UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

.	UNDER MEDVERKAN AF

HELLEN LINDGREN, GEORG NORDENSVAN, OSCAR
LEVERTIN, G. GULLBERG, CHRISTER SVAHN, A. F.
ÅKERBERG, HELEN ZIMMERN

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

FJERDE ÅRGÅNG-EN
' TREDJE OCH FJERDE HÄFTET

---------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1884. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.




FJERDE ÅRGÅNGENS INNEHÅLL.

Första häftet:

"Vid riksdagens början af Emil Svensén .....................
Det gamla och det nya af Georg Nordensvan...................
Björnsons ”En handske”, af Anselmus.....
Tidslyten och drömsyner. Af Alfred Hedenstjerna (signaturen
Sigurd).................................

Den literära och politiska venstern i Danmark af A. Cantor .
Bref från Finland af Arvid Hultin ..........................
Bref från Norge.....................

Två aprilfrågor.

En helsning från

Andra häftet:

Af VlLII. WADMAN . . .

Italien. Af Alfredo Mazza

Carl Snoilskys diktning. En återblick af Fritz Krook .
Lejonklon. En interiör från Pau af François Coppée .
Engelska tidningspressen i våra dagar af Helen Zimmern
Björnsons ”Over ævne”, af Anselmus...............................
Genom ett par landsortsbrillor. Af Güstae Gullberg . .

Sid.

1.

19.

30.

37.

52.

66.

91.

. 1.

. 11.

. 17.

. 29.

. 38.

. 56.

. 65.

En draksådd. Några anmärkningar om den svenska högerpres-
sens hållning i norska frågan. Af A. F. Åkerberg .
Harald Molanders ”Vårflod”. Af Daniel Fallström . . . .
Moderna verldsförbättrare. Af Claës Lundin ..........................

Tredje och fjerde häftet:

Gamla och nya åsigter om pressen och det offentliga ordet. Nå-
' gra anmärkningar af Hellen Lindgren......................

Konstakademien, konstföreningarne och konsten. Af Georg Nor-

Om

Två

Två

DENSVAN........................................•	.	.

konsten att författa realistiska romaner. Ett utkast af

Christer Swahn.........................................

typiska romaner: Ett 1 if. — Lise Fleuron. Af Passepartout
generationer. Strödda aforismer af Oscar Levertin . . .

76.

82.

87.

1.

21

54.

61.

70
Sid.

Några ord om landsortspressen i våra dagar, af en medarbetare
deri............................................................76.

Prestkonferensen Af A. F. Â.....................................87.

Ett literärt jätteverk, skildradt af	Helen Zimmern..............92.

Ett samtal om August Strindbergs "Griftas”, upptecknadt af

Stephan Marmén.................................................102.

Professor Sigurd Ribbing om	Geijer..........................109.

Är fattigdomen i våra dagar en.följd af öfverbefolkning? Af A.

F. Åkerberg....................................................117.

I marginalen. Små randteckningai’	af Gestae Gullberg . . 144.

Från de anklagades bänk : E. G. Geijer, H. B. Palmær, Vilhelm
von Braun och August Strindberg för religionsbrott
inför verldsliga åklagaremakten ........ 152.

Ur nyare tiders uppfinningar: Om vattengas och glöd ljus. Af

.	C. A. Dellwik .... ;.................................178.

Karaktersdrag och anekdoter:

1.	Civiliserade vildar och vildinnor. Också en moderevy,
af Olle Bill — 2. Bref från Nils Strindlund till en
skrifkunnig vän. — 3. En tilltänkt hyllningsgärd åt
Karl Johan. :— 4. En duell mellan två svenska offi-
cerare. — 5. Nekad kredit på skrifmaterialier åt
korigl. maj:t. — 6. Också en följd af indelningsverket 188.
Gamla och nya åsigter om pressen och det offent-
liga ordet.

Några anmärkningar
af
Hellen Lindgren.

1.

Skilnaden mellan de invigda och de oinvigda sträcker
sig äfven till pressen och dess förhållanden. Omdömena
om pressens verksamhet lyda helt olika, antingen man hör
till dem, som stå pressen nära, eller man hör till dem,
som stå utanför. De invigda utgöras af pressens män och
pressens frivilliga medarbetare, som icke äro få till antalet,
till de oinvigda hör åter den stora massan tidningsläsare,
som icke hafva någonting annat med pressen att beställa
än att de äro tidningarnas afnämare. Dessa senare äro i
allmänhet taladt fångna i den föreställningen, att det tryckta
ordet och det talade ordet äro två skilda saker. Ordets of-
fentlighet ' har för dem en högtidlig klang, derunder inbegri-
pes föreställningar om något till sin verksamhet särdeles
storartadt, dels något skräckinjagande, något olycksbådande
och dystert, något rytande, som söker hvem och hvad det
uppsluka må, ett rofdjur med lika många sugrör som Viktor
Hugos verldsbekanta polyp, dels har också samma offentlig-
het för dem betydelsen af någonting smickrande och bedå-
rande, en puffmaskin med hundra koppar- och malmtungor,
Farna, ryktets och berömmets gudinna, klädd i modern drägt.
Att nämnas i tryck är endera en offentlig skam, pressen är
den moderna schavotten, ett andligt tortyrinstrument, när-

Ur dagens Krönika. IV. 3—4.	1
2

mast jemförligt mecV forna tiders skampåle eller också är
det en offentlig heder detta omnämnande, den enskilda fö-
retagsamhetens ordenskapitel. I intetdera fallet kan emeller-
tid skammen eller hedern af ett sådant omnämnande stäl-
las i jembredd med att enskildt häcklas eller enskildt lofpri-
sas. Det offentliga ordet åtnjuter således ett större anse-
ende än det privata. Åsigter, som jag icke kan skaffa ge-
hör, om jag utrycker dem i ett sällskap mellan skål och
vägg, vinna omedelbart både gehör och publik, om de da-
gen derpå stå att läsa i en tidning. Att vara anstäld i en
sådan betyder för den stora allmänheten detsamma som att
vara en person med större makt att skada än vanligt folk,
kanske också med större makt att förläna utmärkelser än
vanliga menniskor. Men genom att tillhöra en redaktion och
genom att föra en penna blir man också utsatt för förföljel-
ser och misstydningar i högre- grad än andra. Den ställning,
som tidningsskrifvaren intager, kan i vissa afseenden tyc-
kas afundsvärd, i andra och kanske de flesta torde den vara
raka motsatsen. Ty de förhoppningar, man fäster vid denne
som man anser allsmäktige tolk af det offentliga ordets de-
kret, äro så öfverdrifna, att de måste blifva svikna, och i
samma mån de svikas blir stämningen mot honom förvand-
lad, lika sangvinisk som den nyss varit lika surmulen blir
den nu. Han betraktas vid minsta anledning som den der
på ett ovärdigt sätt har svikit sin roll af sanningsvitne, det
är icke långt ifrån att han blir utsatt för att anses ovärdig
hvar hederlig menniskas aktning, han hedras med titeln
skaridalskrifvare, så fort någon känner sig träffad vare sig
med rätt eller orätt.

Alla hans fel antaga utomordentliga proportioner, hans
vårdslöshet blir ett brott, hans meddelsamhet indiskretion,
hans tystnad uttydes som illvilja, hans tjenstaktighet anses
som ett obegränsadt kapital, på hvilket hela verlden kan
draga sina vexlar, och när det vägrar att göra tjenst beskyl-
les han för lumpen egennytta.

Man ser således, att tidningsmannens lif både går i
3

moll och dur. Han får också lida för sina svagare bröders
förseelser mer än andra, man sammanslår alla yrkesbröderna
under en gemensam benämning, genusbegreppet murfvel,
som fått betydelsen af öknamn genom de utsväfningar, hvar-
till de lägsta pressorganen gjort sig. skyldiga. Då han dess-
utom icke arbetar på samma sätt som andra, anses han af
de fleste slå dank. Allmänheten tror, att en tidning skrif-
ves lika fort som den läses. Den anser vidare, att det icke
behöfs något förberedande arbete för att skrifva en tidnings-
uppsats. Slutligen är samma allmänhet fullt och fast för-
vissad om, att då det icke behöfs någon examen för att
komma in i en tidning, behöfs det heller ingen öfning eller
någon slags förberedelse för att sätta sina tankar på pap-
peret. Dertill behöfs’ på sin höjd några års flitig roman-
läsning, och sedan är tidningsskrifvaren färdig. När sådana
åsigter kunna hysas och uttalas af för öfrigt ganska förstån-
diga menniskor, är det ju icke underligt, om namnet tid-
ningsskrifvare tills vidare har en ganska dålig klang, om det
också måste erkännas, att det ljuder vida bättre nu än för
tio, femton år sedan. Det är hellef icke underligt, om litét
hvar anser det orimligt att ett inflytande så stort, som det
pressen anses utöfva, skall anförtros åt .personer utan all
slags särskild uppfostran för ett så ansvarsfullt kall som det
att svänga den kritiska ferlan.

Vi stå i en brytningsperiod, då såsom de med tiden
missnöjda klaga, ingenting längre är heligt. Så börjar det
också visa sig, att icke ens trycksvärtan längre håller fär-
gen och att ické ens det tryckta ordet torde vara, hvad det
ansetts vara. Det är bedröfligt men sant, att icke heller
här allt är guld som glimmar, och att mycket, som står
tryckt, icke derför är tillförlitligt. Det var vid första öf-
verraskningen öfvér denna upptäckt, som tidningarnes och
tidningsmännens aktier hastigt sjönko och sjönko djupt, men
ju mera man hinner vänja sig vid det sorgliga faktum, att
det som är tryckt icke eger något företräde framför det,
som är taladt, ju säkrare bör man kunna hoppas, att man
4

lugnt skall kunna betrakta sin missräkning, om man också
ännu af det tryckta ordet fordrar mera tillförlitlighet än af
det talade.

Månne pressen har sjunkiti? Det ser åtminstone icke
så ut. Men det ser deremot ut som om på alla områden
helt andra åsigter utbildades vid närmare bekantskap än
när man blott på afstånd gör sina iakttagelser. Offentlig-
heten hör till dessa områden, dit den stora allmänheten icke
hittills fått sätta sin fot, annat än som skygg åskådare, som
insläppes endast vid högtidliga tillfällen, när allt är i ord-
ning för mottagandet. Deremot har det icke kommit i fråga,
att den fått vara med om förberedelserna till mottagningen,
det har varit förbjudet. Frimureriet och ordensväsendet har
spelat sin roll äfven inom tidningsmannakåren. Kårandan
börjar emellertid att slappas, det är ett af dessa tidstecken,.
som gå igen öfverallt. Åtskilliga af de nedärfda vördnads-
fulla föreställningarna börja försvinna, äfven i hvad som rör
författarskap. Det är denna revolution, som långsamt och
mödosamt försiggår, som gör allmänheten villrådig i sina om-
dömen. I början äro 'också upptäckterna som man gör, se-
dan det mystiska halfdunklet börjat skingras, mycket ned-
slående. Man kan erinra sig, när man först såg leaterdrott-
ningen på gatan, iklädd en uppfärgad klädning och med ur-
blekta band i hatten. Hvad man led då, det lider allmän-
heten hvar dag, och något liknande denna krossade illusion
. erfar den äfven; då den får kasta en blick bakom en redak-
tions kulisser. Der finnas också pappkronor, som i lamp-
skenet glänsa med förföriskt ljus, och bålde riddare och ädla
hjeltar, som i hvardagslag vinda med ögonen och hafva puc-
kel på ryggen. Och icke desto mindre äro dessa- stygga vid-
under författare till uppsatser, som klinga så bra. Allmänhe-
ten har numera rikt tillfälle att genom samtal med någon ur
brödraskapet underrätta sig om pressens mysterier. Här af-
slöjas toaletthemligheter och blottas hänsynslöst brister och
svagheter, som. undgått alla läsare utom de kritiska förmå-
gorna, hvilkas antal som bekant är mycket ringa, lika få-
tåligt som antalet af kritiska klåpare är stort. Uppsatser,
som hr X i sin enfald trott förestafvade af det varmaste in-
tresse för saken, som i hvarje rad uppbäras af en person-
lig öfvertygelses värma, befinnas vara gjorda på beställning.
Andra, som förefalla som opartiskheten sjelf, visas vara fär-
gade af personliga antipatier och hemfalla under tryckfri-
hetslagens definition “vrängda framställningar till allmänhe-
tens förvillande“. Du behöfver bara skrifva en roman för
att förtjena en liten förmögenhet, säger hr X till sin vän
författaren med en afundsjuk blick på hans tärda drag. För-
fattaren småler men svarar ingenting. Och hr X får strax
derpå af en vän till honom höra, att denne Apollos och
Musernas älskling använder ett halft dussin konceptpapper
hvarje gång han skall sammanskrifva en af dessa små dof-
tande och spirituella biljetter, som äro så improviserade, att
man på dem vore frestad att tillämpa Kellgrens bekanta
uttryck om de Bellmanska dityramberna, att de helgjutna
frambrustit ur en lågande inbillnings sköte. Och hr X, som
lefde i den lyckliga tron, att man skref en roman, nota bene
om man hörde till de utvalda, lika lätt som hans hustru
vispar till en creme. Hr X vill icke vara skeptisk, han har
hört, att det är något mycket styggt, som man bör akta sig
mycket väl för att bli, men han kan icke hjelpa, att han
känner starka frestelser att blifva det. Och på samma gång
vill kanske olyckan, att han får tag i en bok af Kielland,
som gör ungefär Samma afslöjanden angående embetsmän-
nens allra heligaste, som han nyss gjort i redaktionsbyrå-
erna. I förtreten slår han sig troligen på — det är det van-
ligaste, man kan nästan säga, att det är comme il faut nu
för tiden — han slår sig på att tala om konstens förfall, om
den öfverhandtagande materialismen, om bristen på djup
sedlig öfvertygelse, om tidens sjunkande, om realismens vå-
dor, om svartmåleriet i dikten, om bristen på religion, om
hundratals intressanta och oangenäma saker, som visa, att
Iran åtminstone icke Amnar göra några eftergifter åt tids-
andan eller göra ackord med Kants kategoriska imperativ.
6

Och allt detta tror den naive hr X är fel och brister, som
tillhöra detta sista decennium, när skamlösheten går på torra
landet. Sedan den dagen.är allt, hvad tidningar och tid-
ningsmän heter, hr X en styggelse. Det är just från detta
håll, farorna hota idealismen. Det är här man byter om
öfvertygelser, här man tummar på åsigter, det är här, som
sanningen lägges i Prokrustes bädd allt efter omständighe-
terna. Läsa tidningarna måste han naturligtvis, men de
hafva ingen giftigare vedersakare än denne stränge mora-
list. Han utsträcker nästan sin antipati till allt, hvad för-
fattarskap heter, ja till allt hvad författare heter. Han kan
aldrig förlåta geniet, att det behöfver arbeta för att åstad-
komma sina mästerverk. Det är, anser han, en profanation
af menniskans heligaste känslor, att han skall gråta eller
skratta som ett barn åt det, som en annan beräknat, plan-
lagt, med kall blod öfvertänkt. Han vill icke gå i denna
snara, han vill icke vara med om att,gynna geniet, om han
icke får tro, att det i drömmen ser sina syner eller om han
icke längre får tro, att dess idkare äro annorlunda beskaf-
fade än vanliga dödliga. Ungefär på samma sätt som hans
lilla Adolf tror, att det går till, när tuppen värper i hans
abcbok d. v. s. på ett mystiskt öfvernaturligt sätt, på det sät-
tet trodde hr X, att konstens skapelser tillkommo, på det
sättei trodde han, att det tillgick att författa. Och nu häm-
nas han genom att icke vidare skänka literaturen sitt bi-
stånd, när den så djupt svikit alla hans förhoppningar.

Det är en slags förbittring, sammansatt af en mängd
sådana element som de här nämda, som åtföljer den stora
publikens första inblick bakom författarskapets och offent-
lighetens kulisser. En afsmak för alltsammans, en hämd-
girighet mot pressen, ett ringaktande af författarskapet ut-
märker den allmänna opinionen i våra dagar, då man mer
än förr lärt sig inse, att äfven detta icke är omöjligt att lära
och att det är möjligt att missbruka likasom allt menskligt.

När man sammanställer detta förakt‘ined vissa andra
förhållanden, som tyda på slafvisk undergifvenhet under près-
7

sens omdömen, får man en besynnerlig tanke om allmän-
hetens konseqvens. Allmänheten citerar tidningarna som
kungsord, tager deras uttalanden för goda utan närmare
undersökning och anser deras omdömen till den grad afgö-
rande, att det blott behöfs, att pressen mera allmänt förenar
sig att göra en bok, en tafia, en politisk , personlighet till
skottafla för sina'sarkasmer för att åstadkomma ett omslag
opinionen, om också boken, tåflan eller den politiska per-
sonlighet, som göres till syndabock, ursprungligen hade gan-
ska stora utsigter att göra lycka.

Sanningen är, att pressen håller allmänheten i ledband,
■och att denna för att hämnas hycklar en utomordentlig lik-
giltighet för hvad tidningarna säga. Det är så man alltid
tager igen skadan på tyranner, som man fruktar men lyder.
Kan någonting vara mera betecknande för den fruktan, all-
mänheten hyser, än rädslan att nämnas i tryck på ett oför-
delaktigt sätt och omvändt den barnsliga förtjusningen öf-
ver att rosas i tidningarna, som vi redan vidrört? Och om
man vill hafva ytterligare bevis på, huru förakt och intresse
gå hand i hand hos allmänheten, är det nog att hänvisa till
den ifver, hvarmed tidningarna slukas af samma personer,
som aldrig annars tala om pressen och dess tjenare utan att
rycka på axlarna. Hvem kan i närvarande stund undvara
tidningar, och hvem underlåter dock att begagna hvarje li-
tet tillfälle att hacka på tidningarna? Hör blott på veten-
skapsmannen, som läst en oriktig notis om något, som fal-
ler inom hans vetenskapsområde. Med hvilken förtjusning
han kastar sig • öfver detta misstag, med hvilken naiv förun-
dran detta misstag fyller honom! Att en tidning^ till hvil-
ken materialet samlas från tusen olika vidt skilda håll, icke
kan eller har tid att kontrollera en liten notis, som fyller
en sextondels spalt, är i hans tanke ett högmålsbrott, be-
visar efter hans sätt att se ytlighet.

Detta dåliga lynne härrör naturligtvis deraf, att tid-
ningen svikit hans förhoppningar, och huru högtflygande
■dessa äro, kan af detta exempel lätt inses. En tidning skall
8	.

vara — det ligger på djupet af allas tankegång, som reso-
nera i dessa ämnen och beskärma sig öfver dylika småsaker
— en tidning skall vara ofelbar; vare sig det gäller veten-
skap eller konst, yrkesskicklighet eller högre politik, notiser
eller filosofi bör en tidning vara ofelbar. Och midt under
dagliga erfarenheter, att ipenniskor fela, att de insigtsfullaste
bedraga sig och att hvarje räsonnemang öfverflödar på svaga
skäl, rubbas af ingenting sådant allmänhetens sega fordran,
att en tidning eller vi kunna gerna säga. en författare — ty
detta gäller lika väl författare i allmänhet som publicister
— icke skall ha svaga skäl eller misstaga sig eller fela el-
ler förlöpa sig. För hvarje anka, som utsläppes, för hvarje
nytt misstag, som begås, en dygdig harm, liknande den fröjd,
som fyller en pojkes hjerta, när hans skolmästare begått ett
fel eller den underordnades sedliga förtrytelse öfver en för-
mans försummelser! Vi öfverlåta åt läsaren sjelf att döma,
hvilken som här spelar den ömkligaste rollen, domaren el-
ler den anklagade. .
.	.	O

2.	•

De tidningar, som bäst hålla sig uppe i den finare pub-
likens ynnest, äro de, som fortsätta traditionerna från pres-
sens äldre dagar. Kunna de dertill under den gamla ma-
sken insmuggla något af det nya innehållet, är deras fram-
gång gifven. Det är icke lätt att karakterisera dem med ett
ord. Detta ord skulle väl då vara försigtigheten. Lättare
är det deremot att beskrifva systemet. Man föreställe sig
det symboliska uttrycket att gå som på nålar i konkret bild,
och man har en sådan tidnings bild lifslefvande. Eller man
kan uttrycka det så, att de hvarje morgon eller afton ut-
föra den s. k. äggdansen, ett af de största konststycken, som
finnas, och som består deri, att vederbörande med bibehål-
let danstempo akta sig för att söndertrampa en massa ägg,
som läggas rundt omkring den olycklige dansören.

Det fins emellertid ingenting, som öfverträffar den
menskliga konstfärdigheten, och icke ens denna uppgift öL
9

verstiger dess .krafter. Man vet också icke hvilketdera man
skall göra, om man bör förargas öfver eller beundra tid—
ningsstilens traditionella omsvep, valda ordalag och mystiska
antydnigar. .

Vissa regler gälla naturligtvis för denna stil. I korta-
ste sammanfattning lyder deras hufvudsumma så: återgif de
flestes mening, ' sträfva efter en obestridlig auktoritet, som
ingen kan stöta sig på. Sjelfva ordet de flestes mening är
ett nonsens, och den fordran, som ligger i detta ord, en up-
penbar orimlighet. Det är ingenting annat än att säga:,
låtsa som om du återgåfve en allmän mening, der någon
allmän mening i sjelfva verket icke finnes, låtsa som om du
framstälde sådana ovederläggljga sakförhållanden som na-
turlagarna, der du tvärt om sysselsätter dig med så mång-
tydiga fenomen som samtidsproblemen. Om du någon
gång besluter dig för att tadla eller få lemna fritt lopp
åt tidningens agg mot en misshaglig person, gör det då.
med ett sådant eftertryck som om du gjorde dig till den
allmänna rättskänslans tolk, var skarprättare och var det
värdigt och med behag. Låt det se ut som om det icke-
funnes någon appell från den dom, du fäller, när du någon
gång fäller en dom. Det är dock mera, när stort nödfall
eller kristeligt hat så fordrar och saken icke utan fara kan
undvikas, som domsbasunen användes och sabbaten brytosr
och det är snarare för mycken fredlighet än för myckea
hänsynslöshet, som utmärker pressen här hemma.

Fredligheten framgår också. ur grundsatsen att vinna
de fleste på sin* sida. Att återgifva de flestes mening blir
liktydigt med att icke återgifva någon mening alls eller blott
en så svag eller i allmänna ordalag uttryckt mening, att alla
kunna förena sig derom, så att till och med de fegaste kunna
falla i förtjusning och de intetsägande förklara, att just detta
var, hvad de alltid tänkt. Med hvilken andakt allmänheten
lyssnar till dessa allmänna fraser och sedan använder dem
som klingande mynt! Med hvilken andakt den med spe-
jande öron söker uppfånga dessa otydliga ljud ur kritikens
10

orakelgrotta! Förtegenhetens och den upphöjda tystnadens
politik har den s. k. sansade pressen allt mera måst följa
för att förtjena namn af sansad. Allt närmare nalkas dock
den tid, då denna tystnad och denna opartiskhet blifva en
omöjlighet. Att tiga ihjäl misshagliga personer eller före-
teelser blir i längden lika omöjligt som att behandla dem
som barnsligheter.

Steg för steg ser man också pressen lemna sin upp-
höjda domareståndpunkt och deltaga i dagens frågor som
en af de kämpande. Äfven inom literaturen och konstkri-
tiken börja de farbroderliga råden på att anses som en öf-
vervunnen ståndpunkt och den sak anses bäst, som har de
bästa skälen att åberopa, ßäst och tydligast visar kanske
den engelska pressens historia de olika stadierna på denna
väg. Från början var området för tidningarnas verksam-
het inskränkt till kungörelser och notiser, som meddelades
utan alla kommentarier. Det nästa sieget togs, när det en-
gelska veckobladet Spectator företog sig att meddela sede-
lärande berättelser i allmänt resonnerande form. Stilen
var ännu opersonlig satir, och personligheterna, som giss-
lades, typiska, ungefär som när man i våra tidningar gör
sig qvick på hr Stockholms bekostnad.

Som en ännu större och mera genomgripande förän-
dring måste det betraktas, när pressen började sysselsätta
sig med parlamentets förhandlingar. Detta oerhörda tilltag-
väckte, som naturligt var, förtrytelse och harm hos de le-
dande männen på den tid, då det skedde, icke minst hos
konungen sjelf. För den djerfve och mycket olika bedömde
man, som gick i spetsen för denna reform, blef visserligen
den omedelbara följden af hans djerfhet förföljelser och fän-
gelse, men han utgick icke desto mindre som segrare ur en
strid, der han hade konungen och de mäktige till motstån-
dare. Hans namn var Wilkes, och hans person och histo-
ria spelar en högst betydande roll bland de politiska till-
dragelserna på Georg III:s tid.
11

Det var äfven nu smakens fordringar, för hvilka man
måste böja sig.

Ehùru dessa referat af det engelska parlamentets för-
handlingar mestadels voro torra och icke så litet missledande,
var betydelsen af Wilkes seger derför icke mindre. Den po-
litiska arenan var öppnad för pressens kämpar, och en po-
litisk afdelning erkänd som en integrerande beståndsdel i
en tidning med anseende. På grundvalen af dessa medgif-
vanden växte pressens makt och inflytande. Med hvarje dag
tillväxte allmänhetens anspråk, och de olika afdelningarna
i tidningen inskränkte sig icke mera blott till de nakna fak-
tiska redogörelser, som hittills varit vanliga. Hvarje tidning
började snart taga parti och uttala en åsigt, hafva som det
nu heter en bestämd färg och dermed också adressera sig
till en bestämd publik, antingen den nu sökte denna bland
de fattigare klasserna eller bland de mera välmående. Så-
som organ för de lägre klasserna uppträdde dock pressen
först sent in i vårt århundrade och största förtjensten att
hafva grundlagt en folklig press tillkommer Frankrike och
bland dess publicister kanske i främsta rummet Emile de
Girardin. •

Det blef slutligen nödvändigt att icke längre inskränka
sig till en kritik af sakförhållandena men öfvergå till en kri-
tik af personerna. Det skedde till en början med mycken
tvekan: den gamla regeln hade varit att lemna personerna
i fred. Men stundom lät det sig icke göra att skilja perso-
nen från saken, embetsmannen från embetsåtgärder, rege-
ringshandlingen från den regerande, parlamentsbeslutet från
de röstande. Vid denna stora tviste- och stridsfråga stå vi
ännu. I närvarande stund utgör utan tvifvel frågan om per-
sonlighetens inblandande i debatten pressens mest brännande
fråga. De gränser, inom hvilka ett sådant omnämnande bör
ske, hafva varit mycket omtvistade, och de åsigter, till hvilka
denna fråga gifvit upphof, hafva gått i vidt skilda riktningar.
Den olika hållning, hvilken tidningarna till frågan intagit, har
till och med lagt grunden till en indelning af tidningarna, i
12

det man allt efter deras olika sätt att behandla ämnena skilt
mellan s. k. skandaltidningar, sådana som draga under sin
domvärjo allt och alla, för hvilka således ingenting är för
upphöjdt eller för privat att blifva föremål för kritik, icke
kyrkan, icke statsöfverhufvudet, och å andra sidan de s. k.
hederliga tidningarna, som så vidt möjligt är afhålla sig från
personligheter och låta saken och saken ensam tala som det
så vackert heter. En blick på pressen i våra dagar visar, att
denna indelning icke längre håller streck. Tidningar, som
berömma sig af sin opartiskhet och vilja räkna sig till den
senare klassen, göra talrika undantag från regeln att icke
införa personligheten i debatten. När frågan gäller offent-
liga män är man icke så noga som eljes, och numera be-
handlar man mycket mera ogeneradt än förr politiska mot-
ståndare. Principen är således redan införd, det är alltså
blott den större eller mindre konseqvens, med hvilken den
genomföres och den större eller mindre förbehållsamhet,
med hvilken den. tillämpas, som utgör skilnaden. Hvad skan-
dalskrifveri i dem gamla bemärkelsen af ett ingående på
personligheten beträffar återfinnes det i alla tidningar, ehuru
uttrycken, der man vill gifva sig sken af stränga och gam-
maldags grundsatser, äro så väl afvägda, att ett oöfvadt öga
lätt tror sig finna en skilnad i innehållet, der skilnaden blott
består i formen. Härmed har också principen att skona per-
sonligheten öfvergått att blifva en täckmantel för missbruk,
i verkligheten kringgås den oupphörligt, medan den åbero-
pas för att förläna vissa af pressens organ en öfverlägsen-
het öfver andra o.ch ett högre anseende än dessa. De för-
täckta anfall, som dessa företaga mot politiska motståndare,
segla under en falsk tolerans’ flagg, som göra dem vida far-
ligare än om anfallen hörde till ordningen för dagen och
gåfvo sig ut för hvad de äro, subjektiva tycken.

Man måste derför på det lifligaste önska, att alla pres-
sens organ ville aflägga den fula ovanan att framställa ett
subjektivt omdöme med objektiv säkerhet och med en hög-
13

tidlig och afgörande ton, som om några motsatta synpunk-
ter icke funpes.

Klarast framträder orimligheten i denna upphöjda ofel-
barhet vid de icke så sällan förekommande tidningsgrälen.
För en humoristisk åskådare är det icke möjligt att utan ett
leende följa de olika parternas uttalanden, bägge präglade
af samma tvärsäkerhet i hållning, samma högtidliga doma-
remin. Hvad som döljer sig under denna, till utseendet så
opartiska yta, visar sig också, när t. ex. allmänna opinionen
i en viss fråga är så stadgad, att frågans motståndare äro
i en gifven minoritet. Tonen närmar sig då mera den van-
liga samtalstonen, som icke skyr kraftuttryck, omdömena
blifva då mera djerfva och oförbehållsamma. Är man der-
emot icke så säker på en gynsam stämning för vissa idéer,
låter man dem blott komma fram på omvägar eller på mera
neutrala och fjerran liggande områden. Så är det t. ex.
icke omöjligt, att en tidning i sin utrikesafdelning gör sig
till talman för åsigter, s'om i dess inrikesafdelning motar-
betas, ja inkonseqvensen går stundom så vidt, att man har
exempel på tidningar, som äro republikanska till sina sym-
patier i den förra och konservativa i den senare.

Så länge pressen betraktar sig som en opersonlig myn-
dighet och redaktionen anser sig söm en solidarisk enhet
och icke som en samling af personer, hvar och en med sin
individuella åsigt, om också förenade i ett gemensamt all-
mänt syfte, så länge presgen önskar åt sig bibehålla rollen
af den allmänna opinionens tolk och rådgifvare i stället för
uppgiften att tjena som språkrör föi- en mängd olika upp-
fattningar, så länge invecklar den sig också i sjelfmotsägel-
ser utan hjelp. Olägenheterna för tidning sslir if var en af. re-
daktionens sammanhållning och stränga anonymitet äro icke
de minsta bland de svårigheter, som åtfölja systemet. Ar
förf, en stor talang, hafv'a hans anonyma tankar, som många
exempel visa' åratal igenom kunnat sysselsätta allmänheten
utan att hans namn och dermed också hans personlighet
blifvit känd och beundrad af någon utom den trånga krets,
14

som tillhör de invigda. Hans anspråkslöshet må vara så
stor som helst, så mycken ärelystnad har hap i ålla fall,
att detta måste kännas påkostande. Har han en mera ut-
präglad orignalitet, blir denna vingklippt. Det är nämligen
icke han, som talar i den osignerade artikeln. Det är en
hel redaktion, som med all säkerhet icke går in på hans indi-
viduella åsigter, om han har några mera utpräglade sådana.

Målet för den unge tidningsskrifvaren blir således att
icke blottställa sig- och att icke utmärka sig. Hvad skulle
det tjena till att göra det senare, när han ingen tack har
för hvad han kan uppfinna, uppsatsen öfverlefver i alla fall
ej dagen, och med hans namn blir ej hans tanke förbunden.
Hvad det förra beträffar, att kompromettera sig, vore han
kanske ej så rädd derför, om det blott gälde hans eget
skinn, men saken gäller hans redaktör lika mycket som ho-
nom sjelf, och alla hans kamrater dessutom. Under sådana
förhållanden skrifver han medelmåttigt och dessutom icke-
med godt samvete. Än kommer en spöklik frestelse att i
skydd af anonymiteten gå ifrån sin öfvertygelse för att be-
haga sina förmän, än ett lika oemotståndligt begär att ka-
sta försigtigheten öfver bord och tala rent språk, något som
alltid förr eller senare hämnar sig antingen genom censur
i manuskriptet ellér ännu värre genom efterräkningar längre
fram, när hans ord står der tryckt och med trycksvärtans
oåterkallelighet ropar ut hans mening öfver hela landet.
Än framträder frestelsens Proteusskepnad som böjelse för
nådigt gyckel eller obarmhertigt spegelfäkteri, ty ingen får
veta det, intet öga genomskådar redaktionens kulisser..

Åtskilliga förhållanden tala för att anonymiteten i vissa,
fall bör bibehållas. Men att dessa fall böra inskränkas, och
att det, som nu är undantag, nämligen artiklarnas signering,
gjordes till regel, derför kan intet hållbart motskäl anföras.

Anonymiteten i och för sig " är icke heller roten och
upphofvet till det onda. Tidningens sega fasthållande af en
traditionel ståndpunkt, äfven när denna icke mera öfverens-
stämmer med en ny tids fordringar eller med en förändrad
15

redaktionspersonals åsigter, publikens barnsliga missnöje
med sin tidning, om den talar ur en annan ton än den van-
liga och omfattar ett nytt intresse, den falska konservatism
och den falska principtrohet, som förhindrar utvecklingen
och lärdomen af lifvet, det är denna, som öfvergått till dogm,
och som göder jorden för ogräset inom pressen. Likasom
öfverallt är det äfven här frihetens sak, som är*framåtskri-
dandets.

3.

De åsigter, vi of vanför uttalat, äro som man lätt kan
märka, ganska radikala. Vi hafva förordat ett sakernas till-
stånd, der hvarje Jidningsskrifvare, som hedrades med sin
redaktions förtroende tillräckligt, för att vara anstäld som
medarbetare, som en följd af detta förtroende egde vidsträckt
rättighet att i tidningen uttrycka sina egna åsigter och i och
med förlusten af denna rättighet äfven skildes från redak-
tionen. Vi hafva utom ett personligare och subjektivare
skrifsätt’ förordat ett innehåll, som mera sysselsatte sig med
de allmänna frågornas upphofsmän och deras afsigter med
påyrkade reformer än med de allmänna frågorna in ab-
stracto och principielt. Inom den lägsta och mest karaktärs-
lösa delen af pressen är denna frihet, som vi förordat, re-
dan nu en verklighet, och har der burit frukter, om hvil-
kas art och beskaffenhet man kan döma till följd af trädets
underhaltiga beskaffenhet. Reformen, i sig sjelf nyttig och
nödvändig, har derigenom satts i misskredit. En stor del
af dessa tidningars spridning och deras inflytande kan till-
skrifvas den praktiska klokheten i denna manöver, som gör
deras stil lättläst och tilltalande, medan den andra mer^
allvarliga och sansade delen af pressen har en tung och
tråkig stil.

För att icke helt och hållet öfverflyglas måste de tid-
ningar, som ännu icke följt exemplet, göra det. Och att de
förbereda detta steg, derpå tyda deras inkonseqvenser, som
vi i det föregående antydt.
16

Man kan således förutspå en framtid, då de offentliga
organen ingripa i det verkliga lifvet mycket mera närgån-
get än nu. Det återstår då att tillse, om varningsropen mot
pressens öfvergrepp — så kallas alla försök i den antydda
riktningen — och olycksprofetiorna med anledning af ett
fortsatt följande af denna väg äro berättigade.

Genom att studera utlandets press kunna vi göra oss
en någorlunda klar föreställning om hvad framtiden äfven
för oss bär i sitt sköte. Det är ett kaos af meningar, ett
tummel af mot hvarandra kämpande åsigter, som denna tafla
framställer. Frågan, som bör besvaras, är en fråga, som
redan länge dryftats här hemma, om icke sanningen under
denna problemernas tidsålder, som redan ingått, kommer
att taga skada, och om icke all blygsel och anständighets-
känsla kommer att sopas bort vid detta blottande.af alla
afgrunder och detta sönderslitande af alla slöjor.

Jag ämnar icke bestrida, att icke detta kommer att
åstadkomma stora förändringar i vårt sätt att tala, ja till
och med i vårt sätt att tänka. Jag tycker mig redan märka,
att man icke längre finner i den nuvarande yngre genera-
tionen samma grannlagenhet som förr, samma ängslan som
förr för det expressiva ordet, för den drastiska bilden. Att
åtskillig grannlagenhet, som förefaller oss fullt naturlig, också
skall komma att försvinna, är väl också antagligt. Jag äm-
nar icke förneka, att det tjugonde århundradets menniskor
komma att anse mycket som tillåtet, som vi icke kunna
drömma om, likasom jag vet, att vår tids unga dam utan
betänkande nämner näsduken med sitt rätta namn, hvilket
Ludvig XIV:s tids damer skulle ansett mycket opassande.
Att hennes oskuld är lika stor som deras vågar jag påstå
med lika stor visshet, som jag tror mig kunna försäkra, att
om en tid kommer, då adertonåriga feminina rosenläppar
icke behöfva begagna någon omskrifning för det vi skygt
benämna inexpressibles, egarinnan till dessa icke skall be-
höfva blygas för jemförelsen med vår tids unga flicka. Fa-
ran för oskulden och renheten är icke stor, om också tonen
17

blir friare, och man skall ha läst sin historia bra litet eller
bra illa för att icke veta detta. Faran för karaktären är
också öfvergående. Det är blott, när friheten är ny, som
den missbrukas. Man tröttnar också snart att öfverhopa
sina motståndare med osanna och hätska tillmälen, om man
också vid första medgifvandet att fritt få uttala sitt hjertas
mening missbrukar den beviljade yttrandefriheten. Låtom
oss betrakta, om det är så helt bestäldt med motiven hos
dem, som förargas så mycket öfver pressens frispråkighet.
Månne icke en god del afundsjuka och fåfänga ligger bakom
deras förargelse öfver oppositionen? , Det är många, som af
personliga skäl skulle föredraga, att sanningen vore en gång
för alla bestämd och oföränderlig. Ty på detta vilkor kunde
de sjelfve hoppas att för evigt qvafstå på samma obestridda
ståndpunkt som förr, när de voro en ny tids morgonvakna
härolder. De, som hafva sett sin bästa tid och stå qvar
med tomma händer, medan skördearbetet omkring dem
fortgår och inhöstar nya frukter, utgöra ingen liten skara.
Omöjligheten att nedtysta oppositionen kännes för desse och
för de fleste menniskor för öfrigt som en verklig olycka. I
stället för att klaga och förfasa sig häröfver, vore det emel-
lertid bäst att taga saken kallt, helst ingenting är vissare
än att man icke mera får tillbaka den tid, då en åsigt var,
hvad man kallar allmänt antagen eller då den icke på nå-
got håll väckte opposition. När oppositionslusten icke längre
kan förvisas ur verklighetens faktorer, borde man derför
hellre- än dessa gagnlösa jeremiader försöka det enkla med-
let att taga med den i räkningen som ett nödvändigt ondt,
om man icke kan betrakta den på annat sätt_. Ofta kan äf-
ven denna öfverdrifna ömtålighet för opposition bevisa svag-
het i öfvertygelsen, och att man icke känner sig säker på
sin sak, om den icke hör till de slags sanningar, till hvilka
hela verlden i en enstämmig kör sjunger ja och amen. Men
en invändning af farligare beskaffenhet kan framställas. Vi
hafva sparat den till sist, derför att den är svårast att be-
svara och verkligen innehåller ett sken af sanning. Den ly-

Ur dagens Krönika. IV. 3.	2
18

der ungefär så: hvad betyder denna eviga strid, en strid,
som likasom våra barbariska förfäders nappatag i Valhall
blott slutar på aftonen för att börja den följande dagen?
Hvad betyder denna kamp, der man icke ser mot något
mål af hvila eller något slut i frid? Hvad betyder den om
icke stridsifver eller blodtörst? Är icke pressen med sina
partiförgreningar och sitt eviga käbbel en representant för
tiden, som är ond, tidens onda ande, som är orö utan mål,
missnöje utan orsak? Är icke sanningen en och borde den
icke vara segerrik? Hvad skall man då säga, när man ser
alla dessa sanningsvitnen, som förkunna de mest motsä-
gande evangelier? Skall icke dessutom respekten för san-
ningen försvagas och försvinna, när så mycket lögn får
ostraffadt utspridas? Och hvad blir slutligen sanning, när
hvar och en af dessa evangelier ger skäl för sig, hvilkas
grundlöshet åtminstone icke den olärde kan genomskåda?

Med dylika argument söker man öfvertyga oss, att vi
stå på det sluttande planet mot ett nytt barbari, öfverci-
vilisationéns barbari med namnet skepticism. Om man så-
som vårt tidehvarfs kännetecken framhöll relativiteten, vore
man imellertid sanningen bra mycket närmare. Det är på
förvexlingen af skepticismen och relativiteten, på förvexlingen
af orden “förneka“ och “tro med vissa inskränkningar“ som
många villfarelser bero. Att “tro med vissa inskränkningar“
är ännu icke att förneka. Denna felaktiga slutsats gör t.
ex. pessimismen, när den säger, att derför att ingen lycka
är oblandad och himmelsk, lyckan i allmänhet ingenting du-
ger till. Så vill man också göra sanningen oduglig, derför
att den icke är universell. Men dermed att en sanning är
relativ eller att den gäller inom ett visst område, t. ex. blott
för vissa personer, är ingalunda förnekadt, att den icke inom
detta område har full giltighet, är ett moraliskt bud, hvars
öfverträdancle straffar sig lika visst som dess iakttagande
belönar sig. Det är också ingen, som tviflar på dess prak-
tiska giltighet inom det område, för hvilket den gäller. Det
är blott på sanningen som på en gång universell och kon-
19

kret, som vårt slägte har svårt att tro. De sanningar, som
ega en axiomatisk prägel, hafva nämligen det felet att vara
lika ointressanta som de äro påtagliga. Och den sanning,
som passar för alla stånd, åldrar och lefnadsförhållanden,
är verkligen af en så enkel beskaffenhet, att den icke erbju-
der särdeles rikt utbyte. Det är verkligen svårt att tro på
uppriktigheten hos dem, som försäkra, att förlusten af tron
på ett för alla gemensamt ideal gör menniskorna olyckliga.
Svårt är att inse, hvari den giftiga ingrediensen i den lära
skulle bestå, som undervisar oss, att det, som är lycka för
en, det är olycka för en annan. Det fins ett oskuldens till-
stånd, som vissa naturer aldrig vilja förlora, men som dock
erbjuder bittrare missräkningar än hvarje annat mera fram-
skridet stadium.

Det är derför intet fel, om den andliga matsedeln bju-
der på olika rätter allt efter de olika matsmältningsorganens
beskaffenhet, det ville här säga allt efter vår olika bildnings-
grad och förmåga att njuta. Denna är, som vi alla torde
veta, eller kanske — denna är, som de flesta icke torde veta,
mycket olika. Det som för den obildade är höjden af för-
fining och kanske står på gränsen till läckerhet, som han
icke kan njuta mycket af utan att må illa, är för den bil-
dade kanske hvardagsmat, som lemnar mycket öfrigt att
önska. Läckerheterna för det eha matlaget äro simpel föda
för det andra. Att hvar och en från sin ståndpunkt och
i enlighet med sina lefnadsvanor dömer grannens kost, deri
ligger ingenting ondt. Hvar och en prisar sin vattvälling,
som det gamla ' ordspråket lyder, och bland sina närmaste
bordsgrannar finner han med all säkerhet en tacksam och
andäktigt lyssnande åhörareskara. Är icke detta indifferen-
tism i stället för lefnadsfilosofi, skall man fråga. Har ingen
lifsåskådning något värde framför en annan, då är det ju
också bäst att lägga händerna i kors, hvad tjenar det då
till att hålla tal? Dét är alldeles tvärt om just dessa för-
hållanden, som innebära den kraftigaste maningen att se upp
med valet af sin föda. Det är nu man börjar sköta sin and-
20

liga helsa och välja sitt umgänge,, sin andliga krets. Just
detta innebär trohet mot traditionen, kraft och insigt att fast-
hålla vid det för mig bepröfvade, vid det för mig helso-
samma, eller om man stöter sig pä det materialistiska ut-
trycket, låt oss hellre säga vid det för mig som välsignelse-
.rikt befunna. Denna individualiteternas allt mera framträ-
dande fordran på en för dem afpassad diet är det, som pres-
sen med sitt brokiga vimmel tillmötesgår. Den fyller sin
uppgift bättre i den mån den fullt och rikt kan ge uttryck
åt den publiks tankar och känslor, som den tilltalar.

Länge skall det dock utan tvifvel dröja, innan det blir
klart för menige man, att hvarje åsigt har sin grund i sär-
skilda lefnadsförhållanden, som utvecklat den, och att frå-
gan gäller icke om den eller den åsigten är rätt, ty rätta
äro de alla i den mening, att de stöda sig på en individuell
erfarenhet, men att frågan gäller, om den eller den åsigten
verkligen öfverensstämmer med lifvets och verklighetens for-
dringar, ty likasom det fins födoämnen, som för tillfället
nära men på längden undergräfva organismen, så finnes det
åsigter, som förstöra lifsverksamheten.

Deremot är det icke sant, när man säger oss, att at-
mosferen är oren, ja till och med förgiftad, derför att det
blåser olika vindar i olika luftlager eller att den af samma
skäl är omöjlig att lefva uti. Att fordra, att samma jemna
passadvind ständigt skall blåsa, det visar obekantskap med
lifvets lagar, med lyckans vilkor, med ungdomens mod, med
kraften hos ett slägte, som kan öfverlefva till och med stor-
marna. Ty organismens stora hemlighet är, att dess förlu-
ster omsätta sig till vinster, att dess nederlag förvandlas till
segrar, och så är också lifvets hemlighet ett mystiskt varde
ur kaos.
Konstakademien, konstföreningarna och konsten.

Af G-eorg Nordensvan.

Akademier ha i vår tid ej något öfverdrifvet godt rykte
om sig, och ett konstverk, som blir kalladt akademiskt, är i
och med det samma så god sorat utdömdt. Man har då ge-
nast klart för sig att det är tråkigt, ointressant och oper-
sonligt, och ofta att det är gjordt af en medelmåtta, som
arbetat sig fram till en viss skicklighet i handtverket.

Redan Egron Lundgren — som visste hvad han skref
och som visste hvad konst, var, — uttalade sig emot akade-
mier. Han påstod rent ut att dessa haft allt annat än väl-
signelsebringande följder för konsten. Många röster ha sedan
Lundgren nedskref sin åsigt höjt sig mot konstskolorna och
det på skarpaste allvaret. Man har påstått, att de hindra
en naturenlig utveckling hos den unge, att de döda hans
fantasi och hans friska känsla, då de tvinga honom att år
efter år kopiera de samma dödande tråkiga antika gipser
om och om igen och sedan teckna.efter lefvande modell,
hvilket kan bli ett handtverk äfven det i längden. Man har
påvisat huru afgjordt skadligt det måste vara för en ung
frisk vilja att få till skolmästare en gammal konstnär, som
fått sin lärareplats såsom en slags ålderdomspension och
hvars teorier och teknik kanske tillhöra en längesedan för-
gången tid.

Om läraren är ung och är ett barn af sin tid, då måste
hmgänget med honom och det inflytande, han gifver, vara
af stor nytta för de unga. Men hemma i Stockholm
förekommer det så godt som aldrig att en ung konst-
22

när samlar omkring sig elever. Perséus har varit ett un-
dantag i detta fall, men så var han också det enda.

Våra konstnärer äro, som bekant, nödgade att utvandra,
om de vilja hålla sig uppe såsom konstnärer. Stanna de
från början hemma, så är oftast deras konstnärsskap dömdt
till undergång,' och vända de hem efter ett par eller några
års vistelse utomlands, så är det ytterst vanligt, att de
småningom slappna till och gå baklänges. Och detta kan
ske med stora steg. Men de ha då kanske ett namn och de få
gerna fortfarande heta “vår utmärkte mästare“, fast mäster-
skapet är utsinadt och talangen jordad.

Det vore både hår dt och orättvist att yttra dylika ord
som någon förebråelse mot dessa män. De bästa motiv
kunna ju ha fört dem tillbaka till hemlandet, och i sin
saknad efter gamla Sverige ha de kanske glömt, hvilka för-
hållanden som äro rådande inom konstverlden hemma. Och
de ha vändt hem i hopp att kunna höja den, att måla för
sina landsmän och att måla sitt eget land, hellre än att
täfla med . främmande konstnärer i -att framställa en främ-
mande natur.

Att de ej kunnat hålla sig uppe, hvems är felet? Det
är ingen lätt sak att utveckla sig och gå framåt, då man
ej omgifves af lif, af täflan, som man blifvit van vid ute vid
de stora konsthärdarna. Der fans det målare i tusental
och der gjordes taflor i oändlighet. Der funnos visserligen
charlataner, som hade namn, och der gälde det konstlade
och för stunden moderna ibland som äkta vana. Men lif
var der i konstverlden, det låg i luften att man skulle ar-
beta, sträfva utan rast och ro, öfvervinna de allt mer hopade
svårigheterna, öfverglänsa de tusentals medtäflarne, som
oupphörligt strömmade till från verldens alla hörn. Konsten
var der aktad högt — kanske allt för högt — och med
konstnären bedrefvo folken ett afguderi, som kunde te sig
rent af löjligt ibland — men detta måste ju stärka modet
och kraften och öka tillförsigten hos en hvar konstnär,
som med allvar grep sig an och som trodde på sin kraft.
23

Der visste en hvar att hans arbete skulle blifva för-
stådt, der kunde man våga sig fram med något nytt, och
intet var så djerft att man ej der kunde ställa fram det till
granskning. Der kommo också fram konstalster af de mest
skilda slag och med användande af de mest olika tekniska
förfaringssätt. Der var mycket barockt och omöjligt eller
öfverdrifvet, men alltid växte det fram något godt ur äfven
de mest ensidiga försök. Der hade man ständigt konstverk
att se och bilda sin åsigt om, der eggades man för hvarje
dag som gick af goda arbeten och af dåliga — ej öfver-
vägande af det senare slaget — och äfven utan att man
sjelf tänkte derpå, så rycktes man med i den nära nog fe-
beraktiga arbetsifvern.

Ty der ute lärde man sig att arbeta. Der var det ej
som hemma, att man hyste djup högaktning för sig sjelf,
om man målat fem timmar om dagen, uppehåll och akade-
miska qvarter inberäknade. Och der lade man sig ej till
ostörd hvila på sina lagrar, så snart man lyckats vinna några
dylika, utan de gamle, ansedde, medaljerade och verldsbe-
römde konstnärerna stodo vid sina stafflier dagen i ända,
arbetande på att hålla uppe .sitt vunna rykte i.täflan med
alla yngre krafter, som oupphörligt sträfvade att göra dem
platsen stridig, den plats de intagit såsom tidehvarfvets
främste inom den bildande konstens verld. Konstnärens tid
är ju ej delad mellan arbete och nöje, utan arbetet är ju
hans bästa nöje, och när det slutar upp att vara det, då
är han ej heller konstnär längre.

