga expositioner söka bilda en medelpunkt för
det svenska konstlifvet. Emellertid var det icke obekant,
att denna försummelse — åtminstone betraktades förhållandet
af många som en försummelse — j ernte åtskilligt annat hos
många målsmän för svensk konst väckt ett missnöje, som näppe-
ligen på längden skulle nöja sig med att knorra i tysthet.
Tecken till detta missnöje hade också då och då visat sig, men
allmänheten visste ännu icke, vare sig om eller när det skulle
taga sig ett gemensamt uttryck.

Explosionen lät emellertid icke länge vänta på sig. Aka-
demien hade inledt sitt jubelår med löfte att omsider anordna
en konstexposition, och genom kunglig resolution voro de för
året till inköp af konstverk tillgängliga statsmedlen för denna
exposition reserverade, så att de endast kunde användas till
inköp af derstädes utstälda konstverk. Man kunde sålunda anse
allting vara väl bestäldt, och de funnos nog som så tyckte,
men desse blefvo på ett föga angenämt sätt störde i sin lugna
tillvaro, när det stora angreppet på akademien kom, under for-
men af de 86 konstnärernas bekanta skrifvelse.

Denna skrifvelse var, har det sagts, en krigsförklaring. Vi
skulle emellertid tro, att detta ej är alldeles riktigt. Om oppo-
nenterna (för korthetens skull må detta uttryck, hvars betydelse
är väl känd, begagnas) velat utan vidare förklara krig, hade de
väl icke gått tillväga som de gjorde. Nu begärde de af aka-
demien tillsättandet af en komité, hälften af akademien, hälften
af opponenterna, hvilken komité skulle uppgöra förslag till aka-
7G6

demiens omorganisation. Till sin anhållan härom fogade de en
promemoria med reformförslag, för att af denna blifvande komité
pröfvas. Här förelåg alltså intet yrkande på, att just dessa för-
slag skulle godkännas, endast en begäran att de skulle tagas i
öfvervägande. Men, om opponenterna velat utfärda en krigs-
förklaring, då hade de naturligen endast behöft ingifva denna
promemoria och förklara: »vi fordra, att akademien omorganiserar
sig på detta och intet annat sätt». Detta hade varit att yrka,
det akademien skulle gifva sig på nåd och onåd, på en sådan
begäran hade aldrig ett jakande svar kunnat väntas, detta hade
alltså varit en krigsförklaring. Men så gingo opponenterna icke
till väga. De framstälde ej utan vidare ett ultimatum, utan de
framstälde ett förslag om samverkan, och det kunde svårligen
vara deras fel, om man på många håll gjorde sitt bästa att få
detta förslag betraktadt som en krigsförklaring.

Det var pressen som genast — dock endast delvis — tol-
kade det så. Det var pressen som, säkert i de mot akademien
allra välvilligaste afsigter, gaf den det icke synnerligen goda
rådet att lemna opponenternas framställning utan afseende. För
att motivera detta råd begagnade man i regeln den utvägen att
haka sig fast, icke vid hufvudsaken — tillsättandet af en komité
för att göra förslag till akademiens omorganisation — utan vid
en bisak, den ofvannämnda promemorian. Man sökte gifva saken
det skenet, att opponenterna yrkat på, att just denna promemo-
ria skulle följas, hvilket opponenterna såsom redan sagdt är all-
deles icke hade gjort. Och när denna taktik icke befans fyllest-
görande, hittade man på den ännu fyndigare utvägen att taga
samtliga opponenter för hufvudet på grund af ett par utaf herr
Ernst Josephson i Dagens Nyheter införde artiklar i konstfrågan,
med hvilka opponenterna veterligen aldrig hade gjort sig solidariska.

Akademien, som måhända från början icke varit alldeles
obenägen att träffa en öfverenskommelse med opponenterna,
kände sig antagligen stärkt i sina positioner genom att erhålla
ett så stort antal frivillige förespråkare. Med sådana bunds-
förvandter vore det måhända icke allt för vågadt att anse skrif-
velsen för en krigsförklaring. En sak fans här emellertid att
taga i betraktande. Den bekanta »Parisutställningeu» i Blanchs
salong, der utställarne samtlige voro opponenter, hotade synbar-
ligen att, genom det intresse och det bifall, hvarmed den af
allmänheten omfattades, mäktigt bidraga att åt oppositionen för-
värfva den popularitet, som akademiens devouerade tidnings-
organ ifrigt sträfvat att beröfva densamma. Akademien behöfde
767

alltså en eller flere popularitetstrumf, som kunde »taga öfver»
parisutställningen, och desse trumf trodde den sig förmodligen
finna, när den utnämnde tvä nya professorer, Hellqvist och
Kronberg, hvilkas namn den helt naturligt förmodade böra upp-
väga rätt många »parisares». I synnerhet måste det vara af
vigt att förvärfva Kronbergs mäktiga hjelp, enär om honom det
bevingade ordet »enten med os eller mod os» i hög grad syntes
gälla. Kronberg ansågs nemligen hysa vissa sympatier för oppo-
nenterna, men dessa sympatier blefve naturligen kraftlösa i samma
stund han mottoge äran att vara professor vid akademien. Visser-
ligen hade han tvenne gånger förut undanbedt sig denna ära, men
om man nu, detta till trots, helt enkelt utnämnde honom, kunde
han icke gerna vara hjertlös nog att brutalt svara nej.

. Sådan var, förmoda vi, beräkningen, och den slog icke fel.
Till stor öfverraskning för många mottog Kronberg den erbjudna
utmärkelsen och lade sålunda sitt berömda namn i vågskålen
till akademiens förmån, på samma gång han betog opponenterna
allt hopp om någon medverkan i den strid, de — det blef allt
mera uppenbart — skulle blifva nödsakade att föra.

Efter denna vunna förstärkning kände sig akademien an-
tagligen lättare* till sinnes och kunde nu gripa sig an med att
besvara opponenternas skrifvelse, och besvara den nekande.
Akademien begagnade sig härvid hufvudsakligen af formela
skäl, de i akademiens stadgar befintliga föreskrifter: att förslag
om ändring i akademiens stadgar skall behandlas af en utaf
akademien utsedd komité; samt att, derest inom akademien
förslag väckes om ändring i stadgarne för akademiens läroverk,
detta först skall behandlas af akademiens läroverksnämnd. På
grund af dessa stadganden förklarade sig akademien hindrad
att tillmötesgå opponenternas anhållan. Dessutom förklarade sig
akademien icke gilla vissa punkter i den ofvannämnda prome-
morian och anmärkte ett par föga vigtiga oriktigheter i oppo-
nenternas skrifvelse.

Uppenbart är emellertid, att om akademien velat visa till-
mötesgående, hade den ingalunda behöft finna sig hindrad af
dessa stadganden. Akademien kunde exempelvis hafva förklarat,
att den sjelf noyq benägen att tillsätta en komité af hälften
akademici, hälften opponenter, och begärt att under hand få
veta, af hvilka opponenterna önskade att der företrädas. — Det
lider föga tvifvel, att opponenterna gerna skulle accepterat ett
sådant förmedlingsförslag. Eller akademien kunde erbjudit sig
att j ernte opponenterna tillsätta en icke officiel komité, hvars
768

förslag sedan finge genomgå den reglementerade behandlingen.
Så formalistiska hafva ej opponenterna visat sig, att de icke
sknlle ansett äfven detta förslag tillfyllestgörande. Det vore
lätt att finna ännu andra sätt, hvarpå det hinder, stadgarne före-
gåfvos lägga i vägen för ett tillmötesgående, kunnat häfvas, men
de anförda exemplen torde vara tillräckliga. Att akademien
sjelf ej betraktade de formela hindren som afgörande synes
dessutom framgå äfven deraf, att den — tant bien que mal —
dessutom ansåg sig böra bifoga ett par realitetsskäl. Och man
torde alltså trygt kunna säga, att akademien ej visat opponen-
terna något som helst tillmötesgående.

Opponenterna svarade med sitt beslut att icke vidare mot-
taga akademiens utmärkelser eller deltaga i hennes utställnin-
gar. Detta var utan tvifvel en krigsförklaring, men den kom
ej, förrän man förvissat sig om, att akademien icke ville göra
sitt, för att frågan måtte varda löst i godo. Och detta är icke-
detsamma, som om opponenterna från början begynt med att
utfärda krigsförklaringen.

Måhända hade akademien icke väntat sig detta resultat af
sitt svar. Åtminstone vill det förefalla, som borde det hafva
kommit temligen olägligt. Att stå i begrepp att omsider efter
långa år anordna en exposition, till på köpet en j nbelexposition,.
Och så plötsligen finna sig beröfvad all medverkan från en
stor clel af landets konstnärer, deribland icke få af dess, för-
nämsta, det är onekligen en situation, som, till och med för en
kunglig konstakademi, måste förefalla mindre angenäm.

Nu gälde det att rädda äran, nu gälde det att ändå göra
det bästa möjliga af sin exposition. Nu måste det arbetas och
arbeta gjorde man, om också icke alltid på det sätt, som skulle
förefallit som det naturligaste. Men hvar och en valde det sätt
han ansåg lämpligast, och resultaten, till hvilka vi snart åter-
komma, visade sig, när expositionen öppnades.

Dessförinnan hade emellertid opponenterna hunnit göra
akad-emien den ytterligare förargelsen att tillkännagifva, huru-
som de den 15 September ärnade öppna en exposition i Blanchs-
salong, något som naturligtvis gjorde det än mer angeläget för
akademien att af sin utställning göra det mesta möjliga. En
lycklig omständighet var det nog härvidlag, att man hade kung-
ligt beslut på, att endast de å akademiens exposition utstälda
konstverk finge för statens räkning inköpas. Der marknaden är
så klen som hos oss, var naturligtvis detta en stark trumf, och
detta insågo också opponenterna, hvadan de försökte få beslutet
769

ändradt. De vände sig emellertid först med sin anhållan till
oriktig myndighet, och gåfvo derigenom sina ovänner ännu ett
tillfälle att fröjdas åt och beskärma sig öfver deras bristande
formkännedom. Men denna fröjd blef icke särdeles lång, ty
snart funno opponenterna det enklast att utan onödiga omvägar
vända sig direkt till kunglig majestät, och de inlemnade genom
sina ombud underdåniga ansökningar, dels om tillsättande.af en
komité för akademiens omorganisation, dels om att deras utställ-
ning i fråga om inköp för statens räkning måtte likställas med
akademiens. På denna senare anhållan torde man i allmänhet vän-
tat sig ett bifallande svar — åtminstone för så vidt man ansåg det
riktigast, att statsanslaget användes för att inköpa så goda konst-
verk, som möjligen kunde erhållas. Men statens inköpsnämnd
— hufvudsakligen bestående af ledamöter af akademien —
fick i uppdrag att lemna utlåtande öfver ansökningen och af-
styrkte den på synnerligen kuriösa skäl. Vi skola ej ingå på
någon närmare granskning af dessa skäl (en utförlig sådan kan
den, som så önskar, finna i Stockholms Dagblad för d. 8 Augusti);
vi skola endast erinra, att nämnden alldeles icke syntes fästa
afseende — i allt fall ej hufvudsakligt afseende ■— vid hurudant
statens inköp blefve. Det var, som om nämnden ansett, att
opponenterna ej fingo annat än ett rättvist straff, när anslaget
undandrogs dem; att detta staff äfven kunde komma att drabba
den alldeles oskyldige köparen-staten, var* en småsak, som
nämnden icke befattade sig med. Den tröstade emellertid oppo-
nenterna med, att om någon del af anslaget blefve öfver, så
kunde denna möjligtvis komma dem till godo.

Konstakademien, talrikt företrädd som den var i statens
inköpsnämnd, hade alltså onekligen gjort sitt allra bästa för
att der bevaka sina egna intressen och hindra fienden att vinna
några fördelar. Men det var icke allenast der, den arbetat.
Den hade, som naturligt var, lifligt ansträngt sig för att åt sin
utställning förvärfva konstnärer, hvilkas berömmelse och för-
måga vore egnade att ännu en gång sprida glans öfver hvad
som akademien, af dess medalj att döma, i devouerad rojalism
synes anse såsom Fredrik den förstes skapelse. Resultatet af
dessa ansträngningar var delvis egendomligt nog. Det synes
förunderligt, att den icke först och främst lyckades förmå
sina egna professorer att vid oppositionen lysa genom något
annat än sin frånvaro. Ej talrikare, än aqvarellkonstens idkare
— i synnerhet de mera framstående — syntes komma att
representeras, var det tvifvelsutan föga gagneligt för akademien
770

att i sin katalog sakna Gellerstedts namn. Och ehuru man
lyckades anskaffa tvenne af Wahlbergs landskap, hade det väl
icke varit annat än i sin ordning, om Holm äfven i någon annan
egenskap än kommissarie medverkat. Men egendomligast af allt
var det, att bland de utställande sakna Kronberg. Det var icke
länge sedan han, under de för akademien kritiska förhållandena,
derstädes mottagit professorsvärdigheten, och antagligen hade aka-
mien förmodat, att han nu skulle vara beredd att visa någon
erkänsla för den ära, akademien åt honom förlänat, antagligen
önskade man intet högre än att få sätta någon duk af vår en-
ligt mångas mening förnämste målare på jubelexpositionen. Men
deraf blef intet. Den nye professorn lät bedja sig förgäfves,
sannolikt till mycken bedröfvelse för sina nya bundsförvandter.

Om akademien alltså ej af sina egna tromän vann all den
hjelp, som kunde varit att önska, så hade den något bättre tur
bland motpartiet, der man synes hafva arbetat med den träg-
naste flit på att göra proselyter. »Det varder mer glädje i aka-
demien öfver en opponent, som sig omvänder och bättrar, än
öfver sju som allaredan akademiske äro», skulle man kunna säga
om flere bland de till akademiens utställning värfvade oppo-
nenter, först och främst om Fagerlin, hvars holländska interiör,
af den akademiskt välsinnade kritiken förliknad både vid Meis-
sonnier och de gamle holländske mästarne, säkerligen beredde
akademien en ogemen fägnad. Det var nog också med stor
fröjd man såg sig i stånd att med benäget biträde pressa den
populäre Törnå till deltagande i expositionen. Huru angelägen
man var att förvärfva affälliga opponenter framgår dock allra bäst
af förhållandet med Krumlinde, som verkligen tidigt på våren,
långt innan schismen inträdde, anmält en tafia till expositionen,
men på grund af det sedan inträdda krigstillståndet ansåg sig
förpligtad att ej insända densamma, och detta oaktadt fann
sin tafla, af hvilken akademien förmodligen aldrig sett minsta
skymt, figurera i katalogen. På grund häraf blef han, jemte
en annan, utsatt för ett anfall af opponentkommissarierna, hvil-
ket desse, upplyste om verkliga förhållandet, genast afbådo.

Men det var icke nog med att värfva lefvande opponenter,
äfven med de döde ansåg man sig böra göra ett försök. Teo-
logien konstaterar möjligheten af en omvändelse i dödsstunden,
akademien har gått ett steg längre och ansett en omvändelse
efter döden icke alldeles otänkbar. Föremålen, att icke säga
offren, för dess fromma nitälskan voro Carlsson och Skånberg.
Att den förre snarare är att räkna till opponenter än akademi-
771

ster är väl ett påstående, som icke kan vara för vägadt; och
att Skånberg, derest han lefvat, skulle hört till opponenternas
»radikala venster», det vet hvar och en, som har något intresse
för och någon kännedom om våra konstförhållanden. Men än-
dock aktade akademien ej för rof att pryda sin exposition med
den förres berömda vas och tvenne af den senares taflor, för-
modligen i den lugna öfvertygelsen, att de döda icke bruka
protestera. Men de lefvande kunna det och göra det också
ibland. Flere pressorgan uttalade sin förundran öfver, att man
återfann Skånberg på denna utställning, men akadpmien lät sig
deraf intet bekomma. Någon tid senare fick man i flere tid-
ningar se en förklaring af konstnärens enka, att taflorna, som
tillhörde henne, blifvit utan hennes vetskap och mot hennes vilja
på expositionen utstälda. Nu väntade man sig en förklaring
från akademiens sida. Men nej. akademien teg och låtsade om
ingenting, taflorna behöll den. Jag har tillfälligtvis fått känne-
dom om ett par detaljer i denna sak, hvilka äro så karakteri-
stiska, att de ej böra undanhållas allmänheten. Med taflornas
exponerande tillgick så, att en med akademien lierad person
erhöll dem genom en nära vän till fru Skånberg, på den grund
att de, i händelse de nu exponerades, enligt hvad denna med
akademien lierade person från säkert håll förnummit, skulle komma
att af staten inköpas. Emellertid var detta, som akademien ej
kunde vara okunnig om, en formel omöjlighet, enär statens
anslag endast får användas till inköp af lefvande konstnärers
arbeten. Men det var icke nog härmed. När konstnärens maka
fick kännedom om hvad som skett och kom till Stockholm, skyn-
dade hon att upplysa utställningens kommissarie om förhållan-
det och begärde att genast återfå sin egendom. En så billig
begäran borde, tycker man, genast efterkommits, men så tyckte
ej kommissarien och professorn. Han vägrade helt enkelt och
förklarade, att det stode fru S. fritt att, derest hon så behagade,
processa med den som anmält taflan. Ett sådant tillvägagående
från utställningskommissariens sida lärer ej behöfva kommente-
ras, det talar i sanning tydligt nog för sig sjelft.

