UR DAGENS KRÖNIKA

MÅNADSKRIFT

FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK

:	UNDER MEDVFRKAN

äVfLERE S^fJSKA OCH 'UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFVEN AF

ARVID AHNFELT

FEMTE ÅRGÅNGEN

NY SERIE

1885

CARL SUNESON

5:te årgången.

Elfte och tolfte häftena.

Fris för dubbelhäfte 2 kr.
Såsom tillkännagafs redan å innevarande årgångs
första häfte, förbehöll sig utg. rättighet att allt efter
omständigheterna utgi^ Dagens krönika» i enkel-
eller dubbelhäften, endast Ktfästande sig att låta år-
gången innehålla minst 50 tryÖ^£^^00 sidor), ett
omfång som redan med föregående häfte var öfver-
skridet. Alltså erhålla »Dagens krönikas» läsare i sjelfva
verket föreliggande dubbelhäfte (för november—decem-
ber) gratis. Det stora tillflödet på intressanta original-
uppsatser har nödgat utgifvaren att öfvervägande an-
vända publiceringssättet i dubbelhäften, men i betrak-
tande af nyss anförda omständigheter hoppas han att
detta icke varit för läsarne ovälkommet.
Oda Nielsen.

Ett teaterminne från Köbenhavn

af

Edvard Fredin.

En smärt gestalt; lifliga, själfulla ögon, så stora, att
de nästan beherska hela ansigtet; blond, krusig pannlugg;
en något för kraftig näsa må hända; fin skuren mun; ha-
stiga, nervösa rörelser och med något i sitt sätt, som på-
minner om Sarah Bernhardt, — så ser jag henne för mig,
Dagmarteatrets prima donna assoluta, Florizels och Nitou-
ches framställarinna, Betty Hennings rival om första rummet
på »den danske skueplads».

*	*

*

Det var en afton i mars i Dagmarteatrets eleganta
salong.

Programmet upptog bl. a. Paillerons enaktsstycke
»Hvor man morer sig», som för öfrigt just icke är en så
synnerlig »morsom» komedi.

Ridån gick upp. Spelet var i allmänhet godt: jag
erinrar mig särskildt Cetti som grefve du Bussac och So-
phus Neuman som baron Brunner. Men allt oaktadt fängs-
lade det icke min uppmärksamhet. En viss tyngd hvilade
öfver det hela.

Ur Dagens Krönika. VI.’ il —12.	14
82 2

Fru de Bryns gör sin entré, den utdansade baldrott-
ningen. En appläd hälsar henne.

Hvem är det?

Saisonen, programbladet upplyser:

»Fru de Bryns.............................Fru Oda Nielsen.»

Det var första gången jag såg henne.

Rollen — fru de Bryns roll — är i det hela taget en
obetydlighet, ett par ark på sin höjd och således från skå-
despelaresynpunkt en biroll. Och en biroll är det för öf-
rigt — chargerad af författaren, en typ som han tänkt sig,
aldrig sett. Men i fru Nielsens händer bief den sann och
lefvande, en typ som man måste tro på. När man såg
hennes tärda, hvitpudrade ansigte, när man följde hennes
rörelser, skälfvande som en morfinists, när man såg den
slanka gestalten snarare draperad än klädd i den extrava-
ganta baltoiletten — rödt och hvitt — då var det, som
om man stått ansigte mot ansigte med den kvinliga de-
pravationen i den verld, »hvor man morer sig». Jag vet
ej om konstnärinnan velat framställa fru de Bryns som en
dylik personifikation, som förvandlade farsfiguren till en
nära nog tragisk personlighet, från hvars domnade läppar
ljöd en stum, men icke dess mindre skärande anklagelse:
»se! till en sådan ha männen' gjort mig . . .!» Jag vet, som
sagdt, icke detta. Men på mig gjorde hennes framställning
ett intryck, som om så varit fallet — måhända en subjek-
tiv uppfattning, som för en och annan torde synas något
uppkonstruerad.

Men hurudan min uppfattning än må vara, ett är
dock visst, och det är, att jag i denna roll gjorde bekant-
skap med en den originellaste konstnärsindividualitet —
hvarmed jag dock ingalunda vill hafva sagdt, att man hos
henne icke kan spåra främmande intryck. Franska skolan
har påverkat henne djupt. Men de idéer hon mottagit,
har hon präglat med sitt eget temperament.

Oda Nielsen är framför allt modern: ett barn af sin
823

tid, en skeptisk natur, som icke tror på det »fölsomme»,
det »blöde», och derför icke heller kan återgifva »fölsom-
me», »blöde» stämningar. Och af samma skäl — under
första skedet af sin 'konstnärsbana gaf hon ofta ingenue-
roller — icke numera det barnsliga, det omedvetet kyska,
jungfruliga.

Jag tror det är Bang som säger, att det finnes något
»demimondaine» i hennes temperament, ett visst trotsigt
något som reser sig mot vedertagna åskådningssätt.

Men detta »något» begränsar emellertid hennes område
som konstnär.

Som Gurli i Anne Charlotte Edgrens »En räddande
engel», var. hon i följd af detta icke på sin plats. Hon
gjorde Gurli för gammal; hennes koketteri var för raffine-
radt; hennes blick för erfaren; hennes leende för djerft.
Det var icke det barn, som smeker och bedårar oss i Ellen
Hartmans och Lina Sandells jemngoda framställningar af
samma roll — den ena vid Dramatiska teatern i Stockholm,
den andra vid Stora teatern i Göteborg. Hon uppgick
icke i Gurli. * Snarare föreföll mig, som om rollen varit
en mask, bakom hvilken ett annat ansigte skymtade fram;
— hvilket icke var klart för mig förr än några dagar senare.

Det var Denise de Flavignys ansigte.

Florizel i »Ett besök» och Denise de F lav igny i »Lilla
helgonet» äro på Oda Nielsens nuvarande utvecklingssta-
dium de båda polerna i hennes konst.

Jag såg henne i båda rollerna; ena qvällen som De-
nise, andra qvällen som Florizel.

* Af tidningarna har jag sedermera sett att hon demia höst gjort
titelrollen i fru Edgrens »Skådespelerskan» — en uppgift, som helt och
hållet torde ligga för hennes skaplynne.
824

Som Denise visste jag att hon täflat med ingen mer
och ingen mindre än sjelfva Judic.

Judic hade uppträdt i Köbenhavn, bl. a. som mamzelle
Nitouche, hänfört, förvridit hufvudet på litet hvar med sin
käcka sång och sitt friska spel.

Omedelbart efter hennes afresa gaf Dagmarteatret
samma stycke med Oda Nielsen i titelrollen. Man väntade
fiasko. Men man bedrog sig. Premièren vardt succès.
Och Fröken Nitouche har gått, om icke hundra gånger, så
mycket nära, öfver Dagmarteatrets tiljor.

Vid åttioandra representationen, då jag såg stycket,
var huset utsåldt.

Jag hade sett Fröken Nitouche — »Lilla Helgonet»
— i Stockholm som annorstädes, sett, visserligen icke Judic,
men nästan alla de svenska artister som gifvit rollen, fram-
för allt Elisabeth Hjortberg, Anna Petterson och »last
not least» Sofie Cysch. Jag var sålunda, som jag äfven
yttrade till en dansk vän, rustad mot öfverrumpling.

Men . . .

»Jag tror De föler dem beseiret», frågade min följesla-
gare, då vi passerade vestibulen.	•

Jag var besegrad.

Fru Cysch t. ex. eger en många gånger större stämma
än fru Nielsen, hvars vokala resurser knapt gå öfver hvad
man vanligen kallar en nätt salongsröst. Men dessa små
resurser vet hon använda på det mest konstförståndiga sätt,
hvarigenom bristerna helt och hållet öfverskylas. Och hvad
som är vigtigast: hon breder stämning öfver det hela, på
samma gång som hon samvetsgrant utmejslar detaljerna,
utan att dock en enda får göra sig gällande på enhetens
bekostnad. Och hon blir aldrig vulgär — den klippa på
hvilken operettsångerskan eljes så lätt strandar.

Jag vet knapt hvilken scen jag skall säga vara glans-
punkten i hennes framställning, om det icke skulle vara
den — i andra akten — då Denise kommer in i kostym
825

och förlägen öfver att i sin korta klädning befinna sig öga
mot öga med Fernand — Stigaard — nigande böjer sig
framåt gång på gång, glömsk af att halsen då blottas mer
än önskligt är; — ett djerft, men mästerligt drag, som
belyser Denises, oaktadt allt skenbart lättsinne i grund och
botten oförderfvade väsen. Jag tänker äfven på det stumma
spelet vis à vis Celestin — Wulff —- då de tillsammans
sjunga duetter ur hans operett, på de båda scenerna vid
skärmen, på scenen i kasernen, då Denise är förklädd till
trumpetare. När hon på majorens — Sophus Neuman —
befallning skall stiga till häst, sätter hon sig icke grensle,
utan som i damsadel; — Denise är icke så erfaren skåde-
spelerska, att hon i slik belägenhet ögonblickligt är inne i
situationen.

Ungdomligt lif, sprittande, yster esprit och spelande,
qvickhet karakteriserar hennes Denise de Flavigny.

Och följande afton såg jag henne som Florizel.

*	*

*

»Ett besök» är utan tvifvel det bästa Edvard Brandes-
producerat som diktare — klart, skarpt, hänsynslöst, ett
konstverk af rang, i hvilket estetisk och etisk verldsåskåd-
ning bryta sig mot hvarandra.

Stigaard. den evigt unge Stigaard, gaf Kaj Nergaard,
den »estetiskt anlagde mannen, den danska motbilden till
Helmer i »Ett dockhem» och Wiclff — Repholt — båda, i
synnerhet den sistnämde, underlägsna motsvarande roll-
innehafvare pä Nya teatern i Stockholm, William Engel-
brecht och Emil Hillberg.

Fru Engelbrechts Florizel hade deremot egentligen al-
drig tillfredsstält mig. Hon var för tung, för »gemütlich»;
reminiscenser från verstragedier stucko allt för ofta igenom
i hennes framsägning af de modernt enkla prosareplikerna.

Ridån gick upp.
826

• Kaj sitter rökande och läser tidningarna. Salongen
var, i förbigående sagdt, möblerad snarare efter min vän G.
af G:s än Ludvig Josephsons smak. Florizels glada skratt
höres utom scenen. Och nu tittar hon in genom dörren,
skälmsk som ett barn, något kokett, men vacker, bedårande
vacker — så som Kaj Nergaards hustru måste vara. Det
är en florizel, som kan hafva ett förflutet bakom sig. Och
man tror i fru Nielsens framställning —• hvad man af yttre
skäl kanske icke gör i fru Engelbrechts — på Florizel, då
hon säger sig vilja springa »ta fatt» utåt den stora salen.

Och så går den något långa första scenen.

En detalj af ypperlig verkan i fru Nielsens spel måste
jag påpeka. Under samspråket med mannen tager Florizel
fram sitt arbete — en haklapp åt den lille. Fru Engel-
brecht låter henne deremot sitta och sy på ett vanligt
teatertapisseri. Men genom detta lilla drag fick fru Nielsen
fram hvad som hos Florizel är på sätt och vis det centrala
— omsorgen för och kärleken till barnet.

Repholt kommer. Kaj skyndar ut att möta sin vän.
florizel går till fönstret, känner igen den man, i hvars
armar hon hvilat, utan att fatta det »felsteg» hon begått.
Fru Engelbrecht skrek till i fasa och stapplade med hän-
derna för ansigtet nedåt rampen. Fru Nielsen åter tog ett
steg tillbaka, famlade med händerna efter väggen för att
fa stöd, under det att ångesten snörde hop hennes strupe,
sa att endast några oartikulerade ljud kunde pressa sig fram.

Och när hon sedan kommer in med det bleka, för-
störda ansigtet och de rödgråtna ögonen, men i alla fall
försöker att, såsom husets värdinna vara förekommande
mot Repholt . . . Och så scenen dem emellan! Hos fru
Nielsen fanns här, i motsats till fru Engelbrecht, intet pathos:
hon talade nervöst, hest, orden jagade hvarandra och stucko
Repholt, hvassa som nålar.

Sedan kom den stora scenen med Kaj, då denne tref-
var sig fram till sanningen om förhållandet mellan hustrun
827

och Repholt. Angesten i hennes blickar, de skälfvande
läpparne, då hon kastar sig ned inför Kaj, tonfallet i hen-
nes röst, då hon frågar: »og Barnet, Kaj?» och glanspunk-
ten måhända, repliken: »du kan ikke lide mer end jeg, som
selv har tynget Skammen og Ulykken paa mit Hoved»:
allt detta hörde till hvad fransmännen kalla »den stora
konsten».

Oda Nielsen har arbetat mycket innan hon hunnit
denna ståndpunkt.

Fröken Oda Larsen — heter det i Danske Kunstner-
portraiter — debuterade den 11 maj 1870 på Kasinotea-
tern som »Et enfoldigt Pigebarn» och gjorde mycken lycka.
Hennes vinnande yttre, den något tunna, men sympatiska
och distinkta stämman, det tydliga uttalet af orden — allt
berättigade till stora förväntningar. Det skälmska i rollen,
det ystra kom förträffligt fram; uttrycken för det känslo-
samma föllo deremot något mera i det konventionella.

Följande säsong gjorde hon flere nya roller, bl. a.
Frou-Frou. Den begränsning i djup, som i andra roller
kunde neka de häftigare utbrotten den behöriga fylligheten,
kom henne här till godo och bidrog, skrifver en kritiker,
att gifva hennes framställning — huru mycket än fattades
henne i verklig konst — en betagande verklighetsprägel.
Samtidigt ' firade hon triumfer som kuplettsångerska bl. a.
i Prins Pipi ock Fröken Titi.

Redan då kan man således i hennes konstnärskynne
spåra de båda strömningar, hvilka sedermera skulle — från
Prins Pipi och Frou-Frou — löpa ut i Denise och Florizel.

Vid säsongens slut lemnade hon emellertid scenen och
följde den man hon äktat, till utlandet. Som fru Pedersen
vistades, hon nu flera år här och der på kontinenten och
hade tillfälle att studera de stora, europeiska konstnärerne.
828

Och under allt detta mognade hennes väsen, klarnade hennes
föreställningar. Men hon hade aldrig tanke på att återvända
till scenen.

Aren gingo. Hon blef enka. Och nu vaknade gamla
drömmar till lif igen.

I slutet af januari 1881 gjorde fru Oda Pedersen sitt
återinträde vid Kasino som Sardous Dora. Att döma efter
de kritiker, jag sett öfver denna hennes framställning, för-
vandlade hon, i likhet med de flesta nordiska konstnärin-
nor, som gjort rollen, den stolta och lidelsefulla spanskan
till ett bortskämdt och borgerligt »pigebarn», som väl
mycket torde hafva skattat åt det traditionelt »yndige».

Temperamentet har sina gränser.

Intrycken utifrån gjorde sig emellertid gällande. »I
utlandet, skref en kritiker, har hon till virtuositet tillegnat
sig ett spelsätt, som utvecklar nervös energi och icke skyg-
gar tillbaka för det häftigaste »given sig hen i Situatio-
nen»; der den äldre skolan nöjde sig med att antyda och
spela inåtvändt . . . Samtidigt röjde hon dock en benägen-
het för maniererad röstbehandling. Hon icke endast vex-
lade från höga till djupa toner, utan höll också ofta en
ton flera satser igenom och försökte att »synge», att »hen-
aande» en följd af ord med samma klangfarg — samma fel
som den svenska kritiken velat finna hos August Lindberg.

Hos den ene som den andre är »det maniererade» en
följd af intrycken från den romaniska skådespelarkonsten,
Rossis och Salvinis, Ristoris och Sarah Bernhardts konst,
intryck för hvilka olikheten romaniskt och germaniskt språk
emellan icke synas betyda någonting.

Jag har hört många kalla Oda Nielsen affekterad . . .

Säsongen 1882—1883 var hon engagerad vid Det kgl.
Teater. Hennes åstundan var nu att spela det moderna
franska dramats hjeltinna. Hon fick äfven bl. a. göra her-
tiginnan de Septmont i Dumas’ »Främlingen». Men,.säger
en af hennes biografer, andras inflytande dref henne snart
829

öfver i den nationella repertoaren, der hon endast gjorde
lycka i roller af »det enfoldige Pigebarns» genre. Hvad
som menas med »andras inflytande» är lätt att förstå, då
man erinrar sig att fru Hennings vid denna tidpunkt be-
herskade repertoaren vid Det kgl. Theater; — hennes Nora
hade med ens ryckt den hitintills förbisedda skådespeler-
skan fram i första ledet. Och jag skulle misstaga mig
mycket, om icke fru Nielsen med sitt allt utom danska
skaplynne skulle bland »de kongelige skuespillerne og skue-
spillerinderne» känna sig ungefär som Sarah Bernhardt i
Molières hus, bunden, tryckt af den aristokratiskt-nationella
anden inom »templet» vid Kongens Nytorv. Hostrup och
Heiberg äro icke hennes diktare. Missnöjd med sin ställ-
ning återtog hon också vid säsongens slut sin primadonna-
plats vid Kasino och gjorde bl. a. titelrollen i Dumas’
Prinsessan Georges.

Från Kasino öfvergick hon till Dagmarteatret . . .

❖	.t
❖

Jag ringde på fyra trappor i hörnet af Havnegade
och, jag vill minnas, Peder Skramsgade. Tjenstflickan mot-
tog mitt kort — »fruen er hjemme» — och förde mig in
i en liten vacker hörnsalong, der jag helsades af en ung
man med elegant, distingueradt utseende, skådespelaren Mar-
tinus Nielsen, hvars namn den genialiska skådespelerskan
nu mera bär. Han synes något yngre än sin hustru.

Vi började samtala om ett och annat. . . och jag hade
under tiden tillfälle att iakttaga den utprägladt moderna
smak, som gjort sig gällande vid rummets dekorativa ut-
styrsel, motsvarande för öfrigt hela riktningen hos den
konstnärsanda som rörde sig derinom. Cuivre poli, tunga
portièrer och gardiner, vårdslöst snedskjutna möbler, en
svag parfym som smekte sinnena, blommor och grönt.

En dörr öppnades. Värdinnan trädde in.
Oda Nielsen är i denna stund ett par och tretio år,
eller så. Jag vet icke om det var med afsigt hon tog
plats, så att ljuset icke skulle falla henne i ansigtet.

Vi voro snart inne i ett lifligt samspråk: vi talade om
Danmarks literatur, om de nyaste partibrytningarna inom
den samma, om Danmarks dramatiska konst, om bröderna
Poulsen, om Algot Lange — »de kan være stolt over at
ha’e ham til Landsmand; hele Kiöbenhavn beundrer ham»,
— om fru Hennings, om henne sjelf. Prån Danmarks dra-
matiska konst öfvergingo vi till Sveriges. För Gustaf Fre-
driksson och Olga Björkegren uttalade hon den djupaste
respekt, i synnerhet för den sistnämda, hvars långvariga
sjuklighet hon lifligt beklagade. August Lindberg hade
hon icke sett . . .

Sveriges dramatiska konst ledde oss in på kapitlet om
Sveriges literatur. Om fru Edgren frågade hon mycket
ifrigt, och då hon fick veta att jag tillhörde den snillrika
författarinnans umgängeskrets, måste jag berätta henne om
dennas hem, om de personer, som samlades i hennes sa-
long. För öfrigt öfverraskades jag af att hora en dansk
dam ega en så omfattande kännedom om den svenska lite-
raturen och dess ledande personligheter; — jag hade vid
ett »gille» några aftnar förut hört en dansk man, sjelfve
Holger Drachman, på tal om nordens mest betydande
diktare, »landsflygtens digtere», uppräkna Ibsen, Björnson
och »min ringhed» — han hade då nyss återkommit från
en vintersejour i Tyrolen — men lemna Snoilsky och
Strindberg ur sigte . . . »Jeg læser meget», sade hon.

»Men hvarför kommer ni icke till Sverige», frågade jag.

»Jeg vover ikke. De har saa store Stemmer i Sverige . . .
' Og min lille skulde slet ikke höres.»

Men jag framhöll då, att hon icke endast vore sån-
gerska . . . Och började sedermera tala om Emil Hill-
berg, om den utveckling han genomgått på senaste åren.
Särskildt fick jag tillfälle att gifva en analys af hans
831

Repholt . . . »Aa! at spille mod ham! han maa være en stor
Kunstner! »

Pâ tal om »Ett besök» gaf hon mig en intressant upp-
lysning, som klargör betydelsen af samarbetet den drama-
tiske diktaren och den sceniske konstnären emellan.

»Det er med Tanken paa mit Talent, som Edvard
Brandes fremstillet Florizel.»

Och stunderna gingo.

Som menniska skulle jag vilja karakterisera henne
med ordet spirituell. I sitt sätt har hon något vårdslöst,
burschikost. Hennes konversation är briljant. Hon finner
alltid den rätta formen för sina tankar — ett originelt
slående uttryck. Det är i denna konversation något af
den moderna danska prosans rytmiska elegans.

Men fru Nielsen skulle spela på qvällen. Och jag
tog afsked.

Oda Nielsen har ännu en lång bana för sig. Jemn-
årig med fru Hennings och några år äldre än Olga Björke-
gren, står hon i bredd med dem hvad begåfningen vid-
kommer och framom dem måhända i smidighet, i mångsi-
dighet. Betty Hennings är deremot innerligare — fru
Nielsen skulle aldrig kunnat gifva en sådan Hedvig som
o	O	o
hon i »Vildanden» — Olga Björkegren åter djupare, kraft-
fullare.
General Grant.

ii.

Vid krigets slut var den man, som anfört de segrande
arméerna, ännu ej fyrtiotre år gammal. Någon väsentligare
förändring hade han ej undergått, man varseblef alltjemt
hos honom detsamma, som hos kaptenen från det mexikan-
ska kriget och hos köpmannen uti Galena. Den rådighet
och den vågsamhet, som han lade i dagen vid Donelson
och Vicksburg, hade förebådats vid Panama och Carita San
Cosme; den uthållighet, som han visade prof på vid Rich-
monds belägring, var nu endast en högre grad af utveck-
ling af de egenskaper, som kommo honom att söka sin
utkomst genom hvarjehanda sysselsättningar och att ej
uppge försöket att vinna lyckan, fastän hon under många
och fruktlösa år nekat honom sin gunst.

Grants goda lynne svek honom ej heller någonsin ; och
aldrig var det så gladt, som när faran var öfverhängande.
Det föreföll, som om hvarenda en af hans själsförmögen-
heter skulle framträdt skarpare under strid. Mannen, som
många ansågo för trög och till och med långsam, blef då
hurtig och beslutsam. Lades väl en gång sakernas hela
sammanhang fram för honom, så behöfde han sedan aldrig
lång tid på sig för att afgöra, huru man borde handla.
Jag frågade honom en gång, huru han kunde förhålla sig
så lugn i fruktansvärda ögonblick eller sedan han gifvit en
833

truppafdelning ordre att gå i striden, eller då han ledde
någon invecklad manöver. Han svarade, att han visste sig
hafva gjort sitt allra bästa, och bättre kunde han ej göra
det; andra skulle möjligen kunnat gifva en klokare ordre
eller bestämt sig för en rörelse, som utfallit lyckligare,
men han var medveten om, att han hade gjort allt hvad
han kunde, och oroade sig ej sedermera öfver, om hans
mening eller hans beslut kunnat vara annorlunda. Att han
var bekymrad för, huru hans planer skulle utfalla, faller af
sig sjelf, men aldrig var han tvehågsen, huruvida han borde
ha utfört dem eller ej. Såsom till exempel den aftonen,
då slaget stod vid the Wilderness och hans armés höger
hade blifvit uppbruten och måst intaga en annan ställning,
och efter det han utdelat ordre för nya anordningar — då
gick han in i sitt tält och sof lugnt hela natten.

Denna sjelftillförsigt, som ej var öfvermod, ty han
talade ofta om Sherman som den störste af då lefvande
härförare och efteråt om Sheridan i likadana ordalag —
denna sjelftillförsigt alstrade sinneslugn och stälde alla hans
själsförmögenheter till hans eget förfogande. Detta var hela
hemligheten af hans mod och den ståndaktighet, hvarmed
han vidhöll sina beslut ej i en enda strid endast, såsom
vid Shiloh, utan allt igenom de förfärande förluster och
drabbningar, som förekommo under bataljen vid the Wil-
derness. Under alla dessa skräckfulla fyrtio dagar och
nätter vacklade han aldrig; aldrig ens för ett enda ögon-
blick tänkte han på att draga sig tillbaka, och ej en enda
gång svek modet honom. Till och med efter den häftigaste
strid och den mest oerhörda manspillan visste och kände
han ändock, att det endast var genom att ånyo företaga
samma manöver, som han kunde segra, och med samma
orubblighet utdelade han igen sina ordres.

Icke som så att han ej frågade efter menniskolif och
menniskors lidanden. Jag har sett honom aflägsna sig från
en hinderridt, derför att han hade motvilja för att se
834

menniskor onödigtvis sätta sina nackar på spel: likaså var
jag med honom vid Niagara, der just då Blondin uppträdde,
och från detta skådespel gick han också sin väg, ond och
nervös vid åsynen af den arma varelsen, som utpyntad i
brokig kostym gaf sig af öfver vattenhvirfveln på en stål-
tråd. Dylika känslor kunde han dock undertrycka, när
nödvändigheten så fordrade. Han vågade sitt eget lif och
var redo att offra det för sitt land, och om det gick der-
hän, var han ock redo att i nödens stund uppoffra sina
landsmän, ty han visste, att också de voro villiga till ett
sådant offer.

