5:te Årerången.

Tredje och fjerde

TIDSTAFLOk

UNDER MEDVERKAN AT

FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGU’NA AF

ARVID AHNFELT

FEMTE ÅRGÅEG-EN.

NY SERIE

1885

MARS—APBIL,

STOCK.

CARL SUNESON.

/agi

Pris för dubbelhäfte 2 kr.

Innehållsförtecknings m. m. se omslagets insidor.
1 /	- A
INNEHÅLL.

Gustaf Mauritz Àiinfelt "såsom konungagunstling. Af Ernst Wallis
Albert Gellerstedt. En kontrast till den Wirsénska tendeusdiktningen.

Af Ola Eansson ....................... . ; . . .

Sid.'
219.

241.

Fortsatta afslöjanden rörande Hans Järta (kommunistiska finansopera-
tioner i Svenska Akademien m. m.) ...............................  253.

Lokala parlament.. En nyhet inom Englands politiska lif. Af Helen
Zimmern. (Öfvers. frän författarinnans manuskript) ....... 275.
Kan postverket hemlighålla tidningarnas prenumerationssiffra? (Under- b
dånig anhållan om suspension af en grundlagsparagraf, belysning
af Junius	     282.

Frans Hedberg om svenska skådespelare. Några anmärkningar af
Gïistaf af Geijerstam............../.............................  285.

Några ord med anledning af Hjalmar Strömers »Framtidsvinkar». Af
Vilhelm Svartling 		.1	 296.
Strindberg och qyinnofrågan. Af Hjalmar Brantihg	302.
Aug. Bebel om qvinnan. Af A. F. Åkerberg	  .	323.
Månslen. Berättelse af Guy de Maupassant. Öfvers. af Birger Mörner 333.
Stockholms teatrar. Febr.—Mars 1885. Af Claes Lundin	 339.
En akademisk prisfråga. (Bref från Örebro af en jägare och fogelvän) 361.
Ett litet efterspel till den nya komedien »Mellan barken och trädet».

(Bref från Norrland af Angermannus.') . ...........................   372.

Nya hofskildringar, anmälda af Hugo R...r.^.......................... 375.

Såsom tillkännagafs i prenumerationsanmälan, har red. af Dagens krö-
nika förbehållit sig att efter omständigheterna få äfven i dubbelhäften för-
dela det utlofvade årsomfånget för tidskriften af minst 50 ark (800 sidor).
Meningen är denned ingalunda att emellanåt utkomma senare, än hvad
uttrycket en »månadsskrift» innebär, utan blott att på gränsen mellan tvänne
månader få, när så lämpar sig, gifva den kommande månadens häfte på
förhand. Svårigheten att uppskjuta med artiklar, som ega ett direkt in-
tresse för ögonblicket, föranleder till en sådan åtgärd.

■ »Dagens krönika»,: som i förhållande till sitt omfång är den billigaste
svenska tidskrift, har ock i en hos oss ovanlig grad att glädja sig åt all-
mänhetens uppmuntran, i det den f. n. utgår i en upplaga på 3,000 exem-
plar. hyarpå fästes hrr annonsörets uppmärksamhet. Annonser för Dagens
krönika emottagas i Karl Sunesons Bokhandel.

»Ur dagens krönika» utkommer i tolf häften (varierande mellan 4 och
6 ark).

Pris för helårsprenumeration 10 kr.

Pris för enkla häften 1 kr., för dubbla häften 2 kr.
Gustaf Mauritz Armfelt såsom
konungagunstling.

Af Ernst Wallis.

Gustaf Mauritz Armfelt. Studier ur Arm-
felts efterlemnade papper samt andra hand-
skrifna och tryckta källor af Elof Tegnér.
Del I och II. Stockholm, F. & G. Beijers
Förlag, 1883 och 1884.

Det var icke på svensk jord som det vänskapsför-
hållande mellan konung Gustaf den tredje och Armfelt
grundlädes, hvilket skulle blifva af så stor betydelse för
Sveriges öden. Gustaf den tredje hade sommaren 1780
begifvit sig till Spa, den tidens mest fashionabla brunnsort,
>Europas lilla Versailles». Den svenske suveränens när-
varo hade gjort säsongen ännu mera lysande än vanligt.
»Grefven af Haga» blef medelpunkten för den glänsande
aristokratiska främlingsskara frän alla Europas land,
hvilken samlats i den lilla belgiska brunnsorten, kanske
mer lockad af dess glada sällskapslif och beryktade spel-
banker, än af dess helsokällor. Konungens artighet
och älskvärdhet framkallade en verklig rförtjusningsfeber.
Han tycktes göra sig ett nöje af att glömma sin rang
och här lata frihet och jemnlikhet råda, och hans före-
döme följdes af de franska prinsar och tyska småfurstar,
som denna sommar infunnit sig i Spa. Sjelf var Gustaf
den tredje förtjust och yttrade, att han ej på många år
upplefvat ett gladare lif. Han njöt i fulla drag af detta
Ur dagens krönika. V. 2.	16
220

franska sällskapslif, som han sä lifligt älskade. Den ena
lysande festen till hans ära aflöste den andra. De mänga
furstliga personerna täflade att öfverbjuda hvarandra i
prakt och elegans.

Gustaf den tredje hade redan ett par veckor vistats
i Spa, dä Armfelt, i början af augusti, begaf sig dit frän
Paris för att göra konungen sin uppvaktning.

Gustaf Mauritz Armfelt var ännu blott 2 3 är gammal.
Till yrket var han militär, liksom alla hans förfäder varit,
allt sedan bonden Erik Larsson, hvilken från soldat tjente
upp sig till ryttmästare och adlades 1648 med namnet
Armfelt. Vår hjeltes fader, Magnus Wilhelm Armfelt,
deltog såsom officer vid det franska regementet_»Royal
Suédois» i ett fälttåg i Flandern på 1740-talet, under
befäl af en bland århundradets snillrikaste fältherrar,
marskalken af Sachsen, för hvilken han alltid behöll en
liflig beundran, som gick i arf till hans son. Denne
Mauritz af Sachsen, med sin tapperhet och äfventyrslusta,
ridderlighet och frikostighet, med sin dyrkan af qvinnor
och nöjen, blef gossens ideal. I dopet hade han endast
erhållit namnet Gustaf; efter sin barndoms ideal antog
han senare namnet Mauritz.

Nvå. sjutton års ålder, på våren 1774, lemnade Gustaf
Mauritz^ Armfelt sitt föräldrahem i Finland för att som
fänrik tjenstgöra vid gardet i Stockholm. I fyra års tid
lefde han nu ett öfverdådigt garnisonslif i hufvudstadem
Han kom under dessa år äfven i beröring med hofkret-
sarne och med konung Gustaf den tredje. Men någon
konungagunst kom ännu icke i fråga. »Jag saknade»,
skrifver Armfelt, »ännu hållning och lefnadsvett och
satte mig öfver allt hvad man vanligtvis sätter vferde
på i ett hof.»

En duell mellan Armfelt och en annan ung officer
vid gardet under dess pågående öfning på Ladugårds-
gärdet väckte Gustaf den tredjes synnerliga missnöje.
22 I

Konungen tillkännagaf sin afsigt att förflytta fänriken
Armfelt till ett landtregemente. För att undgå en sådan
förödmjukelse begärde Armfelt tjenstledighet för att
företaga en längre utländsk resa. Detta beviljades.

Efter längre eller kortare uppehåll på sin gynnares
och reskamrats, den ryktbare öfverste Göran Magnus
Sprengtportens boställe Brahelinna i Finland, i Peters-
burg, Warschau, Breslau, Berlin och Strassburg anlände
den unge Armfelt våren 1780 till Paris.

Det var här, under umgänget med den svenske
ambassadören, den älskvärde och välvillige Creutz, och
en annan af det Gustavianska tidehvarfvets bästa karak-
terer, Malte Ramel, och dennes grefvinna, som tanken
på en anställning vid Gustaf den tredjes hof först synes
hafva blifvit väckt hos Armfelt. Första steget till reali-
serande af denna för en ungdom med Armfelts skaplynne
så lockande framtidstanke togs, då Armfelt i sällskap
med Ramel begaf sig från Paris till Spa. Planen stötte
emellertid på hinder. Gustaf den tredje synes allt sedan
Armfelts tjenstgöring vid gardet i Stockholm hafva hyst
en viss motvilja mot honom och skydde icke att nu i
Spa öppet visa denna ovilja.

En dag, så berättas det, stod Gustaf den tredje på
väg att göra visit hos grefvinnan Ramel, men då han
varseblef Armfelt på balkongen midt i grefvinnans société,
lät konungen köra förbi, emedan han ville undvika att
råka Armfelt.

Den ädling, som skulle blifva Gustaf den tredjes
bortskämde gunstling och förtrognaste vän, fick sålunda
röna ett det tydligaste, nästan förolämpande bevis på
konungens onåd. Samtidigt voro i konungens följe i
Spa två andra unga adelsmän, den sjuttonårige grefve
Claës Fredrik Florn och den tjugutvåårige Carl Pontus
Lilljehorn, hvilka skulle komma att deltaga i den samman-
222

svärjning, . söm kostade Gustaf den tredje lifvet.. Så
förvandlas känslorna och ombytas rollerna!

Gustaf Mauritz Armfelt hade ända från sina tidigaste
ynglingaår varit en dyrkare af qvinlig skönhet. Damernas
riddare, hade han äfven blifvit damernas gunstling. Den
krets af aristokratiska skönheter, hertiginnan d’Aremberg,
prinsessan de Croy, grefvinnan Ramel m. fl., i hvilkas
sällskap Gustaf den tredje så väl trifdes, var förtviflad
öfver den onåd, konungen visade deras vackre och älsk-
värde riddare. »De sammansvuro sig», så berättar en
anteckning * från den Gustavianska tiden, »för att bespara
Armfelt den förödmjukelse, som Gustaf den tredje ville
låta honom undergå genom att utesluta honom från socie-
teten. Dessa intriger segrade öfver konungens motvilja.
Det kom till en förklaring, som slutade med en ömsesidig
tillfredsställelse. Konungen fann Armfelt så intagande,
så qvick, så alldeles efter sin smak, att han bad honom
följa sig till Sverige och stanna vid hans sida.»

Så hade Armfelt damernas gunst att tacka för att
han kom i tillfälle att vinna konungens. Ett par veckors
sammanvaro var tillräcklig för att fullkomligt förändra
Gustaf den tredjes åsigt om den unge gardesfänriken,
som han förut velat förflytta till ett landtregemente och
med hvilken han undvikit att sammanträffa i societeten.
Då Armfelt i slutet af augusti, i sällskap med Ramel,
lemnade Spa, var det redan öfverenskommet mellan
honom och Gustaf den tredje, att han skulle återvända
till Stockholm och der tillhöra konungens närmaste om-
gifning.

På Ramels egendom Hvidarp i Skåne, der Armfelt
vistades någon tid och der äfven Gustaf den tredje, på
sin hemresa från Spa, gjorde ett kort besök, fick Armfelt

* Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade af B. von Schinkel. Första
delen, sid. 278.
af konungen befallning att inställa sig i Stockholm.
Han kom till hufvudstaden på senhösten, åtföljde för
någon tid hofvet till Gripsholm, men måste tillbringa
större delen af vintern på sjuksängen, en följd af en
svår förkylning. Denna långvariga sjukdom vållade
emellertid intet afbrott i konungens gryende vänskap,
som tvärtom visade sig i talrika förfrågningar om patien-
tens helsa och i en viss otålighet att få se honom vid
hofvet.

Efter sitt tillfrisknande erhöll Armfelt, sommaren
1781, sin första anställning vid hofvet, nämligen såsom
kavaljer hos kronprinsen Gustaf Adolf, då ett barn på
sitt tredje år.	.

Ett år hade icke förflutit, sedan Armfelt gjort sitt
inträde vid hofvet, förr än han nämndes såsom Gustaf
den tredjes förklarade »favorit». Och den konungagunst,
som så hastigt förvärfvats, skulle oatbrutet fortfara, ända
tills döden gjorde ett slut på vänskapen mellan dessa
båda likstämda naturer.

De samtida åsyna vitnena voro allt annat än blida
i sina omdömen om detta gunstlingsskap. Kammarherren
grefve Adolf Hamilton kallar Armfelt för »en ny Sejanus,
uppväxt vid den moderne Tiberii sida,» och förklarar, att
hans »vackra figur, rödlätta ansigte och öppna uppsyn
dolde den ofantligaste ärelystnad under ett gladt och
otvunget umgängessätt». Nästan ännu hårdare är den
gamle statsmannen Fersen, som tecknar Armfelts karak-
tär med följande ord: »denne gunstling, som med ett
dåligt hjerta, en oförskämdhet utan allt återhåll och en
djup okunnighet förenade ett naturligt förstånd och hela
lågheten hos en smickrare, studerande alla sin herres
svagheter och tillegnande sig dem». Icke ens Armfelts
eljest så allmänt prisade skönhet och älskvärda umgänges-
sätt vill Fersen erkänna, utan skrifver: »baron Armfelt,
tjock om lifvet, utan hållning och behag». Den klassiska
224	-	.

bildningens allvarlige representant vid Gustaf den tredjes
hof, Adlerbeth, ger följande bild af Armfelt under hans
ungdomsår: »vacker, glädtig, begifven på nöjen och upp-
finnare af nya, kitslig, fåfäng och ostadig, men af godt
hufvud och begrepp, när han orkade använda det, till-
tagsen, vårdslös, vällustig, slösaktig, om ättlig af penningar,
emedan han egde omättliga behof». Och Gustaf den
tredjes svägerska, hertiginnan af Södermanland, klandrar
i sin dagbok så tidigt som i juni 1782 skarpt den unge
gunstlingens öfvermod och anmärker, att han redan nu
börjat taga en beskyddartoh såsom förklarad »favorit».
Ganska riktigt skrifver emellertid samma spirituela och
ovanligt frimodiga furstinna i sin dagbok 1783: »En
förklarad gunstling är icke älskad i något land: det är
nästan en olycka att vara en konungs gunstling; det
medför hat, och man undgår ej smädliga beskyllningar.
Då nu ingen af dem, som konungen gynnat, varit på en
så förtrolig fot med honom som baron Armfelt, så har
heller ingen varit så afundad; också utspridas dagligep
om honom kränkande rykten, hvilka mycket skada honom
i allmänna omdömet.»

Det är dessa »kränkande rykten» och hårda omdömen,
falska föreställningar och traditioner, som herr Elof Tegnér
företagit sig att med stöd af den omsorgsfùllaste käll-
forskning beriktiga i den utförliga biografi öfver Gustaf
Mauritz Armfelt, hvars två hittills utkomna delar blifvit
mottagna med så allmänt bifall af kritiken och pressen.
Författaren har till sitt förfogande haft det mest full-
ständiga material af historiska källor. Utom en mängd
andra handskrifna källor har han haft tillfälle att begagna
det rikhaltiga, »för profana blickar länge tillslutna» Arm-
feltska familj e-arkivet på Aminne i Finland.

Det är till stor del med Gustaf Mauritz Armfelts
-egna ord, som herr Tegnér kunnat skildra sin hjeltes
omvéxlande lefnadsbana. Ensamt • på Aminne förvaras
225 '

14 stora portföljer förtroliga bref frän Armfelt samt
dessutom hans hittills otryckta vidlyftiga dagböcker och
memoir-anteckningar. Den sorglösa uppriktighet och
stundom nästan öfvermodiga öppenhet, som utgjorde ett
af de förnämsta dragen i Armfelts karaktär och vid flere
tillfällen i lifvet kostade honom sä dyrt, förläna åt hans
bref och anteckningar en friskhet och ett behag af det
mest utsökta slag.

Sjelf tecknar Armfelt i ett af dessa bref sitt porträtt
med de orden, att han vore »så glad, så galen, så fallen
för sällskapslif, nöjen, qvinnor och literatur, men icke
desto mindre den mest nitiske bland undersåtar och
vänner».

Det var också utan allt tvifvel genom sin glädje,
sitt friska skämt, sin muntra persiflage, som han först
vann Gustaf den tredjes ynnest och måhända äfven åt-
skilliga af sina fiender vid hofvet. Han var — såsom
Schröderheim skref i en prolog, hvilken 1783 uppfördes
vid hofvet — »tjocka baron, som alltid ville hålla kungen
vid godt humör». Detta lyckades också ypperligt, och
säkerligen var det en sällsynt undantagsdag, då Armfelt,
sommaren 1783, i sin dagbok antecknade: »Det skrat-
tades icke förr än vid supén». Under de sju första åren
af hans hoflif inskränkte' sig i sjelfva verket Armfelts
gunstlingsskap hufvudsakligen till att vara konungens
maître des plaisirs.

Om den skarpa, men ofta oemotståndligt skrattretande
tonen i Armfelts skämt och persiflage vitna mångfaldiga
af herr Tegnér anförda ställen ur hans anteckningar och
bref. Ett karaktäristiskt prof af hans skrifsätt är hans
skildring af den danska konungafamiljen, hos hvilken
Gustaf den tredje och hans följe gjorde ett besök på
Marienlyst den 9 juni 1786. »De afhemtade oss från
Helsingör till Marienlyst», skrifver Armfelt, »der vi råkade
gamla enkedrottningen, en tjock ful kärring, full med
22Ô

scorbutiska fläckar pâ armarne, första upphofvet till
drottning Mathildas olycka. Hennes hofstat sag ut som
Bileams' brandklippare. Efter en halftimme kom den
förryckte- monarken (Christian VII); innan de fingo in
honom, var det ett fasligt skrapande i förstugan. Han
kom ändtligen; säg tokig ut, helsade som om han gått
i sömnen, och sprang ur det ena rummet i det andra.
Prins Fredrik och hans gemål äro ett styggt par: hon
sätter hvitt i ansigtet; han är puckelryggig och hon
utmagrad. Lilla prinsessan är söt som en engel, artig,
glad och vacker, vällustiga manér och gracer i alla leder.
Då vi kommo till bords, sutto vi med tvenne elaka an-
rättningar i två timmar; och som desserten kom in, steg
det galna majestätet öpp, och vi fingo passera oss utan
både körsbär och sockerbröd (— n. b. Malagavinet gick
omkring strax efter soppan). Under måltiden satt han
och grinade åt Essen ; smakade på alla rätter, utan att äta
af någon, och om han åt, spottade han genast ut tuggan
under bordet, ryckte tallriken från sin mor och sin dotter
och åt af den mat, de hade för sig.»

Det är för öfrigt icke det enda ställe, der Armfelt
skämtar med kungligheten. »Medgif, att konungarne
äro födda skådespelare», skrifver han en gång, »och att
den enda skilnaden mellan dem och andra skådespelare
blott består i vårt undseende att icke offentligen hvissla
ut dem och i deras frihet att sjelfva författa de stycken,
som de vilja spelå för oss.»

Men ju hvassare Armfelts penna och tunga ofta
voro, desto mer länder ett förhållande honom till heder,
hvarpå hans biograf med skäl fäster uppmärksamheten.
»I de anteckningar, som Armfelt bestämt för efterverlden,
skall man förgäfves», skrifver herr Tegnér, »söka mot-
svarigheter till de nedsättande omdömen om konungen,
som förekomma i Adlerbeths, Schröderheims och J. G.
Oxenstjernas memoirverk. Konungen räknade äfven
22^
dessa snillrika män till sina personliga vänner och kunde
hafva skäl att fordra deras tacksamhet sä väl som Armfelts.
Det länder icke denne sistnämde till skam, att hans upp-
fattning af tacksamhetens -förpligtelser var en annan än
dessa samtidas, om han ock stundom varit af en annan
tanke än sin konung i frågor af så väl större som mindre
vigt.» .

Ty Armfelt var ingalunda blind för Gustaf den
tredjes fel och svagheter och vågade äfven motsäga
honom, stundom till och med icke utan en viss hetta,
som vitnade om hans häftiga finska lynne. Då kunde
någon gång lätta strömoln uppstå på deras vänskaps
klara himmel och hos Armfelts afundsmäh vid hofvet
väcka de ljufvaste förhoppningar. Men det dröjde aldrig
länge, förr än nådens sol åter kastade sina strålar öfver
denne gunstling, hvars uppriktiga och hängifna trohet
konungen aldrig hade något skäl att betvifla.

Det skulle emellertid dröja temligen länge, innan
denna hängifvenhet fick pröfvas i rikets stora och vigtiga
värf. Tills vidare var det egentligen Armfelts glada
lynne och uppfinningsförmåga, som stäldes på prof vid
arrangerandet af hofvets nöjen, särskildt de dramatiska.
Den vackre och ståtlige gunstlingen blef en bland de
ifrigaste deltagarne ett i dramatiskt sällskap, som Gustaf
den tredje bildade under vintern 1781—82 under namn
af »förbättringssällskapet för svenska språket». Huruvida
Armfelt visade några framstående anlag som skådespe-
lare, vill hans biograf lemna osagdt och tillägger, att
hans utseende och otvungna väsen fingo väl ersätta
hvad som brast i djupare uppfattning och studium.

Äfven med smärre tillfällighetspjeser sökte och lyc-
kades Armfelt roa konungen och hofvet, utan att likväl
mer än en gång höja sig öfver dilettantens ståndpunkt.
Då Armfelt och Hallman i förening författade den lilla
ypperliga vaudevillen »Tillfället gör tjufven», gjorde de
228

ett af dessa lyckliga grepp, hvarpa äfven andra lands,
t. ex. Frankrikes dramatiska literatur erbjuder exempel.
Det är icke enda gången som ett par författare, hvilkas
ensamt utarbetade teaterstycken längesedan hemfallit åt
glömskan, lyckats med förenade krafter åstadkomma ett
stycke, som håller sig uppe på repertoiren.

En vidsträcktare estetisk verksamhet erhöll Armfelt,
då han, efter att kort förut hafva blifvit invald i Svenska
akademien, utnämndes till Öfverintendent af Kongl.
Maj:ts Hotkapell och Spektakler, den i juli 1786. Såsom
den kungliga teaterns chef inskränkte sig likväl Armfelt
till att utföra konungens befallningar, så att Gustaf den
tredje sjelf behöll högsta ledningen af teatern. Öfver
skådespelarne herskade Armfelt med jernspira och be-
handlade dem, såsom man den tiden behandlade rekryter.
Det kunde hända honom att midt på teatern gifva käpp-
rapp åt De Broen och örfilar åt Ahlgren. Såsom han
sjelf påstod, gaf denna »helt och hållet militäriska metod»
de yppersta frukter. »Man spelade, lärde och lydde för-
träffligt.» I sina bref kallar han skådespelarne för »cette
canaille», hvilket icke hindrade honom att som kamrat
deltaga i deras -»orgier och nöjen».

Ett mer hedrande minne för Armfelt är det intresse
han visade den snillrike Thorild. Han åhörde den dispu-
tationsakt i Upsala, då Thorild i närvaro af konungen
försvarade sin »Kritik öfver Montesquieu». Armfelt lof-
ordar Thorild i de varmaste ordalag: »Hans snille, hans
föredrag, hans vältalighet och den eld, som framlyste i
hans blick och åtbörder, väckte allas förvåning. Härmed
förenade han en saltad qvickhet och sade ofta grymma
epigrammer; slutligen kom han oss att skratta, så att
vi fingo tårarna i ögonen. Sjelfve den tjocke Schröder-
heim, hvars qvickhet annars sällan tryter, blef slagen
till marken, då mot honom slungades en jemförelse med
— Venus, så bitande, att Schröderheim, ganska oförtjent,
.	229 .

nu för tiden får heta Venus från Upsala.» Äfven senare
stod konungagunstlingen Armfelt i förbindelse med fri-
hetsvännen Thorild, hvilken till och med i en supplik
ger Armfelt den något högtrafvande titeln: »den högste
och allrahärligaste af konungens serafer».

Innan vi lemna kapitlet om Armfelts literära intressen,
hvilka utan tvifvel väsentligen bidrogo att närmare sam-
manknyta vänskapsbanden mellan honom och den vitter-
hetsälskande konungen, böra vi kanske påminna om det
kända förhållandet, att Armfelt liksom G-ustaf den tredje
skref och författade helst på franska språket. Hans sven-
ska är starkt uppblandad med franska ord. Då Armfelt
1784 i Gustaf den tredjes följe besökte Paris, dödades
en annan af konungens gunstlingar, Peyron, i duell.
Första underrättelsen härom grep konungen djupt och
han visade en rörelse, som hedrar hans hjerta. Men
hvem kan undgå att dra på mun, ’då Armfelt skrifver:
»Första momenten var konungen alldeles abandonnerad
till sin douleur, men den andra gjorde han reflexioner,
som convenerade en filosof och en person, hvilken för
väl känner point d’honneur’ns lagar för att ej vänta sig
deras funesta suiter.»

Det var i enlighet med Gustaf den tredjes .lifliga
önskan Armfelt gifte sig med den ädla Hedvig De la
Gardie. På bröllopsdagen, den 7 augusti 1785, utnämn-
des grefvinnan Armfelt till statsfru hos drottningen. Ät
det nygifta paret inreddes en präktig våning i slottet.
Konungen brukade sedan ofta tillbringa sina aftnar i Arm-
felts nya hem, i små aftonsamqväm, till hvilka drottningen,
prinsessorna och hofkretsens äldre medlemmar icke voro
bjudna. Denna förtrolighet väckte mycken afund vid
hofvet, och hertiginnan af Södermanland har i sin dag-
bok för december 1785 antecknat: »Konungen tyckes
icke trifvas annat än i Armfelts bostad eller i hans säll-
skap.» .
230

Armfelts giftermål blef således i början en källa till
nya bevis af konungens gunst. Men snart skulle hans
högsinnade maka erhålla en rival, hvilken skulle förstå
att förvärfva icke blott Armfelts kärlek, utan äfven
konungens ynnest, och pa sätt och vis skulle blifva den
tredje i förbundet mellan den snillrike monarken och
hans ärelystne gunstling.

Armfelts uppförande mot Magdalena Rudenschöld
bildar en af de mörkaste fläckarne pä hans minne, och
det har icke lyckats hans senaste biograf att utplåna
den. Dessa fakta äro så allmänt kända, att de här endast
behöfva antydas. Armfelt förför fröken Rudenschöld,
förleder henne att deltaga i hemliga politiska stämplingar
mot svenska reg*eringen, och da dessa upptäckas, flyr
han till Ryssland. Såsom Armfelts medbrottsling kastas
fröken Rudenschöld i fängelse, gör under rättegången
allt för att framställa Armfelts förhållande i det bästa
ljus, domes till döden, får nåd från lifsstraffet, men måste
schavottera och inspärras på spinnhuset. Efter två års
grymma, orättvisa och förödmjukande lidanden frigifves
hon, men nu är hennes själsstyrka bruten, hon ingår en
henne ovärdig förbindelse och nedsjunker i fattigdom
och pöd. Är 1801 återkommer Armfelt till Stockholm..
Hans forna älskarinna, som för hans skull uppoffrat allt,
skrifver till honom ett bref, deri hon utförligt skildrar
sina lidanden och meddelar upplysning om sina olycks-
öden. Om Thackeray eller Balzac skulle hafva velat
framställa en otacksam egoist i en sådan situation, skulle
de för en dylik skildring alldeles förträffligt hafva
kunnat använda det bref från Armfelt till en förnäm
utländsk dam — hertiginnan af Sagan — hvari han
redogör för innehållet af fröken Rudenschölds klago-
skrifvelse och derefter tillägger: »Jag skall svara på
brefvet; ingen förebråelse, ingen anmärkning skall flyta
ur min penna; jag beklagar, men dömer henne icke.
231

Det gifves olyckor, som förnedra och förslöa... För min
egen del, sa ber jag henne icke- fordra, att jag skall
återse henne. Hennes åsyn skulle göra mig oerhördt
ondt; redan hennes bref har nästan förlamat mig.»

Armfelt vägrade att återse den qvinna, som han
störtat i vanära och olycka. Dock gaf han henne pengar
till en utländsk resa och sedermera ett årligt bidrag
till hennes underhåll. Men 1813 måste madame de Staël,
den franska författarinnan, som då besökte Stockholm
och ömmade för Magdalena Rudenschölds öde, påminna
Armfelt om utbetalningen af detta årsanslag, som för-
summats sedan 1811.

Dock från detta för Armfelt så nedsättande slut
återvända vi till början af kärleksromanen mellan Gustaf
den tredjes gunstling och hofvets mest firade skönhet.
Som ung och innan ännu olyckorna börjat drabba henne,
egde Magdalena Rudenschöld ett glädtigt sinne, ett lifligt
och behagfullt väsen. Hon fattade redan vid sitt första
sammanträffande med Armfelt, 1784, en eldig kärlek till
denne konunga- och qvinnogunstling, om hvilken hon
skrifver: »Alla, som hafva sett och känt denne man,
skola instämma med mig deri, att han förenar allt, som
kan fängsla äfven det flyktigaste qvinnohjerta. Mina
drömmars sköna ideal, som jag hittills fåfängt sökt, sågs
hos honom förverkligadt.»

Under loppet af 1787 upphörde kärleksförbindelsen
mellan Armfelt och fröken Rudenschöld att vara någon
hemlighet — hertig Fredrik uppgifves hafva varit den,
som först röjde den. Denna upptäckt minskade emellertid
icke den ynnest, som fröken Rudenschöld för sin älsk-
värdhet och qvickhet åtnjöt hos Gustaf den tredje. Sjelf
var Armfelts älskarinna en af konungens ifrigaste be-
undrarinnor och förblef det äfven efter 1789 års händel-
ser, då nästan alla hofvets damer gjorde gemensam sak
med oppositionen. Dertill kom, att Gustaf den tredje
tidigt erfor, att fröken Rudenschöld egde nog förstånd
och takt att ej missbruka vigtiga förtroenden rörande
politiken. Konungen gynnade derför pä allt sätt denna
kärleksförbindelse. »Jag önskar», skref en gäng Gustaf
den tredje till Armfelt, »att den sköna Magdalena matte
länge förblifva synderska och att ni icke matte göra
henne botfärdig.»

Dessa konungens önskningar uppfyldes också. Visser-
ligen afbröts kärleksförbindelsen för någon tid, då fröken
Rudenschöld hösten 1787 företog en längre resa till
Quedlinburg och Berlin och Armfelt våren 1788 gick
öfver till Finland för att säsom öfverste för Nylands
regemente öppna kriget med Ryssland. Men hösten
1788 återsågo de båda älskande hvarandra, och Magda-
lena Rudenschöld blef åter Armfelts älskarinna samt
började derefter allt mer invigas i hans och konungens
politiska planer.	.

Armfelt hade icke gillat Gustaf den tredjes och Tolls
plan att angripa Ryssland. Men sedan kriget var beslu-
tadt, kämpade han med lika mycken tapperhet som trohet.
Anjala-förräderiet fann i honom en beslutsam och oför-
skräckt motståndare. Men framför allt utmärkte han
sig, då det, efter Danmarks krigsförklaring, gälde att
organisera frikårer i Vermland och Dalarne. Samma
dag, som konungen utfärdade sitt manifest och kallade
svenska folket till vapen mot rikets yttre och inre fien-
der, den 29 september 1788, förordnades äfven Armfelt
att vara brigadchef för den i Dalarne upprättade frikåren
och att föra befäl öfver trupperna i Vermland. Hans
förmåga att, när det så behagade honom, vinna menni-
skors hjertan visade sig nu i en glänsande dager. Hälften
allvarligt, hälften humoristiskt skrifver han från Eda
skans: »Alla bondgubbar och bondgummor gråta, så
fort jag öppnar munnen. Häromdagen på en härads-
stämma, då jag talade med allmogen i Gillbergs härad,
233

sade jag ât en bonde med grâ rock och svart kalotÇ:
Ack, min vän, om jag finge byta rock med dig; huru
glad, huru högfärdig skulle jag icke vara! Alla började
att gråta; application gjordes efter hvars och ens imagi-
nation, och jag fick i stället för 100 rekryter, jag begärde,
275. Folket kallar mig ’den vackre generalen’, och när
jag reser, sä fråga de hvem som skall få skjutsa — n.
b. jag kör i smått lunk!»

I Dalarne uppträdde Armfelt i jacka, rund filthatt,
rundskuret hår och silfverring på fingret, men kunde ej
låta bli att på denna daldrägtsuniform stundom bära sitt
blåa band till danska elefanter-orden, som han erhållit
året förut. Men trots denna fåfänga, som väckte anstöt,
blef Armfelt snart utomordentligt populär äfven i Dalarne.

Tack vare den engelske diplomaten sir Hugh Elliots
energiska bemedling afslöts redan den 9 oktober med
Danmark ett stillestånd, hvilket sedermera förlängdes
och beröfvade Armfelt tillfälle att föra sina frikårer till
strid. Dalkarlarne hemförlofvades nu, men i februari
1789 fick Armfelt af konungen i största hemlighet be-
fallning att begifva sig till Dalarne för att med 1,200
man af dalkarlarnes frikår genast marschera mpt Stock-
holm och taga qvarter på Drottningholm. Denna af
Armfelt anförda frikår använde G-ustaf den tredje sedan
till att demonstrera mot Riddarhuset. Armfelt medver-
kade sålunda till statskuppen 1789, men deltog icke i
riksdagsförhandlingarna.

Då Gustaf den tredje sommaren 1789 afreste till
Finland, insatte han Armfelt såsom ledamot af Hemliga
Krigsberedningen. Efter att hafva utvecklat en energisk
verksamhet för truppernas utrustning, öfvergick Armfelt
på hösten 1789 med sin brigad till krigsskådeplatsen i
Finland. Vid stormningen af Elgsö och vid flere andra
tillfällen ådagalade han en lysande tapperhet, men för-
lorade träffningen vid Savitaipal, der han svårt sårades.
234

Angående orsakerna till detta nederlag yttrar den tappre
Jägerhorn: »Befälhafvarens stora bravur, öfverdrifna nit
och hans hetta, blandad kanske med förakt för fienden,
förorsakade hans olycka.»

Efter att sålunda hafva med ära, om än med vex-
lande lycka, deltagit i kriget, fick Armfelt äfven såsom
svensk fullmäktig sköta underhandlingarna och afsluta
freden i Verelä, som undertecknades i Armfelts tält, den
14 augusti 1790.

Under de två sista åren af Gustaf den tredjes rege-
ring var Armfelt, om än icke till namnet, dock i verk-
ligheten konungens premierminister. Af konungens gamla
rådgifvare hade några dött, andra dragit sig till baka
till det enskilda lifvet, andra, såsom Toll, Schröderheim,
Ruuth, Adlerbeth, Munck, förlorat större delen af det
inflytande de fordom egt. Af de män, som efter enväl-
dets införande 1789 kommit sig upp, bröderna Nordin,
biskop Wallqvist, lagman Håkansson, understâthâllaren
Ahlman, revisionssekreteraren Låstbom m. fl., egde ingen
de lysande sociala egenskaper, hvarpå Gustaf den tredje
fäste- så högt värde och hvilka satte Armfelt i stånd att
slå alla sina motståndare och rivaler ur brädet. Endast
öfverstekammarjunkaren ocfi generallöjtnanten friherre
Taube var någon tid 1791 en farlig medtäflare för Armfelt
om konungens gunst och politiskt inflytande. Men äfven
ur denna täflingsstrid framgick Armfelt såsom segrare.

De civila befattningar, hvilka Armfelt innehade,
såsom öfverste kammarjunkare, öfverintendent af Kongl.
Maj:ts hofkapell och spektakler samt kansler för univer-
sitetet i Abo, inneburo icke någon politisk makt. Men
icke desto mindre. gingo så väl arméns angelägenheter
genom hans händer som i väsentlig mån äfven förhand-
lingarna med utrikes makter. Äfven vid tillsättandet af
tjenster egde han det största inflytande, och samman-
kallandet af riksdagen 1792 skedde på hans råd. Under
235

konungens resa till Aachen sommaren 1791 var Armfelt
den inflytelserikaste ledamoten af den tillförordnade rege-
ringen och tillika kommendant i Stockholm. Såsom ett
bevis pä gunstlingens inflytande kan också anföras, att
sjelfva Gustaf den tredjes syster, Sofia Albertina, i maj
1791 anlitade Armfelts förord hos konungen i ekonomi-
ska angelägenheter.

Armfelts stora inflytande berodde till en del utan
tvifvel derpå, att han — såsom biskop Wallqvist vid ett
tillfälle ? uttrycker sig — förstod att äfven vid statsären-
ders behandling »med infall och qvickheter blidka ko-
nungens humeur». Men lika otvifvelaktigt är, att Armfelt
under dessa år vid flere tillfällen ådagalade verkliga
statsmannaegenskaper. Dock gjorde han detta mindre
genom hvad han uträttade, än genom hvad han förhin-
drade.

Sverige har allt skäl att vara tacksamt mot Armfelt
för det motstånd, han gjorde mot Gustaf den tredjes
fantastiska planer att i spetsen för en svensk-rysk armé
återupprätta den franska monarkien. Armfelts rival
baron Taube, uppbjöd hela sitt stora inflytande för att
förmå konungen att lyssna till de franska prinsames och
emigranternas uppmaningar, smicker och böner. Äfven
Armfelt hade i början med ifver talat för en väpnad
intervention i Frankrike, men kom sedermera på förstån-
digare tankar. Också kunde ingen vara bättre egnad
att med hopp om framgång afråda Gustaf den tredje
från hans olyckliga älsklingsidé än just Armfelt, hvilken
gifvit så många bevis på sin förkärlek för den franska
monarkien och sitt hat mot revolutionen. Under Gustaf
den tredjes vistelse utomlands 1791 lät Armfelt från
Stockholm utvisa tvänne fransmän, hvilka fält vanvördiga
yttranden om konungen af Frankrike och uppträdt som

* Minnen och bref af biskop Olof Wallqvist. Stockholm 1878. Pag. 53.

Ur dagens krönika. V. 3.

G
236

frihetsapostlar. Och i ett bref till sin hustru frän samma
tid skrifver han: »Hvad jag skulle vara lycklig, om
jag hade 30,000 man på tio mils afstånd frän Paris
Hvad har jag icke alltid sagt dig om denna olycksaliga
frihet! Det är endast ett ord; och da det slutligen visar
sig som en verklighet, sä är det — mord, fasor och
tygellöshet.» När en man med sådana tänkesätt enträget
afrådde konungen från ett krig med Frankrike, emedan
det skulle gagnlöst utarma Sverige och förspilla dess
krafter, kunde ett sådant råd icke undgå att väcka Gustaf
den tredje till besinning. Ett ögonblick, i augusti 1791,
syntes visserligen Taube och krigspartiet nära att få
öfverhanden, och man såg, berättar Wallqvist, »de lis-
mare, som förut fyllt Armfelts förmak, numera flyttade
till Taubes.» Men redan i september hade Armfelt åter-
vunnit sitt inflytande. Gustaf den tredje öfvergaf visser-
ligen icke helt och hållet sina krigsplaner, men han
uppsköt dem, och lät i stället af Armfelt och dennes
vän finansministern Håkansson öfvertala sig att samman-
kalla riksdagen. Armfelt lyckades derigenom leda ko-
nungens uppmärksamhet från de farliga franska planerna
till tanken på Sveriges inre angelägenheter. Konung
Gustaf, som under vistelsen i Aachen och umgänget
med de franska emigranterna smidt så högtflygande och
donquixottiska planer, tillstod nu i förtroende för Armfelt,
att han funnit, att denne haft rätt, och att »det vore
orimligt, om jag skulle söka att återbringa lugn i franska
nationen, med förstörande af detsamma i min egen.»

Äfven ett annat af Gustaf den tredjes fantastiska
förslag, planen att uppträda såsom medtäflare om Polens
konungakrona, tyckes af Armfelt hafva blifvit behandladt
som »en politisk chimèr».

Deremot hade Armfelt ganska liten heder af de
vidlyftiga och långvariga underhandlingar, som han efter
freden i Verelä förde med Ryssland angående vissa
237

frågor, som vid fredens afslutande lemnats sväfvande,
underhandlingar, om hvilka herr Tegnér yttrar, att.»deras
slutliga resultat var sä föga fördelaktigt som möjligt för
Sverige». Vida värre för Armfelts rykte är dock, att
han tog mot pengar af Ryssland. Vid fredsslutet i
Verelä erhöll Armfelt, förutom S:t Andreasorden och en
dyrbar briljanterad dosa med kejsarinnans porträtt, 3,oooz
dukater samt dessutom ytterligare en hemlig vexel på
10,000 dukater. Under loppet af de underhandlingar,
hvilka sedan fördes i Stockholm, gaf ryske ambassadören
Stackelberg å kejsarinnans vägnar, sommaren 1791,
Armfelt löften om en frikostig gâfva, sâ vida en traktat
mellan Sverige och Ryssland komme till stånd. »Baron
Armfelt blef» — skrifver Stackelberg till Katarina II
— »rörd öfver kejsarinnans godhet mot honom; han för-
klarade helt naivt, att han ber E. M:t icke gifva honom
diamanter, utan pengar; han hoppas visst på samma be-
lopp, som han fick vid freden.» Huru förödmjukande
för den svenske konungagunstlingen äro icke dessa ord
af den ryske ambassadören? Stackelberg borde hafva
varit härdad vid åsynen af mensklig ruttenhet, ty han
hade ju varit rysk ambassadör i det fala Polen. Men
trots sin glädje öfver att hafva lyckats i sitt uppdrag,
kan han likväl icke afhålla sig från en viss ironi. Och
situationen var också från rysk synpunkt icke blott gläd-
jande, utan äfven en smula löjeväckande. Sveriges
* inflytelserikaste statsman och konungens förtrognaste
gunstling mottager med »rörelse» ett förnedrande anbud,
men skyndar tillika helt »naivt» att sjelfmant förnedra sig
ännu djupare genom att be om att erhålla »gåfvan» i
form af kontanta pengar, och tyckes till och med helt
vördnadsfullt hafva autydt summans belopp. Då Drott-
ningholmstraktaten, detta »för Sverige så föga som
möjligt fördelaktiga resultat» af underhandlingarna, i
november 1791 ratificerades, erhöll Armfelt af ryska
238

kejsarinnan 6,000 rubel samt dessutom en »gratifikation»
af 3,000 dukater.

Armfelts penningebehof voro också mycket stora.
Hans lefnadssätt hade länge varit slösande, och mot
slutet af konungs Gustafs regering omgaf han sig med
en nästan furstlig stat, som, enligt hans biografs uttryck,
»gaf anledning till tanken pä hemliga förvärfskällor, med
hvilkas upptäckande sqvallret var ifrigt sysselsatt». Tack
vare Stackelbergs depescher känna vi nu dessa hemliga
förvärfskällor, eller åtminstone en del deraf. Det var
med ryskt guld han betalade sin öfverdrifna lyx och
prakt, och ej alldeles utan skäl kallade hans fiender
honom för »den lille Potemkin» och pastodo, att han ville
i Sverige införa »orientalisk träldom». Han antog ett
högdraget väsende, förolämpade folk genom sitt anspråks-
fulla uppträdande och förspilde sålunda allt mer den
popularitet, han vunnit såsom frikårernas anförare och
genom sina tappra bedrifter i finska kriget. Sjelfve
Gustaf den tredje lär vid ett tillfälle om sin öfvermodige
gunstling hafva yttrat: »Hvad är Armfelt för en narr!
Han bär sig ju åt som en turkisk pascha. Jag räds
för att ordspråket sannas, som säger, att högmod gar
för fall.»

Högst stego Armfelts öfvermod, skrytsamhet och
praktlystnad under riksdagen 1792, hvars sammankal-
lande han sjelf bidragit att utverka. I Gehe, der denna
riksdag hölls, omgafs han af en kår af drabanter, som
buro en särskild uniform. A konungens vägnar höll
han under riksdagen öppen taffel för 30 personer. »Der
voro prakt, vällust och högfärd förenade», berättar biskop
Wallqvist *. »Baron inviterade till sig embetsmän och
ledamöter ur alla stånd, mottog dem med en förnämhet,
som var nästan kunglig, satte sig sjelf alltid främst, och,

* Minnen och bref af biskop Olof Wallqvist. Pag. 105.
i

239
just som kungen, kallade dem han ville till sina grannar.
För honom sjelf var serveradt med ett litet saltkar af
guld, samt sked, knif och gaffel förgylda. Till taffel-
musik hade han åtta tyskar, klädda på det präktigaste,
med breda silfvergaloner i alla sömmar. När han talade,
var det att göra nåd eller narr åt någon.» Vid dessa
middagar brukade äfven bönder vara inbjudna, och de
kysste Armfelts hand e’fter måltiden.

Det berättades, att Armfelt före riksdagen till konun-
gen yttrat, att han vore beredd att, om riddarhuset vid-
höll sin opposition från 1789, »låta skjuta skarpt på
adeln». Det militäriska befäl, som under riskdagen an-
förtroddes åt Armfelt, var derför egnadt att väcka far-
hågor för nya ståtskuppsplaner. Såsom tjenstgörande
generaladjutant under riksdagen förde han befälet öfver
de i och omkring Gefle sammandragna trupperna. Lyck-
ligtvis tog riksdagen ett fredligt förlopp, och några våld-
samheter behöfde icke användas.