Men att arbeta med lif och fröjd der ute, der konsten
är stor och kan våga sig i düst med verkligt stora upp-
gifter, det är något helt annat än att bo hemma i Sverige
under de förhållanden, som för ögonblicket äro rådande der,
och måla småtaflor för konstföreningarna.

Nu är det också en annan sak, som är svår att gifva
sig in på, derför att den lätt kan misstydas och se ut som
ett försök att förringa förtjensten och söka fel hos personer,
som äro värda all aktning. Det är att en konstnär lätt
24

frestas till att bedraga sig sjelf angående djupet och om-
fånget af sin talang. Han är ung och han är ärelysten,
allt går honom väl i händer, oc.h då han lemnar fosterlan-
det för att utbilda sig på främmande botten, så vet han
hvilka stora förhoppningar man fäst vid hans person.

De arbeten, djerfva, ungdomliga verk, han under
sin första entusiasm sänder hem, göra honom kanske till
en ryktbar man i sitt hemland, ty konstnärer kunna vara
profeter i sitt fädernesland. Men huru ofta se vi ej att han
i och med dessa första alster uttömt sin talang, att han
sedan gör ingenting annat än upprepar sig sjelf.

Att ha fått en medalj vid någon utställning betyder i
sjelfva verket bra litet. Med den följer intet patentbref på
storhet —■ lika litet som kungliga medaljen hemma vid aka-
demien gör eleven till konstnär.

Den opposition, som gifvit sig luft emot akademierna
har, i hvilket land den än uppträdt, varit af god verkan,
för så vidt nämligen att gensagorna riktats mot institutionerna
sjelfva, mot förlegade åsigter eller kotterianda, och ej tagit
till mål att angripa enskilda personer, som bundna af in-
rättningens lagar kanske ej fylt det hopp, man en gång stält
till dem, meri som kunna till sin ursäkt anföra sjelfva. den
ställning, de innehafva. Låt oppositionsmannen få ’ makt
sjelf, och han skall troligen sluta med att gå beskedligt
inom skacklorna.	-

Akademien för de fria konsterna i Stockholm har visst
aldrig arbetat ostörd af oppositionsmän. Och detta för-
hållande är helt visst välgörande, ty om publiken hvisslar,
somna åtminstone ej de uppträdande, lika litet som när app-
låderna skalla.

Jag vet ej, huru det konstnärsslägte, som nu kallas
det gamla, betraktade akademien i sin ungdom. Men hos
de yngre— om de yngsta är här alls ej fråga — åf våra
dagars konstnärsslägte står nämda läroverk ej särdeles högt.
25

Det har nära nog blifvit ett mod att nedgöra “inrättningen
hemma. Många ha tänkt och talat så mycket om hur detta
läroverk är ordnadt och hur det borde ställas, andra ha af
enskilda orsaker blifvit förbittrade på dess stadgar eller på
det oblida öde, som hindrat dem sjelfva från att få det un-
derstöd eller det medhåll, de hade rättighet att få. Huru
som helst, missnöjet är allmänt, för allmänt till och med
i ty att i anfallen instämma äfven de, som på akademiens
bekostnad lefvat sina rundliga år hemma och i utlandet
och som ha skäl att vara tacksamma både mot institutionens
stadgar och mot dess ledande män.

Det är klart att de, som arbetat sig fram trots akade-
mien eller bredvid denna, skola med oblida ögon se hela
läroverket och tala med ett visst förakt om dess monopol
på att frambringa konstnärer. De gifva då också skäl för
sina åsigter om skolans ringa betydelse i förhållande till
hvad den kostar, de räkna upp dem, som af en eller annan
orsak lemnat läroverket innan de genomgått det samma i
vederbörlig ordning, och man finner att just namnen på
dessa äro namn på de mest löftesrika och mest .sjelfstän-
diga talanger, vi ega. De omtala historier och smådrag
från lifvet inom akademieväggarna, karaktäristiska för den
uppfattning, enligt hvilken den som lemnar skolan äfven
öfvergifver konstnärsbanan, de tala om herr X. som blifvit
förespådd döden genom hunger, om han ej väntade tåligt tills
han blefve försörjd af akademien, eller om huru Z. tillråddes
att välja en annan lefnadsbana, då han frivilligt undandrog
sig det skydd och den omvårdnad, som läroverket egnar
sina skyddslingar.	•

At allt det der skrattar man, men man håller sig full-
komligt allvarlig, när talet faller på sjelfva akademiens in-
rättning, och då händer det gerna att någon af yttersta
venstern talar om, hur onödig hela akademien är och för-
säkrar att den största tjenst denna kunde bevisa den svenska
konsten vore om läroverket upphör-de att vara till, på de
vilkor nämligen att de summor, som nu utgå till akademien.
26

skulle på ett eller annat sätt komma de konstidkande till
godo i form af pensioner och stipendier.

Han nämner Norge och Finland, två länder, som ej
ha akademier men som lika fullt ha dugtiga konstnärer.
Och dessa ha alls icke gått förlorade för sitt fosterland,
fastän de gått i utländska skolor. Något inhemskt läroverk
ha de säkert aldrig saknat eller längtat efter.

Det sägs att hvarje lärjunge vid Stockholms akademi
kostar staten 800 kronor årligen, och mer än en elev har
funderat öfver något sätt att komma åt de der 800 kro-
norna, — i synnerhet ha hans tankar gått åt det hållet,
om hans anlag varit sådana att läroverket ej förmått ut-
veckla dem utan han blifvit tvungen att gå sin egen väg.
Ty sådana anlag finnas.

Akademien har i årligt anslag mellan 70 och 80,000
kronor. Deraf utgingo år 1881 till lärare inemot 29,000
kronor; större delen af det öfriga användes till betjening,
modeller, belysning, reparationer och dylikt.

De ordinarie professorerna äro 7, dessutom 3 lärare
— i antikritning, perspektivlära och konsthistoria — och för
närvarande 8 viceprofessorer.

Lärjungeantalet var åren 1873—77 i medeltal 87 om
året — den förberedande skolans (“principen“) frånräknade.

Under åren 1867—82 voro de i medeltal 79.

Medeltalet af de elever, som lemnat akademien, är un-
der de senaste nio åren 20 för hvarje år. Häruti inräknas
de som dött eller öfvergått till andra yrken etc. Anser man
studierna vid akademien böra upptaga en tid af 5 år, så
kan man säga att omkring 12 elever hvarje år lemna läro-
verket efter att ha genomgått det. Alltså 12 nya konstnä-
rer för hvarje år.

Oppositionsmannen är genast framme med invändnin-
gar. Tolf nya konstnärer om året! Antag till och med att
detta antal vore öfverdrifvet, fastän det är läroverkets sty-
relse som uppgifvit siffran, så må man likväl ,ha skäl att
fråga: hvad lefva de på, alla dessa, som lemnat det prak-
27

tiska lifvet för att idka konstens sträfsamma lek? Om de
ej äro ekonomiskt oberoende, hvad skola de då lefva på, sedan
de kommit ut i verlden?

Akademien underhåller ett par, ger dem 300 kronor
årligen i 3 år under akademitiden, ger dem sedan ett eller två
tusen, medan de vänta på resestipendiet, och om de uträt-
tat något under denna väntan och om det stora stipendiet
blir ledigt i läglig tid, då äro de säkra för sin existens un-
der åtskilliga år, 5 eller 6, medan de uppbära en årslön af
3,000 kronor.

Men huru många kunna få stora stipendiet? För att
ha rättighet att söka det skall man ha fått kungliga me-
daljen, men mången, som för länge sedan förvärfvat denna
medalj, väntar ännu i dag på stipendiet och får nog vänta
derpå till döddagar, i synnerhet, om han varit djerf nog
att skaffa sig medel att resa utrikes, innan han fått det,
och i all synnerhet om han visar någon benägenhet att
draga sig fram af egna krafter. Ty i sistnämda fall lehöf-
ver han ju intet understöd.

Smärre stipendier (om 3,000 kronor för ett år, om
1,000 kronor o. s. v.) kunna tilldelas ett par af de vid lä-
roverket fullärda.

Men de öfriga? Och de som haft ett tillfälligt stipen-
dium men ej längre ha det?

Några ha lyckats komma i ropet och de få sälja sina
taflor till enskilda eller utomlands. Andra ha sina beskyd-
dare eller lyckas skaffa sig tillfälle att flytta ut, helst na-
turligtvis till Paris, der de kunna studera men sällan kunna
förtjena något i klingande mynt Andra åter förblifva
hemma,' stretande efter bästa förmåga att hålla sig uppe.
Och de måla för konstföreningarna.

Att bli konstnär är en svår sak, men att komma in
på konstnärsbanan är nu för tiden allt för lätt, och mången
gosse, som ej lyckas öfvervinna elementarskolans svårighe-
ter, tröstar sig med att han kan bli målare, och så låter
han sina små teckningsanlag bestämma öfver sitt lif. Och
28

anlag för teckning ha de flesta; alla barn rita gubbar på
hvar papperslapp de komma öfver.

Men att Itunna utbilda sig till målare är en helt an-
nan sak än att bli en verklig konstnär, — eller borde
åtminstone vara det. Den hvars anlag äro så utpreglade
— och så ensidiga, att han måste bli konstnär och ingen-
ting annat, om han skall bli något, han har skäl att slå
in på konstnärsbanan. Äfven om han ej eger ett öre, skall
han ändå nå ett stycke fram emot sitt mål, blott han har
kraft och har lit till sig sjelf.

Man har förebrått vår akademi, att den gör tillträdet
till konstnärsbanan så lätt, att den uppammar massor af
målare, hvilka landet sedan ej kan föda utan som bli för-
visade eller rent af förskjutna.

Det är deras eget fel, kan man säga, om de ej kunna
hålla sig uppe. “Menniskor med talang dö ej förr än de
sjelfva vilja dö.“ Och en målare har ej mera svårt att slå
sig fram i kampen för tillvaron än hvilken annan yrkesman
som helst.

Och lika litet som andra har han rätt att fordra un-
derstöd eller medlidande. Man ger så ofta staten skuld för
en konstnärs fall. Fosterlandet har uppfödt en historiemå-
lare, säger man, nå väl, hvilka monumentala uppgifter har
då detta land att erbjuda åt mästaren? Skall fosterlandet
låta honom gå under — eller skola andra länder skörda
frukten af hvad vi kostat på honom?

Visserligen vore det ju godt och väl, om staten hade
stora och många uppgifter för konstnärerna, men detta
kunna de knappast fordra af ett fattigt land, och de måste
foga sig sådana förhållanden nu en gång äro.

Att det svenska målareslägtet förökar, sig i en förfärande
grad är en iakttagelse, som man är i tillfälle att göra vid hvarje
besök i någon konstutställningslokal. Och derför att man
var så säker på att det fans för många målande män och
qvinnor i Sverige liksom i andra länder, derför väckte det
stor förvåning, när akademiens styrelse för ett år sedan
29



förklarade att det alls ej var någon fara för öfverbefolkning
inom konstnärsverlden. (Se akademiens utlåtande med an-
ledning af statsrevisorernas betänkande 1883).

Ju flera som försöka sig på konsten, — tyckes man
tänka ■— dess bättre. De som ha styrka att sjunga solo-
partierna, träda alltid förr eller senare fram ur körens leder,
och ju större kören är, dess flera äro de som tränga sig
fram ur den.

Men de stackars korsångarne, hvem tänker på de-
ras öde?

Nog går det an, så länge de äro unga och taga hela
tillvaron gladt. Då måla de taflor i dussintal och sända
dem rundt kring rikets alla konstföreningar, äro med öfver
allt och göra sig påminta vid hvarje möjligt tillfälle. Bli
de ej af med taflorna, så låta de dem komma igen vid
hvarje nytt inköp. Till slut lotta de bort dem högtals eller
sända dem till någon auktion, der de slumpas bort för
vrakpris.

Men de ledsna på detta snart nog, och så bli de så-
dana der målare, som gå och tala illa om de maktegande
och anse sig ha blifvit bedragna på den framtid, de drömt
sig. Eller också få de någon plats som embetsmän.

Angående professorsplatserna påpekade akademiens
styrelse i sitt utlåtande till riksdagens revisorer 1883, huru
de vid akademien anstälda ej böra ansträngas allt för strängt
utan tvärt om måste ha ganska litet att göra, och att aka-
demien hellre bör hålla sig flera professorer med mindre
löner än ett färre antal, som då kunde aflönas bättre. T
sist nämda fall skulle nämligen professorslönen blifva en-
dast en pension och platsen en reträttplats, äfvensom konst-
närerna naturligtvis skulle förslitas, om de alltför mycket måste
göra tjenst som lärare.

Att de konstnärer, som stå i sin fulla kraft, ogerna
vilja bosätta sig i hemlandet för att utbilda elever, är i
det hela ganska naturligt, då man känner förhållandena här.
30

Den qvinliga afdelningen, som i vår egen tid — af
Boklund, vill jag minnas, — blifvit inrättad vid akademien,
har fått höra mycket ondt om sig. Länge nämde man som
ett fattigdomsbevis för denna skola att under många år ej
mer än en enda elev derifrån ansetts värdig kungliga
medaljen, och denna elev var fröken Emma Ekvall, som
sedermera ej ,i utlandet fortsatt sina konstnärliga studier.
Efter henne ha emellertid fröknarna Jenny Nyström och
Charlotte Wahlström blifvit begåfvade med kungliga me-
daljen.

I allmänhet kan man ej påstå att qvinliga afdelningen
är underlägsen den manliga. Om dameraa ibland ha fått
lemna främsta platsen åt de manliga krafterna, så ha de
andra år, då de haft mindre goda förmågor att täfla med,
visat sig öfverlägsna och gått med seger ur täflingen. Da-
merna ha visserligen i allmänhet sedan de lemnat akademien
ej gått vidare på konstnärsbanan med sådan framgång som
deras kamrater af maskulina könet gjort, men detta för-
hållande är lätt förklarligt. En ung dam har ofta svårare
än en ung man att kunna slå sig ned i utlandet för en
längre tid. Hennes familj vill ha henne qvar i hemmet,
hon har inga eller helt få bekanta i den främmande staden.
Med ett ord, äfven om hon i flera fall har lättare att uppe-
hålla sig på främmande botten .— detta hvad sakens eko-
nomiska sida vidkommer — så.är det i andra afseenden
svårare för henne än för • ungherrar att bygga och bo i
någon af konststäderna på kontinenten.

Hon får i stältet en atelier i Stockholm, der hon —
kanske efter étt. eller par korta besök i Paris — utöfvar
tafvelmåleriet.

Lyckas hon verkligen få stanna utomlands ett år eller
två, så har hon alls ej svårare än ungherrar att slå sig
fram der. Samma svårigheter erbjuda sig för dem som för
henne, och om en eller annan dam med talang — som till
exempel fru Hildegard Thorell -- efter återkomsten från
31

Paris visat sig stanna i sin utveckling * så bevisar detta ju
alls icke någon underlägsenhet hos damerna.	.

Men hvad jag sagt om den manliga afdelningen, — att
den lockar allt för många unge män att slå in på konst-
närsbanan — det gäller enligt min åsigt äfven om den
qvinliga och det kanske i ännu högre grad. Man bör be-
tänka att denna afdelning ådrager akademien stora kostnader.
Man måste för dess skull ha dubbelt så många lärare och
modeller som eljest behöfdes. Och frågan blir, huruvida
det utbyte, Sveriges konst får genom gratisundervisningen i
måleri för flickor, på minsta sätt motsvarar de dryga kost-
naderna härför.

Icke som ville jag missunna damerna denna fria un-
dervisning. Hvarför skulle det ena könet ha företräde häri
framför det andrå, då det har visat sig att damer kunna
lära sig sköta penseln lika bra som herrar kunna det. Da-
mernas närvaro inom läroverket ger dessutom detta ett sär-
skild! behag och ger åt konstlifvet en finare prägel än hvad
detta eljes skulle få. Det är alltid uppfostrande att um-
gås med älskvärda damer, och akademiens qvinliga elever
ha visat sig ega ett godt inflytande på de manliga. Detta
sagdt på fullt allvar och utan minsta bimening. Ty huru
pikant ett skämtsamt yttrande om den qvinliga afdelningens
ändamål än kunde blifva, säkert är att det pikanta der
skulle komma fram på sanningens bekostnad.

Afvogheten mot akademiens qvinnoafdelning kommer
sig, tror jag, endast af den dryga kostnad, den ådrar staten,
samt den inskränkning, hvartill denna afdelning dömer un-
dervisningen inom den manliga skolan. Det vore bättre,
menar mången, om åtminstone en afdelning kunde göras så
bra som möjligt, i stället för att lärarekrafter och kostnader
nu få delas på båda afdelningarna.

Af målarskolans fyra atelierer upptagas två af da-
merna. Förr målade antikskolans män stilleben i den ena,

* En tids hvila till nya framsteg, som vi hoppas, hvad fru
Thorell angår.
32	.

men så behöfdes rummet till landskapsmålningsatelier,
då damer och herrar af landskapsskolan ej fingo rum un-
der samma tak, hvarför antikelevernas målning helt och
hållet upphörde. Nu börja de att måla efter lefvande
modell, ■ då de kanske aldrig förut hållit i en pensel. I
bästa fall ha de målat litet landskap. Ty naturligtvis gå
alla antikeleverna, som ha tid dertill, i landskapsskolan, då
•detta är enda sättet att få måla i olja, innan man kommit
upp i modellskolan, och då för öfrigt en målare i våra da-
gar, han må egna sig åt hvilken bransch som helst, alltid
måste ha liten aning om hur ett landskap bör målas, äfven
om han sjelf ej kan måla det med öfverlägsenhet.

För att mildra den dryga kostnad, som undervisningen
inom två afdelningar medför, skulle man kanske rent af
kunna sammanslå undervisningen. I utländska privata
konstskolor — statens akademier i utlandet bestå sig som
bekant ej med några afdelningar för qvinnor — går det
mycket bra för sig att män och qvinnor studera till sam-
man. Så ock på enskilda atelierer här hemma och utom-
lands. Likaså på landskapsskolans sommarutfärder. Och
säkert är att studierna ej förlora något derpå. Att tonen
öfver hela skolan vinner är en afgjord sak.

En delning de olika könen emellan kunde ju ske vid
tecknandet af naken modell i helfigur, och denna delning
kunde ju lätt åstadkommas utan betydande omändring af
arbetsordningen.

Ville . man vara radikal, kunde man yttra den åsigt,
att damerna antingen borde teckna efter naken modell i
männens sällskap eller ock helt och hållet undvika att
teckna den nakna manliga menniskokroppen i helfigur. Ty
icke är det nödvändigt för alla. ' Åtminstone kan man utan
att vara det allra minsta bekajad af pryderi invända ett
och annat häremot. Dock’ det är en smaksak.

Att den qvinliga afdelningen emellertid betydligt ökat
akademiens utgiftsstat, är ett oomtvistéligt sakförhållande.
Huruvida resultatet af dess verksamhet är sådant, att ut-
33

gifterna derför kunna anses skäliga att betalas af staten,
derom äro meningarna mycket delade.

I alla fall, utbrista damernas ridderlige försvarare, gör
qvinliga afdelningen i stort sedt lika mycket skäl för sig
som den manliga.

Möjligt — men i så fall är kanske äfven den manliga
afdelningen allt för dyr i förhållande till resultatet af dess
verksamhet.

Derom äro meningarna delade i ännu mycket högre
grad.

Att med bestämdhet yttra något om de synliga resul-
taten af denna verksamhet är vanskligt nog. Det tjenar föga
till att komma fram med en rad af namn, hvarken för
att visa prof på hvad läroverket åstadkommit eller för att
påvisa, hur akademien har misstagit sig i fråga om den
talang, som låg i linda hos någon ungdom, af hvilken man
väntade just ingenting. Man kan säga att akademien har
uppfostrat så godt som alla de konstnärer, hvilka i utlandet
blifvit berömda och gjort heder åt sitt fosterland. Men man
kan äfven påstå, att dessa, äfven om akademien ej funnits
till, blifvit fullt ut lika framstående konstnärer. Stipendier
och undervisning ha hjelpt dem, det är sant, men äfven
akademilösa länders ungdom kan, der anlag verkligen finnas,
komma i åtnjutande — på ett eller annat sätt — af såväl
det ena som det andra. Och hur mycken del läroverket
med rätta eger i hvarje målares utveckling, det är ej lätt
att afgöra. Några ha der lärt sig allt, andra alls intet.
Det beror helt och hållet på individens skaplynne och på
arten af hans konst.

För öfrigt “utgår“ ej den unge målaren efter fullbordad
lärokurs ur akademiens läroverk. Man kan här ej ens tala
om någon kurs, lika litet som om vissa läroår, dem eleven
har att tillryggalägga, innan han blir konstnär. Ty hans
utvecklingskurs varar tills hans stillastående eller tillbakagåpg

Ur dagens Krönika. IV. 3.	3
34

börjar. Genom studierna utom och inomhus utbildar den
unge mannen sina anlag, sitt förstånd, sin person — och
samtidigt går han också på akademien. Men detta sistnämda
bör ej få bli hufvudsaken, lika litet som elementarskolan
bör upptaga den uppväxande gossen i sådan grad att hans
ungdom förflyter mellan dess väggar. Nej, i lifvet utbildar
gossen sig, skolan kommer bredvid, ej onödig eller onyttig
men ej heller som det allra förnämsta.

Man hörde ibland förr framkastas den åsigten att han
som från akademien styrde kosan ut till de stora konststä-
derna, der fick börja med att arbeta sig ur de förfaringssätt,
han lärt sig hemma, och sedan detta var gjordt arbeta sig
in i en helt ny metod. Om det någonsin har varit så, kan
jag ej afgöra. Säkert är att ett dylikt påstående hvad nu-
tiden beträffar saknar all grund

Nog kan eleven vid vår konstakademi komma in i
hinderliga manér och nog kan han der lära sig ett och
annat, som ej förhjelper honom framåt så särdeles, men
svårligen är detta, om det någon gång händer, läroverkets
fel utan individens, som haff nog liten sjelfständighet att
släppa sitt bättre vetande för att trampa i andras spår eller
följa meningar, som han känner på sig vara föga lämpade
efter de vindar, som blåsa nu. Men i stort sedt är det en
högst aktningsvärd sträfvan efter enkel sanning rådande i
det som åstadkommes vid akademien. Resultatet kan bli
bättre eller sämre det ena året mot hvad ’det plägar vara,
lifaktigheten äfvenså, — säkert är att på den grund, som
en förståndig yngling lian lägga då han gör sina studier på
akademien hemma, på denna grund kan han också med
trygghet gå fram, till hvilken af de stora konststäderna han
än må styra kosan. Hans teknik färändrar sig naturligtvis
i någon mån, kanhända ganska betydligt, hans blick och
uppfattning skärpes och blir ej alltid den samma, men för-
mågan att se verkligheten och uttrycka den i form och färg,
den utvecklas dock på den grund, som hemma blifvit lagd.
35

Att lägga denna grund säkert och utan att binda, det
är ju en konstakademis främsta mål. •

Lifaktigheten inom akademien har varit mycket olika
olika år — det sista lär ha varit ovanligt dödt. Likaså
inom de olika skolorna, beroende dels på årstiden, dels på
läraren och dels på andan inom elevkretsen. Den har
yttrat sig i originalförsök och arbeten utom läroverket mera
än genom. öfverflödsgerningar inom detsamma.

Ty i allmänhet tillbringar man ingen ledig tid på läro-
rummen, oaktadt dessa stå öppna äfven mellan lektions-
timmarna, men öppna endast för teckning efter draperi eller
gips, hvilket den mera försigkomne eleven hunnit ledsna på
under de år, han tillbragt i antikskolan.

Det låter mycket ståtligt, då man på högtidsdagen hör
uppräknas, huru liflig verksamheten varit vid läroverkets
alla olika skolor och hvilket stort antal elever tagit del i
undervisningen inom hvarje läroämne. Hur mycket hvar
och en gjort, talas icke om, och så godt är det.

Ty icke öfveranstränger man sig i dessa biännien.
Perspektiv och draperi affärdar man ganska lättvindigt,
anatomi läser man förhållandevis mera grundligt och tro-
ligen alldeles tillräckligt, då det visat sig vara farligt för
en konstnär att kunna för mycket i detta ämne.

Kompositionsskolan, hvars vigt och betydelse akade-
miens præces aldrig underlåter att påpeka i sitt afslutnings-
tal på högtidsdagen, vet man ej mycket af. Ett ämne —
bibliskt, mytologiskt eller historiskt — uppgifves för hvarje
månad att komponera öfver, men ytterst sällan händer det
att någon elev gör en komposition, och någon håg för en
dylik öfning märkes aldrig förr än när det lider emot hög-
tidsdagen, då en och annan tar sig före att behandla något
uppgifvet eller sjelftaget ämne för att få sin teckning upphängd
på utställningens vägg. Men sällan är det som dessa ganska
fåtaliga kompositioner utvisa någon större begåfning åt det
36

hållet, och få äro också de elever, för hvilka historiska eller
gammalbibliskä ämnen lämpa sig. När de försöka sig på
dylika ämnen blifva kompositionerna oftast stela och själ-
lösa efterbildningar af någon ansedd konstnärs sätt att
sammanställa sina bilder och att se den tid, som skall
framställas. Och om kompositionerna äro hvad man kallar
“akademiska“, så ligger åtminstone ej orsaken dertill hos
den lärare, som nu för tiden granskar och bedömer försö-
ken, ty hans fördomsfrihet har nogsamt visat sig vid många
tillfällen, både i egna konstverk och när det gällt att gifva
nyttiga vinkar för ungdomsförsöken.

“Kompositionen“ ligger föga för vår tids konstnärer.
Vi ha sett, hur målare, som aldrig befattat sig med något
dylikt, nått stort rykte i Paris, der det nästan är en för-
tjenst att anordna taflorna så barockt och originell som
möjligt. Stundens mod har naturligtvis föga att betyda.
Hur man än ämnar måla, då man blir målare och gifver
sig ut på det hala, så skadar det emellertid säkert ej att
ha studerat och tänkt något öfver figurers sammanställande
på en duk. Äfven om man sätter sig öfver aila erkända
lagar härför och skapar nya, så måste det ju naturligtvis
finnas någon slags komposition i en tafla.

Om målarskolan skall jag här ej tala. Det vore så
frestande att komma in på anekdoters, på minnenas område
— och det hör ju ej hit. Det kunde också bli frestande
att yttra sig om olika undervisningssätt, om olika synpunk-
ter nu mot förr, om ett och annat, som ej heller hör hit,
då jag ville undvika att tala om personer.

Blott det må sägas, att lifaktigheten inom målarskolan
varit störst, då eleverna varit något så när försigkomna och
då någon eller några af dem återkommit till läroverket
efter en tids vistelse i utlandet, der de sett åtskilligt och
lärt att se med öppnare blick än förr.
37

?

Från talet om kompositionsskolan är öfvergången lätt
till täflingsmålningen eller “prismalningen“, som den kalläs.
I och för denna uppgifves hvarje år ett ämne inom figur-
och ett inom landskapsmåleri att behandla, — dessutom ett
skulptur- och ett arkitekturämne.

Detta, att bestämma motivet för de taflor, efter hvil-
kas beskaffenhet elevens skicklighet bedömmes, är helt visst
både onödigt och .hinderligt för honom. Man uppger ett
ämne, der den nakna människokroppens framställande blir
hufvudsak, t. ex. “Hero vid Leanders lik“ eller “Scen ur
syndafloden“. Eller ger man ett historiskt ämne såsom
“Kristina Gyllenstierna vid Stockholms belägring“.

Och hur utfaller täflingen?

Det historiska ämnet visar sig alldeles omöjligt att
behandlas af eleven. De som ha en något så när elegant
penselföring och någon chic i tekniken, ha ej ett spår af
historisk uppfattning, och de, hvilkas konstnärliga instinkt
leder dem på rätt spår hvacl tidsfärgen vidkommer, de ha
ej kunnat i detalj utföra taflan så som de tänkt sig denna,
och deras arbete gör på betraktaren ett ännu mera ogyn-
samt intryck än deras, der en viss finess i det yttre fått
täcka öfver den inre tomheten.

Med att måla naket reda sig eleverna bättre än när
det gäller att måla historiska ämnen. Men taflorna bli lik-
väl i nio fall af tio ej så litet tråkiga. Man ser med hvil-
ken likgiltighet målaren stått framför taflan. Han kan ha
målat sina modeller aldrig så flitigt, något lif blir det sällan
i hans tafla, derför att målaren ej känt sig tilltalad af sitt
ämne.

Dessa uttalanden om “pristaflorna“ sagda utan hän-
syftning pa något särskildt arbete. Från den allmänna re-
gel, jag uttalat, ha vackra undantag förekommit, såsom hrr
Hellqvists, Tiréns,' Björcks prisbelönade täflingstaflor, ett par
andra behandlingar af prisämnena att förtiga. Då lärjunge-
kretsen ett år varit ovanligt dugtig, då åstadkommes natur-
ligtvis äfven dugtiga täflingsarbeten. Låt oss tänka på Ernst
38.

Josephsons, Kar] Larssons eller Richard Berghs pristaflor.
Alla voro de originell och samvetsgrant genomförda, — men
ingen af de tre konstnärerna har sedan en enda gång känt
sig hågad att välja ett historiskt ämne, ej ens Larsson, som
eljes försökt sig på alla områden.

Naturligtvis är täflaren ej tvungen att måla prisämnet.
Han får till högtidsdagen lemna upp hvilken tafla han vill,,
med sjelfvaldt ämne, och på de år, som sist förflutit, ha de
inlemnade taflorna med sjelfständigt behandlade 'ämnen
blifvit allt flere, medan pristaflorna deremot smultit i hop
till allt, färre. Men det har dock varit vida svårare att få
kungliga medaljen eller annan reel utmärkelse för ett sjelf-
taget motiv än för det föreskrifna ämnet. Vi sågo härom
året — 1881 tror jag det var — huru ett par elever, som
behandlat prisuppgiften något för fritt, blefvo alldeles utan
belöningar för sina arbeten, af hvilka åtminstone ett var
fullt ut jämngodt med de belönades taflor och lika hopp-
gifvande som det arbefe, som erhöll kungliga medaljen.
Och som litet hvar af täflarne fika efter denna medalj, så
underkasta de sig — eller ha åtminstone underkastat sig —
att behandla ett motiv, som de aldrig skulle ha valt sjelfva.

Man ihågkomme att Salmson, Kronberg, Severin Nils-
son, Josephson, Larsson, Jenny Nyström, Hall och flera
fingo sina medaljer för pristaflor med ämne ur svenska hi-
storien, Hugo Birger och Björck för nakna figurer. Nu
måla desse män folktyper och moderna genrebilder, land-
skap, allegoriska bilder, spanska scener eller danska fiskare,
kort sagdt allt annat än hvad deras debut tycktes lofva.
Hellqvist är säkert den ende, som — hittills åtminstone —
blifvit sina ideal trogen, men det har han utom anlagen,
som pekade åt det hållet, sitt inflytande af Münchenerskolan
att tacka för.

Till pristaflorna tecknas en skizz under bevakning. Det
går till liksom vid skrifningarna till studentexamen vid ele-
mentarläroverken. De elever, som ämna täfla eller som för
ro skull ämna teckna skizz, samlas uppe i akademiens stora


39

sal. Ämnena läsas upp och eleverna planteras ut’ i skilda
rum för att anstränga sin uppfinningsförmåga. -

Hvarför allt detta?

Om det är för att hindra eleven att “låna“ idéer till
sin tafla, så hindrar denna skizzteckning inom slutna dörrar
honom alls ej derifrån, då han naturligtvis har i sitt minne
en mängd såväl grupper som figurer från mångfaldiga taflor
och teckningar, han sett. .

Och tänk hvilken svårighet det är att på rak arm göra
ett utkast öfver ,ett ämne, som man kanske aldrig hört talas
om eller som alls ej lämpar sig efter täflarens skaplynne.
Jag mins en för detta kamrat, som sedan blifvit en
skicklig ’ och ryktbar aqvarellist, hur svårt han . hade
att ställa till samman två figurer och, huru “Gustaf Vasa
inför kung Hans“ satte honom oöfvervinneliga myror i huf-
vudet.

Naturligtvis är det först efter ett långvarigt begrundande
af ämnet, som man får klart för sig, huru detta på bästa
sätt bör uppfattas. Akademiens styresmän ha visserligen
«j hållit så strängt på att den i hast hopkomna skizzen vid
utarbetandet af sjelfva taflan följes med noggranhet. Men
om skizzen ej behöfver följas, då blir ju skizzteckningen
utan all betydelse, blir en öfningslektion och ingenting an-
nat. Och om skizzen deremot skall utgöra taflans grund,
„ då får man af denna ej fordra att den skall vara ett ge-
nomtänkt konstverk utan nöja §ig med att deri blir följden
af ett ögonblicks ingifvelse.

Antagom att eleven finge måla alldeles hvad han ville
till pristäflan, en scen från landsbygden, en enkel studiefigur
ur lifvet eller hvad som helst, då vore det löjligt, icke sant,
att fordra af honom att han på förhand, inom slutna dör-
rar och utan att ha tillgång till någon modell, skulle teckna
-en sådan typ eller en sà’dan grupp, som han ville måla.

Man utgår vid prisämnets gifvande från en Iwmposition,
då man borde utgå från lifvet. Man säger till eleven: <“Sätt
i hop “Hero och Leander“ eller rita “Luther, då han bränner
40

upp deri påfliga bullan“, så få vi se hur du tänker dig äm-
net“, — i stället för att man borde ha sagt: “tag en figur
eller en grupp eller hvad du vill ur verkligheten, som in-
tresserar dig, och måla den, så få vi se, hvad du duger till. “

För öfrigt är det föga svårt att uppställa skäl för och
emot detta. Täflan med på förhand bestämda ämnen före-
kommer ännu vid utlandets akademier, ■ och man anser att
man af de taflor, som på sådant sätt åstadkommes, kan
rättvisligen bedöma de täflandes inbördes skicklighet.

Men det, som är minst sagdt egendomligt, är att hos
oss äfven landskapsmålarne få sitt ämne uppgifvet, och att
äfven de skola på en förmiddag och instängda i lärorum-
men teckna en skizz till den tafla, de ämna måla.

För det första har landskapsmålaren lika svårt som
figurmålaren att ‘måla ett uppgifvet ämne. En skåning
eller kustbo, som kan måla sin hembygd och känner den i
grund och botten, han bör naturligtvis få framställa denna
natur och ej tvingas att resa upp till Norrland för att måla
furor och vattenfall. Sätt Gustaf Rydberg att komponera
sådant på ett rum eller befall Tirén att måla ett skånskt
landskap! Det är ju personligheten, som skall gifva konst-
verket dess värde, och i målning lika väl som när det är
fråga om författarskap kan man tala om le style personnel.
Målaren kan visserligen sätta sig och förfärdiga en tafla af
hvilket slag som helst, men bäst målar han hvad han kän- «
ner bäst. •

För det andra: att bedja landskapsmålaren sitta inne
och. komponera sitt motiv! “Solbelysta pilar“, “Ekskogsin-
teriörer“, “Alskog“. På lediga stunder kan han skizzera små
landskap som tidsfördrif, men ämnar han måla en tafla, så
var säker på, att han går ut och söker sina motiv i naturen
i stället för att taga dem “aus der Tiefe seines Bewusstseins“.
Ett hemmagjordt landskap är väl det ledsammaste konst-
verk, man gerna kan tänka sig, det må för öfrigt vara al-
drig <så förtjenstfullt komponeradt.
41

Och har nu eleven komponerat sitt utkast, ‘skall han då
vara tvungen att följa det, äfven om han ute i fria naturen
under sommaren — ty skizzteckningen sker på våren —
finner goda motiv till sin tafla, fastän olika mot den skizz
han gjort? Nej, jag känner honom och vet att han skall
rifva utkastet i tusen bitar och måla hvad han har för sina
ögon, obekymrad om kompositionslagar och förordningar.
Så vida han ej är mera akademielev än1, konstnär, ty i
så fall, gör han kanske om, naturen för att få den att
likna sin fantasiskizz.

Och om landskapet nödvändigt sitall komponeras
— hvilket alldeles icke är nödvändigt — så bör detta åt-
minstone ske om hösten och ske med ledning af studier,
gjorda i det fria, men aldrig bör det ske, innan man ännu
haft tillfälle att se sig omkring i det slags natur, som skall
bli föremål för konstnärlig framställning.

Hvem som lyckas bäst vid pristäflingen, det beror på
mycket annat än på skicklighet: på tur, hvad ämnet be-
träffar, på täflarens sinnelag, om han hör till arbetsmyrorna,
som förstå att indela sin fid och kunna ha ett arbete fär-
digt på bestämd dag, eller om han bör räknas till de-sökande,
som göra om och förstöra hvad de gjort, och sedan börja
på nytt igen, tills det återstår helt kort tid och de måste
niåla färdigt så godt de kunna i hastigheten,, måla i ^ista
minuten, göra om uppe i utställningssalen hvad som der
tar sig ut på ett helt annat sätt än, då taflan stod på staff-
liet i ateliern. Slumpen har vida större inflytande i fråga
om taflor än hvad publiken i allmänhet anar, och mycket
beror på, om dagern i ateliern varit lika eller olika med
den belysning, taflan får i utställningslokalen. Ett par
franska målare, som gjort succés på salongen, ha till en
del att för sin framgång tacka den omständigheten att de
fått måla sina taflor färdiga uppe i utställningssalen, der de»
kunnat beräkna effekten.
42

Det äf med konstutställningar som med examina. Tur,
“flax“, som man säger, afgör mycket. Det ärliga, samvets-
granna arbetet skall förr eller senare bli aktadt efter för-
tjenst, och den konstnär gör bäst som arbetar för arbetets
egen skull och ej för framgången. Men denna är nyckfull.

Man håller på med en tafla och har den skapligt upp-
lagd, men så börjar man sedan utan minsta orsak att för-
sämra den, målar in sig i en tråkig färg, som man sjelf
ser bli sämre för hvar;dag, Och när det så återstår tio
dagar tills taflan skall vara inlemnad, då finner man omöj-
ligheten af att få den dräglig. Hvarefter man lydande en
erfaren kamrats råd väljer ut bland sina gamla studier en
bit, som man hyfsar upp i hastigheten. Studien får en god
plats, “gör sig bra“, der den sitter, blir uppmärksammad
och såld och dess upphofsman kommer i tidningarna som
en lofvande ung konstnär..

Så kan det gå till. Utgången behöfver ej precis vara
orättvis, fastän ödets lek kan vara något öfverraskande
ibland.

På högtidsdagen den 14 maj utdelas belöningarna, be-
stående i medaljer och mindre stipendier (från 25 kronor
till ett par hundra — 400 kronor gåfvos sista högtidsdagen
åt en elev för en stor oljefärgstafla). Då bedömas äfven de
öfriga arbeten, som elever eller för dettingar lemnat in.
Akademien uttalar sin tillfredsställelse med A:s sträfvan,
ger B. sitt erkännande för “framsteg i allmänhet“, förkla-
rar att den “fäst synnerlig uppmärksamhet“ vid G:s, D:s
och E:s taflor och att den fäst bara “uppmärksamhet“ vid
F:s arbete.

En gång på högtidsdagen företog sig akademien att
nämna ett par nyligen utgångna elever till agréer, men det
hade hvarken akademien eller de utnämde någonting för
och det har sedan ej upprepats. Titeln agrée är också
alldeles betydelselös. Den gifves åt alla målare och måla-
•rinnor, som gjort sig något kända hemma eller i utlandet
43

- undantagandes åt August Hagborg, hvilkens namn otro-
ligt nog ej hittas på listan bland de utvalda.

Efter högtidsdagen somna lektionerna af. Eleverna
promenera i Kungsträdgården eller ute på Djurgården, och
uppe i målarskolan sitter professorn och tecknar gips i säll-
skap med en eller två elever eller också alldeles ensam.
Och då han ledsnar på det görat, säger han åt vaktmästarn,
att “om det kommer någon, så skicka efter mig“, hvarpå
han går ned i Blanch och dricker en kopp kaffe. *

Den unga, så kalladt realistiska skolan i vårt lands
literära verld får oupphörligt smälta beska tillvitelser, derför
att den vågar hylla andra åsigter än de, som hemma äro
allenaherskande bland rättänkande medborgare. De unga
målarne ha det vida bättre. Dem följer man i allmänhet
med vänliga känslor och välönskningar, och för att blifva
uppmärksammade behöfva de sällan gripa till så häftiga
medel, som en och annan af pennans män funnit för godt
att göra.	-

Och likväl uppträder det unga konstnärsslägtet fullt
ut lika revolutionärt som skriftställarne mot all god gammal
sed. och bruk och i synnerhet mot hvad det lärt på akade-
mien. Det är ju ungdomens sätt att, när den kastar sig
öfver något nytt, göra detta med ett öfvermått af kraft.
Vi böra ej skaka på hufvudet häråt. Öfverdrifterna skola
säkert gifva med sig, ynglingen skall bli man, — gubbe
hoppas jag att han aldrig skall bli. .

Vid akademien har han målat efter naken modell, ko-
pierat naturen så troget, så naturalistiskt lian kunnat.
Han reser sedan utomlands, ibland utan medalj — som Hag-
borg, Skånberg, Borg, Bergh, Thegerström, Zorn, Krouthén,

* Om yttrandet ej är faktiskt så är det ”historiskt’".
44

Arsenius och flere gjort, — ibland efter att af ett eller
annat skäl tidigt ha lemnat läroverket — som Kindborg,
Liljefors m. fl. gjort, de som ej passade der, — ibland med
medaljen i fickan — som Kronberg, Larsson, Josephson,
Tirén, Björck, Rosenberg. Ibland har han helt oväntadt
vunnit en medalj, som ej gagnar honom till något. Och
ibland hör han till de ihärdige, som hårdnackad! gå qvar
i skolan och måla en lång rad af prisämnen, som kanske
till slut förskaffa, dem en medalj för trogen tjenst.

Han kommer emellertid ut och blir hufvudyr af hvad
han får se rundt omkring sig.

Och de taflor, han först sänder hem, de ha ej den
minsta likhet med det han målat i hemlandet. De kunna
vara rent af onaturliga i sträfvan efter ljus i färgen, land-
skapen kunna se ut att vara målade med krita och socker-
bagarfärg, eller kan det se ut som vore färgen tvättad bort
från dukarna och som hade den lemnat efter sig en pjaskig,
ljust violett ton, der genomskinligt blodlösa figurer simma.

Lyckligtvis plägar detta första konstlade skede blifva
af kort varaktighet. Det kan till och med helt och hållet
uteblifva. Och glädjande är att de unga, som under, de
allra sista åren dragit ut, tyckas ega vida större sjelftillit
och klarare blick än deras företrädare. Man finner deras
studier i allmänhet vara ganska sjelfständiga och utan spår
af receptmåleri, hvarken af gammal eller ny skola. Klart,
friskt och enkelt gjorda, med gråa toner men utan detta
askgråa eller detta kritaktigt gredelina, som nybörjaren
gerna griper till, då han skall tolka den franska belysningen,
solskenet som silar sig genom hvita moln.

Visst blir det .ibland effektsökeri, visserligen är ej allt
som skickas hem af första slag, men hvem begär det? Man
fordrar endast ärligt arbete, lit till egen blick och eget om-
döme — och det är just det, våra senast utskeppade unga
målare i allmänhet visat sig ega.

Detta sakförhållande, att ungdomen — så väl de som
länge studerat vid akademien som de andra — vid sin an-
45

komst till Paris är säkrare nu än hvad emigranterna förr
varit, bör, tycker jag, tala till akademiens förman. Ty icke
kan läroverket berömma sig af allt som de unga utmärkt
sig för, men någon del har väl alltid läraren i lärjungens
vunna skicklighet.

Ordet “brödkaksmålningar“ faller en ovilkorligen i
minnet, då man går uppe på en af Stockholms konstutställ-
ningar, sådana dessa se ut i vanliga fall, då intet särskildt
anmärkningsvärdt konstverk och ingen större sändning från
utlandet lifvar upp lokalen. Ty man har ovilkorligen en
känsla af att de äro tillkomna för brödfödans skull, alla
dessa små obetydligheter, som kläda väggarna. Det öfvervä-
gande flertalet dukar behöfver visst icke kallas dåligt. Der
finnes åtskilligt, som är godt arbete, och mycket, som hvar-
ken är bra eller dåligt, vid sidan af det, som man gör bäst
i att ej tala om. Men intrycket af det hela blir tråkigt,
det hjelps inte. Och orsaken ligger, tror jag, just i den
ringa lust, den ringa målarglädje, som röjes i det mesta af
allt, hvad brödkaksmålningar heter.

Konstföreningarna äro understödsinrättningar, men om
de såsom sådana göra åsyftad nytta, det är frågan. Myc-
ket unga och mycket gamla målare understödjas af konst-
föreningarna, och det ser ibland verkligen ut som vore dessa
till endast för att skaffa afsättning för medelmåttiga taflor.
Gå år efter år på konstföreningen och se hur lika taflorna
från ena året äro dem från det andra, hur snart sagdt
alldeles samma saker gå igen den ena gången efter den
andra. Man behöfver endast vara borta någon tid, kort
eller årslång, och sedan komma dit igen, så tycker man
genast att man sett allt detta förut,. fastän de utstälda taf-
lornas flertal är alldeles nytt.

Konstföreningarna ha naturligtvis hjelpt till att intres-
sera den stora allmänheten för konsten. Men på den, som
med största möjliga intresse eller samvetsgrannhet eller hvad
46

man vill kalla det följt deras tafvelutställningar, pa honom
verka de i det stora hela förslappande och om hans in-
tresse för konsten hålles varmt, så ej är detta konstförenin-
garnas förtjenst. Målare kalla i dagligt tal dessa för “konst-
förnedringar“.

I stort sedt ha målarne föga nytta af dem, många
anse motsatsen. Ty konstnärsskapet måste ju lida på detta
utportionerande af talangen i små doser. Målarne lefva
svårligen på de slantar, de kunna få af en konstförening
för en eller annan liten tafla, men de föras in i en vana att
måla krafs och obetydligheter, som de sjelfva förakta, att
måla sådant som folket vill ha, att måla för maten.

En ung landskapsmålare hade till föreningens för nor-
disk konst inköp utarbetat ett landskap, en någorlunda stor
duk, omsorgsfullt och väl genomförd. Men dagen före sista
inlemningsdagen kom han på en ny idé: “Min tafla är visst
för dyr och för stor, tänk om den inte blir köpt just der-
för! Om jag skulle måla ihop en liten bit på några timmar,
så ha de åtminstone att välja på två taflor af mig!“

Han satte sig och lekte ihop en liten månuppgång
eller hvad det var, en sådan der tafla, som man målar utan
studier och som i bästa fall kan bli värdig att sitta på en
vägg, men hvars konstvärde ej är särdeles stort. Dagen
derpå lemnades den stora taflan och den lilla slarfbiten till
“nordisk konst“. Och mycket riktigt blef den lilla slarf-
biten inköpt och vid årets slut bortlottad, medan taflan åter
fick söka sig en égaré på annat håll.

Historien är ganska betecknande för många dylika
till den svenska konstens fromma stiftade inrättningar.

För allmänheten äro de förstås becjväma att ha. Att
köpa taflor faller just ingen in. Hvartill skulle det tjena?
Det är ju både beqvämare och billigare att vara medlem
af en konstförening och vinna en tafla på lotteriet till julen.
Att man, om man vinner, får en tafla ur högen af de in-
köpta, det betyder mindre, hufvudsaken är att man är med-
lem af en för konsten gagnelig inrättning.
47

Och dessa föreningar måste för att få så många vin-
ster som möjligt att dela ut köpa så många taflor som möj-
ligt z till så ringa pris som möjligt. Hvad kan man under
slika förhållanden begära af de konstverk, som hamna i
föreningens ego?

Stockholms konstförening har, det måste likväl erkän-
nas, på senaste åren börjat slå in på en bättre väg och
köpa ett mindre antal konstverk, som då kunnat betalas
bättre, i stället för att dela ut sina penningar till idel små-
saker. Men landets andra konstföreningar?

Tänker man rätt på saken, så slutar man med att
tro att föreningarna ej heller gagna allmänheten stort. Att
de kunna] väcka håg för konsten hos en eller annan ung-
dom i någon aflägsen landsbygd, det är godt och väl, men
huruvida denna individ blir lyckligare, när han målar taflor
än han skulle blifvit i något annat yrke, det är en oafgjord
sak, liksom det också är vanskligt att påstå att han verk-
ligen kommer att bli en duglig konstnär. Ty vi ha sett
så många underbarn med afgjord håg för konsten, hvilka
flyttade in på den banan blifvit allt annat än hvad de
sjelfva och deras beskyddare haft skäl och haft rätt att
hoppas. ,

Detta alls icke sagdt i afsigt att yttra ett ringaktande
ord om konstnärsanlagen, som ju kunna visa sig utpreglade
äfven hos barn, som aldrig sett en tafvelutställning. De
verkliga anlagen få alltid tillfälle att visa sig. Bli de ej
uppmärksammade eller gå de under af brist på odling, —
ja, det är en sak, som har intet att skaffa med det ämne,
vi här sysselsätta oss med.

Om konstföreningarna ej äro till öfvervägande nytta
för hvarken konstnärerna eller för allmänheten, hvem gagna
de då? Deras tjenstemän kanske? Det fins i Sverige helt
få aflönade platser för konstnärer, och de tjenster, som borde
gifvas bort åt dylika såsom ett slags reträttplatser, de stanna
oftast i händerna på hoftnän eller estetici. Derför skadar
48

det alls ej, hor man sägas, att åtminstone ett par målare
kunna få anställning såsom styresmän vid konstföreningarna.

Jo, det skadar, ty de hindras genom sin tjenst i, sin
utveckling som konstnärer. De äro för en lön af 500 till
1,800 kronor årligen bundna i Stockholm, der de måste
vara till hands ständigt, mottaga och afsända taflor, hänga
upp dem och taga ned dem igen. Det är ej värre med
konservatorn i en konstförening än med mången annan, som
för en liten men säker inkomsts skull får lemna å sido —
småningom, utan att han alls ämnar det — den sysselsätt-
ning, som lämpar sig bäst för honom och som han om-
fattat med sin ungdoms brinnande ifver. Är han, konser-
vatorn, en man, som utan saknad för konsten kan undvaras,
ja då är platsen ytterst tjenlig för honom, men är han en
utöfvande målare af någon betydenhet, så är det högst
troligt att hans embetsmannaställning utöfvar ett skadligt
inflytande på hans talang.

I ett afseende ha konstföreningarna särskildt verkat
till men för all konst, derigenom nämligen att de omhuldat
och uppmuntrat dilettantismen och detta i en rent af för-
färande grad.

