

Ett och annat om våra rangför-
hållanden.

Kulturhistorisk studie.

Af Marcellus.

II.

Var nu gällande rangordning förskrifver sig, som
sag’dt, frän 1714, ehuru naturligtvis genom tillkomna och
upphörda tjenster förhållandena i högst väsentlig man
förändrats, hvarjemte en mängd förändringar, såsom lätt
begripligt är, egt rum. En massa resolutioner och bref
finnas rörande senare gjorda rangbestämmelser, men
detta hindrar icke, att stadgandena i detta afseende äro
i högsta grad ofullständiga. Man har derför, da af en-
skilda personer rangordningar utgifvits, sett sig nödsakad
att, för erhållande af någorlunda fullständighet, tiMita
resereglementen och pensionsförordningar för att någor-
lunda kunna placera de rangberättigade i förhållande
till hvarandra. Om derför meningen är att behålla den
officiella rangskilnaden, så tarfvas ovilkorligen en ny
rangordning, som fyller de luckor, som nu i oändlig
mängd finnas, och som också förändrar rang-bestämmel-
serna något bättre till öfverensstämmelse med förhållan-
dena, ty, som de nu äro beskaffade, stöta de ofta nog
på det mest befängda man kan tänka sig, en beskyll-
ning för hvilken jag längre ned skall söka gifva skäl.

Rangordningen upptager alldeles uteslutande embets-
rang, hvadan sålunda bördsrangen är helt och hållet
Ur dagens krönika. U. J—8.	37
556

lemnad â sido, och inom embetsmannaständet har den
militära gradbeteckningen såsom varande den mest ut-
präglade och konseqvente lagts till grund för bestäm-
mande af andra embetsmäns rangställning. Att hvaije
embete medför sin rang är en sjeltklar sak och detta
ömsesidiga förhållande mellan embetena är i rangord-
ningen bestämdt. Men derjemte finnes en annan grund
för åtnjutande af rang nemligen, efter hvad förut är om-
nämndt, såsom belöning af konungen, hvilken eger bort-
gifva s. k. karaktersfullmakter, i hvilka högre titlar
meddelas embetsmän, än deras tjenst skulle medföra, eller
någon titel meddelas enskild medborgare, utan att han
innehar någon tjenst. Visserligen är icke denna konun-
gens rättighet omnämnd i grundlagen men enligt all-
mänt vedertaget bruk anses detta prerogativ enligt
sakens natur tillhöra konungen. Exempel finnas dock
på länder, i hvilka denna rätt är konungen förmenad. Så
är t. ex. förhållandet i Norge. I norska grundlagen §
23 står tydligt: »Kongen kan meddele Ordener til hvem
han for godt befinder til Belonning for udmærkede For-
tjenester, der offentligen maa kundgjores; men ej anden
Rang og Titel, end den, ethwert Embede medferer.^

• Men äfven här i Sverige hafva försök blifvit gjorda
att betaga konungen detta privilegium. Vid riksdagen
1840—41, då man ju rent af umgicks med abdikations-
planer mot den gamle konungen, sökte man bland annat
göra honom förtret genom att beröfva honom rätt att
utdela karaktersfullmakter. Förslag väcktes derom, och
det den tiden oresonliga konstitutionsutskottet till och
med tillstyrkte saken. Utskottet anser, att »karakters-
fullmakters utdelande icke var i något afseende nödigt
eller nyttigt eller ens af något stadgande i grundlagen
föranledt, men deremot i sin mån gifver näring åt en tyvärr
alltmera öfverhandtagande flärd, som hotar att småningom
undergräfva nationens moraliska kraft.» Trots detta vits-
557

ord af det visa utskottet bief det ingenting af med hela
detta attentat, och konungen utöfvar oförkränkt rätten
att utdela karaktersfullmakter, ehuru sådana numera
långt mindre ofta än förr komma i fråga. Men då 1840
års riksdag icke kunde beröfva konungen rätten att
meddela karaktersfullmakten, så gjorde den åtminstone
deras åtnjutande mindre ljufligt genom att höja bevill-
ningen för dem.

Till denna allmänt antagna sed, att begagna de
militära embetena såsom rangmätare i fråga om de ci-
vila, bidrager nog också i icke oväsentlig mån den om-
ständighet, att i äldre tider monarkien vida mer än nu
var en militärmonarki, då allt, som hade afseende på
kriget, fick en öfvervägande betydelse i staten. Som
sagdt, vår rangordning bestämmer rangen endast mellan
statens och hofvets embetsmän, detta i motsats till hvad
förhållandet är på en del andra ställen, exempelvis i
England, som har en noga specificerad rangordning med
• 62 klasser från statens högsta embetsmän ända ned till
daglönaren. I England har också börden tagits i be-
traktande vid rangens bestämmande.

Icke heller medför hos oss doktorsgrad någon sär-
skild rang, men i detta afseende må nämnas den egen-
domligheten, att teologie doktorer jernte biskopar och
professorer genom kongl. brefvet den 30 Maj 1655 och
den 23 Sept. 1695 förklarades vara att räkna såsom
adelns vederlikar. Att detta skulle vara en utmärkelse
är väl antagligt, eftersom icke mindre än två kungliga
bref blifvit rörande denna för öfrigt icke just så riks vig-
tiga sak utfärdade, men att veta, hvad fördel detta medför-
„de, är mycket svårt, ty så mycket är visst att icke fingo
dessa »vederlikar» njuta sig till godo adelns reelaste pre-
rogativ representationsrätten och forum privilegiatum.

Lika litet medföra riddarordnar och andra belönings-
tecken med undantag af serafimerorden och storkors-
558

kommendörsgraden någon rang. Hvad serafimerorden
angår, får jag tillfälle att längre ned yttra mig derom,
nu allenast anmärkande, att jemlikt förordningen om
denna orden af den 26 November 1798 är stadgadt, att
»de infödde svenske män som med denna riddareorden
komma att hedras, skola minst ega lika värdighet med
generallöjtnanter», hvarjemte de skola ega kommendörs-
värdighet af någon bland de »mindre ordnarne». Då
derför konungen ville utnämna hofmarskalken friherre
Bernhard von Beskow till serafimerriddare, var man nöd-
sakad att först göra honom till öfverstekammaijunkare
för att han skulle få den rang, han behöfde för denna
utmärkelse. Imellertid synes man icke alltid vara så
grufligt nogräknad med iakttagande af denna rangföre-
skrift att döma deraf att grefve G-ustaf Lagerbjelke er-
hållit denna utmärkelse, fastän han såsom landshöfding
icke har mer än generalmajors rang. Visserligen var
han vid utnämningen landtmarskalk, men denna befatt-
ning, huru berömlig den än var, medförde icke någon»
rang alls, ännu mindre generallöjtnants.

Angående öffiga ordnar är stadgadt i fråga om
rangen för kommendörer af svärdsorden och storkorset
af samma orden, att den ej kan tilldelas någon, som icke
har minst öfverstes grad, och storkorset af nordstjerne-
orden kan endast den få, som har minst tromans d. v. s.
minst öfverstelöjtnants rang. Men icke heller i detta af-
seende är man alltid så rigorös. Man såg professor Fries,
ehuru professorer allenast äro trotjenare, hugnas med
storkors af Nordstjernan, men detta hade sin förklarings-
och försvarsgrund deri, att han såsom ledamot af svenska
akademien tillhörde de lyckliga tromän, som kunde med
denna utmärkelse hugnas. Svårare förgick man sig mot
rangbestämmelserna och ordensstatuterna, då friherre
Nordenskiöld utnämndes till storkorskommendör af denna
orden, ty han kunde icke i någon egenskap, hur frejdad
559

han än för öfrigt var, räknas bland tromännen, och icke
nog härmed utan äfven i ett annat afseende förgick man
sig vid denna ordensutnämning, i det att ordensstatuterna
stadga, att till storkorskommendör endast den kan nämnas,
som förut innehar samma orden, men som bekant hade
professor Nordensköld ingen orden alls, dä han nemligen
refuserat lilla stjeman. Jag anför detta visst icke för
att klanka pä denna hedersbelöning åt den verldskun-
nige upptäckaren, utan allenast för att visa, att man icke
alltid är så noga med rangbestämmelsernas iakttagande
vid ordensutnämningar. Imellertid hafva såväl serafimer-
orden som de högre graderna af de andra ordnarne med
sig icke allenast fördelen af en rangbestämd ställning,
utan medför ock den reela fördelen af pensioner, hvilka,
hvad serafimerriddarne beträffar, äro tio till antalet, deraf
de fyra äldsta pensionstagarne åtnjuta hvardera 900 kr.
och de öfriga 600 kr. årligen.

Våra rangstadganden tillerkänna icke politiska be-
ställningar inom representationen någon rang. Hvarken
landtmarskalken eller de fyra ståndens talmän hade eller
kamrarnes talmän hafva någon rang. I detta afseende
står det liberala Norge på en annan ståndpunkt. Hof-
resolutionen den 9 Januari 1863 tilldelar der stortingets
president rang och icke nog dermed utan han får en
mycket hög rang och. nämnes främst bland alla med
rang försedda. Man kan ju icke mer hylla »folkets
majestät». Imellertid måtte det vara något litet misstag
med denna rangbestämmelse, ty denna hofresolution
upphäfver icke den af norska regeringen 1820 faststälda
bestämmelse, att »Rigets Statholder har Rang og Sæde
næst efter det Kongelige Huus og fræmmede Konge-
lige Prindser samt over alla andre inden- og uden-
rigske Personer». Detta betyder nu ingenting, sedan
ståthållarebefattningen blifvit upphäfd, men så mycket
56o

är säkert, att stortingspresidenten i rang går före stats-
ministrarne, sä excellenser de än äro.

I allmänhet tillkommer icke någon rang presterna
i verldsligt afseende, ehuru man vid upprättande af pri-
vata rangordningar sökt sä godt man kunnat inflicka
dem på de platser, som synas böra tillkomma dem,
ehuru de icke kommit särdeles högt på rangskalan, så
att t. ex. kontraktsprostar och kyrkoherdar icke kunna
tillföras högre klass än ryttmästare vid de indelta rege-
mentena. Hvad biskoparne beträffa, så är förut nämndt,
att de erhållit den något mystiska förmånen att anses
såsom adliga vederlikar. I öfrigt är ingenting i detta
afseende bestämdt, men då konungen i sina skrifvelser
benämner biskoparne för sina »tromän», så får man väl
antaga, att de skola till denna rangklass räknas. Men
något vidare i den vägen har man icke till ledning.
Man har också i de utgifna rangordningarna placerat
dem mycket olika. Under det att den okände men
uppenbarligen mycket kunnige utgifvaren af den senaste
på Normans förlag utkomna rangordningen ansett, att de
böra räknas till tromännens högsta klass, det vill säga
med generalmajors rang försedda, så rangerar Roth-
lieb i sin rangordning in dem bland sista klassens tromän
och ställer dem sålunda närmast i jembredd med öfver-
stelöjtnanter vid indelta armén. Härmed må nu vara
huru som helst, ty det är ingen möjlighet att i detta
afseende komma till något resultat, då ingen auktoritet
finnes som kan afgöra den saken. Skall man imellertid
söka bilda sig ett visserligen godtyckligt omdötne i saken,
så har det - onekligen mer skäl för sig att räkna dem till
högsta än till lägsta tromansklassen. De äro ju ordfö-
rande i kollegiala verk i första instans och anses onek-
ligen i socialt afseende jemnstälda med landshöfdingarne,
hvilka hafva generalmajors rang, d. v. s. högsta tromans-
klassens. Från denna regel göt erkebiskopen icke något
5Öi

undantag. Visserligen räknar Rabenius — af skäl, som
jag icke kan förstå — erkebiskopen bland generallöjt-
nanterne, men han lärer trots denna karaktersförbättring
omöjligen komma högre än de andra biskoparne. Erke-
biskopen har icke någon sådan exceptionell ställning,
att han kan anses taga rang i någon klass före bisko-
parne i andra stift. Den tid är förbi, då han räknades
såsom »svenska kyrkans primas» och då verkligen var
kyrkans öfverhufvud. Nu är han allenast primus inter
pares, men för öfrigt far han räknas lika med stifts-
biskoparne, antingen desse skola anses såsom general-
majorer eller allenast såsom öfverstelöjtnanter. En annan
sak är att nu coutumen blifvit sådan, att erkebiskopen
vanligen hugnas med serafimerorden, ty då får han rang
efter den höga klass, till hvilken desse riddare räknas.
I Norge hafva biskoparne generalmajors rang.

Ett genomgående drag i vår rangordning är den
orimligt öfverdrifna rang, som tillerkänts hoffunktionä-
rerne. Jag får längre ned tillfälle att tala om den rang,
som innehafves af riksmarskalken, som oegentligen bär
detta namn, då han ju icke har något särskildt med
»riket» att göra, utan allenast är chef för konungens hof.
Så som saken i detta afseende nu är ordnad, är för när-
varande riksmarskalken innehafvare af högsta rangen i
riket framför sjelfva statsministern. Visserligen skulle
grefve Gustaf Adolf Sparre — äfven utom riksmarskalks-
embetet — såsom f. d. justitiestatsminister vara i rang
den främste, men detta hindrar icke, att, äfven om han
icke hade varit justitiestatsminister, han nu innehade
högsta rang i riket. Likasom riksmarskalken har så hög
rang, som han har, så är detta äfven förhållandet med
de öfriga hofembetsmännen. Sålunda finner man öfver-
stekammarherren, öfverhofstallmästaren och öfverhofjäg-
mästaren gå före generalerna i rang och lemna således
presidenter efter sig. Och hvad betydelse t. ex. öfver-
5Ô2

hofstallmästareembetet har, kan man någorlunda döma
deraf, att Gustaf III redan vid födelsen nämnde grefve
Gustaf Lewenhaupt till detta höga embete. Visserligen
sker icke detta nu för tiden, men man misstager sig väl
icke, om man håller före, att denna funktionär icke heller
nu för tiden har mer maktpåliggande befattning än på
den tiden, då en medborgare i vaggan ansågs kunna
dermed beklädas. Det skulle dock icke vara så mycket
att säga derom, i fall detta höga prerogativ vore ett
minnesmärke från gamla tider, då konungens hofförvalt-
ning och statsförvaltningen icke voro så strängt skilda
från hvarandra som nu, men detta är icke förhållandet.
Dessa hoffunktionärer hade förut rang efter generallöjt-
nanter, men det var Carl Johan, som 1834 så förbättrade
deras rang, att de kommo framför generaler. Denna
oformliga rang tillkommer icke allenast de högsta hof-
embetsmännen utan äfven de under dem stående. Vi finna
sålunda kabinettskammarherrarne ståta med samma rang
som högst kan tillerkännas biskoparne, kammarherrarne
äro öfverstar och kammarjunkare äro majorer. Men denna
höga rang tillkommer egentligen den uppvaktande delen
af hofstaten, då deremot den verkligen arbetande delen
af hofförvaltningen icke är lika lyckligt lottad. Under det
att öfverhotjägmästaren sålunda befinner sig i rangklassen
N:o i, så har hofsekreteraren kommit i klassenN:o 37 jemte
löjtnanter vid en del rangregementen. Hotkamreraren
blir ytterligare ett steg bakefter, och ^(yGuditören, som
dock måste vara en juridiskt bildad person, har fått den
afundsvärda lotten att i rang komma att stå mellan under-
löjtnant och fanjunkare, hvilket är så mycket hårdare
för honom, som z^^/z^/jauditörerne åtminstone hafva
fullt en löjtnants rang, heder och värdighet.

Om den svenska rangordningen är särdeles liberal
mot hofchargernas innehafvare, så skattar hon lärdo-
men synnerligen lågt, och om det verkligen vore någon
563

betydelse med dessa rangförhällanden, sa skulle det vara
harmfullt att se, huru ringa de lärda yrkena aktas. Jag
har redan påvisat, att det högsta, en biskop kan i rang
komma, är till generalmajor, och högre kommer icke sjelfva
erkebiskopen, om han icke råkar vara serafimerriddare.
Men ännu sämre lottadt är vårt kungliga svenska lärare-
stånd, och detta fastän 1600-talet hade den veneration
för lärdomen, att kungl. maj:t då förklarade professorer
, för adliga vederlikar. Nu är det så lagom bestäldt med
den saken. Visserligen har rector magnificus fått öfver-
stelöjtnants rang, men mot de andre professorerne är
man särdeles njugg i detta afseende. De räknas icke
hafva högre valör än ryttmästare och äro såsom sådane
jemstälda med kronofogdar och förste landtmätare. Då
man sålunda finner, att en. ung kammarjunkare inne-
har majors rang och en gammal förjent professor icke
kommer längre än till ryttmästaregraden, så kan man
någorlunda göra sig en föreställning om, huru pass lämp-
ligt rangförhållandena äro hos oss afvägda. Lektorer, som
dock hafva behof af ganska betydande kunskaper, gå i
rangordningen lika med löjtnanter vid rangregèmentena
och läroverksadjunkterna hafva icke ansetts värdiga att
hugnas med någon rang alls, åtminstone så vidt jag
kunnat finna, och detta fastän kungl. flaggskeppare fått
komma med i rangordningen.

Denna rangmissaktning mot det lärda ståndet synes
vara något specifikt för Sverige. Våra grannländer stå
i detta afseende långt före oss. I Danmark har en pro-
fessor åtminstone öfverstelöjtnants rang mot ryttmästare-
rangen hos oss, och Norge går ett steg ännu längre
och gör professorerne lika med öfverstelöjtnanterne vid
rangregementerna. Lektorerne hafva i Norge ryttmä-
stares rang och adjunkterne hafva icke ansetts för simpla
att upptagas i rangrullarne, der de fått premierlöjtnants
karakter. Imellertid visar detta hos oss existerande
564

förhållande mer än något annat, hur rasande det är hos
oss stäldt i fråga om rangen. Visserligen må det vara
sant, att rangen nu icke har någon betydelse, men, då
i alla fall så pass stor vigt fästes vid densamma, att
sjelfva regeringsformen innehåller bestämmelse i detta
afseende, och då kongl. maj:t ännu i dag låter utfärda
stadganden i detta afseende, så vore det väl skäl att
tillse, att rangordningen blefve litet mindre oförnuftig,
än den för närvarande är.

I afseende å rang finner man i Sverige fyra sär-
skilda klasser. Vi "hafva konungens högstbetrodde män,
till hvilka räknas statsministern, riksmarskalken, statsrå-
den och serafimerriddare; konungens högtbetrodde män,
hvilken klass börjar med generaler och slutar med ju-
stitieombudsmannen och justitiekanslern samt af det
militära ståndet med generallöjtnant; tromän i graderna
från generalmajor till öfverstelöjtnant och trotjenare från
major till underlöjtnant i de militära graderna och
åtskilliga andra lägre tjenstemän såsom fältbokhållare
m. fl. Äfven denna klassifikation företer en högst egen-
domlig komposition. Det är t. ex. ganska svårt att veta,
hvarför öfverstäthållaren i Stockholm skall tillhöra de
högtbetrodde männen, och landshöfdingarne allenast vara
tromän. Man finner också en så konservativ man som
Hartmanndorff inlägga en gensaga mot denna anomali,
då han tillika framhöll, att öfver- och underståthållare-
embetena borde förenas och embetets innehafvare alle-
nast betraktas »såsom den förste bland landshöfdingar».
Men oaktadt öfverståthållaren har generallöjtnants rang,
och landshöfdingarne endast stå såsom generalmajorer,
så hindrar detta icke, att skilnaden förut varit ännu större,
då nenfligen öfverståthållaren i gamla tider betraktades
lika med fältmarskalk, ehuru han, om jag icke misstager
mig om året, 1835 fick stiga en bit utför i rangordnin-
gen. — Egendomligt är också att finna, att Sveriges
envoyés extraordinaires et ministres plénipotentiaires
icke ansetts böra sättas högre än såsom generalmajorer.
Sålunda står t. ' ex. öfverhofstallmästaren vida i rang
framför Sveriges ackrediterade sändebud till och med på
de vigtigaste platser, oaktadt desse senare dock repre-
sentera Sveriges land och konung, och öfverhofstall-
mästaren icke »representerar någonting alls, annat än
föråldrade ceremonier och föreställningssätt. — Hvarför
också generalfälttygmästaren skall anses såsom ett strå
hvassare än till och med generaler är svårt att inse. Der-
igenom inträffar den lustigheten, att generalfälttygmä-
staren friherre Leijonhufvud i svenska armén har högre
rang än sjelfva konungen af Danmark, som icke är mer
än general. Men någon rangstrid lärer dem emellan
väl icke gerna komma i fråga. Värre ställer sig saken
med vår andra general — ty vi hafva icke mer än två
— f. d. statsrådet J. M. Björnstjerna. I armén är icke
friherre Leijonhufvud mer än generalmajor och står såle-
des åtskilliga grader efter general Björnstjerna, men den
nådiga fangordningen har genom ödet gjort honom såsom
generalfälttygmästare stående lika många trappsteg fram-
för generalen, som han såsom generalmajor står efter ho-
nom. Det skulle vara ganska egendomligt att se, huru
en ceremonimästare skulle lösa en så vigtig etikettsfråga.

Understundom blifva också rangföreskrifterna rent
af komiska, såsom då genom nådiga stadsprivilegier råd-
männen i den goda stapelstaden Göteborg hugnats med
den stora hedern att i rangrullan stå närmast före fan-
junkare men efter den yngsta underlöjtnant.

Som redan är sagdt, höra konungens högstbetrodde
män till första rangafdelningen. Denna rangklass har
ansetts så vigtig, att sjelfva regeringsformen innehåller
bestämmelser derom. Den 34 paragrafen stadgar i detta
afseende, att »statsministrarne innehafva rikets högsta
värdighet och statsråden den närmaste derintill», hvilket
numera sa ändrats, att det är statsministern och mini-
stern för utrikes ärendena, som innehafva rikets högsta
värdigheter. Ursprungligen hade man' 1809 bestämt en
annan rangordning i grundlagen. Man fann der skäligt
stadga, att »de tvenne statsministrarne innehafva rikets
högsta värdigheter. Statsråden ega lika anseende med
generaler och justitieräden med generallöjtnanter.» Om
också mindre underligt är, att man 1809 fann anledning
vara för handen att i sjelfva grundlagen intaga en jem-
förelsevis efter våra föreställningssätt sä underordnad
fråga som angående rangen för statens högsta funktionä-
rer, så kan det onekligen förefalla något märkligt, att
1840 års riksdag vid departementalstyrelsens införande
fann för godt att bibehålla detta stadgande samt till
och med stipulerade en annan rangordning. Man er-
kände, att det var mindre lämpligt och behöfligt, att
någon viss rang för justitieråden i grundlagen stadga-
des och derför borttogs denna bestämmelse ur rege-
ringsformen, fastän högsta domstolens ledamöter ändock
fingo behålla sin rang oförändrad. Men hvad statsrå-
den angick, så ansågs det i sin ordning, att deras höga
värdighet fastslogs genom sjelfva grundlagen. Det heter
— såsom motsats till upphäfvandet af justitierådens rang
— att »hvaremot och enär statsrådets ledamöter såsom
konungens rådgifvare stå honom närmast, med departe-
mentscheferne tillika lemnädt inseende öfver förvaltande
embetsverken, dem bort tillerkännas innehafvandet af
rikets högsta värdighet eller af den närmaste derintill».
Men ännu mer förvånande är, att man så långt fram i
tiden som 1876,‘då man vidtog förändringen med justi-
tiestatsministerns sjelfskrifna primariat och i stället i vår
statsförfattning införde en af konungen vald statsmini-
ster, ändock bibehöll stadgandena om rangförhållandena
inom statsrådet. Man kunde väl annars hafva tänkt,
att det bort vara en öfvervunnen ståndpunkt att sätta
567

rangstadganden beroende af tvä riksdagars beslut och
kongl. maj:ts sanktion^

Imellertid har stadgandet i grundlagen icke ens för-
mått göra dessa rangförhållanden till en sanning. Det
förhållen sig nemligen icke så, att stats- och utrikesmi-
nistrarne innehafva rikets högsta värdigheter och stats-
råden »den närmaste derintill». Då detta uttryckssätt
begagnats, är det enligt vanligt språkbruk klart, att ingen
i fråga om rang och värdighet får stå öfver statsmini-
strame och att ingen i detta afseende får stå mellan
dessa ministrar och statsrådets ledamöter. Så är dock
händelsen. I brefvet till riksmarskalken den 10 Januari
1868 stadgas uttryckligen, »att lika värdighet med stats-
ministrarne fortfarande tillkommer riksmarskalken». Då
nu denna »värdighet» räknas efter fullmakts datum, så
händer det alltför lätt, att trots 34 § R. F. stats- och
utrikesministrarne innehafva en lägre värdighet än riks-
marskalken och således icke såsom meningen varit komma
att i fråga om rang stå främst i landet. Jag vet väl,
att man sökt förklara detta dermed, att stadgandet i
regeringsformen afser allenast, att stats- och utrikesmi-
nistrarne skola tillhöra högs.ta rangklassen och statsrå-
den den dernäst varande, och att ingenting hindrar
konungen att i dessa rangklasser intaga hvilka han
vill. Att detta icke är grundlagens mening är dock all-
deles sjelfklart. Dermed afsågs visst icke att bestämma
några rangklasser såsom ett slags spets på rangordnin-
gen, utan man afsåg att så fastställa värdigheten hos
statens främste tjenare, att ingen i rang skulle föredragas
dem eller gå framför dem. I sina minnen och anteck-
ningar har Carl XIILs och Carl Johans utrikesminister
Lars von Engeström åtskilligt att förtälja om detta rang-
förhållande mellan statsministrarne och riksmarskalken.
Han yttrar: »Riksmarskalken gréfve Axel Fersen, som
icke kunde neka mig och Gyllenborg (riksdrotset) tvenne
568

särskilda taburetter vid sidorna af tronen, satte sin ta-
burett midt emellan och kom således i en slags likhet
med statsministrarne. Vid konung Carl XIILs begraf-
ning flyttade baron Fleming, som då gjorde riksmarskalks-
sysslan, min och grefve Gyllenborgs taburetter in bland
de andra excellensernes och satte sig sjelf och grefve
Essen (äldsta excellensen) framför tronen. Dä ingen
kunde förutse något sådant, blef det dervid, men då ko-
nung Carl XIV Johan skulle krönas, anmärkte jag skrift-
ligen till baron Fleming, att statsministrames ställen
voro framför tronen, och att de, ehuru ceremonielet syntes
ämna annorlunda, hoppades dervid blifva bibehållna.
Derå erhöll jag ett svar af innehåll, att ehuru konstitu-
tionen icke gåfve statsministrarne rang framför äldre
excellenser, så skulle dock särskilda platser blifva an-
ordnade för dem nedanför tronen. Jag svarade åter, att
konstitutionen icke lemnat statsministrarne rum hvarken
före eller efter rikets s. k. herrar, emedan deras tillvaro
icke vore konstitutionen bekant; men i densamma voro
statsministrarne förklarade att innehafva rikets högsta
värdigheter. Jag hade redan lemnat prof af eftergifven-
het i hofceremonier, och i enskilda samqväm kunde jag
göra som jag ville, blifva qvar eller gå bort; men icke
så i riksceremonier. Vi fingo behålla de ställen vår
värdighet tillhör.» ■

Att finna en så otroligt högt om sig tänkande riks-
marskalk som grefve Axel Fersen sätta sig på samma
finie som statsministrarne var 'föga öfverraskande, men
så mycket mer, att baron Fleming såsom riksmarskalk
till och med ville gå ett steg längre och sätta riksmar-
skalken framför statsministrarne. Baron Fleming antingen
förstod icke eller satte sig öfver grundlagens oförtydbara
stadgande i detta afseende.

Imellertid är bestämmelsen i 34 § regeringsformen
paralyserad icke blott derigenom, att riksmarskalken
569

går framför statsråden utan också i så måtto, att jemlikt
kongl. maj:ts förklaring den 31 Oktober 1851 serafimer-
riddarne innehafva lika rang med statsråden och, som
ordningen dem emellan bestämmes efter utnämningens
datum, så gå de äldre serafimerriddarne före i tjenst
varande yngre statsråd, hvilket helt och hållet strider
mot afsigten med stadgandet i 34 § regeringsformen.

Angående tillkomsten af detta sistnämnda bref om se-
rafimerriddarnes rang omtalas i »berättelser ur friherre Carl
Otto Palmstjernas lefnad» följande egendomliga historia.
»Vid sitt inträde i statsrådet hade Palmstjerna velat taga
sitt säte nederst vid rådsbordet, ehuru han, enligt dittills-
varande bruk såsom serafimerriddare egde rang framför
de öfriga statsråden näst efter excellenserna. Han på-
stod sig nemligen såsom statsråd böra efterlefva grund-
lagens bud ordagrant, hvilket enligt hans förmening icke
erkände något mellanrum emellan statsministrames rang
och statsrådens. Regeringsformen § 34 stadgade nemli-
gen: statsministrarne innehafva rikets högsta värdighet
och statsråden den närmaste derintill. Konungen der-
emot, som dels icke velat genom den nya utnämningen
nedsätta Palmstjernas dittills innehafda värdighet och
dels räknade på att särskildt begagna sig af hans högre
ställning och inflytande, fann sig missnöjd med Palm-
stjernas sätt att betrakta saken; men då denne stod fast
vid sin öfvertygelse, beslöt konungen, att likasom de s.
k. rikets herrar hade gemensam rang med statsministrarne,
så skulle äfven serafimerriddarne ega samma rang som
statsråden och fullmaktens datum skilja dem emellan.
På detta sätt uppkom denna nya förordning om serafi-
merriddarnes rang och hade till följd, att syftemålet
vanns, nemligen att Palmstjerna fick sitta främst bland
statsråden, då hans serafimerriddareutnämning hade skett
redan den 24 Juni 1841 och således var tidigare än de
andra statsrådens fullmakter.»
570

Sâ tillgick det med den saken. Blott ett förundrar
mig härvid, nemligen att Palmstjerna, om han »stod fast
vid sin öfvertygelse», att grundlagen icke erkänner något
mellanrum mellan statsministrames rang och statsrådens,
likväl sä lätt lät sina betänkligheter fara genom allenast
en kunglig förklaring, ty den kunde ju icke mot rege-
ringsformens bestämmelser göra någon ändring i rang-
förhållandet mellan statsråden och serafimerriddarne.

Hvad stats- och utrikesministern samt statsråden
beträffar, sä förefinnes i afseende å rang en ganska
märklig olikhet mellan desse höga funktionärer â ena
sidan och öfriga embetsmän å den andra. I allmänhet
bibehälles vid afskedstagandet den rang, som medföljer
det sist innehafda embetet, och det är såsom förut blifvit
nämndt icke ovanligt, synnerligast vid de militära tjen-
stema, att vid afskedstagandet rangen förbättras, så att
ofta en kapten får majors afsked o. d. Så är icke hän-
delsen med statsrådsledamötemas rang. Man fann redan
1868, att under det nya statsskicket omsättningen inom
statsrådet uppenbarligen skulle blifva vida större än förut
och att konseljen skulle komma att befolkas ur mindre
höga samhällslager, än man förut varit van vid. För att
då underlätta återgången till dessa mindre framstående
platser eller alldeles privata sysselsättningar, hvilken
hindrades af den höga rang, som åtföljde statsråden,
äfven efter sedan de tagit afsked, beslöt man att upp-
häfva statsrådens rang efter afskedstagandet. Helt visst
hade man icke på den tiden gjort sig någon föreställ-
ning om det reträttsystem, som sedan kom i gång och
hvarigenom rent politiska personer betraktade konseljen
• såsom en ingångsport tih höga embetsmannaplatser, på
hvilka de gerna kunde behålla sin höga rang. Detta
tänkte man sig uppenbarligen icke i det nya statsskic-
kets menlösa dagar, och derför-stadgades genom kongl.
brefvet den 10 Januari 1868, »att den värdighet, som
571

grundlagen tillägger statsministrar och statsråd, skall
af dem innehafvas endast sä länge de sina embeten be-
kläda». Detta står nog också i full öfverensstämmelse
med grundlagens mening, hvilken blott afser att med
den omtalade höga värdigheten bekläda de män, som om-
gifva konungen, men alldeles icke, att personer, blott
derför att de en gång varit statsråd, skola fortfarande
sättas så högt på rangskalan. Likaledes var det natur-
ligtvis kongl. maj:t fullkomligt obetaget att stipulera,
»att de som beklädt statsministers-, riksmarskalks- eller
statsrådsembete, skola, sedan de derifrån afgått, jemte
serafimerriddarne, sins emellan efter tiden för deras ut-
nämning ega värdighet näst efter statsrådets i tjenst
varande ledamöter». Härigenom bringas i detta afseende
rangbestämmelsema i full öfverensstämmelse med 34 §
regeringsformen. Serafimerriddarne konkurrera nu icke
mer efter fullmaktsdatum med det tjenstgörande stats-
rådet utan fingo komma i rang efter dem. Men steget
togs dock icke fullt ut för att göra nyssnämnda grund-
lagsparagraf till en sanning, ithy att fortfarande den
bestämmelse bibehölls, att lika värdighet med statsmini-
strarne tillkommer riksmarskalken, hvarigenom således
statsråden i rang fortfarande kommo efter riksmarskal-
ken. Detta 1868 vidtagna arrangement medförde dock
icke någon förändring i värdighet eller benämning för
dem, som redan före förordnandet afgått från något af
de embeten, som nu äro nämnda, eller blifvit* till serafi-
merriddare utnämnde. Alla £ d. statsråd, som afgått före
den 10 Januari 1868 eller före den dagen, blifvit till sera-
fimerriddare utnämnde taga sålunda efter utnämningens
datum rang lika med de i tjenst varande statsråden.

Att detta endast var en halfmesyr, för så vidt man
afsåg att genom förändrade rangbestämmelser göra det lät-
tare att rekrytera konseljen och att göra återgången till en
mindre bemärkt ställning lättare är klart. Den stora
Ur dagens krönika. V. 7—8.	3$
572

ministerkrisen 1871 företeddé ett egendomligt skådespel
och alla bemödanden af konungen att bilda en ny konselj
misslyckades helt och hållet. Tvifvelsutan kommo nog
rangfrågorna att dä göra sig gällande i viss män och
ganska märkvärdiga saker skulle verkligen hafva visat
sig, om hela den dåvarande konseljen afgått, utan att
man genast fått lämpliga reträtter ât de afgående stats-
råden. Vi hade då möjligen kunnat få se en assessor,
som i rang gått före sin president, och en lektor, som
lemnat läroverkets eforus långt efter sig på rangskalan.
Imellertid blef det ingenting af med hela saken, och
man slapp se sådana anomalier som de nyss nämnda.
Månadsdagen af Posttidningens förkunnande, att hela
konseljen ingifvit sin afskedsansökan, firades med en
högtidlig handling, och den 3 November såg följande
bref till riksmarskalken dagen: »Carl etc. Wår synner-
liga ynnest etc.: Wi gifva Eder härigenom tillkänna, att
Wi funnit godt i nåder stadga, att de, hvilka hädanefter
• afgå från statsministers- eller statsrådsembete, icke till
följd deraf, att de beklädt sådant embete, skola efter
afgången åtnjuta värdighet utöfver dem, som på . annan
grund kan dem tillkomma».

Härmed var all rang för f. d. statsråd upphäfd och
nu ega vi således, hvad rangen beträffar, tre kategorier
af afgångna statsrådsledamöter. Först hafva vi dem,
som fått afsked före den 10 Januari 1868. De hafva
rang efter fullmakts datum lika med de i tjenst varande
statsråden och serafimerriddarne. Derefter komma de,
hvilka afgått från sina platser under tiden mellan den
10 Januari 1868 och den 3 November 1871. Dessa kom-
ma visserligen efter de i tjenst varande statsråden men
jemte serafimerriddarne taga de efter fullmakts datum
sin rang närmast efter dem och gå sålunda före alla
andra rangkategorier. Till sist komma de, som lemnat
statsrådstaburetten efter dén 3 November 1871 och för
573

dem har i fråga om fangen all herrlighet frän statsråds-
tiden försvunnit. Återgå de till privatlifvet, få de ingen
rang alls, annan än den som kan tillkomma dem på
grund af innehafvande svenska ordnar, och öfvergå de
till någon tjenstebefattning åtnjuta de allenast den der-
med förenade rang. En sak’ förvånar mig c^ck i fråga
om det nu omnämnda brefvet af den 30 November 1871.
Då man 1868 nedflyttade statsministrarne och statsråden,
sedan de afgått från sina befattningar, under de tjenst-
görande funktionärerne, så fick riksmarskalken följa med,
men vid karaktersförsämringen 1871 slapp riksmarskalken
detta. Han har således, när han lemnar denna befatt-
ning, rang närmast efter de tjenstgörande statsråden i
samma led som serafimerriddare och statsråd, hvilka af-
gått före den 3 November 1871.

Jag har redan nämnt, att det bestämdt strider mot
regeringsformens bestämmelser i § 34, att riksmarskalken
innehar samma värdighet som statsministern och mini-
stern för utrikesärenden. Men i detta fall är det dock
fråga om en hög svensk funktionär, men man har gått
ännu ett steg i riktning mot denna bestämmelse — och
detta af unionell artighet. I statskalendern finner man
nemligen följande lilla strof, som jag icke vet hvarpå hon
grundar sig: »D. D. Exc. Norske herrar statsministrarne
taga plats bland Deras Excellenser efter sina fullmakters
datum». Vi finna således de norske excellenseme täfla med
de svenske angående rangen. Jag skall icke vidare ingå i
reflexioner angående detta, utan erinrar allenast derom,
att derest vi icke hade haft en riksmarskalk, som räknar
sin excellenstitel från 1848, så skulle främsta rangen i
Sveriges land och rike för kort tid sedan innehafts af en
norsk man. Men i detta afseende erinrar jag mig en
ganska lustig anekdot, som man vet berätta, men för
hvars sannfärdighet jag icke kan ansvara. Det var vid
Carl XV:s kröning, vid hvilket tillfälle herr Sibbern var
574

norsk statsminister i Stockholm. Som han egde äldre
statsministersfullmakt än dåvarande justitiestatsministern
frih. De Geer, så yrkade han på försteget framför denne
vid ceremonien, och det hade bara fattats, att vi vid
detta tillfälle fått se en norsk man intaga främsta platsen.
Om icke detta beviljades, önskade herr Sibbern åtmin«
stone få' tura med frih. De Geer. Carl XV, till hvars
afgörande den riksvigtiga saken hänsköts, fann dock
detta gå allt för långt, men gladlynt som vanligt skall
han hafva svarat: »Nej, min bästa Sibbern, det går inte
för sig, att du turar med De Geer den här gången, ty
nu krönes jag såsom kung i Sverige och då skall
Sveriges justitiestatsminister vara den främste — men
om du skulle vilja tura med mig en stund under tron-
himmeln, så kan det nog gå för sig».

