

.UTGIFNA AR

I









i n

LOR

üNDEE^MEDVEltKAK AT.

Claes Lundin, Albert Seberg.

G. AF GEIJ ERSTAM. Q. LEVERTIN,

M. FL. SVEXSKXOCH UTLiÿnSK^ FÖRFATTAR^

ÅRY1D AM&F.HL.T.

FEMTE ÅRGÅNG-EN

N.TJSÉHIE

1885

Pris för lösa häften
• helårsnrenumeratioh (



Likställighet och Tyranni.

(Strödda anmärkningar till ”Giftas”).
Af August Strindberg.

Att kalla qvinnan det svagare könet, har icke några
grunder i naturen, men väl i bibeln, der qvinnan uppges
vara skapad efter mannen såsom ett supplement.

Qvinnan har som moder haft oss alla, stora och små,
under sin värd och aga, och derför har hon alltid en
viss art ringaktning för mannen. Som moder känner
hon sig vara född att herska, och hersklystnaden är
ett ganska framstående drag hos henne. Och det är
denna hersklystnad som i den osunda delen af nutidens
qvinnorörelse bryter fram som hat mot de föregifna »ty-
rannerna». Hon mottager derför utan tvekan mannens
hyllning, och att ha en »tillbedjare» blygs ingen qvinna
för, men väl för motsatsen.

När menniskan genom utflyttning till länder med
för kallt klimat för frukters frambringande hela året om
nödgades söka sin bergning genom jagt, är det icke
osannolikt, att de hafvande} 'qvinnorna, som icke kunde
jaga, stälde sig under mannens beskydd. Deraf hennes
»underordnade» ställning, om det är underordnadt att

Ur dagens krönika. V. I.

I
vara lierre i huset, under det mannen är herre utom
huset, och knapt det! Eller för att begagna nya ord:
hon blef slafvinnan inne i huset, derför att hon skulle
amma, vagga och laga mat, under det han blef slaf utom
hus, der han skulle arbeta i skogen och på åkern, ty
det var icke något nöje precis att jaga då, som det
sedan blifvit.

När nu samhället eller styrelsen skulle söka hus-
hållen för skatten eller stämma dem för rätten, blef det
onödigt, att man och hustru gingo båda: mannen blef
målsman. Deri låg icke någon orättvisa, utan endast ett
ökadt ansvar, besvär och obehag", som qvinnan gerna
ville undvara. I äldre tider fick mannen äfven gälda
vissa af hustruns brott, hvaremot han egde ta repressalier
a^f hustrun. Oaktadt allt detta har qvinnan på grund af
dunkelt medvetande af sin större oumbärlighet förblifvit
herskaren. Att hon icke alltid får tillfredsställa sin
hersklystnad har nu börjat oroa henne och nu presen-
terar hon sig som »slafvinna»; det är hennes favoritnamn
som hon ger sig.

Att qvinnan icke alltid hade tid att egna sig åt alla
de tvetydiga nöjen, som den firade kulturen erbjuder,
såsom att skrifva böcker, hålla tal och så vidare, det var
godt för henne. När hon derför begär rättigheter som
mannen, är det endast rättigheten att fa förstöra sig hon
begär.

Rättigheten att få bli en klok menniska ha ännu
endast få qvinnor begärt. Och vi skola icke glömma,
att öfverklassens qvinnor äro lika fiendtliga och tyran-
3

niska mot underklassen som deras män äro det. Lika
titelsjuka, ordenshungriga, småaktiga, vinnings- och njut-
ningslystna sonf männen. Glömmom icke, att det var
qvinnor som fjeskade vid de sista kungliga festerna,
qvinnor som strödde blommor för kungen, när han kom
från Norge, qvinnor som ville hjelpa officerarne^att bygga
Carlsborg. Det är också qvinnor som gifta sig med alla
dessa mer. eller mindre orättvist utskämda löjtnanter,
hvilkas affärer de skola reparera.

Derpå svarar qvinnan! Det är vår dåliga uppfostrans
fel. Derpå svara männen: ni ha inte fått så grundligt
dålig uppfostran som vi. Låtom oss derför göra om
uppfostran, och, mina goda damer, börjen I, som ha våra
barn under Ert nästan allsmägtiga våld. Börjen I, att
låta de stackarne slippa ligga i papiljotter om nätterna, att
slippa klinka piano, och anse icke det vara under döttrar-
nes värdighet att kunna laga mat, ty detta är lika ärofullt
som att skrifva rent onyttigheter, sälja jernvägsbiljetter,
eller afsända telegram. I ha’n ju sjelfva den vigtigaste
delen af uppfostran om hand, varen så goda och upp-
fostra då på det rätta sättet. Det ären I, goda damer,
som bjuden ut Era döttrar på badorter och baler, ty
pappa är oftast i staden i affärer och får sällan »lägga
sig i» de der affärerna!

Nu är det svårt att börja, och utsigten att refor-
mera något ordentligt med enstaka exempel är liten:
viljen I då vara med om att reformera samhällets grund-
valar? Nej! Ty I tron, att samhället, sådant det nu är,
är det bästa. Jag tror, I hellre viljen vara med om att
reformera underklassen, så att den blefve lättare att be-
herska, när I kommen till styret. Det är derför I viljen
4

muta dem med välgörenhet i stället för att understödja
deras anhållan om högre arbetslöner, det är derför I pre-
diken nykterhet i stället för att predika för Era män,
att de gifva arbetarne bröd och kött, det är derför I
viljen frambringa återhållsamhet i stället för att skaffa
barnen föda.

Federationen vill göra äfven mannen brottslig, ehuru-
väl vägen väl vore att göra qvinnan också obrottslig.

I viljen likställighet! Det vilja vi också! När jag
går klockan 6 till en konsert, som börjas klockan 7, för
att få sittplats, så kommer en dam klockan half 8 och
ber mig stiga upp, ty hon vill sitta. Detta har händt
mig. Hade jag icke stigit upp, skulle jag både förlorat
mitt »sociala anseende» och blifvit uppkörd från min
plats. Är det likställighet?

Jemför dagliga uppträden i spårvagnarne, teatrarne
o. s. v.

I talen nu om de stackars qvinnor, hvilka få sin
förmögenhet förstörd af dåliga män. För det första: de
flesta qvinnor gifta sig för att bli försörjda, d. v. s. för
pengar. Hvem talar om männens af hustrur förstörda
förmögenhet? om bodskulderna, räkningarne? För det
andra: hur många män få gifta sig till pengar? Ett litet
fåtal. För det tredje: Om jag heter Pettersson och
gifter mig med en grefvinna, så blir jag icke grefve,-
men när fröken Pettersson gifter sig med en grefve, blir
hon grefvinna. Är det likställighet? Nu svarar man,
att det är ingenting att tala om. Jo, förlåt, en titel i
vårt samhälle är pengar. Om pianostämmar Pettersson
accepterar en vexel, så refuseras han, men grefve Ruter
eller Spader går.
5

Hvarför gifter sig aldrig sergeant Lundström med
general X:s dotter? Men hvarför kan general X. gifta
sig med sergeant Lundströms dotter? Skulle qvinnorna
vara sa aristokratiska? Eller är det likställighet?

När nu gift qvinnas eganderätt genomföres, sä skall
naturligtvis qvinnan också förlora sin giftorätt i mannens
egendom. Hon skall också förlora mannens rang och
titel eller hur, ty rang och titel äro pengars värde?

Hvarför icke begära att få äktenskapsförord och
boskilnad obligatoriska? Jag har aldrig fattat, hvarför
icke denna enkla åtgärd föreslagits. Det måtte ligga
något derunder!

Skulle meningen kanske vara, att mannen icke skall
få giftorätt i qvinnans, men qvinnan fortfara att få gifto-
rätt i mannens egendom?

Skulle meningen vara, att qvinnan skulle få lägga
hvad hon förvärfvar på kistbotten, och mannen ensam
försörja hushållet, det vill säga henne och den barnskö-
terska, som skulle göra hennes tjenst, medan hon var ute
och förtjenade. Det vore icke likställighet och det kan
väl aldrig vara meningen.

De flesta män lemna husets ekonomi åt hustrun, och
de finna sig väl dervid. Så gör till och med den store
tyrannen Furst Bismarck.

Jag tror sålunda, att hustruns magt inomhus är ganska
stor. Männen hafva svagheter, utgifter till onyttigheter,
6

och behöfva oupphörligt öfverseende af sina hustrur.
Detta ger qvinnan ett stort öfvertag.

Mannen har af naturen vördnad för qvinnan. Jag
tror icke en ung flicka kan sä dyrka en gosse, som en
ung gosse kan tillbedja en ung flicka. I mannens känsla
för den qvinna, han älskar, ligger något af den vördnad
han kände för modren en gång, och derför har qvinnan
ett inflytande och en magt öfver mannen, som är under-
skattad, och en far behandlar sin dotter på ett helt, annat
sätt, än han behandlar sin son.

Det fins folk, som påstå, att de goda qvinnorna hafva
gjort allt godt, som hittills blifvit gjordt, genom sina
män. Stuart Mill, som är en man för sig i ordets vackra-
ste bemärkelse, erkänner öppet, att hans hustru gifvit
honom alla goda tankar. Jernmannen Moltke går än i
dag till sin hustrus graf och gråter, och vi må gråta, att
icke den qvinnan fick lefva längre. Den goda kejsa-
rinnan af Tyskland sökte afvärja det sista kriget, men
när hon ej kunde det, gjorde hon sitt kända upprop och
satte sig i spetsen för en understödskomité för de sårade.

Hvad är det då för osunda andår, som lyckats få
öfvertaget, så att de förvrida goda mäns hjernor? Ty
det ligger något osundt, hersklystet i den moderna
qvinnofrigörelsen, sådan vi se den i vårt land! Och hvadan
detta hat mot männen! Är det motvilja mot könet?
Är det depravation? Nej. Det är en aristokratisk rö-
relse, en politisk öfverklassrörelse, der qvinnorna begag-
nas som agitatorer. Ty se noga efter, om icke förfalskad
kristendom tillredd af öfverklassen, alltid följer med, se
efter, om icke välgörenhet, i form af förödmjukande
mutor kastas för det vilda kopplet, se noga efter, om det
7

icke ligger underkastelse och träldom bakom löftena om
frigörelse !

Och hvad skall man säga om de män, som låna sig
till detta nya galanteri?

Liksom det fins goda och dåliga män, sa fins det
goda och dåliga qvinnor. Kunna vi vara vissa på, att
alla de qvinnor som träda fram äro goda? Och är det
framåtskridande och den frihet de bjuda, är den äkta?

»Qvinnan» har blifvit en abstraktion; och kom ihåg,
att när I hållen skålen för qvinnan, inbegripes deri också
den prostituerade qvinnan, och alla dåliga qvinnor, både
de, som sälja sina döttrar för att komma åt ställning
eller pengar, och de, som förstöra sina mäns förvärfvade
förmögenheter, och äfven de qvinnor, som af fruktan för
samhällets dom bedraga sina män i stället för att skiljas
från dem ! Om vi derför skulle lägga bort ordet qvinnan
såsom kollektivt, så skulle vi kunna komma derhän i
rättvisa, att vi finge tala om qvinnans rättigheter i mindre
ortodox anda, utan att behöfva frukta för att få hela
qvinnokönet retadt emot oss.

Hvilket blodbad våra slafvinnor för närvarande i
litteraturen anställa på männen! Och männen gå med
sina fruar på teatern och taga den ena duschen efter
den andra, applådera och tycka allerunderdånigast att
det är bra, ja de finnas, som måste eller vilja kyssa den
vredgade slafvinnans hand. Den stackars Nora skulle,
om hon lefvat, fått se på det vidunderliga (om hon funnits
8

till) och sett alla sina afkomlingar i litteraturen. Och
mest lysande är Fru Agrells Dömd! Detta är det be-
synnerligaste jag sett i hela qvinno-frigörelsens litteratur.
Fru Agrell skall döma kapten Björnklo, och så går hon
i misshugg och dömer fröken Gertrud. Så här: Thes:
Ett äktenskap utan kärlek är prostitution. Bevis: Kapten
Björnklo älskade en gång en guvernant och fick barn
med henne. (Af detta känner den upplysta och öfver
alla fördomar stående qvinnan sig förnedrad.) Kapten
B. ändrar tycke; råkar förälska sig i Gertrud. Nu var
det för utslitet att låta kaptenen vara ruinerad och Gertrud
rik; derför blef det tvärtom. Nå! På förlofningen upp-
träder fröken Valborg (kaptenens förra älskarinna) och
fordrar, att kaptenen skall gifta sig med henne. Hennes
fordran är sålunda, att kapten B. skall med henne ingå
ett prostitution s-äktenskap (efter som han icke längre
älskar henne, blir det ju ett sådant äktenskap). Och
Valborg anför icke som motiv, att hon älskar kaptenen,
det hade varit för egoistiskt, utan hon säger: »jag begär
skydd (understöd) för min gamla blinda mor; och jag
begär, nej jag fordrar, som min oafvisliga rätt, hans
namn för min son.» Det är ju en förfärlig bekännelse
af Valborg. Hon ser i äktenskapet endast en källa till
utkomst och till socialt anseende. Hon vill ingå ett
äktenskap utan kärlek, det vill säga vill göra ert räsonne-
mangsparti, med' ett ord »gifta sig för pengar» — och socialt
anseende. I samma andetag som hon så vackert också
säger, att hon »begär skydd för det oskyldiga barn (Gertrud
oskyldig!), vid hvilket han ämnar sammanknyta sitt fläc-
kade lif.» Men nu vill Valborg sjelf sammanknyta »sitt
fläckade lif» vid hans! Hvilken, förlåt uttrycket, »brack-
aktig» uppfattning af saken!

Om det nu, enligt Fru Agrells mening, funnits rätt-
visa i verlden, så skulle kapten B. ha dömts att ingå
ett prostitutionsäktenskap med en qvinna, som han icke
9

älskade längre. Följden hade blifvit: skilsmessa. Följden
af den: Valborg (i fall kapten B. förlupit henne) hade
suttit qvar med hans förmögenhet och namn. En fint
uttänkt affär! Ty icke skulle väl Valborg ha velat
lefva på äktenskaplig fot med, d. v. s. sälja sin kropp
ät kapten B.? Det hela rör sig sålunda om en affär!
Stuart Mill (= Fru Mill) anser att qvinnorna äro större
financierer än männen. Jag är af Fru Agrell öfvertygad
om, att Fru Mill har rätt. Men en sak till. Man och qvinna,
som äro vigda, ega af lag och förnuft rätt att skiljas,
äfven om de ha barn, och dömes mannen dervid att
underhålla barnet. När lagen är så mild mot de vigde
(och den prisas ju ofta för denna mildhet), hvarför skulle
icke två ovigda, som upphört älska hvarandra (ty men-
niskor kunna ju upphöra att älska hvarandra!) hvarför
skulle de icke få skiljas? Och hvarför anses det ohe-
derligt, o så ohederligt, att kapten B. vill lemna under-
håll åt sitt barn? Jo derför att Valborg i äktenskapet
ser en inrättning, som ger socialt anseende och garan-
terar underhåll åt blinda svärmödrar, inför komminister-
döttrar i societeten, och, hvarför icke, på hofvet. Nu
går Valborg miste om allt detta, och derför vill hon
»rädda» Gertrud. Men Gertrud, »det oskyldiga barnet»,
hon håller till godo hon med hvad som bjudes, hon
»säljer sin kropp» för rang och pengar, och hon får fru
Agrells medlidande och publikens sympati. Men rätt-
visan: Jo, Valborg kallar sig martyr, det vill säga är
ren, men kapten B:s lif är »fläckadt», oaktadt de båda
varit med om det der brottet.

Fins det två sedelagar? frågar Fru Agrell helt barns-
ligt? Det fins ju så många som helst, en för hvart
land och en för öfverklassen och många för underklassen!
Men det fins två naturlagar: en för mannen (hanen)
och en för qvinnan (honan). Den första naturlagen, för
mannen, säger så: om du följer din drift, blir du icke
IO

med barn; den andra (för qvinnan) säger sa: om du följer
din drift, blir du med barn! Men sä säger samhället sa
här: akta Er för att fä barn, om Ni inte har bröd!
Samhället har sett, att naturlagen medför större risk för
qvinnan, derför ålägger den mannen att betala barnupp-
fostringshjelp, såvida qvinnan icke bevisligen tagit betaldt
för sin favör. Ja lagen är sä oväntadt artig mot qvinnan,
att han tillåter qvinnan, om hon också haft umgänge
med flere män, att peka ut hvilken hon vill som far,
utan att den utpekade har rätt att fria sig genom att
utpeka någon annan, med hvilken qvinnan haft umgänge.
Ar samhället orättvist mot qvinnan, derför att hon af
naturen fått större risk? Fru Agrell är reaktionär i sin
sträfvan till frigörelse. I stället för att förkunna frihetens
evangelium, naturens, vill hon, i sitt blinda hat, knyta
samhällsbanden ännu hårdare. Hvarför gör hon icke
ett enda litet angrepp pä de tränga samhällslagame?
Nej, ty hon är en praktisk qvinna och vet, att sådant
medför förlust af »socialt anseende», och en sådan förlust
fordras mod att bära; emedan hon icke kan se frågans
stora perspektiv, utan endast tar den som en tvekamp
mot mannen!

En fortsättning på Dömd skulle ha varit lärorik.
Kapten B. olyckligt kär i sin hustru, som vill begagna
honom för att »komma i societeten». Kaptenskan B. dra-
gande sin man från landtbruket till Stockholm för att
gä på teatrar och baler. Kaptenskan B. ruinerande, för-
störande sin mans förmögenhet pä bodskulder, klädningar
och lyx. Det skulle ha blifvit en värdig pendant till
Fru Edgrens Sanna Qvinnor. Jag skulle ha kännt fre-
stelse att skrifva en sådan pjes; om icke jag ansåg mera
gagnande att skrifva dessa anmärkningar till Fru Agrells
pjes, oaktadt det icke ger mig några applåder, och framför
allt emedan jag anser, att franska litteraturen gifvit nog
af dåliga qvinnor, så att en erinran om, att dylika finnas,
•endast skulle skada qvinnosaken, hvilken jag vill be-
främja.

Som mina ord, genom den samhällsordning, som
ger öfverklassen rätt och. förmåga att med lofliga och
•olofliga medel förläna eller beröfva auktoritet, icke er-
hållit tillstândsbevis pä att vara gällande uttryck för ett
annat än mina personliga små intressen, skall jag sluta
■dessa korta tillägg till mitt företal i Giftas med några
.anmärkningar hemtade ur två auktpriteter: Stuart Mill
•och Herbert Spencer.

Stuart Mill, som endast delvis tror på qvinnans slaf-
veri, ty han sjelf dyrkade sin hustru och gaf henne
magt öfver sina tankar till och med, var icke en orä-
sonlig qvinno-emancipatör, som ville, att qvinnans likstäl-
lighet skulle bli lika med qvinnans tyranni. Han har
ännu ögonen öbländade för qvinnans fel och menar, att
•de tvistiga fallen i frågan böra lösas på vänskaplig väg
•och icke .som nu med tvedrägt. •

»Jag erkänner», säger Mill, »att hustrun, om hon än
icke kan göra något verksamt motstånd, åtminstone kan
taga igen skadan; äfven hon å sin sida kan göra mannens
lif ytterst obehagligt och kan genom denna magt göra
sin vilja gällande i många saker, der hon bör råda, och
äfven i många, der hon icke bör råda. Det är ett vapen
för retsamma och egensinniga qvinnor, för sådana, som
skulle göra det sämsta bruk af magten, om de sjelfva
hade den, och som - i allmänhet vända denna magt till
ondt.»

M. förutsätter sålunda verkligen fall, der mannen är
den förtryckte eller slafven. De mildrande orsakerna
till mannens aktningsfulla och hederliga behandling af
hustrun finner M. i »den personliga tillgifvenhet, som är
en frukt åf tiden... deras gemensamma intressen i
förhållande till andra personer... hustruns verklig-a vigt
för mannens dagliga trefnad och välbefinnande och det
värde, hon derför har för honom för hans egen skull,
hvilket hos en man, mägtig af känslor för andra, lägger
grund till omsorg för henne för hennes egen skull.» —
»Genom dessa olika medel utöfvar hustrun ofta äfven en
alltför stor magt öfver mannen; hon är i stånd att in-
verka pa hans handlingssätt på sådana områden, der
hon icke är skicklig att utöfva något nyttigt inflytande
— der hennes inflytande icke endast är oupplyst, utan
till och med användes på den moraliskt orätta sidan,
och der mannen, lemnad åt sig sjelf, skulle handla bättre.»
Detta är ju ett medgifvande, der fransmannen helt posi-
tivt säger: Cherchez la femme! Och Mill synes ha en
aning om qvinnans stora magt, äfven om han icke här-
leder den af den omständigheten, att det vanligast är
mannen som är förälskad, qvinnan sällan.

»Derför», fortfar han, »blifva, såsom sakerna nu stå,
de män som behandla sina hustrur bäst lika så ofta sämre
som bättre genom hustruns inflytande i fråga om alla
sådana intressen, som sträcka sig utom familjen. Hon
har nämligen fått lära, att hon icke har att göra med
saker, som ligga utom denna sfer, och derför har hon
sällan om dem bildat sig någon ärlig' och samvetsgrann
öfvertygelse, hvadan hon knappast någonsin befattar sig
med dem för ett rättmätigt ändamål utan î allmänhet
för något egennyttigt;»

Detta är ju hårda ord, hvilka jag icke vill under-
skrifva, då qvinnans magt i det goda kan vara och ofta
äf lika stor, men det synes som två händer skrifvit i
Mills bok, och sjefva boken är en intressant belysning
af frågan.

Ändå strängare tillägger han: »Hon vet icke eller
1 rågar icke efter, på hvilken sida rättvisan är i politiken,
men hon vet hvad som kan inbringa penningar eller
13

bjudningar, skaffa hennes man en titel, hennes son en
plats eller hennes dotter ett godt parti.»

Det vore att göra en pjes af! Men derpå skulle
några qvinnor svara: det är vår dåliga uppfostran ! Hvarpå
en man skulle svara: men det är ju Era mödrar (alltså
qvinnor) som uppfostra Er!

Så kommer M. till den kinkiga, hardt när olösliga
frågan: »hvem skall afgöra saken, när äkta makar äro
af olika tankar?» Härpå svarar M., försigtigt som höfves
en så kinkig fråga: »En person måste afgöra dem! Men
deraf följer icke, att detta alltid måste vara samma person.
Den naturligaste utvägen är en delning af magten mellan
båda, så att hvardera är oinskränkt inom sitt område
och hvarje systemförändring fordrar bådas samtycke.»
Bådas! Men när icke bådas kunna åstadkommas, utan
att den ena ger sig, hvem skall ge sig? Derpå svarar
författaren till Qvinnans underordnade ställning: »Det
verkliga praktiska afgörandet skall, hvilken än må hafva
den lagliga myndigheten, till stor del bero, såsom äfven
nu är fallet, på förmågan att afgöra.» Men hvem eger
förmågan och rätten att afgöra öfver denna förmåga att
afgöra? Jo, säger författaren, »redan den omständigheten,
att mannen är äldre, skall i de flesta fall gifva honom
öfvervigten, åtminstone till dess båda nått ett lefnads-
stadium, der skilnaden i år är af ingen betydenhet. Ett
större inflytande tillfaller äfven naturligen den, hvilken
det än må vara, som skaffar i huset medel till uppehälle.»
Här talar författaren sålunda för mannens »tyranni»,
och i den följande ger han en förklaring som nära på är ett
försvar för detsamma. »Den olikhet, som härrör af denna
källa (skaffandet af uppehälle) beror icke på äktenskaps-
lagarne, utan på de allmänna vilkoren för det menskliga
samhället sådant det nu är.» För att fria sig från miss-
tankar att ha talat för mannen slutar författaren kapit-
let med att uttala den åsigten, det i allmänhet saken
14

afgöres i godo. Men hvad vill det säga, då båda äro af
olika meningar? Jo, det vill säga, att den ena ger sig!
H vem ?

Författaren medger att qvinnor finnas som äro hersk-
lystna. »Utan tvifvel finnas qvinnor, för hvilka jemlikhet
icke är nog, med hvilka ingen fred är möjlig, så länge
någon annan vilja eller önskan får göra sig gällande,
än deras egen. På sådana personer finner lagen om
skilsmessa sin rätta tillämpning.»

Han erkänner vidare att familjen icke är någon skola
för uppfostran till jemlikhet. »Menniskoslägtets sedliga
uppfostran har hittills förnämligast utgått från den star-
kares rätt och passar nästan uteslutande för de förhål-
landen, som styrkan skapat (= samhället). Den nuva-
rande sedeläran passar derför hufvudsakligen för ett
förhållande mellan befallande och lydande. Men befalla
och lyda äro endast olyckliga nödvändigheter.» Hvad
få nu barnen först af allt lära? Lyda. Lyda. Lyda.
Författaren fortfar alltså: »Familjen är en skola för de-
spotismen... Hon skall alltid för barnen blifva en skola
i att lyda, för föräldrarne en skola i att befalla!»

I den stora och värsta af alla frågor om qvinnans,
icke rättigheter, utan lämplighet och förmåga att under
nuvatande förhållanden försörja sig med sitt arbete, intar
författaren till »Qvinnans bibel» en ståndpunkt, som väl
svårligen skall anses frisinnad af våra moderna slafvin-
nor. »När en familjs uppehälle beror icke på förmögen-
het, utan på . eget förvärf, synes mig det vanliga sättet,
att mannen skaffar i huset hvad som behöfves och hustrun
drager försorg om användandet deraf, i allmänhet vara
den lämpligaste arbetsfördelningen mellan de två... Om
hon företager sig något annat derjemte, kan det sällan
befria henne från detta värf, utan endast hindra henne
från att rigtigt utföra det. Den omvårdnad, som hon
sjelf ické kan hafva om barnen och hushållet, har ingen
15

annan i hennes ställe; de af barnen, som blifva vid lif,
uppväxa bäst de kunna, och hushållet blifver sannolikt
så illa skött, att detta äfven ur ekonomisk synpunkt gör
ett betydligt afdrag från hvad hustrun förvärfvar. I ett
för öfrigt rättvist sakernas tillstånd är det derför, som
jag tror, icke något önskvärdt bruk, att hustrun skall
med sitt arbete bidraga till familjens inkomster.»

Nu är emellertid tidens lösen, åtminstone såsom den
utgifves af ett halft dussin skrifvande qvinnor, (de millio-
nerna, som icke skrifva, hafva intet sätt att afge sin opi-
nion!) qvinnans frigörelse genom rätt att arbeta. Att
arbeta har qvinnan alltid haft rätt till, om hon också
icke haft smaken! Det finnes malitiösa personer som
anse äktenskap och samhälle vara ett slag’s amazonstat,
der qvinnorna sitta i ro som drottningen i bikupan och
drifva ut männen att arbeta. Samma personer anse
lagen vara orättvis mot de stackars männen, som dömer
dem ensamma att försörja barnet och hustrun vid äfven-
tyr af Dillströms inrättning, under det modren icke af
lag är ålagd försörja barn, oaktadt hon också varit med
om nöjet att skaffa dem till verlden, och dessa illvilliga
män anse det icke vara likställighet, att icke qvinnan
också är dömd att underhålla sin man och sina barn!
Milliarder qvinnor hafva lefvat på sina mäns pengar,
men ingen qvinna har ännu utan att knota låtit sin man
lefva på hennes. Är det likställighet? Men lagen är
orättvis mot männen i den grymmaste af alla punkter.
Antag att herr X. friar till fröken Y. Herr X. är som
vanligt kär i henne; fröken Y. har väntat på en friare.
Nil kom han: alltså gifter hon sig med honom. Oenig-
het uppstår, derför att fru X. är af den klass fruntimmer,
som Mill kallar de »oförsonliga». Herr X. kommer såsom
varande den förälskade under toffeln; men han vill icke
skiljas, icke för något i verlden. Men det vill fru X.
Hon tar barnen och reser hem till sina föräldrar samt
i6

ansöker om skilsmessa. Märk nu, att fru X. icke anses
ha förlupit eller rymt frän sin man, hon har flytt frän
en tyrann (som stod under toffeln) och hon har anropat
sina föräldrars och lagens bistånd mot en dålig man.
Efter ett års skilnad i säng och säte dömes herr X.
skild från sin ' maka. Det var nu godt och bra. Men
han dömes äfven skild från sina barn, plus: skyldig under-
hålla sin förra hustru och sina barn. Hvartill dömes nu
fru X. Att sitta i ro med barnen och njuta underhåll.
Hon dömes icke underhålla sin man! Ar det likställig-
het? Eller är det tyranni? Gifter nu fru X. om sig,
då har herr X. det grymmaste af alla öden öfver sig:
att se sina barn under en styffar! Hvad återstår honom
då? Att gå och hänga sig? Eller gifta om sig med
annan qvinna, som han älskar, och som kanske tvingar
honom att skrifva och predika: om qvinnans underkuf-
vade ställning! Detta är väl ämne till en pjes om något!
Vore icke på tid, innan den osunda strömmen blir för
stark, denna hermafrodit-rörelse, som upphäft sig till
qvinnans frigörelse, att tala ett ord om lagens partiskhet
för qvinnan och orättvisa mot mannen. Mill har vågat
det; jag vågar det inte ännu, utan gömmer mig derför
så godt jag kan bakom Mills erkända, af qvinnorna (huru
underligt!) erkända auktoritet.

»Mången qvinna smickrar sig med (säkerligen nio
gånger bland tio utan grund), att ingenting hindrar henne
och hennes man från att umgås i de förnämsta kretsar
på orten — der andra, som hon väl känner och som be-
finna sig i samma lefnadsförhållanden, obehindradt hafva
tillträde — utom att hennes man olyckligtvis är en dis-
senter eller känd för att blanda sig i en radikal parti-
politik. Det är detta, tänker hon, som hindrar Georg
från att få en anställning, Carolina från att göra ett för-
delaktigt parti, och som hindrar henne och hennes man
från att erhålla inbjudningar och kanske ärebetygelser, till
I?

hvilka, såvidt hon kan första, de hafva lika mycken rätt
som många andra. Med ett sådant inflytande i hvarje
hus, antingen öppet framträdande eller ock så mycket
mägtigare, emedan det verkar i tysthet — är det väl
underligt, att männen i allmänhet icke höja sig öfver denna
aktningsvärda medelmåtta, som börjar blifva ett så starkt
utprägladt drag hos vår tid?^

Det är hårda ord det! Det är ett Dömd! uttaladt
öfver qvinnan såsom hafvande ett dåligt inflytande icke
på den enskilde mannen utan på hela manslägtet, ett
Dömd, som jag icke vill underskrifva, ty det fins lika
många goda qvinnor, som hafva ett godt inflytandé på
sina män, men sådana qvinnor skrifva vanligen inga
böcker och uppträda icke heller offentligt, utan de verka
i det tysta, föraktade hemmet, på barnen, emedan de
ännu icke anse det som något »lågt» att sitta vid vaggan
•och vårda det vigtigaste af allt: det kommande slägtét,
ty att förbättra det nuvarande och oss sjelfva lär väl
icke ha någon framgång att påräkna med vår gamla
uppfostran.

Och slutligen ett ord, efter en annan stortänkare,
som icke gjort sig misstänkt för några reaktionära me-
ningar i qvinnofrågan, Herbert Spencer, ett ord om
qvinnans nuvarande ståndpunkt och henpes inflytande
på det allmänna, om hon i dag får rösträtt.

