UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

FINGAL FINGALSON, A. E. HOLMGREN, FRITZ KROOK,
OSCAR LEVERTIN, REINHOLD WINTER

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

TREDJE ÅRGÅNGEN

TREDJE OCH FJERDE HÄFTET

---------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1883. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
TREDJE ÅRGÅNGENS INNEHÅLL.

Första häftet:	o..

Sid.

Belletristiska gengångare. En episod ur föreläsningarne om
naturalismen af L. Dietrichson......................................1.

En fråga för dagen: Klassicitet eller modern bildning:

1.	Ett uttalande af Th. H. Huxley, återgifvet för Dagens
krönika af Christian Loven.....................................9.

2.	De klassiska språken och skolan, af Isidor Flodström 29.
Medaljonger och statyetter.
Gambetta, af A. Cantor	57.

Gammalt och nytt inom literaturen.

August Strindberg. En studie af Gustaf af Geijerstam . . 74.

Hur går det med de stora frågorna? Af Nestor .... 95.
Skall man skratta eller gråta? Några reflexioner med anled-
ning af ”komedien” Bertha Malm af J. Rev	111.

Andra häftet:

”Nytt vin på gamla flaskor”, af August Strindberg:

1.	Lokes smädelser.........................................1.

2.	Olika vapen.............................................7.

3.	Göken...................................................9.

4.	Esplanaden.............................................10.

Påfven och konungen af Italien. Af Angelo de Gubernatis

(öfvers. från förf:s handskrift af H. Sandström) . . . 12.
Medaljonger och statyetter.

Två samtida, af A. F. Åkerberg:

1.	Louis Blanc.......................................18.

2.	Karl Marx............................................. 33.

Gammalt och nytt inom literaturen.	.

1.	I brytningstiden, af Fritz Krook..................39.

2.	G. af Geijersstams noveller, bedömda af Oscar	Levertin	73.
3.	Vår yngste dramaturg. Ett utkast af Gustaf af	Geijerstam	80.
Ett teaterbref från Chicago af A. Heyne	87.

Konstutställningen i Rom. Korrespondens af Alfredo Mazza

(öfvers. från förfls handskrift af H. Sandström) ... 93.
Tredje och fjerde häftena:

Sid.

Grefve ' Arvid Posse och. landtmannapartiet. En studie i vår
nyaste riksdagshistoria af Fritz Krook.........................1.

Intryck och studier i Frankrike sommaren 1883. Af J. Rev .. .
• '	1. Nationalfesten och. "royauténs imposanta emblemer” . 46.
2. En fransk resande i norden för 370 år sedan. Efter ett
hittills outgifvet manuskript i Besançon	55.

• Gammalt och. nytt inom literaturen.

1.	Alexander Kjelland. Några\ anmärkningar med anled-
ning af ”Gift” af Oscar Levertin..........................67.

2.	Taine, det moderna Frankrikes ästetiker. Några iaktta-
gelser af V. Hugo Wickström.............................  77.

National fåfänga och fosterlandskärlek. Reflexioner för dagen af
Reinhold Winter	97.

En norrländsk lifsfråga, med vetenskapligt utlåtande af A. E.
Holmgren.....................................................117.
Ünionskrisen, en röst från Norge............................,.■..........................169.
Luthersjubiléet af A. F. Åkerberg............................194.

Högtidstalare vid årets kyrkomöte. Anmärkningar och. betrak-
telser af Fingal Fingalson.................................. 209.

Dr Stockman—hr Reimers af Hellen Lindgren..................... 226.

Tillägg och rättelse.

Sid. 64. Att Sverige icke på något sätt nämnes hvarken af
konung Hans i det å denna sida anförda brefvet eller för öfrigt af
dr Cordier i reseberättelsen, väcker möjligen någon läsares förvåning.
Vi böra kanske derför erinra, att Hans var ännu vid ifrågavarande
tid titulär konung af Sverige, ehuru hans makt härstädes upphört,
och alltså ansågs det förmodligen öfverflödigt att nätona vårt land.

Sid. 52 rad. 4 uppifr. står drottningen i st. f. hertiginnan.

„ 55 „ 3	„	„ sin	„ vår.

„ „ Den omtalade skriften ”Otium Hannoveranum” är
icke utgifven af Leibnitz, utan af dennes amanuens Feller.
Grefve Arvid Posse och Landtmannapartiet

En studie i vår nyaste riksdagshistoria af Fritz Krook.

Representationsförändringen af år 1865 har rönt det
säregna ödet att i sina följder blifva som svårast bedömd
just från de håll, der man på sin tid ifrigast arbetade för
dess genomförande. Då hette det, att först genom denna
ingripande lagstiftningsåtgärd hade “hela Sverige blifvit så-
som en man“; nu säger man deremot: var detta icke hellre
en revolution än blott en reform? Orsaken till detta vidt
olika uppfattningssätt ligger dock troligen helt enkelt deri,
att reformens mest, talföre målsmän från början miss-
räknade sig på den i fråga satta förändringens hela karak-
tär och oundvikliga konseqvenser. .

Ja, Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers faststälda Riks-
dags-Ordning af den 22 juni 1866 betecknar verkligen en
fullkomlig revolution i våra svenska samhällsförhållanden.
Den har verkligen “hvälft södern upp mot norden“ — dock
icke så att förstå,'att den lagt den fordna sjelfskrifvenhetens
makt i händerna på dem, som en gång trodde sig kallade
att blifva det gamla privilegieväsendets naturlige arftagare.
Det blef icke hvarken något penningens eller ämbetsmanna-
ståndets envälde. Det blef i stället en absolut bestämmande
makt hos representanterne af det fordna fjerde ståndet.
Hinc illæ lacrymal

Den omhvälfning, som framträdde i och med denna
reform — vi kunna ju kalla den så, all den stund den än-
dock genomdrefs på fullkomligt oblodig väg — den förde
åter fram på första planet det samhällselement, som en
Ur dagens Krönika. III. 3—4.	1
gäng bildade kärnan af svenska folket och som äfven fri-
boret styrde Sveriges öden, innan ännu lybska krämare och
efter dem från söder och öster och vester hopvärfvade krigs-
höfvidsmän kommo att med understöd af rent af fiendtliga
eller också allt för svaga och ofosterländska regenter skifta
landet sig imellan likt ett eröfradt byte.

Än en gång ljuder den svenske bondens röst högst på
tinget, fast ty värr — och det är en sorglig sanning att
säga — förhållandena nu hafva förändrat sig derhän, att
äfven bonden finner sig hafva sina särskilda intressen att
hålla på och redan från första ögonblicket, trotsande på
sin sidas större talrikhet, framhäfver dessa med en ensidig-
het, som endast allt för ofta kommer honom att förbise de
gemensamma fosterländska intressenas större vigt och be-
tydelse. Och så hafva vi de senaste årtiondenas lika frukt-
lösa som förbittrade strider om fosterlandsförsvar och grund-
skatter fullt färdiga.

Det är likväl icke blott en ny maktfördelning, som
blir följden af 1865 års representationsförändring. Detta
upp- och ned-hvälfvande framkallär äfven ett annat fenomen,
som med en den allra vackraste utgångspunkt, om man så
vill se saken, i den äldsta ståndsfördelningens historia dock
blir till sin omfattning skäligen inskränkt och till sina syf-
ten skäligen dunkelt att utreda. Det är den fast öfverra-
skande förbindelsen mellan den till makten komna bonde-
majoriteten och en till antalet ytterst ringa, men i fråga om
handlingskraft och skarpsinne lika öfverlägsen minoritet af
det fordna första privilegierade ståndet.

Detta i sitt slag egendomliga och, söm sagdt, ’öfverra-
skande förbund personifieras från första stunden i sin upp-
hofsman, grefve Arvid Posse, oppositionsjunkern från decem-
ber-dagarne 1865, sedermera landtmannapartiets ledare och
sammanhållande kraft, och slutligen den förste mannen i
den första landtmanna-ministèren.

I detta förbund mellan tvänne ytterligheter fans imel-
lertid icke någon plats för de samhällsklasser, hvilka i åt-
3

skilliga af de äldre representationsförslagen låtit framställa
sig såsom särskildt representerande förmögenheten och in-
telligensen — ordningen mellan dessa båda är, väl att märka,
icke vår, utan har uppfunnits af vissa bland de resp, för-
slagsställarne. När dessa samhällsklasser nu mot all beräk-
ning funno sig väl mycket trängda tillbaka äfven under
den sakernas nya ordning, af hvilken de dock väntat så
mycket, väcktes häraf helt naturligt deras svåra förbittring,
och så alstrades det nya motståndselementet i den uppblos-
sande striden.

Det måtte också hafva varit en verkligt bitter miss-
räkning för dessa samhällsklasser, då de efter en nära sextio-
årig otålig väntan och sedan de ändtligen lyckats få de
hindrande formerna sönderbrutna, mötte ett ännu starkare
motstånd i sjelfva de faktiska förhållandena. Länge nog
hade de suckat under den gamla ordningens i sanning oför-
nuftiga tyranni, hvilket t. ex. uteslöt ämbetsmännen såsom
sådanä från den allmänna medborgerliga rättigheten att del-
taga i lagstiftningsarbetet. Mer än en gång hade de också
trott sig stå inför sina önskningars omedelbara förverkli-
gande. Hade det icke varit tal om att under vissa förut-
sättningar • och till ett visst bestämdt antal gifva ämbets-
mannaklassens representanter tillträde till riddarhuset? Och
redan vid den riksdag, som grundade vårt nu varande stats-
skick, hade det ju varit fråga om att för de dittills orepre-
senterade tillskapa ett femte stånd. Detta stötte dock, som
bekant och förnuftigt nog, på hinder derför, att uti stånds-
fördelningen alltid “legat största delen af anled.ningarne till
det missförstånd, det uppehåll och den oordning i ärende-
nas gång, ändtligen till de ståndstvister, som så ofta söndrat
nationen, skakat samhällsordningens grundyalar och kull-
störtat statsförfattningen“, som det allt så sant heter i kon-
stitutionsutskottets bekanta memorial af den 24 mars 1810.

Sedan dess hade dessa orepresenterade klasser väsent-
ligen heller icke hunnit längre, än att de fått representa-
tionsrätt inrymd i presterståndet för ett par lärda institutioner,
4

i borgareståndet för ett par dittills orepresenterade kategorier
och i bondeståndet för vissa jordegare utom den egentliga
odalmannaklassen. Men under hela denna tid af mer än
ett halft århundrade hade dock frågan om allmänna val
utan stånds- eller klassåtskilnad ständigt stått på dagord-
ningen. Hon hade mer eller mindre konseqvent utförd gått
igen i alla de mera betydelsefulla förslagen till representa-
tionssättets ombildning. Hon möter redan hos 1810 års
konstitutionsutskott, hvilket såsom vilkor för valrätten endast
satte i fråga betingelserna bofast, oberoende, fullmyndig,
och hon kommer till baka i det Richert-Anckarsvärdska
förslaget af år 1830 lika väl som i konstitutionsutskottets
bekanta förslag af år 1840 och konung Oscar T:s reform-
förslag till 1847—48 årens riksdag. Under hela denna långa
tid hade man gjort sig stora förväntningar om de allmänna
och samfälda valens frukter. Och när så dessa val ändtli-
gen blefvo till en verklighet, utföll deras resultat nästari
från första stunden rakt emot all förväntan!

Detta är förhållanden, som man icke får lemna ur
sigte, då man vill söka för sig klargöra anledningen till att
motståndet mot landtmannamajoritetens visserligen ensidiga
och egoistiska, men dock från en viss historisk ' häfd utgå-
ende anspråk kunnat från detta håll blifva så förbittradt
som det blef. “Intelligensen“ blef, kuriöst nog, ett parti-
namn, och denna intelligens, som kunde sägas vara förher-
skande inom den mera betydande delen af pressen och snart
fick framstående målsmän inom representationen, hade äf-
ven allt ifrån början en kraftig bundsförvandt i det med
henne för reformen så ifrigt kämpande penningeväldet.

Att det rörliga kapitalets män, som redan så länge
med tillhjelp af sina stora materiela resurser öfvat ett oemot-
ståndligt inflytande på de flesta af samhällslifvets områden,
icke i alla tider skulle kunna lugnt åse, huru ärfda privile-
gier i det sociala lifvet reste oöfverstigliga skrankor mellan
drim och en annan högre stäld kast, var naturligt nog.
Man hade ännu icke hittat på mæcenat-trappan till riddar-
o

huset, och derför skulle riddarhuset rensas och dess murar
jemnas med marken. Också var det hos den förmögna
börsverlden agitationen för 1863 års representationsförslag
hade sitt allra förnämsta materiela stöd. Det är nu mera
en offentlig hemlighet, och var det till och med redan då,
att från det hållet kommo de, långt ifrån knapphändigt an-
slagna, penningesummor, för hvilka riddarhusfullmakter in-
köptes och utfattige adelsmän, som väl eljest aldrig drömt
om att få lemna sin undandolda landsortsvrå för att komma
till Stockholm och ännu en gång figurera som capita på
riddarhuset, sattes i stånd att så oförmodadt infinna sig i
hufvudstaden och hastigt nog utlösa polett på sjelfva den
märkliga omröstningsdagen.

Man skydde från detta håll inga medel, och motstån-
darne hafva heller icke sparat några anklagelser. Tvärt
om har man ju till och med i memoarer och slika alster,
deri de missnöjdes förbittring fritt kunnat gifva sig luft, fått
se de svåraste insinuationer framkastas till och med mot
sådana personer, hvilka väl eljest på grund af sin upp-
höjda samhällsställning bort få vara lemnade alldeles utan-
för striden.

Det var dessa båda samhällselement, byråkratien och
finansen, som, i hopp att dermed äfven som bäst kunna
se sina egna intressen till godo, verksammast bidrogo till
det slutliga genomförandet af en representationsförändring,
hvilken den allmänna meningen i landet redan för länge
sedan erkänt vara både önskvärd, och behöflig. Det är
samma element, som sedan så energiskt sammanslutit sig
till bekämpande af den nya riksdagsmajoritetens ensidiga
sträfvanden, och det var slutligen äfven mot koalitionen
mellan dessa båda, som samma majoritets ledare redan från
första stunden riktade sina skarpaste anfall.

Man finner denna negativa sida af grefve Posses poli-
tik tydligt nog träda fram redan under det nya riksdags-
skickets allra första tider. I kammaren talar han helt öppet
om en byråkrati, som, i våra dagar allt mera söker tränga
6

sig fram på de andra samhällsklassernas bekostnad, och i
diskussionen utom riksdagen föra hans tillgifna organ samma
språk, om ock stundom något mera våldsamt. Sålunda kan
man t. ex. i ett par riksdagsbroschyrer från 1867, hvilka
på goda skäl antagits vara ett temligen troget uttryck af
grefve Posses personliga åsigter, få se vissa karaktäristiska
yttranden om “den moderna byråkratiska staten, som framr
gått af mesalliansen mellan adertonde århundradets intelli-
genta absolutism och revolutionen.“ Det varnades för alli-
ansen mellan byråkratien och bourgeoisien, hvilken man såg
hota redan deri, att alla landtdomrarne och öfriga med dem
likstälda ämbets- och tjenstemän, hvilka hade säte i riks-
dagen, föredrogo att sluta sig till det ministeriela partiet
framför att gå med den sidan, som skrifvit jordbruksintres-
set främst på sin fana.

Man gick än längre, man sade öppet och rent ut hvar
man ansåg öfvervigten rätteligen böra ligga. Det hette då:
att en af samhällets stora naturliga grupper, der den har
utsigten att blifva förherskande, frivilligt afstår från att be-
gagna sig deraf till förmån för andra, hvilkas intressen icke
äro de samma — det är en i hvarje lands parlamentariska
historia osedd tilldragelse, ty det är i sig sjelf en onatur-
lighet.

Och vidare: för fäderneslandet är det af den största
betydelse, att den sidan segrar, hvars intressen äro de vig-
tigaste och bäst behöfva tillgodoses.

Sådan var den nya majoritetens egen uppfattning af
sin ställning gent emot den byråkratiskt-plutokratiska koali-
tion, i hvilken den såg sin naturliga motståndare. Man kan
också beteckna denna koalition såsom tjenstemannaintres-
sets förbindelse med stadsmannanäringarne i allmänhet,
och kommer då i vissa fall sanningen ännu närmare. Bour-
geoisiens förbindelse med byråkratien var något, som man
med erfarenheten från andra lands parlamentariska hi-
storia på förhand ansåg sig kunna vänta. Man såg en-
dast en ytterligare bekräftelse härpå, när, som ofvan nämnts,
flertalet âf de för landsbygden anstälde tjenstemännen, i
stället för att sluta sig till jordbruksintressets målsmän, valde
att förena sig med stadsrepresentanterna. Detta förändrade
heller ingenting i det från början gifna krigstillståndet mellan
land och stad. Otvifvelaktigt är också att här från första
stunden framträder ett afgjordt sådant krigstillstånd, och
denna antagonism är icke, som man ofta velat hålla före,
mindre stark i sin första uppkomst än sedermera längre
fram i sin fortsättning; snarare tvärt om.

* •	*	-

*

Vi hafva här valt att i omvänd ordning först teckna
skaplynnet hos och de egentliga driffjedrarne för de natur-
liga grupperingar, hvilka från början bildat det kompakta
motståndselementet mot den genom 1865 års representations-
förändring skapade riksdagsmajoriteten. Anledningen härtill
är, att i allmänhet de, som hittills tagit sig för att skildra de
politiska kontroverserna under vårt nya riksdagsskick, helt en-
kelt velat förbise, att äfven på den sidan de egna intressena
både funnits och varit afgjordt bestämmande för stridsfö-
ringen. Ständigt söker man ju framhålla, att landtmanna-
majoriteten i sina sträfvanden varit ledd af hänsynen till
■dylika egna intressen; men ingen,'som icke är alldeles för-
blindad af partihänsynen åt motsatt håll, kan väl heller
förneka, att man ju icke också på andra sidan fullt ut lika
mycket kämpat för egen fördel — kämpat mot nödvändig-
heten att vid en ändrad skattefördelning nödgas betala sin
anpart af ersättningen för de från jordbruket aflyftade sär-
skilda onera. Enda skilnaden var, att på sist antydda håll
äfven tillkom de svikna förhoppningarnes bittra krydda.

Innan vi öfvergå till att tala om den snart uppblos-
sande striden mellan de båda skarpt åtskilda elementen'och
de realspörsmål, omkring hvilka'denna strid rörde sig, må
vi imellertid för ett ögonblick dröja vid den personlighet,
hos hvilken motsatsen mellan dem båda klarast tagit sig ut-
8

tryck. Denna personlighet möter oss just i grefve Arvid
Posse, i hans alla åtgöranden och uttalanden från den tiden.

Grefve Posse var vid tiden för det nya riksdagsskickets
genomförande, och är må hända så ännu, ingenting mindre
än en den allmänna jemnlikhetens och det stora flertalets
man. Mot den af honom redan då anade öfvermakten hos
en talrikare representerad jordbruksbefolkning uttalade han
sig med största bestämdhet ännu vid början af den stora
reformriksdagen, då han såsom ordförande för ridderskapets
och adelns helsningsdeputation varnade bondeståndet för
öfvergrepp åt detta håll och påminde ståndet om “det
myckna, som behöfver lefva både öfver och bredvid det
samma.“ Så talade han mot det ensidiga majoritetsförtrycket.

Fyra år senare gifver han vid 1869 års riksdag lika
öppet till känna huru han då ännu är sinnad för privilegi-
erna i vissa fall. Radikal i sin sparsamhet som alltid, hade
nu mera aflidne Jöns Pehrsson då väckt förslag om upp-
hörande af den till städerna utgående tolagsersättningen.
Grefve Posse bekämpade då samma idé, som hans egen
finansminister 14 år senare — så underligt kunna vägarne
vända sig — skulle uppställa såsom en kardinalpunkt på
den Posseska ministèrens program, och han gjorde det bl.
a. i följande ordalag: “Den siste värde talaren (motionären
sjelf) uttryckte en grundsats, som synes mig ganska vådlig.
Han tyckte nämligen, om jag eljest rätt förstod honom, att
såsom vilkor för landets fullkomliga lycka vore uppgifvan-
det af alla särskilda rättigheter önskningsmålet; svårligen
torde dock detta vara hans verkliga mening. Jag tror
tvärt om, att inga rättigheter böra på våldsamt sätt upp-
häfvas“-----------

Detta tyckes tydligt nog vitna för att grefve Posse
ingalunda förenade sig med landtmannamajoriteten på grund
af dennas demokratiskt mvellerande tendenser. Något sår
dant skulle väl svårligen heller på fullt allvar kunnat sättas
i fråga. Deremot har-man vid' mer än ett tillfälle sett både
grefve Posses gamle motståndare från riksdagsdebatterna
9

och desse motståndares eftersägare i en senare tid insi-
nuera, att grefve Posse vid sitt uppträdande i spetsen för
landtmannapartiet skulle drifvits endast och allenast af ett
simpelt begär att hämnas adelns förlorade rättigheter genom
att in absurdum föra ut konseqvenserna af 1865 års reform
och dymedelst visa oundvikligheten af all den “ofred och
olycka“ han en gång på riddarhuset spådde deraf. Detta
har blifvit sagdt, och de, som sagt det, måtte väl sjelfve åt
minstone hafva trott derpå. Eljest förfaller det verkligen
som ett dåligt skämt, att en i det offentliga lifvets bestyr
mognad man skulle vara nog äreförgäten att leka med ett
folks väl och ve endast för det simpla nöjet att få hämnas
för något, som möjligen skulle kunna hämnas, men bestämdt
aldrig göras ogjordt igen.

Om de innersta bevekelsegrunderna för grefve Posses
handlingssätt vet naturligtvis ingen annan än han sjelf att
afgöra, allra minst den, som icke på något sätt stått i per-
sonlig beröring med honom. I det fallet är hans eget sam-
vete den enda sakkunniga domaren. Dock vill det synas,
som om det med afseende härpå skulle vara skäl att äfven
egna någon uppmärksamhet åt hans egna ord i frågan.
Och dem har han äfven i detta fall uttalat med vanligt
eftertryck och i en form, som åtminstone icke tyckes af-
sedd att dölja hvad som möjligen för vissa öron kunde
ljuda anstötligt i den gjorda sjelfbekännelsen.

Visserligen utom riksdagsdebatterna men dock vid ett
tillfälle, då han kunde förutse, att hans ord skulle komma
att stå för efterverlden, nämligen i meddelandena till sin
lefnadsteckning i Svenskt Biografiskt Lexikon, har grefve
Posse låtit detta, enligt hvad det vill synas, för honom’till
fullo karaktäristiska yttrande om sitt offentliga lif falla. Det
lyder der: Jag tillmäter det (hans politiska lif) ingen annan
betydelse än den af en episod i striden mellan föråldrade, men
icke fullt fallfärdiga institutioner och de nya, som äro framti-
dens, äfven om de ännu icke tagit stadgade former; en strid,
som jag icke framkallat, men oförskräckt upptagit i det hopp
10

att i någon mån kunna medverka till klarhet och reda, så
att man i stridens buller icke glömmer hvad man vill och
icke försummar hvad man kan. —

Man skall lägga märke till dessa för den djerfve parti-
ledaren så utan all gensägelse kännetecknande slutord, hvilka
ju i viss mån rent af tyckas proklamera den sjelfmedvetna
styrkans rätt. Man bör också lägga märke till denna för
grefve Posse lika karaktäristiska passus om det inflytande
han trodde sig korad att utöfva på den strid, som han, en-
ligt sitt förmenande dertill nödd och tvungen, “oförskräckt
upptagit.“ Men man får å andra sidan icke heller förbise,
att han uttryckligen frånsäger éig all andel i denna strids
uppkomst, under det han samtidigt icke tvekar att inrymma
ett visst berättigande åt den stora reform, som grundläde
vårt nu gällande representationsskick. Detta senare är, i
förbigående sagdt, något, som man endast allt för ofta skyn-
dar att förbise vid kritiken af grefve Posses politiska bana,
och det ehuru han redan under reformdebatten på riddar-
huset förklarade sig både hoppas och tro på en framtid
för de allmänna valen utan stånds- eller klassfördelning.

•	*	'	*

*

Anledningen, hvarför grefve Posse slöt sig till landt-
mannamajoriteten, får väl således icke antagas hafva varit
någon annan än den, att han såg ett visst berättigande i.
att denna majoritets intressen fingo komma till sitt fulla ut-
tryck, sedan nu händelsernas utveckling en gång lagt makten
i samma majoritets händer. Frågan .om all jords lika be-
skattning var icke någon ny uppfinning af honom i syfte
att dermed försätta en misshaglig ministèr i trångmål. Vi
få tillfälle att längre fram återkomma till den frågans hi-
storia, som för öfrigt kan följas till baka ända till omkring
medlet af förra århundradet, men vilja endast i förbigående
hafva här anmärkt detta såsom bevis på att uppslaget till
nya stora reformer redan låg färdigt, sedan vägen för deras
11

genomförande väl en gång blifvit banad i och med repre-
sentationsförändringen.

Enligt all sannolikhet var • det öfvertygelsen om att
dessa reformer nu med nödvändighet måste genomföras lika
som ock att det i yrkandet på dem låg ett visst oemotsäg-
ligt berättigande, som först köm grefve Posse att öfvertaga
ledningen af landtmannapartiet. Hade man sagt a, finge
man nu också säga b. Representationsreformen kunde icke
vara sitt eget mål, lika litet som det nya representations-
sättet finge betraktas blott såsom ett nytt käril, i hvilket
man allt framgent kunde hålla på med att gjuta det gamla
vinet. Förändringen var icke blott en förändring af for-
merna, som dess tillskyndare inom det tredje ståndet i sin
fromma enfald förestält sig ; den var ännu mera, och måste
på grund af sakens egen natur så blifva, utgångspunkten
för en hel genomgripande omdaning af vissa samhällsför-
hållanden i deras allmänna utsträckning.

Tydligt var imellertid, att vid första försök till en så-
dan omdanings genomförande måste en konflikt uppstå med
de samhällsklasser, hvilka trott sig allt hädanefter skola
komma att sitta såsom beati possidentes. Striden var ound-
viklig, och här låter det nog tänka sig, att den högadlige
jordegaren upptog den med lika mycket nöje som “oför-
skräckthet.“ I kampen mot dessa mera rörliga samhälls-
element, hvilka hade så föga, eller rättare alls intet, gemen-
samt med. hans slägt- och ståndstraditioner, måste dessa tra-
ditioner tydligtvis ställa honom på den besutna allmogens sida
mot den icke besutna byråkratien och de med denna för-
bundna stadsmannaintressena. Den gamla Pusa-slägtens anor
peka ju till baka på ett så rent svenskt odalmannaursprung,
att. få ätter i vårt land torde kunna uppvisa det renare.
Redan under Sturarnes tid kämpade också Posse-slägtens ätt-
lingar i allmogens led, och grefve Arvid Posse är som bek§mt
icke den förste med detta namn, som i en senare tid blifvit
kallad till första platsen vid konungens rådsbord, när det
der gält att besluta om tidsenliga reformer. Sådana tradi-
12

tioner i förening med känslan af egen kraft och förmåga
kunna nog tänkas ' såsom gifvande upphofvet till en viss
aversion mot hvad man , innerst inne kanske ändock icke
betraktade annorlunda än som ett slags “uppkomlingar“.

Tillkom således i denna strid, såsom redan antydts, å
ena sidan ett plus af grämelse öfver gäckade förhoppningar,
så tillkom nog äfven å andra sidan ett kanske lika stort
plus af nöje öfver att veta sig kunna segerrikt göra mot-
stånd mot anspråk på makten, hvilkas giltighet man för
ingen del var hågad att erkänna.

Sist antydda omständighet kunde dock naturligtvis al-
drig komma att utgöra hufvudsaken för en man med grefve
Posses allvarliga karaktär. Reformarbetet var deremot något,
som han icke under några omständigheter ville se uppskju-
tet. Han synes också mycket förvånad, när den då varande
regeringen icke genast funnits färdig att gripa sig an der-
mecl. Knapt hafva mer än två månader af den första
riksdagen under den nya ordningen hunnit gå till ända, så
klagar han öfver att han “hos regeringen med ledsnad sett
en tendens att i allmänhet lemna initiativet obegagnadt“,
detta initiativ, som regeringen måste behålla oförkränkt i
sin hand, “så vida det konstitutionela samhällsskicket skall
till landets lycka och gagn utvecklas.“ Under décharge-
debatten vid närmast derpå följande årets riksdag framträ-
der denna otålighet ännu starkare. Då säger grefve Posse
sig icke veta, om han bör högt akta regeringen, eller han
bör det icke, “om regeringen eger den kraft, som vågar
taga initiativet i sin hand, och den beslutsamhet, utan hvil-
ken hvarje famlande efter tidsenlig. utveckling stannar vid
halfmesyrer; om den vill och förmår att med stadig arm
leda det nya statsskicket i de rätta spåren, eller den tror,
att sjelfva reformen är målet och att sedan den är genom-
förd, kan allt i öfrigt gå sin gamla gång; om den med klok
omtanke vidtagit förberedande åtgärder för lösning af de
stora frågor, som stå på dagordningen: ämbetsverkens om-
organisation, den privilegierade jordens aflösning, rättegångs-
13

>

väsendets kredit (?) och kommunallagstiftningens ordnande,
eller om den inskränker sig till att afvakta och expediera riks-
dagens beslut i dessa och andra stora och för landet vig-
tiga frågor.“

För vanliga ögon vill det dock synas, som om den då
varande ministären De Geer svårligen skulle kunnat, äfven
om den än aldrig så gerna velat, genast möta den nya
riksdagen med ett nytt fullfärdigt reformprogram. Kanske
kändes det också i luften för dem, som voro i tillfälle att
mera intimt blicka in i kombinationerna, att några refor-
mer icke alls voro att vänta ens under den närmast kom-
mande tiden. Det kunde ju tänkas, att regeringen till en bör-
jan ville i lugn njuta den stora segerns sötma, i tanke att lan-
det väl kunde behöfva att återhämta sig ifrån den nyss
slutade årslånga spänningen. På åtskilliga håll ansåg man
kanske också redan då, att, som den då varande ministärens
förste man flere år senare en gång med vemod uttryckte
sig, nya förhållanden kräfde nya män. I hvarje fall tyckes
grefve Posse dock för sin del redan från första stunden
varit på det klara med att något genast borde göras, och
beredd att handla derefter.

Vid valen till den nya riksdagen 1866 nämndes grefve
Posse, den fordne ordföranden i statsutskottet, af tidningarne i
sitt län såsom en passande kandidat till första kammaren.
Men det var icke der han ansåg sin plats vara. I god tid före
landstingets sammanträdande var han också redan vald till
ledamot af andra kammaren för Herrestads och Ljunits härad.
I denna trakt utöfvade grefve Posse ett stort inflytande så-
som dels égaré och dels administrator af åtskilliga gods,
och detta inflytande gjordes också på det mest eftertryck-
liga sätt gällande för hans val, hvarom man på den tiden
hade mycket att tala der i orten. Valet var den gången
ingalunda så enhälligt, som det sedan blef, i det näm-
ligen den af de oberoende bönderna såsom motkandidat
uppstälde kyrkovärden Hans Rasmusson i Mossby lyckades
14

att för sig samla åtminstone hälften af hela det röstantal
som tillföll grefve Posse, eller 8 röster mot 16. ■

Grefve Posse blef imellertid vald och hade således
genast lyckats att bereda sig en plats i vårt nya underhus,
om hvilket det i sjelfva motiverna till den nya riksdagsord-
ningen ju hade blifvit sagdt, att det skulle “alltid blifva ett
uttryck af den rådande opinionen.“ Här dröjde han heller
icke att tydligt markera sin ställning, och det på ett dub-
belt sätt till och med.

Den vigtigaste frågan vid riksdagens början gälde na-
turligtvis utskottstillsättningarne. Allmänt kändt är, huru
de tre norrlands-representanterne Nils Larson i Tullus,
Staaff och Murén sökte för andra kammafens vidkommande
leda dessa i en för regeringen så behaglig riktning som möj-
ligt. Häremot opponerade sig på det bekanta mötet å Hotel
Suède i främsta rummet grefve Posse och med honom äfven
den då varande stockholms-representanten frih. Johan Lil-
jencrantz. Grefve Posses uppmärksamhet tyckes företrädes-
vis hafva varit riktad på statsutskottet, “så att detta skulle
komma att bestå af icke uteslutande sådane män, hvilka
till följd af sitt förtroende för regeringen kände sig manade
att blindt votera alla anslag hon kunde begära.“

Detta blef nu utgångspunkten för den första partibild-
ningen under grefve Posses auspicier, då han till öfverlägg-
ning om valen hos sig församlade ett 40-tal ledamöter af
kammaren. Bland dessa saknades då ännu flere af de lands-
bygdens representanter, hvilka sedan skulle fäkta under
grefve Posses ledning. Åtskilliga äfven sedermera bemärkta
namn funnos der dock, såsom hrr Gari Ifvarsson, Key, Ola
Jönsson i Kungshult, Per Nilsson.i Espö, Jan Andersson i
Jönvik och Liss Olof Larsson. Detta var landtmannaparti-
ets första rena ursprung och kärna, hvartill vid dessa sam-
manträden äfven kommo åtskilliga andra kända namn, så-
som hrr Indebetou, Kallstenius, De Maré och friherre von
Schulzenheim.

Denna partikombinations uppgifna* närmaste syftemål
15

var, som redan antydts, att vid valen till de ständiga utskot-
ten försöka kasta en eftertänksamhetens kylande duschstråle
öfver Suède-partiets ministeriela förtjusningsfeber. Hvad som
derefter kunde komma, anade möjligen en och annan bland
den nya grupperingens män. Allt talar för, att grefve Posse
redan då var fullt medveten derom, ehuru icke ens han då
väl ännu hvarken visste eller ännu mindre önskade, att den
nya oppositionen i sina positiva initiativ skulle sträcka sig
så långt, som den sedan gjorde.

Partiet var jemförelsevis fåtaligt i sitt ursprung, och
första anloppet lyckades derför heller icke på långt när så,
som man skulle önskat. Dock uteblef framgången heller icke
alldeles. Den lilla gruppen kunde nämligen redan vid denna
riksdag glädja sig åt att få se sig representerad af ett par
bland sina förnämsta koryféer så väl i stats- som banko-
utskottet.

Sin första egentliga seger vann dock den nya gruppe-
ringen redan några få dagar senare, då kammaren beslöt
att tillsätta ett särskildt utskott för beredning af hr Hessles
motion angående åtgärder till afhjelpande af det finansiela
betryck, som vid denna tid ansågs vara rådande bland lan-
dets jordbrukare. Ytterligare några dagar senare befästes
denna framgång ännu mera vid valet till ledamöter i samma
särskilda utskott. Der insattes nämligen uteslutande grefve
Posses män från hr Key, som gick in med 166 röster (mo-
tionären sjelf stod främst med 167 röster), och till frih. von
Schulzenheim, som erhöll 95 röster.

Men det mot den gamla borgareståndsliberalismen —
”gammalliberalismen”, som den strax derefter skulle kallas
— riktade utskottsförslaget var dock icke det enda sätt,
hvarpå grefve Posse i denna det nya statsskickets första
timme hade sig angeläget att visa verlden, huru han nu
uppfattade ställningen. Genast vid riksdagens början hade
han nämligen väckt sin bekanta motion med begäran om
utredning rörande 24 småstäders förläggande under lands-
rätt. Det var ett helt annat sätt för städernas förenande
16

till gemensamma valdistrikt med landsbygden än det, som
vissa bland reformifrarne i det fordna borgareståndet drömt
sig, då de, såsom hr A. W. Björck sedan en gång i offent-
ligt tryck sjelf omtalat, före det sista representationsförsla-
gets definitiva framläggande närde den förhoppningen, att
städerna under den nya ordningen skulle blifva ett slags le-
dande valcentra för den kringliggande landsbygden. Här
var det deremot landsbygden, som skulle i sig upptaga mer
än fjerdedelen af alla Sveriges städer.

Imellertid må man väl fråga sig, huruvida grefve Posse
sjelf någonsin hyste ens den ringaste förhoppning om fram-
gång för sitt förslag, eller huru vida icke det hela endast
var -ämnadt såsom en demonstration, i så fall visserligen
en ytterst hotande sådan. Af det tryckta protokollet finner
man nämligen, att förslagsställaren sjelf icke ens var närva-
rande i kammaren, då hans motion der föredrogs till remiss
och då den egentliga debatten derom egde rum. När motio-
nen sedermera återkom från det tillfälliga utskottet med ett
ytterst knapphändigt afstyrkande, tog visserligen grefve Posse'
pligtskyldigast till orda för den samma, men det anförande,
han dervid hade, är sedermera — bortjusteradt ur proto-
kollet. Rådfrågar man de samtida tidningsreferaten, finner
man imellertid, att detta anförande icke innehållit något
egentligen på sak gående, utan endast några ytterst mo-
desta gensägelser mot motståndarnes uttolkningar af motio-
nens syftning samt en del nya försäkringar om, att det
endast varit i de omhandlade städernas eget ekonomiska
intresse förslaget framkommit.

Dagen innan denna på sitt sätt märkliga motion fördes
till grafven af andra kammarens likgiltiga tystnad, hade
imellertid den nya politiken definitivt konsoliderat sig. Detta
skedde söndagen den 10 mars 1867 på ett under hr Emil Keys
presidium i De la Groix:s salong hållet möte, der Landt-
mannapartiet förklarade sig bildadt och antog det af mötets
ordförande förslagsvis uppsatta programet. Hvad detta inne-
höll har allt för ofta blifvit upprepadt, för att det här skulle
17

behöfva vidlyftigare anföras. • Vi påminna således endast om,
att tonen deri var allt utom agressiv eller mot stadsmanna-
intressena direkt hotande. Utom det allmänna yrkandet på
större sparsamhet i alla förvaltningens grenar framhölls
nämligen såsom jordbruksintressets särskilda önskningsmål
■endast “en mera rättvis och jemn fördelning alla samhälls-
klasser emellan af beskattningen“ samt skjuts- och vägunder-
hållningsbesvärets ordnande på ett för jordbruket mindre
tryckande sätt än det närvarande.

Egendomligt är att nu efterse det sätt, hvarpå denna
den första och största partibildning under det nya riksdags-
skicket vid sin uppkomst bedömdes i ylen offentliga diskus-
sionen. Hvem skulle väl nu t. ex. kunna föreställa sig, att
landtmannapartiets förste och mest prononcerade föresprå-
kare inom den svenska pressen den tiden voro — “Väkta-
ren“ och “Nya Dagligt Allehanda“? Så var likväl bokstaf-
ligen förhållandet, under det att de tidningar, hvilka seder-
mera följt partiet i “tykt och tyndt“ till och med långt
utöfver det sjelfständiga resonnementets gränser, då intogo
antingen en afvaktande eller också en rent af fiendtlig håll-
ning gent imot partiet. Det förra var t. ex. vid denna tid för-
hållandet med “Dagens Nyheter“, det senare med “Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning“. Hr Hedlund kämpade då
■ännu med lif och lust bland de ultra ministeriela, “de glade“,
som hr L. J. Hierta under en jernvägsdebatt fann på
■att kalla dem. “Nya Dagligt Allehanda“ och “Väktaren“
kallade dem “kosmopoliter“ till åtskilnad från landtmanna-
partiets medlemmar, hvilka betecknades såsom “de natio-
nele“, “de sant liberale“ till skilnad från de förre, “de flacka
liberalisterne“. Det var “Nya Dagligt Allehandas“ protek-
tionistiska intresse för den inhemska produktionen, som kom
tidningen att från början intaga denna helt vänskapliga
.ställning till ett parti, hvars alla medlemmar, utom grefve
Posse sjelf och möjligen en eller annan dertill, veterligen
då som ännu i dag voro afgjorda anhängare af protektio-

Ur dagens Krönika. III. 3—4.

2
18	.	'

nismen, om man än icke ansåg tidpunkten rätt lämplig för
att öppet uttala denna åsigt i ett offentligt program. •

• A andra sidan var det egentligen “Aftonbladet“, som
från början med den bestämdaste ovilja uttalade sig mot det
nya partiet,hvars bildande tillskrefs “en eller annan ärelysten
persons tanke på att genom en blandning af mycket olika-
elementer skapa ett parti, som skulle gå och gälla för att
vara en venster, men som skulle kunna begagnas för reaktio-
nära ändamål“. I fortsättningen tillfogades sedan med en
högst maliciös hänsyftning på grefve Posses person något om
huru “den skånska adeln har på mycket nära håll sett, med
hvilken slughet den politiska reaktionen i Danmark förstått
att för sina syften begagna “bondevännernes parti“. — “Det
är också en skånsk godsegare, grefve A. Posse, som är huf-
vudet för och själen uti den besynnerliga fusion o. s. v.“
heter det så till slut med en tydlig hänvisning till det ofo-
sterländska lokalintresse, hvilket här skulle framställas såsom
den egentligen drifvande kraften.	v

Den missuppfattning, hvartill “Aftonbladet“ här gjorde
sig skyldigt vid bedömandet af den ställning, landtmanna-
partiet och grefve Posse intagit till den svenska jordbruks-
näringen och dess oprivilegierade idkare, har som bekant
äfven allt sedermera endast allt för ofta gått igen och med en
viss fördel framhäfts från deras motståndares sida. Den har
dock enligt vår ringa åsigt icke derför under tidernas lopp
förlorat något af sin ursprungliga orimlighet. Ser man rätt.
på saken, kan det nämligen här icke finnas anledning att
tala om något .specifikt skånskt intresse mera än om hvilket
som helst annat landskapsintresse. Det är nog en sanning,
att sådana lokalintressen mer än en gång stuckit upp huf-
vudet just i en det väntade afgörandets stund, och då vä-
sentligen bidragit till att omöjliggöra den slutliga lösningen,
sådan som partiet i dess helhet eftertraktat den, men hvad
den saken vidkommer, torde nog partiets olika fördelningar
litet hvar hafva sin andel af skulden att bära på. Huru
vida skåningarne i detta afseende verkligen fält utslaget
19

mer än en enda gång, nämligen år 1877, då de ur dettstora
helas sammanhang lösryckta “partiela“ reformerna bragtes
på fall, torde väl blifva svårt att påstå. Ansvaret härför
kan imellertid i alla deras ögon, som verkligen vilja en
någorlunda tillfredsställande lösning af de sväfvande “stora
frågorna“, icke falla tyngre på de den gången skyldige, än
hvad det t. ex. måste falla på de Dala-, Bohusläns- m. fl.
representanter, hvilka vid detta års riksdag voro med om
att göra de nu senast af regeringen framlagda lösnings-
förslagen omöjliga.

Hvad särskildt grefve Posse personligen vidkommer,
torde det också vara att observera för alla dem, hvilka så
gerna i hans sätt att gå till väga vilja se några förstuckna
junkerplaner, att han på intet sätt behöfver misstänkas för
några skånska — hvilket väl här skall vara liktydigt med
danska — junkerintressen. Hans slägttraditioner äro näm-
ligen vida mindre, utländskt feodala än de fleste andre nu
lefvande svenske adelsmäns, och det är först i en senare
tid den gren af slägten han tillhör blifvit bofast i den for-
dom danska provinsen Skåne. Dess besittning af jordagods
hafva der heller aldrig varit sådana, att de bort kunna
fresta till några vidt gående “godsegare“-planer à la Estrup.