Otvifvelaktigt var det snarare som krigare än såsom
ledare som Grant isynnerhet utmärkte sig. Han var för-
trogen med sina resurser och snabb att fatta sina beslut
både vid Belmont och Donelson, men det var hans oöfver-
vinneligt fasta föresats, som segrade så väl på dessa tvenne
slagfält som vid Shiloh. På samma sätt som det är med
menniskor, så är det med arméer och generaler: skicklighet
och kraft äro ofantliga fördelar, men mod uppväger dem
båda. En gång, då vårt samtal vände sig om en batalj,
sade jag något, som ungefär gick ut på det samma, och
frågade honom, om han ej höll med mig derom. »Det är
er åsigt», svarade han, »och den låta vi få gälla.» General
Grant har vänner, som ständigt sökt att förmå mig att ej
för mycket framhålla just denna uppfattning af hans karaktär.
De säga: »Verlden är redan nu mer än benägen att anse
honom som en som har haft håg att ’slå till’. Ni bör så-
ledes ej allt för mycket inskärpa denna föreställning om
kraft — ej ens om moralisk kraft.» Och likväl kan jag
icke afhålla mig derifrån ; det var mannens moraliska kraft,
hans mod, som städse stod honom bi under gynsamma eller
oblida omständigheter, hans djerfhet vid Vicksburg, hans
otämjeliga trots vid Shiloh, hans orubbliga beslutsamhet
vid the Wilderness, som alltid till slut bringade honom
segern.
835

Och jag kan ej för min del inse, att dessa egenskaper
äro mindre beundransvärda än teknisk skicklighet eller
strategisk förslagenhet. Ett sinne som hans, som beherskar
händelser såväl som menniskor, som betvingar omständig-
heterna och uppnår de mest storartade resultat, synes mig
fullt jemngodt med dessa mera skarpsynta, men derför ej
nödvändigtvis mera snillrika egenskaper, som, om de än
äro mera lysande och mera bedårande, dock vinna sina
afsigter på omvägar eller genom list. Segern kunde ej vinnas i
rebellkriget genom att endast och allenast manövrera. Fi-
enden var ej allenast i högsta måtto förslagen, utan han
var också, och detta mer än allt annat, alltför beslutsam
för att låta sig öfvervinnas blott och bart genom krigslist.
Skicklighet skulle alls icke kunnat uttrötta Lee. Konfedera-
tionen skulle ej ha blifvit tillintetgjord genom att några
orter blifvit intagna, eller om arméerna blifvit öfverflyglade.
Det fans ingen annan utväg än att trampa den i stoftet;
dess arméer, dess förråd och hjelpmedel måste förstöras,
dess territorium och dess anhängare besegras och dess
stridsmän dödas. Den glänsande oförskräckthet, som den
sjelf lade i dagen, den anda, som besjälade dess här, samt
hjeltemodet hos dess befolkning gjorde just ett sådant sätt
att gå till väga, som det Grant följde, till ett öeftergifligt
vilkor för att kunna lyckas. Hans störhet är just att söka
deri, att han insåg förhållandena och använde de medel,
han hade till sitt förfogande för att nå målet. Det var
hans lycka, att hans natur var som särskildt danad för
dylika svårigheter.

Verlden har rätt; det var genom energi och uthållig-
het, som han vann segern och räddade nationen. Landet
förblef ståndaktigt, derför att regeringen hade understöd i
honom, och i följd af att han höll ut med sin armé, förlo-
rade fienden slutligen lusten att fortsätta. De, som stredo
mot honom, kände, att det var hopplöst att bekämpa en
man, som var obeveklig som sjelfva ödet, och de lidande,
836

de bekymrade skarorna i hemmen kände, midt under sina
tårar, att de ej kunde undgå att tömma bägaren. Det är
endast genom tårar och blod, som nationer i dylika kritiska
ögonblick kunna räddas.

Detta allt oaktadt kan det likväl icke sägas, att det
var den råa styrkan, som här togs till hjelp. Den man
som uppgjorde angreppen för att intränga uti träsken om-
kring Vicksburg, led icke brist på uppfinningsförmåga, och
den, som var mäktig att sätta sig in i och derefter verk-
ställa fälttåget, kan aldrig beskyllas för att ha utfört sin
mest lysande bragd genom att anställa ett blodbad eller
»knacka ihjel folk», och allra minst kan detta göras mot
den, som egde förmåga att sammanhålla ledningen af trupp-
rörelser, hvilka sträckte sig öfver en hel kontinent och
utkastade planer för hvarje operation under tolf månader,
så att de, hvar och en för sig, voro en del af den egent-
liga stridsplanen, och som till sist kunde koncentrera hela
sin styrka mot en enda punkt och åter upptaga sin plan
precis, der han ett år förut uttänkt att den borde upptagas,
och detta på ett sätt, så fulländadt, ■ att det den tiden sak-
nade ett motstycke och sedermera ej blifvit öfverträfiadt i
något krig, en sådan man kan skratta åt kritici, som påstå,
att han ej egde duglighet eller att han i hög grad miss-
tog sig.

Det var alltid Grants plan i strid såväl som uti stra-
tegiska rörelser att taga initiativet, alltid var det han, som
avancerade, ständigt var han den angripande och alltid bjöd
han till att tvinga sina planer på fienden; och om fienden
någon gång till följd af omständigheter och förhållanden
attackerade honom, så var det hans försvarsmetod att an-
falla fienden på en annan punkt. Sådan var, som vi hafva
sett, hans taktik vid Donelson; då hans trupper trängdes
tillbaka på högern gjorde han anfall på venstern, och detta
kan tjena som ett exempel på hundratals andra liknande
fall. Detta gjorde han också, ej endast emedan han var
^31

den inkräktande, eller derför att hans trupper voro till an-
talet starkare, utan af den orsak, att det var hans natur
att i krig vara den öfverfallande. I striden vid Vicksburg
var hans armé mindre än Pembertons, och likväl var han
den angripande. Under operationen omkring Juka innehade
han en försvarsposition, och lika fullt sä attackerade han
fienden på samma sätt. Att oupphörligen anfalla och oför-
änderligen avancera, det var hans begrepp om krig, och
sålunda ansåg han sig kunna få fiendens rörelser att i det
närmaste sammanfalla med hans egna.

Icke dess mindre var det ej någon, som snabbare än
han insåg hvarje ny möjlighet, som en strid ständigt er-
bjuder. Alltid lemnade han något rum för slumpen, då
han uppgjorde sina planer, och några ibland de mest lyc-
kade dåd han utförde, företogos till följd af misstag, som
han såg fienden begå. Den afgörande stormningen vid
Donelson framkallades genom rebellernas attack mot högern;
striden vid Champion Hill under Vicksburgfälttåget var
ej på förhand uppgjord, utan dertill lockades han derigenom,
att Pemberton öfverilade sig; de förstärkningar, med hvilka
Sheridan segrade vid Five Forks, afsändes ej förrän Lee
hade gjort försök att öfverväldiga honom.

Grant liksom de fleste store krigare frågade ej efter
trötthet, då han var i fält. Han kunde rida om den yng-
ste och kraftfullaste af.sina officerare, och föda och sömn
kunde han umbära längre än någon af hans stab. Och
likväl var det aldrig hans vana att vara tidigt uppe, när
han ej måste vära det, och ej heller hade han håg att åtaga
sig onödiga besvär. Likaså trotsade han aldrig onödigtvis
faran ; hon hade ej någon särskild eggelse för honom, han
tog henne lugnt helt enkelt, och det äfven då andra upp-
skrämdes. Jag har ofta sett honom sitta upprätt i sin
sadel, då alla omkring honom instinktmessigt böjde sig ned,
då en granat sprang i närheten. En gång satt han pä
marken och skref en depesch inne i ett fäste, som nyss

Ur Dagens Krönika. V. ii—12.	r:
838

tagits från fienden men ännu kommenderades af en annan
afdelning, som var helt nära. En granat sprang omedelbart
ofvanför honom, utan att ens hans hand darrade eller att
han såg upp från sin skrifning, han fortsatte sin depesch
så lugnt, som om han varit i lägret.

Hans lugn var alltid detsamma äfven i ögonblick af
de största moraliska tilldragelser. Då Lee kom för att
öfverlemna sig, förhöll han sig så oberörd, som om det
varit den mest alldagliga händelse, och intill dess att någon
af oss lyckönskade honom, tycktes han knappast medveten
om, att han utfört ett af de största hjeltedåd, som den
moderna historien känner. Det föll honom aldrig in att
såsom segrare intåga i Richmond, då denna stad föll: ej
heller att gå öfver rebellernas linier vid Appomattox, förr
än hans officerare framstälde anhållan derom. Då gaf han
sitt samtycke dertill, men då han vid utposterna mötte
Lee, stannade han der och talade med honom under ett
par timmar, och sedan var det för sent. Han återvände
denna samma dag till Washington och såg således aldrig,
huru det såg ut inom de linier, som motstått honom under
ett helt år.

Hans förhållande till trupperna var egendomligt. Han
höll aldrig något tal till soldaterna och förde naturligtvis
dem aldrig sjelf i strid, sedan han öfvertagit högsta befälet.
De kunde ändock vara säkra om att få se honom en gång
eller två under hvarje strid, och då längst fram vid fronten
och lika utsatt för elden som de, ty det föreföll, som om
det alltid inträffade ett ögonblick under hvarje träffning,
då han ej längre litade på andra ögon och öron än sina
egna, och då måste han åstad och göra iakttagelser, på
det att han skulle afgöra, huru han borde förhålla sig.
Detta allt sågo soldaterna; de visste också, att då han red
omkring uti lägret, så menades dermed aktion, och åsynen
af hans blåa kappa i allt lik deras egna, var en signal att
göra i sig beredd för strid. De kommo under fund med
p 5	. .S I — 11 .V .»♦Xww'À	-«i
839

hans karaktär och ärade hans egenskaper. De kände med
sig, att han ville dem väl, ehuru han icke sparade dem,
dä stunden så kräfde, för sakens skull. Sålunda uppväckte
han hos dem, oaktadt sin brist på demonstration, en oför-
falskad hänförelse. På natten efter slaget vid the Wilder-
ness red han fram utefter den väg, der Hancocks veteraner
voro förlagda, och då karlarne upptäckte, att det var
Grant, och att. hans ansigte var vändt mot Richmond, så
hade de ögonblickligen klart för sig, att nu skulle de ej
som så ofta förr behöfva draga sig tillbaka tvärs öfver
Rapidan; och de reste på sig och hurrade för honom der
i mörkret, så att fienden trodde, att det var ett nattligt
öfverfall, och kom ut och öppnade elden. Då fästnings-
verken vid Petersburg voro intagna, visste naturligtvis deras
hänryckning inga gränser, och när helst de under fälttåget
vid Appomattox uppfångade en skymt af honom gingo
hurraropen högt mot skyn. Strax efter sedan Lee hade
underkastat sig, började de, utan att derom ha erhållit
ordre, salutera honom med kanoner; men han gaf genast
ordre att man skulle upphöra, på det nämligen att de till-
fångatagnes känslor ej skulle såras, ty — sade han — nu
äro de än en gång våra landsmän.

Denna uppfattning har han bibehållit. Helt kort efter
krigets slut var jag en gång tillstädes, då en komité från
kongressen med Charles Sumner som ordförande uppvaktade
honom för att få föreslå, att en tafla skulle målas, förestäl-
lande Lees underkastelse och som sedermera skulle hängas
i rotundan uti Kapitolium. Men Grant förklarade, att dér-
till skulle de aldrig få hans samtycke, så vidt som det
berodde på honom, skulle aldrig en tafla få plats i Kapi-
tolium för att till efterverlden öfverföra minnet af en' seger,
der hans egna landsmän voro de tappande.

Hans vänskap för Sherman känner héla verlden. Och
dock hade den tvenne lysande exempel, som förklara den,
och dessa böra ej uteglömmaé, om man vilt göra porträtte-
840

ringen fullt sann. När Sherman hade fullbordat sin marsch
ned till hafvet och hade lyckats att komma ut vid Savan-
nah, genljöd naturligtvis hela landet af hans lof. Der hade
Grant suttit fullkomligt overksam under många månader
utanför Richmond och efter allt utseende att döma ej ut-
rättat något, under det hans tappre underlydande ej endast
hade intagit Atalänta utan också dessutom rent af mar-
scherat tvärs igenom de konfedererade staterna. Och med
ens framstäldes förslag att upphöja Sherman till samma
rang som Grant och sätta honom i tillfälle att öfvertaga
ett allra högsta befäl. Detta fick Sherman höra och skref
genast till Grant: »Jag har skrifvit till John Sherman, att
han måste afstyra detta. Jag ser hellre, att ni för befälet,
än att någon annan gör det. . . Jag skulle göra allt, hvad
i min förmåga står för att afsäga mig ett befäl, som skulle
kunna anses föra oss båda i rivalförhållande.» Härpå sva-
rade Grant: »Ingen skulle vara gladare än jag öfver er
befordran, och om ni kunde insättas i min plats och jag
få lyda under eder, så skulle sådant ej på minsta sätt ändra
förhållandet oss emellan. Jag skulle anstränga mig lika
mycket i att understödja er, som ni har gjort för att bi-
springa mig, och jag skulle göra allt, som står i min makt,
för att få vår sak att segra.» Detta var ej blotta förkla-
ringar å hvardera sidan. De voro förbindelser, som de
åtogo sig i betraktande af möjligen inträffande tillfälligheter.
Och infriade skulle de hafva blifvit.

Många funnos, både under kriget och efteråt, som för-
klarade sig hysa den tron, att Sherman ansåg sig vara
Grant öfverlägsen, och att han trodde, att han till slut
skulle finna sig vara den förnämste, många som framstälde
att hans handlingar voro påverkade af en önskan att täfla
och en känsla af afund; men det var ej möjligt att rubba
det förtroende, Grant hyste för sin vän. Aldrig såg jag
honom så uppretad, som när jag visade honom Stantons
offentliga tillkännagifvande af de fredsvilkor, som Sherman
841

medgifvit Johnston. Han förklarade, att det var »infamt»
att förevita en man, som såsom Sherman tjenat sitt land,
annat än patriotiska bevekelsegrunde.r. Och fastän han
fått sig tilldelad sådan makt och till och med erhållit be-
fallning att begifva sig till Shermans armé och »personligen
leda operationerna mot fienden», så afhöll han sig dock
sorgfälligt ifrån att öfvertaga personligt kommando. Till
följd af sina ordres kunde han ha låtit Johnston såväl som
Lee göra sin underkastelse till honom och derigenom be-
rofvat siir vän de lagrar, han så ärligt förtjent; men fienden
hade ej ens.kännedom om, att han anländt förr än vilkoren
voro undertecknade och Grant återvände till Washington
utan att ha sett rebellarmén och utan att hans dervaro
hade blifvit något mera allmänt känd ens inom Shermans
kommando.	.

Denna vänskap slutade ej med kriget. Kort före hans
första installation som president, medan han ännu var ge-
neral-en-chef, föreslog honom mr Blaine, då speaker i re-
presentanthuset, att ett beslut skulle föreläggas begge kon-
gresshusen om, att Grant skulle erhålla en fyra års permis-
sion, så att han skulle kunna återtaga sin rang i arméen
vid den tid, då han upphörde att vara president. Rangen
af general, hette det, var inrättad för honom, och man
hade ej rätt att vänta af honom, att han skulle afsäga sig
denna plats och de ekonomiska fördelar den medförde för
lifstiden, derför att han, på det att han skulle bli i stånd
att tjena landet, hade emottagit en ännu högre post, hvib
ken han endast kunde få inneha under fyra år. Detta
anbud gjordes i namn af en stor majoritet af båda husen,
men Grant afslog det på det bestämdaste. Han sade, att
han ej skulle kunna sofva om nätterna, om han visste med
sig, att han beröfvat Sherman och andra den befordran, de
hade förtjent lika ärligt, som det kunde sägas, att han gjort
sig förtjent af sin. Hans vägran var definitiv och beslutet
blef ej framlagd t.
842

En liknande vänskap uppstod mellan honom och She-
ridan, men den började först senare under kriget och har
fortgått att mogna allt sedan dess. Hans beundran för den
nuvarande generalen-en-chef utmärker sig för samma rätt-
framhet och är lika stark, och det är hans tanke och hans
uttalade åsigt, att Sheridan i våra dagar öfvergår hvarje
annan lefvande fältherre.

Mc Pherson var också honom en kär vän; Rawlins var
han varmt tillgifven och med alla sina omedelbart under-
lydande lefde han jemförelsevis förtroligt, en och annan var
hans personlige vän. Han besatt i hög grad .en förmåga,
hvilken nästan hvarje eller alla stora fältherrar ega, att vid
sig, med tillgifvenhetens band, fästa dem, som närmast
omgåfvo honom. Alla, som tillhörde hans personliga stab,
voro, utan undantag, honom hängifna; hvem som helst af
dem skulle velat våga sitt lif för honom, om de vetat, att
de måste dela Desaix öde, då denne offrade sig för Na-
poleon. Under krigets sista år organiserade de sinsemellan
vid City Point ett system, som ålade dem att i tur hålla
vakt om nätterna för att skydda honom mot fiendens stämp-
lingar, ty det hade gjorts anslag mot honom af dynamitisk
natur, äfvensom försök ej blott att tillfångataga utan ock
att lönnmörda framstående nationela officerare.

Lägerlifvet vid City Point kan aldrig förgätas af dem,
som deltogo deruti; huru de bodde der om sommaren uti
grupper af tält och under vintern uti groft tillyxade hyd-
dor, af hvilka den, som beboddes af commander-in-chief var
större men ej i annat afseende bättre än den, som hyste
den mest anspråkslöse af hans generalstabs kaptener. Sitt
bord delade han med sina adjutanter, och om qvällarne
deltog han alltid i kretsen omkring lägerelden och berättade
sina historier eller talade om gamla vänner och afhandlade
de utsigter, som Sherman hade på sin marsch, eller huru
det gick Sheridan i Shenandoah-dalen, Thomas i Nashville
eller Butler vid Fort Fisher. Allt detta förtroliga samlif
843

oaktadt, bibehöll han dock just den grad af tystlåtenhet,
som hos honom var afsigtlig. Aldrig förrådde han det,
som han ansåg borde hållas hemligt, och ehuru han gerna
lyssnade till förslag och planer för trupprörelser, så gjorde
han likväl aldrig sjelf någon anmärkning till svar derpå.
Midt under ett samtal aflägsnade han sig stundom från
sällskapskretsen och gick in i sitt tält och skref ut ett
telegram utan att rådföra sig med någon, och då han kom
tillbaka, sade han blott: »Tag har gifvit Thomas ordres att
slåss i morgon», eller: »Jag har sändt ännu en division till
Sheridan». På detta sätt gaf han sina ordres om det slut-
liga anfallet på Petersburg, och på detta sätt utskref han
också den afgörande tillåtelsen för Sherman att få företaga
sin marsch mot hafvet i trots af Rawlins och andras ifriga
bemödanden att få honom att frångå denna sin plan.

Fastän alla hans mera betydelsefulla beslut voro hans
egna, var han derför aldrig emot att göra sig andras idéer
till nytta och, som jag ständigt har sagt, måste jag ånyo
upprepa, att ingen man har någonsin hastigare än han upp-
fattat de lärdomar, som han inhemtat från erfarenheten, eller
varit snarare än han att tillämpa dem och då obetingadt.
De förslag, som framkastades af andra, gjordes utan alla
anspråk och antogos eller förkastades, alltefter som hans
omdöme förestafvade; men aldrig blef han öfvertalad. Till-
egnade han sig en annans idé, så utvecklades den så i hans
hufvud, att den i sjelfva verket blef lika originel, som om
den uppstått hos honom alltifrån sin innersta rot. Detta
intryck hade alla, som möjligen skulle kunna kallats hans
medhjelpare. Sherman harmades öfver, att den ursprung-
liga tanken på Vicksburgfälttåget tillskrefs honom, och har
ofta med trofast och ärofull högsinthet omtalat berättelsen
om alla de inkast, han gjorde mot denna manöver.

Det fins många drag hos Grant, som påminna om
dem, som framträda hos Moltke. Alla stora fältherrar hafva
helt visst mycket gemensamt, parallelen mellan dessa två
stämmer dock måhända bättre öfverens än med någon
annan inom den nyare historien. Båda ha lefvat enkelt
och okända nästan af sina landsmän under många år.
Moltke, det är sant, stannade qvar i sitt yrke och hade
mera framgång, såsom denna verlden bedömer det; men
intill dess att det betydelsefulla tillfället kom, lefde också
han jemförelsevis obemärkt. Båda ha visat sig enkla i sitt
uppträdande, anspråkslösa under en exempellös framgång,
föga meddelsamma i sitt umgängessätt, enkla till smak och
vanor, ej öfvermodiga utan tillbakadragna, ehuru framskjutna
på de främsta poster. Ingendera sökte någonsin befordran,
utan de hafva gjort sig förtjenta af hvarje sådan genom
sina handlingar. Båda äro förträffliga i skötet af sin familj,
och båda två ha lätt förvärfvat vänner, som varit dem
innerligt tillgifna, deras slutna och lugna väsende till trots.

Båda hafva i sitt offentliga lif ådagalagt samma ofant-
liga beslutsamhet, samma uthållande energi och fasthet i
föresatserna, som verlden lärt sig att erkänna hos. dem.
Båda hafva bevisat sig vara i besittning af en makt att
slunga menniskomassor mot en säker fara och äfven under-
gång, om de dermed ha trott sig vinna en seger, som de
ansett väsentlig för deras land, båda hafva äfvenså lagt i
dagen en förmåga att sammanhålla ledningen af olika arméer,
samtidigt på vidt skilda krigsteatrar och att sätta dem i
rörelse uti skenbart motsatta riktningar, endast för att så
mycket lättare till sist koncentrera dem mot ett enda mål.
Manövrerna under fransk-tyska krigets första dagar påminna
i mycket, i den plötslighet, den snabbhet och den fram-
gång, hvarpå de företogos, med de hastigt på hvarandra
följande angreppen under fälttåget vid Vicksburg; under
det att de vidt omfattande kombinationerna, som inneslöto
hela Frankrike och slutligen ändade med Sedan och Metz
samt Paris’ fall, icke äro olika dem, genom hvilka Grant
ledde Sherman, Thomas och Sheridan och förde till Lees
och Johnstons underkastelse och intagandet af Richmond.
845

Den ene generalen nedslog ett kejsardöme och åvägabragte
en suveräns kapitulation; den andre qväfde ända i grunden
ett uppror af större utsträckning än något, som verlden
någonsin förr skådat, och krossade hvarje skymt af mot-
stånd på ett helt fastland.

Det fans naturligtvis inga gränser för Grants popula-
ritet, när kriget var öfver. Aldrig någonsin hade en ame-
rikanare erfarit ett så enstämmigt lof och pris under sin
lifstid. Men han förblef oförändrad, lika enkel nu, då han
var den förnämste mannen i hela landet, som när han för-
tjenade sitt dagliga bröd i den lilla staden inne i landet.
Jag åtföljde honom, då han återvände till Galena, och se-
dan det första utbrottet af hänförelse fått lägga sig, återtog
han igen sitt gamla lif temligen oförändradt, gjorde^och
mottog besök af vänner från tidigare år utan något tecken
af anspråk eller öfverlägsenhet, drack té i de enkla hemmen
i Galena, pratade med grannarne om deras skörd och deras
utsigter, liksom han aldrig i tiden kommenderat generaler
eller manövrerat millioner män tvärsöfver en kontinent.

Han var lika omtyckt i Södern som uti Norden. De
män, som han besegrat, glömde aldrig hans storsinthet.
Några månader efter Appomattox gjorde han en tur genom
de södra staterna och var då första gången inne i Rich-
mond. Om han hade undsatt i stället för att intaga staden
kunde knappast ett hjertligare mottagande kommit honom
till del. Folket i södern kände verkligen, att det hade
blifvit frälst genom honom. Han bade frälst dem från
mången nordmans agg och hämdlystna sinne. De vilkor,
som han medgifvit dem vid Appomattox, voro oerhördt
milda, och då Andrew Johnson gjorde försök att öfverträda
dem, förklarade Grant, att han skulle frånträda sin post i
arméen, så framt de ej höllos i helgd. De mest betydande
södermän, civila såväl som militära, ansågo det som sin
pligt att uppvakta honom för att helsa honom välkommen
och visa honom sin tacksamhet, då han besökte Richmond,
846

Raleigh, Charlestown, Savannah. Uti Raleigh var statens
lagstiftande församling samlad, och han inbjöds att vara
närvarande vid dess session, och hela samlingen reste sig,
då han inträdde i kapitolium, hvilket hans trupper intagit
ej sex månader derförut. En uppmaning stäldes inom kort
till honom af framstående södermän, deri de besvuro honom
att uppställa sig som kandidat vid presidentvalet, och de
försäkrade honom, att det var hela Söderns enhälliga ön-
skan att få se honom i spetsen för regeringen. General
Richard Taylor kom till mig i samma ärende och yrkade
på, att Grant borde tillåta, att han gjordes till demokra-
ternas kandidat.

Vid denna tid var dock Grant icke hågad att blanda
sig i politiken. Jag har sällan sett honom mera förbittrad
än då personer, som ringa eller alls intet kände honom,
framhärdade i att förklara, att han måste bli näste presi-
dent. Aldrig hörde honom hans närmaste vänner någon
gång under åratal säga, att han var villig att emottaga
utnämning till denna post. Jag är fullkomligt säker på,
att båda de politiska partierna gjorde honom anbud såväl
under som efter kriget; men det var ej förr än vid bryt-
ningen mellan verkställande makten och kongressen och
anklagelseakten mot Johnson, som han ansåg det vara sin
pligt att låta sitt namn tagas i bruk. Den sträfhet, som
utmärkte mr Johnson, bedröfvade honom mycket, och han
lade sig ofta mellan för att mildra hans uppfattning, eller
sökte förmildrande omständigheter för södermännens be-
gångna förbrytelser; han utverkade talrika benådningar i
de dagar, då mildhet ej var regel och då endast inflytandet
af hans stora tjenster kunde förmå något; men då mr John-
son svängde om till den andra ytterligheten, blef oense
med kongressen och bemödade sig på allt sätt att upp-
ställa sin egen politik i opposition mot den, som hyllades
af de folkmassor, som segrat, då ansåg Grant att hag ej
. 847
egde annat val än att kasta sin lott bland deras, för hvilka
han kämpat.

o

Sin makt öfver Södern förlorade han dock aldrig. Ar
i88o, då han återkom från Europa, blef han lika entusias-
tiskt välkomnad af Södern som af Norden, och tusentals
demokratiska södermän försäkrade hans politiska vänner,
att om han fått pluraliteten uti Chicago, så hade den stora
mängden i Södern röstat till hans förmån. Huruvida deras
åsigt var den rätta eller ej, kan icke någon nu afgöra;
men att ett betydande antal framstående södermän varit
af denna mening, bevisar den känsla, som Södern hyste
för honom, som stred emot dem ända till slutet.

Krigets man föredrog i sjelfva verket städse freden.
Någon särskild förkärlek för sitt yrke hade han aldrig.
Under vistelsen i England frågade hertigen af Cambridge,
om han hade någon önskan att se en militärrevy. Han
afslog då det artiga anbudet, och sedan förklarade Grant
för sina närmaste, att en revy var något, som han minst
af allt ville se. Han försäkrade, att soldater hade han
haft så nog af, att det kunde vara tillfyllest för lifstiden.

Fördraget med England var hans presidentskaps stora
bedrift, detta fördrag, hvarigenom skiljaktigheterna de två
landen emellan hänskötos till kompromissafgörande i stället
för krig; och detta ehuru Englands uppförande under re-
beilupproret ej gick någon djupare till sinnes och ingen
mera tydligt än han, ifrän fältherrens ståndpunkt, insåg de
ofantliga fördelar, Förenta staterna kunde hafva behållit för
sig, i fall fördraget i Washington aldrig undertecknats. Att
underhandlingarna beträffande detta fördrag var hans admini-
strations förnämsta handling, det var alltjemt hans åsigt,
och det utomordentliga emottagande, som England gaf
honom, borde vara att anse som ett slags belöning och
erkännande.