Ännu återstår att behandla en sista afvikelse från
34 paragrafens i regeringsformen bestämmelse om stats-
ministrarnes främsta rang, hvilken afvikelse dock numera
o

upphört. Ar 1773 började nemligen konung Gustaf III
att utdela titeln: »en af rikets herrar», och den förste,
som dertill blef utnämnd, var grefve E. W. von Hessen-
stein, konung Fredrik I:s son med fröken Taube. Man
fortfor sedan att utdela denna titel, och det blef stad-
gadt, att till dem, som innehade rikets högsta värdighet,
också skulle räknas »de, som genom k. m:ts öppna bref
eller särskilda nådiga förklaring fått sig tillagda alla de
förmåner, hederstitlar och företrädesrättigheter, hvilka
herrar rikets råd af ålder blifvit tillerkända», och dit
voro att räkna rikets herrar. Denna titel utfärdades
ganska flitigt under konung Carl Johans tid, men kom
småningom ur bruk och upphäfdes genom förut omtalade
kungliga bref af 1868, så att man nu slapp denna ut-
växt på 34 § regeringsformen. Den siste som utan
annan grund än särskild karaktersfullmakt innehade
denna höga värdighet, var grefve Hans Gabriel Trolle
575

Wachtmeister, som sista gängen upptages i 1881 års
statskalender.

I detta afseende yttrar Lars von Engeström i sina
minnen och anteckningar: »Grenast efter min ankomst till
Stockholm 1809 vann jag konung Carl XIILs hela för-
troende. Det trägna arbete mig âlâg missunnade mig
ingen, men då det blef fråga om att skörda anseende,
funno hoffolket underligt, att det kunde tillfalla någon,
hvilken icke, lika som de, gjort ingenting, eller åtmin-
stone högst obetydligt. — 1809 års ständer hade visser-
ligen icke tänkt på några andra excellenser än statsmi-
nistrarne och derför tilldelat dem första platserna i riket.
Att detta likväl icke gick i verkställighet, dertill blef
jag skuld på följande sätt. Jag var någon tid den ende
statsministern, ty riksdrotset var borta. Vid den första
ministermåltid, som jag gaf, sökte hans excellens, grefve
von Essen tillfälle att tala med mig ensam. Han frå-
gade mig då, om min tanke vore, att. taga företrädet
för de gamla excellenserna. Jag svarade, att jag trodde,
att ständerna icke tänkt på några andra excellenser, än
statsministrarne, men att jag ingalunda satte något värde
på att vara i högsätet; att jag vore en ung man, emot
h. exc. grefve Carl Adam Wachtmeister, för hvilken jag
hade mycken. vördnad, och ingal'unda ville sätta mig
öfver honom; således ville jag rätta mig efter gammal
ordning. Grefve Essen blef statsråd och tog således
sätet till höger om konungen; men vid 1810 års riksdag,
då frågan blef om processioner, der jag borde figurera
såsom statsminister, gick jag till grefve Essen och sade
honom: ’I enskilda sammankomster kan jag afstå min
rätt men i riksceremonier icke; eders excellens gör såle-
des väl, om han, då han dervid ingenting förlorar, tager
afsked ur. statsrådet.’ — Det gjorde han. Emellertid
var jag skuld till, att de gamla excellenserna, eller
de s. k. rikets herrar, kommo fram; och jag hade så
mycket mera orätt, som jag icke vann någon erkänsla
derigenom.»

Som man ser, spelade ännu på den tiden rangfrå-
gorna en högst vigtig roll till och med bland de tnest
upplyste.

På tal om dessa höga värdigheter torde det icke
vara ur vägen att något tala om en titel, som har en
ganska vacker klang, nemligen excellenstiteln. Några
bestämmelser derom har jag på ett undantag när icke
kunnat finna. Så mycket är visst, att den före Gustaf
III:s tid var oskiljaktig från riksrådsembetet, men nämnde
konung hugnade äfven andra personer med denna ut-
märkelse, såsom då han tilldelade densamma åt den
några och tjuguårige grefve Magnus Fredrik Brahe an-
tagligen såsom ett försoningsoffer för det blodiga slut,
som hans fader grefve Erik Brahe erhöll vid upptäc-
kandet af revolutionsplanerna 1756. Då riksrådsembe-
tena upphäfdes, och 1809 års regeringsform införde stats-
ministrar och statsråd, öfvergick excellenstiteln icke annat
än till de förstnämnda, ehuruväl ifrågasättas kan, om
icke rätteligen enligt gammal häfd denna titel bort äfven
till statsråden öfvergå, då de ju i alla fall trädde i de
gamla riksrådens ställe på sätt deras befattning efter
1772 års regeringsform bestämdes. Excellenserna åtnjuta
den stora företrädesrättigheten att offentligen af konun-
gen kallas »herrar», men om jag icke misstager mig
alltför mycket, dela de denna rättighet med serafimer-
riddarne. Nu kallas allenast statsministern och ministern
för utrikesdepartementet excellenser och jemte dem en-
ligt kungliga resolutionen den 18 December 1857 också
riksmarskalken. Men à propos excellenstiteln berättas
ett roligt infall af konung Fredrik I. Någon i embets-
stilen mindre kunnig person hade börjat en .böneskrift
med orden »Till hans excellens, excellens, excellens konun-
gen i Sverige». Då denna böneskrift föredrogs, anmärkte
577

konungen fyndigt nog: »den narren har gjort mig till
tredubbel excellens, dä jag likväl är blott en dubbel, ty
jag har ju blott tvä röster i rådet» En ganska fin pik
ät det då rådande systemet.

Till sist skulle jag väl något orda om fruntimrens
rang. Om det var kinkigt nog att ordna rangförhållan-
dena männen emellan, så var detta dock en ren småsak
mot, då det gälde fruntimmerna. Utan att på något
sätt vilja vara oartig mot damerna tror jag dock, att man
tryggt kan säga, att rangsjukan — förr förstås — bland
dem varit större än till och med hos männen. Det be-
rättas också, att, då drottning Kristina bad Axel Oxen-
stjerna bestämma rangen mellan hoffruntimren, den gamle
statsmannen svarade, att »han gerna ville utföra hvarje
befallning som hennes maj:t ville uppdraga honom, blott
ej denna». Man lemnade också 1672, då första rangbe-
stämmelserna sägo dagen, detta ömtåliga ämne å sido.
Den enväldige konung Carl XI var modigare. Han
stadgade genom kongl. resolutionen d. 4 december 1680,
att kongl. maj:t bifallit hvad adeln begärt »angående rang
emellan qvinfolken, nemligen att hustrun följer mannens
tjenst; efter som k. m. detsamma härmed vill hafva
stabilieradt och förordnadt, så att härvid inga andra kon-
siderationer än chargerna gälla skola». Detta var nu ett
ganska förståndigt stadgande, och man kunde nu med
rangordningen i hand bestämma, hvad plats fruntimren
skulle i samhället hafva. Men detta stadgande hade
dock ett stort fel, nemligen att endast de gifta frun-
timren blefvo rangbestämda, men det lemnade helt och
hållet å sido. alla de många, som icke voro försedda med
män. Konung Carl XI var dock icke rådlös i detta af-
seende heller. Han stipulerade nemligen, som följer:
»de, som ogifta äro, hafva rangen sinsemellan efter ål-
dern och som de äro gamla». Den fyndige konungen
visste nog, att det på detta sätt icke skulle blifva några
rangstrider fruntimren emellan. För närvarande gäller
hvad gift qvinna angår samma stadgande som i 1680
års resolution, och det har fått sitt uttryck i 9 kap. gif-
termalsbalken, att »hustrun följer mannens stånd och
vilkor». För de ogifta damerna har lagen deremot icke
lika visligt sörjt, och de få väl sålunda ännu slitas med
den gamla otäcka åldersrangen från den oartiga en-
våldsperioden. Endast några vid hofvet anstälda frun-
timmer hafva särskild rang.

Detta för de ogifta damerna så förargliga förhållande
har i viss mån under den nyare tiden förvärrats. Litet
hvar torde påminna sig ett prerogativ, som kallades
frökentiteln. Titeln har höga anor. Under G-ustaf I:s
tid bars den af de kungliga prinsessorna, och drottning
Kristina sjelf försmådde icke denna titel. Efter trettio-
åriga kriget, som förde in en del tyska vanor, och isyn-
nerhet efter Fredrik I:s tid tillegnade sig adeln utan
några som helst privilegier och utan något i författ-
ningar gifvet stöd denna titel såsom ett adliga döttrar
uteslutande tillkommande prerogativ. Men tiden, som
nivellerar allt, har också bland andra försvunna privile-
gier att räkna detta, och nu tillkommer i Sverige likasom
i Norge, Danmark och Tyskland denna titel alla ogifta
qvinnor af det bildade ståndet och detta med rätta, ty
»frökenreformens» anhängare hade, hvad adeln icke egde,
att åberopa sig på en kunglig författning, nemligen, att
»de som ogifta äro hafva rangen sinsemellan efter åldern
och som de ärö gamla».
En amerikansk tidningsman.

Chicago-bild.

Af Magnus Elmblad.

Den man, Wilbur F. Storey, lïvars bild här skall flyk-
tigt tecknas, var född i Salisbury, staten Vermont, den 19
december 1819 och afled i Chicago den 27 sistlidne okto-
ber. Hans lif sprang ut ur en slägt, som i alla tider
utmärkt sig genom seg lifskraft, ovanligt allvar och sund
rättskaffenshet. Hans farfar dog vid 90, hans far vid 83
års ålder, och »långt lif» synes för öfrigt ha varit gemen-
samt för den återhållsamma och nyktra familjen Storey’s
flesta medlemmar.

De första tio åren af sitt lif tillbragte Wilbur F. på
sina föräldrars farm. Fadern var jordbrukare eller sjö-
man, allt efter omständigheterna. Modern beskrifves så-
som en synnerligen kärnfrisk, idog och förståndig qvinna.
Under hennes vård växte pilten upp bland skogiga kul-
lar, brusande strömmar och blomsterrika gräsmarker,
kring hvilka i fjerran de s. k. Gröna Bergen skymtade
fram likt en väldig, snökantad gördel.

I pilten röjde sig den kommande mannen. Tillba-
kadragen, tystlåten, tankfull, fann han föga nöje i att
leka med sina jemnåriga: han var helst för sig sjelf och
yppade för ingen sitt väsens innersta. En och annan
gammal person kömmer ännu i håg det sällsynt vackra
barnet med de djupa, bruna ögonen, det lockiga håret
och den bleka hyn. Han säg ut att vara många år
äldre än han var: de andra barnen kallade honom »läder-
lappen», hatade och afskydde honom. Men de voro äf-
ven rädda för »läderlappen»; ty han hade armar, ben och
näfvar såsom af stål, och att han icke saknade »starka
vingar» (för att tala med våra idealistiske poeter) det
fingo de snart erfara.

Vid tolf års ålder sökte och erhöll Wilbur F. »an-
ställning» vid tidningen »Middlebury Free Press», i syfte
att lära sig sätta stil. Egaren och redaktören, mr Bar-
ber, var en afsvuren fiende till allt hvad frimureri heter
och det var i skuggan af hans vingar som den s. k. »lä-
derlappen» insöp det outsläckliga hat mot hemliga sam-
fund, hvilket följde honom under hela hans lif. .Såsom
tidningsman bemötte han dem visserligen opartiskt, men
aldrig kunde han förmå sig att inträda i vare sig Frimu-
rarnes, »Odd Fellows’» eller något annat hemligt sällskap.

Den lilla köpingen Middlebury var på den tiden ett
slags literär medelpunkt för hela staten. Der funnos
goda skolor, ett college, en offentlig och många enskil-
da boksamlingar m. m. Umgänget med den tänkande
och bildade delen af dess befolkning inverkade helso-
samt på den unge konstförvandten. Flitig och ihärdig
på grund af arf, deltog han ytterst sällan i ungdomens
vanliga förströelser, dem han fann rent af motbjudande,
och sina lediga stunder använde han till läsning eller
andra studier, som stodo honom till buds. Ordentlig skol-
gång kunde naturligtvis icke komma i fråga. Efter tret-
ton timmars arbete vid stilkasten skyndade ynglingen
till sin kammare, för att der hemta vetande ur sina böc-
ker. Vinter och sommar var han uppe före dagens in-
brott, läste några timmar och ilade derefter till sätteriet.
Inalles åtnjöt den sedan så ryktbare tidningsmannen en-
dast tre månader under hela sitt lif regelbunden skol-
undervisning.
5^1

Vid sjutton års ålder beslöt ynglingen att pröfva
sina krafter på egen skuta. Med 27 dollars i fickan
och följd af sina föräldrars välsignelse, gaf han sig ut
i beriden. Visserligen var hans uppfostran i mycket för-
summad, hans vetande ganska begränsadt, men han hade
hvad bättre är: ett skarpt förstånd, en okuflig ihärdighet
och en stark vilja. Efter 18 månaders arbete vid kasten
i Newyork öfverfölls han af en längtan att draga vester-
ut — att skåda de underbara nejder, som då hägrade i
ett slags trollskt skimmer för de östra staternas bebyg-
gare, och mot hvilka hvarje ärelysten och dådkraftig
amerikanare om möjligt styrde kosan. På våren 1838
anlände Storey med en sparad summa af 250 dollars
till den lilla staden South Bend i Indiana.

Åfven här egnade han sig åt tidning sarbete, först
vid kasten, sedan såsom annons- och notis-samlare, slut-
ligen i egenskap af redaktör. Han gick igenom gra-
derna utan fusk. Allvarsam, tystlåten och ordentlig ända
till pedanteri, utvecklade han en nära nog otrolig arbets-
förmåga och sträfvade hårdnackadt mot sitt mål: att
varda en man bland män. Sina göromål skötte han för-
träffligt och vardt så småningom känd i vida kretsar
såsom en dugande, pålitlig man —' en karakter. Presi-
dent Polk utnämnde honom år 1848 till postmästare i
Jackson, Michigan, der han året förut trädt i äktenskap
med miss Maria Isham, ett fruntimmer med rik begåf-
ning i många riktningar. De hade ett barn till samman,
då döden plötsligen ryckte bort den unga modern.

Detta slag drabbade hårdt den unge Storey. Han,
som förut lefvat endast för sitt hem och sitt arbete, ka-
stade sig nu hufvudstupa in i de religiösa »väckelsérnas»
hvirfvel. Hvad var mera naturligt, än att han vardt »om-
vänd»? Såsom ledamot af kongregationalisternas kyrko-
samfund egnade han sig en längre tid åt allsköns
bot- och andakts-öfningar. Men då en vacker dag
582-

församlingens äldste ville' förmpna honom — som jemte
sin tidning skötte ett apotek — att sälja spritvaror till och
med för medicinska och tekniska ändamål, dä bragtes
Storey’s annars sä kyliga blod till kokpunkten: i vredes-
mod trädde han ut ur församlingen och lät sedan, sä
länge han lefde, icke binda sig vid något religiöst sam-
fund.

Imellertid hade hans politiska inflytande vuxit lång-
samt, men säkert. Vänner hade han inga, men äfven
de af hans ovänner, som hatade och fruktade honom,
erkände hans praktiska kommunalsinne, hans kraft, hans
omutlighet och hans mod. Det samhälles väl, hvari han
lefde och hade sin varelse, stod honom alltid främst för
ögonen, utan att han dervid försummade sin egen. Långt
derifrån. Ar 1853 vardt han genom köp égaré af half-
parten i staten Michigan’s ledande demokratiska tidning,
»Detroit Free Press», som under hans befäl snart svin-
gade sig upp till en ganska ansvarsfull och framskjuten
ställning inom det demokratiska statspartiets läger. Efter
att en gång ha fått fast fot i »The Press», kom han
snart i besittning äfven af den andra halfparten. Fruk-
ten af åtta års ihärdigt arbete hade icke allenast satt
honom i stånd att till sista centen betala tidningen, utan
lemnade honom äfven ett litet öfverskott af vid pass
30,000 dollars*. Hans ställning var betryggad.

Denna framgång var icke en följd af något slags
lyckträff; den grundade sig helt enkelt på allvarligt, red-
bart arbete och sunda beräkningar. Sällan har väl en
man arbetat så hårdt som Storey under dessa åtta år.
Nästan hela tiden skötte han ensam det egentliga redak-
tionsarbetet. Endast de båda sista åren unnade han sig
lyxen af en medredaktör. Hvarje förmiddag, utan un-
dantag, var han den förste på platsen och han lemnade
den aldrig förr än nästa morgon, då formarne voro

*Öfver 100,000 kronor.
583

iippgjörda, och färdiga att gâ i press. För honom var det
ingenting ovanligt att klockan 4 pä morgonen lägga sig
ned på sitt skrifbord, hvila der och klockan 8 — fyra
timmar senare — ställa sig i selen igen för att draga
dagens bördor. Slik sträfvan förtjente framgång- — och
åen uteblef ej heller. Storey lyfte »Detroit Free Press»
ur glömskans djup och gjorde den till den mäktigaste
demokratiska tidning i vestern. Och sig sjelf höjde han
samtidigt från hvad man kunnat jemförelsevis kalla fat-
tigdom, till en i många hänseenden angenäm och obe-
roende ställning,

o

Ar 1861 ansåg han sig ha utvecklat »The Press» så
vidt en landsortstidning kunde utvecklas under då her-
skande förhållanden i Norra Amerika. Liksom macedo-
niern suckade han efter nya verldar att eröfra. Han
kände inom sig behofvet och kraften att bryta en lysande
bana och verka inom mera vidsträckta områden. »Läder-
lappen» hade, bildligen taladt, förvandlats till en örn,
som 'ville och måste pröfva sina vingar. Länge vägde
valet mellan Chicago och Cincinnati. Men Storey’s skarp-
sinne svek honom ej.

Han slog sig ned i Chicago . . .

2.

I Chicago var det som Storey’s lifsgerning tog sin
början. Hans verksamhet i Jackson och Detroit innebar
hufvudsakligen ett slags förberedande studier. Der till-
bragte han sin lärotid. Hans kraftyttringar derunder,
såsom politiker, tjensteman, apotekare och tidningsman-
naämne, äro att betrakta endast såsom ett slags intres-
santa experiment, afsedda att samla hans kraft och stärka
hans nerver för det vardande jättearbetet i Chicago.
Här fans ett täflingsfält, öppet för alla; hit riktades också
landets bästa krafter magnetiskt såsom mot en gemensam
brännpunkt.

Det var icke mycket, bevändt med den tidens ame-
rikanska tidningar. Om man undantager Newyork, her-
skade nästan öfverallt saxen och klisterborsten såsom —'
hufvudredaktörer. Språkrör för de olika partien funnos
nog, men icke tidningar — d. v. s., hvad man den dag-,
som är i dag, menar med tidningar. Den beskedliga
allmänheten egde icke_. så stora anspråk som nu. Visst
hade man en smula hum om den elektriska telegrafen, men
rörande dess underbara kraft och mångsidiga brukbarhet
sväfvade de fleste i en lycklig okunnighet. Ordet specials
(till en särskild tidning stälda och af henne bekostade
telegram), med dess djupa betydelse för samhällslifvet,
förekom icke i tidningsverldens ordbok, i fall man un-
dantager ett eller två ledande dagblad vid atlanterkusten.
Visserligen fans ett slags ryggradslös organisation, kallad
The Associated Press, hvilken, för t. ex. Chicago, då och
då samlade några fakta eller rykten samt mot kon-
tant erkänsla lät de s. k. tidningarna få del af dem, mep
detta retade endast allmänhetens lystnad efter nyheter
utan att tillfredsställa honom.

Nyhets-redaktören spelade på den tiden en makt-
påliggande roll vid hvarje tidning.. Det var han, som i
ordets egentliga bemärkelse »red för rusthållet», åtmin-
stone i Chicago, der man ofta såg honom på sin lilla
pony knoga genom de hårdt när bottenlösa gatorna, sö-
kande hvem och hvad han uppsluka månde i nyhetsväg.
Hans idoghet var det utgifvaren mest litade på; hans
omdöme skattades högst af allas; hans åliggande var
det att förse sin egen tidning med utklipp ur andra; och
honom föll äran till, när den förra så tidigt som möjligt
hvarje morgon presenterade allmänheten det bästa upp-
koket på hvad tidningarna i öfriga delar af För. Sta-
terna haft att meddela — åtta eller tjorton dagar förut.
De allra färskaste nyheterna hemtades naturligtvis
ur newyork-bladen, framför allt ur Herald. Den kom
på qvällen, och nästa morgon vår, såsom man lätt kan
förstå, i Chicago den tidning mest eftersökt, som und-
fägnade allmänheten med den fullständigaste samman-
fattningen af Herald’s innehåll. På den tiden såldes i
alla fall nästan uteslutande newyork-tidningar i Chicago.
Det var först när Wilbur F. Storey kom dit, som man
litet hvar började fråga sig, om icke en stad sådan som
Chicago borde kunna sjelf förse sig med nyheter: man
fann det nästan förödmjukande att i detta stycke vara
beroende af Newyork, som ju låg öfver 1,000 mil österut.

Hvar äro nu de berg af Newyork-tidningar, som då
dagligen staplades upp i Chicago? Rollerna ha blifvit
ombytta. Nu ser man flera chicago-tidningar i Newyork
än tvärt om. Nyhetsredaktören — äfven ’klipparen’ kal-
lad ■—■ betraktas icke längre såsom den högvigtigaste
personagen i redaktionsrummen: visserligen klipper och
klistrar han fortfarande, men det är icke längre nyhe-
terna, som taga den nyttiga saxen, och dito borsten i
anspråk. Allt, som är af vigt och intresse, allt, som kan
kittla allmänheten behagligt eller obehagligt, allt, som
eger betydelse, om också endast för ögonblicket — allt
är slungadt på papperet af den elektriska gnistan, sik-
tadt, sålladt och ordnadt, allt är »färdigt att serveras
varmt», såsom kokerskorna säga, timmar eller dagar in-
nan den tungrodda posten hinner leverera »klipparen» hans
bytestidningar. Nu behöfver man endast egna någon af
Chicagos ledande morgontidningar ett ordentligt ögon-
kast för att göra sig förtrogen med det vigtigaste, som
händt på jordklotet och i den genomskådliga rymden
under de senaste 24 timmarne — ända intill det ögon-
blick då upplagans första exemplar gick i press . . .

Den man, som bragte tidningspressen i Chicago der-
hän, var Wilbur F. Storey. Han bröt väg för den fria
586

tanken och det fria ordet. Han röjde undan de gamla
obäkliga, trögkörda och senfärdiga fortskaffningsmedlen.
Han satte lif i spelet; han tog blixten i sin tjenst och
tvang honom att lydigt förse allmänheten med nyheter.
Hvad betydde tid, kostnader och afstånd för honom?
Intet. Hvad som försiggick pä andra sidan jordklotet,
var genom hans försorg kändt i Chicago och hela »ve-
stem» några minuter eller timmar senare. Med hänsyn
till befordrandet af nyheter var han för postverket, hvad
ångan och lokomotivet var för oxen och bondvagnen.

Sitt arbete i Chicago började Storey under de mest
ogynsamma omständigheter. Den tidning han köpte,
var sedan gammalt känd för alt »gå med otur» — ett
rykte, hvilket gemenligen gör tidningsmän lika så vid-
skeplige som sjömän i fråga om en skuta, den der är
stadd i samma fördömelse. Tiden var icke heller syn-
nerligen läglig. Inbördes kriget hade nyss brutit ut, och
menniskorna voro i anledning deraf liksom bekajade med
ett slags feberyrsel. Lag och rätt trampades i smutsen;
hederns och det sunda förnuftets kraf liksom smälte bort
under den fanatismens flammande vådeld, som alstras
under idel blodiga brödrafejder; och nästan öfverallt her-
skade ett tillstånd af ömklig oreda och sjelfsvåld. Detta
hade till stor del sin grund i hatet mot slafveriet, men
i ännu högre grad framkallades det af en mängd sam-
vetslöse s. k. »politikussa,r», hvilka, till hvad pris som
helst, ville armbåga sig fram för att vinna makt och
inflytande. Naturligtvis låg det i desse uslingars intresse
att på alla möjliga sätt underblåsa de kortsyntes och
enfaldiges föraktligaste lidelser.	.

Detta var sannerligen icke någon lämplig tidpunkt
för utgifvandet af en tidning, som gjort till sin uppgift
att väsentligen träda i opposition mot de verkliga eller
låtsade åsigter, hvilka för tillfället gjorde sig gällande
inom samhället. Storey var en demokrat: han mot-
587

satte sig pâ det skarpaste hvarje slags nationell splitt-
ring, han förordade kraftigt enhet och sammanhållning,
men han ogillade med mycken bestämdhet börjandet af ett
krig endast i syfte att befria slafvarne i södern. Att under
sådana omständigheter hålla vid makt i norden en mot
allmänna opinionen ovänlig tidning var ingen lätt sak.

Härtill kom yrkesafunden. De redan på platsen be-
fintliga tidningarna fruktade och hatade bittert hvarje
medtäflare, som hotade att göra intrång på deras förut
ytterst magra förtjenster. Med sällspord enighet spru-
tade de nu gift och galla öfver uppkomlingen samt vande
allmänheten att betrakta densamma med oblida ögon.
Glömska af publicistisk heder, anständighet och oväld,
skydde de intet medel att krossa den nya tidningen
redan i lindan. Rädslan förlänade dem en rent af sata-
nisk uppfinningsförmåga. Sällan har väl inom den nord-
amerikanska tidningsverlden förekommit en lumpnare
taktik än den, som då utvecklades mot mr Storey. Men
han vek icke en tum. Ty han trodde på sin kraft och
sin förmåga, han var fast öfvertygad om det rättmätiga
i sin uppgift, och trots det argaste motstånd från nästan
alla håll kom hans tidning regelbundet ut. Hvilket
beundransvärdt mod, hvilken okuflig ihärdighet, hvilken
omfattande duglighet utvecklade icke den unge tidnings-
mannen under denna pröfningarnas tid ...

3-

När Storey kom till Chicago, var han 42 år gammal.
Han var då spenslig, rak som en pil, med kolsvart hår .
och skägg, Jiufvudet tillbakakastadt och hållningen i allo
elegant. Han var qvick i vändningarna, gången lätt
och spänstig, hvarje hans rörelse tillkännagaf styrka och
fasthet. Snabbt ilade han genom gatorna, med blicken

Ur dagens krönika. V. 7—8.	39
588

skarpt riktad rätt framåt, liksom sträfvade han magne-
tiskt och med en maskins ostörda regelbundenhet mot
ett bestämdt mål. Dem, som icke kände mannen, före-
föll hans ansigte hvarken sympatiskt eller angenämt.
Det var sa mäktigt i alla sina uttryck, det vitnade om
en sådan sjelftillit, en sådan stolt öfverlägsenhet, en sådan
iskall tillbakadragenhet, att man intogs af beundran,
men äfven af ett slags oviss beklämning. Det var kallt,
men på samma gång rörligt; det var alltid sig sjelft,
men likväl uttrycksfullt, ja, vid vissa tillfällen nästan
lidelsefullt. Man såg i detta ansigte, att dess égaré
icke det ringaste frågade efter den yttre verldens tycken
och omdömen — att han aldrig begagnade mask, utan
var sig sjelf så väl ute i det mest stormiga mennisko-
hvimmel som inne i sofrummets tysta enslighet.

Han, så att säga, försvann i sig sjelf, liksom snäckan
döljer sig i sitt skal. Han talade aldrig till sina biträden,
utom i tjensteärenden, och ofta föredrog han äfven då
penna och papper framför det muntliga ordet. En medlem
af hans redaktionsstab satt och arbetade i samma rum
som han i nära tre års tid, och under hela deras sam-
manvaro yttrade Storey endast 9 (säger nio) ord till den
andre. Aldrig sade han »god morgon», när han trädde
in i rummet. Aldrig bevärdigade han det nyss nämnda
biträdet, när de möttes på gatan, med ett tecken af
igenkännande. När han ville meddela sig, skref han och
lade papperet på den andres bord. De allra flesta af
sina många biträden behandlade han på detta kärfva,
kalla sätt. En gång' kom in i hans rum en ledamot af
»generalstaben», hvilken varit anstäld vid tidningen i
många år och skådat Storey ansigte mot ansigte väl
tusen sinom tusen gånger. Hans ärende var att beklaga sig
öfver något missförhållande inom den afdelning, han till-
hörde. Mr Storey lyssnade tåligt, men afbröt slutligen
den klagande helt tvärt med dessa ord:
589

»Och hvem d—n är ni, hèrre... ?»

Han sâg bestämdt och klart sitt lifs mal, han lefde
endast för det, och allt, som störande inverkade på full-
följandet af detta mål, hatade han. Sympati sökte han
ej ; vänskap och tillgifvenhet voro för honom endast
tomma ord. Det såg ut, som fruktade han, att minsta
afvikelse från hans eget jag skulle ställa hinder i vägen
för lösandet af den stora uppgift, han satt sig före. Att
onödigtvis syssla med den yttre verlden innebar för
honom en oersättlig tidsförlust, och —‘ Time is money.
För den skull höll han sig lika så fjerran från all-
mänheten som från sina biträden. »En tidningsman»,
sade han en gång, »bör icke vara populär. Ju mera
omtyckt han är, desto mindre skicklig är han ock att
sköta sina göromål. Den, som eger allt för många
vänner bland allmänheten, kan icke fullt opartiskt och
hänsynslöst bekämpa politiska och sociala missförhål-
landen ...»

På grund af denna sin skenbara stolthet, sin djupa
afsky för allt slags rökverk och smicker från beundrande
vänners sida samt sitt illa dolda förakt för »mobbens
åsigter» betraktades Storey under de tre första åren af
sin verksamhet i Chicago såsom ett slags hemlighetsfullt
vidunder. Han kom hit för ingenting annat än för att
gifva ut en oberoende tidning, och i alla riktningar svär-
made hans spejare natt och dag öfver hela republiken
för att draga in det ena notvarpet retande nyheter efter
det andra. Ingenting undgick deras argusögon. Nu
ändtligen hade Chicago fått en tidning, som dolde eller
undertryckte ingenting. Tidigt hvarje morgon hade
Times’ läsare reda på allt, hvad som händt dagen förut,
och förvåningen var stor. Intet samhällsondt, ingen orätt,
intet maktmi^ßbruk fick passera oanmärkt. Ett mindre-
tal vardt naturligtvis mäkta förgrymmadt öfver »dessa
nymodiga påfund», men det var icke värdt att spjerna
590

mot udden. Redaktören var otillgänglig och oåtkom-
lig, afslöjandets verk fortgick stadigt, äfven om — såsom
det, oaktadt all försigtighet, händer vid sådana stor-
artade företag — någon gäng begicks ett tillfälligt
misstag, tidningen sköt öfver målet, och den oskyldige
fick lida med den skyldige. Men framåt gick det i
alla fall...

Upphetsningen mot den nya tidningen vardt vul-
kanisk till sitt väsen. Men prenumeranternas antal
växte hastigt. Inga ansträngningar sparades för sam-
landet af nyheter från den yttre verlden, och de serve-
rades lika så friska, doftande och pikanta som Chicagos
egna. The Times började vinna nationell ryktbarhet.
När det herskande politiska partiet utfärdade förklaringen
rörande slafvarnes frigörelse, upphörde Times ögonblick-
ligen att förkättra kriget och började i stället fördöma
det rent af oförsvarliga kränkandet af en del af natio-
nens rättigheter. Nu — så skränade åtminstone dess
fiender — var måttet af tidningens skändlighet rågadt.
Hon och hennes redaktör gjordes till skottaflor för skurar
af ovett från alla delar af norden. Tidningen brännmärk-
tes på det argaste såsom ett förräderiets språkrör och
dess redaktör såsom en usel niding. Öfverallt i norden
hördes rop sådana som: »ned med förrädaren!» »spräng
Chicago Times i luften!» »lönnmörda ’läderlappen’!» och
så vidare. Intet skällsord var rått och gement nog för
tidningen och dess utgifvare, intet öde rysligt nog att
lända dem till straff...

Imellertid betraktades Times af sin égaré i första
och främsta rummet såsom ett nyh^sblad. Nyheter från
hemlandet, nyheter från utlandet — nyheter först och
främst — se der, hvad den företagsamme redaktören
yrkade på. Det var han, som införde de talrika och i ögo-
nen fallande öfverskrifterna (rubrikerna), hvilka sedermera
kommit till användande nästan öfverallt i kristenheten
— dock icke här uppe i norden. Det var han, som gaf
tidningen färg och ton och karakter. Han beredde ny-
heterna hedersrummet, han siktade dem, stufvade om
dem och pepprade dem. Den reporter eller den bref-
skrifvare var bäst, som skaffade de flesta och friskaste
nyheterna. Storey bragte presstelegrafens verksamhet
till en förut i vestern icke anad höjd, och genom hans
försorg började s. k. »speciella telegram» nu blixtlikt ila
i alla riktningar öfver landet. Detta tände de täflande
tidningarnes afundsjuka och stegrade betydligt deras
utgifter. Allt ilsknare skränade de: »förrädare!» »orm-
yngel!» och dylikt, men Times fortfor att försynda sig
lika modigt och obesväradt som förut. Hvarhelst en
armékår var i rörelse, hvarhelst en strid, ett återtåg»
en framryckning, ett nederlag, ett utrymmande och så
vidare egde rum, fans ett ombud för Chicago Times på
platsen, för att, när så behöfdes, spränga i sporrsträck
till närmaste telegrafstation. Nästa morgon öfverflödade
tidningen af händelsernas grundlinier — så att säga —
hvilka en dag eller två derefter utfyldes af brefskrifvar-
nes mera omständliga och färgrika meddelanden...

Denna kraftiga företagsamhet kunde icke annat än
utöfva ett bestämdt inflytande på det samhälle, hvari
hon gjorde sig gällande. Massorna bildade naturligtvis
sitt omdöme rörande tidningens moraliska halt efter
medtäflarnes ilskna skrän, mén de kunde omöjligen undgå
att se, att The Times, äfven om den kanske var »förrä-
disk», »giftig», »skandalös» och allt det der, i alla fall var
en ytterst pigg och påpasslig tidning, och att, om de
ville skaffa sig grundlig kännedom om hvad som tilldrog
sig i dessa ödesdigra tider, då måste de vända sig
till Chicago Times. De gjorde så och så att säga pyrde
in tidningen med sina smädelser och sina förbannel-
ser, allt efter som de läste henne. Och nu inträffade
en kris...
592	.

Allt vildare ljöd skränet: »ned med ’läderlappens’
landsförrädiska skandaltidning!» Hvad den illvilliga af-
unden icke mäktat åstadkomma på egen hand, det för-
sökte hon nu genomdrifva med höga vederbörandes
tillhjelp. General Burnside —• ryktbar sedan slaget vid
Fredericksburg, der han tvang tusentals modige män
att låta sig gagnlöst nedslagtas af en många gånger
starkare fiende — befans villig att tjenstgöra såsom
verktyg för de täflande tidningarnas hämd. Från sitt
säkra krypin i Cincinnati utfärdade han år 1863 en order,
enligt hvilken Chicago Times skulle ofördröjligen under-
tryckas. Härvid är att märka, det krigslagen vid till-
fället icke var proklamerad vare sig i Chicago eller ens
i Illinois; domstolames förhandlingar fortgingo utan af-
brott, och ingen ödesdiger krigshändelse hade ännu stö-
rande inverkat på det allmänna rättstillståndet...

Ordern i fråga kom likt en blixt från klar himmel.
Hade de sig så kallande lojälistemes lumpna samman-
gaddning medfört åsyftad verkan, är det tvifvelaktigt,
hvad som blifvit af W. F. Storey och hans tidning. Hela
hans kapital var lagdt ned i Times, och ett undertryc-
kande af denna torde ha bragt honom till tiggarstafven.
Bruten, om icke krossad af slaget, skulle han sannolikt ha
dragit sig tillbaka i det enskilda lifvet och aldrig mer
uppträdt inför offentligheten. Det låg icke i hans lynne att
vika för öfvermakten, om än aldrig så stark, och modigt
trotsade han äfven nu de fiendtliga inflytelser, som från
alla håll hopade sig kring honom och hans lifsgerning.
Kampen var bister, men Storey saknade icke vänner.
Och allmänheten hade vant sig vid Times: hon kunde
icke undvara den lifliga, vakna och innehållsrika tidningen,
som först och bäst af alla meddelade dagens händelser...

Det orättvisa i undertrycknings-ordern väckte en
storm af ovilja icke allenast inom det fåtal, som gillade
Times’ politiska sträfvanden, utan äfven bland det her-
593

skande partiets tänkande och mera konservativer män. Man
var icke blind för de farliga och hotande möjligheter, som
innefattades i detta sjelfsväldiga utöfvande af en god-
tycklig makt. Man harmades deröfver, att krigslagen'
helt oförsynt försökte trampa den borgerliga lagen i
smutsen. Den utmärkte öfverdomaren Drummond säg
klarligen det vränga och för framtiden sä farliga i Burn-
side’s förfarande. Han utfärdade i sitt namn en rund-
skrifvelse, hvari han försäkrade medborgarne, att den
borgerliga lagen ännu egde gällande kraft, att en hvar,
som hade något att klaga öfver, kunde tryggt vända
sig till domstolarne, och att den förhatliga militär-ordern
skulle varda återkallad...

Hade Burnside’s order gått i verkställighet, torde
följderna ha blifvit ödesdigra nog icke allenast för Chi-
cago, utan för hela unionen. Ryktet derom spred sig
som en löpeld öfver nordvestern, och i följd deraf bragte
jernvägarne dag efter dag till Chicago förbittrade och
väpnade män, hvilkas fasta beslut det var att medelst
krut och kulor pröfva halten af det lämpliga aktstyc-
ket. Folkhopar skockade sig hotfullt på gatorna, och
det var svårt att genom de uppretade massorna bana
sig väg till Times' byrå. Derest Lincoln icke oför-
dröjligen upphäft ordern, skulle man i Chicago fått
bevitna en följd af våldsamheter, hvilka sannolikt fram-
kallat liknande uppträden öfverallt i norden och alstrat
en sannskyldig »korseld i ryggen», den der väsentligen
ändrat, om icke ledt i en alldeles motsatt riktning,
gången af inbördes kriget...

z Under upphetsningen hotades stadens förnämsta re-
publikanska tidning med förstörelse af en vildsint pöbel.
De djupa lederna insågo ganska väl, att krafvet på
Times' undertryckande hade sin grund helt enkelt i den
förstnämnda (republikanska) tidningens lumpna afundsjuka
— alldeles icke i något slags hänsyn till den demokratiska
594

Times' påstådda brist på lojalitet och dess föregifna »hat
mot unionen». Det republikanska partiorganets égaré,
väl medveten af den hotande faran, barrikaderade för-
sigtigt nog sina tryckeri- och kontors-lokaler. Natt och
dag stod en stark vaktstyrka under vapen för att värja
tidningen mot befarade angrepp ...