Detta för att visa huru föga befogenhet det talet egent-
ligen har, med hvilket man på vissa håll allt som oftast
sökt ur rent lokal synpunkt göra en vigtig strömning i vårt
politiska lif misstänkt för större delen af Sveriges öfrige
innebyggare. Detta sätt att mer eller mindre öppet för-
vanska de faktiska förhållandena har för öfrigt äfven i an-
dra afseenden varit på ett egendomligt sätt utmärkande för
den strid, som under de två senaste decennierna förts mot
landtmannapartiet. Vi hysa ingalunda någon blind beun-
dran för vare sig grefve- Posse eller landtmannapartiet; ej
heller förbise vi det mången gång hänsynslösa i deras upp-
trädande, hvilket redan straffat sig sjelft, men derför är det
dock icke nödvändigt att öfverdrifva skulden, der den möj-
ligen till en viss grad finnes, lika som det väl heller icke
20

är så alldeles rätt att kasta hela denna skuld uteslutande
på den ena parten med systematiskt öfverskylande af de
missgrepp, som kunnat blifva begångna äfven å den andra
sidan. ■

Landtmannapartiets historia sammanfaller, som bekant,
nästan från sin första början väsentligen med historien om
de inom den nya representationen, hittills ty värr framgångs-
löst, utkämpade striderna om försvars- och grundskattefrå-
gorna. Dock torde man icke, när en gång det nya stats-
skickets politiska historia skall fördomsfritt och med allvar
skrifvas, böra glömma att bland de förtjenster, man möjli-
gen kan vilja tillräkna partiet, äfven och'i första rummet
nämna dess oaflåtliga sträfvan till sparsamhet med statens
medel. Detta sträfvande, som snart äfven fick sitt tydliga
uttryck i en punkt af partiets program, var från början
den egentliga lösen för dess uppkomst och sammanhållning.
Sant är väl, att detta sparsamhetsnit sedermera stundom
kunnat på ett mindre välbetänkt sätt skjuta öfver målet,
lika som att det jemväl vid mer än ett tillfälle stält de båda
statsmakterna i en ställning till hvar andra, som snarare
tycktes likna två kämpande motståndares än två till samma
gemensamma mål efter bästa öfvertygelse sträfvande för-
bundnes. Men detta är nu något, som torde vara oskilj-
aktigt från allt parlamentariskt lif, och endast sällan inträffar
det väl, att en ministère, såsom förhållandet var med den
italienska under Lanza 1873, finner sig föranlåten att afgå,
derför att folkrepresentationen beviljat större anslag, än
hvad regeringen begärt. Såsom en verklig förtjenst hos
landtmannapartiet måste det imellertid räknas, att detta
parti hade betänksamhet nog att alvarligt häfda sparsam-
hetsssystemets berättigande vid en tidpunkt, då partiets det
samma till antalet vida öfverlägsne motståndare under in-
trycket af en tillfällig förtjusningsfeber glömde sparsamheten
och, hvad än värre var, glömde de mer än brydsamma
ekonomiska svårigheter, mot hvilka landet i dess helhet och
dess alla produktionsgrenar i synnerhet just då hade att
kämpa.

En annan för landtmannapartiet lika hedrande omstän-
dighet har man äfven att beakta i det sätt, hvarpå partiet
särskildt i grefve Posses person från sin första uppkomst
sökte göra en sanning af grundlagens ord om svenska fol-
kets urgamla rätt att sig beskatta och denna rätts utöfvande
af riksdagen allena. I detta afseende torde man endast
behöfva påminna om grefve Posses energiska uppträdande
vid ett par olika tillfällen, då denna fråga särskildt kom
på tal.

Så t. ex. efter afgörandet vid 1868 års riksdag af frå-
gan om de till handels- och sjöfartsfonden utgående årliga
anslagens indragande, hvarom den då varande justitie-stats-
ministern fälde det märkliga yttrandet, att han icke ville
inlåta sig i någon undersökning eller något bestridande af
riksdagens grundlagsenliga rätt att utan k. m:ts medgifvande
indraga ett ordinarie anslag. På ett lika lojalt sätt yttrade
sig frih. De Geer äfven, i förbigående sagdt, vid ett annat
tillfälle om riksdagens rätt öfver de ordinarie anslagen.
Detta hände, då något år senare fråga blifvit väckt om
nedsättning af nära en half million i anslaget till arméns
vapenöfningar. Äfvén då uppträdde grefve Posse till för-
svar för riksdagens rätt öfver dessa anslag, och i strid mot
två sina kolleger, cheferna för landtförsvars- och finans-
departementen, förklarade frih. De Geer öppet, att han icke
tilltrodde sig med lagen i hand kunna bevisa, att riksdagen
icke egde rätt att indraga ett anslag endast derför, att det
blifvit uppfördt å ordinarie stat. Han nöjde sig derför också
med att i detta fall hänvisa till den konstitutionela andan.
Med afseende på handels- och sjöfartsfonden gick han imel-
lertid till väga på. ett annat sätt och gjorde saken till en
kabinettsfråga och lyckades dermed att för den gången få
det ordinarie anslagets okränkbarhet häfdad med en majo-
ritet af 105 röster mot 65. Grefve Posse hade dock saken
22

i minne till den några dagar derefter hållna décharge-de-
batten och protesterade då mot den uppfattning, som legat
till grund för beslutet. På samma sätt då året förut frågan
var före om markegångsnämndernas utseende af landstingen
allena. Det var då grefve Posse betecknade denna sjelf-
beskattningsrätt såsom hafvande under sekler upprätthållit
“folkets sjelfständighet vid sidan af den första statsmakten
och under ständigt fortgående kamp mot det påträngande
ämbetsmannaväldet; den är — tilläde han då om denna
rätt — vår i ordets egentligaste mening dyrbaraste rättig-
het, från hvilken jag icke vill afpruta det allra ringaste“.

•	Det var också feamma hänsyn till “vår i ordets egent-
ligaste mening dyrbaraste rättighet“, som längre fram skulle
uppkalla den så lidelsefullt debatterade frågan om kommers-
kollegii indragning och gifva uppslaget till “ den konstitutio-
nela konflikten“ par préférence, som detta tvisteämne mel-
lan regering och riksdag ju på den tiden skulle kallas. Det
var dock kanske eljest, särskildt i sina senare facer, något
än mera -än en blott konstitutionel konflikt. Det var det häfti-
gaste öppna slag, som väl hittills inom den nya representa-
tionen utkämpats mellan det der så mäktiga jordbruksin-
tresset och det byråkratiska intresse, som en gång drömt
sig att der blifva ännu mäktigare, ja möjligen allena sty-
rande.	'

Frågan om kommerskollegii indragning hade under
den första kammarriksdagen bragts på tal såsom en ren
organisationsfråga genom en motion af frih. J. von Schul-
zenheim, således från ett landtmannapartiet mycket, nära
liggande håll. Det gälde då endast att spara utgifterna för
ett ämbetsverk, hvilket kunnat betraktas såsom en integre-
rande länk i ett “allestädes närvarande regerande“, så länge
det ännu ansågs nödigt, att staten, med ett småaktigt regle-
menterande, ingrep i samhällslifvets alla sferer och ej blott
drog till sig och beherskade all offentlig verksamhet, utan
ock med ett för vår tids åsigter olidligt förmyndarskap ut-
stakade äfven den enskilda verksamhetens riktning och om-
23

fång“. Man ansåg imellertid nu, lika som det redan varit
på tal vid något tillfälle under de senaste ståndsriksdagarné,
att de detta ämbetsverk åliggande ärenden gerna kunde ut-
rättas omedelbart inom vederbörande stats-departement och
att kollegium derför kunde lika väl ombildas till en under
detta lydande byrå.

Det var denna i sig sjelf ej så synnerligt betydande
administrationsfråga, hvilken kom att föranleda den landt-
mannapartistiska oppositionens kanske lidelsefullaste strid
mot regeringen, efter det denna senare genom sina försök
att eludera riksdagens uteslutande bestämmanderätt i an-
slagsfrågor fört henne in på det rent konstitutionela gebitet.
Att striden fick denna skärpa, finner också helt naturligt
sin särskilda förklaringsgrund deri, att landtmannapartiet
och dess förste man här mötte öga mot öga med den mest
ensidigt byråkratiska ministère vi efter det nya representa-
tionssättets genomförande någonsin haft i vårt land. . Stri-
derna mellan grefve Posse och den då varande civilmini-
stern Bergström utgöra lika som det stora hufvudslaget i
denna än fördolda, än öppna antagonism mellan den be-
sutna, jordegande delen af vårt folk och den mindre fasta,
men desto mera fordringsfulla byråkratien, hvarom vi förut
talat. När derför den tidens svenske Cicero tilljungade sin
motståndare, den högaristokratiske partiledaren, detta på
sin tid så sensatioilsväckande qzio usque tandem !, då satte
hr Bergström i vår politiska utvecklings historia ett varsel-
märke, som helt visst en gång skall leda kommande gene-
rationers tanke till baka äfven på honom sjelf och hans
ställning under hela denna tidrymd, och det kanske på ett
helt annat sätt, än hvad han den gången kunde tänka sig.

Huru regeringen kringgick kommerskollegii-frågan ge-
nom att mot riksdagens uttalade vilja uppföra lönen till
utanordnande men endast på förordnande tillsätta den om-
tvistade presidentbefattningen, är allmänt bekant. Intressant
skulle det hafva varit att få se, huru grefve Posse tänkt
sig ställa med detta sitt gamla bête noire, derest han kommit
24

att stanna något längre vid makten och fått tid på sig att
vidtaga de mera genomgripande förändringar i våra admi-
nistrativa förhållanden, hvilkas nödvändighet han såsom
ledare af oppositionen, så ofta och så eftertryckligt fram-
höll. Som bekant är det dock icke ur den synpunkten
den här relaterade kontroversen i allmänhet brukar skildras.
Imellertid talar den i hvarje fall lika väl som mycket annat
i samma riktning tydligt nog om den stora vigt grefve Posse
och landtmannapartiet ansågo sig böra fästa vid att icke
“kronans prerogativ“ finge göra intrång på hvad som ur
deras synpunkt var folkrepresentationens grundlagsenliga rätt.
Och detta torde väl, som redan påpekats, äfven vara skäl
att taga i betraktande, om icke för annat, så åtminstone
för att icke alltid behöfva ensidigt åberopa endast de säm-
sta bevekelsegrunderna för ett handlingssätt, som äfven torde
haft andra och bättre.

*	*

Försvars- och grundskattefrågornas upptagande på dag-
ordningen omedelbart efter det nya statsskickets tillkomst
föranleddes icke direkt genom någon landtmannapartiets
åtgärd. Att dessa frågors lösning på ett för jordbruksin-
tresset tillfredsställande sätt imellertid i hvarje fall förr eller
senare nödvändigtvis skulle kommit att stå som partiets
stora må^ faller af sig sjelft. Nu blef det likväl icke så,,
åtminstone icke från första början. Försvarsfrågan hade
som bekant blifvit väckt till lif af regeringen sjelf och redan
varit föremål för den sista ståndsriksdagens profiling. Skatte-
frågan, vida äldre till sina anor, understäldes den nya re-
presentationen vid dess första sammanträdande genom en
hel svärm. af enskilda motioner, bland hvilka långt ifrån
flertalet utgingo från landtmannapartiets då varande med-
lemmar. Detta kunde också desto mindre vara fallet, som
partiet ju icke ens hade slutit sig till sammans, innan den
ordinarie motionstiden redan var till ända lupen.

I allmänhet är det något, som man nu mera gerna
vill alldeles förbise, att den nu så svårt dömda skattefrågan,
långt ifrån att vara något foster af det nya landtmanna-
partiet, in emot ett helt århundrade före detta partis upp-
komst varit före och debatterats inom svenska riksdagen.
På samma sätt visar man sig också mycket angelägen att
alldeles förtiga, hurusom denna fråga redan vid mer än ett
tillfälle rönt ett det bestämdaste erkännande och det äfven
inom de klasser af representationen, der man nu som ifri-
gast motarbetar hennes lösning.

Det vigtiga spörsmål, om hvilket de försigtiga orden
“en mera rättvis och jemn fördelning alla samhällsklasser
emellan af beskattningen“ förmodligen voro ämnade att på-
minna i landtmannapartiets program, hade redan vid partiets
första uppkomst mycket gamla anor. Frågan om en för-
enkling af beskattningsväsendet till vinnande af större jemn-
likhet de olika samhällsklasserna emellan väcktes nämligen
från de oprivilegierade jordbrukarnes sida redan på 1760-
talet. Att den icke kunde finna sin lösning hvarken under
det i motsatt riktning intresserade adelsväldets tid eller
under Gustaf III, hvars af hvarjehanda andra omsorger
strängt anlitade krafter naturligtvis icke kunde räcka till
för att afhjelpa öfverklagade missförhållanden bland den
endast “hedervärda“ delen af hans folk, det är visst nog.
Lika visst är imellertid, att känslan af dessa missförhållan-
den snarare ökades än minskades under denne konungs tid
och under de förödande krig, med hvilka han och hans
närmaste efterträdare spolierade en väsentlig del af fäder-
neslandets ekonomiska välstånd. Så länge faran hotade
och fosterjordens frihet kräfde alla offer, som kunde utta-
gas, funno dock de hårdast pröfvade sig i sitt öde. Då var
det 'ej rådligt att spilla tiden med onyttiga klagomål, till
hvilka ändock ingen skulle ansett sig förbunden att lyssna.

■ I samma mån som de utkräfda offren blifvit allt större,
hade imellertid också känslan af deras obillighet allt mera
ökats och stadgat sig. Knapt har heller den ödesdigra
katastrofen inträdt och landet åter med freden vunnit and-
26

rum till att sysselsätta sig med sina inre angelägenheter,
innan de gamla klagomålen åter låta höra sig, nu i en än
bestämdare form affattade. När pånyttfödelsearbetet börjar
och grunden till det nya statsskicket skall läggas, drista sig
också de “hedervärde“ att framkomma med en ödmjuk
hemställan om en något mindre ensidig fördelning af skatte-
bördorna. De begära inga friheter för sig sjelfve, ty de
tro, att fosterlandet behöfver dem, men de tro också, att
fosterlandet lika väl behöfver de dittills befriade klassernas
bidrag, och det är om dessas utgörande de tillåta sig att
väcka förslag.	.

■ När man nu i bondeståndets protokoll från den tiden
genomgår de i denna fråga fälda yttrandena, måste man
ovilkorligen frapperas af den i all sin enkelhet dock så
bestämda form, hvari de framställas. Man märker genast,
att det är en länge begrundad öfvertygelse, som här kommer
till orda, och att de, som frambära denna öfvertygelse, äro
allt för lifligt medvetne om dess berättigande, för att de
skulle anse sig behöfva försvara den med något vidlyftigare
ordande om hvad som för dem icke kunde vara något annat
än en tydlig och sjelfklar sak. Under sådana förhållanden
finner man det också helt naturligt, att en Anders Daniels-
son och de med honom samverkande icke funno sig om-
vände ens af några advokatoriska diktamina till höglofliga
ridderskapets och adelns protokoll, huru kategoriska dessa
än å andra sidan voro.

Som bekant var det under sjelfva de vigtiga öfver-
läggningarne om den nya regeringsformen, frågan om en
jemnare fördelning af jordskatterna 1809 först väcktes inom
bondeståndet för att sedermera fullföljas af enskilda för-
slagsställare. Ridderskapet och adeln ansågo sig imellertid
endast behöfva åberopa befintligheten af status quo, det
enda argument, som för öfrigt står till att göra gällande,
när det blir fråga om att försvara en gammal orättvisa.
Samma argument får ju också ända in i vår tid allt jemnt
för samma negativa .ändamål spela samma hufvudrol. Man

?
Ti

à

åberopade sig sålunda på den “heligaste äganderätt“, och
gjorde endast ett svagt försök att i allmänhet motivera
ursprunget till dennas helgd derm ed, att de till upphörande
i fråga satta friheterna, “långt ifrån att vara förvärfvade
på ett för staten betungande sätt, ursprungligen tillkommit
genom motsvarande skyldigheter och onera“. Men man
glömde alldeles att tala om, huru dessa ursprungliga skyl-
digheter och onera snart nog upphört att utgöras, men
friheterna ändock genom kungligt godtycke fått utan vidare
stå qvar. Af samma glömska led märkvärdigt nog äfven
1846 års kungl.. grundskattekomité, hvilken kom till alldeles
samma resultat som ridderskapet och adeln 1809 på alldeles
samma grunder.

Helt visst hade det imellertid icke behöft vara ur
vägen, om vid dessa båda tillfällen, eller åtminstone vid
ett af dem, vederbörande sökt åstadkomma en något mera
bindande motivering för-frälsefriheternas berättigande i vårt
land. Icke nog med att man nu anför denna särskilda
frihet såsom ett skäl för den oprivilegierade jordens lösning
från alla grundskatter och särskilda pålagor till försvars-
verket, utan sjelfva friheten och sättet för dess uppkomst
ha nämligen ofta varit utsatta för en lika närgången som
sakkunnig kritik. En bland de allra förste, som vi kunna
påminna oss hafva sett föra denna fråga på' tal, är t. ex.
ingen mindre än sjelfve författaren af 1809 års Regerings-
form. I sin bekanta af handling “Försök att framställa sven-
ska lagfarenhetens utbildning“ yttrar nämligen Hans Järta
bl. a. på ett ställe (Vitterhets-, historié- och antiqvitetsaka-
demiens handlingar, fjortonde bandet, sid. 255): “Ibland
Sveriges konungar synes Magnus Ladulås hafva varit den
förste, hvilken sökt skapa ett feodalsystem efter tyskt mön-
ster. Men det fattades honom grundämnen dertill, nämligen
ett underkufvadt folk, att godtyckligt beskatta, och ett er-
öfradt land, att såsom krigsbyte utskifta åt sina tjenste-
män“. — Som bekant fick detta imellertid icke hindra
uppkomsten af ett frälse, till hvars förmån man sedan lika
28

godtyckligt ansett sig kunna pålägga den oprivilegierade
jorden snart sagdt hur dryga skatter som helst, under det
att det förgångna minnet af skyldigheter och onera, som
länge sedan upphört att utgöras, samtidigt fick tjena till
skydd för privilegiernas fortbestånd.

Den åsigten, att Sveriges konungar i fordna tider långt
öfverskridit sin befogenhet, då de togo sig Tör att godtyck-
ligt pålägga jorden skatter och sedan lika godtyckligt befria
vissa delar derifrån, har för öfrigt vid upprepade tillfällen
med eftertryck framhållits af erkända auktoriteter. Sålunda
visade ju redan för femtio år sedan vårt lands kanske lär-
daste kameralist, sedermera professorn Pehr Erik Bergfalk i
sin afhandling “Om svenska jordens beskattning“, att jord-
skatten från början icke varit hvad man nu så ifrigt söker
utgifva den för — en ränta, utan allt, igenom haft naturen af
en sjelfåtagen bevillning. Sin uppfattning häi utinnan — och
denna uppfattning har sedermera delats af en annan lika
berömd och allt utom omstörtningslysten auktoritet, riks-
arkivarien J. J. Nordström i dennes klassiska arbete “Bidrag
till den svenska samhällsförfattningens historia“ —grundade
Bergfalk på de urgamla svenska'•eganderättsförhållandena,
sådana dessa teckna sig i våra landskapslagar. Med stöd
af dessa lagar visar han bestämdt, att det ur den utbildade
feodalismen utgångna begreppet om en konungen ursprung-
ligen tillhörig, all landets jord omfattande eganderätt, hvar-
ifrån undersåtarnes sedan härleddes, är för vår äldsta för-
fattning alldeles främmande. Och han går ännu längre, då
han om benämningarne ofrälse eller skattskyldig jord fäller
den högst karaktäristiska anmärkningen: “Namn betyda stun-
dom mycket, och denna benämning — -------------------bidrog
utan tvifvel mycket till glömska af all skatts egentliga natur
i Sverige och till stadgande af den föreställning, att jord-
skatten var ett slags af konungen, såsom jordegare, upp-
buren afrad“.

Konungens, eller såsom det också stundom till omvex-
ling heter: kronans ursprungliga eganderätt till jorden är
fö.r öfrigt ett begrepp, som först under Gustaf I:s tid börjar
göra sig gällande. Om giltigheten deraf kan man göra sig
en föreställning, då man betänker, att det väsentligen grun-
dats och försvarats medelst det der märkliga Helgeands-
holmsbeslutet, om hvilket verlden sväfvade i fullkomlig okun-
nighet, ända tills det tre århundraden efter dess förmenta
tillkomst första gången åberopades af den äldre Messenius.
Hur pass förtroende det lyckades tillvinna sig af dennes egen
samtid visar en anteckning på ett af de allra äldsta exem-
plaren deraf, som lyder: “medh lögn och allo inlagtt af en
huffuudliugare a:o 1586 benempnd Paine Erichson til Rawa-
nääs“. Sådana äro de urkimder, med hvilka man velat
bevisa grundskatternas historiska och judiciela berättigande.

Att jordskatterna icke heller från början varit till sin
natur skilda från de af andra skatteobjekt utgående påla-
gorna, visade äfven redan på sin tid Bergfalk. Han be-
tecknar det nämligen uttryckligen såsom ett “misstag“ att i
deras uppkomst skilja mellan olika slags skatter .eller tro
skatterna till e*n början endast hafva ålegat jorden. Då,
tillägger han härvid, all skatt i Sverige ursprungligen var
bevillning, beräknades tvärt om säkert både kapital, per-
sonlig arbetskraft och jord, efter sitt relativa och insedda
värde, till skatts utgörande.

Nu är det imellertid ingenting annat än ett återstäl-
lande af denna urgamla jemnlikhet mellan de olika skatte-
objekten, som yrkats från de oprivilegierade jordegarnes sida,
ocli att detta icke skett utan anledning, tyckes tydligt nog
framgå af det här anförda. Att det berättigade i dessa
kraf stått klart för de mera klarsynte inom svenska riks-
dagen, till och med redan långt innan det erkändes i 1873
års kompromiss, är äfven säkert. Thore Petré, som väl
icke kan misstänkas för. någon afvoghet mot stadsmanna-
näringarne och deras utöfvare, hade också redan vid 1850
års riksdag kommit till den öfvertygelsen, att “det är från
beväringens fullständiga och ändamålsenliga reorganisation
som rikets försvarsverk bör hämta sin egentliga styrka och
30

allmänna bevillningen är den enda regulator för ojemnhe-
terna i svenska jordens skatter.“

Som kändt ansåg sig dock landtmannapartiet vid sin
första uppkomst icke ens böra framställa så pass långt
gående fordringar. Visserligen fans det en representant,
hemmansegaren Carl Larsson från Elfsborgs län, som var
nog djerf att i en motion sätta i fråga, det all jord måtte
blifva befriad från alla skatter och onera af hvad namn de
vara må, med undantag att lika med alla andra näringar,
kapital m. m. utgöra bevillning; men han fick också den
gången stå alldeles ensam. I öfrigt ansåg man sig icke
kunna gå längre • än att begäl-a grundskatternas aflösning
och den privilegierade jordens skattläggning, eller som ut-
trycket vid ett tillfälle i en något förändrad form lyder från
grefve Posse: den privilegierade jordens aflösning. Ett par
år senare kunde emellertid Carl Anders Larsson, som sjelf
framstält förslag i detta syfte, förutspå, att den tidpunkt en
gång skulle komma, då riksdagen finge ångra sitt afslag på ÿ
dessa yrkanden, och en af borgareståndets fordne stormän,
Göteborgs-representanten A. W. Björck ansåg sig då också
betecknande nog kunna instämma i denna spådom. De
derpå följande årens händelser ha som bekant heller icke
vederlagt den samma.

Om landtmannapartiet sedermera år efter år ansett
sig kunna höja sina fordringar, samtidigt med att det i
kortsynt likgiltighet for fosterlandets försvar visat sig allt
mindre offervilligt för detta och derigenom tills dato omöj-
liggjort en tidsenlig försvarsorganisation för vårt land, så
faller tydligen skulden härför lika mycket på dem, hvilka
vid de i dessa frågor förda parlamentariska stridernas första .
uppblossande lika kortsynt förnekade hvad som fans berät- *
tigadt i partiets fordringar och derigenom omöjliggjorde
hvarje dräglig öfverenskommelse. Vår riksdagshistoria allt
ifrån den tiden talar också sedermera om ingenting annat
än ständiga nödtvungna eftergifter från den ena sidan och
ständigt ökade anspråk från den andra. Ar 1869 fann man.
31

sig redan föranlåten att bjuda indelningsverket “lindringar“t
då begärdes dess “aflösning“. Två år senare, då regeringen
varit nog oförsigtig att återtaga löftet om “lindringarne“,
ifrågasatte pluraliteten inom riksdagens särskilda utskott
4	• indelningsverkets fullständiga upphäfvande; men detta vilkor,
som naturligtvis antogs af majoriteten i andra kammaren,
förkastades af denna majoritets motståndare inom båda
kamrarne, och icke ens den utomordentliga åtgärden med
en andra riksdags sammankallande längre fram under samma
‘år kunde då rädda försvarsfrågan från att falla: Efter
ytterligare två är hade man som bekant 1873 sett sig å
“intelligensens“ sida nödgad så långt i eftergifter, att äfven
grundskatternas (“räntans“ och tiondens) afskaffande upptogs
såsom ett vilkor i “kompromissen“. Sedan har på grund-
valen af denna “kompromiss“ förts ett formligt och oaflåtligt
köpslående om landets lifsfråga, ett betryggande försvar mot
yttre våld, och om den väl knappast mindre vigtiga frågan

v angående ett rättvisare skattesystem till undanrödjande af
inhemsk väld. 1 denna strid har än den ena än den andra
sidan trott sig för ögonblicket hafva öfvertaget, och glömske
af äfven de färskaste erfarenheter hafva de resp, parterna
ständigt vid dylika tillfällen låtit förleda sig att lemna ur
räkningen hänsynen till det möjligen berättigade i motstån-
darnes kraf. Så gjorde landtmannapartiet både 1877 och
1880, så “intelligensen“ 1878. Om det splittrade landtmanna-
partiet vid detta års riksdag torde det icke ens vara skäl
att tala.

Sorgligt att säga utgör detta oresonliga trotsande på
den egna maktfullkomligheten, vid hvarje tillfälle då en upp-
görelse i godo möjligen eljest skulle kunnat komma till stånd,
d den egentligen politiska innebörden i hela landtmannapartiets
historia. Det skulle också hafva varit motståndarnes historia,
derest dessa under hela den långa tiden lyckats att någonsin
i sammanhållningen och initiativet komma längre än till de
tomma fraserna. Landtmannapartiet har åtminstone att i
detta afseende åberopa sig på sitt utförligt formulerade
32

“anbud“ af 1878. “Intelligensen“ har intet sådant att åbe-
ropa, der den icke kan skjuta regeringen framför sig. I det
fallet har den verkligen på sitt håll redligt gjort en sanning
af grefve Pösses ord, att initiativet oförkränkt borde lemnas
åt denna senare.

Hela skilnaden ligger således deri, att landtmannapar-
tiet under den snart tjuguåriga striden gent emot motstån-
darnes abstrakta patriotism haft att ställa frani det berätti-
gade krafvet på uråldriga orättvisors undanrödjande. “In-
telligensen “har nöjt sig med att än gilla, än förkasta dessa
kraf. “Kompromissen“ af 1873 var frukten af ett sådant
gillande, ty kompromissen tillkom som bekant ingalunda
genom blott landtmannapartiets tillskyndelse. Men sedan
man väl förklarat sig villig att acceptera denna öfverens-
kommelse, skyndade man sig att begagna det derigenom
vunna andrummet till att låta utarbeta det mest erke-
preussiska härordningsförslag, som någonsin varit framlagdt
för en svensk riksdag. Och man stannade icke dervid.
Man negligerade helt enkelt den ena sidan af “kompro-
missen“, i det man utan vidare underlät att låta detta
härordningsförslag åtföljas af något som helst förslag till
grundskatternas eller de den oprivilegierade jorden i öfrigt
åliggande särskilda bördornas afskrifvande. Men man var
den gången mycket krigiskt stämd på aller högsta ort, och
det hjelpte icke ens att sex af statsrådets ledamöter med
då varande h. exc. justitiestatsministern i spetsen uttryckte
sina farhågor gent emot detta ensidiga upphäfvande af den
så nyligen ingångna öfverenskommelsen.

Hvilka orimligheter landtmannapartiet än sedan må
hafva låtit komma sig till .last, icke var detta åtminstone
dess fel. Följderna af det egendomliga experimentet fram-
trädde heller icke mindre bjerta derigenom, att h. m:t
konungen precis två, dagar före detta förslags slutliga be-
handling i kamrarne fann sig föranlåten att omkonstruera
sin rådkammare i en afgjordt kompromissvänlig anda. Vis-
serligen satt det svåra härordningsförslagets upphofsman,
33

statsrådet Weidenhielm qvar, men framför honom satt åter
frih. De Geer och vid hans sida hrr Carlson, kompromiss-
skrifvelsens kände författare, och Forssell, framtidsmannen,
hvilken såsom politisk skriftställare afgjordt trädt inom
skrankorna för samma anordning. Tydligtvis stod emellertid
saken då icke längre att hjelpa för den gången, och man
får heller icke förtänka riksdagen, att den under sådana
förhållanden lät den falla i ett virrvarr af olika meningar.

En synnerligen betecknande omständighet framträdde
dock härvid med en klarhet, som bort mana landtmanna-
partiet i gemen och dess ledande män i all synnerhet till
den största inbördes aktgifvenhet för framtiden. I det par-
tiets ledamöter här delade sig mellan ett halft dussin olika
förslag, röjde det nämligen redan nu den oförmåga till
slutlig sammanhållning och den brist på ett gemensamt
bestämmande intresse, hvilka båda svagheter äfven seder-
mera skulle hafva ett så menligt inflytande på utgången af
partiets sträfvanden.

Grefve Posses uppträdande vid detta tillfälle är högst
märkligt att iakttaga. Han hade redan 1871 lemnat alla
tankar på indelningsverkets bibehållande och redan då er-
känt, att “de stora truppmassor, som vår tids taktik kräfver,
icke annorlunda än genom tillämpning af grundsatsen om
allmän värnpligt kunna af ett litet folk åstadkommas“. I
samma riktning gick äfven den af landtmannapartiet och
dess ledare så obetingadt omfattade kompromissen. I samma
riktning gick också det bland de 13 särskilda ändringsför-
slagen, hvilket grefve Posse vid ifrågavarande 1875 års
riksdag omfattade. Och för detta förslag talade han med
både värma och öfvertygelse. Man har stundom velat
framställa saken så, som om han vid detta tillfälle skulle
beklagat, att “alla partiband brustit“ och makten öfver
landtmannapartiet i det afgörande ögonblicket glidit honom
ur händerna. I sjelfva verket förhåller det sig dock så, att
han i en nästan alldeles motsatt mening framhöll detta

Ur dagens Krönika. III. 3—4.	3
34

såsom en följd af det djupt kända ansvaret, i det han näm-
ligen bl. a. — och detta är det enda uttryck i hans tal, som
i detta sammanhang kunnat afses — yttrade, att “vi alla
känna frågans stora betydelse och skatta den så högt, att
hvarje partigruppering inom kammaren faktiskt upphört.“
Och han tilläde längre fram på det mest lojala sätt: “denna
fråga får icke falla och den skall gå framåt, och på oss
hvilar bördan att vi måste göra något för att vinna detta,
mål. Den ställning, riksdagen intager till denna fråga, be-
tingas, efter min tanke, af innehållet uti 1873 års skrifvelse,.
hvari riksdagen begärt försvarets ordnande med tillämpning
af allmän värnpligt.“

Det förslag, hvilket vid detta tillfälle omfattades af så
väl grefve Posse som ock af åtskillige andre bland landt-
mannapartiets mest framstående män, hrr Key, Ola An-
dersson, Sven Nilsson i Österslöf och hans namne i Efveröd
m. fl., och hvilket först var framstäldt af hr Ola Jönsson i
Kungshult, sammanföll också i militäriskt. afseende hufvud-
sakligen med det förkastade k. förslaget. Det endast suplerar
detta med att äfven påminna om tillvaron af det andra mo-
mentet i den två år tidigare träffade öfverenskommelsen, det
moment nämligen, som talade om grundskatternas och in-
delningsverkets afskaffande, och hvilket alldeles lemnats ur
räkningen.	.

Händelserna vid 1875 års riksdag hade visat, hvad en
snar framtid äfven, i än vidsträcktare mån, skulle komma
att bekräfta, att nämligen landtmannapartiet såsom helhet
saknade de verkligt politiska förutsättningarne för en fastare
sammanhållning i det slutliga afgörandets stund. Partiets-
ledamöter hade, som ofvan nämnts, gått några hit och
några dit och delat sig mellan icke mindre än sju af de
tretton framstälda ändringsförslagen, så att resultatet blef
en öfvervägande majoritet för det af hr Toll framlagda
förslaget om ett stamsystem med härens aflöning “på tids-
enligt sätt, sedan rustnings- och roteringsbesvären i sam-
manhang med grundskatterna blifvit afskaffade“. Det har
35

många gånger antydts — och ganska troligt är äfven, att
dessa antydningar icke varit ogrundade — antydts, att
denna splittring inom landtmannapartiet vid 1875 års riks-
dag skulle varit orsaken till att grefve Posse följande året
mer än gerna antog det honom då gjorda erbjudandet af
talmansplatsen i kammaren. Här behöfde han icke längre
se sig utsatt för att midt under hetaste striden öfvergifvas
af vare sig den ena eller andra tillfälliga utbrytningen af
sitt parti, under det hans inflytande på ärendenas gång
derför heller icke behöfde blifva mindre än förut, snarare
tvärt om. I hvilken utsträckning han bakom riksdagskulis-
serna gjort detta inflytande gällande, blir emellertid alltid
svårt att närmare bestämma.

Första gången “de stora frågorna“ härefter komma
under kamrarnes ompröfning är vid 1877 års riksdag. För
andra gången hade regeringen begått det felet att vilja för-
söka tumma “kompromissen“. Frih. De Geer kunde naturligt-
vis icke vara hågad att härutinnan gå lika ogeneradt till väga
som upphofsmännen till 1875 års stora förslag. Det var nu
också endast fråga om “partiela“ reformer och “försvarets
gradvisa utveckling genom flere eller färre (?) skeden“, som det
något sväfvande heter i statsrådet Weidenhielms anförande
till statsrådsprotokollet. Emellertid ansåg man sig samtidigt
böra hålla fast vid det gamla indelningsverket, ända till dess
försvaret kunde stå fullfärdigt utbildadt på den allmänna
värnpligtens grund, lika som man också i fråga om grund-
skatternas afskaffande ville inskränka sig till att i början
utlofva en afskrifning för en gång af 15 procent, under det
man i fråga om den nya härordningen betonade såsom
“maktpåliggande“, att det första utvecklingsskedet redan i
och för sig innebure ett väsentligt ökande af våra strids-
krafter. Stora anspråk å ena sidan, halfva .löften utan
betryggande garantier för framtida fortsättning å den andra,
sådant var hufvudsakliga innehållet af detta nya lösnings-
förslag. Man kan då heller icke lägga landtmannapartiet
allt för mycket till last, att det lät detta förslag dela sina
36

föregångares snöpliga öde. Regeringen hade sjelf uttryck-
ligen accepterat kompromissen, och frih. De Geer, som 1877
åter var statsminister, hade ju sjelf till och med hjelpt till
att både uppsätta och genomdrifva den, och ändock sökte
man nu att de facto kringgå den. Detta måste naturligt
nog väcka allt utom angenäma känslor hos landtmanna-
partiet och ingifva dess ledande män den föreställningen,
att den då varande regeringens famlande politik omöjligen
kunde vara egnad att leda frågorna till deras en gång af-
talade fullständiga lösning. Huru vida grefve Posse härvid
på något mera direkt sätt använde sin maktställning såsom
partiledare och talman till att påskynda regeringsförslagets
fall, känna vi dock icke. Sjelf har han under försvars-
debatten i första kammaren vid detta års riksdag högtid-
ligen försäkrat, att detta icke varit förhållandet, och hans
ord må väl i detta afseende få gälla vid sidan af hans
motståndares.

Emellertid må man icke förundra sig öfver om vid
alla dessa omgångar så väl hos landtmannapartiet som hos
grefve Posse personligen tanken på att sjelf taga ärendenas
ledning om hand skulle börjat att allt mera göra sig gäl-
lande. Hr Key hade under debatten försäkrat landtmanna-
partiet vara villigt att ingå på en utsträckning till 90 dagar
i det värnpligtiga manskapets öfningstid och sagt partiet
till och med vara så ifrigt att få denna sak afgjord, att
det gerna skulle underkasta sig obehaget af en urtima
riksdag fram på hösten. Någon sådan kom dock icke till
stånd, men i stället sammanträdde partiets förtroendemän
som bekant under loppet af sommaren i hufvudstaden och
utarbetade genomgående förslag till så väl försvars- som
skattefrågornas lösning på grundvalen af 1873 års öfverens-
kommelse. Grefve Posse deltog icke personligen i dessa
förhandlingar, hvilka leddes af hrr Key och Mankell.

Kom så 1878 års riksdag och med den äfven landt-
mannapartiets med spänd väntan motsedda förslag. I po-
litiskt afseende var denna riksdag kanske den märkligaste,
37

som dittills förekommit efter 1865. I vår svenska riksdags-
historia får den sin betydelse genom de många märkliga
uttalanden, som då med. en dittills aldrig hörd öppenhet
från båda sidor fäldes om hela den nyare politiska ställ-
ningen, och i landtmannapartiets historia står den särskildt
utmärkt som den korta glansperiod, under hvilken partiet
verkligen positivt bjöd till att använda sin maktställning
för en lycklig lösning af landets allt för länge och till intet
gagn debatterade stora lifsfrågor.

Bekant är huru regeringen höll före, att “ytterligare
meningsbrytningar syntes oundvikliga“, innan det stora må-
let kunde vinnas, och att hon endast med stor tvekan såg
ett försök härutinnan redan nu göras, och det dertill från
riksdagens egen sida. Kanske skulle hon dock kunnat för-
mås att låta denna sin tvekan fara, då hennes förste man
ju vid de slutliga debatternas början endast förbehöll henne
fria händer att sedermera handla efter sig företeende om-
ständigheter. Men det tyckes verkligen, som om ett oblidt
öde ständigt skulle hvila öfver dessa frågor och till men
för hela vårt offentliga lif ständigt omöjliggöra deras lösning.
Så begingo landtmannapartiet och dess förtroendemän nu
också det felet att lemna en och annan lucka i sitt förslag,
hvilka brister med stor begärlighet nyttjades af motstån-
darne för att rifva ner hela förslaget och åter lägga afgö-
randet välbehållet och oförkränkt i regeringens säkra händer.
Särskildt var det ju frågan om stamtruppens bildande och
det ej nog klart formulerade förslaget om suplementärlott-
ningen, som härvid lemnade motståndarne till skattereformen
en välkommen anledning att utan den ringaste eftergift mot-
sätta sig hela den stora planén, hvilken kanske ändock hade
förtjent ett något bättre öde.

Under frågans behandling i kamrarne är det emellertid
denna gång särskildt en omständighet man bör lägga märke
till. Det är det sätt, hvarpå försvars- och skattefrågor-
nas sammankoppling omtalas och kommenteras. Landt-
mannapartiet, som i denna sammankoppling ända till den
38

allra senaste tiden sett enda möjligheten för att få skatte-
reformen genomförd, höll naturligtvis fortfarande fast vid
1873 års kompromiss. Men lika som man förut under vän-
tans långa tid hunnit samla mod till att sätta anspråken
på grundskatternas afskrifvande i stället för den mindre for-
dringsfulla anhållan om deras aflösning, så hade man också
nu under en fåfäng väntan på det fulla genomförandet af
1873 års kompromiss kbmmit derhän, att man öppet satte
skattefrågan i vigt och betydelse framför härordningsfrågan.
Grefve Posse lät till och med vid riksdagens öppnande detta
uppfattningssätt helt tydligt höras inför sjelfva tronen, och
i friskt minne är ännu den uppståndelse, som deraf uppkom.
Från den motsatta sidan tvekade man emellertid heller icke
att afsvärja sig kompromissen och allt dess väsen, detta till
och med så kraftigt, att det blef till en formlig exorcismus
diaboli, som hr Treffenberg sedan skämtsamt kallade pro-
cessen.

Tydligt var då också, att man skulle få höra det gamla
talet om huru som kompromissen nu vore ohjelpligen upp-
rifven, än en gång förnyas, lika som det skett efter både
1875 och 1877. Egendomligt nog har det dock alltid händt
sig så, att de, som vid alla dessa olika tillfällen förkunnat
kompromissens död, sedan ett eller annat år efteråt gerna
medgifvit dess fortfarande lifaktighet, blott för nöjet att ännu
en gång få förkunna dess afsomnande. Så har det äfven
sedermera visat sig, att kompromissen förmådde öfverlefva
äfven den hårda stöt den fick vid 1878 års riksdag.

Sedan försöken med “de partiela reformerna“ vid 1880
års riksdag ännu en gång visat sig ohållbara samt det nya
riksdagsskickets skapare och kompromissens tillskyndare frih.
De Geer till följd deraf funnit sig föranlåten att definitivt
resignera, gjordes ju nämligen under grefve Posses egna
auspicier det första fullt genomförda försöket med en till-
lämpning af detta mycket omtalade fördrag, ett första försök,
som enligt alla tecken att döma äfven blir det sista. Med
grefve Posse trädde landtmannapartiet faktiskt till makten,
och ingen skall kunna förneka, att lian ju icke också fullt
lojalt bjöd till att realisera alla dess önskningar. Hans
bekanta anförande till statsrådsprotokollet knappast sex
veckor efter hans öfvertagande af statsministers-embetet är
endast en ny följdriktig utveckling af kompromissens både
anda och bokstaf, och de “parlamentariska“ komitéer han
samtidigt nedsatte med kanske större hänsyn till partiets
önskningar än utsigt till de vigtiga frågornas, och särskildt
arméfrågans, allt igenom sakkunniga pröfning, visade ju, att
han var färdig att i allt ställa sig partiets program till
efterrättelse. Hvad det slutliga resultatet häraf blef vid
innevarande års riksdag, är mer än väl bekant.

Landtmannapartiet har allt sedan sin tillkomst fått
uppbära många och hårda tillvitelser, äfven der det för
vanliga ögon kunnat synas, som om det handlat med en
viss grad af berättigande. Men icke ens partiets ifrigaste
beundrare torde' nu mera, åtminstone om de vilja döma
med något sken af opartiskhet, kunna säga annat, än att
partiet handlade minst sagdt obetänksamt och. kortsynt,
då det i år, nära att nå sina önskningars mål, spände bå-
gen så högt, att den brast.

Grefve Posses kabinett, vår första parlamentariska
ministère, bildad af landtmannapartiets skapare och mång-
årige ledare samt i sig upptagande för partiets stora grund-
sats så obetingadt nitälskande män som de nye cheferne
för finans- och ecklesiastikdepartementen, detta kabinett
var ovilkorligen en stor triumf för den kammar-majoritet,
som så länge varit hänvisad till att i trots af sitt flertal
spela oppositionens rol. Man får också ursäkta den, om
den, berusad af framgången, missbrukar den vunna makt-
ställningen. Detta är under alla förhållanden ett stort fel,
men ett fel, som också i de flesta fall straffar sig sjelft. Så
gick det äfven här. Hade landtmannapartiet varit ett verk-
ligen politiskt parti och icke blott en af någorlunda lik-
artade ekonomiska intressen sammanhållen meningsflock,
skulle det också vid detta års riksdag hafva handlat på
40

ett helt annat. Det skulle då först och främst hafva kom-
mit ihåg, att intressena, hur pass berättigade de än i och
för sig sjelfva kunna vara, dock icke äro nog för att vinna
seger. Härtill fordras äfven något af grundsatser och kon-
seqvens, hvarförutan all sammanhållning på längden blir
otänkbar. Partiet borde då framför allt haft i minnet den
vackra sanning, som låg i hr Keys en gång så tillitsfullt
fälda yttrande: moderation är makt. Det borde vidare icke
glömt sina löften från 1878 och t. ex. sökt att nedsätta,
de 90 dagarnes öfningstid till endast 60, åtskilliga andra
afprutningsförsök på regeringens och särskilda utskottets
organisationsförslag icke att förtiga. Och för att styrka sig
till denna svåra eftergift, om den nu skulle vara så svår,
hade andra kammarens majoritet ju endast behöft påminna
sig, huru den vid ett föregående tillfälle, då försvarsfrågan
var före, jublade sitt oinskränkta instämmande, när en lika
hängifven som oegennyttig målsman för partiets sträfvanden
stolt försäkrade: vår heder är engagerad i denna sak! Det
hade kanske nu kunnat vara på sin plats att inlösa den
panten.

