UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

EMIL SVENSÉN, G. NORDENSVAN, A. CANTOR,
ALFRED HEDENSTIERNA, ARVID HULTIN

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

FJER.DE ÅRGÅNGEN

FÖRSTA HÄFTET

		

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1884. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.


INNEHÅLL.

Sid.

Vid riksdagens början, af Emil Svensén................1.

Det gamla och det nya, af Georg Nordens/an...........19.

Björnsons sista stycken.
1. En handske. Af Anselmus . . . *................  .	30.

Tidslyten och drömsyner. Också en nyårskrönika Af
Alfred Hedenstierna..................................37.

Den literära och politiska ven stern i Danmark. Af
A. Cantor........................................... 52.

Bref från Finland. Af Arvid Hultin...................66.

Två hittills otryckta uttalanden af Wergeland och

Welhaven. Ett apropos för dagen................70.

Från Norge, öfversigt af de senaste tilldragelserna .... 91.

Vid riksdagens början.

Af Emil Svensén.

Uti den äldre Eddan förtäljes det om gudamodern
Frigga, att hon känner allas öden på förhand. “Dock sä-
ger hon dem åt ingen“, tillägger omedelbart derpå samma
vördnadsvärda, urkund.

Och deri har hon visliga förfarit. Om alla, som hafva
eller tro sig hafva förmågan att förutsäga kommande ting,
handlade så försigtigt, skulle verlden icke räkna så många
misslyckade spådomar.

Ty det är en vansklig sak att vara profet i våra da-
dar. Det händer och sker så mycket, som aldrig kunnat
tagas med ens i de finast uttänkta beräkningar. Då repre-
sentationsreformen var genomförd, och segerjublet återskal-
lade kring land och- rike, var det väl icke mången, som på
förhand insåg, hvilka frukter den vunna segern skulle bära.
Och dfe, som jublade mest, anade det kanske minst.

“Europa har sina blickar fästade på det svenska bor-
garståndet“, sade en gång på 50-talet en hederlig borgers-
man i svenska riksdagen. Dessa ord gifva ett naivt, men
betecknande uttryck för den känsla af egen betydenhet,
som intagit det vällofliga ståndet, sedan det, genom upp-
tagande af de nya element 1856 års reform tillfört det,
blifvit ombildadt till ett tredje stånd i allmänt europeisk
mening. Tyngdpunkten inom riksdagen började mot stånds-
tidens slut' allt mera glida öfver från det första till det
tredje’ ståndet; och troget följdt af det fjerde, som sam-

• Ur dagens krönika. IV. 1.

1
2

tidigt med hvarje dag blef mera frisinnadt, utöfvade det
ett allt mera bestämmande inflytande på riksdagsärendenas
gång. En noggrann aktgifvare på de tre eller fyra sista
ståndsriksdagarne bringas nästan till häpnad öfver den anda
af storeuropeisk liberalism från 1848, som går igenom de-
ras förhandlingar. Hvad särskildt borgarståndet vidkom-
mer, lefde det fullt och fast i den tron, att en ombildning
af representationen på de samfälda valens grund skulle
lägga den politiska makten i dess och dess orepresenterade
likars händer. På hvad sätt verkligheten farit fram med
dessa drömmerier, vet nu en och hvar.

En* som insåg — ehuru kanske ej till fullo — hvart
reformen skulle leda, var den nya riksdagsordningens egen
skapare. I det välbekanta anförande till statsrådsproto-
kollet, hvarmed han beledsagar sitt förslag dill representa-
tionens ombildning, gifver han tydligt till känna, hvarför
han funnit sig böra framlägga det. Han framhåller näm-
ligen, hurusom ståndsförfattningen “hotar att åt den ena
hälften af representationen gifva en för det helas jemnvigt
vådlig tyngd. Under det sjelfva tidsandan oafbrutet arbe-
tar på att minska de två första riksståndens politiska vigt,
vinna de bägge andra förstärkning genom de efter hand i
representationen ingående ■ nya element, hvilkas olikartade
beskaffenhet hindrar deras sammanförande i ett särskildt
riksstånd, — om sådant eljest vore verkställbart eller lämp-
ligt, — och hvilkas oförenlighet med grunden för cle två
förstnämdas representationsrätt tvingar dem in i de två
andra. Den sannolika följden häraf är, att en öfvervägande
del af representationens makt, utan motsvarande ansvar,
småningom öfvergår till de två sistnämda, och att dermed
den i sitt inre upplösta ståndsförfattningen af sig sjelf sam-
manstörtar. Beskaffenheten af den nya representationsform,
som i denna händelse kunde komma att träda i stället för
den gamla, beror af omständigheter, som ligga utom den
menskliga beräkningen; och lätteligen skulle dervid en strid


.	3

om representationsformen kunna förvandla sig till en strid
om statsförfattningen“.

Det var för att i tid afvärja en sådan fara, som frih.
De Geer framlade det representationsförslag, 'som sedan
blef Sveriges riksdagsordning. Det skedde följaktligen icke
så mycket i den då för tiden moderna liberalismens, som i
den samhällsbevarande konservatismens intresse, och för
att åt de återhållande krafterna inom samhället bevara
den ställning de genom händelsernas gång voro på väg
att förlora. Detta kan förtjena att bevaras i hågkomst af
dem, som bedöma hans verk. .

Bland reformens motståndare gjorde sig hufvudsakli-
gen tvänne åsigter gällande. En del fruktade, att den åter-
hållande kraften ej heller inom den nya riksdagen skulle
vinna tillräcklig styrka. De ordade om demokratiens vådor
och frambesvuro det röda spöket. En annan del, — onek-
ligen de mest klarsynte af allesammans, — tänkte sig ett
öfvermäktigt bondregemente såsom en omedelbar följd af
reformen. Då de emellertid ej förmådde hindra dess ge-
nomförande, beslöt sig en del af dem för en djerf vänd-
ning. De ville söka stöd hos just den allmoge, hvars öf-
vervälde de fruktade, och förutseende, att det politiska in-
flytandets tyngdpunkt snart skulle förläggas till andra kam-
maren, lätp de vid de första valen 1866 i sina hemorter
ställa sig som kandidater till denna kammare.

Då dessa val skulle taga sin början, lät regeringen
förstå, att det vore önskligt, om valen till andra kammaren
vore afslutade, innan landstingen sammanträdde för att
första gången utöfva sitt uppdrag som valnämder till första
kammaren, på det att icke valen måtte falla på samma
personer till båda kamrarne och en del omval derigenom
föranledas. På många håll uppfattades detta såsom ett
försök att få invalda i andra kammaren så många till den
första valbara personer som möjligt, hvaremot åtskilliga
protester läto höra sig. Emellertid föregingo nu de flesta
valen i god tid, och häraf begagnade sig många, som
4

framför den första kammaren föredrogo den andra, för att
söka komma in der. Deras syfte var tydligen att draga
till sig ledningen af andra kammarens flertal genom ett
förbund mellan allmogens och den gamla adelns män,
mellan de små och de store jordegarne. Men detta syfte
förfelades mestadels. Friherre Klinckowström blef i södra
Roslags domsaga undanträngd af en obetydlig godsegare.
Sjelfve grefve Erik Sparre kunde icke finna nåd inför val-
männen i sitt eget Venersborg. Den utan all fråga mest
framstående bland reformens motståndare sökte blifva vald
i Oppunda och Villåttinge härads valkrets i Södermanland;
men då de elektorer, som ej tillhörde allmogen, splittrat
sig på två kandidater, läto hans anhängare honom falla
för att ej lemna segern i händerna på motsidan; och en
brukspatron Indebetou blef vald. Annars skulle kanske
ledaren af andra kammarens flertal icke kommit att bära
namnet Arvid Posse, utan ett annat namn, som länge räk-
nades bland vårt lands mest lysande, men som man nu
mera ej gerna vill nämna.

Af reformens mera framstående motståndare lyckades
den gången endast två få inträde i andra kammaren, näm-
ligen frih. von Schulzenheim och grefve Arvid Posse; de
öfrige funno mestadels en tillflykt i den första, der det då
ej fans botten för någon allmogevänlig politik. Af dessa
två män visade sig endast den sist nämde ställningen vuxen
och stod snart ensam qvar af den adliga flock, som velat
träda i förbund med allmogemännen. Detta blef ingalunda
utan inverkan på hans ställning till de senare. Ingen kunde
nu nTed fog täfla med honom om ledarens plats; men han
stod också ensam, då de trängde på, som han skulle leda.

Hade det varit regeringens afsigt att skaffa plats i
andra kammaren för en del personer, som eljest väl kom-
mit att inrymmas i den första, så vans den till en del för
den gången. De första valen till andra kammaren gåfvo
der rum åt en god del herremän mera, än som sedan fått
tillträde dit. En händelse gjorde, att valen togo sin be-
5

gynnelse i bygder med stora bruk och gods, der valmän-
nens antal var lågt; och en tid bortåt meddelade tidnin-
garna under öfverskriften rilcsdagsmannaval idel namn på
godsherrar, brukspatroner, doniare o. s. v. Den, som skrif-
ver detta, minnes ännu lifligt, hvilken beklämning, som då
uppstod bland allmogen, och huru skräckordet herredagar
gick från mun till mun, innan valens slutliga utfall hunnit
lugna sinnena.	■

Under sådana förhållanden var det naturligt, att an-
dra kammaren de första åren skulle förete ett ganska olika
skaplynne mot dét den sedan lagt i dagen. De element,
som stodo inom eller nära intill intelligensen, hade mera
att betyda äfven inom det begynnande landtmannapartiet;
och äfven representanterna för den gamla bondestånds-
liberalismen höllo sig till en början på afstånd från detta
parti, innan det ännu rätt hunnit visa, hvad det förde i
skölden, men. anslöto sig deremot ,med lifligt intresse till
det nyliberala försöket. Men detta skulle ej räcka länge.
Vid valen 1869 hade allmogens valmän lärt känna sin
makt; och nu företogs en grundlig rensning i kammaren.
Medan valet i Stockholm visade en ganska stark nyliberal
prägel, utsöndrades på landsbygden nästan allt, som ej bar
fullt ren och pålitlig landtmannafärg ; och antalet af dem,
som i riksdagskalendern betecknas såsom hemmansegare,
sprang • med ens upp från några och sextio till inemot
hundra. Med den hösten var det förbi med illusionernas
dagar; och bakom spillrorna af grusade luftslott började
först nu ställningen att visa sig rätt klar.

Mera skarpsynte dekagäre i det politiska lifvet funnos
dock,, som allt ifrån landtmannapartiets första framträdande
förutsett händelsernas framtida utveckling och varit betänkte
på sina mått och steg för att i tid förebygga densamma.
Till den ändan framkom år 1869 hr Treffenberg med ett
förslag, så fmtligt, att ej säga knipslugt uttänkt, att man
verkligen har svårt att tro den öppenhjertige, varmblodige
riddersmanna-byråkraten om att vara den egentlige fadern
6

till* detsamma. Förslaget afsåg en skenbart obetydlig än-
dring i 23 § riksdagsordningen och gick ut derpå, att ar-
vodet för ledamöter i andra kammaren skulle nedsättas
från 1,200 till 720 kronor om året eller, hvilket ungefär
är detsamma, från 10 till 6 kronor om dagen. Den, som
nu känner, hvilka svårigheter det mött och ännu möter
att utom embetsmännens och de rena kapitalisternas krets
finna män, lämplige och villige att mottaga det arvodes-
lösa uppdraget som ledamöter i första kammaren, han skall
lätt inse, huru betydligt en sådan nedsättning af arvodet
till andra kammaren skulle inskränkt antalet af dem, som
kunde mottaga platser i denna församling. Särskildt är det
antagligt, att antalet ledamöter ur allmogens krets derige-
nom skulle minskats i en nästan otrolig grad. Men försla-
get stötte på motstånd ej minst hos den sida inom kam-
maren, som deraf skulle i så hög grad gynnats. Det föll
utan nämnvärdt försvar och har sedan dess ej kommit åter.

Den rensning, som landtmänneii kommit åstad på
landsbygden vid 1869 års val, ledde vid valen 1872 i stä-
derna till ett bakslag i byråkratisk anda och ett ängsligt
utsöndrande af alla rent demokratiska element. Sedan dess
utgöras städernas riksdagsmän till tre fjärdedelar af em-
betsmän, medan landsbygdens till tre fjerdedelhr bestå af
hemmansegare. Så öppnade sig klyftan mellan stad och
land och vidgade sig sedan allt mer och mer. Och det
politiska lifvet i vårt land kom att nästan ensamt röra sig
om striden mellan skrifvarevälde och bondevälde, mellan
motsatserna af anspråken på löneförhöjningar åt embets-
männen på den ena sidan och skattelindringar åt jordbru-
kets idkare på den andra.

Under de stridigheter, som ur denna ställning utveck-
lat sig med all den ensidighet å ömse håll och allt det
åsidosättande af andra berättigade samhällsintressen, som
deraf blifvit en följd, har en ledande roll spelats å den
byråkratiska sidan af representanterna för Stockholm och
å landtmannasidan af de skånske riksdagsmännen. Anled-


7

ningen till de senares öfvervigt å sin sida är snart funnen.
Under det nya riksdagsskickets första tid, då partierna
ännu sökte sina former, hade de skånske landtriksdags-
männen, på samma gång de med intresse omfattade, de
rent demokratiska sträfvandena, äfven förstått, att vinna
landkänning inom landtmannapartiet. Detta ledde nu till,
att de vid valen 1869 funno nåd inför valmännens stränga
domstol och nästan utan undantag blefvo omvalde, under
det deras uppsvenska kamrater från det gamla bondestån-
det, eller i alla händelser de mera framstående af desse,
nästan lika undantagslöst trängdes åt sidan af nya opröf-
vade krafter. Häraf följde helt naturligt, att då den afgö-
rande brytningen 1871 inträdde, och de olika sidorna skulle
mäta sina krafter, det blef de pröfvade och framstående
sydsvenskarne, som kommo att nästan obestridt intaga
främsta rummet bland landtmännen. Och denna ledande
ställning hafva de allt sedan dess ända till 1883 års hän-
delser bibehållit. Var det ej Södern, som hvälfdes upp
mot Norden, så var det åtminstane hertigdömet Skåne,
som hvälfdes ett godt stycke upp mot hufvudstaden, mot
maktens tyngdpunkt.

Denna skåningarnes förherskande ställning inom andra
kammaren, samtidigt förstärkt genom deras bestämdare
framträdande i. den första, blef ingalunda utan inflytande
på försvarsfrågans behandling och utveckling under det
senaste årtiondet. Sedan man väl hunnit blifva öfverens
om två saker, nämligen att härväsendet skulle ombildas
på grundvalen af stam och beväring, samt att grundskat-
terna och indelningsverket skulle afskrifvas, var det ur
skattefrågans synpunkt fullkomligt likgiltigt, öm den blif-
vande stammen skulle våra bofast eller kontant aflönad.
Det förra hade då naturligtvis inneburit, att staten skulle
sörjt för torpen, vare sig genom att anlägga sådana på
sina egendomar, eller genom aftal med rust- och rotehål-
lare om att fortfarande mot skälig ersättning få använda
de gamla torpen. En härordning med bofast stam skulle


8

betydligt lättat öfvergången frän det gamla till det nya.
Äfven ur militärisk synpunkt torde den låta sig försvaras
bredvid den, som grefve Posse och statsrådet Ryding fram-
lade; och den, som ej en gång för alla tror på det ena
eller andra systemets ofelbarhet, får väl medgifva. att så
väl på det ena som det andra bör ett godt härväsende
kupna byggas. Af indelningsverkets upphörande som skatte-
form behöfver således ingalunda med nödvändighet följa
dess utdömande som militärisk inrättning. Men denna syn-
punkt kom aldrig riktigt till tals under det gångna årtion-
dets politiska strider.. Skåningarne hade allt för tungt känt
trycket af indelningsverkets börda, för att ej dess militära
fördelar deraf skulle trängas i skuggan. Med det inflytande
de förmått tiilvinna sig i andra kammaren, och som ej i
nämnvärd mån motvägdes af deras uppsvenska kamrater,
visste de allt ifrån första början och intill afgörandets stund
bestämma riktningen af kammarens uppträdande i försvars-
frågan. Derför blef det aldrig på allvar fråga om annat
än att stammen skulle vara kontant aflönad eller, som
slagordet lydde, värfvad. Något annat sätt att lösa frågan
synes ej heller ministären Posse hafva tänkt sig såsom
möjligt, då den gick att utarbeta de förslag, hvilkas slut-
liga öde vi alla känna.

Till detta öde samverkade åtskilliga orsaker. Den ej
minst betydande var det nyss nämda slagordet om “en
värfvad stam“. Ett namn gör ju så mycket till saken här
i verlden; och ordet “värfvad“ har aldrig haft god klang
i svenska öron. Jemförelsen med de värfvade garnisons-
trupperna låg genast till hands; och för en uppjagad in-
billning framstod bilden af en flock enfalder från landet,
som af en skräflande värfvare,' hvilken har betaldt efter
taxa för hvarje själ han fångar, i halft medvetslöst till-
stånd fösas från krogen till kasernen, för att kanske en
dag träda derur som försvarslöse eller brottslingar. Detta
är ingen ljus tafla, och medgifvas må, att den ej verkar
uppmuntrande. En annan sak är, om den verkligen gifver
9

en bild af den nya tilltänkta stammen. Det är skilnad
mellan en värfvad trupp, som ständigt ligger i kasern, öch
en dylik, som mellan mötena är spridd öfver hela landet
och försörjer sig sjelf; men denna skilnad sågs förbi. En
god fjerdedel af den indelta hären, de skånska regemen-
tena, dalregementet och spridda nummer öfver hela landet,,
sakna egna torp; men man har aldrig hört, att de stå
moraliskt lägre än de öfriga. Skilnaden mellan dem och
den nya stammen vore tydligen ingen annan, än att de
förre antagas och få sin lön af rust- och rotehållare, den
senare deremot af staten; och icke lär väl dess moral,
blifva sämre för det. Men äfven detta sågs förbi af de
uppskrämde. Så tillkom en händelse, som icke blef utan
sina följder. Väl säger skalden, att “i gränderna gro inga
lagrar;“ men der företogo sig dock våra gardesregementen
att söka dem, sedan någon lager ej annorstädes fans för
dem att skörda. Gång efter annan blefvo fredlige van-
drare antastade på gator och allmänna platser af de trup-
per, som det åligger att vaka öfver hufvudstadens säker-
het. Och märkvärdigt nog, de krigslagar, som så strängt
tillämpas, då en underordnad glömmer helsa på en för-
man, handhades nu med en förunderlig mildhet, då det
gälde att beifra öfvervåld mot fredlige medborgare. Man
och man emellan gick det talet, att garnisonens officerare
ej vågade gripa in med nödig stränghet, för att ej fram-
kalla blodspillan. Så föll ett egendomligt ljus öfver de
högstämda förklaringarne från herrar militärärer inom och
utom kamrarne, att kasernernas långa syndaregister nu
mera vore afslutadt och tillhörde en förfluten tid. Och
visst är, att gardistkravallerna i Stockholm och hvad der-
med stod i samband slagit mer än en spik i den “värf-
vade“ stammens kista.

Mäktigt bidrog ock till utgången den gamla, under
sekler ingrodda oviljan mellan svärdets män.och plogens-
män, minnet af lidna oförrätter, som från svunna tider
ligger och rufvar på djupet af den svenske bondens själr
10

men som här i afgörandets stund bröt fram. Af ålder var
allmogen van att tåla våld och väld, ofrid och olag från
dem, som buro knektejackan; och äfven om häri en för-
bättring inträdt, så lefver dock, som sagdt, minnet qvar.
Med fröjd skall bonden draga ut mot den fiende, som ho-
tar] hans hus och hem, draga ut med klubbor och yxor,
-om han ej bättre har, och låta slagta sig som ett oskäligt
djur; — men att i fredstid, då han ej ser någon fara hota,
låta sin son ställas i ledet och uppbära oqväden af en
nykläckt löjtnant utan fjun på hakan, det har han svårt
att finna sig i. Och mer än en ung beväring, som nu i
ledet visar trilska och oginhet mot ett ofta humant befäl,
menar sig kanske återgälda den skymf, hans fader led en
gång, då han som ung stod under fanan, och hvarom hans
son i barnaåren hört talet falla vid spiselbrasan. Det var
de minnena, som ropade högt vid det gångna årets folk-
möten, de hafva lefvat för länge att låta sig på en gång
utplånas; och de skola ännu länge ställa hinder i vägen
mot hvarje förslag, som vill lösa frågan om försvaret i
dess helhet.	.

Vid folkmöten stämde denna allmogens motvilja mot
knekteväsendet möte med den patriotiska välmening, som
går och svärmar för de små idylliska, rödmålade soldat-
torpen vid landsvägarne. Bakom dem båda stod som till-
skyndare frälsemannaintresset, nu i en hast vordet mycket
liberalt och folkligt, skrämmande allmogemännen med till
vanställning öfverdrifna rykten om de offer, som begärdes,
och smekande indelningsverkets vänner med fagert tal om
det dyrbara arfvet från Karl XI:s dagar, som vi borde
bevara oförkränkt åt våra barn. Efter att väl ha fått de
senare, att gå i elden för sig, lemnade det dem i sticket
och kastade bort dem som utkramade citroner, då de i all
sin godtrogenhet kommo att i sin ordning begära bistånd
för sitt reformprogram. Frälseintresset. var tillfredsstäldt,
då folkmötenas opinionsstorm väl blifvit väckt till lifs och
brusade genom landet med en sådan makt, att landtman-
1

11

napartiet, eljest vandt att i sluten massa bakom sig finna
hela ■ Sveriges allmoge, för första gången kände marken
gunga under sina fött er.

Mer än en af dem, som i våras vid folkmötena vi-
sade sig så klentrogne mot sina gamle och så lättrogne
mot sina nye vänner, torde sedan dess bittert ha ångrat
sig, om än ångern, som vanligt, kom för sent. Ett sådant
tillfälle för andra kammarens flertal att befästa sin makt-
ställning lär ej snarligen yppa sig. Men å andra sidan
hafva de, som trott, att detta flertal dermed sett sina bä-
sta dagar, gjort sig skyldige till det felet att prisa dagen,
innan sol är bergad. Detta flertal kan sprängas sönder,
det kan skifta om namn och former; men det skall åter
och åter framträda i ny och starkare skepnad, så länge
sjelfegande bönder sitta på egen gård och grund i Sveriges
land. Gemensamhet i lefnadsvilkor, gemensamhet i intres-
sen, gemensamhet i lidna oförrätter, verkliga eller förmenta,
skall alltid binda dess lemmar samman, så länge öfversit-
teri. finnes att qväsa, godtycke och maktmissbruk att näpsa,
orättvist och tyngande skatteförtryck att bekämpa. En lång-
sam men oaflåtligt fortgående förändring pågår visserligen
i dessa tider bland vår allmoge, förorsakad genom folksko-
lornas och samfärdsmedlens utveckling, som bryter de so-
ciala skrankorna mellan samhällets klasser och i det dag-
liga lifvet lyfter bonden till jemlikhet med herremannen.
Härmed följer väl ock en förändring i bondens lifsåskåd-
ning och lefnadsvanor, som ett aktgifvande öga länge .se-
dan bort kunna skönja, och det ej minst på andra kam-
marens bänkar; men den räcker icke till att lösa bandet
mellan dem, som besitta jorden och som tillsammans njuta
fördelarne samt bära olägenheterna af denna besittning.
Liksom de styfsinnade squirer, som för ett halft årtusende
sedan i. Englands underhus tvingade sig till medgifvande
efter medgifvande af penningebehöfvande konungar, och
lika klart medvetne som de om hvad de vilja och hvad de
kunna, skola äfven våra landtmän riksdag efter riksdag stå
12

der rygg vid rygg i sluten flock, städse vaksamme mot
hvarje försök af byråkratien att öka sin makt och sina in-
komster, samt å sin sida , städse sträfvande att göra sig
frie från de skattebördor, som öfrige rikets män ej dela
med dem.

Huru deras ställning kommer att te sig vid denna
och nästfölj^nde riksdagar, särskildt inom andra kamma-
ren, derom lär väl äftnu vara för tidigt att våga en giss-
ning. Minnena af det gångna årets missräkningar och
svikna förväntningar torde väl ännu i ett eller annat sinne
vara allt för lifligt kända att tillåta något rätt förtroligt
samarbete. Men insigten, att de intet förmå utan endrägt,
skall snart eller sent vakna och föra de gamle stridskam-
raterna samman. Utskottsvalens utgång i andra kammaren
tyder på, att denna insigt redan är vaken; och en kraftig
väckelse i denna riktning gafs äfven af-kapten Mankell i
hans bekanta tal vid landtmannapartiets första samman-
träde för året; För den närmaste framtiden beror emeller-
tid allting på, hvilken ställning männén från “de conqve-
terade provinserna“, — såsom Skåne och dit lydande land-
skap nämnas i gamla handlingar, — komma att intaga till
rikets öfriga ombud. Och uppgiften är att finna en opera-
tionsplan, egnad att förena deras i- viss mening stridiga
intressen, så att samdrägten ej löses, då stora afgörande
frågor stå för dörren.

Att döma af de vid riksdagen framlagda motionerna
i skattefrågan, ser det ut, som om landtmännen nu ville
försöka sig i en lösning af denna och försvarsfrågan stycke
för stycke, med strängt iakttagande af, att ständigt lika
stor afskrifning sker å indelningsbördan som å grundskat-
terna, så att ingendera sidan någonsin får anledning att
känna sig tillbakasatt. Hr A. P. Danielsson från Öland,
med hvilken en ledamot från hvart och ett af länen söder
om Dalelfveir förenat sig, har i dylikt syfte till en början
väckt förslag om afskrifning med en tiondedel så väl å
grundskatterna som å rustnings- och å roteringsbördan,
13

det senare i form af ersättning från statsverket till rust-
och rotehållen för en tiondedel af deras besvär. Endast
skenbart står denna motion utan samband med försvars-
frågan; i sjelfva verket är den väl afsedd att ställas mot
de af regeringen äskade förhöjningarne å fjerde hufvud-
titeln. Meningen synes sålunda vara, att för hvarje vä-
sentlig förbättring i försvarsverket ställa som vilkor en
motsvarande lindring i jordens särskilda bördor. Storleken
af de medgifvanden, som då för hvarje gång å endera si-
dan skola göras, får väl bero af den andra sidans makt
för tillfället att framkalla dem. Märkligt är, att bland
motionens medundertecknare väl finnas ombud från Skåne,
men inga från Norrland. — Hr Ola Andersson i Burlöf
inslår en något olika väg, då han i en motion, hvarom vi,
när detta skrifves, ej hunnit taga full kännedom, synes
åsyfta en gradvis skeende fixering af indelningsverkets
ovissa besvär efter samma grunder, som 1869 tillämpades
för grundskatterna, — detta dock blott som förberedande
åtgär4 för en slutlig afskrifning. Möjligen kommer, framåt
riksdagen någon kombination af hans och hr Danielssons
förslag att försökas, så att mot regeringens förslag på
fjerde hufvudtiteln kommer att stå dels grundskatternas
afskrifning med en tiondedel, dels statens öfvertagande af
så stor del af rust- och rotehållens ovissa besvär, som
svarar mot en tiondedel af deras börda. Och så är man
i gång med det forna jämkandet och prutandet å nyo.

Den gamla kompromissen, som troddes vara död och
begrafven efter det dråpslag den fått i fjor, lefver således
upp i en ny skepelse. I stället för den gamla sagans orm
med två hufvuden, som kom med båda hufvudena på hvar
sin sida af ett träd, och som, då hvardera hufvudet drog
åt sitt håll, ej kunde komma ur fläcken, ha vi nu fått ett
ofantligt leddjur, som låter hugga af sig stycke för stycke,
men ändå lefver med oförminskadt lif, till dess det sista
stycket är borta.
14

Och under tiden skall ovissheten i fråga om vårt
lands försvar blott steg för steg kunna häfvas! Och våra
vigtigaste lifsfrågor få allt framgent, himlen vete huru
länge, vänta på sin lösning!