Spencer har, emot Fru Agrell, funnit två lagar, en
för mannen, en för qvinnan; och dessa lagar icke stif-
tade af tyranniska män, utan af naturen. Han finner
hos qvinnan, på grund af att denna är af naturen be-
gåfvad med organer för fostrets näring, en »specialiserad
instinkt, en särskild fallenhet för behandlingen af den
späda barndomen». — Vidare har han, från sin natur-
vetenskapliga ståndpunkt, funnit hos qvinnan andra egen-

Ur dagens krönika. V. I.	2
skaper, nämligen »förmågan att behaga och en dermed
följande kärlek till bifall», »förmågan att dölja sina känslor>\
»att snabbt uppfatta» och slutligen en »liflig uppfattning
af enkla, omedelbara följder», som oftast »star i vägen
för tanken pä invecklade och medelbara följder». »Vidare
hafva vi hos qvinnorna den öfvervägande vördnaden för
magt och auktoritet, hvilken beherskar deras tankar
och känslor i fråga om alla institutioner och sträfvar
till stärkande af såväl politiska som kyrkliga styrelser.
Tron på allt, som framträder under ett imponerande yttre,
är specielt stark hos qvinnan. Tvifvel, kritik eller ifråga-
sättande af saker, som äro faststälda af öfverheten, före-
komma sällan bland dem. Deras inflytande på offentliga
angelägenheter går derför ut på uppehållandet af sty-
rande anstalter och dessas förökande såsom medel för
utlofvade omedelbara fördelar; i det qvinnan med blicken
rigtad på det konkreta icke egnar någon tanke åt de
aflägsna olyckor, som kunna framkallas genom ökadt
tvång.»

När den eljes oförskräckte mannen nu skall draga
slutledningen ur detta, darrar han, och i väl valda orda-
lag säger han icke sin mening utan att dock kunna
dölja den.

»Qvinnor hafva i alla tider spelat en rol och i nyare
tider en ganska anmärkningsvärd rol i bestämmandet af
samhällsinrättningarna. De verka både direkt och indi-
rekt. Direkt taga de en stor, om icke en öfvervägande
del i denna ceremoniella styrelse, som är ett supplement
åt både den politiska och kyrkliga styrelsen; och det
direkta stöd, de lemna dessa, i synnerhet den kyrkliga,
är ingalunda o vigtig. Indirekt verka de genom sitt in-
flytande på männens åsigter och känslor — dels såsom
mödrar genom gossarnes uppfostran, dels i det husliga
och sociala umgänget med männen, hvarunder dessa
medvetet eller omedvetet taga intryck, som inverka på
•	19

deras offentliga handlingar. Huruvida det är önskligt,
att det inflytande, qvinnorna redan utöfvq på samhälls-
verksamheten, måtte ökas, är en fråga, den vi vilja lemna
odiskuterad.»

Men det vill icke jag! Derför vill jag till diskus-
sions-ämne föreslå: »qvinnans rösträtt mi, och dess infly-
tande på utvecklingen»; Som jag sjelf lagt fram ämnet,
yttrar jag mig först, kort och godt: Ett beviljande af
rösträtt nu åt qvinnan skulle i Sverige fördubbla de reak-
tionäras röstantal utan att märkbart öka framstegspar-
tiets; följden: läseriet obligatoriskt i alla skolor; prester-
nas sjelfskrifvenhet såsom styresmän vid alla skolor och
universitet; ingen embetsman tillsättas som ej vore läsare;
kungamagtens utvidgning; drottningens magt likställig
med konungens; prinsessornas apanage åttadubblas för
utöfvande af »välgörenhet»; Carlsborgs, ett »starkt för-
svar» (nämligen mot underklassen); obligatorisk blomster-
kastning vid alla grundlagsbrott; Elfsborgs, Kronobergs,
uppbyggande och befästande; kronprinsens (och prinses-
sans) insättande som vicekonung och drottning med abso-
lut veto i Norge; införandet af uniform för tjensteflickor
och drängar; upplifvande af lagens straffbestämmelser
för umgänge mellan ogifta af könen o. s. v.

Jag tror det vore den största otjenst man kunde
göra sig och — qvinnorna!

. Men när skola qvinnorna få rösträtt? Jo, när vi få
allmän rösträtt, kanske icke ens då genast, ty om icke
underklassens qvinnor skulle rösta med embetsmännen,
så skulle de kanske rösta med presterna. Det vore ganska
troligt!

Hvad ha vi då att göra? Jo, vi skola gifva våra
barn ■ en annan uppfostran än vi fått. Och der ligger
qvinnans stora reformatoriska magt, ty der har hon icke
allenast rösträtt, utan nästan absolut veto! Låtom oss
begagna hvad vi ega till en början!
20

Låtom oss icke gräla om styfrarne, ty de skola snart
gå sin väg;

Låtom oså icke gräla om bagateller, om hvem som
skall sitta eller stiga upp, gå före eller efter;

Låtom oss icke döma någon, hvarken man eller
qvinna, för att de lydt naturens bud, när det blef för
svårt att trotsa;

Låtom oss tillsammans angripa det vrånga samhället
och icke endera könet;

Låtom oss icke reta fäder och mödrar, varande eller
blifvande, mot hvarandra;

Låtom oss arbeta för framtiden, och icke för stunden ;
Låtom oss,-framför allt, vara vänner.

*	*

*

Frankrike, som mer än något annat land företer den
bjerta skilnaden mellan stad och land, har i städerna,
särskildt Paris, åstadkommit ett slags qvinnans frigörelse
eller likställande med mannen, men till hvilket pris? I
handelsklassen gifter sig mannen med en »dugtig» qvinna,
som förstår affären. Frun sätter sig vid disken och sköter
kassan, mannen tar utgöromålen. Så kommer barnet.
Det sändes genast ut på landet att dödas hos en amma.
Och det dör vanligen. Lefver det, sättes det i en pen-
sion hos en »marchand de soupe» att andligen dödas.
Det är sålunda endast genom barnamord som qvinnan
kan »frigöras». Medlet är radikalt, men förefaller i hög
grad naturvidrigt, men kulturqvinnan är också en natur-
vidrighet. Framtiden, som vill frigöra qvinnan på ett
annat sätt, kan endast göra detta genom att låta sam-
hället ta hand om barnen, men då allas barn, och ta
hand om dem, så att de lefva och blomstra. Härvid
kommer framtiden troligen att stöta på hinder också.
Först på modrens ovilja att lemna sitt barn, ty vi förut-
2 I

sätta, att alla framtidsqvinnor vilja gifta sig, eller åtmin-
stone bli mödrar. Om, såsom säkert är, framtidens qvinna
vill sjelf vara mor åt sitt barn, så ammar hon sex må-
nader; så vida hon icke vill taga maten från andras
barn, eller från djuren. Under dessa sex månader är
hon bunden. Men sedan är hon fri, då staten tar hand
om barnet? Nej, enligt naturens ordning blir hon amma
efter nio nya månader. Och så står hon der igen. Men kul-
turqvinnans sträfvan, som är en högfärdens, en öfverklass-
sträfvan, går ut på att slippa bli mor, ty det har under
våra bakvända förhållanden blifvit något lågt, ringaktadt,
oaktadt det är det högsta. Frågan synes endast kunna
lösas derigenom, att det upphör vara ärofullt att ha em-
beten, sysslor o. s. v., eller att dessa brandskattningar
upphöra. Då blir Eva, som spinner, likstäld med Adam,
som gräfver, ty båda delarne bli lika ärofulla.

Huru förhåller det sig nu med det kristliga Harem?
I Tyskland går hustrun med sitt handarbete jemte mannen
på krogen. I Frankrike likaså. Men i sjelfva Paris ser
man arbetarens man bära barnet eller skjuta vagnen,
och hans arbete i verkstaden kan icke anses vara bättre
eller afundsvärdare än qvinnans i hemmet. Om lördags-
qvällen går hustrun utanför verkstaden och väntar, att
mannen skall komma med veckolönen. På många ställen
lemnas veckolönen direkt åt hustrun. Det är en skön
likställighet.

Aktningen för qvinnan inskärpes i Europa hos den
manliga ungdomen i hans uppfostran. Gossen skall vara
artig mot sina systrar. Systrarne, om de äro födda i ett
förmöget hus, (vi tala ju endast om öfverklassens barn)
gifves en omsorgsfull uppfostran, bättre än gossarnes.
Flickorna lära sig tala minst ett lefvande språk, gossarne
intet. Detta kallas numera förringande att »pladdra
franska». Hvarför är det nyttigaste så ringaktadt? Derför
att det icke leder till diplom eller embete. Det är der det
22

kniper. Flickorna äro lottlösa (eller ha varit) i anseende
till medel för vinnande af embete och rang. Det är en
orättvisa på visst sätt, men det är en vinst, och den
sorgen skall snart vara öfver. Det är emellertid icke
så,' som om gossarne skulle få lära sig nyttigare saker
än flickorna, utan det är derför att de icke få lära sig
samma onyttigheter som gossarne, hvilka derigenom vinna
social ställning. Det är sålunda den olyckliga jagten
efter socialt anseende som nu plågar kulturqvinnan.
Qvinnans förmåga att tillegna sig samma kunskaper som
gossen har väl ingen ifrågasatt. Men i den examen, der
gossen djerft fuskar sig igenom, der skall flickan ta saken
på allvar och med härjade krafter arbeta sig igenom,
tills hon lärt sig inse, att examen är ett lotteri eller ett
fuskverk. Fruntimmer invända så ofta, att flickorna lika-
fullt få en sämre uppfostran än gossarne. De säga, att
de ej få lära sig något om landets lagar, om helsolära
och så vidare. Deremot invänder jag, att gossarne icke
heller få lära sig helsolära eller grundlagar, ty man kan
vara filosofie doktor utan att ha aflagt examen i grund-
lagarne eller helsoläran. Och den qvinna, som vill, af
verkligt intresse ha dessa kunskaper, kan för ett par
kronor köpa sig grundlagarne och helsoläran i en boklåda.
Det var alltså osant. Men jag påstår, att qvinnan får
én bättre uppfostran än gossen, ty hon får lära sig:
handarbete. Hon får lära sig att sy; hon kan vanligen
sålunda hjelpa sig i detta fall, der gossen står hjelplös
och måste vända .sig till syster för att få sina kläder
lagade. Men nu anses handarbeten vara något lågt, ty
de ligga inom handtverket, alltså är qvinnans uppfostran
sämre än gossens.

Jag återvänder till det kristliga Harem. Nu äro
både man och hustru fattiga, när de gifta sig. Mannen
går i sin syssla, om han är embetsman. Der är han
underordnad, half dräng, half skolpojke. När han kommer
23

till embetsrummet, antecknar han sitt namn i en för-
hållningsbok. Kommer han för sent, går han till chefen
och anmäler sin sena ankomst, får en »anmärkning» och
kanske skrubbor. Det är ju en afundsvärd frihet. Ar
han nu icke chef, så kan han säkert få något högst oin-
telligent för sig förelagdt. Här har han ett bord lastadt
med inkomna markegångstaxor, tryckta under det för-
flutna året. Nu skall han räkna dem nummer för nummer,
läsa på första sidan, om någon bilaga följer, och se efter,
om bilagan är med, se efter om bladet är helt och rent,
se efter om något nummer fattas o. s. v. Det är ju
tarfligare göra än vara en stackars referent i tidningen,
men det ger tyvärr mera socialt anseende. En annan
gång får han ett par tusen kungörelser att ordna. Om
de nu skola ordnas kronologiskt, så är det att se efter
året, då kungörelsen utfärdades, och så lägga dem till-
sammans, som äro utfärdade samma år. (Ar det mera
intelligent än att göra ett nyckelax eller en chiffonier?)
Sitter han vid expeditionen, utlemnar han de begärda
expeditionerna mot qvitto och bokför det utlemnade, en
bokföring så enkel som en kryddkrämares kladd. Detta
är afundsvärdt! Detta är att vara ute i verlden och
verka för högre ändamål o. s. v.

Nu skola vi se, huru hans hustru i Harem har det.
klon har ingen anmärkningsbok, inga klockslag andra
än mattimmarnes. Hon är genast chef i huset, hur fattig
hon än är. Hon utanordnar göromålen, öfvervakar arbetet
hemma, sköter kassan. Hon ser om barnen, ger deras
sinnen den första rigtningen, ger dem den första under-
visningen. Är hon lyckligt gift, det vill säga sin mans
väninna, så får hon del af hans bekymmer, förhoppning,
farhågor, och kan såsom både intresserad och utanför
stående bistå honom med ett godt råd. Men, i hushål-
let, om tjenarne, om barnen tål hon icke gerna några
inblandningar från mannens sida. I huset är hon en-
24

väldig af häfd. af vana, af böjelse, af naturen. När den
fattige embetsmannen roar sig, går han på teatern med
sin hustru. Har han bjudning, är hans hustru värdinnan,,
mottar gästerna tillsammans med mannen, serverar, obli-
gerar, med ett ord uppträder som husets herskarinna.
Aro de bortbjudna, är frun alltid bjuden med, (utom på
herrtillställningar, der frun lika litet är inbjuden som
mannen på fruns kafferep), föres genast in i hedersrum-
met, salongen eller förmaket, sättes bland andra fruar i
hedersplatsen soffan. Mannen mottages också ganska
artigt men föres endast till en dörrpanel eller en kakel-
ugn, der han får ta ett stöd, kanske för hela aftonen,
eller tills en stol blir ledig i salen eller herrns rum. Om
han satte sig i förmaket, skulle han få stiga upp hvarje
gång ett fruntimmer nalkades hans stol. Jag talade om
kafferep; det är ett fult namn pa de små tillställningar
haremsqvinnorna hålla i hemmen om förmiddagarne, alltid
när mannen är borta. Der drickes icke bara kaffe, utan
äfven vin, ganska starkt vin. Mannen gör nästan aldrig
herrbjudningar hemma, utan går då hellre på kaféet, när
han vill råka bara herrar, ty han tycker hemmet blir
orenadt af sådant. Detta anse fruarne vara en ful
ovana, men det hindrar dem icke att gå på konditoriet
på förmiddagen. Konditori och kafé är visserligen icke
detsamma. — Hur kan man kalla detta harem?

I ett rikt hus har mannen vanligen en syssla/ men
frun lemnar sina åt hushållerskan och guvernanten. År
mannen officer, så kan han vara tvungen gå till kaser-
nen klockan 6, 7, 8 på morgonen. Har han vakt, får
han om natten ligga på en ganska illa bäddad soffa i
kasernen; kanske gå i stallet och öfverse arbeten af
ganska otreflig natur, alltid ha förmannens öga på sig,
kanske bli arresterad för en försummelse o. d. År han
grosshandlare, ,så måste han besöka Sitt kontor vinter
och sommar, huru rik han än är. Om sommaren sitter
25

hans familj pâ landet. Dâ har han att välja: antingen
lefva ungkarl i stan eller resa till och frän sommarnöjet,
komma ut pa qvällen, resa in pä morgonen, och sommar-
dagen i staden kan vara ganska het och arbetsam. Är
han statsman, då vet han att han lefver. Är han em-
betsman, så har han sex veckors ledighet.

Den rika frun gör vanligen ingenting, annat än kläda
och roa sig. Ibland kan hon föra ut sina välklädda
barn och visa dem på promenaden. Full frihet att gå
i ridhus, på sammankomster, basarer, spela sällskapstea-
ter (icke rigtig teater likväl), dansa, göra slädpartier o.
s. v. På sommarnöjet eller badorten går hon ensam
eller i sällskap med hvilken man hon vill. Der har Harem
upphört fullständigt.	'	•

Är qvinnans ställning så undertryckt? Fråga denna
dam af verld, om hon vill ha ett embete och sitta på
en trefotad skinnstol framför en pulpet i staden, i stället
för att vara på sommarnöje. Fråga henne om hon vill
ha rösträtt? Hon skall skratta åt Er! Fråga henne om
hon vill ha likställighet, det vill säga att herrarne sätta
sig i soffan, när hon står vid dörren, fråga henne om hon
vill behålla sitt namn med sin person, när hon gifter sig,
hon som förnedrar sig derhän att skrifva sig Fru Oskar
Silbergroschen, när hon heter .Elisabeth, och hon skall
skratta åt Er.	•

Det kristliga Harem är sålunda ganska behagligt,
och de flesta qvinnor taga gerna inträde i detsamma,
blott de få en man, som kan försörja dem.

Huru förhåller det sig då med det orientaliska
Harem, som är så illa beryktadt och hvars stackars fångar
är o så undertryckta och beklagade? Om man vågar tro

i
26

en engelsk dam, som utgifvit en resa i Turkiet, sa lär
det förhålla sig pä detta sätt.* Den turkiske bonden
är monogam, måttlig, tålig, hushållsaktig. Hustrun enkel
och älskar icke nöjen, utan har sitt arbete inomhus.
Barnen åtnjuta stor frihet. Vi se sålunda, att öfverallt,
der naturligt lefnadssätt föres, äfven qvinnans ställning
är likställig med mannens och oftast icke så mödosam.
Det turkiska kulturäktenskapet åter, det ter sig på annat
sätt, och vi återfinna i detsamma qvinnans falska ställ-
ning mera än hennes underordnade. »Den turkiske
mannen», säger vår dugtiga miss, »är knappast mindre
under toffelväldet än hans kristne broder.» Hvad vill
detta säga? Skulle mina tankar om ett verkligen be-
fintligt • eller i utveckling stående europeiskt Amazon-
samhälle ega någon grund? »Hustrun leder honom, all-
deles som om hon vore döpt, och gifver honom till och
med rapp, i händelse af revolt. Man anför en viss sultan,
en af de sista, som fick sig ett par ordentliga örfilar af
sin förolämpade maka, och som alls icke lät sy henne i
en säck, som man skulle kunna tro. De högre embets-
mannens hustrur underlåta icke att blanda sig i mannens
affärer, och mer än en disponerar platser och gunster.
Också äro dessa salonger fyllda med besökande och
supplikanter.»

Det var ju ett okristligt Harem! »Mindre fri än
engelskan i vissa fall, är turkinnan det mer i andra;
hon är fullständigt herre öfver sin förmögenhet och
hennes välde inomhus är absolut!» (Hör!) »Damerna af
de bildade klasserna gå mycket ut. Då man ser dem
uppstaplade i deras vagnar, talande högt, skrattande,
koketterande för de förbigående, måste man öfverge den
legend, som påstår, att den gifta qvinnan ser sin make

* Ur en Revue Suisse; namnet på författaren har jag tyvärr förgätit
och har icke boken till hands.
27

första gängen pâ bröllopsdagen. Det är allt för osannolikt,
att en ung flicka som har sa stor lätthet att fa se ung-
herrarne, icke ställer sa till att hon får lära känna den
som intresserar henne mest.»

Så stod det till med den mest beklagansvärda af
alla qvinnor, den österländska slafvinnan eller Harems-
qvinnan.

Hvarför en gift man anses mera lämplig för en
syssla, måtte väl bero på att äktenskapet menas tämja
honom, eller att qvinnans inflytande skall verka välgö-
rande på honom, det vill säga göra honom lämplig för
samhället!

Vi ha mycket talat om qvinnans underordnade
ställning. Om vi skulle tala om hennes falska ställning
något litet! Jag tror, har alltid trott, att qvinnan var
verldens beherskare. Jag har styrkts i min tro effer
de sista dagarnes händelser. Men hvad som är tråkigt,
är att qvinnan strider bakom mannens rygg. Observera
seqvestern på Giftas! I den boken hade jag i företalet
predikat qvinnans fullständiga frigörelse, i texten skildrat
en hop gamla äktenskap och i dessa j ernte målningen
af ett par nya visat omöjligheten af reformer under nu-
varande förhållanden. Angrep sålunda de nuvarande
förhållandena plus de osunda, naturvidriga reformsträf-
vanden, som öfverklassens hersklystna .qvinnor sjelfva
och genom män och manliga vänner söka pånarra oss.
Nå, i Röda rummet, afslöjningen af samhällets pelare,
Svenska Folket, Underklassens historia under öfverklas-
sens förtryck, Sömngångarnätter, angrepp på den falska
kulturen och estetiken, alla fingo passera, ty de gingo
endast ut på öfverklassens män. Men Giftas, angreppet
på öfverklassens qvinnor, den fick icke passera!!!

»Männen utöfva magten, men qvinnorna disponera
den», har en fransk författare lagt i munnen på franske
28

konungen Pompadour. Jag är böjd att underskrifva det.
Derför är jag numera, lärdare af senaste erfarenheter,
hågad att erkänna som ett misstag, när jag i Giftas hyser
farhågor för beviljandet af rösträtt mi åt qvinnorna, far-
hågor bygda på dels vådan att få öfverklassens röster
fördubblade, dels på den omständigheten, att jag icke
funnit någon af de nya qvinnoreformatörerna vara annat
än ärelystna, hersklystna och reaktionära. Bättre då att
ha fienden i ansigtet än bakom buskarne. Kanske då,
att ett sundt naturens ord skulle få ett uttryck från alla
dessa »obetydliga» qvinnor, som i det obemärkta föda och
uppfostra det kommande slägtet och nu ofrivilligt repre-
senteras af dessa hermafroditer i hvitt hår och blåa
glasögon, hvilka hellre taga mannens odygder för att
utjemna klyftan, än de arbeta på att få mannens odygder
borttagna.

Och må de då träda fram dessa aristokratqvinnor,
som vilja fördubbla embetena, för att embetena skola
räcka åt qvinnorna, och må de predika kräftgång högt
och i eget namn (icke i sina mäns), så skola de känna,
hur det käns att utmärka sig, hur det svider när man
skall vinna äran sjelf, hur lag-ern är flätad med hagtorn.
Då skola de, såsom hittills, pocka på ett artigt skrifsätt,
ty de bygga fortfarande på galanteriet, och fordra att
bli bättre behandlade, icke lika behandlade, som män
behandla män.-

Hvad vi mc kunna göra.

Jag är sjelf far till tre barn och kan döma något
litet af erfarenhet i denna fråga.

Vi höra så ofta från öfverklassen den vänliga upp-
maningen, att vi (d. v. s. underklassen) skola reformera
oss sjelfva, innan vi taga ihop med att reformera sam-
2Q

hället. På denna uppmaning har jag nyligen uttöm-
mande svarat * och visat, att under nuvarande förhållanden
föga eller intet kan göras med oss. Vi äro för gamla,
för illa uppfostrade, för fördomsfulla. Emellertid har jag
vid närmare begrundande kommit derhän, att jag tror
att vi dock kunna göra något — och det är med våra
barn. Vi kunna säkerligen” äfven i deras uppfostran
lägga frön till ett bättre förhållande mellan könen.

Jag tror sålunda, att man kan börja med att hålla
barnen lika. Lilla bror skall sålunda icke uppmanas
vara artig mot syster, derför att hon är qvinna, utan
derför att hon är menniska.	.

Lilla syster skall icke heller uppmanas eller vänjas
att passa upp eller laga kläder åt lilla bror, ty det
skall lilla bror lära sig sjelf. Och lilla bror skall icke
låta syster städa sitt rum eller bädda sin säng, såsom
en tjensteqvinna, ty det skall också bror lära sig
göra sjelf.

Härigenom blir qvinnans handarbete hedradt och
aktadt, och mannen blir en sjelfständig ‘varelse, i stället
för att vara en hjelplös stackare, som skall behöfva skrika
på hjelp efter husets qvinnor, när en knapp gått ur
byxorna. Kan han icke sy en knapp i sina byxor, då
är han icke karl för sina byxor.

Sjelfhjçlp är framtidens lösen. Tjenstefolkets berät-
tigade anspråk på högre löner och bättre vilkor göra,
att vi helt säkert i framtiden få betjena oss sjelfva. Ve
då den hjelplöse. I Amerika vill redan ingen tjena, och
der har nöden lärt hvar och en att hjelpa sig sjelf.

Vi kunna också ge våra barn samma uppfostran.
Flickorna kunna bli lika dugtiga sportsmän som gos-
sarne, om de få vara ute med dem.och leka, i stället
för .att sitta inne och stoppa herrarnes strumpor. Ut

* I Tiden, Juli 1884.


med dem, i friska luften, och vi få starka mödrar åt det
kommande slägtet.

Vi kunna också skydda våra barn för öfverklassens
skolor. Vi skola akta oss att uppfostra våra barn till
kapplöpare efter embeten, ty embetena blifva i framtiden
färre, och de sökande allt flera. Skicka våra barn, efter
att ha sjelfva lärt dem det nödvändiga, i kroppsarbete,
så blir kroppsarbetet aktadt, och embetet blir slutligen

missaktadt. Då är afunden försvunnen!
för att öfverbefolka industrien. Den är

Men aktom oss
redan öfverbe-

folkad, och kriser stunda, när arbetarne höja sina for-
dringar och kulturmenniskan minskar sin lyx. Det yrke,
som aldrig kan öfverbefolkas, det är jordbruket, och för
dén svagare kulturmenniskan trädgårdsskötseln. När
alla nu ropa på mat, och snart komma att ropa ännu
högre, då är godt att ha dem, som producera närings-
medel, och de skola alltid kunna afsättas.

Vi kunna också gifva våra barn frihet. Glömmom
icke, att vi äro för barnens skull och barnen alls icke
för oss. Låtom oss derför icke fordra blind lydnad, icke
vägra skäl, icke vänja barnen att vara våra tjenare, ty
då frambringa vi slafvar i stället för medborgare.

Vi kunna också ha förtroende för våra döttrar. Vänj
dem att umgås med gossar, och det skall uppstå vänskap
mellan könen, tills mogenheten kommer i stället för pas-
sion. ’ I England och Amerika få flickorna »gå lösa», och

man har icke
läsas flickorna
har i förliden
milj er om 14,

hört, att »det händt något». I Frankrike
in och der händer det ledsamheter. Jag
sommar sett engelska misser af rika fa-
15 år företaga alpvandringar med unga

gossar, sett dem ga arm i arm, söka hvarandra på pro-
menader, stämma möten, alltid med föräldrarnes medgif-
vande. Det var ett vackert och oskyldigt förhållande.
I ett grannland till Sverige har nyligen en 12 års gosse
blifvit förvunnen hafva stått i förhållande till en tjenste-
3i
flicka och blifvit barnafader. Flickan fick ansvaret, men
de förvända afstängningsförhallandena torde väl mest
vara orsaken. Några framtidsmenniskor uppsatte en skola
för gossar och flickor, sju klasser. Några klagomäl ha
ej försports, men föräldrar sända ej barnen dit, emedan
de anse det omoraliskt.

Förenkling är ett annat, som vi kunna lära vara
barn. Ordet och saken härleda sig frän Ryssland, som
mycket förnuftigt. Den, som uppfödes i lyx, blir ofri.
När lyxen icke längre räcker, blir man olycklig. Att
utfinna sitt existensminimum och stanna vid det, är godt.
Att slita sina plagg, fastän de blifvit omoderna, är godt.
Ju mindre lefnadskostnader, dess mindre arbete,,, och dess
mer hvila. Alltså dess mer nöjen och njutningar. Att
öka lefnadskostnaderna sker endast genom öfverarbete
och förstörd helsa. Lättare att minska dem och öka
nöjet.

Vi kunna derigenom också låta våra barn roa sig
mer, och icke som nu pina ut dem. Glädjen tyckes hälla
på att bli ett brott, men det kan bero på, att vi sökt
den på orätt håll! Ty en glädje, som förderfvar helsan,
är dum helt enkelt. Att dricka och äta, tills man får
magkatarr vid 30 år, är dumt, ty sedan kan man icke
mer njuta af den glädjen och tyvärr icke af någon annan
heller. Och om vi sålunda skulle försöka börja att lägga
bort alkohol, hvars bruk ju, genom att försätta oss i ert
partielt vansinne, gör våra beslut opålitliga, våra hand-
. lingar slappa, våra tankar sväfvande, så skulle det bli
lättare för våra barn att afstå från det oskicket helt och
hållet, och svårt blefve väl predika nykterhet för de unga,
när vi sjelfva voro onyktra. *

* Som häraf synes, har jag, sedan jag skref »Likt och Olikt», ändrat
tankar om rusets oskyldighet.
Att nu åvägabringa likställighet genom att äfven
föra våra qvinliga vänner på krogen, anser jag vara en
dålig utväg, och våra qvinliga vänner skulle med sin
stora magt, väl begagnad, i dess ställe kunna föra oss
från krogen.

Men huru skola våra enskilda bemödanden lyckas,
då våra barn se sig omgifna af föredömen uppifrån, se
föräldrarnes bemödanden hånas. Barn hafva ingen bö-
jelse att bli martyrer. Derför skulle de, som ha lagstift-
ningen om hand, och hvilka hånande uppmana folk att
reformera sig, helt enkelt förbjuda en person, som begag-
nade alkohol, att utöfva domarmagt, prestekall eller andra
ännu vigtigare embeten, eller också taga ut steget och
konseqvent föra alkohol • under giftstadgan, dit den hör.

Det sista har man i vissa stater i Amerika på ma-
joritetens begäran infört, och ingen har sörjt öfver att
få vara omgifven af beständigt kloka menniskor.

Huru skola vi kunna förenkla oss i lefnadssätt och
klädedrägt, då en person, som klär sig »under sitt stånd»,
anses som en förfallen menniska och icke kan söka en
syssla. Huru skola vi kunna nedsätta våra inkomster,
då vi derigenom kanske beröfvas rösträtt? Det fordras
kanske generationers arbete för att få ett så starkt slägte,
att det vågar trotsa fördomarne. Jag kan icke under-
låta att finna den grefvinnan, som uppsatte en stadsbuds-
.byrå, vara större och mer ära värd än den fru, som blef
professor i matematik. Och den förras exempel kan
verka gagnande för tider, under det den senares endast
i onödan kommer att sporra flickors ärelystnad. Dermed
har jag icke förnekat det rättvisa och vackra i att, om
af två sökande till en plats en qvinna är den dugliga-
ste, hon äfven får platsen, oaktadt liten säkerhet före-
finnes, att icke galanteriet här vid lag äfven kommer
att spela sin rol, och att ^fruntimren först» äfven i detta
afseende kommer att tillämpas, helst öfverflöd på skick-
33

liga matematici förefinnes förut bland de manliga* af
landets egna barn. Att inkalla en rysk dam till profes-
suren i Stockholm var sålunda endast en yttring af det
gammaldags galanteriet, och icke ett uttryck af Stock-
holmarnes matematiska behof. Och verlden har nu mer
än någonsin större behof af dugliga mödrar än af mate-
matiska professorer, ty sådana abnormiteter kan man fram-
bringa så många man vill genom att låta personer med
matematiska anlag ensidigt utbilda sig till matematiska
monstruositeter.

Emellertid, hvad vi öfvergångsmenniskor kunna göra,
är mycket litet. Vi skola under beständiga återfall en-
dast inveckla oss i motsägelser mellan lära och lefverne,
ty om vi nu först fått syn på det rätta, så ha vi icke
på samma gång fått kraften, och hade vi också kraft
öfver vår egen genom dålig uppfostran förderfvade natur,
skola samhällsförhållandena öfverallt mota oss, mota oss
så, att vi slutligen skola vara reducerade till att predika,
men ho tror vår predikan? när vi ej kunna lefva efter
den, och då hvarje förslag till förändring af samhälls-
förhållandena, hvilken ändring ensam kan befria oss,
straffas som nesligt brott.

* Egendomligt är, att af de qvinnor, som i Sverige praktisera som lä-
kare, ingéii slagit sig på qvinnosjukdomar. Hvadan detta?

TJr dagens krönika. V. i.
Nya bidrag till historien om
Gambettas ”stora minister”.

Af Ernst Wallis.