Jag hade i och för min tjenst uppehållit mig några
år i England, då general Grant gjorde sitt besök derstädes.
848

Jag hade förestält mig, att han skulle komma att mottagas
af de mera framstående personerna på ett sätt, som öfver-
ensstämde med hvad deras egen ställning fordrade liksom
ock hvad de voro skyldige hans ryktbarhet och ära, men
den allmänna hänryckning, som hans ankomst uppväckte,
var ett under. Den kan ej förliknas vid något annat än
ovationerna i hemlandet omedelbart efter kriget. Gatorna,
illuminerades, triumfbågar bygdes, och festedagar, då allt
arbete nedlades, påbjödos, när han väntades till någon
stad; hela menigheten trängdes för att kunna komma åt
att få se honom, och alla voro så ifriga att få trycka hans
hand, som någonsin de, han kommit till hjelp och frälst.
Hvarje större stad gaf honom ett officielt mottagande, och
gäst var han både hos drottningen och prinsen af Wales.
Lord Warncliffe, den bittraste fiende, Unionen egde ibland
adeln, sade, då han vid en offentlig middag föreslog hans
skål: »Om general Grant varit engelsman, så skulle jag ej
i dag .besvarat skålen för öfverhuset, ty han hade då varit
en hertig.» Och ständigt baserades vid alla möjliga till-
fällen Englands entusiasm för honom på den grundvalen,
att han, ehuru en stor krigare, hade såsom president hän-
visat en allvarsam international tvistighet till handläggande
inför ett fredligt tribunal i stället för en uppgörelse ge-
nom krig.

Samma enkelhet, som han alltid utvecklat uti Galena,
bibehöll han äfven vid konungars bord. Någon belackare
i England ansåg sig böra kritisera hans brist på språk-
samhet och hans jemförelsevis enkla uppträdande; detta
föranledde den nuvarande earlen af Derby, en man, som
kunde sympatisera med honom i båda dessa afseenden, att
förklara, att Grant stod utom all kritik. En man, som
hade kunnat utföra allt det, som han visste att Grant ut-
rättat, och ■ ändock bibehållit sin flärdfrihet och sin enkel-
het, måste vara en stor man. Detta var ock den allmänna
’ meningens utslag.
849

Som heia verlden vet, räckte hans triumftåg under
åratal. Han reste genom alla Europas länder samt de
vigtigaste uti Asien och Afrika, och under hela denna tid
erfor han sådana bevis på aktning, som aldrig någon man
före honom åtnjutit. Hvarken en gången tids eller våra
egna dagars förnämligaste personer ha någonsin gjort en
resa, som är att förlikna vid hans. Ofverallt rönte han ett
mottagande, som om han varit verldsherskarenas jemlike.
Europas suveräner, sultanen i Turkiet, czaren i Ryssland,
påfven, kediven, kejsarne af Tyskland, Kina och Japan,
mötte allesammans honom som sin like. Czaren tog honom
vid handen och förde honom till en soffa, och der talade
han riksstyrelse med honom, jemförde erfarenhetsrön och
frågade, huru han bar sig åt, när hans ministrar gjorde
honom förtret, och hvad han i allmänhet vid påfallande
händelser brukade taga sig till, under det att Gortschakoff
stod bredvid och hjelpte sin herre med ett ord eller en
fras, när hans engelska ej räckte till. Någonting af ungefär
samma art hände honom hos Tysklands kejsare; mikadon
och kungen i Siam voro ifriga att få lära sig politik af
honom. Kommo så i ordningen statsmännen sjelfva -—
Bismarck, Beaconsfield och Gambetta, de kunde närma sig
honom, så som de ej kunde till en suverän, och de visade
sig fullt ut lika villiga alla tre att fa jemföra iakttagelser
med en amerikansk president, och enahanda var förhållandet
med andra högt stående personer. Grant, som var en
genuin demokrat, gaf sig äfven in bland sjelfva folket och
samtalade med det, studerade och förstod det så, som ej
någon suverän eller aristokrat skulle mäktat göra; på detta
sätt undersökte han trenne olika slags erfarenhet: monar-
kernas, statsmännens och folkets, och som han, såsom jag
redan sagt, var en genomgående demokrat och republikan,
så trodde han på folket, och derför att han sjelf var en
af folket, bibehöll han ej allenast enkelheten i smak och
vanor, oaktädt han var midt uppe uti hofvens prakt och
850

verldens smicker, utan äfven sin fasta tro pâ det republi-
kanska statsskickets och den amerikanska karaktärens öfver-
lägsenhet. Han såg det högsta och bästa, som den mo-
derna civilisationen har att framvisa, och han återvände
en, om möjligt, bättre demokrat, än han var, då han på-
började sin resa.
Efter revolutionen.

C. T. Odhner: Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s
regering. Första delen 1771—78.

Fa tidehvarf i historien hafva sa förmatt draga till sig
efterkommandes uppmärksamhet och intresse som den gu-
stavianska tiden. Snillets glada lekar och hofvets ystra
nöjen, de storslagna planerna till fosterlandets höjande och
de fint spunna intrigerna, det fina vettet och skönhetens
behag — allt detta tillsammans har spridt ett skimmer öfver
tredje Gustafs dagar, som tjusat både den yfverborna svensk-
hetens och det snillrika lättsinnets beundrare. För en liflig
fantasi erbjuder också denna tid både'rikt material och ett
stort spelrum.

Ej underligt derför, att vår literatur är så rik på bi-
drag till denna tidshistoria. Mindre rik på snillen än på
talanger har den gustavianska tiden efterlemnat massor af
mer eller mindre färglagda memoarer, hvilka efter hand ut-
gifvits och i allmänhet med förtjusning mottagits af en
publik, som mera älskar det lysande och pikanta än den
allvarliga forskningen. Med förkärlek har äfven under de
sista 20 åren den yngre historiska skolan i vårt land gjort
denna tid till föremål för sina forskningar, och värdefulla
bidrag hafva af densaihma lemnats till dess historia.

Vägen har sålunda hastigt nog banats för en pragma-
tisk skildring af Sveriges historia under Gustaf III:s rege-
ring. Utförandet af detta verk torde icke hafva kunnat
råka i lämpligare händer än prof. Odhners. Ledd af den
öfvertygelsen, att det politiska betraktelsesättet af historien
är det enda tillfredsställande, låter han sig icke förledas att
göra folkets historia till konungens och sålunda på det sätt
gruppera händelserna och verken, att de hufvudsaUligen
852

tjena till att belysa hans och de mest framstående perso-
nernas i hans omgifning karaktär. För honom gäller det
förnämligast att undersöka och uppvisa folkets yttre och
inre tillstånd, samt betydelsen för dess utveckling af hvarje
vigtigare händelse och handling. Hvad framställningen här-
igenom möjligen förlorar i poesi, det vinner den i sanning.
Prof. Odhner glänser icke med en lysande stil: hans fram-
ställning är stundom något torr; men han har i stället så
mycket större förmåga att gruppera och att framhäfva huf-
vudsaken i allt.

C. G. Malmström slutar sitt berömda arbete »Sveriges
politiska historia från Karl XII:s död till statshvälfningen
1772» med följande ord: »Det gälde nu — efter revolutio-
nen — att återställa rikets sannskyldiga oberoende af främ-
mande inflytelser; det gälde att föra statsskicket på en rätt
medelväg, der hvarken någon »envålds, allom bjudande och
rådande suverän konung», ej heller några »maktägande
ständer» skulle kunna sätta sig öfver lagen och taga all
makt till sig.» Huruvida allt detta lyckades, huruvida den
nya regeringsformen utvecklades så, att den skapade och
tryggade ett sundt förhållande mellan samhällsmakterna,
huruvida partiandan för alltid var qväfd, det utländska in-
flytandet tillintetgjordt och fosterlandssinnet herskade, huru-
vida konungen sjelf förmådde uppfylla alla d.e pligter, som
den nya författningen honom ålade, och motsvara de för-
hoppningar och den tillit, som hans ord och handlingar in-
gifvit — allt detta tillhör Gustaf lll:s historieskrifvare att
förtälja».

Det är denna uppgift prof. Odhner söker fylla och
fyller’ på ett sätt, som.lemnar föga eller intet öfrigt att önska.

I de båda första kapitlen skildrar prof. Odhner Gustaf
IH:s båda förstå regeringsår till och med revolutionen. Det
är naturligt, att han här ej har mycket att tillägga till
Malmströms skildring. Likaledes kan hans teckning i föl-
jande kapitel af Sveriges yttre politik närmast efter stats-
hvälfningen ej innebära mycket nytt för den, som känner
E. Tegnérs förtjenstfulla afhandling härom i Historiskt
bibliotek.

Såsom, prof. Odhner framställer, var 1772 års regerings-
form ett försök att sammanjemka två' olika, för att icke
säga motsatta tidsriktningar och inflytelser. A ena sidan
den upplysta despotismen, som så väl öfverensstämde med
853

Gustaf IILs karaktär och åskådningssätt, och som förorda-
des icke blott af inflytelserike statsmän, utan äfven af flere
af tidens modförfattare, t. o. m. af Voltaire. A andra sidan
den riktning, som fordrade reformer ej blott för folket, utan
äfven genom folket. Den på Gustaf III inflytelserikaste
förespråkerskan för den politiska friheten var utan tvifvel
grefvinnan d’Egmont. I sept. 1771 skref hon till Gustaf
III: »Jag tror, att ed. m:t skall bereda svenskarnes lycka
genom att utvidga eder makt; men om ni ej sätter gränser
derför, hvilka edra efterträdare ej kunna öfverskrida och
hvilka göra edert folk oberoende af en konungs dårskap,
en mätress’ nycker och en ministers ärelystnad, skall eder
seger föranleda dessa missbruk, och ni skall inför efterverl-
den bära ansvaret derför!»

Hvilket inflytande den ena eller andra uttalade menin-
gen än må hafva haft på Gustaf III, säkert är, att han väl
insåg både olämpligheten och omöjligheten af att införa ett
despotiskt styrelsesätt. I Gustaf II Adolfs regeringssätt
trodde han sig hafva funnit den ideala medelvägen mellan
despotism och frihetstidens statsskick, på samma gång som
det obestämda och outvecklade deri öfverensstämde med
hans lynne och intresse: det lemnade i hans hand att efter
godtycke draga åt sig eller släppa efter regeringstyglarne.

Naturligt är på grund häraf, att 1634 års regeringsform
i mycket skall ligga till grund för 1772 års. Så med afse-
ende på förvaltningens organisation, riksrätten m. m. Men
1720 års regeringsform kunde icke heller helt och hållet
lemnas utom betraktande vid författandet af den nya grund-
lagen. Beklagligtvis betraktade emellertid Gustaf III 1720
års regeringsforms principer och stadganden mera såsom en
varning än såsom en rättelse.

Man har såsom ett grundfel i 1772 års regeringsform
framhållit det ringa inflytande och den obestämda ställning,
som gifvits ständerna. De hade icke rätt att sammankomma
på bestämda tiderj icke rätt att granska rikets protokoll
eller ställa rådet till rätta, ej en gång rätt att bestämma
statens utgifter eller granska statsförvaltningen. Obestämdt
var, på hvilket sätt ett lagligt riksdagsbeslut skulle till-
komma, eller huruvida stånden egde initiativ. Detta allt
var dock ingalunda det värsta felet. Ständernas ställning
var ingen brännande fråga, eftersom det måste blifva en
naturlig följd af den under slutet af frihetstiden rådande

Ur Dagens Krönika. V. 11 —12.	5^
854

korruptionen, att deras sammankallande skulle uppskjutas
till dess regeringen trodde sig kunna förhindra främmande
makter från att återupplifva det gamla mutsystemet.

Värre var, att icke i regeringsformen tillförsäkrades
riksens råd ett jemnt och regelmässigt inflytande på ärende-
nas gång. Rådsherrarne skulle »råda k. m:t i rikets ange-
lägna värf och ärenden», men endast i några få fall ovil-
korligt och sjelfkrafda, eljes blott då, när »de af k. m:t
derom rådfrågas.» I de flesta fall var nämligen konungen
förpligtad att blott inhemta de rådsherrars mening, »som
om rådande ärenden kunnige äro och k. m:t dertill kallar».
En verklig konstitutionel rådkammare saknades således.
Detta hl’de dock varit så mycket mera af behofvet påkal-
ladt, som icke riksdagen sammanträdde på bestämda tider.

Denna brist i regeringsformen skulle emellertid icke
hafva blifvit så synnerligen märkbar, ifall Gustaf III hade
haft sinne för lagliga former. Men han var alltför benägen
att sätta sig öfver dem, när de stodo i vägen för hvad han
ansåg rätt och nyttigt. »Liksom många andra regentsnillen»,
säger Odhner, »hyste Gustaf III alltför höga tankar om ge-
niets rätt och makt i verlden; skulle väl några lagparagrafer
hindra honom från att göra hvad han visste vara för landet
nyttigast?»

Härtill kom att Gustaf III, såsom redan antydts, ej
fattade den politiska frihetens värde och betydelse. Hans
eljes vanligen klart skådande blick fördunklades dels genom
skräckbilderna från partitiden och dels genom de stolta
herskaregestalter bland hans samtida, hvilka på den upplysta
despotismens väg blifvit sina folks välgörare och nu lockade
till efterföljd. Karaktäristisk för Gustaf HI:s uppfattning
af en tillbörlig politisk frihets gränser är den nya tryckfri-
hetsförordning, som han utfardade. Enligt den samma skulle
såsom högmålsbrott bestraffas allt, som »qväljer vår och
rikets majestät, höghet och rätt», och dertill kunde hänföras
nästan hvarje klander af regeringen och dess åtgärder.
Alltså frihet att diskutera alla politiska frågor, så länge de
voro oafgjorda, men förbud att klandra de fattade besluten.

Man har stundom plägat framställa skilnaden mellan
den förra och den senare delen af Gustaf IH:s regeringstid
så skarp som motsatsen mellan ljus och mörker. Vid läs-
ningen af prof. Odhners arbete finner man oriktigheten i att
antaga en sådan hardt när oförmedlad motsättning. Redan
855

tidigt varsnade man de vådor, hvarmed de mindre fördel-
aktiga dragen i konungens karaktär hotade landet. Frön,
som sedan uppspirade och buro onda frukter, såddes ut
under den »lyckliga» tiden af Gustaf IILs regering.

Men endast efter hand framträdde de dåliga dragen i
konungens karaktär och regeringssätt. Sjelf visade konungen
i början mycken återhållsamhet, och hvad som brast härut-
innan öfverskyldes till fullo af de reformer, som under hans
första regeringsår genomfördes i förvaltningen. Dessa re-
former voro så stora oçh genomgripande, att äfven den
gamla författningens uppriktiga vänner tills vidare med
undergifvenhet funno sig i sakernas nya skick.

Redan under enväldets dagar hade adeln och embets-
männen vant sig vid godtycke och sjelfsvåld. Frihetstidens
statsskick gjorde embetsmännen till den i politiskt hänseende
herskande klassen. Adeln var hufvudsakligen en embets-
mannaklass, presteståndet bestod uteslutande af kyrkans
tjenare, och borgareståndet utgjordes till större delen af
borgmästare och rådmän. För att de tre af embetsmän be-
herskade stånden skulle så mycket säkrare kunna förblifva
i besittning af makten, uteslöto de bondeståndet från riks-
dagens egentliga medelpunkt, sekreta utskottet. Man kan
lätt föreställa sig, till hvilka missbruk det* skulle leda, då
sålunda embetsmännen voro på en gång »redovisande och
redofordrande». Godtyckligheter och underslef inrotade sig
på nästan alla områden och vunno genom åldern ett slags
häfd. Hela uppbördsverket hade råkat i den största oreda,
och kronobetjeningen tillät sig en mängd sjelfsvåld. De
till härens, landsstatens och presterskapets underhåll anslagna
räntorna och tionden hade olagligt stegrats af indelnings-
innehafvarne. Hvad rättsskipningen angick, så var det ej
blott uppsigt öfver de underordnade myndigheterna, som
saknades. Äfven inom öfverdomstolarne saknades det nit
och den oväld, som vederborde. Särskildt hade Göta hof-
rätt förvärfvat sig ett dåligt rykte härutinnan. I hela cen-
tralförvaltningen rådde den största villervalla och skröplighet.

Understödd af åtskilliga af det gamla mösspartiets män,
framför allt justitiekanslern Lilliestråle, grep sig konungen
med ifver och energi an med reformarbetet på detta vid-
sträckta arbetsfält. En grundlig räfst anstäldes öfver allt
i riket med embetsmännen och de felaktige straffades. Dug-
lige och kraftfulle män stäldes i spetsen så väl för länen
856

som de centrala embetsmännen, och öfver rättsskipningens
oväld och skyndsamhet höll konungen sträng hand.

Oaktadt alla sina ansträngningar för landets materiella
förkofran hade frihetstiden slutat med ekonomisk och finan-
siell ruin. Statsverkets ställning var förtviflad, myntväsen-
det befann sig i den största förvirring, och hela landets
materiella odling var genom näringarnas” förfall skakad i
sina grundvalar. Att ordna myntväsendet, återställa jemn-
vigten i rikets finanser och gifva nytt lif åt näringarna var
det invecklade problem, som förelåg till lösning för den
regering, som tagit styrelsen i arf efter rikets maktegande
ständer.

En betydande del af prof. Odhners arbete är egnadt
år skildringen af de ekonomiska missförhållandena och stats-
männens sträfvanden att afhjelpa desamma. I spetsen för
reformarbetet gingo den bekante finansmannen Liljencrants
och — man skulle icke tro det — det numera så konserva-
tiva kommerskollegium, då för tiden ett genom frisinnad
uppfattning och initiativ utmärkt embetsverk. Det är med
synnerligt intresse man läser redogörelsen för de märkliga
förslag till näringarnas upphjelpande, som afgåfvos af Liljen-
crants, kommers- och kammarkollegierna. Ett förbättradt
skatteväsen, storskiftens genomförande, handelns frigörande,
skråtvångets lättande voro grundtankarne i dessa betänkan-
den. Mycket af hvad sålunda föreslogs blef också genom-
fördt och' bar frukt i ökadt välstånd för den stora massan
af det svenska folket. Mycket finnes också i dessa betän-
kanden, som förtjenar läsas och begrundas äfven i våra dagar.

Den vigtigaste delen af det stora finansiella problemet
var emellertid myntfrågan. Innan den var löst, kunde man
icke vänta någon uppblomstring i näringarna, och ej heller
kunde statens finanser ordnas, så vida icke kronan genom
en realisation sattes i tillfälle att träffa en uppgörelse med
banken och återfå sina till banken afträdda inkomster.

Måste sålunda realisationen sättas främst på regeringens
program, så var hon också förenad med de största svårig-
heterna. ‘ I ingen fråga voro meningarna så delade och ut-
gången så beroende på oförutsedda omständigheter. Härtill
kom, att regeringen i denna sak ej kunde handla med samma
frihet som eljes: hon hade visserligen fått i uppdrag af riks-
dagen att ordna myntväsendet, men blott i samråd med
bankofullmäktige. Det är också med spänd uppmärksamhet,
857

som man läser redogörelsen för förberedelserna till och under-
handlingarna om 1777 ars myntrealisation. A ena sidan
förordar Liljencrants med öfvertygelsens hela värme realisa-
tionen, hvaraf hela landets välfård och statsverkets bestånd
vore beroende. Väl var realisationen ett vågstycke, men,
sade han, detta vågstycke måste äfven ty ras, ty eljes är ingen-
ting annat att vänta än fattigdom och ruin. Å andra sidan
stodo bankofullmäktige. Med skärpa framhöllo de svagheten
i de grunder, hvarpå realisationsplanen hvilade, och på-
pekade hurusom den minsta ogynsamma omständighet, t. .ex.
en kris, en missväxt eller ett krig kunde bringa hela före-
taget, på fall. Konungens maktspråk tvang bankofullmäktige
till eftergift. Allmänt bekant är, huru framgången följde
det djerfva företaget.

Äfven för en finansier sådan som Liljencrants var det
omöjligt att få statens inkomster och utgifter att gå jemnt
i hop, så länge konungen ej kunde förmås att med spar-
samhet handskas med statens -medel. Statsinkomsterna växte
år ifrån år genom näringarnas uppblomstring — men stats-
bristen växte i ännu större proportion. Det var för att
skaffa medel till statsbristens betäckande, som Liljencrants
framlade det bekanta förslaget, att bränvinsbränningen måtte
förklaras för ett regale. Sedan förslaget blifvit underkastadt
en sträng kritik och i anledning deraf modifierats i åtskil-
liga afseenden, utfårdades 1775 års cirkulär, hvarigenom
bränvinsbränningen förklarades för ett regale, som skulle
ställas på förpaktning. Det visade sig emellertid snart, att
stora svårigheter, mötte att erhålla förpaktare. I följd häraf
nödgades regeringen besluta att utsträcka anmälningstiden
till hösten 1776.

»Det hade — säger Odhner med skäl — varit en
lycka för landet, om man vidhållit detta beslut, ty det före-
liggande förslaget, om än behäftadt med olägenheter, hade
lätt kunnat förbättras. Hade man låtit saken mogna och
allmänheten fått vänja sig vid det nya systemet, är det
möjligt, att man till slut lyckats.» Men kronans trängande
behof tålde intet uppskof, och konungen böljade nu lyssna
till det förslag, som framstäldes af den uppfinningsrike frih.
G. G. Wrangel, »br än vins-Wrangel» kallad, att man skulle
öfvergifva förpaktningssystemet och kronan sjelf öfvertaga
bränvinsbränningen. I en olycklig stund lyssnade konungen
858 '

till detta förslag, hvars genomförande blef så förderfbrin-
gande för landet.

Vi hafva här sökt framhålla några af de märkligaste
delarne af prof. Odhners arbete. Åtskilliga nödgas vi af
brist på utrymme förbigå, såsom t. ex. hans framställning
af försvarsväsendets utveckling och af 1778 års riksdag.
Det bästa af allt har förf, sparat till sist. I slutkapitlet
lemnar han en med öfverlägset mästerskap utförd skildring
af den andliga odlingens tillstånd i Sverige under den för
sta delen af Gustaf III:s regering.

Vi sluta med att uttala den förhoppningen, att vi
snart måtte få se en ny del af detta arbete. För visso
skola ämnets allmänna intresse och arbetets kärnfulla be-
skaffenhet bereda detta prof. Odhners senaste verk stor sprid-
ning i vårt land, der allmänheten sedan gammalt gjort sig
känd för att med förkärlek studera historisk literatur.

K K—t.
Moderna verldsförbättrare.

Henry George

af

Karl af Geijerstam.

2.

Jag har i min föregående uppsats sökt lemna en redo-
görelse för innehållet i H. Georges arbete »Framåtskridan-
det och Fattigdomen». I denna vill jag dels bemöta
åtskilliga af G:s satser, dels söka sammanställa arbetets
alla delar och söka visa, hur hans åsigter inom de olika
områdena kommit att taga den form, de erhållit i detta
arbete, som ju utgör icke allenast ett försök till lösande af
det sociala spörsmålet utan äfven en framställning af förf:s
hela lifsåsigt.

Jag vänder mig då allra först emot hans utfall mot
den äldre nationalekonomiska läran, att arbetslönen tages ur
kapitalet, och hans påstående, att under inga förhållanden
ett förskott från kapitalets sida göres. Hvarför förf, är så
ifrig att bevisa denna sats, är ganska tydligt: han har fått
syn på den rol, jordräntan spelar, han har blifvit öfvertygad
om, att denna tager de betydligaste anparterna ur arbetarens
produktionsresultat, och då å andra sidan kapital icke
är annat än resultatet af ett äldre arbete, och kapitalvinsten
sålunda betalning för ett äldre arbete, anser han en »kon-
flikt mellan arbete och kapital» vara en logisk motsägelse.
Detta är dock endast en produkt af ofruktbart teoretise-
rande. Om man betraktar verkligheten, måste man med
fasthållande af den vigt, som förf, tilldelar jordräntan, inse,
att äfven kapitalet har en i sin natur inneboende öfver-
makt.
860

Hvad först och främst det påståendet beträffar, att nå-
got förskott från kapitalets sida aldrig skulle förekomma,
tror jag, att det i min förra uppsats efter G. citerade exem-
plet om båten erbjuder det allra bästa beviset på motsatsen.
De samhällsindivider, som arbeta på förfärdigandet af båten,
få sina behof tillfredstälda af de öfrigas arbete, ja, hela
båtarbetet skulle aldrig komma i fråga, om icke arbetet i
allmänhet vore så gifvande, att en del af samhällets krafter
kunde egnas åt anskaffandet af sådant, som icke afser att
tillfredställa de dagliga behofven, utan som bidrager att göra
framtida arbete mera gifvande. Ha icke i detta fall några
samhällsindivider förskotterat andra deras lifsuppehälle, fast
detta förskott icke gjorts för intet? I denna mening hafva
de äldre nationalekonomerna alltid ffamstält förskottet. Hur
starkt framhåller ' icke John Stuart Mill, att genom kapita-
lets förbrukande nya produkter komma till stånd, så att
dessa nya förnödenheters värde väl uppväger det
konsumerade kapitalets. G. har ovilkorligen rätt i sitt på-
stående, att hvad arbetaren uträttar under en dag, mer än
uppväger i värde, hvad han mottager af arbetsgifvaren i
arbetslön, men saken har en annan sida. Det arbetsresul-
tat, som arbetaren lemnar åt arbetsgifvaren, är icke en så
kurant vara, som den betalning han erhåller. Denna senare
(penningen) är så lätt utbytbar, att den kan förvandlas i
snart sagdt hvad som helst till motsvarande värdebelopp.
Hvad arbetaren behöfver, är i främsta rummet kläder, föda
m. m., med ett ord de förnödenheter, som afse tillfredstäl-
landet af existensbehofven. Det, som arbetaren lemnat åt
arbetsgifvaren, blir icke en kurant vara förr än efter en
längre tids förlopp. Arbetsgifvaren mottager ett värde,
hvaraf han först i framtiden njuter frukterna; sina exi-
stensbehof får han tillfredstälda genom ett föregående arbe-
tes resultat. I denna bemärkelse fattadt, förefinnes förskot-
tet oupphörligen inom nutida arbetsformer. Det allra bästa
beviset för, att förskott eger rum, ligger deri, att ju större
det arbete är, som skall företagas, desto större kapitalmassa
erfordras. Om inom ett land en jernväg skall byggas,
fordras, att antingen inom landet dertill finnas tillräckliga
kapitaler för underhåll af arbetare, eller att det är möjligt
att utom landet få upplåna sådana. Att denna vigtiga san-
ning icke får förbises, om man vill undvika felslut, visar
G. allra bäst: han kan aprioristiskt icke tro på en konflikt
861

mellan arbete och .kapital, och derför förnekar han all öf-
vermakt frän kapitalets sida, dä han funnit jordräntan vara
den vigtigaste orsaken till den inom alla civiliserade sam-
fund existerande fattigdomen.