Detta var partiet emellertid icke hågadt för. Det be-
vingade talet om att följa sin förste man till dörren tog
landtmannapartiet så alldeles efter orden, att det skyndade
sig att göra helt om, så snart denne förste man väl hunnit
öppna dörren i tydligt angifvén afsigt att innanför den-
samma endast uträtta partiets egna ärenden. Med en stoi-
cism, som från motståndarnes sida utsatte honom för myc-
ket förlöjligande, tålde grefve Posse under sin treåriga em-
betsförvaltning, att hans egen majoritet gång efter annan
lemnade honom i sticket samt till och med i åtskilliga fall
behandlade honom fullt ut lika oppositionell, som han sjelf
i spetsen för samma majoritet förut behandlat andra för
partiet fullkomligt främmande ministèrer. Anledningen till
att han fördrog detta, kan ej hafva varit någon annan än
den, att han hade blicken oaflåtligt fäst på det stora mål,
till hvars uppnående han under så många år oförtrutet
41

sökt leda partiet och händelserna. Men när så landtmanna-
partiet i sista stunden visade, att det för detta mål ville-
göra ingenting, eller så godt som ingenting, då visade han
också, att han aldrig tänkt sig till att blifva en lekdocka i
partiets händer, och så trädde han stolt tillbaka utan allt
vidare onödigt ordande.

Och hvad har nu landtmannapartiet vunnit med denna
sin opolitiska envishet att icke vilja stå vid sitt gamla an-
bud, när det gälde att uppgöra det länge aftalade köpet?
Mindre än intet! Det har redan sett flere af sina bäste män
draga sig tillbaka från skådeplatsen, och de i höst företagna
valen till första kammaren hafva äfven visat, att partiets
förr ofta med framgång följda traditioner nu äfven på det
hållet förlorazt all afgörande verkan. Och slutligen skall
partiet äfven hädanefter se opinionen i landet allt mera
vända sig mot detsamma, mera till och med än hvad hit-
tills varit förhållandet. Försvarsfrågans vigt är dock i
grunden icke blott ett tomt tal, fast Sveriges unga folk-
representation nu i tjugo år onödigtvis talat om hvad Fin-
lands ständer för icke så länge sedan bragte till fullt ord-
nadt afgörande på mindre än halfva det antalet veckor.
Herrar neutralitetsvänner må prata än så mycket, så torde
ändock icke åtminstone vår totala maktlöshet kunna
skydda oss undan att blifva indragna i händelsernas hvirf-
vel, när en gång svårare europeiska förvecklingar komma
att uppröra vår verldsdel. Här i landet borde man heller
icke hafva glömt, att ännu icke en mansålder förflutit, efter
det Sverige senast stod färdigt att fördragsenligt ingripa i
ett bland de politiskt betydelsefullaste krig, som detta år-
hundradet sett utkämpas. Till något dylikt kunna vi väl
tänkas blifva tvingade ännu en gång, och då skola vi kanske
till följd af gagnlösa partistrider få det uppbyggliga skåde-
spelet att se vårt folk, oförmöget till sjelfförsvar, som en
lekboll i andra makters händer.

Det låter också mycket väl tänka sig, att den oprivi-
legierade jordegareklassen under sådana förhållanden icke.
42

på mycket länge ännu får se sina önskningar om en skatte-
utjemkning uppfylda. Visserligen anser man sig nu tills
vidare sjelfbelåtet kunna tala om att nu skall skattereformen
lättare kunna lösas utan påhänget af en besvärlig armé-
organisation. Men man glömmer, att derm ed är också
denna fråga satt tillbaka på samma ståndpunkt som före
1873. Tio års-arbete och slitningar hafva då förgäfves gått
förbi, och lika som landtmannapartiet ständigt hållit fram
skattefrågans lösning såsom ett vilkor för härorganisationen,
så skall man nog också på den andra sidan veta att för-
hindra skattereformen, derest icke med detsamma ett fullt
tidsenligt försvar kan vinnas. Men ganska möjligt är också,
att både det ena och det andra kommer att dröja. Åtskil-
liga tecken tyckas också gifva vid handen, att man litet
hvarstädes ute i landet hunnit tröttna på det ändlösa och
onyttiga pratet och icke längre synnerligen intresserar sig
för “de stora frågorna“., Dermed skall fältet också ligga
öppet för alla dem, som i grunden ingenting alls vilja re-
formera och hvilka blicka tillbaka på 1877 års partiela
reformer endast såsom en förevändning för att slippa göra
något och derför att de veta dessa partiela ändringar aldrig
skola kunna vinna anklang hvarken på den ena sidan eller
på den andra.

■ *

Efter den oefterrättliga hållning landtmannapartiet i
afgörandets stund låtit komma sig till last och den snöp-
liga utgång de stora frågorna fått i riksdagen var det från
grefve Posses sida ett fullt exakt steg, då han förklarade
sig vilja lemna händelsernas ledning i andra händer och
sjelf afträda från sin ansvarsfulla plats såsom konseljens
chef. Det hade endast varit att önska, det grefve Posses
kolleger, som han förmodligen väntade och förestälde sig,
i afgörandets stund visat något större fasthet och beslut-
samhet samt vidhållit den en gång ingifna samfälda afskeds-
ansökan, till dess åtminstone en mera bestämd omkonstru-
43

ering af ministèren hunnit företagas. Man skulle då sluppit
ifrån detta fast löjliga interims-tillstånd, under hvilket man
ser hela grefve Posses kabinett, deri inbegripen den finans-
minister, som kontrasignerade den kungl. propositionen om
grundskatternas afskrifvande, sitta qvar under presidium af
en man, som sjelf så väsentligt bidrog till att framkalla kabi-
nettets afskedsansökan. Så har dock nu skett, och grefve
Posse fick afgå ensam.

Han gick ifrån makten lika lojalt, som han förut under
tre år utöfvat den. Och om han misslyckades i sina sträf-
vanden, var det icke derför, att han ej sjelf blifvit dem
trogen, utan snarare derför att han hos sin omgifning för-
utsatte en större politisk klokhet än hvad denna var mäktig
•af. Grefve Posses frejdade företrädare nedskref en gång
en maxim om den moderna styrelsekonsten, i hvilken han
yttrade: för att styra i vår tid, måste man styra det all-
männa tänkesättet, men för att styra detta, måste man
känna det. Detta är en sanning, som grefve Posse kanske
väl mycket förbisåg, då han stod utanför sin majoritet
med uppgift att ändock leda densamma. Han har tydligen
från första stunden sett sakerna endast i stort, sett skatte-
reformen som en historisk konseqvens af det nya repre-
sentationsskicket och hållit blicken oaflåtligt fäst på. det
stora målet, som var denna reforms genomdrifvande. Under
tiden trodde han förmodligen, att hela hans parti skulle
fatta reformen efter samma måttstock som han sjelf, och
■förbisåg dervid, att intressena inom detta parti kunde blifva
klokheten öfvermäktiga. När så emellertid skedde och den
landtmannapartistiske konseljpresidenten samtidigt såg sig i
■afgörandets stund allt starkare ansatt af denna andra opi-
nion, som bestämdt motsatte sig skatteafskrifningen och
hvars styrka han måhända äfven väl mycket underskattat,
då var det ej underligt om han fann sig föranlåten att med
detsamma också gifva spelet förloradt.

Detta gjorde han också som sagdt på ett synnerligen
lojalt sätt. När han såg det uppgifna syftet med sitt öfver-
44

tagande af makten, hvilket var förverkligandet af 1878 års
program, icke möjligt att uppnå i den ordning han tänkt
sig, skyndade han också genast att lemna makten ifrån sig.

Man har mycket talat om huruvida vi med det nya
riksdagsskicket skulle anses äfven hafva fått ett s. k. par-
lamentariskt styrelsesätt. Namnet gör nu i allmänhet ingen-
ting till saken, men åtskilliga tecken synas dock antyda, att
meningen en gång varit det vi verkligen skulle erhålla äfven
sjelfva saken. Den nya riksdagsordningen var ju tillskuren
efter rent parlamentariska mönster, hvarvid man särskildt
har att lägga märke till sådana omständigheter som ko-
nungens upplösningsrätt och rätten för statsrådets leda-
möter att taga plats i riksdagens kamrar o. s. v. Vi hafva
redan anfört ett yttrande af frih. De Geer i motiven till
1863 års representationsförslag, hvilket yttrande tyckes peka
temligen nära på en underhus-parlamentarism, och redan vid
kamrarnes första sammanträdande skyndade han ju också
att undervisa dem om formerna för interpellationsrättens
utöfvande, hvilket väl likaledes får anses häntyda på parla-
mentariska tendenser. Också förvara ju riksdagsprotokollen
från den tiden ett anmärkningsvärdt yttrande af en man,
hvars stora auktoritet ingen af parlamentarismens nu va-
rande motståndare väl då ännu skulle velat ens sätta i
fråga. Under dechargedebatten vid 1867 års riksdag visade
nämligen grefve Henning Hamilton, att den nya ordningen
nödvändigtvis måste leda antingen till ett parlamentariskt
styrelsesätt eller också till ett styrande parlament, i hvilket
fall det förra naturligtvis alltid är att föredraga.

Huru det nu än härmed sedermera må hafva gestaltat
sig, är det dock visst, att grefve Posses afträdande från
makten omedelbart efter de stora frågornas fall var ett
fullkomligt parlamentariskt steg. Han var den förste mi-
nister i vårt land, som trädt till styret med ett fullt formu-
leradt och öppet tillkännagifvet program och sökande sitt
stöd i en för handen varande majoritet; genom att afträda
i samma stund de stora frågorna, för hvilkas lösning han
45

åtagit sig det ansvarsfulla uppdraget, visade sig omöjliga att
lösa på grundvalen af då rådande förhållanden, har han
äfven gifvit kommande ministrar ett föredöme, hvilket de
kunde hafva godt af att följa. Skada endast, att detta sy-
stem så ohjelpligen ridikyliserades af <len kombination, som
följde omedelbart efter vår första parlamentariska ministère.

Sedan förestående anteckningar redan voro nedskrifna
och till största delen äfven färdigtryckta, meddelar Posttid-
ningen den 5 oktober #på aftonen en underrättelse, som var
egnad att väcka mycken öfverraskning, åtminstone på de
håll, der man icke hade haft någon som helst kännedom
om hvad som redan mot slutet af årets riksdag förhandlades
inom vissa kretsar. Grefve Arvid Posse hade nämligen i
den samma dag hållna konseljen blifvit utnämnd till presi-
dent i kammarrätten. Detta den snart 64-årige statsman-
nens återinträde på tjenstebanan, från hvilken han redan
för mer än tretio år sedan tog afsked, skulle kunna synas
oförklarligt, om man häri endast såge ett grefve Posses
slutliga uppgående i den byråkrati, hvars verkliga eller för-
menta öfvergrepp han sjelf så energiskt bekämpat. I så
fall skulle detta helt visst vara ett det mest snöpliga slut
på hans långvariga deltagande i det offentliga lifvets kamp
och strid. Vi tro dock, att saken äfven kan tänkas hafva
en annan och med grefve Posses hela skaplynne mera öf-
verensstämmande förklaringsgrund. Man bör nämligen icke
förbise, att kammarrätten är det embetsverk, som näst stats-
revisionen hos sig förenar hela den högsta kontrollerande
myndigheten öfver hela den svenska embetsförvaltningen.
Till följd häraf är den också, eller kan åtminstone vara
den allra säkraste motvigten mot ett ensidigt formalistiskt
och godtyckligt embetsmannavälde. Kanske är det den
uppgiften detta verk nu går att fylla under grefve Posses
ledning.
Intryck och studier i Frankrike sommaren 1883.

Af J. Rev...

1.

Nationalfesten och ”royauténs imposanta emblemer”.

Vår tid är ju bland annat, så att säga, “specialisternas“.
Den som skrifver dessa rader smickrar sig ock med att
vara en smula specialist, nämligen i fråga om hofven och
deras annaler. Såsom medarbetare i så väl “Svenska hof-
vet“ som “Europas hof“ har han under årens lopp lyckats
anskaffa åtskilliga materialier, genom hvilka vissa nya perspek-
tiv öppnat sig. Tillsammans med dessa arbetens utgifvare
har han ock under sistlidne sommar företagit en utländsk
studieresa, hvilken, enligt hvad vi båda hoppas, skall visa
sig fruktbärande, äfven om hofdagern här och der icke vi-
sar sig helt och hållet rosenfärgad. För att tydliggöra me-
ningen, må det tillåtas att anföra en anekdot.

Det hände för någon tid sedan, att en läsare af “Sven-
ska hofvet och aristokratien“ mot slutet af femte bandet
tyckte sig finna, enligt skriftligt meddelande till utgifvaren,.
ätt detta verk lände mindre till hofvets berömmelse, än hvad
han ursprungligen tänkt sig. Denna upptäckt omtalade jag
för en af mina vänner — ledamot af k. Nordstjerneorden,
men likväl en alldeles fördomsfri man — hvilken i sin ord-
ning då för mig berättade en tilldragelse, som kanske icke
saknar tillämplighet på förevarande fall. Då han en gång
i sin ungdom besökte det gamle kongens Kjöbenhavn, hade
han vid sin sida i teatersalongen en prost ifrån Skåne, som
47

jemte honom den aftonen fick både se och höra en af
Oehlenschlägers mest storslagna tragedier. Mot slutet af
sista akten uppgick för prosten, som vi ju kunna kalla X.,
ett ljus och han ubrast: ”Jag tror det är vers!” — Detta
hade han icke märkt förut.

Äfven i “Europas hof“ kan det ju möjligtvis komma att
finnas ett och annat, som icke talar till fördel för konunga-
dömet med Guds nåde, men vi kunna ju hoppas att det
blir äfven der omärkligt åtminstone till slutet af det band,
som är afsedt att innehålla åtskilligt just ifrån Frankrike, be-
roende på utgifvarens och min i sommar företagna studieresa.

Hvad nu här i “Dagens krönika“ framlägges, är ingen-
ting annat än några reflexioner från palatsbesök och några
“Lesefrüchte“ -från Quartier latin. Det intresserade mig
nämligen att taga någon kännedom om äfven sistnämda
trakt och jag påträffade der särskildt några literära rarite-
ter, som jag fåfängt sökte i det moderna Paris.

*	*

*

Det var på morgonen den 14 juli. Den förnäma verl-
dens literära clown, tidningen “Figaro“, hade tillfälligtvis
kommit mig för ögonen. Jag fick läsa, att den då omedelbart
stundande festen var ingenting annat än en glorifiering af
våldsbragder, och derpå slog artikelförfattaren några humo-
ristiska kullerbyttor, egnade att framkalla alla reaktionäras
förtjusning. Det oaktadt kunde jag för min ringa del icke
finna de högtidligheter, som följde i Paris och i dess om-
gifningar, det minsta grand löjeväckande. Jag såg invig-
ningen af republikens staty, och låt vara att åtskilliga af
de “stater och corpser“, som dervid närvoro, befunnos i
och för sig föga ståtliga, så borde dock hela skådespelet
ingifva hvarje tänkande åskådare en känsla af allt annat
än ringaktning. Jag såg vidare den stora revyn på Long-
champs, och jag kunde omöjligt — derför att den var re-
publikansk — finna den mera fördömlig än andra militär-
revyer. Det var, tyckte jag, en ögonfägnad, liksom andra
48

parader på hvilka solen lyser. Att ingen kejsare syntes till,
icke heller någon kung och icke ens någon prins, det gjorde
egentligen icke revyn mindre vacker. På aftonen glänste
ock industripalatset på Trocadero i ett sken, kanske lika
klart som hvad kejsarborgen Tuillerierna någonsin kastat
omkring sig.

För att komma under fund med hvad den 14 juli
egentligen betydde, beslöt jag dagen derefter att företaga
en utflygt till Versailles och studera “royauténs imposanta
emblemer“. Några mera sällsynta kuriosa från en antiqva-
risk bokhandel i Quartier latin kommo mig, som ofvan an-
tydt, väl till pass i egenskap af ledsagare, då min mening
var att i andanom, få skåda några af de personligheter, som
lefvat och haft sin varelse i de magnifika s^larne.

Ett monument är i sjelfva verket liktydigt med ett
poem. Under medeltiden uppstego generationernas böner
till himlen i form af götiska tempel. Under fyra århundra-
den inskref sig katolicismen på jordens yta i jättelika bok-
stäfver, och från Canterbury till Nürnberg se vi denna kult
lysa i arkitektoniska minnesmärken, som tyckas trotsa tiden
och förgängelsen.

Men när industrien gifvit borgarena medel att befria
sig från feodalismens ok, när industrien utsått i verlden de
första frön till den nyare statsläran, då ville friheten i sin
ordning bygga tempel och uttrycka sin princip på detta be-
undransvärda språk, hvaraf religionen dittills ensam betje-
nat sig. Man fick då se Flandern, hvars handelsstäder
gåfvo signalen till frigörelsen, pryda sig med hotels-de-ville.
Gand, Ypres, Louvain uppförde nya bygnader, som icke
behöfde afundas kyrkorna någonting.

Under den europeiska kamp, som derpå uppstod, då
nationaliteterna började'röra på sig, kom turen till konun-
garne att låta arkitekturen uttrycka deras välde och fixera
deras hågkomst. Arkitekturen, som småningom skrifvit re-
ligiösa poem och demokratiska poem, skref nu konungsliga
poem; efter kyrkorna och stadshusen kommo sålunda pa-
49

latsen, en ny formel för en ny epok, hvilken franska re-
volutionen omsider afslöt.

Låt oss icke stanna vid den ända till trivialitet upp-
repade satsen, att Versailles är uttrycket för monarkien, så-
dan Ludvig XIV tänkte sig densamma. Versailles är ett
slags epos öfver sjuttonde seklet. Hvilken bok skulle nå-
gonsin på ett mera lysande och mera fullständigt sätt kunna
teckna ett tidehvarfs förlopp och innehåll? Hvilka ärorika
bedrifter äro icke inskrifna i detta palats! Hvilka mysterier
äro icke der afhöljda! Hjeltedater och familjelif.blandas
vid hvarje steg; bakom dessa murar, vid slutet af dessa
stora gallerier, vägg om vägg med dessa våningar, fulla af
kungligt majestät, fins det små vrår och hemliga passager,
som uppenbara tusentals näpna historier. Detta palats har
två röster: det omtalar både de mest allvarliga och de mest
frivola saker; det är djupt som Tacitus och indiskret som
Suetonius. Dessa golftiljor ha om hvart annat trampats af
konungar, skalder, ministrar, hofmän, biktfäder, mätresser,
drottningar utan makt och drottningar med alltför mycken
makt, ambassadörer, segrande eller besegrade generaler,
abbéer — denna skara har här under två århundraden
vandrat fram och åter, gifvit fritt lopp åt sina passioner
och fantasier.

Under de två sekel, som franska monarkien var ab-
solut, hände ingenting som icke hade sin orsak eller sitt
eko i Versailles. Hela den nyare politiken har utvecklat sig
i detta palats; alla kanonskott, som man lossade i Flandern,
i Tyskland och i Spanien, gåfvo genljud der. Richelieu,
som öppar raden af monarkiens statsmän, har passerat fram
här; Necker, som afslutar den, likaså. Under ett århun-
drade är det åt Versailles, som franska literaturen har
skänkt sin hyllning ; under ett annat århundrade är det mot
Versailles, som den aflossat alla sina pilar. Den franska
literaturhistorien är skrifven på dessa murar, från Molière
till Beaumarchais. Den franska konsten har i Versailles
skapat de skolor, hvilkas inflytande sträckt sig ända till
Ur dagens Krönika. III. 3—4.	4
50

våra dagar. Men icke endast Frankrike församlades i Ver-
sailles; främmande nationer ditsände oupphörligt represen-
tanter; europeiska celebriteter kommo för att der aflägga
sitt besök, och från Asiens aflägsnaste trakter infunno sig
sändebud med vördnadsbetygelser åt den konung, som åstad-
kommit någonting jemnbördigt med orientons ståt och de-
spotism.

Versailles’ historia är ' civilisationens historia under de
två förra seklen. Om man ställer sig på balkongen i Ver-
sailles, kan man betrakta verlden från höjden af Ludvig
XIV:s tron.

Men revolutionen har börjat en ny era och öppnat
nya perspektiv. Det är icke längre från Versailles, utan
från Paris, man bör betrakta verlden. Låt reaktionärerna
håna begreppen liberté, égalité, fraternité — såsom skedde
senast den 14 sistl. juli i deras parisiska organ och med en
svag efterklang äfven här och dgr i norden — dessa be-
grepp äro likväl odödliga och skola småningom eröfra verl-
den. Den stora revolutionens verkningar gå långsamt, men
de gå säkert.

Just med fasthållande af dessa synpunkter är det sär-
skildt intressant att blicka tillbaka en smula på Versailles"
historia i en eller annan enskildhet. Två frågor framställa
sig härvid osökt : Huru uppkom detta slott med all sin fa-
belaktiga glans? Ock kuru gick det i sitt nedan?

Sent en afton, efter en ståtlig hoffest, promenerade
Ludvig XIV med sin förste stallmästare i parken vid Fon-
tainebleau. Han hade sett fyra hoffröknar styra kosan till
en bosquet; han följde dem och gömde sig bakom ett träd,
hvarifrån han icke kunde se de unga damerna, men väl höra
deras konversation. De samspråkade om den präktiga bal-
lett, de nyss åskådat, och uttalade sin beundran för de her-
rar som dansat. En föredrog markis d’Alincourt, en an-
nan hr Armagnac, en tredje hr de Guiche; man talade om
alla med undantag af konungen. Af de fyra damerna fans
det en, som ingenting sagt; de andra envisades att också
51

få höra hennes omdöme. “Ack“ — sade hon och lät en
suck undfalla sig — “är det väl möjligt att se dessa män,
när de äro i närheten af konungen?“ — “Man måste alltså
vara kung, för att behaga dig,“ utbrusto de andra? — “Nej,“
svarade hon, “kronan gifver icke något nytt behag åt hans
person; den förminskar till och med vådan: han skulle vara
alltför farlig, om han icke vore kung!“ Ludvig visade-sig
icke, men hela natten hörde han ljudet af denna röst, som
gifvit honom priset framför alla de andra. Följande dag
skyndade han sig till sin svägerska, Henriette, hertiginna af
Orleans, till hvilken han stått i ett ömt förhållande. Bland
de uppvaktande unga flickorna fick han nu se ett så ädelt
och intressant anlete, att han blott önskade att i förening
dermed äfven få påträffa rösten från föregående afton. Så
blef äfven fallet, till hans obeskrifliga förtjusning. Denna
unga flicka bar namnen Louise-Françoise de la Beaume
Leblanc de La Vallière.	’

Vi hafva icke för afsigt att skrifva mademoiselle de
la Vallières biografi. Våra läsare veta kanske, eller kunna
lätt förskaffa sig kännedom derom, att hon icke var en af
dessa fulländade skönheter hvilka man kan beundra utan
att älska; hon hade vacker hy, ljust hår, ett intagande små-
leende, blå ögon och en blick på samma gång så ljuf och
så anspråkslös, att hon vann på en gång kärlek och akt-
ning. Dessa egenskaper voro förenade med små lyten, som
gåfvo någonting särskildt pikant åt hennes behag : till väx-
ten var hon under medelmåttan, hon haltade något och hon
hade stor mun. På hufvudets vägnar var hon förträffligt
utrustad, till sitt väsen öppen och okonstlad.

Sådan var den qvinna, som upptog Ludvig XIV:s tan-
kar under de bästa åren af hans lif — han hade långt ifrån
alltid så god smak! Det var för hennes skull han förvand-
lade Versailles till ett fépalats, och hon blef själen i de fest-
ligheter, om hvilka ryktet utgick öfver verlden. Ludvig
dröjde ej att förklara henne sin kärlek. Nära att gifva vika,
uppbjöd hon dock först sina krafter och flydde till ett klo-
52

ster i Chaillot. Konungen reste efter, begärde att få tala
med henne och utbrast: “Ni bekymrar er bra litet om dem
som älska er!“ La Vallière svarade blott med sina tårar,
konungen förde henne i triumf från fristaden och bad drott-
ningen hädanefter betrakta henne såsom en flicka hvilken
för honom var dyrbarare än lifvet. “Ja“, svarade Henriette
med den ironi, som svartsjukan ingaf henne, “jag skall be-
handla henne “comme une fille à vous“.

Mademoiselle de La Vallière presiderade under Ludvig
XIV:s mest lysande period, då han under freden tvun-
git sjelfva påfven att ödmjuka sig inför hans person, och
då Europa darrade vid ljudet af hans krigstrumpeter. Men då
hon skänkte konungen det ’tredje barnet i ordningen (gref-
ven af Vermandois) voro hennes behag förstörda. Konun-
gen vände sig nu till en ny tjuserska, och bemötte Made-
moiselle de La Vallière med denna kalla grymhet, hvarpå
man i hans'lefnad finner flera andra exempel. I slottet
fans en liten spansk hund, som var känd under namnet
Malice; då konungen en dag gick igenom La Vallières vå-
ning, för att komma in i Madame Montespans, tog han
hunden och kastade den åt sin f. d. favorit med orden:
“Se här, Madame, detta är ert sällskap ! “ Och utan att till-
lägga ett enda ord gick han nu in till Madame de Monte-
span, som väntade honom.

Vi komma nu till frågan nr 2: om dekadansen.

Ludvig XIV tog sig det orådet före att kasta i Bastil-
jen dem, som röjde Versailles’ mysterier, och hans tillväga-
gående manade senare monarker till efterföljd. Konungens
förhållande till La Vallière blef för allmänheten bekant ge-
nom den tappre grefve Bussy-Rabutin, som då krigslarmet
slutat fördref tiden med att skrifva “anecdotes amoureuses“.
Med en soldats oförskräckthet afslöjade han hofvets hem-
ligaste galanterier, i sin “Histoire amoureuse des G-aules“.
Hans honorarium bief Bastiljen.

Dit kom med tiden ock, för näsvisheter om de högt
uppsatte, en viss hr Arouet, ung och oberömd. Någon tid
53

derefter fick han såsom M. Voltaire, tillträde till Versailles,
utrustad med titeln af “gentilhomme de la chambre“. Men
den store konungens skugga borde suckat vid anblicken af
denne skämtare, hvilken icke, som -Molière, nöjde sig med
att utskratta adeln, utan öppet tog parti mot alla mensk-
liga och guddomliga. makter, inhöljande dem i sarkasmer.
Äfven Ludvig XV kunde, oaktadt de löften han gifvit ma-
dame Pompadour, icke afhålla sig från att visa köld mot
detta nya slags hofman. Man berättar att när hofvet af-
lägsnade sig efter balletten “Trajanus“, skall Voltaire, som
var författare deraf, hafva sagt: “Nå väl! Är Trajanus
nöjd?“ Konungen svarade honom då blott med ett högdra-
get småleende.

Madame Pompadour var emellertid outtröttlig i böner,
att konungen skulle gifva Voltaire någon särskild hedersbe-
visning. Då hon ytterligare återkom till ämnet, svarade h.
maj:t: “Jag har behandlat honom lika så väl, som Ludvig
XIV behandlade Racine och Boileau; jag har gifvit honom
titel af gentilhomme och jag har gifvit honom pension. Det
är icke mitt fel, att han har anspråk på att bli kammar-
herre, att få ett kors och supera med en konung. Det är
icke bruket i Frankrike, och eftersom det härstädes finnes
flere skönandar och flere stora herrar än i Preussen, skulle
jag behöfva ett bra stort bord för att hopsamla dem alla.
Och dervid började han räkna på fmgrarne: Maupertuis,
Fontenelle, Lamotte, Voltaire, Piron, I)estouches, Montes-
quieu-------alla dessa skulle dinera eller supera med migP
— Några år derefter hade dessa makter — som Ludvig
XV icke fann goda nog för att gifva dem tillträde vid sitt
bord — trädt i stället för monarkien. Basliljen låg jemnad
med marken; och Versailles var afdankadt som residens.

Vi ämna ej rekapitulera Versailles’ historia; vår me-
ning har blott varit att med de anförda episoderna söka
reda på bakgrunden åt några reflexioner, som trängt sig på
oss med anledning af den franska nationalfesten. Konunga-
dömet med Guds nåde är — så våga vi sammanfatta våra
54

intryck — gTaflagdt i Versailles, royauténs imposanta em-
blemer visa sig der i hela glansen af sin spöklikhet. Den
stora revolutionens idéer lefva deremot i Paris, unga och
friska.

I Versailles’ tafvelgalleri fins en sal, der äfven reaktio-
nen kommit till heders. Den väldiga väggytan är nämli-
gen upptagen af Napoleon I:s förherrligande i form af hans
kröning i Nôtre Dame. Men midt pa golfvet i samma sal
är nyligen ett memento satt åt den kejserliga högheten:
italienaren Velas staty* öfver Napoleon under hans sista
stunder, då han som en vanlig fattig dödlig afvaktar sitt slut,
en gripande illustration till absolutismens vanmakt inför
den nyare tidens demokratiska sträfvanden, väckta till lif
af den stora franska revolutionen, och kraftigare än någon-
sin återuppståndna i våra dagar.

* Detta konstverk var utstäldt å verldsexpositionen i Paris
1867. En afbildning deraf finnes intagen i Ny lllustr. Tidn. (nr 47
nämda år) med text af L. Dietrichson, som här bland annat skrif-
ver: ”Den förklaring, som den annalkande döden ger, sjelf förkla-
rad i marmorns blekhet, har spridt sig öfver det anlete, hvars blick
en gång beherskade en verld. På knäet ligger Europas karta; men
hans blick irrar utöfver dess rand och man ser en dröm af oändligt
allvar glida förbi hans ögon. I detta ögonblick, i dödsstunden vä-
ger kejsaren för sig sjelf sitt förflutna lif — hvad han verkat och
äfven hvad han brutit. Han håller ännu en revy — ej mera med
sina härar, men den sista — med sina minnen.”
En fransk resande i norden för 370 år sedan.

Efter ett hittills outgifvet mannskript i Besançon.

Förutom hoffunderingarne rörande nyare tid, hade vi
båda — “Dagens Krönikas“ utgifvare och den som skrifver
dessa rader — äfven i kikaren, under sin förut nämda resa,
en gammal handskrift, hvilken i viss mån också rör hofven,
nämligen medeltidens.

I ett arbete af Leibnitz med titeln “Otium Hanovera-
num“ omtalas en otryckt reseberättelse, som doktor Pierre
Cordier skulle hafva afgifvit rörande en beskickning hvilken
han utfört för att inbjuda nordens konungar att deltaga i
ett tillämnadt kyrkomöte i Pisa.

Det gamla manuskriptet påträffades med ledning af
denna notis* och genom vederbörandes välvilja är det oss
nu möjligt att referera detsamma.** Det gifver en ganska
egendomlig inblick i de tider, då kyrkans angelägenheter
ännu voro de vigtigaste af alla, på samma gång som den
naiva framställningen af resan till Norden företer åtskilligt
af intresse.

Vi befinna oss på Julius II:s tid — denne väldige
kyrkofurste, som af samtida erhållit epitetet att hafva varit

*	För notisen står utg; i tacksamhetsskuld till Bibliotekarien
D:r H. Wieselgren.

*	* Manuskriptet är befintligt i stadsbiblioteket i Besançon,
hvars bibliotekarie, hr A. Ca stan benäget tillåtit exploiterandet. Det
är dateradt Blois i december 151-2, är alltigenom författadt på latin
samt har till titel: ”Processus verbalis super legatione et gestis
apud potentissimos Scotiæ, Daciæ, Norvegiæ, Slavoniæ et Gothorum
reges, per Petrum Cordier decretorum doctorem et christianissimi
Francorum Regis Ludovici duodecimi ad præfatos Reges nuper dele-
gatum oratorem.” •
56	'

“icke en vis påfve, men en kraftig imperator.“ Låt oss för
ett ögonblick försöka att tänka oss in i denna tid (1503—
1513), närmast efter Sixtus IV:s död. Ju kraftfullare den
nye påfven var, desto större var ock förvirringen i den eviga
staden. Alla de, på hvilkas ruin företrädaren grundat sin
storhet, lyfte nu sitt hufvud: de slagna reste sig mot dem,
som blifvit af honom upphöjda ; och de, hvilka genom honom
blifvit rika och mäktiga, måste nu sträfva att genom egen
kraft fasthålla sin lycka. I en sådan ställning var det för
de flesta intet annat val än att plundra eller utplundras,
och alla hade blott den trösten att det var bättre att intaga
en hotande ställning än att utsätta sig för andras hotelser.
Egendomsförhållandena voro rubbade, de romerska adels-
partierna smidde anarkiska planer, kardinalernes äregirig-
het var utan rast och ro, tusentals äfventyrare höllo sitt
svärd och sin dolk fala för den mestbjudande — allt detta
jäste under en lyx, hvaruti det påfliga Rom täflade med
imperatorernas, och under fernissan af en kultur, hvaruti de
ideela njutningarnas parfym blandades med mindre ange-
näma dofter. När tiaren blef tom, när innehafvaren deraf
församlats till sina fäder, tycktes jorden brista och ur djupet
uppstego hämdens demoniska gestalter. Vid Sixtus IV:s
hädanfärd vågade blott få af kardinalerna deltaga i likbe-
gängelsen och sjelfva efterträdaren Julius II nämnes bland
dem som höllo sig undan, upptagen som han var att sätta
sitt palats i försvarstillstånd.

Julius II var, kan man säga, en helt och hållet hed-
nisk företeelse på den påfliga stolen, ett fältherresnille, som
gaf utslaget i de tre stora och häftiga krig, hvilka rasade
under hans pontifikat. En sägen låter honom också hafva
kastat Petri nycklar i Tibern, på det han så mycket mera
obesväradt skulle kunna föra Pauli svärd.

Etter dessa korta orienterande anmärkningar,* öfvergå

*	Dem, som äro intresserade af Julius II:s historia, hänvisa,
vi till en utförlig monografi med titeln Papst Julius II und die
Gründung des Kirchenstaates von Moritz JBrosch. (Gotha 1878.)
57
vi nu till den hittills outgifna handskrift, som i sin man
vitnar om oppositionens bemödanden. Då nämligen Julius II
i förening med Spanien, samt understödd af Venedig, Eng-
land och Schweiz hade stiftat den s. k. heliga ligan, som
var riktad särskildt mot Frankrike, utrustade det sistnämda
landets konung, Ludvig XII, en expedition afsedd att i Nor-
den värfva sändebud till ett kyrkomöte i Pisa, der ett kraf-
tigt uttalande mot påfven borde göras. Dessa planer voro-
för påfven välbekanta och i oktober 1511 hade han afsatt
och bannlyst fyra kardinaler (af Santa Croce, S. Malo,.
Cosenza och Bayeux), hvilka ansågos som planernas egent-
liga fostrare. De bannlysta togo sin tillflykt till Blois och
uppeldade Ludvig XII att låta den nämda beskickningen,
afgå. I spetsen för densamma stäldes doktor Pierre Cordier,
hvilken författat den reseberättelse, som nu i 370 år hvilat
outgifven och som vi afskrifvit i biblioteket i Besançon.

Med ett väl beridet följe begaf sig doktor Cordier 1
början af december månad 1511 i väg från Blois, der de-
ofvannämda affälliga kardinalerna då höllo franske konungen
sällskap och önskade Cordier lycka på resan. Kosan styr-
des, såsom man ofta gör ännu i dag på färd från Frankrike
till England eller Skotland, till den normandiska hamnstaden
Dieppe, men att komma vidare derifrån, hade sig icke så
lätt som nuförtiden. De i fråga varande resande fingo i fyra
dagar vänta på den gynnande vind, om hvilken de flitigt
anropade allmakten, som först efter nämda tids förlopp lät
beveka sig af deras böner, så att de vid en strålande inor-
gonrodnad kunde stiga ombord (“tandem supplicibus vocis
divinitus implorato auxilio, aurora ferme tunc radiante mare-
conscendimus“). De hissade sina segel med kurs på Skot-
land och hunno dess kust efter sex dagar, då de “med Guds-
hjelp friska och oskadda“ landade i närheten af Edinburgh,,
der de mottogos på bästa sätt af åtskilliga förnäma skottar
samt redan följande dagen erhöllo audiens hos konung
Jakob, hvilken vid detta tillfälle hade vid sin sida erkebi-
skopen i Glasgow jemte åtskilliga andra prelater och dess-

■
58

utom mänga baroner, grefvar och adelsmän. Sedan doktor
Cordier framfört sitt ärende, lät konungen genom sin pro-
kansler gifva det svaret, att han. ofördröjligen ville samman-
kalla alla sitt rikes prelater till öfverläggning. 1 midten af
januari 1512 blef ock en lysande kongress församlad i Edin-
burgh med syfte att diskutera det kinkiga ämnet, huruvida
kyrkomötet borde anses stå öfver påfven, eller påfven stå
öfvér kyrkomötet. Då några talare syntes luta åt den se-
nare åsigten, blefvo de af doktor Cordier bombarderade
med en förfärande mängd kätterska projektiler, hemtade ur
både den borgerliga och den kanoniska lagen.

Detta hans onekligen vältaliga och kraftiga föredrag,
uppstäldt i icke mindre än 43 särskilda paragrafer, är bi-
fogadt reseberättelsen. För nutida läsare, som varit med
om påfvens ofelbarhetsförklaring, är det af ett egendomligt
intresse se huru doktor Cordier för 370 år sedan utredt det
befängda i den saken — sjelf säger han med en viss stolt-
het, att hans bevisföring rörande påfvens allt annat än ofel-
bara ställning är “klarare än middagssolen“, och hvarje
opartisk måste härutinnan gifva honom rätt. Att kyrkomö-
tenas ofelbarhet icke — såsom Cordier tänkte sig — kan
anses i och med det samma ådagalagd, blir en sak för sig.
Vi skola låta våra läsare sjelfva döma, i det vi framlägga
några länkar ur den långa beviskedjan.

Kyrkan — skrifver doktor Cordier i det tal som han
uppläste vid den ifrågavarande kongressen i Edinburgh
1512 — kyrkan eger bestånd i sina heliga, d. v. s. i pre-
later och biskopar, hvilka äro och kallas heliga, derför att
de befinna sig i apostlarnes ställe. Men då hvarken påfven
eller någon annan kan frälsas utanför kyrkan, så måste
ett allmänt kyrkomöte, som representerar sjelfva kyrkan, ega
en högre värdighet än så väl påfven som hvarje annan kyr-
kans medlem.

Att kyrkomötet står öfver påfven, framgår vidare deraf,
att när två personer tvista om den påfliga stolen, så tillkom-
mer det ett allmänt kyrkomöte att af göra frågan. Och hvad
59

alcali man säga om påfvens ofelbarhet, då den hanoniska
lagen förutsätter att han kan begå misstag, att han kan an-
klagas och straffas af ett allmänt kyrkomöte! Ja, det kan
ju gå ända derhän att påfven — om han begår alltför för-
argelseväckande handlingar — blir dömd såsom djefvulen;
men hum skulle detta vara möjligt, om kyrkomötet, som
ensamt eger rättighet att döma honom, ej stode öfver påf-
ven? Påfven kan fela, men ett allmänt kyrkomöte kan
icke fela.

Och kyrkomötet är icke endast i tillfälle att gifva
påfven varningar och bestraffningar. Det kan äfven, om
så visar sig nödvändigt, af sätta påfven. Ty Kristus, men
icke påfven är kyrkans hufvud.

Knligt Mathei evangelium talade vår herre Kristus
till apostlarne, då de voro församlade såsom representanter
för hans kyrka, och sade: “ Si, jag vill vara när eder till
dess tiden är fullbordad.“ Dessa ord äro icke sagda en-
samt till Petrus, utan till alla apostlarne.

Kyrkan kan icke misstaga sig, hvilket ej kan sägas
om påfven, ty såsom menniska kan han misstaga sig och
synda, hvilket äfven flere påfvar hafva gjort, såsom påfven
Marcellinus, som offrade åt afgudarne, och åtskilliga andra,
hvilka på grund af kätteri eller förargelseväckande beteende
blifvit afsatta från sin apostoliska makt och myndighet.
Kyrkan sjelf har deremot alltid egt bestånd, i kraft af vår
herre Kristi löfte att rädda henne liksom en Noaks ark ur
denna verldens stormar. — —

Med en oändlig massa citat, ur nya testamentet, ur
kyrkofäderna o. s. v. förfäktade doktor Cordier vid den
i fråga varande kongressen riktigheten af sin och sin monarks
uppfattning, och detta med den framgång att motståndarne
alldeles nedtystades samt både den skotske konungen och
de skotska prelaterna erkände att doktor Cordier hade rätt.

Vid tanken på denna triumf egnar förf, i sin resebe-
rättelse ett särskildt hedersomnämnande åt konung Jakob
och åt hans -mångsidiga kunskaper (gifvande honom epiteten
60

“multiscius et multarum literarum plurima pollens pruden-
tia“). Hvad särskildt beträffade det tilltänkta kyrkomötet i
Pisa, der Julius II skulle tagas i upptuktelse, fann hans
skotska majestät att detta var af behofvet väl påkalladt, i
synnerhet då han förnam att Julius icke dragit i betänkande
att till den allra kristligaste franske konungens underkuf-
vande förse sig med direkt understöd af sjelfva de otrogna
(turkiska hjelptrupper, som påfven i sin förbittring uppbudat).
Konung Jakob lofvade derför att för sin del skicka sände-
bud till synoden i Pisa, hvarom han ock genast medelst ett
handbref underrättade den franske monarken.

*	*

*

Efter väl förrättad! ärende rustade sig alltså doktor
Cordier att lemna Edinburgh och fortsätta sin resa till Dan-
mark. Emellertid drog Nordsjön till en början ett streck
öfver räkningen, ty isbelagda vågor och stormande vindar
qvarhöllo honom på Skotlands gästvänliga kust ända till
midten af mars. När han ändtligen uppbröt, medförde han
följande bref från den skotske konungen till den danske*:

“Till den mäktige och lysande fursten Hans, med Guds
nåde Danmarks konung etc. sänder Jakob, med samma
Guds nåde skottarnes konung, sin helsning med tillönskan
om allt godt.

Högt ärade herr broder och morbror! En förträfflig
man, doktor Cordier, sändebud från min frände, hans allra
kristligaste franska majestät, har hos oss uppehållit sig
någon tid, medförande från nämnde konung bref och andra
meddelanden rörande den liga, som påfven och spanske ko-
nungen i förening med Venedig ingått mot romerske kej~
saren samt mot hans allra kristligaste majestät. Han om^
talar den fara, som hotar alla kristna samhällen, och på~
pekar det allmänna kyrkomöte, som bör hållas till af värjande
deraf. För öfrigt har den nämnde doktorn på det skarp-
sinnigaste sätt ådagalagt allt detta inför oss och våra pre-

* Brefven äro, liksom handskriften i öfrigt, affattade på la-
tinska språket.	.	•
Gl

later; med många juridislia skäl har han uppvisat den
myndighet som kan tillerkännas åt nämnda kyrkomöte. I
denna kinkiga ställning utbedja vi oss äfven edert uttalande.
Må det mi ligga eder om hjertat att skrifva till de med
eder vänskapligen förbundna konungar och furstar, att äfven
de må sända representanter till det omtalade mötet. For
öfrigt anbefaller jag åt ers höghet den lärde doktorn, så
att han må finna sig hafva kommit till ett vänskapligt land.
Högt uppsatte herr broder och morbror, under de bästa väl-
önskningar gifvet i mitt palats etc.u

Brefvet är dateradt i februari, men som ofvan omta-
lats kunde de resande icke begifva sig i väg förr än i mars.
Utkomna på hafvet, blefvo de väderdrifna uppåt norska
kusten, och då de ändfligen efter tio dagars segling hunno
till Danmark, voro de nästan uppgifna af köld och andra
vedermödor. Beskrifningen på ankomsten är i hög grad
tröstlös.