Vi hafva med denna sannfärdiga historia kommit händel-
sernas kronologiska gång ett stycke i förväg, och böra nu återgå
till den minnesrika första Augusti, den dag, då hans majestät
konungen öppnade utställningen, och öppnade den med ett
synnerligen märkligt tal. Det vore orätt att säga, att konungen
i detta tal bestämdt tog parti, vare sig för akademien eller
mot opponenterna. Men att denna tolkning af H. M:ts tal var
712

den, som låg närmast till hands, är obestridligt. Och egendom-
ligt förefaller det, att en så framstående och rutinerad talare
som hans majestät just vid detta tillfälle skulle råkat använda
en oklarhet i formen, som lät flertalet åhörare tro, att han menat
något annat än hvad han syntes mena. Visst är, att talet all-,
mänt uppfattades som ett beröm och en uppmuntran åt akade-
mien, en skrapa åt opponenterna, och att ej mindre uppmun,t-
ringen än skrapan tycktes komma något öfverraskande just vid
en tidpunkt, då konungen i regeringen skall sitta till doms
mellan de tvistande parterna. Det låg åtminstone nära till
hands att befara, att de konungens sympatier och antipatier,
som man i talet allmänt trodde sig finna uttryckta, ej skulle
kunna undgå att öfva något inflytande vid sakens konstitutio-
nela pröfning, och det hade derföre säkert varit bättre, om
detta högtidstal icke lemnat någon anledning till de farhågor
det nu väckte.

I öfrigt hafva vi intet att anteckna från högtidligheten,
utan öfvergå till den med så mycken möda sammanbragta ut-
ställningen.

En af våra populäraste författare låter någonstädes en
herre yttra: »Ölost är nog bra, men inte gör den många men-
niskor glada». Det är icke otroligt, att de fleste tänkte om
akademiens utställning, som denne herre om ölosten. Ty glad
blef man icke, när man såg. på den. Man kom icke i någon
feststämning af att på akademiens staket se tvenne svarta plåtar
med hvita bokstäfver förkunna, när expositionen var öppen.
Och lokalens dekorering gjorde icke heller det friska, lifvande
intryck man så väl mindes, exempelvis från »parisarnes» utställ-
ning på våren. Och taflorna? Ja, låt oss fråga fackkritiken.
Posttidningens recensent förklarar, att utställningen saknar mäster-
verk, men förutskickar tröstande den anmärkningen, att den
derutinnan liknar alla goda utställningar; hvarförmedelst denna
recensent gör oss underkunniga om en egenskap hos goda ut-
ställningar, hvarom vi förut svårligen kunnat drömma. Dagbladet
förklarar, att akademiens utställning icke är egnad att visa, att
svensk konst gått framåt på de senaste åtta åren. Och Afton-
bladet karakteriserar hela utställningen "som »succès d’estime».
Nådigare är konstanmälaren i Nya dagligt allehanda, hvilket
delvis torde bero på, att han synes recensera icke efter taflorna,
men efter katalogen. Annars är det svårt att förklara, huru
han- kunnat uttala något omdöme öfver grefve Rosens icke expo-
nerade porträtt af frih. Nordenskiöld.
773

Men deruti stämde, skulle jag tro, allt öfverens, att utställ-
ningen var belamrad af en mängd elev- och dilettantarbeten,
som der ingenting hade att göra. Detta hade antagligen sin
naturliga förklaring i den allt för starka reduktion en sträng
gallring kommit att medföra i nummerstyrkan.

Pressens exempel af ljumhet följdes nog också af allmän-
heten, åtminstone har den, som skrifver detta, vid upprepade
besök på akademiens utställning i regeln funnit densamma så
temligen folktom. En i medio af September i tidningarne syn-
lig uppgift, att expositionen dagligen skulle besökas af 150—200
personer, synes bero af ett tryckfel, möjligen en nolla för
mycket. Aftonbladet torde funnit det mest träffande uttryck
för det hela i: succès d’estime, hvilket väl enligt språkbruket
noggrannast öfversättes med ett misslyckande, som alla försöka
att ej låtsa om.

Statens inköpsnämnd hade nu att framträda på arenan.
Den hade inför konungen förklarat, att man icke borde likställa
opponenternas utställning med akademiens, bland annat derföre,
att den förstnämnda öppnades senare, och man alltså genom
dröjsmål kunde riskera, att de bästa arbetena då redan vore
inköpta. Det var derföre nödvändigt att för konseqvensens skull
skynda sig, och utställningen hade endast en vecka varit öppnad,
då statens inköpsnämnd var färdig med sitt förslag. Till be-
lysning af, hvad man har rättighet att om detta förslag anse,
kan bland annat tjena, att en af inköpsnämndens medlemmar,
professor vid akademien, då han af en person ansattes med
förundrade frågor, huru det kunnat falla nämnden in att föreslå
en viss uppgifven tafla till inköp, ej hade annat svar än: »Ja,
se man kan ju alltid skicka den till Upsala». * Men, ehuru
bland nämndens egna ledamöter sådana tankar om de föreslagna
konstverken förefunnos, upprättade man likafullt ett förslag,
som på några hundra kronor när slukade det tillgängliga be-
loppet, 14,000 kronor. Till statens fördel kunde väl detta icke
gerna vara, men det hade förmodligen varit otrefligt för akade-
mien, om öfver dess utställning afgifvits en sådan inkompetens-
förklaring, som det onekligen varit, om man der icke kunnat
finna användning för beloppet, och vi få icke glömma, att in-
köpsnämndens stora majoritet bestod af akademiske ledamöter.

Beträffande hvad allmänheten inköpt på akademiens utställ-
ning, saknas derom exakta uppgifter. En notis i tidningarne

* Historiskt!

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	51
774

säger, att konstverk der hafva inköpts till ett belopp af
20,000 kronor. Härvid äro förmodligen de för statens räkning
föreslagna konstverken icke medtagne, enär de då icke voro
inköpta, men drager man från dessa 20,000 kronor först och
främst den säkert högst betydliga köpeskilling, konungen erlagt
för de konstverk, han förvärfvat, vidare konstföreningens 5 à
6,000 kronor, så lärer icke synnerligen mycket återstå för den
egentliga allmänheten.

I sex . veckor hade akademiens utställning pågått, när op-
ponenterna d. 15 september öppnade sin. Redan den festliga
prägel, de “förlänat åt lokalens yttre, gjorde sitt att väcka ett
angenämt, upplifvande intryck, som ej vid inträdet förminskades.
Efter allas enstämmiga utsago kände man sig uppfriskad, glad,
när man kom in på denna exposition. Undantag bör kanske
göras för de mest framskjutne akademiske partimännen. Se vi
på pressens omdömen, finna vi, att man genast enades om, att
denna utställning så godt som fullständigt bannlyst dilettanteri
och underhaltighet, — detta i motsats till akademiens. Vidare
finna vi från flere håll betonas det vittnesbörd om kraftig konst-
närlig produktion, som ligger deri, att denna utställning låtit
sig åstadkommas, trots parisutställningen i våras. Och vi finna
det äfvenväl erkändt, att denna utställning är årets förnämsta.

Man och man emellan taga uttalandena en starkare färg,
och söm regel hör man de flesta, sedan de hunnit aflägga sitt
besök på opponentexpositionen, uppdraga en jemforelse, som på
ett utomordentligt decideradt sätt utfaller till akademiens nack-
del. Dessutom torde böra bemärkas, att redan under de tvenne
första dagarne, då denna utställning hölls öppen, inköp der gjor-
des för under våra förhållanden ej obetydligt belopp.

Hvad som också under utställningens första dagar, både
man och man emellan och i pressen betonades, var det olyck-
liga sätt hvarpå statsmedlen disponerats. Man erinrade sig
hvad som föreslagits till inköp och man jemförde. Utan att
på något sätt vilja förneka de ytterst framstående egenskaperna
hos Fagerlins holländska interiör kunde man dock ej förgäta,
huru denne konstnär redan förut fans så fullständigt och för-
träffligt å Nationalmuseum representerad, att det kanske varit
än mera önskvärdt, om t. ex. ett arbete af, låt oss säga, Hagborg
i stället förvärfvats. Med lifligt erkännande af den etnogra-
fiska vigten af sådana taflor som Tiréns »Efter snöstormen»
tyckte man sig finna, att opponentexpositionen nästan vimlade
af konstverk, som långt bättre skulle prydt sin plats å muséet.
■775

Forsells vårlandskap var nog vackert, men hvilka landskap
kunde man ej på den senare utställningen erhållit, o. s. v. Sär-
skildt i fråga om aqvarellerna var det ju rent af bedröfligt, att
omständigheterna skulle pousserat fram fru Ericsson och fröken
Kylberg till statens samlingar, der anförelsevis Zorn ännu sak-
nades.

Med en -bestämd öfvertygelse om, att opponenternas utställ-
ning står öfver akademiens, förenar man derför i -regeln ett
djupt beklagande deraf, att statens medel denna gång säkerligen
icke användts till bästa båtnad för staten och konsten, och båda
dessa intryck stärkas, ju mer man besöker de båda utställningarne.

Slutligen frågar man sig, hvad denna opponentutställning
betyder för konstnärsrevolutionen. Vi skulle tro, att den be-
tyder så mycket, att striden dermed är, visserligen icke afslutad,
men i allt fall af gjord. Det lysande bevis på konstnärlig kraft
och energi, som opponenterna afgifvit, skall, jemfördt med den
skönjbara mattigheten i akademiens hållning, ej kunna undgå
sin verkan, den skall mer och mer föra öfver våra unge konst-
närer åt venster, och akademien skall slutligen stå der som en
officerskår utan några underlydande, ur hvilka inträffande luc-
kor kunna rekryteras. Men vi skulle tro, att akademien hellre
finner för godt att genom en samverkan med konstnärsvenstern
söka vinna ny lifskraft och sålunda på sig sjelf tillämpa det af
professor Nyblom i högtidstalet citerade latinska tänkespråket :
Formata ad justum, eller i den samtida öfversättningen : Den
får skick efter det rätta.

Vill akademien icke gå in på en lösning på öfverenskom-
melsens och eftergifternas väg. då är, tro vi, dess öde föga
tvifvelaktigt. Ty konstnärernes venster hafva energien och sam-
manhållningen, glädjen och produktionslusten, den segervissa tron
på sin sak, akademien har det svårligen. Opponenterne kunna
vara oense i form, men hållas orubbligen tillsammans af gemen-
sam tro på gemensam sak, akademici hafva ingen gemensam
tro på sin sak, utan deras föreningsband ligger mest i det for-
mela. Men former hafva ingen egen lifskraft, och den institu-
tion, som har sitt hufvudstöd i formen, den måste pånyttfödas
eller ramla.

Derföre tala också de begge expositionerna ett så olika
språk. Besök en dag akademien, vandra genom de dystra
rummen, .der enstaka konstverk ej förmå besegra den tunga,
tryckta stämning, det heia väcker, och när du stiger ut derifrån,
skall det klinga i ditt öra:	.
776

Evigt kan ej bli det gamla
Ej kan vanans nötta lexa
Ständigt repas upp igen!

Och. gâ sä derifrån. till de ungas utställning, och känn den
doft af lefnadsmod och fröjd som strömmar genom hela deras
konstnärliga arbete, så skall du med glad förhoppning minnas,
huru :

Hvad förmultnadt är skall ramla,
Och. det nya, friska växa
Upp utur förstörelsen.

Sept. 1885

P. S.
Ur Heines “Euch der Lieder“. *

Öfversättning af Herman A. Ring.

Sånger. VII.

Berg och. borgar skåda neder

I den spegelblanka Rhen,
Der min lätta bât jag leder
Muntert fram i solens sken.

Vindens lek med blåa vågor
Solbeglänsta ser jag på,
Ack, hur vakna tysta frågor
Djupt uti mitt hjerta då.

Vänligt lockande der flyter
Flodens glitterströdda skatt,’
Men med sol blott ytan skryter,
Ner i djupet död och natt.

Ytan vän, men slemhet under —
Flod, du är min flickas bild!
Hon kan också dessa funder,
Le som du så from och mild.

* Såsom nyligen i pressen tillkähnagifvits, utkommer till julen
hos Carl Suneson en fullständig öfversättning af Heines verldsberömda
»Buch der Lieder». Några profstycken hafva vi att bjuda på här
ofvan.
778

Romanser. III.

Två bröder.

Lugnt i natten syns sig resa
Slottet högst pä klippans stup,
Men der rassla svärd och hväsa
Blixtar ner i dalens djup.

Bröder äro de som svinga
Glafven der i vredesbrand;
Säg, hvad vill du, skarpa klinga,
Blottad i en broders hand.

Fröken Lauras ögon tände
Denna strid pä lif och död,
För den hulda flickan brände
Begge samma kärleksglöd.

Ack, men hvilken af de båda
Anser hon sin ynnest värd?
Ingen, ingen kan det skåda,
Derför ut, du skarpa svärd.

Blodet utaf vrede glöder,
Klinga slår mot klinga ner,
Men för nattens makter, bröder,
Ondskefulla akten Er.

Ve dig dal, du blodbestänkta,

Ve dig vilda kär leksharm,
Bådas klingor falla, sänkta
Uti hvarsin kämpes barm.

Sekel ha sen dess förrunnit,
Slägten gått sin tysta led,
Slottet ensamt ej försvunnit, ’
Skådar än i dalen ned.
779

Och när midnattstimmen slår der
Flyr ännu som förr dess frid,
Och af mörkret skyddad står der
Än den gamla brödrastrid.

Lyriskt Intermezzo. IX.

På sångens glänsande vingar
Från nordens snö och is
Med dig, o min älskling, jag svingar
Till Ganges paradis.

Der ljufvaste dofter sig sprida

I månens stilla glans
Och lotusblommorna bida
Dig i sin syskonkrans.

Violerna glänsande friska

Der skåda mot himmelen opp
Och glödande rosorna hviska
Om kärleks rusande hopp.

Der lyssnar på vind som susar
Gazellen i hejdadt språng
Och långt uti fjerran brusar
Den heliga flodens sång.

Der sjunka vi ned, min flicka,
Vid skuggande palmens fot
Och kärlekens fröjder blicka
I drömmande lugn emot.
780

Återkomst. XVII.

Jag helsar dig, du stora

Och dystra stad igen,
Soin slöt uti ditt sköte
Min flicka för längese’n.

Men sägen, torn och bommar,
Hvar är min älskling nu,
I skolen för henne svara,
Er gaf jag henne ju.

Dock ingen skuld ha tornen,
De kommo från stället ej,
När flickan med kistor och askar
Ur staden skyndade sig.

Men bommarne de dumma,
De hjelpte naturligtvis till;
En dumbom är alltid villig, .
I fall en annan vill.
Literära ströftåg i Paris och London.

Föredrag i sällskapet Idun den 3 Okt. 1885

af »Dagens Krönikas» utgifvare.

M. h. Jag känner, eller jag borde åtminstone i detta
ögonblick känna mig till mods såsom en af de aderton i svenska
akademien, d. v. s. en nyvald sådan. Med andra ord, jag borde
tala om min ovärdighet att taga till ordet i denna krets, i
synnerhet som jag denna gång inte har haft mer än ett enda
dygns beredelsetid för mitt föredrag. Men sällskapet Idun här-
vid ett och annat föregående tillfälle visat mig så mycket väl-
vilja, att jag verkligen i denna stund inte känner mig fullt så
ängslig, som jag kanske borde vara. För öfrigt »när man har
biskopen till morbror» så är det ju inte farligt. Akademiens
direktör har behagat införa mig i egenskap af föredragande
för aftonen. Herr Bibliotekarien Wieselgren får alltså stå sitt
kast, då han låtit mig bjuda på några literära reseminnen från
i somras, hvilka jag till en del nedskref ute på sjelfva Nord-
sjön vid midsommarstiden ombord å Havre-ångaren Margrierite,
men hvilka hittills blifvit liggande oanvända i portföljen.

Jag vet inte,_ om ni, mina herrar, tycken om att resa på
hafvet, men för min ringa del älskar jag särskildt Nordsjön,
alldeles med passion, och det har ofta förvånat mig, att de
ärade landsmän, som ämna sig öfver Hamburg till Seinestaden
och inte ha dess värre brådska — med neddammad resväska
och sotiga »fadermördare» vilja uppvakna i Köln, då det näm-
ligen fins minst tio charmanta båtar, blott från ett och
samma kompani, hvilka underhålla trafiken mellan Hamburg
och Havre. Dessutom har man den fördelen, att man då redan
på Elben blir delaktig af det franska köket och de franska
782

vinerna i st. f. att på jernvägen ömkligt uppehålla lifvet med
»belegtes Butterbrot» och »dunkles Bier».