Det dröjde tre dag-ar innan undertrycknings-ordern
vardt formligen upphäfd. Nu uppenbarade sig Times
åter. Den hade gått i press som vanligt samma dag
orden utfärdades, och en del af upplagan var färdig, då
krigsknektame från Camp Douglas infunno sig och togo
tryckeriet i besittning, låste in stilarne och förseglade
pressarne. De tryckta exemplaren smugglades ut och
bragtes flitigt i omlopp. I sinom tid betalades de högt
såsom dyrbara minnesmärken af en ytterst vigtig hän-
delse. Burnside’s förfarande hade till följd, att Times’
spridning omedelbart ökades oerhördt, hvarjemte flera
annonser strömmade till än tidningen mäktade åtaga sig.
Mången tror, att Times näppeligen .skulle — utan B:s
välmenta(!) åtgöranden — ha vunnit det ofantliga infly-
tande, den nu eger. Kanske skulle tidningen under kri-
gets stormar till och med ha strukit med på kuppen...

Men denna lilla obehaglighet med Burnside var
icke den enda, Storey hade att utstå. Någre af fälther-
rarne i södern gingo i hans fotspår och förbjödo Times’
spridning inom de truppkårer, öfver hvilka de förde
kommando. Bland en stor del af soldaterne växte upp
en stark motvilja mot tidningen •— hvilken de aldrig
sägo! — och många voro hotelserna, isynnerhet från
vissa wisconsin-regementens sida att »spränga ’läderlap-
pen’ och hans skoj arpapper i luften». Det var mest, när
knektarne fått orlof och befunno sig på väg till sina
hem, som slika hotelser gåfvo sig luft. Och här må an-
märkas, att, liksom de soldater, hvilka aldrig sågo tid-
ningen, fördömde henne bittrast, så voro ock, i hemorten,
595

de fosterlandsvänner våldsammast i sitt hat, hvilka aldrig
läste det stackars bladet. Dag efter dag förnummo de
i republikanska tidningar förbannelser öfver Times; de
sägo den brännmärkt såsom en förrädare, en fiendernas
bundsförvandt m. m., och dess redaktör såsom en skan-
dalskrifvare, en samvetslös usling, en ohängd skurk, en
hvar mans niding, en fägelfri djefvul i menniskoskepnad
o. s. v. — och de slöko dess^ mustiga utgjutelser utan
tvekan. Men nu är det så — och en hvar, som vill
göra sig en smula besvär, kan utan synnerlig svårighet
öfvertyga sig derom — att Chicago Times under hela
kriget icke innehöll en enda rad, icke en enda mening,
som röjde fiendtlighet mot unionen eller mot något slags
lagliga och helsosamma åtgärder till förebyggande af
dess sprängning. Tvärtom: tidningen gillade och föror-
dade oupphörligen och på det allvarligaste kriget såsom
ett medel att förebygga en olycksalig splittring af stats-
förbundet; men hon högg skoningslöst in på de uslingar,
som under den falska fosterlandskärlekens mask sökte
främja sina egna låga syften; hon bekämpade politisk
humbug i alla former; och hon var lika så snabb att
brännmärka en tjuf i nordstaternas uniform som en i
sydstaternas. Hon gisslade skarpt de fege uslingars
»patriotism», hvilka sjelfva försigtigt stannade hemma i
spiselvrån, men envist lockade, ja, rent af piskade andra
ut i elden. Hon kände intet förbarmande, då -det gälde
att utan handskar taga i tu med de stora skaror, som
gjorde »fosterlandskärleken» till ett yrke och slogo mynt
derpå i lättja och vällefnad. Men hela tiden var Chi-
cago Times icke desto mindre unionen trogen, och —
jag upprepar det — i dess spalter finnes icke en enda
rad, som andas fiendtlighet mot kriget såsom ett lag-
bundet medel till tryggande och främjande af nationens
enhet...
596

•	5-

Alla de, som aldrig läste Times, men slöto sig till
arten af dess skaplynne genom att sorgfälligt studera
de beskyllningar, hvilka i parti och minut slungades ut
af tidningens talrika fiender; alla de, hvilka hon angrep
Såsom falske profeter, såsom judastyper, säljande den
gudomliga fosterlandskärleken för silfverpenningar, såsom
tjufvar och banditer, de der plundrade och lönnmördade
under lojalitetens täckmantel: — alla gessa hatade Times.
Dess redaktör utsattes tidt och ofta för öfvervåld, och
hotelser mot hans lif hörde en tid nära nog till ordnin-
gen för dagen. Då och då kunde* någon republikansk
"kaxe förolämpa honom på gatan och fälla honom till
marken med en sten eller en mankiller. Sommaren 1864
trädde han en förmiddag ut ur ett af stadens förnämsta
hotell, då en lokal-politikus plötsligen gick emot honom
och utan ett ord eller något slags varning slog honom
omkull med en knölpåk. En talrik flock af nidingens
partivänner och själsfränder stod rundt omkring utan att
på något sätt gifva sitt ogillande till känna. Vid ett
annat tillfälle smög sig en republikansk spelare bakom
honom och tilldelade honom ett våldsamt slag i huf-
vudet med en sten, som han haft dold i rockfickan.
Storey arbetade sig med stor svårighet upp på benen
och gaf med sin revolver eld på angriparen, men hans
hufvud var förvirradt af slaget och fallet, och hans i
följd deraf osäkra hand kunde icke rikta vapnet rätt.
Men efter den betan fick han vara i fred: man förstod
nu, att han icke tvekade att skjuta, derest någon bar
hand på honom...

Äfven öfver Times’ arbetarepersonal haglade på den
tiden glåpord och hotelser. Öfvervåld befarades nära
nog i hvarje ögonblick. För säkerhetens skull nödgades
597

man dag och natt hälla lokalerna i ett ordentligt be-
lägringstillstånd. Muskötkistor smugglades in bakvägen,
revolvrar och skjutförråd funnos i öfverflöd, vattnet i
ångpannorna hölls allt jemt kokhett, och slangar läm-
pades till hvarje möjlig och omöjlig ingång, färdiga att
när som helst med sitt brännheta innehåll öfversvämma
befarade inkräktare. De flesta biträdena suto, stodo eller
gingo under vapen, och när de hvilade — då detta kom
i fråga — hvilade de »vid sina svärd». De af dem, som
hade utgöromål, voro, jemte ett stort antal andra gentle-
men, indelade i »kompanier» och färdige att vid första
Signal rycka ut...	.

Om Storey’s personliga mod kan det icke vara tu
tal. En morgon befann sig ett wisconsin-regemente, på
genomfärd till sin hembygd, i Chicago, och några af
dess medlemmar, som ströfvade genom gatorna, råkade
få syn på Times’ skylt, hvarefter de, fulla både af whisky
och patriotism, beslöto »rensa det förbannade ormnästet».
De rusade in på kontoret och bestormade personalen
med frågor sådana som dessa: »Hvar ä’ den gamle s—ns
rackaren, som ger ut det här förb. papperet?» — »Hör’
på, era eländiga ynkryggar här inne, hvilken väg ut
tycker ni bäst om — skorsten’ eller fönstren?» med flera.
De voro högljudde, grälsjuke och oförskämde i högsta
grad. I detta ögonblick trädde mr Storey in från gatan
och ämnade just passera rummet för att gå in-i redak-
tionslokalen i våningens inre, då en af knektarne — till-
fälligtvis eller med afsigt — raglade emot honom.

»Hvart i h—e ska’ ni ta vägen, gamle lurifax?» snörf-
lade den druckne martissonen, i det han försökte sträcka
på de vacklande benen och vände sig mot mr Storey.

Den senare tycktes icke ha märkt, att någon fans
i rummet, när han kom in. Den knuff och de heders-
titlar, mëd hvilka han hugnades af soldaten, väckte ho-
nom ögonblickligen till besinning. Snabbare än det kan
598

beskrifvas högg han med ena handen den oförskämde i
kragen och grep honom med den andra i strupen, hvar-
efter gynnaren vardt sä grundligen skakad och så våld-
samt trängd mot dörren, att han efteråt lärer ha förklarat,
det »tarmarne höllo på att rinna ut genom munnen». Ett
af de stora spegelfönstren råkade vara närmare än dörren ;
dit dref Storey oemotståndligt sin antagonist och stör-
tade honom hals öfver hufvud genom den söndersprin-
gande rutan ut på gatan ...

»Ut härifrån, era — — — hundar!» sade han, vän-
dande sig till de andra, hvilka, förbluffade som de voro,
icke på minsta vis försökt hjelpa sin så illa tilltygade
kamrat. Alla bur o de vapen och hade tydligen ondt i
sinnet, då de först gjorde sitt inträde, men redaktörens
ferma expedierande af den andre gynnaren, samt det
öfverlägsna uttryck af vrede, förakt och befallande lugn,
hvarmed han förständigade dem att lemna rummet, kuf-
vade de druckne hjeltarne. Helt stilla och beskedligt
raglade de sina färde, utan att ens med ett -glåpord eller
en svordom höja glansen af sitt försvinnande...

En annan gång skildrade Times — under öfver-
skriften »En ung mans väg till ena pigo» — på ett syn-
nerligen skrattretande och lustigt sätt, huruledes en ung
chicagosnobb af ansedd familj förföljt en ung lady med
sina oförskämda kärleksförklaringar, men af henne blif-
vit undfägnad icke allenast med en s. k. korg utan äfven
med ett par bastanta örfilar. Ålskaren gick hem, lade
sig rak lång på ryggen, platserade en uppslagen bönbok
öfver sitt bröst och svalde en dosis gift. Medelst ett
snabbt och förståndigt användande af magpumpen lyc-
kades man emellertid rädda hans lif, o. s. v. Dessa
intressanta fakta, vederbörligen pepprade och saltade, för-
stås, dukades upp i Times följande morgon. Skummande
af raseri öfver att på detta sätt ha blifvit gjord till fö-
remål för allmänt åtlöje, svor vår Don Juan att hämnas.
599

Han väpnade sig med en skarpladdad revolver och lät
alla menniskor förstå, att antingen skulle redaktören gifva
honom fullständig upprättelse — eller dö. Han rusade
upp på redaktionsbyrån, lät det nummer af tidningen,
hvari »förolämpningen» stod att läsa, fladdra framför Sto-
rey’s ögon och ropade med rynkade ögonbryn och af
vrede darrande stämma:

»Herre, jag önskar veta, hvem som skrifvit den här
skandalartikeln !»

Storey betraktade honom från topp till tå och sva-
rade:

»Hvad angår det er, hvem som skrifvit den?...
Der är dörr’n!»

Den unge mannen försvann. Ett sådant mottagande
hade han icke väntat sig. Sannolikt hade han gjort sig
beredd på diverse förklaringar, ursäkter, bedyranden och
mera sådant, som slutligen hunnat leda till ett återta-
gande af det skrifha. Det outsägliga förakt, hvarmed
hans framställan möttes, bragte honom, i förening med
Storey’s kalla likgiltighet, helt och hållet ur fattningen
— och äfven han försvann utan att yttra ett ord. I de
dagarne dugde det ej heller, att minsta tillstymmelse
till feghet röjde sig på en tidningsbyrå. På hvarje pul-
pet lågo laddade eldvapen, och vid dörrame stod alltid
vakt...

Abraham Lincoln föll för lönnmördarens kula. Öf-
verallt i verlden hissades amerikanska flaggan på half
stång; sorgen var djup och allmän. Åfven Times deltog
deri och gjorde ingen hemlighet af sin harm öfver ill-
bragden. Dess ledande uppsatser från den tiden andas
alla mera uppriktig förtrytelse, mera konstlös sorg än
någon af det motsatta partiets tidningar. Men — »kroko-
diltårar!» skränade naturligtvis allmänheten, det vill säga
den del deraf, som bildade sig sitt »omdöme» om tidnin-
gen genom att uteslutande fråssa på hennes medtäflares
6oo

illvilja och råa utgjutelser. Ater hördes skränet om död
och undergång åt Times: »läderlappen» och hans »skan-
daltidning» måste krossas — för det Booth skjutit ihjel
o

president Lincoln! Ater måste tidningens personal och
vänner gå under vapen, åter' måste byrå och tryckeri
försättas i belägringstillstånd. En tid var tidningens
bestånd allvarligen hotadt. Att Storey slutligen trött-
nade vid dessa evinnerliga trakasserier, förföljelser, ill-
villiga tryckfrihetsåtal, skandaler m. m., kan icke gerna
förnekas. När kriget sent omsider var öfver, förklarade
han med mycket eftertryck: »Hädanefter kommer Chicago
Times att understödja hvarje krigsföretag, hvari Förenta
Staterna finna för godt att inlåta sig»...

Imellertid hade tidningen allt jemt gått stadigt
framåt. De ständige prenumeranterne räknades i tusen-
tal, nye strömmade allt jemt till, och annonser funnos i
öfverflöd. Efter kriget stadgades allmänhetens förtroende
och välvilja. Företaget började löna sig på ett i Chi-
cago dittills okändt sätt. Den gamla stugan vardt för
trång. Vid en af stadens hufvudgator lät Storey för
tidningens räkning uppföra en ståtlig bygnad om sex
våningar, ypperliga snällpressar, elevatorer och dylikt
anskaffades, och ingen kostnad, inga ansträngningar spa-
rades, då det gälde att låta hvarje uppfinning inom
tryckerikonsten komma Times till godo. Länge dröjde
det ej innan Storey var ensam égare af tidningen, och
efter den stunden ville han på inga vilkor ha någon
bolagsman. »Bolagsman?» sade han föraktfullt. »Lika
gerna kunde jag smida ett jernblack kring min fot»...

En liten händelse från denna tid må omtalas såsom
• bevis på mannens sega uthållighet. The printer’s union
(konstförvandternes samfund), en ganska mäktig liga,
hade trängt in i Times' sätteri, proklamerat allmän strejk
och myndigt förständigat Storey, att hädanefter måste
han betala så och så mycket per tusen, i annat fall finge
6oi

han se sig om efter arbetare, o. s. v. Till alla deras
förvåning, hvilka kände »läderlappens» hårdnackade en-
vishet och hans fasta föresats att, i hvad som rörde
hans egna affärer, gå sin egen väg — gaf Storey efter.
Allramest förundrade sig »konstförvandternes samfund»
öfvér den lätta segern. Ligan hade knappast trott sig
kunna segra alls, eller åtminstone icke utan en hård
och långvarig kamp, och för den skull var hennes jubel
nu ofantligt...

Och hvad gjorde Storey under tiden? Bar han sitt
kors med tålamod? Ingalunda. Några månader efter
strejken marscherade en vacker dag en skara unga qvin-
nor, anförda af en äldre matrona, in i Times’ sätterilokal
och tog stilkastema i besittning! Hvarenda medlem af
»konstförvandternes samfund» fann sig helt plötsligt utan
arbete och fick, hvad man kallar »afsked på grått pap-
per». Och nu kom man sent omsider under fund med
orsaken till Storey’s skenbara eftergifvenhet. Han hade
hyrt rum i en af stadens utkanter, inredt dem med kaster
och dylikt och låtit de unga damerna genomgå en full-
ständig kurs i sättning-. När de vunnit tillräcklig fär-
dighet, fingo de taga de gamle sättarnes platser. De
senare fingo icke den ringaste varning: de visste om
ingenting förr än de helt plötsligt funno sina kaster upp-
tagna. Såsom ett slags hämd må detta schackdrag kallas
lyckadt, men i andra hänseenden var det misslyckadt.
Sättarinnoma visade sig i längden icke pålitliga och
uthålliga nog. Nattarbetets hårda ansträngningar kunde
de icke uthärda och de voro, enligt Storey’s förmenande,
»allt för mycket böjda för sqvaller och kurtis»...

Här må anmärkas, att Storey aldrig mera inlät sig
i något slags kompromiss med »konstförvandternes sam-
fund». Utan krus bekämpade han ligan; han hvarken
gaf eller begärde pardon. Två eller tre gånger bemäk-
tigade hon sig kasterna, men ingendera gången vek
6o2

Storey för hennes maktspråk eller hennes enträgenhet.
Inträffade någon gäng en strejk, stälde han sig sjelf, äf-
vensom de af hans stab, som voro hemma i sättnings-
konsten, vid kasten, medan telegrafen samlade sättare
frän alla delar af republiken. Ånda till det yttersta trot-
sade han »konstförvandternes samfund» och betalade sta-
digt sina arbetare mera, än hvad medlemmar af samfundet
fingo på andra ställen...

Storey’s af naturen oböjliga skaplynne stadgades, ja
hårdnade allt mera under årens lopp. Ingen kan gerna
förundra sig deröfver. Han hade, så att säga, byggt
upp ett tidningsföretag, helt och hållet efter sitt eget
hufvud, och han fann få personer, om ens några, som
kunde eller ville förstå • honom. Ingen ville samverka
med honom. Förbittrad öfver det motstånd, han mötte
öfverallt, visade han å sin sida intet undseende, intet
tålamod och ingen barmhertighet. Han pröfvade, hvad
en menniska dugde till, och befans hon oduglig eller
mindre dugande, vanft hon ögonblickligen förkastad.
Der vid lag hulpo hvarken hotelser, böner eller tårar.
Sina biträden styrde han, så att säga, med jernhand.
Trogen och långvarig tjenst ursäktade icke ett enda
felsteg. Den obeveklige hade ingen misskund. »Icke
har jag tid att förädla råämnen», sade han en gång, då
en tryckare bad honom om »förlåtelse». Det ordet före-
kom nog icke i hans lexikon. Han var hård, brutal,
otillgänglig och fast som ett granitblock. Men för dem
af sina biträden, hvilka i allo rättade sig efter hans vilja
och icke öfverträdde ens en bokstaf af lagen, sörjde han
såsom en god och omtänksam fader. Der vid lag fans
intet knussel. Tvärt om. Och detta är ett försonande
drag i hans annars så dystra skaplynne...

Ett annat är hans kärlek till djuren. Medan han
stolt lefde för sig sjelf och i sig sjelf, stötande undan
menniskor ifrån sig och föraktande dem äfven då han
6o3

måste begagna» sig af dem såsom redskap, drog honom
en innerlig hängifvenhet till djuren. Mången vilsekom-
men stackars hund tog han med sig hem från gatan,
gaf honom mat och dryck samt omhuldade honom på
det ömmaste. Hans älskling var en stor, vacker mexi-
kansk katt, »med sällsynta själsgåfvor», efter hvad han
sjelf sade. Ofta låg Herkules, belåten och spinnande,
öfver hans knän, och katten tycktes förstå honom för-
träffligt. Många hästar hade han, men aldrig såg man
honom begagna en piska, aldrig hördes han tilltala dem
med andra ord än de hjertligaste. Men så vankades i
stället jernris och grofheter för hans »plågoandar», såsom
han stundom helt älskvärdt kallade sina tjensteandar.

Det vill säga: för dem af dessa, som på något sätt
gjorde honom emot. Men fogade man sig lydigt efter
hans vilja, kunde man vara säker om att åtminstone gå
någorlunda skottfri; ty han slösade icke onödigt med
sina förråd af vredens, föraktets och hatets pilar. Dag-
tjufveri, prat och besvärliga påhäng hatade han af hjer-
tat. Han tålde icke för sin död dessa kardborrar, som
ha för sed att hemsöka tidningsmän, för att snattra öfver
dagens frågor, göra sig vigtiga, duka upp sqvaller o. s. v.,
dymedelst förstörande den arbetande mannens af pennan
dyrbara tid. Hvar helst han inom sitt område såg en
sådan snusförnuftig herre, pekade han på dörren. Endast
den, som infann sig i affärer, lånade han ett villigt öra,
nemligen om man uttryckte sig klart och kort. Många
ord voro honom en pina.

6.

Efter kriget gick en gyllene tid upp för Times. De
hätske belackarnes munnar stoppades så småningom till,
och Storey kunde mera ostördt egna sig åt sin tidning.

Ur dagens krönika. V. ^—^>.

40
6o4

Han gjorde det med sällspord kraft. Allmänheten sag
snart, att hans oaflåtliga sträfvan var att fâ hvarje num-
mer af tidningen mera omvexlande, mera innehållsrikt
och gediget än det näst föregående. Hon belönade hans
sträfvan genom att flitigt prenumerera. Sjelf sade han:
»En tidning kan aldrig stå och stampa på samma punkt.
Dess utgifvare kan aldrig, om han lyckats tillkämpa sig
en framskjuten ställning, hvila. Han måste arbeta hår-
dare än någonsin för att bevara denna ställning och allt
jemt hålla sin tidning i främsta ledet. Den dugande tid-
ningsmannen är aldrig nöjd med hvad han har: framför
honom står alltid ett mål, för hvars vinnande han måste
offra alla sina krafter.»

Tänkvärda ord, hvilka hvarje tidningsman borde
taga ad notam.

' Storey herskade nu som en envåldsfurste i sitt lilla
rike. »Jag vill hellre vara égaré af Chicago Times
president i Förenta Staterna», skref han en gång till en
bekant, och han menade hvad han skref. Han älskade
sin tidning. Han förstod att uppskatta dess vidsträckta
och mäktiga inflytande. Han såg deri en magisk makt
hvilken han allena beherskade. En vink af honom, och
hela republiken sattes medelst osynliga trådar i rörelse.
Times var för honom ett slags motstycke till Aladins
lampa, en trollstaf, hvarmed han kunde efter behag göra
godt eller ondt, inverka på massorna, skapa allmän
opinion, lyfta den enskilde eller krossa honom, väcka
moraliska hvirfvelorkaner eller förvandla dem till milda
vestanflägtar — korteligen, en makt större än presiden-
tens i någon republik, än någon konstitutionell konungs,
och öfverträffad endast af ryske sjeltherskarens. Hvarför
skulle han önska lemna sin tron för att stiga ner till den
ödmjuka stol, som hvart fjerde år byter om innehafvare?

Han kände icke sin öfverman i fråga om helsa,
makt och inflytande i samhället, och han njöt i fulla
605

drag deraf. Han visste, att han sjelf brutit sig en väg
genom hardt när obetvingliga hinder. Han hade sön-
drat sig från massan, och männens hat eller qvinnornas
kärlek betydde för honom intet. Kring honom stod en
kärntrupp af intelligente, pröfvade och pålitlige män, af
hvilka hvar och en var en Amfitryon, färdig att göra
oth våga allt, hvad han befalde. Liksom insvept i sin
enslighet, föga kännande verlden och ännu mindre ak-
tande henne, kände han sig sjelf såsom en herskare och
allmänheten såsom sina ündersâter. Han^iksom flödade
öfver af stolt, obetvinglig glädje, när han fördjupade sig
i tanken på sig sjelf, sin ställning och sina lysande seg-
rar. Den, som befann sig i närheten af hans rum, kunde
ofta höra honom stöta fram ett slags oartikulerad, knar-
rande, entonig sång, hes och rosslig, men på samma
gång varande ett ofrivilligt utbrott af den fröjd, som
genomströmmade hela hans väsen...

Men — måndag morgon den 9 oktober 1871 fann
sig denne hersklystne, omättlige ledare utan krona och
utan undersåter! Under loppet af en natt hade lågorna
grusat hans palats och lagt i aska hjertat af det rika,
det stolta, det mäktiga Chicago... Halfqväfd af rök, i
hvarje ögonblick hotad att krossas af störtande murar,
lyckades en vid Times anstäld person att efter oerhörda
svårigheter i dagningen något så när få reda på den
plats hvarest Times’ väldiga bygnad aftonen förut varit
belägen. Sedan flera år förtrogen med hela granskapet,
kunde han likväl icke nu finna den sökta tomten. Hela
qvarteret var förvandladt till en rykande grushög. Oce-
anens ursinniga böljor eller Vesuvii lavaströmmar kunna
knappast mera fullständigt utplåna spåren af de föremål,
de slukat, än elden nu utplånat spåren af i fråga varande
bygnad.

Fruktansvärda olycka! Huru många nästan oräkne-
liga förmögenheter, ansträngningar, planer, förhoppningar,
6o6

tankar, lif Iago icke begrafna .under den rykande eld-
flod, som i nattens mörker brusat fram öfver den till
sin undergång dömda staden !... Genom den heta, för-
blindande röken upptäckte nyssnämnda person sent omsi-
der tidningens égaré, der han i sällskap med ett par
vänner satt på trappan till den nedbrunna bygnaden.
Han stirrade harmfullt mot norr, der ofantliga rökmassor
lägrat sig, då och då genomborrade af snabba, slingrande
eldtungor, icke olika blixtar i ett svart stormmoln, samt,
flockvis frambrytande, väldiga knippen af lågor. Icke
desto mindre syntes Storey i någon mån uppmjukad
och kufvad. Det vanliga uttrycket af stolt, jemhård öf-
verlägsenhet och föraktfullt trots hade förlorat sin skärpa
och tycktes vara liksom stadt i ett slags upplösningstill-
stånd. Det hvithåriga hufvudet var sänkt, såsom förmådde
det icke längre hålla sig upprätt. Äfven i skuldrorna
röjdes en viss svaghet, och deras égaré liknade en man,
nyss hemkommen från en ansträngande resa, hvilken
tömt både hans moraliska och hans fysiska krafter, men
i alla fall varit helt och. hållet fruktlös. Hans röst hade
förlorat sin klang, sin styrka, och ljöd endast såsom ett
ängsligt eko af den annars så klara och genomträngande
stämman. Han helsade stillatigande och med en trött
rörelse af handen den senast ankomne. Tillfrågad, huru
vida han ämnade vidtaga åtgärder för tidningens oför-
dröjliga .utgifvande, svarade han:

»Nej. Jag skall icke försöka uppväcka Times från
de döda. Tidningen är krossad i grund... alldeles som
Chicago. Båda hade lidit allt för stort afbräck att
de skulle kunna återupprättas. Jag är en gammal
man» — han sade detta med en uppsyn af ett slags
undergifvenhet, liksom hade han varit nöjd med hvad
som skett — »och jag kan icke börja lifvet om igen på
nytt. Ur de här ruinerna kan jag skrapa ihop ungefär
hundratusen dollars, och på den summan kan jag lefvå
6o7

beqvämt tills jag dör. Om jag inläte mig pa det våg-
spelet att sätta Times i gång igen, skulle jag riskera
allt hvad jag eger, och sannolikt förlora hvarenda cent»...

Ingen må förundra sig deröfver, att mannen i detta
ögonblick föreföll liksom förlamad. Han var 52 år gam-
mal, han hade offrat tio år af sitt lif på grundandet af
Times, natt och dag hade han kämpat med ogynsamma
förhållanden, han hade vunnit seger under de mest tryc-
kande omständigheter — och nu, när han stod vid målet
för sina planer och sina sträfvanden, nu slungades han
af ödet så godt som tillbaka till utgångspunkten för de
samma. Icke underligt då, att han, den starke, tvekade
att börja sisyfus-arbetet på nytt... Men hans tvekan
varade icke länge. Han vidtog åtgärder för utgifvande
af »åtminstone ett enda nummer». I ett gammalt maga-
sin bakom hans utom stadsgränsen belägna bostad fans
ännu ett förråd af gamla och så godt som utslitna tryck-
materialier; en dito cylinder-press anskaffades med stor
svårighet; på sysslolöse sättare var ingen brist; en jord-
våning hyrdes för orimligt högt pris; och efter sju sorger
och åtta bedröfvelser börjades arbetet på Times' åter-
uppståndelse från de döda.

Storey’s ansigte, hvilket på mindre än 48 timmar
åldrats, betydligt, klarnade vid den skröpliga pressens
gnissel. Annonser strömmade in, tidningens vänner vak-
nade till nytt lif, det första numret kom ut, det helsades
med allmänt jubel — och isen var bruten. Inom en
jemförelsevis kort tid återeröfrade Chicago Times icke
allenast sina förlorade fanor, utan tillkämpade sig äfven
en ställning, som bragte tidningen i jemnhöjd med de
yppersta i norra Amerika. Och det vill icke säga så
litet. Den underbara kraft, som utvecklades vid stadens
snabba, men solida återuppbyggande, genomströmmade
äfven Storey’s lifsgerning. Med lif och själ kastade han
sig åter in i elden och skötte med öfverlägsen talang de
6o8

många jern han hade att syssla med. Hade han verk-
ligen trott sig vara »en gammal man», så kunde nu mera
intet spår af denna tro förnimmas. Drömmen om ett
anspråkslöst, tillbakadraget lif, med dess letheiska löften
om en lugn och sorgfri ålderdom, var liksom bortblåst.
Inom mindre än en vecka var Storey mera verksam,
energisk och outtröttlig än någonsin...

Mellan honom och hans beundransvärda »general-
stab» uppstod efter branden ett mera förtroligt och hjert-
ligt förhållande. Dess fleste medlemmar hade varit med
honom från början. De kände honom i grund och botten:
han behöfde icke spilla tid på »förädlandet af råämnen»,
d. v. s. på inöfvandet af nya rekryter. Hans kärntrupp
bestod af veteraner, öfvade ända till fullkomlighet och
i besittning af förmågan att på möjligast korta tid ut-
veckla de mest betydande ansträngningar. Med dem
rådgjorde han nu om tidningens upparbetande i alla
riktningar. Han, som förut så öfverlägset varit sig sjelf
nog och hvarken trott på eller fördragit något slags
medregentskap, han började nu allt mera hylla sig till
sin bepröfvade »generalstab» — d. v. s. allt jemt med
bibehållande af allerhögsta ledningen, förstås. Den släppte
han icke så lätt. Men det var, som om elden, så att
säga, bräckt, ja, nära nog mjukat upp hans hårda, kalla,
stolta sjelftillit. Han vardt mindre sträf och otillgänglig ;
han tog mera hänsyn till andra menniskors åsigter och utta-
landen; han, för att så säga, frigjorde sig allt mera från sitt
eget jag och han började inse, att »en man förutan vänner,
om än så stark, dör hän som träd i öknen med skalad bark»...

A en präktig hörntomt (183X8° ^ot)’ i sjelfva bränn-
punkten af Chicagos affärslif, började han ofördröjligen
upprätta Times' nya högqvarter, en praktfull, palatslik
bygnad om sex våningar, med ånghissar, värmeledning,
elektriska apparater för olika ändamål och alla andra
nutids-beqvämligheter. Här inrymdes stilgjuteri, sätteri,
.	ôog
pappersupplag m. m., allt ordnadt pä bästa vis. Dittills
hade man måst trycka endast en sida i sender af det
väldiga, 64- eller 72-spaltiga tidningsarket. Detta gick
för långsamt för en man, som fäste utomordentlig vigt
vid nyheternas tidiga, snabba och fullständiga meddelande.
Den gamla metoden kräfde nemligen, att tidningen, för
att kunna afgå med morgontågen, måste läggas i press
jemförelsevis ganska tidigt på natten. Storey gaf ut
ansenliga summor i syfte att få det mekaniska press-
arbetet förkortadt så mycket som möjligt, och gång
efter annan höll han spalterna öppna några minuter öfver
tiden för mottagande af senaste nyheter. Han frågade
icke efter en utgift på många tusen dollars — så mycket
kostade det ibland — endast formarne höllos öppna tio
till femton minuter längre för inpassande af allra senaste
telegram.

Nu köpte han för Times tre bullock-pressar, de första
af sitt slag i vestern. Dessa, som inalles tryckte omkring
30,000 exemplar i timmen, befunnos snart otillräckliga,
och inom ett år förstärktes de med en dubbel »Bullock»,
som ensam lemnade 19,000 ex. i timmen. Men tidnin-
gens spridning växte oerhördt, och före 1880 ombildades
tryckeriet helt och hållet, tills dess ypperliga pressar
förmådde leverera öfver 100,000 färdigtryckta, falsade
och delvis adresserade, dubbla ark i timmen! En pneu-
matisk tub anbragtes för snabb befordran af meddelanden
från de resp, telegraf- (och sedermera telefon-) statio-
nerna; elektriskt ljus leddes in i sätterier, press- och
maskinrum m. m.; alla uppfinningar inom elektro- och
stereo-typiska områden tillämpades utan hänsyn till kost-
naden; och Times' etablissemang vardt inom en otroligt
kort tid efter branden i sitt slag det yppersta på jorden.
Detta medgafs oförstäldt af för ändamålet från Eng-
lands, Frankrikes och Tysklands förnämsta tidningar
särskildt utsände fackmän, hvilka personligen undersökte
6io
förhållandet och enstämmigt uttryckte sin beundran öfver
Chicago Times' ojemförliga utveckling.

Äfven med hänsyn till tidningens politiska färg
vidtog han under denna tidrymd genomgripande förän-
dringar. Han förvandlade Times frän ett parti-organ
till en sjelfständig och oberoende tidning. Långt före
branden hade han kokat af harm öfver »partipiskans
tyranni», och flere gånger än en gaf han luft åt sin sti-
gande afsmak för den otacksamma tjenstgöringen såsom
partiets fanbärare, försvarare och målsman. Den demo-
kratiska styrelsens missöden och missgrepp, för att icke
bruka ett starkare ord, retade honom, och han lät sin
förbittring bryta ut genom den mycket omtalade upp-
satsen »Skall demokratiska partiet lefva eller dö?» Efter
branden kände han sig stå på fast och egen mark. Stolt
i förnimmelsen häraf, ryckte han dristigt upp i de sjelf-
ständige tidningsmännens första led, utan att likväl helt
och hållet bryta med det parti, hvars runor han så
länge fört med den äran. Att detta beslutsamma steg
kraftigt bidrog till den åter uppståndna Times' förvå-
nande framgång, kan knappast betviflas. Dess inflytande
sträckte sig nu genom alla samhällslager. I främsta
rummet gjorde han sin tidning till ett slags jätteverktyg
för samlande och spridande af omsorgsfullt valda, beredda
och i allo tillförlitliga nyheter. I denna sin egenskap
vardt hon ett språkrör för stora allmänheten, som gyn-
nade henne, utan hänsyn till politisk eller religiös tros-
bekännelse.

Är 1877 upprättade han i London en egen nyhets-
depot för öfvervakande af operationerna under rysk-
turkiska kriget. Till krigsteatern sände han korrespon-
denter, hvilka medelst telegram och bref inrapporterade
allt af vigt till london-byrån, hvarifrån de ordnade och
sofrade meddelandena sändes till Chicago per kabel.
Trots afståndet och de dryga kostnaderna, var det alls
6i i

icke ovanligt, att Chicago Times dagen efter någon drabb-
ning gaf sina läsare en mera utförlig och lefvande skil-
dring deraf än den, som stod att läsa i London Times
för samma morgon. 'Vid denna tid voro Times' kun-
skapare, brefskrifvare m. fl. tillfinnandes å hvarje punkt
af jordklotet. Särskilde stabs-korrespondenter genom-
ströfvade republiken för att inhemta nyttiga och intresse-
väckande upplysningai. Vetenskaplige forskare sändes
ut för att undersöka okända områden samt meddela be-
skrifningar öfver deras fauna och flora, deras geologiska
förhållanden, deras folklif o. s. v. Särskilde konst-kor-
respondenter voro anstälde i Europas förnämsta städer;
i hemlandet egnades särskild, djupgående och oaflåtlig
Uppmärksamhet åt bygnadsförhållanden, väg- och vatten-
väsende, afloppsledningar, medel för luftvexling o. s. v.
Öfver helsovården i stad och på landsbygd vakade Times
med aldrig slappadt intresse. Öfver offentlige och, när
så behöfdes för det allmänna bästa, äfven öfver enskilde
förtroendemän höll tidningen skarp utkik. Chicago har
utan all fråga till stor del Times' vaksamhet att tacka
för den oerhörda grad af utveckling staden hunnit under
de senaste femton åren.

Detta angifver endast i största allmänhet arten af
Times storartade verksamhet efter branden. Storey var
outtröttlig. Han tryckte .jätteupplagor om 8, 10, 16, 24,
32 sidor per exemplar, och ännu mera, när det så behöf-
des. Hans ärelystnad tycktes vara omättlig, när det gälde
att för allmänheten duka upp det största möjliga mått
af läckra nyheter och lägga franï de så till innehåll som
formait digraste tidningar. Ju större telegrafräkningarna
voro, ju drygare kostnaderna för sättning m. m., desto
mera belåten kände sig »gubben», såsom han nu mera
förtroligt kallades af personalen. Kostnaderna endast för
utländska telegram stego från 25,800 dollars år 1872 till
105,000 dollars (420,000 kronor) år 1878. Kabelgram till en
6l2

kostnad af omkring- 500 dollars om dagen voro för honom
ingenting ovanligt. I samband med den förut omnämnda,
väldiga filial-byrån i London, för samlande och bere-
dande af nyheter från gamla verlden, upprättade han
ett slags under-agenturer i hvar och en af Europas,
Asiens och Afrikas förnämligare städer. Bland de ame-
rikanske tidningsmännen stod han, i afseende på förmå-
gan att praktiskt tillgodogöra sig och allmänheten hvad
som händer och sker i verlden, oupphunnen och nära
nog oupphinnelig. Och när alla medtäflarne voro slagne
ur brädet, så hade man kunnat säga, att han täflade
med sig sjelf.

■	7-

Den förändring till det bättre, eldsvådan tydligen
åstadkommit i Storey’s lynne, fortgick allt kraftigare, ju
mera göromålen hopade sig. Han steg ned från tinnarne
af sin stolta öfverlägsenhets tempel, han kröp så smånin-
gom ut ur sjelfviskhetens skal, han sällade sig allt mera
till andra menniskor, han talade helt förtroligt med sina
biträden, han improviserade emellanåt små trefliga för-
brödringsfester för personalen, han bannlyste icke längre
skämt och löjen ur sitt sanctum, och för första gången
efter sin ankomst till Chicago tog han sig före att af-
lägga och mottaga besök. Denna frigörelse ur afsön-
dringens tvång var synnerligen angenäm för alla, som
kommo i beröring med honom. Det var få, som, huru
väl de än inbillade sig känna honom, förut haft en aning
om, huru underhållande, ja, verkligen fängslande, han
kunde vara i ett sällskap, der han fann sig väl, och bland
personer, dem han var af själ och hjerta angelägen att
behaga. Han var så artig och fint belefvad i hela sitt
uppträdande; hans röst, när han var vid riktigt godt
6i3

lynne, egde en behaglig, mild och musikalisk klang,
hans leende var sympatiskt och ingaf förtroende, och
hela hans personlighet var vid sådana tillfällen liksom
genomvärmd af idel välvilja, gran niagenhet och aktning.
Hemma hos sig mottog han sina vänner pä ett hvad
man kallar furstligt, men på samma gång okonstladt
sätt. Hans hem var inredt med fin och smakfull lyx,
hans konstsamling dyrbar och vitnande om god smak,
hans kök ypperligt, hans vinkällare rikt försedd med
gammaläkta drufmust från jordklotets bästa vingårdar,
hans stall beundransvärdt och hans pleasure-yacht på sin
tid den präktigaste i vestern. Han tyckte om att lefva
godt, och han odlade sin medfödda smak härför genom
studier, experiment, jemförande rön och ett samvetsgrant
aktgifvande på erfarna och i konsten att lefva väl hem-
mastädda qvinnors och mäns råd. Härutinnan var han
fullkomligt olik våra vänner yankees i allmänhet, hvilka
väl förstå att skrapa ihop rikedomar, men sällan att
njuta millionernas frukter.

