5:te Årgången.

Femte och siette haitena.

Ur Dagens Krönika

TIDSTAFLOR

UNTIER MEDVERKAN AF

FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

R;
traktas,
hvilke
ende,
verld.
tvis? '

ARVID AHNFELT.

FEMTE ÅRGÅNGEN.
Innehåll:

Ett och annat om våra rangförhållanden. Kulturhistorisk
studio af Marcellus......................................377

Vår bildande konst. Rörande utställningarna och an-
gående konstakademien och hvad som passerat.
Af Claës Lundin . . . 		  397

Solens dotter. Af Carmen Sylva (drottning Elisabeth
af Rumänien). Originalbidrag till »Dagens Krö-
nika», försvenskadt af Herman A. Ring ... *	42a

Misericordia. Svensk originalberättelse af Ernst Arpi

Frans Hedberg om svenska skådespelare. Några anmärk-
ningar af Gicstaf af Geijerstam. II........................

Ännu en gång »En akademisk prisfråga». Bref från profes-
sor F. A. Smitt med svar af Jägare och fogelvän
jemte ett inlägg af lektor A., E. Holmgren . . .

L P. Jacobsen. In memoriam af Oscar Levertin . . -JKl®

Från operasäsongen 1884 1885. Af Volontaire . . W
Stockholms teatrar. April —Maj 1885. Af Claes Lundh^KBSi
En Linnéan före Linné. Ett supplement till alla kon-W^
I versationslexika. Efter monografier af professor
Louis Crié, af Albert Seberg	wW

En episod från Victor Hugos unga dagar. Af ICarl War-

bicrg ...................	53^

Författare-revolutionen. Ur en Stockholmstidning för

1888	............................. 549

gagens ^rönika,

i förhållande till sitt omfång är den billigaste svenska
:rift, utkommer för året i minst 50 ark (800 sidor), för-
ie i enkelhäften på 4 à 6 ark (à 1 kr.) eller dubbel-
^kpå 10 ark (à 2 kr.) Pris för helårsprenumeration
HLb 10 kr.

för Dagens Krönika omottagas i Carl Sune-
Ett och annat om våra rangför-

hållanden.

Kulturhistorisk studie.

Af

Marcellus.

Rangen, hvilken nu för tiden af allt klokt folk be-
traktas allenast som en tom artighetsformalitet, och på
hvilken man i allmänhet icke fäster något större afse-
ende,. har dock i alla händelser spelat en stor roll i vår
verld. Många äro de konflikter, som rangstrider och
tvistigheter om yttre företrädesrättigheter åstadkommit,
och öfver hufvud taget kan man säga, att dessa lappri-
saker gjort mer ondt, än man kan tro. En sårad rangsjuk
statsman har mången gång låtit land och folk umgälla
hvad man i etikett mot honom brutit. Och detta gäller
icke allenast de svaga hjernorna, utan de störste stats-
män hafva i rikaste mått skattat åt denna fåfänglighet.
Så såg man vid underhandlingarna om förnyande af
förbundet mellan Sverige och Frankrike alltsammans
vara nära att stranda på den högst riksvigtiga tvisten
mellan Oxenstjerna och Richelieu, hvilkendera af dem
skulle först besöka den andre, då Oxenstjerna kom
till Paris, till dess att slutligen den stolte fransman-
nen beqvämade sig att först helsa Frankrikes gäst,

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	26
378

men han kunde icke förmå sig att göra det officielt, utan
han passade pâ en gäng, da han var ute och åkte, att
sa der en passant och i sin hvardagsdrägt göra svenske
kanslern ett besök.

Mer rasande spektakel i rangstridernas historia har
man väl icke heller upplefvat, än det som uppfördes vid
den under Sveriges bemedling tillkomna fredskongressen
i Ryswijk 1697. Macaulay vet berätta lustiga saker om
detta narrspel. Det gälde ingenting mindre än att mäkla
fred mellan Ludvig XIV och alla de makter, som i
koalition stredo mot honom. Detta hindrade icke, att
man lemnade den vigtiga saken å sido för att i stället
gräla om rang och företrädesrättigheter, och medlaren
hade en ingalunda lätt sak att hålla ihop kongressen
icke så mycket på grund af oenighet om fredsvilkoren
utan fastmer med anledning af de många etikettsfrågor,
som togo hans uppmärksamhet i anspråk. En mäng'd
sammankomster höllos för att afgöra, huru många vagnar,
huru många hästar, huru många lakejer och pager hvarje
minister skulle vara berättigad att medföra till Ryswijk,
huruvida lakejerna skulle bära käppar eller svärd, huru-
vida de skulle ha pistoler i hölstren, hvem som skulle
intaga främsta platsen, då de visade sig offentligt och
hvilkens vagn skulle köra främst på gatorna. De kej-
serliga ambassadörerna gjorde anspråk på att sitta öfverst
vid bordet. Detta ville spanska ambassadören icke med-
gifva utan sökte att sjelf tränga sig mellan dem. De
kejserliga ambassadörerna vägrade att gifva kurfurstens
och republikens sändebud excellenstiteln. »Om jag icke
kallas excellens», sade kurfurstens af Brandenburg re-
presentant, »skall min herre draga sina trupper ur Ungern».
De kejserliga ambassadörerna yrkade att få ett rum för
sig sjelfve i byggnaden och att få en särskild plats på
gården anvisad för sina vagnar. Alla de öfriga mini-
strarne från de allierade makterna förklarade detta vara
379

en högst otillbörlig fordran, och en hel sammankomst
upptogs af denna barnsliga tvist. Kejsarens och franske
konungens ambassadörer sysselsatte sig hufvudsakligen
med att gifva akt pa hvarandras ben. Ingendera ansåg
det förenligt med den kronas värdighet, hvilkens repre-
sentant. han var, att närma sig den andre hastigare än
denne gick honom sjelf till mötes. Om derför den ene
af dem märkte, att han oafsigtligt gätt fram för fort,
vände han tillbaka till dörren och den ståtliga menuetten
börjacle ånyo. Det är verkligen både ömkligt och löjligt
att se framstående och allvarlige män, samlade för ett
sä ytterst maktpåliggande värf, slösa sin tid, hvarunder
tusentals menniskor af kriget skördades, med dylikt lappri,
men det var den evinnerliga fåfängan, som här gjorde
sig gällande —, och en ypperlig exponent på densamma
rang- och titelsjukan.

Att mycket sedan den tiden är förändradt, är ju
klart, men rangsjukan sitter dock qvar i menniskoslägtet,
ehuru den onekligen visar sig artigast, som i rangfrågor
ger efter, då deremot historien vet berätta, hurusom
i gamla tider till och med slagsmål uppstod mellan för-
näma damer om främsta platsen i kyrkan. En ganska
lustig historia berättas också från ett besök, som Carl
XV gjorde i Göteborg, då någon satte i fråga, att nota-
biliteterna skulle presenteras för majestätet efter rang,
men som man icke just kände till någon rangskala bland
köpmännen der nere, yttrade förste hofmarskalken Flach
skämtsamt: »Ja då ser jag ingen annan råd än att her-
rarne få gå efter debetsedlarnes belopp.» Si non e véro
e bene trovato.

Det var ingen liten fråga det gälde, då i Sverige
första gången offentligen rangförhållandena kommo på
tal. Det var i den stora brytningstiden under sjuttonde
århundradet, och rangtvisten utgjorde då ett ytterst vig-
tigt moment i den stora striden mellan den gamla högadeln
och den nya embetsmannaadeln. Da statsförvaltningen
berjade ordnas mer systematiskt än förut och en embets-
mannahierarki uppkom, så blef äfven fråga om bestäm-
mande af ett visst rangförhållande mellan statens embets-
män inbördes, hvarjemte konungens hofstat ansågs böra
inrangeras i rangordningen. Dessa anspråk från tjenste-
mannaklassens sida möttes af energiska protester från
den gamla högadelns sida, hvilken fordrade absolut före-
träde framför äfven rikets högsta embetsmän, och man
har i detta afseende en god historia, då en ung grefve
Douglas utmanade den gamle fältmarskalken Helmfelt,
derför att denne gått före honom i en procession, en
utmaning, som den gamle krigaren naturligtvis med
förakt tillbakavisade. Korteligen — rangstriden var en
strid mellan fordran på bördsrang och tjensterang, den
förra representerad af högadeln och den senare af den
yngre adeln, hvilken påstod att embetet, ej numret på
riddarhuset skulle bestämma rangen.

Man kan tycka det vara en öfverdrifven fordran af
grefvar och friherrar att framställa dylika anspråk, och
det var väl så äfven. Men man får dock icke alldeles
döma saken efter vår tids uppfattning. Jag vill nu icke
tala om, att i allmänhet börden hade långt större kurs
än nu och detta i sådan utsträckning, att adeln kunde
förbehålla sig alla de förmånligare embetsmannabefatt-
ningarne. Adeln tillförsäkrade sig ju i 1617 års privile-
gier, att konungen skulle »ingen vanbördig låta draga
dem öfver hufvudet, konungen och riket till spott och
vanära», och med »vanbördig» menade adeln i sitt stolta
öfvermod de ofrälse. Men det är icke allenast denna
omständighet, som gör, ått adelns anspråk på rangföre-
träde måste ses ur en annan dager än ett dylikt anspråk
nu skulle betraktas, utan dertill kommer hvad den högre
adeln beträffar en annan omständighet, som man icke
får lemna opåaktad. Den högre adeln var på den tiden
38i

icke allenast en tituläradel, utan dess värdighet var
förbunden med många reela och verkliga företrädesrät-
tigheter. Till densamma var anslagen stora landområden
såsom grefskap och friherreskap, af hvilka den icke blott
uppbar kronans ränta utan i hvilka dess makt var
ganska stor. Den kunde derför med allt skäl betraktas
såsom löntagare under kronan, äfven om naturligtvis
adelns anspråk på att i allmänhet betraktas såsom »ome-
delbare» undersåtar, och de »vanbördige» allenast såsom
genom adeln medelbare undersåtar, måste anses såsom
i högsta grad orimligt. Imellertid får man taga denna
särskilda ställning, som högadeln då intog, i betraktande
vid bedömande af dess anspråk på företrädesrättigheter
vid rangordningens bestämmande.

Det är så mycket mindre underligt, att dylika an-
språk då framstäldes, som man långt senare ända in i
vårt århundrade finner fordringar från adelns sida göras
gällande och erkännas, hvilka väl motsvara hvad sex-
tonhundra-talets högadel fordrade. Jag erinrar mig i
detta afseende ett ganska betecknande kulturdrag, som
jag tror icke skall sakna sitt intresse, hvarför jag tager
mig friheten här referera detsamma. Den skånska adelns
gamla, nu naturligtvis till största delen försvunna stånds-
fördomar äro en känd sak. Med pomp och ståt visade
sig dess högaristokratiska godsegare, då de i bygdens
städer uppträdde för det förvånade och smickrade bor-
gerskapet. En bland de företrädesrättigheter, som af
ålder tillkommit adelns medlemmar der nere, var den
att på balerna i den präktiga Knutsalen i Malmö ega
en särskild privilegierad dansplats. Ungefär en tredjedel
af salen var nämligen för dem uteslutande bestämd, och
denna plats skilde sig från den del af salen, som var
upplåten åt plebs romanum, på så sätt att golfvet i den
förra delen af salen låg ett par trappsteg högre än det,
som tråddes af det enkla borgerskapet. Det ansågs så
382

naturligt och sjelfklart, att icke aristokratien gerna kunde
blanda sig med annat folk, att ingen menniska tänkte
sig möjligheten af något annat. Men för icke så många
årtionden sedan passerade då en händelse, som lät detta
privilegium försvinna med förskräckelse. Som en sär-
skild stor utmärkelse betraktades det, om någon fager
tärna, som icke egentligen med sin fot fick trampa det
blott för högadliga fötter bestämda golfvet, genom att
vinna nåd för någon greflig kavaljers ögon hugnades
med den äran att på den upphöjda platån taga en sväng.
Detta var nämligen det enda sätt, på hvilket de adliga
dansörerne kunde få en dans med en borgerlig tärna, då
han naturligtvis icke kunde dansa på borgargolfvet.
Men så snart dansen var slut, så transporterades den
dansande damen genast de fatala trappstegen utför. En-
dast under dansens hvimmel fick hon njuta af sin upp-
höjelse. Nu hände sig, att i Malmö fans en särdeles
vacker och behaglig borgarflicka vid namn Gadd, allas
älskling och förtjusning, en riktig Malmöros. Henne
hände oftare än andra att få stiga de steg uppåt* som
förde till de tiljor, som voro för mer än de andra, men
alltför väl vetande, att med dansen äran ock var slut,
försvann hon genast från den upphöjda platsen. Men
en gång hände det, att ingen mer eller mindre än
sjelfva landshöfdingskan fann för godt att, just som den
vackra borgarflickan skulle återgå till sitt golf, inlåta
sig i samtal med henne och — horribile dictu —- till och
med obligera henne att taga plats på de säten, som
voro gjorda blott för grefvinnor och friherrinnor. Straffet
för denna djerfhet lät icke vänta på sig. Landshöfding-
skans protektion hjelpte föga. En högaristokratisk husar-
officer fann med sin ära oförenligt att se de höga bänkarne
profaneras och manades af sin ridderlighet att täga den
unga damen helt hårdhändt i armen samt under uttryc-
ket: »Mamsells plats är inte här» återföra henne till de
383

nedre regionerna. Som en blixt spred sig ryktet om
den skymf, som den sköna »rosen» lidit, och ett doft mum-
mel af förtrytelse hördes i borgerskapets leder, men
vördnaden var stor, och det höll pa att stanna vid denna
oskyldiga opinionsyttring, dä ryktet ock hann fram till
smårummen, der vid ett spelbord gillets så godt som
enväldige direktör, en tobaksfabrikör, som hette Suul,
hvilken tjent sig upp till en högst betydande förmögen-
het och inom staden åtnjöt lika stort som välförtjent
anseende, i all sköns lugn satt och tog sig ett parti
med några goda vänner. Gubben teg men gick upp
från spelbordet och inträdde i balsalen just som en dans
skulle spelas upp. Den vredgade direktören gick nu
fram rakt under musikläktaren, klappade i händerna och
sade till musiken »balen är slut — blås af». Här hjelpte
inga böner. Det var gillets lokal och gillets bal. Adeln
hedrade den blott genom sin närvaro samt fick tiga och
lida. Gästerna troppade af och knappt var det rent hus,
förr än timmérkarlar uppkallades för att genast jemna
den adliga upphöjningen med det andra golfvet. Nästa
bal, som kom, hade blott ett golf att dansa på, och innan
balen började, förklarade gubben Suul högt och tydligt:
»Nu ä’ alla platser i den här salen lika goda». Och så
var det adliga balprivilegiet i Knutsalen afskaffadt.

Men jag återvänder till rangstriderna på 1600-talet.
Redan 1660 fordrade adeln i sina postulater till Carl
XI:s förmyndareregering, att »den rang mellan ridder-
skapet och adeln måtte göras, till hvilken våra adliga
privilegier oss vägen bana, så att de samtliga med de
förmåner, hvilka uti Sveriges lag 23 cap. samt adliga pri-
vilegierna omförmälas, måtte blifva hedrade och alla
härtilldags öfvade disordres ur vägen röjda.» I denna
strid mellan bördsrangen och embetsmannarangen stod
den högaristokratiska förmyndareregeringen alldeles obe-
tingadt på den förra sidan, men den vågade dock icke
stöta för hufvudet den allt mer inflytande vinnande lägre
adeln, helst som denna visade en afgjord tendens att gä i
förbund med de öfriga stånden i den för högaristokra-
terne så ömtåliga reduktionsfrågan. Regeringen fann der-
för godt att lemna ett undvikande svar och yttrade i sitt
beslut den 26 November 1660 »att kongl. maj:t bär till
dem (adeln) samtlige den nådiga tillförsigt, att de sig
sinsemellan således emot hvarandra med höflighet kom-
portera, det allt kan med sämja och enighet aflöpa.»
Detta var, som man ser, alldeles icke svar på tal. Adeln
begärde en rangordning, och k. m. svarade, att han förut-
satte, att adelns ledamöter skulle visa hvarandra höflig-
het. Ridderskapet och adeln var icke heller belåtet
med detta resultat utan ingick 1664 med en ny anhållan
till regeringen. Men än en gång gick den obeslutsamma
förmyndareregeringen efter långa öfverläggningar liksom
katten kring het gröt 'och förklarade, att den »under en
omyndig konung ej ville bestämma rang mellan alla
embetsmän». För att dock synas göra något gaf rege-
ringen följande egendomliga och vidt tänjbara stadganden,
nämligen att man i afseende å adelns enskilda samman-
komster borde" hafva afseende på »1:0 herreståndet grefve
och friherre, 2:0 förmånliga förfäders meriter och gammal
slägt, 3:0 förnäma tjenster och 4:0 en lång och heder-
sam ålder.» Härmed hade regeringen icke sagt mera än
som hvarje menniska eljest väl af sig sjelf kunde be-
gripa. Imellertid visar såväl denna adelns upprepade
enträgenhet som regeringens försigtiga undvikande, huru
vigtig man ansåg denna fråga vara, och huru rädd man
var att i densamma taga ett afgörande steg.

Vid riksdagen 1672, samma riksdag, då Carl XI
förklarades myndig, utbröt i full låga striden mellan de
frälse och ofrälse stånden, mellan den högre och den
lägre adeln. Den högre adeln fordrade fortfarande få
företrädesrätt i fråga om rang och bragte åter denna
3Ö5

riksvigtiga frâga pâ tal. Carl XI stod väl afgjordt pä
den lägre adelns och ofrälse ståndens sida, men ännu
ledd af Magnus Gabriel de la Gardie kom han icke
denna gång till någon brytning med högadeln. Men lika
litet ville den unge konungen göra den motsatta sidan
mot sig fiendtlig och, utan att bestämdt i den ganska .
heta rangstriden ställa sig på någondera sidan, utfärdade
konungen en rangordning 1672, hvilken visserligen gick
längre än de menlösa maximer, som 1664 års regering
trott sig böra dekretera, men som i alla fall långt ifrån
löste det omtvistade spörsmålet. Icke ens nu vågade
man afgjordt ogilla högadelns ranganspråk. An en gång
kringgick man frågan och utfärdade väl en rangordning,
men hvilken i sjelfva verket allenast ordnade den icke
omtvistade frågan om det inbördes rangförhållandet inom
högadeln sjelf, men hvilken helt och hållet lemnade å
sido det egentliga tvistefröet, nämligen om bördsrang
eller embetsrang skulle i allmänhet gälla. Den nu om-
förmälda rangordningen bestämmer allenast förhållandet
mellan de högre hoffunktionärerne och deremot svarande
sysslor i rikets tjenst, hvilka till den allra största delen
om icke rent uteslutande tillhörde den högre adeln.

Imellertid var man föga belåten med en rangord-
ning, som icke gick längre ned än till hofmarskalkar,
och adeln yrkade än vidare på sina förmenta rangföre-
trädesrättigheter ; men förhållandena voro icke längre
gynsamma för sådana anspråk. Allt mer nalkades den
stora strid, som länge hotat högadeln, ocl^ som nu vid
1680 års riksdag slutkämpades. Vid detta riksmöte gjor-
des, som bekant, konung Carl XI enväldig medelst hjelp
af de ofrälse stånden och den lägre adeln. Räfsten mot
högadeln började, och lyktade genom reduktionen illa
för densamma. En sjeltklar sak vaf då, att Carl XI, som
riktade dråpslaget mot denna högre adel, icke skulle er-
känna dess anspråk på rangföreträde på grund af börden.
386

Dâ derför samma år eller 1680 en ny rangordning ut-
färdades, blefvo dessa anspråk helt och hållet underkända,
och embetsmannarangen uteslutande erkänd, hvilket man
ock kunde vänta förhållandet skulle blifva under en ko-
nung, hvilken så som Carl XI ordnade den svenska stats-
förvaltningen och embetsmannahieratkien. Endast innehaf-
vande embete fick bestämma rangen. Denna rangordning,
som bär till datum den 10 december 1680,. ersattes af
en ny år 1689, i hvilken det heter, att k. m. funnit godt
»att låta författa visst reglemente, hvarefter hvar och en
utan anseende till några andra konsiderationer än blött
och allena Chargen och beställningarna samt deras egen-
skap, som de bekläda, både uti publique och andra pri-
vata sammankomster, deras ställe hafva skola». Men icke
heller denna rangordning ansågs tillfyllestgörande, och
1696 utkom åter en ny sådan.

Som man ser, var frågan om rangen på denna tid
icke någon småsak, utan en angelägenhet af största vigt
och betydelse, hvilken bragte vidt skilda samhällsklasser
i harnesk mot hvarandra. De allvarliga yrkanden, som
från adelns sida i detta afseende göras, och den otroliga
försigtighet regeringen här visade, ända till dess att
högadelns makt slutligen var krossad, visa nogsamt hvad
vigt på den tiden låg på en fråga, som nu allenast be-
traktas såsom en tom bagatellsak utan någon som helst
betydelse, och vi hafva kommit så långt i detta afseende,
att rangen har betydelse endast vid offentliga ceremo-
nier. Annorlunda var det i rangordningames barndom.
Sålunda finner man 1696 års rangordning vara föga nådig
mot den, som satte sig öfver dess föreskrifter. Bland
andra bestämmelser finner man nämligen der följande
sant drakoniska och för tidsförhållandena verkligen be-
tecknande stadgande’: »eho som tillegnar sig eller till-
väller sig någon större rang än den honom efter kongl.
fullmakt med rätta tillkommer eller och för skyld-, vän-
387

eller svâgerskap skull cedera någon, för hvilken eljest,
ofvanbemälde k. m:ts ordning om rangen borde taga
eller hafva företräde och således förringa det värde och
den förmän, som k. m:t har tillagt dess embete, den-
samma skall utan all nåde vara förfallen till 1500 riks-
daler (silfverspecie) straff och böter hvaraf domkyrkan
i residensstaden njuter'tvä delar nämligen 1,000 rdr och
fiskalen eller angifvaren den öfriga tredjedelen.»

Det är verkligen svårt att nu för tiden hålla sig
rätt allvarsam, då man ser den ofantliga vigt, man till-
lägger rangen, och med hvilken orimlig stränghet man
straffar den, som icke ställer sig rangordningens före-
skrifter till efterrättelse. Då man nu vet, att ett inslaget
öga eller en krossad näsa på den tiden i lytesbot och
såramål inalles kostade 80 daler silfvermynt, så kan man
någorlunda göra sig en föreställning om, hvilken oer-
hörd vigt på den tiden fästes vid rangens tillbörliga
iakttagande, då man med en för den tiden så( ofantlig
hög plikt som 1,500 riksdaler straffade icke allenast den,
som ville tillskansa sig obehöriga rangföreträden, utan
också den, som var nog artig och human att icke göra
sina företrädesrättigheter gällande. Men förmodligen
ansågs det på den tiden, då rangstrider lätt urartade till
blodiga uppträden, nödigt att noga fixera en hvars so-
ciala värde för att, så vidt möjligt var, förebygga dylika
konflikter. Imellertid måtte det då hafva varit en makt-
påliggande sak för embetsmännen och deras vederlikar
att noga studera rangordningen, så att de icke mot sin
vilja komme att ^cedera» sin plats åt någon som rang-
ordningen stämplar med mindre värdighet. Detta var
också ett studium för statens embetsmän och dertill
mycket mer maktpåliggande i många fall än tjenstens
ordentliga skötande, då felaktigheter i detta afseende
långt mildare straffades än ett brott mot rangord-
ningen.	■
388

Ganska lustigt är ock att se, huru illa Upsala uni-
versitets allvarsamma herrar teologie-professorer togo
rangfrågorna. Historisk tidskrift 1884, häft. 1 har att
berätta en rolig episod om den saken, hvilken jag icke
kan underlåta att här ätergifva, da den verkligen är
betecknande för tidsandan. D. v. prokanslern för uni-
versitetet grefve C. Piper hade i'April 1703 afsändt ett
bref till kanslern angående professorernas rang inbördes
i afseende på hy ars och ens ålder i tjensten och ej efter
fakultet. Sedan detta bref föredragits i konsistorium d.
15 April, så fann man den teologiska fakulteten inkomma
med en skrifvelse, i hvilken den »protesterar en gång
för alla gånger på det kraftigaste och lagligaste quam
solennissime mot alla sådana attentater nu och framdeles
mot deras innehafda primat, för hvilket de kunde åbe-
ropa en resolution af grefve Bengt Oxenstjerna af 13
Maj 1698.» Icke nog härmed, utan de uppretade och
rangsjuka professorerna vände sig direkt till kanslern
med en skrifvelse, i hvilken de stredo pro aris et focis
för sin högre rang.

Denna karakteristiska rangskrifvelse har följande
klassiska lydelse: »Såsom Consistorium Académicum
åter endeles förmärkes thär med angå och förmedelst E.
Höggv. Excelhce hos Hans Kongl. Maj:t vår Allernådig-
ste Konung anhålla om förändring uti then för thetta
öfver allt vedertagna rangordning fakulteterna emellan,
så at hädanefter professores utan åtskilnad skola gå och
stå, eftersom hvar förr eller senare är til sin profession
kommer: Altså hafver facultas theol. til thess välfångna
rätts och privilegiers och här tills orubbade häfds och
possessions styrko och bibehåll icke kunnat undgå at
med diupaste ödmiukhet hos E. Höggv. Excelhce inkom-
ma, kunnandes icke obemält låta at, såsom 1) en sådana
alla faculteters confusion och sammanblandelse är en vid
alla universiteter och collegier öfver hela christenheten
389

ny och ohörd sak, så sträfvar then och 2) tvärt emot-
alla Kongl. constitutioner och förordningar, enkannerhn
högstsal. H. K. M:ts konung Carl XI:s a:o 1695, Juni
28, och emot alle tiders praxis vid alla svänska acade-
mier och gymnasier, sä in- som utrikes, the thär alla icke
mindre än vi äro intresserade; ty vill oss icke anstå med
någon otilbörlig flathet och tysthet något til theras så-
väl som vår ägen och våra successorers prejudice och
förfång eftergifva eller utur acht låta; 3) enkannerlm som
uppå en så misslig händelse intet annat följa kunde än
at alla våra theologi och facultates theologicæ skulle så-
ledes hos the främmande och utländska råka i vanfrejd
och föracht och komma i lägre vald; 4) ja, hade man med
rätta förmodat, thet våra herrar colleger under thessa
farliga och bullersamma tider skolat dragit försyn och
betänkiande E. Höggv. Excelhce, hvars alla stunder för
hela fiksens välfärd så dyrbara äro, med et ärende af
sådana beskaffenhet bemöda, som snarare tjänar til at
så ogräs och misshällighet colleger emellan än stifta
samhällighet och förtrolighet, hälst som the ännu väl
veta påminna sig med hvad alfvarsåmhet hans sal. Ex-
cellens Kongl. Rådet, præsidenten och cancelleren Hög-
välb. H. grefve Bengt Oxenstierna för fem år sedan
samma ansökning bemötte och hämmade; 5) nu ehuru-
väl man giärna lemnar hvar facultet och profession thess
vederbörliga heder, värde och anseende, så är dock för-
modehn en märkelig åtskilnad emellan en professionem
philosophise och theologiæ, thär then förre inom en viss
science eller språk, såsom sin enskyldta park är begripen ;
men then senare, förutan fast hela philosophiens och the
lärda tungomålens grundliga erfarenhet, mycket mera til
thes utförande har af nöden, annat nu at förbigå, at man
icke må synas med handtvärkare rosa sitt ege^ embete
och skrå; 6) men skulle nu philosophi, som eljest icke
allenast hafva jemngoda vilkor och salarier med theologis,
390

utan ock i mang stycker bättre, såsom med fördelachtiga
præsidier, decanater etc., thär ofvan pâ sättias lika och
jemväl öfver theologos: sä skulle näppeligen någon hä-
dan åt finnas, som thesse så mycket vidlyftigare och kost-
sammare och likvisst mindre fruchtbare studier måtte
vilja idka och excolera. Förthenskuld recommenderar
faculteten samma sin angelägenhet och sig sjelf med
diupaste vyrdnad uti E. Höggv. Excelhces höggunstige
hägn och vårdnad samt kraftiga beskydd och försvar inför
Hans Kongl. M:ts af oförliknelig nåde rättvisa och seger-
sällhet högtlysande thron, emot alla sådana vidriga an-
stöten.

Detta för våra begrepp så komiska bevis på en
ohejdad rangsjuka är dateradt den 25 April 1703 och
undertecknadt af fyra théologie professorer, men visser-
ligen hade man icke väntat att bland dem på denna få-
fängans marknad finna den älskvärde och tänkande
psalmisten Jesper Svedberg. Huru det gick med denna
protest känner jag icke, men förmodligen stredo de för-
gäfves för sitt primat.

Men på högre ort än hos teologiska fakulteten i
Upsala sysslade man i denna bekymmersamma tid med
rangfrågor.

Att Carl XI, som i väsentlig mån ordnade och noga
reglementerade den svenska statsförvaltningen, också syss-
lade med rangfrågor, är mindre att undra på, då detta på
den tiden i betydande mån var enda sättet att ordna,
det inbördes förhållandet mellan embetsmännen. Vida
mer förvånansvärdt är att finna Carl XII:s regering i
ganska vidsträckt mån behandla dessa frågor; men icke
desto mindre förhåller det sig så, att icke allenast vår
än ii dag, ehuru naturligtvis med stora förändringar och
högst betydande tillägg gällande rangordning, förskrifver
sig från hans oroliga regering, utan en mängd detalj-
stadganden i fråga om bestämmande af rang räkna
391

sitt upphof frän hans tid. Samma âr Carl XII återvände
frän sin långvariga och fruktlösa vistelse i Bender hade
man tid att tänka pä rangordningen, och 1714 utfärdades
en odaterad rangordning, den sista fullständiga, som ut-
kommit, i hvilken ordning stadgades att »ingen bör högre
karakter tillagd blifva, än den .beställning tillkommer,
hvarför verkligen göres tjenst. Och efter som alla extra-
ordinarie karakterer för längst äro afskaffade, sä måste
ock hvar och en låta sig åtnöja med den karakter, som
staten honom tillägger.»

I viss mån modifierar 1720 års regeringsform denna
sista bestämmelse. Der heter det: »På det tjenstemän
icke måge komma i föracht, så tillägges hädanefter ingen
någon högre karakter än den, som tillkommer det em-
bete han verkligen företräder; dock varder kongl. maj:t
ej betaget* att med råds råde hugna en eller annan efter
förtjenst och "karakter, hvilkom någon annan varit före.-
dragen. Skulle en eller annan, som länge och väl tjent,
vilja taga afsked, då må väl honom någon förbättring
på, dess karakter gifvas, dock så att en sådan förafskedad
ej må återträda uti någon beställning androm till preju-
dice och förfång.» .	«

För så vidt jag kunnat finna är detta det första
offentliga stadgande icke blott rörande s. k. karakters-
fullmakter utan innehafvande af motsvarande tjenstegrad,
utan äfven den för icke så länge sedan vanliga och hvad
militära sysslor angår än i dag brukliga seden att vid af-
skedstagande för embets- och tjenstemän »förbättra» deras
»karakter». Man kallar detta, som bekant, att gifva någon
»namn, heder och värdighet» af den och den tjenstegraden.
Vi hafva titulärprofessorer så väl som »förbättrade» löjt-
nanter, hvilka erhållit kaptens »afsked». Imellertid sy-
nes, som om den regering, hvilken icke tvekade att för

Kursiveringen af mig.
392

vinnande af sina planer pâ tronföljden öfverbefolka
riddarhuset med sina lydiga verktyg, icke just sparade
på titlars meddelande. Säkert är imellertid, att redan
1723 rikets ständer icke voro rätt nöjda med det sätt,
på hvilket regeringen handhade sina prerogativ i den
vägen. Man finner dem nämligen yttra sig om denna
sak på följande sätt: »Som det förnimmes, att mycken
oreda vid embetens och tjensters förvaltande derigenom
förorsakas, att de tjenstgörande erhålla högre karakter
och rang än deras verkliga befattningar tillkommer»,
så förordnade ständerna, »att hädanefter hvarken i civil-
eller militärståndet utan i sådant fall som regeringsfor-
men § 42 (se ofvan) innehåller, någon högre karakter
må tilläggas än den som med dess hafvande eller till-
trädande beställning är enligt, samt staten föreskrifver.»
Och denna bestämmelse var icke att leka med. Man
ville, som redan visadt är, på den tiden upprätthålla
rangordningarneS), stadganden med böter och straffbe-
stämmelser och derför bestämde ständerna också, att
»den som antingen söker högre karakter eller en slik
ansökning till framgång föredrager eller på något sätt
till verkställighet befordrar böte hvardera 1,000 daler
s:mt tjenstlösa nödlidande till gagn». För att förekomma
missbruk från regeringens sida tillädes också följande
bestämmelse: »Ej heller skall de på staten stående
tjenster någon högre rang tilläggas än rangordningar
och resolutioner innehålla eller några nya beställningar
utom dem, som redan äro på staten uppförda, eller titlar
och karakterer med eller utan lön inrättas och förgifvas,
med mindre rikets ständer sjelfva pröfva nyttigt det ena
eller andra i underdånighet andraga och föreslå», hvilket
på den tiden betydde så mycket, som att ständerna i
detta afseende helt och hållet förbehöllo sig beslutan-
derätten. Imellertid finner man, att detta stadgande
393

alldeles icke iakttogs, utan tid efter annan utgåfvos
resolutioner af regeringen rörande rangen, utan att stän-
derna derför blefvo hörda. Det gick för sig pâ denna
tid, om allenast riksråden stodo väl hos det för tillfället
herskande partiet.

Som man sålunda ser, sysslade den s. k. frihetstiden
lika så väl som envåldskonungarne Carl XI och Carl
XII med rangfrågor, och båda fäste, som synes, stor vigt
och betydelse vid dessa förhållanden. Men med den
tendens, som hos hattar och mössor fanns, att utplåna
alla minnen från enväldet, kom man till sist till ett
ganska märkligt resultat. En mängd missförhållanden
i embetsväsendet, hvilka förorsakade de styrande mycket
hufvudbry, hade uppstått. En grundlig undersökning
företogs, och vid 1766 års riksdag fattade ständefha en
mängd beslut till »befrämjande af lagarnes behöriga
verkställighet». Bland annat fingo äfven rangbestämmel-
serna sin beskärda del i skulden till de inrotade miss-
bruken, och man ingick i en vidlyftig undersökning, om
rangen »må vara nyttig att bibehållas eller icke». Det
framstack dock snart, att i de mått och steg, som man
nu vidtog, i väsentlig mån låg förborgad en protest mot
envåldstiden. Ständerna yttra nämligen: »Det är bekant,
att den (rangen) tillkommit under envåldsregementet och
till äfventyrs för särskilda orsaker, hvilka antingen nu
icke subsistera eller finnas vara i helt annat skick.» Såsom
af ofvan stående redogörelse synes, är detta icke fullt
sant. Det fans en rangordning redan innan enväldet kom
till, och det var icke enväldet, som framkallade rangskil-
naden, utan det var ridderskapet och adeln, som dref denna
fråga. Ständerna beslöto dock bland andra åtgärder
»till befrämjande af lagarnes verkställighet» att helt och
hållet afskaffa all rang, och man misstager sig' visserli-
gen icke, om man anser detta beslut vara bördsrangens
sista kraftyttring mot embetsrangen. De motiv, som

Ur Dagens krönika. V. 5—6.

2 7
394

ständerna för sitt beslut anföra, äro dock så märkliga,
att de väl förtjena att in extenso återgifvas.

I beslutet om rangens afskaffande heter det:

»Kunde man med trygghet säga, att den — rangen
— styrker och bibehåller den nödiga Subordinationen
eller på något sätt bidrager till värdiga embetsnianna-
egenskapers förkofring hos tjenstemän; så vore ingen
tvifvel, att den ju borde behållas; men när tvärtom man
eger säkra rön, att i de länder och merendels alla fria
regeringar, der ingen rangordning är, ja äfven i vårt
rike uti de stånd, hvartill rangordningen ej lämpas, Sub-
ordinationen och den tillbörliga skilnad uti anseende
och myndighet, som personer emellan, efter deras embe-
ten och andra qvalihkationer helt naturligen vara bör,
ändå icke saknas utan snarare uti mera helgd och obrotts-
ligare hålles; då man jemväl nu är och bör vara ganska
mån om att upprätta och inplanta en rättskaffens esprit
hos embetsmän, hvilka måste väntas af helt andra och
redbarare motiver, än ett utvärtes anseende och företräde
för namnets skull uti samqväm, der ändå ingen far mer
verklig heder af andra, än hans personliga egenskaper
och skickeliga seder i det borgerliga umgänget förtjena;
men det emellertid icke kan nekas, att denna tomma
liknelse af heder, som rangen utstakar, förmodligen
mycket af en inkommen vana och fördomar hos den
oförståndigare delen, verkligen öka tjenstesökandet i all-
mänhet och att man så mycket illfänas till allt högre
och högre grader, för att fylla ett hedersmått, som man
i sin inbillning tyckt något vara, hvilken lystnad helt
naturligen vänder en tjenstemans håg och böjelse mera
uppå hans egen person än pä sysslan, som han då inne-
hafver, och då han förnöjer sig i den skugga af heder,
som han åtrår, tänker han mindre på huru riket skall
tjenas, och en sannfärdig ära, att hafva manligen och
med nit fullgjort sin pligt i alla delar, förvärfvas; hvartill
395

äfven det kommer, att såvida genom rangordningen blotta
undfångne karakterer sättas i jemförelse med det före-
träde, som åtföljer en verklig tjenst, kan denna senare
ej annat, än uti sin billiga distinktion lida; alltså föran-
låtas rikets ständer i betraktande af dessa omständigheter
Eders Kongl. Maj:t i und. tillstyrka, det alla förordningar
och resolutioner om rang böra till sin verkan upphöra
och utan afseende å stånd af tjenstemän ej annorlunda
i. akt tagas än till att utröna kompetensen vid förslags
upprättande, samt i anseende till duellsbrott och hvilka
under duellsplakatet måge begripas; börande för öfrigt,
så till de utsatte böter som i tillämpningen till borger-
liga umgänget, de anses vara alldeles afskaffade; men
hvad beträffar etiketten vid det kongl. hofvet, så fordrar
Eders Kongl. Maj:ts höghet och rikets värdighet, att
dermed förblifver efter förra vanligheten.»

Om detta beslut någon gång kom till verkställighet,
så blef det åtminstone icke långvarig tillämpning af denna
rangutrotning. Lätt kan man förstå, att en så prakt-
älskande och för ceremonier fallen konung som Gustaf
III icke skulle vara hugad att afsäga sig den glans, som
i viss mån rangordningen förlänar monarkien, och då
han sex år efter sedan detta rangbeslut fattats, gjorde
ända på 1720 års regeringsform, så fick också 1766 års
rangsafskaffningsbeslut tillhöra de »utväxter», som sam-
tidigt afskaffades, om till verklig fördel eller icke lemnar
jag derhän. Sedan den tiden har rangen oförkränkt
bibehållits, ehuru dess kurs på ett allt mer märkbart
sätt fallit. Dessutom hafva rikets ständer på en annan
väg gjort, att extra rang icke är så begärlig som förut.
Man har nämligen beskattat rangsjukan. Riksdagen
1834—35 belade nämligen karaktersfullmakter med en
bevillning, som än i dag utgår. Den bestämdes då till
sex procent af beloppet af det stämplade papper, hvar-
med den handling, genom hvilken titeln blifvit meddelad,
396

är belagd. Denna skatt höjdes sedan till tio procent af
samma belopp, och den utgår så ännu. Från denna
skatt befrias dock den, som under pågående krig eller
för krigsförtjenst erhåller högre karakter utan åtföljande
lön på stat. Utom den onekligen betydligt aftagande
rangsjukan, har denna beskattning gjort hvad den kunnat
för att afskaffa karakterstitlar, så att man numera icke
hör en grosshandlare hugnas med kommerseråds titel eller
en kronofogde tituleras för assessor, något som var allt-
för vanligt i förra tider.

(Slutet följer.)
Vår bildande konst.

Körande utställningarna oeh. angående konstakademien

och. h.vad som passerat.

Af Claës Lundin.

Länge har kunnat betviflas, om vi verkligen äga
någon bildande konst, ät minstone om vi hå någon af
betydenhet. Det är visst icke brist på nya taflor, och
ett och annat bildhuggarverk visar sig också, fastän
mera sällan, men med få undantag ha dessa nya arbeten
haft så dilettantmässig prägel, att det alldeles icke varit
för strängt, om man tvekat att räkna dem till konst samt
om man bestämdt frånkänner dem rätt att kallas bety-
dande konstverk.

Så har det sett ut hos oss i flere år. Endast undan-
tagsvis har man här i Stockholm fått skåda en god duk
från någon af våra landsmän i Paris eller en tafla af
Kronberg eller en figur af bildhuggaren Hasselberg,
möjligtvis också en porträttbyst af Fallstedt, alla verk-
liga konstnärer. Har Gr. von Rosen stält ut en bild,
har man däröfver uttryckt sin stora förvåning, och likväl
har det ej varit annat än ett porträtt som, med all akt-
ning för den talangfulle konstnären, icke kunnat jämföras
med det redan för många år sedan målade porträttet af
hans fader eller med det ej långt därefter af honom själf,
hvilket man nu får gå och söka upp i en korridor i
398

Galleria degli Uffizi i Firenze. Där sitter det undan-
gömdt, icke af missaktning, men af brist på plats i de
två salar som innehålla berömde målares bilder, då taflan
borde förvaras hos oss, i vårt nationalmuseum eller på
annat offentligt rum, där man sannerligen icke skulle
ha glömt henne.

»Grefve von Rosen målar ingenting mera», har man
sagt. »Han är direktör.»

Af professor Kjellberg har man icke sett något nytt
sedan han visade skissen till Linnéstoden, och det var
sannerligen icke i går, åt minstone ej något nytt af den
monumentala art som höfves denne verkligen betydande
konstnär. Han har haft så mycket att syssla med upp-
sigten öfver gjutningen af Linné-stoden och dennes bi-
figurer samt dessas slutliga fulländande och med under-
visningen i akademien, att han ej kunnat ha tid till
synnerligt mycken ny alstring. Felet ligger således ej
hos konstnären. Men hvad vet allmänheten därom?
Den skulle slutligen ha glömt, att en Frithiof Kjellberg
finnes, om icke Linné-stodens aftäckande, hvilket då detta
skrifves ännu ej ägt rum, lyckligtvis fäst hela Sveriges
uppmärksamhet på honom.

Professor Böijeson lär ha gjort en högst lyckad
Holberg-stod, men den har Stockholms allmänhet icke
sett. Utkastet till hans Geijer-stod sågo vi för åtskil-
liga år sedan, men det vore förlåtligt, om allmänheten
hunnit glömma det konstverket och därmed glömma den
snillrike mästaren. Då Geijer-stoden framstår fullfärdig,
varder nog konstnären en af dem hvilkas namn omtalas
såsom kända och högt aktade bland Sveriges folk, liksom
hans namn redan nu är det bland Norges. För närva-
rande vet svenska folket icke mycket om John Böijeson.
Jag nämner detta såsom ett ledsamt sakförhållande, visst
icke för att klandra konstnären, ty icke rår han för, att
man ej i Sverige har råd eller kommer sig för att hos
399

honom beställa flera monumentala verk af samma be-
tydenhet som G-eijer-stoden.

Hvilka af vara i fäderneslandet boende konstnärer äro
, kända af allmänheten? Det är sannerligen icke mänga.
Och ej är det förvånande, att ät minstone den yngre
delen af svenska, folket, till och med den del som skall
vara konstälskande, ej har reda ■ pä gamla herrar som
aldrig visa något. Professor Palm är icke ung till
lefnadsären, men han är känd, emedan hans pensel ännu
är alsterrik. Han är ett undantag, ett ganska friskt
undantag. Nog fins det taflor på våra utställningar, men
förlåtligt är, om man en kort stund efter det man lemnat
konstföreningens eller föreningens för nordisk konst lo-
kaler har glömt både taflorna och namnet på deras
målare.

Detta kan synas vara ett hårdt tal, men sant är det.

Hvilken skilnad mellan föregående år och det inne-
varande! Sedan vi på åtta år icke haft en ordentlig,
allmän konstutställning, dyker här denna vår den ena
utställningen upp efter den andra. Redan mot slutet
af förra året öppnades en konstutställning, som visser-
ligen icke var af det lysande slaget, men som dock
innehöll åtskilligt godt, hvilket var så mycket anmärk-
ningsvärdare, som utställningen utgjordes helt och hållet
af arbeten som af sina frambringare skänkts dit. Det
var en välgörenhetsutställning eller åt minstone gälde
det ett offentligt, nyttigt ändamål.