Det parlamentariska styrelsesättet? historia erbjuder
knappast något annat exempel på en ministèr, hvilken.
efter att hafva föregåtts af så oerhörda förväntningar
störtats så hastigt, som det kabinett, hvilket Gambetta
bildade den 14 november 1881 och som föll redan den
26 januari 1882.. Efter att med underbar kraft, klokhet
och framgång hafva ledt fälttåget mot det personliga
styrelsesättet, efter att. i mer än fyra år — allt sedan
valen den 14 oktober 1877 -— hafva varit den parlamen-
tariska majoritetens i deputeradekammaren erkända ledare,,
efter att de nya allmänna valen den 21 augusti 1881
ytterligare ökat denna majoritet, öfvertog Gambetta rege-
ringen under de skenbart mest gynsamma omständighe-
ter. Ej heller tillstötte några af dessa oväntade händelser,,
som stundom rubba äfven de säkraste beräkningar. Frank-
rikes förhållanden till utlandet förblefvo vänskapliga.
Inom landet rådde hela tiden det fullkomligaste lugn..
Och trots allt detta störtade ministèren efter att endast
hafva varat 73 dagar. I stället för att, såsom man så
länge förutsagt, blifva »den stora ministèren», bief det
af Gambetta bildade kabinettet blott en dagslände-
ministèr.
Hvilka orsakerna voro> till: denna oväntad« utgång,
söker den man, hvilken såsom konseljpresidentens sekre-
terare stod Gambetta närmast under de dagar, hans mini-
ster varade, att utreda i ett nyligen utkommet historiskt
arbete af stort värde och intresse. * Till motto har Joseph
Reinach valt de vackra orden ur andra boken af Taciti
annaler: »Nen hoc praeeipuum amicorum munus- est,
prosequi defunctum ignavo questu, sed quae voluerit
meminisse,. quæ mandaverit exsequi.» Vän och lärjunge
af den store hädangangne, har författaren icke blott velat
skrifva historien om Gambettas kortlifvade ministèr, utan
äfven lemna. en exposé af hans politiska system. Ty i
lika hög grad som en Guizot eller en Louis Blanc var
Gambetta en doktrinär inom, politiken, ehuru han vid
tillämpningen af sina, teorier och förverkligandet af sina
höga ideal ådagalade en smidighet och praktisk duglig-
het,. som saknades hos Ludvig Filips konservative mini-
ster och de parisiske arbetarnes socialistiske ledare. Vi
skola emellertid icke här granska Reinachs framställning
af Gambettas doktriner; utan i stället påpeka ett och
annat af hvad den i förhållandena så noga invigde för-
fattaren har att meddela om ministèren af den 14 no-
vember, dess uppkomst, dess öden och dess fall.

Det var antingen för tidigt, eller för sent Gambetta
kallades att söm konseljpresident ställa, sig i spetsen för
regeringen. För sent, emedan rätta ögonblicket skulle
hafva varit, i december 1877, då Gambetta såsom hela
det genom den gemensamma faran enade republikanska

* Le ministère Gambetta. Histoire et doctrine. (14 Novembre 1881
— 26 Janvier 1882). Par Joseph Reinach. Paris. G. Charpentier et C:ie.
1884. (604 s» 8:o).‘
36

partiets ledare räddat Frankrike undan en hotande stats-
kupp. I stället gaf presidenten Mac-Mahon den högt
ansedde parlamentariske veteranen Dufaure i uppdrag
att bilda det kabinett, som efterträdde statskuppsmini-
stèren Rochebouët.

Hade Thiers dâ ännu lefvat — han afled, som bekant,
den 3 september 1877 — skulle han för andra gången
hafva blifvit republikens president, ty det var endast
frånvaron af en lämplig efterträdare, som förmådde Mac-
Mahon att ej afgå redan i december 1877. Thiers var
så säker på sin sak, att han redan i augusti, några veckor
före sin plötsliga död, gjorde upp en ministerlista. Gam-
betta skulle blifvit konseljpresident och utrikesminister,
Jules Ferry inrikesminister, Léon Say finansminister, gene-
ral Campenon krigsminister, Waddington undervisnings-
minister. Dufaure skulle hafva blifvit president för se-
naten, Jules Simon och Paul de Rémusat ambassadörer.
Det slaganfall, som efter några timmar ändade Thiers’
lif, korsade dessa klokt uttänkta kombinationer, hvilka
afsågo att under den åldrige statsmannens högsta ledning
samla alla det republikanska Frankrikes bästa krafter
till gemensamt arbete i fosterlandets tjenst.

Thiers hyste under de sista åren af sitt lif den lifli-
gaste vänskap för Gambetta, som han ofta förklarade,
sig önska »presentera för Europa». Presidenten Mac-
Mahon deremot, hvilken aldrig kunde glömma, att han
varit en af Napoleon III:s marskalkar, höll sig alltid på
afstånd från Gambetta. Då kabinettet Dufaures ställning
började blifva osäker, hade en gemensam vän en dag i
december 1878 anordnat ett möte mellan Mac-Mahon
och Gambetta, men i sista ögonblicket lät marskalken
af sin bonapartistiska omgifning förmå sig att sända
återbud.

Den 30 januari följande året afgick Mac-Mahon och
valdes Jules Grévy till franske republikens president.
37

Samtidigt inlemnade konseljpresidenten Dufaure sin
afskedsansökan.

Presidenten Grévy började sin styrelse med ett fel,
som skulle få det skadligaste inflytande på den tredje
republikens öden. I stället för att kalla majoritetens
erkände ledare till konseljpresident, gaf han Waddington
i uppdrag att bilda det nya kabinettet. Det är sant, att
detta kabinett inneslöt de -utmärktaste förmågor, utom
Waddington sjelf sådana män som Léon Say, Jules Ferry,
Freycinet, Le Royer. Men genom att utesluta majori-
tetens ledare från regeringen hade presidenten Grévy
från första början gjort det nya kabinettets ställning
osäker och vacklande. Han hade brutit mot det parla-
mentariska styrelsesättets första grundsats, och en rad af
svaga, kortlifvade ministérer blef det straff, hvarmed
franska republiken fick umgälla sin presidents politiska
misstag.

Och det var icke ovarnad som Grévy begick detta
fel.. Då han uppmanade den afgående konseljpresidenten
Dufaure att stanna, svarade denne erfarne parlamentariske
statsman helt öppet, att Gafnbetta vore den man, till
hvilken statens öfverhufvud måste vända sig. Grévy
vägrade att följa detta råd, men utan att uppgifva sina
skäl. Det kunde icke vara fruktan för afslag. Ty
medan nationalförsamlingens sekreterare ännu höllo på
med att uppräkna röstsedlarne vid presidentvalet, hade
Gambetta förklarat Grévy, att han fullkomligt stode
till den nye presidentens förfogande. Grévy svarade,
att han önskade, att Gambetta skulle blifva hans efter-
trädare som deputeradekammarens president.

Såsom skäl för Grévys vägran att göra Gambetta
till premierminister har stundom blifvit anfördt, att Gam-
betta, »denna republikens visserligen icke sista, men dyr-
bara och stora ressurs, icke borde obetänksamt förslö-
38

sas *.» Am dra hafva anty-dt, att personliga skäl skulle
hafva medverkat. Det sannolikaste är, att Grévy fruk-
tade, att Gambetta genom allt för radikala och bråd-
.störtade reformer och genom en djerf och stolt utrikes-
politik skulle äfventyra Frankrikes lugn och måhända
•fred.

Hvilka nu än skälen voro, säkert är, att Grévy bröt
mot det parlamentariska styrelsesättets första lag, då han
kallade en annan än den parlamentariske ledaren att
träda i spetsen för regeringen. Och samma fel förnya-
des, då kabinettet Freycinet aflöste kabinettet Wadding-
ton, och upprepades ännu en gång, då kabinettet Ferry
efterträdde kabinettet Freycinet.

En af följderna, som dessa presidenten Grévys miss-
tag förde. med sig, var att de tj enade som förevänd-
ning för de häftigaste anklagelser mot Gambetta. Orsa-
ken, hvarför Gambetta icke är premierminister, är —
förklarade hans anklagare — den, att han icke vill vara
det, och orsaken, hvarför kan icke vill vara Premiermi-
nister, är hans beräknande ärelystnad, som närer de
brottsligaste planer. Det var icke mot den verklige
skyldige, mot presidenten Grévy, utan mot Gambetta
som Clémenceau och hertigen af Broglie, yttersta ven-
stern och högern riktade sina anfall, derför att det parla-
mentariska styrelsesättets grundsatser kränktes. Hvarje
morgon och hvarje afton ropade intransigenta och roja-
listiska tidningar i kapp till Gambetta: Hvarför tar ni
icke makten öppet, i stället för att utöfva den i smyg?
Och den så anfallne var för stolt eller för ädelmodig att
svara: Derför att republikens president icke har erbjudit
mig makten, utan föredragit Waddington, Freycinet,
Ferry framför*mig. Denna Gambettas tystnad uttolkades

* Senatorn Edmond Schérers ord i en artikel i Rem politique et
littéraire (29 jan. 1881).
3^

som ett bevis, att de mot . honom riktade anklagelserna
vore berättigade. Och likväl Var detta icke fallet. Ännu
den 2i september 1880, då Freycinet just afgått, begåfvo
sig flere inflytelserika deputerade till republikens presi-
dent för att enträget Uppmana honom att tillkalla Gratn-
bétta. Jules Grévy svarade, att han föredrog att »reser-
vera» Gambetta för en lämligare tidpunkt.

Det är sant, att Gambetta under fyra på hvarandra
följande ministérer (Dufaures, Waddingtons, Freycinets
och Ferrys) styrde deputeradekammarens majoritet nästan
med en diktators makt. Men det var en diktator, som
icke stödde sig på våldet, utan på öfvertygelsen. Det
var en diktatur af samma slag. som den Themistokles
och Perikles, William Pitt och Canning utöfvät före
honom och som Gladstone utöfvar ännu i dag, en dikta-
tur, som aldrig skadade frihetens eller fosterlandets heliga
intressen, om den än stundom sårade én ministers fåfänga
eller egenkärlek. Ty för ministrarne kunde det visser-
ligen kännas kränkande att dag ut och dag in af den
rojalistiska och ultraradikala pressen förlöjligas som
marionetter, hvilkas alla rörelser leddes af »diktatorns»
osynliga hand.

Det är äfven sant, att många gånger handlade
ministrarne tvärt emot Gambettas råd eller åsigter. Men
det hindrade^ icke de reaktionära och intransigenta tid-
ningarna att låta »diktatorn» bära skulden så godt som
för allt hvad regeringen gjorde och hvad hon underlät
att göra, både för Barthélemy Saint-Hilaires misstag som
utrikesminister och Albert Grévys svaghet som general-
guvernör öfver Algeriet. Gambetta utöfvar makten
utan att bära ansvaret, idislade hans fiender. Verkliga
förhållandet var, att han inför allmänna opinionen fick
bära ansvaret äfven i de fall, der han icke utöfvade
makten.
40

Sålunda sökte den bonapartistiska, rojalistiska, kleri~
kala och ultraradikala pressen med förenade krafter
undergräfva G-ambettas popularitet. Detta skulle likväl
måhända ej hafva lyckats i någon nämnvärd grad, derest
icke Gambetta sjelf genom sina planer att reformera
vallagen och införa scrutin de liste stött många republi-
kanska deputerade från sig och gifvit sina fiender det
fruktansvärdaste vapen i handen.

Det är uppenbart, att i ett land med parlamentariskt
styrelsesätt vallagen är den vigtigaste af alla lagar.
Ministèren, regeringen är beroende af folkrepresentatio-
nen, och folkrepresentationens sammansättning beror i
väsentlig mån af vallagen,

o	o

Ju färre valmännen äro och ju mindre valkretsen är,
desto lättare utsätter man folkrepresentanterna för fre-
stelsen att söka främja valmännens och valkretsens egen-
nyttiga intressen, desto mer underlättar man penningens
skamliga inflytande på valen, desto större blir faran, att
icke politiska, fosterländska hänsyn, utan kälkborgerliga,
lokala intriger bestämma valets utgång. Det var mot
sådana frestelser och faror Gambetta ville skydda folk-
representationen genom att införa scrutin de liste.

Enligt den franska vallagen af år 1875 utses depu-
teradekammarens ledamöter medelst »scrutin individuel»
eller såsom det vanligare kallas scrutin d’arrondissement.
Hvarje arrondissement väljer en deputerad. De arron-
dissementer, hvilkas befolkning öfverstiger 100,000 invå-
nare, välja ytterligare en deputerad; de arrondissementer,
hvilkas befolkning öfverstiger 200,000 invånare, välja tre
deputerade o. s. v. Men i så fall skola arrondissemen-
terna delas i lika många valkretsar som antalet depu-
terade, hvilka skola väljas.

Det var en af det republikanska partiets ädlaste ka-
rakterer, Bardoux, hvilken i juli 1880 framlade ett lagför-
slag om ändrande af vallagen och införande af scrutin
4i

de liste. Enligt detta förslag skulle hvarje departement
utgöra en valkrets, sä att valmannen på sin röstsedel
skref så många namn som departementet skulle utse de-
puterade. Antalet deputerade skulle vara en för hvarje
70,000-tal invånare.

Scrutin de liste var icke, någon nyhet för Frankrike.
Detta valsätt hade flera gånger tillämpats. Äfven 1871
ars nationalförsamling, hvilken 1875 ga.f den tredje franska
republiken dess författning, hade blifvit utsedd medelst
scrutin de liste. Och redan långt före den tredje repu-
blikens tid hade sådana hofsamma och patriotiska män
som Lainé, Royer-Collard, Cuvier och Berryer kämpat
för scrutin de liste såsom det bästa medlet att befria
representationen från de lokala och klass-intressenas för-
derfliga tryck. Frågan var naturligtvis äfven före, då
man 1875 stiftade de nya grundlagarne. Gambetta hade
då föreslagit ett amendement om införande af scrutin de
liste, och hela det af Thiers ledda republikanska partiet,
deribland äfven Jules Grévy, Albert Grévy och Jules
Ferry, hade då röstat för detta amendement, som endast
till följd af högerns kompakta motstånd förkastades.

Och ännu i juli 1880, då Bardoux framlade sitt för-
slag om scrutin de liste, hade Jules Grévy, nu mera re-
publikens president, uppmuntrat honom dertill. Grévy
ändrade emellertid sedermera åsigt, och då förslaget
våren 1881 kom till behandling i kamrarne, var det icke
någon hemlighet, att republikens president motarbetade
det med alla honom till buds stående medel. Det repu-
blikanska partiet delade sig i två stora läger. På ena
hållet anhängarne af scrutin de liste med Gambetta i
spetsen och vid hans sida republikaner af så olika slag
som Ribot och Louis Blanc, Casimir Périer och Paul
Bert, Brisson och Madier de Montjau, Léon Renault och
Lockroy. På andra sidan motståndarne till semdin de
liste, hvilka öppet åberopade republikens presidents
42

förändrade åsigt såsom ett bevis, att ett bifall till det af
Bardoux väckta och af Gambetta understödda förslaget
skulle kunna medföra faror för friheten. Samma söndring
inom pressen. För scrutin de liste ifrade det republikanska
partiets förnämsta organ, såsom Journal des Débats,
Temps, XIX Siècle, République Française, Voltaire,
Siècle, Rappel, Justice; mot förslaget kämpade Jules
Grévys organ Paix, Freycinets språkrör Télégraphe,
Henri Rocheforts tidning Intransigeant, den dâ’ ultra-
radikala France och nästan hela den reaktionära pressen.

Stäld i valet mellan republikens president och Gam-
betta fattade ministèren, i spetsen för hvilken Jules Ferry
dâ stod, det försigtiga beslutet att förblifva neutral i
denna stora konstitutionella fråga. Detta beslut hindrade
emellertid ej utrikesministern, senatorn Barthélemy Saint
Hilaire, och understatssekreteraren i finansministeriet,
deputeraden Wilson att lifligt uttala sig mot Bardoux’
förslag. Den antigambettistiska pressen sprutade eld och lå-
gor. Scrutin de liste — ropade man med verklig eller låtsad
förfäran — betyder Gambettas diktatur, och denna dik-
tatur betyder krig, krig med Tyskland, krig med Turkiet,
krig med hela verlden!

Trots allt motstånd och alla intriger lyckades Gam-
betta den 19 maj 1881 genomdrifva scrutin-de-liste-för-
förslaget i deputeradekammaren, om än med ringa ma-
joritet. Man .trodde nu allmänt, att slaget var vunnet,
och att senaten icke skulle vägra att bekräfta depute-
radekammarens beslut, hvilket ju uteslutande angick val-
sättet till deputeradekammaren.

Gambetta begick nu det stora politiska felet att dela
denna tillförsigt och deraf låta insöfva sig i säkerhet.
Han lemnade Paris för att i sin födelsestad Cahors inviga
ett monument, som blifvit rest öfver de soldater i de-
partementet Lot, hvilka stupat under försvaret mot
tyskarne 1870. Han följdes på resan till Cahors af en
-43

skock referenter för reaktionära och intransigenta tid-
ningar. Dessa sanningsvitnen skildrade i sina telegram
och bref Gambettas resa såsom en »diktators» triumftåg.
De försäkrader att han mottogs med salut och klockring-
ning, att! oräkneliga skaror samlades vid hvarje jern-
vägsstation för att hylla den mäktige, att besöket i .Ca-
hors var en oafbruten rad af »ciäsariska» demonstrationer.

Huru öfverdrifna och falska dessa skildringar än
voro, gjorde de likväl åsyftad verkan. Legenden om
triumftåget till Cahors fördubblade misstroendet mot
Gambetta och ingaf fienderna till scrutin de liste nytt mod.
Till allmän öfverraskning förkastade senaten den 9 juni
scrutin-de-liste-förslaget. Det var hatet, fruktan eller
misstroendet, som dikterat detta beslut. »Om Gambetta
hade dött denna morgon, skulle jag hafva röstat för
Bardoux’ förslag», yttrade en senator af“ venstra centern
strax efter omröstningen. Senatorerna Oudet och Cher-
pin anförde öppet presidenten Grévys åsigt såsom skäl
för sitt afslag, Waddington förklarade: »Huru viljen I,
att republikens president gent emot en i ett stort antal
departement vald personlighet skall kunna fritt välja sina
ministrar?» Då Broglies och Jules Simons vänner röstade
mot scrutin-de-liste-förslaget, skedde det icke af någon
fördom mot detta valsätt, utan emedan de ville bereda
Gambetta ett nederlag och derigenom försvaga hans
makt. Detta lyckades dem också förträffligt.

.	*	* '	.	.

Det var fem månader senare, den 10 november, som
Jules Ferry till republikens president öfverlemnade mi-
nistèrens afskedsansökan. Presidenten Grévy lät genast
kalla Gambetta till Elysée-palatset och gaf honom upp-
draget att bilda det nya kabinettet.
44

Detta* kabinett hade redan långt på förhand fått det
anspråksfulla och farliga tillnamnet «den stora ministèren».
Det var den reaktionära boulevardtidningen Le Figaro
som i januari 1881 hade döpt Gambettas blifvande mi-
nistèr till »le grand ministère». Uttrycket hade blifvit
accepteradt icke blott af den rojalistiska och bonapar-
tistiska utan äfven af den ultraradikala pressen. Man
försäkrade, att Freycinet och Jules Ferry, hvilka båda
varit konseljpresidenter, och Léon Say, hvilken var se-
natens president, skulle samtycka till att som ministrar
tjena under Gambetta som konseljpresident. Kanstöparne
delade långt på förhand ut ministerportföljerna. Frey-
cinet skulle blifva krigsminister, Léon Say finansminister,
Jules Ferry minister för allmänna undervisningen, Bris-
son justitieminister, en annan af det republikanska par-
tiets storheter, Challemel Lacour, utrikesminister.

Gambetta gjorde verkligen ett allvarsamt försök att
vinna åtminstone några af dessa män för sin ministèr.
Han erbjöd Léon Say finansportföljen och Freycinet icke
krigs-, men utrikes-portföljen.

Léon Say och Gambetta voro vänner allt sedan kej-
sardömets tid, då de tillsammans kämpat mot Napoleon
III. Som finansminister i flera kabinett hade Say alltid
åtnjutit finansverldens och bankernas förtroende. Hans
öfvertagande af finansportföljen hade hvarje gång helsats
med en hausse af 2 eller 3 francs. Det var derför
naturligt, att Gambetta gerna skulle vilja för sitt kabinett
vinna en statsman med så lysande antecedentia och så
erkänd och pröfvad förmåga. Léon Say å sin sida hade
sedan flere månader visat sig benägen att lemna sin
höga och beqväma värdighet som senatens president för
att blifva finansminister i ett kabinett Gambetta. A
ömse sidor önskade man derför komma öfver ens.
Gambetta och Say hade den 11 november ett långt
samtal om saken. »Jag märkte mycket snart» — hade
45

Say vid ett senare tillfälle yttrat om detta samtal —
»att rörande de politiska frågorna kunde våra åsigter
med lätthet sammanjemkas.» Rörande domarkårens
reformerande, den militära tjenstetidens nedsättande till
tre år, frihandeln, den obligatoriska folkundervisningen,
återställandet af scrutin de liste o. s. v. hyste i sjelfva
verket de båda statsmännen samma åsigter. Men Léon
Say var bestämd motståndare till Gambettas plan att
genom hotelser om jernvägarnes inköpande tvinga de
stora jernvägsbolagen till att ingå nya, för staten för-
delaktigare konventioner. Ingendera ville gifva efter
i denna stora fråga, och följden blef, att Léon Say afslog
anbudet att blifva finansminister.

Gambetta besökte derefter Freycinet, hvilken för
tillfället var allmänna opinionens förklarade gunstling,
så att han vid senatorsvalet två månader derefter valdes
af fyra departement. Gambetta erbjöd Freycinet att välja
mellan att blifva minister för allmänna arbeten, finans-
minister eller utrikesminister. Freycinet samtyckte att
blifva medlem af kabinettet och valde utrikesminister-
portföljen.

Men morgonen derpå, lördagen den 12 november,
fick Gambetta ett bref från Freycinet, hvari denne under-
rättade, att han »efter en natts närmare öfvervägande
icke kände sig i stånd att riktigt fylla den rol, som den
blifvande konseljpresidenten ämnade honom, och att han
derför bad om tillåtelse att stanna på sin senatorsbänk,
der han alltid skulle förblifva en pålitlig och tillgif-
ven vän.»

Det berättades allmänt, att Freycinet på fredags afto-
nen, efter Gambettas besök, begifvit sig till Elysée-palat-
set och haft ett samtal med republikens president.

*	*

. *
46

Försöket att bilda en »stor ministèr» hade sålunda
misslyckats. Och äfven om Freycinet, Léon Say och de
öfriga republikanska storheterna skulle hafva samtyckt
att blifva medlemmar af kabinettet (fambetta, var den
tid förbi, dâ ett sådant kabinett skulle hafva kunnat
räkna pä en stark och fullt pålitlig majoritet. De band
af gemensamma faror och gemensam hänförelse, hvilka
i börj-an förenat alla den 14 oktober 1877 valda republi-
kanska deputerade kring Gambetta såsom deras erkände
ledare, hade nu länge sedan lossnat. I den nya depu-
teradekammaren, som valts den 21 augusti 1881, var
visserligen den republikanska majoriteten ännu större
än i den förra. Men denna majoritet var söndrad i flere
fraktioner, af hvilka endast en, Union républicaine, er-
kände Gambetta som sin ledare. Och dertill kom, att
många af dessa deputerade, som endast hade lokalt in-
flytande att tacka för att de lyckats blifva valda, voro
svurna motståndare mot Gambettas oryggligt fasthållna
plan att införa scrutin de liste, som ju skulle beröfva
dem utsigten att blifva återvalda.

Hade Gambetta endast tänkt på sitt eget personliga
intresse, sin egen prestige, skulle han hafva atböjt upp-
draget att nu, i november 1881, bilda en ministèr, och
han skulle hafva haft rättighet att såsom skäl för sin
vägran anföra, att presidenten Grévy lemnat honom detta
uppdrag antingen för sent — ty den fasta republikanska
majoritet, hvars ledare Gambetta varit i januari 1879,
var nu splittrad — eller för tidigt, ty någon ny fast
majoritet hade ännu icke hunnit uppstå.

I stället bildade Gambetta inom 48 timmar mini-
stèren af den 14 november, en ministèr uteslutande
sammansatt af medlemmar af Union républicaine. Gam-
bettas afsigt härmed var — förklarar Reinach — »att
på ett bestämdt och tydligt sätt för hela landet fram-
lägga de regeringsgrundsatser, som voro hans och^om
47

man envisades att, trots hans många tal, låtsas vara
okunnig om. Hvad det än skulle kunna kosta honom,
skulle man hädanefter noga veta, hvad han var och hvad
han ville. Man skulle vara underrättad för framtiden.
Det ansvar, som man hade anklagat honom att undfly,
emedan man icke hade velat anförtro honom (fet i rätta
ögonblicket, det ansvaret skulle han denna gång åtaga
sig i hela dess omfång. Ett dylikt ändamål var väl
värdt en förlorad batalj och en öfvergående impopularitet.
Och för öfrigt, eftersom man hade rättvisan på sin sida,
var det icke afgjordt, att man skulle blifva besegrad.»

Måndagen den 14 november undertecknade republi-
kens president de dekret, som utnämnde det nya kabi-
nettet. Konseljpresidenten Gambetta öfvertog utrikes-
ministerportföljen med Spuller som understatssekreterare.
General Campenon blef krigsminister. Gougeard, en
sjöofficer, som med stor utmärkelse deltagit i Loire-fält-
tåget 1870—7 i, blef sjöminister. Inrikesministerportföljen
gafs åt en ung deputerad, Waldeck-Rousseau, på hvars
karakter och talent Gambetta, såsom det sedermera visat
sig, med skäl satte högt värde. Den berömde fysiologen
Paul Bert, hvilken inlagt stora förtjenster om folkskole-
väsendets höjande och med glänsande framgång bekäm-
pat jesuiterna, blef minister för allmänna undervisningen
och kultusminister. Allain-Targé blef finansminister,
Raynal minister för allmänna arbetena, Rouvier minister
för handel och kolonier, Dévès åkerbruksminister och
Antonin Proust minister för de sköna konsterna. Två
af det föregående kabinettets ledamöter, justitieministern
Cazot och ministern för post- och telegraf-väsendet
Cochery, stannade qvar.

De flesta af de nya ministrarne voro unga män,
från 30 till 45 år gamla, och hade på de senaste tio
åren icke haft annan sysselsättning än politiken. »De
voro alla», anmärker Reinach, »intelligenta, arbetsamma,
djerfva, några redan berömda sedan striderna mot kejsar-
dömet, andra upptäckta af Gambetta, som insett, att de
i en snar framtid skulle vara republikens ära och styrka.»
Icke mindre än fyra af dessa män, som Gambetta så-
lunda drog fram, Waldeck-Rousseau och general Cam-
penon, Raynal och Rouvier äro nu högt ansedda med-
lemmar af Jules Ferrys ministèr. Vid bildandet af sin
ministèr visade sålunda Gambetta samma skarpblick,
som han förut ådagalagt, dâ han drog fram Freycinet,
Chanzy och Faidherbe.

Det var en solidarisk, strängt parlamentarisk mini-
stèr, med fast sammanhållning. Af Gambettas fiender
döptes den emellertid genast till »Ministère des commis».
»Bokhållare-ministéren» var under några dagar på boule-
varderna och kaféerna föremål för ändlösa mer eller
mindre qvicka epigram och för en mer eller mindre
uppriktig förbittring. Det haglade sarkasmer och in-
vektiv. »Socken-politikens store män», yttrar Reinach,
»hvilka blifvit förbigångna af Gambetta, tröttnade ej att
jemra sig öfver de nya ministrames medelmåttighet och
servilism. När hr Gatineau förklarade, att Paul Bert
och general Campenon saknade prestige, applåderade man
hr Gatineau, som sålunda blef en af* kammarens mest
hörda orakler. Redaktörerna för Elysée-palatsets (Jules
Grévys) tidningar klagade öfver att de tre presidenter-
nas* kabinett strandat, liksom om detta* partis egna
vänner alls icke haft någon skuld dertill. En f. d. kommen-
dörkapten sjöminister! ropade med fasa två eller tre
misskända deputerade, som sedan tio år drömt om att
blifva understatssekreterare i krigsministeriet, och de
funno eko. Om Say och Freycinet dragit sig undan
till det Heliga berget — sade med en mun reaktionens
och ultraradikalismens chefer — så är det derför att
Gambetta hyser vanvettiga och brottsliga planer, dikta-

* Gambetta, Léon Say och Freycinet.
49

tur inom landet och krig mot utlandet. Och dessa ännu
mer enfaldiga äri förhatliga anklagelser predikades icke
för döfva öron.»

Den 15 november uppläste Gambetta för deputerade-
kammaren, och justitieministern Cazot för senaten en
»förklaring», innehållande det nya kabinettets program,
dess löfte att föreslå en serie af stora reformer samt
att »med fasthet upprätthålla ordningen inom landet och
med värdighet freden utom landet.»

Deputeradekammaren och senaten mottogo denna
förklaring med isande köld. Också yttrade redan samma
afton en gammal republikan till Gambetta : »Gör er icke
några illusioner. Ni är redan dömd af denna kammare,
som i dag icke mer skänker er en enda applåd. Med
Elysée-palatset till er hemliga och sockenpolitiken till
er öppna motståndare, är bataljen redan förlorad. På
den tystnad, som mottagit er förklarings uppläsande, borde
ni hafva svarat med att åter stiga upp på talarestplen
för att uppriktigt säga, att det tydligen rådt ett miss-
förstånd mellan kammaren ochver, att det derför var
ändamålslöst att, utan något gagn för landet, längre
fortsätta ett för tidigt företaget experiment, att ni med
ens ämnade till republikens president öfverlemna er
afskedsansökan.»

»Det är sant», svarade Gambetta, »men jag är icke
ensam, jag har mina embetsbröder. Och dessutom är
det ännu icke omöjligt att vinna den första träffningen,
hvaraf allt det öfriga kommer att bero. Det här kommer
att räcka tre månader eller tre år.»

*	*

*

Den förbittring, som Gambetta väckt genom att
bilda sin ministèr af medlemmar ur ett enda parti, Union
républicaine, stegrades nästan till raseri, då den djerfve
Ur dagens krönika. N. I.	4
50

konseljpresidenten vågade till några af statens förnämsta
embeten utnämna personer, hvilka för 'icke länge sedan
varit republikens fiender.

Alan styr med ett parti, man administrerar med ka-
paciteter, var en af Gambettas politiska grundsatser,
hvilken han nu praktiskt tillämpade, då han till ministrar
endast tog anhängare af samma parti, men vid embetens
tillsättande i främsta rummet fäste afseende vid duglig-
het. Han hade alltid hoppats att genom »partiernas
Nantesiska edikt» kunna försona rojalister, bonapartister
och republikaner med hvarandra, liksom Henrik IV för-
sonat hugenotterna med katolikerna. Redan 1874, i ett
tal han höll vid Alton Shees graf, hade han yttrat :
»Lätom oss för dem, som förtala och smäda oss, bevisa,
att vi icke äro intoleranta republikaner; latom oss visa,
att republiken öppnar sina armar för dem, som ärligt
ansluta sig till henne, och framför allt för dessa aristo-
kratiens upplysta söner, som uppriktigt omfatta vår sak.
Så vida omvändelserna äro uppriktiga och oegennyttiga,
bör man mottaga dem. I ett stort samhälle som vårt,
hvilket har en ärofull forntid att fortsätta, fins det plats
för alla, i synnerhet för dem, hvilka mer än andra synas
representera det förflutna, dess traditioner af utsökt bild-
ning och värdighet. Den gamla aristokratien tillhör
Frankrike och kan ännu tjena det. Om den har det
förståndet att ansluta sig till det nya Frankrike, arbetets
och vetenskapens Frankrike, skall den genom sin stora
fosterlandskärlek och sin ädla finkänslighet bidraga att
gifva det ett behag och en värdighet, som skola göra
den franska republiken i nya tiden till hvad athenien-
siska republiken var i forntiden.»	.

Det var i öfverensstämmelse med dessa ofta utta-
lade grundsatser som Gambetta utnämnde general de
Miribel till generalstabschef, marskalk Canrobert och
general de Galliffet till ledamöter, af högsta krigsrådet
(le conseil supérieur de la guerre), grefve de Chaudordy
till ambassadör i S:t Petersburg, baron de Courcel till
ambassadör i Paris och Weiss till direktör för den po-
litiska afdelningen i utrikesdepartementet.

»Enligt sina kamraters enhälliga mening», skrifver
Reinach, »är general de Miribel den utmärktaste bland
arméns unga generalstabsofficerare. Ingen eger en dju-
pare kännedom om utlandets militära institutioner. Under
det tyska kriget, från Weissenburg till Montretout, har
han visat beundransvärd tapperhet och skicklighet. Se-
dan tio år tillbaka har han helt och hållet egnat sig
åt studiet af frågorna om arméns mobilisation. Det är
en kraftfull natur, en outtröttlig arbetare.» Olyckligtvis
har han varit generalstabschef under de veckor, 26 no-
vember till den 12 december 1877, då general de Roche-
bouët var konseljpresident och regeringen troddes umgås
med statskuppsplaner.