Ja väl, — sådan är politiken.

“Man är ej glad, när andras skuld
Man här skall sitta och betala.“

Och icke lära vi kunna vänta att få skörda hvete,
der våra förfäder sådde tistlar. Är vårt lands försvar till
sin vigtigaste del bygdt på. hvad som för hela dess all-
moge kännes som en djup och kränkande orättvisa, så lär
deraf sannerligen aldrig någon välsignelse komma.

Men den regering, som tog upp manteln efter grefve
Posse, har den kraft nog att sätta emot de anspråk, som
å nyo frambäras från andra kammaren?

När förre presidenten Thyselius stod upp för att taga
ordet i riksdagens första kammare under den minnesvärda
öfverläggningen om de stora frågorna förlidet år, kunde
ministèren Posse med ganska stor visshet räkna .på ett
antal af vid pass 73 röster för sina förslag i denna kam-
mare. Men då han slutat att tala och planterat den fana,
kring hvilken de oförsonlige i kammaren slöto sig, följde
honom ett tiotal af de s. k. possibilisterna, som eljest varit
böjde att. rösta med grefve Posse för att få ett slut på sa-
ken. Öfvergången af dessa tio var nog för att ändra ställ-
ningen och medföra de stora frågornas fall. Häraf hade
alltså hr Thyselius hedern eller skammen, allt efter som
man ser saken.

Då nu snart en man skulle sökas att öfvertaga den
portfölj, som gfefve Posse nedlagt i konungens händer, föll
valet just på den, som brutit stafven öfver grefve Posses
verk. Men hr Thyselius var sjutiotvå år gammal, och den
portföljen är tung att bära för gamla skuldror; ej underligt
således om han sade nej. Det kräfdes starka öfvertalningar
af första kammarens mest betydande män, bindande löften
om deras mäktiga stöd inom riksdagen och framhållande af
15

den nära till hands liggande faran, att i annat fall grefve
Posse måste tagas tillbaka på de vilkor, han sjelf be'hagade
föreskrifva, for att förmå honom -att återtaga sitt afslag.
Det är en offentlig hemlighet, och har redan förut i tryck
blifvit omtaladt, att det afgörande ordet vid detta tillfälle
utsädes af en bland kompromissens fäder, hr Karl Ekman
på Finspång. Liksom för ej länge sedan i Frankrike gamle
Duclerc med ålderssvaga händer fattade om statsrodret,
som glidit undan Gambettas fasta grepp, så trädde här i
Sverige gamle Thyselius upp för att fylla det rum, som
Arvid Posse lemnat tomt efter sig.

Frågar man nu efter, hvad den nya regeringen bär i
skölden, efter dess politiska program, så varder svaret: —
ingenting. Ingen stor politisk framtidstankc att uppbära,
icke heller någon medveten kraft till motstånd mot sådana
tankar, när andra bära dem fram; blott och bart den
gamla nötta slentrianen, k. m:ts nådiga tågordning, hållen
vid makt genom- en regering, som, äfven efter det civil-
portföljen fått en ny och veterligen i det politiska lifvet
opröfvad innehafvare, är sammansatt af idel embetsmän.
Som qvarglömda reseffekter lemnade den afgående stats-
ministern sina öfrige embetsbröder efter sig i statsråds-
salen på kungens slott; och med samma lugn som de tje-
nade honom, som dock alltid ville vinna ett fast bestämdt
mål, med samma lugn följa de nu. hans efterträdare, som
vill ingenting. Att samvetsgrant och hyggligt sköta de
löpande göromålen, att se tiden an och vänta hvad som
kan komma, — så lyder lösen för dagen.

Ingen förnekar, att ju Sveriges förste ofrälse stats-
minister är en hederlig, välvillig och rättänkande man.
Han har ock städse blifvit bemött med aktning från alla
sidor, — utom från den, som nu äflas att i honom se blott
och bart dess egen målsman vid konungens rådsbord, men
som har svårt att förlåta honom, att han någon gång un-
der sin långa politiska bana vågat lyssna till landtmännens
anspråk. Men om det ock är — eller i alla fall borde
16

vara — ett oundgängligt vilkor för en statsman att vara
en man af heder, så är det dock ej nog i våra.dagar. Han
måste äfven veta, hvad han vill och visa hvad han kan.

Nu förljudes det visserligen ur officiös källa, att mini-
Ætèren Thyselius endast varit ämnad till hvad som ganska
lyckligt blifvit kalladt en “andhemtningsministér“, och att
«fter den skulle följa en annan, som på nytt skulle upp-
taga de stora frågorna på hufvudsakligen samma grunder
som i fjor, sedan den allmänna meningen hunnit bättre
sätta sig in i dem; och just för den skull borde så många
som möjligt af den gamla ministèren stanna qvar. Intill
dess- borde man söka genomföra sådana reformer i vårt
härväsende, som äro nödiga under hvilken härordning som
helst. Det aflägsnare af dessa syften förtjenar ju allt er-
käimande; huru andra kammaren tänker upptaga det när-
mare liggande, ha vi redan talat om. Då regeringen i år
kommit fram med sina förslag om artilleri och träng, tyc-
kes den hafva förgätit det öde, som 1880 års andra kam-
mare beredde ett försök att ordna en del af försvarsfrågan,
nämligen beväringslagen, utan afseende på skattefrågan, —
■och det oaktadt bakom det -försöket stod ingen mindre
man än Louis De Geer, som gjorde dess lyckliga utgång
till en kabinettsfråga.

En omständighet finnes, som kanske skall menligt in-
verka på försvarsfrågans vidare utveckling, -om ej i tid
något göres för att häfva farhågor, som man gerna vill
hoppas vara obefogade. Ett ord, som konungen nyligen
lär hafva fält till några uppvaktande riksdagsmän, att han
under inga förhållanden kunde gifva efter för Norges stor-
ting, leder otvunget tanken på vissa yttranden, som ideli-
gen idislas inom den norska högern. Det heter der: “Låt
stortinget äflas bäst det gitter, låt riksrätten döma, huru
den behagar; — kungen har dock hären att stöda sig på;
och det är ock en författning/ Det är ej vår mening att
här inlåta oss på den norska frågan; man har här i landet
mer än nog af egna frågor. Men man behöfver ingalunda
17

i allo gilla den norska vensterns görande och låtande, för
att af ett sådant tal ledas till slutsatser, som kunna varda
ganska vidtgående, äfven för hvad vidkommer vårt eget
land. Det ord om “en bataljon af gardet i andra kamma-
rens sal“, som i sittande försvarsutskott under en af 1870-
talets riksdagar fäldes af en bekant general och ifrig värne-
pligtsvän, föll i hastigt mod och var väl, nogare betänkt,
icke allvarsamt menadt. Men den, som önskar en lycklig
lösning af försvarsfrågan, bör akta sig för att i otid på-
minna folkets valda ombud om den sanningen, att ett svagt
försvar ställer ett lands yttre sjelfständighet i fara, men ett
starkt försvar sätter dess inre frihet på spel, — en sanning,
som i alla tider vållat, att de fria folken aldrig älskat, ett
starkt härväsende. Det vore för den skull önskligt, att det
ofvan nämda lösa pratet en gång för alla och med första
stätjades.

Det fasta stöd, ministèren Thyselius skulle kunna
räkna på i första kammaren, har nyligen genom utskotts-
valen derstädes blifvit stäldt i en ganska egendomlig be-
lysning. Den framstående politiker, hvars namn vi ofvan
nämde såsom den förnämste tillskyndaren vid ministèren
Thyselii bildande, skulle ju nu å nyo taga säte i det hög-
vigtigaj statsutskottet och derstädes på sin gamla ordfö-
randeplats varda regeringens fastaste stöd. Men hvilka
vindar som än må hafva blåst upp inom vårt öfverhus,
hvilka strider, som än må hafva utkämpats bakom kulis-
serna i denna höga församling, hvars yta är så lugn och
glänsande och på hvars djup så många stormar röra sig,
— så heter dock statsutskottets ordförande i år som i fjor
Gustaf Sparre. Lika litet som i fjor kompromissens egent-
lige upphofsman, den berömde historikern och politiske
intrigsmeden, lyckades i år den andre af dess fäder att
ens komma in i utskottet. De få nu båda använda sin
ledighet, den ene till att skrifva historia, den andre till att
förfärdiga de redskap, hvarmed de mäktige i våra dagar
göra historia.

Ur dagens krönika. IV. 1.	2
18

För öfrigt har första kammaren i år visat sig särdeles
böjd att komma ihåg sitt folkliga ursprung. I sitt hels-
ningstal till kammaren påminde redan vice talmannen hr
von Ehrenheim derom; kammaren vore bygd på en så
bred basis, att den med full rätt kunde sträfva att för-
verkliga riksdagsordningens föreskrift, att båda kamrarne
“i alla frågor hafva lika behörighet och myndighet“. Det
är ganska märkligt, att man anser sig så ofta behöfva
påminna om, att äfven första kammaren är folkvald. Fol-
ket måtte ha särdeles lätt för att glömma bort den sa-
ken. Kammarens och dess - vice talmans hastigt vaknade
goda minne låter dock förklara sig. För ej mindre än
tretio af kammarens ledamöter förestå i höst omval; och
denna omständighet har väl ej så litet bidragit att upp-
friska minnet af kammarens folkliga ursprung, så myc-
ket mer, som landstingsmännen vid valen i höst ej lära
underlåta att ytterligare påminna derom.
Det gamla och det nya.

Af Georg' Nordensvan.

Om någon flitig man roar sig med att samla aktstycken
till historien om det literära brytningsskede, i hvilket vi
lefva, och om han efter femtio år ger ut, hvad han samlat,
lägger fram sina rön och de fakta, han skrapat i hop, utan
några kommentarier, utan att bifoga en enda egen åsigt,
då skall man med stor förvåning läsa hvad de skrifkunnige
i Sverige skrifvit på 1880-talet. Och då skall säkert mången
fråga: “hvarför grälade de egentligen? Hvad gällde striden?
Hvarför denna ofördragsamma hätskhet, denna gränslösa
ensidighet, som samlade alla skuggor på ena sidan och alla
ljuspunkter på den andra?“ Men hvad som skall svaras
på dessa spörsmål, det torde vara omöjligt att nu säga.

Den' som tar sig friheten att skrifva detta har mera
än en gång frågat sig sjelf och andra, hvarför man grälar
så häftigt, hvarför det, som den ena kallar för “verldsför-
bättrarbråk,“ af den andra blir döpt till “skandalskrifveri“,
hvarför “realist“ blifvit nära nog ett öknamn på den, som
i vår aflägsna nord vill åstadkomma något på en gång
nytt och bra med sin penna, liksom “idealist“ också blif-
vit ett smädenamn, hvarför partilidelser, hätskhet och oför-
synta personliga angrepp blifvit så vanliga, hvarför billighet,
rättvisa och vanlig höflighet ofta ej aktas mera i skrift,
hvarför — ja, hvarför man grälar.

Vi voro länge tröga. I utlandet, till och med omedel-
bart invid våra egna gränser, hade nya literära strömningar
20

uppkommit och gifvit nya vägar och nya mål åt dem, som
sysselsatte sig med samhällsskildringar. I Danmark, det
visste vi, hade Georg Brandes väckt hänförelse och förar-
gelse en tid bortåt, och bäst det var, när man än ej visste
ordet af, så slungade en herré, som hette Jacobsén, fram
en roman vid namn “Fru Marie Grubbe“ och dermed var
isen bruten för de unga krafterna i detta land, för dessa,
som nu äro medelålders sansade män och som nu ha seg-
rat, — ehuru det ej faller någon in att tro, det deras konst-
art skulle förbli stående på den plats, hvarest de stält den.
Men de ha gjort sitt dagsverke och efter dem komma andra
med nya tankar och nya krafter.

Men vi svenskar, vi höllo oss lugna — för att sedan
bli så mycket hetsigare. “En. tung nation, full af hetsig-
heter.“ Hvarför blefvo vi så onda, då man ruskade upp
oss ur sömnen? Var det derför att han, som slog på larm-
trumman, tog i så hårdt, ruskade oss så omildt? Vi hade
ingen Brandes, som förde oss framåt på upplysningens väg,
kanske något ensidigt, — man blir lätt ensidig i en bryt-
ningstid som vår — men med kraft och okuflig energi och
oförbrännerlig tro på sin uppgift. De gamle hos oss blefvo
väckta på ett annat sätt, mera handgripligt.

Och så bildades partier här, partier, som nu stå oför-
sonligt emot hvarandra med slipade vapen, af många olika
slag och färdiga till strid, ibland till knytnäfvestrid eller
spjutkastning, någongång till öfvertygande utredning af hvad
man i sjelfva verket vill.

Från min ståndpunkt tycker jag mig se, huru den unga
riktningen i det stora hela slår in på den sist antydda vä-
gen, medan de oftast mötas endast med öfversitteriets vapen.
AJldeles som om motståndaren skulle känna sig för svag
att på allvar försvara sin sak. Det ser så ut.

Och jag tycker äfven, att man nu blandat bort korten
så, att det eg'entliga målet blifvit bortskymdt genom massor
af små ovädersmoln, som urladdat sig eller gått öfver utan
annan följd än att ha rört upp litet smuts, som snart tor-
21

kat. Man talar så mycket om realism och använder detta
ord både der det passar och der det är omöjligt. Och
man stakar ut sin bestämda gränslinie mellan sanningsdik-
tare å ena sidan och verkliga skalder å den andra, det vill
säga mellan dem, som “ställa literaturens medelpunkt i det
menskliga“ och dem, som flaxa upp i det blå och tappa
bort sig der utan att bevärdiga den syndiga jorden med
minsta uppmärksamhet. Det är en dumhet att tro, att en
sann realist — och dylika ha funnits i alla tider — ej till-
lika vore i bästa mening idealist, — äfven om den väg,
hvarpå han sträfvar, skiljer sig från den vanliga moderna
allfartsvägen.

Ett ord i parentes, innan vi gå vidare! Konst och
literatur gå gerna händ i hand. Tänk på, när romantiken
blomstrade i Frankrike i detta århundrade, eller på hur
nära beslägtade upplysningstidens klassiska skalder äro med
den antikiserande riktning, som samtidigt herskade inom
konsten. Eller mins, hur i Norge för ett par årtionden se-
dan den folkliga diktningen inverkade på målarne och tvärtom.
Eller hur denna literära rörelse i Danmark inföll samtidigt
med det, den danska konsten började få en helt ny prägel,
tack vare den “kinesiska murens“ sprängning.

I Sverige har den bildande konsten, skulpturen liksom
måleriet, fått blifva så modern, så revolutionär, den någon-
sin velat. Ingen — eller åtminstone mycket få — har ut-
tydt natursträfvandet inom konsten på ett för dennas ut-
öfvare ofördelaktigt sätt. Tvärtom, nyhetsmännen ha i all-
mänhet blifvit mottagna med öppna armar.

Skulle detta tillmötesgående härleda sig från den öf-
vertygelsen att konstnärerna hållit måttan, medan författarne
gång efter annan öfverilat sig? Vi ha sett, huru personer,
som ej vetat, hvad de skrifvit, yttrat till våra konstnärers
beröm, att de lyckligen undgått att sjunka så lågt, som de-
ras moderna yrkesbröder i utlandet gjort, (se konstöfver-
sigten i “Illustrerad verldshistoria“, del. 6).
22

Men de moderna författarne, de ha ej vetat att hålla
måttan. Konstnären står så att säga på fridlyst mark. Äfven
om han finner nya medel att uttrycka sin tanke, så an-
faller han likväl ingen.

Han anfaller ingen! En genomnaturalistisk tafla som
Kröijers arbetare, är den ej det blodigaste, mest nedgörande
anfall på de gamle, som Jörr målade dylika ämnen inne på
sin atelier? Likaså Skånbergs italienska landskap, X:s aqva-
reller, Y:s “La toilette“, Z:s porträtt. Jo, anfall är det och
dertill häftiga anfall. Så vida man ej är förståndig och ser
saken i stort, ser i det nya en följdriktig och sund utveck-
ling af det gamla, uppväxt ur dettas såväl förtjenster som
fel. Tar man saken från det hållet, så sårar man ej en
öfveryunnen ståndpunkts förkämpar genom att medgifva,
att ungdomen hunnit ett steg längre fram än de gamle.

Men våga ej att påstå detta om de unge skriftställarne !
De äro ingenting annat än utsläppta skolpojkar, som måste
hållas i tygeln. För öfrigt frågar man alls inte efter, hvad
de äro. Hvart man sträfvar med sitt arbete, hvad man
vill uttrycka deruti, det är en bisak, som man ej ens gör
sig den mödan att taga reda på. Hufvudsaken är att han,
som vågar skrifva, sluter sig till “det unga Sverige“, till
“realisterna“.

Derför skall han stukas! Man förebrår honom de fel,
som man i allmänhet anser utmärka hans “riktning“ och
som han naturligtvis måste ha, äfven om de alls ej kunna
upptäckas i det, han skrifvit. Man talar naturligtvis om
smuts och allt det der, som här ej behöfver upprepas. Och
man ber i öfverlägsen ton den unge “skolpojkfriske“ man-
nen vara god och upplysa om, huru han vill ha de de
lar af samhället ordnade, dem han vågat skildra såsom
föga motsvarande sitt ändamål. . Man ropar med berättigad
harm på rättvisa i skildringen af verkligheten, men på ra-
den inunder förebrår man de unga diktarne i Sverige lik-
som utomlands, att de visat “stor flit att genom oklara och
tvetydiga skildringar förvirra begreppen,“ att de “medverka
23

till förökandet af de lidelser, som det tyckes vara hvarenda
ny romans syfte att väcka eller bearbeta.“

Man må fråga, hvilka denna unga riktnings bärare,
mot hvilka en allvarlig granskare uttalat dessa hårda ord,
äro. Den . så kallade nya riktningens bäste män äro, så
vidt jag vet, främst Ibsen, Elster, Topsöe och Jacobsen, och
dernäst Kjelland och* Schandorph, på sätt och vis äfven
Drachmann — och numera kanske äfven Lie. Men huru många
af dessa kunna känna sig träffade af granskarens förebrå-
else? Han liksom mången annan menar med den nya sko-
lan endast dess hänsynslösa öfverdrift, sådan den framträdt
en gång eller två, men granskarens förebråelser, skarpa och
hvässade, falla på samtidens alla bästa skalder, och derför
är hans dom öfver den nya’ riktningen lika haltlos som obe-
rättigad och vilseledande. Icke sant?

Men kom nu ej och påstå, att dessa mina ord skola
innebära ett anfall mot den kritiska granskningen i allmän-
het i Sverige, ej heller att de syfta på dem, som våga hysa
en annan åsigt än nedskrifvaren af dessa rader. Jag aktar
hvarje ärlig öfvertygelse och hvarje fritt och manligt ord.
Men de som endast se bistra ut derför att något nytt vågat
uppstå och hotar att växa dem öfver hufvudet, de som göra
allt för att undertrycka vår svenska literaturs naturenliga
utveckling och som troget dölja ungdomens förtjenster, ut-
basunande dess fel och hånande dess sträfvan, mot dem
är det en pligt att hvässa sina vapen och hugga in efter
bästa förmåga. Det blir intet annat än sjelfförsvar.

Skolan upphöjer sig sjelf, påstår man, kanhända med
skäl. Utan tro på sin sak vinner man ingen seger. Och
vi tro fast och säkert att den svenska literatur, som ännu
ej sett dagen, skall växa upp ur den riktning, som nu kal-
las den nya och som kanske felar i ett och annat, det är
möjligt, ja till och med säkert, men som likväl bär inom
sig en- lifskraft, som måste glädja oss, och ett allvar, som
lofvar något. Låt vara att det är ofullgånget, att förmågan
ibland har stäckt vingarna. Literaturdomarne borde ha en
24

af vår Herres ofta påpekade egenskaper, den att se mera
till viljan än till förmågan.

Om jag nu kunde fortsätta med dessa ord: “Glädjande
nog har på sista tiden en förändring till det bättre inträdt.“
Men det vore inte sant.

Ty visst finnes det män, som se opartiskt öfver den
literära rörelsen och som ha ett uppmuntrande ord för en
hvar, som vill framåt. Men meningarna äro så delade (och
skola väl så förblifva) att det är ett eget slags nöje att
jemföra dem med hvarandra och se huru det, som i den
enes ögon är hvitt, af den andra kallas svart. Läs till ex-
empel hvad som är skrifvet om Kjelland af Wirsén, Gödecke
(i Nordisk tidskrift), Brandes, Warburg, Geijersstam och
Levertin (i Ur dagens krönika)! Om uppsatserna som be-
handla Gengangere behöfver jag säkert ej ens påminna.

Att nämna Strindbergs namn är som att kasta ett
brinnande ljus i en kruttunna, och derför skola vi ej säga
ett ord om honom annat än att han ej är typen för en
“realist“. Men det fins ett annat namn, som är lika farligt
att uttala och som, äfven det, sätter förståndiga och in-
sigtsfulla män i eld och låga. Det är Zola, den utdömde,
förkastade Emile Zola.

Det var en ung svensk, som visserligen långt ifrån
gillade allt, hvad Zola skrifvit, men som beundrade hans
mest lyckade arbeten och som satte honom högt såsom för-
fattare. Denne unge man önskade lifligt, att hans lands-
män, som yttrade så många fula ord om denne franske
författare, af hvilken de läst endast Fällan, Nana och Bättre
slödder, skulle få tillgång till hans öfriga böcker och der-
igenom få en annan och med sanningen mera öfverens-
stämmande uppfattning om honom. Så annonserade en
förläggare i Stockholm att han ämnade låta öfversätta hela
raden af Zolas äldre och nyare romaner. Och vår unge
man, som var barnslig nog att tänka som så: “Nu skola
de få döma sjelfva, nu skola de åtminstone få läsa det de
ha talat om,“ han kunde ej låta bli att skrifva i en tidning
25

ett par rader om, huru denna nyhet borde helsas med
glädje af den allmänhet, som vågar hysa en sjelfständig
åsigt i literära frågor.	•

Följden af dessa ord var, att han fick följande sig på-
skrifvet: “Meningen med denna utgjutelse torde vara att
gifva uttryck åt det förakt, som en mängd nya kritiker hysa
för den del af den svenska allmänheten, hvilken ej vill böja
knä och hylla den nyå riktning i literaturen, som räknar
Zola som en af sina förnämsta heroer. Den som skrifvit
denna notis visar derigenom att han är omogen sitt kall
och lemnar ett nytt bevis om den inskränkta och ensidiga *
uppfattning som är rådande hos dem, som framför allt städse
hafva på tungan talet om fördomsfrihet och sann liberalism.
Det torde finnas lika mycket courage hos dem, som ej om-
fatta den nyare tidens idéer och våga att motarbeta dem,
som hos dem hvilka följa herrar —---------------(här följa tre
namn) och konsorters nya upptäckter och samhällsförbätt-
ringar.“

Dessa rader äro så typiska att jag just derför åter-
gifvit dem ord för ord. Man är ensidig och inskränkt, och
talar man om fördomsfrihet, så är detta blott munväder —
och detta derför, att man yrkar på, att svenska literaturen
må göra en utländsk författare den rättvisan att öfversätta
ej blott hans tvifvelaktiga utan äfven hans goda arbeten.
Och just den, som vågar hysa en sjelfständig åsigt i lite-
rära frågor, borde väl särskildt vara glad öfver att i af^-
seende på den förtalade Zola få bilda sig en åsigt, en fri
personlig åsigt. Ty tror någon, att han som skref dessa ra-
der om de unges “nya upptäckter och samhällsförbättringar,“
att han kände till Zola? Nej, nej och nej! Ty i så fall
hade han aldrig satt sig ned och skrifvit en sådan betise,
så betecknande för öfrigt för hans “courage“. Men han är
ej den ende, som skriker af harm öfver att Zola öfversättes
på svenska — och som samtidigt beskyller motpartiet för

* Kurs, gjord af undertecknad.
26

ensidighet. Men nog om honom! Godbiten talar för sig
sjelf och ger ämne till många utläggningar.

Men när man läser den och annat i samma anda, ned-
görande utan tecken till bevis för hvad man påstår —
"det är en gång så, men det förstår inte du,“ som man
plägar säga till barn, när de fråga om något, som man
har svårt att svara på — då börjar man att tviflar på en
fredlig sammansmältning af de olika åsigterna. Och om
man ofta får läsa dylika åsigter utan kärna, som döma allt
det spirande nya såsom förkästligt, då händer det, att man
blir ond till slut på desse ungas vägnar, som dömas i klump.
Och då händer det äfven5 att dessa — det har jag sagt
förut och jag skall upprepa det — att dessa unga sluta sig
allt fastare till samman och bilda ett parti — något sådant
finnes nämligen ännu icke — och med partibildning födes
lidelser, hätskhet och oförsynthet, kanske också styrka.

Ett exempel! Inom Frankrikes konst vädrades i detta
århundrades midt en vind, föga välkommen för dem, som
voro vana vid den vanliga atelierluften. Der höjdes röster
emot det gamla, som naturligtvis också var det goda, der
ropades på rättvisa och på plats för unga friska viljor. Men
gubbarne skakade på sina hufvuden, och så blefvo de onda.
Sådana oförskämda pojkar, som vågade komma med an-
märkningar om det, som en gång var erkändt för fullgodt
och som ännu var godt ! Man beslöt stå stark mot de nya
hråkmakarne, som tyvärr drogo till sig allt flera af de miss-
nöjde. Man gjorde hvad man kunde för att taga modet
ifrån rabulisterna, man stängde salongens portar för deras
taflor, och man hånade dem och dref med deras arbeten i
tidningarne.

Så fortgick det länge och väl. Det var inte många,
som hade fasthet nog att tro på dessa utstötta, föraktade
galningar. Hvem trodde på Rousseau, på Corot, till och
med på Delacroix? Eller på Millet eller Monet?

Nu ha ett par årtionden gått sedan striden slutades
och nu ropa fransmännen med en mun, att Delacroix är
27

århundradets största konstnär (en åsigt, som kanske tål att
prutas på), nu står gubben Corots staty på hôtel de ville,
bredvid den store Horace Vernet, mot hvilken vår egen tid
blifvit så sträng, och Rousseau oclï Millet ha namn bland
konstens store.

Nu kan man göra två invändningar. Den ena som
ligger så nära till hands är den, att fastän den oförstådda
storheten ofta varit förföljd, så är det derför långt ifrån
säkert, att den förföljde och oförstådde är en storhet för
det. Vår tids impressionister tala gerna om Rousseau, Co-
rot, Millet och de andra och trösta sig, då de ej vinna
framgång, med utsigten att äfven de sjelfva i en framtid
skola blifva stälda på mycket högre platser än hvad deras
otacksamma samtid har lust att anvisa åt dem.

Den andra invändningen lyder så: Corot, Millet och
de der andra — Courbet bör väl också räknas med — ut-
vecklade sig ytterst långsamt. Då deras konst omsider mog-
nade och blef ett tydligt uttryck för hvad de ville ha fram
i sina verk, då vunno de också framgång, och en framgång
så stor, att den gjorde dem skadelösa för de många pröfvo-
åren. Den invändningen är kanske träffande, och jag för
min del tror, att den är sann hvad en eller två af dessa
konstnärer vidkommer.

Men äfven om nyhetsmakarnes arbeten ej visade full-
ändning, så visade de likväl skarpt nog, hvartåt deras sträf-
van gick — precis som hos våra literära rabulister — och
då är det kritikens skyldighet att beväpna sin blick och
skärpa den så, att den under det omogna försöket att åstad-
komma något fullgodt arbete skönjer det goda, skönjer
kärnan, skönjer den starka, redliga viljan att biträda vid
vägbrytningen för tidens idéer, som peka framåt.