Efter riksdagen ville Gustaf den tredje utnämna
Armfelt till grefve, men denne vägrade. Deremot mottog
gunstlingen af sin herre en årlig pension af 3,000 riks-
daler (specie). ' »Jag ansåg mig icke böra säga nej till
denna välgerning», skrifver Armfelt, »då mina penning-
affärer voro i så dåligt skick, att en för långt drifven
grannlagenhet skulle kunna hafva gifvit mine fordrings-
egare skäl att anklaga mig för bedräglighet eller dår-
skap.» Konungens bref om denna pension är dateradt
den 14 mars 1792. Två dagar derefter utförde Ankar-
ström sin mordgerning.

Armfelt var icke tillstädes på operamaskeraden, då
mordet skedde. Men han vakade troget vid sin välgö-
rares dödsbädd och var den siste, till hvilken konung
Gustaf talade.

Vid Gustaf den tredjes död hade Armfelt ännu icke
fyllt 35 år, och likväl hade han redan hunnit både uträtta
240

och njuta mer än de flesta. Såsom krigare, såsom di-
plomat, såsom författare, såsom teaterdirektör, såsom
hofman, men först och sist såsom konungagunstling
hade han lyckats förvärfva ryktbarhet, men också väckt
afund, hat och hämndkänsla. Hans fiender och afunds-
män hafva sökt vanställa hans historia. Men i herr
Tegnér har Armfelt funnit en biograf, hvilken med pie-
tet och sympati och glänsande talent återupprättat hans
rykte i många, kanske de flesta stycken. Vackert och
uttrycksfullt säger herr Tegnér om sin hjelte: »Armfelt
hann under konung Gustafs dagar knappast att mogna
till man. Han var och förblef länge en yngling, med
ungdomens hänförelse och älskvärdhet och med mer, än
önskligt varit, af dess obeständighet’ och öfverilningar;
men en ridderlig yngling, ’sans peur’, om också icke
’sans reproche’».

Detta omdöme torde i mycket vara sant, men dertill
måste oundgängligen tilläggas, att bland de »reproches»,
som träffa Armfelt, är också eri så fruktansvärd ankla-
gelse som den, att denne eljest så »ridderlige yngling», då
han af sin konung fått förtroendet att leda underhand-
lingarna med Ryssland, utan blygsel och med »rörelse»
mottog pengar af Sveriges arffiende.

*
Albert Gellerstedt.

En kontrast till den Wirsénska tendensdiktningen.

Af Ola Hansson.

i.

Gellerstedts namn ligger icke pa dagens tunga; han
blir sällan nämd och är föga känd. Hans produktion
är ytterst ringa, hans diktning är till sitt lynne sådan,
att den svårligen kan fullt och rätt uppskattas, af den
»stora allmänheten». Men för en kritiker, som har till
syfte icke att gifva en orlofssedel pä godt eller ondt,
utan att teckna en fysiognomi, är denna diktning af
stort intresse. Ty den afspeglar sällsynt rent och tydligt
en sällsynt utpräglad författareindividualitet. Grellerstedt
har i de tvä små diktsamlingar, hvilka ännu utgöra all
hans produktion, gifvit hela sin personlighet, osamman-
satt, genomskinlig* afslutad som den är.

Han är hjertats skald, den varma, veka, djupa, inner-
liga känslans och det manliga, tålmodiga, förtröstansfulla
sinnelagets. Han tränger genom den yttre skönheten,
formernas och färgernas, in till den inre skönheten, tan-
karnes och känslornas. Hans mjuka, skära, musikaliska
språk höljer sig öfver innehållet i organiskt sammanhang,
liksom huden öfver köttet. Hans innersta väsen är en
ymnig sympati, som alltid röj es i hans tonfall, fastän i
många nyanser: i manligt allvar, i innerlig vekhet, i
242

dämpadt skalkaktig munterhet; med denna sympati om-
fattar han allt och den bestämmer hans synpunkt pä
menniskorna och naturen.

Hans åskådning af lifvet och verlden präglas af en
glad, allvarlig förtröstan, en innerlig förnöjsamhet, en
varm, i sitt uttryck dämpadt vek kärlek. Summan af
all lefnadsvishet är att i alla skickelser, om än aldrig sa
mörka och bistra, vara vid godt mod, att leta fram det
goda och gagneliga, som fins i allt, äfven i det motiga-
ste. Ty allting är till vart bästa, bara vi förstå saken
rätt. Under den kalla vintern står solen lågt och skiner
rakt in i hans stuga; under den heta sommaren står den
högt och når alls icke dit in att störa svalkan. Och
trädet, som han har på sin gård, ger under den heta som-
mardagen svalka g-enom’ sitt bladverk och låter i kulen
höstetid solskenet spela fritt genom att fälla sina blad.
Han harmas aldrig öfver lidna oförrätter, han känner
sig sällan bitter och aldrig retad till trots, utan fogar
sig alltid i undergifvenhet, icke af tvång, utan enligt
sin natur, och han manar sitt »hoppas!» ända in i lifvets
kala höst. Han ber sorger och bekymmer stiga in och
dela hans bädd och hans kost i käck förtröstan, i fast
visshet om, att de icke skola trifvas bland hans myckna
sång. Hans lifsideal är ett litet bo, en hjertevän, fin och
äkta, ljuf och trofast, en ansad graf, ett ärligt namn,
som barnen skola hedra; detta begär.han af lifvet, icke
mer, men detta vill han ha i fred. Det vigtigaste för
menniskan är att hafva ett öppet öga för det sköna, ett
varmt, lent, rent hjerta, att vara from, god, modig, glad,
fri från onatur och band samt att skåda verden från dess
ljusa sida. Vid sonens uppfostran är hans syftemål att
dana en man, som skall känna och uppfylla sin pligt
och tro på det godas seger. Han misströstar aldrig,
hoppas alltid; när »lillvännen» dött, söker den sörjande
fadern tröst i den tanken, att hans älskade barn befriats
243

frân jordelifvets lidanden och frestelser. Och man tror
pä detta tröstesätt, skalden gör det naturligt och sannt,
hans visa har intet af fadd och uppskrufvad sentimenta-
litet. Han är alltid vid godt mod; när hösten är inne,
brister han icke ut i sorg och svårmod, utan ber den
sista sommarstrålen och den sista skygga lärktonen att
undan köld och storm komma in i hans egen barm och
hvila der för att, då våren.kommer igen, återsända ett
soligt skimmer i hans ögonvrå och ett ändlöst jubel i
hans bästa sång. Ett leende, en vänlig min är honom
nog; när de lyckliga stunderna äro borta och sorgen
kommit, är minnet qvar. Han har önskningar, men de
äro hvarken många eller stora; och dessutom har han
en viss förtröstan om, att det nog blir bra, om vår Herre
far råda. Han är fyld af en innerlig tacksamhet och
förebrår sig sjelf, att han näns klaga, fast han fått sa
mycket sol i lifvet, då allt i naturen är ett gladt tack
till himlen, så att blåa sippor spira upp ur smultna drifvor
vid första blåögda blick från himlen och gullklara vifvor
springa fram ur tufvorna vid första solstråle.

Hans lynnes grunddrag är sålunda blidheten. Ur
denna utspringa alla de egenskaper, som hans diktning
förhärligar: hoppfullheten, ödmjukheten, undergifvenheten,
tacksamheten, förnöjsamheten. Den mildrar strängheten
i hans allvar, den går som en underström af innerlighet
under det samma. Den dämpar hans skämt och gör
det innerligt, den låter sorgen mynna ut i vemod i stället
för i förtviflan, den kommer honom att älska den lugna
sinnesfriden vida mera än stundens yra fröjder, den
värmer ur hans blick som hemmets brasa, den ljuder så
godt i hans stämmas tonfall som hörde vi en moder,
den smeker i hans rytmer som en skön, vyssande musik, —
och visorna svepa sig kring vår själ, liksom om vi kände
lena kronblad på vår hud. Det är denna hjertevärme,
som alltid vinner oss för honom och som gör, att hans
244

undergifvenhet icke blir fadd, hans vekhet icke senti-
mental. Denna hjertevärme gjuter sig in i hans diktning,
äf hvilken minsta bit afspeglar rent hans ipanliga, sunda,
fina, varma natur; derför kan han väga behandla baga-
teller, hvilka skulle stöta oss hos andra skalder, derför
kan han i diktens form ge oss råd, erfarenhetsrön, sen-
tenser, moraliska sanningar, vidhänga dem efter en dikt
som dess betonade sens moral eller till och med i en dikt
genom dem uteslutande moralisera och docera, utan att
vi taga anstöt deraf. Ty hvarje den minsta dikt är ett
konstverk, stöpt i formen af en författareindividualitet
och, framför allt, framsprunget ur en menniskas hjerta,
en sund och fin menniskas varma hjerta.

Hans väsen är sålunda kärleken; hvad han älskar
mest är det blida och innerliga. Och denna hans kärlek
sträcker sig ut öfver menniskolifvet, hän öfver allt lef-
vande, långt ned öfver växtverlden. Så komma vi till
hans uppfattning af naturen, hvilken slår den klaraste
dagern öfver hans individualitet.

2.

I J. P. Jakobsens novell »Mogens» förekommer ett
samtal mellan Mogens öch Thora om skönheten i natu-
ren. Hon föreställer sig, att det bor ett lefvande väsen
i hvarje träd, hvarje buske, hvilket öppnar och sluter
blommorna och slätar bladen. När hon ser en sjö, en
djup och klar sjö, håller hon af den, derför att hon tänker
sig, att djupt, djupt nere lefva väsen, hvilka hafva sina
fröjder och sorger, sitt eget underliga lif med underliga
245

<	w	.

drömmar, och hon kan icke förstå, hvad vackert der är
med en grön kulle, när man icke föreställer sig, att det
derinne myllrar och ljuder af små, små varelser, som
sucka, när solen står upp, men börja att dansa och leka
med sina väna skatter, när kvällen kommer. För honom
har också naturen sin skönhet, men på annat vis. För
honom ligger den i färgen, i rörelsen och i formen, och
så i det lif, som fins i allt, safterna, som stiga upp i
träd och blommor, solen och regnet; som komma dem
att växa, och sanden, som yr samman i backar, och
regnskurarne, som fåra och urgröpa sluttningarna. Och
framför allt denna sällsamma verld, som finnes bakom
allt detta, som lefver och jublar och suckar och längtar
och som kan säga och Sjunga det alltsamman.

Här finna vi tvenne i grunden olika sätt att betrakta
naturen, en till sitt väsen motsatt uppfattning af dess
skönhet. Denna motsats kan hänföras till en motsats
mellan en gammal och en ny verldsåskådning. Gellerstedt
står på den förras grund. Han personifierar den lefvande
kraften i naturen. Han ser i växtverlden en symbol af
menniskolifvet. Det finnes icke någon klyfta mellan
växtens lif och hans eget; det är samma lif, men i det
omedvetna naturlifvets ogrumlade ro, genomskinliga
klarhet, obrutna lugn ser han allra tydligast sin egen
menniska, sitt eget lönligaste väsen, sina egna innersta
känslor. Derför lägger han allt hvad han sjelf tänker
och känner in i dessa gräs och blommor och träd, derför
blir han ett med dem, sammansmälter så innerligt med
dem, att en mörk färgton . slår sin skugga in i hans
egen själ och en ljus och varm sitt ljus och sin värme.
Hvarje gräs, hvarje ört har en själ som han, tänker och
känner som han. Han känner alla deras blida, sorgsna
och glada tankar och drömmar, han förstår deras språk
och umgås med dem som med förtroliga vänner, tröstar
246

dem, när de sörja, tröstas af dem, när hans egna tankar
äro tunga. Han är som en af dem, de som han sjelf.

Se honom pä hans vandring »I skogen». Han känner
sig som hemma bland vänner och bekanta och älskade
väsen härute i den tysta, svala skogen, der linnéan blommar
och titan tumlar om och hackspetten pickar i barken
och trasten siar och berget ger eko. Han far ett gladt
god morgon af finken i björkens topp, han vill verka
här i svalkan och skuggan, och trasten sitter på grenen
och lär honom aftonbön. Fogeln, som sjunger sina enkla
visor, blir han sjelf; han igenkänner sig sjelf med sina
veka tankar och sina varma känslor i den lilla sångaren.
Och midt ikring honom lefves lifvet alldeles som i men-
niskoverlden, men mera fint och godt. Granen älskar den
fink, som kvittrar på dess gren; furan skyddar linnéan
mot solstyng och stormar, och till gengäld tackar blomman
i junidagar med sina röda klockor. Det brutna, stympade,
lemlästade lefver sitt enkla, nöjda lif: den gamla sköra
stubben bär sma buketter, den skrofliga, härda stenen
är prydd med en mjuk och grön hufva med bård af
lingonblommor. Träden hälsa honom på hans skogs-
vandring, källan bjuder honom läska sig, blomsterskarorna
niga och lärkan manar honom att vara glad. Han ber
nattviolen lära honom sin blida sorg och trasten att lära
honom tolka så gladt sin tro på ljusare stunder.

På samma sätt öfverallt och alltid. Ängens hvita
dimma och himmelens sky älska hvarandra i månljusa
höstqvällar; skalden vet det, ty då skyn far bort, lemnar
den qvar ett tårigt flor på ängens gräs. Blomman
förebrår sin vän svalan, att hon far sin väg, men svalan
svarar, att hon far blott för att komma åter med vår
till sin vän. Då han ror i vassen, ger honom allting
sin hyllning som vän och konung: sländorna äro hans
adjutanter, vasstråna buga, neckrosorna niga, änderna
vifta och gäddorna ställa till små kaskader och mörtarna
247

hoppa. I sädesfältens sommarsusning, hälften suckar och
hälften munterhet, hör han en saga om riddar Guldskäggs
kärlek till jungfru Blåklint. När i majnatten trasten
slår och stjernorna skina, blir det en serenad med tända
ljus i himmelens fönster. Aftonvinderf är den lilla blom-
mans gynnade älskare, rival till alla de bin och humlor,
som surra och svärma omkring henne. Drifvorna, som
smälta i vårbräckningen, gråta ocli le vid den första
lärkton, som klingar ned från höjden. Pilträdet, böjer
sig fram öfver sjöns bölja i kärlek, månen ser ned på
den i kärlek. Ute i naturen, »i ostördt jubel, i omängd
luft och under oskymd himmel», känner han sig rätt som
hemma bland vänner öch själsfränder. Liksom naturen
gifver menniskan sina hjerteförtroenden, gifver menniskan
naturen sina. Flickan yppar sin varma, blyga bekännelse,
som ingen vet af i hela byn, ingen utom vår herre, åt
den ljusa björken och den mörka granen, åt alla de små
blommorna och de blå böljorna.

»Det fins en gosse, och han är min,
Som är så vacker och glad i sinn.

Och han har lofvat mig ring och tro
Och han skall bygga mig varmt ett bo.

Och jag har lofvat med hand och mund,
Att vara hans till min sista stund.

Det skall du veta, du ljusa björk;
Det skall du veta, du gran så mörk.

Det vill jag säga er, blommor små;
Det vill jag säga er, böljor blå.

Men tigen med det, I allihop,
Att ej det. kommer för snart i rop !

Gud vet nog om det, som bor i skyn —
Men ingen vet det i hela byn.»
248 .

Mänga af dessa tankar äro gamla, många af dessa
motiv nötta; men det är just det största beviset på det
ursprungliga och gedigna i Gellerstedts skaldekynne, att
han gör möglade tankar skinande och skrumpna ämnen
friska och nya. Han är stundom föråldrad till innehållet,
han är alltid ny i framställningssättet. Det förra lånar
han ofta från andra, håll, i det senare är han alltid sig
sjelf och ingen annan. Han ratar de stereotypa natur-
föremålen, han tager hvad han ser. Derigenom blir hans
diktning konkret och får färg. Han kan behandla många
ämnen, som ingen annan skald skulle våga sig på utan
att misslyckas. Han kommer oss alltid att tro på, att
han sett och känt, hvad han skrifver, han gör alltid
intryck af att vara ärlig och att dikta ur sig sjelf.

Det är naturligt, att en skald, hvars väsen är sinnets
blidhet, skall i sin diktning med förkärlek vända sig till
, blomsterverlden ; det är lika naturligt, att en skald, för
hvilken allt lefvande är besjäladt af samma ande, samma
kraft, samma lif, kan i växtlifvet se en symbol af menni-
skolifvet, och att en skald, som i all yttre skönhet endast
ser ett hölje för en inre, ständigt söker uppspåra den
tanke, den vishetsregel, som är dold under former och
färger. Naturen är för Gellerstedt en spegelbild af hans
eget lif, den lär honom lifvets. sanningar.

Han ser, att tisteln bär taggar och blommor, och
tisteln har sagt honom, att han bär taggarne mot våldet,
blommorna för sorgen och armodet. Han har lärt, att
solen speglar sig mera rent i den stilla vattenpussen än
i det upprörda hafvet, och deraf vet han, att ett lugnt
sinne återspeglar allting renare än den böljebrutna ytan.
Han har sett, att hägg och rönn och björk och ek fälla
sina blad, under det att gran och tall och en och mossa
hålla färgen, och deraf sluter han, att lifvets allvar varar,
då dess lek förgår. Liksom svalorna qvittra på telegraf-
tråden, genom hvars undertråd sorgeposten ilar, kan
249

munnen le, medan sorgen är i hjertat. Da han ser furan
höja sig allt mera smärt och kvistfri mot den soliga
rymden, ju trängre han står, frågar han sig sjelf, om också
hans ande höjt sig så vid lifvets trängsel och trångmål.
I åns hviskning till stranden, att den icke skall söka
stänga honom inne mellan trånga bräddar, hvilka han
ändock skall öfversvämma eller spränga, utan låta honom
flyta i stilla frid mellan vass och blommor, hör han den
tanken porla upp, att obändiga krafter i menniskonaturen,
hvilka trotsa hvarje tvång, låta blidka sig af kärlek.
Det böjda och kufvade i naturen för hans tanke tillbaka
till det böjda och kufvade i lifvet. Liksom klippan kan
spolas fin och slät och den mörka vågen kan brista i
silfver och perlor, så kan ock i lifvet det skrofliga af-
slipas o’ch det mörka ljusna. Vasstrået, böljorna och en
störtsjö spela symboliskt en hel liten roman ur mennisko-
lifvet.

3'

Sålunda kan Gellerstedts diktning närmast karak-
teriseras som en symbolisk naturdiktning, som når sitt
mest typiska uttryck i en sådan dikt som »I skogen 5»,
i hvilken det symboliska, didaktiska, moraliserande är
doldt i naturskildringen, liksom grundränningen af ett
enkelt, färgfint inslag. Liknande förhållande eger rum
i »Martallen», »An till stranden», m. fl.

Dessa båda element, det symboliska och det natur-
skildrande kunna sedan mera lösgöra sig från hvarandra,
stå i ett mera organiskt eller mera dödt sammanhang;
stundom kan det ena ensamt framträda i en dikt.
250

»I skogen 7» t. ex, är tillämpningen pä menniskolifvet
vidhängd naturskildringen såsom en sentens:

»Det fins ej någon stubbe här,

Hur gammal än och skör,

Soip icke små buketter bär,
Ej ung^på nytt sig gör.

Hvar sten, hur skroflig och hur hård

Han innerst är, sig prydt,

. Med hufva mjuk öch grön, hvars bård

Små lingonblommor sytt.	.

.	Och vindfällsstammen, der han död

Är utsträckt på sin bädd,

Är grön och blommig, hvit och röd
Liksom, en majstång klädd.

Du, som slet ondt på verldens torg

Och fick der vank och men,

■	Kom hit från kif och strid och sorg,

Och se på stock och sten!»

Mänga af smådikterna äro helt och hållet utspunna
öfver en sådan allmän sats. Och i dessa visar det sig,
huru en sä härd metall som en moralisk sanning kan
smältas i hjertevärme och huru händiga konstnärshänder
af denna smälta metall kunna forma ett konstverk, full-
ändadt i all sin enkelhet.

Ytterst sällan påträffas en ren, perspektivisk natur-
målning. Den första dikten i cykeln »Pä Alfvaren» är
en sådan af finaste slag.

»Fälten här för sommarvinden

Bölja ej med vågor gula

Och af ängens blomsterväfvar

Hittar du med nöd en smula.

. Inga gladlynt röda stugor

Här med blanka rutor blinka,

Inga vikar mellan dungar

Här med solskensglitter vinka;
251

Men ett landskap olikt mängden

Så i färgton som i linie,

En Campagna här dig möter

•	Utan aquedukt och pinie.	.

Kom hit ut när morgonstrålen

Ner ur österns molnbädd hoppar,

Förr än alla spindeltrådar

Tappat daggens klara droppar! —

Långt, långt bort vid markens synrand

Ligger hafvets stålblå strimma

Der, som tappar små af vågskum,

Seglen lätt i brisen stimma;

Långsåt åsen väderqvamar

Radade, jag tror viss,t hundra,

Stå och korsa sig och storligt	.

På din morgonvandring undra.

Och det skymtar fram en kyrka

Ur en liten fjerrblå dunge,

Som om dufvor gömt bland träden

Liten snöhvit, vingsvag unge.,

Öfver åsens kam går röken

Upp från bygden ut på näsen, .

Molnens skuggor glida öfver

Taflan tyst som andeväsen.

Men staffaget felas? Vänta —

Vipan, bosatt i en tufya,

Trippar mot dig, lyfter vänligt

På sin Ella fjäderhufva.» *

Annars lägger han i de dikter, i hvilka han icke
användt naturskildringen i symboliskt-moraliskt syfte,
hufvudvigten pä att precisera den stämning, som sväfvar
öfver sceneriet, dettas intryck på en fin, känslig mennisko-
själ, den känsla, af hvilken menniskan gripes, den ackord,
som samkJirigar mellan dagern öfver naturen och stäm-
ningen i menniskohjertat, sålunda en ny nyans af samman-
hanget mellan enheten af naturens och menniskans lif,
så t. ex. i den första af »Vårvisor».

Ur dagens krönika. V. 3.	l8
2^2	.

»De svälla och ljusna de grå knoppar,
Det spritter och glänser i alla droppar;

Det krälar och brådskar i alla stackar
Och sippoma nicka i ljumma backar;

Det spelas på orgel i blommigt vide —
Och sången i hjertat vill ur sitt ide.

Ack, lär mig du koltrast på granens spira,
Att fröjd invid vemod i visan vira;

Och lär mig du fink, som i björken drillar,
Att icke med klagan jag tonen villar.

Sist lär mig du gök, som i morgon väntas,
Att innerst i sången till sommar gläntas!»

• Gellerstedt är en fin konstnär, en utpräglad person-
lighet, hvilkens innersta väsen är blidt allvar, en hjerte-
varm menniska. Hans diktning är så enkel och skär
som en folkvismelodi, som en morgon i skogen, sval
och doftande, som solsken på vårspäda boklöf, som
markdoften efter ett vårregn, som »Linnéan i blomningen».
Hans Järta.

Uppslag till en psykologisk studie.

Af — ck.

■ II.

Huru konung Karl XIV Johan upptog den i slutet
af förra uppsatsen omtalade märkvärdiga skrifvelsen * in-
hemtas af ett bref från Järta till exc. v. Engeström den
30 sept. 1821, som jemte det nedanför åberopade finnes
i Engeströmska brefsamlingen på kungl. biblioteket. Vi
anse oss böra i detta sammanhang anföra de två första
punkterna derur, vitnande om den gamle ironikerns
undertryckta bitterhet, på Samma gång som han nära
nog använder en känd kyrklig formel. Hans Järta
skrifver nämligen till excellensen: »Med lugn undergif-
venhet under mitt öde har jag emottagit den underrät-
telse, som E. E. behagat meddela mig om H. M.
konungens tvänne beslut; det ena att icke befatta
sig med frågan om min skändligen angripna heders upp-
rättelse, och det andra, att, till upprättelse för herr
kanslirådet Malmström, gifva honom Tuna pastorat.
Bägge dessa konungens höga beslut ålägga mig att
fatta det, att i underdånighet återlemna i h. majestäts
händer det förtroendeembete, som jag under nio svåra

* Hvari Järta inför K. Maj:t utmålade vådorna af den fria pressen m.
m. dylikt. ■


254

âr förvaltat.» Men vi lemna å sido bitterheten i dessa
onekligen skickligt stiliserade rader. I fortsättningen af
detta långa bref och ett derpå följande förekommer dock
ett och annat som antyder, att Järta fortfarande hyste
hopp om, att den af honom förordade rektor Forslind i
Falun, hans söners lärare, skulle framför Malmström bli
utnämnd till kyrkoherde i St. Tuna och att således det
föregifna beslutet om afskedstagande i verkligheten endast
var en hotelse. Också inlemnade Järta sin afskedsansö-
kan icke förr än Malmström blifvit utnämnd till kyrkoherde
i St. Tuna. Då det nämnda befordringsmålet på sin tid
ådrog sig en stor uppmärksamhet inom hela landet och
föranledde Järta att för andra gången från träda embets-
mannabanan, torde en icke alltför knapphändig notis
derom vara för våra läsare välkommen.

Kanslirådet, professor Malmström, kyrkoherde i
Sköfde, sökte transport till St. Tuna pastorat i Dalarne.
Domkapitlet i Westerås, der J. O. Wallin vid ifrågava-
rande tidpunkt under några år var domprost och den
ledande viljan, uteslöt honom från förslaget, med tre
röster mot två. Detta förfarande och i synnerhet det
yttrande Wallin afgaf, då domkapitlet skulle förklara
sig öfver Malmströms besvär, klandrades mycket, äfven
af Wallins vänner och beundrare. Järta sjelf säger härom
i det ofvannämnda brefvet till exc. v. Engeström, att
Malmström »ej på formelt lagliga skäl blifvit utesluten
från förslaget». Också erhöll Malmström genom sina
besvär icke blott rum å förslaget, utan det första och
derefter vid valet en betydlig pluralitet. Alla objektiva
befordringsskäl voro således på hans sida. * Vid filosofie

* Detta besvärsmål företogs till behandling i Allmänna Ärendernas
Beredning den 10 febr. 1821 och det protokoll som derom fördes upptar
44 sidor. Alla ledamöterna förenade sig om att föreslå Malmströms upp-
förande å förslaget, framför rektor Forslind, och. hemstälde äfven, att de
2 5.5

doktorspromotionen i Upsala 1785 hade han innehaft
första hedersrummet. Fyra âr derefter befordrades han
till professor i grekiska och österländska språken vid-
Abo universitet och förflyttades derifrån 1795 till k. bi-
bliotekarie i Stockholm med löfte om snar befordran till
pastorat. Om Alalmströms verksamhet i sistnämnda be-
fattning meddelas i biografiskt lexikon, ny följd, »att
under hans ledning inflyttades och uppstäldes hela bi-
blioteket i den stora och då praktfullt utstyrda sal i
nordöstra flygeln af Stockholms slott, som det senare i
öfver 80 år innehade, och att då biblioteket i slutet af
1796 förevisades den unge konungen, befanns det ega
det värdiga utseende, som egnade en inrättning konun-
gen och riket värdig.» Och vidare heter det på samma
ställe: »visst är, att Malmström var ganska verksam på
sin plats och förr än någon annan hade en öppen blick
för den nationella betydelsen af en dylik' samling i hufvud-
staden. Under hans vård vann biblioteket en betydlig
tillväxt, det blef för allmänheten tillgängligt fem dagar
i veckan (från kl. 9 till 1), dess fond för bokinköp öka-
des och dess tjenstepersonal blef fördubblad. I sept.
1804 erhöll Malmström uppdrag att granska alla från
utlandet inkommande tidningar och journaler. Deijemte
skulle han hafva uppsigt öfver alla i riket utkommande
periodiska skrifter. ---Hans befattningar under Gustaf
IV Adolfs regering voro icke egnade att tillvinna honom
sympatier och det kan antagas,, att den ovilja och det
misstroende, hvaraf han under sitt lif följdes, till ej ringa
del hade sitt ursprung härifrån.» Både som talare och
författare åtnjöt Malmström under sin vistelse i hufvud-
staden ett stort anseende och hade förslag till Storkyrko-
församlingen jemte Wallin samt ansågs som en farlig

fel och olagligheter, som begåtts vid förslagets upprättande, måtte anmärkas
och domkapitlet derom erinras. Pluraliteten föreslog, att domkapitlet för
dessa måtte få en föreställning.
256

medtäflare om platsen. Pä franska språket hade han
skrifvit flera uppsatser i politiska ämnen, som tillvunnit
sig Karl Johans synnerliga välbehag.

Under sådana kända förhållanden skulle det visst
icke hos någon annan än Järta kunnat uppstå en före-
ställning om, att en med Malmström i meriter till första
klassens pastorat på intet sätt jemförlig extra sökande, *
rektor Forslind, genom enskilda föremälen, huru mycket
än dessa vägde, skulle vid utnämningen blifva föredra-
gen den, som efter regeringens beslut intagit första
rummet å förslaget, erhållit församlingens kallelse och
tillvunnit sig konungens bevågenhet. Men just då frågan
efter valet var fullt klar för alla andra, började Järta en
häftig agitation mot utnämningen. Vi hafva redan an-
fört om hans hotelse till exc. v. Engeström, för den
händelse utnämningen skedde, och han skref härom äfven
till Rosenstein och andra män med inflytande. Men
märkligast och oformligt nog äfven i den tiden var, att
han skref i ämnet ett af Landssekreteraren kontrasigne-
radt bref till konungen personligen. I detta bref, som
finnes vidfogadt ansökningshandlingarne, förekomma
många insidiösa anmärkningar mot Malmström. Deruti
uttalas äfven farhågor, att han genom befordran till
St. Tuna skulle sättas i tillfälle att uppväcka oro och
splittring inom provinsen. Utan att på grund af förord-
ningen den 5 juni 1739 yrka ansvar å Malmström, hem-
stälde han dock »huru det borde anses, att han låtit i
Tuna utdela, dels den tryckta skriftvexlingen i förslags-
frågan, dels sina egna predikningar vid de ’extra guds-
tjenster’ han i Sköfde hållit för att fira kronprinsens
födelsedag.» Omedelbart efter Malmströms utnämning till
kyrkoherde i St. Tuna inlemnade Järta sin afskedsansökan

* Detta var deremot en annan extra sökande, den utmärkte matemati-
kern, professorn, téologie doktor O. H. Forssell, kyrkoherde i Hudiksvall,
presidenten Forssells farfar.
257

och denna'beviljades samma dag som Malmströms full-
makt utfärdades, den 26 mars 1822. *

I den proposition k. maj:t aflät till riksens ständer
den 25 jan. 1823, deri en ärlig pension à 2,000 rdr b:co
föreslogs till f. landshöfdingen Hans Järta, säges det:
»att k. maj:t vid dennes afsked tillförsäkrat honom detta
pensionsbelopp och att det till en början för sistlidne '
års tredje och tjerde qvartal utgått från extra utgiftsmed-
len. K. maj:t tillförsåg sig, att riksens ständer gerna
skola genom särskilt anslag för framtiden bekräfta en
pensionsutgift, den k. maj:t beviljat, såsom rättvis belö-
ning för de tjenster Järta vid flera vigtiga tillfällen gjort
fäderneslandet.»

Den kungliga propositionen bifölls slutligen, men
med hvilken grad af beredvillighet detta skedde, fram-
går af de förhandlingar, som derom fördes vid riksdagen.
I det uttalande, som från statsutskottet ingick till riksens
ständer den 3 juli, erkändes det, att Järta, »i icke ringa
mån bidragit till nuvarande regeringsform och den sam-
manfattat; men då han hvarken uppnått den ålder eller
tjenstetid som författningarne bestämma för åtnjutandet
vid afskedstagande af större eller mindre del af lönen i
pension, äfvensom ej heller något sådant sjukdomsfall

* Det har af hr Forssell felaktigt uppgifvits, att exc. v. Engeström i
konseljen den 19 mars skulle ha talat möt Malmströms utnämning. Detta
gjorde deremot exc. A. G. Mömer och föreslog till utnämning rektor Fors-
lind, Dsâsom en man af obestridt anseende». Mot honom uppträdde exc.
Sköldebrand med ett utförligt och synnerligen väl motiveradt yttrande för
Malmström, såsom den äldste, lärdaste, på första förslagsrummet uppförde;
hvartill kom, att han redan 1808 varit på förslag till samma pastorat upp-
förd och då erhållit enhällig kallelse, nu de flesta rösterna och för sin
tjenstgöring i Sköfde tilldelats ett berömmande vitsord af domkapitlet i
Skara.
258

blifvit angifvet, som hindrar honom att fortsätta utöfnin-
gen af det innehafda embetet, ansåg utskottet sig icke
kunna tillstyrka riksens ständer att af statens knappa
tillgångar bevilja den begärda pensionen.» Mot detta
beslut reserverade sig friherre af Nordin och med honom
instämde tvä ledamöter af ridderskapet och adeln, två
af borgareståndet och en af bondeståndet, men ingen
af presteståndet. *

Dä utlåtandet den 7 juli föredrogs hos Ridderskapet
och Adeln, uttalade flertalet sig för en återremiss och ett
bifall till k. maj:ts proposition; men af andra yrkades
enträget bifall till utskottets förslag. Till de förra hörde
den nyvalde Justitie Ombudsmannen Casper Ehrenborg,

* Huru förbittrad Järta blef öfver hvad som förekommit i statsutskottet,
hvars öfverläggningar voro honom delgifna, innan beslutet justerades, kan
inhemtas af ett bref den 5 juli 1823, till Kanslirådet Wallmark, som för-
varas i riksbiblioteket. Efter en kort inledning heter det: »Hvad äro många
runda prostar, bönder och adelsmän annat än nollor, som ensamme eller
stälda till venster ej betyda något, men till höger om en Fröberg, en
Longberg, en Anckarsvärd potentiera dessa till Sveriges regenter.

Jag borde vara bedröfvad, men är det icke, öfver statsutskottets beslut
angående min pension. Nog kunna dessa herrar bringa mig i en annan
art af nöd, än den allmänt öfverklagade ; men icke kunna de bringa mig
att hylla deras oädla faktionsvälde. Jag skall underkasta mig mitt öde, med
öfvertygelse att jag förtjent ett bättre och utan afund till de prostar, som
finna en orklös embetsman böra svälta, under det de sjelfva innehafva in-
drägtiga embeten, som adjunkter förvalta och som tillhöra deras enkor och
barn tre à fyra år sedan äfven deras magar blifvit till stoft. Om .något i
statsutskottets beslut förargar mig är det, att presteståndets pluralitet dertill
bidragit. Men innan jag dör af hunger, skall jag väl, hoppas jag, kunna
visa de svarte bröderna att jag lefver.

Det nuvarande väldet, ■— utan allt enskildt intresse, indignerar mig.
Det är värre än Gustaf Adolphs. Han uppoffrade åt sin egensinnighet,
nationens fysiska kraft; men dessa barbarer söka att förstöra allt, hvad sven-
sken kunnat rädda undan det europeiska förderfvet, af sin fordna ädelhet.
Af bönder, landtjunkare, bondplågare och borgmästare har man i detta fall
ej mycket att fordra. Men af prester borde man kunna vänta någon akt-
ning för det heliga.»
259

hvilken dock icke fann Järta som embetsman förtjent af
pension, men väl som snille och statsman. Öfversten
Aug. v. Francken och Friherre Henning Wrangel talade
förnyade gånger mot k. propositionen och den senare
tillkännagaf, att han äfven kom att begära votering i
frågan. Derifrån afstod han, sedan prosten grefve von
Schwerin tillkännagifvit, att han icke ville motsätta sig
en återremiss,' men ville icke att Järta för sitt snille
skulle tillerkännas pension. »Många stora snillen och
statsmän, bland dessa Fredrik II, hade aldrig undandragit
sig från arbete. Om pension beviljades, borde dervid
fästas det vilkor, att den skulle indragas, om Järta ut-
nämndes till tjenst med motsvarande lön.» Detta blef
äfven Ridderskapet och Adelns beslut. Likadana beslut
fattades i Preste-. och Borgarestånden. I Bondeståndet
antogs Utskottets förslag.

I förnyadt utlåtande den 5 sept, säger statsutskottet,
»att förra utlåtandet inom tre stånd blifvit återremitteradt
med anmärkningar, hvilka hufvudsakligen öfverensstämt
deruti, att Järta haft en nära del uti insättandet af nu
gällande konstitution, samt. författat regeringsformen(?).
Då utskottet funnit allmänna rösten inom riksens ständer
förenad derom, att undantag här borde göras från hvad
författningarne stadga för afskedstagande embetsmän,
föreslog utskottet beviljandet af k. maj:ts proposition;
men om Järta utnämndes till tjenst med motsvarande
lön, skulle pensionen besparas.»

Hos Ridderskapet och Adeln förekom härom en
liflig och från oppositionens sida synnerligen hetsig di-
skussion, som inleddes med ett långt qch uddigt anförande
af Aug. von Francken och i samma ton fortsattes af
den bekante Lorenzo Hammarsköld. Det påstods i dessa
anföranden, att många tjenstemän varit lika skickliga
och än mera förtjenta af pension än Järta. Att det ej
var han som författat regeringsformen, utan att denna
2ÖO

tillkommit genom ett samarbete, deri det särskildt tillä-
des riddarhussekreteraren A. G. Silfverstolpe en stor
andel. Utskottets uppgift, att allmänna rösten inom rik-
sens ständer varit för beviljandet af den begärda pen-
sionen, motsades på det bestämdaste och afslag yrkades
på utskottets förslag. Sedan åtskilliga talare uppträdt,
bland dem Grefve von Platen, öch talat för bifall till
förslaget, antogs detta genom votering med 63 röster
mot 52. Häremot anmälde Lorenzo Hammarsköld sin
reservation med det tillägg, »att han vore öfvertygad,
att framtiden skulle lika så väl göra rättvisa åt hans
åsigter i denna fråga, som allmänna opinionen redan
gjort det åt den olycklige Oxelberg.»

I borgareståndet bifölls utlåtandet, efter föregående
diskussion och begärd votering, med 22 röster mot 16,
samt i preste- och bondestånden utan votering. I det
förra yttrade prosten Stenhammar, utan att framställa
något yrkande: »begynner man pensionera statens kraft-
fulle tjenare, så skall endast duglösheten qvarstå att be-
strida dess tjenster.»

Järta var vid afskedstagandet 48 år gammal. Han
hade nu kommit till insigt om, att hans sjelfviska sinne-
lag och obevekliga rätthafveri, utvecklade ända från
ungdomsåren och måhända påverkade af en redan då
börjande lefversjukdom, gjorde honom omöjlig på embets-
mannabanan. Icke en gång anbudet att blifva sekrete-
rare i svenska akademien kunde förmå honom att träda
från privatlifvet. Han ville blifva politisk reformator och
af denna anledning började han redan 1823 att utgifva
den bekanta tidskriften, »Odalmannen». Alla erkände
hans mästerskap i stilen och språkets behandling, men
få voro de som öppet ville vidkännas öfverensstämmelse
med honom i hans politiska åsigter. Endast i Stockholms-
posten erhöll tidskriften en berömmande anmälan af von
Beskow. I allmänhet hade tidningarne många och skarpa
2ÔI

anmärkningar att framställa och sädane gjordes äfven i
det konservativa bladet Allmänna Journalen, om ock
något lenare ordalag, dels af egen tillskyndelse, dels på
Karl Johans befallning, af den annars såundergifne vännen
Wallmark. Äfven Tegnér antydde i bref till von Beskow,
att han icke gillade vissa af Järtas politiska åsigter. Då
härtill kom, att man äfven inom riksdagen fälde oemot-
sagda omdömen om tidskriftens reaktionära tendens och
att konungen sjelf uttalat sitt höga missnöje med ett
och annat som deruti förekommit, hvilket allt icke kunde
blifva för Järta obekant, så beslöt han att låta tidskriften
upphöra redan med andra häftet.

Någon tid derefter uppstod hos Järta den tanken
att afflytta från Falun, måhända närmast framkallad
genom hans andre sons, Hans Järta, bortgång i början
af 1825. Härom säger friherre Louis de Geer i minnes-
teckningen öfver Hans Järta: »sedan han 1825 för sina
söners uppfostran flyttat till Upsala, dröjde det icke
länge, förr än han der blef en medelpunkt och samman-
hållning i striden kring det konservativa baneret, som
den tiden fördes så högt i Upsala.» ■ Samme författare
tillägger vidare: »till bekämpande af de stora Stockholms-
tidningames välde öfver allmänhetens tänkesätt uppgjorde
Järta tillsammans med von Beskow och några andra den
också kraftigt i verket satta planen till ett guerillakrig
af provinsbladsspalter emot de Stoclcholmska liberala
kolonnerna. Sjelf åtog sig Järta Upsala-korresponden-
ten; och den omtalade enskilda samlingen af hans skrifter
innehåller mera än sextio af honom insända anonyma
artiklar i nämnde tidning, nästan alla öfver dagens
politiska frågor. Äfven i andra tidningar och tidskrifter
inflöto dylika artiklar af hans hand. För samma ända-
mål uppsattes senare i Stockholm en särskild tidning,
Svenska Biet, hvilken under loppet af några få år fick
emottaga artiklar af Järta till ett antal af öfver åttio.»
2Ô2

Vi hafva genomläst flera af dessa uppsatser, om
hvars ursprung man icke kan misstaga sig, och instämma
till ’ alla delar i de omdömen, som derom förekomma i
Järtas lefnadsteckning af herr Forssell sid. CLXII, deri-
frän vi här endast upptaga: »större delen af dessa artik-
lar äro icke af något framstående värde. Järta egde
icke längre det friska lynne, som gaf hans skämt dess
behag, och qvickheten syntes mattad af en viss hopplös
bitterhet.»

Det var likväl icke endast i tidningar, tidskrifter,
tal och minnesteckningar i akademier samt en nära post-
daglig brefvexling som Järta nedlade frukterna af sina
alltjemt fortsatta historiska studier och politiska funderin-
gar, utan alstren af hans penna kunna med visshet finnas
såväl i motioner som i anföranden under alla de riksdagar
som höllos efter hans flyttning till Upsala. Vi ega i
dubbelt hänseende ett berättigande att säga, att hans
biträde .i detta afseende äfven söktes af eller erbjöds ät
sädane representanter, som själfva hade ett namn både
som författäre och talare. I det utförliga yttrande den
bekante ledamoten af ridderskapet och adeln, L. F. Rääf
af Småland vid 1840 års riksdag afgaf mot förslaget till
införande af departementalstyrelse, bekänner han helt
uppriktigt, »att de åsigter han deri framstälde icke ur-
sprungligen voro hans egna, utan öfvergått till hans
öfvertygelse från *en man, hvars sakkännedom och grund-
lighet lätt böra röjas för vår samtid». Denne man var
Hans Järta, h vars biträde äfven skönj es i andra yttran-
den af den riksdagstalaren.

Mest omfattande och verksamt var dock det infly-
tande, som Järta under sin första vistelse i Upsala utöf-
vade på de många som besökte honom. Friherre de
Geer angifver äfven detta i följande ord: »Under sitt
vistande i Upsala blef Järta der snart sagdt ansedd
som ett orakel och var sannolikt den, som kraftigast
203

bidrog till stiftandet af den konservativa politiska skola
som sedermera spelat en så betydande rol i vår politi-
ska historia.» Under den af oss angifna tiden, d. v. s.
mellan 1825—1836 söktes han både som »orakel» och
som försyn icke blott af lärarne vid universitetet och
andra der bosatta ansedde män; utan från hufvudstaden,
ja från de aflägsnaste landsorter kommo vetgirige lär-
jungar för att lyssna till hans läror och inhemta hans
råd. Och af alla som upptagits i hans närmare umgänge,
och med hvilka vi sammanträffat, ha vi hört samman-
stämmande omdömen om de djupa intryck de tagit med
sig från hvarje besök hos denne, till sin yttre och inre
menniska, så rikt begåfvade man. Hos en af de många,
som vidkänts dessa intryck, hafva vi med full visshet
kunnat iakttaga, att de blifvit outplånliga och äfven
under hans långa derpå följande lefnad i hans litterära
och politiska verksamhet synbara.