Marskalk Canrobert och general de Galliffet höra
till den franska arméns mest lysande namn. Det skulle
hafva varit en orättvisa att utesluta dem ur högsta krigs-
rådet, derför att den ene af dem trettio år förut deltagit
i den brottsliga statskuppen den 2 december, och den
andre vid kommunupprorets kufvande 1871 visat en sträng-
het, som hans fiender stämplat som grymhet.

Grefve dq Chaudordy hade från 1850 till 1878 till-
hört den franska diplomatien. Han hade stått vid Gam-
bettas sida under fransk-tyska kriget, och hans cir-
kulär mot Bismarcks .våldspolitik hade väckt beundran
långt utom Frankrikes gränser. Sedermera hade han
som ledamot af nationalförsamlingen anslutit sig till den
koalition, hvilken störtade Thiers 1873, och han hade
af den segrande reaktionen blifvit utnämnd till sändebud
i Madrid. I december 1878, kort före marskalk Mac
Mahons afgång, försattes Chaudordy i disponibilité!, men
dessförinnan hade han vid konferensen i Konstantinopel
52

förstått att vinna Rysslands sympatier genom den väl-
talighet, hvarmed han tog parti för Balkanhalföns för-
tryckta kristna befolkning. Gambetta, som 1870 lärt
känna, hvad Chaudordy dugde till, såg i honom rätte
mannen att efterträda general Chanzy som ambassadör
vid ryska hofvet.

Medan Chaudordy gjort sig känd för ryssvänlighet
och tyskhat, hade baron de Courcel alltid iakttagit en
försigtig och reserverad hållning. Att Courcels utnäm-
ning till ambassadör i Berlin var ett lyckligt grepp af
Gambetta, bevisas bäst deraf, att han trots alla mini-
stérförändringar och alla politikens vexlingar ännu i dag
fortfar att behålla den svåra och ansvarsfulla plats, som
han har Gambetta att tacka för.

Det gälde nu att finna en efterträdare åt Courcel
som direktör för den politiska afdelningen i utrikesde-
partementet. Gambetta vände sig genast till en af Frank-
rikes förnämsta publicister, Jean Jacques Weiss. Men
denne vägrade och svarade, att han gjorde ministèren
större nytta genom att i pressen kämpa för dess politik
och grundsatser. Gambetta erbjöd då den maktpålig-
gande platsen åt Albert Sorel och derefter åt Rothan,
hvilka båda gjort sig ett berömdt namn genom skrifter
rörande samtidens historia. Men Sorel vägrade af po-
litiska skäl och Rothan af an-nan anledning. I sista
stunden lät då Weiss öfvertala sig att blifva Courcels
efterträdare.

Alla dessa utnämningar, men framför allt Miribels
och Weiss’, väckte en storm af förbittring. »General de
Miribel har alltid drömt om att strypa republiken», ro-
pade Clovis Hugues vid deputeradekammarens samman-
komst den 13 december, »det är försåtets man.»

Weiss hade i juni 1877, då konflikten mellan den
reaktionära ministèren Broglie och deputeradekammaren
pågick, skrifvit fyra artiklar i Paris Journal, der han tagit
53

parti för Broglie och mot kammaren. Han hade seder-
mera anslutit sig till republiken. Men icke dess mindre
ansåg en så ansedd republikansk tidning som Siècle sig
nu, den 3 januari 1882, hafva rätt att skrifva: »Herr
Weiss har uppmanat marskalk de Mac Mahon till brottet.
Han har varit herr de Broglies och herr de Fourtous
dräng inom pressen.»

Af alla Paris’ tidningar vågade endast tre, Journal
des Débats, République française och Paris, taga Weiss’
utnämning i försvar.

Förgäfves tog krigsministern de militära utnämnin-
garna i försvar, förgäfves framhöll han Canroberts, Mi-
ribels, Galliffets förtjenster. Då Campenon vid depute-
radekammarens sammanträde den 13 december 1881
utropade: »Jag eger icke rätt att misstänka en fransk
generals lojalitet och uppriktighet», svarade Henry Maret
hånfullt: »Tag då Bazaine!» Och vid samma tillfälle
yttrade Hugues till ministrarne: »I anförtron republiken
åt dem, hvilka alltid försökt att mörda republiken.»

»Miribel», skref samtidigt Clémenceaus tidningjustice,
»är en förolämpning och en hotelse.»

Att Rochefort i sin tidning Intransigeant försäkrade,
att Gambetta »gör allt hvad han förmår för att skaffa
sig en plats bland de stora brottslingarne», hade måhända
icke så särdeles mycket att betyda. Men det var ett
olycksbådande tidens tecken, att samma dag, den 2
januari 1882, som Rochefort utslungade dessa smädelser,
skref presidenten Grévys vän, den spirituelle och skep-
tiske Edmond About i XIX Siècle: »Herr Gambetta
tager 1882 års Frankrike för en af dessa gamla satrapier,
der herskaren vallade sitt folk som en boskapshjord .. .
Är det till följd af ett vad hr Gambetta med ostentation
belönar republikens fiender?»

Henry Maret, hvilken förenade de båda egenska-
perna att vara sonson till en af Napoleon I:s utrikes-
54

ministrar* och att hafva deltagit i kommun-upproret, var
outtröttlig i sina ursinniga anfall mot Gambettas
»skändliga diktatur». Uppträdet i deputeradekammaren
den 13 december är bekant. Då Gambetta bad general
Campenon afsta fran att för andra gången taga till
ordet rörande en af oppositionen framstäld fråga, ropade
Maret till Campenon: »Tala icke, Cæsar förbjuder det!»
»Tala åtminstone franska», inföll Gambetta. »Gerna»,
svarade Maret, »jag skall icke säga Cæsar, jag skall
säga Vitellius!»

Knappast mindre häftig var en annan af yttersta
vensterns heroer, Clovis Hugues, hvilken i deputerade-
kammaren yttrade: »Jag får göra hr Gambetta uppmärk-
sam på att, om generalerna de Miribel och de Galliffet
hade funnit honom i ett gathörn efter kommunen, skulle
de hafva låtit skjuta honom.» På denna älskvärda tirad
svarade Gambetta endast: »Det kan ni icke veta, och
för öfrigt är det en sak, som jag icke fäster någon
vigt vid.»

Den stora allmänheten är äfven under lugna tider
lättrogen och lyssnar gerna till anklagelser, som fram-
kastas med fräck säkerhet, i synnerhet om de äro eg-
nade att fördunkla ett glänsande rykte. Detta gäller
naturligtvis ännu mer under oroliga och af partihat upp-
rörda tider. Ju mer man förut beundrat och förhärligat
den vältalige folktribunen, desto mer var man nu böjd att
misstänka honom med en upprörande orättvisa.

Åfven fullkomligt uppriktiga republikaner, hvilka ej
leddes af någon afund eller förutfattad ovilja mot Gambetta,
kände oro och förtrytelse öfver Miribels och Weiss'utnäm-
ningar. Ty Gambetta var för mycket före sitt parti. Den
högsinnade idén om »partiernas Nantesiska edikt» väckte
ingen anklang hos massan af det republikanska partiet.

* Hugues Bernard Maret, hertig af Bassano.
55

»Till och med mänga af Gambettas mest hängifna vän-
ner», anmärker Reinach, »dolde icke sitt missnöje med
denna idé, ja, äfven flere af hans ministrar beklagade
sig lifligt deröfver.»

Den reaktionära pressen mottog visserligen utnäm-
ningarna med bifall, men det var ett bifall, som skadade
Gambetta mer än intransigenternas värsta smädelser.
Rojalistiska och bonapartistiska tidningar uttalade sin
glädje öfver, att »den ende statsman, som republikan erne
ega, erkänner, att han blott hos de besegrade partierna
kan finna dugliga embetsmän.» Till stor glädje för alla
Gambettas fiender skref Paul de Cassagnac i Pays : »Det
är nu femton är som jag hållit på att ge republiken
risbadstu så mycket jag förmått. Jag tycker, att det väl
förtjenar ett litet embete.»

»Miribel och Weiss!» bief det stridsrop, hvårigenom
Gambettas fiender lyckades rycka den allmänna opinio-
nen med sig.

Agitationen blef så häftig, att Weiss ansåg sig böra
vika för stormen och den 7 januari inlemnade sin af-
skedsansökan. »Jag trodde», svarade Gambetta honom,
»att ni kände mig bättre.»

Tjugu dagar derefter var kabinettet störtadt, och
republikens president hade ett samtal med Gambetta,
innan ännu den nya ministèren blifvit bildad. »Jag har
blott en begäran att framställa till er», yttrade då Gam-
betta till Grévy, »bibehåll general de Miribel. Jag har
burit alla obehag, som denna utnämning fört med sig;
behåll alla de fördelar, som den skall bereda armén och
Frankrike.» Denna bön tjenade emellertid till intet.
Liksom Weiss och Chaudordy måste äfven Miribel afgå.

*
*

Napoleon den tredjes vålnad manades fram, minnet
af statskuppens och det andra kejsardömets brott
56

âterupplifvades för att hos den lättrogna massan injaga
förskräckelse och inge misstankar, att Gambetta hyste
de afskyvärdaste planer, att general de Miribel skulle
blifva hans Saint Arnaud. Och icke nog härmed. Den
intransigenta pressen försäkrade äfven, att den vanryk-
tade expeditionen till Mexico funnit ett värdigt motstycke
i expeditionen till Tunis. Redan den 26 september hade
Henri de Rochefort i en ledande artikel i »Intransigeant»
sökt afslöja »den tunisiska affärens hemlighet». Expedi-
tionen till Tunis, upplyste Rochefort, vore ingenting annat
än »en med mord förenad stöld, hvars upphofsmän borde
dragas inför brottmålsdomstolen». Såsom de förnämsta
tjufvarne namngaf artikeln Roustan, minister i Tunis,.
Challemel-Lacour, ambassadör i London, och Gambetta,
den republikanska majoritetens i deputeradekammaren
ledare. De hade pä denna affär, som kostat 50,000 sol-
dater lifvet, förtjenat 100 millioner. För att sätta »affären»
i gäng hade de begagnat sig af Gambettas tidning
République Française. Såsom den fullt pålitliga källan
för dessa intressanta »afslöjanden» anförde Rochefort en
icke namngifven person, som »länge tillhört den diplo-
matiska kåren».

Få personer hafva blifvit så våldsamt angripna och
förtalade af pressen som Gambetta, och ännu färre hafva
uthärdat dessa anprepp med så mycken kallblodighet
och så godt humör som han. Det var icke heller Gam-
betta, utan dåvarande utrikesministern Barthélemy Saint-
Hilaire, som yrkade på, att åtal måtte anställas mot
Ro.chefort för den lögnaktiga och smädliga artikeln.
Roustan fick af sin chef formlig befallning att väcka
åtal. Liksom de flesta andra tryckfrihetsåtal var äfven
detta ett politiskt fel. Då Gambetta den 14 november
öfvertog utrikesministeriet, var emellertid felet redan be-
gånget, och det fans nu ingen annan utväg än att full-
följa åtalet.
57

Rättegängsförhandlingarna togo sin början den 13
december inför Seine-departementets brottmålsdomstol.
De anklagade, Henri de Rochefort och tidningen Intran-
sigeants gérant Delpierre, hade inkallat åtskilliga vittnen
för att bestyrka sanningen af den åtalade artikelns upp-
gifter.

F. d. legationssekreteraren de Billing vittnade, att
den tunisiska statsskulden varit föremål för många spe-
kulationer, men att han icke hade sig bekant, att Roustan
tagit någon del i dessa spekulationer.

F. d. finansinspektören Villet och f. d. ministrarne
grefve d’Arlot och Imbert de Saint-Amand hade inga
upplysningar om saken att meddela.

Gay, en i Tunis bosatt fransman, vittnade, att Rou-
stan underhållit förbindelse med tunisiske understats-
sekreteraren general Elias och dennes fru.

Deputeraden Camille Pelletan, som företagit en resa
till Tunis, vittnade, att han der erfarit, att Roustan gifvit
nyssnämde general Elias och dennes fru dyrbara skänker.

Dessa voro de vittnen, som Henri de Rochefort
kunde framföra för att bestyrka, att expeditionen till
Tunis varit »en med mord förenad stöld».

Den förste af dem, som Roustan inkallat som vittnen
f. d. utrikesministern ‘Barthélemy Saint-Hilaire yttrade:
»Jag förklarar, att herr Roustan icke haft något slags
personligt inflytande på det beslut, som regeringen tagit,
och att det tunisiska krigets orsaker gå längre till baka
än hr Roustans vistelse i Tunis. Hr Roustan är genom
sin ifver, sin intelligens, sin energi och sin samvetsgranna
redbarhet en diplomatisk agent af första rangen. Under
23 års tjenstetid har hr Roustan aldrig gifvit anledning
till den minsta anmärkning, hans redlighet har alltid
förblifvit orubblig och det är sin outtröttliga energi i de
franska intressenas tjenst som han har att tacka för de
motståndare och fiender, som förtala honom i Tunis.»
58

En annan f. d. utrikesminister, Waddington, afgaf
ett ännu mer smickrande vittnesbörd till Roustans fördel.

Den tredje af Roustans inkallade vittnen, Suez-ka-
nalens skapare Ferdinand de Lesseps yttrade: »Jag
känner personligen hr Roustan sedan trettio är; jag hyser
för honom den högsta aktning, och långt ifrån att tro
honom i stånd till en oärlighet eller en brottslig hand-
ling af hvad slag det vara må, betraktar jag honom
som en af de intelligentaste, verksammaste, skickligaste
och omutligaste diplomatiska agenter.»

Af ännu större betydelses var hvad. Roustans fjerde
vittne, de Sancy, en fransman, som intog en betydande
ställning i Tunis, hade att anföra: »De af hr Camille
Pelletan meddelade fakta kunna göra intryck på- allmän-
heten i Paris, som icke är förtrogen med de orientaliska
vanorna och sederna; men de hafva intet värde och ingen
betydelse för de personer, som hafva^bott i Tunis och
som veta, hvilken förbittring, hvilket hat man påträffar
hos denna af många olikartade beståndsdelar sammansatta
befolkning.»

Man skulle hafva trott, att efter sådana vittnesmål
juryn icke skulle kunna frikänna smädeskrifvaren. Det
enda, som kunde läggas Roustan till last, var att han
gifvit dyrbara skänker åt den tunisiske understatssekre-
teraren och dennes fru. Men i ett muhammedanskt
land, der allting är falt, måste en diplomatisk agent
gifva mutor, om han skall kunna uträtta något i sin
regerings intresse. Och om också Roustan köpt andra,
hade han sjelf förblifvit fattig.

Inseende, att deras klienters sak var svag och dålig,
uppträdde Rocheforts och Delpierres advokater, Grati-
neau och Delattre, mycket hofsamt, ja nästan ödmjukt
och inskränkte sig till att framhålla hvad de ansågo
vara förmildrande omständigheter. »Det gäller att be-
stämma», yttrade G-atineau, »huruvida hr Rochefort handlat
59

på god tro, då han publicerade den åtalade artikeln, och
huruvida han genom att anfalla hr Roustan minskat
Frankrikes prestige i utlandet.» Antingen dessa skäl
öfvertygade jurymännen om, att »förmildrande omstän-
digheter» verkligen funnos, eller fruktan för Rochefort
och den intransigenta pressen inverkade på deras beslut,
blef resultatet, att juryn den 15 december med nej be-
svarade alla de framstälda frågorna.

Rocheforts frikännande framstäldes naturligtvis
genast af »Intransigeant» såsom liktydigt med att juryn
förklarat Roustan och Gambetta skyldiga. »Hvad som
blifvit bevisadt genom denna process», skref en annan
ultraradikal tidning, La Lanterne, »det är den samvets-
löshet och lättsinne, hvarmed regeringen låtit en hop
spelare och en skara banditer handskas med Frankrikes
intressen, den franska fanans ära, frågan om fred eller
krig.» Camille Pelletan, Henry Maret, Lanessan, Paul de
Cassagmac och andra uttalade sig i samma anda, och
åtskilliga af den utländska pressens, organ kunde ej
heller dölja sin skadeglädje öfver de svårigheter, som
juryns frikännande utslag beredde Gambetta och franska
regeringen.

Många rådde att afskeda eller åtminstone förflytta
Roustan. Gambetta lät likväl icke skrämma sig, utan
bibehöll Roustan som minister i Tunis. Detta var visser-
ligen lika högsinnadt som oförskräckt handladt, men
kunde icke undgå att tolkas som ett öfvermodigt trots
mot den allmänna opinionen och att sålunda ytterligare
öka den stora impopularitet, som Garöbetta ådragit sig
genom Miribels utnämning.

*	*
6o

Gambetta gjorde sig nu mer icke några illusioner
om utgången af sitt försök att bilda en ministèr. Utan
hopp om att kunna bibehålla makten, fortfor, han
likväl att utöfva den med kraft och i enlighet med de
politiska grundsatser, han sedan åratal förkunnat och
förfäktat.

Som utrikesminister hade Gambetta mänga svårig-
heter att kämpa med. Hade han icke varit den, som
18'70 förstått att kalla hela Frankrike till vapen mot
den tyska invasionen, som ännu i februari 1871 hade
ifrat för ett fortsättande af kriget till det yttersta? Hans
namn ansågs af många i Frankrike och ännu flere i
Tyskland liktydigt med hotelsen om ett revanche-krig.
På samma gång Gambetta måste undvika hvarje steg,
som kunde få utseendet af en utmaning mot Tyskland,
hade han att med kraft bevaka Frankrikes intressen i
afseende på det nyss af franska trupper ockuperade Tunis
och det ännu under fransk-engelsk kontroll stående, men
af en militärrevolt, hotade Egypten.

För befästandet af det franska protektoratet i Tunis
lät Gambetta utarbeta en fullständig plan till reorgani-
sation af landets administration, domstolsväsen, armé och
finanser. Huru han, trots allt förtal, bibehöll den ener-
giske Roustan på sin plats som fransk minister i Tunis,
ha vi förut omnämnt.

1	Egypten, der Arabi bey och andra öfverstar nyss
företagit sitt första försök till en militär-revolt, gjorde
Gambetta allt för att upprätthålla den fransk-engelska
kontrollen. Han började underhandlingar med engelska
kabinettet, hvilka ledde till den kollektiva noten af den
7 januari 1882 och skulle hafva ledt till en ännu när-
mare sammanslutning mellan Frankrike och England i
afseende på den egyptiska frågan, derest icke Gambettas
fall hade medfört en systemförändring inom den franska
utrikespolitiken.
61

Af en ministèr, som varadê föga öfver tvä månader,
kunde man icke hafva rätt att fordra genomförandet af
många stora reformer inom inrikespolitiken. Den vigti-
gaste var inrikesministern Waldeck—Rousseaus cirkulär
rörande prefekternas rättigheter och pligter, hvilket med
bestämdhet uppträdde mot de deputerades och senato-
rernas inblandning i administrationen och hvilket äfven
med mycken kraft och konseqvens tillämpades. Att
detta cirkulär var till största båtnad för administrationen, .
är lika obestridligt, som att det bidrog att öka antalet
af ministèrens fiender inom kamrarne.

Men om antalet af genomförda reformer icke var
stort, så berodde det endast af brist på tid. Gambettas
kabinett förtjenar med skäl namnet »le gouvernement
réformateur.» Inom de olika ministerierna utarbetades
eller förbereddes en hel rad af omfattande och genom-
gripande reformförslag, hvilka likväl till större delen
icke hunno blifva färdiga och framläggas för kamrarne
före Gambettas fall. Det var förslag till upphjelpande
af åkerbruket och vinodlingen, om inrättande af en »crédit
mobilier agricole», om konst-industriens höjande, om för-
länande af större frihet och sjelfständighet åt kolonierna,
om lättnader för handeln. Gambetta och hans handels-
minister Rouvier voro pålitliga frihandlare och sökte,
trots protektionisternas motstånd, med fart pådrifva under-
handlingarna med Holland, Portugal, Spanien, Sverige-
Norge, Schweiz och England om förnyande af handels-
traktaterna.

Vidare utarbetades eller förbereddes förslag om kust-
försvarets ordnande, om en revision af fördragen med
de stora jernvägsbolagen, om en räntek on vertering, om
försäkringsväsendet, om dem som återfallit i brott (les
récidivistes), om en reform af rättegångsväsendet, om
arméns rekrytering och införandet af treårig tjenstetid
o. s. v.
Ö2

Men främst af alla reformer stälde Gambetta infö-
randet af scnitin de liste. Den 14 januari 1882 framlade
han för deputeradekammaren sitt förslag om författnin-
gens revision, der scrutin de liste utgjorde sjelfva kärn-
punkten. Det länge närda missnöjet i deputeradekamma-
ren mot Gambetta och hans ministèr bröt nu ut i full
laga. En koalition bildades af högern och yttersta ven-
stern i förening med åtskilliga af det moderat-republi-
, kanska partiets ledamöter. Presidenten Grévys måg
Wilson, hvilken - allt sedan 1870 varit en oförsonlig
fiende till Gambetta, blef själen i denna koalition, som
vågade gå anfallsvis till väga, sedan den öfvertygat
sig, att Freycinet var villig att blifva Gambettas efter-
trädare.

Så skickligt leddes koalitionen, att då deputerade-
kammaren den 19 januari valde det trettiotre-manna*
utskott, som skulle behandla revisionsförslaget, så valdes
32 motståndare och endast en anhängare af Gambettas
förslag. Förslagets och dermed ministèrens öde var nu
afgjordt.	■

Med okuflig energi och underbar vältalighet käm-
pade Gambetta för sitt förslag, sina grundsatser och
framför allt scrutin de liste. Då han slutat sitt stora
tal den 26 januari, utropade en af hans häftigaste mot-
ståndare, Clovis Hugues: »Endast Danton skulle kunna
svara på detta tal.»

Ett par timmar derefter hade Gambetta förlorat
voteringen och lemnat deputeradekammaren för att till
presidenten Grévy öfverlemna sin. afskedsansökan.

Med jubel helsade rojalister, bonapartister och kleri-
kaler Gambettas fall såsom ett nederlag för republiken
# Intransigenterna och socialisterne helsade det såsom ett
nederlag för den lagliga ordningen.

»Men det var i Berlin» — så lyda Reinachs slutord
— »som belåtenheten var lifligast. Deputeradekammarens
63

votering hclsades der af alla de officiösa tidningarna,,
pä diplomatiskt spräk, som en ny garanti för freden, —

•	o

pa god tyska, som en ny seger för Preussen. Ar 1882
började väl för furst Bismarck. Dess sista timme skall
se Gambetta dö, i grafven föregången af general
Skobelev och några dagar senare följd af general
Chanzy.«
Holberg om qvirman och tryckfriheten.

Några anteckningar med. anledning af Holbergsjubiléet af

Gustaf af Geijerstam.	•

Det vare långt ifrån mig att vilja skrifva, hvad
man egentligen kallar en jubelskrift eller ett äreminne
öfver en författare, som nog skall både minnas och läsas
min hjelp förutan. Dels skulle jag icke kunna lemna några
egentliga bidrag till »nya synpunkter» i fråga om den rätta
uppfattningen af Holberg, och dels skulle jag icke vilja. Ty
Skandinavien blir ändå i dessa dagar till den grad öfverhopadt
med Holbergsspekulationer, att den gamle humoristen säkert
skulle kunna skrifva en ny komedi öfver afgudadyrkan, om
det bara stode till att för en kortare tid få upp honom ur
grafven, så att han finge se statyerna, äreminnena och fest-
spektaklen.

Men ändå! Hvem har inte en gammal kärlek för Hol-
berg? Jag tänker på skoltiden, när den näring vi fingo
oftast var så ytterst tvifvelaktig, när vår fantasi uppfostrades
med dåliga jagtböcker, Maine Read, Cooper, romantiska be-
rättelser ur svenska historien, Cornelius Nepos, katekesen och
antologier i poesi. Då var det en bok, som en far eller
någon annan äldre vän satte i händerna på någon af oss. Och
den boken var Ludvig Holberg. Det är möjligt, att vi icke
profiterade så särdeles starkt af hans lefnadsvisdom, att vi
till och med alldeles hoppade öfver de moraliska slutverserna
och med synnerlig förkärlek dröjde vid de glada cynismerna
i »Ulysses von Ithacia» eller vid Henriksfiguren. Det be-
rättas ju om Holberg sjelf, att han en gång se'tt en flicka
på en fjorton år sitta och läsa i hans komedier. Han frå-
gade henne då, hvem af håns figurer hon tyckte bäst om,
hvarpå flickan utan betänkande svarade: Henrik. Holberg
lär då hafva svarat: »Ja, det var ogsaa en fandens skjeelm.»
65

Och Holberg hade rätt. Henrik är »en fandens skjælm».
Men det är man sjelf också vid den åldern — och kanske
sedan också för resten — och derför har man rätt att tycka
om honom. Ty tycket är så friskt, så barnsligt och så äkta
naturligt.

Ja, vi läste Erasmus Montamus, och vi gladde oss åt de
kostliga latinska tvekamperna. Vi läste Jeppe på Berget, och
vi tyckte, att det var oändligt roligt, när han var full och
grälade med sina obstinata ben. som nödvändigt ville gå
tillbaka till krogen igen. Och jag glömmer aldrig, hur en
liten andäktig krets af skolkamrater vid en tretton, fjorton
ar brukade helsa på hemma hos undertecknad, hvarvid vi
turvis läste Holberg högt och njöto af hans naturliga lifs-
varma skildringar.

Och derför älskar jag den gamle skalden högt, så högt,
att jag ogerna viil skrifva något till hans berömmelse. Det
skulle endast bli de gamla vanliga fraserna. Och de komma
nog ändå. Men han har meddelat ett och annat om sig
sjelf, och ur dessa meddelanden torde stycken vara att an-
föra, som kunde vara af intresse för de svenska läsare, hvilka
läst mycket af Holberg, men föga om honom.

Holberg har nämligen utgifvit »Trende epistlar till **%
hvorudi befattes det fornemste af hans Lif og Levnet. Dessa
bref innehålla i enkla och manliga drag konturerna af hans
lif, skildringen af hans resor, af hans arbeten, af hans sys-
selsättning och karaktär, hvarjernte han äfven deri ganska
oförblommeradt yttrar sina åsigter om frågor, som än i dag-
höra till de s. k. brännande. Det är några utdrag ur denna
märkliga bok, som denna uppsats åsyftar att meddela, hvarfbr
efterföljande närmast torde få betraktas som ett anspråkslöst
referat af, hvad Holberg meddelat om sig sjelf.

Holberg säger på ett ställe i dessa bref: »De, som halla
medelvägen, handla bäst; man bör äta för att lefva, icke lefva
för att äta: den är lika tadelvärd, hvilken icke äter något
af det, han har smak för, som den, hvilken äter allt, hvad
han har smak för. Ty båda kunna aktas som de der hata
sin egen kropp.»

Jag har med särskild afsigt böljat med detta citat,
emedan det kan tjenstgöra som symbol pä Helbergs hela verlds-
åskådning i allt som gäller moralen. Och det var ju som
moralist, han helst ville bli bedömd och skattad, emedan
det för honom ej fans något annat sätt att rättfärdiga en

Ur dagens krönika. V. I.	5
66

verksamhet som skönliterär författare. Det är måttan, som
hr Leonard predikar, när han i Hexerie eller Blind Allarm varnar
både mot öfvertro och otro. Det är alltid mot en öfverdrift,
han varnar, vare sig han angriper storprataren, lärdomshög-
färden, kannstöperiet eller resegalenskapen. Måttan är hans
ideal af mensklig fullkomlighet. Det kan synas oss något
nyktert och kanske också något magert. Men Holberg var
framför allt nykter, och det var endast genom att hans dik-
tarnaturel var starkare än hans teori, som han kunde åstad-
komma figurer som Jeppe, Oldfux, Henrik, Arv, Pernille
eller Kilian.

Med denna egenskap sammanhänga på det varmaste, hvad
han vidare säger: »Från min tidigaste ungdom har jag städse
märkt, att ingenting är så skadligt för min helsa som vällust.
Fördenskull har jag städse lefvat mycket återhållsamt och
sparsamt, så att, ehuru jag till åldern icke var mera än ett
barn, så tyckte dock mina öfriga kamrater, att jag lefde som
en gammal man. Derför faims det också sådana, som ofta
tadlade mig, emedan de ansågo det stridande mot min ålder
att lefva ett så återhållsamt och strängt lif, hvilket jag på
den tiden hade så mycket svårare att finna mig i, som jag
var hetsig och böjd för vrede. Icke desto mindre stannade
jag dock vid mitt gamla lefnadssätt utan att förändra det.
Allt eftersom åren gingo, tilltog också min återhållsamhet;
ty under det att jag i min barndom i alla fall drack vin,
när det var blandadt med vatten, så afskyr jag det nu värre
än gift.» Han berättar vidare huru hans asketism en tid
gick så långt, att han lät väga åt sig allting, både i niat
och dryck. Han fortsätter vidare:

»De affekter, som vexelvis regera mig, äro: glädje, sorg,
fruktan, mod, trötthet, hurtighet, upphetsning, kallsinnighet,
allt eftersom de dåliga vätskorna sätta sig än i en, än i en
annan del af kroppen. Så att när de sätta sig i näyheten
af hjertat, far jag lust att reformera och sätta mig upp emot
hela verlden. Strax derefter när dessa dåliga vätskor för-
flytta sig till någon annan del. så kan ingen vara mera mild
och foglig, än hvad jag är.» Man finner häraf, att Holberg
ej tillägger sig några särdeles ovanliga egenskaper, och att
han ej heller aktar för rof att skämta smått med den bö-
jelse att reformera, som måste vara stark hos en person,
hvilken i så många arbeten uppträdt som moralist. Men
hos Holberg är detta ej ett bevis på indifferentism. Det är
67

snarare en sund naturs förmåga, att se på allt, icke blott
oförfäradt, utan äfven gladt. »Mitt humör är sådant», säger
han på ett annat ställe, »att jag lusteligen alltid säger san-
ningen.»

I dessa bref yttrar sig Holberg emellertid temligen obe-
svärad! om åtskilliga frågor, der det väl kan löna sig att
höra hans mening, icke blott af intresse att veta, hvad Hol-
berg tänkte om dessa saker, utan lika mycket emedan det
ger ett egendomligt ljus öfver alla tankar i menskligheten,
när man finner, hur ofta de kommit fram i den mest olika
form, innan de varit färdiga att accepteras och göras till
dogmer. Det är en underlig sak detta. Det händer under-
stundom, när man vill träffa en menniska, att man får knacka
på hans dörr flera gånger, innan han öppnar. Går man då
sin väg, är man ej tillräckligt enträgen, jä, låt oss gerna
säga påträngande, så måste man komma tillbaka flera gånger och
knacka, innan man slipper in och får honom i tal. Han
kan vara utgången, han kan hafva stängt sig inne, han har
ej lust, han har ej tid. Och dock kan det hända, att det man '
har att säga, är af den vigt för honom sjelf, att man måste
skjuta alla granlagenhetsskäl åt sidan och till sist rent af
tränga sig in, för att det man vill säga, skall blifva sagdt.
Så är det också med de reformerande tankarna. De komma ■
fram tid efter annan. De knacka pa samvetena och fordra
att blifva hörda. Men man hör dem icke, man har annat att
tänka på, man vill roa sig, man vill vara i fred. Man är
till äfventyrs så upptagen af andra knackningar, att man
lemnar denna utan afseende. Och derför komma tankarna
igen, komma oupphörligt, och upprepa sin fordran starkare
och starkare, till dess det ej hjelper längre att slå döförat
till, till dess man måste höra och tro och lyda.