Hur många voro ej de fransmän, som läste en ned-
görande tidningsuppsats om monsieur Millet och sedan in-
för andra smålog medlidsamt, då detta namn uttalades,
utan att någonsin ha sett ett penseldrag af den der mon-
sieurns hand? Och månne det aldrig hände, att man be-
28

dömde Corot efter Courbets öfverdrifter, att man ej ens gaf
sig mödan att skilja nyhetsmakarne åt utan skar dem alle-
samman öfver en enda kam?

Hvarför ej taga hvarje sak för hvad den är? En
konstnär visar fram en tafla. Den är tilltalande, vacker,
verkar sann och ärlig; det är första intrycket deraf. Sedan
ser man på nära håll efter, huru den är gjord, och då kan
det hända, att man förargas öfver någon vårdslöshet i be-
handlingen eller öfver hufvud taget öfver, att den ej är
gjord på det sätt, som man sjelf anser för det enda rätta.
Men är man förståndig, så låter man intrycket af total-
bilden blifva det bestående; hur konstverket är gjordt, kom-
mer i andra rummet, åtminstone för dem, som ej äro konst-
närer sjelfva.

Men när man skär upp en nyutkommen bok, då sér man
allra först efter, om författaren är realist eller naturalist,
om han hör till högern eller venstern eller centern, och så
bildar -man sin uppfattning, i främsta rummet efter förut-
fattade meningar och sedan efter skriftställarens ståndpunkt.
Hvarför ej börja med att söka det sanna, det goda i ar-
betet, söka dess mening, dess själ? Låt boken vara skrif-
ven med höger eller venster hand, hvad gör det, blott det
är ett ärligt arbete. Ty det är och förblir i alla händelser
hufvudsaken.

Men de, som résonnera på så sätt, de äro och för-
blifva ohjelpligt ensidiga. Medan deremot de, som akta
sig att röra vid en bok med författarnamnet Zola, eller
som af princip aldrig läsa böcker, der qvinna stafvas med
kv, de som våga streta emot allt nytt, de ha det sanna
modet de, — eller berömma sig åtminstone sjelfva för att
ha det.

— Men strid har det emellertid blifvit, ensidig, hän-
synslös strid, en sådan, då till och med den, som utropar
“heder åt hvarje försonlig sträfvan,“ snart glömmer dessa
vackra ord och blir lika orättvis som de unga påstås
vara.
29

Hvem som har rätt? “Det är aldrig ens fel, när
två träta,“ säg'er ett gammalt ordspråk. Och man får
lefva i hoppet om att striden måtte leda till något resul-
tat, måtte alstra andra frukter än endast bitterhet och
öfverilningar.

I
Björnsons sista stycken.

i.

En. handske.

Af Anselmus.

Hvarje nytt skådespel af Björnson afvaktas numera
med en spänning, som är blandad med en icke så liten till-
sats af oro. Det var en profetisk aning, som förestafvade
Auerbachs ord, när han som Brandes berättar i sin bok Men-
nesker og Værker efter att hafva genomläst Magnhild lät
helsa dess författare, att han lugnt kunde skrifva tre så-
dana böcker till — hans anseende skulle icke lida derpå
— men tilläde han, sedan får han heller icke skrifva flere.
Det är med växande bekymmer vännerna af Björnsons dikt-
ning se honom nalkas de stora samhällsproblemen, kasta
sig in i striden om dem och i sin blinda tilltro till sin saks
seger förakta alla vanliga försigtighetsmått. En handske är
ett af dessa ströftåg på social mark, som diktaren företagit.

Problemet, som han här uppstält, hör till de svåraste
och minst utredda. För att utredas fordrar det kanske mera
erfarenhetsmaterial än vår tid möjligen är i stånd att gifva,
för att klart framställas fordrar det en skarpsinnighet, hvarpå
Björnson åtminstone icke gifvit några prof i detta stycke.
Det är icke likgiltigt, hvilka sidor, som betonas af den stora
frågan, ett urval bland allt det, som kan sägas, måste gö-
ras, ämnet måste grupperas för att få en fast form och en
bestämd begränsning. I stället har förf, sammanhopat en
kaotisk mångfald af stoff, pjesen suckar under materialets
tyngd, och skäl och motskäl defilera i en brokig bland-
31

ning, samma brokiga blandning, som möter oss i ett vanligt
samtal, der slumpen regerar så godt som enväldigt.

Björnson skrifver på samma sätt som han talar på.
folkmötena, han går öfver från det ena ämnet till det andra
allt efter som anden ingifver honom, och sedan han letat
fram en djupsinnig och glänsande paradox eller en fyndig
aforism, lemnar han den saken för att öfvergå till något an-
nat. Hans fantasi behöfver ingen betänketid, intet and-
rum, ur dess grufva af infall öser han med fulla händer
och bländar med sina'skatter åhörarne och sig sjelf. Men
att ställa ögonblickets infall vid rodret, kan föra till målet
i ett tal, der man kan sluta, när man vill och der man icke
behöfver hålla sig till ämnet, betänkligare är förfaringssät-
tet i ett dramatiskt stycke med dess kedja af sins emellan
afhängiga situationer, der lider man lätt skeppsbrott, innan
man hunnit fram. Slutscenen är föga bättre än ett dylikt
skeppsbrott i sjelfva hamnen, och det sista samtalet mellan
Alf och Svava är verkligen så svagt och meningslöst som
vore det sammanskrifvet för att tillfredsställa tryckeriets be-
hof af manuskript, medan tryckeripojken väntar i farstun.

Samtidigt med denna pjes har diktaren släppt ut en an-
nan, som han kallat Over evne. Den innehåller mycket;
som är gåtfullt, och mycket, som helt enkelt är omöjligt,
men den innehåller tillika saker, som tillhöra det bästa, var-
maste diktaren känt och ställen, som täfla med det djup-
sinnigaste, som han tänkt. Den är glädjande, derför att
den slående visar, att Björnson ännu är i sin fulla kraft,
men å andra sidan reser den just derigenom en anklagelse
mot honom, ty när man kan skrifva så, bör man också
taga vara på sina gåfvor.

Svava och Alf äro nyförlofvade. Hon har hos honom
trott sig finna en högre renhet, en större karaktersstyrka
med ett ord andra dygder än dem, som falla på flertalet
af unge mäns lott. Då får hon plötsligt veta, att äfven här
ytan bedragit, hon får veta, att han tillhört en annan, att
denna andra varit en gift qvinna. Låt oss genast här göra
32

halt. Är det diktarens allvar, att vi skola hafva en åsigt
om Alf, efter de fattiga och sväfvande upplysningar, som i
stycket lemnas om honom och hans-käresta? Hvem är han?
Vi känna honom blott så mycket, att vi kunna sägas vara
presenterade för honom. Skola vi lita på Svavas ord eller
på våra egna ögons vitnesbörd, när han befinner sig un-
der inflytandet af kärleksruset till Svava? Och hon — hans
älskarinna! En gift qvinna, en f. d. kammarjungfru, det är
allt, hvad vi om henne få veta och det är allt för litet.
Hvad har händt honom, hvad är det för ett äfventyr, han
har haft? Ja den som det visste! Han har förfört henne,
nej, det veta vi icke, kanske det är hon, som förfört honom
— sådant händer — men det gör detsamma, hvilketdera det
nu var, var han ung, när det skedde, hurudan var hennes
man, hvilken roll spelade Alfs far i denna mystiska affär,

i ty att han spelade en roll så mycket veta vi, men hvilken,
hvilken? På alla dessa frågor af yttersta vigt för oss, har
diktaren icke ansett det löna mödan att svara. Men för att
kunna se med någon klarhet i Alfs sak, hade det väl ändå
behöfts någon explikation, om också aldrig så liten. Svava
dömer honom ohördan, för henne är sjelfva faktum tillräck-
ligt som för de flesta andra qvinnor, hon dömer som en
qvinna, är det diktarens mening, att vi skola döma på samma
sätt? Förmodligen. Men Alf. gör väl sjelf någonting i sin
egen sak, skulle man tycka, af honom få vi väl åtminstone
några upplysningar? Man bedrager sig. Alf uppför sig
hela tiden som ett trumpet barn, som har dåligt samvete.
Derför håller han också till godo med slaget i ansigtet, och
när han gör några matta försök att vara värdig, lyckas han
att vara komisk men ingenting annat. Till sitt försvar har
han ingenting af vigt att anföra — skall det betyda, att
' han verkligen ger sin sak förlorad? Till och med de värsta
brottslingar bruka dock ha godt om ganska vederhäftiga
försvarsgrunder. Men Alf, den utmärkte unge mannen, han
tiger. Ännu en gång — hvad betyder hans tystnad? Den
kan betyda rädsla för Svava, en rädsla som vore helt na-
‘33

turlig, när man betänker deras förhållande, så vida icke
nöd bröte lag vid sådana tillfällen. I förevarande fall är
hans blygsamhet olycklig af det skälet, att den hindrar den
dramatiska knuten att gå sin naturliga upplösning till möte.
I stället för att saken borde af handlas mellan honom och
henne, de båda, som frågan egentligen rör, afhandlas den
på omvägar, mellan ombud, fullmäktiga, familjeråd m. m.

I sista akten har Svava fått sin vilja fram. Alf är för-
krossad. Hari gör hvad som helst för att åter blifva tagen
till nåder. -Han begär ett tecken på ett försonligare sinne-
lag hos Svava. Denna räcker honom sina bägge händer.
Hon är nöjd med hans ånger, hon tillåter honom att af-
tjena sitt straff. Han tiger äfven nu med det väsendtliga.
Han erkänner derigenom, att hon har rätt. Han är en då-
lig menniska, och han skall bli en bättre menniska.

Innan vi tala om Svavas uppfattning af Alfs fel, måste
vi anmärka, att om vi i det följande utelemna den försvå-
rande omständigheten vid detta, att föremålet för hans in-
klination är en gift fru, beror det icke på något förbiseende
från vår sida: vi följa dermed endast diktarens exempel och
Svavas exempel.

Det är naturligtvis af vigt för diktaren att icke belasta
Alf med någon annan skuld än just den, söm utgör pjesens
ämne: lättsinnet. Och när det nu så olyckligt är, att han
af en händelse, som icke ser ut som en tanke, dessutom har
en annan, tillgrep diktaren den utvägen att låta udda vara
jemnt och icke låtsas om, att någon bedragen man är in-
blandad i historien. När Svava gör sina slutsatser om Alfs
karaktär, är det derför blott i egenskap af förförare hon
dömer honom. Och härmed äro. vi inne på kapitlet Svava.
Det är en ovanlig flicka: efter den förkrossande upptäck-
ten beredd att höra skäl, besvara inkast och gifva sig in
på långa räsonnemang. Men låt oss se bort från detta.
Låt oss antaga, att det är möjligt, att hon tänker så myc-
ket. på de sociala följderna af qvinlig och manlig förned-
ring och att hon ser sig som länk i verldskedjan och icke

Ur dagens krönika. IV. 1.	3
34

ser sig som individ. Är hennes uppförande i alla fall na-
turligt? Med hennes uppfattning af pligten, är det naturligt,
att hon tager steget för att möta Alf? Någon förändring
eller förmildring i hennes tänkesätt om hans skuld, kan man
icke förmärka. På samma sätt som hon dömer om Alf i
första hettan, på samma sätt dömer hon också om honom,
när hon räcker honom sina bägge händer. Huru hon med
en sådan uppfattning af hans fel, med så starka tvifvel på
hans karaktär, med en så stark känsla af att hans viljas
“renhet, ädelhet, trofasthet“, som fru Puis uttrycker sig, icke
bestått’ profvet, kan räcka honom handen till försoning, är
ganska besynnerligt. Och denna Svavas försoning kastar
ett ganska tvetydigt ljus öfver hennes karaktär dessutom.

Innan en förändring i hennes åskådningssätt försiggått,
borde hon sannerligen icke mottagit några fredsanbud. Man
underhandlar icke med en sådan man, som hon anser ho-
nom vara.

Jag inser icke, att någon af hennes farhågor om Alf
såsom äkta man blifvit upphäfda genom hvad som förekom-
mer i styckets senare del. Tvärtom borde de blifvit upp-
jagade ännu mera genom hennes upptäckter om sin egen
far. Och dock vill hon förlåta Alf mot det att de skola
skiljas. Detta vilkor hör till styckets minst lyckliga upp-
slag. Hvartill skall denna skilsmessa tjena? Skall någon
kontroll utöfvas öfver Alf, vore väl Svava den rätta att göra
det. Det borde väl vara under hennes ögon, han skulle
återförtjena sitt förtroende. Det är ju icke meningen att
ställa honom under polisuppsigt, skall man invända. Men
är icke detta meningen, hvilka ytterligare garantier erbjuder
då en skilsmessa? Att undandraga, honom Svavas för ho-
nom isynnerhet nu välgörande inflytande tyckes snarare böra
leda bort från målet än närmare detsamma. Men målet,
det är detta, som är oklart. Med hvilka dokument skall
han, när han återkommer, styrka sin behörighet att åter-
inträda i sina rättigheter öfver Svava, skulle vi vilja fråga.
Hur skall han kunna leda i bevis, att han verkligen då för-
35

tjenar Svavas fulla förtroende? Hon måste då tro honom
på hans blotta ord, hvarför skall icke hans blotta ord kunna
gälla lika mycket nu som då ? Och hvarför säger Han icke,
om han verkligen älskar Svava, och vi hafva ingen anled-
ning att betvifla det, nu detta ord, som skulle göra allt godt
mellan dem igen? Vi äro nästan färdiga att misstänka honom
att icke älska Svava, att känna sig så svag mot frestelsen, att
han icke vågar göra något löfte om sig sjelf. Huru han då
kan hoppas att någonsin vinna kraft nog, är mera än vi
kunna förstå.

Diktaren går ut ifrån, att bandet mellan Alf och Svava
är af samma natur som det mellan Alf och fru Hoff. De
märkliga ord, som visa detta, innehållas i följande repliker.

Fru Riis.

Hvarför skall trolöshet gå öfver, när man blir gift?
Kan ni säga mig det?

Christensen.

Då älskar man ju.

Fru Riis.

Då älskar man? Man har kanske icke älskat förr också?

Men det -är dock skilnad på kärlek och kärlek. För
en varm karaktär sådan som Alfs är den sanna kärleken
en epok i Hfvet. Alf kan derför icke heller jemföras vare
sig med Christensen eller hr Riis: för honom är icke som
för dem äktenskapet en bisak eller äktenskapslöftet ett tryc-
kande band. Vid ingåendet af hvarje äktenskap och i af-
läggandet af hvarje trohetslöfte ligger en smula vågspel.
Men så mycket böra tvänne personer kunna se, om de ega
Svavas och Alfs gemensamhetskänsla och kärleken dess-
utom förbinder dem, att de kunna våga steget med så stora
utsigter till framgång som menskliga förhållanden öfver huf-
vud kunna medgifva. Antag det värsta: om sedan Svava
skulle upplefva en sorglig erfarenhet och Alf i sitt äkten-
skap skullé göra ett återfall, skulle visserligen hennes miss-
räkning vara bitter och hennes lidande djupt. Men om icke
passionen förblindade henne alldeles, skulle hon väl kunna
36

neka dertill, att det fäns ett starkare band mellan henne
och honom än emellan honom och hvarje annan qvinna?
Skulle icke den dagliga erfarenheten bekräfta, att hennes
makt öfver honom var en andlig naturmakt som öfvervunne
alla smärre naturhinder? Och skulle icke Alf genom åbe-
ropandet af denna makt kunna häfva hennes sista betänk-
ligheter ? Hon vill uppfostra honom genom sitt misstroende :
hade det icke varit bättre att uppfostra honom genom ett
stort förtroende!

Om styckets alla glansställen är här icke sagdt ett ord.
Men hellre hafva vi velat upptaga hufvudfrågan från några
synpunkter, som framstält sig för oss, då intresset i detta
stycke i alla fall samlar sig kring denna, än att genom nå-
gra estetiska fingervisningar utpeka, hvad hvar och en kan
se sjelf och ser bättre med egna ögon än andras.
Tidslyten och drömsyner.

Också en nyårskrönika.

Af Alfred Hedenstierna.

Den gamle riddaren var dödstrött och stödde sig tungt
på slagsvärdet, å hvars dunkelblåa egg. ännu sjödo och
skälfde några droppar hjerteblod ur bröst, hvilkas käraste
illusioner den bistre gubben härjat.

Han stod deruppe vid nordpolen, dit ännu ingen annan
kunnat tränga, han kände gamla Tellus gno i väg under
sina fötter, han lyfte sin rostade hjelm och strök isgråa loc-
kar ur fårad panna med darrande hand, han kastade ännu
en blick ut öfver det herradöme han skulle lemna: öfver
Paradisets land, der förtrycket nu firar sina blodsfester, öf-
ver Cæsars land, der lyckans och frihetens morgongryning
beglänser ett ramladt Capitolium, en på sina grundvalar
skälfvande quirinal, öfver Jesu Kristi land, der röfvare leka
kurra gömma vid foten af hvad som en gång var Salomos
tempel, öfver Luthers land, som vrider sig under militäris-
mens jernhäl, öfver Voltaires land, hvars folk tror allt ifrån
att ha trott på intet, öfver Newtons land, som följer tyngd-
lagar orubbligare än Newtons mot sitt eget fall, öfver Wasas
land, som står och kråmar sig deruppe under Carlavagnen,
och skryter med sina minnen, som det illa vårdar, med sin
sjelfständighet, för. hvilken det intet vill offra, med sin fat-
tigdom, som det så lätt kunde komma ifrån.

Gamlingen mäter allt detta med en epda lång blick;
ömkligt tog han emot det, värre lemnar han det — och nu
är stunden inne att bjuda farväl!
38

Stackars gamla år!

Det flammar till i österled, ur tunga skyar sänker sig
en strålande, af vingade väsen dragen char till riddarens
fot, och en klar barnastämma helsar: Hell dig, fader!

Stackars lilla nya år!

Men gubben tager barnets hand, fäller en tår, snyter
sig och säger:

— Min son, som vanligt i vår slägt vill jag högtidli-
gen aflemna verlden till min efterträdare och begagna min
makt, att vid nyårsnattens tolfslag låta allt hvad som till-
dragit sig upder min regering i ett ögonblick passera revy
för dina oerfarna blickar. Du skall hafva nytta deraf, min
gosse.

“Nu eller aldrig,“ menade jag, då de två några ögon-
-blick derefter bland molnen öfver Taxås klint intogo en lätt
frukost af dimma och rimfrost, och så sporde jag :

— Ers excellens, får jag följa med på färden?

— Hvem är du, son af en vird, att du spörjer mig
detta! Dock, lika mycket, följ med genom ditt fosterland,
men förtig hvad’du hör och skådar, att dina landsmän icke
må ropa på skandal!

Och så bar det i väg öfver rödfärgade ladugårdar med
fylda lador, öfver sofvande menniskobarn med fylda magar,
och vid vi så foro hit och dit som dagsopinionen inom Sve-
riges riksdag, sporde den unge sin pappa hvad gamla Svea
under hans regemente gjort för andens, särskildt national-
andens utbildning.

— Man har danska lärare vid Stockholms högskola,

— Bravo! Nå vidare!

— Man har firat jubiléer öfver tyskarna Luther och
Gutenberg. Luthers lära har under seklens lopp undergått
så många tidsenliga förbättringar, att -jag knappast tror det
doktor 'Martinus skulle fmna sig hafva rätt mycket gemen-
samt med en af våra kontraktsprostar, men Luthers 7«/har
emellertid berättats för bondbarnen i alla rikets socknar;
39

inte ens fasonen på hans faders peruk eller formen på det
bläckhorn, han kastade efter fan, ha blifvit glömda.

— Och den inhemska literaturen?

— De ha goda öfversättningar af Björnson och Ibsen;
tro de icke dem så tro de icke heller om Hedberg och Wij-
kander uppstege söm yrvakna Sängkammarsmågar med stäm-
mor af Malm och Medborgerligt förtroende för två hela qväl-
lar. Och så hafva de Strindbergs dundrande codex sinaiti-
cus för alla, som bära byxor, och fru Edgrens ljufliga evan-
gelium för allt skapadt i kjol.

— Och vetenskapen? Den menskliga forskningen?

Inte ett dugg sa’ gubben, men jag tyckte han viftade
bort en grönländsk inlandsfluga från sitt harnesk.

— Och dramat?

— En liten svartmuskig, tilltagsen dalapojk, hvars geni
är lika obestridligt som hans Jjygdemål, en äldre, aktnings-
värd qvinna från nabolandet, med lediga och vackra arm-
rörelser, och en af Ti vanders gamla flickor, som i Kongens
by fick en Lidnersknäpp af Melpomene, ha från scenen ta-
lat om för oss, att man förr eller senare får ondt i ryggen
och blir ledsam till humöret, om inte ens föräldrar lefvat
hyggligt i sin ungdom. Herrarna, som rodnande sutto på
nedre parkett med uppfiffade fiskblöterskor till “förkläden“,
svimmade, men fruntimmersklädda individer på öfre parkett
klappade händer; kungliga teaterstyrelsen blef afundsjuk,
på Patriis musis voro anletena höljda, och Sveriges förnämsta
skådespelerska måste fästa en maskros i sin lager, måste
ge lif och färg åt figuren, som den aktningsvärda qvinnan
med de lediga armrörelserna förut tolkat som en den der
går i sömnen.

— Moral .och goda seder blomstra väl eljest fortfa-
rande i detta land, der én karg natur nödgar menniskan
till ett arbete, som förjagar sinnligheten, lättjan och de onda
tankarna?

Gamlingen log. Sedan fättade han oss med starka ar-
mar, lyfte sig i höjden, och om några ögonblick sänkte vi
40

oss åter ned öfver den herrliga Mälardrottningen, Birgers
gamla stad, nordens Napoli, bäddadt i ljus och vyssjadt till
sömns af smekande vågor. Hvilken flit, hvilket lif, hvilken
stor snusdroppe under Carl den trettondes näsa, hvilken
gäll timbre i glädjeflickåns sopran, då hon vrider sig under
“bygelns“ fingrar, hvilken glöd i de kyssar, som vid hus-
knutarna vexlas mellan nyomvända handelsbiträden, troende
ångbåtskallar och qvinliga sergeanter i frälsningsarmén!

.Bort till ett stort hus och in genom ett litet nyckel-
hål. Derinne är en stor församling. Stor och blandad.
Gamla herrar och unga fruar. Trasgranna slinkor med
fräcka miner. Unga fröknar med emanciperade later. An-
dra, ännu yngre fröknar med rodnad på kinderna.

En bland de skalligaste och synbarligen af passioner-
nas motståndslösa framfart mest härjade gubbarna förkun-
nar att fröken Nyponknopp har ordet.

, Fröken Nyponknopp är bara sjutton år, och det är
första gången hon talar offentligt. Hon har konsumerat en
otrolig mängd af kungens af Danmark bröstkarameller och
t. o. m. tagit ett litet glas punsch, innan hon gick upp, men
hennes stämma låter ändå en smula hes och förskrämd, då
hon börjar:

“Käre vänner! Det är icke nog med att vi i tal och
skrift strida mot mensklighetens förnedring, det är icke nog,
att vi uträcka en räddande hand åt de arma, hvilka fallit
olyckliga offer för den Moloch, som det moderna samhället
nämner prostitution. Nej, vi måste föra striden, så att säga,
in på fiendens egen mark, det måste bli en kamp på lif -och
död mot dessa uslingar med lössläppta passioner i förkol-
nade hjertan, hvilka nattetid stryka omkring på gatorna.
Vi måste i denna strid offra mycket, som vi eljest noga
hålla på, men som dock ej i grunden är, hvad våra mot-
ståndare kalla det för: vår qvinlighet.

Men det är omdömen, vanor och föreställningar från
en konventionel och skef uppfostran.	t

Ty der unga män samlas för att med skämt och bä-
41

garklang lulla till sömns den matk, som icke dör, och dämpa
den eld, som icke utsläckes, der mäste vi sjelfva, ja, mina
systrar, vi sjelfva, tålmodigt vänta utanför tills de slutat
sin orgie; vi måste underkasta oss förödmjukelsen att höra
deras råa uttryck och flåsande andedrägt alldeles tätt bakom
oss på gatan. Det är inte synd om vi sakta en smula på
våra steg, ty då solen stod stilla i Gideon, när Herren ville
slå sitt egendomsfolks fiender, så må éh ren jungfru väl för-
dröja sig något litet på trottoiren, när Herren vill förgöra
en gardeslöjtnant. Vi måste besvara deras cyniska tilltal
med ett vänligt ”god afton!” samt ljudeligen ropa på poli-
sen för deras kroppar och på Hugsvalarens ande, som ut-
går af fadrenom, för deras själar, så snart vi lyckats narra
dem att röra oss med ett enda finger.

Jag sjelf, käraste medhjelparinnor, är stolt öfver att
kunna säga, det jag på detta sätt krossat en ung mans hela
lefnadslycka. Det svider visserligen i mitt hjerta. af med-
ömkan för individen, men mitt valspråk har alltid varit:
“Intet offer är för stort för vår heliga sak.“

Då fröken Nyponknopp kommer hem, slutes hon ömt
till sin jublande moders bröst.	s

— Gud välsigne dig! Du blir en heder för federatio-
nen, min flicka, liksom du är en glädje och stolthet för din
mor. — Kanske är också belöningen närmare än du anar--------

— Moder, hvad menar du?

— Älskling, doktor X. har anhållit om din hand.

— O, mamma, du kan väl aldrig vilja gifva din dot-
ter åt en sådan! Gubbe i förtid genom följderna af ett ut-
sväfvande lif, afskräcker han redan genom sin blotta åsyn,
och du vet bäst att hans själsgåfvor ej äro egnade att bringa
hans yttre ömklighet i glömska.

— Han har en fast ställning, är, hvad man kallår, ak-
tad och ansedd samt en af stödjepelarne för vår federation.

— Sedan han förlorat förmågan att synda, ja, jag vet ;
— men moder, jag vill ej, jag kan ej!
42

— Med din vackra begåfning skall du såsom lians maka
intaga en af de främsta platserna i våra led. Du blir rik,
ärad och uppburen. Du blir kallad att hålla föredrag i
Piteå och i Skanör. Ditt namn skall stråla som en stjerna
i generalfederationens årsbok, menskligheten skall välsigna
eller, än bättre, afundas dig, och — dessutom kan han väl
inte lefva evigt heller; var förståndig, mitt barn!

Och fröken Nyponknopp blir förståndig; hon lutar den
bleka pannan i handen, ett par tårar söka sig väg nedför
de fina fingrarna, hon kastar hufvudet käckt tillbaka och
— ber sin mamma säga doktor X. att han kan komma i
morgon.

— Hvilken snäll och rar flicka! utbrister min gamle
ledsagare.

— Hvilken präktig, sinnrik och oåtkomlig form af pro-
stitution! mumlar hans son.

— En skärf! min fru.

— Tigger ni på gatan, oförskämde gubbe!

— Min hustru ligger döende under brohvalfvet der-
borta och jag eger ej något att vederqvicka henne med,
inte ett öre till medicin.

— Fattigvården och fattigläkaren äro skyldige att taga
hand om er.

— Innan de bli tillreds dermed, är hon död. — En
krona, femti öre och jag skall välsigna er!

— Min vän! Vi lefva i ett ordnadt samhälle och ha
myndigheter att vända oss till. Det förefaller mig bestämdt
som om ni vore en stor bedragare. Dessutom skall jag
säga er, att mah öfvar inte välgörenhet på det sättet. Nu
hafva vi nyss haft en jesuitbazar, som tagit alla fromma
Lutheraners kassor i anspråk. Så skola vi hafva en bazar
för insamlande af medel till lagning af små Zulukafferflic-
Eors skolväskor, en soirée till förmån för konungens af Abe-
43

okuta frånskilda gemåler, ett sällskapsspektakel, hvaraf in-
komsten tillfaller en asyl för hundar, som fått sina svansar
afklämda af jernbantågen å östra stambanan', en konsert,
hvaraf nettovinsten tillfaller obemedlade underlöjtnanter, som
råkat spräcka sina handskar vid applåder å^ungliga storan;
är det sedan något igen af. säsongen så skall jag verkligen
fundera på att få bildad en komité för anordnande af en
bazar, hvars hela behållning kommer att tilldelas fattiga
hustrur, som * ligga sjuka under brohvalfven. Allt måste
hafva sin form, min gode man.

