OR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR
i

UNDER MEDVERKAN AF

CLAES LUNDIN,	ALFREDO MAZZA,

VILH. WADMAN,	HELEN ZIMMERN,

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

FJERDE ÄK.G-ÅNGEJV

ANDRA HÄFTET

------------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.




Norrköping 1884. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.




innehåll:

Sid.

Två aprilfrågor. Af Vilh. Wadman.....................................1

En helsning från Italien. Af Alfredo Mazza.........................11.

Carl Snoilskys diktning. En återblick, af Fritz Krook ... 17.
Lejonklon. En interiör från Pan, af François Corpse .... 29.
Engelska tidningspressen i våra dagar, af Helen Zimmern . . 38.
Björnsons sista stycke: ’’Over ævne”, af Anselmus..................56.

Genom ett par landsortsbrillor. Fragment ur det förflutna half-
årets krönika, af Gustaf Gullberg	65,

En draksådd. Några anmärkningar om den svenska högerpres-

sens hållning i norska frågan. Af A. F. Åkerberg . . 76.
Harald Molanders ”Vårflod’’. Af Daniel Fallström .... 82.
Moderna verldsförbättrare Af Claes Lundin..........................87.

Två aprilfrågor.

Af Vilh. Wadman.

1,

En af mina närmaste grannar är en gammal man,
som jag rätt ofta pä qvällarne brukar besöka och språka
med. Han följer med i tidningarne så godt hans af åldern
försvagade ögon det tillåta. Luckorna i sitt vetande brukar
han fylla genom att “pumpa“ mig. Någon gång läser jag
högt för honom. För några dagar sedan råkades vi. Jag
hade ett Dagblad med mig och läste för honom våra väl-
görande fruars granna upprop till Sveriges qvinnor.

Gubben fann saken mycket rolig. Han gnuggade hän-
derna, som han brukar göra, när han känner sig riktigt be-
låten. Att han satt och klämde, som man säger, på någon
lustig anmärkning, det kunde jag se på ryckningarne i mun-
giporna och på de skiftande rynkorna vid ögonen.

Och i förtroende kan jag nämna, att gubben, så gam-
mal han är, en och annan gång försöker sig på en witz.
Han lät mig emellertid gå på med läsningen. Och jag läste
ända till slut, markerande de mest anslående (kursiverade)
punkterna. När jag kom till alla namnen gjorde jag en paus.

Nå, det finnes väl underskrifter?

Ja bevars. — Och jag läste upp dem alla — hade
jag så när sagt. Men jag hoppade verkligen öfver några
tiotal. Det tyckte jag mig kunna ha råd till.

Gubben satt tyst en liten stund. Sedan såg han upp.

Ur dagens krönika. IV. 2.,	1
2	■	.

Ögonen plirade bakom glasögonen och munnen småmyste
så trefligt.

“Drifver di igenom det der, så är ju försvarsfrågan
löst utan all afskrifning och utan allt bråk/ .

“Hur menar farbror?“ sporde jag.

“Jo,“ sade han långsamt, “om hvarje svensk qvinna
årligen skänker Kongl. Maj:t och Kronan en “krigare“, så
skall väl Sverige i en framtid ledigt kunna hålla stången
mot hvilken fiende som helst, hi, hi,“ tyckte han och gnug-
gade belåtet händerna.

Jag skrattade också naturligtvis.

“Farbror är då alltid så rolig.“

Att störa gubbens glädje öfver witzen genom att fram-
hålla mina farhågor för en möjlig öfverbefolkning ville jag
ej. Vi kunde då också lätteligen kommit in på emigrations-
frågan, som vi helt nyligen, i följd af Ernst Beckmans hemska
varningar, ända till leda afhandlat. Vi skämtade emellertid
helt godmodigt och hjertligt med detta nya storartade prof
på qvinlig offervillighet. Så talte vi allvarsamt om saken.
Ty den har sina • allvarsamma sidor, det kan ej förnekas.
Många till och med. Och när jag kom hem, läste jag å nyo
med eftertanke igenom uppropet.

Så kom jag plötsligt att tänka på: hvem är roten och
upphofvet till allt detta? Det är naturligtvis någon af de
undertecknade — en qvinna, det är klart. Ty man kan väl ej
i den här affären med något slags fog undra och spörja:
Où est Vhomme? liksom man alltid anser sig hafva rättig-
het att fråga, när det gäller djerfvare företag af det man-
liga slägtets medlemmar: Où est la femme? Nej, det är ju
alldeles otänkbart. Men så slog den tanken mig som en
blixt: såvida ej... Och så tog min tanke allt klarare form.
Skall jag våga säga ut? Nå, ja, hvarför icke. Det är ju en
af vår tids skönaste rättigheter att få säga hvad som helst,
blott man ej begagnar smädligt skrifsätt. Derför fortsätter
jag, ty min gissning är ingalunda smädlig — tvärtom: så
vida icke den ärade ledamöten af andra kammaren på Hel-


3

singborgsbänken, herr Borg, här varit framme med en liten
“vinkus“.	•

Han har ju så godt som tagit “svenska qvinnan“ på
entreprenad — för att begagna en modern författares ut-
tryckssätt. Tänk blott på qvinnorösträttsfrågan. Hvem är
det väl som har äran af att ha fört denna fråga under de-
batt; hvem har varmt, eldigt talat för qvinnans rösträtt, om
icke just herr Borg? Vill någon svenska qvinnans väl, så är
det visst han. Med fetstil torde nog en dag hans namn
tryckas på första bladet af Svenska qvinnofrigörelsens histo-
ria. Derom är jag lifligt öfvertygad.

Men jag hör er fråga: hvad skäl kan ni hafva att miss-
tänka herr Borg ? Visserligen är det sant, att han... Men
i alla fall ... Jag förstår ej, hvad intresse han skulle kunna
hafva af att en sådan förening komme till stånd.

Jo, ni skall få höra. Vi skola söka utreda saken för oss.

Vi äro ense om, att qvinnan ligger herr Borg om hjertat.
Eller hur? Men äfven om den svenska qvinnan skulle blifva
innerligt ledsen, så nödgar oss vår sanningskärlek att tillstå,
att hon för herr Borg torde komma endast i andra rummet.
Fosterlandet intager naturligtvis det första. Man vet ju, att
herr Borg, såsom det en nitisk fosterlandsvän egnar och
anstår, städse varit på språng efter en tillfredsställande lös-
ning af de s. k. stora frågorna. Nu har han å ena sidan
—- på hvad sätt vill jag ej försöka utreda, det är ett psyko-
logiskt fenomen — kommit på det klara med, att den svenska
qvinnan hyser stor benägenhet för fästningsbyggande, att
hon lifligt åstundar skapandet af en ordentlig träng m. m.
dylikt — allt utan några önskningsmål beträffande afskrif-
ning och annat trassel. Troligen skulle hon utan vidare
medgifva den der afskrifningen eller aflösningen, hvad det
nu kan heta. Och det vore ju en välsignad sak. Men å
andra sidan vet han också — genom att låta fakta tala —
att den svenske mannen, öfver hufvud taget, hyser en till
afsky gränsande motvilja för befästningsarbeten, tränghus-
byggande och mer sådant samt att han envist med försvars-
4

frågan söker hopkoppla alla möjliga andra frågor. De se-
naste riksdagarne hafva ju gifvit detta för handen.

Hade nu, menar herr Borg, såsom vi tro oss förstå,
den liberala svenska qvinnan egt rösträtt och hade hennes
vilja på vår riksdag varit representerad, hade nog omröst-
ningarne i gemen angående dessa stora frågor utfallit annor-
lunda, än de nu gjort. Karlsborg hade att börja med full-
bordats, trängen fått sig nödiga hus. Och hade väl isen
varit bruten och qvinnan fortfarande haft ett ord med i
stämman, så hade nog allt det andra gått som en dans,
landet kunnat andas ut och tänka på annat än möjliga freds-
brott. Derför, om man ej för evigt skall stå och stampa
på samma fläck, måste till qvinnan utsträckas den rätt, som
mannen, obegripligt nog, för sin egen del tjurhållit — ut-
trycket är icke för hårdt — allt sedan det första samhället
danades. Detta borde ligga för hvar och en så klart som
kristall. Men, tyvärr är ej så förhållandet. Endast herr
Borg har hittills fullt insett det.

Hans klokhet förbjöd honom dock att under riksdags-
debatten framlägga sin upptäckt. Han. visste väl, att, om
han tagit bladet från munnen och yppat sina innersta tan-
kar, det kunde händt, att qvinnans rösträtt tvärt vägrats.
Ty mången skulle kanske dragit hans ord i tvifvelsmål,
mången skulle kommit med farhågor för maktmissbruk etc.,
Med ett ord, man skulle genom att diskutera saken ingen-
ting vunnit. Snarare tvärtom. Misstroende mot både herr
Borg och svenska qvinnan kunde blifvit följden. Och ut-
sigten för nämda qvinna att få rösträtt kunde än mer min-
skats. Derför nöjde sig herr Borg under debatten med van-
liga, tarfliga skäl, försökte hvad verkan vältalighetens be-
rusande blomster kunde ha på “farbröderna“. Han trodde
visst icke att det skulle gå. Men ett försök skadade ju
aldrig. Hvem vet?

Men det gick ej. “Farbröderna“ förskansade sig bak-
om låtsad godmodighet, togo förslaget till och med litet
skämtsamt — de fåvitske!
Dermed — med förslagets genomfall — hade också
en ny, kanske flerårig stiltje för de stora frågorna varit så
godt som gifven, om herr Borg ej hade haft sin reserv, som
var mer dugande än hufvudstyrkan. De skola se, då de ej
velat tro, mente han. Mot invändningar sådana som dessa :
qvinnan kan omöjligen förstå dossa frågor och åtskilliga
andra, de falla ju alldeles utom hennes sfer; hon kan icke
intressera sig för dem; arbetet måste fördelas mellan man
och qvinna; hon har ju sitt bushåll att sköta, sina barns
uppfostran att öfvervaka, hon har sin toalett och sin väl-
görenhet, kanske också en smula literär verksamhet ; hennes
krafter kunna omöjligen räcka till att bära flere bördor —
mot dessa lumpna invändningar ville nu herr Borg genom
Svenska qvinnoföreningens stiftande ställa det enkla faktum:
att den svenska qvinnan förstår lika bra som mannen de foster-
ländska frågorna; att hon varmt intresserar sig för dem;
att hon godt hinner att taga i tu med dem; att hennes
krafter äro vida större än man hittills trott ; att hon till och
med är mäktig af personlig uppoffring för statens väl —
allt detta ville herr Borg låta den svenska qvinnan med ett
enda slag visa.

Han framlägger för henne sin plan. Hon antager den
genast. Listor cirkulera i flygande fart. Några tidnings-
spalter kungöra saken — kostnadsfritt till och med. Det
är så enkelt, att man riktigt häpnar. Rösträtt kan efter
detta omöjligen vägras henné. Alla bli ju tillfredsstälda —
äfven aflösningsifrarne, såsom man har skäl att antaga. Om
icke detta “tar“ vederbörande, så tar väl aldrig något dem.

Och så härtill den genialiska tanken att med ens öppna
tillträde till föreningen för alla Sveriges qvinnor, icke blott
städernas, hvilka hittills haft så godt som monopol på väl-
görenhet i stort, utan äfven landsbygdens qvinnor, till och
med de armaste. Alla äro nu i tillfälle att visa, hur högt
de tänka om fosterlandet, huru varmt de intressera sig för
dess fred och välstånd och frihet.

Jag ser i andanom med hvilken känsla af stolthet dags-




G



verkarhustrun, backstugusitterskan lägger slant till slant i
det doldaste hörnet af öfversta dragkistlådan, för att en dag
med sin krona inknuten i näsdukssnibben gå in till närmaste
filialkontor — jag förmodar organisationen går i den rikt-
ningen — för att hos filialdirektrisen låta skrifva in sig i
Svenska qvinnoföreningen. Om äfven hennes hjerta skulle
svida, när hon lemnar ifrån sig de med slit och släp för-
värfvade styfrarne, som hon nog ibland känt sig frestad
att gripa till, när barnen skrikit efter bröd — så bör den
tanken skänka henne full tröst: “den stolta fästningens mu-
rar skola, på samma gång de utgöra kommande slägtens
värn, bevara en erinran om den svenska qvinnans foster-
landskänsla.“

Att hon, genom att gifva sin skärf, indirekt — möjligen
någon gång direkt — beskattar sin man, sin familj, då hon ur
huset bortför ett kapital — låt vara litet, så är det dock
ett kapital, som är förvärfvadt för familjens behof och som
måste på andra håll, genom fördubblade ansträngningar,
återtagas; att det ännu ej är utredt, om Karlsborgs läge
och beskaffenhet i öfrigt är af den art, att det verkligen
kan utgöra “ett värn för kommande slägten“ — allt detta
vet hon ej och behöfver ej veta. Ty tanken är i alla fall
stor, bevekelsegrunden ädel. Hon har gjort en god gerning,
och så får ju hennes namn stå tillsammans med namnen
på dem, till hvilka hon förut blickat upp med beundrande
afund — kanske till och med läsas i tidningarne.

Och sedan, när kungen får alla dessa pengar från den
svenska qvinnan, med hvilken oblandad förtjusning han skall
mottaga dem, och hvad de gnidiga och kortsynta riksdags-
gubbarne skola känna sig stukade. Äfven den tanken bör
hugna henne — i fall hon tänker såsom en vanlig menniska
hvilket jag förmodar hon också ibland tillåter sig.

Emellertid — ära vare den svenska qvinnan, när hon
gör hvad hon öör och lian göra!

	
7

2.	'

Det är en annan fråga, öfver hvilken jag i dagarne
mycket grubblat och som gjort mig mycket bekymmer, ehuru
den ej direkt kommer oss svenskar vid. I viss mån berör
den oss dock. Det är nämligen en svensk man, som i den
spelar en stor rol — ja, hvarför icke hufvudrolen.

Frågan lyder så: Hur skall det till slut gå med Ita-
lien, om vår Strindberg längre får hållas der nere?

Betänk så mycket han redan uträttat der! Han har
sagt till Italien öppet och skoningslöst, som han brukar:
Ni är en humbug, sir! Och hvad mer, han har visat att så
är. Det skulle fordras en vanlig mans hela lifstid att blotta,
draga fram i ljuset så mycken humbug, som han på ett par
veckor hunnit med.

Den blå himlen dernere — för att nu taga ett par
exempel — hvilken våra artister och poemboksförfattare
med pensel och med ord målat så blå, så dunkelt azurblå,
den håller icke alls färgen. Vår svenska himmel är full-
komligt lika blå. Är det icke förtjusande att ha fått veta
detta?

Och vattnet der sedan? Ni har väl sett en viss olje-
färgstafla med snyggt klädda neapolitanare i en båt ute på
ett vackert och blått haf, lika blått som himlen öfver dem?
Den taflan är en ryslig humbug. Tänk er det der hafvet
utspädt med två tredjedelar fotogén, himlen som en reflex
af detta utspädda haf, båt, neapolitanare, berg och strän-
der i ungefär samma proportion modifierade, så kan ni få
en föreställning om, huru den taflan bort sett ut, om den •
varit en bild ur verkligheten. Vill ni se, hur pass blått hafvet
är der nere i Italien, så kan ni ge er ut till Kanholmsfjär-
den. Vattnet i den har alldeles samma färgton som de ita-
lienska vattnen. Men innan ni ger er dit ut, skall ni noga
akta er för att läsa en viss författares naturskildringar från
de der trakterna. Man tager så lätt intryck af hvad man
läser. Ni- kunde då i hastigheten inbilla er, att vattnet der
8

ute är grönt, ja absintgrönt. Men lyckligtvis kan jag för-
säkra er, att det är så beskaffadt endast — i vårbrytningen.
Faktiskt är det, såsom herr Strindberg nu lyckats uppdaga,
lika blått som vattnet i påfvarnes land.

Och orangen, aloën, palmerna, acasian och alla de der
prydnadsväxterna, som ni så mycket beundrat på taflor,
läst om i reseskildringar, växtgeografier ooh poemböcker
— ack, de äro allesamman importerade af de listiga itali-
enarne för att locka främlingar till landet.

Nå, de monumentala bygnaderna, de konstfullt arran-
gerade trädgårdarne, marmorpalatsen? Ah, inte något alls
att tala om! De senare äro så smutsiga, att man riktigt
mår illa, när man ser dem.

Men allra värst är det med detta lands så mycket
prisade och lofsjungna natur. Jag riktigt fasar, när jag
tänker på den. Men ni kanske har sett det sjelf i rese-
brefven. Den finnes rakt inte. Strindberg har nu en hel
vecka der nere ideligen sökt efter den, men har ännu icke
lyckats anträffa den. Han har gått utmed hafsstranden och
letat. Han har klättrat uppför ett berg, flere tusen fot högt,
i värme och qvalm, öfver otrefliga, af solen brunstekta
klippor, släpande på sitt tunga, af mäktiga tankar uppsvälda
hufvud och på en tarflig matsäck, han har gått och stält
sig högst uppe på bergstopparne, sett i kikare, tittat ut öfver
den förr s. k. pittoreska Gampagnan, frågat vägvisare —
nej, han har ej kunnat upptäcka den. Den existerar icke.
Den är en produkt af resandes fantasi. Har man sett maken?

Nu i dagarne har han ämnat sig ut för att forska efter
det gamla Roma, verldens forna herskarinna, som vi lika-
ledes mycket hört omtalas. Tänk, jag riktigt darrar för
Rom, fast det icke ligger i vårt land. Och Vatikanen och
Colosseum! Med vild och orolig nyfikenhet kastar jag mig
öfver hvarje nytt nummer af Dagens Nyheter. Hur är det?
Har han varit der? Tänk om Vatikanen icke är större eller
vackrare än t. ex. Teknologiska institutet! Tänk om fresko-
målningarne äro urblekta! Ja, jag går så långt i mina far-
9

'hâgor, att jag rysande säger till mig sjelf: tänk, om, när
allt kommer omkring, inte Rom finnes! Men så tröstar jag^
mig med, att påfven ju bor i Rom. Om blott icke påfvens
existens också är humbug!

Eftersom jag talte om påfven, kan jag ju nämna hvad
ag tror han skulle säga, om han visste allt detta. Kunde han
vårt tungomål och hölle sig med Dagens Nyheter, så släppto
han aldrig in Strindberg i Rom. Han stälde ut sitt folk
vid hvarenda stadsport, gåfve dem stränga order att, så fort
Strindberg nalkades stadsmuren, genast mota af honom, så-
som man fordom motade af Tarquinius Superbus. Det är
min fasta öfvertygelse. Komme han in, vore det slut med
staden. Ingen enda resande skulle sedan taga in der, betala
entré till platser, som ej ha något sevärdt. Hvarenda osteria
(krog) finge stängas, då ingen främling mer ville sörpla
sig det sura vinet, som italienarne sjelfva förakta. Inga
inkomster mer! Påfvens ställning blefve totalt ohållbar.

Men, kan man med skäl fråga, hur kommer det sig,
att denna humbug så länge kunnat lefva, att våra konst-
närer, reseskildrare och poemförfattare ända hittills ostraf-
fadt kunnat draga den resande, seende och läsande allmän-
heten vid näsan? Ännu har Strindberg ingenting nämt om
detta grannlaga ämne. Troligen har han hittills sjelf varit
allt för förargad, öfver att ha blifvit så grundligt lurad på
det der landet. Men då man tager hans kända sannings-
kärlek i betraktande, kan man vara säker om, att han snart
nog — om icke förr, så när han kommer derifrån och ger
ut resebrefven i bokform — skall tala om, hur något sådant
varit möjligt. Kanske beror detta missförhållande derpår
att Italien genom en för landet lycklig, men nu mer out-
ransaklig tillfällighet en gång kommit i ett visst rop, att folk
blifvit af detta rop lockade att göra den långa resan dit
och att de sedan ej velat ut med, att de blifvit så illa nar-
rade utan då helt oförsynt tagit sig för att måla och rita
af det, beskrifva och besjunga det så, som de på förhand
tänkt sig landet. Det kan ju också hända — osannolikare-
10

har händt — att aldrig förr än nu någon riktig realist hem-
sökt Italien. Detta. är nu, som sagdt, endast gissningar.
Möjligt är dock, att de komma att besannas.

Men, säger ni, Italien har väl något karakteristiskt, något
som ej är humbug? Det här det visst. Det har ingen för-
nekat. Det har apelsiner. Apelsinerna äro icke humbug.
Tycker ni om apelsiner, så res dit. Ni kan äta apelsiner,
tills ni storknar, ni kan kasta snöboll med apelsiner, ni kan
vältra er i hela drifvor, om ni vill, ni kan få trampa på
och sparka apelsiner — för rakt ingenting.

Men det är ett litet “aber“ med de här apelsinerna,
hvarpå jag ber få göra er uppmärksam.

Har ni ett mycket känsligt nervsystem och är ni af
naturen retlig till lynnet, så kan det hända, att ni slutligen
finner dem outhärdliga.x Ja, det kan gå så långt, att ert
färgsinne svårligen afficieras af deras brandgula färg, så att
ni ser allting grönt, såsom en del ungdom lär göra. Jag
vill minnas jag har detta ur något resebref från Italien.

Tycker ni. ej särdeles om apelsiner, så res ej dit.
Myrten har ni kanske på ert blomsterbord, och lagerträd
fins ju på hvarje större kafé.

Det är ingenting att se i Italien. Humbug, sir, bara
humbug.
En helsning från Italien.

Af Alfredo Mazza.*

(Öfvers, af H. Sandström.')

Ännu för ett sekel sedan hade hvarje stad sin egen
karakter, hvarigenom den skilde sig från andra städer. I
våra dagar gör man allt för att utplåna denna en stads
originalitet och gifva dem alla denna samma prägel af dy-
sterhet och enformighet, som nu är på modet, men lider en
betänklig brist på konstnärligt behag: gatorna skola vara
raka, breda och sträcka sig utom synhåll; husen kunna
vara mer eller mindre höga, mer eller mindre breda, men
alla hafva de med sina tätt sittande fönster denna kälk-
borgerliga fysionomi, som så tydligt vitnar om egarens
snikenhet.

Den, som i våra dagar företager en resa för att be-
söka nya städer, se nya personer och studera nya förhål-
landen, erfar en missräkning, hvilken är så mycket bittrare,
som han ej vågar för någon erkänna densamma. Han
vandrar på gator, som han aldrig sett, men som ej synas
honom obekanta, enär de i intet afseende skilja sig från
dem, han känner från sin födelsestad. De personer, han
möter, äro honom obekanta, men de kläda sig, äta, dricka
och roa sig på samma sätt som folket i hans hemort.
Man talar ej hans språk; men om han af någon begär en

* Ur en utförligare artikel — afsedd för någon italiensk tidning
eller tidskrift — hvilken författaren i manuskript tillsändt oss, hafva
vi valt ofvanstående stockholmska reseminnen.	Red.
12

upplysning, kan han vara säker om att erhålla den på
något af de tre eller fyra verldsspråken.

Civilisationen, denna envåldsherskarinna, som vill ned-
rifva allt, skall inom få år hafva fullbordat sift förstörings-
arbete, och de få oaser i öknen, som hittills motstått hennes
försök i denna riktning och bibehållit sin originalitet, skola
inom kort nödgas gifva vika.

I Europa finnas numer endast få städer med en egen-
domlig prägel. Stockholm är en af dem.

Jag vet ej, från hvem det yttrandet härrör, att Stock-
holm är “nordens Venedig“. Jag för min del tror ej, att
två städer kunna vara hvarandra mer olika än Sveriges
hufvudstad och “lagunernas drottning“. Den enda likheten
dem emellan är, att båda ligga vid sjön; men den yttre
gestalt, som naturen, historien och konsten gifvit dem, och
ännu mer deras inre lif, äro helt och hållet skiljaktiga.
Gatorna i Venedig äro ytterst smala, broarne korta och
oräkneliga, torgen små. Allt häntyder*på den knapphet i
utrymmet, mot hvilken stadens första bebyggare hade att
kämpa.

Stockholm skulle deremot ej kunna hafva funnit ett
lämpligare läge. Â ena sidan en höjd, å den andra en
slätt; å ena sidan Mälaren, å den andra Saltsjön. De
holmar, på hvilka staden är belägen, äro ganska stora:
gatorna äro breda, talrika och långsträckta, torgen och
broarna äro rymliga. Staden är fullkomligt modern, men
denna nutids-prägel har i sig något allvarligt, som Venedig
saknar. I Venedig stråla det koboltblåa hafvet, den glö-
dande solen och den evigt azurblå himlen i de lifligaste
färger; allt är ljus och glädtighet. I Stockholm deremot är
himlen nästan alltid mörkgrå och vattnet ljusgrått, något
som förlänar staden en majestätisk men allvarsam nordisk
skönhet, inför hvilken man gripes af en viss obestämd
känsla af melankoli, som bringar fantasien i svallning och
för en från den sinliga verlden bort till svärmeriets aflägsna
rymder.
13

Författaren lemnar derpå en beskrifning af utsigten
öfver Stockholm från Mosebacke och afslutar.den samma
sålunda :

Då jag stod på Mosebackes terrass, flög tanken till-
baka till Neapel och panoramat från San Martino och jag
upptäckte vid en flyktig jemförelse, den stora olikheten mellan
äfven de båda städerna. I det brusande Neapel, med dess
vulkaniska natur, oroas främlingens öron af det bedöfvande
sorlet, och han nästan berusas af den feberaktiga verksam-
het som der råder. I Stockholm träder honom deremot till
mötes arbetets allvarliga, höga och majestätiska lugn, som
en allvarlig, storartad och majestätisk natur gör ännu hög-
tidligare: endast hvisslingen från någon ångbåtspipa af
bryter för ett ögonblick det majestätiska allvaret i det nor-
diska panoramat.

Författaren öfvergår härefter till en beskrifning af
Kungsträdgården, Gustaf Adolfs torg, Riddarholmskyrkan,
Nationalmuseum m. m. Då densamma emellertid ej torde
vara af synnerligt intresse för svenska läsare, förbigå vi den
här för att i stället lemna ett utdrag af hans redogörelse
för ett besök, som han gjorde å vår opera.

Jag besökte en afton — säger förf. — Stora teatern, '
som Gustaf III uppbygt patriis musis och hvarest han
några år senare blef ett offer för lönmördarens kula. Vid
inträdet i den upplysta och starkt fullsatta salongen sysselsatte
sig mina tankar med denne furste, som gjorde mycket för
sitt folk och ännu mer för konungamakten; jag återkallade
i minpet den ödesdigra natten till den 16 mars 1792, då
konungen, ehuru han blifvit af en af de sammansvurne
liksom Julius Cæsar af Artemidorus på förhand varnad, ej
bekymrade sig om denna varning, utan derifrån af sitt öde
begaf sig till teatern, der mördaren väntade honom.

Mina funderingar varade ej länge. De många likt
briljanter strålande qvinnoögonen ådrogo sig snart min
14

uppmärksamhet. Svenskorna åtnjuta ett välförtjent rykte
för att vara sköna. Emellertid fick jag ej länge njuta af
den intagande synen, ty vid orkesterns första ackord ned-
skrufvades gasen, på det att åhörarne ej skulle på något
sätt distraheras. Vi italienare gå på operan för att njuta ej
blott med öronen utan äfven med ögonen. Och dessutom,

hur

sig i

med

angenämt är det ej att se sina egna känslor afspegla
andras blickar!

På grund af detta halfdunkel i salongen i förening
den wagnerska musikens — man gaf Tannhäuser

— söfvande egenskaper, öfverfölls jag af en sömnlust, som
endast under mellanakterna lemnade mig. Jag kan ej erinra
mig hafva känt en sådan tyngd öfver ögonen sedan min
studenttid, då midt i brinnande karneval professorn för oss
tolkade den romerska rättens spetsfundigheter.

En af mina behagligaste erinringar från min korta
vistelse i Stockholm är minnet af den afton, jag tillbragte
i sällskapet “Idun“.

Det var det första höstsammanträdet 1883. Hr Wiesel-
gren, den personifierade artigheten, öppnade sammankomsten
med tre klubbslag. I allt för smickrande ordalag förestälde
han främlingarne för sällskapet samt fäste de närvarandes
uppmärksamhet vid några taflor, som senare skulle utställas
i Konstföreningen. Slutligen yttrade han några ord om
sällskapets närmast förestående arbeten.

En vaktmästare underrättade oss nu, att supén var
serverad. Vi hörsammade kallelsen och gingo genom några
smårum in i en synnerligen elegant sal, der ett väldigt bord
stod dukadt. Kring detta samlade sig sällskapet.