Man vet hvad sådant vanligtvis vill säga. Jag vågar
upprepa hvad jag redan för några år sedan skref i dy-
likt ämne. Huru går det till, då en målare skall med
sin pensel bidraga till ett välgörande ändamål? Jo, i de
allra flesta fall smörjer han ihop ett hastverk, med
hvilket konsten egentligen icke har något gemensamt,
men som köpes, ofta till ganska stort belopp, för den
»goda sakens» skull!... Den goda saken! Det är ju bara
400

narrspel. Hvarför skänker man dä icke omedelbart den
summan till det välgörande ändamålet?

Men den här gången gälde det konstnärerna själfva.
För att skaffa sig ett konstnärshus med utställnings-
. lägenheter och nyttiga samlingsrum ansträngde de sig
och använde en för dem ej blott dyrbar, utan till deras
dagliga materiela behofs tillfredsställande rent af ound-
gänglig tid på åstadkommandet af i allmänhet goda ar-
beten utan omedelbar ersättning och utan annan utsigt
till framtida vedergällning, än den som kan ligga i hoppet
om det gemensamma konstnärshuset. Hvad de åstad-
kommit bortlottas, men utstäldes först under några
månader.

Redan denna utställning, så mindre betydande hon
än var, visade allmänheten, att man icke alldeles sak-
nade anledning att hoppas något af vår bildande konst.
Men just som den utställningen stängdes, öppnades en
annan, hvilken slog allmänheten med glad öfverraskning.
Länge hade man här hört talas om »fransk konst» såsom
någonting besynnerligt och vårdslöst, bara »klatschma-
nér», hette det, hvilket brukade förderfva våra foster-
ländskt stadige konstnärsynglingar, när de kommo till
Paris. Svenske konstgranskare brukade också varna för
den lede frestaren och heligt bedyra, att de som läto
lura sig af honom vore förtappade.

»Se på Törnå!» lät det en gång. »Hade han aldrig
farit till Paris, så skulle han nu ha varit en stor
konstnär.»

Detta är i hög grad löjligt, men det är verkligen
sagdt på fullt allvar.

Då och då kom en tafla från Paris, och många
konstälskare funno henne vara utmärkt, men den från
konstakademien utgående åsigten var, att hon ingalunda
förtjenade stor uppmärksamhet. Det är allmänt bekant,
att den åsigten verkligen kom från akademien.
401

Stort uppseende väcktes för några ar sedan, da
Hugo Salmsons till staten hembjudna »Hvitbetsrensare»
förkastades af nationalmuseets inköpsnämd. Många konst-
älskare, både de som utgjorde mindre-talet' i nämden —
förkastandet åstadskoms genom en rösts öfvervigt —
och ett flertal utanför nämden, förklarade Salmsons mål-
ning vara ett utmärkt konstverk. Men hvad hjälpte
den förklaringen? Nämden hade redan röstat. Motviljan
för alt som kan kallas »fransk konst», hvilken egentligen
är den nu varande verldskonsten, hade ännu en gång
uttalat sig. Det är för öfrigt ännu i friskt minne hvilken
tafla som föredrogs Salmsons. Sällan har skandalen
varit så öppen.

De senaste inköpen för statens räkning ha lyckligt-
vis varit rättvisare, och oaktadt den fortfarande afvog-
heten mot det franska måleriet, har inköpsnämden skatfat
nationalmuseum konstverk af både Hugo Salmson och
Carl Larsson, men så aktningsvärd den förres lilla »Ax-
plockerska» i sig själf är, kan hon dock ej ersätta hans
förut afvisade större och betydelsefullare målning.

Innan jag lemnar statens inköpsnämd, må det icke
anses ogrannlaga, om jag erinrar därom, att, jämte de
verkligt konstförståndiga, af hvilka dock några kunna
vara så ensidiga, att de förkasta alt som icke öfverens-
stämmer med hvad gällande bruk hittills stämplat såsom
antagligt, sitta i den nämden personer hvilka icke be-
gripa det ringaste af konst och ej häller känna något
deltagande för äfven de utmärktaste konstverk. Där
ha funnits riktiga Strindbergare, som förklara, att de
hällre köpa en kappe äplen än vilja offra en enda slant
såsom bidrag till förvärfvande af t. ex. ett bland August
Jernbergs bästa fruktstycken.

Vid tillsättandet af nämden tages ej hänsyn till
konstomdöme hos de lekmän som inom nämden skola
företräda den »allmänna meningen» och förstärka den
402

konstnärliga delen af medlemmarne. Därtill väljas i
synnerhet högre ämbetsmän, och det ser ut, som toges
de efter tur och ålder, liksom vid befordringar i statens
tjänst. Och dessa, hvilka kunna vara högst aktnings-
värda och mycket framstående för öfrigt, inse icke, att
heder och samvete borde förbjuda dem att sitta och
döma om saker, hvilka de icke förstå. De trösta sig
sannolikt i allmänhet på samma sätt, som en af dem,
hvilken en gång förklarade det vara lyckligt, att om-
röstningen vore hemlig.

Under sådana förhållanden vid förvärfvandet af nyare
arbeten för statens samlingar samt under påtrycket af
den från akademien utgående meningen, har det ej varit
underligt, att allmänheten fått en helt och hållet oriktig
föreställning om den konst som läres i Paris. Intyg af
verkliga, opartiska konstvänner, som på ort och ställe
tagit närmare kännedom om den franska konsten, har
icke förmått öfvervinna fördomen hos det stora flertalet.
Men så öppnades den svenska parisskolans utställning i
Blanchs salong.

Man stod alldeles häpen. Det var ju utmärkta
konstverk! Och så mångsidiga sedan! Alla visade sig
gå i den stora nutidsriktningen, som i stället. för att
företrädesvis söka efter en kanske ganska omotiverad
vacker färg, förnämligast lägger sig vinn om den rätta
iär^valören och som inser t. ex. att luftens förhållande
till taflans öfriga beståndsdelar är något som i en mål-
ning bör utgöra föremål för konstnärens sträfvan mera
än det som brukar kallas »poesi i kompositionen». Men
inom denna allmänna riktning fann man ganska mycken
omväxling. Den ena konstnären var alldeles icke lik
den andra. Om man också hos en tyckte sig finna det
där så illa utskrikna »klatschmanéret», hvilket, också det,
var kanske mycket bättre än sitt rykte, så såg man
hos en annan ett det allra noggrannaste utförande, något

I
403

riktigt »fini», såsom man förr sade. Aldrig förr har väl
sa stort spelrum inom en konstskola lemnats ät den
individuela utvecklingen.

Alt hvad man här såg var också lefvande och kraf-
tigt, ett och annat kanske mindre tilltalande, men det
allra mesta af fullgod beskaffenhet, något af mästerlig,
intet dilettantmässigt. Om allmänheten, till någon del
åt minstone, kände förut huru Hugo Salmson och Aug.
Hagborg måla, så hade den icke förr synnerligt stor
reda på Richard Berghs förmåga att i porträttet träffa
den inre karaktäristiken, ej häller på Hugo Birgers
rätta styrka i färgen. Af Carl Larssons arbeten ha
några då och då kommit hit, men så fullständigt före-
trädd har denne ytterst fantasirike realist — han har
visat möjligheten af den föreningen — aldrig förr varit.
Nils Kreuger kände man föga här, men fann nu honom
vara en riktig fullblodskonstnär af rätta sorten. Bruno
Liljefors visade sin äkta konstnärshalt fullständigare än
någonsin förr. Georg Pauli likaledes. En förüt blott
flyktig bekantskap med Robert Thegerströms nu mera
säkra pensel vann här en glädjande bekräftelse. Ernst
Josephson har man aldrig förr här sett så fullständigt
företrädd. W. v. Gegerfelt var visserligen förut bekant,
men bidrog på ett högst verksamt sätt till rätt känne-
dom om den svenska parisskolans betydenhet, och det
samma kan sägas om landskapsmålarne J. Ericson och
P. Ekström. Med Allan Österlind gjordes en fullstän-
digare bekantskap än hittills. Karl Nordström var en
helt ny bekantskap, ganska intressant, så förskräckta
många vid det målningssättet ovana än vordo af hans
i färgen kanske något öfverdrifna taflor. Det är visst
icke säkert, att alt nytt är förträffligt, men det är ej
häller visst, att alt ovanligt bör fördömas. Under de få
veckor i fråga varande utställning hölls öppen, lärde
404

mången, att uttryckbsätten kunna vara mycket olika,
utan att något af dem därför är förkastligt.

Detta var otvifvelaktigt en god lärdom, och allmän-
heten fick nog sina ögon öppna för mycket annat som
förut varit doldt. Det var i synnerhet mälningsafdelnin-
gen som gaf dessa lärdomar. Bildhuggararbetena voro
förträffliga, men högst få, och hvad man såg af Ingel
Fallstedt, P. Hasselberg och Gust. Lindberg ökade icke
mycket den erfarenhet man förut har om deras konst-
närskap. Man fick endast, genom Hasselbergs skisser
till grupperna i P. Fürstenbergs galleri, ytterligare på-
minnelse om att allegorien, använd på nutidens uppfin-
ningar, är mera konventionel och därför mera förkastlig
än någonsin förr. De figurer, af hvilka dessa grupper
bestå, äro i och för sig förträffliga, men nog behöfs sär-
skilda förklaringar, hvilka ej kunnat vara annat än högst
skrufvade, för att lära sig förstå, att de skola föreställa
ångan, elektriciteten, magnetismen och dynamiten.

Det hela lärde här varande konstvänner, att den
konst som inhemtas i Paris är värd vår aktning och
förtjent af vår kärlek. Det går ganska visst icke för
sig nu mera, sedan man sett denna märkliga utställ-
ning, att förtala paris-skolan och söka inbilla folk, att
hon endast förderfvar de svenskar som vilja inom henne
utbilda sig. Allmänheten har nu fått tillfälle att själf
döma och att lära sig skilnaden mellan dessa ljusa, om
ock stundom alt för ljusa, någon gång till och med kri-
tiga, friluftsmålningar, i hvilka i de flesta fall finnes
natur, verklighet och friskt lif, samt de gamla, mörka
ateliertafloma, i hvilka det konventionela spelar hufvud-
rollen.	*

Omedelbart efter stängandet af de svenska paris-
konstnärernas utställning öppnades två andra Lögst märk-
liga konstuppvisningar, den ena å samma plats som den
först nämda, i Blanchs salong. Hr Blanch har sedan
405

ett par âr ganska verksamt deltagit i vårt 'konstlif.
Under sommaren 1883 öppnade han i sin, ursprungligen
till teater afsedda, salong vid Kungsträdgården en in\
ternationel utställning. Man fick där se präktiga konst-
verk, i synnerhet franska, och företaget lofordade^
allmänt samt ingaf våra konstälskare den förhoppnir^-,
att man hädanefter skulle få tillfälle att här göra bekänt-
skap med alla de konstverk, förnämligast taflor, /som
väckte uppseende i utlandet och som deras ägare^nligt
ett nu mera ganska gängse bruk, voro villiga att låta
resa omkring för att beskådas af alt folk.

I början gick det också mycket bra, men så kom
en stilleståndstid. De utländska arbetena som utstäldes
i Blanchs salong voro hvarken många eller goda. Då
och då inträdde en liten förbättring, men den räckte ej
länge. Allmänheten var missnöjd, i synnerhet de verk-
liga konstkännarna, hvilkas förhoppningar gått i kvaf:
den goda smaken skulle icke på det sättet upphjälpas.
Saken var den, att hr Blanch måste vidkännas alt för
dryga kostnader för hitskaflandet af goda främmande
arbeten. Stockholms konstälskande allmänhet är ännu
icke så talrik, att afgiften för besöken vid en sådan in-
ternationel konstutställning kan ersätta de med henne
förenade dryga omkostnaderna. Utställningen vardt
därför alt mattare och mindre tillfredsställande samt
upphörde slutligen alldeles i sin egenskap af ständig,
och detta utan att Stockholms konstförenings eller För-
eningens för nordisk konst utställningar därför vunno
något, hvarken i innehåll eller besök.

Men så kom de svenska pariskonstnärernas bety-
dande utställning, och under tiden skaffade hr Blanch
hit Munkacsys mästerverk »Kristus inför Pilatus». Där-
med har hr Blanch gjort sig högst förtjänt af alla här
varande konstälskares tacksamhet. Tillfället att se ett
sådant konstverk kan ej vara af annat än stort och
4o6	-

hälsosamt, inflytande pâ sâ väl konstnärer som konst-
vänner. Det är just bristen på dylika tillfällen som gjort
konstlifvet här i Sverige så ytterst tarfligt. Kristusbil-
der ha äfven här visats under senare år, men antingen
har det varit en kall,‘intet sägande heligmålning, såsom
Carl Blochs »Christus Consolator», eller ett handtverks-
arbete som förfärdigats för någon svensk landsortskyrka
hvars församling är nog naiv att inbilla sig, det den
känsla som erfares vid ett sådant arbetes betraktande
är en sann religiös. •

Med djup sanningssträfvan i konstnärlig uppfattning
och säker mästarehand har Munkacsy skildrat det märk-
liga ögonblick, då den judiske folktalaren står inför
den romerske prokonsuln anklagad för högmålsbrott mot
Romas kejsaremakt. En och annan invändning kan göras
mot den historiska troheten, i fall man får tala om en
sådan »trohet» vid behandling af ett ämne, hvarom be-
rättelsen alldeles icke öfverförts till efterverlden af något
vid tillfället närvarande vittne, utan upptecknats efter
muntliga meddelanden som gått genom en eller annan
människoålder innan de framlagts i de skrifter som seder-
mera helt godtyckligt tillerkänts vittnesgill betydelse.
Men om också dessa invändningar vore aldrig så grun-
dade, kunde de dock icke förringa värdet af konstverket
såsom sådant. De verkligen befogade anmärkningar
som kunna göras mot detta i en eller annan mindre
betydande punkt äro också af så föga vigt, på det stora
hela, att de ej förtjäna att fasthållas. Intet är fullkom-
ligt här i verlden, men om felen ej äro större än de
Munkacsy begått uti sin i fråga varande tafla, så må
de gärna ju förr dess hällre afskrifvas.

Länge och med skäl har klagats däröfver, att det
offentliga icke gör tillräckligt för de bildande konsternas
uppmuntran. Monumentala konstverk beställas högst
sällan. Så är denna »plats för fresker» i nationalmuseum
407

ännu ledig, fastän inskriften själf för länge sedan för-
svunnit, och allmänheten vet ej. ens pä hvilken punkt
frågan därom f. n. står. De konstverk som ärligen köpas
för statens räkning kunna ej vara mänga, dä inköps-
summan är så lågt tilltagen. Likväl finnas ännu svenska
konstnärer som använda sin tid och sin förmåga på att
göra upp utkast till nationalmonument, — oaktadt de
borde veta, att detta är alldeles förspildt arbete. Ät
minstone en sådan konstnär, bildhuggaren Alfred Nyström,
har i dessa dagar, i sin särskilda utställning, uppvisat ett
förslag som bestämdt aldrig kommer att förverkligas, men
som skulle framställa bilder af våra förnämsta skalder,
från och med Dalin till och med Tegnér, i förening med
allegoriska figurer och åtskilliga skulptur-arkitektoniska
tillställningar, ett högst omfattande verk. Hvar skulle
medel till ett sådant arbete anskaffas? Riksdagen lär nog
icke bevilja dem. Riksdagen beviljar sannolikt ingenting
åt bildande konst, synnerligen som regeringen tyckes icke
mycket bekymra sig om att inför folkombuden bevisa,
det anslag i den vägen ingalunda äro öfverflödiga ut-
gifter och visst icke stå i vägen, utan snarare främja
hvad i och för sig onekligen nödvändigare är, den all-
männa upplysningen.

Då ingenting eller, med fäst afseende på de ofvan
nämde musei-inköpen, endast något mycket otillräckligt
göres från statens sida samt då det visat sig, att konst- *
föreningarna icke förmå höja konsten, möjligtvis blott
hindra några få Lonstidkare att svälta i hjäl och för öf-
rigt skapa en för konsten skadlig dilettantism, hänvisas
konstnärerna till enskilda konstälskare. Men kändt är,
att antalet af sådana som jämte kärlek till konsten äfven
äga förmåga att köpa konstverk, hos oss är ytterst ringa.
I Gröteborg finnas onekligen några mycket förmående,
hos hvilka vår bildande konst står i stor förbindelse. I
Stockholm är förhållandet långt ifrån så tillfredsställande.
4o8

Och huru mänga påträffas väl i hela det öfriga Sverige?
Tvä eller tre kanske.

Under så ogynsamma förhållanden måste det anses
såsom en riktigt kraftig undsättning åt våra tappert
kämpande konstnärer, att några behjärtade konstvänner
med anseende och inflytande sistlidet år beslöto att be-
ställa ett visst antal taflor, icke sådana som köpas i
konstföreningarna eller inlemnas till försäljning i bok-
handeln, utan af minst samma värde som de hvilka hem-
bjudas till staten eller ännu dyrbarare. Dessa taflors
ämnen öfverlemnades åt konstnärerna själfva att bestämma.
Hufvudsaken vore, att verkliga konstverk åstadkommes.

Med detta uppmuntrande af vår målarekonst —
något bildhuggarverk ingick icke i beställningen ■— ville
upphofsmännen förena ett främjande af Stockholms hög-
skola. Taflorna skulle därför utställas i Stockholm och
några andra svenska städer samt i Kristiania och Köben-
havn och det möjliga öfverskottet af dessa utställningar
skänkas till högskolan. Dess utom skulle taflorna, för
samma ändamål, bortlottas till ett pris af 10 kr. lotten.
Den senare delen af företaget, till hvars lyckliga utgång
hvarje vän af Stockholms högskola önskar all möjlig
framgång, är dock en sak för sig, som egentligen icke
har att göra med själfva hufvudsaken: konstens upp-
muntran genom betydande beställningar. I detta afse-
ende ha företagets upphofsmän uträttat kanske mer än
genom det gagn för högskolan som de åsyftat.

Beställningarna mottogos och utfördes af G. Ceder-
ström, F. Fagerlin, Aug. Hagborg, C. G. Hellqvist, J.
Kronberg, P. S. Kröyer (dansk), G. v. Rosen, H. Salm-
son och A. Wahlberg, alla framstående konstnärer. Af
dessa lemnade H. Salmson en liten, men förträffligt målad
tafla, »Axplockerska», som beställarne, besynnerligt nog,
funno mindre användbar, kanske emedan de ansågo henne
för dyr, och därför undanbådo sig, hvarefter konstverket
409

lyckligtvis köptes af nationalmuseets inköpsnämd och
införlifvades med statens samlingar. Hr Salmson åtog
sig att lemna en ny tafla, sannolikt af större yta, efter-'
som beställarne tycktes fästa sig vid antalet af kva-
dratfum, men denna har, då detta skrifves, ännu ej
anländt hit.	.

De öfriga åtta konstnärerna insände nio taflor (A.
Wahlberg lemnade två), och alla äro glädjande tecken
på att nordiska målare verkligen kunna åstadkomma
arbeten som måste erkännas vara sanna konstverk. Ett
af dessa arbeten, J. Kronbergs »David och Saul», är till
och med ett mästerverk, som sätter konstnären i främsta
ledet af alla tiders målare. G. v. Rosens »Den förlorade
sonen» är ock ett så betydande konstverk, att det fyller
oss alla med glädje och bevisar, att målaren icke blott,
såsom här ofvan antyddes, af sitt direktörskap vid aka-
demien är oförhindrad, att verka såsom konstnär, utan
äfven att hans konstnärskap är lika godt, om ej bättre
än förut.

Det har sagts, att A. Wahlbergs konst skulle vara
något på tillbakagående, men ej kan det märkas på de
två taflor han lemnat till i fråga varande utställning och
bortlottning. Hans »Motiv från Huskvarna» fick en icke
synnerligt fördelaktig plats, snedt emot Kronbergs» David
och Saul» och i en dåligt verkande snedbelysning, men
gör likväl genom fin och behaglig stämning målaren
tillbörlig heder, och hans stora duk, »Bohuslänskt kust-
stycke vid månsken, motiv från Fjällbacka», är ett ganska
intagande konstverk, hvars månsken är af den goda
verkan som endast en betydande, i sin fulla kraft ver-
kande konstnär kan framställa.

F. Fagerlin är ännu inom sitt område samme akt-
ningsvärde målare, som han var redan för ett par årtion-
den sedan. Något gul synes hans färg vara, då den
sättes bredvid sådana friska färgkonstnärer som dansken

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	28'
410

Kröyer och svensken Hagborg, men det är dock icke
någon ovilkorligt obehaglig färgverkan, och i känneteck-
nande af personerna i den handling som framställes på
duken samt i utförandet af de liflösa föremål, bland hvilka
denna handling försiggår, är Fagerlin alt jämt samme
samvetsgranne mästare. »En rival» är därpå det senaste
bevis vi sett.

Mindre tillfredsställande är onekligen G. Cederström
i »Begrafning i Alsike», hvilken förefaller torr i färgen
och något konventionel i hela framställningen. Denne
konstnär, hvars senaste »Karl den tolftes likfärd» måste
glädja alla konstälskare, emedan den tafian obestridligt
är betydligt bättre målad än den ursprungliga, för hvilken
konstnären fått alt för mycket loford, har synbarligen
icke håg för sådana hvardagliga folklifsbilder, som hans
nu utstälda tafla. Då ämnet var lemnadt åt hans eget
godtfinnande, är det underligt, att konstnären icke valt
något som mera öfverensstämmer med hans eget före-
ställningssätt om det företrädesvis måleriska. Gamla
uniformer, sammet och plymer och med sådana följande
märkliga figurer lifva honom, har man sett, och då är
hans behandlingssätt också mera konstnärligt tillfredsstäl-
lande. Karaktäristisk kan nog också denna »Begrafning»
vara — G. Cederström är ju i hvad fall som hälst en
ganska aktningsvärd målare — men hon verkar icke
med tillräcklig kraft, ty behandlingen är svag.

C. G. Hellqvtsts stora duk med »Disputationen mellan
Olaus Petri och Peder Galle» är för tung i färgen för
att göra fullt tillfredsställande intryck, men äfven i den
färgen ligger något duktigt som måste väcka aktning.
»Koloristiskt» verkar tafian visst icke — Hellqvist har
nu allra senast målat en tafla, »Gustaf II Adolfs lik in-
skeppas i Wolgasts hamn» med ganska god koloristisk
verkan — men hon har för öfrigt så goda egenskaper,
att denna målning väl förtjänar att komma i så förnämt
411

sällskap som själfve »David och Saul». Det är karak-
täristiska figurer, alla dessa prestfysionomier, med de
två hufvudfigurerna i ett ganska intressant historiskt
ögonblick, hvars betydelse dock måste vara kändt för
att alla som se tafian skola kunna uppfatta dess vigt.

Huru annorlunda är icke det intresse man genast
erfar för Kronbergs tafla! Man behöfver alldeles icke
veta, att de två figurerna föreställa David och Saul.
Man kan möjligtvis ana det, då man känner sin bibliska
historia. Men endast i dessa människofigurer själfva och
i den enkla handlingen ligger ett stort, oss mäktigt till-
talande intresse, som als icke behöfver understödas eller
utredas genom några förklaringar, men som verkar genom
konsten själf, den mästerliga konst i teckning, färg och
ljus, som Julius Kronberg i så hög grad besitter.

Det är ungefär samma, förhållande med Fagerlins
nyss omnämda tafla och äfven med Aug. Hagborgs »Träta»,
en icke blott i teknik utmärkt målning, utan äfven i ämne
fullkomligt klar. En träta eller ett slagsmål på en by-
gata i en för oss alldeles okänd trakt af jorden, mellan ett
par sluskar till karlar och deras alt annat än fina kvinnor
kan väl icke intressera? Jo, det är just det som detta
simpla ämne gör, då det återgifves i en sådan verklig-
hetstrogen konst, som Aug. Hagborgs. Här ha vi det
rent mänskliga alldeles klart och tydligt. Här äro inga
förklaringar af nöden.. Vi se de starka lidelserna hos
dessa två slagskämpar och vi känna deltagande för dessa
två kvinnor, hvilkas hela väl och ve kanske bero af
slagsmålets upphörande eller återupplifvande. Vi förstå
så väl hvarför dessa kvinnor använda hela sin både fy-
siska och moraliska styrka för att aflägsna slagskäm-
parne från hvarandra. Och så tycka vi oss känna hela
tilldragelsen, dess uppkomst och orsak samt till och med
platsen där handlingen försiggår. Det är något som
måste erfaras af alla som se tafian. Därtill kommer, att
412

de i konstens teknik något hemmastadda känna glädje
öfver det mästerliga sätt, hvarpâ alt är återgifvet, huru
frisk färgen är, huru sant ljuset verkar pä föremålen, huru
insigtsfullt i allt konstnären gått till väga för att åstad-
komma det goda intrycket.

Samma betydande konst yttrar sig ock i Kröyers
»Vid sommartid på Skagens strand», ett utmärkt arbete
genom sin kraftiga ljusverkan. Åskådaren måste genast
intressera sig för denna glada tafla, för det lif som spritter
sä friskt och uppmuntrande från den klarblå himmeln,
på den breda, sandiga stranden, på den lugna vattenytan,
där de badande barnen röra sig så muntert i det kraf-
tiga solljuset, som med skarpa dagrar lyser upp deras
små kroppar. Det där är något som hvar och en
begriper och konsten bör tala till alla, icke endast till
de få som kunna sin historia och hennes små enskild-
heter.

Utställningen till förmån för Stockholms högskola
är i och för sig ett högst glädjande bevis på att vi
verkligen äga en bildande konst och till sammans med
april-utställningen i Blanchs salong, dessa goda konst-
verk »Från Seinens strand», måste hon vederlägga de
farhågor som med så stort skäl uppstått här, att våra i
främmande land vistande konstnärer icke mera kunde
vinnas lör fosterlandet. De kunna vinnas, men icke på
det sättet, att man oupphörligt ropar till dem : »kom hem !
verka i hemmet!», utan att på samma gång lemna dem
medel till en sådan verksamhet. På utställningen i
Blanchs salong vann man en vacker och glädjande be-
kräftelse därpå att svenska konstverk finna afsättning i
— Göteborg. Genom beställningarna till förmån för
Stockholms högskola har man sett, att svenska konst-
verk kunna få afsättning, och det till tämligen höga pris,
äfven på andra ställen i Sverige. Detta är onekligen
glädjande för alla våra konstvänner och uppmuntrande
413

för -våra konstnärer. Det är blott skada, att sä be-
tydande beställningar icke höra till regel, utan till
undantag.

Hvad skola våra målare nu taga sig till? Det lär
nog dröja innan hrr R. Almström, J. Bäckström, C. Cur-
man, E. Cederlund, H. Davidson, Gr. Holm, A. Lindhagen,
C. C. Söderström och W. Walldén göra någon ny stor
och gemensam beställning för ett offentligt gagnande
ändamål eller några andra lika aktningsvärda konstäl-
skare skrapa ihop 50,000 kr. för att på samma vis upp-
muntra svenska konstnärer, uppmuntra dem på det enda
rätta sättet, icke genom stipendier och skolbelöningar,
utan genom att köpa deras bästa alster. Det är denna
saknad af uppmuntran, så väl från staten som enskilda,
hvilken orsakar det mindre tillfredsställande i våra konst-
förhållanden, gör att konstnärerne för att kunna lefva
nödgas vända sig till konstföreningarna, hvilka ej ha
råd att köpa goda konstverk, ty sådana kunna vanligt-
vis ej erhållas till lågt pris, och om de äfven skulle,
såsom kanske Stockholms konstförening, kunna betala
ett någorlunda, högt pris för ett konstverk, föredraga att
i stället köpa mänga billiga för att genom ett stort antal
vinster kvarhålla sina medlemmar och locka nya att
ingå i föreningen.

Om allmänheten ej köper goda arbeten, får hon
häller aldrig se sådana, så vida icke alldeles undantags-
vis en eller annan utställning, såsom fallet varit i år,
kommer och slår oss med häpnad. Bristen på verkligt
värdefulla utställningar är därför en af de förnämsta
orsakerna till våra otillfredsställande konstförhållanden,
och i det afseendet har våf konstakademi mycket på
sitt samvete. Men att för öfrigt i så hög grad kasta
skulden på akademien torde icke vara rättvist, och allra
minst rättvist är väl att påstå, det undervisningen inom
akademien är roten och upphofvet till det onda.
414

Att de unga, i synnerhet de i Paris studerande och
arbetande svenska konstnärerna känna sig missnöjda med
akademien är väl icke så alldeles utan skäl. Bland or-
sakerna till missnöjet är otvifvelaktigt, att akademien,
såsom här ofvan antyddes, verkligen visat afvoghet mot
den konst som de unga lära i Paris och hvilken ju ut-
bredt sig öfver hela den bildade verlden. Därjämte har
akademien icke förr än ganska sent eller också alldeles
icke med sina ledamots- eller agréegrader utmärkt de
svenske parismålarne, fastän nog mänga af dem gjort
sig långt förut däraf förtjenta. Om i fråga varande
konstnärer också förklara, att de icke sätta värde på
slika utmärkelser, så är människonaturen dock alltid så
beskaffad, att hon känner sig förnärmad vid uteblifvan-
det af äfven sådana hedersbevisningar, hvilka hon i själfva
verket föga eller intet aktar. Skulle således ett tillbaka-
visande af dylik utmärkelse äga rum, är det alldeles icke
sagdt, att detta orsakas af annat än förargelse öfver att
utmärkelsen ej förr infunnit sig eller att den icke varit
af högre grad. Något sådant torde nog låta tänka sig
såsom en åt minstone medverkande orsak till vägrandet
att mottaga en hedersbevisning från vår konstakademi,
då en sådan sent om sider infunnit sig.

Huru därmed än må förhålla sig, så är det visst,
att våra i Paris konstidkande landsmän äro missnöjda
med akademien samt att detta missnöje ej häller saknar
alt berättigande. Detta gaf sig, såsom bekant är, för
någon tid sedan luft i en af 86 konstnärer undertecknad
skrifvelse till akademien. Af dessa är det väl föga mer
än fjärdedelen som tillhör den svenska paris-skolan, men
det är dock otvifvelaktigt från denna del som skrifvelsen
utgått.

I känslan af sin verkliga betydenhet uppträda våra
pariskonstnärer nu och fordra genomgripande, ändringar
i akademiens sammansättning och verksamhet. De ha
415

ock lyckats fâ pâ sin sida ej blott ungdomen, utan äfven
mänga af de gamla, till och med af akademiens egna
ledamöter. Sä finner man bland de 86 undertecknarne
sådana namn som Ferd. Fagerlin, Aug. Jernberg, Bengt
Nordenberg och Axel Nordgren af den gamla svenska
kolonien i Düsseldorf, alla ledamöter af vår konstaka-
demi. Att äfven dessa äro missnöjda med den konst-
inrättning de själfva tillhöra är icke utan betydelse, men
det skulle onekligen betyda ännu mera, om de icke varit
så länge frånvarande från fäderneslandet. Nu kunna de
svårligen fullt tillräckligt känna, huru förhållandena här
för närvarande äro, hälst som ingen af dem brukar del-
taga i akademiens sammankomster eller på annat sätt
arbeta till sammans med de andre ledamöterne.

Ibland undertecknarne finnes också en och annan som
kan sägas ej mera tillhöra de utöfvande konstnärernas
antal, liksom ett par väl äro mera dilettanter än konst-
närer. Men de öfriga, verkliga konstnärer och sådana
som böra känna väl till förhållandena inom akademien,
äro tillräckligt många för att kunna uppträda med an-
språk på att man lyssnar till deras framställning. Upp-
trädandet är således i och för sig visst icke klandervärdt,
då det har till ändamål vår bildande konsts bästa, och
däruti har icke visat sig någon anledning att misstänka
egennytiga bevekelsegrunder. Olyckan är dock, att
skrifvelsen till akademien är så illa hopkommen, att hon
kan se ut såsom vore hon ingifven af endast ovilja mot
de personer som nu äro de rådande inom akademien.
Anmärkningsvärd! är ock, att många bland själfva under-
tecknarne, då man i enskildt samtal spörjer dem därom,
förklara, att de visst icke gilla alt som i den skrifvelsen
förekommer, några tyckas till och med icke gilla någon-
ting af hela skrifvelsen, och i allmänhet synes flertalet
vara ense därom, att skrifvelsen borde ha haft ten annan
form. Då man får höra sådant, måste man förvåna sig
öfver, att skrifvelsen kunnat erhålla så många under-
skrifter.	.

Sådan skrifvelsen nu är, vänder hon sig hufvudsak-
ligen mot akademiens skolor och grundar på den, enligt
skrifvelse-författarnes åsigt, otillfredsställande undervis-
ningen hela sitt anfall mot akademien samt antager till
och med såsom alldeles gifvet, att »vårt lands beklagliga,
konstförhållanden till stor del härflyta från att kgl. konst-
akademien, till följd af sin föråldrade organisation, ej för-
mår utöfva det inflytande den borde på vårt lands konst.»-

Om undervisningen vid akademiens läroverk skulle
vara så bristfällig, som i skrifvelsen påstås, hvilket dock
kan med fullt fog betviflas, enär från detta läroverk
mycket aktningsvärda konstnärsämnen utgått och sådana,,
som under fortsatta studier på andra håll snart tillvunnit
sig ett godt konstnärsnamn, hvilket svårligen kunnat
ske, om icke en god grund varit lagd genom den första
handledningen — så vore likväl det skrifvelsen föreslagna
botemedlet efter all sannolikhet föga verksamt. Äfven
om förslaget att lärjungarne själfva borde välja sina lä-
rare vore fullt riktigt, skulle det dock möta alt för stora
hinder i utförandet, i synnerhet då omval borde ske
hvart tredje år.

Kunde därigenom också alla lärjungarnes rätt till-
godoses? Ingalunda! Om af t. ex. 23 väljande tolf
valde grefve G. v. Rosen och elfva herr E. Josephson,
så skulle dessa senare likväl tvingas att mottaga grefve
G. v. Rosens undervisning, och det vore ju hårdt för
dem. De elfva kunde icke få njuta af hr E. Josephsons
handledning, så vida de icke ville taga enskild under-
visning af honom, helt oberoende af akademien. Afen
här är icke fråga om annan än den för lärjungen kost-
nadsfria, af staten vid akademien påkostade undervis-
ningen, öch den som skulle meddela en sådan borde ju,
enligt den mer omnämda skrifvelsen, utses af lärjungarne,
417

d. v. s. af dessas flertal, äfven om detta skulle kunna
förfoga öfver endast en rösts öfvervigt.

Bättre vore dä, att akademien, inom t. ex. målare-
klassen, utsäge tre lärare och lemnade lärjungarne val-
frihet dem emellan, men akademien har, sä vidt jag vet,
icke plats för tre atelierer inom mälare-afdelningen och
väl ej tillräckliga medel till lärarnes aflönande.

Frågan om undervisningen torde verkligen icke för
närvarande vara den förnämsta, då det gäller ändringar
och bättringar i akademiens verksamhet, men förtjänar
väl äfven tagas i öfvervägande, om förändringar inom
akademien skola under den närmaste framtiden företagas.
Hvad i närvarande tid långt vigtigare är, det vore att
tillse, det de från akadertiien utgående lärjungarne
kunde äga utsigt att i framtiden någorlunda ekonomiskt
oberoende idka konsten. Det har med skäl anmärkts,
att ej så litet göres från det offentligas sida för att bilda
konstnärer, men att dessa sedermera lemnas utan något
bistånd, att förhållandet mellan de summor som offras
på undervisningen i konstakademien och det lilla belopp
som staten anslagit till inköp af konstverk är alt för
ojämt. Mången vill därför, att en jämnare fördelning in-
föres och föreslår i samband därmed, att konstakademien
antingen alldeles icke lemnar någon .undervisning, utan
att denna öfverflyttas helt och hållet till tekniska skolan
eller ock att i akademien meddelas endast den under-
visning, som tillhör ett statens högre läroverk, såsom
akademiens skolor nu kallas, men ingalunda äro, samt
att de summor som därigenom besparas användas till
inköp af mera betydande konstverk och till beställningar
af offentliga monumentala arbeten. Detta står i samband
med en redan länge och i många land dryftad fråga,*
huru vida staten bör mellankomma för att underlätta
utbildandet af möjligtvis vardande konstnärer eller genom
4i8

beställning-ar och inköp af dem som redan visat sig vara
sådana.

Det rätta torde väl vara att ingendera alldeles för-
summas. Mot förslaget att helt och hållet öfverflytta
all konstundervisning till tekniska skolan kunna befogade
anmärkningar göras, synnerligen pâ den grund, att under-
visningen i den skolan icke bör dragas frän sitt egent-
liga ändamål som är att grundlägga skickligheten och
utbilda smaken hos vardande slöjdidkare. Emellertid
torde frågan nog förtjäna en fullständig utredning, men
denna är ej gjord i hast.

Vigtigt är, att staten på något sätt ingriper och ej
lemnar de på hans bekostnad utbildade konstnärerne
helt och hållet vind för vag. De bildande konsterna
torde i detta afseende hafva lika rätt till omvårdnad
som teatern länge haft. Men lika vigtigt är, att all-
mänheten ej häller kastar hela omsorgen på staten, utan
att hvar och en i sin stad söker främja vår bildande
konst. För att sådant skall kunna ske, fordras dock
att intresset lifvas och att smaken utvecklas, och detta
vinnes sannerligen icke genom konstföreningar sådana
som de nu varande. Snarare motarbetas detta genom
de små, litet förmående föreningarna som nu finnas på
flera ställen i landet och uppmuntra endast dilettantis-
men, hvilket är likbetydande med ett motverkande af
konsten.

Hvad konstakademien i främsta rummet har att
göra, det är att genom årliga utställningar hålla intres-
set för verklig konst vaket. Alla de ursäkter som man
hört från akademien för att inga utställningar anordnats
sedan på många år liknar alt för mycket de obotfärdigas
■förhinder för att man skall kunna fästa något afseende
vid dem. Kan den från Paris utgående stridigheten
med akademien uträtta åt minstone detta, har den sanner-
ligen icke gjort så litet.
419

Det är möjligt att akademien finner sig förhindrad
att lyssna till de i ofta nämda skrifvelse framstälda för-
slag, men det är icke gärna möjligt, att akademien ej
finner sig uppmanad att själf med det snaraste vidtaga
sådana mätt och steg, att hon på ett verksammare sätt
än hittills främjar vår bildande konst.
Solens dotter.

Af Carmen Sylva.

(Originalbiclrag till »Dagens krönika», försvenskadt
af Herman A. Ring.)

Da vi nn till de bekanta utländska författare och för-
fattarinnor, en Angelo De Gubernatis. en Helen Zimmern
m. fl., hvilka under årens lopp hedrat oss med originalbidrag,
äro i tillfälle att räkna ännu en europeisk celebritet, så är
det i dubbel egenskap af aktualitet, vi införa detta poem.
Som författarinna af texten till operan »Neaga» har Carmen
Sylva nyligen varit föremål för svenska pressens och äfven
den stora allmänhetens uppmärksamhet. Som beslägtad med
vårt konungahus, lär drottning Elisabeth af Rumänien,
född furstinna af Wied, äfven med det snaraste tillämna ett
besök i vår hufvudstad. Vi föreställa oss derför att våra
läsare skola med intresse taga kännedom om detta nya prof
på ett skaldelynne, som går så att säga stick i stäf mot den
för tillfället blåsande vinden.

Utom dramat »Neaga», är förut bland Carmen Sylvas
alster sagosamlingen »Leidens Erdengang» införlifvad med
svenska literaturen under titeln »Lidandets jordevandring»,
en fantasirik allegorisk skildring af det menskliga lifvets
sorger och betryck. Är »Leidens Erdengang» en represen-
tant för den episka diktarten, dock med en underström af
varm lyrik, så är -»Das Sonnenkind» — såsom titeln på origi-
nalspråket lyder på det nya, här meddelade poemet — öfver-
vägande lyriskt, om der än finnas äfven episka och dramatiska
drag.

Denna dikt är en allt igenom utförd allegori, skildrande
Lifvets, den strålande Solens dotters kamp med Striden, den
i jordens djup tronande anden, och liksom författarinnans

/
421

flesta skapelser af en mystisk romantisk stämning. Vi åter-
finna i den hela nyromantikens natursymbolik, dess från en
ideel, fantastisk verld hemtade typer ocli idéer, hela dess
trolska, underbara apparat. Det är den gamle fader Rhen,
till hvars hemlighetsfulla, om forna tider hviskande sorl
prinsessan Elisabeth som barn och ungmö lyssnat, det är
de dunkla, yppiga skogarne kring den rumäniska drottnin-
gens sommarresidens det åldriga Sinaïa, med deras skum-
mande forsar och splittrade berg, der än i dag folktrons
mägtiga väsen drifva sitt spel om de månljusa qvällarne
eller i ovädersnattens mörker, — hela denna med saga och
sång mättade atmosfer, som inspirerat denna dikt.

Och derför är romantiken der frisk och lefvande, man
kan tro på den, ty den är framsprungen ur en sjelfständigt
tänkande och kännande personlighet, på samma gång som
den är en naturlig följd af de yttre förhållanden, under
hvilka denna personlighet utvecklats och verkat.

Vi hafva härmed efter bästa förmåga sökt att sätta våra
läsare in i situationen. Skulle ändå några gåtor återstå
olösta, så svara vi i allmänhet att det må icke vara den
romantiska förf, af »Das Sonnenkind» mera förmenadt, än
t. ex. den realistiske förf, af »Vildanden» att insvepa sig i
ett mystiskt dunkel i afseende på sjelfva andemeningen af
sitt stycke.

»Das Sonnenkind» är ännu ej tryckt på originalspråket,
utan framträder nu för första gången, på svenska tolkadt
efter författarinnans manuskript, som genom professor Hall-
ström blifvit oss delgifvet. Den torde dock ej vara alldeles
obekant för den svenska allmänheten, ty dess första afdel-
ning uppfördes med musik af professor Hallström vid musik-
föreningens konsert i fjor, och med dess program följde då,
i en för den musikaliska framställningens skull något för-
ändrad form, originaltexten till denna del deraf.

Och nu låta vi poemet följa.
SOLENS BOTTEE.

Kantat
af

Carmen Sylva.

Första Afdelningen.

Kör.

Och Lifvet var en strålande mö,
En dotter af solen,
Hur ljuf och behagfull,
Hur glad och hur kraftig —
Sin mäktiga' moders
Lycksaliga barn.

Tenor.

Glänsande stjemor ögonen voro,

Håret som solens skimrande guld,
Blommor ur rosiga händerna föllo,
Sången från läpparne klingade huld.
Ur hennes vandrings mogna skördar
Blott fröjderop och fågelsång
Kring henne sväfvade som källors
Små sakta porlelika språng.

Med blomslingor prydd hennes klädnad var,
Med finaste spindelnätstrådar betäckt —
Dagg gnistrar deri,
Lysmaskar sig sluta kring pannans hvalf
Som diadem —

Allt vid hennes åsyn jublar!.

Sopran.

Släpet bärs utaf foglar opp
423

Kör

På skroflig stig.

Tenor.

Steg på törnen hennes fot,
Grönskade ljufligt de,
Rörde handen det kala berg,
Täckte det mossor och ljung.

Kör.

Och Solen gaf åt sitt herrliga barn

Den hela, den strålande verld,
Och Lycka och Kärlek hon sände med
Ledsagande på hennes färd.

Lif, Kärlek och Lycka.

Vi helsa dig i solens glans
Du verld, och all din fröjd,
Der städs för oss i blommors krans
Du smyckar dal och höjd!

Med liten fjäril leka vi,

Med blomma, bäck och skog,
Ej minsta frö vi gå förbi,
Vi känna det full nog.

Kör af Solstrålar.

Till dig, o Lif, du sköna sväfva
Vi ned från etherns rand,
Din moder bjöd till dig oss väfva
Ett gyllne kärleksband —
Låt oss dig kyssa!

Lifvet.

Kommen I alla!

Solstrålar.

Ur hennes hjerta — —-

Lifvet.

Bjöd hon er falla
424

Solstrålar.

Ned öfver jorden hän.

Lifvet.

Skullen I leda .
Nya för hvarje steg?

Solstrålar.

Lekfullt bereda!

. Strömmar.

Du höga mö, vi susa

Till dig vår helsning här,

Vid dina fötter brusa

Vi öfver jordens sfer.