Sverige är för öfrigt dilettanternas förlofyade land.
Dilettanter ha ofta en afgjord framgång, deras arbeten äro
mera “svenska“, än hvad de emigrerade konstnärerna
kunna åstadkomma, under fotografier af deras taflor stå
att läsa orden “Nordiska konstnärers arbeten“, de bli om-
talade och stå i biografiska lexikon som konstnärer, äfven
om de aldrig gjort en duglig tafla i sitt lif och fastän en
och annan af dem kanhända aldrig fikat, efter något konst-
närsrykte utan målat sina taflor för eget nöje eller för sin
utkomst, då han sett att de varit begärliga. *

* En i år utkommen uppslagsbok: De bildande konsternas
utöfvare i Sverige 1600—1884 upptager ett så stort antal dilettan-
ter bland de verkliga konstnärerna, att hela arbetetderigenomfåren
löjlig prägel.
49

På konstföreningarna trängas deras taflor anspråks-
fullt bland konstnärernas och de för detta konstnärernas
arbeten. Ibland kunna de vara ytterst redbart och sorg-
fälligt genomförda — interiörer med linier raka som sol-
strålar och färger, svaga och overkliga utan must och utan
lif —, ibland äro de gräsligt okonstnärligt, handtverksmes-
sigt, skrikande osant eller pjollrigt sött utpetade, — än ha
de ett namn att trygga sig till, ett namn, kändt ej på det
konstnärliga området utan på något helt annat men som i
alia fall inger vördnad för bäraren deraf. Men nästan all-
tid bli de omtyckta och prisade, ty den stora publiken --
både den som ser och den som läser — undviker gerna en
djupare tanke eller ännu hellre en finare känsla för att
vända sig till den, hvars uppfattning och hvars blick är lik
åskådarens egen, det vill säga är så lagom fin och djup.

Och hvilka så kallade konstverk man ibland kan få se
på konstföreningarnal Jag saknar ord att beskrifva dem,
och att gå in i detaljer om dåliga föremål är heller ej nå-
got behagligt göra. Det som man måste klandra, det gör
man bäst att gå förbi med tystnad. En hvar, som känner
våra utställningar, måste för öfrigt gifva mig rätt i detta
utdömande af åtskilligt, som uppträdt med anspråk på
att vara alster af svensk bildande konst, men som i sjelfva
verket var intet annat än afskräckande exempel på, huru '
. djerft en och annan vågar måla.

En anmärkning i parentes! Jag försöker ej nedsätta
den aktningsvärda dilettantismen, den som sysslar med en
vacker konst för sitt nöje, ej heller den som säljer hvad
han målar och som målar så godt han kan utan stora an-
språk eller stor inbilskhet. -Det är endast det slående dåliga,
jag vill ha bort från hvarje utställnings vägg. Och detta
uppenbart dåliga är exponeradt året om i Stockholm på de
“permanenta“ utställningarna.

Det är bestämdt ett fel, detta att konstföreningarna äro
öppna året om. Allmänhetens intresse för nya konstverk *
•skulle säkert vara större, om vi en gång om året anordnade

Ur dagens Krönika, IV. 3—4.	4
50

en “salong“ — helst på hösten, då de våra landsmäns arbe-
ten, som varit utstälda på parisersalongen, kunde komma
med — så att allmänheten kunde få ett samladt intryck
af hvad som blifvit gjordt i konstväg under det gångna året.
Ty just derom ha vi nu föga vetskap, undantagandes de år,
då någon stor utställning, förekommit i Kjöbenhavn eller
Göteborg och då konstvännen har rest dit för att der få
ett litet begrepp om hvad den svenska konsten kan åstad-
komma och hvåd den har åstadkommit.

Blef ej litet hvar öfverraskad, då han på Göteborgs-
utställningen 1881 fick se en präktig samling svenska konst-
verk af hvilka han förut sett endast ett och annat, medan an-
dra — deribland verkliga mästerstycken, sådana som Hugo
Salmsons “Repetitionen af Tartuffe“ — aldrig .ens varit ut-
stälda i Stockholm* och alls ej voro kända derstädes. Af
konstföreningarnas permanenta småkrafsutställningar får man
alls ingen kännedom om landets konst, knapt ens om konst-
närernas verksamhet. Nej, det behöfs en årlig utställning,
och en utställning, som är värd att omfattas med något in-
tresse såväl af de utöfvande konstnärerna som af den be-
skådande och köpande allmänheten.

Nu är det visserligen sant att akademien hvart annat
år skall anordna en dylik öfversigtsutställning, hvarom jag
här ofvan talat, men denna förordning har ju föga vigt, då
den ej följes, ty sedan år 1877 har ingen sådan utställning
förekommit, jag vet ej af hvilka skäl men troligen derför
att den sedvanliga lokalen i akademiens hus ej kunde nyt-
jas annat än på sommaren, sedan läroverkets termin var
afslutad.

Men nog vore väl i alla .fall en öfversigtsutställning,
blefve den än anordnad på sommaren, bättre än att de
konstverk,. söm konstnärerna bry sig om att skicka hem
— det vill säga de konstverk, som ej få afsättning i utlan-
det eller äro på förhand bestälda af göteborgare — blifva

* ”Tartuffe” har sedan ofvanstående skrefs visats i Stockholm.
51

blandade i högen af dilettanttaflor och elevarbeten uppe på
“föreningarne“. .

Men, invänder- man, en gång om året borde väl ändå
det allra bästa som målas eller som modelleras vara att se
i rikets hufvudstad, och det vore på hösten, då staten in-
bjuder alla konstnärer till täflan om att få sina arbeten
köpta af museet. Det borde väl vara målarens högsta ön-
skan att få sin tafla att stanna på museiväggen som prof
på den insats, han förmått göra i fosterlandets konst. Äf-
ven om staten skulle betala mindre än hvad enskilde mece-
nater förmå — det gör till exempel franska staten, — så borde
väl äran att få sälja till kommunen uppväga skilnaden i priset.

Ja, så tycker man. Men svenska staten, som årligen
köper in konstverk, går dervid till väga på ett ganska un-
derligt sätt. I stället för att välja Irland allt, som ställes
ut, och taga det bästa deraf — franska staten gör hvarje
år en razzia på salongen och förekommer oftast de privat-
personer, som spekulera på konstverken — så bjuda vi
konstnärerna att på bestämd dag lemna in de konstverk, som
de äro hågade att aflåta till museet. Dessa konstverk stäl-
las då upp till allmänt beskådande och utgöras af ett par
ungdomsarbeten, af några danska eller norska taflor och af
ett par dilettanttaflor, hvilka naturligtvis ej sky att tränga
sig upp på museet, kanske derför att der finnes åtskilligt
förut af samma slag.

Bland de insända konstverken utväljas de, som anses
bäst och hvilkas pris ej är allt för högt. Inga andra taflor,
, som målats i riket komma i fråga att inköpas af staten,
vore de än aldrig så goda.

Det är sällan en mästare bryr sig om att skicka
en tafla till museets inköp. ■ Han har den ofta bestäld af
någon enskild person eller får han sälja den i utlandet, der
han bor. Eller ock drar han sig till minnes de senaste in-
köpen och aktar sig visligen att utsätta sig för obehaget
att bli refuserad, kanske — som händt — till förmån för
en honom vida underlägsen tafvelmålare.
52

Och derför är det i de flesta fall ungdomar, som sända
taflor till statens inköp. Det händer att staten får ett och
annat godt arbete af dem, såsom Larssons båda aqvareller,
inköpta i fjor, eller Hasselbergs Snödroppe, men det händer
också att den blir fast för taflor af ett mycket tvifvelaktigt
värde eller till och med af intet värde alls.- Härom kan en
hvar öfvertyga sig, blott han går igenom listan på det som
blifvit inköpt under de sista tio åren. Hur många af dessa
arbeten bidraga väl till att gifva en verkligt hel bild af
svenska konstens utveckling under den tiden? Ha vi ens,
sedan Kronbergs Jagtnymf och Törnås kända vårlandskap
köptes in, fått en enda oljemålning af verklig stor förtjenst
in bland de många småtaflor, som utgöra stammen af
den så kallade svenska skolan på nationens museum? Jag
vågar tvifla derpå. Och jag vågar äfven uttrycka den fasta
åsigt att vi ej få något dugligt konstverk i statens ego — om
ej genom en slump någon gång — så länge vi fasthålla vid
detta sätt att inköpa konstverk. Det är dock folkets pen-
ningar, som användas vid inköpen; ett ytterligare skäl till
stor försigtighet i valet af det man köper.

Konstsamlingen på museet skall ju vara representativ
för landets konst, men detta är den knappast, hvad vår
samtids konstverk vidkommer. Tvärtom är den moderna
riktningen inom måleriet ganska ensidigt och mycket svagt
företrädd i museets samlingar. ,

“Men hur vill du då ha det?“ frågade jag en målare,
som varit mycket skarp i sina utlåtanden om konstförhål-
landen hemma.

“Jag vill ha rikt folk som köper taflor“, svarade han
uppriktigt.

Och så kom det några fula ord om konstföreningarna.
“Jag skulle skälla på dem, om de hade köpt min tafla, men
nu .gjorde de inte det och derför kan jag inte ge på dem
som jag ville.“
53

“Inte det? Hvad gör du då?“

“Jag grämer mig.“

— Det är just hvad många, ja, hvad de allra flesta
konstnärer göra. Undantagandes de som äro i en sådan
ställning, att de kunna sätta sig öfver allt samman.

Missnöjda äro de flesta. Med eller utan skäl, men
missnöjda äro de.

För att få frågan Fragt på tal har jag tagit mig före
att nedskrifvå ofvanstående. Då man skrifver sådant, hop-
pes man ju att bli vederlagd eller åtminstone att bli mot-
sagd, att väcka meningsutbyte. Minst af allt anser man
sina egna åsigter såsom de enda rätta.

Juli 1884.
Üm konsten att författa realistiska romaner.

Ett utkast af Christer Swahn.

Man klagar öfver, att vi här i Sverige jämförelsevis
hafva hrist på modern originallitteratur och visar på Dan-
marks Drachmann, Schandorph och Jacobsen, Norges
Ibsen, Björnson och Kielland, Frankrikes Zola, Daudet och
Ohnet. Denna klagan är berättigad, och det är derför jag
i min ringa mån vill söka afhjelpa denna brist genom att
angifva, huru lättast och bäst realistiska romaner skola
fabriceras.

Det är en öfvervunnen ståndpunkt att anse någon sär-
skild begåfning af nöden för att blifva framstående realistisk
författare. Förr i tiden talade man om skaldeinspiration och
diktaryra, framstälde författare såsom en klass för sig och
gjorde klyftan mellan jorden och parnassen himmelsvid. Nu
deremot kunna alla blifva författare, icke minst sådana, som
blifvit underkända i studentexamen i modersmålet, ty hvad
pedanter kalla språkrykt och logik behöfva icke realismens
alster. Tvärt om skola s. k. språkfel räknas till författarens
egendomliga stil, oafslutade meningar och omkastade sats-
delar anses såsom älskvärda friheter hos en obunden ande.

De realistiska romanerna förete vissa egenheter, hvilka
äro af den beskaffenheten, att de måste respekteras, ty i
annat fall kunna icke alstren räknas till ifrågavarande skola,
och dermed är deras fall gifvet. De tongifvande inom litte-
raturen äro alla realister, och om man vill hafva deras hjelp
inom pressen för att fa arbetet lanceradt, måste man följa
de gifna reglerna. Vi skola derför i korthet anföra dessa
55

utmärkande drag, på det att den, som vill egna sig åt affä-
ren, må kunna känna vägen och målet.

“Natur!“ är realismens stora stridsrop, och derför pla-
cerar man helst romanens hufvudpersonligheter i’dess sköte
eller låter åtminstone, om händelsen passerar i stora verl-
den, ett par mellanakter spelas på landet.8 Man måste
nämligen uppfriska inbillningen med blomsterdoft och fågel-
sång, låta sinnet inandas den svala morgonbrisen och örat
tjusas af skildringar, huru hafsvågorna bryta sig mot skären.
Men dervid är att fästa uppmärksamheten på, huru förgångna
tider skildrade, och huru realismen gör det, ty i annat fall
löper man fara att följa de gamla hjulspåren och dymedels
icke producera- en verkligt realistisk roman.

En solnedgång t. ex. skildrades förr i tiden ungefär
sålunda:

“Skymningen hade kommit, och en lätt slöja af my-
stiskt dunkel bredde sig öfver de djupa dalgångarna. Trä-
den stodo mörka och vemodiga i skuggan af hafsklipporna,
under det att deras toppar glänste i den sjunkande solens
blodiga sken. Molnen i vester bildade ett gyllne haf, i hvars
vågor solen sakta sänktes, och när den omsider helt och
hållet försvann, gick det som en suck genom naturen : ’Pan
är död’.“

Realismen åter :	.

“Och så kom skymningen. De hviftande cherofyllerna,
som länge sett kronacéernas brungula stim i den mergel-
fylda grafven, slogo ihop sina hùfvuden, likasom tänkte de
på proletariat och preventiva åtgärder, under det att de
blågråa, citronstrimmade verbenorna läto den förtätade
gasen sätta sig ned bland sina rudimentära pistillantenner.
Solen, som under dagens lopp gladt menniskorna med 15°
Réaumur, gjorde ännu några svaga skenrörelser, i det den
för denna dag fullbordade sin symmetriska paralax.“

Innan jag går vidare i framställningen af realismens
skildringssätt, jemfördt med den föregående riktningens, ber
jag att få anmärka, att de i det sista stycket använda ve-
56

tenskapliga termerna icke äro så allvarligt menade. Rea-
lismen är nämligen icke att inregistrera bland de discipliner,
som sprida vetande, utan använder endast såsom dekora-
tioner visSa uttryck och vändningar, som på det hela taget
ingenting betyda. Det ger stilen färg, och detta är huf-
vudsak.

Mot denna bakgrund af natur aftecknar samhället sig,
representerad! af en hjelte eller en hjeltinna med åtföljande
infattning af skiftande personligheter. Vi antaga, att frå-
gan gäller huru en hjeltinna skall vara beskaffad, och före-
taga oss derför att närmare ange hennes qvalifikationer.
En hjelte kan lätteligen bildas i enlighet med henne.

Den omoderna riktningen skildrade romanens hjeltinna
sålunda :,

“Hon var i sin fagraste ungdom. Hufvudet, som kun-
nat tjena till modell vid framställandet af en Okeanid, bars
högt af den smidiga halsen.; hennes växt var smärt, gången
elastisk. Pannan var hög och klar, ögonen djupa och kring •
munnen låg ett löje, rent som en solstråle och ljust som en
majdag. De fina, penslade ögonbrynen antydde en energisk
natur, och den lätt krökta näsan bar vittne om blått blod.
Det hela utgjorde en bild af ungdom och skönhet.“

Realismen åter:

“Ellen Bärne hade fedan sin ungdom bakom sig. Ingen
kunde säga, att hon var skön, ty munnen var bred, näsan
groft bygd, och en stor lefverfläck vid högra ögat gaf henne
ett gammalt utseende. Hennes händer voro stora, ibland
smutsiga, och i hennes ögonvrår lurade någonting, som
kunde innebära dolskhet. Men när hon,t dekolleterad och
varm, trädde- ut i balsalongen, skeno hennes hvita skuldror,
och hennes svarta hår ringlade sig trolskt ned öfver axlarna.
Man såg, att hon visste hvad kärlek var.“

Hjeltinnan måste lida af någon sjukdom, som antingen
kan vara tidehvarfvets verldssmärta eller en specificerad
åkomma såsom “Gengångare“-sjukdom eller morfinism.
Skilnaden mellan riktningarna framgår af följande exempel.
57

Den omoderna:

“Hon bief med hvarje dag allt blekare. Ögonen lyste
med en hektisk glans, de blå ringarna under dem blefvo
allt djupare, och hennes genomskinliga händer kunde endast
med svårighet lyfta medikamentsskeden till läpparna. En
dag fann hennes trotjenarinna henne död vid trappan till
kapellet. — Hjertat hade brustit.“

Realismen:	•

“Så satt hon nu der på sina fäders gård och kände,
huru morfinruset fordrade allt starkare och starkare doser.
Hon hade redan användt ett större antal gram på en dag
än förut, under veckor, och hon kände, att hennes nervcentra
voro ohjelpligt afficierade. De peristaltiska rörelserna i
händerna återkommo med fördubblad styrka, och i glandula
pinealis hade en nevralgisk hufvudvärk inrotat sig. Pulsen
slog 97 slag i minuten, och en afton måste läkaren använda
mysk för att hålla hennes krafter uppe. Hon dog på sen-
hösten. Vid obduktionen befans, att gangtiösa kaverniteter
bildats i högra hjertförmaket, och att manganhaltigt jern-
oxidulhydrat, som afsatt sig i placenta, gjort respirationen-
omöjlig.“

Om den “historiska“ troheten i kostymerna har rea-
lismen synnerlig omsorg.

Den omoderna riktningen skildrade sålunda:

“Käckt svingade hon sig upp på hästen, som bar af
i ilande fart. Hennes svarta ridklädning böljade för afton-
vinden, och hatten var nära att blåsa af i vägkröket. Tro-
gen sin faders, den gamle konnetabelns, råd, lät hon tvänne
väpnare följa sig, men höll dock, tack vare det smidiga rid-
spöet, ett betydligt afstånd mellan dem och sig.“

Realismen :

“Nere i trädgården nära balsaminerna och krustacéerna
satt Ellen Bärne. Enligt det sista hofmodet bar hon en
grön flöjelshatt med tredubbla tvärslag i sockertoppsformat,
kort, brunt lif, besatt med flandriska arabésker, och den
röda kjolen var utsydd med de nyss från Loretto hemkomna
■ 58	•

spetskaplesserna. Hennes stora fötter voro inneslutna i
gummiskor med sindalsbräm och krokiga spännen. Hon
petade sig tankspridt i näsan med skaftet af ett delfinhorn,
som hon hade utsirat med silfvermummor, ombundit med
ett knafvelsband och med förkärlek använde till promenad-
käpp.“

Särskild vigt är att fästa vid afslutningen af de sär-
skilda kapitlen. På den nu öfvervunna ståndpunkten lät
man helt simpelt mörkret komma och hjeltinnan gå upp
och lägga sig, o. s. v., men nu fordras någonting helt an-
nat. Man skrifver t. ex. efter skildringen af, huru hon
blifvit gäckad i sin första kärlek:

“Hon var lemnad ensam, ensam med sin spetsnäsduk.
Hon såg på den lilla tingesten och brast ut i ett hysteriskt
skratt. Hon tyckte, att hvarje hål i dess broderier hånlog
mot henne, och med ett raskt grepp slet hon den midt itu.
Men ej nöjd dermed, stoppade hon den i munnen, tuggade
sönder den och spottade ut den på golfvet. —

Ellen Bärne var åter sig sjelf.“

Eller ungefär i denna stil skildra, huru hon lemnade
fädernehemmet :

“Ett slag i en dörr, ett språng in i en vagn, en pisk-
smäll. — Ellen Bärne hade för alltid lemnat sina fäders ur-
gamla gård. — “

Det sätter hvad man kallar “piff“ i det hela och af-
bryter på ett anslående sätt mot den gammalmodiga lugna
afslutningen. •

Men för att ej längre trötta med dessa paraleller,. an-
märka vi slutligen några allmänna egenheter hos den rea-
listiska romanen.

Hvad som nödvändigt deri fordras är, att någon viss
samhällsklass får ovett. Man kan taga prester eller embets-
män eller godsegare, hvad som helst, ty då få de andra
klasserna sitt lystmäte utaf skratt. Men man måste nöja
sig med en klass i sönder, ty om humorn är universell, blir
den på samma gång förhatlig:
59

En personlighet, som gör mycken god effekt, är en
sanningssökare, som vill omfatta det stora, det ädla, “det
verkligt menskliga“. Denna kan vara pensionsflicka eller
guvernant, student eller läkare, endast intresset hålles vaket
dermed, att frågan efter sanningen upprepas och nyanceras.
Man narrar dermed läsaren att vända blad efter blad i hopp
om att finna gåtans lösning och afslutar det hela på ett
pikant sätt med ett frågetecken.

Romanens tema är kärlek, men de båda älskande böra
icke förenas med hvarandra, åtminstone icke genom kyrklig
vigsel. Visserligen har Emil Zola i “Au Bonheur des Dames“
brutit mot denna regel, men detta utgör icke något bevis
för, att hans exempel är efterföljansvärdt. Man kan visser-
ligen tänka sig ett bröllop såsom angenämt, men skrikande
barnungar, vidbrända soppor och ändlösa räkningar hos
sömmerskor äro fakta, som måste afskräcka från att instänga
menniskor i äktenskapets ryssja. Det hela får en vida bättre
afslutning, om han i slutet af boken småleende anmärker,
att han visserligen älskar henne, men icke ämnar gifta sig,
eller om hon icke alls medgifver någonting, men öppnar en
finare fruntimmersaffär, hvilken han med den sorglösaste
min säger sig anse vara den bäst furnerade i hela staden.
Vill man göra slutet tragiskt, kan man låta henne trolla un-
dan konjaksbuteljer ur stora salsskänken eller gifva honom
en lunginflammation, som hindrar honom från att lifnära
sig med renskrifning.

Sådan skulle i största korthet den allmänna karaktären
hos den realistiska romanen vara. Receptet torde härmed
vara gifvet, och jag är öfvertygad om, att det icke skall
dröja länge, innan jag här och hvar ser lärjungar, som
handla i enlighet med dessa teorier. Dock må man icke
förglömma att förse boken med ett grant omslag, gifva den
ett pikant namn och utsända den i bokmarknaden några
veckor före jul.

För den, som icke har tid att skrifva romaner, skulle
jag vilja rekommendera mindre realistiska utkast, s. k. no-
t

60 .

velletter. Dessas innehåll är icke svårt att anskaffa, ty allt
kan dertill användas, blott man blandar deri något natur-
beskrifning, sjukdomsskildringar, s. k. historisk trohet, pikar
åt någon viss samhällsklass och låter hjelten tala pm san-
ningen, som icke finnes i verlden. Man kan t. ex. skildra,
huru en ung flicka spelar piano och sedan med en tung
suck sätter sig på verandan en sommarafton, huru man
kan föräta sig på gamla dagar, huru svårt det är för fat-
tigt folk att anskaffa delikatesser, huru en student går ett
slag i en park och sedan tillbaka igen o. s. v. Någon tid
innan arbetet skall utkomma är det skäl i att med utsatt
signatur i någon mera känd tidning eller tidskrift skrifva en
smickrande recension öfver realismens koryféer här i Sverige:
en Pettersson, en Andersson,- én Jansson, namn som aldrig
'skola dö i vår vitterhets häfder. Dermed är din boks lycka
gjord, ty då skall först Pettersson i ett loftal öfver Andersson
nämna dig som en lofvande författare, och sedan Jansson
i sin lefnadsteckning af Pettersson erkänna ditt arbete såsom
mycket förhoppningsfullt. En vacker dag skall du till och
med erhålla kallelse från dessa och dessas lärjungar att
skrifva något i en realistisk kalender öfver t. ex. “Den li-
terära vexelbeprisningens sociala och ekonomiska fördelar.“
— Din lycka är gjord: du är odödlig.


Två typiska romaner.

Ett lif. — Lise Fleuron.

Den ena är redan ett och ett halft år gammal, den
andra alldeles ny, men båda ha ungefär samtidigt sett da-
gen i svensk omklädning och båda äro typiska, hvar och
en för sin olika riktning inom den moderna romanliteratu-
ren. De ha ej det minsta gemensamt med hvarandra, oak-
tadt de båda vilja skildra det lif, som lefves midt ibland oss
i den tid som är. Den ena är en följetongsroman med
följetongskaraktärer och följetongsspråk, den andra en hän-
synslös naturalistisk skildring, skrifven med öfverlägsen ta-
lang men vämjelig allt igenom. Hvilken af dem man än
läser, så blir man ursinnig öfver att en författare vågat
skrifva så rått och ofinkänsligt som Maupassant gjort i Une
vie eller så allt igenom tarfligt som Georges Ohnet i sin
sista bok “Lise Fleuron“. Är man konstnärligt anlagd, så
ger man naturligtvis Maupassant priset, trots hans grofheter,
men tillhör man allmänhetens stora hop vämjes man åt
dem men glädes och lider med den arma Lise Fleuron.

Ett par ord om dessa båda typiska böcker torde vara
på sin plats i Ur dagens Icromka.

*	*

*

Antingen känner man till Guy de Maupassant förut,
känner hans stilistiska förmåga och känner hans oblyghet,
och då läser man utan öfverraskning Une vie (jag säger ej
Ett lif, ty i den svenska öfversättningen äro de allra värsta
62

oblygheterna strukna), och finner kanske boken litet anständi-
gare än hvad man haft skäl att vänta.

Eller också är författaren en ny bekantskap, fast ej
just någon fin bekantskap, att göra. Då blir man i sanning
förvånad och har allt skäl i verlden att blifva det. Men
har man sinne för stil och för skildring af den enkla verk-
ligheten — humble vérité är ju bokens vackra motto — då
läser man ändå berättelsen till slut och glädes åt ett och
annat deri som verkligen är förträffligt skrifvet — Jeannes
flickdrömmar, bilderna från Corsica eller från hafvet, mo-
derns utmärkt skildrade resa till Paris eller hennes sista
besök på sina föräldrars slott — men då man läst till slut
och tänker på hvad man läst, ja, hvad har man då för
utbyte deraf? Man har läst en detaljerad beskrifning på en
bröllopsnatt — mycket uppbygglig — man har varit med
den unga hustrun, när hon får sitt barn, och äfven sett
huru hennes piga gör sammaledes, man har följt med henne,
då hon öfverraskade sin man, sett henne upptäcka att så-
väl hennes fader som hennes moder varit af samma ull som
mannen, och till slut följt henne, då hon totalt öfvergifves
af sin son, som gör slut på förmögenheten och lefver un-
dan i Paris i sällskap med en dam. Att “hjeltinnan“ un-
der slika förhållanden håller sig sjelf ren, det skall vara
bokens stora förtjenst. Denna är för öfrigt knappast någon
karaktärsskildring alls, ty om Jeannes inre utveckling får
man ej veta stort. Man följer henne utan intresse och är
aldrig hennes vän, utom i ett par episoder i berättelsens
början och i dess slut, der man både förstår henne och
drömmer eller lider med henne.

Men allt det mellanliggande! En serie af uppskoflade
smutshögar, lagda i rad. Zola kan vara oblyg nog, men
det är dock på ett annat sätt. Man kan läsa “Le joie de
vivre“, der man hela tiden har medkänsla för den genom-'
sunda Pauline och ej allt för mycket fäster sig vid den ruskiga
bakgrund, hon är målad emot. Och — en omständighet
af vigt-— det som är vidrigt i den boken kan skäras bort
63

utan att boken förlorar mycket för det. Det är ganska löst
pålappadt och ser ut att ha kommit med för att den stora
del af publiken, som känner sig tilltalad af oanständigheter,
ej skulle finna sig bedragen på boken. Men tag bort alla
dylika ur Une vie och det blir just ingenting qvar.

Une vie är således ett skoningslöst blottande af den
last och uselhet, som finnes hos samhällets högre lika väl
som hos de obildade. Boken sträfvar således att väcka
afsky för lasten, visande i kraftiga bilder, huru den födes,
frodas och skjuter skott, som sedan i sin ordning gå i blom.
Är det så?	.

Ja, om det vore så helst! Men förhållandet är tvärtom
att man alls ingenting lär af boken. Hvad Maupassant är,
icke är han reformator af sederna och icke vill han heller
vara det. Tendens har aldrig funnits i hans berättelser,
undantagandes i de skizzer, som äro riktade mot preussarne.
Han är endast stilist, är ingenting annat än konstnär, fast
han håller sig inom sin egen sfer. Derför stå också alla
vidrigheter i Une vie der för deras egen skull. De tjena
intet högre syfte och ha således ej något berättigande för
sin tillvaro. Man kan hvarken ursäkta dessa eller förklara
livar för de kommit med. Författaren har målat det som
det roat honom att måla, och det går i publiken, det han
skrifver, till och med i länder, der menniskorna ha intet
drag gemensamt med dem, han visar fram för oss.

Såg jag inte en gång en uppgift om att Maupassant
börjat sin literära bana med en bok “för ungkarlar“? Om
detta är sant, då. är det lätt förklarligt att han fortsatt så
som han gjort, liksom också att han blifvit så pass ansedd
som han verkligen är. Han är ej heller förgäfves Gustave
Flauberts adoptivson. Författaren till “Madame Bovary“
lärde honom naturligtvis att bygga på sin egen personlighet,
att skrifva hänsynslöst, utan att fråga efter de smakens
vindkast, som för dagen äro rådande. Och så gjorde lär-
jungen. Han såg förhållandet de olika könen emellan såsom
det mest framträdande och det mest beaktansvärda i lifvet,
64

och så skref han om det. Den ena boken efter den andra.
Började med “Boule de suif“, en historia, hvars innehåll
svårligen kan relateras, lika litet som flere af hans öfriga
arbetens. Någon gång kan det ligga något humoristiskt
groteskt i hans . skildringar från sådana ställen, dit dikten
aldrig borde tränga in (såsom i den outsägligt motbjudande
“Maison Tellier“), och det fins nog också åtskillig sanning
i sådana pariserbilder som “La femme de Claude“. Men
hvilket slag af dikter! Claude dränker sig under en fest
vid Bougival af harm öfver att hans “femme“ hängifver sig
åt en last, sådan att till och med Maupassant endast an-
tydningsvis kunnat nämna den. Och det som ej ens han
‘vill nämnä....	•

Det är rent af löjligt, att den novellsamling, som
innehåller dessa båda berättelser jämte ett par till af samma
ull, är af författaren tillegnad åt — Turgeniev!

Det fins många författare af oblyga böcker i Frankrike.
De flesta förstå att taga sin sak på fullaste allvar. Intet
koketteri med lasten, ingen förgyllning af det låga, endast
det allra lägsta valdt till fotografiering och afbildadt med
vetenskaplig noggranhet. Detj är derför som de ej kunna
kallas osedliga utan endast oanständiga, “hvilket är en helt
annan sak“.

Maupassant bör dock ej ställas i led med massan af
snuskförfattare. Och han skulle aldrig fått sitt rykte, om
hans diktning ej hade verkligt goda egenskaper. I synner-
het i stilen. Maupassants stil tyckes oss, främlingar, alls ej
utomordentlig. Särskildt äro hans ofta förekommande lik-
nelser rätt ofta löjligt misslyckade — exempel finnas många
i början af Ett lif. Men parisarne finna denna stil så
lofvärd, att Richard Kauffman till och med kunnat yttra att
“han är en modern Boccaccio och Rabelais, — han skrif-
ver så som Teniers och de gamle holländarne målade“ —
“sedan Merimées dagar har Frankrike ej egt en språkkonst-
när jemförlig med Maupassant.“ Och ändå har Frankrike
65

under denna tid egt stilister sådana som — förutom Flaubert
— de båda Goncourt och Daudet.

Men stilen är ej allt. Den jämte teckningen af perso-
nerna och uppfattningen af den yttre verkligheten har gifvit
Maupassant ett namn som en verklig diktare af rang. Att
han är det kan svårligen förnekas, äfven om man tycker min-
dre om hans genre. Han har ju skrifvit småskizzer, som kunna
läsas äfven af den, som håller på diktens kyskhet. Att
flertalet af hans arbeten äro sådana som de äro, det.tycks
bero endast på hans låga uppfattning af menniskan och af
lifvet. Detta är hvarken så bra eller så dåligt som folk tror,
påstår han sjelf i slutorden till Une vie, och den åsigten är
ju sund nog, men det är icke nog med att yttra detta, utan
man bör väl, då man sjelf skrifver, gifva denna vackra åsigt
kött och blod. Maupassants diktade eller ur lifvet hemtade
personer tyckas tvärt om vilja visa att lifvet är något myc-
ket lågt och vämjeligt. Det skall vara en ovanligt stark
natur, som skall stå ut med så många grusade förhoppnin-
gar som hjeltinnan i “Une vie“ och likväl ha styrka att
fortsätta detta lif. Hon måste vara så der slapp och liknöjd
allt ifrån början, som Jeanne blir emot slutet, och hon
måste vara så fri från allt djupare personligt lif, som hon
är, för att lefva sitt lif till slut. Af hvad vi i boken lära
känna om hennes själslif, kunna vi dock svårligen draga
den slutsats, att Maupassant är någon psykologisk skildrare
med djup i sin skildring.

Det är mången, som skulle kasta undan Une vie, så
snart han kom till det första vidriga stället deri, och sedan
anse att hvarje ord, sagdt om den boken, vore förspildt.
Andra läsa den, lockade af de detaljerade beskrifningarna
deri. Någon nytta har ingen .af boken, och om estetisk
njutning kan man ej ens tala, då det är fråga om boken i
dess helhet. Är denna då en tidsbild af värde? Knappast,
ty så ensidigt som Maupassant ser menniskorna eller — om
han verkligen målar af dem med naturtrohet — så ensi-
digt som han i så fall väljer sina modeller, kunna hans

Ur dagens Krönika.' IV. 3—4.	5
66	.

böcker — åtminstone de som han hittills skrifvit — aldrig:
blifva fulla uttryck for vår .tids menniskor och af de idéela
rörelser, som uppröra den tid, vi lefva i. Samtiden har
intet att lära af boken, och om framtiden skulle befatta sig
med den, så skulle dess åsigt om vår tids menniskor bli
föga smickrande för oss.

På det år, som förflutit sedan Une vie efter att ha
stått som följetong i parisertidningen “Gil Blas“, der den
passade ypperligt att läsas på kaféerna vid absintglaset, ut-
kom i sin första upplaga, hunnit öfversättas såväl till dan-
ska som till svenska språket. Vi måste ju följa med vår
tid och taga reda på de idéela strömningar, som utgå från
verldsmedelpunkten vid Seinen! I båda öfversättningarna
ha de minst blygsamma ställena blifvit försigtigtvis strukna,
ty nordens publik är ännu ej tillräckligt uppfostrad för att
kunna smälta herr Maupassant, sådan han uppträder inför
den mindre fördomsfulla pariserpubliken.

Hos oss är man för öfrigt ganska van vid att i stym-
padt skick få läsa utländska moderna romaner, ehuru öfver-
satta med författarens tillåtelse. I Zolas “L’Assommoir“
förekommo först ett par, om vi minnas rätt, föga betydande
strykningar. Sedan utgafs sa^mme författares, “Une page
d’amour“, väldeligen stympad, och sedan har saxen varit
framme och klippt bort anstötliga ställen både hos Zola och
Daudet och — hvad som har mera att betyda — hos Gu-
stave Flaubert, en längesedan afliden författare, som aldrig
kunnat lemna silt samtycke till någon stympning af sitt ar-
bete. Då “Fru Bovary“ i fjor utkom i svensk öfversättning
— icke just för tidigt — påpekade en granskare i Stockholms.
Dagblad förhållandet med strykningarna deri, och nu på sista
tiden har man från mera än ett håll frågat med hvad rätt dy-
lika uteslutningar ske. Åtminstone vore det väl en skyldighet
att på titelbladet eller i ett*förord påpeka att öfversättnin-
gen är lämpad efter den svenska publikens förmåga att
67-

fördraga den utländska spisen. I England finnes ju både
bibeln och Shakspeare i upplagor afsedda för ungdom eller
för läsning högt i hemmen, — ja, af Shakspeare ha ju äf-
ven vi svenskar nu en sådan hyfsad upplaga. Och vi hålla
nu på att få en dylik äfven af de franske realisterna, —
dock ej af Une vie, ty skall den hyfsas, så blir det icke
stort qvar af hela boken.	.

Hvart genren leder? Den har redan ledt till sådana
praktexemplar af “sedeskildringar“ som Paul Alexis' “Un
collage“, om hvilken Kaufmann mycket träffande och upp-
riktigt sagt att “den är ett svineri från början till slut“.
Mellan den och Maupassant är dock skilnad, det måste med-
gifvas.

Ty Maupassant lian vara bättre än sitt rykte. Det är
väl något för vågadt att påstå, som en literaturanmälare
nyss gjorde i Nya dagligt allehanda — han var i parentes
sagdt märkvärdigt gynsamt stämd mot “Ett lif“ — att
Maupassant genom detta arbete öfverträffar sin mästare,
Emile Zola, och att det går upp emot Flauberts beryktade
“Madame Bovary“. Undertecknad kan ej se annat än att
Zola är lika sund som Maupassant — när Zola nämligen
behandlar sådana ämnen, der han får tillfälle att visa en
sund lifsuppfattning. Maupassant är möjligen mera mång-
sidig, — lifligare är han alldeles säkert.

Hans senaste arbeten — särskildt novellsamlingen “Miss
Harriet“ — visa, påstås det, ett betydande omslag till det
bättre. Der fins egentligen ingenting, som ej en man och
en qvinna kunna läsa högt till samman. “Det råa är borta,
det naturalistiska intet annat än öfverströmmande blodfull-
het.“ Så påstås det.

»	*

*

Lise Fleuron är en njt roman och ändå verkar den
så gammal. Georges Ohnet är en ung författare och likväl
68

skrifver han så som en gammal romanfabrikant. Hans sista
bok gjorde man bäst i att ej tala om, men man tiger ej
ihjäl en författare, som säljer sina arbeten i hundratusentals
exemplar och förtjenar in millioner på sina böcker och tea-
terstycken. Han har sin publiks bevågenhet och han har
sin fasta position, kritikern må brumma aldrig så mycket.

Den fransha kritikern brummar sällan, allra minst då
han har att göra med en författare på modet. Då böjer
han sig vördnadsfullt. Och efter en framgång sådan som
Ohnets bugar han sig till jorden.

Ohnet skref Serge Panin, en rätt bra roman, ehuru
allé intet mästerverk. Men der hade han en utmärkt figur,
madame Desvarrennes, typen för den handlingskraftiga, starka
fransyska qvinnan. En i dikten alldeles ny gestalt. Hon
gjorde bokens lycka och författarens likaledes. ■

Han skref sedan Le maître des Forges, som var sämre
än Serge Panin, men som tog publiken med storm och som,
i likhet med Ohnets andra romaner omformad till teater-
pjes, gick Europa rundt, på de flesta ställen helsad med
jubel af publiken men mindre omtyckt af granskarne. Här
är ej tid att tala om detta dussinarbete med dess hemma-
gjorda konflikter, dess arrangerade scener, dess gamla van-
liga teaterfigurer och dess löjliga duellslut.

Följde sedan La comtesse Sarah och så Lise Fleiiron,
nya uppkok på gamla recepter. Lokalfärgen och några ty-
pers sanna prägel skall ej förnekas, men å andra sidan,
hur schematiskt är det ej allt samman. Vi känna igen allt
ihop. Hvilken gammaldags löjlig historia, denna om Lise
och hennes afundsamma rival. Der fins kanske i boken
en och annan träffande teckning ur teaterlifvet — ty det
är ju detta som skall skildras i Lise Fleuron — men....
Saken är den att vi ha blifvit bortskämda. Frankrikes bä-
sta romanförfattare ha visat, hur man kan skildra en sam-
hällsklass, hur man kan se lifvet, om man har skarpa ögon.
De ha ibland gått för långt, det är sant. Maupassant är
rå och förblir det, det ligger i hans natur. Men hellre det
69

än att som Ohnet vara publikens lydige tjenare och kopiera
berömliga romanfabrikanter från tider, som flytt. Det blir
så själlöst, det han skrifver, så följetongsartadt och flackt
schablonmessigt, att man för att njuta af hans böcker måste
antingen utesluta hvarje tanke ur sitt hufvud eller åtmin-
stone glömma bort allt hvad som blifvit skrifvet under de
sista decennierna.

Som följetonist i en tidning för damer är Ohnet lämp-
lig. Han tyckes äfven vara ypperligt på sin plats som den
stora publikens roare. Som gradmätare på dennas smak
få också hans böcker sitt egentliga värde. ,

Passepartout.
*'•

Två generationer. *

Strödda aforismer
af

Oscar Levertin.

Strax före jul utkom i Köpenhamn ett litet elegant
debut-arbete, hvilket väckte en så pass omfattande upp-
.märksamhet, att första upplagan inom ett par veckor var
utsåld. Boken var en samling småstudier, dess titel “Unge
Mennesker“ och den unge till Herman Bangs literära frak-
tion hörande författaren hette Peter Nansen. '

Det lilla häftet var formelt sedt icke af någon öfver-
väldigande betydelse — stilen är lätt, ledig, men utan nå-
gon synnerlig personlig färgton öfver sig. Det hela föreföll
för slapt, för energilöst skrifvet med allt för mycket jägtande
efter psykologiska konstgrepp af tvifvclaktig sanning. Vida
märkligare var emellertid boken som en konseqvént och
träffande sedeskildring af en hel del nutidsungdom, särskildt
af nutidens unge män.

Allt det nervösa i sträfvandet, allt det misstroget tvif-
velsjuka i tänkandet, allt det ängsligt krampaktiga i kännan-
det hos dagens manliga ungdom, deras viljor af vax och
deras lustar af blår, tungsintheten och maktlösheten, med
ett ord allt det Peer Gyntska och Niels Lyhne-artade i ti-
den kom förträffligt fram i dessa Nansens småstudier.

* Trogen sitt program, vill ”Dagens krönika” fortfarande med
nöje lemna andarne tillfälle att tukta hvarandra. Ensidig idealism
är lika litet som ensidig realism vår lösen.	JRed.
71

Det var vål också derför boken gjorde uppmärksamhet;
så mycket mer som högerbladens kritiska keruber, förskräckta,
i sedlighetens namn riktade mot den sina Tinnerholmska
flammande svärd ....

Och det var egentligen om detta jag ville skrifva, detta
att aldrig ännu ett arbete kommit ut, der en uppväxande
generation skildrats på nytt sätt eller ur ny synpunkt förr
än de äldre genast med full hals ropa: “Neej, sådan är icke
ungdomen“. Vore det då icke bra mycket rimligare, att de
hedersmannen sade: sådana voro icke vi?

Men när recensioner skrifvas, när de nya böckerna
och de nya åsigterna diskuteras, då glömmas åren, som gått
liksom krämporna för i dag — och ungdom blir uttrycket
för ett slags punschdrickande, serenadsjungande ungt djur
på två ben med gladlynt humör, litet förstånd och klen
skäggväxt. — Och dock är skilnaden mellan far och son just
nu så stor som väl sällan, denna skilnad, hvilken så många
upprepade gånger betonats, men trots detta faktiskt blifvit
allt för litet erkänd, ty annars skulle väl icke så många
brytningar söndra hemmen, så många slitningar uppstå
mellan nära anförvandter och störa lugnet kring aftonlam-
porna. Annars skulle väl icke i så många familjer uppspe-
las mer eller mindre sorgliga moll-variationer på det gamla
temat “fäder och söner“.

Gör blott i tankarne en liten sammanställning af 40—
50-talets och 70-talets nordiska ungdom.

Den förra var en lycklig, optimistisk slägt, som trifdes
godt med lifvet, drack mycket, sjöng mycket, estetiserade
mycket och skref mycket vers. Och det var ingen liten
uppgift den lagt på sina unga skuldror — den gjorde ju sig
till bärare för “nordens skönaste tanke“, spelande en sorts
politisk medlare-roll. Det var ju den, som skulle åstad-
komma den så beprisade sammansmältningen, “den fria
mäktiga norden, som skulle föra till seger folkens sak“.

Och ungdomen drog ut på studenttåg. Kring fylda
bålar höllos högstämda tal och till bräddade skålar recite-
.72

rades storslagna vers. Idéerna flögo som fjäderbollar mel-
lan sällträn, och man löste de mest invecklade frågor, lika
lätt som man benaf fisk. Det var knappast ett studentgille,
der man icke kom fram med de stora orden och de stora
löftena — och under allt detta var man auktoritets-troende
som barn, och royalistiska som pensionerade embetsmän.
Så gick den generationen ut i lifvet och märkte snart, att
den gjorde bäst i att läsa in idéerna i en byrålåda för att
taga fram dem, då de passade, vid högtidliga tillfällen, tillika
med de svarta byxorna och ordensstjernorna.

Kom så sista kriget, då danskarne öfvergifna föllo kring
Dybböls skansar, och den gentila lifsidén om “den fria,
eniga norden“, afslutades med en sista akt, hvars tragiska
fiasko gaf de sköna talesätten och de vackra försäkringarna
en viss obehaglig, nattstånden bismak.

Dermed var det slut med den nordiska “treenighets-
glädjen“, och den unga generationen växte upp under re-
aktionen, i Sverige specielt under reaktionen efter den vunna
statsförfattningsförändringen, under det Napoléon le petit,
den ihåligaste af alla krönta äfventyrare, angaf verldstonen
med sina folk vänliga farcer, sina galanta äfventyr och sin
kalla, lösliga otro.

Den nya generationen var redan i födelsen skeptisk.
Fäderna, hvilka -på ålderdomen blifvit mer och mer konser-
vativa, hade i sin ungdomstid förbrukat all dess entusiasm,
och deras exempel dref sönerna att dubbelt så girigt leta
fram alltings skuggsidor, att dubbelt så nervöst sönderplocka
allt, så mycket mer som de just kommo lagom till att njuta
frukterna af den moderna kritikens arbete — särskildt på
det religiösa området. Oeh de Blefvo en slägt af oroliga
tviflare, af misstrogna grubblare, hvilka så. vant sig vid att
ängsligt dissekera allt att det till sist blifvit dem svårt att
hänföras af något. Och det var det värsta, att då de verk-
ligen fingo syn på idéer, hvilka stämde öfverens med tiden,
på åsigter, hvilka deras förstånd måste gilla, så många fun-
nos, hvilka icke voro starka och modiga nog att helt om-
73

fatta konseqvenserna af sitt eget tvifvel, utan antingen stan-
nade i halfheter eller upplöste allt i pessimism och univer-
salskepsis, för att icke tala om alla, som blefvo öfverlöpare
till det gamla lägret.	.

Och orsaken härtill? Jo, nervösa, som de äro, vår
tids unga män, tvifla de till och med på sitt eget tvifvel,
och rädda för att taga stegen ut, våga de icke bränna sina
skepp, men tycka om att hafva en återvändsgränd öppen
äfven till idealer, hvilka deras kritik hånat ner. Så förgår
deras dag under en pendelaktig vexling mellan olika åsigter,
mellan de gamla, ur hvilkas moderligt lockande famntag de
icke, helt kunna slita sig, och de nya, med hvilka de icke
öppet våga ringförmäla sig.

Om något - är en dylik osäkerhet, en dylik brist på
fast mark under fotterna egnad att göra en generation be-
klämd och tungsint. • Och af samma anledning handlar ju
en så stor del af den moderna, nordiska literaturen — och
minsan icke den sämsta — om öfvergångsmenniskor, hvilka
svika de nya gudar, de ana skola varda herskande i fram-
tiden för att åter börja offra vid de gamlas altare, eller i all-
mänhet om stort talande och litet uträttande denuncianter.
Tänk blott på Adam Homo, Peer Gynt, Niels Lyhne, kand.
Albrecht (Schandorph), Axel Ström (Reinhard), William
Högh (Bang), Arvid Falk, Rudin och Neschdanov (Turgeniew).

Men icke för tänkandets område ensamt är nervositeten
generationens särmärke, kanske ännu mer för känslolifvet.
De djupa passionerna, de varmblodiga, handelskraftiga li-
delserna, de höra icke nutiden till, men väl den sensitivar-
tadt retliga känslighet, som lik de spända, spröda strängarna
på ett ömtåligt instrument, sättes i en skälfvande dallring
vid hvarje intryck, och den sinlighet, som lyckliga perioders
menniskor känt glöda i sina ådror som en obekymrad, frisk
och lyckliggörande naturdrift, t tar nu skapnad af ett ögon-
blicksrus, som bryter fram med ett konvulsionsanfalls
alla symptomer.
Sannerligen den träffande bilden för tidens lidelse är
icke längre som fordomtima elden men spritlågan.

Men så sakna vi unga också ett af hufvudvilkoren för att
kunna känna friskt och lifslustigt, vi sakna aldeles förmåga att
fånga nuet, att i glädje suga i oss stunden genom alla porer.
Vi äro gudbevars för förståndiga för att ryckas med af minu-
tens flyktiga fröjd, och samtidigt med att vi börja känna oss
heta om hjertat af hänförelse,’ sätter yår kritik öfver oss
sin kylande dusch-stråle. — Och icke nog dermed. Vår
reflektionslusta äflas till den grad att dissekera och plocka
sönder våra känslorörelser och tycken, att vi påminna om
småbarnen, hvilka peta sönder sina dockor för att få reda
på hvad som finnes inuti. Och undertiden förgår alltsam-
mans som luftiga morgondimmor för vindärnes skarpa an-
dedrägt, ty än har ingen känsla behållit sin fängslande doft,
detta magiska je ne sais quoi, då mån anatomiserat ut dess
beståndsdelar under hyper-reflektionens förstorande och för-
grofvande solmikroskop, och intet rus har bevarat sin bor-
nyr, då man med filtreringsapparat, profglas och termome-
ter undersökt hvarje klunk.

Och den starka civilisationen, allt det öfverförfinade j
samhällslifvet, allt det för mycket konvenabla i umgänget hafva
väl också de i sin tid bidragit till att sätta en egendomligt
blaserad, på samma gång torr och het prägel på ungdo-
mens känslolif.

Så brådmogenheten hos de uppväxande — detta, att
de uppträda som halffärdiga kavaljerer på barnbalerna, göra
ifrån sig ynglinga-svärmerierna på skolbänkarna och lära
sig nyttan af att “antichambrera“ i gymnasialklasserna —
tyder icke också detta på något forceradt i tiden. Kan nå-
gon bjertare motsats till den föregående generationens svär-
mande, gluntsjungande unga man tänkas, än den nyas, hvil-
ken gör ifrån sig ungdomsorgier och examina lika fort och
inträder i lifvet lika ung till åldern som gammalförståndig
till sinnelaget, städad och trött, mestadels lika böjlig i ryg-
gen sonv i åsigterna.
75

Det ligger en djup sanning i bröderna Goncourts geniala
uttryck: det fins i vår tid män, hvilka synas hafva icke sin
lefnads, men sin tids ålder.

Om allt detta tages litet mera i betraktande, skulle väl
de unga författarne sparas från att höra de evigt idislade
beskyllningarne för pessimism och koketteri med svagheten.

Ah, herrar recensenter, vi alla, hvilka icke äro så ur-
kraftiga som Ni, vi skulle afundas Er all den kärnsunda
berserka-styrka, Ni släppa lös i Edra recensioner, om vi
icke visste, att den så mycket oftare råkas i Edra tidnings-
artiklar än i lifvet. Men sägen I, det är ett utländskt mod
af samma godtyckliga art som de moderna redingoterna,
detta att beständigt hänga läpp och agera lifstrött. Såå,
I tron då verkligen, att en för så många menniskor ge-
mensam sinnesriktning icke skulle hafva djupare rötter än
en af . några enstaka individer företagen importation? Och
detta, fast det vore så oändligt mycket behagligare och be-
qvämare att vara och uppträda som förnöjda lofprisarea
hvilka funno allt godt, såsom lyckliga, svärmande trubadorer?
Nej, alla de stora, sociala problemen, hvilka hänga hotande
och olösta öfver oss, låta oss se tungsintare på lifvet, och
de- aldrig i någon tid så; skarpt iakttagna pauperism-för-
hållandena, göra oss mindre benägna än I, att tro, att allt
ledes till det bästa af en verldsordnande hand.