Jag tog naturligtvis hufvudsakligen för mig af de an-
rättningar, som ej äro kända i Italien. Medan jag sålunda
smakade på en rättika, hvars väldiga dimensioner ådragit
. sig min uppmärksamhet, fattade en af de mig närmast stå-
ende ett glas med öl, lyfte det i jemnhöjd med ögonen
15

och fixerade mig skarpt. Jag trodde, att han ärnade hålla
ett tal för mig, hvarför jag följde hans exempel och förde
mitt glas i jemnhöjd med ögonen. Då han emellertid ej
yttrade något, sade jag med en ton af djupaste öfvertygelse,
liksom för att besvara någon tyst anmärkning af honom:
“Ja, färgen är vacker!“ men han svarade endast med det
mystiska utropet: “Skoll!“, hvarpå han tömde glaset, lyfte
det ännu en gång mot ögonen, kastade en blick på det
urdruckna glaset och fixerade slutligen åter mig liksom för
att säga: “Ser ni, jag drack i botten!“ Jag gjorde samma
manöver som han, och sökte utfundera, hvad den mystiska
trollformeln kunde betyda. För att möjligen erhålla tyd-
ningen på gåtan vände jag mig till en annan af de när-
stående. Men denne endast-fattade sitt glas, sade “skoll!“,
drack, kastade en blick på mig och sedan på glaset samt
satte detta till sist på bordet. Jag vågade ej begära vidare
förklaringar, men jag observerade, att alla närvarande gjorde
på samma sätt som vi och det med en noggrannhet, som
skulle hafva hedrat den mest disciplinerade militärcorps.

Först sedan vi tömt fem eller sex glas öl fiek jag veta,
hvad det hemlighetsfulla ordet betydde.

Efter supén gingo vi tillbäka till sessionsrummet. Jag
trodde ej, att det åter skulle blifva fråga om att dricka,
men så var dock förhållandet, fastän det nu ej längre var
nyssnämda fluidum som skulle blifva fältet för vårt arbete i
denna riktning. Medan jag nu eftersinnade, hur länge mitt
tänkande och förnuftiga jag skulle kunna stå emot den
förenade inverkan af nektar och ambrosia, bad mig hr Wiesel-
gren intyga grundlösheten af löjtnant Boves skämtsamma
uppgift, att man i Idun efter supén tumlar under borden. Jag
kan nu heligt bevitna, att en slik beskyllning är falsk, och
detta af två skäl: först derför att den ej är sann och vidare
derför att en sådan ställning är högst obeqväm för deri,
som i likhet med medleminarne i sällskapet Idun måste
vara kompetent att “arbeta“ tolf timmar i sträck.

Efter midnatt åtskildes vi, alla vid den bästa helsa.
16

Dagen derpå reste jag till Köpenhamn och under den
långa färden sysselsatte sig mina tankar med det vänliga
och oförgätliga mottagande, jag rönt under mitt besök i
•Stockholm, denna stad, som ingen, hvilken lärt känna den,
utan rörelse kan lemna.

Intressanta Sverige ! Ditt namn har en klang af silfver,
ditt folk, som förvärfvat sig ett hedradt namn i historien,
literaturen och de sköna konsterna, eger ej norrmannens
sträfhet, ej danskens allt för tygellösa glädtighet, ej tyskens
hänsynslösa vigtighet, ej engelsmannens mekaniska lättvin-
dighet, ej fransmannens öfverdrifna artighet och oroliga
liflighet; men det är hederligt utan att vara kärft, glädtigt
utan att vara tanklöst, bildadt utan att vara pedantiskt,
arbetsamt utan att vara egennyttigt och vänligt utan att
vara inställsamt, ditt språk är böjligt och harmoniskt; hårda
som jernet äro dina söners armar. O Sverige, det starka,
ädla, ärofulla Skandinaviens blomma ! En af dina beundrare
från det aflägsna Italien sänder dig sin helsning!
Carl Snoilskys diktning.

En återblick af Fritz Krook.

Om en med våra små literära förhållanden obekant
främling i närvarande stund kom och frågade : hvad poeter
finnes det nu för tiden, som skrifva på svenska, och hvilka
betraktar ni såsom de mest framstående bland dem? —
skulle otvifvelaktigt i nittionio fall af hundra det första
namn, som kom att nämnas, blifva Carl Snoilskys, och så
en lång paus, innan den svarande vågade sig fram med
kanske ett halft dussin der bakom. Hvad må hända icke
alla skulle velat eller vågat påstå för tre, fyra år sedan,
det har nu mera blifvit en obestridlig sanning: sonettens
och de andra poetiska kaméernas flitigaste konstmakare i
de senaste tjugo årens svenska literatur har efter hand ut-
vecklat sig till att blifva Sveriges nu lefvande förste skald.
I och för sig vill detta i närvarande tid icke säga så synner-
ligen mycket, men till lycka för Snoilsky och hans skalde-
rykte har han gått än längre och blifvit en skald utan af-
seende på alla jemförelser. Orsaken härtill är dock som
bekant icke den, att han någonsin lagt sig ombord med så
stora uppgifter, eller arbetat med de öfverväldigande kraft-
medel, som en gång i den Tegnérska perioden tjusade ett
folk, hvilket till hvarje pris ville hafva sin storhet, om också
blott i det fantastiska fordom eller i diktade drömsyner.
Han har heller aldrig bjudit till att såsom på sin tid roman-
tikerna gifva oss en främmande literatur fix och färdig till
lifs. Orsaken till att Carl Snoilsky fått sin nu varande

Ur dagens krönika. IV. 2.	2
18	.

a
långt framskjutna plats i den svenska dikten är en helt
annan och för honom, både såsom personlighet och för-
fattare, vida mera berömlig.

Henrik Ibsen lät oss nyligen höra det djerfva påståen-
det, att den starkaste mannen är den, som står mest ensam
i verlden. Paradoxen innebär en omisskännelig sanning.
Den, som i ett visst gifvet fall går sin egen väg — hvilket
ju kan vara liktydigt med det att i ett sådant fall stå som
mest ensam, i fråga om initiativet åtminstone, som är
hufvudsaken — den är också i detta fall otvifvelaktigt den
starkaste.

Snoilsky har från början häfdat sin plats genom den
sjelfständighet han lagt i dagen, under sin första tid ända
till öfverdåd ofta nog. Väl har han, liksom de fleste vid
den ena eller andra tidpunkten i sitt lif, visat sig påverkad
af inflytandet från andra skalder och andra tidsriktningar
än den, i hvilken han sedermera kom att sjelfständigt lefva
sig in. Men skilnaden mellan honom och åtskilliga andra
samtida är den, att der han sökte eller underkastade sig
ett inflytande, der kom det från sådana gigantiska företeelser,
hvilka visat sig väl kunna verka väckande i en eller annan
riktning, men aldrig i längden tvingande till efterbildning,
lika som de väl aldrig blifvit fullt förstådda af de naturer,
hvilka varit fallna för att köpa billiga framgångar med
slafviskt efterapande.

Det var Göthe, Byron och Heine, som på den tid,
hvarom här är fråga, mest påverkade Snoilsky. Sådan
hans då naturligt nog ännu föga stadgade andliga jag möter
oss i hans diktning från den tiden, är det temligen kom-
pliceradt. Redan då flyter genom hela hans produktion en
underström af de samnia stämningar, hvilka ännu med
oförminskad friskhet gifva flere af hans allra senaste dikter
deras yppersta värde. Det är först och främst samma
lågande kärlek till friheten, som sedan följt skalden genom
hela hans lif och nästan är egnad att förvåna, när man
finner den hos en person i hans ställning och med den
19

hyper-sentimentala anläggning han då ännu vid mer än ett
tillfälle lägger i dagen. Det är vidare samma medkänsla
för de förtryckta folken; det splittrade och kufvade Italien
är jemte Polen ständigt föremål for hans bittra sorg. Så
framträder också redan nu denna allvarliga kärlek till
fosterlandet, hvilken för ett par år sedan väckte en senare
tids förvåning i skaldens “Nya dikter“. Dertill sluter sig
också i nära förbund hänförelsen för de stora personlig-
heterna och de stora tankarne.

Detta är allt igenom skaldens egen omedelbara insats
i denna hans tidigare diktning, hvilken i den första sam-
lingen af hans vers (“Små dikter“ af Sven Tröst, 1861)
leder sitt ursprung ända tillbaka från författarens adertonde
år.* Men i den form dessa stämningar iklädt sig, lika som
också ofta nog i det sätt hvarpå de öfver hufvud tagit sig
uttryck, spårar man lätt intrycken af författarens ungdoms-
läsning. Att Byrons väldiga ande, med hvilken hans egen
väl kan sägas vara beslägtad, skall hafva påverkat Snoilsky,
låter sig lätt nog förklara. Detsamma kan äfven sägas
gälla om Göthe, hvars plastiska skönhetssinne och aristo-
kratiskt afvägda jemnmått tydligtvis måste anslå en så
framför allt estetiskt anlagd natur, som Snoilsky både då
och äfven långt sedermera visade sig vara. Det är ett
estetiskt liebhaberi, som går igen ännu då skaldenmer än
tio år senare bringar den gamle olympiern sin hyllning
genom öfversättningen af hans “Ballader“ (1876).

Svårare att förklara blir deremot inflytandet af Heine,
hvilket också tyckes vara det, som först får vika. Heine
är nu en gång den skald, som i. en nyare tid kanske gifvit
anledningen till de flestä rimmade ungdomsförsyndelser, men
den gamle satirikern har också vetat att från sin graf

* En samling på sitt sätt högst intressanta handskrifter, fler-
talet daterade, som af grefve Snoilsky för flere år sedan. öfverlem-
nades åt én af våra literära samlare och hvaraf denne välvilligt
tillåtit oss taga del, har sätt oss i stånd att konstatera detta
förhållande.


20

hämna sig derför. De naivaste sinnena hafva vanligen
varit de, som mest dockats af hans tjuskraft, och naiviteten
har straffat sig sjelf. Att skrifva som Heine förmår ingen,
som icke lefvat och känt som Heine; och få äro väl de,
lyckligt nog för dem sjelfve. Heine var aldrig hvarken naiv
eller sentimental, och derför blir det oftast nog till gyckel,
när sentimentaliteten skall bjuda till att drapera sig i hans
skärande “weltschmertz“. Föga bättre gick det' heller icke
med Snoilsky i hans diktning under ynglingaåren. Men
det sentimentala låg förmodligen allt för starkt i luften under
en tid, som nyss sett Atterbom gå hädan och för öfrigt fort-
farande inspirerades af Bottiger och Malmströms “Angelica“.
Det länder då den unge diktaren till heder, att han icke
lät denna sentimentalitet urarta i samma sjukliga former,
hvari den framträdde hos en och annan bland hans när-
maste samtida och som den fortfarande bibehållit i åtmin-
minstone ett fall. Men Snoilskys sinne var tydligen allt för
friskt och hans lefnadslust allt för stormande, att han skulle
kunna helt hemfalla åt en sentimental förslappning. Det
skulle vara något att sätta udd på känsligheten med, och
så fick detta då bli Heine. Den unge grefven visade tidigt
en oppositionslusta, som måste taga sig något aflopp, blefve
det så också endast “til lyst“, som våra bröder danskarne
kalla det.

En, för så vidt vi veta, otryckt dikt af Snoilsky med
titeln “Riddar Tristan, ballad i egen styl“, hvilken förskrifver
sig från samma tid som de i “Små dikter“ intagna “Blad
ur Tristans dagbok” och möjligen någon gång varit ämnad
att sättas i spetsen för dessa, tyckes egnad att gifva en
ganska tydlig föreställning om det ideal, i hvilket alla dessa,
olikartade stämningar och uttryck voro afsedda att samman-
smälta. Det var ännu estetikern, som går i frack och gör
i salongsopposition. Men fracken är honom tydligen redan
för trång och salongernas luft verkar retande på hans nerver.
Det är samma stämning, som några få år senare tager sig
uttryck i den fritt kringströfvande turistens klagan och jubel :
21

0, hvad mitt hjerta har våndats, fanget

I frack, i flärd och onatur!

Mitt unga lejon, tag nu ut språnget
Och slå med tassen omkull din bur.

I

Snoilsky har sjelf sedermera alldeles utdömt sina första
dikter och till och med försökt, att så långt det i hans för-
måga stått, utplåna minnet af dem. Men när man jemför
dessa lika fint utmejslade dikter med hvad han senare pro-
ducerat, ligger det antagandet nära till hands, att det i
första rummet varit det hyper-sentimentala, den der sjuk-
liga känsligheten à tout prix, som han velat frigöra sig
från. Det är hvad han snart efter utgifvandet af “Små
dikter“ sjelf betecknar med orden:

En sång, som brytes af för gråt,

En vild passion, en öfverdrifven,

, ' Som intet uttryck passar åt —

Slikt ungdomsvanvett ej för hårdt bedöm!

Eller på ett annat ställe:

Ack! Jag vet: vid lifvets morgon mulnar till hvar ungersven.
Fåvitsk vill han rata rosen, fins ett törne jemte den,
Anser för ett sorgmöln röken af en nytänd glädjeeld.

Tycker stort och högromantiskt att i dystert grubbel gå---------

Han vet redan med sig, att dessa vägar icke skola
blifva hans, och är färdig att vid föga mer än tjugu års
ålder slå ett streck öfver en gammal räkning och lemna
“denna verld af diktadt qval“: Jag frisknat till efter min
feberdröm.

I den två år senare utgifna samlingen “Orchidéer“
ljuda också mera manliga toner. Svärmeriet med blom-
doft, månsken och vaktelskog är, så att säga, förvisadt bort
till en vrå; en manligare lefnadslust här trädt i stället för
det förra afsigtliga pjunket, och större uppgifter locka
redan den knapt mer än tjuguårige sångarens håg. Nu
diktar han sin präktiga hyllningssång till Rouget de 1’Isle,
en ton, som tjugo år senare vibrerar lika stark i skildringen
22

af Mazzinis, den italienske revolutionshjeltens uppträdande
som “Cavours gäst“; nu stiger “Julibruden“ från 1789 fram
som en äldre, ädlare syster till “La pétroleuse“ från 1871.

hvilken
förakt ;
protest
afgifvit

hon dock icke förmär öfverträffa i hänsynslöst clöds-
nu diktas “Konstberiderskan“, en rättfärdighetens
af samma slag, som skalden i en långt senare tid
i sådana stycken som t. ex. “Venus och sliparen“

eller “Den tjenande brodern“. Hur långt skaldens synkrets
redan nu vidgats visa också sådana stycken som t. ex. “De
tusen fröjdernas stad“, “Dö och glömmas“, “En fallen
stjerna“ m. fl. Det ligger ett djupt allvar i många af dessa
sånger, och det rätta uttrycket infinner sig nästan alltid
med samma osökta ledighet, som sedan allt jemt skall
förläna Snoilskys diktning en så väsentlig del af dess behag.

Få skalder, åtminstone här uppe i Norden, hafva visat
en så tidig mognad som Snoilsky, vare sig med afseende
på tankarna eller formen. Denna senare företer visserligen
icke alltid den spegelglatta yta, som ofta är en omklädnad
endast för små eller också alls inga tankar; men i gengäld
sammansmälta hos Snoilsky form och innehåll på det allra
närmaste. Detta drag i dikten framträder påtagligt redan
i samlingen af “Orchidéer“ och kan sägas hafva vunnit sin
fulländning så tidigt som i de italienska bilderna tre år
senare. Rytmen är i många bland dessa dikter af en
karakter att genast gifva oss stämningen klar och tydlig,
sådan den brusar fram ur skaldens inre. En sådan hel-
gjutenhet i dikten pekar tydligt hän på en omedelbar ur-
sprunglighet i konceptionen, som väl just får antagas vara
kännetecknande för den verklige skalden. Snoilskys dikter
hafva- sprungit fram ur ögonblickets ingifvelse, födts af de
intryck han mottagit med sina “sinnen, de sunda fem“ och
omklädnaden har icke behöft sökas, den har naturligt
format sig kring tankarne. I detta afseende står Snoilsky
så ofantligt högt öfver många andra poeter, som till och
med stält sig vid större uppgiftér än han och äfven i sitt


23

anletes svett lyckats att lösa dem på ett mer eller mindre
plausibel! sätt.

Det är stämningens äkthet,, som gör diktens värde,
och i det afseendet torde Snoilsky kunna vara lugn för sin
framtid. Hans diktning har äfven en annan egenskap, som
är egnad att gifva den en större varaktighet ; det är den öppna
blicken för det konkreta i lifvet. När man ser Snoilsky i
kretsen af sina samtida vittra vänner från början af 1860-talet,
är han kanske den mest subjektivistiske bland dem alla. Men
sedan han väl förut funnit sin plats och gått klar för sin
poesis barnsjuka, är denna hans subjektivism icke af det
slaget, som ständigt deklamerar öfver det egna jaget och
i hvarje ögonblick bär omkring sitt ideal till skärskådan
och beundran; den framträder i stället, som sig bör, i det
manligt sjelfständiga sätt, hvarpå han öfver allt uppfattar
och bedömer de företeelser, som möta honom i lifvet.
Och denna sjelfständighet blir honom också desto lättare,
som man alltid ser honom stå i en ständig och oafbruten
rapport med den yttre verlden. Han gjorde det äfven när
han som mest försökte att öfvertyga om motsatsen.

Lika som Snoilsky ibland roade sig med att spela
rolen af en artistisk confiseur, som dyrkade sonetten och
bjöd till att göra det omöjliga i meter och rim, samtidigt
med det att hans sång der vid sidan ljöd så naturligt osökt,
så har han också midt under sitt kringströfvande i verklig-
hetens verld och sitt umgänge med de menniskor han der
mötte, än som oftast bjudit till att i- dikten låtsa en oåt-
komlighet, som föga öfverensstämde med hans skaldenatur.
Då var det omöjligt att tankarne skulle kunna kläda sig i
ord, utan att själens värme skulle blifva till ljummad köld,-
eller också ljöd ett “Noli me tangere“ vid tröskeln för
en känslornas helgedom, som skalden sjelf ett ögonblick
efteråt var den förste att öppna på vid gafvel, när han
sjöng sitt varma hjertas sympati ‘för de stora idéerna och
och de stora andarne.
24

Det var derför något oegentligt, när Snoilsky trodde
sig öppna endast sin fantasis svala parker, men försökte att
bjuda halt vid den skulpterade portalen, innanför hvilken
hans känslor hade sitt hem. Hans fruktan för att komma
i en allt för nära beröring med de många var artistens
men icke menniskans. Han har visat det genom att många
gånger sända ut i verlden sånger, som burit alla spår af
att hafva sprungit fram ur känslans allra heligaste. Ett
motsatt förhållande skulle heller icke gerna kunnat vara
möjligt med en man, som ständigt såg verlden med så
sympatifulla blickar som Snoilsky gjort det. Hvarhelst han
dragit fram, har han genast känt sig i samma sympatiska
förbindelse med den nya omgifnihgen, förutsatt att denna
nämligen i sig haft något af den oförstälda ursprunglighet,
som han sjelf i så hög grad besitter. Det är derför Snoilsky
kunnat blifva en kosmopolitisk skald, hvartill Sverige aldrig
företett något motstycke. Väl kan det vara sant, att han
äfven här hade sin begränsning, utöfver hvilken han just
aldrig lyckats att tränga så synnerligen djupt ner i de främ-
mande folkens själslif, men den, som börjat med att skrifva
“Ghiajan“ och “Massaniellos tarantella“ samt i en senare
tid gifvit t. ex. de afrikanska bilderna, den är något mera
än endast turistskald, hvartill man en gång ’sökte göra
Snoilsky. Det var ur denna senare synpunkten till och medv
Georg Brandes, oaktadt sitt lifliga erkännande af Snoilsky,
för ett tiotal af år sedan kunde bedöma hans diktning så-
som 6n blick på tingen “genom waggonfönstret“.

Men turisten, som skyndar framåt med snälltågsfart,
har icke den sympati för företeelsen som Snoilsky allt
■igenom lägger i dagen. Den springer fram ur djupare käll-
språng än den blotta nyfikenhetens. Och det var sympa-
tien, som blef Snoilskys gudaingifna genius, och i sjelfva
skaldens natur låg något, som gjorde att han aldrig vände
sig till annat än det, som han kunde omfatta med sin
sympati. Han har visserligen på det sättet aldrig kommit
att blifva hvarken docerande eller bestraffande, men han
25

har i stället desto mera väckt entusiasm och i en mognare
ålder äfven eftertanke.

Med den öppna blick för företeelserna i lifvet, som
Snoilsky redan tidigt visade sig ega, och det intresse, hvar-
med han allltid omfattade det som syntes honom vara värclt
hans medkänsla, var det tydligt, att han aldrig skulle be-
höfva blifva stående på någon viss en gång för alla gifven
punkt, utan kunna skrida framåt allt efter som nya intryck
mötte honom. Det har varit en stor och oafbruten ut-
veckling, men från förutsättningar hvilka med lätthet låta
sig spåras redan i hans första uppträdande.

För hvarje gång Snoilsky under de senare åren kommit
med någon ny diktsamling, har man genast varit angelägen
att gifva honom en etikett, den ena gången som en framför
alla andra s. k. fosterländsk skald, den andra gången som
en lika uteslutande demokratisk. Och vid hvarje sådant
tillfälle har man gjort sig mycket besvär med att konsta-
tera omslag och nya tankeriktningar. Man kimcle hafva
sparat sig detta besvär, ty förändringarna i detta afseende
torde vara mera skenbara än verkliga. Ett med en större
verldserfarenhet vunnet mognare betraktelsesätt af tingen har
helt naturligt efter hand infunnit sig, lika som mera allvar
med den större mognaden. Men detta gäller mera i fråga
om behandlingssättet än egentligen om de idéer, som be-
själat skalden. Lika som Snoilsky i en senare tid låter sina
tankar gå till frihetshjelten Garibaldis dödsläger och hylla
honom, som

—-------fick slita slafvars band

Med denna lama arm
Och sluta frihet och natur	.
Till denna trötta barm,

så svärmade han ju redan som yngling i sina allra-första
dikter för Petrarcas Italien, som “skall bli fritt till Adrias
våg“. Lika stark som hans medkänsla är för de biltoge och
föraktade t. ex. i “Tatterskan“, likadan framträder den också
redan långt tidigare i sådana stycken som “Konstberider- „
26

skan“, “Fattig-Anna“, “Magdalena“ m. fl. Och fosterländsk
på sitt sätt har Snoilsky varit förut lika mycket som nu
senast, d. v. s. han har velat en fosterländskhet, som icke
deklamerar utan handlar, ett folk, som icke slår sig till ro
på sina stora minnen, utan lefver sin samtids lif och er-
känner dess kraf.

Historiskt-patriotisk skald i den meningen man van-
ligen vill fatta detta begrepp är Snoilsky heller icke. Det
skall finnas något allmänt menskligt eller individuelt stort
drag i det historiska motivet, för att han skulle behandla
det, och i det rent historiska kommer han svårligen utöfver
det pittoreska. Snoilskys “Svenska bilder“ äro derför icke
att hänföra hvarken till det bästa eller djupast kända han
diktat. Såsom genrestycken försvara de nog sin plats, ehuru
de äfven såsom sådana ofta lida af det för en episk be-
handling svåra felet att lägga an på att skärpa intrycket
genom att på en viss gifven punkt låta skildringen löpa ut
i hvad man skulle kunna kalla en epigfamatisk udd. Det
är det pittoreska, som här tager försteget före det historiska.
Någon jemförelse med t. ex. Runeberg kan sålunda under
inga omständigheter komma i fråga.

Hvad den nu företrädesvis så kallade demokratiska
riktningen hos Snoilsky vidkommer, så synes äfven den
vara af sitt egna slag, likasom den med fog kan sägas
hafva mycket gamla anor i hans sång. Den är nämligen
på intet sätt beslägtad med det vanliga demagogiska demo-
kratiserandet, men ett desto mera- rent menskligt drag.
Naturligtvis kan man väl tanka den närmare eller fjärmare
förbunden med de stämningar, under hvilka skalden redan
i ynglingaåren icke visste något skönare att likna den huldas
blåa öga vid, än den blick, hvarmed Friheten betraktar
sina söner, “som bröstgängs gå emot förtryckarns lansar“,
eller då han ville på Trojani kolonn se

En genius, som blickar fritt,
Med flygande lockar kring pannan
Och mössa af frygisk snitt.
27

Men s sjelfva den innersta kärnan i denna del af skaldens
diktning häntyder dock på vida längre gående vyer och ett
vida djupare betraktelsesätt. I samlingen af “Sonetter“ (1871)
har depna samma stämning t. ex. alstrat ett stycke, hvilket
man mycket väl skulle kunna tänka sig skrifvet först sam-
tidigt med de allra nyaste dikterna. Vi afse härmed so-
netten “Svenskhet“, hvaraf ett par strofer, den första och
sista, till jemförelse- nu återgifvas :

Månn’ ej hos dig den tanken bröt sig ban

Att du, förfinade, ditt ursprung leder

Ifrån ett folk af plöjare och. smeder ?	.

Tänk efter på din stoppade divan!

Den tysta kraft, hvars möda landet stärker,
Du vörda skall, och under skrofligt skal

D.en gamla svenskheten, som fins hos Jerker.

Här finnes äkta patriotiska strängar anslagna långt
före samlingarna af “svenska bilder“, och samtidigt möter
man här med- hela tolf års mellanrum ett talande mot-
stycke till den dikt, som 'kanske klarare än något annat
uttrycker hvad man nu velat kalla det nya demokratiska
hos Snoilsky. Man jemföre slutstroferna af “Afrodite och
Sliparen“ i den senaste utgifna diktsamlingen, der tonen
endast är något mera skärpt, då det heter:

Skall skönheten, från folket söndrad,

Gå upp i sjelfviskt njutningslif?

Sänk dig med kärlek till din broder

Att mildra ödets hårda band,

i Att torka svetten ur hans panna

Och vrida dolken ur hans hand!

Eller som i “Den tjenande brodern“ :

Lär se i den tjenande anden

Personen — en like och vän,

Tryck sjelfva den valkiga handen,

Ej blott en penning i den!
28

Hjelp honom att fritt sig förvandla

Till en, som kan tänka och handla,

Se ih i hans anlete klart!

Lär känna arbetarn, din brodei’ —

Men mins: hvad du gör, gör snart!

Skall någon förändring tänkas hafva inträdt här emot
fordom, så är det endast i riktningen af större allvar i
åskådningssättet. Det är för länge sedan slut med den
ungdomliga njutningslustan och den estetiska gourmandisen ;
men vid sidan af dem låg redan i den första ungdomstiden
den stora och allt sant och godt omfattande sympatien, be-
gäret till frihet och sjelfständighet, den ädla uppriktigheten
i omdömet, och det är dessa varaktigare egenskaper, som
nu efter hand bragts till sin fulla mognad. -
Lejonklon.

En interiör från Pau
af

François C o p p é e. *

(Öivers. af J. Granlund.)

I ömkligt tillstånd hade marinlöjtnanten Julien de Rhé
hemkommit från sin tjenstgöring i Cochinchina; och då han
efter tre långa månaders sjukdom vid fädernehärden i Tou-
raine befann sig så mycket på bättringsvägen, att han mel-
lan sin mor och sin syster — huru ömt hade icke dessa
kära qvinnor vårdat honom! — kunde promenera fram och
tillbaka på terrassen vid stranden af Loire, kände han ännu
ofta i den redan kyliga höstluften ganska oroande fross-
brytningar.

“Res till Pau öfver den strängaste vintern,“ rådde lä-
karen ... “Mildt klimat, lagom varmt, lugnande och rogif-
vande... just hvad ni behöfver, och om tre månader åter-
vänder ni till er fru mor, frisk som en nötkärna.“

Deraf kom det sig, att Julien de Rhé en dag mot
midten af november låg stödd påmrmbågarne i sitt soliga
fönster på hôtel Gardères och betraktade Pyrenéernas prakt-

* Då ”Dagens krönikas” utgifvare förliden sommar, vid ett
besök i Paris, sökte göra sig underrättad, hvem som för tillfallet var
den mest uppbürne franske belletristiske författare bland det yngre
slägtet — då nämde man utan tvekan Coppée, hvilken emellertid
torde vara blott obetydligt känd af den svenska allmänheten. Ett
prof .på hans fina, eleganta framställningskonst — derjemte kanske
innehållande, för trogna svenska undersåtar, en liten genealogisk nöt
att knäcka — hafva vi funnit passande att här ofvan meddela.


30	.
fulla panorama, rökande utsökta konvalescentcigaretter, som
dock ännu smakade honom så illa och påminte om dem,
han fordom bolmat i smyg å Bordas mellandäck, samt om
den känsla han då erfor vid sexton år.