Som hastigast snodde vi in på en bazar.

Der var sig allting likt. Dumma tillfällighetsvers sjön-
gos i falska tonarter af spruckna sopraner, och “lefvande
bilder“ förevisades i naturtrogna kostymer, som .ännu ingen
lefvande varelse sett maken till.

En medelålders herre Stod och grät framför en tablå,
som förestälde “Döbeln vid Jutas“.

— Ett vackert, fosterländskt ämne, hviskade någon i
hans öra.

— Åja, men det är inte det jag gråter för^ utan för
att fruarna i komitén -tiggt allt klädet till generalens och
soldaternas uniformer af mig, fattige stackare.

En fröken på ötverblifna kartan, med en ansigtshud,
som skulle bringat gamle Klemming i exstas, derest den fö-
rekommit på ett bokband från 1500-talet, stod och hängde
vid buffeten.

— Får jag den äran dansa med fröken? sporde en
ung man med benan midt i pannan.

— Ja, »men det kostar 24 skillihg. (Gud hon var äl-
dre än öresräkningen!)

Och så snodde de då åstad till förmån för en fond,
afsedd till inköpande af kökssaker åt upprättade spinnhus-
hjon.

Senare hörde jag samme kavaljer’ försäkra, att han al-
44

drig varit utsatt för en så våldsam kroppslig ansträngning,
sedan. han som barn stod och slog på det stora tjurhufvu-
det i Köpenhamns Tivoli, men det kostade bara 6 öre.

Det nya året började erfara qväljningar, och liknade
menniskorna deri, att då det mådde illa, fick det alltid re-
ligiösa förnimmelser. Det frågade derför:

— Och kyrkan och religionen, min far? .

— Min son, Kristus är kärleken och kyrkan är också
öfvermåttan kristlig och kärleksfull mot alla, som ha råd
och förstånd att synda i löndom eller i öfverensstämmelse
med de kyrkliga formerna. Kristus är vägen och den vä-
gen gå också presterna öfver “barnatrons“, okunnighetens
och enfaldens krumböjda nackar till andlig despotism.öfver
folket. Kristus är sanningen, och inte är det tillständigt för
svaga menniskor med odium theologicum och förfallna aka-
demiskulder, att täfla med honom på det området, hvarför
sanningen får sköta sig så der temligen sjelf. Kristus är
lifvet, och på det Herrans verk må riktigt få visa sin in-
neboende kraft och rätt äradt varda, har kyrkan omgifvit
det med hela berg af menniskopåfund och förstelnande or-
todoxi. Då likväl Kristi herrliga, gudomliga lära genom 19
seklers gammalt dam af lögn och orättfärdighet ännu vär-
mer hjertan och fröjdar sinnen, visar den bäst sitt himla-
burna ursprung. Låtom oss erkänna att den svenska stats-
kyrkan gjort mer än mången annan för att på det viset för-
herrliga det kristliga lifvet — liksom den romerska arenans
tjurar förherrligade martyrernas tro.

— Och kristendomens hjertvapen: tron, hoppet och
kärleken?

— Dem håller kyrkan i ära; hon tror att mensklig-
heten är dummare äri den är, hon koppas att dess tålamod
ännu skall räcka ett sekel eller två, hon älskar trefliga prest-
gårdar och fromma sockenbor, runda magar och lugna sin-
nen, och till beqvämlighet för alla dem, som icke äro till-
45

räckligt fromma, tillräckligt enfaldiga och tillräckligt väl-
stämda mot de runda magarnas och de lugna sinnenas in-
nehafvare, har man gifvit satan hopp om lön i expektans
och fejat upp våra fäders gamla hederliga helvete samt på
1883 års kyrkomöte voterat in det i den Heliga skrift, enär
profeternas, evangelisternas och apostlarnas bristande lokal-
sinne förmenat dem att någonsin få rätt på detsamma.

— Jag förstår dig ej, min far.

— Följ mig!

På svällande kuddar i den luxuösa budoiren ligger den
unga, nyblifna modren i en säng af fogelögonsträ, men hen-
nes .utseende förråder intet af den glädje, det ljufva kärleks-
svärmeri, vi eljest så naturligen känna, då vi i ett litet ro-
sigt barnaanlete finna vårt eget bristfulla jag utgifvet i en
ny och, som vi hoppas, förbättrad upplaga, utan de fläc-
kar på bladen och hundöron i kanterna, som lifvet och pas-
sionerna satt på oss sjelfve, ehvad ödet bundit oss i kalf-
skinn eller marokin.

Måhända är det derför att han, den gråhårige, frack-
prydde herrn med de sträfva, men änjiå cyniskt sinnliga
dragen, hvilken just nu tafatt smeker de fina, ringprydda
fingrarna, också har sin del i den lille. Måhända är det
derför, att de två hafva i hela verlden intet annat gemen-
samt än detta hem, som icke är något lyckans hem, och
detta barn, som icke är något kärlekens barn.

Men vid middagen eftér dopakten fattar herr kyrko-
herden sitt glas och talaf med en stämma, som grumlas af
rörelse och orrstek, om huruledes vår Herre, derest han el-
jest vill någorlunda göra sin skyldighet, ovilkorligen bör på
ett alldeles särskildt sätt omhägna och skydda den lille verlds-
borgare, hvilken talaren nyss haft äran och glädjen att in-
för Honom frambära såsom det lyckans hjertblomster, hvil-
ket fullbinder den krans af fridens och kärlekens tusenskö-
46	.

nor, som sirar det älskliga värdfolkets mönstergilla, af tro-
heten och dygden helgade samlif. Skål!

Några timmar senare sitter herr kyrkoherden på sin
skinnklädda skrifstol som en vredgad Jofur och talar för-
krossande ord till en stackars qvinna af folket, hvilken i
krampaktig gråt vrider sig inför Kristi ställföreträdare i
Ljungdala.

— och icke nog med den synd du begått emot
Gud; äfven mot samhället har du svårligen förbrutit dig ge-
nom ditt lastbara uppförande, ty på samma gång ditt namn
utstrykes ur lifsens bok, införes det i Ljungdala kommuns
fattiglängd, der du och ditt i synd, födda barn komma att
tynga, Gud allena vet huru länge, och Herrens förbannelse
skall alltid hvila öfver ditt felsteg.

— Men herr prost, jag trodde aldrig han skulle be-
draga mig, jag älskade honom så innerligt och han svor
att jag skulle bli hans hustru ...

— Nu kan det vara nog med prat; stig upp, så vill
jag i Herrans namn “skrifta“ dig!

För honom qch henne, som köpte och sålde det heli-
gaste menniskan eger för klingande mynt och “en ställning
i samhället“, hade kyrkan idel välsignelser; för honom, som
köpte för ljufligt tal och falskä eder, har kyrkan inte ett
ord, men för henne, som i kärlek och'blindhet offrade sig
sjelf, har kyrkan och dess målsman öfvernog af förban-
nelser.

Herr kyrkoherden behöfde luft efter sitt ansträngande
dagsarbete; han tog sin öfverrock och gick ut.

— Guds fre’ prosten!

■	— “Guds frid“, säger du Ola i Flålycke, och tror du
verkligen någon frid kan komma af att bekämpa våra la-
ster och passioner genom andra medel än dem Guds ord
angifver? Tror du att Guds frid sänker sina liljehvita duf-
47

vovingar öfver den afskrädeshög af oanständigt gyckel och
straffvärd hemlighetsfullhet, som nämnes goodtemplarlogenT
i hvilken jag med smärta hör att du ingått? Tror du nå-
got bättre sätt finnes att strida mot dryckenskapsdjefvulen
än att tillsammans med-sin af den helige unde och Brack-
stads konsistorium ordinerade själasörjare och hederliga soc-
kenbor bedja Gud i församlingens nybygda, prydliga kyrka?'

— Ja, det är nock sant att jag gaf mig till good-
templarne ett slag, men. inte ska’ vördi prosten va’ lessen
för dä, för nu har jag gått ifrån dom Tgen.

— Hvad säger du; är det verkligen sant, min käre-
Ola? .

— Ja, min själ är’ det så, och i går qväll va’ ja’ ful-
ler som ett svin igen.

— Gud välsigne dig för det ordet Ola, ty det är san-
nerligen bättre att en menniska super lite smått i tron på.
sin frälsare än att hon räddar sig utom -”systemet”.

— Men, sade den lille, kyrkan är .väl ändock god att
ha; bjuder hon också inte, så mycken tröst i lifvet, så bju-
der hon dock alltid försoning i döden.

— Hon gör så, min son, och vill du se huru hon gör
det, så följ mig till dödens åkerland.

På kyrkogårdens snö föllo eftermiddagssolens strålar
mattare än vanligt, ty de nästan fördunklades af stjernor,.
kraschaner och uniformer. På en väldig lår af den der for-
men ni vet, som antyder att en medvandrare i jemmerda-
len der fått sin sista bostad, tronade kransar i mängd, stäm-
ningen var högtidlig och pastorn stod och svalde sina tå-
rar — eller kanske det bara var en bränd mandel — dä
han lyste frid öfver stoftet. Sedan höllos vackra tal utom
ritualen af yittre, lärde och i den glänsande ordafogningens
konst nogsamt förfarne män, “hvarjemte hymner sjöngos af
en vald dubbelqvartett.“
48

Under sjelfva jordfästningen hviskade en främling och
en stadbo :

— En af landéts ädlaste män?

— Ja, han hade alltid “hållit sig uppe“, som man säger.
Hade han velat, skulle han nog kunnat blifva en insigtsfull
politiker, ty ingen hånade oppositionen eller klandrade re-
geringen så skoningslöst och skarpsinningt som han, men
hans lugna, fridälskande själ tvekade aldrig i valet mellan
en taburett och en gåslefverpastej, Som konstnär och för-
fattare hade han också utan tvifvel kommit att gå långt,
om han bara kommit sig för att börja, men det var nå-
gonting verkligen nobelt i hans sjelfkritik, och fastän jag
aldrig vet om han någonsin hängifvit sig åt Linnés veten-
skap, tror jag dock att han på pricken kände både lagerns
■och kronärtskockans värde.

.	— Hvad hade han då uträttat?

— Â just ingenting vidare, men han kunde ha lefvat
^änge än, om inte källarmästar’n på “Svanen“ just nu rå-
kat få hem ett träd famöst delikata ostron.

oss,, barmhertige fader, nåd att söka det som
•evigt är, och alltid vandra så efter Din heliga vilja etc.“,
hördes just nu prestens slutord.

Kyrkogården såg skum och öde ut; det var som om
solen" gömt sig för att slippa se det sorgliga tåget. En qvinna
knäböjde vid den öppnade grafven, presten läste bara “fa-
der vår“ och “välsignelsen“, hålet i jorden igenskyfflades
■och allt var slut. —• Inga klockor gingo, inga tal höllos.

— Men det var ju inte den vanliga ritualen?

— Nej, det var den af kyrkolag stadgade sjelfspillings-
begrafningen.

— Hvilkens?

— En mans, som det egentligen aldrig var något riktigt
med. Han hade stora kunskaper och ett öfverlägset huf-
. vud, han var en blid, älsklig ande, men hann aldrig ens till
hofrättsnotarie eller sacri ministeriiadjunkt. Han var en
49

sådan der fantast, som verkade för folkupplysning och
hade på egen bekostnad, ehuru han ingenting egde, upprät-
tat ett par skolor, som gingo så der temligen. Men så öf-
verfölls han af ett outhärdligt kroppsligt lidande, som om-
töcknade hans klara, ljusa hufvud och kom honom att
glömma, det menniskan, Guds konstigaste strängaspel i den
stora verldssymfonien, bör ljuda tills den store kapellmästa-
ren derofvan skyn sjelf ger tecken till finalen. Den unge
mannen fann tystnad bättre än dissonnanserna, som skuro
genom hjerna, merg och ben, och — nu har du sett huru
kyrkan hämnats.

— Välsignelse öfver kyrkan, den hulda modren, som
straffar i kärlek, straffar den aflidne och de efterlefvande
anhörige, brännmärker skyldige och oskyldige!

— Förbannelse öfver skökan, som dömer dem, som
bättre äro än hon!

Nu började det ljusna alltmera för det nya årets för-
sta dag. Den späde tronarfvingen, som i början varit så
vördnadsfull mot den gamle riddaren, hade vuxit förunder-
ligt och började redan uppträda med herskarelater medan
gamlingen kröp ihop till en dvergs dimensioner. Bilderna
vexlade med blixtsnabb hast och jag hann inte ögna ige-
nom hvarken alla eller hälften, men i förbifarten såg jag
ändå, huru slätkammade skolfuxar gingo omkring och frå-
gade sina lärjungars pappor, huru många skorpor piltarna
plägade doppa i morgonkaffet, huru långa stolsben de hade
i matsalen och hvilken tvålsort de begagnade vid morgon-
tvagningen.

Jag hörde en hes och utsjungen tenor, som med exe-
kutiv myndighets hjelp forslats från utlandet för att låta illa
för Stockholmspubliken för 12,000 kr. om året.

Jag såg den smithska guldkalfven dansa cancan på
disken i tomma bolagskrogar, och jag hörde det gamla

Ur dagens krönika. IV. 1.	4
50









Höökenbergska “Alla barn i Ring!“ samt såg “ringarna“
falla sönder af sig sjelfve, sedan de stora barnen med blus
och slägga tröttnat på de oviga leksakerna.

Jag hörde en ny lära om att den svenske arbetaren
kunde supa sig till välstånd genom att få 50 procent af det
uppsupna beloppet i pension eller, låtom oss säga rent ut:
deliriumspremium.

Jag såg vördige patres, genom den ecklesiastiska kon-
tinuiteten vanbördige ättlingar, af Saxo Grammaticus, samlas
vid Lundagård och disputera om huruvida englarna hafva
kroppar. Men de englar, som osynlige sväfvade omkring i
salen, de leddes vid förfärligt, förthy de hade intet att tvi-
sta om, då de alla voro enige om att de vördige patres icke
hade själar.

Jag såg ett fattigt folk utpinas med höga skatter för
att få 5 millioners öfverskott i statskassan, och jag såg en-
gelska jernvägsskenor, dyrt betalda med svenska pengar,
sträckas ut öfver samma fält, hvarur de brötos som malm.

Jag såg en fransk hetär för första gången i sitt lif i
sällskap med aktningsvärda qvinnor, och jag log ett bittert
löje vid tanken på att de qvinnorna just skulle vara naiva
svenskor ur Stockholms la haute volée, och att det vatten,
hvarpå de lustforo vid midnattstid, just skulle vara vår
gamla hederliga Mälare.

Jag såg en talmaskin och fann den obehöflig vid tan-
ken på herrar Nyström, von Bergen och Klinckowström.

Jag hörde Arlbergs svanesång och sökte fåfängt efter
idealet på “Malles“ skönhetstäflingar och i professor Sars’
åtal mot Marcellus.	-	-

Jag såg tjocka patroner på lyckade landtbruksutställ-
ningar hålla rätt snygga skåltal för samma fosterland, som
de på riksdagen vägrat att med ett enda finger försvara,
, och jag beundrade kulturens framsteg, då samma känslor,
som fordom kräfde offret af blod ur flammande hjertan, nu
nöja sig med Roederer ur slipade glas.
51

Hell eder, I försvarsnihilister ! Fäderna offrade för fo-
sterlandet endast sina lif; hvad var väl deras offer mot ert,
I spillen ju både — heder och ära — — —

Hvilken ensidig nyårskrönika! Inte ett ord om det goda,
vackra och glädjande, vi ha att minnas från det flydda året!
Vi hade åtminstone rätt att fordra någon belysning i all-
mänhet»af mensklighetens utveckling.

Hedersvän! Vår tid har lofqvädare nog, som framhålla
dagrarna i nuets anlete; jag har blott här gjort till min upp-
gift att flyktigt och antydningsvis skizzera några få af skug-
gorna der i.

Att menskligheten utvecklas, är jag visst eljest den
siste att förneka. Jag var just nu inne i skräddare X:s eta-
blissement, då denne gudsbelätets karrikatyrrestauratör stod
och tog mått af presidenten Z. till ett par plagg af den sor-
ten, utan hvilka def icke på länge hört till god ton att um-
gås i societeten.

— Herr presidenten är fyra och ett halft turn tjockare
öfver magen i år än i fjor, sade skräddaren.

Jo, visst utvecklas menskligheten.
Den literära och politiska venstern i Danmark,

Af A. Cantor.

Köpenhamn 16 jan. 1884.

Det tyckes gifvet, att vi här i Danmark hvarje år vid
nyårstiden skola ha en literär rörelse ; för tre år sedan stod
den stora striden, öppnad af Drachmann, fortsatt med långt
större talang och mognad af Schandorph, en strid som var
den nya riktningens uppgörelse med Plong, hvilken sedan
den tiden saknat allt inflytande. Kort derefter afstannade
hans verksamhet i hans tidning “Fædrelandet“, hvilket upp-
hörde att utgifvas, och några dikter med rasande utfall mot
den nya skolan, dem han offentliggjorde nyss före förliden
jul, ha fallit till marken utan att någon menniska lagt märke
till dem eller omtalat dem.

Kampen i år har icke stått mellan de unga och de
gamla, den har stått mellan de unga inbördes. Återigen i
år är det Drachmann som har börjat.

Då år 1871 den andliga frihetens fana hos oss höjdes
af Georg Brandes, då var den 25-årige Drachmann den,
som först och med största hänförelse följde densamma. I
några mycket ungdomliga, men till stor del underbart sköna
dikter stormade han vida starkare och mera våldsamt, men
också vida mindre medvetet än Georg Brandes, löst mot
det bestående, ja han betänkte sig icke ens på att blifva
entusiasmerad öfver franska kommunen.

Då efter hand allt hvad som hos oss hade någon
betydelse slöt sig till den nya riktningen, bildade dessa
53

män en skola, en klick, och Drachmann var en af de ifri-
gaste här.

Detta borde han aldrig hafva varit; han passar så att
säga icke till att sluta sig till något parti. Han är för
obändig, för oregerlig, för mycket egoist till att kunna offra
något för andra.

Och just den nya riktningen passade icke för Drach-
mann. Flera af deras män hade en starkt vetenskaplig
prägel, alla voro män med många kunskaper och stor kun-
skapstörst. Drachmann hyser icke detta begär. Han är
icke stadig, icke flitig, icke djup nog att kunna drifva sy-
stematiska studier. Och småningom började ju den skola,
han tillhörde, att äfven såsom förutsättning för skönlitera-
turen kräfva grundlig kännedom om den ena eller andra
riktningen af lifvet.

Men på det sättet vill Drachmann icke skrifva. Han,
hvilken såsom kanske knappast någon dansk skald före
honom har formen i sin makt, han hvars dikter äro så
omedelbart hänförande, han vill, när han skrifver prosa,
lysa genom stilens prakt, han vill skrifva en lyrisk prosa,
och han vill hafva lof att se ljust och gladt på lifvet, vill
skrifva romantiskt emellanåt, han anmäler förhinder, när
lasten och eländet skall skildras, han vill icke studera, utan
fantasera.

Ovilkorligen bör han ha rätt härtill. Han är stor nog
för att midt i vår realistiska tid kunna bryta sig en egen
bana. Emellertid blefvo hans gamla vänner till en stor del
misslynta, och alla visste att ett spändt förhållande inträdt
mellan honom och den nya riktningens ledande män. Det
hade för dem utfallit ganska egendomligt. Då de för tolt
år sedan framträdde, blef det ingen ända på de begabberier,
som regnade öfver dem från dem, hvilka dittills fört ordet.
De unga voro män med rika kunskapsskatter, hemtade i
frakter som dittills ingen hos oss hade beträdt. Detta kunde
icke tålas, man störtade sig öfver dem, likgiltig för om man
samtidigt blottade sin egen okunnighet.
54

Men småningom slöto sig allt flera och särskildt alla
författare af rang till den nya riktningen, och det stod
knapt en ordentlig kritiker qvar, som ville kritisera den.
Och då skedde det märkliga, att under de sista tolf åren
är förhållandet sålunda ändradt, att det är den nya literära
riktningens män, som blifvit de tongifvande i literatur och
kritik. Men med inflytandet har också kommit en stundom
öfverdrifven sjelfkänsla och en betydlig förnämhet, och sär-
skildt slöt sig kring klicken en del män, som aldrig hade
uträttat något, men som kände med sig desto mera. Den
tidigare kufningen alstrade ett icke alltid tillräckligt däm-
padt begär att vilja kufva. Det uppstod en lust att ingen-
ting tåla, som icke helt och hållet tillhörde riktningen.

Och sålunda kom det sig, att den nya tidens män,
för att utöfva inflytande, väl slöto sig till den politiska
venstern, till demokratien, men dock samtidigt blefvo allt
mera odemokratiska, allt mer isolerade. Deras taktik förde
dem till det folkliga, men deras verksamhet bar en prägel
af intelligens-aristokrati; man var benägen att lägga allt på
en Prokrustes-säng och mäta det efter, huruvida det följde
de doktriner, som den nya riktningen accepterade. Och
den andliga öfverlägsenhet, hvarpå man gjorde anspråk,
blef derför ofta en andlig inskränkthet; man hade icke nog
andlig elasticitet för att förstå andra andliga’ kraf än ens
egna, en brist som framför allt ogerna må vidlåda en i
hög grad kritisk riktning, och som heller icke skulle hafva
varit så dominerande, så vida icke Georg Brandes för en
följd af år lemnat Danmark och bosatt sig i Berlin. Hans
fina, böjliga 'och rörliga ande skulle hafva hindrat en sådan
utveckling eller rättare brist på utveckling.

Så kom det ryktet ut, att Drachmann skulle uppträda
polemiskt mot den nya riktningen, och man tänkte att han
skulle gå löst på dess trånga och afsöndrade ställning, men
det gick icke sålunda. Han utgaf nu till jul något som
han kallade en reseskildring och hvari han berättade om
en vistelse i Ostende och i Brügge. Och i dessa fantastiska
reseminnen lät han Ostende vara representanten för allt
det nya och osunda, kurtisanernas och flanörernas bad-
ställe, medan Brügge var hemmet för det gamla, det sunda
och solida, härden för “den flamska rörelsen,“ d» v. s. för
de nationela belgiska försöken att afskudda sig det franska
inflytandet i literatur och konst, att sätta det flamska språ-
ket i högsätet i stället för det franska. Och dessa rörelser
förklarade han sig vilja öfverflytta till Danmark och slutade
så med ett rasande utfall mot den franska doft, som skulle
hvila öfver den nya riktningens alster hos oss.

Detta utfall mot den nya tidens män måste falla till
marken, intet kunde vara löjligare än att gifva dem skul-
den för våra franska sympatier. Dem ha vi lärt af de
nationalliberala, de rotfästes efter 1864 och voro ett natur-
ligt uttryck för den ovilja, som vi måste nära mot Tysk-
land, hvars fiender helt naturligt kommo att stå för oss
som vänner, och hvilka skola göra det, så länge vi alla
ännu kunna minnas 1864. Det är möjligt, att det kan vara
klokt, att göra opposition mot Frankrike i de land der lan-
dets eget språk tränges åt sidan för Frankrikes, men derom
är icke tal hos oss. Vi uttrycka oss alla helst på vårt
modersmål ^>ch våra författare begagna intet annat. Det
är omöjligt att om vår literatur påstå att den är fransk,
den är ingenting mindre.

Hade derför än måhända Drachmann tänkt att slå
ned på de fel, som vidlådde den nya riktningen, så gjorde
han det icke. Han slog, men han gjorde det vildt, i blind-
het, slog till mycket som han säkert i lugna ögonblick icke
skulle haft något emot.

Förutom det franska, var det särskildt öfver två saker
som han utöste sin harm; den ena var det, att han blifvit
vilseledd, harmen öfver att han hade tillhört dem, som han
nu angrep. Men ensamt han sjelf bär ansvaret derför;
det är ingen som har tvungit honom. Känner han nu för-
trytelse deröfver, så blir detta en sak mellan honom och
hans föregåenden, hvilken borde afgöras inom lyckta dörrar.
56

Har han utan pröfning och kritik störtat sig in i en rörelse,
så ar det en stark sjelfanklagelse, ingenting vidare.

Det andra, Drachmann gick löst på, var hvarken mer
eller mindre än sjelfva vetenskapen. Han ville väl blott
hafva angripit den vetenskapligt gnlagda romanliteraturen,
men rasande som han var kunde han icke se, och gick
löst på vetenskapen i det hela. Alla de som studera, fram-
för allt de som studera naturvetenskaperna, genom hvilka
dock åtskilliga framsteg kommit oss till godo (ångfartygen,
telegrafen och andra småsaker) togos för hufvudet.

Hela hans bok var alltså blott en omogen produkt,
men det oaktadt blef den mottagen med öppna armar af
hela vår höger, framför allt af godsegarpartiet, som egent-
ligen fann, att han hade ganska rätt i att angripa veten-
skapen och hvars organ derför ocjkså förklarade, att man
var villig att taga Drachmann till literär anförare. Han
hade ju väl tidigare begabbat högern och deras ledande
män, och han var ju heller icke ännu en man som man
ansåg sig kunna fullkomligt lita på, men han var i alla
fall en absolut framstående begåfning, och den literära hö-
gern har hittills icke kunnat åstadkomma en sådan. De
måste derför vara glada öfver Drachmann, om de kunde
räkna honom ibland sig.

Men för enhvar, som förstår Drachmanns personlig-
het, var det klart, att detta högerns hopp icke skulle gå i
uppfyllelse. Han kan väl i lidelsefulla ögonblick, retad öf-
ver den enligt hans mening oriktiga väg, som hans gamla
meningsfränder slagit in på, göra hänsynslösa angrepp emot
dem, så hänsynslösa att det kan se ut för den ytlige, som
om han gått förlorad för framåtskridandet och kunde tagas
som god pris af reaktionen. Men det är icke så. Han,
hvars första dikt hette “Engelska socialister“ och vitnade
om djup sympati för arbetarnes sak, och som sedan dess
har skrifvit underbart sköna poem om de fattiges nöd och
olycka, han skall alltid uppröras öfver orättvisan och lyfta
sin röst mot brutaliteten. Det har varit det innersta i ho-
57

nom då han började, det är säkert på samma sätt ännu,
han skall alltid helst vara på den sidan der det kämpas
för de mångas rätt emot fåtalets privilegier. Men oklar
som han är, skall han stundom kunna misstaga sig, sällan
starkare än i sitt senaste uppträdande, svårligen värre än
att hans förtjenster kunna bringa detta i glömska. Med
hans natur skall sådant icke kunna undvikas. Hans per-
sonlighet är icke alltid i stånd att visa honom den rätta
vägen.

Det var alltså genast att förutse, att han snart åter
skulle visa sig stå till venster, och han har redan gjort
det, i det han den 1 januari publicerade en nyårsdikt i ett
af våra vensterorgan. Han är blott icke längre i sträng
mening inrullerad i något parti, men det behöfver han ju
heller icke vara. Han hör särskildt icke till den literära
venstern, som alltså för framtiden räknar en mindre under
sin fana än förut.

Men detta är icke det värsta, som vid nyårstiden har
drabbat den nya riktningen. Långt allvarsammare är det,
att brytning uppstått mellan en af dess män, fil. dr Edvard
Brandes och den danska demokratiens ledare, folketingets
ordförande, Berg. Ty Berg är icke, som Drachmann, en
lättrörlig natur, hvilken gör täta krumsprång, han är fast
och solid, hans .karakter är höjd öfver tvifvel, hans frihets-
sinne har bestått profvet och hans handlingar afvägas. När
han bryter med någon, är det icke stämning eller lyrik,
det är öfvervägdt, det är allvar.