Detta var den lyckligaste tidrymden af hans lif. I
åtnjutande af alla de yttre förmåner, som stå en rik, i
allo sjelfständig, frisk och spänstig man till buds, hade han
dessutom vid sin sida en maka, som i nöd och lust var honom
ett troget stöd och utgjorde hans bästa, hans mest ogrum-
lade fröjd. Utrustad med stor skönhet, sällsynta själs-
egenskaper, äkta bildning och ett varmt, lifligt hjerta,
gjorde hon sig snart förtrogen med sin makes besyn-
nerligheter och fogade sig osökt efter dem. Skönast
framstod hennes väsen efter den stora eldsvådan. Det
var hon, som hqll hans mod uppe. När hans styrka
svigtade, var hennes orubbad. Hon hittade på alla möj-
liga medel att afleda hans tankar från de oerhörda för-
lusterna och ingifva honom den föreställningen, att lifvet
dock var värdt ännu en ansträngning. Utan all fråga
hade han hennes inflytande att tacka för den nyss
6i4

antydda förändringen i skaplynne och lefnadssätt. Hon
mjukade upp hans väsen, gaf honom smak för umgän-
geslif och skingrade med lekande behag den sauls-ande,
som ännu någon gång föll öfver honom. Hon gjorde
honom sympatisk, glad, meddelsam — och god.

Men knappt hade han kommit in i dessa glada och
lyckliga förhållanden, då den obeveklige mannen med
lien plötsligt skar af den älskande qvinnans lifstråd. Hon
dog på våren 1873. Hennes bortgång kändes honom
så mycket bittrare, som han redan börjat umgås med
tanken på den lysande framtid, hvilken efter all sanno-
likhet väntade honom, samt dessutom redan var i stånd
att något så när förutse, hvilket ansenligt omfång, den
förmögenhet inom kort skulle vinna, som han byggt upp
på spillrorna af den gamla. Dertill kom, att han i hen-
nes död icke allenast sörjde öfver förlusten af en ovan-
ligt hängifven och omtänksam hustru, utan äfven kände
sig förbittrad genom den orubbliga öfvertygelsen, att
hennes lif hade kunnat räddas, om icke läkarne varit så
oskicklige, vårdslöse eller försumlige. Nu var visserli-
gen, enligt hvad Storey’s närmaste vänner intygat, denna
hans öfvertygelse grundad på ett missförstånd, men den
närdes oaflåtligen genom den ångest, han kände öfver
sin oersättliga förlust, och den ledde hans annars så
sunda förstånd in på betänkliga villospår. Han begag-
nade sig nemligen af sin tidning för att slunga skarpa
anklagelser mot de läkare, som vårdat hans maka un-
der hennes sista sjukdom, och han fortfor härmed,
tills allt samman antog karakteren af en offentlig skan-
dal, och hans bättre jag visade honom, huru oklokt
och orättvist han burit sig åt, hvarefter han ofördröj-
ligen gaf de förfördelade en lysande och fullständig
upprättelse. Hade hans maka fått lefva, skulle hans
framtid sannolikt ha artat sig annorlunda, och fram-
för allt skulle han utan tvifvel ha kunnat lättare bära
6i5
de motgångar och pröfningar, som nu snart följde döden
i spåren.

Några månader efter hustruns död drabbades han
af ett svårt missöde. Han halkade och bröt af sitt ena ben.
Brottet läktes snart, men vare sig nu läkarne ej förstodo
sin sak, eller han sjelf var oförsigtig, nog af: för sin
återstående lifstid måste han plågas af ett slags styf
krokighet i det brutna benet. Han, hvars gestalt dittills
varit ett mönster af smidighet och ädelt jemnmått, hade
svårt att förlika sig med denna motgång. Andra veder-
värdigheter stötte till. Hans syn försvagades, hans bäste
vän svek honom, hans kommunala sträfvanden bränn-
märktes såsom egennyttiga, o. s. v. Allt detta verkade
förslöande på hans nerver. Han vardt allt mera retlig,
men allt mindre förbehållsam. Hans tungband löstes,
och man förundrade sig allmänt öfver hans utomordent-
liga höflighet. Hans kärlek för blommor, djur, små barn
och — vackra fruntimmer kände nu mera inga gränser.
Men en föreställning jagade honom envisast af alla:
minnet af den hädangångna makan. Han började grubbla.
Oaflåtligt och ihärdigt spanade han efter någon väg,
hvarpå han skulle kunna sätta sig i förbindelse med
henne. Han inbillade sig ofta, att hon nattetid uppen-
barade sig för honom i synlig måtto. Ofta under dagens
brådskande bestyr, medan han var sysselsatt med planer
och förbättringar angående tidningen, strålade hennes bild
fram för hans inre blick, och det gafs ögonblick, då han
trodde sig höra henne hviska tröstande och uppmunt-
rande ord.

Han, den praktiske, klarsynte och i alla hänseenden
nyktre mannen, vardt spiritualist. Det oupphörliga, an-
strängande arbetet; den under många år fortsatta själs-
spänningen; den oerhörda och nervretande utveckling,
Times hade att glädja sig åt; samt nu slutligen de hårda
pröfningar, förra hälften af 1870-talet fört med sig: allt

I
616

\

detta undergräfde sâ småningom hans kroppsliga och
andliga helsa. Hans gång förlorade sin spänstighet,
hans röst sin klang, hans blick sin eld. För andra gången
i sitt lif svigtade den starke under tyngden af sina nära
nog oräkneliga värf och omsorger. Af omständigheterna
nödd och tvungen, uppdrog han omsider åt en verk-
ställande direktör att förestå en del af göromålen. Detta
befriade honom från att personligen fullgöra åtskilliga
ansträngande åligganden, och han började gång efter
annan taga sig någon tids ledighet. Men det dröjde
icke länge, innan han om morgnarne hemsöktes af
ett slags svindelanfall, och allt oftare hände det, att han
dervid störtade sanslös till golfvet. Förgäfves anlitade
han de varma baden i Hot Springs, Arkansas. Snart
vardt det klart för hans läkare och honom sjelf, att hans
hjerna var angripen.

Sommaren 1877 var han en afton ute och åkte med sin
syster. De passerade en villa, å hvars veranda satt en af
hans äldsta bekanta i Chicago, en man, som kort förut blifvit
delvis förlamad genom ett slaganfall. Ett moln drog
sig öfver den gamle redaktörens ansigte, när han varse-
blef den sjukes sorgliga skepnad. Fårorna i hans ansigte
liksom förlängdes och blefvo djupare, hans ögon glänste
feberaktigt, hela hans lekamen skalf, och han ryggade
tillbaka med en rysning, liksom hade han plötsligt fått
syn på ett ohyggligt spöke. »Grode Gud!» utbrast han
med bruten stämma. »Se på den mannen der! Han
lefver och ändå är han död! Hvad tjenar det till att
lefva, när lifvet är belamradt med en sådan börda? Jag
känner, att samma rysliga öde hotar mig. Hvarför har
jag arbetat och sträfvat så hårdt, hvarför har jag samlat
penningar och ansträngt min hjerna och offrat alla dessa
år af mitt lif, för att bygga upp ett stort företag, då
jag vet, att jag hvilket ögonblick som helst kan för-
vandlas till en hjelplös massa liksom den der? Lifvet
617

I
är icke värdt att lefva, det är icke rikt nog att uppväga
ett sådant öde»...	•

Hans syster, hos hvilken han för öfrigt var in-
ackorderad samma år, omtalar äfven, att han ofta till-
bragte hela nätterna med att rastlöst vanka fram och
tillbaka i sitt rum, stönande och talande för sig sjelf
samt icke sällan gifvande luft åt djupa suckar af svår-
mod och förtviflan. Läkarne tro, att hans ständiga ån-
gest för ett öfver hans hufvud sväfvande olycksöde
påskyndat, om icke rent af gifvit upphof åt den slutliga
katastrofen. Vare härmed hur som helst, han befann
sig hela denna tid i ett sorgligt tillstånd. Men allt me-
dan hans själ var vulkanisk i sitt uppror, visade han sig
för verlden lugn, leende, likgiltig. Icke ens de, som
voro i daglig beröring med honom, kunde ana, att hans
lefnads lycka var på ringaste vis störd. Hela verlden
tycktes ju le mot honom. Men så småningom lossnade
fullständigt den mask, han sjelf så hjeltemodigt ålagt
sig att bära, och läkarne så godt som tvungo honom
att helt och hållet upphöra med allt arbete och resa
öfver till Europa för att i ombyte af klimat söka lin-
dring och bot.

Men han kom icke längre än till Bern i Schweiz.
Der drabbades han af ett slaganfall. Veken i hans
lefnads lampa flämtade rykande. Och likväl var det
något storartadt i denna splittrade ruin, som kort förut
i sig innefattat driffjedern i en mäktig tidning. Ögonen
voro insjunkna, tungan kunde endast med möda lalla
fram några obegripliga ljud, lemmarne och bålen voro
geléartade i sin skröplighet, men äfven genöm detta
elände flammade då och då en blixt af hans mäktiga
vilja. De, som sågo honom, då han störtade handlöst
i» hela sin längd ned på det hårda golfvet, under trycket
af det upproriska blodet, som rusade åt hufvudet och
rubbade hans fysiska j em vigt, förklara, att, ehuru väl
6i8

fallet måste ha varit ytterst plågsamt, förrådde hans an-
sigte icke ett ögonblick den ringaste smärta, och sedan
han väl kommit åter på sina fötter, syntes han lika lugn
och fattad som vanligt. I dessa betydelsefulla ögonblick,
då ödet gjorde honom så känslolös som en sten, och
han sjelf var fullt medveten af det förfärliga i denna
förvandling, flammade hans oböjliga andes trots ur de in-
sjunkna ögonen. Hjelplös, nervlös, förkrympt till ett slags
lefvande lik, hade han dock i behåll sin mäktiga vilja.
Hade han dött då, skulle han ha gått i qvaf som ett ädelt
krigskepp med alla flaggor och vimplar hissade i topp,
och hans sista ord skulle ha andats trots mot ödet och
de fiendtliga makterna.

Han tynade af så småningom, hann med knapp nöd
hem till sitt eget land och afled slutligen den 27 sistl.
oktober i Chicago. Många och stora voro hans fel, flere
och större hans förtjenster, och, öfver hufvud taget, var
hans personlighet en af de mest intressanta, den nord-
amerikanska tidningsmannaverlden har att uppvisa.
Synpunkter.

Något om författare och. granskare.

Af en observatör.	'

1.	•

Då jag sänder efterföljande nppsats till en omtyckt tid-
skrift, är det dermed ej min mening att tillmäta den någon
synnerlig stor betydelse. Den är säkerligen ensidig, den liksom
det mesta, som skrifves under inflytande af partiåsigter. Men
hvad jag yttrar liar åtminstone den förtjensten, att det upp-
träder utan anspråk på att uttala den absolut rätta uppfatt-
ningen, att det ej gifver sig sken att vara annat än en röst
från en aflägsen vrå, men en vrå, der man rätt ofta förundrar
sig öfver, hur det går till i den stora verlden, och der man ej
så alldeles kritiklöst tar för godt allt hvad som bjudes en.

Det var några synpunkter i tidens brännande literära
frågor, jag ville hålla fram.

En medarbetare i »Ur dagens krönika» har förekommit
mig i att påpeka en sak, som för öfrigt ligger så i öppen
dager, att det är bra besynnerligt, att den så pass länge
fått förblifva obeaktad. Det är den beskyllning, som i tid
och otid gjorts mot de moderne diktarne för deras mörka
lifsåskådning, der ingen enda ljuspunkt finnes.

Förstås att denna beskyllning ej göres utan all grund. .
Nog fins det de, som ha »gjort» i dysterhet och svårmod,
i synnerhet under en viss tid af deras ungdom. Men att hos
nutidens diktare det fins en blick för något ljusare och bättre,
att de särskildt hoppas rätt mycket af framtiden, det är ett
faktum, som man göres uppmärksam på genast, då man tar
del af hvad de skrifvit.

Gäller det mogna män, så är det rent af löjligt att
förebrå dem för den lifsåskådning, deras erfarenhet gifvit

Ur dagens krönika. V.	7—8.

4i
620

dem. Ty den är dock mera än en modesak. Jag tror verk-
ligen ej, att någon skrifver dystra saker blott för att väcka
uppseende derigenom, för att bli intressant. Det kunde man
göra i en tid af en glad hållning — för att verka just genom
motsättningen — men icke i en allvarsam tid som vår.

Nej, om den, som söker publikens gunst, har något
väderkorn, så slår han an glada strängar, tänker och känner
så som den stora massan och söker aldrig höja sig öfver
dess nivå. För att bli populär, behöfs blott att kunna se
glad ut. Få vi skratta, äro vi genast nöjda och tacksamma
— och det är lätt förklarligt att så är, blott vi ej skratta
åt saker och ting, som äro för allvarliga att skrattas åt.

Det fins ett förskräckligt ord, som heter pessimism.
Med det meftar man förmågan att se allt i verlden i dess
sämsta möjliga dager. Visserligen har en och annan för-
klarat pessimismen innefatta något helt annat, vara utveck-
lingens lära, men dem, som så sagt, bryr man sig inte om.
Det är vida enklare att förklara helt upprigtigt, som en lite-
rär dam gjorde för en tid sedan, att hon nu blifvit alldeles
led vid den välsignade pessimismen!

Och samtidigt med dylika förklaringar, så ropar man
efter en man, en verklig man, det vill säga, en optimist,
som har mod att se framtiden i ljusa färger!!

2.

Den moderne romanförfattaren är en personnage, som
för närvarande har den turen att bli uppmärksammad, jag
tror mera än någonsin. Han har förekommit i dussintals
noveller i skepnad af en ung spoling, som har den egen-
skap att hans lefverne alltid står i direkt motsats till hans
läror. På scenen har han också, uppträdt, än som reforma-
tor — ett beklagansvärdt ofullgånget species —, än som
idiot, skräflande om sin nästa bok och bråkande om att
»äktenskapen .ska bort, allt skall bort», som herr literatören
Sallander uttrycker sig i herr Frans, Hedbergs tidsbild
»Inackorderingar».

Men detta är typen blott för det unga Sverige, och
detta kan man naturligtvis ej gå för illa åt. Utom det att
gröngölingarna ha oförskämdheten skrifva romaner och
pjeser och noveller och recensioner och uppsatser om gud
621

och heia verlden, så våga de ju till och med kritisera om-
tyckta författare, som varit deras lärare i skolan och verkli-
gen lärt dem ett och hvarje.

Och när då en afbasning skall ske, då tar realistfienden
och knådar till en idealbild af det unga Sverige, och den
gifver han de egenskaper som ett dylikt naturföremål bör
ha. Skall jag sqvallra om, att man kunde få mycket mera
karakteristiska typer, om man kände mera till dem, man
vill karriketa? Det vet jag sedan min stockholmstid, som
inföll för ej så länge sedan.

Det unga Sverige är också oförskämdt nog att ej vilja
vara en kompakt hop med gemensamma intressen, en käck
skara, som står som en man och orädd försvarar hvad* en
hvar af dem har råkat säga. De våga påstå, att det, en af
dem yttrar, må stå endast för hans räkning. Och då en
ungdom uppträder med vilda sånger och ofrivilligt humori-
stiska tragedibitar, då påstå de andra, att han står på egna
ben och att ingen annan än han sjelf bär ansvaret för hans
uppträdande.

Och då Herman Bang kommer och ställer en eller
annan ungdom, som knapt debuterat ännu, i en minst sagdt
löjlig dager genom att ropa ut honom som en blifvande
storhet, — då någon ung försökare tecknar literära porträtt
efter sitt eget hufvud och väljer dem, som stå hans egen
person och hans eget skrifsätt närmast, till bärare af samti-
dens idéer, — då är det ej hela det upga Sverige, som är
förtjust, tvärtom fins det då mer än en, som både skrattar
och är förargad öfver att motståndarne få nytt vatten på
sin qvarn — och så mycket vatten sedan och så godt att
koka uti.

Emellertid — allvarsamt taladt — om någon ung man
eller ung dam skrifver sådana saker, att de, som ej förstå
att uppskatta det fina, skratta godt åt dem, så gäller det för
andra författare, de må nu höra till hvilken riktning som
helst, att genom sina arbeten visa, att det dock åst^dkom-
mes annat än det affekteradt-nervöst-osundt tillkrånglade.
Genom att sjelf i handling visa, huru man bör skrifva, ut-
öfvar granskaren ett bättre inflytande än genom att endast
gnälla eller visa barska miner. Och den unge sansade
författaren gör klokare i att koncentrera sin kraft på sina
skönliterära arbeten än att taga de andra unga pennorna
622

i försvar eller undantagsvis taga någon af dem i upp-
tuktelse.

Men det fins ögonblick, jag inser nog det, då roman-
författaren känner sig omotståndligt manad att uppträda och
försvara, ej sig sjelf direkt men den sträfvan, hvari han
tager del. Jag säger med flit ej det parti, han tillhör.

De, som söka lämpliga föremål att nagga på, ha som
sagdt funnit ett ungt författareslägte här i Sverige, särdeles
lämpligt som föremål för inhugg. Men i andra länder är
olyckligtvis denna riktning, den realistiska eller naturalistiska,
— som den ej fullt betecknande kallas, vetenskapligt analyse-
rande, som den något öfvermodigt kallar sig sjelf, — alls ej
ung*, och dess företrädare kunna ej med bästa vilja i verlden
inregistreras bland gröngölingarne. Dem måste man ha
något annat än blott ungdom och mogenhet att förebrå.

Och den moderne författaren ritas derför ut så, som
Puck Munthe gjort det i sina för öfrigt med all rätt om-
tyckta napolitanska resebref, hvilka äfven utkommit i bok-
form. Han målas ut som en herre, den der går omkring
i ett elegant arbetsrum och sätter ihop historier om de fatti-
ges ställning, om nöd och elände, sådant som han sjelf aldrig
sett, derför att han har en obetvinglig afsmak för dylikt.
Att han på fri hand komponerar ihop de ruskiga scenerna,
hindi ar naturligtvis ej, att han i företalet garanterar, att
historien är sann, och låter förstå att han sjelf sett de sorg-
liga uppträdena. Doktor Munthe har gjort sig mödan att
hopsätta en 8 sidor dryg skildring af den fiioderne förfat-
tarens sätt att arbeta ut en episod om hur en moder fryser
ihjäl med sitt barn vid bröstet. Så kommer han till det
resultat, att »man skall inte skrifva alls». Och detta på den
grund, att »det fins ingen roman så spännande och så sorgsen
som lifvets stora dikt». Ty vid sidan af denna bli alla
böcker både andefattiga och tomma.

Det är ju logiskt alltigenom. Man bör ej försöka att
skildra en lefvande verklighet, derför att man ändå ej kan
skildra den med absolut fullkomlighet. Hvem i hela verlden
visste inte förut, att det finnes och ständigt kommer att
finnas djup i menniskosjälen, dit äfven den skarpaste blick
ej hinner? Pår man ej försöka skildra lifvet för det? Och
lifvet, det verkliga lifvet på; godt och ondt, är det ej just
det, som författarne, moderna eller gammalmodiga, sträfva
till att af bilda för oss andra?
623

Hvad är det då, doktor Munthe i sjelfva verket vill
säga? Let är ej mot »pessimismen», mot en allvarlig blick
på verlden och lifvet, han sänder sitt hugg. Han nöjer
sig endast med att påbörda det moderna författareslägtet
oärlighet. Han påstår endast, att det är humbug alltihop
hvad de säga om sin »sak»-, att de endast vilja slå puder
i ögonen på publiken, den lättrogna publiken, som låter
lura sig.

Och författarens mål? Ätt förtjena pengar naturligtvis,
att kunna ha ett elegant arbetsrum med persiska mattor
och dyrbara konstsaker, att kunna dricka de dyrbaraste
viner och ha ett godt bord.

Man borde bevisa dylika anklagelser i stället för att
på måfå kasta fram dem. I annat fall kunde det hända,
att de, som läsa herr Munthes bok, draga sina små tvifvels-
mål angående de bevekelsegrunder, som dikterat hans utfall,
— ett utfall, som för öfrigt fallit i god jord här hemma,
der man med begärlighet kastar sig öfver all smuts, som
kan lastas på alla, hvilka med ett gemensamt namn kallas
pessimister. De kallas ock — åtminstone största delen af
dem — för smutsskrifvare, och att öfverhopa dem med obe-
visliga anklagelser, det är lofvärdt och prisvärdt, och det är
alltid moraliskt.

Jag tror för min enskilda del, att författaren sjelf känner
sin vanmakt bättre än de, som läsa hans arbete, känner
svalget mellan den lifs lefvande verld, han ville skildra,
och den tarfligt matta bild, han trots all ansträngning kunnat
gifva deraf.

Visst fins det diverse slags folk bland romanskrifvarne.
Visst fins det onatur och manér, som uppträder med anspråk
på att vara det trognaste verklighetsstudium. Visst fins
det humbug der som öfverallt. Men att lösligt påstå, att
humbugen är regel, det är ovärdigt! Holger Drachmann
har i sin så olika bedömda improvisation »Ostende — Brügge»
tecknat en romanförfattare af den nyaste skolan, en själs-
frände till Richepin (men ej till Paul Bourget och andra
samtida). Teckningen var skarp och har väl väckt förargelse,
kan jag tro, men den bilden kan man dock smälta, ty den
väcker eftertanken och är ej ohållbar som doktor Munthes
celebre skriftställare i nattrock.

Och att romanförfattaren spatserar i sitt rum, funderande
öfver, hur han skall länka samman sitt stoff och hur han
624

skall utarbeta en detalj, är det ett fel? Om han inte gör
det, utan endast gifver referat öfver de. tilldragelser, han
varit i tillfälle att bevittna, då blir han genast illa åtgången
för sin uraktlåtenhet att genomkomponera sitt ämne, för
sitt förakt för sjelfva det arbete, som gör verket till ett
konstverk.

Hade det varit vår aktade doktors afsigt att afslöja en
humbug, så hade han varit i sin goda rätt. Men bevis
hade då behöfts. Hvem är författaren, han skildrat?

Zola har nyligen fått uppbära skarpa tillvitelser, för att
han ej varit exakt i sin skildring af grufarbetarne i norra
Frankrike. Om invändningarna varit befogade eller ej, det
ha vi naturligtvis ej kunnat bedöma. Men äro de det, så
är och förblir det ett stort fel hos författaren, att han
ej gifvit sig ro till djupare studier bland det folk, han
ville skildra — och skildra sant. Det är då hans kända
fantasi, som tagit öfverhand öfver hans naturalism. För
oss förefaller hans storartade skildring med dess fläckar
men dess kolossala glanspunkter fullt sannolik i sin helhet.
Och det skulle ej förvåna mig, om man efter några år
skulle börja tillstå det, liksom man nu medgifvit att mer än
en skildring var fullt sann, hvilken man först, då den var
ny, enstämmigt förklarade vara en hopsmidd lögn från början
till slut.

Naturligtvis måste en hvar uppskatta den grundtanke,
som förledt doktor Munthe till utfallet emot de moderne
författarne. Han har under koleratiden i Napoli sett elände
på nära håll, och han tycker det är lämpligare att söka
lindra nöden än att kallt beskrifva den i hela dess ömklig-
het, en åsigt som torde delas såväl af omoderne som moderne
celebriteter inom den författande verlden.

Jag har kanske blifvit för vidlyftig i att framdraga
detta enskilda fall af huru ogeneradt man anfaller författarne
och hur man blir omtyckt, när man utöfvar denna lofliga
gerning. Man är alltid en sund, en upplyst och öfverlägsen
själ, då man går illa åt realism och realister liksom åt
pessimism. Om denna sistnämnda hade doktor Munthe sin
egen åsigt, men de förra piskade han så, att man här hemma
förklarade det vara fullt berättigadt.

’ Om hans boks öfriga afdelningar vore det för öfrigt
orätt att säga något ondt.
625

3.

Författaren till de napolitanska resebrefven yttrade, att
det fans ingen roman så sorgsen som lifvets stora dikt.
Detta uttryck, som man så lätt förstår, då man vet under
hvilka förhållanden det skrefs ned, kommer mig att tänka
på en dikt, som under den förflutna vintern väckt mycket
uppseende och. låtit tala om sig mycket. Jag menar Ibsens
»Vildanden».

Det var en dikt, som kom oss att tänka djupt — så
djupt en hvar af oss förmådde — öfver vårt eget sinnelag
och öfver våra gerningar. Det var en sida af Ibsens lifs-
åskådning, som der fick en fruktansvärdt skarp belysning.
Hans stora fordran på sig sjelf och sina likar, hans tvifvel
på att skaldens, sedeskildrarens arbete kommer någon verklig
nytta åstad — detta tvifvel, som man så väl förstår, har
här fått ett uttryck så skärande bittert och ironiskt som
sällan.

Det är särskildt två ting, som den som skrifver detta
skattar högt i Vildanden. Det första att Ibsen vågat sig
fram med én så dyster blick på lifvet, då han ju på
förhand kunde vetat, hur litet målningen just derför skulle
slå an. Hur man betraktar pessimismen här hemma, det
har han emellertid alls ej brytt sig om. Han har skrifvit
så, som hans egen öfvertygelse bjöd honom skrifva, och för
att få fram sin åsigt har han gifvit katten allt, hvad andra
tala och skrifva. Det är en stor djerfhet häri.

Det andra är hvad han säger om lifslögnen. Hur
snillrikt funnet detta är, det inser en hvar, som i lifvet
träffat på motstycken till de personer, som i stycket före-
komma. Det är ett sådant der uttryck, som klargör hvad
mer än en tänkt men ej förmått eller vågat tänka till
grunden.

Vi ha i godt minne, hvad fru Nyblom sade om Vild-
anden (i Ny svensk tidskrift, januari-häftet för i år).

Den aktade författarinnan var icke god på Ibsen. Hon
påstod rent ut, att personerna, som i stycket förekomma,
voro »en rad af erke-kanaljer, af sådana riktiga teater-
skurkar, som det icke finnes en enda mensklig bloddroppe.i.»
Hon påstod, att »de gå alla med etiketter utanpå och
626

framställa egoismen, liderligheten, slappheten, öfverspändheten
o. s. v.»

Hade detta blifvit sagdt om personerna i flertalet teater-
pjeser af franska, tyska, till och med svenska författare, så •
hade det varit slående riktigt. Men det var otur, att fru
Nyblom just råkade yttra de orden om ett diktverk som,
hvilka fel det än må ha, har den ovärderliga förtjenst,
erkänd af nära nog alla, att visa fram verkliga lifslefvande
menniskor. Men Vildanden stod i strid med fru Nybloms
egna åsigter, och derför stod hon upp och gjorde, hvad i
hennes förmåga stod för att krossa stycket.

Naturligtvis funnos de, som applåderade fru Nyblom,
— alla de, som äro utledsna vid den välsignade pessimismen,
och som pläga förklara, att skildringen af lifvets skuggsidor
och menniskans små egenskaper endast har tvenne mål: att
kittla publikens dåliga sidor och att skaffa författaren guld.
(De orden ha nog stått tryckta mer än en gång och blifvit
applåderade, äfven de.) Att publiken kittlas oändligt mycket
mera tacksamt genom att förmå den att flina åt olyckan,
och att skrattet fyller en författares plånbok oändligt mycket
fortare än tårarne göra det, det tänker ej de applåderande på.

Fru Nybloms uppsats får jag för öfrigt rekommendera
till genomläsning. Den är både karakteristisk och tankeväc-
kande, ehuru ej alldeles i den menings som dess författar-
inna trott.

Och efter jag nu kommit in på att vara stygg mot det
täcka könet, så måste jag som kommentar till nämnda uppsats
påpeka, hvad Lea hade att i ämnet yttra (i en af den om-
tyckta författarinnans förtroliga bref till Emma). Efter att
ha komplimenterat förf, till den der uppsatsen i Ny svensk
tidskrift, menade hon, att när man sett en pjes, sådan som
»Sabinskornas bortröfvande», — till skilnad ifrån Vildanden
— då känner man sig så lättad och frigjord, så att man
till och med kan gå åstad och göra en god gerning.

Men när man blifvit uppskakad i sin själs innersta af
Vildänden — då känner man sig alls-ej kallad att arbeta
ute i verlden — var det så? Skulle det vara derför att
Gregers åtgöranden bära så dålig frukt? I så fall låtom
oss ej bära oss åt som Gregers. Ty andra sätt finnas.

För en kritiker borde det också finnas andra sätt att
träda fram än att slå ned allt, som ej går i samma hjulspår
som hennes eller hans egna åsigter. Man må skrifva recen-
627

sioner eller böcker, sâ bör man väl ha så pass mycken
urskiljning, att man kan högakta en dikt, skrifven till och
med i den riktning, som man sjelf ej för allt i verlden vill
tillhöra. En kritiker sådan som Georg Brandes har skrifvit
fullkomligt oveldiga uppsatser om romantikerne. Men den
vanligaste kritiken blir sällan annat än ett tillkännagifvande
af att den enskilde kritikern ej känner sig tilltalad af det
eller det, som han läst. Han har förutfattade åsigter. Skrif-
ver författaren i en annan anda, så blir han illa åtgån-
gen, skrifver han så, som kritikern vill, får han vackert
betyg.

För öfrigt är det ju en ren slump, om en bok blir
väl eller illa omtalad i tidningarna. Det beror på hvem
som får skrifva om den. Det beror också på annat. Under
min stockholmstid utkommo samtidigt två novellsamlingar,
båda skrifna af gröngölingar. Den ena boken var venster-
sinnad men ganska tam, den andra mycket häftig och mycket
röd. De blefvo recenserade i en och samma genomkonser-
vativa tidning. Den tama boken blef nedgjord som ett
genomdåligt arbete, den röda prisad som ett godt verk.
Jag vet också orsaken till denna dom, men den var af så
personlig natur, att den ej skall berättas här.

Det är kändt, huru skaldernas skrå i 'alla tider varit
dödliga fiender till herrar kritici, och att vänskapen från de
sistnämndas sida varit af ett något egendomligt slag. Till
och med hos erkändt store skalder och författare sitter ovil-
jan mot dem, som förföljde dem i ungdomsåren, ofta qvar
hela lifvet igenom. Runeberg tålde aldrig kritici, Andersen
snärtade dem gerna, när han så kunde, och Jbsen och Georg
Brandes ha i godt minne, ^hvad man sagt om deras arbeten.

Tidnings- och tidskriftskritiken är naturligtvis af vida
olika slag, allt efter organets ståndpunkt. Och äfven der
denna är gifven, blir utgången af en literär dom ofta bero-
ende på många förhållanden, som en utomstående ej kan
känna till.	.

En författare blir lätt ursinnig på allt hvad granskare
heter och omtalar dem i allmänhet i föga väl valda ordalag.
Att han kan förledas till att skära dem alla öfver en kam,
är förklarligt nog, ehuru han naturligtvis gör orätt deruti.
Till sin ursäkt kan han anföra, att flertalet af dem, som
kalfatra honom sjelf och hans samtida gröngölingar, så ofta
döma alla efter en.
628

Han bör. dock akta sig förde fel, han påbördar sin
motståndare.

Men ett slag af kritici har han enligt min åsigt rätt att
vara vred på. Jag vill säga den klick, som utmärker sig genom
den öfverlägsna knarrigheten mot att något nytt vågar sig fram.

En recension, skrifven efter den klickens coutume, börjar
med en inledning om förhoppningar, gifna af den unge
telningen, förhoppningar, som tyvärr blifvit dåligt fylda. Så
nittiofem rader (å 10 öre raden) om hvilken ovärdig afkomma
denna ungdom är af idel aktningsvärda fäder och idel vör-
diga mödrar. Ett halft medgifvande följer sedan på den
hundrade raden, att det i den nya boken fins en half sida,
som kan läsas med något obetydligt nöje, och att det fins
en sida, som kan läsas högt inom familjekretsen. Och så
slutar det hela med ett välvilligt råd till författaren: skrif
ingenting dylikt mer, pojkvasker, du som ändå har ett godt
litet frö i dig. Upp med dig på parnassen, om du kan,
svenska folket står och väntar!

Jag ser, hur den unge författaren läser och läser —
såvida han bryr sig om att läsa recensioner om sig sjelf
— och när han kommer till slutet, har han läst en hel
rop om gröngölingarna men ingenting om sin bok, icke en
rad om sin bok.

Jag, som visserligen äfven skrifvit kritiker efter bästa
förmåga och kanke äfven varit orättvis och ensidig, vågar
påstå, att en ung författare, han må skrifva bra eller dåligt,
har absolut ingenting att lära af denna klicks kritik, just
derför att den sällan eller aldrig påpekar de brister han
verkligen har ytan endast säger »det är misslyckadt, derför
att jag finner det misslyckadt.»

Jag tycker också att det är misslyckadt, ja rent af
sorgligt.

Visste dessa herrar kritici blott, hur mycket ondt de
åstadkomma, ej genom att de icke berömma utan genom
att de kringå saken och ej hålla sig till det, de borde tala
om! En nedsättande kritik, som ej gifver skäl för det ring-
aktande utlåtandet, gör endast föremålet för detsamma bittert
och hänsynslöst och ger honom nya vapen i händerna. Något
godt växer aldrig ur en slik framfärd.

Derför menar jag, att en författare gör bäst i att helt
och hållet ignorera den missbilligande kritiken, då denna
uppträder i nämnda form. Vill han akta sig från att bli
629

hätsk och mista sitt friska mod, som skapar framgång, då
bör han undvika denna slags kritik.

Men med den kritiken menar jag ej den konservativa,
i allmänhet taget. Ty det skulle ej falla mig in att förneka
en konservativ granskare oveld, billighet och aktning för
andra åsigter än hans egna, skulle hans meningar äfven ej
vara mina.

De granskningar, som först egnas ett arbete, stå ofta
i en egendomlig kontrast till det, som kommer att blifva
det bestående domslutet om det samma. Jag vill exempel-
vis påminna om huru man skref om »Mäster Olof», då detta
om en mäktig ursprunglighet vittnande drama först utkom
på trycket. Arbetet, fick man då läsa (i kalendern Nornan),
är »i de första akterna rätt lofvande» (rätt lofvande!) »men
sedan blir stycket allt mera oklart, h varigenom intresset
mattas. Karaktersteckningen ... utförd .på ett sätt, som in-
gifver förhoppning att författaren... skall kunna skänka
vår... dramatiska literatur mera betydande verk än ' detta
förstlingsarbete.»

Och detta var långt ifrån det minst gillande, som ytt-
rades om Mäster Olof.

Exemplen kunde bli många. Jag tar i högen och vill
då påminna om, huru herr Levertins noveller, dem ingen
opartisk väl kan helt och hållet frånkänna förtjenst, af en stock-
holmstidning affärdats i förbigående med ordet »talanglösa» —
eller hur herr Nordensvan fick beröm, medan han skref puerila
romaner utan någon sjelfständig uppfattning, men huru hans
mogna arbeten numera få allt annat än välvilliga domar i
just samma tidningar, som förr mottogo honom så vänligt.

Det är ju sjelffallet att tidningskritiken i många fall
ej kan vara så djup. En tidningsskrifvare kan tvingas att
utföra sitt arbete med stor hast, och under bråda tider,
såsom då julfloden kommer, måste han kanske skrifva, innan
han hinner tänka sig in i det han skrifver. Men om han
hyser någon aktning för sig sjelf såväl som för dem, öfver
hvilkas verksamhet han har att afgifva ett offentligt utlåtande,
så domer han ej öfver det arbete, han hafsigt bläddrat ige-
nom, utan han nöjer sig med att tala om dess tillvaro och
om dess innehåll.

Vanan att skrifva om böcker gifver också en viss sä-
kerhet. Den som ytterst samvetsgrant börjat, slutar kanske
med att döma ogeneradt efter ögonblickets intryck, efter sitt
630

lynne för tillfället, efter personliga känslor för eller emot
författaren, efter sin eller hans partiståndpnnkt eller efter
sin tidnings färg. Det är lätt att skrifva nedsättande kriti-
ker. Dertill fordras egentligen endast knarrig öfverlägsenhet
och elakt lynne. Har man dertill sjelf försökt sig på sjelf-
ständigt literärt författarskap och fotalt misslyckats, då går
det utmärkt att slå ned dem, som ha djerfhet att vilja lyckas.

Det är det sorgliga i åtskilliga granskningar inom vår
press — lyckligtvis dock ej i alla — att granskaren vid
bedömandet af en bok visar det mest suveräna förakt för
författarens tänkesätt. Då hela boken utgått ur en uppfatt-
ning, olika mot kritikerns, då författaren söker sådant som
kritikern anser vara onödigt att söka, då författaren sätter
det högt, som kritikern sätter lågt, och anser det obetydligt,
som granskaren prisar såsom det allra mest eftersträfvansvärda,
då är det ju sjelfklgrt att de båda ej .skola komma öfverens.

Men något meningsutbyte blir ej af, utan kritikern
förklarar helt enkelt, att författaren skrifver dåligt eller att
han alls ej kan skrifva. Skäl gifver han ibland för den
åsigten, ibland ej.

Dermed är saken afgjord, ty författaren står ju rättslös
inför den dömande granskaren.

Försvara sig får han inte. Skulle han försöka det, så
blefve han i alla fall den lidande, då man känner, huru i
en polemik mellan en tidning och en utanför stående det
alltid är tidningen, som får sista ordet.

Om kritikens mål har ofta på senaste tid blifvit taladt.
Man har sagt, att kritikern ingen domsrätt har, att han
hvarken bör rosa eller tadla, åtminstone då det ej gäller
absoluta mästerstycken eller absoluta fuskverk, utan söka
visa fram hvad författaren haft för afsigt med sitt arbete,
söka visa hans mål och hans medel. Detta är svårare än
att skolmästra.