Är det då så säkert, att de stora vinsterna göras en-
dast genom eganderätt till jord? Är det så säkert, att rike-
dom hopas på en hand endast till följd af jordräntan? Hur
mången grosshandlare, som icke egt en qvadratfot jord,
utan betalar hyra för det lilla kontor, der han sitter och
arbetar, har icke derifrån »arbetat ihop» oerhörda förmögen-
heter! Hvarifrån har han fått sin vinst? Hur skola vi
benämna denna inkomst? Dels är det lön för hans arbete,
dels riskpremie, dels egentlig kapitalränta. De stora indu-
striella företagen, som äro grundade med stor kapitalmassa,
lemna en betydligare del af vinsten åt företagarne, och ar-
betslönerna blifva icke högre än hvad den vanliga markna-
den betingar. En gynsam konjunktur kan mången gång
gifva en oerhörd vinst åt den förste ^företagaren inom ett
yrke, en vinst, som endast är att betrakta som företagarens;
den behöfver icke grunda sig hvarken på monopol eller på
eganderätt till jord. Dessa stora företagsvinster draga der-
för en betydande del från arbetets resultat. Och när en
kris kommer, och arbetsgifvaren förlorar, blir det hård nöd
för arbetaren, ty de »riskpremier», som de höga vinsterna
egentligen skulle representera, äro endast allt för ofta kon-
sumerade; de komma icke de egentliga arbetarne till godo,
endast arbetsgifvarne.

Hvad är det, som man egentligen har att invända mot
strejken som bot för låga arbetslöner? Jo, att den är makt-
lös! Egaren till kapital har medel för sitt uppehälle under
den närmaste tiden, icke så arbetarne. Dessa äro många
till antalet, hvarför deras blotta underhåll stiger till betyd-
ligt högre belopp, än den förlust, som arbetsgifvarne göra
genom att deras fasta kapital ligger obrukadt. Allt kapital
har derför en stor öfvervigt öfver arbetet, ty egaren till
kapital har under den närmaste tiden medel för tillfred-
ställande af de dagliga behofven. Det är svårare för arbe-
tet att icke få sysselsättning än för kapitalet. Sant är, att båda
behöfva hvarandra för att erhålla någon inkomst, men ar-
betet representeras af lefvande varelser med tvingande be-
hof, hvilka drifva menniskorna till att arbeta på snart sagdt
hvilka vilkor som helst. Detta ligger helt och hållet i ka-
862

pitalets natur. Den, som har samlat ett förråd, har en öf-
verlägsenhet öfver den, som är utan, och som icke har
utsigt att skaffa sig något genom att vända sig till jorden,
som är tagen i beslag. Han måste då hålla till godo med,
hvad kapitalisten bjuder honom. Jag tror icke, att man för
en sannings skull bör förbise eller underskatta en annan.

Författarens häftiga och hänsynslösa uppträdande mot
den Malthuska teorin är kanske den svagaste punkten i
hela arbetet, ty förf, kan här icke hålla sina känslor, sina
sympatier och antipatier, inom tillbörliga gränser; han be-
gagnar sig mångenstädes mer af hånets och qvickhetens
vapen än af det lugna räsonnemanget. Han är icke heller
förutsättningslös i sin forskning, utan man märker tyd-
ligt att han utgår från den förutfattade äsigten, att det
måste finnas tillräckligt med underhållsmedel för alla men-
niskor. Han synes dervid icke tänka på djuren; deras
inbördes kamp och strid lemnar han alldeles å sido; den
tyckes han icke finna oförenlig med en allgod guds
tillvaro. Att djuren slitas om födan, och att den svagare
blir utan, det är icke enligt hans uppfattning stridande mot
tron på en gud, som leder allt efter goda och rättvisa
lagar. Frågan om öfverbefolkning synes han mig endast
hafva invecklat, icke klargjort. Och dock är hans uppträ-
dande gent emot de Malthuska lärorna mycket förklarlig,
och han har i synnerhet funnit en sanning, hvilken han visser-
ligen öfverdrifver, men som i alla händelser bör tagas vara på.

Säkerligen har mången, som något sysselsatt sig med
de nationalekonomiska frågorna, gjort sig den frågan:
hvart hafva alla fördelarna af den så mycket omtalade ar-
betsdelningen och de menskligheten höjande, nyttiga upp-
finningarna tagit vägen? Då man läser början af national-
ekonomiken, måste det ovilkorligen slå en tänkande men-
niska, huru oerhördt menniskans produktiva kraft växt.
Med samma arbetskraft erhålles ett mångdubbelt resultat
inom nästan hvarje produktionsgren. Men hvem har vun-
nit på detta? Den hittills gängse nationalekonomiken har
svarat, att tillväxten i produktiv förmåga har varit för liten
i proportion till den ökade folkmängden. Häremot genmä-
ler G., att det dock aldrig funnits sådana rikedomar som
nu, hvarför man kan hafva skäl att hoppas på en verklig
förbättring genom en omgestaltning af de sociala förhållan-
dena. Det ligger något hopplöst i den Malthuska teorin,
863

som en sâ lifskraftig natur som G:s icke kunnat tro på.
Det är enligt den samma icke lönt att tänka på att ändra
samhället förrän man minskat folkmängden, då dennas stor-
lek vore den egentliga orsaken till fattigdom. Jag tror,
det så väl G:s lära som Malthusianismen innehålla
vigtiga sanningar. G. har till full evidens, synes det mig,
visat, att i de flesta fall hittills icke någon öfverbefolkning
existerar, då produktionsresultatet i allmänhet blifvit mera
storartadt i och med folkmängden. Men Malthusianismen
innebär den sanningen, att det gifves en gräns för produk-
tionen, just i de naturliga krafterna. Det är sant, att i och
med folkmängden ökas betydelsen af samverkan till en viss
grad, men å andra sidan — kunna dessa fördelar, som vin-
nas genom samverkan, stegras i det oändliga?

Hvad jag menar med, att båda parterna uttala en viss
grad af sanning, inses bäst genom sammanställningen af
tvenne paradoxer, hem tade från G. och John Stuart Mill,
hvilken af G. anfalles som en representant för den Mal-
thuska läran. John Stuart Mill säger: under alla förhål-
landen kan ett mindre antal menniskor lättare erhålla sitt
uppehälle än ett större. H. George säger deremot: på
hvilket civilisationstadium som helst kunna flere menniskor
lättare erhålla uppehälle än färre. Här ligga bådas öfver-
drifter i öppen dag. Icke kunna fördelarna af samverkan
komma till någon slags rätt, då menniskornas antal är helt
litet, men å andra sidan icke tillväxa fördelarna af samver-
kan obegränsadt. Att sanningen här ligger någonstädes
emellan dessa båda ytterligheter är uppenbart. De fördelar,
som vinnas genom ökad samverkan vid befolkningens till-
växt, måste slutligen mot vägas af de olägenheter som pro-
duktionen får att kämpa med, då menniskan måste tillgripa
allt sämre jord.

Från en annan sida sedt är detta förf:s angrepp på
Malthusianismen beklagligt. Det är i allmänhet förhållan-
det, att det stora flertalet menniskor icke har så synnerligt
stort behof af klarhet och vetenskaplighet i sin uppfatt-
ning, och dock — längta de efter en ordnad kunskap och
framför allt antagliga skäl för sina åsigter. Nu förefaller
Malthusianismens konseqvens, att det är samvetssak för en
hvar att icke inom äktenskapet föda för många barn, de
allra flesta menniskor motbjudande; de äro enligt den kristna
religionen vana att betrakta antalet barn inom familjen, som
864

en sak, hvarvid de intet kunna göra, och deras beqvämlig-
hetskänsla och kärlek till befrielse frän förtänksamhet stäm-
ma i detta fall för ovanlighetens skull öfverens med reli-
gionens bud; med ett ord: fullständig ansvarsfrihet önskar
sig den stora mängden menniskor i detta hänseende. Men
dessutom vilja de sä gerna hafva ett stöd i den nyare
vetenskapen. Och detta lemnar dem G. d. v. s. allt
hvad som göres dem behof. Verklig vetenskaplighet är
icke så starkt efterfrågad, det behöfs bara en liten smak,
en liten doft deraf. Genom hela sitt räsonnemang
borttager G. en vigtig förutsättning för att de konseqvenser,
som den Malthuska läran medför, skola kunna komma till
sin rätt. Det kan icke från någon synpunkt sedt vara lyck-
ligt att i allmänhet många barn födas inom äktenskapen;
jo, om man tror, att ett folks välmåga mätes af folkmäng-
den, hvilket är en gammal föreställning, som lefver qvar
från den tid, då krigen fordrade mycket folk till hären
men från någon annan synpunkt tror jag icke, man kan
förorda ett allt för stort antal barn inom hvarje äktenskap
Ett menniskopar kan icke gifva uppfostran åt flera än 2 à
3 stycken; d. v. s. en uppfostran, som sätter çlem i stånd
att blifva fria och ädla menniskor. Samhällets lycka kräf-
ver mera af qvaliteten än af qvantiteten. Den Malthuska
läran inför som en moralprincip att icke föda för många
barn, men G. vill återföra dessa förhållanden på en primiti-
vare ståndpunkt, som lemnar detta åt slumpen.

Jag tror derför, att förf, på det rent nationalekonomi-
.ska området gjort sig skyldig till ett dubbelt misstag: å
ena sidan har han förbisett den sanning, som ovilkorligen
utgör Malthusianismens kärna, att i naturkrafterna finnes en
gräns för det antal menniskor, som kunna lefva ett lyckligt
lif, och å den andra förnekar han den öfvermakt, som ka-
pitalet har och hvilken sätter detta i stånd att utkräfva en
allt för stor andel af arbetets resultat. Visserligen gör han
ett försök att visa, det menniskans antal skulle tillväxa lång-
sammare, då hennes själsodling står högre, men detta bevis
är allt annat än tillfredställande. Han har mera uttalat det
som något att hoppas på, och innersta grunden till hans
hopp ligger i hans tro på naturens godhet mot menniskan,
men denna föreställning har allt för många gånger blifvit
motbevisad af vår erfarenhet för att vi dervid skulle kunna
fasta någon säkrare förhoppning.
865

Mot åtskilligt af hvad förf, säger i tionde boken
skulle jag vara mycket böjd att göra invändningar och
möjligen försöka en längre undersökning, om icke äm-
nets storlek derifrån afskräckte mig. Så t. ex. mot
hvad han säger om menniskans oföränderlighet under ut-
vecklingen, och hans påstående, att det är den milieu,
som menniskan sjelf skapar som håller henne till-
baka. Hvarför skulle menniskan vara den enda organiska
varelse, som icke utvecklats? Skulle det verkligen i me-
deltal icke vara någon skilnad mellan civiliserade och oci-
vilisérade rasers afkomma? Jag vill häremot endast fram-
hålla Galtons undersökningar om Englands store män och
deras afkomma. Galton indelar Englands betydligare män
i store och framstående; af det förra slaget räknar han
ungefär en på en million; af det senare en på tiotusen.
Ett barn ur hopen har således en milliondels eller en tio-
tusendels möjlighet att blifva stor eller framstående respek-
tive; genom undersökning af förhållandena har Galton
uppvisat, det söner till store och framstående män hafva
en fjerdedels möjlighet. Hvilken oerhörd skilnad i möjlig-
hetsgrad detta är, förstår en hvar, som vet hvad som menas
med en milliondels möjlighet. Huru gränslöst orimligt är
icke också G:s förnekande af ärftligheten. Just med af-
seende på själslifvets finesser märker man tydligast dess
verkningar. Förf, polemiserar mycket emot åtskilliga skrift-
ställare, som se utvecklingen främjas af det naturliga urva-
let, och hvilka enligt hans påstående alltid utelemna det
faktum, att så många äldre folk hämmats i sin utveckling,
något, som de aldrig skulle bemödat sig om att förklara.
Som jag i min föregående uppsats nämde, kommer förf, till
det resultat, att de samhällsformer, som folket sjelf skapar,
blifva den egentligen orsaken till folkets hämmade utveck-
ling. Det återstår dock här en liten enkel fråga, som ovil-
korligen uppställer sig för en vetgirig eller nyfiken menni-
ska, och den lyder så: hvarpå beror det innerst, att folket
skapar sig dessa former, som äro så skadliga, och hvarför
kan det icke af kasta dem? Ar folket orsaken till formerna
eller äro formerna orsaken till folkets skaplynne och inre
karaktär? G. säger å ena sidan, att folket skapar sina sam-
hälliga förmer, men å andra sidan, att dessa former hämma
folket i dess vidare utveckling, men i så fall vore ju logiskt
ändock folkets skaplynne den yttersta orsaken till stagna-
866

tionen, och således skulle, då ett folk hinner längre i ut-
veckling än andra, detta bero på en olikhet i olika folks
inre begåfning och styrka, hvilket åter förf, förnekar. Och
det vore väl ock mycket underligt, om icke folkets
karaktär vore den yttersta orsaken till så väl framsteg, som
tillbakagång eller stillastående. Om vi européer befriade
kineserna från deras hämmande kultur genom att befria dem
från det förtryck, de sjelfve skapat, vore detta icke en följd
af europeernas öfverlägsenhet? Om ett land nu genom-
förde det förslag, som G. i sin bok framställer, skulle då
icke G. genast säga, att detta folk stode mycket högt i
utveckling? Ett folks sociala former kunna icke i allt för
hög grad öfverträffa den andliga utveckling, på hvilken det
befinner sig. En vexelverkan eger tydligen rum mellan
ett folks andliga krafter och den sociala form, hvari det
lefver, så att en högre, andlig ståndpunkt kan skapa om
de yttre förhållandena, liksom ett folk ka’n höjas och för-
ädlas af bättre samhällsformer, som några af dess visaste
män genomfört, men allt för högt utöfver den andliga stånd-
punkt, som folket i sin helhet innehar, är det svårt att
tänka sig att reformerna kunna gå. Ett folk skapar sina
egna sociala former; .hvarje reform, äfven om den hemtas
från ett annat lands erfarenhet, har ändock i den meningen
sin grund i folket sjelf, att den af detta mottages som nå-
got bättre.

Det är egendomligt att se, huru förf, blir osäkrare och
otydligare, ju längre han kommer i sina generaliseringar.
Hans tanke får då allt mindre rum; hans känslor och
subjektiva åsigter allt mera. Lika säker och grundlig, som
han är, då han afhandlar de rent nationalekonomiska frå-
gorna, lika sväfvande blir han, då han kommer till under-
sökningen af de stora allmänmenskliga frågorna. Man fin-
ner honom ofta använda sådana uttryck som gud, den
evige, den rättfärdige; han talar om en försyn, som menni-
skorna hafva att tacka för uppfinningar och förbättringar,
för alla framsteg på det materiella och intellektuella områ-
det; men han förklarar det vara en hädelse att i förtröstan
på denna försyn lamt vänta på en förbättring på det mora-
liska området; han säger det vara en hädelse, ty man vill
skjuta skulden för alla brott på gud; försynen skulle så-
lunda hafva inflytande endast på menniskans förstånd, icke
på hennes vilja. De intellektuella framstegen hafva vi att
867

tacka försynen för; men menskligheten är skuld till den mora-
liska uselheten. Dumheten då! Hvem är skulden till den?
G. talar dessutom om vissa eviga oföränderliga lagar, hvilka
utvecklingen följer och hvilka det är en hädelse att genom
en bön söka rubba. Lagarna tyckas ligga honom mera om
hjertat än försynen. Han säger på ett ställe: ... »vi se, att
den sociala utvecklingen styres hvarken af en särskild för-
syn eller af ett obarmhertigt öde, utan af en på samma
gång oföränderlig och rättfärdig lag.» Denna lag skulle vara
morallagen, till hvilken »det moraliska sinnet genom en
plötslig åskådning kommer». Men då det är alla bekant,
att moralen varit ganska olika hos olika folk, då t. o. m.
olika individer och tänkare hafva ganska olika uppfattningar
af hvad morallagen innehåller, hade det varit af nöden, att
förf, utvecklat sin uppfattning af den samma. Likaså talar
han om rättvisan som ett utredt fastslaget begrepp. Och
dock är det ytterst svårt att i alla speciella fall uttala rätt-
visans fordringar.

Kanhända den yttersta orsaken till alla dessa motsägelser,
hela detta senare, till en del entusiastiska, men orediga
innehåll ligger deri, att förf, aldrig sysselsatt sig med att
noggrant undersöka, huru våra generellaste begrepp upp-
kommit, och deri, att han icke gjort sig till godo den ny-
are psykologiska forskningens undersökningar om vår kun-
skaps relativitet. Han vill icke finna sig i det oundvikliga,
att vår tillvaro liksom allts tillvåro, är oss en gåta, hvilken
vi aldrig genom några slags ord eller ordsammanställningar
för oss kunna klargöra; och derpå gör han sig slutligen
skyldig till det logiska felet att tillämpa vårt förnufts kraf,
att allt skall hafva ett ändamål, på vår och allts tillvaro. Om
han genomtänkt, hur vårt lilla inskränkta begrepp »ända-
mål» uppkommit, hur rent »antropocentriskt» det är, skulle
han icke uppstält det som en bindande nödvändighet för
oss, att förklara vårt lifs gåta. Senare delen af hans framställ-
ning kan derför på sin höjd vara ett uttryck för en menniskas
subjektiva tro, men den är icke klar och logiskt bindande.

Många äro icke de författare, som mäkta att i ett enda
arbete sammanhålla ett så oerhördt material som det, med
hvilket G. arbetar. Ty såsom förut har framhållits, har
G. sökt att inom detta arbetes trånga ram framställa en
hel lifsåskådning. Det innehåller icke allenast national-
ekonomik och kritik öfver nationalekonomik, utan äfven
868

sociologi och kritik öfver sociologi, ja, dessutom filosofi och
polemik mot andra filosofiska åskådningar. Häri ligger sä-
kerligen en ganska stor svaghet hos förf. Jag tror, att ar-
betet skulle vunnit i hållning, om icke den senare delen
funnits. Det hade icke blifvit så tilldragande, det är sant,
ty många menniskor, som blifvit tilltalade af förfis glödande,
härliga språk, hänföras af dessa ologiska utgjutelser. Då
en författare lyckats i en detalj, gifves det ju många men-
niskor, som framför allt önska höra hans åsigter i lifvets
högsta frågor. Man är nyfiken att höra hvad »den store
mannen», som blifvit ett orakel, tänker i den frågan och i
den frågan. Så var t. ex. förhållandet med Darwin. Den
stora allmänheten var ju färdig att spricka af nyfikenhet, hvad
lifsåskådning han personligen hade, hvilka generelaste kon-
seqvenser han drog af sina satser. Men den store Darwin
teg visligen inför publiken med denna sak; han nöjde sig
med att säga hvad som låg honom särskildt på hjertat, men
man kan vara öfvertygad, att om hart talat ut, han då icke
skulle varit mindre samvetsgrann i sin bevisföring, i sina
definitioner och termer, än hvad han var på andra områden.
Man hade också väntat, att då G. gaf sig in på de stora
allmänmenskliga lifsfrågorna, han skulle vara lika objektiv
och förutsättningslös som i afhandlingen om lagarna för för-
delningen, hvilken synes mig vara bokens kärna; endast
under denna förutsättning hade den senare delen försvarat
sin plats.

*	*

En amerikansk humorist säger, att det finnes tvänne
slag missnöjda i verlden: de aktive och de passive.
Det senare slagets representanter äro städse sorgmodiga så
väl öfver sin egen lott som öfver andra menniskors åtgö-
rande, men resultatet af deras missnöje är alltid lika med 0. Så-
dana missnöjda, som kunna räknas till det förra slaget, äro
vanligen nöjda med hvad de sjelfva företaga sig, i synnerhet
när det är fråga om deras egna utfall mot verldéns dårskap;
de äro glada och fulla af hopp om att verlden kan förän-
dras, och anse dock, att den är från början till slut eländigt
inrättad. De missnöjda af detta slag har mennisko-
slägtet att tacka för alla dess framsteg och förbättringar.
869

En bättre representant för det förra slaget än H. George
tror jag, man skall få söka efter. Han har en den allra
djupaste och allvarligaste känsla af missförhållandena i verl-
den; en känsla, som han icke låtit ligga obrukad i en obe-
stämd form, utan som han genom noggran iakttagelse och
samvetsgrant tankearbete utvecklat till en bestämd form, så
att han kunnat bestämdt peka på mensklighetens fel och
säga: här ligger faran för framtiden. När en menniska på
detta sätt behandlar en känsla af missnöje, verkar den för-
ädlande på hennes själ, och den kan mana fram oväntade
och för individen sjelf okända andliga krafter.

För G:s lifskraftiga natur måste det hafva varit omöj-
ligt att handla på annat sätt. Och han kunde icke stanna
dervid; han drefs med nödvändighet att söka botemedlen.
Han undersökte den befintliga nationalekonomikens förkla-
ringar af de sociala olyckorna, men var icke tillfredstäld.
Han sökte en egen grund, och så småningom hai’ detta före-
liggande arbete växt upp.

Jag tror det vara oriktigt att föreställa sig, det en
förfis egen inre tankegång någonsin gått samma väg, som
han senare begagnar vid sin bevisföring. Vid dennas ut-
förande herskar tanken enbart; och en författare söker fram-
ställa det hela i ett logiskt sammanhang. Men när en stor
tanke växer upp inom en menniska, erhåller hon sitt mate-
rial successive och oberoende af sin egen tanke, af den er-
farenhet, som lifvet gifver henne antingen som direkt erfa-
renhet eller genom böcker; och detta material ordnar och
sofrar hennes tanke, en del då, en annan då, och det blir
ett särskildt arbete att sammanställa och ordna de olika par-
tierna.

Den herskande fattigdomen och dess motsats, den gräns-
lösa rikedomen och lyxen hafva säkerligen varit de före-
teelser, som allra först satt förfis tanke i verksamhet. Man
kan väl tänka sig, huru han i många år gått och vändt
denna tanke i sitt inre, hur han grubblat på denna gåta.
De öfversvallande skildringar af fattigdomens fasor, det bjärta
framhållandet af motsatsen mellan fattig och rik, de för-
träffligt valda exemplen, allt tyder på ett mångårigt tankens
sysselsättande med dessa företeelser. Ett annat förhållande
synes ock hafva oupphörligen sysselsatt förfis tankegång,
och det är jordspekulationen. Det är tydligt att han sett
denna sak på nära håll, och att den gripit honom djupt.

Ur Dagens Krönika. V. n —12.	57
870

Detta sätt att på grund af rikedom begagna sig af andras
behof för att ur deras arbetsafkastning skaffa sig mera rike-
dom har upprört hans rättskänsla. Derför så mycket tal
om orättvisan i ett sakernas tillstånd, der det är möjligt för
den enskilde att pungslå sin nästa så en gros.

Hans utfall mot Malthusianismen står i nära samman-
hang med dessa hans undersökningar. Det ser ut, som han
verkligt våndats under den samma. Hans naturel, och hans
derpå baserade lifstro kunna icke finna sig i den tanken,
att alla icke skulle hafva rum i naturen. Det är säkerligen
denna hans naturliga motvilja mot en sådan lära, som spor-
rat honom att söka hållbara skäl mot den sarnraa. Han
hade tydligen apriori den uppfattningen, att menniskan står
såsom något mera afskildt inom naturen. Han ser i henne
icke allenast den organiska verldens höjdpunkt, utan han
finner mellan henne och djuren ett svalg, »öfver hvilket
ännu ingen apa hoppat». Visserligen säger han i sista ka-
pitlet »det individuella lifvets problem», att menniskoslägtet
icke ledes af en försyn, utan af en »välgörande» lag, men
i detta ord »välgörande» ligger något, som tyder på, att
han anser naturen särskildt god mot den menskliga indi-
viden. Hur det är med den öfriga organiska verlden, låter
han sin tanke icke syssla med. När han nu finner, att all
sannolikhet är för, att någon öfverbefolkning ännu icke
existerar, och lyckas uppvisa, att samverkan växer i
och med folkmängden, jublar han öfver sin lätt vunna seger.
Hans naturliga antipati erhåller fritt lopp och han hånar och
smädar Malthus och hans anhängare. Vi finna sålunda häri
en förklaring öfver förfis mindre välriktade angrepp.

Kritiserande den gamla löneteorin och oupphörligt upp-
tagen af sin tankes mara, den öfverhandtagande jordspeku-
lationen, har han säkerligen för sig sjelf så småningom
skapat hela sin lära om fördelningen. Det har varit den
logiska bristen hos den bestående nationalekonomiska skolan
att icke sammanbinda de trenne lagarna, hvilka angifva de
tre produktionsfaktorernas storlek, som förf, gripit, och då
han riktigt fått ögonen på jordegarens öfvermakt, på spe-
kulationens inverkan, uppstod i hans hjärna det system,
som han så snillrikt framstält i arbetets midtelparti.

I slutet af arbetet säger förf., det hans generellare
verldsåskådning vaknat till nytt lif först sedan lösningen af
den sociala frågan var funnen. Han hade varit så nedtyngd
871

J

af smärta öfver det närvarandes elände, att hans ljusa och
glada lifstro hade förqväfts, men dä han kommit till insigt
om att det var menniskan sjelf, icke naturen som var den
egentliga skulden till olyckorna, vaknade hans gamla tro på in-
dividens betydelse, tron på ett lif efter detta och en personlig gud.
Man kan ju dock misstaga sig; menniskan har ofta en bot-
tensats af känslor och föreställningar, om hvilka hon är re-
lativt omedveten. Kanhända har denna inre tro varit en
omedveten orsak till förf:s kritik af Malthusianismen oçh
hans ovänlighet mot den egentliga utvecklingsläran.

Så har jag tänkt mig den inre utvecklingen af förfzs
tankegång. Dock är det naturligen ytterst svårt att
dervid yttra sig med någon bestämdhet, ty man har endast
den olika tonen i olika framställningar, det olika starka fram-
hållandet af olika partier att hålla sig till, äfvensom de an-
tydningar, som förf, sjelf lemnar om sin egen utveckling'

$	*

&

Utom detta ofvanstående arbete har i svensk öfversätt-
ning utkommit ett annat arbete af samme förf. : Sociala
Spörsmål. Detta behandlar samma fråga, men i en lättare
och populärare form. För den, som icke vill använda så mycket
tid och arbete för att erhålla en idé om nutidens stora so-
ciala fråga är detta arbete synnerligen att rekommen-
dera, ty det är så väl lättfattligt som till följd af sin be-
hagliga stil och framställningssätt ytterst angenämt att taga
del af, utan att det dock är ytligt. För den, som vill hafva
hela frågan framstäld i vetenskapligt sammanhang, är na-
turligen Progress and Poverty att föredraga.

I båda dessa arbeten återfinnas samma grunddrag: förf:s
missnöje med det bestående, uttaladt på hvarje sida, men
under detta flyter som en härlig ström förfis kärlek till
lifvet och menniskoslägtet, hans tro på menniskoslägtets
ädlare egenskaper och på en ljusare framtid. För denna
framtid är det han strider med alla sina kropps- och själs-
krafter, och det äf derför, som vi med allt fog räkna honom
bland våra dagars verldsförbättrare.
Några orå om våra dagars konst

med anledning af Opponenternas utställning.