Det är nu något öfver tre år sedan en allians slöts
mellan den politiska och literära venstern, som förut hade
hållit sig fjerran från politiken. Den fick sitt dokument, då
Edvard Brandes stälde sig som den radikala vensterns kan-
didat vid ett folketingsval på Langeland och på valdagen
uttryckligen förklarade att han “trodde hvarken på judarnes
eller de kristnes Gud.“

Denna allians helsades säkert af de flesta venstermän
med glädje, men det fans också många, bland dem under-
58

tecknad, som ansåg den för ogynsam, och jag framstälde
en sådan uppfattning uti denna tidskrifts tredje häfte för 1881.

Jag framhöll då, att Bergs styrka hittills varit det, att
han representerade det stora, breda danska folket med alla
dess fel och dess företräden, men det vida öfvervägande
flertalet af danskar är religiöst, och fritänkeriet står för det
som någonting främmande, hvarifrån den enkle mannen
helst må hålla sig fjerran. Man kan anse denna religiositet
såsom gynsam eller ogynsam, det afgörande är att den är
ett faktum. Intet vore lyckligare, än om de literärt-religiösa
och politiska partierna kunde samverka öppet, men .när
detta under de gifna omständigheterna är oklokt, böra de
en tid ännu göra det i hemlighet. Och denna allians borde
flera år ännu ha varit en hemlig, icke en offentlig för-
lofning.

Sådan den eklaterades 1880, kunde den blott blifva
till skada för begge parterna, för de radikala som fingo en
ogynsam ställning i förhållande till befolkningen genom en
allians med fritänkare, och för fritänkame derför att de
politiskt taget anteciperade tiden genom att framträda som
politici, medan de ännu voro så få. Och om de dock kun-
nat gifva den radikala venstern ett värdefullt understöd,
men detta var omöjligt, eftersom de saknade kännedom icke
om politiken i dess allmänhet, utan om den politiska de-
taljen, som de funno under sin värdighet. De ledo näm-
ligen af aristokratiskt intelligenta, fina förnimmelser.

Det var detta, jag utvecklade strax efter att alliansen
var afslutad; inom vensterpartiet funnos säkert de som
hyste samma uppfattning, hr Berg hyste den icke. Han
blef i denna punkt starkt påverkad af sin partikamrat Hö-
rup, hvilken står fritänkarne mycket nära. “Morgenbladet“,
den radikala vensterns partiorgan, som väsentligen uppbars
af Hörup, som är en lysande journalistisk förmåga, och
hvilket blad Berg hade i sin makt, öfvertogs från 1 jan.
1881 af Berg, Hörup och Edv. Brandes, hvilka alla tre
namngåfvo sig som utgifvare, sålunda alt Berg reserverade
59

sig rätt att efter tre års förlopp kunna uppsäga kompani-
skapet och ånyo blifva den bestämmande i bladet.

För så vidt denna förening skulle kunnat ega bestånd,
måste man från alla håll visat en utomordentlig hänsyns-
fullhet; särskildt borde detta varit fallet med Brandes och
Hörup, som fingo att göra med bladets dagliga ledning,
hvilken Berg icke hade tid att taga sig af. Det var itke
lätt att under samma ledning förena Bergs folklighet och
grundtvigianism, som fordrade positiv, sund näring för landt-
mannaklassen, Edv. Brandes’ utprägladt kritiska lynne, som
sökte verka på köpenhamnarne genom spirituela, literära
artiklar och genom en följetong som öfversatte Zola, och
slutligen Hörup, som hyser varm sympati för den brandeska
riktningen, men som i alla fall tills vidare icke ‘'vill förklara
sig för fritänkare, derför att han är rädd för att derigenom
skada sin politiska ställning. Denna hänsynsfullhet blef icke
iakttagen.

Det har länge varit en offentlig hemlighet att Berg
kände sig starkt missnöjd och långt ifrån fann sig tillräck-
ligt hänsynsfullt behandlad. Säkert har han under sam-
arbetet vid Morgenbladet mer än en gång stött på fina för-
nimmelser, hvilka tycktes honom intaga en allför deciderad
ståndpunkt, ofta har han väl törnat emot en klick, som
han trots allting icke var inne uti och som han fann ari-
stokratiskt afstängd, tillskrifvande sig ett inflytande, som
ingen annan kunde få det infallet att tillerkänna densamma
och hvars medlemmars existens väl till på köpet var okänd
för de allra flesta samtida. Det är svårt att värja sig för
en känsla af att särskildt vid vissa tillfällen icke tillräcklig
hänsyn togs till Bergs ställning och till det faktum att bakom
honom stodo tusenden, det stora folket, hvilket tänkte så-
som han.

Det var särskildt två bestämda tillfällen, vid hvilka
Berg fann att man tagit alltför litet hänsyn till honom.
Det var vid Luther- och Grundtvigfesterna. Den sistnämda,
i hvilken Berg deltog, firades med stor högtidlighet af grundt-
60

vigianerna, och den dagen den egde rum funnos ledande
artiklar om Grundtvig i samtliga Köpenhamns tidningar,
utom i — Morgenbladet, hvars utgifvare var den ende Kö-
penhamnsredaktör, som deltog i festen. Onekligen såg detta
märkvärdigt ut. Berg genomdref då, att nästa dag stod
der en artikel om Grundtvig, men denna artikel, som var
undertecknad af Edv. Brandes, var mycket osympatisk och
hård mot Grundtvig, och bar tydlig prägel af att vara fram-
tvungen. Berg yttrade sedan, att han mycket väl kunde
arbeta tillsammans med en fritänkare, men icke med en
man som var så ensidig, att han icke kunde uppskatta
Grundtvigs och Luthers betydelse. Vid Luthersfesten inne-
höll icke heller Morgenbladet någon ledande artikel.

Härtill kom också, att alliansen ingalunda gjorde Berg
den nytta som han hade väntat. Han slöt på sin tid- alli-
ansen med den literära venstern i den föreställningen att
derigenom kunna vinna Köpenhamn. Han hörde röster om,
att vann han än icke på denna väg genast de stora breda
samhällslagren i hufvudstaden, så vann han enstaka ut-
märkta namn, allt Here och flere, och det var på detta det
berodde. Efteråt skulle så mängden komma. Det ljöd för
hr Berg som en sirénsång, och den drog honom till sig.

Men så gick det icke. Morgenbladets abonnements-
antal steg blott mycket obetydligt i hufvudstaden och på
landet var det icke tal derom. Berg såg alltså, att hans
nya allians icke vann Köpenhamn för hans sak. Ty säkert
utbredde vensteridéer sig allt starkare i hufvudstaden, otvif-
velaktigt fmgo köpenhamnarne efter hand en helt annan
uppfattning. af honom, än de hade haft förut, men det var
icke hans allierade, som åstadkommo detta. Han ville ge-
nom dem träda i förhållande till Köpenhamnarne, han ville få
tillfälle att tala till dessa, men ett sådant gafs aldrig. “Det
var icke klokt, det var icke passande, man borde vänta
något ännu, man måste vara försigtig.“ Berg fick ingen
nytta af sina allierade.
61

Så stiftades i förliden november månad af frisinnade
män från helt andra kretsar “Köpenhamns liberala valmans-
förening“ den stiftades icke af, kanske snarare i trots af
Edv. Brandes och Hörup. Det skedde utan betänklighet,
utan den vanliga skuggrädslan, raskt och beslutsamt. Det
hela försiggick på några få veckor, derpå kom inbjudningen,
och 4 à 5,000 följde densamma. Styrelsen arrangerade ett
Kasinomöte, den inbjöd Berg att tala, här gafs för honom
ett tillfälle som hans allierade aldrig hade kunnat eller ve-
lat skaffa honom.

Och då Berg framträdde i Kasino, då helsades han
med jublande hänförelse; från tusentals köpenhamnare ljödo
kraftiga hurrarop upp emot honom. Han stod midt ibland
hufvudstadens män och aldrig hade han blifvit helsad hjert-
ligare än här. Hade han behöft hysa betänkligheter för
att tala till köpenhamnarne? Hvarför hade han icke gjort
det för lång tid sedan? Och var det hans allierades skull,
att han nu kommit derhän? Jag tror att den nya situa-
tionen blef uppgjord denna afton i Kasino, medan bifalls-
stormen brusade upp emot Berg.

Ty Berg fick denna afton ett intryck af, att hans al-
lierade • velat hålla honom borta från Köpenhamn, att de
väl velat för sin del genom honom vinna inflytande på
landet, men att de icke velat delaktiggöra honom af infly-
tandet i Köpenhamn. Nu fick han helt andra män att tacka,
i fall han vann ett sådant.

Så‘ beslöt han att till nyåret bryta med Edv. Brandes,
och han gjorde det. Då han alltså derigenom förlprade en
kraft, ville han vinna annat i stället, och beslöt att låta
Morgenbladet — hvilket stiftades såsom vensterns gemen-
samma organ — men som under striden mellan radikala
och moderata slöt sig absolut till de förstnämda — å nyo
blifva gemensamt organ och lät i stället för Brandes den
framstående moderate folketingsmannen F. Boysen inträda
i redaktionskomitéen tillsammans med Berg och Hörup.
Den sistnämnde ville emellertid icke hafva något med Mor-
62

genbladet att göra, utan såsom absolut ensamrådande re-
daktör, och eftersom Berg fruktade att Hörup under sådana
förhållanden åter skulle låta den förra riktningen ensidigt
råda, kunde enighet icke uppnås. Hörup afgick nu och tog
i sista numret af Morgenbladet för 1883 afsked af publiken,
i det han beklagade att den krets af utmärkta män från
konstens, literaturens och vetenskapens verld, som under de
senaste tre åren blifvit samlad vid Morgenbladet, nu var
upplöst och splittrad.

Dessa ord voro i hög grad öfverdrifna, liksom hela
den betydelse, som varit tillskrifven denna brytning, öfver
hufvud har varit betydligt öfverdrifven; högerpressen har
naturligtvis, smickrat sig med att låtsa som om allt nu vore
förbi för venstern, liksom Edv. Brandes och de, hvilka stodo
honom närmast, kanske också önskat, att då de icke längre
skrefvo i Morgenbladet, detta då skulle vara liktydigt med
att ingen af den literära venstern gjorde det, så att man
hädanefter kunde förklara hvarje samverkan mellan den
literära och politiska venstern för afbruten.

Men så har det lyckligtvis ingalunda gått. Hvad som
skett betyder att Berg förklarat sig ur stånd att samarbeta
med Edv. Brandes, och konseqvensen häraf har varit att
den literära vensterns ring blifvit bruten och att partiet
förlorat sitt dominerande inflytande på Morgenbladet och
följaktligen icke längre har något dagblad till sitt förfogande.
Men det betyder ingalunda, att Berg uppsagt den literära
venstern tro och huldhet. Han önskar tvärtom, att den
skall verka i Morgenbladet och flera af dess män ha också
redan under förra hälften af januari gifvit bidrag dertill.
Emellertid existerar den literära venstern icke mera som
parti och särskildt icke såsom ett parti i hvilket Edv.,Bran-
des intager en af anförareplatserna.

Genom hvad som skett har alltså ingenting väsentligt
gått förloradt för frihetens och framstegets sak. Det är
olyckligt, att en journalist af Hörups rang är utestängd
från ett blad, som har honom att tacka för så mycket, men
63’

det antages också att han jcke inom synnerligen lång tid
skall å nyo vara med i Morgenbladet.

Till ersättning har nu en verklig fördel uppnåtts der-
igenom,. att den nya situationen åstadkommit en närmare
sammanslutning mellan radikala "och moderata. Dessa män
hörde naturligt tillsammans och sluta sig alla till gemen-
samma demokratiska idéer, och blott personliga skäl, hvilka
aldrig borde hafva åstadkommit en så långvarig skilsmessa,
ha varit skuld till den ty värr alltför stora ifver,' hvarmed
radikala och moderata nu under en rad af år ha förföljt
hvarandra.	.

Samtidigt spridde sig i Köpenhamn de vildaste rykten
om Bergs motiver. Berg hade varit på flere audienser hos
konungen; vid dessa hade Hans Maj:t låtit förstå, att han
i och för sig icke skulle hafva något emot ett vensterkabi-
nett, så vida blott icke detta parti hade slutit sig till fri-
tänkarne och visat obenägenhet att främja försvarssaken.
Berg hade då lofvat att genast göra sig af med dessa och
erbjudit sig att till förs vars väsen det lemna 50 millioner
kronor, hvilket långt ifrån är så mycket som den nuvarande
regeringen begär, men likväl alltid bättre än intet. Nu upp-
fylde han första delen af löftet och skulle sedan bli minister
för att uppfylla det andra.

Dessa rykten, hafva, lindrigast sagdt, varit icke obe-
tydligt öfverdrifna. Sanningen är den, att enligt hvad flere
tecken antyda, önskar man vid hofvet att komma i ett vän-
ligt förhållande till Berg, som varit inbjuden till åtskilliga
hoffester, liksom Hans Maj:t visat honom ovanlig artighet,
när Berg i egenskap af Folketingets ordförande haft audiens.
Bet är antagligt, att detta kan tydas såsom ett tillkänna-
gifvande af, att nu äfven konungahuset är uttröttadt af den
nu varande sakernas ställning och vill bana vägen för en
öfvergång. Till våren — så vida det icke på grund af en
upplösning sker förut — skola nya allmänna val ega rum
till Folketinget. Venstern skall genom dessa säkert icke
bli försvagad; tvärtom är det all sannolikhet för, att den
64

skall eröfra någon af de 27 platser, som högern ännu har
q\ar af de 102 folketingskretsarne.

När nu i det hela taget, till och med i de reaktionära
högerkretsarne, en något annorlunda stämning än förut sy-
nes skola arbeta sig fram, så har säkert den ofvan omta-
lade bildningen af “Köpenhamns liberala valmansförening“
mycket bidragit dertill. Denna förening stiftades för ett
par månader sedan med uppgift att samla icke blott ven-
stermän, utan äfven liberala högermän, så att egentligen
blott den ministeriela högern var utesluten. Föreningen
blef på det mest lidelsefulla sätt angripen i hela höger-
pressen. Den blef kallad “en maskerad vensterförening“,
och Köpenhamns borgare afråddes på det ifrigaste från att
ingå deri samt uppmanades att sluta sig till den redan i
flera år bestående “Högerns arbetare- och valmansförening“,
som samtidigt ifrigt gjorde reklam för sig genom annonser
och på annat sätt. .

Det oaktadt hände sig det öfverraskande, att förenin-
gen under loppet af några dagar fick öfver 4000 medlem-
mar, flere än högerns förening kunnat samla under åratal.
Och då den liberala föreningen i december höll sitt Kasino-
möte, försiggick en ofantlig tillströmning dit. Inemot 2000
deltogo i mötet, och lika många måste gå sin väg utan att
få plats. Och sjelfva mötet var ovanligt lyckadt, ett af de
vackraste möten som på många år hållits i Köpenhamn.
Bästa beviset på, huru väl det utföll, ligger deruti att
högerbladen blefvo ense om att icke göra något referat
deraf.

Detta måste nödvändigt göra ett starkt intryck, då
det klart visade, i hvilken riktning stämningen går i huf-
vufvudstaden. För få år sedan skulle det varit svårt att
skaffa gehör åt en vensterpolitiker, framför allt en så ut-
präglad som Berg; nu helsades han med ett så uppriktigt
jubel, att intet tvifvel kunde ega rum om hans popularitet
i vida kretsar af hufvudstaden.
65

Just under denna period, då reaktionen har plats i
regeringen, utbreder sig öfver, hela vårt land en äkta li-
beralism. Den skall tillintetgöra alla försök att åstad-
komma skilnadsmärken bland folket, vare sig efter stånd
eller efter religiösa åsigter. Den skall, trots alla hinder,
föra segern med sig och leda traditionerna från 1848 framåt
i ett vackert och lyckobringande spår.

Ur dagens krönika. IV. 1.
Bref från Finland

Helsingfors i januari 1884.

Herr redaktör!

En till julen .utkommen broschyr — “Om våra parti-
förhållanden“ af A. ALeurman — gifver mig anledning att
begypna mina meddelanden till “Dageps krönika“ med den
fråga, som för närvarande är den mest brännande hos oss,
som trycker sin stämpel på allt, vårt görande och låtande
samt gifver partipolemiken en aldrig sinande fond af tviste-
ämnen. En korrespondent, som vill lemna någon inblick i
våra förhållanden, kan ej undgå att vidröra denna fråga,
och då kan han lika gerna göra det först som sist. Den
broschyr, för hvilken jag går att redogöra, har dessutom
väckt ett icke ringa uppseende härstädes, och ännu i den
dag som är kommenteras den lifligt i pressen. Orsaken
dertill är väl närmast författarskapet, som härrör af en
bland fennomaniens ifrigaste koryfeer. Motståndarne kastade
sig naturligtvis genast öfver skriften, som blifvit granskad
och skärskådad ur alla möjliga synpunkter. Striden flam-
made upp på nytt, och dock ville broschyren icke vara en
stridshandske, utan snarare ett fredens olivblad. Att den
likväl blef det förra i stället för det senare, beror ihufvud-
sakligen på dess egen beskaffenhet, såsom längre fram skall
visa sig.

Först några ord om författaren.

Kommunalrådet A. Meurman är hufvudsakligen känd
som bondeståndets ledare vid våra senaste landtdagar, hvar-


jemte han uppträdt som en synnerligen hetsig artikelför-
fattare i den fennomanska tidningen Morgonbladet. På se-
naste landtdag väckte han uppseende genom sin petition om
judarnes utdrifvande från landet samt genom sin häftiga
opposition mot förslaget om 'gift qvinnas eganderätt, som
tack vare honom qväfdes i sin linda. Som bevis på stån-
dets förtroende blef hr Meurman emellertid vald till bank-
fullmäktig, hvarigenom hans verksamhet förflyttades från
provinsen till hufvudstaden, samt utsågs dessutom till bonde-
ståndets representant vid tzarens kröning i Moskwa. Insig-
ten om det olämpliga i att ståndet icke skulle representeras
af en verklig allmogeman framträdde dock så oförtydbart i
ståndet, att hr Meurman föranleddes att afsäga sig hela
representantskapet vid kröningen, för hvilket fall ståndet
uttryckligen valt tvänne suppleanter, bägge verklige bönder.
Men när tiden för kröningen närmade sig, blef förmodligen
frestelsen att se all den ståt, hvarom tidningarna redan på
förhand talade, fpr stor för hr Meurman. Ehuru den all-
männa opinionen ansåg lians afsägelse för definitiv och af-
görande, beslöt han icke dess mindre att resa till Moskwa.
Beslutet blef äfven verklighet. Hr Meurman afreste, åtföljd
af tidningarnas ironiska lyckönskningar.

Jag vet icke hvilka syner mötte honom på färden till
“Rysslands hjerta“ eller hvilka intryck den stora kröningen
gjorde på hans sinne. Kanhända harmades han djupt öf-
ver att se Finlands representanter inmängda bland de ryska
guvernementsstädernas deputerade, utan att ens å landets
vägnar få framföra någon särskild lyckönskan, eller kände
han sig sårad öfver att ej i likhet med sin föregångare vid
Alexander II:s kröning få blifva förestäld för tronföljaren.
Man har gissat så väl hit som dit. Säkert är att man trodde
sig kunna konstatera en förändring med hr Meurman efter
den resan. De häftiga och hänsynslösa artiklarna i Morgon-
bladet upphörde med ens, och det berättas att förf, efter
återkomsten under inflytelsen af sina reseintryck yttrat till
I	68	,

I	någon eller några af sina härvarande vänner: “nu kan det

I	vara tid för partierna i Finland att sluta fred.“

;	Öppnar man den broschyr, som förf, nu utsändt efter

i	en lång tystnad, sä kan man i sjelfva verket finna en be-
;	kräftelse på dessa ord. På tal om det berättigade i par-
;	tiernas tillvaro och deras nödvändighet för utvecklingens
i	gång, säger förf.: “Men om också slitningen mellan partier
hör till utvecklingens gång, så kan den dock, utan tvifvel.
leda äfven till fördert. Det sker, då allmänandan hos ett
folk ej är stark nog att tvinga partierna att underordna
sina enskilda intressen under det allmännas fordringar.“
Och när förf, sedan ôfvçrkommer till partistriden i vårt
land, konstaterar han, att hätskheten tilltager, och bifogar:
“De yttre förhållandena äro icke heller för oss lika gyn-
samma som för en tid sedan, och lemna ingen garanti för
att vi alltid skola beherska situationen.“	.

Det är dessa symptom, som enligt förf, tyckas mana
partierna i Finland att sluta fred. Hos mången tänkande,
säger förf, antagligen äfven i tanke på sig sjelf, innebor i
djupet af hans sinne en längtande fråga: står ej någon lös-
ning att finna? Och i slutet, sedan förf, från sin stånd-

I	o '

punkt anvisat en sådan lösning, utropar han: “Ty säkrast
af allt är: tidens tecken mana de tänkande till samman-
slutning i landets gemensamma intresse.“

Innan jag går till den lösning, som förf, förordar, vill
jag först söka uppvisa, huruvida “tidens tecken“ verkligen
äro sådana förf, antyder, utan att dervid framhålla några
fakta. Till en början kan det vara skäl att tillse, huruvida
de yttre förhållandena nu mindre än förut garantera lan-
dets förmåga att alltid kunna beherska situationen. I detta
afseende tror jag att förf:s pessimism är fullt berättigad.
Den östra horisonten är laddad med tunga och mörka mohi,
som vestersolen tyckes hafva svårt att genombryta. Det
stora tzarriket befinner sig efter sista regentombytet midt
upp i en reaktion, hvars verkningar tyckas sträcka sig ända
hit. Ett nytt parti kom till väldet och just det, som är
69

mest fiendtligt stämdt mot Finlands autonoma ställning. Den
nye generalguvernören, som - kom med det nya systemet,
har ända från början visat en betänklig tendens att vid si-
dan af landets senat och den finska komitén i S:t Peters-
burg göra sitt personliga godtycke gällande. Till hvilken
spets förhållandena redan kommit, visar föredragningen af
den senaste finska språkförordningen, som skedde gemen-
samt af ministerstatssekreteraren och generalguvernören,
ehuru den senare enligt våra lagar icke eger någon före-
dragningsrätt hos storfursten-kejsaren. Samtidigt spred sig
ett rykte, att den nye ministerstatssekreterarens ställning
blifvit vacklande och den fyra månaders tjenstledighet, hvar-
med han hugnades, betraktas af många såsom en öfvergång
till ett definitivt afsked från hela posten. Huru man sviker
våra förhoppningar, visar äfven frågan om motionsrätten.
Ehuru initiativet till densamma togs af den nya regeringen
sjelf och ehuru förslaget enhälligt accepterades af ständerna,
blef det dock förkastadt på högre ort, påtagligen af efter-
gift för den mot Finland afundsjuka ryska opinionen, såsom
framgår äfven deraf, att våra tidningar af högre politiska
statsskäl en tid förbjödos att alls vidröra denna fråga. Äf-
ven vid de högre administrativa posternas besättande -får
icke förtjensten göra sig gällande, utan det är-det i Ryss-
land så vanliga gunstlingssystemet, som här tyckes börja
göra sig gällande. Af allt detta har födts en oro i sinnena
och en känsla af osäkerhet, som alltid verkar förlamande.
Man känner sig stå alltför nära det gungffyartade, som i
våra dagar är så kännetecknande för det ryska samhället,
och det är allt detta man får tänka sig underförstådt, då
hr Meurman säger, att de yttre förhållandena ej erbjuda
någon garanti för att vi alltid skola beherska situationen.

Vänder man blicken från det yttre till det inre, så är
enligt hr M. partistriden förderflig, då allmänandan hos ett
folk ej är stark nog att tvinga partierna att underordna
sina enskilda intressen under det allmännas fordringar. Der-
med åsyftar förf, utan tvifvel den långt avancerade punkt i
70

partikampen, då de stridande partierna Vädja till främmande
makter, för att genom deras medling segra öfver sina mot-
ståndare. Har det gått så långt, då står ofärd för dörren.
Det har i sjelfva verket på senaste tiden framträdt symp-
tom, som tyda på att vi hunnit denna ödesdigra punkt i
partibataljen. Under namn af de “Petersburgska vägarnas“
politik har denna taktik redan länge bedrifvits i hemlighet
af det fennomanska partiet, men först efter den nuvarande
generalguvernörens ankomst till landet har man haft mod
att öppet framträda dermed. Denne blef redan vid sin
första entré helsad med inställsamma artiklar i de fenno-
manska bladen, hvilkas hufvudsyfte var att låta honom för-
stå, att han var den egentlige herren i landet, som borde
taga tyglarna i sin hand. Ehuru följderna af dessa obe-
tänksamheter nogsamt begynt visa sig och hota landet med
en kamarillaregering af den mest oberäkneliga art, fast-
håller man allt fortfarande vid denna allians, med hvars
tillhjelp partiet vunnit några fördelar och hoppas komma
till makten. Medan partiet uppvaktar sin mäktige förbundne
med smicker och vördnasbetygelser vid alla möjliga och
omöjliga tillfällen, samtidigt göres allt för att nedsätta de
inhemska myndigheterna och att hos det okunniga folket
undergräfva deras anseende. Sin egentliga devis erhöll hela
denna politik senaste höst, då en. fennomansk landsortstid-
ning som en lösen för partiet utstötte det dråpliga fältropet :
ex oriente lux (ljus från öster). I dessa ord har man det
fennomanska partiets nuvarande taktik fullständigt uttryckt.

Det är att beklaga att förf., hvars intentioner till en
början tyckas vara så allvarliga, icke haft mod att blotta
halten af denna politik, som alltför mycket synes mig er-
inra om de Sprengtportenska stämplingarna under förra
seklet. Han hade haft så mycket större anledning dertill,
som han sjelf berör den brännande partifrågan från senaste
höst om finskans förklarande som officiell språk, hvarunder
det tydligast visade sig att fenhomanien spelade under täcke
med generalguvernören. Frågan om finskan som officiell
71

språk uppdykte egentligen senaste vår, då ett rykte plöts-
ligt spred sig, att finska folket som kröningsgåfva skulle
öfverraskas med en administrativ författning, som skulle
förklara finska språket som officielt. Med den otålighet
som är karakteristisk för det fennomanska partiet, är det
klart att hr M. med förbigående af alla de invändningar,
som gjordes mot en dylik författning, helt enkelt betraktar
oppositionen som ett hån mot landets befolkning och finner
det helt naturligt att generalguvernören ville behandla frå-
gan ungefär som man går tillväga i det inkonstitutionella
Ryssland. Motståndet från icke-fennomanernes sida gälde
endast planen att utan ständernas hörande utfärda en lag
af så genomgripande betydelse. Visserligen har man tidi-
gare på många håll äfven vid landtdagarne framhållit, att
•den rätta tidpunkten för finska språkets förklarande som
officielt ännu ej är inne. Det finnes en hel kohort af gamle
embetsmän, hvilka bekommit sina befattningar under en
tid, då kännedom af finska språket ej fordrades för erhål-
lande af ett embete, och hvilka förty skulle hafva ytterst
svårt att reda sig med det nya officiella språket. Dessutom
har det af insigtsfulle -jurister framhållits, att den finska
kurialstilen ännu är så outvecklad, att dess användande ex-
empelvis i mer invecklade kriminella fall vore rent af rätts-
vådligt. Dessa synpunkter framhöllos dock icke under po-
lemiken om finskan som officielt språk. Man yrkade helt
enkelt på att en lag, som så mäktigt berör alla medborga-
res intressen, ej finge tillkomma på administrativ väg utan
ständernas hörande. Tvistefrågan löstes på högre ort så-
lunda, att frågan om finskans förklarande som officielt språk
uppsköts tillsvidare, medan en ny språkförordning utfärda-
des, inrymmande ökade rättigheter åt finska språket. Från
den häftiga polemiken i denna fråga må antecknas att från
fennomanskt håll utgifvaren af tidskriften Valvoja (Väkta-
ren) helt och hållet anslöt sig till, dem, som fordrade att
denna fråga skulle ensamt afgöras af ständerna. Men här-
för blef han tillbörligt upptuktad af hela den öfriga fenno-
manska pressen i korus, ja till och med hans egne med-
arbetare skyndade sig att désavouera sin rédacteur en chef.
Måhända var det fruktan för en sådan bastonad, som för-
anledde hr Meurman att gifva sitt tysta erkännande åt den
orientaliska politiken.