Man har till och med vågat begära, att kritikern skall
gå till sitt värf med någon ’liten smula kärlek till det ämne,
han skall skrifva om, att han ej må gifva nycker, dåligt
lynne eller hämdlystnad luft på författarnes bekostnad, att
han ej må, om han till exempel älskar Dickens, ’ sabla ned
dem, som ej skrifva likt Dickens, och att om han tvärtom
misstror en annan uppfattning, han ej må döda en hvar,
som af öfvertygelse råkar ha just den uppfattningen. Ty
något berättigande måtte väl deras öfvertygelse ha. Den
631

granskare, som vet med sig, att han är ensidig, att han ej
förmår se det goda i den riktning, han en gång lärt sig
anse förkastlig, han borde väl, om han vill vara rättvis,
afhålla sig från att skrifva om detta, som han ej mäktar
bedöma något så när allsidigt.

Men hur en kritiker än skrifver, sa är det alltid han
som får rätten på sin sida. Allmänheten tar som bekant
ej del i frågan. Några af vännerna till författarens författar-
skap ondgöras kanske öfver hvad som stått i tidningen om
en bok, som de funnit helt olika mot hvad granskaren upp-
gifVer, men den öfriga publiken som läser hvad i tidningen
står, tänker: »jaså, det är en dålig bok,» och läser den ej.
Och granskaren har då gjort, hvad i hans förmåga stått
för att hindra en författare att bryta sig väg.

Vill den kritiker, som så gör, hindra vår literatur att
växa? Hvilken förolämpning! Nej, han vill endast ledä
literaturen i de rätta fårorna, han vill hindra ogräs att spira
upp jemte den möjligen befintliga goda säden. Han har
således de bästa afsigter, han också.

Gamle Holberg yttrade en gång att censorerna på hans
tid slogo larm så ofta de i en ny bok fingo läsa något,
som de icke visste förut. Det fins dylika censorer än, och
man ville önska om dem detsamma som Holberg önskade
om sina samtida granskare: att de skulle se till att man
ej fick trycka dåliga skrifter eller gamla utslitna saker eller
sådant, som är stulet från andra författare.

.	4.

Jag vet fullväl att kritikerns yrke är svårt för den,
som vill höja sig deri till en verkligt god ståndpunkt. Dertill
fordras mycket studium, mycken bildning, mycken förmåga
att sätta sig in i andras åskådningssätt, att teckna hvarje
tid och hvarje individualitet med dess egna färger. Dertill
fordras äfven att vara en man för sig. Men just derför att
kritikerns kall är så vigtigt, just derför borde den, som
omfattat det, vara ytterligt finkänslig såväl som samvets-
grann. Och aldrig borde det kallet tagas som någon reträttplats.

Jag kan ej afhålla mig ifrån att här aftrycka hvad en
svensk samtida skref till mig för en tid sedan. Brefvet —
som jag har upphofsmannens tillstånd att göra med hvad
632

jag vill — är ganska betecknande. Han talar der om lite-
rär kritik:

»Inte begär jag beröm», säger han »men jag begär heller
ingens lof att få skrifva som jag vill. Jag skrifver ju
ej på nåder och ej för den, som ser på mitt arbete med
ovilja. Jag skrifver för de unga, som vilja framåt, för dem,
hvilkas tankar jag kan fånga och som skola förstå, hvarför
jag skrifver just så som jag gör.

— — Nej bevars, intet öfverdrifvet beröm! Ä’ vi
några storheter kanske? Vi skrifva som paddor, tycker jag.
Ha vi fått några smådrag ur verkligheten, så ä’ vi genast
nöjda och glada. Nej, paddor ä’ vi. Läs Turgeniew, skildra
samtidens karakter så som han gjort det. Då ä’ vi inte
paddor längre.

Men vi sträfva dock och knoga — och det vilja vi ha
erkändt.»

Med anledning af något som passerat kort innan brefvet
skrefs, yttrade samma medlem af de gröna:

»Jag kunde ge mer än ett exempel på hur olika syn-
punkter kritiken har. Tänk på Bååths sista del. Bååth
skrifver på vers, och derför får han skrifva som han skrifver.
Han är väl frisinnad och realist och så modern som helst.
Inte skräder han ord och inte håller han inne med sin
tanke. Han är en bra skald.

Men komme någon af de andra och skrefve samma
saker och skrefve dem på prosa, på konstnärlig prosa, hur
tror du det skulle upptagas? Skulle någon allvarlig höger-
tidning gifva honom sitt bifall? Aldrig i evighet! Hade
han än rifvit ut sitt hjerta och vändt sin själs insida ut
för verlden, hade han dragit fram sina doldaste känslor,
blottat sin bästa sträfvan — han skulle mött iskalla miner,
hånleenden, öfverlägsna blickar. Man skulle sagt om honom
hvad man sagt om andra, talat om brist på innehåll, om
obetydligt innehåll, sport hvad slika utkast tjena till, talat
om ’hoprafsade dagboksblad’ och om ’det vanliga käbblet’
angående samhällsklassernas inbördes ställning etc.

Men när det skrifves på vers ocl| af Bååth, då möter
det en helt annan kritik. Tänkom oss att till exempel
Geijerstam skrifvit stycket ’Ståt’ på prosa. Jo, han skulle
ha mått bra efteråt! Eller att Levertin tecknat den lilla
präktiga genren ’Sonen är student’ som en spaltlång skizz.
Hur ’obetydligt’ och ’innehållslöst’, troligen också ’talanglöst’
633

hade det ej varit! Eller att en naturmålning sådan som
’Vid Tångahallar’ blifvit målad på prosa. Eller att blott
ett sådant uttryck som ’full och stolt som en svensk om
natten’* blifvit sagdt af någon annan än den som nu sade
det. Bååth karrikeras endast af upsalastudenter och af
Crister Swahn, njuter för öfrigt ett välförtjent erkännande,
fick det till och med väl tidigt.» •— —

Är det så alldeles omotiveradt, detta den unge för-
fattarens yttrande? Visst fins det kritici, som på samma
gång de berömma verser med skizzeradt innehåll, nedgöra
hvarje liknande liten bild, som är skrifven på prosa. Intrig,
handling vilja de ha i en prosauppsats. Eörfattaren anser
kanske att han kan få fram en tänkvärd sats i en kort
skizz och att dertill ej behöfs ett tecken till handling. Men
kritikern tänker på ett annat sätt, märk väl än en gång:
ej flertalet kritici, sådana desse nu äro, men en del af deras
skrå, en ej särdeles stor del, men en del, som skrifver i
stora tidningar och som derför kan ha inflytande.

Det börjar mer och mer se ut, som om en försoning
mellan de olika partierna vore en omöjlighet. Pressen lik-
som allmänheten har längesedan tagit parti för eller emot.
I Stockholm har den unga riktningen ännu vedersakare, som
ej förtröttas i sitt arbete. För hvarje recension, der män
kringgår det man borde tala om, och der man minst brytt
sig om att taga reda på hvad. författaren afsett med sin bok
eller hvilka vägar han valt för att tränga fram till sitt mål,
der granskaren mäter ett efter ett annats mått, för hvarje
nytt dylikt aktstycke blir en uppgörelse i godo allt mera
omöjlig och blifva författarne allt mera hätska mot denna
makt, som gör hvad den kan för att nedsätta ärligt arbete.

Det ser dock ut som om detta ej lyckades. De så
kallade' realisterna skrifva och sträfva, i trots af alla var-
ningar, de göra framsteg och glädjas deröfver, fast de knap-
past våga yttra sin glädje öfver en annans framsteg i tryck.
Ty vi känna ju deras sätt att prisa hvarandra inbördes,
äfven när de ej yttra ett enda ord. Och när de tigande
höja hvarandra till skyarne, hvad skulle de då ej säga, om
de uppläte sina munnar till inbördes beröm.

Det äldre slägte, som nu kalfatrar de unge, det har som
bekant aldrig prisat sina meningsfränder.

* Sid. 115 i »Vid allfarväg». '
634

5.

Något som ganska skarpt har kriticerats, mindre dock,
enligt hvad jag tror, i tryck och af yrkesgranskare än
i tal af privatpersoner, är den stil, som nu odlas af ' de
skrifvande. Äfven å detta område möta vi åsigter, så
diametralt motsatta att det ser ut, som kunde de aldrig
förenas. .

På det literära området här i landet är ingen brist på
dilettanter. De, som arbetat sig fram till en ståndpunkt,
som kan kallas konstnärlig, se naturligtvis snedt på dem.
Detta är ej, som Strindberg sagt i fråga om den bildande
konsten, af omsorg för »sitt riddarhus» eller af afund, utan
derför att dilettanten kommer med klumpiga steg och slår
ned, hvad konstnären bygt upp, försöker åtminstone att göra
det och får ofta hopen på sin sida, emedan denna förstår
dilettanten bättre än konstnären och ger honom mycket ofta
konstnärsn amnet.

Det konstnärliga arbetet aflägsnar alltid konstnären
något ifrån den stora allmänheten. Det blir endast ett fåtal,
som inser, hvarför han beter sig så, som han gör.

I fråga om stilens konstnärer ha vi ju sett, huru de
bäste alls ej äro de mest populäre.

Dilettanten söker gerna att nagga på de verkliga för-
fattarne. Han ställer sig oftast öfverlägsen emot dem, och har
han makt, såsom ibland händer, då tror han att hans infly-
tande skall förmå dem att bättra eller omvända sig, men det
lyckas aldrig utan han endast lemnar ett ytterligare bevis för
omöjligheten att förena oförenliga element.

Man har sagt att den svenska publiken är alldeles för
ouppfostrad i literär väg för att kunna ha någon känsla för
prosastil. Hur ofta hör man ej folk med en axelryckning
yttra: »Det duger inte för en författare att berätta numera
— han skall gud bevars måla.» Detta vill med andra ord
säga: en enkel stil duger ej längre, utan det fordras konst-
lade, originella bilder, det skall vara en sprakande och spratt-
lande stil, sådan de moderna danskarna och norrmännen vilja
ha den. Det skall vara ett ystert, ogeneradt språk, som
visar mera sjelfförtroende och ungdomligt öfvermod än verk-
ligt djupt konstnärsallvar. ,
635

Så säger mången. Det enklaste och tydligaste framställ-
ningssätt är det bästa. Det är ju i alla fall innehållet som
är och förblir hufvudsaken. Och stilistens uppgift blir att
uttala det han vill säga så kort och så klart som möjligt.
Att söka måla i ord, att täfla med färgkonstnären, det är
att gå utom diktningens gränser, och att försöka skrifva
olikt mot andra, det alstrar endast manér, förkonstling, onatur.

Ja, det gör så. Om stilen nemligen ej är ett uttryck för
den skrifvandes personliga uppfattning.

Den allra bästa stil synes mig vara den, som bäst lämpar
sig efter innehållet i det som skrifves, som ger åt tanken
den mest liffulla, mest uttrycksfulla form.	•

Visst ligger det förtjenst i en enkel stil, men stilen kan
vara enkel på många sätt, enkel som frukt af ett djupt ar-
bete, hvilket dock ej får synas’.

Stilen må för öfrigt vara enkel eller ej, blott den har
personligt lif. Må den, som har en målares blick, äfven
nytja en målares språk, låt författaren täfla med färgkonst-
nären bäst han vill — om han blott kan det; — låt honom
gerna måla med svart bläck i rika färger, om han har kraft
dertill.

Två lifligt målande rader kunna gifva ett fullt uttiyck
af den stämning, man vill skildra, bättre än en hel sida,
der denna stämning beskrifves. Skildringen tynges lätt af
detaljerna, de trötta läsaren och förvilla hans syn på det
hela, det väsentliga i taflan. Hellre då ett par färgklickar,
som meddela läsaren det åsyftade intrycket.

Men många finnas, som omöjligt kunna förstå, att de-
taljer ej äro så alldeles onödiga, om ej för personernas ka-
rakteristik eller inre historia så för att gifva en bakgrund
mot hvilken de synas. Ibland kan man också genom många
smådrag få en totalbild. Den ytlige läsaren förstår ej hvarför
man uppehåller sig vid detaljerna, inser ej dessas vigt.

6.

Det gifves väl knappast något så nedsättande beröm,
som då man påstår att en berättelse är »väl skrifven».

Ty med »väl skrifven» menas oftast, att den är skrifven
så som hvarje skrifkunnig menniska skulle kunna skrifva,
skrifven med ett lämpligt urval af de färdiga fraser,
Ur dagens krönika. V. 7—8.	42
636

vändningar och uttryck, som en gång, för alla finnas på lager
och som nytjas af en hvar.

En dylik följetongsstil gläder alla dilettanter och till-
fredsställer lätt den stora allmänheten, som har rätt att be-
gära lektyr efter sin smak. Författare, som erbjuda sig att
tillfredsställa behofvet, finnas alltid till hands. Och de skola
väl få lefva, de också.

Men af. konstnären fordra vi annat än af dessa. Vi
fordra ett personligt uttryckssätt, inga allmänna fraser utan
konkreta bilder, fordra säkerhet i uttrycket, så att formen
blir liksom mäjslad, fast, bestämd, och lemnar intet rum
öfrigt för ovisshet.

I sträfvandet att »ej blott skrifva meningen klart och
korrekt utan äfven gifva den en melodi, en färg, en doft»,
skjuter naturligtvis rätt mången öfver målet. Till och med
stora förmågor kunna misslyckas vid skildringen af en färg-
full bild, — såsom då Jacobsen beskrifver Edele Lyhne,
der hon sitter på lusthustrappan, — vi få bilden ej klar
för oss, fast vi läsa om huru hvarje färg står bredvid den
andra. Det fins mellan skrift och målning en gräns, öfver
hvilken knapt någon går ostrafiad.

En norsk författare, som uppträdt emot naturalismen,
yttrar med bestämdhet att det är svårare att skrifva en bok,
bygd på ’ en mängd ovanliga händelser och egendomliga
situationer, än att stödja sitt arbete på psykologisk analys,
och han uppmanar Zola att försöka sig i Ponson du Terrails
genre, så skulle han få se hur godt det vore.

Kanske kommer en annan försvarare af det gamla goda
och upplyser om hur mycket svårare det är att skrifva
korrekt, klassiskt, med ett ord att skrifva ett riktigt vackert
språk än att följa dess nya regler, som äro så pass dimmiga
och obestämda, att de ej _ens kunna kallas för regler och
•som så lätt fresta försökaren eller den oskicklige att ge ut
sitt formlösa krafs för individuella målningar i ord, att påstå
det slarfvet eller oförmågan är hvarken det ena eller det
andra utan endast en personlig stil.

Men detta är medaljens frånsida. Man får ej döma
endast efter den. Och man bör ej ställa upp andra regler
än de, som dikteras af den sunda smaken. Inför en språkets
mästare får språkläran tänja något på sina stränga lagar.
Gerna en uppsåtlig öfverträdelse mot hrr Noël et Chapsal,
Fryxell eller Sundén, om man blott derigenom når uttryck,
637

som med mera lif och säkerhet gifva form åt det man vill
ha sagt, eller som smidigare slnta sig kring det, man vill
kläda i ord.

Mellan en dylik öfverträdelse, gjord i bestämd afsigt,
i konstnärligt intresse — mellan den och slarf eller oför-
måga är en väsendtlig skilnad, men det fins många, som
ej kunna inse det. Debutanten, som känner att han behöf-
ver fritt spelrum för sina tankar och som har koloristiska
anlag men ännu saknar herravälde öfver sig sjelf, förledes
ibland till godtycklighet i stilen, till hafsiga eller banala
uttryck, som äro ämnade att synas lediga eller osökta.

Faran hos nybörjaren är dock ej så stor. Instinkt och
förstånd skola säkert sofra de ungdomliga öfverdrifterna, på
samma gång som de skola lära honom att bevara det äkta
i hans individuella skrifsätt.

Den goda prosan är hvarken en lättare eller' en mera
ringa konstform än versen. Tänk på Jacobsens stil, som
haft så stort inflytande på Danmarks språk, — eller på
Flauberts, Merimées eller Theophile Gautiers »ord-arkitektur»,
— eller på Daudets språk. »Ses pages ont une vie à elles»,
säger Zola någonstädes om Daudets stil.

Meningarna ha varit delade om, huruvida man kan
vara en verkligt stor skald, då man ej eger ett personligt
språk, sådant att ens uppsatser kännas igen, äfven om de
ej äro signerade. Edmond de Goncourt förnekar rent af
storheten, der ej stilens adel fins.

Qvinliga skriftställare ha i allmänhet mindre känsla för
stilen. De kunna finna ämnen af betydenhet, de kunna
skrifva med kraft, men förgäfves söker man i de flesta fall
hos dem en personlig stil. Bristen derpå är i den läsande
allmänhetens ögon ingen brist. Tvärtom. Det som är skrifvet
så vanligt, att hvem som helst kunde ha skrifvit det, det
vinner alltid mesta gunsten, liksom äfven det som är tänkt
efter vanliga tankegången.

Damerna ha i allmänhet lättare att föra pennan än
herrarne, men deras sätt att skrifva är i allmänhet betyd-
ligt mera vanligt. Som om de lärt sig konsten i pensionen.
Följetongstilen förekommer ännu allt för ofta hos dem. Den
kallas ock här i Sverige för »en lätt stil» eller »episk bredd».

Det är lärorikt att studera författares utkast, så-
dana dessa uppenbara sig i form af tidningsuppsatser,
resebref eller kåserier. Dylika småting, uppskrifna omedelbart
638

under intryck af den stämning, som diktat dem, och.
tryckta, innan manuskriptets bläck ännu hunnit torka, de
bli alltid kännetecknande för sin författare. Just af dylika
utkast utan stora anpråk och på hvilka naturligtvis ej samma
omsorg kan vara nedlagd som på mera utarbetade afhand-
lingar, sluter sig granskaren till intryckets spänstighet, upp-
fattningens lif och blickens skärpa hos den skrifvande, liksom
äfven till den ursprunglighet, den skrifvande pennan eger.
Granskaren — och i ännu högre grad tviflaren — gör ganska
oväntade upptäckter ibland under dessa undersökningar.
Han kan finna omedelbart friska små utkast, som kanske
öfverträffa hvad samma penna skrifver med större anspråk,
men han kan också med förvåning höra, att svaga skizzer,
alldagliga i stilen och påvisande allt annat än skarpsin-
nighet, äro skrifna af aktade, ja ryktbara och beundrade namn.

'	7.

Vare sig man skrifver större, djupare anlagda verk eller
småsaker, kan man ej egna nog omsorg åt sin stil, kan ej
vårda den tillräckligt, ej ställa nog höga fordringar derpå.
Af hvarje frisk vilja, som ger sin kraft till det stora sam-
fälda arbetet, ha vi ju rätt att fordra, att han skall lägga
något nytt till allt det gamla, som fans före honom, friska
upp det med sin ungdomliga ursprunglighet. Först och
sist naturligtvis i innehållet, — men äfven i formen.

Det är ej fråga om att rusa sig af språkets välljud,
att, hänryckt öfver förmågan att kunna fånga dessa toner
och kunna sjunga dem ut öfver en verld, fly bort från det
verkliga till tonernas blomsterland.

Det är ej fråga om att ställa sig öfver sin samtid eller
utom den, tvärt om att vända sig just till den och säga
det bästa man kan säga på det bästa möjliga sätt, att måla
hvad man målar med dess egna färger, med verklighetens
egna lokaltoner, sedda af individens öga.

Men just detta, att alltid lämpa stilen efter innehållet,
är något, som författarne ofta försynda sig emot. En och
annan, som skrifver personligt, tar sin uppgift så, att han
skrifver så som han talar. Han sätter sitt jag i främsta
rummet, i stället för att han borde helt och hållet underordna
sig under det han skrifver.
Stilen är mannen.

Minst lika väl som af de motiv han väljer och af sättet,
hvarpå han behandlar sitt stoff, lär man känna honom af
det sätt, hvarpå han skrifver. Naturligtvis känna vi oss
omotståndligt dragna till den skald, som skrifver nobelt,
som ofrivilligt visar, att han är eri fin natur. För en stil,
sådan som exempelvis finnen Päivärintas, böjer sig en hvar
med vördnad, ty bakom det ädla, långt ifrån konstnärligt
fulländade men dock så personligt äkta skrifsättet varsna
vi mannen, den flärdfrie, hjelpsamme, enkle mannen.

Till den författare, som tvärtom skrifver simpelt och
rått, känna sig nog äfven många dragna. De finnas, som
uppsåtligen välja ett simpelt språk, derför att de känna sin
kraft och äro roade af att pröfva den, eller för att trotsa
skick och bruk, eller derför att de anse det naturligast att
skrifva så.	.

Bort med pryderiet, med all falsk anständighetskänsla!
Men låtom oss hålla på, att de lagar hyfsningen stiftat för
vårt uppförande bli hållna i helgd. Det är förstås älskvärdt
nog att visa sig sådan man är — men inom vissa gränser.
Naturbarnet ser ingenting ondt i att gå och bada invid
allmänna farvägen, men den civiliserade finner det naturligt
att hellre söka upp en enslig plats.

Föraktet för det konventionella yttrar sig i råhet. Att
smyga ^ sig ut ur ett sällskap för att få vara så grof i munnen,
man vill, ute i förstugan, det. är en fröjd för en och annan.
Och det är en hvars rättighet att så göra. Men hvar och
en får finna sig i att blifva bedömd efter den yta han låter
andra se.

Naturligtvis kan en god berättelse vara skrifven med
ovårdad penna, medvetet eller omedvetet. För innehållets
skull kan man blunda för uttrycken, men alltid skadar ändå
ett rått omhölje det hela, mest — enligt min åsigt — derför
att det som är stötande oftast står skrifvet i annat mål än
att göra det som säges så klart och åskådligt som möjligt.
Sällan betingas en plump stil af innehållet, men är den ab-
solut nödvändig för dettas skull — nåväl, så skrif då dit
huru fula ord som helst.

Men — än en gång — endast och ' allenast i fall bilden
dem förutan blefve oklar, osann eller sämre tecknad.

Då blir frågan endast, huruvida ämnet var lämpligt
eller ej att behandla.
640

Man har med all rätt prisat hänsynslösheten. Utan
den kan ingen författare bryta sig väg, då han vill bryta
in på nya vägar, utan den blir heller ingen fullt individuell.
Och det är endast de författare, hvilka uppträda revolutionärt,
slå ned de herskande gudarna, när de blifvit gamla och
förgyllningen gått af dem, och stifta nya regler för smaken,
det är endast de, som verkligen lyckas tränga ned bland sina
samtida.

Nej, anfall utan hänsyn det ruttna, det dåliga. Skona ej!

Men det fordras mycken insigt, mycken smak och
mycken finkänslighet för att kunna skilja dåligt från godt
Anfallen kunna oändligt lätt slinta in på orätta områden.

Och den starke reformatorn har ofta svaga sidor, som
träda allt för tydligt fram. Vi blunda för dem, och sjelf
lär han sig att kela med sina fel, att skrifva som han be-
hagar. Han vet att han är omtyckt, att man känner hans
ärliga vilja och derför bör öfverse med hans öfverdrifter.
Han skrifver som det faller honom in. Han skrifver per-
sonligt.

Men det var ej denna individuella stil, hvars sak jag
talat, ej den stil, som följer hvarje nyck hos författaren,
utan den, som sluter sig smidigt efter det ämne som be-
handlas.

a.

Jag har ej velat gå in på personligheter i dessa mina
yttranden om stil. Det kan ju finnas olika åsigter om den,
och i alla fall är den ju blott formen, hvari innehållet höljes
— men en form, som ej bör underskattas, fastän den ofta
blir underskattad. Som detta ämne också är föga uppmärk-
sammadt här i landet, och det fins många, som helt sum-
mariskt afgöra om en författare, att »han kan icke skrifva
svenska, han skulle blifva kuggad i studentexamen», derför'
att han har vågat utelemna subjektet i en mening eller
predikatet, derför att han följt sin öfvertygelse, — så tror
jag att uppmärksamheten bör fästas derpå.

Och den läsande verlden? Ja, min uppsats har redan
blifvit så vidlyftig, att jag ej vågar säga något om dem,
som läsa böcker. En och annan af deras åsigter har nog
varit synlig i ofvanstående, och ett och annat uttryck, som
641

jag anklagat herrar kritici för, borde kanske rätteligen blifvit
satt på allmänhetens räkning.

Skulle den ärade tidskriften och dess läsare ej afskräckas
af denna afhandling, torde jag få återkomma och tala om
bokköpare och boklånare, äfvensom om ett par ganska egen-
domliga literära förhållanden i vårt land.

Med högaktning

* *
Ett halfsekelsjubiléum.

Af Helen Zimmern.

(Öfvers. från förf:s handskrift af M—r^)

Finnes det väl i hela den merkantila verlden någon,
som icke är förtrogen med namnet Lloyds, denna förträff-
ligt organiserade institution, hvars skeppsregister ej kan
för mycket uppskattas såsom en referensbok för det kom-
mersiela samhället. Det är nu femtio år sedan sällskapet
inrättades på dess närvarande basis och till åminnelse häraf
har författats en broschyr, som i korthet förtäljer historien
om denna institutions ursprung och utveckling — ett arbete,
hvilket borde vara af största vigt för alla, direkt eller indi-
rekt intresserade i skeppsfart. Den ifrågavarande broschyren
har emellertid icke utlemnats i bokhandeln, utan öfverlem-
nades — i slutet af förlidne år — som gåfva till hvarje
subskribent på registret. Genom sekreterarens artighet kom
jag i besittning af ett exemplar rörande en institution, hvilken
troligtvis står ensam i historien om institutioner, en institu-
tion, som endast Amerika eller Stor-Britannien kan framkalla,
det vill säga en, som är grundad på frivilliga principer och
icke härleder sin styrka från lagstadganden, utan från det
förtroende, hvilket dess egna förtjenster ingifver.

Hvad den tidigaste historien om skeppsklassifikation
beträffar, så finnas inga data, men vi känna alla hur tråkigt
det ryktbara kapitlet är i Iliaden, der äfven Homerus be-
finnes slumra. I en mer eller mindre ofullständig form
måste klassifikationen af handelsfartyg naturligtvis hafva
existerat samtidigt med sjöförsäkring, emedan Gibbon talar
om sjöförsäkring såsom allmän redan bland romarne. Skepps-
listor funnos i England i slutet af 17'de århundradet att
bese på de olika kaffehusen i City och bland dessa var ett
643

etablissement, hållet af en viss Edvard Lloyd — som synes
hafva varit mer än vanligt skicklig och företagsam — det
mest besökta. Snart kom Lloyd på den idén att systemati-
sera dessa listor och han utgaf för egen räkning en shillings-
tidning »Lloyds News», som började under år 1696 samt
utkom tre gånger i veckan. Till en början voro dessa listor
skrifna och gingo hand ur hand, men 1726 trycktes de un-
der den förändrade titeln af »Lloyds List». Snart derefter
bildade de förnämste assuradörerna och mäklarne, som länge
haft kaffehuset till gemensam mötesplats, en förening och togo
sitt hufvudqvarter nära intill börsen samt stälde på en per-
manent fot den stora institution, hvilken allt sedan blomstrat
på samma ställe och gjort namnet Lloyd till ett för hela verlden
välbekant ord. Några af de tidigast utgifna listorna hafva
förstörts genom eldsvåda, men 1776 års lista är i behåll och
i den anträffa vi för första gången det nu allmänt kända
tecknet AL, hvilket har öfvergått i hvardagstalet, men från
början endast var afsedt att utmärka ett skepp af första
klassen. Dessa listor utlemnades blott åt subskribenter och
så stränga voro reglerna, att utlåning af boken eller att låta
den ses af-en icke subskribent medförde förlust af ledamot-
skap i föreningen, och att vid hvarje års slut hvarje sub-
skribent var tvungen att återlemna sin gamla bok, innan
han erhöll en ny. Det var en tid då, ifall boken blef för-
lorad eller stulen, man vägrade dess égaré att få en annan,
äfven om han var villig att betala derför. Subskriptions-
medlen var den enda inkomstkällan för föreningen, som då
räknade ungefär hundra trettio medlemmar. Emedan miss-
nöje uppstod med anledning af den svåra frågan rörande
fartygens klassifikation, så utgafs en rivaliserande bok af
ett sällskap skeppsegare och under en tid täflade de båda
böckerna med hvarandra, ehuru Lloyd’s från början intog
en bättre ställning och hade större anseende. Det äldre
sällskapet tillsatte då med ens besigtningsmän i tjugufyra af
de förenade rikenas hamnar och visade från början den all-
varliga sträfvan efter billighet och liberalitet, som alltid ut-
märkt dess operationer.

Tolf års qvarstående i klassen medgafs fartyg, som voro
bygda på bästa engelska varf och i Ostindien bygda hade
samma förmån. Erågan om utländska fartyg uppstod natur-
ligtvis tidigt, och för dessa, liksom för fartyg bygda i Skotiand,
644

Wales och viäsa engelska hamnar, medgafs endast åtta år.
Ett undantag gjordes likväl till Förenta Staterna, under det
att åt kolonial- och furubygda fartyg beviljades blott fyra.
Då den ursprungliga klassens år voro förflutna, nedflyttades
fartygen till en lägre grad, och ingen aldrig så dyrbar repara-
tion eller förstärkning kunde förskaffa dem plats under ka-
rakteren Al. Det är klart, att alla dessa regler ha undergått
mången revision till följd af revolutionerna inom skepps-
bygnadskonsten, men det är intressant att anteckna, det
Lloyds regler från början varit strängt till förmån för godt
arbete och hederligt bemötande mot allmänheten.

När vi genombläddra de gamla registervolymerna, på-
minnas vi om det faktum, att vid detta århundrades början
ångans användning för sjöfarten var i praktiken okänd. Ej
förr än 1822 finna vi ett ångfartyg på listan. Det står under
klassen Al och kallas ganska lämpligt »James Watt»? Det
hade 294 tons och bygdes vid Greenock. I början voro
fördomarne mot ångbåtarne mycket starka; ett, som gjorde
turer på Clyde-kanalen, måste läggas upp under flera år,
emedan egarne fruktade, att ångbåtens spolvatten skulle orena
bankarne. Sedan »James Watt» uppträdt, ökades hastigt an-
talet af klassificerade ångbåtar, ehuru reglerna för denna
klassifikation synas hafva varit ofullständiga, emedan de till
en början icke innehöllo någon bestämmelse angående perio-
disk besigtning af dessa fartyg. Bland besynnerliga anteck-
ningar, som man påträffar i somliga register af tidigt dato,
må nämnas följande: 1812 omtalas plankor öfverdragna med
zink.; 1820 förekommer den första notisen om ett fartyg
»beklädt med garfvadt läder». Man ser, att äfven vid denna
tidiga period det icke var ovanligt vid byggandet af trä-
fartyg att salt användes för att bevara trävirket från torr-
röta; man gick härvid så långt att plankorna kokades i salt
vatten. Den lyckliga verkan af salt på virke bevisas till-
räckligt genom exempel af flodbåtar, som användts till salt-
transport, hvilkas trästommar, ofta nog, efter femtio års tjenst
funnos vara lika friska, som när de bygdes.

Efter en tid fann man, att konkurrensen mellan de tvenne
skeppsregistren var skadlig för alla intressen och efter olika
täflingsförsök af rivaliserande föreningar insåg man, att Lloyds
var den Aronsstaf, som ensam kunde upptaga alla de
andra. Efter många allvarliga diskussioner, efter många
tvister, förenade sig år 1834 de två förnämsta rivaliserande
645

sällskapen till ett och »Lloyds Register of British and foreign
shipping» utkom för första gången i den nu välbekanta for-
men, hvarvid samtidigt bildades en permanent komité af
handlande, skeppsegare och assuradörer, hvars uppgift var
att öfvervaka att registret i allt, som stod i samband med
föreningen, skulle ordnas på den lämpligaste och mest libe-
rala basis. Sålunda öfverlemnades för första gången klassi-
fikationen af handelsfartyg till ett utskott, som representerade
alla intressen, icke åt blott en sektion. En parlamentsleda-
mot var den förste Chairman i det nykonstruerade Lloyds.

. Det är intressant att betrakta den britiska handelsma-
nnens förhållanden på denna period af registrets tillvaro.
Är 1834 ansågs ett fartyg om 500 tons vara stort. Den
väldiga proportionen af fartyg, bygda i kolonierna, är värd att
uppmärksammas. Det behöfver knappast sägas, att hela denna
tonnage var, af trä, emedan något skepp af jern icke synes
i registret förr än 1837. Redan så tidigt som 1834 insåg
man vigten af att hålla träfartyg torra under det att de
bygdes och ett extra år lades till deras klass, förutsatt att
de blifvit bygda under ett ordentligt tak och tolf månader
användts till deras bygnad. Att föreningens inflytande på
konstruktionen af skepp var ofantlig, behöfver icke sägas. Före
offentliggörandet af Lloyd’s regler för klassifikationen af far-
tyg voro de teoretiska reglerna för skeppsarkitektur föga
kända. Skeppsbyggmästarne bygde ofta goda fartyg, men
leddes sällan af vetenskapliga regler. Men genom sina in-
spektörer förändrade föreningen allt detta och ehuru skepps-
byggmästarne till en början voro motsträfviga och harmades
öfver den stränga uppsigten, hade föreningen snart förvärf-
vat sig ett så allmänt förtroende, att ett fartyg utan Lloyds
stämpel var nästan alldeles värdelöst, och omkring 1843
befans det vara omöjligt för ett aldrig så godt fartyg att
erhålla frakt på utlandet, så vida det icke hade en god plats
i registret. Det är Lloyds stora förtjenst, att denna ofant-
liga och nästan enväldiga makt icke en enda gång blifvit
missbrukad, och att dess enda sträfvan varit icke endast att
upprätthålla sitt anseende, utan äfven att följa med sin tid
genom att så passa sina regler, att dessa icke hindrade in-
förandet af förbättrade7 konstruktionsmetoder eller lade band
på skicklighet och uppfinningsförmåga. Den uttänjelighet,
som är rättesnöret för föreningens inspektion, har t. ex.
i afseende på maskiner varit till stor fördel för driftiga
646

ingeniörer och skeppsegare. M:r Scott Russell, byggmästaren af
»Great Eastern» och som på sin tid bygde flera nyheter än
någön annan skeppsbyggmästare, gjorde vid ett tillfälle full
rättvisa åt hvad han kallade Lloyd’s lex non scripta (icke
skrifna lag), hvilken satte dem i stånd att lindra sina reg-
lers stränghet på ett sätt, som kombinerade följandet af reg-
lerna med en gensaga mot det anonyma påståendet, att
reglerna stodo i vägen för skeppsbyggeriets utveckling.

Frågan om jernfartyg, strax efter införandet af jern
som material för byggandet af skepp (1837), erfordrade
snart komiténs allvarliga och omsorgsfulla uppmärksamhet.
Man hade funnit, att bruket att klassificera jernskepp för
terminer af tio år icke stod i öfverensstämmelse med det
karakteristiska hos det för deras byggnad använda materia-
let, som icke multnar *utan förstöres genom oxidation på
ytan. Så länge som plåtarne i stommen förblifva oförmin-
skade, fans det icke något skäl för att de skulle nedflyttas
till en lägre grad, endast derföre att de uppnått en viss
ålder. Komitén beslöt derföre att indela jernskepp i tre nya
klasser samt underkasta dem särskilda besigtningsvilkor och
de tillåtas att stå qvar i den medgifna klassen, så länge som
deras tillstånd vid besigtning finnes vara tillfredsställande.

Ehuru redan från början den af föreningen utgifna boken
kallades för »A Register of British and foreign Shipping»,
gjordes likväl under många år ingen anstalt för att öfver-
vaka utländska fartyg. Men efter en tid beslöt föreningen,
att den skulle anställa besigtningsmän i främmande land,
och 1852 tillsattes sex i Canada samt två i Holland och
Belgien. 1869 sändes ett ombud till Shanghoa samt blef
sålunda Lloyd’s första representant på Asiens kontinent.
Under de följande åren etablerades representanter för Lloyd
i Triest, Ancona, Venedig, Hamburg, Melbourne, Köpenhamn,
Genua etc. För närvarande har Lloyds icke mindre än sex-
tiosex egna ombud spridda öfver verlden, för att icke nämna
de särskilda aftal, som det träffat med invånare i de sär-
skilda städerna.

Det sätt, på hvilket Lloyd måste utvidga sina operatio-
ner, är ganska egendomligt. Under år 1882 såg det sig
sålunda tvunget att tillsätta inspektörer, erfarne i smide-
arbeten, emedan det visat sig vara omöjligt att upptäcka
fel, hvilka kunna förekomma i dylika, genom att undersöka
dem då de äro färdiga. Föreningen såg sig också nödsakad
647

att inspektera konstruktionen af maskiner och ångpannor,
samt att kontrollera kedjor, ankare etc. 1877 företog sig
äfven föreningen på inbjudning af åtskilliga égaré och bygg-
mästare af pleasureyachts att klassificera dylika fartyg samt
uppstälde regler för deras bygnad. En registerbok, uteslu-
tande egnad åt beskrifning af sådana fartyg, utgifves nu år-
ligen. Hvad hufvud-registret beträffar, så finner man att
icke något år förflutit, utan att något vigtigt tillägg gjorts
i afseende på de underrättelser det meddelar. Såsom en
jemförelse mellan 1834 och 1885 finner man, att subskri-
benterna voro sju hundra tjuguen förstnämnda år emot tÆ
tusen femhundra för närvarande. Det största skepp som 1834
inregistrerades hade 1,438 tons, under det att det största
nu är skrufångaren »City of Rome» med 8,144 tons. Då
var 1,000 tons sällsynt, nu äro icke mindre än 196 fartyg
registrerade för ungefär 3,000 tons. I synnerhet under de
senaste tio åren har Lloyd utvecklat sig till den grad, att
dess bok för närvarande verkligen kan göra anspråk på att
vara ett internationelt register öfver handelsmarinen, och det
sjelf är en institution, öfver hvilken den nation, som fram-
bragte den, med skäl kan vara stolt. .
Holbergjubiléet och Holhergliteraturen.

Af Kristian Winter-Hjelm.

(Öfversatt efter författarens manuskript.)'

Redaktionen för »Ur dagens krönika» har önskat att i an-
ledning af Holbergjubiléet äfven kunna gifva svenska läsare en
kortfattad öfversigt öfver den nyare Holbergliteraturen och har
uppdragit åt mig att utarbeta en sådan. Den kan naturligtvis
i anseende till plats och andra förhållanden blott ske i mycket
sammanträngd form öch nedanstående lilla uppsats gör derför
icke anspråk på mer än att vara en orienterande vägledning,
sådan som den kan. anses lämplig för svenska läsare, hvilka
naturligtvis äro något främmande för hvad som i denna rikt-
ning under årens lopp uträttats på den dansk-norska bokmark-
naden.

På uppmaning till förläggarne att insända de i senare tid
utkomna verk af och om Holberg, har jag mottagit följande:

Peder Paürs. Et comisk Heltedigt af Ludvig Holberg. Udgivet
ved À. E. Boye. Femte Oplag. Forlagsbureauet i Kjöbenhavn. 1865.