Vid det sydsvenska universitetet fanns en lärare,
som redan på början af 1830-talet af många ansågs som
den lärdaste och af alla som den i politiska frågor mest
frisinnade och i kyrkliga för reformer mest benägne
bland teologerna här i landet. Under sommaren 1834
vistades han en längre tid i Upsala för kyrkohistoriska
forskningar i dervarande bibliotek och vid återkomsten
derifrån omtalade han, huru han räknade de ofta dagliga
besöken hos Landshöfding Järta till de angenämaste
och lärorikaste han der upplefvat och att hans uppmärk-
samhet af denne lärde man fästats på förhållanden inom
litteraturen, kyrkan och politiken, som förut alldeles
förbisetts af honom. Och följderna häraf uteblefvo icke
heller. De ■ reformer inom kyrkan och undervisnings-
väsendet, för hvilka han förut varit en målsman i före-
läsningar och utgifna arbeten, omnämdes icke senare af
honom; i politiken öfvergick han allt mer till den kon-
servativa sidan och räknades på denna få år derefter
2Ô4

till de främste och med de vänner, som förut varit med
honom likatänkande och förtrogne, upphörde icke blott
förtroligheten utan äfven umgänget. Vi ha velat anföra
detta, för mänga kända förhållande som en anslutning
från vår sida till hvad herr Forssell sagt om »inverkan
af den tjuskraft Järtas i allo öfverlägsna väsen utöfvade
på hängifne beundrare».

Då de yngre sönernas uppfostran var afslutad och
deras akademiska examina aflagda, uppstod emellanåt
hos Järta tanken på en flyttning till hufvudstaden, om
en verksamhet der kunde vinnas, som stälde honom
något på sidan om den egentliga embetsmannabanan.
Han märkte att de leder glesnade, som förut slutit sig
så täta omkring honom i hans mottagningsrum, och han
kände ett alltmer vaknadt behof att befinna sig i en ny
omgifning. Så sökte och erhöll han 1836 den ledigblifna
platsen som riksarkivarie, och hans verksamhet på denna
har, åtminstone hittills, vunnit ett allmännare erkän-
nande. *

Då Geijer icke lång tid efter Järtas afflyttning från
Upsala tillkännagaf sitt s. k. affall, prisade denne sig

* 1840 återflyttade Järta från Stockholm till Upsala och bodde dels
der, dels på en landtgård hos enkefru Claesson, född grefvinna Posse. Först
1844 tog han afsked och riksarkivarietjensten sköttes under tiden af B. E.
Hildebrand, hvarom vittnas af en ännu befintlig betydande samling bref från
J. till Hildebrand. Järtas berömda oegennytta i fråga om afstående från
riksarkivarielönen förklaras dels af den omständigheten att H. en längre tid
skötte tjensten och dels af det ofvan anförda vilkoret vid pensionen. Nog
af, då de en gång voro å riksarkivet gemensamt närvarande samt inspekte-
rade ett till lägenheterna hörande hvalf, inträffade — enligt Hildebrands
muntliga berättelse — den rätt löjliga episoden, att ett vid tillfället revideradt
försegladt paket befanns innehålla ett eller annat hundratal exemplar af Järtas
1799 seqvestrerade skrift: »Om sättet att upprätta den urgamla franska
monarkien», hvilka indragningsmakten deponerat i riksarkivet. Järta gjorde
vid denna upptäckt — så berättade Hildebrand — en ganska egendomlig
grimas.
265

lycklig att vara skild frän Upsala och således ställd
utanför de brytningar, som derigenom måste inom uni-
versitetet uppkomma. Dit hade han också icke ämnat
återvända, om icke förlusten af en kär maka 1839 och
hans äldste sons utnämning samma år till professor der-
till förmått honom. Men huru förändrad hans ställning
blifvit till den förra omgifningen i Upsala och huru djupt
denna, förändring grämde honom, kan inhemtas af flera
bref, som han under åren 1840—1845 skrifvit till d. v.
utgifvaren af tidningen Svenska Biet, senare postdirektö-
ren i Hamburg J. C. Hellberg och som äro införda i
dennes: »Ur minnet och dagboken om mina samtida».
Vi anföra ett af dessa bref från sept. 1843. Hellberg
hade anhållit att Järta ville förskaffa honom från Hpsala
bidrag i penningar och uppsatser till Svenska Biet och
derpå erhöll han följande svar:

»Det inflytande Tit. tror mig ega på lärde och litte-
ratörer i vårt land är i verkligheten — intet. Några
äldre äro mina vänner, men vi råkas högst sällan och
hafva i öfrigt ingen litterär gemenskap. —-------------I Up-
sala är jag en fremling och blir det alltmer i .Stockholm
Det yngre slägtet nedblickar med förakt eller medömkan
på det gamla, till hvilket jag, vid snart fyllda 70 år,
hörer. Med entusiastiskt bifall af den studerande ung-
domen har ju magister Malmström, i dess namn, förkun-
nat, att den tid, under hvilken jag emottagit och senare
utvecklat min bildning, varit en ganska dålig tid, i jem-
förelse med den nu inträdda. För stolt är jag att söka
gunst hos Geijers ’gossar’. Han må finna sig smickrad
af att lyftas på guldstol och att höra deras hurrarop.
Dem bland nutidens lärdoms- och litteraturälskare, som
kunna skrifva en någorlunda grammatikalisk mening,
kan man svårligen förmå att skrifva en tidningsartikel.
Och större delen af professionisterna äro oförmögna att
åstadkomma något, som en olärd publik begriper och
266

finner läsvärdt. Synnerligen opraktiske äro ock mesta-
dels våra Upsalienses, samt derhos temligen okunnige
i sådant, som allmänheten vill få utredt. Biträden af
dem, om de kunde erhållas åt Biet, blefve, fruktar jag,
föga tj enliga att upphjelpa bladets anseende. Hvad nitet
hos våra litterära professorer beträffar, kan man bäst
döma derom af tjenstledigheterna. som de ideligen söka.
Den som ej orkar göra hvad honom som skyldighet
åligger, gör ej något derutöfver, om ej för att tillfreds-
ställa egen fåfänga eller att förtjena bredvid sin lön på
bokmakeri. Den professor, som ej finner sig böra an-
vända sin förmåga, för att i närvarande tid, då Upsala
universitet har -så många fiender, upprätthålla dess an-
seende, bryr sig föga om huruvida Biet står eller faller.
---------Jag är ej nöjd med några ställen i den andra delen
af Gustaf III:s papper, t. ex. med det (sid. 173) om denne
konungs ’förskämda och lastbara seder’. Ehvad grund
sqvallret derom kunde hafva, borde det dock icke få
rum i detta arbete. Dock för Geijer är allt lofligt.»

Missnöjet med hvad Geijer uppenbarat i Gustavian-
ska papperen om »konungens och höfvets förskämda
och lastbara seder» var ett sorgeämne, till hvilket Järta
ofta återkommit. Detta stod också i uppenbar strid med
hvad han sjelf i sitt inträdestal i svenska akademien
yttrat, ehuru det förmäles, att det starka försvar, han
deri inlade för sedligheten vid Gustaf III:s hof, före tryck-
ningen undergått betydliga förändringar. Sjelf uppläste
han icke inträdestalet, utan erhöll konungens tillåtelse
att låta uppläsa det genom en annan af akademiens
ledamöter. Fransén, som vid tillfället var direktör i sven-
ska akademien, fann sig skyldig att efter talets upplä-
sande inlägga en slags ursäkt för att det innehöll en
del, som icke egentligen hörde till ämnet för dagen;
han medgaf, att tankarne om talets innehåll voro delade
inom akademien och att en och annan väpnat sig mot
2^

deri förekommande grundsatser, men slutar med följande
ord: »Hänförde af denna lefvande framställning ur det
ljusaste hufvud, denna varma utgjutelse ur det redligaste
hjerta, skola de (ledamöterna) erkänna det ädla i sjelfva
ytterligheten, det älskvärda i sjelfva felen både hos honom
(Järta) och i den tid han målar».

Järta hade redan under utarbetande af sitt tal en
aning om, att den apoteos han deri egnade åt Gustaf
III och dennes tidehvarf, icke skulle blifva rätt väl upp-
tagen af svenska akademien. Det var då äfven hans
afsigt, från hvilken han dock senare afstod, att behandla
den nya skolans uppträdande mot den gamla och sär-
skildt att uttala stränga omdömen om Atterbom. Härom
skref han den 24 sept. 1820 till Wallmark: »Jag har
iakttagit, att tvänne i Al^männa Journalen påbörjade
recensioner af Atterboms poetiska kalender och Mar-
kalls sömnlösa nätter blifvit afbrutna och anhåller derför
få veta, om detta var en följd af hög befallning. — —
Jag vill ej tro, att herr Atterbom är den enda person
i Sverige, konungen icke undantagen, mot hvilken man
ej finge nyttja tryckfrihet. Men jag bör icke tagå mitt
inträde i svenska akademien, så länge jag ej är säker,
att mitt tal, sådant jag efter min öfvertygelse skrifver
det, icke kan ådraga akademien annat missnöje, än all-
mänhetens öfver ett dåligt val. Jag har ej varit ange-
lägen om den akademiska äran. Gerna skulle jag, méd
känsla af min ovärdighet dertill, afsäga mig henne; men
jag köper henne åtminstone icke med uppoffring af min
rättighet att anse herr Atterbom för en narr, och att,
då jag skall yttra mig öfver tidehvarfven, gifva företräde
åt Gustaf III:s framför det nuvarande.»

Men utom hvad som rör Gustafs III och hans
tidehvarf, förekommer i Järtas inträdestal åtskilligt, hvari,
som Franzén yttrade, akademiens ledamöter visst icke
kunde instämma och hvaremot en och annan nog kunnat

Ur dagens krönika. V. 3.	IQ
268

vara betänkt pä att »väpna» sig. Det kan t. o. m. med
full rätt ifrågasättas, huruvida Järta sjelf trodde på ett
och annat, som han anför, såsom t. ex. då han yttrar ,
sig om »den gamle hjelten, den ädle Karl XIII, en älskad
broder af Gustaf; den vise och gode Karls förmyndare-
regering» m. m. Emellertid hindrade detta icke akade-
mien, att redan i början af det följande året tillerkänna
Järta en lott i arrendet för Post- och Inrikes tidningar,
som utgick för 1828 till honom med 1,444 rdr b:o, lika-
som till trenne andra ledamöter, Leopold, Franzén och
Valerius.* Det är antagligt att Järta bibehöll denna

* Sedan Gustaf III den 20 dec. 1791 tilldelat svenska akademien pri-
vilegium på utgifvande af Post- och Inrikes tidningar, sökte och erhöllo tre
af akademiens ledamöter, Rosenstein, Adlerbeth och Nordin den 12 jan.
1792 konungens tillåtelse att på grund af kontrakt, uppgjordt med akade-
mien, under 12 år få utgifva tidningen. Denna ansökan förnyades af dem
och beviljades af Gustaf IV Adolf på 8 år, den 13 aug. 1801. Under tiden
och långt in i detta århundrade inbetaides af utgifvarne årligen till akade-
mien 1,000 rdr. specie, stundom 1,300. — Öfverskottet tillföll dem. —
Sedermera och intill 1835 öfvertogs tidningens utgifvande af en eller Here
bland ledamöterna, som ' årligen betalade till akademien 2.500 rdr b:o.
Öfverskottet utgjorde på 1820-talet årligen omkring 8,000 kr. och derutöfver,
som i lika lotter uppburos af fyra bland akademiens ledamöter. Dessa s.
k. lotter i arrendet af Post- och Inrikes tidningar böra icke förvexlas med
de »pensioner», som ända från akademiens stiftelse med 100 à 200 rdr
specie, sedermera med 100 à 200 rdr b:o och undantagsvis derutöfver,
utdelades till sex af akademiens ledamöter. Pensionerna redovisades på van-
ligt sätt i akademiens till Kammarrätten inlemnade räkenskaper intill 1827.
Post- och Inrikes tidningar uppgingo i Svenska Statstidningen 1835 och
under några år erhöll akademien af denna tidnings utgifvare ett arrende af
5,200 rdr b:o. Då skedde äfven en förändring i peiisionsväsendet och ut-
delandet af lotter från arrendet. Deröfver blefvo några af akademiens äldre
ledamöter missnöjda. Ett intressant bref den 3 mars 1835 från von Beskow
till biskop Kullberg, tillhörande denne senares brefsamling, som förvaras i
riksbiblioteket, upplyser härom„ Brefvet är af följande innehåll: »Det fägnar
mig på det högsta att en tidningsartikel är i fråga om akademiens rätt att
pensionera sina favoriserade medlemmar. Med dem lära väl menas de,
som nu hafva de högsta pensionerna, nämligen Franzén, Tegnér, Geijer,
26g

lott oförändrad till 1835 och derefter ingick bland de
högre pensionerade’.

Vi återkomma till de bref frän Järta till exc. Reuter-
holm, som införts i början af denna_ uppsats. Att en
ung tjensteman i kabinettet, på befallning af hertigen-
regentens gunstling, den allrådande Reuterholm, åtog sig
det delikata uppdraget i fråga om Armfelt, kan så
mycket hellre förklaras, som denne af många ansågs
vara saker till stämplingar mot regeringen. Men allde-
les oursäktligt var det sätt, på hvilket kan utförde det

Järta och^Grubbe. (Att Wallin ej är ibland dem, eger sin grund i hans
egen vägran.) Mig skulle synas, som vore, hvad desse män erhålla, en
hedersskuld af svenska vitterheten till dem,, hvilken det framför allt tillhör
svenska akademien att betala. De flesta hafva 'dock, — oaktadt allt skrik
om favorisering —- ej hälften af hvad Rutström, Blom m. fl. tillförene
haft, men torde i litterär förtjenst väl kunna anses temligen jemngoda med
företrädarne. Att Valerius nu uppbär ungefär tredjedelen af hvad han
förut egt ^om arrendator, — och' att Ling erhållit lumpna 200 rdr efter
Hadorph, bör väl ingen missunna dem. Mig lyster deremot att se, hvilka
bland akademiens ledamöter artikelförfattaren önskar se favoriserade framför
de ofvannämnde, såsom egande på en gång större litterär förtjenst och större
behof — ty båda dessa omständigheter lära böra tagas i betraktande. Jag
är emellertid ledsen på artikelförfattarens vägnar, om han tillhör akademien
— och någon utom den lärer ej bry sig om detta ämne. Han kan ej vara
någon af de ofvannämnde -— ej heller någon af Deras Excellenser — ej
heller Rosenstein och Hagberg, derom är jag förvissad. Han blir då väl
ej så svår att gissa. Men han bör se sig före, att resultatet af hans anfall
ej blir motsatsen af hvad han väntat, nämligen uppdagandet af det förhål-
lande, att favoriseringen (ifall en sådan egt rum) möjligen snarare tillhört
»den gamla goda tiden», än den närvarande, då akademiens pensionslista
hvad dag som helst kan framläggas i tryck, utan att det allmänna omdömet
deri skulle — som jag tror — vilja förändra en siffra.»
270

senare uppdraget, att bespeja landshöfding Nordins hand-
lingar, utlåtelser och umgängen m. ’m. Vi vilja härvid
endast upptaga oss med att utreda en af de anmärknin-
gar, som deri förekomma mot rektorn vid Falu skola;
Johan Eric Brandberg, som i flera år varit hans lärare.

Om Brandberg meddelar teol. doktorn J. F. Munck-
tell i Westerås stifts herdaminne: »Han blef rektor
1783. Skickligare rektor har troligen aldrig förestått
Falu skola och måhända ej mången annan. Hans goda
lärosätt och ordning hade ock motsvarande frukt. Han
behöfde ej stränga medel att vinna lydnad och respekt.
Med blotta åsynen och ett afpassadt ord var nog att
tillrättavisa.»

Om denne högt aktade rektor och lärare yttrar sig
Järta i det andra brefvet till Reuterholm på ett sådant
sätt, som måste verka i hög grad retsamt på denne hat-
och hämdfulle man och som kunnat för Brandberg blifva
väsentligen menligt, om han under förmyndare-regerin-
gen haft något att söka i befordringsväg.

En af Järtas minnestecknare herr A. W. Staaff har
uppgifvit hvad som om denne Brandberg förekommer i
de biografiska anteckningar, som Järta gjort på sin ålder-
dom, och med hvilka förmodligen menas desamma Skog-
man omnämnt, hvilka slutade med 1791. Vi upptaga
här paralelt Järtas omdömen om sin lärare fem år efter
afslutad skolgång och dem han fällde om honom i de
biografiska anteckningar han efterlemnat.

Järtas omdömen om rektor Brandberg.
1^92.

En rektor vid skolan
här och vid sista riksdag af
Nordin tillsatt notarie i pre-
steståndet, Brandberg, har
hittills varit nyttjad som

(Enligt A. W. Staaff.)

I några, under sina sista
lefnadsår skrifna, sjelf biogra-
fiska anteckningar öfver sin
ungdom berömmer han (Jär-
211

skrikare. Han har förpas-
sat alla adelsmän till helve-
tet, uppfunnit här i orten
en stor liga af konunga-
■ mördare, bestående af expe-
ditionssekreteraren Halldin,
häradshöfding Fallsten m.
fl. Nu säges det, att han
alldeles tystnat. Han anses,
äfven af entusiasterna, för
en narr. Småborgare och
bergsmän hafva mycket
lyssnat till dessa diskurser,
men hafva slutligen äfven
ledsnat vid skriket. Denne
rektor, samt en eller annan
borgare, äro de ende^ för
hvilka landshöfdingen haft
något förtroende.

ta) ibland sina lärare, utom
den förstnämnde (Baggstedt)z
i synnerhet rektor J. E.
Brandberg. Såsom prof pä
dennes stränga och fördoms-
fria rättvisa anför han, huru
som det för honom, baron,
son af ortens kommenderan-
de general, fosterson till dess
landshöfding, och som i de
lägre klasserna varit primus,
oaktadt flit och ansträng-
ningar, icke kunde lyckas
att i qvarta erhålla samma
hedersrum framför sonen af
en grufdreng, hvars öfver-
lägsenhet han ock erkänner.

Järta hade således redan 1792 affallit frän den pietet
och undertryckt de tacksamhetskänslor, som pläga vara
radande i den åldern. Också har han icke på sin ålder-
dom kunnat fortsätta sina biografiska anteckningar längre
än till 1792.

Om de bref till Reuterholm, som här blifvit anförda,
varit på 1790-talet bekanta för Järtas samtida, så hade
de aldrig fallit i förundran öfver de skiftande förhållan-
den, i hvilka brefskrifvaren, både i den perioden och
senare, uppträdde: än som sökande och vinnande
Reuterholms gunst; än ett par år derefter, i bref till
272

Benjamin Höjer, omgifvande honom med ett skimmer
af löje; än vittnande om, »att verkningarne af en god
och stadig regering (i augusti 1792) spridt sig till lands-
orten»; än sjelf blifven föremal för det förmildrande om-
dömet, »att Reuterholmska styrelsens eländighet gjort
honom till republikan». Och i en senare tid finner man ho-
nom, än med forskarens hela allvar sökande efter sanning
och befrämjande det rätta; än öfvande ett erkändt
mästerskap i fastslående af sofismer och paradoxer för
att uppnå enskilda syftemål. Och härvid var sanningen
visst icke alltid hans ledstjerna..*

Vid 26 års ålder vann Järta öfver hela landet nära
samtidigt ryktbarhet som frisinnad riksdagstalare och
som utmärkt advokat. Det senare i tvänne mål, dels i
den så kallade »musikprocessen» inför akademikanslern
och k. maj:t; dels i Göta hofrätt, der han var fullmäktig
för de adelsmän, som anklagats i anledning af uppträ-
dena vid 1800 års riksdag. För det senare fullmäktig-
skapet slogs öfver honom en medalj med omskrift: ob
defenses cives.

Det lider intet tvifvel, att Järta, innan han åter in-
trädde i offentlig verksamhet, upptagit sig med många

* Vi kunna icke här inlåta oss på en utförlig redogörelse för detta
påstående, som afser flera ställen i hans valda skrifter, men vilja dock an-
föra ett ganska betecknande fall.

I sitt inträdestal i svenska akademien säger han om de män, som efter
revolutionen tillhörde Karl XIII:s första konselj : »Sverige hade då omkring
tronen ett statsråd af upplysta och redliga medborgare, hvilka skulle med
sin erfarenhet och omtanke leda konungens beslut, men icke herska öfver
hans vilja eller dela hans makt.» Detta passar i dubbelt hänseende för
den politiska tafla han för tillfället målat. Men huru står påståendet till-
samman med hans uppgift i ett bref till exc. von Engeström 1810, att häf-
tiga uppträden egt rum rådgifvanle emellan; eller med hans yttrande vid
samma tid, att han under vissa förutsättningar ville afgå från sin plats för
att säga sanningen åt de »verkliga räfvame i konseljen». -— Forssell, sidan
LXXI.	*
273

uppdrag som sakförare och utfört dessa med den öfver-
lägsenhet, som var honom så egen. Ty hans håg drog
honom starkast åt detta håll och hans rika förtattarebe-
gåfning, uppburen af omfattande juridiska studier och
understödd af en nära bekantskap med filosofiens pro-
pedeutik, gjorde honom, bland annat, till tidehvarfvets
störste advokat, ehuru han endast vid få tillfällen kom
att offentligen framträda som sådan. Men denna stora
förmåga är till fullo bestyrkt genom den bländande ad-
vokatyr, — soit dit sans epigramme — som han inlagt
i alla sina skrifter. Ty aldrig har någon advokat på ett
mera hänförande och hängifvet sätt uppträdt för en klient,
än han för de idéer och önskningsmål han omfattat.

Så som på mera än ett ställe blifvit angifvet, är af-
sigten med det af oss anförda ingalunda att bestrida
Hans Järtas egenskaper som författare och statsman; än
mindre ha vi dermed velat förneka, att han haft en be-
tydande andel i sammanfattningen af det förslag till ny
regeringsform, som framlades af konstitutionsutskottet vid
1809 års riksdag. Men vi hafva på framlagda skäl velat
bestrida, hvad som af så många påståtts och äfven ytt-
rades i statsutskottets förnyade utlåtande under 1823
års riksdag, då fråga om pension till honom förekom,
att han författat regeringsformen ; och vi hafva äfven
velat inlägga en gensaga mot hvad hans loftalare för-
mält, att denna »till en hufvudsaklig del var ett verk af
hans statsmannavishet». Det har först på senare åren
uppenbarats, hvilka förarbeten, som dervid voro att tillgå;
men det har icke tagits i öfvervägande, hvilken bety-
delse de utmärkte ledamöterna i utskottet haft vid ar-
betets utförande, eller hvilket biträde Järta haft af den
v. sekreterare, som föga öfver en månad efter riksdagens
början intog hans plats. Och liksom Järta i yngre år
än någon annan utnämndes till andre sekreterare i ka-
binettet för utrikesbrefvexling, så vederfors det honom
274

17 âr derefter en annan framgång, som åtminstone måste
räknas till de utomordentligaste, att efter en månads
tjenstgöring som sekreterare i konstitutionsutskottet, ut-
nämnas till statssekreterare för finanserna.

Att fosterlandskärleken var ett af de hufvuddrag
som uppenbarade sig såväl i hans skrifter som i hans
handlingar, är lika visst, som att den vid mera än ett
tillfälle beherskats af hans sinnes och lynnes ingifvelser.
Som höfding gjorde han sig älskad i St. Kopparbergs
län; men medvetandet om denna kärlek och känslan af,
att han der var behöflig, kunde icke förmå honom att,
som qvarblifvande på sin förtroendeplats, bära motgån-
gen af ett regeringsbeslut, hvilket måste förekomma
alla andra som rättvist.

Till Sveriges mäktigast utrustade personligheter
under första hälften af detta århundrade kommer Hans
Järta alltid att räknas. Och om i det innersta af hans
väsen rådde den högsinthet, hvarom så många af hans
samtida vittnat, så kunde han icke sjelf önska, att hans
egenskaper och förtjenster skulle öfverskattas, allra
minst med förbiseende af de många utmärkta män, som
med honom deltogo i den tidens största värf, — ett
värf, hvars betydelse erkändes af samtiden och som efter-
verlden icke lärer underlåta att minnas.
Lokala parlament,

En nyhet inom Englands politiska lif.

Af Helen Zimmern.

(Öfvers. frän förf:s manuskript af M—r.)

En rörelse har växt upp i England, åt hvilken man
egnat allt för liten uppmärksamhet och om hvilken äfven
många framstående medborgare äro alldeles okunniga. Det
är den rörelse, som kallats »lokala parlament» och som
lofvar att blifva ett uppfostringsmedel af nationel betydelse
för att bilda politiskt tänkande samhällsmedlemmar och så-
lunda skapa en allmän opinion, värdig engelska folkets frihet.
Rörelsen är en laglig följd, det nödvändiga korollariet af de
folkliga segrarna år 1832 och 1867, och att förbise dessa
amatör-parlament är att anse källan till en flod icke vara
af vigt för dem som lefva vid början af dess lopp, och att,
då vi finna den vara en väldig ström, fråga hvarifrån vattnet
kommer.

Det har blifvit sagdt, att tal i parlamentet aldrig i verk-
ligheten utöfva något inflytande på skiljaktiga åsigter, att tal
på hustings * aldrig bestämma ett val. Med tiden har den
offentliga diskussionen utvecklat så mogna frakter, de använda
krafterna hafva blifvit för starka att kunna kontrolleras. Men
då nya idéer börja arbeta i tänkande mäns hjernor, då de
fortfarande äro föremål för allmän diskussion endast för sitt
eget värde och ännu icke äro hopblandade med personlig
äregirighet och sjelfviska intressen, som hastigt samla sig
kring bestämdt formulerade förslag, hvilka redan råkat inom
den praktiska politikens område — då är det just den tiden

* Hustings, plats, der val af parlamentsledamot hålles. Öfv. anm.
276

då dessa idéer borde vara mest intressanta för framsynta
iakttagare.	•

Dagordningarna för lokala parlament visa tillräckligt att,
då män tala om saker, som verkligen intressera dem, och
framkomma med motioner, hvilka representera verkliga åsigter
och icke endast några af stundens kompliptrade intriger,
manga frågor, som tidningarna ännu icke börjat att allvarsamt
behandla, äro gängse och att förslag, hvilka stå i förening
med dessa frågor, ståndaktigt arbeta sig fram till utförbarhet.
Under debatterna i många lokala parlament kunna vi redan
lyssna till argumenterna för och mot vigtiga åtgärder, som
några få år härefter skola i stor skala slå verlden med för-
våning, då de plötsligen befinnas hafva öfvergått — man
skulle tro i ett ögonblick — från det extravagantas till det
oundvikligas område. Då detta århundrades historia kommer
att skrifvas, skall det för engelska histoiieskrifvare icke blifva
minst intressant att anteckna att, som ett komplement till
reformakterna, hvilka lade landets styrelse i folkets händer,
såsom ett medel till politisk uppfostran, det inrättades ett
antal debatterande sällskap, öppna för män af hvarje åsigt,
hvilka — för att iakttaga värdighet och regelbundenhet i
förhandlingarna — togo formen af öfverhus och underhus.

Hvar och en känner de ämnen, som vanligen diskuteras
i »Unge mäns debatterande sällskap», och hvar och en skall
medgifva, att dessa debatter äro hvarken särdeles nyttiga eller
intresseväckande. Men de parlamentariska debatterande säll-
skaperna, eller som de vanligen kallas »Lokala Parlament»
äro stälda på en helt annan fot. Här diskuteras verkligen
vigtiga frågor, frågor, som beröra hela samhället; och det är
onekligt, att dessa sällskap skola blifva ett medel för politisk
uppfostran och skola komma att utöfva ett vigtigt inflytande
pa valen och sålunda modifiera vilkoren för vår politiska
existens. Ty nu skall den stora massan icke blindt följa
dess partiledare, emedan dessa sällskap uppfostra folket att
styra sjelf och skapa en surdeg, hvilken måste tagas med i
räkningen af de intrigörer, som så länge från sin komfortabla
klubb i London spelat ledare för många valmänsförsamlin-
gar. Dessa sällskap hafva icke olämpligt blifvit kallade
'»Chambers of Politics» och man har för dem gjort anspråk
pa, att de i den politiska verlden skulle intaga samma plats
som ■»Chambers of Commerce» fyller inom affärsverlden.
Vi kunna bäst inse vigten af denna rörelse, då vi taga
i betraktande, att i England och Skotland nu finnas åtmin-
stone hundra trettio lokala parlament (ett eller flera i hvarje
stor stad) med emellan 80,000 à 100,000 medlemmar. En
verklig tillförlitlig lista på dessa sällskap och deras medlem-
mar finnes olyckligtvis icke. Men de nyss anförda siffrorna
torde snarare understiga än öfverstiga de verkliga.

Det första af dessa parlament upprättades i Liverpool,
år 1860, och förblef under flera år det enda samt var utsatt
för mycken begabbelse. Carlisle följde näst efter, år 1864,
och derefter Birmingham, Manchester och många andra stora
manufakturstäder. Det förtjenar anmärkas att denna rörelse,
icke utgick från London och att London förblef troget den
tröga karakter, som denna stad förvärfvat sig inom politikens
område. London är nämligen alltid en af de sista att taga
upp eller förverkliga någon ny idé. Det är först helt nyli-
gen soin saken blifvit omfattad med intresse i metropolen.
Nu finnas likväl i London icke mindre än trettio parlament,
räknande 10,000 medlemmar.

De första parlamenten förlöjligades icke allenast betydligt,
utan blefvo o.ckså ganska mycket förtalade. De ville, påstodo
deras motståndare, »bringa allvarliga ämnen i förakt», »befor-
dra fåfänga», och göra »en samlingogossar, som lekte parlament,
till en hop tråkiga narrai’». A en annan sida sägas mr
Gladstofie, sir Stafford Northcote och många andra väl kända
M. P. S. vara »mycket intresserade» för dem. Några M. P. 8.,
till exempel sir Charles Dilke och mr Ashmead Bartlett —
törsta efter att eröfra nya verldar och äro äfven »medlemmar»
af de lokala »Husen».

Men hvilken åsigt än vissa' individer må hysa, så kan
det icke vara något tvifvel om dessa talareskolors popularitet.
I några af Londons lokala parlament är det alls icke ovan-
ligt, att två eller tre hundra åhörare infinna sig för att lyssna
till debatten.

Den största lämpliga byggnaden i ett distrikt — vanli-
gen stadshuset — välj es till parlaméntshus, och så vidt möjligt
är, vidtagas arrangémenterna på samma sätt som i underhuset.
Det är troligt, att inom kort många af sällskaperna komma
att bygga egna hus, såsom sällskapet i Kensington håller på
att göra.

Så vidt möjligt iakttages omsorgsfullt underhusets, pläg-
seder och dess regler för ärendenas behandling. Icke sällan,
278

dâ svårighet rörande någon ordningspunkt uppstår, förfråga
sig lokalparlamentens officiela embetsmän i sjelfva Westmin-
ster, och svar erhållas såsom resultat af kommunicerande
med det verkliga kabinettet och talmannen. Ty de lokala
parlamenten hafva också sina premierministrar, kabinetts-
ministrar, tvhips*, en opposition, en sékreterare, en härold
och en talman. De flesta af de lokala parlamenten hafva
redan börjat med att påbjuda bildandet af valkretsar för re-
presentantvah Andra parlament åter hafva sjelfva inom sig
upprättat valkretsar.

Såsom redan är sagdt, följes mycket troget det sätt att
gå tillväga, som iakttages i Westminster. Sittningarna, som
hållas en gång i veckan, börja med tillkännagifvande om
inlemnade motioner och med att framställa frågor. I den
senare konsten tyckas somliga medlemmar vara särdeles
hemmastadda och äro lika mycket fruktade som de irländska
»Home Rulers». Sedan dessa frågor blifvit bemötta, börjar
den egentliga diskussionen. Men härvid hafva de lokala
parlamenten infört en regel, som vi önska äfven kunde vid
vissa tillfällen antagas af Underhuset. Denna regel stadgar,
att ingen talare må upptaga tiden längre än tio eller femton
minuter. Om en sådan begränsning kunde åläggas somliga
af våra lagstiftare, hvilken besparing af offentlig tid skulle
icke uppstå! — Debatten tager än form af ett klander-votum,
föreslaget af oppositionen, än af framställande af en bill. De
valda ämnena äro de, som mest ådraga sig allmänhetens upp-
märksamhet, eller sådana som diskuteras i St. Stephens.
Och det kan ej disputeras att i deras kännedom om fakta och
siffror, i deras skicklighet att ordna dessa fakta, och äfven i
afseende på vältalighet många af dessa lokalparlaments-talare
ganska fördelaktigt täfla med talarne i Westminster. Debat-
terna afbrytas ofta af bifallsrop eller hvisslingar, rop af »till
frågan» etc. etc., som på alldeles parlamentarisk fashion utföras-
med stor takt och mycken humor.

Men dessa debatter inskränkas icke alltid till frågor,
som äro före i parlamentet, och det är då den vigtiga faktor
inträder, som jag ofyan antydt. Många af dagens brännande
frågor hafva afhandlats af dessa våra medborgare och de
afgifna vota äro i somliga fall af största intresse. Så har

* Whip, parlamentsledamot och. anhängare af ministèren, som har
att tillse, det de ministeriella ledamöterna äro närvarande. Öfv. anm.
279

en stor majoritet uttalat sig till förmån för muséers öppnande
på söndagar. Advokater för land-nationalisering hafva be-
gagnat sig af lokala parlament för att göra propaganda och
frågan har mer än en gang diskuterats.

Äfven »edfrågan» har mycket debatterats och i många
fall afgjordt till förmån för borttagandet af alla eder. »Kost-
nadsfri undervisning» är ett annat ämne, hvarmed man mycket
sysselsatt sig, och ett stört antal medlemmar äro af den
åsigt, att emedan skolgång är obligatorisk i detta land, så
skulle undervisningen också vara kostnadsfri. Frågan om
fattigbostäder har äfven behandlats. Lämpligheten att gifva
qvinnor valrätt har framkallat nästan lika het diskussion
som i »Huset», under det att ett af de yngsta lokala parla-
menten i London, nämligen det i Brixton, gjort ett alldeles
nytt uppslag och såsom ledamot antagit miss Müller, hvars
vägran att betala husskatt, innan hon hade valrätt, under-
sista säsongen gjorde henne ryktbar i London. Det första
talet, som hon höll för några veckor sedan, åhördes med
stort intresse och applåderades högljudt. De, som hafva hört
denna kloka, energiska qvinna och känna hennes skicklighet
bade som talare och i debatten, skola icke blifva förvånade
öfver den fullständiga framgång hon rönte. Vi kunna för-
vänta att inom kort, få se miss Müller såsom premierminister
i Brixton-parlamentet.

Det äldsta lokala parlament i London är Hackney’s med
ungefär tusen medlemmar. Sydenham House, med omkring
nio hundra ledamöter, har fördelen af en präktig samlings-
plats —- Kristall-palatset. Det är kanske af aktning för
palatset som talmannen i detta hus bär peruk och kappa,
ett bruk hvilket vi tro icke i allmänhet följes af andra tal-
män. Highway, ' North London, Lambeth, Battersea, Hamp-
stead etc. hafva från tre till fyra hundra medlemmar. Dessutom
finnas några mindre föreningar.

Balansen mellan partierna tyckes variera betydligt, eme-
dan ministèrerna ganska ofta förändras. Det skulle vara
ytterst intressant att med noggranhet känna, till hvilka
partier de 100,000 medlemmarna höra, men jag har icke på
långt när varit i stånd att verkställa denna analys. För
närvarande hafva likväl liberala och radikala öfverhanden,
och det är värdt att ihågkommas, det irländska »Home Eulers»
äfven äro representerade.
280

Att omsorgsfullt studium och diskussion af sådana
stora frågor som de ofvannämda, som t. ex. vårt lands
förhållande till och pligter mot Indien och inånga andra
icke uppräknade^ verkligen äro nyttiga och af ojemförligt
större värde än vanliga sällskapers innehållslösa debatter,
är alldeles tydligt. Att de 100,000 män, hvilka sålunda hafva
diskuterat dessa ämnen, sannolikt skola votera mer förstån-
digt och oberoende och mindre lält låta imponera på sig af
yrkespolitikens tomma retorik, skall ensamt för sig blifva en
stor vinst för landet.

Ledamöternas ålder är en annan punkt, angående hvil-
ken några statistiska uppgifter skulle vara välkomna, ehuru
svårigheten att erhålla tillförlitliga upplysningar är i ögonen
fallande. Det är klart, att en premierminister af nitton eller
tjugu år. skulle påstå sig vara åtminstone trettio, medan åter
några äldre medlemmar kunde vara frestade att draga ifrån
sina år lika mycket, som deras embetsbroder lagt till sina:
Så vidt man kan bedöma äro de fleste medlemmarne unge
män mellan tjugu och trettk), med någon inblandning af män
på fyrtio och icke få mellan femtio och sextio. På det hela
taget tyckas alla dessa män vara väl uppfostrade, bildade,
samt med ingen ringa kontroll öfver sitt lynne och ganska
skickliga i debatten.

Naturligtvis skulle de lokala parlamenten vara ofull-
komliga, -om de icke hade något eget tidningsorgan, och under
några år har »The Debater» varit deras Hansard*. Åtskil-
liga af parlamenten utgifva egna rapporter om sina debatter,
men redogörelser för alla parlament finnas i detta central-
organ. Utom »The Debater», utgifves en liten, men mycket
väl hopkommen handbok, innehållande icke allenast många
värderika upplysningar om olika parlamentsakter, bills etc.,
utan en ännu värderikare underrättelse om källorna, der
dylika upplysningar kunna erhållas.

Att manlig och öppen diskussion är vårt konstitutionela
systems verkliga lifsblod, äro alla politiska partier färdiga
att medgifva. Äfven att en autokrats styrelse, egennyttig
men fast, i längden är att föredraga framför pöbelns kollektiva
okunnighet,. men att likväl idealet för en. styrelseform är ett
upplyst folks kollektiva visdom. I alla partiers intresse bör

* Hansard = engelska parlamentets tryckta förhandlingar (efter
boktryckarens namn).	Öfv. anm.
281

man derföre uppmuntra de lokala parlamenten, pâ det poli-
tisk uppfostran måtte spridas.

Sedan de nu uppnått det tjuguförsta året af sin tillvaro
och sålunda hunnit till myndighetsålder, hafva de lokala
parlamenten beslutit sig för att hålla konferenser. Ett hölls
1883 och ett föregående år. Vid det senare beslöts att i
London bilda en »Lokal parlamentskomitté» för exekutiva
ändamål. Det är äfven fråga om, huruvida icke lokala par-
lament kunna utöfva inflytande på landets lagstiftning genom,
en kombination, under hvilken deras vota skulle afgifvas
rörande alla vigtiga allmänna frågor. Några af parlamenten,
såsom i det Hackney, skicka redan de af dem voterade reso-
lutionerna till Premierministern, statssekreteraren för inrikes
ärenden och till hvem som helst, dessa beslut kunna intres-
sera. Det är likväl icke troligt att detta förslag skall vinna
bifall, och ej heller är detta af någon vigt. Dessa lokala
parlaments verkliga inflytande måste bero derpå, att de under-
visa sig sjelfva och sina grannar genom att lära dem att
hysa intresse för ämnen af större vigt än blotta lokalfrågor
samt genom att vara sina principer trogna och vid val endast
rösta på män, som representera deras åsigter. Ätt de lokala
parlamenten skola hafva sitt ord att säga vid det kommande
allmänna valet, kan icke af någon betviflas.
Kan postverket hemlighålla tidningarnas
prenumerationssiffra?

Underdånig anhållan om suspension af en
grundlagsparagraf.

Rörande denna omtvistade fråga för dagen har red.
hänvändt sig till en jurist, hvilken, efter att i postverket,
hafva tagit kännedom om handlingarne i målet, meddelat oss
följande fullt upplysande svar.

I underdånig inlaga har redaktören af »Figaro», hr Hugo
Nisbeth, hos Kongl. Maj:t nyligen anhållit, att förbud för
Postverkets tidningsexpedition * med det snaraste måtte ut-
färdas, att om de uppgifter å tidningsprenumeration, som af
expeditionen tillställas vederbörande redaktioner, såsom ute-
slutande afsedda för dessa och såsom »dessa tidningars hvar
för sig (?) fullkomligt privata egendom», meddela upplysningar
af hvad slag som helst åt utom stående personer.

Såsom skäl för sin begäran anför hr N., såsom ofvan
angifves, att sådana uppgifter måste anses såsom vederbö-
rande tidnings privata egendom (!), hvilken om den fölle i
händerna på en ogrannlaga konkurrent eller annan utom stå-
ende person, hvars afsigt ginge ut på att skada, af honom
kunde blifva i fråga om sifferuppgifter så vanstäld, att det
kunde verka menligt för nämda tidning, den må i ekonomiskt
och socialt (!) hänseende vara grundad på de sundaste prin-
ciper (Figaro?), hvarjernte såsom ytterligare skäl andrages,
att dessa uppgifter i intet afseende hemfalla under Kongl.
Generalpoststyrelsens handläggning (?) och således icke heller
i något afseende kunna tillmätas officiel karaktär (?).

* I Stockholm.
283

Hr N:s begäran torde ännu länge få tillhöra de fromma
önskningarnes antal; den lär svårligen grundlagsenligt kunna
bifallas.

Tidningsprenumeration å postanstalt kontrolleras af Ge-
neralpoststyrelsen på följande sätt: öfver alla de tidningar
och tidskrifter, som vid en postanstalt utdelas, skall (enl. p.
18 i Gen. Poststyr. cirk. mr XXVIII, 80, af d. 10 dec. 1872)
uppsättas en kontrabok, hvilken inom viss tid skall till Ge-
neralpoststyrelsens kammarkontor insändas, och skall såsom
verifikationer till denna kontrabok bifogas såväl en öfver
tidningsreqvisition (enl. p. 4) förd journal som sjelfva de af
abonnenterna gjorda rekvisitionerna, således så fullständiga
och upplysande uppgifter om prenumerationen som möjligt.
Men när alla dessa meddelanden kommit i kammarkontorets
arkiv, äro de naturligtvis i och med detsamma allmänheten
tillgängliga. Och om man nu också med hr X. ville antaga,
att de af Postverkets Tidningsexpedition vederbörande redak-
tioner tillstälda uppgifter å prenumerationen icke vore offent-
liga handlingar, utan förufgätta den orimligheten, att någon
som helst handling eller tillkännagifvande, som ett embetsverk
utfärdar, vore ett privat meddelande eller att en offentlig
anstalt ibland handlade officielt, ibland icke, så kan natur-
ligtvis i alla händelser aldrig någon skrifvelse, någon hand-
ling, som införlifvats med ofvannämda kammarkontors arkiv,
betagas sin karaktär af ett embetsverk tillhörande handling.
Och om detta arkivs handlingar gäller naturligtvis detsamma,
som gäller om alla andra arkivs innehåll, eller Tryckfrihets-
Förordningens bestämmelser i § 2 mom. 4, att »det vid ansvar
såsom för tj enstens försummelse, om sådant utaf någon pu-
blik tjensteman vägras eller fördröjes, skall lemnas hvar och
en fri tillgång att få på stället afskrifva eller afskrifva låta
eller, om dervid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift
emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i
hvad ämne som helst».

Bland de undantag från denna vidsträckta frihet, som
mom. sedermera uppräknar, torde, utan att de här behöfva
refereras, hr X. sjelf medgifva, att ofvannämda handlingar
om tidningsprenumeration icke lära kunna upptagas.

Om också derför de af hr X. anförda skälen vore i
något afseende talande, — ett spörsmål, på hvilket det med
grundlagens tydliga ordalydelse för ögonen vore, temligen
ofruktbart att här det ringaste inlåta sig — så lär väl i alla

Ur dagens krönika. V. 3.	20
28±

fall den nuvarande regeringen svårligen komma att utfärda
.den af honom så varmt och innerligt önskade »ukasen».
(Termen står här med flit; en sådan regeringsåtgärd skulle
påminna väl mycket om Ryssland!)

Visserligen vore icke ett dylikt förbud helt och hållet
utan prejudikat. Vår konstitutionela historia har en besyn-
nerlig sak att i den vägen omförmäla. Den 7 mars 1820
fann Kongl. Maj:t »för statens intresse nödigt förordna, att
sådana försvarsverket rörande handlingar, som finnas i Krigs-
kollegii arkiv, hvilkas kungörande kunde medföra våda för
rikets säkerhet, skulle särskildt vårdas samt intet Document
deraf få utlemnas till någon, eho det vara månde, innan
Kongl. Maj:t nådigt tillstånd dertill meddelat», — ett förbud,
som stod i uppenbar strid med Tr. F. O:s ofvannämda stad-
gande. Men oafsedt det oändligt mer rationell som låg i
detta förbud, jemfördt med innebörden i det nu äskade, så
behagade läsaren observera tidpunkten. Det var år 1820,
i Karl Johans och den heliga alliansens skönaste dagar, då
man hvarken lade suspension af fundamental- eller annan
lag så synnerligen tungt på sinnet. Dessa ljufva stunder
tillhöra emellertid tempi passati. Tyvärr skrifva vi nu 1885 !

Junius.
Frans Hedberg om svenska skådespelare.

Några anmärkningar af

Gustaf af Geijerstam.