Ursprungligen hade jag, sanningen att säga, något funderat
på att styra kosan direkt från Köpenhamn till London, men
båten dit hette denna gång »Kristian IX», och jag befarade, att
jag kunde glömma att taga hatten af mig, när jag passerade
landgången, eller begå något annat majestätsbrott, i hvilket fall
jag naturligtvis blifvit arresterad, och dertill hade jag icke tid.
En gammal bekant försäkrade mig visserligen, att det icke var
så farligt i Danmark som det låter, och han anförde ett ord-
stäf, kanske icke så artigt som expressivt: »De danske hunde
gjöe (skälla), men de bide ikke». Sjelf hade jag dock tillfälle
erfara, att något slags krigstillstånd måtte råda på mer än ett
sätt i det gamle Kongens Kjöbenhavn. Jag hade nämligen fått
i uppdrag att till en vän derstädes medföra några flaskor vin
från Stockholm, naturligtvis icke hemmagjordt, utan en gång i
verlden verkligen importeradt. Att jag fick betala tull i Kö-
penhamn för att föra det med mig upp i staden, var ju alldeles
i sin ordning, men jag debiterades på tullnotan derjemte ett
litet extra belopp under rubriken »krigsskatt». (Honni soit qui
mal y pense!)

För öfrigt var sig allt temligen likt. Väl stod ruinen
efter Kristiansborgs slott och gapade med sina vidöppna fönster,
men utanför satt Frederik den sy vende på sin gångare, lika
gemytlig som alltid, utsträckande handen åt sitt trogna danska
folk, helt godmodigt påpekande förödelsens styggelse och be-
hofvet af en restaurerad konungaborg. I fall de politiska för-
brytelserna bli alltför talrika, kan det ju dock kanske snart
nog uttänkas någon användning för de tomma salarne.

Nog af, jag lemnar den danska politiken i sitt värde och
återgår till min resa. Eftersom färden till London på redan
anförda skäl föreföll mig något vågad, återstod det att finna
någon annan utväg, och si »Aurora» låg vid Toldboden med
kurs på Kiel. Jag tog alltså morgonrodnadens vingar och flög,
om icke ytterst i hafvet, så åtminstone så pass långt, att jag
sedan till lands lätt kunde nå den fria riksstaden Hamburg.

Och nu — nu skulle jag nästan våga hålla ett vad, att
herrarne icke kunna gissa, hvilket intresse som förde mig dit.
Derför så godt först som sist: det var, för att tala med Cru-
senstolpe, »stamfaderns antecedentia». För ett par år sedan
utkom i Frankrike ett särdeles intressant arbete om Napoleon
I:s fältmarskalkar, särskildt om Bernadotte. I korthet nämdes
783

der ock hans guvernörskap öfver Hamburg, och det föll mig
derför in, att ett eller annat dokument frän den tiden skulle
kunna uppletas i stadsarkivet.

Det var 1807, som Bernadotte utnämdes till guvernör
öfver hansestäderna, ett uppdrag olikartadt med hans föregående
styrelse af Hannover, nämligen väsentligen militäriskt. Han
kunde i Hamburg egentligen ingenting annat godt uträtta än
att sä mycket som möjligt mildra eller, om man så kan uttrycka
sig, rättvist fördela de oundvikliga krigspälagorna. Att döma
af den literatur öfver Hamburg under ifrågavarande tid, som
jag genomgick på dervarande bibliotek, synes fursten af Ponte-
Corvo i nämda afseende ha lemnat ett godt minne efter sig.
Hvad beträffar handskrifterna i rådhuset, aktstyckena rörande
Bernadottes förhandlingar med Hamburgska senaten under åren
1807—1809, så voro de dess värre illa åtgångna vid den stora
branden i Hamburg 1842, men broschyrer öfver Hamburg från
ifrågavarande tidpunkt påträffade jag i riklig mängd i bibliote-
ket — i förbigående sagdt en mycket väl ordnad inrättning,
som man knapt skulle väntat att finna i den åt Merkurius
helgade staden. Vid föregående besök i Hamburg har det
varit mig påfallande, hur oändligt litet antalet boklådor der är
i jemforelse med öfriga butiker, och då jag för ett par år sedan
roade mig med att inspektera en bokhandel, fann jag nästan
blott resehandböcker och romaner; t. ex. svenska literaturen var
representerad endast genom ett par häften af August Strindbergs
»Svenska öden och äfventyr». — Men går man upp från Jung-
fernstieg och sedan förbi Peterskyrkan, så kommer man till en
åt de idéela intressena egnad institution, det s. k. Johanneum,
en väldig bygnadskomplex i fyrkant, på hvars rymliga gårds-
plats just vid mitt besök sista handen lades vid en staty öfver
Bugenhagen med anledning af hans i de dagarne inträffade
jubileum. Man passerar en ganska praktfull vestibul, der filo-
sofen Wolff och andra berömda män blicka en till mötes från
väggarne, man kan på nedra botten taga det naturhistoriska
muséet i skärskådande och man finner en trappa upp bibliote-
kets bekväma och svala läsesalong.

Literaturen öfver Hamburg under franska väldet är, som
jag redan antydt, ganska omfattande. I de broschyrer jag
genombläddrade fäste jag mig bland annat vid ett par rätt
lustiga anekdoter. Jag kan icke påminna mig ha sett dem i
svenskt tryck, ehuru det ju är alltför möjligt, att de äro intagna
i något arbete öfver Karl Johan — men jag vågar föreställa
784

mig, att åtminstone de flesta af mina ärade åhörare skola finna
nyhetens behag i dessa om en ganska oväntad godmodighet
vitnande Bernadottesdragen — man erinre sig, huru marskalken
i AVien uppträdde som ett rytande lejon, enligt de nyligen
äfven på svenska* offentliggjorda aktstyckena.

Det nu följande är ett par bagateller, om man så villr
men ganska karakteristiska.

I Hamburg fans det nämligen vid vårt århundrades början
en gammal fransk emigrant, Debonale, bekant som utgifvare af
en diger grammatika, rätt egendomlig i sitt slag, hvars alla tre
upplagor (af 1806, 1807 och 1813) jag for kuriositetens skull
nu reqvirerade fram. Boken vimlar af korta berättelser och
infall, hvarom redan innehållsförteckningen vitnar — ett register
hvartill man väl aldrig i en grammatika får se ett motstycke.
Vid en regel hade emellertid förf, som exempel anfört: »Bona-
parte anses som en stor general, men han är blott en lycklig
röfvare». Då nu Napoleons herravälde alltmera utbredde sig,
började Monsieur Debonale frukta, att glåpordet skulle kunna
bekomma honom sjelf illa, hvarför han i en ny upplaga af
grammatikan insatte Bernadotte i stället för Bonaparte. Men
då ville olyckan, att Bernadotte icke långt derefter anlände till
Hamburg som högste befälhafvaie! Någon beställsam frambar
grammatikan och i första uppbrusningen lät Bernadotte seqve-
strera alla tillgängliga exemplar af boken. Derjemte lät han
kalla till sig hr Debonale, men sedan fursten hållit för honom
en välförtjent straffpredikan, erhöll han exemplaren tillbaka
jemte ett kontant bidrag ur Bernadottes kassa för en blifvande-
ny upplaga, utan något exempel på lyckliga röfvare!

Det andra humoristiska påhittet af guvernören är detta,,
att då Bernadotte en afton mot vanan ville besöka teatern, fann
han den af honom betalta logen redan besatt och för öfrigt
hela teatern så proppfull, att han utan vidare måste bege sig
hem igen. I förargelsen lät han följande dagen häkta teater-
direktören och satte honom inom lås och bom i sjelfva guver-
nementsbygnaden. En senator infann sig då, bedjande om nåd
för direktören och erbjudande sig att i hans ställe utstå fän-
gelsestraffet. Fursten förklarade sig benägen antaga anbudet,
men fäste derjemte senatorns uppmärksamhet på, att han icke
kunde bjuda på någon anständig arrestlokal, eftersom man icke
försett honom (Bernadotte) med annat än gamla maskstungna

* I sjunde' bandet af »Ur svenska hofvets och aristokratiens lif»..
•785

möbler, hvilket visserligen kunde vara godt nog för honom
sjelf såsom en gammal soldat, men ingalunda anstode en senator.
Vinken togs ad notam, och snart var guvernementshotellet för-
sedt med alla möjliga beqvämligheter.

Sä mycket om Bernadotte i Hamburg. Jag skall nu
öfvergå till mina handskriftstudier rörande Bernadotte i Sverige,
nämligen i arkiven i Paris och London. Det var de franska
och engelska ministrarnes depescher från Stockholm under de
första årtiondena efter Bernadottes ankomst, som jag önskade
studera i verldsstäderna, och detta var min resas egentliga
mål. Jag hade sedan rätt lång tid planerat för dessa studier,
och det var, som man lätt kan föreställa sig, med icke ringa
glädje jag omsider såg planerna krönta med framgång. Det
är nämligen icke allom gifvet att få tillträde till franska utr.
departementets samlingar, och i Foreign Office i London är det
kanske nog så kinkigt. Till och med om man får den önskade
tillåtelsen, kan det i följd af de oändliga formaliteterna i London
draga omenskligt ut på tiden.* Så t. ex. hörde jag omtalas
en tysk professor, som var vederbörligen genom sitt lands di-
plomatiska beskickning legitimerad hos Foreign Office och som
privat erhållit den försäkran, att hans önskan icke skulle möta
något hinder. Emellertid fick han i tre veckor vänta på den
officiela bekräftelsen. Samtidigt med att denna anlände, var
professorns semester slut, och han måste alltså med oförrättadt
ärende vända hem till sitt land igen.

* Proceduren är följande. Först måste en skrifvelse om saken från
kongl. utrikesdepartementet i Stockholm afgå till de ofika svenska legatio-
nerna i utlandet. Sedan liar jag å ort och ställe gjort min uppvaktning
hos hemälde beskickningar. Derpå har svenska legationssekreteraren per-
sonligen framstält hos vederbörande utrikesdepartement en anhållan om
tillträde för mig till arkiven. Härefter har ärendet blifvit föredraget i
utrikesministerierna, och omsider har en officiel skrifvelse utfärdats,
deri jag erhållit bemyndigande att få begagna arkiven.

Såsom lätt inses, har jag icke kunnat — då ej årslång vistelse
varit mig förunnad på utländsk botten — ensam sofra materialet och
utföra arbetet. Derför framträder ock det snart på herr Oscar L.
Lamms förlag utkommande första bandet af Utländska diplomaters
minnen från svenska hofvet under den kollektiva signaturen Janus,
hvilket särskildt motiveras dermed, att liksom den gamle romerske
guden Janus, hafva diplomaterna så att säga tvänne ansigten,
hksom Janus hafva de ock nyckeln till statshemligheterna och herska
liksom han öfver krig och fred. Då nu utgifvaren eller utgifvarne
kommit i tillfälle att upprulla diplomatiens sibyllinska böcker, har man
trott sig berättigad att använda denna signatur.
780 '

För min del hade jag den turen att icke behöfva vänta
mer än tio dagar, och då kom plakatet med sjelfva lord Salis-
burys namn. För öfrigt hade jag mycket nöjsamt under vänt-
ningstiden i sällskap med en medarbetarinna i Dagens Krönika,
Helen Zimmern, en liten förtjusande Miss^ alls icke blåstrumpe-
aktig, -och med Edmund Gosse, hvilken var korrespondent från
London, på den tiden Ny Ill. Tidning utgafs af dr Wieselgren.
Gosse är numera professor i Cambridge men bor qvar i London.

Detta i förbigående nämdt. I Paris voro väntans dagar
icke mer än tvänne, och efter jag kom att nyss nämna i hvad
sällskap jag dvaldes under min förbidan i London, så kan jag
ju också få omtala en bekantskap från Paris — Max Nordau.

Då jag trädde in till honom, kom jag besynnerligt nog
att tänka på en hvithårig och rödlätt Upsalaprofessor, och det
var riktigt med ett slags tentamenskänsla, som jag såg en liten
jovialisk figur träda ut från ett inre rum och välkomna mig.
Jag vet inte egentligen hvad jag var rädd för, ty nog var Kon-
ventionela samhällslögner m. m. qvicka och skarpa böcker, men
inte ville jag precis svärja på deras innehåll och behöfde derför
inte heller känna någon så outgrundelig respekt för författaren.

Men sanningen är dock, att jag nästan väntade att han,
redan innan jag hunnit sätta mig i soffan, skulle säga till mig,
liksom min Upsalaprofessor i verlden: Hvad förstår herrn med
praktisk filosofi, och att han derefter skulle göra liksom Münch-
hausen med vargen: vända ut och in på mig.

I stället frågade han emellertid mycket vänligt: Hur
länge stannar ni i Paris, Monsieur. — Så länge^ svarade jag,
tills jag får ert löfte, Monsieur, om en originalartikel till Dagens
Krönika.

Detta tyckte han visst icke var illa svaradt, ty han blef
nu mycket meddelsam och utvecklade bl. a. en ny teori rörande
brottslingar, af en italienare vid namn Lambroso, om jag min-
nes rätt. Italienarens bok var ett digert arbete med många
illustrationer. Max Nordau visade mig det och redogjorde för
dess hufvudinnehåll, hvilket tycktes mig helt och hållet för-
neka all slags ansvarighet och låta brotten bero på medfödda
anlag och fysiska organ. Man kan inte säga till en brottsling
— yttrade Max Nordau bland annat — Du'gör orätt, ty han
rår inte sjelf för hvad han gör — men vi hafva rätt att, för
vårt eget skydd, knipsa nacken af honom!

Då jag hörde denna teori utvecklas, kom jag att tänka
på hvad en humoristisk författare en gång yttrat med anledning
787

af frenologien. Han sade nämligen att dä man funne miss-
tänkta brottknölar i hufvudet på små barn, så vore det en väl-
gerning både mot barnen och. mot samhället, ifall man genast
hängde ungarne, eftersom man sålunda räddade dem från brott
och samhället från brottslingar.	.

En vacker dag få emellertid herrarne kanske läsa i Dag.
kr. en artikel af Max Nordau om Lambrosos bok — åtminstone
lofvade han mig någonting dylikt.

Jag öfvergår emellertid nu från Nordau till utrikesdeparte-
mentets arkiv. Om jag haft litet bättre tid på mig, skulle jag
kanske kunnat utarbeta en någorlunda systematisk öfversigt af
innehållet i de papper jag studerat. Nu har detta icke varit
mig möjligt. Men jag vill försöka att kasta ett om jag så får
säga elektriskt ljus öfver någon sida af Karl Johans intressanta
personlighet. Till glödlampa väljer jag först Gustaf Mauritz
Armfelt.

Och nu gör jag med herrarnes tillåtelse först ett litet
skutt öfver Kanalen, från trakten af Place de la Concorde till
Chancery Lane nära the Strand.

Det var en dag mot slutet af juli, som jag, med det förut
omtalade plakatet med lord Salisburys höga namn på min ficka,
kom från Svenska legationen vid Berkley square, om jag mins
rätt, till the yard of rolls, d. v. s. ungefär hvad vi kalla riksarkivet,
beläget som sagdt vid Chancery Lane. Denna förvaringsplats
för heliga diplomatiska papyrusrullar såg ut nära nog som ett
Tower i miniatyr. Det var åtminstone en komplex af fängelse-
liknande bygnader, och fångknektar saknades inte heller. En
dylik i full uniform, som' tjenstgjorde såsom portvaktj stack
hufvudet ut ur en ruta och • sporde med dundrande stämma:
Hvem söker ni? The master of the rolls^ svarade jag förtröstans-
fullt och drog upp plakatet ur bröstfickan. Fångknektens an-
lete ljusnade, han kom fram i hela sin kroppsstorlek, följde
mig öfver gården, in genom flera korridorer, och öfverantvar-
dade mig åt en annan fångknekt, i hvars sällskap jag slutligen
hamnade i ett torn med små galleraktiga rutor, men för öfrigt
mycket komfortabelt. Här kunde jag nu få reqvirera in så
många luntor jag ville, men the master of the rolls såg jag
aldrig till.' Han satt väl i det allra heligaste, kan jag tro.

En af de första afskrifter jag här gjorde var af ett par
bref från Gustaf Mauritz Armfelt till svenska legationssekrete-
raren i London, baron Rehausen.
Som herrarne torde erinra sig, var det Bernadotte, som
1811 jagade Armfelt från Sverige. Ett bref från franske mi-
nistern i Stockholm, baron Alquier, till franske utrikesministern
hertigen af Bassano innehåller härom följande rader daterade
Stockholm 5 apr. 1811.

»Baron Armfelt reste den 31 mars, såsom jag på förhand
meddelat. Enligt prinsens ordre skulle han hafva lemnat Stock-
holm kl. 8 men behöfde ännu 4 timmar för att ordna en fa-
miljeangelägenhet. Drottningen skref till prinsen för att utverka
uppskof. H. k. h. beviljade det, på samma gång förkunnande,
att om baron Armfelt befunne sig i Stockholm kl. 1, skulle han
der arresteras. Han lemnade staden kl. 12, medförande sin son
och ledsagad af två vaktkarlar med ordres att följa honom ända
till Grisslehamn och att bevaka honom till det ögonblick han
stege ombord för att begifva sig till Finland.»

Rörande de anklagelser man gjorde mot Armfelt skrifver
han sjelf bland annat till den nyss nämde baron Rehausen
så här:

■»Hvilken dårskap har man skrifvit på min räkning? Chn
det är af dumhet, kan det få passera, men om det är af elakhet,
är det skändligt. Jag skulle tala och handla i engelska regerin-
gens namn! Hvem är ett sådant dumhufvud, att han icke i
dylikt fall skulle skratta mig midt upp i ansigtet? och hvar-
till skulle det tjena att göra mig skyldig till denna löjlighet?
Det är sant, att jag spridt ett stort antal broschyrer af genevaren
Ivernois rörande den engelska handeln, att jag låtit en annan
skrift af en amerikanare hinna \ända fram till ryska kejsaren,
att jag inbillat välsinnade men svaga hufvuden, att Ryssland för-
lorade mer på kontinentalsystemet än England och att detta sist-
nämda land aldrig skrdle låta tvinga sig till fred af så löjliga
åtgärder. Det är hvad jag sagt och gjort — — Jag simile vara
i stånd att låta trycka ett tillkännagifvande derom, ty jag håller
före att man kan ursäkta allt utom löjligheten, som aldrig ut-
plånas.»

