

1885
FEBKUARÏ.





Andra häftet

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

FTÆRË SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFKLT,

NY. SER IE

INNEHALL.

SM®

X 1

FEMTE ÂRGÂNC1EN.

....







I Vår

Sid.

. polgmisks skald: Nåfjra ord med anledning af hr C.iD. af ^Virséns
k nya dikter, 1. Af Hellen Lindgren. 2. Af A. Haraldson.............................. -fl5.
'‘Ett.SkämtXl. Novell ur det nutida Patislifvet...................................131.

Farliga plapper: En af vara store män i sjelfbelysning. (Hittills otryckta ■

• bref Iran Hans Järta till ' excellensen Reuterholm med inledning och kom-
nie^tarier af —ck,>........................ . J.............................. /kV.	. 155.

Landt.dagSl' i Hslsingfors (af en 5n6k korrespondent)............................. . . . 178.
Ur nyare tiders upptinningat: Ö ing ai ett belgiskt telefone-

. ringssy^tem, meddeladt af byråchef yf^GSlr/^ ................................  ■	■ 190-

af Claes Lundin . ZACe . . . .Sv .... C.........................199

WSBBæSHS®

lö

STOS

z CARL SUNESON'.



. Pris för helårsprenumeration (12 häften) 10 kr

. ’ Pris för lösa häften 1 kr





Vår polemiske skald.

LNagra. ord med anledning af C. D. af Wirséns
senaste diktsamling*.

I.

Af Hellen Lindgren.

C. D. af Wirséns diktsamling »Sånger och bilder»
blir förmodligen mér än de flesta dylika utsatt för skilj-
aktiga omdömen. Dertill finnes ett ganska naturligt
skäl. Skalden har som bekant stält sig polemisk mot
realismen och förfäktar, kan man gerna säga, en till
ytterlighet drifven idealism, sa att säkert till och med
mänga af hans meningsfränder i vissa afseenden icke
vilja gå så långt som han. Hr Wirséns högerprinciper
hafva från det ena året till det andra tillväxt i fasthet,
och han kan knapt numera med lugn eller opartiskhet
bedöma något, som aflägsnar sig från hyad han betraktar
som konstens och dermed också lifvets A och O: lugn
och harmoni. Det skall icke kunna förnekas, att denna
ensidighet och ytterlighet är det utmärkande draget för
hr Wirséns prosaiska författareskap.

* Hos den för våra läsare från 1882 bekante kritikern A. Haraldson,
som då utförligt granskade hr Wirséns skaldskap, hade vi redan gjort an-
hållan om en uppsats öfver de nya dikterna, då en annan af våra värderade
medarbetare. sjelfmant infann sig med ett bidrag i ämnet. Vi hafva icke
sett något hinder för införandet af båda dessa artiklar, som supplera hvar-
andra.	Recl,

Ur Dagens krönika. V. 2.

t

9
116

Den har lagt sin hand tungt pâ äfven hans poetiska
alstring. Hos hr Wirsén är det icke .»indignationen, som
gör versen», och hans begäfning är icke satirisk eller
kritisk. Vore den detta, da skulle denna partiskhet
komma hans diktning till godo, och den skulle göra
honom till en reaktionär diktarstorhet.

Men hr Wirséns diktarstorhet är icke af det tenden-
tiösa slaget, och hans begafning ligger på ett helt annat
fält än det der han sjelf förmodligen anser den ligga.

Man skulle med kännedom om hans åsigter vänta
att finna honom mest hemmastadd och mest inspirerad,
när han behandlar de ämnen, som hans partisinne glöder
för och som ega hans förstånds hela sympati, men ett
större misstag än detta kan man knapt begå. Det kyliga
och kalla i sådana stycken som hans tillfällighetsdikter
vid en eller annan högtidlighet, der retorisk ståt skall
utvecklas, är påfallande, och han använder här fåfängt
både sporre och betsel för att göra Pegasen villig, det
ädla djuret vägrar emellanåt att lyda och alla diktarens
ansträngningar äro fåfänga.

Hr Wirséns styrka ligger icke heller enligt vårt
förmenande i det svärmiska drömmeri, åt hvilket han
skattar så ofta, undantagsvis med ganska vackra verser,
vida oftare med ganska medelmåttiga. Man skall hvarken
finna perlorna bland hr Wirséns dikter i de blandade
dikterna eller i de religiösa. Till sin höjdpunkt kommer
diktaren först i minnesbilderna.

Dermed skall icke förnekas, att vissa af de blandade
dikterna höra till skaldens bästa, men det är just sådana,
i hvilka han besjunger i naturen, hvad han i lifvet drager
i härnad emot, t. ex. i »blå dagrar», der det heter:

Lekfullt trots och helsa blandas

i hvar yster flägt i dag,	.
en oändlig glädje andas
man i hvaije andetag.
ii?

Det är tyvärr blott i naturen, hr Wirsén vill erkänna,
att trots och helsa kunna blandas. Erkände han, att
detta kunde ske i lifvet såväl som i naturen, skulle man
säkert af hans hand kunna vänta sig lifsmålningar lika
friska som denna naturmålning.

Äfven bland de religiösa dikterna nekar jag visst
icke, att det fins vackra saker. »Palm och törne» är till
och med mycket vacker och i »frid vare Eder» har dik-
taren nått, hvad han åsyftat, i fullaste mått. Men bland
dessa religiösa dikter hittar man också på sådana, under
hvilka man icke väntat sig hr Wirséns namn, och total-
intrycket af dem är icke något oblandadt godt..

Man kan spåra goda ingifvelser äfven i de dikter
der hr Wirsén besjunger ett förloradt paradis och en
försvunnen gyllene ålder, men liksom hans sångmö i de
polemiska utfallen blir alltför, trumpen och misstänksam
för att vara tilldragande, blir hon alltför ängslig och
elegisk, alltför orimlig mot nutiden och alltför nådig mot
forntiden för att här vara egentligen älskvärd. I motsats
mot det negativa, som skalden klandrar hos samtiden,
skulle man väl vänta sig att här finna så mycket mera
af det beundrade positiva; dock är det svårt att här upp-
täcka något annat positivt än ett löfte orp ett kom-
mande godt, en religiös fingervisning utgör den enda
praktiska vägledning hr Wirsén lemnar. Också tror jag
skaldens varmaste beundrare skulle råka i trångmål, om
de skulle åtaga sig att definiera skaldens lefnadsvishet.
Sväfvande och tomt förefaller det alltid att lefva på idel
framtidsförhoppningar. Det jordiska är ett närvarande,
och det kan icke och får icke lefva historiskt på ett
förflutet eller religiöst på ett tillkommande. Man kan
derför med full rätt på fekalden tillbakakasta beskyll-
ningen för blott negativitet, på sitt sätt. .

Hvar är ■ det då man finner diktaren, den verklige
fullblodsdiktaren, den skald, som jag för min del sätter
118

öfver Snoilsky i omedelbar inspiration, i smekande väl-
ljud? I ett sådant stycke som beskrifningen öfver Julius
II, i ett sådant, som i beskrifningen öfver Rafaëls ung-
dom i Perugia, begge tillfinnandes i minnesbilden öfver
Rafaël, det är der han finnes. Han finnes, der han är
med förlof till sägandes och huru stötande det än må
förefalla att använda ett sådant uttryck här — han finnes,
der han är realistisk, der han håller sig till verkligheten,
der hån målar med ord, der han har en historisk per-
sonlighet att teckna och får lof att följa honom steg
för steg. Då — när hr Wirsén alltför mycket vördar
den verklighet han står inför för att göra några utflyk-
ter, när han inskränker sig att tolka och förklara, då
får hans dikt ett lugn och en klarhet, som är forsknin-
gens ädla lugn och klarhet, och han framtrollar en bild,
som är skönare än alla svärmeriets öfverdrifter.

Jag har läst dikten Rafaël flere gånger, jag har be-
grundat den, fördjupad i aftryck af de Rafaëlska mäster-
verken, och ju mera jag läst mig in i den, ju mer har
jag upptäckt deri. Man läser sig icke mätt derpå, den
tillhör det slaget poesi, som hvarje gång ger mera än
gången förut. Det är Rafaël lifslefvande, det är en
Rafaël i dikt, som träder oss till möte, och den, som
har diktat något sådant, han måste sjelf vara en af
Rafaëls andliga arftagare. Den oöfverträffliga jemförel-
sen mellan Lionardo och Michel Angelo, karaktäristiken
öfver alla dessa rafaëlska madonnor, så öfverlägset
utförd, och slutligen det resultat, till hvilket diktaren
kommer, den Rafaëlska andan, som han betecknar, när
han säger:

.	Störst af alR ända mig synes

detta lugn förutan kamp,
denna konst att ge det stora
utan låter utaf kramp
119

eller när han sätter honom i jembredd med Mozart och
Goethe och om dem alla säger att

der ses af ingen ändring spåren,
de stå med ljusa ögon i förbund,
allt detta är icke sådant, som kan göras pa beställning.
För att skildra en konstnär sä fordras att sjelf hafva
en fläkt af den anda, som hr Wirsén beskrifver med
orden »det evigt stora, det oändligt rena». Och att
detta icke är vackra ord allenast, derpå kunna vi bland
många andra exempel anföra den vers, der hr Wirsén
med en utomordentlig träffsäkerhet gått de Rafaëlska
bildernas skönhetskaraktär in på lifvet och som lyder så;

Kunde de stå upp och tala,

kunde dessa bilder lifvas,
skulle vördnad djupt vi känna
men med dem förtroligt trifvas,
skulle älska dessa väsen med en kärlek ständigt ny:
Michel Angelos profeter skulle drifva oss att fly.

Enligt vanliga begrepp skulle denna minnesbild icke
förtjena namn af dikt, den innehåller ju en katalog öfver
Rafaëls förnämsta arbeten, den karaktäriserar dem så
fullständigt, att den borde kunna användas med nytta
strax före en tentamen, och detta hör ju till prosan,
säger man. Den är härigenom ett godt exempel på,
huru ringa betydelse man får fästa vid allmänna regien
detta är poesi trots alla regler, som förbjuda poesin att
befatta sig med historia och med vältalighet. Det är
visst sådana dikter som dessa, som ästetiken ser snedt
på som reflexionspoesi, och jag tror att vissa strofer
skulle kunna- hänföras till det slags tonmålning, som
Lessing uttalade en så sträng förkastelsedom öfver. Nyss
kallade jag hr Wirsén realist, nu blir han revolutionär,
en ästetisk kättare, det är ju nästan som om en Nemesis
vore med i . spelet.

Det är mig obeskrifligt likgiltigt, om dessa minnes-
bilder höra till ett diktslag, som ästetiken sätter högst
I 20

eller lägst eller har vissa för den misshagliga karaktä-
rer, lyckligtvis står ett sundt omdöme' öfver allt hvad
ästetik heter och behöfver icke taga städsel hos den
stränge husbonden.

Dikten öfver. Tegnér är också ett mästerprof, der
det dock icke är hjertat sjelf, som diktar, men förståndet
och fantasin i förening, och i dikten öfver Calderon är
det fantasi ' och snarare spetsfundigheten än förståndet,
som gjort gemensam sak, och den finner jag icke heller
kunna mäta sig med de bada andra.

Men för att återkomma till Tegnérs-dikten så är
det en sak, som jag har otald med diktaren, innan jag
lemnar den. Det är en allvarlig sak, som länge och väl
dryftats, men som aldrig för ofta kan dragas under
debatt. Denna Tegnérs-dikt är så karaktäristisk för hr
Wirsén, derför att han deri inlagt så mycket af sin filo-
sofi, den anti-Ibsenska nämligen. Versen, som jag syftar
på och hvari detta sker, lyder som följer:

Och Ingeborg! Fast djupa qvalen trycka,
fast ej »på rosor» smärtans offer står,
kung Beles dotter »stjäl ej lifvets lycka»,
ur »ödets skeppsbrott» äran räddad går.

Knapt fins en dikt, som har en högre mening
knapt någon bild mer sträng och skön jag vet :
för själens lycka kräfves själens rening
och profiling heter lifvets hemlighet.

Mot högre gudar äro menskor svaga •
och Frithiofs saga är vårt slägtes saga.

Syftning-en är klar: hr Wirsén ställer upp Ingeborg
för att med henne krossa Nora. Hon »stjäl icke lifvets
lycka» hon som Ibsens hjeltinna, hon är qvinna hon, d.
v. s. hon höjer icke handen till sjelfförsvar, hon låter
ödet ha sin gång, hon tiger och lider. Hvad skall man
nu först säga om detta fatalistiska antagande, att allt
ondt, som hotar oss, är en profiling skickad af högre
makter, att allt lidande är skickadt af Gud och följakt-
ligen allt motstånd deremot, alla försök att bereda oss
en räddning derifrån ett trotsande af den högre vishet,
som pålagt oss korset? Är det — kan det verkligen
vara diktarens djupaste öfvertygelse, att passiviteten å
den förorättades sida ingår i verldsplanen och att en
sådan undfallenhet mot tyranneriet är hvad som fordras
af offret för detta? Jag skulle icke tro det, om jag icke
upprepade gånger i hr Wirséns' prosauppsatser tyckt
mig finna, att han gjort sig till målsman för en slik
absurd qvietistisk lifsåskådning. Är det så diktaren fattar
ordet om att vända den högra kinden till åt den, som
slår oss på den venstra, då må det förlåtas mig, om. jag
låter ett utropstecken stå qvar vid marginalen till denna
vers. Ty denna moral den kommer förtryckaren och
bofven uteslutande till godo, som får fritt spelrum för
sina onda lustar. Eller kanske det blott är för qvinnor-
nas räkning denna regel gäller att tåla allt och lida allt.
Men detta kan kärleken g-öra och har sina skäl, hvarför
den kan det, men när kärleken är död, då kan förhållan-
det i vissa fall bli ett helt annat. Denna fråga om sjelf-
försvarets rätt gäller icke blott äktenskapet, den är så
vigtig derför att den är en social fråga, som upprepar
sig på alla områden, der bestående missförhållanden be-
höfva ändras. Och intager man den ställning till densamma,
som hr Wirsén intager, och som på mångfaldiga ställen i
denna diktsamling uppenbarar sig, då kommer man också
att anse, att all opposition betyder detsamma som onö-
digt bråk och tjesk eller blott är ett försök att morska
sig, och då kommer man ändtligen till att identifiera
makten med rätten, en sorglig konseqvens, hyarifrån
icke heller hr Wirsén kan fullkomligt fritagäs. Men exem-
pel tala här bäst. Vördnaden för en mäktig personlighet
och vördnaden för en stark ande, som utgör grunden
till ’vårt folks vördnad för och offervillighet åt våra
stora konungar, är icke hvad hr Wirsén påstår, nämligen
detsamma som vördnaden för konungen i alla skiften,
hvilket hr Wirsén icke otydligt låter förstå i en vers, som
vi strax skola citera. Det heter med ett skriftens ord,
man bör mera lyda Gud än menniskor, d. ä. man bör
mera lyda sitt samvete än orätträdiga befallningar frän
hvem de än må hafva sitt ursprung. Det blir derför en
mycket tvetydig hyllning åt namnet och titeln, när dik-
raren till exempel utbrister:

Så än hvar själ som fomsvenskt gullren är
lik gyllne myntet kungabilden bär

Det är att tänka lågt om vårt folk, att i dess trohet
blott se en hyllning åt konunganamnet, icke åt personen.
Jag förledes stundom till det antagandet, att diktaren
lefvat i en lycklig okunnighet om all den förnedring,
som ligger i att böja sig för orättvisan och att taga
emot befallningar af henne.w Endast under antagande
af att han aldrig sett en ädel natur slafva under en
oädel personlighets herravälde blifva hans uppmaningar
till resignation fullt förklarliga. Har man en gång sett
råheten och brutaliteten indrifva sina fordringar och ockra
på sina rättigheter, behöfver man icke ega en skalds
känslighet för att förlora lusten att tala om lidandets
adlande makt. Det fins ett lidande, som adlar och ut-
vecklar, men icke är det detta.

Det närvarande står illa anskrifvet hos hr Wirsén.
Dels beror det på den oppositionslust, han finner hos
vår tid, men dels också på hans beundran för forntiden.
Den är honom kär, isynnerhet derför att den bjuder
honom det lugn, efter hvilket hans törstande ande träng-
tar. Denna kärlek för forntiden utgör ett genomgående
drag i hans diktning. Och denna kärlek vore sympatisk,
om den icke begagnades i polemiska syftemål äfven den.
Det är hr Wirséns bemödande att stanna tiden i dess
lopp för att göra på stället hvila i andaktsfullt försjun-
kande i historien, hvars gestalter framställas som idealen
123

förkroppsligade, det är denna tendens, söm gör hans
beundran för forntiden till en kulturfiendtlig tendens.
Minnet är för honom det närvarandes onda samvete.
Pessimistiska jemförelser infinna sig sjelfmant, när han
åkallar de stora männen frän fordom. Minnet är för
honom samvetsqvalets moder: erinrar han sig barndomen,
faller han genast i vemod öfver de förluster karaktären
sedan dess lidit. Minnet är för honom en smärta men
också en ljufhet: han återvinner här sin barndoms frid-
fulla stämning. För hr Wirsén är idealet marmorsval,
lugn, drömmande enslighet: han tecknar det sjelf så:

Blåa dagrar, huldt I unnen
mig det bästa som .jag vet :
sagoverlden återfunnen,
drömlif, frid och afskildhet. '	.

Med detta vackra citat skiljas vi från skalden. Vi
se, att vår mest polemiske diktare är en fridens man,
som endast af misstag iklädt sig svärd och brynja.

Vi hafva mött honom på stridsfältet, der vi icke
kunnat svärja hans fana, vi hafva mött honom i konstens
helgedomar och ödmjukt lyssnat till hans ord. Det skall
måhända visa sig en dag, att tiden icke är så ond som
hr Wirsén tror. Tiden försonar många motsatser, som
synas oförsonliga.
Af A. Haraldson. .

Denna nya diktsamling af svenska akademiens se-
kreterare och den officielle vårdaren af snille och smak
i välaktade Posttidningen väcker närmast en känsla af
missräkning, en känsla som säkerligen är starkast hos
dem, som satt högt värde på den Wirsénska sången.

Det vore derför knappast skäl att syssla mycket
med denna nya tillökning i salongsprydnader, om icke ’
författaren flerestädes visat alltför, starka symptom af en
sjukdom, som visserligen länge varit epidemisk inom
skalders och qvasiskalders kretsar men som här fram-
träder i en synnerligen elakartad form. Det är sångare-
högfärden.

Se här ett prof:

»För tidens söner — utom i templets hamn —

Sig röjer evigheten blott trenne gånger
Med helig glädjerysning': i brudens famn,
I dödens stilla stund — och i skaldens sånger.»

Om icke af andra skäl, så är det rent af »for at •
opretholde moraliteten mellem Dyrene» nödvändigt att
icke låta ett dylikt yttrande gå opåtaldt hän i en sådan
diktsamling. Mycket har man nog med smak lurat i
det beskedliga svenska folket, men att det skall svälja
en sådan kamel — det är verkligen för galet begärdt.

Låtom oss således litet närmare skärskåda dessa
»skaldens sånger».
125

Samlingen börjar med »Blandade, dikter». Dessa
innehålla åtskilligt som författaren tänkt pä under le-
diga stunder; gamla aktningsvärda tankar som litet hvar
har, utan att man i allmänhet behöfver skämmas för
dem, men som det just inte fins något skäl att sätta i
meter och rim. Något blandade känslor väcker den
gamla Wirsénska meningen, att man bör bekänna Gud
och vara barmhertig, 'derför att det får man stor be-
löning för — men vidare originelt är ju inte det heller.
Allt detta föredrages med en känsla, sont är ungefär
lika djup som hos andre kälkborgare, och i en form,
som icke på något sätt är egnad att qvarlemna ett lif-
ligare intryck. Ju längré man läser, dess mera undrar
man hvarför icke herr W. följer sitt eget råd: Refva
ditt segel, barn, styr i den lugna hamn! — och ge för-
fattandet af - dikter på båten.

Vill man ha ett prof på denna »skaldeyra»,.kan man
slå upp i dikterna hvar som helst, det är temligen lik-
giltigt hvar det faller sig. Vi välja ett par strofer, som
synas bland de bättre, om man nu vill skilja på brokig
och blackig. .

Dikten »Förbarmande» (vid en bazar):

Hur kan ditt hjerta stå emot
En bön af dem som utan bot
I lifvets morgon dömts att lida?
Små vilsna ögon skyggt dig be,
Små bleka läppar söka le,	-

Men darra af osägligt ve
Och hviska: hjelp, du får ej bida!

Kan hända kommer vid din död
Ett barn, som här Mu lindring bjöd,
Från Gud med fridens liljestängel
Och svalkar ljuft ditt örngottsvar.	.
etc. etc.
I2Ô

Dikten »Nyår»:

Flyg ut, flyg ut, o hoppets hvita dufva!
Jag vet, du skyr ej storm och vintersnö,
Ty Edens luft omsväfvar dig, du ljufva,
Hvarhelst du ilar öfver land och sjö.
Bringa, bringa dufna hjertan
Helsning från en evig vår,
Frid i glädjen, tröst i smärtan
Och åt alla godt nytt år!
etc. etc.

Det är ju ganska vackert, inte sant? Vill man ha
några alnar till kan man köpa dikterna. De innehålla
310 sidor med en 10—20 rader på hvarje sida.

För öfrigt innehålla Blandade dikter två sånger till
H. K. H. kronprinsessan Viktoria och två till D. D. M.
M. konung Oskar II och drottning Sophia, deri man
bland annat får den trösterika upplysningen:

Flärd och yta älskar mången,
Men Oscar älskar odlingen och sången.	.

Det bör emellertid rättvisligen erkännas, att herr
Wirsén befinner sig i en svår ställning. Hans tankar
och känslor äro en gången tids. Vi som nu lefva hafva
derför fått dem allesamman till lifs dels i förtidens dikt-
ning och dels inpreglade med mer eller mindre öfver-
tygande skäl af våra lärare under uppväxtåren. När
vi nu i dikten träffa på en sådan der gammal hederlig
tanke, som slumpen kanske gjort att vi inte mött på
länge, tycka vi det vara märkvärdigt att den icke växt
under tiden. Eller om den sist vi träffades var en kraftig
medelålders tanke och vi nu få se den som en lutande
skröplig gubbe, väcker den vårt medlidande såsom ett
nytt prof på förgängligheten af allt menskligt. Och så
få vi stundom en syndig lust att slå ihjäl den och så
bli vi orättvisa mot herr Wirsén. Ty det kan med san-
ning sägas, att hans tankar nästan alltid äro mycket
respektabla, i det de inte göra en mask förnär — savidt
masken icke är känsligare än dylika djur pläga vara.

*	*

Har man studerat sig igenom de »blandade dikterna»
och funnit dem — fränsedt den svulstigt läckra stilen —
skäligen enkla, väntar man att få belöning för sin flit i
de »andliga sångerna», ty i den religiösa diktningen står
ju enkelheten högt i pris.

Marias bebådelse skildras i åtta strofer, af hvilka
två må meddelas, så lydande:

När himlens nåd gör möte
Med jordens skönsta hopp,
En jungfrus fromma sköte
Bär evighetens knopp.

När himlen vill befria

• Den jord som länge led,

Till dig, till dig, Maria,
Guds engel stiger ned.

Hans lätta vinge blänker
Mer ren än luftens snö,
En liljestängel sänker
Han öfver j.ordens mö.

Som vårvind stämman sväfvar,
Han tolkar hi mlens råd
För dig, som saligt bäfvar:
»Var helsad, full af nåd !»

Det vore i hög grad tillfredsställande, om dessa
strofer bereda någon glädje åt de »enfaldigt troende
kristne». Mig tyckes som om de icke vitnade om riktigt
god smak — jag talar icke om snille, ty jag har aldrig
begärt, att herr W. skulle vara ett snille. Det synes
som läge i denna religiösa diktning, icke uttrycken för
den gudsfruktan, som med glad undergifvenhet lyder
Guds bud, utan ett slags känslosvärmeri, som vitnar dm
128

dåligt nervsystem.. Diktaren synes njuta sitt förhållande
till Gud som ett slags uppskrufvad ekstas. Han har derför
icke mäktat ge annat än en falsk bild af bergspredikan,
hvars enkla renhet i hans versifierade omskrifning före-
faller osund.

Ibland de religiösa dikterna förekommer en, vid
hvilken jag skall litet längre uppehålla mig. Dess titel
är »Barnen» och den har till ämne Jesu ord: »Låter
oarnen komma till mig, ty dem hörer himmelriket till».

Jag måste citera några rader.

»För dem (barnen) i fjerran ligger verlden,

Men himlen närbelägen är :	.

De ha så föga sett på färden,
.	Att de ej hunnit glömma den,

Och barnaläppars ljufva löjen

.	Blott spegla Edens ljusa nöjen.

Till deras läger himlen sänder
En underbar, en vingad vakt

■ På dessa liljors blad och stänglar

•	Än morgondaggens droppar le,

Och ständigt, ständigt barnens englar

I himlen Fadrens anlet se,.

•	Då våra måste ned från ljuset

"Att rädda, rädda oss ur gruset.

Du vet ej, du, att barnen höra

Ett inre orgelspel allt jemt,

Musik från fjerran syskonandar».

Till att bölja med får jag bekänna min glädje öfver
de sista tre raderna. Denna teori om det inre orgelspelet
har, så vidt mig är bekant, icke förut blifvit framstäld,
och som det var det första originella jag fann i dikterna,
öfvade den på mig samma berusande och uppfriskande
verkan som oasen på ökenvandraren. För öfrigt är hela
barnhistorien något oklar. Jag menar icke det, att barnens
i’9

englar omsväfva deras läger men ändock aldrig lemna
himlen, medan vuxna menniskor icke äro så väl försörjda:
man kan ju nemligen alltid tänka sig, att barnengels-
rollerna liksom mera betydande operaroller äro dubble-
rade, och jag är ej nog hemmastadd på detta område
för att jäfva diktarens mening. Men barnens ställning
synes mig oriktigt angifven. Jesus, som andra reforma-
torer både före och efter honom, stälde barnasinnets en-
kelhet emot den religiösa förkonstlingen. Kyrkan har
. under sin utveckling kommit till det resultat, framträdande
icke minst bjert inom luteranismen — att barnen äro
syndiga varelser, aflade och födde i synd, hvilka genom
nådemedlen och den helige andes verksamhet skola för-
bättras och göras värdiga Guds rike. Häremot står den
andra uppfattningen, att barnen äro menniskor i var-
dande, outvecklade möjlig'heter till menniskor. Wirséns
mening, att de nyss kommit ned från himmelen för att
här förderfvas, hör deremot ingenstädes hemma. ‘

Det för författaren mest karaktäristiska framträder
i en dikt med titel: »Hvad säger man om honom?»
Man säger om Jesus af Nasareth, att han var blott en
menniska, en ädel svärmare, men, säger herr W.,

r	-	'

— »förr’n du dömer,

Till kojan gå, der nöden bor,
Till uslingen, som verlden glömmer,
Till någon blek, förgråten mor,
Gå till den sjukes hårda läger,
Till publikan och sköka gå

•	Och gå till dödens bädd också
Och spörj en gång hvad der man säger!

— Och man skall svara derifrån:
Han Christus är-, Guds ende son.»

Om någon, då reformationen infördes i vårt land,
hade frågat en af dessa Wirsénska auktoriteter om
Brigitta var ett helgon, som kunde bereda tröst och
I JO

hjelp ät de elände, eller blott en syndig menniska, de
skulle lika säkert sagt: hon är ett helgon. Man bör
derför icke lata dem bestämma om en historisk tilldra-
gelses karaktär. Det är en ständigt upprepad inbillning
af dem som påstå sig försvara kristendomen, att de
fysiskt eller moraliskt sjuka och förkomna skola bättre
än andra kunna afgöra om religionens sanning: Wirsén
tror detta vara att uppfylla hjertats kraf, medan det blott
är att förakta förnuftets.

't'	'i'

Sista afdelningen af dikterna är minnesbilder. Jag
skall bekänna att jag inte har läst den. * En af dikterna
är prisbelönt af spanska akademien. Jag läste härom
året en dikt, som var prisbelönt af svenska dito, och jag
gör inte gerna om det.

Diktsamlingen i de partier jag studerat vitnar om
tillbakagång. Det är alltid så: den som icke utvecklas
går tillbaka. e

* Denna lucka i kritiken fylles i föregående uppsats.