Långt öfver slätter alla
Som dina bud vi gå,

Vi falla och vi svalla
För dig o drottning må!

Källor.

I dunklet vi drömma,
Du ropar oss opp

Att gnistra.och strömma
Från klippornas topp;

Vi dansande porla

I skogarne fram

Och smekande sorla
Kring mossig stam.

Kärlek och Lycka.

Små strålar från solen dem fånga vi opp
Och gunga uppå,

Oss böljorna bära vidt, vidt i sitt lopp
Och svalka oss så,

I blommornas kalkar vi drömma så lätt

I rusande doft

De vaggande bladen oss täcka så tätt

I luftiga loft.
425

Kör af Blommor.

Din ande väckt oss ur slummer opp
Och gripit med underbar trängtan,
Nu darra och glöda och dofta vi blott
För din skull du ljufva, af längtan!

Granarne.

Från bergens spets vi skåda
Kring jorden vid vår fot,
Vi våra hjessor lyfta
Städs högre himlen mot.

Från örnen som i kretsar
Så stolt omkring oss slår,
Från mossan vid vår rot blott
Ditt lof du ljufva, går!

Det skallar öfver klippor,
Det susar öfver sjö —
Oändlig makt och ära •
Åt Lifvets sköna mö!

Palmerna.

Vi reda solens strålar
En löfrik hamn,
Vi hviska och vi nicka
I drömmars famn.

Vi föra trolska sagor

Till fogelns bo, ’

Vi vagga in gazeilen
Med dem till ro

En Näktergal.

Kär, kär, kär
Är du oss rusande Lif!

Daggdroppar.

Vår perleskatt
I stilla natt

Föll ned på blommors skara,

Ur Dagens krönika. V. 5—6.

29
426

Vi kysste dem
Och. smekte dem
I deras slummer bara;
Solstrålar dock
Och vindar ock

Ej ville detta lida —

Vår perleskatt
Den hela natt
Kring blommors här vi sprida.

Vindar.

Vi föra ton och sång och doft
Eram till vår drottning vän,
Med blomsterfrön från henne se’n
Vi skynda åter hän.

Vi äro hennes viljas b nd

Vi snabba, endast vi,

Hon hviskar, hvad hon vill, och strax
Det måste utfördt bli.

Solstrålar.

Vi glida och vi dansa

Kring blomprydd dal och höjd.

Kärlek och Lycka.

Vi jubla och vi leka
Kring drottningen med fröjd.

Tenor-Solo.

På dotterns lekar skådar

Den höga modern ned
Och 1er från fjerran lycklig
Till jordens lustgård ned.

Lifvet.

Der står jag höga moder,

Nu med min hela verld
Med hvilken fritt jag herskar
Af inga hinder snärd.

Dig gylne Sol, jag helsar
Nu med min glada sång,
427

Som upp med strålen svingar
Till dig i lätta språng;

Din är min hela kärlek,
Alt hvad på jord näms mitt.

Mitt verk, min fröjd, min anda
Allt moder, allt är ditt!

Kör af hela verlden.

Hell dig, du Solens dotter hell,
Som ensam ger oss styrka nog,
I dig blott verlden all är säll,
Dig hylla haf och fält och skog!

Hell dig, i doftrik blommas skick
Med gylne hår, med vindlätt gång!
Hell dig, du mö, med strålrik blick! —
Mot himlen skalla må vår sång;

Ur hundratusen strupar slår
Ett jubelrop för dig allen,
Erån jorden all, det till dig går,
Det skallar emot klipphård sten.

Hell dig, som allting alstrat fram,
Du höga underväsen du,
Du ljufva barn af solens stam,
Din hela verld dig hyllar nu!
428

Andra Afdelningen.

Tenor.

Men djupt i jordens sköt
En liatfull ande bor
— Strid är hans namn —
Bergtrollen bud honom bringade
Om verlden den sköna
Och deS!s herskarinna.

Kör af Bergtroll.

Ej såg du sådan prakt
I bergets salar här,
Mer ljus än dess flammors glöd
En enda solglimt är.

Och ädelsten och guld
Derute knappt du sér,
Så skimrande och rik
Naturens fägring 1er.

Dock herskarinnan sjelf,
Som råder öfver allt,
Mer skön än sol och verld
I retande gestalt.

Striden.

Min verlden är — hvem kallas

Dess herskarinna då —
En vink af mig, och alltet
Skall som en rök förgå.

Bergtrollen.

Dig tillhör jern och koppar

Och guld i bergets natt
Men icke fältens blommor
Och daggens perleskatt.
429

Striden.

Sa skola de det göra —

Dit ut till verlden reden
Mig nu en flamrik stig,
Att solen med sitt skimmer,
Sin glans må fröjda mig.

Jag slungar jättestenar

Dit upp ur jordens djup,
Som krossa allt — då remnar
Det branta bergets stup.

Bergtrollen.

Det dånar och brakar,
Det gnistrar och gnyr,

Vildt berget skakar,
Dess slummer flyr.

Se blixtarne hväsa

Mot himlen opp,

Och flammorna fräsa
Omkring dess topp.

En eldflod nu sväller

Ur djupet vred,

Den strömmar och väller
Kring jorden ned.

I andar, pusten

På hvirfvel röd —
Vår herre der stiger

* På svallande glöd.

Tenor.

Med lågan han stiger ur jorden opp

I lysande rustning

Med fladdrande lockar

Och brinnande blick. —

Då för hans fötter breder sig
Den sköna verlden ut,
I drömmar snärd, förstenad
430

Han står och ser ditut —

Att se dess herskarinna

Af längtan se’n han tärs,
Och hän kring jordens rund han
På stormens vingar bärs.

Kör af Bergtroll.

Hur rusar vår herre

Med makt framåt,
Och alt förhärjas
Uppå hans stråt.

Kör af Solstrålar. •

Uti din väg ej slå
I grus vår verld!

Striden.

Dess drottning söker jag
Blott på min färd.

Tenor.

På silfverglittrande blomsterdoft

Sväfvar drottningen huld och vän
I en snöhvit böljande fotsid drägt
Så lätt öfver fälten hän.

Uppå handen der fladdrar ett litet bi

Och på skuldran ett fogelpar,
Och med blommornas nektar hon sänder opp
Till sin moder en lofsång klar.

Kör af Blommor.

Men hur hon förskräckes,

Mot marken hon vacklar *

För honom den starke

Med brännande blick.

Kör af Träd.	•

En björk henne stöder,

Men sakta mot stammen

Hon sjunker på mossiga
Klippbranten ner;

Dock stolt hon sig reser
431

Mot främlingen åter

Den verldssolsalstrade

Strålande mö.

Striden.

Så har jag då slutligt dig funnit

Du, som vill täfla med mig;

Säg flicka, hvem är du, som säger
Att makten på jord tillhör dig!

Lifvet.

Jag Solens dotter är,

Och vidt kring jordens rund
Mitt välde sträcker sig
Allt från min födslostund.

Min mo’ders skänk det var —
Allt lefvande är mitt!

Striden.

Men om jag dig betvingar,

Min egendom du blifver
Och allt, som nu är ditt.

Lifvet.

Försök, jag är starkare än du!

Bergtrollen.

Förvägna mö.

Striden.

Jag vinkar, och med dunder

Sig öppnar bergets prakt,
Och fjell på fjell jag tornar —
Så väldig är min makt!

Lifvet.

Jag träd och blommor alstrat

Och vårsväld katarakt,
Som bryter solens strålar —
Så väldig är min makt!
432

Striden.

Du vill mig besegra,

Mig väldet förvägra!

Dock pansar och brynja då löser jag opp,
Att ej jag må krossa din ljufliga kropp —

Bergtrollen.

Omkring hennes lif

Har han armarne tryckta,

Och styrka och möd

Då ifrån henne flykta.

Kör af Blommor.

Från gördeln rosor springa

Som från en grönskande stam,

Och långa törnen stinga

Bland yppiga massorna fram.

Bergtrollen.

Med kraftig hand han fattar

I hennes gylne hår,

Snart sjunker hon mot jorden,

Det stolta mod förgår.

Kör af Solstrålar.

Men våra flammors låga >

I hennes lockar bor,

Och som ett nät af gnistor
Omkring hans hand sig snor.

Bergtrollen.

Herre, nu lossa ifrån din hals

Gyllene ked vi med trollkraft gjutit,
Bind hennes händer med den, och snart
Öfver i bön hennes trots har flutit!

Kör af Källor.

O böj ditt sköna hufvud blott,

Och gylne kedjan skall

Då inom kort

Förflykta bort

I våra böljors svall!
433

Tenor.

Omkring lians jernfasta handled nu

Hon sluter späda fingrar,
Han rycker och sliter men fåfängt, ej
Från taget lös han sig slingrar.

Kör af Skapelsen.

Nej kraft ej sviker vår drottning visst, '
Hur än han må rycka och streta.’
Du Solens dotter, du skall till sist
Den stridsbetvingande heta!

Nu lyfter han henne från marken opp,
Men taget det släpper hon icke —
Och mattas hon, nyfödda krafter och hopp
Ur Solens strålar hon dricke. —

Bergtrollen.

Drag henne in under träden du,
Solen allen henne stärker ännu!

Kör af Träd.

Dock vi röja

Väg, och böja

Bort oss alla,

Att dess lågor

Liksom vågor

Må med kraft på henne falla.

Bergtrollen.

Snart dagen är förrunnen,

Och Solens makt försvunnen,

Med den all kraft,

Allt mod hon haft —

Då är hon öfvervunnen!

Solstrålarne.

Farväl du ljufva dotter,
Nu sjunker Solens bloss!

Bergtrollen.

Nu nalkas natten, herre,
Då tillhör segern oss!
434

Skapelsen.

Hur dröjer vid synkretsen Solen än,

Som ville sin dotter hon skydda;
Än lågar på mörknande firmament
En blodröd glans från den flydda.

O ljufva Lif, o gå ej bort,
Blif evigt du Solens barn!

Tenor.

Han mot henne rusar, den sida drägt

Han sliter som dun och flarn —
Nu mister sin styrka det lockiga hår,
Då faller på knä hon ned,
Af blygsel hon darrar den kyska mö,
Ej nånsin som nu hon led.

Striden. .

Nu är du min!

Lifvet.

Haf nåd! Förskona mig!

Striden.

För evigt besegrad!

Lifvet.

O, kom mig icke när!

Striden.

Du velat det sjelf.

Lifvet.

O, kom mig icke när,
I Solens skimmer fri
Mig lemna, i din natt
Jag vill ej fängslad bli.

Striden.

I berget är ljust
Och gnistrande prakt,
435

Och andarnes sång,
Der tonar med makt.

Lifvet.

Jag flyr från dig undan
Till sol och till ljus, .

Ej håller mig fängslad
Ditt nattliga hus.

Striden.

Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha!

Bergtrollen (i svällande eko).

Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha!

Af guld och rubiner

Din tron lyser grann,

Ej såg du dess make

På jorden försann.

Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha!

Förringad, betvingad '

I striden du är,

Du trotsiga, böj dig

För herskaren här!

Tenor.

Till marken sakta sjönk hon

Så kall och blek,

Och bort från hennes läppar

All ande vek.

De sköna lemmar mattats

I striden nyss —

Då hennes kropp han höljer

Med kyss på kyss,
Och bort på sina armar
Han henne för;

Då visna alla blommor,
Och gräset dör..

Allmän kör.

Vår boja han lossat,
Nu storma vi vidt
436

Kring klippor och skogar

Och sjöar fritt.

Vi skyarne slita

Och häck och snår,

Den leende jorden
Snart sköflad står.

Du mö, som oss fängslat,
I berget försvinn!

Vi tjuta vår helsning
Till dig dit in.
437

Tredje Afdelningen.

Lifvet. (I berget.)

Bland nattliga skuggor

I bergets sal

Jag täljer de sorgliga
Dagars tal.

Så dystert det flammar

Ur fuktigt schakt,
Och liksånger ljuda
Till hammarns takt.

Knappt längre jag mins, hur

Derute var —

I sekel min sorg här
Jag klagat har.

Bergtroll.

Rastlöst hamra

Händer alla,
Rika skatter
Ur dem falla.

Utan hvila
År förrinne,
Att vår herres
Gunst vi vin ne.

Sjelf han vandrar
Jämt och vakar,
Aldrig hvilans
Ro han smakar.

Ej se’n länge ■
Berget gästat —
438

Att vi aldrig
Honom frestat!

Lifvet.

Två barn jag dock egt i

Mitt dystra hus,
Men dem grep min trängtan
Till luft och ljus.

Ej stannade de, der
Hans bud dem bjöd —
Min dotter näms Lidande,
Min son näms Död!

Som vinden min dotter
Kring jorden går,
Och aldrig min son, dig
Jag skåda får.

Bergtrollen.

De späda vi hoppades hylla

Som bergets foster rätt;

Nu brås de på mödernet begge
Den vekliga solskensätt.

Så bleka de äro båda,

Ej någonsin 1er deras mund,
Och sorg blott åt jorden de bringat
Alltsedan sin första stund.

Lidandet.

Du har det väsen gifvit mig

O moder,
Hvaröfver verlden grämer sig
O moder!

Lifvet.

Mitt eget barn mig förebrår!

Lidandet.

Ej nånsin lugn och ro jag får
O moder,
439

Och hvar på jorden fram jag går
O moder,

Så följer smärtan mina spår

O moder,

I blicken skimrar sorgens tår
O moder!

‘ Lifvet.

Är din broder skön?

Lådandet.

Ja, skön!

Lifvet.

Säg älskas han på jorden?

Lidandet.

Nej ingen älskar honom mer än jag.

Lifvet.

Ingen! .

Lidandet.

Mig är han kär!

.	Lifvet.

O säg mig här helt sakta,
Nn då oss ingen hör:
Hvarför får min son den ende
Jag aldrig, aldrig se?

I/idandet (hemlighetsfullt).

Den han möter blifver blek och kall,
Hans öga sluts i ro,
Och under tårar han förs bort
Till grafvens trånga bo.

Lifvet.

O har jag då åt min egen verld
Mer hugnande skänker ej gett!
Den vidriga flamman på' dunkel härd
Mig dessa sorger beredt.
440

Kärlek och Lycka (utanför).

Se’n länge re’n vi söka.

Bergtrollen.

Hvem klappar på bergets port?

Lifvet.

Mina kamrater!

Lyckan.

Ett källsprång hör jag,

Hå är hon der,

Som lif det klingar.

Bergtrollen.

Hör upp med Er bultning,

Den hjelper ej här!

Lyckan.

En källa här flödar,

Ja, då är hon der!

Kärlek och Lycka.

Kom hitut o Lif, du ljufva!

Bergtrollen.

Ej bort får du gå,

Vår vredgade herre-

Han straffar oss då. .

Kärlek, Lycka och Lidande.

O kom ut i vår verld!

Hon då blomstrar och 1er,

Från den dödstunga sömn

Henne vakna du ser.

Lifvet.

O, väcken ej min herre,

Han nyss slumrat in!
441

Kärlek, Lycka och Lidande (sakta.)

Din lustgård är kall,
Och blek är din mor,
Ditt rike hon höljt

I regndiminors«flor.

Kärleken.

Der dina sista tårar föllo,

Der sköto höstens blommor opp,

Men stormen vrok de blad deröfver,

Som frosten bet från trädens topp.

- Lyckan.

Det berg hvarpå Striden rustningen lade

Täcktes af is till evig tid —

All lifskraft ifrån det flyktat hade.

Kärlek, Lycka och Lidande.

O kom ut efter långlig

Och mödofull tid!

Bergtrollen.

Vi väcka vår herre.

Kärlek, Lycka och Lidande.

Kom! Kom! .

Lifvet ' (utträdande.) .

Min arma verld!

Kör af Solstrålar.

O hur du förvandlats,

Så matt och så blek!

«	'

.	Lifvet.

O hvi är min moder
Så kall och så blek?

Kärlek och Lydia.

Drag molnens slöjor undan,
Att dig hon åter ser —

Ur Dagens krönika. V. 5—-ö.	3 O
442

Se upp, och genom tårar
Mot dig igen hon 1er.

Kör af Solstrålar.

Se! Snöklockor vid hennes första steg,
Vid nästa sticka* Violer fram —,
Och lägger hon handen på vissnadt träd,
Strax skjuta der grenar från torkad stam.

Kör af Träden.

Hvem rörde vid oss nu?

• Lif, Kärlek, Lycka och Lidande.

Jo, Solens barn!

Kör af Blommor.

Hvem lockade oss ut?

Lif, Kärlek, Lycka och Lidande.

Jo, Solens barn!

Kör af Strömmar.

Hvem bräckte isens band?

Lif, Kärlek, Lycka och Lidande.

Jo, Solens barn!

Vak -upp, vak upp

Du unga verld!

Vak upp, till ljus och fröjd!

Vak upp, vak upp!

En nyfödd vår

Nu Smyckar dal och höjd.

Kor af hela verlden.

Brusande lifvet

Nu är oss gifvet,

Glädjen oss hinner,

Sorgen försvinner.

Verldarnes under! I lysen och len!
Dansande vågor,
Strålande lågor
Blommornas nektar,
443

Vindarnes fläktar

Föra med jubel mot himmelen re’n.

Kör af Solstrålar.

Utaf svalor buren i vindsnabb flygt

Sväfva hän genom luftens loft
Öfver gräs och strå, under himmel blå
I den sommarsolångande doft!

Och om svalan tröttnar, en kraftig stork
På sin rygg bär dig längre då —
Genom skyar svinga, från tak till tak
För med lycka de späda små!

Kör af Bergtroll.

Vi väckte vår herre,

Och upp han stod

Att söka sin maka

Med vredgadt mod.

Strömmarne (qvartett.)

Som slöjors dok vi draga
Kring henne dimmor grå.

Ej kan han henne finna

Den rädda, späda då.

Träden (qvartett.)

I fogelns gömda näste

Bak lummig gren och qvist

Vi säkert henne dölja

Inför hans blick förvisst.

Kör af Blommor och Foglar.

Bland markens mjuka tufvor

Vi gömma henne godt,

Men om trots allt den ljufva

Han dock i sigte fått,

En mäktig örn då höjer

Till Solen henne opp,

Att se’n hon återvänder

Med nyfödt mod och hopp.
444

Striden.

Mitt allt, min maka

Ej lemna mig,'
0, har så grymt väl
Jag plågat dig!

Säg, liar du lidit

Så bittra qval,

Var det så dystert

I bergets sal?

Jag kan ej lefva

Ifrån dig skild,

Mitt hjerta bränner,
Min bug blir vild;

Din jord jag sköflar

På sol och ljus,
Tills dig jag finner
Bland stoft och grus.

Mitt allt, min maka
Ej lemna mig!

Kör af Skapelsen.

Der står den ljufva då,

Och sorgsna blickar
Så hög och alvarsam .
Kring jorden hon skickar.

Der re’n blomstrar ett nyfödt lif

Kring vaknande fält,
Af kärlek och lycka en stråle
Ur ögonen qvält.

Tenor.

Då stod med blicken i glöd
Eramför henne Striden hög —
Hon böjde blott hufvudet tyst,
Och blicken tillbaka smög.
445

x Kör af Skapelsen.

Du får ej ge dig

Uti hans våld;

Om du oss lemnar,
Vår verld är såld!

Bergtrollen.

Vi smida vid klippa af hård diamant

Den falska med guldkedja god, «
Tills från henne den fåvitska längtan flytt,
Tills det kyles det svallande blod.

Lifvet.

Befriar ingen mig
Från qval och tvång,
Min son, o visa dig
En enda gång!

Döden.

Här är jag o min moder!

Ditt öde tungt

Jag sakta från dig lyfter,

Var frigjord, slumra lugnt.

Strid. Lidande, Kärlek och Lycka.

Död, död är nu Lifvet!

Skapelsen.

Död hela vår verld!

Strid, Lidande, Kärlek, Lycka och Kör.

Sol, om du det mäktar,
Äter ditt barn oss gif !

Med hennes obevekligt
Slocknar all verldens lif.

Solstrålar (sakta.)

O skåden med längtan
På slumrerskan än!

Vi kyssa den,väna
Till lifvet igen.
446

(saktare.)

Men Solen sig sänker

Till skuggors bo,
O jord du anna,
Nu sof i ro!

Aftonvindar (som eko.)

I ro, i ro, i ro!
Misericordia.

Svensk originalberättelse.

Af Ernst Arpi.

Vid torget i X. ligger ett litet vackert, gulmåladt envå-
ningshus, som tillhör doktor Lundin. Alla fönstren voro
öppnade på vid gafvel för att släppa in den friska vårluften.
I fönstret närmast kyrkan syntes doktorns unga fru.

Hon lutade sig mot karmen och lät blicken sväfva ut
öfver torget.

Så trist och öde det låg i halfskymningen. Till höger
bredde sig den kalkrappade kyrkan, trind som en domprost
och liksom hotande staden med den klumpiga spiran. Bak-
om den hvita mur, som omgaf kyrkogården, kunde en och
annan graf, ett och annat kors skymtas.

Hvad hon var rädd för kyrkogården den första tiden
hon vistades i X. När doktorn någon natt var på sjukbesök,
låg hon och tänkte på dem, som hvilade derute, och väntade,
att döden också skulle komma och bjuda henne - handen.

Då hon vär en liten flicka, hade en gång en tattar-
qvinna, hvilken påstods kunna spå, sett i hennes hand, att
lifstråden skulle af klippas innan hon fy It tjugo år. Vid
denna underrättelse hade hon brustit i så häftig gråt, att
hennes mamma knapt förmått lugna henne.

Hon var mycket klen, då hon växte upp, men i stället
för att skicka henne ut på landet satte man henne i en af
Stockholms största pensioner, der hon öfverhopades med lexor.

Då hon såg sitt bleka ansigte i spegeln, ryste hon, och
tattarqvinnans spådom klang i hennes öron.

Gudbevars, hon trodde inte på spådomar, i det nittonde
århundradet äro tattarqvinnor inga orakel, men ändå —.
448

Under konfirmationstiden tilltog hennes svaghet. Hon
blef yr i hufvudet, så snart presten gjorde henne något spörs-
mål, och svarade alldeles hakvändt.

När konfirmationen var öfver, slutade hon på husläkarens
inrådan pensionen, och man skickade henne till Schweiz,
hvarest hon vistades i två år. Der kryade hon duktigt på
sig, men inträdet i stora verlden, när hon väl kommit hem
igen, slätade ut de goda resultat vistelsen i Schweiz haft
med sig. En resa till Italien påföljande vår målade åter
rosor på hennes kinder, men de togo starkt af under hösten.
Det var den hösten hon första gången träffade doktor Lundin.
Hennes pappa, som gjort doktorns bekantskap under en
resa, hade inviterat honom på middag. På hennes pappas
uppmaning förde doktorn henne till bordet.

De kommo i lifligt samtal.	#

Han infann sig den följande dagen och sedan hvar dag
i fortsättning.

Dagen före sin afresa till X., der han var läkare, anhöll
han om hennes hand.

Hon svarade i förvirringen ja. Visserligen fann hon
doktorn intressantare än andra herrar, men hon kunde ej
säga, att hon älskade honom. Ännu hade hon inte känt
någon riktig kärlek, en sådan kärlek hvarpå de romaner
hon smög sig till gåfvo recept. Men för att väcka en sådan
kärlek fordrades också ett annat utseende än doktorns.

Han var liten till växten, något korpulent. På hufvudet
var nacken det vackraste, en sådan der nacke, som man
ser på grekiska statyer. Ögonen voro små, grågröna, skarpa,
ögonbrynen buskiga, näsan klumpig, och så bar han glas-
ögon.

Hon skämdes för att återtaga sitt ja och höll god min
i elakt spel. På doktorns uttryckliga begäran firades deras
bröllop i all stillhet fram på nyåret. I stället för att som
annat folk resa utrikes foro de direkt till X. Hon fann
den lilla staden riktigt vacker och deras hem förtjusande.
Det enda hon inte kunde förlika sig med var, att kyrko-
gården sträckte sig ända fram till deras bostad.

När hon omtalade för sin man, hvilken rädsla, som be-
tog henne, då hon låg ensam hemma, sade han, att ett.
eländigt skolsystem, ett upp- och nedvändt lefnadssätt, för
många tyska ballader och en uppsjö af nöjen hade förstört
henne, men med tiden skulle nog denna svaghet gå öfver.
449

Promenader, sund läsning, hushållsbestyr och stillheten
i deras hem verkade ytterst välgörande på henne, och i
samma mån som hennes kinder fingo en friskare färg, svunno
alla sjukliga tankar på döden.

På venstra sidan af torget lågo skolan och rådhuset
så innerligt stela och tråkiga med deras oupplysta fönster.
Midt emot såg det trefligare ut. En flod af ljus strömmade
ut från butikerna. Mot den gyllene bakgrunden fingo de
vandrare, som passerade trottoaren, en viss likhet med figu-
rerna i ett skuggspel. '

Här och der i fönstren på andra våningen sken det.

I bankdirektörs Strömmers våning voro alla fönstren
upplysta.

Der var middagsbjudning, det hade Karin, hennes piga,
glunkat om. Gustaf, hennes man, umgicks förr i verlden
med Strömmers, men numera inviterades han aldrig dit.
Frispråkig som han var, hade han väl sagt något, som ej
kunde förlåtas.

Denna olycksaliga frispråkighet hade stött flere än
Strömmers, ty han bjöds numera endast i två familjer, hos
gamle konsul Ritter och hos tullförvaltare Bergius. Det
var också de enda ställen, der Inez kom. Konsul Ritters
fru var stendöf, så att en konversation med henne var mera
en plåga än ett nöje, och fru Bergius var så stel och till-
bakadragen, att Inez kände sig som en skolflicka i hennes
närhet. Doktorn var innerligt glad öfver att nästan alltid
få vara hemma. Studerkammaren ville han icke bvta ut
mot nagon salong i hela staden. Hvit halsduk och frack
afskydde han.

Inez deremot började längta efter nöjen och sällskap.

Hon ville visa för de goda småstadsboarne alla de
dyrbara toaletter, som hon fört med sig. Hon hörde i an-
danom det sorl, som skulle uppstå, då hon lät släpet af
den klädning hon bar på sista hofbalen rassla öfver golfvet.

Hvad hon saknade Stockholm med dess middagar,
supéer, konserter och teatrar. —

Det började bli kallt.

Hon slog igen fönstret, rullade ner gardinen, tände
lampan och satte sig sedan vid pianot. Hon spelade »Du
und Du-valsen», men de sprittande rytmerna gledo snart
öfver i en tungsint melodi, ur hvilken »Till Österland vill
jag fara» växte fram.
450

När hon spelat melodien ett slag, började hon sjunga
den, men innan hon hunnit till slutet, svek rösten henne.

Hon gömde ansigtet i händerna och snyftade.

Så satt hon ända tills ringklockan skrälde.

Hon spratt till.

Det var väl brefbäraren.

Hon gick ut och öppnade.

— God afton, ljöd en djup bränvinsbas. Kan man få
tala vid doktorinnan?

— Ja, det är jag.

— Var så god, här är en biljett från direktörskan
Strömmer, sade bränvinsbasen. Jag skulle ha svar.

— Dröj ett ögonblick.

Hon gick in, slet upp kuvertet och läste biljetten.

»Min bästa fru doktorinna!

Ehuru jag inte haft äran blifva presenterad för Er,
tager jag mig friheten bedja Er infinna Er hos mig i mor-
gon förmiddag klockan 11.

Det är frågan om att bilda en bazar, hvaraf inkomsten
skall tillfalla de genom öfversvämningen lidande spanjorerna.»

Med utmärkt högaktning

Fanny Strömmer^

En bazar! Ah, det skulle bli utomordentligt roligt att
få vara med om en sådan, men hvad skulle hennes man
säga? Bara inte fru Strömmer varit inbjudare. Gustaf
kunde inte tåla henne.

Hon knackade på dörren till doktorns studerkammare.

— Stig in!

Hon öppnade dörren.

Doktorn lyfte upp hufvudet från boken, hvari han
läste.	■

— Förlåt att jag stör, sade Inez och kastade en skygg
blick på doktorn, men det är så... hm... att jag skall
lemna svar på den här biljetten.

Doktorn ögnade genom biljetten.

— Hvad skall jag svara?

— Herre Gud, svara livad du vill... det är ju du och
inte jag, som anmodas om att hjelpa henne med att bära
barmhertighetens banér.

— Det är... hm ... en vacker sak att hm... hjelpa
de olycklige, sade hon och rodnade.
451

— BetviHas ingalunda.

— Skall jag då säga ja?

— Gör det.

Hon lemnade budet besked och återvände in till doktorn.

Hon satte sig i en länstol och lekte med tofsarne på
armstöden.

— Hvarför kallar du alltid fru Strömmer för en mar-
katta? sporde hon efter en paus.

— En markatta? Har jag verkligen begagnat ett så
fult uttryck om henne?

— Ja, det har du — och inte blott en gång men
hundratals gånger. Hvarför är du så förbittrad på henne?

— Derför att hon är en skenhelig fan ! Hon bär nästan
alltid ett banér, hvarpå står pied alnslånga bokstäfver »mise-
ricordia», men hennes hjerta är hårdt som sten, hennes
tunga skarpt som ett tveeggadt svärd. — I fjor hade de en
piga, som hennes herr son. förförde.

— Huh, så ruskigt!

— Vet du hvad hon gjorde, när hon fick reda på
pigans belägenhet? Jo du, hon körde pigan strax på porten,
och hade ej en af lotsarne förbarmat sig, skulle stackaren,
som inte kände någon här i staden, fått föda barnet i snön.
I ett anfall af harm läste jag lagen för nådig frun. Hon
sporde, om jag ville uppmuntra osedligheten, och- öfveröste
mig med en sådan ström af bibelspråk och skällsord, att jag
nödgades så fort som möjligt retirera. Se’n den dagen ha
vi ej talt ett ord med hvarandra.

— Annars är hon mycket god mot de fattiga, när
helst man går ner åt näset till, möter man deras kusk med
en korg på hvardera armen. Han går från stuga till stuga.

— Lyft på locket en gång och du skall få se lem-
ningar, som hon gömt så länge att de blifvit sura, och kläder
så trasiga att man skulle kunna sålla gatstenar genom dem.
T vi för en sådan barmhertighet!

Doktorn spottade utåt golfvet.

— Du är så sträng i dina omdömen, sade Inez små-
leende. Jag tror, att fru Strömmer är vida bättre än du
målar ut henne. Pastor Dahl kan ej nog prisa henne. Han
kallar henne för qvinnan med det stora hjertat.

— Pastor Dahl prisar alla, som bjuda honom på god
mat. Skulle hans loftal vara värdemätare, skulle öfverklassen
i den här hålan besitta en oändlighet med stora, varma, för
452

mensklighetens ve klappande hjertan, men jag, som dagligen
färdas bland de fattige, har kommit under fund med, att
öfverklassens hjertan äro fan så små — ja ofta tviflar jag
på, att de ha något hjerta.

'	*	*

*

Följande dagen vid elfvatiden samlades de inbjudna
damerna i fru Strömmers salong.

Der kom borgmästarinnan, fyra konsulsfruar, apotekarens
fru, postmästarinnan, kamrerskan Falk, doktorinnan Bergman,
ett par grosshandlarefruar, en sjökaptens fru och fröken
Rudin — endast doktorinnan I^undin saknades.

Stämningen var något matt.

Man satt i smågrupper och hviskade, under det att fru
Strömmer, en ståtlig dam med halfslutna ögon och det älsk-
ligaste leende kring de tunna läpparne, ordnade kaffebordet,
der de genomskinliga, blåblommiga kopparna bildade en
ring kring silfverservisen, strålande i all sin glans. Då och
zdå kastade hon en blick på klockan öfver soffan. När den
slagit half tolf, vände hon sig mot damerna och frågade,
om det behagades en kopp kaffe.

■— Tackar, ljöd det enstämmigt.

Damerna samlades kring bordet. Borgmästarinnan och
spanska konsulns fru, dotter till ett statsråd, ansågo sig för
högsta hönsen i korgen, hvadan soffan inkräktades af dem.

Sjökaptensfrun, hvars önskan alltid varit att få komma
bland fint folk, knotade ej det ringaste, fast hon satt inklämd
mellan ett bokskåp och postmästarinnan, en väldig niatrona,
hvilken gaf henne en knuff med armbågen hvar gång svetten
skulle torkas ur pannan.	.

Kaffet serverades och tungorna löstes.

— Doktorinnan Lundin behagar mankera oss, sade fru
Strömmer.

— Ja så, du har också inbjudit henne, sade statsrådets
dotter och lade stark tonvigt på henne.

— Ja, ty jag tyckte, att hon borde komma ut och röra
på sig, stackars liten, sade fru Strömmer. Mannen är en
björn, som vill att hon skall hålla sig i ide.

— En björn! utbrast doktorinnan Bergman med att
nervöst skratt. Det var just rätta ordet.
453

— Vi ha sagt upp honom, sade borgmästarinnan, knap-
rande på ett tunnrån, ty han är numera rent odräglig. Han
riktigt grälade, då jag härförliden natt skickade bud efter
honom.

— Mamma vill inte heller ha honom längre, sade fröken
Rudin, en flatbröstad spetsnäsig dam med trettio vårar bakom
sig, ty han frågar ej det ringaste efter hennes nerver. Fjäsk,
säger han, hvar gång mamma vänder sig till honom. Det
är inte ^äsk. O, mamma har sådana rysliga attacker.

■— Tacka vill jag fruns man, stönade postmästarinnan och
sneglade bort till doktorinnan Bergman, det är en snäll karl.

— Och så mån om de sjuke, skrek grosshandlar Eke-
grens fru.	v

Och nu flödade det på alla håll en ström af loford
öfver doktor Bergman.

Doktorinnan, hvilken alltid hållit sin man för en kom-
plett nolla, insög med välbehag de rökverk, som tändes till	•
hans pris. Hon hade kanhända misskänt honom.

— Är doktorinnan Lundin lycklig? sporde konsulinnan
Gejer.

— Nej, sade fru Strömmer. Hon gråter alltid. Köksan,
Karin, hon som tjenade i förfjor hos oss, påstår det.

— Hvad tänkte hon på, när hon tog doktorn, utbrast
borgmästarinnan. Hon var ju rik, af fin familj och vacker.

— Vacker! Det kan inte accepteras, sade fröken Rudin
och slog så häftigt från sig med händerna, att de dussintals
ringar hon trädt upp på de smala fingrarne skallrade.

— Jo, hon är vacker, sade borgmästarinnan. .

— Nej, hon är inte vacker, ljöd det rundt omkring.

— Jo, hon är vacker, protesterade borgmästarinnan,
sekunderad af konsulinnan Gejer.

— Nej, hon är inte vacker, skrek man.

Under disputationens hetta märkte ingen, att dörren
öppnades. Först när Inez stod midt på' golfvet, fick fru
Strömmer syn på henne. »

— Nej, se doktorinnan Lundin, utbrast hon och skyn-
dade bort till Inez. Välkommen!	.

Alla munnar tystnade, alla hufvuden vändes mot doktor-
innan Lundin.

Hon räckte fru Strömmer handen och bad om ursäkt
för att hon dröjt så länge, men hushållsgöromål hade hindrat
henne.
454

Damerna blinkade mot hvarandra.

Det skulle hon inbilla någon, att hon gick i hushållet.

Sedan presenterades hon för de damer, som voro obe-
kanta. Inez rodnade lätt inför alla de skarpa blickar, som
mönstrade henne från topp till tå.

Hon var klädd i en ny vårtoalett, hvilken satt som
gjuten kring den spensliga gestalten. Den bredskyggiga
hatten i samma färg som klädningen — marinblått — gaf
en ypperlig bakgrund åt det smala ansigtet med den nästan
genomskinliga hyn.	•

Det ljusa håret, * som vårvinden ruskat till, föll i en
guldskimrande hvirfvel ner öfver den låga pannan och be-
skuggade de mandelformiga, strålande, bruna ögonen.

— Förlåt, att vi redan druckit kaffe, sade fru Strom-
mer, men vi trodde, att ni ej skulle komma. Behagas en
kopp ?

— Tack, f

Hon serverade Inez en kopp — damerna gjorde dok-
torinnan sällskap med »femton droppar».

När kaffet var drucket, skred man till öfverläggningarna
om bazaren. Resultatet af den timlånga diskussionen vardt,
att bazaren skulle hållas i början af juni på stadshuset.

Små butiker skulle inredas, der damerna skulle ombe-
sörja försäljningen. Äfven skulle en tombola upprättas. Ett
upprop om gåfvor skulle inryckas i X-posten.

Fru Strömmer åtog sig stiliseringen deraf.

— Och så föreslår jag, sade apotekarens fru, att vi
sammanträda hvar dag hos hvarandra.

Detta förslag antogs med stor pluralitet, och dermed
slutade förhandlingarna.

En piga bar in en bricka, hvarpå stod en flaska cham-
pagne och en skål med bakelser.

Champagnen serverades. Man fattade glasen.

Fru Strömmer höjde sitt glas och sade med darrande
stämma:

— Jag tackar er, mina damer, för att ni voro så be-
redvilliga att hörsamma min kallelse. Det bevisar att i detta
samhälle medkänslan för de olycklige ännu är lika stark som
tillförene. Vårt valspråk har alltid varit misericordia — och
skall, hoppas jag, bli så allt framgent. Måtte Jesus välsigna
vårt företag.

Hon gjorde ett uppehåll för att hämta andan.
455

— Amen, sade fröken Rudin i den tron att det var
slutet på talet.

Fru Strömmer blef så förbluffad vid detta ord, att de
vackra fraser hon hade ordnat i hufvudet trasslade in sig,
och hon kunde blott framstamma:

— Ja, mina damer, hm... ja... hm... en skål för vårt
företags framgång. Skål !

Alla damerna med undantag af Inez voro djupt rörda.
Inez, den ogudaktiga varelsen, hade all möda att beherska
sin skrattlystnad. Hon bet sig så hårdt i underläppen, att
blodet sipprade fram. Men då fröken Rudin trippade bort
för att dricka med värdinnan, kunde hon ej hålla sig längre
utan brast ut i ett så våldsamt skratt, att tårarne trillade
ner för kinderna.

Fru Strömmer vände sig häftigt mot Inez. Bet älsk-
värda leendet vek ej från hennes tunna läppar, men ur de
halfslutna ögonen sköt en hotfull blixt. Ah, hvilken brin-
nande lust hon kände att kasta sig öfver Inez och strypa
henne.

Dagen efter, när det började lida mot middagen, syntes
på torget en mängd damer, försedda med mer eller mindre
lysande arbetsväskor. ' Damerna försvunno i apotekarens
portgång.

Apotekarens fru hade första mottagningen. För att ej
såra någons rangsjuka hade man blifvit öfverens om att gå
efter bokstafsordningen i namnen. Abraham Abenius kom
främst bland dem. Arbetena togos fram, väskorna sattes att
skyldra i fönsterkarmarne, men fingrarne rördes mindre
snabt än tungorna.

Fru Abenius, den snålvargen, öfverträffade sig sjelf.
Hon bjöd på syltad ingefära, tokayer, äkta tokayer efter
hvad hon flerfaldiga gånger upprepade, och mandelberg.

Man höll i ända till klockan två på eftermiddagen.
Abraham Abenius gick nere i apoteket och var vid misera-
belt humör, derför att han ej fick något matbud. Då en
gammal gumma gång på gång begärde för tre skilling nerv-
och hjertstyrkande droppar, slog han näfven i disken och
skrek:

— Hut, kärring, jag är inte döf.

Hvar dag vid elfvatiden kunde man vara säker om att
möta någon af »barmhertighetsmyrorna», hvartill öfverupp-
syningsman Melin, stadens qvickhufvud, döpt dem.
456

Stacken de drogo till växte så småningom. Broderier,
mellanverk, öfverkäst, påsar till orent linne, lampbrickor
o. s. v. tornades upp hos fru Strömmer.

Och så skänkte den stora allmänheten, rörd af fru
Strömmers vädjande till dess barmhertighet, en hel del saker.
Handlande Pettersson gaf ett stycke förlegad sits, handlande
Lans ett dussin osäljbara parfymer, spanske konsuln en stor
oljetafla o. s. v.

Inez arbetade på en divanmatta, hvars mönster hon
sjelf ritat, något som hon också gerna påpekade. Ett par
näpna amoriner, ridande på livar sin praktfulla fjäril, bom-
barderade hvarandra med rosor, purpurfärgade, ljusröda,
mossgula, alabasterhvita.

Den dagen barmhertighetsmyrorna voro hos konsulinnan
Gejer, kom värdinnans bror, stadsarkitekten, in och konver-
serade med damerna.

— Jag har hört så mycket talas om er divanmatta,
sade han till Inez, hvilken höll på att bottna. Kan man
få se den?

— Gerna.

Hon vecklade ut arbetet. Arkitekten tog upp pince-
nezen och klämde den fast på sin trubbiga näsa. .

— Förtjusande! utbrast han.

— Tycker ni, sade Inez och smålog.

— Ni har artistiska anlag, sade arkitekten utan att
vända blicken från mattan.

— Det påstod också professor Ahlander, hvilken um-
gicks hemma. Han ville nödvändigt, att jag skulle gå in
vid akademien, men det ville inte pappa och mamma veta om.

— Är doktorinnan konstvän? sporde arkitekten och
satte sig vid sidan af Inez.

— Det var en fråga! Jag är icke blott konstvän —
jag är entusiast. Det är i synnerhet för taflor jag svärmar.

Och så skildrade hon konstintryck från sina resor.
Rafael var gudomlig, Michelagniolo imponerande, Lionardo
da Vinci magnifik etc. etc.

— Hvad tycker doktorinnan om den nederländska
skolan ?

— Illa! Det fins ingenting upplyftande i den. Dessa
plumpa figurer, råa uppträden, smutsbruna färger äckla mig.
Hvar gång jag står framför en nederländsk genrebild, är
jag färdig att vända mig till någon af de vakter, som trampa
457

en i liälarne, och säga som Ludvig XIV : Qu’on m’ôte ces
magots là!

Arkitekten log.

— Ja, jag tycker ej heller om de nederländska mästarne,
sade han och vred sina tunna mustacher, och kan ej förstå,
att man nu för tiden skattar dem så högt, men smaken är •
skämd, ja...

Här afbröts konversationen af en piga, som bad arkitekten
komma ut, ty der var en herre, som ville tala med honom.

När Inez steg ner för konsul Gejers trappor, var hon
vid briljant lynne.

Berömmet, samtalet om konst och det eldiga spanska
vinet hade lifvat upp henne.

Hon smågnolade, då hon gick öfver torget.

Pang... pang... pang.

Det var tre tornklockan slog.

Hon spratt till.

Så länge de hållit ut i dag! Nu satt väl hennes man
och väntade på maten.

Hon sprang det lilla stycke som återstod, rusade in i
förstugan och ryckte i klocksträngen.

Karin öppnade.

— Är doktorn hemma?

— J.a!

— Är han på sitt rum?

— Nej, han sitter i matsalen och äter.

Äter! Det hade aldrig händt förr, att han ej inväntat
henne.

Hon tog hatten och kappan af sig och trädde med
klappande hjerta in i matsalen.

— God middag.

— God middag, sade doktorn och lät förläggsskeden
dyka ner i soppskålen.

— Jag kommer något sent, sade hon... Vi höllo längre
ut än vanligt.

— Jag trodde, att du ej kom hem till middag, sade
doktorn, derför satte jag mig till bords. Hoppas du ursäktar
min oartighet.

Gudskelof, han var ej ond.

Hon satte sig midt emot honom. Doktorn betraktade
henne småleende en stund, men till sist brast han ut i ett
gapskratt.

Ur Dagens krönika. - V. 5—6.	31
458

— Du tror visst att det är stor middag, sade han,
eftersom du kommer så sent och är uppsträckt i handskar.

Inez blef pionröd.

I hastigheten hade hon glömt handskarne. Hon drog
dem af med små nervösa ryck, rullade dem tillsamman och
• slungade dem sedan bort i ett soffhörn.

— Hvad ha vi till middag i dag? sporde hon efter en
lång paus.	■

— Biff och fruktsoppa, min lilla husfru.

Åter igen rodnade Inez.

Karin kom in och satte två karotter på bordet. Inez
tog en biff och ett par potatis. Hon skar biffen i små tär-
ningar, hvilka jemte några potatissmulor uppfångades på
silfvergaffeln och fördes långsamt in i den halföppnade munnen.

Efter en liten stunds förlopp lade hon gaffeln ifrån sig.

— Är du redan mätt ? sporde doktorn.

\	— Ja, jag var inte hungrig.