Vare härmed huru som helst, säkert är att detta drag
ej bådar godt för den lösning hr M. tagit sig på att före-
slå i partifrågan. Af den hvilken uppträder som medlare
mellan partierna fordras närmast, att-han skall kunna sätta
sig in i partiernas olika intressen och sträfvanden och ge-
nom att jemföra dem med och väga dem mot hvarandra
utfinna ett modus vivendi för de båda parterna. Detta
tyckes hr M. hafva insett, då han frågar: “Månne det icke
kan finnäs sans nog, att en gång se, icke på fennomanerna
och svekomanerna, utan på fennomanen och svekomanen!
Kanske skola vi sålunda ömsesides, tagna hvar för sig, visa
oss vara allt annat än dessa landsförderfvare, hvarmed
man lyckats befolka den fennomanska och den svekoman-
ska skogen.“ Med denna goda föresats går förf, att taga
de båda partierna' under närmare skärskådande.

Först vänder sig förf, naturligtvis till skötebarnet fenno-
manen och frågar: Hvad vill det fennomanska partiet strikte
definieradt? Härpå svarar han: “Fennomaniens syfte är att
göra massan af Finlands befolkning delaktig af den euro-
peiska kulturen, för att derigenom öka landets produktiva
krafter på så väl det andliga som det materiela området.
Som medel härtill vill hon göra denna befolknings språk
till ett bildningens och literaturens språk, och som ound-
viklig följd deraf, till ett administrationens språk.“ Till
yttermera visso får man veta, att “fennomanien är ett posi-
tivt arbete för ett fixeradt mål, icke någon negation i en
eller annan form.“ Men icke nog dermed. Förf, förklarar
det vara fullkomligt omöjligt att fennomanien skulle hafva till
afsigt den svenska kulturens tillintetgörande eller det sven-
ska språkets utträngande ur landet, ja vill man veta hans
enskilda förmenande, så är det, “att man icke ännu på
73

framtidens himlarand kan skönja den tid, då svenskan
blefve obehöflig, dels emedan här finnes ,en svensktalande
allmoge, dels emedan våra arkiver, börjande från härads-
rätternas, äro svenska, dels emedan vår historia och ut-
veckling så nära sammanhänger med Sveriges/

Det är väl sagdt af hr M. om det svenska språkets
framtid här i landet, och män vore honom ännu mer tack-
sam för denna vänliga konjektur, i fall den icke vore till-
kommen endast för att låta den ljusa bilden af fennomanien
riktigt sticka i ögonen. Skulle fennomanien ens närmelsevis
motsvara den teckning, som hr M. gifver af densamma, så
funnes, det väl ej någon hos oss, som vore fiendtligt sinnad
mot densamma, och hela partibildningen skulle väl föga
existera. Det var eljes .en egendomlig ödets ironi att sam-
tidigt med utkomsten af hr Meurmans broschyr fennomanska
tidningar i sina prenumerationsanmälningar yrkade icke blott
på finskans likställighet med svenskan, utan rent af på dess
insättande i svenskans ställe. Och hvad den svenska bild-
ningen angår, är det icke ett attentat mot densamma, då
“Uusi Suometar“, fennomaniens hufvudorgan, förklarar att
i det inre af Finland ej vidare behöfvas några svensksprå-
kiga läroverk, hvarvid tidningen tillika framhåller att “den
nuvarande främmande bildningen“ (den svenska) måste “re-
nas, omvändas och förändras till nationel, det är till rent
finsk.“ Då man hos oss år ut och år in samt dag för dag
blifvit van att höra dylika försäkringar och hotelser samt
varit vitne till en brådstörtad agitation i denna riktning,,
så vet man icke här för hvems räkning hr M. skrifver, då
han påstår, att fennomanien endast arbetar för den finska
bildningen, ej mot den svenska.

Innan förf, öfvergår till sin teckningen af partierna,,
varnar han för att med uppskrämd fantasi befolka mot-
ståndarens partiverld med förskräckande troll och gastar.
Denna sin egen varning hade förf, ej bort glömma, när
han gick till teckningen af sina motståndare. Det är näm-
ligen ett fruktansvärd! spöke, .hvarmed förf, skrämmer upp
74

sig sjelf, när han gentemot det fennomanska uppdrager en
bild af det svenska partiet. Partiets syftemål går, enligt
hr M. ut på att tillintetgöra allt det arbete, hvarigenom en
finsk bildad klass skapats och hvarigenom den lefver. Den
finska literatur som finnes, och som växer med hvarje dag,
den skall tillintetgöras, de finska lärda skolorna skola stän-
gas, svenskan skall förbli det lätt skönjbara märket, som
skiljer herren från drängen. Men icke nog dermed, under-
stödt af regeringen, har det svenska partiet dessutom mod
att utkasta “de mest afvita beskyllningar“ och de “fräckaste
denunciationer“ mot fennomanerne. “Det är sålunda, sä-
ger hr M., man trott på möjligheten att vanställa förhål-
landena ända derhän, att man beskylt dem, som arbeta för
skajiandet af en bildad finsk klass i Finland, som bekant-
göra det så att säga mest aristokratiska den europeiska
literaturen har att bjuda, som begära lärda skolor, att man
beskyller dessa för att uppvigla folket mot de bildade klas-
serna!“ Här ha vi således en af det svenska partiets “fräcka
denunciationer“. Tyvärr är denna, beskyllning blott alltför
grundad, och det är endast en låtsad okunnighet om fak-
tiska förhållanden att söka förneka densammas riktighet.
Den som följer med den fennomanska pressen i dess hel-
het, är i tillfälle att dagligdags höra talas om “den ut-
ländska byråkratiens sekelgamla slafbojor kring vårt land“
och om “vesterns grufliga förtryck,“ med flere exempel,'
hvilka upprepas i oändliga variationer.

Sitt påstående att det svenska partiet skulle sträfva
att tillintetgöra den finska literaturen, de finska skolorna
m. m. har tp* M. ej stödt med något enda bevis, helt en-
kelt emedan han ej haft tillgång dertill. Som sådant kan
nämligen ej betraktas en länge sedan upphäfd förordning
från 1840-talet, som bestämde att endast religion och jord-
bruk rörande skrifter skulle få på finska publiceras. Denna
förordning tillkom nämligen helt och hållet på administra-
tiv väg, och med det svenska partiet hade den intet ge-
mensamt. I en bok om “den finska vitterheten efter 1830“
7 b

visas uttryckligen, att denna förordning endast var ett vän-
skapligt foster af den politiska skuggrädslan efter 1848 års
revolution. Förf:s teckning af motparten visar blott alltför
bedröfligt, att han helt och hållet tappat den sans, som
ännu så* fördelaktigt tycktes utmärka honom i början af
broschyren. I stället är han genomsyrad af en bitterhet och
galla som ådagalägger- att synen på våra förhållanden ännu
helt och hållet är förmörkad af partiifvern.

Att någon allvarlig lösning ej är att vänta af en så
qvalificerad fredsmäklare, ligger i öppen dag. Också har
förf:s medlarskap på intet håll blifvit taget på fullt allvar,
och det torde knappast leda till några resultat. Sjelfva den
lösning, som förf, omsider kommer till, är också sådan, att
derpå icke är mycket att bygga.

Förf, afser nämligen ingalunda bildandet af ett cent-
rumsparti, sådant det liberala partiet tidigare utan framgång
åsyftade. Liksom hela det fennomanska partiet förklarar
förf, ett sådant vara en utopi, som ej har någon utsigt till'
framgång. Deremot tror han att ett sambyggande kunde
grundas helt enkelt på någon ekonomisk eller merkantil
princip. De kämpande partierna skola^betraktas som tvänne
konkurrerande trafikanter, som utbjuda sin vara, så god
och så godt enhvar förstå-r. “Med ett ord, att lefva på det
sätt som cigarrbutikerna vid Unionsgatan, utpuffa sin vara,
så godt sig göra låter,, framhålla, om så behagas, fördelen
af den egna varan framför grannens, och i öfrigt låta en-
hvar bestyra sitt geschäft.“ I slutet af broschyreh formu-
lerar förf, närmare sitt projekt i följande trenne punkter:

l:o. Rättsfrågan måste vara klart afgjoyd, likaberätti-
gandet mellan medborgare som tala landets inhemska språk
fullständigt. Regeringen drager försorg om att så sker,
leder och öfvervakar det hela, och stäfjar öfvergrepp, der
sådana kunna förefalla, under iakttagande af grundsatsen
om tvänne konkurrerande näringsidkares förhållande.

2:o. Den allmänna opinionen i landet betraktar de
olika partierna i vårt land såsom täflande näringsidkare
76

och bevakar, att striden håller sig inom de gränser, som
för ärliga konkurrenter gälla.

3:o. Landets allmänna angelägenheter behandlas med
den samverkan, som väl visat sig kunna ega rum mellan
konkurrerande affärsmän, som diskutera sin rörelses ge-
mensamma intressen. .

Såsom synes vill förf, lösa tvistefrågan på ett alltför
beqvämt och lättvindigt sätt. Idébärare skola betrakta sig
som näringsidkare eller cigarrhandlande, och regering och
allmän opinion skola vara med om detta betraktelsesätt.
Gälde det uteslutande det literära området, så kunde väl
en dylik affärsmessig konkurrens låta tänka sig, men då
partierna tillika äro politiska, då det ena sträfvar att un-
dantränga det andra från makten, då är det svårt att för-
stå huru denna konkurrenslag i tre §§ skall tillämpas. För
öfrigt vill jag påpeka att den allmänna opinionen skulle få
en icke ringa sysselsättning med att öfvervaka att denna
konkurrens skulle hålla sig inom ärliga gränser. Den skulle
ständigt få stå på vakt som en skyllerkur, för att stäfja öf-
vergrepp från de konkurrerandes sida. Att särskildt från
det håll förf, representerar detta förslag dessutom har föga
utsigter att blifva antaget, synes af flere fakta, hvarigenom
sjelfva principen helt och hållet förnekas. Beträffande sven-
ska språket har Uusi Suometar förklarat, att detta tungo-
mål, på hvilket J. L. Runeberg har diktat sina odödliga
qväden, ej för Finland eger någon annan betydelse än ty-
ska, franska eller hvilket annat språk som helst. Rörande
svenska och finska skolor läses i samma blad, att det elev-
antal, som framträder vid fri konkurrens, icke är tillfyllest
för att utgöra grunden för en skolas behöflighet. Ännu
senaste vår diskuterades i don fennomanska pressen ett för-
slag att införa det irländska Goycotteringsväsendet i Finland,
sålunda att allmogen skulle tillhållas att vid sina uppkök
uteslutande vända sig till fennomanskt sinnade köpmän, för
att derigenom vålla motståndarnes ekonomiska ruin. Och
så vidare.
77

Skulle hr Meurmans broschyr kunna förbyta denna fi-
endtlighet och hatfullhet hos hans meningsfränder till en
ärlig konkurrens, en ädel täflah, då vore visst mycket vun-
net. Hätska uttalanden i början af året i den fennomanska
pressen visa dock, att han ej vunnit något gehör hos sina
partivänner, och mot motståndarne har han utfarit alltför
besinningslöst, för att de skulle vilja räcka honom handen.
Broschyrens betydelse inskränker sig sålunda till att vara
den första om också rudimentära tanke på en försoning
ined motståndarne från fennomanskt håll. Måhända har
den dock utsått ett och annat frö, som kan bära frukt och
framträda i mera positiva förslag i samma riktning. Ty en
verklig försoning mellan våra partiér måste grundas på
långt större eftergifter och på fastare botten än förf, till
denna broschyr föreställer sig.

Arvid Hultin.
Två hittills otryckta uttalanden

af Wergeland och. Welhaven.

I manuskriptsamlingen på Kungl. Biblioteket i Stock- .
holm förefinnas ett par hittills icke offentliggjorda aktstyc-
ken *, hvilka ursprungligen varit bestämda att delgifvas den
svenska allmänheten, men hvilka icke erhållit plats i de
tidningar (Argus och Aftonbladet), för hvilka de varit af-
sedda, förmodligen derför att vederbörande hellre velat
nedtysta ten förlöpning, än genom införandet erkänna en
oförrätt; handskrifterna hafva blifvit öfverlemnade åt Aske-
löfs samlingar och sålunda omsider hamnat i Kungl. Bi-
blioteket. Det är emellertid icke mer än rätt och billigt, att
dessa ganska märkliga framställningar af ett par bland
Norges mest berömda författare omsider komma adressaten
tillhanda, i synnerhet som vissa af deras här förekommande
uttalanden i våra dagar ega sitt särskilda intresse.

1.

Höistärede Herrer, Herr Johansson og Herr G. Scheutz!

Jeg tillader mig i Tillid til Deres Godhed at anbefale til Ind-
rykkelse i Deres Blad Indlagte. De vil ikke negte en angreben
Mand Forsvar. Men — paanær Sangen **, som i Tilfælde af Opta-
gelse, maatte beholde sit Sprog — maaske det skulde oversættes —
rimeligvis; men hvorledes bærer jeg mig da ad? — Saafremt Red-

* Genom välvilja af Bibliotekarien D:r H. Wieselgren har Red:s upp-
märksamhet blifvit fäst på dessa handskrifter.

** Wergelands bekanta dikt ”Nordsjön”, som i denna handskrift väsent-
ligen öfverensstämmer med den tryckta versionen, hvilken, enligt uppgift i
W:s samlade skrifter, är författad 1833. Det torde förtjena tilläggas, att
den ifrågavarande, brefvet åtföljande originalhandskriften af poemet har på-
skriften Paa et Skjœr ved Hvalöerne.

»	-
79

actionen ikke velvillig paatager sig det, saa bar jeg Haab omr at
maaske Herr Ridderstad eller Lektor Grafström eller Magister Mel-
lin, om man henvendte sig til en af dem, vilde gjöre det. Dog —
De finder vel paa et Raad, om De kuns ville optage Tilsvaret. I.
saa Tilfælde önskede jeg Underretning derom hvilket altid kan
ske frit gjennem den Norske Protocollist ved Statssecrefariatets Af-
deling i Stockholm O. P. Wiiger: Jeg har stundom den Vei sendt
nogle Smaasager til höistagtede Svenske Venner og saaledes ogsaa
til Dem, ærede Serrer; meh er uvidende, om De ere komne til
Adressen. Förbindelsen var dog ad den Vei let at holde aaben.
Under Couvert til Generalmajor Birch (Agershuus) kommer alt mig
tilhende. Tillader mig at vente derigjennem om en Tid et Nr a
Argus! — Jeg sender hermed tillige 2 Nr af et Blad, som udgives
af et ungb Talent, en Bondeson Sigurdson fra Lomb. Hans er Qva-
det til Kronprindsen under Recensionen af Lassens Historie — et
Værk, der fortjente noget Vidtlöftigere og Bedre.

Eidsvold den 10 October 1833.
Forbindligst

Henrik Wergeland.

Marginaltillskrift: Af udmærkede Bönder paa dette Thing
havde vi: Neergaard (fra Romsdals Amt), Foutgal (Christians Amt),
Tönsager (Agershuus Amt, fra Eidsvold), Ueland (fra Stavangers),
Haagenstad (fra Christians Amt), Selboe (for Agershuus). — Maribo
har uigjenkaldelig tabt Folkets Godtykke ved sin uendelige Debat-
syge og heftige Angreb paa Odelsthingets Ret til at omtale Stats--
raadernes Færd misbilligende uden at bestemme sig til Action. Det
er beundrensværdige Fremskridt Bönderne gjöre i Oplysning. Vel-
stand tiltager ogsaa. Jeg har i Sinde ved en Gratisafhandling at,
gjöre dem opmærksamme paa, at Loven tillader dem at afgjöre
sine Trætter ved Voldgivtsmænd — Noget der ei er i Brug af Uvi-
denhed.

Den till Argus’ redaktörer insända uppsatsen lyder
sålunda :

Til den Svenske liter cere Almenhed!

Nr 15 d. A. af ”Svenska Literatur-Föreningens Tidning” inde-
holdende en Herr R—ts * Kritik over Bogen ”Henrik Wergeland
forsvarét som Digter og Menneske” o. s. v. faldt Undertegnede
ihænde. Angaaende det Missdömme, denne i heimdallsk Aand af-
fattede Kritik afgiver' over mit Skjaldskab, agter jeg ikke at svare,
saasom det faaer forsvare sig selv med de Kræfter det engang for
alle har, og skulde ikke förtjene Forsvar, om det fik det fra denne

* J. E. Rydqvist, förut utgifvare af tidningen Heimdall.
Pen. Det være kun sagt til Poetikernes, Æstetikernes og vore
egne Danomaners, d. v. s. Jydegales Eortvivlelse, at af de ”Bid”-
saar, det har faaet i alle 3 Riger sprudler fremdeles den samme
vena, og ”Cæsarer” og ”Spanioler” springe frem af Blodet — en
Livsström, som ganske dulmer Smerten under den R—tske og heim-
dallske Sonde, der vel, som bekjendt, er af god udenlandsk Fabrik,
men plumpt fört. (Se Nya Argus Nr 8, 1830.)

Derimod har jeg troet, at burde i nogle Ord give Herr
R—ts’ Yttrende om mine ”Planer på en fullkomlig omstöpning af
den norska vitterheten och bokbildningen” en Belysning, som det til-
trænger, for at ikke det Urigtige, i det er -belagt med al en kritisk
Signaturs Fripostighed, muligens skulde bave en Virkning paa en
Opinion i Sverige, der kun i Danmark kan have' et rimeligt Tilvœr
mellem Plebs Parnassi. Jeg vil ikke antage, at Herr R—t med
Overlæg og Eftertanke tillægger et Individ hine gigantiske Planer;
— det vilde ellers vidne stærkere imod hans Forstand, end det gjör,
om man antager disse Udtryk undslupne en aabenmundet Lettroen-
hed. Men saafremt Herr R—t ikke af Danske, der in casu kjende
ligesaa lidet til Forholdene som han, eller af danomanske Consorter
er bleven bundet det paa Ærmet, at slige Planer ere mine, saa bli-
ver der kun tilbage at antage, at hine Yttringer ere uheldigen valgte
af Uvidenhed; thi om endskjöndt de omfatte meget mere, er Men-
ingen utvivelsomt alene den: at IF. i sine Skrivter fremhtever mange
Ord og Böininger af det norske Almuesprog. Denne Mening fjerner
sig ikke fra Förnuft, Rimlighed og Sandhed; og skulde være let at
udtrykke for Enhver, der ikke har gjort sig det til en Vane at hen-
slænge ubeviste og ubevislige Phraser, og at lade Sandt og Usandt
maaske uden Bevidsthed passere, blot det hai’ Tilsnittet af en sam-
menrafset kritisk Technik. For saavidt at dette Foretagende kan
antages-, som om end på en dadlende Maade antydet af Herr R—t,
og saaledes er det eneste, der kan udbringe en förnuftig Mening af
ovenciterede eller indpasses derunder som dog ment: saa vedkjencler
jeg mig det' og har allerede for et Aar siden gjort Rede derfor i en
længre Afhandling,- som endnu ikke, alene formedelst Redaktören
Advokat Hjelms Beskjeftigelse ved Storthinget, har viist sig i ”Nor-
ske Maanedsskrivt” og særskilt trykt.	.

At en Forfatter, og det en poetisk, hvem det er mest at gjöre
om glat at indliste sine Arbeider i Publicums Smag, tilsidesætter
disse egenkjærlige Hensyn og offrer en Deel af sin temporære Po-
pularitet, for i dem, om man saa vil noget despotisk og tidligt, i
raske Greb at gjenerobre de malmfulde Fædreneröster, som det
danske Uvæsen har — men kun for en Tid og ikke uigjenkaldeligen
— fordrevet fra Byerne og ind i Dalene — det tyder visseligen paa
81

en Plan og det en indgroet. Visse Folk holde sligt ogsaa for
et frygteligt Attentat. Imedlertid skulde dog en saadan Plan og
dens Iværksættelse alene kunne vidne om et godt, om end phanta-
stiskt, Fædrelandssind, mens -de förnuftige ïïensyn maatte omtviv-
les, der som dens Sejer ikke var gründet i en Nödvendighed, som
udvikler sig til. en almenbydende ligemeget af Folkets egen Aand
som af dets politiske Fprfatning. Under saadane Omstændigheder,
der ere lette at opdage, ja at forudsige, om de ikke allerede vare
indtraadte, er Individets Fare ikke saa stor, om det fremfor Andre
fremmer dem: det veed sig i höijere Hænder, dets Foretagender
antage Præget af et Instinct, og Seiren er vis, om end saameget
tidligere vunden som Mænd tage djervt og uforbeholdent i med.
Dette er indtraadt i Norge. Det er blevet klart for enhver oplyst
og velsindet Normand, at Danskevældet ikke medförte nogen större
Ulykke for Fædrelandet, end at .dettes vakkre og malmfulde Sprogs
Selvstændighed som Skrivtsprog gik tabt, i det et selv forqvaklet
dansk fortrængte det. Men dette lykkedes kun fra Byerne, hvad
Talesproget angaaer: Bönderne taalte Uleiligheden af i Beligons-
bögerne o. a. d. at maatte lære et fremmed Maal, og beholdt dog
sit eget. Derpaa byggede da De, som med Fryd saae og frem-
mede den Trang til at hjelpe paa hiin Brist ved at benytte det
indodlede. fortræffelige Almuemaal, som klarere og indtil en bevidst
Plan aabenbarte sig imellen Uafhængighedens og Frihedens Vel-
gjerninger. Med Harm saae man vel det Bedste tabt i de mange
forsvundne ejendommelige Sprogböininger; men man lagde strax
Haand paa at redde hvad reddes kunde; og saaledes, medens nogle
Lærde med Sejei* forfægtede det norske Sprogs og videnskabeligheds
Selvstendighed mod Danskes egoistiske Krav paa at endnu besidde
Norge som literær og aandelig Provinds, begyndte andre * Forfat-
tere at böde paa det indförte udpidskede Skrivtsprogs Fattigdom
ved at indtage deri de almenest bekjendte, mest udtryksfulde Ord
af vort rige Almuemaal. Det er allerede en 10 Aar siden en kjö-
benhavnsk Recension af Bjerregaards Syngestykke ”Fjeldeventyret”
erklærede, at det ikke havde lykkets at forstaae det nye norske
Sprog deri. Men siden har man der mærket, at den norske Sprog-
gj enfödsel ligesaalidt lader sig standse af Spot som af en Alvor,
der har al en paatagen Fadermines Naragtighed ligesom der er
formegen alvorlig Vrede i deres Spot til at den kan skjules. Man

* Saaledes mærke man, foruden Undertegnedes Skrivter, ogsaa Stor-
værket ”Samlinger til den norske Historie”, Bjerregaards og tildels M. Han-
sens Arbeider, mangfoldige Avis-articler, men især det af en Unevnt udgivne
og i ”Svenska Medborgaren” for störste Delen citerede Skrivt ”17:de Mai og
Politiet”.

Ur dagens krönika. IV. 1.	6
82

har derför i Danmark, men ligesaa forgiæves, försögt, om ikke
plumpe Grovheder skulde kunne nedtynge denne ”Vildhedens
Aands” Vinger, til hvis Særegne det ogsaa hörer, at den ikke har
mindste Hest af ”Kjærlighed til o vers for Kjærlighedsfolket og det
gamle Kjærlighedsrige” dernede, og at den er befængt med liberale
politiske Ideer, som ere ”Troskabsfolket” en Vederstyggelighed. En
Uvilje, som begyndte at blive national, formörkede selv Videnskabs-
mænds Klarsyn, og man hörde Rask og Rafn (hvilken Sidste bedst
af alle har realiseret Kajens Idee at pynte sig med andres Fjær)
med Invectiver at bestride Normandens Ret til at kalde sit Sprog
norskt og til at have eller nogensinde at kunne have en egen Lite-
ratur. Maadeligt dansk Gods oversvömmede Bogladerne og fandt
Afsætning hos den endnu fordanskede Deel af det norske Publi-
cum, medens selv et Verk, som vore Historikeres ”Samlinger til
den norske Historie” ikke fandt en Subscribent i Danmark, hvor
Historien siges at blomstre og hvor de fleste af vore Oldskrivter
og historiske Documenter ere i usurperet Behold — til bedre Tider
—. Disse vare de almene Repressalier, som toges, i Danmark mod
Norges Fremstræben til Uafhengighed i Sprog og Literatur. Indi-
viderne, som deltoge i denne, fik Personalier i Kjöbenhavnsposterne,
danske Bi o. fl. d. Mellem dem var da Undertegnede; og mellem
dem, som deraf mystificeredes, var svenske Heimdall og Herr R—t.

Dog by der Retfærdighed at,tilstaae, at Undertegnede fik sin
rigelige Part af hvad Polemiken om det norske Sprog gav af sig,
ikke alene fordi han skrev saaledes, som kun Nödvendighed og Tidens
Aand dikterede ham og enhver norsk Skjald Mqdersmaalet; men fordi
disse saakaldte ”voldsomme Angreb paa det danske Sprog i Norge”
af visse Folk sattes i Förbindelse med erklærede ringere Tanker,
end tilladt skulde være, om den danske Skjönvidenskabelighet, om
enkelte af dens formentlige Heroer, ja selv om Oehlenschlæger, der
ikke var sikker selv i den Nimbus, hvormed han omgiver sig i sin
Selvbiografi, om det danske Sprogs Armod imod det norske baade
allerede nu og endnu mere naar det faaer fuldt udviklet sig ; og med
politisk Uvilje mot Danmark og dets forvekende Literaturs Ind-
trængen hertillands — af hvilket Alt en forskrækket Fantasi dan-
nede Billedet af en fortærende literær Fenrisulv, som djærvede at
reise sig mod de hvide Äser (som de selv spille) og med Valhalla i
Norden (d. v. s. Danmark i Norge). De norske üdtryk blive da dette
Uhyres Hyl i danske eller i jydegale Norskes fordærvede Ören,
hvem de hjemlige Toner ikke tiltale med sin ejendommelige Södhed.

Om end det Vargbillede skulde passe paa Undertegnede, at
han ivrigere end Andre slider i den allerede mærkelige Rivt imel-
lem det norske og danske Skrivtsprog ved rigeligst at udsaae ægte
83

norske Ord. og Böininger, saa kan dog vel ingen Förnuftig andet
end troe, at han vel veed, at disse dog kun af Enkeltmand fremsæt-
tes forslags viis, saaledes at de ansöge om Andres offentlige Aner-
kjendelse af sin naturlige Borgerret. Först da ere disse forsvundne,
men gienfundne ædle Stene fra vor egen Berghall indloddede i vor
Sprog-genius’s Diadem; — desværre mange af dem gjenfinde ikke
det Hui, hyori de engang passede saa skjönt i Fædrenes Tid! Men
paa en saadan lid kunne dog vel Herr B—ts’ Yttringer neppe
passe; — de ligne mere hine fantastiske, der undslap den over-
spændte Skræk og den nationale og personlige Uvilje, som skabte
Fenrisen og ikke bluedes ved selv i Norge parricidisk at haane
Modersmaalets heiligste Röster. Dog herledes de ikke derfra hos
den svenske, men baade er det rimeligt, at han har ladet sig som
ivrig Æstheticus slaae plat af de forfærdelige Skrig især fra Syd om
indtrængende Barbari i Norge, og at den samme noget indskræn-
kede og servile Aand, som har Deel i at udstöde dem der, virker
hos ham til at troe dem og saaledes bona fide at forstærke dem.
Var ikke dette Sidste Tilfældet, at en fælieds lignende Aand maatte
have lignende Virkninger, skulde man forundres mere over fra
svensk Mand at höre den Normand bebreides, som arbeider for og
vil, at Norges politiske Selvstændighed maa ligesom i Sverige, der,
ved kjækt og itide at tiltage sig sin, reddede og udviklede sit for-
træffelige Sprog og sin Literatur, have en Selvstændighed i enhver
aandig Hensende til nödvendig Fölge — en lid, hvorved Individet
dog gjör sit Fædreland og alle Videnskabelighedens især den skjön-
nes Republiker en stprre Tj eneste end sig selv.