Red.
“Ett skämt.“

Parisernovell af Gaston Bergeret.

Ur Revue politique et littéraire.

I.

»Röken generar er väl inte?» frågade en resande ett
fruntimmer, som satt midt emot honom. Hon betraktade
honom uppifrån och ned, nedifrån och upp och svarade
slutligen: »Nej, min herre».

Den resande, som redan höll cigarren i handen, äm-
nade just tända en sticka, då han hejdades af en ung
och distinguerad person, som tagit plats vid motsatta
dörren och som helt tvärt sade: »Mig generar röken».

De båda männen betraktade hvarandra ett ögonblick;
den förre rökte icke, han bytte om waggon vid nästa
station. Den unge mannen och det unga fruntimret
blefvo ensamma.

Hon var mycket illa klädd, och vid första ögonka-
stet fann man det märkvärdigt, att hon åkte i första
klass. Stora snörkängor tilläto intet omdöme om hennes
fötter, händerna voro instuckna i ett par silkesvantar;
ett öfverplagg, som förlorat sin färg genom flitigt be-
gagnande i regn och solsken, omslöt hennes kropp, utan
att ens lemna tillfälle att gissa till hennes figur, och en
hatt synbarligen köpt i ert klädstånd satt på hennes
hufvud som en korg på hufvudet af en byst. Den unge

Ur Dagens krönika. V. 2.

10
mannens blickar äterföllo oupphörligt pa denna bizarra
personlighet, som hade en gåtas dragningskraft. Oaktadt
sin utspökade klädsel, var hon behaglig att betrakta:
hyns friskhet, ögonens skalkaktighet och munnens behag
svuro mot torftigheten i hennes klädsel och gåfvo henne
ett pikant uttryck.	.

Då den resande stigit ut, satte hon sig beqvämt till
rätta, som om det varit en fremling som aflägsnat sig,
och man sedan kunde vara på förtrolig fot.

Denna rörelse undgick icke hennes reskamrat, han
betraktade henne småleende, hon svarade på samma sätt
och man började samtala. För att kunna döma hvilken
rigtning samtalet tog, är nog att veta, att vid ankom-
sten till Paris den illa klädda damen och den elegante
herrn upptogo tillsammans endast en af de fyra afdelnin-
garne i vagnen och förde med låg röst följande samtal:

— Det är första gången i mitt lif jag erfar denna känsla !

— Den skulle snart upphöra, om jag sade er hvem
jag är.

— Jag’ vet det ju redan. Ni är den enda qvinna i
verlden. Men om ni vill att jag skall veta mer, nåväl,
säg hvem ni är.

— Nej, det vore skada. Vi skiljas ju nu. Bevara
minnet af en fantastisk uppenbarelse. Ni skall nu med
nöje minnas mina himmelska ögon, mitt kastaniebruna
hår och mina perltänder. Fråga intet mer.

— Hvarför? Tror ni då, att jag skulle älska er
mindre om ni än vore dotter till en bödel.

— Jag har inte ens den förmånen. Jag är helt enkelt
kammarjungfru och strax när ni helt artigt räckt mig
handen för att hjelpa mig stiga ur, skall jag skynda till
min matmor, som är i en annan waggon, för att bära
hennes filt och nattsäck.

Det bief en kort paus. Sedan återtog den unge
mannen: Ah, ni är kammaijungfru! Jag trodde inte
133

det fanns sâ vackra, behagliga och qvicka kammarjung-
frur. Men hvem är dä er matmor, som kan tillåta sig
en sådan lyx?

— Det vill jag inte säga er; med hennes namn vet
ni också hennes adress, som naturligtvis äfven är min.

— Men jag behöfver endast följa efter er för att få
veta det.	■

— Jag förbjuder er det.

— Förlåt, det var orätt af mig. Var lugn, jag skall
inte följa er mot er vilja. Alen emellertîd måste jag
återse er?

— Nu äro vi framme. Ni stiger ur först och går
er väg utan att vända er om. Svär det.

— Och hvar skall jag återse er?

— Svär först.

— Jag svär. Och hvar får jag träffa er?'

— Nästa torsdags afton kl. 9 bakom Invalidhotellet.

Han hjelpte henne ned, gjorde en vördnadsfull af-
skedshelsning och sade, i det han lemnade henne: Jag
skall hålla mitt löfte, kom ihåg ert.

Hon följde honom med ögonen, tills hon sett honom
försvinna, tog sedan en åkare och lät köra sig till
Varennes-gatan.

II.

Samma dag voro några personer på middag i hotell
de Lestrem; kl. var half 8: man väntade endast på
markisinnan för att sätta sig till bords. Då hon inträdde,
hördes i salongen ett utrop af glad förvåning. — Hvad
betyder denna utklädning? Flur har ni hittat på detta
134

spratt? Hvad har händt? ropade gästerna och mar-
kisen om hvarandra. Markisinnan ville byta om kläder,
men man fordrade, att hon skulle sätta sig till bords som
hon var, så roligt var det att se henne så utspökad bland
herrar i hvit halsduk och barhalsade damer i den stora
matsalen, som strålade af ljus, kristaller och silfver. Nu
måste hon berätta sitt äfventyr. Hon hade rest till
slottet de Lestrem nära Amiens för att öfvervaka plan-
teringar. Man hade fört henne tillbaka till närmaste
station, vagnen hade återvändt och som hon hade en
halftimme att vänta innan tåget kom, beslöt hon att
göra en promenad i omgifningarne. Hon skulle gå öfver
en bäck på en planka; den vickade och hon föll i bäcken.
Man skyndade genast till hennes räddning, men hur
hastigt hjelpen än anlände, kunde man ej hindra att hon
blef våt från hufvud till fot. Som hon inte ville gå
miste om tåget, lånade banvaktarens dotter henne sin
söndagskostym och detta var skälet, hvarför hon var
klädd efter senaste modet i Picquigny.

Hvad händelserna under hemresan beträffar förbigick
hon dem under tystnad.

III.

Under det att man i hotell de Lestrem roade sig
åt berättelsen om detta äfventyr, hade Vicomte Hugues
Barthélemy inträdt hos sig vid en gata i förstaden St.
Honoré; efter att hafva ätit middag utan aptit rökte han,
utsträckt på en divan, sina ryska cigaretter och tänkte
på de märkvärdiga händelser, som gjort ett atbrott i
135

hans ungkarlslif. Han klappade två gånger i händerna
och vid denna kallelse inträdde Bobino, en lat och tjuf-
aktig neger på sexton år.

•— Bobino, sade Vicomten med allvarlig röst, känner
du några kammarjungfrur? — Ah ja, herre, svarade
negern i det han med en dum min visade sina hvita
tänder. — Nåväl, säg mig hur klär sig en kammarjungfru,
som reser med sin matmor?

IV.

Då markisinnan blef ensam, tänkte hon utan vrede
på den vackre okände, som talat så ömt till henne i
■Waggonen. Hon hade aldrig tålt en dylik förtrolighet
af någon herre, men hon kunde ju icke vara ond på en
ung elegant kavaljer, för det han så hastigt flammat
upp för ett ressällskap, som han inte hade något skäl
att respektera, emedan hon sjelf sagt sig endast vara en
tjenare. Det vore till och med skada att icke återse
honom, men hur skulle det tillgå? Det var ju inte troligt,
att de. än en gång skulle mötas och hon kunde.ju ej
låta honom presenteras för sig, då hon ej visste hvem
han var. Ett sätt var att infinna sig på mötet bakom
Invalidhotellet, men det var ju otänkbart, att markisinnan
de Lestrem skulle, såsom kammarjungfru, gå på möte
med en fremmande herre. Blotta tanken derpå kom
henne att brista ut i skratt. Hon försökte att icke mer
tänka derpå, men allt efter som tiden framskred, blef
hon mer orolig. Hon hade ju intet att frukta på öppen
gata och på det hela taget betydde det ju ingenting.
136

Svårigheten lag i utförandet, men hon hade allt för stor
lust, för att kunna afstå; och sä vore det sa roligt att
berätta efteråt. Dagen före mötet klädde hon sig enkelt,
som för att besöka de fattiga, begaf sig till en af de små
gatorna i närheten af Invalidhotellet, hyrde der ett tarfligt
rum och sade sig vilja inflytta dagen derpå. Portvakten
frågade efter hennes namn och hon svarade: Justine
Rousseau. Hennes plan var enkel men djerf. Hon
ämnade fara hemifrån kl. 8 till en väninna och låta
hemta sig kl. 11, hvilket gaf henne 3 timmar. Sedan
var det lätt att säga, det hon glömt något och skulle
återkomma; gå till sin hyrda bostad, kläda sig till kammar-
jungfru, gå på’mötet och sedan, efter att återigen ha
bytt om kläder, återvända till väninnan.

Torsdags afton kl. 8.30 infann hon sig i sin nya
bostad och gick åter ut kl. 9, klädd som kammarjungfru.
Hon var förvånande vacker; hennes hvita förkläde tilldrog
sig allas blickar; hennes ståtliga växt kom alla herrar
att vända sig om och de små fladdrande spetsarne på
hennes lilla muslinsmössa bildade en så behaglig ram
till hennes af spänningen lifvade ansigte, att det blef
henne omöjligt, att passera obemärkt.

Arbetare, som mötte henne, sade med en grof ed:
»Hvilken vacker flicka!» Ett sällskap unga herrar spär-
rade vägen för henne och frågade om hon ville inträda
i deras tjenst. En ordensprydd herre promenerade bredvid
henne sägande en mängd saker, som hon ej förstod.
Hon började blifva yr i hufvudet och var nära att falla
i vanmakt, då hon upptäckte den unge mannen, som
väntade henne med otålighet. Hon nästan sprang honom
till mötes; hon var räddad. Var han då en räddare?
137

V.

»Ändtligen!» utropade Hugues närmande sig henne
sa1 fort han blef henne varse. Han tog hennes händer
i sina och hon var ännu sa uppskakad af de faror hon
genomgått, att hon icke tänkte pä att draga undan dem.
— »Man förföljer mig», sade hon. Men den oförskämde
hade redan försvunnit.

Hugues var ett rof för den vildaste passion och som
han inte visste, hur man gör kammarjungfrur sin kur,
ansåg han sig inte kunna börja bättre, än att taga henne
om lifvet; men en skarp blick förtog honom lusten att
förnya detta försök och han nöjde sig med att i ord
uttrycka sina känslor. — Säkerligen har ni ofta fått höra,
att man älskar er, men jag svär er, att ni aldrig ingifvit
en kärlek så häftig, djup och varaktig som min.

— Det har kommit bra fort!

— Ja, jag blef kär genast. Så mycken skönhet och
behag i förening med så mycken blyg värdighet. Hela
mitt lif är i edra händer; af er ensam beror hädanefter
min lycka eller olycka.

— Men jag är ej så lätt antänd; jag skulle behöfva
lära känna er litet bättre.

— Nåväl, se här mitt kort. Skrif till mig. Besök
mig!...	■

— Besöka er! Hos er!

— Vi måste väl någonstädes träffas. Om ni har
något bättre att föreslå?...

— Jag har ingenting att föreslå. Och jag säger
er förut, att jag aldrig skulle samtycka att lyssna till
er, om det ej vore af en god bevekelsegrund.
138	,

— Som ni sjelf säger, mäste vi lära känna hvarandra.
Jag vet ej ens ert namn. — Justine. — Och er adress?

— Sök inte att fä veta den. Jag skall aldrig mer
återse er.

— Åtminstone kommer ni väl tillbaka hit?

— Kanhända.

— Vi måste ju träffas, äfven för den goda beve-
kelsegrundens skull; om jag inte fâr gä till er och ni
inte vill komma till mig, hur skall det dä gä? — Hon
stred länge, men Hugues uppriktiga ton och hans hän-
förande passion hade något så tilldragande, att hon slu-
tade med att lofva, det hon skulle komma tillbaka om
åtta dagar. Hans belägenhet var mycket kinkig, han
kunde ju ej kasta sig för hennes fötter eller taga henne
i famn, och då hon ville gå, sökte han qvarhålla henne
och bad .henne förgäfves att aftaga en handske, men
erhöll slutligen dels genom list, dels genom våld den
oerhörda lyckan att få kyssa hennes handled. Några
ögonblick derefter var . hon försvunnen.

VI.

Följande vecka på bestämd dag företog sig Hugues
så många märkvärdiga saker, att han i hög grad upp-
väckte Bobinos nyfikenhet. Han tömde i ett drag kognak
på kognak. Klädde sig med största omsorg; tog ur sin
pulpet en stor penningsumma samt stoppade i sina fickor
en mängd smy eken,, som juveleraren samma daghemsändt;
sade, att han kanske inte skulle komma hem till natten,
och aflägsnade sig med beslutsam min, medtagande en
laddad pistol.
139

Kl. tre qvart till g var han pâ mötesplatsen, der han
måste vänta till kl. half 10, då Justine ändtligen anlände
med ett bekymradt utseende. Allt hade icke gått så
bra som förra gången. Hon hade nödgats hitta på ett
mycket inveckladt skäl för att gå ut den aftonen. Hon
hade i sin provisoriska bostad varit besvärad af port-
vaktens och grannarnes efterhängsenhet, men öfver allt
detta kunde hon icke ens beklaga sig för Vicomten.
Emellertid ljusnade hennes ansigte vid åsynen af nipperna,
som han drog fram. ur sina fickor, och det var med ett
godt skratt, hon tillbakavisade presenterna, som voro
valda med en sällsynt dålig smak. Han slutade dock
med att obemärkt af henne smyga ned dem i de vid-
öppna fickorna på hennes lilla förkläde.

Sedan ändrade han ton och vågade föreslå henne
att fly med honom, men hon svarade, att han misstagit
sig och att hon vore en hygglig flicka.

Han försökte kyssa henne och då blef hon på
allvar ond.

Nu visste ingen af dem, hvad de nu skulle företaga
sig; han hade uttömt böner och djerthet och hon var
trött och uttråkad, men hur skulle hon komma ifrån sin
dumhet.

Slutligen lofvade hon, att om han lemnade henne
betänketid, skulle hon skrifva till honom inom tre dagar,
och för att köpa sig fri lät hon honom kyssa sig helt
vänskapligt.

Åndtligen var hon fri. Hon skyndade tillbaka till
sitt rum, klädde sig i häst och gick ned. Hon hejdades
af Blache, portvakten, som sade att egaren önskade tala
med henne.

— Hvad vill han? frågade Justine.

— Han säger, att man icke kan hyra ut åt en person,
utan att veta hvarifrån den kommer, och han vill veta
er adress. Det är nödvändigt, för att göra efterfrågningar
140

men oroa er inte, det är jag, som skall inhemta upplys-
ningarne, och ni kan vara lugn att jag ej skall förorsaka
er några obehag. Jag skall säga, att jag har goda
underrättelser, så skall han bli nöjd.

— Nåväl hvar bor han? Här i första våningen, han
är hemma och väntar er..

— Jag har mycket brådtom i afton, men skall
komma tillbaka i morgon för att tala med egaren.

Hon återkom dock hvarken dagen derpå eller de
följande dagarne, men Blache erhöll ett bref med föl-
jande innehåll: »Herr Blache. Med sorg måste jag
underrätta er, att M:lle Justine Rousseau är död. Ni
kan förfoga öfver alla föremålen i hennes rum. Pen-
ningar medfölja till hyran för nästa qvartal och ni kan
behålla resten.»

Underskriften oläslig.

Samma dag mottog Vicomte Hugues Barthélemy
följande biljett: »Adjö, tänk ej mer på Justine.»

VII.

Blache var mycket nöjd. Sedan hyran blifvit be-
tald, återstod honom ännu en vacker summa, så möblerna,
och kläderna, hvilka, om de än icke passade åt M:me
Blache, voro bra åt deras dotter Fanny. Då Blache be-
talade hyran till egaren, gaf han honom del af den sorg-
liga händelsen med dess lyckliga följder. Men egaren var
en allvarlig man med erfarenhet af lifvet; saken syntes
honom ej så enkel och han gjorde klart för sin portvakt,
att man ej på det sättet tager ett arf i besittning. Det
var inte Justine, som testamenterat honom möblerna och
på detta sätt kunde han blifva utsatt för slägtingarnes
laga återfordran af qvarlåtenskapen och han skulle då
blifva tvungen att icke allenast återbetala dubbla och
tredubbla inregistreringsvärdet utan äfven återställa arfvet
och redogöra för allt af värde deruti. I följd häraf rådde
han Blache att icke öppna dörren till rummet och sände
honom att underrätta fredsdomaren.

VIIL

Markisinnans andra bref var af annan verkan.

Hugues plågades först af att hafva blifvit narrad.
När Justine hade lofvat skrifva till honom innan tre
dagar, hade han trott, att det var för att gifva honom
ett nytt möte, och egentligen var det väl meningen med
öfverenskommelsen. Hon hade missbrukat hans efter-
gifvenhet, men han svor, att hon ej skulle få behålla
sista ordet. Han böljade söka efter henne. Men hvad
resultat kunde väl hans forskningar medföra? Följande
torsdag, då han stod färdig att gå ut, räckte Bobino
honom pistolen. Han tillbakavisade den utan att lägga
märke dertill.

»Husbonde inte vara försigtig», sade Bobino. Hugues
förstod, att dessa möten icke undgått negern, men som
han nu ingenting hade att dölja, tillät han sig att tänka
högt. -— Jag behöfver den inte mera; din herre är ett
dumhufvud, som ej kan finna hvad han söker.

— Ack, är det förloradt?

— Ja, det är förloradt, din dumbom.
142

' — Inte sä dum, sade Bobino med sin allra enfal-
digaste min, jag skall kunna återfinna.

— Och hur skall du då göra?

— Jag skall gå till henne.

— Hvad säger du? Till hvem?

— Till kammarjungfrun. ■

— Usling, utropade Hugues och fattade Bobino i
kragen, du har följt efter mig.

— Nåd, herre!

— Tala, annars stryper jag dig.

— Ja, herre.

— Nå än sedan?

— Sedan följde jag henne.	*

— Afskyvärde narr, sade Hugues, och i det han
släppte Bobino, gaf han honom två örfilar och två sparkar
och frågade sedan: Hvar bor hon?

Bobino berättade nu, att han förra torsdagen af flere
skäl antagit, att hans herre skulle ut på äfventyr. Bobino
hade följt efter, i händelse han skulle bli utsatt för obe-
hag, hade på afstånd varit med om promenaden bakom
Invalidhotellet, hade sedan följt Justine och sett henne
gå in i N:o 140 Chevertgatan.

Hugues lät ofördröjligen föra sig till det angifna
stället och frågade Blache utan omsvep: »Mademoiselle
Justine?» Han svarade helt kort: »hon är död!» — Hugues
vacklade under slaget, tankarne dansade omkring i hans
hjerna och han bemäktigades af en sådan känsla af för-
tviflan, att han utropade: »Det vore för ohyggligt, det
är inte möjligt.»

Han försökte få Blache att tala, men det var
omöjligt.

— När dog hon?

— I förra veckan.

— Hvar?

■— Det vet jag inte. Man har skrifvit det till mig.
143

— Det är inte möjligt.	.

— När jag säger er, att hon är död, vet jag hvad
jag säger, alldenstund fredsdomaren har varit här och
förseglat dörrarne.

-— Gif mig dens adress, som skrifvit till er.

— Det har ingen sagt till mig att göra. Hör ni
till familjen?

Vicomten lemnade honom ett guldmynt och räckte
honom sitt kort.

Blache tog emot kortet och vägande guldmyntet i
handen sade han : Ack, min herre, det var en bra hygglig
varelse och man kunde inte tänka en sådan olycka. —

Hugues försökte att få veta mera, men Blache visste
ingenting. Han anade en motståndare i denne fremling,
som icke tillät att Justine var död. Hugues gick till
fredsdomaren och begärde upplysningar, men han visste
ingenting mer, än att han förseglat rummet, emedan mö-
blerna voro öfvergifna, och portvakten sade sig hafva
anspråk på dem, men det var en sak som tålde att
undersökas.

— Nåväl, herr domare, sade Hugues jag har mina
skäl att tro, det hon lefver ännu, och jag motsätter mig
sigillernas öppnande.

IX.

•	•

Till följd af detta samtal begaf sig domaren till
Justines bostad. Han granskade brefvet, som Blache
fått, och förklarade det utan värde, emedan der hvarken
fanns dato eller underskrift. Han sökte egaren, som
ingenting kunde säga honom, emedan han aldrig sett
144	,

sin hyresgäst; men berättade under hvilka omständig-
heter hon försvunnit, det vill säga, sä snart han begärt
fä veta hennes adress. Det var sannerligen en vigtig
upplysning. Allt gaf anledning tro, att Justine hade
någonting att dölja, och att det till och med mätte vara
af allvarlig beskaffenhet, efter hon icke tvekade att
öfvergifva sina möbler hellre än gifva sig till känna.

Domaren företog inventering â de förseglade effek-
terna, och föremålens beskaffenhet tillkännagaf, att
rummet blifvit hyrdt för utförandet af en föfklädning.
Der fanns ingenting, nödvändigt för en ordentlig möble-
ring. Ingen säng, ingen byrå, intet linne, ingenting
annat än grannlåter och kammarjungfrukostymen i oord-
ning kastad pa golfvet. Då man tog upp förklädet,
kändes det onaturligt tungt, och man fann dä i fickorna
alla de smycken Vicomten smugit ned i dem. Var icke
det en upptäckt? En kammarjungfru har väl i vanliga
fall icke fickorna fulla af nipper. Dessa voro naturligtvis
stulna och förklädnaden den, under hvilken äfventyrerskan
utförde sina illgerningar. Sedan dess tedde sig saken
i en ny dager. Man tänkte ej mer pa qvarlåtenskapen,
— det gälde uppspårandet af ett brott.

Domaren utgaf, efter de uppgifter han samlat, ett
mycket otydligt signalement samt sökte i domstolens
bulletiner efter någon med namnet Justine Rousseau.
Der fanns en med samma namn född i Blois, dotter till
en urmakare, 26 år och dömd första gången för stöld
andra gången för bedrägeri och tredje för orättmätigt
tillvällande af titel etc.

Hon var en äfventyrerska af värsta-sorten, som spelat
polisen många spratt och var allvarligt efterspanad.
145

X.	.

En morgon reste Hugues till Calais, pâ väg till
London till en af sina vänners bröllop. Dâ tâget passe-
rade stationen vid Picquigny, varseblef ban en qvinna,
klädd i en alldeles lika kostym, som Justine begagnat,
dâ han första gängen säg henne. Som tåget var i full
fart, kunde han' ej se hennes ansigte, men kappan var
densamma och hatten var isynnerhet oförgätlig. Det
var naturligtvis banvaktarens flicka, som åter trädt i be-
sittning af sina söndagskläder. Efter ett ögonblicks be-
grundande fann Hugues, att dâ han vid deras första
sammanträffande steg in i Waggonen vid Chantilly, hade
hon mycket väl kunnat komma med från Picquigny.

Han stannade i Amiens, telegraferade till London,
att han vrickat sin fot, och for tillbaka till Picquigny.
Men banvaktarens dotter hade klädt om sig, då hon
kom ur kyrkan, och läst in sina kläder, så att alla efter-
spaningar voro förgäfves.

Han frågade efter slotten i närheten ; det fanns endast
ett: de Lestrem. Han begaf sig dit och frågade efter
M:lle Justine. Portvakten betraktade honom med förvå-
ning och svarade, utan att förstå: M:lle Justine kommer
inte hit annat än med markisinnan; hon är i Paris. Det
var allt hvad Hugues ville veta, han reste tillbaka till
Paris, och att finna hotell de Lestrem var ingen svårighet.

Han varseblef en poliskonstapel och sade till honom :
Jag kommer i morgon och slår mig ned på kaféet här
i hörnet och tillbringar der hela dagen, om det behöfs,
samt lofvar er hundra frcs, om ni kan skaffa mig ett
146

samtal med M:lle Justine, kammarjungfru hos Markisinnan
de Lestrem.

Hugues hade verkligen knappast anländt morgonen
derpå, förr än konstapeln kom för att säga, att M:lle
Justine väntade honom pâ en bakgata i närheten. Med
klappande hjerta och orediga tankar skyndade Hugues
åstad, ett rof för en ljuf rörelse, som lemnade rum för
häpenheten, dâ han befann sig framför en kammarjungfru,
visserligen med ganska god hållning och inte allt för
ful, men alls inte den rätta.

Hon kunde icke öfvertyga honom, att hon var kammar-
jungfru hos markisinnan de Lestrem, han trodde det var
ännu ett spratt af Justine och begaf sig derför till freds-
domaren.

— Nu vet jag, sade han, hvar M:lle Justine finnes,
hon är kammarjungfru hos markisinnan de Lestrem.

XI.

Markisinnan de Lestrem låg utsträckt pâ en chäslong
och bläddrade i det senaste arbetet af en akademieleda-
mot, som hon bjudit pâ middag samma dag, och stördes
genom Justines inträde.

— Fredsdomaren i distriktet anhåller att fä tala vid
fru markisinnan.

Hvad kunde fredsdomaren vilja henne?

Hon beslöt sig dock för att mottaga honom och det
var med största vördnad han begärde markisinnans till-
lätelse att fä göra henne några frågor i en litet obehaglig
affär, för hvilken hon icke kunde, vara helt och hållet
likgiltig.
147

— Ni har, sade han, en kammarjungfru, som heter
Justine.

Vid detta, namn erfor markisinnan en känsla af för-
skräckelse. Hon hade trott, att detta var en utagerad
affär, och hade icke mer tänkt derpå. Hade man nu
kommit henne på spåren? Hon svarade med en böjning
på hufvudet och domaren fortfor: Jag har skäl att miss-
tänka henne vara en bedragerska. Hon har hyrt ett
rum här i qvarteret och låtit ditföra möbler och kläder.
När egaren enligt bruket begärt få veta hennes adress,
har hon försvunnit och öfvergifvit sitt bohag. Det tyckes
till och med, som om hon haft giltiga skäl att neka
alla upplysningar, ty i den påtagliga afsigten att hindra
alla undersökningar har hon skrifvit till portvakten ett
otroligt bref, att hon är död.

— Men, invände markisinnan, jag ser i detta ingen-
ting så brottsligt. Då hon hyrt ett rum, betalat sin hyra
och lemnat qvar sina effekter, kan väl ingenting mer
fordras af henne. Har hon betalat sitt qvartal?

— Inte blott detta, utan äfven nästa, det är deri det
ovanliga ligger.

— Det är just intet nöje att betala mer än man
behöfver.

o

— Ah, vänta, fru markisinna; jag har gjort inven-
teringen af föremålen, som lemnats qvar, och funnit en
mängd nya nipper, som måste vara stulna.

— Nej, det går för långt.

— Ett armbånd, en kedja, ett kors, en medaljong, ett
par örhängen och en ring. Har icke detta försvunnit hos er?

Markisinnan var nära att förråda sig, genom att
svara, att hon aldrig använde så smaklösa nipper. Fastän
hon inte kunde förstå, hur Vicomtens smycken kommit
i hennes fickor, svarade hon med skenbart lugn: Jag
känner min kammarjungfru, hon har varit i min tjenst i
två år och är en ärlig flicka. Jag tror inte hon kan stjäla.

Ur Dagens krönika. V. 2.	II
148

— Ni tror er känna henne, men ni vet inte, att hon
för tre är sedan blef utsläppt ur fängelset och att hon
sedan begått flere svara förbrytelser.

— Det kan inte vara hon.

— Det är just hvad jag vill veta, och jag hoppades
ni skulle hjelpa mig. Kan ni säga mig, om det är hon
som skrifvit detta bref.

— Nej, svarade markisinnan med lugn, fast hon inom
sig led af den grymmaste ångest. Det är ej hennes stil,
men lät mig i alla händelser behålla brefvet.