Och dock om I haden rätt, och vi verkligen sörjde i
otid, och martyrlikt njöto af att sörja, I egden dock icke
rätt att uppträda öfverlägset tadlande, ty sönernas fel bero
icke så litet på fädernas lyten, och der fäderna jublande
draga ut på Don Quichote’s-strider mot väderqvarnar, blifva
sönerna antingen tvifvelsjuka Thomas’ eller hånfulla Ther-
sites-n aturer.	’

Dock hur tungt det nu ser ut, för visso kan man hop-
pas på något bättre. När brytningen mellan auktoritets trons
och den vetenskapliga forskningens period helt är öfver,
skall väl ett annat lugn komma öfver menniskorna, ty det
förefaller, som man ej behöfde misströsta om en generation,
. 76

hvilken har tron på vetenskapen och tron på utvecklingen
att stödja sig vid.

Då skall man med afseencle på de båda slägtena kunna
erinra sig den gamla myten om Ikaros och Dædalos.

Lik Ikaros var den föregående generationen ungdömsyr,
djerf och förhoppningsfull, lik Ikaros tänkte den i sin naiva
tro att kunna flyga till himlen, men föll dess snöpligare pla-
dask ner igen, i det vaxvingarna smälte för solstrålarne.

Då den nuvarande generationen vunnit mera klarhet
och icke längre måste känna hvarje litet steg framåt både
som osäkert, enär det leder ut till ett obekant land, och
smärtsamt, då det innebär öfvergifvandet af något gammalt
från barndomen kärt, skall Dædalos blifva dess karakters-
typ. Som bekant bygcle och timrade Dædalos träget, och
uttrycket för hans grubblande själ var labyrinten. Men hur
han sträfvade nere på jorden, lärde han sig till sist flyga
icke djerft eller skyhögt som Ikaros, men desto säkrare,
^aldenstund han insåg, att det till intet gagnade att söka
nå himlen — ty der har jordens son ingenting att skaffa.
Några ord om landsortspressen i våra dagar

af	’

en medarbetare deri*.

Det snart stundande årsskiftet kommer säkert som
vanligt. att medföra, bland andra goda och älskeliga ting,
äfven en hel del nya tidningar och publikationer, såväl inom
hufvudstaden som i landsorten.

Det är så vanligt vid årsskiftena, att man knappast
fäster sig dervid, och lika vanligt är det att en stor del af
dessa nyvaknade “Skabninger“ efter en kort tid sluta sin
efemera tillvaro i all tysthet, sörjde och saknade af få, och
utan någon annan dödsruna än de qvarlefvandes lakoniska
notiser med öfverskrift “restitution af prenumerationsafgifter“.

Många af dessa pressens dagsländor tillkomma uteslu-
tande af spekulation, af naiv tro på att man på tidningar
skär guld med täljknifvar, och med föresats att begagna
alla lofliga medel för att nå detta lika lofliga mål.

Men något tal om, någon tanke på en idé att kämpa
för, någon bestämd mening att föra fram, saknas oftast.

Prenumerationsanmälans gyllene löften äro skimrande
äplen, som när man rör vid dem falla till aska, och den
“sanningens fana“ utgifvaren höjer, finner man vid närmare
granskning tyvärr allt för ofta vara endast en grann klut
med falska konstgjorda färger, en klut som under årets lopp

* Af skäl, som icke äro svåra att gissa, har förf, önskat vara
anonym. Hans namn är eljest ingalunda obekant inom pressen,

Red.
78

kan vridas och vändas, skifta färg som kameleonten, stickas
i fickan eller hissas ‘högt, evllt efter omständigheterna, för att
vid årets slut — om den fins qvar så länge — åter dyka
upp med “det sannas, det godas, det skönas“ inskrift i feta
typer.

Så ökas år från år antalet af dem som skola förq
folkets talan, hålla idéens fana högt', sprida kunskap och
upplysning vida omkring, ända in i den låga kojan på lands-
bygden och fattigmannens ruckel i gränden.

Men läslusten och förmågan att betala äro icke så
stora, att de motsvara den ökade tillgången på tidningar,
och följden blir den vanliga, der efterfrågan icke står i
proportion till tillgången, nämligen att tidningarne sjunka i
värde och en konkurrens uppstår, som går öfver måttet af
hvad tidningarne i flesta fall kunna bära. Deras ekonomi
— som sällan från början är god — förvärras alltmera.
Konkurrensen mellan tidningarne — isynnerhet i småstä-
der der endast tvenne tidningar finnas — antager proportio-
ner som skulle komma en köpman att häpna, och så går
man raskt på i ullstrumporna med att förstöra affärerna för
hvarandra; att smickra och krumbugta för vinnande af an-
nonser och tryck, att ljuga och skräfla och öfverösa hvar-,
andra med ovett och hån; att tiga der man borde tala, för
att ej förlora en kund, och tala der man borde tiga, för att
vinna en annan.

Under all denna äflan och strid sjunker tidningens in-
nehåll — man har ej råd att skaffa värdefull läsning — och
under tiden står allmänheten och 1er i mjugg öfver narrarne,
som tro sig visare än andra, men' icke se, att de under-
gräfva det, som de i första rummet borde vaka öfver : près-,
sens anseende.

Så uppstår detta pressens proletariat och den — om
man granskar strängt — ofta ovärdiga press som går och
gäller för utmärkt.

Jag skall söka att i denna uppsats närmare påvisa
hvarför och hvarigenom denna press —5 landsortspressen —
79

icke intar den ställning, den borde och kunde intaga, men
vill först förutskicka ytterligare några anmärkningar.

Mången — kanske de fleste — skall säkerligen vid
genomläsandet af ofvanstående rader tro att de “här ha
för sig en man som hatar pressen, en af dessa gengångare
som icke tåla ljuset, utan drömma sig tillbaka till de “goda
dagarna“ då presstvånget i all sin glans florerade, eller ännu
bättre till den tid då tidningar voro lika få och sällsynta
som flugor i november.	.

Men man misstar sig.

Den som skrifver dessa rader är en man, som så att
säga med modersmjölken insupit kärlek till pressen, närt
sig vid dess barm sedan han var blott en yngling, som
kämpat i dess led länge och lärt sig älska denna press
hvars uppgift är så stor, så hög och hvars magt är så obe-
gränsad; en man som ännu står midt i striden och som
hoppas få kämpa i pressens tjenst till sin död. Men äfven
en man, som icke är blind för felen inom denna press, och
som älskar sitt yrke för högt för att icke vilja göra allt
hvad i hans förmåga står att rödja undan ogräset och kratta
upp jorden, hvari det växer för att bereda god mark för
god frukt.

Men han har under sin verksamhet som tidningsman
på skilda orter fått se mycket dåligt frodas inom pressen
och han har haft tillfälle att genom resor i landet — äfven
i grannländerna — sätta sig rätt mycket in de förhållanden
hvarom han här skrifver.

Då han emellertid här talar endast om landsortspres-
sen, kommer detta icke af att han anser hufvudstadsbladen
höjda öfver allt klander, utan deraf att han icke så noga
känner förhållandena inom desamfna som i landsorten, och
han vill endast här framdraga fakta.

Kunde hans ord i den allra minsta mån bidraga till
höjandet af den dåliga anda som råder på många tidnings-
kontor i småstäderna, och vidga resp, utgifvares horizont
80

en smula öfver annonstaxan, saxen och klisterburken, skulle
han anse det för en stor belöning’.

*

Den stora allmänheten känner föga till de inre förhål-
landena inom tidningspressen, hon endast känner dess verk-
ningar, vet att vinden blåser, men icke hvarifrån den kom-
mer eller hvart den far. För allmänheten i gemen är tid-
ningsbyrån ett mystiskt rum, och pressens slammer som ett
mummel af okända magter.

Låtom oss kasta en blick in bakom ridån en smula.

Jag vill som exempel taga en stad på cirka 6 à 8,000
innevånare.

Der finnas — antaga vi — tvenne tidningar X-allehanda
och X-bladet.	.

X-allehanda är det äldsta på platsen. Det kom till
för många år sedan.

Orsakerna hvarför och sätten hvarpå en tidning i en
småstad kommer till äro mångahanda.

Ofta är det endast en vanlig affärsspekulation, men
lika ofta är det en följd af missnöje med den gamla på
platsen. Antingen har denna varit för röd eller för grå;
antingen har den sagt för mycket eller för litet. Kanske
har den också med några hårda ord knuffat en man som
har pengar och energi nog att sätta upp en ny för att ge
svar på tal. Ofta har tidningen för sin tillkomst att tacka nå-
gon afsigkommen eller af andra skäl irrande publicist, som
med ljus och lykta söker efter en stad der plats finnes för
en andra tidning, denna plats må nu vara aldrig så liten.

X-bladet kom till endast för att förtjena penningar.
Hur gick det?

Förslagets upphofsman är låtom oss antaga det — en
äldre konstförvandt med litet skolbildning. Han — eller
oftast han i spetsen för ett aktiebolag — köper ett tryckeri
med tillbehör. Kontrakt med pappersbruk uppgöres, och
. 81

sa börjas arbetet, utan de ringaste förutsättningar hvarken
i andligt eller materielt hänseende för att lyckas.	■

Kapitalet är för knapt att tillåta engagerandet af en
verklig och van tidningsman. Utgifvaren klipper sjelf och
skrifver nödtorftigt ihop en eller annan platsnotis. Hufvud-
saken är dock att nedsätta X-allehanda i publikens ögon
och med både möjliga och omöjliga medel draga till sig
detsammas abonnenter.

En lifsfråga för nationen, en märklig debatt inom riks-
dagen eller en yttring af kraft och lif inom konstens verld
är för X-bladet och X-allehanda af ojemförligt mindre in-
tresse än' ett tryckfel hos motparten, hvaraf man kan be-
gagna sig för att slå ned på honom.

Så pågår kampen utan ände. Konkurrensen fordrar
emellertid utvidgningar och “redaktören“ hinner ej med allt
sjelf. Sä får han för ett par hundra kronor biträde, i bästa
fall af en läroverkskollega i staden eller eh nybakad student,
som helst skrifver i “estetik“, — i värsta fall af någon på
dekadans vorden skrifkunnig man af hvad kaliber som helst.

Går bladet en smula framåt binder han vid detsamma
med “fast lön“ den unge studenten, och förhållandet blir
då ofta nog detsamma som Gustaf af Gejersstam så träffande
skildrar i sin i senaste Svea intagna berättelse “Ett lefnads-
lopp “.

Men redaktören vakar öfver honom, att lian icke skall
skrifva “halsen af sig“.

Allt måste gå lugnt och sansadt till väga och han får
aldrig “bråka“, sådant skadar prenumerationen och minskar
annonskontots summa.	.	■

Göra de magtegande i samhället ett dåligt bruk af
denna sin magt — tyst! de indraga annars sina annonser.

Aro ett teatersällskaps prestationer under all kritik —
tyst! de trycka sina affischer här.

Skrif ej mot regeringen, då blir borgmästaren ond, ej
för densamma, då blir köpman Z, som är rabulist, ursinnig.

Ur dagens Krönika. IV. 3—4.	6
82

Rör ej vid kyrkan, ej vid arméen; klipp notiser om benbrott,
olyckor och eldsvådor.

Denna tidning blir hvad man på tidningsspråket kallar
“hvita plåstret“ d. v. s. ett organ som icke'har någon mening
alls, och skam att säga lyckas sådana bäst.

Men så händer det också att X-bladet är radikalt och
X-allehanda är konservativt, dessa slagord nu tagna i den
bemärkelse man gifvit dem, men som ofta icke håller streck.

Nu blir striden än häftigare, ty nu gäller det icke alle-
nast penningarne, det gäller också en mening. Dessa fall
äro dock icke så vanliga i de minsta städerna, der menin-
garne få vika för penningarne.

Mången gång händer det att utgifvaren verkligen är
besjälad af den rätta andan, att han vill göra allvar af sitt
program och föra sanningens talan — men ändå gör han
det ej, eller också blott ibland, så der med modifikation.
Den ene vågar hän sig på, den andre icke.

August Strindberg säger på ett ställe, jag tror nästan
att det var i denna tidskrift, att “tidningsmannen står utan-
för samhället derför att han ställt sig öfver detsamma“. Ja,
så borde det vara och är väl ibland så, men redaktören af
“Hvita plåstret“ står icke utanför samhället. Tvärtom, han
har vänner öfverallt i staden, ty han är så beskedlig, och
hvarför skulle han väl röra vid någon af dem, äfven om
de i offentliga lifvet begå handlingar som förtjena klander?

Han har konsiderationer.

Jag understryker ordet, ty det är konsiderationerna
som depravera vår press, som drar ned den och gör den till
ett sken af hvad den borde vara, som gör den misstänkt
i den stora allmänhetens ögon och som hindrar, förtroendet
för densamma att växa i proportion med folktillökningen
och den stigande folkupplysningen.

Det är konsiderationerna som äro pressens olycka och
förderf.

Men det finnes någonting annat som, mer än personlig
vänskap och dylikt, gör att tidningsmannen har konside-
83

rationer. Det är något som tvingar honom att ha sådana
ocli det är hans dåliga ekonomi.

Här ligger ytterst orsaken till landsortspressens betryck.

Men är det då så nödvändigt att landsortstidningarne
skola ha dålig ekonomi? De skylta ju med förhållandevis
rätt höga prenumerationssiffror och deras “yttersidor“ äro
nästan alltid upptagna af annonser? Skulle de icke kunna
stå sig bra?

Jag framhåller nu, att jag här icke talar om alla lands-
ortstidningar — många äfven af dessa göra briljanta affä-
rer — utan jag talar om det mångtal tidningar som i 5:te
klassens städer år från år vingla sig fram, ena året med
förlust, andra med några hundra kronors vinst, med ett ord,
om dessa tidningar som nätt och jemt kunna hålla sig uppe.

Låtom oss då se till. Hvad inbringar en dylik tidning?
Siffrorna måste naturligtvis här alltid blifva blott approxi-
mativa, men jag tror mig dock kunna säga att de skola
komma rätt nära sanningen.

X-bladet har — enligt hvad postuppgifterna gifva vid
handen — 500 postprenumeranter. Om vi taga medelpriset
5 kr., gör detta 2,500 kronor. Vi lägga dertill 300 stads-
prenumeranter efter samma pris och vi äro uppe i en summa
af 4,000 kronor. Bruttot af en trevecklig och sexspaltig
tidnings annonsinkomst pr år kunna vi beräkna till 10,000
kronor och bruttot af accidenstryck till 3,000 kronor. Vi
äro nu uppe i en inkomstsiffra af 17,000 kronor.

Utgifterna göra: arbetslöner cirka 100 kronor i veckan
= 5,000 kronor; papper 1,800; redaktörens lön 2,000 och
biträdets lön 1,200; hyror och räntor m. m. 1,000: prenu-
meration å andra tidningar, korrespondenser och telegram
cirka 1,000 kronor. Dessa äro de hufvudsakliga utgiftspo-
sterna och uppgå till 12,000 kronor. En vinst skulle såle-
des uppstå af 5,000 kronor.

Men nu komma rabatterna å annonser och tryck. De
utgöra i medeltal 33 proc, och utgå således med cirka 4,000
kronor. Återstå 1,000 kronor.
84

Detta är då vinst! Jo, vackert. Den lysande postsiff-
ran ljuger; en stor del af dessa exemplar som uppgår i post-
siffran har redaktionen sjelf prenumererat på, det gör pen-
ningar. Så komma provisioner till prenumerantsamlare,
osäkra fordringar o. d., och nettovinsten går upp i rök.
Oftast blir det i stället förlust.

Tidningarna måste dessutom lemna vidsträckt och lång-
varig kredit. . En köpman som annonserar tycker sig icke
få någon valuta. Han kan ej taga på, ej känna på hvad
han fått för sina pengar och är aldrig lifvad att betala
kontant.

Så måste tidningsmannen ligga i händer på bankerna
för drifkapitals skuld och dessutom “se sina vänner“ då och
då på ficklån på några hundra kronor.

Derför har tidningsmannen konsiderationer. Derför
är han så underligt slapp mot en och morsk mot en annan,
och derför kan aldrig en liten landsortstidning ta till sitt
valspråk “åt hvar och en hvad han förtjenar“.

•	*	*

*

Det synes för mig som skulle blott ett enda medel stå till
buds för att undanrödja detta sakernas dåliga tillstånd, och
för att höja landsortspressen i både ekonomiskt och om jag
så må säga moraliskt hänseende.

Och detta är en nära sammanslutning till hvarandra
af tidningsutgifvarne i småstäderna. Bildandet af en tid-
ningsmannaring utan afseencle å “färg“ och politiska åsigter.

Denna ring skulle då ha till sin uppgift att borttaga
först och främst den personliga polemiken platsbladen emel-
lan och skamliga spaltstrider om hvem som förtjenar mest.
Härigenom skulle mycket vinnas, ty folket, den läsande all-
mänheten lian ej ha och får aldrig den aktning för pressen
som borde finnas, då hon ser huru pressens organ fara
fram mot hvarandra, ofta tagande heder och ära af hvar-
andra för ett 50- eller 100-tal prenumeranters skull.
85

För det andra skulle denna ring verka för ett bestämdt
vidhållande af det prenumerationspris som uppgifves å hvarje
tidning, men hvilket ofta blott är nominelt, dä utgifvaren
för att skada sin konkurrent säljer billigare under hand.

Likaledes skulle ett bestämdt annonspris hållas och ett
bestämdt rabattsystem följas, om nu rabatt nödvändigt skulle
finnas.

Häremot kan kanske anmärkas att annonspriset måste
ställa sig olika allt efter de resp, tidningarnas spridning.
Men det är icke härom jag talar, utan om att hvarje blad
skulle vidhålla det å bladets första sida uppgifna pris, hvil-
ket ju kan ändras ett annat år om upplagan växer, men då
också måste tillkannagifvas.

Härigenom vunnes dels ekonomisk vinst och dels att
det utätningssystem som nu florerar mellan tvenne platstid-
ningar kunde i hög grad stäfjas.

Köpmännen äro vana vid konkurrens, men de fordra
ärlig konkurrens och de skulle respektera tidningarnas be-
slut i en dylik fråga. Blefve annonseringen äfven något
mindre i början, då publiken finge betala sina annonser dy-
rare, så blefve dock behållningen alltid lika stor som förut,
om ej större, och publiken lian ej upphöra att annonsera.

Låge en dylik reform, som jag här endast i dess sva-
gaste konturer antydt, inom möjlighetens gräns — och
jag tror det — så" skulle en sådan inom kort förändra
vår nuvarande landsortspress till den grad att man knap-
past skulle kunna känna igen den. Den skulle gifva henne
stadga och värdighet, en fast grund att bygga på och hopp
om en ljusare och lyckligare framtid.

*	*

*	■

Hvad jag här ofvan yttrat skulle mycket kunna full-
ständigas och åtskilliga svåra poster läggas på tidningarnes
skuldsida ; men det sagda kan vara nog. Alla dess fel här-
röra som jag tror ytterst i deras dåliga ekonomi och icke
i bristande vilja.
86

Landsortspressen har dessutom stora förtjenster, förtjen-
ster som väga upp felen och göra denna press värd all den
uppmuntran som kan komma den till del.

Det är först att den står så nära folket, att den i de
flesta fall bättre än hufvudstaden känner dess lynne, dess
tarf och dess vilja. Landsortspressen har dessutom den
förtjensten att vara mera än hufvudstädens omedelbar, ty
om äfven biintressen o. d. kunna inom densamma göra sig
gällande återstår dock mycket som är ett rent och fullödigt
uttryck af hvad som är verkligt inom den krets der tidnin-
gen utgifves. Landsortstidningen påverkas icke så lätt ’af
den intrig- och partistridfylda luft som hufvudstadspressen
inandas.

Om jag undantar ett eller ett par enstaka fall — icke
värda att räknas dit (samt när det gäller konkurrens) — så
är landsortspressen human i sitt språk, mild i sina omdö-
men och aldrig fal. Landsortspressen är arbetsam och fli-
tig, vaken och pigg, och skulle — om den förstår sitt eget
bästa — kunna inom kort vinna den ställning den borde ha.

*

**	•

Innan jag slutar dessa korta anmärkningar skulle jag
vilja ytterligare en gång framhålla att de framkommit en-
dast af ett motiv, nämligen att belysa ett par fel, för att
vinna möjlighet att få dem undanröjda. Ty jag tror på
denna möjlighet, jag tror på pressens framgång och på dess
framtida storhet, såvidt som jag tror på “den fria tankens
rätt och den fria forskningens andliga seger“.

Men just derför har jag känt behof af att säga hvad
jag sagt, ty pressen är mig kär, men ännu kärare är san-
ningen.
Prestkonferensen.

Af A. F. Â.

Den 2—4 sistlidne september hölls i hufvudstaden den
andra svensk-lutherska prestkonferensen. Den öppnades
med en predikan af domprosten Gharleville, i hvilken nu-
tidens otro och samhällsupplösande tendenser framstäldes
såsom Djefvulens verk och förebud till ankomsten af “Anti-
krist“, “syndens menniska“, “den laglöse“, hvilken skall
föregå Kristi återkomst.

Första dagens förhandlingar började med ett föredrag
om det närvarande kyrkliga tillståndet af professor Norrby,
som likaledes gick illa åt nutidens frisinnade idéer och sträf-
vanden men tillika gjorde det märkliga erkännande, att
statskyrkans fall endast kan vara en tidsfråga. Derjemte
diskuterades åtskilliga mer eller mindre uppbyggliga och
praktiska frågor, t. ex. den huruvida det nyfödda barnet
omvändes i dopet eller icke. I denna diskussion framträdde
den högkyrkliga och halfkatolska lundensiska riktningen i
hela sin glans. Det gjordes från denna sida gällande, alt
genom dopet ett oförgängligt frö till evigt lif nedlägges hos
menniskan, en lära, som sjelfva “Väktaren“ finner betänk-
lig, emedan hon följdriktigt leder till den uppfattningen, att
alla som äro döpta blifva saliga!	■

På andra mötesdagen led den stränga lutherska kon-
fessionalismen, representerad af biskoparnes flertal, som med
erkebiskopen i spetsen genom sitt motstånd hindrat hållan-
det af den evangeliska alliansens möte i Sverige, ett kän-
bart nederlag. Konferensen beslöt nämligen om ock först
88

efter omröstning — att per telegraf sända en broderlig hels-
ning till denna samtidigt i Köbenhavn församlade allians.
En mängd högkyrkliga medlemmar reserverade sig följande
dag deremot.

Dagens förhandlingar inleddes med ett föredrag af pro-
fessor von Schéele, hvilket hufvudsakligen gick ut på, att den
kristnes tro icke skall grunda sig på trossanningarnas natur-
eller förnuftsenlighet, utan fastmera på kristendomens abso-
lut bindande auktoritet såsom en öfvernäturlig uppenbarelse,
hvilken bringar in något nytt i det menskliga medvetandet,
icke blott utvecklar det förut varande.

Professor Johansson betonade starkt nödvändigheten
af en revision af den nuvarande kyrkohandboken, icke
blott på grund af dennas formella brister, utan äfven och
framför allt på grund af dess rationalistiska tendenser.
Man borde ha en fullt “kristlig“ d. v. s. fullständigt or-
todox handbok. Härmed instämde professor von Schéele,
men ansåg diskussion i ämnet Öfverflödig emedan frå-
gan redan var att anse som utagerad. Men så lätt gick
saken ändå inte. Pastor primarius d:r Fehr erinrade om,
att den svenska lutherska kyrkan icke är någon frikyrka
utan en folkkyrka, och att det icke går an att antaga en
alltför skarpt dogmatiskt tillspetsad ritual, utan att fast-
mera minoritetens rätt måste respekteras. Härpå gaf pro-
fessor Johansson det en Loyolas lärjunge värdiga svaret, att
han för sin del alls icke respekterar ifrågavarande minori-
tets rätt. En resolution antogs till förmån för en revision
af handboken i den af hrr Johansson och v. Schéele■ åsyf-
tade riktningen d. v. s. för bortrensandet ur densamma af
allt, som kan anses luta åt rationalism.

* Vidare diskuterades frågan om den i den svenska kyr-
kan i en nära framtid hotande prestbristen. Dervid beto-
nades, att otron nu vunnit sådant insteg vid våra elemen-
tarläroverk, att det är nästan omöjligt för en yngling att
genomgå desamma utan att förlora sin kristna tro. En re-
solution antogs i det syfte, att presterna böra inom sina
89

församlingar uppsöka allvarliga ynglingar med anlag för det
presterliga kallet och sedan förmå församlingsborna att
skramla ihop pengar för att bekosta deras studier, och att
dessa ynglingar böra studera i särskilda, under kyrklig upp-
sigt stående och för tidsandans farliga inflytelser skyddade
läroanstalter! Nej, herrar teologer, det tjenar till ingenting
att försöka bygga några fördämningar mot framåtskridan-
dets väldigt frambrusande flod! Man erinrar sig här ovil-
korligen dessa ord af Vilhelm von Braun i hans förträffliga
poem om prestbristen:

”0, det kan vara tid att fram i dagen
Den rena sanningen en gång blir dragen
Utur det mörker, der i seklets längd
Hon hållits dold af arga presters mängd!”

Under den tredje och sista mötesdagen försökte sig
konferensen med några reaktionära projekter i lagstiftnings-
väg. En resolution antogs till förmån för en föränclning af
den nuvarande äktenskapslagstiftningen i den af senaste
kyrkomöte angifna riktningen d. v. s. på det sätt, att äkten-
skapsskilnader lagligen försvåras och man sålunda närmar
sig det ideal, som i detta hänseende föresVäfvar de kyrkliga
reaktionärerna — förbud mot frånskilda makars ingående
af nytt äktenskap, såvida ej äktenskapsbrott å den andra
makans sida egt rum. Att man tror sig kunna med utsigt
till framgång arbeta för någonting sådant i en tid sådan
som vår, då en ny uppfattning af äktenskapet alltmera ar-
betar sig fram och gör sig gällande, en uppfattning, enligt
hvilken individualiteten framför allt skall göra sig gällande
i förhållandet mellan man och qvinna och således endast
sympatetiska förbindelser erkännas såsom verkliga äkten-
skap — detta, synes oss, vitnar mera än någonting annat
om, huru stockblinda dessa reaktionärer äro för allt hvad
djupast rör sig inom vår tid. Annars skulle de för visso^
inse, att det rätta sättet att motverka de tilltagande äkten-
skapsskilnaderna, öfver hvilka de klaga, är det positiva och
icke det negativa, är att verka för qvinnans höjande till
90

både moralisk och ekonomisk sjelfständighet och inpregla i’
det allmänna medvetandet den sanningen, att ingåendet af
en sådan förbindelse annat än af de djupaste och renaste
motiver är både mannen och qvinnan ovärdigt. Endast
sålunda förverkligas på ett inre och sant etiskt sätt detta Kristi
i hans bergspredikan framställda ideela kraf på äktenska-
pets oupplöslighet, som våra kyrklige zeloter i strid mot
förnuftet och naturen mena sig kunna förverkliga genom
yttre tvång.

Att desse zeloter ingenting lärt och ingenting glömt,
visar sig äfven i det klumpiga försöket att inskränka tryck-
friheten. En resolution mot den osedliga literaturen antogs,
i hvilken bland annat yrkades att romaner skola granskas
af tryckfrihetskomitéen innan de få tryckas. Af diskussio-
nen framgick tydligt nog, att nian till den osedliga litera-
turen räknade icke blott sådana literära alster, som äro
egnade att egga sinligheten, utan äfven alla, i hvilka utta-
las åsigter om könsförhållandena och äktenskapet, som ej
låta förena sig med ortodoxernas s. k. kristliga verlds-
åskådning. ■

Slutligen kam frågan om “vår tids hemliga ordensvä-
sen“. Ehuru man i fråga om frimureriet pligtskyldigast er-
kände, att det ligger något lugnande i att veta att “vår
älskade konung“ är dess högste chef i vårt land, skulle
man dock af diskussionen nästan kunnat tro, att de vördige
fäderna fruktade, att bakom dess mysterier lurar något slags
kontrakt med den lede fienden, sådant som de i medeltiden
så mycket omtalade. Ännu räddare var man för good-
templarorden med dess folkliga tendenser och dess stora
utbredning bland massorna. Den byråkratiska skuggrädslan
visade sig här gå hand i hand med den s. k. kristna re-
ligiösa zelotism, som icke kan fördraga några organisationer,
i hvilka ingår ett af den religiösa konfessionen oberoende
broderskap mellan menniskor. Äfven goodtemplarordens
storartade verksamhet för nykterheten kunde derför icke
finna nåd för de församlade fäderna, så vältaligt och varm-
91

hjertadt denna verksamhet än framhölls af flere bland kon-
ferensens medlemmar, bland andra af kyrkoherden d:r Staaff.

Mötet afslutades med en predikan af professor Rudin,
som på sitt vanliga varmhjertade och högstämda sätt skil-
drade motsatsen mellan sken och verklighet i fråga om re-
ligion och kristendom och framhöll, att den laglöshetens
anda, om hvilken här så mycket talats, är én helt naturlig
reaktion mot det lagens ok, som kyrkan i evangelii namn
pålagt menniskorna.
Ett literärt jätteverk.

Skildradt af Helen Zimmern.

(Öfvers. från författarinnans handskrift af M—r.)

En professor vid ett amerikanskt universitet rådde ny-
ligen studenterna att om de kommo till England och hade
besökt Westminster Abbey samt Londons Tower, så var
det nästa, som de borde göra, att bese den bygnad* vid
Mill Hill, nära London, der den stora nya engelska ordbo-
ken utarbetades. Och professorn hade rätt, ty sedan man
tagit i betraktande en förfluten tids märkvärdigheter, är det
väl också skäl att skåda den närvarandes, och det skulle
vara svårt att i hela England påträffa ett ställe, der ett
mer sant nationelt och monumentalt verk är under utfö-
rande än i denna lilla lugna engelska by, hvars läge icke
ens finnes utsatt, på någon karta. Det är här som det ar-
betas på en ordbok utan like i något lefvande språks lexi-
kografi, en ordbok, hvilken skall öfverglänsa äfven de ut-
märkta verk, som åstadkommits af La Crusca, * Littré och
Grimm. Likväl har arbetet ännu icke fortskridit längre än
från A till Ant. Då det blifvit fullbordadt, antager man
att det skall upptaga sex stora qvartvolymer om ungefär
aderton hundra sidor, och att tryckningen kommer att er-
fordra ungefär tio år. Men arbetet, ehuru i vissa afseenden
nytt, är likväl redan en generation gammalt, ty d:r Murray,
dess närvarande redaktör, med hvars namn verket skall gå
till efterverlden, är icke dess upphofsman. Arbetet har en

* Akademien La Crusca i Florens har utgifvit en ordbok öf-
ver italienska språket.
93

ganska egendomlig historia. Domprosten Trench, en af
Englands förnämsta språkforskare, utpekade de flerfaldiga
felaktigheter, som förekomma i amerikanska och engelska
ordböcker och framstälde den frågan, huruvida det icke
vore hög tid att en ny engelsk ordbok utarbetades. Hans
förslag föll i god jord, ett upprop till den läsande allmän-
heten om bistånd möttes så välvilligt, att ganska snart en
hel armé af frivilliga arbetare öfver hela England och Ame-
rika började söka efter och uppteckna oregistrerade ord.
Men planen var icke organiserad, somliga af de frivilliga
dogo, andra tröttnade, och då man slutligen i mr Furniwall
fann en redaktör för massan af det samlade materialet,
visste han knappast hvad han skulle göra dermed, i syn-
nerhet som ingen bokförläggare ville taga upp idéen på sin
bekostnad, och emedan i England man icke kan för dylika
arbeten vända sig till staten, ehuru i sanning en ordbok
öfver engelska språket väl borde kunna sägas hafva anspråk
pä understöd af nationen. Slutligen — liksom då det var
fråga om en ny bibelöfversättning — kom universitetet i
Oxford till hjelp och föreslog att utgifva verket och betala
alla omkostnader, hvarefter förlagsrättigheten skulle tillhöra
universitetet; och d:r Murray, en framstående språkforskare
samt president i filosofiska sällskapet, valdes till redaktör.
Att förvalta det arf som denne gentleman tillträdde var
verkligen ingen sinekur. Man kan bilda sig någon idé om
det blifvande arbetets herkuliska karakter af det faktum att
det literära materialet, som nu öfverlemnades till d:r Murray,
vägde öfver två tons. Ej heller var det på något sätt ord-
nadt. Mr Furniwall hade låtit det samlas efter dess eget
behag, och det öfverlemnades till den nye redaktören i
säckar, korgar, bundtar och lådor, allt huller om buller. I
många fall var stilen oläslig, i andra befans papperet alde-
les förmultnadt. Bläcket hade på en del anteckningar för-
lorat så mycket af sin färg, att dechiffreringen blef lika svår
som att läsa en palimpsest. I en säck hade en råtta och
hennes unga familj gjort sig ett trefligt hem. Sådant var
94

det materia], som d:r Murray mottog, och detta kaos skulle
han ordna. Det första han gjorde var att utfärda ett upp-
rop om flera bidrag af den läsande allmänheten, emedan
han insåg att det kaotiska materialet, äfven då det blifvit
ordnadt, icke skulle vara tillräckligt. Mellan två och tre
millioner citat hade blifvit samlade; han behöfde åtminstone
en million flera. Detta var 1879. Efter tre år hvilade yt-
terligare en million pappersremsor, insända från aderton
hundra frivilliga medarbetare, på sina särskilda platser i
breffacken i Scriptorium, såsom d:r Murray kallar den byg-
nad, der han förvarar hela sitt ordboksmaterial, och der
hela ordboksarbetet göres; ty d:r Murray insåg snart att
antingen han eller ordboken måste lefva i hans hus; det
fans icke rum för dem båda. Men hvad skulle han göra?
En qvinnas fyndighet löste denna fråga. Ordboken står i
större skuld än verlden någonsin skall veta till d:r Murray’s
skotska hustrus goda förstånd och sjelfförsakelse. Enligt
hennes förslag uppsattes i trädgården en af desssa jernpa-
viljonger, som ofta användas i England såsom rörliga kyrkor
eller föreläsningssalar, och i denna fuktfria, eldfasta bygnad
bekläddes hela väggytan från tak till golf, med breffack,
alla prydligt etiketterade i alfabetisk ordning. Rummet de-
lades derefter genom bord i två sektioner. Den ena upp-
tages af redaktören sjelf och hans förste assistent, mr Erle-
bach. I den andra sitta snabbfingrade biträden, som äro
sysselsatta med att sortera och ordna pappersremsorna,
hvilka komma in från de frivilliga medarbetarne. Ehuru
detta arbete kunde tyckas vara rent mekaniskt, är det lik-
väl förenadt med stort besvär. Den första sorteringen be-
står helt enkelt uti att lägga lapparna i alfabetisk ordning.
Sedan arrangeras hvarje ord i grupper, ty många engelska
ord hafva fyrtio eller femtio olika betydelser. Sedan hän-
der det att hvarje af dessa ord har så många som hundra
citat-lappar, hvilka höra till dem. Dessa skola åter i kro-
nologisk ordning arrangeras under sina respektive författa-
res namn. I korthet sagdt, hvarje bokstaf i alfabetet un-
95

dergår icke mindre än tjugu sorteringar innan den fram-
lemnas till redaktörernas bord. För dem återstår det slut-
liga och mödosamma arbetet att fastställa hvarje ords ety-
mologi och bestämma den ordning, i hvilken dess särskilda
definitioner skola placeras på den tryckta sidan. Rundt
omkring väggarna af denna del af bygnaden och så nära
att redaktörerna lätt kunna räcka dem med handen stå
skördarna af alla deras lexikografiske föregångares mödor,
äfvensom en lång rad volymer, som innehålla bref rö-
rande ordboken, skrifna till d:r Murray från alla delar af
verlden, från Rom, Japan, Wien och Kalifornien, från städer
och byar, från män af alla klasser och vilkor; från män
sådana som Gladstone och nuvarande amerikanske ministern
i England, och ifrån personer med de mest obskura och
ovanliga namn. Der finnas bref från fruntimmer, som ur-
säkta att de äro hindrade att vara medarbetare emedan de
skola gifta sig; der finnas bref från nuvarande invånare i
hus, der förut bodde frivilliga ordboks-medhjelpare. Dessa
tjugu q varts volymer, innehållande korrespondens, äro skrifna
på papper af hvarje storlek, form och färg, med handstil
af hvarje grad af uselhet eller godhet. Då redaktören en
gång skall förtälja detta verks historia, med ordbokens af-
slutade volymer framför sig, skall han hafva att välja mel-
lan en massa af detaljer, som kunna hemtas ur denna jätte-
korrespondens.

Tack vare d:r Murray’s artighet gjorde jag nyligen en
utflykt till hans Scriptorium och kan ej uttrycka hvilken
egendomlig känsla af vördnad och häpnad kom öfver mig,
när jag stod i den lilla bygnaden, hvilken, inom dess med
breffack rikt försedda areal, innesluter hela det engelska
språket, icke blott som det nu talas, utan som det har ta-
lats och uppfattats sedan år 1100 af vår tideräkning. Den
kanske mest i ögonen fallande olikheten mellan denna ord-
bok och de verk som utgifvits af Grimm, Littré och La
Crusca är dess historiska karaktär. Med erfarenhet såväl
af felen som förtjensterna hos de store föregångarne, har
96

d:r Murray följt den planen att behandla hvarje ord med
sträng historisk sanning i afseende pä dess härledning, dess
historia och dess begrepps-utveckling. Detta har uppnåtts
genom att låta hvarje ord, så vidt som möjligt, förtälja dess
egen betydelse medelst citat från den första gången det be-
funnits skrifvet på engelska, ända till i dag, om det varat
så länge, eller om icke, till dess det dog bort från språket.
D:r Murray har varit mycket omsorgsfull att undvika ett
stort fel, som begåtts af alla hans föregångare. Förut be-
fintliga ordböcker innehålla många ord, hvilka aldrig utta-
lats af menniskoläppar. De forna ordboksförfattarne hop-
gjorde ord helt ogeneradt; och deras efterföljare hafva ko-
pierat frikostigt. Hädanefter skola alla dessa stumma ord
— d. v. s. sådana som aldrig existerat annat än i ordböc-
ker — omsorgsfullt utmärkas som sådana i detta stora ar-
bete, och intet ord, hvilket någonsin begagnats som ett
lefvande ord, skall nekas en plats. Detta ökar antalet af
ord, men motsvarar en ordboks verkliga uppgift — nämli-
gen att innehålla, om möjligt, hvarje ord i språket. Som
det var nödvändigt att bestämma tiden då språkets historia
skulle börjas, faststäldes denna till år 1100, emedan de fle-
sta anglo-saxiska ord, hvilka icke voro bestämda att fort-
lefva, dogo bort inom en generation efter eröfringen. Cita-
ten uppfylla det dubbla ändamålet att framställa historien
och upplysa om bruket, genom att till öfverflöd och med
noggrannhet supplementera redaktörernas slutledningar i
texten. Ordet text brukas med flit emedan många af or-
den behöfva långa artiklar, icke blott för definition utan
äfven för att . förklara huru de olika betydelserna uppstodo.
huru ett begrepp smälte i ett annat, huru ett enkelt och
vanligt ord kom att hafva en figurlig bemärkelse. Vi
vilja taga tvenne ord som exempel. Aesthetic är ett ord,
som nu användes af alla, men få af dem hvilka begagna
det, känna till den strid det i Tyskland i förlidna århun-
dradet hade att utstå mellan tvenne filosofiska betydelser
— af hvilka den ena antogs i England omkring 1830 —
97

båda skiljaktiga från den nian vanligen tillägger ordet.
“Modern öfverdrift“, anmärker d:r Murray, “har genom
adoption af en sentimental archaism såsom skönhetens ideal
ännu mer aflägsnat ordet aesthetic och dess härledning från
deras etymologiska och rent filosofiska betydelse.“

Agnostic, det andra ordet, användes först af Huxley
i’ ett aftonsällskap hos James Knowles, utgifven af “The
Nineteenth Century“, i afsigt att under ett gemensamt namn
klassificera alla de som förkastade .ateism samt med honom
trodde på en okänd och ofattlig Gud i enlighet med Apost.
Gern, kapit. XVII, vers 23. A^vmotm (Den okända
Gudenom). Denna bemärkelse blef snart förvrängd af bi-
skopen i Manchester, Fraser, som i “The Manchester Guar-
dian“ talade om Agnostics såsom personer, hvilka hvarken
erkände eller förnekade Gud, utan satte honom åt sidan.
Derefter vrängde rektor Lulloch ännu mer den ursprungliga
betydelsen genom att definiera Agnostics såsom de, hvilka
icke ville tro på något som de icke kunna uppfatta genom
sinnena, och sedan ytterligare Carlyle, hvilken i sin vanliga
slägghammarstil talade • om Agnosticon som den krassaste
form af otro. Sålunda förändrades inom loppet af endast
tre år hela bemärkelsen af ett ord! Denna historia om ett
ord är verkligen betecknande, och d:r Murray’s ordbok är
full af dylika betecknande artiklar. Ehuru ordboken natur-
ligtvis icke är någon encyklopedi, så gaf likväl i många
svåra fall undersökningen af och jemförelsen mellan olika
ord anledning till de mest intressanta definitioner angå-
ende den sak som var i fråga. Sålunda har det moderna
bruket af Abstemious (som ej dricker vin) rönt inflytande
af ordets likhet med Abstain (afhålla sig), öch ordet JksZe
(sidogång i en kyrka) genom förblandningen med Isle (ö)
och Alley (gränd). Under ordet Advent (som egentligen
betyder ankomst) omtalas först-ordets kyrkliga samt religiösa
betydelse och derefter anmärkes att det på senare tider
många gånger användts att beteckna vigtiga personers eller
talares ankomst, och “poetiskt eller i högtidlig stil för hvarje

Ur dagens krönika. IV. 3—4.	7
98

ankomst“. Adventure såsom verb har sex betydelser, af
hvilka blott en är obruklig. Vetenskapliga ord hafva orsa-
kat mycket besvär. Ordet Adamant, till exempel, har en
besynnerlig historia. Ursprungligen ett grekiskt ord, be-
tecknande den hårdaste metall eller kåda, upptogs det af
latinarne, hvilka tilläde det en annan bemärkelse — på
grund af dess likhet med ordet adamara, som betydde:
fatta böjelse för, älska — och lämpade det på magneten,
hvarifrån aimant, franska ordet för magnet, härleder sig.
En sammanblandad bemärkelse fästades sålunda vid ordet,
som öfvergick i franska språket och derifrån,. i fjortonde år-
hundradet, i engelska, der det hade det egendomliga ödet
att hos somliga ordboksförfattare betyda “den naturliga
motsatsen af diamant eller magnet“, under det att den hos
andra fortfarande representerade den ena så väl som den
andra. Under ordet Almanac kunna vi se utvecklingen af
almanackor från de permanenta astronomiska tabellerna,
kända af Roger, Bacon och Chaucer, genom dçm som för
bestämda perioder trycktes hos Grafton, (hvilkas små sidor
äro citerade) ända till nuvarande tids “nyttiga statistiska an-
naler“. Om utrymmet tillät skulle vi verkligen citera ad
infinitum, så fulla af mångsidig, egendomlig och värderik
undervisning äro dessa sidor. Såsom ett framstående exem-
pel på folkets böjelse att uppfinna betydelsen och härled-
ningen af ord, hvilkas betydelse eller ursprung råkat i
glömska, må: anföras ordet Abominable. Det kommer ab-
omen, abominari (önska bort ett dåligt omen, afsky). I
medeltidslatin, gammal-franska och från det fjortonde till
sjuttonde seklet i engelska språket stafvades det regelbun-
det abliominable och förklarades komma ab homme —, “skild
från menniska, djuriskt, omenskligt“, en härledning, som
hade inflytande på bruket och betydelsen af ordet.

Hyarhelst vi bläddra finna vi något intressant på dessa
sidor. Bokstafven A upptager ensamt tolf kolumner, såsom
varande den längsta artikeln i denna volym, ty bokstafven
a har en historia, som gör den till en utmärkt lektion i
99

granmiatika och literatur. ATI åter erfordrar tio kolumner
för dess lika behandling. D:r Murray erkänner att detta
lilla ord varit ett af de styfvaste arbeten, som fallit på hans
redaktörslott. Nomina propria,äro naturligtvis uteslutna
från ordboken, undantagandes då de tillvunnit sig någon
särskild betydelse, såsom Adam i Adam’s öl, eller Abram,
hvilket vi hafva hört sägas brukade betyda brunt eller
mörkbrunt. Frasen “to sham Abraham“ (göra sig sjuk)
har spårats till reformationstiden, då landet var uppfyldt
med kringvandrande tiggare. Man antog att den alluderade
på tiggaren Lazarus, som kom i Abrahams sköte.

Men vi Inåste verkligen upphöra att gifva vika för
frestelsem att anföra exempel och'tala något litet om d:r
Murray’s arbetsmetod, som är öfver allt beröm. De första
sidorna, på hvilka han gifver sina förklaringar, förtjena nog-
grant studium. På ett beundransvärdt sätt har han bevi-
sat att språket är en lefvande, rörlig massa, liksom Ygdra-
sil alltid växande och alltid bortdöende, hvars ordbok icke
är en faststäld qvantitet, omskrifven af b'estämda gränser.
En snillrikt uppgjord figur visar hur engelska språkets cir-
kel har ett tydligt tecknadt centrum men icke tydlig om-
krets, genom att placera det allmänna språket — som på
ena sidan är literärt, på den andra samtalsspråk — i cen-
trum,. med underlydande på den literära sidan af utländska
och vetenskapliga ord; på samtalsspråkets sida med under-
lydande af tekniska, slang- och dialektord. Härvid måste
man ihågkomma att en af arbetets största svårigheter är
att bestämma huruvida vissa ord borde eller icke borde
uteslutas ur skriftspråket. Ord behandlas i denna ordbok
under trenne hufvudtitlar, nämligen hufvudord, subordine-
rade och kombinerade ord. Den vigtigaste beskrifningen
sättes under hufvudordet, under det att de två andra inne-
fatta obrukliga former af hufvudord och ord bildade dåligt,
af tvifvelaktig existens eller erkändt bruk. I ett ögonkast
i kontinuiteten af ett ords lif, emedan vi se icke blott dess
100

närvarande, utan alla dess äldre stafhingssätt, jemte punk-
terna för dessa.	.

Citaten, hvilka i så hög grad förhöja värdet af ord-
boken, gifva i sanning ljus, och lif åt den. De äro som
jag redan sagt — nästan uteslutande resultatet af frivilligt
arbete af omkring tretton hundra personer i England; Ame-
rika, kolonierna, Irland hafva gjort litet, Skotland mindre,
men Tyskland har lemnat en icke obetydlig andel. Alla
kända verk före år 1500 hafva blifvit genomlästa, hvarje
ansedd författare anlitad att gifva sin part af ordskatter,
öch det väl kända sakförhållandet att hvarje skriftställare
använder en skiljaktig ordbok har ofta erhållit oförväntad
bekräftelse. Men man har icke endast lagt kontribution på
literaturens jättar, utan man har också beskattat ett stort
antal tekniska arbeten i alla olika grenar af konst och in-
dustri, så väl som romanförfattare, för det samtalsspråk de
innehålla, äfvensom gamla tidningar för de besynnerliga
saker, hvilka understundom omnämnas i deras. annonser.
Sålunda hafva tillkännagifvanden om försäljningar eller om
tillförsel af varor ofta gifvit det första kända exemplet på
bruket af ett ord, som sedan blifvit allmänt.

Särskilda föreskrifter om hur man skulle läsa gåfvos
till hvarje frivillig. Dessa föreskrifter voro till antalet tolf,
af hvilka de vigtigaste äro: “Gör ett citat för hvarje ord,
som förefaller er sällsynt, obrukligt gammalmodigt, nytt,
egendomligt, eller begagnadt på ett egendomligt sätt.“

“Anteckna särskildt meningar, hvilka visa eller antyda
att ett ord antingen är nytt, eller användt på prof, eller
som behöfver förklaring såsom varande obrukligt eller gam-
malt, och hvilket sålunda kan hjelpa att bestämma tiden
för dess införande eller bortgång ur språket.“

Hvarje citat skrefs på en särskild alltid lika stor pap-
persremsa. Några af dessa citat voro dubletter, andra öf-
verflödiga, men genom den rika tillgången blef d:r Murray
slutligen i stånd, genom att sofra och åter sofra, att er-
bjuda allmänheten citat, som måste anses som typiska.
101

Ett underbart arbete är det i sanning och ju mer man
betraktar det, dess mer beundrar man det och dess mer
häpnar man öfver företagets storhet. Vi hoppas blott att
den store lärde, som leder det hela, måtte få behålla helsa
och krafter att bringa sitt ofantliga arbete till ett lyckligt
slut. Troligtvis finnes ingen, hvilken icke med glädje mot-
tog nyheten att engelska regeringen i dessa dagar beslutit
gifva honom en årlig pension af £ 350, den största pension
som civillistan har rättighet att bevilja. Boken är och skall
blifva epokgörande samt borde egas af hvarje engelska ta-
lande persom och af hvarje för filologi intresserad, ty utom
alla dess andra förtjenster utkommer den till ett pris som
gör detta ganska möjligt.

Det finnes en väl känd engelsk anekdot angående en
gammal skotsk lady, som tog upp d:r Johnson’s ordbok i
tanke • att det var en läsebok för ungdomen, och efter en
stund lade den ifrån sig med den anmärkning, att boken
var mycket underhållande, men något osammanhängande.
Hade hon lefvat för att se d:r Murray’s ordbok skulle hon
funnit den mindre osammanhängande och mera underhål-
lande. Sådant är i korthet detta monumentala verk, som
blygsamt och utan trumpetfanfarer utgifvit sin första publi-
kation.
Ett samtal om August Strindbergs ”Giftas”

upptecknadt af
Stephan Marmén.

Villastaden. Hösteftermiddag. Luxuöst möbleradt förmalt
med rococco-möbler och portièrer försvinnande i skumraskets
skuggade dunkel. Brasa i kakelugnen. Eldsken öfver brys-
selmattan. Kaffebord.

Personer:

Professorskan, mor till en flicka i Åhlinska skolan och
en gosse i sjette nedre. Ännu ung med frisk hy, klara ögon
och skrattet så smittande muntert och sonort.

Filosofie-kandidaten, zoolog, 25 år gammal, blaserad
entusiast, naiv menniskokännare, radikal utopist. Författare
* till ett refyseradt teaterstycke och några stämningsfulla no-
vellettungar med mycket korta titlar.

Kand. ... Eh bien, hur var det med den förbjudna
frukten, fru professorska?

Prof. Den är lockande, menar ni? Jojo det ha vi
fruntimmer kunnat intyga allt »ifrån Evas dar, men à pro-
pos det, kan ni gissa, hvad jag har här i sykorgen?

Kand. Under virkningen der? Neej! också förbjuden
frukt?

Prof. Ja a surkart!

Kand. Hvad menar ni?