“Men, för tusan... det här Pau ... det är ju fullt
med vackra fruntimmer,“ anmärkte den unge mannen första
gången, han var ute och hörde på militärmusiken på Place
Royale och flanerade i solskenet framför den gode konung
Henriks bildstod i trubadurstil ; och ehuru hvarken utsväf-
vande eller sjelfkär anlade sjöofficeren, som återfått ny lef-
nadslust, sin uniformsmössa n:o 1 och sin rock med de tre
nya guldgalon erna, på hvilken prålade detta hederslegions-
band, som hans mor fastsatt på sängen, då han var så sjuk,
och som han sjelf trott sig få bära endast en gång — på
det svarta, bårtäcket öfver sin likkista.

Hvad det i alla fall var väl att han kom till Pau!
Det var gudomligt, denna milda sol, som värmer utan att
bränna, denna sköna himmel, detta vidsträckta landskap,
denna amfiteater af kullar i fjerran och ännu längre bort
dessa skyhöga snöfjäll! Hvad det var roligt att ströfva
omkring i denna kosmopolitiska menniskomassa bland dessa
vackra utländskor, att höra dem tala alla Europas tungo-
mål, sammanblandade såsom de olika fågelsångerna i
en volière. Visserligen förekom det äfven en och annan
nedstämmande syn, såsom denne af lungsot i sista stadiet
förtärde unge engelsman, hvilken, insvept i filtar och ytter-
halsdukar samt med ögon som på en kokt fisk och en re-
spirator af svart sidentaft för munnen, af en betjent fram-
rullades i en liten vagn. Vid denna anblick erfor man vis-
serligen en kall rysning; men efter den första rörelsen af
medömkan — menniskan är så egoistisk! — tänkte Julien
på, att äfven han var faslig att skåda, när han steg i land
i Toulon, mager som ett skelett och med två chokladfär-
gade ringar under ögonen, och ändå var han nu frisk igen,
han som varit så sjuk.

Och med fulla drag inandande den ljumma luften,
31

sprittande af välbefinnande medan solen smekte .hans rygg,
i vårdad toilett, nyrakad och stolt öfver sitt nya band, kände
tsig Julien de Rhé lycklig öfver att lefva, kastade hvita slantar
åt de fattiga, dröjde med blicken vid de sköna qvinnor han
mötte och stannade hélt rörd framför de små kraftiga ame-
rikanskorna, som med svarta strumpor och handskar och
hvita, högt uppskörtade kjolar dansade omkring ett träd på
Place Royale i takt efter regementsmusiken.

*	*

*

Hvilken förträfflig stämning för att blifva kär, icke
sant! Också träffades den lycklige konvalescenten afen elek-
trisk stöt samma dag, han fick se fröken Olga Babarine,
den ryska koloniens främsta skönhet, stiga af hästen fram-
för hôtel Gassion, der hon bodde med sin mor.

Klockan var omkring fem på aftonen och hon åter-
kom från en räfjagt. De fem eller sex tillbedjare i röda
rockar, som ledsagade henne, hade hastigt hoppat af och
knuffades med hvarandra om hvem som skulle hålla hennes
stigbygel. Hon hade låtit sig glida i armarne.på den först-
komne, hvarpå hon efter att hafva knackat med knappen
på ridspöet mot ett bord på verandan, begärt ett glas mjölk,
som hon tömde i ett drag, der hon, i sin svarta amazon-
drägt, stod smärt som en af Primaticcios * gudinnor, medan
de guldgula lockarne i nyckfulla ringlar böljade från karl-
hatten ned öfver skuldrorna, nar hon skrattande höll det
tomma glaset med båda händerna, tillfredsstäld och liksom
rusad af den friska drycken, medan ett par mustascher af
grädde bildat sig öfver munnen ; och solen, som sände sina
sista strålar i hennes hår, tände omkring hennes anlete en
krans af guld.

Derefter plötsligt åter vorden allvarsam, stälde hon
glaset på bordet, gaf sina uppvaktande rödrockar en knappt
märkbar afskedsnick full af förakt och återinträdde i hö-
telet med majestätiska steg, piskande ridklädningen med
ridspöet.

____________ t

* Italiensk målare, bildhuggare och arkitekt f 1570.
32

Tre dagar senare vardt Julien de Rhé, som tillbragt
sin tid med att yttra till sina bekanta: “Hveni är hon? Jag
är tokig i henne, jag tillber henne“ o. s. v., presenterad —
något som just ej erbjöd någon synnerlig svårighet — för
damerna Babarine och inträdde i kretsen af den vackra
ryskans beundrare.

Var hon för öfrigt ryska, denna tjusande varelse som
allt ifrån säsongens början galopperade till häst dagen i
ända och valsade nätterna igenom? Ja, genom sin föregifne
far, sin mors förre man, grefve Babarine. Men hela verlden
kände mycket väl, att modren hade skiljts från sin man
just vid tiden för dotterns födelse och att madame Babarine,
som för öfrigt var dotter till en bankir i New York vid
namn Jacobson, hade i alla tider underhållit en, snart sagdt
öppen förbindelse med en nordisk kronprins — någon Kri-
stian eller Oskar — en förbindelse, hvaraf Olga sannolikt
var född. Hade hon någon nationalitet, detta barn, som
uppfostrats ryckvis i ett skotskt nursery^ i ett neapolitanskt
kloster och i en skrymtande Genève-pension, som sofvit en
tredjedel af sina nätter på expresstågens kuddar, och som
i sitt minne liksom i ett Stereoskop skådade endast brunns-
orter, hafsbad, vinterstationer och andra mötesplatser för
den eleganta verlden, der hennes mor — ännu en ståtlig
qvinna oaktadt sina finnar — sedan femton år drog omkring
med ledsnaden hos koketten på retur, sin samovar * och
sina silkesapor? Ack, hon hade ej något fädernesland, denna
besynnerliga flicka, som vid sidan af jungfruns blyghet hade
en pojkes djerfhet och som gäckande sade om sig sjelf:

“Jag är hvarken från London, eller Paris, eller Wien,
eller S:t Petersburg... Jag är från table d’hôten.“

Hade hon någon familj? Lika litet. Hennes verklige
far — Oskar eller Kristian, på hvilken madame Babarine
ej upphörde att göra anspelningar — var död sedan många
år, och hvad beträffar den ryske grefven, hennes far inför
lagen, så brydde han sig aldrig om henne. Ruinerad i grund
'* Tékök.
33

hade han ej några andra existensmedel än sin ofelbara
skjutkonst som’ satte honom i stånd att, liksom en slags ci-
viliserad skinnstrumpa, vinna alla prisen på dufskjutningarne.
Hvad grefvinnan angår, var hon, trots periodisk moders-
ömhet, som angrep nerverna på hvar och en — så onatur-
lig förekom den — begåfvad med denna fullständiga abso-
luta, sferiska sjelfviskhet, hvarpå aldrig är brist, och under
en tyfoidfeber, i hvilken Olga vid åtta års ålder höll på att
dö, hade madame Babarine ej en enda gång försummat att
— allt medan hon för syns skull vakade hos sin dotter —
draga på sig sina insmorda handskar, soin bibehöllo hän-
derna så hvita.

Julien de Rhé inhemtade allt detta, då han låtit in-
mönstra sig i den flygande kolonn af cicisbéer, som oupp-
hörligt kretsade omkring fröken Olga Babarine, och han
företog sig att ursinnigt förälska sig i denna sällsamma tju-
sande flicka, som lät sig skådas i ögonen och som vid det
tillfälle, när en gemensam vän presenterade marinlöjtnanten
för henne, yttrade i det^hon tände en phereslicigarett :

“Ja så, det är ni, som är så kär i mig? ... God dag,
min herre!“

Derpå gaf hon honom ett kraftigt handslag som en karl.

Han företog sig att älska henne, den hederlige och red-
lige sjömannen, att älska henne, så mycket mer som han
snart började begripa henne och beklaga henne. Ty han
misstog sig ej derpå: Olga var nyckfull, illa uppfostrad, men
utan koketteri och hennes själ var stolt och öppen. Hvem
vet? Må Tiânda kände hon hela tomheten i sitt lif af själs-
skakningar och nöjen? Det vissa är att hon bedömde, och
bedömde strängt dessa unga män, som tumlade sina hästar
omkring henne på räfjagterna och som hvarje afton läto
inskrifva sina namn i hennes dansprogram. Alla åtrådde
henne, ingen aktade henne, ty ingen af dem hade ännu be-
slutat sig för att begära hennes hand. Också behandlade
hon dem hårdt och återkallade dem till skyldig aktning —
med ett dugtigt tag i tygeln, den vackra ryttarinnan — om

Ur Dagens krönika IV. 2.	3
34



de fingo det infallet att yttra något allt för nära hennes
hals under en hvirflande vals eller att allt för länge trycka
hennes hand som hon kamratlikt framräckte.

Julien, hvars hjertas finkänsla gjorde honom skarp-
synt — nå ja, det är oftast de naiva som se riktigast —
upptäckte den hemliga skatt af redbarhet som fans hos
denna rasflicka, i grunden så olycklig. Utan tvifvel älskade
han henne för hennes skönhet, och det gick rundt i hans
hufvud när, under ett uppehåll i dansen, han kände henne
stödja sig mot hans arm i hela glansen af sin blonda skön-
het med de dunkla ögonen och de efter ansträngningen ro-
siga kinderna, medan hon lifligt samtalade med honom och
berusade honom med sina ögon, strålande som stjernor, och
sin violdoftande andedrägt. Men han älskade henne äfven,
han älskade henne fram för allt för hennes med sådan stolt-
het dolda smärta, och han kände sitt hjerta häftigt sam-
manpressas, när han öfverraskade den dystra blick, det
smärtsamma ögonkast Olga riktade på sin mor, när ma-
dame Babarine’, under sin té-cirkel mellan fyra och sex —
der hon satt bortvänd från ljuset för att dölja de svarta
prickarne på näsvingarne, förgäfves bekämpade med anti-
bolbos — framkastade i så litet förtäckta ordalag som möj-
ligt, sina kungliga eröfringar vid de nordiska hofven.

Gifta sig med henne! Ja, bortföra henne från denna
krets, så uppfyld af faror, hemföra henne till sin man som
var ett helgon, låta henne inandas den stärkande och re-
nande luften i en verklig familj, rädda henne med ett ord!

Detta tänkte han, han tänkte ej längre på nå^ot annat!
Han troddö till och med ibland att Olga gissat hans önskan
och när hon vid dessa técirklar hos madame Babarine, der
Olga behandlade alla sina tillbedjare med pojkaktig öppen-
het, räckte sjömannen ett glas té på ryskt sätt, såg han i
djupet af den uuga flickans ögon likspm ett mildt, fjerran
ljus, som tycktes besvara hans högsinta medömkan och hans
oändliga ömhet.

*
*
35

“Ja, min fröken, min sjukpermission löper till ända om
åtta dagar. Jag lemnar Pau i morgon och stannar några
dagar i Touraine hos min syster, hvarefter jag far tillbaka
till Brest såsom adjutant hos marinprefekten och om ett år
eller aderton månader begifver jag mig åter till sjös.“

De befunno sig allena i ett hörn af hotellets lässalong,
stående vid ett öppet fönster framför natthimlen, som gnist-
rade af tusentals stjernor.

“Farväl då, och lycklig resa,“ genmälte Olga med upp-
riktig och fast stämma. “Men jag har något att be er om,
herr de Rhé ... Ja, den här i guld infattade lejonklon, som
ni bär som berlock ... Nå väl, jag åtrår den .. . Den stam-
mar från ett lejon, som ni fordom dödat i Afrika, icke sant?
... Jag är ett slags vilddjur, jag också ... Gif mig den; jag
skall gömma den som*ett minne af er.

Julien lösgjorde den lilla berlocken och lade den i den
unga flickans hand; men plötsligt grep han denna hand
mellan sina och hviskade eldigt:

‘ “Jag älskar er! Vill ni blifva min hustru?“

Olga befriade sakta sin hand, som behöll lejonklon;
derpå lade hon sina armar i kors öfver bröstet och skådade
utan synbar rörelse, länge herr de Rhé rätt i ansigtet.

“Nej, sade hon slutligen .,. Och dock är ni den förste,
som älskar mig och som säger mig det på ett sådant godt
sätt. Men det är just derför som jag vägrar.

“Olga!“ utbrast Julien upprörd.

“Hör mig,“ återtog hon i det hon med en åtbörd af-
bröt honom, “och fatta väl skälet, hvarför jag säger nej...
Skälet är att jag ej känner mig värdig er och att jag skulle
göra er olycklig.... Ni mins det der brefvet från er syster,
som ni klagade öfver att hafva förlorat... Nå väl, det är
här, ni tappade det och jag har tagit upp det, och jag har
läst det... Er syster svarade på det förtroende, ni gjort
henne om edra känslor för mig... känslor som jag sedan
länge anat... Hon gladde sig deråt, såsom ett okonstladt
och dygdigt barn, som hon är, men uti ordalag som kom-
36

mit mig att inse, hvilken djup, hvilken förfärlig klyfta som
finnes mellan en verklig flicka och mig !... Genom att läsa
detta bref, fullt af förtroliga och rörande enskildheter, har
jag äfven fått ögonen öppna för er familj, ett gammalt he-
derligt hus, dit ni bör införa endast en hederlig qvinna ...
Tacka Gud, herr de Rhé, för att ni har en grånad mor, på
hvilken ni ej kan tänka utan att erfara någonting'innerligt
ljuft, som intränger i hjertat... Äfven jag har en mor ...
men jag har varit nödsakad att döma henne... Ni har sett
endast hennes löjliga sidor, min herre, men jag känner henne
bättre ... Om ni i morgon af henne begärde min hand,
skulle hon neka er den, emedan ni tillhör lågadeln och eger
endast en medelmåttig förmögenhet. .. Min mor har beslutat
att jag skall göra ett förnämt och rikt parti eller också...
eller också skall hon åt mig hitta påMiågot annat... Hvad?
har jag ej erfarenhet, för en nitton års flicka!. . . Det är
förfärligt, icke sant? Men så är det... Se der skälet hvar-
för vi i vintras voro i Nizza, i somras i Skeweningen och
nu i Pau! Se der, hvarför vi som varupackor rulla från
den ena ändan af Europa till den andra, hvarför vi
sofva endast i värdshussängar och äta endast vid table
d’hôten. Min mor har varit nästan så godt som kronprinsessa,
begriper ni, och hon har låtit mig förstå sedan mitt fem-
tonde år, att jag var bestämd att varda minst erkehertiginna,
vore det ' också blott till venster... Ett giftermål med en
liten obetydlig adelsman, nästan af borgerligt stånd!... I
hennes ögon vore det att vanära mig. Ack, jag måste in-
gifva er vämjelse och jag blyges för mig sjelf! Protestera
icke ... Nej, ni skulle ej vilja inför er mor föra såsom eder
> trolofvade, såsom eder hustru, en qvinna i hvars hjerta
man kastat så mycken smuts!... Och sedan är jag endast
ett lyxföremål, ett dyrbart och onyttigt ting, hvaraf ni ej har
behof och som ej skulle bereda er lycka. Dessutom älskar
jag er icke, jag älskar ingen... Kärleken hör till de saker,
som äro mig förbjudna... Farväl, herr dé Rhé, stig upp
och aflägsna er utan att säga ett ord, jag besvär er derom
37

... Blott det, ni låter mig väl behålla er lejonklo? Hon
skall påminna mig om en hederlig man mot hvilken jag
handlat såsom hederlig flicka... Säg ingenting vidare och
skiljoms för evigt... Farväl!“

*	*

*

Tre år senare hade transportångaren Du Couëdic på
återresan från Senegal anlupit Kanarieöarne för att hemta
posten, hvarefter den fortsatte sin kurs under en stormig
natt, då uppassaren inträdde i officersmessen och lade en packe
tidningar på bordet.

Julien de Rhé vek upp ett nyhetsblad från Paris, nära
tre veckor gammalt och läste der under rubriken:

. Flyttningar och resor följande rader:

“Hans Maj;t konungen af Schwaben, hvilken som man
vet reser i strängaste inkognito under namn af grefve af
Augsburg, befinner sig sedan i går inom våra murar. .

Ett ledsamt missöde inträffade på bangården i samma
ögonblick konungen anlände. Baronessan de Hall, som,
endast åtföljd af sin mor, grefvinnan Babarine, gjort resan
i konungens sällskap, har förlorat ett föga dyrbart smycke,
men hvarpå madame de Hall, som det tyckes, sätter det
största värde. Smycket utgöres af en simpel lejonklo in-
fattad i guld.

Madame de Hall har utlofvat två tusen francs åt den,
som skaffar henne igen detta föremål.“

“ Julien, pass på... ni glömmer timmen för er vakt,
min bäste vän.“ .

“Tack,“ sade Julien de Rhé, bortkastande sin tidning
och liksom uppvaknande ur en dröm.

Denna natt märkte rorgängaren, som befann sig en-
sam med vakthafvande officeren på kommandobryggan,
* hurusom denne upprepade gånger förde sin näsduk till ögo-
nen, och dock, ehuru det var stark vind och hög sjögång,
slog vågstänket ej så högt.	,
Den engelska tidningspressen i våra dagar.

Af Helen Zimmern.

(Öfvers. från författarinnans handskrift af M—r.)

Den engelska tidningspressen är den anständigaste,
mest rättrådiga, bäst underrättade tidningspress i Europa.
Det är ett faktum, som äfven de, hvilka underskatta Eng-
land och engelska förhållanden, icke kunna förneka. Ingen
.annan press är så rik, så väl och tidigt underrättad, ingen
annan press har en så ofantlig makt i staten. I intet annat
land äro tidningar så billiga, i intet annat land är lättheten
att få köpa tidningar så stor. Vid hvarje jernvägsstation,
vid hvarje omnibus-hall, vid hvarje gathörn i en engelsk
stad, står en tidningspojke färdig att betjena sina talrika
kunder. Ingen engelsman, rik eller fattig, går till eller åter-
vänder från sitt arbete utan att läsa en tidning. I England
känner man icke till den ledsamma processen att subskri-
bera på en daglig tidning. Ni kan taga en i dag och en
annan i morgon, och ehuru ni kan säga till en tidnings-
agent att hvarje morgon lemna er en viss tidning, så är ni
icke derför tvungen att fortsätta ett helt qvartal, i fall ni
får lust att läsa någon annan. Kontinentens småaktiga de-
sp’otism i detta afseende är obekant. Och emedan hvar och
en läser åtminstone en, men som oftast två eller tre tid-
ningar om dagen, är det icke underligt att de engelska tid-
ningarna betala sig väl och att deras égaré i sin ordning
kunna betala för att hålla sina tidningar uppe till en grad
af utmärkthet, som verkligen är öfver allt beröm. Med ett
39

pappérsblad, som mäter ungefär tre och en half fot i längd
och fyra och en half fot i bredd (och någon gång hälften
till så bred), tätt tryckt på båda sidor, för det billiga priset
af en penny, är den engelske läsaren i besittning af en karta
öfver den beboeliga jorden, af en focus, i hvilken alla den
rörliga verldens radier koncentrera sig. Tillväxten af denna
nu så billiga och mäktiga press, förskrifver sig likväl nästan
uteslutande från senare tider. En tid var pressen fjettrad
genom åtskilliga afgifter och stämpelskatten, men nu är allt
detta bortlagdt och denna lättnad, hvilken kom samtidigt
med 1870 års krig, bragte pressen till dess nuvarande höjd.
Huru sant är icke ordspråket: “det är en dålig vind, som
icke blåser fördelaktigt för någon.“ De krig hvilka icke alls
berörde England bidrogo att göra pressen rik och mäktig.
Amerikanska kriget gjorde mycket till, det europeiska år
1866 gjorde mera, men 1870 års krig mest samt införde en
utsträckning af telegraf-kommunikation, som ännu i dag ut-
gör pressens stolthet och ära. Den engelska pressen är
både fri. och mäktig, och den är mäktig emedan den är fri.
En engelsk tidning kan skrifva hvad den behagar, den är
fullkomligt obehindrad, pressförföljelser från styrelsens sida
äro nästan okända. När de någon gång inträffa finner man
att de hafva företagits af undfallenhet för någon främmande
regering, hvilken uppdragit sitt sändebud att fordra åtal,
då någon hypersensibel ömtålighet blifvit stött af engelsk
frispråkighet och uppriktighet. Dylika förföljelser äro emel-
lertid mycket sällsynta och då de förekomma äro de blott
en fars, enär tidningsutgifvaren, i fall han blir dömd, fälles
att böta en bagatell och alla skratta åt hela affären. An-
klagelse för “hädelse“ inträffar visserligen också någon
gång, men då väckes densamma af enskild person, som
fäst uppmärksamhet vid de brottsliga uttrycken. Atal för
smädelser förekomma oftare, men dessa utgå icke från re-
geringen utan väckas och fullföljas uteslutande på den eller
de personers bekostnad, hvilka anse sig angripna. Under
dylika fria och lyckliga vilkor, är det ej underligt att den
40

I	“fjerde statsmakten“ är en makt i staten, icke endast utan-
för parlamentet, men i senare tider äfven i sjelfva under-
huset. Bland dem, som under de senaste tio åren valts till
medlemmar af detta hus äro många gentlemen of the press,	,
af hvilka några hafva utmärkt sig både i debatten och i
rikets tjenst. Den engelska tidningspressens historia återstår
ännu att skrifva 'och mycket intressant skall den blifva, då
den är färdig, alldenstund denna historia kommer att tala
om gerningar utförda af män, hvilka i många fall varit ut-
märkta genom hög public spirit och sällsynta medborgerliga
dygder. Men det är icke lätt att skrifva historien om en
institution, som nästan dagligen framvisar någon ny utveck-
ling af sin verksamhet och makt, som med sin stab af
specialkorrespondenter ofta nog är i tillfälle att lemna snab-
bare och tillförlitligare underrättelser än de engelska sände-
buden; som genom sina Forbes, sina Stanleys, sina 0’Dono-
våns m. fl. rivaliserar med Livingstones, Nordenskiölds, Vam-
berys och Bakers bedrifter, och hvilken, till råga på alltT
tillegnar sig många af parlamentets hufvudfunktioner, såsom
den offentliga kritiken, debatten och dess uppgift att utöfva
en konstitutionel kontroll öfver ministrarnes åtgärder. “Om
bibeln sade en sak och “Times“ en annan,“ sade en gång
från predikstolen en hög kyrkans dignitär, “så skulle af fem
hundra tio personer, fem hundra tro att tidningen hade
rätt.“ *

Ehuru landsortspressen visst icke saknar inflytande, är
pressens hufvudqvarter likväl i London, och i London vid
“Fleet Street“, denna gata mellan East- och Westend, hvars
namn ända från Shakspeares tider varit förbundet med
pressen, der Fleet, det gamla gäldenärsfängelset, stod, om
hvilket vi läsa i Fieldings romaner och i hvilket Charles
Dickens fader satt fången; der Defoë’s “Robinson Crusoe“
och Goldsmith’s “Vicar“ publicerades, der Richardson skref

* Detta måtte blifvit yttradt för länge sedan. Nu är tron på,
”Times” ofelbarhet i starkt aftagande.	Öfvers. anm.
41

sina romaner och drack te; der, i korthet sagdt, hvarje hus
har en literär tradition. Hade, borde vi snarare säga, ty
de gamla husen hafva småningom måst lemna plats för de
nya, vackra bygnader nutidens tidningar uppbygt åt sig.
Midten af Fleet Street kan emellertid antagas som den punktr
omkring hvilken, inom en half mils (engelsk) utsträckning,
Londons tidningsmaskiner arbeta. Inom detta område fin-
ner man nästan alla de stora tidningarnas officiner. Det är
den enda gata i London, som aldrig vet hvad hvila vill säga.
När alla andra i London gått till ro, anlända hit redaktörer
samt medarbetare och ända till fyra på morgonen fortsättes*
verksamheten energiskt. Om parlamentet har sammanträde
uppehälles oafbruten kommunikation medelst särskilda budt
som fara fram och tillbaka i droskor, genom telefon- och
telegraf-rapporter samt genom tryckeripojkar. Både af en-
skilda och offentliga myndigheter göres också allt för att
tillmötesgå pressen. Kabinettsministrar anse icke under sin
värdighet att komma till Fleet Street och diskutera politiska
frågor nied en vänskaplig tidningsredaktör. I parlamentet
är en hel läktare förbehållen pressens referenter och hvarje
möjligt arrangemang är träffadt för deras beqvämlighet.
För dem finnas reserverade särskilda rum för öfverplagg,
rum med lavoirer, skrifrum, förfriskningsrum, tidningsrum
och rökrum, inredda komfortabelt och praktfullt. De hafva
sin egen ingång, sin egen trappa, egna telegraf- och telefon-
ledningar, så att under det sjelfva debatten pågår, rapporter
afskickas, så att då något af särskildt allmänt intresse är
på tapeten, sex eller sju upplagor af en aftontidning ut-
komma, och det för morgontidningarna endast återstår att
publicera en redogörelse för slutet af debatten och en le-
dande artikel, hvilken gifver en resumé af debatten i sin
helhet och diskuterar dess pro och contra. Jernvägarna låna
äfven sin hjelp till att hastigt utdela tidningarna, ty engels-
män fråga icke efter nyheter som äro gamla, och lands-
bygdens samt städernas invånare måste samma dag'veta
hvad deras ombud hafva sagt eller beslutit i London. Skynd-
42

samhet och energi äro utmärkande för den engelska pressen,
som häruti öfverensstämmer med den engelska karakteren,
hvilken just sätter värde på dessa egenskaper och icke tål
något uppskof. Från alla de stora Londonbangårdarna afgå
särskilda tidningståg, som utdela tidningar vid hvarje station
en roiite, men icke stanna för att aflemna dem, utan kasta
ut dem i förbifarten genom en sinnrikt konstruerad apparat.
På detta sätt kan i många engelska städer och byar Lon-
dontidningen läggas fram på invånarnes frukostbord — fru-
kost är icke frukost för en engelsman, om han icke får sin
tidning — och sällan kommer den senare än till “lunchen“.
På samma sätt äro alla Londontidningarna i Paris före dagens
slut. Och detta resultat åstadkommes genom fullt lagliga
medel, icke genom det lilla knepet, som är så vanligt på
kontinenten, nämligen att predatera tidningen och sålunda
inbilja, eller söka få dess läsare att tro, att nyheterna äro fär-
skare än de äro. Ett sådant försök skulle icke lyckas i Eng-
land. Somliga tidningar tillkännagifva icke allenast dagen,
utan timmen och minuten då de läggas i pressen. De första
upplagorna åtgå vanligen att fylla tidningstågens behof, de
öfriga, tryckta en eller en och en half timme senare, förse
London, hvilken fordrar att vid kl. 7 på morgonen en tid-
ning skall vara aflemnad i hvarje hus. Om under tiden
mellan de första och de senare upplagorna några nyheter
hafva anländt, så införas de behändigt i stället fär något
annat item. Om nyheterna äro mycket vigtiga måste äfven
en “ledare“ skrifvas derom och intagas. Men ombrytning
sker på en fabelaktigt kort tid. En morgontidnings med-
arbetare och redaktörer veta icke af någon ro förr än tid-
ning är utskickad i verlden. Först då gå de till hvila, lem-
nande Fleet Street åt aftontidningarna, af hvilka de tidigaste
utkomma på middagen, de senaste fortfara att utlemnas
allt efter omständigheterna intill kl. 10 e. m. Endast Ame-
rika kan prestera något likngnde exempel af rastlöst arbete
■och energi. För närvarande finnes ingen ledande tidning,
som icke eger en stab af korrespondenter i. hvarenda euro-
43

peisk hufvudstad, och det hufvudsakligaste af korresponden-
sen telegraferas dag för dag till London, så att engelsmän-
nen ofta nog förr känna till nyheter från kontinentens städer
än dessas egna invånare. Nästan allt telegraferas utan
ringaste afseende på kostnaden. Dessa korrespondenter be-
gagna telegrafen med en verkligen häpnadsväckande frihet;
de betala 3, 4, 5 ja till och med 800 pund i telegrafporto
för en artikel, i ändamål att komma före konsulers, sände-
buds och generalers rapporter om vigtiga tilldragelser. Det
har ofta händt under de sistlidna tre eller fyra åren-, att
publiken genom ett extra nummer af en tidning blir förr
underrättad om en politisk nyhet än kronans ministrar. Det
var en amerikansk ticlningskorrespondent i England, som
för att upptaga telegrafen under det han inväntade några
vigtiga nyheter, sysselsatte den med att telegrafera under
Atlanten och med dryg kostnad för hvart ord de fem för-
sta kapitlen af Genesis. Utgifvaren af Standard betalade
under det afghanska kriget 800 pund för en kafreldepesch.
Hans nyheter under kriget i.Transvaal telegraferades, ehuru
hvarje ord kostade aderton shillings.