— Nej, det tjenar till intet, då ni ej känner igen
stilen. Brefvet kan dessutom behöfvas. Om ni ville låta
henne komma in, skall jag fråga henne sjelf. Men markis-
innan nekade bestämdt härtill. Sedan förändrade hon ton,
berömde honom för hans nit och skicklighet samt smic-
krade honom på allt sätt, tills han lofvade att inte tala
härom med någon, förr än hon sjelf gjort sina efterfråg-
ningar. Om Justine vore brottslig, skulle hon icke tveka
att angifva henne, men om hon vore oskyldig, ville hon
bespara henne skammen af en anklagelse. — Domaren
gick. Då markisinnan blef ensam, var hennes första in-
gifvelse att anförtro sig till markisen. Men hur skulle
han upptaga denna bekännelse? Om han skulle fästa
större vigt dervid, än det förtjenade, och om det ingaf
honom förolämpande misstankar, så vore ju det goda
förhållande, som hittills rådt dem emellan, för alltid stördt.
Fanns det då intet sätt att ordna allt, utan att såra någon?
Markisinnan påminte sig då, att det finnes en säker till-
flykt i lifvets mest störande omständigheter: barmher-
tighetens domstol. Hon gick till sin biktfader och bad
honom hjelpa sig och ej spara på penningar, om det
fordrades.
149

XII.

Vicomten begaf sig till Blache något lugnare än
förra gången, ty hans förnuft hade sagt honom, att om
man ej är den starkaste, måste mari vara den listigaste.
Han underhandlade länge med Blache och slutade med
att lofva honom 2,000 frcs, om han kunde hjelpa honom
att återfinna Justine. — Så fort hans hustru kom hem,
gick Blache ut för att göra efterfrågningar i grannskapet.
Under tiden kom markisinnans biktfader för att fråga,
om det var der M:lle Justine bott.

— Ja, min herre, men hon är död.

— Jag- vet det. Elaka menniskor ha spridit ut dåliga
rykten om henne, men jag kände henne och vet, att det
var ett aktningsvärdt fruntimmer.

.	— Ja, mycket aktningsvärdt. Man har till och med
skrifvit till oss, att vi få behålla hennes möbler.

— Mycket riktigt. Hon hade insatt hos mig tusen
frcs, och om hon inte återfinnes, tillfalla de naturligtvis er.

—: Ack, hon kan icke komma tillbaka, då hon är död.

— Naturligtvis icke. Och detta är således allt
hvad ni har att svara dem, som fråga efter henne.

Makarne Blache anförtrodde hvarandra om aftonen
dagens händelser. De hade bort vara nöjda med en
affär, som i alla händelser utlofvade dem en säker vinst, ' ,
men man är ju aldrig nöjd och, genom att vända saken
på alla sidor, slutade de med att uppgöra en mycket
egennyttig plan. De skulle behålla möblerna samt kas-
sera in både Vicomtens 2,000 och Abbéns 1,000 frcs.

Dagen derpå infann sig Blache hos Vicomten och
sade förtviflad, att det inte mera fanns något hopp om
150

att återfinna Justine, ty en kyrkoherde, som kände henne,
hade kommit och sagt, att hon var död.

— Det var ledsamt, sade Hugues, ty om hon åter-
funnits, hade jag tänkt att erbjuda er en plats som portvakt
i ett stort hus vid boulevard Poissonnière.

— Ah, ännu är inte allt förloradt, jag har icke
mycket förtroende för presterna och skall söka vidare.

Samtidigt begaf sig M:me Blache med Fanny till
kyrkoherden.

— Jag fruktar, sade hon, att M:lle Justine uppträder
endera dagen igen, ty det har kommit en elegant herre,
som är säker på att hon ännu lefver.

— Låt inte, förleda er att hjelpa den unge mannen
i hans efterspaningar; han handlar påtagligen icke i goda
afsigter. Är detta er dotter?

— Ja, min herre, M:lle Justine var så fästad vid henne.

— Jag har hört talas om henne och om M:lle Justine
icke återfinnes, skall jag åtaga mig detta barns uppfostran.

Makarne Blache voro helt förvånade. Han hade
stor lust till platsen vid Boulevard Poissonnière och ville
hjelpa Vicomten, under det hans hustru drömde om
Fannys storartade bestämmelser och favoriserade kyrko-
herden. De kunde inte komma öfverens, utan gin go
hvar för sig, den andre ovetande, till fredsdomaren. Men
han fäste intet afseende vid deras uppgifter. Som han
säkert trodde, att Justine Rousseau var en äfventyrerska,
hade han skrifvit till Blois till hennes slägtingar, och då
dessa fingo höra, att hon var död och lemnat litet kläder
efter sig, skyndade de sig att skrifva till domaren, att de
motsatte sig sigillernas öppnande. Justine hade, medan
hon lefde, förorsakat dem så stora bekymmer, att de
sannerligen hade rätt att få hvad hon lemnade efter sig.

Domaren, som ej kände sig öfvertygad, trodde sig
ha ett enkelt medel att få denna återfordran att falla:
det var att visa fram en lefvande Justine, och han skref
151

till markisinnan de Lestrem för att fråga om resultatet
af hennes förfrågningar och säga henne, att inför arf-
vingarne Rousseau var det nödvändigt att afgifva en
förklaring öfver saken.

Markisinnan, som tröstat på kyrkoherdens hjelp för
att tysta ned saken, återföll nu i en dödlig ångest. Man
skulle kanske arrestera Justine, öppna förhör och kalla
henne sjelf till vittne, då hon skulle bli igenkänd af
Blache. Störande uppträden i hemmet, skam inför dom-
stolen och åtlöje inför verlden. Hon skyndade till kyrko-
herden, som rådde henne att vända sig till Vicomten.
Det är han, som är upphofsman till denna förföljelse,
och han ensam kan genom kraftigt ingripande motarbeta
följderna deraf. Som han tyckes vara en hederlig man,
skall han- nog bevara er hemlighet. Och lydande kyrko-
herdens råd, skref hon till Vicomten : »Min herre, jag är
Justine. Jag måste nödvändigt tala vid er genast. Låtsa,
som ni vore presenterad för mig, och gör mig ett besök.

Markisinnan de Lestrem.»

XIII.

Sedan Hugues icke mer återsett Justine, hade han
fallit offer för den djupaste melankoli. Fast han noga
räknadt inte varit i hennes sällskap mer än en timme,
hade han upptäckt hos henne så många utomordentliga
egenskaper och ett behag, som han aldrig funnit hos
någon qvinna. En tanke plågade honom. Han förstod
icke, att hon stannade i tjenst utan någon särskild anled-
ning, bcli han undrade, hvilka hennes husbondefolk kunde
152

vara och i synnerhet hennes husbonde. Var det troligt,
att en sä fullkomlig uppenbarelse inte var föremål fö^
de djerfvaste förföljelser, och hur kunde hon försvara
sig mot de försåt, som lades för hennes fötter, dâ han
icke var der för att skydda henne, hindra henne att
falla i afgrunden eller åtminstone följa henne dit.

Det var under inflytelsen af sådana tankar, som han
mottog markisinnans bref, och han var nog kavaljer att
inte låta henne vänta utan infann sig kort derefter i
hotell de Lestrem.

XIV.

Markisinnan darrade som ett asplöf när han inträdde;
hon ’hade en oredig föreställning om, att han skulle upp-
träda som segrare, och hon kunde ej frigöra sig frän en
viss oro vid tanken pâ att hon befann sig tillsammans
med en herre, som hon tillåtit kyssa sig. Men hon lug-
nade sig snart, dâ hon säg Vicomtens vördnadsfulla sätt.
Hon förklarade för honom det oskyldiga nöje hon funnit
i ett sä ovanligt äfventyr, de oväntade följderna af hennes
obetänksamhet, hennes oro i följd af dessa förvecklingar
och slutade med att i förtroende vända sig till honom.

— Jag' g'ör inte annat än dumheter, sade hon till slut.
Största felet var att jag hyrde detta rum, eller om jag
åtminstone ej skrifvit, men det trodde jag skulle göra
slut på allt. Jag är nu i ett bryderi, ur hvilket ni ensam
kan hjelpa mig. Jag är ledsen att nödgas göra er detta
omak, men detta ‘hade inte händt, om ni ej varit sä en-
trägen att återse mig.
153

— Felet är mitt, och jag skall göra allt för att
reparera det. Om ni tillåter, skall jag har den äran att
komma och redogöra för er öfver mitt förfarande.

— Det skall alltid bli mig ett stort nöje att mot-
taga er.

Hugues gjorde sig mycken möda. Han gick först
till domaren och sade, att han var förtviflad öfver att
hafva ledt honom på orätt spår. Markisinnan de Lestrems
kammarjungfru hette väl Justine, men ej Rousseau, och
som han sett henne, kunde han intyga, att hon ej var
densamma, som innehaft rummet vid gatan Chevert,
dessutom var det han, som gifvit nipperna, och ingenting
berättigade till en förföljelse.

Domaren lät sig dock ej nöja härmed; hans nyfikenhet
var väckt och nu var det han, som ifrade för att återfinna
Justine. Hugues gick till Blache och köpte deras even-
tuela rättigheter på qvarlåtenskapen och försäkrade sig
om deras medverkan, genom att gifva dem platsen i sitt
hus. Sedan satte han sig i förbindelse med arfvingame
Rousseau, som skyndat till Paris, för att bevaka sina
rättigheter, och gjorde dem ointresserade för alla forsk-
ningar, genom att .äfven till dem betala värdet af Justines
möbler.

Tack vare dessa anordningar var det ingen, som
återfordrade Justine, och domaren var afväpnad. Justines
möbler skulle nu genom rättvisans myndigheter säljas
och penningarne lemnas till fattigkassan, och då var det
åter Hugues, som inköpte dem och betalade dem således
för tredje gången, så angelägen var han att erhålla det,
$om tillhört Justine, och det var ej utan rörelse han
återsåg det lilla förklädet och mössan med spetsarne,
som förorsakat honom så ljuf smärta.

Vicomten dref sin försigtighet ända derhän, att han
infann sig hos domaren och erhöll slutligen af honom
154
markisinnans bref, men domaren stod alljemt fast vid,
att det var något obegripligt i denna affär.

När allt var uträttadt, gick Hugues till markisinnan
och återlemnade detta bref jemte de begge andra, för
att intet spar skulle finnas qvar af en historia, som kunde
förorsaka henne obehag.

Finkänsligheten i detta handlingssätt uppskattades
af markisinnan, som, hädanefter lugnad för följderna af
sitt skämt, med större oro motsäg svårigheterna af den
vändning saken tagit.	'

Men Hugues gjorde ingen häntydning på de känslor,
som han nyligen uttryckt för Justine med sådan värme,
och markisinnan måste sjelf taga första steget till en
förklaring: Jag hoppas, hr Vicomte, att ni icke håller
allt för noga räkning med mig för de obehag jag för-
orsakat er. Ni inser nog sjelf, att denna obetänksamhet
bör helt och hållet glömmas. Jag skulle vara lycklig,
om min vänskap kunde trösta er öfver Justines död.

-— Det är en större olycka än ni kan tänka er, min
nådiga. Jag älskade en qvinna — och ni har dödat
henne.
Hans Järta:

Uppslag till en psykologisk studie.

Af — ck.

I.

»Hvad Hans Järta var som memiiska, embetsman, lag-
stiftare och skriftställare, fattar till en del samtiden, och
efterverlden skall fatta det till fullo — men hans Maner älska
icke lofsånger.»

Den anmälan om Hans Järtas den 6 april 1847 timade
död, som förekommer den 9 samma månad i Pöst- och Inrikes-
tidningar, slutar med ofvan anförda ord. De äro utan tvifvel
der införda af Bernhard v. Beskow. Vi, som lefva 76 år
efter antagandet af den regeringsform, som uppgifves »till en
hufvudsaklig del vara ett verk af Hans Järtas statsmanna-
vishet», torde väl endels räknas till den efterverld, om hvilken
det 1847 antogs, att den till fullo skulle fatta harls rika
begåfning samt stora och omfattande verksamhet. Leopold
fälde redan om honom det omdömet, att han var »Ordförande
i Svenska prosan», och detta omdöme har blifvit fastslaget af
Tegnér och flera med honom samtida stormän. Huru han
bedömdes af den akademi, som 28 år förut kallat honom till
sin ledamot, framgår i de ord, som på Svenska akademiens
högtidsdag den 20 dec. 1847 yttrades af akademiens direktör,
f. statsrådet Grubbe:

»Hvilken svensk medborgare minnes ej med tacksamhet,
att den grundlag, hvilken, ehvad ock ännu uti den må återstå
att förbättra, likväl i nära 40 år beredt åt svenska folket det
tryggade åtnjutandet af en lagbunden frihet, till en hufvud-
saklig del är ett verk af Hans Järtas statsmannavishet? Hvem
känner ej hvad ’ han äfven verkat för fäderneslandet, såsom
156

deltagande i statsförvaltningen i en tid af stora svårigheter
och vådor och derefter såsom styresman af det landskap, i
hvars kraftfulla innevånare Engelbrekt, Sturarne och Gustaf
Wasa funno sitt första biträde i det stora verket af Sveriges
befrielse från utländskt förtryck? Men äfven inom literatu-
rens område har han genom sitt snille och sina vidsträckta
kunskaper funnit ett' rättvisligen berömdt namn. Såsom
prosaisk stilist har han af få svenska författare blifvit upp-
hunnen, af ingen öfverträffad.»

Hans Järtas efterträdare i Svenska akademien, presidenten
Skognian, meddelar några uppgifter om dennes barndom och
ungdom, om den uppmärksamhet han genom sitt snille och
sin flit tillvunnit sig under studietiden i Upsala. Han upp-
gifver äfven, att general Pechlin, gift med hans moster, före
riksdagen i Geile bekostat tryckningen af hans första arbete,
en skämtsam vederläggning af en skrift, som satte guld och
silfver under pappersmynt. Han meddelar vidare, att det
efter honom funnits en lefnadsteckning, som likväl slutats
med 1791. Det är för historien en stor förlust, att denna
icke blifvit fortsatt, åtminstone tio år längre; ty med undan-
tag af hvad som rör Järtas uppträdande vid 1800 års stor-
miga riksdag och hans derpå följande försvar inför Göta
hofrätt, för några af oppositionsmännen, har föga blifvit
bekant om hans verksamhet som tjensteman och författare
under denna period. Att Järta under de åren var en ifrig
förfäktare af de liberala idéerna, var ett allmänt kändt och
erkändt förhållande, och han ansågs som författare till de
flesta frihetssånger, som då i hundratals skrifna exemplar
utdelades och deraf många ännu förvaras. I ett bref till
redaktören af tidningen Biet, hr Hellberg, säger, grefve Gu-
staf Löwenhjelni 1840: »År 1794 skref en Svensk kabinetts-
sekreterare verkligen qvicka och mycket gouterade verser
och prosa, det jacobinska Frankrike till ära.» Hans Järtas
minnestecknare hafva likväl velat bestrida att han skulle
haft någon synnerlig del i de skrifter af denna art som
tillädes honom. Äfven den utmärkte forskaren och författa-
ren, presidenten Hans Forssell, som senast lemnat oss en
lefnadsteckning öfver Hans Järta, den utförligaste, ojemförligt
bästa och af alla den enda kritiska som utkommit, har, som
det synes oss, alltför litet upptagit sig med en skildring af den-
nes inträde på tjenstemannabanan. Derom säger han endast:
»han vann med utmärkelse inträde i utrikesexpeditionen af
157

konungens kansli och blef redan den 8 sept. 1792 anstäld
som andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexlingen.

Att vid 18 års ålder intaga en sådan plats har icke
förr eller senare vederfarits någon annan svensk nian. Lager-
bjelke, som i detta hänseende kom honom närmast, var dock
vid utnämningen 19 år. Järta, eller som han då ännu hette,
Hjerta, hörde till »lågadeln», som det ganska betecknande an-
märkes af en bland hans minnestecknare. Det var således
icke någon hög börd, som beredde honom denna tidiga
framgång på embetsmannabanan. Han egde ingen förmögen-
het, som annars någon gång kunnat befrämja befordringar
inom konungens kansli. Hans begåfning och kunskaper kunde
väl föranleda, att han med »utmärkelse» fick inträde i kansliet,
men att några månader derefter bli utnämnd till andre
sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexling, dertill behöfdes
föremäle af någon man med stort inflytande hos regenten.
Men hvem denne man var och huru Järta kunnat göra sig
förtj ent af hans ynnest, derefter letar man förgäfves i de
många lefnadsteckningar som om honom utkommit.

Det är en annan utmärkt forskare och författare som i
detta hänseende räckt oss' en ledtråd. I andra delen sid.
35 af det stora historiska verk: Gustaf Mauritz Armfelt,
som utgifves af dr. Elof Tegnér, förekommer nämligen följande:
»Så ängslig var den skuggrädda styrelsen öfver Armfelts upp-
retade sinnesstämning, att det misstänktes, att den utländska
resan blott vore en förevändning för att i landsorten uppvigla
allmogen och kanske med en bondehär tåga mot Stockholm.
Den spion, som af Reuterholm fick uppdraget att följa Arm-
felt i spåren, var en i Sveriges historia och literatur sedermera
ryktbar person, Hans Hjerta (sedermera Järta), då en ung
tjensteman i kansliet; för hans minne skulle det utan tvifvel
varit bättre, om han icke velat låna sig åt dylika värf, eller
utfört dem på ett sätt, som hans ännu bevarade rapporter
utvisa. Han hade under sina samtal med gästgifvare och
bönder, i de trakter der Armfelt farit fram, i afsigt att utröna,
om denne fört politiska samtal eller fält upproriska yttran-
den, stält sig såsom »Armfelts panegyrist». Det oaktadt hade
han icke lyckats komma under fund med något förgripligt.
I motsats till Armfelt hade Hjerta öfverallt funnit mycken
»tranquilité» och ansåg, heter det smickrande, att »verknin-
garne af en god och stadig regering, redan hade spridt sig
till landsorten.»
158

Vi hafva tagit afskrifter af dessa på sitt sätt lika märk-
värdiga som i utrikes departementet väl förvarade bref och
upptaga dem här nedanför. Men för bättre minnes skull
anteckna vi redan här, att det var icke tre veckor efter sista
brefvets afsändande till Reuterholm, som Järta utnämndes
till andre sekreterare i konungens kabinett för utrikes
brefvexling.

>Kabinettsekreteraren, sedermera iandshöfdingen Järtas berättelse
om en resa, hvartill han varit anbefald för att under-
rätta sig om baron Armfelts företag.> *

1.

Stockholm den 31 juli (1792).

Omöjligheten att om natten emellan fredagen och lördagen
få hästar nödgade mig att till den 21 juli kl. 9 f. m. uppskjuta
verkställigheten af den mig anbefalda kommission. Jag fann det
sökta namnet i alla dagböcker pâ Linköpings vägen. I Nyköping
berättade man mig, att han ditkommit middagstiden den 16 och
genast besökt landshöfding Öhrnfelt, hos hvilken han någon
stund fördröjt sig. I Wreta hade han talat vid kammarherre
von Platen, men för öfrigt kunde jag genom mina indirekta
frågor ej utröna, att han någonstädes. uppehållit sig eller kom-
prometterat sin höghet genom samtal med bönder. Norrköping
hade han utan uppehåll passerat. I Linköping voro hans hästar
bestälda till kl. 1 på natten och häraf finner jag tydligt, att han
ej kunnat förspilla någon tid på politiken, då han på 1 dygn
rest från Stockholm hit. I Nyköping mötte jag en resande, som
med mycken begärelse efterfrågade stockholmsnyheter. Jag till-
fredsstälde dess curiosité med sådana nouveller som redan voro
tryckta i Gazetterna, nämligen de skedda befordringarne, och på
min fråga om min herre kom från Skåne samt om han mött
många resande, betalade han min nyfikenhet med en relation

* Detta är påskriften å de ifrågavarande i k. utrikesdepartementet
befintliga brefven från Järta till Reuterholm.
om Armfelts resa. Han sade sig omkring Eksjö hafva mött en
svensk-tysk officer, hvars beskrifna figur och dekoration passade
med Polett, som den 19 rest denna väg. Han hade med im-
patience efterfrågat' Armfelt och sagt, att de efter aftal borde
råkas i’ Ystad, der A. redan den 20 skulle inträffa, för att på
samma postjakt fara öfver till Stralsund. Den resande hade
sedan fått veta, att Armfelt uppehållit sig några dagar på en
gård nära Medevi, som han trodde vara Jung, och att hån deri-
från skulle denna dagen afresa. På dessa indicier sökte jag att
i Linköping finna hvad väg han tagit, men hvarken fans namnet
i dagboken eller kunde hållkarlen upplysa saken, emedan han
trodde att Baron Armfelt rest från Karlskrona till Stockholm.
Jag undvek att genom några precisa frågor röja mitt intérêt att
utleta dess direktion och reste från Linköping till Bankeberg
(första gästgifvaregården på skånska vägen) samt, då jag ej fann
namnet der, stälde min kosa till Skeninge, hvarigenom närmaste
vägen mellan Medevi och Ystad går. Jag saknade äfven här
namnet och trodde då, att han genom Askersund praktiserat sig
åt Vermland samt skyndade mig att på denna väg ingenfinna
de förlorade elefantspåren; men då jag kom till första gästgif-
varegård, Motala, såg jag af dagboken, att han rest åt Vadstena.
A propos af resande en général bragtes hållkarlen snart till en
närmare 'berättelse om Armfelt. Han sade, att han natten mellan
den 16 och 17 kommit till Lindnäs, en honom sjelf tillhörig
gård nära Medwi, qvarblifvit der till den 18 på e. m. och då
passerat denna gästgifvaregård. Han hade här besett ett gäst-
gifvaren tillhörigt sågverk, hvilket han ärnade köpa, och derom
något talat vid gästgifvaren, men jag har ingen anledning tro,
det han under dessa diskurser om sågen fält några tranchanta
omdömen om staten.

Dels som okunnig om Stockholmsnyheter, dels som Arm-
felts panegyrist sökte jag att få veta af gästgifvaren något som
rörde den höge herrn, men hans svar markerade all okunnighet*
Han berättade endast, att Armfelts svaga helsa fordrade varma
bad, och han önskade ifrigt en lycklig effekt deraf, hvari jag
instämde. Jag reste derifrån genom Vadstena, Grenna och Jön-
köping och fann allestädes dess namn. I Grenna visste herr
Borgmästaren och Gästgifvaren L’Orange, att han rest åt Spaa,
men för öfrigt fann jag, att han hvarken här eller på något
annat ställe denna dagen uppehållit sig. Bönderna konfunderade
Armfelt med en tysk baron Demedoff, som äfven rest här, och
detta är ett klart bevis på den förres tranquilité. Jönköping
160

hade han bittida om morgonen den 19 passerat. På närmaste
gästgifvaregård derifrån kunde jag- ej af dagbok eller hållkarl få
veta, antingen han tagit vägen åt Ystad eller Helsingborg. Jag
trodde, det senare, men misstog mig och måste genom en liten
kommunikationsväg åter söka Ystadsvägen. Jag igenfann* då åter
hans namn i dagböckerna och med de underrättelser som jag
på återresan hemtat, finner jag, att han från Jönköping rest till
Vexiö utan att uppehålla sig mera än som behöfdes för dess
kock att tillaga en diner i Wrigsta gästgifvaregård. Bönderna
kände knappast det Armfeltska namnet och så myck«t mindre
dess tänkesätt och företag.

Han ankom till Vexiö kl. 7 om aftonen, efterfrågade genast
biskop Wallqvist, och då gästgifvaren svarat, att hans vördighet
vore på landet, skref han ett bref till honom som genom gäst-
gifvaren blifvit fortskaffadt. Från Vexiö feste han till Nybleds
gästgifvaregård, tillhörig den bekante Jon Bengtsson. Han tog
der sitt nattqvartei’ och hade länge talat med gubben, hvilken
vid min ankomst ej vär tillstädes. Jag ignorerar således hela
detta samtal, som dock, i anseende till personernas skiljaktighet
i tänkesätt, icke kunnat vara af synnerlig betydenhet. Härifrån
reste han den 20 direkt åt Ystad. Han har endast uppehållit
sig i Broby gästgifvaregård, der han dinerade. Gästgifvaren
derstädes, en gammal radoteur och hecticus berömde baron
Armfelts lätta façoner och tycktes af honom hafva fått den
underrättelsen, att de arresterades öde ej ännu vore decideradt.
Han hade dock inga utlåtelser, som kunde leda till den suppo-
sition att Armfelt sökt att återtända det dämpade raseriet öfver
deras brott. Sedan hade han fortsatt resan utan uppehåll till
Brösarps gästgifvaregård, der han låg natten mellan den 20 och
21. Gästgifvaren der var en upplyst man och en djup politi-
kus, som läste Post- och Inrikes Tidningarne. Han resonnerade
öfver- polackar, preussare etc. och fördes slutligen på diskurs
•om Armfelt, hvilken han ej adorerade. Han kände (jag kunde
ej utleta genom hvad kanal), att Armfelt genom .en ganska oför-
sigtig conduite störtat sitt välde. Han tycktes ej vara missnöjd
ined dess bortresa och önskade sen restitution.

Armfelt hade härifrån afrest den 21 till Krageholm, till-
hörigt grefve Piper, hvarest han uppehållit sig till den 24 om
aftonen, då postjagten afseglade. Dess ockupationer på Krageholm
kunde ej utletas. General Taube, som den 8—10 rest denna
väg, hade äfven stannat på Krageholm, hvarest de förmodligen
161

råkats. Armfelts sällskap bestod endast af dess doktor Hartman
och domestiker.

Jag har allestädes funnit mycken tranquilité. Fasan öfver
det grufliga brottet har varit delad med ömhet för de olyckliga,
som deruti pä mer eller mindre sätt deltagit. Verkningarne af
en god och stadig regering hafva redan spridt sig till lands-
orterna. En klok man, som rest i de södra provinserna, försäkrade
mig, att folket der är disponeradt till den fullkomligaste tranquilité.
I Skåne har allmogen ett blindt förtroende för general Toll.
Denne mannens pålitlighet influerar mest pä skåningens stillhet.
Som frånvarande uträttar han väl intet i den orten, men som
närvarande kan han göra allt. De som hafva generalens för-
troende, lagman Thestrup, Ludvig Toll m. fl. sakna deremot
folkets, så att han ej kan genom dessa emissarier agera. Klago-
mål mot Thestrup * en qualité af domare torde ej länge uteblifva..
Jag talade med gästgifvare och klokare bönder i Skåne och
Småland och fann allestädes en sådan ton som jag önskade.
De admitterade förnuftet i sådana diskurser, der jag förestälde
mig att endast passion skulle regera. De kände lifligt den förlust
de gjort, men den bragte dem ej till den ursinnighet, som qväfver
känslan af en återvunnen sällhet. Lemnade åt sig sjelfva, skola
de följa förnuftets väg, hvarifrån endast general Toll skulle
kunna draga dem.

•	Hans Hierta **.

2.

Fahlun den 9 Ang. 1792.

Mitt sista ifrån Hedemora innehöll en i hast sammanrafsad
relation om de tänkesätt jag mött hos bönderne i den orten.
Jag ankom hit samma afton och på dessa dagar har jag uppsökt
herr Iandshöfdingen samt andra betydlige män. Styresmannen

* Thestrup tog med lagmans titel afsked ett par år derefter, vid
42 års ålder, men fick behålla sitt stora häradshöfdingeboställe till sin
död 1832. Detta som belönmg för det fadren, räntemästare i Kristian-
stad, biträdt Toll vid revolutionen med 100,000 daler Silfvermynt.