Prof. Se der!	.
103

Kand. “Giftas“, tolf äktenskapshistorier af August
Strindberg. Och der ligger den så förstucket, dold af tråd-
nystan, synålsbref och andra sedesamma och husmoderliga
emblemer ... Haha! Det kunde fresta mig att hålla en liten
filosofisk oration öfver qvinnans natur.

Prof. Göm på den till en annan gång, och låt oss
i stället språka litet om “Giftas“. En klunk cacao först.
Skål.!

Kand. Nåå, ni tycker om boken?

Prof. Neej! Jag kan inte med den, tvärt om!

Kand. Såå? På grund af angreppen mot Ibsen då!
För jag vet, att jag kan räkna er till de konstförståndiga,
sjelfständiga och moderna, inte till hela den kacklande ho-
pen, som tanklöst snattrar om sina mäns käbbel.

Prof. Tackar! Mycket smickrad af ert omdöme ; men
den här gången är jag icke med längre... Ni vet sjelf, hur
oändligt mycket jag håller af “Dockhemmet“ och Ibsen i
allmänhet. Jag betraktar honom som nordens store sede-
lärare ... prest får man naturligtvis inte kalla’n i sällskap
med en sådan hedning som ni? Och det är icke ett arbete
af Ibsens hand, som icke låtit mig känna mig friare, sjelf-
ständigare, mera medveten om lifvet och mig sjelf. Och så
öser Strindberg ut en hel flod med sofismer och halfva osan-
ningar öfver honom. Ah, hvad det är orättvist. Har han
då inte sjelf gått och lärt i Ibsens skola?

Kand. Hvad jag förstår er bra, fru professorska! Ni
hade under hela er uppväxt längtat efter en kraftigare och
nyare lifsåskådning. Så kommo Ibsens saker ut. Och ni
blef så förtjust i dem, som man bara blir mot den, hvars
tankar äro ens andliga “bagage“. Och nu vill ni, att tiden
skall stanna vid Ibsen eller skona honom mer än någon
annan. Är det inte så?

Prof. Det kan ju vara!

Kand. Joo! Ni hör till Ibsens-kulten, till dem, som
sjunga hallelujah åt hvarje ord, han säger. Jag vet det.
104

Akta er, att det inte gär med er som med Ibseniterna i
Upsala!

Prof. Hvilka då?

Kand. Åh, det var en hel hop ungdomar med anlag
för extas och mystikr Bra karlar för resten! men de skulle
gudbevars lefva à la Brand. De kunde icke smaka ett sked-
blad köttsoppa utan att tänka på, om de bröto sin indivi-
dualitet, de hittade på ett nytt slägtskapsförhållande d., s. k.
“etiska syskonskapet“, och de gingo af på bakgator när de
mötte unga flickor. Ty det var en episod i Per Gynt, som
gick ut på, att tankar och begärelser voro lika syndiga som
gerningar.

Prof. Ni öfverdrifver !

Kand. Åh nej! men hvad jag ville komma till var,
att alla snart nog måst draga in' på staten, ty erfarenheten
lärde dem — och det icke på blidaste vis — att hela lifvet
var fotadt på en' serie kompromisser och halfheter.

Prof. Men hvad hör det egentligen hit?

Kand. Joo. Ungefär på enahanda sätt förhåller det
sig med “Dockhemmet“. Den lära, det predikade, var gri-
pande och hög, men tänk den allmänt tillämpad ... hur
skulle det gå. Ibsen tar (liksom Björnson i “En handske“)
för allvarligt, för strängt på förhållandet mellan man och
qvinna... Och Strindberg har så rätt, när han påpekar,
att verkligheten gestaltar sig helt annorlunda. Ty de äk-
tenskap i stora mängdens, i småfolkets klass, för hvilka
Dockhemmets teori har någon betydelse, de äro minsann lätt
räknade.

Prof. Men det är just i den punkten Strindbergs
orättvisa ligger. Han tar sig för att tillämpa dockhem-
mets moral på en hel del äktenskap, hvilka Ibsen aldrig
afsett. Så skrifver han t. ex. en novell, qvick för resten,
som heter “Ett dockhem“, om en hederlig sjökapten och
hans hustru, och gör sig med allt skäl i verlden lustig öf-
ver fruns öfverspända idéer, men kan det nu drabba “Dock-
hemmet“? Der intet finnes att taga, har kejsaren förlorat
105

sin rätt, och mellan två menniskor af det slag, att de helt
gå upp i hvardagslifvets sysslor och sträfvanden, kan väl
något egentligt andligt samlif icke finnas . . . Men läser
man Ibsen, som hin läser bibeln, undrar jag hvad det skulle
vara för konstigheter, man icke skulle kunna få fram bara
ur en enda af hans pjeser... Och djupare sedt hafva verk-
ligen Nora och hennes man, som Strindberg påstår, samman-
bestämt sina barns uppfostran och frarhtid? Jag tror det
inte ... Ni mins,, hur Hostrup besvarar frågan i Eva? Nej,
.Strindberg skall lika litet kunna fritala hr Helmer som in-
billa mig, att qvinnorna i allmänhet ej tyranniseras af sina
män. Är i nittionio fall af hundrade en mans hustru något
vidare än den, som föder hans barn och sköter hans hushåll?'

Kand. Må vara! Det är en sanning i, hvad ni säger.
Men hur ensidigt har den icke framhäfts, .särskildt af frun-
timmerna... Ni läser t. ex. “Tidskrift för hemmet“, och har
väl märkt, hur den puffar för allt, hvad kjoltyg heter, framstäl-
ler allt, som qvinno-emancipatiönen vore verldens alfa och
oméga och allt annat bosch!

Prof. Det kan jag gifva er rätt i. Och en reaktion
i den vägen är utan tvifvel behöflig ... Men i Herrans namn,
hvad är det då Strindberg kommer fram med, som är så
“noch nie da gewesenes“? Att qvinnans främsta kall är
moderns! Hvem har bestridit det? Jag tror nästan det står
i katekesen. Som nyhet åtminstone är satsen mindre öfver-
raskande.

Kand. Mycket sant! Men i tider af förkonstling är
det något nytt att påpeka det simplaste och naturligaste.
Och det måste alla vara ense om angående “Giftas“, att
den innebar ett godt ord i god tid om, att-qvinnan gör
lika mycket gagn genom att fostra upp sina barn som ge-
nom att slita ut sig vid en kontorspulpet.

Prof. Medgifves! Men att Strindberg vis à vis
emancipationen visar benägenhet att kasta ut barnet med
badvattnet, det kan väl aldrig förnekas. Men nog derom!


106

Det är en annan sak som jag’ gerna skulle vilja, att ni sva-
rade mig- pâ.

Kand. Hjertans gerna! '

Prof.. Rör om i brasan först!... Se så der! Tack! ...	?
Jo, skall det vara absolut omöjligt att uttrycka sig städadt
ocb icke som en hamnbuse, när man skrifver böcker nu
för tiden .. . Jag är inte prude, men jag stänger ändock fön-
stret, när jag hör' ett par mosiga åkare gräla på gatan .. .
och personerna i Strindbergs historier de lala alla sammans
som åkare — och ibland ändock värre. Ett sådant språk i
en bok med en så söt titel, ty “giftas är ju detsamma —
som vispkräm“.	•

Kand. Har ni läst Vischers berömda afhandling om
cynismens berättigande i poesi, fru professorska? Eljes kan
ni få låna den af mig.

Prof . Så äkta karlaktigt svaradt. Nu skall jag, arma
stackare, förstås krossas af någon spränglard tysk, som ...

Kand. Ni slipper, ni slipper! Men medge det, att
brutaliteterna hos Strindberg hafva något friskt öfver’sig,
en viss ogenerad bonhommie, en skrattretande, drastisk komik,
som låter en tänka på 1700-talets naiva romanförfattare ...	.
Mig personligen har nu “Giftas“ låtit ihågkomma ännu äldre
ting, som gamle Stjernhjelms kraftigt muntra “Bröllopsbe-
svär siliåglwmmelse“ ... Tänk bara på en sådan liten perla
till historia som Måstel\ hvilken trohjertad, Dickensk hu-
mor, hvilket varmt förhärligande af äktenskapet döljer sig
icke under den grofkorniga berättelsetonen. Det är en grof-
het, som är för sund för att vara anstötlig .. . något kärn-
friskt i samma väg som det nutidens blaserade fransmän
kalla “le joyeux rire de nos pères“.

Prof. Sakta i backarne! Ni vill advocera bort, hvad f
jag sa’. Svara mig uppriktigt, lede sanningen någon skada,
om språket vore litet mera hyfsadt, bara litet... Det fins
en uttryckens och tankarnes brutalitet, som går hand i hand
med den största förfining och bildning, en sjelfkär, och än-
damålslös orginalitetslusta, som icke har något med konst i
107

eller natursanning att beställa. Det är den råheten, som i
min tanke skadar Strindbergs bok... Vore den bara en
smula mera ansad i tonen, och många flera skulle läsa och
behjerta den särskildt bland unga damer, och det är dock
för dem, som en stor del af bokens lärdomar äro skrifna.
Men det är. så roligt att reta folk!

Kand. Förlåt mig. Men jag tror, att ni misstar er i
denna fråga. Samfundsdisciplinen vis à vis ord och uttryck
är nu en gång i sig sjelf så onaturligt åtdragen nu för ti-
den, och fruntimmerna hafva allt från sin första ungdom
fått vänja sig vid att omfatta den i dess strängaste form ...
Jag glömmer aldrig, hur det aflopp, när jag en gång för-
sökte läsa Holberg för ett par unga flickor... Det skulle
jag inte vilja göra om igen.

Prof. Ja, kanske det är på det viset... Men vet ni,
jag tycker, att hela “Giftas“ är sämre skrifven än “Röda
rummet“. Stilen är banal i sin enkelhet, flamsig i sin le-
dighet .. . Hvad det är dumt att icke inse, att ju mera ut-
mejslad en mening är, dess djupare verkar den, dess bättre
fäster den sig i minnet, klar för ögat, fast för örat.

Kand. Det har ni rätt i, fru professorska... Konst-
närligt taget är “Giftas“ tyvärr icke utan lyten. Men for-
mens naturlighet står dock’ så väl samman med den natur-
lighet, hela boken afser... Och ser ni, det är derför jag
håller så oändligt mycket af den, att den käckare och fri-
modigare än något jag på år och dag läst häfdar det natur-
ligas rätt mot dagens alla konventionella och bornerade se-
debegrepp, och derigenom blir “Giftas“ vida mera verkligt
modern än en hel del del alster i den problematiska fråge-
teckens-genren.

Prof. Ni blir helt varm! ... Det kan ju vara tänk-
värda saker i hvad ni säger. Men ... men ... Kors der
kommer någon! Min man måste hafva slutat sin siesta.
Redan !

Kand. Tack för det der “redan“, fru professorska,
108

för hela min lilla tête à tête — och börja så i morgon läsa
om “Giftas“, och ni skall förstå den bättre.	.

Prof. Kanske, envisa menniska der! *

* Ofvanstående referat var till red. inlemnadt innan seqvester
lades å boken Som bekant är, berodde denna åtgärd på en teolo-
gisk fråga, på hvilken man i samtalet icke inlåtit sig, men hvilken
blir i ”Dagens krönika” föremål för en särskild artikel.
Professor Sigurd Ribbing om Geijer.

(Erik G-ustaf Geijer. Tal af Sigurd Ribbing vid
Vermlands nations i Upsala minnesfest den 12 januari 1883.
Tryckt på nationens begäran. Upsala PK Schultz.)

Ehuru en granskning af detta redan mer än årsgamla
högtidstal numera kan anses komma något litet post festum,
erbjuder föredraget likväl så mycket af intresse — om ock sna-
rast ett psykologiskt, och lemnar så många bidrag — om ej
till föremålets, så till minnestecknarens egen karakteristik;
att anmälaren vågat tro, det en närmare skärskådning deraf
skulle kunna försvara en plats i Dagens krönika. De medde-
lade utdragen ur talet kunna också för dem, som ej varit
i tillfälle att höra eller läsa detta, tjena såsom prof på en
stil, hvilken, fastän ingalunda utan sina förtjenster, dock i
sitt egendomligt föråldrade snitt i våra dagar icke gerna före-
kommer annorstädes än på en akademisk kateder eller i ett
akademiskt högtidstal.

Strax i början af ■ föredraget tager författaren enligt
gammal god sed “den nya tiden“ i upptuktelse, i det Geijers
storslagna personlighet framhålles såsom en förkrossande
motsats till nutidens ytlighet och obetydlighet. Géijers
storhet säges vara en sådan (vi citera ordagrant), “som,
införlifvande sig med föremålets och i dettas försänkande
sig för oss blir märkbar endast i den storhet, hvari detta
föremål sjelft träder fram för våra blickar, liksom deri, att
emedan den från ytan tränger ner till grunden af tingens
väsen, den äfven vid det skenbart obetydliga uppdagar en
betydelse och ett värde. — Det är snillet, som likt -ljuset,
110	.

sjelft osynligt (?), der vi förut endast sett tillfälligheter eller
hopade massor af registrerade händelser, låter oss vid för-
nyad bekantskap skåda sammanhang, ordning, skönhet.“
Vänder författaren åter sina blickar till våra dagar så ser
han deremot “det ständigt förnyade skådespelet af uppträ-
dande stora män“ (figuren ironi), “som påkalla vår beun-
dran med att producera sig i behandling af fula eller små
föremål, eller en sådan behandling af föremålen, hvarmed
dessa synas fula eller små — men deras“ (de stora män-
nens) “egen storhet, så mycket mera bjert framträder. vid
motsättningen mellan dem sjelfva och hvad som drages inom
sphæren af deras verksamhet.“	■	.

Det är ej lätt att gissa, hvilka företeelser i nutiden
detta lilla utfall skall anses gälla. Man kunde komma att
tänka på den naturalistiska skolan inom vitterheten, hvilken
ju ej sällan plägar få uppbära förebråelsen att med förkär-
lek “producera sig i behandling af små och fula“ ämnen;
men. den tillagda förklaringen, att detta skulle ske i afsigt
att uppnå en kontrastverkan mellan författarens storhet och
ämnets litenhet, är då verkligen alltför sökt för att vinna
full tilltro. Eller kanske har hr R. afsett våra dagars histo-
riska (och religionshistoriska) kritik, särdeles den utomaka-
demiska, hvilken onekligen stundom temligen omildt behand-
lar häfdvunna föreställningar och reducerar mången ryktbar
storhet till mycket menskliga proportioner; men äfven. der
torde en så lumpen tendens som den af hr R. insinuerade
endast i högst enstaka fall, om ens någonsin förekomma.

Det må vara sant, att om fråga blir att. välja mellan
öfverdrift af klander och öfverdrift af beröm, är det bättre
och ädlare, om felet går i den senare riktningen; men vi
lemna derhän, huruvida den förra eller den senare öfverdrif-
ten anstiftat större skada och lagt större hinder i vägen för
en rätt uppfattning af t. ex. vår egen historia. Äfven Geijer
sjelf började på gamla dar att vämjas åt “det stora äre-
minnet som genomdånar Sveriges salonger“ (Litteraturbla-
det för 1838), och det är knapt troligt, att han skall vända
Ill

sig i sin graf, i fall den nutida forskningen med bättre till-
gång på aktstycken och en mera kritisk metod än hans skulle
finna något att anmärka ^)å de äreminnen, som han sjelf varit
med om att uppresa. — “Sammanhang, ordning“ och den
“skönhet“, som från dessa båda är oskiljaktig, fattas väl icke
heller alldeles den nutida historieforskningen.

En liten, måhända obetydlig anmärkning hafva vi att
göra vid skildringen af Geijers studentår. Det säges der,
att han med undantag af det vid 20 års ålder vunna stora
priset i Svenska Akademien*(ett rätt beaktansvärdt “undan-
tag“ i alla händelser) “icke väckt uppseende genom några
glänsande prof på tidig mognad ellér tidiga framgångar“.
Detta är möjfigt. 1 ett tryckt ungdomsbref af Tegnér, skrif-
vet före deras bekantskap, omtalas dock Geijer i ordalag,
som tyckas antyda, att den senare åtminstone rundt om i
hembygden ansågs som en synnerligen begåfvad yngling.
Svårligen kan, såsom hos hr R. sker, det af Geijer i hans
minnen omtalade mindre fördelaktiga vitsordet från universi-
tetet anföras såsom bevis för en motsatt åsigt. Detta gälde
nämligen blott hans förmenta brisk på “stadga“ och lär,
såsom en äldre akademisk lärare uppgifvit för oss, ha haft
sin anledning i, att Geijer en gång i ungdomligt öfvermod
i ett större sällskap tillåtit sig att fälla ett temligen för-
klenligt omdöme öm en af den tidens professorer. Hans olycka
torde kanske då egentligen ha varit, att han redan vid den
tiden var alltför mycket “bemärkt“. Sakçn är dock i det hela
af ringa vigt, och att Geijers mognad skedde jemförelsevis
långsamt och i sjelfva verket fortgick hela lifvet igenom är
sant, och bildar ett af de egendomligaste dragen i hans lef-
nadshistoria.

Sedan författaren längre fram redogjort för hvad en-
ligt Geijer borde vara historieskrifningens mål (“det mensk-
liga“), yttrar han ordagrant följande:

“Till det... anförda må det vara mig tillåtet att slut-
ligen foga en erinran om den form, hvari Geijer i sitt fä-
derneslands historia funnit det politiska uttrycket för det
112

mensidiga i dettas inre väsendtliga sammanhang, han i den
historiska utvecklingen sökte. Det är deri, att ’svenska fol-
kets historia varit deras konungars’; i den solidariska en-
heten mellan folk och konung har han funnit Sveriges styrka
■och lyck-a, i hvarje mellan båda inträngande mellanmagt åter
en fara och en början af svaghet och upplösning; — i
snörrätt motsats till våra dagars politiska theorier och sträf-
vanden, i hvilka mellanmagter intaga ett utrymme, bredvid
hvilket plats föga finnes för mera än på den ena sidan en
skugga på den andra ett instrument åt magten.“

Hvar har väl Geijer yttrat något som låter förmoda,
att det ofvan anförda skulle varit hufvudsumman af hans
politiska åsigter? Slå vi upp det så ofta anförda stället i
slutet af hans Karl IX:s historia, så läsa vi något helt an-
nat än ett dylikt blindt lofprisande af den “solidariska en-
heten mellan konung och folk“ såsom utgörande en fullgod
borgen för landets styrka och lycka. Det heter der: “Det
är sådana män“ (sonï Karl d. IX och Gustaf d. II Adolf —
således icke hvilka konungar som helst, icke heller blött
konungar) — “Det är sådana män fulla af framtid, som med
•eller mot sin vilja taga folken med sig“. Och vidare: “Na-
tionen i sig sjelf svår att röra utom till omedelbart sjelfför-
svar har, ovillig och beundrande, motsträfvig och älskande,
följt sina Gustafver och Karlar till seger, till ära, till under-
gångens brant11*; hvarefter omedelbart och liksom till, före-
byggande af ett möjligt missförstånd tillägges: “Det är hvar-
ken beröm eller tadel*. Men det är så.“ — De bekanta, så
ofta, ehuru merendels (äfven af Geijer sjelf sedermera) orätt
citerade slutorden ha .följande lydelse: “Och då jag skrifver
svenska folkets historia känner jag bättre än någon, att det
är dess konungars“ (nämligen “historia, som jag skrifver“
— ett dylikt tillägg måste underförstås, eljest är satsen knapt
grammatikaliskt riktig). Orden “bättre än någon“ synas när-
mast åsyfta ett försvar gentemot den äfven i våra dagar

* Kursiveradt af oss.
113

hörda förebråelsen, att G. allt för mycket uppehållit sig
vid konungarnas historia). Vid ett annat tillfälle (Läro-
verksfrågan, tredje artikeln) upprepar Geijer visserligen sitt
yttrande i den sedermera häfdvunna formen, men äfven der
med sådana tillägg och förklaringar, att man omöjligen kan i
hans ord inlägga den syftning, hr R. der velat finna, och
som väl egentligen är orimlig i sig sjelf, så vida sven-
ska folkets historia äfven under den mest “solidariska“ peri-
oden icke erbjuder en tafla af oafbruten “styrka och lycka“.

Hvad författaren åsyftar med sitt tal om de i “våra dagars
politiska teorier och sträfvanden“ framträdande “mellanmak-
terna,” är en gåta, på hvars lösning vi erkänna oss förgäf-
ves hafva grubblat. Omöjligen kan han betrakta vår tids
för representationerna ansvariga ministerer såsom en dy-
lik skadlig mellanmakt. Åtminstone ansåg Geijer sjelf, så-
som hvarje tänkande menniska utan tvifvel måste göra, just
denna institution såsom ett medel att ställa konung och folk
öga mot öga med hvarandra, hvaremot forna dagars aristo-
kratiska ministermV^e (som är något helt annat än minis-
terstyrelse) i honom ej egde någon beundrare. Eller utgör
månne i hr R:s ögon sjelfva representationen en sådan der
skrymmande mellanmakt? Möjligtvis med rätta, om näm-
ligen talet gäller den icke folkvalda kammaren. Men denna är
ju sjelf endast en qvarlefva af forna tiders stånds-, börds-
och förmögenhetsprivilegier och är utan tvifvel dömd att i
framtiden (såsom i flera länder till en god del redan skett) re-
duceras antingen till intet, eller, hvilket kan komma på
ett ut, till “en skugga åt makten“.

Att tidsriktningen skulle sträfva att låta det samma
varda fallet med regeringarne sjelfva torde vara sant, endast
om det är fråga om ansvarslös maktutöfhing. Men att denna
i jembredd med folkens tilltagande politiska förstånd och
myndighet verkligen bör inskränkas till det minsta möjliga,
lär väl i det hela blott vara en följdriktig tillämpning af
sjelfva personlighets- eller (hvad ju i grunden är detsamma)
jemlikhetsprincipen.

Ur dagens krönika IV 3—4.

8
114

Att för öfrigt Geijer på 1840 års riksdag varmt ifrade för
en representationsförändring i demokratisk riktning — hvar-
vid han till och med önskade en långt mera utsträckt röst-
rätt än den nuvarande — är väl bekant.

Att Geijers s. k. affall af minnestecknaren så knapp-
händigt vidröres måste beklagas, då man vet,- hvilken af-
görande betydelse detta steg både i Geijers egna och hela
hans samtids ögon ansågs ega. För visso innebar det nå-
got vida mera än de försigtiga och abstrakt hållna medgif-
vanden, som hr R. sett deri, nämligen fastmer en medveten och
öppen anslutning till samtidens liberala sträfvande. Hvarje.
nummer af Literaturbladets båda årgångar vitnar otvety-
digt härom. Lika litet kunna vi anse förf:s förklaring af
skälen, hvarför flere bland 1809 års män med tiden vordo
konservatismens stödjepelaré, träffande. Att de voro på-
verkade af den s. k. restaurationens idéer är väl obestrid-
ligt, men att såsom hr R. vilja betrakta sjelfva 1809 års
statshvälfning såsom en frukt af dessa eller dermed jemfqr-
liga idéer j är helt visst en både logisk och kronologisk
orimlighet, och säkerligen skulle ej i sådant fall en af Na-
poleons generaler ett år senare hafva intagit trappsteget till
Sveriges tron. Det torde sålunda vara fåfängt att med hr
R. vilja frikalla de sedermera konservative vordne bland
1809 års män från att hafva öfvergifvit sin ungdomstro; de
åter bland det ultrakonservativa partiet på 1830-talet, hvil-
kas åsigter icke hade undergått någon förändring, hade
hvarken deltagit eller kunnat deltaga i sagda statshvälfning.
Fastmer torde det kunna sägas, att just det liberala partiet
med L. J. Hjerta och meningsfränder i spetsen hade till sitt
hufvudsyfte att göra 1809 års ledande grundsatser, hvilka
under restaurationens och den heliga alliansens gyllene tid
råkat i glömska, till något mer än en död bokstaf i grund-
lagen. (Vi hänvisa i detta afseende till hr H. Wieselgrens
förträffliga monografi öfver Hjerta).

Vid frågan om Geijers förhållande till den studerande
ungdomen anför prof. R. ett för den nuvarande generatio-
w	-

£
115

nen okändt och kanhända i sig sjelft mindre vigtigt rykte
angående Geijers förmenta “tvärhet“ i tentamina. Det för-
svar han gentemot denna beskyllning uppställer* är nog både
fyndigt och möjligtvis äfven med sanningen öfverensstäm-
mande, men skulle troligen haft en långt kraftigare ver-
kan (nämligen annan än en blott humoristisk), ifall det ej
temligen tydligt annonserade sig som ett sjelfförsvar. För
öfrigt, låt vara äfven, att en universitetslärares (särdeles en
Geijers) tid är dyrbar, kanske är likväl den möda ej helt
och hållet förspild, som användes på att bibringa en under-
målig tentand insigten, att’ och i synnerhet i hvilket afse-
ende hans kunskapsförråd är otillräckligt, i stället för att ef-
ter ett antal snärjande och obegripna frågor lemna honom
modlös, rådlös, utan ledning för ett försök att framdeles er-
sätta bristen. Och slutligen, om ackså Geijer var en tvär
tentator, är det dock ej bekant, att han varit en öfverdrif-
vet sträng sådan; allraminst torde det ha fallit honom in
att med förkastande af snart sagdt alla andra kunskapskäl-
lor, göra obligatoriskt studiet af ett slags “grundlinier“, hvil-
kas lärda rotvälska för sin dechiffrering kanhända medtager
mera både tid och penningar (ty sjelïstudium är ju härvid
hvarken afsedt eller ens möjligt) än hela den inhemtade visdo-
men tilläfventyrs är värd. Tvärtom klandrar Geijer (och
detta just i hans af prof. R. utgifna föreläsningar) med sträng-
het ett dylikt förfarande från hans egna lärares sida, hvar-
igenom han sjelf trots sina omfattande filosofiska studier och
sin stora begåfning för detta ämne ej kunde uppnå mer än
ett approbatur i den filosofiska graden. “Hade jag velat“,
tillägger han skämtsamt “tillegna mig ett visst, den tiden
högt berömdt system, hvilket herskade öfver den romerska
verlden i tre eller noga räknadt två och ett halft år, hade
jag väl kunnat få laudatur.“ Historien upprepar sig sjelf
understundom !

* Nämligen att Geijer, ’’sedan han... stadgat sin egen öfver-
tygelse beträffande tentanden, ej gaf sig tid... att söka bibringa
äfven den sistnämde en sådan Öfvertygelse”.
116

Till sist kunna vi för kuriositetens skull ej underlåta att
påpeka den i hr R:s föredrag mot slutet förekommande upp-
giften, att Geijers afflyttning till Stockholm skulle ha skett
“för att ega lättadt tillfälle till arkivforskningar“. Möjligt,
att detta var det officiell uppgifna skälet. Att det likväl ej
var det enda eller ens förnämsta, vare sig till hans afskeds-
tagande eller flyttning från universitetet, derom lemnas en
antydan i ett utdrag ur en anteckningsbok, som finnes tryckt
i 8:de bandet af hans samlade skrifter (nya uppl. sid. 701),
och hvilket vi ej kunna neka oss nöjet att här anföra.

uDen 3 okt. 1845. Beslutit att, så snart jag blir eme-
ritus (hvilket jag i år är) och kan få en emeritilön, flytta
från Upsala. Orsaken: jag har i 30 år vid akademien, lef-
vat och verkat såsom lärare, väckande, lifvande, stimule-
rande. Jag har gjort det ända hittills — och genom det
universala i mina tendenser. Med åldern måste jag allt mer
draga mig inom-mitt speciela fack — med åldern ■ och hvi-
lan blir man en auktoritet — en blott auktoritet. — Jag är
det ännu ej här, men jag skulle blifva det — och vill ej
bli det. Derför bort!“

Det är en egen tillfällighet, att detta för Geijer så ka-
rakteristiska uttalande, otvetydigt vittnande om, att den store
mannens sjelfkänsla icke kom honom att öfverskatta måt-
tet af sina krafter eller glömma deras naturliga begränsning
— alldeles tyckes ha undfallit hans senaste minnestecknare.

—t.
Är fattigdomen i våra dagar en följd af öfver-
befolkning?

Af A. F. Åkerberg.

Framåtskridandet och fattigdomen. Af Henry George.
Öfver sättning af C. Löfving och H. Wenner ström. Upsala.
Schultz 1884.

Sociala spörsmål. Af Henry George. Of vers, af H.
T. Frölander. Stockholm. Josef Seligmann & Gomp. 1884.

Ett för den uppmärksamme betraktaren oemotsägligt
och för menniskovännen djupt nedslående faktum är, att de
civiliserade nationernas i våra dagar rastlösa framåtskridande
i odling och rikedom åtföljes af en allt större olikhet i egen-
domens fördelning och en allt större fättigdom hos ett
växande flertal af befolkningen, en fattigdom, som mången-
städes och i synnerhet i civilisationens brännpunkter, de
stora städerna, stegras till ett elände, som trotsar all be-
skrifning.

Många, i allmänhet de lyckligare stälda och de ton-
gifvande inom samhället, ha särdeles lätt att komma till
rätta med detta faktum. Antingen härleda de det från för-
synens för oss menniskor outgrundliga rådslag, som bestämt,
att en del menniskor skola vara rika och andra fattiga, eller
ock från en naturlag, som med tvingande nödvändighet le-
der till detta resultat. I båda fållen blifver denna olika
fördelning med sina följder — förfelade och brutna men-
niskolif och i sin utveckling förkrympta individuäliteter —
en sak, som det tjenar till ingenting att klaga öfver och
som icke kan hjelpas. I båda fallen finner sig den enskilde
118

hänvisad till att i första rummet se sig'sjelf till godo och
på sin höjd afhjelpa och lindra andra individers nöd, så
långt han förmår; gentemot samhällsnöden i stort taget må-
ste han förblifva en passiv åskådare.

Andra med djupare tro på en sedlig verldsordning och
värm are kärlek till menskligheten ha icke kunnat stanna
vid denna förmenta nödvändighet, utan hållit före, att detta
sorgliga faktum — att fattigdomen följer framåtskridandet
såsom skuggan kroppen — måste bero på något fel i sam-
hällets närvarande ekonomiska organisation, hvilket gör att
icke all arbetskraft får sin rätta användning och icke allt
arbete sin förtjenta lön. De ha försökt att upptäcka, hvar-
uti detta fel består, och råda bot derför. Dessa försök ha
af det kyrkliga fromleriet och den sjelfviska verldsklokheten
alltid stämplats såsom fruktansvärda kätterier och samhälls-
vådliga omstörtningsplaner. Deras upphofsmän ha i rikt
mått drabbats af smädelser, hån och förföljelse. Men detta
har ej kunnat hindra, att försöken ständigt förnyas, att
samhällets närvarande ekonomiska organisation ständigt på
nytt göres till föremål för en sönderdelande kritik, och att
med stöd af denna kritik läror förkunnas, som ställa i ut-
sigt en ny, rättvisare och mera sant mensklig samhällsord-
ning, och som framkalla en orolig rörelse i nutidens sam-
hällen, i det de väcka stora farhågor å den ena sidan, störa
förhoppningar å den andra.

En bland de märkligaste bland dessa samhällsrefor-
matorer är författaren till de arbeten, hvilkas titlar vi stält
i spetsen för denna uppsats — Henry George. Båda ha nu
utkommit i goda svenska öfversättningar, det senare (Social
Problems) fullständigt, af det förra (Progress and Poverty)
tre häften af de sex eller sju, i hvilka det skall utgifvas.
Hufvudarbetet, “Framåtskridandet och fattigdomen“ utgafs
första gången i Amerika för tre år sedan, men har sedan
dess haft en mängd nya upplagor både der och i England
samt öfversatts på en* mängd europeiska språk. Underform
af en undersökning angående orsaken till de industriella
119

kriserna och till den i jemnbredd med nationalrikedomens
tillväxt tilltagande bristen och nöden gifver författaren här
en kritik af den hittillsvarande nationalekonomien; i sin
framställning af botemedlet för denna brist och nöd lägger
han fram grunddragen af sitt eget nationalekonomiska
system.

Han vänder sig först till det spörsmål, hvari hela frå-
gan koncentrerar sig, nämligen hvarför, oaktadt arbetets
växande produktivitet, arbetslönerna tendera till ett mini-
mum, till det som fordras för att nätt och jemnt uppehålla
lifvet. Det vanliga svaret 'är, att arbetslönernas storlek be-
stämmes af förhållandet mellan antalet arbetare och det
kapital, som är bestämdt att aflöna arbetet. Men om så
vore, anmärker författaren, borde låg penningränta — kän-
netecknet på riklig kapitaltillgång — åtfölja höga arbets-
löner. Så är dock ej förhållandet. Både arbetslöner och
penningränta ha varit högre i Förenta Staterna än i Eng-
land, högre i Stillahafsstaterna än i de atlantiska staterna.
Således — der arbetet strömmar till för att få högre aflö-
ning, der strömmar äfven kapitalet till för att få högre ränta.
I sjelfva verket tages icke heller arbetslönen från ett förut
varande kapital utan från produkten af det arbete, för hvil-
ket den betalas. I sin enklaste och ursprungligaste form
sammanfaller arbetslönen med arbetets produkt. Om en
person går ut och plockar vildt växande bär eller samlar
fågelägg, så utgöra sjelfva bären eller äggen hans arbets-
lön. Äfven om arbetet. utföres för en arbetsgifvares räk-
ning, är den enklaste och ursprungligaste formen af arbets-
lön den, att arbetaren sjelf får en del af sitt arbetes produkt
in natura. Om han i stället får en motsvarande eqvivalent
i penningar, förändrar detta icke sjelfva lönens natur; den
är ändock tagen af arbetets produkt. Det kan se ut, som
om det förhölle sig annorlunda, der arbetsprodukten kräf-
ver en längre tid för att blifva färdig och arbetarne lika
fullt under tiden måste ha sin aflöning med kortare mellan-
tider t. ex. hvarje dag eller vecka. Der kan det synas, som
120

om lönerna inåste tagas från ett förut befintligt kapital.
Men en närmare eftertanke visar, att så ej förhåller sig.
För hvarje dag som arbetet fortgår, får den blifvande pro-
dukten deraf ett större värde. Om en skeppsredare säljer
ett under bygnad varande • skepp, så betingar han sig ett
pris derför, beroende af den punkt, till hvilken arbetet fort-
skridit. Sålunda har under arbetets fortgång det blifvande
skeppets värde ständigt ökats. En del af detta ständigt
tillkomna nya värde har han återgifvit åt arbetarne i form
af penningar eller lifsförnödenheter. Deras lön tages så-
lunda äfven i sådana fall från produkten af deras eget ar-
bete, icke från ett förut varande, för arbetets betalande af-
sedt kapital. Tillväxten i arbetarnes antal behöfver således
i och för sig icke medföra någon minskning af arbetslönen ;
ty ju flere arbetare dess mera kan produceras, och det är
af arbetsprodukten som lönen tages. Kapitalet underhåller
icke arbetet; men väl är det egnadt att öka arbetets pro-
duktivitet. Den gängse åsigten att kapitalet underhåller
arbetet, och att, under för öfrigt lika förhållanden, arbets-
lönen måste sjunka, när arbetarnes antal växer, samman-
hänger på det närmaste med och har sitt starkaste stöd
uti Malthus’ teori om folkökningen, hvilken utöfvat ett så
stort inflytande på nutidens tänkande och vunnit en så stor
utbredning. Författaren öfvergår nu till granskningen af
denna teori. .

Enligt Malthus har folkmängden en naturlig tendens
att tillväxa hastigare än näringsmedlen. Han formulerade
sin sats så, att medan folkmängden har en tendens att
— när den utan hinder får växa — fördubblas på tjugufem
år (hvilket han med stöd af Nordamerikas exempel antog
såsom det normala), så kan under gynsammaste förhållan-
den förrådet af näringsmedel under samma tid endast ökas
med lika mycket som det var under den period, med hvilken
man började. Folkmängden tenderar således att växa så-
som talen 1, 2, 4, 8, 16 m. m., näringsmedlen såsom 1, 2,
3, 4, 5 m. m. Denna sats om befolkningens växande i
geometriskt förhållande, medan näringsmedlen blott ökas i
aritmetiskt, ha de senare anhängarne af Malthus’ lära — t.
ex. John Sfuart Mill — uppgifvit såsom ohållbar och endast
fasthållit såsom det väsentliga i denna lära, att befolknin-
gen har en naturlig tendens att ökas mera än tillgången
på näringsmedel, en tendens som, när tillväxten nått en
viss höjd, skulle medföra total brist på näringsmedel för en
allt större del af befolkningen, om den icke motverkades
antingen genom sjelfvillig inskränkning af fortplantningen
eller genom växande dödlighet. När befolkningen vuxit så,
att den börjar utöfva ett känbart tryck på tillgången af
näringsmedel, uppstå nämligen laster och nöd som decimera
densamma.

Mot denna lära anmärker Henry George i första rum-
met, att de fakta som anförts till stöd för densamma ingen-
ting bevisa. Det finnes intet land på jorden, der fattigdom
och brist skäligen kunna tillskrifvas en alltför stark folk-
ökning. Såsom exempel på öfverbefolkning plägar man
åberopa Indien, Kina och Irland. Men de båda förstnåmda
bördiga och fruktbara landen äro på långt när icke så tätt
befolkade som de mest befolkade land i Europa. I Sach-
sen och Belgien bo öfverhufvud på qvadratmilen 31/2 gån-
ger så många menniskor som i Indien och 33/4 gånger så
många som i Kina. Italien är l3/4 gånger så tätt befolkadt
som Indien och dubbelt så tätt som Kina. Båda landen
skulle kunna underhålla ett flerdubbel! större antal invånare
i mycket bättre vilkorj.än nu; ty i båda användas ytterst
ofullkomliga och primitiva arbetsmetoder, och i båda lem-
nas stora naturliga resurser obegagnade. I Indien ha sedan
urminnes tid de arbetande klasserna genom förtryck och
utpressningar hållits i ett tillstånd af hjelplös och hopplös
förnedring. Men hårdare än hvarje föregående despotism
trycker det engelska herraväldet. Under detsamma liknar
Indien en stor egendom, som innehafves af en främmande
och frånvarande godsegare. En kostsam armé och en kost-
sam förvaltning sluka ofantliga summor. Minst 20 millioner
122

pund sterling gå årligen ur landet till England under form
af löner för sinekurer, pensioner m. m. Och dessa summor
utpressas från befolkningen i ett land, der arbeåaren mån-
genstädes är glad om han i goda tider kan förtjena en dags-
penning af 10 à 30 öre.

Den ytterliga fattigdomen hos de lägre klasserna i
Kina beror af liknande orsaker. Produktionen försiggår
under de mest ogynsamma förhållanden ; varubytet är fjett-
radt, säkerhet till egendom måste köpas af mandarinerna.
Statsförvaltningen är en kedja af utpressningar. Stora sträc-
kor af jord ligga ouppodlade. Hvarken i Indien eller Kina
är det således öfverbefolkning som håller den stora massan
af befolkningen på gränsen af hungersnöd, det är fastmera
sociala missförhållanden som hämma arbetets produktivitet
och hindra det att få sin förtjenta lön.

Bland europeiska land plägar Irland i främsta rummet
anföras såsom exempel på öfverbefolkning och deraf här-
rörande elände. Intet misstag kan vara större. Irland har
ännu aldrig haft en så stor befolkning, att icke landets na-
turliga tillgångar på det produktiva arbetets närvarande
ståndpunkt skulle ha varit tillräckliga för dess rikliga uppe-
hälle. När dess folkmängd var som störst (1840—45) upp-
gick den till något öfver åtta millioner. Det var icke öfver-
befolkning som tvang flertalet af dessa menniskor att bo i
usla kojor, kläda sig i usla paltor, nära sig nästan uteslu-
tande med potatis, och som bland dem framkallade den
gräsligaste hungersnöd när potatissjukan kom. Nej det var
— liksom i Indien — menniskors rofgirighet. Förpaktarne
på de stora gods, som upptaga hela landet, innehade sina
små lägenheter på de mest osäkra vilkor; de kunde när
som helst uppsägas från dem, hvarför de naturligtvis icke
kunde ha det ringaste intresse af att göra några förbättrin-
gar å desamma, då detta endast skulle ha medfört en för-
höjning af arrendet. Arbetet på producerandet af närings-
medel försiggick således under de mest ogynsamma vilkor.
Men trots dessa ogynsamma vilkor skulle Irland mer än
123

tillräckligt kunnat underhålla sina åtta millioner invånare.
Äfven när det var som mest befolkadt, exporterade Irland
lifsmedel. Till och med under den stora hungersnöden
transporterades spanmål och matvaror i långa banor på
dessa samma landsvägar, der landets barn hoptals stupade
och dogo af hunger. Dessa lifsförnödenheter fördes ut så-
som tribut — till betalande af arrendet åt de frånvarande
godsegarne! Äfven i början af förra århundradet var i Ir-
land en fruktansvärd hungersnöd.. Och likväl var dess be-
folkning då blott två millioner. Vill man kanske påstå, att
det äfven då var öfverbefolkadt? Nu har Irlands folkmängd
till följd af emigrationen nedgått till fem millioner, och än-
dock fortfar eländet. Samma orsaker frambringa städse
samma resultat. Vore än Irland ett naturens paradis, och
vore det än så glest befolkadt, så skulle de rådande sociala
förhållandena lika fullt ha medfört fattigdom och hungersnöd.

Hvad som i detta hänseende gäller om Indien, Kina
och Irland, gäller allmänt. Ingenstädes, så långt vår erfa-
renhet sträcker sig, har befolkningens tillväxt utöfvat ett
sådant tryck på tillgången af näringsmedel, som måst fram-
bringa last och elände. Last och elände ha nog uppstått;
men orsakerna ha varit helt andra — ej naturens njugghet
utan menniskors bristfälliga anordningar och förvända sanï-
hällsinrättningar.

Efter att sålunda ha undersökt de fakta man plägar
åberopa till stöd för Malthus’ teori, öfvergår författaren till
granskningen af de analogier, med hvilkas tillhjelp man
försvarar densamma. Fortplantningskraftens styrka inom
djur - och växtrikena, der en enda art snart skulle uppfylla
hela jorden och icke mera kunna finna hvarken näring eller
utrymme, om icke närvaron af andra arter utgjorde en
skranka för dess utbredning, anföres vanligen såsom bevis
för, att äfven menniskoslägtet tenderar till att föröka sig
ända till en punkt der brist och svält måste inträda och
sätta en gräns för tillväxten.
Denna analogi, anmärker författaren, håller ej streck-
Alla de organismer, vare sig inom djur- eller växtriket, som
tjena menniskan till näring, fortplanta sig starkare och ha-
stigare än hon; och hon kan — hvad djuret i allmänhet ej
kan — med konst undanrödja hindren för deras förökande-
Häraf följer, att befolkningen, huru mycket den än må växa,
aldrig kan öfverskrida tillgången på näringsmedel, för så
vidt menniskan brukar sin förmåga att främja de till hennes
näring tjenande organismernas förökelse, och utrymme icke
saknas för hennes och deras utveckling. Så länge det sist-
nämda ej inträffar, kan ej blifva fråga om öfverbefolkning.

Men just denna fara, att menniskoslägtet skall förökas
till sådant antal, att på jorden ej mera fins utrymme för
menniskorna och de organismer, som skola tjena dem till
näring — så aflägsen den än må vara — är just hvad som
gifver den malthusiska teorien dess skenbart sjelfklara ka-
rakter. Om också den åsigten, att folkmängden tenderar
att växa hastigare än tillgången på näringsmedel, måste
— på ofvan anförda grunder — anses ohållbar, skall dock,
menar man, folkökningen dock slutligen nå en punkt der
gränsen med afseende på utrymmet är uppnådd.

Men äfven detta antagande, anmärker författaren, här-
rör från en falsk analogi. Alla andra lefvande varelsers
begär äro en gång för alla gifna och förblifva städse desamma;
icke så menniskans. Hennes animaliska behof äro ej förr
tillfredsstälda än nya behof uppstå. Liksom djuret behöf-
ver hon först näring och dernäst ett skydd för kölden och
väderlekens oblidhet. När dessa behof äro tillfredsstälda,
gör sig fortplantningsinstinkten gällande, likasom hos djuren.
Men här skilja sig vägarne. Djuret kommer aldrig längre;
menniskan deremot har här endast satt sin fot på det för-
sta trappsteget af ett oändligt framåtskridande. Sjelfva de
begär, som hon hade gemensamma med djuren, förfinas och
förädlas; nya vakna hos henne, om hvilka djuret icke har
någon aning. Hennes andes ögon öppnas, och en outsläck-
lig vetgirighet vaknar. Hon trotsar de tropiska öknarnes
125

brännande hetta och polarhafvets isöknar, men det är icke
för födan. Hon vakar hela natten igenom, men det är för
att spåra de eviga stjernornas kretslopp. Hon lägger möda
till möda för att stilla en hunger, som intet djur har känt,
för att släcka den törst, som intet djur kan erfara. Bakom
företeelserna söker hon deras lagar. Hon vill veta, huru
jorden danades, huru stjernornas kretslopp började; hon
vill spåra lifvets källor. Då menniskans ädlare natur sålunda
utvecklas, vaknar hos henne ett ännu högre begär än det
efter vetande. Hon önskar, att äfven hon må i sin mån
bidraga till att göra lifvet bättre och ljusare för sina likar,
till att tillintetgöra nöd och synd, sorg och skam. Nu öf-
verlemnar hon åt andra att söka rikedom, sinliga njutningar
och att sola sig i den korta dagens solsken. Sjelf arbetar
hon för ofödda slägten, kämpar för en ideel rättvisa hvil-
kens förverkligande hon aldrig skall upplefva.

Denna olikhet mellan menniskan och de lägre natur-
varelserna gör, anmärker författaren, den förmenta analogi,
på hvilken malthusianismen bygger sin slutsats, ohållbar.
Gif djuret och växten mera näring, rikare lifsvilkor — de
kunna icke tillgodogöra sig desamma annorlunda än genom
att föröka sig. Menniskan deremot skall utveckla sig. Hos
de förra kan den expansiva kraften endast utvidga tillvaron i
nya antal; hos de senare skall den oundvikligen tendera
till att utvidga tillvaron till högre former och mera omfat-
tande förmögenheter. Det är ett faktum, att antalet födda
barn är i proportion större i nykoloniserade, glest befolkade
land, der kampen med naturen lemnar föga tillfälle till in-
tellektuelt lif, äfvensom inom de fattiga klasserna i äldre
land, hvilka midt ibland rikedomen äro beröfvade alla dess
fördelar och reducerade till en blott djurisk tillvaro; mindre
deremot inom de klasser, hvilka rikedomen förskaffat obe-
roende, ledighet, beqvämlighet och ett innehållsrikare och
mera omvexlande lif. Tendensen till befolkningens förökande
är således ingalunda alltid och öfverallt lika. Den är stark
der en större befolkning skulle medföra större komfort, och
126

der slägtets bestånd hotas genom en af hårda lifsvilkor för-
orsakad stark dödlighet ; den försvagas i mån som en högre
utveckling af individen blifver möjlig och slägtets bestånd
är betryggadt. “Med andra ord: lagen för folkökningen
öfverensstämmer med och är underordnad lagen för den
intellektuella utvecklingen, och hvarje fara för att menskliga
varelser skola kastas in i en verld, der de icke kunna för-
sörjas, härrör icke från naturens bud, utan från sociala
orättvisor, hvilka döma menniskor till brist midt uti rike-
domens sköte.“ Om vi tänka oss att ett helt samhälle af
menniskor i ett tätt befolkadt land, genom en visare anord-
ning af arbetet och en rättvisare fördelning af dess frukter,
blifvit befriadt från tryckande näringsomsorger och kommit
till ett rikare och mera mångsidigt utveckladt lif, kunna vi
på grund af verhliga analogier icke antaga att folkökningen
skall blifva så stark som i våra närvarande samhällen.

Efter att sålunda ha ådagalagt, att hvarken de fakta
eller de analogier, hvilka man anfört till stöd för Malthus’
teori, bevisa, hvad man velat att de skulle bevisa, öfvergår
författaren till den direkta vederläggningen af denna teori.
Han konstaterar först att frågan: tenderar folkökningen till
att minska arbetslönerna och förorsaka brist? sammanfaller
med frågan: tenderar folkökningen till att minska den summa
af rikedom, som kan produceras genom en gifven summa
af arbete? Erfarenheten svarar härpå: nej. Hon lär oss,
att under normala förhållanden folkökningen tvärtom måste
tendera till att göra hvarje individ rikare. Men för att här-
vidlag rätt tolka erfarenhetens lärdomar, få vi icke formu-
lera frågan sålunda: På hvilket befolkningsstadium produ-
ceras mest med lifsmedel? utan fastmera så: på hvilket
befolkningsstadium utvecklas den största förmågan att pro-
ducera rikedom? Förmågan att producera rikedom i hvilken
form som helst är nämligen förmåga att producera lifsme-
del, om än denna förmåga delvis användes till andra arter
af produktion.
127

Nu lär erfarenheten, att just de tätast befolkade län-
derna äfven äro de rikaste, och att ett lands rikedom till
och med växer hastigare än dess befolkning. Det tätt be-
folkade England är rikare än det glest befolkade Nordame-
rika. Och i Nordamerika äro de östra staterna i förhållande
till folkmängden rikare än de mera glest befolkade vestra
och södra staterna. Förenta staternas befolkning har för-
dubblats på hvarje tjugunio år, men deras rikedom har för-
dubblats med vida kortare mellantider. Englands folkmängd
har ökats med två procent om året, men dess rikedom har
vuxit i ännu större proportion. Ehuru Californiens som det
syntes outtömliga guldådror nu nästan försinat, är det vida
rikare nu än under den tid, då guldet der var lätt att finna
men befolkningen var gles. Samma företeelse upprepas öf-
verallt. Att produktionen måste, i förhållande till det på
densamma använda arbetet vara större i gamla tätt befol-
kade land än i de nybebygda glest befolkade, framgår re-
dan deraf, att i de förra än vida mindre del af folket tager
del i det produktiva arbetet, och att ändock en vida större
del af detta arbete kan användas för andra ändamål än
tillfredsställandet af de rent fysiska behofven.

Att arbetets produktivitet, långt ifrån att aftaga, fast-
mera måste växa i mån af befolkningens täthet, ligger ock
i sakens natur. Ju tätare befolkningen är, dess fullständi-
gare genomförd blifver arbetsfördelningen, dess större be-
sparingarna i produktion och distribution. Detta leder oss
till raka motsatsen af Malthus lära: “inom de gränser, der
vi ha något skäl att antaga att tillväxten skall fortgå, kan,
på en gifven ståndpunkt af civilisation, ett större antal
menniskor producera en jemförelsevis större summa af ri-
kedom och fullständigare tillfredsställa sina behof än ett
mindre antal kan göra“.

Orsaken till den fruktansvärda nöd, som möter oss i
civilisationens brännpunkter kan således icke vara de pro-
duktiva krafternas svaghet. “I de land, der den största fat-
tigdomen förekommer, äro de produktiva krafterna, om de
128

fullt användas, påtagligen starka nog, att förskaffa äfven den
lägst stående icke blott välstånd utan lyx. Att brist, nöd
och elände uppstå, der produktionsförmågan är störst —
detta är den fruktansvärda gåta som måste lösas. Malthus’
teori löser den icke. Orsakerna till denna förfärliga ano-
mali är ej att söka i lagarne för rikedomens produktion utan
i lagarne för dess fördelning.