I samma bref uttalar Armfelt sina förhoppningar om, att
Glustaf Adolf skulle förhålla sig lugnt, ty med honom var det
ute i alla fall. Annorlunda med hans son, som lemnat efter
sig minnen af sin oskuld och af partiernas orättvisa förfarings-
sätt mot honom, minnen som aldrig utplånas.

Men hvad jag egentligen ville komma till, är att Armfelt
i ett bref till Rehausen af den 4 mars 1811 yttrar om sig
sjelf: »Inom kort skall jag lemna detta land kanske för alltid,
789

jag har här intet mer att göra och jag vill icke hafva någon
gunst eller några fördelar, men sanningen måste triumfera öfver
alla föregifvanden och om hatet till korsikanen är en religion hos
alla goda svenska patrioter, har öfverste presten för denna kult
anländt midt ibland oss.»

Så långt Armfelt — det är just rörande den nämda kulten
och dess öfverste prest som jag skall be att få anföra några
ganska märkliga aktstycken. Att hatet till korsikanen var med
den mest glödande bitterhet besvaradt, framgår på många sätt
af den i Paris förvarade diplomatiska korrespondensen. •	•

Sålunda skrifver utrikesministern’ hertigen af Bassano, på
ett mycket karakteristiskt sätt till baron Alquier i Stockholm,
26 febr. 1811:

»Kronprinsen har efter * sin ankomst till Sverige i hela sitt
ttppförande och sina samtal visat så föga takt och hofsamhet, att
h. kejs. majestät icke "fäst någon vigt vid det meddelande han
gjort er. H. m. ämnar till och med ställa sig okunnig derom
så länge omständigheterna tillåta.

Ni skall noga taga er värdighet i akt i ert förhållande till
kronprinsen, tala aldrig med honom om några statsangelägenheter
och vänd er i stället till kungen eller kabinettet.

Detta är den ställning ni bör intaga. Betrakta hvad jag
tillskrifvit er blott såsom allmänna, uttalanden, hvilka meddelas er
till er ledning. Ni skall utveckla dem såsom edra egna idéer, der
tillfälle dertill osökt erbjuder sig, och ni skall framförallt undvika
att väcka den tron, att kejsaren har sina tankar riktade på ett
land, hvars politiska system syns så föga stadgadt, eller planer,
hvilka blott hvila på falska grundvalar.

H. m. befaller er att vara uppmärksam på Sveriges minsta
rörelser och att underrätta mig derom genom chifferbref, hvilka ni
adresserar till franske ministern i Köpenhamn.»

Med hvilken ytterlig retlighet kejsaren följde händelserna
i Sverige, visar ett annat bref från hertigen af Bassano till
chargé d’affair’n i Stockholm, hr Desaugier, som på riksdagen i
Örebro tyckes hafva tillåtit sig att samtalsvis uttrycka sympatier
för Bernadottes val.

Brefvet är dateradt Paris den 26 juli 1810 och lyder som
följer:

»H. kejs. m. har sett er depesch af den 6 Juli. Det språk
ni har fört med en af borgerskapets deputerade och med konun-
gens adjutant har försatt kejsaren i ytterlig förvåning. Han har
icke kunnat fatta, hur ni utan instruktioner, utan ordres, utan

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.	52
790

någonting, som kunde upplysa er om, eller ens låta er ana hans
tänkesätt, och endast på grund af slutsatser, tagna ur en tidnings-
artikel, dristat att af er sjelf yttra någon mening om så ömtåliga
ämnen. Om ni än hade uttryckt denna mening så, att man ej
kunde betvifla, att den blott och bart voi’e er egen, skulle det redan
varit ett ganska allvarsamt fel, ty den värdighet ni innehar till-
låter icke, attt er personliga öfvertygelse är helt och hållet utan
betydelse, och försigtighet är en af edra första pligter. Men då
ni, såsom nu är fallet, ehuru kanhända afsigtslöst, användt ett
slags bevisföring och till och med ordalag, 'hvilka kunde för-
leda en att tro, eller åtminstone att misstänka, att hvad ni före-
slog, vore enligt med hofvets syften, önskningar och planer (och
eder depesch synes utvisa att de haft just denna verkan på edra
båda interlokutörer), här ni begått ett fel, hvilket det nit, som, tvif-
velsutan förledt er dertill, icke kan -ursäkta i h. m:s ögon.

Desaugier fick här ofvanpå snöpligen sitt afsked, ehuru
han tiggde och bad, att kejsaren måtte visa försköning och ej
förstöra hans karrier.

Huru kejsaren ville att saken skulle bedömas, finner man
af följande meddelande från Paris af 1 sept. 1810.

»Svenska riksdagen har nyss med enhällig rätt utkorat fursten
af Ponte Corvo till Sveriges tronföljare. Att en fransman valts till
denna höga värdighet kommer kanske att tillskrifvas kejsarens in-
flytande. Om man härmed menar det ofrivilliga inflytande, som
namnet på en stor man, beklädd med stor makt, och äran, hvarmed
en hjelte höljer sina vapenbröder, utöfva, är det möjligt att svenska
riksdagen böjt sig för kejsarens inflytande. Men om man menar
ett direkt och afsigtligt utöfvadt inflytande är ingenting mindre
grundadt än en dylik förmodan. Kejsaren, som befinner sig allt
för långt bort från svenskarne för att kunna bedöma hvad som
bäst öfverensstämde med deras intressen, har icke velat blanda sig
i ett val, som föga intresserade hans politik. Det fans icke ett
enda skäl för honom att önska fursten af Ponte Corvo vald, utan
är det således svenska folkets. vilja som förestafvat furstens val.
Konungen sjelf synes hafva rådfrågat denna vilja för att rätta
sig derefter. Kejsarens chargé d’affaires i Sverige fick befallning
att icke taga något parti eller uttrycka någon önskan, och Al-
quier, kejsarens minister i detta land, var i Hamburg då valet
pågick.»

Den likgiltighet, som här framträder, öfvergick inom ett
par månader till stor hätskhet å kejsarens sida.
791

Pâ följande sätt refererar hertigen af Bassano inför baron
Alquier ett samtal, som franske kejsaren hade d. 18 okt. 1810
med svenska hofvets representant i Paris, baron Lagerbjelke.

»Skall Sverige ensamt — yttrade kejsaren — göra anspråk
på att få vara ett medium, genom hvilket alla engelska varor
kunna fritt kringspridas på kontinenten. Icke en gång dm en
ny Karl XII lägrade sig på Montmartres höjder, skulle han kunna
utverka detta af mig; på den punkt sakerna nu stå, bör Sverige
röja sitt uppsåt'; det måste förklara sig för eller emot Frankrike.
Kontinentalsystemet kan icke fördraga någon neutral makt på
fastlandet. Hr Älquier skall få befallning om att uppfordra
svenska regeringen att förklara England krig, att stänga sina
liamnar, bestycka sina batterier, att icke tillåta engelska fartyg
att nalkas Sveriges kuster, utan att man skjuter på dem, och att
ändtligen seqvestrera och konfiskera de engelska fartyg och handels-
varor, som befinna sig i Sveriges hamnar. Om svenska rege-
ringen motsätter sig dessa förordningar, skall ni hr baron La-
gerbjelke lemna Paris, hr Alquier afresa och jag skall skaffa
er krig på halsen genom Danmark och Ryssland. Jag har redan
skrifvit till Ryssland, att dess kabinett måtte återkalla ert land
till dess pligter såsom kontinentalmakt, och tro icke} att det val ni
gjort af en fransk furste kan ändra något i mitt beslut; detta
val är en förolämpning, då man icke följer mitt politiska system;
detta val är ännu ett hinder för mig, ty det kunde gifva Ryssland
anledning till misstankar. Ni vet, att jag icke önskat det, att ni
med allt ert görande och låtande före valet icke kunnat erhålla
ett ord af samtycke från min eller mina ministrars mun. Om
en kurir från fursten af Ponte Corvo har fått gälla för en kurir
från regeringen, är det emedan man velat bli förd bakom ljuset.
Men om ni med en fransk furste i ert råd icke följer mitt sy-
stem, hvilken fara skulle ej uppstå af ett dylikt exempel?»

Detta är ju onekligen ord och inga visor. Vi skola nu
höra, huru poetiskt vackert det deremot lät i de båda f. d, va-
penbrödernas korrespondens sinsemellan. I ett långt bref af
1810 skrifver Bernadotte till Napoleon:

»Eders m., ett af de lyckligaste ögonblick jag erfarit, sedan
jag lemnade Frankrike, är det, som förskaffade mig vissheten, att
e. m. icke helt och hållet glömt mig. E. m. har riktigt bedömt
mitt hjerta. Ni har insett, hur det skulle plågas af den smärt-
samma utsigten att se Sveriges intressen på väg. att skiljas från
Frankrikes, eller att uppoffra det lands intressen, som upptagit
mig med obegränsadt förtroende.—E. m., ehuru svensk genom
792

ära, pligt och religion, identifierar jag mig ännu genom mina
önskningar med detta sköna Frankrike, som sett mig födas och
som jag tjenat troget sedan min barndom. Hvarje steg jag tager
i Sverige, hvarje helsning jag der emottager, uppväcker i min själ
dessa sköna, ärofulla minnen, hvilka varit förnämsta orsaken till
min upphöjelse, och jag döljer icke mer för mig, att Sverige, då
det utnämde mig till tronarftagare, ville bringa det franska folket
en gärd af sin aktning.»

Mot uttalandena i detta bref från Bernadotte svär nu på
ett betänkligt sätt livad som står att läsa i Bernadottes korre-
spondens med sin maka, efter det hon åter utflyttat till franska
hufvudstaden. Man har ofta uttalat sin förvåning öfver, att hon
reste så snart efter sin ankomst till det nya fosterlandet; man
har skjutit skulden på hennes sällskapsdam, m:me de la Flotte
o. s. v. Att dylikt kan ha inverkat är ju allt för möjligt, men
derjemte framgår af handskriftsamlingarna i franska utrikesde-
partementet, att Desideria icke varit så främmande för politiken
som man i allmänhet trott. Dessa handskriftsanilingar äro excer-
perade af hufvudmannen i detta företag (signaturen Janus) som
vistas i Paris, under det han lemnat åt mig att verkställa forsk-
ningar i London.

Som man torde erinra sig, är det en ofta upprepad sägen,
att Napoleon hos den rike Marseilleköpmannen Clary anhållit
om hans dotter Desirees hand. Huruvida detta rykte verk-
ligen är grundadt, torde numera vara kinkigt att.afgöra. En ut-
märkt kritiker har muntligen delgifvit mig sina tvifvel härpå, i
betraktande af Desiderias ungdom vid ifrågavarande tid, jemte
andra omständigheter. Härmed må nu vara hur som helst;
säkert är, att Desideria sökte mäkla mellan Napoleon och Ber-
nadotte samt att den senare i ett temligen kallt svar till sin
gemål af böjde försöket. Hvad utgången blef, veta vi alla. Att
Desideria efter katastrofen en så rundlig tid qvarstannade i Frank-
rike, kan väl förklaras på de vanligen anförda skälen; men det
är väl inte otroligt, att dertill också bidragit, att hon kände för-
stämning öfver sitt misslyckade mäklingsförsök. Med ett ord,
denna intressanta trio: de båda uppkomlingarne, fältherrarne,
monarkerna, och köpmansdottern, Sveriges drottning, de gifva i
sina ömsesidiga förhållanden i de nya vitnesbördens ljus åtmin-
stone ett rum för gissningar om ännu ett prof på den san-
ningen, att lika litet som gammalt hat, lika litet rostar gammal
kärlek.
Den uppgående stjernan.

(Några drag ur Christine Nilssons ungdom.)

Af Frithiof Cronhamn.

»Kan Ni i er familj mottaga en -ung, sextonärig smålandstös,
som liar en utmärkt vacker röst, sjunger mycket musikaliskt, och
lofvar det bästa, så var god svara mig med omgående post»,
skref friherrinnan Adelaide Leuhusen en höstdag 1859 från
Göteborg till den bekante tonsättaren Franz Berwald i Stock-
holm. »Låt henne komma», blef svaret. Och på det viset kom
Kristina Nilsson — ty det var hon — upp till Stockholm.
(Här behöfver väl knapt erinras om, att hon under närmast fö-
regående år åtnjutit frih. Leuhusens undervisning.)

Förutsägelserna i brefvet hade icke öfverdrifvits. Den unga
sångerskan egde verkligen en utmärkt vacker röst, ty redan
de första dagarna af hennes vistelse i Stockholm kunde man
bland mycket slagg spåra detta silfver i rösten, som beredt
densamma verldsrykte. Det var till och med med förtjus-
ning man hörde en enkel skala, framförd med denna stämma.
.Ta, äfven hennes skratt hade något sällsynt klingande i sig:
det lät, som om silfverperlor störtat fram ur halsen. Om den
framtid, som förestod den unga flickan som sångerska, egde man
således de bästa förhoppningar, men hennes förmåga som skåde-
spelerska satte man i starkt tvifvelsmål.

Visserligen hade hon mycket lätt att attrapera, men vid
de små barnspektakel, som anordnades i Berwaldska familjen och
hvari hon deltog, visade hon sig temligen stel. För piano hade
det unga artistämnet föga håg, men spelade desto flitigare vio-
lin, helst detta instrument beredde henne ett synnerligen stort
nöje.
794

Men det var icke endast musikens gâfva, som var den lilla
flickan i en sällsynt grad beskärd. En gifmild natur hade
äfven i andra afseenden sä välvilligt utrustat henne, att dok-
torinnan R. visserligen kunde ha rätt deri, att om alla Kristina
Nilssons gåfvor fördelades pä tio flickor, sä skulle hvar och
en af dem blifvit till fullo belåten. Sålunda egde hon en
snabb och fin uppfattning, ett ovanligt minne och en ihärdig ar-
betslust. Hon hade lätt för språk och lärde sig på otroligt
kort tid «både franska och tyska. Hon tecknade väl och hade
tillegnat sig stor färdighet i träsnideri. Ännu finnas i behåll
åtskilliga, små näpna miniatyrer i möblemangsväg, som Kri-
stina Nilsson under sin första vistelse i Stockholm snidat för
hand med en liten pennknif.

I Berwalds familj egnades henne all omvårdnad, så väl i
intellektuelt som musikaliskt hänseende. Man tog henne med
på teatrar och konserter, och hennes sinne och smak utbildades..
Hon fick till och med vara med på de musikaliska hofsoaréerna i
slottet, ej endast som åhörarinna, ty violinen och sångnoterna
fingo då alltid göra sällskap.

Hvarje söndagsförmiddag fick hon åhöra q var tettfÖred ragen
hos musikhandlaren r Ed v. Josephson, der såväl klassisk som
modern kammarmusik utfördes af framstående ledamöter af hof-
kapellet, Ludvig Norman m. fl. Den lilla uppmärksamma åhö-
rarinnan var alltid trogen på sin post och försummade aldrig
något af dessa bildande musiknöjen.

Franz Berwald sökte för öfrigt hos en mängd personer in-
tressera sin. lilla elev. Till grefve Malcolm Hamilton, egaren
af Husaby gods i Småland, yttrade han vid ett tillfälle med sin
vanliga rättframhet: »Herr grefve, en stjerna har runnit upp
der nere i Er socken... Ni kan gerna bestå flickan en snygg,
klädning.» På detta sätt fick Kristina Nilsson sin första siden-
klädning, som, i parentes, kostade hundra riksdaler.

Emellertid blef nu fråga att låta den unga novisen fram-
träda offentligt inför hufvudstadens publik.

Denna märkvärdiga händelse inträffade den 28 februari
1860 i De la Croix’ salong vid Brunkebergs torg, den på sin
tid så flitigt anlitade musiklokalen. Konsertsalen var fullsatt till
sista plats. Ända ut på torget stod en kö af menniskor —
ett betydelsefullt omen för framtiden —, som yrkade att komma
in, fast det var »lapp på luckan». Bland dem befunno sig ett
par riksdagsgubbar från Kristina Nilssons hembygd, och de
förklarade bestämdt, att de knapt vågade resa hem, utan att ha
795'

varit och. hört den redan namnkunniga landsmaninn an. Man
måste till sist gifva vika för deras enträgna yrkanden. Nu
anlände de kungliga: drottning Lovisa, enkedrottning Josefina,
hertigen och hertiginnan af Östergötland samt prinsessan Eugenie
j ernte en talrik uppvaktning.

Konserten tog sin början. Inne i artistrummet stod afto-
nens debutant, omgifven af välvilliga tanter, sysselsatta att lägga
sista handen vid hennes toalett. »Är du rädd?» frågade man.
»Nej visst inte! Hjertat bara bultar litet, — känn, känn! —
men det går nog öfver, bara jag varit framme och helsat på
publiken!» Och så skedde ock.