Peder Paars. Af Ludv. Holberg. Ny Udgave. Med sex Tegnin-
ger af W. Marstrand. Kjbvn. Nyt dansk Forlagskonsortium. 1884.

Peder Paars, komisk Heltedigt af Ludvig Holberg. Med 100 illu-
strationer. Kjbvn. Andr. Fredr. Höst & Sons Forlag. 1878.

Ludvig Holberg: Peder Paars, illustrere! af Hans Nikolai Hansen.
Kjbvn. J. C. Stockholms Forlag. 1884.

Den danske Skueplads eher Holbergs Comedier. Udgivne ved
F. L. Liebenberg. Tredie Oplag. Forlagsbureauet i Kjöbenhavn. 1884.

Nicolai Klimii iter subterraneum, opus Ludovici Holbergii. Re-
cognovit, notis illustravit, indice instruxit Dir Carolus Guil. Elberling.
Havniæ. Siumpt. Soc. ad. promov. lit. dan. cond. MDCCCLXVI.

Niels Klims underjordiske Reise ved Ludvig Holberg. Oversat
efter den latinske Original af Jens Baggesen. Kjbvn. Udg. af J. Levin.
Fori, af J. H. Schubothes Bogh. 1867.

Niels Klims underj or diske Reise ved Ludvig Holberg. O versât efter
den latinske Original af Jens Baggesen. Kjbvn. Nyt dansk Forlags-
konsortium. 1880.
649

Niels Klims underjordiske Bej se af L. Holberg. Fra Latin oversat
af N. V. Dorph. Med hist, og Liter. Oplysninger af E. C. Werlauff.
Tredje gjennemseete Udgave ved Chr. Dorph. Kjbvn. Åndr. Fredr.
Hqst & Sons Forlag. 1874.

Nils Klims underjordiska resa af Ludvig Holberg. Tredje svenska
upplagan i fri öfvcrsättning. Stockh. 1884. Bokf. För. Svea.

Ludvig Holbergs Mindre Poetiske Skrifter. Udgivne af F. L.
Liebenberg. Kjbvn. Forlagt af Samf. t. d. danske Lit. Fremme. 1866.

Ludvig Holbergs Epistler. Udgivne med oplysende Anmærkninger
af Chr. Bruun. 1—5 Bind. Kjbvn. Fork af Samf. t. d. danske Lit.
Fremme. 1865—76.

Udvalgte Epistler af Ludvig Holberg. Udgivne af Fr.AVinkel Horm
Kjbvn. Chr. Steen & Sons Forlag. 1884.

Ludvig Holbergs Helte-Hi stor ier. Udgivne af F. L. Liebenberg.
1—2 Bind. Kjbvn. Forlagt af Samf. t. d. danske Lit. Fremme. 1864—65.

Ludvig Holbergs Kirke-Historie. Udgivet ved F. L. Liebenberg.
1—2 Bind. Kjbvn. Forlagt af Samf. t. d. danske Lit. Fremme. 1867—68.

Dannemarks Riges Historie ved Ludvig Holberg. Deelt udi 3
Tomer. Ny udgave. Kjbvn. Udgivet af J. Levin. Forlagt af Univ.
Bogh. Åndr. Fredr. Höst. 1856. (Tome I nyt Optryk 1872.)

The Blue-Apron Statesman^ a Comedy in five Acts ■ by Ludvig
Holberg. From the Danish by F. Weber. Copenhagen. Publ. by Emil
Flensborg. MDCCCLXXXV.

Ludvig Holbergs Peder Paars. Et Afsnit af en Holberg-Bibliographi
ved Christian Bruun. Kjbvn. C. A. Reitzels Forlag. 1862.

Historiske Antegnelser til Ludvig Holbergs atten förste Lystspil
ved E. C. Werlauff. Kjbvn. Fori, af Samf. t. d. danske Lit. Fremme.
1858.	-	*

Holberg i Sverige jemte meddelanden om hans svenske öfversättare.
Litteraturhistoriska anteckningar af D:r Karl Warburg. Skrift utg. till
Holbergsjubiléet. (Pä omslaget: Särtryck ur Göteb. kgl. Vetensk. o.
Vitterh. Samhälles Handl. Göteborg. D. F. Bonnier. 1884.)

Ludvig Holberg. En Levnedsskildring af Fr. Winkel Horn. Kjbvn.
Karl Schönbergs Fork 1884.

Kort Udsigt over Ludvig Holbergs Liv og Virksomhed af Johan
Vibe. Kr:a. Alb. Cammcrmeyer. 1884.

Ijudvig Holberg i kortfattet fremstilling for almenheden. Af Martin
Seip. Kr:a. Marins Lunds Fort. 1884.

Fra det 18:de Aarhundrede af Kr. Arentxen. Kjbvn. Gyldendalske
Bogh. Forlag. 1884.

Ludvig Holberg. Et Festskrift af Georg Brandes. Med tolv vignetter
af Hans Nic. Hansen. Kjbvn. Gyldendalske Bogh. Forlag. 1884.

Kjöbenhavn paa Holbergs Tid. Kulturhistoriske Billeder fra Be-
gyndeisen af det 18:de Aarhundrede. Af D:r O. Nielsen. Med mange
Afbildninger og 1 Kort. Forlagsbureauet i Kjöbenhavn. 1884.

Tre komedier af Plautus. Frit översatte af D:r Joh. Forehhammer,
Rektor. Kjbvn. C. A. Reitzels Forlag. 1884.

Holbergske Figurer og Typer efter den danske Skuepladses Tradi-
tioner. Udgivne i Anledning af jubelfesten d. 3 Dec. 1884. Kjbvn.
. Hansen & Weller.
650

Holberg-Marsch foi; Piano. Kristiania. Carl Warmuth.

Holberg-Menuet komp. f. Piano af Christian Cappelen. Kr:a. Carl
Warmuth.

Fra Holbergs Tid, Karakterstykke for Piano af Christian Teilman.
Kr:a. Carl Warmuth.

Holberg Sarabande og Ballade af Universitetets Holbergskantate
komp. af Ole Olsen. Kr:a. Petter Håkensen. Pianoarrangehient.

Fra Holbergs Tid. Svite i gammel Stil for Pianoforte af Edvard
Grieg. Kjbvn. Wilh. Hansen.

Holbergsk Tableau- Ouverture. Potpourri over traditionelle Melodier
ved Axel Grandjean. Kjbvn. Wilh. Hansen.

Ulysses-Marsch. Forspil til »Ulysses von Ithacia» af Niels W. Gade.
Kjbvn. Wilh. Hansen.

Hanedandsen af Holbergs Comoedie »Maskeraden» af H. S. Paulli.
Kjbvn. -Wilh. Hansen.

Jean de France. Sarabande for Piano af Emil Hartmann. Kjbvn.
Kgl. Hof-Musikhandel.

Rococo. Six morceaux caractéristiques comp. p. piano par L. Schytte.
Kjbvn. Kgl. Hof-Musikhandel.

Holbergske Situationer i Bilieder og Musik. Musiken samlet af Fr.
Rung. 6 Illustrationer af N. Wiwel. Kjbvn. Kgl. Hof-Musikhandel.

Ehuru ofvanstående förteckning är långt ifrån fullständig,
i det en del af de senaste årtiondenas HolÜergliteratur icke der
förekommer, kunna svenska läsare dock genom densamma få étt
begrepp om, hur flitigt den läsande verlden i Danmark och
Norge sysselsätter sig med den store författaren.

Vid tvåhundraårsfesten den 3 December 1884 var det
klart,, att en mera betydande verksamhet utvecklades. I Norge,
Holbergs fädernesland, skulle man dock onekligen hafva vän-
tat mera. Särskildt förekommer det mig, som om norrmännen
— hvilka icke endast af »nationalfåfänga», utan rent af på grund
af den literaturhistoriska nödvändigheten att efterforska de hi-
storiska källorna till sin literatur och sitt moderna idéela lif
i det hela taget böra upprätthålla och odla sin stora andel i
den så kallade »dansk-norske Fælleslitteratur» — kunde hafva
tagit tillfället i akt för att börja utgifvandet af en samlad kri-
tisk upplaga af de norske författarne från »Fælleslitteraturens»
tid. Det hade varit ett både nyttigt, vackert och nationelt före-
tag, som skulle stält sig vid sidan af motsvarande upplagor af
äldre svenske författare. I Danmark kunde man kanske bland
den eljes ganska rikhaltiga jubileumsliteraturen hafva önskat ett
fototypiskt återgifvande af de äldsta Holberg-trycken. I Eng-
land, har man, som bekant är, för åtskilliga år sedan utgifvit
den gamla Shakespeareska folio-upplågan fototypiskt i förmin-
skadt format, och sedan den tiden har ju konsten blifvit både
651

fullkomligare och billigare. En fullständig Holberg-bibliografi
kunde äfven hört till det önskliga. Men detta är ju hvad
som icke gjorts, här skulle vi betrakta hvad som är gjordt.

Man ser, att ofvanstående lista börjar med en ansenlig rad
upplagor af Holbergska skrifter. Sedan intresset för Holberg
vid början af detta århundrade blifvit återuppväckt och bland
annat lemnat spår efter sig i den likväl i flere afseenden ofull-
komliga Rahbekska upplagan af Holbergs valda skrifter, började
man gå mera kritiskt till väga. Hvad som i sådant hänseende
i synnerhet lade svårigheter i vägen för de danske utgifvarne
var, att de, jemte obekantskapen med de många specifikt
norska uttrycken hos författaren, stötte på en mängd tryckfel
och olika läsarter, hvilket allt föranledde till gissningar, som
icke alltid utföllo pålitligt. Som exempel kan blott anföras, att
det skrefs både hit och dit om ett ställe i »Peder Paars», som
lyder: »Han jyde vill och prale». Några menade, att det skulle
stå substantivet »Jyde», alltså stor bokstaf i stället för liten,
andra, att Holberg påhittat ett verb »jyde», hvilket skulle göra
danskarne till skräflare, under det en norrman lätt skulle funnit
det rätta, nemligen att »jyde» är ett tryckfel för det norska
»kyde» eller som det uttalas »kyte», hvilket är liktydigt mod
»prale». Dessutom var Holbergs egen redaktion af första och
senare upplagor temligen vårdslös' så att det kunde vara svå-
righeter nog för de nya utgifvarne.

Emellertid slogo C. Molbech och A. E. Boye in på den
rätta vägen. Molbech började en stor kritisk upplaga af kome-
dierna, af hvilken dock utkom blott ett band. Men A. E. Boye
tillkommer äran af att ha gifvit den läsande verlden de första
goda och jemförelsevis pålitliga upplagor af såväl Peder Paars
som komedierna.

Redan 1823 utgaf han en kritisk upplaga af Peder Paars
i oktav, till hvilken upplagan af 1720 är lagd till grund. Af-
vikande läsarter samt en öfversigt öfver de äldre upplagorna är
bifogad sist i boken. Denna Boyeska Peder Paars, som senare
trycktes i så kalladt miniatyrformat, har upplefvat fem uppla-
gor och är på grund af sin lätthandterlighet och billighet ännu
särdeles mycket använd. Det är densamma som nämnes främst
i ofvanstående förteckning.

Komedierna utgaf Boye första gången samlade 1843. I
denna samling är upplagan af 1731—54 lagd till grund och
dermed jemförd den äldsta upplagan af 1.723—25 samt alla
senare erkända upplagor. Dessutom finnas bifogade åtskilliga

Ur dagens krönika. V. 7—8.	43
652

upplysande anmärkningar till uppfattning af texten. Om än
denna Boyeska upplaga af komedierna, hvilken upprepade gånger
är aftryckt och utgifven med eller utan illustrationer, kan lemna en
del öfrigt att önska, sä är den dock för vanliga läsare ganska brukbar.

Måste man, jemfördt med hvad tidigare upplagor bjuda på,
prisa A. E. Boyes kritik och omsorgsfullhet, så inträdde dock
Holberg-upplagorna i ett nytt stadium genom F. L. Liebenberg.
Denne underkastade samtliga äldre upplagor en noggrann kritik
och utgaf så 1848—54 för det Holbergska samfundet kome-
dierna i en stor qvart-upplaga i 8 band, i hvilken icke endast
texten var underkastad en grundlig kritik, utan äfven den typo-
grafiska utstyrseln lyckligt återgaf det gammaldags utseendet
af böcker från Holbergs tid. Efter komedierna, som i denna
första upplaga äro utsålda, följde 1855 en liknande qvart-upplaga
af Peder Paars, hvilken knapt heller nu finnes i bokhandeln, men
som likaledes är ånyo omtryckt.	•

Härmed var banan bruten för de öfriga af Holbergs arbe-
ten, hvilka i kritiskt pålitliga upplagor ännu kunna vänta att finna
läsare. Sålunda har man nu jemte hvarandra Boyes och Liebenbergs
Peder Paars ; komedierna äro aftryckta efter Boye och efter Lieben-
berg, sistnämnda dels i en vacker trebands-upplaga, dels i en billig
folkupplaga, begge hos förlagsbyrån i Köpenhamn. Nils Klim,
som för öfrigt är lätt att få i den ursprungliga upplagan af
1741, hvilken mera ofta förekommer på auktioner, utgafs 1866
på latin genom C. Gr. Elberling i en särdeles elegant utstyrsel
af »Selskabet till den danske Literaturs Fremme», hvarjemte den
Baggesenska öfversättningen, likal^les elegant utstyrd, blef åter
utgifven genom J. Levin hos Schubothes bokhandel 1867 (och
senare omtryckt i billigare upplaga genom Nyt dansk Forlags-
kortium), under det en nyare öfversättning af N. V. Dorph
föreligger hos Höst & Sön. Den Baggesenska öfversättningen
har sina språkliga behag, medan Dorphs åter lägger an på att
komma originalet så nära som möjligt, hvarjemte den är försedd
med intressanta anmärkningar af prof. Werlauff. En svensk
öfversättning af Niels Klim har utkommit 1884 i Sverige hos
bokförläggareföreningen Svea. Den är ett aftryck efter Vesterås-
upplagan af 1767 af Chr. G:son Romans öfversättning, som
första gången utkom 1746. Ehuru beräknadt som läsning för
folket, borde kanske detta nyaste omtryck hafva återgifvit upp-
lagan af 1746 noggrant, hvarigenom ett större literärt intresse
hade uppnåtts; men i alla fall ha svenska läsare nu åter till-
fälle att erhålla verket på sitt eget språk som underhållande
653

lektyr, hvilket det verkligen är. Liebenberg har utgifvit de
mindre poetiska skrifterna (Metamorphosis, fyra skämtdikter, för-
svarsskrift för qvinnokönet m. m.) i gammaldags utstyrsel på
förlag af sällskapet för den danska literaturens befrämjande samt
hjeltehistorierna och kyrkohistorien på samma förlag. Levin
har utgifvit 1745 års öfversättning af de sjelfbiografiska »Trende
Epistler» samt Danmarks historia i tre band. Chr. Brunn utgaf
1865—76 den stora serien berömda epistlar fullständigt i fem
band, gammaldags utstyrda och försedda med en mängd för-
träffliga upplysande anmärkningar, medan ett urval till folk-
läsning föreligger genom Winkel Horn. Gotfr. Rode utgaf 1860
De moraliska tankarne samt 1861 Hjeltinnehistorierna och hos
Jak. Andersons enka i Trondhjem utkom 1863 »Epigrammerna»
i den latinska texten med öfversättning till norska af Jens
Justesen (rektor Müller).

Åtskilliga af dessa nya upplagor erhållas nu mycket billigt,
hvilket jag tror mig böra nämna för svenska läsare som ju i
allmänhet anse danska och norska böcker dyra. Liebenbergs
trebands-upplaga af komedierna (hvars text ytterligare revide-
rats efter den stora åtta bandsupplagan) fås för kr. 7: 50 häftad
och folkupplagan för blott 3 kr. Boyes miniatyr-upplaga af
Peder Paars, försedd med många tillägg och upplysande an-
märkningar, kostar inbunden blott kr. 1: 75 och den Liebenbergska
upplagan 2:75. De af »Selskabet til den danske literaturs Fremme»
förlagda upplagorna äro samtligen betydligt nedsatta i pris.
Den stora fembands-upplagan af epistlarne kostar således nu
blott 10 kr., hjeltehistorierna 3 kr., kyrkohistorien 4 kr.,
Elberlings Klim .2 kr., Mindre poetiska skrifter 2 kr. samt
Werlauffs anteckningar till komedierna (de 18 första) kr. 3,
hvarj ernte man genom att köpa hela serien får den för 20 kr.
Dessutom äro flere af de ofvannämnda upplagorna långt ifrån dyra.
Svenska läsare skola derför icke i priset finna något hinder att
göra bekantskap med den store författaren.

Komedierna äro ju redan hos många här i Sverige en an-
genäm läsning och de böra bli det ännu mer. Peder Paars
och Nils Klim kunna äfven med mycket nöje läsas af den större
bildade allmänheten. Men dessutom vill jag särskildt rikta
uppmärksamheten på epistlarne. Utom de tre sjelfbiografiska
epistlarne, hvilka ofta på ett qvickt och humoristiskt sätt skildra
den store författarens reselif och gifva rika bidrag till århun-
dradets karakteristik, finner man i de fem banden epistlar de
mest olikartade saker behandlade på ett så åskådligt och
654

intresseväckande sätt, att man lifligt sätter sig in i tidsförhål-
landena. Då lifvet i de tre nordiska landen under den tiden
i all hufvudsak var ganska lika, hvad seder och skick angår,
skola svenska läsare här tillika kunna sätta sig in i sina för-
fäders dagliga lif, hvilket naturligtvis förhöjer intresset af de
i och för sig roliga epistlarne.	•

Som ett mycket värdefullt supplement härtill vill jag sam-
tidigt nämna d:r O. Nielsens »Köpenhamn pä Holbergs tid».
Genom att läsa detta verk i samband med epistlarne och kome-
dierna framträder de 18:de århundradets lif klart och åskådligt.
Att några kapitel här specifikt beröra köpenhamnska förhållanden,
säger sig sjelf, t. ex. det första rent Holbergska, det andra,
som afhandlar stadens. topografi, och . dessutom små bitar af
5:te och 6:te' kapitlen. Men der husens inredning, möbleringen,
klädedrägten, maten, nöjen, bröllop, danser, maskerader, värdshus,
handtverk, militären, polis, fängelserna m. m. omtalas, är fram-
ställningen i det väsentligaste äfven gällande för det samtida
Sverige. Han har äfven på ett ställe kunnat illustrera fram-
ställningen med en svensk teckning.

Öfverhufvud taget skall den svenske läsare, som intresserar
sig for att lära känna lifvet i Norden under förra århundradet,
så att slägtet står lefvande för honom, knapt kunna undgå att
vända sig till Holbergsliteraturen, hvilken berör och ger belys-
ning åt en mängd af de eljes glömda dagliga småförhållandena.

På gränsen mellan den kulturhistoriska och kritiska kom-
mentaren finna vi Werlauffs utmärkta »Historiska Antegnelser
til Ludvig Holbergs atten förste Lystspil», hvilken med. rätta
anses som ett af de förnämsta verk inom Holbergsliteraturen,
och det är blott skada, att författaren icke funnit någon efter-
följare, som tagit för sig de öfriga komedierna på liknande sätt.
Replik efter replik följer förf, styckets gång med förklaring öfver
hvarj e dunkelt ställe, hvars hela slående kraft icke kan upp-
fattas, utan att man känner det väsentligaste om den person, det
ställe eller den sak, som deri nämnes. Det synes, som om d:r
Nielsen eller någon annan af de Köpenhamnska specialhistori-
kerna borde uppfordras att skrifva en fortsättning af arbetet,
innan mycket, som ännu kan tagas reda på, glömmes och för-
svinner.

Bibliografiska meddelanden, mer och mindre vidlyftiga, finnas i
allmänhet bifogade till de bästa upplagor af Holbergs skrifter, men
för den stora allmänheten äro de ju af mindre betydelse, på samma
gång som hvarj e samlare af Holbergiana skall veta att finna
655

dem pâ rätta stället. »Peder Paars»-upplagorna bilda dock pa
visst sätt en grupp för sig, i det de dels blifvit ytterst sällsynta i
äldre tryck, dels oåtkomliga, medan det dessutom är litet krång-
ligt att skilja mellan dem. En utmärkt vägledning till Peder
Paars-bibliografien är Chr. Brunns »Ludvig Holbergs Peder Paars»,
i hvilken alla de äldre upplagorna äro vidlyftigt beskrifna.
Hvad Sverige angår har Karl Warburg till jubileet utgifvit en
skrift »Holberg i Sverige», hvilken innehåller allt, som är kändt,
om den ställning, Holberg intagit inom den svenska literaturen.
Jag är för litet bevandrad i de detaljer, som röra svensk biblio-
grafi, för att sjelf kunna döma om skriftens pålitlighet och fullstän-
dighet, men förutom att jag sett berömmande fackanmälningar, fins
det väl i och för sig intet tvifvel om, att Warburg är en af
dem, som bäst äro inne i ämnet. Till sid. 17 i "boken vill jag
blott upplysa, att Paullis »Kandestöber» fins i komplett exem-
plar i Kristianias universitetsbibliotek och att den är återutgif-
ven genom F. Bätzmann på Gyld. Bokh. förlag 1867.

Vill man studera hela den literaturperiod, som betecknas
med Holbergs namn, finner man i N. M. Petersens literatur-
historia det rikaste stoff, liksom Överskon i sin »Danske Skueplads»
skildrar den Holbergska scenens upprättande och organisation
med stor noggranhet och fullständighet.

Estetiska granskningar af Holbergs författare-individualitet
såväl som biografier i vanlig mening finnas många af nordiska
och utländska författare. Mallet, A. Legrelle (Holberg cons. c.
imitateur de Molière), Rob. Prutz, Ljunggren, Toppelius, Scheibe
(som inledning till den tyska öfversättn. af Peder Paars 1764), K.
L. Rahbek (Holberg som lustspelsförfattare, 1815), Welhaven m. fl.
hafva skrifvit arbeten i denna riktning, och dessutom finnas i
tidskrifter spridda en mängd monografier, som det här skulle
vara för vidlyftigt att anföra och hvilka ju dessutom icke äro
så lätt tillgängliga för allmänheten.

Bland estetisk-kritiska verk till belysning af Holbergs för-
fattareskap vill jag särskildt nämna tvänne. Det ena är O.
Skavlans »Holberg som komedieforfatter» (Kr:a hos Alb. Cammer-
meyer), hvilket utmärkta arbete kan anses såsom det förnämsta till
uppfattning af de Holbergska komediernas plats i samtiden och
i verldsliteraturen. De mest olika sidor, från hvilka de kunna
betraktas, äro här grundligt belysta, såväl deras rent estetiska
värde, som deras förhållande till författarens norska nationalitet,
till den samtida nordiska kulturen, till föregångarne inom lite-
raturen o. s. v. Det andra verket är den danske estetikern
656

Paludans »Nils Klim», som pâ liknande sätt belyser ett annat
af författarens mest framstående arbeten.

Källorna till Holbergs biografi äro först och främst hans egna
verk, isynnerhet de tre sjelfbiografiska bref ven samt Scheibes företal
till Peder Paars. Scheibe var nemligen personligen bekant med för-
fattaren och har lemnat flere upplysningar af värde. För öfrigt hafva
utkommit, i form af tidskriftsartiklar och dylikt, åtskilliga mindre
meddelanden hvilka supplera honom. På grund af hvad som sålun-
da plockats tillsamman från de mest skilda håll, utgaf vidare den
danske författaren C. W. Smith år 1858 »Om Holbergs lefnad
och populära skrifter». Det är en med mycken .flit och kärlek
till ämnet företagen kompilation med bestämmande af kronolo-
gien och öfversigt öfver innehållet och betydelsen af skaldever-
ken. Arbetet är kanske en smula torrt och litet gammalmodigt i
uppfattningen, men förblir dock af åtskilligt värde. Bland de
i vår förteckning anförda, i anledning af jubiléet utgifna bio-
grafier är Martin Seips blott en ganska kort för den stora all-
mänheten gifven skildring af författaren, medan Winkel-Horns
och Johan Vibes äro något vidlyftigare. Äfven dessa äro popu-
lärt hållna och i sin framställning och karakteristik nyktra och
sunda, så att de hvar för sig kunna bilda en nyttig och upp-
lysande vägledning för Holbergs vänner, hvilka önska att i all
korthet få eir god och pålitlig öfversigt öfver hans lif och verk-
samhet. Som ett fragment framträder Kr. Arentzens »Fra det
18:de Aarhundrede», i hvilket författaren efter en kort öfversigt
öfver århundradets literära rörelser meddelar Holbergs ungdoms-
histora samt som tillägg några meddelanden om danska resande.
Der förekomma särskildt i af delningen om Holberg, j ernte litet
besynnerliga karakteristiker och afvikelser, äfven träffande skil-
dringar och iakttagelser, hvilka vitna om ett mera originelt sätt
att skåda saker och förhållanden samt en viss sjelfständighet i
granskningen, hvarför man onekligen läser boken med intresse.

Den vigtigaste Holbergbiografi till jubiléet är dock Georg
Brandes’ »Ludvig Holberg», en festskrift, hvilken jag gerna velat
egna en mera djupgående granskning, än platsen här tillåter,
isynnerhet som jag tror, att detta den begåfvade kritikerns arbete,
hvilket naturligtvis nu emottages med stor uppmärksamhet, i
sina hufvudvyer knapt i allt skall kunna bli beståndande. Det
säger sig sjelft, att man finner en stor mängd skarpsinniga och
snillrika anmärkningar, hvilka kasta ljus öfver ämnet, men på
samma gång som jag tror, att Brandes’ »Ludvig Holberg» liksom
t. ex. äfven hans »Esaias Tegnér» icke utgår från en pålitligt
657

bestämmande historisk granskning i det stora taget, sä finner
man äfven i det hela en underström af subjektivt värderingssätt,
hvilket icke sällan bortskymmer det rent objektiva betraktandet
af den historiska literaturbilden. Det är icke härmed min mening
att vilja underskatta betydelsen af en vägbrytande, reformatorisk för-
fattares bild, stäld i ljuset af en ny stridsriktnings åskådning,
men detta är ett, den objektiva literaturhistoriska domen ett annat. I
sitt föga träffande omdöme om Holberg som historiker framhål-
ler Brandes sjelf som ett oeftergifligt kraf förmågan att lefva
sig in i aflägsna tiders och länders uppfattningssätt, att inom
detta område vara psykolog och skald. I detta afseende kan
man mot Brandes invända, att han sjelf icke har dragit slut-
följderna af de drag till tidens karakteristik, hvilka han i sin
bok framhållerj utom det att han — t. ex. i betraktelsen öfver
medeltiden — beskyller Holberg för hvad han sjelf i sina
»Hovedströmninger» gjort sig skyldig till. Deremot var just
Holberg, redan före Voltaire, vägbrytare inom den kulturhi-
storisk-psykologiska historieskrifningen. Historiker såsom Daae,
Holm, Stenstrup gifva Holberg det högsta beröm i detta hän-
seende. Den sistnämnde, Brandes landsman, skrifver sålunda,
att man efter många långa vidlyftiga granskningar ofta hos
Holberg finner sina egna resultat stadfästade. »Personernas ka-
rakter och sinnelag, deras uppträdande på lefnadsbanan har
han jemt för ögonen», säger Stenstrup och vidare: »Derjemte
var det egendomligt för Holberg, att han hade en lefvande känsla
för den inre historien och kulturhistorien». Och hvad särskildt me-
deltiden beträffar, så säger samma historiker att Holberg långtifrån
gjorde sig skyldig till »förakt för medeltiden och missuppfattning af
dess förhållanden, något som i långa tider var karakteristiskt
för den franska historieskrifningen.» Men man får ändock ej
göra anspråk på att vägbrytaren Holberg skall vara en 19:de
århundradets historieskrifvare. I sjelfva grundåskådningen af
Holbergs personlighet gör hos Brandes äfven det subjektiva sig
starkt gällande, hvarför man stundom känner brist på sympati.
Jag har i denna korta uppsats med flit underlåtit att beröra de
i anledning af jubileet fälda, ytterst afvikande yttrandena om
Holberg som reformator. Förf, af »Den politiske Kandestöber»
var, om jag så får säga, en reformator i mycket konservativ
anda. Det är uppenbart att medvetandet härom icke har varit
utan inflytande på vissa delar af Brändes’ bok liksom på hans
öga för Holbergs personlighet i det hela taget. När Brandes
sålunda framställer Holberg som pessimist öfverensstämmer, detta
658

icke med verkligheten. Sant nog, var den gamle ungkarlen på
sexti-sjutti år ofta tungsint, vid dåligt humör, knarrig, skarp,
som gamla ungkarlar ofta pläga vara, men pessimist? Brandes
sjelf låter Holberg inkarnera sig som Henrik och talar senare
om hans »Fond af frejdig Lystighed». Visst är det också att han
i ungdomen var glad och munter, i sina omdömen gerna human
och välvilligt objektiv, i sitt umgänge ända in i ålderdomen
»aldrig bitter eller menniskofiendtlig, ty han, den besynnerlige
och tungsinte ’Pebersvend’, var i verkligheten en menniskovän»
(E. Holm). Jag har fästat mig vid denna enskildhet, emedan
Brandes’ eftersägare i Sverige ganska obesväradt upptagit satsen
på magisterns ord. I Brandes’ yttranden om klassicismen finnes
mycket förträffligt, ovanligt mycket upplysande och i kritiken
öfver några af de mest framstående af komedierna finnes det så
mycket ypperligt, att den kan räknas till de bästa Brandes nå-
gonsin skrifvit. Deremot förekommer ' det mig, som om det
skulle falla sig svårt att försvara den satsen, att Holberg skulle
vara »en undtagelse» i förmågan att assimilera sig med klassi-
cismen, »der ikke ligger for de Danske», och att detta skulle
vara grunden till att Holberg icke funnit omedelbara efterföljare.
Brandes påpekar nu sjelf, att Holberg ingalunda varit mera in-
förlifvad i sin tids åskådningssätt än att han till och med
»sprängt klassicismen», d. v. s. genom ett ämne (»Jeppe»), i hvil-
ket hos Holberg sympati och satir blandade sig till humor, har
han skildrat menniskan, ej endast typen, utan att känna sig gene-
rad af något »klassiskt» band. Vägen till efterbildning kunde väl
då de »anti-klassiska» danskarne finna. Något mera rimligt är
det af N. M. Petersen att framhålla Holbergs icke-danska natio-
nalitet; ty det kan knapt förnekas, att allt det utmärkta, som
danske författare under senare tider presterat i den komiska
genren, skiljer sig i art från den Holbergska komiken, medan
onekligen de norska författarnes satiriska riktning ligger honom
närmare. Den 'främmande måste, hur sant han än såg, dock
se med ett främhiande öga, och den öfverseende kärlek till det
inhemska, som till och med midt under den bestraffande satiren
gör sig gällande hos den infödde, denna kärlek, som å ena
sidan skapar den varma lefvande humorn hos författaren och
som å den andra sidan lättare kan uppfattas än påpekas af den
infödde åskådaren, denna saknade kanske just Holberg något af.
Häraf förklaras äfven att Holberg i sjelfva Köpenhamn fick
erfara, att hans komedier voro föråldrade redan före hans död
659

och att han icke fann omedelbara efterföljare kan kanske äfven
deraf förklaras. Hans närmaste efterföljare var ju också en
norrman, Wessel. Man bör dock enligt min mening icke lägga
alltför stor vigt på det ena eller det andra af dessa förklarings-
sätt, emedan det under den omedelbart efter Holberg följande
tiden fans omständigheter nog, hvilka gjorde det ganska natur-
ligt att en Holbergsk skola kunde uteblifva. Jag har här på-
pekat några af de invändningar, som kunna göras mot Brandes’
framställning, men som jag redan medgifvit, man skall natur-
ligtvis läsa boken med intresse och hvad det specielt kritiska
angår kunna hemta mycken nytta af den.

Innan jag öfvergår till Holberg-illustrationerna bör jag äfven
nämna dr. Forchhammers öfversättning af »Tre komedier af
Plautus». Det är Aulularia, Mercator och Miles gloriosus^ alla
förebilder till Holbergska stycken, hvilka här föreligga i en
förträfflig öfversättning. Mostellaria^ som äfven hör till de
Holbergska förebilderna, är likaledes utkommen i en utmärkt
öfversättning af Fr. Gjertsen (Kristiania 1873). Forchhammers
öfversättning har i elegant utstyrsel utkommit hos Reitzel i
Köpenhamn.

Den bildande konsten har i hög grad sysselsatt sig med
Holberg. Målare, bildhuggare, tecknare, kopparstickare och trä-
snidare hafva utfört porträtter, byster, medaljonger, illustrationer
ändå från 1720 till innevarande ögonblick. En högst intressant
uppgift skulle det vara att nu — då reproduktionskonsten hun-
nit derhän att lemna ett både godt och utmärkt billigt arbete
-— samla i en gemensam upplaga det vigtigaste af hvad som
under tidernas lopp presterats, det vill säga allt som har något
historiskt och konstnärligt värde. Ett litet prof som Julius Lange
meddelat i »Illustreret Tidende» visar, att det kunde göras något
intressant deraf. Bland porträtt af Holberg bör hågkommas
det berömda af Roslin, tillhörande Sorö akademi, förstördt
genom eldsvåda 1812, men det finnes på samma ställe en kopia
af målningan, liksom äfven ett samtidigt aqvarellporträtt. Bergens
museum eger en vaxmedaljong, som Holberg sjelf skall hafva
skänkt åt en bekant och hvilken finnes återgifven i »Juleroser»
för 1884 i medaljongtryck. Dessutom finnas Arbiens vaxmedal-
jong och medalj snitt, Wiedewelts marmormedaljong på sarkofa-
gen, bysten i kgl. teatern samt flera senare plastiska porträtt
och statyer, deribland som bekant en af en svensk, Börjessons
Holbergs-staty i Bergen. Af kopparsticks-porträtt finnes en
mängd, bland hvilka kunna nämnas Fritsch’s i Danmarkshisto-
660

rien, mindre väl reproduceradt af Brühl i upplagan af »Mindre
poetiske Skrifter» 1746, hvilket framställer Holberg som en
jemförelsevis yngre man, 47 är gammal (1731) samt diverse koppar-
stick af Haas, Gottschie, Benigeroth, Lode, Clemens (efter Roslin),
Eckersberg (d:o), Heuer (efter Lorentzen) m. fl. Äfven i de
utländska upplagorna af Holbergska skrifter finnas åtskilliga
porträtt. Oftast får man se Holberg återgifven som gammal
man.	.

Redan den första boken af »Peder Paars» (1719) innehöll
illustrationer i träsnitt och likaså den samlade upplagan af
1720, men grofva och utan intresse. »Nils Klim» och »Mindre
poet. Skrifter» förseddes i originalupplagorna med kopparstick,
den förstnämnda af Mentzel. Det första egentligen allvarliga
och konstnärliga försöket att värdigt illustrera Holberg var dock
genom qvartupplagan af »Peder Paars» 1772, då Clemens utförde
en serie stick efter Wiedewelts teckningar, hvarefter vidare
följde den Baggesenska öfversättningen af »Nils Klim» med
Clemens stick efter Abildgaard och Jens Juel. Först i vårt år-
hundrade på tjugotalet blefvo komediérna föremål för konstnä-
rernas uppmärksamhet. Det var målaren Lorentzen, som utförde
en rad taflor (till en del återgifna i kopparstick), hvilka finnas
på Kronborg. De skola icke vara mycket betydande. Men af
så mycket större vigt blefvo Marstrands berömda Holbergs-
taflor, hvilka fullständigt gå upp i den Holbergska andan och
flöda af munterhet och humor. Dels i taflor, dels i teckningar
har han illustrerat Erasmus Montanus, Barselstuen, Kandestö-
beren, Det lykkelige Skibbrud m. fl. Dessa, supplerade med
taflor af V. Rosenstand, äro återgifna i Förlagsbyråns illustre-
rade folkupplaga. Klæstrup har, icke utan humor, illustrerat
såväl flera-af komedierna som Peder Paars.

Det skulle emellertid föra oss för långt att uppräkna
allt. Hvad som nu föreligger i bokhandeln är nämnda folk-
upplaga af komedierna, en liknande på annat förlag med taflor
efter Rosenstand, Peder Paars med Klæstrups taflor samt slut-
ligen de två praktupplagorna: Boyesens upplaga af komedierna
med planscher af Hans Tegner och bokhandlare Stockholms
Peder Paars med planscher af Hans Nikolai Hansen. Boyesens
upplaga har icke insändts till denna tidskrifts redaktion, men
bör i alla fall nämnas, då alla sakkunnige anmälare äro ense
om att ställa dess konstnärliga värde högt och att lofordande
omtala Tegners äkta Holbergska uppfattning och tekniskt för-
träffliga utförande af planscherna. Icke mindre beröm har man
661

gifvit Hansens teckningar till Peder Paars, ett beröm som de
äfven i hög grad förtjena. Paars-upplagan, som är i qyartformat
och tvåspaltig, tryckt med antiqua och försedd med en mängd
färgtryckta vignetter, innehåller ett betydligt antal präktiga
illustrationer, präglade af en innerlig uppfattning af den store
författarens outtömliga munterhet och djerfva komik. För den,
som vill ega ett verkligen förträffligt illustreradt Holbergsverk,
utmärker sig äfven denne Peder Paars genom sitt billiga pris,
trots den eleganta utstyrseln.

Ett egendomligt och högst intressant praktverk af första
rang äro de hos Hansen & Weller utkomna »Holbergske figurer
og Typer efter den danske Skueplads’ Traditioner», hvilka f. n.
utkomma i ny subskription och, i förhållande till det vackra
utförandet, för billigt pris. Den danska nationalteaterns Hol-
bergsframställare fruarna Phister, Hennings, Eckhardt, Hilmer,
fröken Nielsen, herrar ne Olaf och Emil Poulsen, Schram, Köl-
ling, Sternberg, Madsen, Nielsen, Meyer, C. Mantzius, Jerndorff,
L. Petersen och Foss hafva låtit fotografera sig i kostym och
dessa kostymtaflor hafva vidare fotoverats hos Schuster i
Berlin och tryckts på kartong i folio. Arbetet är för det första
en prydnad på salongsbordet, dernäst af intresse med hänsyn
till Holbergtraditionen i kostym på den danska scenen och sist
men icke minst genom att bilda ett porträttgalleri af denna
scens nuvarande Holbergframställare. Slutligen må omtalas den
rad raska och trefliga taflor, som N. Wiwel har utfört i det
hos hofmusikhandeln i Köpenhamn utkomna arbetet »Holbergske
Situationer i ' Billeder og Musik», till hvilket Fr. Rung har sam-
lat musiken. Härmed få vi då stanna, i det ofvanstående för-
teckning öfver musikalier visar, att icke heller musiken . ville
vara utesluten, då det gälde att fira den store författarens
minne.