** Detta är det enda af brefven, som är undertecknadt med hans
namn, men de äro alla egenhändiga.
.162

af orten markerade en god portion af förundran, då han såg mig
och hörde min intention att resa längre i provinsen, men tran-
quiliserade sig, då jag indirecte lät honom förstå att jag fått
tillstånd att bortackordera fändriksplatsen. Mina vännei’ mottaga
mig med öppna armar och min försigtiga cordialité vis à vis
af dem betalas med sådana upplysningar som jag söker. Alla
äro okunniga om min resas ändamål och tro deremot, att fändriks-
ackordet samt nöjet att se mina gamla bekanta bragt mig till
detta ställe. Jag cacherar ej för dem mina politiska tänkesätt
och jag finner hos ganska många samma principer och samma
application deraf. Landshöfdingen nyttjar mycken finess emot
mig som i den delen är réciproque. Han frågade mig, hvilken
jag trodde nu vara mest betydande. Jag svarade att jag alldeles
icke kunde veta det, emedan jag endast i min väg funnit Riks-
och Hofkanslererna betydande i« det hela, och herrar statssekre-
terare i hvar sina departement. Han hade af ryktet hört, att
Håkansson blifvit entledigad från föredragningen för finansärenden,
att Låstbom ej mera vore justitiekansler, att Wallqvist vore
äfvenledes fri från ecklesiastika föredragningen *etc. Detta allt
var mig ej bekant. Han frågade mig vidare om de arresterades
öde. Jag svarade, att hofrätten gifvit sin förklaring och att
högsta domstolen nu skulle taga en närmare konnässans af saken.
Han sade då, att man säger, att de fyra blifva landsflyktige,
men jag har ej haft bref derom. Utan någon vidare reflektion
i detta ämne frågade han mig om mina äfventyr i poliskammaren
och hofrätten, vid hvilket tillfälle jag fälde några equivoqua
propos så väl om Lilljensparre som riksdrotsen, aktor etc.
Efter min uträkning skulle detta bevisa min okunnighet om
politiska ställningen. Han frågade mig vidare, om jag besökt
Pechlin samt hvad han nu säger. Jag svarade, att jag i Lilljen-
sparres presence sett gubben, att han varit ovettig, dock en
plaisantant mot Lilljensparre och för öfrigt — litat på rättvisan
af sin sak. Han småskrattade och frågade om jag äfven vore
persuaderad derom. Jag svarade, att jag ej vore nog lagklok
för att se om hofrätten dömt rättvist, samt att jag suspenderade
mitt omdöme till dess Högsta Domstolen deciderat dessa besvär.
Sedan frågade han efter sammanhanget af Ankarströmske krop-
pens bortförande. Jag svarade att jag ej kunde tro någon vara
nog dum att vilja tjena dess slägt genom en så vårdslös till-
ställning. Han trodde att man kastat desse öfverlefvorna under
bron i den afsigt att diänka dem, men då jag bevisade svårig-
heten deraf genom de ’ trädstycken, som åtföljt dem, blef min
163

herre något flat och med denna discours slöts hela visiten.
Jag har genom mina vänner fått veta, att han har ingen rätt
pålitlig man hvarken här eller i orten. En rektor vid skolan
här och vid sista riksdag af Nordin tillsatt notarie i presteståndet
Brandberg har hittills varit nyttjad som skrikare. Han har
förpassat alla adelsmän till helvetet, uppfunnit här i orten en
stor liga af konungamördare bestående af expeditionssekreteraren
Halldin, härad shöfding Fallsten m. fl. — Nu säges det att
han alldeles tystnat. — Han anses äfven af entusiasterna för
en narr. Små borgare och bergsmän hafva mycket lyssnat
till dessa diskurser, men de hafva slutligen äfven ledsnat vid
skriket. Denne rektor samt en eller annan borgare äro de
ende, för hvilka landshöfdingen haft något förtroende. I de
betydligare socknarne finnas endast galne prester, som ej kunna
influera och som äro ganska rädda för hvart politiskt steg.
Således är landshöfdingen den enda farliga mannen i hela
orten. Han är äfven nog klok att ej våga sig à la tête för
någon sammansättning. Deremot har man att lita på dess
landssekreter Helsen, som är ganska jemn och stadig i sina
tänkesätt, och som har mera betydenhet i orten än sjelfva
landshöfdingen. Häradshöfdingen Fallsten, en upplyst och rätt-
tänkande man, influerar äfven i sin jurisdiction. En mängd af
ynglingar, som hunnit en viss grad af upplysning och äro em-
ployerade i Hofrätten eller Bergs Collegium samt genom sina
kommissioner hafva bekantskaper i orten, vissa prester och
några klokare bergsbrukare äro af den kloka och rättsinniga
hopen. Med desse lierar jag mig och de försäkra mig att
tranquilliteten är säkert bevarad genom den försigtighet, som
landshöfdingen är nödsakad att bruka.

3.

Fahlun den 13 ang.

Gårdagsposten medförde bref ifrån Netzel med befallning
att ännu qvardröja här 8 dagar och att observera major P:s
steg. Enligt det förra uppskjuter jag min resa till de öfre
socknarne, till dess jag hinner erhålla några vigtigare no livelier
från hufvudstaden. Om majorens resa hade jag äran att med

Ur Dagens krönika. V. 2.	12
1G4

sista post underrätta E. E. Nöjet att se ortens liöfding, var
dess enda ändamål. Kanske att dessa herrar deputerade af
Nya Gardes officerscorps varit af sina höga principaler anbefalda,
att med herr landshöfdingen öfverlägga om bästa medlet att
upphjelpa deras instiktares fallna höghet. Landsh. Nordin är
nog god calculateur för att på entreprenad med dessa herrar
söka att återuppbygga A—s tron. Han bör känna sin svaghet
i denna orten. Det bättre folket, som efter en menniskas
umgängesseder dömer dess karakter, är missnöjdt med den
forcerade högfärd, som landshöfdingen och riddaren välborne
herr af Nordin ifrån sitt första intåg här beständigt visat.
Kommendörsornamenterna öka i hans inbillning värdet af hans
person, och oaktadt de sista månaderna icke gifvit någon föda
åt hans uppblåsta varelse, så ser man dock honom, lyftad på
tån, höja sin välborna näsa öfver alla högädla eller ädla och
högaktade näsor. Raillerie à part: Han lefver nästan med
ingen utom sin trogne rektor Brandberg. Bönderna, som mäta
en hög herres moralité efter antalet af minuter, som användas
att transportera dess åkande varelse från den ena milstolpen
till den andra, äro på denna räkning högst missnöjda med
nådig herrn. Utan det appui, som en högre makt skänker,
kan således icke Nordin uträtta något här i orten, och det enda
sätt för honom att agera är att låna masken af en högtbetrodd
man. De upplysta finna af analogi med dess och broderns
samt de öfriges meriter, att dess belöning, ehuru icke markerad,
dock är densamma; men de dummare tro, att dess kontinuerande
magnificence är en följd af ett kontinueradt förtroende. Jag
afvaktar här momenten af decisionen i den vigtiga saken. Med
all resource af ett aktivt genie, förblifver dock Nordin (om jag
får hos honom supponera någon klokhet) alldeles passiv i hvad
tournure som den saken må taga.

Allt är lika trankilt i provinsen. Flere och äfven detta
års goda växt frälsar dalkarlen från en annars nog vanlig
hunger. En man, som noga känner dess lynne, försäkrar mig
att han alltid är trankil, så länge han har att äta, och att
hans orolighet alltid är en följd af magens revolutioner.

Förnuftets politik har många anhängare här i orten. De
fördöma borgmästare och fricorpsaristokratien och glädas åt
hoppet att se förståndets och dygdens välde upprest på ruinerna
af egennyttiga bofvars. Jag har varit lindrigt attackerad af
en allmänt gångbar sjukdom, rödsot, men är nu restituerad.
1G5

Härjemte far jag äran sända en förteckning pâ folkets och
jiresternas karakter i de betydligaste socknar. Med djupaste
vördnad framhärdar

Ödmjuk tjenare.

Mora socken

liar alltid gifvit ton ät det öfriga Dalarne. Folket är lättast
,-styrdt af en jemn rättvisa, lika skild frän en öfverdrifven nåd,
som leder till sjelfsvåld, och det minsta våld, hvilket retar till
hämd. Denna princip af rättvisa är den enda ]>olitik som be-
nöfves för att styra Dalarne. Prosten And. Svedelius är en
svag karl, som alltid är en emanation af högsta makten.

Bättviks och Leksands socknar

taga ton af Mora, men äro af en lika konseqvent karakter och
af samma lynne. Genom en längre possession af en galen
pastor, doktor Enebom, är Leksandskarlen något bortskämd.
Rättviks socken styres nu äfven af en halfgalen prost Göransson,
men hvars dårskaper sällan gå utomhus. Han är för öfrigt en
rättänkande man, så ofta hans amerikanska griller lemna honom
rådrum att tänka. Som svensk prest i Norra Amerika deltog
han i oroligheterna såsom engelsk partisan -och detta har alldeles
förbryllat hans förstånd.

Svärdsjö socken

är af ett från det öfriga Dalarne skildt lynne. Sturska men
billiga, sätta de i synnerhet sin styrka i epigrammer. Deras
pastor Groth är rättänkande och aktiv.

Tuna och Hedemora

äro äfven af betydenhet. Den förra tar ton af Mora etc., den
senare är för sin egen räkning ofta nog stursk, dock ej obillig.
IGG

4.

Fahlun den 21 aug. 1792.

Gårdagsposten medförde en nouvelle, som höjde min vän-
skap för Ribbing, Horn och Ehrensvärd till den lifligaste
tacksamhet mot deras välgörare. Om någon stund min glädje
skulle försvinna i åtankan af min morbrors* öde, så njuter jag
dock den tillfredsställelsen att se mitt hopp om lindring deri
bevaradt uti de milda tänkesätt, som IL K. H. ådagalagt och
hvilka kräfva samtidens och efterverldens beundran.

Den del af vårt pack, som ännu känner denna nyhet, tycker
väl att de landsflyktige förtjent ett hårdare straff, men den så
djupt inrotade vördnaden för högt salig konungen förbjuder
dem att’ ogilla dess sista befallning. De tycka väl, att han
varit för nådig — men det var emellertid G. III som befalt
och man måste lyda. Jag vet ej ännu hvad landshöfdingen
säger. Han återkom i går från landet, der han endast roat sig.

Jag väntade denna glada nouvelle i går och hade således
till en dejeuner i går bjudit några skrikare, för att höra deras
tankar. Som bon vivant, hvilken roll jag här i synnerhet
spelar, lyckades det mig att se deras sorg dränkt i vin och
deras öppenhjertighet för verlden var en naturlig följd af kalaset.
De förtrodde mig, att Gustaf alltid var för nådig och att han
äfven på sotsängen följde nog långt sitt ömma hjertas böjelser,
men att det var omöjligt för hertigen att rygga sina så heligt
gifna löften etc. För att skingra dem och göra dem alldeles
inkapabla för allt annat räsonnemang så hafva mina vänner
under pretext af namnsdagar etc. nu på någon tid hållit dem
i en beständig dvala och jag låtsar att följa ortens sed, hvilket
gör att vi dagligen äro tillsammans på drickskalas. Ehuru
detta generar mig öfver beskrifning, så drar jag deraf den
dubbla nyttan att markera min intention och förstöra deras.

För lugnet härstädes vågar jag nu alldeles ansvara; men
jag tror dock mig böra härstädes qvardröja någon tid, till dess
ryktet får sprida sig i provinsen och jag får se hvad sensation
det der förorsakar. Bönderna hafva (oaktadt Nordins rapporter)
alltid under denna tiden varit ovanligt trankila, och då de

* Pechlin, gift med. J:s moster.
167

ockuperas af omsorgen om sin säds bergning, sä lemna de ej
någon tid åt politiska yrken;

Nordin, betraktad blott som landshöfding, är verkligen
nyttig. Hans capacité till denna tjenst är öfver dess embets-
bröders, hans politiska talanger, ehuru elaka, skada dock icke
i en ort, der han genom en öfverdrifven högfärd eloignerat sig
från alla menniskors förtroende. Jag har trott mig böra nämna
detta, för att på en gång göra justice åt dess förtjenster och
tillika uppgifva det i min tanke enda moyen att deraf draga
nytta, det nämligen att bibehålla honom här.

Jag afvaktar nådiga ordres om min retour. Minst åtta
dagars ytterligare närvaro här är nödig för mig att rätt kunna
säga hvad sensation den vigtiga nouvellen förorsakar.

Rosenheim har ej ännu tryckt något opus här. Han är
ridicule till den högsta grad. Han presenterar sig öfver allt
chapeaubas i en stad der detta upptåg är alldeles okändt. Ett
präktigt livré, med alla regnbågens färger på en liten krokryggig
figur, delar med herr hofjunkaren besittningsrätten i en gam-
malmodig chäs för två bryggaremadamer. Detta tillsammanlagdt
med hans rimmade dårskaper ger éclat åt landshöfdingens
smak att välja klienter. Men jag tror att Nordin lyder ord-
språket: »bättre litet än intet.»

Jag innesluter mig i vanlig grace under försäkran om
vördnad och tillgifvenhet hos den

Ödmjukaste tjenare.

,	Continuation.

Denna stads veckoblad har några gånger varit fyldt af en
politico-kritisk process. En halfgalen prost i Stora Tuna skref
några verser, hvilka afsjöngos på klagodagen. De voro usla;
men som man misstänkte renlärigheten af dess politik så måste
dess narraktiga välmening förtydas. En viss ortens bränvinsrim-
mare vid namn Vindahl skref en sträng kritik på verserna,
hvilken isynnerhet gjorde den fattige prostens himmel till ett helvete
och således anklagade honom för det grufligaste brott. — Han
var svarslös, men aktören Björn, som en qualité af amant åt
en prestfru uppehöll sig i orten, tog Tunaprostens försvar på
ett kraftigt sätt och gaf hederliga piskslängar åt landshöfdingen
med flere, som till belöning för Vindahls kritik samlat 20 Rdr.
Denna process har länge räckt och delar allmänheten allt efter
deras politiska tankar. Jag är passiv och nyttjar tillfället att
168

i hvars • och ens omdöme om denna sak fä klaven till deras
öfriga tänkesätt. Herr Björn tillika med den prest han comfierar
annonsera sig som goda patrioter, den senare heter Groth och
har ett pastorat, hvars innebyggare äro kände för sturskhet.
Således ganska nyttigt att de styras af en bra prest. Af alla
dem, med hvilka jag tait om de arresterades öde, har jag emot-
tagit ifriga önskningar för deras frälsning från det hårdaste
straffet. Hofrättens dom ridiculiseras af alla jurister härstädes.
Lugnet i provinsen kan ej störas genom hertigens mildare
tänkesätt mot de brottslige. Minnet af 1743 års tragiska
händelser är bevaradt hos de äldre, och de yngre löpa ej åstad
utan deras råd och utan appui af vederbörande. — Dessutom
hafva ganska få bönder någon connaissance af brottets grad
eller lagens stränghet och de tycka, att man ej kan beröfva
någon mera lifvet, sedan banemannen blifvit så strängt afstraffad.

Ryktet om riksdag har här utspridt sig. De klokare
afvakta denna moment för att med densamma se nationens väl
stadgadt i ett på naturens ordning grundadt omdöme om
testamentet. Jag har dock sagt, att den ännu vore eloignerad
och att några andra arrangement till sinnenas förening voro
förut nödvändiga. — Hvad denna provinsens omskapelse till
tänkesätt angår så blir den säkrast yerkstäld genom skickliga
prester, hvilkas influence på allmogen är oinskränkt, då den
grundar sig på förnuft och ärlighet. Således är högst nöd-
vändigt att vid lediga pastoraters bortgifvande söka sådana
prester, som afvika från embetsbrödernas vanliga sätt att se
och döma om allmänna sakeç. Hedemora pastorat, som nu nyss
blifvit ledigt, bortgifves af konungen. Denna socken bebos af
förmögne men sturske bönder och behöfver en jemn karl, hvars
conduite i den politiska vägen är säker. Ibland dem som söka
detta är en conrektor vid Fahlu skola och hertig Fredriks hof-
predikant Baggstedt, hvars embetsgåfvor liksom dess politiska
tänkesätt öfvergå pluraliteten.

Jag skulle önska att vid min ankomst till hufvudstaden
få afgifva öfvertygande bevis isynnerhet af de senares renhet,
och jag hoppas, att detta tillsammanlagdt med 3ö tjensteår
kunna vara talande skäl för honom att begära denna nåd. Som
Nordin är farligaste personnagen, så vill jag till nästa post
och dess medförande tidningar qvafblifva här för att observera
hans conduite. Sedan reser jag till Dalarne.

Kapten Brändström och major Peyron ankommo hit från
Gefle förgårsafton. De uppvaktade genast landshöfdingen, hos
169

hvilken de i går dinerade, och afreste genast genom Sala åt
Stockholm. Deras ärende var förmodligen icke en blott visit.
Jag har i största hast tecknat dessa rader. Jag anhåller, att
stilens vårdslöshet, omeningar, rediter etc. ursäktas och att deremot
E. E. är öfvertygad, att jag som observatör och recognosör
fullgör min skyldighet med mera långsamhet och accuratesse.

Jag ser det nödigt för mig att qvarblifvä här ännu 14
dagar för att ej genom en för hastig återresa väcka uppmärk-
samhet. Jag annonserar mig som en synnerlig protegé af
hofkansleren, hvilken gifvit mig 14 dagars à 3 veckors per-
mission från kansligöromålen.

Ödmjuk tjenare.

Det första brefvet är dagtecknadt Stockholm d. 31 juli
(1792). Spioneriet på Armfelt hade icke krönts med någon
framgång, men spionen hade ådagalagt outtröttliga bemödanden
att vinna en sådan och hans fallenhet för den diplomatiska
banan, sådan denna tedde sig för Reuterholm, var fullt be-
kräftad. Strax efter hemkomsten erhöll han således ett nytt
dylikt förtroendeuppdrag. Han skulle begifva sig till Falun
att bespeja landhöfding Nordins handlingar, utlåtelser och
umgängen, samt göra sig bekant med det rådande tänke-
sättet bland folket. Hans andra bref är skrifvet från Falun
den 9 augusti. Deri åberopar han ett föregående bref från
Hedemora-, men detta återfinnes icke bland Reuterholmska
papperen. Sitt första samtal med Nordin anför han ganska
utförligt och beskrifver äfven, huru diplomatiskt han dervid
gick tillväga. Gerna ville han, liksom Reuterholm, tro Nordin
om allt on dt, och att en rektor Brandberg var hans språkrör
att söka uppvigla folket, antyder han äfven. Men för öfrigt
menar han, att Nordin genom sin högfärd gjort sig löjlig
och saknade allt inflytande, så ätt han var en oskadlig
person. I ett senare bref tillstyrker han t. o. m. Nordins
bibehållande vid tjensten. I öfrigt yttrar han sig — som
läsaren finner —-, om flere prester och andra tjenstemän
dels försmädligt, dels berömmande. Hertig Fredriks hofpre-
dikant Baggstedt förordar han till erhållande af Hedemora
pastorat. *

* Järtas första lärare.
170

Det stora sjelfförtroendet framlyser öfver allt i brefven,
jemte anspråk på fullt förtroende till hans uppfattning och
utsagor, med påräknadt bifall till de förslag han framstälde.
Dessa anspråk utvecklade sig senare till en passion, som
slutligen öfvergick till förbittring, då hans administrativa
åtgärder blefvo föremål för kontrollerande myndigheters an- ,
märkningar och då hans önskningar ej vunno framgång
hos regeringen. Detta hafva vi här blott velat antyda, men
skola nu något upptaga oss- med att i dess rätta dager
framställa den andel Hans Järta hade i den 1809 uppgjorda
och antagna regeringsformen, den han uppgifves hafva för-
fattat på 14 dagar. Denna andel var utan tvifvel stor, men
långt ifrån så omfattande och betydelsefull, som den af hans
beundrare blifvit framstäld. Härom säges det i Naumanns
statsförfattningsrätt, nya upplagan, sid. 397 o. f.

»Riksföreståndaren hade gifvit konstitutionsutskottet del
af ett förslag till Regeringsform, sammanfattadt af dåvarande
Landshöfdingen i Blekinge, Anders af Håkansson, och gilladt
af flera Hertigens rådgifvare. Detta förslag, indeladt i 94
paragrafer, var bygdt på 1772 års regeringsform, men med
undvikande af densammas många tvetydigheter, samt innehöll
de hufvudsaldigaste förbättringar, som i den nyaTregerings-
formen nu kommo till stånd*. Det tjenade till ledning för
konstitutionsutskottets öfverläggningar och beredde möjligheten
för utskottet, att på den korta tiden af 14 dagar få sitt
eget förslag färdigt.

Detta sistnämnda förslag öfverlemnades redan den 2
derpå följande juni till riks-stånden jemte ett samma dag
dateradt memorial, innefattande de hufvudgrunder, efter
hvilka det blifvit uppgjordt. Men några detaljerade motiver
för detsammas särskilda stadganden blefvo icke af utskottet
meddelade och finnas icke heller i dess protokoll antecknade.»

Om det ’ memorial, som här ofvan nämnes, säges det af
Järtas minnestecknare: »detta klassiskt vordna politiska akt-
stycke författades af honom på en enda natt. ** Med hän-
visande till den här nedan, efter den förut åberopade författaren

* Förslaget är tryckt i Tidskrift för lagstiftning.af Naumann, 9:de
årgången, sid. 257. Handskriften är till, förvar inlemnad i Riksarkivet.

*

** »Detta memorial är författadt af Järta under en natt, ända till
senare delen, der frågan om rättighet för konungen att börja krig och
sluta fred vidtager, hvilken senare del är författad af J. D. Valerius.»
Naumanns Statsförfattningsrätt sid. 398.
171

införda not, få vi påminna om, att Järta redan före riksdagens
sammanträde var inkallad i den komité, som skulle upprätta
förslag till ny regeringsform att föreläggas ständerna, att
han redan då ansågs blifva vald till sekreterare i konstitu-
tionsutskottet, och således haft god tid att bereda sig för det
arbete, som der skulle förekomma. Med afseende på sjelfva
regeringsformens tillkomst bör det ihågkommas, hvad som
säges i Naumanns statsförfattningsrätt, att det Håkanssonska
förslaget innehöll de hufvudsakligaste förbättringar, som i
den nya regeringsformen nu kommit till stånd. Bland de
få förändringar som gjordes, förekommo tre, om hvilka
Järtas minnestecknare uppgifvit, att de vore stridande mot
hans åsigter. * I lefnadsteckningen af Forssell, sid. XXXIII
förekommer följande högst märkliga uppgift: »vid öfverlägg-
ningarne om den nya riksdagsordningen motverkade Järta
införandet af en riksdagens revision af statsverkets räken-
skaper, en institution, hvilken syntes honom antingen blifva
alldeles öfverflödig, eller ock leda till ett ständernas ingrepp
i styrelsen, som strede mot regeringsformens hela anda.
Statsrevisionens betydelse såsom afledare för en eljest alltid
frätande misstänksamhet skänkte han, eget nog, ingen upp-
märksamhet». I en not tillägger han: »enligt fullt trovärdig
uppgift är Järta författaren af det memorial, som vid riks-
dagsordningens föredragning i borgareståndet den 1 sept,
upplästes af rådmannen Korsberger.» I detta memorial yrkades
uteslutande i riksdagsordningen af den paragraf, som handlar
om val af statsrevisorer. Det är ett anmärkningsvärdt drag,
att en konungens förtroendeman och föredragande i hans
konselj, inom den andra statsmakten framskickade en repre-
sentant att yrka afslag på ett beslut, som grundade sig på
hvad som var stadgadt i den redan antagna regeringsformen.

Omedelbart efter antagande af regeringsformen utnämndes
Järta till statssekreterare för finanserna. I sina lefnads-

* Då det omvexlande uppgifvits och antagits, dels att Järta «»för-
fattat regeringsformen», dels »att denna till en hufvudsaklig del är ett
verk af hans statsmannavishet», torde det äfven här, utöfvcr hvad som
ofvanför meddelats, böra upptagas namnen på några af de utmärkta
män, som voro ledamöter i utskottet. Till dessa räkna vi i främsta
rammen: Mannerheim, Adlerbeth, Silfverstolpe, Platen, Skjöldebrand.
De uppburo alla aktade namn som statsmän och författare och böra
väl tillerkännas, hvar for sig, en icke ringa andel i det arbete, hvaraf
regeringsformen framgick som produkt.
172

minnen meddelar v. Beskow, att då några månader derefter
fråga förekom om att anställa den bekante Grewesmöhlen i
kansliet, ingaf Järta sin första afskedsansökan. Med stort
besvär lyckades det Wetterstedt att förmå honom återtaga
denna. Det torde förtjena att här anföras, huru v. Beskow
dömde om de tidningar, som af Grrewesmöhlen i den perioden
utgåfvos. »Hans tidningar Åskådaren, Trumpeten, eller krigs-
förklaring mot- allt ondt, och Skandinaven röja i allmänhet
en sakkunskap, en bildning och en takt, hvaraf den senare
politiska dagbladsliteraturen hos oss sällan haft något jem-
förligt.» För att komma till en rätt föreställning om livad
Grewesmöhlen var, bör man läsa hvad en samvetsgrann
och högt aktad forskare och historisk författare, Otto Sjögren
om honom utgifvit, deri det bland annat påvisas det myckna
skefva och partiska, som om honom förekommer, äfven i så
ansedda historiska verk som Schinkelska minnena (IX.
202—206). Med fullt erkännande af hvad som kan läggas
Grewesmöhlen till last, ådagalägger hr Sjögren, att han i
många fall framkommit med berättigade anmärkningar mot
domstolar, myndigheter och höga embetsmän och framställt
organisationsförslag. som varit beaktansvärda ; och mot hans
mycket klandrade verksamhet under riksdagarne framställer
han, »att vid valriksdagen 1810 togo de styrande hans tjenster
i anspråk, och för det då skedda tronföljarevalet står man
väl till någon del äfven i förbindelse till Grewesmöhlen.»
Icke underligt, att han ännu det året kunde ifrågasättas att
anställas i kansliet. Hans duglighet som tjenstemän var
•många år förut pröfvad och erkänd.

Efter Järtas första ansökan om afsked dröjde det .icke
längre än till den 10 sept. 1810, då han i en konselj på
Örebro slott uppträdde med en hotelse att afsäga sig den
embetsbefattning konungen behagat honom anförtro, om icke
de beskyllningar, . en representant inom bondeståndet, Per
Persson Oxelberg, anfört mot flera kungliga embetsmän,
blefvo lagligen beifrade.

Under hela riksdagen 1809—1810 visade sig ett allmänt .
missnöje med magasinsinrättningen och ett allmänt misstro-
ende till dess direktion. Denna hade icke under 9 år aflemnat
några räkenskaper öfver förvaltningen. Oxelberg hade i ett
memorial den 30 aug. rörande magasinsinrättningen, hvars
ordförande presidenten grefve af Ugglas var, bland mycket
annat yttrat, »att direktionen hittills varit ett merkantiliskt
173

kollegium, livars medlemmar i liaison med den öfriga handels-
societeten handlat med statens pengar som ett förlag» m. m.
Järtas framställning vann k. maj:ts bifall och en skrifvelse
härom afgick från regeringen till bondeståndet den 12 sept.

En så våldsam och i många afseenden lagstridig behand-
ling, som i anledning af denna skrifvelse öfvergick Oxelberg,
har kriminalhistorien åtminstone icke senare haft att omtala.
Vid memorialets afgifvande hade hvarken ståndet, talmannen
eller sekreteraren deremot haft något att anmärka. Det var
Oxelbergs obestridliga rätt, att vid justeringen ändra eller
återtaga memorialet. Detta förvägrades honom. Med bevis
styrkte han, att af flera ståndsledamöter begärts votering om,
huruvida det mot honom af regeringen begärda åtalet skulle
beviljas; men detta hade talmannen ej fästat afseende på.
Enligt riksdagsordningens 78 paragraf hade det fordrats, att
5/6 af ståndets vid omröstningen närvarande ledamöter röstat
för åtalets verkställande.

Mot domstolarnes senare behandling af detta mål skulle
flera högst väsentliga anmärkningar kunna göras. Vi vilja
här endast anföra följande. Då målet, efter att ha genomgått
kämners- och rådstufvurätterna i Örebro, företogs till behand-
ling i Svea hofrätt, uppträdde presidenten i den division, som
annars vanligen utgjordes af 7 ledamöter men denna gången
af åtta. Derigenom fick utslaget följande innehåll. Oxelberg
dömdes till offentlig afbön, ärans förlust och 28 dagars fän-
gelse vid vatten och bröd. Hofrättsråden Stenman och Gråsten,
assessorerna Landegren och Eolcker dömde Oxelberg till 33
Rdr 16 sk. banko i böter; presidenten Strochirck, v. presi-
denten von Ehrenheim, t. f. assessoren, häradshöfding Östling,
assessorerna Hasenkampf och Adlerbrant till det svåra straff
som ofvanför är angifvet. Det synes, som om Järtas hotelse
att afgå, om ej Oxelberg ställdes under åtal, icke blott varit
afgörande inom konseljen utan äfven vid detta måls behand-
ling inom bondeståndet och vid domstolame. I biografiskt
lexikon, ny följd, har dr. Elof Tegnér, signaturen T., lemnat
en kort, men klar och opartisk framställning af Oxelbergs
riksdagsmannaverksamhet. Äfven något förekommer der om
hans enskilda förhållanden före och efter det missöde som
träffade honom. Vi hemta derifrån i sammandrag följande
notiser:	.	.