När de sista tonerna af Hummels septett förklingat, visade
sig på estraden, ledd vid Berwalds arm, den blifvande prima-
donnan: en liten smärt sextonåring, med blonda lockar och un-
derbart ljusblå, själfulla ögon, iförd en hvit låghalsad tyllklädning.
Hennes hållning egde en allvarligt majestätisk värdighet, som
stod i en lustig kontrast till hennes år och utseende för öfrigt.
Sedan hon framskridit till estradens midt, gjorde hon en ytterst
gravitetisk nigning för det månghöfdade odjuret, det der ock pu-
blik kallas —» en nigning så efter alla etikettens regler, att
sjelfvaste »hoffruntimbret» knapt skulle gjort den bättre. Men
hur kom det sig att den unga damens armar och händer, som
annars voro så röda, nu sågo helt mjellhvita ut? Jo, tyst för
all del, men de hade bestrukits med :— pomada, hemtad från
närmsta apotek.

Nu började hon. Det var en liten tillfällighetssång af Ber-
wald med ord af Wilhelmina Stålberg af följande rätt karak-
teristiska innehåll:

»Intill konstens tempel jag

Tveksamt närmar mig i dag;

Ljusen, man der skimra ser,
Locka mig allt mer och mer.

Men ack! de blända mig också.
Månn’ jag väl skall tillbaka ga?
Skall bygdens dotter vända om?
Nej — sängens engel ropar: kom!

Glad jag lyder denna röst.

Känslan hviskar i mitt bröst:

Hvarje fågel sjunger ju

Himlens lof — hvi tvekar du?






796









Och nu jag rädes icke mer;

Ty Han, som goda gåfvor ger,
Väl stämmer menskors hjertan så,
Att de min sång uppmuntra må.

Flyg då tonens dufva, flyg

Och till goda hjertan smyg;
Ack, måhända finner du
Många sådana ännu.

Musiken ifrån späda dar
Min fröjd, min tröst, mitt sällskap var,
Och till dess gudastämma jag
Skall lyssna till min sista dag.»





I följande nummer slog hon sitt auditorium med häpnad
genom att sjunga sådana saker som en aria ur »Figaros bröllop»
(pä tyska) och Kavatinan ur »Robert» (på franska). Dessutom
gaf hon romansen och rondoletten ur Berwalds operett »Jag går
i kloster» (ett af Jenny Linds favoritnummer) samt folkvisan
»I Sverige der ligger en skogig trakt». En liten surpris, som
tycktes mycket roa publiken, hade nu anordnats utom programet.
Applåderna efter konsertmästaren Meyers violinsolo besvarades
nemligen dermed, att — lilla Kristina framträdde med sin violin
och spelade ett stycke. Publiken var välvillig, tidningskritiken
likaså, ehuru man på ett par håll, i följd af något slags anta-
gonism mot Berwald, serverade temligen beska utlåtanden.
Allehandas —u— (Wilhelm Bauck) skref bl. a. uppmuntrande:
»Kristina Nilsson, utgången från folket, från allmogen, har en-
dast med ledning af denna underbara instinkt, som ingen konst
förmår gifva, sökt sig en väg in uti tonernas verld, och sedan
hon med sin friska och naiva musik länge gladt sin okonstlade
omgifning, hafva några konstälskande och välgörande personer,
som upptäckt hennes naturgåfvor, beslutit att låta henne höra
sig offentligt. Hennes uppträdande tyckes afsett att för allmän-
heten framställa arten och vidden af hennes anlag. Dessa måste
ock i hvarje hänseende kallas utmärkta: hon eger en hög sopran
af synnerlig välklang och friskhet, som i sinom tid bör kunna
vinna betydligt i styrka och fullhet. De ojemnheter, som för-
märktes i timbren, skola försvinna genom vokalisöfning och
sedan rösten hunnit stadga sig. Hennes intonation antydde
ett särdeles rent öra. Uti folkvisan röjde hon en ande, som
uppfattar lifligt och i ögonblicket finner ett sant och lefvande
uttryck, och detta är för en blifvande dramatisk sångerska en
oskattbar gåfva. Hennes violinsolo utfördes med mycket lif





v
797

och hurtighet, äfvensom med samma renhet i intonationen, som
utmärkte sängen, och skada vore det, om hon ej tinge tillfälle
att odla detta intressanta instrument.»

Strax efter konserten tillkännagaf Berwald i tidningarne,
att inkomsten tillfölle d§n unga sångerskan, utom en mindre
del, som lemnades till hennes obemedlade föräldrar. Tilläggas
må, att dessa sålunda undfingo 100 rdr »för att köpa sig ett
par kor».

Härtill inskränkte sig dock icke, såsom man öfverallt sett
uppgifvas, Kristina Nilssons debut i Stockholm.

Ännu en gång lät hon nemligen samma år höra sig för
hufvudstadspubliken : det var den 24 april s. å. på en af pia-
nisten Hilda Thegerström föranstaltad musikalisk soaré i nyss-
nämda konsertlokal. Hon sjöng då: »Tårames lof» af Schu-
bert, en ariett: »Blomman» af Berwald, »Jag vet ej hvarför jag
sjunger» af Taubert, »Je suis la Bayadère» af Bochsa och
Värendsvisan samt spelade till sist ett Potpourri för violin.

Bauck anmärkte, att åtskilliga af sångstyckena voro väl
svåra för henne, samt ville nu på fullt allvar göra henne till
violinist: »Hennes violinspel är vida intressantare och utgör
ett falt, der hon rör sig med långt mera lust, frihet och vana.
Hennes anlag för violinen äro omisskänneliga och förtjena lika-
ledes en allvarsammare odling, den vi önska ej längre måtte
vägras denna lofvande natur.» Violinist blef dock Kristina
Nilsson aldrig!

Ett par dagar derefter gaf Hilda Thegerström en konsert
i Upsala. Kristina följde med och biträdde då med samma
nummer, med undantag af att Schubertska romansen var utbytt
mot något ännu mera storståtligt: kavatinan ur »Robert». Re-
censionen i Upsala-Posten, antagligen af J. A. Josephssons
hand, andades mycken skärpa och tycktes, med afseende å den
lilla sångerskans repertoar, gå i samma riktning som Baucks
uttalanden här ofvan.

Genom sin gynnarinnas, friherrinnan Leuhusens bemö-
danden hade emellertid Kristina Nilsson af Tornérhjelm er-
hållit medel att i Paris fortsätta sina studier. Men efter ett
års förlopp tröto medlen, och hon var nära att få anträda
återtåget, då konung Carl XV, som förut hört henne, erbjöd
sig att bekosta hennes fortfarande vistande i Paris, ehuru man
drog i betänkande att utan vidare begagna sig af det ädla och
frikostiga anbudet. »Låt det icke bekymra er», sade en konst-
vän i Göteborg, grosshandlaren Rudolf Koch, »jag skall draga
798

försorg om saken». Ocli lian höll ord. På hösten 1860 an-
lände Kristina Nilsson till verldsstaden vid Seinens strand,
ledsagad dit af sin välgörarinnas syster, målarinnan B. Valerius.

Hon sjöng först någon tid för Masset; placerades sedan i
fru Collinets engelska skola och erhöll till sånglärare professor
Wartel. Trebelli, som också studerat vid denna läroanstalt,
gjorde sin första offentliga debut samtidigt med att Kristina
Nilsson inträdde der; Marie Roze blef skolans elev, när Nilsson
utträdde derur. Med brinnande ifver studerade hon nu här i
fem års tid. Den tafatta bondflickans framsteg i den drama-
tiska sångkonsten, i scenisk säkerhet och elegans voro ovanligt
snabba. Inom kort hade hon nått den punkt, der den öfver-
finade franska smaken ovillkorligen vill se konstnären, och på
samma gång hennes modersmål förblef den hederliga smålands-
dialekten, talade hon franska med en förvånande pariseraccent.
Redan nu tyckes hon ådragit sig uppseende, att döma af musik-
tidskriften »France musicale», och erhöll kort efter afslutandet
af sin kurs ett dormånligt engagementsanbud vid teatern i
Marseille. Anbudet blef dock icke antaget.

Wartel, stolt öfver sin elev, vände sig till Carvalho, direk-
tör för Théâtre Lyrique, samt Rossini och Meyerbeer med an-
modan, att de ville höra den unga sångerskan. Motsträfvigt
villforo de hans önskan. Men i samma ögonblick Christine
Nilsson satt sig till pianot och låtit höra de första tonerna
af sin herrliga stämma, blefvo de entusiastiskt stämda, och ge-
nast började man planera för hennes offentliga uppträdande inför
verldsstadens publik.

Här hemma hade man nog i det närmaste glömt den lilla
småländska näktergalen från soarén 1860, då plötsligt under-
rättelsen om Christine Nilssons utomordentligt lyckade debut
på Théâtre Lytique den 27 oktober 1864 med ens gjorde
hennes namn uppmärksammad!, till och med i det aflägsna
fosterlandet.

Hon hade just då inträdt i sitt tjugoandra år. Hennes
debut egde rum som Violetta i »Traviata». Théâtre Lyriques
salong var fullsatt af elegant, otåligt väntande publik. Deri-
bland märktes Napoleon III med gemål och en talrik svit.
Aftonens debutant bar en tyllklädning, garnerad med lefvande
blommor. Hon eröfrade sitt gran tyckta auditorium med storm,
man var ense i att förespå henne en lysande framtid.

Pariserpressen ända från Le Moniteur till s killin gsbladet
L’Entreacte öfverbjödo hvarandra i att frambära sin hyllning
799

till dagens hjeltinna. »Hon eger en sällsynt Idar ocli böjlig
röst, ocli sedan hon öfvervunnit den första rädslan, gjorde
hon den gällande i alla dess hänförande nyanseringar. De
högsta tonerna eger hon förmåga att framandas på ett eget,
till hjertat talande sätt och så périrent, att publiken flere gånger
satt liksom förstenad, innan bifallsstormen bröt lös»; en annan
kritiker såg i den »tjusande 18-åriga blondinen från de svenska
skogarne» en »personifikation af den immateriella poesien hos
Nordens döttrar». Man anmärkte dock, att hennes röst ännu
vore ojemn, och att mellanregistret ingalunda motsvarade de
högre tonernas ovanliga klarhet och skärpa; hvarjemte ett franskt
•öra stöttes af den ännu tydliga nordiska brytningen i hennes
uttal.

*	*

*

Den lilla* blyga stjernan tindrade inom kort med allt kla-
rare sken, och nu — nu har den.ju länge strålat bland sång-
firmamentets allra mest lysande konstellationer.
“Utopier i verkligheten“.

Fyra berättelser af August Strindberg.

Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Hvarje nytt arbete af August Strindberg har beredt öfverraskningar.
Ej nog dermed att denne författare — som med sitt sangviniska lynne
ej alltid ger sig tid att desto nogare pröfva halten af en åsigt, som fun-
nit gensvar hos honom, innan han sjelf gör sig till dess förkunnare —
ofta efter någon besinning har måst uppgifva en gång framstälda
påståenden såsom ohållbara; äfven känslostämningens inslag i diktens
väfnad har hos honom gång på gång skiftat färg, från den ungdoms-
varma hänförelsen i »Mäster Olof» till den kalla bitterheten i »Röda
rummet», från den hväsande ilskan i »Bet nya riket» till den öfver alla
betänkligheter höjda uppsluppenheten i »Giftas».

Derför är det utan mycken förvåning man varsnar, att äfven »Uto-
pier i verkligheten» uttalar åsigter, som förut varit främmande för för-
fattaren, och belyser drag hos honom, dem vi förut icke klart kunnat
skönja.

De nya åsigterna i denna bok finnas ingenstädes i sitt sammanhang
utvecklade; de måste hopsamlas från olika håll och de måste framför
allt läsas mellan raderna. Ty det i chifferskrift skiifna företalet — som,
i förbigående sagdt, genom sin stil lifligt erinrar om Tomas Thorild, det
adertonde århundradets oppositionsman par préférence inom vår literatur
— utsäger icke bokens verkliga grundtankar.

Det nya i boken består i indirekta återtaganden.

Författaren har uppgifvit sin gamla formel: låtom oss kämpa mot
kulturen för naturens rätt! Han säger nu: låtom oss kämpa för kulturen
mot öfverkulturen !

Att här är fråga om mera än omstufvandet af en olycklig fras, blir
sannolikt genom en episod i berättelsen »Öfver molnen». Författaren
omtalar i denna novell upprättandet af »verldens post- och telegrafbyrå»
i Bern såsom en historiskt betydelsefull tilldragelse. Efter vissa utta-
landen i »Likt och olikt» att döma, hänförde författaren, på den tid denna
bok skrefs, post, telegraf och dylika anstalter till’hvad han då med oänd-
lig ringaktning benämde kultur; nu erkänner han att dessa inrättningar,
långt ifrån att lägga hämsko på utvecklingen, tvärtom äro för den samma
801

af ingripande betydelse. Strindbergs gamla slagord »kulturen» är sålunda
icke kongruent med hvad han kallar öfverkulturen och ännu mindre
med hvad han munera innefattar under begreppet kultur.

Märkligt är hvad Strindberg har att säga om toleransen, helst detta
utgör en skarp kritik på ett och annat, som tidigare flutit ur hans penna.
I berättelsen »Återfall», som skildrar nihilisten Paul Petrowitschs och
hans familjs lif i landsflykten, omtalas huru Pauls hustru kommer och
ber sin man, att deras nyfödde lille gosse skall få bli döpt. Detta be-
dröfvar Paul, men han förmår icke neka henne det. Under det att
modern är hos presten med barnet, sitter Paul hemma och grubblar på
hvad han skall svara, när Anna en gång ber att få sätta barnen i skola —
»i skola, der de skulle lära sig bli lika dåliga som han en gång var». —
»Han, som sökte samvetets frihet åt alla, skulle börja med att göra våld
på hennes samvetsfrihet! Nej! Men gjorde han det icke, då skulle ju
aldrig det börja, det nya, som skulle komma! Och gjorde han icke böljan
med sina barn, hvem skulle då bölja? Jo, han skulle fortsätta att ar-
beta för det helas förändring, meningarnes förändring, så skulle de nog
komma efter de andra. Och hoppet att få börja med de sina måste han
lemna i sticket för det helas skull. Så skulle det bli.» Aldrig förr har
Strindberg visat prof på en så. finkänslig uppfattning af deras skyldighet,
som kämpa för samvetsfrihetens grundsatser, att i sina egna åtgöranden
undvika allt som kan få namn af tvångsåtgärder. Reformerna måste
genomföras i kärlek och öfvertygelsen måste bana deras väg.

1 sammanhang härmed står författarens tvifvel på möjligheten af
de förestående omstörtningarnes genomförande i vår tid — ett érifvel,
som i berättelsen »Öfver molnen» får ett gripande uttryck, då den döds-
sjuke skriftställaren uppe på alpsanatoriet i ett samtal med sin forne
medtäflare om allmänhetens ynnest utbrister:-

»O, här stunda tider, Henri! O! strider! Men stora strider, der
slägten skola ge sina lif, icke små, der man tog lungsot för att komma
i en akademi. Vi få icke se det nya, icke mina barn, ty de skola draga
genom öknen och lära sig bli nya fäder och nya mödrar, de skola lära
sig glömma, de skola lära sig tänka nya, friska tankar, och så dö i ök-
nen bland hvitnade ben, fallna pelare och grushopar, men deras barn
skola kanske -se Kanaan, der mjölk och honing skall flyta för alla.»

Slutligen har Strindberg gjort ett rön, som för hans blifvande för-
fattarskap är af stor betydelse — ett rön, som på ett ställe i boken tar
formen af en fråga: »är det icke synd om menniskorna?» säger han;
»äro de icke värda att älskas?» Han tyckes ha insett att ingen men-
niska är så ond, att icke någon försonande sida kan upptäckas hos henne,
att brottet är sitt eget straff och att det illa höfves en menniska att
lägga sten på nästans börda. När f. d. nihilisten, nu mera kaptenen i
hans kejserliga majestäts gendarmeri Ivan under gammal vänskaps mask
smyger sig in i Paul Petrowitschs hem och då han blir afslöjad, stam-
mar något om hustru och bam och att »man måste lefva» samt låter
förstå att han är olycklig i sin nya roll, har hans nya forne kamrat ej
ett förebrående ord till honom, spionen; han säger blott tankfullt: »att
man måste lefva, det tror jag ej; ett är visst, att vi måste dö». Ja,
författaren låter Paul — mot all rimlighet — försäkra Ivan att han icke
föraktar honom, och Ivan får gå utan att ett hår krökes på hans hufvud.
Hvarför icke låta Paul, som nyss förut hållit ett försvarstal för det po-
litiska lönmordet, begagna tillfället att tillämpa sina idéer på ett för
802

dem så moget föremål som Ivan? Författaren sjelf är må hända benägen
att urskulda sig med Anna Ivanownas ord: »Jag kan icke alltid se sa-
kerna från de nya synpunkterna». En annan kan endast svara att kon-
seqvens icke är författarens starka sida — en iakttagelse, till hvilken
boken för öfrigt på flera ställen ger anledning.