Föreliggande arbete liar åtnjutit den visserligen icke
sällsynta lyckan att af hela pressen mottagas med bifall.
Det har till och med blifvit jämfördt med Edvard Brandes’
böcker om dansk och utländsk skådespelarkonst. Då jag
ändå dristar mig att framlägga en annan mening, måste jag
naturligtvis gå grundligare till väga än vid en vanlig kritik.
Jag måste framför allt söka gifva skäl, hvarför jag ej tror,
att hr Hedberg gifvit några upplysande bidrag till vår upp-
fattning vare sig af litera tur eller skådespelarkonst, och jag
skall derför medelst rikliga citat söka bestyrka denna min
uppfattning af detta arbete, hvars största förtjenst synes mig
ligga i, att det gifvit en samling af material.

För att tydliggöra det första blir det nödvändigt att till
en början citera några af de mest slående ställena, der hr
H. visar sitt dåliga lynne, öfver hvad han kallar »nu för
tiden», »den nya tiden», o. s. v., hvilka uttryck då naturligt-
vis sättas i motsats mot »den gamla goda tiden», »det gamla
goda» eller det ännu mera expressiva »då för tiden?. Om
vi emellertid endast slå upp några ställen på sidorna 8, 21,
201 och 219, af hvilka det är svårt att säga, hvilket som är
det mest karaktäristiska, så torde detta för tillfället gifva
alldeles tillräckligt ämnen för reflektioner.

Hr H. utbrister på det första stället:

»Skall den flacka operetten med sina karrikatyrer, skall det pes-
simistiska nutidsdramat med sin svarta färg, den franska äktenskaps-
brottskomedien med sina vrångbilder af menniskor, lemna efter sig
någon äfja, ur hvilken en ny och bättre skörd skall kunna växa upp
286

och frodas? .Jag tror det och jag hoppas det. Samtidens omyndighets-
förklaring i fråga om det estetiska skall icke godkännas af en kommande
tid, derom är jag lifligt öfvertygad. Nyttans ensidiga målsmän, .dessa
det skönas bildstormare, skola icke lyckas att göra det landsflygtigt på
jorden; huru ifrigt och huru högt de än predika köttets evangelium,
skall likväl anden fortvara; den skall kunna halfqväfvas någon gång,
den. skall kunna tystas för en tid, längre eller kortare, allt efter som
den motsatta riktningen har större eller mindre krafter att förfoga öfver;
men med den kufvade stålfjederns kraft skall den å nyo springa upp,
återtaga sin frihet och slita de hämmande banden.»

Och vidare sid. 201:

»De» — nämligen de unge författarne — »måste taga sig väl till
vara för att endast och uteslutande måla i svart och grått, som de så
gerna vilja, ty skådespelaren älskar inte, och detta med rätta, enfärgade
figurer, och ingen är så svart i dét verkliga lifvet. att han icke har
någon ljus fläck, som synes till och med i skumrasket.»

Det finnes intet ord, som är så mångtydigt som nuti-
den, när det användes för att dermed beteckna en gängse
riktning, hvilken skulle vara gemensam för det samtida släg-
tet och taga sitt uttryck, ej mindre i lynnet hos de menni-
skor, hvilka samfäldt utgöra detta slägte, än hos den lite-
ratur, som talar till och om detta, samt de allmänna politiska
och sociala sträfvanden, i hvilka dessa menniskor taga del.
Uttrycket, säger jag, är ytterst mångtydigt och kan derföi
som alla andra mångtydiga uttryck missbrukas. När hr H.
brukar detta ord eller något annat med detta liktydigt, så
åsyftar han gemenligen literaturen och då naturligtvis den
s. k. nya literaturen.

Hr H. tycks att döma af ofvanstående citat ha ett
mycket eget begrepp om, hvad som i allmänhet menas
med tidsandan, tiden och allt detta, som han så lättvindigt
för på läpparna, när det gäller vår literatur. Hr H. före-
brår samtidens diktning att vara pessimistisk, att måla endast
i grått och .svart, och hvad han i synnerhet håller på som
sin oforytterliga rättighet är rättigheten att då och då få sig
ett riktigt godt skratt. Medgifvas måste, att anspråken äro
blygsamma, och hade toddydrickande kryddkrämare och he-
derliga, joviala, viraspelande landtjunkare genom tidernas tider
skrifvit lagarna för dikten, då hade deras fordran blifvit
densamma: ett godt skratt samt då och då för ombytes skull
en sentimental kärlekshistoria med oskuld och månsken. Åh,
hvilken reform man på denna väg skulle hafva kunnat in-
föra i literaturen. Vi skulle hafva sluppit ifrån det djupa
287

lidandets suckar, lika väl som* de stora fröjdetankarna, hvilka
starka och otämda stamma sekler och åter sekler tillhaka.
Och i deras ställe hade vi fått en passionsfri rökrums-stäm-
ning, ett sjelfbehagligt kälkborgarskratt, som icke störde
matsmältningen och aldrig hindrade matlusten. Mensklig-
heten skulle sluppit besväret och understundom smärtan af
att nedlägga i dikten, allt hvad seklerha drömt, hoppats eller
lidit, och ingen skulle behöfva plåga sig med att tänka
längre, än det egna jagets små sorger eller fröjder räcka.
Vi skulle då ha sluppit ifrån Sophokles höga uppfattning af
de menskliga ödenas bottenlösa smärta, Aristophanes kunde
ha sparat sig allt bekymmer för den verld, som gick lika
tokigt trots hans afslöjningar, och de ateniensiska kälkbor-
garne skulle då hafva haft rätt, när de apsågo, att Sokrates
var en narr, derför att han försummade hustru och barn,
endast och allenast i det fåfänga begäret att få gå omkring
och säga menniskor sanningen. Ja, låt oss gå vidare. Och
säg Shakspeare, att han var en dåre, derför att han skref
»Timon af Athen», »Hamlet» eller »Kung Lear», i stället för
att slå sig till ro med, att han vid Elisabeths hof hade det
utmärkt, när han egde både kläder, föda och qvinnogunst,
och ännu mer derför att han, när han skrattade, icke nöjde
sig med banala bondgrin, utan skrattade, så att man förstod,
att denne man kände all verldens elände, och log, icke
derför att svagheten tvingade honom att blunda, utan derför
att kraften lärde honom se. Låt oss ställa Göthe oläst på
hyllan, ty han har blottat den menskliga intelligensens grund-
lidande så som ingen annan, och när han slutat den med
ett jubelackord, så var det med ett sådant, der skrattet tyst-
nade, derför att ögat grät, medan det var jubel i hjertat.
Låt oss bränna Byrons minne på bål, derför att han lidit
och icke kunnat tiga med sin sorg, emedan han trodde sig
tala till menniskor. Och när vi glömt dessa alla, då skrapa
vi till sist från minnets taflor ut bilden af Voltaire, som, när
han med fanatisk logik kämpade för familjen Galas, var nog
taktlös att under tre år icke skratta, af Savonarola, som
__ ref ned konstens mästerstycken, af harm öfver att folket icke
hade bröd, af Turgénjev, som sett sitt lands nöd och var
nog dåraktig, att medan han lefde fjerran derifrån, tänka på
detta sitt på en gång älskade och hatade land så starkt, att
hela hans diktning bief en klagosång öfver det namnlösa
Ryssland.
288

Låt oss glömma dem alla — för att sedan med hr
Hedberg sticka händerna i byxfickorna, vända ryggen åt
verlden och skratta muntert och trefligt, derför att vi ha det
så bra, derför att verlden är så trefiig, och derför att publi-
ken då blir lika belåten med oss som vi med den.

Men äfven frånsedt detta ytliga sätt att neddraga kon-
sten till ett betydelselöst tillfällighetsskämt, så är det ett
medvetet eller omedvetet misstag af hr Hedberg att identi-
fiera nutidens konst med pessimismen och påstå, att — för
att begagna hr H:s visserligen icke originela, men i stället
så mycket oftare använda favorituttryck — de nutida för-
fattarne måla endast grått i grått eller, när det är riktigt
galet, svart i svart. Detta uttryck är nu i och för sig till
den grad obestämdt, att det rinner mellan fingrarna, som när
man försöker att taga fatt på qvicksilfver. Men det kan ej
rimligtvis hafva mer än två olika betydelser. Den ena är,
att de nutida författarnes verldsåskådning i allmänhet är
pessimistisk. Den andra, att de af sina figurer endast fram-
ställa deras dåliga sidor och dymedelst icke åstadkomma
verkliga menniskor, utan karrikatyrer. Herr H. använder
uttrycket i båda dessa betydelser, och man har understun-
dom litet svart att få klart för sig, hvilkendera han egentli-
gen för tillfället åsyftar.

Strängt taget borde denna förebråelse betyda, att de
nyare författarne sluta sig till Hartmans eller Schopenhauers
verldsåskådning och i enlighet dermed betrakta tillvaron som
ett ondt, från hvilket det är utvecklingens mål att söka be-
frielse. Men denna åskådning har åtminstone här i norden
egentligen endast framträdt hos en författare, nämligen hos
Strindberg, och äfven hos honom märker man denna böjelse
endast i hans tidigare arbeten. De öfriga af den nyare
literaturens representanter hafva i allmänhet en teoretisk
ståndpunkt, som nära ansluter sig till den nyare engelska
filosofien, och det torde vara bekant, att den icke predikar
någon pessimism.

Skulle åter hr H. med uttrycket »grått i grått» (och
andra dermed likartade) vilja antyda, att de nyare författarne
lida af en viss sorgbundenhet, som gör, att de i hr H:s
tanke ej skratta nog ofta, så fins det en viss sanning häri.
Men hr H. bör ej vara alltför ond på de stackars menniskorna
för det. Det fins ju dock åtskilligt allvarsamt här i verlden.
Man har tagit ifrån oss vår religion, och vi hafva ej ännu lyckats
289

fâ något ersättningsmedel i stället. Man upptäcker fel i vår
uppfostran, fel, som hängt sig fast i menniskoslägtet sedan
århundraden, och som bitit kanske oläkbara sår i det nu
lefvande slägtets karaktär. Man upptäcker dagligen fel i vår
moraliska uppfattning, lågheter i vår känsloverld, från hvilka
man svårligen kan göra sig fri. Och bakom allt lidande,
som rör oss sjelfva, förnimma vi ljudet af samtidens största
klagan, och som ett stort liebeväpnadt spöke reser sig fattig-
domen och hotar att hugga hela den nutida civilisationen i
spillror. Och derför kan jag — lika litet som säkerligen
någon af de unge författarne — instämma i hr Hedbergs
eloge sid. 21 öfver det gustavianska tidehvarfvet:

»Man utgick från den synpunkten, att det vore skäl i att'göra lifvet
så gladt som möjligt, dels derför att det i allmänhet var så kort, dels
derför att det i alla fall hade tillräckligt både med sorg och vånda att
bjuda på, trots detta, och när man utsade sitt till ordspråk vordna
»après nous le déluge», så låg det i detta mycket mindre ett hädiskt
trots, än en i det allmänna lynnet förherskande sorglöshet, som tyckte
det vara nog med att man brydde sig om sina egna angelägenheter,
och ville låta eftertiden sköta sig sjelf.» *

Förlåt mig hr H., men detta är knappast riktigt. Och
förlåt mig också, att jag anser denna beprisade »sorglöshet»
innebära vida mera misstro till lifvet, vida mera skepticism,
än de mest bittra utfall mot samtiden. Ty redan försöket
att förbättra förutsätter tro. Värst af allt är dock, att hr H.
kan förorda något sådant som att »låta eftertiden s^öta sig
sjelf». Det kan icke vara obekant för någon, att mensklighetens
djupaste moraliska känsla ligger i omtanken för efterverlden,
och att denna mod vetandets ökande allt mera framträdande
känsla i stort leder sitt upphof från den medfödda, redan i
djurets instinkt gifna kärleken till affödan? Det är svårt att
förstå, hur man en passant kan kasta ut dylika uttryck.

Men äfven om hr H. med sitt »grått i grått» åsyftar
denna egenskap hos författarne att ej vara lika sorglösa som
•hr H. och det gustavianska tidehvarfvet, så är detta uttryck
i alla fall vilseledande. Ty pessimismen är visst ej ett drag,

* Har hr II. hört talas om Thorild? Annars säger han i sitt företal
till »Passionerna»: »Andra skola drifva Qvickhetens lilla styrka: skola
fjolla, flyga och rasa. Det förtryter mig, att denna narr-talangen skall
ännu hos oss vara så mycket aktad, o. s. v.» Detta var hans omdöme
om den af hr H. berömda egenskapen hos detta tidehvarf, hvilket för
öfrigt äfven ägde den skald, som företrädesvis har fått namn af smärtans,
nämligen Lidner.
290

som tillhör alla de nyare författarne, och det bör derför ej
heller tilläggas nutiden i allmänhet. Vi hafva t. ex. af Ibsen
pjeser sådana som »Gengangere», »Vildanden» eller »En Folke-
fiende», men vi hafva också »Et Dukkehjem», der slutet nogsamt
visat, hur brännande skaldens längtan varit efter att gifva
en ljus horizont. Vi hafva Jakobsen, Bang, m. fl., hvilka
äro verkliga pessimister. Men vi ega också Björnson, som
aldrig varit mindre pessimist, än han är nu, när han i sin
sista roman med glödande inspiration tolkat mensklighetens
innerligaste förhoppningar om en sedlig framtid, som skall
föra oss ut ur den prostitution, i hvilken vi nu lefva. Och
hos honom är denna optimistiska åskådning en grundåskåd-
ning. Den är en nästan *dogmsäker öfvertygelse och inga-
lunda endast en svag obestämd tro på en osäker möjlighet.
Eller Strindberg, hvilken kanske hr H. vill anse som pessi-
misten par préférence? Slutade icke hans »Sömngångarnätter»
med ett det mest optimistiska framtidsperspektiv? Eller
»Giftas»? Låt oss frånse, huruvida den är osedlig och guds-
bespottande eller ej. Det kan väl ej falla en menniska med
sundt förstånd in att kalla den pessimistisk eller förebrå för-
fattaren att här hafva målat »grått i grått». Der finnas* ju
dystra taflor. Men tänk på det morgondagerns friska sol-
sken, som strålar öfver de båda makarnas uppvaknande i
»stora barkassen» på Dalarö, eller på skildringen af äkten-
skapslyckan i »Reformforsök» eller på hela den af sprittande
lefnadslycka genomandade berättelsen »Måste». Är detta
pessimism, så är den åtminstone bra lik, hvad andra menni-
skor kalla för en varm och mensklig kärlek till lifvet och
menniskorna, en innerlig glädje öfver den lycka lifvet bjuder,
och en stark känsla af denna lyckas eviga källa, som är och
förblir naturen — utan att man derför precis behöfver be-
känna Rousseau.

Med dessa fakta för ögonen förefaller det något egen-
domligt, när man sidan 21 (också angående det gustavianska
tidehvarfvet) finner följande uttalande:

»Den tidens andliga prägel var ju också en helt annan än vår.
Man lefde ännu midt uppe i de skeptiska filosofernas århundrade; det
var just icke särdeles mycket man trodde på, men på en sak trodde
man absolut, på den nu från många håll så fanatiskt förnekade lifsgläd-
jens berättigande.» *

* Herr H. syftar här sannolikt på Ibsens »Gengangere». Àtt Ibsen
der emellertid icke förnekat lifsglädjen,. utan i stället sjungit dess lof,
291

Jag hade förut icke annat än delvis läst Strindbergs
»Likt och olikt», men jag erinrade mig, att der fans ett ka-
pitel med titel Lifsglädjen, och jag slog då upp och läste
detta kapitel, naturligtvis i den tanken, att det skulle be-
kräfta hr H:s utsago om, att den »nu mera» så »fanatiskt»
förnekades. Döm om min förvåning, när jag fann detta
kapitel vara alltigenom mättadt med stark och glödande lifs-
lust. Det hela var ett försvar för lifsglädjens berättigande,
polemiskt mot all pessimism, fastän polemiken här var både
stark och uppbyggande.

»Återvänd så mycket som möjligt till naturen, gå icke med' hop-
snörd hals, hopknäppt bröstkorg; vaka icke, när du skall sofva, och drick
icke, näi' du skall äta; kasta upp din bädd sjelf och spräng icke ditt
hufvud på att hålla en husa, som skall ha tio kronor i månaden och
ta provision på kaffebrödet, och skaffa dig icke hjernanemi på att få
tråkiga och dyra nöjen; men lek, spring, åk skridskor, slå boll och var
ung med de unga. Du skall få en sund kropp och en sund själ, som
skall tro på lifvet och med mod gå i kampen, ty kampen skall komma,'
men den skall icke bli så vresig, så gallbittcr; det skall slås friska sår,
så att blodet rinner rödt, men du skall icke förgiftas, så att blodet,
stannar svart och tjockt! Och du skall slåss med glädje, ty din sunda
kropp skall ge dig hopp om seger, och om du ligger som en slagtad
kalf, skall du ändå känna, att det kittlar i venstra sidan och drar i mun-
gipan. Ty då har du lifsglädjen i nervändarna, och de hålla ut i det
längsta, ja, ända fram till den dagen, då vår ande får en ny luft att
andas, och våra själar får en annan föda, och då ha vi lifsglädjen på
fullt allvar, men först då! Jag har läst för mycket, af Tomas a Kempis
för att få vara med om den, men jag Vill ändock arbeta för den, ty jag
tror på det kommande slägtet».

Med dessa citat för ögonen förefaller det, som om hr
H:s ofvan aftryckta utlåtande angående den nya literaturens
uppfattning af lifsglädjen varit — låt oss säga — något
omotiverad. Om Ibsen i »Gengangare» skulle anses hafva för-
nekat den, så är det ändå intet skäl för att genast påstå, att hela
den nya riktningen gör det. Om också hr H. uppfattat
»Gengangare» på ett så egendomligt sätt, att han anser Ibsen
hafva förnekat, hvad han i stället skrifvit en apologi för, så
är dock detta intet skäl för att kalla nutiden pessimistisk.
Tvärtom är det väl klart, att den, som af ett enda fall tror
sig kunna göra en allmän slutsats, gör sig skyldig till ett

det är visserligen en småsak, men en småsak, som bör antecknas, eme-
dan den är karaktäristisk för hr H:s sätt att gå till väga.
292

fel, om hvars beskaffenhet hvarje logik skulle vara tillräcklig
för att lemna upplysning.

Icke bättre går det hr Hedberg, om vi undersökande
-vanda oss till alstren af den nutida literaturen för att se,
om det är sant, att författarne måla »grått i grått» i den
mening, att de hos sina personer i allmänhet framhålla en-
dast de dåliga sidorna och följaktligen åstadkomma karrika-
tyrer i stället för menniskor.

Låt oss då, för att på möjligast bästa sätt ansluta oss
till hr H:s tankegång, börja med några exempel ur den nyare
svenska dramatiken för att se, hur denna hr H:s anmärkning
håller streck der. Vi hafva då till en början frihetshjelfen
Mäster Olof, soni visserligen blir en affälling, men som
dock är tecknad med den mest omisskänliga sympati, Gerdt,
hvars storartade karaktär ej torde behöfva någon debatt för
att vara klar, den uppoffrande bilden af Kristina samt slut-
ligen bröderna Petris moder, som blir gripande genom det
’sätt, på hvilket hos henne fanatismen är blandad med
moderskärleken. Eller gå till fru Edgren. Är Gurli målad
»grått i grått», eller är Arla det? Är icke deras moder
statsrådinnan en företeelse, som kan väcka hr H:s sympati?
Är den unga äkta mannen i »Sanna 'qvinnor» osympatiskt
tecknad, eller kanske modern är ovärdig vår medkänsla,
derför att hon är svag? Att hr H. på ett annat ställe i
boken visat sig anse Bark höra under den ofta citerade
banala rubriken, visar endast, att hr H:s uppfattning af
karaktären blifvit ledd på villospår af hr Thegerströms
gifna framställning.

Eller låt oss gå till Ibsen och Björnson. Tänk på Brand
och Agnes eller Solveig och Peer Gynt, tänk på Osvald och
fru Alving, på Hedvig i »Vildanden», på Håkon, Skule jarl,
Margareta, Sigrid och fru Ragnhild i »Kongsämnerne», på
Lona Hessel eller Nora, på Pagny och Hjördis, på Falk
eller på den kolossala bilden af Julianus och på den
kristna qvinnan Malvina. Tänk på Leonarda, Hagbart och
Agåt, på Sang, Klara och' Bratt, och dertill hela raden af
romanförfattare Turgénjev, Dostojevski, Jacobsen, Kjelland,
Elster, Baudet och Zola, hvilka alla visat en menniskokärlek
så djup, att den aldrig ett ögonblick vacklat, derför att de
samtidigt haft ögon, med hvilka de kunnat se. Det torde
väl ej. vara rätt att påstå, att en sådan person, som t. ex.
hjeltinnan i »La joie de vivre» är »målad i grått». Man må
293

säga, om man så vill, att man tycker Zola gått för långt i
framdragande af vissa detaljer. Det är en mening i denna
anmärkning. Men det är väl ej detsamma som att »måla i
grått». Icke ens mot Gervaise i »l’Assommoir» torde man
med fog kunna rikta denna anmärkning. Hur skulle det
gå t. ex. med lady Macbeth, om man ej hade rätt att fram-
draga nattsidorna i den menskliga karaktären? Man må
komma i håg, när man talar om Zola, hvilken oftast får
uppbära denna beskyllning, att han skrifvit en bok, sådan
som »la faute de 1’abbé Mouret». Och den är väl åtminstone
tillräckligt mättad med färg.

Jag kommer nu till en detalj, som det verkligen är mig
obehagligt att vidröra, men som dock ej gerna kan förtigas.

För någon tid tillbaka öfverraskades nämligen allmänhe-
ten af den underrättelsen, att ett stycke, författadt af Frans
Hedberg, kalladt Sängkammarmågen, skulle uppföras på
södra teatern. Och öfverraskningen låg deri, att man sade
stycket vara skrifvet i den s. k. nya skolans manér. Bland
anhängarne till denna skola började man naturligtvis tala
om, att Frans Hedberg, påverkad af en ny tids idéer, inträdt
i ett nytt skede af sin författarverksamhet, och hvar man
väntade med spänning att få se, huru försöket skulle aflöpa.

Man kom upp på teatern, och första akten gick förbi
under en ohyggligt förstämd tystnad. Under den andra
började man med en känsla af illabefinnande att betrakta
h varan dra. Ty hvad var det’, man tick se? Det var ett
försök i det nyare dramats stil. I så måtto hade ryktet
talat sant. Hvad ryktet deremot icke omtalat, men hvad
som här visade sig vara ett sorgligt sakförhållande, det var,
att försöket var icke blott klumpigt och svagt i utförandet,
utan innehöll pinsamma och omotiveradt råa ställen, till
hvilka man fåfängt skall söka ett motstycke bos någon af
dem, hvilka enligt hr H:s utsago måla grått i grått. Afto-
nen förgick, utan att en hand lyftes till applåd, och man
lemnade teatern med en känsla, som om man varit rädd för
att se hvarandra i ansigtet.	.

Ty saken var den, att man skämdes. Det ena partiet
öfver att se genren bortfuskad. Det andra öfver, att
en anhängare, som man trodde, ohjelpligt kompromette-
rat sig.	.	.

Och den allmänna tanken var den : Hvad skall hr Hed-
berg nu göra? Skall han äfven med fara att ännu en gång
294

misslyckas fortsätta på sin en gång beträdda bana och der-
igenom visa, att han beträdt den af öfvertygelse? Eller skall
han återvända till sitt gamla skrifsätt och derigenom taga
ut det steg, som skiljer den allvarlige författaren från lyck-
sökaren? Och i det senare fallet — skall allmänheten och
tidningskritiken kunna glömma, att hr Hedberg en gång
försökt sig i samma genre, som han ständigt i både ord och
gärning visat sig ogilla?

Men allmänheten är i sin dom ofta nog så glömsk, att
den rent af synes uppmuntra de menniskor, hvilka när de
känna sig ej äga kraft att skapa en opinion, åtminstone äga
smidighet nog att böja sig för den redan befintliga. Och
en dylik lofvärd uppmärksamhet mot majoritetens smak
visar sig ofta medföra den rättvisa belöning, som ligger i
samma aktningsvärda majoritets bifall. Derför var det egent-
ligen ej öfverraskande, att när hr H. i somras lät uppföra
Rospiggarna, hvarken publik eller kritik visade någon för-
våning öfver, att samma person så plötsligt kunnat öf-
vergå från en genre till en annan, och när han miss-
lyckats i den senare, helt ogeneradt återvända till den förra. *
Allmänheten skulle ha haft rätt uti att glömma detta miss-
grepp — ty hvar man bör hålla sig på sin egen väg och
ej söka andras — om icke dessa båda olika genrer hvilat
på till den grad i grund och botten olika lifsåskådningar,
att den, som hyllar den ena, omöjligen kan anses hylla den
andra. Och ändå skulle saken hafva kunnat stanna vid att
betraktas som ett missgrepp, om ej hr Hedberg på sista
tiden dels i sina krönikor, dels i här omskrifna bok betonat
sin antipati mot det nyare dramat på ett sätt, som ställer
hans försök med Sävigkammarmågen i en lindrigast taladt
tvetydig dager. Och det är och blir äfven för framtiden
efter denna jpjes svårt att veta, när man skall tro, att hr
Hedberg talar allvarsamt. Ty i och med en sådan handling
som att skrifva en pjes i en riktning, hvilken till och med
går vida längre än den literaturuppfattning, mot hvilken han
städse polemiserar, har hr H. i egentlig mening stält sig

* Under samma teatersäsong skref hr H. ett annat stycke, kalladt
»Mellan bjudningarna», der han redan då började sin skallgång mot
Sängkammarmågen jämte andra nyare äktenskapsdramer.
295

utanför författames led. Ty han har visat sig icke respek-
tera sin egen öfvertygelse. *

(Slutet följer.)

* Författaren anser sig för undvikande af missförstånd böra upp-
lysa, att han ej härmed tänkt försvara de enligt hans mening delvis
alldeles ohållbara åsigterna, som förekomma både i »Likt och olikt»
och »Giftas», utan endast påpeka, att de ej förneka lifsglädjen.
Några ord med anledning af Hjalmar
Strömers “Framtidsvinkar“.

Af Vilhelm Svartling.

I det stora frigörelsearbete, hvilket fyller var samtid
med strid och oro på alla områden, hör vetenskapens kamp
med religionsdogmerna till det som djupast och mäktigast
upprör och söndrar menniskorna. De gamla formerna för
-verldsbetraktelsen vilja icke längre hålla ihop, och man famlar
efter nya. En hvar, som något tänkt på hithörande ämnen,
känner att sanningen — den sanning, som förnuftet på oveder-
sägliga grunder framställer — icke kommit till sin rätt i
den gamla uppfattningen, att hon oundvikligen fordrar en
ändring, och att en undersökning af förhållandet mellan för-
nuftet och troslärorna måste tränga sig på hvarje ärligt sinne.
Någonting nytt vill fram — det ligger i luften. Erågan är
mindre, om det gamla är riktigt och hållbart, än huru mycket
deraf som är utnött och otillfredsställande. Den ene vill
reformera, den andre revolutionera. Men ett står fast: tiden
är mogen för ett afgörande i hvarje individs eget inre. Den
stund är kommen, då ärligheten förbjuder att vara neutral.
Undersökningen är gjord af vetenskapen, men resultatet är
icke en ny dogm, som blott gör anspråk på att tros, utan
det vill uppfattas såsom bindande och nödvändigt. Det måste
på förnuftets väg ingå i döt allmänna medvetandet.

Det var egentligen ett mindre exakt uttryck, som begag-
nades här ofvan, då en antydan gjordes om en pågående
»vetenskapens kamp med religionsdogmerna». Den striden är,
noga taget, utkämpad, slaget vunnet af rebellen vetenskapen
och dogmerna sårade till döds. Men med den afgörande
segern är ännu icke allting väl bestäldt. Det gäller för seger-
vinnaren att äfven faktiskt taga i besittning den öfvervunnes
297

område och vänja det samma vid det nya herraväldet. Detta
är ofta nog ett svårare och långsammare arbete, och det är
det som nu i våra dagar sakta, men säkert försiggår på ifråga-
varande fält.

För det frigjorda, oförvillade förnuftet står den veten-
skapliga sanningen fast genom sin egen nödvändighet. Men
hos den stora, ovetenskapliga allmänheten arbetar icke för-
nuftet oförvilladt. Synpunkten är från början förryckt genom
en uppfostran, som stält de kyrkliga dogmerna (mennisko-
lärorna) utanför förnuftets granskning. Man har lärt oss att
betrakta en del af vantrons och vidskepelsens läror såsom
stående öfver förnuftet och dermed sökt rädda dem undan
all närmare undersökning. Men trots förbudet kom veten-
skapen och belyste dem, och de visade sig i stället stå emot
förnuftet. Denna .stora skilnad afgör deras öde. Det är
möjligt att tro det, som icke kan begripas (d. v. s. det som
ligger bortom den gräns, dit våra begrepp sträcka sig), men
det låter sig icke göra att verkligt tro det, som man begriper
vara orimligt (d. v. s. något orimligt inom gränsen för våra
begrepp). Och det är inom de sist angifna råmärkena man
finner största delen af de dogmer, hvilkas erkännande på
trons väg utgifves som det enda saliggörande. Insigten och
öfvertygelsen om detta förhållande blir också deras ohjelpliga
fall inför hvarje tänkande menniska. På den vägen har alltid
förut den ena falska föreställningen efter den andra, som en
gång tillhört de vördade dogmernas antal, undanröjts och
förvisats till den stora massan af efteråt mer eller mindre
förvånande misstag, och så skall det i tidernas längd ound-
vikligen gå med alla inför förnuftet ohållbara myter och
lärosatser.

Som en liten länk i den stora kedja af hithörande arbe-
ten, hvilken sedan länge genomgår de civiliserade folkens
literaturer, är Hjalmar Strömers »Framtidsvinkar» förtjent af
ganska mycken uppmärksamhet. Detta dock icke som skulle
deri några nya vetenskapliga rön för första gången framställas.
I det hänseendet kan innehållet i hr Strömers bok icke ega
några anspråk. Det kan numera hämtas ur åtskilliga tillför-
litliga källor. Men den stora förtjensten ligger i de veten-
skapliga resultatens sammanförande och framställande i en
lättfattlig, populär och öfvertygande form, som sätter hvar
och en i tillfälle att tillgodogöra sig forskningens förarbeten
till verldsåskådningens omgestaltande.
298

Bokens fullständiga titel är: »Framtidsvinkar, en serie
förpostfäktningar mot djefvulen, verlden och vårt eget kött
m. m., öppnade i Kongl. Vetenskapsakademien och afslutade
i Blanchs teater, sedan jesuiterna under tiden med polisens
tillhjelp förfogat, det sådana saker ej vidare i den kongl.
akademien måtte få angripas». Som motto för föreläsnings-
serien anföras följande ord af apostelen Paulus: »Vi-hafva
icke strid emot kött och blod allenast, utan emot förstår och
mandariner, emot denna verldens höge, som regera i okunnig-
hetens mörker».

Man skulle såsorii mindre vigtigt kunna med tystnad
förbigå det onödiga i åtgärden att vid sjelfva titeln på en
bok med allvarlig tendens och med mensklighetens största
frågor till föremål för behandling fästa minnet af de tillfälliga
omständigheter, hvarunder föreläsaren Strömer i vår hufvud-
stad för några år sedan uppträdde med dessa sina »förpost-
fäktningar». De små makter, som då satte sig i rörelse för
att hindra spridandet af den »farliga» sanningen, hafva icke
en så anmärkningsvärd betydelse för utvecklingen, att de
med ett enda ord behöfde omnämnas, men en sådan betydelse
kunde deremot bokens innehåll hafva lika väl, om icke bättre,
,utan den reklam, som titeln nu innebär.

Men man kan också gerna påpeka detta förhållande,
emedan det sammanhänger med ett drag, som allt emellanåt
lyser igenom framställningen. Utan att egentligen synas
ega någon slående qvickhet till sitt förfogande, älskar förf,
påtagligen att stundom kasta en löjets dager öfver okunnig-
hetens föreställningar, och ehuru frestelsen dertill utan tvifvel
ligger nära till hands, vinnhr de ifrågavarande ämnenas be-
handling säkerligen ingenting derpå i förevarande fall. Förf,
har sannolikt tvärt om dermed onödigtvis inskränkt sin läse-
krets. I så ömtåliga ämnen som religiösa uppfattningar o. d.
måste satiren och andra löjets vapen, hur utmärkta och till-
låtna stridsmedel de än kunna vara, begagnas med urskilning
och, om de begagnas, framför allt bita igenom okunnighetens
hårda pansar. En komisk belysning kan vara ytterst verk-
sam, som bekant, men förlöjligandet får då icke, såsom här
stundom sker, inskränka sig till användandet af triviala eller
vulgära uttryck. Sådana strida i någon mån mot det valda
framställningssättet, som ju i det stora hela är den allvarliga,
logiska bevisföringens. De, som, redan på förhand äro ense
med förf., fästa icke något synnerligt afseende dervid, men
299

det ar ju icke för sådant folk som boken utgifvits, och de, som
egentligen skulle läsa den, känna sig må hända sårade af
uttryck, hvilka endast »draga ned», såsom det heter, utan att
i och för sig bidraga till bevisföringen. Egentligen blott ur
dennä praktiska synpunkt sedt, kunde man finna det önskligt,
att förf, något mer -lagt band på en viss omogen benägenhet
att »fäkta» med ord, der tankarna äro de kraftigaste och de
egentliga vapnen.

Lyckligtvis finnas äfven dessa sistnämnda och förminska
genom sin rikedom och sin klarhet betydelsen af den an-
märkning, som här gjorts. Man glömmer snart bisaken för
det hufvudsakliga ämnet och dess intressanta behandling.

Förf, är genomträngd af den uppfattningen, att det framför
allt är okunnigheten, som skapat och vidmakthåller våra olyckor,
och att upplysningen delvis redan har förminskat dem, delvis
kommer att blifva vår räddning derifrån. Med denna grund-
tanke ständigt för ögonen utkämpar han sina förpostfäktningar
mot de förnämsta af de okunnighetens frukter, som äro ned-
lagda i den kristna mytologien, sådan den ännu i dag utläres
åt det uppväxande slägtet. Han håller »en liten vidräkning
med vantron och vidskepelsen» och påvisar, hur tron på det
öfvernaturliga i en mängd faktiska förhållanden inkräktat på
insigten om det naturliga, derigenom förlamat menniskans
verksamhet och afhållit henne från att förhindra många olyckor.
Han talar om »vetande och mytologi» och låter vetenskapen
sprida sitt ljus öfver den förnuftsvidriga och naturstridiga
uppfattning af verlden, som vår religionsundervisning fram-
kallat och sträfvar att bibehålla. Särskildt .bemötes dervid
på ett fängslande sätt den gamla läran om döden såsom först
inkommen i verlden för syndens skull.

I de två kapitel, som handla om »det sunda förnuftet
och underverken», äro de mest slående argumenten samman-
förda till framställning af underverkens ohållbarhet inför en
förnuftig, naturvetenskaplig granskning. Några af de mest
omtalade underkastas en skarp och öfverbevisande belysning,
såsom skapelsehistorien, syndafloden, solens och månens stilla-
stående för Israels barns skull, Jonas i hvalfiskens buk, Israels
barns tåg genom Röda hafvet, Bileams åsna, den öfvernatur-
liga aflelsen (en hos hedningarne vanlig föreställning), natur-
företeelserna vid Jesu död o. s. v.

Under rubriken »en dogm och dess anor» visas begag-
nande af de religionshistoriska och språkliga forskningarnas
Ur dagens krönika. V. 3.	2 1
300

resultat, hur djefvulsläran och läran om eviga straff icke
hafva sin grund i bibeln, utan i en dålig öfversättningskonst
samt en från perser och babylonier lånad föreställning. I
kapitlet om »det diktade onda och det verkliga onda» kull-
kastas läran om arfsynden och betecknas som det verkliga
onda den återstod af lägre djuriska drifter, hvilken under
utvecklingen qvarlemnats och gynnas af okunnigheten och
ofullkomliga samhällsformer. Botemedlet heter: »mera ljus»
och ljus i den vidsträcktaste omfattning.	.	.

I den derpa följande behandlingen af »skenet af friheten
och friheten sjelf» framhålles såsom den verkliga frihetens
förutsättning den intellektuell och sedligt frigjorda personlig-
heten, hvilken utgör motsatsen till vårt slafveri under kon-
venans och mode, dogmer och doktriner.

Arbetets sista (åttonde) kapitel handlar om »framtidens
mensklighet». Der bemöter förf, den pessimistiska föreställ-
ningen om verldens försämring och utlägger sin tro på en
ständigt fortgående utveckling, hvarunder missförhållandena
i lifvet mer och mer förminskas genom upplysningens humani-
serande och praktiskt reformerande inverkan.

Detta är i största korthet det innehål] sskelett, hvarpå
förf, utarbetat sin intressanta och ofta glänsande framställning.
Om de delar deraf, som antingen rent af falla inom fantasiens
och framtidsgissningames område eller i förbigående antyda
författarens egen positiva ståndpunkt i religiösa frågor, kunna
efter olika läsares åskådningssätt de mest olika omdömen fällas.
Särskildt torde många af dem, som tillika tagit kännedom
om det af hr Strömer nyligen utgifna lilla häftet: »En natur-
forskares trosbekännelse, aforismer om otron i vår tid», känna
sig främmande för de positiva konseqvenser, hvartill förf,
för sin del kommer. Men dels äro dessa konseqvenser ännu
icke direkt uttalade i »Framtidsvinkar», så att de här derför
icke heller kräfva något bedömande, dels ligger det sist-
nämnda arbetets förnämsta betydelse otvifvelaktigt i de rent
kritiska delarne, der förf, rör sig med vetenskapens redan
vunna resultat och genom dem påvisar ihåligheten hos dogmer
och föreställningar, som under århundraden hållit vårt slägte
i fångenskap. Det är i detta afseende han med »Framtids-
vinkar» i sin mån tagit del i tidens stora frigörelsearbete.

Förf, säger på ett stalle i sin bok om försöket att stämpla
det som »en öfvervunnen ståndpunkt» att draga i härnad
mot vissa »mystiska historier», emedan ingen vidare tror på
301

dem: »Man kan aldrig bättre omhulda vidskepelsen än under
skyddet af föreställningen, att den ej mera fins till». Och
detta är ett sant ord, till och med längre, än förf, för tillfället
synes hafva syftat. En hvar omhuldar gerna sin egen vid-
skepelse såsom helig och ser blott, att han är fri från vissa
andra, ännu gröfre. Han är rädd för sanningen och besväret
att söka henne, om dermed vissa föreställningar, vid hvilka
han vant sig, måste bortfalla, och,så kommer han äfven med
de ärligaste afsigter till det resultatet, att vidskepelsen icke
mera fins hos honom och de med honom liktänkande. Detta
sjelfbedägeri är ett vida kraftigare hinder för upplysningens
spridande än det jesuitiska resonnemanget hos dem, som
förstå, att millioner af deras likar fortfarande famla i vantrons
och vidskepelsens okunnighetsmörker, men för egna eller vissa
samhällslagers intressen anse bäst, att detta förhållande icke
ändras. Desses motstånd mot sanningen är endast ett yttre
och öfvervinnes lätt nog, der individen sjelf har frigjort sig
från de inre betänkligheter, som äro starkare bojor.

Der en gång behofvet af klarhet och sanning gjort sig
verkligt gällande, hålla inga yttre påverkningar eller makt-
medel tillbaka. Undersökningen blir helt enkelt en nödvän-
dighet, en pligt mot det egna, ständigt frågande jaget, och
fruktan att möta ett misstag eller nya villomeningar kan då
icke qväfva kunskapsbegäret. Det är för dem, som hunnit
denna punkt, som det nu omtalade arbetet genom sin popu-
lära framställning är af stort intresse. Det skall för mången,
som ansett sig fri från vidskepelse och fördomar, visa, att
han djupast i hjertat gömt och omhuldat en god portion
deraf. Och han kan gerna läsa boken, ehuru den fria forsk-
ningens motståndare tillsammans med indifferentismens lättin-
gar efter det första uppseende, som den fritänkande literaturen
från de senare årtiondena väckte, lyckats göra det till en
modesak inom vissa kretsar att tala derom som om »en öfver-
vunnen ståndpunkt». Af den stora allmänheten är den stånd-
punkten ännu icke hunnen, men vi sträfva deråt med stora
steg, och stunden är inne att icke krypa bakom neutralitetens
likgiltighet, utan taga parti, undersöka sjelf och skaffa sig
klarhet.
Strindberg och qvinnofrågan.

Äf Hjalmar Branting.

Sveriges f. n. icke blott i begåfning främste, utan äfven i
radikalism längst framskridne författare har på senaste tiden
råkat ut för det egendomliga ödet att uppträda som reaktionär
emot en vaknande frihetsrörelse. Under sina ströftåg härs och
tvärs öfver samhällslifvets eller samhällsfördomarnes vidsträckta
fält har han gång på gång stött på en rörelse, som i sina
bullersammaste former framträdt bland samhällets öfre lager,
och som sannolikt redan af denna grund väckt misstro hos
den, hvilken med stolthet kan bära hedersnamnet »underklas-
sens författare». Han fann denna qvinnoemancipation ofta
idkas som sport af öfverklassdamer utan sysselsättning, han
fann den bemängd med allt annat än behagliga tillsatser af
unken kristendom och konventionelt moraliskt pryderi; han
såg den allt för ofta sträfva efter det lysande och snobbiga,
i stället för det nyttiga ; det syntes honom, som om meningen
blott vore att bibringa de emanciperade qvinnorna samma
fördomsfullhet och inbilska sjelfförtroende, som den officiella
bildningen afser att ge öfverklassens män (åt underklassen
ger samhället som bekant katekes i stället för upplysning).
Eller för att uttrycka samma sak mera i Strindbergs egen
stil: qvinnorörelsen afsåge att skapa »kulturqvinnor», men
den nuvarande kulturen är onatur och förkonstling, derför
böra qvinnorna hållas ifrån den. Sedd ur sådan synpunkt
blir hans kamp mot qvinnoemancipationen blott en konse-
qvens af hans Kousseauiska ovilja mot kulturen i allmänhet,
och tvifvelsutan ligger här sjelfva hufvudgrunden till det vid
första påseendet så egendomliga förhållandet, att Strindberg
går i kompani med en Wirsén och dylika mot Ibsen och
hans medkämpar för qvinnans frihet. Han tyckte vidare, att
303

de skrifvande qvinnorna, hvilka alla som en voro för eman-
cipationen, voro parter och domare på en gång, och det blef
icke partie .égale, när många af de manlige författarne, bara
af misslyckad artighet, som Strindberg ville inbilla sig, hjelpte
qvinnorna att angripa männen.

Och så var qvinnoemancipationen på modet. Den bars
upp af en strömning, som ryckte med sig alla, hvilka ville
anses följa med sin tid, både dem som förstått hvarom fråga
var och voro redo att tillämpa sina fria åsigter i handling,
och den stora skara, som trodde, att qvinnans frigörelse be-
stod i att männen gingo med «sina hustrur och applåderade
Dockhemmet och våra svenska originalpjeser i frågan, samt
talade med beundran om Kiellands och Björnsons senaste
arbeten, men som med fasa skulle ha ryggat tillbaka för det
minsta brott mot gällande konvenans.

För rörelsens sunda utveckling var denna modeström-
ning allt annat än gynsam. Qvinnoemancipationens sak fick
rekryter i massa bland det slags folk, som Ibsen sedan pre-
senterat den ärade publiken till benäget igenkännande i Vild-
anden, och det vann den icke mycket på.

Det var helt naturligt att Strindberg med sitt fina väder-
korn på samhällshyckleri skulle dragas till detta tacksamlna
fält. Här hade han för sig hvad han tyckte vara en öfver-
klasshumbug på modet, och som ingen bland dem, hvilkas
ord något betyda, uppträdde mot; tvärtoin. Då kom oppo-
sitionsmannen fram i honom, den obändiga sjelfständighets-
känslan, som icke tål partiband och partihänsyn ; han under-
sökte frågan i största hast, och kastade fram några allmänna
synpunkter, från hvilka han tyckte sig finna att det var
sken och humbug alltsammans. Så bröt han löst i företalet
till Giftas, och vräkte ut barnet med badvattnet, och sedan
har han fortgått under alltjemt stigande förbittring, i alltjemt
vildare paradoxer, genom »Likställighet och tyranni» i januari-
häftet af denna tidskrift, ned till utfallen i »Qvarstadsresan»,
hvilka då lyckligtvis endast publicerats i ^Budkaflen».