I det jag slutar denna lilla uppsats, vet jag sjelf mycket
väl, att den kanske i allt för sammanträngd form angifver,
hvad den efterholbergska tiden uträttat för och med den kring
hans namn grupperade literaturen. Jag kunde hafva mycket
att säga om Holbergdyrkandet och Holberguppfattningen på
olika tider, likaså skulle det ha varit intressant att få uttala
sig mera omständligt om de olika sidorna a.f Holberggransknin-
gen i dess historiska utveckling, men med hänsyn till utrym-
met och den främmande publiken, har jag måst inskränka mig
till det som jag ansett mest egnadt att väcka svenska läsares
uppmärksamhet på och lust till att göra närmare bekantskap
662

med »den guddomlige norrbaggen», som ju Thorild kallade
honom, och detta kunde enligt min mening nu, då jubileet har
utropat hans storhet och betydelse öfver Sverige som öfver det
öfriga Norden, bäst ske genom att i all korthet påpeka de
olika vägar, på hvilka man lättast når till honom genom den
rika Holbergliteraturen.
Om ”förklädnad och skyddande likhet”

inom pressen.

Lund i augusti 1885.

Herr Redaktör!

Jag tror mig veta, att ni ej afvisar meddelanden, som i
någon inon äro egnade att upplysa era talrika läsare om för-
hållanden, hvilka för en del af dem möjligen äro obekanta.
Jag tager mig derföre friheten att till er sända medföljande lilla
uppsats, för hvilken jag, sanningen att säga, hemtat idén frän
en af hr professor G. Retzius utgifven bok »Om förklädnad och
skyddande likhet inom djurriket». — Hvad jag heter? Tills
vidare heter jag

Scævola.

»Svenska Dagbladet» hade för någon tid sedan en artikel,
undertecknad Medici^ i hvilken klandrades att hr G. Retzius,
ehuru aflönad professor vid Karolinska institutet, använde sin
tid till att redigera »Aftonbladet»*. Hr Retzius beskylde hr
Wallenberg för att hafva författat artikeln; men hr bankdirek-
tören frånsade sig all del deri. Sedan flertalet af studerande
vid nyssnämnda institut offentligen förklarat, att hr R. på ett i
allo tillfredsställande sätt uppfylt sina skyldigheter som lärare
— hvilket ingen har rättighet att betvifla i betraktande af

* Man har visserligen jemförelsevis anmärkt äfven mot prof. Sandahl,
att han jemte sin lärarebefattning vid Karolinska institutet sköter en
vidsträckt praktik; men just genom denna stora praktik förvärfvar han
mången erfarenhet i och för den undervisning han lemnar vid institutet.
Men deremot tror jag icke, att prof. Retzius till förmån för sin kan i
Aftonbladet vinna någon erfarenhet jemförlig med den prof. Sandahl
hemtar genom sin praktik.
664

Aftonbladets nuvarande beskaffenhet — syntes i A. B. en ny
artikel-, hvari hr R., bland annat, yttrar, det han endast aî pietet
mot L. J. Hiertas minne öfvertagit Aftonbladet.

Hr prof. G. Retzius har af pietet upptagit hr Hiertas Elias-
mantel, som — jag fruktar det högeligen — under tidernas
lopp blifvit så betänkligt tilltygad, att icke ens en medicine
professor kan afhjelpa bristerna eller med denna mantel »för-
kläda och skydda» Aftonbladets skröpligheter. Hr R. vill
naturligtvis af ren pietet återföra det på villospår komna pu-
blicistiska organet till de gamla traditionerna, till samma ton
och stil, för att icke tala om den kända ärligheten och sannings-
kärleken.

Låtom oss i korthet tillse, hur det stod till med gamla
A. B:s publicistiska* moral. Ingen tidpunkt af det heder-
värda bladets verksamhet torde dertill vara mera lämplig än år
1838.

Under sommaren 1838 blef hufvudstaden vitne till hän-
delser, hittills alldeles oerhörda uti de svenska rättegångsanna-
lërna. Orsaken till dem är bekant. En öfverlägset begåfvad
man af vinglande politisk öfvertygelse hade utbildat en konst
att smäda, före honom föga bearbetad hos oss. Aftonbladet
prisade och utbasunade detta nya slags marknadsvaror samt
aftryckte långa ramsor derur, antingen af öfvertygelse el-
ler emedan tidningens förläggare tillika var det omnämnda
krämets.

Emellertid uppstodo allmänt kända oredor, och då man
förebrådde oppositionspressen, att den väckt och underhållit dem,
talade den med många variationer om sina förtjenster att mot-
arbeta oordningarne och lugna sinnena. Huru detta sjelfberöm
står tillsamman med verkliga förhållandet, skola dess egna ord
och gerningar närmare utreda.

Så snart tryckfrihetsaktionen mot Crusenstolpe blef bekant,
började våra oppositionsblad — och i främsta rummet A. B.
— att genast bearbeta allmänhetens sinnesstämning. Men man
stannade icke vid försvaret af den anklagade. Som man hoppa-
des att han skulle segra så mycket lättare^ i fall det föremål
han angripit blef nedsatt i det allmänna omdömet, börjades en
följd af artiklar om Majestätsbrott**., hvari majestätet stämplades

* Publicist = statsrättslärare och icke = affärsman.

** Aftonbi. 1838, N:o 131, 132.
665

»såsom ett luftigt forntidsväsende, uppstiget i urskogarnes dimmor
och bestämdt att en gäng, som de, försvinna med odlingen,
majestätet, denna lagstiftningens mystiska lointain, tillkommen
att höja ett visst föremal öfver den region, der lagens askvig-
gar träffa.»*

Uti en annan artikel, om Prœrogaüvet^^ gick man ännu ett
steg längre. För att utveckla detta ämne, valdes exempel ur
främmande folkslags häfder, der händelserna hade likhet med
våra dynastiska förhållanden eller jemkades dertill. Uti den
kända insinuationstonen, som uttalar ingenting tydligt i orden,
men så mycket mer i den insmugna tanken, tecknade man
regenters handlingar hos andra nationer, jemte deras sorgliga
öde, samt gaf vinkar om enahanda åtgärder och utgång äfven
hos oss.

Dessa åtgärder gälde den högsta punkten i samhället,
hvilken man sålunda sökte förringa; men äfven längre ned ill-
fänades man att verka på allmänhetens öfvertygelse. Man under-
visade det »beskedliga folket i hufvudstaden», huru det borde
tänka och tala, och huru det skulle verka i den riktning man
utpekade. Man föregaf sig uttrycka »den allmänna opinionen»,
och sedan man fått ett antal enfaldiga personer att eftersäga
de utanlexor man dagligen upprepade för dem, tog man —
såsom för öfrigt nog händer ännu i dag — bevis på sanningen
af sina första yttranden från sina medgörliga lexläsares efterplad-
drande. Derjemte anföll man domstolen och juryn. Denna senare
blef framför allt ett mål för ett oafbrutet välkände. Man gick
så långt, sedan allt annat misslyckats, att man ville inverka på
Berzelius. Titeln af Sveriges ypperste vetenskapsman, af obe-
roende, aktad och populär medborgare kunde icke skydda honom
för otidigheter. I den af Aftonbladet berömda »Tryckfrihets-
harpan» erhöll han en egen nidsång, under titeln Chemisten
Politicus. Sålunda förföljdes en institution, juryn, som just en-
kom blifvit inrättad till ett värn för pressens sansade frihet.

Efter det ryktbara uppträdet i Svea hofrätt, läste man i
Aftonbladet***: »gårdagens händelser röjde tydligen tecken till ett
steg, som allmänna opinionen antingen redan tagit eller står i
begrepp att tagå». — »De, som beredt denna opinionsyttring,
må sjelfve bäst veta hvad del det förflutna eger deri, och hvad

* Aftonbi. 1838, N:o 131, sid. 2, sp. 4.

**	»	1838, N:o 93, 99, 141, 152.

*** N:o 141, sid. 1, sp. 4.
666

för det tillkommande vidare är att vänta». — Efter denna inledning
omtalas det ohyfsade tilltaget — att stampa, hvissla, hyssja —
med en ton af fullkomligt bifall, ehuru redaktionens kända slug-
het aktade sig att uttrycka det med bestämda ord.

Förtjenade detta tilltag mot Hofrätten bifall, så måste alla
sådana åtgärder förtjena det; ty den enskilda handlingen har
ingen annan rättsgrund — det borde hrr publicister = stats-
rättslärare veta — än alla andra af samma slag. Således skulle
en hvar, som fann sig obelåten med ett utslag, hafva rättighet
att samla sina vänner och föra oljud eller förolämpa den dom-
stol, hvars domslut kändes obehagligt. Likaså vore det åklaga-
rens eller rättens fel, då den fälde eller hans anhang visade
missnöje med utgången af målet.

N:o 141 af A. B. upptog ytterligare ett anfall mot jury-
männen, ett utpekande, att någonting förväntades vid hr Nermans
hus samma afton, och dessutom diverse »ragoutanta och insti-
gerande» bitar ur Crusenstolpqp sista försvarsskrift. Det är obe-
stridligt att allt detta skedde för att »lugna sinnena»!

Uppträdena i Älandsgränd (utanför justitiekansleren Nermans
hus) inträffade samma afton, som man läste ofvan upptagna
»stillande artiklar», samt huru »allmänna opinionen stod i begrepp
att taga ett steg» för att uttrycka sin makt. Det var eget hur
A. B. kunde på förhand veta, hurusom »opinionen stod i begrepp
att taga det der steget».

Nu var emellertid rabulismen lössläpt. Den 21 juni ta-
lade A. B.* om ett uppträde föregående afton i Alandsgränden,
der hr Nermans fönster blifvit inslagna, med tillägg, att »den
bullrande folksamlingen till en stor del bestått af bättre klädda
persorier». Något ogillande förefans icke; tvärtom syntes A. B.
vilja gifva vigt åt den pöbelaktiga »opinionsyttringen», genom
omnämnandet att »personerna voro bättre klädda».

Följande dagen lästes i samma tidning, »att det icke var
det ’illasinnade’, utan det välsinnade tänkesättet eller känslan
för rättvisans helgd och folkets dyrbaraste rättighet, som gifvit
sig tillkänna... med fönsterrutornas inslående i hr Nermans
’logis’... i förening med den föregående opinionsyttringen i
Hofrätten»... »Att sättet för denna opinionsyttring öfverskridit
gränserna för det anständiga och skickliga i vanliga fall, och att
till och med genom det förra uppträdet ett våld — ett våld
å fönsterrutor, som utgöra andras egendom, blifvit begånget, är

* N:o 142, sid. 3, sp. 1.
667

något, som. icke kan nekas»*; men detta var blott en sak om
20 Rdr banko»**. Härvid förteg publicisten d. v. s. statsrätts-
läraren, att en medborgares första och heligaste rättighet, hem-
friden, var störd; man fördolde med afsigt, eller låtsade icke
bemärka den ytterlighet, hvartill de »bättre klädda personerna»
möjligen kunnat gå i sin tygellösa råhet, för att rätt kraftigt
uttrycka »det välsinnade tänkesättet», i fall man anträffat den
eller dem, emot hvilka de vilda ropen voro riktade. Tror man
då, att det hade stannat vid glasbitar?

Uti början af Juli månad började den bekanta rabulist-
literaturen sin verksamhet, både på vers och prosa. Dess foster
mottogos med öppna armar af A. B. De berömdes oförstäldt,
och bitar, dem man ansåg mest retande, blifvo nitiskt aftryckta
och rekommenderade, såsom: »Sång i Älandsgränd», »Marsch
till Stadshuset», »Upprorslagen» o. s. v. En af dessa pamfletter,
»Tryckfrihetsharpan» innehåller följande »lugnande» sång att
sjungas vid fönsterinslagning :	.

»Det är ett roligt ting

Att slå in fönster, ping.

Nu kastom sten i ring!
Kom bruket blott i sving,
Blef kanske bra allting.»

Då A. B. i N:o 167 omtalade oväsendet vid stadshuset,
skedde det med mycken undfallenhet och med en lätt faderlig
hand mot pöbeln. Uppträdet begynte endast i följd deraf, att
»på eftermiddagen ett par matroser, som varit orediga eller del-
tagit i hurrandet, blifvit arresterade, då andra sjömän sannolikt
önskade att återfå sina kamrater». Deremot låg felet hos militär-
befälhafvaren, som icke hellre lät stena sig och truppen, än han
begagnade sina vapen mot »fredliga medborgare».

I N:o 196 recenserar A. B. en rabulistskrift, som ansågs
härleda sig från en af dess egna medarbetare. Sedan broschy-
ren blifvit vederbörligen rosad för sin »lätta och skalkaktiga
stil», anföras 'de så kallade noterna, med följande naivt oskyl-
diga öfverskrifter : »allmän revolution, hvarje minut färdig» etc.;
»försäkra sig om förråden å Marieberg» etc.; »att skicka några
kartesch-skott» etc. — Huruvida fräckheten eller eflfalden här
var större, lemna vi derhän; om artikeln i sin »helhet var af
lugnande» egenskap, under bullersamma uppträden, derom kunde
hvarje läsare lätt öfvertyga sig.

* N:o 143, sid. 2, sp. 2.

** dito dito sp. 4.

Ur dagens krönika. V. 7—8.	44
668

Den andra akten af rabulistfarsen föranleddes af ett nytt
jude-reglemente. Rabulismen pâ gatorna, en gäng lössläppt, be-
fans vid första tillfälle villig att förnya de uppträden, af hvilka
den sjelf förut haft så mycken förlustelse, hvartill den icke
saknat en viss uppmuntran, och för hvilka den stundom åtnju-
tit ett slags salvelse af en s. k. »fri press». — Vi hänvisa till
det hittills anförda.

Oppositionsbladen, som allt tydligare började förmärka, att
den sansade allmänheten ogillade deras handlingssätt under de
föregående oordningarne, hastade nu fram och sökte rentvå sig
för dessa senare upptåg. I Aftonbladet* lästes, att »denna gån-
gen åtminstone icke den ringaste förevändning finnes att påstå,
det ’tidningarne’ föranledt folksamlingen eller sökt reta sinnena».
— Aftonbladets egna ord: »denna gången åtminstone-)^ utgöra
ett indirekt medgifvande, att det ej vill fullkomligen frikalla
pressen — och sålunda icke ens sig sjelf — från all skuld vid
de förra oroligheterna. Detta var redan mycket af sagde blad !
Men det är klart, att höstoroligheterna voro en fortsättning af
de föregående; ty utan sådana efterdömen hade de senare ute-
blifvit, emedan retelsen till upptåg var här vida mindre. De,
som åstadkommo de förra, föranledde således medelbart äfven de
efterföljande.

Den 11 September lästes i A. B. nedanstående vinkar, med
anledning af förnyade fönsterinslagningar. »Man kunde snarare
i alltsammans tro sig upptäcka spåren af någon infernalisk
machiavellism, att dels genom en diversion afleda uppmärksam-
heten ifrån de föregående händelserna, och dels under den steg-
rade allmänna indignationen öfver dessa brutala anfall just emot
sådana personers boningar, som endast lefva i privatlifvet såsom
stilla och fredliga samfundsmedlemmar, finna lättare inträde för
den insinuation, hvilken fienderna till den politiska friheten
äro så angelägne att göra sannolik för den mera lättskrämda
delen af medelklassen, nemligen att det är eganderätten i
samhället som äfventyras, så snart man tillåter massan af
folket att resonera om de offentliga angelägenheterna... Planen
är då icke illa beräknad, från hvem den än må utgå».. .**
— Var ej en sådan insinuation ädel och oskyldigt »lug-
nande», så veta vi sannerligen icke, huru den annars bör be-
nämnas.

* N:o 202, sid. 2, sp. 3.

** N:o 212, sid. 2, sp. 3.
669

Det anförda torde vara tillräckligt att visa, hvilken ton och
hvilka tendenser denna tid — Aftonbladets mest glänsande pe-
riod — voro herskande i tidningen. Men vi hafva endast talat
om A. B. i politiskt afseende. Villigt erkännes, att bladets li-
terära afdelning var bättre tillgodosedd. Öfversättningarna ut-
göra otvifvelaktigt det bästa i tidningen, hvad innehållet beträffar ;
men formen var, åtminstone ofta nog, temligen klen, vare sig
af okunnighet eller slarf hos öfversättarne. Sä läste man t. ex.
i en skildring frän Schweiz, hurusom på nästan hvarje alptopp
satt en »Storhertig». I öfversättarens lexikon fans troligen in-
gen annan betydelse på ordet Grand-Duc. Hade han haft till-
gång till en bättre ordbok, skulle han funnit att Grand-Duc
äfven betyder en stor uf (Bubo). Han borde likväl hafva besin-
nat svårigheten för »Storhertigarne» att komma upp på alp-
topparna. Detta lilla öfversättningsfel förskaffade emellertid,
som bekant, hr Hierta namn af »Storhertigen», en titel, som han
länge måste bära. Om vi icke allt för mycket missminna oss,
var det äfven i A. B. som les courtisanes de Palais Payai tol-
kades med: hofdamerna i kungliga palatset; äfven tro vi att samma
tidning berättade, hur »drottningen i Portugal firade sin mans
dödsdag, som vanligt instängd med en ung general» (jeûne ge-
neral).

Det vitnar icke om något historiskt sinne hos den, som
tror sig kunna upplifva Aftonbladets gamla traditioner. En ny
tid har brutit in, ett nytt slägte har uppstått. Situationen är
alls icke den samma. Det gamla Aftonbladet i våra dagars
politiska fejd skulle taga sig ut som ett segelfartyg af trä mot
en nutidens torpedobåt. Sjelfva uttryckssättet har blifvit ett
helt annat. Crusenstolpe och äfven Hierta voro söner af en tid,
hos hvilken ännu tonen från l’ancien régime lefde qvar, en tid,
då ännu ett mindre upptaget slägte än vårt hade ledighet
för utgrundandet af antydningar, anspelningar och insinuatio-
ner. Numera gäller det att tala rent ut. Tror någon sig
kunna tala i det gamla Aftonbladets stil, så skall han snart
finna sig vara utan åhörare. Beträffande både innehåll och
form är ett återupplifvadt Aftonblad en anakronism, en omöj-
lighet.
670

Eftersom jag kommit i farten med kritiken, ber jag emeller-
tid nu, hr redaktör, att ni må tillåta mig äfvenledes framlägga
min uppfattning af den nu varande icÄe-ansvarige utgifvarens
sätt att sköta sitt blad.

Som vetenskapsman har ' professor Retzius ju till obestrid-
lig heder både för honom sjelf och den svenska vetenskapen
intagit sin plats bland den nya skolans förkämpar. I följd
deraf hade man väl kunnat vänta, att han äfven, der det gälde
hans egen person, skulle erkänt giltigheten af de moderna evo-
lutionsteorierna. Enligt dessa är ju all organisk och icke minst
all mensklig lifsverksamhet underkastad en efter hand försig-
gående. utveckling. Ingen uppträder fullkomlig från första början.
Lärans egna förkunnare hade hittills icke gjort undantag ens
för en medicine professor, som faller på det orådet att försöka
blifva tidningsskrifvare. Men detta glömde professor Retzius
alldeles, och redan deraf finner man ju huru lätt vetenskapen
har att komma till korta, när dess idkare få hufvudet fyldt
af andra och främmande saker.

Den nya Åftonblads-regimen sprang fullgången ur den
ännu icke färdigbygda histologiska institutionens sköte. Den
skulle i en bättre anda reformera både samhället och tidnings-
pressen. Den visste, att den tog sig en svår uppgift före, som
ingen förut hade vågat sig på, men vederbörande kände också
sin egen öfverlägsenhet framför alla både hädangångne och nu- lef-
vande andens stridsmän, en af de förra naturligtvis alltid un-
dantagen, och så raskt framåt i skyddet af det stora namnet
och den glorvördiga skuggan från 1830-talet.

Men rättvisan fordrar likväl det erkännandet, att felet icke
låg ensamt hos de nye korsriddarne. Innan professor Retzius ännu
ens hade hunnit att efter föredömet af en sedermera politiskt
mycket djupt komprometterad köpenhamns-professor antaga en
»redaktions-direktörs» något obegripliga men ståtligt klingande
namn, heder och värdighet såsom ett tecken för verlden, att
han till den svenska pressens frälsning i nåder täckts ikläda
sig en annan herres skepelse och varda något för mer än van-
liga dödliga, hade underrättelsen derom redan gått som en sen-
sationsnotis genom hela den till underkastelse bestämda svenska
pressen.

»Nu har Aftonbladet kommit i rätta händer!» hette det på
alla möjliga munarter och med skiftande ton vigt på alla sju
örden. Man trodde, att glädjelåten kom från någon, som, i det
fallet mera vetande än andra menniskor, hade reda på några
671

dolda publicistiska anlag hos den blifvande »redaktionsdirektö-
ren». Sedermera har det emellertid visat sig, att bebädelsen
var en pâ fri hand uppgjord profetia, bestämd att aldrig gå i
uppfyllelse.

Man väntade dock en ganska rundlig tid på att se huru
det skulle gå. Till slut började sjelfva de närmaste vännerna
att visa tecken till otålighet. Ett stockholmsblad talade små-
försmädligt om »salongsliberalism» och Gröteborgs Handelstidning
nämnde i hastigt förbigående och i en ton, så ogement välme-
nande, att den nästan fick en anstrykning af svartaste elakhet,
något om att det kanske ,vore så godt att den stora uppenbarel-
sen ändtligen en gång visade sig.

Men uppenbarelsen visade sig icke. Och anledningen der-
till var, att der ingenting fans att uppenbara. Ingenting annat
än inbilskheten- och skrytet, som man fått bevitna från, första
början, ehuru man varit nog vänlig att anse dessa både saker
icke vara allt hvad den nya æran i den hittills förmörkade pres-
sens annaler skulle komma att bjuda på.

Så var det emellertid. Utgången har visat, att den nye
»redaktionsdirektören» ännu i dag är lika komplett okunnig om
alla de ämnen, som kunna och böra fälla inom området för
pressens diskussion, som det ' barn kan vara, hvilket föddes i
den stund han beslöt att af egen fri tillskyndelse anlägga titeln
af svenska pressens ende och följaktligen högste direktör. Det
är uttydt: ledare.

Och likväl har hr redaktionsdirektören från början alltid
satt sig de allra högsta- föredömen till efterrättelse.

Med en blygsam sjelfkännedom och insigt om sitt eget
arbetes lägre värde, ett uppfattningssätt, som man kunnat önska
någon längre varaktighet hos den ärade redaktionsdirektören, bör-
jade han nemligen med att nedsätta sin tidnings pris till hälften
af hvad det förut varit. Det var också ett sätt att upptaga en
ädel täflan med de mindre betydande kollegerna. Men som
detta kunnat få utseende af något annat än obestridlig öfver-
lägsenhet, skyndade man sig att skjuta skulden på — »L1 Inde-
pendence Belge».

»L’Independence Belge» hade någon gång nedsatt sitt pris,
och derför tyckte den nye redaktionsdirektören sig böra göra
sammaledes.

Sedan kom turen till »Times». Man tillkännagaf, att »fika
som Times och andra utlandets större tidningar hafva äfven vi
för afsigt att hädanefter i våra spalter lemna plats för insända
672

uppsatser, äfven der dessa icke sammanfalla med våra egna
åsigter».

Det der lät ju synnerligen generöst, men hvarför man just
så blygsamt skulle sammanställa sig med verldsbladet par pré-
férence, är något svårt att förstå. Alla svenska tidningar, till
och med sådana som i sin ovärdighet aldrig ens vågat dröm-
ma om att få en redaktionsdirektör, hafva nemligen i alla tider
fullföljt detta bruk. Tydligtvis går en insändare helst till den
tidning, som förfäktar hans egna åsigter och talar till hans egna
meningsvänner ; men der någon insändare af en eller annan an-
ledning velat vända sig till ett annorlunda qvalificeradt organ,
ha pressens män i alla tider och icke minst i Sverige ansett
det som ett af de oundgängligaste momenten i det fria menings-
bytet, att en sådan insändares ord, förutsatt naturligtvis att de
varit affattade i en anständig form, icke skulle undertryckas
endast på grund af den i dem nedlagda åsigten, all den stund
ju första regeln i allt meningsbyte bjuder, att hvarje åsigt får
gälla för hvad den kan, intill dess den blifvit vederlagd med
andra och bättre åsigter. Den, som i diskussionen, särskildt
den offentliga, handlar på annat sätt och helt enkelt undertryc-
ker motsidans argument, anses deremot göra sig saker till väld,
hvilket, när han sjelf är målsman för motsidans argument, blir
liktydigt med feghet. Men att, om äfven i förtäckta ordalag,
beskylla hela den öfriga svenska pressen för ett sådant hand-
lingssätt är helt enkelt oärlighet. Våra svenska pressorgan hafva
i alla tider vetat att som en regel vakta sig för detta intrång
på den yttrandefrihet, de äro angelägna att kunna häfda som
den dyrbaraste rättighet för sig sjelfva. På det sättet handla
de också fortfarande, alla — utom Aftonbladet.

Eller hvarför har man gång efter annan fått i A. B:s
»breflåda» läsa uppmaningar till insändare att återhemta upp-
satser, som desse förmodligen inlemnat i hopp om den der
utlofvade efterfölj elsen af det engelska verldsbladets mera fördoms-
fria traditioner? Eller kan väl hr redaktionsdirektören ens lägga
handen på hjertat och försäkra, att icke ännu många flera insända
uppsatser helt enkelt slopats, utan att ens deras återställande
satts i fråga, antagligen helt enkelt derför att man skämts för
att i den der breflådan låta verlden se, huru föga man sjelf
var benägen att lemna ordet fritt, när det icke var i alla afse-
enden till behag för en sjelf eller alla de höga vederbörande i
skilda makthafvande kretsar, till hvilkas lydiga eko man från
början varit så angelägen att göra sig.
673

Det skulle icke fallit oss in att tvista med den nya Af-
tonblads-regimen om det sätt, hvarpå den anser sig böra fatta
sin uppgift som ett »liberalt» pressorgan. Under vanliga för-
hållanden är detta en sak, som hvarje tidning får göra upp
med sig sjelf och sin läskrets. Men i all sin oförsynta in-
bilskhet har hr redaktionsdirektören sjelf från första början visat
sig så alldeles oförmögen att sentera den för allt anständigt
meningsbyte gällande regeln att skilja mellan person och sak,
att andra för en gångs skuld väl äfven må kunna anse sig be-
rättigade att göra det samma med honom och hans tidning.

Ett utmärkande drag i det nya Aftonbladet har varit den
ständiga benägenhetan att mästra och hacka på andra. Pro-
fessor Retzius var till och med vid ett tillfälle nog älskvärdt
naiv, att han gaf sig sjelf intyget om att vara »en fruktad mot-
ståndare» för sådane bland den öfriga pressens män, hvilka han i sin
oförsynthet varit den förste att utmana. Hvarför de skulle
frukta honom är emellertid svårt att säga, då han i det mot
dem arrangerade käbblet aldrig kommer längre än till oqvädins-
orden, hvilka som bekant aldrig varit liktydiga med argument
och i regeln alltid återfalla på den, som är nog oförsigtig eller
nog ohyfsad att begagna dem.

' Svårt är också att förstå hvad som skulle kunna berättiga
hr redaktionsdirektören Retzius att föreskrifva andra tidningar
hvad de skola få tänka eller skrifva, all den stund han ännu
icke tyckes ha kommit på det klara med hvad han sjelf skall
tänka eller skrifva». Tills vidare har han då valt den förstån-
diga utvägen att låta bli både det ena och det andra.

Ty hvad är det väl, när allt kommer omkring, för slags
underverk »Aftonbladet» under professor Retzius’ ledning uträt-
tat? Hvari har den från början så mycket utpuffade liberalis-
men egentligen visat sig? Jo, deri att man vågat hålla med
venstern i Norge, som nu är regeringsparti och har en excel-
lens i spetsen för sig. Men hvarmed har man väl visat sin
liberalism i de inhemska frågorna? Väl dermed att man gjort
sig till ett villigt bräkande, återljud af den Themptanderska
ministèrens lika-godt-hvad-för-något-politik? Svårt är att säga
hur pass »liberalt» detta skall anses vara, men någon synnerlig
sjelfständighet kan det åtminstone icke sägas bevisa. Afton-
bladets deltagande i det offentliga meningsbytet har under det
snart gångna året, under ny ledning med två undantag varit
mindre än intet. Tidningen började med några ganska nyt-
tiga uppsatser i helsovårdsfrågor. Sedan det kapitlet var
674

uttömdt, fick man en medarbetare, som var väl bevandrad i
hemmansegarepolitik. Så gjorde man en del artiklar i hem-
mansegarepolitiken, excellensen Themptander och. hans till-
skyndare till stort behag. Men var det liberalt, så vai’ det
åtminstone en försigtigt vald liberalitet, som omöjligen kunde
komma att kosta någonting. I stället har man ju till belö-
ning en och annan gång fått meddela officiela notiser samma
eftermiddag som sjelfva posttidningen. Men det är då en för-
mån. som den sjelfständiga pressen, af hvilken färg den för
öfrigt må vara, aldrig skattat synnerligen högt, då dess motta-
gande alltid måste vara ett tecken af beroende. Och har A.
B. under den nya ledningen icke varit beroende, så har det i
alla fall varit lika oskadligt, åtminstone för de maktegande, om
än icke för det allmänna bästa. Så långt vi kunna minnas
tillbaka, har aldrig någon daglig tidning i Sverige, med undan-
tag af Posttidningen, så obetingadt visat sig villig att tjeria
vederbörande först och främst genom sin tystnad och sedan
genom att vid fall af behof låta officiela skribenter anonymt
expektorera sig i dess spalter. Tystnaden kan, förstås, hafva
sin naturliga förklaringsgrund deri, att man saknat kännedom
om de ämnen, söm varit under diskussion, och på grund deraf icke
vetat hvad man skolat säga. Men då man på snart ett helt
år icke vågat sig ut öfver helsovårdsfrågorna och hemmans-
egarepolitiken, så skall man heller icke i polemiken taga sig
min af att vara ledande.

Andra skulle helt säkert finna Aftonbladets fromma tystnad kom-
promettant, men så förmodligen icke hr redaktionsdirektören sjelf.

När t. ex. hela den öfriga pressen såsom en man prote-
sterade mot ett bebådadt återupplifvande af de föråldrade adels-
värdigheterna, hvad gjorde väl då hr redaktionsdirektören? Jo,
han grep sin stora sax och klipte en bit ur Stockholms Dag-
blad och en annan bit ur Gröteborgs Handelstidning. På det
sättet fick han den gången ihop en »ledande» artikel. Men när
sedan den redan på blotta misstankar klandrade regeringsåtgär-
den verkligen egt rum, hvad då? Jo, det konservativa Nya Dagligt
Allehanda uttalade oförskräckt sin mening derom, men Aftonbladet,
det liberala Aftonbladet, Lars Johan Hiertas Aftonblad — teg!

Ibland har tidningen imellertid kunnat gifva skäl för sin
tystnad, högst egendomliga skäl likväl. Några personer hade
t. ex. slutit sig tillsammans i afsigt att verka något för reli-
gionsfriheten i vårt land. Bland dem fans åtminstone en pro-
moverad doktor och åtskilliga andra äldre och yngre akademiskt
675

bildade män, hos hvilka man väl kunnat förutsätta ett lika
moget omdöme i hithörande ämnen som åtminstone hos hr pro-
fessor Retzius. Men nej, Aftonbladet under dess nye redaktions-
direktör hade verkligen haft för afsigt att lösa denna betydelsefulla
fråga, förmodligen med samma sakkunskap och oförskräckthet
som samma publicistiske storman ådagalagt i lösningen af så
många andra samhällsfrågor, men så högt ansåg sig hr Retzius
stå upphöjd öfver de ofvan antydda personerna, att deras blotta
uppträdande föranledde honom att uppskjuta sitt tilltänkta stor-
dåd ett eller annat år, till dess de hunnit alldeles försvinna
från skådeplatsen och han icke längre kunde löpa risken att
blifva förblandad med dem.

Men professor Retzius’ publicistiska verksamhet har dock icke
varit utan alla frukter. Han har skaffat oss skyddstull på psalm-
bokspermar. Det nya Aftonbladet, som skulle vara allting, bör-
jande på fri-, skulle naturligtvis också vara frihandelsvänligt.
Och så är det ännu i denna stund, den nya tull satsen på in-
bundna psalmböcker till trots. Man får förlåta hr redaktions-
direktören, att han kanske icke ens vet hvad en skyddstull
egentligen är för något och således ännu mindre kan veta när
hans frihandelsvänliga program för honom rakt i armarne på
Protektionismen. Men det gör ingenting, sedan man väl i en
framtid hunnit blifva färdig med religionsfrihets frågan, griper
man sig förmodligen an med tull-lagstiftningen — och då! Ja,
då vet ingen, icke ens hr Retzius sjelf, hvad han kommer att göra.

Man har tydligen redan nu mycket svårt att veta hur man
skall vända kappan. Den ena dagen kännei’ aldrig hvilka sväng-
ningar den andra skall komma att medföra.

Mqn började t. ex. såsom en entusiastisk patron för den
modernaste riktningen inom literaturen. Georg Brandes skulle
lemna kritiker och andra bidrag, hvilka man i barnslig högfärd
rubricerade såsom »enskildt meddelade» till tidningen. (Ut-
trycket är kännetecknande för den korrekta språkbehandling,
som med den nye redaktionsdirektören började blifva en stående
prydnad för A. B. Någon annan skulle helt visst aldrig kunnat
falla på den absurda idén att skrifva -»enskildt meddelade» om
uppsatser, bestämda för omedelbart offentliggörande i tryck.) Men
sedan dess har man lyckligtvis kommit på det 'klara med, huru
nödvändigt det är, att den estetiska grådaskigheten går hand i
hand med den politiska. Nu talar man om »talang, mycket ta-
lang, mera talang», som de gamla vännerna naturligtvis icke
längre ha, och så finner man sig så fasligt chockerad af att de,
676

såsom t. ex. fru Edgren, på ett allt for närgånget sätt behandla
den konventionela moralen, som, när allt kommer omkring, än-
dock är en förträfflig sak. Svampen på ! *

Lika konsekvent liberal är man också när man värdigas
taga om hand en sådan fråga som arbetarefrågan. Det är nu
visserligen något fatalt, att man äfven här skall röja sin oer-
tarenhet, genom att i fetstilsrubriker tala om en arbetsinställelse
såsom en »lock-out» (farligt att använda besynnerliga, utländska
ord, särskildt när man inte vet hvad de betyda!) hvarefter ar-
betsgifvarne sedan förmodligen få göra »strike». Äfven här är
man emellertid, efter vederbörligt liberalt koketterande med ar-
betarne, på det klara med att de maktegande ha rätt och oaktadt
den löjliga okunnighet man på tidningens ena sida förråder till
och med om namnet på en arbetsinställelse, finner man sig lik-
väl oförhindrad att på en annan sida förnämt taga den officiösa
ledningen äfven i denna fråga. Försöker någon annan att del-
taga i diskussionen derom, talar man försmädligt oc.li rysligt
öfverlägset om »godtköpskorrespondenser» och mera sådant.

Hr Redaktionsdirektören talar med förakt om hvad som
fås för godt köp. Helt säkert är han också rätta mannen der-
till. Ty han började icke med att sjelf väcka skandal genom
det godtköpssystem, efter hvilket han organiserade sin nya re-
daktion. Han har icke gjort Aftonbladet till en godtköpstidning
både i ena och andra mening. Han är sjelf ingen godtköps-
»direktör». Skämttidningarne ha haft orätt, när de kastat honom
i ansigtet, att kan skulle vara i stånd till att låta till och med
hederns och vänskapens mest grannlaga värf fullgöras af stads-
bud, hyrda på timme. Naturligtvis ha de haft orätt.

Men friheten, den arma, olycksaliga friheten, får under tiden
oförvållandes tjena som skylt för denna »liberala» geschäft. Li-
beral förstås på längre afstånd och der det ingenting reelt gäl-
ler, lika som man är frihandlare ända till dess det kommer till
psalmbokspermarna. Det ser ju så präktigt ut att på utrikes-
afdelningen jemt och ständigt med stora titelstilar tala om »par-
lamentariska segrar», tvätydiga nog ibland för öfrigt men alltid
vunna i någon annan ända af Europa, eller att bära på sina

* Genom ett egendomligt sammanträffande erhöll red. frän sin vär-
derade medarbetare hr Claes Lundin, ungefär samtidigt med ofvanstående
artikel, en kritik öfver fru Edgrens nya drama — en kritik, som väsent-
ligen skiljer sig från hvad Aftonbladet i ämnet meddelat. Om ofvanstå-
ende uttalande egde emellertid hr Lundin då icke kännedom.

,	Red:s anm.
677

händer den norska venstern, som nu faktiskt är den maktegande,
på sitt håll. Men här hemma gäller det: svampen på! Sådan
kan liberalismen alltid påräkna huld och skydd från dem, som
makten hafva, och åt det hållet drager väl ändock omtänksam-
heten om det egna jaget, om än »traditionerna» tyckas böra peka
åt ett helt annat håll. .

Nej, hr professor, er glorvördige frände var just ingen de
oegennyttiga dygdernas ädle riddare, men i stället hade han
kanske till och med i högre grad än de flesta af våra lands-
män, en egenskap, som gjorde hans storhet. Han visste och hade
klart för sig, hvad han ville, och förstod att handla derefter.
Så långt kan ni nu visserligen aldrig komma, men ni borde
likväl ha sökt att tillegna er åtminstone något af karakteren —
för er egen skull helst af dess bättre sidor — innan ni tog er
före att kläda er litenhet i den der gamla rustningen, som ni
väl ändock icke valde endast för rostens skull.
“Hur man gör goàt“

(Skådespel i 4 akter af A. Ch. Edgren.}

Af Claës Lundin.

Ännu dä detta skrifves, i medlet af augusti, har icke för-
sports, om fru A. Ch. Edgrens nya skådespel kommer att upp-
föras på någon svensk teater. Att detta icke kommer att ske
på den kungl. scenen, vet man, men ännu är det obekant, om
någon enskild teaterstyrelse tager mod till sig och låter fram-
ställa stycket. Under sådana förhållanden anser denna tidskrift
sig icke längre kunna uppskjuta med att säga sin mening om
i fråga varande skådespel, hvilket, man må för öfrigt hysa
hvilken tanke som hälst om de däruti framstälda åsigterna,
måste erkännas vara ett ganska märkligt dramatiskt alster.