— Inte hungrig! Den visan hör jag dag ut och dag
in. Inte hungrig! Tacka fan för det. Du förderfvar dig
ju med slisk och söta viner. Du får inte längre vara med
om det der förbannade förmiddagsspringet. Jag förbjuder dig.

— Förbjuder? Hennes läppar krökte sig spotskt.

— Ja, jag förbjuder dig — ej i egenskap af make utan
som läkare.

— Åh, det är ej af hänsyn till min helsa, det är blott
derför att du missunnar mig det lilla nöjet, sade hon gråt-
färdig.

— Missunnar! Nej, Gud bevars — det nöjet är inte
afundsvärdt.

— Du vill aldrig, att man skall roa sig.

— Misstag! *Jag såväl som alla andra läkare vet mycket
väl, att menskan behöfver förströelse. Derför att jag finner
behag i studier begär jag inte, att du skall dela min smak.
Jag har ingenting emot, att du hvarenda dag går till fru
Per eller fru Pål, men jag vill ej, att deras lyx med trak-
tering skall göra dig skada. Vinet förstör ditt hufvud och
sötslisket din mage.

— Du menar, att jag dricker mig full, skrek hon och
reste sig häftigt från bordet.

— Doktorn sade ingenting, han blott såg på henne
nwd en så förebrående blick, att hon strax ångrade hvad
hon sagt.
459

Hon kastade sig i soffan och brast i våldsam gråt.

Doktorn gick bort och lade sin arm .om hennes hals,
drog hennes motsträfviga hufvud till sig och betäckte de
glödande kinderna med kyssar.

— Stackars liten! Du skall inte gråta, sade han. Om
du lofvar bot och bättring, skall jag förlåta dig.

Småleende lofvade hon både bot och bättring. Hon
skulle hvarken smaka en droppe vin eller röra en bakelse
— det skulle hon inte. Samtliga damerna föraktade hon...
riktiga sladdergäss, som ej pratade om annat än mat och
pigor. Men då hon gett sig i leken, måste hon ju hålla
streck. Det var Gud ske lof snart slut.

— Eftersom du är så snäll, skall du få en belöning,
sade doktorn och tog fram ur bröstfickan ett bref.

— Från mamma! jublade hon. Rekommenderadt!

— Ja, jag tog mig friheten utqvittera det, då jag var
på posten.

Hon slet af kuvertet och läste.

Stockholm den 2 maj.

Älskade dotter !

Tusen tack för ditt sista bref. Gläder mig, att du
fortfarande trifs, och att din man är så snäll mot dig.

Du kan ej tro hvad vi äro mycket borta.

Middagar, supéer, konserter och teaterbesök i oändlighet.

I går voro vi på stor middag hos franska ministern.

Der må du tro var gentilt. Jag låter matsedeln med-
följa, ty jag vet, att det skall roa dig att se den.

Jag hade på mig för första gången en lavendelfärgad
sidenklädning, som mamsell Ågren sytt. Du kan inte tro
så charmant väl den satt. Pappa sade, att jag såg ut som
en tjugo års flicka i den.

Min helsa är klen — jag har sådana rysliga anfall af
migrän, och pappa lider af magsyra.

Doktorn har sagt, att vi nödvändigt måste till någon
badort.

Efter långa öfverläggningar ha vi bestämt oss för Ron-
neby, ty dit komma de flesta af våra bekanta.

Vi afresa fram i juni.

Inneliggande postremissvexel vill pappa, att du och din
man skola använda till en sejour sammastädes. I gårdagens
460

Aftonblad står, att din man är beviljad en månads tjenst-
ledighet från och med den 1 juni.

Det passar ju sig charmant.

Du frågade hurudan sommarmoden blir. Grefvinnan
Ankarspets, som härförleden kom hem från Paris, säger att
man derstädes brukar toaletter i rococostyle.

Mera har jag ej att skrifva om.

Hoppas snart få omfamna dig, min engel.

Framför pappas och min vördnadsfulla helsning till
din man.

Jag kysser och klappar dig i tankarna och ber Gud
bevara dig.

Skrif snart till	din tillgifna

■	Mamman

Strålande af glädje ryckte Inez brefvet åt sin man,
hvilken småleende stafvade sig genom labyrinten af petiga
bokstäfver.

— Så roligt att få träffa dem,, utbrast Inez gång på
gång.

När doktorn slutat brefvet och återlemnade det samma,
sporde hon :

— Är det sant, att du fått tjenstledighet?

— Ja.	.

— Då följer du väl med till feonneby?

— Kan ej.

— Hvarför inte?

— Derför att jag skall ut i skärgården.

— Ut i skärgården! Kan det vara något nöje att bo
i en eländig- fiskarekoja och endast se nakna stenar och
det evinnerliga hafvet och så inte ha någon att umgås med?

— Det är inte för mitt nöjes skull som jag far. Du
har måhända sett i tidningen, att kopporna härja alldeles
gräsligt derute. Läkarehjelp ha de hvarken råd eller tillfälle
att skaffa sig. Jag vill efter hvad i min förmåga står söka
bistå dem. Ger sjukdomen med sig, reser jag inte till
Ronneby, ty jag har en viss afsmak för marknadslifvet i
detta moderna Betesda, utan till Norge. Du bör derför inte
slå Ronneby ur hågen.

Inez sade ingenting, fast hon fann sin mans beslut
högst besynnerligt.

I doktorns hus blef det stor brådska. Två sömmerskor
arbetade från morgon till qväll på toaletter till badsejouren.
461

Tre nya klädningar syddes, och alla de gamla obrukade
omändrades.

Hela eftermiddagen gjorde Inez ej annat än studerade
modjournalen.

Tiden gick så hastigt, att hon blef riktigt förundrad,
då väggalmanackan öfver doktorns skrifbord visade den
31 maj.

Således sista dagen hon och hennes man skulle få vara
tillsamman.

Hon skickade återbud till barmhertighetsmyrorna, ty
hon hade ingen lust att gå bort. Hon stälde om att doktorn
fick sina favoriträtter till middag och hjelpte honom att
packa in hans kläder och de saker, som behöfdes ute i
skärgården. När allt bråket var öfverståndet, och de sutto
och hvilade sig i sängkammarsoffan, kysste och omfamnade
hon honom så häftigt, som om hans resa gält nordpolen.
Vid qvällsbordet rörde hon ej en matbit utan satt blott och
stirrade på honom, medan tår efter tår trillade ner på tall-
riken.

Doktorn var ovanligt upprymd den aftonen. Han pratade
och skrattade allt under det att de breda, glänsande tänderna
gjorde väldiga inhugg i smörgåsarne, och då han stötte sitt
rödvinsglas mot hennes, sade han:

— Skål, min sötnos! Lycka till i gräsenkeståndet!

Och när hon öfver bordet lade sin lilla mjuka hand i
hans grofva näfve, sade han, plirande. med ögonen:

— En sak skall du lofva mig.

— Och det är?

— Att inte skaffa mig horn, ty jag vill ej täfla med
•getterna derute. Akta dig för den lille stadsarkitekten!
Han är rent verliebt i dig — och det är nog inte så utan
att du ser med blida 'ögon på hopom — den fine konst-
kännaren.

Inez slog sina armar om doktorns hals.

— Var lugn, Otello, sade hon, jag älskar blott dig och
skall i evighet...

— Nej, ptro litet, af bröt doktorn henne. Il ne faut
jurer de rien. •

Tidigt på morgonen afseglade han med Bokölotsen.
Inez stod ute på hamnarmen och viftade med näsduken.

Ah, så tomt der var, när hon kom hem.
462

Under de följande fönniddagskonseljema satt hon med
slutna läppar och allt som oftast gled divanmattan henne
Ur händerna.

En dag anföll doktorinnan Bergman hennes man med
en satirisk anmärkning.

Darrande af vrede. reste Inez sig och bad med blixt-
rande ögon doktorinnan ej tala hädiskt om hennes man, ty
han var en hjelte, hvars skoremmar doktor Bergman ej
var värdig att lösa. Skulle väl han gjort detsamma som hennes
man? Der var ju hvarken pengar eller ära att förtjena.

Hon fick en sådan smak för hamnen, som hon förut
afskytt. Hon vandrade dagligen fram och tillbaka på den
långa kajen och kunde stå timmar i rad och stirra utåt hafvet.

Efter en veckas brinnande väntan fick hon ändtligen
bref från doktorn. Det var dateradt Bokö. Hon kunde ej
föreställa sig, skref doktorn, hvilket elände som rådde derute.
Han måste vara både läkare och sjukskötare, ty der fans ej
någon som kunde vårda de stackare, hvilkas anförvandter
voro ute på långturer.

Inez grät, då hon läste brefvet. Ätt det skulle finnas
så mycken jemmer till i verlden!

Då hon krupit ner i sin mjuka säng och höljt siden-
täcket öfver sig, tackade hon Gud för att hon hade det så
godt och bad honom hjelpa de olyckliga. Hon kastade sig
af och an utan att få en blund i ögonen.

Månskenet trängde in genom de öppna persiennerna
och bildade skarpa ränder på den mörka tapeten. Hon tog
sig för att räkna dem och räknade och räknade, ända tills
det värkte i ögonen, och så drog hon täcket öfver hufvudet,
men såg likafullt de skarpa månskensstrimmorna, hvilka nu
böljade fram och tillbaka med växande hastighet.

Tyst! Hvad var det?

Ett långt hundtjut skar igenom nattens stillhet.

— Det betyder dödsfall, mumlade hon, och så kommo
tankarne på döden vältrande in öfver henne.

Ångestsvetten perlade fram på hennes panna, hufvudet
glödde och hjertat klappade så våldsamt, att hon tyckte sig
höra dess slag.

Tyst! Knackade det inte på dörren?

Hon satte sig upp i sängen, sträckte handen ut efter
tändsticksstället, som hon efter en stunds famlande fann,
strök en sticka, men den ville ej taga eld.
463

Återigen tyckte lion, att det knackade. Hon strök å
nyo en sticka men med samma resultat som förut.

Jesus Kristus!

Hon kastade sig hufvudstupa i sängen och borrade
ansigtet ner i kuddarne.

Dörren flög npp, och benrangelsmannen trädde in. Han
gick ett slag rundt kring golfvet, hållande samma takt som
brukas i processioner på teatern: tre långa steg och halt,
och så tre långa steg igen och halt.

Efter att ha gjort denna promenad gravitetiskt som en
liofman tog han plats i en länstol borta vid kakelugnen,
slog benen om kors så att knotorna skallrade, stödde ar-
marne mot armstöden, lutade sig tillbaka och tycktes njuta
sitt dolce far niente. Men så kom doktorn, hennes man,
in. Hvad han såg trött och öfveransträngd ut. I hans
rockskört hängde en sexton års tös, i hennes kjortel höll en
gammal gubbe, och sedan följde en oräknelig mängd af
barn, ungdom, medelålders folk och gamla.

Alla voro de trasiga, magra och hade de vaxgula an-
sigtena öfversållade med svarta prickar, och de fylde rummet
med en vedervärdig stank af tran.

— Hej du, sade döden och grinade, ska’ vi nu fortsätta
leken?

— Låt gå, sade doktorn, och så började han och döden
figurera mot hvarandra, liksom då man leker »gås, gås,
kringla». Hvar gång döden öfverlistade doktorn, skreko alla
barnen i ångest, men de vuxna klagade ej, de stirrade blott
med en slö blick på benrangelsmannen.

Så höllo de på timme ut och timme in ända till mor-
gongryningen. Efter hand som rummet började fyllas med
rödskimrande solljus, smälte döden och doktorn och alla de
sjuka bort.

*	*

*

Karin vardt högst förbluffad, då Inez tog henne på
sängen.

— Jösses, skrek hon, jag tror jag sofvit öfver mig.

— Åh nej, smålog Inez, det är blott jag, som är tidigare
uppe än vanligt. Kläd på dig och gå ner till lotshuset och
fråga om Bokölotsen vill ta mig med sig ut till Bokö.
464

Då han lemnade brefvet från doktorn, sa’ han, att han skulle
segla vid sextiden.

— Ska’ frun ditut? sporde Karin, dragande på sig de
blåspräckliga strumporna.

— Ja.

— Är frun då inte rädd för kopporna?

— Nej, utbrast Inez och slog nacken tillbaka.

Karin fulländade i största hast sin enkla toalett och
skyndade sedan ner till lotshuset.

Inez gick in på sitt rum och skref till sin mor ett par
rader, i hvilka hon tackade för brefvet och pengarne. Något
sammanträffande i Ronneby kunde ej komma till stånd, ty
hon skulle om en stund resa ut i skärgården, der hennes
man hyrt ett rum. Hon hade nog helst velat resa till
Ronneby, men enär hon ej kunde förmå sin man att följa
med, ansåg hon det vara sin pligt att göra bonom sällskap.
Han var så förtjust i skärgården.

»Mamma kan ej tänka sig», löd en sats, »hvilken präktig
man jag har — en riktig hjelte.»

»Helsa pappa», slutade hon, »från er lyckliga dotter

Inez.-» '

En stund hade hon funderat på att omtala, att hennes
resa ej var någon lusttur utan ett barmhertighetsverk, men
då hon betänkte huru svag hennes mor var, ville hon ej
göra henne orolig.

När allt var öfverståndet, skulle hon nog veta att få
martyrkransen virad om sitt hufvud.

Till fru Strömmer skref hon följande biljett.

»Min bästa fru Strömmer!

Enär jag i dag afreser till Bokö och antagligen kommer
att stanna en längre tid i skärgården för att vårda de sjuka,
nödgas jag afstå från nöjet att vara med omz bazaren.

Broderiet, som ej är riktigt färdigt, tager jag mig fri-
heten sända Er jemte 10 kronor under anhållan, att Ni
behagade låta fylla i det som resterar af bottningen och
sedan låta sälja arbetat på auktionen.

Med utmärkt högaktning

Inez Lundin.»

Under det att hon lade in biljetten jemte en tiokrone-
sedel i ett kuvert, smålog hon vid tanken på hvilken sensation
hennes skrifvelse skulle väcka.
465

Efter en stunds förlopp återkom Karin.

Frun fick gerna följa med lotsen. Han skulle segla
vid sextiden.

Inez öppnade chiffonieren och tog fram en hundrakrono-
sedel, för hvilken hon befalde Karin att köpa mjöl, potatis, -
fläsk, bröd, kaffe och socker m. m.

— Skall jag köpa för hela pengen? sporde Karin och
stirrade med giriga blickar på den vackra sedelns allegoriska
figurer.

— Ja, för hela, sade Inez och slog en tidning om bro-
deriet. Bed dem skicka ner sakerna till Bokölotsen innan
klockan sex — säg att de för all del inte glömma det.

Vid sextiden hissade Ola, Bokölotsen, segel.

Det blåste starkt, och de hade medvind, så att båten
nästan flög fram på de glittrande oroliga vågorna.

Staden, öfver hvilken dimman hängde som ett blåaktigt
flor, tycktes så småningom sjunka ner i djupet.

Inez svepte kappan bättre om sig.

Morgonluften var rå, och skummet stänkte ett fint regn
upp. i ansigtet på henne.

Den starka spänning, hvari hennes nerver varit, ända
sen hon fattade beslutet om resan till Bokö, gaf med sig,
och hon kände sig så slapp och matt, som om hon nyss
stigit upp från en sjuksäng.

. Den glödande entusiasmen för- de olycklige slocknade •
efter hand och i dess ställe infann sig en naggande ånger
öfver det steg hon tagit.

Hvad kunde hon väl uträtta derute? Tänk, om hon
fick kopporna, den vedervärdigaste sjukdom hon visste.
Tänk, om hennes ansigte, hvars fina skönhet hon så ofta
beundrade i spegeln, skulle vanställas af fula ärr!

Äh, då ville hon hellre slutas i dödens kalla famn, ty
hon skulle aldrig kunna lefva lycklig, sedan hennes fägring
hade svunnit.

Hon såg sig tillbaka, blek af ångest.

Staden var alldeles borta.

Hon kände sig frestad bedja Ola vända om igen, men
då hennes -blick föll på hans bistra anlete, kunde hon ej
få ett ord öfver sina läppar.

När fru Strömmer läste upp Inez’ biljett för barmher-
tighetsmyrorna, som den dagen voro samlade hos henne, «
beledsagades den af ett sorl af förvåning.
466

— Att, svag och förklemad som hon är, bege sig ditut
— det är galenskap, utbrast statsrådets dotter, då sorlet
förstummats.

— Jag medger, att det är galenskap, sade lilla konsul-
innan Gejer, men det bevisar ett sällsynt mod.

— Säg inte mod — säg hellre öfvermod, utbrast fru
Strömmer, som hatade Inez sen det der skrattet, då fröken
Rudin med sitt amen förstörde hennes tal.

Och höjande ögonen mot taket tilläde hon med salvelse-
full stämma:

— Skriften förbjuder oss att fresta Herran vår Gud...
måtte han för Jesu skull förlåta hennes dumdristighet.

— Amen, tilläde fröken Rudin och knäppte ihop sina
smala fingrar.
Frans Hedberg om svenska skådespelare.

Några anmärkningar af

Gustaf af Geijerstam.

II.

Det man icke minst frapperas af vid läsningen af dessa
»porträtt», det är den totala frånvaron af all egentlig karak-
teristik, och jag skall nu söka styrka detta genom att ur
de olika karakteristikerna anföra några ställen, som synas
vara skrifna i akt och mening att gifva en totalbild af den
omhandlade personen, men som, efter hvad vi snart skola
se, ej räcka till för att gifva en uppfattning af den person,
som skall beskrifvas.

Ett undantag härifrån gör karakteristiken öfver Fredrik
Deland, ur hvilken jag för kontrastens skull skall från sid.
122 anföra följande stycke:

Om man nu skulle på fullt allvar försöka utforska livad det fram-
för allt är uti Fredrik Delands egendomliga konstnärsbegåfning, som
gjort honom till den epokgörande komiske skådespelare han hos oss
både varit och är, så tvekar jag icke att säga: det är den buttra sjelf-
parodi, det tvärsäkra allvar, som han nedlägger i sina mest uppsluppna
skapelser; ett allvar, bakom hvilket alltid ett återhållet löje lurar och
någon gång skiner igenom. Fredrik Deland synes aldrig reflekterande
bakom eller öfver uppgiften; han identifierar sig med den, den blir en
del af honom sjelf, han ställer sig till och med under den, om det be-
höfs, och det är derför, som han så väl lyckats återgifva den bornerade
brackans roll i all dess omedvetna löjlighet.

Samt vidare sid. 129, sedan hr H. uppräknat och i all-
männa ordalag berömt en del af Delands roler:

Dessa figurer hafva alla sina särskilda, bestämda drag, som äro
dem egendomliga hvar och en för sig, om också den buttra, så att säga
468

invärtes bullrande sjelfironien låter urskilja sig bakom deras olika skap-
lynnen, liksom säckpipans eller nyckelharpans brummande och surrande
bas alltid höres ljuda under de olika melodierna.

Detta är icke så särdeles mycket, men det är dock
metod deri. Ty när man skrifver karakteristiker eller por-
trätt, hvad man nu må vilja kalla det för, så är det väl
meningen, att man på något sätt skall söka beskrifva perso-
nen i fråga så, att äfven den, som ej sett honom spela, skall
kunna göra sig ett begrepp om den. Detta är visserligen
ingen lätt uppgift. Men så har heller icke hr H. gjort några
särdeles märkbara ansträngningar för att åstadkomma detta
resultat. Och det recept, han följer, är också i de flesta
fall mindre verksamt än enkelt.

. Låt oss börja med Lars Hjortsberg. Inledningen till
hans karakteristik lyder som följer:

Vårt land har haft många framstående, många goda skådespelare,
men det har hittills endast haft en verklig stor, och det var Lars Hjorts-
berg. Det fans ingen dramatisk konstart, med undantag af den. egent-
liga tragedien, inom hvilken han icke firade de mest lysande och de
mest berättigade triumfer, och samtida skildrare framställa honom såsom
oefterhärmligt varm, oemotståndligt hänförande, vare sig det gälde att
framlocka tårar eller att väcka löje, att påvisa de goda sidorna i en
karakter, eller att med bjärta färger återgifva de skefva och urartade.

Vi märka genast på det öfverdrifna i tonen, att förf,
svårligen skall kunna hålla ut härmed hela boken igenom,
och att om han gör det, han måste löpa fara att mer eller
mindre ofta komma att motsäga sig sjelf.

Också behöfver man ej gå längre än till sid. 33 för att
der få höra Torsslow kallas »vår förnämste karaktersskåde-
spelare». Och sid. 105 läser man om Dahlqvist: Fråga är

9 också om han utan den (nemligen en förut Omtalad »storm-
och rusningsperiod») någonsin blifvit den store skådespelare,
som han, oaktådt sina många brister, verkligen var» o. s.
v. Angående Swartz innehåller sid. 1^6 följande:

»Och på detta sätt för han det med sig från scen till scen, från
akt till akt, och när fram emot midnatt det väldiga stycket slutat, är
en storartadt seger vunnen med ädla, ärliga vapen, och vårt land har
en stor skådespelare mera, och namnet Edvard Swartz är på allas läppar,
och är för långa tider inskrifvet i den svenska dramatiska konstens
häfder, och är inskrifvet som ett af de förnämsta.»	•

Detta är ju temligen påtagliga inkonseqvenser, och dock
skulle det knappt löna mödan att ens omnämna dem, om
de ej här bevisade en sak, som är genomgående för hr H:s
469

skrifsätt i hela denna bok. Herr H. tycks nemligen, när
han talar om den ene skådespelaren, helt och hållet glömma
bort, hvad han sagt, när det gälde den andre. Han är klas-
sisk med Torsslow, romantisk med Dahlqvist, bländad af det
fransyskt spirituela och den nonchalanta boudoir-elegansen,
när han talar om Fredrikson. Detta skulle nu kunna vara
godt och väl, om det endast betydde, att hr H. såsom hi-
storieskrifvare vore så objektiv, att han endast skildrade de
olika tidehvarfvens lynnen, sådana dessa framträdt i olika
. konstnärsindividualiteter. Men så' är det icke. Herr H.
polemiserar hela tiden i öppna eller förtäckta ordalag mot
den nya tiden, särskildt då mot den franska dramen. Man
väntar sig derför helt naturligt, att han på tal om Fredrikson
och Hartnian skall komma med något i den stilen, som att
dessa konstnärer och deras samtida 'egentligen betecknade
. en sorglig öfvergångsperiod i vår teaters historia — eller
något dylikt. Eller också väntade man att i bästa fall få
höra hr H. upprepa sin förhoppning, att de, hvilka ju äro
representanterna för »den franska äktenskapsbrottskomedien
med sina vrångbilder af menniskor», skulle, för att begagna
hr H:s eget uttryck, »lemna efter sig någon äfja, ur hvilken
en ny och bättre skörd skulle växa upp och frodas». Men
t	detta blir ingalunda fallet. Visserligen inleder hr H. sin
karakteristik af hr Fredrikson med följande uttalande:

När Gustaf Fredrikson den 4:de November 1862 gjorde sin debut
på Stora teatern .som den unge mannen i Nicolles lilla enaktskomedi
z Min tants planer, kan man. med allt skäl säga att det var den franska
salongskomedin med sin uddiga, spirituela dialog, sina på spetsen stälda
situationer och sin temligen tvifvelaktiga moral, som gjorde sitt inträde
på den svenska nationalscenen, der den sedan utöfvat ett nästan oin-
skränkt herravälde.

Detta låter onekligen litet polemiskt och när man kom-
mer ihåg hr H:s föregående moraliska indignation emot det
fransyska, så är det ej utan, att man på hr Fredriksons
vägnar darrar för hans rykte. Så mycket mera öfverraskas
man, när man sidan efter föregående inledning läser föl-
jande:

Gustaf Fredrikson hade också alla betingelser för att kunna på
detta sätt blifva en bärare af en hel rigtning, och i synnerhet en rigt-
ning sådan som denna. I besittning af en lycklig figur, ett uttrycksfullt
ansigte-------------------—-------— —-------------------- —---------
och utrustad med en studentikos oförskräckthet och ett äkta upsaliensiskt
godt lynne, — ty studenterna voro glada ännu på den tiden, — förde
470

han med sig en fläkt af frisk luft in i den kvafva och något stelnade
teateratmosferen, en fläkt hvilken verkade i hög grad välgörande just då.*

I hvad afseende den tvifvelaktiga moralen, som ju hr
F. uppgifves ha infört vid vår scen, egentligen kan sägas
verka uppfriskande, torde hr H. vara skyldig att något när-
mare förklara. Snälla hr H.! Tänk, om nutidens ungdom
finge läsa det här. Tänk, om de, som ju efter hr H:s eget
påstående icke äro glada nu längre, finge lust att uppfriska
sig med litet tvetydig moral. Hvad skulle deras mammor
och pappor, hustrur, fästmöar och svärmödrar säga om den
saken?

Men för att återgå till hr H:s sätt att karakterisera sina
figurer, så måste jag än en gång åberopa mig på den ärade
läsarens, tålamod och alvarsamt bedja honom att noga genom-
läsa de här anförda ställena för att utröna, i hvad mån de
kunna sägas gifva någon vägledning till en rätt uppfattning
af de skildrade personerna.

Om Lars Hjortsberg:

Hans bästa eftermäle ligger dock i den stora popularitet som hittills
omgifvit och som för många tider skall omgifva hans namn.-----------

Let låg öfver det förra århundradets menniskor, bland hvilka Lars
Hjortsberg växte upp och tog sina första intryck, en prägel af egen-
domlig smidighet, som icke har någon motsvarighet i vår tid. Den
kvicka konversationen, den dansande gången, den oefterhärmliga åtbörd
med hvilken den trehörniga hatten kastades upp under venstra armen,
det utsökta behag med hvilket man ur fickan upptog den emaljerade
dosan med bonbons eller snus, det sätt hvarpå man knäppte bort lem-
ningarne af den lilla prisen från, det fladdrande bröstkråset, den lediga
svängningen på klacken eller det sätt hvarpå man mellan högra handens
fingrar bar den långa käppen, — alt detta fordrade ett helt annat sätt
att gå, stå, skicka sig och vara än hvad som är fallet nu, i fadermör-
daraes, de långa pantalongernas, skorstenshattarnes och tumyrernas
jemnstrukna och affärsupptagna tid.

' Hvad säger oss detta om skådespelaren? Det säger, att
han tillhörde det gustavianska tidehvarfvet. Men icke mer.

Om Ulrik Torsslow:

Den som minnes Torsslow från denna tid** kan säkert heller aldrig
förgäta hvilka högtidsstunder hans spel i dessa och andra stycken be-
redde hans publik. Det var en skärpa och klarhet i karaktersteckning,
en vexlande rikedom i tal och mimiskt uttryck, en imponerande stor-
slagenhet i vissa mera framstående moment, en psykologisk träffsäker-
het när det gälde att gifva färg och form åt abnorma själsstämningar,

* Kurs, af G. af G.

** Nemligen som styresman för Mindre teatern.
471

lika väl som ât de vanligaste af alla de affekter, hvilka uppröra ett
menniskohjerta, som kommo honom att adla äfven de mest maskin-
slagna melodramer till verkliga konstverk, och som i det goda dramat
stälde skaldens innersta tanke i den klaraste dager.

Om N. V. Almlöf:

Mer än tjugo ar derefter såg jag honom spela denna roll* mot
Emilie Högqvist; han var då lika ungdomlig, lika bländande i sin upp-
penbarelse som den svage, vankelmodige, smidige, älskvärde och trolöse
hofmannen, stäld som han är mellan tvenne drottningar, älskad af dem
båda och bedragande båda, begagnande sig af alla medel, till och med
af lågheten, för att bibehålla den mest flygtiga af all gunst, hofgunsten,
och slutligen sjunkande tillsammans med krossadt högmod och blödande
hjerta, när han hör bilan falla ned på den lättsinniga och olyckliga
Marias bländhvita hals, — och jag tror att i utförandet af just denna
roll stod Nils Vilhelm Almlöf på höjden af sin konst som tragisk skåde-
spelare, och i den glömmes han icke så lätt af dem som haft den lyckan
att se honom utföra den. De få minuter som Leicester der, ett rof för
förtviflan och samvetsqval, tillbringar i det rum som den dödsdömda
drottningen nyss lemnat och utanför hvilket hennes hufvud faller, hans
strid mellan kärlek och fåfänga, mellan maktbegär och medlidande, hans
för sent fattade beslut att våga allt för att rädda den qvinna han älskar,
— allt detta framställdes af den då i sin fulla styrka stående skådespe-
laren på ett utmärkt sätt, och den som endast sett honom lägga i dagen
den lugna värdigheten eller den stilla resignationen hos de åldringar
som sedan kommo på hans lott att framställa, har svårt att tänka sig
den passion, den lössläppta lidelse, som i detta ögonblick präglade
hans spel.

Om Emilie Högqvist:

Jag såg henne sedan uppträda som Jungfrun af Orleans, som Karl
den andre i »Man kan hvad man vill» af Scribe, som Vår unga gud-
mor i pjesen af samma namn, som Richelieu i Richelieus första vapen-
bragd, som Maria Stuart, som Jane i Maria Tudor, som Markisinnan
de Morinville i Bulwers »Natt och morgon», som Leonora i »Boja och
krona» eller »Tassos öden», skådespel af von Zedlitz, som Avantzirine i
Polkan och som Fm de Nohan i »Gifta mannen i staden och på
landet», hennes sista nya roll på kungliga teatern.

Detta är onekligen en omvexlande och vidsträckt repertoar, omfat-
tande nästan alla genrer, från den högsta tragiska till den mest upp-
sluppna, och om äfven icke framställningen af alla dessa uppgifter kunde
vara mästerstycken, så stodo de, äfven der de voro minst lyckliga, vida
öfver de rutinarbeten som mycket använda skådespelare eljes pläga bjuda
sina åskådare.

Om C. G. Dahlqvist, hvilket för resten hör till det minst
intetsägande :

Det var ett oupphörligt stigande och fallande; det var sällan en
fullt harmonisk njutning han förskaffade sitt auditorium, men till ersätt-

* Som Leicester i Maria Stuart.
472

ning derför var den i stället så mycket mera rörlig, så mycket mera
skiftande. Man hvarken reflekterade, drömde eller slumrade när man
såg Dahlqvist spela, andlös rycktes man med på de mest olika stigar,
än öfver stela klippor, än öfver bottenlösa afgrunder, än genom blom-
strande lunder der solen sken och fåglarne qvittrade, och ögonblicket
derpå ut på den nakna heden der stormen hven och åskan dånade, och
der alla det menskliga hjertats mest bullrande lidelser uppförde en hex-
dans som plötsligt afbröts af smekande vindfläktar och stilla aftonkloc-
kors fridfulla klang öfver den andhemtande naturen.

Om Swartz som Hamlet:

Det är Hamlet lifslefvande ! Så måste han se ut, denne stackars
drömmare, som fick sig pålagdt det gräsliga värfvet att vrida rätt igen
den ur led brutna tiden! Nu talar han! Rösten är svag, nästan be-
slöjad, men hvarje ord hinner fram, tydligt och bestämdt och utan
synbar ansträngning till salongens aflägsnaste vrå! Förunderligt! Derpå
hade ingen förut tänkt! Så måste ju han tala, han som bär på en sorg
så stor och så djup, att den för honom uppslukat all annan känsla!
Huru skulle det kunna vara klang och stål i Hamlets, den olycklige
grubblarens stämma, hans, som instinktmessigt går omkring i det bull-
rande hofvet och vädrar ett brott? Det första fängslande intryckets
allsmäktiga mysterium har tyst och oförmärkt förrättat sitt vigtiga värf;
magnetiskt dragas allas blickar till den uttrycksfulla gestalten, ' åskå-
darne hänga fast vid hans läppar, han har dem alla i sin hand, och
nu är det hans eget fel om han släpper dem lösa igen, innan förhänget
för sista gången faller öfver den döende konungasonen.

Eller om fru H. Kinmansson:

Helfrid Torsslow uppgick helt och hållet i sin uppgift, hon spelade
icke Valborg i Öhlenschlägers sorgespel, hon var den nordiska ungmön,
som, enkelt och utan upphäfvelse lydde pligtens hårda bud, äfven då
hon visste att den skulle sköfla hennes jordiska lycka. Det var resig-
nationens tysta kraft, som stålsatte hennes nerver och eldade hennes
själ och hon var en hjeltinna i lidandets stilla utkämpade strid, hvilken
icke är mindre bitter derför att den gömmer sina sår.

Om Knut Almlöf:	-

Låt oss till»exempel först tala om de verkliga karaktersroller han
skapat i komedin och lustspelet, om hans Benoiton, hans Perriehon,
hans Onkel Sam, hans Advokat Kni/ving, hans Daniel Heire och hans
oöfverträfflige * Herr Poirier. De äro fristående, skarpt utpräglade, mä-
sterligt färglagda figurer alla dessa, ty Knut Ålmlöf har både det modet
och den förmågan att begagna bjärta färger och en bred och saftig pensel,
när han tecknar och gisslar de menskliga svagheterna. Han lägger icke
fingrarne emellan, men han öfverskrider också aldrig det menskligas gräns,
han målar aldrig karrikaturer. Man har sett dem ute. i det verkliga
lifvet, alla dessa hans »gubbar», som man en gång med ett allmänt
gängse slagord kallade dem, det är idel gamla bekanta!

* Kurs, af G. af G. Har herr Hedberg sett Got? '
475

Eller följande innehållsrika karakteristik af Emil Hill-
berg:	♦

Helgjutnare, fullblodigare skapelser än bans Gerdt, hans Jago, får
man sällan skåda. Det är djerf, hänsynslös, nästan våldsam natursan-
ning i dessa hans figurer, men de verka välgörande i en tid, då man
så gerna vill måla miniatyrer. Den obändiga kraften vet dock alltid
sina gränser, den slår icke öfver i karrikatur, och på botten af Hillbergs
konstnärliga skaplynne går en källåder af frisk humor, som bryter fram
ibland och kastar präktiga ljusglimtar öfver enskilda situationer.

Samt på ett annat ställe:

»Han» (nemligen herr Hillberg) »visade prof på en realistisk uppfatt-
ning och en skärpa i karaktersteckningen, samt ett välde öfver sina
framställningsmedel, som med ens gjorde honom till publikens gunstling
och till hvad som är mera än det, till en skådespelare, som de verkliga
konstvännerna hoppades och väntade något varaktigt stort och betydande
af för vår inhemska skådespelarekonst.»

Genomläser man sorgfälligt alla dessa citut, hvilka jag
letat fram, såsom de der ändå säga mera än åtskilliga andra
i samma bok, så skall man snart finna, att de hafva ett ge-
mensamt drag, eller rättare ett gemensamt fel. Be säga
nemligen ingenting på sak angående den skådéspelare eller
skådespelerska, som för tillfället är under behandling.

Kan man i citatet om Torsslow ens ana sig till, hvad
som skilde honom från andra skådespelare? Äro icke de
egenskaper, hvilka här omtalas såsom karakteriserande, egen-
skaper, hvilka passa in lika bra på Johannes Brun, Coquelin,
Got eller Levinsky? Det är ju endast egenskaper, som äro
gemensamma för hvarje verklig karaktersskådespelare. Eller
kan man af ofvanstående utlåtande om N. V. Almlöf få klart
för sig annat, än att han i allmänhet spelade bra? Förstår
man Emilie Högqvists konst, derför att man får höra anek-
doter om henne, får veta, att hon var vacker, att hon hade
en så och så beskaffad repertoar, samt att hr H. en gång i
sin ungdom mött henne på Gustaf Adolfs torg? Säger oss
citatet om Swartz, hvad som utmärkte just hans Hamlet?
Är det icke tvärtom i sin emfatiska allmängiltighet ett helt
enkelt känsloutbrott, hvilket en af dem, som beundra hr
Lindbergs Hamlet, kan använda lika bra om honom, eller
för resten om hvilken annan Hamlet som helst? Är det nog,
när det gäller en skådespelerska som fru Kinmansson, att få
veta, att »hon spelade icke Valborg i Öhlenschlägers sorge-
spel, hon var etc. etc.» En fras, som kan användas om alla
lyckade teatraliska prestationer. Kan man icke bli, låt oss

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	32
476

säga litet ledsen, öfver att se Knut Almlöf så knapphändigt
affärdad? Och är det icke rent af löjligt att icke visa ett
spår af uppfattning, när det gäller Emil Hillberg, på hvilken
hr H. haft ett sådant ypperligt tillfälle att visa, hvad han
egentligen menar med sin misstämning gentemot den nya
tiden? Ty Emil Hillberg representerar i hr H:s bok jemte
Olga Björkegren denna tid, och det hade bland annat varit
intressant att se, om hr Hedberg verkligen haft något i princip
emot det spelsätt, som närmast uttrycker, hvad denna stackars
tid tänker och känner, denna tid, om hvilken redan Palmær
utropade: »Det ska fan vara tid nu för tiden!»

Men i det fallet är hr H. alltid lätt att handskas med.
Han är rysligt grym mot tiden i början af boken. Men ju
mer han kommer den in på lifvet, dess beskedligare och
snällare blir han. Det fins ingen af dess här omnämda re-
presentanter, som han känner sig polemisk emot, med undantag
af hr Hillberg, hvilken underligt nog af hr H. får uppbära
förebråelser för, att han misslyckats som teaterdirektör i
Göteborg. Han är till och med så vänlig mot de nu lef-
vande artisterna, att han samtidigt förklarar Olga Björkegren
vara »bland alla unga den enda *, som lofvar att blifva något
stort», och strax förut visar på en gång sin intelligens och
sin konseqvens genom att säga om fru Hartman, att hon
möjligen skall kunna blifva, »hvad naturen tycks hafva ämnat
henne till: nemligen en stor skådespelerska».

Herr H. säger det visserligen vara sin afsigt att »under-
kasta de mera framstående personligheterne en något vid-
lyftigare granskning än hvad de dagliga tidningarne i sin
lätt förklarliga brådska kunna medhinna.» Och att hans
uppsatser äro något vidlyftigare än tidningarnas, är jag villig
att medgifva. Men då sättet att gå till väga vid bedömandet
i ingen mån skiljer sig från den till följd af sin natur alltid
efemera tidningskritiken, så måste omdömet om hr H:s karak-
teristiker blifva det samma som om de flesta teateruppsatser
i tidningarna.

A båda sidor saknas väsentligen en riktig uppfattning
af, hvad som menas med kritik.

Herr Hedberg tycks nemligen anse, att kritik är det-
samma som förmågan att utan närmare angifvande' af grunder
omtala, hvad man sjelf tycker vara bra eller dåligt. Och

* Kurs, af G. af G.
477

detta är precis detsamma, som tidningarna i allmänhet, dag-
ligen göra. Det är icke kritik, ntan borde egentligen i tid-
ningarna gå under rubriken: onödigt långa notiser. Ty att
vidlyftigheten i och för sig ej gerna kan vara en förtjenst,
om metoden är densamma, det torde väl vara uppenbart.
Fyra nakna påståenden bevisa precis lika litet som ett, och
detta kommer af en ganska enkel regel, som säger, att om
man har aldrig så många nollor, så kunna de ändå till-
sammans aldrig blifva mer än noll. Att deremot, hvad jag
här kallat nakna påståenden, kunna hafva den egenskapen
att utan all egen förskyllan eller värdighet blifva trodda det
är jag den siste att vilja förneka.

Hvad är då kritikens första uppgift?* Det är att sätta
allmänheten in i hvad frågan gäller. Är det en litterär
produkt, som behandlas, bör kritikern så mycket som möj-
ligt ställa sig på författarens ståndpunkt, draga fram de
väsentliga synpunkterna i hans arbete och derigenom söka
sätta allmänheten i tillfälle att lättare förstå, hvad författaren
åsyftat. Det är alldeles, som om jag skall visa en person
en utsigt. Då ställer jag honom ej på botten af en brunn
eller med näsan mot en vägg för att sedan uppmuntrande
kunna slå honom på axeln och säga: Bäh! Ser du nu, att
här fins ingenting. — Utan jag för honom till den punkt,
från hvilken taflan blir bäst, emedan det är derifrån man
skall se. Och är jag klok och verkligen önskar, att personen
i fråga, som kanske ej har så öfvade ögon, skall gå derifrån
med någon behållning, så nöjer jag mig ej med att säga:
detta är vackert, förtjusande, sublimt, storartadt, eller något
annat lika sväfvande och lika innehållsfattigt. Utan jag på-
pekar, hvad som är anmärkningsvärd!, hvad som ger den
»stämning», hvilken alltid ligger i ett landskap. Med ett ord
— jag visar på, hvad som der är skönt. När jag det gjort,
kan det vara tid att börja tala om det fula, om notabene ej
upptäckterna, af hvad som var vackert, gifvit så mycket att
tänka på, att man ej får tid med resten. När en person på
så sätt blifvit vägledd och fått den rätta synvinkeln, på hvad

* Om våra läsare i det följande skulle finna någon likhet med det
bättre af hvad en bekant föreläsare ej länge sedan serverat den svenska
allmänheten, så böra vi upplysa derom, att artikeln var till oss inlem-
nad redan innan denne börjat sin tourné. I sjelfva verket kunna ju ock
dessa teorier i viss mån ledas tillbaka så väl till Thorild som till Taine.

Red. anm.
478

som varit att se, då har han vunnit något på mitt sällskap,
hvilket jag eljest ej haft den ringaste rätt att påtruga honom.
Att åter börja med att kritisera, innan man sökt upp syn-
punkten, det är, för att i modererad form begagna Thorilds
bekanta uttryck, att icke titta sina skönheter i ansigtet, utan
på ett annat ställe. Och att som hr Hedberg stå och ropa:
»Det är bra. Det är mycket bra. Det är utmärkt bra. Det
här är alldeles förbannadt bra» — det är att alltför litet
begagna sig af den förmån att på ett nyanseradt sätt uttrycka
sina tankar, som ett talspråk i alla fall erbjuder.

Och det är från detta intelligenta sätt att kritisera, som
den ofta hörda frågan, när det gäller en kritik, härleder sig:
»Berömmer han?» Eller också: »Skäller han?» Ett tredje
gifves icke.

Detta gäller nu kritik i allmänhet. Och skulle för tyd-
lighetens skull något tillägg behöfva göras särskildt för
karakteristiker af skådespelare, så vore det ungefär följande:
Man måste, när man ser för sig det stora materialet af roler,
i hvilka skådespelaren uppträdt, först och främst på något sätt
ordna detta, d. v. s. gruppera dem i olika afdelningar för
att få materialet öfverskådligt. Man finner då lätt, i hvilka
uppgifter han lyckats bäst, och för att klargöra bilden söker
man så skildra, hur han bar sig åt för att spela denna rol.
En ytterst vigtig och upplysande sak är, om man sett två
utmärkta skådespelare utföra samma rol. Man finner då, att
de ofta af denna gjort något helt olika. Och en framställ-
ning af denna olikhet i »sättet att taga rollen» ger lätt ett
ytterst vigtigt bidrag till konstnärens karakteristik. Hr Hed-
berg, som ej talar om annat än, huruvida det är bra eller
dåligt, har heller icke på ett enda ställe vidrört denna sak,
som dock innehåller lösningen på gåtan, hvari konstens väsen
egentligen ligger. Här fans dock utmärkta anledningar till
hands. Han kunde t. ex. ha jemfört Fredriksons Stensgård,
med hvad Reimers nyligen här gjorde af denna karakter;
eller Thegerströms Stockman med Hillbergs och Reimers’
olika framställningar; eller Dahlqvists Hamlet med Swartz’;
eller Pierre Delands Gaspard med Almlöfs; eller Almlöfs
Daniel Hejre med Bruns; o. s. v. o. s. v. Det der är litet
svårare och kräfver mer både studium och talang. Erkännes.
Men hr H. bör också besinna, att icke blott dygden utan
äfven arbetet har sin belöning med sig, och på den här an-
gifna vägen kommer man rätt fram till just det väsentliga
479

vid all karakteristik och kritik. Man kommer fram till men-
niskan i konstnären, och det är de menskliga egenskaperna,
som ytterst förklara de konstnärliga. Och har man funnit,
hvilka menskliga egenskaper det är, som konstnären behöfver
använda i de uppgifter, der han häst är sig sjelf, då har
man också lyckats att förstå honom, och då skall man också
kunna tydliggöra denna sin uppfattning för andra. Herr H.
har närmat sig detta sätt att gå till väga, när han skildrade
Fredrik Deland. Men han har icke förmått genomföra
metoden. Ett ännu mera detaljeradt framdragande af en-
skildheter vore tacksamt, men då skulle denna kritik svälla
ut till en hel bok. Det sagda torde också vara nog. Endast
ännu en anmärkning.