Det är icke min afsigt att till bemötande upptaga allt
likt och olikt, som Strindberg på senaste tiden i vredesmod
låtit undfalla sig mot qvinnans frigörelsesträfvanden. Oafsedt
att dessa hans påståenden ej så sällan upphäfva hvarandra,
hvarpå jag längre fram skall anföra några exempel, skulle
det bestämdt vara att göra honom orätt, om man toge för
hans fulla och öfvervägda mening åtskilligt som sagts i hettan.
304

En sâ genuint polemisk författare som Strindberg, hvilken
oupphörligt uttrycker sig i paradoxala vändningar, måste mer
än andra läsas i sammanhang. Ingenting är lättare än att
plocka ut ur hvad Strindberg skrifvit i denna fråga satser .
så befängdt absurda, att de omöjligen kunna, lösryckta ur
sin omgifning, göras till föremål ens för allvarlig behandling.
Vid hastig genombläddring af de ofvannämda uppsatserna,
företalet till »Giftas» och »Likställighet och tyranni», -— med
»Qvarstadsresan» tar jag ingen befattning, då jag anser dess in-
ledande allmänna reflexioner, der just qvinnofrågan behand-
las, för ett hafsverk, ovärdigt sin författare, — hittar jag
uttryck sådana som dessa: »När qvinnan begär rättigheter
som mannen, är det endast rättigheten att få förstöra sig
hon begär», eller »milliarder qvinnor hafva lefvat på sina
mäns pengar, men ingen qvinna har ännu utan att knota
låtit sin man lefva på hennes», eller »hans (mannens) kärlek
till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en
garanti för att hon icke blifvit behandlad som slafvinna», eller
»hos bönderna är qvinnofrågan löste! Mot sådant ha ju
Strindbergs fiender lätt spel, och de ha heller icke försummat
att hålla sig framme. Som jag är hans vän, kan jag endast
beklaga, att han ger sådana blottor på sig, men vill icke
begagna mig af dem, utan i stället söka få fram den allvar-
liga/mening, som ligger bakom hans paradoxer, och se till
om ens den kan hålla profvet.

Det har sig emellertid icke så lätt att komma åt hvad
Strindberg innerst menar i denna fråga. Han tillämpar den
rättighet och skyldighet en hvar har att söka vidga sina vyer
och beriktiga sin uppfattning om saker och ting här i verlden
i en nästan oroväckande utsträckning. När andra smått
skämmas för att erkänna, att de förut misstagit sig till den
grad, att de nu måste berömma hvad de nyss häcklat eller
tvärtom, så synes han rent af skryta med att förut ha haft
helt andra åsigter. Detta är nu Visserligen mycket vackert
så till vida, som det visar en högst berömvärd kärlek till
den sanning, han för ögonblicket tror sig ha funnit, men
det försvagar å andra sidan fruktansvärdt vigten af hans ord.
Då ingen säkerhet finnes för att icke nya öfverraskningar
och omkastningar skola framkomma i följande arbeten, får
publiken ovilkorligen litet svårt att taga hans satser så all-
varligt, som det mesta i dem förtjenar. Naturligtvis talar
jag nu icke om sjelfva grundåskådningen hos Strindberg;
305

sin uppgift som revolutionens, som underklassens kämpe gent
emot det nuvarande samhället kommer han, derom är jag
viss, aldrig ätt svika, men i detaljerna af sitt program har
han . hittills visat en omvexling, som icke varit gynsam för
den stora saken. För att blott taga ett exempel bland många:
i »Likt och olikt», våren 1884, fann han det i sin ordning,
att bonden tog sig ett godt, billigt och hemmagjordt rus
någon gång; i »Likställighet och tyranni», skrifvet i slutet af
samma år, är han så fanatisk absolutist, att han vill förbjuda
en hvar, som begagnar alkohol, att utöfva domaremakt, preste-
kall eller andra ännu vigtigare embeten, och jag skulle mycket
misstaga mig, om han ej sedan dess ännu en gång ändrat
ståndpunkt i denna fråga.

Ätt man sålunda nästan nödgas bifoga datum, då man
vill angifva Strindbergs åsigt i någon niera speciel punkr, kan
icke alls vara egnadt att stärka intrycket af hans ord. I nu
föreliggande fall är det ej fullt så illa stäldt, men nog märkes
en utveckling, i min tanke icke till det bättre, äfven på de
få månader, som ligga mellan företalet till »Giftas» och den
många gånger nämda uppsatsen i denna tidskrift. Det är nog
icke blott en händelse, att hans program för qvinnans rättig-
heter, både för framtid och nutid, hvilket i hufvudsak inne-
håller just hvad hans förkättrade qvinnoemancipatörer vilja,
fått sin plats i den till tiden första af dessa båda uppsatser.
Detta program står der, som han uttryckligen säger, »för att
fria honom för misstanken öm reaktionära meningar». I
»Likställighet och tyranni» är icke längre fråga om något sådant
friande. Tonen mot hela qvinnorörelsen är långt skarpare;
han söker der t. o. m. visa, att den nuvarande lagstiftningen
är partisk för qvinnan(!), så mycket mera då hvad som begä-
res, och han kommer med satser sådana som att han »icke
funnit någon af de nya qvinnoreformatörerna vara annat än
ärelystna, hersklystna och reaktionära». För sådana utfall
kan han icke ens till sitt försvar anföra, att det skett i stri-
dens hetta, ty så vidt jag vet hade då ingen af de angripna
svarat honom, troligen derför att man från frisinnadt håll på
inga vilkor ville uppträda mot Strindberg under den tid han
stod som tankefrihetens martyr med straffarbete i utsigt, för
att han sagt sanningen om en religionshumbug. Icke heller
senare har någon af våra författarinnor tagit till orda i denna
sak, så vida icke möjligen en af dem döljer sig bakom sig-
naturen »En qvinna», hvilken i ett synnerligen läsvärdt gen-
306

mâle mot Strindberg, -infördt i Tiden för den 31 januari inne-
varande år, tagit hans satser litet i skärskådande. Men oak-
tadt denna lätt förklarliga underlåtenhet att bemöta den nye
motståndaren visste nog Strindberg fullkomligt, att han i denna
punkt icke följdes af dem, som annars mer eller mindre äro
hans meningsfränder. Han kände sig nog af det tysta ogil-
landet lika obehagligt berörd, som om det mera offentligt
gifvit sig luft, och häri får man efter mitt förmenande söka
förklaringen till att han så hetsat upp sig i denna sin pole-
mik på en man hand.

*

De hufvudsakliga anklagelser Strindberg riktat mot de
moderna qvinnoemancipationssträfvandena synas mig vara
följande: •

De röra endast »kulturqvinnan», och det hela är sålunda
en kotterifråga.

Påståendet att kulturqvinnan är förtryckt saknar grund.
Hon är det hvarken i samhällslifvet eller i äktenskapet.

Man vill emancipera sig från naturen och göra qvin-
norna lika förderfvade som männen nu äro.

Tvifvelsutan skulle åtskilliga flera sådana punkter kunna
uppställas, men dessa synas mig dock vara de egentliga.
De äro cle grundtemata, som varieras ur olika synpunkter,
men ständigt vända tillbaka. Jag skall derför ’ tillåta mig
att så kortfattadt som möjligt pröfva deras halt. Lyckas jag
visa att de äro ohållbara, så torde det icke bli nödigt att
mera i detalj undersöka alla de tillämpningar Strindberg
gjort af dessa sina maximer.

Hvad vilja då den moderna qvinnofrigörelsens manliga
och qvinliga förkämpar? Det är något vi först måste ha
klart för oss, innan vi kunna bilda oss en mening om huru-
vida angreppen träffa eller icke.

Kortast torde vi kunna svara med ordet: likställighet.
Fullkomlig jemlikhet mellan könen, så att ingen har före-
träde framför den andra derföre, att han eller hon är man
eller qvinna. Likasom bördsföreträdena i det feodala samhäl-
let öfverallt i det civiliserade Europa redan fått ge vika för
alla medborgares politiska jemlikhet, likasom kapitalbesittnin-
307

gens privilegier i det moderna samhället en dag skola vandra
samma väg, när den sociala jemlikheten blir förverkligad, så
fordra förfäktarne af qvinnans rättigheter, att alla privilegier,
som männen hittills innehaft pä grund af att de födts till
män, skola försvinna och efterträdas af fullständig jemlikhet
mellan mensklighetens båda hälfter. Detta är grundtanken;
att många qvinnoemancipationens kämpar ej våga tänka den
helt ut, eller, om de göra det, ej vilja visa fram sina yttersta
mål, för att icke skrämma bort de tveksamme, det kommer
oss icke här vid.

Likställighet alltså. Strindberg accepterar också sjelf
detta ord som lösen för den nutida qvinnorörelsen, då han
betitlar sina anmärkningar till Giftas »Likställighet och ty-
ranni». Vi befinna oss sålunda på fast mark och behöfva
icke befara den invändningen, att vår utgångspunkt blifvit
falskt vald.

Underklassens, eller böndernas, som han något oegent-
ligt skrifver, qvinnor hafva nu; menar Strindberg, redan lik-
ställighet. Qvinnofrågan rör bara ett kotteri, 10 proc, af
befolkningen.

Det har redan någonstädes anmärkts, att detta »kotteri»
på* 10 proc, af befolkningen verkligen är ett rätt försvarligt
kotteri. Bara för Sveriges räkning går det upp till en »klick»
på 450,000 menniskor, hvilkas intressen väl icke borde af-
färdas så lättvindigt. Hur många hemmansegare tror Strind-
berg att det fins i Sverige? 200,000! Och ändå beherska
de majoriteten i andra kammaren, och den. dag de på allvar
vilja skall äfven första kammaren vara i deras händer. De
äro nu vår svenska demokratis förtrupper, och som sådana
stå de som målsmän för långt flere än sig sjelfva. Men
hvad skall sägas om att ett par tusen prester ha en särskild
representation, som kan säga nej mot både regering och
riksdag? I ett land, der det står så till, skulle det bestämdt
vara bättre att spara talet om kotterier för fall, då det med
mera fog kunde användas, än mot en half million af landets
invånare.

Men det är för öfrigt icke sant att underklassens qvin-
nor ha likställighet med männen.

Strindberg ritar upp, för att bevisa sin sats, sin ideala
bondstuga, hvilken vi så väl känna från föregående arbeten.
Hustrun är herre i huset, liksom mannen utom huset. Han
har hand om kassan, — tänk så lycklig ställning han har
308

i jemfö reise med den stackars kul turmannen, hvilken alltid
lär hos sin hustru begära pengar till cigarrer och punsch!
—,■ men hans gumma har visthusnyckeln. Han kan skrifva,
men hon kan räkna. De äro i ett »temligen» rätt andligt
äktenskap.

Men — tyvärr — i denna verklighetens verld äro vår
store realists ideala bondstugor ganska tunnsådda. Äkten-
skapen äro inom denna samhällsklass minst lika ofta som
inom några andra kretsar penningeaffärer, och kärleken mellan
makarne blir derefter. Bra många af vår allmoges hem
skulle kunna sqvallra om hur mannen super sig full ibland
och »regerar värre» med hustrun, utan att hon har något
medel till sitt försvar. Ätt det motsatta förhållandet skulle
vara vanligt har jag deremot aldrig hört omtalas. Kanske
finnes en och annan bondhustru, med duktiga muskler i ar-
mame, som tufsar till sin äkta hälft ibland, men jag tror
Strindberg skall ge mig rätt i att brorslotten af det stryk,
som utdelas vid dessa äktenskapliga bataljer, ändå kommer
på hustruns del. »Den starkare rår alltid», säger Strindberg
härom, och tycks anse allt godt och väl dermed. Ja väl,
men derför skola vi sträfva att göra slut på dessa nappatag
mellan .svaga och starka, och det kan endast ske genom
bildning och upplysning, med ett ord genom den förhatade
kulturens bistånd.

Jag tror att den torparehustru i Småland, hvilken, efter
hvad tidningarne i somras berättade, spänd vid sidan af fa-
miljens ko, hade lyckan att få draga plogen, när marken var
hård, skulle ha kommit på underliga tankar, om man sagt
henne att hon voro sin mans jemlike. Om en illustrerad
upplaga af »Giftas» en gång skall utgifves, ville jag föreslå
att företalets början pryddes med en teckning, föreställande
denna hustru i spann med kon, och mannen efter med pi-
skan. Under borde lämpligen stå: »hos bönderna är qvinno-
frågan löst.»

Hvad som ofvan är sagdt om de gifta underklassqvin-
norna på landet gäller kanske i än högre grad om deras
systrar i städerna. Den nöd och det elände, med deraf föl-
jande dryckenskap och förstördt hemlif, som under nuvarande
produktionssystem periodiskt hemsöker den industriidkande
arbetarebefolkningen, går på detta sätt direkt ut öfver arbe-
tarnes hustrur. Hur vanligt är icke t. ex. här i Stockholm,
att en förtviflad arbetarehustru niaste hos polisen anhålla om
309

skydd mot sin mans misshandlingar! Men hvad kan polisen
göra till det? Mannen får en varning, eller blir i ytterst
svåra fall, om lian lyckats halft slå ihjel sin. hustru och ej
frågat efter föregående varningar, dömd till fängelse. Hur
länge bär icke en sådan qvinna i tysthet sitt lidande, innan
hon kan besluta sig för att vädja till domstolen! Det bär
emot i det längsta att uppträda mot sin man inför rätta, att
ropa ut sitt hemlifs alla olyckor inför en nyfiken, sqvaller-
sjuk åhörareskara. Men till sist kommer en dag, då hon ej
kan uthärda längre, då det påkostande steget tages. Om hon
så lyckas bli qvitt sin plågoande förren tid,, så blir det
ekonomiska resultatet, att hon, ofta med en tafrik barnskara,
är hänvisad att uteslutande lefva på sitt alltid uselt betalade
arbete, eller blir kastad till fattigvårdens hjelpsamhet.

Och med sådana fakta dagligen för våra ögon vill Strind-
berg söka inbilla oss, att sträfvan för qvinnans frigörelse är
»en aristokratisk rörelse, en politisk öfverklassrörelse» ! Att
qvinnofrågan endast rör kulturqvinnan! Nej, och tusen gånger
nej. Just de råaste formerna af mannens tyranni i äkten-
skapet förekomma ju, som man kan förstå, inom de lager,
hvilka samhället ej brytt sig om att ' rädda från råheten.
Lagstiftningen behöfver lika väl ingripa för att värna arbetare-
hustrun mot alla slags öfvergrepp, som för att gifva »kultur-
qvinnan» en oberoende ställning.

Jag vill här endast antydningsvis beröra den allra värsta
formen af underklassqvinnans' rättslöshetstillstånd i det nu-
varande samhället: prostitutionen. Att Strindberg kunnat
blankt glömma bort dess tillvaro, när han skref sina nyss
citerade ord om att qvinnofrågan blott rörde kulturqvinnan,
visar bäst huru föga genomtänkt hela hans angrepp varit
från början. Ty som något annat än glömska kan jag icke
anse, att han alldeles förbisett hela den vigtiga sida af den
moderna qvinnorörelsen, som afser att bekämpa detta sam-
hällsonda och att rädda dess offer. Här är ej platsen att
ingå på någon undersökning huruvida icke federationens
sträfvanden varit allt för ensidiga, och om ej rörelsen skulle
ha vunnit på att predika en mindre asketisk, d. ä. onaturlig
moral, för båda könen, och syssla mindre med frälsningen
af Magdalenornas själar. Men alldeles oafsedt hvad man har
för tankar härom, lär väl ingen kunna förneka, att prostitutio-
nen, sådan den för närvarande mqd en viss grad af nödvändighet
består, i och för sig är ett fruktansvärdt sjukdomssymptom
310

hos samhället, och att deras sträfvanden, som gjort till sitt
lifs uppgift att bekämpa detta onda och lindra de olyckor
det för med sig, äro i högsta grad behjertansvärda, vase sig
man nu anser de föreslagna medlen härför vara verksamma
eller icke. Att underklassens qvinnofråga skulle vara löst
i ett samhälle, der underklassens qvinnor i tusental offras
åt prostitutionens Moloch, är en sats så absurd, att den blott
behöfver uttalas, för att vara dömd. Säkert skall äfven
Strindberg vid närmare besinning vara villig att medgifva,
att här ännu finnes ett ofantligt verksamhetsfält för den
rörelse, som afser att lyfta qvinnan upp öfver hennes nu-
varande ställrfing.

Tvärtemot hvad Strindberg påstått, ha vi sålunda sett
att qvinnofrågan icke är en öfverklassfråga. Den har intresse
för hela det qvinliga slägtet, for arbeterskorna minst lika
mycket som för medelklassens qvinnor. Försöker någon att
vrida bort saken, så som vore meningen att skapa lärda,
könlösa vidunder, till hjelp åt öfverklassen att tygla massorna
med religion och välgörenhet, nåväl, må då angreppet riktas
mot vrångbilden och förfalskningen, men icke mot hela
qvinnorörelsen. Ingen verklig vän till denna skall hafva
något att invända mot att den befrias från en del tvetydigt
påhäng, från entreprenörer, som förfuska och förfalska dess
egenskap af radikal frihetssträfvan, från »Tidskrift för hem-
mets» religiositet och frökenaktiga sedesamhet, eller från
federations verksamhet à la Feilitzen. Den sortens emancipa-
tionssträfvanden kunna med fullt fog stämplas som reaktio-
nära, men det är fruktansvärdt orättvist att med dem inbegripa
i samma fördömelse, för att taga Strindbergs egna exempel,
Ibsens »Dockhem» och fru Agrells »Dömd».

I dessa båda arbeten är det emellertid fråga om kultur-
qvinnan och hennes fordran på likställighet med mannen.
Men, säger Strindberg, kulturqvinnan är icke förtryckt;
tvärtom är det hon, som tyranniserar oss.

Som en sådan paradox, framslungad utan hvarje bevis,
endast skulle kunna väcka åtlöje, beledsagas den af ett antal
uppgifter, hvilka äro ämnade att tjena den som stöd. När
en herre sitter på en soffa, och det kommer ett fruntimmer,
stiger den stackars slafven upp. Slafven måste följa sin
herskarinna hem om qvällarna, fast han kanske bor åt ett
helt annat håll. Förlofningstiden är en öfningstid i betjent-
färdigheter. O. s. v. Hvad göres. oss mera vittne behof!
311

En svart själ skulle möjligen kunna misstänka, att
mannen nog på annat sätt tar skadan igen för alla sådana
små artigheter. Han skulle kunna hemta stöd för sina
misstankar hos en viss August Strindberg, som några rader
före dessa afgörande exempel på att kulturqvinnan herskar
öfver mannen talar om galanteriets • historiska uppkomst.
»När en man sökte en maka», säger denne författare, »måste
han dölja sina intressen att bli befryndad med en god slägt,-
vinna gods o. s. v., under galanter!et. Deraf uppstod den
vidriga, hycklande qvinnodyrkan.» Det är då icke någon
mening med artigheterna? Det är för att vända qvinnans
uppmärksamhet från det vigtiga, som det hycklas underdå-
nighet i ovigtiga småsaker? Ja, så står det till, om man
får tro denne August Strindbergs ord!

Nog är det bra hårdt, att sedan en annan författare
med samma namn skall komma och dra den konseqvensen
ur detta, att efter som underdånighet hycklas i oväsentliga
småsaker, så är denna underdånighet verklig, och qvinnan
herskarinna !

Allvarsamt taladt, man måste vara bra renons på verkliga
skäl för att komma och tala om sådana struntsaker, då det
är fråga om huruvida likställighet finnes eller icke. Lika
gerna kunde Strindberg ha dragit fram, att männen pläga
helsa först på gatorna, och att de helsa med att taga af sig
hatten, medan qvinnorna endast böja på hufvudet. Men om
den man, som helsar så der ödmjukt på gatan, t. ex. är på
väg till sin vallokal för att välja riksdagsmän för sig sjelf
och för qvinnorna, så är en sådan rätt kanske litet vigtigare
än allt konventionelt galanter! tillsammantaget. Eller om
han går till sitt embetsverk, der han är af lagen skyddad
för qvinlig konkurrens, eller till , en affär, der han spekulerar
med sin hustrus pengar med samma lagliga rätt som vore
de hans egna, nog kan han kosta på sig litet artighet för
alla de fördelar, oberättigade fördelar han åtnjuter deraf, att
qvinnan icke är hans jemlike.	.

Hvad rösträtten särskildt beträffar erkänner Strindberg
sjelf, att qvinnan verkligen i detta afseende är sämre lottad
än mannen, och han yill äfven vara med om att afskaffa
denna orättvisa. Men rörande. tiden för denna reform synes
han sväfva något i villrådighet. När böra qvinnorna få
rösträtt? Med det allra snaraste, sedan ,hon tvungits att
taga kännedom om det nuvarande samhällsskicket, svaras
312

det i »Giftas», i nutidsprogrammet för qvinnorörelsen efter
Strindbergs sinne. Detta är nu att ge med ena handen
och taga tillbaka med den andra, ty nog lära vi få vänta,
innan folkskoleflickorna få läsa statskunskap. I »Likställighet
och tyranni» målar författaren teid. 19 upp en riktig skräck-
bild af reaktion, om qvinnorna skulle få rösträtt nu. När
skola de få det då? »Jo, när vi få allmän rösträtt, kanske
icke ens då genast.» Nio sidor senare i samma uppsats är
emellertid detta glömdt, och förf, »erkänner som ett misstag»,
att han i »Giftas» hyser farhågor för beviljandet af rösträtt
nu genast. Skälet till denna omsadling är att »det är bättre
att ha fienden i ansigtet än bakom buskarne»!

Som af dessa trenne olika uttalanden de två öfverens-
stämma deruti, att qvinnan gerna kan vänta en tid, innan
hon får rösträtt, så ser det ut som om denna uppfattning
vore hos Strindberg förherskande. Om så är, har han
härmed i en mycket vigtig punkt stält sig i afgjord strid
mot det stora parti, hvars grundsatser han med ett prisvärdt
mod sagt sig omfatta, jag menar socialisterna. I alla länder,
så vidt jag vet, i Tyskland, Frankrike, England, Italien,
Schweiz, Danmark och Sverge har det socialistiska arbetare-
partiet satt på sitt nutidsprogram fordran på allmän rösträtt
för qvinnor så väl som män. Arbetarne se i qvinnan i det
nuvarande samhället en menniska, undertryckt som de sjelfve.
De uppfatta qvinnofrågan som en del — och icke den minst
vigtiga — af frågan om alla förtrycktas frigörelse. Och när
de det göra, säger det sig sjelft, att frågan om rättvisa blir
bestämmande framför små, tillfälliga opportunitetshänsyn.
Om qvinnorna till en början skulle göra ett mindre godt
bruk af sin nya makt, hvad betyder det i det stora hela?
Erfarenheten skulle snart göra dem klokare; deras politiska
uppfostran, sedan de fått rösträtt, skulle hastigt komma i
jemnhöjd med männens, medan man fåfängt skall söka bi-
bringa dem något djupare intresse för allmänna angelägen-
heter, om de skola hållas utom alla rättigheter. Det icke
blott bästa, utan rent af enda sättet att lära ett godt bruk
af valrätten är att få använda densamma; detta gäller om
qvinnorna lika väl som om de ännu under strecket stående
männen.

För öfrigt förbiser Strindberg, då han uttalar sig mot
qvinnans rösträtt nu, att. det icke står i framstegspartiets
makt att genast drifva denna sin fordran igenom. Han
313

résonnerai’, som berodde det på oss att när vi ville göra
könen likstälda inför riksdagsordningen. Men om vi också,
som vår pligt är mot rättvisan och mot vår öfvertygelse,
göra vårt yttersta för att påskynda den dag, då svenska
folket ej blott betyder svenska manfolket, så måste vi ju
inse, att denna reform icke kommer att i den närmaste
framtiden förverkligas. Det är sålunda faktiskt god tid att
söka afhjelpa de värsta bristerna i qvin nornas uppfostran,
att söka sprida bland dem en tidsenlig upplysning, att med
ett ord göra hvad man kan för att förbereda dem för utöf-
vandet af sina kommande rättigheter. Och då så är fallet,
förstår jag för min del ej, hur en radikal som Strindberg
ens af opportunitetshänsyn kan vilja uppträda mot den
omedelbara fordran på politiska rättigheter för qvinnan.

Likasom saknaden af politiska rättigheter ensamt för
sig är mer än tillräckligt för att bevisa, att qvinnan verk-
ligen i det nuvarande samhället intager en underordnad
ställning, så är hennes underlägsenhet inom äktenskapet till
full évidens klar derigenom, att mannen är den sjelfskrifne
förmyndaren för och förvaltaren af den egendom hon medför
i boet. Genom senare lagstiftning, framtvungen just af dessa
qvinnoemancipatörer, hvilka Strindberg tycker så illa om,
har rättighet till s. k. äktenskapsförord visserligen vunnits
åt qvinnan, men så länge sådant förord icke obligatoriskt
föreskrifves vid hvarje äktenskap, bli reformens verkningar
illusoriska. Ganska få lära nämligen de qvinnor vara, som
vilja föreslå sin blifvande äkta man en åtgärd, hvilken han
svårligen kan annat än uppfatta som förestafvad af misstro
till honom personligen. Den enda utvägen att komma ifrån
denna svårighet är som sagdt att göra äktenskapsförordet
obligatoriskt, och det länder vår riksdag till heder, att den
förra året hos k. m:t begärt lagförslag i sådant syfte. De
som minnas, med hvilken glädje beslutet om denna riksdags-
skrifvelse helsades af qvinnorörelsens alla målsmän och an-
hängare i vårt land, böra, lindrigast sagdt, med någon
förvåning läsa dessa tirader i »Likställighet och tyranni»:
»hvarför icke begära att få äktenskapsförord och boskilnad
obligatoriska? Jag har aldrig fattat hvarför icke denna
enkla åtgärd föreslagits. Det måtte ligga något derunder!»
o. s. v. En författare, äfven om han heter Strindberg, och
så mycket mera då han heter Strindberg, bör vara skyldig
814

sig sjelf att ej så tvärsäkert uttala sig om livad han icke
det bittersta har reda på. Hugger man ofta i sten, så som
härvidlag skett, blir visst äfven den bästa yxa mycket
fort slö.	•

Emellertid yrkar ju äfven Strindberg i sina program
på, att »særeje», som norrmännen säga, skall bli gällande
inom äktenskapet, och det är, när allt kommer omkring,
vigtigare än att han angripit dem, som framstält precist
samma yrkande. Men då det vanliga skälet för upphäfvandet
af mannens målsmanskap är, att qvinnan ej genom äkten-
skapet bör förlora sin frihet att sjelf råda öfver sin egendom,
så synes Strindberg, hvilken verkligen måtte ha sett några
högst besynnerliga äktenskap, snarare fordra denna reform
i den förtryckte mannens intresse. Annars förstår jag san-
nerligen ej, huru man skall kunna bringa i samklang, att
han dels begär obligatoriskt äktenskapsförord, dels påstår att
hustrun i de flesta äktenskap »har öfvertaget», till och med
i så hög grad, att mannen vanligen lemnar sin inkomst
ifrån sig och anmäler hvart öre han vill ta ut till sina
nöjen!

Toffelregementet inom somliga äktenskap har alltid varit
ett tacksamt ämne för skämtet och satiren, men som ett
kardinalskäl mot qvinnoemancipationens berättigande har
visst före Strindberg just ingen tänkt på att använda det, i
en allvarlig diskussion åtminstone. Jag skall emellertid
gerna medge, att om det verkligen förhölle sig så, att hustrun
»vanligtvis» hade den gemensamma kassan om hand, så vore
detta ganska afgörande för denna del af frågan. Men hvar
i all verlden har Strindberg fått den tron ifrån att så skulle
vara fallet? I den förut nämda uppsatsen i »Tiden» har
»En qvinna» som motstycke tecknat en annan, och efter min
tanke, bra mycket vanligare bild ur det äktenskapliga lifvet:
hustrun, som är ledsen att om igen nödgas begära pengar
af sin man till hushållet och till barnen, och mannen vresig
mot hustrun öfver att det går så mycket åt. Jag vädjar
med fullkomligt lugn för utgången till hvarje läsares egen
erfarenhet, hvilkendera bilden som är vanligare, Strindbergs
eller »En qvinnas».	.

Den allmänna orsaken till det florerande amazonväldet
inom äktenskapet lär nu vara att söka deri, att männen
äro förälskade, hustrurna icke! Här ha vi åter en af dessa
obevisade och obevisliga paradoxala satser, som i så rikt
315

öfverflöd vanpryda Strindbergs behandling af qvinnofrågan.
Männen välja den de älska, medan qvinnorna blott sitta och
vänta på en försörjare, det är det enda skälet han har att
andraga. Att frieriet nu nästan alltid utgår från mannen
är ett exempel på qvinnans undertryckta ställning, som
framtiden skall göra ett slut på. Men äfven som det nu
är stäldt, gäller det visst icke som regel, att flickorna för-
hålla sig passiva under preludierna till ett frieri. När ett
sådant eger rum, är väl tvärtom det vanligaste, att veder-
börande ömsesidigt så temligen veta hur landet ligger, och
vill flickan ej ha sin »försörjare» in spe, så har hon mång-
faldiga sätt att visa det och förekomma hvarje förklaring.
Kommer en sådan ändå till stånd, händer det att hon ger
»försörjaren» en korg, om han icke behagar henne. Det är
sålunda, med förlof sagdt, lögn att qvinnorna icke, liksom
männen, fråga sitt hjerta till råds, då de binda sig för lifvet.
Undantag finnas visserligen, och långt, långt flera än som
skulle förekomma under förnuftigare samhällsförhållanden,
dét nekar jag visst icke till, men jag bestrider, till dess det
blir klarligen bevisadt, att qvinnorna härvidlag skulle vara
sämre än männen. Det vore snarare underligt om icke
motsatsen vore fallet; ty i allmänhet spela väl de oreflek-
terade känslorna och hvad med dem står i samband en
större och mera bestämmande rol hos qvinnan än hos
mannen.

Jag skall ej längre uppehålla mig vid det på sätt och
vis nästan öfverflödiga arbetet att uppvisa, att äfven den s.
k. kulturqvinnan verkligen saknar väsentliga rättigheter, som
nu tillkomma männen på grund af deras kön. Strindberg
har icke nöjt sig med att bestrida detta och sålunda göra
hvad han kan för att angripa sjelfva förutsättningen för
qvinnoemancipationssträfvandena. Han har äfven öfver dessa
fält den domen, 'att de afse att emancipera qvinnorna från
naturen, och sålunda föra dem till förderf.

Det är ett hårdt tal detta, men vi ha förut sett att det
inte var så farligt med de Strindbergska qvinnofrågepara-
doxerna. Man behöfde bara blåsa på dem, så ramlade de
ikull som korthus. Låt oss se till om denna förebråelse är
mera berättigad än de andra!

Satsen klingar förunderligt likt det vanliga reaktionära,
ljusskygga talet om qvinnans »naturliga» bestämmelse som
maka och moder, i hemmets stilla verld, o. s. v. Och Strindberg

Ur dagens krönika. V. 3.	2 2
316

är också en. fullblodsreaktionär, då han. kategoriskt hänvisar
alla qvinnor till äktenskapet eller åtminstone till barnaföderi.
Kör de många, som af en eller annan orsak under nuvarande
förhållanden förblifva ogifta, eller hvilka i äktenskapet icke
få barn, har han trots sina beklagande ord intet förbarmande.
De räknas icke med. »En barnlös qvinna är ingen qvinna»,
skrifver han på ett ställe. Men då trots Strindbergs förbud
ett antal sådana qvinnor våga existera, så är det också ej
mer än rätt att äfven de få möjlighet att ta sig fram i
samhället. Och det är både naturligt och rättvist, att éman-
cipationssträfvandena särskildt fäst uppmärksamhet vid dessa
från äktenskapet afvisade qvinnor, ty deras lott.var förut
kanske allra mest beklagansvärd. Utestängda från de^lra
flesta sysselsättningar, af lag eller sedvänja, af samhället —
liksom alla qvinnor ännu i denna dag! —• lemnade utan
undervisning, tvungos de att konkurrera med hvarandra i
några få, uselt lönade och temligen föga aktade yrken, som
guvernanter, husmamseller o. dyl. Var det väl underligt,
att qvinnorörelsen, då den ändtligen började, stälde blahcl
sina främsta mål att vidga arbetsfältet för dessa qvinnokönets
olyckligast lottade medlemmar? Kan detta verkligen vara
något som förtjenar att mötas med talet om afvikelse från
naturen? Skall qvinnorörelsen stämplas som onaturlig, derför
att den tar hänsyn till att det i verlden finnes både gifta
och ogifta qvinnor, qvinnor med barn och qvinnor utan
barn?

Hvad åter de gifta qvinnorna beträffar, torde nog för
dem i allmänhet gälla hvad Mill yttrat och Strindberg citerar,
att den lämpligaste arbetsfördelningen i äktenskapet är, att,
mannen skaffar i huset hvad som behöfves och hustrun
drager försorg om användandet deraf. Jag sade i allmänhet;
ty denna regel får naturligtvis icke blifva ett band på sär-
skilda-anlag hos hustrun, och undantag, betingade af hustruns
större förmåga än mannen att underhålla familjen, böra
tvärtom allt talrikare förekomma, ju friare qvinnan kan röra
sig på arbetets fält. Så fattad tror jag icke, at.t denna af
Mill förordade arbetsfördelning skall möta motstånd hos
någon af de »moderna slafvinnorna», som de af Strindberg
hånfullt kallas. I sammanhang härmed vill jag erinra om,
att socialisterna, hvilkas konseqventa radikalism i qvinno-
frågan torde vara höjd öfver allt tvifvel, just i familjens
intresse motsätta sig det öfverhandtagande långvariga qvinno-
317

arbetet, och fordra lagstiftningens skydd häremot. De se
sålunda alls icke, som Strindberg synes föreställa sig att
moderna qvinnoemancipatörer göra, idealet deruti, att mannen
och hustrun på hvar sitt håll arbeta dagen i ända, och
under tiden lemna barnen att missvårdas af någon granne
eller på en barnkrubba. Det är fastmer just den bestående
samhällsordningens och moralens pelare, hvilka i sina fabriker
för dess prisbillighets skull allt mer utsträcka det qvinliga
arbetet, utan att fråga efter att de derigenom i grund för-
störa arbetarnes familj elif.

Blott i en mening kan jag gå in på, att i rörelsen för
höjandet af qvinnans ställning ingår en fordran på emanci-
pation från barnaföderi. Det kan nämligen icke råda något
tvifvel om, att allt för täta barnsängar inverka i hög grad
menligt pa det hem, der de förekomma. Alldeles oafsedt
de nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka en stark nati-
vitet kan uppvisas vara olycksbringande för samhället,
oafsedt vidare uppfostringspligten mot de varelser, som
sättas in i verlden, och hvilken pligts uppfyllande försvåras
eller omojliggöres, om den gode guden ger allt för många
barn, så blir äfven modern härigenom både så fysiskt för-
svagad och så öfverhopad med arbete, att hvarken krafter
eller tid bli henne öfriga för sin utveckling. Men att vår
författare skulle ha något att invända mot mödrarnas eman-
cipation från allt för ofta återkommande barnaföderi, kan
jag så mycket mindre föreställa mig, som han sjelf, så vidt
jag vet, fortfarande hyllar malthusianismens åsigter.

När Strindberg mot qvinnoemancipationen riktar den
som vi sett alldeles obefogade anmärkningen, att den vill
föra qvinnan bort från naturen, så menar han dock med
»naturen» också något annat än att föda barn. Han vill
äfven på detta område fullfölja sitt krig mot den falska bild-
ningen, skenkunskaperna, som ge socialt anseende, men äro
till ingen nytta. Jag skall noga akta mig för att här gå in
på den kinkiga frågan om hvad som är och icke är efter-
sträfvansvärd kunskap. Så mycket är visst att, om också
Strindberg ibland slår öfver i ren kulturfientlighet, då han
bekämpar den falska kulturen, så äro hans kraftiga manings-
ord till qvinnornä. att icke plugga onyttigheter i sina döttrar
i högsta grad b ehj er tan svärda. Det är glädjande att finna
sådant, som man helt och obetingadt kan underskrifva, midt
318

ibland dessa, för att komma från detta håll, annars så för-
underligt gammaldags meningar.

*	*

*

Den kritik, jag här ofvan sökt gifva af de genomgående
grundtankarne i Strindbergs båda ifrågavarande uppsatser,
skulle emellertid vara allt för ofullständig, om jag icke till
sist med några, ord omnämde de allt amiat än efterföljans-
värda travesteringar af »Dockhemmet» och »Dömd», hvilka
äro intagna för att riktigt slående belysa författarens påstå-
enden. Jag vet mycket väl, att Strindberg på fullaste allvar,
fullt naivt, skulle man kunna säga, tror på riktigheten af
sina referat. . Någon medveten förfalskning kan här aldrig
ett ögonblick vara tal om. Men omedvetna förvrängningar
äro fullt lika egnade som de medvetna att föra läsaren eller
åhöraren bakom ljuset, och en korrigering af uppgifterna
blir i båda fallen lika nödvändig, fast naturligtvis domen
öfver gerningsmannen blir helt olika.

Beträffande referatet öfver »Dockhemmet» kan jag fatta
mig kort. Den pjesen har blifvit så genomdiskuterad och
är för den tänkande delen af allmänheten så väl känd, att
alla försök att rubba uppfattningen af den, äfven om de ut-
föras med Strindbergs talang och qvickhet, skola komma att
falla fruktlösa till jorden. Den har verkligen blifvit, som
Strindberg kallat den, en kodex,- men den är icke en sådan der
gammal dogmkodex, söm binder andarne och säger åt tanken :
hitintill skall du gå, men icke vidare. Nej, den har blifvit
en frihetskodex, ty den var det förlösande ordet, som ut-
talades i rätta ögonblicket af den man, som dertill var mest
värdig.

»Den uppfattades som ett manifest för den förtryckta
qvinnan», skrifver Strindberg. Ja .väl, och den uppfattningen
hade nog sina goda skäl för sig. Hvad är »Dockhemmet»
annat an en skildring af huru qvinnan i våra dagar vaknar
till medvetande om ätt hon icke är, som hon borde, sin
mans jemlike, hans bästa vän och kamrat, på samma gång
som hans älskarinna? När Nora gör den stora upptäckten,
219

att hennes man handlat blodigt orätt mot henne, då han
under hela deras äktenskap endast tänkt på sig sjelf och
ingenting gjort för att dana henne till en sjelfständig menni-
ska, då ser hon honom som han är, i hela hans bottenlösa
egoism, då försvinner för henne den nimbus, som förut om-
gaf- honom, och med den på samma gång förutsättningen för
hela hennes gamla äktenskap. Det öfriga i pjesen är jem-
förelsevis bisaker, som blott tjena till att ge denna tafla
relief.

Så totalt missuppfattar nu Strindberg detta stycke, att
han finner det »bevisa rakt motsatsen till hvad det skulle be-
visa». Deraf att Ibsen, för att ej distrahera uppmärksamheten
och för att göra sitt hugg så mycket mera dräpande, utrustat
Helmer med all möjlig ytlig älskvärdhet, låter Strindberg
dupera sig och slår sig till den stackars misskände Helmers
riddare. Det är sant, att till och med hans obeskrifligt fria
sätt att behandla citater ändå ej kan göra denna konstruk-
tion möjlig. Han måste derför oupphörligt dikta om hvad
Ibsen lagt i Helmers mun, under förevändning att originalets
or.d ditkommit för affektens skull, för att visa att Helmer
var ett fä, eller något dylikt. Med en sådan metod kan
man komma långt, precist hvart man behagar, och Strindberg
har också mycket riktigt »bevisat» fram sin slutsats: Dock-
hemmet handlar om huru en god man misshandlas af en
usel qvinna !	'

Om citeringsdetaljema vill jag icke ens tala. Blott en
enda må anföras, till belysning af arten. I Ibsens Dockhem
vexlas mellan Helmer och Nora dessa repliker:

Helmer: .

Det fins ingen som offrar • sin ära för den han älskar.

Nora:	•

Det har hundra tusen qvinnor gjort!

Meningen härmed återgifves nu på följande utmärkta
sätt: »Att hundra tusen qvinnor offrat sig för sina män*
är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal
att säga ut»!. När Strindberg läst Dockhemmet på sådant
sätt, kan det egentligen icke förvånä, att han på fullt allvar
tror att Nora i första akten bjuder ut sig åt doktor Rank!

* Kursiverad! af mig.
320

Om Dockliemskai-rikeringeii är för grof för att kunna,
soin man säger, »gå i» någon, som läst stycket med ringaste
eftertanke, är det derimot mera möjligt, att angreppet på fru
Agrells »Dömd» vid ett hastigt påseende kan förefalla berät-
tigadt. Strindberg har skickligt begagnat sig af den ofull-
ständighet, hvilken, om man så vill, finnes i detta stycke,
och fylt den lucka författarinnan lemnat med allt möjligt
reaktionärt otvg, hvarefter han utgifvit hela anrättningen,
den verkliga plus den af honom tillsatta, för ett referat af
de i »Dömd» uttalade åsigterna. Efter min öfvertygelse har
han härvid gjort fru Agrell alldeles orätt, ty hade hon fort-
satt sitt stycke eller utvidgat dess innehåll, så hade vi sä-
kerligen fått se något helt annat, än hvad Strindberg skyndat
att pådikta henne. Sådan pjesen nu en gång är, torde den
fråga som i den uppställes kunna formuleras på följande
sätt: är det rättvist, att en man, som vunnit en flickas kärlek
och genom eder och löften om framtida förening äfven inför
verlden förmått henne att helt hängifva sig åt honom, att
för hans skull offra namn och rykte och hvad man kallar
heder — är det rättvist, att denne man, derför att det faller
honom in att ingå en annan förbindelse, får utan vidare visa
bort henne, som dock var hans maka, fast aldrig kyrkan
och samhället dertill gifvit sin öfverflödiga välsignelse, får
vägra sitt namn åt sitt eget barn, och får handla så under
allmänt gillande, medan hon, modern, som ingenting annat
gjort än. trott på löftena af den man hon älskat, jagas bort
ur »hederligt» folks sällskap med en fallen q vinnas bränmärke
på sitt namn?

Så har jag för min del fattat innehållet i »Dömd». Stycket
ger sig aldrig in på, huruvida ej Valborg, den förorättade
flickan, haft skäl att bära sitt hufvud högt ändå, och ej fråga
efter legaliserandet af sin förbindelse. Denna fråga lemnar
fru Agrell alldeles å sido, och. kanske är det ett fel, att hon
ej med ett ord antyder sin uppfattning härom; att det åt-
minstone är en oförsigtighet framgår af att Strindberg, just
på grund af, denna hennes tystnad, kunnat räkna henne bland
reaktionärerna. Men hon har nu en gång nöjt sig med att
i »Dömd» uppvisa orättfärdigheten, mot qvinnan under nu-
varande förhållanden, och äfven den gerningen är ju allt ,
erkännande värd. Strindberg, som sjelf i hithörande frågor
visar sådan opportunism, borde minst af alla hafva rätt att
så strängt nagelfara med en annan, derför att vederbörlig
321

hänsyn tagits till de nuvarande, usla förhållandena. När det
ännu är så illa stählt, att fria förbindelser anses nedsättande,
— märk väl för qvinnan, aldrig för mannen ! — så har en
qvinna rätt att fordra af den hon gifvit sig åt i kärlek, att
han skall göra hvad på honom ankommer, så att hon ej för
hans skull må bli utstött ur samhället. Så mycket mera
rätt har Valborg i »Dömd», ty hon talar icke blott i eget
namn, utan äfven och allra mest for sitt och hans barn,
hvilket annars skulle nödgas gå genom lifvet hallstämplad af
samhället som en »oäkting», en varelse vid hvilken häftar en
fläck. »Hon vill då ingå ett prostitutionsäktenskap,» säger
Strindberg med indignation. Nej, ingenstädes i »Dömd» finnes
den uppfattningen uttalad, att mellan kapten Björnklo och
Valborg ett verkligt äktenskap skulle afslutas efter allt hvad
dem emellan passerat. Hvad hon fordrar, och med fullaste
rätt fordrar, är upprättelse inför samhället för sig och sitt
barn; äktenskapsceremonien är den formalitet, som ensam är
i stånd att ge en sådan. Det är lätt att säga: samhällets
dom är vrång, hon behöfde ingen upprättelse. Så. kan och
så bör den säga, som är oberoende nog att kunna bryta
med samhällsfördomarne. Men när en fattig ogift moder star
allena i verlden och är hänvisad att ensamt med sitt illa lö-
nade arbete sörja för sitt och sitt barns Uppehälle, då har
man sannerligen icke rätt att af henne fordra att hon skall
uppresa sig och stolt sätta sig öfver alla hänsyn; nog kan
hon känna, att domen öfver henne är orättvis, men hon får
icke trotsa, om hon vill ha någon utsigt att hålla sig uppe
i kampen för tillvaron. Ve henne, om hon försöker slå an
en sådan ton, att samhället känner sig såradt i sin sedliga
storhet! Men böjer hon sig ödmjukt under den rättfärdiga
domen, då kan hon hoppas att »den aktningsvärda delen»
af samhället med nedlåtande öfverseende vill ge.henne ar-
bete, d. v. s< bröd.