Det är omöjligt att uppräkna och svårt att klassificera
de engelska tidningarna. “The Press Guide,“ en god Hand-
bok i allt hvad som rör tidningar, uppräknar tusental, och
dessa tillväxa dagligen, då äfven spel och sport hafva spe-
cialtidningar för sina intressen. Hvarje tänkbart yrke eller
industri, från civilingeniörens till sotarens, har sin represen-
tant inom pressen, så att vi tyckas hafva uppnått ett sa-
kernas tillstånd något liknande det som en amerikansk
skämtare berättar om en viss nyanlagd stad, som hade
endast fyra invånare och likväl redan tre tidningar, under
det att den fjerde medborgaren blott väntade på typer för
att utgifva sin tidning. The Press Guide angifver äfven
tendensen hos de politiska tidningarna. Af dessa uppgifvas
594 vara liberala, 394 konservativa, 66 liberalt-konservativa
och 1047 oberoende eller neutrala. Ända från början gyn-
nade Whigs pressen under det deremot Tories ignorerade
44

den och icke trodde på dess makt, förr än de funno att
alla populära tidningar stodo på deras rivalers sida, samt
att dessa rivaler med tillhjelp af pressen voro herrar öfver
situationen. Detta var på Pitts dagar. Skilnaden mellan
de begge partiernas politik ledde till åtskilliga egendomliga
resultat, af hvilka de liberala tidningarnas numeriska öfver-
lägsenhet icke är det minst egendomliga. Under många år
voro verkligen alla de förnämsta tidningarna liberala, det
var först lord Beaconsfields regime, som häri åstadkom en
förändring. Disraeli, visare än hans tory-företrädare, för-
aktade icke pressen. Han försvarade tvärtom inom och
utom parlamentet dennas rättigheter och tvekade icke att
inför hela underhuset yttra: “Hvad pressen beträffar, så är
jag sjelf en gentleman af pressen, och har . ingen annan
vapensköld.“ Eftersom pressens hufvudriktning är liberal,
och emedan allmänna opinionen i England hufvudsakligen
påverkas af pressen, så skulle ända till för några år sedan,
då några’af pressens organer ändrade signaler genom Dis-
raelis åtgörande, en tory-regering varit praktiskt omöjlig.
Såsom det nu förhåller sig äro, med två eller tre undantag,
de bästa tidningarna liberala och oberoende. Och här har
nyligen inträffat en förändring. Man sade för några få år
sedan att tidningarna icke ledde allmänna opinionen, utan
att de helt enkelt voro dess uttryck, och denna observation
var då riktig. Men den är det icke längre. Den nuvarande
pressen är en oberoende makt. Den är oberoende af re-
geringen i afseende på underrättelser och oberoende af
parlamentet i sin kritik, den är oberoende af alla utom af
allmänhetens opinion, och denna sträfvar den att bilda och
leda. Knappast någon fråga väckes i parlamentet, hvilken
icke tidningarna förut sysselsatt sig med, och innan öfver-
eller underhus hunnit besvara den, har frågan af pressen
blifvit behandlad med all erforderlig vishet och skärpa.
Men detta är icke allt; ty pressen, som delar parlamentets
auktoritet under det detta sitter, utöfvar dessutom alla sina
egna och parlamentets privilegier då detta slutat sina ses-
45

sioner. Det finnes knappast någon enda politisk eller social
fråga af allra minsta vigt, som icke för närvarande uttröskas
i pressen innan den hinner till parlamentet; och då förhål-
landet är sådant är allt hvad parlamentet kan göra det att
gifva laga uttryck åt åsigter, hvilka i den form de slutligen
taga — nämligen i tal — näppeligen skilja sig från den
form hvari de ursprungligen framträdde i pressen, såsom
ledande artiklar och bref.	.

Ibland dagliga tidningar bibehåller “The Times“ fort-
farande sin plats, * ehuru dess rivaler i afseende på goda
artiklar och tidiga underrättelser hinna den bra nära och
emellanåt taga försteget. Men the Times har sin prestige,
icke olämpligt har den kallats för pressens Jupiter, icke
orättvist har man påstått att Printing House Square (Times’
officin) kan göra anspråk på att för engelsmän vara det
samma som oraklet i Delphi var för grekerna. The Times,
som- med sina utgreningar och sitt inflytande sprides från
Printing House Square till verldens yttersta gränser, utgör
ett af verldens npderna underverk. Historien om dess
grundläggning af en enda man, mr Walter, hvars afkom-
lingar fortfarande äro i besittning af denna värdefulla egen-
dom, är för väl känd att. behöfva här upprepas. Times’
officin har nyligen blifvit ombygd och är verkligen ståtlig.
Allt, som erfordras för tryckningen — med undantag af
papperet — och lokalernas upplysning, äfven de elektriska
lamporna fabriceras på stället i nedersta våningen, hvilken
innehåller, maskinrum, gjuterier för typer, stereotyper och
elektrotyper, elektriska laboratorier, förfriskningsrum och kök.
Ett rum är särskildt upptaget af den speciela Paris-telegraf-
ledning som Times eger; dit annat af telefonerna, hvilka stå
i förbindelse med reporterrummen i parlamentet och på
andra håll. Ensamt i London använder Times en hel armé
af biträden, under det att dess stab inom sig räknar några
af de förnämsta skriftställare i Europa. Tidningen betalar

* Derom torde meningarna vara delade.

Öfvers. anm.
46

furstliga arvoden till sina departementschefer och utländska
korrespondenter samt behandlar väl sina medarbetare.

Ingen utom tidningen stående kan naturligtvis med
någon säkerhet uppgifva afkomsten af tidningen, men för
trettio år sedan förklarade Times, hvars direktörer icke äro
böjde för skryt, i en redaktionens egen artikel att dess brutto-
inkomst var lika stor med de mest blomstrande tyska fur-
stendömens. Den politiska tendensen i Times är liberal,
och ehuru tidningen ofta anklagas för att vända kappan
efter vinden, är den likväl hufvudsakligen redigerad i fri-
sinnad andra. På samma gång Times inom journalismen
utöfvar öfverhusets funktioner är den tillika en vigtig håll-
hake på somliga ultra-liberala tidningars allt för häftiga om-
störtnings-tendenser.

Närmast i spridning och kanske äfven i inflytande står
“the Daily Telegraph“, liberal till dess Beaconsfieldska sty-
relsen- kom till, makten, då dess égaré, sjelfva judar, f be-
traktande af statsmannens judiska nationalitet, slogo om och
blefvo ett verktyg i hans hand. Sedan Disraelis död har
den på det hela taget blifvit oberoende, men med den egen-
heten att tidningen är konservativ i den utländska och li-
beral i den inhemska politiken. I mer än ett afseende är
Daily Telegraph en märkvärdig tidning. 'Att börja med var
tidningen den första som såldes till en penny, under det
att alla öfriga samtida publicerades till fyra pence. Vidare
har den alltid hållit sig väl med publiken genom något
egendomligt företag. När sålunda en gång det i allmänhet
var brist på nyheter skickade tidningen med ej ringa kost-
nad en special-kommissionär till Assyrien för att undersöka
detta lands antiqviteter; en annan gång sände den en re-
sande till hjertat af Afrika för att upptäcka Nilens källor.
Den har äfven gått så långt att uppfinna ett nytt slags
engelska, en engelska vida skild från Times’ gravitet och
värdighet, ofta vårdslös och slarfvig samt visst icke prisvärd,
men hvilken icke desto mindre tillfälligtvis passar mycket
bra för en tidnings ändamål. The Daily Telegraph eger
47

mänga skickliga medarbetare inom dess stab, men den som
först gjorde den till hvad den blifvit är kanske G. A. Sala,
en man hvilken icke blott i hög grad förenar qvickhet och
duglighet utan besitter dessa egenskaper i den hastigt tjenst-
bara form, som gör dem nyttiga för en tidning. Konst, li-
teratur, poesi, antiqviteter, allt är lika för honom. Det
finnes intet ämne, öfver hvilket han icke -är beredd att
skrifva en spalt efter tio minuters tillsägelse. Han har sjelf
sagt att han “med en ambassadörs aflöning och behandlad
som en gentleman för sin tidnings räkning rest till och från
verldens yttersta gränser.“ Icke mindre duglig, ehuru myc-
ket olik den nyssnämnde, är utgifvaren mr Edwin Ar-
nold, en genomlärd orientalist, skald och buddhist, kanske
den mest oegennyttige entusiast, som någonsin egnade sig
åt politiken och pressen.

Näst intill i spridning och inflytande kommer “The Daily
News“, Gladstonian ända in tjll benen, liberal, någon gång
äfven radikal. Dess första utgifvare var Charles Dickens.
Den har alltid förfäktat förtryckta nationaliteters, såsom
Ungerns och Italiens sak, och hemma parlamentsreformenr
under det att denna tidning ensam af alla i England för-
svarade norden mot södern i det amerikanska, inbördes
kriget, och sålunda riskerade att med bankrutt få betala
sitt mod och ståndaktighet. Daily News är verkligen bland
alla engelska tidningar framstående för sin goda ton samt
hederlighet och modet att fasthålla sina åsigter äfven med
allvarsammaste risk. Men det var 1870 års krig, som gjorde
Daily News till hvad den nu är, icke endast inflytelsefull
men äfven rik. Tidningen hade kort förut nedsatt sitt pris
till en penny, en prisnedsättning som gjorde att den gick
med förlust. Kassakistan var nästan tom. Icke desto min-
dre sände egarne med stor kostnad sjutton af de bästa
korrespondenterna till krigsskådeplatsen med befallning att
telegrafera deras rapporter, stor sak hvad det kostade, i
stället för att, som hittills skett, skicka dem med posten.
Med ens gick Daily News om äfven sjelfva Times, hvilken
48

såg sig tvungen' att kopiera telegrammen, till dess den
- följde sin rivals exempel. Dessa telegram från krigs-
teatern förändrade hastigt Daily News’ affärer. På en vecka
steg spridningen från 50,000 exemplar till 150,000. Det så-
lunda förvärfvade anseendet bibehölls af Daily News genom
dess korrespondenser under de ryska och turkiska, afghan-
ska samt zulukrigen, och den har äfven tagit upp inhemska
frågor på samma grundliga och ämnet uttömmande sätt, så
att icke få reformer hafva • kommit till stånd genom dess
inflytande.

Hvarken så inflytelserik eller företagsam är “The Stan-
dard“, hvilken såsom den enda framstående konservativa tid-
ningen tillåter sig att “hvila på årorna“, väl vetande att
alla genomkonservativa måste hålla den, emedan det icke
finnes någon annan att välja på. Men äfven Standard är
icke så ståndaktig i sina åsigter som förut. Helt nyligen
har en förändring inträdt i tdess förra politik; den är lika
konservativ som någonsin, men den visar tecken till att icke
vidare vara endast ett partiorgan, den har tagit en obero-
ende ton och understöder äfven tillfälligtvis de liberala.
Konservatismen tyckes verkligen icke vara så särdeles po-
pulär i England att döma af den dagliga pressen. Det fin-
nes visserligen åtskilliga] konservativa veckoblad och må-
nadsrevyer, men det är de dagli'ga tidningarna som utöfva
det största inflytandet. Bland dessa konservativa bland de
konservativa är “St. James Gazette“, en aftontidning grun-
dad endast för ändamålet att uttrycka utgifvarnes hat mot
mr Gladstone och hans politik, ett hat så giftigt ,att dét
emellanåt blir riktigt komiskt och vanligen skjuter öfver
målet. Men St. James Gazette är likväl en anmärknings-
värd tidning. Då den uppsattes skröt den öfver att den var
en tidning för gentlemen, skrifven af gentlemen, och likväl
' har aldrig funnits någon tidning, som skulle skrifva för bättre
folk, hvilken begagnat ett sådant pöbelspråk.

Sådana äro de förnämsta dagliga tidningarna. Utrym-
met medgifver icke att uppräkna de andra, som äfven icke
49

sakna sitt inflytande och förmågor bland medarbetarne.
Men likväl bör uppmärksamheten fästas på “The Echo“, en
förträfflig aftontidning, den första som publicerades till en
half penny, och hvilken för detta måttliga pris lemnar till-
förlitliga nyheter och goda ledande artiklar. Antalet af
veckoblad är äfven stort, oberäknadt dem, hvilka äro egnade
åt särkilda yrken, åt det starkare könets intressen såsom “ The
Field“, åt damerna, såsom “The Queen“, en tidning hvilken
inbringar dess égaré icke mindre än 10,000 pund om året; åt
konst och literatur, såsom “The Athenæum“, “The Academy“,
“The Magazine of Art“; det finnes tidningar som kombinera
konst och politik såsom.“The Spectator“, “The Saturday Re-
view“, eller sådana, hvilka förena politik med sqvaller från so-
cieteten liksom “The World“, och “Truth“. Dessa tidningar,
hvilka äro veckoblad, kunna skrifvas omsorgsfullare än den has-
tiga tidningsartikeln, som alltid måste författas samtidigt med
publicerandet af det tal eller den tilldragelse hvilka framkal-
lade den. The Saturday Review är oberoende i politik, men
lutar mera åt de konservative än till de liberale, och står
hvad religiösa frågor beträffar mycket tillbaka i tidén. Den
är qvickt och skarpt skrifven, och lägger fram för allt an
på att “stuka“ en författare, emedan i dess ögon rättvisa
är af mindre vigt än att åstadkomma en qvick tidningsar-
tikel. Och det är så mycket lättare att vara qvick när man
klandrar än då man berömmer. “The Spectator“ åter är
en tidning, som ofta uttrycker besynnerliga åsigter, men all-
tid hederliga och rättframma. Det uppträder som organ
för radikala filosofemer, för avancerade och frisinnade re-
ligiösa åsigter och för den högre bildningen. Dessa tvenne
tidskrifter stå ensamma och utan medtäflare.

The World, Truth och deras efterapare äro en ny af-
väg inom den engelska journalismen, och en beklaglig så-
dan, nämligen personalitetens. Dessa tidningar hafva för
sin framgång att tacka det begär, som tyckes vidhäfta men-
niskonaturen att höra talas om grannarnes affärer, och icke
alltid sådana, hvilka äro till dessas fördel. I dessa tidnin-

Ur Dagens krönika. IV. 2.	4
gar refereras sqvallret för dagen, societetens och klubbarnes
skandaler. Tidningarna betalade sig genast från början och
det finnes nu kanhända, skam till sägandes, inga propor-
tionsvis mera inbringande tidningsföretag än The World och
Truth. Samhället är grymt, det njuter af dess grannars
missöden, det älskar att det förkunnas från hustaken, hvilket
afundsjukt ville gömma sig i källarne. Det är derför icke
underligt att mot dessa tidningar oupphörligt väckas åtal
för smädelser. De fråga icke derefter. Atalet blir en puff
och en hvar köper tidningen för att sjelf läsa hvad som
blifvit sagdt. Det mest beklagliga härvid är att dessa tid-
ningar ofta skrifves med en så glänsande stil och verve, att
man ännu mera måsta märka denna talangens missriktning.
Men hvad som, oafseclt dessa personliga angrepp, förnäm-
ligast utmärker den engelska pressen, är dess renhet. Äfven
då den är minst anständig, är den mindre oren i sin stil
och ton än den amerikanska och franska pressen. Sällan
— mycket sällan — uppoffrar den anständigheten för att
vara pikant, och i fall denna iakttagelse är sann rörande de
allvarliga tidningarna, så gäller den likaledes om skämt-
tidningarna. Det finnes i Europa intet organ för skämt,
hvilket kan jemföras med “Punch“. Den är bitter, upp-
riktig och personlig till en grad, som ofta förbluffar konti-
nentens publik, inbyrd med dess idé om den aktning man
är skyldig den bestående myndigheten, men Thackeray öfver-
dref icke då han sade att på dess sidor icke fans en rad,
som icke ungdomen kunde läsa. Detta är en skarp mot-
sats till kontinentens skämttidningar, hvilka ofta hemta sina
cfvickheter från situationen af tvifvelaktig moralitet. Punch’s
årgångar bilda verkligen värdefulla kommentarier öfver en-
gelska samhället allt ifrån denna tidnings uppsättande. Ej
heller har den varit alldeles utan inflytande på politiken.
Från början har Punch varit samvetsgrant liberal och många
reformer hafva genomdrifvits medelst dess drastiska teck-
ningar och bitande uppsatser. Det var omöjligt att sådana
framgångar icke skulle uppkalla medtäflare. Af dessa äro
51

“Fun“ och. “Judy“, de enda sonï gjort lycka, ehuru “Funny
Folks“ nu kommer dem ganska nära. Fun och Funny Folks
äro liberala; Judy hyllar konservatismen.

■Något bör äfven sägas om de illustrerade tidningarna.
Dessa äro alla veckoblad, emedan alla försök att uppsätta
dagliga illustrerade tidningar hittills misslyckats på grund
af svårigheten att skaffa illustrationer och de stora utgif-
terna för dylika. Bland dessa journaler stå tvänne: “The Il-
lustrated London News“ och “The Graphic“ utan medtäf-
lare, ehuru de hafva sina små billigare efterföljare; The Il-
lustrated London News var den första och länge den enda
illustrerade tidningen. För närvarande arbeta några af de
förnämsta artisterna för dessa tidningar, hvilka äfven hålla
en verklig stab af tecknare, som skickas såsom special-
korrespondenter till alla delar af verlden, der någonting
händer.

Så mycket rörande Londonsektionen äf den engelska
pressen, den största, men ingalunda den vigtigaste delen.
Det finnes icke en stad af den ringaste vigt utan dess dag-
liga tidning, och tack vare Reuter-telegrammen * och en-
skilda telegrafledningar till London, är landsortspressen, i
afseende på nyheter, praktiskt i jemnbredd med Londons,
ehuru denna stad före telegrafens införande hade monopol
på dylika. I sina hufvuddrag är landsortspressen naturligt-
vis en reduktion af hufvudstadens. Ren utmärkter sig ge-
nom samma företagsamhetsan da och djerfhet, genom intel-
ligens och bildning. Hvad som i synnerhet skiljer den från
andra länders landsortspress är i sjelfva verket att den icke

* Baron Reuter inrättade år 1859 en telegrafisk agentur, hvar-
igenom det monopol; som i praktiken innehades af de rika tidnin-
garne, mottog en stöt. Genom agenter kunde han förskaffa sig till-
förlitliga nyheter från nästan hvarje -del af den bebodda verlden.
Han uppsatte en byrå och för en årlig afgift kan hvarje tidning er-
hålla kopior af alla ankomna telegram på hvarje timme af dagen
eller natten. Sålunda blefvo småtidningarna och landsortspressen
ined ens likstälda med de rikaste tidningarne, hvilka derefter satte
upp enskilda telegrafledningar.
52

är provincial. Det är ett faktum, föga kändt utom England,
att London icke är och aldrig har varit för England hvad
Paris är för Frankrike. Endast under parlamentets sessio-
ner är London centrum för politiken. Så snart parlamentet
upphör att sitta, upphör äfven London att vara annat än
rikets förnämsta stad. Hofvet flyttar till en skotsk dal.
Ministrarne finnas på jagtmarkerna i Yorkshire, vid Wale-
siska laxfisken; allt hvilket gifver lif och glans åt London
försvinner liksom genom ett trollslag, och London i stället
för att i politisk diskussion gifva signalen åt landsorten^ tager
sjelf sina signaler från provinserna. Äfven under parla-
mentets sessioner hållas några af de vigtigaste ministerela
talen icke i sjelfva parlamentet, utan vid provinsmöten, vid
boskapsutställningar, täflingar i plöjning och andra landt-
liga förlustelser. Till följd häraf kan landsortspressen ofta
känna tidens puls bättre än London oCh medan London är
mera kosmopolitiskt och bättre underrättad! om hvad som
händer i den vida verlden, ser landsortspressen ofta klarare
i inhemska affärer och utöfvar i sin helhet långt större in-
flytande. I proportion till dess folkmängd och rikedom
gifves det ingen stad i Europa hvilken eger mindre politisk
vigt än London. I alla stora nationalfrågor blir London
vanligtvis slaget. Alla politiska rörelser kulminera natur-
ligtvis derstädes, men London sjelf tager knappast initia-
tivet till någonting. Det var provinserna som gåfvo upp-
slaget till alla vår tids stora nationalrörelser, frihandeln, par-
lamentsreformen, upphäfvandet af lagarne för spanmålshan-
deln etc. Alla Frankrikes revolutioner börja i Paris och sluta
i provinserna. I England är förhållandet omvändt. Alla
engelska revolutioner börja i provinserna odh sluta i Lon-
don. Mr Gladstone erkänner att landsortspressen trognare
återgifver allmänna opinionen än London, och då han före-
tog sin beryktade talareresa, var det en aflägsen del af Skot-
land han besökte, icke Londons olika distrikt. Häraf följer
att under det Londonpressen läses och beaktas i landsorten,
provinsernas invånare derför icke försumma att läsa sina
53

lokaltidningar och det skulle ibland vara nyttigt för London-
boarne och bespara dem somliga politiska öfverraskningar,
om de ville nedlåta sig att läsa landsortstidningarna. I
personalen af deras stab är det mycken liten skilnad mellan
ett första klassens provinsblads och en första klassens Lon-
dontidnings. Landsortsbladen äro rika till på köpet. “The
Manchester Guardian“ till exempel påstås hafva en årlig
inkomst af ungefär 30,000 pund sterling. Hvad som utgör
den väsentliga skilnaden mellan London- och landsorts-
pressen och som gifvit den senare dess lokala inflytande, är
ått den är långt mindre opersonlig än Londons. Utgifvarne
och medarbetarne hafva alltid varit vida mera kända än de
män hvilkas uppsatser utgjort Londonpressens lif och själ,
och årligen hafva provinserna sändt upp landsortspublicister
till London för att representera dem i underhuset.

Här bör anmärkas ett utmärkande drag för den en-
gelska pressen, nämligen dess anonymitet. Denna är dess
svaghet men också dess styrka; ett dåligt bruk för förfat-
taren, men en god sak för tidningen. I engelska tidningar
förbrukas ett stort belopp af'intelligens, om hvilket verlden
icke känner till mycket. Man har sagt att engelsk journa-
lism är snillets graf och det väcker utom tidningspressen
ståendes förvåning att så mycket verkligen förträffligt skrift-
ställeri skulle behöfvas då de, hvilka prestera detta, äro
fullt medvetna om den efemera beskaffenheten af det som
de skrifva. Detta är sant, men å andra sidan bibehåller
anonymiteten, som tillåter redaktören att efter behag för-
ändra eller undertrycka artiklar, åt journalismen en likartad
karakter och gifver den en värdighet, en objektiv karakter,
som härflyter från anonymitet och endast kan före-
finnas, der denna praktiseras. Nyligen hafva några försök
gjorts af literära tidningar att hafva signerade artiklar. De
politiska hafva icke och skola aldrig försöka det i ett land
som England, der så mycken vigt lägges på friheten att
yttra sig, hvilken är oförenlig med personlig journalism.
“The Academy“ var den första tidskrift, som gjorde försöket
54

och resultatet bief icke godt. Revyerna hafva blifvit sämre,
man visste pä förhand när man såg på signaturen att den
och den icke skulle tala illa om den och den boken, emedan
arbetet, ehuru klent, var skrifvet af en vän, som skulle ställa
honom till ansvar för ovänlighet, eller vice versa, att en viss
pérson skulle klandras, emedan anmälaren, var en fiende.
Visserligen har mycket dåligt skett, under anonymitetens
slöja, men på det' hela taget har dock det onda varit min-
dre. Då en man skrifver icke såsom enskild utan som en
tidning, stoppar han sina personliga känslor i fickan och
bemödar sig att döma så rättvist och opartiskt som möjligt.
I England är det sannerligen icke de bästa tidningsartiklarna,
som äro undertecknade. De män, som gjort engelska pres-
sen till hvad den är, äro minst kända, och om de äro kända
åtminstone icke kända som tidningsmän. Somliga af de
ledande tidningarna göra det till ett conditio sine qua non
att medarbetarne icke skola omtala att de tillhöra deras
stab, och i literära kretsar anses det såsom ett stort brott
mot etiketten att påstå det en person skrifvit någon viss
artikel ehuru man väl igenkänner hans hand och stil. Dessa
medarbetare rekryteras från alla samhällsklasser, kabinetts-
ministrar, advokater, äfven läkare figurera bland ett stort
Londonblads biträden, färdiga att skrifva öfver speciela äm-
nen, under det att de reguliera medlemmarne af staben
sysselsätta sig med “hvarjehanda“-afdelningen. Journali-
sternas samhällsställning är icke heller på något sätt obehag-
lig. Det är ofta nog icke kändt för hvilken tidning en per-
son skrifver, men det är kändt att han är en tidningsman
och följaktligen en man af mer eller mindre inflytande. En
medarbetare i pressen tillhör de bästa klubbar, umgås i det
bästa sällskap, och har, om han är en ledande skriftställare
eller redaktör, ett eget etablissement der de högste i landet
äro färdiga att hedra hans bord och bevista hans hustrus
mottagningar. Det journalistiska London i förening med
det literära, intager en framstående plats inom det bästa
sällskapet af den intellektuela aristokratien, som bemödar
sig att i allmänna omdömet försvara en lika hög ståndpunkt
som ärftlig rang orh rikedom.

Med termen “pressenu måste väl egentligen menas tid-
ningarna, ty eljest vore mycket att säga om de engelska
månadtligen utkommande tidskrifterna, hvilka med deras po-
litiska och sociala artiklar mäktigt bidraga att leda och bilda
allmänna opinionen, som i England är rörelsekraften för allt
offentligt lif och framåtskridande. Men inskränkande qss
endast till tidningarna våga vi tryggt påstå, att den engelska
pressen är en af de bästa, om icke den bästa, och säker-
ligen den friaste i verlden. Den har naturligtvis sina fel.
Hvem och hvad har icke det? Felet ligger lika mycket hos
publiken som hos pressen, dess smak är icke alltid hvad
den borde vara, men i hufvudsaken är tendensen i den
rätta riktningen. Partitidningar hålla på att dö ut. Den
personliga och pjollriga stilen från gamla tider är urmodig.
Pressens nuvarande tendens går ut på att enrollera alla na-
tionens intellektuela krafter i sin tjenst, och om massan af
nationen nnder de förändrade lifsvilkoren, såsom man påstår,
upphör att läsa något annat än tidningar, så är det så mycket
större skäl att glädjas öfver, att tidningarna för hvarje dag
blifva mera läsvärda.
Björnsons sista stycken.

2.

Over ævne.

Af Anselmus.

Allt det stora, som ligger i ämnet, framställningens
djupsinne, det gripande motivet och det genialiska utföran-
det, saker, som stämpla Over ævne till ett diktverk af hög
rang — allt detta är blott en skyldighet att erkänna, när
man vill tala om Björnsons sista stycke. Men om man
länge följt Björnsons sträfvanden, ville man göra mera än
bringa sin hyllning åt diktarens snille. Man ville visa sig
förstå och om möjligt äfven låta andra förstå, hvilken
älsklighet, som ligger i en skaldekarakter sådan som
Björnsons.

Björnson har en polemisk natur, som lätt tar eld och
dervid icke alltid så noga väger orden, som vi redan i vår
förra uppsats påpekat. Men med all skärpa i polemiken
framträder också ett annat drag i hela hans skriftställar-
skap, som utgör en motvigt till det förra, nämligenTden
opartiskhet, hvarmed han förstår att uppfatta sina fienders
goda sidor. Han har aldrig förnekat möjligheten af att hos
dem fins en lefvande öfvertygelse om sanningen af den sak,
för hvilken de kämpa. Den, som känner sättet, på hvilket
den politiska och religiösa striden vanligen föres, skall icke
underskatta värdet af ett sådant vitsord. Björnson har fast
mera alltid sökt förklara sina motståndares misstag som
följder af en missförstådd sanning, som de gifvit en annan
57

betydelse än den i sjelfva verket eger. Hans kritik har
aldrig varit ytlig. Här i Sverige predikar man ofta Björn-
sons ytlighet. Man säger till honom: diktare, blif vid din
poesi, som man säger: skomakare, blif vid din läst. Jag
vet dock få författare, som satt sig bättre in i de ämnen
de behandla än just Björnson. Den populära formen
tillåter naturligtvis icke en logiskt bindande bevisning.
Stundom händer det väl också, att en förutfattad mening
förvillar diktarens omdöme och skymmer hans blick. I “En
handske“ är detta enligt vår mening fallet. Men i stället
för regel är detta undantag.	'

Jag vill blott fråga, om någon, som läst “Kongen“r
kan neka just författarens träffsäkerhet sin beundran. Äfven
i “En handske“ går författaren in just på den punkt, om
hvilken frågan rör sig, om de menliga följderna för karak-
teren af ett sådant fel som Alfs. Att besvarandet af denna
fråga utfaller på ett sätt, som vi redan stämplat som öfver-
drifvet, skall icke hindra oss att erkänna författarens för-
tjenst att framdraga just -det väsentliga för frågans rätta
lösning. Björnson har i “Over ævne“ velat skildra en man,
som försöker det omöjliga och som misslyckas, derför att
han spänner sin båge så starkt, att den måste brista.