Med den fyndighet, hvarpå Carl Larsson som tecknare gifvit
så många prof, har han på omslaget till den illustrerade kata-
logen öfver Opponenternas utställning symboliserat dennas orsak
och syfte genom en i form af en medalj framstäld afbildning af
Molins Bältespännare vid gafveln af Nationalmuseum.

Striden är oafgjord: ingen har ännu fått öfvertaget. Den
är ödesdiger: remmen, som spänner bröst vid bröst och länd vid
länd, skall ej lösas förr än endera kämpens krafter äro uttömda.
Man har upphört att byta ord; det är den fysiska styrkan, som
skall gifva utslaget. Det kommer an på, hur långt motståndaren
tål kallt jern.

Det kroniska lidande, som på senare tiden hemsökt vår in-
hemska konstinstitution, antog en akut vändning i och med upp-
komsten af den rörelse, som blifvit bekant under namn af konst-
närsrevolutionen. Läkarne drogo sig för användandet af en sådan
radikalkiu’ som tillsättandet af den begärda komitéen. Man har
stannat vid att strö bark på gatan, rulla ned gardinerna och
ordinera ro och stillhet. Men lika illa står det till. Också er-
fordrades här kraftigare droger än hvita plåstret. Nu ser det ut
som om den sjuka skulle få kola af, derför att medicinmännen
ej kunna enas om botemedlet.

Kändt är, huruledes akademien i augusti månad firade sitt
150-års-jubileum med en utställning, som, trots de från vissa håll
lysande bidragen, i det stora hela förfelade sitt ändamål att gifva
en bild af svenska konstens nuvarande ståndpunkt, enär flertalet
af våra dugande konstnärer på grund af missbelåtenhet med aka-
demiens svar på deras bekanta hemställan underläto att sända
bidrag till utställningen.
873

Detta var i och för sig illa nog. Men att rebellerna gingo
åstad och pä egen hand anordnade en utställning — det var
oförlåtligt, och det hafva de också fått veta af. Ty dermed kom
allmänheten i tillfälle att bedöma, på hvilken sida man hade att
söka den största summan af konstnärlig begåfning och kraft, och
den började undra, om akademien var till för konstens skull
eller konsten för akademiens. Och trots det att Kongl. Maj:t
och statens inköpsnämd i ord och gerning låtit oss förstå, hur
den sanna konsten bör vara beskaffad, begaf det sig, att akade-
miens utställning företedde en skäligen ödslig anblick, under det
att Blanchs salong, oaktadt den 100 % högre inträdesafgiften,
samtidigt var till trängsel fyld.

På konstens område är striden redan afgjord. Bland dem,
som blifvit akademien trogna, äro de lätt räknade, som kunna
mäta sig med de mera framstående bland opponenterna; de djupa
lederna hafva rekryterats från medelmåttans och den rama talang-
löshetens läger. Bland opponenterna åter utgöra de undermålige
ett knappt nämnvärdt fåtal.

Problemet är sålunda reduceradt till ett maktspörsmål, hvars
lösning endast är en tidsfråga, enär en tidpunkt gifvet måste
komma, då akademien ej längre kan undvara de konstnärliga
krafter, som nu uppsagt densamma tro och lydnad; och efter-
som dessa mycket väl kunna undvara akademien, blir det tyd-
ligen hon, som får beqväma sig till eftergifter. Huruvida dessa
i allo komma att sammanfalla med dem, hvilka ifrågasatts i det
med nog stor förtänksamhet a priori uppgjorda förslaget till nya
statuter, torde deremot vara tvifvel underkastadt.

Mångsidighet, herravälde öfver medlen och det entusiastiska
fördjupandet i uppgifterna äro de egenskaper hos den unga rikt-
ningen, som genast springa i ögonen. Konstnärerna koncentrera
sig nu mindre än förr på ett specielt område; med en energi,
som uppsöker svårigheterna i stället för att undvika dem, ser
man än porträttmålaren egna sig åt den landskapliga framställ-
ningen, än en och samme konstnär med lika framgång välja nu
oljemålningens, nu aqvarellens, pastellens eller tuchteckningens
framställningsform, än målaren för en tid lägga bort penseln och
gripa till modellerpinnen. Den omständigheten att en företeelse
som den sistnämnda ej blott uppträder sporadiskt, utan har en
konstant karaktär och en fullt medveten prägel, sammanhänger
874

pâ det närmaste dermed, att skulpturen i våra dagar allt mer
ryckts in under en målerisk synvinkel. Att här motivera be-
rättigandet i detta sträfvande skulle vålla en allt för vidlyftig
digression. Vare det nog sagdt att liksom, enligt Ibsens ord,
diktningens uppgift i vår tid är att flytta råmärken, kanske äfven
samtidens bildande konst har ett liknande värf att fylla.

Ett negativt, men derför ej mindre belysande drag hos
Opponenternas utställning var bristen på taflor öfver så kallade
stora ämnen. Söker man nu få besked om hvad som menas med
detta talesätt, har man visserligen rätt att bli förvånad, då man
hör att till sådana räknas Gustaf Vasa, som låter slå sönder ett
par vinfat, men icke t. ex. en moder (n. b. af underklass) vid sin
dotters sjukbädd. Men om den öfliga frasen härvidlag är minst
sagdt missledande, är det faktum, som dermed åsyftas, icke dess
mindre oförnekligt. De stores historia har upphört att intressera
konstnären, som deremot finner en mångfald af ämnen i de
många undanskjutnes och obemärktes existenser. Han skildrar
icke längre undantagsmenniskan, utan genomsnittsmenniskan, den,
som han alla dagar kommer i beröring med. Han skildrar sin
moder, sin hustru, sina barn, syskon och vänner. Dessa men-
niskor, som han oupphörligt ser på nära håll och längesedan
känner i grund Och botten, ger han oss i genreartade situationer,
sådana de gå och stå i lifvet; högtidskläderna äro lika gifvet
bannlysta från dessa framställningar som den ansträngda och
högtidliga minOn och det ceremoniösa framträdandet. Det cen-
trala i personligheten kommer derigenom så mycket mera till
sin rätt. Fransmannen har en träffande benämning för denna
konstriktning; han kallar den Vart intime.

Äfven inom landskapsmålningen har den intima konsten nu
större utrymme än förr. Man fordrar ej mera stora linier och
»komposition» ; man är- tillfredsstäld, om konstnären meddelar
åskådaren ett en gång af honom upplefdt intryck. Härtill kan
ett mycket ringa och i mångas ögon fult eller obetydligt stycke
natur lemna material. Allt som denna riktning trängt igenom,
har »arrangementet» fallit i kurs. Det har här intet utrymme.

Liksom skulpturen allt mer tenderar åt det måleriska, så
förflyttas målningens tyngdpunkt i samma mån från teckningen
till koloriten — detta icke så att förstå, som skulle man vårds-
lösa teckningen, utan så, att man låter koloriten taga vid der
teckningen slutar och omgifva denna, såsom huden omgifver ske-
lettet och musklerna. Man aktar sig för att betona en kontur,
som ej finnes till i verkligheten ; man låter luften spela fritt
875

kring föremålen, låter dem än badas i solljus, än dränkas i
dimma; skuggorna, som förut med sina kompakta, mörka massoi'
bildat en skarp kontrast mot målningens ljuspartier, hållas nu
lätta, luftiga och genomskinligt färglösa. Framställningen af klär-
obskyr och luftperspektiv har i våra dagar gjort oerhörda framsteg.

Bland alla de invändningar, som riktas mot nutidskonsten,
är ingen grundlösare, ingen förhatligare och ingen mera ihärdigt
idislad än den om Paris-schablonens ytlighet och om det indivi-
dualitetens osjelfständiga uppgående i ett konventionelt chic, som
skulle vara följden af en anslutning till »den franska riktningen».
Pariskonsten är dock i våra dagar intet annat än hela verldens
konst. Till Paris samlas talangerna från östan och vestan, från
norr och söder. Ingenstädes äro doktriner af hvad slag de vara
må så illa anskrifna. Ingen riktning har der öfvertaget öfver
de andra. Icke Bougtiereaus »peinture savante», icke Collins
skulpturala eller Puvis de Chavannes' visionära målning, icke
traditionerna från. Regnaults korta och glänsande bana, icke det
af Jules Breton och Bastien Lepage så väl förvaltade arfvet från
vägbrytaren Millet, icke de nyligen bortgångne store impressioni-
sterna de Nittis' och Manets lifsverk har någonsin lagt selar på
de unga talangerna, och om någon tagit sig före att svinga ferlan
mot de ohörsamma, har detta snarare väckt löje än fruktan. Dessa
riktningar, af hvilka en och hvar, derest den blefve allenaher-
skande, snart nog skulle vålla slentrian och försoffning, neutra-
lisera nu på ett välgörande sätt hvarandras ensidigheteï.

Bästa vederläggningen af påståendet om Pariskonstens stereo-
typa karaktär innebär kanske det förhållandet att när helst en
ung målare röjer friskhet, bravur och en omedelbar naturuppfatt-
ning, man får höra sägas att han målar parisiskt, oaktadt han
kanske aldrig varit i Paris. I många fall är åskådaren så van
vid häfdvunna framställningssätt, att han i detta omdöme in-
lägger ett klander. Konstnären fattar det i hvarje fall som
beröm.

Under det att numera ingen sakförståndig nekar att den
moderna konsten på fakturens område gjort storartade framsteg,
är deremot den invändningen ofta hörd, att denna konst saknar
ett djupare tankeinnehåll. Naturligtvis är det icke meningen att
detta skall gälla utan undantag; så länge sådana konstnärer ännu
lefva och verka, som Laurens, »dödens målare», Älma Tadema,
hvilken med en Flauberts intuition rekonstruerar de antika civi-
lisationerna, Vereschagin, hvars hela produktion är en glödande
protest mot krigets upprörande barbari, och Munkacxy, som i
876

ett ansigte kan låta oss läsa historien om ett helt lif, andra att
förtiga, skulle en dylik invändning i alla händelser icke behöfva
upptagas till besvarande. Men man vill säga att de verkliga
mennisko- och sedeskildrarne utgöra ett fatal och att de flesta
nöja sig med att relatera alldeles tillfälliga och betydelselösa
situationer, ja, man låter påskina, att de med förkärlek välja
simpla och vidriga ämneti. Detta klander har fått ett drastiskt
uttryck i en kartong af den franske akademikern Couture, deri
han gör sig lustig på naturalismens bekostnad genom att fram-
ställa en konstnär, som, sittande på det afslagna hufvudet af en
antik gudinnas bild, med stort intresse fördjupat sig i aftecknandet
af ett framfor honom liggande svinhufvud. Äfven den, som funnit
sig road af bildens saftiga humor, måste dock medgifva, att kritiken
handlar mera välbetänkt, då den nöjer sig med att konstatera,
huruvida svinen målas så att de se ut som svin och gudinnorna
så att de se ut som gudinnor, än då den söker fastslå ett kate-
goriskt imperativ beträffande ämnesvalet. Ty man kan icke utan
rysning tänka på, hvilken följden skulle blifva deraf, att en
konstnär med utpräglade anlag för endera af ofvannämnda genrer
trugades att sysselsätta sig med den andra.

Också finnas många af nutidskonstens vedersakare i detta fall
ganska medgörliga. Måla hvad ni vill, säger herr X., men
stanna ej vid att göra finesser, anse det ej nog att förvåna, sök
att vara naturlig, okonstlad och innerlig; tala till min känsla!

Uttala en sådan önskan, och hvarje konstnär skall svara
er: det är det jag vill! det är det jag gör!

Icke sällan får han då det svaret: jag ber om ursäkt, min
herre, men jag försäkrar er, att ni icke gör det.

Här förefinnes således ett svalg mellan konstnärernas upp-
fattning å ena sidan, herr X. och konsorters å den andra.

Jag skall så mycket mindre förneka hvem det vara må
rättigheten att stå kall och likgiltig inför en tafla, som icke in-
tresserar honom, som jag sjelf mer än en gång funnit min för-
del vid att begagna mig af denna rättighet; men man bör akta
sig för att af sin egen likgiltighet för en tafla draga förhastade
slutsatser angående dennas värde. När herr X. säger att den
och den taflan är dålig, borde han kanske ha sagt att den är
tråkig, hvilket åter kan betyda att han icke förstår densamma.

Ordet faiseur utslungas också ofta på ett allt för lättvindigt
sätt. Det är som om man menade, att mindre sysslande med
tekniska problem skulle skänka konstnärens produktion större
värme och friskhet. Hänförelsen för en sak kännetecknas dock
877

bäst genom tålamodet och oförtrutenheten i det derpå nedlagda
arbetet. Äfven om sysslandet med handgreppen i våra dagar
inkräktade så mycket på konstnärernas verksamhet, som många
föregifva, vore det dock kortsynt att platt fördöma en dylik ten-
dens. Hvad mer, om det nuvarande slägtet ej hunne mera än
att stöpa ämbaret, i hvilket våra efterkommande skola pressa
sina tankars nya vin, att resa sockeln, från hvilken framtidens
Minerva skall skaka sitt spjut? Jag menar att redan detta borde
kunna vara en uppgift värdig ett helt tidehvarf.

Detta, att underkänna en hel riktning derför att den hai*
ofullkomligheter att öfvervinna och obruten mark att odla, är
ett bland kännetecknen på hvad ag ville kalla den opportunistiska
kritiken. Är icke sympatien tillgänglig för allt som bär konst-
närlighetens prägel, förbiser kritiken resultaten, derför att metoden
ej är den rätta, då kan den ej annat än anstifta skada, af huru
stor välmening den än må vara uppburen. Här om någonsin
gälla orden: non ludere, non lugere, sed intelligere. Men ännu
äro de färre, som söka förstå, än de, som antingen gäckas eller sörja.

På grund deraf, att konstnärernas individuella egendomlig-
heter nu mera än förr tillstädjas taga ut sin rätt, är det ingen
lätt sak att påvisa de för den moderna konsten gemensamma
dragen. Sådana spåras dock å ena sidan i en genomtänkt och
systematisk uppfattning af, å andra sidan i en obegränsad vördnad
och beundran för naturen. Mellan det stora och lilla göres ingen
rangskilnad, ty skapelsen är oändlig. Begreppen vackert och fult
hafva underordnats begreppen sant och osant; den sanningsenligaste
skildringen är efter nutidskonstnärens uppfattning äfven den skö-
naste. Menniskan framställes icke längre som ett »Ding an sich»,
utan i sin bundenhet till naturen, af hvilken hennes tillvaro är
betingad. Riktningens höger och venster bestämmes deraf, huru-
vida konstnären lägger hufvudaccenten på skildringen af sjelfva
det framstälda föremålet eller på det fenomen, under hvilket
detta framträder.

Efter alla tecken att döma har den konst, af hvars när-
varande ståndpunkt Opponenternas utställning kan anses ha varit
en fullgiltig exponent, ännu långt ifrån nått sin kulmen. Den
har i det stora hela karaktären af ett förarbete, ehuru visserligen
ett förarbete af hög konstnärlig rang. Dukarne äro ej stora,
framställningarna studieartade. Sällan går framställningen på dju-
pet, men så mycket större är förtrogenheten med och den liffulla
framställningen af naturen i dess enkla och primitiva företeelser.
Precisionen går här hand i hand med hängifvenheten för ämnet.
878

Det är ieke mot den stora idealistiska konsten som oppo-
nenterna dragit i härnad, ty någon sådan har vår tid ej mäktat
frambringa. Hvad de vilja åt, är det slags konst,’ som lefver
sitt parasitlif på föregående generationers arbete och tankelif.
De förakta uppstyltningen, men de vörda i sitt sinne de store,
som i gångna tider ledt konsten in på nya banor. Och de hedra
bäst deras minne genom att i sin ordning sjelfve lägga grunden,
på hvilken de och deras efterkommande skola bygga.

Detta är det mål, som eldar våra unga konstnärer, sådana
de vapen, som de föra i striden, och Arte etprobitate är tecknet,
i hvilket de skola segra.

Karl Wåhlin.
En representativ roman.

Det är Guy de Maïipassan^s nya arbete Bel-Ami*, det är
fråga om. Från flera håll har man yttrat, att den boken är det
mest snillrika alster af den snillrikaste nu lefvande franske för-
fattare. Och man har sagt, att sedan L’Assommoir har intet
så framstående arbete sett dagen i Frankrike.

Och märk väl : de som sagt detta äro ej ensidiga naturalister,
långt derifrån.

Jag kastade mig genast öfver boken, af hvars 31 upplagor
en del exemplar kommit hit till Sverige. Jag slukade den med
en fart —- det är inte lätt att stanna, när man börjat läsa Bel-
Ami — och se här mina första intryck!

Främst ett erkännande åt författarens framsteg. Det är en
helt annan mognad i Bel-Ami än i hans tidigare arbeten. Mau-
passants stil har länge varit mästarens, men hans sätt att fram-
ställa sin »enkla verklighet» har sällan gått fritt från invänd-
ningar. Sådana grofheter, som öfverflöda i ett par hans böcker,
finnes ej motsvarigt till i hans sista, fastän Bel-Ami visserligen
är allt annat än moralisk. Men hela skrifsättet är här så hu-
moristiskt, att man knapt stötes af slipprigheterna — som för
öfrigt ej äro så många, jemfördt med hvad vi blifvit vanda vid
i franska romaner, äfven af ansedda författare — och åt ett par
af de mest uppsluppna scenerna kan man till och med skratta
godt.

Saken är nemligen den, att humorn försonar åtskilligt, det
kan ej nekas, och ett bevis på den starka humor, som genomgår
Bel-Ami, är det sakförhållande, att man egentligen aldrig blir ond
på hjelten eller föraktar honom, fast han har alla möjliga dåliga

* Nyligen utkommen i svensk öfvers. under titeln »Qvinnogunst».
880

egenskaper i frikostigt mått. Härmed vill jag naturligtvis ej påstå,
att de ohöljda kärleksskildringarna utgöra en fortjenst hos boken.
Men de skymma ej här, som i »Une vie», arbetets goda sidor.
Det kan för öfrigt knappast nekas till, att de — åtminstone
delvis — äro nödvändiga här. Man skildrar ej en don Juan, han
må uppträda i riddarkostym från 1500-talet eller i redingot från
1885, utan att komma att beröra hans kärleksförhållanden.

Men Bel-Ami är ej endast representativ för den modernaste
franska romanen. Dess innehåll är alltigenom i ovanligt hög
grad utmärkande för det moderna lifvet i Paris.

Och det är denna egenskap, boken kommer att ha att tacka
för rykte i högre mening. Jag kan ej konstatera, att det är
sant, allt hvad här står, endast att det har allt sken af att vara
sant. Skildringen är ju skrifven af en parisare, som känner sitt
folk och hvars sanningskärlek ingen förnekat, hvad ondt man för
öfrigt än kunnat säga om hans böcker. Och särskildt har han,
som hvar man vet, haft de allra mest afundsvärda tillfällen att
titta in mellan kulisserna i den verld, der Bel-Ami uppträder,
nemligen tidningsverlden.

Maupassant har en outtröttlig arbetskraft. Han bar skrifvit
i dussintals parisertidningar, har varit med öfverallt, försökt sig
på de mest skilda ämnen. Man har varit tvärsäker på, att han
skulle slita ut sig som diktare genom sitt mångskrifveri. Men
det ser ut, som ämnade han éj gå in på den åsigten, ty så frisk
som i Bel-Ami har han visst aldrig visat sig. Hvad den skild-
ringen sqvallrar om, inte är det om trötthet eller förslappning
hos författaren.

Maupassant har denna gång företagit sig det vågstycket att
skildra en dålig karaktär och vinna vårt intresse för karlen.
Bel-Ami, eller Georges Duroy som han egentligen heter, är en
lycksökare, som vill fram och som kommer fram. Han vet ej
livad betänkligheter vill säga, han vet att man får ingenting här
i verlden, utan det gäller att taga. Och han tager med hela
handen, med djerfheten hos den, som vet med sig att han ingen-
ting har att förlora och som aldrig haft någon aning om hvad
samvete eller heder vill säga. Vi följa hans bana från det han
kommer till Paris utan en sou och till dess han såsom millionär
och som en inflytelserik herre firar sitt bröllop i St. Madelaine,
begapad af tusentals menniskor och sjelf nöjd och lycklig med
sina utsigter — deputerade kammaren, sin älskliga unga brud
och sin vackra mätress, som han alls inte har för afsigt att
bryta med.
881

Han känner sig till och med tacksam emot försynen — me-
dan han är inne i kyrkan — för den medgång han alltid haft.

Försynen hade hjelpt honom på följande sätt:

Först råkade han en gammal kamrat Forestier, tidningsman.
Denne skaffade honom en underordnad plats i sin tidning. Duroy
sjelf kunde ej skrifva ett ord, men vännens hustru, som för öf-
rigt alltid skref sin mans artiklar, dikterade för honom en debut-
uppsats, som blef omtyckt. Men fortsättningen, som den nye
journalisten skulle skrifva sjelf, misslyckades totalt och nu blef
han notisjägare.

Men det ville ej gå väl för honom. Då hittade han på
att gå fruntimmersvägen. En ung och vacker fru de Marelle
blef utan några svårigheter hans älskarinna och försåg honom
med pengar. Hon blef hans hela boken igenom, trots alla hans
andra galanta äfventyr, trots alla brytningar och alla scener,
trots slutligen, att han slår henne och sedan går sin väg och
låter henne ligga. Hvar gång de råkas är hon lika småleende
igen, och alltid slutar det med försoning.

Så dör vännen Forestier. Vår hjelte är genast framme hos
hustrun, hon som dikterar så goda politiska ledare. De bli
gifta. Han flyttar in i hennes våning och in i tidningen på
Forestiers plats. Han har nu en tryggad ställning och lär sig
småningom att sjelf skrifva politik, anrättad efter boulevardpu-
blikens smak.

Ju mera han får, dess mer vill han emellertid ha. Hans
fru har en gammal vän? som varit tredje man i huset såväl un-
der hennes förra man som i hennes andra äktenskap. Denne
dör och har testamenterat henne en million. Roliga trakasserier,
innan herr Du Roy -— som han nu heter — lyckas få hälften
af summan för sin egen del. Roliga skildringar af förhållandet
mellan honom och hans fru, af hans svartsjuka, hans tvärhet mot
henne, hans misstankar och hans brutalitet. Det är hans genom-
gående grundsats, detta att han har rätt till allt, att han bör
klänga upp på andras axlar och taga för sig allt hvad man kan
få ocb mera dertill.

Med sin fru fick han i sjelfva verket allt för litet. Hvad
han varit dum, när han band sig vid henne!

Lika mycket af en nyck som af beräkning börjar han närma
sig sin öfverredaktörs fru, en bedagad, aktningsvärd matrona med
fullväxta döttrar. Han är som vanligt omotståndlig, och den
öfvermogna frukten faller i hans armar efter att ha gjort tap-
pert motstånd, jollrat med honom om kärlek, då de stämt möte
882

i kyrkan sanct Trinité, och derefter biktat för presten, för att
sedan komma till honom i hans »ungkarlsväning» vid rue Con-
stantinople och der hälla på att stöta till samman med den all-
tid lika trogna fru de MaTelle, hon som har äldre rättigheter.

Gumman blir vår hjelte snart trött på. Hon skatfar honom
just inga fördelar, endast en 70,000 francs, en ringa del af den
kolossala vinst, hennes man roffar åt sig af staten på ett krigs-
tåg till Marokko.

70,000 francs, hon borde skämmas! Man hade bedragit ho-
nom, insöft honom i säkerhet, medan man plockade million på
million ur statens fickor.

Nu börjar nästan den svåraste tiden för den arme herr Du
Roy, baron Du Roy de, Cantel, som han numera heter. Glupande
äregirig och penninghungrig men stängd på alla håll! Heders-
legionskorset, som man ger honom »för ovanliga tjenster» —
att han i sin blindhet hållit de andra ryggen fri, när de lurade
både staten och honom — gör honom blott än mera ursinnig,
fast han naturligtvis tar emot det, liksom han alltid tagit emot
pengar af sina »väninnor», sedan han protesterat en stund.

Slutligen har han sin plan färdig. Han vinner redaktörens
dotter, den vackra och helt unga Suzanne, arftagarinnan till fem-
ton millioner.

Derpå gör han sig af med sin hustru, som han numera ej
har någon fördel af, och hämnas på samma gång på ministern,
som lurat honom och skött sig sjelf. Han öfverraskar sin hustru,
ställer till skandal — intagen af dygdig harm — begär och får
skilsmessa, sårad som han är och kränkt djupt i sitt hederliga
hjerta.

Den halfva millionen, hon skänkt honom, ger han natur-
ligtvis ej igen. Den är ju lagligen hans.

Ministern krossar han genom ljungande artiklar i sin tidning.

Öfvertalar så lilla Suzanne att låta honom enlevera sig —
ty hans mätress, flickans moder, som fortfarande förföljer honom
med sin alltför trogna kärlek, skulle naturligtvis aldrig gifva sitt
bifall till de ungas förening.

Och när enleveringen lyckligen är fullgjord, har fadern intet
annat att göra än ge med sig för att undvika skandal. I sjelfva
verket har Du Roys tilltagsenhet slagit an på gubben och han
tröstar sig och sin hustru med, att de kunde ha fått en mera
högtstäld måg men knappast en mera intelligent och lofvande.
Du Roy är en framtidsman, han om någon: »Han kommer att
bli deputerad och minister.»
883

Verlden hör de företagsamma till, dem som inga betänk-
ligheter ha, dem som förstå att ta för sig, dem som likt Georges
Duroy draga nytta af alla, som komma i deras väg, taga af alla
men gifva ät ingen, — som med ett ord bedraga hela verlden,
naturligtvis under sken af den största hederlighet och med stän-
dig fordran att af en hvar bemötas som den omutlige mannen
af ära.

Georges är farlig just derför att han aldrig tvekar att till
sin fördel begagna sig af omständigheterna, och derför att han
det gör med en öppenhjertig framfusighet, ett slags galghumor,
som vill påvisa inför hela verlden att han har rätt att lyckas i
allt, derför att han aldrig låter något tillfälle gå sig ur händerna.
Han är bohemen, född med segerhufva och utan skrupler. På
hvilken bana han än slagit in, skulle han armbågat sig fram,
trampande ned sina motståndare och ropande »plats för mig».

»Les imbeciles et les niais sont toujours les dupes.» Ve
de hänsynsfulle,, de veke, de ärlige!

Sådan är grundtanken i Bel-Ami och skildringen ger utan
att bifoga några kommentarier rätt åt dem som lyckas. Enhvar
får sedan tänka derom hvad han vill, författaren ger intet sede-
betyg åt sina figurer, han endast ställer fram dem: — »se här,
så se de ut.» Men detta gör han med en sådan frisk käckhet
och ungdomlighet, parad med en sådan kraft, att man ej tviflar
en minut på troheten i teckningen.