Ätt fru Agrell haft riktig blick för detta är i mina ögon
en förtjenst. Strindberg ser deri blott ett försök »att knyta
samhälIsbanden ännu hårdare, i stället för att förkunna fri-
hetens evangelium, naturens». Ett beqvämt kryphål för alla
rouéer! Om Strindberg vill vara konseqvent, skulle han, i
likhet med tidningen Väktaren, motsätta sig de nu i riksda-
gen väckta förslagen om oäkta barns arfsrätt lika med äkta.
Ty om d.e ginge igenom, hvilket de icke göra ännu, skulle
de förvisso vara ett svårt ingrepp i »frihetens evangelium»
322

för alla dessa unga öfverklassherrar, som nu knyta sina »fria»
förbindelser mecl underklassens döttrar, utan annan risk än
möjligen en inlösen på barnhuset, pris 400 kronor. Strind-
berg förbiser här, att den absoluta frihetsprincipens genom-
förande under nuvarande för öfrigt oförändrade förhållan-
den blott skulle bli frihet för den starkare, för mannen, att
kasta hela omsorgen om barnen öfver på modern. 1 samma
mån deremot som qvinnans ställning höjes till allt större
jemlikhet med mannens, och. i samma mån solidaritetskäns-
lan menniskorna emellan blir mera utvecklad, kan detta
lossande af banden utan fara gå för sig, ty då förhindras
frihetens missbruk af jemlikheten och solidariteten.

Qvinnofrågans fullständiga lösning pekar vida öfver nu
rådande samhällsformer. Lika som den s. k. sociala frågan,
hvaraf den i sjelfva verket utgör en del, och icke den minst
vigtiga, kan den först définitif! skaffas u< verlden i en sam-
hällsorganisation, som tillförsäkrar alla medborgare o'ch med-
borgarinnor full frihet och jemlikhet. De arbetande klasserna
komma i våra dagar allt mer till insigt om det nu rådande
ekonomiska systemets ohållbarhet inför rättvisa och förnuft.
Qvinnornä hafva i stort sedt ännu ej hunnit så långt, fast
som bekant i våra dagars historia exempel visst icke fattas
på att qvinnor förvärfvat sig hedersrum bland socialismens
förkämpar eller martyrer.	'

Men innan denna radikala omhvälfning kan med utsigt
till varaktig framgång företagas, måste ett stort uppfostrande
arbete gå förut. Och härpå skola män och qvinnor arbeta
tillsammans som vänner, och icke som fiender, för att be-
gagna Strindbergs ord. Ja väl, och det göra de redan. De
män, som sätta rättvisan öfver bevarandet af egna företrä-
den, de stå som qvinnorörelsens bundsförvandter, och flere
bland männen, en Stuart Mill, en Ibsen, en Björnson och
andra, höra till dem, som uträttat allra mest i den goda
sakens tjenst. Må det tillåtas mig att sluta dessa anspråks-
lösa rader med uttryckandet af den förhoppningen, att äfven
August Strindberg en dag skall nämnas som en vän och
icke som en fiende till qvinnans frigörelsearbete.
Aug. Bebel om qvinnan.

Af A. F. Åkerberg.

Qvimian i forntiden, nutiden och framtiden. Af Aug. Bebel.
Med författarens bemyndigande öfversatt af Frithiof Hellberg. Stock-
holm, Carl Sunesons förlag, 1885.

Denna bok är ett af de märkligaste inlägg i qvinno-
frågan, som i våra dagar blifvit gjorda. ■ Författaren, som är
medlem af tyska riksdagen och en af de mest framstående
ledarne för det tyska socialdemokratiska arbetarepartiet,
uppfattar denna fråga såsom endast en sida af »den allmänna
sociala frågan». Det spörsmålet, huru qvinnan skall blifva
en aktiv och med mannen lika berättigad samhällsmedlem
och få tillfälle till eii fri utveckling af sina anlag och för-
mögenheter, sammanfaller för honom med spörsmålet, ,huru
det menskliga samhället skall inrättas, för att inom detsamma
»frihet, fysiskt och socialt välbefinnande skola träda i stället
för förtryck, utpressningar, nöd och elände».

De hittills gängse olika meningarna med hänsyn till
qvinnofrågan karakteriserar han på följande sätt: Somliga
— man- och qvinnokönets filister, som ej kunna höja sig
öfver fördomarnes trånga synkrets — mena, att qvinnans
ställning alltid måste blifva sådan som nu, emedan denna
är henne anvisad af hennes »naturliga kallelse», som bestämt
henne att vara maka och moder och att verka i hemmet.
Andra, som ej kunna blunda för det faktum, att millioner
qvinnor aldrig komma att uppfylla denna »naturliga kallelse»,
och att andra millioner förfelat den, alldenstund äktenskapet
för dem blifvit ett slafveri, fordra fritt tillträde för qvinnan
till alla de arbetsfält, som egna sig för hennes anlag och
krafter. De, som gå längre, yrka, att hennes rättighet att
täfla med mannen icke blott skall sträcka sig till de olika
324

grenarne af industrien, utan äfven till områdena för konst
och vetenskap. De, som gå längst, fordra för henne äfven
politiska rättigheter.

Författaren anmärker, att i de nutida. qvinnoemancipa-
tionssträfvandena ännu råder en viss halfhet och oklarhet.
Man förbiser nämligen, att för så vidt det rör qvinnans till-
träde till arbetet inom olika handtverks- och industrigrenar,
målet redan faktiskt är uppnådt utan annat resultat än en ökad
konkurrens af arbetskrafter; och att tillfället för ett fåtal
qvinnor att intränga i de högre lärdomsgrenarne, i läkare-
kallet och på embetsmannabanan samt der finna en dräglig
utkomst icke npphäfver det stora flertalet qvinnors beroende
ställning och det häraf följande könsslafveriet i det nutida
äktenskapet och prostitutionen. Qvinnofrågans fullständiga
lösning, som innebär, att qvinnan ej blott blir lagligen lik-
stäld med, utan äfven ekonomiskt oberoende af mannen och
intellektuell jemnbördig med honom, »är med de nuvarande
samhälleliga och politiska institutionerna lika omöjlig som
lösningen af arbetarefrågan».

För att ådagalägga detta öfvergår författaren nu till en
intressant och sakrik historisk undersökning af. qvinnans
ställning i förflutna tider och i våra dagar. I det kapitel,
som handlar om »Qvinnan i forntiden», anmärker han först,
att »qvinnan var det första menskliga väsen, som fick smaka
träldomen». Hvad som grundläde hennes träldom redan i
en aflägsen nrtid och sedermera vidmakthållit den under
årtusenden, var de särskildt för henne utmärkande egenska-
perna såsom könsväsen. Hennes behof af hjelp och stöd
under hafvandeskapet och den långvariga perioden af barnets
uppväxande ledde under en tid, då man aktade endast den
fysiska styrkan, och kampen för tillvaron framträdde i sina
råaste former, till hennes fullständiga beroende och under-
kufvande af mannen. Författaren skildrar denna träldom
hos de gamla österländska folken, i dess mångfaldiga former
— seden att köpa hustrun af hennes fader, qvinnans inspär-
rande: i hemmet och afstängande från den yttre verlden,
ogifta qvinnors prostituerande såsom kultushandling (i Ba-
bylon och flerstädes), den olika moralen för man och qvinna
och polygamien. Han skildrar qvinnans ställning i det
gamla Grekland, som tillräckligt betecknas genom Demo-
sthenes’ ord: »Vi gifta oss med hustrun för att i äktenskapet
få barn och inom hus ega en trogen vakterska; vi hålla
325

frillor till vårt betjenande och vår dagliga vård samt hetärer
för kärlekens njutningar.»

Såsom synnerligen karakteristisk för den gamla romerska
uppfattningen anför författaren Cato den äldres klagan öfver
den större frihet, qvinnornä i Rom under republikens senare
tid åtnjöto — genom sed, om ej genom lag: »Om hvarje
husfader enligt förfädrens exempel sökte hålla sin hustru
i behörig underdånighet, så skulle man uppenbarligen ej
hafva så mycket att skaffa med hela könet.» Författaren
säger vidare, att under kejsardömet qvinnan äfven erhöll
arfsrätt, »men sjelf förblef hon omyndig och kunde ej före-
taga något utan sin förmyndares begifvande». Härvid är
dock att märka, att i detta hänseende genom den romerska
rättens senare utveckling en förändring inträdde, så att detta
förmynderskap blef rent nominelt och qvinnan i sjelfva
verket sjelf rådde öfver sig och sin egendom. Detta blef
äfven förhållandet med den gifta qvinnan, alldenstund af de
tre af författaren uppräknade formerna för äktenskaps ingå-
ende de båda högtidligare (c&nfarreatio och coëmtio) alltmera
och slutligen nästan helt och hållet kommit ur bruk, och
den minst högtidliga och bindande formen (usus) blifvit
den allmänt brukliga. Då genom denna qvinnan icke i
juridiskt hänseende kom under mannens välde, utan stod
under en af fadern utsedd förmyndare, så blef, då förmyn-
derskapet för qvinnan i allmänhet blef endast nominelt,
äfven den gifta qvinnan i sj’elfva verket myndig.* förfat-
taren har förbisett dessa framsteg i riktningen af qvinnans
rättsliga likställighet med mannen, som utmärkte den ro-
merska rätten under kejsartiden, men som sedermera måste
vika dels för barbarernas invasion, dels — så vidt den
gifta qvinnans ställning angår — för kyrkans inflytande.
Visserligen kommo dessa framsteg hufvudsakligen blott den
egendomsbesittande qvinnan till godo, och de motvägdes i
väsentlig mån af de gräsliga sociala missförhållanden med
deraf följande elände och sedeförderf, som rådde under denna
tid och som författaren på ett träffande sätt skildrar.

Efter att ha talat om kyrkans fiendtliga hållning gent-
emot qvinnan och’ könskärleken (han erinrar om striden på
kyrkomötet i Maçon i 6:te århundradet, huruvida qvinnan
hade någon själ, och om Gregorius VH:s lag om presternas

* Jemf. Henry Sumner Maine: Ancient lan.
celibat); och om de gamle germanerna, hos hvilka qvinnan
enligt lag stod under mannens oinskränkta herravälde, om
hon än genom sed åtnjöt en viss frihet — öfvergår han
till Medeltiden. Han skildrar qvinnans af folket rättslösa
ställning i det feodala samhället, der egendomsherrens sam-
tycke fordrades för hans underhafvandes giftermål, och hvilken
ung qvinna som helst inom de lifegnes klass kunde pris-
gifvas åt hans lustar. Städernas uppkomst och blomstring
gynnade ingåendet af äktenskap. Men när förhållandena
der hunnit stadga sig och ett exklusivt handtverksstånd med
ty åtföljande skråväsen uppstått, inträdde ett annat förhål-
lande. »Höga inflyttningsafgifter, kostsamma mästarprof, in-
skränkandet af hvart och ett handtverk till ett visst antal
mästare och gesäller nödgade tusenden att föra ett oregelbun-
det, äktenskapslöst och kringstrykande lif.» På landsbygden
dref egendomsherrarnes tyranni ut ur det ordnade samhället
manga, hvilka »föredrogo att utbyta detta hundlif emot tigga-
rens, landstrykarens och röfvarens». »Ett talrikt, manligt och
qvinligt s. k. trasproletariat uppstod.» Presterskapets och de
andliga ordnarnes celibat »införde sedeslösheten i alla sam-
hällskretsar». Prostitutionen ordnades rent af skråmessigt
och legaliserades. Beundran för Medeltidens ridderlighet
med dess beprisade aktning för qvinnan uthärdar icke en
närmare profiling. Den s. k. »minne»-tjensten var »ett för-
gudande af älskarinnorna på den äkta makans bekostnad,
ett till det kristna samhället öfverflyttadt hetärväsen, sådant
det skildras pa 'Perikles’ tid i Grekland».

Dock hyser författaren en afgjord sympati för Medel-
tidens »sunda sinlighet», som står i en så afgjord motsats
till vår tids hycklande sedesamhet. I Medeltidens »öppna
skattande åt de sinliga lustarne» ser han ett erkännande,
»att den hos hvarje sund och mogen menniska nedlagda
naturdriften har rättighet att blifva tillfredsstäld», en mennisko-
naturens seger öfver den kristna asketismen.

Denna Medeltidens sunda sinlighet fann vid öfvergången
från denna period af historien till den nyare tiden sitt
klassiska uttryck i Luthers kamp mot det kyrkliga celibatet.
Af hans ord, anmärker författaren, böra ännu i dag alla de
känna sig träffade, hvilka »anse det förenligt med sina begrepp
om moral och sedlighet, att stats- och samhällsinrättningar
förhindra millioner att uppfylla det, hvartill de af naturen
äro kallade».
Men om reformationen genom afskaffande af presternas
celibat och upphävande af klostren satte ett stort antal män
och qvinnor i tillfälle att uppfylla sin bestämmelse såsom
könsväsen, förblef ett ännu större antal genom förhållandena
uteslutet derifrån. Reformationens ande urartade till »det ar-
gaste pedanteri, som sökte qväfva menniskans naturdrifter
och lifsglädje». En trångbröstad och bigott kälkborgerlighet
var den anda, som numera blef den rådande. Skråtvånget
och »sträfvan att lägga allt flere hinder i vägen såväl för
sjelfständiga existenser som för ingående af äktenskap» gjorde
sig öfverallt gällande. Det stora flertalet ogifta qvinnor
måste framsläpa sitt lif under de lägsta sysselsättningar,
hvilka på det uslaste betalades. Den gifta qvinnans lif var
ett ständigt släp med s. k. husliga göromål från bittida på
morgonen till sent på qvällen. Äktenskapen ingingos ute-
slutande inom samma stånd och klass; den strängaste kast-
skilnad herskade. Döttrarna uppfostrades i sträng huslig
tillbakadragenhet och erhöllo den allratorftigaste intellektuella
utbildning. Umgängeslifvet inpressades i den tommaste for-
malism.

Från och med den moderna industriens seger och
genomförandet af friheten att utan hindrande inskränkningar
ingå äktenskap samt närings- och flyttningsfriheten inträdde
en ny tid äfven för qvinnan. Hennes rättsliga ställning har
förbättrats. Men har hon verldigen blifvit frigjord? Denna
fråga besvarar författaren i sitt kapitel om qvinnan i nutiden.

Innan han öfvergår till framställningen af qvinnans
närvarande ställning, framhåller han, 1) att hvarje till mogen
ålder kommen man eller qvinna borde hafva tillfälle att
tillfredsställa könsdriften, och att, då de sociala förhållandena
hindra detta, uppstår deraf skada både till kropp och själ
(hvilket han styrker med framstående vetenskapsmäns och läka-
res utsagor och talande statistiska siffror); 2) att emedan
menniskan dock »ej är något djur, utan menniska, så är det ej
nog för henne att endast i fysiskt afseende få tillfredsställa
sin starkaste och häftigaste naturdrift; hon fordrar äfven en
inre, andlig dragningskraft och öfverensstämmelse med det
väsen, med hvilket hon ingår sin förbindelse, och der ej
denna andliga dragningskraft, denna andliga öfverensstämmelse
finnes, der är förbindelsen osedlig.»

Men huru uppfylles i det närvarande kapitalistiska sam-
hället dessa båda kraf? Endast i de sällsyntaste fall är det
328

enda motivet för ingåendet af äktenskap ömsesidig kärlek
och afsigten att uppfylla äktenskapets ändamål: den mensk-
liga. tillvarons komplettering genom en harmonisk förening
af det manliga och det qvinliga elementet samt slägtets bi-
behållande. I)en allt svårare kampen för tillvaron inom
detta samhälle jemte de allt mera stegrade anspråken på
lifvets beqvämligheter ha inom de högre och medelklasserna
alltmera förvandlat äktenskapet till en affär; qvinnan gifter
sig i de flesta fall för att blifva försörjd, och äfven mannen
beräknar i allmänhet i fråga om giftermål noga de materi-
ella fördelarne. »Äktenskapshandeln bedrifves nu med en rent
af cynisk öppenhet.» I hvarje större stad finnes det bestämda
ställen och dagar, då de högre klasserna samla, sig i huf-
vudsakligt syfte att befordra förlofningar och äktenskaps
ingående (»äktenskapsbörser»). Och der förbindelsen ej knutits
af sådana skäl — och detta är ofta ifog fallet i synnerhet
bland arbetarne — så verka dock de tunga bekymren och
den hårda kampen för tillvaron undergräfvande på den äkten-
skapliga lyckan, så att äfven dessa förbindelser sällan mot-
svara de förhoppningar, med hvilka de ingingos. Den långa
arbetstiden i fabrikerna gör, att mannen knappast kan egna
någon tid åt hustru och barn, och då hustrun äfven måste
— för att inkomsterna skola i någon mån förslå — arbeta
på fabriken, blifver barnens vård försummad, och familje-
lifvet nästan upphör.

För ett mycket stort antal både inom den fattigare
medelklassen och bland arbetarne blifver under dessa sociala
förhållanden — behofvens stegrande å ena sidan, en tryckt
ekonomisk ställning å den andra — äktenskapet en omöjlighet.
Författaren visar med några statistiska siffror, huru saken i
detta hänseende står i åtskilliga länder.

Med statistiska uppgifter ådagalägger författaren, huru
i de nutida samhällena antalet af de män och qvinnor, hvilka
på grund af ogynsamma sociala förhållanden måste ständigt
förblifva ogifta, tilltager, huru de ogifta qvinnornä ha vida
svårare att kunna försörja sig än männen, och huru — dels
till följd af de frestelser, hvilka ett så stort antal menni-
skors nödtvungna celibat medför, dels äfven till följd af en
så stor dels af qvinnokönet betryckta och hjelplösa ställning
— prostitutionen i en förfärande grad tilltager. Med stöd
af framstående läkares utsagor betonar han, att prostitutionen
under det närvarande samhällstillståndet icke kan utrotas,
329

emedan den sammanhänger med samhällets hela närvarande
ekonomiska organisation. Att denna organisation derför bör
förändras, pä det att prostitutionen och så mycket annat
elände må kunna upphöra — detta har aldrig fallit desse
vetenskapsmän in; dertill voro deras fördomar alltför djupt
inrotade och deras vyer alltför trånga.

Emellertid är det ett faktum, »att vårt nuvarande sam-
hällstillstånd alstrar laster, utsväfningar, förseelser och brott af
alla slag», att derigenom »hela samhället hålles i ett tillstånd
af oro», och att under detta tillstånd »lida qvinnornä mest».
Derför har en rörelse uppstått bland qvinnornä', som går ut
på att skaffa qvinnan största möjliga ekonomiska sjelfstän-
dighet och tillträde till alla för henne, på grund af hennes
fysiska och andliga krafter och anlag, lämpliga verksamhets-
områden.

Men till följd af sin hittillsvarande underordnade ställ-
ning och dermed öfverensstämmande uppfostran, kan hon i
allmänhet »endast i det fall räkna på att finna sysselsättning
vid sidan af mannen, att hennes materiella fordringar äro
mindre än mannens». Hon finner derför allt större använd-
ning inom industrien, »utan att hennes sociala ställning märk-
bart förbättras». Hon får kämpa för sin utkomst under det
moderna löneslafveriets form, blott pa ogynsammare vilkor
än mannen. Den moderna industriens utveckling har befriat
henne från en mängd sysslor iuom hemmet. Hon behöfver
der i allmänhet icke mera sy, spinna, väfva, baka. Snart
skola icke ens matlagning och tvätt höra till de husliga
göromålen. Trots dessa faktiska förhållanden — att en stor
mängd qvinnor äro utestängda från familjelifvet, och att för
de öfriga de husliga göromålens krets blir allt trängre, får
man dock ständigt, i synnerhet när qvinnan söker vinna in-
träde i de s. k. högre verksamhetssfererna, höra upprepas den
gamla utnötta lexan om hennes uteslutande kallelse för det
husliga lifvet. Men det tjenar till ingenting att streta emot;
hela vår samhällsutveckling tenderar till »qvinnans utträdande
ur den trånga husliga kretsen, hennes fulla deltagande i fol-
kets offentliga lif samt i mensklighetens lifsuppgifter». Denna
utveckling har haft i sitt följe många olyckor och lidanden,
men som ej kunna afhjelpas genom att man går tillbaka
utan endast genom att man går vidare. Genom den ständigt
ökade samfärdseln och begagnandet i allt större utsträckning
af arbetsbesparande maskiner undantränges alltmera det
330

fristående individuella arbetet — qvinnans husliga göromål så
väl som det lilla handtverket och det lilla jordbruket — af
den moderna storindustriens samfälda arbete, der många och
olika krafter samverka för uppnåendet af ett gemensamt re-
sultat. Arbetets derigenom stegrade produktivitet har endast
kommit innehafvarne af produktionsmedlen till godo, medan
genom de till proletärer förvandlade små producenternas
äfvensom qvinnornas indragande i den allmänna konkurrensen
af arbetssökande lifsvilkoren för det stora flertalet blifvit
svårare. Men detta är blott ett öfvergångstillstånd. Nästa
steg i utvecklingen och den nödvändiga konseqvensen af det
individuella arbetets förvandling till samfäldt arbete skall
blifva produktionsmedlens förvandling till samfäld egendom.

Derigenom uppstår ett samhällstillstånd, der (alldenstund
behofvens tillfredsställande kräfver arbete, och ingen mera
kan låta andra- arbeta i sitt ställe) pligteiratt arbeta är den-
samma för alla, men der äfven existensvilkoren äro betryg-
gade för alla. I ett sådant samhälle skall qvinnan, icke mera
för sitt uppehälle beroende af mannen, få tillfälle att pröfva
sina krafter på alla verksamhetsområden, för hvilka hon har
lust och håg, och kunna utveckla sina anlag och förmögen-
heter till en höjd, om hvilken vi nu icke kunna göra oss
någon föreställning. Der skola alla män och qvinnor kunna
uppfylla naturens afsigt med hänsyn till könsförbindelsen,
och inga andra äktenskap skola ingås än tvångsfria förbin-
delser, som grunda sig på ömsesidig kärlek och andlig öfver-
ensstämmelse. Prostitutionen, och det af ekonomiska eller
andra för könsförbindelsens ändamål främmande motiv in-
gångna tvångsäktenskapet (hvilket George Sand träffande
kallar »en besvuren prostitution») skola ha försvunnit. För-
derfvandet af ursprungligen lyckliga förbindelser genom en
sådan hård kamp för tillvaron, som under en längre tid
omöjliggjort allt andligt samlif mellan makarne, skall vara
förebygdt, då den sociala nöden är undanröjd.

Härigenom ådagalägger författaren i sjelfva verket, att
vår tids stora sociala fråga icfce blott är en brödfråga, utan
äfven —■ i ordets djupaste mening och med hänsyn till det
menskliga lifvets betydelsefullaste och. mest grannlaga för-
hållanden — en sedlig fråga.

Men så fullständigt vi än äro ense med författaren med
afseende på sambandet mellan qvinnofrågan och den egent-
ligen - så kallade sociala frågan, och så mycket än den
331

lefvande rättskänsla och den varma menniskokärlek, med
hvilka han för alla förtrycktes talan och kämpar mot all det
närvarande samhällets lögn och orättfärdighet, tager i anspråk
vår aktning och sympati, kunna vi dock icke underskrifva
hans åsigter i allt. Mot hvad lian i kapitlet om »Qvinnan
i framtiden» säger om ombyte i fråga om kärleksförbindelser
såsom nästan ett behof särskildt för genialiska naturer bland
män och qvinnor, måste vi t. ex. inlägga en gensägelse, så myc-
ket vi än instämma med honom deruti, att kärlekslösa, oharmo-
niska äktenskap böra upplösas. Men om än hvarje försök att
genom tvång fastslå förbindelser, som i sig voro abnorma, måste
anses oförnuftigt, ligger dock i könskärleken bland menniskor
ett ideelt kraf på varaktighet, som Bebel här synes ha förbi-
sett. Vi tro, att i framtidens samhälle, då genom qvinnans
fullständiga frigörelse och likställighet med mannen förhål-
landet mellan könen blifvit renare, och förbindelserna mellan
man och qvinna ingås af renare motiv, skola dessa förbin-
delser alltmera blifva varaktiga — icke genom tvånget af
lag eller sed, utan af inre nödvändighet.

Till de svagaste punkterna i boken måste vi vidare
räkna författarens kritik af Vegetarianismen, en kritik, som
icke är någonting annat än ett upprepande af några af de
vanliga, tarfliga argumenten af denna rörelses motståndare.
Att icke blott produktionssättet inom det nuvarande samhäl-
let, utan äfven dess konsumtion — särskildt i fråga om mat
och dryck — behöfver reformeras-, och att normen för denna
reform måste sökas i menniskonaturen sjelf, detta ha nuti-
dens socialreformatorer i allmänhet allt för litet beaktat.

Slutligen skall helt visst det sätt, hvarpå författaren
yttrar sig om religionen såsom en föråldrad vidskepelse, hvil-
ken menskligheten numera vuxit ifrån, på många, som gilla
författarens sociala åsigter, göra ett ytterst pinsamt intryck.
Den hänsynslöshet, med hvilken han yttrar sig om i detta hän-
seende annorlunda tänkande såsom antingen »enfaldige» eller
»hycklare», skulle vara i högsta grad upprörande, om icke
till hans ursäkt kunde anföras, att det tydligen varit hans
bästa känslor, som upprest sig mot det skändliga sätt, hvarpå
religionen blifvit missbrukad i öfverklassegoismens, tjenst,
och att han — ur stånd att i detta hänseende skilja mellan
skalet och kärnan, förvexlat denna vrångbild af religion med
religionen sjelf. Man skulle kunna fråga honom: Huru kan
man tro på en förnuftig verldsordning och kraftigt betona

Ur dagens krönika. V, 3.	2 3
332

menniskans pligt att verka i denna ordnings tjenst genom att
arbeta för en förnuftigare samhällsordning och dock på samma
gång förneka ett verldsförnuft. Men med denna motsägelse
laborerar ju hela den nutida materialismen. I likhet med
alla materialister antager författaren, att den verklighet, som
vi med våra sinnen förnimma i tid och rum, är en absolut,
för sig beståndande verklighet, och förbiser helt och hållet,
att den verldsbild, vi sålunda erhålla, endast i den mening
är objektiv, att den är gemensam för alla de varelser, som
förnimma på samma sätt och med samma begränsningar som
vi, och att derför hvad vi verkligen veta alls icke tvingar
oss att förneka hvad Kant kallade det praktiska förnuftets
(det sedligt religiösa medvetandets) postulater (nödvändiga
förutsättningar). De moderna radikalernas förakt för allt
sådant, för allt som tillhör den förnuftiga känslans område,
är egentligen ett arf från den af dem saSfrigt bekämpade
öfverklassens ensidigt intellektuella bildning. De skola komma
ifrån denna ensidighet endast genom att blifva mera radikala,
genom att göra rättvisa åt hela menniskonaturen, ej blott en
sida deraf.

August Bebel har emellertid åstadkommit en, trots dess
brister och ensidigheter, god och väckande bok. Om han
kunnat frigöra sig från den materialistiska dogmatismen och
få syn på lifvets andliga verkligheter, skulle han ha skrifvit
en ännu bättre.

un
bon
nnd
ßuoi&
Månsken. .

Âf Guy de Maupassant *.
Öfversättning af Birger Mörner.

Han bar sitt namn mecl värdighet, denne abbé Ma-
rignan.

Han var en lång, mager prest med ett ärligt, om också
öfverspändt sinne. Hans åsigter voro bestämda, aldrig vack-
lande. Han var öfvertygad om, att lian kände sin Gud,
genomskådade lians önskningar, vilja- och afsigter.

Då lian med stora steg vandrade fram i den allé, som
ledde till den lilla, landtliga prestgården, uppsteg ofta i hans
sinne den frågan: »Hvarför har då Gud gjort så?» Och
han forskade envist, och sökande se allt med Guds ögon,
fann han nästan ständigt svaret. Han var icke en af dessa
blida, undergifna naturer, som endast tänka: »O Herre, out-
ransakliga äro dina vägar!» utan han sade: »Jag är Guds
tjenare och bör derför känna afsigten med hans handlingar
och gissa dem,' jag ej förstår.»

Ällt i naturen syntes honom skapadt enligt gifna, be-
undransvärda lagar. Frågorna »hvarför» och »derför» korsade
hvarandra ständigt i hans hjerna. Den rosiga morgonrod-
naden syntes honom afsedd att glädja den uppvaknade na-
turen, dagen för att skänka mognad åt skörden, regnet för
att vattna den, qvällen för att smeka naturen till sömn och
den mörka natten för att skänka den hvila.

* Den bekante franske författare, hvars namn läses härofvan, har ■
icke just vunnit oblandade sympatier, och icke länge sedan innehöll Da-
gens krönika en ganska skarp kritik af hans till vårt språk öfverflyttade
roman »Une vie». Så mycket större nöje gör det oss att här få med-
dela den lilla förtjusande novellen »Clair de lune» med all dess man
kan gerna säga kyska gratie.	Red.
334

De fyra årstiderna motsvarade fullkomligt alla jordbru-
kets fordringar. Aldrig skulle den tanken hafva fallit honom
in, att naturen alldeles icke har några afsigter, och att allt,
som eger lif, måste foga sig efter klimatets, omständigheter-
nas och jordmånens hårda kraf.

Men han hatade qvinnan, hatade henne omedvetet och
kände liksom ett behof att vara hård mot henne. Ofta upp-
repade han Nazaréens ord: »Qvinna, hvad hafver jag med
dig?» Och han brukade tillägga: »Gud sjelf är missnöjd
med sitt verk». Hon var för honom den pestbesmittade va-
relse, om hvilken skalden sjunger. Hon var den frestare,
som i sin snara'lockat den förste malmen, ett farligt, smi-
digt och hemlighetsfullt väsen, som ständigt fullgjorde sitt
frestare-kall. Men. ännu mer än deras förföriska gestalter
hatade han deras kärleksträngtande hjertmi.

Han hade ofta rönt deras ömhet, men ständigt, då han
trodde sig i säkerhet, kände han sig med förbittring smittad
af detta behof att älska, som alltid dallrar på djupet af hvarje
qvinnonatur.

Enligt hans mening hade Gud skapat qvinnan blott för
att pröfva mannen. Han nalkades henne aldrig utan försig-
tighetsmått och kände ständigt i hennes närhet en obestämd
fruktan för dolda snaror.

Hur lik var hon också icke en snara med sina sling-
rande armar och sina svällande, ständigt mot mannen öppna
läppar !

Endast mot nunnorna, som voro oskadliga genom sina
löften, hyste han en svag känsla af medlidande. Men äfven
dem behandlade lian hårdt, ty på djupet af deras fjättrande
och ödmjuka hjertan återfann han denna evigt samma öm-
het, som äfven han, fastän en kyrkans man, kunde röna.

Han såg den återspegla sig i deras blickar, som voro
så oändligt mycket ömmare än munkarnes, i det känslosvall,
som röjde deras kön, och i deras lågande utbrott af kärlek
till den korsfäste Kristus. Han hatade denna känsla, ty
det var en qvinlig, en köttslig kärlek, och han såg denna
syndiga ömhet i sjelfva deras undergifvenhet, i röstens ömma
tonfall, och, då han med hårdhet behandlade dem, i deras
nedslagna blickar och botfärdiga tårar.

Och då han slog den tunga klosterporten igen bakom
sig, skakade han dammet ur korrocken och skyndade bort med
långa, feberaktiga steg, som om han 'flydde för en fara.
335

Han hade en systerdotter, som med sin moder bebodde
ett närgränsande hus. Han hyste en älsklingstanke angående
detta barn, nämligen att af henne dana en barmhertighets-
syster.

Hon var vacker, yr och skälmaktig. Då abbén predikade
moral för henne, skrattade hon, och då han blef ond på henne,
slingrade hon häftigt sina armar kring hans hals, smygande
sig till hans bröst, under det han med fasa sökte befria sig
från en omfamning, som emellertid kom honom att genom-
bäfvas af en ljuf känsla, som i hans hjerta uppväckte denna
längtan att bli far, som slumrar inom hvarje manligt
bröst.	,

Och då han gick vid hennes sida öfver fältets gång-
stigar, talade han med henne om hennes Gud. Men hon
ville alldeles inte höra på, utan betraktade himmelen, gräset
och blommorna med en lefna.dslust, som jublande lyste fram
ur de stora ögonen. Ofta sprang hon bort för att fånga
någon fladdrande fjäril, och då hon återkom med sitt byte,
ropade hon åt honom: »Se onkel, se, så vacker den är, jag
har riktigt lust att kyssa den!»

Detta behof att kyssa och smeka hvarje insekt, hvarje
blad och knopp oroade och förargade presten, som äfven i
detta återfann denna outplånliga ömhet, som gror och frodas
i hvarje qvinnas hjerta.

En clag berättade med mycken försigtighet klockarens
hustru, som skötte abbé Marignans hushåll, att flickan hade
en älskare.

Han var nära att qväfvas af förargelse, der han satt
och rakade sig med ansigtet betäckt af ett tjockt lager tvål.

Då han återfått förmågan att tänka och tala, utropade
han: »Det är icke sant, du ljuger, Mélanie!»

Bondqvinnan lade handen på hjertat: »Gud vet om jag
ljuger, herr kyrkoherde! Jag kan bedyra för Eder, att hvarje
qväll, då Er syster gått och lagt sig, råkas de vid flodstran-
den. Ni behöfver blott gå dit mellan klockan tio och tolf!»

Han slutade raka sig och gick med häftiga steg fram
och tillbaka, så som han hade för vana att göra, då han
var häftigt uppretad. Då han åter satte sig vid spegeln och
fattade knifven, skar han sig tre gånger mellan näsan
och örat.

Under hela dagen sade han icke ett ord, men ådrorna
hade svält på hans panna af den häftiga vreden.
336

Efter middagen försökte han att läsa en bok, men han
kom ingen hvart, utan retade i stället upp sig allt mer och
mer. Då klockan slog tio, fattade han sin väldiga ekkäpp,
af hvilken han brukade betjena sig, då han nattetid besökte
någon sjuk. Och han betraktade småleende den väldiga
påken, som han svängde i hotande cirklar med den breda,
seniga handen. Och med ett hånskratt lät han den falla
ned på en stol, hvars krossade ryggstöd flög långt utåt
golfvet.

Han öppnade porten för att gå ut, men förblef stående
på tröskeln, öfverraskad af ett strålande månsken, hvars like
han aldrig sett.

Och som han af naturen hade ett svärmiskt sinne och
var en drömmande, poetisk natur, kände han sig helt vek
om hjertat vid denna den halfklara nattens höga och stor-
slagna skönhet.

I prestens lilla trädgård, som badade i det dallrande
månskenet, aftecknade på vägen de i lång rad stående frukt-
träden sina smala, nästan nakna grenar i skuggornas mörka
färgton, medan den gamla, jättelika kaprifolien, som klängt
upp på husets vägg, utandades sin härliga, söta vällukt och
kom en verld af lefvande dofter att sväfva omkring i den
ljumma och ljusa qvällen.

Han andades långtsamt och insöp luften lika girigt som
en drinkare och vandrade framåt med långsamma steg, hän-
ryckt, förundrad, glömmande allt, till och med sin nièce.

Då han var ute på fria fältet, saktade han sina steg för
att betrakta den vida slätten, som utbredde sig, öfversväm-
mad af denna smekande halfdager och dränkt i den ljusa
nattens ljufva och smäktande behag. Klockgrodorna läto
för hvarje ögonblick sina korta och metalliska toner ljuda,
och näktergalarne läto i fjerran höra sin drillande sång, som
kommer lyssnaren att drömma utan att tänka, som synes
enkom ämnad att ackompagnera kyssar i månskenet.

Åbbén fortsatte sin väg framåt med beklämdt hjerta,
utan atbhan visste hvarför. Han kände sig så trött, så trött
och så förbi, han ville kasta sig ner och i lugn få tänka
på Gud och beundra honom i hans verk.

Följande den lilla flodens krökningar slingrade sig der-
nere en lång rad af popplar. På sluttningen och på vatten-
ytan hvilade en tunn, hvit dimma, i hvilken månstrålarne
bröto sig och spridde ett silfverglänsande skimmer, och som
337

utbredde öfver vattnets ormlika lopp en slags tunn, genom-
skinlig bomull.

Ännu en gång stannade presten, genombäfvad af en
stigande, oemotståndlig känsla.

Och ett tvifvel, en häftig oro anföll honom; han kände
en sådan fråga, som han ofta brukade ställa på sig, uppstiga
i sin själ.

Hvarför hade Gud gjort detta? Om natten verkligen
blott vore ämnad för sömnen, för hvilan, för glömskan af
allt, hvarför hade då Gud gjort den så mycket skönare än
dagen, så mycket Ijufvare än morgon och qväll, och hvarför
skulle de nattliga töcknen belysas af denna långsamma, för-
föriska måne, som var så mycket mer poetisk än solen, och
som syntes, tystlåten som den var, afsedd att vara vittne till
scener, för ömma och hemlighetsfulla för dagens ljus? Och
den främste bland alla sjungande fåglar, han, som nu slog
sina drillar i det dallrande månljuset, hvarför sof icke han
nu, som de andra, med hufvudet under vingen?

Och hvarför låg denna halftäta dimma kastad öfver mar-
ken? Hvarför dessa skälfnihgar i hjertat, denna trånande
känsla i själen och denna sällsamma trötthet?

Och hvarför slpg honom nu till mötes en fläkt af tju-
sande lockelser, som han aldrig drömde om, då han låg i
sin säng? Hör hvem var då detta härliga skådespel ämnadt,
denna rikedom af poesi, som himmelen nedsänkt öfver jorden?

Det kunde alldeles icke abbén förstå. — Men dernere
vid kanten af ängen under ett hvalf af lummiga träd^ i
hvilkas kronor hvilade en glänsande dimma, syntes tvenne
skuggor sakta röra sig framåt vid hvarandras sida.

Han var högre och hade lagt sin arm kring hennes
hals, då och då kysste han henne på pannan.

De satte med ens lif i det tysta, orörliga landskapet,
som omgaf dem likt en guddomlig ram, särskildt gjord för
dem. De föreföllo som ett enda väsen, för hvilket denna
lugna och tysta natt syntes gjord, och de nalkades presten
som ett lefvande svar, ett svar, som skaparen gaf på hans
fråga.

Han stod orörlig med klappande hjerta och trodde sig
skåda någon bild ur Bibeln, måhända Ruth och Boas, och
verser ur »Den Heliga Visan», eldiga utrop, köttsliga lockel-
ser och andra uttryck ur detta kärlekslågande skaldeverks
sjudande poesi vimlade i hans hjerna.
338

Och lian sade: »Kanhända har Gud gjort sådana nätter
för att sprida ett idealiskt skimmer kring menniskornas
kärlek !»

Och han drog sig tillbaka för det unga paret, som slutna
i hvarandras armar nalkades honom. Det var kanhända
hans nièce, men han frågade sig sjelf, om det väl vore rätt
att störa henne; Gud måste tillåta kärleken, då han omgif-
ver den med en sådan glans!

Och han aflägsnade sig nedslagen, nästan skamsen och
med en känsla, som om han beträdt ett tempel, der han
alldeles icke hade rätt att inträda.
Stockholms teatrar.

Februari—Mars 1885.

Af Claes Lundin.

Irar Hallströms opera »Neaga» är icke blott februari
månads, utan hela spelarets förnämsta nyhet på kgl. Stora
teatern. Om värdet af denna operas musik är jag icke be-
hörig att uttala mig, hvarför jag af håller mig därifrån, lik-
som från yttranden i musikaliska ämnen i allmänhet. Jag-
kan endast för dem som icke själfva hört operan intyga, att
man i allmänhet mottagit henne med ganska stor välvilja,
ehuru den sakkunniga granskningen nog haft ett och annat
att anmärka. Om det också är sant, att man ingalunda har
rätt att öfverse bristerna i ett konstverk för att detta är in-
hemskt, är det dock ganska naturligt, att man företrädesvis
gläder sig öfver hvarje vacker sida i ett sådant inhemskt
arbete och låter kanske dessa sidor i främsta rummet utgöra
grunden för bedömandet.

Detta har också utgjort det hufvudsakliga i så väl det
offentliga, som enskilda omdömet om »Neaga». Den utom-
ordentliga hänförelse som gaf sig till känna under första
föreställningen får kanske icke tagas med i räkningen, ty
den föreföll att vara icke fullt omedelbar, utan att ha sin
härd i första radens fond. Men redan vid andra föreställ-
ningen, då inga tecken till bifallsyttringar gåfvos från den
kgl. logen, var det allmänheten själf som yttrade sin belå-
tenhet med många delar af musiken och det goda utförandet,
och denna belåtenhet har sedermera flere gånger å nyo
visat sig.

Hvad som dock måste beklagas är, att tonsättaren icke
haft en bättre text till sitt förfogande. Mycket har man
fått smälta i fråga om operatexter, men »Neagas» är onek-
340

ligen en af de minst smältbara. Om man under första
akten, hvilken försiggår i en till straffängelse använd salt-
grufva och som på vår stora kgl. scen är i dekorativt
afseende af ganska god verkan samt där man genast intres-
seras af hrr ödmanns och Strömbergs utförande af två
fångars partier, gör sig den förhoppning, att detta skall
vara början till en god dramatisk utveckling, så kommer
den förhoppningen snart på skam. I andra akten står hand-
lingen stilla. Man är endast vittne till att Neaga, operans,
att döma efter titeln, förnämsta person, hvilken man förut
icke sétt till, infinner sig och förenas med sin far, den gamle
frigifne lifstidsfången Ylad, hvars bekantskap vi gjorde i
första akten. Af Neagas brudgum, den unge fången Sandu,
som vi också lärde känna i första akten, hör man ej ett
ljud och ser man ej en skymt hvarkei^ i andra eller tredje'
akten. I sist nämda akt införas åter två nya personer,
Radu, Neagas bror, och Heana, hans brud, af hvilka den
senare snart spårlöst försvinner. Hela handlingen i denna
akt består däruti, att Radu skämmes för att kännas vid sin
far, ehuru denne dömts endast för att ha dräpt sin systers
omänskliga baneman, ett brott hvilket väl icke i dessa half-
vilda trakter skulle ansetts vanhedrande, och att fadern därför
förbannar honom. Fjärde aktens handling utgöres af att
denna förbannelse återkallas, att gamle Ylad strax därpå
aflider samt att Sandu ändtligen åter infinner sig på scenen
och talar om, att han rymt från saltgrufvorna, men snart
upphinnes af de honom förföljande soldaterne, hvilka skjuta
ihjäl både honom och Neaga. Radu, som efter förbannelsen
och förlusten af sin brud gjort sig till munk, står ensam
kvar, då förhänget faller.

Detta är libretton ! Ingen af de scener, som skulle ha
kunnat vara något dramatiska och i sig innebära driffjä-
drarna till den öfriga handlingen, är upptagen i operan, utan
om dem berättas endast. -Så är förhållandet med så väl
Ylads, som Sandus brott, det senare orsakadt af att en
oförskämd ung man förebrått Neaga att vara dotter till en.
lifstidsfånge, hvarför han dödades af Neagas fästman, liksom
med Sandus genom ett upplopp i grufvorna gynnade flykt.
Intrigen är rakt ingen, karaktärsteckningen slapp och färglös,
handlingen matt och därför utan verkan, och det hela således
intresselöst.
341

Men Carmen Sylva är en begåfvad författarinna, för-
säkras det, och det är ju mycket möjligt. Hon kan till och
med vara en utmärkt skaldinna och skriftställerska, utan
att därför förmå skapa ett sceniskt verk af intresse. Det
är blott med hennes text till »Neaga» vi bär ha att göra,
och den texten kan icke väcka deltagande, äfven om man
för öfrigt skulle erfara aldrig så stor medkänsla för författar-
innan *.

Det har sagts, att man i denna opera får god inblick
i det rumäniska folkets lif. Det kan ju också vara ganska
möjligt, ehuru man väl icke bör anses för alt för oartig
tviflare, om man icke tror att textens författarinna, drottning
i Rumänien, men född tysk furstinna, kunnat just synnerligt
djupt nedtränga i ett för hennes nationalitet så främmande
folklif. Äfven inhemska furstliga . personer i hvilket land
som hälst pläga icke finna många tillfällen att lära när-
mare känna sitt folks inre förhållanden, hvilket i de flesta
fall icke bör läggas dem till last, utan tillskrifvas omstän-
digheterna och den närmaste omgifningen.

Detta må emellertid vara huru som hälst: man kan ju
gärna antaga, att drottningen af Rumänien riktigt noggrant
studerat fångarnes lif i Oknas saltgrufvor och nedlåtit sig
att mycket ofta vistas bland det dansande och sjungande
folket — det är den sidan af folkets lif som anses värdig
furstarnes intresse, åt minstone på afstånd, från en slotts-
balkong eller från dynorna i en furstlig kalesch — men
därigenom erhåller hennes operatext endast ett yttre etno-
grafiskt intresse. Det rumäniska folkets egentliga lif lär
man därför icke känna. Etnografien är för öfrigt icke det
väsentliga i ett konstverk.