Det är betydelsen af titeln “Over ævne“ (Öfver för-
mågan), som stycket bär. Denne man, presten Sang, är en
religiös ifrare. Och just derför var han ganska svår för
Björnson att skildra. Ty med den religiösa fanatismen har
Björnson personligen trädt i en allt annat än angenäm be-
' röring genom sina fälttåg mot ortodoxien.

Dem, som af .skaldens många fiender och fienders
vänner låta intala sig, att skalden intager en oförsonlig
partiståndpunkt, dem kan man endast tillråda att läsa
“Over ævne“. Här skola de finna, huru hänsynsfull, grann-
laga och mild i sin dom öfver de företeelser, han be-
kämpar, skalden är, jemförd med sina motståndare.

I sin blinda fanatism kunna nämligen desse — de-
skriftlärde brukar lektor Waldenström kalla dem — aldrig
58

förstå annat än att de lägsta och afskyvärdaste motiv drifva
hvar och en, som vågar sätta ofelbarheten af deras läror i
tvifvelsmål. Det är högfärdsdjufvulen, som drifver alla så-
dana, det- är brist på ödmjukhet, man vill icke låta tukta
sig af Guds ande, och hvad de allt heta dessa vackra fraser,
som kyrkan använder, för att bemantla denna oerhörda
hersklystnad öfver menniskosjälarna, som i alla tider utgjort
hennes föga afundsvärda kännetecken. Teologerna hafva
aldrig kunnat fatta annat än att de hafva att göra med
satan, klädd i ljusets englaskepnad, så snart någon velat
röra vid ett jota i evangelium eller en prick af lagen. Hvar
gång man hör detta: tag fast tjufven, våldsverkaren, rå-
naren i en polemik kan man taga för afgjordt, att den rör
sig om teologiska spörsmål. När oppositionen mot de re-
ligiösa lärorna nu på sista tiden börjat framträda mera
ohöljd, ja. i moralens och sanningens namn, betyder det
naturligtvis, att verldens sista tid är kommen och antikrists
välde står för dörren — enligt teologiskt sätt att se saken.

Björnson, som alltid haft namn om sig att misstyda
sina motståndares bevekelsegrunder, visar i “Over ævne“,
att han för sin del hyllar ett alldeles motsatt stridssätt.

De, som här försvara de pietistiska idéerna, äro per-
soner, hvilkas uppriktiga barnafromhet och hvilkas kristligt
moraliska dygder äro värda vår beundran och vår sympati.
Det är ett vackert svar på alla beskyllningar för partiför-
blindelse att som skalden här på samma gång bryta stafven
öfver läran och dock framställa dess försvarare i det vack-
raste ljus. '

Månne det i hela verldens literatur fins ett exempel
på en teolog, som tecknat en fritänkare med kärlek och
sympati, som fritänkaren Björnson gjort med presten Sang.
Vi tillåta oss betvifla det, tills vi erhållit bevis på mot-
satsen.

Också detta har dock framställs som underfundig po-
litik af Björnson. Det är också naturligt, att hvarje teolog,
som är rädd om sin religions anseende, skall tyda saken
59

så. När man aldrig tror motståndaren om att ega en ärlig
öfvertygelse, blir allt hvad han säger endast sofismer och
allra farligast blifva sådana försök, som gå ut på att be-
visa, att troheten mot läran, hängifvenheten för saken sjelf
leder till farliga förvillelser. Ett sådant försök är “Over
ævne“. Här söker nämligen Björnson visa, att den religiösa
entusiasmen leder till hårresande konseqvenser.

Björnson har emellertid icke till ämne tagit den afart
af kristendomen,’ som man plägar kalla den officiella eller
statskyrkans kristendom, ett mellanting mellan kristendom
och filosofi, en kompromiss mellan mysticism och rationa-
lism. Sjelf torde denna kristendom icke veta, huru långt
den aflägsnat sig från den ursprungliga, huru den förfalskat
det ursprungliga testamentet genom lärda utläggningar.

Men ehuru Björnson icke tagit denna kristendom till
ämne, har den dock fått vara med i hans stycke. Den står
der handfallen och förundrad gent emot sin äldre syster.
Prester ur den officiella kristendomens läger har han näm-
ligen sammanfört med representanten för den äkta, oförfal-
skade kristendomen, med Sang.'

Det ligger en ironisk biafsigt i detta sammanträffande.
Till en sådan församling som den, hvilken Sang har bildat,
bruka nämligen teologerna hänvisa som till idealet för ett
äkta församlingslif. Här vika de dock tillbaka för den lef-
vande uppenbarelsen af just den fornkristna tro, som de i
ord och predikan så högt prisa. De finna sig icke väl,
när de stå ansigte mot ansigte med den naturtrogna kopian
af ett original, som de upphöja till skyarna och draga sig
med professionell misstroende tillbaka för ättlingen i rätt
nedstigande finie af apostlarnes kristendom, för undergöraren
Sang, i hvilken urkristendomens traditioner ännu i oför-
minskad, våldsam, rå kraft lefva och verka.

De finna knappast den feberyrande verklighet, som
denna kristendom representerar, så tilltalande, som de före-
stält sig, ända tills de sjelfva, gripna af svindeln, förlora
besinningen, smittade af den hejdlösa entusiasm, som lika-
60

som utstrålar från Sangs personlighet och meddelar sig åt
alla, som med honom träda i omedelbar eller medelbar
beröring.	'

Sang är en troshjelte efter apostlarnes sinne. Björnson
har förlagt hans verksamhet i moderna förhållanden, som
naturligtvis äro af primitivaste art, ty ramen för hans fram-
ställning bildas af en afsides liggande församling högt upp
i nordlanden, der som vi veta ännu öfvertron florerar, under-
blåst af naturens fantastiska proportioner, fjellen, den eviga
snön på deras toppar, norrskenet på himlen, fogelsvär-
marna i luften, fiskstimmen i hafvet, det entoniga hafs-
bruset, den vinterlånga natten, den sommarlånga dagen och
slutligen nöden, hungersnöden, som skaffar hallucinationer
och underbara syner.

Det är der uppe bland snö och isar som Sang verkar
med lif och lära, trotsar faror, kämpar sig fram på bräck-
liga båtar till afsides fisklägen, hjelper de döende i deras
sista kamp, tröstar de svaga, uppmuntrar de lidande, stöder
de vacklande och jemte andlig tröst och hjelp äfven lemnar
lekamlig af ett underbart’ och öfvernaturligt slag. Han
botar för obotligt ansedda sjuka; icke en men många
gånger har han stridt med döden om dess rof, som han
stridt med djefvulen om själarna.

Samma tecken, som gjordes i den första kristna för-
samlingen, gör också Sang, af samma vidskepliga vördnad
och afgudiska kärlek, som följde kyrkofäderne, är han följd.
Denna teckning är icke öfverdrifven. Ännu i dag upp-
träda sådana undergörare, i våra norrländska och lapp-
ländska obygder, och Sang har många motbilder der uppe.

Sang har äfven en hustru. Hon är, som hon sjelf
säger, af en gammal nervös tviflarslägt. Derför kan hon
icke tro. Bättre än Sang känner sig sjelf, känner hon
honom och ser hans brister. Hon har gjort motstånd mot
honom, när han alltför oförväget velat våga sitt lif. Detta
motstånd har brutit henne, och de våldsamma sinnesrörel-
serna, som för Sang äro lifvet, äro för henne döden. Det
61

är emellertid kärleken till mannen, som ger henne kraft att
bekämpa sina lidanden och för hvarje gång, han är i hennes
närhet, lefver hon åter upp, hvaremot hon slappt sjunker
tillsammans, så snart han är borta. Hennes sjukdom är
helt och hållet af nervös natur. Så/ länge hon hade barnen
att skydda, höll hon sig ännu stark. När hon slutligen
insåg, att faderns obetänksamma resor, pa hvilka han tog
dem med, satte deras helsa på spel, fann hon kraft att ut-
verka, att de sändes bort. Nu är hon emellertid fängslad
vid sängen. Doktorn har nämnt hennes sjukdom med ett
stygt namn, som Sang aldrig låtit henne veta. Namnet är,
som vi lätt kunna ana, hysteri. Veckor igenom kan hon
ligga utan att kunna röra en lem, utan att kunna få en
blund i sina ögon, med krampaktigt förvridna lemmar.

Intresset samlar sig i styckets senare dël omkring den
sjukas tillfrisknande, som hennes man vill med sin bön
åstadkomma, och utgången af den strid med Gud, som
Sang i kyrkan utkämpar, huruvida undret skall ske eller
om det icke skall ske. Undret utgör också föremålet för
det samtal, som kyrkans män hålla, medan de vänta på
Sangs återkomst från kyrkan.

Redan ser det också ut, som om Sang skulle lyckas och
hans sak segra mot otron. Undret sker verkligen. Hustrun
stiger upp ur sin säng och möter Sang, då denne åter-
kommer från kyrkan. Under menighetens jubel faller hon
till hans bröst, men strax derpå sjunker hon tillsammans.
Hon har dött i hans armar. Sang kan icke uthärda detta
grymma slag, hans kraft brytes, detta nederlag kan han
icke öfverlefva, och innan ridån faller ligger också han död
på scenen.

Diskussionen inom prestförsamlingen lemnar intet
tvifvel om diktarens egen åsigt, att kristendomens sak är
densamma som undrets och att, om undrets sak är för-
lorad, kristendomens dogmatiska underverksbygnad lutar
till sitt fall. Bratt, en af presterna, ställer frågan på sin spets.
Endast genom undret kan kristendomen åter börja lefva.
62

Den är förbunden att uppenbara sig på detta sätt.
Kristendomen är lif men ett särskildt, ett högre lif. Detta
högre lif har endast ett sätt, hvarpå det kan uppenbara sig :
undret. För allas ögon måste detta under ske. Hvarom
icke har kristendomen ingen framtid. Redan nu slocknar
tron af brist på under. Redan nu skapar hvarje form af
ett innerligare kristligt lif ett mysterium omkring sig. Man
uppfinner under, så nödvändiga äro de. För att tillfreds-
ställa sin hunger efter under, bedrager man sig sjelf.

Det är undret, har Björnson sagt i denna pjes, som
är beviset för kristendomen.

Det vill säga: icke det naturliga undret, de under, som
vid hvarje steg i naturen och i verlden möta oss, men det
under, som icke eger någon motsvarighet i de vanliga för-
hållanden, det rena undantaget från den naturliga ord-
ningen — det är detta, som är det enda beviset för kristen-
domen, som ju derför också kallas med ett ännu egentli-
gare namn uppenbarelsen. När kristendomen nu icke
längre är uppenbarelse, hotas derför dess bestånd. Kan der-
emot en företeelse uppvisas, som endast inträffar inom den
troende kretsen och som alltid inträffar der men aldrig annor-
städes, då är kristendomens öfvernaturliga ursprung åtmin-
stone för de lättrogna konstateradt.

Det har alltid varit en stark dosis olja på trons lampa,
så fort menniskorna trott sig finna sådana särskilda tecken.
Öch teologerna hafva ständigt, trots alla spiritualistiska för-
säkringar, att denna fråga efter tecken och under blott är
bevis på ett gröfre uppfattningssätt, alltid återkommit till
undret, alltid i förtäckta ordalag åberopat undret och allt-
jemt sträfvat att visa, att undantag göras för Guds barn.
Om icke den teologiska uppfattningen hvilade på undret,
hvad skulle då bönen tjena till?

Att tron på undret skall vara denna mäktiga häfstång
för den religiösa känslan är ju också naturligt. Det be-
tecknar nämligen sammanhanget mellan de kristnes Gud
och hans barn.
63

Det är genom undret, han bevisar sin providentiella omsorg,,
sitt fadershjerta för dem. Utan sädana särskilda uppen-
barelser af hans allmakt äro de ju utan Gud i verlden.
Ropa de till honom utan att få svar, som Sang här gör, är
han ju deismens eller panteismens gud och icke deras. Det
är derför, just till kristendomens lifsrötter, diktaren trängt
genom att visa tron i förbindelse med undret, hemtande
sina krafter ur detta, spörjande efter detta, och när detta
öfvernaturliga beskydd slår fel förlorande allt fotfäste och i
förtviflan uppgifvande striden för tillvaron.

Det fans en tid, då kristendomen och dess tjenare voro
verldens vägvisare eller verldens salt. Under vår civilisa-
tions första dagar kunde kristendomen uppställa hvilka an-
språk på vördnad och lydnad som helst utan att behöfva
befara något motstånd, så stora återtjenster gjorde den och
den ensam samhället i utbyte mot den hyllning och den
underdånighet, den fordrade. Från denna tid härstammar
dess anspråk att ännu i dag gå i spetsen för den andliga
odlingen. Men tiderna hafva förändrats och det som en
gång var en rättmätig fordran är numera ett tyranniskt bud.

För att åter förläna dessa höghetsanspråk kraft och
verkan flyr kristendomen till det öfvernaturliga. Och denna
sista förskansning är den enda, som återstår dess budbärare
och förkunnare, när de icke vilja göra gemensam sak med
verldsmenniskorna ; de måste då taga undret på entreprenad..
Så är det Sang griper efter löse- och bindenyckeln till
naturens helgedom och hemliga verkstäder. Han vill helsas
som öfverbringaren af andliga och lekamliga särskilda gåfvor.
Derigenom kan han hoppas att lemna bevis för, att han
står i ett förtroligare förhållande till lifvets andemakter än
alla andra icke kristna. Och i och med detsamma han bevisar
detta, skall det stå klart för hvar och en, att det är just
genom att gå hans vägar ett högre mål än alla andra kan
vinnas. Hans missräkning, när detta icke lyckas, är icke en-
samt hans men alla deras, som kämpa samma strider och
tro sig finna tillvarons gåta bortom menniskonaturens grän-
64

ser. Det är just det, som bekymrar fromma själar mest,
•att den kristne inga företrädesrättigheter har framför den
icke kristne. Som en dunkel aning börjar denna för dem
förfärliga, för oss trösterika öfvertygelse sprida sig, att dygden
och visheten icke är fäst vid några vilkor såsom att omfatta
en viss trosbekännelse eller dylikt. Det finnes redan många
exempel på, att bättre hjeltar för det rättas sak icke fostras
inom kristendomens sköte än inom den moderna hedendomens,
som kristendomen älskar att kalla hela den riktning, öfver
hvilken korsbaneret icke svajar. Kände de kristne bättre
än de göra den verld, som rör sig utom inhägnaden för det
rätta fårahuset, skulle de förvånas öfver att finna^ huru
många dygder, som de kalla kristliga och som de blott
trodde kunna trifvas på trons mark, växa vildt derutanför.
Hos Sang är emellertid icke tron humbug men anda och
sanning. Genom sitt äkta barnasinne, sin enfald i detta ords
skönaste ursprungliga betydelse mottager han sin egen kraft
som en gåfva från ofvan och icke som sitt eget. Han verkar
“blindt som anden vill,“ hela hans natur är en omedveten,
mot all spekulation fiendtlig natur. Derför blir för honom
hvarje företeelse i hans eget andelif ett mysterium, som han
icke sätter i samband med naturen eller med andra före-
teelser. Han kan icke klassificera och på denna» barnsliga
ståndpunkt är hans syn på lifvet ett fullt naturligt uttryck
för hans inre lif.

Det är genom att beskrifva honom som ett sådant
oförfalskadt naturbarn, Björnson räddat hans naturs ädel-
het. Det innebär just derför ingen öfverdrift att han dör,
när den stora uppenbarelsen kommer, att naturen endast
för ett ögonblick kan öfverskrida sina vanliga gränser, na-
turens guddom i sin majestätiska stränghet ser han då, för
första gången och ovan vid denna syn kan han icke ut-
härda den, likasom Moses på Sinai icke kunde fördraga det
.strålande ansigtet, som tillhörde lagens Gud.
Genom ett par landsortsbrillor.

Fragment ur det förflutna hal fårets hröniha.

Af Gustaf Gullberg.

Hvarje gång ett nytt år ingår, ta “poemboksförfattarne“
fast i sina lyror, rulla en smula med ögonen, se andäktiga
ut och sjunga så vackert, så vackert om tidens omätliga
ocean, malmens klang, som ljuder vid gamla årets sista timme,
om det nya årets morgonväkt och mycket annat vackert,
som kommer tårarne att tillra som ärter ned för alla små
mamsellers och gamla jungfrurs röda och gula kinder.

Det vill säga poemförfattarne ha redan sjungit de der
vackra sakerna på hösten, så att sättaren hunnit sätta,
tryckaren att trycka och bokbindaren att inbinda grann-
låten, innan den framlägges på juldisken.

Yngste medarbetaren i småstadstidningen får också då
tillfälle att skrifva en kria, som sättes främst i bladet- med
corpus antiqua och har till uppgift att pudra i allmänheten,
att redaktionen har andra tankar än på prenumerantantalet
och sista qvartalets annonsräkningar.

När man så ödslat bort några kannor trycksvärta af
“The Durable“ på det nya årets lof, så börjar den vanliga
trallen igen.

Jag har aldrig kunnat förstå de der vackra fraserna,
på mig ha de icke gjort större verkan än en kunglig eller
vice kunglig handrörelse på en förstockad stortingsmajoritet.

För mig hägrar nyårsdagen som måndagen för en lat
student. Då skall man bprja knoga igen. Det är alltid på

Ur dae-ens krönika. IV. 2.	5
66

nyåret som jag tänker börja den stora roman som i all-
mänhetens gunst skall peta undan Levertin, bringa Christer
Svahn på hospitalet och G. af Geijerstam att gå i kloster.
Men det går mig som studenten och måndagsläsningen, och
den stora romanen . stannar mellan vindierna i min gråa
hjernsubstans.

På sin höjd kommer jag mig för att mellan redaktions-
saxens entoniga klipp, klipp och klisterpenselns melodiska
slick, slick, rikta (hm!) Dagens krönika med en artikel.

Och det är med nationen som med mig.

Hvarje år tänker man börja på med något stort, nå-
gonting riktigt gentilt. Hela verlden känner sig så trött
efter julfestandet, som en åkarhäst efter en balnatt, och när
gamla året vid midnattstimmen hoppar ned i det förgäng-
ligas graf kryper nationen under täcket, sträcker på sig,
gäspar och somnar in.

Men nationen har sin kyrkostöt, som går omkring och
petar folk i nacken så det vaknar.	.

Och i stället för den gamle kyrkstötens lilla klocka
hänger denne på väckarkäppens spets allmänna opinionens
rop. D. v. s. allmänna opinionen sofver också ibland och
då väcker kyrkstöten honom med skrämskott.

Men vid detta årets början sof icke allmänna opinionen.

Hörde icke det ärade publikum hur han väsnades för
det korpral Rask vid konungens trogna indelta armé blef
förbigången som sergeant vid kapten v. Kruthorns kompani,
till förmån för korpral Finfin, som var slägt på långt håll
med kaptenens hustrus framlidna kusiner.

Och så blef det riksdag i vårt konungarike.

Gubbarne komma från nord och sunnan, från östan
och vestan. Gamla gubbar, unga gubbar, fina gubbar och
vanliga bondgubbar, gubbar med guld på rocken och gubbar
i vadmalströja.

Gubben Klinckowström, som inte är pianolärare fast
67

det låter så på namnet, håller i första kammaren målron
vid makt, när de andra gubbarne troppat ned i våningen
inunder. I andra kammaren sitter sfinxen bredvid talman-
nen och den svenske Demostenes går och ser elegant ut
mellan bänkarne. Vestgötasparren får gubbarne att grina
som Boråsare och Hisingsklockaren står och är spydig. De
flesta gubbarne fundera — deras tal är ja och nej, ty hvad
deröfver är, är af ondo.

Men så komma de fina gubbarne från statsrådsbänken
och bjuda på en utsökt regeringstårta.

Då blir det lif mellan bänkarne.

Hvilken vacker krokan!

Grunden består af en trängbataljon med trängbyg-
nader, krimskramset af pensioner, löneförhöjningar, anslag
hit och anslag dit och öfverst på toppen åka två batterier
artilleri i “sträcktrafva-marsch“ (är termen riktig herr grefve
C. G. W.?) på väg till Jemtland.

Kom och smaka, säga statsråden, är den inte söt, är
den inte vacker? Vi skulle tro att det kan vattnas i munnen
på er gubbar!

Men de söta bitarne räcka icke till alla, och alla bond-
gubbarne som inte få något godt med, de bli förgrymmade.

Hvarför kunna inte herrarne bjuda oss på lite’ tårta,
lite’ grundskattekonfekt skulle inte vara så oäfvet.

Nej, nej ropa de fina herrarne, med guld på rocke n
det blir för dyrt — alldeles för dyrt. Kan ni inte nöja er
med att sé på, medan vi äta, hvasa?

Men då bli bondgubbarne onda i sinnet, och efter som
de äro de många, så ta de krokanen från de fina herrarne
och krossa den vackra bygnaden.

*

Det svindlar för mig blott jag tänker på huru många
charmanta poem om små söta englar och blommor i skogen
som Svenska akademiens omhuldade elever skulle kunna ha
skrifvit med allt det bläck, som går åt för dessa frågors ut-
68

förliga och opartiska utredande i avisorna, och det skulle
vara en smal sak för professor Leffler elier någon annan
skicklig Seseman att räkna ut den nationalförlust som upp-
stått genom förslösande af tid på dess offentliga och enskilda
diskuterande, af kraft på dess ideliga omtuggande och af
munväder för dess uppblåsande till en väldig present åt
bönderna.

*

*

Jag lemnar således dessa intressanta ämnen för att
hinna yttra åtminstone ett ord om svenska qvinnans beslut
att färdigbygga Karlsborg.

Ack, det ligger någonting så stort och ljuft i att tänka
pa den utomordentliga hänförelse som framkallat och skapat
denna qvinnornas uppmaning, denna vädjan till vår kraft.

Och hvad mer är, det visar att den förfärliga skepti-
cismen, som länge rådt gent emot qvinnornas förmåga af
att tänka högt och stort, varit i grunden oberättigad.

Våra qvinnor äro inga modedockor.

De offra icke helsa och lif för modernas tyranniska
nycker, den berusande valsens förföriska gungning eller ga-
loppens stormande, hjertklappningsåstadkommande rusning.

De äro inga veklingar, som föredraga chaiselongens
mjuka stoppning och den behagliga kittlingen af en äkta
parisroman, framför lifvet i naturen, eller Zadigs Fleur des
Oranges framför skogens friska luft.

Gån bort I alle, som nedsätten våra qvinnor! När an-
talet kasserade beväringsynglingar blir lika med antalet för-
rymda, så blir antalet approberade lika med noll.

Då skulle vårt land bli försvarslöst!

Nej!

Då träda qvinnorna fram i ledet och om de icke in
natura hålla måttet, så skola de göra det genom sina klackar,
och alla på unga löjtnanter lefvande vaddfabrikanter få cé-
dera bonis i brist på kunder.

Gån bort I alle badanstalts- och brunnskursdisponen-
69

ter! Skicken bort edra läkare och afskeden badmadamerna,
rifven ned societetshusen och gån sjelfve i kloster. •

Våra hustrur, döttrar och systrar behöfva eder icke mer.

När sommaren kommer rycka de alla ut, men de gå
eder förbi, Lysekil, Ronneby, Warberg och Porla.

De hemta nya krafter efter vinterns baler och bakelse-
snaskandet på förmiddagarne, icke genom edra vatten och
duscher utan genom svettbad för fosterlandets väl utanför
Karlsborgs bastioner.

Gån bort I alle parasollsfabrikanter och lefve de svenska
spadarne!	•

Spaden och hackan äro nu de svenska qvinnornas
sommarvapen och med spaden på arm i koketta hästskinns-
handskar marschera de åstad till Vestgötabyden.' I täta
kolonner komma ' qvinnorna dit. .

De hacka, de gräfva och kasta upp löpgrafvar.

Murslefven fram och hammaren i hand!

Kolonnerna vidga sig, de sprida sig, de arbeta, och
murarne resa sig snart och snabbt under deras händer.
Ingen drar sig för arbetet och rotehållareenkan från Öster-
götland tjenstgör som handtlangerska.

En kortsynt samtid står knäsvag och frågar: kolonner
hvad gören I?

Men qvinnorna svara och efterverlden upprepar:

De svenska qvinnorna gå inte af för hackor!

Jag har endast att tillägga ett välment förslag om
upprättande af en ny riddareorden för tappra qvinnor.

Då en strumpebandsorden redan fins, torde den böra
uppkallas efter någon annan af de delikata småsaker som
fullborda en qvinnas toalett, och borde lämpligen bäras på
tournyrens spets, som ett tecken på att icke allt är bak-
vändt som synes så.

Derjemte vore det väl på sin plats att åtminstone de
142 invaldes som hedersledamöter i frimurareorden. Rote-
hållareenkan kunde åtminstone få vaktmästaregraden.

*	*

*
70

Och nu till “Fashionable News!“

• Det är så varmt och lugnt i den lilla boudoiren; ute
blåser det kallt, det snöar och vinden piskar rutorna.

Dubbelt skönt är det derför inne och brasan fladdrar
muntert.

Tyst och med ett mystiskt, men lyckligt leende kring
läpparne går den unga frun omkring i rummen. Hon ord-
nar något här och flyttar något der, men ofta flyga blickarne
till klockan.

Hon städar om och om igen på hans skrifbord och
flyttar länstolen fram till brasan.

Snart kommer han. Han skall ha det varmt och godt
— och så — hon vill berätta honom någonting. Hvad han
skall bli glad och lycklig — men ingen, ingen annan än
han skall veta det.	’

En glödande rodnad betäcker hennes ansigte vid blotta
tanken på att någon annan skulle ana hennes ljufva hem<-
lighet.

Nu är hon skön — ty hon får vara blyg.

Så kommer han och bikten sker.

Han är glad, han är lycklig och rädd. Han bär henne
på sina händer och sparar henne hvarje möda.

Och när den unga hustrun drar sig från sällskapslifvet
och balerna, och tanterna börja sqvallra, så sitta han och
hon vid hemmets härd, och hon är lycklig i den tron att
endast han känner, endast han vet någonting om den sol-
stråle som väntas, om den solstråle — ett återsken af ho-
nom för henne — af henne för honom — som skall sprida
ljus och jollrande högljudd glädje i deras hem.

Det är den stilla lyckan, den största för hvarje hustru,
och hon är afundsjuk om den. Det är hennes rättighet att
ha denna ljufva hemlighet för sig men det är ej furstinnor-
nas, ty se här tidningsnotisen: “Förböner läses nu i alla
kyrkor i anledning af h. k. h. kronprinsessans med lifsfrukt
välsignade tillstånd.“

*	*

.	*
71

Hvad Norge beträffar------------

Har ni läst Björnsons “Handske“?

Ja visst! Den är tråkig, gammalmodig, bornerad, full
af lögner. Smålands Allehandas nye redaktör har rätt, då
han säger att aldrig har någon billigare än “skalden“ Björn-
son förvärfvat denna hederstitel. Det skulle då vara herr
Arfvidsson sjelf som billigare än Björnson sin skaldetitel
köpt sig namn, heder och värdighet af redaktör. — “Hand-
sken“ —-------- .

Ah, jag menar inte skådespelet, det är en stålhand i
silkesvante, utan den andre — den der som han slungade
i ansigtet på herr Walldén!

Nog kunde väl ändå Walldén ha gått in på Björn-
sons förslag?

Inte var det något skäl, pratet om att man ej skulle
få hop en domstol. Det skulle gått lätt.

Se här.	.

Björnson valde Hedlund — det var klart.

Walldén valde — ja, låt mig se, Ridderstad t. ex.

( Dessa båda krutgubbar tillsammans grälade ett par
timmar och valde slutligen en tredje. Om då valet fallit
på mig såsom ännu en opartisk landsortspublicist skulle jag
velat uppsätta följande arbetsordning:

§ I-

Sammanträdet eger rum inför slutna dörrar; fönster-
luckor böra kanske äfven finnas och vara väl tillskrufvade,
på det ingen måtte ofrivilligt aflägsna sig den vägen.

§2.