De många pariserbilder, som inflätats i skildringen, och de
bifigurer, som skizzerats vid sidan af »hjelten» och hans hjeltin-
nor, äro påtagligt verklighetstrogna. Folie-Bergère liksom festen
hos Rival, duellen, natten i Boulogneskogen och gubben Walters
storartade uppträdande, sedan han blifvit en af denna verldens
mäktige, detta är bilder ur en verklighet, som parisaren på se-
naste åren haft goda tillfällen att studera. De interiörer ur tid-
ningsverlden, som — dock ganska sparsamt — förekomma, äro
roliga nog, i synnerhet historien om tillkomsten af Duroys första
artikel, som fru Madelaine förstår att anrätta precis efter läsarnes
fordringar, samt den episod, då två reporters skola interviewa en
kines och en rajah och den äldre och erfarnare tidningsmannen
slår sig ned i ro på ett kafé och lär sin unge medbroder att
vara praktisk: »Tror ni att jag bryr mig om att gå och fråga
den der kinesen och den der indiern hvad de tänka om England?
Alldeles som jag inte mycket bättre än de sjelfva hade reda på
hvad de böra tänka för läsarne af La vie Française. Jag har
redan interviewât fem hundra kineser, perser, indier, kilier, ja-
884

paneser och andra. De svara alltid samma sak. Jag behöfver
endast taga reda pä min artikel om den siste af dem och kopiera
den ord för ord. Det som skiljer herrarne ät, det är deras ut-
seende, deras namn, titel, ålder och svit ...»

Så går han till hotellet, talar i fem minuter med portieren,
går sedan till sin byrå, skrifver artikeln om sitt samtal med den
ryktbare kinesen och den ej mindre bekante indiske rajahn och
skrifver en räkning på hundra sous för sin åkning, då han sökte
upp de båda hedersmännen.

Ja, den är säkert sann, i smått som i stort, målningen af
parislifvet, af den rasande, hänsynslösa kampen för tillvaron, af
sättet att vinna anseende och aktning. Och den är skrifven
utan bitterhet, utan ett spår af indignation, med öfvcrlägsenhet
men utan harm eller förakt mot individen eller mot samhället.
Fransmannen har mycken tolerans, han aktar hvarje väg till obe-
roende, respekterar hvarje lefnadsyrke. Och den som förstår att
lyckas har ju rätt.

Vid sidan af detta äflande parislif upprullas i romanen ett
par motsatser dertill, ypperligt insatta i totalbilden. Den ene,
Forestiers sjukdom och död nere i Cannes, den andra Duroys
bröllopsresa och besöket hos hans gamla föräldrar, bondfolk borta
i Rouentrakten, — en utmärkt episod, skarp i karakteristiken
af de båda klasser, som der mötas, de slutna, misstänksamma
bönderna och de intriganta, öfverlägsna och nedlåtande verldsmen-
niskorna, som höra till en helt annan verld och ha intet gemen-
samt med de andra.

Och midt ibland de ytliga, kapplöpande lyckojägarne, som
befolka verldsstaden, har författaren placerat den gamle skalden
Norbert de Varenne, resignationens lärare, lugn och tankfull,
vetande hur mycket all äflan är värd, — en figur, som spelar
samma roll bland vimlet af de öfriga som skelettet innehade vid
de gamles gästabud. Och åt den gamle skalden och hans djupa
maning egna hans samtida lika mycken uppmärksamhet som ett
vinrusigt sällskap egyptier och hellener egnade åt benrangelsman-
nen, bekransad i ett hörn af salen.

När det gäller att slåss för lifvet, hvem har då tid att tänka
på döden? Och för öfrigt, hvad är den att tänka på? Då är
det ju slut, det är ingenting att säga derom. Man är ur leken
och de öfriga fortsätta — och tala om en ungefar så som den
ädle Du Roy talar om sin vän, hvars hustru han ärfver.
885

Med Bel-Ami har Maupassant obestridligt vunnit sin plats
hland Frankrikes främste nutidsskildrare, dit för öfrigt åtskilliga
af hans många småskizzer förut banat honom väg.

Maupassant är en allt för kraftig natur för att låta det
«lagliga yrkesmessiga skrifveriet, dit hans lifliga sinne drifver ho-
nom, taga hans bästa styrka. Och i ett land sådant som Frank-
rike, der böcker både säljas och betalas, blir ju heller ej den
begåfvade skriftställaren tvungen att rent af kasta bort sin talang-
genom att portionera ut den i smulor, derför att landet ej har
intresse nog att kunna eller vilja befrämja de literära framstegen.
Vi ha sett på denna sista tid, huru i flera länder — jag be-
höfver ju ej nämna några namn — författare af oomtvistad rang
skadat sig genom att skrifva för mycket i tidningar och tidskrif-
ter. Att de ha tvungits dertill torde vara uppenbart, ty icke
lär någon författare, han vare diktare eller literär fuskare, med
vilja låta sig komma in på det sluttande planet. Han kan ej
undgå att se, huru han börjar skrifva sämre än förr, han kan
Tesa sig upp igen, det är sant, men det är ej alltid han förmår det.

Och felet är ej ensamt hans.

Men jag förirrar mig utom ämnet. . .

Passepartout.

Ur Dagens Krönika. N, 11 — 12.

S»
General Gordons dagbok.

Af

Helen Zimmern.

(Öfvers. från förfis manuskript af M—r.)

En af de vackraste, ädlaste karaktärer, som inom de senaste
åren visat sig på den engelska Horizonten, är Charles George
Gordon, hvilken hans nation sörjer och hvars minne den ärar,
en man, hvilken modigt fallit för en bedröflig sak, som ej var
värdig ett så godt blod. Gordon var en hjelte, en af dessa per-
soner, af hvilka fordom gjordes helgon, en af dessa okonstlade
troende — så sällsynta i våra dagar — som med all makt sträfva
att följa Kristi exempel, och i hvilkas tillvaro sjelfviskheten icke
har någon del. Han var en man, som i lägrets hårda verklighet
medförde klostrets ideal, en man, hvars enda mål i lifvet var
att göra sin pligt, och detta, som han uttrycker sig, utan att
riskera straffet af ära eller röna obehaget af att vara en hjelte.
Han afskydde alltid offentlighet, han frågade icke efter rykte, han
önskade aldrig blifva stor, och då, efter nästan underbara be-
drifter, storhet trugades på honom, förkastade han den härmed
följande äran och af böjde den erbjudna belöningen. Den man
måste vara egendomligt begåfvad, hvilken, alldeles i saknad af
personlig ärelystnad, finner sig eftersökt såsom lämplig för de
högsta värf, och endast mottager uppdraget, då den begärda tjen-
sten är för mensklighetens sak. Den soldat måste verkligen vara
abnorm, som hyser ganska liten beundran för militära bedrifter
och anser det för större ära att befordra fred än att, för att
citera hans egna ord, »att vinna någon lumpen ära i ett bedröf-
ligt krig». Det är sannerligen en romantisk och ridderlig bana,
som för oss upprullas i Gordons lif, hvars fullständiga historia
ännu ej är skrifven. ‘

Charles George Gordon härstammade, såsom hans namn an-
gifver, från en gammal god Höglandsätt, och detta förklarade
troligen den markeradt stränga puritanska grundtonen i hans ka-
887

rakter. Under ett ocli halft århundrade hade männén af hans
ätt yarit soldater, och redan från vaggan var han bestämd för
arméen samt erhöll en rent militärisk uppfostran. Om hans skol-
lif veta vi ingenting, utom att han på intet vis öfverträffade kam-
raterna. Skickad till Krim — han var då endast en yngling —
vann han der sina sporrar och utmärkte sig så, att han valdes
till en af gränsregleringskommissarierna. Knapt hade han åter-
vändt hem förr än det kinesiska kriget af 1860 bröt ut, och han
beordrades till Peking, dit han anlände i tid för att bevitna den
sorgliga handlingen af europeisk vandalism, sommarpalatsets för-
störing. Men med Pekings intagande var det ingalunda slut på
fiendtligheterna, och 1862 hade Jai-Ping’ska upproret af med
kinesiska regeringen missnöjda gjort sådana framsteg att de euro-
peiska stationerna hotades och frågan uppstod om icke europe-
erna borde hjelpa kinesiska regeringen mot rebellerna. Orsaken
till upprorets utbrott är icke olik med anledningen till Mhadins
uppträdande i Sudan. Det var en egendomlig harlekinad af
religionsfanatism och krig, som Gordon uppmanades att under-
trycka. Det är tydligt att den unge officeren måste hafva in-
gifvit sina förmän höga tankar om sin skicklighet, ty i annat
fall skulle han säkerligen icke blifvit vald till en så vigtig post.
Och sålunda såg sig — till ringa belåtenhet för honom sjelf,
såsom hans bref till hemmet visa — den man, som förr aldrig
fört befäl, plötsligen i spetsen för en armé, hvilken, ehuru den
kallade sig för den all tid-segrande, hittills alltid blifvit slagen.
Det första han gjorde var att disciplinera sina trupper, och det
visade sig snart att han egde en stor befälhafvares förmåga att
göra sig både älskad och åtlydd af sina soldater. Hur han pole-
rade sitt råa materiel, hur hans armé verkligen blef alltid-seg-
rande, hur han sjelf icke bar några vapen utan endast en liten
käpp, som benämdes Gordons seger-trollspö, hur han tillbads för
sin rättvisa och mensklighet, hur han piskade upp emissarierne
från kejsaren, hvilka erbjödo honom guld för att försona ett löf-
tesbrott, hur han var nära att låta skjuta kinesiska Premiermini-
stern för samma orsak — allt detta skall en gång kunna läsas
i detalj, då en fullständig biografi öfver hjelten utkommer. Slut-
ligen lemnade han Kina lika fattig på penningar som han kom-
mit dit. Han afslog alla penningebelöningar och utmärkelser,
som erbjödos honom; han ville icke hafva någotdera. Det var
tillfredsställande nog för honom, sade han, att han varit ett ringa
verktyg att rädda några 100,000 lif. Hans tjenster hade gjorts
för mensklighetens sak, icke för att vinna guld. Ej heller ville
888

han tillåta att fester gåfvos för honom vid hans återkomst. Fest-
middagar voro hans speciella afsky, att bjuda honom till middag
en stor förolämpning:. »Bjud den fattige och sjuke», brukade han
säga, »bjud icke mig, som har tillräckligt.» Han gjorde också
allt hvad han kunde for att förekomma det hans namn skulle
intaga någon framstående plats i berättelsen om det kinesiska
upproret. Hade Gordon varit ärelysten, hade detta varit rätta
ögonblicket; emedan han icke var det, så ville han ej framhålla
sig sjelf. Derför blef han snart glömd på högre ort, återtog
sin blygsamma ställning inom arméen och erhöll en liten befatt-
ning i Gravesend. Här stannade han i sex år, under hvilka
hans lif var en följd af goda gerningar, utförda i stillhet. Han
använde alla 1 sina penningar på de fattiga ; han tog upp pojkar
från gatan och uppfostrade dem, hans hus var skola, sjukhus
samt fattighus på en gång. År 1872 efterträdde Gordon sir Sa-
muel Baker såsom guvernör för stammarna i öfre Egypten, vid
samma tid som Khediven, hvilken uppmuntrat slafhandeln, eme-
dan den ökade hans inkomster, omvändes till aktiv och allvar-
sam filantropi, i ett ögonblick då han såg sitt eget öfvervälde
hotadt. Gordon genomskådade bevekelsegrunden, och kallade det
för ett knep att vinna engelska folkets bifall, men begaf sig icke
dess mindre dit, emedan han trodde sig kunna uträtta något godt.
»Med Guds hjelp skall jag hålla vågskålen i jemvigt», var hans
korta svar på en egyptisk embetsmans långa, högtrafvande tal.
Han afslog den erbjudna lönen af 10,000 £ om året och tog i
stället 2,000 £, som han trodde skulle betäcka hans utgifter.
»Han ville icke hafva», sade han, »blodspenningarna, som ut-
pressats af de uslingar, hvilka stodo under hans myndighet.» Det
var ett häpnadsväckande värf han åtagit sig, och efter fyra års
förfärliga mödor och nästan öfvermenskliga ansträngningar, måste
han med ledsnad erkänna att det var omöjligt, i det han för-
klarade att han lika gerna kunde söka utdraga bläcket från läsk-
papper, som redan uppsugit det, som att hos egyptierna utrota
idéen om slafveriet. Visserligen lyckades han att injaga skräck
hos slafhandlarne, att befria tusental af deras fångar, hvilka han
likväl icke kunde återsända till deras hem, och hvilkas öde var
död eller återfall i fångenskap; visserligen upprätthöll han ord-
ningen hvarhelst han var och ingaf befolkningen förtroende till
hans rättvisa. Men Sudan är stort och Gordon var icke alle-
städes närvarande, oaktadt sin rastlösa verksamhet. Så snart han
vände ryggen till var sakernas förhållande lika dåligt somi förr,
och då han fann att han äfven motarbetades i högqvarteret i det
889

Khediven till sina baler bjöd män, som Gordon låtit arrestera
för att undergå bestraffning, nedlade han befälet i förtviflan och
med afsmak. Detta var just hvad man önskade i Cairo. Gordons
metod var för genomgående för att behaga regeringen och deras
paschar, hvilka man, enligt Gordon, har att tacka for alla oro-
ligheter i Sudan, emedan de i regeln göra sig skyldiga till röf-
verier af värsta slag. Gordon behöfde hvila och tillbragte är
1883 vid Jerusalem, der , han författade en till hälften mystisk
till hälften vetenskaplig betraktelse öfver den heliga grafven, under
det han kamperade utanför staden och lefde uteslutande af örter
och frukter samt gaf alla sina penningar åt de fattiga. Han var
ännu en gång på väg att under konungens af Belgien auspicier
försöka det herkuliska arbetet att utrota slafhandeln, då vox
populi i England under den egyptiska krisen frågade: »hvar är
Kina-Gordon?» ty detta binamn hade han bekommit. Folket
insåg att om någon kunde bringa nationen ut från den återvänds-
gränd, i hvilken regeringens vacklande politik hade infört dem,
så var denne man Gordon. Inom tjugufyra timmar efter sin
återkomst till England, var han på väg till Sudan. Med hvil-
ket resultat! Vi känna det nu alla. Hvad honom sjelf beträffar,
trodde han att Gud skulle föra honom genom alla svårigheter,
och utan fruktan gick han framåt. Han kallade honom. »Jag
gör ingenting; jag är verktyget, hvarmed trävirket arbetas. Tim-
mermannen riktar det. Om det förlorar sin skärpa, måste Han
hvässa det. Om Elan lägger bort mig, och tager ett annat verk-
tyg, måste jag finna mig deri. Ingen är oumbärlig för Honom.
Smickra er icke med att Han behöfver er. Det är en heder
om Han använder er.» Han egde den stilla, inre friden, hvil-
ken ej låter rubba sig af menniskors beröm eller tadel. I san-
ning en vacker karakter, i hvilken på ett blott allt för sällsynt
sätt voro förenade handlingskraftens och sedlighetens genius. Och
nu har han gått bort ur vår åsyn. Men som apostelen Paulus
säger i en af sina epistlar, »Varande död, talade han lik-
väl.» Inom de senaste veckorna har till engelska folket utsändts
Gordons testamente. Länge och ifrigt afvaktade, utgöra de sista
ord general Gordon skrifvit till engelska folket under hans ens-
lighet i Khartum, — åtminstone de sista, hvilka kommit allmän-
heten till del — en originel och högeligen intressant volym. Den
omfattar innehållet af de sex dyrbara manuskript, hvilka den 22:a
sistlidne januari öfverlemnades till sir Charles Wilson i Metem-
met af den officer som förde befälet på general Gordons ångbåt,
och voro skrifna för regeringens instruktion.
890

Med dess och Gordons slägtingars tillstånd äro de nu of-
fentliggiorda i oforändradt skick och en ganska bitter läsning
måtte de vara för dem, hvilka Gordon gör ansvariga för den
olyckliga behandlingen af de egyptiska affärerna. Kommer han
icke historiens dom i förväg när han skrifver: »Ingen kan be-
döma slöseriet med penningar och förlusten af lif under denna
expedition — det är ett ytterligt slöseri med båda; men derför
har man helt enkelt att tacka regeringens obeslutsamhet. Detta
är den liberala regeringens epitaphium, liksom af en osynlig hand
skrifvet på dess grafsten, Obeslutsamhet! Det är det sista ordet,
och det är tillräckligt. »Politiken hos en logg, som flyter med
strömmen» — det är Gordon’s kortfattade öfversigt af den se-
naste administrationens Sudan-politik.

Dagboken börjar den 10 september, då Gordon’s sista euro-
peiska kamrater hade lemnat honom och han natt och dag få-
fängt väntade på engelsk hjelp. Hur hans tid tillbragtes till dess
denna skulle komma, hur han betraktade dess utsigter till fram-
gång och hur han föresatte sig att handla om den slutligen skulle
anlända, det är historien som dagboken förtäljer. Den är till-
räckligt karakteristisk för att sätta den uppmärksamme läsaren i
stånd att fullkomligt lära känna dess författare.

Mycket har skrifvits om Charles Gordon: mannen sjelf, kunna
vi säga, hafva vi icke känt fullt förr än nu. Hur ståndaktig
och lojal han var, hur pligttrogen, hur djup och sann var icke
den religiösa tro, som fylde hans själ, med hvilket lugn uthär-
dade han icke mödorna och hyste undseende med den usla dår-
skap, som lemnade honom åt hans öde! Ingen kan slå igen boken
utan en känsla af stolthet öfver att vår tid kunde frambringa en
man af detta slag. Och en sådan tröst behöfves väl för den
engelske läsaren ; ty om Gordon gjorde sitt bästa för landets ära,
så har landet gjort ytterligt litet för sin egen. Gordons lif, och
de många lif, som Gordon skulle velat rädda, förlorades genom
så grofva felsteg, genom så afgjorda pligtförsummelser, som någon-
sin vanärade ett civiliseradt, sjelfstyrande folk. Belägringen af
Khartum är i sanning en historia af »outplånlig vanära»:

»Hvilken löjlig fars alltihop skulle vara», skrifver Gordon
en gång i den hjertats bitterhet, som ibland uppstod äfven hos
hans ädla natur, »hvilken löjlig fars, om det icke vore fråga
om menniskolif. » Såsom vi alla känna stannade Gordon af eget
val i Khartum. Han kunde hafva gått ombord på sin ångbåt
och på Nilen sökt säkerhet för sig sjelf i Nubien ; men han an-
såg det heder och pligt ålade honom att stanna qvar, och han
891

kände sig förbunden att ej öfvergifva det folk, som icke hade
öfvergifvit honom. »Jag säger», skrifver han, »och hvarje gent-
leman i hennes majestäts armé skulle instämma, deri, att det vore
uselt att lemna män, hvilka (fastän de icke som hjeltar motsvara
våra idéer) hafva hyllat sig till mig, ehuru i deras ögon en kri-
sten hund, under stora svårigheter, och sålunda tvinga dem att
öfverlemna sig åt en fiende, som icke har besegrat dem, och
göra detta på uppmaning af en utländsk makt, föi* att rädda mitt
skinn. Äh, de svarta damerna skulle stena mig i fall de miss-
tänkte att jag hade i sinnet en dylik handling.» Sålunda bibe-
höll han till slutet det höga ideal, som alltid stått framför ho-
nom, och det var vida bättre att göra det och dö på sin post,
än stjäla sig bort och beröfva verlden ett stort exempel. Eme-
dan han var fast i sin öfvertygelse, kunde han dag efter dag
skrifva dessa vältaliga anteckningar om hvad han gjort eller tänkt
samt äfven gifva luft åt en stark känsla af humor, som aldrig
öfvergaf honom. På en sida säger han: »Politiskt och mora-
liskt är det bättre för oss att icke hafva något att göra med de
affälliga europeerna i det arabiska lägret. Förräderi har aldrig
framgång och hurudan utgången än må blifva, är det bättre att
falla oskyldig än att hopblandas med dubiösa handlingar och
dubiösa män.»

Gordon må hafva varit en entusiast, men han var en entu-
siast med en oförliknelig förmåga att klart betrakta fakta och
inse deras betydelse. Hvilken kontrast mellan hans snabba och
bestämda uppfattning af situationen i Sudan, och hans förvirrade
förmäns ovisshet och tvekan ! Gordon talar icke ofta strängt. Om
hans själ var hvitglödgad af raseri, som den väl kunde hafva
varit, så uttrycka likväl hans ord endast en lugn, humoristisk
satir. Det är icke så mycket harm, hvilken yttrar sig mot
en stackars förvirrad officiel myndighet, som ett slags föraktfullt
hån. På ett ställe säger han: »Vi äro en hederlig nation, men
våra diplomater äro kaniner och icke officwlt hederliga.» Och
en annan gång säger han: »Säll den man, som icke sitter der
bespottare sitta (Psalm I: 1). Jag tillstår att det icke är rätt
att klandra mina förmän, men jag menar intet ondt dermed, och
jag hoppas att de, mot hvilka anmärkningar gjorts, icke känna
sig sårade ; lifvet är en ganska besvärlig affär, om vi kunna göra
det lättare är det så mycket bättre; när jag kritiserar utrikes-
departementet, är det icke derför att jag tror mig sjelf vara
öfverlägsen, utan emedan jag skulle önska att de finge se
hur aqdra, som stå utom departementet, betrakta saker och
892

förhållanden. Emedan jag kan vara af olika åsigter, är det icke
något skäl hvarför de icke kunna hafva rätt och jag må hafva
alldeles orätt.» I dagboken förekommer icke många personliga
anfall mot regeringen. Han säger emellertid: — »Jag kunde
skrifva volymer af uppdämmadt raseri angående detta ämne, om
jag ej trodde att händelserna äro på förhand bestämda och att
allt sker till det bästa. Jag skulle vara en engel (onödigt att
säga att jag icke är det) om jag ej vore rasande på hennes ma-
jestäts regering, ehuru jag hoppas kunna vara lugn beträffande
Sudan- och Cairoaffärerna, men att förlora alla mina vackra svarta
soldater är tillräckligt att göra mig vred på dem, som hafva led-
ningen af vår framtid.»

På ett ställe uppdrager han en komisk teckning (ty Grordon
är skicklig med sin pensel) af de engelska diplomaterna i Cairo,
och jemför deras förskräckelse vid nyheterna från Khartum med
nattugglornas rädsla för dagsljuset. Vid detta tillfälle säger han:
» Jag är säker att jag skulle tycka om den der gossen. Det lig-
ger en gladlynt skämtsamhet i hans meddelanden, och jag skulle
tro att han tager lifvets bekymmer lätt. Märk tillägget i margi-
nalen! Han önskar att noggrant veta dag, timme och minut »då
han (Gordon) väntar att befinna sig i svårigheter beträffande lifs-
medel och ammunition.» Nu tror jag verkligen, att om Egerton
skulle falla på den ideen att genomgå »arkivet» i sin embets-
lokal, så skulle han se att vi varit i svårigheter beträffande lifs-
medel redan i några månader. Det är liksom en man på stran-
den, då han två eller tre gånger sett sin vän neddragen i ström-
men, ropade till honom: »Jag säger dig, gamle kamrat, låt oss
veta när vi skola kasta till dig lifbojen. Jag vet att du kom-
mit under vattnet två eller tre gånger, men det är synd att kasta
tiH dig lifbojen förr än du verkligen är in extremis, och jäg vill
veta noggrant besked, ty jag är uppfostrad i en noggrannhets-
skola.» Dagboken är väl skrifven, full af skarpsinniga iaktta-
gelser och förråder mycken intelligens. Jag kan icke göra bättre
än citera den ordagrannt, så att Gordon talar med egna ord. Se
här en i högsta grad karakteristisk inledning.