Eidsvold i October 1833.
Henrik Wergeland.

Det andra, af Welhaven författade aktstycket, som
var afsedt för införande i Aftonbladet och som synes vara
skrifvet omkring 1836, innehåller bland annat ett utta-
lande om unionen, hvilket säkert skall ådraga sig mycken
uppmärksamhet,' eftersom det, mutatis mutandis, kan tilläm-
pas på förhållandena i innevarande ögonblick.

2.

En anonym Fremstilling, hvormed Morgenbladet sögte at kor-
rigere Herr Överskons Synsmaader af nogle norske Anliggender, har
faaet Plads i ”det sjette Aftonbladet”, hvor den ledsages af et par
Anmærkninger, hvilke dog ikke indeholde stort andet, end de naive
Udtryk af en Anerkjændelse og et Bifald, som den tænkende Læser,
84

der forstaae.r at prove et Foredrags Sandhed med dets egne Ingre-
dienser, skal finde selsonime, selv om han forresten er ligesaa ube-
kjendt med de hidhörende Fakta som Aftonbladets Redaktion.

Herr Överskons Artikel er en af disse Raisonnementets og
Kombinationens Kraftsupper, dei’ kaages paa en Pölsepind af Viden,
men der ligger ingen forsætlig Svig i denne Tillavning. Den norske
Forfatter har derimod et tilstrækkeligt Forraad af Fakta, og han
forvansker dem med Flid — ban lyver.

Jeg saae mit Namn indblandet i denne knmmerlige Sammen-
spind, som Aftonbladet finder saa tilfredsstillende, og dette er mig
her ikke ligegyldigt. I JSTorge er jeg ophört at ruste mig mod lig-*
nende Forfölgelser, thi der er Adgangen let til en rigtig Indsigt i
disse Forholde, og der har jeg forlængst bemærket, at mine Mod-
standere höre til dem, der* blot fysisk kunne tages af Daga; men
under nærværende Omstændigheder maae det tilgives mig, at jeg
optræder til mit Forsvar, da dette har en almindelig Side, og vil
bidrage til at adsprede vidtgribende Vildfarelser.

Forfatteren i Morgenbladet opstiller den Bemærkning, at man
udenfor Norge er saa tilböielig til at forestille sig Partier her, og
denne Formening söger han at modvirke. Naar man imidlertid fol-
ger de hyppige Rivninger, hvorigjennem vort offentlige Liv i Hand-
ling som i Tale og Skrivt fremarbeider sig, naar man befragter
dette eensidige, ofte fanatiske Sprog, hvormed de saakaldte liberale
forkynde deres Evangelier og Anathemer, da kunde man ogsaa her
komme til at tænke paa Partier, der som man ikke vidste, at en
besternt udtalt Konfession og en gjennemfört Plan mangier enhver
af disse Ordförere, der med nogen Grund ellers kan synes at op-
træde som Organet for et Parti. Men der er for den al min del ige
Klarhed og Roe liden Hjelp deri, at de aandsbeslægtede Opponen-
ter ikke kunne göre Regning paa at gjenfinde hinanden under en
höiere Enhed. Dette foröger tvertimod blot Förvirringen; det bi-
drager til at demoralisere Pressen og svekke dens sande Frihed.
Det er endelig knn denne store Ubestemthed, der kan give en
Renkemager, son> Morgonbladets, Mod til at frembyde en Klude-
mosaik, der ej engang er symmetrisk i sine Sammenföininger.

De antidanske synes om at undsee sig ved deres Daarskaber;
men deres Udflygter komme for sent, og de ere ogsaa altfor tyndt
anlagte. Ingen troer dog for Alvor, at man her til nogen Grad
eller paa nogen Maade der kunde förtjene Opmærksomhed, har vil-
let ”tilsidesætte det Norske for det Danske”, ”befragte de Danske
som Engler”, at man har forsögt paa ”at indföre dansk Dialekt”
o. s. v. o. s. v. Man! söger ialfald forgiæves efter det offentlige
Aktstykke, der skulde kunne give en saadan Anskuelse nogen Rang



r



-


85

over almindelige Hjernespind. Man skal, i den Tid, da ”Danomani”
var et Yndlingsudtryk i visse Munde, neppe finde en eneste trykt
norsk Linie, hvori Danmark hævedes paa en utilbörlig maade, og
paa vort Lands Bekostning, medens det er let fra denne Epoche at
samle et fielt literairt Repertorium for Smædelser og ubeföiede Ud-
fald mod den forrige Broderstat. Man. fingerede formeiige Intri-
ger, der fra dansk Side skulde gaae ud paa at holde Norge i
en aandelig slavisk Afhængighed, man udsaae enkelte Norske, der
stempledes og forfulgtes som Agenter for denne Propaganda, man
forvanskede aabenbare Fakta, hvor det kun paa nogen Maade lod
sig gjöre, man levererede falske Beretninger om den Modstand og
Kulde, Norges literaire Virksomhed mödte i Danmark; man drev
dette Uvæsen saa làenge det var muligt, indtil det maatte briste i
sin egen Vindighed. Ingen skal med noget Held kunne benægte
denne Fremstillings Sandhed; thi den hviler, som sagt, paa Dokü-
menter, der ere alles Eiendom, og jeg kan hvert Öieblik frem-
lægge dem.

Det er ikke vanskeligt at forklare dette Phænomen. Det in-
tager ganske ligefrem sin Plads mellem vore Dages Udskeielser af
en misforstaaet Patriotisme. Man vilde bortvise denne uomtvistelige
Sats, at Norge, trots sin Emancipation som Stat, dog, i en Sprog-
eenhed, er amalgameret med Danmark, man vilde af vor politiske
Selvstændighed danne en barok konseqvense, og drage den som en
Skranke gjennem et aandeligt Slægtskab, der hvarken kunde for-
ringe eller true Friheden af vor nye Forfatning. Anslaget var af-
sindigt, om ei for andet, saa dog fordi det var uudförligt; men det
var ogsaa i sin Grund fordærveligt. Vor aandelige Œkonomi sfiulde
forarmes, om det lykkedes at udparcellere denne Fælleds-Literaturs
allerede snævert nok begrænsede Mark; Norges literaire Produk-
tion, skulde, ikke mindre,end den materielle, lammes, om den kun
havde sit eget Marked; og for saavidt kan man med god Grund
paastaae, at den Aand, der udtalte sig i denne söndrende Iver, blot
kunde træde i Förbund med Raahed og Vankundighed. — Der lig-
ger da en dobbelt Usandhed i den Maade, hvorpaa Anonymen har
sögt at affærdige denne Sag, i det han giver Striden et falskt Ud-
gangspunkt og forvansker dens Væsen. Her var ingenlunde Tanke
om at fægte for danske Intresser. Det gjaldt kun at frede om en
sund bg naturlig Udvikling af Norges gjenvundne Kræfter.

Det er ikke uden Modbydelighed, at jeg gaaer over til den
Del af Anonymens Fremstilling, hvori det har behaget ham at in-
biande min Personlighed. Her er atter Taie om dette mit Forhold
til Henrik Wergeland, der er blevet . saa skjævt betegnet, og som
man under de mest iöinefaldende Opdigtelser har benyttet til at
86

sværte Reenheden af mine ïïensigter. Jeg opponerede mot Wîs lite-
raire Retning og gjorde det af varm Intresse for det begyndende
aandelige Liv i mit Fædreland. Til Giengjæld herfor satte man
Bagvaskelsens Exstirpator i Bevægelse mod min Charakter og mit
Rygte, og det nagtet jeg forlod den personlige Polemik, hvortil jeg
paa - det Yderste ver ndæsket, og underlagde min Modstanders
Skrivter en kritisk Behandling. Naar det heder hos Anonymen,
at ”Nationen holdt ligesaalidet med den ene som med den anden
af disse Kæmper”, da er hermed udtalt en Indifférentisme, som
man allermindst bör rose sig af. Et Land har intet heiligere end
sin aandelige Planteskole, og at behandle denne med fornem Ligé-
gyldighed röber enten Slövhed eller Sjelsumyndighed. Havde man
dengang viist Wergelands Stræben en stræng og alvorlig Opmærk-
somhed, da havde man maaske kunnet standse hans Snille i dets
enorme Forvildelser og bevaret det for Fædrelandet.

Anonymen indtrænger i sin Fremstilling et Schisma mellem
de norske Studenter, der gav Anledning til Oprettelse af Studen-
terforbundet. Det hedder, at ”et Par Studenter ikke opförte sig
saa peent som nogle andre”. Men den Begivenhed, hvortil hermed
sigtes, var kun noget Tilfældigt, den bragte en længe næret Uvillie
til Udbrud. Der havde bland Studenterne dannet sig en overspændt
Forestilling om denne Korporations politiske Betydning, man gik
svanger med Ideer, der vare laante af Tydsklands Burschenthum,
og som maaskee Intetsteds vare mindre anvendelige end her. Disse
politiske Abstraktioner, hvorunder Friheden bliver en skröbelig, væ-
senlös Klangfigur, forvexledes gjennem en umoden Betragtning med
vore reelle Statsindstiftelser ; Renomisteriet viste sig i Studenternes
Kreds og blev dobbelt utaaleligt, fordi det i Mangel af nogen solid
ydre Modstand maatte egge sig selv og skabe sig selv Ufred. Af
denne Gjæring dannede der sig et nyt Selskab, der udgav Skriftet
”Vidar”. Jeg var en af Studenterforbundets Stiftere, men Ingen
skal kunne sige, at jeg overförte min Strid med Henrik Wergeland
i disse Forholde. Det laae i ”Vidars” Plan at undgaae alle politi-
ske og alle Parti-kontroverser, det havde en reen literair Tendents,
og tre af Universitetets Lærere vare Medlemmer af dets Redaktion.
Anonymen fortæller, at dette Skrift begyndte med at ”fare lös paa
Henrik Wergeland, fordi han havde op taget Provincialismer i Skrift-
sproget;” men den Afhandling, som her udpeges, var en reen vi-
denskablig Prövelse af enkelte Literatorers og blandt dem Werge-
lands Forsög paa at omdanne vort Tungemaal med en Ordfylde fra
de forskjællige Bygders Dialekter, og derved lösrive det fra den
dansk-norske Sprogeenhed. Man skal ikke kunne tenke sig et re-
nere Foretagende, end det, at modarbeide et saadant Sprogfordær-
87

veri, og dette giver Anonymen Udseende af et personligt Anfald!
Saalænge ”Vidar” bestod — benved to Aar •— var jeg en af Skrif-
tets Redakteurer, men ingen sinde benyttede jeg denne min Stilling
til at fortsætte Striden med min Modstander. Jeg lod ham i det
Hele have den fuldkomneste Roe, medens han vedblev gjennem
Farcer og andre Stiilövelser at mystificere mig for det store Publi-
kum. Jeg havde en Gang udtalt min Mening om W—s Forfatter-
skab, og jeg overlod nu til ham selv at give den fornyet Vægt ved
yderligere Skriftpröver.

Anonymens Udsigt over disse Anliggender er da beviislig
falsk, og dermed falder ogsaa Værdien af denne hans Vending:
”Heraf kan man forklare Norges Dæmring”. Fordi man med Void
bar villet forklare dette Skrift af egoistiske Motiver, derfor har man
fundet idel Modsigelse deri, man har ikke kunnet begribe, hvad
jeg vilde opnaae derved, da der jo ikke engang viste sig nogen
Servilisme i mine Synsmaader. Men jeg vilde ikke opnaae Andet
end Frigjöreisen af den Sorg og Harme, der betog mig, naar jeg
saae, at mit Fædreland, i dets eget Indre truedes af aandlöse Ma-
chinationer, der hemmede dets Udvikling, og spildte dets Fred; jeg
vilde for et Öieblik bortvende Almeenhedens Betragtning fra de
ydre Skrækkebilleder og lede den indad, hvor der var en större
Fare, og bvorfra al sand Hjelp ene kan komme. Den bedre Deel
havde været tans, fordi den oversaae Hebens Magt, eller fordi (ien
kuedes af en aandelig Terrorisme, der dannede sig tættere og tæt-
tere, og hvis fulde Udbrud jeg med velberaad Hu nedkaldte over
mit Hoved, fordi det saaledes er godt, at En döer for Folket. —
Mit Stof er ikke grebet ud af en lydlös Stemning, eller af Folk-
munde; det er trykt ligesaavel som Digtet. Med Pressen har jeg
revset Pressen. Et Straffedigt var noget nyt i Norge, hvor Folke-
smigreriets Poesi virkede saa ugetieert prosaisk, at man omsider
antog den for deu prosaiske Virkelighed, og brugte den som Maale-
stok for mit Digts Sandhed. Saaledes maatte jeg ogsaa lide Ulempe
af en Slövhed, som jeg ikke vilde straffe, men blot vække. Men
Utfaldet har i fullt Maal. retfærdiggjort mine Udsagn. Den tæn-
kende Mand skal ikke kunne indrömme Muligheden af en saadan
Forfölgelse som den mit Skrift paadrog mig,\ uden under Forholde,
der stemme overens med mine Skildringer. Den blinde Eensidig-
hed prövede mit Digt paa en med allehaande statistiske Opgaver
justeret Vægt; man- vilde det Umulige; man klagede endog over
Mangel paa poetisk Opsving, medens man knuste Tankens Form,
tydede den poetiske Diktion som Kancellistiil, og satte en prosaisk
Bokstavsands til Dommer over dens Gehalt. Derefter dömtes ogsaa
Forfatteren til et intellektuelt og moralsk Brændemærke og erklære-
88

des som Landsforræder i Rigets Act. Under dette Raseri forholdt
jeg mig selv stille. Jeg tübageholdt efter modnere overlæg de Strids-
skrifter, som en naturlig Indignation over denne barariske Frem-
færd havde aftvinget mig. — Ligesom jeg i mit Digt, ■ tvertimod
Anonymens Fremstilling, havde afholdt mig fra alle personelle-
ïïenpegninger, saaledes taalte jeg nu disse Angreb, der for den
störste Deel indtil en oprörende Grad vare personlige. Jeg vilde
ikke foröge Bitterheden, jeg vilde kun, at man? uden at forstyrres
af nye Indtryk, skulde nodes til i Tankerne at vende tilbage til
Sagen. Der var en i saa mange gode norske Gemytter hvilende
Uroe af Smerte og Harme over det store onde i Fædrelandet, og
denne Stemning kom gjennem mig til Udbrud; men det hendte
da, at flere, ved et, under saadane Omstændigheder ei usedvanligt
Selvbedrag, vrededes over, at jeg havde bragt deres lönlige Tanker
til deres Bevidsthed, og derfor maatte jag stærkere föle Betydnin-
gen af at lade det udsendte Ord selv söge sin Forklarelse og Ret-
færdiggiôrelse. — Jeg ved nu, at dette Ord har stiftet Gavn.

Det hörte til den rammede Komplots Taktik at generalisere
mine Ytringer, hvor de dog vare sikkert nok betegnende til kosmo-
politiske Klager, medens man atter gjorde det hele norske Folk til
Gienstand for disse Hug, der kun være rettede mod Komplotten.
Hær, hvor mine Linier gaae til et fremmed Land og skulle gjen-
gives af en fremmed Tolk, imaa jeg protestere mod denne sidste
Förvanskning. Jeg vilde bid rage til at vække den sande norske-
Aand af sin Hvile, men just derfor kunde jeg ikke tvivle om dens
Kræfter. Norges Liv skal mere og mere godtgjöre sin ungdom-
melige Charakter i dette friere Spillerum, som Skjebnen har givet
det. Det er Kampen mod det Svundnes Gjenfærd, der paa Ver-
denstheatret frembringer Uro og Oscillationer, under de nye Syns-
maaders Fremtrængen til en Seier, der endelig ikke vil udeblive;
men hos os er denne Kamp saa godt som ikke tilstede. Vi have
lidet at glemme. . Vi have ingen gothisk Architektur, med dens
imponerende Illusioner, med dens Slagskygger over Gader og
Torve. Det er den födende Krafts egne Veer, der ængste os, og
der maa ledes til det Heles Sundhed af en kyndig og tænksom
Behandling. Naar denne Tilstand er over, skal uden tvivl det lille
norske Folk fremvise denne tætte Styrke, der udmærker Klippevege-
tationen og erstatter den manglende Brede og Prägt. Med denne
Forhaabning, der ikke er et Luftkastel, kan man bære Ubehagelig-
hederne af en Overgangsperiode, der nödvendig maa indvirke for-
styrrende på Individets Velvære. Men Erkjendelsen af Unionens
Værd for Norge, er efter min Anskuelse saa nöie knyttet til dette
Haab, at jeg ikke kan tænke mig dem adskildte, og jeg kjender
89

ingen i min Kreds, der af de senere Kontroverser har ladet sig for--
vilde i denne Betragtning. Den tænkende Svenske skal snart ind-
see, at Unionens Fiender paa denne Side Kjölen blot höre til dem,
der fægte för deres eget Regimente, disse Allarmister, der saalænge
vise sig for Folket til det grundigen har lært at adskille Frihedens
Billede fra dets Karrikaturer, og med detsamme gjör en Ende paa
deres Prætensioner.

Men jeg vender tilbage til Artikelen i Morgenbladet — Den
Constitutioneile udfyldte ved sin Fremtræden et længe fölt alminde-
ligt Savh, og for at begribe dette, behöver man blot at vide, at
Morgenbladet, hidtil, i hele Norge var den eneste Tidende, der
skulde danne en fri og alm en Arena for Meningernes Brydning.
Selv for en overfladisk Betragtning maa det være vifterligt, at
”Den Constitutioneile” imidlertid med Kraft og Alsidighed har
grebet ind i Landets vigtigste Intéresser, og at det, mere end no-
get . andet norsk Blad, har holdt sig reent for Partismitte. Men nu
betænke man Anonymens Brutalitet, i det han, efter at have udgi-
vet Dæmringen för en værdilôs Partiröst, fremstiller hiint virkelig
nationale Foretagende som et Forsög paa at give denne Röst et
nyt Forum og dernæst stempier det som en lumpen Financeopera-
tion, medens det dog er bekjendt, at Bladet, under en hertillands
ukjendt Skjönhed i den ydre U dstyrelse, begyndte med maadelige
Udsigter til at faae sine Udgifter dækkede og blot kunde træde i
Virksomhed ved ïïjælp af agtede Mænds uegennyttige Arbeide.
Man skal endelig i den hele Aargang ej kunne paavise nogen Débat
for Dæmringen, og det nagtet jeg selv har været en ikke uvirksom
Medarbeider i denne. Tidende.

Aftonbladets Redaktion har læst Anonymens Fremstilling
”med verkligt nöje”, den kalder dette Produkt en ”lugn och värdig
Artikel”. Denne skrigende Usandsynlighed i Forholdet mellem hvad
Anonymen angiver som Aarsager og Virkninger har ikke været den
ærede Redaktion paafaldende. Den gaar ind paa Muligheden af, at
et halvt Dousin isolerede Urostiftere, der ikke understödes af nogen
Sympathi hos Almeenheden, skulde kunne holde sig, sætte nye Kræf-
ter i Bevegelse og danne et offentligt Organ med Indflydelse paa
Landets Anliggender, medens det vedbliver at spille i disse Toner,
hvortil, som det hedder, ingen gider lytte! — Dette er meget mær-
keligt, men jeg venter dog Undskyldning, for at jeg ikke har væ-
ret Helgen nok til at glemme mig selv over denne Aftonbladets
heilige Eenfoldighed.	Welhaven.

Då nu de båda berömda författarnes uttalanden om-
kring femtio år efter deras nedskrifvande blifvit här befor-
90

■drade till trycket, anse vi oss böra i allra största korthet
gifva några för svenska läsare måhända nödiga upplys-
ningar om den Wergeland-Welhavenska striden, för öfrigt
hänvisande till H. Lassens arbete om Wergeland samt till
L. Dietrichsons meddelande i Ny Ill. Tidning (1867 o. f.)
om stridens uppkomst och utveckling. Wergeland stälde sig
<enligt hela sin natur i spetsen för den patriotiska hänförel-
sens läger, der man utgick ifrån den satsen, att nationali-
tetens väsen fordrade en uteslutande utveckling inifrån utåt,
som för att vara fullständig måste afskära all yttre påverk-
ning. Welhaven bildade spetsen af intelligenspartiet, hvilket
kämpade för den sanningen, att det unga folkets politiska
och sociala omyndighet gjorde det nödvändigt att under-
hålla och befordra förbindelsen med det allmänna europei-
ska kulturlifvet, och låta utvecklingen af nationens inre kraf-
ter korrigeras af de gemensamma lagarne för folkutvecklin-
gen i allmänhet.

Denna strid, hvilken med sällspord häftighet rasade
under förra hälften af vårt århundrades tredje decennium,
indelas af Dietrichson i fyra epoker nämligen: 1) den per-
.sonliga striden mellan de två anförarne i studentsamfundet;
■2) angreppet på Wergelands första dikter; 3) angreppen på
Welhavens “Norges Dæmring;“ 4) stridens katastrof och
försvinnande.	•

Det är alltså två i hög grad märkliga dokument, vi
■ här meddela, nämligen för det första Wergelands brytning
med den uppfattningen, att Kristiania blott skulle vara en
-efterklang af så väl det literära som sociala lifvet i Köpen-
hamn, och för det andra Welhavens eldiga proklamation
såsom unionsvän i förening med hans starka patriotism och
häfdande af Norges sjelfständighet — ett uttalande, som
särskildt i innevarande ögonblick förtjenar att beaktas.




- Från Norge.

(Öfvers. från förf:s manuskript.)

Landets utveckling. — Vensterföreningen. — Konungen. — Högern. —
Vensterns program. — Voteringen.

Det fms ett ordspråk som säger: “Det är ingenting så ga-
let, att det icke är godt för något“. Detta uttryck liar bekräftat
sig äfven under dessa års politiska strid. Jag sökte senast att
visa, liuruledes regeringen verkligen med upphöjd genialitet har
lyckats finna den enda fråga i afseende hvarpå den kunde bringa
hela folket i resning emot sig, under det den annars både på
sociala och religiösa områden skulle haft för sig antingen majo-
ritet eller åtminstone splittrade meningar. Men när det konsti-
tutionela spörsmålet en gång är väckt, och detta just på det sättet
att det på en gång berör den enskildes hederskänsla och har en
så samlande makt, derför att allt är koncentreradt på en enda
sak, då är det nästan otroligt huru långt detta bidragit till all-
män utveckling.

Det kan tryggt sägas, att icke menniskoåldrars arbete under
vanliga omständigheter skulle kunnat emancipera landet så långt
från den traditionela vördnaden för det presterliga väldet, skapat
så mycken tolerans och gifvit ett sådant behof af upplysning.
Att det finnes ett sammanhang i utvecklingen till frihet, har blifvit
tydligt derigenom att striden varat så länge att den berört alla lifs-
områden, och i denna känsla ligger det bästa värn mot hvarje
reaktion. ,

Det är icke sällsynt att höra äldre män säga: “Vi känna,
då den ena eller andra frågan framställer sig för oss, att det fattas
92

oss kunskaper, men för barnen efter oss skall det bli bra, ty de få
lära något. “ Under det en skollärare för icke länge sedan betrakta-
des med nedlåtande af de stolta storbönderna, kan det nu visa sig
att han är rentaf bygdens ögonsten, eftersom han ju gifver barnen
undervisning, öch när — såsom det nyligen skedde i ett af amten
— kaxhögmodet* gjorde ett litet försök att röra på sig, i den tro
. att verlden ännu var sådan som då vederbörande suto i högsätet,
drabbades de genast af ett allmänt förakt; notoriskt är, att de
få landsbygder, hvilka ännu välja för högern, på en statistisk
karta öfver upplysningen skulle vara märkta med det mörkaste
grå. Religiöst är det blott undantagsvis, som vensterpolitiken
gjort folk till fritänkare, men då presterna i rikt mått blandat
politik i sin verksamhet och nu senast i det berömda och beryk-
tade “ kristendomsuppropet“ fullständigt förnedrat religionen till
ett politiskt medel, har man lärt sig att résonnera på sitt eget
sätt för att bevara sin tro. Medan det för icke så_många år
sedan var allmänt, att presten och klockaren afgjorde, hvilka som
skulle väljas till valmän, och så skedde valet utan knot, ser man
nu presterna lägga hela sin auktoritet i vågskålen och på det
hänsynslösaste sätt begagna sin religiösa makt öfver allmänhetens
sinnen samt sätta stämpeln af otro på allt som går dem emot,

utan att
politiskt
når blott
gern vill

dock allt detta gör något gagn. För befolkningen är
frihetssinne också nästan religiös tro, och presten upp-
att han och tron blifva vidt skilda föreställningar. Hö-
knapt tro hvad den upplefver, och fortsätter sin taktik

som om det hela vore ett bländverk och den gamla tiden måste
komma tillbaka, men äfven för venstern tror jag det varit märk-
värdigt att finna sjelfständigheten och modet så starka.

Då Ibsen i “En folkefiende“ stälde sin doktor Stockman gent
emot majoriteten, skulle han vetat genom huru mången liten dok-
tor Stockmans arbete den liberala majoriteten åstadkommits. Ty
det är sanning att de beryktade “folktalare“, som enligt högerns
inbillning bragt folket 'i resning, till en del blott samlat hvad
som på hundra och åter hundra ställen rest sig genom egna kraf-

* Kaxe är den vanliga benämningen på en storbonde.
93

ter. Det fins icke många trakter, der icke en fattig skollärare
och andra beroende haft en verkligt hjeltemodig dust med de
förmän, som. haft deras öde i sin hand och ofta låtit dem känna
det hårdt. Liksom de politiska motsatserna ha löst auktoritetens
band, är det ett märkligt argumentum ad hominem för tolerans
då man ser dem till hvilka man har innerligt förtroende — så-
som t. ex. Björnson — i religiösa saker hafva en annan öfver-
tygelse än hvad man sjelf har, och så likväl vänja sig att stå
sida vid sida med dem i politiken.

Jag har hört en bonde, på hvars tro knappast hans mest
misstänksamma motståndare kunde tvifla — hvilken till och med
i sitt yttre uppträdande har en starkt pietistisk anstrykning —
inför sina valmän, hvilka till en del voro pietister, frimodigt föra
en vidsträckt fördragsamhets talan och begagna det vackra ut-
trycket, att så länge vi icke få bort intoleransens splittring blif-
ver det icke i sanning ett folk af oss.

Striden har gifvit lyftning åt den personliga hederskänslan.
Ty det är som en talare nyligen sade: då till slut allt afgöres
vid valurnan och då högerns politik har medfört icke endast bil-
dandet af en så ofantlig majoritet, utan att alltjemt mer och mer
kräfves, är ingen för liten till att göra fäderneslandet en tjenst
och ingen för liten till att bära det tunga ansvaret för en för-
lorad sak — och hvad det vill säga, att sålunda man för man
få känslan af, att ha hvar sin plats att fylla i det gemensamma
arbetet, det märkes i de trakter, der detta arbete redan finder
längre tid samlat folket, till och med på den personliga värdig-
heten i uppträdande och vandel.