Det har vid det • nu sagda ej så mycket legat mig om hjertat att.
gifva en allsidig skildring af bokens innehåll som fast mera att fram-
hålla i hvilka hänseenden den ger vinkar om nya kosor för författarens,
rastlöst vankande ande. Och öfvertygad att böcker lika litet gifvet få
antagas innehålla just hvad författaren velat säga, som man kan lita på
att magnetnålen alltid visar mot nordpolen, har jag af många omstän-
digheter trott mig berättigad att sluta att just i detta arbete en miss-
visning förefinnes. Oaktadt de många stridfärdiga utgjutelserna har
det förekommit mig som om Strindbergs mycket långa »Sturm-und Drang-
period» nu lackade mot sitt slut och som om »Utopier» må hända skulle
bilda afslutningén af densamma; det synes mig som om författarens,
lynne, mera än hans åsigter, på grund af inflytanden, om hvilka jag icke
har någon kännedom, ej ens en gissning, vore underkastadt en väsentlig
omdaning, och det enär vi i detta arbete möta honom väl icke mindre
revolutionär än förr, men mindre retlig, väl icke mindre ny och dristig,
men säkrare på sig sjelf och i följd deraf aktningsfullare mot andras
känslor och ädelmodigare mot sina fiender.

■	_	*	*

*

Märgen i Strindbergs -författarskap har alltid varit och är fortfarande
ett hyperrevolutionärt patos. Han har från sin ungdom förnummit ett
pligtbud i sitt inre att i sin mån deltaga i det stora nydaningsarbetet.
Redan af skådespelet »Mäster Olof» framgår att författaren är med-
veten om ett ^å honom hvilande ansvar. I det samtal mellan Olof och
Lars, som inleder dramat, utbrister den förre: »Jag känner huru jag-
vill qväfvas, då jag tänker på detta arma folk, som suckar efter för-
lossning. De ropa efter vatten, lefvande vatten, men der fins ingen
som har något att ge.»

Dialogen fortsättes på följande sätt.

.	Lars.

Rif ner det gamla murkna huset först, det kan du! Herren sjelf
skall bygga dem ett nytt.

Olof.

Men då bli de utan tak öfver hufvudet en tid.

Lars.

Då få de åtminstone frisk luft!

Olof.

Men att röfva ett helt folk på deras tro; de skola förtvifla.

Lars.

Ja, de skola förtvifla!

Olof.

Men man skall ropa ve öfver mig och smäda mig och dra mig
inför de öfversta.
803

Lars.

Fruktar du?

Olof.

Nej ! — Men förargelsen —

.	Lars.

Olof! Du är född till förargelse; du är född till att slå. Herren
skall nog hela. o

I berättelsen »Återfall» finnes en episod, i hvilken författarens lifssak
återigen vidröres i* ord af skakande allvar. Paul Petrowitsch omtalar
för sin hustru, huru han efter utgifvandet af sin första bok, »Kända
saker» — en skrift innehållande skarpa utfall mot rådande missförhål-
landen — invaldes i den literära klubben »Artistitscherski kruskoj» i
Moskwa. Man höll tal till honom och prisade hans talang. Han glad-
des öfver den endrägt, som här rådde mellan personer af olika lifsåskåd-
ningar. Jag låter nu Paul berätta det följande.

»Jag hade vid efterspelet fattat mitt glas för att säga något, jag
visste icke hvad, ty mitt hjerta var fullt, då en stark hand tar glaset
ifrån mig och hviskar i mitt öra: akta dig, Paul Petrowitsch! Njut,
men akta dig! Hör, men tala icke! Du är en öfvergångsmepniska, men
du skall göra öfvergången, icke återgången ! Du skall förhärda ditt
hjerta, du skall gå ut i ensamheten och hata, ty den som kan älska
som du, den kan också hata mer än andra!

■ Det var Ivan, som vi kallade »den förskräcklige».

— Hvarför skall jag hata? — frågade, jag, ännu varm af mina
känslor.	•

— Du skall hata lögnen, att du må älska sanningen! — svarade
han.	.

— Äro dessa menniskor lögnare nu? — frågade jag.

—‘ Icke nu, Paul, nu äro de sanna, små, älskliga, men i morgon,
när du icke ser dem, äro de lögnare!

— I morgon, — tänkte jag. Hvad gör dem då till lögnare i morgon,
Ivan?

— De bindande banden, som vi skola lösa, Paul! Som du skall
lösa.»

Uttalanden sådana som dessa ställa Strindbergs personlighet i yp-
perlig belysning. Man spårar i dem detta hat mot nutida samhällsfor-
mer, åt hvilket han stundom gifvit luft i ovägda uttryck af hätskhet,
men de gifva derjämte läsaren del af hans hjertas barnsliga tro på
genom enskilda menniskovänners framtida åtgöranden väsentligt förbätt-
rade existensvilkor för menskligheten r dess helhet. Man må inordna
Strindberg under hvilken kategori som helst, pessimist är han sist af allt !

*	*

*

»Utopier i verkligheten» innehåller fyra berättelser. Den första af
dessa, »Nybyggnad», är ett barn af fadern nyttan och modern poesien.
Det är ett gemensamt drag för alla frukterna af de moderna förbindel-
serna dessa båda parter emellan, att de mest brås på fädernet. Ej heller
»Nybyggnad» utgör något undantag från denna regel, och det samma kan
sägas om senare hälften af »Samvetsqval», den sista berättelsen i boken.
En estetisk granskning af dessa, för dem som önska taga del af författarens
804

sociala idéer mycket lärorika stycken vore derför förspild möda. Det
är med denna bok som med jordklotet: den är ofruktbar vid båda
polerna, och. det är i de mellanliggande bältenas mildare luftstreck som
äringen spirar. o

Berättelserna »Återfall» och »Öfver molnen» äro båda konstverk
af bestående värde. Den förra ger oss en rad fängslande och liffulla
skildringar ur de på grund af revolutionär propaganda landsflyktige rys-
sarnes Hf i Schweiz. Berättelsens 'grundtanke är den, att länge sedan
vårt förstånd måst öfvergifva gängse åskådningssätt, vårt hjerta hänger
fast vid med dem förknippade förhåHanden. Derför kan Paul Petrowitsch
aldrig utan saknad och grämelse tänka på den lilla jordlappen, som han
ryckt ur steppens qväfvande omfamning, ehuru begreppet fädernesland
ej längre för hans förstånd ter sig som ett geografiskt begrepp och ehuru
han måste erkänna, att moderjorden var karg att odla. Hans tankar
»gå till torfvan, der hans föda växte, till de hvita björkarne, der han
tänkte nya, friska tankar, till de svarta granarne, som söfde hans smärta».
Derför utbrister också Anna Iwanowna, då Paul gör invändningar mot
hennes bön att få sin gosse döpt: »Jag kan ej hjelpa det, men jag får
ingen ro, förr än barnet är döpt! Det är enfaldigt, det är vidskephgt,
men jag kan icke hjelpa det, hör du!» Derför knäpper sluthgen schwei-
zaren Bernhard samman sina händer hvarje gång han sätter sig till
bords: »det sitter i värre än det hvita vinet» — det är hans sätt att
förklara saken.

»Öfver molnen» är en döende mans afskedstal till lifvet, som han
lemnar utan saknad, derför att det så föga motsvarat hans förhoppningar,
men med en orygglig tro på en lycka, som i sena led skall varda hans
efterkommande beskärd. Öch såsom när man åker på jernväg och röken
från lokomotivet, lik en ändlös karavan af spökhamnar, länge skymt bort
nejden för oss, plötshgt en kastvind kan föra den åt sidan och en
hänförande utsigt upprulla sig för våra ögon, så glider här de från
glömskan uppståndna lefnadsminnenas sorghga tåg stundom bort i fjerran
för att lemna rum för härhga schweiziska alplandskap, belysta af lifve'ts
strålande sol och sedda af ögon som äro vidöppna för Hfvets skönhet,
derför att de nu se den kanske för sista gången.

I förra hälften af novellen »Samvetsqval» skildrar författaren, huru
en preussisk officer, hvilken på hög befallning låter afiifva tre franska
friskyttar, som tagits med vapen i hand — händelsen tilldrager sig
under sista fransk-tyska kriget — omedelbart efter orderns utfärdande
råkar i en psykisk kris af så outhärdligt qvalfull art, att vansinnet, när
det ändthgen aflöser hans förtviflan. nästan kommer som en befrielse.
Jag kan icke inom allt hvad jag känner af modern Hteratur, när jag
undantar Dostojewskij, påminna mig hafva påträffat en skildring af ett
abnormt själstillstånd, som i kraft kan jämföras med denna.

I den episodiska målningen visar Strindberg hvad han förmår som
stilist. Det är ej blott färg i hans skildringar, det är sol öfver färgen,
det är lefnadslust och pukor och trumpeter ! Dertill har han en instinkt-
lik känsla för den för- vårt språk naturliga satsbygnaden, hvilken ej hos
honom såsom hos ett stort antal af våra författare bhfvit förvanskad
genom latinläsning. Jag vill såsom bevis för min uppfattning endast
exempelvis framdraga: i »Nybyggnad» den inledande naturbeskrifningen
samt skildringen af, huru Blanche sitter i sitt rum och dänker parfymer
ut i luften till dess hon b Hr yr i hufvudet och börjar fantisera — en
805

skildring, hvars sammanhang med berättelsen för öfrigt är svårt att för-
klara; i »Återfall» den hänförande målningen af Pauls rosenplantage och
skildringen af foglames morgonqvitter, samt i »Samvetsqval» den ypper-
liga trädgårdsexteriören.

Vid användandet af liknelser ådagalägger författaren stor fyndighet
och koncis kraft. -Följande för honom mycket karakteristiska exempel
må tjena som ett bevis derpå. Han satiriserar öfver skriftställarnes ve-
dertagna rätt att meddela hvad de erfarit af andra med anspråk att få
det betraktadt som något eget: »skalden gör som boaormen: han drar
sitt slem öfver bytet och så är det hans. Han spinner vackra nät, ur
sig sjelf, heter det,- men ingen såg, hur många flugor han sög ur först.»

Strindbergs diktning har förut mest påmint om koltrastens toner,
sådana Han sjelf beskrifver dem: starka, mjeltsjuka, ostämda.

Men i samma mån som erfarenheten mjuknat hans lifsuppfattning,
har hans stil erhållit en varmare och mera fyllig klangfärg, liknande
den hos en konsertflygel, hvars anslagshamrar äro öfverklädda med
dubbel filt.

*	*

*

Gång på gång har under läsningen af »Utopier i verkligheten» en
scen ur Mäster Olof runnit mig i minnet. Olof har haft sin dust med
munkarne vid modems dödsbädd, han har förhindrat dem att läsa sina
messor och modern har dött under förbannelser öfver sin gudlöse son.
Olof inser för sent, till hvilken hjertlöshet hans nitälskan drifvit honom, och
under inflytandet af en ångerfull stämning går han bort och tänder de
vigda ljusen, som till en försoningsgärd åt den aflidna. Lars inträder och
utbrister förvånad: »hvem har stält till de der ceremonierna?» Biydd
och förlägen svarar Olof: »jag var svag ett ögonbhck.» Men Lars, som
förstår bevekelsegrunden, går fram och fattar hans händer och ser
honom i ögat: »du var ändå en menniska! Tack för det!»

■	Karl Wahlin.

Ur Dagens Krönika. V. 9—10.

53
“Brytningar“.

Nutidsroman af Wilhelm Jordan.

Öfversättning från tyskan af Frithiof Hellberg.

Stockholm, Carl Suneson.

De, som förfäkta modern vetenskap och moderna ideer, hafva ofta den
meningen, att kristendomen är ett lik, som det är deras uppgift att skaffa
ur verlden, och de tro vanligtvis, att detta skall lyckas dem utan några
större svårigheter. Emellertid är väl detta ett misstag. Under vägrödj-
ningsarbetet för den moderna upplysningen skola de helt visst träffa menni-
skor, som alldeles icke kunna förmås att kasta kristendomen öfver bord.

Dessa menniskor hafva en gång befunnit sig i den olyckliga be-
lägenheten att, figurligt taladt, helt och hållet sakna fotfäste. De hafva
känt, att de icke kunde hjelpa sig sjelfva, och de hafva intagits af
mörk förtviflan, i det de ansett sig förlorade. Ur detta tillstånd ha de
emellertid blifvit räddade genom att erhålla tro på en faderlig gud.
Och till denna tro ha de kommit genom Kristus. I följd deraf har han
föi’ den stora välgerning, han sålunda visat dem, kommit att framstå i
gudomlig glans. Deras förnuft har visserligen gjort oppositionella frågor,
men dessa hafva de tillbakavisat, i det de menat, att detta förnuft, som
en gång var deras stolthet, nu borde underordna sig, då det icke kunde
uträtta något i det mest kritiska ögonblicket af deras lif.

När nu den moderna upplysningens banerförare, som för öfrigt ofta
genom sin häftighet skada sin sak, komma till dessa menniskor och
vilja rifva ned kristendomen för dem, så är det icke troligt, att detta
kommer att lyckas. De skola tvärtom snarare väcka misstro och kanske
afsky för den moderna upplysningen. Men då är det godt, om någon
uppträder, som kan försona modern upplysning och kristendom, ty det
är helt visst nödvändigt.

Ty utan kristendom och utan vetenskap kan näppeligen verlden
reformeras. Allraminst utan kristendom. Det har nämligen visat sig,
att ensamt genom kristendomen karaktererna kunna ändras derhän, att
de lära sig göra det goda och rätta för dettas egen skull, att de lära
sig offra äfven sig sjelfva för det godas och rättas främjande. Genom
tvingande lagar och dylikt kan man visserligen åstadkomma ett tillstånd,
som förefaller godt. Men en vacker dag skall det säkert visa sig, att
godheten endast är skenbar, och mot denna skenbara godhet skall det
807

» sa resas en lika häftig opposition som i vara dagar mot den konventionella
moralen och mera sådant.

Alltså är det, som sagdt, godt, om någon kan försona kristendom
och modern upplysning. Och hvarje försök dertill bör helsas med glädje
af alla den verkliga upplysningens vänner. Derför bör också W. Jordans
bok »Brytningar» mottagas med glädje, ty den är just ett sådant försök.

Jordan anser, att det är kristendomen, som banat väg för veten-
skapen. Redan detta är ett skäl för vetenskapen att icke vilja kristen-
domen till lifs. Kristus, säger Jordan vidare, blef dödad af Judarne.
Men rundt omkring oss ser man honom återuppstånden i den moderna
kulturens bästa frukter. Dock har han icke fått göra sig gällande så
kraftigt som han hort och kunnat. Och till detta äro hans prester och
kyrkor skulden. De ha gjort det omöjligt för många menniskor att
förstå honom, derför att de framstält honom i en klädnad af dogmer
och liknelser, som visserligen begrepos af den tid, som skapade dem,
men för senare tider äro obegripliga. Rifver man nu bort denna dogm-
klädnad, så skall man finna en bild, som till och med darwinisten måste
omfatta med kärlek och hylla som gudomlig på samma gång som han
kan stå fast vid sin vetenskap.

Detta är kärnpunkten i Jordans bok: att kristendomen ingen fiende
är till vetenskapen, så snart kristendomen blifvit löst ur den petrifice-
ring, i hvilken den kommit genom presternas oförsvarhgt usla sätt att
vårda densamma. Huru detta närmare utvecklas, lemnar jag åt läsaren
sjelf att taga reda på i Jordans egen bok. Läsaren skall icke ångra,
att han personligen gör denna bekantskap. Först och främst skall han
träffa en intressant och åskådliggörande stil, så att han icke behöfver
anstränga sig för att förstå eljes ganska svåra saker. Ilvad beträffar
boken som konstnärlig, lifsskildrande roman, så torde likväl vara mycket
att anmärka, trots dot att den bland Tysklands kritici fått namn om sig
att vara ett mönster i detta hänseende.

Högsta konstnärlighet kan naturligtvis endast den objektivt hållna
romanen uppnå. I densamma röra sig personerna fullt sjelfständigt. De
lefva, utan författarens oupphörliga påtryckning, sitt eget lif, tala sina
tankar af sig sjelfva o. s. v. I den subjektivt hållna romanen har författaren
icke varit tillräckligt konstnär för att skapa dylika personer, utan för
att få fram hvad han vill måste han oupphörligt uppträda, än bakom den
ena, än bakom den andra, och tala genom deras munnar. I den objek-
tiva romanen är det således lif af verkliga menniskor; i den subjektiva
är det diskussion mellan menniskoliknande figurer.

Nu är Jordans »Brytningai-» en dylik subjektiv roman. Dess per-
soner äro icke verkliga menniskor, utan figurer. Dessa figurer låter
författaren röra sig om hvarandra och föra en om menniskolif påminnande
■ tillvaro. Dessa figurer äro mycket ståtliga. Det sätt, på hvilket de
röra sig om hvarandra, är mycket spännande. Dessa figurer äro till
och med så sympatiska, att man skulle önska, att de vore verkliga
menniskor. Men samma intresse, som verkliga personer, förmå de dock
icke tillkämpa sig. Och icke heller verkar boken tendensiöst på samma
sätt och i lika hog grad, som om den vore en verklig lifsskildring. Don
verkar tendensiöst genom sin diskussion, genom att vara en afhandling.