»Jag tror det skulle vara bättre om vi i stället för små
afhandlingar i taktiken och böcker om krigskonsten läte våra
unga officerare studera »Plutarkus», ty der se vi män (icke un-
derstödda af någon sann tro, idel hedningar), såsom något helt
naturligt, offra sina lif, men i våra dagar är det den högsta
merit att icke springa sin väg. Jag talar för mig sjelf då jag
säger att jag varit i den grufligaste ångest, icke för mitt eget

/
893

skinn, men för att jag skulle blifva slagen och se mina planer
felslå; att jag deremot hade att undergå en tiondedel af hvad
som hvarje sköterska har att undergå, hvilken är antagen för en
kinkig sjukling, är icke värdt att tala om på samma gång. Då
jag uppträder äro alla mycket artiga, då den sjuke dör, är frå-
gan om hvad som skall gifvas åt sköterskan för hennes tjenster.
Vi utgifva oss för att efterfölja vår Herre, om hvilken vi kunna
säga att han från sin födelse till sin död icke blef visad någon
sympati eller vänlighet, likväl klaga vi (och specielt jag sjelf) om
vi komma i någon ställning, der vi äro underkastade lidanden,
ehuru det är vår 'métier, om vi äro kristne, att undergå sådana
lidanden. Officerare och underlydande hafva haft ett hundlif
under det jag varit här; de få känna sporrar i sina sidor hvarje
dag; ingenting kan ur mitt minne utplåna den dåliga behandling
de rönt. Jag kan säga att jag icke gifvit dem ett ögonblicks ro;
de äro kaniner, men jag borde varit mer hänsynsfull. Det är
riktigt plågsamt att se män darra så, när de komma för att träffa
mig, att de icke kunna hålla tändstickan till deras cigarett. Lik-
väl har jag ej tagit några hufvuden. Jag lät endast aflifva tvenne
paschar; och jag förklarar, att hade det icke varit för främmande
inflytelse, skulle de båda pascharne lefvat ännu. De blefvo juri-
diskt mördade. Så vidt vi kunna förstå, äro de män lyckliga,
som röra sig i små rymder, olyckliga äro deremot de, hvilka sö-
kande äfventyrens fält, röra sig mellan ytterligheterna af ondt och
godt. Den neutrala färgen är den bästa att bära.» Icke en, utan
tjugu gånger upprepar Gordon en åsigt, som han gjort tydligen
känd för ministéren, nämligen att Khartum kunde undsättas, utan
någon öfverdrifven svårighet, af en styrka, hvilken komme på
hösten 1884, och att en armé, som icke anlände till början af
1885, skulle komma för sent. »Khartum», skrifver han profe-
tiskt i oktober, »skall blifva taget midt för näsan på expeditions-
kåren.» Och så gick det. Derpå kommer. följande paragraf, i
hvilken, i karaktäristisk stil, alla svårigheterna af hans ställning
för ögonblicket sättas å sido och han endast fruktar att, om en-
gelska trupperna uppnå Khartum, han skall blifva bjuden att äta
middag med generalen:

»Jag gläder mig fortfarande åt att aldrig återse Stor-Britan-
nien med dess rysliga, tröttsamma middagsbjudningar och annat
elände. Hur vi kunna stå ut med dylika saker, öfvergår min
inbillningskraft! Det är ett fullkomligt slafveri. Vid dessa mid-
dagsbjudningar bära vi alla mask, säga hvad vi icke tänka, äta
och dricka saker, som vi ej önska oss, och förtala sedan hvar
894

andra. Jag ville snarare lefva som dervish tillsammans med
Mhadin, än gå bort på middag hvarje dag i London. Jag hop-
pas att, om någon engelsk general kommer till Khartum, han icke
bjuder mig på middag. Att män icke kunna vara vänner utan
att bringa med i spelet de usla magarne är förvånande.» — Allt
eftersom skuggorna djupnade, stadgas hans beslut att icke åter-
vända till England, ifall han någonsin skulle blifva befriad från
Khartum. Han är så missnöjd med den engelska politiken. Han
har i stället för afsigt att gå till Bruxelles och egna sitt lif åt
den belgiska konungens företag i Kongo. Der åtminstone skulle
han fortfarande kunna uträtta något godt för dessa stackars svarta,
som han älskade så mycket. Under det han var så upptagen
med att sköta militära och civila angelägenheter, fann han likväl
tid att öfvervaka de ungas välbefinnande. »Skolan här är mera
intressant, ty emedan skolbarnen erhålla en viss matportion, är
antalet alltid fullt, d. v. s. två hundra. Hvarje gosse har ett
träbord, på hvilket hans lexa är skrifven, och då man besöker
skolan är det ett föremål för hvarje gosses önskan att blifva fram-
kallad för att uppläsa sin lexa, hvilket lärjungarna göra med en
vaggande rörelse på kroppen och på ett sjungande sätt, liksom
judarne göra på klagoplatsen i Jerusalem och i deras synagogor,
hvaraf vi kunna draga- den slutsatsen, att detta var det gamla
sättet för bönen, ty lexorna hemtas alltid från Koran. Lilla
svarten, utan något anspråk på näsa och ej mer än två fot lång,
träder fram för att säga de tio första bokstäfverna af alfabetet,
hvilket är allt han kan». Den vänliga känslan för folket öfver-
gifver honom aldrig. »Man drages», skrifver han, »till detta
lands barn, både bruna och svarta, de förra hafva en fullkomlig
bronsfärg»; och han anmärker huru »de bruna och svarta bära
sina sår utan en klagan». Negersoldaternas renlighet gjorde ho-
nom ett nöje — »de glänsa som en väl rengjord och blankad
stöfvel.» Infall lika dessa öfverflöda, och det är endast med
möda man ihågkommer att han gjorde dessa anteckningar inom
syn- och hörhåll för en fiende, som törstade efter hans blod!
På ett annat ställe säger han: »De svarta soldaterna, som komma
in äro vanligtvis gamla bekanta till mig, d. v. s. *de känna mig,
under det att deras svarta apansigten äro alla lika för mig. Jag
sätter kineserna i första rummet, dernäst de svarta med apansig-
tena och sedan de chocoladefärgade Sudan-invånarne. Jag tycker
icke om de sjukligt bleka fellas, ehuru jag är bedröfvad öfver
deras elände». Den brydsamma frånvaron af nyheter från den
yttre verlden framhålles lifligt för själens öga genom de ifriga
895

ansträngningai-na att vinna underrättelser genom fiendens uppfö-
rande och sinnesstämning. »Vi kunna icke afhälla oss från att
tänka», säger dagboksförfattaren, »att i Europa händt någonting
särdeles vigtigt, som pä obestämdt sätt är kändt af araberna, ty
dessa anse sig tydligen hafva vunnit spelet.» Bland antecknin-
gar om alla slags obetydliga förargelser förekomma gäng pä gång
allvarliga passager liknande denna. »Under vår blockad hafva vi
ofta diskuterat frågan om att vara rädda, hvilket enligt verldcns
åsigt, en man aldrig borde vara. För min del är jag alltid rädd,
och ganska mycket till på köpet. Jag fruktar utgången af alla
strider. Det är icke fruktan för döden, den är, Gud ske lof,
förbi; men jag fruktar nederlag och dess följder. Jag tror icke
alls på den lugne, orubblige mannen. Jag tänker att han endast
synes så, emedan han icke visar någon fruktan. Derför anser
jag att ingen befälhafvare under krigstid borde lefva intimt med
sina underlydande, som bespeja honom med lodjursögon, ty intet
är så smittsamt som fruktan. Jag har blifvit ursinnig, då jag
af ångest icke kunde äta och märkte att de, som sutto vid samma
bord, voro upprörda på samma sätt. »	(

»Jag har mycket plågats af svårigheten att fatta mitt beslut
om hvad jag skulle göra ifall Khartum blefve taget, om jag skulle
spränga i luften palatset, och allt deri, eller gifva mig fången,
och, med Guds hjelp blifva fast i min tro samt om så fordras
lida för den (hvilket är mycket troligt). Att spränga palatset i
luften är det enklaste, under det att det andra betyder ett långt
och svårt lidande samt alla slags förödmjukelser. Men jag tror
att jag väljer det senare, icke af fruktan för döden, men eme-
dan det förra har mer eller mindre likhet med sjelfmord.» Att
Gordon delade Max Piccolominis sanna soldatförakt för diploma-
ter, är ett faktum, som han sannerligen icke gjorde sig något
besvär att dölja. »Jag kan föreställa mig», säger han, »hvad de
skola sätta näsan i vädret åt att jag vågar hafva en opinion om
dem.-» Här vilja vi anföra ett roligt exempel på Gordons för-
sök att bereda folket nöje: — Då de undflydda soldaterna komma
till staden göra de visit hos mig och erhålla en dollar, uppmanas
att betrakta sina svarta apansigten i spegeln, som finnes i pa-
latset, och tillfrågas om deras åsigt angående reflexionen. Som-
liga stirra med vidöppna ögon, ty de hafva aldrig sett sig sjelfva
förut. Vanligtvis gilla de återspeglingen, i synnerhet de svarta
damerna, som anse sig för »Venusar» och sticka händerna i mun-
nen, hvilket bland de svarta allmänt är ett tecken till stor blyg-
samhet, liksom hos oss att slå ned ögonen.» Följande är ett
896

annat: — »En frän araberna undflydd soldat kom in . . . han säg
sig i spegeln, och frågade hvad det var, sade att han icke visste
det, och han tycktes verkligen icke veta det. Det är tydligt att
i länder, det icke finnes speglar, hvar och en måste vara en full-
komlig främling for sig sjelf och skulle behöfva en presentation.»
Man omtalade för honom att Mahdin döljer peppar under finger-
naglarna, som äro långa, och frambringa ett riktigt förråd af
tårar när sådana behöfdes. — Grekerna berättade grekiska kon-
suln att Mahdin högeligen undrade hvad i all verlden jag gjorde
här, då jag ej hade någon del eller lott i Sudan. Jag förmodar
att denna fråga är mera förvirrande för andra än för Mahdin
(mig sjelf undantagen). Jag måste bekänna att denna peppar-
aflar har gjort mig sjuk. Jag hade hittills hoppats att jag hade
att göra med en riktig fanatiker, som trodde på sin mission, men
då en kommer med peppar under fingernaglarne, är det temligen
förödmjukande att nödgas duka under för honom, och ibland tror
jag att jag icke skall behöfva göra det. Man kan ej annat än
hafva roligt åt denna pepparaffär. De som skola bedja om nåd
komma in på sina knän och med en grimma om halsen. Mahdin
stiger upp, sedan han skrapat sig i ögonen och erhållit en väl-
dig flod af tårar, samt tager af grimman. Emedan produktionen
af tårar allmänt anses som ett prof på uppriktighet, vill jag
rekommendera Mahdins recept åt kabinettsministrar, för att rätt-
färdiga något dumt företag.» Derefter, liksom han blygdes öfver
sin egen stränghet, tillägger han: »Den kristliga kärleken tänker
intet ondt, men hon var icke i Sudan, ty jag förklarar att vis-à-vis
tjenstemännens fula streck härstädes, skulle den kristliga kärleken
haft en svår tid.»

Han medgifver att folket icke är värdt någon stor uppoff-
ring, och anser att engelsmännen endast på grund af sitt dubiösa
uppförande i Egypten är förpligtigade att hjelpa det. På föl-
jande • skämtsamma sätt sammanfattar han svårigheterna att be-
handla araberna. »Om de icke äta läsa de sina böner, om de
icke läsa sina böner sofva de, om de icke sofva äro de sjuka.
Föreställ er nu sjelf positionen. »Ni kan icke göra dem något
under det de ligga i dessa fästningar, ätande, bedjande, sofvande
eller sjuka och de veta det. Ni skulle vara en grobian, om ni
gjorde det (hvilket jag fruktar att jag ofta är).» De skuggor,
som utvecklade sig öfver dessa sidor, djupnade märkbart efter
den sorgliga underrättelsen om att hans europeiska kamrater blifvit
mördade. Talrika upptäckter af förräderi, stölder af lifsmedel
samt underslef, hvilka det var nästan lika farligt att straffa som
897

att leiuna ostraffade, anlagda eldsvådor, aftagande förråd och andra
en långvarig belägrings obehagliga tillfälligheter öka dysterheten.
Mahdins trupper samlade sig nu kring Khartum och Ondurmans
inneslutning hade börjat. Det beständiga stridsbullret på de mot-
liggande stränderna kan nästan höras i dagboken. Den 13 de-
cember skrifvei’ han:

»Ångbåtarna gingo upp och anföllo araberna vid Bourré (detta
uppskjutande från dag till dag gör för visso ett i hög grad ned-
slående intryck på en hvar. I dag är det 276:e dagen af vår
ångest). I öfvermorgon skola vi sända ned »the Bordeen» (en
af ångbåtarna) och med denna skall jag skicka min dagbok. Om
ej någon ansträngning göres inom tio dagar, så måste staden falla.
Detta uppskof är oförklarligt. Om expeditionskåren har uppnått
floden och mött mina ångare, så är hundra man allt hvad vi
begära. Jag skickar denna dagbok, ty om staden faller har jag
ringa förhoppning att rädda den». De sista orden i denna dag-
Kok, daterade den 14 december, äro: »Märk nu detta, om hjelp-
sändningen från expeditionskåren — och jag begär ej mer än
200 man — icke kommer inom tio dagar, så måste staden falla;
jag har gjort mitt bästa för mitt lands ära. Farväl. Ni sänder
mig ej någon underrättelse, ehuru ni har godt om penningar.»
Detta är G-ordons afsked till det land, som han tjenat så ärofullt.

Hvad som tilldrog sig under de följande 43 pröfvodagarna
skall verlden aldrig lära känna, såvida icke någon arab händelse-
vis har bevarat i minnet att Grordon — tvifvelsutan — höll ut-
till slutet. Ett yttrande af Gordon är anmärkningsvärdt. »Det
var aldrig vår regering», skrifver han, »som gjorde oss till en
stor nation ; vår regering har alltid varit en hämsko på våra hjul ;
Englands makt skapades af äfventyrare, icke af dess regering,
och jag tror att det endast genom äfventyrare skall bibehålla sin
plats.» Detta är ett sannt yttrande och värdt att ihågkommas.
Det är initiativet, företagsamheten och heroismen hos individer,
som ensamt gjort England stort, och icke den minste af sådana
äfventyrare var Charles George Gordon, hvars lik ligger stym-
padt någonstädes bland Khartums blodbestänkta ruiner. Han har
sannerligen gjort »sitt bästa» och hans djupt intresseväckande
dagbok, från hvilken endast gränserna för utrymmet hindra, mig
att göra många flera utdrag, skall alltid förblifva som en minnes-
vård af en pligtens martyr, det sista minnet af en annan af dessa
äfventyrare, hvilka gjorde och göra England stort i trots af en
svag och vacklande regering.
Några samvetsfrågor för damerna.

Derjemte en historisk mode-revy

Af

D:r Emil Nilsson.

Eu egendomlig benägenhet att pä ett onaturligt sätt förändra
och ombilda en och annan eller flera kroppsdelar, tyckes vara
en så i den menskliga naturen invuxen egenskap att århundradens
kamp deremot ännu ej i nämnvärd grad förmått l^da till något
lyckobringaude resultat. Under alla tider och förhållanden, så
långt tillbaka historien leder sina anor, såväl i det mest out-
vecklade och barbariska tillstånd, som under civilisationens
mest förfinade skeden, har detta begär gjort sig påmint. Villig-
heten att underkasta sig denne demon, som benämnes modet och
som ej finner något område fridlyst för sina laglösa förstörelse-
bringande fordringar och anordningar, är ej något lyte, som till-
kommer en och annan individ utan synes vara en arfsynd med
så djupa rötter att de sträcka sig till hela menskligheten. Un-
der senare tider är det framför allt beklädnaden, som med en-
våldsmakt beherskas af modet. Dess skadeverkan, ehuru af mera
indirekt natur, är derför ingalunda mindre ingripande och vidt-
omfattande; i forna tider, då beklädnaden var af mera primitiv
natur och under luftstreck der denna ej var så lifsvigtig blef
deremot sjelfva menniskokroppen mera direkt föremålet för dessa
modets omdaningsattentater. Det är med dessa och deras sam-
manhang med nutida modeföreteelser som jag här tager mig fri-^
heten att något litet sysselsätta mina läsarinnor — och kanske
äfven en och annan af »skapelsens herrar».
899

Svårt, om ej omöjligt torde blifva att utforska roten och
första upphofvet till alla dessa egendomliga, vexlande, oftast ytterst
grymma och plågsamma anordningar modet mäktat åstadkomma.
Sannolikt stå några af dessa i sammanhang med tidernas reli-
giösa och vidskepliga föreställningar, andra åter ha må hända varit
förenade med några inbillade hygieniska intressen, de flesta ha
dock för sin uppkomst att tacka några tillfälliga konventionella regler
och föreskrifter, utfärdade af någon på något sätt öfver mängden
stående imponerande personlighet. Fruktan för att vara enstå-
ende, ett så allmänt och för menniskan genomgående drag, samt
begäret att efterapa har sedan föranstaltat om den hastiga och
vidtutsträckta utbredningen. Då dessa mera direkta ingrepp på
menniskokroppen emellertid alltid voro af den beskaffenhet att
de en gång etablerade ej så lätt, oftast omöjligt, kunde undan-
rödjas, kunde ej heller vexlingen från tid till tid blifva så stor
utan måste samma prägel bibehållas åtminstone under en lifslängd
och generation.

Om vi nu börja med håret och andra bihang till huden så
ligger nära till hands att modet här fick ett särdeles tacksamt
fält i och för utvecklingen af sin vexlande nyckfulla herskare-
makt. Lättheten hvarmed håret låter behandla sig efter de mest
varierande metoder var allt för lockande för att kunna förbigås.
Oräkneliga ha också variationerna varit allt ifrån paradisets natur-
liga enkelhetsperiod intill våra dagar, som omisskänneligt tilhöra
pannluggens markerade tidsskede.

Icke blott i afseende på längden och uppfästningen utan
äfven i afseende på färgen ha modets fordringar kraftigt gjort sig
gällande. På åtskilliga trakter i Sydamerika samt annanstädes
fick den här allmänna svarta färgen naturen satt på håret vika
för en ljusgul eller ljusbrun färg, som modet föreskref och som
framstäldes ur de sönderstötta koraller hafsstranden lemnade som
byte. För ej så längesedan, för att förbigå många andra exempel,
var ett konstfärgadt rödt hår, pudradt med något glittrande ämne,
på högsta modet i de parisiska salongerna, och något längre till-
baka i tiden måste hvarje i societeten presentabel person se ut
som en mjölnare i håret. Färgningen af håret är sålunda ej någon
egendomlighet för särskilda menniskoraser, fastän måhända Syd-
amerikas vilda stammar varit européens föredöme och läromästare.
I de tropiska länderna rakas ej sällan hufvudet och på flera trak-
900

ter är nog detta ett uttryck för ett renlighetsbehof. Men att
detta långt ifrån varit drifijedern, visar den omständigheten att
på flera trakter endast qvinnorna underkastas denna process
under det mannen enligt modets kraf bär ett ovanligt långt nedåt
ryggen hängande hår, hvars vård förorsakar honom mycket huf-
vudbry och tidsspillan.

Hos de vilda stammarne, der modet föreskref den kala hjes-
san, var emellertid rakningsprocessen ingalunda någon smärtfri
operation så länge flintan och benstycket fick tjenstgöra soni rak-
knif. Hårpiskan, japanesens stolthet, har i något förändrad gestalt
äfven i Europa firat sina triumfer och långt ifrån omöjligt är att
den ännu en gång, tack vare modet, kan komma till heders.
För närvarande spela emellertid lösgodset i vexlande former och
nackknutens läge, nu förlagd uppöfver hjessan, hufvudrollen. Emel-
lan det långa skråmessiga artisthåret, som gjorde ett hastigt slut
på Absalons promenadridter, och det kortstubbade kavallerioffi-
cershåret med sina häfdfasta krokar gifves för öfrigt graderingar
i legio.

Ögonhåren ha hos oss fått sitta i orubbadt bo. I några
trakter af Afrika är emellertid den qvinliga skönheten oförenlig
med deras tillvaro. Här uppryckas dessa samvetsgrant med ett
slags små pincetter, som på afrikanskans toilettbord är en lika
nödvändig artikel som hår- och nageltången hos oss. Naglarne
ha ej heller gått fullt fria; i Kina finnes till exempel en sekt
eller ett slags munkskrå som med oerhörd möda vårdar dessa så
att de få en längd af flera tum utanför fingertopparne. Misstaga
vi oss ej allt för mycket, har en tendens åt detta hållet äfven
gjort sig gällande annanstädes, yttrande sig i de långa gåspenn-
formigt tillspetsade naglar man en tid såg hos den elegante fla-
nören.

I Orienten anses brunfärgade naglar höja de qvinliga behagen.

Tatueringen — benämningen lär härleda sig från Tahiti — är
ett af de mest utbredda mode-ingreppen. Hos folkslag, der en
beklädnad ej var pockande af behofvet påkallad, hade modet ingen
annan utväg att tillgripa. Hos dessa var också denna tillpynt-
ningsprocess så oundgänglig och vanlig att en otatuerad helt säkert
gjorde en lika slät figur och skulle väckt samma uppseende och
ogillande som en naken på de parisiska boulevarderna. Men äfven
hos folkslag som vetat förskaffa sig en beklädnad var ej detta
bruk bannlyst. Partier som ej doldes af beklädnaden tilltygades
fortfarande på samma sätt. Nutidens sminkning och medeltidens
moucher är ingenting annat än ett slags afart som härifrån leder
901

sitt ursprung. Bland vära sjömän påträffa vi dessutom ännu i
dag ett slags tatuering af armarne och ej heller är det ovanligt
att skolpojken långt innan han valt lefnadsbana, försöker sig på
konsten. Äfven -detta är endast ett sjömansmode, låt vara att
det kan ha sitt lilla praktiska berättigande såsom igenkännings-
tecken. — Tatueringen i sin enklaste och mest outvecklade form
träffade man hos de vilda stammarne i Australien. Hos dessa
visade huden en mängd oregelbundna krokiga eller räta med aska
eller jord fylda ärrbildningar som åvägabragts med hvassa stenar
eller benstycken. Under tidernas lopp utvecklade sig emellertid
tatueringen småningom till en verklig konst. På flera af Poly-
nesiens öar visa infödingarne hudteckningar i olika färgnyanser,
som vitna om ett verkligt artistskap. Långvarig och ytterst smärt-
sam måste dock, som man lätt bör kunna fatta, denna process
vara och ej heller är den utan sina olägenheter för välbefinnandet
och hälsotillståndet, då man betänker att härigenom en stor del
af huden beröfvas sin ostörda funktionsförmåga. Vända vi oss
härifrån till näsan, läpparne och öronen så finna vi att dessa
organer under alla tider utgjort ett älsklingsområde för en mängd
varierande mode-anordningar. Näsan och läpparne ha endast hos
de ociviliserade folken, öronen ha deremot under alla tider och
snart sagdt öfverallt varit föremål för modets mer och mindre
vanställande angrepp. Så har näsbrosket genomborrats och
försetts med åtskilliga bihang samt har man medelst insnitt och
stympningar på åtskilliga sätt sökt förändra och omdana detta
organ, som dock alltid härigenom i mer eller mindre grad beröf-
vat sin funktionsförmåga. Hos Australiens vildar hörde till
goda tonen att ett fingerstjockt ben- eller trästycke infördes och
fastades i näsbrosket; hos andra stammar bäras ringar i näsan
ungefärligen på samma sätt som af svårhandterliga och folkilskna
tjurar än i dag. På andra trakter blefvo läpparne föremål för modets
vexlande nycker; än genomborrades underläppen och försågs med
något nedhängande bihang af trä, ben- eller metall än var det
öfverläppen som på ett eller annat sätt tilltygades. Hos de nord-
amerikanska eskimåerna genomborrades underläppen vid båda mun-
vinklarne och försågs med fastnitade trä-, glas-, eller metallstyc-
ken. Här underkastades endast den manliga befolkningen denna
behandling. På andra orter var det ensamt qvinnan som fick
släppa till näsa och läppar.

Då graden af dessa vanställande anordningar ej sällan stod
i ett nära och direkt förhållande till det sociala anseendet, unge-
färligen på samma sätt som en beklädnad nu for tiden bestäm-
Ur Dagens Krönika. V. u —12.	59
902

mer den sociala ställningen, bief snart sagdt ett slags sport att
uppdrifva detta till ytterligheter som låta fast otroliga. Det nästan
universala bruket att genomborra ytterörat och förse detta med
olika bihang förekommer öfverallt i vexlande graderingar. Inom
Europa nöjer man sig med små ringar och stenar; hos de bar-
bariska folkslagen finna vi deremot ytterörat genom uppborrning
och anbragta tyngder stundom till den grad förändradt att armarne
kunde föras genom de anbragta öppningarna. På flera ställen ha
dessa modeanordningar fått ett praktiskt biändamål i det de nöd-
vändigaste husgerådssakerna under marscher bäras hängande i
ytterörat. Zuluerna, som helt nyligen giorde en tur genom åtskil-
liga af Europas länder, instucko och förvarade i dessa konstgjorda
öppningar de cigarrer som bjödos dem af åskådarne.

Ej heller tänderna, naturligtvis de mest synliga fram- och
hörntänderna, ha lemnats oantastade. Hos flera österländska folk-
slag färgas de bruna eller svarta, hos andra slipas de på olika
sätt, genomborras och förses med innitade prydnader eller ock
fordrar skönhetsbegreppet att en eller flera af fram- och hörntän-
derna utdragas.

Ehuru man på goda grunder kunnat hoppas att hufvudet
med sina lifsvigtiga och ömtåliga organer, som derför af naturen
omgifvits med en fullständig kapsel af hufvudskålsben, ej skulle
bli föremål för någon bearbetning i modets intressen så har detta
dock ingalunda varit händelsen. Bruket att allt efter modets
olika fordringar ge hufvudet en mer eller mindre egendomlig
naturvidrig form går långt tillbaka i tiden samt har haft en vidt-
omfattande utbredning. Innan hufvudskålsbenen hos det lilla bar-
net vunnit behörig fasthet och motståndsförmåga är en dylik form-
förändring lätt åvägabragt medelst ett fortsatt tryck och en allt
efter den äskade formen lämpad sammanpressning. Man har här-
vid gått tillväga på olika sätt: antingen anlades särskilda härtill
förfärdigade bindslen och bandager eller också pressades hufvudet
medelst åtspända remmar mot en brädskifva eller dylikt. En
indianstam, »platthufvudena», har fått denna benämning från en
dylik sammanpressning af hufvudet som bland dem var, från det
herskande modets synpunkt, lika nödvändig som bröstkorgens
sammanpressning medelst snörlifvet hos nutidens moderna qvin-
nor. I de gamla peruvianska grafvarna träffar man en hufvud-
skålsform som härleder sig från ett dylikt hos dem allmänt gängse
ofog. Hos de gamle peruvianerna skulle, uppgifves det, denna om-
daning af hufvudet, som dock i det hela var en modesak, vidtagits
dels i afsigt att derigenom göra hufvudet lämpligare för tunga
903

bördor, dels derför att denna ansågs åstadkomma ett modigare
sinne och större uthållighetsförmåga i deras blodiga fejder. I
Frankrike, England och Sydtyskland har detta förderfbringande
mode herskat under långa och ej så aflägsna tider. Ännu i dag
han man påträffa isynnerhet i Normandie qvinnor med en lång-
sträckt sockertoppsliknande hufvudskålsform som leder sitt ursprung
härifrån. I trakten af Toulouse var denna omgestaltning så all-
män att den i Frankrike fått namnet »déformation Toulousaine».
I Afrika och Australien lär man deremot ej kunna spåra ett
dylikt tilltag. Mer eller mindre svåra rubbningar från hjernan
och inom det intellektuela området blifva alltid en följd af detta
brott mot naturen.

Hos nutidens civiliserade folk är modets angrepp mot huf-
vudet lyckligtvis inskränkt till att medelst lösa bihang såsom
chignonen, lösvalkar och vidunderliga hufvudbetäckningar ge huf-
vudet den form och det utseende som modet i ständig vexling
anbefaller.

Hvad slutligen extremiteterna, armar och ben beträffar så
ha, synes det, händerna framförallt intagit ett slags frälsetillstånd
från dessa modebördor. Följderna af ett brott mot handens och
fingrarnes funktionsmessighet äro också under alla existensförhål-
landen allt för påtagliga och kännbara för att icke dessa organer
skulle i det längsta bevaras för modets påhitt. Bruket att såsom
ett slags symbol för vördnad och ett löftes helgd etc. af hugga
* ett eller flera af venstra handens fingrar har dock förekommit hos
några amerikanska indianstammar.

Har handen sålunda kommit undan för temligen billigt pris
så har deremot foten, ej minst under senare tidsskeden, fått offra
mycket på modegalenskapens altare. Den längst drifna ytterlig-
heten härutinnan träffa vi som bekant hos de kinesiska qvinnorna.
Icke blott inom societetens förnäma verld utan på sina ställen
inom alla samhällsklasser måste de arma kinesiskorna underkasta
sig en modets hjertslitande tortyr. Genom anbringandet af ban-
dager pressas nämligen den lilla flickans fot samman på så sätt
att hälen tryckes nedåt och framåt, de fyra yttre tårna upp under
fotsulan allt i akt och mening att förkorta foten till det minsta
möjliga. Under det första året måste det stackars offret under
våldsamma smärtor tillbringa sin mesta tid i sängen. Först sedan
muskler och nerver genom det fortsatta trycket förlorat sin käns-
lighet inträder ett slags smärtfrihet. Foten liknar, sedan modet
fullbordat sitt värf mera hofven hos ett af våra husdjur än en
menniskofot och gåendet är naturligtvis i högsta grad försvåradt.
904

Den missbildning och funktionsrubbning våra nutida moderna
men olämpliga och allt annat än naturliga skodon förorsaka är,
ehuru ej jemförlig med kinesernas grymma förstörelsearbete som
är fullständigt planlagdt, icke dess mindre af sä ingripande bety-
delse att den med berättigande vid en gruppering kan ställas
denna ganska nära. Dessa förkrympningar som bli en följd af
våra tillspetsade skodon (i rak strid med fotens naturliga form)
grundläggas fullt så tidigt som de kinesiska och en gång komna
till stånd kunna de lika litet som dessa sedermera fullt undan-
rödjas. Långt mer ingripande och för organismen i sin helhet
förderfbringande samt från den goda smakens synpunkt lika obe-
rättigadt som australernas näsringar och indianstammarnes miss-
formade hufvuden är emellertid den i våra dagar till sin spets
drifna missbildningen och förkrympningen af midjan. Den geting-
liknande qvinnofiguren, som är nutida modets pièce de résistance
är säkert långt mer dyrköpt än någon af de utomordentliga anord-
ningar vi träffat hos de mer eller mindre lågt i kultur stående
folkslagen.