Må denna uppsats ej genast från böljan, utan att man
ens gör sig möda att taga reda på dess egentliga innehåll,
endast uppfattas som en stridshandske. Striden är en god
sak och kan ofta ej undvikas. Men den är och förblir dock
alltid ett medel, den kan aldrig vara ändamål. Och särskildt
i detta fall, der det jemte en kritisk undersökning gäller att
framställa en uppfattning af den nyare literaturens företeelser,
bör man kunna tala utan hätskhet, viss att det önskvärdaste
resultatet, man kan vinna, är ej att reta eller möjligen krossa
en motståndare. Det, som gör detta till en svårighet med
hr Hedberg, är det i förra uppsatsen närmare skildrade för-
hållandet med »Sängkammarmågen». Också är denna punkt
den enda, som här kan komma under rubriken »personligheter».
Men man torde medgifva, att förhållandet härvidlag är, om
ej enastående, så dock lyckligtvis sällsynt.

*	*

*

Innan jag afslutar denna uppsats, vill jag för att und-
vika allt missförstånd anmärka ännu en sak: detta sätt att
kritisera, hvars teori jag här sökt utveckla, kan till följd af
sin natur ej helt och hållet tillämpas inom den vanliga och
dagliga tidningskritiken. Ty den gäller endast konstnärerna,
och de stackars tidningskritici få allt för ofta att göra med
aktörer, som rätt och slätt äro aktörer. Det fins framställare
af kungar, hjeltar, skalder och tänkare, hos hvilka man skulle
få bra svårt att reda ut, hvad i deras »personlighet» som här
480

skulle kunna hjelpa dem. Det fins ju taflor, som ingen dödlig
kan retouchera. Dessutom stöter detta slags kritik inom
tidningarnes spalter ofta på den praktiska olägenhet, som
kallas för bristande utrymme. Men då hr Hedbergs bok
uppträdde med större anspråk än den efemera tidningslitera-
turen, trodde jag mig också ega rätt att på den tillämpa
allvarsamma fordringar, helst den endast handlar om konst-
närer, hvilka man i karakteristiker ej bör affarda med vare
sig beröm eller klander, som endast eger dogmens tvifvel-
aktiga värde.

I allmänhet är den första fråga, man gör sig, när man
ser ett dramatiskt återgifvande af en karakter: har skåde-
spelaren träffat författarens mening? Och alltefter som man
besvarar den frågan med »ja» eller »nej», tror man sig hafva
afgjort, huruvida prestationen kan kallas lyckad eller icke.

Först och främst torde det väl i allmänhet kunna vara
ganska olika meningar om, huru en karakter verkligen är
menad. Den ene fäster sig mera vid ett drag, den andre
mera vid ett annat,1 och mången gång kan frågan vara så
tvifvelaktig, att man, om man strängt hölle på ofvanstående
resonnemang, knappast skulle kunna uppföra ett stycke, der
ej förf, sjelf tjenstgjort som sceninstruktör. Och det torde
hafva sig litet svårt, åtminstone med utländska eller mycket
gamla pjeser. Ty hur säker hvar och en än må vara på
sin egen fullkomliga uppfattning af förf:s mening, så torde
det dock medgifvas, att här lean hvem som helst misstaga
sig. Och ofta nog kunna två eller flere uppfattningar mer
än väl tänkas bredvid hvarandra.

Klart är naturligtvis, att idealet är, om en rol spelas
på en gång intelligent och i enlighet med, hvad författarens
tankegång utvisar. Men om vi noga tänka efter — hur ofta
händer det,, att man på en teater har en person, som full-
komligt stämmer med, hvad man vanligen tänkt sig, att för-
fattaren menat med en rol? Jag talar ej här om roler sådana
som »Faust» eller »Hamlet», hvilka äro så universell anlagda,
att hvarje generation känner igen sina egna drag i deras
fysionomier och följaktligen fordrar nya uppfattningar af nya
framställare. Om vi nu kunde få se en af de skådespelare,
som på Shakspeares tid spelade — låt oss sägä »Hamlet» —
fullkomligt i enlighet med hvad författaren tänkt sig, så tror
jag, att vi skulle hafva ytterst svårt att njuta af den presta-
tionen. Ty det sätt, hvarpå detta århundrades menniskor
481

uttryckte sina känslor, var säkert så olika vårt eget, att vi
mer än en gång skulle vara tveksamma om, livad som vore
meningen. Vi behöfva endast tänka på, hur mycket vi sjelfva
aflägsnat oss, ej blott i tankar och känslor, utan äfven i min-
spel, åtbörder, vanor och sätt bara från våra mor- eller
farföräldrar. Och tänka vi oss då afståndet tre- eller fyra-
dubbelt, kunna vi kanske få en liten aning om, hvad tiden
i detta fall kan åstadkomma.

Men jag vill ej tala om dessa den stora diktens stora
undantagsfenomen. Låt oss tänka på vår egen samtids
dramatiska figurer. Och om vi äro ärliga, måste vi erkänna,
att det bra sällan händer, att den person, som får en rol
sig öfverlemnad, på en gång spelar den konstnärligt och
samtidigt eger de yttre betingelser, som underhjelpa illu-
sionen. Oftast måste man nöja sig med ett af de två: an-
tingen ett mer eller mindre mekaniskt återgifvande af den
åsyftade gestalten, som skådespelaren eller 'skådespelerskan
fått sig anförtrodd, derför att han eller hon till denna upp-
gift egt en tillfällig eloquentia corporis eller möjligen någon
andlig egenskap, som underhjelpt framställningen; eller också
en detaljerad, konstnärlig, sjelfständig framställning, der vi
dock måste glömma, hvad vi sjelfva tänkt oss för att följa
konstnären i hans egendomliga sätt att se och återgifva rolen.
I detta sista fall försvinna alltid mer eller mindre vissa af
den ursprungliga karakterens egenskaper, konstnären lägger
vigt vid några, under det han försummar andra — med ett
ord: han spelar rolen i enlighet med sitt eget egendomliga
naturels fordringar.

Och det torde böra medgifvas, att detta sista sätt lemnar
mera behållning än det förut antydda, fast det fordrar litet
mera besvär och eftertanke för att sätta sig in i och förstå.
I alla händelser är frågan, huruvida en rol är bra spelad
eller icke, ingalunda afgjord med att helt lösligt säga: »det
är ej alls den figur, skalden har tänkt sig».

Jag kan i detta afseende berätta en anekdot, som för
mig eger stort värde, emedan den på visst sätt gifvit mig
klafven till hela min uppfattning af skådespelarekonst.

Vi ha här sett två personer spela Daniel Hejre i »De
ungas förbund». Den ena var Knut Almlöf och den andra
Johannes Brun. Det är ju erkända namn inom konstens
verld — eller hur? — namn som duga. Nå. Almlöf gaf
oss en bitter, gallsjuk, elak snyltgäst, en menniska, som
482

kommit pâ »dekis», som bar agg till dem, hvilka höllo sig
uppe, och som använde sin tunga för att efter bästa för-
måga göra dem lifvet surt. — Brun åter .gjorde af samma
Daniel Hejre en qvick, spydig, småkitslig goddagspilt, som
visserligen var litet elak och gerna stälde till krångel, men
som egentligen inte ville någon menniska något ondt, och
som gjorde sina puts, drifven af en inre lustighet, der-
för att han betraktade sin omgifning som en lekstuga, der
han kunde få roa sig med sina stora dockor fritt och efter
behag.

I likhet med de flesta menniskor, tyckte jag ocksåT
att Almlöf kommit Ibsens sannolika mening närmare. Och
ändå var det något i Bruns spel, som fängslade mig på
ett särskildt sätt, och som jag ej kunde låta bli att fun-
dera på.

Ett år senare träffade jag tillsammans med Brun och
fick tillfälle att fråga honom, om ett rykte jag hört, var
sant, nemligen att han sjelf sett den modell, som föresväfvat
Ibsen, när han skref Hejre, och om han spelade efter sin
uppfattning af denna person.

— Jo, det var verkligen fallet. — —

Med andra ord — Ibsen, som just ej är så kärleksfull
i sitt sätt att döma menniskor, har sett en person. Han har
af denna person fått Daniel Hejre. Almlöf, som också i sitt
konstnärsnaturel har något af bitter, drastisk skärpa, har fattat
Ibsens framställning och gjort sin Hejre derefter.

Men Brun, som hade både Ibsens text och modellen
att tillgå, har sett på menniskan med sin naiva, hjertevarma
uppfattning, och han har lyckats att taga bort gallan ur
replikerna och gifva en annan bild, lika helgjuten som
Almlöfs, och som på ett alldeles exceptionell sätt är hans
egen.

Kanske man vill påstå, att ett sådant tillvägagående är
oberättigadt, och att Brun var misslyckad, derför att Almlöf
var lyckad, och derför att de båda voro så olika?

Nej, konsten är icke ett matematiskt problem, der alla
för att finna det rätta nödvändigt måste komma till samma
resultat. Den är en paradisets lustgård, der man får äta
efter smak och der inga träd äro förbjudna. När man då
en tid ätit af samma slags frukter, försöka menniskorna
visserligen att bygga stängsel omkring de andra och skrifva
med stora bokstäfver: »Gå inte i gräset» eller »frukter
483

•	'	,

otjenliga att äta». Då gäller'det bara att rifva ned stängs-
len och skaffa undan plakaten. Somliga menniskor tycka
om renetter och astrakaner. Andra föredraga lingon, och
andra åter hålla sig helst till drufvor och persikor. Men
att plocka dem sjelf är det roliga, och det är inte fritt, att
inte nöjet förhöj es, om man får klättra öfver plank för att
komma åt dem och sedan narra andra att äta.
Till Redaktionen af ‘Tagens Krönika“.

I edert nyss utkomna Mars—April häfte förekommer en
anonym uppsats, med märket G. och med titel En akademisk
prisfråga (Bref från en jägare och fogelvän) och dagtecknad
Örebro i Mars 1885. Här häcklas den af Kongl. Vetenskaps-
Akademien med Letterstedtska priset belönade öfversättning,
som under titel »Foglarnes lif» utgifvits af mig på Herr Em.
Girons förlag; och om än granskaren förklarar sig »ha ett nöje
att erkänna, det åtskilliga partier äro både smakfullt och sak-
kunnigt återgifna», finner han dock, att »i den nya upplagan
såväl som i den första, vimlar det nära nog af fabela ktigheter,
inkonsekvenser, barnsligheter och löjligheter, så väl som af rent
faktiska oriktigheter». Det förstnämnda påståendet, att han haft
grundadt skäl till nöje af boken, behöfver naturligtvis icke
granskaren bevisa för sin allmänhet, det andra deremot har
han trott sig bevisa på ungefär åtta sidor genom anmärkningar,
om hvilka jag nu anhåller få visa, att de vimla just af de fel,
hvilka han trott sig spåra i min öfversättning.

I.	»Våra dagars landtbruk och skogsskötsel», säger Brehm i
öfversättning, »tillfoga just de foglar, som för oss äro af särdeles
stort värde, den största skadan, emedan de beröfvas eller erfara
en inskränkning i sina vistelseorter» etc. Granskaren gör en
inskränkning till objekt åt beröfvas i st. f., hvad väl hvarje
svensk lär förstå, till erfara, och utropar: »Att beröfvas en
inskränkning är ju detsamma som att få större utrymme?» Herr
G. är qvick, — mycket, mycket qvick.

2.	Att strömstararnes »rörelser på vattnets botten åstadkom-
mas med vingarne», får granskaren svårt att bevisa; men att denna
fogel tager vingarne till hjelp, när han simmar, kan granskaren
läsa på sidan 21 i öfversättningen ; och om han ej vill tro
Brehm, att fogeln verkligen löper på bottnen, kan han läsa i
485

Sundevalls »Svenska foglarne», att strömstaren »springer utmed
botten att söka näring».

3.	Att Brehm kunnat utropa: Skydd åt foglarne! men derför
ej velat förneka »fogelvännens», ännu mindre naturforskarens
rätt att hålla foglar i bur under god och ändamålsenlig vård,
är enligt granskaren, som också vill vara fogelvän, en förfärlig
inkonseqvens. Denna tycks dock icke ens genera foglarne
sjelfva, då man ser dem, der de ha litet hemtrefligt, sjelfmänt
flyga in i sin bur.

4.	Kommer så en anmärkning mot första upplagan af
öfversättningen utaf Brehms arbete. Härmed har jag naturligtvis
ingenting att skaffa; men rättskänslan hos en hvar må förvåna
sig öfver att granskaren åberoper så många anmärkningar mot
den upplagan utan att erinra sig eller med ett ord omnämna
de svar, dessa anmärkningar fått.

Huru granskaren kan affärda Brehms på iakttagelser stödda
berättelse om Rotgelns hjelpsamhet mot föräldralösa småfoglar
helt enkelt med epitetet hjertnupet yttrande, må stå för hans
egen räkning.

5.	Likaså, att busksqyätta är en »gammal svensk benäm-
ning». Sundevall skrifver: »Namnet Buskärla, som användes här
och der för åtskilliga småfoglar, hvilka lefva bland buskar, tyckes
mig särdeles väl passande för Saxicola rubetra, hvarföre det
torde vara att föredraga framför Busksqvätta, som är tungt att
uttala och ej brukas uti folkspråket».

6.	Att krustacéer skulle vara »ett bland Strömstarens vigti-
gare födoämnen», har icke bearbetaren uteglömt. Brehm har i
originalet ett temligen långt stycke i ämnet, hvarvid han citerar
sin faders, Glogers och Girtanners direkta iakttagelser härom,
vid hvilka inga krustacéer kunnat upptäckas såsom dylikt
födoämne. Nu sammandrager bearbetaren det långa stycket
och säger, att denna föda består »nästan uteslutande af insekter
och deras larver.» Sådan är historien om denna förfärliga
glömska.

7.	Granskaren finner en öfverdrift i Brehms erinran om
sädesärlans mod och snabbhet vid förföljandet af en roffogel.
Andra skola helt säkert icke finna någon öfverdrift häri. Huru
granskaren vet, att bearbetaren »märkvärdigt nog» icke känner
orsaken, hvarför hökar och falkar begifva sig af, då de blifva
utsatta för sädesärlans förföljelser, tycks mig oförklarligt, då
Brehm i öfversättningen fått säga, att sådesärlorna »varna här-
igenom alla andra foglar och nödga sålunda mången sparfhök att
486

afstå från sin jagt», en säkerligen bra mycket bättre naturför-
klaring än granskarens antagande af »skrämsel öfver att de
blifva uppdagade». Måhända har granskaren sjelf en alldeles
öfverflödig känsla af denna skrämsel.

8.	När Brehm anför falken såsom antaglig skrämselinbill-
ning i talgoxens föreställning, då denne ser en hatt kastad i luften
eller hör ett hvinande ljud, och detta på den grund, att han
seti; talgoxar då bete sig på samma sätt som, när de sett en
falk, eller hört det brusande ljudet från dennes vingar, utropar
granskaren: »Här uppträder bearbetaren såsom en riktigt öfver-
dådig tankeläsare.» Stackars bearbetare! Och när det heter
hds Brehm, att talgoxen drar åt sig så stora stycken som
möjligt: — denna möjlighet naturligtvis hänförd till talgoxens,
icke till granskarens, förmåga — då tviflar granskaren, »att
äfven den värsta talgoxe kan nafsa åt sig t. ex. ens en vanlig
fläskskinka». God dag! Yxskaft!

9.	Att mesarne och andra småfoglar »sakna förmågan att
klättra», så som granskaren yttrar sig, kan endast påstås af
den, som ej känner t. ex. den vanliga nötväckan eller andra
klättraretättingar ; och hvad mesarne beträffar, torde väl en
granskare kunna ursäkta sjelfva Sundevall (som uppstält skil-
naden mellan de klättrande och klängande foglarne) då denne
yttrar om stjertmesarne, att de klättra vida sämre än de egentliga
mesarne.

10.	Granskaren påstår visserligen, att Brehm ljuger, då tofs-
mesen säges vara stannfogel och troget fasthålla vid sitt område ;
men skälet för denna tillvitelse om osanning håller ej streck,
ty dels kan fogelarten ej utan vidare kallas flyttfogel, derför
att en del individer flytta, dels har granskaren glömt läsa fort-
sättningen af den punkt han delvis citerar, och der det uttryck-
ligen står, att fogeln någon tid lemnar sitt område under hösten
och vintern, en ordagrann öfversättning af originalet. Lika
litet värde har granskarens tvifvel om sanningen afi Brehms
uppgift, att tofsmesen iakttagits bygga sitt bo i skatbon. »Den
berömde djurskildraren Brehm» skulle väl för öfrigt helt visst
icke af granskaren fått detta epitet, om den sistnämnde
trott sig ha rättighet till dylikt tvifvel, som för öfrigt natur-
ligtvis icke kan vara något berättigadt klander mot öfversät-
taren.

Granskaren klandrar vidare, att Brehm yttrar om stjert-
mesens bo, att det hvilar på ett stöd och liknar ett stort ägg,
i olikhet mot tie föregåendes, de egentliga mesarnes, i någon
487

ihålighet liggande bo och de längre fram följande pungmesarnes
bo, som är hängande och pungformigt. »Der ha vi ägget!»
utropar granskaren. »Förut har naturligtvis okunnigt folk trott
att boet sväfvade i luften.» Nog bör, för att begagna gran-
skarens ord, »hvar och en med intresse för saken» lätt kunna
pröfva detta klanders befogenhet.

Att Brehm, måhända för att förkorta framställningen, vid
skildringen af trädsvalornas sätt att jaga sitt byte inflikat en
uppräkning af de insekter, som i främsta rummet dervid i fråga-
komma, på ett sådant sätt att ordställningen i äfven öfver-
sättningen, som här är ordagrann, kan lemna rum för den
anmärkningen, att foglarne skulle behöfva stiga högt upp i
luften för att uppsnappa en gräshoppa, är visserligen sant, men
skall säkerligen ursäktas af den, som »med intresse för saken»
läser denna för öfrigt träffande och lifliga, om också korta
skildring.

II.	Att flugsnappare-ungarne af sina föräldrar endast skulle
kunna bjudas på vinbärskart i vårt land, såsom granskaren
anmärkt, emedan de ej skulle kunna sitta »hungrande och
klagande» senare på året än i Juni månad, är en oriktighet i
granskarens uppfattning, beroende på obekantskap med tid och
förhållanden. På Riksmuseum finnes t. ex. en kull af tre flug-
snappare-ägg, tagna på Fårö vid Gotland den 14:de Juli.
Svårligen skulle de ungar, som kunnat komma ur dessa ägg,
hafva i Juni månad varit flygga eller ur boet. Om nu gran-
skaren låter Brehm lära sig, att »ungarne växa hastigt, men
behöfva lång tid, innan de sjelfva kunna fånga riktigt i luften»,
låter han kanske sin anmärkning förfalla.

Att Nilssons bestämda uppgift om att jernsparfven »icke
sällan öfv ervintrar» (Skand. Fauna) i södra delen af vårt land,
blifvit vederlagd af Holmgren med något slags bindande bevis,
är mig obekant; men jag visste väl, när jag skref derom, att
Sundevall, hvars ord i denna fråga tyckas vara omskrifna i
Holmgrens Handbok, yttrat tvifvel i detta hänseende. För någon
sorts polemik fanns i bearbetningen af Brehm ingen plats; må
nu granskaren och Holmgren i auktoritet täfla med Nilsson!

12.	Huru det kan vara »i hög grad missledande» att kalla
domherrens näbb krokformig, när man dels i nästa rad för-
klarar det med »öfverkäksspets krokigt nedböjd», dels på näst
följande sida säger: »den mindre utvecklade näbbkroken skil-
jer Domherrarne från föregående», lemnar jag åt andra att
afgöra.
488

S3.	I sin beskrifning af fårgfördelningen hos Domherren
uppräknat Brehm de delar, som äro svarta, men uraktlåter nämna,
att icke epitetet glänsande svart strängt taget passar in på alla
dessa delar, lika litet som han ansett sitt ändamål, en skildring
af foglarnes lif, fordra en utförligare redogörelse för nyanserna
af glansen. Öfversättningen är ordagrann, och felet ingalunda
himmelskriande.

14.	Att Domherren »med skäl anses som ganska skadlig
på grund deraf att han uppäter fruktträdens och bärbuskarnes
blomknoppar», såsom herr G. påstår, är en öfverdrift, ty detta
sker helt säkert endast, såsom Sundevall säger, »i brist på
bättre».

15.	Herr G:s berättelse om ett Gröningbo i en Weymouths
tall står ingalunda i strid med Brehms skildring af denna fogels
lif, der det t. ex. heter: »Han väljer en liten skogsdunge eller
en trädgård till uppehållsort» etc. Men herr G. har lösryckt
ett uttryck, som intet annat innebär, än att Gröningen, såvidt
Brehm iakttagit, icke såsom bofinken och gulsparfven söker sin
föda på gårdsplanerna, och härmed tror Herr G. sig kunna visa,
att Brehm förnekat möjligheten af att en gröning kan bygga
bo i en Weymouths tall invid en gård.

Ej öfversättaren och bearbetaren utan Brehm sjelf har i
beskrifningen af några finkartade foglar talat om »att dessa
foglar skulle vara försedda med kräfva». Hvad Herr G. härom
anför ur Holmgrens Handbok, håller ej streck, hvilket hvar
och en kan förvissa sig om genom att öppna halsen på en
vanlig gråsparf och blåsa luft i matstrupen, då han skall finna
en kräfva, sådan den också är afbildad på fig. 2, Tafl. 1 i
Selenkas bearbetning af foglarne uti Bronn’s allmänt bekanta
verk: Die Klassen und Ordnungen des Thierreichs. Huru i
detta hänseende förhåller sig med Gröningen, kan jag visser-
ligen ej nu afgöra, då jag för tillfället saknar undersöknings-
material; men nog tror jag hellre på Brehms uppgift än på
Herr G:s auktoritet.

Om klättra och klänga har jag redan förut yttrat mig.

Den som »med intresse för saken» granskar boken, lär
icke med Herr G. förvåna sig öfver, att jag icke särskildt
framhållit, att Stenknäckens skadlighet för körsbärsplanteringar
har föga betydelse för vårt .land, då jag sagt, att han före-
kommer, ehuru temligen sällsynt, i södra delen af Sverige.

16.	Herr G. påstår visserligen, att det hör till de »allra
sällsyntaste undantagen» att Bofinken uti mellersta Sverige lägger
489

•%

mera än en kull om året. Jag vågar motsäga honom, åtminstone
så vida vi, hvad vanligt är, med mellersta Sverige mena Svea-
land; men äfven om Herr G. otroligt nog skulle ha rätt, bevisas
derigenom ingalunda, att Brehm har orätt i den skildring han
lemnat af Bofinkens lif, då denna skall gälla för hvad som är
regel inom fogelns egentliga utbredningsområde. För öfrigt anför
hvarken Nilsson eller Sundevall i detta hänseende något undan-
tag, ens hvad Norrland beträffar.

17.	Ur Brehms målande skildring af Hussparfvens lif har
Herr G. lösryckt två uttryck, som han finner löjliga; men den
som med »intresse för saken» läser boken och ser dessa uttryck i
deras sammanhang, lär i stället finna ett dylikt sätt att kritisera
löjligt.

18.	Herr G. kursiverar mjölkhaltiga (omogna) sädeskorn.
Hui’ vill han då öfversätta »milchige Getreidekörner»?

19.	»Så länge de (Korsnäbbarne) finna dessa (d. v. s. de
nyss förut omnämnda barr-) trädfrön, smaka de ingen annan föda,
men i nödfall äta de... alltid mycket gerna insekter» etc.
Hvar ligger här det fel, som enligt Herr G. skulle vara så
vanhedrande för Brehm eller för bearbetaren? Jo, öfversättningen
är ordagrann, men i tryckningen har ordet dessa fallit bort: —
ett förfärligt fel, hvilket dock hvar och en, som »med intresse
för saken» läser boken, utan svårighet rättar sjelf, då han ser
sammanhanget.

20.	Genom ofullständiga citat af lösryckta yttranden vill
Herr G. hafva Brehm till ansvar för helt andra åsigter om skatornas
och kråkfoglarnes nytta eller skadlighet, än hvad Brehm verkligen
yttrat. Brehm har ingalunda uraktlåtit påpeka, att skatan, äfven
är nyttig för menniskan, lika litet har han glömt kråkans
synder o. s. v. ; men Herr G. har icke velat besvära sig med
att läsa innantill ordentligt. Att i detta så omtvistade ämne
byta ord med Herr G., faller mig icke jn: — jag har gjort,
hvad min skyldighet varit, låtit originalförfattarens iakttagelser
och åsigter framträda så fullständigt som möjligt varit inom
det utrymme, som i svenska upplagan kunnat egnas frågan.

21.	De benämningar på insekter, hvilka Herr G. hvarken
af sig sjelf eller med hjelp af sin vän, den utmärkte entomologen,
kunnat förklara, finner han förut använda antingen i tredje
bandet af förra svenska upplagan af Brehm eller hos Thorell
eller hos Dahlbom, liksom de svenska fogelnamnen i de allra
flesta fall återfinnas hos Sundevall.	.
490

22.	Hvad helst Holmgren, i sin Handbok kan hafva »tydligen
visat» om Göken, — hans bevis äro dock ofta af tvetydig art,
såsom jag ofvan anfört om kräfvan hos Hussparfven, hvars
tillvaro lian helt enkelt förnekat, — Herr G. borde dock citera
riktigt och icke påstå, att Brehm sagt särskildt om vår Gök,
hvad han anför såsom ett allmänt gällande drag för hela Gök-
familjen.

23.	Samma fel begår Herr G., då han i sin sista anmärk-
ning glömmer, att uppgiften om att dufvor bl. a. äta rotknölar ej
af Brehm anföres om de hos oss lefvande dufvorna, utan gäller
hvad inom dufvornas hela flock kan förekomma och särskildt
syftar på den i slutet af sidan anförda Dront-familjen.

24.	Jag har nu, såsom jag tror, tillräckligt noggrannt be-
svarat Herr G:s anmärkningar mot min öfversättning’af »Foglarnes
lif». Äro nu dessa anmärkningar sådana, att Herr G. kan
ha rättighet tro sig hafva visat, att texten »icke uthärdar någon
strängare kritik»? Tryggt kan jag lemna domen åt hvar och
en, som vill döma med »intresse för saken». Långt ifrån som
om jag ville påstå, att intet fel kan upptäckas i en bok på flera
än 700 sidor, men äro felen ej farligare än Herr G:s anmärk-
ningar, då är mitt arbete ett mästerverk.

Stockholm April 1885.

F. A. Smitt.
491

I marginalen.

Såsom läsaren finner, äro i förestående artikel siffror in-
skrifna i kanten; likaså äro pmikterna numrerade i följande
uppsats. I enlighet med en inom pressen allmänt vedertagen
praxis, har nämligen red. delgifvit granskaren det genmäle som
ingått rörande den svenska bearbetningen af Brehms’»Foglarnes
lif», hvariernte red. medgifvit granskaren att i största korthet,
utan inblandning af nya tvisteämnen, förtydliga sin mening.
Polemiken skulle måhända eljest utdragas i oändlighet, men så
väl den ene som den andre af parterna få nu åt allmänheten
öfverlemna att bedöma de respektive anmärkningarnes giltighet.
Red. af »Dagens Krönika» intager i denna fråga en fullkomligt
opartisk ståndpunkt.	-

I.	Om. öfversättaren velat skrifva, så att hvarje svensk
skulle förstå honom, borde han skrifvit: emedan deras vistelse-
orter beröfvas dem eller inskränkas. Som det nu står, måste
ordet en inskränkning naturligtvis förblifva objekt till beröfvas,
ehuru man visserligen kan gissa sig till hvad öfvers. menat.

2.	Granskaren har ej svårt att bevisa hvad han sett med
sina egna ögon. Den uppgift, hr Smitt åberopar från Sunde-
valls »Svenska Foglarne», stöder sig på en gammal åsigt, som
aldrig visat sig hålla streck. Den, som känner till vattnets
motstånd och Strömstarens kroppsbygnad, kan nog också lätt
förstå, huru omöjligt det bör vara för denna fogel att, utan
vingarnes tillhjelp, springa på bottnen i vattendragen.

3.	Huru skulle foglarne kunna vara generade af Brehms
inkonseqvenser, när hr S. tyckes vara alldeles ogenerad af de
samma?

4.	Något tillfredsställande svar i detta hänseende har,
så vidt jag vet, åtminstone icke i tryck varit synligt, och har
hr S. eller någon annan muntligen i enskilda kretsar tagit den
förra upplagan i försvar, så har han helt säkert beredt sin åhö-
rarekrets ett godt skratt.

5.	Jag påstår fortfarande, att namnet »Busksqvätta», lik-
som namnet »Stensqyätta», är en gammal svensk benämning.
Hvarför har ej hr S. ansett sig också böra förändra den senare
benämningen till »Stenärla»?

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	33
492

6.	Jag påstår fortfarande med bestämdhet, att insekter
och deras larver icke utgöra Strömstarens förnämsta föda.

7.	Om icke Sparfhöken — liksom andra roffoglar —
märkte, att han blifvit uppdagad, skulle han för visso icke låta
nödga sig att afstå från jagten, hvarken af sädesärlor eller andra
småfoglar. Det är naturligtvis äfven af skrämsel för någon
genom sädesärlornas skrik uppmärksamgjord fiende som han be-
gifver sig på flykten.

8.	Stackars bearbetare! Guds fred! Yxskaft!

9.	Jag känner nogsamt både Nötväckan och Trädkrypa-
ren och vet också, att dessa båda foglar kunna klättra, hvilken
förmåga jag deremot med bestämdhet påstår, att de egentliga
mesarne icke besitta. I Sundevalls »Svenska Foglarne» finnas
flera oegentligheter och tryckfel, som författaren med all säker-
het skulle rättat, i händelse han sett dem.

10.	Mitt tvifvelsmål om tillförlitligheten af Brehms upp-
gift om att Tofsmesen iakttagits bygga bo i skatbon, kan natur-
ligtvis icke vara något berättigadt klander mot öfversättaren,
men väl mot bearbetaren.

II.	Att hr S. anför ett sådant undantagsfall, som att en
kull flugsnappare-ägg blifvit tagen vid Fårö den 14 juli, för-
vånar mig på det högsta. Naturligtvis hade första kullen blifvit
förstörd. I sitt försvar söker hr S. göra ett undantag till regel.

12.	Bearbetarens påstående, att Domherrens näbb är krok-
formig, anser jag fortfarande såsom fullkomligt vilseledande.

13.	Här slingrar sig öfvers. och bearb. ifrån det anmärkta.
Han säger nämligen, att strupen hos Domherren är svart, hvil-
ket hvarken Brehm eller någon annan ornitolog påstått; det är
endast hakan, som har en svart fläck. Det synes alltför väl
att bearb. icke bekymrat sig om foglarnes beskrifning, men nog
hade det väl ändå varit på sin plats att det lilla han nämner
utförts sant och korrekt.

14.	Eget nog har hr S. aldrig något att åberopa från
egna iakttagelser, utan städse från Sundevall och Nilsson. Det
är klart, att ingen bestrider dessa utmärkta zoologers förtjenster
med afseende på vår fauna, men lika säkert är äfven, att mycket
återstod med hänsyn till praktisk erfarenhet, som dessa stormän
icke haft reda på. Om hr S. derför skulle vända sig till våra
trädgårdsodlare, så lär det väl icke blifva tu tal om, att han
får en uppgift, som i allo bestyrker mitt påstående. För öfrigt
kan jag härvidlag hänvisa till punkten 16 och tillägga att en
af de af hr S. ofta åberopade auktoriteterna, nemligen Nilsson,
493

i sin Skancl. Fauna sid. 529 säger att domherren är skadlig i
trädgårdarna derför att han uppäter fruktträdens knoppar.

15.	Sid. 81 skrifver öfvers. och bearb. om Gröningen
‘(Fring. Chloris): »Egentligen förtrolig är han aldrig och kommer
exempelvis aldrig in pä landtgårdarne, äfven om den svåraste
nöd trycker honom.» — Är ej detta svar på tal?

16.	Jag får härvid hänvisa till hvad jag yttrat om Flug-
snapparen. Herr Smitts enda auktoriteter, Nilsson och Sundevall,
hjelpa honom sällan eller aldrig — såsom det visar sig — i
kinkiga frågor, derför att han kanske icke riktigt förstått att
begagna sig af dem.

17.	Om hr S. sjelf med mera intresse för saken egnat sig
åt öfversättning och bearbetning, så hade ju granskaren icke
haft anledning att anmärka några löjligheter.

18.	Om hr S. i sin bok öfversatt milchige med omogna,
så hade ordet mjölkhaltiga aldrig behöft kursiveras. Hvarför
icke genast använda den rätta öfversättningen?

19.	Äfven sedan öfvers. och bearb. funnit reda på det
under tryckningen borttappade ordet dessa, så återstår ändå den
omeningen, att Korsnäbbarna, så länge de finna dessa trädfrön,
icke smaka någon annan föda, men alltid mycket gerna äta in-
sekter. Skulle insekter sålunda icke kunna anses som föda för
Korsnäbbarna?

20.	Då hr S. utgifvit sig som bearbetare och icke blott
som öfversättare, så hade det, enligt mitt förmenande, varit hans
ovilkorliga skyldighet att visa sina läsare så mycken uppmärk-
samhet, att han rörande dessa hos oss så allmänt kända foglar
icke i boken låtit inflyta oriktigheter, som af så många kunna
kontrolleras.

21.	Med all respekt för de åberopade auktoriteterna tror
jag dock för min del, att öfvers. och bearb., hvad beträffar be-
nämningar så väl på foglar som insekter, kommit på orätt väg.

22.	Då jag i tidningarna sett, att en polemik, angående
skilnaden mellan egentlig kräfva och strupsäck, uppstått emellan
hrr Holmgren och Meves, så vill jag härom icke vidare yttra
mig. Hvad Göken särskildt vidkommer, så torde det väl nu
mera kunna anses bevisligt, att han endast i nödfall förtär
stora, håriga fjärilslarver. Detta påstår äfven Wallengren, hvil-
ken väl måste erkännas som en bland våra skickligaste både
entomologer och ornitologer. — Han citeras också af Brehm.

23.	Om nu än hr S. vill försvara rotknölshistorien, så
torde han dock få ganska svårt att försvara sitt påstående om
494

att Ringdufvorna äta daggmask. Detta liar hr S. också visligen
icke försökt.

24.	Hr. S. frågar, om mina anmärkningar mot hans öfver-
sättning och bearbetning af Foglarne äro sådana, att jag kan
hafva rättighet tro mig ha visat, att texten icke uthärdar någon
strängare kritik. Jag vädjar härvid lugnt till allmänheten, öf-
vertygad att öfversättarens och bearbetarens i samma grad sann-
färdiga och blygsamma videtur angående »mästerverket» skall
visa sig tåla en betydlig afprutning. Om så behöfves och om
red. af »Dagens Krönika» vill härtill bereda utrymme, är jag ock
villig att dissekera ytterligare åtskilligt af samma slag som de
i prof. Smitts genmäle spårlöst försvunna hönsbenen och ank-
vingarne — ett mer än underligt öfversättningsfel i ett pris-
belönt arbete, — i st. f. ben af hönsfoglar, t. ex. ripor, och
vingar af vild-änder, hvilka sistnämda qvarlefvor, men icke de
förra, kunde tänkas jemte ägg af ej der och måsar vara tillfin-
nandes i ett korpbo på en hög klippa vid stranden af hafvet.

G.

Anmärkning af redaktionen. För en fortsättning af kritiken
saknar »Dagens Krönika» plats och red. får nu anse diskussio-
nen afklippt, sedan båda de af oss mycket ärade författarne nu
haft tillfälle att närmare förklara sin mening.
Till Redaktionen af “Dagens Krönika“.

Eftersom Eder ärade tidskrift i aprilhäftet innevarande är
inrymt uppslaget till en naturvetenskaplig strid, hvari äfven jag,
ehuru utan eget förvållande, blifvit inblandad, föreställer jag mig
att några rader skola i »Dagens krönika» benäget införas rörande
den utmaning hr konservator Mewes, helt opåkalladt, funnit sig
föranlåten att i Nya Dagl. Alleh. utslunga mot mig. Skälet, att
jag icke med mitt nya genmäle vänder mig till Dagl. Allehanda,
der jag redan en gång haft ordet, är det att jag fruktar trötta
tidningens läsare, hvilka icke varit med om tvistefrågans upp-
komst, något som deremot är fallet med Dagens krönikas publik.
Emellertid skall icke heller Eder tidskrift bli belamrad med
några alltför hårdsmälta specialiteter; jag skall blott i största
korthet belysa halten af hr Mewes’ påstående.

Hr M. klandrar mig, derför att jag icke i tidningsuppsatsen
anfört några anatomiska skilnader mellan strupsäck och kräfva,
men han går deremot med tystnad förbi att jag gjort en vä-
sentlig skilnad mellan dessa organer beträffande deras olika
funktioner. Sedermera säger hr M. att jag skulle hafva uppfunnit
den »vetenskapliga» termen »strupsäck». Nu kan jag emellertid
visa, att en tysk professor, nämligen E. Ph. Döbner i sitt be-
römda arbete »Handbuch der Zoologie», som utkom 1862, be-
gagnat samma term. Han skrifver nämligen sid. 170: »Bei
einigen Vögeln befindet sich zwischen den Aesten des Unter-
kiefers eine Hauterweiterung, der sogenannte Kehlsack, welcher
zum Auf bewahren der Beute dient». — Nog är det högst sanno-
likt, att professor Döbner funnit en bestämd analogi emellan
denna strupsäck och den hos finkarne, enligt hr Mewes’ på-
stående, befintliga »kräfvan», ty i fortsättningen af sitt arbete talar
han icke om kräfva (»Kropf», ingluvies') hos några andra foglar
än hos dufvorna, hönsen och dagroffoglarne. Trots hr M:s på-
stående frångår jag icke på något vilkor den åsigt, som jag
496

redan uttalat, att de båda ifrågavarande organen böra hafva olika
vetenskapliga benämningar, om de än i dagligt tal inbegripas
under samma namn.

Detta hvad angår det vetenskapliga. Sedan kommer hr M.
med åtskilliga insinuationer som träffa mig personligen. Dessa
äro affattade på ett sätt, som tyder på en ledsam afslappning i
tankegången, emedan hr M. vid slutet af sin uppsats, ehuruväl
den är temligen kort, tyckes hafva glömt hvad han sagt i början
af densamma, der han nämligen klandrar, att jag stödt mig på
egna iakttagelser eller, såsom han uttrycker sig, på egen auk-
toritet, hvaremot han i slutet af artikeln med en viss försmäd-
lighet uppmanar mig att ej hängifva mig åt kammarfunderingar
utan sjelf studera naturen. Att ingå i något sjelfförsvar torde
härvid vara obehöfligt, då jag kan taga en dryg del af landets
befolkning, från skånska slätterna ända upp till lappska fj eilen,
som vitne på det obefogade i hr M:s dnsinuation.

Allt detta påminner mig lifligt om gamla tider, då hr M.
af en numera afliden vän, professor Boheman, var utsatt för åt-
skilligt godmodigt skämt, som vanligtvis slutade med det naiva
uttrycket, men på samma gång ett »argumentum diabolicum»:
»Nej, nu har han, min vän Mewes, återigen tappat galoscherna».

A. E. Holmgrep.
I. F. Jacobsen.

In memoriam.

Af Oscar Levertin.

Så kom då underrättelsen om Jacobsens frånfälle, och den
innebar intet öfverraskande. Allt för väl visste man, att den
obotliga sjukdom, som i åratal tärt på hans lifstråd, denna vinter
brottats med honom på lif och död. Och så dog han då, just
som de första, varma vårdagarne kommit — som så ofta händer
med de bröstsjuka. Men dödsbudet var icke mindre bittert,
derför att det var väntadt. Så länge »Niels Lyhne’s» skald ännu
var vid lif, hyste man dock alltid ett hopp, att den hand, som
nu för alltid domnat, ännu en gång skulle fatta pennan och
ännu en gång — som endast den kunde —: berätta oss om våra
egna lönliga tankar, om våra djupaste känslor och våra hem-
lighetsfullaste drömmar. Och så visst som det gifves en andlig
slägtskap, som enar menniskor utan hänsyn till land och tungo-
mål, och så visst som det gifves en trofast och tacksam vänskap
mellan personer, hvilka aldrig sett hvarandra, så visst sörja
många i dessa dagar rundt om i norden den store döde, frän-
den, som det förunnats föra hela slägtens talan, vännen, som
lärde oss alla.

Jacobsens literära qvarlåtenskap är lätt öfverskådad. Två
romaner och en liten novellsamling! Kanske kommer ännu som
en sista efterskörd, en liten samling dikter af dem, som Jacobsen
låtit trycka här och hvar, kanske också ett och annat ännu
outgifvet — det är att hoppas. I alla fall qvantitativt litet —-
men den hinner heller icke mycket, som vill skrifva så, att hvarje
rad nitar sig för lifvet fast i läsarens minne. Och medan de
digraste romanluntor efterhand öfvergå till att endast blifva —
papper och trycksvärta, skola I. P. Jacobsens arbeten ännu i
långliga tider behålla sitt pulserande lif, och nya slägten, som
498

blicka i hans böcker, skola förnimma hans språks vältaliga, ryt-
miska klang, liksom vi förnimma den egendomliga, fina tonen
hos gammalt utsökt porslin.

Ett porträtt af I. P. Jacobsen ligger framför mig. Ett fint,
melankoliskt, tärdt ansigte med kraftig panna och kloka, gran-
skande ögon bak lorgnettens glas. Jacobsen närsynt! Ja, men en
närsynt, som ser in i menniskosjälen lika obehindradt, som han
genom mikroskopet varsnade blomsterverldens finaste delar, en
närsynt, som ser in i våra hjertan, ända dit der de dunkla, out-
grundliga rörelsei’ bo, dem vi lyda utan att förstå, en närsynt, som
såg på naturen med en stor målares öppna blick. Och denna
diktande vetenskapsman, som personligen var så inbunden, tyst
och retiré, älskade så feberaktigt de bländande färgerna, att hans
sidor än påminna om de stora koloristernas dukar, än om brokiga
gobeliner. Och han älskade de breda, pompösa rytmerna derhän,
att hans ord gång på gång få något af en modern orkesters
polyfona samklang...

Känner ni till en liten historia af E. T. A. Hoffmann om
en stackars karl, som förlorat sin spegelbild? Det är en djup-
tänkt symbolik i den berättelsen : sedan den arme mannen
aldrig mer fick se sig sjelf, hade han icke längre någon kon-
troll på sig sjelf, och hans lif dref vind för våg. — Det vai'
Jacobsen, som höll emot oss vår spegelbild. Och det var en trogen
spegel han höll. Den förskönade icke, men ännu mindre liknade
den den Andersenska djefvulens förvridande trollspegel. Just
derför att vi i dess blanka glas sågo så väl våra ädla rörelser
återgifna som våra lytens vanprydande rostfläckar, lärde den
oss att räta upp oss — och bättra oss.

Jacobsen är den store förklararen i vår nordiska literatur.
Utgången från en vetenskap, som kärleksfullt medtager allt, för-
stod han, att den som vill skildra menniskor, icke bör agera
gud och änfiu mindre skolfux. Förklara bör han, ty först när
ett lif är samvetsgrant framlagd t för oss, hafva vi rätt att döma.
Så såg han t. ex. i sitt fosterlands historia en egendomlig
qvinnogestalt, öfver hvilkens skiftande öden säkerligen mången
utan att begripa skakat på hufvudet. Då förklarade han Marie
Grubbe, med outtröttlig omsorg restaurerade han hennes historia,
och med ens begrepo vi 1600:talets hetblodiga, patriciska qvinna
och kunde draga lärdom af hennes lefnad. Eller han skildrade
Niels Lyline, mannen, som hela lifvet i genom står och drape-
rar sig i en teatralisk riddarkappa, hopflikad af de vexlande
499

stämningarnes purpurlappar. .Och han förklarade honom, så vi
förstodo honom och på samma gång ■— oss sjelfva.

Hvar författare, som skildrar en menniska, bör till henne
stå i samma pietetsförhållande som Horatio till Hamlet, det är
det Jacobsenska författareskapets grundmaxim.

Man har kallat Jacobsen en pessimist. Det är han också,
men icke en af dessa, som under stora åthäfvor deklamera om
jordelifvets elände. Hans pessimism påminner om Turgeniews.
Det är ett stilla vemod, en tungsint resignation, som i medve-
tandet af lifvets elände ödmjukt böjer sitt hufvud och råder att
tålmodigt arbeta med de faktorer, lifvet erbjuder.