»Oxelberg var född i Eellingsbro 1752, erhöll jemförel-
sevis god undervisning i sin barndom och ungdom och blef
174

som bruks- och hemmansegare vald till ledamot af bonde-
ståndet 1809. Inom sin valkrets åtnjöt han allmänt förtroende.
Han var inom ståndet en af de högljuddaste och mest
stridsfärdige. Yrkade ofrälse ståndspersoners representations-
rätt; afskaffande af ståndsprivilegierna, dem han betraktade
som kränkningar af allmän rätt och frön till hat och söndring.
Skildrade embetsmäns maktmissbruk och underslef. Yrkade
den 4/10 1809, att presidenten i kammarkollegium, grefve af
Ugglas skulle från embetet afsättas. Föreslog försvarsverkets
ordnande och »nationalarmering» m. m. Valdes den 21 aug.
1810 att som ordförande för en deputation underrätta med-
stånden om Bernadottes val till kronprins.

Några år efter undergånget straff återfick Oxelberg
medborgerligt förtroende och återvann äfven förtroendet i
sin hemort.

Oxelberg var obestridligen en nitisk folkrepresentant,
med sina komitenters väl ständigt för ögonen. Hans arbet-
samhet egde få motsvarigheter. Han afled 1821. Sitt egande
hemman testamenterade han, som minne af tronfoljarevalçt
1810, till underhåll af en bergslagsläkare.»

Skälet till Järtas ansökan om afsked i mars månad 1811
uppgifves olika af hans minnestecknare. Sannolikast före-
kommer det oss, att detta närmast berodde på någon brytning
mellan kronprinsen och honom. Hans förhållande till ett
och annat af statsråden framgår af ett yttrande, som hr Forssell
uppgifver honom hafva fällt redan 1810, att han under vissa
eventualiteter skulle afgå, »för ätt säga sanningen åt de
verkliga räfvarne i konseljen». Hans afsked beviljades den
18 mars 1811 och som privatman lefde han på en mindre,
af honom för 4,000 rdr banco inköpt gård invid Falun till
dep 19 nov. 1812, då han utnämndes till landshöfding i St.
Kopparbergs län. Han var der obestridligen en mycket
verksam och gagnelig höfding, särskildt under och efter det
svåra missväxtåret 1813, då han beredde länet undsätt-
ningsmedel och äfven genom andra omsorger kom de nödli-
dande till hjelp.

Då vid 1815 års riksdag beslut fattats, som då ansågos
bidraga till lindrandet af den allmänna förlägenheten och
förslag framställts till jordbrukets upphjelpande, hvilka i flera
fall öfverensstämde med kronprinsens åsigter, men delvis
betraktades inom konseljen som outförbara, befanns det
175

nödvändigt, att statssekreteraren för handels- och finansären-
dena, grefve A. Gr. Mörner förflyttades till statsråd. Järta
kallades att intaga hans plats. Hr Forssell säger: att Järta
med bekymmer och förargelse följt hvad som beslutats och
föreslagits vid riksdagen och att det »stundom kom öfver
honom det jacobinska lynn'et från 1799.» Han var således
väl icke obenägen att intaga sin förra plats vid rådsbordet,
men förbehöll sig dock, att han dervid icke skulle vara
bunden längre än till maj det följande året. Han fortsatte
dock icke föredragningen längre än från den 15 nov. 1815
till den 13 mars 1816. Under denna korta tjenstetid hade
flera uppträden egt rum inom konseljen, särskildt mellan
kronprinsen och honom, och denna gången blef det icke
någon hemlighet, »att det var ombyte af politiskt system, en
seger för 1815 års riksdagsmajoritet», som föranledde Järtas
plötsliga afgång i mars månad från den plats han lofvat
behålla till maj. Hr Forssell tillägger härom: »sina fiendtliga
afsigter mot 1815 års särskilda utskott och dess ordförande
prosten Schwerin hade Järta således ej fått tillfälle full-
borda.»

Det är redan erkändt, att Järta var en för länet sär-
deles verksam och gagnelig höfding. Härtill kommer äfven,
att han under sin embetstid der afgaf många och vidlyftiga
utlåtanden, »som voro mönster för en svensk embetsmanna-
stil». Men att det rådde stor oreda och förekommo svåra
försummelser på landskansliet och i landskontoret, hvilka
öfverskyldes och försvarades af landshöfdingen, detta upp-
lyses af hvad som här nedanför meddelas efter Forssell.

»Indrifningen af fem testamentsbevillningar i St. Koppar-
bergs län hade under längre tid, för en af dem ända från
1808, varit fördröjd, och kommissarier och fullmäktige i
riksgäldskontoret hade under åren 1817—19 fyra gånger
härom begärt upplysning af konungens befallningshafvande
— utan att ens erhålla svar. Ärendet öfverlemnades då af
fullmäktige i riksgäldskontoret till justitieombudsmannen,
som först efter två gånger upprepad begäran om förklaring
erhöll den äskade upplysningen om ärendets skick. Deruti
ingick dock ingen förklaring, hvarför k. befallningshafvande
så länge underlåtit att besvara riksgäldskontorets skrifvel-
ser, och justitieombudsmannen fann sig derför föranlåten
att öfverlemna handlingarne till advokatsfiskalen i Svea
Hofrätt.»
176

Det embetsmemorial, i hvilket advokatfiskalen hos Svea
hofrätt anställde ätal mot Järta, som förklarat sig personligen
bära ansvaret för försummelserna, hafva vi icke varit i till-
fälle att få läsa, men känna oss öfvertygade, efter det omdöme
hr Forssell derom fällt, »att det vimlade af oformligheter».
Så mycket enklare hade försvarsskriften kunnat blifva. Den
blef motsatsen. Endast slutet deraf är infördt i lefnadsteck-
ningen, men detta upptar sju tättryckta sidor. Gerna in-
stämma vi deruti med minnestecknaren, »att detta försvar är
en mästares och lyfter sig stundom till verklig vältalighet»,
ja, »att det är ett advokatoriskt konststycke». Men deri har
Järta också tecknat sig sjelf som den anspråksfulle och
hänsynslöse aristokraten och byråkraten, i hvars uppfattning
det ingick, att riksgäldskontoret, som ej var k. maj:ts utan
ständernas verk, icke egde samnia anspråk på uppmärksamhet
från k. befallningshafvandes sida som kollegierna. »Till ett
sådant verk ansåg han sig endast ha höflighetspligter, men
inga andra skyldigheter att uppfylla, än hvad angick att
lemna laglig handräckning, då en sådan äskades.»

Men då, som redan är medgifvet, advokatfiskalens embets-
memorial vimlade af oformligheter, kan det med fullt skäl
sägas, att Järtas försvarsskrift öfverflödar af sjelf berömm else
och till stor del är upptagen af sådant, som till saken icke
hörde, hvartill bland annat kan räknas ett hätskt utfall mot
några »sig kallande publicister i hufvudstaden».

För försummelser i embetets utöfning dömdes Järta till
50 rdr b:co i böter; men visst är, att om en lägre stående
tjenstemän, under jemförliga förhållanden, till Svea hofrätt
inlemnat en sådan försvarsskrift, — hade den än vittnat om
samma advokatoriska mästerskap som denna — så hade
försummelserna fått en strängare påföljd och böter hade då
icke uteblifvit, hvarken för de många beskyllningar mot
myndigheter och embetsmän, som deri förekommo, eller för
det myckna, till saken icke hörande, som deri upptogs.

Försvarsskriften fick på så sätt ett efterspel, att den
infördes i tidningen Argus i sept. 1821 och att redaktionen
försåg den med en inledning och efterskrift, i hvilken senare
de omdömen Järta i försvarsskriften infört om de »sig kal-
lande publicister i hufvudstaden» med skärpa bemöttes.

Den retliga sinnesförfattning, i hvilken Järta då befann
sig, dref honom till ett steg, som väl aldrig någon annan
svensk undersåte tagit så fullt ut. Han afsände en lång
skrifvelse till K. deri han på ett gräsligt sätt utmålade
de vådor, som hotade kungligheten och fäderneslandet, om
tidningarne finge fortfara att på det sätt som vederfarits
honom, skymfa rikets högre embetsmän. Det vanliga sjelf-
berömmet intog en rymlig plats äfven i denna skrifvelse.
Han undanbad sig, »naivt nog», tillägger Forssell, användandet
af indragningsmaktens vapen och slutade med en anhållan,
att skrifvelsen till hans rättfärcligande måtte få införas i Post-
och Inrikes Tidningar.

(Slutet följer i nästa häfte.)
Landtdagen i Helsingfors.

(Erån en finsk korrespondent.)

Helsingfors i början af januari 1885.

Herr redaktör!

Alla sinnen hos oss äro för närvarande upptagna af
den stundande landtdagen. Det är väl ännu för tidigt att
yttra något om densamma, men hvarje ständermöte har sina
förberedelser, hvilka af den stora allmänheten omfattas med
samma intresse som sjelfva landtdagarnes förhandlingar. Mera
än något annat är det landtdagsvalen, som bringa sinnena i
svallande rörelse. Af denna orsak har det offentliga lifvet
senaste höst varit mer än vanligt lifligt och vaket. Landt-
dagskallelsen utfärdades senaste vår, och valkampanjen
begynte här och der redan under sommarens lopp, men nådde
sin spets först under hösten, då de flesta och vigtigaste valen
försiggingo. I många städer gjordes mycket ifriga valförbe-
redelser, och de olika partierna sökte att till förmån för sina
kandidater svärta ner hvarandra efter bläckets förmåga. Nu
mera är fälttåget lyktadt på alla håll, och intresset har svalnat
i samma mån qvadraten på afstånden från valen tilltagit.
Striden har dock haft sin politiska betydelse, som förtjenar
en närmare redogörelse. Om jag påstår, att landtdagsvalen
denna gång omfattats med större intresse än förut, att val-
kampanjen varit mer upprörd än någonsin, så gäller detta
likväl endast ett af våra fyra stånd, nämligen borgareståndet.
En blick på arten och beskaffenheten af vårt fyrkammarsy-
stem skall ådagalägga, hvarför valen till nämda stånd påkallar
den största. uppmärksamheten hos oss.

Af våra fyra stånd står det första, ridderskapet och adeln,
hvari de grefliga, friherrliga och adliga ätternas hufvudmän
179

hafva säte och stämma, helt och hållet utom valstriden. Det
är endast trenne omständigheter, hvilka kunna vålla en för-
ändring i detta stånds sammansättning. Först och främst
dödsfall bland ättefädren, men ju kortare afståndet blir
mellan landtdagarne, dess mindre komma dylika förändringar
att göra sig märkbara. Den andra omständigheten är huf-
vudmännens rättighet att låta ätten företrädas af någon annan
adelsman. I samma mån som de politiska intressena blifva
allt mer tongifvande, konuner ett dylikt öfverförande af po-
litisk representationsrätt antagligen att blifva allt sällsyntare.
Slutligen kommer i tredje rummet regeringens rättighet att
upphöja ofrälse i adligt stånd. Skulle hon i vidsträcktare,
mån göra bruk af denna rättighet, så kunde ridderskapet
och adeln rikligen rekryteras med färska element, men i
regeln är detta ej fallet hos oss.

Vid instundande landtdag skola dock flere nyadlade
göra sitt inträde i ståndet. Bland dem märkes det fenno-
manska partiets främste man, senatorn Gr. Z. Forsman, soin
tack vare sin gunst hos generalguvernören blifvit upphöjd i
adligt stånd, hvarvid han antagit namnet Yrjö-Koskinen, det
första finska adliga namn i vår adelskalender. Hr Yrjö-
Koskinens första uppträdande i ridderskapet och adeln torde
för öfrigt icke blifva utan sin märklighet. Vid våra förra
landtdagar har han varit den allsmäktige ledaren i preste-
ståndet. Här har han stått som en primus inter pares, hvars
ord hafva fått rikt genljud, och detta stånd har följt honom
som en man. I ridderskapet och adeln skall endast en högst
knapphändig minoritet följa hans banér, hvarförutom senats-
taburet.ten har lagt ett tryckande band på hans förut så
obesvärade och hänsynslösa uppträdande i politiska frågor.
I sammanhang härmed må nämnas, att af adelns mest fram-
stående representanter vid föregående landtdagar hrr L.
Mechelin och R. Montgomery numera tillhöra regeringen. Bland
öfrige nyadlade, utom hr Yrjö-Koskinen, märkas jordbruks-
chefen senator O. Norrmén, en af vår regerings mest dugande
män, vidare vetenskapsmannen, statsrådet L. Lindelöf, som
vid senaste landtdag var talman i borgareståndet, samt kom-
merserådet A. W. Wahren, disponent för Forssa stora bomulls-
fabrik, en af våra mest utpreglade skyddstullpolitiker.

Om ridderskapet och adeln företer en stabilitet af högst
konstant natur, så kan man deremot säga om vår andra
kammare, presteståndet, att dess karaktär är i viss grad

Ur Dagens krönika. V. 2.	IJ
180

exklusiv. Det är väl en af det föråldrade fyrkanimarsystemets
största oegentligheter, att två grupper embetsmän, prester och
skollärare, bilda en fjerdedel af representationen. En reform
af vårt urmodiga representationsväsende måste närmast hafva
till ögonmärke upphäfvandet af denna oegentlighet. Preste-
ståndets tillvaro i vårt politiska lif kan endast betraktas som
en antiqvitet, den der ej mer torde förekomma i något annat
land. Då presterne endast utgöra en ringa bråkdel af nationen
är det sjelffallet, att valen till detta stånd ej kunna ådraga
sig någon allmännare uppmärksamhet. Det är endast hög-
skolans val af två representanter i ståndet, som tillvinner
sig större offentligt intresse, och det emedan universitetet hos
oss utgör hufvudhärden för den rådande partifejden. Till
1877 års- landtdag sände högskolan två fennomanske repre-
sentanter, till 1882 års två antifennomanske. Denna gång synas
universitetets valmän blifvit vunna för en hos oss s. k. liberal
försonlighetspolitik, som säker skifta jemt mellan partierna.
De valde blefvo sålunda medicine professorn J. W. Runeberg,
antifennoman, och historieprofessorn J. R. Danielson, fennoman.
Den förstnämde representerade högskolan på ett förtjenstfullt
sätt vid senaste landtdag, den senare är en ännu helt ung
professor, som politiker opröfvad, ehuru han visserligen i sin
tidskrift Valvoja (Väktaren) någon gång har inlagt en gensaga
mot fennomanins största öfverdrifter. Ätt högskolans andre
representant vid senaste landtdag, professor C. G. Estländer, •
onekligen en af vårt lands kunskapsrikaste, intelligentaste och i
alla afseenden mest framstående män, föll igenom för denne homo
novus, har på många håll upptagits som ett beklagligt faktum,
ett eklatant bevis på vådan och kortsyntheten af de allianser,
hvilka våra s. k. liberale och fennomaner ofta ingå med»
hvarandra. Den förlust, som det antifennomanska partiet i
presteståndet tack vare detta förbund led gbnom utgången
af högskolans val, har på annat håll blifvit reparerad, i det
nuvarande • senator Yrjö-Koskinens plats i ståndet spm den
ene representanten för skollärarne i Borgå stift kommer att
intagas af en antifennoman, skalden och publicisten Gabriel
Lagns från Wiborg. För öfrigt hafva de trenne stiften valt
idel fennomaner, till en stor del samnia personer som förut.
De få, som vid senaste landtdag djerfdes hysa en icke fen-
nomansk öfvertygelse, hafva blifvit förbigångna, och så har
det äfven gått dem, hvilka uppträdt till förmån för medbor-
gerliga rättigheter åt judarne i landet, hvarom petitionerades
181

vid senaste landtdag af universitetets representanter. Ty
fennomanskt, antisemitiskt och stockkonservativt, se der den
utmärkande karaktären för vårt prestestånd.

Följde jag ståndens rangordning, borde jag nu öfvergå
till borgareståndet, men jag vill dessförinnan yttra några ord
om bondeståndet, hvilket förnämligast representerar den besutna
jordegande allmogen. Hvarje. domsaga utväljer sin represen-
tant. Valen till detta stånd försiggå vanligen i allsköns
tysthet, de omfattas icke en gång af valmännen med något
nämnvärdt intresse. På högst få orter göras några ansträng-
ningar för den ene eller andre kandidaten. Orsaken härtill
är ingen annan än att det politiska sjelfmedvetandet ännu
ej har trängt ned till sjelfva allmogens leder. Särskilde
kandidater med olika program uppträda icke för att täfla
med hvarandra om mandaten, och för det stora flertalet
tyckes det vara alldeles »egalt», hvem som blir vald. Att
den bildade allmänheten förhåller sig likgiltig gent emot
dessa val, torde närmast bero på den osjelfständighet, hvarmed
ståndet uppträdt på våra landtdagar. Utan insigter i de
frågor, hvilka förekomma å landtdagarne, blifva bönderne
lekbollar i händerna på några fennomanske herremän, hvilka
såsom hr A. Meurman förstå att imponera på dem. I detta
stånd har äfven den fennomanska studentpolitiken sin mark-
nad. Att så är fallet, framgår bland annat deraf, att några
f. d. studentpolitiker, hvilka gjort sig kände som synnerligen
häftige uppviglare af den akademiska ungdomen, lyckats
genomdrifva sina val till ståndet. För att blifva valbar
fordras nämligen enbart, att man är égaré af någon jordparcell
i resp, domsaga, och den kan man köpa för en obetydlig
summa några veckor före valet. Sådana experiment har
man fått upplefva härstädes vid valet af studentpolitikerne,
hvilkas uppträdande dock icke torde blifva utan all betydelse
i ståndet. I)e oreflekterande bönderne skola nämligen ställas
inför valet mellan de gamle bepröfvade ledarne och desse
unge upphetsare, hvilka helt säkert ej skola åtnöja sig med
någon undanskymd plats i ståndet. Sådana karaktärerna
och förhållandena äro, vore det alls icke omöjligt att gam-
mal- och jungfennOmanerne kunde råka här i hop i mången
fråga. Isynnerhet som de förres målsman hr Meurman^
bondeståndets egentliga ledare, på senaste tiden påtagit sig
ett slags försonlig mask, medan de unge komma med färska
och outslitna politiska lidelser. För öfrigt utgöra herremännen
182

en ringa minoritet i ståndet, knappast fjerdedelen. Densamma
är proportionen mellan de båda partierna, fennomaner och
antifennomaner. Af ståndets 60 representanter äro omkring
15 icke fennomaner. Bland desse har man dock att söka
ståndets mest framstående män, talmannen, häradsdomaren
Slotte, vice talmannen, godsegaren Duncker, possessionaterne
Ehrström och Hollmerus, folkskolläraren Anders Svedberg från
Munsala, utgifvare af tidningen »Österbottniska Posten» m. fl.

Medan valen till preste- och bondeståndet försiggå under
fullständig stiltje, framgå borgareståndets representanter på de
flesta orter ur en stormig valkampanj med förberedande val-
möten, olika kandidatlistor och liflig agitation. Till denna
kammare skicka städerna sina deputerade, och det är många
omständigheter, som här gifva valen en liffullare prägel.
Städernas befolkning utgör alltid ett rörligare element, som
vanligen har långt flere och allmännare intressen att taga
vara på än prester och bönder. Derför sätter sig här ett
större antal valmän i rörelse, och som valbarheten till detta
stånd är jemförelsevis mera utsträckt, står det äfven fritt att
välja mellan ett större antal kandidater. Då landets intelli-
gens är koncentrerad i städerna, hvilkas bästa förmågor
framkomma ur valurnorna, så är följden häraf, att borgare-
ståndet blir väl sammansatt af dugande och skicklige män.
Här är det också som en sant frisinnad politik har sin
hufvudhärd.

Våra partiförhållanden är det dock i främsta rummet,
som bidraga att gifva valen till borgareståndet så stort lif
och intresse. I representationen hafva hittills de begge
hufvudpartierna, fennomaner och antifennomaner, varit jemn-
starka. Medan nämligen ridderskapet och adeln samt borgare-
ståndet äro antifennomanska, beherskar fennomanin preste- och
bondestånden. Minoriteterna hafva hittills varit mycket
fåtaliga i alla fyra stånden. Vågskålen står sålunda ijemn-
vigt, och de begge partierna hålla hvarandra i schack. Men
det ena af dem, fennomanerne, är icke tillfredsstäldt med
detta sakernas tillstånd. Deras hufvudsträfvan går ut på
att uttränga motparten från allt politiskt inflytande, och för
att lyckas, gäller det främst att vinna pluralitet vid repre-
sentationen. De drömma sig derför en tid, då borgareståndet
tillhör dem, och under förväntan härpå göra de stora an-
strängningar för att närma sig detta mål. Lätt har man
dervid uträknat, att under nu gällande valordning dessa
183

planer hafva alls ingen utsigt till förverkligande. Hos oss
har nämligen den politiska rösträtten i borgareståndet varit
grundad på den kommunala taxeringen. Ju • flere skattören
en person påförts, dess större antal röster har han haft vid
valen. Nu har det visat sig, att de förmögnare klasserna
öfver hufvud taget äro motståndare till fennomanin, som
förnämligast har stöd hos de lägre befolkningslagren. För
att göra det möjligt för desse att gifva utslaget vid städernas
val, begynte man yrka på, att ingen, huru högt han än vore
beskattad, finge afgifva mera än 25 röster. Denna reform
lyckades partiet genomföra med de s. k. liberales tillhjelp,
och till nu förestående landtdag hafva de flesta städer valt
efter begränsad röstskala. Men då den väntade segern icke
dess mindre uteblef, framträdde omedelbart nya yrkanden
om röstskalans begränsning i den fennomanska pressen. De
moderatare fordra nu, att röstmaximum skall utgöra 10 röster,
medan de radikale taga steget fullt ut samt yrka på, att
ingen skall få afgifva mer än en röst. Såsom motiv anföres
helt rätt och slätt, att fennomanin i sådant fall skulle vinna
pluralitet i borgareståndet, och utan tvifvel har man kalky-
lerat riktigt i detta afseende.

Utgången af valstriden mellan' de två hufvudpartierna
var, såsom jag nämde, på förhand beräknad. Man visste,
att fennomanin genom den obegränsade röstskalans inskränk-
ning skulle vinna några nya platser i ståndet, men att
pluraliteten liksom förut skulle blifva antifennomansk. Det
var hufvudsakligen i fabrikstaden Tammerfors, der fennomanin
med tillhjelp af en talrik finsk arbetarebefolkning lyckades
vinna seger, men icke en gång den fullständig, alldenstund
motpartiet fick en af sina tre kandidater igenom. Tammer-
fors tillkommer emellertid äran att hafva valt en af de
rödaste studentpolitikerne, numera juriskandidat Lauri Kivekäs,
som förut hetat Lars Stenbäck och hör till skaldens med
detta namn kända slägt. Tammerforssegern är nära nog den
enda, och den är dock ingen att rosa marknaden öfver. För
öfrigt hafva fennomanerne haft otur på de flesta håll, der de
uppstält sina kandidater.

Om resultatet af valkampanjen i detta fall redan var
på förhand gifvet, så är det också klart, att striden ej hemtat
sitt hufvudsakliga intresse från detta håll. Det är också en
helt annan omständighet, som denna gång gifvit valen till
borgarståndet deras säregna märke. Saken är nemligen den,
184

att motpartiet gick till striden, söndradt i tvenne fraktioner,
som hade uppstält särskilda kandidater i de olika städerna,
de der täflade med hvarandra om segern. Dessa fraktioner
kalla sig det liberala och det srensba partiet, men i dagligt
tal gå de äfven under namnen dagbladisterne och rikingamc.
Det förra namnet häntyder på att Helsingfors Dagblad är
det liberala partiets hufvudorgan i pressen, medan vikingarne
fått sitt binamn från tidningen Vikingen, som utkom i början
af 1870-talet och var detta partis första organ i publiciteten.
Redan häraf framgår, att denna söndring har anor för sig,
ehuru den först i våra dagar föranledt fullständig brytning.
Närmaste orsaken dertill var framträdandet af det liberala
partiets program i slutet af år 1880. Detta program åtnöjde
sig icke med att proklamera en frisinnad reformpolitik gent
emot den fennomanska konservatismen, utan hade tillika för
afsigt att bilda ett centerparti i språkfrågan och konstruerade
derför upp två språkliga ytterligheter gent emot hvarandra.
Genom detta högst okloka förfarande stötte de liberale ifrån
sig alla dem, hvilka med större värme och med produktivt
intresse omfattat det svenska språkets och den svenska bild-
ningens sak i Finland. Alla desse, som hittills i allt
väsentligt sammangått med de liberale, måste nu tänka på
en sammanslutning och ett uppträdande på egen hand. Det
nya svenska partiet konsoliderade sig som det yngsta af
Finlands partier, och det fick ganska snart luft under
vingärne.

Skilnaden mellan dessa två fraktioner framgår af det
ofvan sagda. Det ena vill vara ett rent politiskt parti, det
andra är tillika ett, om jag så får säga, kulturparti. De
liberales egentliga domän är värnandet, befästandet och ut-
vecklandet af våra konstitutionella och statliga förmer, medan
det svenska partiet har stält som sitt främsta mal det svenska
språkets och den svenska bildningsformens bevarande och
förkofran i landet. Det liberala partiet förklarar, att språket
endast är ett medel af mindre väsentlig betydelse, hvaraf
fennomanin naturligtvis drager förmånliga konseqvenser för
sin enspråkighetsteori. Det svenska partiet anser deremot
språket som en bildningsfaktor af största betydelse, hvilken
man icke kan lemna ur sigte under nuvarande förhållanden
hos oss. Med en optimism, som är nog omotiverad,
tro de liberale, att det svenska språket och den svenska od-
lingen äro så fast rotade i landet, att de helt lugnt kunna
185

trotsa den fennomanska stormlöpningen, medan det svenska
partiet anser ställningen allvarligt hotad och påkalla positiva
försvarsåtgärder. En defensiv hållning gent emot fennoma-
nins anlopp är således det svenska partiets position, hvaremot
de liberales ståndpunkt i språkfrågan officielt är central,
medlande och försonlig, men i praktiken framträder genom
eftergifter för och allianser med fennomaner samt som motsats
dertill en bitter fiendtlighet mot det svenska partiet, hvars
berättigande det ingalunda vill erkänna. Det är särskildt
allianspolitiken, som utgör det liberala partiets svaga sida.
Frukterna af densamma hafva endast visat sig i segrar för
fennomanin och nederlag för det motsatta partiet. Allmän-
heten har följaktligen begynt känna sig osäker under den
liberala fanan, och det är alls icke att förvåna sig öfver, att
partiet genom hvarje ny allians lemnat bakom sig element,
som ej vidare vilja följa detsamma.

Valkampen mellan dessa två fraktioner, hvilkas särmärken
jag här sökt framlägga, inleddes af en häftig tidningspolemik,
hvarunder svartkrita icke sparades pa. Det var de liberale,
hvilka öppnade densamma. Partiet, som hittills ensamt
beherskat borgareståndet, kände utan tvifvel på sig, att det
nu gälde att dela med sig, och då så olyckligt var, ville
man åtminstone söka rädda brorslotten för egen räkning.
Ställningen för partiet syntes så mycket mer vacklande, som
flere rätt framstående medlemmar föllo igenom redan i början
af kampanjen. Så t. ex. måste Dagbladets nuvarande huf-
vudredaktör hr Chydenius i sin gamla valkrets, Torneå, vika
för en af det svenska partiets kandidater. Närmast gälde
•dock striden i hufvudstaden, som hade att utse 7 represen-
tanter i borgareståndet. De tre partierna ansträngde alla
sina krafter, tidningarna gåfvo sina kandidater de bästa
orlofssedlar, och staden formligen öfversållades af vallistor.
Det i hela landet med spänning motsedda resultatet blef, atf
af det svenska partiets kandidater fem blefvo valde, medan
två föllo igenom för en allians mellan de liberale och fen-
nomanerne. Röstberäkningen gaf vid handen, att det svenska
partiet vid valet förfogade öfver omkring 6,500 röster, det
liberala omkring 4,000 och det fennomanska omkring 3,500
röster. Af denna kalkyl framgår äfven, att det förstnämda
partiet måste vika för en allians mellan de två sistnämda.
Bland de slagne hjeltarne befann sig åter hr Chydenius,
hvilken dock sedermera blifvit vald till representant för
186

Nystad. 'Äfven det svenska partiets fallne hufvudstadskan-
didater äro numera valde i landsorten.