Som en afhandling bör man derför också egentligen betrakta den-
samma. Då är den förträfflig genom sitt utmärkta språk och genom den
ganska stora åskådlighet, som författaren gifver de olika meningarne.
808

Mera nytta skulle dock boken, alldeles otvifvelaktigt, medföra, om
den vore objektiv lifsskildring. Lifvet talar, som ofvan sades, kraftigare,
mera öfvertygande, talar bättre till hela menniskan, än en diskussion,
hvilken hufvudsakligen vänder sig till hufvudet, förståndet. Och detta
gäller särskildt beträffande kristendomen. Dennas verkliga kraft och
väsen visar sig tydligast vid karakterers pånyttfödelse. Genom att skildra
en dylik företeelse i ett menniskolif kan man således bäst belysa och
bäst försvara kristendomen. Gent emot envisa tviflare torde det till
och med vara omöjligt att diskussionsvis häfda kristendomen. Särskildt
för deras räkning borde således »Brytningar» hafva varit en objektiv
lifsskildring och visat att, hur besynnerlig den dogmatiska kristendomen
än förefaller, så får den ett mycket begripligt utseende, då den kommer
till användning i verkliga lifvet och får göra sitt moraliska innehåll,
som är dess egentliga väsen, gällande med full kraft.

Detta är i korthet de anmärkningar, som jag skulle vilja göra om
denna bok. Om jag sammanfattar dem, så skulle de således innebära,
att Jordans »Brytningar» icke skildrar verkligt lif och att den derför
icke så kraftigt som den kunnat bevisar hvad den vill bevisa. Men på
samma gång har jag framhållit dess talangfulla språk samt vill ytterli-
ligare tillägga, att dess innehåll är fängslande, frappant och lärorikt.
Dertill kommer så den stora förtjenst, som ligger deri, att den försöker
hålla fram det positiva, efter hvilket verlden längtar, sedan den blifvit
uppledsen på den nuvarande literaturen, hvilken säger och bevisar att
det står illa till, men icke kommer längre.

Öfversättningen är utförd af hr Frithiof Hellberg, som redan gjord
sig känd som skicklig öfversättare, af Bebels »Kvinnan». Öfversättningen
af »Brytningar» är särdeles god, icke blott korrekt, hvad orden beträffar,
utan äfven återgifvande språkets konstnärlighet. Derjemte synes öfver-
sättaren genom den svenska titel, han gifvit arbetet, visa, att han förstått
arbetets konstnärliga värde bättre än författaren sjelf. Denne har kallat
boken »Die Sebalds» d. v. s. Sebaldarne, menniskorna af slägten Sebald.
Dermed har han således velat säga, att det skulle vara en slägthistoria.
Men så är det icke, emedan boken icke, såsom ofvan sagts, är en verklig
lifsskildring. Fastmer är det då, som öfversättaren säger, brytningar
— meningsbrytningar.

Gottfr. P.
“Germinal“.

Några anmärkningar öfver Emile Zola och. hans sista verk.

Af Oscar Levertin.

Hur många år var det icke som Emile Zola var vår »hvita kritiks»
ständiga »bête noire», på hvilken den litet då och då utöste sin vredes
skålar, syndabocken, på hvilken hela den realistiska literaturens synder
skulle läggas; hur många år var det icke som de offentliga omdömenas
män, blott de nämde hans namn, korsade sig i dygdig och ideel harm
och med sjelfbelåtenhetens feta leenden på sina läppar utropade: si, vi
äro icke som den publikanen. Så ropade de och fortsatte som förut att
vara fariséer. Och den goda och beskedliga publiken, som icke kände
mer af Zola än hans Nana, tänkte sig denna förskräckliga Zola som en
lastens och smutsens koryfé, och de refvo upp stenarne ur gatläggningen
och slungade dem mot den ensamme mannen, liksom de gjorde det mot
d:r Stockmanns fönsterrutor.

Men det. bekom icke Zola stort, ens hvad hans hemlands kritice-
rande publik förklarade. Nulla dies sine linea lär det stå skrifvet i
hans arbetsrum i Médan, och hvart år sände han ut ett nytt arbete,
som väckte nytt buller och nya strider. Hvart verk af hans hand er-
nådde ett större bifall hos samtidens stora läsekretsar. Den utfattiga
sydlänningen, som under sin första tid i Paris dagar i ända måste ligga
insvept i en filt — hans kläder voro på assistancen — och lifnära sig
af olja, den okände literatören, hvilken för att icke hungra och^ icke
frysa i sin stripiga, grönaktiga paletot måste taga tjenst som bokhållare
hos Hachette, kan triumfera. 'Med en sydfransk jordbrukares sega ut-
hållighet har han bestått sin fejd, och nu går hans namn med sin
skarpa, sonora klang (Maupassant har liknat det vid en trumpetstöt)
genom verlden som ett klart och ljudeligf rop på natursanning i konsten.

Och också här hemma har han småningom vunnit sin publik; derom
vittna nogsamt de talrika öfversättningarne af hans saker såväl som det
intresse, med hvilket hvarje nytt arbete af hans penna emottages.
Härom qvällen såg jag till och med en liten skiss af honom införd i
»Nya Dagligt Allehanda». Lyckliga Zola! Nu kan han riktigt sjunga
te deum — om han skulle gitta slikt — nu när den sista, urgamla is-
björnen häruppe i »Ultima Thule» försonligt sträcker emot honom sin
hvita ram.
810

När man i våras läste en tidningsuppgift om, att Emile Zola be-
gifvit sig till Monceau-les-mines för att studera den stora strejken,
som brutit ut demere i kolgrufvorna, tänkte hvar och en älskare af
hans författarskap med förväntan och spänning på det nya verk af hans
hand, som skulle skildra arbetarförhållandena. Ty ingen skönliterär
författare, som lefver i dessa dagar, torde vara mer kompetent än Zola
att skrifva en dylik bok. Allt ifrån sin första ungdoms sträfsamma och
bekymmerfylda dagar har han oaflåtligt studerat den franska arbetaren.
En af hans tidigaste småskisser »Grofsmeden» (Gontes à Ninon) skildrar
en smedja och arbetet der med hamrar och blåsbälg i ett språk, hvilket
i sin klangfylda styrka har något af den dånande rytmiken hos en ham-
mare, som- i regelbundna slag faller ned mot städet. Och sedan dess
har han framstält de flesta olika yrkesmän, framstält dem i utöfvandet af
sitt yrke med ett lif och en natursanning, som icke annorstädes åter-
finnas. Specielt är »L’ assomoir» att betrakta som kroppsarbetets stora
epopé, ja mer än så en skildring af arbetarnes lif i helg och socken,
hemma och ute, hvartill verldsliteraturen icke har make.

Nu har »Germinal» kommit, och om den också icke i konstnärlig
styrka, i rikedom på djupa och belysande iakttagelser kan jemföras med
»L’assomoir» har den dock en social betydelse, som icke står efter dennas.
En strejk — det är ju ett ämne, som man icke sällan råkar i böcker;
ett tacksamt ämne för skildringar med dramatisk verkan af sådant slag
som Coppée t. ex. åstadkommit i sitt vackra poem » Grève des forgerons».
Men Zolas bok är något annat — det är en nästan vetenskaplig fram-
ställning af en strejks orsaker, förlopp och följder, en framställning, som
genom sin diktande kraft, sin gripande, omutliga sanningskärlek kommer
att inverka på många menniskors åsigter om arbetarerörelserna vida
mera än lärda och tunga sociala arbeten, dem publiken icke orkar läsa
till slut... Och med vanlig kärlek till sitt ämne har Zola behandlat det.
Just denna pietet för allt menskligt, som låter Zola år efter år försänka
sig i olika samhällssferer och afteckna dem med fotografisk noggrannhet,
synes mig vara just det drag, som närmast förenar honom med hans
stora lärare Balzac. Liksom denne i sin »Comedie humaine» t. ex.
skildrade en parfymfabrikörs lefnad och skiftande öden {César Birotteau)
med den detaljerade omsorgsfullhet, som en historieskrifvare använder
vid tecknandet af någon stor mans lefnadssorger, eller en dålig
qvinnas knep för att lura sina älskare (madame Marneff i »La cousine
Bette») med samma strategiska omsorg som en krigshistoriker i färd
med att beskrifva en fältherres manöver, så fördjupar sig också »Les
Rougon-Macquarts» häfdetecknare till den grad innerligt i sitt ämne, att
han kan skildra sina personer, som han kände »deras bekymmer i sitt
sinne och deras trasor på sin rygg».

Nåväl, vi slå upp »Germinal». Eramför oss ligger ett flackt slätt-
land utan berg eller höjder, ett slättland, vid hvars horizont himmel
och mark tyckas flyta samman. Det är grufdistriktet Montsou med sina
rader af kolgrufvor, sina massor af likstora arbetarbostäder med detta
pinsamt lika, fabriksmessiga snitt, som dylika bostäder hafva öfver sig.
Det är tidigt på morgonen, och gryningens bleka dagsljus hvilar grått
och tungsint öfver trakten, då familjerna vakna i de trånga rummen,
der föräldrar, och barn, bröder och systrar sofva tätt nära hvarandra,
och ut ur de mörka, kala husen strömmar en flock af arbetare . och
arbeterskor för att fara ner i grufvorna och börja sitt tunga, släpande
811

dagsverke. Ner i grufvorna, ner i de djupa svalgen med sina skumma
labyrinther af slingrande gångar och schakter, der den drypande fuk-
tigheten i den unkna luften dränker deras kläder som ett regn, der
den qvalmiga, underjordiska hettan drifver dem att med febrila fingrar
rifva af sig kläderna och halfnakna streta fram sin dag, medan osunda
ångor lägga sig qväljande på deras lungor, och kolsmaken fastnar i
deras gom... Slägte föds efter slägte, det ena sämre än det andra, men
de mörka grufsvalgen liksom uppsluka alla, fäder och söner, mödrar
och döttrar, alla dessa, hvilka år- ut och år in hvar morgon stiga in i
hisskorgarne för att dernere förtjena sitt knappa otillräckliga bröd. Väl
hade man vid nedfarningsstationen kunnat inrista de förfärliga orden:
Lasciate ogni speranxa voi ch’ entrate ...

Det lefver många tusentals menniskor i Montsou, men småningom
få vi kunskap om dem alla.’ Vi lära känna grufstyrelsen och dess in-
geniörer och arbetarne ända ner till de sämst aflönade kolbärarne. Zola
är icke förgäfves massverkningarnes skald. Men tack vare sin rent
underbart säkra individualiseringskopst kan han också lära oss, hur de
enskilda äro i den stora hopen, hvad de tänka, när de sitta ensamma i
de kala salarne, der gökklockan accompagnerai- deras trötta tankar med
sitt monotona pickande, hur de roa sig på de små krogarne eller i
danssalarne, der paren svänga vildt om på de nersölade golftiljorna.

Här är det nu strejktanken vaknar, långsamt men säkert växer
missnöjet till en lavin af hat och förtrytelse. Så samlas man en vinter-
natt i ett aflägset skogsdjup, och i en scen, som i vältaligt patos icke
står Rüttli-scenerna i Wilhelm Tell efter, skildrar Zola, hur näfvarne
knytas mot de der herrarne derborta i Paris, hvilka ingen känner,
de der som för en usel aflöning suga deras svett och blod. Och strejken
kommer; floden sväller öfver sina bräddar — man måste gripa till en
medeltidsskildring eller någon krönika från Hugenott-krigens år för att
få'ett sådant pregnant intryck af en uppretad folkmassas vilda våldsamhet,
som det Zola förmår gifva oss. Sedan följer så bakslaget — hur arbetarne
af hunger och nöd tvingas att gifva upp sina anspråk, och med mästar-
hand äro alla öfvergångarne från den första entusiastiska oppositionen
ner till förtviflans resignerade stumhet återgifna.

Men detta följdriktiga och högtragiska slut fördröjes — och detta
är den svagaste punkten i »Germinal» — af ett fantastiskt drag, en
episod om några, som blifvit öfvergifna i en grufva och långsamt pinas
ihjäl så när som på en, en'episod, som påminner om Jules Verne och
icke ens saknar ett ohyggligt och onödigt bimotiv à la Xavier de
Montépin...

Detta är »Germinal» — historien om en strejk.

Hvad det tekniska angår, är boken ytterst likartad med sina äldre
syskon. Kompositionssättet är Zolas vanliga, lugna, episkt långdragna
kulmineringsmetod. Förr i verlden, den tiden-det skrefs tjocka luntor
i filosofisk estetik, brukade tyskarne åskådliggöra romanens kompositions-
sätt med figuren — en dylik linie visar förträffligt handlingens gång
såväl i Germinal som i Zolas öfriga verk.

Hvad karaktersteckningen deremot beträffar, har den något trädt i
skuggan för det stora sociala ämnet, som icke lemnat författaren någon
plats till några minutiöst utförda själsanalyser. Men några typer finnas
dock i Germinal, som tillhöra de ypperligaste Zola skapat — och det
vill säga mycket. När »L’assomoir» kom ut, såg man mångenstädes det
812

omdömet, att Zola förtalade de franska arbetarne. Det var icke sant
— ty äfven här presenterade han för läsaren åtminstone en arbetare af
rent ideel art, eller hvem minnes icke smeden Goujet med sitt ljusa
helskägg och sina klara ögon, den präktiga, kärnsunda mannen, som i
vördnadsfull tysthet dyrkade den stackars Gervaise — men ännu grund-
lösare torde en sådan beskyllning blifva gentemot »Germinal». Särskildt
är det ett arbetarpar, som der får en rent storartad karakteristik —
grufarbetaren Maheu och hans hustru. Båda äro de typer för trägna,
redbara, hederliga arbetare, båda hafva de från sina barnaår utan knot
arbetat i grufvorna vid Montsou, liksom deras föräldrar före dem. Men
så mycket mera fanatiskt måste de deltaga i strejken, när de märka,
hur styrelsen dag efter dag söker nedtrycka deras dagspenning för att
genom sänkta löner kunna stå emot konkurrensen och de dåliga tiderna.

En intressant profil är också Souvarine, en nihilist, som efter
vexlande äfventyr förirrat sig ner till Montsou och der tjenstgör som
maskinist. Han rycker på axlarne åt arbetarnes strejk, och som
fanatisk anhängare af dynamitardprincipen förklarar han allt annat
än mord och brand för barnsligheter. Och när Zola till sist låter honom
förstöra grufverken och skildrar, hur han med fullkomligt förakt för
eget lif i nattens mörker med knifeggen fulländar sitt förstörelseverk,
faller det öfver hans bleka ansigte som en reflex af blod, och der han
smyger sin väg genom dunklet, glänsa anarkismens röda spår efter
hans fötter.	.

Mindre väl lyckad är sjelfva strejkens hufvudman — den unge
Etienne Lautier — en son till Lautier och Gervaise i L’assomoir, genom
hvilken »Germinal» anknytes till »Les Rougon-Macquarts». Det är dröm-
maren med hufvudet fullt af jäsande och halfsmälta idéer från en plan-
löst skött lektyr, en något matt kopia af den utopistiska, på en gång
ytterst radikale och ytterst vekhjertade konspiratör, som bär hufvudrolen
i »Le ventre de Paris»...

Det fins författare, hvilka en gång hafva den olyckan att blifva
försedda med en så bestämd etikett, att deras namn sedan aldrig näm-
nas utan den. Så har det gått med Zola — och begreppen objektivitet
och menniskoförakt.

Alltid heter det, att Zola är tendenslös, objektiv... Jag vet icke
hvarföre? Ty hvem finnes väl, som icke under den lugna, faktiska
framställningen märker hans fasta, demokratiska sinnelag, och hvem
märker icke, hur tendensiösa sjelfva valen af hans ämnen äro. Nej,
tendensiös i ordets goda och stora mening har nog Zola alltid varit och
allra mest i den slutprofetia, som afslutar Germinal, och der han ovan-
ligt oförbehållsamt uttalar sin sympati för arbetarnes sträfvanden.

Zola menniskohatare! Hvarifrån har en sådan dumhet kommit!
Jag vill icke vara nog oartig att utpeka en del recensenter utomlands
och hemma; nej, vill blott erinra om, att man inte är någon mennisko-
hatare, derför att man skoningslöst skildrar menniskolif. Det är ingen
konst att älska det menskliga, när man ser det på afstånd i bengalisk
belysning, men konsten är att kunna hålla af menniskor, hvilka man
känner i såväl godt som ondt. Och det gör Zola, och hans känslighet
har år for år blifvit mera sensibel. Under det han tidigare som i »La
curée» t. ex. företrädesvis älskade de brutala, dramatiska scenerna, än
vidare i »La Faute de l’abbe Mouret» och »Le ventre de Paris» gaf fritt
lopp åt sin lust att skildra sinnesintryck, hela orgier för syn och lukt-
'	813

organerna, har han på sistone mer och mer öfvergått till att episkt med.
djup känslighet framställa menniskolif. Läs t. ex. skildringen om, hur
den stora modehandeln »Au bonheur des dames» småningom ruinerar
hela traktens smärre handel, eljer tänk på Pauline Quenu’s i »La joie
de vivre», denna nästan med en fars ömhet skildrade unga flicka, och
svara sedan, om den mannen, som kunnat skrifva så, är en mennisko-
hatare! Han har visserligen icke Baudets gråtmilda, feminina vekhet,
men hans ömhet har desto större djup. En stor menniskoälskare är
man, när man som Zola kan som i Germinal förmå sig att sätta upp
ett noggrant konto öfver en stackars smutsig fan till kolbärares karak-
ter och dock kan rädda sympatierna åt honom, fast intet blifvit glömdt,
som hörde till skuldkontot.