Författaren anmärker, att arbetet är den aktiva och
ursprungliga faktorn i all produktion, och att man derför
snaräre borde säga, att arbetet engagerar kapitalet än
tvärtom. Kapitalet är ju endast den del af arbetets pro-
dukt, .som användes till att bistå arbetet vid ytterligare
produktion; det är således i förhållande till arbetet någon-
ting sekundärt. Jorden åter är en nödvändig förutsättning
för allt arbete, och från jorden tager det sitt material. I
begynnelsen måste det på jorden använda arbetets afkast-
ning komma att delas mellan jorden och arbetet; seder-
mera tillkommer kapitalet, som är magasineradt arbete, och
delar med arbetet. Den del af arbetsprodukten, som till-
faller jordens innehafvare, är jordräntan. Så kallar man
den del af afkastningen, som jordens brukare gifver åt dess
égaré såsom betalning för rättigheten att få begagna den,
eller — om egaren och brukaren är samma person — den
del deraf, som han skulle få om han utlegde jorden åt en
annan; godtgörelse för hans arbete och kapital deremot den
del af afkastningen, som han skulle få behålla, om han hade
jorden på lega af en annan i stället för att sjelf ega den.
Försäljningspriset för jord är kapitaliserad jordränta. När
man köper jord till lågt pris och behåller den till dess man
kan sälja den till högt pris, har man blifvit rik genom jord-
räntans stigande. Jordräntan är sålunda den del af den
producerade rikedomen, som den uteslutande rättigheten till
bruket af jord eller andra naturliga förvärfskällor gifver
egaren. Ett stycke jord må vara af huru utmärkt beskaf-
fenhet som helst, så har den dock intet bytesvärde och gif-
ver sin égaré ingen ränta, så länge det fins annan lika god jord
129

som kan fås för ingenting. Den börjar få ett bytesvärde och
gifva ränta först då, när äfven denna andra, lika goda jord
blifvit egendom, och den bästa jord, som kan fås för intet,
är sämre.

Huru stor den afkastning än må vara, som menskligt
arbete med tillhjelp af kapital kan afvinna jorden, skall den
andel, som tillfaller båda — i form af arbetslön och kapi-
talränta — icke blifva mera än hvad de skulle ha afvunnit
de mest gynsamma naturliga tillfällen, som stå dem till buds
för intet eller,.hvad som är detsamma — alldenstund men-
niskan alltid söker tillfredsställa sina behof med den minsta
ansträngning — de minst gynsamma naturliga tillfällen som
användas. Allt det öfriga tillfaller egaren såsom jordränta.
Produktens egentliga delning är dess fördelning mellan jord-
egendomen och arbetet. Kapitalets andel är endast en un-
derafdelning af arbetets, ty kapital är magasineradt arbete.
Ju större jordegendomens relativa andel i afkastningen är,
desto mindre är arbetets och kapitalets och tvärtom. Jor-
dens värde beror helt och hållet på den makt dess egande
gifver att tillegna sig arbetets frukter. Att ökandet af ar-
betets produktiva kraft icke ökar arbetslönen, beror deraf,
att det ökar jordvärdet. “Jordräntan slukar hela vinsten,
och pauperismen åtföljer framåtskridandet.“

Med oöfverträfflig klarhet och åskådlighet skildrar för-
fattaren detta i sin framställning af de verkningar, som folk-
mängdens Ökande och de industriella uppfinningarna och
förbättringarna ha på rikedomens fördelning. Han skildrar
en amerikansk nybyggare, som med sin familj slår sig ned
i en af de ofantliga gräsöknarne i den fjärran vestern och
der bryter upp och odlar ett stycke jord och bygger sig ett
hus. Naturen är rik; men han är, till följd af sin enslighet
och isolering, fattig midt i naturens rikedom. Han arbetar
under ogynsamma förhållanden. Han kan icke få tillfällig
hjelp till något arbete, som fordrar en större arbetsstyrka.
Han måste fuska i alla yrken, vara sin egen smed, vagn-
makare, snickare och skoflikare. För att få undervisning

Ur dagens krönika. IV. 3—4.	9
130

för sina barn måste han hälla en privatlärare. Sådana sa-
ker, som han sjelf icke kan producera, måste han antingen
köpa i parti och hålla på lager eller ock undvara dem; ty
han kan icke gång på gång lemna sitt arbete och företaga
den vidlyftiga och tidsödande resan till närmaste stad. Mat
har han tillräckligt; men för öfrigt räcker hans arbete ej
till att tillfredsställa mer än de enklaste behofven och detta
på det mest primitiva sätt.

Snart kommer en annan nybyggare med familj och
slår sig ned i hans närhet. Derigenom blir hans ställning
genast bättre. Så kommer en och så åter en, och innan
kort är der ett tjog grannar. Detta medför ofantliga fram-
steg i fråga om arbetets produktivitet. Grannarne kunna
nu hjelpa hvarandra vid skördarbetena m. m. De kunna
hålla en gemensam lärare för sina barn. Det blir jemfö-
relsevis lätt att få sina förnödenheter från närmaste stad,
ty alltid är det någon som skall resa dit. Men snart be-
höfvas sådana resor icke så mycket. På den förste nybyg-
garens mark, som blifvit en medelpunkt för odlingen i nej-
den, slå sig några handtverkare ned och öppnar en köpman
sin bod. Alla sociala och intellektuella behof tillfredsställas
nu vida lättare än förr. Antagom att vår förste nybyggare
under så gynsamma förhållanden ändå icke lyckats upp-
drifva sin årliga skörd till mera än i början och icke kan
afsätta sina produkter till högre pris än i början, så har
icke dess mindre hans ekonomiska ställning undergått en
stor förändring till det bättre. De större beqvämligheter
han nu åtnjuter, och den mindre kostnad, med hvilken han
kan tillfredsställa en hel del af sina behof, äro för honom all-
deles liktydiga med en ökad inkomst. Summan af dessa
fördelar, som tillfallit honom utan hans eget åtgörande blott
genom odlingens framsteg i hans omnejd, är en jordränta.
Hans jord har fått ett bytesvärde, omfattande icke blott
värdet af de på densamma gjorda odlingarna och förbätt-
ringarna, utan äfven den kapitaliserade jordräntan.
131

Befolkningen fortfar att växa och med henne arbetets
produktivitet samt följaktligen jordräntan och jordvärdet.
På den förste nybyggarens jordområde, uppstår en by, hvil-
ken hastigt växer till köping och sedan till stad. Härige-
nom får hans jord en ny och högre art af produktivitet.
Den har nämligen blifvit säte för sådana på en mycket
långt gående arbetsfördelning beroende produktionsgrenar,
som kräfva ett nära granskap med andra producenter.
Hveteodlaren kan flytta längre bort och finna jord, på hvil-
ken hans arbete kan producera lika så mycket hvete och
nästan lika så mycken rikedom; men handtverkaren, köp-
mannen, yrkesidkaren i allmänhet finna, att deras arbete
här, i medelpunkten af varubytet, skall gifva mycket större
afkastning, än om de bodde till och med blott på ett ringa
afstånd derifrån. Detta öfverskott af produktivitet gör
jordegaren anspråk på. Vår nybyggare kan sälja några
tunnland af sin jord till bygnadstomter för ett pris, som
deras förmåga att producera hvete aldrig kunnat inbringa
honom, äfven om deras fruktbarhet mångdubblats. Slutli-
gen har staden blifvit en stor stad, medelpunkten för ett
nät af jernvägar, brännpunkten för den materiella och and-
liga kulturen inom ett mycket vidsträckt och genom sina
framsteg betydande område. Vår nybyggare — i hvilkens
lifstid allt detta kan ha skett, ty i Amerika går utvecklingen
fort — är nu millionär. Han skulle ha kunnat ligga och
sofva hela tiden och ändå vara rik; ty sin rikedom har han
vunnit icke genom eget arbete utan genom befolkningens
tillväxt. Det fins tomter, som han skulle kunna sälja för
mer än hvad som behöfdes för att belägga dem helt och
hållet med guldmynt. Så går det till i det sig raskt ut-
, vecklande Amerika. Men samma förlopp återfinna vi äfven
i Europas kulturländer, ehuru vi der för att iakttaga det
måste följa utvecklingen tillbaka i vida längre tidrymder.
Öfverallt är verkan af befolkningens tillväxt ett sti-
gande af jordräntan och följaktligen en minskning af den
relativa andel af produkten, som tillfaller arbetet och ka-
pitalet.

Att framstegen i industriella uppfinningar och förbätt-
ringar måste utöfva samma verkan, äfven om folkmängden
vore stationär, är hvad författaren dernäst visar. Menni-
skans behof äro icke stationära. Med det ökade tillfället
att tillfredsställa dem vidgas de, och nya behof uppstå.
Den nödvändiga verkan af arbetsbesparande uppfinningar,
som göra det möjligt att med samma arbete uppnå ett
större resultat, är derför en tillväxt af produktionen af ri-
kedom. För att producera rikedom fordras två saker — ar-
bete och jord. Verkan af arbetsbesparande uppfinningar
blir derför ökad efterfrågan på jord och till följd deraf od-
lingens utsträckande till jord af ringare naturlig produktivitet.
Häraf följer ett stigande af jordräntan, som vid fri täflan,
enligt förut framställda lag, städse kommer att omfatta hela
öfverskottet af jordens afkastning utöfver hvad arbetet och
kapitalet skulle afvinna de gynsammaste naturliga tillfällen,
som kunna erhållas utan att betala jordränta, d. v. s. de
minst gynsamma som verkligen användas. Samma verkan
som arbetsbesparande maskiner ha äfven sådana förbättrin-
gar i lagstiftning, administration m. m., som indirekt öka
arbetets produktivitet. Frihandelssystemet har ofantligt ökat
Storbritanniens nationalrikedom; men det har ej minskat fat-
tigdomen hos de af sina händers arbete lefvande klasserna;
det har blott ökat jordräntan. Och kunde man råda bot
på den fruktansvärda korruption, som herskar i de stora
amerikanska städernas förvaltning, så skulle verkan af en
sådan reform endast blifva ett stigande af fastighetsvärdena,
icke en tillökning af vare sig arbetslönerna eller penning-
räntan.

Men härmed är ännu ej tendensen till ett tilltagande
elände inom de lägsta samhällslagren förklarad. För så
vidt odlingens utsträckande till allt mindre produktiva punk-
ter endast eger rum i mån som de mera produktiva redan
äro tillgodogjorda, förorsakar detta utsträckande endast en
133

relativ, icke en absolut minskning i arbetslöner och kapi-
talränta. Till följd af arbetets genom folkökning och in-
dustriella förbättringar ständigt ökade produktivitet blifva
nämligen de mindre gynsamma naturliga tillfällen, till hvilka
det alltjemt utsträckes, undan för undan lika goda som
förut de närmast bättre, medan dessa åter blifva ännu bättre.
Då nu lagen för jordräntan är den, att hon omfattar hela
produkten så när som på hvad arbetet och kapitalet skulle
ha erhållit under de minst gynsamma naturliga tillfällen,
som tills dato kommit till användning, så är det klart att
detta måste medföra, att arbetet och kapitalet få en allt
mindre andel i förhållande till jordräntan men ingalunda
att de få en i verkligheten eller till sitt belopp mindre del.

Men i framåtgående samhällen framkallar jordräntans
stigande en tendens hos jordegare att hålla på sin jord och
ej använda den på det möjligast produktiva sätt, emedan
de vänta att vid ett blifvande stigande af jordvärdet kunna
betinga sig ett högre pris för densamma och sålunda göra
vinst. Härigenom drifvas arbetet och kapitalet till mindré
produktiva punkter af landområdet, innan de mera produk-
tiva ännu blifvit tillgodogjorda *. Exemplen härpå äro ota-
liga. Den amerikanske nybyggaren måste på sin väg till
vestern passera stora rymder af ouppbruten eller halfplöjd
jord, som redan är enskild egendom men af egarne hålles
så högt i pris att ingen vill köpa den. Han måste således
resa mycket längre än han annars skulle behöft, och när
han ändtligen hunnit sitt mål och slagit ned sina bopålar
på civilisationens utkant, tager äfven han för sig mera land
än han kan bruka, för att kunna göra sig vinst när jorden
äfven der blir dyr. Samma förhållande ser man i en stad
som är i tillväxt. Den bygges ut på omkretsen, medan ännu

* Det måste noga ihågkommas, att med mindre produkti v jord
ej menas blott mindre bördig, utan i allmänhet sådan jord, hvilkens
bearbetande ger mindre behållning, vare sig på grund af mindre
fruktbarhet, glesare befolkning, sämre kommunikationer eller andra
förhållanden.
134

i midten af densamma finnas stora sträckor af obebygda
eller med usla ruckel uppfylda tomter, på hvilka egarne
hålla — i afvaktan af vinst. Och ända till betydligt afstånd
från en sådan stad står jorden alltför högt i pris för att
rimligtvis kunna köpas för användning till åkerbruk. Egarne
antecipera på, att den skall komma att behöfvas till byg-
nadstomter.

Denna utvidgning af odlingens gräns utöfver det nor-
mala förhållandet — hvilket som sagdt består deruti, att de
mera fördelaktiga naturliga tillfällena redan skola vara till-
godogjorda innan man fortgår till de mindre fördelaktiga —
medför ett jordvärdets och jordräntans stigande i högre mån
än produktionen, hvaraf följden blifver, att arbetet och ka-
pitalet erhålla icke blott en relativt mindre del af produkten,
utan en absolut mindre. Men denna jordvärdets och jordrän-
tans spekulativa stegring har en gräns, öfver hvilken den ej kan
gå. Arbetslönen kan ej på längden bringas ned till mindre än
hvad som fordras för arbetarens och hans familjs nödtorf-
tiga uppehälle, kapitalvinsten ej till mindre än som fordras
för att locka till ackumulerandet af arbete såsom kapital.
Der denna gräns öfverskrides, inträder ett relativt afstan-
nande af produktionen, och industriella kriser uppstå. För-
fattaren gifver en förträfflig skildring af dessa kriser, sär-
skildt i Förenta Staterna, och visar att de alltid ha följt
på en långt gående spekulativ stegring af jordvärdena. Det
ligger ock i sakens natur att så måste vara. De ursprung-
liga sysselsättningarna, och som bilda underlaget för alla de
öfriga, äro påtagligen de, hvilka omedelbart hemta rikedom
från naturen. Om vi följa på spåren från den ena yrkes-
grenen till den andra det hämmande af produktionen som
vi kalla en kris, skola vi derför slutligen alltid stanna vid
ett hinder, som afstänger arbetet från begagnandet afjorden.
Detta hinder ligger i det spekulativa stegrandet af jordvär-
dena, hvilket har alldeles samma verkningar som en strejk
å jordegarnes sida mot arbetet och kapitalet. Äfven när
icke spekulationen i jord går så långt, att den framkallar
135

kriser, trycker den dock på arbetet. En fruktansvärd ano-
mali inom vår tids samhällen är den brist på sysselsättning
för en mängd arbetare, som förekommer inom alla industri-
grenar, medan dock så stora behof, för hvilkas fyllande ar-
bete behöfves, äro otillfredsställda. Det stora hindret, som
icke låter arbetet skapa den rikedom det behöfver, ligger i
sjelfva grundvalen till den industriella bygnaden. Det be-
står deruti, att arbetet är afstängdt från begagnandet af jor-
den. Den ännu blott trettio år gamla staden San Francisco
har redan ett stort och ständigt växande antal arbetare
utan sysselsättning. När skördetiden kommer, vandra de i
stora skaror ut på landet för att deltaga i skördearbetena.
När skörden är förbi, återkomma de till staden. Om desse ar-
betare kunde få ständig sysselsättning vid jordbruket, skulle
de icke endast sjelfve vara sauverade utan äfven gifva ar-
bete åt en massa arbetare i andra yrken, hvilka skulle ha
fullt upp att göra med att för dem producera saker, som
de nu måste umbära, då de endast med största svårighet
kunna skaffa sig bröd och husrum. Och hvarför kan icke
denna oanvända arbetskraft få användning på landsbygden?
Icke kan man väl tala om öfverbefolkning i Kalifornien, som
med större naturliga resurser än hela Frankrike knappast
har en million invånare? Blott inom några engelska mils
afstånd från San Francisco fins obrukad jord nog för så
många som kunde vilja bruka den. Men den jorden är
privategendom och hålles uppe till spekulationspriser, bygda
på blifvande tillväxt i folkmängd.

Den, som blott skall lefva på sina händers arbete, har
icke mera intresse i det allmänna växandet af arbetets pro*-
duktiva kraft än den kubanske slafven i sockerprisets sti-
gande. Ja, likasom sockerprisets stigande lätt kan försämra
slafvens tillstånd, i det att det lockar hans herre att drifva
på honom hårdare för att få ännu större vinst, så är till-
växten i arbetets produktiva kraft egnad att ha alldeles
samma verkan för den frie arbetaren. Den medför nämli-
gen en naturlig tillväxt af jordräntan, och denna tillväxt
136

åter framkallar en tendens till en spekulativ stegring af den-
samma, som trycker ned arbetslönen till slafvens nivå.

Den enkla teori, om lagarne för arbetsproduktens för-
delning på jordegendomen, arbetet och kapitalet, som för-
fattaren framställer, förklarar de skärande kontraster af fat-
tigdom och rikedom, af förnedring och bildning, af faktiskt
slafveri och politisk frihet, som det närvarande samhället
företer. Den förklarar hvarför penningräntan och arbetslö-
nen äro högre i nya än i äldre samhällen, ehuru produk-
tionen af rikedom är mindre i de förra; hvarför de förbätt-
ringar, som öka arbetets och kapitalets produktiva kraft,
icke öka någotderas lön; hvarför arbetsbesparande maskiner
snarare försämra än förbättra arbetarens ställning; hvarför
eländet är störst der befolkningen är tätast, oaktadt denna
täthet — genom att möjliggöra en längre gående arbets-
fördelning — i hög grad främjar produktionen af rikedom.
Resultatet af hela den föregående undersökningen kan sam-
manfattas i denna sats: Emedan arbetet nödvändigt behöf-
ver jord för att kunna producera rikedom, så är det att
förfoga öfver den för arbetet nödiga jorden detsamma som
att förfoga öfver arbetets alla frukter, så när som på hvad
som behöfves för att arbetet skall existera. I ljuset ak denna
sanning gruppera sig alla sociala fakta i sitt rätta förhållande ;
de mest skilda företeelser befinnas härröra från en enda
princip. Den stora olikheten i rikedomens fördelning beror
icke på förhållandet mellan kapital och arbete, icke på be-
folkningens förmenta tryck på näringsmedlen, utan endast
och allenast på jordegendomens olika fördelning. Egandet
af jord är det stora .grundfaktum, som ytterst bestämmer
ett folks hela tillstånd. Icke underligt! Jorden är menni-
skans bostad, förrådshuset hvarur hon hemtar för att till-
fredsställa sina behof, materialet hvarpå hon arbetar. Intet
materiell framåtskridande kan frigöra oss från vårt beroende
af jorden, det kan endast öka vår makt att skapa rikedom
från jorden. När jorden är monopoliserad, kan derför detta
framåtskridande fortgå i oändlighet utan att öka arbets-
137

lönen eller förbättra arbetarnes vilkor. Det kan endast öka
jordvärdet och den makt som jordbesittningen gifver.

Efter att ha visat kraftlösheten eller otillräckligheten
af alla de vanligen förordade medlen till det närvarande
samhällseländets afhjelpande — sparsamhet i statsutgifterna,
folkundervisningens höjande, arbetsinställningar, kooperativ-
föreningar, statshjelp för arbetarne, jordstyckningens främ-
jande — kommer författaren slutligen till det rätta bote-
medlet, nämligen det att göra jorden till gemensam egen-
dom, hvilket ock framgår såsom en naturlig slutföljd af hela
den föregående framställningen.

På ett klart och öfvertygande sätt ådagalägger förfat-
taren den upprörande orättvisa, som ligger i enskild egande-
rätt till jord. Rätten till privategendom är ju i grunden
ingenting annat än individens rätt att bruka sina egna kraf-
ter och åtnjuta frukterna af sina egna ansträngningar. Hvad
skulle den väl annars vara? Naturen erbjuder ju sina gåf-
vor åt alla utan åtskilnad. Det befor blott på menniskan
att mottaga och bearbeta dem för sina ändamål eller — i
fråga om organismer, som tjena henne till näring eller an-
nan nytta — med konst åstadkomma de för deras fram-
komst och förökelse gynsammaste vilkoren. Denna men-
niskans natprliga rättighet utesluter hvarje annat slags egan-
derätt. Ty hon kan icke åtnjuta rättigheten till produkten
af sitt arbete utan att ha rättighet till fritt bruk af de till-
fällen naturen erbjuder henne. Dessa tillfällen äro fästa
vid den allt bärande och alstrande jorden, utan hvilken
menniskans arbete ingenting kan producera. Att erkänna
någons eller någras rätt att monopolisera dessa tillfällen,
d. v. s. att erkänna privat eganderätt till jord, är således
att förneka menniskans rätt till sitt eget arbete och dess
frukter. Har hvarje menniska rättighet att ega sig sjelf,
sitt arbete pch produkten deraf, då har ingen menniska
rättighet att ega någonting, som icke är antingen en pro-
dukt af hennes eget arbete eller af någon annans arbete,
från hvilken rättigheten genom gåfva eller byte öfvergått.
138

till henne. Alla menniskors lika rätt till begagnande af
jord är derför äfven så klar som deras lika rätt att andas
luften. Denna rätt är naturlig och oafhändbar. Att för-
neka den är detsamma som att antaga, att eh del menniskor
ha bättre rätt att lefva än andra. Detta antagande är i
sjelfva verket den tysta förutsättningen för hela den när-
varande, på privateganderätt till jorden hvilande samhälls-
bygnaden. Att Malthus genom sin lära om öfverbefolkning
gaf ett skenfagert stöd åt detta antagande —just detta var
det som gjorde honom så populär hos de herskande klas-
serna, som förmådde regerande furstar att sända honom
ordensdekorationer och rike män att vilja gifva honom lifs-
tidspension.

Denna stora orättvisa — att jorden är privategendom —
ligger till grund för alla andra orättvisor, gör den ene men-
niskan’ till den andres slaf och bibehåller städse slafveriet
— äfven der det till namnet blifvit afskaffadt — under
hvilka nya förklädnader det än må framträda. Att en del
— stor eller liten — af jordens yta skall tillhöra den, som
en gång tagit den i besittning, och hans rättsinnehafvare
under alla kommande generationer — med uteslùtande af
alla andra — är alldeles lika som, om den, hvilken kommit
först till ett gästabud, skulle ha rätt att vända alla stolarne
och utestänga alla senare ankommande från bordet, eller
som om den, som kommer först in i en jernvägskupé, skulle
ha rätt att upptaga så många platser han ville och der
breda ut sin packning. Han får göra det så länge han är
ensam; men när flere passagerare komma in, måste han
maka åt sig. Förhållandet är fullt analogt. Hade väl men-
niskoT i förra generationen eller för hundra år sedan eller
för tusen år sedan bättre rätt till denna verlden än vi? Om
icke — hvarför skulle då vi underkasta oss deras förfogande
öfver större eller mindre delar af jordens yta till förmån
för sina efterkommande och för dem, som inträda i dessas
förmenta rätt, och till skada för det öfriga menniskoslägtet
under alla kommande slägtled? Monopoliserandet af jord
såsom privategendom är stöld från samhället, från mensk-
ligheten — icke en vanlig stöld, som ske.tt en gång i tiden,
men hvilkens verkningar sedermera upphört, utaji en stöld,
som ständigt fortsättes, en stöld, som beröfvar de barn,
hvilka nu födas till verlden, deras bördsrätt.

I ett intressant kapitel om “den privata eganderätten
till jord historiskt betraktad“ visar författaren, att i de ur-
sprungliga samhällena jorden varit gemensam egendom, och
att den endast genom usurpation blifvit privategendom, och
att den gängse åsigten, att privat eganderätt till densamma
är nödvändig för samhället, endast kommer från en okun-
nighet, som icke kan se bortom det omedelbart förhanden-
varande.

Författaren visar ohållbarheten af antagandet, att pri-
vat jordegendom är nödvändig, för att jorden skall blifva
väl brukad. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Behandla-
des all jord såsom samhällets egendom, skulle den blifva
brukad och förbättrad, så snart behof deraf visade sig. Men
då den behandlas såsom privategendom, kan egaren hindra
andra från att bruka och förbättra hvad han sjelf icke vill
eller kan bruka eller förbättra. Detta visar sig i England,
i Amerika och öfver allt. I de tätast bebygda delarne af
Förenta Staterna fins jord nog för att underhålla en tre
eller fyra gånger så stor folkmängd som den närvarande.
Men den jorden ligger obrukad, emedan egarne hålla på den
till höga spekulationspriser, och de som vilja ha jord att
odla nödgas söka ett hem långt bort i vildmarken, der de-
ras arbete blifver vida mindre produktivt.

Så häpnadsväckande stor den omhvälfning än är, som
författaren förordar, så föga revolutionärt är det sätt, hvarpå
han vill ha densamma genomförd. Han vill för ingen del
att staten skall taga jorden ifrån de nuvarande innehafvarne
och utskifta den på nytt. Detta skulle vara att onödigtvis
stöta de närvarande sederna och åsigterna och onödigtvis
utvidga styrelsens åligganden; båda delarne böra undvikas.
Det är, säger han, ett axiom inom statskonsten, att stora
140

förändringar bäst genomföras under de gamla formerna.
Detta är det naturliga sättet. När naturen vill skapa en
högre typ. så tager hon en lägre och utvecklar den. Äfven
för den sociala utvecklingen är detta lagen. Det behöfs
alls icke att indraga den enskilda jordegendomen; det är
alldeles tillräckligt att indraga jordräntan till staten under
form af en grundskatt och afskaffa alla andra skatter. Jor-
den förblifver till formen privategendom såsom förut; den
köpes, säljes, går i arf såsom förut. Innehafvaren behåller
en bråkdel af jordräntan, i alla händelser ej mera än hvad
staten skulle få utgifva i förvaltningskostnader, om den
omedelbart förfogade öfver och utarrenderade jorden. Det
öfriga tillfaller staten, som sålunda blifver universaljordegare
utan att kalla sig så och utan att antaga en enda ny funktion.

Denna radikala skattereform skall medföra de mest
genomgripande verkningar med hänsyn till rikedomens pro-
duktion och fördelning. Beskattningen, som. nu utgör en
hämsko på produktionen, skall då sporra och uppmuntra
densamma; den, som planterar en trädgård eller bygger ett
hus, skall icke betala mera i skatt, än om han läte samma
jordfläck ligga obegagnad. Ingen skall ha råd att ega jord
utan att på bästa sätt tillgodogöra sig densamma. Då köp
af jord icke mera medför öfverlåtandet af jordräntan, utan
denna tillfaller staten, måste jordegendomens saluvärde öf-
verallt gå ned. Då jordräntan ej mera tillfaller den enskilde
jordegaren, skall tendensen till jordvärdets spekulativa steg-
ring upphöra af sig sjelf, och ofantliga jordrymcler, som nu
i afvaktan på sådan prisstegring ligga obegagnade, skola då
säljas åt nybyggare till rent nominella priser. Den derige-
nom uppkommande större lättheten för arbetaren att blifva
sin egen arbetsgifvare skall för honom göra det möjligt att
på fördelaktigare vilkor än nu utlega sitt arbete. Både ar-
bete och kapital skola vinna genom upphörandet af de spe-
kulativa jordvärdena, och de skola behålla hvad som nu
tages ifrån dem såsom skatt. En ny jemnvigt mellan jord-
räntan å ena sidan, arbetslönen och kapitalräntan å den
141

andra skall sålunda uppstå, och de båda senare skola i re-
geln blifva högre än nu.

Sedan denna jemnvigt uppnåtts, skall — såsom följd
k	af en ofantlig tillväxt i arbetets produktivitet — jordräntan
åter börja stiga. Men som den då icke tillfaller ett antal
individer, utan sjelfva samhället, och sålunda kan användas
till allas nytta, blifver dess tillväxt till fördel för hvarje sam-
hällsmedlem. Samma orsak, som inom det närvarande sam-
hället skapar en allt större olikhet i menniskornas lefnads-
vilkor, nämligen detta jordräntans stigande som håller jemna
steg med kulturutvecklingen, skall således då medföra en allt
större jemnlikhet.

Författaren målar i lifliga färger det nya samhällstill-
stånd, som slutligen skall framgå ur denna enkla och dock
så stora reform. Så mycket än hans framställning häraf
öfverträffar våra djerfvaste drömmar, framgår den dock med
strängt logisk konseqvens ur hans föregående utredning af
jordräntans natur och dess förhållande till arbetet och ka-
pitalet.

Författarens sociala åsigter stå i det närmaste sam-
band med hans religiöst sedliga verldsåskådning. Han har
fått syn på, att lösningen af vår tids religiösa fråga står i
det närmaste samband med och beror af lösningen af det
stora ekonomiska problem, som han i sina arbeten behand-
lar. Den malthusiska läran bekräftas nämligen skenbart af
de egendomslösa klassernas erfarenhet och tilltalar de egen-
domsegande klassernas sjelfviskhet. Det är nämligen under
närvarande egendomsförhållanden sjelfklart för den fattige,
att han blifver fattigare, ju flere barn han får; och den rike
mannen finner i Malthus’ lära en filosofi, enligt hvilken han

*	vid sina yppiga fester kan förjaga bilden af den utanför hans
dörr med hungerns qval kämpande Lazarus, en filosofi en-
ligt hvilken rikedomen kan med godt samvete knäppa igen
sin plånbok när fattigdomen begär en allmosa. Ty fattig-
. dom, brist och svält äro enligt denna teori ett resultat af
allmänna lagar, mot hvilka det vore fruktlöst att kämpa.
142	'

Denna teori har funnit ett nytt stöd i våra dagars utveck-
lingsfilosofi, denna universella tillämpning af darwinismens
lära, hvilken åter, såsom Darwin sjelf erkänt, har sina röt-
ter i Malthus’ teori. En verldsåskådning har arbetat sig
fram, enligt hvilken framåtskridandet är resultatet af krafter,
som verka till slägtets höjande långsamt, oafbrutet, obevek-
ligt,- utan hänsyn till individerna. Krig, slafveri, tyranni,
vidskepelse, hungersnöd och pest, brist och elände äro ver-
kande orsaker som drifva menniskan framåt genom att un-
danrödja lägre menniskotyper och utvidga de högre; ärft-
ligheten är den makt, genom hvilken framstegen bevaras,
och de gamla framstegen blifva ett underlag för nya och
högre. Det naturliga urvalet genom kampen för tillvaron
och de lifskraftigaste individernas öfverlefvande skall sålunda
vara principen för framåtskridandet. De moderna filosofer-
nas påstående, att detta skall vara den starkaste sporre till
att arbeta för reformer inom samhället, jemför författaren
— enligt vårt förmenande på goda skäl — med de gamla
kalvinistiske teologernas påstående, att läran om en del
menniskors förutbestämmelse till evig salighet och andras
till evig fördömelse skulle vara det starkaste motiv för allas
pligt att kämpa för frälsningen. Men klart är att denna
moderna filosofi följdriktigt utesluter tanken på hvarje mensk-
lig individs oändliga värde och betydelse och på en gudom-
lig verldsstyrelse som tager hänsyn till och vårdar sig om
individerna, eller med andra ord utesluter idéen om Guds
faderskap och alla menniskors broderskap. Häraf kommer,
att i våra dagar förnekelsen vinner allt mera insteg, ej blott
förnekelsen af de kyrkliga dogmerna, utan en förnekelse af de
högre religionernas innersta och högsta principer, en förne-
kelse af tron på en försyn och på ett lif efter detta samt af
mensklighetens gemensamma ansvarighet. Derför ha de
storslagna religiöst reformatoriska rörelserna stannat vid de
första ansatserna och lemnat rum för en allt mera sig ut-
bredande materialism och pessimism, medan å andra sidan
en sjuklig pietism vinner alltmera insteg, som flyr från jord-
143 '
lifvet och dess intressen för att endast söka ett himmelrike
och en salighet bortom grafven.

Från dessa missriktningar på det andliga lifvets om-
råde skola vi förgäfves söka räddning, så länge vi icke fri-
göra oss från de djupt inrotade fördomarne om de närva-
rande egendomsförhållandenas nödvändighet och de närva-
rande missförhållandenas oundviklighet. Den sociala frågans
lösning — ty det fins verkligen en sådan, i hvilken de många
sociala frågorna äro sammanfattade, såsom vår författare
på ett lysande sätt ådagalagt — är således det första steget
till den religiösa frågans lösning. Till en ljusare, trösteful-
lare lifsuppfattning, till en djupare tro på Gud och mensk-
ligheten, till en renare kärlek till menniskorna skola vi komma
först då, när vi lärt oss inse att ett samhälle, som gör ett
sant menskligt lif möjligt för alla menniskor, icke är någon
utopi. Henry George visar att den väg som leder till dess
förverkligande betecknas genom detta nihilisternas valspråk
— men lugnare, djupare, renare uppfattadt — jord och
frihet.
I marginalen.

Små randteckningar af Gustaf Gullberg’.

Efter publicistmötet, som hölls i sommarvärmen, kom
koleran som höll sig i södern.

Denna märkvärdiga sammanställning är icke afsigtlig,
men när jag tänker på saken så förefaller det mig likt en
händelse, som ser ut som en tanke.

Ty om solen, såsom Hamlet säger, kan kläcka maskar
i en död hund, så ser jag intet hinder för att 198 tidnings-
mäns fyra dygn långa skräppratande kan fylla luften ända
ned till Marseille med de styggaste mikrober och andra små
söta farsotsfödande djur.

Men om således publicistmötet oafsigtligt kommit den
gamla, den friska, den fjellhöga nords sanitära aktier att
sjunka betydligt under pari, så gör det ingenting, ty samma
utmärkta nords storhetsaktier höjdes i stället snart i utlan-
det af all storhets nuvarande källa här i landet.

Visserligen försökte det gamla Aftonbladet att åter få
dem att sjunka under påstående att Pall Mall Gazette var
det enda organ i verlden som kunde låta inbilla sig att herr
L. O. S. var den som utgjorde balansen i Sverige, men det
får det nya Aftonbladet sota för, och våra storhetsaktier
stiga, underblåsta af herr L. O. S., lika högt som dennes
allra högst flygande planer.

*	*

*

' Max Nordan tycker inte om storheter, han erkänner
inga sådana, utan försökte spränga dem alla i luften med
145

sina konventionella nutidslögner; och Utklipporna vid Karls-
krona, som äro gjorda af samma materia som Nordan, lågo
och lurpassade på att hjelpa honom i hans sträfvånden
med att sätta hans kristliga höghet af Monaco på grund.

Derl goda prinsen och hans Hirondelle höllo på att
blifva alldeles bet på kuppen, men tack vare knektarne i
Karlskrona, fick prinsen helsa på både vår kung och våra
dam'er, hvilka skam till sägandes icke gå af för hackor.

Det gjorde föröfrigt icke heller goodtemplarmötet i
somras, som visserligen påminte om vatten, men om toddy-
vatten, riktigt sjudande toddyvatten, ty hett gick det till.
Och redaktör Wall tyckte nog det stötte på rakvatten, rik-
tigt hett rakvatten, när monsieur Hurtig gjorde sitt stora
“reform“försök att sätta Dagens Nyheter bland skandaltid-
ningarne.

Men det gick inte! .

Man kan väl vara goodtemplarvän fastän man inte
tycker om vatten i enbar form eller ens tillsammans med
bara brödet.

*	*

*

Vatten och bröd!

De orden klinga nu endast som en dyster och hemsk
saga från gångna, leda tider.

Då fattigmannen fick gälda med sin kropp hvad rik-
mannen betalte med sitt guld, och suparens hustru och barn
förbannade bränvinets förbannelser.

Men nu är det slut med vatten och brödstraffet, och
gardisten Petterson är vederbörligen inskrifven i verldshisto-
rien såsom den siste amatören af denna rätt.

Lefve Petterson!

*	. *

*

Ned med Petterson!

Inte gardisten — han lefve! — utan riksdagsmanna-
kandidaten !

Ur dagens krönika. IV. 3—4.	10
146

Ned med alla riksdagsmannakandidater! Âhnej, ned
bara med de konservativa! Nej, ned med de liberala! De
moderata! de moderatliberala! de radikala, de liberalradi-
kala! de konservativliberala — — ja, ja, ned och opp med
dem allihop!! —

Det var ett förskräckligt väsen det hölls vid riksdags-
valen i höstas. Luften var fyld med sprängämnen och när
bönderna ville ha regn stälde de genast till ett valmöte.

Det hjelpte ofelbart, ty luften laddades med elektrici-
tet och derpå följer alltid regn. Så det goda hade då valen
med sig.

Det var en nederbördens tid, och i bladen regnade
det artiklar, som det regnar cognac när den fattige inte har
något vatten. Röda artiklar och gråa artiklar och brokiga
och tokiga.

Och så kom Marcellus med än en bok om Norge, och
det var det tokigaste.

*	*

■ *	.

Tre engelsmän råkade i klistret under sin lustresa i
Sverige och hans majestät konungen råkade ut för åska och
blixt på sin lustresa i England.

Se, när en kung är utsatt fpr fåror så är det faror
som duga. Två element sammansvuro sig mot honom, men
han undgick både ombordläggningens Scylla och åskvädrets
Charybdis. Ty — intet är det lätt att ta bugt på en svensk
kung. —

Och icke heller lätt att få stridstupparna i verlden ut-
rotade! Äfven om man pratar i Genève och skrifver i “Ti-
den“ aldrig så mycket.

Men det går med tiden, och det goda hade då freds-
mötet i Genève med sig, att vi fingo veta att kongresser
kunna hållas utan 20 kronors middagar, men i stället med
75-örés-sexor.

■	'	•
147

Hvilket borde tagas ad notam i vårt fattiga Sverige
med Hasselbacksfestmiddagsraseri.

*	*

■	*

Hell dig undervisningskomité! Hell dig latintvångsbort-
tagande komité!

Jag riktigt tycker mig förnimma huru en lättnadssuck,
född i unga bröst, fortplantar sig från sal till sal från stad
till stad, huru den växer och växer och huru det gamla
latinmöglet för denna pust yr omkring som dam för sop-
viskan, medan de gamla perukstockarne, som glömt sig qvar
i en svunnen verld, med förtviflan haka sig fast vid hvarje
liten spillra af den ändtligen krossade i dubbel bemärkelse
antika lögnen.

Jag tycker mig se de glädjestrålande miner, hvarmed
Ovidius, Livius och hvad de alla heta de gamla storgub-
barne, kastas undan i gömda vrår, af unga händer, som för
länge sedan ända till dödströtthet fingrat deras tunglästa
blad, och huru de med fröjd vända sig från klassicitetens
gråa förtorkade stubbar, på hvilka inga frukter växa, till
nutidens lifsvarma, saftiga stammar, “des Lebens goldner
Baum“, som skänker lif.

Hpru de som nya bildstormare gripa sig an med att
rycka upp den “rot“ som enligt humanisterna bär hela vår
odling, men som i verkligheten endast är en parasit, en
snyltväxt, som stjäl en orimlig del af vår kraft, vår tid och
vår anda!

Måtte det blott lyckas! .

*	*

*

Kriget i Skåne vågar jag icke vidröra, åtminstone inte
herrar lifgardisters deltagande deri, ty då kunde jag tå ett
åtal, och på läkarekongressen var jag inte med.

Herrar Gamél och Raahauge tycker jag kunde ta
hvarandra i hand och inte röra upp himmel och jord för
en örfil.
148

Prestkonferensen ger jag tu ... — tyst min mun, du
kan bli beslaglagd — och handelsföreningens möte, indu-
striidkaremötet och juristmötet med!

Nej inte juristmötet — det var ett fint möte och ett
nobelt möte och både häradshöfding Hultgren och filosofie
doktor Bernadotte voro med på mötet. — Och nu ger det
sig om de oskyldigt häktade skola få statsersättning eller
om hvilken kitslig stadsfiskal som helst skall kunna sätta oss
i finkan en sen operaqväll utan att vara skyldig bjuda på
sillfrukost dagen derpå!

För öfrigt glömde jag nämna att prestkonferensen verk-
ligen hade en humoristisk episod — då en talare yrkade på
en långsam död genom svält för alla våra bokförläggare —
missionsföreningens bokförlags föreståndare undantagen.

Motionen lät icke ordagrannt så men meningen var
densamma. Bort med alla böcker, ty de äro alla syndiga
utom Arndts postilla, Schartaus katekes och gamla Bibeln.

Men när festmiddagen hade varit så tror jag den siste
värde talaren flyttade undan sina teologiska luntor från
nattduksbordet och grep till “Dagens krönika“, hvilken är
en angenäm och lättsmält lektyr som hindrar folk att sofva
för tidigt efter maten, hvilket enligt alla gamla rön är lika
skadligt som supa på ölost.

*	*

*

Judic!

Det ordet, det namnet, låter det icke precis som en
slängkyss af fina fingrar från.svällande korallröd mun?

Det tycker jag; det ligger leende i det, varmt och
skälmskt på samma gång.

Men vi fingo icke höra henne och icke se henne —
det var bara köbenhavnarne som fingo det nöjet, och den
grekiske kungen och prins Waldemar de blefvo pin verliebta
och smögo sig bakvägen in igen, sedan de en gång officielt
lemnat Tivoli med pappa.
149

Men ha de då ingen snäll och vaksam mamma, som
ser efter dem, då de äro ute på slika vägar.

Ne me chatouillezpas! skrattade Judic och det kittlade
köbenhavnarnes fåfänga att hon trodde dem vara så skälm-
aktiga i fingrarne.

Men till Stockholm kom hon ej. Och våra prinsar,
de hålla sig vackert borta från slikt. Om ett par tjog svarta
prinsessor på någon ö tusen mil bort dansa kankan i mor-
gondrägt för vår prins, så blåser det bort för första hafs-
flägt, men Judic — vade retro — —!

*	*

*

Skilnaden mellan Judic och ett sprucket kakelugn srör
är den, att Judic satte eld i köbenhavnarnes hjertekamrar,
men ett sprucket kakelugnsrör satte eld i Kristiansborgs
slotts alla gemak och kamrar.

Och kamrarne blefvo utan kamrar att sammanträda i,
hvilket låter märkvärdigt, men är en riksdagssanning.

Och nu föreslår man att lägga två styfrar skatt på
hvarje half bajer i det danska konungariket för att på denna
maltstarka grund bygga upp ett nytt slott åt ett älskadt
kungahus.

Bara inte humlens bitterhet kommer det vackra för-
slaget på skam!

•	*

*	*

Liksom bitterheten grumlar det goda förhållandet mel-
lan Sigtuna stads rådmän, borgmästare och stadsfiskal!

Ty de äro bittra på hvarandra så det förslår, bittrare
än kammarherren var på Arnoldsson för det han blef riks-
dagsman i Sorunda, och bittrare än gubben Lindström är
mot Hedin för det han blef riksdagsman i Stockholm.

Men han är det inte ännu! Han är bara en öfverkla-
gad, och Gustafsson och Hammarlund och alla de andra
sexton äro bara öfverklagade.
150

Men Lindström är den öfverklagande, hvilket är bra
mycket hvassare.

Men valmännen äro de beklagade, ifall det skulle hända
att de få ruska upp sig än en gång och stå och trängas i unkna
vallokaler och hundsvotteras i tidningarne om de inte skrifva
sina valsedlar efter redaktionernas resp, näsor, eller bära
norska fanor på röda stänger för röda norskvänner.

*	*

*

Och så “Giftas“!

Redaktören af Dagens krönika ställer alltid så vänligt
till, att det pikantaste af halfårets allt pikanta redan är be-
handlad! af någon annan när titulus undertecknad kommer
med sin chronique.

Jag tiger således om “Giftas“, destomera som mina
åsigter lätt kunde bli åtalade, äfven de.

Det är förresten en komisk sak med den Strindberg.
Han är bestämdt född att föra chambrière.

Jag tänker mig alltid den situation som den högsta .
njutning för honom, då han finge hela menskligheten i en
person löpande kring i en cirkus i en lång lina, hvars ända
han hölle i sin starka hand.

Klatsch, klatsch! Vill du löpa din rackare! Och så
skulle chambrièren smälla om ryggen på den stackaren eller
rackaren menskligheten, så röda fåror skulle visa framfar-
ten af Strindbergs stora, sköna hat.

*	*

*

“Århundradets gåta“ vill Ni väl ej jag skall söka lösa?
Jag menar mr Bishops konst.

Jag ville i ett Stockholmsblad framdraga de skäl jag
funno tala för att mannen var en äkta humbugist, en “smart“
amerikanare, men hufvudredaktören bad mig stoppa manu-
skriptet i rockfickan, stänga dörren utifrån och komma ihåg
att det fins mycket mellan himmel och jord, hvarom vår
filosofi inte drömmer.

*	*

*
151

Och det är visst, att hade herr L. H. Vult von Steyern
kunnat drömma om hvad måndagen den 20 oktober skulle
komma att bära i sitt sköte, så hade herr Strindberg suttit
i lugn i Génève- och Albert Bonnier icke haft några sömn-
lösa nätter.

Men herr Steyern är ingen tankeläsare-...

Och regeringen inte heller ...

Men det är herr Josephsson, och derför gaf han Lycko-
Pers resa den dagen, och eklärerade teatern festligt.

Och herrar handskmakare äro tankeläsare ...

Ty de visste att den qvällen skulle tusen par handskar
spräckas på nya teatern. Och det slog in.

*	*

* ’

Skall jag skildra jublet, hurraropen, inropningarne,
ovationerna och demonstrationerna för Strindberg i dessa dar?

Nej, hvad båtar det? Jag gör ju bara små randteck-
ningar i marginalen, och dessa dagens betydelsefulla hän-
delser äro ju redan så utförligt skildrade i alla tidningar,
att publiken hunnit tröttna. "

*	*

*	■

Långholmen eller inte — det är nu frågan för dagen. *

* I samma ögonblick, som detta ark lägges under pressen,
fyller ordet frikänd hvarje tänkandes hjerta med glädje. Att säga
något mera torde vara öfverftödigt. •	Red.
Från de anklagades bänk.

E. Gr. Geijer, H B. Palmœr, Vilhelm von Braun och
August Strindberg för religionsbrott infor verldsliga
aklagaremakten.

K

För omkring 100 år sedan skref den oförarglige skäm-
taren Kexel — då han genom" sina “Tidsfördrif på gäldstu-
gan“ åstadkommit seqvester och -böter i anledning af för-
, ment gäckeri af Guds ord, d. v. s. af presterna! — följande
rader.

“Det är tilläfventyrs med böcker likasom med kättare.
Begge leda till större'delen sitt ursprung ifrån ärelystnad.
Begge vinna de sin tillväxt, alltefter som de blifva mer an-
gifna och förföljda. Det är sällan innehållet af en bok, som
skadar, det är andras uttydning. Hvar och en dömer efter
sin känsla. En procentare, som läser “L’Avare“ af Molière,
säger, att den är ett försvar för yppighet och elak hushåll-
ning. En andäktig skrymtare, som händelsevis råkar få se
en representation af Tartuffe, utropar på ögonblicket, att
alla religionens grundvalar deruti äro rubbade. Ingen tän-
kande läsar^ i Europa visste, att Rousseau, Montesquieu,
Helvetius och andra stora författare, hade vunnit ett rum
på den ansenliga listan af ateister och försmådare, förrän
det hade fallit några stycken skolmästare i Paris in, att
annonsera dem under denna oväntade karakter. Rousseaus
och Montesquieus likar äro öfvermåttan sällsynta, men kri-
tiska och intoleranta skolmästare finnas, tyvärr, öfverallt.“-
153

Förhållandena äro, märkvärdigt nog, sedan detta skrefs,
icke mycket förändrade i detta afseende i vårt land. Vi
behöfva icke säga, hvarpå vi härmed syfta, men innan vi
öfvergå till dagens “cause célèbre“ skola vi redogöra för
några bland de märkligare bland liknande föregående mål.
Vi lemna härvid ur räkningen irrlärighetsmålet mot C. J.
L. Almqvist, eftersom detta icke utagerades inför verldslig
myndighet, utan inför Upsala domkapitel. Att börja med,
stanna vi vid

Åtalet mot E. G. Geijer.

Det märkligaste af de åtal för religionsbrott på grund
af Tryckfrihetsförordningens 3:dje paragraf, hvilka sedan
denna förordnings antagande egt rum, är anklagelsen mot
vår frejdade häfdatecknare och tänkare Erik Gustaf Geijer.
I sin år 1820 utgifna bok “Thorild, tillika en filosofisk eller
ofilosofisk bekännelse“ hade denne yttrat: “Läran om tre
personer i en gudom förefaller mig som en olycklig meta-
fysisk spetsfundighet och tillika såsom en början till den
för kristendomen främmande polyteism, som genom jungfru
Marias och helgonens tillbedjande i romerska kyrkan ytter-
ligare utbildades .. . Trefaldigheten hörer till Guds uppen-
barelse i tiden, ej till det eviga väsendet.“ Och på ett
annat ställe i samma bok: “Kristendomen är den enda
konseqventa och lefvande monoteismen, nämligen då läran
om de tre personerna i gudomen utgår; hvilken ock gifvit
anledning till den krassa idéen om försoningsläran, att den
andra personen i gudomen skulle med att offra, sig sjelf,
försona och tillfyllestgöra den första personens straffande
rättfärdighet.“ Dessa satser fann då varande hofkansleren
G. af Wetterstedt så stridande mot den evangelisklutherska
läran, att han öfverlemnade boken till justitiekanslersembe-
tet för vidtagande af laga åtgärd; hvarefter justitiekansleren
E. J. Bergenschöld anbefalde stadsfiskalen C. A. Ekström i
Upsala att uttaga stämning på författaren hos Consistorium
154

Academicum (i enlighet med den då gällande akademiska
Jurisdiktionen) samt yrka att samma konsistorium måtte ge-
nast belägga boken med qvarstad. Stämningen utfärdades
den 17 januari 1821, men qvarstaden egde rum först den
3 februari. Ansvar yrkades, enligt 3 paragrafen 2 momen-
tet Tryckfrihetsförordningen, för förnekelse af den rena
evangeliska läran, hvarå straffet var landsförvisning. I sin
skrifvelse till hofkanslersembetets ombud i Upsala förklarade
grefve G. af Wetterstedt, att Geijers ofvan anförda yttran-
den voro af den art, att man bort kunna vänta dem “af
en sådan författare, af en sådan lärare vid ett lärosäte“,
samt atzt då de en gång voro i offentligt tryck framställda
och sålunda “upphört att vara den enskilda öfvertygelsens
tillhörighet, och deremot kunna verka på andras“, så måste
hos honom (hofkansleren) allt afseende på personen gifva
vika för afseende på saken“. Ja uttrycket: “den krassa idéen
om försoningsläran“ betecknade han till och med såsom
“ännu mera smädande“.