Det låg tjockt med is och snö, ända till den grad att
knapt något spår syntes af menniskor eller djur. Himlen
var mörk nästan som om natten och man fick göra sig be-
redd på att uthärda svårigheter af alla slag, “liksom Alexan-
ders soldater vid foten af berget Kaukasus.“ “Brist på allt“
— fortsätter den stackars doktorn — “en förskräcklig kyla
och en outhärdlig trötthet togo nästan lifvet af åtskilliga
ibland oss, äfven af mig sjelf. Luften skadade våra ögon,
händer och fötter stelnade.“ — — —

Emellertid kommo de någorlunda helbregda fram till
Köpenhamn, ehuru “icke långt ifrån skeppsbrutna.“ De
möttes der af den förargliga underrättelsen, att konungen
för tillfället uppehöll sig i Flensburg för att afhandla ett
fredsfördrag med emissarier från Lybeck. Under tvekan
hvad som nu var att göra: antingen skrifva till konungen
eller uppsöka honom, tog emellertid doktor Cordier befolk-
ningen i det för honom obekanta landet i skärskådande
samt gjorde derom sina anteckningar, hvilka för det första
icke voro mycket smickrande. De förnäma danskar, som i
62

förening med någon stadens öfverhetsperson kommo för att
göra sig underrättade om främlingarnes ärenden, föreföllo
doktorn till och med “förskräckliga att skåda“, inhöljda som
de voro i vargskinnspelsar och björnhudar (“luporum et
ursorum pellibus indutis“), men sedan samtalet kommit i
gång, visade det sig att äfven här funnos civiliserade men-
niskor. Då den person, hvilken för tillfället fungerade så-
som befälhafvare i Köpenhamn (“capitaneus portus illius
Hafniæ“) kommit under fund med doktor Cordiers åstun-
dan att på Jutland uppsöka konungen, drog han försorg
om de resandes fortskaffande till Roskilde, der de erhöllo
gästvänligt qvarter hos en viss Thomas Scotus, som ock
var i tillfälle att meddela den angenäma notisen att konun-
gen redan var på hemresan stadd. Han rådde dem derför
att i Roskilde afvakta konungens återkomst samt lofvade
ock att genom bref särskildt påskynda dennes resa. Doktor
Cordier qvicknade påtagligen vid genom denna utsigt, och
han och hans följeslagare sysselsatte sig nu i åtta dagar
hufvudsakligen med att vid brasan upptina sina stelnade
lemmar. Omsider anlände ock konung Hans, hållande sitt
intåg i Roskilde med ett stort följe af soldater och vagnar.
Han visade en nådig lust att erhålla kännedom om beskick-
ningens syfte, men ville dock icke i Roskilde taga någon
närmare befattning dermed, enligt hvad det tyckes på grund
af bristande tillfälle att flerstädes utveckla en passande
kunglig ståt. Med andra ord, han beviljade icke officiel
audiens förr än i sitt palats i Köpenhamn, dit han lät upp-
mana de resande att återvända och dit han nu ock sam-
mankallade ^itt rikes ypperste.

Då doktor Cordier åter ankommit till Köpenhamn
emottog honom konungen i en lysande krets af adelsmän
och andlige samt gjorde sig underrättad om ärendet. Något
svar lemnade han dock icke genast, utan inbjöd i stället
främlingarne på en utflygt till Malmö, förespeglande dem
derstädes ett något blidare klimat. På ett kungligt fartyg
fördes de öfver Sundet tillsammans med en mängd af adeln
63

och militären; i sällskapet voro ock de ofvan omtalade ly-
beckska sändebuden, hvilka medföljt konung Hans från
Flensburg.

I Malmö blefvo de genast ståtligt förplägade, ehuru
den innevarande fastedagen föreskref fisk. Nödgades de
sålunda umbära kött, så fingo de i stället så mycket mera
att dricka och enligt hvad det tyckes äfven en sup på fisken
(bland traktaten uppräknar nämligen doktor Cordier äfven
“cerealia poculenta, quæ ex hordeo et siligine illic frequen-
tissima sunt“, hvilket ju icke behöfver antyda blott Gam-
brini safter). Särskildt nämner ock författaren att de blefvo
rikligt försedda med rhenskt vin, “både den dagen och de
följande“; bland dem som drucko dem till voro erkebiskopen
i Lund och biskopen i Roskilde.

Vi komma nu till den högtidliga dag, då doktor Cor-
dier fick i Malmö inför konung Hans framlägga sitt ärende
från den franske konungen. I den präktiga festsalen —
heter det — hvars väggar voro smyckade med guldinväfda
kläden (“auratis tapetis“) satt konungen, med kronan bred-
vid sig och kanslern vid sin sida, midt ibland prelater och
biskopar. Cordiers föredrag, som han äfven i skriftlig form
öfverlemnade åt Roskilde-biskopen, åhördes af den lysande
församlingen med synnerlig uppmärksamhet, och då talaren
slutat, räckte konungen honom sin hand och lät honom
sitta vid sin högra sida, hvarjemte konungen — till ytterli-
gare vitnesbörd om sina vänskapliga känslor för hans fran-
ska majestäts sändebud — drog från sin tumme en stor
och dyrbar guldring, som han öfverlemnade åt doktor Cor-
dier. Derpå tog man trenne dagar på sig fill öfverlägg-
ningar i ämnet, hvarvid biskopen från Roskilde särskildt
utmärkte sig för vältalighet. På tredje dagen, sedan trum-
petsignaler ljudit och härolder äfven gifvit tillkänna hvad
ske skulle, inbjöds doktor Cordier af kanslern att åter träda
inför majestätet.

Hvad nu följde, skilde sig väsentligen från den mot-
svarande afslutningsakten i Edinburgh. Enligt häfderna var
64

ju konung Hans en slug man, och detta framgår på ett
mycket karaktäristiskt sätt af det bref, som Roskilde-pre-
laten på konungens befallning nu uppläste och som derpå
öfverlemnades åt Cordier. Den danske monarken ville på-
tagligen icke stöta sig hvarken med Ludvig XII eller med
Julius II och hans heliga liga — derför fick brefvet följande
diplomatiska lydelse.

Allra kristligaste, mäktigaste herr konùng, broder och
käraste vän! Edert sändebud doktor Cordier har på det
mest utmärkta sätt utfört sin beskickning. I det vi tagit
kännedom om hans bref och instruktioner, hafva vi erfarit
•att den helige fadern i Kristo, påfven Julius, jemte den
stormäktige spanske konungen och Venedig ingått ett för-
bund mot eders kunglig majestät, samt vidare att ett allmänt
kyrkomöte blifvit af påfven sammankalladt i Rom. Det
gör oss synnerligen ondt att en så stor oenighet skall ega
rum mellan påfven å ena sidan samt kejsaren och eder å
andra — en oenighet lika farlig som skadlig för hela kri-
stenheten. Efter att skyndsamt hafva församlat vårt rikes
biskopar och prelater samt anstält öfverläggningar i ämnet,
hafva vi beslutat att, hvad på oss ankommer, söka återställa
freden meldan de kristna regenterna samt hindra îitgjutandet
af kristet blod. I denna afsigt vilja vi sända en ambassa-
dör till den helige fadern, uppmanande honom att samman-
kalla ett allmänt kyrkomöte i Tysklad på denna sidan Rhen,
och så snart vi erhållit hans svar vilja vi meddela eders
kungl. majestät detsamma. Äfven äro vi betänkta på att i
ämnet skicka sändebud till moskoviternas och ryssarnes
furste, i förhoppning att på detta sätt öka det kristna sam-
hället. Ers majestäts uppgift blir det att hos hans kejser-
liga majestät ïdverka fritt tillträde och fri afresa för dem
som vilja deltaga i kyrkomötet. I det vi åt eders höghet
till det bästa anbefalla eder ambassadör, som så utmärkt
fullgjort sitt åliggande, uttala vi ock den förhoppning att
denna vår anbefallning må vard för honom lyckobringande.
Gifvet i Köpenhamn den 12 april. Johannes Daciæ.
65

De upprepade komplimangerna åt ambassadören ut-
gjorde icke det minst fyndiga i detta bref, och det är under
sådana förhållanden lätt att förstå, att denne i sin reseskil-
dring utgjuter sig i de mest superlativa loford öfver den
nådige konungen, som muntligen lofvade doktor Gordier
allehanda vackra saker, såsom att han med hela sin krigs-
makt till lands och vatten skulle bistå den franske konungen
mot eho det vara månde, samt äfven förespeglade denne ett
försvarsförbund med ryssarnes sjeltherskare. “Sedan alltså
mitt uppdrag var utfördt alldeles efter önskan“, säger dok-
tor Gordier naivt, “bad jag hans danska majestät om tillå-
telse att få afresa.“

Utkomna på hafvet, råkade de hem vändande åter ut
för stormens raseri, drefvos vind för våg mot engelska ku-
sten och voro nära att der lida skeppsbrott. Liksom genom
ett under undsluppo de att hamna vid denna för dem fiendt-
liga mark och efter ytterligare sex dagars jemförelsevis gyn-
sam färd landade de i Flandern och skyndade sedan så fort
sig göra lät till Blois, der hans allra kristligaste majestät,
otåligt afvaktade deras återkomst. Hvad Ludvig XII sade
om danske konungens påfund att, i stället för att utsätta
sig för ett fiasko i Pisa, förklara 'sig beredvillig att mana
påfven till sammankallande af ett kyrkomöte på neutral
mark — detta förmäler icke doktor Cordiers berättelse, som
nu afslutas med uttalande af den förhoppningen, att hans
beskickning skulle med Guds hjelp lända till odödlig ära,
hvarpå följer ett Ita est och ett Amen.

Hvad nu beträffar det kätterska mötet i Pisa, så hafva
vi på annat håll uppletat några notiser derom. Denna sy-
nod blef, såsom konung Hans försigtigt förutsåg, mera löj-
lig än respektgifvande samt bidrog i sjelfva verket till för-
stärkande af påfvens auktoritet. Kring de mot Julius fiendt-
liga kardinalerna hade på Frankrikes kommando en ringa
skara prelater samlat sig, och verlden, som ännu drömde
om möjligheten af en kyrklig reform på grund af ett all-
mänt kyrkomöte, var dock tillräckligt vid sina sinnen för

Ur dagens Krönika. III. 3—4.

5
66

att inse, att blott några äregiriga kardinaler och medgörliga
biskopar blifvit vunna för att tjena kungligt franska, icke
allmänt kyrkliga intressen. Det vitnar så mycket mer om
påfvens klokhet, att han icke öfverskattade den framgång,,
de misslyckade schismatikerna hade beredt honom. Denna
framgång var negativ; för att komplettera densamma borde
ett allmänt påfligt laterankonsilium ställas emot den så snöp-
ligt aflupna Pisaförsamlingen. Till och med efter det han
under stora högtidligheter hade öppnat detta koncilium, lät
han sig angeläget vara att förstärka dess anhängare och
förmå statsmakterna att uttala sig för dess legitimitet.

Men redan vid denna tid hade den mannen gjort ett
besök i Rom, hvilken bättre än alla kyrkomöten skulle
komma att reformera kristenheten. Augustinermunken från
Wittenberg kröp väl knäböjande upp för Scala santa och
ansåg att den inre stämman, som manade honom med ett
“Den rättfärdige lefver ai sin tro!“ var en röst af ondo,
hvilken ville beröfva honom tillförsigten för den underbara
kraften i goda gerningar. Såsom dystra skuggor, fostrade
af vantron, skymtade dock dervid förbi hans öga hela kle-
resiets rasande framfart, dess äflan efter timligt godt, dess
strider och blodsutgjutelse. Och som skuggor hafva också-
dessa prelat-vilddjur försvunnit. De verk, som skapats af
dessa starka, lifskraftiga naturer, påfvarne af husen Borgia
och della Rovere, resultaten af utomordentlig statsmanna-
begåfning, förvånande skarpsinne och hänsynslös energi —
dessa skapelser äro förgångna; men den oansenlige augusti7
nermunkens verk — han som föraktad skred fram genom
hopen, hvilken böjde knä för afgudarne — detta verk har
blifvit beståndande. Det var Luthers fordran att ingen
menniska skulle få hindras att efter eget bästa förstånd
fortgå i sökandet efter sanningen. Derför må alla instämma
i firandet af jubiléet till hans ära. Äfven en liten tafla, så-
dan den vi, med ledning af det gamla manuskriptet, upp-
rullat från den katolska stormaktstiden, kan i sin mån skänka
relief åt högtidlighållandet af reformatorns betydelse.
Gammalt och nytt inom literaturen.

i.

Alexander Kielland.

Några anmärkningar med anledning af ”Gift”
af Oscar Levertin.

En ny roman af Alexander Kielland ! Se der en notis,
som sannerligen inger ett stort antal läsare i de tre nordi-
ska länderna många höga förväntningar, många välgrundade
förhoppningar, och de dagar, då det långt förut omtalade
och omskrifna verket kommer i bokhandeln, äro sannerligen
icke de lugnaste för våra bokhandlare. Jag känner åtmin-
stone många intresserade, hvilka icke skulle känna sig rik-
tigt nöjda med sig sjelfva, om de icke redan första dagen
hade i sina händer det nykomna, efterlängtade arbetet och
så fort som möjligt finge förvissa sig om, att de i sina tan-
kar på långt när icke dragit för stora vexlar på det, som
står bakom det gula omslaget med dess käckt tryckta för-
fattarnamnteckning.

Den som då oaflåtligt har följt Kiellands hela produk-
tion och under läsningen tid efter annan i sin tanke satt
samman de och de kännetecknena, de och de karaktäristiska
dragen, dem han finner synnerligt belysande eller säregna,
fattas för hvarje gång han helt hunnit införlifva sig med
skriftställarens nyaste arbete af en allt större lust att göra
en résumé af sina egna tysta reflexioner, att sätta upp nå-
gra synpunkter för bedömandet af den mans författarskap,
hvilken för ögonblicket räknar en kanske talrikare läsar-
68

krets än någon annan samtida nordisk skönliterär för-
fattare.

Litet hvar erinrar sig nog, hvilket uppseende Kiellands
första novellsamling väckte, hur öfvérraskande fort den slog
igenom i de mest olika kretsar, en ovanlig framgång, som
dock i sjelfva verket ingenting var att undra öfver, ty det
lilla häftet sade en saker af den art, man ej har lätt att
förgäta — det var en märklig bok och framför allt ett märk-
ligt début-arbete. Der var icke en stämning på dessa blad,
som förflyktigad hade förlorat sin färg eller doft på vägen
från hjernan till papperet; och ehuru det icke var en sida,
der det icke fans något, som folk af alla åldrar och åsig-
ter måste applådera, var det knappast någon, der icke nå-
got stod skrifvet specielt för oss, “hommes de maintenant.“
Och dock var det kanske främst framställningssättet, som
bländade, som frapperade. Ty hvilken glänsande form rådde
icke författaren öfver! En form så öfverlägsen, så glatt, så
makalöst elegant, att man för att förklara dess existens hos
en begynnare nödvändigt måste tänka på ett länge fortsatt,
stora publikum undandraget förarbete i diktarens verkstad, så-
vida man icke ville taga sin tillflykt till den numera med
skäl mera misskrediterade hypotesen, att författaren var en
af dessa utvalda, hvilka utan afgifna lärospån kunna hand-
skas med språkmedlen, som en skicklig biljardspelare med
sina bollar, en af dessa så lyckliga, hvilka ej som andra
dödliga behöfva “ciselera, löda, tills sjelfva handen vitnar
om ens möda“. — Härtill, till denna formfulländning kom
också en annan sak, som var lika mycket om icke mera
egnad att höja vår beundran för författaren — jag menar
Kiellands sjelfständighet. Det var icke nog med, att han
skrifvit sitt namn på titelbladet, på hvarje sida hade han
lagt i dagen en egen personlighet — han var öfverallt sig
sjelf. Här och der förekom det kanske ett och annat, som
ledde ens tanke till några af de moderna franska novell-
diktarné, till Copée och andra; i “Erotik och Idyll“ kunde
man nog hitta några infall, som läto som ett svagt eko från
69

“Kärlighedens Komedie“, men eljes i det stora hela röjde sig
öfverallt en egen distinguerad individualitet, och den debute-
rande författaren rörde sig med samma säkerhet som i alla sina
efteråt skrifna arbeten mellan sitt författar-lynnes båda po-
ler: det varmhjertäde, känsliga, omedelbart gripande och
en leende, halft ironisk ton, en ton, som, såsom det sedan
visat sig, har många fina nyanser.

Denna ton genomlöper skrattets hela skala och har alla
dess schatteringar utom det fadda grinet ; stundom förekom-
mer den pojkaktigt lustig, nästan burschikos, som i epi-
soderna om den • “fandens Blücher“ eller om “abekaten“ i
vännen Cucumis lagbok, stundom åter, om man t. ex. ihåg-
kommer det sätt, på hvilket presterskapet i Garman & Worse
framställes och skildras, låter den en tänka på en sceptisk
verldsmans spetsiga men diskreta gäckerier. Men detta lekande
drag kan vitna om mera, kan också vitna om djupare rö-
relser i den skrifvandes bröst. Det kan då och då förvri-
das till den etsande bitterhetens förtviflade hånlöje, det kan
mynna ut i rent af förkrossande satiriska salfvor, när det
gäller att, som t. ex. i “Gift“, i professorns förmaningstal
till sin son, obarmhertigt svänga ironiens bittert tuktande
gissel öfver de mest inbitna, de mest reformvärda fördo-
mar hos många af tidens menniskor, men det kan också —
och det är kanske det märkligaste i våra dagar och Kiel-
lands evinnerliga heder — det kan också blifva till ett varmt
hjertas manliga, älskvärda munterhet.

Tänk blott på den scen, der han visar oss konsul Gar-
man och hans bror legations-sekreteraren röda och Ifriga
på sina brandskattningståg i Sandsgårds vinkällare, eller
den, der han med rent nederländsk komisk kraft för oss
målar de värda skepparnas — Worse och Randolf — mid-
dagssiesta. Och är det icke märkvärdigt och beundrans-
värdt, att den som med sådan elegans och träffsäkerhet kan
rikta nålstyng, maliciösa och elaka som sjelfva Cherbuliez’,
också kan brista ut i ett rent Dickenskt, humoristiskt hjer-
teskratt ?
70

Alla dessa skiftningar funnos nu klara eller också blott
in nuce i dessa första noveletter, för hvilkas starka stäm-
ningsfullhet och hopträngda koncisa form Kielland alltjemt
visat mycken förkärlek, en kärlek, som låtit honom inflicka
sådana äfven i sina romaner och förmått honom att dikta
många scener så, att de godt kunnat utgifvas som fristående
skisser, en kärlek, som gifvit oss hela den skara små-berät-
telser, hvilka kanske företrädesvis skaffat honom imitatörer,
hela den följd teckningar, der det är svårt att framhäfva
någras förträfflighet för att icke derigenom på samma gång-
orättvist nedsätta andra.

Jag vill blott erinra om två. Mins ni “en siesta“ med
dess egendomliga personer, direkt gripna ur det kosmopo-
litiska Pariser-vimlets bizarraste sammanblandningar, den
öfverdådiga middagen, och midt i den eleganta hotellinteri-
ören, midt bland dessa njutningslystna, frossande dagslän-
dor fattigdomsproblemets Erisäpple, irländarens pianospel,
makalöst skildradt i detta vilda, snart sagdt enastående ord-
agitato, som ej kan gå ur ens minne, som berör våra ner-
ver som en stormig orkestersats.

Och den andra. Jag vill slå vad om, att ni ej heller
kunnat glömma den, den andra, “Karen“, den stackars flic-
kan i Kranips krog, heden, den evigt långa heden, som ej har
början, ej har slut, heden, der haren “hoppar på lätta ben“
och räfven lurar bak ljungens tufvor, diligenskuskens glän-
sande kläde, som bjert sticker af mot krogrummets arma
nakenhet, bortdöende vagnrassel... plask i vattengrafven ...,
grafshs bland löffällande stammar — dessa få sidor, der
hela höstens jemmer, ett helt krossadt lifs elände brusa fram.

Men Kielland har också sändt ut större verk, romaner,
hvilka han, genom att nyttja samma personer och lokalite-
ter, sökt fläta samman till ett helt, något i samma väg ehuru
mindre konseqvent än det förfaringssätt Balzac användt i
“la comedie humaine“, och han har gjort detta, ledd af
samma tankar, som förmått Zola att ordna sina skildringar
genealogiskt, drifven af åtrå att gifva en hel samhällsbild’
71

en hel mikrokosmos af den tid, i hvilken han lefver. Kiel-
land har emellertid härutinnan lyckats vida bättre än Zola,
emedan han valt sig en blygsammare och alltså lättare löst
uppgift. Zola gifver oss icke och kan icke gifva oss en to-
talbild af andra kejsardömets samhällslif; han är orättvis,
måste kompletteras t. ex. med Dumas fils, About, Feuillet
och Erckman-Chatrian af den, som vill hafva en o väldig
syn på Napoleon den III:s märkliga tid, men Kielland har
verkligen lyckats gifva oss en hel afspegling af nutida norskt
lif i sina skildringar från den stad vid hafvet, der alla hans
romaner med ett enda undantag försiggå.

En hel stad har han gifvit oss, skildrat den från alla
synpunkter, och vi känna den och alla dess menniskor, vi
känna dess byråkrater och dess proletärer, dess prester.och
dess oppositionsmän, dess qvinnor och dess ungdom, dess
handelsmän och dess bildningsaristokrati, med ett ord alla
de skiftande typerna, som förekomma i ett något mera be-
tydande samhälle, och icke nog dermed, vi känna äfven dessa
menniskors inre, deras tankar och åsigter, hela det andliga
lifvet i en ort som denna, dit endast svallvågorna af den
moderna kulturen nå, en stad, som äfven i sådant hänse-
ende utgör en spegelbild af hela sitt fosterland, ett land,
“dit“, som en annan stor norsk nutidsskald sagt, “de öfver-
lefda idéerna komma för att dö en långsam strå-död.“

Framför oss hafva vi hela staden, dess city med sina
handelslokaler och kontor, de gamla egendomarne utanför
tullarne med sitt solida, gammaldags herrgårdslif, varfven,
fiskläget och sjöbodarne vid stranden, der en doft, blandad
af hafs-sälta, sill och tång, slår emot en. Öch alla dessa
bygningar känna vi mer än blott till utsidor och façader,
vi känna dem, som om samma medel stått Kielland till buds,
som Asmodeus använder i Le Sage’s “Le diable boiteux“,
att kunna lyfta af taken och osedd se och ohörd höra, hvad
som passerar inne i husen.

Men detta samhällsskildrande drag är blott en, om
också den största sidan af diktarens, verksamhet, den andra
72

är det sociala, kriticerande, diskussionsuppväckande element,
som ingår i alla hans större arbeten. I sina romaner har
han vidrört fråga på fråga af de spörsmål, som jäsa i nu-
tidens medvetande, men vidrört och behandlat dem, som
endast en stor skald och en äkta konstnär förmår, utan att
förlyfta sig, utan att konstformen splittras och söndersprän-
gas af idéinnehållet. Det finnes knappast en social och re-
ligiös punkt, som icke Kielland redan till dato pekat på,
men det oaktadt behöfver läsaren ingestädes hafva en pi-
nande, otillfredsstäld förnimmelse af, att han har för sig en
afhandling eller en ledare i stället för ett diktverk, något
som i våra dagar sannerligen ej är allt för ovanligt. En
fråga är det emellertid, som återkommer i alla hans verk;
frågan om pauperismen, om samhällets skuld mot de små
och tryckta är hans diktnings Ariadne-tråd. Någon gång
berör han den ytligt, som i “Trofast“, nästan dekorations-
mässigt, aldrig förmår han med Strindbergs vulkaniska kraft
lägga i dagen en hel klass’ jäsande, ingrodda hat, men der
han allvarligt behandlar sitt problem höjer han sig till en
nästan sublim indignation — tänk blott på domstolsscenen
i “Arbeidsfolk.“

Kielland är i sina romaner lika mycket fristående som
i sina små skisser, och händer verkligen någon gång, att
han upptager en figur från den skald, med hvilkens natu-
rell han troligen känner sig närmast befryndad — jag me-
nar Henrik Ibsen — sker det på ett sätt, som är högst
karaktäristiskt. Kielland har icke som Ibsen behöft kämpa
sig genom en lång utvecklingsgång från oklara, abstrakta
ideal, nej, märkligt nog börjar han med att sätta en
Brandfigur under förminskningsglas (magister Johnsen i “Gar-
man & Worse“) och när han nästa gång upptager samma
typ för att med Finnefors i “Skeppar Worse“ sätta den i
en rättvisare belysning, gör han det lugnt, lidelsefritt om
också med sympati, ungefär som en zoolog talar om ett
sällsynt species, utan att omgjuta sin figur med något af
Ibsens storartade men reaktionära idealisation.
73

Pâ det hela taget står väl Kielland förresten engels-
männen närmast, om också en och annan scen, särskildt t.
ex. bröllopet i “Arbeidsfolk“ påminner om Zola. Han de-
lar också de engelska författarnes både fel och förtjenster.
Liksom de komponerar han väl och förmår städse hålla
intresset spändt genom en välskött intrig, liksom de brister
han ofta i den psykologiska motiveringen. Låt ett antal af
hans personer passera revy för er, och ni skall finna ojem-
förligt många, hvilka i det yttre stå för er lifs lefvande och
klara, men också ojemförligt många, hvilkas själslif borde
vara bättre genompejladt, hvilkas karaktärer ni önskade
framstälda med en noggrannare psykologisk analys. Tänk
blott på hans qvinnor, med undantag af den svaga Made-
leine och framför allt med undantag af Sara, den förorättade
Sara, hvilkens hela karaktär förhårdnats och förderfvats ge-
nom det våld, som å henne öfvats, Sara, Kiellands djupaste
qvinhofigur, huru litet nyanserade och förklarade äro icke
de andra. Rachel Garmans själshistoria afbrytes af en stor
lakun, just då hon sjelf råkar i en andlig kris, och afslutas
på ett romanaktigt, abrupt vis; Henrietta i “Skeppar Worse“
saknar alla karaktäriserande linier liksom “Arbeidsfolks“
olyckliga hjeltinna, ja Elsa sjelf är väl snarare en slags fint
hållen, försvarligt idealiserad • klasstyp än en individuel men-
niska med kött och blod.

Kielland är kanske icke feminin nog till sin natur för
att t. ex. som; Jacobsen, Topsöe eller bröderna Goncourt,
så obehindradt det är en man möjligt, röra sig med qvin-
nohjertats af fina sensationer hemlighetsfullt hopspunna kän-
sloväfnad.

Så mycket bättre förmår han skildra sådana personer,
hvilkas väsenden småningom så att säga satt sig, hvilkas
förenklade känslolif gått upp i vanor eller sysselsättningar.
Jag erinrar blott om konsul Garman och hans broder lega-
tionssekreteraren, haugianerna med madam Torvestad i
spetsen och raskt skisserade bipersoner i allmänhet, om han
också här och der dukar under för den svagheten, att som
76

tertanke märker, att den förekommer en en smula vilkorligt
ditflickad. Under läsningen rycks man helt och hållet med
och fängslas af sympati för denna så älskvärdt och varmt
tecknade fru Venche, som i sin ädla, höghjertade “Stock-
manska“ optimism godtroget sätter sin sanningskärlek mot
hela den kompromiss af halfsanningar och halflögner, på
hvilka samhällsbruken hvila, och hennes sorgliga historia
är bland det mest gripande, Kielland någonsin diktat, om
man också då och då har en förnimmelse af, att karaktä-
rerna hos de personer, som ingripa i hennes öde, för myc-
ket äro dragna till sin spets. Underligt blir dock i alla
fall, att hon förälskar sig i en person, hvilken till den grad
liknar hennes egen man.

Skildringarne äro som öfverallt hos Kielland rent af
utsökta, och de kapitel, der skolan tecknas, äro i sjelfva
verket mindre karrikerade, än man vid första ögonkastet
tror; eller kan ni med handen på hjertat svara mig, att
ni ej under er skoltid varit med om en lektion, som den
Aalbom gifver, att ni aldrig sett skymten af en lärarfigur
sådan som “blindtarmen.“ Ypperligast äro dock konfirma-
tionsscenerna; skarpa utan att vara hätska, verkligt slående
och sanna i all sin uddiga qvickhet falla de inom det om-
råde, som är diktens högsta, hafva de den färg, fransmän-
nen pläga benämna “la vérité vraie.“

Med ett ord, Kielland har med “Gift“ lagt en ny fast
hörnsten till den bygnad, han i sina förra romaner upp-
fört. Hans sista verk med dess stora, frimodigt utsagda
tendens är icke blott en god bok — det är, som Georg
Brandes en gång skref om ett annat uppseendeväckande
arbete, vida mera, det är äfven en god, en nobel gerning.
2.

Taine,
Det moderna Frankrikes ästetiker.

Några iakttagelser af V. Hugo Wiclcström.

Siare komma från östan och vestan. Alla kunna de
lösa lifvets frågor, alla känna de vetandets labyrintiska
gångar. Man har endast att bestämma sig för den ene
eller andre, och utgången lofvas alltid blifva densamma:
full klarhet, fullt släckande af vetgirighetens törst. Men
oftast vänder man besviken tillbaka från dem. Ty det
kommer en tid, då forskningen,, som är tviflets barn, i sin
ordning föder tvifvel, och när man då blickar omkring sig
bland dessa lärde, förvirras man af de olika meningarna.
De motsäga ju alla hvar andra, och enär hvar och en
anser sig ha funnit det allena sanna, blir sanningen mot-
sägande eller, med andra ord, försvinner. Man står på
samma punkt som vid forskningens början, endast med den
skilnad, att då man förut kände ingenting, känner man nu
mycket — osant.

Men det gifves dock tänkare, som synas stå öfver
denna vansklighet. De uttala sin åsigt, och verlden lyssnar,
öfvertygas och följer. Sanningen tödes för dem fullfärdig,
helgjuten, och deras åhörare hafva blott att lära, ej att
kritisera. Sådane tänkare är det vår tid förbehållet att
ega. Ty fordom sutto de lärde okände i sina stilla studer-
kammare, gingo med sina oftast fåtaliga lärjungar i till
studier och samspråk invigda promenadplatser eller uttalade
sina åsigter för “akademiens“ medlemmar, och först kom-
78

mande århundraden fingo sig det värfvet anförtrodt att
sprida deras läror. Derför fingo dessa också, ett till en
början ytterst begränsadt verksamhetsfält, och det var endast
efter en lång följd af år, som hela den bildade verlden
kunde kalla dem för sin tillhörighet. Nu åter följer med
den underlättade samfärdseln ett hastigt utbredande af det
nya. Man är icke mer tänkare för en inskränkt krets, ett
land, en nation, utan för hela verlden. Och kommer då
en ande, som säger det länge sökta ordet, är han med ens
blifven samtidens héros. Hans namn lefver på allas läppar,
hans lära framställes på skilda tungomål, och hvad forn-
tidens vise nådde genom århundraden, det når han genom
en dag —• ett allmänt kändt namn, en stod i minnenas
Panteon.

En sådan ande synes Taine vara. Hans lära har
vunnit anklang öfver hela Europa. Det skrifves numera
knappast ett enda arbete inom den tillämpande ästetiken,
som icke eger en bismak af hans åsigter. Man söker klar-
göra naturbetingningarna, yttre förhållanden, uppfostran,
“tidsandan“, och på denna grund konstruerar man sedan
upp en personlighet, som skall kunna klarligen fattas och
inses. Individen blir sista satsen i en slutledning, konsten
en naturprodukt, och det sköna endast en utväxt på verk-
lighetens stam.

Men lika litet som sanningen i och för sig är beroende
af samfärdselns underlättande, lika litet är samtidens all-
männa åsigt endast såsom sådan den rätta. En tänkares
lära må utbasunas öfver hela verlden — vetenskapligt sedt
är den ej för den skull sann. Man må derför med var-
samhet mottaga nutida storheter. De gamle vise häfdade
sitt namns rätt under århundraden, och genom denna skärs-
eld kunna få vandra utan att förkolna eller utplånas, nuti-
dens vise födas för dagen, erhålla millioners hyllningsrop
och blifva en af de “hundra da games“ hjeltar. Taine må
hafva inhöstat en rik skörd af hyllning, men vi skulle vilja
kalla denna “telegrafisk“, för att dermed utmärka, dels att
79

den är vår tids barn, dels. att den är snart öfvergående.
Han intar nämligen en realistisk ståndpunkt, och mensklig-
heten är nu en gång sådan, att den dock i sitt minne helst
bevarar det ideela. Historien är det starkaste beviset för
idealismens ovedersägliga rätt.

Hvad vi föresatt oss är att framställa och granska
Taines spekulativt ästetiska åsigter. Vi skola deraf inse,
huruvida han verkligen är den samtiden utgifver honom
för: en tolk för den högsta sanningen, eller möjligen endast .
en efemer forskare, som väl tillfredsställer den ytlige betrak- .
taren och sanningssökaren, men lemnar den, som söker
skönhetens väsen i ett evigt och osinligt, kall och oberörd.

Taine är en mycket produktiv författare. Alla hans
arbeten falla dock icke inom det ästetiska området. Hans
politiskt-historiska och filosofiska verk, hans reseskildringar
och “essayer“ äro af liten eller ingen betydelse, då det
gäller att fixera hans spekulativt-ästetiska ståndpunkt. De,
som dertill äro af nöden, äro: “Philosophie de fart“ och
“De l’idéal dans hart“, hvari den egentliga stommen till
hans spekulation är gifven, samt tvänne serier af arbeten,
hvari inom konsten och literaturhistorien en tillämpning af
läran blifvit lemnad, nämligen dels “Philosophie de fart en
Grèce“, “Philosophie de l’art en Italie“ och “Philosophie
de l’art dans-les Pays-bas“, dels “Fontaine et ses Fables“
och “Histoire de la littérature anglaise“.

Taines hufvudläror äro i korthet följande:

Ett konstverk står ej isoleradt, utan hänför sig till den
ästetiskt verksamme person, som producerat det. Det bildar
jemte dennes öfriga alster ett helt, hvars alla delar ega en
viss slägtskap sins emellan,’ så att det för en kännare ej
innebär någon svårighet att bestämma, hvilken upphofs-
mannen är till det ena eller andra verket, ja, att till och
med säga, under hvilken period af konstnärens lif detta
uppstått. Men konstnärerna sjelfve äro lika litet som deras
80

verk isolerade; de tillhöra en viss tidpunkt, ett visst land
samt äro på samma gång deras representanter. Man måste
derför lära känna de tidsförhållanden och det folk, de till-
höra, ty i annat fall kan ej deras betydelse för och ställning
till samtiden inses. I och med detsamma man bestämt alla
dessa förhållanden, hvaraf konstprodukterna äro uttryck, är
ock en ästetik gifven, ty denna bör vara historisk och kon-
staterande lagar, ej, såsom den förut gifna, dogmatisk och
preceptiv.

Konsterna sönderfalla i tvänne afdelningar: de imite-
rande: poesien, måleriet och skulpturen, och de icke imite-
rande: arkitekturen och musiken. Hvad de förra beträffar
är dock ej den slafviska imitationen deras målr hvilket
framgår af tvänne fakta: dels skulle då fotografien lemna
de bästa taflorna, och Stenografien, använd vid rättegångs-
förhandlingar, de bästa dramerna, dels skulle inom skulp-
turen marmorns rena hvithet och frånvaro af pupiller ut-
göra en brist, enär dermed likheten med verkligt lefvande
menniskor blefve mindre. Men det är tvärt om dessa egen-
skaper, som gifva dess alster detta uttryck af gudomligt
lugn och upphöjdhet, dels skulle man då ej på ett litet
papper kunna afteckna en menniska, hvilket dock är en af
konstens lättaste uppgifter. Imitationen sträcker sig derför
blott till delarnes ömsesidiga beroende af och förhållande
till hvarandra, eller, med andra ord uttryckt, till kroppens
logik. Dermed framhäfves en viss väsentlig- karakter hos
objektet, en egenskap, hvarur alla andra enligt bestämda
förbindelser följa. Konsten öfverträffar häri naturen.

Dessa bestämningar sakna tillämpning på de icke imite-
rande konsterna, för så vidt det talas om en urbilds förhål-
lande till en afbild, ty dessa konster framställa endast mate-
matiska proportioner, arkitekturen sådana för ögat, musiken
för örat, hvartill som en specifik bestämning för musiken
kommer, att denna genom tonernas likhet med mennisko-
rösten kan tolka känslostämningar. Men sjelfva resultatet
af denna undersökning angående imitationen kan dock till-
81

lämpas på alla konster, i det att de manifestera en väsentlig
bestämning hos det framstälda, hvarvid de använda ett helt
af förenade delar, hvilkas förhållanden konstnären modifi-
erar. Vetenskapen framställer det väsentliga genom abstrakta
termer, konsten genom sinliga bilder.

Konsten har till förutsättning ett helt, som är tids-
andens och de omgifvande sedernas allmänna tillstånd, hvil-
ket inses dels genom erfarenheten, dels genom resonnement,
i det att det senare bevisar, hvad den förra konstaterar.
Den fysiska lagen rörande växternas beroende af vissa kli-
matförhållanden eger sin fulla motsvarighet i den lag, som
har sin tillämpning inom konstens verld. Det finnes en
moralisk temperatur, som likasom genom ett val låter en-
dast vissa seder och andar vid vissa tidpunkter uppträda.
En konstnär, som tillhör en dyster och sorguppfyld tid,
skildrar endast dystra tilldragelser, likasom en glad tid alltid
har glada sångare, och en tid af både glädje och sorg
konstverk, innebärande båda. Detta visar sig vid ett be-
traktande af de fyra hufvudperioderna i mensklighetens ut-
veckling: antiken, medeltiden, 17:de århundradets klassiska
dramatik och den moderna tiden. Under den första peri-
oden gaf nödvändigheten att i striden kämpa kropp mot
kropp gymnastiken en hög betydelse, hvaraf plastikens do-
minerande ställning hos grekerrna lätt inses; under den andra
gåfvo den antika verldens fall, barbarernas inbrott, det
feodala utplundringssystemet, hungersnöd och pest tidsandan
en dyster prägel, hvilken framträdde i exalterad känslighet
och chevaleresk kärlek; under den tredje rådde ett hoflif,
som äfven bemäktigade sig skriftställaren och förmådde
honom gifva oinskränkt företräde åt det korrekta och väl-
taliga; under den fjerde uppstod en samhällssjukdom, en
drömmande och dyster ärelystnad, som gaf upphof åt en
lyrisk och filosofisk poesi. I alla dessa perioder märkas för
öfrigt ett allmänt tillstånd, mot detta svarande behof, ut-
präglade tendenser och känslostämningar, en herskande per-

Ur dagens Krönika. III. 3—4.	6
82

sonnage eller den typ, som är samtidens ideal, och slutligen
konstens beroende af denna personlighet.

Med afseende på materialets ombildande enligt idéen
eller omskapande till ideal, framstå tvänne frågor: “Finnes,
en rangskilnad mellan de idéer, hvaråt konstnären ger ut-
tryck?“ eller, med andra ord: “Finnes för hvarje objekt en
ideal form, utom hvilken alla andra äro felaktiga?“ samt:
“Finnes någon regel, enligt hvilken man kan subordinera
vissa konstverk under andra?“

Vid en betraktelse af konstverken synes den första
frågan böra nekande besvaras, ty om ett föremål för konst-
närlig verksamhet blir ideal genom att göras samstämmigt
med idéen, beror det ju helt och hållet på konstnären,,
huruvida han vill taga .den ena eller andra idéen. De sär-
skilda seklerna, nationerna och konstskolorna hafva på olika
sätt fattat sin konstnärliga uppgift. Så t. ex. är det en
betydlig skilnad mellan Plautus’, Molières och Balzacs ideal
— för att begagna Taines terminologi — för den girige samt
mellan Sofokles’, Shakspeares och Balzacs ideal för en af
otacksamma barn grymt behandlad fader. Likaså hafva
Lionardo, Michel-Angelo och Goreggio, utan att dock lemna
ur sigte konstens fordringar, på vidt skilda sätt framstält
sin “Leda“. Alla framställningssätt, alla idéer äro lika be-
rättigade; en norm för afgörande af konstverks värde synes
således vara icke blott obehöflig, utan rent af falsk.

Men erfarenheten utvisar, att vi verkligen inom konst-
verlden, likasom öfver allt, konstatera en rangskilnad mellan
de olika föremålen och konstnärerna. Ty då vi skrifva en
konsthistoria och dervid fälla omdömen angående olika mä-
stare, göra vi ju ingenting annat än inrangera dem på deras
tillbörliga plats. Dante och Shakspeare äro onekligen de
största skalder, Mozart och Beethoven de största komposi-
törer. Det måste derför finnas en norm för att bedöma
och ordna konstverk, och denna kan ej ligga utom konst-
området.

Genom att fixera konstverkets definition, nämligen att
83

vara en sådan produkt af mensklig verksamhet, hvars upp-
gift är att göra betydelsefulla bestämningar dominerande,
erhålles denna norm. Ty i det vi redogöra för dessa be-
stämningars beskaffenhet, finna vi, huru de hos konstverken
manifestera sig. Dervid betraktas de dels i jemförelse med
andra såsom betydelsefulla, dels i förhållande till sig sjelfva
såsom genom sin egen kraft ej förintande utan förstärkande
sig d. ä. såsom välgörande, dels slutligen såsom i konstver-
kets intryck samstämmiga.

De väsentliga bestämningarna finnas genom att akt-
gifva derpå, att hos hvarje föremål gifvas mer eller mindre
föränderliga egenskaper, hvilka, ju konstantare de äro, i sig
innebära dess större betydelse för de öfriga bestämningarna.
Emedan historien lär hvad som är det konstituerande eller
väsentliga i menniskans utveckling, måste hvarje konstkri-
tiker inom den söka de betydelsefulla bestämningar, hvaråt
konstnären i sitt verk ger uttryck. Han finner då deri olika
tidsskeden, innefattande idéer af större eller mindre bety-
delse. Sådana tidsskeden äro: en viss tidpunkt af tre à
fyra år, hvarunder ett visst mod i klädedrägt och vissa
uttryckssätt äro gängse, en viss kortare tid, innefattande
tjugo, trettio à fyratio år, hvarunder en hel generation med
alla dess lyten och förtjenster passerar förbi oss, samt slut-
ligen en viss tidsperiod, innefattande århundraden, såsom
medeltiden, renaissancen och den klassiska franska drama-
tiken, hvarunder en viss allmän form hos tidsandan gifver
sig tillkänna. Mot dessa trenne skeden svara inom litera-
turen: farsen, brochyren och nyheterna för dagen, herde-
euphuistiska romaner och pastoraler samt sådana snilleverk
som Gil Bias och Manon Lescaut. Inom måleriet motsvaras
de af gravyrerna på modet, af sedemålningar, som Hogardts
och Mulreadys, samt sådana mästerverk som Coreggios och
Venetianarnes.	•

De väsentliga bestämningarna, betraktade såsom bety-
delsefulla i förhållande till andra, hänvisade till vetenskapen,
i förhållande till sig sjelfva hänvisa de till moralen. De
84

kallas dâ välgörande. Sådana bestämningar gifvas likaväl
inom det moraliska som inom det ästetiska lifvet. Så äro
de viljans och förståndets bestämningar, som föröka men-
niskans handlingskraft och vetande, välgörande, de motsatta
skadliga. Så är kärleken den mest välgörande bestämning
öfverhufvud taget. Derför är äfven det konstverk, som uttryc-
ker en välgörande bestämning, öfverlägset ett, som uttrycker
en skadlig. Från denna synpunkt erhålles en indelning i
klasser af konstverk genom att aktgifva på de personers
beskaffenhet, som framställas. Den första klassen innefattar
de inskränkta, -egoistiska, vanliga själarne. Sådana äro Ser-
vantes’ Sancho Panza, Fieldings domestiker, Walter Scotts
svafvelpredikanter och Balzacs personnager ur de lägre stån-
den. Den andra innefattar de passionerade, sönderslitna
själarna, såsom många af dem, Goethe, Byron och Victor
Hugo skildra. Den tredje innefattar hjeltesjälar såsom Cor-
neilles Polyeucte, Cid och Horatierna, Richardsons Pamela
och George Sands François le Champi. Den första klassen
tillhör en periods regress (Ludvig XIV:s tid), den andra
dess kulmen (våra dagars Frankrike), den tredje dess pro-
gress (tiden för Niebelungenlieds diktande).

På samma sätt inom skulpturen och måleriet. Dess
konstverk äro mer eller mindre sköna, ju mer eller mindre
de uttrycka bestämningar, som äro välgörande för kroppen.
Deraf olika konstperioder: medeltidens aftärda och stela
beläten; Rembrandts lifskraftiga, men råa gestalter; en
Grayers, en van Oorts, en van Thuldens ideala, men nå-
got groft hållna skapelser; och slutligen italienarnes och
grekernas fulländade typer, framträdande genom en Michel-
Angelo, Rafael och Fidias.