I likhet med kineserna och de indianska platthufvudena till-
städja vi, för att effekten skall bli så fullständig som möjligt,
modet att under barnaårens ömtåliga utvecklingsperioder börja
sina bearbetningar. Med raffinerad grymhet har modet här lyc-
kats finna den mest blottade anfallspunkten, riktande här sina
mått och steg mot de för lifvet vigtiga organen: hjerta och lungor,
som framför alla andra just af ett betvingande tryck mest och
skadligast influeras. Befriade från bruket att bära ringar i näs-
brosket, glasbitar i läpparne och våra husgerådssaker i ytterörat,
underkasta vi oss dock andra långt farligare och ingalunda mindre
vanställande lagbud, dikterade af modet.

Under sådana förhållanden äro vi sålunda föga berättigade
att härutinnan med/fariseiskt öfvermod blicka ner på de barba-
riska och mindre civiliserade folkslagen och deras i våra ögon
bizarra och afskyväckande ornamenteringar.

Än krinolinen då — för hvilken en ny glansperiod synts
stå för dörren ! Dess syndaregister är jemförelsevis obetydligt —
och något missformande å någon kroppsdel har den ej till följd,
såsom t. ex. snörlifvet och de spetsiga skodonen etc. Dess olä-
genheter är att den tillåter kyla och fuktighet drifva fritt spel
kring underlifvets ömtåliga organer. Från estetisk synpunkt är
det någonting annat, men då äro vi på ett område — hvilket jag
icke egentligen tillåtit mig beträda.
905

Min uppsats hade egentligen till ändamål att framhålla huru
menniskan visat en genomgående benägenhet att ingripa omda-
nande på sin egen kropp — samt ett slags jemförelse emellan
forntida direkta ingrepp och nutida mera indirekta genom kläde-
drägten.

För öfrigt väntar jag mig ingalunda att vederbörande skulle
följa de vinkar, jag af uppriktigt intresse tillåtit mig gifva. Jag
vet nog att det är sant, såsom en af våra humorister skrifvit,
att i begynnelsen skapade Gud qvinnan men gjorde henne icke
så smal om lifvet som hon bör vara och derför skapade omsider qvin-
nan snörlifvet m. m. m. m. hvarigenom Guds skapelsefel blef
på ett tillfredsställande sätt rättadt. — —
Ett litet skaldelån.

Scævolas arbete »Utländska diplomaters minnen från svenska
hofvet», har nyss fästat uppmärksamheten på det olyckliga offer
för egna misstag och andras stämplingar, som var den siste Vasa-
ättlingen på Sveriges tron, Gustaf IV Adolf.

Som bekant har Bottiger, i öfrigt ju Karl XIV Johans
entusiastiske lofsjungare, äfven i en anslående dikt ^Främlingen
i Sanct Gallen» strängat sin lyra af medkänsla för den fallne
monarken. Den står till och med i lians valda skrifter införd
kort efter hyllningssången till Bernadotte och bildar en ej så
litet egendomlig kontrast der.

Denna dikt är dock ej blott märkvärdig derför; den har
äfven sin lilla historia hvilken nu, då den är ett à propos för da-
gen, kan intressera.

Det tyckes nämligen som den gode Bottiger, den lycklige
upptäckaren af Erik XIV:s mindre goda rätt att räknas som för-
fattare till den vackra kärleksvisan :

»Hvar må följa sitt eget sinn’
kär håller jag min herdarinn’»,

sjelf uti ofvannämda sång skulle ha lyst liten smula med lånta
fjädrar, — dessa är det dock han sjelf och icke andra som ha
satt på. Det förekommer nämligen hos den österrikiske skalden
Anastasius Grün en romans »Der Unbekannte», med hvilken
»Främlingen i Sanct Gallen» har ett omisskänneligt tycke ej
blott i anläggning utan äfven i enskilda uttryck och bilder.
Jemför man de båda dikterna sida vid sida blir likheten slående.
De lyda så här:

Anastasius G-rüns.

Durch das enge Thoi' des Städtchens
Zieth ein alter Bettler fort,
Niemand spendet ihm Geleite,
Lebewohl und Abschiedswort.

Böttigers.

I en trädgård vid sanct Gallen,
Nära Goldachs klara våg
Utsträckt under lindens skugga
Nyss en vandrare man såg.
UR DAGENS KRÖNIKA

MÅNADSKRIFT
FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK

• UNDER MEDVERKAN
AF FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE
UTGIFVEN AF
/çRVID /cHNFELT

FEMTE ÅRGÅNGEN

1885

-	—

STOCKHOLM

CARL SUNESON
STOCKHOLM, GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885-
ÅRGÅNGEN 1885.

INNEHALL.

Sid.

Likställighet och tyranneri, äf August Strindberg (strödda anmärk-
ningar om »Giftas».) 	       1

Nya bidrag till kännedom om Gambettas stora minister, af Ernst
‘ Wallis .........................................................    34

Holberg om qvinnan och tryckfriheten, af Gust, af Geijerstam......... 64
Hvar har statskyrkan sitt säkraste stöd? af Vilh. Svartling.......  71
Stockholms teatrar, af Claës Lundin ..................................   79

Efter oväder och munväder, politisk återblick af Albert Seberg....... 93

Literära notiser af Oscar Levertin .................................._   108

Utländsk literatur ................................................   112

Apropos Strindbergska målet, ett bortglömdt poem af Orvar Odd... 114
Vår polemiske skald (kritiker öfver Wirsén). 1. af Hellen Lind-
gren. 2 af A. Haraldson								 115
»Ett skämt», novell ur det nutida Parislifvet 	      131

Farliga papper (hittills otryckta bref från Hans Järta till exc.

Reuterholm med inledning och kommentarier af —ek.) .................. 155

Landtdagen i Helsingfors, af en finsk korrespondent _________________ 178

Nyheter i telefoneringssystemet, af byråchefen Nyström .............. 190

Teateröfversigt af Claës Lundin ...............................       199

Gustaf Mauritz Armfe.lt såsom kon ungagunstling, af Ernst Wallis... 219

Albert Gellerstedt, en literär studie af Ola Hansson ................ 241

Fortsatta afslöjanden rörande Hans Järta af —ek....................   253

Lokala parlament, af Helen Zimmern ...............................    275

Kan postverket hemlighålla tidningarnes prenumerationssifira ? af Junius 282
Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gust.
af Geijerstam i			 .'	 285

Några ord med anledning af Hjalmar Strömers framtidsvinkar, af

Vilh. Svartling.................................................      296

Strindberg och qvinnofrågan, af Hjalmar Branting ____________________ 302

August Bebel om qvinnan, af A. F. Åkerberg -------------------------- 323

Månsken, berättelse af Guy de Maupassant ........................     333

Stockholms teatrar, af Claës Lundin    .............................. 339

En akademisk prisfråga.........................................-..... 361

Bref från Norrland.......................................     -.....  372

Nya hofskildringar .............................................      375
Sid.

Ett och annat om våra rangförhallanden, af Marcellus .............  377,	555

Utställningarne och konstakademien, af Claës Lundin____________________ 397

Solens dotter, poem af drottning Elisabeth af Rumänien (öfvers. från
originalhandskriften, af Herman A. Ring') 		    420

Misericordia, svensk originalberättelse af Ernst Arpi _________________ 445

Annu en gång en akademisk prisfråga jemte ett inlägg af lektor
A.	E. Holmgren		   484

J. P. Jacobsen, minnesruna af Oscar Levertin ......................     497

Från operasäsongen af Volontaire ....................................   500

Stockholms teatrar af Claës Lundin ..................................   505

En Linnean före Linné, af Albert Seberg   ............................. 526

En episod från Victor Hugos unga dagar, af Karl Warburg......... 534

Författare-revolutionen (humoresk) ...............................      549

En amerikansk tidningsman, af Magnus Elmblad ........................ 579
Synpunkter, något om författare och granskare, af en observatör ... 619
Ett merkantilt jubileum, af Helen Zimmern ........................      642

Holbergsjubiléet och dess literatur af K. A. Winter-Hjelm............ 648

Ona »förklädnad och skyddande likhet» inom pressen. Blick på Af-

tonbladet förr och nu, af Scœvola .................................      663

»Hur man gör godt» (drama af fru Edgren), af Claës Lundin _____________ 678

Guldägget, som glashönan värpte, novell af Ernst Arpi..........________ 693
Politiska masker och ytterligheter, några iakttagelser af Scœvola ... 721

General Grant, en minnesruna ...................................    731,	832

Moderna verldsförbättrare. Henry George, af Karl af Geijerstam 748, 859
Kgl. akademien för de fria konsterna i kampen för tillvaron, af P. S. 764
Profstycken ur en Heine-öfversättning, af Herman A. Ring ______________ 777

Literära ströftåg i Paris och London, af -»Dagens Krönikas» utgifvare 781

Den uppgående stjernan. Några drag ur Christine Nilssons ungdom,
af Frithiof Cronhamn ................__________________.'.......    793

August Strindbergs »Utopier», anmälda af Karl Wåhlin..................  800
Jordans »Brytningar», anmälda af Gottfr. B............................... 806
Zolas »Germinal», anmäld af Oscar Levertin ...................     809

Musikalisk höstrevy af Volontaire ...................................   814

Oda Nielsen, ett teaterminne från Köbenhavn af Edvard Fredin ... 821
Efter revolutionen (anm. af C. T. Odhners Gustaf III:s historia) af
V.	K—r 	   851

Några ord om våra dagars konst (med anledning af opponenternas
utställning) af Karl Wåhlin ..................................      872

En representativ roman (anm. af Guy de Maupassants »Bel-Ami»),
af Passepartout ............................................        879

General Gordons dagbok, af Helen Zimmern.............................   886

Några samvetsfrågor för damerna, derjemte en historisk moderevy
af d:r Emil Nilsson 			     898

Ett litet skaldelån (en parallel mellan Bottiger öch Anastasius Grün,

med anl. af Scævola och Gustaf IV Adolf) af H. A. R............................................ 906
»Figge» (roman af Georg Nordensvan), anm. af O. H. ...................... 910
907

Nicht verräth die graue Wolke,
Dass sie Botschaft Gottes trägt;
Nicht verräth der graue Felsen,
Dass er Schachte Goldes hegt.

Und dem kahlen Baum im Winter
Seht ihr’s auch nicht an sogleich.

Dass er einst so fröhlich grünte
Und an Blüth und Frucht so reich.

Von dem Mann am Bettelstäbe
Hatt’ es Keiner wohl geglaubt,
Dass er einst im Purpur strahlte
Kronumglänzt sein Lockenhaupt!

Meuter rissen ihm die Krone
Und den lichten Purpur ab,
Reichten ihm anstatt des Zepters,
Einen morschen Wanders tab.

Und so wallt er schon seit Jahren,
Ungegrüsst und ungekannt,
Mit dem schwerbewegten Haupte
Durch so manches fremde Land.

Müde, todesmüde sinkt er
Unter einen Blüthenbaum,
Von den Zweigen eingesungen
In den tiefen, ew’gen Traum.

Menschen, die vorübergingen,
Sprachen da in stillen Gram:
Wer ist wohl der arme Alte,
Der so elend hier verkam?

Doch Natur mit lichtem Auge,
Hat den Schläfer wohl erkannt,
Und ein feierlich Begegniss,
Wie’s dem König ziemt, gesandt.

Blüthenkränze ivehn von Baume
Ihm als Kron’ aufs Haupt herab,
Und zum Zepter übergoldet
Sonne ihm den Bettelstab.

Bauschend wölben sich die Zweige
Übet' ihm als Baldachin,
Und den königlichen Purpur
Legt das Abendroth auf ihn.

Hjessan dignande af trötthet
Kinden sådd med dödens färg; —
Ögat, slocknande och dystert,
Stirrar mot Sanct Gallens berg.

Långt och länge har han irrat:
Ingen vän till sitt försvar,
Knappt ett tak till skjul han funnit—
Och han förr en krona bar!

Förr han städer egt och riken,
Nu ej egen hufvudgärd,
Ringa främling, hånad, gäckad,
Snäst af sämsta värdshusvärd.

Svarta skuggor honom jaga,
Vålnader från Stockholms slott: —
Växla om med bilder ljufva
Uti guld och himmelsblått.

Träda de i glans för minnet,
Blir i hjernans kammar natt:
Ofta då ett stilla vansinn’
På den höga pannan satt.

Och så har han länge färdats
Skygg för menskors blick sig gömt,
Ingen vet, han konung varit,
Och han sjelf det nästan glömt.

Men naturens klara öga
Har den gamle kännt igen,
Vill, fast tiggare han lefvat,
Han skall dö som konung än.

Och hon låter lindens grenar
Snöga blommor i hans hår,
Se, af dem kring glesa lockar
Hur en strålljus krona slår!

Och den nötta vandringsstafven
Solen nu förgyller huld,
Underbart i qvälln den blixtrar,
Som en scepter utaf guld.

Aftonrodnan praktfull purpur
Of ver, hals och skuldror strör; —'
Nu kan hela verlden skönja,
Att det är en kung som dör.

Alper skimra. Är det icke,
Ack! hans barndoms berg månntro ?
908

Goldachs väg i fallet brusar,
Lika Mälarns vid norrbro.

Och i solens sista strålar

Tror han sig en hägring se,
Borg af lejonklo bevakad,
Sköld med gyldne kronor tre.

Klockor rundt kring bergen ringa;

Sakta han till hvila söfs,
Dör, med blick mot snö och isar,
' Som Nordmannakung det höfs.

«	«

*

Bal på Stockholms slott sägs varit,
Natten efter samma dag,
Och på Riddarholmens kyrkport

Vakten hört tre skarpa slag.

Som väl märkes kan Bottiger ej gerna ha skrifvit sitt poem
utan inverkan af Anastasius Grüns. Det är samma uppslag, den
afsatte monarken som, nu en fattig tiggare, uttröttad faller ner
och dör under skuggan af det vänligt vinkande trädet. Samma
utveckling sedan, att menniskorna gå förbi utan aning om den
dödes forna glans, men naturen deremot känner igen honom och
med sina håfvor kungligt smyckar hans läger. Ja, i skildringen
deraf är till och med ordalydelsen, som de kursiverade stroferna
utvisa, den samma. Hela skilnaden i styckets komposition är
den att Bottiger uteslutit de första strofernas, för Grüns stil så
karakteristiska, utförda bilder, samt sedan lämpat innehållet på
en viss bestämd konung, Gustaf IV Adolf och i stil dermed
tillfogat några strofer, som särskildt ha afseende på honom.

Till Bottiger hör också den smaklösa sista strofen som bryter
hela romansens stämning och drar ner den på den faddaste spök-
romantiks område.

Att det är Bottiger som lånat af Anastasius Grün och ej
tvärtom, kan man redan märka derpå att den senare har blott
sjelfva temat, den förre deremot den specialiserade och utförda
variationen, men ännu ett annat och ett absolut afgörande bevis
lemnar de båda dikternas ålder. Anastasius Grüns förekommer
redan i den 1837 utgifna samlingen af hans dikter och måste så-
ledes vara skrifven före detta år. Bottigers kan deremot ej
gerna sättas äldre än till 1841. Den är nämligen tryckt för
första gången i kalendern Boreas för 1842. Der är den blott
märkt med signaturen — — — X. Första gången den publi-
cerats, med »författarens» namn under är, så vidt vi veta, iden
909

1850 utgifna lilla anthologien »Svenska Parnassen» I den 1877
utkomna valda samlingen af Bottigers dikter står den försigtigt-
vis odaterad och som original.

För resten är det ej besynnerligt om Bottiger tagit intryck
af Anastasius Grün. Då han 1837—39 gjorde sin resa genom
Tyskland och Frankrike stod nämligen denne just på höjden af
anseende som den utmärktaste representanten i södra Tyskland
för den nya, för den tiden verklighetstrogna och frisinnade, rikt-
ning som efterträdt romantiken, och det skulle ha varit mera
underligt om den sedan vordne adjunkten i tyska och italienska
språken ej gjort hans sångmös bekantskap.

H. A. R.
”Figge”, roman af Georg Nordensvan.

(Alb. Bonniers förlag).

För vännerna af hans författarskap var Georg Norden-
svans nya bok en öfverraskning. De som närmare -aktgifvit på
hans senaste produktion för att i denna uppspåra en utveckling
i någon viss riktning, torde i allmänhet ansett »Skuggspel» så-
som råmärket mellan tvänne perioder i hans skriftställarskap.
Först i detta arbete framstod han såsom en fullt originel för-
fattare, hvilket väsentligen berodde på, att han- här för första
gången funnit sin egen, personliga stil. De flesta af de minia-
turer, som utgjorde »Skuggspel», behandlade sociala missförhål-
landen i kontrastens form; men vid sidan af dessa funnos några
små scenerier, naturskildringar, stämningar, i hvilka hr Nordensvans
personlighet utvecklade sig fullast och sannast. Det visade sig
oförtydbart, att Nordensvan framför allt var kolorist och stäm-
ningsmålare.

Den författarefysionomi, som träder emot oss ur »Figge»,
ser helt annorlunda ut; det fins knappast ett enda drag gemen-
samt för förf, af de båda nämda arbetena. »Figge» är närmast
en berättelse i kåseriets form, hållen i en ton af burlesk humor.
Till komposition finnes icke en antydning. Stilen är enkel och
färglös, i sitt sjelfsvåld erinrande om det muntliga talet. Alla
detaljer saknas, såväl i den psykologiska analysen som i natur-
beskrifningen ; naturen och menniskorna äro tecknade i stora,
breda drag, och förf, använder gerna kontraster mellan ansigten
och lynnen för att bjert belysa egendomligheterna (Figge och Ulf,
Dina och Fanny). En ung flicka presenteras för läsaren endast
911

med dessa ord: »det var en helt ung blond flicka med rena drag
och trohjertade ögon». Våren skildras i all korthet sålunda:
»det var vår, vägarne voro torra, och litet grönt började skymta
fram bland allt grått och brunt från fjolåret», och sommaren:
»det har nu blifvit full sommar med varmt solsken, blå himmel
och blommande kastanjer i Champs-Elysées».

Det är tvänne målares historia. Ett par kärleksepisoder
äro inflätade i handlingen, och allt emellanåt uppträder äfven en
oppositionel skriftställare, men hufvudintresset faller på de båda
målarnes karaktärer och öden.

Figge är »ett stort barn., flygtig, ombytlig, oberäknelig, ej
allt for flitig». Alla hans tankar kretsa kring mat och målning.
Det är det roligaste han vet att vara hungrig, och for honom
kommer det icke an på, om han får sina taflor sålda; »det är
att göra det, som är det styfvaste». Han gnolar alltid sina
skånska visor — ty Figge är skåning — och hans specialitet är
att nattetid hjula på Karl den tolftes torg. Ofta nog är det
skralt både med mat och tur, men Figge anser, att det är i sin
fulla ordning, att en konstnär viggar sin middagskrischa, och:
»jag kan ingenting, duger till ingenting, men det gör ingenting».
Tankar och ord, uppsåt och handling äro ett hos honom. »Han
är »söndagsbarnet, som aldrig tviflade och aldrig miste modet,
som fordrade intet och aldrig ens visste, hvart han sträfvade,
utan lät instinkten leda sig och bara gick fram eller drefs fram
utan att veta hvart — och som var omtyckt af alla, fast hån
aldrig gjorde någonting för att blifva det». Figge är tecknad
markeradt och konseqvent, och man har honom hel och hållen
ända från första repliken.

Svante Ulf är exemplarisk och flitig. Han »syntes ständigt
ute i damsällskap, kände alla »matnyttiga» familjer i staden,
var oupphörligt bortbjudeh, var älskvärd och omtyckt och van
att bli föremål för sqvaller och små historier. Han är afund-
sjuk och missunsam samt generar sig icke för att stjäla idéen
från Figge och sedan inför sig sjelf bortresonera det fula i sin
handling. När hans inbilskhet såras, blir han ordknapp och
stram för en hel dag, och det går slutligen så långt, att han
blott behöfver tänka på någon bra tafla för att falla i dåligt
humör. Han är en svag karaktär med en del icke synnerligen
vackra sidor, men han lider och känner sig olycklig i medvetan-
det härom. Han tviflar, trots sina stora framgångar, allt mera
på sin egen kraft och förmåga, han blir allt mera bitter mot
sina yrkeskamrater och han inser, att det senare har sin orsak
912

i det förra. Det länder författaren till heder och vitnar
godt om hans konst, att han framstält denna typ med sä myc-
ken sympati och öfverskylande välvilja, att vi mera fästa oss vid
hans olyckliga naturel än vid de dåliga sidorna i hans karaktär
samt snarare skänka honom värt deltagande än värt förakt.

Figge och Ulf äro sålunda allt i allt motsatser. Lifvet ge-
staltar sig också för dem på helt olika sätt. Vid berättelsens
slut är Ulf en europeisk ryktbarhet och en man i staten, då
deremot Figge ännu icke lyckats slå sig igenom hos den stora
allmänheten, fastän han just håller på med den tafla, som skall
hjelpa honom härutinnan. Men denna motsats är icke endast
en motsats mellan individuella anlag, utan har äfven en djupare
och mera vidsträckt betydelse såsom en motsats mellan den äkta,
fria, personliga, utvecklingskraftiga konsten och den konst, som
visserligen kan skalfa sina utöfvare ordensstjernor och titlar, men
som, utan något inneboende rikt pulserande lif, småningom tynar
af och stelnar i döda former, en motsats mellan de tvänne ele-
ment, genom hvilkas inbördes strider utvecklingen skrider framåt.

»Figge» är ett humoristiskt kåseri. »Skuggspel» var en
samling läckert utpenslade stämningsmålningar i en tung ton.
Något vekt och dämpadt, något varmt och sympatiskt, något fint
och känsligt är dock gemensamt för båda böckerna.

O. H.
En helsning från Max Nordan.

Enligt hvad våra läsare torde erinra sig, erhöll Dagens Krönikas
utgifvare i somras vid ett personligt sammanträffande med den rykt-
bare författaren, dennes löfte om ett originalbidrag till tidskriften,
hvilket emellertid hittills icke blifvit infriadt. I ett bref dateradt
Paris den 26 okt., skrifver d:r Nordan härom pä franska följande:

»Vet ni skälet till min bristande ordhällighet? Det är enkelt
och kraftigt. I augusti månad föll jag i tyfoidfeber och först efter
långvariga lidanden och en besvärlig konvalescens börjar jag nu åter-
taga mitt vanliga lefnadssätt. Hvarje intellektuel ansträngning är
mig emellertid ännu förbjuden och jag måste i vinter lefva ett ostron-
lif. Men så snart jag ånyo kan fritt betjena mig af mitt hufvud
och min hand, skall en af de första skulder, jag afplanar, vara den
till Eder.» —

Apropos Max Nordau, bedja vi att få för våra läsare berätta
en anekdot, lika lustig som bokstafligen sannfärdig. Då för halft-
annat år sedan Nordaus ryktbaraste arbete blifvit tillgängligt i svensk
öfversättning, sammanträffade vi ute i landsorten med en gammal
Upsalabekant som inslagit på den presterliga vägen, hvarvid följande
samtal uppstod:

Vi.	Nå hur kan du framsläpa lifvet i denna af krok?

Presten. Åh, jag jagar, jag fiskar, och jag läser ibland också.
Särskildt i sommar har jag läst en nyutkommen ovanligt intressant
bok — jag mins inte hvad den heter.

Vi.	»Konventionela nutidslögner » ?

Presten. Ja så var det, »Konventionela nutidslögner», ha ha ha !
”Ur dagens krönika”

anmäler härmed till subskription sin sjette årgång, utkommande
under 1886 i 12 häften, utgörande tillsammans minst femtio tryck-
ark (800 sidor), för helårsprenumeranter till det synnerligen billiga
priset af 10 kronor; enkla häften kosta 1 krona. Reqvisition för
helår kan ske så väl å alla postkontor som i närmaste bokhandel,
hvarjemte äfvenledes både genom posten och genom bokhandeln
enkelhäften kunna reqvireras till prof.

Bland svenska, åt skönliteratur och samhällsfrågor egnade tid-
skrifter är »Dagens krönika» den enda egentligt populära, den utan
jemförelse mest omvexlande, liksom den billigaste och omfångsrikaste,
hvarför ock undertecknad är förvissad om att hvarje bildad familj,
då företaget hinner blifva tillräckligt bekant, skall komma att skänka
detsamma sin uppmuntran.

Som prof på de fördelaktiga omdömen, hvilka af pressen en-
stämmigt egnats åt denna publikation, må följande utdrag anföras.

»I innehållet återkomma de vigtigaste af dagens mest brännande frågor
i både socialt, politiskt och literärt afseende och vanligen behandlade af med
sitt ämne väl förfarna pennor. Hvad som utgör en afgjord förtjenst hos
tidskriften är, att den försöker vara så litet som möjligt tendentiös».

Nya Dagligt Allehanda.

»Hvad tidskriftens plan och hufvudsakligaste beskafienhet angår, har
den en stor förtjenst. I den syndaflod af enskilda notiser, ledare och riks-
dagsdebatter, hvarmed tidningarna öfversvämma oss, är det svårt att taga
sig fram. Då är det godt att som landkänningar hafva några ledande idéer,
under hvilka vi kunna ordna massan af enskilda företeelser. Det är ett
sådant behof, som af ett stort antal uppsatser i denna tidskrift blifvit till-
fredsstäldt.»	Finsk Tidskrift.

»Både med afseende å valet af ämnen och planen för de utredande och
granskande uppsatserna har utgifvaren visat att han besitter den mångsidiga
savoir faire, som redaktionen af ett dylikt literärt arbete kräfver.»

Skånska Aftonbladet.

»Redan från Dagkrönikans första framträdande är kändt, att utgifvaren
städse bemödat sig att göra sin tidskrift så lättläst som möjligt.»

Dagens Nyheter.

»Många af uppsatserna ega visst icke blott nyhetens och det pikantas
behag, utan också verkligt inre värde. Den som vill vara »au courant»
med de moderna strömningarna här hemma och utomlands, kan ej undgå
att finna hvarje häfte af »Dagens krönika» intressant».	Fyris.

För öfrigt tillåter sig undertecknad hänvisa till den med detta
häfte följande innehållsförteckningen för årgången 1885, öfvertygad
att dess rikhaltig^ét och omvexling skall i sin mån vitna om före-
tagets solida beskaffenhet. Första häftet för nästa år utkommer i
början af december. Från och med föreliggande häfte tryckes »Da-
gens krönika» å Gernandts tryckeri, hvarigenom en elegantare ut-
styrsel vinnes.

Stockholm i november 1885. Carl SuneSOll.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1885.