Samnia framgång som i hufvudstaden hade det svenska
partiet dock icke i landsorten, der det liberala partiet ännu
icke förlorat sympatierna. Saken är också den, att medan
de sistnämde hafva tillgång till gamla bepröfvade kandidater,
hvilka suttit vid flere föregående landtdagar, har det svenska
partiet varit hänvisadt till unga, visserligen intelligenta, men
ännu opröfvade förmågor. Det slutliga valresultatet är emel-
lertid mycket svårt att beräkna och kommer antagligen
först att framgå vid omröstningarna i ståndet. Boskilnaden
mellan det liberala och svenska partiet är nämligen ännu
icke fullständigt uppgjord, och det visar sig i många fall
mycket svårt att afgöra, till hvilkendera fraktionen den ene
eller den andre hör. Får man tro en fennomansk tidning,
skulle af ståndets • omkring 50 representanter vid pass 20
tillhöra de liberale, ett ungefär lika stort antal det svenska
partiet, medan resten utgöres af den fennomanska minoriteten.
Att ståndet undergått väsendtlig omgestaltning, framgår
redan deraf, att af hela antalet icke mindre än 24 personer
aldrig förut varit landtdagsmän. Sålunda är det icke lätt
att så här på förhand ställa ståndets horoskop, men man
tager dock för gifvet, att majoriteten liksom förut kommer
att utgöras af deciderade antifennomaner, och att antalet af
sådana »prononcerade» liberale, hvilka af hätskhet mot det
svenska partiet ingå allianser med fennomanerne, ej skall
vara stort.

Medan allmänheten varit upptagen af valen, har rege-
ringen utarbetat sina s. k. propositioner, hvilka skola före-
läggas ständerna. Då afståndet mellan landtdagarne hos oss
är så stort, för närvarande tre år, är det klart, att det hopar
sig en talrik mängd frågor, oftast mer än ständermötet medhinner
under den endast några månader långa landtdagssäsongen.
Fär närvarande känner man icke mindre än 35 propositioner,
flere af genomgripande betydelse. Bland dem är t. ex.
frågan om motiohsrätt för ständerna, hvarom proposition
redan inlemnades till senaste landtdag, som enhälligt antog
förslaget, hvilket dock icke erhöll stadfästelse å högre ort,
emedan man der stötte sig vid ingressen: »Vi undertecknade,
storfurstendömet Finlands ständer och finska folkets repre-
sentanter m. m. göre veterligt». Propositionen återkommer
nu med förändrad lydelse i denna punkt: »Vi Alexander
187

den tredje o. s. v.» Detta lilla exempel är, om ryktet talar
sant, synnerligen kännetecknande för den person, hvilken
för närvarande för Finlands talan vid kejsaretronen.

Vidare nämnes bland propositionerna förslag till ny
strafflag. Härigenom skulle vår 150-åriga straff- och miss-
gerningsbalk komma att upphäfvas. Två komitéer hafva
utarbetat förslag i frågan, som bland annat ha underkastats
en uttömmande granskning af en svensk man, prof. Hag-
strömer. Propositionens öde är dock ännu ovisst. Det berättas
nemligen, att förslaget i Petersburg för närvarande är under-
kastadt en jemförelse med den ryska kriminal-lagen, och
man befarar, att hela, frågan ömkligen kommer att stranda
på den jemförelsen.

Vid instundande landtdag kommer äfven frågan om
mellersta stambanan attafgöras. Regeringen föreslår nämligen
anläggandet af en jernväg från Kaipiais genom St. Michel
till Kuopio. Om riktningen af denna bana och huruvida
den skall blifva en- eller tvågrenig hafva mycket olika me-
ningar gjort sig gällande i pressen, och att striderna härom
skola fortsättas vid landtdagen, kan man vara tämligen
viss på.

Bland öfriga propositioner må jag nämna den från se-
naste landtdag öfverstående frågan om länsrepresentation,
förslag om ny skogslag med strängare bestämningar mot
oloflig skogssköfling, proposition om införandet af det metriska
mått- och vigtsystemet, om ordnandet af judarnes ställning
i landet samt om tillverkning och försäljning af bränvin och
andra spritdrycker. De två sistnämda frågorna komma att
följas af allmänheten med stort intresse. Våra fennomaner
äro nämligen ifriga antisemiter, hvilka gerna såge att man
med kronoskjuts skulle befordra alla judar utom landets grän-
ser. De komma derför antagligen att motsätta sig regerin-
gens förslag, som går ut på, att judarne under vissa vilkor
finge nedslå sina bopålar i städerna samt uppehålla sig i
dem, så länge de uppföra sig oklanderligt. Â motsatta sidan
är man mycket liberal mot judarne, och redan vid senaste
landtdag petitionerades om att skänka Finlands judar fulla
medborgerliga rättigheter. — Den nya bränvinslagen åter
kommer att påkalla uppmärksamhet, emedan nykterhetsrörel-
sen på allra senaste tiden gripit vida omkring sig i vårt
land. Nykterhetsföreningar hafva inrättats såväl i stad som
på landet, och mer än en landtdagsman har af sina valmän
188

fått i uppdrag att fordra inskränkningar såväl i tillverknings-
som försäljningsrätten af bränvin. Dessutom förberedas till
landtdagen storartade masspetitioner med mer än tusende
underskrifter. Många blir det derför, livilka med spändt
intresse motse, livad landtdagen kommer att tillgöra i denna
fråga på dagordningen.

Slutligen vill jag framhålla tvenne propositioner, livilka
antagligen skola bringa partilidelserna i dagen. Den ena
är förändring af landtdagsordningens tolfte paragraf, som
icke innehåller någon närmare bestämning om röstbegräns-
ning vid val till borgareståndet, utan öfverlemnar åt resp,
valkretsar att närmare öfverenskonima derom. Nu föreslår
regeringen, att en bestämning måtte införas, att ingen får
afgifva flere än 25 röster, en bestämning, som på de flesta
håll redan iakttagits vid valen till denna landtdag. Man
tror emellertid att fennomanerna, livilka, såsom jag ofvan
framhållit, funnit, att denna inskränkning i den förut oin-
skränkta rösträtten ej är nog för att gifva dem pluralité!,
skola framträda med yrkanden på ytterligare begränsning
eller också på totalt upphäfvande af det nuvarande på in-
komstbeskattningen hvilande systemet. Antagligen komma
de fennomanska stånden att förena sig om något beslut i
denna riktning, medan de två öfriga skola antaga regeringens
förslag.

Ett ännu lifligare mottagande väntar regeringens förslag
om finska språkets likställighet med det svenska i lagstift-
ningen och vid landets myndigheter, beträffande hvilket
partierna äro af olika mening rörande tidpunkten för finskans
slutliga officiella likställande med svenskan. Det ser dock
ut, som om landtdagen skulle komma att gå miste om denna
kardinalfråga, hvaraf partierna äro så lifligt intresserade och
hvilket så genomgripande berör allmänhetens intressen. Ett
rykte under årets första dagar visste nämligen berätta, att
senatens propositionsförslag i denna fråga skulle blifvit be-
grafvet i generalguvernörens kansli, medan den sistnämde
i samråd med ministerstatssekreteraren skulle företagit sig
att på egen hand utarbeta en administrativ författning i frågan
samt förelagt densamma till stadfästelse af kejsaren-storfursten.
Huru konstitutionsvidrigt än ett dylikt totalt förbigående och
åsidosättandé af Finlands senat synes, har dock ryktet vunnit
gehör, och det emedan man alltsedan den nye generalguver-
nörens och den nye ministerstatssekreterarens anställande
189

haft sig- bekant, att ett missförhållande är rådande mellan
desse höge styrelsefunktionärer och den inhemska rådkam-
maren. Medan deras föregångare uppfattade sin ställning
närmast såsom tolkare af senatens beslut inför monarken,
betrakta sig de nuvarande innehafvarne såsom något slags
österländske mandariner, de der framför allt vilja genom-
drifva sin personliga vilja och sina personliga syften utan
afseende på landets bästä och önskningar. Under den mot
vårt land vänlige kejsar Alexander II:s tid skulle något
dylikt icke kunnat komma i fråga, men under den nuvarande
monarkens instängda styrelseregim är det lättare för ett
kammarillasystem af denna art att göra sig gällande. Detta
missförhållande gifver anledning till så mycket större oro
för framtiden, som man vet, att fennomanin drifver ett hemligt
spel med generalguvernören och att denne i sin sjelfherskare-
politik har ett stöd hos partiet, som till belöning väntar sig
några tillfälliga framgångar. Det rykte om språkfrågans
lösning, hvarom jag ofvan nämde, har emellertid väckt stor
förbittring härstädes. Man har redan yrkat på, att senatens
representanter i finska komitén i Petersburg för denna hän-
delse skulle demonstrera genom att afgå från sina poster.
Om ryktet besannar sig, skall i hvarje fall landets inom
kort sammanträdande ständer icke underlåta att upptaga
frågan samt uttala sin förkastelsedom öfver slikt mot vart
lands institutioner stridande förfaringssätt.

Huru illa omtyckt vår generalguvernör redan förstått
göra sig, framgår bland annat af ryktet om en demonstration,
som hufvudstadens damer ärnade sätta i scen mot honom.
Här rustas nämligen till den stora landtdagsbalen. Nu för-
Ijudes emellertid, att de inbjudna damerna skulle komma
att demonstrera genom att uteblifva från hela härligheten.
På se dock om frestelsen icke blifver dem för stor! * Hvad
jag dock tager för gifvet är, att vid landtdagen skall fällas
månget uttalande af misstroende mot den nuvarande rtegi-
men, och måhända har man äfven att vänta petitioner om
förändring af generalguvernörens instruktion i- större öfver-
stämmelse med andan af våra institutioner. Skulle denned
kunna sättas en gräns för den österländska politiken, så vore
oändligt mycket vunnet. Det ser dock mörkt ut för närvarande.

* Enligt notiser i senast hitkoinna finska blad liar vår ärade korre-:
spondent blifvit sannspådd i sin förmodan.	Ped.
Ur nyare tiders uppfinningar.

Om tillämpningen af det Rysselberghe’ska
telefoneringssystemet jernte en inledning
om telefonväs endet i Belgien. *

Bland nyare kommunikationsmedel framstår telefonen
icke allenast genom det underbara i sjelfva uppfinningen,
ntan ock genom lättheten af densammas tillgodogörande föl-
en större allmänhet. Kostnaden för telefonförbindelsers åväga-
bringande är nämligen jemförelsevis obetydlig; och sättet för
telefonapparaternas användning är så enkelt, att någon särskild
öfning derför icke är behöflig.

Det var sålunda gifvet, att en vidtomfattande användning
af ifrågavarande uppfinning var för handen, så snart den
hade i tekniskt afseende ernått den fulländning, att den var
mogen för den praktiska tillämpningen. Och i detta utveck-
lingsstadium inträdde telefonen förr, än man väntat sig.

För att åvägabringa de bästa möjliga resultat, måste
imellertid allt nytt, som väsentligt ingriper i det förut be-
stående, med detta väl sammanfogas, för att icke störa den
säkra gången och utvecklingen af det hela. Isynnerhet gäller
detta i afseende på de nya medlen för den allmänna sam-
färdseln, livilka utgjort den kraftiga häfstången för den senare
tidens industriela utveckling,., och bland livilka telefonen helt
oförberedt förekom till införande.

Telefonväsendets organisation blef sålunda samtidigt inom
alla länder en vigtig samhällsangelägenhet, som numera inom
de flesta blifvit på ett tillfredsställande sätt ordnad, om ock

* Genom välvilligt tillmötesgående af Herr Byråchefen Nyström, som
nyligen i sällskapet »Idun» hållit ett föredrag öfver detta intressanta
ämne, hafva vi blifvit satta i tillfälle att meddela det väsentligaste af
hans till Telegrafstyrelsen nyligen afgifna berättelse öfver iakttagelser
under en resa till Belgien.	lied.
191

inom några med icke obetydliga svårigheter. Till dessa senare
hörer Belgien.

De bolag, livilka derstädes först bildat sig’ för att taga
om händer såsom affär anläggning af telefonnät, tilltrodde
sig emellertid icke att dermed gå i författning utan koncession
från regeringens sida. Den 9 Augusti 1879 inlemnades den
första ansökan om koncession.

Regeringen befann sig då i stor förlägenhet, huru dylika
framställningar borde behandlas. Visserligen var den genom
lagen af den 23 Maj 1876 bemyndigad att i fråga om lokala
telegrafförbindelser meddela koncession; och då telefonien
flerstädes betraktades -såsom en underafdelning af telegrafien,
borde följaktligen nyssnämda låg kunna vara tillämplig äfven
i det fall, hvarom nu vore fråga. Emellertid ansågos bestäm-
melserna i densamma vara otillräckliga; och med anledning
deraf utfärdades i Mars 1880 en särskild kongl. förordning,
innehållande närmare föreskrifter rörande den lokala tele-
fonien.

I fråga om tillämpning af denna förordning uppstodo
dock betänkligheter, hufvudsakligen huruvida koncession för
ett visst område kunde beviljas, utan att enhvar, som kunde
vara hugad att åvägabringa anläggning af det ifrågavarande
telefonnätet, sattes i tillfälle att derå ingifva anbud, så att
den, som erbjöde de för allmänheten förmånligaste vilkoren,
komme att, i öfverensstämmelse med för likartade fall gällande
lagliga föreskrifter, tillerkännas det sökta bemyndigandet.

Åtskilliga bolag eller enskilde personer fingo emellertid
genom särskilda skrifvelser från vederbörande minister till-
stånd att upplägga s. k. provisoriska telefonledningar, likväl
under uttryckligt förbehåll att för dessa ledningars upplåtande
till begagnande ej finge uppbäras afgift.

På detta sätt började telefonnät uppkomma, under det
att ansökningarne om koncessioner fingo hvila oafgjorda.

Eör att göra slut på detta ovisshetstillstånd publicerade
regeringen den 1 augusti 1881 vissa bestämmelser rörande
vilkoren för telefonkoncessioners beviljande. Denna förord-
ning gjordes emellertid till föremål for en interpellation i
deputerade kammaren. Resultatet af den härpå följande
långvariga och lifliga diskussionen blef det, att kammaren
återgick till dagordningen, sedan från regeringens sida för-
klarats, att regeringen stode fast vid sina i förordningen
meddelade bestämmelser, men att kontrakt med blifvande
192

koncessionärer skulle framläggas till stadfästelse af kamrarne.
Frågans konstitutionela läge var nu sålunda det, att om lag
ej fans, som bemyndigade regeringen att meddela koncession,
så skulle kamrarnes stadfästelse gälla som lag.

Öfvergifvande sin hittills intagna ståndpunkt: telefon-
väsendets ordnande på grund af redan befintliga lagbestäm-
melser, utarbetade regeringen omedelbart härefter ett förslag-
till särskild telefonlag, hvilket framlades för deputeradekam-
maren i maj 1882.

Detta lagförslag rönte inom kammaren stort motstånd
och blef, sedan den vidare behandlingen af detsamma för-
klarats ajourherad till höstsammanträdena, af regeringen
återtaget. Detta var sålunda det andra försöket från rege-
ringens sida, hvilket ej ledde till åsyftadt resultat.

Den vid slutet af sistnämda år utnämde nye chefen för
departementet för de allmänna arbetena, till hvars handlägg-
ning förevarande angelägenhet hör, egnade icke desto mindre
telefonfrågan genast sin uppmärksamhet. Redan den 6 no-
vember utfärdades förordning om enskildt etablissements
förbindande med statens telegrafnät, vare sig medelst telegraf-
eller telefonledning, äfvensom ett ministerielt tillkännagifvande
rörande beskaffenheten af sådana privata telegraf- eller tele-
fonledningar, för hvilka koncession ej erfordrades. Derjemte
upprättades nytt förslag till telefonlag, hvilket i januari 1883
aflemnades till kamrarne samt af dessa behandlades och antogs
under loppet af våren; hvarefter den sålunda åvägabragta
telefonlagen kungjordes den 11 juni samma år.

Sedan regeringens tredje försök att lösa den föreliggande
frågan sålunda krönts med framgång, inträdde nu telefon-
väsendet i Belgien i det ordnade skede, som var med stor
otålighet motsedt icke minst af dem, som redan, på god tro,
befattat sig med telefonanläggningar. Detta ordnande afsåg
telefon väsendets förhållande icke endast till staten, med hvars
telegrafanstalter det sattes i samverkan, utan ock till den
publik, för hvars gagn den nya kommunikationsinrättningen
var afsedd, och till den enskilde, öfver eller under hvilkens
egendom ledningarne behöfde framdragas.
193

Uteleniiiaiide de särskilda lagbestämmelserna, såsom alltför
vidlyftiga att anföras i en kortfattad populär framställning,
öfvergå vi nu till de tekniska förhållandena.

Inom Belgien användes ganska allmänt samma apparat-
system som det af Stockholms Bell Telefon aktiebolag i vårt
land införda, hvilket väsentligen utgöres af en Blake’s mikrofon
tillsammans med en Bells hörtelefon. Detta apparatsystem
är antaget för telefonnäten i Bruxelles, Anvers, Gand, Verviers,
Charleroi och La Bouvière, å hvilka nät — med en sammanlagd
trådlängd af omkring 4,500 kilometer — koncessioner lemnats
Compagnie belge des téléphones Bell, äfvensom för näten i
Liège och Louvain. I Mons lärer deremot en modifikation
af den Aderska telefonen vara i bruk. Hvad sålunda beträffar
de allmännast begagnade telefonapparaterna, företedde de
egentligen ej något nytt. Sammalunda var förhållandet med
de yttre ledningarne, till hvilka dock allt mera allmänt börjar
användas fosforbronstråd, om 1 millimeters diameter, i stället
för jern- eller ståltråd af gröfre dimension.

Så mycket märkligare framstod deremot van Rysselberghe’s
särskilda system för telefonering å telegraflinierna utan hinder
af samtidigt pågående telegrafering, äfven om för telefone-
ringen begagnas samma ledningstrådar, som för telegraferingen.

Vid föregående försök att för telefonering använda trådar,
som voro upplagda på samma stolplinie som de ledningar,
hvilka begagnades för telegrafering, hade man rönt hinder
och obehag deraf, att telegraferingen förorsakat buller i telefon-
apparaterna. Denna Ijudöfverföring tillskrifves den s. k.
telegrafiska induktionen. Man hade derföre bemödat sig att
neutralisera verkan af denna Induktion på telefonapparaterna,
men utan afgjord framgång. Af en tillfällig iakttagelse föran-
leddes van Rysselberghe att, för målets ernående, slå in på en
annan väg, den nämligen att förekomma sjelfva induktionen. *

* Någon dag under vintern 1882 inträffade det nämligen, att, vid de
af van Rysselberghe anstälda försök med vanlig telefonering mellan
observatoriet i Bruxelles och meteorologiska stationen i Ostende, en för
telegrafering samtidigt använd ledningstråd, upplagd på samma stolplinie,
som den för telefoneringen begagnade, inverkade mera störande än en
annan telegrafledning, hvilken senare hade qvällen förut framför alla de
öfriga utmärkt sig genom stark telegrafisk induktion. Telegraferingen
på båda dessa ledningar egde rum medelst Hughe s apparat. Vid när-
mare utredning af förhållandet utröntes, att apparaterna till de båda
telegrafledningarna hade under mellantiden blifvit ombytta, hvadan an-
ledningen till induktionens olika styrka var att söka ej hos de yttre
194

Detta åvägabringas derigenom, att vid telegrafstationerna
insättas i ledningarne s. k. anti-induktorer, bestående af elek-
tromagneter eller till och. med endast motståndsrullar, vanligen
tillsammans med kondensatorer. Härigenom »graderas» de
för telegraferingen använda elektriska strömmarne, så att de
i de yttre ledningarne endast småningom till- och aftaga i
styrka, i stället för att, såsom eljest är vanligt, i dessa led-
ningar verka liksom stötvis. Om samtliga telegrafledningar
å en stolplinie blifvit på dylikt sätt inrättade och för telefonering
begagnas en på samma stolplinie upplagd särskild ledningstråd,
märkes ej vidare någon inverkan på telefonapparaterna från
den telegrafering, som samtidigt eger rum på de’först nämnda
ledningarne.

Den iakttagelsen, att de »graderade» strömmarne icke
inverkade på telefonapparaterna, äfven om samma strömmar
leddes direkte genom dessa apparater, utgjorde en ganska
naturlig anledning till försöket att samtidigt telegrafera och
telefonera på en och samma ledningstråd. Dervid anbringas
telefonapparaterna vid ömse ändar af ledningstråden likasom
uti afledningar från denna tråd, dock utan att från densamma
afleda något af den för telegraferingen använda strömmen,
enär telefonledningarnes anslutning till linieträden förmedlas
genom kondensatorer. Vid hvardera ändan af linien sättes
nämligen denna i förbindelse med ena beläggningen af en
kondensator, hvars andra beläggning är förenad med telefon-
apparaten, hvilken, å sin andra sida, är förbunden med jorden.
Utan hinder af de jemförelsevis starka elektriska strömmar,
som för telegraferingen ledas fram genom förbindelsetråden,
förmå de ytterst svaga telefonströmmarne medelst förändring
utaf kondensatorernas laddning inverka på de vid liniens
motsatta ända befintliga telofonapparaterna, hvilka deremot
icke afficieras af de starka men mindre häftigt uppträdande
telegraferingsströmmarne.

ledningstrâdarne utan inom apparaterna. Vid dessas undersökning befans
åter, att den ena af dem, nämligen den som inverkade mindre störande,
var behäftad med ett fel af sådan beskaffenhet, att densamma, i stället
för att, såsom vanligt, utsläppa strömmen stötvis i den yttre ledningen,
åvägabragte en till en början svag och sedermera (under en liten bråkdel
af sekunden) endast småningom tilltagande strömning i samma ledning.
Denna enkla iakttagelse utgjorde nyckeln till lösningen af den förelig-
gande uppgiften: att vid telefoneringen bli oberoende af den telegrafiska
induktionen.
195

Sålunda kan en af ledningarne på en mångtrådig linie
användas för samtidig telegrafering och telefonering, under
det att de öfriga samtidigt begagnas för telegrafering. Att
på detta sätt använda ytterligare en af ledningarne möter
deremot hinder, icke från telegrafiens utan från telefoniens
egen sida. Samma olägenhet af Ijudöfverföring från den
ena ledningen till den andra föreligger nämligen här, som
då tvenne samtal ega rum å vanliga enkeltrådiga telefonled-
ningar, upplagda på samma stolpar. Det är då den telefoniska
induktionen, som föranleder det obehaget, att det ena samtalet
störer det .andra.

Såsom man redan hade funnit, undanrödjes emellertid
den telefoniska induktionen högst väsendtligt derigenom,
att vid telefoneringen användes för hvarje samtal dubbel-
trådig ledning i stället för enkeltrådig. Man begagnar
återgångstråd i stället för jordledning. För att med använd-
ning af telegrafledningarne möjliggöra flera af hvarandra
oberoende telefonsamtal utåt samma linie, blef det alltså
nödvändigt att för hvarje sådant Samtal upplåta tvenne trådar,
dock utan att derigenom föranleddes någon svårighet att
samtidigt telegrafera på hvardera tråden särskildt. Telefon-
apparaternas inrymmande mellan de båda ledningstrâdarne
förmedlas vid hvardera ändan af linien genom kondensatorer,
hvadan någon meiallisk förbindelse emellan ledningstrâdarne
ej förorsakas af dessa apparater. Verkan från den ena appa-
raten till den andra beror äfven i detta fall af förändringar
i kondensatorernas laddning, förorsakade genom telefonström-
marne.

Tillämpningen af detta system är dock förenadt med
vissa olägenheter, af hvilka i första rummet torde böra påpe-
kas den, att icke blott de ledningar, som skola för telefone-
ringen tillgodogöras, måste förses med anti-induktorer, utan
ock alla öfriga trådar, som på samma stolplinie äro upplagda,
och detta inom hvarje station, der dessa trådars användning
för telegrafering ifrågakommer. Är antalet ledningar på samma
stolplinie stort, och behöfva endast få af dessa ledningar tagas
i anspråk för telefonering, blir naturligtvis den besparing i
anläggningskostnad, som genom systemet ytterst åsyftas, be-
tydligt reducerad. Under vissa förhålländen skulle, ur eko-
nomisk synpunkt, telegrafliniernas apterande för ’ det ' van
Rysselberghe’ska systemet kunna- befinnas föranleda till och
med större kostnad än upprättandet af särskild telefonlinie.

Ur Dagens krönika. V. 2.	14
196

Hvad beträffar vårt land möter för systemets tillämpning
dessutom svårighet derutinnan, att de ledningar, som å en
och samma stolplinie äro upplagda, ofta tillhöra olika för-
valtningar, till följd hvaraf för samtliga ledningarnes inrättande
på ett visst sätt förutsättes särskild uppgörelse förvaltningarne
emellan.

Ur rent telegrafisk teknisk synpunkt erinras dessutom
mot systemet, att det nödvändiggör ledningarnes inrättande
på sådant sätt, att deras användning för s. k. snabbtelegra-
fering väsendtligen inskränkes. Som inom vårt land s. k.
snabbskriftsapparater endast undantagsvis begagnas, kan detta
inkast emellertid ej hos oss tillmätas något större afseende,
ehuruväl det äfven för telegraferingen i allmänhet är till
viss olägenhet att belasta ledningarne med extra motstånd.

Den omfattande tillämpningen inom Belgien af ifrågava-
rande system har särskildt blifvit omnämnd. Inom vårt land
ställa "sig förhållandena väsendtligen olika bland annat dei-
utinnan, att de affärsplatser, som här företrädesvis kunde vara
i behof att komma i telefonisk förbindelse med hvarandra,
äro i allmänhet åtskilda af allt för stora afstånd, för att
telefonering dem emellan skulle, åtminstone på teknikens
nuvarande ståndpunkt, kunna ega rum. Att döma äfven efter
telegramvexlingens gång, är det nämligen med vissa större
centralpunkter för industri, handel och rörelse,-som kommuni-
kation företrädesvis är af behofvet påkallad ; hvaremot förbin-
delsen de mindre och hvarandra närmare belägna orterna
sinsemellan är af underordnad betydelse.

Af det anförda synes framgå, att van Rysselberghe’s
äfven i Sverige paténterade telefoneringssystem åtminstone
för det närvarande icke hos oss kan finna en till hela tele-
grafnätet eller ens till en större del af detsamma utsträckt
tillämpning. Deremot skulle det utan tvifvel kunna för
åtskilliga mindre delar af detsamma med fördel tillgodogöras,
om nämligen härvid ej mötte hinder uti beskaffenheten af
de ekonomiska betingelser, som från vederbörandes sida äro
uppstälda.

I sådant afseende äro hittills tillkännagifna följande
alternativa vilkor :

l:o för inrättandet af telegrafverkets hela telegrafnät för
telefonering efter van Rysselberghe’s system: 10 francs per
kilometer ledningstråd, varande härunder inbegripen äfven
197

kostnaden för antiinduktörer och öfriga apparater, som erfordras
för telegrafledningarnes apterande för ändamålet;

2:o .för rättigheten att tillgodogöra patentet för hela
telegrafnätet, då erforderliga apteringsapparater af patentinne-
hafvaren levereras mot särskild godtgörelse: 5 francs per
kilometer af detta näts sammanlagda trådlängd;

3:o för rättigheten att tillgodogöra uppfinningen å större
eller mindre del af telegraf nätet, då apparaterna lemnas efter
behof utan att på dem lägges någon patenafgift: årlig premie
af 15,000 francs utgående under 20 år, hvilken premie repre-
senterar ett närvarande värde under första året af 172,000
à 187,000 allt efter olika räntefot af 5 eller 6 .procent.

Dessutom förefinnes ett äldre i skrifvelse till K. M.
omnämndt anbud att öfveilåta uppfinningen åt svenska staten
på enahanda vilkor, under hvilka densamma i Belgien blifvit
för dervarande -telegrafverks räkning öfvertagen. I afseende
härå har erhållits den upplysningen, att, jemte det ett belopp
af 150,000 francs anslagits för telegrafliniernas aptering för
ändamålet, uppfinnaren erhållit anställning såsom konsulterande
ingeniör vid telegrafverket mot en årlig aflöning af 7,000
francs. Om denna aflöning anses såsom en lifränta och
kapitaliseras för enkelhetens skull såsom vanlig ränta, komme
den att motsvara ett kapital af omkring 150,000 francs, hvilket
belopp tillsammans med det nyssnämnda, för anläggningen
anslagna, uppgår till en summa af 300,000 francs, hvilken
åter, enär det belgiska telegrafnätets trådlängd utgör omkring
30,000 kilometer, skulle motsvara en .sammanlagd kostnad
af 10 francs per kilometer. Då svenska telegrafnätets tråd-
längd utgör omkring 20,000 kilometer, motiverades på detta
sätt ifrågavarande äldre anbuds öfverensstämmelse med det
första af här ofvan anförda trenne alternativer.