I sitt den 27 januari afgifna svaromål anmärkte Geijer
först, att han redan på grund af den definition af ren evan-
gelisk lära, som gafs af det emot honom åberopade lagrum-
met efter ordalydelsen fattadt — “förnekelsen af en Gud
och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran“ —
borde frikännas, då ingen påstått eller kunde påstå, att han
förnekat dessa båda grundsanningar. Men äfven om man
med åklagaren betraktade uttrycket “den rena evangeliska
läran“ såsom liktydigt med den evangelisk-lutherska bekän-
nelsen, sådan denna i de af svenska församlingen antagna
symboliska böckerna är uttryckt, ansåg han sin sak lika
klar. De symboliska böckerna underordna nämligen sig
sjelfva under den heliga skrift såsom den enda trosnormen.
Och i skriften ha hans yttranden om såväl treenighets- som
försoningsläran fullt stöd. Ty der talas om Fader, Son och
Ande, men alls icke om några gudomspersoner; fastmera sä-
ges det uttryckligen, att “ingen Gud är utan en“. Der sä-
ges, att Gud var i Kristo och försonade verlden med sig
155

sjelf, men alls icke att en annan gudomsperson skulle blidka
den förstes vrede. Ordet persona — som äfven kan betyda
representation af ett tillstånd eller en handling — infördes,
i fråga om treenigheten, först i 3:dje årh. af Tertullianus,
såsom öfversättning af ett grekiskt ord (vnoaTaoig). Geijer
kunde derför icke uppfatta treenigheten på annat sätt än
att Gud uppenbarat sig såsom Fader i naturen, såsbm Son
i menskligheten och såsom Ande i ordet och dess verkningar,
tron och kärleken, hvarför han icke heller kunde uppfatta
försoningen i den meningen, att en person försonat en an-
nan. Häruti hade han ock på sin sida den svenska kyrkans
då .gällande religionslärobok, Lindbloms katekes, der endast
uppenbarelsetreenigheten, icke väsentreenigheten betonas,
der det blott säges att Fadren kallas den första personen,
Sonen den andre och den Helige Ande den tredje. Geijer
medgaf oförbehållsamt, att hans framställning af treenigheten
och försoningen afvek från det vanliga lärobegreppet. Men
dermed hade han ingalunda erkänt sig skyldig till den mot
honom gjorda anklagelsen, ty “att det vanliga lärobegrep-
pet ej är det samma som det stadgade, lärer hvar och en
medgifva, som känner de olika föreställningssätt, hvilka inom
gränserna af ett stadgadt lärobegrepp i frågan om djupsin-
nigare dogmer i olika tider varit gängse.“ Med uttrycket
“krass idé“ hade han ju endast betecknat uppfattningen att
en annan gudomsperson skulle blidka den förstes vrede, icke
den kristliga läran om försoningen i och för sig. Han be-
tonade det egendomliga uti att hofkansleren betecknat nämda
uttryck till och med såsom i högre grad smädande och så-
lunda i sjelfva verket beskyllt honom för förbrytelse mot tryck-
frihetsförordningens 3:dje paragraf l:sta moment (om hädelse
och gäckeri) oaktadt han å honom yrkat ansvar endast ef-
2:dra momentet (om förnekelse af den rena evangeliska läran).

I sitt den 7 febr. 1821 afgifna slutpåstående beteck-
nade åklagaren den af Geijer åsyftade förändringen af for-
muleringen af treenighetsläran och försoningsläran såsom
öfverflödig, alldenstund uttrycket personer i fråga om denna
156

lära ej inom kyrkan uppfattades i betydelsen af “trenne-
särskilda, från hvarannan skiljaktiga väsenden med särskild
vilja och förstånd“ och tron på försoningen ej såsom endast
en bokstafstro på försonarens förtjenst. Här var således i
grunden blott fråga om en skiljaktighet i ord. Men det
vore en pligt att “afhålla sig från att på ett ovarsamt sätt
offentliggöra sin enskilda öfvertygelse, om den ock endast i
yttre sken skilde sig från den antagna läroformeln“. Han
vidhöll, att de åtalade ställena i Geijers bok voro “för la-
gen åtkomliga“.

I sitt den 10 februari afgifna svar visade Geijer^ att
benämningen tre personer, i fråga om gudomen, icke endast
kan utan måste leda till föreställningen om “trenne skilj-
aktiga väsenden med särskild vilja och förstånd“,- och åbe-
ropade derför framstående teologers auktoritet sådana som
Doederleins, hvilken (i sin Institutio theologi christiani) sä-
ger sig tvifla, “att läran om de tre personerna kan i folk-
undervisningen så framställas och förklaras, att faran af
triteismen eller villfarelsen om tre Gudars tillvarelse kan
undvikas och förstöras“.

Då detta svaromål var uppläst, och åklagaren icke-
vidare hade något att i målet anföra, utsågs juryn. Efter
gjorda uteslutningar bestod denna af

konsistorienotarien J. U. Almquist,

prosten M. Floderus,

teol. adjunkten E. Bergström, (valde af åklagaren);

e. o. teol. professorn J. Thorsander,

teol. adjunkten S. Löwenhjelm,

seminariidocenten G. G. Rogberg, (valde af svaranden);

prosten J. Aström,

seminariiprefekten N. Kellström,

häradshöfdingen, grefve Jacob M. Spens, (valde af dom-
stolen).

■ Den 14 februari 1821 sammanträdde juryn och fri-
kände den anklagade. Geijer bars af de jublande studen-
terna i triumf från det akademiska konsistoriets lokal till sin
157

bostad. Tankefrihetens sak hade tillkämpat sig en lysande
.seger. Ett betydelsefullt prejudikat var vunnet till förmån
för den friare tolkning af begreppet “den rena evangeliska
läran“, som icke slafviskt håller på bekännelseskrifternas
bokstaf, utan fastmera tager hänsyn till dessas uttryckliga
underordnande af sig sjelfva under bibeln såsom den enda
trosnormen och till det menskliga förnuftets rätt att tolka
bibeln. Under skydd af denna tolkning har i en lång följd
.af år — på ett par beklagliga undantag när, om hvilka vi
längre fram skola tala — diskussionen af religiösa frågor
inom literaturen och den periodiska pressen varit fri. I
kampen för det religiösa framåtskridandet ha vigtiga inlägg
gjorts genom originalarbeten sådana som N. Ignells och V.
Rydbergs, och många af de mest betydande alstren af de
progressiva riktningarne i utlandet — såsom Rénans, Cola-
nis, Channings och Parkers skrifter ha genom, öfversättnin-
gar införlifvats med vår literatur.

•	.	.	.	■	I	.

Senare religionsprocesser.

Under den period af europeisk reaktion, som följde på
revolutionsåret 1848, egde åter några religionsprocesser rum.
Ar 1850 anställdes mot hr F. T. Borg (nu redaktör af Öre-
sundsposten och riksdagsman i Första kammaren), i anled-
ning af ett af honom i Stockholms arbetareförening hållet
föredrag, åtal för hädelse mot Gud och förnekelse af den
rena evangeliska läran. Det ansvar, som yrkades å honom,
var lifvets förlust (dödsstraff för hädelse qvarstod ännu i
svensk lag). Detta åtal är ett af de mest eklatanta exem-
pel hos oss i den nyare tiden på detta kyrkliga afguderi,
som förvexlar en mensklig tankebild af gudomligheten, hvilken
kan vara och ofta är en vrångbild af densamma, med det
högsta väsendet sjelft. och förklarar en djerf och frimodig
kritik af den.förra för hädelse mot det senare. Äfven denna
gång firade tankefriheten en seger; Borg blef fullständigt
frikänd.
158

En sämre utgång fick det samma år anställda tryck-
Ifihetsåtalet mot porträttmålaren Pettersson för en artikel i
tidningen Pveform om Kristi himmelsfärd. Den anklagade
förklarades af juryn skyldig till brott mot Tryckfrihetsförord-
ningens 3:dje paragraf, 2:dra momentet (förnekelse af den rena
evangeliska läran) och dömdes till landsförvisning. Denna
dom kunna vi icke anse annorlunda än som en verklig
skamfläck för den svenska lagskipningen. Genom densamma
förklarades Kristi himmelsfärd,i rent yttre och materiel me-
ning, såsom en materiel kropps uppstigande till en himmel
i rummet — ty mot någonting annat var argumentationen
i nämda artikel icke riktad — för en väsentlig beståndsdel
af den rena evangeliska läran; och en oförvitlig man blef
för den i tryck uttalade förnekelsen af en sådan dogm för-
jagad från sitt fädernesland och måste, då polismyndighe-
terna i Köpenhamn, dit han skickats, sände honom tillbaka,
emedan han saknade alla utvägar att der försörja sig, vistas
på en pråm som gjorde turer fram och tillbaka öfver Sun-
det, till dess han slutligen genom kunglig nåd fick återvända.

Senare på 6O-talet blef en sjuttioårig gubbe, pistolsme-
den Bergstedt dömd till fängelsestraff för utgifvandet af en
öfversättning af Thomas Paines verldsbekanta bok “Förnuf-
tets tidehvarf“, i hvilken bibeln temligen omildt medfares.

Ännu senare, i början af 1870-talet, lagfördes och böt-
fälldes Dalabonden Gunnars Lars Larsson för sin skrift “Det
eviga evangeliums katekes“, hvari han, stödjande sig på
några bibelställen, betänkligt nog påstår, att i det tusenåriga
riket de troende skola ha flere hustrur. Detta tycktes smaka
af mormonism. Författaren hade visserligen icke uppmanat
till införande af månggifte nu, utan endast, med förment
stöd af bibeln, profeterat om hvad som en gång skall ske
i det tusenåriga riket. Men det halp ej. Den rena evan-
geliska läran kräfde åter ett offer. .

Det genom det Geijerska tryckfrihetsmålets utgång
gifna prejudikatet till förmån för den möjligast fria tolkning
af begreppet “ren evangelisk lära“ har för öfrigt fått gälla,
159

ja, äfven den sålunda utvidgade gränsen för yttrandefriheten
i religiösa frågor har mångfaldiga gånger öfverskridits, utan
att några repressiva åtgärder vidtagits. Man skulle — att
döma af fakta — nästan kunna tro, att vederbörande myn-
digheter antagit att endast då statuera ett exempel, när
någon person i ett anspråkslösare läge, utan lärdom, för-
mögenhet eller samhällsställning — med ett ord någon al
underklassen — försyndar sig mot den kyrkliga renlärighe-
ten. Först i dessa dagar har man inslagit en annan väg;
men nu gällde det också att komma åt en snillrik och i
vidsträckta kretsar högt värderad och uppburen men af
öfverklassen djupt hatad skriftställare.

o

Atalen mot Palmær och Braun.

Äfven tvänne af våra humoristiska skriftställare hafva
varit utsatta för åklagaremakten på grund af förmenta hä-
delser. Inledningen till det för några år sedan under titeln
'■‘Eldbränder och gnistor“ utgifna urvalet af Palmærs skrifter
meddelar en sammandragen redogörelse för den mot ho-
nom förefallna aktionen. Den förtjenar emellertid att nu
varda i sin helhet för allmänheten återupplifvad, alldenstund
åtskilligt i svarandens mästerliga genmäle har sin tillämp-
ning äfven på nuvarande förhållanden.

Med anledning af Palmærs humoresk “Yttersta domen
i Kråkvinkel“, som först trycktes i den af förf, utgifna “Öst-
göta korrespondenten“ framkom fiskalen i Linköping med
följande anförande.

“För åstadkommande af den bevisning, som nu tillhör
mig, anser jag mig endast behöfva fästa Vällofl. Rådstugu-
Rättens och blifvande nämds uppmärksamhet på den gyck-
lande och hånande ton, som i allmänhet genomgår den
åtalade artikeln, hvars både titel och ämne: “Yttersta do-
men“, en af vår kristeliga kyrkas vigtigaste dogmer, förfat-
tarön högst opassande lånat ur den heliga skrift och här
framstält som en småstadsangelägenhet; huruledes författa-
160

ren vidare i behandlingen af detta sitt ämne särdeles uti
efterföljande meningar och ord: “När qvällen var förlupen,
öppnade sig det stora stjerntältet, som var uppspändt öfver
slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började
skaran af de ringare englarne, eller så till sägandes, engla-
packet att ropa: hurra! — och vår Herre stälde sig och
betraktade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund — och
näf han det gjort hade, så gäspade han. Och när han det
hade gjort, sade han: ’I ären får allihop; gån och ställen
er på min högra sida’“, tillåtit sig flera den religiösa känslan
djupt stötande uttryck. Englapacket, ett uttryck, som tro-
ligen ännu ingen författare tillåtit sig, uppträder hurrande.
Gud sjelf föreställes gäspande, en lumpen mensklig handling,
som om Högsta väsendet icke ens må tänkas. I Hans mun
lägges yttrandet: I ären får allihop; och i anseende till
dubbelheten i betydelsen af ordet får, tror sig författaren
hafva märkt “ett smålöje på den gode Gudens läppar“, lika-
som skulle Gud sjelf gyckla med och förakta sitt eget verk.
Sådan är den anda, som uttalar sig i hela artikeln, hvilken
icke låter försvara sig dermed, att den förklaras endast som
ett skämt, ty ett skämt, riktadt mot heliga ting, blifver ef-
ter min öfvertygelse gäckeri med Guds ord,, såsom en källa,
ur hvilken vi hafva vår kunskap om densamma. I anled-
ning häraf anser jag artikeln förgriplig mot 3 § 3 mom.
Tryckfrihetsförordningen, och förbehåller mig, att sedan hr
magister Palmær, öfver detta mitt memorial sig yttrat, få
afgifva mina slutpåståenden i ämnet.

Linköping den 19 november 1838.

Carl M. Öhrnell.“

Härpå svarade Palmær:

“Med aktor i detta mål har jag ingenting obytt. Jag-
ser i honom endast en aktningsvärd tjensteman, som fullgör
sin pligt. En mångårig bekantskap har öfvertygat mig, att
han af egen drift ej skulle vilja lägga två strå i kors till
mitt förfång. Det är således bakom honom, som jag måste
söka min fiende. Ryktet har påstått, att tvenne här i sta-
161

den bosatte prelater, som med eller utan skäl, funnit sig i
den åtalade artikeln utpekade, skulle hafva gifvit hr von
Hartmansdorff en anstöt. Men jag tror det icke; ty dels är
hr von Hertman^dorff så skapad, att han kommer i gång
af sig sjelf, då fråga blir att göra sottiser, hvadan man
ingalunda behöfver tänka sig hans verksamhet föranledd af
främmande impulser; dels hafva hr biskop Hedrén och hr
domprosten Lidman, om icke för mycket hjerta, likväl för
mycket hufvud, att lössläppa förföljelsen. De inse utan
tvifvel, lika så väl som jag, att ett åtal, som under täck-
mantel af ömhet för Guds ord åsyftar utöfning af enskild
hämd, skulle mötas med all den afsky, som det förtjenar.
De inse utan tvifvel, lika så väl som jag, att ett åtal måste
förskaffa den artikel, som blifvit dess föremål, en mångfal-
digt vidsträcktare publicitet och en mångfaldigt större upp-
märksamhet, än om åtalet uteblifvit. Fabeln om den gamla
behagsjuka damen kan ej vara dem obekant. Gumman,
förtretad öfver spegeln, som reflekterade ett skrynkligt, ål-
derstiget anlete, krossade glaset i hundrade bitar, och vin-
sten blef, att hundrade skrynkliga, ålderstigna anleten i stäl-
let för ett, mötte hennes harmsna öga. Det är följaktligen
icke med herr stadsfiskal Öhrnell, ej heller med prelaterna
Lidman och Hedrén, som jag i närvarande fall anser mig
hafve att skaffa. Det är med hr August von Hartmansdorff.
Redan länge, långt förr än jag kunde ana, att en rättegång
mot min egen ringa person skulle åt hans utöfning af hof-
kanslers-embetet gifva den sista, intagande fulländningen,
hade jag med ömkan och förvåning skådat hans bragder
mot pressen. Han förstod ej och förstår ej ännu i denna
stund, att korrektivet mot pressens utsväfningar ligger inom
pressen sjelf, att tanke måste sättas mot tanke, åsigt mot
åsigt o. s. v. Han förstod ej och förstår ej ännu i denna
stund, att förföljelsen blott gifver nya näringsämnen åt de
lågor, den äflas att släcka. Han förstod ej och förstår ej
ännu i denna stund, att hans indragningar kunde mötas
med samma ord dem Fichte sade till studenterna, som ut-

Ur dagens krönika. IV. 3—4.

11
162

slogo hans fönster: “Ein Stein, Ihr Herren, es ist ein schlech-
tes Argument!“ Han förstod ej och förstår ej ännu i denna
stund, att hans aktioner hade syskontycke med bondens be-
teende, som kastade ålen i sjön, under utrop: nu drunknar
kanaljen! Både vänner och fiender sökte hejda hans ifver,
men allt förgäfves. O, då jag skådade detta, huru ofta och
uppriktigt suckade jag: “Barmhertige Gud! förläna hr August
von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så myc-
ket, som han behöfver för att förstå att han inget förstånd
har.“ Men fåfängt stego mina suckar till skyn. Hr von
Hartmansdorff fortfor med indragningar, tills hans egen in-
dragning blef nödvändig, och med aktioner, tills han sjelf
måste försättas ur aktivitet. Må man ej tro, att dessa ut-
tryck innebära en oädel glädje öfver storhetens fall. Jag
fröjdar mig endast att litenheten förlorat sitt privilegium
att göra sig stor.	.

Det åtal, som nu bedrifves mot Östgöta korresponden-
ten, är både det sista och det befängdaste af alla de åtal,
dem hr von Hartmansdorff anstält. Om jag säger, att det
är en upp- och nedvändning af sak, så har jag sagt för
litet. Om jag tillägger, att det är en in- och utvändning
af sak, så har jag sagt mycket, dock icke nog. Men om
jag ytterligare tillägger, att det är en bak- och framvänd-
ning af sak, så blir karakteristiken skäligen fullständig.
Längre fram skall jag något närmare belysa dessa intres-
santa vändningar. Aktor har, i enlighet med sin instruktion,
rubricerat det förmenta brottet som “gäckeri med Guds ord.“
Huru dermed sig förhåller, kan icke afgöras, förr än noga
bestämdt blifvit, hvad som menas med gäckeri och hvad
som menas med Guds ord. Jag skall i korthet försöka en
sådan bestämning, den Aktor visserligen försökt, men utan
framgång. Med gäckeri menas ett skämt, hvari den skäm-
tande uppenbarar ett tydligt förakt för den eller det, hvar-
med han skämtar. Med Guds ord åter menas den heliga
skrift, ej mer och ej mindre. Om dessa definitioner ega
någon giltighet, och det måste de väl, ej mindre inför Aktor,
163

än inför hvarje annan förnuftig menniska, så påstår jag,
att artikeln är helt och hållet oskyldig till det brott, för
hvilket den åtalas, och måste såsom oskyldig anses, tills
motsatsen varder bevisad. Artikeln behandlar ett bibliskt
ämne på ett skämtsamt sätt, och det är allt. Något gäckeri
med Guds ord finnes der lika litet, som i Fredmans sånger,
eller i Noachs ark, eller i åtskilliga andra skrifter af samma
slag, som opåtaldt cirkulera i svenska bokhandeln. Härmed
tror jag mig hafva besvarat Aktors tillvitelser mot artikeln
i sin helhet, och öfvergår nu till granskning af de anmärk-
ningar han vid särskilda ord och uttryck fästat. Aktor stö-
ter sig på följande uttryck: “De ringare englarne eller, så
till sägandes, englapacket ropade hurra“. Aktor torde lika
väl, vid närmare eftersinnande, finna att detta uttryck är
oskyldigt. En rangordning eger troligen rum ibland eng-
larne; åtminstone gifver den heliga skrift dertill anledning.
När jag nu, i början af artikeln kallat de yppersta englarne
excellenser, så måste jag, för att uthålla den en gång på-
började analogien ända till slut, nödvändigt kalla de ringaste
för pack; ty excellenser och pack äro rangordningens Alpha
och Omega. Aktor bör således inse, att ordet är taget
icke i absolut, utan i relativ mening. Det är endast i jem- .
förelse med de yppersta englarne, som de ringaste fått heta
pack; och gerna medgifver jag, att en jemförelse, anstäld
mellan menniskorna och dessa englar, så vidt vi om dem
ega någon kunskap, skulle utfalla till de senares fördel.
Hvad hurrandet åter angår, kan jag mig till favör till och
med åberopa en här vid läroverket nyttjad lärobok i dog-
matiska théologien, hvarest Angeli sägas Majestatem divi-
nam celebrare. Vidare stöter sig Aktor derpå, att jag låtit
Vår Herre gäspa, sedan han en stund betraktat Kråkvinkels-
boarna. Aktor kallar gäspningen en lumpen handling. Deri
stämma vi ej alldeles öfverens. Gäspar någon vid åhöran-
det af Tegnérs Frithiof eller af Mozarts Requiem, så är han
ett fä, och hans gäspning är visserligen en lumpen handling.
Gäspar han åter i en societet, der Kråkvinkelsbefolkningen
164

samlat sig för att hafva roligt, som män säger — vittnar
gäspningen efter mitt ringa förmenande, både om smak och
omdömesförmåga. Det kommer således an på hvad man
gäspat åt. Gäspningen, i och för sig sjelf, är en indifferent
handling. Dessutom bör Aktor försöka inse, att då Gud
skall personifieras, måste svalget mellan det oändliga och det
ändliga öfverhoppas, och ett saltomortal vågas, hvartill äfven
de transcendentaste professorsben stundom förekommit mig
för korta. Följden blir nödvändigt den, att en viss ändlig-
het grumlar det oändliga, och en viss oändlighet det änd-
liga. Man kan försinliga saken, om man föreställer sig en
kyckling, vid hvilken ännu häfta åtskilliga fragmenter af
äggskalet, ur hvilket han utkrupit. Derigenom är kontrasten
gifven; lägg dertill hastigheten, hvarmed kontrasten inses,
och det komiska står fullvuxet för våra ögon. Efter inhem-
tande häraf tycker förmodligen Aktor, att alla personifierin-
gar böra undvikas, och kan dervid nästan stödja sig på den
heliga skrift, der det heter: du skall icke göra dig något
beläte. Men alldenstund så många andra menniskor opå-
taldt få göra beläten, så bör det ej heller vara mig förme-
nadt. Jag har dervid följt Ehrensvärds föreskrift, att fram-
ställa Gud så fullkomlig, som möjligt; således i öfverträf-
fande grad utrustad med alla rent menskliga förmågor.
Tror ej Aktor, att dertill äfven hörer förmågan att genom
gäspning uttrycka sin ledsnad. Låtom oss vara uppriktiga
mot hvarann och kommom öfverens derom, att gäspningen
egentligen ej är vanhederlig för den gode Guden, utan för
Kråkvinkelsboarna, åt hvilka han gäspar. Men för dessa
imaginära innevånare i en imaginär stad behöfva vi inga-
lunda draga handske och bryta lans. Här må således mitt
försvar för den anstötliga gäspningen upphöra. Slutligen
stöter sig Aktor på Vår Herres uttryck: “I ären får allihop“
och på det skimmer af löje, hvilket jag trott mig förmärka
omkring hans läppar. “Liksom skulle den gode Guden för-
akta sitt eget verk!“ utropar Aktor. Liksom skulle den
gode Guden kunna hafva någon aktning för oss arma syn-
165

dare! måste jag utropa tillbaka. Vi äro allesamman utan
berömmelse inför Gudi, säger den heliga skrift. Gör herr
von Hartmansdorff anspråk på Vår Herres aktning, vare
hans sak. — Sedan jag nu, punkt för punkt, bemött Aktors
anmärkningar, skall jag göra en förklaring, som måste fö-
refalla den vällotliga rätten ganska öppenhjertig och ganska
ovanlig, den nämligen att mitt försvar, såsom bevisning be-
traktadt, är hjertans enfaldigt, lika enfaldigt, som Aktors
memorial. Det kommer sig af flera skäl. Först deraf, att
Aktor nödgats å sin sida att angripa, och jag å min sida
att försvara ett skämt, såsom hade det varit ett rent allvar.
Vidare deraf, att en dikt, en lek af fantasien, blifvit dragen
inför civil, i stället för en estetisk domstol. Vidare deraf,
att då man är i delo med herr von Hartmansdorff, blir
man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man
handterar sot. Vidare deraf att all bevisning är olämplig
af satser, som ligga inom intuitionens område. För den,
som ej inser, att en gång ett är ett, blir ett bevis omöjligt;
för den, som inser satsens sanning, blir ett bevis öfverflö-
digt. Det är således min tro, att jag icke med mitt försvar,
sådant det hittills visat sig, lyckats att om min oskuld öf-
vertyga en enda som ej var öfvertygad förut. Lyckligtvis
finnes en 3:dje § i vår nu gällande Tryckfrihetsförordning,
som stadgar, “att vid pröfningen af en skrift eller ansvaret
för densamma de, på hvilka en sådan profiling ankomma
kan, hellre böra fria än fälla, alltid mera fästa sin upp-
märksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lag-'
stridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet,
och alltid utan rättighet att draga obestämda slutföljder af
uttrycken“. Det är till denna paragraf, som jag hänvisar
de blifvande jurymännen, fullt förvissad, att hvar och en,
som genomläser den åtalade artikeln, måste inse, att dess
“åsyftning“ ingalunda varit gäckeri med Guds ord. Här
borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors
memorial, hvilket jag önskar få besvara med några få, men
allvarsamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar
166
åstadkomma. “Den religiösa känslan“, har — så menar
Aktor — blifvit genom min artikel sårad. Om så verkligen
förhåller sig, beklagar jag sorgen. “Den religiösa känslan“,
ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit
mig misstänkt. Så vidt jag hunnit göra bekantskap med
densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar
aj! vid minsta beröring, liksom en svullen. Sin styrka vi-
sar den i exstaser. Vore det ej måhända rätt så godt, att
gifva den “religiösa känslan“ på båten, och taga den gamla,
simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fä-
der den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka
i handling och i försakelse.	«

Linköping den 3 december 1838.

II. B. Palmær.“

Ytterligare inkom stadsfiskalen med följande skrifvelse:

“Härmed får jag förnya mitt påstående, att författaren
till artikeln “Yttersta domen i Kråkvinkel“ genom de yttran-
den, han derulinnan sig tillåtit, förbrutit sig mot 3 § 3 mom.
i Tryckfrihetsförordningen; i följd hvaraf jag alltså yrkar att
herr magister H. B. Palmær, i händelse han af blifvande
jurymän varder skyldig förklarad, måtte på grund af nyss-
nämda lagrum, jemfördt med 4 § 7 mom. i samma lag,
dömas pligtig att i tväböte utgifva två hundrade riksdaler,
samt att de tvenne nummer af tidningen, som innehålla
åtalade artikeln, må varda konfiskerade; hvarförutom, och
då hr magister Palmær uti sin förklaring dels inblandat det,
som till saken ej rätteligen hörer, och dels begagnat ett
missfirmligt skrifsätt, jag slutligen yrkar, att han, huru än
hufvudfrågan må utfalla, måtte derför fällas till det bötes-
ansvar lag i ty fall stadgar.

Linköping den 10 december 1838.

Carl M. Öhrnell. “

Svaranden förmälde nu det han icke ville hafva del af
Aktors slutpåståenden, för att desamma skriftligen besvara,
utan åberopade han i hufvudsaken sin, sista rättegångstill-
fället ingifna, försvarsskrift, och androg, beträffande Aktors


167

påstående om ansvar för. det svaranden skulje i sitt skrift-
liga genmäle inblandat hvad till saken ej rätteligen hörde,
samt i öfrigt begagnat missfirmeligt skrifsätt, att dessa på-
ståenden icke förtjenade afseende, enär Aktor desamma icke
med någon bevisning understödt, samt att svaranden, under
förmenande att hans nej vore likå godt som Aktors ja, för-
nekade både att han i sin skrift inblandat något, som till
saken ej hörde, och att han begagnat missfirmeligt skrifsätt. *

Utgången af det hela blef att Palmær af juryn frikän-
des. Aktörs påstående om “böter för missfirmeligt skrif-
sätt“ afslogs, enär “svaranden icke missfirmat Aktor“. Der-
emot dömdes svaranden af rätten till 3 rdr 16 sk. böter
för det han i sitt försvar inblandat, hvad ej fill saken rät-
teligen hört.

Hvad nu beträffar det äfvenledes helt och hållet miss-
lyckade åtalet mot Vilhelm von Braun, finnes äfven derom
on kort redogörelse i inledningen till skaldens samlade-skrif-
ter, men vi tro oss bereda våra läsare ett nöje genom att
ur Aftonbladet för 1841 meddela skaldens försvarskrift, i
dess helhet så lydande:

“I Aftonbladet för den 9 februari har jag med största
förundran läst, att H. E. Justitiestatsministern uti mig ser
ingenting mer och ingenting mindre än en Guds ords för-

* Under fortgången af rättsförhandlingarne införde Palmær
en dag i sin tidning, under rubriken Gäckeri med Guds ord, följande
rader :

”Konung Gustaf Adolf den store, hvilken är, varit och förblif-
ver alldeles oåtkomlig för Hartmansdorff den lille, har äfvenledes
begått detta brott, taget i modern mening. Se här en anekdot, som
bekräftar vårt påstående: Då konungen under tyska kriget låg med
sin armé inne i en stad i Franken, fick han i en kyrka se de tolf
apostlarnes bilder i silfver, dem han tilltalade på följande sätt: ”Hvad,
gode herrar! stån I här stilla på ett rum, i stället för att utgå i hela
verlden, såsom Eder blifvit anbefaldt? Vid min heder, I skolen för-
rätta Eder beskickning.” Konungen lät sedermera slå mynt af silf-
verapostlarne, och i denna nya gestalt nödgades de verkligen att ”gå
ut i hela verlden”.	•
168

smädare och hädare. Sannerligen är icke detta något rätt
mustigt; men på huru underordnad plats jag än står i sam-
hället, anser jag det för en helig pligt emot mig sjelf att
söka tillintetgöra denna falska och ärekränkande beskyllning,
den må emanera från hvilka “höjder“ som helst. Det är
ett litet skämtsamt poem i de af mig för omkring tio må-
nader sedan utgifna Nyare dikter, som gifvit åklagaremakten
anledning till denna beskyllning. Poemet heter “Rebecka“,
är ganska oskyldigt, men har icke destomindre, jag vet icke
af hvad skäl, fått ett rum i en i Gefle utgifven “kalender
för ungkarlar“, Venus, hvars innehåll påstås vara lättfär-
digt och på köpet, i följd af “Rebeckas“ intagande, äfven
gudsordsförsmädande. Men hvarför i all verlden är nu “Re-
becka“ gudsordsförsmädande? Månne derför, att ämnet är
hemtadt ur den bibliska historien? Men häruti ligger väl
ingenting ondt; ty icke kan det vara mera gudsordsförsmä-
dande att begagna det arma judafolkets gamla sagohäfder till
ämne för sina rimmade utgjutelser, än att t. ex. besjunga
Odins hitkomst, Domalders offrande eller en kunglig namns-
dag. Det skall väl då vara i ämnets behandling, som det
hädiska ligger, och just härom önskar jag få framställa
mina tankar för allmänheten, på det att den icke må tro
mig vara, hvad tryckfrihetens högste vårdare vill bränn-;
märka mig till, nämligen en gudsordsförsmädare.

Jag har all skyldig vördnad för de i bibliska historien
skildrade personer; men som de tyvärr! icke voro annat än
menniskor, voro de naturligtvis bekajade med en mängd
fel, för hvilka äfven den allra frommaste och heligaste je-
suit icke kan blunda. Således t. ex. var Kain icke någon
beskedlig karl, derföre att han af bara afund slog ihjel sin
broder. Absalon var heller icke någon lydig son, emedan
han ville detronisera sin pappa, som åter i sin ordning ej.
bar sig rätt hederligt åt mot Uria, m. fl. Utan att smäda
Gud och hans heliga ord och utan att behöfva frukta för
åtal, borde man således kunna säga, att det, då som nu,
169

fans blandning af folk, goda och onda, dumma och Ijus-
hufvade m. m.	.

Men hvad som isynnerhet, i min tanke, (och jag har
hört många prester på predikstolen yttra detsamma) satte
små fläckar på hebreerna, var deras “ärbarheten sårande
och gudsförsmädande, icke skrif- utan handlingssätt“. Huru
ofta afföllo de ej från den allena saliggörande tron, för att
dansa kring den gyllene kalfven, och af hvilken mängd
skandalösa uppträden i kurtisväg äro ej flera af gamla testa-
mentets böcker uppfylda! Att här citera exempel torde vara
öfverflödigt.

Sedan jag förutskickat dessa allmänna reflexioner rö-
rande de bibliska personagerna, återvänder jag till min
stackars “Rebecka“, som varit nog olycklig att blifva utsatt
för så hårda tillvitelser. Alltsedan jag i skolan läste bibliska
historien, kommer jag ihåg, att det der uppträdet vid brun-
nen mellan Rebecka och Eleasar alltid föreföll mig litet
löjligt, och jag kunde aldrig komma ifrån den föreställnin-
gen, att de voro ett par rätt hederliga, rätt beskedliga, rätt
gudaktiga, men också, — Gud förlåte mig det! — rätt en-
faldiga varelser. Så tycker jag, obotfärdige, ännu vid jnog-
nare år, samt har derför ej heller i mitt poem framstält
dem just som genier, hvarpå det troligen den tiden var lika
stor brist som nu. Jag har målat Eleasar som en trogen
maskin, alldeles som en dräng bör vara, och Rebecka som
en fager, men något ohyfsad sm åst ads jänta, hvilket senare
bör så mycket snarare förlåtas henne, som det troligen ej
fans någon modern pensionsanstalt i hennes goda födelse-
stad Nahor. Detta kan möjligen kallas smädligt mot Eleasar
och Rebecka — sanningen är alltid försmädlig att höra —
men icke har jag derför smädat Gud och hans heliga ord?
Eller kanske att åklagaremakten vill påstå att Rebecka —
Guds ord. Få se hur man går i land med den bevisningen.
Åtminstone tyckes det vara tvänne ganska heterogena äm-
nen. Patriarken Abraham nämnes endast i de första ver-
serna och icke bör tryckfrihetens bedagade högste, vårdare
170

finna något anstötligt i poemets förstå rad: “Abraham vardt
gammal och orkeslös“.. Jag anser mig hafva talat nog om
den plan jag följt vid sammanskrifningen af “Rebecka“, och
hänvisar jag de af mina läsare, som vilja öfvertyga sig om
det oskyldiga i utförandet till pag. 51 i mina nyare dikter.

Guds heliga och dyra namn, för hvilket jag tror mig
känna lika mycket fruktan och vördnad, som någon högst-
betrodd man, är i hela poemet ej nämdt. Ej heller är nå-
gon dogm angripen. I mina skrifter kan finnas mycket
obetänksamt, ja, rent af lättsinnigt, men den som säger, att
mina små rimmerier angripa någon högre makt än möjligen
den ena statsmakten, den bevisar, att han aldrig med upp-
märksamhet genomläst dem. Öfverallt respekterar jag dyg-
den, och söker, efter min ringa förmåga, att bestraffa mensk-
liga dårskaper och laster — hvilket, jag hoppas det, .icke
kan kallas ogudaktigt. Dagligt Allehandas recensent, hvilken
icke kan sägas loforda något smutsigt eller ogudaktigt, och
som bör kunna bedöma literära produkter fullt ut så väl
som justitiestatsministern, säger just om det poem, som blif-
vit kalladt gudsordsförsmädande, att: “det är högst kaustiskt
och öfvar, med sina löjliga anakronismer och sina roliga,
infall, en ganska upprymmande verkan på läsaren.“ I följd
af 4 § 5 mom. Tryckfrihetsförordningen är jag fri från allt
juridiskt ansvar, och inför hvarje fördomsfritt tänkande men-
niska bör jag äfven vara det i moraliskt afseende. Om,
hvad jag nästan fruktar, åtalet icke så mycket gälde “Re-
becka“, som icke destomer några i mina dikter befintliga
politiska poemer, så beklagar jag, att åklagaremakten icke
en gång kände ofvan citerade §. Det är för sent, att sätta
på locket när barnet redan är i brunnen — säger ordsprå-
ket. Store, odödlige Bellman, vid ljudet af hvars sånger,
ännu hvarje svenskt hjerta klappar fortare! Glade, vinlöfs-
bekransadç sångare! Tacka du Gud deruppe bland “stjerne-
lyrorna“ — derför, att du icke har med 1841 års åklagare-
makt att göra. Med hvilka kränkande beskyllningar, med
hvilka äreröriga åtal hade du icke då blifvit öfverhopad för
171

de gudsordsförsmädande visorna: “En Potifärs hustru“ —
“Joakim uti Babylon“ — Gubben Aron, “en prest med horn“
m. fl. som nu lefva på folkets läppar och fortfara att för-
tjusa gammal och ung! Äfven du, humoristiske Vitalis, var
glad att du dött från alla jesuitiska förföljelser för det, att
du vågat sammanskrifva de lustiga poemerna: “David och
Bathseba“, “Jerikos eröfring“, “Holofernes“ m. m. som komma
oss att så hjertligen skratta åt de deri uppträdande judar,
hvilka åklagaremakten, Gud vet af hvilka sympatier, nu
tyckes vilja göra till ingenting mindre än konungar * — d.
v. s. till sina gerningar oantastlige personer.

Venersborg i februari 1841.

Vilhelm von Braun.“

Nu öfvergå vi till den senaste religionsprocessen :

Åtalet mot August Strindberg.

Till närmare belysning af frågan, huruvida i det åta-
lade yttrandet kan anses ligga något gäckeri med Jesu
åminnelsemåltid, vilja vi nu kasta en blick på hvad denna
åminnelsemåltid i sin början var, och hvad den sedermera
i kyrkans och presterskapets hand blifvit.

Det var sista aftonen af Jesu lefnad. Hans lärjungar
voro samlade omkring honom för att gemensamt med mä-
staren fira den judiska påskmåltiden till minne af Israels
befrielse ur träldomen i Egypten. Hans fienders anslag hade
kommit till mognad. I sjelfva lärjungakretsen fans den man,
som skulle utlemna honom till de lagliga myndigheterna,
hvilka redan beslutit att häkta, döma och afrätta honom
såsom folkuppviglare och falsk messias. Ungefär ett år förut
— enligt hvad de nyaste forskningarna gifva vid handen —
hade han först börjat att förkunna det glada budskapet om
den messianska tidsålderns, Guds rikes tillkommelse, och

* Denna allusion på d. v. konungens ej fullt utredda härkomst
väckte naturligtvis särskildt allmänhetens löje öfver åtalet.
172

kort derefter hade han sjelf uppträdt såsom den af profe-
terna bebådade teokratiske konungen, som skulle initiera
denna tidsålder och blifva redskapet för detta rikes grund-
läggande. Med “Guds rike“ eller “himmelriket“ betecknade
Jesus alltid det nya lefverne och den nya samhällsordning,
som skulle framgå ur den lefvande tron på Gud såsom alla
menniskors Fader och det dermed oskiljaktigt förbundna
medvetandet af alla menniskors broderskap och solidariska
ansvarighet, aldrig saligheten i ett annat lif, för hvilken han,
då han talade derom, nyttjade andra uttryck t. ex. “upp-
ståndelsen“ (Matth. 22 kap. v. 30), “paradiset“ (Luk. 23
kap. v. 43). Vid Genezareths stränder började hari att för-
kunna denna nya tingens ordning med dessa ord: “Gören
bättring, ty himmelriket är nära!“ (Matth. 4 kap. v. 17)
och betecknade dermed såsom ingen före eller efter honom,
att hvarje verklig samhällsreform måste hvila på en religiöst
sedlig grundval. Hans uppfattning af sin Messiasmission
framträder måhända ingenstädes klarare än då han i syna-
gogan i Nazareth föreläser denna bibeltext: “Herrens ande
är öfver mig, derför att han har smort mig till att predika
evangelium för de fattiga; han har sändt mig till att läka
de i hjertat förkrossade, till att förkunna de fångna frihet
och de blinda syn, till att försätta de sönderslagna i frihet,
till att predika ett behagligt Herrens år“. (Luk. 4 kap. v.
18, 19; jemf. Esaias 61 kap. v. 1, 2) och derefter tillämpar
densamma på sig sjelf och sin egen, lifsuppgift. Den store
okände profet, från hvilken den senare delen af Esaiasboken
(kap. 40—66) härrör, åsyftar här — derom äro alla bibel-
tolkare ense — närmast judarnes jubelår. Enligt den mo-
saiska lagen skulle hvart sjunde år — det s. k. sabbats-
året — all åkerjord ligga i träde och hvad den af sig sjelf
bar tillfalla de fattige; men efter förloppet af sju sådana
sjuårsperioder inträdde ett ännu större sabbatsår — jubel-
året — då, utom hvad som var stadgadt om det vanliga sab-
batsåret, äfven det tillkom, att ålla som för skuld blifvit
slafvar försattes jemte sina arfvingar i frihet, och att all
173

jord, som sålts sedan förra jubelåret, återgick till sina ur-
sprunglige égaré eller deras arfvingar, och sålunda Palesti-
nas ursprungliga fördelning på alla slägter och familjer i
Israel och alla israeliters ursprungliga frihet och jemnlikhet
ständigt på nytt återställdes. Under de oroliga århundra-
den, som föregingo det gamla Juda rikes upplösning, torde
dessa stadganden sällan ha blifvit fullt tillämpade, och efter
folkets återkomst ur den babyloniska fångenskapen, då lan-
dets fördelning efter de gamla stammarne icke iakttogs,
kommo de med säkerhet helt och hållet ur bruk. Men ett
socialt ideal var i dem gifvet, till hvilket redan under fån-
genskapen i Babel många — och med dem den nämnde
okände profeten — med hopp och längtan blickade upp.
Jubelåret blef sålunda en förebild för den messianska tids-
åldern, detta Israels och mensklighetens stora jubelår. Dessa
profetiska ord tillämpade Jesus på sig och sin lifsgerning,
men i en ännu högre och djupare mening; ty ingen före
honom hade såsom han känt och fattat Guds faderskåp och
menniskornas broderskap; men också hade ingen såsom han
insett de religiöst sedliga förutsättningarna för all reform.
Den befrielse han åsyftade var derför i första rummet af
en andlig art, men derjemte och lika mycket — genom bro-
derskaps- och solidaritetstankens förverkligande — en be-
frielse från yttre tvång, förtryck och nöd. En nyare fransk
författarö * • yttrar träffande om messiastanken sådan Jesus
fattadQ och på sig tillämpade densamma: “Intet hjerta har
såsom hans törstat efter rättvisa och menskligt broderskap,
brunnit af kärlek till de svaga och vanlottade, och han an-
såg sig förutbestämd att grundlägga på jorden denna rätt-
visans, lycksalighetens och dygdens regering, som han be-
nämde Guds rike... Att beslutsamt antaga messiaskallet,
att afsluta löftenas eller profetiornas tidsålder och öppna
tidsåldern för en fullständig förnyelse af de menskliga tingen,

* Francois Huet i en liten skrift, öfversatt under titeln : ”Kunna
vi veta något om Jesu lefnad?” s. 16, 17, 42.
174

detta var å Jesu sida en handling af gränslös, oändlig tro^
den största handling, som utförts i hela historien... Om
man endast tillskrifver Jesus hvad som tillhör honom sjelf,
skall man icke finna någon fläck, som fördunklar den un-
dransvärda handling, genom hvilken en Israels son vågade,
i det han förklarade sig för Messias, ställa en uppfordran
till Gud och menniskor att ändtligen förverkliga rättfärdig-
hetens regering på jorden. Genom denna handling, i hvil-
ken låg fröet till ett oändligt framåtskridande, förblifver
Jesus evigt urbilden för dem, som dö för folkens befrielse,
den nya verldsålderns förste martyr.“

Men efter ett års offentlig verksamhet hade han redan
hunnit slutit af sin bana. Att han endast med de renasto
medel sökte förverkliga sitt mål — Gudsrikets grundläggande
i menskligheten och närmast i Israel — och försmådde allt
vädjande till de menskliga lidelserna, kunde icke skydda ho-
nom mot följderna af öfverklassens hat och underklassens
osjelfständighet och slöhet. Lönen för hans arbete i Guds
och mensklighetens tjenst skulle från det dåvarande sam-
hällets sida icke blifva någonting annat än en skymflig död.
Hans lifs sista afton var, som sagdt, nu inne. Han hade
stått allt för ensam för att i yttre måtto ha kunnat lyckas.
Äfven hans lärjungar förstodo endast ofullkomligt hans tanke.
I denna afskedets stund ville han derför genom en sinne-
bildlig handling säga dem, hvad han icke kunde säga dem
med ord. Såsom afslutning på påskmåltiden bröt han ett
osyradt bröd, sände omkring det till alla lärjungarne och
sade: “tagen, äten! detta är min lekamen.“ Derefter fyllde
han en bägare med vin, sände omkring den och sade:
“dricken häraf alla! Ty detta är mitt blod, det nya för-
bundets.“

Jesus skulle nu med sin död besegla sin lära och sin
lifsgerning. Lika visst som detta bröd bröts och detta vin
utgöts, skulle hans kropp genom korsfästelsen sönderbrytas
och hans blod utgjutas. Likasom sädens kärna och druf-
vans safter tjena menniskan till näring, skulle han genom
175

sin död, som var ämnad att blifva invigningen af en ny
tidsålder, blifva en andlig näring för menskligheten, ja äfven
och på samma gång en näring i materiel mening i så måtto,
att denna broderskapets och den solidariska ansvarighetens
idé, hvilkens vägbrytare och martyr han var, skulle i sinom
tid utjenma alla missförhållanden och skriande olikheter
äfven i menniskornas jordiska -lott och sålunda trösta och
hjelpa alla lidande och mätta alla hungriga, och att till
dess detta mål var uppnådt, skulle samma broderskapets idé
bland hans lärjungar lindra lifvets vedermödor och underlätta
striden för gudsrikets förverkligande i menskligheten genom
att dem emellan göra allt gemensamt, så att de skulle bryta
sitt bröd med hvarandra och sålunda “förkunna hans död“
till dess han återkommer.

. Så uppfattades ock mästarens tanke af lärjungarne.
Bokstafligt efterkommande hans bud (Matth. 19 kap. v. 16
—26) införde den första kristna församlingen inom sig egen-
domsgemenskap. “Och alla de troende voro tillsamman och
hade allt gemensamt, och sina egodelar och sitt gods sålde
de och delade med sig deraf åt alla efter hvars och ens
behof.“ (Apostlagerningarna 2 kap. v. 44, 45.) I närmaste
samband härmed stodo de gemensamma måltider (kärleks-
måltider) de höllo hvarje afton. (Hufvudmåltiden hölls hos
de österländska folken på aftonen.) Dessa måltider afslu-
tades alltid med att brödet bröts och utdelades och vinbä-
garen kringsändes under upprepande af de mystiska ord,
Jesus uttalat vid sin sista måltid med sina lärjungar. På
grund häraf fingo dessa de kristnes kärleksmåltider nam-
net “den heliga aftonmåltiden“. Det heter om de förste
kristne, att “de voro beständiga i apostlarnes lära och i
gemenskapen och i brödsbrytandet och i bönerna“ (Apostlag.
2 kap. v. 42) och att “hvar dag voro de ständigt och en-
drägtigt i templet och bröto bröd i hemmen och åto med
livar andra i fröjd och hjertats enfald och prisade Gud“ (v.
46). Paulus talade en gång till de kristne i Troas (i Min-
dre Asien) då de “voro församlade för att bryta bröd“ och
176

detta var, såsom sedermera af sammanhanget synes, på af-
tonen. Först senare (i början af 2:dra århundradet), då
dessa församlingar redan blifvit alltför talrika för att hvar
dag kunna komma mangrant tillsammans, höllos dessa kär-
leksmåltider endast på söndagarne. Ännu senare (sedan
medlet af 2:dra århundradet) började Jesu åminnelsemåltid
skiljas från kärleksmåltiderna och förläggas till den egent-
liga gudstjensten, som hölls på söndagsmorgnarne.

Från denna tid förlorade nattvarden efterhand sin ur-
sprungliga karakter, och dermed förenades föreställningar
lånade från de hedniska mysterierna. Den började betrak-
tas som ett offer, först ett tackoffer och sedermera ett för-
soningsoffer. Den uppfattades slutligen helt och hållet ma-
giskt såsom ett underbart ätande och drickande i materiel
mening af Kristi lekamen och blod, en föreställning som för
den äldsta kristna kyrkan var helt och hållet främmande.

Sedan nattvarden skilts från kärleksmåltiderna, råkade
de sistnämda snart helt och hållet i glömska. Den gemen-
samhet och känsla af solidarisk ansvarighet, den broderliga
jemlikhet, som herskat bland de första kristna och likasom
kulminerat i nattvardsfirandet, försvunno småningom och
slogo öfver till sin motsats, sedan den kristna kyrkan kom-
mit under den verldsliga maktens hägn och främjade sina
intressen med dess hjelp. Presterskapet blef församlingens
herrar i stället för dess herdar, lärare och ledare. Det slöts
förbund mellan denna verldens store, rike och mäktige.
Kyrkan blef det* förnämsta stödet för öfverklassens makt och
är det ännu äfven hos oss. Genom reformationen, som snart
— äfven den — togs under armarne af den verldsliga mak-
ten, har ingen väsentlig ändring häruti inträdt. I . motsats
till Jesu lära och den äldsta kyrkans praxis, erkänner den
närvarande kristna kyrkan öfverklassens maktställning och
alla de sociala lögner och orättvisor, som dermed stå i
samband, såsom berättigade. Den erkänner det för rätt, att
ett gynnadt fåtal skall njuta frukterna af arbetet och arbe-
taren sjelf släpa och försaka; den erkänner kriget och väl-
177

signar dess mordvapen; den välsignar äktenskap, ingångna
för penningar eller af ekonomiska grunder, med ett ord äfven
sådana äktenskap som ej äro annat än en legaliserad prosti-
tution. Genom läran om brödets och vinets förvandling hos
katolikerna, genom läran om Kristi lekamens och blods verk-
liga närvaro i, med och under brödet och vinet hos luther-
anerna ingifver det moderna klass-samhället massorna en vid-
skeplig respekt för sakramentet för att sålunda genom van-
trons skräckbilder hålla dem i lydnad.

Nu vilja vi fråga: hvilket är ett större gäckeri och hån
mot Jesu nattvard — kyrkans vrångbild af densamma eller
August Strindbergs djerfva tilltag att kalla denna vrångbild
vid dess, i historiens spegel framträdande, rätta namn?

Ur dagens krönika. IV. 3—4.

12
Ur nyare tiders uppfinningar.

Om vattengas och glödljus.

Af G, A. Dellwik.