Den tredje normen, hvarefter ett konstverks värde
bestämmes, är samstämmigheten af dess intryck. Hos hvarje
verklig könstnär finnes alltid en förmåga att i sitt konst-
verk sammanfatta alla de olika tendenser, som spåras hos
dess urbild. Derför blifva också de karaktärer, som en
skald framställer, om ock bestående af samma elementer
85

som de verkliga personligheterna, mer betydelsefulla och
anslående än dessa. Det bästa exemplet på konstnärens
tillvägagående i detta hänseende lemna Shakspeare och Bal-
zac. Men det är ej nog med, att karaktären är utpräglad;
äfven situationerna och händelserna skola vara så beskaf-
fade, att de äro tjenliga att bilda en bakgrund för denna.
Om Cromwell ej hade lefvat under den engelska revolutio-
nens tid, skulle han hafva dött som simpel jordbrukare; om
den franska revolutionen fördröjts tre år, skulle Mirabeau
blifvit industririddare. Till karaktären och dess mot denna
svarande bakgrund kommer såsom ett tredje moment stilen,
hvilken bör stå i samklang med de förra, på det att total-
intrycket må blifva det största möjliga. Konstens lösen blir
att manifestera genom att koncentrera.

Från denna synpunkt särskiljas inom literaturen trenne
skeden. Under det första är samstämmigheten högst ofull-
ständig, progressons tid, då Chanson de Roland och Ogier
le Danois diktades, hvilka äro exempel på, huru i följd af
en viss okunnighet de mest intressanta personligheters öden
förtäljas på ett torrt och prosaiskt sätt; under det andra
är också samstämmigheten ofullständig, regressens tid, då
en Euripides, en Voltaire, lärda personer, men utan känsla,
sedan det poetiska språket en gång var gjordt, efterhärmade
store föregångare; under det tredje är samstämmigheten
fullständig, kulminationens tid, då en Aiskylos, en Racine,
en Shakspeare ställa konstverkets alla elementer i det mest
harmoniska förhållande. Samma motsvarighet yppar sig
äfven inom det italienska måleriet, ty vi hafva der: pro-
gressons tid, representerad af Giotto, förfallets tid, repre-
senterad af Caraccierna, samt slutligen höjdpunkten, under
Lionardo, Rafael och Goreggio.

Taine icke blott uppvisar befintligheten af lagar i all-
mänhet samt belyser dem medels exempel, utan tillämpar
äfven sina teorier i stort, i det han i Fontaines ställning
till sitt folk, i Greklands skulptur, Italiens och Nederländer-
målarkonst söker framställa de ledande lagarna, de djupa
86

strömningarna. Framför allt har han gjort detta i sin en-
gelska literaturhistoria, och emedan deri finnas både en
exposé af teorien i allmänhet samt en i detalj gående till-
lämpning deraf, skola vi här lemna en kort framställning
af den förra jemte ett talande exempel ur den senare. Det
torde nämligen vara klart, att Taines forskning går ut på
att framställa en författare eller konstnär på ett så lefvande
och mångsidigt sätt, att dermed också hans folks hela för-
gångna lif samt hans eget samtida derigenom erhålla en
representant och ett uttryck. Som exempel derpå taga vi
den personlighet, som Taine mest af alla beundrar, Shak-
speare, och framhålla honom såsom en viss folkstams repre-
sentant, hvilken under ett visst tidsskede och påverkad af
en viss omgifning sökt att realisera vissa af naturen gifna
tendenser.	•

De historiska dokumenten äro ej annat än medel,
hvarigenom man kan för sig åter låta uppträda den synliga
individen. Men detta framställande af de vexlande och
föränderliga personligheterna är ej den hufvudsakliga upp-
giften för historien; den synliga individen är endast ett
medel att lära känna den osynliga, inre menniskan. Denna
står dock ej ensam i verlden, utan är omgifven af en mång-
fald individer, och hans känslor och tankar hafva till orsak
den stora samtida mängdens sätt att tänka och handla.
Dessa allmänna bestämningar hos det stora hela, hvaraf
individen i sitt framträdande beror, äro folkstammen, om-
gifningen och tidpunkten, och dessas verkningar manifestera
sig i elementernas gemenskap, gruppernas sammansättning,
lagen för de ömsesidigt af hvar andra beroende förhållan-
dena samt lagar för i vissa afseenden skeende inflytanden.

Uppgiften för en literaturhistoriker blir således att
uppvisa, huru det folk, hvars literaturhistoria han författar,
uppstått antingen isoleradt såsom en enhet för sig eller
genom en sammansättning af olika folk, som tid efter annan
inflyttat i landet, blandat sitt blod och sin kultur med de
besegrades och på detta sätt åstadkommit en förening al
87

element, hvilkas analyserande innebär en förklaring af fol-
kets naturel i det hela. Man måste vidare i detta folks
utveckling särskilja vissa perioder, hvarinom flere förfat-
tare, följande vissa grundidéer, sammanställas såsom utgö-
rande en krets, samt slutligen inom dessa perioder, som
kunna innefatta århundraden, analysera den. tidpunkt, då
■deras förnämste författare uppträdt, för att ur tidsförhål-
landena erhålla förklaring, hvarför dessa på det för dem
säregna sättet uppstält och löst sin konstnärliga uppgift.

Shakspeare tillhör den engelska folkstammen, uppträdde
under renässancens tidehvarf och var en samtida till drott-
ning Elisabeth.

De folk, genom hvilkas sammanblandning nutidens en-
gelsmän uppstått, äro sachsare och normander. Före sitt
infall i England egde sachsarne sin bostad längs efter hafs-
kusten mellan Schelde och Jutland. Den fuktiga marken,
det roflystna hafvet, som då och då beröfvade invånarne
stora landsträckor, den dimuppfylda luften, med ett ord,
klimatet och naturförhållanden i allmänhet danade ett folk,
hvars sysselsättning var att föra krig, jaga, äta och förtära
spirituösa. Man kan visserligen ej neka till, att icke de,
sedan de öfverflyttat till England, blefvo förändrade, men i
detta hänseende till ett sämre; alla deras vilda passioner
synas hafva fördubblats i styrka. Dock framlysa, trots
denna djupa förnedring, ädla böjelser och anlag, obekanta
till och med för -de förfinade romarne. Individens själfstän-
■dighet, äktenskapets och familjens helgd, gudomlighetens
upphöjdhet öfver allt ändligt voro fakta, ingående i sach-
sarens medvetande, hvilka gåfvo honom en hög ställning
bland de ociviliserade folken. Dessa egenskaper medför
han till England. Förhållandet mellan den simple krigaren
och hans anförare, mellan hustrun och mannen äro fulla
af ädelhet och förtroende. Hans hedniska poem äro ge-
nomandade af en djup och allvarlig känsla, hans kristna
utmärkta af denna oro, denna känsla af det oändliga och
88
dunkla “på andra sidan“, denna tunga melankoliska väl-
talighet, som äro början till det andliga lifvet.

Till denna sachsiska stam slöto sig normanderna, hvilka
voro helt annorlunda beskaffade. De voro fransmän, be-
gärliga efter vinst, beräknande, stridsdugliga, listiga, äfven-
tyrslystna. Att uppfatta distinkt, ringakta fantasiens skapel-
ser, låta den ena tanken följa den andra i en viss ordning,
föredraga det stilla välbehaget framför vällusten, skratta åt
det låga och föraktliga i verlden, se der dessa normanders.
utmärkande egenskaper. Deri ligger också det, som de
under fem århundraden först med lansstötar, sedan med
käppslag, sist med lärarens färla sökte inplanta hos sach-
sarne.

Till en början trodde de sig genom tyranni kunna
vinna sina afsigter. Det bief en himmelsvid skilnad mellan
sachsarne och fransmännen. De förre blefvo lifegne, de
senare herrar. Men huru än normanderna sökte göra fran-
skan till folkspråk, blefvo de dock i detta hänseende allt
mer beroende af sina talrika • underlydande. Godsherren
måste lära sig sachsiska för att kunna göra sig förstådd af
dem, hans hustru är ofta af sachsisk hörd, och hans söner
höra detta språk af. sina ammors läppar. Så håller sig
dock, trots allt förtryck, den sachsiska stammen uppe, och
om äfven många af dem illa behandlas, finnas dock med-
lemmar, som blifva sjelfständiga jordegare. Normanderna
och sachsarne ingå familjförbindelser, och sachsarna, om
ock underkufvade, glömma aldrig, att de en gång varit en
fri stam. De veta med sig, att de utgöra nationens stomme,
och de höga normandiska baronerna å sin sida inse äfven,
att det endast är i förbund med dessa, som de kunna bilda
en motvigt mot konungen. Derigenom blifva sachsarne med
hvarje århundrade allt rikare och mäktigare; allierande sig
med de normandiska baronerna, uppträda de snart som för-
kämpar för den konstitutionela monarkien och gifva England
ett fritt statsskick. .

Inom literaturen uppträder föreningen af dessa skilda
89

élément först i och med Chaucer. Före honom hade det
sachsiska och det franska konstidealet stått emot hvar andra.
Det senare var det fattiga, men förslagna geniet, som stred
mot den i yttre hänseende mäktiga dumheten, en gestalt,
som sedermera åter framträder i Panurge och Figaro, det
förra var Robin Hood, den laglöse vildskytten, den ur det
verkliga lifvet tagna personligheten. Chaucer visar, att han
förstått att uppskatta båda dessa ideal; han är lekande qvick
och löjeväckande i lika hög grad som La Fontaine, men
tager på samma gång sina gestalter sådana de äro ur det
verkliga lifvet och är i detta hänseende en föregångare till
Shakspeare.

Renässancen i England framträder i en mängd fakta.
Striden mellan hvita och röda rosorna hade upphört; frid
och säkerhet råder i landet, industrien uppblomstrar till en
ej förr anad höjd, allmänt välstånd börjar utbredas, lyxen
i boningar och kläder stiger, fester, torneringar och maske-
rader aflösa hvar andra vid hofvet och i de höga familjerna,
man har teatrar ej blott i städerna, utan äfven på landet;
öfver allt såg man ett förtröstansfullt och lifskraftigt slägte.
England var ej ännu puritanskt, utan “det glada England“,
som ej sökte sina idéer och sin föresyn i bibeln, utan i den
klassiska literaturen. Efter medeltidens natt med dess le-
gender om vålnaders och de fördömdes qval framträder den
grekiska Olympen i all sin glans, och vid dess sida ställa
sig de gestalter, som de njutningslystne italienarne, en Pe-
trarca, en Bocaccio framtrolla. Denna renässans är hed-
nisk till sin grund och födelse, till sitt språk, som är van-
stäldt latin, till sina traditioner och minnen, till sin sam-
mansättning och begåfning. Den gör till och med konsten
hednisk; medeltidens aftärda kristustyp försvinner och i dess
ställe sättes en korsfäst Jupiter, Rafaels heliga jungfrur äro
frähder till hans Fornarina.

Sådan var den race, Shakspeare tillhörde; sådan den
period, hvarinom han uppträdde. Fixera vi den tidpunkt,
90

då han verkade som författare, erhålla vi håns personlighet
förklarad.

Shakspeare är företrädesvis dramatisk författare. Att
betrakta å ena sidan scenen, å andra sidan publiken, är
derför af nöden, för så vidt man vill förstå honom i denna
hans egenskap. Publiken var af tvänne slag; den lägre:
slagtare, hökare, bagare o. s. v., som höllo till på parterr
och under väntan på pjesens början roade sig med att dricka
öl, äta nötter, oqväda och slå hvar andra; den högre: ele-
ganterna, som intogo sina platser på sjelfva scenen, spelade
kort, rökte, oqvädade och kastade äpplen på dem, som sutto
på parterr. Scenen hade få eller inga dekorationer ; en skylt
med stora bokstäfver angaf, hvar handlingen passerade. Att
man var i en trädgård, angafs medels några damer, som
promenerade och från golfvet upplockade blommor; talades
det om skeppsbrott, måste man inbilla sig vara vid en klip-
pig hafskust. Fyra värjor och en sköld voro nog att väcka
föreställning om en blodig batalj.

Men detta är blott sakens utsida. Det återstår att
framställa det inre: subjektets sinnesriktning och passioner.
Den publik, som gynnar den shakspeareska teatern, måste
vara särskild beskaffad för att kunna gifva denna en sådan
prägel. I religiöst hänseende yppar sig en brytning. Den
katolska, statutariska religionen är förkastad, den protestan-
tiska, praktiska ännu ej färdig; man har upphört att lyssna
till presternas föreskrifter, men ännu ej klargjort samvetets
lag. Likasom i Italien är kyrkan en mötesplats för de äl-
skande; fåfängan utbreder der sina toaletter, ungdomen
glammar, kavaljererna lemna en- afgift för att der låta sina
sporrar klirra. Frihet, att icke säga sjelfrådighet, råder i
alla förhållanden. Kroppsöfningar sättas så högt, att till
och med Henrik VIII icke låter en dag gå förbi, utan att
öfva sig i dessa idrofter. Qvickheten föraktas ej heller, ty
i hvarje högt uppsatt familj finnes det en narr, som har till
yrke att dela ut speglosor och satiriska pikar. Oqvädinsord,
huru grofva som helst, upplifva konversationen, tjurfäktnin-
91

gar äro mycket på modet, Elisabeth örfilar sina hofdamer
och spottar pa Sir Mathew, öfverfall på gator och i gränder
höra till ordningen för dagen, med ett ord, det 16:de århun-
dradet liknar en lejonkula; alla passioner äro der lössläppta.
De mest högtuppsatta personer föras till schavotten, tjufvar
och mördare gripas och upphängas i massa, hexor och
trolldom låta mycket höra talas om sig, den djupaste vid-
skepelse röjes hos alla klasser.

Mot denna bakgrund aftecknar sig Shakspeares mäk-
tiga personlighet. Dessa äro förutsättningarna för hans
mångsidiga, djuptänkta och fantasirika dramatik. Det är
endast genom dessa som han sjelf kan förstås.

Taines teori är bristfällig både till form och- innehåll.
Med afseende på den förra råkar han antingen i en oändlig
regress eller i en cirkel i bevisningen, med afseende på den
senare är teorien dels, rörande de problem, som ligga inom
ästetikens område, ofullständig, dels, rörande de af dess
problem, som Taine för sin del sökt lösa, ohållbar.

Den oändliga regress, hvartill Taine gör sig skyldig,
spåras i hans metod att under sökande efter någontings
orsak gå öfver från det ena till det andra området, utan
att han, då han kommit till det, som angifves vara det sista,
bindande klargör, hvarför just detta och intet annat bildar
den afslutande länken. Om vi, för att taga ett af honom
sjelf anfördt kortfattadt exempel, betrakta hans deduktion
af romarnes alla utmärkande egenskaper i politiskt, privat,
religiöst, konstnärligt och vetenskapligt hänseende ur dessas
tvänne grundbestämningar: att vara ett egoistis‘kt och poli-
tiskt folk, inser man ej, hvarför han stannar vid denna
egoism, denna säregna politiska begåfning. Det är ingenting,
som från Taines ståndpunkt hindrar från att fråga, hvad
det är som gjorde romarne så egoistiska, så politiskt fram-
stående, och sedan svaret derpå är gifvet genom hänvisning
till andra egenskaper hos dem, gå i oändlighet tillbaka.
92

Man öfvergar från den ena förklaringsgrunden till den andra;
när konstnärliga förhållanden skola förklaras, hänvisas nian
till vetenskapliga, från vetenskapliga till religiösa, från reli-
giösa till sociala, från sociala till politiska, men när man
kommit till de politiska, frågar man med undran, hvarför
just dessa utgöra den yttersta orsaken, hvarför det icke är
tvärt om, eller hvarför ej t. ex. de religiösa böra erhålla
den största betydelsen. Man kommer ned på samma slut-
tande plan, hvars farlighet Spinoza i första delen af sin
“Ethica“ påvisar, i det han anför såsom exempel, huru en
nedfallande sten slagit en menniska i hufvudet samt låter
frågorna angående orsakerna dertill gå tillbaka till vinden,
som blåste starkt, och menniskan, som hade sin väg förbi
stället, till hafvet, som dagen förut vid lugnt väder begynte
blifva oroligt, till vännen, som hade inbjudit den slagne
o. s. v., o. s. v.

Taine synes också ana bristen i detta tillvägagående,
men vid sitt försök att använda en annan metod råkar han
i en annan svårighet: cirkelbeyishing, som framträder i hans
teori om individens och folkstammens förhållande till hvar
andra. Individen uppfattas och förklaras genom folkstam-
men, folkstammen genom individen. Men det ligger i indi-
videns begrepp att ega större innehåll än folkstammen.
Efter att hafva härledt det abstrakta ur det konkreta, söker
han sålunda förklara det senare ur det förra.

Dessa brister i formelt hänseende åtföljas af ännu
större i reelt. Taines teori är å ena sidan ofullständig, å
andra sidan ohållbar.

Ofullständig är den, derför att det högsta inom kon-
sten både från objektiv och subjektiv synpunkt faller utom
-den spekulativa ästetikens område. I objektivt hänseende
kan han ej redogöra för de bestämningar, som ingå i ett
skönt, ett sublimt konstverk, utan begagnar dessa uttryck
okritiskt samt utan att angifva hvad han dermed menar.
Dermed visar han sig icke uppfatta den föregående veten-
skapliga ästetikens grundproblem. I subjektivt hänseende
93

faller konstnärsindividualiteten, konstnärsfantasien, utom hans
teori, och detta icke blott hvad beträffar konstnären i all-
mänhet, utan äfven hvad beträffar genierna, de store konst-
närsandarna. Hans teori rör sig således å ena sidan med
en terminologi utan fixerad betydelse, å andra sidan handlar
den blott om godtköpskonsten, de lägre yttringarna af konst-
närlig verksamhet, hvilka uppträda i massa och såsom ut-
tryck för vissa moder och tidsförhållanden.

Men hans teori är ej blott ofullständig, utan äfven,
då den försöker lösa vissa problem, ohållbar. Att konstens
uppgift är att klarare och fullständigare, än naturen mäktar,
framställa någonting väsentligt var den ena hufvudsaken,
att hvarje konstverk är ett uttryck af sin tid den andra.
Men det är klart, att båda dessa satser äro felaktiga. Ty
den första är för vid; kemien t. ex., som har förmåga att
“klarare och fullständigare än naturen mäktar framställa
någonting väsentligt14 (ett visst ämne, en viss blandning),
skulle då utgöra en skön konst. Den andra satsen åter
grundar sig på ett lågt naturalistiskt antagande. Det högsta
inom konsten: en Thorvaldsens Kristusbild, en Goethes Faust,
en Beethovens kompositioner stå öfver alla rums- och tids-
förhållanden. Menniskan är icke, såsom Taine tyckes an-
taga, indelad i arter, utan sig alltid lik i inre hänseende.
Att konstverket i yttre hänseende har en viss habitus kan
ej förnekas, men endast en ytlig uppfattning kan anse sig
i och med dess angifvande och analyserande hafva löst
ästetikens problem.

I “Konstens Filosofi“ skulle egentligen Taines spekula-
tiva styrka ligga, ty i “Konstidealet“ är det ej fråga om att
tinna något i och för sig bestående,, utan endast en relativ
norm för ordnande af konstprodukter efter deras olika värde.
Astetiken ställer sig dermed i literatur- och konsthistoriens
tjenst. De tre bestämningar, Taine i detta hänseende hos
konstverket fixerar,, voro: att det skall framställa en väsentlig
bestämning mera fullständigt och klart än de reela objek-
terna, att denna i sig betraktade väsentliga bestämning skall
94

vara välgörande genom att undantränga eller tillintetgöra
vissa skadliga, samt att alla ett konstverks bestämningar
skola på ett sådant sätt sammanställas, att dermed den
största möjliga effekt nås. Om den första bestämningen
hafva vi redan talat; de tvänne andra lida af icke mindre
brister. Ty hvad bestämningen såsom välgörande beträffar
betraktar Taine frågan från en för ästetiken fullkomligt
främmande synpunkt, nämligen den af nytta eller skada.
Det är en efterklang af den engelska sensualismen, repre-
senterad af Home, som häri låter höra sig. Den sista be-
stämningen är visserligen i och för sig berättigad, men af
alltför ringa vigt för att kunna erhålla en så framstående
plats som i läran om konstidealet. Den är nämligen ingen-
ting annat än en teknisk lag, Vischers “lagen för samman-
bindning och kontrast“. Den första bestämningen är således
för vid, den andra fullkomligt obefogad, den tredje af allt-
för sekundär betydelse. Någon absolut norm för ett konst-
verks värde erhålles ej dermed.

Tillämpningen af dessa teorier är endast en illustration
till deras svagheter. Om en framstående konstnärs produk-
ter skola förklaras ur vissa egendomligheter hos hans folk-
stam eller ur vissa tidsförhållanden, uppstår dervid antingen
en oändlig regress eller en cirkelbevisning. Om bestämnin-
gar utsägas om hans verk, äro de af den beskaffenheten, att
de förvirra uppfattningen, emedan det ej är angifvet hvad
de innebära; om ett geni inom konsten uppträder, står det
der som en gåta, ty det beror ej af tids- eller rumsförhål-
landen. Den klassiske Thorvaldsen föddes i Danmark, den
all sentimentalitet och sydländsk vekhet hatande Michél-
Angelo i Italien, den åt antikens diktning innerligt hängifne
Hölderlin i Tyskland. Den norm, som användes för att
bestämma konstverkens värde, visar sig tjena till intet, ty
äro “lasten och dygden fria produkter på samma sätt som
vitriol och svafvel“, äro alla menskliga arbeten gifna genom
naturkrafter, så är en absolut och metafysisk norm för
95

bedömande af dess värde otänkbar; såsom härflytande ur
samma viljelösa kraft, äro de alla lika berättigade.

Men det finnes ingen författare, i hvilkens åsigter eller
ståndpunkt man ej kan spåra någonting sant eller förträff-
ligt. Så äfven med afseende på Taine. Det utmärkta hos
honom kan betecknas med ett ord: han är representant för
den romanska stammens sätt att behandla en vetenskaps
föremål. Dermed vilja vi säga, att denna stam i motsats
mot den germaniska känner sig tillbakastött af svårbegrip-
liga abstraktioner, och att den i deras ställe söker låta den
verklighet, hvaröfver den spekulerar, uppträda så individuell,
så lefvande som möjligt. Då germanerna, särskildt hvad
beträffar den spekulativa ästetiken, söka redogöra för Det
Skönas, Det Sublimas, Det Komiskas o. s. v. begrepp och
bygga system, hvarinom det enskilda konstverket, den en-
skilde konstnären uppträder endast såsom exempel, söka
de romaniska folken deremot likasom återuppväcka för-
gångna tiders konstformer. Den förmåga af abstraktion, som
kännetecknar germanerna, motsvaras hos romanerna af den
alldeles motsatta förmågan af individualisation. Omsorgsfullt
studerande forntid och samtid, lemna de senare oss såsom
resultat deraf en mångfald bilder ur olika områden af lite-
ratur- och konsthistorien. Likasom om vi lefde bland de
folk, som dessa skildra, höra vi, hvad förgångna slägten
under olika tider tänkt och känt, se vi, huru de med sina
säregna seder och bruk draga oss förbi.

Sedd endast från denna synpunkt kan Taine uppfattas
i sin rätta betydelse. Ingen konstkritiker eller konsthistori-
ker har haft en sådan förmåga som han att låta förgångna
tider åter uppstå, att analysera den enskilde konstnärens
tendenser och sinnesstämningar, att beskrifva de mångfal-
diga skiftningarna i ett konstverks intryck. I detta hänse-
ende intager han obestridt den högsta platsen, och derför
skola alltid hans arbeten, om ock hans teori måste förkla-
ras ohållbar, aktas och värderas. Ty åsigter må vackla
96

och system falla, men den person, som en gång framträdt
såsom ett kulturfolks förnämsta representant med afseende
på någonting stort och heaktansvärdt, kan ej förglömmas,
lika litet som hans lifsgerning kan försmås af andra folk,
om ock de erhållit en helt annan begåfning.
Nationalfåfänga och fosterlandskärlek.

Reflexioner för dagen af Reinhold. Winter.

Den, som skrifver dessa rader, befann sig den 12 sist-
lidne augusti på en öppen plats i förstaden Courbevoie,
vester om Paris. Det var omkring klockan 4 på eftermid-
dagen. Solen belyste hundratusentals menniskor, hvilka
stodo i cirkel omkring platsens medelpunkt, der en i grön
mantel höljd statygrupp reste sig och framför hvilken var
uppförd en med guldfransadt purpursammet klädd läktare,
från hvars hörn trikolorer svajade. Seinedepartementets
officiela honoratiores trängdes på denna läktare med in-
bjudna stadsbor, damer och journalister. Längs avenyen,
som ledde ned emot Paris, stodo flera regementen under
vapen; men alltsammans syntes bära ett spår af väntan.
Så var ock fallet. Man bidade ankomsten af regeringens
representant, chefen för inrikesdepartementet, Mr Waldeck-
Rousseau.

Platsen är högt belägen och föga kringbygd, så att
man obehindradt kunde skåda omkring sig, låta blicken
glida fram öfver det blida sommarlandskapet, hvars djupa
grönska liksom öfverpudrades med ett gyllene stoft och hvars
stora drag erhöllo sin karaktär af Seinen, hvilken i väldiga
bågar krökte sig genom dalen, som om hon haft svårt att
lemna det sköna Paris. Nästan rakt i vester, nedanför
brynet af höjden och till hälften doldt i grönska, låg det
lilla urmodiga Nanterre, den heliga Genovévas födelseort,
herdeflickan, som blef verldsstadens skyddspatronessa och
hvars reliker nu hvila i en gyllene sarkofag i kyrkan Saint
Ur dagens Krönika. III. 3—4.	7
98

Etienne du Mont, nära Pantheon. Något på sidan, söder
ut, framskymtade Rueil, der den store Richelieu en gång
smidde sina planer och ränker, och i dunklet af skogen,
som kransade denna ort, borde man finna Malmaison, den
öfvergifna Josephines melankoliska enkesäte. Mer till höger
och på längre afstånd förtonades emot himlahvalfvet top-
parne af de åldriga träden på terrassen i S:t Germain, der
Ludvig XIV:s vagga stod och der den helige Ludvig lemnat
efterverlden ett minne i det ännu bestående kapellet. Nere
emot sydvest låg Versailles med sina sagolika minnen från
despotismens glansdagar, från en tid då folket icke var
folk utan blott en flock ofria individer, förtrampade af
lättsinniga regenter, fala gunstlingar och slösande mätresser;
och åt diametralt motsatt håll, uppe i nordost lyfte sig
katedralen i S:t Denis, grafven för allt hvad franska ko-
nungalängden har stort och lysande, slutet såväl på äran
som på förbannelsen.

Och i fonden,' på andra sidan det ännu i sin solblekta
mantel höljda monumentet — i fonden utbredde sig ParisT
verldens hjerta, såsom seklets skaldekonung älskat att kalla
sin sköna stad, och alla dess torn och tinnar tecknade sina
silhuetter emot en bakgrund af blå, dallrande luft, hvilken
blifvit renad af föregående dagars ymniga störtskurar. Till
venster skymtade Montmartres rundade höjd, der den
fromma tron just nu, till ateisters oeh fritänkares harm,
håller på att uppföra ett praktfullt jättetempel; och emot
höger blixtrade den förgylda kupolen på Napoleons graf,
verldsskakaren, som fick slumra in på en klippa i oceanen
och först såsom död fördes till hvila “på stranden af Seinen,
midt ibland detta franska folk, som han älskat så högt“.

På krönet af höjden, midt emellan dessa båda ytter-
punkter, hägrade en oerhörd arkad, hvilken mellan sina
hörnposter liksom sammanpressade den praktfulla via tri-
omphalis, som från vår ståndplats snörrakt ledde dit upp.
Det var Avenue de la Grande armée, och på triumfbågen
täljdes i stolta runor namnen på hundratals lysande segrar,
99

namnen på tusentals tappre hjeltar, hvilka låtit sina lif för
täderneslandet, genom sitt blod liksom öfvergjutande det
med ett förtrollande sagoskimmer.

Tanken fullföljde denna kejserliga väg längre än blicken
kunde det, nedsteg på andra sidan kullen genom Champs
Elysées lummiga lunder till Place de la Concorde, der en
gång den svagaste och oskadligaste bland konungar nödgades
lägga sitt hufvud under fallbilan, sålunda med sitt blod
sonande förfädernas synder och brott och der kort derpå
Habsburgs fagra dotter fick dela sin makes öde, ett offer
för det så länge förtryckta folkets lidelsefulla hat; han ge-
nomskred den gröna parken på andra sidan Luxorobelisken,
dröjde vid Tuillerierna, af hvilka nu snart ej finnes qvar
sten på sten, vid Louvren, med minnena från medeltidens
hårda dagar, vid kyrkan S:t Germain 1’Auxerois, hvarifrån
signalklockan lustigt klingade till bartholomei-nattens hem-
ska saturnalie; vid Grêveplatsen, scenen för så oerhörda
marter, så många legala illgerningar och mord; vid stads-
huset, revolutionernas härd, nu restaurerad! efter kommu-
nardernas vansinniga härjningar, och vid Bastilj-platsen —
för att slutligen tröttad vända om vid Barrière du Trône,
den nuvarande Place de la Nation, der guillotinen fortsatte
det dystra arbete, han börjat på Place Louis XV.

Hvilka minnen, sammanträngda inom ramen af en
sekund, födda genom ett enda ögonkast! Det var hela
Frankrikes historia, med alla dess ljus- alla dess skugg-
sidor ...

Men herr inrikesministern hade infunnit sig. Man
bugade och krusade; det vexlades leenden och kompli-
menter; generalråden krökte sina ryggar; mairerne stodo
som tända ljus; åldriga municipalrådsledamöter böjde sina
hufvuden inför denne unge republikan, hvilken intog sin
hedersplats med förströdd min och som om han från barn-
domens dagar varit van vid all den hyllning, som egnades
honom.
100

Så svunno ännu ett par minuter. Folkmassan stim-
made gladt, pmsikanterna roade sig med små skal-löpningar
på sina blänkande klaffinstrument, kavalleriets hästar skra-
pade med hofvarne i marken och flaggor och vimplar hängde
slappa och orörliga liksom brända till falaska af den lågande
aftonsolen. Då ljöd plötsligt en dof knall, under hvars efter-
verkningar marken kändes darra. Det var hederssaluten
från Mont Valérien, hvilken började brumma sina djupa
bastoner, med jemna intervaller. Den hvitblå krutröken
drog som små strömoln bort öfver S:t Cloud. Festen var
inledd; marseljäsen spelades upp, slöjap föll och monu-
mentet blef fritt; hundratusen par händer applåderade,
hundratusen munnar ropade: lefve republiken, lefve Frank-
rike, lefve fosterlandet!

Det var ett stort ögonblick, en af dessa sekunder, som
man icke glömmer, söm af minnets historiograf liksom ristas
i stål.

Det monument, som i midten af åskådarekretsen af-
tecknade sina vaxbruna bronskonturer emot himlens ljus-
nande blå, var af en vacker och vördnadsbjudande effekt.
Man hade upprest det till minne af nationalförsvaret 1870
—71, och värdigare kunde aldrig staden Paris blifvit repre-
senterad än genom den upprätt stående, högväxta, i en sol-
datkappa insvepta och med en murgrönskrona prydda qvinna
som krampaktigt grep om fanstången med ena handen, och
med det blottade svärdet i den andra trotsigt blickade faran
till mötes. Bakom henne stod en kanon, hvars mynning-
träffats och urgröpts af en fiendtlig spetskula, alldeles så
som man kan se det i verkligheten på invalidernes terrass.
Vid hennes fötter satt en sårad yngling, en mobilgardist,
som med uppbjudande af sina sista krafter å nyo laddade
sitt gevär; och bakom kanonen knäböjde en ung flicka,
härjad af lidande, försakelse och nöd, en talande bild af
de bittra pröfningar verldsstaden fick underkasta sig under
de långa belägringsmånaderna.
101

Det var ett det hjeltemodiga nederlagets apoteos, en
stolt protest emot segermonumentet på Königsplatz i den
nya kejsarstaden vid Spree.

Marseljäsen förtonade och då omsider tystnade den
mullrande åskan från Mont Valeriens blanka metallgap, höll
presidenten i Seinedepartementets generalråd Mr Forest det
oundgängliga festtalet.

Det var stolta ord den åldrige lille mannen slungade
ut bland den lyssnande menigheten. Han lofordade offer-
villigheten, sjelfförsakelsen och dödsföraktet hos alla dem,
som en gång trotsat farorna af den långa belägringen; han
rörde vid strängar, hvilkas dallring aldrig förfelar att väcka
liflig genklang i franska bröst; han talade om hvarje
hjertas hängifna kärlek för den dyra fosterjorden; och på
botten af hans anförande läste man, om' ock blott i dunkla
häntydningar, att en gång skulle den dock randas, den
sköna dag, då det blödande Gallien skulle taga hämd på
arffienden, den öfvermodige segraren på andra sidan Rhein,
då de i ständigt slafveri hållna bröderne Elsass och Loth-
ringen skulle varda återförenade med det älskade foster-
landet.

Och: lefve republiken, lefve Frankrike! ljöd det åter
från hundratusen munnar.

Ett antal trupper defilerade och folkets skaror drogo
sedan i sin ordning förbi monumentet. Om än denna se-
nare afdelning i åtskilliga fall slog öfver i det burleska,
qvarstod dock som bottensats det intrycket, att en glödande
kärlek till det land, som sett dem födas, bodde på djupet
af alla franska bröst...

*	*

*

Det var långt ifrån första gången vi funnit detta grund-
drag i den franska nationalkaraktären ; det var icke oför-
beredda våra öron träffades af ord, hvilka ett ödmjukt
sinne måhända skulle tyckt bättre passa segraren än de
besegrade.
102

Det är ett härligt land, detta Frankrike, och naturen
har öfver detsamma slösat sina rikaste skatter. Den vida
landkomplexen frambringar nästan alla de produkter, som
Europa i stort lemnar, och mellan Atlantens strand och Mont
Blancs isiga hjessa, mellan de feta betesmarkerna i Arden-
nerna ned till palm- och orangelunderna i Nice och bröd-
fruktplanteringarne i Mentone har fliten kunnat finna nästan
alla de nödvändighetsartiklar ett i högsta stadiet af kultur
stadt folk behöfver för att på ett angenämt sätt tillbringa
sin tid. Det tyckes nästan, som om Fortuna tappat sitt
ymnighetshorn och haft för brådt att allvarligare besvära
sig med återuppsamlandet af de kringspridda håfvorna.

Ett folk med vaken intelligens ser naturligtvis sjelf i
främsta rummet, hvilka fördelar dess land bjuder, och för
fransmännen har detta i alla tider varit fullt tydligt och
klart. De ha förstått att knappast någon af Europas na-
tioner kunde vara sig sjelf så nog som de; de ha sedan'
århundraden tillbaka gjort sig förtrogna med tanken, att de
egde att tillgå alla de råämnen, som voro dem af nöden,
att de med öfverlägsen skicklighet förstodo att bearbeta
dem samt att de, hvad en förfinad smak och en spirituel
fyndighet beträffar, stodo utan likar. Till följd af allt detta
ansågo de sig sjelfva idealet för oberoende och sjelfstän-
ciighet vida närmare än någon af deras grannar.

Icke underligt derför, att de älskade sitt land samt att
fosterjorden derför i alla tider varit dem dyr och helig;
icke underligt, att de med glädje omfatta hvarje sig erbju-
dande tillfälle att offentligt få lägga i dagen de känslor, hvilka
lefva på djupet af deras bröst.

Måhända låter def som en paradox, men icke dess-
mindre skulle vi emellertid vilja säga, att fosterlandskär-
leken — den äkta och oförfalskade — liksom sparas för
allvarliga tillfällen och att man i hvardagslag rör sig med
en afart af relativt mindre värde, hvilken svårligen kan er-
hålla något annat namn än nationalfåfänga.
103

Fransmännen hafva denna fåfänga i hög grad och mot
densamma stöter sig dagligen hvarje här vistande främling,
hvilka kretsar han än må tillhöra, måhända med undantag
af den allra högsta, der verldsborgarskapet så småningom
utplånar alla råmärken och långsamt men säkert arbetar
på att sammansmälta alla skiljaktiga beståndsdelar till en
kosmopolitisk nobless, der den. öfverförflnade goda tonen
tillbakahåller alla yttringar af hvad som för någon eller
några kunde befinnas sårande och bittert.

Men detta är ett undantag från den allmänna regeln.

Liksom fransmännen anse sitt land såsom det för-
nämsta af alla, anse de sig ock sjelfva såsom de lefvande
varelsernas främste, såsom mensklighetens praktblomma.
Vågar man en antydan om, att något annat folk, hvilket
det än må vara, med det franska kan anses fullt jemn-
bördigt, mötes man med säkerhet af en liflig protest oller
i bästa fall af ett satiriskt leende, hvilket tydligen säger:
du måtte vara bra inskränkt, som icke ser den omätliga
skilnad, hvilken finnes mellan oss och dem du med oss
tillåter dig jemnställa.

Vi ha funnit att fransmännen för sina stamslägtingar
italienarne och spaniorerne hysa en till förakt gränsande
ringaktning, hvilken de ingalunda göra sig mödan att dölja.
Den iberiska halföns urartade inbyggare ega här ingen sym-
pati, och om italienarne säga de : hvad vore de ännu i denna
stund utan oss? — ett uttryck, hvilket betyder, att Italiens-
■enhet är ett franskt verk.

De slaviska folken betraktas som ett slags obehagliga,
.smutsiga halfvildar, med undantag här och der för ryssar af
hög börd, “hvilka dock äro fransmän genom sin uppfostran
och sina böjelser“. Engelsmännen åtnjuta visserligen sina
grannars aktning och anses såsom individer högeligen re-
spektabla, men de enskilda sakna allt för mycket af den
lätta, franska esprifen, för att kunna räkna på full sym-
pati; och såsom nation eller aktivt verkande samhällskropp
förklaras Albion sjelfviskt, trolöst och blottadt på allt hvad
104

heder och ära heter. Helvetiens söner stå nästan såsom
individer i samma kasus, men man finner hos dem ännu
mindre lyftning; de äro prosaiska och torra samt kunna
sällan höja sig öfver nivån af sina hvardagliga sysselsätt-
ningar och handaslöjder.

Den omständigheten att Österrike också för ej så länge
sedan fått känna tyngden af Preussens svärd och sålunda i
viss mån står i paritet med Frankrike, har vållat att detta
land och dess inbyggare numera betraktas med ett slags-
frändskapskänsla. Man tyckes drömma sig Österrike såsom
en framtida bundsförvandt, och oss synes, att sammalunda
är fallet äfven beträffande Bayern, Würtemberg och Baden,,
ty att dessa tre stater deltogo i det stora kriget för tretton
år sedan, förklaras derigenom, att de icke kände sig mäk-
tiga nog att emotstå Bismarcks maktspråk.

Men med allt det lidelsefullaste hat ett menskligt hjerta
kan erfara betraktas preussarne, och i allmänhet är det
förspild möda att söka ställa frågan om detta land och folk
under belysning af kritiskt förnuft eller humanistisk billighet.
Härvidlag talar endast det outsläckliga begäret efter re-
vanche, och preussarne förklaras öppet för mensklighetens-
stråtröfvare, för simpla tjufvar, som icke ha annat mål än
att roffa till sig sina grannars med svett och möda förvärf-
vade egendom.

I allmänhet hafva vi funnit, att skandinaverne och
företrädesvis svenskarne af fransmännen ha att påräkna det
största mått af medkänsla, d. v. s. af dem, som ha sig-
bekant att vårt land finnes till, hvilket sannerligen icke är
fallet med en hvar. Det är ej utan skäl ordspråket säger,,
att fransmännen äro bekanta för sin okunnighet i geografien.

Detta anspråk på absolut företräde visar sig vid alla,
möjliga tillfällen, hos den enskilde i hvardagslag, såväl som
offentligt vid högtider och festligheter och vi kunde, för att
styrka vårt påstående, anföra otaliga bestämda fakta från
gifna tillfällen, om vi ej trodde att detta allt för mycket
105

skulle, trötta läsaren. Men några ord i allmänhet torde-
dock vara oss tillåtna.

Vi ha en lång tid såsom uppmärksamma åhörare be-
vistat sammanträdena i deputerade kammaren.

Man kan knappast tänka sig ett ställe, der endrägten
är mindre än här eller der passionerna och partinitet oftare
leverera hvarandra bittra strider. Det är en tafla att se,
när t. ex. Paul de Gassagnac från sin plats ytterst på högra
sidans nedersta bänk vandrar upp på tribunen. Om förut
allt varit så lugnt och så stilla att man liknat centern vid
ett . slumrande vatten, går nu genom den vida hemicykeln
liksom en kall vindkåre, en af dessa förelöpande flägtar,
som båda att en storm är i annalkande. Ytan är icke
längre lugn. En orolig bidan förspörjes allestädes, hufvuden
och armar komma i rörelse; man utbyter korta reflexioner,
det uppstår ett buller, hvars orsak man kanske skulle finna
oförklarlig, om man icke kände till Cassagnacs egenskap af
permanent oväderscentrum, så snart han sätter foten på
talareplatsen.

Och då han sedan börjar tala, med sin sonora, något
skorrande stämma och hans mörka ögon hotande blicka
motståndarne till mötes, dröjer det icke länge förrän den
första blixten visar sig. Det faller, ett ord, bittert och så-
rande som en förgiftad pil, afskjuten från ett bakhåll, och
strax följer eruptionen. Hundra händer utsträckas, liksom
ville de strypa den oförsynte, af ilska darrande läppar ropa
lidelsefulla protester; presidenten ringer i sin klocka och
ger talaren första varningen, men strax derpå börjar upp-
trädet på nytt igen. Han får icke tala tio ord utan .att
afbrytas, men med en utomordentlig fyndighet och en grym
skoningslöshet vet han att straffa hvarje obstruktör han kan
anträffa på bar gerning eller som han anser värd sin hämd,
så att den slagne skummar af ursinne och man är osäker
om, huruvida det ej i nästa sekund skall komma till öppen
batalj. Inom kort gör hela kammaren intrycket af en sam-
106

ling deliranter, hvilka man anser sig behöfva kalla duscher
■eller solida tvångströjor för att bemästra.

Men nej, saken är enklare. Då talaren urladdat sig
allt sitt gift, känner han sig böjd att bestryka såren med
helande salva, och så improviserar han en vacker fras om
fransk storsinthet, fransk esprit, fransk tapperhet och alla
möjliga andra vackra saker, man kan säga om sig sjelf och
de sina i ett ögonblick af godt lynne ... Och nu är vinden
alldeles omvänd; nu applåderar en hvar och yttrar ' sitt
bifall med samma ifver, hvarmed han kort förut yttrat sin
harm. Orkanen är öfver; solen blickar åter fram mellan
skyarne.

Liknande roller spela i ölrigt flera af högerns med-
lemmar. Den satiriske biskop Freppel från Angers, hertig
de la Rochefoucauld-Bisaccia, representant för Sarthe, den
brutale, trångbröstade deputeraden för Cognac, mr Crenéo
•d’Ornano, samt, kanske mest af alla, den rike Vendée-ari-
stokraten Baudry-d’Asson, alla republikanernes bittra fien-
der. Men huru illa de än tilltyga sina vedersakare under
ordskiftet, äro de alltid säkra om applåder, blott de vilja
beqväma sig till några sockrade meningar om den franska
intelligensen och ett proklamerande af att Frankrike varit,
är och skall vara främst i alla tider.

Vid de under cleputeradevalsperioderna så vanliga po-
litiska mötena upprepas samma slags scener, men med den
förändringen att talarens vedersakare inskränka sig till att
tiga, då han rör vid dessa strängar, så att det blott är
hans medhållare, som få bestå bifallet.. I en så allvarsam
kasus som vid ett val, går det nämligen icke an att in-
stämma i hvad en förhatlig kandidat säger, äfven om man
i någon viss fråga tänker alldeles lika som han. Man kan
blott iakttaga en städad neutralitet, der oppositionen är
omöjlig, och redan det är vackert så, enär andarne vid
dylika tillfällen äro ytterst upprörda. Men man vet också
mycket väl, att den, som här tilläte sig att protestera, skulle
fått ett skymfligt: allemand! slungadt emot sig och säkert,
107

såsom konseqvens deraf, huden full med stryk. Vi tillåta
oss vara öfvertygade om, att den rôde municipalrädsleda-
moten mr Yves Guyot kunnat rädda sitt skinn vid det
stormiga uppträdet i Salle de Rivoli den 11 mars, om han
blott i tid hade börjat att smickra de uppretade murarne-
anarkisterne, i stället för att anklaga dem för hemligt för-
stånd med royalisterne.