Men sådan texten än må vara, har professor Hallström
likväl funnit den värdig att användas till den af honom
komponerade musiken, och det är detta som räddat den
från fullständig undergång. Om det också är musiken som
satts till den redan färdiga texten, så förändrar detta ingen-
ting i förhållandet mellan den konstnärlige tonsättarens
verk och författarinnans dilettantmässiga försök.

* Om hennes lyriska begåfning fa våra läsare sjelfva tillfälle att
döma, i det att nästa häfte af Dagens krönika kommer att innehålla ett
längre originalbidrag af Carmen Sylva, ett hittills otryckt poem, återgifvet
på svenska från hennes handskrift.	Red.
342

Otvifvelaktigt är det också tonsättarens förtjänst, jämte
de utförandes egen förmåga och goda vilja, ^framställningen
af »Neaga» kunnat göra så fördelaktig verkan i dramatiskt
afseende. Det är kanske sällan man i det afseendet sett
en opera hos oss utföras så godt. Hr Strömberg liar öfver-
raskat i Vlads parti, fröken Ek i Neagas. Man har förvånat
sig öfver, att den förre kunnat intresseras så mycket af sin
ganska tråkiga uppgift, men intresserad har han onekligen
varit, och därför har han lyckats. Det samma måste sägas
om fröken Ek, som genom sitt verkningsfulla spel gjort en
personlighet af denna i sig själf så föga betydande Neaga.
Eröken Grabow, hvars utförande af sångpartiet väl ej kan
annat än erkännas, var vid första föreställningen, sannolikt
till följd af mindre godt hälsotillstånd, något matt i sitt spel,
men en gång kan icke uppställas soi^i regel för bedömandet
af en hel rad föreställningar.

Hr Ödmanns dramatiska återgifvande af Sandus roll
står otvifvelaktigt i jämnhöjd med hans såsom förträfflig
erkända lyriska framställning, något som ej synnerligt ofta
plägar vara fallet med operasångare. Han ådagalägger så
mycken sann värme och verklig hänförelse, att man måste
ryckas med, så föga rollen i sig själf än tillfredsställer. Hr
Forsten, som sjunger Randus parti, har däruti ej stort till-
fälle att visa någon dramatisk förmåga, med undantag af
förbannelsescenen i tredje akten, hvilken dock är mycket
svår och tager i anspråk större dramatisk konst än som
ännu står hr Eorstén till förfogande.

De öfriga rollerna äro alla obetydliga, men skötas på ett
äfven dramatiskt godt sätt af fru Edling såsom Randus brud,
fru TE Strandberg och fröken Janson, hvilka omvexlande
utföra en gammal zigenerskas roll (maskeringen kunde vara
litet starkare, i synnerhet fröken Jansons), samt fröken Lau-
rin, ung herde.

Musikkännare berömma hr Gentes instrumentering, och
allmänheten skänker sitt bifall åt orkestern och körerna.
De i andra och tredje akterna förekommande balletterna
kunna visserligen icke i någon hög grad behaga dem som
klaga öfver, att man här nu mera tyckes icke mycket be-
kymra sig om de goda Bournonvilleska traditionerna från
början af 1860-talet; men erkännas måste dock, att de
utföras på ett operan värdigt sätt. Utom fru Lund och hr
Sjöblom visa sig här flera yngre krafter, bland hvilka i
343

symierhet fröken Flamand gör sig bemärkt för ett behag
och en smak i framställningen, som onekligen erinrar om
just den Bournonvilleska skolan.

Uppsättningen är för öfrigt ganska lyckad. De nya
dekorationerna, som hr Cristian Jansson målat, taga sig
godt ut, och drägterna äro af allra präktigaste slag, komna
omedelbart från Rumänien. Teaterstyrelsen och alla vid
stycket här medverkande ha.användt sina bästa bemödanden
för att gifva en värdig framställning åt det inhemska ton-
verket.

Återupptagandet af »Vattendragaren», Cherubinis gamla
opera, som gafs på samma scen redan för ett par och åttio
år sedan, har icke krönts af synnerligt stor framgång, kanske
emedan musiken ej mera är i nutidens smak, kanske också
emedan man ej funnit utförandet fullt lyckadt. ErkännaS
måste dock, att hr Lundqvists Mikeli är en god dramatisk
framställning, som verkar genom sanning och flärdlöshet
samt varm, om ock ej starkt utpräglad känsla. Hr Lund-
qvist torde i dramatiskt afseende — jag förmodar äfven i
musikaliskt — kunna mäta sig med, om ej öfverträffa några
af sina föregångare, hvilka varit Sandström, Walin, Fredrik
Kinmansson och gamla Brooman samt kanske ännu en,
emedan Brooman icke anstäldes vid kongl. teatern förr än
1804, men »Vattendragaren» uppsattes där redan året förut.

Af dem som nu utföra operan är det egentligen ingen
mer än hr Lundqvist som förmår afvinna sin roll något
dramatiskt intresse. Hvarken fröken Ek i grefvinnans eller
hr Sellman i grefvens partier låter oss ana hvad den förra
kan åstadkomma i »Neaga» och den senare i »Profeten».
Fröken Eks närmaste företräderska i samma parti, fru Mi-
chaeli, var visserligen icke framstående som skådespelerska,
men man brukar just icke bekymra sig mycket om huru
en stor sångerska spelar rollen. Partiet har för öfrigt utförts
af Julie Berwald (sedermera friherrinnan Åkerhjelm), Elma
Ström (nu fru Billing), fru Enbom och fru Sevelin, och af
dem minnas de äldre teatervännerna med nöje de två första,
under det att väl högst få erinra sig fru Enbom och knapt
någon fru Sevelin, hvilka bägge dock omtalas som goda
sångerskor och icke dåliga skådespelerskor. Bland hr Sell-
mans företrädare är det i synnerhet hr Arnoldson som lefver
i vårt minne såsom både utmärkt sångare och talangfull
skådespelare i grefvens parti.
344

»Vattendragaren» är en mycket enkelt utrustad opera,
som dock vid sin uppsättning ståtade med en af Louis
Deland, skicklig dansör och ballettmästare, men ännu mera
betydande komiker, anordnad »Savoyard-ballett», hvilken sedan
borttagits.

Inom operan är i februari för öfrigt endast »Profetens»
återupptagande af någon vigt, i synnerhet för att det gifvit hr
Sellman tillfälle att visa sig fr|n sin mest fördelaktiga sida,
äfven hvad spelet vidkommer. Hans Johan af Leyden är
onekligen af god scenisk verkan genom intelligent dramatisk
framställning. Anmärkningsvärdt är, att denna opera icke
förr än nu upplefvat sin 100:de föreställning på den svenska
kgl. scenen, oaktadt hon där uppfördes första gången
redan i november 1852, under det att värdelösa operetter
på ganska kort tid spelats af mindre teatrar i Stockholm
mer än samma antal gånger. Vid deK 100:de föreställningen
voro ett par stundom uteslutna nummer i skridskoballetten
åter upptagna och skaffade ballettmästaren Théodore samt
fru Lund, hr Sjöblom och fröknarna Rosén och Flamand
mycket bifall. I mars återupptogs »Svarta Dominon» och
gaf i synnerhet fröken Vendela Andersson tillfälle att äfven
för rollens dramatiska del vinna bifall. I »Faust» hade mu-
sikvänner och vänner af dramatisk konst äfven i operan
förnyad anledning att glädja sig åt hr Willmans Mefistofeles,
som fortfarande är en af vår lyriska scens förnämsta konst-
skapelser.

Stora teaterns föreställningar af talstycken ha icke varit
många. »En Midsommarnattsdröm» och »Strandbybor» ha
icke lockat stort antal åskådare. Äfven »Hamlet» har åter
stått på spellistan utan att kunna draga mycket folk till
teatern. »Erasmus Montanus» uppfördes en gång för att
lemna Fredrik Deland tillfälle att taga afsked af scenen,
åt minstone af Stora teaterns, men hans Per Klockare utföres
fortfarande med så oförminskad komik, att .man allmänt hör
den önskan och förhoppning, att den högt värderade skåde-
spelaren icke måtte helt och hållet upphöra med sin sce-
niska verksamhet, äfven om årens antal skulle mana honom
att spara på de krafter, som han så väl användt i konstens
tjänst. Visst är, att allmänheten ingalunda tröttnat att se
Fredrik Deland och att man ej går att se på ' hans spel
såsom på ett gammalt kuriosum, utan såsom på en frisk
konstföreteelse. Det är en lycklig konstnärsålderdom, då
345

de gamla clagame icke utgöra en motsats till, utan en fort-
sättning af ungdomens framgångsrika tid. Den lyckan är
Fredrik Deland beskärd, och därför kunna vi icke förlika
oss med tanken att nödgas sakna honom på scenen.

Dramatiska teaterns förnämsta tilldragelse har varit
fru Hwassers återuppträdande, efter att hon till följd af
hälsoskäl nödgats under flere månader hålla sig aflägsnad
från den scen, som otvifvelaktigt icke f. n. kan undvara
henne. Det är visserligen sant, att ingen är oumbärlig
samt att äfven den, som ansetts såsom den minst umbärliga,
en gång enligt naturens ordning måste försvinna från skåde-
platsen ; men under närvarande förhållanden kan vår förnäm-
sta dramatiska scen sannerligen icke uppfylla sin bestämmelse
och med kraft bevara konstens högre intressen, om icke
fruarna Hwasser och ,H. Kinmansson finnas bland de spe-
lande. Den sist nämda har lyckligtvis sedan någon tid varit
oförhindrad att uppträda, men har ej, alt sedan hon under
förra spelåret så mästerligt skapade moster Lisens roll i
»Dömd», fått någon sig fullt värdig uppgift att lösa, äfven
om hennes fru Serpentier i »Den gifte mannen i staden och
på landet» visar hennes stora konstnärskap också i en obe-
tydlig roll.	*

Fru Hwasser uppträdde åter i grefvinnans roll i »Fa-
miljen Danicheff», förr kallad »Danicheffarna», en tämligen
oväsentlig namnförändring, men som visar, att den nu va-
rande »regien» vid Dramatiska teatern icke är obenägen för
reformer. Stycket är icke bland de allra bästa, vid hvilkas
tillkomst Alexander Dumas d. y. haft sin hand med, ty det
brister otvifvelaktigt i sanning, men förmår likväl intressera,
förutsatt att de förnämsta rollerna utföras på ett tilltalande
sätt, och då detta onekligen är fallet med grefvinnans, prin-
sessan Lydias och Osips, så är det ej öfverraskande, att
åskådarne funnit sig mycket belåtna med återupptagandet af
denna fransk-ryska komedi, hvars lokalfärg af somliga prisas
såsom fullkomligt äkta, af andra starkt betviflas.

I grefvinnans roll betonar fru Hwasser lika mycket den
enväldiga herskarinnan som den för sonen svaga modern.
Karaktären är framhållen i full öfverensstämmelse med för-
fattarens eller författarnes tydligt visade afsigt, ehuru detta
onekligen är förenadt med svårigheter, så stora, att mången
för öfrigt mycket talangfull skådespelerska därvid kommer
till korta. Grefvinnan är nämligen icke så mycket en indi-
346

vi duel karaktär, som ej mer en typ, men den typen är icke
en allmänt mänsklig, t. ex. af högmodet, hersklystnaden,
bördsfåfängan o. s. v., utan en särskild rysk, skulle åtmin-
stone vara det, ehuru det för den som icke närmare känner
det ryska samhället är svårt att afgöra, om det lyckats förf.
Uppgiften är således mer än vanligt vansklig, och Elise
Picard, skådespelerska vid Odéon i Paris, där »Les Danicheff»
först gafs, gick ej häller riktigt i land därmed, ehuru hon
var en mycket god konstnärinna. Möjligtvis, har fru Pasca,
som sedan spelat rollen på Porte-Saint-Martin, lyckats bättre.
Stockholms teatervänner ha sett sist nämda skådespelerska
på Nya teatern, då hon 1881 uppträdde i Coquelin d. ä:s
sällskap, och veta åt minstone till en del hvad hon förmår
på scenen, ehuru hon här icke hade tillfälle att visa sig i
någon af sina stora roller.

Den som sett Elise Picard och Elise Hwasser i gref-
vinnan Danicheffs roll, måste erkänna, att den senare är öf-
verlägsen, kanske mest i första akten, där grefvinnan med
järnhand för spiran öfver sin omgifning och framstår, såsom
vi åt minstone föreställa oss typen, såsom den obarmhertigt
själfrådiga ryska godsbesitterskan före lifegenskapens upp-
häfvande. För att riktigt få fram det gammalryska förhål-
landet mellan herrar och tjänare har förf, förlagt handlingen
till tio år före nyss nämda upphäfvande, och det är just
detta som möjliggör hela dramat, hvilket icke gäller hvilket
land eller hvilken tid som hälst, utan ett bestämdt land inom
en viss tid och icke får bedömas ur någon annan synpunkt.
Grefvinnan smeker sina papegojor och hundar, är frikostig
mot sina lismande sällskapsdamer och klemar med Anna
Ivanowna, en lifegen, som hon af en nyck låtit gifva en god
uppfostran.- Men ve den af dem som vågar visa något
tecken till själfständighet!

Alt detta står fullständigt klart för oss genom fru Hwas-
sers framställning. Lika sant konstnärlig och därför lika
naturlig är hennes tolkning af grefvinnans förhållande till
sonen, den karaktärsstarke, i det fallet modern liknande
Wladimir, hvilken vågar försöka att sätta sin vilja mot
hennes och som hon kan lugna endast genom att falskeligen
gifva honom förhoppning om denna viljas tillfredsställande.
Skådespelerskans konst visar sig i synnerhet verksam, när
den hersklystna ryska damen icke ryggar till baka för ett
svek, sedan hon funnit att maktspråk icke längre hjälper.
347

Denna sida af karaktären får väl för öfrigt icke skrifvas så
mycket på ryskans, som ej åt minstone lika mycket på män-
niskans del, ty falskhet och förräderi lära nog finnas i alla
land på alla tidér, om de också kanske ha en för sig för-
månligare jordmån i despotiskt styrda samhällen och om
grefvinnan Danicheffs svek särskildt underlättas genom att
hon har lifegna, hvilka hon kan skänka friheten för att de
skola utföra hennes afsigter. Fru Hwasser gör icke några
särskilda bemödanden att genom förändradt ansigtsuttryck
eller spel »à part» draga åskådarnes uppmärksamhet på detta
svek, hvartill en mindre sann konstnär nog kunnat låta för-
leda sig. Hon fullfölj er'framställningen af handlingen med
samma orubbliga fasthet, utan att med en enda blick åt sidan
eller en enda extra rörelse förråda hvad som endast bör
komma fram genom handlingen själf. Därigenom åstadkom-
mes ock mycket större verkan, och grefvinnans slutna, hårda
och egennyttiga karaktär står fullt klar för åskådaren. Det
är otvifvelaktigt sällan man ser ett så väl genomfördt spel.

I andra akten är det andra personer som fängsla vår
uppmärksamhet, men i de två sista akterna, där grefvinnan
åter ingriper i handlingen, kan fru Hwassers framställning
förefalla mindre fast utpräglad.- Det torde dock vara mera
förf:s fel, att den i styckets början så utomordenligt kraftiga
herskarkaraktären tappar bort sig. Moderskärleken tager ut
sin rätt, och i det afseendet är karaktärsskildringen nog
riktig, men den eftergifvenhet som grefvinnan visar är dock
icke fullt förberedd i det föregående och synes därför ej häller
alldeles följdriktig. Skådespelerskan kan ej göra mycket däråt,
men fru Hwasser gör onekligen alt som kan göras för att
rädda karaktären. Sin egen konstnärsära har hon i denna
roll icke räddat, ty den har aldrig varit i fara, men hon har
låtit den lysa i ett ljus, som tyckes vara ännu starkare än
förut. Så länge vår förnämsta scen har sådana skådespelar-
krafter, må man ej misströsta, skulle också förhållandena för
öfrigt gifva anledning till farhågor.

Liksom grefvinnans roll gör sig gällande i synnerhet i
första akten, är det furstinnan Lydias som beherskar den
andra. De rollerna ställas emot hvarandra, men ha stor likhet
däruti, att de båda två skildra hersklystna karaktärer, hvilka
. också ha samma föremål för sin kärlek, fastän den ena är
ett uttryck för moderns ej så litet själfviska åstundan, att
hennes son skall göra ett lysande giftermålsparti, under det

Ur dagens krönika. V. 3.	24
348

•
den andra drifves af en på sitt sätt lika själfvisk lidelse för
att vinna den unge mannens hjärta och hand eller åt minstone
den senare.

Fru Dorsch-Bosin har fått det icke så lätta uppdraget
att framställa denna furstinna Lydia, som förut återgifvits af
fru Ulff och nu mera aflidna fröken Hallin. Rollen är så
till vida fast att taga på, som den uttrycker en bestämd, af
en enda lidelse fyld karaktär, hvars kärlek sedan bytes i hat
och hämdlystnad, då den ej besvarats af det älskade föremå-
let; men utom detta allmänt mänskliga, finnes i denna ka-
raktär, liksom för öfrigt i hela stycket, något som förf, inlagt
såsom särskildt ryskt, hvilket furstinnan skall visa i sitt för-
hållande till sin slöe far och det intrigerande sällskapet i sin
salong, i synnerhet till en mångmillionär, hvilken, ehuru af
mycket låg härkomst och med lika låga seder samt känd
skurkaktighet, dock har tillträde till hennes umgänge. Att
riktigt antagligt franlhålla detta egendomliga med dess på
en gång högdragna, spotska och vänligt nedlåtande, detta
människoföraktande och hånande, hvilket, det må vara ryskt
eller icke, skall i denna karaktär verka jämte kärleken, äf
sannerligen icke någon lätt sak, men uppgiften löses på ett
i allmänhet godt sätt af fru Dorsch-Bosin, i synnerhet i den stora
salongsscenen, där furstinnan med skönhetens, intelligensens
och elakhetens makt herskar öfver sin omgifning. Skådespe-
lerskan har äfven i yttre afseenden de fördelar som fordras
för att riktigt återgifva den sköna furstinnans roll. Hvad
man kunde önska är, att hon i vissa, mera maktpåliggande
ögonblick gåfve litet större skärpa åt sitt spel.

Tredje akten är Osips, den frigifne lifegnes, akt. Hr
Elmlund har redan för åtskilliga år sedan väckt bifall i
denna sällsynta karaktärs framställning. Han visar fortfarande
så klart som det möjligtvis kan visas, huru stark pligtkäns-
lan är hos denne hederlige trälnatur, och om åskådarne ha
svårt för att tro på sanningen i karaktären, är det ingalunda
skådespelarens fel. Den slafviska undergifvenheten som denne
f. d. lifegne visar sin förra herskarinnas son och som går så
långt, att han åt honom bevarar hans älskade, fastän hon
nu är Osips hustru (jag förutsätter att handlingen i stycket
är tillräckligt känd för att jag icke skall behöfva upptaga
det knappa utrymmet i denna uppsats med att här upprepa
den), framställes af hr Elmlund på det enda riktiga sätt,
hvarpå det väl bör framställas, ehuru man kan på andra
349

scener få skåda det i en något annorlunda form och i ra-
skare tempo. Det är något ädelt och varmt i hr Elmlunds
Osips, hvilket försonar med bristerna i författarens karaktärs-
skildring och väcker vår medkänsla för denne egendomlige
figur.

Annas, den unga lifegna, men af grefvinnan frigifna
flickans roll har på vår scen spelats af fröknarna Wiberg,
Reis och Hwasser och återgifves nu af fröken Zetterberg.
Det är ej lätt att göra något af denna icke tillräckligt ut-
präglade karaktär. Anna har icke uppfostrats som slafvinna,
hvarför hon måste tänka och känna olika mot de öfriga lif-
egna och i sitt sätt att vara äfven skilja sig från dem, utan
att dock kunna ställa sig på herskapets ståndpunkt. Dit lyftes
hon visserligen genom den unge Danicheffs kärlek och gifter-
målsanbud, men hon är, åt minstone till namnet, hustru åt och
lefver länge tillsammans med en f. d. lifegen, hvilken, oak-
tadt sitt ytterligt gentlemanlika sätt mot sin husbondfrus son,
likväl icke är fri från trälnaturen. Det intryck som måste
vara en följd af denna blandning i omgifningen är icke klart
framstäldt af förf., och skådespelerskan har svårt att göra det
tydligt för åskådaren. At minstone har fröken Zetterberg icke
lyckats därmed. I första akten, där också rollen är klarast,
gör hennes spel det bästa intrycket, och åskådaren måste
erfara medkänsla för den olyckliga, - som så hjärtlöst uppoff-
ras. Eröken Zetterbergs återgifvande af scenen, i hvilken
giftermålshandlingen undertecknas, är en god scenisk fram-
ställning, sannolikt den bästa hon någonsin åstadkommit, ty
där räcka hennes yttre medel till för att uttrycka hvad den
stackars Anna måste känna, i detta ohyggliga ögonblick.
Men sedan försvagar hon ytterligare det svaga som ligger
redan i förfis skildring. I tredje och fjärde akterna, synner-
ligen i den senare, är framställningen alldeles otillräcklig.
Men äfven vida större sceniska krafter kunna ej sprida
tillräckligt ljus öfver denna alt för otydligt tecknade ka-
raktär. '

Wladimirs roll ingriper ej tillräckligt i handlingen för
att lemna skådespelaren tillfälle att väcka riktigt intresse hos
åskådaren. Rollen spelades förr af hr Hartman, nu af hr
Tärnquist, hvilken dock redan innan styckets senaste åter-
upptagande innehaft den och otvifvelaktigt, såsom alltid, gör
hvad i hans förmåga står för att förskaffa den något delta-
gande. Det lyckas dock icke, åt minstone ej helt och hållet
350

ocli detta får väl tillskrifvas så väl förf., som skådespelaren,
hvilken senare, oaktadt all sin flit och ihärdighet samt en
otvifvelaktigt god uppfattning, icke alltid kan bryta det något
torra skal, som omgifver flere af hans framställningar.

Det är en figur i stycket, hvilken af några betviflas
såsom äkta i en furstinnas salong, den gemene millionären
Zakaroff, men som dock är högst karaktäristisk och nu i hr
Hamrin funnit en god framställare. Den benägenhet till
öfverdrift och till att vilja stryka under replikerna och liksom
särskildt anbefalla dem till åskådarnes synnerliga uppmärk-
samhet, hvilken många gånger förebråtts hr Hamrin, har han
i denna, liksom för öfrigt äfven i flera andra roller på se-
nare tider, lyckligt öfvervunnit, och hans lismande skurk gör
därför behörig verkan.

Om de öfriga rollerna är ej mycket att säga. Hr La-
gerqvist har efter sitt tillfrisknande återtagit prins Boris
Walanoffs roll, hvilken strax efter -styckets återupptagande
utfördes af en ung elev, som ju kanske i framtiden kan visa
sig värdig att uppträda bland kgl. Dramatiska teaterns
konstnärer, men ännu icke är därtill mogen. Det var väl
också endast af nödfall som rollen anförtroddes åt honom.
Han har på en elevuppvisning visat rätt goda anlag.

' I afseende på iscensättningen är det bland annat ganska
riktigt, att grefvinnans husdjur framställas lifs lefvande bred-
vid hennes genom tyranni fåniga sällskapsdamer, också ett
par husdjur, men icke behöfver den »lilla söta» hunden gå
omkring för sig själf så länge och lukta på omgifningen.
Det är ett alt för snällt djur, det kan man nog se, men
likväl kommer det oro å stad i salongen. Om man också
vänjer sig vid det lilla vackra kräket och förjagar de farhå-
gor som genast infinna sig, att det skall bränna sig på ram-
pen eller tumla ned i orkestern eller ställa sig i naturalistisk
afsigt mot kulissen, så drager det dock uppmärksamheten
från handlingen mellan de mänskliga deltagarne i dramat.
Jag har rundt omkring mig hört de lifligaste utrop om
denna hund, hvilken på det högsta intresserat en god
del af salongen. Detta är skadligt för skådespelet och borde
förebyggas genom att hunden bäres ut förr än nu sker, lik-
som det är skadligt i allmänhet att göra iscensättningen så
verklighetstrogen i det mindre väsentliga, att detta inkräk-
tar på det hufvudsakliga. Detta är en fråga som väl behöfver
351

dryftas, och jag tager mig friheten att i ett annat häfte
därtill återkomma.

Dramatiska teatern har ända till slutet af mars, då
»Severo Torelli» skulle öka spelårets få nya stycken, icke haft
mycket nytt att bjuda på, men så har det varit åt minstone
en nyhec af så stor betydelse som »Vildanden». Detta stycke
har uppförts äfven i mars några gånger. För öfrigt har
teatern tagit å nyo upp gamla, men gärna sedda stycken,
såsom det redan nämda, »Danicheffarne», samt »Gringoire» och
»Den gifte mannen'i staden och på landet», två mycket olika
dramatiska alster. Dessa två ha gifvits på samma afton, hvilket
icke kunnat ske utan olägenhet. »Den gifte mannen i staden
och på landet» är en gammal komedi, snarare fars, af Bayard
och de Wailly, som spelades här redan för fyratio år sedan,
men sedan våter upptagits några gånger och alltid skaffat
åskådarne en glad afton.

Att å nyo draga fram stycket var således ganska rik-
tigt, men det är, oaktadt det har blott tre akter, icke så kort
och fordrar därför till för- eller efterspel ett annat stycke
som ej tager mer än på sin höjd en half timme. Hvarför
teatern gifvit Bayards komedi till kamrat ett stycke som
»Gringoire», hvilket upptager goda fem qvarts tid, är svårt
att förstå, hälst som teatern nödgats låta flere skådespelare
spela både i det ena och det andra. Då därtill kommer, att
»Gringoire», som gifvits före Bayards komedi, är kostymstycke,
har det fordrat lång tid för de för bägge styckena gémen-
samma skådespelarne att kläda om sig, och mellanakten har
därför utdragits i en mycket tålamodspröfvande längd samt
hela föreställningen, ehuru bestående af endast fyra akter,
icke kunnat sluta före kl. 11. Detta är ingalunda någon
ovigtig sak, ty en sådan misshushållning med tid och åskådar-
nes tålamod kan inverka menligt på det goda lynnet hos de
senare, hvilket åter är så nödvändigt för att få fylda salonger.

Om man nu efter den långa mellanakten icke känner
sig alldeles uttröttad, har man det verkligen roande och på
de flesta händer väl utförda stycket »Den gifte mannen i
staden och på landet» att tacka därför. Fru H. Kinmansson
är utmärkt rolig,' emedan hon är fullständigt sann i den
gamla fromlerifruns roll, utan någon öfverdrift, men med
stark komisk kraft. Maken till fru Serpentier får man leta
efter. Hr Personne väcker starka och ihållande samt stän-
digt återkommande skrattsalvor för utförande af titelrollen.
352

Hr Personne är en tänkande och arbetande konstnär, hvilken
under de senare aren gått ganska mycket framåt och som
onekligen söker vara själfständig, men då han skall utföra
en roll hvilken förut innehafts af hr Hedin, tyckes det vara
hr Personne omöjligt att bibehålla sin själfständighet. Blott
han vet, att nämde glade skådespelare innehaft rollen, an-
tingen han sett honom eller icke, så faller hr Personne in
i det Hedinska uttryckssättet. Sämre förebild kan man ha,
och visst är att hr Personne efterbildar på ett riktigt ut-
märkt sätt, men det är dock efterbildning, och fastän denna,
såsom vi med kännedom af hr Personnes förmåga skulle tro,
är nästan fullständigt omedveten, så verkar det dock störande
på hvar och en som kommer i håg företrädaren och som
vet att* efterbilden kan göra, något alldeles af sig själf. Så
utomordentligt roande hr Personne än är i »Ben gifte mannen
i staden och på landet», skulle både rollen och stycket vinna
på, om man finge se en uppfattning^ och framställning som
hr Personne själf skaffat sig.

Stycket skulle nog också vinna på en annan skådespeler-
ska i Klaras roll. Kröken Zetterberg är där alldeles olämp-
lig, och rollen förlorar hela det lilla behag som den onekli-
gen äger. Om fröken Zetterberg skall kunna vinna något
berättigadt bifall, så är det väl i roller af helt annan art, hälst
af mycket mörk ton, där hennes röst och sätt att tala stå i
större öfverensstämmelse med karaktären än hvad fallet är i
Klaras roll.	.

I fru de Nohans, den sköna enkans, Polignys, den okonst-
lade sjöofficerns, och Mathieus, den smygande fromleriman-
nens, roller förstå fru Dorsch-Bosin samt hrr Hartman och
Fahlbeck att fullständigt individualisera hvar sin uppgift och
äro därför af god verkan. Det senare kan ty värr icke sägas
om framställaren af den unge älskaren. En sådan borde
sannerligen icke släppas fram på vår förnämsta dramatiska
scen, ty det är ett vågstycke som ej är värdigt den teatern.
Man kan ogilla att elever få uppträda, såsom den här ofvan
omnämde unge ställföreträdaren för hr Lagerqvist i »Famil-
jen Danicheff», enär elevernas öfningar icke böra ske inför
en betalande allmänhet. Men hvad som måste icke blott
ogillas, utan på det kraftigaste motarbetas, det är att teatern
släpper fram en ung person, som saknar den första möjlig-
heten för ett uppträdande på scenen, enär han kan hvarken gå,
stå eller tala. När samme unge man först visade sig i »Den
353

hvita halsduken», var han debutant och man hade öfverseende
med hans krokiga knän och obehagliga gång, tafatta rörelser
och hesa röst; men nu står hans namn på affischen, hvilket
väl skall bevisa, att han redan är anstäld vid kgl. teatern.
Detta är rent af obegripligt.- Huru kan teatern anställa som
skådespelare en ung man utan alla förutsättningar för *en
dräglig skådespelare af ens lägre ordning? Hvad han visar
är knapt något som kunde tålas på en sällskapsteater. Man
måste känna medlidande med den unge mannen och önska
att han så snart som möjligt väljer en för sig bättre pas-
sande lefnadsbana, där det icke väcker anstöt, om han i alla
sina dagar hväser fram orden i st. f. att tala. Felet är icke
hans, utan Dramatiska teaterns, och det är ej mot honom,
utan mot teaterledningen man måste vända sig med kraftig
insaga i denna sak.

Men det är kanske just den olyckliga utgången af detta
försök, i förening med den stora brist som f. n. råder på
unga dugliga skådespelare af båda könen och som väl föran-
ledt, att t. ex. fröken Zetterberg måste uppträda på samma-
afton i »Gringoire» och »Den gifte mannen i staden och på
landet», det är kanske just denna oroväckande fattigdom på
unga krafter, som orsakat, att teatrarnes högste styresman på
fullt allvar tagit i tu med det redan gamla förslaget att genom
en ordentlig utbildningsskola vid konservatoriet skaffa sig för
scenen fullt användbara unga sångare- och skådespelareämnen.
Länge ha teatervännerna i Stockholm yrkat på elevskolans
flyttning till konservatoriet och omdaning där, jämte under-
visningsanstalten för operasångare och sångerskor, till ett
fullständigt lyriskt och dramatiskt läroverk. Mångfaldiga
gånger har äfven den som skrifver detta, en gång-också i
denna tidskrift, framstält önskvärdheten af en sådan anstalt, ja
oundvikligheten däraf, i fall vår sceniska konst icke skall
helt och hållet duka under.

Nu tyckes saken verkligen komma till stånd, och jag
tror mig icke begå någon ogranlagenhet, om jag här om-
talar, att kgl. teaterstyrelsen insändt förslag i saken till
musikaliska akademien, hvilken f. n. är sysselsatt med att
granska förslaget för att däröfver yttra sig, samt att det
efter all sannolikhet icke kommer att möta några hinder,
allra hälst som man anser, att förändringen låter göra sig
utan extra penningeuppoffring. De medel, som hittils an-
vändts för elevskolan vid kgl. teatern, öfverflyttas till kon-
354

servatoriet, som för öfrigt tager saken helt och hållet om
hand. Några enskildheter kunna ännu ej meddelas, enär
granskningen af förslaget väl icke, då detta nedskrifves, ännu
är afslutad, och man således ej hittils hunnit med några
närmare bestämmelser för förändringens genomförande.

Att saken emellertid är på god väg måste glädja hvarje
vän af vår sceniska konst. Den bildade och med scenens
fordringar fullt förtrogne konstnär, som nu står i spetsen
för våra kgl. teatrar, har genom sitt initiativ till upprättande
af en verklig, från teatern skild undervisningsanstalt för
bildande af sceniska konstnärer visat sig förstå, att teater-
ledningen bör hafva blick icke blott för det närvarande,
utan äfven för framtiden. Han har otvifvelaktigt funnit,
att man f. n. har anledning att frukta några elakartade
baciller i teaterkroppen, hvilka, om de ej uppmärksammas
och motarbetas, lätt kunna åstadkomma hela scenorganismens
upplösning och tillintetgörelse. Han^iar insett, att så länge
elevskolan stannar vid kgl. teatern, förmår hon icke, äfven
•med den omsorgsfullaste ledning, att skaffa de kgl. scenerna
tillräckligt antal dugliga konstnärer.

Otvifvelaktigt bör skolan, så vida hon skall kunna rätt
uppfylla sin bestämmelse och så långt här varande förhål-
landen medgifva, inrättas efter ungefär samma plan som
franska conservatoire de musique et de déclamation. Med
en sådan undervisningsanstalt på fullt allvar vore första
vilkoret för anställning vid de kgl. teatrarne, att den sö-
kande genomgått läroanstalten och funnits lämplig att upp-
träda. På de af staten understödda scenerna skulle endast
de bäste lärjungarne tillåtas uppträda, men dessa skulle
också vara därtill förbundne, ett ingalunda obilligt vilkor
för att njuta kostnadsfri undervisning vid läroverket och en
nödvändighet för statsscenernas bestånd.

Då skulle man ej på vår kgl. operascen få höra per-
soner, som ännu icke på långt när afslutat sina musikaliska
studier, eller se sådana, som väl i musikaliskt afseende kunna
vara ganska tillfredsställande, men icke det ringaste förstå
att föra sig på tiljan, mycket mindre att genom godt dra-
matiskt spel understödja en kanske ganska vacker röst och
godt sångsätt. Man har varit vittne till betänkliga brister
i sådant afseende på kgl. teatrarne, nu senast hos en ung,
vacker, behaglig sångerska med god röst, fröken Spångberg,
hvilken i sitt försöksuppträdande såsom Pamina i »Trollflöjten»
355

gjort mycken och otvifvelaktigt väl förtjent lycka i rollens
musikaliska del, men visat sig sakna de mest elementära
studier i dramatisk skådespelarekonst, detta ovedersägligt
till skada för hela framställningen. Kommer ett verkligt
konservatorium till stånd, bör sådant icke kunna hända.
Och den teaterdirektör, som själfmant föreslagit den nuva-
rande elevskolans sammanslagning med konservatoriet till
en verklig scenisk läroanstalt, har därmed förevigat sitt namn
i den svenska konstens häfder. Hr Willman har också
därmed påskyndat uppfyllandet af åt minstone en del af de
förhoppningar man ansåg sig kunna börja hysa på en ljusare
framtid för våra af staten understödda scener, då han utsågs
till dessa sceners styresman.	'

De elever, som vid afgångspröfningen utgå från kon-
servatoriet med lägre vitsord, böra likväl varda af nytta för
enskilda teatrar, hvilka då nog också skulle fordra, att de
oundvikligaste studierna vore undangjorda, innan en försö-
kande tillåtes att uppträda offentligt. På det sättet skulle
statens undervisningsanstalt kunna gagna både de af honom
understödda och de enskilda scenerna samt således varda
af’ nytta för hela dem svenska sceniska konsten.

Nu några ord om »Gringoire», Théodore de Banville’s
intressanta stycke, som spelades på Théâtre-Français redan
för nitton år sedan och ej långt därefter på Dramatiska
teatern i Stockholm. Fyra olika skådespelare ha på sist
nämda scen utfört titelrollen, hrr Elmlund, Grevilius, Lind-
berg och Fristedt. Dess utom har Coquelin d. ä. under sitt
besök här 1881 framstält Gringoire, något som ej så lätt
kan glömmas, och den nu mera aflidne skådespelaren Raa
lär också ha här uppträdt i samma roll samt spelat den med
mycket stor talang. Den sist nämde Jiar jag aldrig sett,
men de fem öfriga erinrar jag mig mycket väl. Hr Lind-
berg spelade rollen på Dramatiska teatern för omkring fjorton
år sedan och en annan gång, för omkring fem år sedan
vill jag minnas, på Nya teatern. Han är således en öfvad
framställare af karaktären.

Pierre Gringoire är i sjelfva verket en historisk person,
som dock knapt var född,, då Ludvig den elfte dog, eller
som åt minstone icke förr än två eller tre årtionden efter
den kungens frånfälle kom till franska hofvet, där han ganska
högt aktades af Ludvig den tolfte. Men Victor Hugo tog
och satte in honom bland sina figurer i Notre-Dame de Paris
356

och gjorde af honom ett slags François Villon, en poetisk
galgkandidat, och lät honom lefva och dikta under Ludvig
den elftes tid. Det är mera den figuren än den verklige
Gringoire, som Théodore de Banville användt för sitt skåde-
spel, och författaren hade kanske kallat honom François
Villon, om han ej ryggat till baka för att låta en tjuf, som
nämde poetiske lösdrifvare ju var, sluta sitt literära tattarelif
genom giftermål i en rik och ansedd borgarefamilj.

Théodore de Banville’s Gringoire är en rikt utrustad
intelligens, men en person utan hem och skydd, som lefver
för dagen, diktar och tigger, låter inbillningens öfverflöd
ersätta den torftiga verkligheten och drömmer om den
renaste kärlek i samma ögonblick han löper fara att svälta
i hjäl. Under allt detta lifvas han af en frisk ungdomlighet,
som ej skyr någonting, ej ens att dikta försmädliga och
genom sin sanning så mycket farligare visor om själfve
konungen, den tyrannen, glad och obekymrad, blott han
kan komma öfver en bit mat för att stilla den värsta hun-
gern eller till och med om han endast kan finna tillfälle
att skildra skaldekonstens höga uppgift eller föra andra
olyckligas talan.

Sådan är denne Gringoire, hvilken. ställer höga fordrin-
gar på skådespelaren. Hr Lindberg tyckes taga rollen
ungefär på samma sätt som under sina föregående framställ-
ningar däraf, ty värr också föga afvikande från sina öfriga
rollers utförande. Men erkännas måste, att hans Gringoire
står öfver hans Hamlet och väl näst efter hans Osvald,
skådespelarens otvifvelaktigt bästa roll, endast därför att
den spelas något naturligare än den först nämda, synner-
ligen hvad ordens utsägande vidkommer. Ätt hr Lindberg
åt minstone i någwi roll verkligen söker att få bugt med
sin falska stämma är ett så aktningsvärdt bemödande, att
det förtjänar framhållas som en god handling af denne
skådespelare.

För öfrigt saknar hans Gringoire i en för rollens och
hela styckets framgång ganska betänklig grad den omedel-
bara friskhet som ligger i karaktären. Det glada, öfverdådigt
obekymrade som skall visa sig under rollens förra del,
synnerligen vid framsägandet af balladen och vid måltiden,
kommer alldeles icke fram, och därmed förlorar rollen en
god' del af sin rätta natur, det som mest kännetecknar den
sorglöse gatuskalden ända till dess han finner tillfälle
357

att plötsligt göra sig till tolk för poesiens höga kallelse, då
man först skall märka att hos honom bor en djup känsla. Hr
Lindberg är ungefär likadan från början till slut och höjer
sig icke till nog verksam hänförelse, då skalden, som så
föga tänker på sig själf, för den unga flickan skildrar poe-
siens sköna uppgift och då den fattige sångaren skall själf
genomträngas af en sådan hänryckning, att han framkallar
en likadan hos Loyse, så att hon ej längre märker hans
kroppsliga fulhet.

Bland de öfriga spelande har hr Fahlbeck fått ett svårt
uppdrag, nämligen att fylla Ludvig den elftes roll, hvilket
han på bästa sätt söker fullgöra, men brister i synnerhet i
de starkare delarne, då konungens vrede skall frambryta.
Äfven i denna roll lia, sedan Edvard Swartz lemnade den,
flere skådespelare försökt sig på samma scen, nämligen hrr
Dörum, Axelson och Lichtenberg samt den norske konst-
nären Klausen. Om fröken Zetterbergs Loyse kan icke sägas
annat än det som redan yttrats om hennes spel i allmänhet.
Hr ihegerströms Simon, den dry ge borgaren och kungavännen,
förverkligar otvifvelaktigt hvad förf, velat nedlägga i karak-
tären och gifver en mycket god bild af den tidens storborgare,
sådana vi åt minstone föreställa oss dem. Olivier le Daim kan
ju godt tänkas som hr Personne framställer honom, och denna
framställning ger ett nytt intyg på skådespelarens förmåga att
individualisera olika karaktärer, endast han icke råkat ut för
någon företrädare, från hvars spelsätt han icke kunnat frigöra sig.
Nicoles roll utföres nu af fru Dorsch-Bosin, en högst in-
tagande företeelse i det rika borgarehuset, men åt hvilken
skådespelerskan icke ger den stolthet och myndighet, som
förf, otvifvelaktigt velat skola framlysa hos den dryge bor-
garens syster. Eru Dorsch-Bosins Nicole är allt för ljuf~
och smeksam.

Om »Severo Torelli», kan jag här icke yttra mycket
annat än att hr Harald Molanders öfversättning, hvilken
jag vid nedskrifvandet af detta nyss genomläst, tyckes på
ett synnerligt förtjänstfullt sätt hafva återgifvit François
Coppée’s intagande poesi. Såsom dramatiskt verk har skåde-
spelet onekligen sina svagheter. Det börjar alldeles förträff-
ligt med en af de bästa »exposéer» som kan fordras, hvilken
sätter oss in i italienska stads- och statsförhållanden mot
slutet af fjortonhundratalet och har endast det felet att den
icke är för själfva hufvudhandlingen fullt uttömmande i första
358

akten, utan måste fortsättas i den andra. Sist nämda akt är af
stor dramatisk verkan. Den tredje är också onekligen af
intresse för kännedom af hufvudkaraktären, men handlingen
skrider icke framåt och är af mindre betydelse.

Man väntar därför att fjärde akten, den på hvilken i
fem-akters skådespel hela handlingens vigt måste hvila, skall
varda af större verkan. Denna väntan uppfylles dock icke.
Handlingen står fortfarande på ungefär samma punkt, och
det hade otvifvelaktigt varit för stycket fördelaktigare, om
det inskränkts till fyra akter. Femte akten, som slutar med
något oförmodadt och därför öfverraskande, räddar kanske
skådespelet vid uppförandet.

Då detta skrifves, har första föreställningen, beklagligt-
vis till följd af fru Hwassers hastigt inträffade sjukdom,
uppskjutits, och jag har endast haft tillfälle att se general-
repetitionen. Denna var, mot vanan på våra kgl. scener,
icke af den fullfärdiga beskaffenhet, att jag skulle - vilja
därpå grunda ett bedömande- af utförandet, lika litet som
af det intryck som skådespelet kan göra vid en riktig före-
ställning.

Blott så mycket torde kunna nämnas, att fru Hwasser,
som redan på generalrepetitionen var illamående, otvifvelak-
tigt, då hon återvunnit hälsan, varder en högst intressant Pia,
Severos olyckliga moder, liksom att hr Elmlund med till-
talande sanning på repetitionen, spelade den gamle Gian-Bat-
tista Torelli, en i förtid åldrad gubbe, far till styckets hjälte;
samt att den sist nämde rollen eldat hr Törnquist till en verk-
ligt varm framställning, möjligtvis litet för orolig och nervös,
men mera på djupet gående än kanske någon annan af denne
skådespelares många föregående skapelser. Det torra skalet
-tyckes vara brutet. Likaledes torde ej böra förbigås, att hr
Personne, som har en mycket lång biroll, en pisansk ädling
och verksam deltagare i sammansvärjningen mot tyrannen,
var med lif och själ inne i handlingen. Dock ej mer om
en repetition! När detta häfte framlägges för allmänheten, har
skådespelet sannolikt redan haft sin första föreställning. En
tidskrifts uppgift är ej att täfla med de dagliga tidningarna i
snabbheten af sina meddelanden.