I full öfverensstämmelse med allt detta står, att Jacobsen
är den moderna nordiska literaturens främste stridsman för hu-
manismen. Den, som beständigt uppmanar till att icke döma,
förr än du känner allt, den som äflas efter att gifva alla doku-
menter i skildringen af menniskor, den blir ju par préférence
kämpen för en modernt-human lifsåskådning, som lär menniskorna
att få en allsidigare och mera fördomsfri uppfattning af menni-
skolifvet och dess yttringar. Så äro Jacobsens arbeten lika
många variationer öfver det gamla temat: den som är oskyldig,
kaste första stenen.

Det fins ett valspråk för lifvet, som synes mig totalt karak-
terisera den innersta nerven i I. P. Jacobsens författareskap.
Det är den store glassliparens beryktade ord:

Non ludere non lugere sed intelligere.

Det var Jacobsens stora uppgift att lära, att vi böra icke
begabba, icke begråta, men begripa våra medmenniskor. Du
ljuger, Cassius, och du ljuger också du, Asinius, om I påstån,
att det finnes någon literär mission, som är skönare.
Från Opera-säsongen 1884—1885.

Af Volontaire.

Stora teatern, har innevarande spelär just icke öfveransträngt
sig med nyheter. Och af goda skäl. Det har ju visat sig att
man bittert fått ångra allt för obetänksamt upptagna lyriska
arbeten. Man har icke varit rätt säker på allmänhetens smak.
Délibes finessfulla och spirituella »Jean de Nivelle» t. ex. På
den operan kostades ej obetydligt utan resultat och likväl var
utförandet i allmänhet ganska förmånligt. Gounods »Philemon
och Baucis» har smält hop till en balett-bit: andra akten, som
någon gång ännu förekommer för att utfylla en representation.
Af »Karpathernas ros», professor Salomans stora särdeles i har-
moniskt och rytmiskt hänseende intressanta och värderika opera,
får man numera endast se zigenarbaletten och möjligen några
andra danser dertill. Man gjorde sig tyvärr alltför stora illu-
sioner om allmänhetens smak den gången, i det man försåg
operan utom med en präktig utstyrsel äfven med en dublerad
rolpersonal, en heder, som många klassiska operor saknat.

Medgifvet att »Konung för en dag», som kostat så föga
och inbringat så mycket, var ett sannskyldigt fynd, har man
fått skäl att oroa sig öfver »Harald Viking», hvarpå så betydligt
tid och pengar nedlagts, men som med hr Labati försvunnit
från opera-scenen. Kanske har man ej vågat remplacera denne
i sin genre så förtjenstfulle konstnär med hr Séllman, som efter
allt att döma nu skall föreställa vår operas premier tenor fort?
Denna försigtighet är nog icke utan grund, då man erinrar sig
huru hr Sellman efterträdt hr Labatt i »Afrikanskan», »Profeten»
m. fl. hjeltetenorpartier, der det beklagligtvis ej är det samma
att vilja som att kunna.

Vågade vi i all vänlighet gifva vederbörande en liten vink,
så skulle vi hemställa om icke för framtiden, ifall hr Sellman
501

skall bibehållas, denne sångare borde fä byta fack med hr
Ödman. Fack är kanhända ett något oegentligt ord härvidlag,
då våra tenorsångare få underkasta sig en nästan nog långt
drifven mångsidighet. Så uppträder hr Sellman ena dagen som
Erik i »Tillfället gör tjufven», andra qvällen som Radamés i »Aida».
Hvad hr Ödman beträffar är han ännu mångsidigare. Radamés,
Romeo, Postiljonen, Konung för en dag, ända ner till Horaces
obetydliga lilla tenorrol i »Svarta dominon» äro betecknande
variationer at hans strängt i anspråk tagna konstnärsskap. Man
har sagt att hr Ö. numera borde öfvergå till opéra-comique. Vi
skulle knappast tro det. Hr Ödman tyckes på senare tiden
med en viss förkärlek vilja omdana sin röst till hjeltetenor.
Han forcerar, säger man, men man tänker ej på att detta sfor-
zando innehåller långt mer välljud än vare sig Arnoldsons mar-
cato, Rabatts fortissimo för att nu icke tala om hr Sellmans.
Då »Iphigenia» för flere år sedan uppfördes, förklarade en ganska
granntyckt kritiker, att hr Ödman förstod gifva sitt föredrag en
bredd, som alla hans medspelande kunde afundas honom (=
Signe Hebbe, C. J. Lundqvist m. fl.). Deremot är det kändt,
att hr Ö. alldeles ej besitter den känslans värme, som är af
sådan vigt för rent lyriska partier, och det är också hufvud-
sakligen den charmanta timbren och den smakfulla sångkonsten
som i sådana partier väcka applåderna. Man har i stället be-
römt hr Ö. för den dramatiska liffullhet han till ersättning sökt
utveckla. Och detta pekar ju temligen otvetydigt mot de stora
kraftpartien. Figuren är ej nog imposant, invänder man. Vi
svara med att hänvisa till Duprez, århundradets kanske främste
hjeltetenor, och — Leonard Labatt! Ingendera hjeltefigurer,
begge betydligt mindre än hr Ödman. Att hr Sellman, som å
Nya och Mindre Teatern öfvat sig i den komiska genren, med
större fördel kunde användas häruti än i den heroiska, bevisar
hans Murare, Fra Dia valo, Danilo witch (Nordens Stjerna) m. fl.

Då »Neaga» gafs, märkte man med nöje hr Ödmans goda
begåfning för tragisk kraft. Det var färg och glöd i hans pre-
station, som blef den allra bästa trots rolens beklagliga litenhet.
Om sjelfva operan vilja vi här ingenting säga, endast uttrycka
en svag förhoppning att det ej må gå med den som med Délibes,
Saloman etc. Fröken Ek blir kanske den räddande engeln. Ty
hon visar för sin uppgift ett intresse, som är högst berömvärdt
om än litet svårförklarligt. Ty partiet är just ej af natur att
hänföra en ung artist, undanskymdt och uppoffradt som det är
af det måttlöst stora baspartiet. Har hr Hallström tänkt på hr
502

Willman, dâ han skrifvit denna rol? Vi frestas att tro det, ty
det finnes enskildheter deri, t. ex. förbannelsescenen, der man
djupt beklagar att denne utmärkte artist skall vara bakom i st.
för framom kulisserna. Atoge sig hr 'Willman Vlads parti, vore
operans lifstid betryggad. Nu ser det tvifvelaktigt ut, med allt
erkännande för öfrigt åt hr Strömberg, som visserligen ej kan
uppbära sin egenskap af första bassist i den stora genren, men
som likväl i denna opera är mera lycklig i sina ansträngningar
än annars.

Trots de glittrande kostymerna, de vackra dekorationerna,
den noggranna inöfningen kan »Neaga» ingalunda anses vara
den bäst gifna operan under säsongen. Vi komma i stället att
tänka på Gounods Romeo, som gifvits med en ensemble och en
röstprakt, alldeles öfverträffande Opéra-Comique i Paris, både förr
med Michot och Carvalho och nu senare med Talazac och Mer-
gueillier eller Heilbronn. Det är här som fröken Grabow har
sin bästa, mången säger enda rol, som litet varierad går igen
både i Mignon och Traviata m. m. Och detta bästa är här
sannerligen godt nog. Icke som skulle der icke saknas något.
Det är hufvudsakligen mimik. Fröken Grabows ansigte har ypper-
liga uttryck för ett par själstillstånd, men dervid stannar det.
Den samlade djupa dysterheten och den innerliga, trånande hän-
gifvenheten, icke mera. Hennes utomordentligt lyckliga appari-
tion räddar henne i »Romeos» l:sta akt, men strängt taget spelar
hon der alltför medvetet liksom i motsvarande akt af »Mignon»,
der det stör ännu mer. Men i andra akten, och i fjerde! Det
är verklig skada att vi icke haft M. Gounod bland oss någon
afton, då fröken Grabow kär tolkat hans musik. Vi tro att han
skulle bli nöjd. Liksom Patti icke spelar utan är Rosina, så
är det här med fröken Grabows Julia. Man har svårt att tänka
sig någon annan än fröken Grabows Julia, då man i minnet åter-
upplifvar denna sköna musik. Denna späda, jungfruliga gestalt
der uppe i månfloden på balkongen med det sydländskt mörka
håret, de svarta, stora, kärleksstrålande ögonen och dertill denna
egendomliga stämma med den tunga, dystra timbren, de glän-
sande höga kristalltonerna — men främst af allt föredraget, med
dess här i Norden oerhörda nervösa inträngande kraft, dess för-
tärande heta lidelse — med ett ord den heliga elden. Förglömmas
må ej hr Ödmans Romeo, som smittades af fröken Grabows en-
tusiasm och både sjöng och spelade som aldrig förr. De öfriga
partierna gåfvos med utmärkelse, de bästa krafter voro tagna i
anspråk äfven för mycket underordnade partier, t. ex. Gertrud,
503

fröken Janson, som annars visar sig som Fidés, Azucina o. d.
Och dock fans det personer som saknade pagen, den förra pagen,
fru Ch. Strandberg! Fru Strandberg har väl aldrig kunnat sjunga
denna rol med en sä silfverklingande röst och sä blixtrande"
koloratur som fröken Karlsohn, men spelet! Det ser verkligen ut
som ingen skulle kunna spela page efter fru Strandberg pä
opera-scenen, med denna blandning af älskvärd komik, hjertlighet
och pikant skämtsamhet, som på sin tid gjorde denna artist så
gerna sedd. Fröknarne Östberg och Söhrling försökte för några
år sedan, men den ena blef för banal, den andra för sentimental.
Som det nu är får man dela en sådan rol, Chérubin t. ex., på
två aftnar. Ena qvällen njuter man af Chérubin-Anderssons spi-
rituella spel och får sedan andra qvällen söka foga minnet deraf
till Chérubin-Karlsohns friska, klockeklara sång. Comme ça!

Dramatiska Teatern är rätta scenen för dessa små förtju-
sande operetter af Méhul, Adam, Dalayrac, Grétry, som man i
våra tider gjorde så väl att återupplifva till motvigt mot en
känd operett-branche. Under de stora skådespelens uppförande
å opera-scenen kunde ju det gamla bruket att gifva operetter å
den mindre gerna återupptagas i sin helhet. Med nöje har. man
också sett åtgärder i denna riktning vidtagna under nuvarande
spelår. Berens’ »Lully och Quinault» var en högst angenäm re-
pris, ej minst för dess svenske kompositörs skull, och »Målaren
och Modellerna», »Nürnbergerdockan» och dylika små godbitar
taga sig dubbelt så bra ut här inom en för deras karakter och
skaplynne bättre afpassad ram. Det är endast att önska att
denna anordning fortsattes och man icke ånyo griper till den
från en viss régime bekanta att samtidigt gifva talstycken på
begge scenerna, kanske med aktörer och aktriser ilande från
den ena teatern till den andra.

Nya och Södra Teatrarne hafva sökt ersätta Mindre teatern.
A den förra scenen har musikvännen förr gladt sig åt verkligt
goda musikstycken, Auber, Mozart, Weber, Massé, Massemt m.
fl. Innevarande spelår har temligen uteslutande odlat den mo-
derna operetten, hvarför derom i en opera-revy icke något varit
att säga. Men nu vill lyckan — eller olyckan — att denna
stundom rätt underhaltiga musikrepertoar uppbärs af en sång-
artist, som af mången anses för vår stads allra förnämsta. Visst
är att man i ingen stad i verlden torde få höra partier som
Madame Favart, Boccaccio, fru Boniface sjungas af en konstnärinna
af fru Horwitz3 rang. Det är endast skada att man så sällan
kan få höra denna med rätta så högt skattade sångerska i par-
504

tier som äro henne värdiga, der hennes talang lyser med dubbel
glans, som t. ex. i »Hoffmans äfventyr», »Drottningens vallfart»
och ett par dertill. Nya teaterns sångpersonal är på qvinno-
sidan rätt väl utrustad, men den manliga dess sämre. Särdeles
märkes bristen på barytonsångare, någon som kan efterträda
Fritz Arlberg. Södra Teatern har egentligen ingen sångare alls
utom möjligen orkesterchefen, herr M. Strandberg, och de tre
operettprimadonnorna utmärka sig mer genom fagra ansigten än
fagra röster. Fröken Grönberg torde väl vara den mest röstbegåf-
vade af de tre, men fröken Anna Pettersson sjunger behagligare,
och har i åtskilliga Judic-partier under säsongens lopp väckt
ansenligt bifall. Den af våra artister, som mest påminner om
Judic, fru Cysch, har endast skådats några få gånger — å Nya
Teatern — som Niniche, hvilken betänkliga rol hon ger den
förenade charmen af sin mjuka röst, sitt nyansrika efter Judic
noga bildade spel och — last not least — sin briljanta teater-
figur.
Stockholms teatrar.

April—Maj '1885.

Af Claes Lundin.

Ett par högst intressanta teatermånader! Intresset ligger
dock icke i främsta rummet i hvad våra egna författare och
skådespelare under den tiden uträttat, som ej mer i två främ-
mande konstnärers besök och i synnerhet i den enes utomor-
dentliga konstnärskap.

För vår egen scen kan det endast medelbart och förnäm-
ligast genom det tillfälle till nya iakttagelser det lemnar vara
fördelaktigt, att en främmande, utmärkt skådespelare här någon
tid uppträder. Ett sådant gästspel spränger hela spellistan och
bringar oreda i teaterns arbetsordning. Det kan äfven vara
mindre tjänligt för teaterns inkomster. Skulle teatern också få
så mycket öfver af inkomsten, att han ser sig betäckt eller
kanske till och med har en liten vinst, så kan dock lätt hända,
att tiden närmast efter den utmärkte gästens uppträdande varder
i ekonomiskt afseende mindre fördelaktig, enär allmänheten, som
nödgats betala sina platser tämligen högt under gästspelet, strax
därefter just icke är villig att kosta på sig några teaterbiljetter.

Det är dess utom en annan omständighet, en ur konstens
egen synpunkt uppfattad, som gör det betänkligt att åt min-
stone ofta bjuda på främmande gästspel, vore dessa än aldrig
så utmärkta, och det är att då vanligtvis den gästande konst-
nären drager hela uppmärksamheten till sig, att han ensam står
i ljuset och alla de öfriga spelande trängas i ett skymundan,
som ej är fördelaktigt för själfva skådespelet. Det hela varder
icke helt, utan halft eller än mera splittradt.

Detta varder alltid fallet, då en skådespelare framstår på
de öfrigas bekostnad, och ju större han är, dess mera lider
den konstnärliga helheten. För skådespelets egen skull är det
506

otvifvelaktigt fördelaktigare, tm en väl samspelad trupp, t. ex.
Meiningarnes, kommer på gästbesök, äfven om den icke skulle
ha någon enda riktigt utmärkt skådespelare, än om en verkligt
stor, sådan som Ernesto Rossi, infinner sig och förvånar med
sin utomordentliga storhet, men gör alla medspelarne till tarfliga
komparser. Märk, att jag säger: för skådespelets egen skull.
Och detta torde väl icke böra lemnas alldeles ur räkningen, så
mycket man än i vår tid tyckes vilja upphöja skådespelaren på
författarens bekostnad.

Må dock ingen förestälTa sig, att dessa anmärkningar göras
för att klandra kgl. teaterstyrelsen för att hon låtit Ernesto
Rossi uppträda här. Ett sådant klander vore lika oberättigadt
som enfaldigt, men det uppträdandet har onekligen kunnat gifva
anledning att tänka något närmare öfver så väl olägenheter som
fördelar af stora konstnärers gästspel.

Fördelarne äro i synnerhet på allmänhetens sida, mindre
kanske på teatermedlemmarnes. Visserligen skulle man tro, att
de kunde lära så mycket af en sådan konstnär, som Rossi, att
de hade nytta däraf för hela sin framtid. Man har dock ty
värr sett, att föregående gästspel af en stor konstnär icke lemnat
mycket efter sig hos våra egna skådespelare. Vid Ristoris
uppträdande här hoppades alla teatervänner, att den svenska
scenen skulle för framtiden draga nytta af hennes konstnärskap
just därför, att den scenens medlemmar haft tillfälle att studera
hennes spel och väl skulle förstå att göra sig till godo de lär-
domar som lågo däruti. Den förhoppningen har emellertid icke
gått i fullbordan. Kan man med skäl påstå, att någon enda af
våra skådespelerskor eller skådespelare, ty äfven de senare borde
kunnat lära lika mycket af denna stora kvinhga konstnär, visat
sig ha inhemtat något af betydenhet efter Ristori?

Nej, för att verkligen lära sig något, som är värdt att tala
om, är det ej nog med att se ett par föreställningar af »Othello»,
tre af »Hamlet» och tre af »Kung Lear» samt en af »Köpmannen
i Venedig». Därtill behöfs mycket längre tids iakttagelser samt
framför alt, att den som skall draga nytta af dem själf förut
fått en tillräcklig underbyggnad. Vida större nytta än af Rossis
gästspel här skall vår kgl. scen hemta af elevskolans nu beslu-
tade förflyttande till det med musikahska akademien förenade
konservatoriet — förutsatt att den flyttningen har till följd,
att hvad som hitfills varit kgl. teaterns elevskola helt och hållet
skiljes från teatern, så att denne icke har det ringaste att göra
med skådespelarämnenas undervisning, utan får mottaga dem
507

så färdiga som en skola möjligtvis kan åstadkomma, en skola
med verkligt skickliga lärare.

Det är endast, om detta genomföres, som man kan fullt ut
glädja sig åt den förändring i afseende på elevskolan, hvilken
jag senast vidrörde i föregående häfte af denna tidskrift och
som nu verkligen kommit till stånd. Det af kgl. teaterstyrelsen
till musikaliska akademien inlemnade förslaget har af akademien
godkänts. Afgjordt är således att förändringen skall ega rum.
Okändt för andra än dem som närmast ha med saken att göra
är dock, huru denna förändring skall genomföras. Man bör
hoppas, att det sker i öfverensstämmelse med nyss anförda åsigt
samt att skolan vid konservatoriet inrättas, så mycket möjligt
är för våra förhållanden, efter samma plan som conservatoire de
musique et de déclamation, den franska statens teaterskola i
Paris. Medel därtill måste väl kunna i tillräckligt mått beredas
af teatern själf, hvilken nu slipper utgifterna för sin egen elev-
skola, men det skulle också vara det enda samband mellan
skolan och teatern; för öfrigt fullkomlig skilsmässa, till dess
lärjungen är mogen att framträda såsom scenisk konstnär.

Om ett gästspel, sådant som Rossis, i själfva verket icke
har så mycket, som man kanske ofta tror, att betyda för våra
sceniska konstnärers utbildning och fullkomnande, är det onekli-
gen så mycket betydelsefullare för allmänheten. Man njuter
visserligen icke så mycket af helheten i en stor författares verk,
men dess mer af den karaktär som den utmärkta konstnären
framställer. Man finner medspelarne mycket otillfredsställande.
I »Kung Lear» t. ex. var det ingen annan än narrens framstäl-
lare, hr Personne, samt möjligvis fröken Zetterberg, Cordelia, i
fjärde akten, som tillvunno sig åskådarnes bifall, och den först
nämde gjorde sig däraf i icke ringa grad förtjänt. Men i själfva
verket spela de väl icke sämre än vanligt, fastän jämförelsen är
för dem högst ofördelaktig. De sporras icke så mycket af att
spela till sammans med en sådan storhet, som de ej mera ned-
tryckas af denne. De främmande replikerna äro också hinder-
liga för ett godt samspel.

Åskådaren ser detta och beklagar det, men om det finnes
någon rättskänsla hos honom, nekar han icke att göra rättvisa
åt teaterns egna skådespelare, hvilka visa sig otillfredsställande
just för att Rossi är oupphinnelig för vanliga konstnärer. Det
är väl f. n. icke* flere än två andra, hvilka kunna uppträda som
jämförliga med honom i skådespelet, och det är Ristori och
Salvini, men dessa tre får man aldrig se till samman.

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	*	34
508

Dâ det är omöjligt att, med undantag af de tvä senast
nämda, finna sä mänga storheter i konsten, att ens de förnäm-
sta rollerna i ett af Shakspeares sorgespel kunna besättas med
skådespelare, som komma Rossi någorlunda nära, måste man
nöja sig med hvad som fins att tillgå och glädja sig åt att
man fått se en sådan konstnär som Rossi, hvilken uppväger hela
dussin af konstnärer som ofta kallas för »utmärkta», icke tänka
på de öfriga så mycket och ej häller fästa sig vid att stycket
såsom helt konstverk lider betydligt under en sådan före-
ställning.

Går man tillväga på det sättet, så har man den största
njutning som en scenisk framställning någonsin förmår åstad-
komma, man har mycket mer än hvad man tänkt vara möjligt
vid ett sådant tillfälle, och man har det ej blott för den aftonen
eller de aftnarne, utan för hela lifvet. Rossis spel kan aldrig
glömmas. Minnet däraf lyser såsom en vägledande stjärna för
all vår åsigt om scenisk konst. Det renar smaken för teater-
framställningar, ställer konsten i hennes rätta ljus och hjälper
oss att förstå mycket i skaldens karaktärsskildringar, som vi
förut funnit dunkelt eller rent af obegripligt.

Att Rossi här uppträdde först i »Othello» var otvifvelaktigt
väl betänkt, emedan den rollen tillåter honom att utan ofördel-
aktigt inflytande af ålder eller andra, yttre omständigheter fram-
hålla karaktären så som denna bör och kan framhållas genom
ett verkligt stort konstnärskap.

Rossis Othello låter åskådaren lära känna Shakspeares
Othello till punkt och pricka. Aldrig förr än man sett denne
store skådespelare kan man väl säga, att man fullt klart upp-
fattat karaktären, man må aldrig så mycket ha tänkt öfvei' honom,
läst aldrig så många uttolkningar och varit vittne till aldrig så
många andra Othello-framställningar. Genom Rossis utförande
af rollen kan man t. ex. först riktigt inse, huru det är möjligt, att
den unga, af härkomst, uppfostran och skönhet gynnade Desde-
mona kunnat skänka sin eldiga kärlek åt en främling som är
henne så olik i alt, utom i samhällsställning för närvarande.

Man behöfver blott se Rossis Othello vid dennes första
framträdande på scenen och höra honom säga några ord för att
förstå, att en ung förmän flicka verkligen kan fatta kärlek till
mohren. En sådan Othello kan ej annat än väcka djupt intryck
hos en ungmö med rik fantasi. Han är icke blott en mindre
vanlig företeelse, ett sällsynt exemplar, hvilket i och för sig
nog kunde verka på ett ungt kvinligt sinne, utan äfven ett
509

ideal af manlig kraft, tapperhet, värdighet, en stor fältherre med
ett berömdt namn, en person som äger det venezianska rådets
hela förtroende och det venezianska folkets beundran, och då
denne visar sig äga äfven de varma känslor, som tala omedel-
bart till hjärtat, måste en ung, svärmisk kvinna önska att varda
hans maka, smickrad af att dela hans berömda namn, tjusad af
att vara föremål för hans kärlek. Hon kan ej annat än glömma
hans utseende och att han tillhör en ras som föraktades i hennes
fädernestad.

Hvad som förnämligast kännetecknar denne Othello är hans
värdighet, hvilken icke gifver vika ens för hans naivitet, det
stora naturbarnets outplånliga arf, samt till och med ej alldeles
lemnar honom, då svartsjukan infinner sig och manar fram det
vilda sinnelaget, som ligger och rufvar under den civiliserade
ytan. Lidelsen, sådan mohrens vrede öfver den förmenta skymfen
och öfver en inbillad otrohet å makans sida framkallar den,
gifver sig luft i utbrott af raseri och hämdlystnad, men till och
med i detta utbrott har Rossis Othello något kvar af detta
herravälde öfver det heta, afrikanska blodet, som onekligen måste
finnas hos den som är vorden en förnäm man i Venezia. Detta
kommer för öfrigt fram i hvarje åtbörd, i hvarje tonfall hela
rollen igenom.

Andra Othello-framställare öfverlemna sig helt och hållet
åt ett till högsta möjlighet stegradt utbrott af fasansfull vrede
och däraf uppkommen mordlust. De tjuta och väsnas, rusa som
vansinnige öfver scenen och tyckas blott bekymra sig om att
träffa det allra högsta mått af raseriets obändiga styrka.

Rossis Othello är icke mindre ursinnig i grund och botten,

men han förstår beherska sig.
band på afrikanens vilda kraft.

Fältherrens värdighet lägger
Den senares förfärliga styrka

varder därigenom icke minskad, endast mera samlad, och in-
trycket af det hela blott djupare och mera gripande. Man ser
tydligare än hos andre som utföra samma roll huru den arme
mannen lider ej blott genom att tro sin kärlek försmådd, då
han likväl vet, huru sant och uppriktigt han älskar, utan ock
genom den skymf som Desdemona förmenas tillfoga den högt
uppsatte mannens värdighet, hvilken ingen annan ännu vågat
kränka.

Under det Jago först söker väcka misstanken hos Othello,
uttrycker Rossi med oupphinnelig finhet i åtbörder och minspel
huru omöjligt det skulle vara att hans Desdemona kunde visa
sig honom ovärdig. Och huru kämpar han icke sedan mot dén
510

hos honom själf alt mera växande svartsjukan! Hvarför skulle
Desdemona varda honom otrogen, dä hon, den förnäma senators-
dottern, sä nyligen föredragit honom framför alla de fine vene-
zianske ädlingar som otvifvelaktigt önskat henne till maka?
Denna strid, hvilken Othello förgäfves söker dölja under den
store fältherrens värdighet, visar Rossi så tydligt, endast genom
ett mycket måttfullt spel, att man tyckes ha den verkliga män-
niskan framför sina ögon, den af Jago så skändligt bedragne, sin
egen förfärliga kraft i det längsta beherskande mohriske generalen
i republiken Venezias tjänst.

Värdigheten öfvergifver denne Othello endast när han bryter
ut mot Jago i tredje akten, efter att den senare länge bearbetat
honom, och när han sedan i femte akten ändtligen finner, att
han varit föremål för ett skändligt bedrägeri, detta i god öfver-
ensstämmelse med omöjligheten att i dessa ögonblick kunna be-
herska den ursprungliga hetsigheten, verkan af det sjudande
sydländska blodet. För öfrigt lemnar värdigheten honom icke
ens när han dödar Desdemona, hvilket dåd utföres icke i ett
utbrott af ögonblickligt raseri, utan såsom en väl öfverlagd
handling, hvilken står i full öfverensstämmelse med den gäc-
kade fältherrens i egna ögon berättigade makt öfver den tro-
lösas lif.	.

Om man så vill, kan man sönderdela Rossis spel ej blott
i Othello, utan i alla de roller, i hvilka han här uppträdt, i4*
många smärre enskildheter, och man skall finna, att hvar och
en är en utmärkt fin, sannolikt länge fortsatt och riktigt genom-
arbetad studie efter naturen; men dessa studier af enskildheter
förena sig till ett så verksamt helt, att åskådaren, äfven om
han är van att genom sönderdelning söka förklara resultaten,
icke finner annat än en sammanhängande kedja af hvad man
skulle tro vara ren natur från början till slut.

Detta gäller fullt upp hans Othello, Kung Lear och Shy-
lock, men onekligen i mindre grad Rossis Hamlet. Hvarje
enskildhet är också där en utomordentligt fin och otvifvel-
aktigt högst riktig studie efter naturen, utarbetad i samband
med konstnärens väl öfvertänkta uppfattning af författarens af-
sigt, men däraf uppstår icke en så helgjuten verkan, som i de
andra rollerna. I Rossis Hamlet ser man för mycket af studi-
erna, ty dessa lysa igenom vid framställningen. Alt är regelrätt,
väl öfvertänkt, förträffligt i enskildhet, men det beräknade kan
icke döljas.
511

Man intages af det sätt, hvarpå skådespelaren i denna roll,
liksom i alla andra, säger hvad han har att framföra, en oöfver-
träfflig »diktion», jag skulle vilja säga oupphinnelig, om jag icke
ännu för ett par år sedan hört Ristori framsäga ett stycke ur
Dantes »Inferno»; man förvånas öfver hans alltid ovanligt ut-
trycksfulla ansigtspel; man beundrar den furstliga hållningen,
hvilken han aldrig glömmer bort hos prins Hamlet; man känner
sig rörd af hans spel med Ofelia i tredje akten, där hans »gå
i kloster», olikt många andra Hamlet-framställares sätt att säga
det, är af så stor verkan, samt med modern i samma akt, kanske
en af Rossis allra bästa scener; och likväl är det hela alt för
afvägdt, för omständligt och så att säga understruket för att
kunna göra det omedelbarhetens intryck, som ensamt är i stånd
att skänka, »illusion».

Det är ju möjligt, att något däraf beror af skådespelarens
ålder, icke såsom skulle åskådaren, hvilken förut sett Rossi i
en annan roll och således vet, att han är en stor konstnär, icke
kunna glömma bort åldern och endast tänka på konstnären, utan
mera därför kanske, att skådespelaren själf tänker på sin ålder,
är däraf hindrad och söker att genom ett mer än vanligt verk-
samt spel öfverskyla hvad han tror skall fattas i en mera ung-
domlig framställning. Visst är, att man, orsaken må vara hvilken
som hälst, icke lika mycket intages af Rossis Hamlet, som af
hans öfriga roller. Likväl måste vi stockholmare känna oss
tacksamma för att vi fått se den store konstnären i äfven denna
roll. Vi önska, att man äfven på andra ställen i Sverige måtte
få tillfälle, t. ex. nästa år, då Rossi ju ämnar återvända hit,
genom hans Hamlet öfvertyga sig om, huru oförtjänt det bifall
varit, som man förut på några ställen skänkt en annan Hamlet-
framställare, hvilken uppträdt här och där i de skandinaviska
rikena. Roller kunna uppfattas olika och dock icke vara på
någotdera hållet missuppfattade, men en sådan uppfattning och
en sådan framställning, som den sist nämde Hamlet-återgifvaren
visat, torde bäst vederläggas genom Rossis tolkning af rollen.

Den store konstnärens förnämsta roll är otvifvelaktigt hans
Kung Lear, men spelet däruti är af så egendomligt innehåll,
att det svårligen kan skildras. Man måste se det för att rätt
fatta, att scenisk konst kan åstadkomma något så underbart
gripande. Jag inskränker mig därför till att söka gifva endast
en kort antydan om detta Rossis mästerverk.

Redan den gamle kungens första inträde på scenen är
af makalös verkan. Han uppträder icke med det storståtligt
512

majestätiska allvar, som man kan fä se hos andre, i synnerhet
tyske skådespelare i samma scen, utan är från första ögonblicket
han visar sig den utlefvade, nästan fjoskige gamle mannen,
hvilken i nervös hastighet stapplar in på scenen, gör några
knapphändiga hälsningar med de darrande händerna och det
skakande hufvudet, ilar med svigtande ben så skyndsamt ål-
dringen förmår upp på tronen och kastar sig ned där samt
börjar med retlig häftighet sitt tillkännagifvande om landets
delning och sin tronafsägelse. Ett sådant inträde skulle man
sannolikt aldrig ha tänkt sig, men då man ser det, tycker man
att just så bör det vara och icke på något annat sätt.

Därmed har man uppslaget till hela skådespelet, och kungen
är redan från den stunden föremålet för skådespelets tragiska
intresse. Hela scenen mellan honom och döttrarna får genom
skådespelarens snillrika framställning en prägel af sanning, som
hon, på ett annat sätt återgifven, svårligen äger. Goethe har
till och med kallat denna scen orimlig.

I tronafsägelsen och rikets delning ligger, så som tydligt
visar sig genom Rossis spel, icke så mycket en handling af en
vid regeringsbestyren trött, till åren kommen herskares berätti-
gade längtan efter hvila, utan mera en nyck af en genom
makten bortskämd, gammal, retlig despots åstundan att för till-
fället kasta af sig en besvärlig börda, hvars maktföreträden han
dock snart kommer att sakna, då han också’ångrar att han så
ohjälpligt släpt af regeringstömmarne. Genom Rossis framställ-
ning får man också klart för sig, att den fader, som offentligt
uppmanar sina barn till att täfla om hvilken af dem förmår
mest smickra honom, icke kan ha sina förståndsförmögenheter i
god ordning. Således får man redan från styckets första början
en aning om det vansinne som sedan utbildar sig hos Lear och
som kan ha sin grund endast i det öfvermått af maktfullkom-
lighet, som ett trälsinnadt folk så gärna tillerkänner fursten
och som så ofta bryter ut i till full galenskap gränsande, de-
spotiska nycker. Det är en sådan nyck som gör Cordelia arflös
och drifver Kent i landsflykt, öfvermodigt vrakar den sanna
tillgifvenheten och genom att pålägga dem en förödmjukande för-
ställning framkallar förhärdelse och hämdbegär i äfven mindre
själfviska sinnen än Gonerils och Regans.

Rossis spel i andra akten är i synnerhet utmärkt för den
mästerligt framstälda, alt mer ökade förvåningen hos Lear, då
han finner, att han med tronafsägelsen icke blott gjort sig fri
från regeringens bördor och pligter, utan också gått miste om
513

hennes företrädesrättigheter. Häpenheten att ej mera vara en
alla beherskande despot växer för Jivarje ny yttring af de otack-
samma döttrarnas missaktning, och aldrig har väl någon annan
skådespelare kunnat ens närmelsevis gifva ett sådant uttryck
åt en gränslös bestörtning, hvilken hos Rossis Lear framkallar
en lika gränslös förbittring, som öfvergår till raseri och bryter
ut i en gäckad faders förskräckliga förbannelse af de barn som
han själf förut orättvist gynnat.

Under denna genom sin verklighetstrohet öfvertygande fram-
ställning låter skådespelaren oss se, huru vansinnet alt mera
arbetar sig fram, och det är icke först genom Lears antydan
till narren, att han visst blir galen, som man kommer att tänka
därpå. Rossi har redan långt förut förberedt oss därpå genom
åtskilliga af de mäktiga medel som stå denne skådespelare till
buds i ansigtspel, röst och åtbörder.

Hela framställningen är en fullt följdriktig utveckling af
en bland de intressantaste karaktärer som den säkre karaktärs-
skildraren Shakspeare någonsin skapat, men som skådespelare så
sällan förmå riktigt återgifva. I tredje akten får denna utveck-
ling ytterligare klarhet genom Lears då fullt utbrutna vansinne,
som skådespelaren tolkar på ett så gripande sätt, att väl aldrig
åskådandet af en verkligt sinnesrubbad kunnat under omstän-
digheter, som motsvara de af Shakspeare framstälda, framkalla
ett starkare intryck.

Då infinner sig ’ hos åskådaren det tragiska medlidandet i
rikt mått. Man kan icke gilla den gamle, nyckfulle despotens
uppförande och i synnerhet hans hårda orättvisa mof Cordelia,
den enda af döttrarna som oegennyttigt älskat honom, men man
erfar likväl det varmaste medlidande med hans hjälplöshet, då
den yttre verlden icke längre står i sin verklighet för hans
omtöcknade hjärna. Naturens uppror, som författaren tagit till
hjälp och som på vår kgl. stora teater onekligen framställes så
illusoriskt man möjligtvis kan begära på en scen, är alldeles
icke nödvändigt för att stärka verkan af Rossis spel; det är
snarare störande, ty man vill ej se eller höra på annat än den
olycklige, gamle kungens famlande i vansinnets natt. Hvad
bryr man sig om blixt och dunder, då man har denne kung
Lear framför sig?

Huru sammankrympes ej vårt hjärta, allas våra hjärtan,
äfven gamle, förhärdade teateranmälares och granskares, då Lear
i sitt vansinne visar tillgifvenhet för en annan, om ock blott
låtsad sinnesrubbad och icke vill skilja sig från den »nakne
514

gossen», som han tager för en filosof, än från Thebe, än frän
Athen. Man kan ej tänka pä att detta är spel. Man ser på
det såsom på den mest rörande verklighet.

I fjärde akten beundrar man Rossis majestät i röst och
åtbörder, då Lear af den blinde Geloster tillfrågas, om han ej
är kungen och, oaktadt sitt omtöcknade förstånd, svarar hvad i
svensk öfversättning heter: »Jo, hvar tum en kung». Detta
var, kanske mest genom motsatsen mellan den galne kungens
vanvettiga utstyrsel och det plötsligt återkallade minnet af hans
forna storhet, som gjorde sig gällande i hållning och röst, onek-
ligen beundransvärdt, sant herskarelikt, men vida mer beun-
dransvärd är skådespelaren i samma akts slut, då Lear vaknar
upp i tältet i det franska lägret. Där är minspelet länge ensamt
verkande, och Rossi förmår att i så ytterlig grad göra det verk-
samt, att det talar till oss kraftigare än de mest vältalande ord.
Läser man igenom scenen hos Shakspeare, kan den visserligen
i all sin korthet röra oss, och man får ej häller här glömma,
att det dock är författaren som man i främsta rummet har att
tacka för skådespelet; men den rörelse som framkallas af läs-
ningen kan likväl icke jämföras med det öfverväldigande ljufva
intrycket af den till verkligheten återvaknande gamle kungen,
som återfinner sin trogna dotter Cordelia, sådant detta intryck
åstadkommes genom Rossis konst, genom verldens största skåde-
spelskonst, hvilken i denna scen omöjligt kan beskrifvas, endast
njutas genom åskådande.

Det är för öfrigt ett fåfängt försök att vilja ens antyd-
ningsvis skildra Rossis Kung Lear, vare sig i den eller en annan
scen, och alt hvad därom skrifves kan icke gifva ens den aflägs-
naste föreställning om hans konstnärskap. Detta kan med fullt
skäl sägas utan fruktan att man därför skulle göra sig skyldig
till någon konstförgudning.

Huru skulle man t. ex. kunna beskrifva Rossis framställ-
ning af Lears efter den häftigaste öfverretning inträffade död i
slutet af femte akten? Man ser gubbens plötsligt återvunna
styrka, då han kommer inrusande med Cordelias lik, är vittne
till de förebud till upplösning som inträffa efter denna öfver-
ansträngning och efter det gäckade hoppet att dottern skulle
ännu lefva, och följer slutligen med den mest spända uppmärk-
samhet, huru dessa förebud öfvergå till slutföljden, huru Lears
ögon, som i det längsta varit fästa på Cordelia, brista, och
lifvet synes ha lemnat honom. Icke kan detta återgifvas
med ord.
515

Jag har hört läkare uttrycka sin förvåning öfver den rent
af obegripliga naturtrohet, med hvilken Rossi på scenen fram-
ställer ett dödsfall samt för öfrigt hvarje kroppsligt lidande.
Detta har kanske ”träffat dem mest, ty de förstå det bäst. Men
om man hörde sig för på andra områden, skulle omdömet af
sakkunniga otvifvelaktigt varda likadant öfver alt.

Rossi kan med mästerskap återgifva alla mänskliga käns-
lor, framställa alla så väl kroppsliga lidanden, som själsrörelser.
Hans konstnärskap är helt alt igenom. En lycklig begåfning
har han genom de trägnaste studier utbildat- till en stor konst.
Han gör sannolikt icke en enda åtbörd, som han ej förut noga
öfvertänkt, ej ett enda steg till höger eller ven ster, som han
icke beräknat, men dessa beräkningar synas aldrig, om icke
möjligtvis i Hamlet, där resultaten icke fullt täcka studierna.

Hans röst är utan tvifvel utmärkt vacker och böjlig af na-
turen. Men huru har han dock icke arbetat med denna röst
för att slutligen komma dit där hon nu befinner sig, i stånd
att villigt lyda hvad konstnären än pålägger henne att utföra!
Rossis röst höres alltid lika .tydligt, om han talar långsamt
eller fort, om han, i fall rollen så fordrar, ryter eller hviskar
fram orden. I blotta klangen af denna röst ljuder den skönaste
musik, men den musiken kan gifva uttryck åt de mest olika
mänskliga känslor.

Förmågan af individualisering i olika karaktärer, pröfvo-
steneh för den sanna konstnären, är stor hos Rossi. Hans röst,
ansigtspel och åtbörder tjäna honom villigt i alt och frambringa
alltid verksamma intryck. Om det är hans eget snille som
gifver lif åt den antagna masken, så uppgår han dock helt och
hållet i den personlighet han skall framställa och tillåter aldrig
sin egen att lysa igenom. Mellan Rossis Othello och hans
Kung Lear kan ej den ringaste likhet upptäckas. Och huru
olik dessa två är ej åter hans Shylock, åt hvars karaktär han
gifvit en så mästerlig framställning, att den otvifvelaktigt för-
tjänar en hel af handling för sig ■— såvida sådana afhandlingar
kunde ens i aflägsen mån gifva föreställning om det stora konst-
närskapet.

Detta konstnärskap är för hvarje roll helgjutet från början
till slut. Rossi nöjer sig icke med att virtuosmässigt lägga an
på vissa »effektscener», och om man, såsom ofvan antyddes, sön-
derdelar hans spel, skall man likväl få svårt att kunna fästa
sig vid dessa »smådrag», som några alltid vilja plocka fram ur
återgifvandet af en roll och hvilka påstås bevisa så mycket.
516



Han. har icke något sådant där smått. Alt är stort och djupt
från första scenen till den sista.

Man kan visserligen fästa sig vid t. ex. inträdesscenen i
»Kung Lear», scenen i ödemarken med den »nakne gossen», fjärde
aktens slutscen med Cordelia och dödsscenen i femte akten;
men är man rätt uppmärksam, skall man finna, att dessa scener
icke stå enstaka och vittna om Rossis storhet, utan äro ssSnman-
hängande delar af den oafbrutna kedja, hvaraf det hela utgöres,
och som alt igenom utföres med lika stor samvetsgranhet, utan
att konstnären söker framhäfva någon scen på de öfrigas be-
kostnad. Framstår någon med större betydenhet, är det emedan
författaren gjort den vigtigare än andra. Rossi visar också häruti,
att äfven den störste konstnär måste underkasta sig författarens
afsigter med rollen.

Det är att hoppas, att Rossis gästspel öppnat ögonen på
en god del af allmänheten för åtskilligt, hvaruti man hittills
icke haft klar insigt. Därför har detta gästspel otvifvelaktigt
varit af ej ringa betydelse, på samma gång det skänkt alla här
varande vänner af scenisk konst åtskilliga njutningsrika stunder.
De stå för den skull i stor tacksamhetsförbindelse till kgl. tea-
terstyrelsen, som gifvit dem tillfälle till en sådan konstnjutning,
och förbindelsen ökas, i fall Rossi verkligen återvänder hit nästa
år, äfven om en och annan olägenhet, såsom här ofvan antyddes,
därigenom orsakas teaterns vanliga arbetsordning.

Om våra egna vid den store främmande konstnärens gäst-
föreställningar medverkande skådespelare tillåter jag mig iakt-
taga tystnad, då deras medverkan icke gälde att på öfligt sätt
framställa Shakspeares skådespel, l^tan endast göra det möjligt
för den store främlingen att här uppträda i dem. Det var
också, såsom redan nämdt är, endast hr Personne hvilken, såsom
narren i »Kung Lear», samt till någon del fröken Zetterberg i
Cordelias roll, hvilka förmådde tillvinna sig någon uppmärksam-
het bredvid den som för öfrigt tog hela intresset för sig.

*	*

*

Om den kgl. Stora teaterns egen verksamhet under de två
månaderna är, i afseende på talscenen, just icke mycket att säga,
och om den lyriska scenen öfverlemnar jag ordet åt en annan
medarbetare i tidskriften. Karl Gutzkows gamla, men först nu

h
517

på stockholmsk scen upptagna »Uriel Acosta» kunde ej gifvas
många gånger, till en del sannolikt därför, att stycket gafs sam-
tidigt på Nya teatern, där en annan gäst, den sachsiske skåde-
spelaren E. v. d. Osten, i titelrollen väckte större uppmärksamhet
än rollens innehafvare på den kgl. scenen.

Nya teatern hade i början af april alla trumfen på sin hand,
kan man säga, och drog i främsta rummet intresset till sig.
Hade icke Rossi infunnit sig och uppträdt på kgl. teatern, skulle
Nya teaterns talscen otvifvelaktigt ha fördunklat den kungliga.
Sällan har väl en enskild skådebana utvecklat så stor verksam-
het. Under de senaste dagarne i mars hade Nya teatern börjat
spela Ibsens »Brand», ett käckt företag, som lönades med den
fullständigaste framgång. I början af april upptogs den yngre
Dumas’ aldrig förr hos oss på någon verklig teater gifna »Ca-
meliadamen». Samtidigt infann sig hr v. d. Osten och upp-
trädde i »Uriel Acosta», »Othello» och »Familjens olycksfågel».
Ej långt efteråt hade teatern åter ett nytt stycke färdigt, den
franska komedien »Clara Soleil».