Ty vi ha förut en gång varit med om slikt; vi ha
sett knutna anarkistnäfvar sjunka inför väl sagda granlåter
och vi ha sett hatets eld slockna i vildt glimmande blickar,
då öronen smektes af det hala smickrets ljufliga balsam.

Det var i Salle Pétrelle vid Rue Rochechouart en
kylig månskensqväll i våras. Herrar royalister hade in-
bjudit till ett diskussionsmöte eho det lyste att med dem
skifta ord, men både länge och väl fingo de vara moi en-
samma med sin vrede öfver republiken och sin öfvertygelse
att konungadömet allena var saliggörande; ty icke en enda
i det svagaste rödt skiftande get hade förirrat sig in ibland
alla de renulliga monarkiska fåren. Att det i längden blef
skäligen enformigt är klart nog; talarne skulle synbarligen
betalt för en smula opposition till uppblandning af de heta
applåder, hvilka skakade salens väggar, så snart de pligt-
trogne oratörerne uppdagat någon ny infami från de sty-
randes sida.

Omsider skulle de få sin önskan fyld i högsta måtto,
ty just som mr Adolphe Peieyre, deputerad för Gard, var
i färd med att moraliter hudflänga finansministern, den
beskedlige representanten för Paris’ första arrondissement,
numera senatorn, mr Tirard, bröt anarkiens hydra in i
salen. Och nu var det slut med endrägten, nu vankades
det motsägelser af hetaste slag. Diskussionen blef helt
enkelt omöjlig,- och under en hel timmes tid fördes ett så
infernaliskt larm som om tiotusen galningar plötsligt kom-
mit samman. Man talade med tecken, då man ville göra
sig förstådd, ty att göra sig hörd medels ord var absolut
omöjligt, och dessa tecken läto ana att den handgripliga
108

argumenteringen icke var långt borta, då en medborgare
visade sig på tribunen och genom sitt blotta uppträdande
åstadkom ett ögonblicks lugn.

Hade det varit en karl af vanligt slag, skulle detta
synbarligen varit omöjligt, men lyckan ville att den inter-
venerande hade utseendet för — — eller rättare emot sig.
Han var nämligen alldeles utomordentligt ful, en tung,
vanskaplig jätte, med ett ansigte som tycktes sammansatt
af en hop skarlakansröd, knölig potatis. Inför detta mon-
ster häpnade till och med anarkisterna, hvilka sjelfva långt
ifrån voro några kyrkenglar, och så uppstod den sällsamma
tystnad, hvaraf talaren skickligt begagnade sig. Han hade
berest hela verlden, meddelade han. I Italien kände han
hvarje stad, hvarje osteria; England syntes för honom som
en uppslagen bok; i Spanien kunde han taga sig fram i
kola mörkret; Belgien och Holland voro för honom det-
samma som Place de la Concorde; Ryssland hade han på
sina fem fingrar, Amerika likaledes; och hvad Tyskland
beträffar så skulle han med fri hand kunna teckna dess
karta på väggen der borta, utan att bedraga sig på den
minsta bergkulle, den tarfligaste lilla bäck. Man begrep
sålunda, att han sett åtskilligt i sina dagar och att de
flesta emot honom voro rena stympare. Nåväl, qvintessensen
af allt hvad han studerat och erfarit var, att intet folkslag
kunde mäta sig i intelligens med det franska, en intelligens
hvilken framblixtrade öfver allt och alltid och hvarpå det
här närvarande auditoriet gifvit och gaf så lysande bevis...

Och nu hade han knipit sin publik, nu höll han den
som i en patent-tång. Royalister och anarkister, hvilka
för en minut sedan syntes vilja äta upp hvarandra lefvande,
applåderade ursinnigt det smickrande odjuret, som ännu
länge och väl för dem brände det kostligaste rökverk de
hittills luktat. Han var en verklig virtuos i att säga falska
granlåter och visst är att om blod ej flöt den qvällen, så
var det hans förtjenst.	.
109

Vid läseårsafslutningar i lycéer och skolor sjunga fest-
talarne på samma melodi. Andra länder kunna visst vara
bra, derom är ju ingen fråga, men Frankrike är utan gen-
sägelse det bästa; andra folkslag kunna då och då röja ett
drag af genialitet, men hos fransmännen är snillet i per-
manens. Och de unge, till hvilka han nu vänder sig, de
äro värdige ättlingar af lysande fäder, icke sant? De skola
i sin tur gå främst i têten; verldens beundran skall i sin
ordning falla dem till som en laglig arfvedel.

Det är blott ett par månader sedan vi hörde konselj-
presidenten, mr Jules Ferry, hålla ett af sina vanliga nätta
tal, vid prisutdelningen efter den årliga Salongen. Konsten
var, om man skulle sätta tro till andemeningen i hans
vackra anförande, nästan utdöd i verlden och endast franskt
snille och fransk smak höll henne uppe. Här var för vår
tid dess gudavigda härd, såsom den fordom varit det .i
Greklands klassiska dalar, och då öfriga folkslags idealister
kände behof af att läska sig med en dryck ur den evigt
friska källan, komma de hit, först för att rena sin smak,
sedan för att såsom blygsamma lärjungar sätta sig vid de
stora mästarnes fötter och sist för att af dem lära skapan-
dets hemlighet. Hvar i hela verlden kunde man anordna
konstutställningar, som svarade mot dem i Paris? Ingen-
städes! Paris var högsätet och skulle förvisso alltid förblifva
det... Och frenetiska applåder skakade salens väggar. .

I de parisiska tidningarna florerar sjelfförgudningen i
makalös yppighet. För en äkta parisjournalist går hela
den öfriga verlden icke upp emot Paris. I allmänhet känner
han helt föga af hvad som ej slutes inom befästningsmu-
rarnes stengördel, och man får tidt och ofta bevitna de
befängdaste geografiska misstag, men detta hindrar icke att
han talar med en utomordentlig säkerhet. De förnämsta af
de stora bladens medarbetare äro visserligen beresta: de
ha varit i Rom — det hör nu till den estetiska uppfostrans
enklaste fordringar; de ha varit i Monaco, för att studera
passionerna vid gröna bordet; och de ha också ofta berest
110

Schweiz, efter som engelsmännen så mangrant bege sig dit,
sanit på hemvägen gjort turen längs Rhein, denna sköna
flod, hvars venstra strand borde vara uteslutande frans^.
Men häraf ha de alltid, synes det, medfört den lefvande
öfvertygelsen att Paris är bäst; och hvad' deras mindre
framstående yrkesbröder beträffar, så ha de i rikt mått
blifvit utrustade med en naiv tro, som låter dem förkasta
hvarje tilläfventyrs gryende tvifvel om att icke så är.

L’etranger, .det är bara småfnask emot Frankrike, lik-
som departementen äro föga att tala om bredvid Paris. Man
yttrar sig i hufvudstaden med en viss ringaktning om ces
pauvres gens de province, som hvarken hafva parisarnes
elegans eller verldsvana, och det oaktadt största delen af
parisarne räkna sitt ursprung från landet.

Herrar möbelsnickare i S:t Antoine t. ex. voro i sin
ordning bekajade med en utpräglad grad af egenkärlek,
hvilken dref dem till den ena striken, den ena framställ-
ningen om arbetslönens höjande efter den andra. Patro-
nerna gåfvo efter i det längsta, men detta ökade blott de
segrandes öfvermod och bekräftade deras tro, att de voro
de främsta i sitt yrke. Utlandets möbeltillverkning, hvad
värde hade den i sjelfva verket? De hade sett främlingarne
komma hit från jordklotets alla hörn och kanter, beundra
deras arbeten och köpa dem, oftast till mycket höga pris.
Deraf föddes hos dem den föreställningen, att de kunde
begära huru mycket de behagade, samt att utländingarne
under alla omständigheter skulle komma och lägga, sitt
guld för deras fötter, och till följd häraf spände de bågen
så högt att den var nära att brista. Då det blef patro-
nerne en ren omöjlighet att gå längre, nedlade de arbetet,
och så började denna stora strike, hvarom hela verlden en
tid talade. För att ej låta yrket helt och hållet dö bort
anstäldes tyska arbetare, hvilka hade mindre stora fordringar
och arbetade lika bra; men häraf uppglödgades hatet emot
grannarne på andra sidan Rhein allt mer och man sade,
att de kommo hit för att stjäla brödet ifrån landets egna
Ill

söner. Det är för öfrigt en allmän åsigt, som representeras
genom storartade föreningar och egna tidningsorgan samt
egna chauvinistiska och uppstyltade poeter.

Men ätervändom till våra vänner journalisterne. Huru
ofta ha de ej varierat det ljufliga temat: det är dock sjelfva
hin, hvad vi äro intelligenta! Hela verlden ser upp till oss
och dertill har den allt skäl.. . Men beundran för det
hela domineras alltid af det egna jaget eller den lilla clique,,
för hvilken man söker ställa sig sjelf som representant.

Hvem har icke hört talas om “le tout Paris“, denna
märkvärdiga falang, som proklamerar sig sjelf såsom crème
de la crème och som aldrig försummar att skyllra med sin
öfverlägsenhet? Inom gruppen finnas många spirituella kar-
lar, det är obestridligt, verkliga talanger, som öfverallt och
alltid skulle eröfra sin rangplats i samhället; men alla be-
ståndsdelarne äro icke så beskaffade. För att få vara en
atom i denna konglomeration är snillet icke oundgängligt;
man kan vackert gå in, om man är mycket rik. Der finnas
ock qvinnor, hvilka lysa främst såsom modestiftare och
hvilkas extravaganta toaletter gifva kronikörerne ämnen till
långa, med de delikataste detaljer späckade artiklar. Men
att dessa qvinnor äro några Cornelior, vågar ingen påstå.
Vore de det, skulle de säkert icke tränga sig fram bland
dessa opinionsfarsörer och ställa sig till exposition, hvar
helst de kunna hoppas att blifva sedda.

När en tout-Paris-journalist skildrar ett tillfälle af
anmärkningsvärdare slag, der hela falanger lyst genom. sin
närvaro, är han verkligen sublim. Vi voro der alla, säger
han, alla som betyda något inom societeten och som genom
snille, rikedom eller skönhet intaga- en position... Och så
namngifver han med samvetsgranhet en hvar, säger de fi-
naste komplimenter åt sina vänner, små myggiftdrypande
sottiser åt sina vedersakare, men förstår alltid att tournera
sina vackra fraser så, att allmänheten väl begriper att den
mest lysande i /aget, det är dock han sjelf och ingen annan.

*	*

*
112

Vi ha ofta nog med personliga vänner sökt diskutera
frågan om denna nationalfåfänga • och sökt bevisa att hon
hvilade antingen på en medfödd skumögdhet eller en brist
på vilja att se, men vi ha aldrig lyckats få någon att ta
reson. Och då vi gått in i detaljer och med de mest bin-
dande skäl i verlden bevisat, att det eller det dock var
bättre stäldt i ett annat land än här, ha vi mötts af svaret,
att det måhända var bättre så för folket i fråga, men att
för fransmännen det säkert ej lämpade sig. Då vi en gång
allt för ifrigt drifvit våra satser och vår interlokutris —
det var en genialisk och i öfrigt ovanligt klarseende qvinna
— kände marken vackla under fotterna och glödande och
passionerad proklamerade att alla franska fel vore bättre
än andra nationers förtjenster och dygder och vi tilläto oss
anmärka, att hon nu gick öfver på ett område, der vi en-
dast kunde bemöta henne med skämtets vapen, utropade
hon lidelsefullt, med flammande blickar och skälfvande
läppar: Ja, jag vet väl, att det icke är sant, men man
måste tänka så i alla fall!	.

*	*

■	*

Vi funno icke dessa ord löjliga; de gåfvo oss i stället
mycket att fundera på.

Hos oss i Sverige har man ett mycket användt ord-
språk, som säger att eget beröm luktar illa, och tillämp-
ningen häraf är, att man som en narr betraktar den, hvil-
ken vågar att yttra en god mening om sig sjelf. “Det skall
man öfverlemna åt andra“, påstår den öfverdrifna blygsam-
heten. Och så går man vanligtvis öfver i motsatt riktning
och plundrar sig sjelf på alla goda egenskaper, blott för
att hafva det nöjet att af annan hand åter få sig dem på-
klistrade. Men detta är utan gensägelse hyckleri af osmak-
ligaste slag.

Fransmännen såsom individer ha icke detta hyckleri
■och berätta gerna om sina egna goda egenskaper; att de
113

öfverdrifva dem är en sak för sig, liksom ock att de icke
känna till eller bry sig om att lära känna andras.

Och nu skulle vi vilja spörja, är denna national-
fåfänga i sjelfva verket en så förhatlig sak, är den ej må-
hända till och med nödvändig för att hålla fosterlandskär-
leken uppe?

Det finnes personer, som påstå att denna sistnämda
känsla är död inom svenska bröst. Vi tro det icke. Man
pekar på emigranterne, som. lemna hem och härd för att
kasta sig i äfventyrligheter och vådor i främmande land,
men detta är för oss intet bevis. Liksom vi ej tro, att de
stora folkvandringarne för sekler sedan orsakades blott af
lättsinne eller plundringsbegär, lika litet tro vi att emigra-
tionen är värd att fördömas eller att utvandraren förtjenar
stämplas som äreförgäten derför att han går ut att odla en
jord, hvilken ännu väntar på att gifva generationer näring.
Detta är en fråga, som icke affärdas med några ringaktande
fraser eller en tanklös förkastelsedom och hvilken i öfrigt
faller utom ramen för denna lilla uppsats.

När en stilla, varm sommarluft hvilar tung och tryc-
kande öfver ett enformigt landskap, blir sinnet dåsigt och
man känner sig nära att falla i sömn. På samma sätt är
det ock med nationerna. Det slappar deras nerver, om de
allt för länge få njuta frid och hvila, och då kan det någon
gång tyckas, som om fosterlandskärleken hölle på att dö
ut, så att man frågar sig sjelf, om ett blodsdop skall vara
nödvändigt, för att rycka upp detta folk ur försoffningen
och dvalan?

Vi tro det icke. Vi tro, att hvarje folk älskar sitt
land och alltid skall vara beredt att försvara det.

Svenskarne beskylla gerna hvar andra för att älska allt
utländskt samt att med ringaktning betrakta det, som är af
inhemskt ursprung, och sanningen att säga ser det ut, som
om detta påstående vore sant. Vi ha hört landsmän på
främlingars fråga: Sverige måtte vara ett mycket fattigt
och vanlottadt land? svara ett fegt: Ja, ty värr! och vi ha
Ur dagens Krönika. III, 3—4.	S
114

ock hört dem medgifva, att konsten, literaturen och allt,
som ger lifvet dess estetiska behag, hemma hos oss läge i
en beklaglig lägervall samt endast vore en svag reflex af
hvad som i de stora kulturländerna på dessa odlingsfält
grodde och mognade; med få ord, att vår kultur afklädt
ig all nationalitet. Vi ha alltid bekämpat denna åsigt och
vi skola städse vara färdiga att åter göra det, ty om än
Sverige går åt samma håll som de moderna strömningarna,
är det derför ej sagdt att en hvar hos oss blott är ett sim-
pelt eko, som upprepar hvad man förut sågt utanför våra
gränser.

De svenska konstnärerna intaga i snillets vida verld
en aktad plats, det kan man bättre se här än annorstädes,
och på vår literaturs under den senaste tiden något magra
fält skjuta ju dag efter dag nya och friska skott, som båda
en vacker framtida skörd. Allt detta är lif, kraftigt pulse-
rande lif och alls inga dödstecken. Och de mäktiga rörel-
selserna i de djupa leden — tyda de på sömn och dvala?
För visso nej! Må vara, att deras ursprung är något konst-
ladt och att en främmande kraft från första ögonblicket
gifvit impulsen, det är i sjelfva verket utan betydelse: ty
sjelfva faktum, eller att en rörelse kan taga sådant omfång
och sprida sig åt alla landsändar med så stor skyndsamhet,
visar tydligt att lifliga känslor alltjemt glöda på djupet och
att man i gamla Sverige, i händelse af fara och behof,
skulle i ymnighet finna ett virke, hvaraf man kunde slöjda
ett nödigt försvar. ■

Den braskande chauvinismen är icke värd stora sym-
patier, men den äkta fosterlandskärleken är det så mycket
mer. Och liksom den sig sjelf misstroende, klenmodige och
öfverdrifvet blyge mannen sällan lyckas i ett företag, så
skall ock en nation stanna efter, om den får till vana att
tänka ringa om sig sjelf. Hvem har ej sett en begåfvad,
rikt utrustad och med alla vetenskapliga och materiela
hjelpmedel utrustad person misslyckas, och huru som strax
115

derpå en okunnig och ytlig efterkommande med glans ge-
nomfört hans förfelade värf, blott derför att han trodde på
sig sjelf och käckt grep sig an, blott derför att hans sjelf-
känsla var starkare än alla hinder.

“Det går en • oro genom tiden“ och ingen vet, hvad
morgondagen kan komma att bära i sitt sköte. Allt manar
dock att bygga på sig sjelf och att af egen kraft draga all
den vinst, man bör och förmår. Vårt folk sofver icke, vi
se det dagligen, det är vaket och dess blod är varmt; och
den som sökte att bearbeta det och kunde göra detta med
tillbörlig kraft och ett af lefvande öfvertygelse ledt nit, skulle
måhända ha lätt att framkalla glädjande resultat. Men det
är endast i kritiska tider, de stora allt dominerande kraf-
terna framträda och sådan är lyckligtvis icke nu stunden
hos oss. Men alla de, som representera snillet och intelli-
gensen, som tala till folket på ett eller annat sätt, .måtte
de förstå att det nationella lifvet är vår dyrbaraste arfvedel,
att endast ur frihetens grund kunna odlingens blommor
uppspira; måtte de, med få ord, söka att bringa vår na-
tionalkänsla till nödig värmegrad, ty, som sagdt, sjelfför-
troende är under alla omständigheter önskvärd och för
stor undfall enhet för andra leder gerna till ringaktning för
sig sjelf.

När man höjer sig öfver dagens små frågor och till-
fälligheternas vindkast samt med stadig blick söker genom-
tränga framtidens förlåt, hvad önskar man då finna der
såsom slutmål? Oberoende, frihet och ljus!

Vi skulle icke vilja se något motsvarande fransmän-
nens nationalfåfänga bland vårt folk; men7vi skulle önska
att det stärkte sin sjelfkänsla. Det är ett värdigt mål att
arbeta på, I unge skalder och diktare, I konstnärer med
pensel och mejsel, och I kunnen det lätt, om I blott sjelfva
älsken ert land. Vårt folkliga lif bjuder eder på ämnen i
rikt mått. Då ny en morgon grytt och då lifvet böljar
genom massorna i mäktiga vågor, vänden då reflexen af
116

de lifgifvande strålarne emot denna jord, som när oss alla,
som måhända icke är så rik och slösande som man skulle
kunna önska, men der alltid friheten kan vara rotfäst,
värnad af en på sann sjelfaktning grundad ren kärlek för
fosterjorden.	■
En norrländsk lifsfråga.

En utmärkt nationalekonomisk författare (JBlanqui,
“Histoire de l’économie politique en Europe“) har genom
sina undersökningar gifvit upphof åt den till utseendet pa-
radoxa satsen, att den bästa lagstiftning är den, som
upphäfver en föregående lagstiftning. Huru underligt detta
än må låta, så kan det dock icke nekas, att satsen åtmin-
stone i enstaka fall visar sig vara fullkomligt riktig, då man
nämligen i stället för att lemna industrien åt sig sjelf, be-
svärat och oroat henne med en ändlös följd af reglemente-
ringar, som alla varit afsedda för hennes bästa, men alla
gjort henne en allvarsam skada, hvarför också de stora
kommersiela reformerna i vårt århundrade, t. ex. i England,
hufvudsakligen bestått i upphäfvande af en förderflig och
trakasserande lagstiftning. Reglementeringsifvern kan dock
ännu i våra dagar stundom drifvas ända derhän, att det,
i trots af de bästa afsigter, ser ut nästan som om meningen
vore att qväfva industrien och ruinera dess idkare. Det
är just ett sådant fall, vi här vilja söka att efter förmåga
belysa.

Slå vi nämligen upp Svensk författningssamling 1880,
nr 58, så mötas vi i Flottningsstadgan (af K. Maj:t i nåder
faststäld den 30 dec. 1880) af följande, enligt hvad man
förestält sig, välbetänkta föreskrift:

“Allt virke, som i allmän flottled framflottas, skall,
innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått afbark-
ning, der ej Konungens Befallningshafvande med afseende
å beskaffenheten af vattendraget och det fiske, som der-
118

städes idkas, samt öfriga förhållanden, som kunna på frå-
gan inverka, funnit skäligt att för hela flottleden eller viss
del deraf tillåta flottning af obarkadt virke, vare sig af alla
eller visst slag.“

Oaktadt det befintliga undantagsmedgifvandet, som i viss
mån förmildrar den drakoniska lagen, är emellertid denna
paragraf i sjelfva verket — enligt hvad vi i det följande
skola med fullgoda bevis styrka — ett beklagligt vitnesbörd
om de godtyckligt uppgjorda kammarteoriernas välde öfver
praktisk insigt och erfarenhet, för hvilka egenskaper de i
fråga varande svenska myndigheterna icke i detta fall vi-
sat önskvärd undfallenhet.

Förhållandet är nämligen det, att detta påbud grund-
lagts genom en i sina följder ödesdiger missuppfattning af
en praktisk fråga som gäller ingenting mindre än en årlig
förlust af minst 'åtskilliga hundra tusentals kronor, förlust
för staten, såväl som för den enskilde, och vinst för ingen.

Då vi nu ämna offentliggöra det väsentligaste af de
öfverraskande handlingarne i målet, hittills i handskrift
hvilande i civildepartementet och kammarkollegium, göra
vi början med fiskeriintendenten Widegrens officiela utlå-
tande i ämnet. För att omöjliggöra allt missförstånd, nöja
vi oss icke med utdrag ur detta ganska vidlyftiga doku-
ment, utan meddela detsamma in extenso, så mycket hellre
som det på visst sätt innehåller en historik i frågan samt
oupphörligt af myndigheterna åberopats såsom stöd för de-
ras eget beslut i det vigtiga ämnet.

Detta hans officiella utlåtande lyder som följer:

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium.

Sedan Iwnql. kollegwim i särskilda skrifvelser af den
14 sistlidne November 1876 infordrat mitt utlåtande beträf-
fande de besvär dels grosshandelsbolaget James Nickson &
C:ni m. fl. som idka flottning af timmer i Urnans oah Win-
dalselfven samt Umeåelfs vattensystem, dels By ske Aktie-
bolag m. fl. som idka flottning i Byske och Kågeelfven,
119

dels Burträsk socknemän m. fl, som idka flottning i Bick-
båelfs vattensystem^ dels Norsjö socknemän m. fl. som idka
flottning i Skellefteåelf, dels Höknäs sågverksbolag m. fl.
som idka flottning i Öseelf, dels Branfors aktiebolag m. fl.
som idka flottning i Abyelfl dels också slutligen Säfvars
sågverksegare, hvilka idka flottning i Säfvars elf hvar för
sig, samt kongl. kollegium anfört äfven Kongl. ALajds Be-
fallning shaf vandes i Vesterbottens län utslag den 8 novem-
ber 1875 angående förbud mot flottning af obarkadt timmer
i. här förut anförda vattendrag, hvilka alla äro belägna inom
Vesterbottens län, får jag äran beträffande samtlige dessa
besvär smål meddela följande:

Af handlingarne i omförmälte besvärsmål framgår:

a)	att, sedan vid de sammanträden med fiskedelegare,
som af Konungens Befallningshafvande höllos under sep-
tember månad 1870 å skilda orter inom länet i och för
uppgörande af sådana stadgar för fiskets bedrifvande, som
■omnämnas i 22 § af gällande nådiga fiskeristadga, flerta-
let tillstädeskomna fiskevattensegare uttalat den önskan att,
med fästadt afseende å den skada, som tillfogades synner-
ligast laxfisket i elfvarne genom flottning af obarkadt tim-
mer, föreskrift borde utsändas derom, att endast flottning
af barkadt timmer borde inom länet vara tillåten, samt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med anledning häraf
funnit sig föranlåten å särskildt utlysta sammanträden i
detta ämne höra så väl fiskedelegare, som vattenverks och
jordegare jemte de personer, som i vattendragen idka flott-
ning, hvarvid flertalet af länets kommuner uttalat sig för
den ifrågasatta föreskriftens utfärdande, så hade Konun-
gens Befallningshafvande på grund häraf genom utslag den
7 februari 1871 påbjudit, att såg och bygnadstimmer, som
inom länet flottades i vattendrag och sjöar, skulle, innan
det i vattendragen nedlades, vara barkadt, vid vite af 50
öre för hvarje timmer, som obarkadt för flottning nedfördes
i vattendrag ;

b)	att kongl. kammarkollegium, sedan flere särskilda
120

besvär öfver förutnämnda utslag blifvit anförda, och så väl
jag, som kongl. skogsstyrelsen blif vit i ärendet hörda, ge-
nom utslag den 12 september 1872 sig utlåtit att kongl.
kollegium icke fann de anförda besvären kunna verka än-
dring i 'landshöfdingcembetets förberörda utslag;

c)	att särskilda underdåniga besvär blifvit hos Kongl.
Maÿ.t anförda öfver kongl. kammarkollegii förberörda ut-
slag, öfver hvilka såväl kongl. skogsstyrelsen som jag af-
gifvit förnyade utlåtanden, i hvilket utlåtande jag, efter att
hafva framhållit behofvet af den öfverklagade föreskriftens
fastställande, hvad de största vattendragen beträffar, funnit
mig föranlåten framhålla att, då af besvär smål en fram-
ginge, det vissa vattendrag voro så obetydliga och förde så
liten vattenmassa att man svårligen i dem kunde framkalla
något afsevärdt fiske, äfven om endast barkadt timmer flot-
tades, man följaktligen borde låta den mindre industrien
vika for den större och för dessa vattendrag upprätta sär-
skilda flottningsreglementen i den ordning Kongl. JBrefvet
af den 8 april 1811 föreskrifver;

d)	att Kongl. KLaj:t, enär frågan, huruvida de som
inom Vesterbottens län idka flottning, böra vara underka-
stade skyldighet att, innan såg- och 'bygnadstimmer för
flottning i vattnet nedlägges, detsamma afbarka eller icke,
är beroende af särskilda förhållanden inom hvarje vatten-
drag eller sjö samt således icke kan pröfvas eller afgöras
förr än fullständig utredning härom åstadkommits, funnit
skäligt att jemlikt nådig resolution den 13 nov. 1874, med
undanrödjande af Kongl. Maj:ts B ef alining shafvandes och
kongl. kammarkollegii Öfverklagade beslut, visa ärendet åter
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, sedan för
hrarje särskildt vattendrag eller sjö vederbörande sakegare
lemnats tillfälle att sig yttra, samt erforderlig undersök-
ning rörande de på frågans bedömande inverkande omstän-
digheter egt rum, egde att, särskildt for hvarje vattendray
eller sjö i förevarande hänseende meddela erforderliga, lag-
likmätiga bestämmelser :
121

e)	att slutligen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesterbottens län, sedan å utlysta sammanträden sakegande
vid hvarje särskild elfs vattensystem blifvit i ärendet hörda
och uppgifter inhemtats såväl om flottningens storlek, som
de fisksorter och fisken, hvilka ännas i hvarje elf, genom
utslag den 8 november 1875 utfärdat den föreskrift om
barkning af allt det såg- och bygnadstimmer, som samtlige
elfvarnes vattensystemer må flottas, öfver hvilken föreskrift
förut angifne besvär nu hos kongl. kolleginm anföras.

Vid de ifråga varande besvärs skrifternas genomläsande
finner man, att klagandena i fråga om obehöfligheten för
fiskeriernas vård af den öfverklagade föreskriftens utfär-
dande egentligen icke anfört några andra skäl, än de som
förut blifvit andragna vid ärendets förra handläggning hos
kongl. kammarkollegium och Kongl. Maj:t och hvilka förut
i 2:ne särskilda utlåtanden blifvit af mig belysta och ve-
derlagda^. Ofverflödigt kunde derför visserligen vara, att

*	Dessa tvänne utlåtanden anse vi oss böra för fullständighetens slcull
meddela, ehuru de icke egentligen innehålla annat än hvad förf, här ofvan
upprepar. Det första af dessa hans utlåtanden förefinnes intaget i kammar-
kollegiums utslag af den 12 sept. 1872 och lyder som följer:

—	— ”att fiskeriintendenten Widegren i sitt afgifna utlåtande meddelat :
att det genom de sedan år 1864 vid Norrlands elf var verkstälda fiskeriunder-
sökningar blifvit till fullo ådagalagdt, att bark och affall af timmer så beläg-
rat de fleste lekplatserna i elfvarne, att laxen numera egde högst få fullt lämp-
liga sådana; att bark af timmer, nedsjunken till vattendragens botten, derstädes
icke ruttnade eller gåfve anledning till alstring af sådan vegetation eller djur-
verld, som kunde tjena ynglet till föda, men deremot lemnade skydd och göm-
ställe för de djurarter, som vore\ fiender till laxynglet och' laxrom; att de ter-
pentinhaltiga ämnen, som förnämligast från barkens kåda utspridas i vattnet,
förorsakade att fisk, synnerligast lax, skydde de orter, hvarest vattnet blifvit
med dylika ämnen bemängdt, samt att man trodde sig hafva utrönt, att dylikt
förskämdt vatten dödade laxens befruktade rom; att den bast, som affölle från
barkadt timmer, snart nog upplöste sig i vattnet och innan kort blefve liggande
bland buskar och gräs invid stränderna ; att, enligt uppgift från andra håll,
barkadt timmer lemnade värdefullare virke än obarkadt, och att förlusten i vir-
kesvärde, om densamma verkligen skulle inträffa af de skäl, som uppgåfvos,-
dessutom icke torde kunna undvikas, när, sksom klaganderna med, intyg visat,,
barken redan första året lemnade trädet, och flottningen för öfrigt måste fortgås-
122

jag nu ingår i någon ytterligare detalj granskning af dessa
skäl; men då en del klagande nu dels sökt anskaffa nya
bevis för förut anförda skäl, dels sökt framställa dessa
senare i en sådan dager, som tillförene måhända icke blif-
under två till tre år; att det just vore i de smärre, bifloderna, som laxöringen
och på vissa, ställen äfven laxen hade sina bästa lekplatser, i följd hvaraf det
vore af vigt, att dessa smärre elfvar ej gjordes olämpliga för sagde fiskarters
trefnad och förökande; att den befarade minskningen i barkadt timmers varu-
värde mycket väl kunde undvikas derigenom att de flottande på vårarne med-
förde timret till länsor i sjön, hvarest detsamma ej lopp fara att blifva lem-
nadt på det torra; att kostnaden för timrets barkning ej i Vesterbottens län
borde blifva större än på de ställen i Vermlands och Gefleborgs län, hvarest
måhända till lika mängd endast barkadt timmer flottades samt att flottning af
obarkadt timmer befunnits inom andra länder vara så skadlig för flskets bibe-
hållande att man, såsom inom Finland och Norge, hvilkas naturförhållanden
och fiskerier närmast liknade våra, för länge sedan funnit nödigt utfärda för-
bud mot flottning af obarkadt timmer(Se härom längre fram. Red.}

Let andra här i fråga varande anförandet af fiskeriintendenten Wide-
gren är befintligt i K. Maj:ts resolution af 13 nov. 1874- och lyder sålunda:

-	- —- ”fiskeriintendenten Widegren afgifvit yttrande i ämnet och dervid
hvad anginge de minsta af de vattendrag, som i besvärsmålen omnämdes, näm-
ligen Lalkarls- och Rathu-åar, Bureå samt det vatten, i hvilket Bäckfors såg-
verk drefve fiottning, i underdånighet anfört, att, ehuru af handlingarne fram-
ginge att äfven i dessa vattendrag laxöring, sik och öfriga i Norrland vanliga
insjöfiskar förekomme, men. likväl, med hänsyn till den ringa vattenmassa, som
i dem framrunne, de få lokaler för fiskarternas fortplantning och trefnad,
.som af timret lemnades oskadade, och de stora svårigheter att i dessa små vat-
ten utsätta fiskebragder, när timmer i mängd samtidigt skulle framdrifvas,
svårligen torde kunna i dem framkalla något af sevärdt fiske, äfven om endast
barkadt timmer dottades; hvadan och då sålunda fisket icke kunde i dessa smärre
vattendrag ega bestånd och upphjelpas på samma gång som flottning bedrefves,
den mindre vigtiga industrien naturligen borde vika för den större och för dessa
vatten, i den ordning nådiga bref vet af den 8 april 1811 föreskréfve, särskilda
författningsreglementen för hvart och ett uppgöras; men att, förutom ifråga
om nyssnämda smärre vattendrag, fiskeriintendenten på anförda skäl ansett den
■af Vår Befallningshafvande utfärdade och af eder (kammarkollegium) fast-
stälda bestämmelse om förbud mot flottning af obarkadt timmer inom. Vester-
bottens län vara af behofvet påkallad och böra tillämpas vid öfriga vattendrag
.inom länet, så framt icke fiskerierna der skulle allt mer och mer undergräfvas
■och frukterna i högst väsentlig mån förminskas af de åtgärder till fiskeriernas
Mpphjelpande, som under de sista åren blifvit vidtagna.”	.
123

vit tillräckligt belyst, anser jag mig dock böra, jemte det
jag får hänvisa till mina förut afgifna utlåtanden, ytter-
ligare skärskåda en del återupprepade ock framhållna åsig-
ter. Såsom stöd för sitt uttalade påstående derom att bark-
affall ej sjunker till botten och förstör lekplatserna, såsom
jag förut anfört, meddela nu Herrar James Dickson & C:ni
samt v. konsul L. G-las att de genom kaptenen och landt-
mätaren J. A. Linder låtit undersöka bottnen i Umeå-elf-
vens vattensystem utan att denne kunnat finna derstädes nå-
got barkafall. Granskar man emellertid förbemälda kap-
ten Linders intyg, så finner man, att han säger sig hafva
vid lågt vattenstånd besigtigat bottnens beskaffenhet uti en
del af Urnans och Vindalens vattendrag samt i Umeåelf,
äfvensom i Baggböle sågdam och dervid funnit att från
det timmer, som flottats i dessa elfvar under en lång följd
af år, har ingen bark stannat på fiodbotten, utan af agg-
vatten och vind drifvits mot stränderna o. s. v.

Till belysning af hvad värde detta intyg förtjenar,
tillåter jag mig endast framhålla:

att det for utrönande af bottnens beskaffenhet i ett
vattensystem icke är nog att besigtiga vid lågt vatten den-
samma på en.del ställen, utan att derför fordras en fort-
gående undersökning med draggningar och sådana s. k. bot-
tenskrapor, som vid fiskeri-undersökningar och zoologiska
forskningar användas ;

att der est kapten Linder användt dylika redskap på
sådana elfplatser, der bark vanligen samlas, och icke i såg-
dammar, hvarifrån den naturlig en måste' bortskaffas för
att icke förorsaka uppgrundning m. m., han otvifvelaktigt
kommit till samma resultat, som jag fierfaldiga gånger fun-
nit vid vattendrag, der fiottning af obarkadt timmer brukas,
att nämligen icke sällan äfven laxens, bästa lekplatser blif-
vit belamrade med massor af sjunken bark, läkten, sågspån
m. m. dylikt*, som gör dessa lekplatser olämpliga och mindre
användbara;

* Bevisningsskäl, som ej höra till saken — eftersom här blott är fråga
om bark — äro här af fiskeriintendenten använda.	Red. mm.
att jag på grund häraf och då Kapten Linder icke
på något tillfredsställande sätt utredt vidden af den af ho-
nom vidtagna besigtning m. m., finner jag hans intyg icke
kunna förtjena något af seende.

Samma klagande anföra vidare såsom stöd för sin
åsigt, att flottningen icke skadar fisket, utdrag såväl af fiske-
räkenskaperna vid JKatfors bruks fiske i Ljunga elf, som
äfven af flottchefens anteckningar om i denna elf rinder
åren 1866—1871 framfiottade virkesmängden, och hvilka
handlingar synas visa att, ehuru t immerflottningen i elf v en
ökats, detta oaktadt förenämde fiske förbättrats, samt an-
föra vidare ett syner ätts-utdrag, hvar af skulle kunna slutas
att redan år 1725 fisket vid vissa fisken i Ljungan var
mindre betydande än nu, oaktadt flottning sedermera oaf-
brutet fortgått. Härom får jag först anmärka, att den om-
ständigheten att Matfors fiske blifvit på senare tider bättre,
visst icke visar att flottningen varit oskadlig för fisket i
Ljunga-elf, ty först och främst kan förbättringen i Matfors
fisken härleda sig från flera orsaker, som ej hafva med
flottningen något sammanhang, såsom t. ex. inrättandet af
bättre fångstmetoder, nedläggandet af andra fisken, som förr
delat afkastningen med Matfors, borttagandet af hinderliga
fångst- och dambygnader, som tillförene skadligt inverkat
på fiskens vandringar m. m.; sedermera är att märka att
af den omständigheten att Mat fors fiske under den anförda
årstiden förbättrats, långt ifrån följer att en dylik förbätt-
ring inträffat vid samtlige fisken utefter vattendraget, ty
dessa kunna naturligen hafva blifvit försämrade i samma
mån som Matfors ökats, hvadan sålunda, samt då några
tillförlitliga statistiska uppgifter icke finnas öfver samtlige
fiskens afkastning i Ljunga elf under den anförda tidspe-
rioden, någon tillförlitlig slutsats om flottningens inverkan
på fisket der sammastädes lika litet kan från dessa utdrag
hemtas, som från det åberopade synerättsutdraget, hvaraf
endast framgår, att redan i början af 1700-talet en delfisken
gåfvo jemförelsevis liten afkastning och ledo skada af flott-
125

ning, utan att nämda handling'gifver tillräckligt stöd för
nödiga jemförelsers anställande mellan samtliga fiskens i
Ljunga elf afkastning förr och nu. Beträ fände den af
samma klagande framkastade antydan derom att den mängd
af s. k. skalanötfisken, som på senare tiden, jemlikt före-
hragta intyg, blifvit inrättade i skärgården och Umeå elfs
mynning, skulle vara rätta orsaken till fiskets aftagande
vid fångstställen uppe i sjelfva elfven, torde endast vara er-
forderligt att påpeka, att af den omständigheten att äfven
andra orsaker uppenbarligen bidragit till en del f skens för-
sämring, icke följer att flottning af obarkadt timmer rarit
oskadligt; men att af den mer än väl kända inverkan, som
flottning af obarkadt timmer måste utöfvå på elf varnas na-
turförhållanden, ovilkorligen framgår att en sådan flottning
nödvändigt måste inverka skadligt på fisket i hela vatten-
systemet, äfven om ett eller annat jemförelsevis mera för-
monligt beläget fiske der af under en viss tidperiod skulle
röna mindre märkbar inverkan. Beträfande det af v. kon-
suln L. G-las framkastade påstående derom att, då barken
lägrar sig på fiskena och hindrar fångsten, der ig enom skulle
förorsakas ett minskadt fiske och minskad sköfling af fisk-
tillgången, hvadan sålunda flottningen af obarkadt timmer
skulle verka till fiskets upphjelpande på samma sätt, som
de påbjudna fridygnen, erfordras endast att jag anmärker,
dels att fiskevattensegarne naturligen icke kunna vara be-
låtna att under tillåten tid blifva hindrade i sin fångst
genom bevisligen skadlig inverkan af det sätt, hvarpå fiott-
ning bedrifves, dels att den besparing i fiskfångst, som, på
sätt v. konsul L. G-las antydt, skulle uppkomma, långt ifrån
kan antagas motverka den skada på fisktillgångens ökande
inom vattendraget, som otvifvelaktigt uppkommer genom fiott-
ning af obarkadt timmer.

Med anledning der af att jag i mina föregående utlå-
tanden framhållit att flottning af obarkadt timmer skadar
fiskena derigenom att terpentinhaltiga ämnen upplösas i och
skämma vatten, som sålunda blifver mindre lämpligt för
126

yngel-zdkläclming och fiskë m. m., anföra nu sammanstäm-
mande Lycksele och Degerfors socknemän samt delvis äfven '
Klabhöle, Norfors och Sörfors byamän, Skellefteå sockne-
män m. fl. att ifrågavarande ämnen i mindre grad tillföras
vattendragen genom flottning af obarkadt, ' än barkadt tim-
mer, i ty att desamma urlakas ur barken, som sedan flyter
upp till stränderna; att det s. k. bastet eller saftrådarne,
som lossna från timret, långt mera skada fisket, än sjelfva
barken, emedan bastet ej flyter, utan lägrar sig på botten
äfvensom på flskverken.

Förutom hvad jag förut till belysning af dessa frå-
gor har anfört, får jag nu äran meddela, hvad jag under
förliden sommars förrättningsresor funnit ytterligare be-
kräftad!:

cc) att nämligen, enär kåda och dylika ämnen lika väl
finnas i sjelfva barken som i bastet, naturligen större por-
tion af dylika ämnen ovilkorligen måste tillföras vattendra-
get, när obarkade stockar flottas i detsamma, än när endast
barkadt virke, som blifvit frånhugget åtminstone en del kåd-
artade och terpentinhaltiga ämnen, framfor sias;

b)	att cbf det framkastade påståendet att kådhaltiga
ämnen ^ urlakas11 ur barken, framgår hela klagandenas bevis-
nings f örings oriktighet;

c)	att då vid barkens af huggning från ett trädi sko-
gen en stor del bast dervid medföljer och sålunda aldrig
hamnar i flottningsleden, och då bastet lika väl löser sig
från bark, som affaller från stockar i ett vattendrag, som
från sjelfva stockarne, häraf måste följa att genom flott-
ning af endast barkadt timmer vattendraget blifver långt
mindre bemängdt med bastaffall, än onu träden obarkade
nedsläppas i elfvarne. Vore ej så förhållandet att bastet
löste sig äfven från affallen bark, så skulle naturligen ifråga-
varande klagande, vid hvilkas vattensystemer hittills endast
obarkadt timmer flottats, icke kunna hafva erfarit någon
skada genom bastaffall, hvaröfver, såsom af handlingarne
framgår, klagan dock icke sällan försports.
127

Då af åvad jag här fond anfört och med stöd jemvaï
af hvad jag förut i ämnet andragit otvifvelaktigt framgår,
att flottning af obarkadt timmer nödvändigt i flera afseen-
den skadligt inverkar på fiskeriernas bestånd, torde kungl.
kollegium finna att ej heller de omständigheter, som nu se-
nast i besvärsskrifterna blifvit andragna, torde böra föran-
leda någon ändring i Kungl. Maj:ts B ef alining shafvandes
öfverklagade utslag, hvad sådana vattensystem beträffar, der
fisket kan ega bestånd och flottning äfven bedrifvas, samt
nödiga föreskrifter utfärdas såväl till skydd för det ena som
det andra intresset. .

Att till sådana vattensystemer otvifvelaktigt måste räk-
nas Umeå- och Skellefteåelfvarnes, är fullt påtagligt, men
i hvad mån detta kan vara fallet med en del af de mindre
vattendragen, som nämnas i besvärsskrifterna, derom lem-
na handlingarne icke tillräcklig upplysning och derom har
jag icke varit i tillfälle att verkställa de omfattande under-
sökningar, som måste föregå utfärdandet af nöjaktiga flott-
ningsreglementen. ‘ Med anledning häraf samt då jag icke
anser en nöjaktig sådan undersökning vara åvägabragt ge-
nom de upplysningar, som erhållits å de af Konungens Be-
fallningshafvande nu senast hållna sammanträden, och då
jag anser en dylik undersökning näppeligen böra af flskeri-
tjensteman, väg- och vattenbygnadsofficer, syner ätt samt om-
bud för kronan och fiskevattensegarne verkställas vid hvart
och ett af vissa mindre vattendrag, hvarom nu är fråga,
men om hvilka jag saknar den närmare kännedom, hvar för-
utom. jag icke är i tillfälle att yttra mig, huruvida det ut-
färdade förbudet är af omständigheterna betingadt eller ej,
finner jag mig icke kunna för närvarande afgifva något
fullständigare utlåtande beträffande de ifrågavarande be-
svär smålen, än det som framgår af hvad jag nu här of van
och förut i ämnet har yttrat. Stockholm den 9 Dec. 1877.