Och striden har gifvit landet en känsla af att vara ett sam-
manhängande helt, en lefvande organism, der samma tanke och
vilja råda, hvilket annars blott en yttre liende plägar kunna åstad-
komma — derför ha privatintressena sjunkit under den känslan
att alla stå sida vid sida för en och samma sak. Man har. ju
sett det märkliga, att ett storbondeparti, som venstern ursprung-
ligen var, har velat arbeta sig makten .ur händerna genom allt-
mer utvecklade rösträtt-rättigheter.

Det fins en individ, hvilken står som ett märkligt exempel
94

på den utveckling det stora folkpartiet hår genomgått. Det är
Listerbonden Jaabæk. Jag antager att han ännu i Sverige anses
som den förkroppsligade sparsamhets- och knusselpolitiken, ty det
är ju i den han haft sin stora betydelse; men lika ärligt
som denne man har förstått, och lika ihärdigt och hänsynslöst
som han har kämpat för att i ett land, der det strides och slites hår-
dare för födan än man lätteligen gör sig föreställning om, de
första demokratiska rörelserna nödvändigt skulle antaga den for-
men, lika ärligt har han genom sjelfarbete steg för steg höjt sig
till en helt annan uppfattning än sparpolitiken. Det finnes väl
knapt en stor reform, som icke Jaabæk har röstat emot för pen-
ningarnes skull, men småningom har det visat sig att det väl
knappast finnes en sak af betydelse för politiskt framsteg, för ut-
veckling af vetenskap eller poesi, eller för allmän upplysning, som
icke i honom har en af sina bästa förespråkare. Den som hör
den lugne mannen försvara en sak t. ex. med “den store Stuart
Mills“ namn, skall inse hvilken djup, personligen förvärfvad öfver-
tygelse, om utvecklingens behof och ett folks uppgift, deri ligger.

Jaabæk är ett af de märkvärdigaste exemplen på tillväxt-
förmågan hos ett folk, som den politiska historien har att upp-'
visa, ty det är något mera än en enstaka begåfning, här är tal
om; Jaabæk är ett godt hufvud, men är det blott fråga derom,
så ha vi starkare exempel. Men med Jaabæk eger det märkvär-
diga rum, att han rentaf gifver måttstock på den utveckling, som
folket i allmänhet har genomgått. De, som blifvit stående vid
hans gamla betraktelsesätt, äro nu de mest kräsmagade högermän
här och der i bygderna, hvilka fulla af förargelse berätta för
folk, att allt hvad man strider för icke gifver något i skäppan.
De som voro för idealistiskt förnäma till att i ärlighet förstå den
s. k. jaabækianismens berättigande, blefvo stående utanför såsom
missnöjda halfliberala; de, som följt samma väg, som Jaabæk
gått, utgöra vensterpartiets stora tross.

Jag skulle kunna anföra många exempel på, huru mäktig
den känslan blifvit, som sätter afseendet på “det högre goda“
öfver afseendet på matsäcken, äfven då det är ens egen och då
det är svårast att göra detta. Den känslan sträcker sig längre




95

än vi — de s. k. bildade — kunna fullt förstå: till fattiga ar-
betare, hvilkas hela öde beror på deras herrar; till folk som
lefva i en natur, der vintern huserar och tyckes skola pressa allt
lif till döds och der sommaren blott skänker det mest tarfliga
goda och under vilkor så knappa, att det måste förefalla oss som
om släpet för det dagliga brödet skulle upptaga hvar enda tanke,
och det-synes nästan ofattligt att de kunna hafva känsla af hvad
som lefver utanför deras fläck af jorden, än mera att de skulle
känna sig solidariska dermed, att de skulle offra någonting der-
för. Men äfven de anse sig hafva sin plats och svika icke.

Skulle den Selmerska ministèren belönas efter den mora-
liska inverkan som striden har haft på landet, då borde, der vis-
serligen åt dess medlemmar resas stora statyer, men skulle de
hedras tillsammans med alla dem, hvilkas förderfliga handlingar
ett folks lifskraft har förvandlat till- gagn för folket, då komme
ministèren Selmer likväl troligen i sämre sällskap än hvad den
har förtjenat.

Den makt, hvars inre styrka jag här gjort ett litet försök
att skildra, växer för hvarje tid afgörandet låter vänta på sig.
Riksrättens oändliga längd har så till vida blifvit till utomordent-
ligt gagn för vensterns sak. De nya kommunalvalen, hvilka här
som allestädes, der kampen blir hård, fått en politisk karakter,
förete öfver hela landet ytterligare rörelse mot venster. Sålunda
t. ex. i Jarlsberg-Laurvigs amt, der högern senaste gången vann,
oaktadt den var i minoritet bland valmännen i första hand
— en abnormitet, som kan inträda genom det indirekta valet.
I Trondhjem, konservatismens fasta borg, sçm högern ansett lika
säker som “Norges faste fjeld“, reste sig redan vid senaste val
en vensterminoritet, som betänkligt närmade sig hälften, och se-
dan synes venstern hafva helt och hållet tagit makten. Saken
är nämligen den: här stå konservativa intressen på spel genom
regeringens åtgörande, och -Trondhjem är konservativt af den goda
gamla skolan.

Förutom kommunalvalen, visa de talrika mötena landet
rundt — af hvilka högern numera åstadkommer blott mycket få,
fastän den fått en hel här af folktalare — huru sakerna stå.
96

Men det fins ännu ett tidens tecken i samma riktning. Morgen-
bladet har i ett års tid samlat adresser till statsministern. De
taga sig mycket ståtligt ut, de alnslånga namnlistorna, men olyc-
kan är att högern har föranstaltat dem som ett slags plebiscit
för Selmer och har begagnat dem som sådana i riksrätten.

Högern begagnar alltså i detta fall icke principen om den
utvalda lilla hopen, utan i stället den folksuveränitets. princip,
hvilken de beständigt framhålla som skrämsel vid vensterns politik,
och detta till och med i sin lägsta form, i det deras adresser
upptagit vida mera än de valberättigade (att de medtagit döda,
galna, fattighjon, frånvarande personer o. s. v. nämner jag blott
som ett kuriosum, eftersom antalet af dessa icke är så stort att
det betyder något), men resultatet har icke motsvarat uppoffringen
af principerna.

Man har uppdragit en statistisk öfversigt af förhållandet
mellan högerns valmänsantal vid senaste val samt de valberätti-
gade Selmeradressaterna. Noggrann kan den naturligtvis icke
blifva, eftersom adresserna sammanlagda skulle gifva ett alltför
tillfälligt och alltför litet tal, men man har tagit åtskilliga distrikt
deri, enligt de mest pålitliga mäns uppgifter, agitationen har gjort
hvad agitation kan göra och adresslistorna gått från hus till hus*.
Den procent, hvilken i de för högern lyckligaste fall adressaterna
utgöra af dessa distrikters valmänsbefolkning, har man då lagt
till grund för beräkningen, huru många nu skola stödja den Sel-
merska regeringen. Det går betydligt utför, och sedan den tiden
är det. som högern riktigt på allvar begagnat de religiösa vapnen
och venstern blifvit sänd ända ned i afgrunden till straff för
riksrätten.

Hvad som emellertid betyder lika så mycket och kanske
mera än antalets tillväxt, är det sätt hvarpå denna väldiga ma-
joritet konsoliderar sig, det lugn och den säkerhet som detta år
har medfört. Jag vet att högertidningarne blott tala om stigande

* Då man undertecknar en adress måste man visserligen uppge sitt
namn, medan det vid sluten röstning ej uppges, men å andra sidan är högern
i nästan alla fall i besittning af den makt, som kan chikanera de enskilda,'
så att det är svårare att låta bli att skrifva under än att skrifva.
97

upphetsning och gerna vilja gifva sken af att vi stå vid. randen
af ett eller annat fruktansvärdt. Det kan talas om upphetsning
i Kristiania, der högern utan tvifvel är förbittrad och venstern
icke endast är svag i antal, utan också i mod, offervillighet och
sammanhållning står så ofantligt tillbaka för det öfriga landet —
men äfven här, för att vara upphetsning, är det beskedligt nog.
Men i alla fall är det ute på landsbygden alldeles uppenbart att
detta år har medfört ett lugn och en styrka, som äro märkliga,
och styrka medför som bekant högsinthet. Jag hörde en af re-
presentanterna för det fruktansvärda Trondhjems amt tala om
huruledes öfvertygelsens säkerhet nästan har bragt mildhet i sin-
nena. Jemför. man de vilda folkmötena från fordom, med tjut
och skrik och hvisselpipor från minoriteten, hånlöje från majori-
tetens sida med de nuvarande — parlamentariska möten vill jag
kalla dem — der debattörerna göra honnör med värjan, der reg-
ler antagits för partiernas obrottsliga likaberättigande, äfven om
det ena partiet räknar 100 och det andra 1000, der församlin-
gen styr sig sjelf så bra att dirigenten icke behöfver styra och
som i allmänhet sluta med minoritetens tack till församling och
dirigent — så visar olikheten sig. Och större är den dock kanske
'när man ser på diskussionens innehåll. Då förr icke gafs gehör
för annat än stridsfrågorna och då den kunde urarta till ett slags
tuppfäktning, närmar den sig nu en verklig debatt och gifver
resultatet* af en verklig förhandling. Jag kan hänvisa till det
stora Mysenmötet, som väckte allas —• enligt hvad jag vet, äfven
svenska korrespondenters — förvåning, men Mysenmötet var blott
det första i sitt slag, åtskilliga ha följt derpå. Den, som icke per-
sonligen upplefvat något af dessa möten, kan svårligen göra sig
någon föreställning om. det viljefasta lugn, hvarmed de äro präg-
lade, och det intryck af öfverraskande politisk mognad, som många
af dessa församlingar kunna skänka. När högern öfver allt ser
upphetsning, ligger detta deri att de icke förstå att det fulla med-
vetandet om att vilja värna och kunna värna hvad värnas skall,
ensamt gifver det goda samvetets lugn jernte ett långt tryggare
medvetande att kunna arbeta för att hinna till fredliga förhållanden.

Det råder i det hela taget ’den egendomligheten med hö-
Ur dagens krönika. IV. 1.	7
98

gern, att den tanken att vilja försvara friheten omedelbart ver-
kar på dem som uppror.

Sålunda t. ex. den lilla flygskriften “Giv agt“ — der soldater
bilda ett “Pigehalsbånd“ kring stortinget — som nyligen utkom
och blef konfiskerad. Jag såg just en af de svenska tidningarna,
naturligtvis efter en af våra norska, rent ut kalla detta ett uppror.

Denna uppfattning har också lyckligtvis i vensterpressen fått
det ganska riktiga svaret, att skriften endast var alldeles onödig,
eftersom under den förutsättning, hvarifrån den utgår, alla med
undantag af slynglarne i landet ouppfordrade och af sig sjelfva
skulle bilda leder och stift i halsbandet kring stortinget.

Jag har dröjt så länge vid förhållandet på landsbygden,
derför att detta är det fasta och bestående, det när allt kommer
omkring afgörande, oberoende af huru den närmaste framtiden
gestaltar sig.

Hvad nu beträffar riksrättens utagerande, så hade man vän-
tat sig mycket af statsminister Selmers eget uttalande, men detta
var så att säga blott en passus i den allmänna proceduren. Jag
skall yttra ett par ord om defensoratet blott derför att höger-
pressen på ett mindre än tillbörligt sätt sökt att underkänna
lagen och derigenom uppnå en oändlig fortsättning af striden
i diskussionen, i stället för att riksrättens dom af alla men-
niskor, som önska att komma in i normala tillstånd, måste anses
som den sista afslutningen på den juridiska frågan, hvilken ändt-
ligen icke har någon praktisk betydelse. Defensoratets hufvud-
punkter ha varit inhabilitetsfrågan och den i sanning vidunder-
liga läran — som verkligen också nästan blef sittande defensorn
i halsen — att den som skall afgöra, om man handlat till skada
för riket, är den anklagade sjelf.	.

Hvad inhabiliteten angår låter det sig naturligtvis teoretiskt
säga en hel del om densamma; det bör blott ihågkommas att
grundlagen nu en gång har inrättat riksrätt sålunda, att den icke
på något upptänkligt sätt skulle kunna sammansättas så, att den
icke blefve part i saken på ett eller annat vis, och detta har
naturligtvis gjorts med fullt medvetande derför att rätten skulle

B

■ .
99

vara politisk domstol, men föihållandet är ordnadt så, att riks-
rätt — åtminstone sådan som denna — först sent kan inträda.

Då högerpressen har begagnat inhabilitetspåståendet till un-
derkännande af rätten, vill jag till karakterisering häraf meddela
att den ena sidan af påståendet, nämligen att stortinget borde
uppskjuta anklagelsen för att få domare valda, är enligt hvad be-
visadt blifvit icke sann. På alla möjliga sätt har man sökt att
upprätthålla den, men , det lät sig icke göra; siffrorna talade ett
alltför enkelt och begripligt språk, de förra stortingsrepresentan-
ternas ställning var alltför klar. Till slut teg högern med saken
—• inhabilitetspåståendet har likväl 'fortsatt sitt lif, liksom om in-
genting händt. Vidare, att med den andra sidan af påståendet:
att man icke hade rätt att besätta lagtinget med venstern, utan
skulle besätta det procentvis af partierna, förhåller det sig så,
att om man skulle hafva gjort detta, hade fallet blifvit att majo-
riteten, som utgör 3/4 af stortinget på 1 när, i riksrätten skulle
fått ‘/g. Minoriteten, som i stortinget utgör Vj, skulle då i riks-
rätten fått 2/3 röster. Det låter otroligt, men är likväl sant:
genom uteslutningsrätten och genom Höiesterets tillträde blifver
förhållandet sådant, och att Höiesteret här är fullständigt lika
förutbestämdt i sin dom, som lagtingets medlemmar, kan ingen
ärlig menniska neka. Med andra opd, förhållandet är, att den i
landet rådahde känslan skall döma i en politisk sak, men att
■detta icke kan ske förr än den är synnerligen stark.

Lagtinget har alltid blifvit besatt med majoriteten; när*den
var så stark, att den ändock hade majoritet i odelstinget, så in-
träffade då, att de som nu äro i minoritet utgjorde majoritet, och
så måste det tillgå under fredliga förhållanden, för att odelsfingets
behandling af lagärenden skall kunna blifva tillfyllestgörande.
Alltså: först då majoriteten var så stark, att den utan hänsyn
■till riksrätt skulle fylla lagtinget, har den fylt det med hänsyn
till riksrätt. Detta är- det moraliska och politiska krafvet på be-
rättigande som venstern har stält på sig sjelf.

Att högerns taktik — underkännandet af folkopinionen —
mysslyckas, är emellertid témligen säkert; ingen anser en rätt
vara inhabil, för hvilken defensor procederar ett år och vid hvil-
100

ken Höisteret liar setat ett år — icke en gång ens mest troende
partifränder kunna fasthålla detta. Som motsats vill jag anföra
följande värdiga och vackra uttryck i Verdens Gang: “Domen
• faller i lagens hägn, efter den allvarligaste pröfning, under domar-
edens högtidliga ansvar. Vi uppfordra våra meningsfränder i stad
och landsbygd att afhålla sig från allt slags demonstration, när
budskapet kommer, vare sig att den lyder på frikännande eller
straff. — — Vi bedja våra vänner att icke genom något slags
utmaning låta förmå sig att uppgifva den lugna och värdiga håll-
ning vi äro skyldiga oss sjelfva och vår högsta domstol.“

Högern skall förgäfves söka att hålla vetofrågan och alla
dermed sammanhörande tvistemål uppe: från det att domen fallit,
skola de också i och med det samma vara ute ur verlden och
allas tankar skola oundvikligen vända sig åt den praktiska upp-
gift, som följer efter.

. Riksrättens längd har icke endast gjort den nyttan, att alla
stämningar fått tid att lägga sig till ro och befästa sig; den har
också låtit de flesta känna att utvecklingen icke kan bindas i och
vid en rättsprocedur. Medan rätten går sin gång, går lifvet utan-
för äfven sin. Derför ha tankarne mer och mer vändt sig mot
den reform, som kan skaffa samarbete och dermed naturliga för-
hållanden.

I ■	. •

•	-	. 

Jag skulle kunna sluta liksom si^t: — hvad skall den när-

• maste framtiden medföra? Och liksom sist kan intet bestämdt
svar gifvas. Såsom sist framhölls, är det nu h. m. konungen,
. som har ordet. Det var knappast riktigt lyckligt, att han bestämt
sig för att icke taga något steg förrän domen föll, ty han skänker
derigenom på visst sätt riksrätten samma politiskt afgörande be-
tydelse som de radikalaste inom venstern, medan ett bestämdt
politiskt steg före domen skulle gjort den till hvad den verkligen
är: dom öfver anti-parlamentariska rådgifvare.

■	Majoriteten har som sagdt blott att afvakta; det kan alltså,
endast talas om de gränser, inom hvilka samarbete kan tänkas
komma till stånd. Jag redogjorde senast för att vensterns freds-
101

vilkor före riksrätten voro sådana, att man vet att så väl konun-
gen som den moderata högern på dem önskade lösning — blott
ministèren och den radikala högern hindrade densamma.

Det säger sig sjelf, att efter en riksrättsdom kan förhållan-
det icke vara oförändradt så, som före riksrättens nedsättande.
Den juridiska frågan är preciserad på ett sätt, som man förut
skulle hafva undgått. Men inom venstern är på det starkaste
framhållet, att medan en fällande dom drabbar ministèren och
den radikala högern, måste framtidens statsskick likväl framgå
ur en öfverenskommelse mellan de två parterna, som till och med
om den ena är stor och den andra är liten, likväl tillsammans
utgöra folket; derför har äfven 'vensterns fordran blifvit uttryckt
sålunda, att efter riksrättsdomen skall venstern vara villig att för-
handla om de hinder för statsrådssakens genomförande, som stå
åter, och att hvarje ministère, som är uttryck för stridspolitikens
uppgifvande och samarbetets begynnande, mottages med glädje.
Som sagdt, gemensamma uttalanden från majoriteten kunna icke
gifvas, men att det nyss anförda uttrycker hyad en stor del af
venstern vill, är så godt som säkert. Många uttalanden och många
tecken vitna derom. Ett ledande vensterblad har väl nyligen in-
nehållit en antydning om att man borde begära en starkare pre-
cision både af rättsfrågan och af det parlamentariska krafvet vid
ministèrens sammansättning, men Verdens Gang, hvars stora be-
tydelse just är, att den har en så innerlig uppfattning af den
stora valmansbefolkningens känslor och gifver ett nästan instinkt-
messigt klart uttryck för den samma och för det stora flertalet
af vensterns representanter — denna tidning framhåller att riks-
rättsdomen är den stora af slutande uppgörelsen med det för-
flutna, hvarför fordringen på en kommande ministère är: grund-
läggningen af en politik, som hvilar på det moraliskt politiska
förtroendeförhållandet statsmakterna emellan. •

Och det är denna, med nationens sunda uppfattning öfver-
ensstämmande politik, som lugnt skall bryta fram — kanske sent
— men dock skall bryta fram, trots alla konstlade försök att
blända statens chef och förfalska opinionen.
102

P. S.

Riksrättens dom

är mottagen med åtminstone skenbart, märkvärdigt lugn. Vid
stortinget väntade naturligtvis en större menniskomassa på domens
afkunnande och största delen helsade med starka hurrarop stats-
ministern; venstern hade efter bestämd uppmaning i vensterns
organer nästan helt hållit sig borta och de som voro tillstädes för-
höllo sig alldeles tysta — men redan ett par timmar senare hade
staden fullständigt sitt vanliga utseende och i går afton antydde
ingenting, icke ens grupper af menniskor eller ifrigt samspråk,
att något ovanligt försiggått. Äfven utanför statsministerns bo-
stad var tyst och ödsligt.

Grunderna härtill kunna vara olika. För det första vet hö-
gern, att de två partierna i Kristiania äro vida mera jemnstarka
än man efter valen skulle tro. Vidare är sjelfva ministèrens sak
för en stor del af högern temligen likgiltig. Högern har offa
varit lika så sträng i sin dom öfver densamma som venstern.
Derjemte visa Kristianiaboarne en icke ringa benägenhet att vänta
att andra skola göra något, icke de sjelfva, men i synnerhet fins
det en grund, som också i sig sjelf är tillräcklig, att det icke fins
något nämnvärdt antal, som skulle vilja göra motstånd mot ett
lagenligt beslut af någon af de konstitutionela statsmakterna, och
att de andra icke funnit ögonblicket passande för intetsägande
demonstrationer. Huru som helst — i fall man hoppats på
Kristiania såsom fäste för en radikalt drifven motståndspolitik,
så tog försvarsmuren sig icke imponerande ut.

Medan stämningen i staden synes jemförelsevis lugn, kan
detta visserligen icke sägas om högerpressen; inom denna råder
lössläpt förbittring. Morgenbladet talar som kunde det icke, mera
finna konungadömet, när domen skall säga hvad som är lag, och
det har till den grad förlorat äfven den yttre konstitutionela an-
ständigheten, att det i sina blott till hälften dolda uppmaningar
till konungen, om att sätta sig öfver domen, låter honom höra
att han i trontalet har satt sin “öfvertygelse“ i pant. Detta
103

fastän hvarje skolgosse ju vet, att detta uttalande konstitutionelt
är den nu dömde statsministerns, som ensam svarar för det-
samma. Vår grundlag 'känner naturligtvis inga personliga uttalan-
den af konungen, så att det är blott ett försök på att få konunga-
dömet' inväfdt i den dömdes sak, medan uppgiften nu för hvar
och en, som ser i de konservativa intressena något högre än sitt
eget intresse, skulle vara att till hvad pris som helst få denna
ministères sak skild från alla de intressen, densamma till fördel
för ett enstaka litet parti har satt på spel. Ty hvilka schackdrag
högern ännu skulle tro sig kunna göra, så mycket måste dock
bli klart, att ju längre detta skall fortsättas, desto aflägsnare kom-
mer man från en verkligt sund konservativ politik och desto flera
intressen skola taga obotlig skada.

Det säges att hans maj:t förra vintern skall hafva framhål-
lit ridderliga och kamratliga hänsyn såsom grund till att han icke
lät sin ministère falla, eftersom det ännu var god tid; det må
beklagas om de “personliga dygderna“ också nu skulle få en så
stark öfvervigt öfver den “kungliga visdomen“, att han skulle
låta påskina att statsministerns sak vore hans. När icke person-
liga känslor eller förutfattade meningar inbiandes, kan domen ju
blott betraktas på ett sätt: statsrådet, som har gjort sig skyldig
inför nationen, har i lika hög grad gjort sig skyldigt inför konun-
gen genom sina vilseledande och okonstitutionela råd. Ett an-
svar som måste blifva så mycket större, som konungen är så
mycket frånvarande, och som alla ju veta att han ville sanktio-
nerat statsrådssaken sista gången.

Domen angår tre moment: Det absoluta grundlagsvetot, be-
villningsvetot och delningen af ett stortingets beslut.

Af dessa tre moment äro de två sista, isynnerhet bevill-
ningsvetot, naturligtvis af en helt annan praktisk vigt än det första.
Detta absoluta veto är ju att betrakta som ett urverldens djur,
hvilket aldrig skulle blifvit framlockadt ur sin håla, och det är
i sin ordning att, när det icke ville draga sig tillbaka, det blifvit
fäldt af ett sådant gammalt svärd som riksrätten. Det fms väl
knappast någon förnuftig menniska, som mera tänker sig att det
verkligen ännu en gång skulle kunna begagnas, så att kampen
104

för detta börjar sannerligen likna dessa medeltidens disputationer
om hypostaserna, beskaffenheten af. elden på Horebs berg eller
andra sådana ämnen för Tärda drömmare.

Bevillningsvetot deremot ! Hvar och en vet, hvilken ingri-
pande betydelse det kunde hafva, men huru har domen afgjort
det? Hvarken föi’ eller mot stortingets eller regeringens lagliga
rätt, domsmotiveringen ställer blott ministèrens handlingssätt, un-
der det konstitutionela ansvaret. Bevillningsvetot är två gånger
så opopulärt i landet som grundlagsvetot. Att alls intet veto
fans i bevillningsfrågor, hade till den grad blifvit faststäldt bruk,
att nästan ingen inom högern vågade häfda dess rätt, till och
med defensoratet gick- hufvudsakligen ut på att visa, att det icke
blifvit begagnadt. I intet moment var man så säker på att do-
meri skulle blifva ett fullkomligt juridiskt afgörande. Men doma-
rena hade ju blott att döma efter lagens ordalydelse, och efter
lagens bokstaf är saken svår att precisera, i det grundlagen knap-
past kunnat utgå från den möjligheten, att»representationen skulle
vilja använda mera än regeringen ville. Det förljudes också med
temlig säkerhet, att det icke saknades många röster för att i detta
moment alls ingen dom skulle fallit.

Intet visar tydligare än detta, hur samvetsgrant och utan
politiska hänsyn domen blifvit fäld. Samvetsgranheten är drifven
så långt, att lagtingsmedlemmarne icke allenast icke talat med
sina gamla kamrater i odelstinget, utan till och med knappast
inbördes om domen; ja, jag vet med säkerhet, att en man som
måste räknas till högern, men är af den gamla konstitutionela
skolan och derför önskade ministèren dömd, önskade att lagtings-
medlemmarne skulle göras uppmärksamma på, huruledes den
ringaste meningsskiljaktighet kunde förspilla saken. Budet blef
icke framfördt.

Detta är det enda intresset vid denna dom, men der är
något af ännu större betydelse. I det att intet juridiskt afgörande
är gifvet i frågan, men det konstitutionela ansvaret häfdadt, äro
båda parterna, regeringen och stortinget, än ytterligare hänvisade
till att önska införandet af ett riaturligt statsskick. En regering,
som infinner sig i stortinget och samarbetar med detta, skall
105

lätteligen kunna känna, om stämningen för en bevillning, som
den anser skadlig, är förhastad och kommer att gå öfver, eller
om den är så stark, att ett afslag skall medföra att ansvar göres
gällande; å andra sidan kommer majoriteten att genom denna
doms mera obestämda form få förökad grund att önska samar-
bete och daglig kontroll.

Det är karakteristiskt för högerns beteende, att Morgenbla-
det alldeles förbisett detta förhållande vid bevillningsvetot, hvilket
annars säkert skulle blifvit förkunnadt som en stor seger, blott
för att kunna åstadkomma blind förbittring.

Vill man sammanfatta domens resultat, blifver det: att det
absoluta vetot är borta ur verlden, att det suspensiva vetot i
grundlagsfrågor i öfverensstämmelse med stortingets praxis och en
i landet rådande, temligen stark opinion, snarare är stärkt än
försvagad t*, och'för öfrigt blott det enkla häfdandel af minister-
ansvarighet.

Lördagen den 1 mars.

I dag kl. 2 var deputationen på slottet för att öfverlemna
domen, hvarifrån dqn enligt gällande föreskrift är sänd till justitie-
departementet, der nu en annan af de anklagade skall skrifva
utlåtande.

Många hade nog förväntningsfullt hoppats att domen skulle
fått en dom — alla dessa blefvo besvikna i sin väntan.

Anmärkning af Redaktionen.

Stockholm den 13 mars.

I samma ögonblick, som detta ark skall läggas under pressen,
meddelar telegrafen den i hög grad märkvärdiga sista akten. Att
spörja efter orsakerna till denna företeelse, tillkommer oss icke, men
vi måste fasthålla vid hvad vår ärade korrespondent såväl i denna
som i en föregående artikel låtit förstå, att nämligen konung Oskar
énskildt förklarat sig benägen för eftergifter, på hvilka excellensen
Selmer icke velat gå in, och att följaktligen excellensen — om, så-
som man naturligtvis borde kunna förutsätta, ingen dubbelhet fun-
nits — trotsat båda statsmakterna.

* Efter ansvarslagens ordalydelse skulle spörsmålet om ”intet veto”
under inga omständigheter kunna på rak arm afgöras.