Rossis utomordentliga konst har trängt i bakgrunden alla
andra sceniska företeelser i Stockholm under våren i år, men
minnet af »Brand» på Nya teatern torde dock ej så lätt förblekna
och kan väl åter upplifvas, när den store främmande konstnären
ej längre lägger beslag på hela teaterintresset. Det är direktör
Ludvig Josephson vi ha att tacka för upptagandet af ett skåde-
spel, hvilket ända tills i år af de flesta ansetts som omöjligt
på scenen, men nu visade sig vara fullt spelbart. Det måste
erkännas, att för hr Josephson icke gifvas många omöjligheter.
Hans goda blick och sällsynta ihärdighet har redan många gånger
visat, huru äfven de svåraste hinder öfvervinnas. Denna gång
hade han lyckligtvis hr Hillberg såsom förnämste medhjälpare,
ty utan hans bistånd hade Nya teatern ganska säkert icke kun-
nat spela Ibsens mästerverk.

Hr Hillbergs utförande af titelrollen gaf ytterligare intyg
på att denne skådespelare är en konstnär, hvars förmåga står
öfver den vanliga på våra scener, utan att man därför har giltig
anledning att påstå den vara den allra främsta. Ibsens »Brand»
fick verkligen lif i hr Hillbergs spel, men detta lif skulle ha
varit ännu kraitigare och mera öfvertygande, om skådespelaren
kunde säga sin roll bättre än hvad fallet är. Hr Hillberg bör
väl icke vara för gammal att arbeta bort ett högst störande
fel, hvilket många gånger anmärkts, men likväl ännu är lika
hinderligt för hans för öfrigt så godt verkande framställning.
518

Ovanan att tala med slutna tänder skämmer stundom bort hvad
skådespelaren har att framsäga och som han med sin vanligtvis
träffande uppfattning af karaktären kunde göra rätt tilltalande.
Ett något släpande spel i allmänhet samt benägenhet för långa
och i handlingen ingalunda alltid grundade pauser utgöra också
hinder för en fullgod verkan.

Hr Hillberg har en stor, föga vanlig talang, men^ saknar
god underbyggnad — det är hela orsaken till de angifna felen
och ett ytterligare exempel på att »ingen födes till konstnär»,
d. v. s. att äfven de mest lysande anlag icke nå upp till konst-
närskapet, om de ej utbildas genom god undervisning och trägna
studier. Den goda undervisningen har hr Hillberg aldrig fått,
och därför har han ingen grund att bygga på, när han genom
egna studier sökt utveckla sina ovanligt stora anlag. Han bör
dock, som sagdt, väl icke anse sig för gammal för att söka ar-
beta bort åt minstone de mest hinderliga felen. I honom bor
en stark spännkraft, det har han visat i lifvet, och den kraften
bör väl ock kunna ännu hjälpa honom i konsten. Lyckas han
därmed, hvilket man väl bör antaga, kan han möjligtvis med
skäl göra anspråk på den benämning af »stor konstnär» och
»Sveriges förnämsta skådespelare» o. s. v., hvarmed man redan
nu varit så frikostig.

Utförandet af »Brand» gör för öfrigt Nya teatern heder.
Det är ett uttryck som kanske också väl ofta användes och
därför förlorat sin verkan, men denna gång torde det vara helt
och hållet på sin plats. Spelet var godt, kan man säga, på de
flesta händer, och i synnerhet inlade fru Hwasser-Engelbrecht
mycken förtjänst med en rätt tolkning af Agnes’ roll, fastän hon
kanske föreföll något svag i somliga scener. Fröken Klefbergs
utförande af Brands moder var af bästa konst och verkade såsom
ren natur.

»Cameliadamen» har också länge ansetts höra till »théâtre
impossible» på våra scener. Det var dock icke hr Josephsons
åsigt, och äfven den gången visade det sig, att hans åsigt var
den rätta. Stycket gjorde lycka. Om det också icke återgafs
så fullkomligt parisiskt, som den hvilken varit. van att se det
på fransk scen kunnat önska, måste dock erkännas, att utföran-
det var ganska aktningsvärdt. Man hade naturligtvis förestält
sig, att fru Ulff skulle vara alt för kall för att låta titelrollen
komma till sin fulla rätt, men denna föreställning befans vara
alt annat än riktig.
519

Fru Ulffs spel visade tillräcklig värma ocli gjorde karak-
tären. och handlingen sanna genom fullständigt bannlysande af
hvarje uppskrufvadt känsloutbrott. Hennes spel lät oss hos den
genom sann kärlek ändtligen återlösta Marguerite se en djup
och öfvertygande sinnesrörelse. Man måste tro på den fallna
kvinnans förtviflan och på uppriktigheten i hennes uppoffring,
då man såg fru Ulffs framställning af den bekanta scenen i
tredje akten, med älskarens far, och det måste gå hvarje åskå-
dare till hjärtat, då Marguerite låter höra den tröstlösa öfyer-
tygelsen, ett en fallen varelse aldrig mera kan resa sig, att Gud
kanske kan förlåta, men att människorna äro obevekliga. Den
scenen kan förleda till mycken öfverdrift, men däraf fann man
ej ett spår i fru Ulffs spel, hvilket för öfrigt var jämnt och
måttfullt, men tillräckligt lifligt hela rollen igenom.

Gutzkows »Uriel Acosta» är ett tämligen hållningslöst och
föga intressant skådespel, mera ett ihåligt deklamationsstycke
än ett karaktärsdrama. Det var i detta stycke som E. v. d.
Osten gjorde sitt första uppträdande i gästföreställningarna på
Nya teatern och visade sig vara en ganska talangfull skåde-
spelare, hvilken man såg med nöje, men hörde med plåga, enär
han utförde rollen på svenska, hvilket språk han visserligen talar
rätt flytande, men hvars rätta uttal han ingalunda är mäktig. Hr
v. d. Osten skulle otvifvelaktigt ha gjort ännu större lycka, ty
lycka gjorde han onekligen, om han uppträdt på tyska. Vis-
serligen är det alltid störande att höra två språk samtidigt från
scenen, äfven om man förstår bägge, hvilket dock naturligtvis
ej kan vara fallet med alla eller ens med flertalet af dem som
bevista teaterföreställningarna, och det skall vara en så stor konst-
när som Rossi för att kunna genom själfva spelet göra sig fullt
förstådd; men ännu värre är att höra sitt eget språk rådbråkadt.
Därtill hade man godt tillfälle under v. d. Ostens gästspel här,
värst dock i Uriel Acostas roll. Vare sig att man redan hunnit
vänja sig vid det oriktiga uttalet och därför ej längre fäste sig
så mycket vid den förvända tonvigten eller att man fann bryt-
ningen mera naturlig i mohrens roll, men visst är, att den tyske
skådespelarens behandling af vårt språk föreföll de fleste icke
fullt så odräglig i »Othello», som i Gutzkows skådespel, och i
»Familjens olycksfågel», där gästen utförde en roll, hvilken be-
rättigar till ett uttal olika med omgifningens, hade man, såsom
det tycktes, nästan intet als att invända.

Ett vågadt och visst icke lyckadt företag var dock hr
v. d. Ostens uppträdande på svenska, ehuru han, som i sin
520

barndom vistats flere åi’ i Sverige och sedan under lång tid haft
tillfälle att umgås med svenskar, borde mer än de fleste andra
främlingar ha kunnat gå i land därmed — i fall detta någon-
sin kunde låta sig göra. Tänker man icke på språkbehandlingen,
måste man erkänna, att den tyske skådespelarens uppträdande
här var ganska intressant. Hans Uriel Acosta föreföll visserli-
gen något deklamatorisk, men det torde vara svårt att undvika
detta i en så uppstyltad roll. Hans Othello visade nästan ingen-
ting af den i Venezias tjänst utmärkte mohriske fältherrens
värdighet, hvilken däremot genomgick Rossis hela framställning,
men så mycket mera af det afrikanska naturbarnets naivitet.
Det var onekligen något rörande hos denne svarta jätte, som
kände sig så’ mild och glad därför att han älskade och funnit
genkärlek, som så naivt visade sin förtjusning och icke lät störa
sig i sin bröllopsglädje ens då han stod anklagad inför höga
rådet.

Den Othello, som v. d. Osten lät oss se, var onekligen ganska
karaktäristisk, men ägde ej på långt när den förmågan att djupt
röra som finnes hos Rossis Othello, hvilket ej häller kan fordras,
ty den senare är en stor konstnärs skapelse. Hos v. d. Osten
fann man talangen, men använd mer till virtuositet än verkligt
konstnärskap i strängare mening. Det var med stor talang han
i första akten log och behandlade anklagelserna som en ren obe-
tydlighet, för hvilken det ej lönade mödan att göra sig mycken
omak. Det var med ännu större talang som han i tredje akten
småningom öfvergick från fullt förtroende till misstroende och
därifrån till ursinnig svartsjuka. Men då man hos Rossi icke
med skäl kan framhålla några enskilda scener, utan alt är hel
och genomgående konstnärlighet, var det hos v. d. Osten nästan
blott dessa scener i första och tredje akten som rätt ådagalade
hans talang, då däremot spelet i hela senare delen af stycket,
då han rasade alt för häjdlöst, icke alt igenom gjorde intryck
af sanning och otvifvelaktigt var ej så litet uppskrufvadt. Skåde-
spelaren lade an på »effektscener», gjorde häftiga kraftansträng-
ningar och räckte därför ej dill i alt, hvarför slutet af rollen
icke häller kom i jämnhöjd med början.

Den som däremot var jämn alt igenom, det var hr Hillberg,
som i Jago fortfarande har en af sina förnämsta och mest lyc-
kade roller, och där de ofvan anmärkta felen visserligen finnas,
men medelst det för öfrigt förträffliga spelet ej märkas så mycket.
Genom hr Hillbergs goda medverkan föreföll framställningen af
skådespelet i sin helhet mera tillfredsställande på Nya än på
521

Stora teatern, där Jago icke kom till sin. fulla rätt. Man bör
dock ej glömma, att det är lättare att taga sig ut bredvid en
v. d. Osten än en Ernesto Eossi.

I »Familjens olycksfågel» visade hr v. d. Osten sig såsom
god komiker, och därmed afslöts hans ganska lyckade gästspel.
Men Stockholm har denna vår haft också en kvinlig gäst inom
skådespelet, fröken Ida Aalberg från Finland, hvilken dock upp-
trädde blott en enda gång. För att kunna rätt bedöma denna
unga skådespelerskas förmåga måste man se henne i äfven ett par
andra roller. Hvad hon nu visade i Ofelias roll, hvilken hon
spelade mot Rossis Hamlet, var ej tillräckligt för att fullständigt
uppfatta hennes konstnärskap. Det är icke alla som »svära på
magisterns ord», såsom det heter, och låta inverka på sig af
de väldiga puffar, som föregingo hennes uppträdande, hvilka
hunno sin spets i ett morgonblad och en aftontidning samma
dag föreställningen skulle försiggå samt under föreställningen
uppenbarade sig i ett öfvermått af blommor och i vänfasta
landsmäns näfstarka, envist uthållande bifallstecken, hvilka icke
saktade sig förr än de genom skådespelerskans framkallande
inför öppen ridå fått förstöra en scen och åter upptaga ett förut
lyckligtvis utrotadt oskick.

Att sådan oförståndig hyllning af en okänd, tämligen ung
skådespelerska skulle väcka ovilja och motstånd, är ej att undra
öfver, men det är så mycket mera att glädja sig åt vår teater-
allmänhets opartiskhet, då motståndet ingalunda drabbade den
älskvärda gästen. De som med opartiska ögon och opåverkad
uppfattning sågo hennes Ofelia, funno denna ganska färgrik,
fastän färgerna just ej föreföllo vara alldeles sanna alt igenom.
Det hela var alt för nervöst, och intrycket af hennes spel vardt
för flyktigt för att fästa sig hos oss.

• Att fröken Aalberg uppträdde på finska språket, under det
Rossi spelade sin roll på italienska, bidrog otvifvelaktigt att göra
verkan mindre tillfredsställande. Det är onekligen för mycket
att i ett och samma skådespel finna tre olika språk, af hvilka
blott ett förstås af hela salongen, ett annat endast af några få
och det tredje kanske af ingen, icke ens af landsmännen till
den som talar det på scenen. Sådana försök komma väl liäller
aldrig att upprepas här, ty det är allmänt bekant, att vår kgl.
teaterstyrelse hyser alt för stor aktning för den kgl. scenens
pligt att omhulda vårt eget modersmål, för att hon skulle ännu
en gång tillåta att det på detta sätt undanskuffades på scenen.
522

Styrelsen medgaf ej häller företrädarinnan af det finska tungo-
målet att uppträda mer än en gång.

Dramatiska teatern har icke gjort mycket väsen af sig under
de två senaste månaderna, men arbetat ihärdigt och samvets-
grant under ej synnerligt gynsamma omständigheter. Till följd
af fröken Björkegrens olyckligtvis förlängda sjuklighet samt fru
Hartmans fördröjda tillfrisknande från en allvarsam sjukdom och
hr Hartmans plötsliga insjuknande, har teatern nödgats umbära
dessa tre betydande krafter. Det var först mot slutet af maj,
som fröken Björkegren kunde åter visa sig på scenen. Hon
utförde då några gånger Silvias roll i François Coppée’s inta-
gande komedi på vers »Förbi!» och väckte åter förhoppningar
på att vår sceniska konst ej längre skall nödgas undvara
fröken Björkegrens så länge saknade, alltid verksamma biträde.
Enär hr och fru Hartmans fullständiga tillfrisknande nu synes
bekräftadt, bör man också kunna hoppas, att de med nästa
spelårs början å nyo förmå uppträda.

Emellertid har spellistans upprätthållande under de senaste
månadernas olyckliga förhållanden naturligtvis varit förenad med
stora svårigheter. Till lycka för teatern fick man dock redan
i början af april ett nytt stycke färdigt, och med detta drog
man sig sedan fram under återstående delen af spelåret eller
åt minstone till medlet af maj, då den i hr Fredriksons kon-
trakt honom tillförsäkrade tjänstledigheten tog sin början. Det
nya stycket, kalladt »Profpilen», är ett efter förebild af de franska
intrigstyckena af tysken Oscar Blumenthal förfärdigadt lustspel
i 4 akter, hvilket med all sin dramatiska otillräcklighet dock
är ganska underhållande och i flere veckor fy Ide Dramatiska
teaterns salong med åskådare, som funno sig mycket roade och
oupphörligt gåfvo sitt bifall till känna. Till det goda intrycket
bidrog också det förtjänstfulla utförandet.*

Ehuru hr Fredrikson många gånger förut spelat sådana
där, enligt gängse uppfattning, men kanske icke efter sedelärans
fordringar, ganska »hederlige» gamle gossar som fört en mindre
stadgad vandel, ser man dock hans baron Leopold von der Egge
i »Profpilen» med lika mycket nöje, enär skådespelaren alltid med
samma omsorg utarbetar sina karaktärer och gifver lif åt figuren.
Fru Dorsch-Bosins hårdhjärtade och ränksmidande Hortense von
Valnack, den försmådda, men ganska inflytelserika, ej längre så
ungdomliga skönheten, är ett värdigt motstycke i karaktärs-
skildring, skarpt uppfattad och utförd med god konst. För öf-
rigt äro både fröken Bäckström och hr Törnquist, det älskande
523

paret, m. fl. lyckade i lösningen af sina uppgifter, och särskildt
måste man fästa sig vid fröken Åhlanders goda utförande af en
fåfäng verldsdams och moders roll samt hr Hedins, såsom alltid,
skrattretande och utan afbrott skrattunderhållande framställning
af en gammal kärlekssjuk tok till ryttmästare.

Hr Lindberg hade fått en komisk roll sig anförtrodd eller
hade själf anförtrott den åt sig. Karaktären, en kvinnotjusande,
värdelös musikidkare och tonsättare, narr och skurk på samma
gång, borde åt minstone icke uppfattas annorlunda än komisk,
så vida det skall vara någon mening i figuren, och det är kanske
också hr Lindbergs afsigt att framställa mannen på det sättet,
men underligt ser det ut. Framställningen hade dock kanske
varit af icke ofördelaktig verkan, synnerligen som maskeringen
är ganska god, i fall man aldrig förr sett hr Lindbergs Hamlet,
Gringoire, Hjalmar Ekdahl och Edgar, d. v. s. om man aldrig
skådat hr Lindberg själf på scenen. Nu är man, så snart han
i denna roll säger ett ord eller tager ett steg, genast frestad
att till hans Krasinskiförklädnad utropa sitt: -»je vous connais,
beau masque».

Hr Lindberg var, är och blir hr Lindberg, ett praktexem-
pel på det visserligen icke nya, men ej därför mer hållbara på-
ståendet, att skådespelarens personlighet måste ensam bestämma
rollens framställande på scenen och som, följdriktigt tillämpad,
leder därhän, att hvarje skådespelare icke bör spela mer än en
roll, sin egen.

Med ökad visshet om denna oföränderlighet hos hr Lind-
berg, ser allmänheten honom nu lemna Dramatiska teatern efter
att han under ett spelår där varit skådespelare och regissör. Såsom
skådespelare är listan på hans verksamhet snart uppgjord, såsom
regissör har han kanske uträttat mera, men i detta häfte fins ej
utrymme för någon framställning om »regien» på våra teatrar.
Gömdt är dock icke glömdt.

Kgl. teaterstyrelsen har vägrat uppföra fru A. Ch. Edgrens
»Hur man gör godt», ett af den svenska dramatikens märkligaste
alster, men till spelning antagit hr Frans Hedbergs »Inackorde-
ringar», som icke just är så märkligt. Då fru Edgrens skåde-
spel icke fått visa sig på tiljorna, är det ej häller tillfälle att
tala därom i en uppsats öfver teatrarnes verksamhet, men det
stycket låter nog tala om sig på andra håll. Kgl. teatgrstyrelsen
är naturligtvis i sin fulla rätt, då hon vägrar mottagä ett skåde-
spel, men det är skada, att denna vägran skall träffa ett stycke
som otvifvelaktigt är fullt antagligt i dramatiskt afseende och

Ur Dagens krönika. N. 5—6.	35
524

endast vrakas på grund af sitt syfte, fastän detta ingalunda in-
verkat ofördelaktigt på den konstnärliga behandlingen, ej häller
innehåller något för den offentliga moralen sårande, utan tvärt
om söker föra sedlighetens talan. Det är skada, säger jag, att
tillståndet i samhället skall vara sådant. Det är till och med
för samhället farligt, om ingen teater vågar upptaga ett dylikt
stycke.

Hvad »Inackorderingar» vidkommer, har det stycket lidit
skada af att det upptagits på kgl. scen. Jag är icke den förste
som anmärker, att detta lustspel sannolikt tagit sig mycket godt
ut på en scen, där man icke har så stora fordringar och för
hvilken det otvifvelaktigt bättre lämpat sig i alla afseenden. Me-
ningarna därojp. tyckas alldeles icke vara, delade, och man be-
klagar både för Dramatiska teaterns och författarens skull, att
ej den senare lemnade sitt nya lustspel till samma scen, där
hans »Rospiggama» gjorde så god lycka sistlidet år. Till den
scenen hör stycket. På den kungliga kunde hvarken fru H.
Kinmanssön, hr Thegerström eller någon annan af de många
deltagarne i spelet göra stycket hemmastadt, och likväl bruka
de nämda konstnärerna kunna uträtta ganska mycket.

Dramatiska teaterns spellista har under de två sista måna-
derna af arbetsåret för öfrigt upptagit »Roderik Heller», »Famil-
jen Danicheff», »Nürnbergerdockan», »Målaren och modellerna»,
den redan nämda »Förbi!» samt »Rosa och Rosita», hvilket sist
nämda stycke åter uppförts efter lång hvila och lemnat tillfälle
åt några unga elever att visa sig offentligt. Bland dem känner
allmänheten fröken Göthlin redan genom flera föregående roller
och har god förhoppning om henne. En annan elev, som
under halft annat år (halfva tiden mot den nyss nämda) åtnjutit
undervisning i elevskolan, fröken Ulrich, Torsslöws dotterdotter,
visar goda anlag, men det torde vara alldeles för tidigt att
ännu yttra sig något om hennes verkliga förmåga. Ehuru lu?
J. Örtengren redan i tre år tillhört elevskolan och fastän han
redan för halft annat år sedan gjorde lycka i »Strandbybor»,
måste man ännu i afseende på honom intaga en afvaktande
ställning.

I »En liten förmyndare» uppträdde fröken Seelig, Hedvigs
i »Vildanden» lyckliga framställerska, men hon hade tagit med sig
alt för mycket af vildandens natur för att göra lycka i ett stycke
af helt annan art. Fröken Seelig torde ännu ha mycket att lära.

Södra teatern bjöd icke på mycket nytt under våren, och
kunde ej göra det, emedan han var upptagen af den inkomst-
bringande »Guldspindeln», hvilken länge fortfor att gifvas för
fullsatt salong. Det nya svenska lustspelet »Pröfvad kärlek»,
föga nytt till sitt innehåll, gjorde likväl en öfverraskande god
lycka och höll sig uppe längre än »Herr Boisjolis bröllopsäfven-
tyr», öfversättning från ett franskt original, som icke gärna låter
sig öfversättas, utan måste ses på fransk scen, hälst på Palais-
Royal-teatern i Paris. För öfrigt spelade denne teater åter
»Kosackflickan», »Hon är från Grenna», »God natt granne», »Lilla
helgonet» och Frans Hedbergs gamla »Valborgsmessaftonen», nu
lämpad efter tidens smak.

I medlet af maj öfverflyttade Södra teaterns sällskap till
Djurgårdsteatern och tog upp Offenbachs från en annan stock-
holmsscen kända buffa-operett »Tjufskyttarne», som gaf många
goda hus i senare delen af månaden.
En Linnean före Linné.

Ett supplement till alla kon vers ationslexika.

(Efter monografier af prof:r Louis Crié.)

Af Albert Seberg.

Stora män blifva ibland ganska nyckfullt behandlade af
efterverlden. Än fâ de som Shakspeare vänta ett par hundra
âr pä odödlighetens lager och än ha de som Rudbeck d. ä.
oturen att få en Atlantica underkänd af en senare tids mera
nyktra uppfattning. Än roar sig forskningen med att kasta
storhetens mantel öfver gestalter som man trott längesedan vara
dömda och glömda, och än skär1 hon bort stora flikar af de
mantlar som redan blifvit utdelade. Det senare förfarandet är
i vår tid det mest omtyckta och oftast förekommande. Man
dämoniserar en Napoleon, man förmenskligar en Gustaf Adolf,
man uppsöker föregångare åt Pasteur och Graham Bell och
man finner uppslaget till Darwins evolutionsteori hos Goethe
och Lamarck. Öfver hufvud erbjuder den moderna kritiken ett
motstycke i stort till den bekanta processen mellan Victorien
Sardou och en italiensk dramaturg om författareskapet till Odette.
Alla förhandlingarne gå ut på att visa huru mycket den ene
lånat från den andre. Men då rättegången är slut, kommer
publiken endast ihåg, att Sardou har skrifvit en komedi och
att han haft en process med en annan herre, hvars namn man
icke vidare erinrar sig.

Orsaken till både rättegången och glömskan är ej svårt
att inse. Det finnes en naturlig böjelse hos menniskan att för-
knippa minnet af stora tilldragelser med det om stora personer.
I detta hänseende får den Upsala-professor rätt som sade, att
»det högsta i historien är det personliga». Man förbiser allt
för ofta, att epokgörande upptäckter icke äro stundens utan
527

seklei’nas verk, att de icke framträdt som Minerva ur Jupiters
hufvud, utan att dertill krafts ett långvarigt och mångsidigt
förarbete. Man utser sitt offer: den »store mannen»; man gör
honom till representant ej blott för hans egen lifsgerning utan
äfven för andras som gått i samma riktning ; man tillägger honom
det ena storhetsdraget efter det andra, alldeles som man öfver-
hopar en omtyckt kommunalman med förtroendeuppdrag. Då
man sedan upptäcker eller påminnes om, att det före honom
funnits andra, som tänkt som han och sträfvat som han, förvånas
man öfver fyndet — eller attentatet — och skyndar sig att
slita det ur minnet,' så snart det kritiska anfallet gått öfver.

Den 14 augusti 1882 föredrogs i franska vetenskapsakade-
mien ett meddelande från professorn vid fakulteten i Rennes,
L. Crié, af innehåll att Frankrike fostrat en Linné omkring
180 år innan Sverige fick en sådan, att den franske Linné
hette Pierre Belon från Mans, att han likasom vår Linné var
mycket berest och kunnig i naturalhistorien samt att han i
detta ämne skrifvit flera böcker, vittnande om ovanligt skarpsinne
och fin iakttagelseförmåga. Under några månader derefter var
Pierre Belon föremål för en serie undersökningar och afhand-
lingar såväl inom som utom vetenskapsakademien. Den lärda
franska verldens beundran för mannen ökades i den mån offent-
liggörandet af utdrag ur hans arbeten skred framåt. Slutligen
var Belon en nationell storhet och i januari 1883 kunde lokal-
tidningen Phare de la Loire omtala den »glädjande nyheten», att
municipalrådet i Mans beslutit resa en staty åt »en af denna
stads ärorikaste söner».

På mindre än ett halft år hade en stor man blifvit upp-
täckt, examinerad och kanoniserad.	*

Pierre Belon föddes omkring år 1517 i en anspråkslös
by vid namn la Soultière, annex till kommunen Oizé i depar-
tementet Sarthe. Att Bêlons verksamhet ej förr än nu kommit
i ljuset är icke hans eget fel, ty han har lemnat efter sig flera
tryckta arbeten af betydande omfång. Det första af dessa är
en år 1551 utgifven afhandling om märkliga saltsjöfiskar, hvil-
kens franska titel lyder: Histoire naturelle des estranges poissons
marins, avec la vraie peinture du Dauphin et gdusieurs aultres
de son espèce. Då der, egendomligt nog, fanns någon kritiker
528

som anmäi’kte, att Belon ej behandlat ämnet med tillräcklig
utförlighet, svarade denne med att år 1553 utgifva sin bok i
en tillökad upplaga under titel : Nature et diversité des poissons
avec leurs portraits. Samma år utgaf han på latin två böcker
öfver samma ämne: De aquatilibus, och på franska sina högst
intressanta skildringar från en resa i Orienten: Les observations
dê'^plusieurs singularités et choses mémorables trouvées en Grèce,
Asie, Inde, Egypte, Arabie et aultres pays estranges, rédigées en
trois livres. Två år senare utgaf han en minnesvärd bok om
foglarnes naturalhistoria : Sur la Nature des Oyseaux, och år
1558 ett praktiskt arbete: Les Remonstrances sur le défaut du
labour et culture des plantes et de la cognoissance d’icelles, således
en handbok i trädgårdsskötsel. Dessutom existerar af Bêlons
hand en afhandling om barrträden: De arboribus canif eris,
resiniferis, aliisque nonnullis sempiterne fronde virentibus.

Belon synes ha egnat sin största uppmärksamhet åt fiskarne,
hvartill han hade rik anledning under sin levantiska resa, som
egde rum åren 1547—1549. För att i få ord beteckna hans
betydelse i denna gren af naturalhistorien kan sägas, att han
efter Aristoteles var den förste som studerat hvad han skref
om. Före Belon var det vanligt, att de naturalhistoriske för-
fattarne endast afskrefvo, omskrefvo eller kommenterade den
store grekens arbeten, möjligen med några tillägg efter grekiska
eller romerska reseberättelser. Belon behandlar ichtyologien
helt och hållet sjelfständigt, han beskrifver fiskarne efter egna
iakttagelser, han ordnar dem efter sitt eget system. Antalet
af de fiskslag som han omtalar är visserligen icke stort — i
hans »De aquatilibus» beskrifvas endast 110 — men den sak-
kännedom och den grundlighet, hvarmed han behandlar hvarje
art, äro desto mera förvånande. Han har ej blott noga angifvit
alla yttre kännetecken hos de arter han påträffat, utan han har
äfven sträckt sina undersökningar till deras anatomiska byggnad
och till de olika delarne af deras inelfvor och fortplantnings-
organ. Som det mesta af hans forskningar i denna riktning
numera endast har ett historiskt intresse för fackmän, torde det
icke vara nödigt att anföra några speciella exempel. Det må
likväl tilläggas, att genom Bêlons iakttagelser och genom de
upplysningar han vann under förenämda resa, blef det möjligt att
igenkänna flera af de hos grekiska och romerska författare om-
nämda fiskslagen. Så till exempel fick man af Belon reda
på hvilka moderna fisksorter som motsvara de gamles Kyp-
rinos, Chromis, Crlaucus, Umbra o. s. v. Öfverhufvud anknyter
529

gerna Belon till sina beskrifningar några påminnelser om den och
den fisksortens användande i den klassiska forntiden. Sålunda
omtalar han utförligt, huru de romerska läckergommarne läto till-
reda den fisksås, garu/m, om hvilken Plinius, Martialis och andra,
författare gifvit så många antydningar*.	x

I sina reseberättelser framstår Belon lika mycket såsom
öfvad och kunnig naturforskare som i egenskap af skarp obser-
vatör med hänsyn till folkslag, seder och kulturförhållanden i
de trakter han besökte. Han porträtterar en qvinna i Kairo
med samma virtuositet som han beskrifver en växt från Sahara,
och han ger oss en bild af Alexandrias utseende med samma
trohet som han för oss tecknar en strid mellan en flodhäst
och en krokodil. Den mest lärorika delen af arbetet är den
som handlar om Egypten. Allt hvad detta gamla land egde
karakteristiskt och sevärdt erhöll en plats i Belpns reseminnen.
Han beskrifver — och, der $å behöfves, afbildar — Nildjur,
kameleonter, ichneumon, ibi sfogeln, medicinalväxter, mumier, py-
ramider, Pompejistoden m. m. Han är en af de siste europeiska
forskare som sett den verkliga papyrussäfven ** och beskrifvit
den efter naturen. Han är troligen den förste efter Plinius
som återfunnit den rätta kulkasplantan (Colocasia antiquorwm,
en växt, hvars märg tjenade egypterna söm potatis och bladen
till sallat) och förstått skilja den från, egyptiska bönan, med
hvilken den dittills förvexlats. Han har beskrifvit harmalagräset
(Peganum harmala)i och det bruk araberna än i dag göra deraf
för att bortjaga onda andar, vidare bananen, sockerröret och •—
den stora sällsyntheten! — greniga palmträd. Han har lemnat
en mängd värdefulla bidrag till kunskapen om husdjurens och
kulturväxternas geografiska vandringar. Och bland hans sede-

* För dem, som möjligen vilja försöka sig på att införa »garum»på
någon modern matsedel, nämna vi, att denna sås bereddes af thonfiskens
inelfvor och blod, hvilka inlades saltade i ett slntet kärl, der de fingo
genomgå en långsam förmttnelseprocess under ett par månader. Efter
denna tid stacks hål på kärlet och den utrinnande vätskan tillvaratogs.
Det var »garum». Det ansågs som en stor läckerhet men lär, enligt
Martialis vittnesbörd, ha luktat vedervärdigt. Det användes som sås
till ostron eller eljest som särskild rätt för att reta aptiten — ungefär
som surströmming på somliga svenska smörgåsbord.

** Ännu så sent som i en af Renans tidigare skrifter har man
förvexlat de gamles Papyrus (Papyrus antiquorum) med den nu existe-
rande (Papyrus syriaca).' Den bekante egyptologen Maspero har påvisat
misstaget. Bêlons beskrifning passar emellertid in på den nu utdöda
arten.
530

målningar finnas flera, som äro af stor betydelse för de arabiska
folkstammarnes historia. Sålunda återfinna vi hos Bêlons egypter
ett ännu i Sudan brukligt sätt att upptäcka tjufvar, genom att
sammankalla alla misstänkta och gifva dem hvärdera tre kulor
af en deg, på hvars sammansättning någon »Medicinman» inne-
hade patent. Belon påstår sig ha sett huru den tredje kulan
»stockade sig i halsen» på tjufven, hvars strupe förmodligen
sammansnördes af ett dåligt samvete.

I minnesteckningar öfver Linné har det städse anförts som
en af dennes största förtjenster, att han uppfunnit det binära
namnsystemet, med ett slägtnamn och ett artnamn, båda på
latin, i stället för det förut brukliga sättet att beteckna hvarje
djur eller växt genom en långrandig beskrifning. Ännu samma
dag som Linnémonumentet aftäcktes här i hufvudstaden på-
mintes man om denna Linnéanska nomenclatur, denna »upp-
finning, som nu synes oss så enkel, men som ingen förut
förmått finna och som varit och alltjemt är af den största be-
tydelse för vetenskapen.»

Nåväl, tvånamnsystemet är icke någon uppfinning af Linné
utan är användt 180 år tidigare af den franske naturfo^'skaren
Pierre Belon.

Då Belon beskrifver de växter han sett under sina resor,
sammanför han de mest likartade under gemensamma slägtnamn:
Fdgi, Ulmi, Fraxini, Acer es, Corni, o. s. v. Detta hade visser-
ligen många naturforskare gjort före honom, ehuru icke i samma
utsträckning, men der en bestämd skilnad inträder mellan dem
och Belon, det är vid beteckningen af artnamnen. Före Belon
visste man ej bättre råd än att till slägtnamnet foga en beskrif-
vande latinsk fras så att t. ex. en växt fick heta Sedum majus
arborescens floscidis candidis^ en annan Ostrya ulmo similis
fructu racemosa lupulo simili o. s. v. Belon deremot betecknar
hvarje art, genom ett särskildt artnamn, som fogas till det
gemensamma slägtnamnet. Detta artnamn är än ett adjektiv,
som hänför sig till något visst kännetecken hos arten, än åter
ett substantiv som påminner om en ryktbar person eller om
ett af växtens förutvarande namn. Såsom exempel på det förra
slaget må nämnas Sorbus tormindlis, Smilax aspera, Smilax Icevis,
Papaver corniculatum, Cyperus longus, Cyperns rotundus. Exempel
på det senare slaget äro Vibicrnum Ruellif Ficus Pharaonis,
531

Orobanclw Lycos m. fl. Af slägtet Genista kände han tre arter,
hvilka han efter deras förekomst benämde G. hispanica, G.
nivernensis och G. vulgaris. Dessa beteckningssätt äro hop
Belon inga undantag utan de äro en allmän regel. De användas
öfver allt i hans reseberättelse, der han talar om sina utflykter
på ön Lemnos, på berget Ida (på Kreta), vid Svarta hafvets
kust; i Jerusalems omgifningar och andra ställen.

Hvad som gör de Belonska växtnamnen än märkligare är,
att en stor del af dem återfinnas alldeles oförändrade hos Linné.
Sådana namn äro t. ex. Berberis vulgaris, Capparis spinosa,
Papaver cornivulatum och P. Rhæas, Tribulus terrestris, Rubus
Idæus, Sorbus Aucuparia och & torminalis, Populus alba och
P. nigra, Smilax aspera, Veratrum nigrum och många andra.

Äfven i sin foglarnes naturalhistoria gör Belon ett vidsträckt
bruk af det binära namnsystemet. Bredvid en mängd linnéanska
namn såsom Ardm stellaris, Alauda eristata^ Turdus viscivorus,
T. iliacus och T. pilaris, Hirundo rustica m. fl. träffas andra
sådana, som af Linné eller följande naturforskare blifvit förän-
drade, såsom Accipiter Aegyptius, A. stellaris (dufhök) och A.
pahimbarius (falk), Struthio africus (nu S. camelus), Gallus galli-
naceus (nu G. domesticus), Columbo domestica, Pious arborarius,
Anas torguata, Alcedo vocalis (Linnés Tur dus arundinaceus) m. fl.

Och slutligen är samma system, ehuru i mindre omfång,
genomfördt i Bêlons afhandlingar om fiskarne. Ombord på det
fartyg, med hvilket B. seglade i de grekiska farvattnen, uppstod
tvist om rätta namnet på en fisk, som besättningen fångat.
Några ville kalla honom hafssvin, andra åter murmelfisk. Belon
visade dem, att exemplaret liknade den i floder förekommande
barbflsken, hvarför — säger han — »vi döpte det till hafsbarb
och jag kallade det Mystus marinus». På samma sätt »döpte»
Belon en hvit grundvattensfisk till Gobio albus »till skilnad från
en annan som var svart». Vidare gaf han aborren sitt nuvarande
namn Perca fluviatilis, benämde laxen Trutta fluviatilis, en darr-
rocka Tenpedo oculata o. s. v., hvarjernte man hos honom finner
sådana namn som Draco marinus, Fiatola romanis m. fl., hvilkas
slägtnamn upptagits som artnamn hos Linné.

Det är högst förunderligt, att det af Belon gifna uppslaget
blifvit nästan alldeles obeaktadt af de författare, som efter honom
utgåfvo arbeten i naturalhistorien. Bêlons skrifter trycktes
dock i så pass stora upplagor, att flera exemplar af dem ännu
äro i behåll i några franska bibliotek. Belon sjelf var ej heller
en af sin samtid obeaktad person, hvilket man kan finna deraf,
532

att vid hans återkomst från den levantiska resan skrefvos hels-
ningspoem till hans ära. Allt detta oaktadt har han icke öfvat
något nämnvärdt inflytande vare sig på den samtida eller när-
.mast efterföljande naturforskningen. Möjligt är dock, att de
franske och holländske trädgårdsmästarne gjort sig till godo
åtskilligt af Bêlons erfarenhet och dermed äfven det af honom
använda tvånamnssystem, som isynnerhet för dem borde -vara
af praktisk nytta. Och måhända är det på denna väg som
Linné fått idén till den nomenclatur, hvilken han utan tvifvel
fullkomnat och allmänligat men som han ingalunda behöfver
för sin odödlighet. I alla händelser utgöra Bêlons skrifter ett
nytt bevis för den gamla satsen, att intet stort här i verlden
sker genom tillfälligheter, utan att hvarje upptäckt och hvarje
uppfinning har en lång förhistoria. Det är Linnés obestridliga
storhet, att han sjelf, så vidt kändt är, lemnat hela förhistorien
till sin mest fruktbärande tanke: växternas klassifikation efter
sexualsystemet.

På tal om klassifikation må ej förbises hvad Belon äfven
i denna riktning lemnat i arf till en otacksam efterverld. I
sin bok om foglarne har han nemligen iakttagit en systematisk
gruppering af de fogelslag han beskrifver. Boken är indelad i
sex kapitel, hvardera med en rubrik som angifver ett gemensamt
kännetecken för de fogelslag, som i kapitlet afhandlas. I all-
mänhet sammanfaller Bêlons indelning ganska noga med dem,
som sedermera begagnats af Linné och Cuvier. Första kapitlet
handlai- om »dagens och nattens roffoglar», andra om »foglar
som hafva platta fötter och simma på vattnet», tredje om »ström-
foglar som hafva platta fötter», fjerde om »landfoglar som bygga
sina reden på marken», femte om »foglar som man träffar hvar
som helst» och sjette om »foglar som vistas i häckar, buskar, snår
o. s. v.» De under första kapitlet beskrifna foglarne äro Linnés
accipitres, under andra anseres, tredje grollcn eller scolopaces,
fjerde gallinœ, femte dels gallinœ och dels passerez samt sjette
flertalet af passer es. Derj ernte angaf Belon den af Cuvier långt
senare utförda indelningen af foglarne i två hufvudgrupper,
nemligen i de som hafva simhud mellan tårna och de som
hafva fria tår.

Belon skulle icke ha kunnat bringa det vidlyftiga natur-
historiska materialet i en så förvånande ordning, om han icke
533

haft lika skarp blick för djurens anatomiska byggnad som för
yttre kännetecken och egendomligheter. Det är måhända i först-
nämda hänseende som hans genialitet är mest påfallande och
längst ingripande i framtiden. I inledningen till sin foglarnes
naturalhistoria uppritar Belon bredvid hvarandra ett fogelskelett
och ett menni skoskelett, det förra utdraget till samma längd
som det senare. I hvardera ritningen betecknas hvarje del af
skelettet med en bokstaf som återfinnes vid motsvarande del af
det andra och som hänvisar till en text, i hvilken Belon fram-
håller likheten mellan båda. I sina detalj beskrifningar utvecklar
han än ytterligare, huru menniskan och djuret äro likartade
till sina anatomiska beståndsdelar. Denna jemförelse förefaller
i våra dagar så enkel och naturlig, att den nästan ingår i det
allmänna medvetandet. Men på Bêlons tid var den icke blott
en fullständig nyhet utan derjemte en förfärande djerfhet. Ännu
80 år senare kunde en Galilei tvingas med inqvisitionens tortyr-
medel att förneka sin tro på jordens rörelse. Huru revolutionär
och hädisk måste icke då Belon ha förekommit, han som ifråga-
satte att menniskan och djuret voro utvecklade efter en gemen-
sam grundritning!

Belon bief icke förföljd för någon af sina skrifter och
måhända är detta oi’saken till det stora tomrummet mellan
honom och Linné. Född ett århundrade senare skulle han
möjligen ha blifvit ansedd som en af den moderna naturveten-
skapens grundläggare. Men inkastad i det 16:de århundradet
mellan renaissancen och religionskrigen blef han utan märkbart
inflytande på de kunskapsgrenar, som han riktat med så många
tankar och iakttagelser. Hans roll blef den anspråkslöse före-
gångarens,’ som får någon betydenhet först sedan mästaren
har uppstått.
Kn episod från Victor Hugos unga dagar.

Af Karl Warburg.

Herr Redaktör!

Ni har af mig begärt en skildring af Victor Hugos verk-
samhet, en lefnadsteckning öfver skalden och en karakteristik
öfver mannen.

Men låtom oss vara ärliga — allmänheten har under de
senare veckorna i den dagliga pressen fått läsa så många ka-
rakteristiker af Victor Hugo — sjelf har jag också bragt ett
strå till stacken —, att antingen skulle Edra läsare i »Dagens
krönika» finna upprepadt hvad de känna till förut eller också
skulle man söka bjuda något helt annat och det är omöjligt,
för så vidt man icke vill köpa originaliteten på sanningens be-
- kostnad. Och i hvarje fall skulle Dagens krönika komma »post
festum» och blifva litet »gårdagens krönika» och det är ju icke
Er mening, herr redaktör?

Och dock! Det käns så frestande att lyda Er appell och
få säga ytterligare några ord om denne seklets store skald, som
syntes oss såsom en uppenbarelse från fordom, en gammal siare,
den der lefvat qvar för, att visa ett yngre slägte prof på den
mannakraft, den hänförelse och den glöd, som var hans ung-
domstid egen.

Jag skulle vilja förtälja Edra läsare en episod ur hans lif.
Och detta lif egde många episoder af färg och stämning och
skönhet.

Jag minnes så väl den gamle Victor Hugo, gubben, sit-
tande på teatern i en avantscen med ett af sina barnbarn under
hvardera armen, betraktande något stycke — jag tror det var
Erckmann-Chatrians Les Rantzau — sjelf föremål för åskå-
darnes blickar lika mycket som personerna på scenen. Det är
535

Victor Hugo, triumfatorn, den af ett helt folk afgudade. Det
är, om man så vill, den ärorikaste tiden, den tid då han skör-
dade belöningen för ett helt lifs verksamhet. Från denna tid
väljer jag icke episoden.

Vi minnas också Victor Hugo ett par årtionden förut,
landsflyktig på en ö i kanalen, arbetande med sin penna och
föraktande kejsaren-menedarens anbud om »amnesti» svarande
med de stolta orden att, »om hundra vägra mottaga amnestin,
så är jag en bland de hundrade, vägra tio, så är jag en af dem,
och är det blott en som vägrar, så är jag denne ende», och
som tilläde, »när friheten återvändt till Frankrike, skall äfven
jag återvända».

Det är Victor Hugo, den förföljde, som denna bild visar
oss, och detta är kanske hans största tid, lidandets och den
hårdt pröfvade själsstyrkans tid. Men icke heller denna tid
lemnar oss den episod jag afser.

Vi gå ytterligare ett par årtionden tillbaka. Och vi se
Victor Hugo, den stridande, den för sin sak och sin åsigt käm-
pande, som väl vet att han icke förgäfves bär förnamnet Victor,
segraren. Det är Victor Hugos gladaste tid, ty det är den tid,
då safven sjuder i hans lefnadsträd och då hans författarskap
blommar som bäst. Det var den tid om hvilken Schandorph
sjunger så präktigt:

Der var aldrig hört en tone tilforn

som den, der löd fra Hemanis Horn:

Det var ungdommens jublende Röst,

det var brusende Hjærters Tröst —

Kapper i Foldekast Luftrummet fejed,

farvede Fjerbuske, nikked og vajed:

À hvor de ærgret sig, Logernes Bedstemænd,

alle Parnassets bestaltede Fæstemænd,

Skaldepander, Pudderparrykker.