HJ. Wideren.
128

Ur den stora massan af besvärsskrifter i ämnet skola
vi nu utvälja några^ som synas oss bäst ådagalägga hal-
ten af fiskeriintendentens nu anförda utlåtande. Vi göra
början medelst följande i sak bevisande framställning af fir-
man James Dickson & C:o:

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Hos Eders Kongl. Maj:t få vi härmed i djupaste underdå-
nighet öfverklaga kammarkollegii bifogade, den 5 sistlidne februari
meddelade utslag angående barkning af timmer, som flottas i
Urnans och Vindelns vattendrag samt Umeå elf i Vesterbottens län.

Under förklaring att frågan huruvida de, som inom Vester-
bottens län idkade flottning borde vara underkastade skyldighet,
innan såg- och bygnadstimmer för flottning i vattnet nedlades,
att detsamma afbarka eller icke, vore beroende af de särskilda
förhållandena inom hvarje vattendrag eller sjö, samt således icke
kunde pröfvas och afgöras förr än fullständig utredning härom
åstadkommits, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig resolution den
13 september 1874, med undanrödjande af landshöfdingeembe-
tets och kammarkollegii i saken meddelade beslut, visat ärendet
åter till Konungens Befallningshafvande, som sedan vederbörande
sakegare lemnats tillfälle att sig yttra samt erforderlig undersök-
ning rörande de på frågans bedömande inverkande omständighe-
ter egt rum, hade att särskildt för hvarje vattendrag eller sjö
meddela laglikmätiga bestämmelser.

Redan förut hade Konungens Befallningshafvande vid ut-
lysta kommunalstämmor i ärendet låtit höra “ej mindre fiske-
delegare och fiskeidkare än ock vattenverks-, strand- och jord-
egare.“ Då detta likväl icke ansågs vara tillfyllest, hafva vi för
vår del icke kunnat finna annat, än att Eders Kongl. Majrts åbe-
ropade nådiga resolution rätteligen bort 'så förstås, att då denna
fråga tvifvelsutan afser “huruledes och med hvad vilkor flottnin-
gen må få utöfvas“ sådan noggrann undersökning bort ske, som
föreskrifves uti kongl. brefvet den 8 april och kammarkollegii
Cirkulär, den 7 maj 1811. Då nämda bref och cirkulär afser
skydd à ena sidan för de flottande, att de ej obehörigen hindras
eller med oskäliga afgifter betungas, men å den andra för strand-,
129

vattenverks- och fiskegare mot skada och förfång synes oss de-
samma här bort hafva vunnit tillämpning samt Konungens Be-
fallningshafvande, innan ärendet till slutlig pröfning upptagits,
bort remittera detsamma till häradssynerätt, samt afvakta dess
utredning och betänkande. Det kan nämligen icke vara likgiltigt
huru vida de flottande verksegarne skola betungas med de oerhörda
afgifter och förluster, som med barkningen måste vara förenade.
Enligt den uppgift; som uti Konungens Befallningshafvandes ut-
slag förekommer, flottas årligen i Umeå elf omkring 280,000 såg-
timmer och kostnaden för den påbjudna barkningen anses uppgå
till 15 à 25 öre per stock, hvilket senare belopp torde vara det,
som kommer sanningen närmast; men en afgift af 70,000 kronor
årligen är dock väl stor, för att utan betänkande läggas på en
industri, hvars betryggande utgör lifsvilkoret for odlingens fram-
steg och befolkningens trefnad i en landsdel med det läge och
de kulturförhållanden, sorii Umeådalen har att uppvisa. Om nu
för inrättandet af en den allra enklaste bygnad i eller invid
vattendraget syn och undersökning hålles, hade väl sådant ännu
hellre bort ske, då fråga uppstått om meddelandet af bestäm-
melser, hvilka, förutom det tvång, som lägges på de flottande,
alltid måste medföra förlust ej mindre för timmerleverantörer än
för sågverksegare.

Alla de omständigheter, hvilka Konungens Befallningshaf-
vande för det utfärdade påbudet åberopat, äro hittills obevisade
och tåla vid en väsentlig afprutning. Konungens Befallningshaf-
vande har också försigtigtvis begagnat ett uttryck, som, huru väl
valdt det än må vara, likväl lägger i dagen, att Konungens Be-
fallningshafvande icke varit fullt säker på sig angående befogen-
heten af de utfärdade föreskrifterna, såsom motiv för hvilka Ko ;
nungens Befallningshafvande icke gi^tat åberopa annat, än hvad
vid de å landskansliet och i Lyckselé hållna sammanträden blif-
vit “upplyst*. Det är dock härvid att märka, det hvad å veder-
delosidan “upplystes“ af oss 'till allra största delen bestreds.
hvadan upplysningarne icke hafva annat och högre värde än
förmodanden och lösligt framkastade uppgifter i allmänhet. På
sådant sätt vunna upplysningar • böra pröfvas med den yttersta

Ur dagens Krönika. III. 3—4.	9
130

försigtighet, allrahelst då fråga är att på dem grunda en skyldig
het, som årligen medför enorma kostnader. Finner, man då en
ledning i sunda förnuftet, bör denna ledning icke heller förka-
stas. Men huru k rono fogdar ne Gadds och Hamrins uppgift att
bark och annat affall från timmer vållar uppgrundningar tål vid
en närmare skärskådan inför detta förnuft, låter lätt tänka sig.
Uppgrundning kan naturligtvis icke ske på annat sätt än att vat-
tendragets botten allt mera höjer sig genom tillsats af nya ämnen;
men det vore högst intressant att erfara hvar, när eller huru
ofta man påträffat grund af bark och timmeraffall inom det vat-
’ tensystem, hvarom nu fråga är. I högsta grad förvånade öfver
denna vigtiga upplysning, som vid sammanträdena undgick vår
uppmärksamhet, men förekommer i Konungens Befallningshafvan-
des utslag, togo vi oss anledning låta genom opartisk person un-
dersöka förhållandet, och det af honom efter undersökningens
afslutande utfärdade bevis gifver vid handen, att någon af bark
eller timmeraffall förorsakad uppgrundning icke kunnat upptäckas.
Sunda förnuftet hade förut sagt oss, att barken flyter, och detta
omdöme har ej jäfvats af kapten Linders undersökning, hvaröfver
bévis finnes våra besvär hos kammarkollegium bilagdt.

Icke så litet anmärkningsvärdt förefaller oss ett yttrande af
fiskeriintendenten. Han yttrar nämligen att den bast, som af-
fölle från barkadt timmer, snart nog upplöste sig i vattnet
och innan kort blefve liggande vid stränderna bland buskar
och gräs. Af detta yttrande skulle man kunna draga hvarjehanda
slutsatser, den ena besynnerligare än den andra; men att ett
ämne, som löser sig i vatten, derefter kan blifva liggande vid
stränderna är för oss ofattligt. Är det vatten, i hvilket upplös-
ningsprocessen försiggått, rinnande, lärer det upplösta ämnet ej
få tillfälle att samla sig vid stränderna, utan tvingas medfölja den
framrinnande vattenmassan. Vi hafva påpekat detta yttrande så-
som bevis på den. opraktiska tanklöshet, hvarmed man gått till
väga vid afgifvandet af yttranden, i allvarliga och maktpåliggande
frågor samt derför att vi sett oss tvungna konstatera, att numera
aflidne fiskeriintendenten Widegren stundom gjort sig skyldig till
131

öfverdrifter, för hvilkas korrigerande det erfordrats endast vanligt
sundt förnuft.

Hafva nu dylika uppgifter och påståenden kunnat officielt
framställas, så må med skäl ifrågasättas, huruvida ärendet, innan
detsamma af Konungens Befallningshafvande slutligen pröfvades,
erhållit den fullständiga utredning, som uti Kongl. Maj:ts nå-
diga resolution den 13 September 1874 anbefalles. Kan det i
öfrigt anses vara tillfyllest, då det gäller en vigtig del af flott-
ningsregleringen uti ett vattensystem, som från kusten sträcker
sig öfver 40 mil- upp i landet och omfattar en yta af 200 qva-
dratmil eller måhända mera, att bygga ett så ödesdigert beslut på
hvad som muntligen kunnat yttras vid tvänne inom fyra väggar
hållna sammanträden?

Men af de åberopade yttrandena framgår; att icke allt, som
vid dessa sammanträden upplysts, varit eller kunnat vara så all-
deles tillförlitligt. Att hvarken erfarenhet eller vetenskap ännu
till fullo konstaterat behofvet eller ens nyttan af timmerbarknin-
gen, torde få anses ostridigt, och så länge detta behof ej är åda-
galagd!, synes det vara väl förhastadt att meddela dylika bestäm-
melser. Hväd specielt beträffar yttrandet att tillgången på värde-
fulla fiskearter under loppet af de sista tjugu åren betydligt min-
skats, är detta påstående icke enligt med verkliga förhållandet,
men väl tvärtom. Hade uppgiften innehållit, att lax och andra
ädlare fisksorter under senare åren endast sparsamt och till höga
priser varit att tillgå på Umeå stads torg, så skulle vi villigt
hafva medgifvit riktigheten af ett dylikt påstående under förkla-
ring derjemte, att det stegrade priset berott icke af minskning i
fiskeriernas afkastning, utan af den lifligare efterfrågan, som va-
ran rönt samtidigt dermed, att en förbättrad samfärdsel med de
södra orterna möjliggjort en storartad export af färsk lax, hvar-
igenom tillgången af denna vara för ortens egen förbrukning min-
skats och vid lifligare efterfrågan på platsen betingar högre pris
än förut. Detta glädjande förhållande hoppas vi Konungens Be-
fallningshafvande skall konstatera, då vi såsom gifvet antaga, att
Konungens Befallningshafvande har sig nogsamt bekant hithörande
förhållanden.
132

Antingen måste nu förevarande sak vara ett fiskeriärende
— och såsom sådant har Konungens Befallningshafvande hand-
lagt det, — eller ock är det ett flottningsärende och såsom så-
dant har det ej blifvit nöjaktigt utredt. . Visserligen har blifvit
antydt, att häradssynerätten den 28 juli. 1868 till förekommande
af skada å ängar och odlade lägenheter ansett barkning af flott-
ningsgods vara fördelaktig; men fråga om barkning af timret till
skydd för fiskerinäringen har så mycket mindre kunnat åfses som
frågan derom vid nämda tid ännu icke var väckt.

Med hvad vi här ofvan andragit anse vi oss hafva till fullo
ådagalagt, att den undersökning, som af Eders Kongl. Maj:t före-
skrifvits, icke blifvit verkstäld, hvadari ock det öfverklagade påbu-
det icke kan anses hvila på fullt objektiva grunder. Icke heller
kunna vi anse, att det stadgade vitet för hvarje obarkad stock
står i harmoni med 3 § i Kongl. Förordningen den 16 februari
1864 om strafflagens införande. Allt detta samt hvad vi redan
hos kammarkollegium anfört utgör ock skäl hvarför vi våga i
underdånighet yrka,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t med undanrödjande af myn-
digheternas öfverklagade utslag, visa ärendet åter till Konungens
Befallningshafvande för ny laglikmätig behandling.

Umeå den 29 Maj 1878.

James Dickson & C:o.

Och hvad svarade nu Kongl. Majestäts och rikets kam-
markollegium på denna slående bevisning? Jo, efter att
hafva hänvisat till fiskeriintendentens odödliga utlåtande,
heter det summariskt: “Kongl. kammarkollegium har låtit
handlingarne i detta mål sig föredragas, men finner klagan-
dena icke hafva anfört skäl, som kan verka ändring i öf-
verklagade utslaget.“

Det är emellertid icke blott enskilda personer och bo-
lag, som inkommit med besvärsskrifter rörande den förderf-
liga barkningslagen. Äfven hela socknar hafva låtit sig an-
geläget vara att få sin talan förd. Så är fallet med Lyck-
sele socken.

“Då det icke kan vara likgiltigt — skrifver deras fullmak-
133

tige i inlaga till k. maj:t — att en så vigtig näring, som skogs-
hushållningen är inom vår ort, skall beläggas med omkostnader,
hvilka. uppgå till tusentals kronor årligen, är det naturligt, att de
föreskrifter, som till dylika omkostnader gifva anledning, icke böra
meddelas annat än efter den noggrannaste 'pröfning af alla på
saken inverkande omständigheter, hvilkas pröfning .måste framför
allt vara opartisk. Efter vår underdåniga tanke böra stadganden
icke meddelas på grund af förutfattade meningar, stödjande sig
på sådanas lämplighet eller till och med nödvändighet på en ort,
men på en annan till följd af andra förhållanden olämpliga. Kongl.
brefvet den 8 april och Kammarkollegii cirkulär den 7 maj.
1811 bestämma, att landshöfdingarne, vid sig derom yppande
tvister, skola, efter förrättade undersökningar, föreskrifva vid hvilka
tider och med hvad vilkor flottning må utöfvas. Såvidt vi hafva
oss bekant, har någon tvist uti förevarande fall icke förekommit.
Af handlingarne inhemtas endast, att vid de sammanträden, som
på grund af 22 § fiskeristadgan hållits under år 1870, “nästan
enhälligt“ yttrats, att virke som flottades i vattendragen borde
barkas. Detta yttrande afsåg önskvärdheten utaf ett stadgande
till skydd för fisket och ängarne, men oförbarheten och de följ-
der, som deraf kunde uppstå, voro efter hvad vi kunna erinra
oss icke under öfverläggning.

Hvad beträffar den af landshöfdingen, till följd af Eders
Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 13 september 1874, hållna
undersökningen, inskränker sig denna dertill, att samtlige sakegare
från Lycksele, Stensele och Sorsele socknar varit kallade att in-
finna sig i tingshuset vid Lycksele kyrka den 2 oktober 1875,
för att i ämnet höras och meddela upplysningingar. Dessa upp-
lysningar måtte dock hafva varit obetydliga, då de uppfattats som
skett, ty vi tro att alla de närvarande voro emot förslaget, un-
dantagande kronoombudet, hvilkens yttrande finnes i utslaget in-
taget, Att hvar och en gerna lyssnar till så högt uppsatta män
som herrar landshöfdingar, hvilka man vill hoppas hafva all-
mänhetens väl i atanke, är lätt att tänka, men det har också
icke kunnat undgå anmärkas att, der stora och vigtiga frå*
134

gor äro å bane, det händer, att det allmänna bästa ej blir till-
godosedt.

Då frågan onekligen var af vigt, hvilket bäst visar sig af
den i utslaget verkstälda beräkningen öfver den kostnad, som
förslagets antagande skulle medföra, men någon brådska ej före-
fans, torde cjet anses mindre lämpligt att sammanträdet utsatts
till sådan tid å hösten, då för flertalet största svårighet skulle
uppstå att hörsamma kallelsen. Under den tid af året, då de i
sig sjelfva ytterst dåliga vägarna äro af regn nästan ofarbara, är
en resa mellan Lycksele kyrkoplats och de mera aflägsna delarna
af socknen eller häradet förenad med stora mödor, om den än
läter sig verkställas. Följden af att välja en sådan tidpunkt till
ett vigtigt sammanträdes hållande med allmogen är den att sätta
flertalet i valet mellan att anförtro sig åt en fullmäktig, hvilken
oftast icke eger förmåga att nog begripligt yttra sig och framhålla
förslagets nytta eller onytta, eller uteblifva. Hade sammanträdet
hållits vid början af 1876 eller samtidigt med Lycksele stormark-
nad, så hade det nu omförmälda, man och man emellan ofta
uttalade missnöje ej kunnat ifrågakomma.	.

Herr fiskeriintendentens uppgifter äro förtjenta af en när-
mare analys. Påståendet, att basten af barkadt timmer upplöser
sig i vattnet är, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, all-
deles grundfalskt. Tvärtom, denna bast, som är tyngre än vatt-
net, sjunker till bottnen, der den, hopad, slutligen skall hindra all
vegetation, som för fiskens trefnad är oundgänglig. Vidare upp-
gifves åtskilligt om de undersökningar, som under senare åren
skett angående fiskeriförhållandena i de Norrländska elfvarne; det
är ganska ledsamt, att intendenten i detta fall kommit till ett re-
sultat, som, enligt vår åsigt, är stridande mot befolkningens dag-
liga erfarenhet.

Tager man åter i betraktande skogsstyrelsens yttrande i frå-
gan, så ligger deri ett erkännande att flottningsgods som barkas,
icke till sina egenskaper förbättras. Någon afsevärd skada kan
det emellertid icke lida, om det kan utan uppehåll nedflyttas
till förbrukning sorten. Men helt annorlunda gestalter sig för-
135

hållandet, när sådant icke kan ske, hvilket inträffar vid snart
sagdt alla vattendrag inom Lappmarken. Der kan flottning be-
drifvas endast någon kort tid och det inträffar oftast att flottnin-
gen måste till följd af brist på vatten afbrytas. Det blifver nu
liggande å den alldeles eller i det närmaste vattenlösa bäckens
botten eller större vattendrags stränder, utsatt för sommarsolen.
Vore detta timmer barkadt, skulle det genom sommarvärmen snart
upptorka och erhålla sprickor, hvilka, sedan vattnet ånyo fått till-
träde, måste vidga sig och göra virket snart sagdt värdelöst till
annat än bränsle. Skadan blefve sålunda ganska “afsevärd“, ty
det är gifvet att timmer å de orter, der annan flottled än mindre
vattendrag icke finnes att tillgå, måste ställa sig så lågt i pris,
att det knapt betalar arbetskostnaden.

Vi vilja ej tvista om den kostnad, som af förslaget skulle
blifva en följd. Att den blifver ganska stor, upplyser emellertid
utslaget, trots den låga beräkningen. Men hvem drabbas af dessa
kostnader? Jo, naturligtvis skogsegaren, som får mindre betalt
för sin produkt. Verksegarcn kan det just göra detsamma, om
timret skall barkas eller icke. Han säger endast till skogsega-
ren: Du vet nu att jag riskerar böta 50 öre för hvarje stock,
som obarkad flottas i vattendraget; jag ser mig i följd häraf ur-
ståndsatt att köpa annat än barkadt timmer, i .anseende till den
stora procent utskottsvirke som tillskapas. Hvad vill man svara
härtill, då man är tvungen sälja sin utstämpling för att lefva?

Utslaget nämner icke när barkningen skall ske; det heter
blott att den skall verkställas innan virket får i flottled nedläggas.
Godt och väl; men för Lappmarken gäller att allt virke skall
utstämplas. Genom den allra minsta ovarsamhet vid barkningen
skulle stämpeln kunna förstöras, hvarefter godset är underkastadl
beslag, och afverkaren, om han ej händelsevis kan bevisa sin
oskuld, hemfaller under strafflagen. På dylikt sätt skall den lag-
lydigaste medborgare ganska- lätt* blifva genom en tjenares eller
legd arbetares vårdslöshet bragt i förderf. Saken är verkligen icke
att leka med och tål en mogen eftertanke. Dessutom hvar får
denna barkning ske? Hvar som helst, blott den skett före stoc-
136

kens nedläggande i vattendraget. Men hvem skall upplåta plats
till dylikt arbete?

Kronan eger inom Lappmarken stora skogar. Månne det
får antagas, att, vid försäljning af virke från kronans skogar, re-
vierförvaltaren kan stå till svars med att låta den afskalade bar-
ken qvarligga, för att .lemna skydd och tillflyktsort för en mängd
skadliga insekter, som i sin ordning skola verka störande på så
väl återväxt som redan stadgade träd?

Allt det arbete och alla de förluster, som af den påbjudna
timmerbarkningen måste härflyta, har ej blifvit taget i beräkning,
då påbudet utfärdades. Det skulle också vara mycket att i denna
sak tillägga, men af det redan sagda torde dock framgå, att ut-
redningen icke varit fullständig, att det resultat, hvartill man kom-
mit, sålunda hvilar på antaganden och upplysningar, i stället för
på hvad som bort vara styrkt och ådagalagdt.

Med skäl kan frågas: Äro de fördelar, hvilka man afsett
förskaffa fiskerinäringen, verkligen så stora, att för deras ernående
ett sådant stadgande bort framkomma. Vi tillåta oss besvara
frågan med den förklaringen, att, såvidt vi kunna finna, det ännu
icke blifvit ådagalagdt att den nytta fiskerinäringen deraf har är
större, än alla de uppoffringar, som med förslagets genomförande
måste vara en gifven följd.

Ingen, icke ens fiskeriidkarne sjelfva hafva skänkt förslaget
sitt understöd. Tvärtom torde det allmänna motstånd, förslaget
rönt, bevisa, att detsammas antagande fordrar en grundlig utred-
ning. Ådagalägges vid en sådan nödvändigheten och nyttan af
timrets barkning, välan! vi vilja då underkasta oss hvad det all-
männas väl kräfver; men intill dess böra vi vara förskonade från
påbud, hvars nytta ingen kan fatta, ej ens de, som deraf skulle
draga den förmenta fördelen.

På grund af hvad vi nu haft nåden anföra våga vi i un-
derdånighet yrka: 1	.

att Eders Kongl. Maj:t, med undanrödjande af myndigheter-
nas öfverklagade utslag, ville visa ärendet åter till Konungens
Befallningshafvande, som, sedan vederbörande sakegare lemnats
tillfälle att sig yttra, och erforderlig undersökning om de på sa-
137

ken inverkande omständigheter egt rum, må detsamma å nyo
pröfva och dermed lagligen förfara.

Lycksele den 27 juni 1878.

J. R. Granbom. •	.

å Lycksele socknemäns vägnar:
enligt fullmakt.“

Lika litet nu som förut kunde kammarkollegium finna
att klagandena anfört skäl, som voro i stånd att verka än-
dring i utslaget. Det blef vid det gamla: Fi sker iintenden-
ten har talat, honom hör er!

En annan klagande, bruksegaren L. Glas, tog sig nu
dristigheten påpeka att fiskeriintendenten Widegren afträdt
från den jordiska skådeplatsen, dermed antydande att det
kunde vara skäl att låta någon annan anställa noggrannare
undersökningar.

“I egenskap af numera blifven égaré till Säfvars bruks- och
sågverksegendom med derunder lydande hemman och lägenheter
— skrifver han — får jag i underdånighet anföra besvär öfver
kammarkollegii den .5 sistlidne februari meddelade utslag, hvar-
igenom kollegium faststält Konungens Befallningshafvandes i Ve-
sterbottens län den 8 november 1875 gifna utslag angående bark-
ning af timmer som flottas i Safvar vattendrag.

Konungens Befallningshafvande har grundat detta påbud
dels på hvad som blifvit vid ett i Säfvar gästgifvaregård den &
september 1875 hållet sammanträde “upplyst“, dels ock på det
utlåtande i frågan som blifvit af numera aflidne fiskeriintendenten
Hjalmar Widegren i lifstiden afgifvet. Men någon undersökning
af de på frågan inverkande omständigheter har ej af Konungens
Befallningshafvande vidtagits. Jag kan ej finna den skedda ut-
redningen fullständig och så tillfredsställande att derå kunnat med
laglig befogenhet grundas ett påbud om barkning af flottnings-
verket.	.

Att man vid sammanträdet inför Konungens Befallnings-
hafvande den 9 september icke underlåtit att ställa frågan i så
bjert dager som möjligt framgår bäst deraf, att man bland annat
framkommit med det påstående, att bark af sågtimmer, som flot-
138

tats i elfven, lagt sig på elfvens botten samt att vid elfvens ut-
lopp bankar deraf blifvit bildade. Ett sådant påstående innehål-
ler så uppenbar öfverdrift och ett så tydligt vanställande af lätt
undersökta förhållanden, att detsamma bort framkalla misstro mot
synemannens trovärdighet och föranleda en grundlig undersökning
af det .uppgifha faktum. En sådan undersökning synes ock hafva
varit så mycket hellre på sin plats som Eders Kongl. Maj:t ge-
nom resulution den 13 september 1874? återförvisat denna fråga
till Konungens Befallningshafvande, som, sedan sakegarne lemnats
tillfälle att sig yttra samt erforderlig undersökning egt rum, hade
att meddela nya laglikmätiga bestämmelser. _

Då Eders Kongl. Maj:t tydligt skilt mellan sakegarnes ytt-
randen och erforderlig undersökning, ligger det ock nära till hands
antaga, att med den påbjudna undersökningen afsetts skydd mot
förhastade och otillförlitliga uppgifter.

Att Säfvar vattendrag kunnat hänföras till sådana större
vattendrag, som ådragit sig fiskeriintendentens särskilda uppmärk-
samhet, är öfverraskande. Något nämnvärdt fiske har aldrig fun-
nits i detta vattendrag, som’ endast helt kort från utloppet kan
anses vara lämpligt som båtled i detta ords mest inskränkta be-
tydelse. Att fisket saknat allt värde, framgår deraf att någon
skattläggning deraf icke egt rum. Att återigen flottning af rå-
ämnen för det i Säfvar by belägna sågverket låtit sig verkställas,
beror till hufvudsakligaste del på de kostnader, som blifvit ned-
lagda på rensningar, dambygnader och stensprängningar, hvilka
kostnader uteslutande bestridts af Säfvar verksegare.

Hvad beträffar kostnaden för den ifrågasatta barkningen.
har densamma blifvit beräknad till 10 öre per timmer, men denna
beräkning är uppenbarligen för låg och felaktig samt bevisar in-
genting annat än att man velat förringa värdet af de med bark-
ningen förknippade kostnader och olägenheter under det man
samtidigt sökt på alla möjliga och omöjliga sätt framhålla förde-
larne deraf.

Då det emellertid icke tofde vara tillfyllest att Konungens
Befallningshafvande före frågans afgörande hållit ett sammanträde
med sakegarne på Säfvar gästgifvaregård, men deremot underlå-
139

tit anställa den af Eders Kongl. Maj:t anbefalda undersökning,
får under åberopande jemväl af livad hos kammarkollegium blif-
vit anfördt, jag härmed i underdånighet yrka, att Eders Kongl.
Maj:t med undanrödjande af myndigheternas nu öfverklagade ut-
slag, täcktes i nåder visa ärendet åter till Konungens Befallnings-
hafvande, som, sedan den anbefalda undersökningen i laga ord-
ning egt rum, må utan hinder af förra beslutet ärendet å nyo
pröfva och afgöra.	■	.

Umeå den 3 juni 1878.

Lars Glas/

Huru ihärdigt kammarkollegium vidhöll sina förut fat-
tade åsigter, anse vi oss böra ådagalägga genom ett något
utförligare utdrag. I sitt, afstyrkande utlåtande anförde kol-
legiet denna gång, att

vid det sammanträde, som, efter derom utfärdad kungörelse
den 9 september 1875 å Säfvar gästgifvaregård hållits inför Ko-
nungens Befallningshafvande i kronofogden J O. Hamrins när-
varo med fiske-, jord- och strandegare, äfvensom sågverksegare
och andra personer, som verkstälde flottning af skogsalster uti
Säfvar elf ined tillhörande vattendrag och sjöar, blifvit upplyst,
att skattebönderna vid elfven egde rätt till, fiske deri, att lax nu-
mera ej fångades i elfven, hvilket dock egt rum för omkring tjugu
år sedan: att fångsten af sik, gädda, aborre, id och lake under
de senare åren äfven förminskats; att bark af sågtimmer, som
flottades, lade sig dels å elfvens botten dels i större mångd å
stränderna af elfven, vid hvars utlopp bildats bankar deraf; all
för tvänne år sedan utsläpptes 25,000 laxyngel i elfven, hvarak
en del visat sig under året, att den bark, som lade sig å de låga
stränderna, gjorde skada äfven genom tramp för dess bortskaffande;
att elfven genomlöpte Båtsmarksträsken, Stora och Lilla Säfvar-
träsk, Lappsjön, Storrenträsk, Gäddträsken, Trehörningssjön och
Lossmen, i hvilka sjöar äfven fiske idkades, ehuru tillgången på
fisk minskats; att omkring 50,000 sågtimmer flottades i elfven
årligen, men intet bygnadstimmer samt att barkningskostnaden
antogs utgöra 10 öre per timmer; äfvensom kronofogden Ham-
rin å kronans vägnar yrkat, att förbud emot flottning i elfven
140

med tillhörande vattendrag af obarkadt timmer måtte utfärdas,
emedan barkaffallet. vållade skada så väl å det af skattebönderna
idkade fiske, som ock å deras vid elfven belägna egor och der-
jemte förorsakade uppgrundningar, i hvilket yrkande de närva-
rande jord- och hemmansegarne instämde; samt att Konungens
Befallningshafvande genom öfverklagade utslaget sig utlåtit att,
alldenstund, på sätt ofvan vore nämdt, ej allenast vid omför-
mälda sammanträde å Säfvar gästgifvaregård blifvit upplyst, att
bark från sågtimmer, som flottades, dels stannade i vattendraget
och dels lade sig å stränderna och på ängarne åstadkomme skada,
äfvensom att tillgången på fisk i elfven på senare tider förmin-
skats, utan ock fiskeriintendenten på anförda skäl ansett förbud
emot flottning af obarkadt timmer inom länet vara af behofvet
påkalladt och böra tillämpas, så framt ej fiskerierna der skulle
allt m‘er och mer undergräfvas och frukterna i högst väsentlig
mån förminskas af de åtgärder till fiskeriernas upphjelpande, som
under de sista åren blifvit vidtagna; för den skull och som Kongl.
skogsstyrelsen, jemte förklarande, att hufvudfrågan i förevarande
mål syntes röra kostnaden för verkställande af barkningen, ansett
densamma icke medföra någon afsevärd skada i afseende å tim-
rets beskaffenhet och dessutom underlätta virkesutdrifningen samt
minska svårigheten att särskilja timret efter sågverkens olika mär-
ken, samt i detta afseende för öfrigt förekomme, att sågtimmer
som under de senare åren flottats så väl i vattendrag uti flera
andra län, som ock i Vesterbottens län inom Wilhelmina och Do-
rothea socknar samt i Lögdeå och Lednå vattendrag, från hvilka
timret nedkomme till Hyngelsböle och* Olofsfors samt Rundvikens,
särskilda sågverk, varit barkadt, emedan sådant befunnits fördel-
aktigt inverka på timrets beskaffenhet och underlätta flottningen,
alltså och emedan vid ofvanberörda år 1875 hållna sammanträ-
den i särskilda delar af länet de menliga följderna för fiske i
allmänhet af obarkadt virkes framflottande blifvit af fiskeriidkarena
framhållna, pröfvade Konungens Befallningshafvande, som ansåge
barkningen vid ifrågavarande vattendrag kunna åstadkommas ' för
10 öre per timmer, skäligt stadga och förordna, att såg- och
bygnadstimmer, som flottades i Säfvars elf och ofvanberörde sjöar
141

och träsk, skulle innan det nedlades vara barkadt vid vite af fem-
tio öre för hvarje timmer, som obarkadt för nämda ändamål
dit nedfördes; deruti klaganderne sökt ändring, hvaröfver krono-
fogden Hamrin sig förklarat samt Konungens Befallningshafvande
och Kammar-Advokatsfiskals-Embetet med utlåtanden, äfvensom
fiskeriintendenten med yttrande inkommit; Gifvet i Stockholm den
5 februari 1878.“

Derpå kommer den stereotypa frasen:

“Kongl. kammarkollegium har låtit handlingarna i detta
mål sig föredragas, men finner klaganderne icke hafva anfört
skäl, som kan verka ändring i öfverklagade utslaget. Hvilket ve-
derbörande till efterrättelse länder.“

Vi hafva hittills hört större sågverksegare, holag och
socknar uttala sig i ämnet. Vi komma nu till masspetitio-
ner af enskilda. Sålunda skrifver en namngifven skara från,
Umeåtrakten :	'	.

“Undertecknade få härmed i djupaste underdånighet anföra
besvär öfver kammarkollegii den 5 sistlidne februari meddelade
utslag, angående barkning af sågtimmer, soip flottas uti Urnans
och Vindelens vattendrag samt Umeå elf.

Kollegium, som utan afseende lemnat våra klagomål öfver Läns-
styrelsens i Vesterbottens län i ämnet meddelade beslut, har såsom
motiv anfört att vi icke anfört skäl, som kunnat till ändring för-
anleda.

Väl möjligt, att vi icke så betonat vara skäl, som Kollegium
ansett önskvärdt, men vi hade trott att då anmärkning blifvit
gjord derom att den af Eders Konglig Majestät anbefalda un-
dersökning ej af Konungens Befallningshafvande föranstaltats in-
nan öfverklagade utslaget meddelades, hade ock denna omstän-
dighet allena varit tillräcklig att öfverändakasta hela beslutet.

Det torde nämligen böra observeras, att nu ifrågavarande
.ärende lagligen icke kunnat handläggas i den ordning fiskeristad-
gan föreskrifver. Hade Kollegium aktgifvit derpå, att här är fråga
om andras rätt än fiskeegarnes, så lider icke något tvihel, atl
142	‘

frågan erhållit en annan utgång. Ty om än fråga om timmer-
barkningen uppstått vid regleringen af fiskeriärendena, så är det
likväl höjdt öfver allt tvifvel, att den samma afser att inskränka
llottningsrätten i Umeå elfs vattensystem och detta till den grad
att man väl kan tänka sig den invändning framställas, att hela
förslaget afser att med oskäliga afgifter betunga flottningen efter
elfven. Eders Konglig Majestäts Nådiga Bref den 8 april 1811,
offentliggjordt genom kammarkollegii cirkulär den 7 maj samma
år, föreskrifver för dylika fall, att vid uppkommande tvister lands-
höfdingarne, efter förrättad undersökning å hvarje ställe samt ve-
, derbörandes hörande, böra genom utslag föreskrifva vid hvilka ti-
der, huruledes och med hvad vilkor flottningen må utöfvas. Det
kan således icke hafva varit nog dermed att Landshöfdingen hört
sakegarne, utan det hade enligt vårt förmenande varit hans lag-
liga skyldighet, innan frågan till slutlig pröfning företogs, att låta
verkställa tillförlitliga undersökningar, och detta sä mycket hellre
som frågan redan en gång blifvit af Eders Kongl. Majestät åter-
förvisad just till följd af den otillfredsställande utredningen i fråga,
rörande hvilken meningarne visst jcke varit odelade och flertalet
gått i den riktning att det ifrågasatta påbudet varit långt ifrån
nyttigt och nödvändigt.

Ett ärende af så omfattande och grannlaga natur som det
föreliggande hade också efter vårt förmenande, utan att lagstift-
ningen varit så tydlig som den i sjelfva verket är, varit väl för-
tjent af en fullständigare utredning, såvida nämligen man får an-
taga att dermed afsetts gagn för det allmänna. Ty föreskrifter
af denna art böra icke grundas på osäkra hypoteser utan måste,
så vida icke det dermed afsedda ändamål skall förfelas, hafva sin
grund i ostridiga sakförhållanden.

Vi kunna, ehuru saken ej synes alldeles direkt beröra oss,
likväl icke med likgiltighet åse, att en rörelse, som är af den vigt
för orten som trävarurörelsen, belastas med utgifter sådana som
de ifrågasatta, utan att dermed åsyftad fördel verkligen vinnes.
Ännu mindre kunna vi åtnöjas med påbudet, då såsom skäl der-
för åberopats fiskeriegarnes enhälligt uttalade önskan, ty dermed
hänger rätteligen så tillsammans, att förslaget icke utgått från
143

fiskeriegârne, utan, framstäldes vid det sammanträde, som i och
för fiskerinäringens ordnande 1870 hölls, af dåvarande landshöf-
dingen.

Att förslaget ej från fiskeriegarnes sida mötte motstånd är
sannt, men att detsamma biträddes är ett fullkomligt misstag, ty
vi voros då inkallade endast och allenast för att höras öfver ett
utarbetadt förslag till specielstadga för fiskerierna.

Åtskilliga af de i utslagen åberopade omständigheter äro af
beskaffenhet att tarfva en förklaring.

Så yttras att bark och affall från timmer vållar uppgrund-
ningar. Något sådant hafva vi dock aldrig kunnat iakttaga, utan
det säger sig sjelft att dylika affall, der det ej medföljer ström-
men, afsätter sig vid stränderna, der dessa äro lågt belägna.

Vidare yttras att fiskets afkastning förminskats; äfven detta
är ett fullkomligt misstag, som erfarenheten motsäger.

Slutligen säges, att flottning af obarkat timmer åstadkom-
mer skador. Sådana äro dock förenade med all slags timmer-
flottning och ersättas alltid.

De omständigheter, som för öfverklagade utslaget åberopa-
des, bero på de felaktiga upplysningar, till hvilka Konungens Be-
fallningshafvande lyssnat, men äro alldeles icke resultatet af en
samvetsgrann undersökning. Under dylika förhållanden måtte på-
budets befogenhet vara tvifvel underkastadt. Men så bör icke
vara händelsen.	.	•

På grund af hvad vi nu haft nåden anföra och då Konun-
gens Befallningshafvande hvarken genom ärendets remitterande
till häradssynerätt eller på annat sätt vidtagit någon den ringaste
undersökning af frågan, våga vi i djupaste underdånighet yrka,
det täcktes Eders Konglig Majestät vid undanrödjande af öfver-
klagade utslagen för andra gången visa ärendet åter .till Konglig
Majestäts Befallningshafvande för behandling i den ordning för-
fattningar och Eders Konglig Majestäts resolution den 13 No-
vember 1874 utstaka.

Umeå den 7 juni 1878.“

(Ett femtiotal underslcrifter.)
144

Fastän vederbörande myndigheter alltjemnt slagit döf-
örat till, hafva de i sina rättigheter kränkta icke tröttnat
att klaga. Märkligt är att se, i huru vexlande former samma
tema varieras: den bristande sakkunskapen i fiskeriin-
tendentens utlåtande med deraf härflytande orättvisa be-
handlingssätt.	'

“Undertecknade hemmans- och fiskeegare vid Skellefteå elf“
— så lyder en med sjuttiofyra underskrifter försedd inlaga —
“få härmed under edsförpligtelse till bevis meddela, att bark af
såg- och bygnadstimmer; som flottas i Skellefteå elf, icke i rin-
gaste mån skadar lax- och sikfisket eller laxens och sikens fortplant-
ning, samt att bark aldrig stannar på botten af elfven och att
icke det ringaste af bark finnes på laxens och sikens lekställen der
det är jemn strid ström och ren grusbotten blandad med små sten.“

Härvid är bifogadt följande märkliga intyg:

“Att Nils Petter Holmlund och Carl Gustaf Hansson i Med-
leby af Skellefteå socken, som underskrifvit förestående bevis, äro
den förre föreståndare för fiskodlingsanstalten i Medle och den
senare fiskeritillsyningsman, betygar. Skellefteå den .l juni 1878.

Ant. Marlcstedt.

Kommunalnämndens ordförande. “

Äro sålunda klagoskrifterna vexlande, så är deremot
kammarkollegiums utlåtande evigt enahanda: Nej, nej, nej,
Widegren ville det ej!, och så anser äfven K. Maj:t allan
rättfärdighet vara uppfyld.

Liksom vi våga föreställa oss att äfven de af våra lä-
.sare, som ej äro på något sätt parter i ämnet, med intresse
följt vår exposé af detta i högsta grad märkliga mål —
lika öfvertygade äro vi att de utanför saken stående skulle
tröttna om vj i vidsträcktare mån begagnade oss af den så
utomordentligt rikhaltiga tillgången på handlingar i målet.

.Vi skola derför nu blott ytterligare anföra följande
tvänne besvärsskrifter, som stå i sammanhang med nyss
anförda, under edlig förpligtelse afgifna intyg i rak strid
med Widegrens utlåtande.
145

1.

Undertecknade få härmed i djupaste underdånighet anföra
besvär öfver kammarkollegii den 5 sistlidne februari meddelade
utslag, hvarigenom kollegium lemnat utan afseende de besvär vi
Degerfors socknemän jemte andra anfört deröfver att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län påbjudit barkning
af det timmer, som finge flottas uti Urnans och Vindels vatten-
drag samt Umeå elf.

Såsom motiv för sitt beslut har kollegium yttrat, det kla-
ganderna icke anfört skäl, som kan verka ändring i öfverklagade
utslaget.	•

Om uti de anförda besvären icke nog starkt betonats de skäl,
som funnos till hands och kunnat åberopas mot det utfärdade på-
budet, berodde sådant icke deraf, att skälen i och för sig voro
svaga, utan derpå, att vi af lätt förklarligt undseende för en myn-
dighet, med hvilken vi hafva mycket att skaffa, ansågo oss böra
så hofsamt som möjligt gå till väga i denna fråga, rörande hvil-
ken vi hoppas, att herr landshöfdingen skulle inse sitt misstag,
då detsamma påpekades, och sjelf bidraga till ett önskvärdt beslut.

Ålagd att efter förutgången fullständig utredning fatta nytt
beslut, har länsstyrelsen, med åsidosättande af den i Eders Kongl.
Maj:ts nådiga resolution gifna tydliga och oförtydbara bestämmel-
sen, att utredningen skulle bestå dels i vederbörande sakegares
hörande, dels uti “erforderlig undersökning rörande de på frå-
gans bedömande inverkande omständigheter“, trott sig kunna
meddela det i fråga varande påbudet efter ett par utan vidare un-
dersökning hållna sammanträden, dertill vederbörande kallats “för
att höras, afgifva yttrande och meddela upplysningar.“ Någon
undersökning har aldrig skett, icke ens någon åtgärd derför vid-
tagits. Vi äro i tillfälle bifoga ett exemplar af den till samman-
trädena utfärdade kungörelse, intagen uti Umebladet för den 30
juli 1875. Uti denna kungörelse omnämnes alldeles riktigt den
procedur, som Eders Kongl. Maj:t föreskrifvit, och vi, som icke
kunnat ana annat än att det bort vara länsstyrelsen angeläget
att på ett noggrant sätt fullgöra de nådiga föreskrifterna, tilläto

Ur dagens Krönika. III. 3—4.	10	■
146

oss den förmodan, att fullständig undersökning skulle följa sedan
vederbörande lemnat sina yttranden och upplysningar samt att
dessa skulle läggas till grund för undersökningen. Naturligtvis
skulle vi, om vi kunnat förmoda annat, hafva påyrkat att ären-
det blifvit föremål för häradssynerätt.