För omkring 6 år sedan talades mycket i. Stockholm
om en från Amerika hitkommen metod att genom sönder-
delning af vatten framställa en gas, som kallades “vattengas“
och var afsedd att, liksom lysgasén, ledas omkring i rör till
dé olika konsumtionsställena, men i motsats mot denna huf-
vudsakligen skulle användas till frambringande af värme,
och sålunda var ämnad att i det dagliga lifvet uttränga de
fasta brännmaterialierna: ved, kol, torf o. s. v. Den be-
qvämlighet, den renlighet och det minskade besvär, som
skulle beredas genom ett sålunda alltid till hands varande
bränsle, väckte lifliga sympatier; men brist på medel för-
orsakade, att försöken här snart måste af bry tas och öfver-
flyttas på utländsk botten.

På tal om användande af gasformigt i stället för fast
bränsle torde det vara lämpligt att i korthet beskrifva fram-
ställningen och egenskaperna af de gaser, som kunna komma
i fråga för detta ändamål. Af hittills i praktiken framställda
gasblandningar är det hufvudsakligen trenne, som i större
eller mindre skala varit använda för frambringande af värme,
nämligen vanlig lysgas, vattengas och generatorgas.

Den sistnämnda af dessa gasblandningar eller genera-
torgasen, som består af omkring en tredjedel brännbar kol-
oxid och två tredjedelar oförbränlig qväfgas, kan här helt
och hållet förbigås, då den, om också billig i tillverkning,
179

ej kan komma i fråga att transporteras i rörledningar i stä-
der till följd af den stora mängd onyttigt qväfve, som ingår
i densamma och hvilket dels skulle betinga omåttligt grofva
rörledningar, dels försvåra gasens förbränning. Det är en-
dast för metallurgiska ändamål, som denna gas finner an-
vändning.

Lysgasen framställes genom s. k.- torr destination af
stenko], ved eller torf, d. v. s. att något af dessa ämnen,
i de flesta fall stenkol, i slutna retorter upphettas genom
eldning utomkring desamma till så hög temperatur, att de
deri ingående flyktiga beståndsdelarna utjagas. Dessa flyk-
tiga beståndsdelar, som utgöra lysgasen, bestå hufvudsakli-
gen af en blandning af flera brännbara gaser i olika pro-
portioner, såsom vätgas, koloxid, lätta och tunga kolväten;
af dessa är det egentligen de sist nämnda eller de tunga
kolyätena, som göra lågan lysande derigenom att en mängd
fina kolpartiklar urskiljas ur gasen och i glödande tillstånd
sväfva omkring i lågan, tills de förbrinna. De tunga kol-
vätena ingå vanligen ej till mer än 4 à 5 procent i gas-
blandningen; alla de öfriga deri ingående gaserna tjena en-
dast till att genom sin förbränning underhålla den temperatur,
som erfordras för att hålla de i lågan kringsväfvande kol-,
partiklarna i glödning. — Vid lysgasberedningen erhålles.
såsom återstod i retorterna det i stenkolen ingående fasta,
kolet eller koks, hvilken oaktadt den höga temperaturen na-
turligtvis ej kan förbrinna inuti retorterna, då der ej finnes
någon tillgång på luft. Af denna koks användes en del till
eldning omkring retorterna; men en mycket stor del, i vo-
lym uppgående till nära lika mycket som de använda sten-
kolen, återstår och kan såsom gasverkets vigtigaste biprodukt
försäljas till bränsle.

Af hvad nu anförts framgår, att lysgasen, oafsedt sin
lysande egenskap, äfven är en särdeles användbar gasbland-
ning för frambringande af värme; men den har äfven sina
olägenheter, hvilka icke kunna fördöljas. I första rummet
bland dessa olägenheter framträder, åtminstone här i landet,
180

den omständigheten, att den är så dyr, att den ej kan kon-
kurrera i pris med det fasta bränslet. Då det emellertid är
allmänt bekant, att egarne af gasverken gjort en omåttlig
vinst, är det ju tänkbart, att denna olägenhet i någon mån
kan afhjelpas, dock ej längre än till en viss gräns; ty i
samma mån som gaskonsumtionen genom det nedsatta gas-
priset höjes, i samma mån ökas också produktionen af koks,
och då afsättningen af den nu förhanden varande koksqvan-
titeten redan mången gång möter svårighet, blir ett prisfall
derå en gifven följd af en ökad tillgång, hvilket med andra
ord är liktydigt med en höjning af tillverkningskostnaden.
För många gasverk, i synnerhet i utlandet, der gaspriset i
allmänhet är lägre än hos oss, är afsättningen af koksen en
mycket bekymmersam fråga. — En annan olägenhet hos
lysgasen är, att det är ganska svårt att fullständigt för-
bränna den, hvilket nogsamt märkes på lukten, då man
kommer in i ett rum, der mycket gas brännes. Vid gasens
användande till kokning medför detta den olägenheten, att
sot afsätter sig på pannorna, hvarigenom icke obetydligt
mindre värmeeffekt ernås, än som annars borde vara fallet.

Vattengas, som uppkallats efter den ena för dess fram-
ställande behöfliga beståndsdelen, vatten, består af ungefär
lika volymer vätgas och koloxidgas och framställes genom
att leda vattenånga genom starkt glödande kol, hvarvid
vattnets syre förbränner kolet till koloxid, hvilken tillsammans
med det ur vattnet frigjorda vätet utgör den gasblandning,
som kallas vattengas. Vattengas framställdes redan på
1820-talet; men de olika metoder derför, som tid efter an-
nan framträdt, hafva varit allt för dyrbara, ända tills det
för ett tiotal år sedan lyckades amerikanarne Lowe och
Strong att konstruera apparater, i hvilka gasen kunde
framställas mycket billigt, och från denna tid daterar sig
det stora och allt mer tilltagande användandet deraf på
andra sidan Atlanten.

Vattengasen brinner med blå, föga lysande låga; men
som de båda deri ingående gaserna äro mycket lätt förbrän-
181

liga, sker förbränningen alltid fullständigt, förutsatt att luft-
tillgången är tillräcklig, och dervid utvecklas en temperatur,
som med flera hundra grader öfverstiger den, som erhålles
vid förbränning af lysgas. Denna höga temperatur hos lå-
gan är beroende på hastigheten, hvarmed förbränningen
sker, och får ej förvexlas med den värmemängd, som alstras
vid förbränning af en viss volym gas; denna är nämligen
endast omkring hälften så stor som vid fullständig förbrän-
ning af en lika volym lysgas. Man skulle kunna kalla lå-
gans temperatur för dess qvalitet, under det qvantiteten an-
gifves af den mängd värmeenheter, som alstras vid förbrän-
ningen. Man kan för öfrigt teoretiskt med exakta siffror
beräkna såväl förbränningstemperaturen hos olika gaser,
som den vid deras förbränning utvecklade värmemängden,
hvilket dock skulle föra utom planen för denna uppsats. —
Då det emellertid af det ofvan sagda framgår, att man för
erhållande af en viss mängd värme behöfver använda dub-
belt så mycket vattengas som lysgas, kan det synas, som
det borde vara fördelaktigare att begagna lysgas än vatten-
gas för frambringande af värme. Detta är emellertid inga-
lunda förhållandet, dels emedan vattengasen kan tillverkas
och försäljas så mycket billigare än lysgasen, dels emedan
den senare genom ofullständig förbränning lemnar lägre
effekt än efter beräkning, under det vattengasen alltid för-
brinner fullständigt och under inga förhållanden kan afsätta
något sot. Denna gas besitter alla de fördelar, som man
kan begära af en gas, som skall användas till bränsle.

Det kan förefalla mången besynnerligt, att man för*-
ordar användandet af gas såsom bränsle, då ju denna först
måste beredas af det fasta bränslet och således, såsom för-
hållandet alltid är vid praktiska processer, en del af dettas
bränslevärde måste gå förlorad redan vid gasens beredning.
Det förefaller, som man borde kunna göra sig mera nytta
af det fasta bränslet, då man såsom hittills använder det
direkt i hvarje eldstad. Att detta emellertid ej är förhål-
landet, framgår deraf, att genom noggranna undersökningar
182

ådagalagts, att i ångpannor, der värmen bättre än i andra
eldstäder kan tillvaratagas, under lyckliga omständigheter ej
mer än 50 procent af det använda bränslets värmeeffekt
tillgodogöres, men att i en mängd andra eldstäder oftast ej
mer än 2 à 3 procent deraf nyttigt, användes, så att man
troligen räknar ganska högt, om man antager, att öfverhuf-
vud 10 procent af det fasta bränslets värmevärde under
nuvarande förhållanden nyttigt användas och 90 procent gå
onyttigt förlorade. Denna enorma värmeförlust uppkommer
dels genom ofullständig förbränning, dels derigenom att
förbränningsprodukterna utgå varma i skorstenen, innan de
hunnit afgifva sitt värme för det afsedda ändamålet, och
dels derigenom, att man i allmänhet ej kan applicera det
fasta bränslet på de ställen, der det skulle göra bästa nyt-
tan. Dessa olägenheter bortfalla till stor del vid användan-
det af gasformigt bränsle, som förbrinner fullständigare, lät-
tare kan appliceras på de punkter, der det behöfves, och
vid hvars användande hettan med lätthet kan modereras
genom vridning på en kran. Detta i förening med den be-
qvämlighet och snygghet, som åtföljer bruket af gasformigt
bränsle, gör dess användande både angenämare och mera
ekonomiskt än det fasta bränslet, under förutsättning, att
gastillverkaren ej genom ett öfverdrifvet försäljningspris
skadar så väl sitt eget, som allmänhetens intresse.

Att vattengasen ännu efter så många år ej vunnit nå-
gon vidlyftigare användning såsom bränslegas i städer, beror
väl dels på den hos allmänheten rådande farhågan för allt
nytt och opröfvadt, dels på den stora kostnad, som åtföljer
nedläggandet af ett nytt rörsystem för värmegas. Den enda
stadiga användning, som* vattengasen hittills vunnit i Europa,
är i én verkstad i Essen, der den sedan tvenne år med
stor fördel användes till hopvällning af grofva plåttuber,
och der man nu är i färd med att uppsätta en ny större
vattengasugn för att kunna tillfredsställa den alltjemt steg-
rade förbrukningen af gas. De fördelar, man i Essen vun-
nit genom användande af vattengas för detta slags vällning
183

äro dels en högst afsevärd bränslebesparing, då till gasens
beredning endast förbrukas de sämsta och värdelösaste koks,
som skrapas fram med slaggen under rosterna på andra
ugnar, dels en stor vinst i tid och arbete, i det nu 8 à 10
tuber vällas på samma tid, som förut erfordrades för att
med goda koks välla 1 tub, och dels en ytterligare bespa-
ring i arbete derigenom att en icke obetydlig arbetspersonal,
som förut var uteslutande sysselsatt med lagning af felak-
tiga vallar, nu kunnat afskedas, då alla med vattengas gjorda
vällar äro fullt pålitliga. Försök med vattengasens använ-
dande till andra metallurgiska ändamål pågå oförtrutet vid
samma verkstad, hvarjemte gasen äfven blifvit inledd i en
arbetarebostad, der den till, stor belåtenhet användes till
kokning. — I Amerika åter, som är de nu begagnade vat-
tengasmetodernas hemland, hafva dessa under de senare
åren vunnit en mycket stor spridning, dock ej så mycket
för bränslegas, utan för en slags lysgas, som erhålles på det
sätt att vattengasen karbureras eller uppblandas med ångor
af petroleum. Den på detta sätt beredda lysgasen kan gö-
ras betydligt ljusstarkare än den vanliga, och då den på
samma gång säljes billigare, har den vunnit en sådan sprid-
ning, att den nu användes i öfver 100 större och mindre
städer. I staden New-York finnas 7 gasverk, hvaraf 5 äro
fpa vattengas och dagligen distribuera 12 millioner kubik-
fot vattengas. I Brooklyn finnas äfven 7 gasverk, af hvilka
4 äro för vattengas.

Endast i tvenne mindre städer, , Yonkers och Lynn,
linnas dubbla rörledningar för att ur den ena distribuera
icke karburerad vattengas till bränsle och ur den andra kar-
burerad gas till belysning. Häraf framgår, att oaktadt för-
säljningspriset för den icke karburerade bränslegasen hålles
så lågt som 50 cent (1:87 kr.) per 1,000 kubikfot, men för
den karburerade vattengasen 1 dollar 50 cent à 1 dollar
80 cent (5:62 à 6:75 kr.) pr 1,000 kubikfot, man äfven i
det företagsamma Amerika, der penningar ej bruka tryta
för genomförande af nyttiga reformer, anser kostnaden för
184

nedläggande af nya rörledningar för bränslegas allt för stor. —
Med tanken å ena sidan på denna svårighet, och å den
andra på den stora och hastiga spridning, som vattengasen
utan tvifvel skulle erhålla, om man med densamma kunde
erhålla ljus utan att karburera den, eller med andra ord
om man kunde ur samma rörledning servera den billiga
okarburerade vattengasen både till bränsle och belysning,
har en svensk ingeniör, herr Otto Faknehjelm, nedlagt
ett flerårigt arbete på att medelst vattengas åstadkomma
s. k. glödljus eller inkandescensljus, det vill säga ett ljus, som
erhålles genom att till hvitglödgning upphetta en i lågan
inhängd eldfast kropp, och har slutligen efter långa uttöm-
mande försök lyckats utarbeta en särdeles enkel och prak-
tisk metod för vinnande af detta mål. Det eldfasta material,
han härtill använder är magnesia, ett ämne, som i stor
myckenhet förekommer i naturen. Genom flerä processer
formas magnesian till nålar, hvilka slutligen genom en stark
bränning erhålla ungefär samma styrka som porslin af mot-
svarande form. Dessa nålar fästas derefter med noga af-
passade mellanrum i en metallrygg, så att det hela får ut-
seendet af en liten kam, som upphänges öfver lågan af den
ur en vanlig gasbrännare utströmmande vattengasen. Till
följd af vattengaslågans höga temperatur uppglödgas de fina
nålarna hastigt till full hvitvärme, hvarvid de utstråla ett
klart, hvitt ljus, som är fullkomligt stilla af det skäl att den
lysande kroppen sitter stilla och ej sväfvar omkring.som de
små kolpartiklarna i en vanlig lysgaslåga. I ett annat af-
seende är detta ljus äfven olikt lysgasens, nämligen att det
är fullkomligt hvitt, så att alla färger vid detta ljus fram-
träda lika klara som vid dager och ej förändras såsom vid
gasljus. — De ofvan nämda kammarna, som inhängas i
vattengaslågan för frambringande af ljuset, kunna användas
i 70 à 80 timmar, utan att ljusstyrkan anmärkningsvärdt
nedsättes; men man har anledning tro, att deras varaktig-
het kan uppbringas ändå längre. Vare härmed huru som
helst, så varder kostnaden för dem ganska ringa och torde
185

i alla händelser ej komma att uppgå till högre än 50 öre
för en förbrukning af 1,000 kubikfot gas. Då dertill kom-
mer att vattengasen kan säljas till betydligt billigare pris
än lysgasen, samt att med det Fahnehjelmska ljuset vid
samma gasförbrukning erhålles omkring 40 procent större
ljusstyrka än med lysgasen, lider det intet tvifvel, att denna
nya uppfinning kommer att med välvilja mottagas af all-
mänheten, så mycket mer som ljuset i skönhet, fullkomligt
kan täfla med det från de elektriska glödlamporna. Äfven
i ett par andra afseenden har användandet af vattengas ett
väsendtligt företräde framför lysgasen, nämligen att, såsom
ofvan anförts, vid samma gasförbrukning endast hälften
så mycket värme utstrålar från vattengaslågan, samt att vat-
tengasen för sin förbränning endast konsumerar en tredje-
del så mycket luft som lysgasen, hvaraf följer, att luften i
starkt eklärerade rum vid det nya belysningssystemet bör
blifva mycket mindre upphettad och förskämd, än nu är
förhållandet. En följd af den ringa luftförbrukningen vid
förbränningen af vattengas är också, att faran för explosioner
betydligt minskas^; en gasexplosion kan nämligen ej uppstå
på annat sätt än, att en blandning af gas och luft i den
proportion, som erfordras för förbränningen, antändes genom
en öppen låga. Om nu gas genom en läcka eller en öppen
kran intränger i ett rum, så är tydligt att, eftersom vatten-
gasen för sin förbränning endast behöfver en tredjedel så
mycket luft som lysgasen, så fordras också, att tre gånger
så mycket vattengas skall uttränga i rummet, innan bland-
ningen hinner varda explosibel. En omständighet, som i
sammanhang härmed torde vara skäl att omnämna är, att
det är omöjligt att blåsa ut en för det nya ljuset apterad
låga, emedan den utströmmande gasen ögonblickligen tän-
der sig mot deri öfver brännaren sittande varma kammen;
faran för att gaskranar af vårdslöshet lemnas öppna, min-
skas sålunda äfven.

Äfveri för gasverken bör det nya belysningssystemet
varda välkommet.. De hafva under de senare åren fått en
186

hotande medtäflare i den elektriska belysningen, hvilken
hufvudsakligen genom sitt vackra ljus intagit publiken ; dess
dyrhet och faran för inträffande afbrott i belysningen genom
felaktigheter i maskinerna hafva visserligen förorsakat, att
spridningen deraf gått mycket långsamt och att man på
många ställen åter öfvergifvit det. Dock qvarstår alltid den
faran för gasverken, att man genom förbättringar i de elek-
triska maskinerna skall kunna förminska dessa olägenheter,
och i ett land, der gasprisen hållas så höga som hos oss,
är det ingen omöjlighet« att en konkurrens kan uppstå, som
i hög grad skulle kunna nedsätta värdet på gasverkens dyrr
bara anläggningar. Så mycket välkomnare bör«då fördern
ett belysningssystem blifva, hvarmed ett lika vackert ljus
erhålles som det elektriska, och vid hvars användande alla
deras anläggningar för gasens rening, uppsamling och distri-
buering bibehålla sitt fulla värde. Men de få äfven en an-
nan, opåräknad vinst genom införande af detta system; ty
om de iakttaga den alltid sunda regeln att sätta ett lågt
gaspris, skall allmänheten mycket snart vänja sig att använda
gas till kokning och uppvärmning af bostäder, hvarigenom
konsumtionen skulle mångdubblas. De behöfva dervid ej
heller frukta, att utrymmet vid gasverket allt för snart var-
der för litet; ty vattengasen fordrar till framställning endast
en femtedel så mycket kol som lysgasen, behöfver ej något
utrymme för skrymmande koksupplag och tillverkas dess-
utom så mycket fortare än lysgasen, att samma klockut-
rymme är tillräckligt för en betydligt ökad produktion. Då
ugnarna dessutöm. taga mycket mindre utrymme, bör efter
all sannolikhet en gasverkstomt, som under nuvarande för-,
hållanden är nätt och jemt lagom stor, efter införandet af
det nya systemet varda tillräcklig för en tio gånger så stor
produktion. En annan fördel för gasverken och som är den
hufvudsakligen verkande orsaken till det låga tillverknings-
priset för vattengasen, är den ringa arbetspersonal, som
erfordras. — Den enda förändring, som varder behöflig vid
187

sjelfva gasverken, är ombyggnad af ugnarna, hvilket är en
jemförelsevis obetydlig kostnad.

Det torde här vara på sin plats att med några ord
vidröra en anmärkning, som man ofta får höra framställas
mot vattengasen, nämligen att den ej har någon specifik
lukt, som genast tillkännagifver, om oförbränd gas på ett
eller annat sätt framtränger ur en ledning. Denna anmärk-
ning är så naiv, att man verkligen kan förvånas öfver att
så ofta höra den framställas: ty nog lär hvar och en veta,
att alla lukter äro flyktiga, och att det derför ej lärer be-
höfvas mycket vare sig hufvudbry eller experimenter för
att till vattengasen tillblanda så mycket af någon annan
luktande gas, att dess närvaro genast skall röja sig.

Slutligen torde vara skäl att beröra orsaken, hvarför
en uppfinning, som är så utarbetad, som ofvan angifvits,
ännu så litet låtit höra af sig, och hvarför ännu inga
vattengasverk finnas anlagda, der det nya ljuset kan före-
visas i större skala. Svaret härå torde i första rummet
böra sökas i uppfinnarens försigtighet att ej vilja sprida sin
uppfinning, förr än alla under försökens fortgång framträ-
dande svårigheter blifvit undanröjda och systemet blifvit
fullständigt utarbetadt i alla detaljer, men äfven deruti att.
för undvikande af allt för stora kostnader, början lämpligen
borde göras på sådana ställen, der vattengasugnar redan
finnas i gång. För närvarande äro emellertid under an-
läggning fabriker för tillverkning af de Fahnehjelmska
glödkammarna, såväl vid den omtalade verkstaden i Essen,
som i New-York; sedan systemet i något af dessa länder
blifvit infördt och pröfvadt i stor skala, torde det ej komma
att dröja, innan vi äfven hos oss få glädja oss åt en belys-
ningsmetod, soin, vi hoppas det, kommer att i ordets egent-
liga bemärkelse sprida glans såväl öfver uppfinnarens namn
som öfver det land, hvarifrån han utgått.
Karaktersdrag och anekdoter*,

i.	•

Civilicerade vijdar och vildinnor.
Också en mode-revy.
Af ~
Olle Bill.

Lady Harberton och miss King hafva predikat bland de ci-
viliserade vildarne, men ingen vill lyssna till dessa sierskor. Lady
Harberton vill att qvinnan skall klä sig i byxor och mannen i kjol.
Miss King yrkar på korta kjolar åt sitt kön och hon vill dessutom,
att herrarne skola lägga bort den fula ovanan att rodna och blekna
af förtjusning då de få se ett qvinnoben till knävecket.

Hvad skola vi tänka härom? Tillhör framtiden dessa omstör-
terskor? Kanske — kanske icke, den som lefver får se! Men efter
de menskliga utvecklingslagarne att döma, tro vi snarare, att men-
niskorna, de civiliserade vildarne, tänka klä på sig ännu mera i
stället för att knappa in på den nuvarande drägten. Låtom oss
kasta en blick tillbaka på klädedrägternas utvecklingshistoria, sådan
hon ter sig efter flydda årtusenden

Verldens förste nationalekonomei’ ansågo, att så länge som löf-
skog fans att tillgå, var det ingen nöd, garderoben var välförsedd.

* Då första häftet af ”Dagens krönika” lemnade pressen, skref utgif-
varen i anmälan : ”1 enlighet med hvad titeln angifvert är egentliga syftet att
behandla sådana ämnen, som ega ett omedelbart intresse för dagen, hvarjemte
dock äfven fristående humoresker och smärre anekdotartade bidrag från det
förflutna komma att inflyta* Så ofta omständigheterua medgifvit har ock
denna afdelning blifvit hågkommen, ->och red. hoppas att äfven i den blifvande
nya serien få emotse bidrag sådana som det i föreliggande häfte intagna
Strindlundska mästerstycket i epistolarstil m. fl. godbitar för hvilka red. har
att tacka en af våra bekanta politici, äfven väl hemmastadd i arkiven.
189

Men snart uppträdde fåfängan i skepnad af en qvinna med fjädrar
i håret. Från den dagen har man antecknat det första fall af en
sjukdom, som sedan blifvit mycket vanlig i verlden — modegalen-
skapen.* Qvinnorna började nu att lägga vinn om sin toalett och
männen, åtminstone de yngre, tvättade sig en gång i veckan. Länge
dröjde det ej förrän några unga skönheter prydde sina öron och
näsor med metallringar, men nu delade sig menskoslägtet i tvänne
partier — det ena, de civiliserade vildarne, förkastade näsprydnaden
och behöll örhänget, det andra, de råa vildarne, slöt sig odeladttill
det nya modet. De följa ännu i dag i det närmaste den antediluvi-
anska modejournalen och gå omkring med tiätrissor i läpparne,
pinnar i, näsbrosket och fjädrar på hufvudet. De civiliserade vil-
darne utvecklade en liflig verksamhet på klädedrägtens område.
Hals, armar och fotleder pryddes med gyllene smycken och krop-
pen höljdes i långa, osömmade tygstycken. Vid detta mode stan-
nade de halfciviliserade vildarne; hinduer och andra österländska
folk kläda sig så ännu i dag. Bland dem hafva dock kineserna och
deras naboer redan tidigt gått sin egen väg. Med hårpiskan, de
långa naglarne och de onaturligt hopklämda fotterna tror sig kine-
sen hafva uppnått den möjligaste likhet med den ursprungliga mensk-
liga skönheten, och han förbiser helt och hållet det faktum att
orang-utangen går på marken med avigvända och knutna fötter; att
orang-utangen icke också flätar sitt hår och formerar sina naglar,
beror utan tvifvel derpå att han funnit det vanprydande. Devester-
ländska folkslagen bibehöllo länge en viss enkelhet i klädedrägten.
Greker och romare draperade sig i mantlar och hade sandaler på
fotterna; göter, vandaler, nordmän, ”kreter och araber” lefde ännu
i lycklig okunnighet om både den klassiska modejournalen och hyf-
sade seder. Men med kristendomens insteg i verlden började man
yrka på en kristlig leform af klädedrägten. Den förste skräddaren
besteg ett bord och hängde ut den första skräddar skyl ten, vi veta
icke med bestämdhet hvar, men det måste hafva varit i Paris. Han
klipte sönder den klassiska togan, vek, vände och sydde, och snart
utgingo från mästers verkstad två nya drägter, som väckte de ci-
viliserade vildarnes beundran. Männen anlade kappa, byxor, väst
och klockkedja —. klockan saknades ännu — qvinnan klädde sig i
kjortel, lifstycke och hyckle på hufvudet. Nu började snobbai* att
stryka omkring på gatorna i de större städerna och qvitmorna fingo
annat att göra, än att sitta hemma och se efter barnungarne. Alla
i senare tider brukliga drägter äro blott variationer af denna den
förste nålriddarens uppfinning. Men hvilka variationer! De gamle
voro på sitt sätt anspråkslösa snobbar, och hvarje sekel har seder-
mera frambragt nya slag af dessa älskvärda varelser, tills i våra da-
190	•

gar en icke-snobb för en tynande och obemärkt tillvaro eller ock
far namn af ”original”. Krönikan berättar, att man vid Karl den
stores hof gick klädd i hemmaväfda kläder om hvardagarne, men
snobbade om söndagarne. Denna vana har numera öfvergått från
hofven till arbetarklassen. Amerikas guld dränkte Spanien i etthaf
af lyx, Henrik den åttonde köpte nya bröllopskläder hvart femte år,
Karl Stuart klädde sig sjelf och sina kavaljerer med folkets skattei’
och i Danmark skar man sönder riddarnes byxor, derför att det dyr-
bara sidenet ruinerade landet. Det skulle i våra dagar vara en väl-
betänkt åtgärd att skära ned byxorna på en stor del medborgare,
som ruinera sig på dessa plagg. ’ Ludvig den fjortonde styrde verl-
den med ”behagets och förfiningens trollspö”. Hvarför icke så gerna
säga snobberiets trollspö, som det i verkligheten var? Snobbspiran
föres numera af Wörth i Paris et kousorter. Tag ifrån gatan en
snobbverldens blomma i redingote, spetståiga skor, diamantbröstnål,
löskrage à la halsjern och smutsgula handskar och tillika en dam
med getinglif, lösabdomen och hatt à la det vidunderliga och grup-
pera dem på lämpligt sätt i det idéela paradisets lunder--- taflan
saknar icke färg, men hon är så outsägligt, så häpnadsväckande
löjlig, att — ja, jag tror icke att erkeengelen skulle betänka sig två
gånger innan han körde ut det älskvärda paret. Men om nå-
gon civiliserad vilde numera, vare sig af sparsamhetsskäl eller af
rent ästetiska bevekelsegrunder, önskade att återgå till den forna
enkelheten, så skulle konvenansen döma honom till bålet. Qvin-
nan, skapelsens skönsta blomma, går för närvarande klädd i tur-
nyr och anser sig dermed i väsendtlig mon hafva förbättrat den
Allsmäktiges skapelse och mannen förnedrar sig att beundra detta
spökelse. Den ociviliserade vilden, den råe, okunnige stackaren,
skulle blifva djupt förolämpad, om man föreslog honom att utbyta
pinnarne i näsan mot turnyren. Lady Harberton och miss King
äro ropande röster i öknen. Ty konvenansen hviskar i örat på de
civiliserade vildarne, att en qvinna icke kan visa sina ben till knä-
vecket, och de civiliserade vildarne vilja korsfästa ladyn och missen
för att de häda den snälla fru Konvenans.

Mylady and miss, kläden edei’ i säck och asko!
191

2.

Bref från Nils Strindlund till en skrifkunnig vän*.

Sollefteå den 12 Aprill 1852.

Angenäma skrifvelsen af den 12:te i denna månad har jag
med dagens post haft förmohn få emottaga, • hvar före jag tackar.
Af hjertad Gläder det mig att se dett verkliga fosterlandsvännen
Lefren alls icke trötnar att arbeta för Konung och folks trefnad.
Jag inbillar i min Fantasi, att jag är ung på nyt, då jag ser att
alting går bra. Herr Magistern kan inte föreställa sig, hvad intryck
det gjordt på mig, Då jag såg Baron Palmstjerna, Grefve Hammel-
ton och Beuejterdahl blefvo utnämnde — Desse män äro Konun-
gens och Fäderneslandets verkliga Vänner, och då Grefve Platen
tog afsked blef jag äfven Glad, ty han var en som var nersmittad
af Libberalismus, och ville stå väl hos Köpmän och Brukspattroner,
som äro ett folk som suger Rikets Must och Märg, Storpratare
springer och Pratar om Tärande Medlemmar, men de äro de rätta
Blodiglarna, som suger jemt hvarenda dag och hela Svenska Nattjon
beskattas af köpmänner, som -lefver i ett ständigt öfverfiöd, ty då
en Embetsman får lefva af ett a tvåtusende Riksdaler i årlig lön,
så lefver en köpman opp 10 à 15 tusen Riksdaler årligen, och det
skall svenska folket bestå honom, och ändå står Borgaren och
Brukspattron på Riksdagen Bredmunt som en ladudörr och Pra-
tar om Hushålning och Mist Husholning, och nedsmutsar det
Ädlaste Sverje äger, nämligen Konungen och hans Regering, Em-
betsmän och Armeen : och Relionen, den söker de att vilja utblanda
med Judar och kattoliker. Tan bort Relionen och styr allmänna
hopen sedan, det skal man få se, att det ej faller sig så Lätt. Att
köpmännen blifva litet efterhållne i Beskattnings väg, derpå tror jag
de få kännas vid.

Som jag nu ser, så tänker Herr Magistern resa i främmande
land, så får jag af Hjertad Önska honom Guds lesagande Engell i
sällskap och var hjertligen välkommen hem. Ty ställningar och
förhållanden i Sverje, synes arta sig väl, så att det lönar återkomma,
ty Hadde Allmänna Wahlprincipen här gåt fram, så hadde varit
bäst att Hederligt folk i god tid såldt sina fastigheter och rest till
Ryssland, ty det rätta Eländet, blir väl längst borta där, men där

" Stafsätt och allt i denna karakteristiska epistel är af oss med di-
plomatisk noggrannhet bibehållet. Vi torde böra erinra, att Strindlund året
efter det han skrifvit detta bref utsågs till talman.
192

allmänna val antagas, där blir Eländet ej längre bårta, än till dess
Pöblen lärer, att förstå sina krafter.

Ty hvad Oppossitjon i Sverje åsyftar, det är att tillvälla sig
krafter, och varifrån skola de tagas; Jo: gust ifrån Konungen, ty
på något annat håll åsyftas inte; och dän förres Vällde efter vår
Constitutjon och det är Nattjon Lycka om den bevaras.

En Medali har jag fåt af konungen med påskrift (för med-
borgerlig förtjenstj men någon Sillver Pocal har jag ej afhört. Att
jernvägs anläggningen går sackta det är väl ty att de skola bära
sig i Sverje är omöjligt, ty våra varor, som skola föras på jernvä-
gar äro så ringa i värde och tål inte så dryg Transportkostnad, så
att jernvägar kunna bära sig. Men nog vore det förmånligt, om
hela Nattjon ville betala farhåll för Brukspatronernes Eräckter och
och släpet för deras Betjening, dem skjälfva och deras Barn; på
jernvägar.

Att skrifva något om Herr Bar. A. det kan man ej göra, men
jag uplyste ju Herr Magistern der om muntligt i Stockholm, och
det vil jag förnya då vi träffas, men vad jag kan säga, ja inte går
det till den siffra som i Brefvet står men vad tryckningen kostar
vet jag inte.

Svenska Tidningen läses hör med nöije och Aftonbladet har
jag ej sit sedan den Nya Redacktjon framträdde, men vad jag hört
så skrifver den för Prenumeratjons pängarne och icke för Nattjons
väl, men för att plundra deras Fickor.

Då Advokat Fiscalen Rydqvist träffas hälsas han ifrån mig
han är en Man, som Sverje har Nytta och heder af han är min vän
och han bör få en mera vidsträckt verkningskrets än han har, ty
han är dertill Wuxen.

Med vördnad och Högacktning har äran teckna Herr Magi-
sterns aller ödmjukaste tjenare

A. Strindlund.
193

3.

En tilltänkt hyllningsgärd åt Karl Johan vid invigningen af

Göta Kanal 1832.

Bref från Borgmästaren Cederborg i Söderköping till
skalden Dahlgren.

Söderköping den 28 Ang. 1832.

Min Hedersbror.	.

Göta Kanal är färdig — Bror är Östgöte — ergo kommer
han hit vid de förestående högtidligheterna. Detta utgör för mig
och öfriga härvarande vänner en angenäm föreställning — men den
föder ock en önskan som jag å egna, Lagbergs och Flodmans väg-
nar har att framföra, den nämligen att M. Bror ville så ställa sin
resa att ankomsten kunde ske i rätter tid för att sprida ljus i vårt
mörka förstånd och med sitt ” Varde” ordna det chaos som förefin-
nes i våra funderingar huru vi böra oss skicka. Detta förtroende
visar åtminstone att vi förmå uppfatta snillets gudaförmåga.

Vårt lilla fattiga samhälle kan och vill icke förhålla sig som
en paus till den stora jubelkören. Vi hafva önskat att vid de högas
genomtåg genom kanalen i staden lägga ett blomstrande och sjun-
gande försåt för de ankommande majestätlige. Att göra större anstalter
vare ur vägen, helst allt hvad man gör vid detta tillfälle skymmes
och nedsättes af kanaldirektionens stora tillrustningar. Men svårt
har jag att öfvergifva den idén att låta fader Ramunder uppträda
vid den förestående högtidligheten och jag beder dig icke misstycka
att jag här sammanrafsar huru jag och Lagberg föreställa oss utförandet.
af denna idé. Stadens befolkning placeras på bergssluttningen midt
för lastageplatsen. När konungens slup kommit dit* göres han upp-
märksam på berget och i detta ögonblick öppnar det sig med bullei-
af jordras och nedrullande stenmassor och Ramunder i sin tids
fulla rustning träder fram emot kungen som han från kanalbanken
helsar som sin befriare. För öfrigt framställer R. i en kort be-
rättelse huru han till straff för öfvermod, för sina kolossala krafters
missbruk, för otrohet mot Omma och för de försåt han stält för
den helgade oskulden (S.-t Ragnhild) blifvit bergtagen under den
borg från hvilken han öfvat så många våklsamma hjeltedater —
och det på grund af den ödets dom, att han först då skulle befrias
när Omma blidkad lät Vetterns våg föra en hjelte, sin samtids störste
härförare och regent, tätt förbi R:s vikingaborg. Mer än ett år-

Ur dagens krönika. IV. 3—4.	13
194

hundrade hade han (R.) måst vänta på den befriande hjelten. Tack-
sam förkunnar han hur till dennes, kungens ära och everldeligt
minne af händelsen han ville bringa den genom saknad af hans hägn
och omvårdnad så länge i vanmakt sjunkna staden till en här förr
aldrig funnen rikedom, trefnad och storhet och det lika varaktigt
som den förmälning mellan 2:ne hof hvilken nu firades och som
framstälde en fridens regentbragd föga mindre, vigtig och stor än
den krigaren och statsmannen utmärkande, som förenat 2:ne riken.

R.	uttrycker åter sin tacksamhet, hvari stadens befolkning
uttrycker sitt deltagande genom jublande trefaldt hurra under ka-
noners dån — hvarefter verser till konungens lof i stor kör af-
sjungas. •

K:ste Broder! Säg mig uppriktigt och i förtroende dina tan-,
kar om denna idé — samt om du vill förbarmande tänka på oss i
vår bedröfvelse och bidraga att realisera denna idé. Dina vänner
skola nog veta att betacka dig — men borgmästare och råd och
stadens borgerskap skola ock i full skrud uppvakta dig och med ett
till ämnet lämpligt tal framräcka honorarium — och alla våra gamla
fröknar niga djupt.

Nu är jag lättad i mina bekymmer — då de äro anförtrodda
dig — med hopp och förtroende väntar jag ett ord ifrån dig — som
kommer att afgöra allt. — Låt mig icke länge få vänta derpå — du
känner vigten af ett ord i sinom tid — Broder! på dig förtröstar
jag — låt mitt hopp icke komma på skam,

Med lifligaste högaktning och vänskap,

Min heder sbrors
Ödmjukaste och .
tillgifnaste tjenare

S. M. T. Cederborg.

. Dahlgrens svar.

Stockholm den September 1832.

Värdaste broder och vän!

Högst öfverraskande för mig att se mig ihågkommen af min
bror genom dess vänskapsfulla skrifvelse, får jag på det förbindli-
gaste tacka derför.

Ditt förslag i afseende på den ifrågavarande högtidligheten
är visserligen till sin idé poetisk, och i detta fall gillar jag, meo
judicio, densamma fullkomligt. Men en annan fråga är: huru verk-
ställa den och hvad effekt kan den frambringa? Ty skulle den miss-
lyckas, nedfaller den till det parodiska och löjliga. Först och främst
beror ju mycket på väderleken för dagen och tiden, då konungen
195

kommer att passera. Vidare huru frambringa den nämnde illusio-
nen med stenraset etc —? Kan jätten Bamunder uppträda ensam
ellei* bör han ej hafva en svit med sig? Hurudant är perspektivet
nedanför och uppåt — jag menar från punkten, der konungens båt
stannar vid lastageplatsen till den. hvarest jätten framträder? Är
•derifrån och till' stranden långt? Ty behöfver han spatsera en 2 à
3 minuter, som gör ett uppehåll, så afkyler ju detta illusionen.
Om folkskaran föreställes stå rundtomkring öfverväger ej månne
denna anblick .det öfriga: jag menar jätten etc. etc. — och blir ej
då samma missförhållande, som i vissa landskapsmålares taflor, der
naturen finner sig nedtryckt eller undanskymd af en mängd lef-
vande föremål: sådana som herdar, boskapshjordar m. mera? Men
framför allt, hvad tror du majestätet.sjelf skall säga härom? An-
tingen skall han och de öfrige kunglige, som troligen medfölja, få
notis om saken på förhand och då blir ju allt ett gyckel, eller icke.
I senare fallet kunde hända, att han med sitt lynne toge illa vid
sig; och ännu mer den qvinliga personalen. Ytterligare: hvem går
i borgen för att ej jätten kan framkomma för bittida eller för sent,
att han kan komma af sig i sin roll? Mycket som kan gifvas med
fördel på en teater låter ej praktisera sig i fria luften. Dess-
utom behöfdes för att väl verkställa förslaget att det förut öfver-
spelades. Men det låter sig ju icke verkställa. Af dessa skäl skulle
jag helt och hållet vilja afstyrka förslaget. Dessutom är konungen
mycket mer belåten om några unga flickor springa och frambära
blomster inför honom. Ungdomen har alltid någonting behagligt
och intagande med sig. En vacker gruppering af folkskaran vid
bergets sluttning skulle äfven ha en synnerligt god effekt. Bättre
att göra litet och enkelt men nätt och behagligt, än försöka något
större och löpa fara att misslyckas. Kunde jag i tanken rätt er-
inra mig lokalen, så skulle jag vidare yttra mig härom. Du beder
mig komma ner. Jag medger att det är högst frestande, men min
tid tillåter icke. Du får nu inte illa upptaga mina anmärknin-
gar; de kunna möjligen vara oriktiga; men jag tyckte ärligheten
fordrade att öppet uttala min mening, i synnerhet i en så vigtig sak
som denna. Jag skulle vilja lägga mycken vigt på grupperingen
af folkskaran — så väl vid bergsfoten som vid lastageplatsen. En
fil af ungdom i hvita kläder — etc. etc. — dock jag kommer ej
rätt ihåg lokalen.

Framför mina broderliga hälsningar till vännerna Lagberg
och Flodman. Tack än en gång för episteln!

Din beständige
Carl Dahlgren.
196

Skaldinnan Euphrosynes. åsigt om saken.
(Ur bref till Cederborg.)

Idén med Ramunders framträdande är verkligt poetisk och
skulle i sanning ha en förträfflig effekt. Men tiden är icke poetisk
och derför har min kusin rönt motstånd häruti. Skada att så skett !
ty ingenting hade varit mera ovanligt vid ett sådant tillfälle, då
just det egna i uppfinningen framstält en större tafla, som i hög
grad skulle ha öfverraskat med sin förtrollande anblick. — Om det
är möjligt, så bör min kusin framhärda i utförandet af denna vac-
kra idé.

(Emellertid segrade Dahlgrens betänkligheter.)

4.

En duell mellan två svenska officerare.

Ur ett i enskild ego befintligt bref från Skåne af 1801
hemta vi följande ganska egendomliga berättelse:

”Något om duellen mellan baronerna Beckfriis och Wrangel*.
Beckfriis såsom placerad major och till hvilken kungens gardescorp-
ser aflemna vaktparaderna, har genom sin ackuratess i tjensten,
som kallas stränghet, ådragit sig officerarnes ovilja, hvilken de på
stället ej vågade visa, helst kungen sjelf är mycket nogräknad på
allt i tjensten.

Eör att taga hämd, hafva nedkommit 3:ne gardesofficerare :
Wrede**, Wrangel och Gustafsköld**, som voro säkra att träffa Beck-
friis vid Ramlösa — hvilket skedde på en bal i Ramlösa — de ut-
märkte sig i mycket moquerie som han undvek-och låddes sig ej
förstå.

* Lawe Beckfriis, född 1772, major vid konungens eget regemente
1796, död 1802. Henning Gustaf Wrangel, vid ifrågavarande tillfälle omkring
21 år gammal, var den samme som 1833 sprängde kolerabommarne mellan
Norge och Sverige samt dog några dagar derefter på sitt vackra Sperlings--
holm, ”känd genom sina kärleksäfventyr, sitt häftiga lynne och sina dueller”,,
säger Adelns ättartaflor. Hans lefverne, berättadt af hans betjent, finnes
tryckt.

** Fabian Ernst Wrede, fader till n. v. ministerresidenten, var vid till-
fället 19 år. Gustaf Gustafsköld var, liksom Wrede, löjtnant vid l:a gardet.
197

Följande dagen, på en assemblé i Helsingborg träfiades de
åter nedkom ne herrarne i svarta underkläder — Beckfriis erinrade
om kungens ordres som förbjuda dess lifkorps visa sig hvad som
helst i annat än uniform, och att han blef satt i nödvändighet derom
rapportera.

Påföljande dagen kom Beckfriis att gå dem förbi på gatan
och på dess hälsning genom lyftning på hatten svarades ej, utan
sågo de honom blott stint i synen.

Efter hemkomsten i dess qvarter., lät han genom kapten
Morman* kalla dem till sig. På gjorda förebråelser, om en slik
ohöflighet, förde Wrangel, som gissas genom lottkastning dem emel-
lan blifvit gord till hufvudman, ordet och trodde det ej vara någon
skyldighet hälsa, det berodde väl på en hvars behag m. m. sådant.
Då Beckfriis yttrade sig anse för pojkaktighet, undflykt m. m. som
kunde förefalla. Detta ordet pojkaktighet omfattade Wrangel såsom
anstötligt mot en officer och hvarpå utmaning skedde och öfverens-
kommelse att påföljande dagen öfverresa till Helsingör.

De anmälte sig i sådant afseende hos kommendanten om pass,
men utom det officerarne äro förbjudna till öfverfart, utom konun-
gens tillstånd, var ändamålet allmänt bekant och resan vägrades;
men på anhållan, att få resa ut på sjön för att roa sig med fiskande
blef det tillåtet, med antydan till färjemannen, att vid hårdaste an-
svar ej föra dem öfver.

I egenskap af sekundanter voro å Beckfriis sida kapt. Mor-
man och löjtn. von der Lancken samt på Wrangels sida Wrede och
Grustafsköld. Vid utkomsten ett stycke i sjön antyddes färjemannen
föra dem öfver, och vid dess vägrande tvingades han dertill af Mor-
man, som drog ut sin pistol. Utanför Helsingör vid Repslagare-
banan nedanföre Marienlyst verkstäldes gerningen i det de förmod-
ligen efter signal aflossade .skott mot hvarandra, som ej träffade.
Historien förmäles af som lige, att på Beckfriis’ utlåtande, att det
kunde göra tillfyllest — Wrangel svarat det ej kunde aflöpa med
sådant harcelleri, utan de borde fortsätta affären med nya skott; en
del säga, att Wrangel var tillfredsstäld, men på Wredes utlåtelse,
att Wrangel kunde göra som han behagade, så lät han sig ej
nöja, hvarpå de lottade hvem som skulle skjuta först, hvilket der-
igenom tillkom Beckfriis och hvilken levererade kulan vid nedra
refbenet. Karlen stalp, blef genast förd på hospitalet under dok-
torns vård — kulan har stannat qvar i kroppen och har ej
kunnat sonderats hvarest den tagit sin kosa, så att det i början var
föga apparence om hans vederfående.

* Holger Ludvig Morman, död i Ystad 1825.
198

Beckfriis med öfriga begåfvo sig tillbaka; vidai’e ger ryktet
vid handen, att Beckfriis genast besökt generalguvernören Toll på
Beckaskog och afgifvit rapport om hela förloppet, som blifvit afsänd
till kungen, samt skall generalguvernören gifvit Beckfriis en bre-
vet af ungefärligen det innehåll, att sedan händelsen är inberättad
till konungen, så kan ej fråga om arrest å Beckfriis äga rum, förr
än konungen derom förordade. Nu säges att Beckfriis är upprest.”

5.

Nekad kredit på skrifmaterialier åt Kongl. Maj:t*

Wälborne Herr Grefve, Kongl. Maj:ts Råd och President, så
ock Ädel och Wälbördig Stats-Commissarie. Äf bilagde varder Kongl.
Stats Contoiret förnimmandes, hurusom Kongl. Cancellie Bokhålla-1
ren Johan Corall icke mäktat skaffa Credit på ett ris papper, som
på honom blifvit assigneradt, af orsak, att dess af Kongl. Stats Con-
toiret för åren 1713 och 1714 undfångna assignationer icke blifvit
ännu betalta; och som på det sättet, i mangel af papper och andra
dylika nödiga redskap, all förrättning här vid Kongl. expeditionen
innan kort lärer stanna, så ville Kongl. Stats Contoiret draga om-
sorg att bemälte Bokhållare ofördröj ligen undfår en anordning på
redbara medel, på det han derigenom må komma i stånd, att uppe-
hålla Crediten och skaffa till hands, det som göres af nöden, hvar-
med WI befalle Kongl. Stats Contoiret Gud Allsmäktig.

Stockholm den 15 Februari 1715.

Ulrica Eleonora.

Gustaf Cronhielm.	Arvid Horn.

jReenstierna.	A. Tessin. D. von Höpken.

‘ 6.

Också en följd af indelningsverket.

I Glumslöfs Dödbok för 1833 förekommer följande:
Söndagen den 21 Oktober dog afskedade dragonen, postman

* Ur riksarkivets samlingar.
199

nen Åke Modig å N:o 14 Öfra Glumslöf, af ålderdomssvaghet i en
ålder af 76 år, samt blef söndagen d. 28 Okt. begrafven. Enligt
den ijfverlemning, som Åke Modig sjelf förklarat vara af hans mo-
der erkänd, föddes han då den förmente fadern redan några år
vistats i Pommerska kriget, och således efter naturens ordning ej
kunde vara hans fader. Men ryttaren erkände dock vid sin åter-
komst barnet såsom sitt.

Ett lika förhållande var med f. d. dragonen, skolmästaren Per
Ortberg i Glumslöf; och har dylikt skolat ega rum på de flesta or-
ter i Sverige under det sjuåriga Pommerska kriget, icke den enda
skadliga påföljd af vårt svenska Indelningsverk, från hvars stiftelse-
Sveriges militäriska nationalära alltmer och mer aftagit.
Breflåda.

Recensent af ”Europas Hof”. Utan att vilja använda utrym-
met i ”Dagens Krönika” till polemik med en kritiker, som helt obe-
sväradt utlåter sig om förhållanden hvilka han icke känner till, vill
jag blott meddela att äfven Edei- senaste uppgift rörande de af mig
utgifna, i Kongl Danska Geheimearkivet betintliga Christian VIIIzs
memoarer, varit gripen ur luften. Ni yttrar nämligen uti Edert
i Ny svensk tidskrift införda svar på mitt' genmäle att ingen hi-
storisk forskare skulle haft den djerfheten att vilja offentligen fram-
lägga så beskaffade aktstycken af så färskt datum. Emellertid vill
det sig icke bättre för Eder, än att dr Yngvar Nielsen, hvilkens
egenskap af historisk forskare Ni förmodligen icke vill jäfva, haft
for afsigt att utgifva denna dagbok, men hans plan strandade på
svårigheten att å ort och ställe finna någon person som kunde dé-
chiffrera och afskrifva konungens allt annat än lättlästa franska origi-
nalhandskrift, en svårighet som det lyckades mig att öfvervinna.

Utgifvaren af ”Europas hof”.

Red. af Finsk tidskrift, Helsingfors. I septemberhäftet af
Eder ärade tidskrift har signaturen Turdus Merula erhållit en rid-
dare med anspråk att vara ”sans peur et sans reproche”, men som
dock icke vågar sätta ut sitt namn. Det skulle kunna tyckas som
om blott en mansperson i verlden borde känna till Turdus Merulas
hemligheter, och alltså skulle man kanske kunna gissa sig till, hvem
författaren är. Då han (eller hon) emellertid anklagar mig i hårda ord
derför att jag skulle gjort mig skyldig till en ogrannlagenhet ge-
nom att i en not i supplementbandet till ”Svenska hofvet” röja hvem
som åsyftas i paskillet ”Musikerns dotter” af Turdus Merula, så
vill jag taga mig friheten meddela att detta skett i samråd med
grefve C. G. Ridderstolpe, son till den person som af Turdus Me-
rula blifvit öfverhöljd med smädelser.

Utgifvaren af ”Svenska hofvet”.

En svensk. Red. har genomläst Eder insända artikel i norska
frågän, men kan icke införa densamma, eftersom den dels är all-
deles för lång och dels behandlar tvistepunkter som numera icke
hafva aktualitetens intresse, samt för öfrigt icke är affattad i den
städade form, hvilken är ett oeftergifligt vilkor för att erhålla plats
i ”Dagens krönika”.

Förf, af ”En bit realism ur nöjenas verld”. Eder uppsats
öfverensstämmer icke med tidskriftens plan. Manuskriptet är be-
varadt och kan återhemtas.