À hvor de dirred, de tandlöse Kjæver!

k hvor de trued, de rystende Næver!

À hvor Parterret klappede Hænderne

- næsten i Stykker.

Ve Jer Parykker!

Snart skal I blusse!... De kommer med Brænderne:

Faklerne blusse fra Ungdommens Tog!

Hyt Eders gamle klassiske Skrog!

Ja, det var den tiden då ungdomen drog i trupp att be-
segra den gamla »klassiska» skaran och då deras höfding hette
Victor Hugo, det var den tid då den litterära bastiljen stormades
och då murbräckan hette Hernani.
536

Det är den episoden ur Hugos lif jag ville berätta — icke
för Er, herr redaktör, icke heller för andra som läst fransk
litteraturhistoria och som lika väl som jag känna hvad Victor
Hugos maka, hvad Théophile Gautier, Lindau eller vår utmärkta
svenska Hugobiograf, P. A. (fru Pauline Kronberg, född Ahlberg),
haft att berätta om denna sak, ty för dem innehålla de föl-
jande bladen intet nytt, utan för dem, som icke känna närmare
till denna intressanta händelse i vårt sekels literaturhistpria.

Den gamla fransk-klassiska stilen — vi känna den alla
från vår egen 1700-talsliteratur. Den hade gjort sin goda ger-
ning, hade i många afseenden skaffat ordning, reda och klarhet,
en viss enkel skönhet på områden der förut kaos herskat, men
så småningom hade hennes ordning blifvit pedantisk, tryckande
bojor hade lagts på fantasin och i de flesta land, der den fransk-
klassiska stilen varit allena herrskande, hade man lösryckt sig
från inflytandet af detta tvång.

Men i Frankrike herskade, stödd på traditionernas makt,
den gamla stilen allt framgent åtminstone inom tragediens om-
råde och äfven när man, såsom fallet var med t. ex. Joseph
Chenier, under revolutionstiden sökte ingjuta nytt innehåll, fri-
hetsstormande innehåll i sorgespelet, så göts det nya vinet på
de gamla flaskorna.	.

Under revolutionstiden hade man för resten annat att
tänka på än reformer i vitterhet, »Inter arma silent leges» heter
det, och det gäller väl också om den vittra lagstiftningen. Men
så kom det nya århundradet med Chateaubriand och madame
de Staël och i deras spår följde den franska nyromantiken.
Redan år 1827 i förordet till Cromwell hade Victpr Hugo vecklat
ut det baner som var nyromantikens stridsfana, hade han fram-
lagt de geniäla paradoxer om motsatsernas tragik, om det gro-
teska o. s. v. som blef nyromantikens dramatiska kodex.

Men sjelfva dramat Cromwell var helt och hållet ospelbart.
Om det är sannt, att Talma önskat utföra hufvudrollen deri
och att blott hans död hindrade detta, så får man dock antaga
att det endast var på grund af en lös bekantskap med stycket
— kanske blott på grund af hörsagor, som han hyste denna
önskan och att i allt fall den icke skulle hafva kunnat satts i
verket.

Cromwell blef i hvarje fall blott till i bokform och dess
största märklighet ligger i dess utmanande företal, genom hvilket
Hugo vände sig till den allmänhet som särskildt intresserade
sig för ästetiska frågor och som här ville göra gällande teorier
537

af annan art än de som sedan århundraden tillbaka varit gängse
lag i Frankrike. Men dét är klart, att de alltid äro jemförelse-
vis få, som hysa intresse för att taga reda på teoretiska utred-
ningar om dramatiska frågor. Vill man få mängden i tal, då
duger det icke att taga den vid örat och hålla ästetiska föredrag,
nej, det är då nödvändigt att få upp styckena på sjelfva skåde-
banan och der framföra dem inför den stora allmänheten. Prak-
tiskt talar då framställningen vida mera kraftigt och gripande
än någon, låt vara än så snillrik utredning.

Det blef emellertid icke Victor Hugo, som först fick ett
nyromantiskt skådespel upp på Théâtre Français. Den lyckan
beskärdes Alex. Dumas’ Henri III. Det var emellertid blott en
förpostfäktning. Såsom en annan sådan måste uppförandet af
Vignys Öfversättning af Othello betraktas med dess »näsduks-
scener», som icke alls smakade den franska teaterpubliken.

Men hufvuddrabbningen stod om Hernani:

Det var för resten icke det stycke, som Victor Hugo full-
bordade närmast efter »Cromwell». I juni 1829 hade han af-
slutat Marion Delorme, tragedin om den fallna qvinnan som
förädlas af en ren kärlek, men den förbjöds emedan konung
Ludvig XHI, som förekom i stycket, ej behandlades nog re-
spektfullt.

Men V. Hugo lät sig icke skrämmas. På tre veckor full-
bordade han sin »Hernani eller den kastilianska hederskänslan»
och inlemnade stycket till »Théâtre Français».

Politiska svårigheter och litterära ränker från franska aka-
demiens sida hotade att äfven omintetgöra denna nya skapelses
sceniska framtid. Konungen Karl X af böj de emellertid akade-
miens vädjan till honom om ett förbud med de orden: »I li-
terära ämnen, mine herrar, har jag liksom hvar och en af Eder
blott min plats på teatern.»

Så skulle då Hernani spelas.

De första repetitionerna höllos med lif och lust. Made-
moiselle Mars, som då var 50 år och som i den gamla skolans
tragedier firat sina största triumfer, visade någon kyla emot
stycket såsom uttryck för den nya skolans excentriciteter.

Alexandre Dumas berättar i sina memoarer rätt lustigt
härom.

En dag stannade madame Mars midt i repetitionen och
sade till sin medspelare: »Ett ögonblicks tålamod, hr Firmin,
jag har att säga ett ord till författaren.» Dermed närmade hon
538

sig rampen, höll handen för ögonen och låtsade söka författaren,
fastän hon mycket väl visste hvar han satt.

— Hr Hugo, ropade hon, är herr Hugo här?

— Ja, min fröken, här är jag.

— Jaså der, skall jag verkligen säga den här versen:

Vous êtes mon lion superbe et généreux.

— Ja väl, min fröken, Hernani säger till er:

Jag älskar, och med djup kärlek,
Icke tårar, hällre döden! Hade jag en verld,

Vore det din. — Jag är mycket olycklig.

och härpå svarar ni:

Ni är mitt lejon, stolt och högsinnadt.

— Tycker ni att det der »Ni är mitt lejon» är vackert.

— Jag har skrifvit så, min fröken.

— Och ni håller sålunda på ert »lejon».

— Ja och nej. Om ni kan hitta på något bättre så gerna
för mig.

, — Det är inte jag som skall hitta på något bättre. Jag
är inte författaren. Men det förefaller mig så löjligt att kalla
Firmin mitt »lejon». .

— Det kommer sig deraf, att ni, min fröken, att ni i
Donna Sols roll fortfarande vill vara mademoiselle Mars. Om ni
i verkligheten vore Don Ruy Gomes de Silvas myndling, d. v.
s. en ädel kastilianska från 16:de seklet, så skulle ni i Her-
nani icke se er kamrat herr Firmin, utan en af de fruktans-
värda röfvarhöfdingar som lät konung Karl V darra i sin egen
hufvudstad, då skulle det icke vara obegripligt för Er, att en
sådan qvinna skulle kunna kalla en sådan man »mitt lejon» och
mitt uttryck skulle ej förefalla er så kuriöst.

— Ni tycks alltså hålla på ert lejon. Då har jag ju intet
att säga. Jag är här för att säga fram hvad som står skrifvet.
I manuskriptet står »mitt lejon» och jag skall naturligtvis säga
»mitt lejon». Gode Gud, mig är det ju alldeles egalt. Alltså,
Firmin :

»Ni är mitt lejon!»

Nu syntes saken alltså vara afgjord.

Men vid nästa repetition började hon om igen. Liksom
dagen förut ställer hon sig och spejar ut öfver salongen: Herr
Hugo — är herr Hugo der. Ja ha!

— Har ni inte tänkt öfver »lejonet».
K

539

— Rent ut sagdt, nej. •	- •	.

— Finner ni inte versen betänklig.

— Hvad menar ni med betänklig?

— Nå, jag menar han retar till skratt. Jag skulle hellre
säga något annat.

— Hvad då?

— T. ex. »Vous êtes monseigneur superbe et genereux», min
herre, det passar ju lika bra in i versen som »mitt lejon»!

— Ja, metriskt passar det lika bra, men min herre .är helt
enkelt trivialt, under det mitt lejon adlar versen. Jag vill hellre
bli utskrattad för en god vers än jag vill bli applåderad för en
dålig.

— Godt, godt, då behöfva vi ju inte disputera längre. Jag
skall deklamera er vackra vers, utan vidare. Alltså, Firmin :

»Ni är mitt lejon.»

Efter repetitionen bad Victor Hugo skådespelerskan om att
gifva honom rollen tillbaka. Det var för henne, för hvilken
författarne dittills legat på knä, ett hårdt slag. En nybörjare
ville ta ifrån henne en roll och skulle kanske ge den åt en
yngre talang, som i den tacksamma rollen skulle vinna triumf.
Nej, det ville hon ej. Hon behöll rollén och teg.

Ryktet om don underliga pjes, som repeterades på Fran-
çais, spred sig emellertid från man till man genom sqvallrare
från scenen och lyssnare i salongen, och redan innan Hernani
gafs offentligen, hade man uppfört en parodi på »Vaudeville-
teatern».

Stycket skulle ändtligen gifvas, och teaterdirektören, baron
Taylor började betagas af ängslan, att icke «claquen» skulle göra
sin skyldighet.

»Claquen» — de lejda applådtill verkäme — var nämligen
allt för van att icke applådera de gamla klassiska tragedierna
och baron Taylor funderade på att låna claquen från »Gymnase»,
som vore lämpligare att försvara det nya stycket.

Victor Hugo afböjde emellertid detta. Han ville icke ha
någon »claque». »Icke någon claque? Var han då rent af galen?»
Ett stycke, som motsågs med så stor opposition, gifvet utan
claque. Hur skulle det gå?

Men Victor Hugo var inte så galen ändå. Han ville endast
utbyta den betalade claquen mot en som klappade för den goda
sakens skull. Och deras näfvar voro icke sämre.

Det fanns en skara ungdomliga entusiaster som icke bättre
önskade än att få lägga å daga sin beundran för det nya, ännu

Ur Dagens krönika. V. 5—6.	3$
540

för dem okända dramat af Cromwells författare. Cromwells
företal var för dem Sinais lagtaflor — och de brunno af begär
att bekämpa perukväldet. De lyssnade med spänd längtan
efter Hernanis horn. Att få vara med vid slaget, att få kämpa
i salongens hörn för den goda saken, det var deras dyraste
önskan, deras högsta ärelystnad. Och tillfället erbjöds dem.

Det var Gérard de Neva! som samlade den ungdom-
liga skaran af målare och skriftställare — flertalet ännu ej
myndige — som utrustade dem med röda lappar med inskriften
Hierro (järn) såsom igenkänningstecken och manade dem att i
striden vara tappre och trogne. Bland dem var också i främsta
ledet Théophile Gautier.

För denna käcka skara af »Hugolatres» existerade — skrif-
ver Gautier — det blott två sorters menniskor: flamboyants (de
flammande, blixtrande) och grisâtres (de gråaktige), de förre
föremål för deras kärlek, de senare för deras motvilja.

De ville lif, ljus, rörelse, djerfhet i tanke och utförande,
återvändandet af renaissansens och den sanna antikens tidehvarf.

Så stundade då den 26 februari 1830, »den dag som skall
med eldskrift vara inristad i nyromantikens häfder och som
afgjorde öfver de unge kämparnes hela framtida lif».

Den unga skaran ville komma tidigt in för att hinna
ordna sig riktigt bra till striden. De stälde sig alltså i kö
redan förr än qvällförsäljningen började, ja t. o. m. redan klockan
1 på middagen. De, som spatserade förbi Théâtre français,
kunde vid middagstid se en skara ungdomar af ett mäkta un-
derligt utseende stå der två och två. Théophile Gautier påstår
den vanliga skildringen af dem såsom vildt klädda, med långt
skägg och långt okammadt hår, i äfven tyrliga kostymer —
matrosblusar, spanska kappor, västar à 'la Robespierre, medel-
tidsbaretter o. s. v. vara betydligt öfverdrifven. »Det var inte
Attilas hunner som lägrade sig framför Théâtre Français,
snuskiga, vilda, ruggiga och råa, det var framtidens riddare,
vackre, frie och unge. Visserligen hade de hår — man kan
icke födas med peruker — och mångas föll ned i lockar, några
buro små mustascher, andra helskägg; sant är, att dessa »tan-
kens stråtröfvare» i sin påklädning icke liknade notarier utan
att i deras drägt herskade den individuella smaken och en riktig
känsla för färg.

Emellertid — faktiskt är att de tycktes de förbigående
borgarne vara ett underligt slägte — ej minst Théophile sjelf,
som var ett hufvud högre än de andra, klädd i sin ryktbara
541

eldröda jacka (han har sjelf skrifvit något härom i »la legende
du gilet rouge») och hade böljande hår.

Denna »romantikens vigda legion» väckte löje och förar-
gelse hos vännerna af det gamla. Man tog sig t. o. m. för
att kasta gatsmuts och sopor på Hugolaterne, men dessa stodo
lugna och säkra på sin sak och läto icke förleda sig till att
gengälda lika mot lika, för att ej framkalla tumult och deri-
genom kanske föranleda att föreställningen blefve förbjuden.
Den unga skaran mötte alltså de handgripliga förolämpningarne
med tystnadens förakt och stodo der lugna och kallblodiga midt
i all sin entusiasm.

Ty entusiastiska voro de. Deras fanatism för Hugo var
lika stor som den Hernanis röfvarband hyste för sin höfding.
De visste t. ex. att Hugo hade i ett anonymt bref blifvit hotad
med döden, om han icke tog sitt smutsiga stycke tillbaka.

Ett litet bref från denna tid, som visar de ungas stämning,
anföres af Georg Brandes. Det är från målaren Charlet till
Victor Hugo:

Fyra af mina janitscharer erbjuda mig sina armar, jag lägger dem
för Edra fötter och ber Er om fyra platser tills i afton, om det ej är
för sent. Jag svarar för mitt folk. Det är karlar som skulle vara fär-
diga att skära hufvudet af gubbarna bara för att komma åt perukerna.
Jag uppmuntrade dem till att fortfara med dessa ädla känslor och låter
dem icke gå utan att ge dem min faderliga välsignelse. De knäböja
— jag utsträcker mina händer och säger: — Unga män, Gud beskydde
Eder. Saken är god, gören Er pligt. De stego upp oeh jag tillägger:
Och nu små gossar, passen på Victor Hugo. Vår herre är nog en he-
dersman, men han har så mycket att göra att vår vän framför allt
måste räkna på oss. Gån då och gören icke den I tjenen skam! Amen.
Eder med lif och själ hängifne

Charlet.

Sådan var den svärmiska hängifvenhet, hvarmed Hugos
män omfattade sin chef, och man kan häraf förstå, med hvilken
glädje de afvaktade den timme, då portarna skulle öppnas för
Hernani. .

Det skedde inemot klockan 3. Salen var icke upplyst.
Der herskade den mystiskt otrefliga stämning, som tillhör en
teatersalong vid dagsljus eller rättare dagsmörker. Den unga
truppen skulle placeras på de sämsta platserna, i mörka hörn
och på andra misstänkta ställen; der eljes någon arg hvisslare
kunnat lägga sig i bakhåll, stäldes någon riktigt ifrig klackör,
liksom i krig de farligaste posterna lemnas åt de vildhjernor
som älska att kasta sig i faran. Andre icke mindre säkre,
542

men. mera lugne ordnades pâ parterren under uppsigt af ledare,
som skulle gifva tecken da det gälde.	.

Sä var man då ordnad. Ännu återstodo många timmar,
innan det skulle börja. Man pratade, man sjöng och så började
hungern anmäla sig. Klockan slog fem. Det var tid att dinera.
Nu framtogos chokolad, småbröd, ostar, skinkstycken, smörgåsar
och korfvar, de elaka klassikerna påstodo lökkorfvar — »löken
är för resten klassisk», anmärker Gautier. Man dukade på
bänkarne, näsdukar fingo tjenstgöra som servietter och middagen
var serverad. De som slutat äta sjöngo derefter glada visor,
härmade djuren i arken, så att t. o. m. en menagerikritiker
skulle funnit det oklanderligt, deklamerade tragiska dikter på
skämt och förde ohejdadt väsen.

Åtskilliga åto emellertid så långsamt, att när publiken
började komma, den ännu fann en del bland Hugolaterna sys-
selsatta med måltiden. Vid åsynen af denna underliga restau-
rant blefvo logeinnehafvarne en smula bestörta. Samtidigt
blefvo — påstås det — deras luktorgan på kännbart sätt ge-
nerade af en nog stark löklukt och icke blott deraf — om
man får tro de dåtida franska tidningarne, så skulle saker ha
passerat, som här ej närmare kunna refereras, men som förklaras
af den omständigheten, att ungdomen hade varit innestängd en
lång tid utan möjlighet att komma ut.

Så kom Victor Hugo upp på teatern. Han såg teaterdi-
rektören som sprang omkring och såg rasande ut; försmädliga
miner mötte honom hvart han kom.

— Hvad har händt? frågade han.

— Hvad som har händt, jo att ert drama är färdigt och
att det är Edra vänner som slagit det ihjel.

Man berättade honom hvad som passerat.

— Jo, det är snygga vänner som ni har, ropade mademoi-
selle Mars emot honom. Nog har jag spelat för många underliga
menniskor men er har jag att tacka för att jag tvingas spela
för en sådan publik.

Och Victor Hugo kastade en blick ut genom ridåns titthål.
Från golf till tak strålade salongen i bländande toaletter, i siden,
ädelstenar och blommor och midt i denna skimrande prakt
syntes de underliga massorna i parterren och i galleriet. Hugo-
laterne skakade sina väldiga hufvuden och voro redo att slå ett
slag för sin unge 28:årige mästare.

Ridån går upp.

Och redan de första raderna väckte meningsskiljaktighet.
543

»Serait-ce déjà lui? C’est bien â l’escalier

Dérobé».

Det var djerft att göra ett sâdant »enjambement» i versen,
att kasta ett enda ord ur satsen ner i andra raden, det var ju
ett missdåd mot alexandrinen.

— Det är ju en riktig orgie, ropar en beundrare af Corneille
och Voltaire, det är en grof vårdslöshet! —

■— Vårdslöshet — tvärtom, det är en medveten skönhet,
svarar en nyromantiker från Devérias atelier.

Men stycket fortgår. Man ser i Donna Sols rum inträda
en efter annan, hennes trenne tillbedjare, Don Carlos, Spaniens
konung, Ruy Gomez, hennes förmyndare och Hernani, röfvar-
höfdingen af ädel börd, hvars fader dödats af Karls fader och
som till honom hyser ett odödligt arfshat. De stora scenerna
afspelas. I den okände, som nattetid infunnit sig hos hans mynd-
ling, igenkänner Ruy Gomez konungen, och denne förklarar i
ädelmod sin rival, Hernani, vara »en i sitt följe».

Men Hernani utbrister hätskt innan ridån faller:

Oui de ta suite, o roi, j’en suis.

Dessa slutord med sina upprepade m-ljud väckte hos
klassicismens vänner löje och harm och blefvo deras skämt-
lösen.

Och så följde andra akten; konungen har infunnit sig i
Hernanis ställe till ett kärleksmöte med donna Sol, som emel-
lertid i sin bestörtning kallar Hernani till hjelp. Och denne
kommer och utvecklar i sin ordning ädelmod och nåd och den
stora scenen dem emellan helsades med stormande bifall och
det äfven från raderna, ty publiken var ännu ej, som sedan,
upphetsad mot stycket.

Tredje akten visar, som bekant, äfven den tredje älskarens,
Ruy Gomez’ ädelmod, då han skyddar sin till pilgrim förklädde
gäst och rival Hernani mot konungens hämdlystnad. Här före-
kom en scen i hvilken Ruy Gomez, då konungen kräfver att
den dolde Hernani skall utlemnas, vädjar till alla sina gamla
förfäder, hvilkas bilder sitta på väggarne, och förklarar, att om
enderas lif skall tagas, så må då konungen taga hans^ hellre
än den som åtnjutit hans gästvänskap.

Denna scen, med den starkt öfverdrifna skildringen af den
kastilianska hederskänslan, var det farligaste ögonblicket i hela
stycket. Häröfver hade just parodien gjort sig lustig och låtit en
björntämjare, som motsvarade den stolte hertigen, peka på en
stor mordtafla, sådan som man ser dem vid marknaderna. Joanny,
544

som spelade Ruy Gomez’ roll, hade nu en svår uppgift; publiken,
som hade den löjliga parodien i minnet, var mottaglig för skratt.

Joanny skildrar under publikens stigande otålighet det ena
stordådet efter det andra som hans förfäder skulle ha begått.

Då han kom till den sjette, höjdes ett allmänt mummel,
det hade blott felats ännu en glorifikation och stycket skulle
ohjelpligen hafva fallit, om icke lyckligtvis nästa replik ljudit:

Jag några öfvergår, ert tålamod att skona.

Och så var då tredje akten räddad. I slutscenen erfar den
gamle svartsjuke Ruy Gomez, som lemnat donna Sol till kungen
såsom gisslan, af Hernani, att äfven konungen är deras rival.
Det är här som Hernani aflägger sin olycksaliga ed, att när
don Ruy fordrar det låta sitt lif. Nu skall han å bådas vägnar
taga hämd å kejsaren.

Fjerde akten inledes som bekant af Karls stora och gri-
pande monolog med sin allt annat än historiska tidsfårg. Det
var mycket mindre Karl V af Spanien-Österrike än den store
Napoleon som här talade. Och så följa de sammansvurnes
möte, kejsarvalet, den nyvalde kejsarens ädelmod mot Hernani,
deras försoning och Hernanis förlofning med Donna Sol. Allt
synes båda lycka utom Ruy Gomez’ slutreplik: »Men jag ej
än, som han, förlåtit har.

Efter fjerde aktens slut kom en främling in på scenen och
bad att få tala med Victor Hugo. Han hade ett vigtigt med-
delande att göra skalden och anmodade honom att en stund gå
ut i det fria. Kommen på gatan förklarade den främmande,
att han är förläggaren Marne som önskai* köpa det nya dramat
och det ännu samma afton. De kommo öfverens om 6,000
frcs och gå in i en tobaksbod der i hast ett stämpelpapper
köpes på hvilket kontraktet undertecknas.

Hugo skyndar upp på scenen, femte akten har börjat.

Den mystiska, ljufva bröllopsstämningen åtföljes snart af
det hemska krafvet på uppfyllandet af Hernanis sjelfmords-
löfte. Jägarhornet som han gifvit i pant på detta sitt löfte
erinrar om hans snara död. Den som sett Sarah Bernhardt
som Donna Sol vet hvad verkan denna akt måste göra när
denna roll utföres af en stor skådespelerska. Och mademoiselle
Mars var en stor artist. Hon firade också en triumf genom
sin framställning af donna Sols kärlek och död, och tack vare
detta bifall var hon nu öfvertygad, att Victor Hugo var en
stor skald, hon räckte honom sin kind att kyssa. I det hela
545

taget hade första föreställningen slagit jemförelsevis bra ut.
Romantikerna triumferade.

Dagen efter mottog Hugo frän Chateaubriand ett bref,
hvari han bl. a. skrifver:

»Jag har sett första representationen af Hernani. Ni känner
min beundran för Er — — — Jag går bort och Ni träder
till. Jag förordar mig åt Er sångmös minne, som ärekrönt
och from bör bedja för de döde.»

Men om sålunda den första föreställningen i viss mån var
en triumf för skalden, så kom bitterheten efteråt. Tidningarne
voro i hög grad omilda, och Hugo insåg, att den strid som
han och hans vänner väntat första gången blott var uppskjuten.

Den andra föreställningen förestod.

Åter kommo de unga Hugolaterne in på sina platser, nu
insläppta genom en bakdörr, något närmare spektaklets början,
och fortfarande brunno de af helig if ver.

Just när ridån skulle gå upp regnade det från galleriet
en massa små papperssuddar ner öfver logerna och parkett.
De små pappersbitarne satte sig fast i klädfållar och i damernas
lockar; hela salen började skaka sig. Man har aldrig fått reda
på hvem upphofsmannen var, om det var en motståndare till
skalden, som ville sätta publiken i dåligt humör, eller om det
var en romantiker som ville förarga de klassiska »brackorna».

Denna föreställning var för öfrigt högst stormig. Man sökte
å ena sidan genom hånskratt göra ner stycket vid alla dess mera
kraftiga scener, å den andra applåderades det energiskt. Skal-
dens motståndare tycktes ha kommit dit för att finna allting
komiskt och vid det trefaldiga mordet skallade ett ändlöst skratt.

Vid tredje föreställningen blef detta skratt så våldsamt att
skådespelarne hädanefter begärde officiell claque, men då man
fruktade att denna ej skulle nu vara tjenstvillig, engagerades
allt framgent 100 »hugolatres» för att försvara stycket. Logerna
skrattade, fauteuillerna hvisslade, parterren jublade. Det var
ett djefvulskt oväsen. Det hörde till goda ton att gå på tea-
tern och skratta ut »Hernani».

Dertill kommo ganska skarpa sammanstötningar, och den,
som besökte Hernani, gjorde väl i att taga sig i akt för att ej
genom applåder eller hvisslingar blifva utsatt för handgriplig-
heter. Man duellerade på basis af Hernani och det hände t.
o. m. en gång att en klassiker och en romantiker slogos om
repliken »Vieillard stupide!» hvarvid det slutligen vid frukosten
ofvanpå duellen visade sig, att den ene duellanten (romantikern)
546

uppfattat repliken såsom: »Vieil as de pique» (gamla klöfver
ess!) hvilket han fann vara en utomordentligt kraftig bild.

Det hände för resten vid representationerna att man vände
ryggen till scenen och satte sig att gapskratta. Ett fruntimmer
som skrattade, fick af en bland Hugolaterna det tillropet :
»Skratta icke min fröken — ni visar ju era tänder!»

Den gamle skådespelaren Joanny, som förträffligt utförde
Ruy Gomez’ roll, har gifvit en föreställning om utvecklings-
gången vid de olika Hernanirepresentationerna genom sin dag-
bok, -ur hvilken följande må anföras:

Den 26 Febr. 1830. Hernani. Första föreställningen. Styc-
ket har slagit fullständigt an, oaktadt en mycket bestämd
opposition; de skönheter, som detta arbete trots sina underlig-
heter är i besittning af, skola hålla det öfver de fega sträf-
vandena att störta det. Jag spelade min gamle hertig Silva så
väl som det är möjligt vid en första föreställning. Rollen skall
måhända senare göra mig heder.

Den 27 Februari. Stycket blir häftigt angripet och häftigt
försvaradt.

Man måste afvakta.

Den 1 Mars. Kampen fortfar. Det bästa af allt är, salen
är full.

Den 3 Mars. Rasande kabal. Damer af de högsta sam-
hällskretsar deltaga deri. Det hör nu till goda tonen att vid
de intressantaste ställena, isynnerhet vid sista scenen, skrika
helt högt — nämligen af skratt. Bravo mina damer!

Den 5 Mars. Huset är utsåldt. Hvisslingen starkare än
någonsin. Märkvärdig motsägelse. Om stycket är så dåligt,
hvarför kommer man, och om man kommer, hvarför hvisslar man.

Den 6 Mars. Den gamla visan. Man går till Hernani
för att göra sig lustig öfver stycket och skådespelarne, men
man kommer.» Om ett godt stycke gåfves stannade man hemma.
Så är publiken nu för tiden.

Den 8 Mars. De komma för att hvissla ut Hernani.
Gåfves Cinna vore ingen själ i salongen.

Den 10 Mars. Allt värre och värre. Knytnäfsslag, af-
brott, polis, häktningar, skrik, bravorop, hvisslingar, tumult,
menniskomassor o. s. v.

Den 15 Mars. Det är den gamla historien. Många men-
niskor och stor skandal. Och ändå skall man spela och spela väl.

Den 20 Mars. Skandalen blir allt starkare. Det är inte
till att hålla ut.
547

Den 22 Mars.

Den 24 Mars.

Den 26 Mars.

Den 28 Mars,
ligt speladt stycke.

Detsamma. Förtjusande!

Samma publik, samma skandal.

Likaså.

»Gustaf Adolf» spelas. Ett godt, förträff-
Naturligtvis är salen tom. Desamma, som

genom att hvissla ut Hernani vilja gifva intyg på sin goda
smak, akta sig för att se de goda styckena.

Den 29 Mars. Hernani. Det blir allt galnare. Knappast
möjligt att spela mera.

Den 31 Mars. Det rena hånet. Jag förstår icke, att
skådespelarne kunna tåla en sådan infami längre.

Den 2 April. Historien fortgår, det börjar bli tråkigt.

Den 3 April. Under öfver alla under; stycket har till-
ryggalagt sin bana utan skeppsbrott, utan storm t. o. m. utan
minsta vindstöt och har lyckligt lupit i hamn. Man bör aldrig
förtvifla helt och hållet. Salen är återigen ôfvçrfyld.

Den 12 April. På begäran Hernani. Mycken publik
och föga opposition. Jag har spelat bra.

Den 13 April. I går var det lugnt, i dag skandal. Hvad
vill det här säga?

Den 15 April. Ännu alltjemt samma oväsen. Och dertill
är jag sjuk!

Den 17 April. Två komedier spelas och den i salongen
är löjligast.

Den 20 April. Jag har spelat bra. Det är min tröst.
Men har man märkt det?

Den 24 April. - Jag spelar nu rollen till min belåtenhet
och ger f-n det öfriga.

Den 26 Maj. Jag mår ännu illa. Stycket drager fort-
farande och angripes alltjemt.

Den 1 Juni. Mycket mindre åskådare. Fullständigt lugn.

Den 3 Juni. Inkomsterna taga betydligt af. Det lider
mot slut.

Den 5 Juni. Hernani har i dag tillryggalagt sin 33:dje
föreställning efter hård kamp. Det var ett fullständigt krig,
men snart torde striden afstanna af brist på kämpar.

Den 11 Juni. Konungen och drottningen af Neapel och
familjen Orleans ha bevistat den lysande föreställningen. Jag
har spelat väl.

Den 18 Juni. ' Ingen skandal.

Den 22 Juni. Publiken tycks ha fått nog. Jag också.
548

Efter fyrtiofemte föreställningen, vid julirevolutionens ut-
brott, nedlades Hernani.

Den återupptogs utan meningsstrid 8 år senare.

Än en gång skulle dock stycket ge anledning till en opi-
nionsyttring, men nu gälde det icke längre en ästetisk menings-
kamp, det gälde en politisk hyllning.

Det var år 1867 — trettiosju år efter styckets framkomst.
I femton år hade ett interdikt hvilat på den biltoge skaldens
dramatiska verk. De fingo icke uppföras under hans fiendes
regering. Sjelf smädades han i den officiösa Pariserpressen och
ingen man var Napoleon så förhatlig som landsflyktingen på
Guernsey.

Emellertid år 1867 blef förbudet mot hans stycken upp-
häfdt, i det Théâtre Français fick lof att under verldsutställ-
ningen uppföra »Hernani». Nu var »Hernani» ej längre någon
poetisk rebell. Han hade ej längre behof af sin gamla trupp,
»publiken hade gjort som don Carlos, hon hade förlåtit upprors-
makaren och återgifvit honom sina titlar.»

Men än mera — Hernanis författare hyllades ej blott såsom
upphofsman till ett stort skaldeverk, utan såsom den biltoge,
men käcke motståndaren till det på en mened hvilande kejsar-
dömet. Det var dagen efter Maximilians af Mexiko död, föga
mer än tre år före Sedan.

Det har af en svensk skriftställare nyligen förebråtts Victor
Hugo, att han visade en ovanlig förmåga att lämpa sina åsigter
efter tidens utveckling och de åskådningssätt som voro de her-
skande. Men den, som anmärker detta, glömmer hans långa
landsflykttid. Det var den man, som försmådde benådningen och
som modigt bekämpat kejsardömet, hvilken frånvarande hyllades
den der junidagen 1867. »Lefve Victor Hugo, den biltoge! ljöd
det natten igenom på Paris gator. Och en större triumf hade
ej egnats honom, när 37 år förut den ungdomliga skaran följde
honom till hans hem. En större triumf vann han egentligen
icke ens sedan, när efter decembermannens fall »han återvände
samtidigt med friheten».
Författare-revolutionen.

Ur en Stockholmstidning för 1888.

»Nomina sunt odiosa».

Ungdomen i vår tid tyckes tyvärr bli allt mera kortsynt.
Om den kan glömma någonting, det* veta vi ej, men lära
något tycks den lia svårt för. I annat fall borde den väl af
den så kallade konstnär s-revolutionen, som våra läsare kanske
påminna sig från 1885, hafva lärt hvad en hop unga skrik-
halsar förmår genom att sätta sig upp emot det bestående, clå
detta har häfden för sig.

Hvad blef följden af denna »konstnärsrevolution»? Natur-
ligtvis den, att kungliga målare- och bildhuggareakademien för-
klarade, att den med synnerligt nöje såg, att de s. k. konstnärer,
som undertecknat den der besynnerliga intagan till akademi-
styrelsen, drogo sig ifrån all gemenskap med nämde akademi,
sedan de insett att de ingenting hade der att göra, att deras
plats ej var der. Med ungdomens vanliga framfusighet hade
de der 86 gröna konstnärerna pockat på, hvad de kallade
förbättringar i akademiens skolväsende. Och de nådde också
sitt mål, i det akademien skyndade sig att revidera sina förål-
drade stadgar och utarbeta ett nytt, förträffligt genomtänkt re-
glemente.

Våra läsare känna troligen dettas hufvudpunkter :

Huru hvarje öförderfvad yngling, som antages till elev,
förbinder sig att aldrig lemna hemlandet och aldrig måla annat
än kopior af erkända fosterländska mästares tailor.

Huru, för att större enhet må ernås i undervisningen, tiden
för professorernes berättigande till pension flyttades från deras
65:te år till 85:te, emedan man sett, att allt för unga lärare
inom en akademi endast åstadkomma revolutionära idéer ibland
550

ungdomen, och emedan den vördnadsvärda åldern af 65 till 85
år synes bäst lämpad för lärarekallet.

För att professorerna ej må dragas ifrån sitt konstnärliga
arbete, fick ingen utses till dylik värdighet förr än han uppnått
de 65 åren, — och var han, så lydde en paragraf i stadgarne,
då upptagan af att måla freskomålningar i nationalmuseet, så
fick hans utnämning stå an till det 75:te året.

Akademiens elever anlade äfven uniform, på det man skulle
kunna kontrollera deras uppförande utom läroverket. De, som
undertecknat skrifvelsen, utströkos, sedan det rådrum, som väl-
villigt lemnats dem, gått till ända, utan att de återvändt till den
förlåtandes sköte, ur den svenska konsthistorien, en åtgärd, hvar-
igenom stipendier och utmärkelser i vida rikare mån än hvad
förr var fallet kunde tilldelas de öfriga, hvilka gjort sig verk-
ligt förtjenta deraf.

Andra paragrafer kunna vi förbigå här, då de väl få anses
kända för allmänheten. Så till exempel den, som stadgar, att
svenska konsthistorien och nationalmusei inköpsnämd ej er-
känna andra utställningar än dem akademien hvart 200:de år
anordnade, och att vid dessa utställningar för undvikande af me-
ningsskiljaktigheter, hvilka alltid medföra obehagliga förvecklin-
gar, alla medaljer och utmärkelser skola bestämmas på förhand,
innan konstverken ännu blifvit inlemnade, af akademiens styrelse.

Och så lade sig de upprörda viljorna.

Men nu, tre år efter dessa obehagliga händelser, har den
oförsigtiga ungdomen vållat nya uppträden. Det är denna gång
från det literära hållet, som uppståndelsen kommer. Ett antal
af 100 skriftställare af den yngre skolan — dessa som under
de sista åren så oförsynt öfversvämmat vår literatur med sina
omogna försök — har nämligen tillstält riksdagen en skrifvelse,
hvari de pocka på reformer inom den åldriga och af Sveriges
folk högt älskade institution, som bär namnet svenska akade-
mien. Att de ej stält sin skrifvelse direkt till denna akademi
utan kringgått den och fegt vändt sig till representationen
må vara ett tillfyllestgörande bevis på hurudant de ungas sinne-
lag är.

Skriften öfverflödar af giftiga insinuationer och af förolämp-
ningar mot akademiens vördade medlemmar. Man vågar rent
af en så barock beskyllning som att akademien ej uppfylt de
fordringar, svenska folket har rätt att ställa till den samma —
en beskyllning som dock — liksom alla insinuationer i nämde
skandalösa skrifvelse — totalt förlorar sin udd, då vi alla nog-
551

samt veta, med hvilket ospardt nit akademien ständigt följt den
goda literaturens utveckling i vårt land, — hur den hvarje år
inbjudit till ädel täflan i vittra idrotter, — hur den uppmuntrat
den sanna förtjensten oçh förstått att skilja agnarne från hvetet,
i det den lemnat åt en välförtjent glömska, hvad som af skandal-
literaturen sett dagen, liksom också den råa naturalismens smut-
siga alster, — hur den slutligen genom att lemna årsunderhåll
till de skriftställare af verkligt utmärkt förtjenst, vårt land är
stolt öfver, visar att vi förstå att belöna den fosterländska sångens
ädla målsmän.

Men de 100 s. k. författarnes tilltag skall icke lyckas.
Med harm vänder sig också hvarje rättänkande medborgare, som
vill förtjena det stolta namnet svensk, från dessa det gröna
Sveriges representanter, som blott vilja bli enväldiga sjelfva för
att kunna åstadkomma verkligt behagliga literära förhållanden i
vårt älskade fosterland.

Deras skrifvelse ingår i ett detaljeradt förslag till svenska
akademiens omorganisation, ett förslag, hvars särskilda punkter
visa den största omogenhet och den största inkonseqvens. Som
prof på djerfheten i deras skrift vilja vi blott nämna den oblyga
tillvitelsen mot doktor C. D. W., hvilken de påstå skidle ut-
öfva ett föga helsosamt tryck på utvecklingen af landets vitterhet,
— en så uppenbar osanning, att den ej behöfver bemötas, —•
och vidare hvad man säger om fördelningen af akademiens sti-
pendier. Ja, visserligen utdelas de till personer, hvilkas skalde-
gåfvor ej funnit nåd för nyhetsmakarnes ofelbara kritik!

Det är i denna skrifvelse åtskilliga andra drag att särskildt
påpeka, ehuru ett sådant blottande af förslagets brister helt sä-
kert ej kommer att falla de märkvärdigt omogne förslagsställarne
i smaken.

Bland de 100, som. undertecknat denna skrifvelse, saknas
ett par mycket betydande namn. Vi vilja ej gå in i detaljer
härom, för att ej såra någon personligen aktningsvärd ,ung för-
måga, men påminna endast om, att flertalet af de skalder, som
rönt uppmuntran från akademiens sida under de sista åren, ej
satt sina namn under skrifvelsen. Ett par af dem, som nu ha
årsund erstöd af akademien, ha till och med afgifvit en protest
mot hela tilltaget, hvilken protest de låtit offentliggöra genom
en ung, högeligen lofvande korrespondent i en här utkommande
tidning. Som hufvudsumman af deras utsago var ett skarpt
ogillande af oppositionen, hade, som rätt var, korrespondenten
ej blandat bort frågan genom att påpeka, att desse herrar voro
552

för tillfallet beroende af akademiens gifmildhet. Det var ju också
en bisak utan betydelse.

Det torde ej vara för mycket sagdt, om vi påstå att skrif-
tens undertecknare ej veta, hvad de vilja. Det skiille väl ej
möjligen vara afund, som dikterat deras opposition? Åtminstone
torde den innersta driffjedern till denna vara att söka inom ett
helt annat område, än der den stora, tyvärr något tanklösa all-
mänheten, förledd af. de gröne samhällsförbättrarnes stora ord,
söker den.

Frågan hvad svenska akademien i sjelfva verket uträttat
— utom att den nedlagt sitt ordboksarbete, sedan detta fort-
skridit till och ' med bokstafven A — synes oss nära nog ko-
miskt, då man ju fullväl känner, huru nämda akademi gifvit
sitt kraftiga stöd åt den verkliga talangen och derigenom bildat
den mest helsosamma motvigt mot den dåliga literaturen, som
dag ifrån dag hotar att öfversvämma vårt fosterland. Räkna
blott upp de skrifter, akademien prisbelönat — allt det bästa,
som ser dagen lemnas naturligtvis till bedömande af denne areo-
pag, — och ni skall genast ha den samtida svenska literaturens
hufvudarbeten, folkets älsklingslektyr, uppräknade. Och då skolen
I se, hvad akademien verkligen uträttat.

Bland de 100 undertecknarne finnas flere namn, dem aka-
demien — beklagligtvis — alls ej känner till. Och de öfrigas
kompetens såsom samhällsförbättrare kan man äfven sätta i tvif-
velsmål. Som vi ej alls kunna medgifva dem någon rätt att
yttra sig i literära spörsmål, allra minst af sådan betydelse som
de här framlagda, så skola vi, i stället för att lyssna till deras
omogna, ja beklagligt »gröna» reformförslag, tillåta oss att sjelfva
framlägga vår åsigt om hvad som i närvarande stund bör göras
i denna fråga:

(Sedan den ärade tidningen meddelat dessa af en aktad
nittonårig kritiker uppsatta förslag, som utrymmet hindrar oss
att aftrycka, af slutar den sin artikel med följande ord:)

Det har varit oss mycket obehagligt att röra vid en så tve-
tydig sak som denna så kallade »författare-revolution», just för
att hos de unga lederna, som på visst sätt nog .ha ett sken af
rätt på sin sida men som i andra fall bestämdt ha orätt, spåras
en sådan ofördragsamhet mot andra åsigter än deras egna och
en sådan hänsynslöshet i deras uppträdande emot svenska aka-
demien, att man ej kan annat än beklaga den svenska ungdom,
som så ’illa förvaltar det arf den tagit af stora fäder. Det ligger
i tidens anda en straffvärd böjelse att rifva ned det bestående
och att utan urskiljning hugga in på allt, som är för högt för
att nås af den råa hopens händer. Men det finnes lyckligtvis,
som den norske skalden yttrat, något, som är för högt för att
kunna nås. Och till detta räkna vi dessa åldriga, af snillets
glans omskimrande institutioner, på hvilka ungdomen nu i sin
förvillelse synes vilja bära fräck hand.
Literära notiser.

För apologeter. Öfver Voltaire har nyligen, ett digert
verk ntkomm.it i andra upplagan, författadt af en jesuit vid
namn W. Kreiten (Freiburg 1885, 580 sidor). Om arbetets
tendens vitna dessa nätta ord i inledningen: »Matte äfven denna
nya upplaga väcka afsky för Voltaire i mänga, många hjertan,
ty äfven deri, att nedbryta det förflutnas afgudabilder, se vi en
nödvändig uppgift för vår tid.» — — På de sista bladen i
boken skildras Voltaires dödsbädd, huruledes han fick se den
onde stå lifslefvande vid sängen, beredd att gripa Voltaire så
fort denne uppgifvit andan, och till slut heter det: »Kunde
djefvulen dö, så skulle han icke sluta annorlunda.»

Vore icke detta något för apologeterna i Upsala att befordra
till svensk öfversättning? Vi vilja minnas att en medlem af
teologiska fakulteten derstädes, numera utnämd biskop, för ett
tiotal af år sedan publicerat en afhandling i samma anda.

Taine, den berömde historikern och filosofen, börjar allt-
mera bli föremål för uppmärksamhet äfven i vårt land. Ett af
de senaste vitnesbörden derom är en broschyr af docenten Fried-
lander i Lund, med anledning hvaraf vi dock hemställa, huruvida
det icke vore skäl att taga reda på Taines verkliga förnamn,
innan man utsätter dem på titelbladet. Sjelf skrifver den ce-
lebre författaren vanligen blott H. Taine, men docenten Fried-
lander hai' icke funnit detta tillräckligt, utan kallar honom
Henri Taine. Emellertid heter han alldeles icke Henri, utan
’ "^volyte. Han bär dessutom äfven namnet Adolphe.