På det diskussionens hetta måtte vara dräglig och icke
öfverstiga 100 grader + (celsius) må det tillåtas vaktmästa-
ren att stundom begagna polismästaren Wallenbergs be-
pröfvade kur.
72

§

För att undvika det af Marcellus konstaterade “strida
regnets smattrande på ett plåttak“ tillåtes Ridderstad under
öfverläggningen ha sitt paraply uppspändt, likasom svaran-
den Walldén bekostar Hedlunds tillfälliga försäkring i Fyl-
gia mot Ridderstads färdighet i sabel.

■	,	§ 4.

Att hålla sig till saken undvikes noga. (Här gäller
det person; och man bör ju skilja på sak och person.)

*	*

*

På tal om “spektakler“ ligger det nära till händs att
något litet betrakta teaterfrågans öde.

Troligen resonerade vederbörande inom riksdag och
stadsfullmäktige så här:

Både de lyriska och dramatiska artisterna ha varit så
öfverdådigt betalda att de böra ha en samlad styfver öfver
och kunna lugnt dra sig tillbaka till en stilla ensamhet.

Då Almlöf köpt sig hus i Mariefred finnes intet hin-
der för att herr Lundqvist kan köpa sig ett hus i Trosa.
Stadens folkmängd skulle också, om han flyttade dit, vinna
betydligt i omfång.

Rabatt har ju en namne som handlar med snörlif.
Der kunde väl han finna anställning.

Herr Janzon slår sig dock kanske bäst fram. Han här
ju redan egen grund eller eget grund. Jag menar “Pelle-
skäret“ vid Lysekil, der kan han upprätta en mönster-
publik. Möjligen finge han indraga något på sina der mycket
gouterade bekanta fyrverkerier, nöden har ingen lag.

Herr Elmlund och fru Hvasser — ja, ha de inte “li-
teris“ i guld båda två? Medaljörer slå sig alltid fram.

De unga behöfde icke riksdagen taga någon hänsyn
till. De borde kunna föda sig sjelfva.
73

Så det hade ingen fara med personalen.

För öfrigt var det kanske meningen att genom teatrarnes
slopande släcka ännu en brännande fråga.

Jag menar den om plats för det kungliga stallet.

Kan man tänka sig någon lämpligare plats för hof-
stallet än den, der gamla ‘operahuset står? Det hade varit
både nära slottet och centralt.

Vaktposten framför prinsens palais kunde då fått en
annan vaktpost midt emot, att snacka med mellan vakterna,
och Gustaf Adolfs gamle krake skulle heller icke känt sig
så ensam mera.

Bygnaden skulle naturligtvis varit af marmor — rik-
tigt monumental och som inskrift i guld i stället för det ut-
slitna “Patriis mûsis“ skulle prålat

”Patriis Equis”

d. v. s, i fri öfversättning à la komminister Törnfelt: “Ät
k. maj:ts nådiga hästar.“

Hvartill gamla dramatiskan skulle användts, om ej
subskriptionen trädt emellan, är jag icke riktigt på det
klara med om icke till ett “barntempel“ under C. O. Bergs
beskydd.

Det skulle utan tvifvel verkat mera för en sann, ädel
och nykter sedlighetsandes införande i vårt land, än de syn-
diga spel som hittills utförts inom dess väggar.

*	*

*

Om jag varit i Stockholm den 22 april detta år, (jag
, var det tyvärr inte) så hade jag kanske kommit i samma
klämma som framlidne herr Herkules vid skiljovägen.

Ty det är väl icke alldeles oantagligt att jag såsom
landsortsskribent, den der af arghet kunde utsprida röda och
vanstälda referat öfver herr Viggo Ullmans föredrag, hade
blifvit inbjuden eller befald till taffel å kungliga slottet.

Samtidigt drogs jag till herr Ullmans föredrag.

Hvad skulle jag välja?
7’4

Â ena sidan:

”Trumpetarn skurar sin hvita trumpet

Och mästerkocken fått göra.	•

Han knäcker humrar och rör till smet
Han spä eker hj erpar att de bli möra
Och-hofmarskalken har gjort en menu
För dagens högtid, en alldeles ny.”

Å andra sidan:

Herr Ullman klarar sin trumpet, d. v. s., sin strupe,
och referenterna få göra. Han knäcker kräftor så de bli
smet, och späckar sitt tal med ampra saker.

Valet är verkligen svårt. Men då själen sitter i magen
eller, enligt prof. Jæger, i näsån, och ej längre upp i huf-
vudet så hade jag nog gått till kungs, ty hvem kan motstå,
•då under aptitliga dofter:

”Kammarjunkarne buda med artig gest
Att nu är dinén serverad.”

Det hade ändåj blifvit mig möjligt att vara med om
•docenten Hjärnes lika kunskapsrika som om sann takt och
höga tankar vitnande uppträdande i Upsala efter ofvan
merbemälte norske radikals föredrag derstädes.

Det är ju också i Upsala man skall söka om man vill
finna sjelfständiga tankar och Öppna blickar för tidens jä-
sande idéer.

Det är der, bland blomman af Sveriges ungdom, man
skall söka om man icke vill finna auktoritetsdyrkan, smicker,
lycksökeri och kryperi!

Lefve upsaladocenterna, de äro nästan 'lika goda som
lundensarne!

•	*	*

*

Till slut blott ett enda litet ord om den dom, soni
ändtligen fallit öfver den gamle göteborgskorporalens gråa
hufvud.
75

Han har ändtligen fått lära sig att det icke går an
att i tid och evighet ostraffadt leka med kunglig majestät
och kronan, krigsmakten till lands och vatten m. m.

Det är också lyckligtvis godt hopp om att de 200 kro-
nors böter han fått vidkännas skall fullständigt omvända ho-
nom och ' låta fjällen falla från hans af radikalism förblin-
dade ögon.

Vi skola åtminstone hoppas det, om ej för annat så
för att Göteborgsposten ändtligen skall få någon smula
glädje af sin gamle träfobroder på hans ålders dagar.
En draksådd.

Af A. F. Åkerberg.

■'’Hvad du vinner, hjel terykte
Vinner du dock ej derpå.”

Den nu pågående norska författningsstriden har inom
vissa tongifvande kretsar i vårt land föranledt en norsk-
fiendtiig agitation, som i småsinne, hätskhet och hänsyns-
löshet nästan öfvergår allt hvad man hittills kunnat före-
ställa sig såsom möjligt. Under förevändning af, att den
norska veto frågan är en fråga, som angår unionen och der-
för på det närmaste berör Sveriges intressen, har man inom
den konservativa pressen kommit fram med påståenden,
hvilka ytterst gå ut på att förvandla Norge till ett lydland,
under Sverige, och mot det norska folket antagit en ton,
egnad att på det djupaste kränka och såra dess sjelfstän-
dighets- och frihetskänsla. Det sätt, hvarpå dessa frenetiske
norskhatare uppträdt, har varit sådant, att man nästan skulle
kunna tro, att de med flit vilja egga till krig mellan Sverige
och Norge, i hopp om, att ett sådant krig skall leda till
den norska folkfrihetens undertryckande; ty icke kunna de
väl föreställa sig, att det frihetsälskande, om sin rätt öm-
tåliga norska folket skall i godo underkasta sig så närgångna
och på ett så öfvermodigt sätt framstälda anspråk.

I sina angrepp mot brödrafolket utgå de städse från
det faktum, att Norge genom freden i Kiel 1814 af den
danske konungen afträddes till Sverige, och att denna land-
vinning för Sverige skulle utgöra en gocltgörelse för de upp-
77

offringar dess deltagande i de förbundna' europeiska mak-
ternas strid mot Napoleon kostade detsamma. Den gamla
näfrätten i staternas inbördes förhållanden, enligt hvilken
makten tillhör den starkaste, och de som hafva makten
kunna skifta och byta folk och länder sig emellan så-
som arfvegods, gäller för dessa politiker såsom obestrid-
lig och orubblig. Att det norska folket år 1814 sjelf tog
sitt öde om händer och gaf sig en fri författning, var i
deras ögon en oförsynthet utan like. Med förakt och hån
tala de om de ansträngningar, norrmännen gjorde för att
försvara sin sjelfständighet, och om deras — under dåvarande
förhållanden helt naturliga — underlägsenhet i militära
resurser. Med bittert klander omtalas dåvarande kronprin-
sen Karl Johans försonliga politik gent emot den norska
folkrörelsen och den likställighet med Sverige, som tiller-
kändes Norge i den slutligen ingångna föreningen. Men
man tröstar sig med, att det ändå icke var någon full lik-
ställighet. Norges grundlag i det skick, hvari den slutligen
antogs af den gemensamme konungen, var ändå, menar
man, ett fördrag mellan Sveriges konung och det norska
folket. Härpå grundar man påståendet, att i norska grund-
lagen skola finnas punkter, som äro af unionell natur och
derför icke kunna ändras utan Sveriges samtycke. Då ståt-
hållarfrågan på sin tid stod på dagordningen upprörde man
derför himmel och jord för att göra denna Sveriges på-
stådda rätt öfver norska grundlagen gällande. Och nu be-
gagnar man den norska författningsstriden i vetofrågan så-
som anledning till att åter betona denna s. k. rätt. I stället
för att betrakta denna fråga såsom en rent norsk fråga —
om hvilken meningarne kunna och måste skifta allt efter
olika åsigter om konungamaktens och folkrepresentationens
inbördes ställning — äflas man att göra den till en svensk-
norsk fråga för att åter framkalla allt gammalt groll, alla
gamla antipatier och fördomar mellan folken. Inom pres-
sen har i synnerhet en konservativ fribytare, som seglar
under liberal flagg, utmärkt sig i detta hänseende. , T en
78

följd af hätska bch insidiösa artiklar i slutet af det förra
och början af det innevarande året har den eggat till fiend-
skap mot norska folket och i rikt mått utsått hatets och tve-
drägtens clraktänder. Det försåtliga i artikelförfattarens fram-
ställning ligger i synnerhet deruti, att han säger sig vilja visa,
att svenska folket har ingenting att göra med striden mellan
kungamakten och folkmakten i Norge, och att det har intet skäl
att krafsa kastanierna ur elden åt den förra, men på samma
gång från början till slut söker göra gällande nyssnämda
betraktelsesätt om Sveriges herravälde öfver den norska
grundlagen. Han medgifver, att det är ledsamt för norr-
männen att deras grundlag har en sådan ställning; men
detta är, menar han, deras eget fel, då de icke vilja gå in
på en fastare tillknytning af unionsbandet genom införande
af ett unionsparlament. Det är dock klart, att norrmännen
med full rätt måste befara, att en så beskaffad förening
mellan tvänne länder af så olika storlek och folkmängd förr
eller senare måste leda till den mindre statens uppgående
i den större, en farhåga, som i sanning ej aflägsnas genom
det af författaren åberopade exemplet af föreningen mellan
England och Skotland. Men just denna det norska folkets
omtänksamhet om sin sjelfständighet såsom nation är hvad
författaren aldrig kan förlåta detsamma, är hvad som i
hans själ underhåller och när ett ständigt, ett outplånligt
groll mot detta folk. Han säger visserligen, att Norge bör
i unionen vara lika berättigadt med Sverige; men genom
det åtlöje och hån, hvarmed han afvisar hvarje tanke på full
jemnlikhet mellan tvänne förenade riken, slår han sig stän-
digt sjelf på munnen i detta hänseende. Man märker i hans
framställning på hvarenda rad, att han anser att norska
folket har ingen rätt till någon annan frihet och sjelfstän-
dighet än den Sverige af gunst och nåd kan vilja bevilja
det, att det bör med ödmjukhet och tacksamhet mottaga
dessa nådesmulor, att det har ingen rätt att älska och vårda
sina nationella minnen, men att Sverige deremot skulle van-
ära ^g sjelf genom att afstå från det öfverherrskap, som
79

det på grund af eröfringens rätt förmenas ega. Allt detta
kan man öfverallt läsa mellan raderna i hans artiklar. Dessa
artiklar säga sig gå ut på att främja fredliga och ordnade
förhållanden de båda folken emellan, men de andas krig.
Vill Norge icke gå in på unionens ändrande i den riktning
författaren antyder, då bör, menar han, unionen hellre upp-
lösas ; men då, menar han, har Sverige rättighet att för be-
tryggande af sin och den Skandinaviska halföns säkerhet,
fordra en offensiv och defensiv allians mellan de båda ri-
kena. Att härmed åsyftas, att Norge skulle frånsäga sig
rätten att ha en egen utrikespolitik och' helt och hållet följa
Sveriges, utan hänsyn till i hvilka krigiska förvecklingar detta
skulle kunna leda den mindre staten — derför borgar hela
andan i författarens framställning, äfven om han ej tydligt
utsagt det. Äfvenså märker man tydligt hans syfte, att om
Norge ej går in på en sådan allians, måste det medelst krig-
tvingas dertill. Ett krigshot ligger påtagligen i bakgrunden
af hela hans framställning, likasom han utgår från att Norge
rättsligen beror af Sverige, emedan Sverige genom krig-
vunnit en sådan ställning i förhållande till detsamma.

Ifrågavarande tidning intresserar sig mycket för vär-
nandet af Sveriges gräns, för ett betryggande försvar för den
Skandinaviska halfön. Detta mål anser den kunna vinnas
derigenom, att vårt brödrafolk, norrmännen, under den ena
eller andra formen tvingas till att sluta sig till oss och del-
taga i försvaret! Hvilken beklaglig förblindelse ! Hvilken
vrångbild af den nordiska enhetsfanken ! Och sådana fana-
tiker drista kalla sig fosterländska, drista brännmärka alla,
som med dem äro af olika åsigter såsom “ofosterländska“,
såsom “antisvenska“. Vi fråga: hvilka äro mera fosterländ-
ska, hvilka arbeta mera på att åt oss häfda en aktad och
sjelfständig ställning i Europa, de, som vilja ett närmande
och en sammanslutning på frivillighetens väg mellan de tre
nordiska folkgrenarne, eller de, som — om blott deras vilja
motsvarade deras förmåga — skulle störta oss i krig med våra
nordiska stamförvandter.
80

Ifrågavarande norskfiendtliga agitation är särdeles läro-
rik att betrakta derför, att den på nära håll gifver oss en
föreställning om, huru det går till att uppväcka krig mellan
nationer, huru man småningom upptänder en nations sjelf-
viskhet och lägsta lidelser och på grund af förmenta oförrätter
— väcker dess hat mot en annan nation. Lyckligtvis ha
vi ingen anledning att befara, att försöket här skall lyckas.
Den konstgjorda agitationen skall förblifva inskränkt till
kretsar, der man yfves öfver de sociala företräden, som en
inlärd “bildning“ och en öfver hopen höjd samhällsställning
gifva; våra bönder och arbetare äro och skola förblifva
oberörda deraf. Känslan af de nordiska folkens broder-
skap är hos oss redan alltför stark, för att en sådan agita-
tion skulle kunna få någon större framgång, och det svenska
folkets rättskänsla och sunda förstånd äro allt för stora, för
att det skulle låta förleda sig af några realpolitiker af den
Bismarckska skolan, hvilka med suveränt förakt för sådana
“längesedan öfvervunna ståndpunkter,“ som idéerna om
jemnlikhet, rättvisa, och folkens broderskap, höjt sig till den
öfverlägsna ståndpunkt, enligt hvilken “makt går före rätt“.
Harald Molanders ”Vårflod”.

Hvad än förf, till detta stycke må ha att beklaga sig'
öfver — säkert är åtminstone att det icke blifvit tiget ihjäl.
Bland försvararne — ty det fins äfven sådana t— har en (i
ett Upsalablad) gått till den sällsamma ytterligheten att anse
hr Molander för en så genomdrifven Ironiker, att han med
sin erkändt tarfliga karaktersteckning med flit skulle hafva
framstält ett slags afskräckande exempel, hvari så herrar
som damer af den realistiska skolan sig sjelfva till varnagel
kunde spegla sig. Olyckan torde emellertid vara, att förf,
tvärtom visat sig alltför naiv: han har icke kunnat beherska
materialet, som alldeles vuxit honom öfver hufvudet och styc-
ket har derför, oaktadt alla goda ansatser, råkat att bli “uden
hoved og hale“. Innan vi lemna ordet åt den kritiker, som
önskat att framställa några mera genomförda anmärkningar,
vilja vi för egen del påpeka ännu en sak.

Vi begära ingalunda af skalden, att han skall enligt ett
visst recept belöna dygden och straffa lasten, att han skall,
såsom förr i verlden, ådagalägga “Redlighetens seger öfver
förtalet“, men rättvisa i högre mening bör dock finnas på
de tiljor som föreställa verlden, och denna rättvisa lyser i
“Vårflod“ alltför mycket med sin frånvaro.

Vi tillåta oss medelst anförande af en liten anekdot
närmare tydliggöra vår mening.

Då för några år sedan en af Skånes magnater samla-
des till sina fäder, apostroferades han i ett sorgeqväde med
bland annat följande ord:

Ur dagens krönika. IV. 2.	6
82

^Rätt och sanning, tro och heder
G-ick med dig i gr af ven neder^ —

Hvart än dessa så bedröfligt försvunna egenskaper må
ha tagit vägen, i hr Molanders pjes återfinnas de åtminstone
icke, och vi tänka att detta skall ytterligare framgå af den
konfrontering som verkställes i nedanstående artikel.

Det fins en gammal folksaga, som handlar om en män, hviken
inbillade sig sjelf vara en jette, tills han en vacker dag stod fram-
för en sanningsspegel.- Dä märkte han, att han i verkligheten en-
dast var en dverg, och i förargelsen, säges det, gaf han sig till
hofnarr.

Hr Molander har i närvarande stund starkt behof af en san-
ningsspegel — naturligtvis icke för att bli hofnarr, utan för att bli,
hvad han sjelf kallar det, ”karl för sin hatt”. Ty genom sin komedi
”Vårflod” har han tydligen visat, att han som författare ännu icke
är det.

Men låtom oss börja frän början !	.

Då hr Harald Molander efter grundliga studier af Turgenjew
och tidningsuppsatser om Rysslands nihilister sammanskrifvit sin
första stora pjes ”Furstinnan Gogol” och fått den, efter en hårdsmält
stympning, uppförd på dramatiska teatern, helsades han åtminstone
af ett kotteri som en blifvande stor teaterförfattare. Man såg i honom
en Augier eller Dumas in spe. Dessutom gjorde hans pjes, säga
hvad man vill, lycka och inbragte sin mästare en för våra förhållanden
ganska rundlig summa i inspeladt honorar. Den bleka afunden hvi-
skade likväl elakheter bakom den unge författarens rygg. ”Det är
ingen konst att lyckas”, påstod en — naturligtvis en misslyckad stor-
het! — ”när man får svänga sig med gobeliner och lysande ryska
uniformer, revolverskott och dynamitattentat!” ”Det är bara en sim-
pel boulevarddram, endast sämre gjord än Fédora”, påstod en annan
illasinnad kritiker vid ett punschglas inne på ”Kungen”. ”Det fins
inte något ryskt i stycket alls, utom namnen”, påstod en tredje.
Naturligtvis var allt det der endast löst prat, utan ringaste grund,
och det säkra var, att Stockholms unga damer funno hr Fredrikson
”rysligt söt” som lejonet-nihilisten. Stycket gick, gick med glans, trots
de strukna replikerna och tack vare Brolins dekorationer ; ”furstinnan”
kom ut i stor oktav, till det yttre förvillande lik Calmann Lévys
oktavupplaga af de parisiske teaterförfattarne, men så bråddes ju
också hr Molander på dem.

Med ett ord, det fattades ingenting i en segerrik debut; icke
.ens en skildring af författarens personlighet, ty den gjorde hr Bern-
83

hard Meijer i ”Dagbladet” och det i riktigt parisisk krönikestil. Man
får således icke alls undra på att hr Molander, som till på köpet
endast hade de ljufva illusionernas ålder på nacken, nu hade klart för
sig att han var en betydande skriftställare och tog sig en tvärsäker
pris på den saken.

Men det var något som låg och grodde i hr Molander.

Ett par teateranmälare, bland andra hr Nordensvan i Illustrerad
tidning, hade nämligen sagt rent ut, att innan hr M. skrifvit ett
svenskt drama, vore det tämligen problematiskt att fälla ett afgörande
omdöme om hans dramatiska författareskap, åtminstone kunde man tills
vidare icke erkänna annat, än hans goda blick för scenens fordringar
och välde öfver dialogen.

”Godt”, tänkte ”Furstinnan Gogols” författare; ”jag skall ge
dem ett svenskt drama!”

Och han skref ”Vårflod”.

Våra läsare känna troligen mycket väl till stycket, antingen
genom egen erfarenhet eller genom tidningarnes utförliga referat.
Jag kan således tala om det som om en gammal bekant, utan fruk-
' tan att icke blifva förstådd.

”Vårflod” spelar i Stockholm i våra dagar och skall skildra
brytningarna inom en familj, framkallade af den unga tidens literära
stämningar. Man väntar således att förf, grundligt skall känna sitt
ämne, och att han gjort sig till godo sina egna studier och iaktta-
gelser. På så sätt hade ”Vårflod” kunnat bli ett verklighetsstycke i
dessa bästa mening.

Har hr Molanders senaste arbete blifvit det? Jag framställer
frågan att af läsaren sjelf besvaras, och om han sett eller läst pje-
sen, reflekterat öfver och känner till de förhållanden, på hvilka den
stöder sig, är jag öfvertygad om, att svaret skall blifva nekande.
Stycket är för mycket abstrakt och återger på intet sätt en sida af
vårt moderna Stockholmslif, lika litet som man här i hufvndstaden
finner typer, identiska med de i ”Vårflod” uppträdande. Återigen
har hr M. konstruerat efter böcker; lifvet har här lika litet som i
”Furstinnan Gogol” varit författarens vägvisare och läromästare. En
och annan situation är visserligen lyckligt funnen — t. ex. scenen
mellan Sigrid och Kristoffer i första akten; den är fin tänkt! —. men
karaktererna utvecklas ingalunda följdrigtigt, och Sigrid, som väl
skall vara hjeltinnan i stycket, är i sin helhet misstecknad och fal-
ler mot slutet nästan in i det platta. Hon har ansatser till att bli
en fru Wenche, men saknar helt och hållet dennas samlade karak-
tersstyrka. Kiellands fru Wenche är en storslagen typ för den mo-
derna, efter sanningen sökande qvinnan, men hr Molanders Sigrid är
endast en excentrisk ung dam, som egentligen icke vet hvad hon
84

vill, men har en aning om, att ej allt, är, som det borde vara. Trots
alla svagheter är hon likväl efter min mening den person i stycket,
som intresserar mest. Fru German, modern, är möjligtvis sannare
tecknad, men ehuru hon tyckes pröfvad ganska hårdt af lifvet och
hatar ytligheten och frasen — hennes specialitet är att vara sträng
och hänsynslös mot allt ”svamligt och grönt” — låter hon likväl icke
handlingen följa orden. ”Man får styrka att åtminstone söka trösta
och hjelpa andra, som också lidit skeppsbrott,” säger hon i första
aktens andra scen till Sigrid på tal om pastorns predikningar, men
någon vidare verkan finner man icke att de hafva, ty det är endast
nödd och tvungen hon försonar sig med sonen, och Maria behandlar
hon just icke, som hade hon vunnit styrka att vara mild och öfver-
seende. Och Kristoffer och Maria ha likväl båda lidit skeppsbrott.
För öfrigt får man aldrig fullt klart för sig den verkliga orsaken,
hvarför fru German icke vill mottaga sonen, om det nu är derför att
han varit ”svamlig och grön” i sin ungdom, eller derför att han ta-
git sina respengar ur fadrens kassa. Ty det är icke gerna tänkbart
att en mor nekar kännas vid sin son, derför att denne visat sig i sin
uppfattning af qvinnan vara vida mer ”karl för sin hatt” än fadern.
Moderns qvinliga hjerta skulle här instinktlikt talat till sonens för-
mån, om jag känner qvinnorna rätt. Dessutom kan man invända, att
ingen pappa i våra dagar skulle tillgripit ett sådant medel som gross-
handlare German för att låta den älskade sjunka i sonens ögon.
Naturligtvis skulle en far genast inse, om något dylikt fölle honom
in, att den enda som skulle förlora derpå vore han sjelf. Ej heller
tror jag att någon ung man i våra dagar skulle löpa af till Amerika
endast för att han i ett utbrott af sjudande och berättigad harm bu-
rit hand på någon, äfven om denne någon skulle råka till att vara
hans egen far. En af förutsättningarna således för att en dramatisk
konflikt skall kunna uppstå är falsk, och redan detta torde vara nog
att sedermera drifva handlingen in på en fullkomligt oriktig väg. Det
är derför som det hela verkar som en storm i ett vattenglas, och
åskådaren sitter temligen likgiltig och lyssnar med ett skeptiskt le-
ende på läpparne till alla dessa ordrika, larmande debatter.

Hvad nu de öfriga karaktererna i stycket beträffa, vill jag fatta
mig kort.

Marie är, låtom oss vara ense om den saken, nästan helt och
hållet intresselös, och vår medkänsla vinner hon icke; hon har allt
för stor del sjelf i sitt fall, och detta efter att ha varit föremål
för en djup och lidelsefull kärlek från Kristoffers sida, en kärlek som
hon sjelf besvarat. Förförda unga flickor borde dessutom vid det
här laget ha spelat ut sin rol på våra skådebanor, och våra herrar
författare, tyckes det mig, skulle ha tröttnat på att dra fram dem
85

endast för att få rättighet att slunga männen skarpa förebråelser i
ansigtet; låt våra talangfulla literära fruar idka den sporten;] de
kunna åtminstone göra det under sken af att försvara sitt kön. Det
är inte ens fel att två träta, lyder för öfrigt ordspråket, och det är
inte heller endast mannens fel att qvinnan. blir förförd.

Hvarför hr Molander låter Marie spela den förförda oskulden,
är nu endast för att få tillfälle att riktigt stuka hr Gustaf Wolff, re-
alisten, hvilken i likhet med Kielland varit nog djerf att rikta ett
slag mot Magdalenahemmen. Och allt detta besvär gör sig hr M. för
att visa att herrar realister, när de skrifva, äfven skola ställa en man
bakom ordet.

Nog är det konseqvent alltid 1

Tör det första har hr M. alls icke bevisat att Gustaf Wolff verk-
ligen är en realist; för det andra, om det behagar hr M. att i ”Vår-
flod” låta en af de uppträdande bete sig minst sagdt som en slyngel,
har han derigenom bevisat att någon af de unga moderna författarne
här hemma skulle ha handlat som Wölff i det ögonblicket? Visst icke.

Dessutom —■ hvad är Gustaf Wolff' för en herre? En stor-
skräflare, en literär idiot, som i hvar annan minut begagnar ordet
”kälkborgerligt!” en typ, som om hr M. sökte med ljus och lykta, han
icke skulle lyckas upptäcka i de tre kungarikena, — den har hr M.
satt som representant för ”det unga Sverige”.

Dock är jag for min del öfvertygad om, att hr M. mycket väl
insei’ att Gustaf Wolff icke har någon motsvarighet i verkligheten, men
hr M. behöfde teckna honom .så för att kunna genomföra sin idé, och
så fingo realisterna sitta emellan.

Ännu endast några ord!

Man har beskylt hr Molander en gång att han genom ”Vårflod” gjort
sig skyldig till förräderi mot realisterna; att han svikit sina forna vän-
ner. Hr Molander åter igen förklarar och lär en gång ha förklarat
inför Herman Bang, att han icke hör till något parti alls — d. v. s.
han står som alla storheter ensam. Han vill synas en Ibsens ”stærkeste
mand”.	.

Då ber jag att få påminna honom om en vårafton 1883. August
Strindberg hade utlyst ett litet möte, som skulle ega rum och verk-
ligen egde rum i en lokal på Hamburger Börs. Meningen var att till ju-
len ulgifva en ”Realistkalender”. På detta möte in funno sig Strind-
berg sjelf naturligtvis, hrr Geijerstam, P. Staaff', undertecknad och —
”Vårflods” författare hr Harald Molander. Alla skulle vi lemna bi-
drag till kalendern — hvars tilltänkta realiserande varit offentligen om-
taladt, hvarför icke heller någon ogranlagefihet begås genom att nu
upplifva minnet deraf. Detta literära företag blef emellertid om intet,
men hvad som qvarstår som faktum var det förberedande mötet och
86

löftet oin att bidraga med uppsatser på vers eller prosa. Då var hr
Molander radikal både i sin literära och politiska uppfattning, och jag
påminner mig mycket väl, att en skål dracks för nihilisterna i Ryss-
land; — ”Furstinnan Gogol” hade just då nyligen gått öfver scenen.

Detta är allt hvad jag känner om hr Molanders anslutning
till de så kallade ”realisterna”. Anser man detta vara nog lör att
stämpla ”Vårflods” författare såsom öfverlöpare, få de som han svikit,
trösta sig med att det skett genom ett ytligt och talanglöst arbete,
hvilket endast räddades från att helt och hållet falla genom det ut-
förande, det erhöll på dramatiska teatern.