Hvad som gör förenämnde vilkor i högsta grad oantag-
liga är, att de hänföra* sig till en allmän eller åtminstone
särdeles omfattande tillämpning på det befintliga telegrafnätet
af det ifrågavarande telefoneringssystemet. Skulle icke någon
sådan förändring af samma vilkor kunna åvägabringas, att
afgiften till patentinnehafvaren proportioneras efter tillämp-
ningens omfattning, torde alltså, åtminstone för närvarande,
van Rysselberghe’s system icke kunna tillgodogöras för svenska
telegrafverkets räkning.
Stockholms teatrar.

Dec. 1884 — Jan. 1885.

Af Claës Lundin.

Operan har bjudit på sin »Romeo och Julia», än med
fröken Grabow, än med fröken Ek i det ena titelpartiet, och
fröken Ek har vunnit ett erkännande som sannolikt är fullt
berättigadt, under det man dock för hvarje gång längtat efter
fröken Grabow. Om den sist nämda hindrats af sjukdom,
hvilket olyckligtvis inträffar icke så sällan, har den musik-
älskande allmänheten sett missnöjd ut, stundom rent af vredgats
och fält hårda och orättvisa ord både om sångerskan och
kungl. teaterstyrelsen, utan att betänka, det ingendera rår
för fröken Grabows sjuklighet. Det är beklagligt, att hennes
hälsotillstånd skall vara så vacklande och hennes tjänstgöring
därigenom så opålitlig, men ingen skulle väl därför vilja
undvara möjlighetei; att då och då få höra henne och allra
minst borde man väl äga rätt att förebrå sångerskan för det
hon, i förhoppning att vara nog stark att på utsatt dag kunna
sjunga, när den dagen kommer, känner sig oförmögen att
uppträda. En sådan förebråelse är lika enfaldig som hjärtlös.

För öfrigt har Stora teaterns lyriska spellista upptagit
»Trollflöjten», med en debutant, hr Lundmark, i Tammos
parti, och debutanten gjorde lycka, »Wilhelm Teil», »Carmen»,
»Mignon», »Muraren», »Konung för en dag», »Den bergtagna»,
»Den stumma» samt kanske ännu några andra gamla bekanta,
teaterstyrelsens och allmänhetens mångåriga vänner. Lika-
ledes har man fått förnya bekantskapen ined den under förra
spelåret nya danska operan »Spanska studenter», i hvilken
fröken Grabow öfvertagit Juanas parti, till glädje för alla
våra musikälskare, utan att dessa därför underskatta för-
tjänsterna hos partiets förra'innehafvarinna, fröken Andersson.
199

Hr Rosén, debutanten från hösten, sjöng gendarmkaptenens
parti, som hr Lange utförde i våras, och fru Edling Benitas,
förut utfördt af fröken Karlsohn.

Detta är hvad operan åstadkommit. Nu väntar man på
»Neaga», men har väl till en aflägsen framtid uppskjutit att
vänta på »Mästersångarne» och »Jaguarita».

Stora teaterns dramatiska spellista har haft att upp-
visa ett par föreställningar af »Hamlet» samt, såsom vanligt
vid jultiden, »Vermlän din garn e», i fall detta tal-, sång- och
dansspel får räknas till den dramatiska afdelningen. Med
anledning .af Holbergsfesten gafs »Erasmus Montanus» några
gånger på Stora teatern och öfverflyttades sedan till den Dra-
matiska, där »Don Ranudo de Colibrados» först öppnade fest-
föreställningarna.

Den kungl. teaterstyrelsen hade, liksom Nya teaterns,
visat skyldig vördnad för Holbergs minne och på bästa sätt
satt upp de två nyss nämda styckena, men nödgats, i syn-
nerhet genom sjukdomsfall bland skådespelarna, nöja sig
med konstnärskrafter som i alt just icke voro af första
ordningen. Det kan visserligen tyckas, som vore Nilles roll
i »Erasmus Montanus» icke så utomordentligt vigtig, och till
den åsigten måste ovilkorligt hvar och en komma som såg
stycket för första gången vid den Holbergska festföreställ-
ningen den 3 december på vår Stora Teater, då genom fru
H. Kinmanssons sjukdom rollen utfördes af en skådespelerska,
hvilken visserligen i några år tillhört den kungl. scenen,
men aldrig kunnat användas i en roll af någon betydenhet.
Åsigten vore dock alt annat än riktig.

. Rollen är af lika stor vigt som Jeppes i samma stycke,
och då fru H. Kinmansson efter sitt tillfrisknande öfvertog
den, kunde nog märkas hvad den i själfva verket betyder.
Ehuru äfven fru H. Kinmansson icke är fullt lämplig för
den duktiga bondkvinnan med dennas breda mål, kraftiga
åtbörder och plumpa skick, enär den utmärkta konstnärinnans
egen personlighet och i synnerhet hennes milda, något späda
röst icke räcka till för de bondska laterna, så kom dock
något helt annat fram af hennes alltid intelligenta spel, och
man fick eti, om ej fullt tillfredsställande, dock ganska
antaglig bild af Rasmus Bergs mor, synnerligen i de af
moderskärleken och modersförblindelsen mest påverkade de-
larne af karaktären. Det var därför ingalunda till Holbergs
fördel, som i fråga varande roll vid första framställningen
200

på Stora teatern måste anförtros åt en för densammas åter-
gifvande alldeles otillräcklig skådespelerska.

Noga taget, räcker ej häller hr A.. Örtengren till för
titelrollen. Han spelade den onekligen med större säkerhet
än då han för flere år sedan, fullkomligt nybörjare, gaf
samme Erasmus på Nya teatern, men det var dock äfven
nu. något som fattades i den präktiga målning af en odräglig
pedant och den på samma gång genom sitt underdukande
för fördomar och bondsk enfald tragiska karaktär som den
store skådespelsdiktaren här gjort med sann mästarehand.
Det är ty värr nästan alltid något som fattas i hr Örtengrens
framställningar, så flitiga hans studier än må vara och så
brinnande håg han än har för lösande af de uppgifter som
föreläggas honom. Han är en mycket aktningsvärd konstnär,
som sträfvar till ett högt mål, men det ser ut, som skulle
han ha långt till det målet. Bäst vore väl kanske, att han
nöjde sig med en andra-plats, en som ingalunda är att för-
akta vid en stor scen och som väl kräfver så goda egenskaper
som hr A. Örtengren äger. Men kungl. teaterstyrelsen tyckes
tro, att han förmår mer än han yerkligen gör och låter
honom försöka sig med uppgifter som synbart öfverstiga
hans krafter. Detta oupphörliga jägtande efter något stort
är otvifvelaktigt till skada för den hvars förmåga alldeles ,
icke ligger åt det hållet, men som med god framgång kan
åtaga sig att fylla ganska maktpåliggande roller af andra
ordningen, något hvaraf en teater alltid är i behof.

Hr A. Örtengren har i yttre, måtto gjort sig en ganska
tillfredsställande Erasmus, med blekt, magert ansigte, en
tunn och sliten, förläst student och som kanske borde vara
endast ännu mera tafatt i all sin inbilskhet för att riktigt
framställa Erasmus’ yttre människa. Men det är icke nog
med det: den inre människan bör åskådaren också få lika
klar för sig, och däruti brister denne framställare, kanske
mest på grund af den torrhet och tyngd som alltid vidlåda hans
karaktärsskildringar. Den erforderliga saften saknas. Författa-
rens afsigt att åskådarne först skola skratta åt den högfärdige
lärdomstoken uppnås icke genom hr A. Örtengrens återgif-
vande af rollen, enär detta saknar hvarje tillstymmelse till
komisk kraft, och medlidandet, som sedan måste uppväckas
genom Erasmus’ fåfänga strid mot den gamla landtliga en-
faldens afvita fördomar, infinner sig ej häller, då skådespe-
laren är lika jämntorr från början till slut.
201

Hr Norrby liar väckt mycket bifall genom utförandet
af Jeppes, Erasmus’ gamle hederlige faders roll, och han
förtjänar det otvifvelaktigt, äfven om det förträffligt åter-
gifna bondi ugnet kanske icke alltid är sä mycket att tillskrifva
något särskildt bemödande hos den gamle skådespelaren. Hr
Norrby är emellertid i denna roll en alt igenom älskvärd
gammal landtman, .som man måste riktigt hjärtligt hålla af.
Men allra främst af de spelande måste man dock sätta hr
Fredrik Deland för hans ypperligt återgifne Per Klockare.
Den i skådespelarens eget väsen rådande godmodigheten
kommer här i en oefterhärmligt lustig förening med rollens
inbilske, skrytsamme och dumme bondkyrkotjänare. Per
Klockare kan visserligen gifvas med större vigt, en mera i
det yttre framträdande och storpösande myndighet, men un-
der den utvärtes beskedlighet, som synes i hr Delands kloc-
kare, framlyser, alldeles tillräckligt inbilskhetens storartade
dumhet och verkar med så full komjsk styrka, att åskådarne
alltid öfverlemna sig åt ett länge ihållande skratt. Bättre
verkan kan väl icke åstadkommas. Det har sagts, att hr
Deland vore »lik sig öfver alt», och att därför också hans
Per Klockare vore endast en ny upplaga af hans oförgätlige-
Konj ander, men den kvickheten — ty kvickt måste det väl
vara, då det visar förmågan att finna likhet mellan mycket
olika föremål — är icke på sin plats: hvarje någorlunda
uppmärksam åskådare kan icke gärna undgå att inse den
stora olikheten mellan de två karaktärerna, sådana de fram-
ställas af hr Deland, och det tjänar, till intet att uppehålla
sig vid en så grundlös kritik.

Hr Hamrins framställning af Erasmus’ bror, den sluge
bonddrängen Jakob, lemnade i allmänhet en ganska lyckad
bild af det enkla sunda förnuftet i motsats till de pösande
lärdomsfraserna, och likväl tyckes hr Hamrin ännu hafva
svårt för ätt lägga bort nybörjarens benägenhet att göra för
mycket och därigenom slå öfver.

Har »Erasmus Montanus», som nu först uppförts på
våra kungliga scener, på dem gjort verklig lycka? Att på
den frågan svara ett ovilkorligt ja, torde väl icke vara så
befogadt. Åskådarne tyckas nog, att döma af de många och
långa skrattsalvorna, finna nöje i att se stycket, äfven om
utförandet brister i ett och annat; men man tyckes icke så
lätt kunna förmå sig att gå dit; man söker intala sig sjelf,
att Holberg är så föråldrad, att han icke mera kan skänka
202

en glad stund, och därför har »Erasmus Montanus», lika väl
som »Don Ranudo de Colibrados», spelats för fåtaliga åskådare.

Att sådant kan hända med sist nämda stycke må vara
förklarligt, ty ehuru titelrollen framstäldes af hr Lagerqvist
på ett ganska lyckadt sätt, låg dock en föga behaglig tyngd
öfver det hela, hvartill lustspelets egen beskaffenhet otvifvel-
aktigt till stor del var skuld; men att »Erasmus Montanus»
på den kungl. scenen och »Den politiske kannstöparen» på
Nya teatern icke skulle kunna locka en lång följd af fulla
hus är mindre förklarljgt, ty i bägge dessa stycken ligger
en så sann och frisk komik, att den ej gärna kan fuskas
bort, och man måste skratta samtidigt med att man känner,
det man ännu har åtskilligt att lära af den gamle lustspels-
diktaren. Eller skulle den förlamande pessimismen hafva
lagt sig så tungt på våra sinnen, att vi ej mera äro i stånd
att uppfatta en sådan komik? Skrattsalvorna tyckas dock
lyckligtvis bevisa motsatsen, men det är skada, att skrattarne
äro för få för att kunna under mänga Holbergsaftnar fylla
teatersalongerna.

Nya teaterns framställning af »Den politiske kannstöpa-
ren», ett ganska lyckligt val, gjorde god verkan på åskådarne.
Hr Maliander utförde titelrollen bättre än man vågat hoppas ;
fröken Klefberg, alltid tillfredsställande, spelade Geåke till
åskådarnes belåtenhet, om kritiken ock kunnat önska litet mera
kraft i hennes komik; hr Svedberg, den mångfrestande skåde-
spelaren, gjorde en mycket lustig tenngjutarelärling, och om
han ej alltid förmådde hålla lustigheten inom behöriga
skrankor, så lände detta hos flertalet af åskådarne icke till
någon skada för stycket, sannolikt tvärtom, och likväl kunde
ej häller denna komedi hålla sig länge på spellistan.

Oaktadt den i ekonomiskt afseende föga lyckade utgån-
gen af Holbergsföreställningarna på de tre förnämsta Stock-
holmsteatrarne, torde den uppmärksamme teatervännen dock
hafva genom dessa föreställningar kommit till den åsigt, att
Holberg ingalunda är för gammal för oss och att hans
stycken, om ock bäst utförda på dansk scen, mycket väl
kunna spelas af svenska konstnärer. Men det är svårt att
strida mot inrotad fördom, och en sådan är otvifvelaktigt
den, att, blundande för det myckna som i de Holbergska
komedierna gäller för alla tider, påstå, att de i vår tid äro
omöjliga att återgifva, synnerligen af andra skådespelare än
danska.
203

I sammanhang med Holbergsföreställningarna erinrar
man sig med nöje frn H. Ny bloms prolog »Vid brasan», en
ganska tidsenlig påminnelse om att verlden icke är så svart,
som »vi henne utmåla» och att ett lustspel af gamle Holberg
väl förtjänar att ses. Likaledes skall man ej glömma den
norske författaren Henrik Jcegers tillfällighetsstycke »Ludvig
Holberg», som gafs pä Nya teatern och lemnade hr Hillberg
tillfälle till en ny, verkningsfull karaktärsframställnmg. Hå
fru Nyblom författat förspelet till festföreställningen af »Erasmus
Montanus», hade professor C. B. Nyblom lemnat en ny,
lyckad öfversättning af själfva stycket samt skrifvit ett efter-
spel, som uppfördes jämte en ganska vacker »lefvande tafla».

Under hela december och en god del af .januari lefde
Dramatiska teatern på gamla småstycken, uppblandade med
ett nytt danskt original. Man bjöds således på »Hvita hals-
duken», Edmond Gondinets gamla bekanta komedi på fria
vers, öfversatt af Frans Hedberg, »Han är inte svartsjuk»,
m. fl. från den äldre utländska spellistan, och från den nyare,
om ock icke den nyaste, inhemska sådana stycken som »En
räddande engel» och »Mellan bjudningarna», hvilka allmänhe-
ten fortfarande ser med stort nöje.

Det nya danska originalet »Kamrater», en liten »Drama-
tisk situation» i en akt af Peter Nansen, gick några gånger,
men utan synnerlig framgång. Allmänheten börjar ledsna
på dessa »Dramatiska situationer», hvilka äro så föga drama-
tiska, som gifva sig ut för realistiska, men lida af en betänk-
lig brist på natur och icke bevisa annat än att den unge
författaren — de «äro vanligtvis alltid skrifna af mycket unga
skådespelsdiktare — möjligtvis i en framtid kan komma att
göra något själfständigt af den lediga, om ock alt för tillspet-
sade stil som tyckes vara gemensam egendom för en god del
af det yngre författareslägtet. »Kamrater» fick dock genom fru
Hartman och hr Törnquist en framställning af större värde
än styckets obetydliga innehåll egentligen förtjänar.

»Sista hvarfvet» släpade sig fram ett par gånger, och
»Roderik Heller» upplefde åter flere föreställningar. »När da-
merna föra krig» spelades å ny o en gång, »En skandal» ett
par gånger, under det Björnsons »Mellan drabbningarna»
väckte intresse flere gånger i ny uppsättning. Fröken Zetter-
berg var den enda som förut innehaft Ingas roll, men det
var för flere år sedan på en elevuppvisning å Stora teatern.
Hennes spel tyckes icke ha undergått någon synnerlig utveckling,
men rollen är onekligen en af dem som bäst lämpa sig föi
denna unga skådespelerskas natur, något inåtvändt ocli nästan
dystert, som tyckes gråta, äfven då ett löje skall framställas.
Den åtminstone jämförelsevis friska hurtighet, som utmärker
fröken Zetterberg i Gertruds roll i »Strandbybor», tyckes hon
icke kunna få fram i någon enda annan roll. 1 Ingas kan
hon undvara den. Hr Elmlund har också förr uppträdt i
detta Björnsonska stycke, men det var, 1867, i Halvards
roll, som nu öfvertagits af hr A. Örtengren, för hvilken
partiet är tacksammare än de flesta andra uppgifter som an-
förtros honom. Nu spelar hr Elmlund kung Sverre, Georg
Dahlqvists gamla roll, och gör det »mit Anstand und Würde»,
litet föråldradt kanske i sceniskt återgifvande, icke just som
man vill ha det nu för tiden, men Sverre var icke häller
någon nutidsman. Tiderna förändras och allmänhetens smak
med dem, men det är icke sagdt, att konstnären alltid följer
med. Hr Elmlund har dock, såsom jag här nedan får till-
fälle att erkänna, visat att han kan fraipställa något allde-
les nytt.

Det är snart aderton år sedan »Mellan drabbningarna»
uppfördes här första gången. Elise Hwasser, Georg Dahlqvist,
Axel Elmlund vunno då allmänt bifall genom sitt spel,
men det är icke så säkert’ att de, om Dahlqvist ännu lefde
och vore i verksamhet samt om de två andra kunde få de
aderton åren af sitt lif till baka, skulle göra samma verkan
på våra dagars teaterbesökare. Fordringarna på fullständig
natur i konsten äro nu betydligt skärpta. Omöjligt är dock
icke, att själfve Dahlqvist, den gamle romantikern, kunnat
foga sig efter en nyare tids fordringar. N. W. Almlöf lyc-
kades göra det i en långt framskriden ålder. Om man icke
alltid kan godkänna lofordandet af Dahlqvists »moderation»
på gamla dagar, hvilken kanske till stor del hade sin orsak
i att tilltagande ålderdom hindrade honom att »rusa», så vet
man dock, att han var alt för sann konstnär för att icke
inse, att den nyare tiden hade rätt, och hade han ej ’ stått
vid lifvets gräns, skulle han kanske ha varit ännu naturligare
i sitt spel än hvad han verkligen var under de sista åren.

Att fru Hwasser — jag hoppas att allmänheten ännu
erinrar sig, det vi ha en skådespelerska med det namnet —
utan att ha förlorat något af sin storartade framställningskonst
i det tragiska, också gatt fram åt i åtérgifvandet af särskildt
för nutiden egendomliga kvinnokaraktärer har hon visat vid
205

flere tillfällen, bland annat redan för några år sedan i Lena
Hessels roll i »Samhällets pelare». Den skapelsen ställer
hennes konstnärskap ännu högre än hvad åtskilliga af hennes
tragiska hjältinneflgurer förmått, så förträffliga många bland
dem än må vara, och står kanske framför själfva fru Alving,
som dock äfven är ett slående bevis på konstnärinnans full-
goda realism. Huru intressant skulle det därför ej ha varit
att få se den utmärkta skådespelerskan, Ibsens beundrarinna
och den oöfverträffliga framställarinnan af skaldens förnämsta
kvinnoskapelser, i äfven hans senaste stycke!

Hvem skall väl ha trott, att gamla »Lady Tartuffe» skulle
göra lycka i våra dagar? Huru stycket mottogs, då det för
ett par och tretio år sedan spelades ’ på Djurgårdsteatern,
torde väl de fleste nu ha glömt. Det gafs då i gamle ITedrik
Niklas Bergs öfversättning och hann’ ej längre än till fem
föreställningar. I. Paris har stycket, skulle jag tro, icke spelats
på länge, ehuru författarinnan, fru de Girardin, ännu lefver
i parisarnes minne såsom en mycket kvick dam. I Tyskland
såg jag, för några år sedan, »Lady Tartuffe» så väl i Berlin,
som i Dresden på kungliga teatrar. Det var tråkigt, ehuru
man där, förståndigt/ nog, inskränkt styckets förskräckliga
längd. Här spelar man det, så vidt och bredt som författar-
innan skrifvit det, i en ny, ganska lyckad öfversättning,
och allmänheten tyckes finna stort behag däruti.

Förnämsta skälet till denna framgång torde väl ligga i
det goda utförandet. Utan att vilja förringa värdet af något
af alla de biträdandes spel, kan dock med skäl sägas, att det
är i synnerhet tre af de spelande som tilldraga sig det egent-
liga intresset. Bland dem räknar jag då icke hr Fredrikson,
hvilken återgifver sin verldsman och »räsonnör» på ett all-
deles förträffligt sätt, men det är man ju van vid. Åskådarne
äro en smula »blaserade» på de oöfverträffliga Fredriksonska
»replikerna», och det har ju gått så långt, att en hyperkritisk
granskare till och med räknat dessa icke till hans förtjänster,
utan till hans fel.

De tre äro fruarna Dorsch-Bosin och Hartman samt
hr Elmhind. Den först nämdas utförande af den i flera
afseenden svåra titelrollen är en af hennes allra, bästa konst-
skapelser, hvilken endast på ett par ställen störes af ett icke
fullt äkta känsloutbrott, som dock kanske är mer författar-
innans än den utförandes fel. Helintrycket är emellertid
mycket godt.
206

Lika godt intryck gör fru Hartmans återgifvande af den
unga, oskyldiga flickans roll. Det är icke första gången den
unga skådespelerskan utför en sådan roll, men aldrig förr
har hon. som i detta stycke, haft tillfälle att visa sin förmåga
i det allvarliga och sant känslofulla, och hennes spel i den
mycket fordrande scenen i fjärde akten, där hon på det
enklaste och mest slående naturliga sätt berättar en till-
dragelse, som gifver lösning åt hela handlingen, visar en
redan långt drifven konst, något som de flesta sannolikt icke
tilltrott henne. Med Jeanne har fru Hartman vunnit fullt
burskap i de äkta konstnärinnornas samhälle. Hittills har
hon för det mesta varit ett gladt och älskvärdt barn på scenen.
Nu är hon, jämte detta, eh verklig skådespelerska, en som
genoin ytterligare studier sannolikt skall gå ganska långt.

Hr Elmlund har i marskalk d’Istignys roll visat något
för sig alldeles nytt. Att han mycket väl kan individualisera
olika karaktärer och skapa något annat än sin ungdoms hjälte-
roller och ädla personligheter i nyare dramer har lian nog
visat, t. ex. pastor Manders i »Gengångare», en god skapelse
på vår scen; men något helt och hållet fristående är hans
gamle marskalk, hvilken icke blott genom en träffande ma-
skering, som gjorde hr Elmlund alldeles oigenkänlig, utan
ock genom ett från alla hans föregående rollers kanske något
entoniga färg frigjordt spel väckte lika mycken öfverrask-
ning, som lifligt bifall. Det var en ny sida af hr Elmlunds
konstnärskap, och den gifver grundade förhoppningar på
kommande goda skördar.

Om Nya teaterns Holbergsföreställningar har jag redan
yttrat mig. Nämde teater, hvilken, liksom de kungl. scenerna,
hade en ekonomiskt dålig december, har däremot i januari,
synnerligen i månadens senare hälft, haft så mycket större anled-
ning att känna sig belåten med inkomsterna, och dessa äro
honom väl unnade af Stockholms alla teatervänner. På den
teatern arbetas fortfarande mycket flitigt och med stort allvar.
Spellistan är mycket omväxlande, men operetten har under de
två månaderna icke varit så företrädesvis herskande som
många gånger förr. »Madam Favart» har visserligen gifvits
ganska många gånger, och »Boccaccio» har ej häller saknats,
men den dramatiska afdelningen har dock tagit de flesta
föreställningarna för sig. »Herr ministern», af Jules Claretie,
ett af den nyare franska dramatikens klenare alster, gick
åtskilliga gånger, tack vare spelet och den goda uppsättningen
207

för öfrigt. »Lycko-Pers resa», »Jungfrun från Orléans» och
»Som ni behagar» fingo vara med äfven under dessa månader,
fastän icke så ofta.

Mest betydande af de nya uppsättningarna var »Ljus-
staken», Alfred de Mussets gamla stycke, som först offentlig-
gjordes i Revue des Deux Mondes 1835, men icke sattes
upp på Théâtre-Français förr än många år därefter, jag vill
minnas 1851, och nu hunnit till Nya teatern i Stockholm.
»Förskräckligt omoralisk!» utropar en hel mängd folk, som
för öfrigt icke säger någonting om åtskilliga, minst lika osedliga
operetter. Sedlig är »Ljusstaken» visst icke. Man befinner
sig i ett rent af dåligt sällskap, men midt i den dåligheten
blomstrar den skäraste poesi. Det är den poesien som be-
tyder något i Mussets verk, det öfriga angår oss icke.

Det är bra besynnerligt, att människor, som vilja gälla
för mycket sedliga och därför skrika värst öfver skaldens
framställning i »Le chandelier», fästa sig hufvudsakligen
vid det gyoft sinliga i förhållandet mellan Jacqueline och
Clavaroche och bekymra sig icke om Fortunios poesi-
rika uppenbarelse, denna oförlikneligt sköna hymn till den
unga kärleken. Huru kommer detta sig? Månne det kan
vara af afsky för osedligheten som de oupphörligt taga denna
i betraktande, vända och se på den utan att tröttna, men
glömma af Fortunios rena, oegennyttiga kärlek? Den sedlig-
hetsifvern förefaller misstänkt.

»Ljusstaken» är ett sällsynt fint arbete,- som kanske tager
sig allra bäst ut vid läsning, då den läsande har större till-
fälle att själf bilda sig en föreställning om den utveckling,
som ligger i handlingen, men så som stycket spelas på
Europas förnämsta scen, Théâtre Français, står det ock täm-
ligen klart för åskådaren, och det måste, till heder för Nya
teatern i Stockholm, erkännas, att det äfven där verkar mycket
tilltalande. Spelet är långt bättre än man vågat hoppas.
Jacquélines poetiska förvandling under handlingens fortgång
borde visserligen mera tydligt framställas, men det är sanner-
ligen ingen lätt uppgift för skådespelerskan att på fullt an-
tagligt sätt framhålla, huru en så beskaffad kvinna, som denna
onekligen lättfärdiga Jacqueline, afstår från den djärfve stor-
skräflaren Clavaroche för att fästa sig vid den -visserligen
eldige, men dock blyge Fortunio, och fru Fahlman lyckas
föga mindre än hvad vida större skådespelerskor i den rollen
kunnat uträtta.
208

För att mäster André skall förefalla riktigt löjlig, måste
lian visa sig riktigt kär. Det är ett oeftergifligt vilkor för
att åskådaren skall knnna göra sig Instig på lians bekostnad,
att André icke gör sig Instig öfver sig själf ocli icke så att
säga drifver med sin egen kärlek. I det afseendet torde
något brista i kr Mailänders framställning, hvilken dock för
öfrigt är ganska antaglig. Hr Engelbrechts Clavaroche, den
oförskämde älskaren, är visserligen något för tung, men rollens
uppfattning är på det hela riktig, och den plumpa vårdslöshet
dragonoffieern visar i sitt förhållande till Jacqueline, ett
uttryck för den afskyvärda själfvisket som ligger i hans
kärleksäfventyr, är ett riktigt användt medel i utförarens
hand för att förklara förvandlingen i Jacquelines känslor
och Fortunios framgång. Utan ett tydligt framhållande af
detta verkningsmedel, skulle Fortunios blyga kärlek icke vara
i stand att tillräckligt förklara den upplösning, som författa-
ren gifvit den dramatiska handlingen.