Holberg säger t. ex. om Qvinnofrågan: »Jag har alltid
varit en stark hatare af hyckleri, och jag är nästan alldeles
för öppenhjertig. De finnas, som mena, att jag i mina skrifter
flatterai’ fruntimmerna, men när allt det, jag skrifvit till deras
förmån, blir undersökt, är det tillräckligt tydligt, att jag icke
har hycklat för dem, utan rättvist tagit deras parti. Jag
har visat, att de flesta laster, som påbördas detta kön, kom-
ma icke af naturen, utan af uppfostran, och att naturen ofta
af uppfostran ledes på villospår. Jag har visat, att männens
dygder skulle komma fram hos qvinnorna, om de fingo män-
nens uppfostran. Jag har visat, att de flesta rättigheter, som
68

männen tillegna sig, få de mera till följd af anordningen än
till följd af naturlig rätt. Jag liar visat, att man mera bör
fästa sig vid dygder än vid namn, och att qvinnor icke böra
enbart på grund af uppfostran uteslutas från alla de sysslor,
som förutsätta hjerna, eftersom vi af exempel kunna se, att
det bland dem finnes så goda hufvuden, att dem icke fattas
förmåga att sköta vare sig publika eller privata förrättningar.
Derför flatterar jag icke fruntimmerna men jag anser bada,
utan att göra åtskilnad på kön, för att vara lika goda.»
Eller — som han skrifver på ett annat ställe, der han å
andra sidan opponerar sig mot qvinnornas öfverlägsenhet
öfver männen, särskildt i fråga om renlefnad — att »Mænd
og Qvinder ere af een Slags Materie, og een Slags Maskineri.»

När man vidare läser, livad Holberg säger om sin tids
akademier, kan man naturligtvis icke anföra hans argument
såsom träffande omedelbart in på nu varande institutioner
af samma slag. Men det anmärkningsvärda är, att anled-
ningarna till hans opposition äro de samma, som ännu åter-
komma. »De, som komma till universiteten», säger han,
»liksom till det ställe, der de skola lära sig allt godt och
nyttigt, komma nog lärdare derifrån, men icke bättre eller
mera ’skjærpede’; ty i stället för att deras gamla fördomar
skulle blifva borttagna, hvilket är det, som skiljer de lärde
från gemene man, så förökas de i stället mera än'förut. De
gamla fördomarna borde alldeles utplånas, och de ungas hjer-
nor alldeles rensas, innan de sättas till att studera. Ty
iakttager man icke detta, så tro de icke, att något annat är
sannt än det, som stämmer öfverens med den gamla sekt,
som de en gång hafva antagit.» Strax ofvanför talar han
om universiteten såsom ställen, »der de unga studenterna, till-
hållas att tro allt, hvad deras lärare säga dem... och der
de få lära saker, som de sedan måste ha besvär med att
glömma bort igen.»

Med samma reservation'kan det kanske vara intressant
att höra Holbergs mening om tryckfriheten. Den lyder så:
»Jag anser, att bokliga idrotter icke litet hindras af den
stränga censuren öfver böcker, hvårigenom uträttas, att intet
annat kan. komma i dagen än all slags obetydlig, kraftlös
och mager strunt; ty genom censorernas antingen rädsla,
okunnighet eller förskämda smak blifva ofta de allra bästa
böcker undertryckta och de förträffligaste tankar hållna till-
baka. Fördenskull anse auktorerna det. också för rådligare
69

att qväfva fostret vid födelsen eller att lägga det undan till
näring för mätt och mal, hellre än att lemna det till att
skamferas af censorerna. För så vidt nu någon icke vill
tro, att dessa censurer kunna hafva denna verkan, så må de
då för en gång jemföra de böcker, som på detta sätt hafva
sprungit gatlopp, med andra böcker, som äro tryckta utan
censur, så skola de få se, om det icke är skilnad på dem
som pa natt och dag. Ty att sätta ’imprimatur’ på skrifter
är det samma som att säga: Se, der är en bok, som icke
innehåller någonting annat än tarfliga och utslitna saker, som
man hört af andra så ofta, att man vämjes vid att läsa dem;
eller också : Låt detta arbete tryckas ; ty det innehåller endast
sådana sanningar, som alla veta förut, och sådana meningar,
hvilka af gammalt varit antagna i vår republik. Man påstår
visserligen, att en del skriftställare taga sig allt för stora
friheter, hvarför de på det sättet absolut böra hållas i tukt.
Men af två onda ting är det alltid bäst att välja det minst
onda; ty den nytta, som denna försigtighet medför, betyder
så godt som intet i jemförelse med den olägenhet den åstad-
kommer. Vårt norden frambringar goda hufvuden, men en-
ligt min mening blifva de aldrig mogna, förrän dessa hinder
blifvit borttagna, och förrän lemningarna af den gamla
gothiska surdegen blifvit fullständigt bortrensade. Ju
mera hyfsad en nation är, dess mera ser den genom fingren
med skriftställarne. Hvad frukten af detta är, kan man se
af Frankrike, der det under konung Ludvig XIV:s tid upp-
stod historieskrifvare, vältalare, filosofer och skalder, hvilkas
arbeten våra tiders skriftställare må beundra, men förgäfves
söka att efterlikna. Men när friheten i att skrifva inskränk-
tes genom skarpa lagar, och när vältalare, poeter, ja, till och
med komediförfattarne måste låta censurera sina böcker, då
föll alltsammans på en gång, och efter'den tiden hörde man
icke något särdeles godt af dem. I Sverige började de lärde
att i någon mån lyfta upp sina hufvuden, när kriget var slut
och man fick fred. Men jag kan icke se, att något stort
och ansenligt kan komma fram der, så länge de gamla cen-
surerna vara, hvilka äro liksom ett betsel på goda huf-
vuden. Den regeln: Att intet bör skrifvas mot religionen
eller de goda sederna anser jag vara alldeles nödvändigt, men
de, som skola censurera skrifter, utsträcka den w också så
oändligt långt och göra sig ofta betänkligheter, der alldeles
inga finnas, och slå larm, så ofta de Fara läsa något, som
70

de icke vetat förut. Jag skulle önska, att censurerna inrät-
tades på sådant sätt: nämligen att censorerna skulle se till,
att man icke fick trycka dåliga skrifter eller gamla utslitna
saker, eller något, som är stulet af andra författare, livarige-
nom den lärda verlden kunde förfördelas. Verkan af den
lagen skulle blifva: att vi i stället för slidder sladder och
nedfläckadt papper, som vi nu hafva en sådan mängd af,
finge goda, sunda och vackra skrifter, som vårt sekel kunde
hafva ära af.»

Dessa och många andra dylika uttalanden innehålla
dessa Holbergska bref, och när man läser detta, förvånas
man ovilkorligen öfver nationernas underbara förmåga att i
århundraden se på sina lyten utan att göra något vid dem,
alldeles som vissa menniskor, hvilka aldrig kunna komma
sig för att sy felande knappar i sina rockar, äfven om de
aldrig så ofta påminnas derom och aldrig så ofta förarga sig
deröfver. Och man citerar osökt Holbergs egen klangreplik
i »Ulysses»: »Ligesaa akkurat er det hos os.»

Utrymmet förbjuder vidare meddelanden ur dessa in-
tressanta bref, hvilka kasta en så egendomlig belysning öfver
den författare, som man först lärt sig att känna och förstå
i hans arbeten. Ty hur det är, det är dock sällsynt, att en
författare lyckas gifva en fullt klar eller kanske rättare en
fullt begriplig bild af sig sjelf i sina literära produkter. Ofta
behöfver man kännedomen om hans bref, hans person, hans
uttalanden, för att uppfattningen skall bli fullständig. Och
det finnes än i dag menniskor, som äro nog naiva att miss-
tänka en person för brist på allvar, derför att han skrifver
uppsluppet. Men för sådana gäller gemenligen, hvad Hol-
berg säger om sig sjelf. Det var nämligen en gång en per-
son, som tillrättavisade honom med dessa ord: »Hvorledes
kan I skrive saadan Skiemt, da I dog selv er saa ærbar.»
Härpå svarade Holberg: »Hvorledes kan I skrive saadanne
alvorlige Ting, da I dog selv er saa komœdiantisk?»
Hyst har statskyrkan sitt

. starkaste stöd?

Af Vilhelm Svartling.

Frågan om nyttan eller skadligheten af religionens fast-
kedjande vid staten är redan gammal och kan till och' med
anses någorlunda utredd i närvarande ögonblick, då man mer
än väl lärt sig inse, att fördelen af det gamla förbundet
mellan stat och kyrka icke under form af något slags »skydd»
ligger på religionens sida, men väl kommer en del bestående
samhällsformer till godo. Statskyrkans helgd i flertalets ögon
skulle, om den funnes i den grad, som några föreställa sig,
vara ett verksamt maktmedel i det konservativa samhälls-
elementets hand, bl. a. derför att man ur de förnuftsbekäm-
pande kyrkodogmema lätt deducerar den sociala dogmen om
allt det beståendes helgd. Det torde väl till största delen vara
derför som man ser staten med öm omsorg uppträda och söka
»skydda» statskyrkan mot anfall, som synas allt för farliga.

Hur litet dessa skyddande åtgärder i sjelfva verket
gagna statsreligionen, är här icke platsen att utveckla. Den
omständigheten må endast i förbigående framhållas, att hvarje
»skyddande» ingrepp af den verldsliga lagen på ett område,
som det allmänna rättsmedvetandet tilldömer känslan ’ och
tanken med uteslutande besittningsrätt, alltid gifver den
förnuftiga granskningen en ny väckelse och som resultat
deraf alltid beröfvar ohållbara, förlegade, af forntida menni-
skor uppgjorda dogmer nya skaror af klentrogna, som dittills
åtminstone icke högt opponerat sig deremot. Detta är helt
enkelt en utvecklingslag, hvilken vår statskyrkas varmaste
anhängare borde hafva lärt sig ur historien från samma
kyrkas tidigare perioder, då hon sjelf arbetade sig fram ge-
nom förföljelser från den verldsliga maktens sida. I yttre
tvångsåtgärder har ingen lära något verkligt stöd.
Men då nyligen ett sådant lagens ingrepp i en religions-
fråga upprört sinnena i landet och kraftigare än vanligt
fäst tanken vid våra kyrkliga förhållanden, kan det ju anses
som en fråga för dagen att undersöka, hvar vår statskyrka
egentligen har sitt starkaste stöd.

Det är icke i sanningen och klarheten hos sjelfva dog-
merna, ty dessas bygnad är redan nedrifven och söndersmu-
lad af vetenskapen och det sunda förnuftet. Presterna sjelfva
predika ju, att läran är obegriplig, att derför förnuftet måste
tagas under trons lydno, d. v. s. tystas, dödas, och att den
blinda, tillitsfulla tron ensam skall uppbära hela systemet.
Man började med att ställa bibelordet öfver förnuftets gransk-
ning, men sedan kyrkans lärosatser blifvit färdiga, förälskade
man sig i detta skröpliga menniskoverk och öfverflyttade på
detsamma den vördnad, som enligt den reformatoriska grund-
principen blott borde tillkomma bibeln. Man stämplade som
brott förnekelse (i någon punkt) af »den rena evangeliska
läran», d. v. s. var statskyrkas lära, och undandrog dermed
i fullt katolsk anda äfven den menskliga tolkningen af bibel-
ordet, sådan denna föreligger i dogmerna, det sunda förnuftets
kritik. Äfven här fick man blott »enfaldeligen tro» utan
undersökning, och det är i denna enda läropunkt som stats-
kyrkan hittills haft och ännu har sitt förnämsta stöd. Man
lyckades gifva helgd åt förbudet att i bekännelsefrågor begagna
förståndet, och denna negativa del af läran om tron har varit
och är en vida starkare stödjepunkt än den verkliga trons
varma, hängifna öfvertygelse hos statskyrkans anhängare.

Åtminstone hör man icke presterna, som dock säkerligen
anse sig befogade att döma i denna sak, prisa vår stats-
kyrkliga samtid för något större trosnit. Tvärt om klaga
de öfver otro och söndring, brist på religiositet eller miss-
riktad religiositet, och i någon mån vittna väl dessa klagomål
om statskyrkans oförmåga att tillfredsställa det religiösa be-
hofvet hos nutidens menniskor.

Detta hindrar naturligtvis icke, att enskilda predikanter
inom den evangelisk-lutherska kyrkan, liksom inom hvilken.
annan som helst, kunna på det varmaste tilltala och under-
hålla den religiösa känslan, men det sker da icke med den
oförnuftiga läran, utan trots denna och på ett allmänt reli-
giöst område, der dogmen icke spelar någon roll. Det är
då icke såsom lutherska^ utan som generelt kristna prester
som dylika predikanter verka. Man märker ofta, att prester.
73

hvilkas ord gripa och slå an, just kringgå lärans stötestenar
och hålla allmänt religiösa föredrag utan färg af en bestämd
kyrkas dogmsystem. De göra godt och handla klokt. Så
särdeles ärligt mot sin statskyrka handla de väl icke, om de
taga för vana att undanhålla den lära de svurit att för-
kunna.

Men vi kunna äfven på egen hand utan presternas ofvan
åberopade vittnesbörd göra den iakttagelsen, att tron på läro-
formen, dogmerna, (här talas icke om sinnets varma religio-
sitet, som ju kan finnas med förbiseende af dogmerna) icke
visar sig synnerligt stark inom statskyrkan. Det är fåfängt,
att hennes tjenare (herrar) skylla denna företeelse på all-
mänhetens förstockade sinnen, ty samma allmänhet, som lik-
giltigt vänder sig bort från statskyrkans gudstjenst och läror,
är lätt nog på benen för att springa efter sekterister, s. k.
kolportörer och lekmän öfver hufvud, som syssla med religiösa
ting och föranstalta andliga uppbyggelsestunder. . Hvar får
man söka orsaken härtill annat än i ett religiöst behof, som
statskyrkan till följd af sin brist på »anda och sanning» icke
förmår fylla? Äfven om man invänder, att nvfikenlieten här
vid lag spelar en stor roll, så måste ju denna dock ega sin
grund i ett behof, som drifver till ett, sökande. Man söker icke
hvad man redan har. Söker man, sker det "derför att man
ännu icke funnit hvad man behöfver. Inom statskyrkan
födas i vårt land de flesta menniskor, men det mesta tros-
nitet ligger utanför hennes råmärken eller hos separatistiska
flockar derinom, som blott till namnet stå qvar inom stats-
kyrkan. Sjelf tycks hon vara oförmögen att skapa något
varmare trosnit.

Denna rörelse från statskyrkan till enskilda religions-
samfund eller till den vidsträckta indifferentismen har ju
redan länge varit så stark, att man i våra dagar med stöd
af den allmänna opinionen sträfvar att förverkliga religions-
frihetens stora princip och till och med bland statskyrkans
allvarligaste anhängare hör röster höja sig för andra religions-
samfunds likställighet inför lagen med evangelisk-lutherska
kyrkan. '

Af allt att döma, ser det således i enlighet med ett
temligen allmänt erkännande ut, som om det icke vore någon
pluralitet af statskyrkligt troende (troende just efter ,stats-
kyrkans föreskrift) som uppbär systemet. Men om den
»kompakta majoritet»,, hvars opinion ännu uppehåller stats-
74

kyrkan, naturligtvis icke heller kan sökas bland de öppet
wÅe-troende, så måste den finnas inom den återstående, tredje
gruppen af menniskor, de i religionssaker mer eller mindre
likgiltige.

Så synes det också vara i verkligheten. Såsom förut
antydts, har statskyrkan, då hon ville skapa den blinda tron
som sin grundval, mindre lyckats att framkalla tron än
blindheten. Sin största framgång vann hon med förbudet
att i fråga om lärosatserna bruka förståndet. Dermed har
hon dogmatiserat en viss grad af religiös indifferentism, och
på den lefver hon — ännu.

Statskyrkan har i sin vida famn rum för religiös in-
differentism af alla slag från den mest medvetna och mest
vidsträckta till den mest oreflekterade och inskränkta (den
som med föregående rader närmast åsyftats).	-

Den medvetna indifferentismen, som gerna sträcker sig
till religion i allmänhet och företrädesvis återfinnes bland
personer, hvilka åtnjutit en omsorgsfull undervisning med
mångårig skolgång och tillfälle till grundligare eftertankar i
hithörande ämnen, har icke låtit binda sig af den »kristliga»
pligten att söfva förnuftet, utan pröfvat lärornas hållbarhet,
läst och hört hvad som sagts emot dem och stannat vid
öppen förnekelse eller tyst tvifvel. Der har statskyrkans
uppfostran i detalj misslyckats, men hela andan inom den
institution, som man formelt kan tillhöra, fastän man i sak
är hennes fiende, som gynnar slappheten och half heten, och
som vänjer sinnet vid ett mindre ärligt väsen, har dock be-
smittat äfven dessa i sjelfva trossakerna likgiltiga, så att de
aktivt eller passivt hjelpa till att uppehålla den statskyrkliga
bygnaden.	•

Den aktiva delen af desse indifferente, som så väl satt
sig in i dogmerna, att de funnit dem utan förnuftig kärna
och tröttnat vid alltsammans, ifrar af helt andra skäl än
religiösa för statsreligionens bevarande som sådan, förnämli-
gast emedan denna är ett »välgörande band» (ett maktmedel)
i och för samfundsordningens upprätthållande. Man borde
icke behöfva spilla ett ord på en teori, som åsyftar att hålla
menniskor i styr genom den konstlade vördnaden för,en i
tysthet erkänd osanning. Der föreligger alltid ett bedrägeri.
Den vördnad, dessa personer sjelfva hyckla, måste dock räk-
nas till statskyrkans stöd, framför allt derför. att den i all
sin bedräglighet till en tid lockar andra, mindre reflekte-
75

rande till efterföljd. Men detta stöd är af den art, att dess
falskhet endast behöfver blottas, för att i hvarje ärligt sinne
förlora sin betydelse.

Den passiva delen af detta slags stödjepelare för stats-
kyrkan utgöres af de lättsinnigt indifferenta, som både
erkänna dogmernas värdelöshet och olämpligheten af en
statsreligion, men som tycka, att de för sin del hafva det
mycket bra inom statskyrkan, och hvarken taga ett steg för
att utträda ur henne eller bekymra sig om hennes verknin-
gar hit eller dit för andra menniskor. De skulle icke ha
något emot hennes fall, men få de blott vara i fred, så som
det nu är, och de i sitt umgänge fritt få skämta med allt
hvad religion heter, så ha de icke heller det ringaste emot
statskyrkan, eftersom de genom henne utan allt besvär till-
fredsstält samhällets fordran på hvarje individ, att han skall
bekänna sig till en viss lära. Det är deras religiösa behof.
Och de stödja statskyrkan genom sin slapphet att finna sig
i den medvetna lögnen, att tiga och göra ingenting, der de
borde tala och handla.

Men det fins en indifferentism, som icke är så långt
gående, som icke ens är medveten, utan ter sig som en ge-
nom uppfostran meddelad pligt, men som lika fullt gör sig
gällande. Den är oreflekterad, har sin grund i kyrkans egen
lära om förnuftets oförmåga att i ringaste mån döma i reli-
gionsfrågor och kan vara förenad med den största ärlighet
i sinnesförfattningen.. Den fins icke hos bedragarne, men
hos de bedragne. Den består i likgiltighet för det obegrip-
liga i dogmerna, som hafva intet att göra med den religiösa
känslan, men deremot vålla det stackars förståndet. oändliga
bestyr, hvilka böra undvikas.

Om religionen, såsom man plägar uttrycka det, innebär
hela menniskans förhållande till Gud, och det derför är
hvarje individs oafvisliga behof att icke blott med känslan,
utan äfven med fantasien och tanken bilda sig en uppfatt-
ning af den högste och sitt förhållande till honom, så måste
det ju kallas en viss grad af indifferentism att under våld-
förande af naturen icke låta sin tanke medverka och rena
den grumliga bild, som gifves af känslan eller från annat
håll, till en i största möjliga mån klar och kraftig uppfatt-
ning. Visst är det likgiltighet, vare sig att grunden sedan
falskt benämnes vördnad eller rätteligen fruktan, att utan
profiling låta utifrån påtruga sig en föreställning, mot hvilken
76

själens bästa och ädlaste krafter resa sig med tvifvel och
motvilja, att inbilla sig tro hvad man erkänner vara orimligt,
att lita på en vanlig mensklig auktoritet i det egna hjertats
enskilda angelägenhet och att i lifvets vigtigaste fråga döda
reflektionen, derför att andra menniskor säga, att den icke
skulle komma till något resultat.

Men till denna likgiltighet för en förståndig uppfattning
af dogmerna, vid hvilka menniskoverk dock kyrkan fäster
en så ofantlig vigt, uppfostras den statskyrkliga menigheten,
och den befinnes sedan ytterst beqväm både för dem, som
icke hafva tid att utreda sitt personliga förhållande till kyr-
kans lärosatser, och för dem, som icke hafva lust att närmare
befatta sig med frågan, emedan de tycka, att allt går bra
ändå. Och det gör ju så, ty statskyrkans religion är icke
främst en religion för hjertat, utan i första rummet en
religion för samhället och kan derför nöja sig med den
tomma bekännelsen.

Man lär sig ändå från den första katekesläsningens tid,
att man icke skall bry sig om att bråka med sitt» förstånd,
utan taga sakerna färdiga, sådana de läras ut, och bara*
tro derpå. Det senare kan man icke tvinga sig till, men
det förra finner man sig i. Landsbygdens arbetare till
exempel, som sex dagar i veckan vid plogen och spaden upp-
tages af omsorgen om mat och dryck och kläder, men har ’
den sjunde dagen ledig för hvilan och sin själ, finner ett
visst lugnt behag i en sådan lära. Hans religiösa behof får
ju på söndagen en slags näring i sången, i bönen, i käns-
lornas allmänna lyftning i tro och tillit upp mot det högsta
väsendet, men dogmerna lyfta honom icke, och dem bryr
han sig derför icke om. De äro ju det otillräckliga för-
ståndets sak och måste sålunda öfverlemnas åt det mera
begåfvade presterskapet. Han lär sig af presten, att allt,
som framställes i strid med kyrkans uppfattning, är villfa-
relse, och då han icke tilltror sig att granska någonting,
nöjer han sig med att tro presten lika väl som dogmen, d.
v. s. tysta sitt tvifvel. Detta är frukten af den traditionela
uppfostrans stora makt.

Han får sina barn döpta, sin hustru kyrktagen, sina
söner och döttrar vigda och sina döda begrafna, han får
löfte om sina synders förlåtelse och evig salighet, om han
med värdigt sinne går till nattvarden emellanåt, och han
erhåller genom allt detta ett godt anseende, som skulle tryta,
77

om han icke stode på god fot med statskyrkan, förkroppsli-
gad i kyrkoherden, komministern, adjunkten o. s. v., hvar-
förutom han efter detta lifvet har framför sig en evighet af
helvetiska qval, i fall han börjar krångla i trossaker, hvilka
äro så heliga, att menniskans heligaste gåfva, det sunda för-
nuftet, profanerar dem.

I allt detta fins tillräckligt utrypnne både för ett slags
tillfredsställande af en kroppsligen ansträngd menniskas reli-
giösa behof på en viss grad af intellektuel utveckling och
för de egna personliga fördelarnas tillgodoseende, och allt
är mycket beqvämt under en fullständig indifferentism med
afseende på kyrkans lärobygnad, sedan denna en gång som
en lexa inlärts mer eller mindre bristfälligt.

Hittills har det främst varit denna oreflekteradt indiffe-
renta massa, som ärligt, trohjertadt och utan undersökning
hållit på statskyrkan, emedan denna beqvämast fylt det
religiösa behofvet och vant generation efter generation vid
hennes helgd, sedan hon egenmäktigt tillskansat sig denna
från bibelordet. Men den dag, då man vaknar äfven på
det hållet och ropar: »vårt religiösa behof har fylts med
osanningar», då är slutet nära. Och det ser hotande ut. En
sak är härutinnan ledsam för statskyrkan, och det är, att
det för denna religiösa hvila i allmänhet fordras den der
vissa ståndpunkten i intellektuell hänseende. Der den öfver-
skrides, börjar förståndet bräka med dogmerna, och benämnas
de än icke »lögner» och »bedrägerier», kallas de dock oför-
nuftiga och ohållbara, hvilket blott är en annan sida af samma
sak. Det är för statskyrkan blott en tidsfråga, hur länge
hon med sin förståndsqväfvande lära skall lyckas hålla en
större del af befolkningen qvar på den låga okunnighetens
ståndpunkt, der indifferentismen tillfredsställer.

Börja nu presterna, såsom här och der sker, visa sig
ogena mot befolkningen i fråga om barndop, bröllop och
begrafningar, så att fördelarna af den verldsliga trefnaden
försvinna för religionens skull, så hjelper nog detta ett
tveksamt förstånd ett godt stycke på väg mot en fruktad
och farlig undersökning inom ett hittills likgiltigt område.
Då vakna kanske alla och se, att apostlarne, som sändes ut
att vara tjenare, förvandlats till herrar, alldeles som inom
den katolska hierarkien, och då ramlar statskyrkans förnäm-
sta stöd, den indifferentism, som beror på beqvämlighet och
qvarstående okunnighet.
78

Men ■ detta ligger redan ntanför det egentliga ämnet för
denna nppsats, - som mindre gör anspråk på att säga något
nytt, än att påminna om gamla saker med anledning af
dagens företeelser. Meningen har endast varit ett påpekande
deraf, att vid en öfverblick af de faktiska förhållandena en
större eller mindre, medveten eller oreflekterad religiös in-
differentism, baserad på qvarstående okunnighet och moralisk
slapphet eller förenad med sociala biintressen, som hafva intet
att skaffa med religionen, synes vara det väsentligaste stöd
inom den allmänna opinionen, på hvars fall vår föråldrade
statskyrka måste göra sig beredd.
Stockholms teatrar.

Sept.-nov. 1884.

Af Claes Lundin*.

Det är icke på operan som man har att söka något nytt
under spelårets tre första månader. »Den bergtagna», »Konung
för en dag», »Den stumma», »Faust», »’Wilhelm Teil», »Postil-
jonen», »Muraren», »Den vilseförda», »Mignon», »Målaren och
modellerna», »Nürnburgerdockan», »Afrikanskan», »Carmen»,
»Fra Diavolo», »Romeo och Julia»,- »Friskytten» — det
ar spellistan, en gammal bekant, men därför visst icke ut-
nött lista, på hvilken en operateater kan lefva i många år.

Bland de uppräknade styckena är det »Konung för en
dag», »Wilhelm Teil» och »Afrikanskan», som tyckas vara
mest eftersökta. Därnäst komma »Den stumma», »Mignon»
och »Carmen». Detta, så vida man får döma efter antalet af
föreställningar, hvilket väl skulle väl skulle vara en någor-
lunda tillförlitlig mätare på allmänhetens gunst. Men det
är för öfrigt icke stor skilnad i föreställningarnas antal mellan
de sist nämda operorna och »Den bergtagna» samt »Faust».
Om ett stycke gifves ett par gånger mer än ett annat, kan
detta också bero af andra orsaker, t. ex. af sjukdomsfall, och
dessa äro ju icke sällsynta i vårt för sångare och sångerskor
mindre behagliga klimat.

Stockholms kgl. opera har under de tre sist förflutna
månaderna icke i något afseende haft något anmärknings-
värdt att uppvisa. Det har till och med varit brist, om också
ej fullständig missväxt, på debutanter, af hvilka skörden för
öfrigt brukar vara, såsom det heter i årsväxtberättelserna,

* I fall stafsättet befinnes olika med bvad för öfrigt förekommer i
häftet, beror detta på en önskan af uppsatsens förf., att här följa hans
eget stafsätt.
80

»mycket god», i afseende på mängden, om ock stundom »un-
der medelmåttan» i hvad beskaffenheten vidkommer. Men
operan har äfven under dessa månader varit en anledning
till god musikalisk njutning för Stockholms allmänhet, och
då man icke hör något ondt om henne, kan man vara säker
på, att hon skötes på ett tillfredsställande sätt. Anmärknin-
gar bruka just icke saknas, och det är kändt, att ingen myn-
dighet är i så hög grad, som en kgl. teaterstyrelse, utsatt
för motståndslust.

En föregående styresman för de kgl. teatrarne beklagade
sig en gång för en tidningsman öfver, att bladen icke sade
något o'm hans förvaltning. »Det bör ni vara glad öfver»,
sade tidningsmannen, »ty det bevisar, att man icke kunnat
hitta på någon anledning att anfalla er. Tystnad är i detta
afseende det samma som beröm.» Den i fråga varande tea-
terstyresmannen var dt sedermera föremål för åtskilliga om-
talanden i tidningarna, men torde då hafva önskat sig till
baka till tystnadens ljufliga ro.

Den kgl. talscenen har onekligen varit något mera lif-
aktig under de nu slutade tre månaderna. Den afdelning
däraf som är förlagd till Stora teatern, d. v. s. det s. k.
högre skådespelet, har under den tiden varit anförtrodd
åt Sofokles och Shakspeare, af hvilka den förre dock icke
kommit längre än till en föreställning af »Antigone». Detta
skådespel hör för öfrigt till det föregående spelåret, men
skulle otvifvelaktigt hafva behållit sin plats äfven under det
innevarande, om ej titelrollens innehafvarinna, fröken Björ-
kegren^ nödgats till återvinnande af förlorad hälsa afbryta sin
verksamhet och företaga en resa. Det är den resan som
anses vara en följd af de resor som fröken Björkegren gjorde
under sin sommarledighet i år, då hon, i stället för att njuta
hvila och vederkvickelse, öfveransträngde sig med triumfer
i Köbenhavn ocfi i Kristiania, i Jyllands småstäder och vid
Höganäs stenkolsfält.

Huru vida sommarfärderna och sommaraftnarne vid
rampen verkligen voro en orsak till skådespelerskans ohälsa,
torde väl vara oafgjordt, men de kunna dock gifva anledning
att tänka på vådan af att icke hvila sig på de tider, da
hvila är möjlig. Att kgl. teaterstyrelsen skulle, såsom man
hört någon föreslå, rakt af förbjuda sina sceniska konstnärer
att under sommarledigheten fara omkring och gifva föreställ-
ningar uti in- och utlandet, torde väl icke böra komma i
81

fråga, enär skådespelarne själfva kunna hafva nytta af att
någon gång uppträda inför en främmande allmänhet, och
teatervännerna i Sveriges landsortsstäder ej böra förmenas
att stundom få se några af konstnärerna från den skådebana,
till hvars upprätthållande hela riket bidrager. Men skåde-
spelarne själfva borde väl förstå att undvika öfveransträng-
ningar, vare sig på scenen eller vid gästabuden och på de
nattliga balerna, under en tid, hvars största del borde egnas
åt hvilan.

Emellertid har fröken Björkegren varit otjänstbar under
dessa tre månader till stor skada för teatern, ty om spel-
listan likväl kunnat upprätthållas, har väl detta dock icke
gått för sig utan ansträngning. Ingen är omistlig, heter det,
men en framstående. och påräknad skådespelerskas frånvaro
måste dock orsaka teaterstyrelsen åtskilligt hufvudbry. Lyck-
ligtvis tyckes den närvarande styrelsen kunna godt reda sig
ur en eller annan svårighet. I brist på »Antigone» har hon
låtit gifva »En midsommarnattsdröm» och »En vintersaga»
samt åter upptagit »Hamlet», till sammans omkring ett dussin
skådespelsaftnar på Stora teatern, d. v. s. ungefär en talföre-
ställning i veckan, hvilket ju är som sig bör.

En sak för hvilken man måste hålla teaterstyrelsen
räkning är att hon tyckes bemöda' sig om att gifva de stora
dramatiska föreställningarna med de bästa krafterna från tal-
scenen. Eörr har ej sällan händt, att dessa föreställningar
till stor del besatts med mindre goda förmågor, af den or-
sak, att styrelsen ansett sig böra ovilkorligt på samma aftnar
gifva talstycken på båda scenerna, hvarvid det kanske in-
träffat, att Shakspeare fått gifva vika för någon mindre be-
tydande nutidsförfattare och på Stora teatern nöja sig med
skådespelare af andra eller tredje ordningen, under det första
ordningens tjänstgjort på Dramatiska teatern eller varit split-
trade och uppblandade på bägge scenerna. Detta har natur-
ligtvis gjorts för att visa, huru rika på konstnärliga tillgångar
de båda kgl. scenerna äro samt att det därför alldeles icke
skulle besvära dem att på samma afton gifva dramatiska
föreställningar på två håll. Därjämte har det ansetts fördel-
aktigt för inkomsterna. I så väl det ena som det andra
afseendet hafva beräkningarne slagit fel. Nu tyckes en för-
ändring hafva inträffat, onekligen till teaterns båtnad.