Nya teatern går sin väg lugnt framåt och har under
de två månaderna fortsatt med det alltid lika skrattretande
skämtet »Sabinskornas bortröfvande» samt satt upp en ny
stor operett, »Åfrikaresan», med musik af Franz von Suppé,
359

hvilket stycke icke är mycket olikt en mängd andra operetter
och därför utan synnerligt stort intresse, men som lemnat
fru Östberg tillfälle att ännu en gång verka med sin präk-
tiga sång och hr Ringvall att göra sig känd af Stockholms
operettälskare. Stycket är uppsatt af hr Harald Molander
med hans vanliga insigt och omsorg, och teatern tyckes icke
ha sparat på omkostnaderna. ,

Denna teaters märkligaste nyhet är otvifvelaktigt Ibsens
»Brand», som dock icke uppförts förr hn detta häfte är fär-
digt att läggas i pressen.

För öfrigt torde det vara endast »Edmond Kean», som
under dessa månader, dock ej synnerligt många gånger,
sysselsatt Nya teaterns publik och gjort det, hvad utförandet
vidkommer, på ett ganska aktningsvärdt sätt. Det är Alex-
andre Dumas, den äldres, gamla skådespel, som redan för
några och fyratio år sedan uppfördes här och som onekligen
är något föråldradt, stundom alt för naivt för vår tid, men
dock lemnar hr Hillberg nytt tillfälle till en lika mycket
för sin flärdlöshet,- som för sin kraft på några ställen utmärkt
framställning, ett i allmänhet konstnärligt godt sceniskt arbete,
mot hvilket man endast kan göra den anmärkning, att hans
Edmond Kean icke är fullt så »tjusande», som Dumas skildrar
honom. En så farlig hjärteröfvare borde väl visa sig litet
älskvärdare än denne alt för buttre hedersman.

I Anna Dambys, den unga, intressanta flickans, roll
har fru Ulff visat sina bästa egenskaper, och hennés spel
har gjort mycket god verkan, hvilket är så mycket anmärk-
ningsvärdare, som rollen egentligen borde framställas af en
helt ung person.

Stycket är, såsom sagdt, något föråldradt, men det väckte
ej häller alldeles odeladt bifall här for fyratiofem år sedan,
ehuru titelrollen då utfördes af Torsslow, hvilken därför
mycket berömdes i tidningarna. Det gafs första gången på
Djurgårdsteatern 1840. Är 1857 togs det upp på Stjern-
ströms Mindre teater och gafs där första gången den 6 maj,
till förmån för mamsell Kindahl, en ung, talangfull skåde-
spelerska, som tidigt lemnade scenen. Hennes spel i Anna
Dambys roll prisades såsom »lika sant uppfattadt, som älskligt
återgifvet». Pousettej då i sina kraftigaste år, spelade titel-
rollen »med värme och hängifvenhet», men uppmanades i
tidningarna att genom studier sträfva därhän, att han i star-
kare scener »icke upphörde att vara herre öfver sig'själf».
360

Broman förklarades hafva af Salomo, den gamle sufflören,
gifvit en »konstnärligt fulländad bild». Hr Gründer skämde
ej häller bort rollen nn på Nya teatern.

Södra teatern spelar nu endast »kassastycken», men ett
af dem, den tarfliga operetten »Kosackflickan», med musik af
Hervé, hade dock ej synnerligt lång lifstid, fastän fröken Anna
Pettersson, en af allmänhetens gunstlingar, sökte rädda titel-
rollen. Lyckligtvis hittade teatern »Guldspindeln», och han
spinner nu verkligen guld hvar enda afton sedan åtskilliga
veckor. Det är ett af Fran^ von Schönthans, »Sabinskornas»
fader, hopgjordt, verkligen lustigt lustspel, som i hr Oscar
Wijkander funnit en skicklig öfversättare och i hrr Bergström
och Wagner, m. fl. mycket roliga framställare. Stycket för-
tjänar i dramatiskt afseende ej synnerligt mycken uppmärk-
samhet, men ändamålet att roa på ett oförargligt sätt uppfyller
det i hög grad.
En akademisk prisfråga.

(Bref från en jägare och fogelvän.)

Örebro i mars 1885.

Hr Redaktör!

»Habent sua fata libelli», heter det ju, och ett egendomligt
exempel pâ en författare, hvars skrifter i vårt land blifvit för-
följda af ett slags oförklarlig otur, utgör den berömde djurskil-
draren Brehm. Jag syftar härmed på den i dessa dagar af kongl.
Vetenskapsakademien med Letterstedtska priset belönade öfver-
sättning, som under titel »Foglarnes lif» skall hafva flutit ur
professor F. A. Smitts penna. Jag vet ju väl, att Eder tid-
skrift icke kan befatta sig med naturvetenskapliga fackrecensioner,
men för det första är i fråga varande arbete af populär beskaffenhet,
och för det andra äro mina anmärkningar sådana, att hvar och
en med intresse för saken lätt bör kanna pröfva deras befogen-
het. Jag föreställer mig derför, att ni icke vägrar plats för ett
meddelande, som i följd af den akademiska hallstämpeln å i fråga
varande verk onekligen eger sitt direkta apropos för dagen.

Det är nu mer än tio år sedan den första svenska^upplagan
af denna intressanta bok lemnade pressen. Det anmärktes då
af kritiken, att den samma fått till redaktör en person, som var
långt ifrån vuxen uppgiften, och mycket graverande bevis blefvo
äfven lemnade härpå, hvarom mera längre fram. Då nu en
medlem af den akademi, som prisbelönt honom, åtagit sig saken,
borde man väl haft skäl till det antagandet, att bearbetningen
kommit i de bästa händer. Vid en granskning visar det sig
dess värre att så icke varit förhållandet. Det är mig visserligen
ett nöje att erkänna, det åtskilliga partier äro både smakfullt
och sakkunnigt återgifna, men motsatsen eger ock snart sagdt
lika ofta rum. Hvad detta kan bero-på, tillkommer'emellertid
icke mig att afgöra. Den artigaste förmodan härvidlag är väl,
362

att professorns tid varit alltför mycket upptagen, för att lian
kunnat medhinna granskningen af alla detaljerna i den öfver-
sättning, hvars verkställande han sannolikt öfverlemnat åt något
underordnadt biträde eller åt någon entreprenant byrå. Sjelfva
saken blir dock icke i väsentlig mån upphjelpt genom en sådan
mildrande förklaring. Ett beklagligt faktum är nämligen, att
äfven å den nya upplagan ord för ord kan tillämpas hvad en
kritiker skref om den förra editionen, nämligen att för bearbet-.
ningen af ett sådant, verk hade fordrats en vida större sakkänne-
dom, än hvad den å titelbladet angifne öfversättaren här visat
sig ega, och derj ernte — för att arbetet måtte utgöra en under-
hållande läsning — en vida större ledighet i framställningssättet
varit önsklig. I den nya upplagan, så väl som i den. första,
vimlar det nära nog af fabelaktigheter, inkonseqvenser, barnslighe-
ter och löjligheter, så väl som af rent faktiska oriktigheter.

Redan uti inledningen, sid. XIX,Xörekommer ett dunkelt ställe.
»Våra dagars landtbruk och skogsskötsel tillfogar just de foglar,
som för oss äro af stort värde, den största skadan, emedan de
beröfvas eller, erfara en inskränkning i sina vistelseorter etc.»
Att beröfvas en inskränkning är ju det samma som att få större
utrymme?	.

Sid. 2 står, att flertalet sångfoglar sky vattnet, »men några
arter reda sig äfven i detta på ett snart sagdt oöfverträffligt
sätt att jaga löpande på dess botten.» Härmed åsyftas natur-
ligtvjs Strömstaren., hvars rörelser på vattnets botten åstadkommes
med vingarna och följaktligen icke kan sägas vara »löpande».

Ehuruväl inledningen afslutas med den i fetstil tryckta all-
varliga uppmaningen: -»Skydd åt småfoglarne!» så finna vi dock
till vår öfverraskning redan på sid. 4 följande tirad: »De klago-
mål, som af ömma själar i all enfald höjas öfver de stackars
burfoglarne, äro emellertid allt annat än berättigade, ty att med
omsorg och sorgfällighet vårda och tämja en fogel och på bästa
sätt ersätta hans förlorade frihet, för att i stället fröjdas åt hans
härliga sång, är alldeles icke att på orättfärdigt sätt beröfva en
ädel varelse friheten. Men så länge en oförståndig uppfattning
gör sig gällande äfven i djurskyddsföreningar och i dem vanli-
gen regelbundet omhuldas och utvecklas, kan man knapp'ast
vänta någon ändring af dylika föreställningar.»

• Sångfoglarne äro stälda främst i afseende på intellektuel
utveckling. Derföre synes det mig ganska egendomligt, att man
(häri inbegripes både författaren och bearbetaren) velat förneka
dem känslan af kärlek till friheten genom att påstå, att det icke
363

är orättfärdigt, om man beröfvar dem deras frihet, så snart för-
Insten af denna ersättes genom en god omvårdnad.

Detta må gälla som ett prof på de inkonseqvenser, i hvilka
den nya upplagan mycket väl kan mäta sig med den gamla.
Såsom en kuriositet skola vi anföra ett motstycke ur den af dr
Wahlström besörjda första editionen, jemte några af de kritiska
kommentarier, hvarmed en anmälare då beledsagade dem.

Uti den allmänna inledningen till ordn. Sångfoglar dref
hr W. den egna satsen, att »fullkomligheten hos ep. fogel icke,
såsom hos däggdjuren, består i själsförmögenheternas utveckling,
utan fastmera yttrar sig i rörlighet och liflighet samt i förmågan
att gifva läte». Vidare sades af honom, att »färgen i allmänhet
är litet i ögonen fallande»; att »de flesta sångfoglar besöka till-
litsfullt hus, gårdsplaner och trädgårdar»; att de sjunga »icke
allenast för att glädja andra utan äfven för sig sjelfva». —
Derpå följde första flocken: Käggelnäbbade småfoglar. Om dem
fick man veta, att deras näbb är »utan tand eller inskärning»,
hvilket dock icke hindrade hr W. att längre fram mycket rik-
tigt anföra flera exempel på foglar till denna flock, som hafva
en tydlig inskärning bakom näbbspetsen, men hvars betydelse
för fogelns lif icke omnämdes. Dessa foglar, sade han, »utmärka
sig genom förträffligt minne och genom starka, lifliga känslor.»
Månne icke, det kan kallas utvecklade själsegenskaper? —

Men vi återgå nu till den nya bearbetningen och anföra
från sid. 11 ett pjunkigt pjoller om Rotgeln: »Mot svaga varel-
ser eller sina likar visar han en älskvärd skalkaktighet, men
äfven mycken trätlust, hvarför han sällan lefver i fred och ro.
Han kan likväl vara medlidsam, och föräldralösa sångfoglar, som
icke äro i stånd att sjelfva försörja sig, hafva i rotglarne ömma
fosterföräldrar, liksom sjuka af samma art i dem finna barmhertiga
hjelpare.»	•

Detta hjertnupna yttrande erinrar icke obetydligt om hvad
den förre bearbetaren skref beträffande bofinkarne:

»I stora sträckor af Europa är bofinken så godt som en
medlem af familjen. Han muntrar den trötte arbetaren och
kommer honom att glömma sin fattigdom.» Det vore i sanning
högst önskligt — anmärkte då kritikern — om denna fogel,
som är så allmän på landsbygden, hos oss kunde lägga i dagen
samma förmåga. Vidare skref dr Wahlström i sin bearbetning:
»Finkarne äro så litet skygga, att de ofta synas i stora städer».
Herr W. menar väl — inföll då kritikern — att de ses der-
städes i burar? Hvarför infinna de sig eljest icke lika gerna

Ur dagens krönika. V. 3.	25	'
364

i småstäderna? Man kan väl svårligen tänka sig, att de i
flera af dessa städer inrättade »småfogelskyddsföreningarne» skrämt
bort dem.

Blott ännn en egendomlighet ur den förra editionen. Hr
W. hade yttrat, att bofinkens färger äro »tilltalande», och tillägger
derpå, att bofinkens lockljud är »pink». Kanske hr W. tycker
— frågade då -kritikern — att äfven detta ljud är »tilltalande»?
Emellertid gå vi nu vidare till den nya editionen.

Sid. 15. Här har bearbetaren ansett sig böra utbyta den
gamla svénska benämningen Busksqvätta mot Buskärla^ en be-
nämning, som måste vara mindre passande, dels derföre att hon
ingenstädes så kallas, dels äfven äf den anledning att hon icke
har någon slägtskap med ärlorna.

Sid. 21. Om Strömsiaren säges: »hans föda består nästan
uteslutande af insekter och deras larver, men om vintern säges
han äfven förtära små musslor och småfisk samt rom.» Bear-
betaren har här uteglömt ett af Strömstarens vigtigare födoäm-
nen, nämligen krustacéer, hvilka dock blifvit omnämnda redan
af äldre författare.

Sid. 24 finna vi åter en öfverdrift, då det säges, att sädes-
ärlan vid förföljandet af en roffogel ådagalägger ett mod och
en snabbhet, som sam;olikt skulle låta henne undgå den »snab-
baste jagt’falk». — Märkvärdigt nog har bearbetaren icke känt
till orsaken, hvarför hökar och falkar begifva sig af, då de blifva
utsatta för sädesärlans förföljelser. Det är ju helt enkelt af
skrämsel öfver att de blifva uppdagade.

Sid. 39. Här yttras något rätt lustigt om Talgoxen: »Feg,
om han fruktar någon fara, beter han sig, som vore han utan
all besinning, då han märker en roffogel, och förskräckes, om
man åstadkommer ett hvinande ljud eller kastar en hatt i luften,
i hvilken han tror sig se en falk.» — Här uppträder bearbeta-
ren såsom en riktigt öfverdådig tankeläsare. — Och sid. 41 till-
lägger han: »Då om vintern ett svin slagtas, är talgoxen genast
till hands och drager åt sig så stora stycken som möjligt.» •—•
Vi betvifla, att äfven den värsta talgoxe kan nafsa åt sig t. ex.
ens en vanlig fläskskinka.	.

På mångfaldiga ställen säges både om mesarna och andra
småfoglar, att de klättra, hvilken förmåga de likväl sakna.

Sid. 42 säges, att Tofsmesen är stannfogel -och fasthåll er
troget vid sitt område. Detta är icke sant, ty en stor del indi-
vider diager till och med ur landet under den kalla årstiden.
365

Det säges äfven, att tofsmesen skulle bygga bo i gamla skatbon,
hvilket måste betviflas.

Sid. 43 yttras: »Stjertmesens bo hvilar alltid pä ett stöd
och liknar till sin form ett stort ägg.» — Der ha vi ägget! —
Förut har naturligtvis okunnigt folk trott att boet sväfvade i
luften.

Sid. 44. »De sylvie-lika fogelfamiljer, som vi hittills be-
traktat, hafva företrädesvis tillhört gamla verlden.» — Månne de
icke ännu göra det?

Sid. 50 påstås det, att flugsnapparna ofta stiga högt upp
i luften för att taga fast en uppspanad gräshoppa m. m. -—
Så högt sträfvande gräshoppor ha vi förut aldrig hört omtalas,
så framt icke härmed menas den egyptiska, för hvilken dock
flugsnapparen skulle blifva lika rädd som talgoxen för hatten.

Sid. 55. Om Gråa Flugsnapparen anföres: »ungarna sitta
under regniga dagar hungrande och klagande på qvistarne, för-
äldrarna flaxa kring husen och träden äfven som de större flu-
gorna lockande däggdjuren, och komma de med tom näbb i
närheten af bärbuskar, exempelvis vinbärsbuskar, störta de sig
i • en båge uppifrån nedåt, afslita ett bär och föra detta genast
till ungarna.» — Då detta hos. oss skulle inträffa i Juni månad,
så är det klart att ungarna, liksom okynniga barnungar, äro
begifna på vinbärskart, hvilket man förut icke haft reda på.
Sid. 59 säges, att törnskatorna ha fritåiga fötter; detta är emel-
lertid icke förhållandet, i ty att uttån är vid roten sammanvuxen
med mellantån, hvilket för öfrigt är karakteristiskt för de egent-
liga tättingarna.

Sid. 72 säges, att Jernsparfven tillbringar vintern i södra
delen af vårt land. I Holmgrens handbok i zoologi står dere-
mot, »att han flyttar bort sent om hösten och återvänder tidigt
om våren, medan ännu snö qvarligger, och att det möjligen torde
vara af denna anledning, som man kommit på den tanken, att
han hos oss skulle stanna qvar öfver vintern.»

Sid. 74 läses, att Domherrar utmärka sig genom krokformig
näbb., hvilket naturligtvis är i hög grad missledande.

Sid. 76 torde vi äfven få anmärka en missledande uppgift,
nämligen att strupen på domherrén säges vara glänsande svart.
Samma sida läses rörande Domherrens lefnadssätt och födoämnen :
»Först då vintern drifver honom ur skogen, kommer han i hela
sällskap till fruktträdsplanteringarna och byarnas trädgårdar
eller i fältens buskar, för att söka de få bär och korn, som
366

kunna hafva blifvit lemnade af andra familjers medlemmar.»
Bearbetaren har glömt anmärka en vigtig sak, nämligen att
Domherren med skäl kan anses som ganska skadlig på grund
deraf att han uppäter fruktträdens och bärbuskarnes blomknoppar

Sid. 81 skrifves om »Gröningen»: »Egentligen förtrolig är
han aldrig och kommer exempelvis aldrig in på landtgårdarna,
äfven om den svåraste nöd trycker honom.» Denna uppgift
är alldeles icke sann, ty jag har mig bekant, att »Gröningen»
vid flerfaldiga tillfällen bygt bo vid gårdarne, der barrträd
funnits, ja, ett exempel då han bygt bo ända in vid kanten af
gårdsplanen i en Weymouths tall. För att intet missförstånd
må ega rum, vill jag tillägga, att detta var just den af författaren
åsyftade Fringilla chloris, som hos oss kallas Grönfink, då deremot
Emberixa citrinella, som bygger på marken, är allmänt bekant under
namn af » Gröning». Längre ned på samma sida säges : att båda
föräldrarna (af »Gröningen») mata sin afkomma med i kräfvan
uppmjukade frön. Nu .är förhållandet, att dessa foglar alldeles
icke hafva någon kräfva. Jag finner emellertid till min förvåning,
att öfversättaren och bearbetaren vid beskrifningen af finkfog-
larna talat om, att dessa foglar skulle vara försedda med kräfva,
då han bort veta, att deras näringskanal är på helt annat sätt
beskaffad. I bokens inledning står en kort, men fullt exakt
beskrifning på foglarnes kräfva, körtel- och muskelmage. Det
hade måhända varit i viss mån upplysande för flertalet af bo-
kens läsare, om öfversättaren och bearbetaren upplyst dem om,
att orsaken, hvarför en stor mängd småfoglar först måste skala
frön, af hvilka de lifnära sig, beror just derpå att de sakna
kräfva. Dufvor och höns deremot, som hafva kräfva, svälja
fröna hela*

Sidan 83 påstås, att Steglitsan klättrar i kapp med me-
sarna. Rätta förhållandet är emellertid, att hvarken Steglitsan
_____________	/

* Härom yttrar A. E. Holmgren i sin Handbok i zoologi I, sid. 25:

»Kräfva finnes icke hos alla foglar, utan tillhör hufvudsakligen
endast växtätande foglar, som svälja frön och sädeskorn hela och
oskalade. En mängd andra foglar, hvilka äfven mer eller mindre ute-
slutande lefva af växtfrön, men icke hafva kräfva, måste deremot alltid
först skala eller sönderhacka fröen med’näbben, innan de förtära dem.
Sålunda ser man huru sparfvarne med sina invikna käkar alltid noggrant
afskilja skalet från kärnan, innan de nedsvälja denna senare; huru me-
sarne sätta frön och sädeskorn mellan tårna, sönderhacka dem och
nedsvälja kärnorna bitvis samt huru nötväckan i trädens barkspringor
fastkilar nötter och ollon, sönderhackar deras skal för att åtkomma
kärnorna.»
367

eller Mesarne, i egentlig’ mening, kunna klättra, utan liafva ett
annat rörelsesätt, som zoologerna kalla klänga. Vidare säges
om Steglitsan, att lion förtär alla slags frön^ hvilket torde vara
ett alltför djerft påstående.

Sid. 84 får man veta, att äfven Grönsiskan klättrar. —
Samma missledande uppgift förekommer äfven i den förra
editionen.

Sid. 87 läser man ganska omständligt om Stenknäckens
lefnadssätt och om dess stora skadligliet för körsbärsplanteringar.
Nog tycker jag, att bearbetaren bort nämna, att allt detta icke
liar den ringaste betydelse för vårt land.

Sid. 89. »Ungarne (Bofinkens) uppfödas af båda föräldrarna
uteslutande med insekter, men fordra föräldrarnas omvårdnad
äfven någon tid efter sin utflygt. Är emellertid denna omsorg
förbi, skrida de gamla inom få dagar till att lägga en andra
kull.» Åtminstone i mellersta ocli norra Sverige hör det emel-
lertid till de allra sällsyntaste undantag, att bofinken lägger
mer än en kull årligen.

Sid. 90. »Är för år ökas hans (Gråsparfvens) erfarenhet
och visar en skilnad mellan ung och gammal, som mellan vise
och dårar.»

Sid. 91. »Ungarna (Gråsparfvens) matas först med små
insekter, senare såväl med dylika som med först i föräldrarnas
kräfva* uppmjukade korn.» Vidare läses: »en tjenarinna hos
en af mina vänner visade mig med stolthet sin skyddsling och
älskling, en sparf, som icke blott flög fritt ïd och in, utan
äfven fick tillåta sig sofva vid hennes barm under hennes hals-
duk». — Tänk en sådan spjufver till sparf! — Samma sida står:
»sina ungar uppföder han (Pilfmken) med insekter och mjölk-
haltiga korn.	.

Sid. 94. »Så länge de (Korsnäbbarna) finna trädfrön, smaka
de ingen annan föda, men i nödfall äta de frön af lönn, bok
och annbok, äfvensom sannolikt oljehaltiga frön och dessutom
alltid mycket gerna insekter, företrädesvis bladlöss, hvilka de
plocka i skogsbyarnas trädgårdar och fruktplanteringar.» — Är
detta öfversättning eller bearbetning? — Jag vill gerna för
Brehms skull antaga det senare.

Sid. 131 är författaren eller bearbetaren i hög grad obarm-
hertig mot Skatan. »Om våren», säges det, »blir hon mycket

*) Kräfva saknas — som jag förut sagt — hos finktättingarna, inklu- '
sive gråsparfven.
368

skadlig genom att obarmhertigt plundra alla mot henne värnlösa
foglars bon, och pä detta sätt bokstafligen förhärja och ödelägga
fogellifvet i en trädgård. Äfven för höns- och ankafveln
blir hon besvärlig och fångar till och med gamla småfoglar.»
Märkligt nog har äfven djurskyddsföreningen hos oss hjertlöst
uttryckt sitt hat mot Skatan, utan att framhålla hennes många,
verkligen goda egenskaper. På många ställen här i landet
finna vi dock med glädje, att Skatan på sätt och vis omhuldas
af landtbefolkningen, som nog insett hennes både goda och
dåliga egenskaper. Hvad som Brehm yttrat, kan icke tillämpas
på våra förhållanden annat än möjligen undantagsvis.

Sid. 135. »Hon (Nötskrikan) är nämligen allätare i ordets
vidsträcktaste mening och i våra skogar en den afskyvärdaste
ödeläggare af andra foglars bon. Från råttan eller den unga
fogeln, ända till den minsta insekt, är intet lefvande väsen
säkert för henne, och lika så försmår hon icke heller ägg,
frukter, bär o. d.» — Potz, Donner-Wetter, Kreuz, Pappenheim,
haben wir das alles gethan! — På samma sida anföres, att
ungarna matas med löfmaskar och larver. Med löfmaskar menar
ju Brehm ingenting annat än larver, tillhörande en viss insekts-
ordning.

Sid. 137. »Råttor fångar hon (Kajan) skickligt, men icke
mindre qvickt griper hon unga foglar, och ägg tillhöra hennes
älsklingsrätter.» — Detta öfverensstämmer icke med min erfa-
renhet rörande Kajans lefnadssätt. Brehm menar sannolikt med
råttor de små gnagare, som hos oss kallas sorkar, lefva på
ängar och fält, och, i synnerhet under sin spädare ålder, kunna
vara temligen lätt åtkomliga för kråkfoglar i allmänhet. Jag
betviflar högeligen, att bearbetaren någonsin sett Kajan fånga en
verklig råtta. '	•

Sid. 138. Här säges, att äfven Råkan är den bäste rätt-
jägare, hvilket naturligtvis borde vara sorkj ägare. ’ Det påstås
äfven, att samma fogel har en fin lukt, hvarigenom hon ofelbart
kan vädra närvaron af t. ex. en ollonborrlarv, oaktadt han be-
finner sig djupt i jorden. — Jag betviflar högeligen, att det är
luktsinnet, som dervid vägleder henne. Om man nämligen iakt-
tager hennes beteende, då hon söker* dessa larver, så visar det
sig påtagligt, att det är den fina hörseln och synen, som leda
henne på spåret. Samma förhållande är det med vanliga
kråkan, som äfven med begärlighet uppsnappar ollonborrens
larver, då dessa uppehålla sig närmare jordytan och genom sina
rörelser och gnagningar röja sig.
369

Sid. 139. Dâ Kråkan här, märkvärdigt nog, tages i försvar,
sä vilja vi anföra hvad som i detta afseende yttrats. »Man
kan», säges det, »med all säkerhet betrakta dem (Kråkorna)
såsom tillhörande vårt hemlands vigtigaste foglar, förutan hvilka
de öfverallt talrika och öfverallt närvarande skadliga ryggrads-
djuren och förderfliga insekterna skulle taga öfverhand på det
betänkligaste sätt.» — Jag undrar just hvad våra jägare och
landtbrukare skola säga härom. Hos oss anses kråkan i de.
flesta provinser 'såsom en både för jordbruket och jagten mycket
skadlig fogel och derför har också hennes dödande här i landet
mångenstädes blifvit belönad med skottpremier, något som, så
vidt jag vet, aldrig blifvit förutsatt beträffande korpen.

Sid. 141. Har öfversättaren och bearbetaren förtegat krå-
kans olater, så har Korpen deremot fått så mycket mera påskrifvet.
Här har icke såsom ursäkt blifvit anfördt, såsom vid Kråkan:
»Framför allt tage man sig till vara för allmänna slutsatser af
enstaka iakttagelser.» Det säges nämligen: »Jag (Brehm) besteg
en dag en klippa, på hvilken satt en ung korpfamilj, hvilken
ännu matades af föräldrarna. Här fann jag på en enda stenhäll
ungefär sextio urätna ägg af ejdergäss, måsar och sparfvar bland
hönsben, ankvingar, lemmelfällar, tomma musselskal, återstoden
af unga måsar, strandvipor, pipare m. fl.» — Då det anträffades
ägg af ejdergäss och måsar, så är det ju påtagligt, att klippan
befann sig vid hafskusten, och då undras just, hvarifrån korpen
hemtat hönsbenen och ankvingarna? Månne icke här föreligger
ett fel i öfver sättningen? Hos Brehm står visserligen Hühner-
beine och Entenflügeln, men för hvar och en är det ju alldeles
klart, att Brehm menat ben af hönsfoglar (möjligen ripor) och
att han med Entenflügeln menat vingar af änder, icke af ankor,
är ju alldeles påtagligt. — För öfrigt må jag tillägga, att
Korpen, i jemförelse med Kråkan, förekommer hos oss i ett
försvinnande litet antal, och att han föl jakt ligen i det hela
taget icke xpå långt när förorsakar så mycken skada. Ett litet
rätt lustigt tillägg om Korpen förekommer på sid. 142, der
står nämligen: »Med hundar ingår han ofta innerlig vänskap,
befriar dem från loppor och gör sig på annat sätt nyttig för
dem.» Vidare säges det, »att han lär sig tala förträffligt och
att han skrattar som en menniska.»

Sid. 173 står det, att Härfogeln lefver af frödyflar. Jag
har förgäfves hos flera entomologer sökt att få reda på hvad
härmed menas; äfvenså talas här om flugmaskar, hvilket väl
bör vara fluglarver. Då bearbetaren söker inlägga så mycken
370

vetenskap för öfrigt uti arbetet, så hade det väl varit skäl uti
att undvika sådana benämningar, som kunna vilseleda.

Sid. 239. Bearbetaren bibehåller här namnet Spelkråka.
Holmgren gör i sin handbok i zoologi följande ahmärkning:
»Prof. Sundevall anser, att hon rättast borde kallas Spelkråka,
men författaren har ingenstädes här i landet hört denna be-
nämning af folket, som deremot allmänt kallar henne Spillkråka,
af den anledning att hon, såsom man uttrycker sig, spillar
sönder träden och stubbarna».

Sid. 241 säges, att hon (spillkråkan) vädrar Jättegetingens eller
Häsimyrornas larver. Då jag icke kunde sjelf förstå, hvad som
menades med dessa insekter, rådförde jag mig med en framstående
entomolog, som upplyste mig om, att med jättegeting icke härvid-
lag egentligen kunde menas Bålgetingen, utan sannolikt den i våra
barrskogstrakter vanligt förekommande Trästekeln, hvars larver
lefva under barken i veden, och att med Hästmyra sannolikt
menades vår vanliga, ofta i trädstammar lefvande Stockmyra.

Sid. 260 bibehålies rörande Göken ännu den gamla sägen,
att han framför allt skulle lefva af håriga fjärillarver, som för-
smås af andra foglar. Holmgren har i sin handbok i zoologi
deremot tydligen visat, att Göken endast i nödfall tillgriper
dylika larver.	'

Sid. 321 påstås om Dufvorna, »att frön och rotknölar af *
de mest olika slag utgöra flertalets näring.» — Jag förstår
sannerligen icke, hvilka slags rotknölar härmed åsyftas, ej heller
huru rotknölar skulle kunna åtkommas af dufvorna, då deras
svaga näbb icke tillåter dem att gräfva i jorden. Lika orimligt
synes mig påståendet, å sid. 325, att Ringdufvan skulle äta
daggmaskar, hvilka, om än dufvan på något listigt, för mig
oförklarligt sätt, skulle kunna fånga dem, krypa upp till jord-
ytan så sent på aftonen, att denna fogel redan gått till hvila.

Herr Redaktör! Ni tycker kanske, att det äfven för mig
kan vara tid att nu gå till hvila, och jag vill derför icke längre
taga ert utrymme i anspråk. ' Något slags fortsättning af min
ransakning vill jag dock söka att ombesörja annanstädes, för så
vidt icke den högt förtjente utgifvaren af Svenska Jägarförbun-
dets Tidskrift — -hvilken naturligtvis vore den mest kompetente
371

domare härvidlag — tager saken om hand. Hvad det utdelade
priset beträffar, anser jag mig visserligen icke kompetent att
derom utlåta mig, men såsom en förmodan vågar jag tänka mig
att då inom akademien ej veterligen finnes någon ornitolog i
egentlig mening, hafva hrr prisdomare, liksom fallet måtte vara
med den stora allmänheten, låtit blända sig af de utmärkta
träsnitten och den öfver' hufvud gedigna utstyrseln, i följd
hvaraf man underlåtit att nagelfara texten, hvilken — enligt
hvad jag tror mig hafva tillräckligt visat — icke uthärdar någon
strängare kritik. Enligt de senaste underrättelserna från hufvud-
staden finner jag ock att professor Smitt sjelf insett sin olämp-
lighet för den vetenskapliga banan, i det han nämligen uppträder
som sökande till generalkonsulatet i Köpenhamn — ett beslut
i anledning hvaraf jag må‘ gratulera så väl. honom sjelf som
kongl. Vetenskapsakademien.

G.
Ett litet efterspel till den nya komedien
“Mellan barken och trädet“.

(Bref från Norrland af Angermannus.)

En ärad teaterkritiker, hr C. L., tyckte sig en gång —
enligt hvad han förmälde i Stockholms Dagblad — hos redak-
tionen af Dagens krönika finna anlag för lustspelet, med anled-
ning deraf att den samma till ljuset befordrat en komedi, hvilken
dess förinnan blott uppförts på en sällskapsteater tillhörig Kongl.
Majestät och kronan.

En vigtig nationalekonomisk fråga — hvari tusentals men-
niskor voro intresserade för belopp, som sammanlagdt årligen
beräknades i millioner — hade under ett tiotal af år blifvit
behandlad med en nästan exempellös byråkratisk nonchalence :
ständigt upprepade petitioner från Norrland om upphäfvande af
timmerbarkningstvånget rönte nämligen blott det ödet att »läggas
till handlingarne», ända till dess i fjor Dagens krönika och
efter dess exempel åtskilliga tidningar, upptogo saken.

Omsider beslöt sig regeringen nu för att låta undersöka
den samma, men hade dess förinnan försigtigtvis borttagit möjlig-
heten till undersökningarnas verkställande. Innan Kongl. Maje-
stät utsände en beskickning — för att pröfva barkens skadlighet
för virket, hvilket deraf naturligen skyddas — hade nämligen
samma majestät gifvit befallning att all bark skulle å timmer-
stockarne afskrapas, innan de utsläpptes i elfvarne. Detta var
fcomedien. Och nu till efterspelet!

•»Tre studenter,. certim tre», funno icke olämpligt att under
sådana förhållanden verkställa Kongl. Maj:ts uppdrag. Deras
namn är ingen hemlighet: de voro hrr skogsinspektören F. W.
Berg, jägmästaren A. M. Hellström och skogsförvaltaren B. Martin.
373

Uppdraget kunde de sä mycket lättvindigare utföra, som de
förut, kanske med ett undantag, icke egde någon kännedom
om trävaruhandteringen. Då de omsider afgifvit sin reseberät-
telse, hvilken af - en norrländsk sågverksegare utförligt granskades
i Nya Dagligt Allehanda, fann man ock att de alldeles icke
förstått, huru ifrågavarande undersökningar skulle verkstälts, äfven*
oafsedt den beklagliga omständigheten att experimentalfältet var,
på grund af Kongl. Majestäts ofvan nämda nådiga förordning,
på förhand förstördt för experimenterna, hvilket de komiterade
i sin berättelse naivt nog sjelfva erkänt.

Man har härvid svårt att undertrycka den tanken, att det
varit mera honnett om vederbörande genast förklarat sig förhin-
drade att utföra ett uppdrag, om hvilkets outförbarhet man på
förhand kunde vara öfvertygad.

Men nu en icke ovigtig sak! Hvad kostade detta sommar-
nöje? Icke må man föreställa sig att kommissionen utförde sitt
storverk för intet. Reseräkningen, om hvilken vi fått kännedom
lyder sålunda:

För undersökning rörande flottningstimmers
värdeminskning genom barkning.

Till skogsinspektören F. W. Berg................... 1,128:	90.

„ jägmästaren A. M. Hellström...................... 1,433:	70.

„ skogsförvaltaren B. Martin....................... 1,086:	84.

Summa: 3,649: 50.

Denna icke obetydliga summa har ur statskassan utgått för
bevisligen oriktigt anstälda och i följd deraf nära nog värdelösa
undersökningar, och kort efter det denna utbetalning skett har
regeringen ansett sig böra neka ett begärdt anslag af blott 2,000
kronor, hvarom en energisk vetenskapsman, docenten Bowallius,
anhållit för att i ett planschverk få för allmänheten tillgodogöra
frukterna af sina på egen eller åtminstone icke på staténs be-
kostnad verkstälda, farliga och mödosamma forskningsresor i
Sydamerika, bland mer och mindre vilda folkstammar — under
det deremot våra norrländske resande blifvit på allt sätt om-
huldade af civilisationens välsignelser. Man berättar till och med
att en af de matadorer, på hvilka Norrland icke är fattigt, skall
hafva för någon marschroute stält en ångbåt till de tre herrar-
nes förfogande. Dylika hörsägner kunna vi naturligtvis icke
gå i god för; vi hålla oss blott till de officiela siffrorna och af
374

dessas höga belopp förefaller det onekligen, som om de resande
blifvit för skjuts och vivre oskäligt uppskörtade, ty man bör väl
icke antaga att de, i likhet med Neptunus och salig generaltull-
direktören Gyllenhaal, åkt efter flere hästar hvardera, äfven på
vattnet. Med kännedom om den norrländska gästfriheten har
ock en skämtare antagit, att det med denna märkvärdiga resa
gått till alldeles som Bellman sjunger:

Fredman kom,
Filibom
Med musik och flickor,
Och de lärde vände om etc.

Nu tillkommer det i stället regeringen att lemna halfme-
syrernas stråt och med ett raskt Alexandershugg lösa den gor-
diska knuten, så att icke mindre furu- än granegare må bli
qyitt ett olidligt tryck på industrien. Det måste dock förr eller
senare gå derhän.
Nya hofskildringar. ‘

Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och. Carl XV:s dagar af gene-
ral Carl Äkrell och landshöfding S. G. von Troil (Stockholm, Oscar L.
Lamms förlag).

»Hofskildringar» hafva under senare åren blifvit en verklig
specialitet inom vår literatur, och jag behöfver ej för er, hr
Redaktör, säga hvem det är som härmed gått i Crusenstolpes
fotspår. Då ni bedt mig att i er tidskrift anmäla den allra
nyaste serien, är det mig ett nöje att erkänna det den samma
i afseende på intressant innehåll fullt sluter sig till sina före-
gångare: den gamle generalen och den gamle landshöfdingen
hafva sett en dynasti uppkomma och utveckla sig flera led igenom ;
de hafva tillhört Bernadottes generalstab eller ordonnansofficerare,
de hafva erhållit dyrbara förtroendeuppdrag af hans son och
idkat värdskap för hans sonsöner.

Hvad särskildt Troil beträffar, var han under sin. långa
landshöfdingetid i södra Sveriges största stad nära lierad icke
blott med det svenska, utan äfven med danska konungahuset,
hvars medlemmar ofta gästade hans residens. Öfver hufvud
taget har han mest att berätta från de högsta samhällskretsarne,
men äfven Akrell har inflätat mången märklig hofepisod i sina
lefnadsminnen. Vid en af dessa har jag dock en anmärkning
att göra, och det förvånar mig t. o. m., att icke utgifvaren i en
not till arbetet redan gjort densamma: det är frågan om Akrells
samtal med Karl Johan rörande Crusenstolpe (1838). Bland
annat yttrade då A., att »så vidt han kunnat fatta, hade all-
mänheten hittills ganska litet intresserat sig för Crusenstolpe»,
men såsom straffad för majestätsbrott skulle han enligt Akrells
mening få martyrkronan med deraf följande popularitet. Härvid
vill jag invända, att generalens fattningsgåfva visar sig i detta
fall mer än lofligt klen, ty allmänheten hade redan då i högst
ovanlig grad intresserat sig för Crusenstolpe. Efter det nämligen


37G





den salarierade tidningen -»Fäderneslandet-» af brist på allmänhe-
tens uppmuntran måst upphöra, sökte justitiekanslern Nerman
förmå Crusenstolpe att egna sig åt ett nytt tidningsföretag
under hans auspicier. Till Nermans förvåning visade sig C. ej
benägen för saken, men lofvade att på utsatt dag lemna bestämdt
svar. När den dagen inträffade, utkom i bokhandeln -»Skildrin-
gar ur det inre af dagens historia» — den »förförande, förtju-
sande, förbannade boken», såsom en förnäm man i de dagame
uttryckte sig i bref till en annan.

»Det var i sjelfva verket en inom vår literära verld epok-
görande företeelse, som nu visade sig. Förebådad på åtskilliga
ställen i tidningen Fäderneslandets historiska genremålningar,
framträdde nu den författare fullrustad, som kanske bland alla
skriftställare i vårt land förfogat öfver den största läsarekretsen»
(dessa ord förekomma i det ej längesedan utgifna arbetet »M.
J. Crusenstolpe. Hans galleri af samtida och hans literära
korrespondens» T, sid. 147). Jag vill härvid tillägga, att när
general Akrell fälde det ifrågavarande uttalandet hade skil-
dringarne redan upplefvat flera upplagor!

Detta förbiseende är emellertid ett undantag och i allmänhet
äro både Akrell och Troil tillförlitliga i uppgifter och sunda i
sina omdömen. En smula fåfänga vidlåder kanske den sist-
nämde, men han var emellertid för sitt län en förträfflig höfding

och har ntöfvat
utveckling. Att
tillgängliga, kan

ett icke obetydligt inflytande pä provinsens
dessa memoarsamlingar blifvit för allmänheten
alltså icke vara annat än välkommet.

Hugo R..




E. LEMKES

BOKTRYCKERI

5 NORRMALMSGATAN 5

UTFÖR ALLA SLAGS . .
BOK- TIDNINGS- 8 ACCIDENSÄRBETEN

OMSORGSFULLT

OCH

TILL BILLIGT PRIS.

E. LEMKES

BOKTRYCKERI

5 NORRMALMSGATAN 5.
På Oscar L. Lamms förlag har uti bokhandeln utkommit:

Furst Zilah.

' Af

Jules Claretie.
Öfversättning .af A. S—g.

Den stora framgång, som detta arbete haft i förfms hem-
land, bevisas bäst af att på kort tid mer än 60,000 exemplar
åtgått af originalupplagan.

Farliga karlar.

Af

Kristian Elster.
Öfversättning af G. af Geijerstam. 1 kr. 75 öre.

—: Boken är af stort värde, ingen vän af nordisk skön-
I o

literatur bör försumma att läsa den. (Sk. Aftonbi.)

— Vi tveka ej att sätta detta arbete bland de allra förnäm-
sta, som hafva utkommit inom novellistikens område. (Kalmar.)

3femesisberättelser.
Af

M. A. Goldschmidt.

2 kr. 25 öre.

— Vi rekommendera varmt detta arbete — dessa små
noveller äro verkliga perlor.	(Nya Sk. P:n.)

— En samling mästerligt framstälda, djupt tänkta in-
lägg till frågan om lifvets gåta.	(Smål.-P:n.)

■	— Det ligger öfver dessa berättelser ett skärt poetiskt
skimmer, som ej kan annat än tjusa läsaren. (Dagbladet.)

Senator Ratcliff
eller Demokrati.

Pris 2 kr.

Som prof å de många fördelaktiga vitsord, som pressen
egnat detta ypperliga arbete, anföras endast följande:

—- Oaktadt en tendensskrift är arbetet skrîfvet med så
öfverlägsen talang, att det på samma gång utgör en ypper-
ligt planlagd ,novell. Förf, är föga mindre än en mästare
på karaktersteckningars område och hans stil och skildrings-
konst söka i lätthet och bitande satirisk qvickhet sina likar.

(Aftonbladet.)

Denna roman har i Amerika runnit kolossal framgång,
det är ett förträffligt arbete och utmärker sig för osökt
qvickhet, kraftigt tecknade karakterer, originella bilder och
fängslande stil.	(Nya Gefle Posten.)
förlag:

i forntiden, nutiden och framtiden i

ning i samhället.

de amplaste loford säväl för dess utmärkta

intressanta innehåll.

Bebels

ende. Den

intresse för

af

Frwuof Hellberg.

bok har i

Nutidsroman i 2 delar

al

Vilhelm Jordan.

Öfversatt af Frithiof Hellberg.

Pris för bada delarne 4: 75.

Vilhelm Jordan är, som bekant, en af Tysklands störste nu

lefvande författare och detta hans senaste arbete har af hela den

tyska pressen vunnit

stil, som ock för dess

Pa samma förlag

har nyligen utkommit:

Q V I N N A N /

August Bebel.

Med författarens bemyndigande öfversatt

Pris: 3 kr. 50 öre.

utlandet väckt stort och ber^trigadt uppse-

bör läsas och begrundas af livar och en, som hyser

vår tids kanske mest brännande fråga-, qvinnans ställ-
niers forlag

På Oscar L. La'' .

i verkligheten.

Fyra berättelser
af

AUGUST STRINDBERG.

Nybyggnad. Återfall. — Öfver molnen.
Samvetsqval.

■ Pris 3: 50.

PAHISERLIF

på 80-talet.

Nya skizzer från det moderna Frankrike
af
Richard Kaufmann.
Med talrika téckningar af franska konstnärer.

ommer fullständigt i cirka 8 häften à 80 öre. Första häftet
är utkommet. Subskription mottages i alla boklådor.

Ur innehållet: »La vie surchauffée» och Paris från idag. — Parisiskans
dag. Arenalif på modet. — På Neuilly-marknaden. — Four o’clock-'
téet. — Klubbarna och spelraseriet. — Soiréerna. — Pariser-middagar.
~ Tout-Paris. — »Rastaqouéren» och »le bohème noir». — Hur äktenskapen
stiftas. - Det flitiga Paris, m. m.

ANNA KARENINA

Roman i b böcker
af

Leo N. Tolstoy.	y

Öfvers. af W. Hedberg, med förf:s lefnadsteckning och porträtt.

2:ne delar, e d kr.

Grefve Leo Tolstoy är Rysslands nu lefvande främste prosaförfattare,
och Anna Karenina anses af mänga som det ypperligaste i romanväg som
Ryssland någonsin frambragt.	' f

■ ''	-	!

STOCKHOLM 1885.

EUGENE LEMKES BOKTRYCKERI.