Daniel Fallström.
Moderna verldsförbättrare.

Af Claës Lundin.

August Strindberg: Om det allmänna missnöjet. Stock-
holm 1884.

Max Nordau: Konventionela nutidslögner. Stockholm 1884.

”Verlden är ond”, hafva de som kallas fromma sagt i lång-
liga tider och derför predikat hat mot ’’verlden och vårt eget kött”.
Det är kanske endast, en äldre, upplaga af den moderna pessimis-
men, det nutida verldsföraktet, något som aldrig släpper oss midt
under verldslifvets äflan; men formerna vexla och målet också. Då
de så kallade fromma, de som hafva sin förnöjelse i himmelen, bäst
visa sitt hat mot verlden genom att förneka sin egen menskliga
natur och draga på sig så mycket elände, som de kunna få tag i
— detta under förutsättning, att de verkligen äro ärliga ■— samt
derigenom tro sig hafva rätt till en riktigt glänsande ersättning
efter döden, låta de moderna pessimisterna, de som icke tro, den
menskliga naturen i fullt mått taga ut sin rätt och göra alldeles
icke anspråk på någon ersättning, åtminstone icke någon annan än
•den, som kan ligga i en fullständig tillintetgörelse, i detta deras
lycksaliga ’”nirvana”, som bör göra slut på hela tillvaron, menni-
skans och allt annats.

För den riktigt fromme himmelssträfvaren, liksom för den
fullt följdriktige pessimisten lönar det icke mödan att söka för-
bättra verlden på något sätt, som skulle göra henne till en för
menniskan angenäm vistelseort. Den förre föraktar sådant, anser
det äfven skadligt och hinderligt för uppnåendet af, hvad han kal-
lar ”menniskans rätta hem”, den af honom på ett välförståndigt
sätt ordnade tillvaron efter döden. Den senare anser det icke tjena
till något, enär det vore bäst, att tillintetgörelsen infunne sig så
snart som möjligt. Han vill nog njuta af lifvet, men att söka ordna
denna njutning på ett för alla tillfredsställande sätt kan väl icke,
skulle han äfven stundom gifva sig utseende af att handla i motsatt
syfte, ligga honom mycket om hjertat, då han anser hela tillvaron
88

fullkomligt förfelad och att det ej kunde ske något lyckligare än
att med det allra snaraste få slut på allt.

Hvarken de fromma eller de egentliga och fullt följdriktiga
pessimisterna kunna således räknas till verldsförbättrarne, till dem
som äflas för att inrätta lifvet så fördelaktigt som möjligt, icke
blott för sig, utan äfven för andra. Men det gifves de som kallas
pessimister, för att de finna verldsinrättningen dålig, utan att derför
anse henne alldeles ohjelplig. Dessa hafva således en smula opti-
mism på botten, ty i annat fall skulle de gifva allt förloradt; men
det är naturligtvis icke det slags optimism, som finner allt förträffligt
och tycker, att ingenting fattas i den "bästa af verldar”. Jag skulle
vilja kalla dem för optimistiska pessimister, sådana som äro nog lätt-
blodiga att föreställa sig, det den närvarande förvända och enligt deras
mening alldeles fördömliga samhällsordningen skulle kunna undan-
rödjas för att lemna rum åt något bättre. Dessa kunna svårligen gillas-
af de äkta och följdriktiga pessimisterna, och af ”yrkesoptimisterna”,
såsom den andra ytterligheten kallats, anses de dårhusmessiga, så
vida de ej förklaras vara skurkar och illgerningsmän. Mångfaldiga
gånger hafva sådana optimistiska pessimister uppstått, velat göra
rent hus med det för tillfället herskande samhället för att sedan
kunna skapa ett nytt. Lika många gånger hafva de inspärrats på
dårhusen ellei’ i fängelserna, hängts eller bränts. Någon gång har
man nöjt sig med att göra dem till föremål för åtlöje eller ryckt
brödet ur munnen på dem och låtit dem gå och hänga sig sjelfva.
Någon fullständig framgång har ännu aldrig en sådan verldsför-
bättrare kunnat tillkämpa sig, icke ens under den stora franska re-
volutionen, der dock goda ansatser funnos.

Vår tid är kanske rikare på dessa än den förflutna varit, ty
vår tid är rikare på tvifvel om det gamlas berättigande och på
missnöje, och det torde nog hafva sina giltiga orsaker. Om verlds-
förbättrarnes namn icke alltid ropas ut öfver hela jorden, så finnas
de dock, än såsom uppenbara eller hemliga ledare af socialistiska
rörelser, än gömda bland nihilistiska stämplingar — ty äfven nihi-
lismen har visat sig tro på möjligheten af en omskapning efter för-
ödelsen — än framträdande såsom reformerande skriftställare, tills
vidare nöjande sig med teorier. Bland skådespelsdiktarne saknas
de icke. I lagstiftande församlingar synas de deremot föga. Dei’
sitta de ”praktiska”, d. v. s. de, som icke kunna förmås till någon
annan än den allra oundvikligaste ändring i gamla förhållanden.

Visserligen händer det, att rent personliga, kanske ej alltid
så ädla bevekelsegrunder drifva en man eller, hvarför ej, också en
qvinna att omfatta ”verldsförbättrareyrket”, men detta motsäger
icke det påståendet, att det allmänna tillståndet i samhället lockar
89

till yrkets utöfvande. Orsaken ligger i det allmänna missnöjet, sä-
ger August Strindberg, och det har sagts mångfaldiga gånger förut.
För att icke gå längre tillbaka —• man skulle dock kunna gå myc-
ket långt ned i samhällenas forntid — så kan man draga sig till
minnes, hväd C. J. L. Almqvist sade, för några årtionden sedan, i
sin uppsats om ”Europeiska missnöjets grunder”.

Orsaken är något ”outsägligt, som fattas i hela vår bildning”,
sade han. ”En förfärlig nöd bor i alla själars botten: Hvar och en
af djupare sinne känner, att i hela vårt sätt är något innerligen
otillfredsställande. Hvad som lofvar tröst och frid gifver det icke.
Felet torde vara vårt eget. I ett kaos af gruflig förvirring är det
svårt att afgöra, hvad som egentligen vållar detta.’ Ännu svårare
att se, hvad som skulle hjelpa----------— Det kan visst antagas, att
menniskans -egen dålighet är en af orsakerna, hvarför vår bildning
slår så tröstlöst ut. Men kan den vara ensam? Om ett läkemedel
användes på millioner,sjuka, och det botar ingen eller endast få —
visserligen kan man då säga, att de sjukas konstitutioner vore så
elakt beskaffade, att de icke rätt åtnjöto eller med sig införlifvade
det gifna botemedlet; men man kan också anmärka, att mycken
fråga är, huruvida den medicin, som för sjukdomen användes, är
den rätta, då hos ingen eller så få helsa uppkommer---------------Att
de sjuka äro dåliga, behöfver icke upprepas: det medgifves öfver
allt och är naturligt. Men om till deras sjukdom just hör, att icke
kunna behålla och till sin förbättring smälta de hittill.s nyttjade
botemedlen, så måste andra påtänkas, om något skall blifva af.”

”Eller”, fortfor Almqvist, ”kanske man vill, att sjukdomen
sjelf skall fortfara? Denna vigtiga fråga kan om-öjligt besvaras med
ja, när man talar om menniskorna i helt: blott några fa kunde
hafva intresse i sådant. Men emot dessa få reser sig hela slägte
nu, och de måste vika----------”

”Europa har inga vigtigare ämnen än dessa; jag är ett ringa
grand bland millionerna, men intet hjerta klappar i vår verldsdel
nu för annat än detta, intet hufvud tänker på annat. Hvar och en
skall förstå mig, ty äfven den som af yttre orsaker säger deremot
med munnen, erkänner dock i själ och sinne, att så är. Europas
framtid står hos alla i förstugan och vill in. Den som ej läser upp.
sin dörr för den klappande, får dörren inslagen — lycka till sluts,
om ej spillrorna flyga honom sjelf i ansigtet.”

Detta yttrades för nära femtio år sedan, och det finnes kanske-
någon, som tycker, att då dörren ännu icke är inslagen, kan det väl
ej heller vara så farligt med det ”europeiska” eller, såsom man nu
vill kalla det, ”universella missnöjet”. Sedan Almqvist första gången.
90

•offentliggjorde i fråga varande uppsats, hvilket var 1838 *, har icke
någon riktig dörrsprängning förekommit. Hvarken februarirevolu-
tionen, tio år derefter, eller kommunen i Paris, 1871, hade någon
sådan till följd. Den förra inskränkte sig till utbrott, som kunde
■tyckas vara ganska hotande, t. ex. de blodigt undertryckta junida-
garne, men var dock till större delen af temligt oskyldig art och
mycket mera politisk än social. Kommunen 1871 var mera lokal,
^än hvad man velat göra den till, endast ett helt litet parisiskt ven-
tilhål för den socialistiska ångpannan, som fortfarande ligger och
fräser på djupet, der eldare och de ständigt vexlande maskinisterne
vänta på att sätta sig i spetsen för det stora iltåget eller också låta
pannan explodéra. Men derför att ännu intet, väsentligt inträffat,
som kunnat bevisa riktigheten af förutsägelsen för femtio år sedan,
hvilken åter haft sina föregångare, är icke sagdt, att farhågorna
varit öfverdrifna eller att faran är öfverstånden. Det är snarare att
frukta, att ju längre man vägrar att ”läsa upp dörren”, dess för-
färligare varder den kraft som slår in den.

Tills vidare nöjer man sig med att kritisera det närvarande
samhället. ”Tidens sträfvande är till stor del blott negativt ännu”,
sade Almqvist, ”det består i ett oafvisligt, ett afgjordt ogillande af
vissa menniskovidriga förhållanden. Tidens män märka ganska väl
ångan af den starka protesten emot en gängse sedlighet, som ingen
sedlighet är. Men de märka vanligen blott det negativa. Det vill
säga de upphäfva sig med stor talang, cch åtföljda af hundratusen
klappande hjertan, emot det förviidna i namnsedligheten och namn-
-ordningen. De beklaga den någon gång i satser, men ännu mer i
poemer, romaner och konstverk. Icke nog härmed. Desse män,
som ingå i tidens kamp endast negativt, medföra dessutom ett stort
politiskt innehåll för enskild räkning; och hurudant är stundom
det ? Ej alltid af det slag, som tidens ande sjelf skulle erkänna för
sitt. De der männen nedrifva — i tidens anda; och detta deras
negativa göromål är ett arbete för seklets räkning. Men derjemte
uppbygga de något annat, som tillhör dem sjelfva.----------De svage
omdömesgifvarne öfver vår tid — de fleste boklärde — kunna sällan
skilja tidens eget sträfvande från en mängd kämpars vidriga utse-
-ende, hvilka blott fäkta i tidens led såsom nedrifvare, men icke så-
som uppbyggare; som tvärt om ganska ofta, hvad deras positiva
vidkommer, marodera på egen hand ibland både vänner och fiender.

* ”Europeiska missnöjets grunder” makulerades två gånger (1838 i
•Stockholm och 1847 i Jönköping), men intogs i Törnrosens bok, imperial-
oktavupplagan, 1850. I den af A. Th. Lysander besörjda upplagan af Alm-
■qvists skrifter (1873—78) är uppsatsen utesluten.
yi

Likna ej dessa så inånga friskaror under Ziska och. i tretioåriga
kriget, hvilka deltogo i en helig och ren kamp för religion, frihet
och ädel idealitet, men icke dess mindre voro stora kanaljer?”

Det är märkligt nog, att just Almqvist skrifvit detta, men
bevisar naturligtvis ingenting mot det riktiga i hans uppfattning,
bestyrker det snarare. Det som Almqvist kallade ”europeiska miss-
nöjet” hade han sannerligen icke hittat på, lika litet som det myc-
ket mer utgrenade och otvifvelaktigt långt farligare allmänna miss-
nöjet i .våra dagar är något påhitt af dem som skrifva derom, de-
ras personliga förhållanden må vara hvilka som helst. Missnöjet
finnes, det är hufvudsaken. (Almqvist satte det icke i förbindelse
med de stora vetenskapliga och industriela framstegen, hvilka af
många anses vara åtföljda af äfven ett sedligt framåtskridande.

”Det är”, sade Almqvist, "just densamma utveckling, som
alltid genom tiderna försiggått, vi nu önska fortsatt och på det sätt
vår tid fordrar och behöfver: att vi visst åtnöjas med allt det till-
räckligt goda vi nu hafva, men att vi i afseende på det öfriga vilja
framåt och skola framåt.” Med Almqvist måste hvar och en klar-
tänkande utropa: ”Kan någonting höras, som är enklare, rimligare
och billigare?”

August Strindberg deremot tror icke på utvecklingens sund-
h.et. Han fördömer detta ”feberaktiga jagande efter ett bättre”, som
yttrar sig i ”telefonen, konsumtionsföreningar, höga arbetslöner,
oljefärgstaflor och lättade kommunikationer”, i ”banker (som icke
ramlat), välgörenhetsinrättningar (med pietism och förödmjukelser),
elektriskt ljus (som förstör ögonen och förlänger arbetsdagen — för
arbetaren).” August Strindbergs verldsförbättrareförsök äro således
af eh annan art än de som hos oss uppstodo för några årtionden
sedan. Han ser bra mycket mer i svart än Almqvist, utan att der-
för vara fullständig pessimist, ty hap talar icke om tillintetgörelse.
Han vet, ganska riktigt, att missnöje finnes och antager, åtminstone
”på försök”, att vi alla äro sjuklingar. Han vill behandla oss der-
efter. Han tror icke, att några elaka menniskor förgiftat oss, att
några brottslingar finnas, som kunna göra oss alla så ondt, då de
dermed ju skada sig sjelfva. Han tror hellre, att det är felaktig-
heten i inrättningarna, och i det afseendet, liksom i sjelfva utgångs-
punkten från det allmänna missnöjet, sammanstämmer han med
Almqvist, 1830-talets verldsförbättrare.

Att han ser bara svart, är icke sant, sägei’ han, ty han ”har
botemedlen i bakfickan” och tänker taga fram dem i sinom tid,
ehuru med föga hopp att de skola användas. Dessa botemedel har
han hemtat från Rousseau, Spencer och Mill, och det talar ju godt
för dem, menar han, i synnerhet hvad Rousseaus medikament be-
92

träffar, ”ty de ha ju den stora obestridliga fördelen att vara gamla
och, hvad bättre är, pröfvade — snart i hundra år!” Med den der
pröfningen torde det dock icke vara långt hunnet, men derom näm-
nei’ författaren ingenting.

För att kunna draga fram felaktigheter i inrättningarne, de
rätta sjukdomsorsakerna, måste August Strindberg, såsom han sjelf
förklarar, ”göra sig skyldig till ett ännu värre brott än att angripa
personer, nämligen att angripa samhället.” Han tyckes dermed er-
känna, att han förut hållit sig mera till personer, samt att han an-
ser detta mindre ”brottsligt”. Det är nu hans sätt att se saken.
Många hafva dock ansett, att August Strindberg i sin otvifvelaktigt
ärliga strid mot hvad han funnit vara orätt låtit inverka på sig allt
för mycket af omständigheter, som äro mera personliga än nyttigt
kan vara för en verldsförbättrare.

Att han med så stor uppmärksamhet iakttagit det allmänna
missnöjet, torde väl icke sakna allt samband med att han sjelf länge
varit enskildt missnöjd. Detta är ganska naturligt och träffas väl
hos många flera än honom, utan att tillvaron af det allmänna miss-
nöjet derför kan förnekas eller på något sätt förminskas. Det är
lika naturligt, som att de hvilka icke hafva någon anledning till
enskildt missnöje ofta ej kunna begripa, att ett allmänt sådant
verkligen finnes. ”När det”, för att ännu en gång anföra Almqvist,
”icke svider hos dem eller deras närmaste grannar, så kunna de
icke begripa, att det svider någonstädes. Få de höra en klagan
omtalas, så utropa de sådant för en nyck allenast och afvisa mensk-
lighetens suck med den visa anmärkningen, att det der är något,
som icke hör svida.

Det kan ju icke nekas, att det ofta funnits ”indignation”, en
riktigt gripande indignation i August Strindbergs diktning, men
den har tydligen icke sällan, haft sin orsak i diktarens enskilda
motkänslor mot enskilda personer. Att detta med bestämdhet kan
sägas om hans uppträdande i ”Nya riket”, torde väl icke af någon
sakkunnig bestridas, ej ens af författaren sjelf. I den boken och ty
värr äfven i många stycken uti hans sistlidet år utkomna ”Dikter”
har indignationen gält enskilda, af hvilka författaren ansett sig på
något sätt förnärmad. Det kan endast vara partiska beundrare till
hvad pris som helst som kunna frikänna författaren i det afseendet.

Just till följd af denna enskilda olust och detta begär att
hämnas enskilda, kanske ofta inbillade oförrätter hai- August Strind-
bergs opposition rört sig inom en ganska trång krets och ej sällan
förfallit i det småaktiga. Han har icke haft tillräckligt omfattande
blick, enär han varit för mycket sysselsatt med det som närmast
omgifvit honom samt först och främst med sitt eget jag. Ett min-
93

dre fördelaktigt omdöme om honom sjelf till och med blott en an-
tydan om en brist i hans uppfattning har varit tillräcklig för att
egga honom till ett smädeqväde, som icke gält annat än den per-
son, af hvilken ■ han ansett sig förolämpad, men som af den mindre
finkänsliga och på skandal lystna delen af allmänheten slukats med
begärlighet samt af författarens unga, hänförda och ej alltid så
eftertänksamma beundrare utropats som snilleverk till framstegs-'
partiets bästa, då skriften i sjelfva verket gjort detta parti skada.

Det finnes ju, har man sagt, menniskor, som äro födda gamla,
och då skulle det väl äfven finnas de som åtminstone födas miss-
nöjda och misstänksamma. Utan att i allmänhet nu vilja gå in på
determinismen och utan att försöka särskildt göra någon af de nu
för tiden så mycket omordade och vanligtvis så föga tillförlitliga
”psykologiska analyserna”, hvilka ofta äro hvarken psykologiska
eller analyserande, kan jag dock; i afseende på August Strind-
berg, icke underlåta att erinra derom, att han, huru han än va-
rit redan vid födelsen, tyckes icke hafva haft någon lycklig barn-
dom. På många ställen i hans skrifter finner man den åsigten upp-
repad, att barn icke stå i någon tacksamhetsskuld till, sina föräldrar,
och aldrig har jag hört någon i mogna år yttra sig med så stark
motvilja mot sina lärare i barndomen. Det är mycket möjligt, att
motviljan varit berättigad, och att den af August Strindberg upp-
repade åsigten om obefogenheten af den barnsliga tillgifvenheten
för föräldrarne har för honom tillräcklig grund, något hvaröfver det
är vanskligt att uttala sig; men att på den personliga grunden
bygga något allmänt gällande, såsom han verkligen gjort, kan väl
icke godkännas.

Hätsk mot skolan, missnöjd med hemmet, kastades ynglingen
tidigt ut i verlden för att kämpa på egen hand. Han möttes af
motgångar — hvem utsättes ej för sådana? — och sinnet retades
ytterligare. Det retades så djupt, att äfven när motgångarna efter-
träddes af framgångar, förmådde dessa ej läka de gamla såren. Au-
gust Strindberg vardt tidigt uppburen och firad af nästan hela det
unga Sverige, som i honom såg endast den snillrike framstegsman-
nen, icke den personlige smädaren, och dock fans den ene lika väl
som den andre hos honom, och ingendera kan utesluta den andre.
De uppriktige och opartiske vännerna af August Strindbergs stora
begåfning och af den framåtskridandets stora sak, åt hvilken han
både borde och kunde odeladt egna sina krafter, beklagade till-
komsten af ”Nya riket” samt af åtskilliga stycken i ”Dikterna”.

Men så kommo ”Sömngångarnätter”, och i dem märktes onek-
ligen någon förändring. Jag talar nu icke om den ofta präktiga
formen i denna ”dikt på fria vers”, hvilken är ganska tilltalande,
94

helt enkelt bara en gammal knittelvers, som användes för att ut-
trycka de nymodigaste åsigter, men som verkligen visar sig fullb
■ lämplig för det ändamålet. Nej, det är synnerligen om innehållet
jag yttrar mig. Författaren är visserligen lika litet trösterik som
förut, men för det första vänder han sig icke mot personer, allra
minst mot sådana, som icke gjort annat ondt än att icke kunna fullt
'uppskatta August Strindbergs stora betydelse, och för det andra
tyckes han slutligen, efter all ohejdad framfart på det negativas
område, vilja närma sig ett någorlunda positivt mål. Detta är visst
icke mycket följdriktigt af författaren, men det är märkligt nog och
ganska intressant samt bekräftar, att han visst icke är ”pessimistisk’’
pessimist. Sedan han klagat öfver, att han hvarken i teologien eller
filosofien eller annan mensklig disciplin, ej ens i naturvetenskapen,
funnit någon lösning på lifvets gåta — hans anspråk äro ganska
högt uppdrifna — kommer han till den efter allt föregående visser-
ligen öfverraskande, men i sjelfva verket ganska riktiga åsigten: .

.	-----efter vi lefva i denna verlden,

Så låtom oss göra något för den.

Och den, som ej lefver för bara äran,
Han tage till godo denna läran:
De flestes bästa är det högsta väl.

Det låter ju höra sig. En verldsförbättrare, som utgår från den
synpunkten, är onekligen på rätt väg. Författaren tillägger också:

Statt upp då, tviflare, tag nya tag!

Om ock din dröm blef oftast bedragen,
Så tro på lifvet, .tro, att det kan hjelpas!
Och skulle än lasset ofta stjelpas,
Så stig då af och lassa igen!

Och blir du liggande? Nå, än se’n!

Ditt lif är väl ej för mer än de andras,
Du må nu prisas eller klandras.

Detta är onekligen något annat än pessimism, än den svarta
tröstlösheten, som hotar att förlama all handlingskraft och synnerli-
gen lägger sig tung på ungdomens armar. Här hade August Strind-
berg fått ett mål, yärdigare sin stora förmåga än det ofruktbara,
småaktiga begabberiet af några enskilda, för honom misshagliga
personer. Länge dröjde det-ej heller, förr än han i första häftet af
sitt nyaste arbete, kalladt ”Likt och olikt”, egnadt åt ”det allmänna
missnöjet, dess orsaker och botemedel”, började drifva sitt verlds-
förbättrareyrke på ett annat sätt än förut.

Nu vänder han sig mot samhället, mot dess förvanda inrätt-
ning. Han vill ej ta1a om de ”närande” och ”tärande”, en förhatlig
95

benämning, utan kallar samhällets två mot hvarandra stående af-
delningar ’"naturmenniskan” och ”kulturmenniskan”. Den senare al-
strar ingenting, endast styr och förvaltar (embetsmannen), roar-
(konstnären), upplyser om misstag och våld på naturen eller upp-
täcker nya utvägar, då de gamla äro stängda (vetenskapsmannen).
”Naturmenniskan” deremot är bonden, hvilken, om förf, toge Dar-
win till hjelp, skulle af dennes anhängare erkännas vara ”det full-
komligaste species af slägtet menniska, för så vidt som han eger
alla kroppsliga och andliga egenskaper, som fordras att hålla ett
kraftigt slägte vid lif.

Bondens konservatism lofprisas af August Strindberg, fram-
åtskridandets målsman, hvilken anser, att den förebråelse, som kul-
turmenniskan gör naturmenniskan för att vara ”stationär” eller
”konservativ”, är ett beröm. Alla förbättringar i jordbruket äro,
enligt denna åsigt, lika onödiga som kostsamma, och så är det äf-
ven med den bokliga undervisningen. Okunnighet är icke någon
olycka, heter det, längre, i fall man ej skänker större anseende åt
den, som känner hufvudets ben på pottfisken, än åt den, som under
lifvets alla förhållanden kan hjelpa sig sjelf. Och det är just detta
senare, som naturmenniskan, bonden, kan göra. Han är kroppsligt
och andligt frisk, under det kulturmenniskan lider af förstörda ner-
ver, hjernanemi, evig oro, dålig sömn» fruktan för dålig ekonomi
och dermed skadadt socialt anseende, hjelplös i lifvets vanliga för-
hållanden, jagad af ondt samvete, som gör, att han ständigt skall
ha sällskap.

August Strindberg tror sig allt för väl känna kulturmenni-
skans tillstånd med hennes sundhetspolis, jerntinkturer och morfin-
sprutor, och han egnar särskild uppmärksamhet åt hvar och en af
de samhällsklasser, som bildat sig genom arbetets för långt drifna
delning, samt börjai’ med ”försten”, som uppfödes med den före-
ställningen, att han är öfver alla andra, och som sedan allt jemt
vänjes att se allting abstrakt, utan hänsyn till det verkliga lifvef
som är en ofri dubbelnatur, en söndergången varelse, en abstrak-
tion, som minst af alla duger att vara ordförande, ty han vet icke
till sist hvad diskussionen gäller, samt såsom menniska säkert är
mycket olycklig och förtjenar det största deltagande.

På samma sätt söker författaren visa, hvilken falsk ställning
innehafves och huru olycklig derför hvar och en af följande yrkes
innehafvare är, nämligen embetsmannen, läkaren och läraren, hvil-
ken senares göromål är liksom att ”få baklesa på en lexa, som man
kan”. Läraren pinas af att lära ut dumheter; lärjungarne ser han
också pinas af dumheternas inhemtande. Det är ingalunda kun-
skapsbegär, som skickar barnen i skolan. Nej, utropar författaren^
96

'”det fins ingen, som födes med ett osläckligt begär att få veta,
huru amo heter i supinum, eller året, när konung Sigismund dog;
-det är föräldrarnes harm, att deras barn icke skola veta så mycket
som de andras barn. Det är kampen för det sociala anseendet”.

Det är nu August Strindbergs åsigt, möjligtvis icke alldeles
oberoende af, hvad här ofvan påpekats, att det sätt, hvarpå kun-
skaper meddelades honom sjelf i hans barndom kanske ej var det
ändamålsenligaste. Sedan kommer ordningen till köpmannen, hvil-
ken ingenting producerar, endast värderas efter penningen, denna
”märkvärdiga dikt”, och sjelf anlägger samma värdemätare på an-
dra. Köpmannens sysselsättning ger honom likväl något allmän-

•	menskligt, kosmopolitiskt, som gör honom angenäm i umgänget
med de bättre lottade, men obehaglig för de fattiga klasserna, ty
hans ställning och yrke ha glfvit honom den falska åsigten, att ”all
fattigdom är sjelfförvållad”. Att han öfverger den meningen, då
han tillfälligtvis blir ruinerad, visar, att åsigten blott är en klass-
åsigt, en yrkessjukdom.

Hvarken handtverkaren eller sjömannen är något fullgodt ex-
emplar af menniska. Hvad som gör den senares lif bittert är, att
han ser det nyttiga arbetet ringaktadt, och ju nyttigare arbetet är,
dess mindre aktadt, så att den, som gör lyxartiklar, t. ex. guldsme-
den, är mer aktad än den, som gör det nödvändiga, t. ex. skoma-
karen. Fabrikanten är en jemförelsevis ny samhällstyp och har
något odecideradt i sin fysionomi, i synnerhet när han drifver en
rörelse, hvars teknik han icke känner, helst då han vädjar till vål-
det för att hålla arbetarne qvar vid platsen och derigenom förneka
arbetarens rätt till fritt aftal.

Arbetaren är den olyckligaste af alla samhällets medlemmar,
ty hans ställning är den sorgliga att sitta i mellanhand; han är
kulturens stadigvarande offer. Tjenstfolkets ställning är ett minne
af träldomen, och husböndernas klagomål öfver tjenstfolket. är en-
dast ett tidens tecken, att tjenstfolkets sjelfkänsla vaknat.

Om de nedan nämda samhällsklasserna höra till den stora af-
delningen kulturmenniska, så gifves det dock, enligt August Strind-
bergs uppfattning, en kulturmenniska företrädesvis, och det är den
lärde, författaren och konstnären, hvilka samtliga förklaras vara
lika onyttiga som olyckliga. Bland det myckna sanna i författarens
djerfva kritik af det närvarande träffas ej litet sofismer, men man
häpnar, då han kommer till den slutledning, att nu mera, efter
Darwin, skulle vetenskapens utveckling vara öfverflödig. ”Sedan
Darwin ådagalagt arternas härledning genom utveckling, och alla
upplysta inse det förnuftiga i hans lära, fortfara ändock material-
samlare att söka bevis, genom att upptäcka nya arter, hvilka skola
97

fylla luckorna. Det är ju att göra gjord gerning eller vetenska-
peri.” Författaren förklarar, att vetenskapen åtnjuter öfverdrifvet
anseende, och. att vetenskapsmännen ”hota att för utvecklingen bli
lika farliga som presterna med deras föregifna högre vetande”.