Om de sednaste Hamlet-föreställningarna vill jag här
icke yttra mycket, enär jag redan i en daglig tidning haft
Ur dagens krönika. V. I.	6
82

tillfälle att uttala min åsigt om dem. Enligt hvad jag irån
flera håll erfarit, delas den åsigten af ett stort antal teater-
vänner. Flertalet af våra bildade teaterbesökare låter icke
förleda sig af allt det braskande som omgifvit hr August
Lindbergs Hamlet, utan kan mycket väl skilja realismens
kärna från förkonstlingens ytlighet. Af den förre har hr
Lindberg för litet, af den senare för mycket, och det är
detta som står i vägen för en god utveckling af hans konst-
närskap. Men han är ej blott skådespelare, utan äfven
regissör och instruktör. Den nya uppsättningen på Stora
teatern af Hamlet är hans verk, och den uppsättningen hafva
hans beundrare, ty han eger verkligen sådana, mycket prisat,
ehuru hon egentligen icke värd stort loford.

Iscensättningen är ingalunda fri från tidsförväxlingar
och oegentligheter. ■ Det kan vara en smaksak att låta stycket
spela i renässansens tidehvarf, ehuru befogade skäl kunde
anföras, mot att flytta det så långt fram i tiden; men nog
förefaller det något meningslöst, att sagokungen Claudius
uppträder i Kristan den andres drägt, och detta hjälpes san-
nerligen icke upp af att han bär och icke ett ögonblick
lägger af sig elefantorden, som instiftades först af Kristian
den femte på 1670-talet. Hvarför lyser han ej äfven med
dannebrogens stjärna? De ordnarna äro samtidiga. Detta
är visserligen en småsak, och jag är ej säker på, att icke
elefanten dinglat på äldre upplagor af Claudius på Stora
teatern, men vill man göra sig förtjänt af det myckna be-
römmet för förträffligt regissörskap, så bör man ej låta några.
oriktigheter komma sig till last.

Att tornet Kärnan synes i fonden från Helsingörs vall
tillhör det slags, realism, som man i ett skådespel af »Ham-
lets» art borde undvika, det kan väl ingen med någon när-
mare kännedom af Shakspearesdikten förneka. Praktiskt är
det kanske, jag förmodar det åt minstone, att undvika deko-
rationsförändringar för öppen ridå, s. k. »changemanger»; men
då den rätta dramatiska verkan uteblir, borde det »praktiska»
ej allt för ofta ställas i vägen för hvad författaren själf
föreskrifvit. En sådan alldeles nödvändig föreskrift i första
akten, att vålnaden skall föra Hamlet till en annan plats,
iakttages icke, då ingen scenförändring försiggår mellan
vålnadens första uppenbarelse för Hamlet och da den lockat
honom till den »aflägsna platsen på terrassen». Detta sam-
manföres nu, så att de spelande åter uppträda på ett qch
83

samma ställe, hvarigenom illusionen störes. Vålnadens för-
svinnande är också alt annat än illusoriskt. Det • samma
kan äfven med fullt skäl sägas om andeuppenbarelsen i tredje
akten, hvilken framställes alt för nära åskådarne och för-
svårar derigenom både Hamlets och drottningens spel.

En annan »praktisk» förändring är att för undvikande
af dekorationsombyte låta konungens bönmonolog försiggå i
samma rum, där hela hofvet nyss förut åsett skådespelet,
en stor sal med kommande och gående och ingalunda ett
bönkabinett, således bestämdt oriktigt i scenanordning. Och
riktigt kan det väl ej häller vara, att i detta renässansens
tidehvarf, som tydligt nog angifves i den nya uppsättningen,
ställa upp tronstolar från slutet af adertonhundra- eller början
af nittonhundratalet, hvilka stolar, kanske för att åskådarne
aldrig skola glömma dem, flyttas från det ena rummet till
det andra. Min afsigt är ingalunda att ingå i någon detalj-
kritik öfver iscensättningen — sådant vore alt för vidlyftigt —
men jag kan dock icke underlåta att fästa kännares upp-
märksamhet på den stora slutscenen, hvilken är ovanligt
slarfvigt hopkommen, hvarför också hela spelet med bägarne,
fäktningen o. s. v. ej gör tillbörligt intryck, liksom Hamlets
slutrepliker, hvilka genom hans utväljande af trontrappstegen
till dödsbädd, kastas, bort i bakgrunden, i st. f. att de borde
från förgrunden riktigt fängsla åskådarnes intresse.

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, det den
nya iscensättningen icke just är alldeles otadlig samt att
den icke borde så anses ens af dem hvilka aldrig sett någon
annan. Ej må man fästa alt för stort afseende vid ett styckes
dekorations-utrustning, ty det är dock icke denna som är
skådespelets hufvudsak — den kan till och med skada hufvud-
saken -— men alt som bidrager till illusionen och därigenom
underlättar den rätta uppfattningen af skådespelsförfattarens
afsigt bör dock iakttagas, och i synnerhet bör detta icke
försummas af den som vill hafva namn af utmärkt iscen-
sättare.

Innan vi lemna Hamlet-föreställningarna, de tre måna-
dernas anmärkningsvärdaste dramatiska företeelse på Stora
teatern, må det tillåtas mig att i allra största korthet nämna
något om styckets utförande af hufvudrollens medspelande.
Fru Dorsch-Bosin har redan för några år sedan, på Nya tea-
tern, utfört drottningens roll, och det var icke stor skilnad
mellan hennes spel då och nu. Sannolikt intresserar rollen
84

henne icke mycket. Hon liar möjligtvis större intresse för
Ofelia, hvilken hon vida verksammare återgaf på Nya tea-
tern, sedan hon där upphört att spela drottningen. Fru
Bosins drottning är allt för lugn, och man ser ej mycket af
striden mellan modersömheten och den syndiga kärleken till
den man som mördat hennes förste make. Uppgiften borde
dock vara tacksam för denna skådespelerska, mycket mera
kanske än Hermiones i »En vintersaga», och likväl lyckas
hon vida bättre i sist nämda roll.

Fröken Zetterberg gör af Ofelias roll, som hon äfven förut
spelat, alt hvad som. står i den unga skådespelerskans för-
måga, men förmågan sträcker sig icke långt, hvilket åter
icke beror på bristande begåfning, men väl på yttre natur-
hinder, som af orsaker, hvilka flere gånger uppgifvits, ej kunnat
öfvervinnas. Emellertid är hennes Ofelia i mångas ögon
mycket tilltalande, hvilket för öfrigt snart sagdt hvar enda
Ofelia-framställarinna är, och det måste äfven medgifvas, att
hon spelar den rollen mycket bättre än Perditas i »En
vintersaga».

Man har anmärkt, att hr Thegerström är en allt för bor-
gerlig Polonius, men den anmärkningen är icke fullt rättvis.
Sagde skådespelares natur öfverensstämmer kanske mer med
det borgerliga än det aristokratiska, men dock är hans Polo-
nius en ganska fin hofman, hvilken bugar och svansar för
höga öfverheten och smickrar kungligheten, en något slö,
men i själfva verket ej så alldeles dum, gammal man, hvilken
ej alltid låter helt och hållet lura sig. Man kan få se en
mycket borgerligare Polonius. En sådan var en af Tysklands
förnämste skådespelare, Theodor Döring i kgl. Schauspielhaus
i Berlin, och likväl gjorde han lycka i den rollen. Hr Fahl-
becks konung är allt för stel, och han framhåller ej tillräck-
ligt den smygande ormen i denna karaktär. Såsom Horatio
är hr A. Örtengren på långt när icke hvad hr Elmlund har
varit i denna roll, en af hans allra bästa, men hr Elmlund är
just icke bättre än sina föregångare såsom vålnaden, och det
samma kan väl med skäl sägas om hr Törnquists Laertes.
Det torde icke vara orättvist, om man uttalar det omdöme,
att ingen af de spelande lemnar i något afseende något mera
framstående än hvad man förut sett, då Hamlet uppförts på
Stora teatern. Det hela är snarare medelmåttigare än förut
— och likväl måste man gilla att skådespelet åter upptagits.
85

Det innebär i sig själft en förmåga att skärpa både fram-
ställares och åskådares omdöme och smak.

Den mest betydande nyheten på Dramatiska teatern har
under dessa månader onekligen varit »En skandal» af den
danske författaren O. Benzon, men den som gifvit de flesta
fulla husen är tysken Eranz von Schönthans »Roderik Heller»,
som visserligen icke mycket höjer sig öfver de nyare tyska
lustspelen, men onekligen är roande, mest kanske genom
utförandet, synnerligen på fru H. Kinmanssons och hr Hedins
händer. Någon behållning lemnar stycket dock icke hos
åskådarne, och det torde väl vara tvifvelaktigt, om många
sådana lustspel skulle kunna intressera allmänheten, i fall
det vore sant hvad som uppgifves, att teaterstyrelsen hade
för afsigt att förnämligast söka upp nya arbeten inom Tysk-
lands dramatiska literatur. Vår inhemska torde i främsta
rummet ihågkommas, synnerligen sedan den nu börjat visa
sig så lifaktig och innehållsrik, och dernäst lära väl de fran-
ska styckena, vanligtvis mästerliga i tekniskt afseende och
därigenom intresseväckande, icke kunna glömmas.

Det ser dock ut, som skulle vinden vid den kgl. talscenen
nu blåsa mot franska teaterarbeten, men den vinden måste
dock snart kantra, ty, oaktadt alt det fåkunniga prat som
under ett par år här låtit höra sig mot Erankrikes dramatik,
innehar denna ännu i formelt afseende första platsen, och
åtskilliga tecken tyda därpå, att den nog snart vinnlägger
sig äfven öm mera djup i innehållet. Att ett sådant djup
skulle hafva hittills helt och hållet saknats är ett ogrundadt
påstående, men användes gärna af dem som icke kunna inse,
att den lätta och behagliga formen mycket väl kan vara
omhölje för ett kärnfullt innehåll. Därmed må ej vara sagdt,
att icke fransk dramatik skulle vinna på att göras kärnfullare
än förut. Men hvar, utom lyckligtvis i den nordiska, synner-
ligen i den norska nutidsdramatiken, finner man något som
går upp mot den franska? Tysklands gör det icke på långt
när, ej heller Italiens, och om England i våra dagar löner
det ej mödan att tala. Om öfriga lands känna vi nästan
intet.'

Det förnämsta af de franska styckena som under spel-
årets tre första månader uppförts på Dramatiska teatern är
»Moderna vinglare», öfversättning af Emile Augiers »Les effron-
tés», hvilket för tjugutre år sedan väckte så mycket uppseende
i Paris och för öfrigt i Europa samt spelades med stor fram-
86	.

gång på Edvard Stjernströms teater i Stockholm, för den
scenen öfversatt af Lovisa Granberg, nu enkefru Stjernström.
Det var i Erankrike en riktig brandfackla och anklagades
för att angripa pressen, medelklassen och hela det ur franska
revolutionen framgångna samhället. Och nu förefaller det
tämligen spakt. Hvad som då var nytt och smakade af
omstörtningsanda är nu redan gammalt och långt ifrån revo-
lutionärt. De dialoger öfver allmänna samhällsfrågor, som'
fylla större delen af första och tredje akterna och för ett
par årtionden sedan eldade så många sinnen, äro nu mycket
tama och hvardagliga, tycker man, och man nästan förvånar
sig öfver, att det stycket kunnat åstadkomma så mycken öro.
Huru mycket starkare revolutionärt få vi icke nu höra från
scenen! Men tjugu år härefter säges kanske det samma om
Ibsens och Björnsons teaterstycken, och man kan då- icke be-
gripa, att de en gång kommit så mycket buller å stad.
Tiderna ändras, och vi med dem, det är hela saken, och
framåt går det, de rörelsefruktande stillaståndsmännen må
säga hvad de vilja, och de mörkhågade pessimisterna må
aldrig så mycket predika nödvändigheten af verldens tillin-
tetgörelse.

Om framställningen af »Moderna vinglare» under det
tiotal gånger stycket i år gifvits skulle jag gärna vilja yttra
ett och annat, i allmänhet till denna framställnings beröm,
men jag har så mycket annat att vidröra i detta häfte och
måste derför afstå från den önskans tillfredsställande. Jag
kan dock icke underlåta att uttrycka gamla teatervänners
glädje öfver att återse gamla bekanta, såsom hr Hartmans
Henri, hr Fredriksons Vemouillet och hr Lagerqvists Giboyer,
lika goda nu som för sjutton år sedan, då stycket också
spelades på samma scen. Det ser ut, som skulle Henri icke
hafva åldrats det ringaste på dessa år. Någon som icke
minnes hr Fredrikson från den tiden har nu uttryckt sin
belåtenhet med att se, det nämde skådespelare också kan
utföra karaktersroller. Det låter besynnerligt för oss andra
som varit med litet längre och veta hvad hr Fredrikson verk-
ligen förmår. Önskligt vore, att icke den från visst håll
visade obenägenheten för fransk dramatik också medförde
orättvisa mot en af denna dramatiks förnämsta tolkare på
vår scen.

Hr Lagerqvists Giboyer är en intressant framställning.
Däruti spåras intet tecken till återgång i skådespelarens ko-
87

miska kraft, snarare kanske tvärtom, något som man för öfrigt
liar tillfälle att se ocli glädja sig åt i flera andra af hans
senaste roller. Den benägenhet för öfverdrift han ej sällan
förut visat ser man nu just icke mycket till, utan att styrkan
lidit af ett mera konstnärligt jämnmått.

Öfriga franska stycken på Dramatiska teatern under de
sist förflutna tre månaderna äro »Herr Derblays giftermål»,
»Ett grått hårstrå», »Fjärilsfehern», »De onyttiga», »Resan utför»,
och »När damerna föra krig», alla mer eller mindre gamla,
men som allmänheten gärna återser. Äf nordiska stycken
har det redan nämda »En skandal» och dess författares
»Surrogat» samt J. Lehmanns »Sista hvarfvet» tillhört den danska
dramatiken. Den norska har under början af spelåret icke
varit företrädd, men Ibsens »Vildanden» väntas nu. »Surro-
gat» är ett från förra året kändt och omtyckt arbete, och
om »En skandal» har jag redan i en daglig tidning yttrat
mig tämligen fullständigt. Det är ett stycke som sannolikt
kommer att kunna spelas då och då under längre tid. »Sista
hvarfvet» har med hr Fredrikson och fröken Åhlanders goda
framställning gjort lycka. Det är ett ganska kvickt, men alt
för tillspetsadt och ej fullt naturligt konversationsstycke, för-
träffligt öfversatt af hr Fredrikson. .

Bland de svenska styckena ha »En räddande engel» af
fru Edgren och »Mellan bj udningarna» af Frans Hedberg
uppförts de flesta gångerna och ses ännu med lika stort
nöje, väl både för styckenas egen skull och för fru Hartmans
goda naturliga förmåga att vinna åskådarnes bifall. Nämda
skådespelerska är en högst ursprungsfrisk företeelse på scenen,
något egendomligt sitt slag och förtjänar onekligen alla de
handklappningar och framropningar som egnas henne. Det
skall varda intressant att för den soni detta förunnas i en
framtid se hvartat hon utvecklar sig. Ät subrettroller, skulle
man nu ha anledning att tro, men det området är nästan
helt och hallet öfvergifvet i nutidskomedien och varder väl
knapt åter upptaget. Fru Hartman måste därför utveckla
sig åt annat håll, och ej behöfver man oroa sig öfver hennes
framtid på scenen, om denna också icke ännu kan klart
förutses. Hvad man däremot i den unga skådespelerskans
och vår sceniska konsts intresse måste undanbedja sig är att
få se henne i sådana roller som Louise i »En séance», ty så
obetydlig den rollen än är, kan den dock gifva anledning
till en missriktning, åtminstone till ett stillastående, att ej
säga en tillbakagång för den nnga, talangfulla skådespeler-
skan. Det är bland härvarande teatervänner kändt, att ett
annat inhemskt, litet originalstycke, hvari förf, tänkt att fru
Hartman skulle ha en roll, icke mottagits till spelning just
på den grund, att rollen skulle verka en tillbakagång i hennes
konstnärsutveckling, något som den hvilken haft tillfälle att
taga kännedom om i fråga varande originalstycke finner högst
besynnerligt och ännu besynnerligare, då man ser, att den
ofvan nämda rollen i »En séance» icke ansetts vådlig för
samma utveckling.

»En séance» är en obetydlighet som mycket roat åskå-
darna, men egentligen icke värd att nppföras på den kgl.
scenen, och det är icke till den goda smakens främjande
som det stycket tillskansar sig bifall.	'

Fru Agrells interiör »Räddad!» är bland de stycken som
aldrig borde lemna spellistan. Det har också nu åter upp-
tagits och gjort samma djupa intryck, som då det först
uppfördes. Det spelas fortfarande af sina ursprungliga fram-
ställare, och fruarne Dorsch-Bosin och Swart% samt hrr Theger-
ström^ Törnquist och A. Örtengren visa sig alla från sina bästa
sidor. Skada är, att samma författarinnas »Dömd» icke kunnat
uppföras under början af detta spelår, enär fröken Björkegren
varit frånvarande, men stycket upptages sannolikt efter denna
skådespelerskas återkomst. Hr Harald Molanders »Vårflod»
har också åter upptagits, och därmed torde listan öfver de
svenska originalstyckena på Dramatiska teatern under de tre
månaderna vara full. Om jag tillägger, att Runebergs »Kan
ej» uppförts en gång, och det italienska stycket »En brist i
uppfostran» tre gånger — med lyckad debut af fröken Beis
— samt att »Målaren och modellerna» och »Nürnbergerdockan»
låtit höra af sig på äfven Dramatiska teatern, är, skulle jag
tro, hela spellistan genomgången. Ännu återstår dock myc-
ket att säga om åtskilliga förhållanden vid denna teater, men
jag nödgas uppskjuta det till en kommande månad.

Under det de kgl. teatrarne nu mer arbeta under jäm-
förelsevis trygg tillvaro, tycks Nya teatern ej häller frukta
för sin framtid, fastän han har endast allmänhetens bevågen-
het att lita sig till. Förhållandena vid denna teater äro i
det hela oförändrade sedan förra spelåret, om man undan-
tager tillkomsten af några nya krafter och främst bland dem
hr H'dlberg^ bättre än någonsin förr, en i sanning utmärkt
skådespelare, samt fru Ulff som öfvergifvit den kgl. scenen
89

och såsom Rosalinda i Shakspeares »Som ni beh^gan samt i
titelrollen af Schillers »Jungfrun från Orléans» visat, att hon
fortfarande är den samma, icke så varm just i sin fram-
ställning, men i allmänhet »korrekt», om man undantager en
och annan gammal synd mot den rätta tonvigten, samt ännu
ganska ungdomlig, i Rosalinda till och med lifligare än förr.

Bland öfriga nyvunna krafter är den unge, begåfvade
skådespelsförfattaren Harald Molander, hvilken nu biträder hr
Josephson i »régien». Den rikhaltiga spellistan har, såsom
vanligt, varit ganska blandad — Shakspeare, Strindberg,
Hertz, Daudet, Offenbach, Millöcker, George Sand, Edvard
Brandes — oupphörligt nya stycken, grundliga repetitioner
dag och natt, till och med ända till gryningen af den dag,
då första föreställningen skall ega rum, strängt arbete, höga
anspråk på skådespelarnes krafter, mycket lif och intresse,
friska ansatser och inga omöjligheter — med ett ord: Ludvig
Josephson! Det är Nya teatern under de sist förflutna måna-
derna, liksom under förra spelaret och alla föregående, sedan
denna skådebana öfvertogs af hrr Josephson och Holmqvist, ty
hr Holmqvist får naturligtvis icke glömmas. Han sköter ope-
retten och ekonomien och gör öfrigt glada gubbar på scenen.
Ja, det är en lifaktig teater, det är visst.

Största antalet af föreställningar har »Lycko-Pehrs resa»
haft, hvartill särskilda, icke dramatiska omständigheter visser-
ligen bidragit, men stycket varder dock ej så lätt gammalt.
Så ser det åtminstone nu ut, men det samma sådes om »Åmors
genistreck», Henrik Hertz’ komedi, då den 1861 första gången
uppfördes på då varande Mindre teatern. Stycket förklara-
des, enligt hvad man finner i en stockholmstidning, vara af
den »evigt ungdomliga art, öfver hvilken tiden icke har någon
makt.» Och nu tycker man, att dessa »genistreck», hvilka för
öfrigt äro vida skilda från August Strindbergs Lycko-Pehrs-
dramatik, äro ofantligt föråldrade. Något därtill torde väl äfven
hafva bidragit, att stycket opå Nya teatern nu icke fick just
någon god framställning. Atergifvandet af detta stycke visar,
att ej ens en så omsorgsfull inöfning, som medclelas af en
bland de insigtsfullaste, kraftigaste och mest uthållige af alla
teaterdirektörer, är alltid tillfyllestgörande, hvilken omstän-
dighet gifver ytterligare stöd åt yrkande på en verklig tea-
terelevskola i förbindelse med konservatoriet, ej blott ound-
viklig för de kgl. scenerna, utan också af stor nytta för
enskilda teatrar, något hvarom den som skrifver detta
90

mänga gånger yttrat sig och hvartill han nog torde få till-
fälle att återkomma.

Det mest betydande af nya stycken på Nya teatern
under hösten är onekligen Edvard Brandes skådespel »Ett
besök», hvilket hör till det bästa som någonsin uppförts på
våra skådebanor, tilltalande icke blott genom ämnet, hvilket
flera gånger under senare tid, om ock med olika vändningar,
utgjort föremål för nordisk dramatik och nära sammanhänger
med den stora kvinnofrågan, utan ock genom det verkliga
mästerskap i dramatiskt afseende som förf, visar. Värdigt
styckets stora förtjänster är äfven hr Hillbergs utförande af
en mycket osympatisk figur. »Han är så förskräckligt rå», sade
någon om skådespelaren i Repholts roll. Det är ett beröm,
om ock framkommet på omvägar, ty så och icke annorlunda
skall rollen uppfattas, sådan är karaktären och på det sättet
måste den framställas på scenen. Det är just råheten hos
denne samvetslöse fruntimmersj ägare som måste framhållas.
Hr Hillberg gör det utan öfverdrift, men fullt betecknande, icke
i sitt yttre, men på det sätt hvarmed han lägger sina åsigter i
dagen. I två andra roller har samme konstnär efter sin återkomst
till Nya teatern visat sin stora förmåga. I den ena af dem, Gerdt
Bokpräntares i »Mäster Olof», har man förut haft tillfälle att
beundra honom ; i Remys i George Sands intressanta skådespel
»Claudie» har han visat sig första gången och åt en gammal
fattig hedersman förlänat så mycket tilldragande, att man
måste förvåna sig öfver, att stycket icke kunnat gifvas mer
än några få gånger. Allmänhetens tycke är stundom ganska
nyckfullt. Då »Claudie»' icke kan spelas mer än ett par eller
tre gånger, rusar »Ninische» öfver tiljorna tio aftnar, och
»Tiggarstudenten» föga mindre. Sannolikt kommer »Madame
Favart» att också upplefva en lång följd af föreställningar.

En stor andel i operetternas lyckliga framgång på Nya
teatern har onekligen fru Östberg, en sångerska som få och
en, om ock ej alltid så fin, dock ständigt genom sin friska
uppfattning och kraftiga otvungenhet utmärkt skådespelerska.
Fru Östberg i operetten och hr Hillberg i skådespelet äro
stora krafter vid en enskild teater och kanske ensamma i
stånd att göra den omtyckt hos allmänheten. Men Nya teatern
har lyckligtvis äfven andra, om ock ej fullt så betydande
konstnärer, t. ex. hr Engelbrecht och fru Hwasser-Engelbrecht,
af hvilka den senare nu på ett högst angenämt sätt öfver-
raskat teatervännerna genom utförandet af titelrollen i
91

»Jungfrun frân Orléans», i hvilken hon inlägger en värme
som man icke tilltrott henne. Vanligtvis förefaller hon något
kall och stel, stundom nästan färglös i sin framställning,
men i det schillerska sorgespelet har hon visat sin förmåga i
god färgbehandling. Efter detta prof på värme och lif bör
man kunna återvända till de förhoppningar, man ansåg sig
ha rätt att hysa, då skådespelerskan i mycket unga år först
uppträdde på den kgl. scenen. Om öfriga förhoppningar vid
Nya teatern torde jag få tillfälle att yttra något en annan gång.

Södra teatern visar mycken verksamhet och aktnings-
värda sträfvanden, äfven om man har anledning att önska,
det operetten just icke måtte där inrymmas sa stor plats,
ty i vanliga fall räcka teaterns krafter icke till i det afseendet.
Det är snarare bättre att spela sådana stycken som »Familjen
Petterssons husläkare», så fattigt det än må vara ur en dra-
matisk synpunkt. Men det ställer icke så höga fordringar
på teaterns tillgångar och det roar allmänheten. Om det också
icke höjer den goda smaken, innehåller det likväl ingenting
af förderfligt inflytande. Södra teatern fortfar att gifva det
på Djurgårdsteatern under sistliden sommar med så stor
framgång uppförda folklustspelet »Rospiggarne», hvilket upp-
föres af samma skådespelare, med undantag af att hr G.
Bergström öfvertagit hr Nymans i sitt slag utmärkta skapelse,
f. d. gardisten Hulting, och däråt förlänar all den godmo-
diga komik som är hr Bergströms utmärkande kännetecken.
Något bestämdt företräde hos den ene eller den andra af
dessa två skådespelare i rollens utförande torde ej kunna
upptäckas. Framställningen är för öfrigt aktningsvärd alt
igenom, och man måste fortfarande skänka sitt bifall åt
hr Wagners storbåtsskeppare, hr Nilssons hemmansegare, hr
Lindströms länsman, fru Rundbergs bondflicka, fröken Malmgrens
stockholmsjungfru och hr Kellbergs besättningskarl och alla
de andra, kan man säga. Det är en synnerligt god sam-
manhållning i det hela. Hr Åbjörnsons utsvultne länsmans-
skrifvare är onekligen lustig, men dock alt för mycket
vrångbild för att kunna göra fullgod verkan. Samme skåde-
spelares schåare i första akten är otvifvelaktigt en mycket
bättre verklighetsbild och gör jämte hr Rådeströms andre
schåare ett på sitt sätt förträffligt intryck. Sist nämde
skådespelares fiskare i tredje akten är en rätt god framställning.

Om sjelfva »folklustspelet» är i dramatiskt afseende ej
mycket att säga. Det tål icke att jämföras med Holger
92

Drachmanns »Strandbybor», men är likväl i och för sig en
frisk bild ur en del af vårt skärgårdslif och fritt från hvarje
falskt utsmyckande. Man måste beundra Frans Hedberg,
styckets författare, hvilken efter att hafva skapat eller an-
ordnat och tillämpat ett rent af ofantligt antal teaterstycken,
efter att hafva varit nära att nöta ut sig under mångårigt
släp som intendent vid Stora teatern och därmed förenade
obehagligheter, t. ex. lång och skarp polemik med tidningar-
nas teateranmälare, i hvilken också jag haft min andel, efter
att hafva som egen teaterdirektör ökat sina mödor och besvär
och därpå äfven gjort ekonomisk förlust, efter att, med få
ord sagdt, hafva utstått mer än de flesta andra författare och
teaterledare, likväl ännu, vid några och femtio år, har sin
kraft ej blott oförsvagad, utan till och med hurtigare, friskare
och mer än någonsin färdig att våga nya slag.

Det är sådana författare som Södra teatern behöfver.
Med dem och sin goda skådespelarpersonal kan den teatern
uträtta ej så litet, synnerligen under en så sakförståndig
ledning, som den f. n. äger.
Efter oväder och munväder.

Politisk återblick vid årsskiftet.

Af Albert Seberg.

»Om adeln och presterna träda till baka, så komma
kanske bönderna att flyta ofvanpå, och de ha så tjock hud
att ingenting biter på dem.»

Denna fingerade klagan i en komedi, hvars handling
sammanfaller med representationsfrågans afgörande, har under
halftannat årtionde varit ett ständigt återkommande tema för
alla dem, som med missnöje sett förutsägelsen om »böndernas»
öfvertag delvis gå i fullbordan. Då landtmannapartiet bil-
dades, möttes det med fiendskap eller misstroende af nästan
hela pressen, såväl den konservativa som den liberala och
den radikala. Men efter hand som partiet visade demokra-
tiska anlag, förvandlades motviljan i vänskap hos den del
af tidningarne och allmänheten, som i sfåndsskilnadens upp-
häfvande såg början till en hel rad af politiska, sociala
och ekonomiska reformer. Omvändt blef förhållandet med
alla dem som af princip voro konservativa eller åtminstone
uppfattade liberalismen efter en måttstock, som ej passade in
på »jordbrukareintresset». För dessa blef det en hufvudsaklig
uppgift, i brist på någon bättre, att af all makt bekämpa
det uppväxande partiets sträfvanden och företag. Det blef
dock ett ganska fruktlöst arbete, ty landtmännen lefde i tra-
ditioner och voro föga mottagliga för literära råd eller var-
ningar. Qvickheten uträttade lika litet som grundligheten
mot sinnen, som voro scålsatta af århundradens undertryckta
folktankar. Förgäfves kastade sig städernas ypperste repre-
sentanter i striden mot plutoner, som svarade med »folkvilja»
och röstsedlar. Förgäfves spetsades den ena pennan efter
94

den andra pâ »lindar», som visade sig vara ogenomträngliga för
dylika vapen. Brumkören i den konservativa stockholmspressen
uträttade lika litet som de pikanta historietterna i en känd korre-
spondents riksdagskaleidoskop. Icke ens då andra begåfvade arti-
ster tecknade hela album fulla med partiledarnes »silhuetter»
spordes deraf något inflytande på landtmannapartiets hållning.

Men, som en grekisk fältherre brukade säga, »då lejon-
huden ej räcker till får man taga till räfskinnet». Det fanns
ett medel, som var temligen oförsökt och som dock alltid är
förmånligt gentemot öfverlägsna motståndare. Med förenad
styrka var landtmannapartiet oåtkomligt uppifrån lika väl
som nerifrån, från högra sidan lika väl som från venstra.
Annat skulle det bli, om man lyckades ställa till ett inbördes-
krig både inom partiet och bland dess valmän. Redan länge
hade spårats en viss antagonism mellan ombuden för olika
provinser. Östgötarne betraktades ännu för ett tiotal år sedan
ganska misstroget af det öfriga landtmannapartiet. Norrlännin-
gar och sydsvenskar hade städse ett otaldt ord med hvarandra,
då jernvägsfrågor stodo på dagordningen. Hittills hade likväl
ingen tänkt på att sätta' provinsmotsatserna i system. Eller
om någon tänkt derpå, voro de krafter, som verkade till
sammanhållning allt för öfvervägande. Men krafterna åldra-
des, afnöttes eller bortföllo, och nu ansågs tiden för det stora
intrigspelet vara inne.

Uppslaget gafs, som bekant, af valen till särskilda ut-
skottet vid 1883 års riksdag. Under natten till den 6 fe-
bruari föddes den tvillinggrupp, som skulle kasta de gamle
»ledarne» ur sadeln och sia hela partiet med blindhet, så att
den ene ledamoten icke skulle känna igen den andre. At
ena sidan hr Abraham Rundbäck med hela den del af gamla
»intelligensen», som till hvad pris som helst ville hindra att
något uträttades på grundvalen af de framlagda regeringsförsla-
gen. At andra sidan hr Jöns Run dbäck, en af landtmannapartiets
stiftande bröder, hvilken nu skulle, likasom monsieur Thiers,
försöka det konststycket att intaga den stad han sjelf varit med
om att befästa. Den med beundransvärd klokhet planlagda kom-
binationen lyckades i sin första uppgift. De k. förslagen förka-
stades; ministèren Posse afgick och svenska folket fick betala
bortåt 3 millioner i krigsomkostnader till byggande af ett
pansarfartyg, höjdt anslag till Karlsborgs fästning o. s. v.