■ Fortunios roll har under en lang följd af år på Théâtre-
Français utförts af Delaunay, och det är först på. senare
tiden som den åldrande konstnären öfverlemnat rollen i yngre
händer. Mången anser sannolikt, att karaktären fordrar en
manlig, hälst ung naturligtvis, framställare, men fröken Lund
på Nya teatern har på ett öfverraskande godt sätt ådagalagt,
att den kan framställas äfven af ett ungt fruntimmer i mans-
drägt. Det behag och den blyghet, som på ett för framställa-
ren ingalunda lättlöst sätt maste paras med lidelsefull värme
i fullständigt ynglingaskick, har den unga skådespelerskan
träffat förvånande bra. Hennes Fortunio är kär och blyg i
första akten, öm och melankolisk i den andra och med ut-
tryck af eldig lidelse i den tredje. Man kan ej gärna fordra
mera. Också har fröken Lund vunnit enhälligt bifall.

En och annan liten anmärkning kunde visserligen göras
mot några småsaker i hennes hållning och åtbörder, t. ex.
det genom sitt upprepande alt för enformiga i att sätta sig
i sned, framåtböjd ställning, med hakan mot högra handen,
hvars armbåge hvilar på högra knäet, under det den venstra
handen hålles afvigvänd mot venstra knäet. Då den ställ-
ningen återkommer oupphörligt verkar den tröttande, ser
icke > naturlig ut, endast inlärd. Men jag vill visst icke ingå
i någon enskildhetsgranskning mot ett spel, som på det hela
verkar så fördelaktigt och äfven i de flesta enskildheter är
ganska riktigt.
209

En pröfvosten är den långa monologen i tredje akten,
då Fortunio befinner sig ensam i parken. Denna scen före-
kommer visserligen i den äldsta upplagan af »Le chandelier»,
åtminstone i Revue des Deux Mondes för 1835, men är i
den senare, af författaren själf öfversedda och rättade upp-
lagan af hans »Comédies et proverbes» utesluten och kunde
nog utelemnas på teatern, fastän den onekligen är poetiskt
verkningsfull. I fröken Lunds framställning af denna mono-
log ligger onekligen mycket af den poesi som stod författaren
i så rikt mått till buds. Däremot gjorde hennes sångföredrag
af Fortunios visa icke så stor verkan, som man kunnat önska.
Det hade kanske varit bättre, om visan, hvars poetiska värde
är ganska stort, framförts i tal, i stället för i sång.

Öfversättningen af denna visa, hvilken fordrar tint sinne
för det sant poetiska, är med stor talang gjord af hr Molander.
Samme man har i uppsättningen af Mussets stycke, likso’m
ett par andra af teaterns nyheter under detta spelår, visat
hvilken stor förmåga han äger på det området. Han vet
huru det bör göras och har stor talang att göra detta gäl-
lande, är omsorgsfull och noggrann,- vårdslösar ingen enda
småsak och får något fullt tillfredsställande af det hela.

Nya teaterns senaste nvheter, under de sista dagarne af
januari, »Hertiginnan Martin» och »Sabinskornas bortröfvande»,
äro bägge obetydligheter, fastän af olika slag, det ena ganska
tråkigt, ovanligt tråkigt för att vara af den kvicke franske
författaren Henri Meilhac, det andra ett af de mest skrattretande
stycken som väl någonsin uppförts, således också ovanligt
för att vara skrifvet af tyska författare, bröderne Schönthan.
Hr Holmqvists spel i »Sabinskornas bortröfvande» är utmärkt
för stor komisk kraft och utgör onekligen det väsentligaste
bidraget till don succès de vive som detta stycke vunnit.

På januari allra .sista slut kom den, kanske med undan-
tag af »Ljusstaken», förnämsta nyhoten under de två måna-
derne, Henrik Ibsens skådespel »Vil danden», lifligt efterlängtad!
och redan på förhand mycket dryftadt bland den bildade
allmänheten.	.

När man läser »Vildanden», kan det vara förlåtligt, om
man, äfven med kännedom om hvad förf, förut ådagalagt i
det afseendet, skulle tvifla på styckets fulla användbarhet
för scenen. Första akten är egentligen öfverflödig, och i de
två följande är handlingen ganska tunn. Det är endast de
två sista akterna som äro fullt dramatiskt verkande. Då
210

härtill kom en annan, en inre och ganska betänklig omstän-
dighet, nämligen farhågan, att det för åskådarne torde vara
ganska svårt att komma på det klara med förf:s egentliga
mening med stycket, så funnos otvifvelaktigt grundade be-
tänkligheter mot skådespelets upptagande på scenen.

Att det emellertid antogs till spelning länder vår kungl.
teaterstyrelse till heder. Utgången har visat, att »Vildanden»
på scenen förefaller mycket mindre gåtlik än mången fruktat
och att, om man äfven fortfarande kan tvista om förf:s egent-
liga afsigt, och det lär väl aldrig kunna undvikas med flere
af hans arbeten, så synes handlingen dock tillräckligt klar
för att väcka intresse, till och med ett mycket stort.

Må man gärna vara af olika meningar, huru vida detta
skådespel är ett idédrama eller icke, om det är en pessimismens
hopplösa dikt eller om en tröstens tanke verkligen skulle
ligga på botten, om förf, gisslat sig själf i Gregers person
eller om hans eget jag skulle vara företrädt af cynikern
Reiling eller om han velat framställa sig under olika lifs-
skeden först som Gregers, sedan som Reiling.

Alt detta kan ju vara något mörkt, och de försök till
utläggningar, som redan gjorts, samt de många, som otvifvel-
aktigt komma att göras — knapt någon annan förf, har väl
redan i sin lifstid varit så utsatt för uttolkares häj dlösa fram-
fart — skola likväl icke gifva saken tillräckligt ljus, så länge
Ibsen själf tiger och sannolikt inom sig 1er åt alla de få-
fänga försöken. Men hvad man vid åskådandet af stycket
på scenen finner, det är, att »Vildand'en», oaktadt det till
någon del onekligen drages med en kanske något sökt sym-
bolik, dock på det hela är ett ganska friskt verklighetsstycke,
som ställer för våra ögon icke typer, utan fullt lefvande
personer med sådanas alla mångfaldiga skiftningar i karak-
tären.

När vi se stycket, borde det icke falla oss in att grubbla
öfver, om Ibsen menat det eller det, om han själfironiskt
gisslat sina egna föregående arbeten eller om han hånat dem
som icke begripa honom. Hvad man vid framställningen
bör kunna finna är, att han som verklig skald står personligt
höjd öfver sin skildring och med det sanna skaldelugnet
herskar öfver det af honom valda ämnet. Detta är det klara
intrycket mah får, och • det skulle otvifvelaktigt vara ännu
klarare, om alla rollerna utfördes så som de borde kunna
utföras.
211

Några »abstraktioner» finnas sannerligen icke bland dessa
människor som Ibsen satt på scenen. Han har med utom-
ordentlig skarpsinnighet gifvit en träffande psykologisk skildring
af riktigt lifslefvande personligheter med alla deras mänskliga
fel . och svagheter. Hela historien med vinden och kaninerna
och ' själfva vildanden försvinner i bakgrunden, liksom den
ligger på teatern under större delen af föreställningen dold
för våra blickar, och vi tänka icke på den dunkla symboli-
kén, hvilken förefaller tämligen oväsentlig, under det vår
uppmärksamhet oaflåtligt är fäst vid den handling, som ut-
vecklas mellan de lefvande personer, som röra sig på scenen.
Dessa personer äro alla, till och med Gregers, fullständiga
hvardagsmänniskor, sådana vi träffa dem i lifvet, sådana som
de allra, allra flästa' jordens invånare. Det är endast Hedvig
som lefver i sin barnsliga romantik, men äfven hon är ju
en ur lifvet tagen bild, lika sann som rörande.

Riktigt dåliga människor träffar man ej häller i »Vild-
anden», om ej med undantag af grosshandlaren Werle, hvilken
onekligen är en stygg, men olyckligtvis alt för sann figur,
en som lättsinne, i förening med för mycket själfvisk affärs-
verksamhet, ledt in på en alldeles förkastlig väg. Själfve
Reiling, den oförskämde cynikern, menar .icke så illa med
sina medmänniskor, och Gina är i all sin obehagliga råhet
ingalunda någon riktigt förtappad varelse.

Någon har yttrat, att Ibsen har »blott en känsla för
människor, och det är förakt». Detta är icke blott en öfver-
drift, liksom så många andra förhastade uttryck om honom,
utan äfven en orättvis beskyllning, hvilken ingalunda kan
bevisas af hans verk. Han ställer för oss människorna sådana
de verkligen äro, och om det svider att nödgas känna igen
oss själfva och våra bekanta, skulle Werle d. ä. äfven be-
finna sig bland dem, borde vi dock kunna inse, att Ibsens
skildring icke är föraktets, utan människokännedomens. Han
står som författare alt för mycket öfver de personer han
framställer för att kunna egna dem en sådan särskild känsla,
vare sig aktningens eller föraktets.	,

Det har också yttrats, att Ibsens »människor äro alle- .
sammans teaterpersoner, och de få först efter solnedgången
sin egentliga tillvaro»... Teaterpersoner ! ? De äro drama-
tiskt verkningsfulla och detta just af den orsak, att de före-
falla så verkligt lefvande. Ingen torde kunna bevisa, att
Stensgaard, Åslaksen, Hejre, Bernick, Lona Hessel, Stockmann

Ur Dagens krönika. V. 2.	15
212

och alla cle andra Ibsensfigurerna äro »teaterpersoner», det
vill väl säga något nästan marionetter, som lefva endast så
länge de belysas af rampskenet, och icke ens på teatern
skulle uppnå något långt lif. De äro fullblodiga skapnader,
som bita sig fast i åskådarens minne och lefva där för alltid
samt kunna hvilken dag som hälst åter uppstå på teatertiljan
för att genom framkallande af förnyadt intresse ådagalägga,
att deras tillvaro ingalunda är stundens.

Till de redan nämda har nu Hjalmar, Gina' Belling,
Hedvig och de andra »Vildandens» figurer kommit med lika
kraftiga, personliga lifstecken, inga idealfigurer, ej några
vrångbilder, men lefvande just därför att de äro sanna.
Själfve Gregers, i hvilken man möjligtvis kunde tycka sig
finna något af en »abstraktion» och därför ej så lättfattlig,
är dock vid närmaré betraktande icke annat än en ungdom-
lig känslomänniska, med en sådans alla fullt personliga
egenskaper, fastän just de göra honom oduglig för lifvet
bland dessa »praktiske» män, som hans far och Belling, och
den narraktige goddagspilten Hjalmar.

Med dessa fullgiltiga bilder af verklighetsmänniskor,
hvilkas särskilda egenskaper här nedan närmare angifvas,
har Ibsen nu igen skapat ett mästerligt skådespel, hvilket,
oaktadt det i tekniskt dramatiskt afseende kanske icke är
så alldeles felfritt, som hans nästföregående verk — jag-
tanker nu förnämligast på första akten — dock synherligen
genom den utomordentliga styrkan i psykologiskt träffande
karaktärsskildring står i jämnhöjd med hans föregående bästa
verk.

Att här lemna någon särskild redogörelse för gången
i dramats handling anser jag öfverflödigt, enär hela den nor-
diska tidningspresssen långt förut omständligt redogjort för
styckets innehåll, som sålunda är fullständigt bekant för hela
den bildade svenska allmänheten. Däremot torde jag få
något uppehålla mig vid utförandet på Dramatiska teatern.

För att detta skådespel skall komma till full verkan på
scenen, måste det kanske, mer än många andra stycken, på alla
händer utföras i noggrann öfverensstämmelse med de karak-
tärer, som författaren ganska tydligt skildrat. Det är icke
någon enda af dem som med skäl , kan kallas otydlig, icke ens
Gregers, om denne också är den svåraste att återgifva.

Fullt tillfredsställande, gifvas endast grosshandlar Werles,
Hedvigs och Bellings roller. Att hr Thegerström skulle
213

träffa den först nänides alldeles riktigt, var att förutse, och
den högt aktade konstnären har med denna skapelse gjort
ett intressant tillägg till de mycket olikartade Ibsensfigurer
han förut framstält, en Äslaksen, en Bernick, en Stockmann,
hvar och en något alldeles fristående för sig och vittnande
om skarp individualiseringsförmåga. I hr Thegerströms fram-
ställning af Werle finner man den själfviske affärsmannen
och lättfärdiga människan, hvilken för att vinna sina afsigter
icke ryggar tillbaka för något svek, blott det kan göras så
fiffigt, att lagen icke kommer åt honom, en »ärans man» i
det yttre, men med maskstunget inre.

Bland de öfriga i »Vildanden» uppträdande är det ingen
annan än hr Fredrikson, som äger dylik förmåga att indivi-
dualisera. Han har den i hög grad, hvilket dock icke är
öfverraskande för 'den, som haft tillfälle att under en lång
följd af år följa den utmärkte skådespelarens sceniska arbeten.
Om det är sant, att hr Fredrikson mod stor framgång spelat
verldsmannen i franska komedier och den »elegante räson-
nören», har han ju också fullkomligt lyckats som Göran
Persson, Amaury, Mercutio, Bolingbroke, Rizzio och Darnley
och så många andra vidt skilda karaktärsroller. Bäst af
alla är dock hittils, det är onekligt, denne fräcke cyniker
Belling, som på botten af sitt förakt för »lifslögnen» likväl
har känsla för sina medmänniskor. Hr Fredrikson har i
maskering, hållning, tal och åtbörder på ett så träffande
sätt uppfattat och gjort en lefvande figur af denne Belling,
att man under framställningen på scenen icke ens tänker
på skådespelaren, utan endast på den person han föreställer,
och det är först efteråt man finner tillfälle att göra sina
betraktelser öfver den förres utomordentliga konst.

Öfverraskande var att se den unga eleven fröken Seelig
i Hedvigs roll, och det må så godt först som sist, äfven med
fara att gifva en ung nybörjerska en något för hög' tanke
om sig själf, erkännas, att väl sällan en sexton års flicka
lyckats så fullständigt på scenen. Fröken Seelig har också
alla yttre vilkor för den fjortonåriga Hedvig och gör först
och främst i detta afseende fullständig »illusion», hon å sin
sida, lika väl som hr Fredrikson å sin. Till det första för-
delaktiga intrycket af barnet i det yttre kommer snart den
utomordentliga verkan af träffsäkerheten i spelet, där man
finner blott natur, alldeles ingenting annat än natur i full-
ständigaste mening, konstnärlighetens största triumf.
214	.

Man ser lilla Hedvig framför sig, man hör henne, man
lär riktigt känna henne, man erfar hjärtligt deltagande för
den stackars flickan, som är så sorglöst glad, så innerligt
tillitsfull mellan denne egoistiske skräflare till far och denna
okunniga och för all högre lyftning otillgängliga mor. Huru
smärtsamt röres man icke sedan, då Hedvigs stora sorg
kommer, ty den sorgen får i fröken Seeligs framställning ett
så sant och därför så gripande uttryck, att man måste tro
på dess verklighet! Det är barnets ohäjdade uttryck af
gränslös förtviflan, dess illusoriskt återgifna gråt. Hvilka
medkänslor väckas icke därigenom hos åskådaren! Huru
antaglig förefaller icke just därför den sorgliga upplösningen !

Man kan se det flere gånger, och för hvarje gång känner
man sig lika djupt gripen. Huru älskar man för öfrigt icke
stackars Hedvigs naivitet, som är så sann och ursprungsfrisk
i de många, ganska svåra scenerna! Granskaren känner sig
alt för mycket hänförd som åskadare för att kunna riktigt
noggrant nagelfara spelet, men jag trotsar för öfrigt hvilket
af långvarigt granskningsarbete i teatersalongerna uppöfvadt
recensentsinne som hälst att finna några luckor i fröken
Seeligs framställning. Denna är hel. *

En sådan elev är en ovärderlig tillgång för en teater,
något riktigt godt att taga vara på för framtiden, och om
det äfven kan vara troligt, att den eleven nog letar sig fram
till stor del genom egna, på de goda naturgåfvorna bygda
studier, så ligger det dock vigt på, att studierna verkligen
göras och att de ledas i rätt riktning, och därvid har kungl.
teatern ett icke ringa ansvar. Oaktadt det ser ut, som skulle
fröken Séeligs egen begåfning vara den verksammaste drif-
fjädern till den goda utgången af hennes öfvertagande af
Hedvigs roll, så har teaterns elevskola dock otvifvelaktigt
äfven heder däraf. Dessutom lär hr Lindberg liafva särskildt
inöfvat den unga eleven och förtjänar sannolikt mycket er-
kännande för det arbetet, allra hälst som i fröken Seeligs
utförande af rollen icke märkes några egentliga, hos elever
för öfrigt så vanliga och ofta för en naturlig framställning
störande spår af själfva inöfningen.

Skulle hr Lindberg vinna så god framgång med andra
föremål för sin instruktörsverksamhet, vore både han och
kungl. teatern för öfrigt att lyckönska, och man måste endast
beklaga, att hr Lindberg icke kan tillämpa denna instruktion
på sig själf. Det lär dock väl vara hos honom, lika väl som
215

hos den unga begåfvade eleven, icke sa mycket instruktionen,
som den instruerades eget naturel hvilket fäller utslaget.
Denna förmodan tyckes bekräftas af hr Lindbergs framställ-
ning af Hjalmar Ekdal.

Meningarne därom äro delade, har man hört sägas, men
någon egentlig anledning till en sådan delning finnes väl
icke. Bland öfriga, till större delen ganska klara karaktärer
i »Vildanden», framstår Hjalmars väl allra klarast. Han är
en i grund och botten sorglös och lättsinnig, själfvisk,
storskräflande odugling, som sätter mycket värde på detta
lifvets goda, men är alt för lat att arbeta sig till det, en
stackare som söker tysta sitt eget samvete med detta »Mor-
gen, morgen, nur nicht heute», under försäkran, att han då
skall taga riktigt allvarligt i tu med sin stora »uppfinning»,
för hvilken han icke kan redogöra, emedan han alldeles icke
vet själf något närmare därom. Han är en till utseendet
varm och öppenhjärtig natur, men i själfva verket stor egoist,
en som kanske inbillar sig själf, att han alldeles gränslöst
håller af lilla Hedvig, men egentligen ej älskar någon
annan än Hjalmar Ekdal, en beskedlig äkta man, som dock
långt ifrån värderar sin för honom trälande hustru, hvilken
visserligen haft mindre vackert föregående, men dock varit
en honom tillgifven, alltid trogen maka.

Egentligt dålig är Hjalmar, lika litet som de andra,
med undantag af gamle Werle, visst icke, men han är en
stackare, som söker visa sig präktig och därför vräker sig
och vill synas kvick, liafva stora »vyer» och vara utrustad
med alla möjliga förträffliga egenskaper, en som också själf
tror, att han är något stort, fastän han genom fadern kommit
på obestånd och misskännes af verlden.

En sådan Hjalmar-mäste verka komiskt och därför upp-
träda med storståtliga later, pösa och göra sig vigtig. Hr
Lindberg visar en alldeles motsatt figur, en som öfverraskar
genom dystert svårmod, som pustar och gnäller och är för-
skräckligt jämmerlig. Redan i första akten, då han kommer
ut från middagsbordet på den fina bjudningen hos grosshand-
laren, ser han alldeles. omotiveradt eländig ut och fortfar
därmed utan någon skiftning under den akten. Hvad hr
Lindberg egentligen menar med sin hållning i andra akten,
är svårt att förstå. Det är kanske icke afsigten, men nog
ser det ut, som Hjalmar vore drucken, och man vet icke
hvarifrån det ruset härleder sig, då han tycktes vara full-
216

komligt nykter, när han från grosshandlarens middag begaf
sig hem. Ruset tyckes sedermera fortfara. Skådespelarens
besynnerliga slingringar på kroppen, hans sluddrande tal och
gång, slängande armrörelser och andra alldeles omotiverade
åtbörder känner man nog igen från hans föregående roller,
men de öfverraska likväl i denna roll. Hela figuren är för
öfrigt oföränderlig från början till slut, strax efter middagen
'	hos Werle alt intill Hedvigs död, utan att skådespelaren

tyckes förstå eller kanske utan att han räcker till att uttrycka
de olika sidorna af karaktären, ty Hjalmar är sannerligen
icke mindre sammansatt än andra människor.

Uppfattningen af Hjalmars roll kan icke bero på »tycke
och smak». Den ligger fullt klar i författarens framställning,
och det är betänkligt, att hr Lindberg, hvars sträfsamhet och
många aktningsvärda egenskaper för öfrigt måste erkännas,
antingen ej kan fatta denna klarhet eller att han icke har
förmåga att individualisera olika karaktärer, utan att hans
egen personlighet skall sticka alt för mycket fram. Allra
g	betänkligast är, om denna hr Lindbergs otillräcklighet skall
tagas för godt mynt och framhållas såsom något fullgiltigt.
Då är vår sceniska konst på farliga afvägar.

Lika otillfredsställande är hr A. Örtengren i Gregers
roll, hvilken visserligen är betydligt svårare att framställa,
H a	men dock med ett lättare och sannare spel icke borde före-
falla så obegriplig, när den på scenen kommer i beröring
med de öfriga karaktärerna i stycket. Hr A. Örtengren är
tung som vanligt och predikar med salvelsefullt uttryck i
rösten. Han vill så väl, det synes nog, men förmår så föga.
Det tjänar till intet att skjuta all skuld på rollen.

Att fru Lindström icke skulle kunna göra något till-
räckligt af Ginas roll var att förutse. Något fullkomligt
tokigt gör hon väl ej, men hennes spel är så intetsägande,
* I ;	att karaktären helt och hållet utplattas. Det gör åskådaren
ondt om fru Lindström. Hvarför har teaterstyrelsen anför-
trott henne denna svåra uppgift? Om man velat låta henne
försöka sig i någon större uppgift, sedan hennes uppträdande
i »Erasmus Montanus» slog så otillfredsställande ut, så borde
man väl icke ha låtit försöket gälla ett stycke af Ibsen.
Från ett sådant borde all dilettantism bannlysas. Det får
icke smaka sällskapsspektakel eller elevuppvisning.

Hr Norrbys gamle Ekdal är nätt och jämnt hvad han
låtit oss se mångfaldiga gånger förut och alldeles icke den


217

nya, karaktäristiska företeelse, som denne gamle afsigkomne
militär och skogsaffärsman visai1 sig vara i Ibsens verk. Om
öfriga roller är intet att säga.

Uppsättningen är ganska lyckad, och dekorationerna, i
de fyra senare akterna en fotografiatelier, målad af hr Brolin,
göra god verkan, om man ock knhnat önska, att en fotograf,
vore han äfven så lat som Hjalmar Ekdal, hade fått några
flera apparater. Sådant föréskrifves också tydligt af författaren.

Om Södra teaterns verksamhet under de två månaderna
må i detta häfte endast nämnas, att den fortgått i samma
goda riktning som senast förut och med samma väl förtjänta
framgång. »Anna Stina i Stockholm», Frans Hedbergs gamla,
nu något ändrade lustspel, har gifvit flere af teaterns goda
skådespelare tillfälle att roa allmänheten och uppförts för full-
satt salong en lång följd af aftnar. Detta stycke fick mot
slutet af januari till kamrater Victorien Sardous förstlings-
arbete »Herr Garat,» samt »Korp-Kersti» af Frans Hedberg,
hvilka också mottogos med bifall.

O

ur de nyaste memoarverk af

Urvaldt och redigeradt af

ARVID AHNFELT

boklador.

Albert Bonmers förlag har börjat utgifvas:

Ryska afslöianden

från Alexander I till Alexander IIL

Ett historiskt bildergalleri

Eckhardt, P. von Goetze, grefve Muravnew, m. fl.

Bland »verldsstädema» pa vart jordklot har väl knappast nagon ett sa

egendomligt rykte, som Nordens Palmyra, det stolta St. Petersburg. Den full-

ständiga frånvaron af hvaije slags oförtäckt frisinnad rörelse, i förening med

trycket af en politisk och social despotism, under hvilket de s. k. herskande

klasserna lida kanske ännu kännbarare än de beherskade, har på samhällslifvet

der tryckt en sällsam och hemlighetsfull prägel.

Syftet med föreliggande arbete, hvartill materialet hemtats ur de nyaste
och bästa källor, är nu att, så att säga, aftäcka några af de vigtigaste kuggarne

och hjulen i denna underliga mekanism, sådan den fortvarat under tre, efter

skenet att döma, allsvåldige kejsare, till dess en förfärande katastrof plötsligen

på tronen upphöjde en fjerde, hvilken nu i sin ordning betraktar sig såsom

uds förnämsta representant här på jorden. Den uppmärksamme läsaren skall
Emellertid finna att öfverflyttandet af så många millioner ryssars mensidiga rät-

»heter på en enda man väl kan gå för sig på papperet, men att i verkligheten

stemets inkarnation i form af czarernas vilja sjelf varit underkastad inverk-

ningame af en mängd hemliga ledtrådar, hvilka samtida memoarförfattare och

andra skriftställare med eller mot sin vilja ganska tydligt blottat.

Beträffande det erkända värdet och betydelsen af de memoarverk, hvilka

utgöra källorna för detta arbete, hänvisas till utgifvarens inledningsord.

Här lemna vi en öfversigt af de första häftenas innehåll :

, Familjetraditioner. — Ryska själasörjare : Madame Krüdener och Photi,

grefve ' Protassova och grefmnnan Antoinette von Bludow.

Fran en nyare tid: MÖSSmakaren Komissarow, en kejserlig lifräddares

besynnerliga öden; Wera Sassulitsch, den ryktbara attentatqvinnan. —

Huru enibetsmän tillsättas. — Alexander Herzens memoirer (utdrag).

Mikael Bakunin. Polska expeditionen 1863 och Bakunin i Stockholm.

' Materialet är sa rikt, att det skulle kunna fylla flera delar, dock inskränka

oss, att- börja med, till ett mera begränsadt urval i ett band, som utgifves i

5 å 6 raskt på hvarandra följande häften à 50 öre hvardera.

Första häftet har utkommit; subskription emottages 1 alla
i’a Seligmann & C:is furlag ûr. nuclei uigifuiug eu

Samling af Facklexika.

I denna samling ha hittills titkonimit:

Första bandet: Svensk-historislit Hand-Lexikmi, utaVbetadt aFI»!
Bernh. Meijer. Häft. 3: 50, inb. 4: 50.

»Det är en bok, som vid mänga tillfällen kan rådfrågas, en oumblirii.
handbok för hvar och en svensk kan man säga, äfven på olika bildning -
grader, ett af de nyttigaste arbetena inom denna afdclning af vår literatm

(Dagbladet.) '

»Första vilkoret för att en bok af detta slag skall uppfylla sitt ända-
mål är, att språket är lättfattligt, så genomskinligt klart som möjligt. Hr
Meijer har i detta hänseende på det mest utmärkta och berömvärda sät;
löst sin ingalunda lätta uppgift. Hans stil är i hög grad korrekt, klar och
populär. Åtskilliga af de större biografiska uppsatserna skulle i läroverken
med fördel kunna användas som läsestycken.»	(Aftonbladet.)

»Vi tveka ej. att varmt anbefalla arbetet åt hvar och en, som önska1:
korta och pålitliga underrättelser i vårt lands politiska historia. Särskild'
bör det för folkskolläraren, som bland mycket annat äfven har att undervisa
i detta ämne, men af många skäl är ur stånd att i någon vidsträcktare mav
följa den historiska literaturen. utgöra en kärkommon hjelpreda vid hans
förberedelser.». ..	(Sv. Läraretidning.) .

Andra bandet: Politiskt Hand-Lèxikonr af D:r F. Kocrsner. Häft 3:

25, inb. 4: 25.

»Vi vilja utan tvekan jià det varmäste anbefalla detta arbete i vår;
läsares åtanke.»	(Svensk Läraretidning.)

»En hvar som intresserar sig för statens och kommunens angelägen-
heter, en hyar som blott vill följa med sin tid och ej blifva okunnig on1
hvad som försiggår omkring honom, måste finna ständiga anledningar att
rådfråga en sådan uppslagsbok som den af D:r Koersner med synnerlig ota-
sorg och god urskiljning utarbetade — — —»	(Dagens NyheterJ

Tredje bandet: Kemiskt Hand-Lexikon, utarbetadt af Professor I
T. Clere. Häft. 4: 25, inb. 5: 25.

Fjerde bandet; ^renskt Literatur-Lexikon, utarbetadt af d:r Bernh..

. Meijer. (Under utgifning). ■ Utkommer i cirka 4 häften à 1 kr.

Samlingen kommer att. fortsättas, och äro ytterligare liera l and
under utarbetning.



STOCKHOLM 1885.

EUGÈNE LEMKES BOKTRYCKERI.