Och derför är det Germinal gör ett sådant mäktigt intryck. Zola
har skrifvit mångt och mycket med mera glänsande färger, mera ru-
sande dofter, mera glödande ord, men något så djupt kändt har han
aldrig förr skrifvit. Liksom en korsett kan sluta inom sig en verld af
förtviflade qvinnokänslor, liksom trädet i en Stradivarius kan gömma ton-
massor åf oändlig sorg och qval, så omsluta permarna till »Germinal»
tusendens röst, klagan och förtviflan, tusendens ångerfulla rop på för-
bättring.

Zola är född 1840. Han står således i sin bästa ålder, och out-
tröttligt som han arbetar, skall han ännu kunna gifva oss många verk,
till hvilkas betydenhet vi knappast kunna gissa. Det finnes i Zolas
literära lif en mängd förlöpningar, liksom det i hans böcker lätt råkas
massor med onödiga hårdheter och bryskiteter. Men det finnes också
ingen nu lefvande författare, som har så mycket stort, modernt lif öfver
hvad han skrifver.

Ni erinrar er utan tvifvel, hur de stora franska författarne i våra
dagar se ut? ... Edmont de Goncourt med det själfulla ansigtet och den
liksom beslöjade blicken, Daudet med sin koketta fysionomi och det
iånga pianisthåret, Dumas fils med den kraftiga pannan och den militä-
riska mustachen, Guy de Maupassants snobbiga hufvud med det ut-
sökt koifferade håret och de pigga ögonen? Ingen af dem är Zola lik;
Han är liten och satt, det intelligenta hufvudet med de skarpa ögonen
och det litet föraktliga löjet kring munnen, sitter så säkert och fast på
den korta, kraftiga halsen. Visste man det icke förut, skulle man, bara
man såg hans breda, starka skuldror, förstå, att han är den nutida
literaturens stora demokrat.
Musikalisk höstrevy.

Af Volontaire.

Om våren är naturfoglarnes förlofvade tid i vart land, så tycks
deremot hösten med förkärlek väljas af de nr Europas stora konstvoliero
utflugna sångfoglar, som hedra våra öron och börsar med sin ankomst
till ultima Thule. Och detta ultima Thule, som förr af så många am-
bulerande stjernor ansågs som björnars och isbergs hemvist — Adelina
Patti måtte tro så än. — har omsider blifvit taget till nåder och infattadt
i rese-tournéernas plan. Den ena storheten efter den andra började
finna, att de här kunde skörda både guld och lagrar, och till slut kom
till och med — Christine Nilsson.

Men det är att beklaga, att hon knappast mer än en gång — den
första år 1876 — kom, så att säga, riktigt d. v. s. såsom operasånger-
ska. Hennes »cadeau de noce»-uppträdande 1881 var alltför fragmen-
tariskt för att kunna lemna några starkare intryck efter sig och nu —
denna höst — har hon konserterat, endast konserterat, och detta till
— 12 kronor biljetten. Guld och lagrar!

“ Christine Nilsson såsom konsertsångerska är nog en mycket angenäm,
intressant och lifvande företeelse, men icke är hon denna Christine Nilsson,
som hänfört verldens främsta musikmenniskor och lagt både gamla och
nya verlden beundrande för sina fötter. Allraminst nu — då det säger
sig sjelft att hennes sångmaterial icke kan verka med samma bedårande
trollmakt som i ungdomens vår. Nu behöfver hon mer än väl en scen,
för att visa hvad Christine Nilsson är i sin högsta potens. Och det
var detta man beklagade icke blef af denna gång. Och nästa —?

Då nu Nilsson icke kom att uppträda på en riktig opera-scen,
sökte hon ersätta skadan med att förvandla tribunen till opera-tilja.
Att hon gjort detta med mycken konstfärdighet, med förtrollande grace
och esprit, lär dock ej kunna hindra ett opartiskt bedömande att finna
denna »konsternas sammanblandning» betänklig, ja nära nog vådlig. Om
hon ock understundom med sina rika medel verkligen förmådde åstad-
komma illusion, så låg det ju i sakens natur, att den skulle bli af så
efemer art, att åhöraren kom i den obehagliga dilemma, som Napoleon
I sägs ha uttryckt i de orden: Du sublime au ridicule etc. Och för
öfrigt — hur gick det med den majoritet, som ej hade resp. »Loben-
grin», »Trubaduren» etc. på sina fem fingrar? Eör dessa blir utan tvifvel
detta Nilssons manér mera konstighet än konst.
815

Rent af öfver målet sköt sångerskan i Beethoven och Wagner.
»Ah, perfido» är af sin kompositör ämnad till konsert-aria; derför hör
en sångerska, som sjunger en Beethoven, också rätta sig efter hans an-
visningar och ej söka arrangera en föregifven opera-scen, om än aldrig
så »touchante». I röst och föredrag kan en stor sångerska inlägga så
många känslor, så mycken dramatisk åskådlighet och liffull expression,
att hon mer än väl kan umbära sin gestikulationsifver dervid, då den
icke är på sin plats. Uppträdde än Nüsson på scenen i Elsas skepelse
(Lohengrin) och utförde dennas dröm med en så vidlyftig plastisk
apparat, så kan det ej vara tu tal om att sångerskan denna gång hyllar
en tvifvelaktig smak. Hur gaf gamle Titschascheck »Profetens» till långt
större effekt-sökerier frestande dröm-scen? — så, att man hela tiden
kände att det var en dröm, något konturlöst, mystiskt, inåt-vändt —
och offrandet af »effekten» blef här — som det stimdom sker — den
största verkliga effekt.

Ätt Nilsson verkligen är en snillrik artist, bevisar väl knappast
något så mycket som hennes romans-sång. Ty man må betänka hur svårt
det är för en sångerska, som gått så upp i den sceniska framställningens
konst, att träffa den rätta tonen för äkta, lugnflytande epik. Och detta
gör hon med snillets slagruta ofta nog. Rent af underbart är, att hon
kan få fram en så innerlig, hj erte gripande verkan på åhörarne med
sina folkvisor, då man tänker på hur hon styr ut dem. Det är något
af snille i detta — om ock ej af smak. I detta sistnämnda hänseende
kan man med rätta förebrå Nilsson att alldeles förrycka »fjorton år»,
åtminstone sista versen, der den starka, mognade passionen, den fullt
medvetna brinnande smärtan får ett uttryck, mot hvilket intet som helst
kan anmärkas, förutom att det — alls ej hör dit.

Som koloratursångerska exponerade sig Nilsson hufvudsakligen i
Semiramis’ stora scen: Bel raggio lusinghier. Då artisten i denna aria
hörbarligen ej var fullt disponerad, är det kanske ej honnett att der-
efter döma hennes teknik, som likväl i storhet och glans aldrig tyckts
oss uppnå Louise Michaeli, för att hålla oss till sångerskans landsmanin-
nor. Att en af bondpolskorna blef ett charmant fiorityrnummer, må
väl erkännas, men — det var så det...

Bleknar Nilsson redan i koloratursång för Michaelis minne, blir
detta dock fullständigt i oratoriestil. Den som hört Michaeli sjunga:
»Jag vet min förlossare lefver» och »Inflammatus et accensus» kan nog
med nöje och njutning lyssna till Nilssons särdeles i Rossinis aria för-
träffliga tolkning, men det blir ej ändå detsamma. Nu eger ju Nilsson
som bekant hvarken Michaelis fenomenala jättestämma ej heller hennes
stora breda legato-stil, men äfven uppfattningen syntes oss icke så ädelt
enkel och varmt andaktsfull, om ock både värme och höghet fanns i
Nilssons med säkerhet lifligare och rörligare föredrag. En särskild
otur hade Nilsson denna gång med Ave Maria, som hon förr härstädes
gifvit så väl men som nu icke aflöpte rätt väl, enär den för tillfället
tröttade rösten i flera lägen svek sin herskarinnas intentioner.

Annars klang den uppburna sångerskans organ förvånande friskt.
E2, g2, a2, som alltid varit beundransvärda, voro det ännu, men hvad
deröfver gick blef klangen ej mer så ymnig. Der blef det att forcera.
Äro Nilssons höga kristalltoner mestadels sin kos, så har hon deremot
ett bröstregister som få. sopranister och till och med altsångerskor. Att
hon sjunger öfverlägset skickligt, är känd sak, och i att »spinna toner»
816

är hon mästarinna. En noggrann kritik skulle kunna anmärka på mun-
ställningen, som förträffligt praktisk, ej är lika jemn och vacker som
t. ex. Trehellis eller Artöts. Men skulle man ock kunna anmärka
mycket, mycket mer, hvad betyder det, då man har att göra med en
sångerska, som trots allt »lyser som en stjerna» tack vare denna säll-
synta trollformel, om hvilken skalden sjunger:

O föll uti ditt varma hjerta
En gnista af den stråle blott,
Som tänder fröjd, som väcker smärta,
Blef snillets gudaskänk din lott!

Då detta nedskrifves, har vår kgl. opera-scen ännu icke hunnit med
någon »Haupt und Stats-action». Repriser och intet annat än repriser!

Detta må nu vara godt och väl, då repriserna tolkas så som »Ro-
meo och Julia», »Mefistofeles», »Trubaduren». Men ledsamma känslor
väcker det — helst då man minnes bättre tider — vid åhörandet af
t. ex. Friskytten eller Den stumma. Den förra af dessa mästerdikter
har af ålder varit hemsökt af debutanter. För några år sedan var den
dock med Pyk, Amoldson och Willman i särdeles god utrustning, men nu!
Debutant i Anna, debutant i Max och debutant i Kaspar. Dertill en
otillräcklig Agatha och röstfattiga bipersoner! Det tyckes mig verkligen,
att k. teaterdirektionen ej skulle vara allt för skrupulös, om sådana re-
presentationer gåfves till nedsatt pris, liksom under Edholmska tiden —
riktigt nog — de klassiska sorgespelen. Ger man Weber debutanter
och nybörjare, så församlar man personalens — hur skall jag säga —
minst sköna stämmor åt Auber. Herrar Torslow, Rundberg, Håkansson,
Sellman och Strömberg i all ära, men icke ta de något pris i »bei
canto». Låt vara att fröknarna Strandberg och Karlsohn (Elvira) begge
absolvera sina skalor och drillar med fermeté, men partiet är tragiskt
och sångerskorna hemma i opéra-comique. Fenella, en rol för en tra-
gedienne, dansas af tvenne dansöser, af hvilka ingendera okan sägas pre-
stera något helgjutet trots aktningsvärda försök. Da Gurli Aberg ej mer är
à prendre, kunde ej Olga Björkegren med sin sydländska apparition och
uttrycksrika förmåga här vara lämplig?

Dessa begge klena framställningar föra tanken osökt till personalens
beskaffenhet, de nya engagementen och reengagementen. De senare i
synnerhet äro egnade att slå operavännen med häpnad. Ingen utom
vederbörande sjelfva kunna väl begripa hvad gagn operascenen har
af hrr Rosén och Grevillius eller fröken Jarette, om ej den senare
skall fungera som s. k. sjukbudssångerska, som man tar till i »Faust», då
Ek—Margaretha är hes, eller i »Bergtagna», då Ingeborg—Grabow in-
sjuknat. Och tror- verkligen teaterstyrelsen, som dock borde vara hemma
i Mefistoroler, att hr Södermans Mefisto, trots anlag o. d., kunnat er-
sätta hr Langes? Och stode det ej i mensklig makt att något reducera
mängden af f. d. röstegare, för att värfva en enda jemte hr Ödman
presentabel tenor?

Sångerskorna vid operan äro många, ganska många. Så ha vi ej
mindre än tre Mignons, tre Neméor (Konung för en dag) och ända till fyra
817

Zelidor i nyssnämnda operett, att nu. ej tala om alla dubbla prinsessor,
pager och subretter. Men hvar ha vi någon Donna Anna, någon Fidelio
någon Agatha eller Valentine? Jag vet att man visar mig till fröken
Ek för de sistnämnda. Må vara. Allmänheten har nu vant sig vid
fröken Ek och att se henne i Hebbes och Stenhammars partier. Men
ändå lär man väl ej kunna påstå, att fröken Ek är en dramatisk prima-
donna. Rösten, af naturen allt för spröd och vek för stora partier, lider
som bekant af ett störande mjäkigt biljud, och hennes sätt att sjunga
är Gudnås allt för »hemmalärdt». Hennes ansatser att spela sin rol äro
högst berömliga, och t. ex. i Mefisto framgångsrika, men de inskränka
sig mestadels till vissa detaljer, och i konsten att fullständigt uppfatta
och konseqvent genomföra ett parti är hon underlägsen, såsom naturligt
ined den underbyggnad, hon härstädes kunnat få. En utländsk studie-
hus vore för fröken Ek som för vår opera en högst önskvärd sak.
Med sådana anlag och sträfvanden, som fröken Ek utmärkt sig för, skulle
en sådan kurs kunna uträtta ofantligt mycket godt.

Så har åtminstone varit fallet med Zulamith Wellander, i hvilken
operascenen eger en altsångerska sådan den ej egt på långliga tider.
Hennes framställning af Fides’ och Azucenas stora partier påminna till
och med om Trebelli och Luisa Cari, dessa partiers yppersta tolkar på
vår scen. Detta är en acquisition, till hvilken man trygt kan lyckönska
teaterstyrelsen. Angående de öfriga nykomna måste jag spara mitt om-
döme till en annan gång, för att under tiden hoppas det bästa möjliga.

Att orkestern och kören vid operan göra sina saker duktigt och
bra är upprep^dt ända till enformighet. Så är det nog också i allmän-
het, och de gånger, då drabbningar levereras, måste man skylla på de
sittande herrar, orkester cheferna, hvilkas olyckliga förkärlek för denna
position stundom bär allt annat än skönklingande resultat. Hela pek-
pinnen är ju stundom gömd bakom partituret, och de svängningar fram
och åter, som den gör framför notfinierna, äro ofta nog allt annat än
vägledande, mycket mindre sammanhållande och eldande! Mins Svend-
sen! Det var annat.

Då man skall tala om våra sekundteatrars verksamhet på lyrikens
fält, blir det genast om operetten, således ofta nog om saker och ting,
som knappast nog ha något i en musikafisk revy att beställa. Det är
dock skilnad på operett och operett. Nya teatern har denna höst visat
detta, då den spelat »Cornevilles klockor» och »Fortunios visa», begge
innehållande verklig musik och god musik. Att Arlberg och de Wahl
i den förstnämnda ej kunnat ersättas af sina efterträdare är ju mindre
att undra på, men duktigt gjordt var dét af den unga, här alldeles
okända fröken Sjöberg att så pass väl kunna i Offenbachs lilla godbit
efterträda fru Horwitz, publikens förklarade gunstling. Apropos »For-
tunios visa», så borde man erinra sig, hur mycken god musik ligger
gömd i dessa äldre eller yngre små enaktsoperetter, som kosta så htet
och äro så tacksamma. Utom »Fortunios visa» har ju Offenbach i detta
sitt bästa manér skrifvit »Byspelmannen», »N:o 66», »Fritz och Lisa»,
»Rosen i S:t Flour» m. fl., och af de äldre mästarne finnes ju ett rikt


818

florilegium, Monsigny, Bertou, Gretry, Dalayrac, Méh.ul, Dittersdorf,
Lortzing och Marschner m. fl.

Detta vore för Nya teaterns lyriska afdelning det värdigaste sättet
att häfda det skönas och värderikas ställning emot den operettflod, hvar-
med Södra och Nyaste teatern tänka öfversvämma musiksäsongen.









»
Till ”Dagens krönikas” läsare.

Såsom tillkännagafs redan â innevarande årgångs
första häfte, förbehöll sig utg. rättighet att allt efter
omständigheterna utgifva »Dagens krönika» i enkel- eller
dubbelhäften, endast utfästande sig att låta årgången
innehålla minst 50 tryckark (800 sidor), ett omfång som
redan med föreliggande häfte är öfverskridet. Alltså
erhålla subskribenterna på »Dagens krönika» i sjëlfva
verket nästkommande dubbelhäfte (för november-decem-
ber) gratis. Det stora tillflödet på intressanta original-
uppsatser har nödgat utgifvaren att Öfvervägande använda
publiceringssättet i dubbelhäften, men i betraktande af
nyss anförda omständigheter, hoppas han att detta icke
varit för läsarne ovälkommet.
Guldägget, . som glashönan värpte. Svensk original-
berättelse af Ernst Arpi................693

Politiska masker och ytterligheter. Några iakttagelser
af Stœvola..............................721

General Grant. En minnesruna, ur amerikansk källa
meddelad af nordamerikanske generalkonsuln
i Stockholm Nore A. Elfming.............731

Moderna verldsförbättrare. Henry G-eorge. Af Karl
af Geijerstam...........................748

Kgl. akademien för de fria konsterna i kampen för till-
varon. Af P. S......................... 764

Ur Heines »Buch der Lieder». Några profstycken ur
en snart utkommande öfversättning af Herman

A. Ring. ................ . 777

Literära ströftåg i Paris och London. Af »Dagens
krönikas» utgifvare.....................781

Den uppgående stjernan. Några drag ur Christine
Nilssons ungdom. Af Frithiof Cronhamn. . . 793

August Strindbergs »Utopier», anmälda af Karl

Wahlin.................. 800

Jordans »Brytningar», anm. af Gottfr. P. . . . . . . 806

Zolas »Germinal», anm. af Oscar Levertin...... .809

Musikalisk höstrevy af Volontaire ......... 814