Eälttågets andra del blef valkampanjen år 1884. Man
började med att i tidningar och broschyrer utmåla landt-
95

mannapartiet såsom ett »skåneparti» och dess medlemmar
såsom »skåningarnes» hjelpare eller tjenare. Man gräfde upp
1883 års arméförslag med värnepligt och allt och förklarade
det för en skånsk-preussisk junkerprodukt, som »bröderna
Rundbäck» och första kammaren lyckligen befriat oss från.
Man tröskade i Östgötarne, att de genom nämnda förslag
skulle ha mist sina augmentsräntor, i smålänningarne, att
hvar fjerde bondson skulle blifvit knekt, i uppsvearne, att
de skulle ruinerats på soldatlegor, och i norrlänningarne, att
de aldrig skulle fått i hop det rekrytantal som »skåningarne»
velat affordra dem. Anonyma angifvare lemnade godhets-
fullt uppgifter på de gamle riksdagsmän, som fångats i det
skånska »spindelnätet». Ett korrespond^ntbolag höll öppen
taffel för en mängd landsortstidningar, af hvilka många dittills
aldrig haft en politisk artikel i sina spalter. Här skildrades
i kraftiga drag huru eländigt det gamla flertalet i andra
kammaren skött sig, hvilka förluster jordbrukarne lidit på
dess politik och hvilken herrlighet som väntade dem, i fall
den lilla oppositionsgruppen finge öfverhanden. Ett »nytt
landtmannaparti» skulle då uppstå ur det förras aska, ett
parti, som redan hade ett program, påminnande om »kejsarens
nye kläder», ett parti som lofvade med en fras hvad det tog igen
med en annan, ett parti som hade sin gudomlighet: indel-
ningsverket, och sin djefvul: den »värfvade» stammen.

Åtskilligt af detta läste allmogen, som numera är ganska
läskunnig, och hvad den icke fick läsa det fick den höra
på den mängd folk- och valmöten, som under sommaren
höllos rundt kring landet. Brukspatroner och kyrkoherdar,
kronofogdar och häradshöfdingar, allt hvad bygderna egde
upplyst och intelligent, deltogo i dessa folkets små riksdagar.
De, som länge hållit sig tillbaka eller ansett all inverkan på
hemmansegarne vara spild möda, de hade nu funnit den
trollformel, hvarmed de skulle få berget att öppna sig. De
upprepade och varierade den inlärda lexan, det gamla landt-
mannapartiets oduglighet, några i ren välmening, andra af
beräkning.

Till dem sällade sig ofta de gamla riksdagsmännens
motståndare bland allmogen, hvilka så länge »legat under i
debatten» men nu helt plötsligt funno sig rika på både ar-
gument och bundsförvandter. Alla hade med ens fått så
mycket att säga, att tio ars riksdagsprotokoll knappast skulle
rymma deras tankar. Alla voro de eniga om att »den gamle»
96

måste bort och hans plats intagas af en som »gillade mötets
resolutioner.» Och det fanns ingen brist på så beskaffade
kandidater. Tvertom föreslogos de vanligen till så stort antal,
att alla blefvo förbryllade — utom de »upplysta».

Då 1884 års valmän samlades vid urnorna, voro de så-
ledes väl preparerade att afkasta det ok, som landtmanna-
partiets flertal förmenats vilja pålägga dem.

I några län väntades, att valmännen skulle göra rent
hus, vare sig emedan »de gamle» befunnos för gamla eller
af. andra orsaker. Erån flera håll omtalades, att de nuvarande
ombuden undanbedt sig återval och på många ställen syntes
det stora antalet kandidater och sprängkandidater göra ut-
gången oviss. Med mer än vanlig spänning motsågos resul-
taten af valen, särskildt i de provinser der agitationen
varit lifligast.

Efter det öfverslag, som nu kan göras, befinnes det, att
af landsbygdens representanter i Andra kammaren ha 89
blifvit återvalda, hvaremot 52 platser fått nya innehafvare
och 3 sådana tillkommit i följd af ökad folkmängd. Ett val,
nemligen för en valkrets i Norrbottens län, är, då detta
skrifves, ännu oafgjordt.

Omsättningen har således varit betydligare än den nå-
gonsin varit sedan nya riksdagsskickets början. Endast i ett
tiotal valkretsar var den betingad af dödsfall, flyttning till
annan ort eller en bestämd anhållan att mandatet icke måtte
förnyas. I öfrigt kan det tagas för afgjordt, att valen ut-
visa en ganska utbredd önskan att i en eller annan riktning
modifiera landsrepresentationens politiska »system», och att
låta denna förändring »föregås af ett ombyte af personer».
Detta antagande bekräftas deraf, att personombytet varit störst
i sådana län, der oppositionen mot den verkliga eller in-
billade landtmannapolitiken gifvit sig högljuddast till känna.
Så ha af Östergötlands 8 representanter blott en och af de
4 för Vestmanlands län ingen enda samt af de 6 för Jön-
köpings län endast två blifvit återvalde. A andra sidan ha
Upsala, Södermanlands, Elfsborgs, Skaraborgs och Koppar-
bergs län låtit ungefär hälften af den gamla representationen
stanna hemma. Mindre omsättning : mellan 1/3 och —
har egt rum i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Örebro och
Vesternorrlands län. Häraf synes, att omb ytligheten haft
sitt centrum i Östergötland med utgrening åt Jönköpings
.97

län och Vestergötland samt med .en filial, om ock af något
olika karakter, i Vestmanland.

Dessa fakta och siffror utgöra emellertid inga bevis för,
att landtmannapartiet genom årets omval lidit afbräck eller
att något nytt parti derigenom vunnit stadga. Politiska kän-
nare från både ena och andra sidan ha tvertom medgifvit,
att andra kammaren under instundande riksdagsperiod skall
erbjuda väsentligen samma skaplynne som under de föregå-
ende. Allt beror i sjelfva verket på hvad man förstår under
begreppet landtmannaparti. Och för att kunna skarpt fixera
valens betydelse är det i främsta rummet nödigt att fast-
hålla vissa i ögonen fallande moment af landtmannapolitikens
utveckling.

Grunddragen af denna politik voro mycket enkla: spar-
samhet i förvaltningen, rättvisa i beskattningen. Under det se-
nare önskningsmålet inbegrepos dels en sträfvan att få alla
jordbruksonera utjemnade så som redan år 1809 var begärdt,
dels en tendens att nedbringa jordbeskattningen till likhet
med skatt å annan fastighet eller å inkomst af kapital och
arbete. Parallelt med detta program uppkom ett ännat, som
var en frukt af den pånyttfödda liberalismen i städerna.
Bland dess många reformpunkter var. en, som lydde å pro-
gressiv beskattning efter förmögenhet, och en annan, som pro-
klamerade allas lika skyldighet att deltaga i fosterlandets försvar.
Det var onekligen ett rent demokratiskt program, men ett
som hade det väsentliga. felet att vägen till dess förverkli-
gande skulle leda öfver två vördnadsvärda sekularinrättningar
som hette grundräntor och indelningsverk. Ett tredje pro-
gram, af kungligt och militäriskt ursprung, fanns äfven och
det lydde helt enkelt å försvarskrafternas ökande. Den gamla
föreställningen om Sveriges stora betydelse för Europas jemn-
vigt, entusiasmen för andra nationers kamp mot öfvermakten
samt åsynen af de uppskakande verldshändelser, genom
hvilka tyska folket återvann sin enhet, samverkade här till
att i många kretsar stärka tanken på militärväsendets ut-
veckling. Men. det militära programmet hade samma öde
som det demokratiska : i vägen för båda stod det rotfasta in-
delningsverket, som i folkets sinnen alstrat en afgjord obe-
nägenhet att åtaga sig nya bördor- utöfvei* de nuvarande.

Det var oundvikligt, att landtmannapartiet skulle påverkas
af de båda strömningar, som så nära berörde klippor, mot
hvilka dess egna vågor bröto sig. Från ena hållet understödt
Ur dagens krönika.	7
98

i sträfvandet till likställighet både i beskattning och försvar,
från det andra ganska imperatoriskt uppmanadt att »göra
något» för ökande af våra stridskrafter, fattade landt-
mannapartiet ett beslut som syntes vara egnadt att till-
fredsställa alla parter. Beskattningen borde vara rättvis,
men det kunde den ej blifva med mindre än att grund-
skatterna afskaffades, och som aflösning visat sig outförbar,
proklamerade man hädanefter ren afskrifning. Försvarskraf-
terna borde ökas och värnpligten borde utsträckas, men
som alla borde lika deltaga i bördorna och som detta ej
kunde ske utan jordbrukets befriande från ensicigt pålagda
militära onera, så blef andra punkten indelningsverkets upp-
häfvande Under sommaren 1871 höllos nära 120 folkmöten
ocn uppsattes en mängd adresser som fullkomligt gillade
partiets hållning i sistnämda hänseende. Öfverallt, till och
med i Östergötland, lydde mötesresolutionerna på indel-
ningsverkets afskaffande och försvarets grundande på allmän
värnpligt?

Hvad derefter följde är för noga bekant att vidare
behöfva upprepas. Vare det nog sagdt att landtmannapar-
tiet vid tillämpning af 1871 års grundsatser, förmenats
ha gått något längre i eftergifter för de militära anspråken,
än hvad det sjelf och nationen ursprungligen afsett. Detta
synes framgå af de protester mot indelningsverkets af-
skaffande och mot värnpligtens utsträckning, som höjdes på
en mängd möten' under vintern 1882—83. Men härvid .bör
ihågkommas, dels att partiet länge fått höra häftiga beskyll-
ningar för »nihilism» i militära frågor, dels att det förslag
som dömdes på de nyssnämda mötena icke var landtmanna-
partiets. Hvad partiet som sådant ville bjuda, det visade
sig i andra kammarens beslut vid 1883 års riksdag, och om
detta anbud varit öfverdrifvet, så har det åtminstone förtjensten
att säkerligen -—• icke göras om igen. Friadt från alla för-
bindelser och kompromisser, och seende, att ifvern för mili-
tärväsendet på de flesta håll svalnat, kunde landtmannapartiet
efter försvarsfrågans senaste fall återupptaga 1871 års pro-
gram, det och intet annat.

Vid detta slutomdönie får dock ej lemnas ur räkningen
de ansatser, som vid de båda senaste riksdagarne gjorts att
återföra programmet ännu längre tillbaka, nemligen till de
sväfvande önskningsmålen vid nya riksdagsskickets inbrott.
Det har städse inom landtniannapartiet funnits en mer
99

eller mindre manstark grupp, som i hvarje löfte om försvars-
krafternas ökande »på värnpligtens grund» ser en fara för
landets välstånd och frihet. Denna åsigt har sin helt natur-
liga förklaring i de allt för.starka militära ansatser, hvarmed
»generalerna» i all välmening trott sig främja rikets trygghet.
Den fann sitt första bestämda uttryck i hr Carl Ifvarssons
särskilda mening vid förslaget till 1873 års kompromiss-
skrifvelse. Den framträdde senast 1883 i de reservationer
mot särskilda utskottets betänkanden, som afgåfvos af hr
Anders Svensson i Lösen. Den sistnämde reservanten håller
nog lika strängt som den förstnämde på jordens befriande
från skattebördor, som äro stridande mot likställighetens
grundsats, och på andra skatteföremåls deltagande i försvars-
kostnaderna efter samma grund som för jordbruket. Skil-
naden dem emellan är, att hr C. Ifvarsson under årens lopp
blifvit öfvertygad, att detta önskningsmål kunnat vinnas på
det sätt flertalet godkände, hvaremot den andre väl önskar
en utjemning men vill undvika indelta arméns afskaffande.
Ganska långt från båda, men skenbart nära den senare, står
den grupp, som i 1883 års särskilda utskott representerades
af kombinationen A. Rundbäck—G. Hæggstrôm. Hvad
dessa hvar för sig föra i skölden, är svårt att säga, men
deras gemensamma syfte, sådant det framgår af deras reser-
vationer, var en »begränsad» utveckling eller »fixering» af
indelningsverket och — en lika begränsad »lindring» i jord-
brukets bördor. Båda föreslogo de — tillsammans med hr
A. Svensson — åtskilliga »lättnader» och minskningar i rust-
nings- och roteringsbesvären. Båda önskade, de att 15 %
af kronoränfcm skulle . afskrifvas, der hr A. Svensson ville
25 % afskrifning å både ränta och tionde. Båda ville på-
lägga dem, som ej äro rustnings- eller roteringsskyldiga, en
»stamskatt» utgörande blott 20 % af bevillningen, der hr A.
Svensson ansåg dylik skatt böra sättas »något högre». Detta
är det enda program som i egentlig mening kan kallas det
»Rundbäckska» och det står ungefär lika långt från landt-
mannamajoritetens fordran på en verklig skattereform som
från »generalernas» anspråk på ett »fullt betryggande försvar»,
hvarvid dock ej bör förbises att hr A. Rundbäck uttalat sig
både för värnpligtens utsträckning lika långt som landtman-
napartiet föreslagit och fö v en utveckling af försvaret i
öfrigt, som i verkligheten blir måhända dyrbarare, än den
synes på papperet.
100

Ätt de här nämda meningsskilnaderna blifvit skärpta af
vissa personliga förhållanden, liar allt för väl visat sig såväl
inom riksdagen som under valkampanjen. Men den upp-
hetsning, som på många ställen, gifvit sig till känna, skulle
dock säkerligen ej nått en så hög grad af intensitet, om den
ej blifvit vederbörligen underblåst af dem, som i landtman-
napartiets krossande sett stridens högsta mål. Att bringa
folket i harnesk mot de män, som stått bocken för dess
egna kommissioner, att aflocka det ett misstroendevotum
mot hela den riktning landtmannapolitiken tagit och att för
lång tid 'uppskjuta de »stora frågornas» lösning eller göra
den beroende af den förra minoritetens godtycke, detta var
ett hufvudsyfte med agitationen mot den afgående majorite-
ten. Då härtill kom, att man litet hvarstädes börjat tröttna
på det mångåriga grälet om grundskatter och indelningsverk,
att man på allvar gjorde sig den frågan, om vårt lands läge
öfver hufvud kräfde någon bättring i försvarsväsendet och
att man i värnpligtens utsträckning fann en tryckande börda
på de arbetande klasserna, vore det ej underligt, om det
flydda årets folkmöten gifvit rätt åt dem, som förutsågo en.
fullständig omgestaltning. af partiställningen vid riksdagen.

Huru vida så skett, skall följande korta öfversigt af
mötesresultaten kunna gifva vid handen. Under juli —
september månader 1884 ha på landsbygden hållits öfver
110 folk- eller valmöten, som genom tidningarne kommit till
allmänhetens kännedom. Af dessa möten har likväl endast ett
90-tal afgifvit bestämda opinionsyttringar rörande en eller
flera frågor på dagordningen. Af det senare antalet falla
16 på Östergötland, 10 på Jönköpings, 11 på Malmöhus, 7
på Kristianstads och 5 på hvardera af Skaraborgs och Öre-
bro län samt mindre antal på hvardera af ijorton andra län.

I skattefrågan ha 54 möten, deraf 12 i Östergötland, 9
i Jönköpings och 7 i de skånska länen uttalat sig för grund-
skatternas afskrifning, somliga på en tid af 33 år, andra på
endast 10 à 15 år. I ett par af dessa fall ha mötena re-
solverat alternativt afskrifning eller »billig aflösning», hvilket
ansågs i ekonomiskt hänseende komma på ett ut. Endast
på 7 möten, deraf 4 i Östergötland, förordades grundskat-
ternas aflösning, »så billig som möjligt», och på 5 möten
deras »utjemnande och fördelning på alla skattdragande».
På intet enda möte, såvidt det blifvit bekant, fattades beslut
om någon partiell afskrifning eller om någon s. k. lindring
101

eller om någon skilnad mellan ränta och tionde. Det står
således fast, att Sveriges jordbrukare nu lika väl som för
13 ar sedan hålla på grundskatternas totala afskrifning såsom
en kardinalpunkt i kommande riksdagars beslut. I detta hän-
seende har den gamla majoriteten i andra kammaren icke
blifvit försvagad utan snarare ej obetydligt' stärkt i sina
ledande grundsatser.

I försvarsfrågan ha förhandlingarne både på möten och
annanstädes erbjudit den mest brokiga mångfald, enär insigten
i militära ämnen tyckes vara så utbredd i vårt land, att
hvarje talför medborgare kan framställa ett förslag för sig.
Så har man hört den ene vilja bibehålla indelta armén men
obarmhertigt nog drifva knektarne från torpen redan vid
30:de à 35:te lefnadsåret. En annan tager helt godtyckligt och
parcellerar ut kronans egendomar i nya soldattorp, oaktadt
tusentals af de gamla försakas af sina innehafvare. En tredje
skänker ogeneradt alla nuvarande torp till staten, alldeles
som då stormakterna i våra dagar göra hvarandra presenter
af turkisk egendom. En fjerde är mera strategisk af sig och
vill flytta alla torpen till närheten af jernvägarne för att
kunna mobilisera soldaterna på dressin. Det var antagligen
för att undvika dylika bizarrerier som mötesarrangörerna
stundom bemödade sig att tillämpa den bekanta regeln:
»Une question bien posée est à moitié résolue». Man kunde
svårligen misstaga sig om svaret, då det t. ex. på ett möte
i Vester-Eernebo frågades: »Bör indelningsverket i sitt nu-
varande skick bibehållas eller är värnpligten att föredraga?»
Här funnos tydligen ej mer än två alternativ att välja på,
men mö tesmännen valde ändå ett tredje och förklarade, att
indelningsverket bör bibehållas, men kostnaden jemnare för-
delas och beväringstiden icke utsträckas. Det var ett be-
slut, som hvarken värnpligtsvänner eller »rundbäckare»,
knappast ens landtmanapartister, kunde vara belåtna med.
I Arvika frågade man: »Anser mötet, att landtförsvarét bör
byggas på indelningsverkets grund och att kostnaderna derför
böra dels begränsas och dels fördelas på alla samhällsklasser,
att utgå efter bevillning enligt 2:a artikeln bevillningsstad-
gan, icke allenast för all fastighet utan äfven för inkomst
såväl af stad som land, eller anser mötet, att landtförsvarét
bör byggas på värfvad stam?» Den, som uppstälde den frå-
gan, var onekligen ett lika stort slughufvud som den neger-
prest, hvilkeii sporde sina svarta åhörare, om de ville äta
102

fläsk, dricka rum och betjenas af »hvit man» i himmelen
eller ideligen gå och bära tunga bomullsbalar i helvetet.
Arvikafrågan upprepades märkvärdigt nog ord för ord i Vim-
merby, fast der var man ändå försigtigare och framstälde det
andra alternativet särskildt för sig och först, väl vetande att
jordbrukarne gema säga »nej» till en första hemställan. En an-
nan fråga af mycket vägledande beskaffenhet stod på ett
mö tesprogram i Sala och lydde: »Skulle den för jordbruket
högst skadliga utvandringen af- eller tilltaga genom 1883
års förslag?»* Mötet svarade, att utvandringen troligen »i
någon mån» skulle tilltaga, mén det tilläde försigtigt: »särdeles
om värnpligten komme att utsträckas». Mest tillkonstlade
voro de politiska dekokt, som utgåfvos för det »nya» landt-
mannapartiets program. Af sådana utbjödos ej mindre än
fyra eller fem af olika sammansättning, men alla med anspråk
på att vara den »äkta» Jean Maria Farina. Man tyckes
dock på mötena ha kommit, öfver ens om att anse äktheten
stå i omvändt förhållande till tankarnes klarhet och språkets
bestämdhet.

Med allt detta försvarsbråk för ögonen är märkvärdigt
att iakttaga,, huru mötena i allmänhet redt sig ur den la-
byrint, hvari förslagsmakarne invecklat dem. Jordbrukarne,
till hvilka man vädjade, fasthöllo vissa bestämda synpunkter
och tvungo derigenom ofta förnäma mötesledare att betyd-
ligt omredigera de tillämnade resolutionerna. Dessa blefvo
naturligtvis derigenom stundom mindre tydliga än man kun-
nat önska, men de låta dock reducera sig till några få grup-
per af ganska begripliga meningsyttringar.

En första grupp bildas af de resolutioner, som utan
omsvep proklamera indelningsverkets afskaffande. Antalet af

* Det var på samma möte man antog en resolution af följande lätt-
fattliga innehåll:

»Mötet anser, att alla grundskatter böra jemt fördelas på all jord-
egendom samt 10 % deraf äfven på öfriga skattskyldige, och detta under
loppet af 30 år på så sätt, att hvart tredje år 10 % af grundskatterna
sålunda fördelas.»

Man kan hålla 10 % mot 1 %, att flertalet mötesdeltagare ansågo denna
resolution lyda på fullständig afskrifning af grundskatterna och suceessiv
fördelning af motsvarande skatter på samtliga skatteföremål. Andra
åter kunde med lika säkerhet påstå, att resolutionen blott innebar en
önskan att 10 % af grundskatterna borde fördelas på icke-jordegande
skattskyldige. Hvilkendera parten som har absolut rätt, kan måhända
kapten Fredenberg afgörat ty han var mötets homme remarquable.
103

dylika mötesbeslut utgör 22, af hvilka 19 tillika beteckna
1883 års af andra kammaren antagna arméförslag såsom den
bästa grunden för en blifvande härordning. Naturligtvis är
det i främsta rummet de skånska länen, som opinerat i denna
riktning, så att Malmöhus län ensamt uppställer en kontin-
gent af 7 möten och Kristianstads län 5. Öfriga 10 möten
fördela sig på Upsala, Södermanlands, Kronobergs, Hallands,
Skaraborgs, Gefleborgs och Vesternorrlands län.

I en andra grupp af mötesbeslut förordas, att indelnings-
verket skall öfvertagas af staten och, såsom formeln stundom
lydde, att alla försvarskostnader skola bestridas efter »all-
män bevillning». Antalet af så beskaffade resolutioner utgör
13, deraf 6 komma på Östergötlands län (särskildt i fram-
lidne C. A. Larssons valkrets) och de öfriga på Söderman-
lands, Jönköpings, Skaraborgs, Örebro och Kopparbergs län.
Närmare sedt sammanfaller denna grupp med den föregående,
ty ett indelningsverk, som hvilar helt och hållet på staten,
är icke mera något indelningsverk i egentlig mening. Enda
skilnaden mellan de båda grupperna ligger i soldattorpens
bibehållande eller afskaffande, en fråga som endast medel-
måttigt intresserar de skånska länen.

Tredje gruppen, som är svår att skilja från den nyss-
nämnda, omfattar sådana beslut, som gå ut på en lika jemn
och rättvis '»fördelning» af indelningsverkets kostnader på alla
beskattningsföremål. Dylika beslut ha fattats på 28 möten,
deraf 7 i Jönköpings och 5 i Östergötlands län, samt de öfriga
i Stockholms, Upsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Elfs-
borgs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands och Kopparbergs
län. I de allra flesta fall ha mötena tillika betonat, att kost-
nadsfördelningen bör ske »efter hvars och ens skatteförmåga»,
således ungefär på samma sätt som enligt andra gruppens
beslut. På några ställen åter har man uttryckt sig mera
sväfvande men likväl i omisskänneligt syfte af full likställig-
het med hänsyn till försvarsbördor.

En fjerde och sista grupp utgöres af sådana mötesbeslut,
i hvilka endast yrkas på en »utjemning», en »reglering» eller
»fixering» af indelningsverket eller till och med, i några fall,
dettas utveckling. Till denna grupp höra 8 eller på sin höjd
11 beslut (några af dem synas nemligen afse inga föränd-
dringar alls), af hvilka 4 tillkommit i Östergötland och de
öfriga i Södermanlands, Jönköpings, Skaraborgs, Vestmanlands
och Kopparbergs län. Hit höra de resolutioner, som af sina
104

upphofsmän utgifvits såsom det »Rundbäckska programmet»
eller, som etiketten stundom lydde, »det nya landtmanna-
partiets» program.

Derjemte torde nämnas, att ett tiotal möten af det ena
eller andra slaget äfven fält ett godt ord för sjöförsvaret, vare
sig man ansett, att detta skulle »uppmärksammas» eller »stär-
kas» eller inskränkas till ett Å^tförsvar.

För så vidt försvarsfrågan betraktas som en skattefråga
ha således folkmötenas beslut onekligen gått i samma rikt-
ning som det hittills varande landtniannapartiets sträfvanden.
Allmogen (såvida dennas tankar äro uttryckta i mötesbesluten)
står ej allenast fast dervid, att en utjemning bör ske af för-
svarsbördorna, utan den fordrar äfven dessas fördelning »efter
hvars och ens skatteförmåga». De, som förestälde sig, att en
genomgripande jordskattereform kunnat afvärjas med flerty-
diga fraser och dunkla »program», få nu konstatera, att det
linnes »klokare hufvuden än klockarens». Sfinxen kan när
som helst kasta sig i hafvet, ty folket har gissat hans gåta.

A andra sidan måste erkännas, att landtmannapartiet af
folkmötena fått en tydlig fingervisning om ett och annat,
som för framtiden måste undvikas. Att blott ett mindretal
opinerat för 1883 års förslag kan visserligen förklaras deraf,
att gengångare sällan äro populära, men det vittnar ändock,
att vissa delar af förslaget mottagits med verkligt misstroende.
Det är nog möjligt, att den »värfvade stammen» ej skrämt
folket så mycket som man låtit påskina, men det stora rekryt-
antal, soni skulle fordrats för denna stam, har gifvit lastare-
nora mer än behöfligt rum. Hade det till en början begärts
3,000 à 4,000 man om året, d. v. s. något mer än som nu
åtgår till indelta och värfvade truppslagen, skulle oppositio-
nen i bygderna saknat en vigtig anfallspunkt. Vidare har
det af mötesförhandlingarne blifvit klart, att folket i allmän-
het ej är böj dt för någon märkbarare ökning i försvarskost-
naderna, dessa må i öfrigt fördelas rättvist eller orättvist.
Och slutligen har man vunnit ny bekräftelse på, att en längre
eller kortare utsträckning af värnpligten till det omfång som
våra armé-reformatorer önska, icke vidare kan godvilligt er-
hållas. Man må betrakta dessa fakta huru man vill, så har
dock ordet »begränsning» i fråga om militärbördor vunnit
sympatier, som landtmannapartiet icke kan lemna ur räk-
ningen, om det vill med öppen panna åter möta inför val-
männen.
105

Den folkpolitik, soin gifvit sig tillkänna genom valrö-
relsen, har fnnnit ett motsvarande uttryck i valresultaten.
För ett arméförslag sådant som det år 1883 af andra kam-
maren antagna finnes väl knappast mera någon majoritet.
Och om fälttåget mot landtmannapartiet fortsattes ännu några
år blir väl slutet, att der icke finnes majoritet för något
annat än ren afväpning. Men ■—- »du har så velat, George
Dandin» — de, som ifrat för ett utveckladt försvar »på in-
delningsverkets grund», ha sjelfva gifvit fart åt nihilismen.
För fullständiga reformer i skatteväsendet och för sparsam-
het i förvaltningen är derimot majoriteten lika gifven nu
som vid slutet af föregående riksdagsperiod. Om den nya
uppsättningen af riksdagsmän i en del valkretsar har en
mera konservativ anstrykning än den gamla, så är förhållan-
det omvändt i lika många andra. I Östergötlands län, der
man tillämnat en Barthol omæi-natt åt landtmannapartismen, är
det egentligen tre nyvalda, hrr A. E. Peterson, C. À. Ekeborgh
och J. Öhrvall, som möjligen kunna ställas till höger om
sina företrädare, ehuru de nog äro goda landtmannapartister,
då det gäller sparsamhet. Häremot har frih. Koskull i
samma län fått vika för en mera demokratisk representant
och i Södermanlands län ha »rundbäckarne», »centermännen»
eller hvad de heta, handlanden Weckman, grefve A. Mörner
och kammarherre Celsing förflyttats till privatlifvets lugn.
De förändringar, som timat i Upsala, Stockholms, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge, Kristiansstad, Malmöhus och Hallands län
ha ej rubbat förhållandet mellan höger och venster inom
landtmannapartiet. Landtniannapartiets motståndare ha ut-
tryckt mycken glädje öfver hr Ola Anderssons (i Burlöf)
afgång och nekas kan ej att icke blott partiet utan hela riks-
dagen i honom förlorat en bland sina ypperste förmågor,
men å andra sidan har måhända hr Andersson genom sitt,
man kan gerna säga frivilliga, tillbakaträdande brutit udden
af det vapen, som riktats mot den falskeligen benämnda
»skånepolitiken». Af de båda nya ombuden för Vexiö län
har den ene visserligen oturen att vara uppstäld som ett
slags Oppositionskandidat, men det enda man om honom fått
veta är, att han är en »redbar» och omtvckt man. Om den
nytillkomne representanten, hr Gibson, från Göteborgs och
Bohuslän skall gå länskamraten hr Jöns Rundbäcks eller
sin egen väg, kan ej sägas på förhand, men om en annan
nyvald från länet, hr G. Mellin, vet man att han accepterar
106

hvilket förslag som helst, som gar ut på afskaffande af bördor,
dem jordbruket ej kan bära. Likaså uppgifv.es t. ex. om
bruksegaren C. E. Roth, nyvald för Kopparbergs län, att
han icke vill främja någon »militärlyx». Två platser har
landtmannapartiet vunnit i de nya valkretsar, som tillkom-
mit i Gefleborgs och Vesternorrlands län, men har deremot
möjligen förlorat en äldre plats i sistnämnda län samt ett
par dylika i Vermlands och Vestmanlands län. Om så skulle
vara, balanseras de dock af den konservativa fraktionens för-
luster af hrr Otterborg .i Elfborgs och hr N. Boström i
Vesterbottens län, utom det att hr E. Olsson i Sånnersta af
Örebro län fått en efterträdare, som betecknas såsom ren
vensterman.

I öfrigt synes valagitationen på landsbygden ha haft
den vanliga utgången att man slår ner en »hemmansegare»
för att se en annan uppstå. Omsättningen har visserligen
varit något större än vanligt, men detta har ofta berott
dels derpå, att så många riksdagsmän ansetts ha »ingått i
pensionsåldern», dels på en helt och hållet personlig antago-
nism, som städse, förefunnits i orterna och nu fått ett tillfälle
att mångenstädes ändra valens utgång. Möjligt är likväl, att
landmannapartiet, äfven då det betraktas blott som ett spar-
samhetsparti, lidit några förluster, men om så är, torde de
tjena partiet som ett ingalunda obehöfligt »gif akt», och de
uppvägas utan tvifvel af de 4 à 5 röster som vunnits genom
valen till första kammaren.

Städernas riksdagsmannaval ha sällan erbjudit något
större intresse och göra det ej heller mycket i år, ehuru det
från några håll försäkrats, att äfven stadsrepresentationen
skulle betydligt omskapas. Bortsedt från Stockholmsvalet ha
33 stadsvalkretsar behållit sina gamla ombud och endast 14
skaffat sig nya sådana, hvarjemte 2 nya platser (för Göteborg
och Malmö) tillkommit samt ett val (för Halmstad-Engelholm)
är upphäfdt. De skedda förändringarne ha dock med få
undantag icke haft någon politisk betydelse, hvilket på många
ställen kan förklaras af valkretsarnes opolitiska indelning, så
att valstriden stundom inskränkes till en strid om borgmä-
stare. Antalet af dylika funktionärer, som förut var 9, har
af Malmö stad ökats till 10, hvarjemte borgmästaren i Borås
besegrat sin kollega i Ulricehamn, hvilken senare tagit sin
reträtt till första kammaren. Helsingborg har skaffat sig en
öfverste i stället för sin förre demokratiske representant, hr
107

F. T. Borg, och Landskrona har ersatt venstermannen hr
Öberg (som undanbedt sig återval) med en rådman G. The-
strup, mot hvilken stadens högerparti uppstält en kapten
med samma namn. I Eskilstuna och Torshälla, der den
gamle representanten blef återvald men nedlade sitt mandat,
uppstodo tre kandidater med pretention att vara »Rundbäc-
kare», men valkretsen utsåg en fjerde, nemligen fabrikör K.
Söderblom.