Gör rätt och nöj dig icke med att göra godt, ty det senare
får allt för ofta intaga det förras plats och varder då icke annat
än idel orättvisa. Det är den satsens inskärpande som utgör
den tydliga. afsigten med skådespelet. Fru Edgrens »Hur man
gor godt» är således ett afsigtsstycke, ett s. k. »tendensdrama»,
som syftar åt åskådliggörandet af en sats, hvilken förf, anser vara
af stor vigt. Afsigten märker man, det är obestridligt, men
låt oss se efter, om man deraf också känner sig förstämd, om
det Goethe’ska »So fühlt man Absicht, und man ist verstimmt»
verkligen kan tillämpas i detta fall.

För att göra den därtill nödvändiga undersökningen, borde
man se stycket från scenen, ty ett skådespel fordrar ovilkor-
ligt att spelas och skådas, öch »Hur man gör godt» är ingalunda
ett »läsdrama», hvilket är ett oting, egentligen en estetisk orim-
lighet, utan det är ett konstverk, som fordrar lefvande konstnärer,
hvilka förmå försänka sig i de skildrade personernas karaktärer


679

och framställa dem för åskådare. Men då detta ännu icke, af
ofvan anförda orsaker, låter sig göra, måste vi nöja oss med
det tryckta ordet, så ofullständigt det än är för undersökningen
af ett för scenen ämnadt arbete.

Första akten för oss till en af dessa barmhertighetstill-
ställningar, som är ett mycket eftersökt nöje för de högre klas-
serna och medelklassen, då man under skämt och lek samt
uppvisande af eget öfverflöd, ofta under anlitande af mycken
behagsjuka och allehanda flärd samlar ihop större eller mindre
summor för att afhjelpa nöden hos personer, som anses deraf
förtjänta. Det är en välgörenhetsbasar, ett af de sätt, på hvilka
man, enligt författarinnans åsigt, »gör godt», utan att taga i be-
traktande, om man också gör rätt.

Framställningen är onekligen verklighetstrogen och därför
träffande. Om det också är sant, och det lär väl ingen opar-
tisk vilja neka, att många deltagare i sådana basarer äro lifvade
af de bästa afsigter samt att basarerne skaffat flere välgören-
hetsanstalter och äfven mera samhällsnyttiga inrättningar ej
ringa understöd, så är medlet dock för sig själft föga riktigt
och kan icke adlas af ändamålet. Det är ingenting annat än,
såsom det ock ofta kallats, en fåfängans marknad, på hvilken
hvar och en deltagare antingen icke tänker på annat än det
nöje som där bjudes eller också går och inbillar sig vara en
mänsklighetens välgörare,, som genom sitt »basararbete» fritages
från öfriga, mera verkliga och mera verksamma förpligtelser mot
sin nästa.

Så har förf, framstält saken och därunder funnit tillfälle
att göra styckets »exposé», hvilken på ett. fullt upplysande sätt
redogör för ställningen vid den tidpunkt, då handlingen tager
sin början. Baron v Dühring är en man som folket inom hans
klass är mest, en person hvilken är aktad endast genom sin
samhällsställning, för öfrigt hvad man kallar en »ganska hygglig
karl», sin hustrus ödmjuke tjänare, alltid artig och uppmärksam
mot henne, »fin och ridderlig», ty han kysser alltid hennes hand,
och det kan aldrig hända, att han kommer in i sin hustrus
salong, utan att ha bytt om stöflar, när han varit ute.

Denne man har före sitt giftermål naturligtvis haft andra
kärleksförbindelser, men som icke kunnat föra till äktenskap, ty
de ha gält sådana kvinnor som kallas »sämre», d. v. s. som
tillhöra de »sämre», det är de fattigare klasserna. På basaren talar
en ung dam skrattande om, att baron haft »tusen historier» samt
att hennes man sagt henne, »att han lefver på samma sätt än
680

i dag». Detta finner det fina sällskapet vara alldeles i sin ord-
ning. Baron v. Dühring är naturligtvis, detta säges icke, men
förstås inunder, en månggiftsnatur och en sådan är icke tillräk-
nelig, om han också förför hundratals flickor och bringar olycka
i lika många familjer. Det förklaras af många bland samtidens
praktiska filosofer vara något fullt tillåtligt, helt naturligt, och
sättes af åtskilliga moderna samhällsförbättrare in bland vilko-
ren för det sanna framåtskridandet. »Societeten» är så benägen
att i dylika fall foga sig efter filosoferna och gifver samhälls-
förbättrarne rätt åt minstone i det afseendet, skulle de ock i
alla öfriga förklaras skyldiga till lifstids straffarbete.

Men friherrinnan v. Dühring är sannolikt en engiftsnatur,
ty om henne vet man ingenting annat, än att hon är något nyckfull
men också mycket välgörande, hvarpå finnes bevis i fröken
Blanka v. Dührings vackra och älskvärda person. Det friherr-
liga paret har haft ett barn, men det har dött, och då var
friherrinnan genast benägen att såsom sitt eget barn upptaga en
flicka, till hvilken hennes man är far, men till hvilken han, och
naturligtvis ännu mindre friherrinnan, icke står i någon förplig-
telse, ty baron hade gift bort flickans mor med »någon handt-
verkare» och gifvit honom pengar för att han skulle göra barons
f. d. älskarinna till sin hustru. All rättfärdighet var således
uppfyld. Lilla Blanka adopterades af sin egen far och sedan
hon varit försummad och vårdslösad under hela sin barndom,
fick hon i friherrinnan den ömmaste mor.

Friherrinnan v. Dühring är en något själfvisk, men visst
icke elak människa. Hon tror sig älska sin mans barn alldeles
ofantligt, förklarar sig anse adoptivdottern såsom egen dotter och
är på fullt allvar rörd öfver sitt eget ädelmodiga handlingssätt
samt hoppas, att Blanka, som nu är full växt och redan gjort
lycka i »societeten», skall belöna henne för alla stora uppoffrin-
gar, hvilka i själfva verket dock ej äro andra än inbillade.

Utom detta stora prof på välgörenhet, visar friherrinnan
många andra. Hon deltager i alla basarer, men har lärt Blanka
att icke »gå själf omkring i husen» och öfva barmhertighet.
Man kan ju skicka sin hushållsmamsell. Mellan herrskapet v.
Dührings och fattigt folk ligger konvenansens stora svalg.

Genom den uppfostran hon efter sitt tolfte år fått i baron
v. Dührings hus har Blanka förvandlats från en stackars slink-
unge till en fin och förnäm dam, hvilken redan afskyr »pöbeln»
och ej vill påminnas om det fattiga hem, i hvilket hon tillbragt
sina barnaår. Hon tål aldrig, att man med ett ord vidrör det
681

förflutna. Därför har herrskapet v. Dührings också ansett sig
kunna återflytta till Stockholm, som det lemnat strax efter att
Blanka adopterats.

Sådan framstår Blanka i första akten, då hon på basaren
är föremål herrames fjäskande uppmärksamhet samt damernas
lismande smicker och hemliga förtal. »Hon går omkring med
en min, som vore hela basaren bara till för hennes skull.» Hon
är vacker och kvick samt har fullständigt tillegnat sig den
yttre goda ton, som råder bland hennes nu varande omgifning.
Bland de tillbedj are som svärma omkring henne har hon fäst
sig vid en kapten Wulf, ägare af en stor mekanisk verkstad,
hvilken, lika litet som någon annan af de i handlingen delta-
gande, är någon undantagsmänniska, utan ett helt vanligt exem-
plar af den »bildade medelklassen», som så gärna vill komma i
förbindelse med de högre klasserna.

På basaren har äfven Svea, Blankas syster, infunnit sig, i
sällskap med sin fästman och barndomsvän Fritiof Hellkvist,
arbetare hos Wulf. Svea har ett bud från modern, hvilken
»längtar så förskräckligt» efter den dotter hon lemnat ifrån sig.
Svea önskar också se system, den nu förnäma damen i all
hennes glans. Men då Fritiof ger sig till känna för Blanka
och ropar henne med namnet på hennes mors man, mötes han
af en föraktlig blick och hör ett af Blanka till de fina damerna
yttradt beklagande öfver, att ?>pöbeln är fasligt påträngande».

Wulf vredgas öfver Fritiofs påflugenhet och afskedar ho-
nom ögonblickligt från sina verkstäder. Oaktadt Blanka visar
sig högmodig och ej låtsar känna systern och lekkamraten,
märker man dock af hennes nervösa skratt och de själfgäckande
ord hon låter undslippa sig, att hon är mycket upprörd samt
otvifvelaktigt icke nöjd med sitt uppförande. Det är därför så
mycket lättare för hennes kusin, Agnes v. Dühring, ett själf-
ständigt och sant människoälskande fruntimmer, att förmå henne
fara med sig till hennes mor, hvilken lefver i fattigdom och
olycka, sammankopplad med en supig och hårdhjärtad man.

Blanka är icke lycklig. Hon skulle nog vilja glömma sitt
barndomshem, då hon sprang och köpte bränvin åt moderns
man, men glömskan ville ej infinna sig.

Denna fullständigt inledande framställning har gjort första
akten kanske något för lång, nästan dubbelt så lång som hvar
och en af de två näst följande akterna, men tröttande är hon
ingalunda. Intresset växer ju längre akten framskrider. Slutli-
gen börjar man fatta deltagande för denna Blanka, hvars första
682

uppträdande visade spär endast af den uppfostran hon fått hos fadern
och styfmodern, som icke förmått utveckla andra än ganska
själfviska känslor. Förf, låter oss småningom ana, att Blanka
ej är af samma art som den »ädelmodiga» fostermodern, hvilken
gör godt blott för sin egen skull, och detta bekräftas af Agnes’
yttrande :

»Tro mig, det fins mer inom bords hos henne än ni ana.
Om hon en gång kom i en allvarlig situation, så skulle ni se,
att hon är något helt annat än hon nu förefaller. Hon är en som
kan strida en dust, om det gäller.»

Då förhänget faller efter första akten, måste man vid styc-
kets uppförande på scenen känna sig mycket hågad att snart
få vara vittne till den »allvarliga situationen», hvilken man nog
kan förstå skall infinna sig, men hvars beskaffenhet man inga-
lunda förutser. Med stort dramatiskt förstånd har förf, i första
akten knutit trådarne till den handling, som skall utveckla sig,
men om denna handling känner man ingenting på förhand.
Karaktärerna äro med säker hand utkastade, men man vet icke,
huru deras utbildning och styckets däraf beroende gång skall
komma att te sig. Intresset är därför ganska spändt.

I andra akten infinner sig ganska riktigt den allvarliga
situationen. Det är under besöket i moderns usla hem som
Blankas karaktär börjar sin egentliga utveckling. Det kan må-
hända tyckas, såsom skulle utvecklingen försiggå alltför hastigt,
men omotiverad är den icke. Förberedelserna äro gjorda méd så
mycken dramatisk insigt, att när utvecklingen får sin egentliga
begynnelse, tycker man, att den ej gärna kunnat gå i någon
annan riktning, och intresset varder ytterligare spändt.

Med starka, men ingalunda falska, färger skildrar förf, till-
ståndet inom den olyckliga familj, i hvilken hufvudmannen icke
arbetar, utan öfverlemnar sig åt dryckenskap och misshandlar hustru
och barn. Den äldsta dottern, hvilken förförts af en »fin herre»,
stryker som förtappad kring gatorna och vågar ej häller stanna
i hemmet af fruktan för husfaderns tyranni. Husmodern, lätt-
sinnig, men icke elak, förmår intet och vill ej häller uträtta
något, enär hon i förtviflan funnit sin tillflykt i läseriet och
tillbringar dagen under sjungande af psalmer, låtande husets
skötsel gå vind för våg. Det är en hemsk tafia, men olyck-
ligtvis alt för sann, och den, som kallar den öfverdrifven, känner
icke lifvet.

I detta usla hem kommer Blanka nu med Agnes på besök
och erhåller där åtskilliga upplysningar, som låta henne se
683

mycket hvilket förut varit doldt för henne, bland annat att Svea
är hennes riktiga syster.

Sammanställningen mellan de två systrarna, af hvilka den
ena dragits ur det materiela eländet, fått uppfostran och lem-
nats plats bland samhällets lyckobarn, under det den andra,
utan någon sin förskyllan hållits kvar i smutsen, kommer i
denna akt till sin fulla klarhet och är en osökt anledning till
den dramatiska handlingens framryckande genom de nya käns-
lor, som väckas hos Blanka, samt återverkan af dem på Svea.

Ej blott medlidande, utan ännu mera känslan af den orätt,
som begåtts mot Svea, hvilken lemnats i eländet, endast
för att baron och friherrinnan tyckte, att hon icke vore så
vacker som Blanka, får alt mera makt med henne, som nu är
fröken v. Dühring, och då Svea erinrar henne, att det icke är
någon konst att vara dygdig, då man har det som Blanka,
öfvertygas denna ytterligare, att hon har en pligt att uppfylla
mot systern samt att hon bör gälda en af fadern begången
orättvisa. Den första verkan af denna öfvertygelse är, att Blanka
tager af sig sin kappa och kastar den öfver Svea, så att denna
icke behöfver frysa, då hon af, såsom hon åt minstone före-
gifver, fruktan att styffadern skall återvända och misshandla
henne, vill begifva sig ut i nattkölden. Svea vill emellertid
med den fina kappan triumfera öfver andra fallna kvinnor,
hennes sällskap på gatan, och då Blanka märker detta, förskräc-
kes hon öfver ett sådant utfall af sin goda gärning och klagar
för Agnes öfver, att när man vill göra godt, vänder det sig
bara till det onda. Svea menar, att Blanka icke unnar henne
kappan, och vill i harmen gifva igen den, men detta framkallar
en förklaring, som har till följd ett fullkomligt närmande mellan
systrarna, hvilket får sin bekräftelse i den varma omfamning
och kyss Blanka gifver Svea.

Den fina, bildade, i de förnämsta sällskap hemmastadda
fröken v. Dühring, hvilken fasar för alt stygt och lågt och
genom sin uppfostran anser sig tillhöra ett helt annat slägte
än hennes nära anförvandter i eländets boning, omfamnar af
fri vilja den fräcka gatunymfen, emedan hon känner, att hon
mot denna har en pligt att uppfylla.

Därmed är det första afgörande steget taget. Blankas ka-
raktärsutveckling har skridit väsentligt framåt. Ännu fattar
hon icke klart, hvad hon har att göra, men har dock lärt sig
inse, att hon dittills vandrat i mörkret, och börjar förstå, att
rätten icke får tillbakasättas för välgörenheten.

Ur dagens krönika. V. 7—8.

45
G84

Likaledes liar Svea undergått en förändring till det bättre.
Då Blanka begifvit sig bort, blir Svea stående och knäpper sakta
upp kappan samt lägger henne från sig, stryker sedan häftigt
af sig hatten och trampar på den, hvarefter hon kastar sig ned
på en stol, sätter händerna för ansigtet och snyftar högt. Det
är en i all sin enkelhet gripande scen.

Så slutar andra akten, otvifvelaktigt den kraftigast genom-
förda och mest dramatiska i skådespelet. Handlingen är vid
den aktens slut drifven så långt, att intresset spänts i ännu
högre grad, och man väntar med otålighet hvad som skall till-
draga sig i nästa akt. Höjdpunkten är ännu icke uppnådd,
men riktningen fullt uttryckt, och man afbidar handlingens yt-
terligare stigande. Detta inträffar ganska riktigt i tredje akten,
men dock icke så verksamt, som författarinnans behandling af
de två första akterna gifvit anledning att hoppas.

Kapten Wulf, Blankas fästman, gifver en lysande fest för
att inviga sitt nya, praktfulla hus, där han hoppas snart mot-
taga Blanka såsom brud. Under början till den festen varder
han dock genom Fritiof, som med några arbetare inträngt i den
praktfulla bostaden, blottad såsom Sveas förförare och innan
aktens slut är Blanka fullständigt upplyst om Wulfs karaktär
och om den ihålighet, som finnes under den lysande ytan i hela
sällskapslifvet omkring henne. Brytningen mellan henne och
Wulf synes oundviklig.

Denna handlingens kärna är dock insvept i så många biom-
ständigheter, att verkan betydligt försvagas. Akten upptages till
större delen af alt för långa samtal, dels mellan Blanka och Wulf,
dels mellan den senare och hans afskedade arbetare, och ehuru
dessa samtal onekligen äro af stort intresse, enär de beröra
vigtiga samhällsfrågor, så att man läser dem med deltagande,
torde de dock icke göra samma goda verkan på scenen. Det
dramatiska lifvet saknas. Förf, har i denna akt alt för myc-
ket vidgat ramen kring sitt egentliga ämne och därigenom
skadat det goda perspektivet. Man föres in på förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare, hvilket visserligen icke
är mindre lämpligt för dramatisk behandling än många andra
ämnen, men som åtminstone i detta stycke, där förf, utgått från
något som egentligen icke rör detta spörsmål, försvagar den
fasta samverkan mellan de särskilda scenerna, som är ett oefter-
gifligt vilkor för ett skådespel.

Förf, har här användt arbetarefrågan, väl icke så mycket
för frågans egen skull, som ej mera för att låta den medverka
685

till karaktärernas utveckling, men denna hjälp behöfs icke för
att framställa Wulf i hans rätta dager och ännu mindre för att
Blanka skulle få ogonem fullt öppnade för det falska i sin ställ-
ning och i hela den uppfattning af samhället hvilken lefver hos
hennes omgifning och bestämmer dennas handlingar. Den unga
flickan har redan i andra' akten erhållit en så betydelsefull väc-
kelse, och hennes karaktär är redan där så beredd till vidaré
utveckling, att det sannolikt icke fordrats mera för att uppnå
slutmålet, än att hon upprörts af Wulfs fräcka yttranden för
att finna, det hon ej kan och bör förena sina öden med denne
mans. Då fästmannen, på tal om förförare och förförda påstår,
att »flickor som komma in på den vägen äro vanligen predesti-
nerade att falla», borde denna gräsligt cyniska, men visst icke
nu mera alldeles ovanliga ursäkt för förförarne hafva varit fullt
tillräcklig för att komma Blanka att genast bryta med Wulf
och tänka på brytning med hela den öfriga omgifningen, hvilken
lefver och lär på samma sätt. Förf, har dock icke ansett det
nog, utan låter Blanka medgifva, att hon själf icke är så mycket
bättre, enär hon sökt bedåra alla män som kommit i hennes
väg,, endast för att sedan stöta dem till baka och njuta af sin tri-
umf. Medgifvandet är på sin plats såsom en belysning af ka-
raktären och den förändring denna undergått, men ett nödvändigt
vilkor för den dramatiska skildringen är det väl icke.

Det är förstx genom arbetarnes uppträdande, som Blanka
fullkomligt upplyses, och handlingen därmed rycker närrbare
slutet; men detta uppträdande är störande för den goda och
verksamma enheten i stycket. Att Fritiof, som upplyser, att
Wulf är Sveas förförare och därigenom påskyndar upplösningen,
är arbetare, gör väl ingenting till saken. Han är en ungdoms-
kamrat till de båda systrarna och såsom sådan fullt berättigad
att användas för handlingens framdrifvande. Hans egenskap af
arbetare ' betyder därvid rakt intet, och ännu mindre motiveradt
är, att andra arbetare dragas in med i handlingen samt att där-
igenom en god del af arbetarefrågan kommer med och blandar
bort det egentliga intresset. Tredje akten motsvarar därför icke
hvad man väntat efter de två första med god dramatisk konst
utarbetade akterna.

Fjärde akten är, såsoip sig bör, ganska kort. Den försig-
går hemma hos herskapet- v. Dühring, där baron och friherrin-
nan samtala om hvad som tilldragit sig samt underrättas, att
Blanka är färdig att resa sin väg. Friherrinnan klagar öfver
Blankas otacksamhet och ställer sig själf i främsta rummet. Det
686

är den goda friherrinnan det gäller. Hon »kommer att bli säng-
liggande sjuk, det är säkert». Wulf infinner sig, och med sin
verldsmannavana tror han sig kunna ställa allt till rätta, men
äfven Svea kommer dit, efterskickad af Blanka. Det är dä full-
komligt slut med friherrinnans tålamod.

Oaktadt Blanka väl borde vara alldeles på det klara med hvad
hon skall företaga — detta har man åt minstone rätt att vänta efter
hvad som tilldragit sig i tredje akten — är hon dock åter nära
att gifva efter för Wulf och skänker honom sitt erkännande för
att han förklarat sig vilja i sitt arbete återtaga Fritiof och den-
nes kamrater, hvilka fått bestämdt afsked i tredje akten. Hvarför
förf, låter Blanka vara benägen till ett sådant återfall, ehuru
hon redan förut fullkomligt väckts ur sin tidigare besinnings-
löshet, är svårt att inse, om det icke skulle vara för att an-
vända arbetarefrågan åter som ett verkningsmedel på dramats
handling. Det är nämligen den som uträttar, att Blanka så
starkt uppröres, att hon för alltid aflägsnar sig från både Wulf
och sin far samt dennes hustru.

Wulf föreskrifver såsom ett vilkor för att Fritiof och hans
kamrater skola åter tagas till nåder, att de icke få bevista folk-
möten eller ha några egna åsigter i samhällsfrågor. Detta rågar
måttet, och då Wulf beklagar sig öfver arbetarnes brist på guds-
fruktan, kan Blanka ej uthärda längre. Hon frågar, om den man
kan ha rätt att tala om gudsfruktan, som lockar en fattig flicka
med pengar och sedan kastar henne ifrån sig, om det finnes
någon jämlikhet, då sådant icke plägar inträffa med en flicka
af förförarens egen klass samt då fadern kan bära sitt hufvud
högt och aktas af alla, medan dottern...

Då Wulf icke förstår den rättmätiga harm, som drifver
Blanka att bryta med honom, och då det visar sig, att hvad som
för henne är förfärande allvarligt är ingenting för honom, samt
då baronen och friherrinnan lika litet förstå henne, inser Blanka
fullt klart, att dessa människors moral icke följer den rätta se-
delärans bud. Hon kan ej ett ögonblick längre lefva under
sådana förhållanden, utan öfvergifver baronens hus för att bo hos
Agnes och dela hennes verksamhet. Först och främst vill hon
egna sig åt Sveas räddning.

»Men kom i håg», säger hon till systern; »jag vill inte
göra dig godt, jag vill inte bli din välgörerska. Jag vill bara
helt enkelt försöka att göra rätt.»

Därmed slutar stycket. Med den redogörelse som här
lemnats böj? man kunna döma, huru vida »tendensen» skadat
687

skådespelet såsom, konstverk. Att »tendens» finnes, kan icke
nekas, men förf, har dock gått till väga med så stor dramatisk
sakkännedom, att hennes afsigt ej verkar förstämmande. |Om
stycket otvifvelaktigt vunnit på, att enheten i handling mer iakt-
tagits och intresset ej splittrats genom att göra en del af denna
handlings bestämningsgrunder beroende' af en fråga, hvilken icke
hör till själfva de egentliga motiverna, om, med ett ord, de två
senare och i synnerhet den tredje akten varit mer öfverensstäm-
mande med de två första, och handlingen fortskridit på endast
den grund, som i de sist nämda akterna är lagd med så stor
insigt, hade fru Edgrens »Hur man gör godt» kunnat räknas till
ett af samtidens allra förnämsta dramatiska arbeten. Nu torde
det i alla fall få anses såsom ett högst talangfullt skådespel,
hvilket måste väcka intresse från scenen, förutsatt, att det där
finner ett sig värdigt utförande. Det torde ej häller behöfvas
mer än några strykningar i de långa samtalen i tredje akten,
för att det där inkastade främmande elementet ej skall skada
så mycket det hela vid uppförandet. Den andra akten skall i
hvad fall som hälst framstå såsom ett rent mästerstycke i orädd
verklighetsskildring.

Att »Hur man gör godt» är ett märkligt karaktärsskådespel,
torde ock framgå af den lemnade redogörelsen. I full öfverens-
stämmelse med den gamla aristoteliska satsen,, handla de i styc-
ket uppträdande personerna icke för att visa sin karaktär, utan
det är denna som framlyser genom handlingarna. Blankas, huf-
vudpersonens, karaktär utvecklas, såsom redan anmärkts, kanske
något hastigt i andra akten, men, 'såsom jag ock här ofvan tog
mig friheten yttra, är denna hastiga utveckling dock tillräckligt
förberedd i första akten, och det kan ju icke nekas, att karak-
tären hos hos henne, liksom för öfrigt hos alla de medverkande,
smälter i hop med den spännande handlingen. Alt tillgår enkelt
och naturligt, utan vridningar eller vrängningar för att tjäna
det särskilda syftet.

Att en ung kvinna, hvars första barnaår tillbragts i elände
och sedermera lefvat hela sin ungdom i öfverflöd samt fått in-
supa öfvermod och förakt mot fattigdomen, då hon slutligen står
ansigte' mot ansigte mot denna och underrättas om alt som
Blanka får veta i sin moders usla hem, som egentligen skulle
vara hennes eget, lika väl som det är hennes systers, inser orätt-
visan och fattas af åstundan att söka godtgöra den, innebär
icke någon öfverdrift. Det är ock fullt följdriktigt, att denna
unga kvinna sedermera, då hon lärt sig inse, att den moral, söm
688

finnes hos hennes omgifning, eller den skenbild af moral, som
fått intaga den verkligas plats, icke står i någon som hälst öf-
verensstämmelse med den rätta sedelärans bud, afbryter .all för-
bindelse med denna omgifning och söker på egen hand göra
hvad hon anser vara rätt. Om denna följdriktighet också skulle
taga sig bättre ut, i fall Blanka aldrig ett ögonblick tvekat i
fjärde akten att skiljas från Wulf, så kan den dock icke där-
igenom göras misstänkt. Det kan nog vara psykologiskt riktigt,
att Blanka såsom kvinna känner sig svag inför Wulf, ända till
dess han hunnit råga måttet af sin oförskämdhet, ehuru förf,
såsom ofvan visats, begagnat detta för att tillgodogöra sig ett
för handlingen främmande element. I hvad fall som hälst är
styckets utgång i full öfverensstämmelse med Blankas karaktär,
sådan denna utvecklats under det handlingen skridit framåt.

Innan jag yttrar något om de öfriga karaktärerna i stycket,
torde det kanske vara på sin plats att inlåta sig på den här
flera gånger antydda »tendensen», ty det kan ju icke nekas, att
om också karaktärerna och den med dem så nära förenade hand-
lingen äro fullt fria, de dock tillkommit för att tjäna en afsigt,
hvilken i sig innebär någonting mer än den rent estetiska, ehuru
den genom den konstnärliga behandlingen icke gör denna någon
väsentlig skada. Författarinnans afsigt är tydligen en varnande.
Hon vill otvifvelaktigt visa huru det är för att därigenom väcka
till eftertanke och varna för ett fortsättande på en farlig väg.
Att harmen öfver hvad förf, anser förvändt och skadligt varit
förnämsta anledningen till nedskrifvandet af detta stycke är
ganska synbart. Det är icke första gången harmen framkallar
skalden, men denna gång har det genom en verkligt ädel harm
åstadkomna verket gjort kanske ett starkare intryck än vanligt
är. Åtskilliga tecken tyda därpå, fastän stycket ännu icke är
uppfördt.

Till det med arbetet afsedda ändamålet har förf, dock icke
användt andra medel, än dem som stå henne till buds rundt
omkring i samhället. Hon har endast hämtat sitt ämne ur
lifvet, och de figurer, som af henne begagnas för att gifva den
åsyftade varningen, äro sannskyldiga verklighetsmänniskor. Kapten
Wulf träffas dagligen i vårt samhälle. Elak är han visst icke.
Han tror på »predestinationen» i ofvan omnämnda sak. Han an-
ser sig vara en förnuftig, praktisk man, hvilken förstår sig så
väl på kvinnorna och vet till punkt och pricka hvad kärlek är,
det vill säga kärlek till en icke blott ung och vacker — sådan
försmår han ej häller •— utan ock fin och förnäm, mycket bildad
689

flicka. Lika väl förstår han sig pä arbetarne och handlar i
deras bästa intresse, då han förbjuder dem att tänka på egen
hand och att försumma kyrkogången. Själf bryr han sig ej
det ringaste om religionen, ty han hör ju till den bildade klas-
sen, men »folket» måste ha religion, så vida samhället skall
kunna äga bestånd. En sådan herre handlar just så som
det framställes i detta skådespel. Det är på det sättet han
gör godt.

Hvem känner ej baronen och friherrinnan, icke såsom in-
nehafvare af dessa adliga titlar, ty de göra intet till personen,
men med de angifna karaktärsegenskaperna? För att ett af
baronens utom äktenskapet födda barn var vackert, skulle det
göras till en rodocka, styras ut i granna kläder och smekas
och lekas med — och så får barnets syster, som har samma
rätt, förgås i elände. Och hon är ändå icke den enda. Han
har, säger man, flere barn, som kanske bli förbrytare, tjufvar,
alt möjligt. Och en sådan far är likväl aktad och ansedd, honom
kallar man en ädling, en äkta riddersman. Och hans hustru,
som vet af alt sammans, hon är med i välgörenhetsbasarer, och
alla tala om, hur mycket godt hon gör. Själfviskhetens tillfreds-
ställande genom föga ändamålsenliga, ej sällan skadliga barm-
hertighetsverk får gälla såsom höjden af godhet.

Det är just emedan sådana människor Annas, emedan det
är så godt om dem, som förf, skrifvit sitt varnande skådespel.
Detta torde utan tvekan kunna inses. Med samma förmåga att
rätt träffa personligheter har förf, framstält Blankas mor, den i
sin ungdom lättsinniga, på äldre dagar psalmsjungande kvinnan,
hvilken försjunkit i lättja och liknöjdhet, samt dottern Svea, den
redan djupt fallna. De äro, ty värr, såsom vore de hemtade rakt
ur eländets kyffen. Äfven här är det, såsom, ty värr, alt för
ofta, en man ur de s. k. »bättre» klasserna som varit första or-
saken till eländet, men också om en kvinna af »folket» faller
för en man af sin egen klass, hvilket ju icke är omöjligt, ej
ens alldeles ovanligt, så torde sällan en man af de »bättre» vilja
räcka henne en hjälpsam hand för att draga henne ur dyn. Väl
stjälpa, men icke hjälpa, detta är den, om också icke uttalade,
dock alltid följda grundsatsen, det som ingen anser sig behöfva
ens blygas för, mycket mindre fördöma.

Huru riktigt äro icke basardeltagarne skildrade! Hvem kän-
ner ej igen dem? Icke kan någon af alla de i stycket uppträ-
dande personerna kallas typisk, men ej häller imdantagsmänniska.
De äro som »folket är mest». Skidle man icke känna igen sig
690

i dessa figurer, hvilket beklagligtvis nog kan hända, kommer
det otvifvelaktigt däraf, att man ej är van att se sig i en sä
sann spegel, men kan ock härflyta däraf, att man ej vill känna
igen sig.

Det är icke endast hos de högre klasserna som förf, sökt
orsaken till det onda, hvarpå hon vill fästa vår uppmärksamhet
och väcka vår eftertanke. Hon har icke framstält Svea, Fritiof
och fru Österberg, Blankas mor, såsom skuldfria. Svea förklarar
sig icke vilja arbeta. Fritiof skildras såsom stundom orättvis
och påflugen mot sin arbetsgifvare. Fru Österbergs eget lätt-
sinne i ungdomsåren har underhjälpt baronens förförelsekonster.

Att, oaktadt förvänd uppfostran och djupt rotade klassför-
domar, bättre åsigter kunna göra sig gällande äfven i de högre
samhällslagren, bevisas af Agnes v. Dührings praktiska människo-
kärlek, och oaktadt denna är helt löst skildrad, gör den dock
god verkan.

Hvad förf, synnerligen lägger vigt på, är de högre klas-
sernas ohåga eller oförmåga att erkänna de lägres människovärde
samt att de anse sig kunna behandla dem såsom verkligt sämre
naturer och tycka sig ha gjort ej blott tillräckligt, utan något
mycket förtjänstfullt, då de i st. f. att göra dem rätt, på ett
förvändt sätt söka göra dem godt. Solidaritetskänslan saknas.

Lika löjligt, som farligt vore, om de förhållanden som förf,
skildrat skulle anses icke äga motsvarighet hos oss, och man,
såsom nyss antyddes, icke kan eller vill känna igen personerna
samt förklara den af dem beroende handlingen såsom oss icke
vidkommande. Bättre är att erkänna, det de förhållanden som
framhållas i detta skådespel kunna gälla för alla. Låt oss
vara tacksamma mot den förf, som haft mod att framställa dem
och förmåga att göra framställningen med så stor talang, att
den icke blott är fullt njutbar, utan ock verkar med konstnärlig
kraft. Modet finnes sannerligen icke hos litet hvar bland oss.
I allmänhet äro vi alt för fega för att utsätta oss för de miss-
tydningar som ett sådant arbete brukar framkalla. Förf, af
»Hur man gör godt» lider icke af denna allmänna feghet, och
oförskräcktheten kommer otvifvelaktigt af människokärlek, så
stark, att den ej häller vet af någon människofruktan.

Det är i Blankas personlighet, som denna människokärlek
får sitt fulla uttryck och som man finner den starkt verkande,
försonande ljusglimten i det omgifvande mörkret. Vackrare ut-
tryck för den sanna människokärleken finner man svårligen än
framställningen af denna unga flicka, som i lifvets skola utvecklas
691

från det lättsinne, hvaruti hon uppfostrats, till en allvarligt tän-
kande oéh viljande kvinna, hvilken bryter med alt som förut
varit henne kärt för att egna sig åt en verksamhet, hvilken,
så mycket på henne beror, skall söka upprätta hvad andra, ej
alltid i sin ondska, men så mycket oftare i sitt oförstånd ned-
brutit.
Literära notiser.

Åtskilliga färdigskrifna literära anmälningar — såsom af
Zolas »Germinal», Maupassants »Bel-Ami», Oscar Levertins »Kon-
flikter», Ernst Ahlgrens »Pengar», Stella Kleves »Berta Funcke»,
Ernst Lundqvists »April», Georg Nordensvans »Figge», Tor Hed-
bergs »Johannes Karr», Johannes Normans »Inpass» m. fl. —
nödgas vi af brist på utrymme uppskjuta till nästa häfte.

Rörande Taines förnamn har docenten Friedlander meddelat
oss, med angifvande af källa, att den berömde författaren verk-
ligen skall ega namnet Henri, j ernte de bekanta namnen Hippo-
lyte och Adolphe. Det berättigade i att på ett titelblad upptaga-
endast detta i allmänhet okända förnamn synes oss dock tvifvel
underkastadt.	,
Innehåll:

Sid.

Ett och annat om våra rangförhållanden. Kulturhistorisk
studie af Marcellus. II..............................555

En amerikansk tidningsman. Chicagobild af Magnus
Elmblad..............................................579

Synpunkter. Något om författare och granskare.
Af en observatör...................................  619

Ett merkantilt jubileum. Af Helen Zimmern. . . . 642

Holbergsjubiléet och dess literatur. Af K. A. Winter-
Hjelm................................................648

Om ”förklädnad och skyddande likhet” inom pressen.

Blick pä Aftonbladet förr och nu, af Scœvola. 663

”Hur man gör godt” (drama af fru A. Ch. Edgren), af
Claës Lundin.........................................678

(reneralfälttygmästare.

de.

Beriktiqande.

Sedan föreliggande häfte redan var tryckt hafva

följande rader ingått till redaktionen.

Da min uppmärksamhet blifvit fäst a en uppgift

rörande Generalfälttygmästarens Värdighet, som förc-

commer i »Ur dagens krönika» juh-augustihäftet mnev.

• sid. 565, tager jag mig friheten härom meddela föl-

Generalfälttygmästarens värdighet är sedan nio ar

tillbaka helt annan än den som a ofvan angifna sida

uppgifves, ty genom nådigt bref af den 5 maj 1876 har

kongl. maj:t pa derom af mig gjord underdånig fram-

ställning, »förklarat Generalfälttygmästaren hädanefter

ej böra åtnjuta annan värdighet än den hvartill hans

grad i armeen berättigar.

C. G:son Leijonhufvud.
På Oscar L. Lamms f’Qrlag- utkommer'iiioc
' i bokhandeln, första 'delen af	.

Utländska diplomaters mil
från svenska hofvet.
Skildringar ur deras anteckningar m. T
A V	V '	.

SCÆVOLA.

Bakom Signataren Scœvola — hyilke^ af förekommen anlt
blifvit vald i st. f. den först annonserade signaturen Janus. — döljer.
en framstående penna, som dock ej ensam varit i tillfälle att samla nia-
terialema till dessa skildringar, utam härom förenat sig mod en känd
publicist.	'	1

I början I af november utkommer i distriVution hos; Carl
Sunéson, Stockholm :
QVINNOGUNST.

( B E L - A M L)	•

ROMAN

AF	■ .

GUY DE MAUPASSANT.

Bemyndigad öfversättning frän originalets 25:te upplaga>

Att denna roman på kortaro tid än 5 månader utgått i icko mindre än 25 upplagor,
bevisar mera än alla recensioiier, attjaoken är i hög grad uppseendeväckande. Den är
det icke blott genom, ämnet den behandlar utan kanske mera gonom stilen, hvilken är
mästerlig och hvilken öfversättaren varit nog lycklig att på ett htmärkt sätt återgifva..

Richard Kaufmann, den talangfullo kritikern 'och kåsören, skrifver till Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning'för den 25 juni 1885 bland annat:	\

»Veckans stora händelse ar Guy de Maupassants nya roman »BéDAmi». Hon.både ,
är det, och är, det med rätta.-Dot fins i hela denna berättelse en iakttagelse- /
förmåga, en friskhet, ren huinor utan like. MångTaldiga scefier äro juveler af berättar* '
konst, t. ex.:, korrestiers död, Bel-Amis Upptäckt af guldstyckena i västfickan, under-A
handlingamo mellan du Ray och hans hustru om ‘ testamentet, eller festen, som Walter
håller, sedan han fått in ' sina millioner och köpt furstens af Carlsbburg hotell vÿl
Champs-Elysées, denna fest, till hvilken hela Paris trummas samman, för att beskåda
Marcowitsch’ tafla »Kristus rpjPvattaet», vid elektrisk belysning, och med en bal oftoråt ■'
för do nyfikna. Maupassants'.ibratfötua egenskap, att måla mod helt små karakteristiska
penseldrag verkar lika beriisando i denna roman som i haps mästerligaste novell otter,
romanens psykologiska utredningar äro‘‘ett .steg framom »Uno vie», sjolfvä kompositionen.
Sr fast och rund? — — — Hon är dén talangfullaste nu lelvande förfatjares talang- ''
fullaste årbete.» *------------.

? STOCKHOLM 1885. ,

EUGÈNE LÉMKES BOKTRY\CKERI