Kapitlet om författaren är ganska intressant och kan lemna
åtskilligt material åt den som vill företaga sig en psykologisk ana-
lys af August Strindberg sjelf. Här är en högst märklig blandning
af dikt och sanning, och likväl är det just dikten, som författaren
vill åt. Han vill icke längre roa, ej mera vara ”lekare”. Hvad är
en skald? Jo, svarar August Strindberg, ”den, som skrifvei vers,
mer eller mindre goda. Han skall tala i bilder, och oftast består
hela poemets värde i en bild, d. v. s. i att säga ett och mena ett
annat”. Enligt denna uppfattning, skall skalden icke låtsa om lifvets
fula sidor, elände, mörker, olyckor, brott, utan helst säga artigheter
åt menniskorna, helst dem, som hafva öfvertaget, och är det derför
som skalden åtnjuter det mesta sociala anseendet.

En ”författare” är af något lägre socialt anseende. Han skrif-
ver ”pjeser eller romaner”, hvilket är något vida svårare än skal-
dens sysselsättning. Från författarne skiljas ”literatörerna”, med
hvilka August Strindberg, liksom många andra i dagligt tal, all-
deles oegentligt menar blott tidningsskrifvare. ”Literatören” är, en-
ligt den uppfattningen, framtidens skald och författare, och när
menniskorna varda leda på yrkeslek och lära sig förstå, att det
nyttiga är mer än det sköna, att det nyttiga är värdt aktning, så
skola alla de känsliga och fåfänga författarne ställa sig i den nyt-
tiga literaturens tjenst. Men det skall nog dröja länge, kanske tre
slägten, heter det, innan vi kunna lära oss tala sanning.

Kapitlet om artisten torde ock lemna ett och annat bidrag till
den of van antydda psykologiska analysen. Konsten är blott en lek,
förklarar författaren, och ”att det sköna skänker glädje åt menni-
skan är ju en viss nytta, men att det endast njutes af kulturmen-
niskan inskränker dess nytta till surrogat”. Begreppet skönt kan
dessutom ej tilläggas hvaije konstverk. ”Alla stora konstverk af
betydelse äro ganska osköna, såsom Michel Angelos taflor och bild-
huggayverk.”

Såsoln samhället nu är, har det, förklarar August Strindberg,
för mycket utsträckt arbetsdelningen, hvarigenom olika samhälls-
klasser bildats, kunskapsförmågan inskränkts och dyrkan af det
onyttiga framkallats samt samhället stälts upp och ned, så att det,
som var nyttigast, kommit längst ned och det onyttigaste högst
upp, hvaraf uppkommit jagten efter det sociala anseendet, hvilken
håller menniskan i en evig oro och söfver henne in i falska före-
ställningar om ära, hvilka ärfvas och blifva allt svårare att utrota.

Ur dasrens krönika. IV. 2.	7
98

Detta är en af de väsentligaste orsakerna till missnöjet. Men äfven
annan orsak gifves: ”leulhiren, hvilken egentligen börjar med städer-
nas uppkomst, är endast detsamma som lyx; och med lyxens till-
tagande har brist på nyttigheter uppstått, hvarigenom åter kultur-
menniskan samtidigt hafver det mest bekymmersamma lif, omgifven
af en lyx, som hon betalar med öfveransträngning. Kulturen har
genom lyxen pressât ut de gamla kulturländerna, så att de redan
länge måst införa en del af sina nödvändigheter från andra län-
der, under det att de sysselsätta sig med lyxproduktion hemma.

Detta skall således föra till ovilkorligt förderf. Men August
Strindberg är icke någon absolut pessimist, såsom redan visadt är,
icke en Edvard von Hartmann eller en Arthur Schopenhauer. Han
tror, att samhället kan botas, och slutligen tager han fram bote-
medlen ur sin bakficka. Hvilka äro de? Jo: 1) Arbetets mindre
utsträckta delning (= sjelfhjelp); 2) Samhällets rättvändning, så att
det nyttiga kommer öfverst, hvarigenom lagen om det sociala anse-
endet kommer att omgöras (= sjelfstyrelse); 3) Hushållning, hvar-
vid särskildt bör fästas afseende på naturkrafternas användning (=
lyxens hämmande).

Dessa botemedel öfverraska kanske dem som väntat sig en
hastig och fullständig underkur, ty de äro hvarken nya eller syn-
nerligt radikala. Men August Strindberg har aldrig utlofvat några
underkurer. Värre är, att botemedlen förefalla något oklara, och
utläggningen, som sedan kommer, är ej heller mycket upplysande.
Om man fäster sig blott vid ”arbetets mindre utsträckta delning”, så
säger förslagsställaren sig dermed mena, ”att kulturmenniskan ifrån
att uppfostras till en detalj, en krympling, som söker sitt lefnads-
mål i att samla kapital för att undgå arbetet, uppfostras till sådant
arbete, hvaraf hon säkert kan lefva, med bibehållande af kroppens
alla färdigheter och dermed själens.” Detta är mycket oklart, och
icke ens en antydan, huru botemedlet skall tillagas, finnes i August
Strindbergs receptbok. ”Gör dig oberoende af befordran”, utropar
författaren, ”af arbetsgifvare, som i sin tur äro beroende af efter-
frågan, af kapitalet, som kan förlora sitt värde, af äran, som är en
dikt, af socialt anseende, som är ett misstag, och lef för dig och
det kommande slägtet; utveckla alla din kropps och själs krafter
och ' blif en sund, fullständig menniska, och slägtet, ja, det sjuka
samhället skall bli sundt.’’----------Godt! Uppmaningen är nyttig,
men hon saknar anvisning till tillämpning. Huru skall sjelfhjelpen
åstadkommas? Är det nog med att menniskan icke uppfostras till
specialist”? August Strindberg tror ju, att arbetet bör hafva en
”mindre utsträckt delning”. Man har dock hört andra föreslå, att
99

barnet just bör uppfostras till ”specialist”, och dessa andra kunna
också vara verldsförbättrare.

På samma sätt förhåller det sig med det andra botemedlet, sjelf-
styrelsen. En af författaren berättad lång historia om en fiskeriinten-
dent och några fiskare, såsom exempel på statens besvärliga välvilja, är
ej synnerligt upplysande i det stora hela, och ej kommer man långt med
att dekretera, att ”de centrala embetsverkens arbete skall delas ut på
landtregeringen, och att riksdagen skall vara en kongress från pro-
vinserna och städerna, som endast beslutar om riket såsom statsför-
bund, bestämmer om krig och fred, slår mynt o. s. v”. Det tredje
botemedlet, lyxens hämmande, tyckes förslagsställaren sjelf hafva
glömt bort, när han skulle gifva skäl för det.

Botemedlen äro i sjelfva verket sådana, att de gerna kunnat
ligga qvar i bakfickan, till dess verldsförbättraren fatt tid att gifva
tillfredsställande anvisning om deras rätta tillagande och ändamåls-
enliga användande, tid och kunskaper, ty det är kanske de senare,
som mest fattas August Strindberg. Han har otvifvelaktigt ett
varmt hjerta, som, då det icke motarbetas af en ofta ogrundad vrede
mot enskilda personer, klappar för de lidande och förtryckta och
manar honom att söka ändring i skefva förhållanden, men hans för-
måga svarar icke alltid mot den goda viljan. Må dock den förra
icke sakna det erkännande hon otvifvelaktigt förtjenar. Om ock
den positiva delen af August Strindbergs verldsförbättringsplaner
icke kan anses synnerligt betydande, ty det lär väl nu mera vara
omöjligt att slå ett streck öfvei’ civilisationen och gå tillbaka till
naturtillståndet, så ligger i hans kritik af det närvarande samhället
dock en maning till en väl behöflig eftertanke. Skulle det ock vara
öfverdrift samt ej så ringa orättvisa på många ställen i den kriti-
ken, så kan den öfverdriften likväl icke skymma bort, mycket min-
dre tillintetgöra sjelfva kärnan, ty i den finnes ej så litet sanning.
Och för August Strindberg sjelf är det onekligen ett ej ringa fram-
steg att hafva höjt sig från det småaktiga i de enskilda angreppen
för att kunna blicka mer omfattande öfver det hela och i sak, ej
mer i person uppsöka föremålet för sin kritik.

Ungefär samtidigt med afhandlingen ”Om det allmänna miss-
nöjet”, utkom en svensk öfversättning af Max Nordaus ”Konven-
tionellen Lügen der Kulturmenschheit”, hvilken sistlidet års höst
utgafs i första originalupplagan, genast väckte ett ofantligt uppse-
ende och sedan gjort sin rund genom hela den bildade verlden, med
begärlighet läst af alla sanningssökande, med fasa betraktad af dem
som vilja hellre ofira åt lögnen än genom letande efter sanningen störas
i sin ro, fördömd således af många, lofprisad af andra. Med bokens
svenske öfversättare, hr Erik Thyselius, hvilken till sin förträffliga
100

öfversättning skrifvit ett oförskräckt förord, måste den som uppmärk-
samt och. opartiskt läst detta arbete instämma, att det kan allra kor-
tast karakteriseras som den allra djerfvaste, d. v. s. med andra ord
den mest europeiska, den modernaste bok, som på länge öfverförts
till svenska språket, men ock en bland de allmännast intresserande
och tankeväckande.

Om Max Nordaus personliga förhållanden känner jag föga
annat än att jag hört, det han skall under någon tid hafva varit
G-öteborgs Handelstidnings korrespondent samt för öfrigt hvad öfver-
sättaren meddelar i förordet och kan således icke veta, om äfven
han haft några enskilda orsaker att uppträda som verldsförbättrare.
De allmänna torde i hvad fall som helst vara tillräckliga för hvar
och en som ' något tänker öfver samhällstillståndet. Max Nordan
har synbarligen större kunskaper än August Strindberg och kanske
derför en mer omfattande blick. Denna är ej blott omfattande, utan
äfven genomträngande skarp, hvilket, i förening med författarens,
jag ville nästan säga öfverdådigt oförskräckta sinnelag, verkar’ att
han obarmhertigt slår ned en mängd gamla fördomar. Om äfven
ett och annat, som icke är fördom, men såsom sådan betraktas af
författaren, derigenom på samma gång vräkes till marken, kan så-
dant visserligen orsaka en förstämning hos den som önskar att rätt
skall allt och alla vederfaras; men det verkar ingenting mot erkän-
nandet, att författaren på det stora hela otvifvelaktigt ser riktigt
och träffar rättvist. Fullt följdriktig är Max Nordan ej alltid, och
af ensidighet lider han stundom, men han är så öfverbevisande
konseqvent i det mesta och vanligtvis så opartisk, att man, utan att
blunda för hans fel, dock följer hans framställning med det allra
lifligaste deltagande. Något till nöjet af att läsa hans ofta hänsyns-
lösa framställning bidrager otvifvelaktigt, fastän det visst icke skulle
kunna besticka en erfaren läsare, hans för en tysk författare ovan-
ligt raska, lätta och angenäma stil, hvilken i den svenska öfversätt-
ningen återgifvits på ett mycket lyckadt sätt.

Den synpunkt från hvilken Max N ordan, liksom August Strind-
berg och, långt före dem, C. J. L. Almqvist, utgå till sitt verlds-
förbättrarearbete, är det allmänna missnöjet. Oaktadt hvarje dag
bringar en ny, underbar uppfinning, som gör jorden mera beboelig,
tillvarons vedervärdigheter lättare att fördraga och menniskolifvets
njutningar mångfaldigare och af mera genomgående art, är mensk-
ligheten missnöjdare, nervösare och oroligare än någonsin förr. Max
Nordan finner kulturverlden vara en enda, omätlig sjuksal, der luf-
ten är fyld af beklämda suckar och på hvars bäddar lidandet i alla
former vrider sig. Detta lidande framträder i alla menniskoandens
yttringar. På literaturen och konsten, filosofien och den positiva,
101

vetenskapen, så väl som på politiken och ekonomien har det satt
sin sjukliga blekhet. Den nyaste riktningen i hvad som kallats ”skön-
literatur”, dröjer vid kulturens — förnämligast vid storstadskulturens
— mest motbjudande och tröstlösa drag. Detta måste hafva sin
giltiga orsak, och denna är den bittra otillfredsställelsen med verk-
ligheten. Pessimismen har en fysiologisk orsak. Om det ock är
sant, att menskligheten alltid har lidit och klagat och i alla tidei’
känt den smärtsamma motsatsen mellan önskan och besittning, mel-
lan ideal och verklighet, så är det icke dess mindre sant, att det
menskliga missnöjet aldrig varit så djupt och allmänt, aldrig riktat
sig mot så mänga förhållanden på en gång och aldrig uppträdt un-
der så radikala former som nu.

Detta är Max Nordans, af sannolikt hvarje något klart seende de-
lade åsigt, hvilken han sedan med den i historien förfarne mannens
säkra uppfattning visar vara fullt grundad. Men hvarifrån kommer
då detta olidliga tillstånd i vår tid? Från samma orsak, svarar för-
fattaren, som fylde senantikens bildade romare med vämjelse för
tillvarons tomhet, hvarifrån de endast genom sj elfmordet trodde sig
vinna befrielse: från disharmonien mellan vår verldsåskådning och
alla former för vårt individuela, sociala och borgerliga lif. ”Hvarje
vår handling motsäger våra öfvertygelser, hånar och gör dem till
lögn. En oöfverstiglig afgrund gapar mellan vår uppfattning, mellan
det vi känna vara sanning och de ärfda institutioner, under hvilka
vi äro tvungna att lefva och verka.”

Vår verldsåskådning är, såsom Max Nordan erinrar, den na-
turvetenskapliga, hvarför vi i menniskan se ett väsen, som utan af-
brott sluter sig till kedjan af organismer och i hvarje hänseende
styres af den organiska verldens allmänna lagar. Vi veta ingen möj-
lighet, hvarigenom menniskorna skulle ha sig tillerkända sär-
skilda företrädesrättigheter eller nådatillstånd, som icke derjemte
tillkomma hvarje djur- eller växtindivid. ”Vi tro”, tillägger förfat-
taren, ”att utvecklingen af menniskoslägtet och hvarje annat sanno-
likt blifvit först möjliggjord eller åtminstone befordrad genom det
naturliga urvalet och att kampen för tillvaron i vidsträcktaste me-
ning formar lika väl hela mensklighetens historia, som den obemärk-
taste individs tillvaro, och ligger till grund för alla företeelser inom
politik och samhällslif.”

Detta är vår verldsåskådning, och derur härflyta alla våra
lifsprinciper och våra rätts- och sedlighetsbegrepp. Hvar och en är
genomträngd deraf. Ingen, icke ens jesuit-lärjungen, kan hindra sig
sjelf att vara en son af nutiden. Och likväl ”måste vi lefva i en
kultur, som villigt går in på, att en menniska genom födelsens slump
får de längst gående rättigheter öfver millioner medmenniskor af
102

fullt ut lika god, i många fall till och med af vida bättre beskaffen-
hêt, att en man som framsäger meningslösa ord och gör betydelse-
lösa åtbörder blir ärad, som en synlig, förkroppsligad form aföfver-
naturliga makter, att en flicka i en viss lefnadsställning icke får
äkta en stark och blomstrande individ, utan måste nöja sig med en
vämjelig, svag och vanför, derför att den förre tillhör en så kallad
lägre, den senare en jembördig samhällsklass, att en sund och stark
arbetare hungrar, medan en klen och oduglig lätting lefver i ett
frosseri och öfverflöd, hvaraf han icke ens har förmåga att njuta.
Vi som trö, att menskligheten framgått ur lägre lifsformer och som
veta, att alla individer utan undantag uppstå, lefva och förgås efter
samma organiska lagar, vi måste buga oss för en konung, måste i
honom vörda ett väsen stående under särskilda lefnadsregler och få
icke draga på mun, när vi på mynt och i regeringshandlingar läsa,
att han genom ett mystiskt ’med guds nåde’ blifvit hvad han är.
Vi som äro öfvertygade, att allt i verlden bestämmes af oföränder-
liga fysikaliska lagar, som icke tillåta några undantag, måste se på,
hur staten besoldar prester, hvilka ha till bestämd uppgift att an-
ställa ceremonier, som påstås på verldshändelserna utöfva ett in-
flytande, som är kraftigare och starkare än naturlagarne, vi måste
vid hvarjehanda tillfällen bevista högtidliga messor eller gudstjen-
ster, hvarvid man af en öfvernaturlig, för den naturvetenskapliga
uppfattningen obegriplig kraft utbeder sig för församlingen särskildt
afsedda mystiska, ynnestbevis, och vi anvisa de individer som för-
öfva dylikt förnuftsvidrigt gyckel hög rang i stat och samhälle.”

Det är mot dessa och dylika nutidslögner, som Max Nordau
uppträder. Mellan honom och August Strindberg är den stora skil-
nad, att under det den senare vill afskaffa hvarje slags bildning,
hämma vetenskapens utveckling, utrota konsten och till det egent-
liga nyttighetsområdet inskränka literaturen samt således utplåna
civilisationen och återföra menniskorna till åtminstone nära nog na-
turtillståndet, en ny upplaga af mäster Jean Jacques’ sträfvanden i
förra århundradet, uttalar Max Nordan sig för civilisationens framåt-
förahde. Han insei skaldens och konstnärens berättigade tillvaro
och tror, att teatern kan varda å nyo en lokal för menniskornas kult.
Menniskans behof af högre, andliga impulser och af ett ideal, af en
alltid tillgänglig tröstegrund o. s. v. anses af honom för verkligt och
outrotligt, men mot den ”religiösa lögnen” uppreser han sig, mot
det hyckleri, som de på bildningens höjd stående visa i sin vördnad
för de positiva religionerna, deras trossatser, institutioner, högtider,
ceremonier, symboler och prester. Denna vördnad är, säger för-
fattaren, ”en lögn och ett hyckleri till den grad och omfatthing, att
ansigtena skulle vara purprade af en ständig blygsel, om man icke
103

gjorde de flesta saker titan eftertanke och utan att göra sig reda för
deras betydelse.”	.

Den religiösa lögnen genomtränger och demoraliserar hela
vårt allmänna och enskildta lif — det* är hufvudsumman af Max
Nordans skarpa framställning i det afseendet.

Med samma skärpa och samma kraft i bevisföringen yttrar
han sig mot den ”monarkiskt-aristokratiska lögnen” liksom mot den
”politiska”, den ”ekonomiska”, ”äktenskapslögnen” m. m.

I kapitlet om ”äktenskapslögnen” angriper han med skäl det
konventionela äktenskapet, som hvilar på en blott materiel öfverens-
kommelse, der det blir lika liten plats för kärleken som i ett bo-
lagskontrakt mellan tvänne kapitalister, hvilka slå sig i hop om en
affär; men med den ensidighet, för hvilken han ingalunda är fri,
låter han oviljan mot detta konventionela äktenskap, som ty värr är
så vanligt och innebär ett djupt osedligt och för samhällets fram-
tid ödesdigert förhållande, förleda sig att gå till en annan ytterlig-
het och uttala sig för polygamien, hvilken väl icke kan vara mindre
osedlig och för framtiden mindre ödesdiger. Stundom faller Max
Nordau in i en betänklig inkonseqvens. Denna visar sig i syn-
nerhet på kapitlet om äktenskapet och qvinnan. Fastän han erkän-
ner, att mannen lämpat lagar, seder, åskådningssätt och tycken efter
sin egen fördel och till qvinnans nackdel, så att q vinn ans trohet är
något alldeles oeftergifligt, men det ej är så noga med mannens, så
tyckes han dock icke medgifva qvinnan rätt att betraktas som men-
niska i och för sig.

Med fullt skäl säger han : ”orättvisan i att sålunda ha en olika
måttstock blir ännu större genom omständigheten, att det i och för
sig icke är samma sak, om en man eller qvinna göi’ sig skyldig till
otrohet, ty då qvinnan syndar är hon väl dervid alltid passiv; hon
frestas af en af hennes vilja oberoende makt; hon dukar under för
en kraft, som är starkare än hennes motstånd; men om mannen
syndar, är han aktiv; han gör det, emedan han så vill: Josef före-
kommer icke ofta utanför bibeln, och fru Potifar hör till sällsynt-
heterna.”

I det afseendet tager Max Nordau således qvinnans parti, men
i fråga om könens likstäldhet vill han alldeles icke erkänna qvinnans
berättigande. ”Samhället är skyldigt qvinnan skydd och underhåll”,
säger han. Man måste komma så långt, heter det vidare, att det
”uppfattas som en skam, att inom ett civiliseradt samhälle en qvinna,
ung eller gammal, vacker eller ful, kan lida nöd.” Men den skam-
men vill han icke undanrödja genom att göra qvinnan fullt likstäld
med mannen och derigenom sätta henne i tillfälle att sjelf sörja för
104

sin menskliga tillvaro, utan genom att skaffa henne ett den menskliga na-
turen förringande och förolämpande ”skydd och underhåll”. Detta är
en af Max Nordaus betänkliga svagheter, en svaghet som varder en
orättvisa mot ena hälften af menniskoslägtet. Men till en dylik svag-
het gör han, så ensidig han än stundom är, sig icke ofta skyldig.

Sedan han fått visa, huru allt som omger oss är lögn och hyck-
leri, huru vi uppföra en djupt osedlig komedi, då vi träda in i kyrka
och konungaborg, parlamentssal och embetsrum, huru vårt förnuft och
vetande, vår känsla för sanning och rättvisa uppresa sig mot alla stats-
och ekonomiska institutioner, mot alla samhällslifvets bestående former,
huru vi vandra i tröstlös skymning mellan hemska ruiner och löjliga
teaterdekorationer, anser han tiden vara inne att ändtligen styrka och
uppmuntra oss med åtminstone en aflägsen anblick af ljus och af ett
beboeligt härberge som utlofvar hvila.

Man tror på många håll, säger Max Nordau, att det finnes tvänne
metoder att återfå den förlorade själ sfriden: beslutsam tillbakagång
eller beslutsamt framåtgående. Man skulle således lära folket att tro
på nytt; man skulle locka eller drifva menniskorna tillbaka till kyr-
kan; man skulle stärka konungamakten, föröka presternas anseende,
utplåna minnet af revolutionerna, uppbränna den fria forskningens
skrifter och vid samma tillfälle äfven några fritänkare; man skulle
bedja, fasta, sjunga psalmer,, gifva tillräckligt med allmosor, och om
den fattige likväl icke vardt tillräckligt mätt deraf, skulle han
gifva sig till tåls tills han kommer till himmelrik, der han dagligen
får stek och vin. Då skulle lyckan återvända till jorden.

Eller också skulle man sopa bort hela smörjan af medeltidsin-
stitutioner, behandla presterna äfven i det yttre som medicinmän, om
man i sitt inre anser dem som sådana; man skulle komplimentera ut
konungarne ur deras palats, i fall man anser dem för mannekänger
eller usurpatörer; man skulle afskaffa alla lagar, hvilka icke kunna
bestå inför den naturvetenskapliga kritiken o. s. v.

Men det ges inga två metoder, menar Max Nordau, blott en.
Återvändande är omöjligt, stillastående ock. Man kan blott gå framåt,
och ju raskare man går, dess fortare kommer man till målet. Det lig-
ger ej i mensklig makt att förmå menniskorna att åter uppgifva till-
kämpade sanningar, äfven om menniskorna skulle finna sig subjek-
tivt bättre deraf. Det är en den naturliga utvecklingens och det or-
ganiska växandets fråga... Hvad skulle man taga sig till med den
som på öppna torget förklarade, att menniskorna med hvart lefnadsår
de fylde blefvo ett år yngre? Man skulle efter all anledning inspärra
honom på dårhuset. Och dock kan man ostraffadt göra ett dylikt på-
stående till innehåll i ett regeringsprogram, och många åhörare hålla
sig allvarsamma, då en statsman rekommenderar återvändande till
105

gamla teologiskt-feodala åskådningssätt, hvarigenom tidens sjukdomar
skulle botas.

Nej, man måste sätta hela sitt hopp på framtiden, menar Max
Nordau. Det sämsta menniskan kan göra är att mostå sin rörelsedrift.
Derför är den i våra dagar så vidt utbredda opportunismen, som är
rädd för grundliga lösningar och vill fasthålla den till sanning uppåt-
sträfvande menskligheten i lögnen samt vid den nya verldsåskådningens
anstormande mot de gamla formerna försvarar dessa senare, utan att ge
de förra orätt, på samma gång menniskoslägtets grymmaste fiende och
fullständigaste osedlighet.

Hvad som är menskligheten närmast af nöden är att skaffa sig
möjlighet att lefva i öfverensstämmelse med sitt begrepp. De gamla
formerna måste försvinna; de måste ge plats för nya“; som tillfreds-
ställa förnuftet; individen måste' botas från sin disharmoni och varda
sann och ärlig. Om den absoluta lyckan icke ligger inom mennisko-
lifvets sfer, om utvecklingens organiska process utesluter den samma,
kan individen åt minstone följa sin utvecklingsdrift och känna, att han
rör sig i riktningen åt sitt mål, idealet.' De gamla institutionerna
kunna ej räddas från förstöring; förr ellei- senare sprängas de sönder,,
och det vore en välgerning att genast undanskaffa det till undergång
bestämda och göra den obehagliga nedrifningsperioden så kort som
möjligt. Vi stå midt i denna förstörelseperiod och lida alla dess obe-
hag. Måhända är en, måhända ännu flera generationer dömda till
en tröstlös vistelse på en ödslig bygnadsplats och att i andligt af-
seende sakna tak öfver hufvudet. Men derefter skall säkerligen följa
beqvämlighet och behag. Vi äro uppoffrade; de praktfulla salarne i
det nya palats, på hvars uppförande vi arbeta, skola icke upplåtas för
oss; men kommande slägten skola inträda der, stolta, lugna och glada
såsom deras förfäder aldrig varit.

Detta är denne verldsförbättrares fasta förhoppning. Man ser
huru stor optimist Max Nordau i sjelfva verket är. Hvad som före-
står menskligheten, säger han, är lyftning icke förnedring; hennes
utveckling gör henne bättre och ädlare, icke sämre och uslare, så-
som förtalet påstår. Upplysningen lär menniskan sanningar, hvilka
i början helt säkert komma att ljuda oangenämt i hennes genom
lögnaktigt smicker bortskämda öron; men då hon en gång är mogen
att inse den otillåtliga och barnsliga svagheten i att finna nöje i
tomt smicker och då hon grundligare öfverväger upplysningens och
teologiens lära, finner hon lätt, att den förra är vackrare och tröste-
rikare. Den förstör den bestående, på religionen grundade mora-
len, det är sant, men denna moral är godtycklig, ytlig och rent af
osedlig; den förklarar ej hvarför vissa handlingar kallas goda och andi a
dåliga; såsom skäl för att göra det goda anger den, att man derigenom
lOG

försäkrar sig om en plats i paradiset och såsom skäl för att underlåta
det onda, att man annars kommer i helvetets eld; och för att man icke
skall frestas att vara ond i det fördolda och god till det yttre, påstår
den, att man alltid är observerad, alltid öfvervakad.

”Sådan är alltså”, utropar Max Nordau, ”den religiösa moralen:
hennes motiv egennytta och ångest för kroppsliga straff, förhopp-
ning på paradisets fördelar eller fruktan för djefvulens svafvellågor.
Det är en moral för egoister och fega stackare, men företrädesvis för
barn, som man kan taga bugt på genom hot om risbastu och löfte om
bröstsocker. I stället för denna moral, som vädjar till menniskornas
erbarmligaste drifter, sätter upplysningen en allmän grundsats : mensk-
lighetens solidaritet, ur hvilken framgår en ny, ojemförligt djupare,
upphöjdare och naturligare moral. Den bjuder: gör allt som gagnar
mensklighetens lycka; underlåt allt som tillfogar menskligheten skada
eller smärta!”-------Men, säger Max Nordau till slut, icke blott källan
till all moral, utan äfven till alla institutioner måste solidariteten blifva.

Detta är det positiva resultatet af denne verldsförbättrares upp-
trädande mot lögnen i samhället, det ännu inom honom och de med
honom liktänkande hvilande resultatet, men som otvifvelaktigt en gång
skall slå ut och bära frukt i allmän handling. Man må väl icke vara
allt för lättblodig optimist, om man med Max Nordau efter den nu va-
rande civilisationen, hvilken kännetecknas af pessimism, lögn och
sjelfviskhet, ser en sanningens, menniskokärlekens och den glada för-
tröstans civilisation följa.