Fyra stadsval äro emellertid af den art, att de påkalla
särskild uppmärksamhet. Genom valen af dr Wretlind för
Göteborg, lektor Waldenström för Gefle och skolföreståndaren
E. J. Ekman för Kristinehamn m. fl. städer har det frireligiösa
elementet inom andra kammaren ej allenast vunnit ansenlig
tillökning, utan äfven fått de ledande krafter som behöfvas
för en inflytelserik ställning. Möjligen hade den begåfvade
och rättsinnade Göteborgsrepresentanten, hr S. Wieselgren,
kunnat på denna sida spela en ledareroll, om han. ej före-
dragit att som Caleb följa hr Abraham Rundbäck på tåget
genom centerpolitikens ödemarker, — en uppoffring som en
af Josuas stridsmän inom pressen lönat med det vitsordet
att hr Wieselgren »äfven i annat än sin relativa ungdom
har ett hinder för lämpligheten att med bästa möjliga effekt
bära upp en partifana». Jemte de ofvannämda får valet
af smedsmästaren J. Nyqvist för de bottniska städerna betrak-
tas som en seger åt vare sig nykterhetssträfvandet eller de
demokratiska rorelerna på det religiösa området. Då dessutom
erinras, att ett par val på landsbygden (särskildt i Vestmanlands
län) hafva en frireligiös eller pietistisk karakter, synes det,
som om de stela högkyrkliga formerna skulle komma att be-
tänkligt skakas under den närmaste framtiden. Mycket beror
dock på huruvida de män, som inom det frireligiösa lägret
åtnjuta största auktoritet, fatta sin ställning rätt och erinra
sig, att frikyrkligheten är till sin natur demokratisk, att den
så väl som demokratien i allmänhet kan ha sina brister, men
att båda supplera och behöfva hvarandra för att sjelfva för-
ädlas och så kunna tillsammans genomföra det, som är för
nationen gagneligt.
Några literära nyheter.

Notiser

Af Oscar Levertin.

Björnsons nyutkomna stora roman -»Det flager i byn og paa havnen»
är ett af den moderna nordiska literaturens mest originela arbeten.
Kraftigt och. starkt som det är skrifvet alltigenom, genomströmmadt af
de stora* granskogarnes och de blanka fjordvattnens friska dofter, af
alla dessa sunda vindflägtar, som spola undan hvarje sjukdomsfrö från
Norges bergsbygder, kunde det blott hafva den det har till upphofsmän,
den underligt rika individualitet, som ännu vid framskridna år förmår
verka méd en naturkrafts hela obändade ungdomsentusiasm.

Ty en sådan frodig alstringskraft som »Det flager» lägger i dagen,
en sådan ursprunglighet och energi i utförandet af idéerna, en sådan
öfverlägsen, segerviss humanism i lifsuppfattningen — och allt detta efter
så många års oafbrutna produktion och outtröttliga fejder i-alla riktnin-
gar — torde väl gifva den tydligaste fingervisning om, att Björnson utan
gensägelse är en af diktens »utkoråde härliga». Här. är icke meningen
att påstå, att Björnsons sista arbete är något helstöpt mästerverk utan
vank eller lyte. För ingen del. Långt derifrån. Kompositionen är dålig,
på många ställen utförd med en rent barnslig eller tölpig hand. Långa
episoder inflätas, som icke leda till något resultat, t. ex. uppslaget med
den oäkta linien inom den Kurtska familjen, och den vidlyftiga skildrin-
gen af alla de unga flickorna, »generalstaben», tränger i så fullständig
grad Thomas Réndalens utvecklingshistoria i bakgrunden, att läsaren
hvarken förstår honom sjelf eller hans ytterst illa motiverade kärleks-
historia.

Ej heller gifver den sluttendens, i hvilken bokens alla spridda maskor
till sist löpa ut, något väsentligt nytt eller öfverbevisande. Och jag
tror knappast, att Björnson med den mer än med »En handske» förut
förmår öfvertyga oss om riktigheten af sin uppfattning angående könens
inbördes ställning.

Hvem är det då i sjelfva verket, som tror på denna så ensidigt, ja
asketiskt predikade rigorism? Björnson sjelf — och många damer, men
märk väl, dessa senare de göra det instinktmessigt, kanske mest af obe-
kantskap med lifvet, af obekantskap med att man måste veta för att
kunna döma i saken, der icke principen — såsom i åtskilliga äldre ogifta
fruntimmerskotterier — anammas egentligen som en sorts »soulagement
du coeur».
109

Men från ett sådant arbete som »Det flager-» kan man frånse i
mycket, derför att det i alla händelser står så mycket qvar. Tänk
bara, huru oändligt mycket sant B. påpekar om försummadt i uppfostran,
huru många förbisedda faktorer JRendalen påvisar i sitt tal. .. och så de
konstnärliga förtjensterna.

Som bekant inledes »Det flager» med en slägthistoria. Och det är
der det förekommer ett gammalt dokument, i hvilket Björnson skildrar
slägtens grundläggning och första representanter i form af en gammal
klerks naiva memoarer, författade på 1600-talet. Och ton, språk, sede-
drag; allt har der bidragit till skapandet af en kulturbild, "som står rakt
»hors de concours» i den nordiska literaturhistorien. Och mot dessa rys-
liga tilldragelser, hvilka teckna sig ännu skarpare gent emot den heder-
lige prestmannens sirligt urmodiga vändningar, kontrastera på det skar-
paste de ljusa och leende bilderna från de unga flickornas uppväxt,
skildrade som de äro med de yppersta franska qvinnotecknarnes hela
själfulla älskvärdhet. Med ett ord, alla literaturvänner böra läsa och
omläsa detta arbete — ty intet annat i samma väg finnes så uppmun-
trande, välgörande och stärkande, beroende på den omständigheten, att
hvarje sida i boken andas en tro pa verldens utveckling och mennisko-
slägtets perfektibilitet, som är så fast, att den kan försätta berg.

Något sådant kan deremot minst af allt sägas om Henrik Ibsens
sista verk, femaktsskådespelet »Vildänden^. Tvärtom så rik samtidens
literatur än är på fullblodiga och energiska uttryck af pessimism, måste
man dock leta med ljus och lykta för att hitta något som i dyster verlds-
leda och intensivt menniskoförakt går upp emot detta.

Ibsen har ju sjelf oftare än någon annan nordisk skald demaskerat
menniskornas och samhällslifvets skrymtande lumpenhet. Han har för-
följt futtigheten med infall, som verkat förtärande, så brännande som
stänk af en frätande syra, och han har piskat småsintheten med skor-
pioner. Men just derför att hans utgångspunkt var så hög, blef hans
indignation så stark. Och alltid kunde man förstå, om man bara ville,
att det låg sundhet i hans straffdomars beska dryck. På hvar och en,
som verkligen ville lära, kunde hans pjeser verka botande som lapis-
bränningen på en sjuk.

Men »Vildanden» är skiifven af en man, som ytterst litet tror på,
att det lönar mödan att »agera käringen emot strömmen» gent emot de
menskliga lytena. Skrattet i »Vildanden» förekommer så underligt hårdt,
nästan skadégladt, och pjesens totafintryck är qväljande sorgmodigt och
tungt.

Med ett ord, dess tonfärg är sådan som man allra minst väntade
det efter »En folkefjende», som dock — trots sin tragiska slutakt —
hade något för Ibsen ovanligt frimodigt och friskt öfver sig’ Eller var
det icke öfver dr Stockmans förklaring på folkmötet något af ett april-
väders käcka islossningsbuller?

Men i »Vildanden» har Ibsen löpt hela skalan ut. Han inför ju
der en ung man vid namn Gregers, hvilken lider af kronisk »rättskaf-
fensfeber» och efter allt hvad man kan förstå är skildrad som en karri-
katyr på bärarne af hans egna idéer; i mun på Hjalmar Ekdal, den skräf-
110

lande fotografen,' åt hvilken författaren egnat hela fem akters skarpsin-
niga psykologi, lägger han anmärkningar om sin egen äktenskapsupp-
fattning hvilka låta som det blodigaste hån. Den som skrifver dessa
rader förefaller det, som låge det något af literär öfverspekulation och
onatur i en sjelfprisning af denna art.

»Vildanden» är alltigenom ett karaktersdrama och innehåller som
sådant mängder af rent förträffliga och geniala drag. Liksom i alla
sina senare pjeser har Ibsen här totalt vräkt undan alla konventionela
figurer och händelser från sin framställning. I karaktersteckning, sam-
talsspråk och scenbygnad står »Vildanden» kanske närmare lifvét än
de flesta nordiska skådespel. Man läse t. ex. andra akten med dess
ypperligt tecknade familjeinteriörer från en fattig fotografs hem. Hus-
liga små missöden, existensbekymmer, tusen drag från hemlifvet, hvilka
mästerligt belysa de olika viljorna i den lilla kretsen — allt sådant är
ju nytt och ovanligt på scenen. Och denna detaljernas och teknikens
naturalism står i underlig motstrid med den lust för allegorier, som
i »Vildanden» får mera uttryck än eljes hos Ibsen och i det kuriösa
menageriet på fotografens vind når sin bisarraste höjdpunkt.

Af karaktererna är Hedvig, den unga flickan, med hvars tragiska
död pjesen så gripande och hemskt slutar, den mest sympatiska. Och
den egendomligt poetiska och fina framställningen af den öfverspända,
fantastiska flickan och de underliga infallen, det själfulla väsendet, det
kärleksfulla hjertat och det brådmogna sinnet påminner i åtskilligt om
Björnson. Mest utförd är fotografen, tecknad alltigenom med en beun-
dransvärd, saftig styrka, en förvånande rikedom af träffande enskildheter.
Men så genomgående ynklig och kräkaktig som han är, har han nästan
fått för mycket af skaldens uppmärksamhet. Han är för mycket blott
och bart »pjalt» för att kunna binda intresset vid sig under hela pjesens
gång. Vi genomskåda mannen redan i början, och under den femakts-
långa exekutionen kommer man ofrivilligt att tänka på den gamle
Upsalaprofessorns träffande uttryck: Man lyfter icke en slägga etc. etc.

Af personerna äro fiere i all sin raska skizzering helstöpta mäster-
verk af sann och humoristisk karakteristik.

Men att Ibsen i »Vildanden» verkligen förmått, hvad han förmått,
att det verkligen blifvit något spännande, intressant lif öfver ett ämne,
som till hela sin tankesfer är så abstrakt och allegoriserande, detta
vitnar mer än något annat om den hänförande och storartade dramatiska
förmåga, han eger.

I sammanhang med dessa två nyheter torde jag få påpeka ett äldre
arbete, som derigenom att det nyligen för första gången kommit ut i
svensk drägt, har rätt att fordra ett omnämnande. Det är Kristian
Elsters »Farlige Folk», under titeln »Farliga karlar-» öfversatt af Gustaf
af Geijerstam. Elsters bok har i Sverige icke uppmärksammats som
den bort. Men dess beundrare äro deremot så mycket mera fanatiska.
Icke att undra på. Ty det finnes knappast något verk (med undantag
af Niels Lyhne), der dagens unga menniskor bättre skildrats, och intet
fins som kärleksfullare, med en storsintare humanism låter vår tids
olika lifsåskådningar drabba samman. Man måste gå till Turgeniew
Ill

för att återfinna en sådan anda af nobless och rättfärdighet och flere
af bokens scener kunna i poetiskt kraft och fin karakteristik blott jem-
föras med romanliteraturens yppersta. Som bekant dog Elster, medan
han sysslade med korrekturet på »Farlige Folk». Allt hvad hanskrifvit
förut, är som studier till detta arbete, der han koncentrerat hela sin
lifsgerning. Och det så, att det sent skall glömmas. Ypperst i boken
är Komelia Vik. Ingen qvinnogestalt i de nutida författames stora por-
trättgalleri är mig kärare. Och det att tusende före Elster gått förbi
henne, utan att fästa sig vid den bleka, stilla qvinnan, utan att förstå
att hon i all sin bräcklighet var starkare än de starka, ty hon förmådde
med sin kärlek upplösa motsatser, dem intet mannaförstånd kunnat bi-
lägga, detta, att så många före sett henne öfver hufvudet och trott, att
hon var obetydlig, derför att hon intet hade att pråla med, det, säger
jag, gör sannerligen icke Elsters triumf mindre. Snarare tvärtom.

Väntade nyheter i svenska
bokmarknaden.

I dessa dagar har man, enligt hvad red. erfarit af den aktade
firman, att från P. A. Norstedt och Söners förlag emotse följande vig-
tiga arbeten.

Första delen af C. T. Odhners »Gustaf III.s historia», det verk
hvarpå förf, nedlagt så många års forskningsmödor.

En ny del af F. F. Carlsons »Carl XII» samt Boströms föreläs-
ningar i religionsfilosofi. Efter det muntliga föredraget redigerade
och utgifna af Sigurd Ribbing (520 halfspaltiga sidor).
Utländsk literatur.

»Les filles de John Bull.»

För läsarne af det i fjor äfven i svensk drägt utkomna arbetet
»John Bull et son ile» torde det vara en angenäm nyhet att en fortsätt-
ning af de pikanta skildringarne nyss under ofvanstående titel lemnat
pressen. Äfven detta verk lär vara att förvänta i svensk öfversättning.
Förbehållande oss att i ett kommande häfte möjligen meddela ännu ett
eller annat utdrag ur originalet, skola vi i dag återgifva något som sär-
skildt bör intressera med anledning af Strindbergs uttalanden i häftets
första artikel. Att en i och för sig frisk och sund friskara — den som
yrkar rättighet för qvinnan att, icke mindre än mannen, få tillgodogöra
sin begåfning och sin arbetsförmåga — hos oss råkat i händerna på en
förment frälsningsarme, Ibsen och hans imitatörer, hvilka förr eller se-
nare skola fastna i en återvändsgränd, förefaller oss alldeles påtagligt.
Reaktionen måste förr eller senare komma. August Strindberg har i
»Giftas» kastat ut en svärm af raketer som belyser återvändsgränden.
Han har vår tidskrift i mera direkt uttalat sina meningar. Den spiri-
tuele franske författaren må nu sekundera Strindberg, i det han skrifver:

Qvinnan är ett konstalster, farligt att handtera, och har man några
små sanningar att säga detta skapelsens mästerverk, så erkänner jag,
att man måste iakttaga stor försigtighet. Emellertid, när qvinnan. med
eller utan vårt samtycke, blifvit oss gifven till följeslagerska, hvarför
skulle vi inte helt artigt och vackert, men uppriktigt, kunna säga henne
»Låtom oss försöka att förstå hvarandra. Hvad viljen ni? Jag hör er
ständigt med hög röst åberopa qvinnans emancipation. Ni behöfven icke
längre vårt beskydd och kunnen vara oss förutan. Under århundraden
hafva vi dragit värjan för er och nu anses vi knappast goda nog att
draga vexlar. Ni viljen blifva likstälda med männen; ni som borde
vara fullt tillfredsstälda med att vara dem obestridligt öfverlägsna.

Ni äro sköna och sinnrika, med ett ord, ni äro englar och männen
egna er en tillbedjan, som gränsar till dyrkan. Önsken ni nya pligter,
för att ställa mannen i större skuld? Jag försäkrar er, att då kommer
han att göra bankrutt.

Era förnämsta pligter äro att vara sköna, behagliga och älskvärda,
och att ni fortfarande viljen vara sköna betvifla vi ej, men ni viljen
upphöra att vara älskvärda och behagliga. Ni ämnen kanske göra uppror,
såsom under Aristophanes’ tid. Under hvilka förhållanden skulle ni
känna er tacksamma mot oss?
113

Viljen ni byta roller med oss?

Jag erkänner att i framalstrandet af mcnniskoslägtet er lott är
mer smärtsam, än den som tillkommer oss, men är den ej också don
skönaste?

Lyckans beherskarinnor, ligger oj verlden för era fötter?

Ni viljen blifva fria? men vi äro ju redan era slafvar. Ni viljen
stifta lagar! och det gören ni ju för oss alla. Och till och med, oss
emellan sagdt, låten ni icke männen rösta efter er smak, i Deputerade-
kammaren? Ni viljen hafva större inflytande. Kunnen ni då oj vara
lyckliga och nöjda i medvetande af att det är en qyinna, som. gjort
menniskoslägtets olycka; och att en q vinna varit orsak till alla stora
händelser från trojanska kriget till det fransk-preussiska; och att med
ett ord qvinnan leder oss till alla våra vackra handlingar och alla våra
brott.

Ni säger med stolthet att Jeanne d’Arc, Charlotte’ Corday, M:mo
Staël och George Sand hafva tillhört ert kön; men som jag nyss sagt
är qvinnan ämnad att vara mannens följeslagerska, — huru många
männer kunnen ni nämna som skulle känna sig lyckliga af att få én af
nämda damer till hustru?

Qvinnans emancipation, hvilken vacker fras! hvilket nätt skämt!
hvilken välljudande platthet!

Nej, mina damer, följen icke de råd de gifva er, dessa blåstrum-
por med glasögon, som vilja aflägsna er från oss och oss från er. Ju
mer ni tänken att likna oss, dess mer förloren ni ert behag. Elektri-
citeter af olika namn draga till hvarandra, men de mod samma namn
stöta bort hvarandra.

Qvinnans namn skall alltid förblifva ärofullt, ty det är liktydigt
med skönhet, ömhet, mildhet och försakelse och alla dygders heliga
trupp; det skall äras lack vare Lukretia, Penelope och Cornelia, antika
och moderna, tack vare alla hängifna döttrar, ömma hustrur, beundrans-
värda mödrar och tusentals obemärkta hjeltinnor, som påminna oss
om skaldens uttryck, att de dygdigaste qvinnorna hafva varit de, om
hvilka man talat minst.

Ur dagens krönika. V. I.

8
Orvar Odd om helgonen i Lund.

I »Nya kinesiska bref», i Aftonbladet 1844.

Det gamla Lund käns ej igen

Ben fordna korsverksstaden,
Stenmur stiger vid stenmur opp,
Re’n hela länga raden.

Det Brunius är, som med näpen konst

Här medeltiden härmar;

Moderna verk uti fickformat
Mod götiskt pressade permar.

Fru »Karolina» käns ej igen
So’n blott i går. Besinnom,
Att götisk är hon utanpå
Och rent »katolsk» är hon inom.

Der förr Esaias strödde sitt skämt
Eller sjöng om frihet energiskt,
Der smyger nu pietisterft
Gulögdt, gräfenbergiskt.

Der fordom snille och lifslust ej
Behöfde samvetsplåster,
Der suckar nu ett maktlöst ve
Inom götiska fönsterposter.

Så har till det bättre sig staden vändt
— Den annat tror, Gud straffe! —
Och lefver af fromhetens ölost nu
Och af dygdens cikoriekaffe.
Pâ P. A. Norstedt & Söners förlag liar utkommit:

Medelhafsskizzer.

Dagboksanteckningar under en resa i Norra Afrika, Grek-
land och Turkiet är ISST af H. Wachtmeister. Med 20 teck-
ningar (i ljustryck) af F. von Dardel.

Pris häft. 5 kr.; eleg. inb. 6: 50.

Ivan Turgenjefs noveller.

Frän ryskan öfversatta af —k—.

1.	Susanna Ivanovna. Pris i: so.

2.	Rudin. 2 kr.

3.	Elena. 3 kr.

Noveller af Helene Nyblom.

Fyra samlingar inbundna i två band med skinnrygg.

Pris 10 kr.

Svensk kalender för 1885.

Med porträtt af Prins Oskar samt bidrag i bunden och obun-
den form af Frithiof Holmgren, Carl Snoilsky, C. R.

Nyblom, Fredr. Sander, Herman Sätherberg, Edv.
Bäckström, Helene Nyblom, Claude Gérard,
Augusta Braunerhjelm och Mathilda

Lönnberg.

Pris: häft. 1: 75; eleg. inb. 2: 50.
Pâ Oscar L. Lamms förlag har utkommit:

Minnen från Carl XIV Johans, Oscar I:s och Carl 4XV:s
dagar af General Carl Akrell och Landshöfding S. G. von Troil.
Första delen 2 Kr. 50 öre.

Från Europas hof, dess furstehus och. aristokrati. Fullständig i 3
band 18 kronor.

— Arbetet är fullt af de mest spännande drag, hvilka man knapt kan
tänka sig hafva passerat så nära vår egen tid, som fallet verkligen är.

(Ur Stockh. Dagblad.)

Europas Konstnärer. Alfabetiskt ordnade biografier öfver vårt år-
hundrades ’förnämsta artister, utgifna under medverkan af L. Dietrichson,
C. Eichhorn, Claes Lundin, G. Nordensvan, Karl Warburg m. fl.
i—3 häftet à i kr.

— Detta arbete måste helsas med stor tillfredsställelse af hvarje vän af
konsten — biografierna äro innehållsrika och väl skrifna.

(Nya Skånska Posten.)

Hufvudjägarne på Borneo, berättelse om en färd genom Borneo
och Sumatra, af Carl Bock. Fullständig i 8 häften, 8 kronor, (Rikt
illustreradt).

— Ett mera underhållande och undervisande arbete har icke utgifvits
på många år.

(Mo rn ing advertiser)

— Framställningen i detta högst intressanta verk är liflig och under-
hållande.

(Göteb. Posten.)

Xemesisberättelser af M. A. Goldschmidt. Bemyndigad öfversätt-
ning af C. H—rg. 2 kr. 25 öre.

— Det är en flärdlös, gedigen och sanningskär författare, som här träder
allmänheten till mötes. Hans arbeten erbjuda en egendomlig blandning
af mystik och realitet, skarp uppfattning och djup menniskokännedom.

(Af to n b ladet.)

— Vi rekommendera varmt detta arbete — dessa små noveller äro
verkliga perlor.

(Nya Skånska Posten.)

Farliga Karlar af Kristian Elster, Bemyndigad öfversättning af G. af
Geijerstam. 1 kr 75 öre.

— Boken är af stort värde, hvilken ingen vän af nordisk literatur
bör försumma att läsa, dess djuptänkta innehåll, dess många lefvande
_ sanningar göra den förtjent att läsas från perm till perm.

(Skånska Aftonbi.)

— Hvarje vän af god literatur skall med glädje göra bekantskap med
detta arbete.	(Arb. T.)

Xoriw, skildring ur Paris literära lif, af Jules Claretie, öfversättning af C.
A. Swahn. 2 kr. 50 öre.

Detta fängslande arbete har i förfis hemland vunnit så stor framgång,
att på kort tid 60,000 ex. utgått häraf.

Den unga qviiman, hennes lif och väsen, af C. Milde. Öfversättning
af A. W. i kf. 75 öre.

— En uppfostringsskrift af bästa slag. Den djupa kännedomen af
qvinnans själslif, det ädla språket — allt rekommenderar detta arbete
hos goda mödrar.	(Vestern. A.)
Pâ Jos. Seligmann & C:is förlag:

Nya böcker till julen 1884.

Sånger och Bilder
af

C. D. af Wirsén.

8:o. 312 sid., häft. 4 kr., i praktband G kr.

Min Historias Historia
Autobiografisk uppsats
af
Anders Fryxell.

Försedd med upplysningar och utgifven
af

E. A. Fryxell.

Med porträtt och bild af Fryxells grafvärd. 2: 50.

Molière.

En Lefnadsteckniiig
pâ grundvalen af den nyaste Molière-forskningen
utarbetad af
Karl Warburg.

2: 50.

Kaleidoskop.
Qväden ocli Oqväden
af
Sigurd.
l:a och 2:a uppl. 3: 25.

Svenskt Biteratur-Bexikon
utarbetadt af
D:r Bernh. Meijer.

l:a häftet 1 kr. Utkommer fullständigt i c:a 4 häften à 1 kr.

Vid Allfar väg

Dikter af

A. U. Bååth.

Häftad 2: 25; eleg. inb. 3: 75.

Från Band och Stad

Skildringar af
Alfhild Agrell (Thyra).

2: 75.
Pâ Adolf Bonniers förlag har nyss utkommit:
MENNISKOKROPPEN,
dess byggnad och lif.

Populära föredrag af

C. RECLAH,

Med. D:r, Professor vid universitetet i Leipzig.

Med 15 planscher i färgtryck och öfver 300 illustrationer i#
träsnitt. Autoriserad öfversättning af O. H. Dum rath.
2 delar. Pris komplett häft. 14 kr,; inb. i eleg. halffranskt band 17: 50.

Det vore väl, om arbeten af sådan art som detta verkligen trängde in
bland folket; ty kunskapen om menniskokroppen är ju en lefvande och, om
någon, en praktisk kunskap.

Nyaste Förposten.

Detta arbete är säkerligen ett bland de mest förtjenstfulla som utkom-
mit inom fysiologiens område. Det är en lära om lifvet, och denna måste
alla tänkande menniskor tillgodogöra sig. . Författaren har på ett intressant
och lättfattligt sätt i sina populära föredrag lyckats framställa våra dagars
fysiologiska vetande. De två upplagorna utgöra ett bevis härpå.

Oscarshamns tidning.

D:r Reciams bok förtjenar att blifva en verklig folkbok.

.	Jönköpings tidning.

Ett populärt verk af stor förtjenst, som med skäl kan rekommenderas
åt en större allmänhet.

Vesternorrlands Allehanda.

Innehållet är så lättfattligt, som den vetenskapliga framställningen «kun-
nat tillåta, hvarför det kan begripag äfven-af dem, som inhemtat ett ringa
kunskapsmått.	Jönköpingsposten.

Menniskans helsa

och vilkoren för dess bestånd och förkofran af O. H. Dumrath. Med
129 illustrationer i träsnitt. Pris häft. 10: 50, inb. i clothb. 12 kr.

Hvardagslifvets Kemi.

Af James F. W. John ston. 3:0 uppl. Med 170 illustrationer
i träsnitt. Pris: häft. 8 kr., inb. i clothb. 10 kr.

Samlade skaldeförsök

af

ANNA MARIA LENNGREN.

Praktupplaga

med 140 illustrationer af CARL LARSSON.

Ny lefnadsteckning af D:r Karl Warburg.

Pris häftad 20 kr.; eleg. inb. 27. kr.
Pâ Albert Bonniers förlag liar utkommit till julen:

Zach. Topelius: Fältskärns berättelser. Illustr. godtköpsupplaga.

Med 326 teckningar af Carl Larsson. 12 kr. Inb. i 3 band 16 kr.

Zach. Topelius: Läsning för Barn. Sjette boken. Visor och Sagor.
Med teckningar af hug. Malmström. Inb. i pappb. 2: 75; i clothb. 3: 50.

K. Aug. Tavaststjerna: För Morgonbris! Dikter. Ny, reviderad
och tillökad upplaga. 2: 75; Inb. 3: 75.

Viktor E. Lennstrand: Rosor och Törnen i Kärleken och Äkten-
skapet. Tankar och reflexioner af öfver 300 svenska och utländska för-
fattare. Inb. i eleg. clothb. 2: 75.

Svea. Folk-kalender för 1885. 4i:a argängen. Häft. 1: 75; inb. i pappb.
2: 25; i clothb. 2: 75; med guldsn. 3: 50. Med bidrag af Ernst Ahl-
gren, Amalia Fahlstedt, Daniel Fallström, G. af Geijerstam, Fr. Hed-
berg, Lea, Oscar Levertin, Alb. Lysander, G. Nordensvan, C. R. Ny-
blom, O. Th. Sandahl, Carl Snoilsky, Daniel Sten, K. Warburg, LL.
Wieselgren, H. Wranér, N. P. Ödman m. fl. samt med 24 illustr. i
ljustryck och träsnitt.

Daniel. Sten: Bland ödebygder och skär. Berättelser från Finland.
Med en omslagsvignett af prof. Avg. Malmström. 2 kr.

Gubben Noach: Skogvaktarens berättelser. Bilder ur folk- och jägar-
lifvet i Norra Sveriges skogsbygder. 3:6 häftet 1: 25. Innehåll: Tre skott.
— Ett säterbesök. — L skogsbygd. — Hans, elgskytten.

II. af Trolle: Silfversmedens Son eller Resan utföre. Romantiserad
berättelse. Med omslagsteckning af Jenny Nyström, 2: 50; inb. i pappb.
3 kr. i clothb. 3: 50.

Albr. Segerstedt: Svenska Folksagor och Äfventyr. Med tecknin-
gar af Jenny Nyström. Inb. i färgtryckt omslag 2: 50.

Holger Drachmann : Valda Noveller. Med förfis porträtt 2: 50. (In-
nehålla bl. a. Drachmanns ryktbaraste arbete: Derborta från gränsen.}
Frank Stockton: Styr-gård. En amerikansk skämthistoria. Öfvers.

af Alb. Montgomery. Pris 2 kr.

Carl

Bok-, Musik-, Panjers- & Konsthandel

STOCKHOLM.

Fullständigt lager af Svensk, Norsk, Dansk, Tysk, Fransk och Engelsk
literatur. Planschverk, skolböcker & kartor. Psalmböcker inbundna i så-
väl billiga som dyrbara band. Musikalier, strängar. Skrif- och ritmaterialier.
Post-, skrif-, Concept- & ritpapper. Converter. Kontors- & annotations-
böcker. Album, såväl enkla som de mest eleganta. Exponering och för-
säljning af oljemålningar. Största lager af gravyrer & fotografier i alla stor-
lekar. Ramar, beställningar derå emottagas äfven. Förteckning öfver böcker,
passande till konfirmations- & julpresenter. Uppgör förslag till inköp af
böcker för skolor, läse-, allmoge- och sockenbibliotek. Reqvisitioner från
landsorten expedieras skyndsammast.

Bokförlag.sartiklar emottagas till distribution.

Telegrafadress: Suneson, STOCKHOLM.

Anmälan.

Ofta har utgifvaren, under uDagens krönikas"
fyraåriga tillvaro, erhållit uppmaningar att låta de fria
häftena öfvergå till regelbundna månadshäften. Emel-
lertid har utgifvaren först velat se, om denna publi-
kation skulle vinna fast fot hos allmänheten samt
om möjlighet vore för handen att alltjemt bjuda
på ett omvexlande innehåll. Vid en återblick på de
utkomna årgångarne vågar utgifvaren föreställa sig,
att dessa förutsättningar för ett mera omfattande
företag visa sig någorlunda uppfylda, i det att många
välvilliga uttalanden hafva kommit tidskriften till
godo, liksom ock åtskilliga framstående författare
hafva deruti medverkat.

Ur de uppmuntrande omdömen, hvilka före-
kommit inom pressen, tillåta vi oss anföra följande
utdrag:

”Hvad tidskriftens plan ocli liufvudsakligaste beskaffenhet an-
går, liar den en stor förtjenst. I den syndaflod af enskilda notiser,
ledare och riksdagsdebatter, hvarmed tidningarne öfversvämma oss,
är det svårt att taga sig fram. Då är det godt att som landkännin-
gar hafva några ledande idéer, under hvilka vi kunna ordna massan
af enskilda företeelser. Det är ett sådant behof, som af ett stort an-
tal uppsatser i denna tidskrift blifvit tillfredsstäldt. För öfrigt är
dess omvexlande innehåll egnadt att tillvinna den bifall.’'

Finsk Tidskrift.

”Både med afseende å valet af ämnen och planen för de utre-
dande och granskande uppsatserna har utgifvaren visat att han
besitter den mångsidiga savoir faire, som redaktionen af ett dylikt
literärt arbete kräfver.”	Skånska Aftonbladet.

’’Under sin fleråriga tillvaro har tidskriften visat sig såsom ett
verkligt organ för bedömande af dagens företeelser.

Tidning för Venersborgs stad och län.






Ur dagens krönika

utkonyuer under 1885 efter en något förändrad plan, hvardni, ètt
’detaljeradt tillkännagifvande föreilnnes i slutet af detta häfte.

Januarihäftets innehåll:

August Strindberg: Likställighet och tyranni. Strötldahn’
. märkningar till »Giftas».........................  .	1.

Ern? . Wallis: Nya bidrag tilLkanyedomen om Gambettas

stora minister	34.0

G. af Geijerstam: Med anledning af Holbergsjubiléet. . '• . 64.

Vilhelm Svartling : Hvar har statskyrkan sitt starkaste \Stöd ? 71.
aes Lundin : Stockholms teatrar ; sept.—nov. 1884 .... 79.
bert Seberg: Efter oväder pch/munvädep Politisk åter-'
. blick vid årsskiftet. 		  93.	'

ar Levertin: Literära notiser..............................108.

Utländsk literatur (»John Bulls döttrar»)........ . . . 112.
Ett äprqpos vid opinionsyttringen i Lund om utgången .
af Strindbërgska målet ................................................  111.

STOCKHOLM 1884.

eCgÉXE LEMKES BOKTltYCKEHI.