Att Konungens Befallningshafvande underskattat vigten och
betydelsen af det påbud, som blifvit ifrågasatt, är alldeles uppen-
bart; men detta framgår tydligast af en jemförelse mellan ofvan-
nämda kungörelse och en annan kungörelse, förekommande på
andra spalten af åberopade Umebladet. Så hölls i Byske socken-
stuga sammanträde rörande timmerbarkningen den 31 augusti kl.
11 f. m. och samma dag kl. 1 e. m. rådplägning med kommu-
nalnämnd m. fl. o. s. v. eller med andra ord: Konungens Be-
fallningshafvande synes hafva på förhand bestämt att yttranderät-
ten vid sammanträdena skulle begränsas, eftersom till den talrika
befolkningens hörande blott anslogs i Byske två timmar, i Skel-
lefteå tre timmar*, i Richleå tre timmar, i Säfvar två timmar
och i Nordmaling tre timmar. Att ett sådant förfaringssätt kan
stå väl tillsammans med föreskriften om “erforderlig undersök-
ning rörande de på frågans bedömande inverkande omständighe-
ter“ tillåta vi oss så mycket hellre betvifla, som här gälde att
afgöra huruvida trävarurörelsen skulle åläggas kostnader, hvilka
det vattendrag nu öfverklagade utslaget afser, med all säkerhet
belöper sig till 70 à 80,000 kronor årligen och för hela länet,
utan fara för misstag, kan beräknas till en fjerdedels million. Vi

* Rörande mötet i Skellefteå sockenstuga är särskildt att märka
en vanstäld uppgift, hvarvid vederbörande lagt vigt. Det heter nämligen i
protokollet: ”hvarförutom hemmansegaren Berglund i Ursviken uppgaf, att bark
åtföljer timret ända ned till elfvens utlopp och der lägger sig.å botten; hvil-
ket kapten Markstedt äfven medgaf.” •

Verkliga förhållandet härvid är, att då Konungens Bef.-hdes utslag
om barkningsskyldigheten senare gången öfverklagades hos Kongl. Kammar-
kollegium, insändes äfven ett intyg derom, att Berglunds uttalade åsigt om
saken var, att en mängd bark åtföljde timret till de timmermagasin vid såg-
verken som voro belägna på ömse sidor om elfvens utlopp och att ”der tim-
ret blef liggande någon längre tid, någon mindre del bark vid stränderna
sjönk till botten,” och detta yttrande har blifvit så vanstäldt som här är visadt.
147

kunna ej frigöra oss från den tanken, att Konungens Befallnings-
hafvande med en allt utom prisvärd likgiltighet behandlat denna
fråga. Antager man, att med de hållna sammanträdena verkli-
gen afsetts att lemna samtliga sakegare tillfälle att yttra sig i äm-
net, måste vi såsom högst eget anse, att samtliga sakegare från
Umeå, Vännäs och Degerfors socknar blifvit inlysta till landskan-
sliet i Umeå, hvilket är så trångt, att ej ens femtedelen, knappast
tiondedelen af de kallade kunnat der inrymmas, om de äfven
gjort sig uppoffringen af en resa, som för många uppgått till 10
à 12 mil från hemmet. Icke heller lärer det få anses välbe-
tänkt att utlysa ett dylikt sammanträde till den 11 september,
då till följd af trängande landtmannaarbeten det allra största an-
talet af sakegare varit förhindrade att lemna sina hem samt blif-
vit satta i det obehagliga valet mellan att helt och hållet från
sammanträdet uteblifva eller ock låta sig genom ombud repre-
senteras. En under sådana förhållanden åvägabragt utredning af
frågan lärer för öfrigt kunna så mycket mindre anses tillfreds-
ställande, • som Eders Kongl. Maj:t, då ärendet förra gången åter-
förvisades, anbefalde ej allenast sakegarnes hörande, utan jemväl
erforderlig undersökning. Förra delen af befallningen har Ko-
nuhgens Befallningshafvande stält sig till efterrättelse, ehuru på
ett otillfredsställande sätt, men den senare delen eller undersök-
ningen har Konungens Befallningshafvande helt och hållet igno-
rerat. Något hinder synes ej heller hafva mött att hålla särskilda
sammanträden inom de olika kommunernas område.

Vi hafva ofvan antydt, att, enligt vårt förmenande, Konun-
gens Befallningshafvande underskattat frågans vigt ooh betydelse.
Att den likväl har sitt stora värde, tro vi oss äfven hafva visat,
då, enligt lindrig beräkning, kostnaden för nu i fråga varande vat-
tendrag komme att uppgå till 70 à 80,000 kronor för år. Men
hvem drabbas af dessa kostnader? Konungens Befallningshafvande
synes antaga, att de flottande,- som genom viten äro tvingade, skola
bekosta barkningen; men vi våga hysa en annan åsigt. Sågverks-
egaren, som hotas af vitet, nödgas naturligtvis söka skydd mot
detsamma, och detta skydd firmer han lättast, om han icke upp-
köper annat än barkadt virke. Det är således skogsegaren, som
148

får vidkännas kostnaden för barkningen, ty det är föga antagligt,
att verksegaren skall vilja genom förhöjdt pris för en försämrad
vara ersätta det i och för barkningen nödvändiga arbete. Skogs-
styrelsen, som i dylika fall torde få betraktas såsom auktoritet,
yttrar nämligen, att timret genom barkningen icke erhåller någon
“afsevärd skada“, hvilket yttrande torde kunna omskrifvas sålunda,
att det under inga förhållanden till sina egenskaper förbättras.
Om nu priset på en vara betingas af tillgång, efterfrågan ocb
varans beskaffenhet, så blifver uppenbart, att verksegarne ej skola
finna sig uti att betala högre pris för en vara, som har alla ut-
sigter att försämras. .

Äfven en annan sak torde böra observeras. Redan nu mö-
ter svårighet för staten att försälja de alster, som från kronopar-
ker utstämplas, och exempel saknas icke derpå, att på vissa trak-
ter flera års utstämpling står oafverkad. Anledningen härtill är
att vederbörande icke antagit de vid auktionen gjorda anbud,
hvilka ansetts allt för låga. Skall nu köparen af kronans virke
tillförbindas bekosta barkning, blifva naturligtvis anbuden så myc-
ket lägre, som kostnaden för den förut okända barkningen, och
då man måste antaga, att den en gång omfattade åsigten om
skogsvärdet bibehålies, komma anbuden på starkare skäl än förut
att förkastas. Härpå gör nu visserligen staten en förlust, hvilken
dock är jemförelsevis ringa, men den egentliga förlusten drabbar
befolkningen, som går miste om eljest påräknelig arbetsförtjenst
vid afverkningen. Att denna förlust eller minskning af arbetsför-
tjenst icke är obetydlig, torde bäst visa sig af erfarenheten från
nyss tilländagångna vinter.

Att fiskerinäringen genom flottning af obarkadt timmer
skulle lida sådant intrång och sådan skada, att deraf borde här-
ledas ett förbud mot dylik flottning, hafva vi aldrig hört omtalas
förrän genom fiskeriintendentens andragancle i ämnet. Tvärtom
hafva vi erfarit, att fångsten af lax och andra ädlare fisksorter
under de senare åren betydligt ökats. Hvad fiskeriintendenten
ordar om de sedan 1864 anstälda undersökningar rörande fiskeri-
förhållandena uti de norrländska elfvarne, torde vara allt för öf-
verdrifvet och tåla vid jemkning, ty det är uppenbart, att om en
149

noggrann och fullt vetenskaplig undersökning skett, resultatet deraf
icke kunnat utfalla i uppenbar strid mot förhållanden, dem man
dagligen har för ögonen.

På grund af hvad vi nu haft nåden anföra och då den fråga,
som utgör föremål för dessa besvär, är af allt för stor betydelse
att afgöras efter den knapphändiga och ofullständiga utredning,
som Konungens Befallningshafvande åstadkommit, få vi i under-
dånighet yrka, det täcktes Eders Kongl. Majjt med undanrödjande
af myndigheternas öfverklagade utslag, visa ärendet åter till Ko-
nungens Befallningshafvande, som, sedan fullständig undersökning
egt rum, må ega ärendet å nyo likmätigt pröfva.

Juni 1878.	(172 namn.)

2

I djupaste underdånighet få vi härmed öfverklaga bilagde
af kongl. kammarkollegium meddelade utslag, angående barkning
af timmer.

Till en början få vi i underdånighet hemställa, huruvida de
myndigheter, som i saken sig yttrat, kunna anses hafva varit be-
hörige att utfärda de vitesförbud, som utslaget omförmäler.

Frågan, huruvida obarkadt timmer, som flottas i elfvar och
mindre vattendrag, skadar fisket och det till sådan betydenhet,
att lagen måste träda emellan för att skydda fiskeriegares rätt,
torde enligt vår uppfattning, utgöra ett ämne, som bör vara före-
mål antingen för den lagstiftande maktens öfverläggning och be-
slut eller ock för lagskipningen i vanlig domstolsväg.

Någon bestämd lag i förevarande ärende synes oss icke före-
finnas, men om vi genom flottning af obarkadt timmer verkligen
gjort eller göra skada för fiskeriegare eller andra, så hemställa
vi underdånigst, huruvida icke en dylik skadeersättningsfråga un-
der alla förhållanden bör, då talan derom väckes, upptagas och
afgöras af vanlig domstol. Vi kunna sålunda icke anse oss öf-
vertygade derom, att administrativ myndighet i förevarande fall
varit behörig att döma i frågan, huru vida barkadt timmer, som
flottas i elfvar och mindre vattendrag, medför skada för fisket,
helst som någon enskild part i berörda hänseende icke emot oss
150

väckt något påstående utan endast vid sammanträde under år
1870 i fråga om öfverenskommelse angående vilkoren och sättet
för fiskets bedrifvande uttalat den åsigt, att virke, som flottades
i vattendrag, bör barkas.

Att meningarna i sjelfva saken kunna vara mycket delade,
bevisar sig bäst af Kongl. kammarkollegii härhos fogade utslag
angående barkning af timmer, som flottas i Kåge elf af Vester-
bottens län.

Jemväl anhålla vi underdånigst att få åberopa bilagde atte-
ster från en mängd hemmans- och fiskeriegare vid Skellefteå elf
äfvensom intyg derom, att Medle fiskodlingsanstalt i närheten af
Skellefteå elf icke tagit någon skada af obarkadt timmers flott-
ning i samma elf.	.

För öfrigt och då Eders Kongl. Maj:t under år 1874 åter-
förvisat saken för erforderlig undersökning rörande de på frågans
bedömande inverkande omständigheter, samt på det att för hvarje
särskildt vattendrag eller sjö vederbörande sakegare skulle lem-
nas tillfälle att sig yttra, men en sådan undersökning, för såvidt
den afser vattendragen eller sjöarna, oss veterligt, icke egt rum,
samt hvarken Jörns, Mala, Sorsele, Arjeploug's eller Arvids-
jaurs socknar, hvilka ligga vid vattendrag, som tillhöra Skellef-
teå elf, icke blifvit, för så vidt vi känna, i ärendet hörde, kunna
vi icke finna annat, än att ärendet icke blifvit fullständigt utredt,
och att fördenskull, om saken emot vår mening tillhör admini-
strativ myndighet, densamma bör ännu en gång till Konungens
Befallningshafvande återförvisas.

Till slut be vi i djupaste underdånighet att få fästa Eders
Kongl. Maj:t uppmärksamhet derå, att myndigheternas beslut,
derest detsamma fastställas, skulle djupt ingripa i sågverksindu-
strien och, så vidt vi förstå, helt och hållet tillintetgöra densamma
af det skäl, att sågverksegarne icke skulle kunna konkurrera med
exportörer af bjelkar och sparra^; att emellertid dylikt virke en-
dast inbringar för landet hälften af hvad sågadt virke tillför det-
samma; att, om sågverksrörelsen förstöres, en otalig mängd arbe-
tare utan tvifvel blifva sysslolösa och utarmade, samt att staten
151

och kommunen skola gå förlustige de rikliga kontributioner, som
sågverken nu betala.

På grund af livad vi sålunda och förut anfört, samt då den
bark, som under flottning lossnar från sågtimret, bevisligen ej läg-
ger sig på elfvarnes botten, få vi underdånigst yrka, att Eders
Kongl. Maj:t måtte upphäfva öfverklagade utslaget och antingen
förklara de myndigheter, som i saken dömt, hafva varit obehörige
att med frågan sig befatta, eller ock återförvisa ärendet för ny
behandling till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller ändtligen
ogilla det af myndigheterna stadgade vitesförbudet.

Den 28 juni 1878.

Norsjö socknemän och Skellefteå socknemän genom ombud.

Häruti instämma underdånigst

A. Markstedt & Söner.

Utan att alls fästa sig vid hvad klagandena anfört,
fälde nu K. Maj:t följande resolution.

Kongl. Maj:ts nådiga resolution* uppå de särskilda besvär
dels sågverksegarne A. Markstedt & Söner, dels Norsjö och Skel-
lefteå socknemän i und. anfört öfver K. Maj:ts och rikets kam-
markollegii den 5 sistlidne februari meddelade utslag angående
skyldighet att barka såg- och bygnadstimmer, som flottas i Skel-
lefteå elf inom Vesterbottens län; uti hvilket mål förekommit:

att, sedan vid de sammanträden med fiskedelegare, som af
K. M:ts Bfh:de i nämda län under september månad 1870 hål-
lits i skilda delar af länet, i och för åvägabringande af sådan öf-
verenskommelse angående vilkoren och sättet för fiskets bedrif-
vande, som omförmäles i 3 kap. 22 § af Kongl. fiskeristadgan
den 29 juni 1852, den åsigt nästan enhälligt yttrats, att virke,
■ som- flottades i vattendragen, borde barkas innan det dit nedför-
des, emedan erfarenheten ådagalagt _de menliga följderna, i syn-
nerhet för fiske efter lax, af att flotta obarkadt virke, samt K.
JM:ts Bfh:de af sådan anledning särskildt låtit vid utlysta kom-
munal- och sockenstämmor i ärendet böra ej mindre fiskedelegare

* Flera ungefär lika lydande resolutioner utfärdades samtidigt rörande
■andra klagande.
152

och fiskeriidkare, än ock vattenverks-, strand- och jordegare samt
andra personer, som idkade flottning i vattendrag och strömmar
hvarvid de flesta kommuner yrkat, att allt virke, som flottades i
sjöar och vattendrag, skulle barkas, innan det dit nedlades, hvar-
emot en del kommuner ansett barkningen af flottningsvirke icke
vara erforderlig, K. M:ts Bfh:de genom utlag den 7 februari 1871
förklarat, att som de menliga följderna för fisket af obarkadt vir-
kes flottande blifvit vid ofvannämda sammanträden vitsordade,,
samt en mängd jord- och strandegare vid ärendets föredragning
i allmän stämma jemväl fästat uppmärksamhet å den skada, som
affall af bark från flottningsvirke förorsakade å lågt belägna egor,.
hvilket förhållande vore allmänt kändt och mången gång öfver-
klagadt, alltså och emedan flertalet af länets kommuner yttrat
sig för bifall till förslaget angående omförmälda timmerbarkning,.
hvilken påtagligen skulle medföra fördel för fiskeidkare och strand-
egare vid de vattendrag, der virke flottades, samt så beskaffad
barkning af flottningsvirke med fördel verkstäldes i en del andra
län, pröfvade K. M:ts Bfh:de skäligt stadga och förordna, att såg-
och bygnadstimmer, som inom länet flottades i vattendrag och
sjöar, skulle, innan det dit nedlades, vara barkadt vid vite af 50
öre för hvarje timmer, som obarkadt för nämnda ändamål ned-
fördes i vattendrag eller sjö;

att, med anledning af häröfver hos kammarkollegiet anförda
särskilda besvär, bemälda kollegium, efter det utom öfrige veder-
börande jemväl fiskeriintendenten och skogsstyrelsen sig yttrat,
enligt utslag den 12 september 1872 ansett de anförda besvären
icke kunna verka ändring i K. M:ts Bfh:des ofvanberörda utslag;

. att, sedan särskilda und. besvär häröfver blifvit hos Kongl.
Maj:t anförda samt fiskeriintendenten och skogsstyrelsen förnyade
utlåtanden i ämnet afgifvit, Kongl. Maj:t medelst nådig resolution'
den 13 november 1874 förklarat, att enär frågan, huru vida de,,
som inom Vesterbottens län idkade flottning, borde vara under-
kastade skyldighet att, innan såg- och bygnadstimmer för flott-
ning i vattnet nedlades, detsamma afbarka eller icke, vore bero-
ende af de särskilda förhållandena inom hvarje vattendrag eller
sjö, samt således icke kunde pröfvas och afgöras, förrän full-
153

ständig utredning härom åstadkommits, Kongl. Maj:t funne godt
att, med undanrödjande af K. M:ts Bfh:de och kammarkollegiets
ofvannämda beslut, visa ärendet åter till K. M:ts Bfh:de, somy
sedan för hvarje vattendrag eller sjö vederbörande sakegare lem-
nats tillfälle att sig yttra samt erforderlig undersökning rörande
de på frågans bedömande inverkande omständigheter egt rumr
hade att särskildt för hvarje vattendrag eller sjö i förevar ande
hänseende meddela erforderliga laglikmätiga bestämmelser utan
hinder af förra beslutet;	■

att vid det sammanträde, som i följd häraf och efter derom
utfärdad kungörelse den 2 september 1875 i Skellefteå socken-
stuga hållits inför K. M:ts Bfh:de i kronofogden E. J. Sparrmans
närvaro med fiske-, jord- och strandegare äfvensom sågverks-
egare och andra personer, som idkade flottning af skogsalster uti
Skellefteå elf med dertill hörande vattendrag, blifvit upplyst: att
i Skellefteå elf ej funnes något kronofiske, men väl en mängd
skattefisken, tillhörande de byar, som lågo vid elfven emellan dess
utlopp och Krångforsen omkring fyra mil derifrån, för hvilka
fisken, der hufvudsakligast lax och sik fångades, skatt erlades till
kronan, hvarförutom i elfven fiskades laxöring, harr, aborre, gädda
och något ål ; att tillgången å lax och sik betydligt minskats un-
der de sista 10 à 15 åren; att barkaffall från sågtimmer till en
del stannade i elfven, men att största delen lade sig å stränderna
och förorsakade skada å de vid elfven belägna ängarne, i synner-
het som flottningen vissa år fortginge hela sommaren ; att strand-
egarne ej alltid erhöhe ersättning af de flottande för dylik skada;
att i Skellefteå elf och dertill hörande sjöarne Norsjö, Qvammarnr
Mensträsk, Långträsk, Bastuträsk och Månsträsk årligen flottades
i medeltal omkring 200,000 à 300,000 sågtimmer samt 30,000
à 40,000 sparrar och bjelkar, äfvensom omkring 200 bygnads-
timmer; samt att kostnaden för barkning af ett sågtimmer an-
sågs uppgå till omkring 20 öre, hvarefter kronofogden Sparrman,,
som upplyste att en stor del af stränderna kring elfvens öfre lopp,
voro af krononatur, å kronans vägnar yrkat, att barkning af såg-
och bygnadstimmer, som inom länet flottades uti i fråga varande-
elf, måtte påbjudas, enär utredt vore, att barkaffall af timmer
154

gjorde skada både å fisket i elfven och å egorna invid densamma,
samt de vid vattendragen belägna hemmanen blifvit vid deras
skattläggning beräknade till inkomst af fiske, hvilken inkomst i
följd af barkaffallet försämrats och förminskats;

att K' M:ts Bfh:de deruppå genom utslag den 8 november
1875 sig utlåtit, att alldenstund ej allenast vid omförmälda sam-
manträde i Skellefteå sockenstuga blifvit upplyst, att bark från
sågtimmer dels stannade i vattendraget och dels lade sig å strän-
derna och på ängarne åstadkomme skada * äfvensom att fångsten
af lax och annan fisk i elfven på senare åren betydligt minskats,
utan ock fiskeriintendenten på anförda skäl ansett förbud emot
flottning af obarkadt timmer inom Vesterbottens län vara af be-
hofvet påkalladt och böra tillämpas, så framt icke fiskerierna der
skulle allt mer och mer undergräfvas och frukterna i högst vä-
sentlig mån förminskas af de åtgärder till fiskeriernas upphjelpande,
som under de sista åren blifvit vidtagna; för den skull och som
skogsstyrelsen, jemte förklarande att hufvudfrågan i förevarande
mål syntes röra kostnaden för verkställande af barkningen, an-
sett densamma icke medföra någon afsevärd skada i afseende å
timrets beskaffenhet och dessutom underlätta virkesutdrifningen
och minska svårigheten att särskilja timret efter sågverkens olika
timmermärken, samt i detta afseende för öfrigt förekomme, att
sågtimmer, som under de senare åren flottats så väl i vattendrag
uti flera andra län, som ock i Vesterbottens län inom Wilhel-
mina och Dorothea socknar samt att i Lögdeå och Leduå vat-
tendrag, från hvilka timret nedkommer till Hyngelsböle, Olofsfors’
och Rundvikens särskilda sågverk, varit barkadt, emedan sådant
befunnits fördelaktigt inverka på timrets beskaffenhet och under-
lätta flottningen; alltså och emedan vid ofvanberörda år 1870
hållna sammanträden i särskilda delar af länet de menliga följ-
derna för fiske i allmänhet af obarkadt virkes flottande blifvit af
fiskeidkarne framhållna och de vid Skelleft.eå elf belägna hem-
man blifvit för fiske skattlagda, pröfvade K. M:ts Bfh:de, som an-
såge barkningen kunna åstadkommas för 14 à 20 öre per tim-

* Se i det föregående huru härmed rätteligen förhöll sig.
155

mer, skäligt stadga och förordna, att säg- och bygnadstimmer,
som inom länet flottades i Skellefteå elf med dess bifloder och
de sjöar, den genomlöpte, skulle innan det dit nedfördes, vara
barkadt vid vite af femtio öre för hvarje timmer, som obarkadt
för nämda ändamål dit nedfördes;

att särskilda besvär häröfver hos Kammarkollegiet anförts,
hvarvid den invändning framstälts, att sådan undersökning ej skulle
egt rum, som anbefalts i ofvanberörda nådiga resolution, enär
personer, boende vid de vattendrag och sjöar, som hade gemen-
skap med eller utlopp i Skellefteå elf inom Norrbottens län, ej
blifvit hörde; samt

att kammarkollegiet, efter det kronofogden Sparrman sig
förklarat samt K. M:ts Bfh:de och kammaradvokatfiskalsembetet
med utlåtanden äfvensom fiskeriintendenten med yttrapde till kol-
legiet inkommit, genom nu öfverklagade utslag af den 5 februari
detta år sig utlåtit, att hvad först anginge invändningen, att de
vid åtskilliga vattendrag, som stode i sammanhang med Skellef-
teå elf, men till en del sträckte sig äfven till Norrbottens län,
boende personer icke skulle blifvit i ärendet hörde, så enär så
väl vederbörande fiske-, jord- och strandegare, som sågverksegare
och andra personer, hvilka verkstälde flottning i vattendraget, blif-
vit genom utfärdade och i Vesterbottens läns kyrkor upplästa samt
i dess tidningar intagna kungörelser kallade till det sammanträde,
som K. M:ts Bfh:de den 2 september 1875 hållit i Skellefteå soc-
kenstuga, samt dessutom de personer, som idkade flottning i Skel-
lefteå elf inom sistnämda län, måste, oberoende af orten, hvar-
est de vore boende eller hvarifrån timret hemtades, vara under-
kastade de föreskrifter, som i afseende på timrets flottning pröf-
vades för samma län lämpliga, funne kollegiet berörda invändning,
som först blifvit derstädes framstäld, icke förtjena afseende, och
beträffande dereftßr hufvudsaken, att kollegiet funne de derstädes
klagande icke hafvg anfört skäl, som kunna verka ändring i K.
M:ts Bfh:des sist omförmälda utslag, uti hvilket kammarkollegiets
utslag ändring är vorden i und. sökt. Gifvet Stockholms Slott
den 19 juli 1878.

Kongl. Maj:t, som i nåder låtit dessa besvär sig föredragas,
156

finner skäl icke vara .anfördt, ledande till ändring i kammarkol-
legiets öfverklagade utslag. Hvilket vederbörande till underdånig
efterrättelse länder.

Under Hans Maj:ts
vår allernådigste konungs och herres frånvaro:
Dess tillförordnade Regering

Louis de G-eer.	G. Lagerstråle.

J.	W. von Otter.	Nils von Steyern.

G. A. Sjöcrona.

Efter denna resolution vidtog lagberedningen, som un-
der sina sessioner erhöll följande märkliga utlåtande från en
af våra mest framstående kännare af de norrländska för-
hållandena i föreliggande fall:

Åberopande det vördsamma yttrande, som jag har medunder-
skrifvit i Trävaruföreningens framställning angående förslag till
flottningslag *, ber jag beträffande bestämmelsen om barkning att
få afgifva särskildt yttrande.

Efter .min uppfattning förhåller sig med den tvungna bark-
ningen så, att då trävaruhandteringen i stort först uppstod i Norr-
land för omkring 50 år sedan, egde skogen ej något värde, på
samma gång som afsättningen i utlandet af våra trävaror vid den
tiden började blifva en gryende affär. Det kom derföre ej an på,
om man vid utforslandet af skogen stötte på svårigheter, man
satte sig öfver sådana bestämmelser, som att timret skulle afbar-
kas, man var redo till hvilken uppoffring som helst, endast man
kunde komma fram i vattendraget.

Att på den tiden Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i som-
liga län stadgade afbarkning, var ej att undra öfver, emedan alla
andra näringars målsmän satte sig upp emot trävaruutförseln
(jernverksegarne sågo deruti sin ruin); trävaruhandteringen var då
ej någon näring, under det dock Norrlands befolkning lefde på
fiske och boskapsskötsel efter vattendragens ostränder. Ej heller
var det vid den tiden, utom sjelfva kostnaden för barkningen,

* Ett utlåtande, dateradt 14 sept. 1878 och undeitecknadt af hrr
Oscar Dickson, J. E. Lithman, P. Wikström, F. Bünsow, H. R. Astrup och J.
E. Francke.
157

hvilken nu kan beräknas till 10 à 15 öre per stock, efter som
arbetsprisen ställa sig, någon förlust vid den tvungna barkningen.
I handteringens första uppkomst, ja, ända till för 10 à 20 år se-
dan, fördes ej virket ur stockâmes yttersidor till afsalu; affallet
gick då ända till 7 tums bredd, och det antingen kastades i haf-
vet, brändes upp eller förstördes på hvilket som helst billigast
möjliga sätt. Vid ett par verk gjorde man litet kol ur bakarne,
men det var endast en obetydlighet, som af affallet vid sågningen
på sådant vis kom till gagn.

Huru annorlunda ställa sig ej numera förhållandena här-
utinnan! Skogen har nu fått ett förr ej anadt värde, och för att
detta värde — för staten som för den enskilde — skall uppe-
hållas, måste man äfven söka taga reda på hvarje bit användbart
trä. Men så kan ej ske, då man tvingas att afbarka stockarne.
Efter någon tids flottning blir nämligen äfven furustockens ytter-
sida så skadad, att den ej kan användas till uppskärning af list,
stäfver m. m. utan med betydlig bortskäming. Äfven för kolbe-
redning af affallet är barkningen skadlig; de af flottningen genom-
dränkta, ihåliga bakarne lemna ej så närande kol, som då kol-
ningen kan ske ur bakar, som barken har skyddat under flottnin-
gen; och ej är det så, att kol är kol. Detta hvad furu beträffar.
Hvad åter gran angår, som utgör omkring 20 procent af Norr-
lands ■ träexport, så är barkningen högst förderflig. Det' lösa
granvirket spricker vid solstrålarnes första påverkan; då så stocken
kullrar rundt i vattendraget, tränger vattnet in i sprickorna och
efterlemnar, då stocken torkar, till att börja med, ett svart streck,
som efter hand går öfver.till röta. Det är derföre ej någon öf-
verdrift, då jag säger, att å gran, som flottats eu längre sträcka,
måste bortskäras 1 à 2 tum, för att man må kunna få godt
virke. Med beräkning af nutidens ungefärliga värden, lemnar den
flottade granen, i skogen intummad och betald för 12 tums och
2 kronors vörde, vid sågningen till följd af skada i flottningen
måhända ej utöfver 10 à 11 tums, för hvilka dimensioner värdet
i proportion blir respektive 1 krona och 1 krona och 50 öre.
Och det är klart, att om ej en sådan förlust äfventyrades, skulle
granskogen lemna dess égaré ett större värde. Jag har ofta hört
158

jernverksegare klaga öfver opålitlighet hos de gent emot skogskol
i öfrigt dock dryga ”sågverkskolen”, hvad värmehalten beträffar.
För min del är jag öfvertygad om att bakar af flottad gran lemna,
af ofvannämde orsak, högst usla kol, och jag vill fråga: till hvad
gagn vill man draga stambanan upp t. ex. till Ångermanelfven,
om ej för att tillgodogöra sågverksaffallet deruppe? Emellertid är
den hufvudsakligaste flottningen efter sagda vattendrag gran, och
vill man der tvinga sågverksegare till barkning, omintetgör man
äfven vilkoren för ej endast skogens största möjliga värde, utan
äfven kommunikationsleders uppkomst, i ty att jernverksegare na:
turligtvis skola endast till mycket nedsatt pris komma att köpa
Angermanelfvens grankol, om dessa äro tillverkade af barkade
stockar, och klart är, att en så föga värdefull vara ej tål vid stora
fraktkostnader.

Hvad nu åter angår flottningen kontra fisket, så bekänner
jag mig till den åsigten att flottningen, i allmänhet taget, ej mera
skadar fisket i Norrland än t. ex. ångbåtsfarten har skadat hafs-
fisket kring Norges kuster, men hvarom på sin tid fördes myc-
ket tal.

Om fiskets betydenhet gent emot trävaruhandteringen kan
jag åberopa Trävaruföreningens uttalande, beklagande, att jag för
de norrländska vattendragens vidkommande ej kan lemna någon
statistisk uppgift.

Hvad deremot ett vattendrag, nämligen Dalelfven, angår
dristar jag mig till att uttala det antagandet att hela inkomsten
af fisket der ej kan uppgå per år till mycket öfver 50,000 kro-
nor, och deraf cirka 4/s för lax på den sista halfva milen af elf-
vens lopp. Det har mycket talats om det aftagande fisket i Norr-
land; för min del tror jag ej derpå; talet härom kommer helt
enkelt af den växande och mera välmående befolkningens större
behof af födoämnen och deraf, att de förbättrade kommunika-
tionerna hafva förorsakat, att lax, som i början af århundradet
knappast var värd 10 öre pr 'S, numera betalas med 50 öre,
och hvilket väl borde mana till att égaré af fiskvatten borde an-
lägga fiskodlingar.

Om man nu i Dalelfven årligen skulle utsläppa 1,000,000
159

obarkade timmerstockar (de senare åren har flottats P/2 million),,
vågar jag påstå, att endast med vårfloden efter islossningen skulle
någon bark synas här och der efter vattendraget, och på fullt all-
var skall ingen med förhållandena bekant kunna påstå, att det
skulle skada fisket mera än de obarkade timmermassorna hafva
skadat fisket i de norr om Umeå liggande vattendragen, och hvar-
est man hittills ej har barkat timmer. Lika litet har jag hört
talas om att barken der har uppgrundat vattendragen. Ett fak-
tum är det i öfrigt att timmer efter ett års flottning ej släpper
barken i någon nämnvärd grad, och att cirka 9/10 Norrlandstimmer
gå ur bifloderna i stora vattendraget och cirka 2/3 af årets diif-
ning nå på året till bestämmelseorten; här' kan alltså ej blifva tal
om någon nämnvärd uppdämning af bark i vattendragen. Natur-
ligtvis kan jag ej gå i god för att det i Dalelfven årligen ej fi-
skas för öfver 50,000 kronor, men hvad som är säkert är, att
1,000,000 timmer efter Dalelfvens vattendrag kostar i afbarkning
i medeltal (under en gifven tidsrymd) åtminstone 100,000 kronor;
alltså -för att ”skydda” en näring på 50,000 kronor, årligen (d.
v. s. lemna ett illusoriskt skydd), skall man påtvinga en annan
näring en direkt uppoffring per år af 100,000 kronor. Jag med-
gifver, att dessa 100,000 kronor årligen skulle falla landtbefolk-
ningen till bästa; men — de tagas från de medborgare, som dock
i många fall äro och i en framtid väl blifva de största skogsegare
i Sverige, nemligen landtmännen. ’

Det har varit sagdt, att bark skulle lägga sig på elfbottnen
och göra bottnen osmaklig för fiskodlingen — den naturliga så
väl som den konstlade. Härvid skall jag upprepa, att all bark
går vid vårfloden utför vattendraget, men sjunker den, så sker
detta i det djupa vattnet emot en strandsluttning; ej går den fly-
tande barken upp emot de källor, dit fisken söker, då den lägger
sin rom och der fiskodlingsapparater läggas; fisken har ej sin lek-
plats i stora strömfåran efter • ett vattendrag.

På bottnen af de strida norrländska elfvarne är dessutom
en ständig omsättning, förorsakad af isbildningar, som till och
med förorsaka, att större stenblock flyttas ur sitt läge.

Det har varit sagdt, att i vattendrag flytande bark kan i
160

flodtid lägga sig på ängar. Jag bestrider ej, att så kan vara fallet,
men emedan de strida, stora Norrländska vattendragen, för att
kunna bestå, ega naturliga höga strandbäddar, äro ängarne på
-sidorna försvinnande arealer.

Deremot har jag ej hittills hört talas om hvad skada bark-
ningen gör i skogen, och jag tror der för, att skogafverkare ej hit-
tills haft någon synnerligen respekterad rätt.

Emellertid är barkning i skogen mycket menlig för skogens
återväxt. I de stora barkhögarne bilda sig stora maskmassor, som
mycket skada ungskogen. Visserligen borde barken och annat
affall efter timmerdrifningen uppbrännas, men af hänsyn till den
stora eldfaran dervid låter det sig icke göra. Med afseende på
bevarandet af skogskapitalet är det derföre ej af liten vigt, att
•barken icke får qvarligga i skogen, och är efter min åsigt detta
med hänsyn för landet vida mer att beakta än om något bark blefve
liggande efter vattendraget.

Jag har nu här sökt visa hvad som är till skada för det
allmänna, genom att påbjuda barkning, och skall slutligen påpeka
olägenheterna och fördelarne för sågverksegarne af barkning.

Först går det barkade timret lättare genom grunda vatten-
drag, ja, det är i flottrännor och grundare vatten förenadt med
stor svårighet att flotta obarkadt timmer, och derigenom fördyras
flottningen väsentligen; vidare går det barkade timret lättare fram
i sågramen och kostar ej i sågning så mycket som obarkadt, hvil-
ket, då mycket sand och grus lägger sig i barken, förstör mera
sågblad.

Det är derföre för en sågverksegare ej bara fördelar af att
låta timret nedgå obarkadt, men i de flesta fall, och säkerligen
ju större värde timret får, tror jag, att man skall besluta sig för
att ej låta timret framgå barkadt. Trädet skyddas, vare sig det
står på rot eller är i flottled, af barken; tanken på egen fördel
manar sågverksegarne till barkning, der det är nödigt, det vill
säga sågverksegarne skola besluta sig för barkning, om de skola
flotta timmer fram i grunda vattendrag, för att såmedelst skydda
sig emot en dyr flottning, men derigenom skyddas äfven de grunda
vattendragen för den befarade uppdämningen.
161

Hvad angår jernverksegares ställning till den tvungna bark-
ningen, så och då det klena för kolning bestämda timret har föga.
värde, anser jag, att tvungen barkning för flottadt koltimmer i
de flesta fall är liktydigt med att förbjuda flottning af dylikt tim-
mer — och naturligtvis kan mån ej mera stadga barkning för
.timmer, bestämdt för sågram, än för det som skall läggas i kolmila.

Jag tillåter mig derföre tillstyrka, att det i en blifvande flott-
ningslag för de Norrländska vattendragen ej måtte stadgas något
påbud om ovillkorlig barkning, utan att det öfverlemnas åt tim-
meregaren att göra detta, när han finner det med sin fördel för-
enligt och då ej någon skada sker andra näringar.

Stockholm den 17 September 1878.

11.	R. Astrup.

Att hänsyn tagits _ till detta motiverade yttrande, fram-
går af den förut af oss påpekade, under vissa förutsättnin-
gar inträdande förmildringen i flottningsstadgans stränga,
bestämmelser — men ett undantagsmedgifvande är icke här
tillfyllestgörande.

Emellertid har saken icke dött bort. Fastän Kongl.
författning i ämnet utfärdats i och med den förut anförda
flottningsstadgan af 1880, anse likväl icke sågverksegarne
möjligt att den i så hög grad orättvisa bestämmelsen verk-
ligen skulle förbli gällande. Bland motionerna vid Vester-
bottens landsting under år 1882 finna vi alltså följande
.skrifvelse.

Till Vesterbottens läns landsting:

Det torde icke för många af landstingets ledamöter vara
obekant de snart sagdt dagliga klagomål, som höras af den skog-
egande befolkningen inom länet, deröfver, att de, enligt nu gäl-
lande föreskrifter, äro skyldiga a/barka det virke, som de skola
afyttra innan de kunna få sälja detsamma. Och klagomål öf-
ver samma föreskrifter kunna med skäl framställas af de som
köpa virke af de skogegande inom länet, nämligen sågverksegarne ;
ty erfarenheten har visat, att en mängd afbarkadt sågtimmer sön-
derspricker till den grad, att bräder och plankor, som tillverkas
af sådant timmer, blifva utskott och således ej kunna afsättas till

. Ur dagens Krönika. III. 3-4.	11
162

utlandet annat än till priser, som knappast betäcka kostnaden för
• frakten; och detta af timmer, som obarkadt och således oskadadt
af solens och luftens direkta inverkan skulle hafva lemnat första
sort bräder och plankor.

Att frågan har en stor betydelse framgår oförtydbart deraf
bland annat, att den blifvit gjord till föremål vid senaste ut-
ställningen i Sundsvall, der, hvad jag här ofvan påstått om vir-
kets försäniring\ blifvit faktiskt bevisadt.

Under den strid, som inom länet pågått emellan myndighe-
ter och enskilda om denna fråga, har såsom hufvudargument
från de förras sida varit framhållet, att sågverksrörelsen éller flott-
ning af obarkadt sågtimmer skedde på bekostnad af fiskerinä-
ringen; på så sätt att fisken i elfvarne genom obarkadt virke för-
minskades genom att barken hade så belamrat fiskens lekstäl-
len, att laxen och siken numera hade endast få återstående att
' tillgå, samt att vattnet blefve så bemängdt med terpentin, att
dessa våra förnämsta fiskarter ej vidare trifvas deri. Huru pass
sanning som ligger i dessa hufvudpåståenden lemnar jag till lands-
tinget att besvara. För min del är jag genom gjorda undersök-
ningar förvissad om, att ingen som helst bark belamrat laxens
och sikens lekplatser åtminstone i Skellefteå elf; och torde för-
hållandet vara enahanda i länets öfriga elfvar.

Hvad åter beträffar, att terpentin skulle så bemänga vatt-
net i elfvarne att fisken ej trifves deri, så är detta en fantasi,
som endast kan tänkas af den uti kemien rent okunnige, enär
terpentin i. den form den förekommer i kalla vatten icke kan
blandas. Men om så vore, att vattnet i elfvarna kunde blandas
med terpentin, så veta ju alla med dessa förhållanden erfarne
män, att terpentin eller kåda i ett barrträd icke i någon nämn-
värd mängd spricker ut af detsamma, om det lägges i vattnet
obarkadt, och att om man vill framalstra kåda, så barkar man
barrträdet ettdera på rot stående eller sedan man fält detsamma,
då det ej kan misslyckas få fram till ytan af trädet så mycket
kåda och deri ingående terpentin som möjligt; hvaraf följer, att
barka timmer af barrskog, förrän det lägges i vattnet, är att
vinna ett mål alldeles motsatt det man i denna fråga eftersträfvat.
163

Då således hufvudmotiverna för barkningspåbudet icke, en-
ligt mitt förmenande, kunna ega bestånd inför en noggrann un-
dersökning, är jag böjd för att tro, att hufvudsakligaste skälet
varit något osynligt, men som nu genom den s. k. Norrbottens-
lagens tillämpning, äfven inom detta län, väl bör anses undanröjdt.

Beträffande strandegarens rätt och skydd för skada genom
flottning af vare sig barkadt eller obarkadt virke, så är ju deras
rätt fullkomligt skyddad genom nya vattenrättslagen.

Att frågan icke är af någon ringa betydelse torde bäst in-
ses om man beräknar, att under normala förhållanden minst två
millioner sågtimmer hvarje år flottas i länets elfvar, och man
derjemte beräknar kostnaden för barkningen så lågt som 10 öre
för hvarje stock, så är detta likväl en tribut af 200,000 kronor
årligen; och då den försämring som genom barkning förorsakas
å virket som barkas, med all säkerhet stiger till långt högre be-
lopp, så synes ju tydligt vara, att detta är en allt för kostsam
anordning för att gifva ett tvifvelaktigt skydd för en annan
näring.	’

Då emellertid Kongl. Maj:t och Riksdagen i nya vattenrätts-
lagen lemnat denna fråga till länsstyrelsernas närmande bestäm-
mande inom sina respektive län, och jag är förvissad om att vårt
läns styrelse icke skall vägra att gå landstingets, skogsegare och
industriidkares önskan tillmötes i denna för vårt län så vigtiga
fråga, vågar jag härmed vördsamt föreslå:

att landstinget beslutar till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i . länet aflåta en skrifvelse i ämnet, med vördsam anhållan, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande täcktes genom kommunalstäm-’
mor, eller på annat lämpligt sätt, höra länets invånare om och
i hvilka elfvar, åar, bäckar och sjöar eller med andra ord flod-
områden, länets invånare önska eller påyrka befrielse för bark-
ning af virke, som flottas i allmän flottled, samt att der så
mera allmänt påyrkas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande täcktes
bevilja befrielse från skyldigheten att barka virke, som flottas löst
i allmän flottled.

Skellefteå den 31 augusti 1882.

,	Ant. Markstedt.
164

Vidare förtjenar anföras, livad en insändare yttrar i
tidningen Vesterbotten (för den 16 jan. 1883).

“Om man haft ett protokoll“ — heter det här ■— “upp-
tagande hvad under diskussionen i barkningsfrågan i landstinget
anfördes, skulle detsamma vara af icke ringa värde. Man fick
ock höra ord och inga visor. Och kan man säga, att landstin-
get är en någorlunda sann representation för ett län, då kan man
ock säga, att Vesterbottens län icke vill hafva barkningspåbudet
och att länet bjudit verkliga skäl för billigheten af sin önskan i
detta hänseende. Det säges visserligen från ett annat håll, att
de af skogsstyrelsen och fiskeriintendenten afgifna embetsutlåtan-
den äro af den beskaffenhet, att de icke kunna jäfvas hvarken
af några års erfarenhet om saken, “eller af någon annan än den,
som blindt tror på sågverksrörelsens allena saliggörande verkan
för orten“. Men vi tro dock, att landstinget, då det underskat-
tade dessa embetsutlåtanden och trodde sig bättre inse länets
sanna nytta än nämda myndigheter, icke bör bedömas så strängt.
Landstinget förmodade, att den skogsegande befolkningen, såg-
verksindustriens målsmän och skogstjenstemännen i orten, lika väl
insågo med barkningen sammanhängande frågor som skogsstyrel-
sen samt att länets fiskeegare och fiskare hade lika stor insigt
om hvad för fisket vore skadligt som fiskeriintendenten. Kam-
marteorier äro nämligen i slika mål af betydligt mindre värde
än erfarenheten.

Hvad anförts derom, att vid ett sågverk i södra delen af
länet verkets förvaltare funnit “barkningen fördelaktigt inverka på
timrets beskaffenhet och underlätta flottningen“, så behöfvei? detta
sina kommentarier. Det är nämligen skilnad på barkningssätt.
Om man tillsporde samma förvaltare, huruvida det fördelaktigt
inverkar på grantimrets beskaffenhet att fullständigt barka det,
torde det vara ovisst om härtill erhölles jakande svar. Män torde
i stället erhålla den upplysning, att med barkning i detta hänse-
ende förstås timrets “randning“ eller barkens afskalande grundt
i vissa ränder utefter stockens längd. Är detta den barkning,
som föreskrifvits, då kan samma svar som det ofvan citerade
lemnas af förvaltarne vid alla länets sågverk och allt vore väl,
165

blott vederbörande gillade barkningsmetoden. Förutom vid de
vattendrag här i länet,, der denna metod gillas, liar den natur-
ligtvis blifvit gillad vid de vattendrag, der barkningen blifvit in-
förd af de flottande sjelfva, och der ingen annan egt kontrollera
påbudets efterlefvande.

Men skulle bemälde förvaltare* påstå, att verklig barkning
vore nyttig för grantimmer, då bör man uppställa hans påstående
å ena sidan, och den aktade firman Axell & C:is utställning i
Sundsvall sistlidne sommar af barkadt grantimmer å andra sidan.
Vid gjorda försök och noggranna beräkningar hade det visat sig,
förmenar firman, att genom grantimrets barkning skedde så stor
skada å timret, att tillverkningen förlorade i värde lika mycket
som timret kostade på rot.

Att Konungens Befallningshafvande nu, sedan lagstiftning i
ämnet tillkommit^ lemnat det svar på landstingets framställning
som skett, var att vänta. Det var nämligen icke i rätt form frå-
gan kom till Konungens Befallningshafvandes pröfning. Men än-
damålet med motionen blef möjligen ändå till en del vunnet.
Man fick veta länets åsigt i frågan och det torde nog på högsta
ort icke vara af så ringa betydelse hvad landstinget i denna del
anser vara rätt, synnerligast som man der sett, att Vesterboftens
läns landsting, då det gält, visat sig synnerligt mån dm länets
näringar. “

Så långt tidningen Vesterbotten. Dess uttalade för-
hoppning att frågan skall ådraga sig uppmärksamhet på hö-
gre ort, fastän Kon:s Befihde icke nu kunde upptaga saken
till pröfning — denna förhoppning skall säkert icke gå i
qvaf. Det är väl nämligen otänkbart att en upplyst rege-
ring skulle vilja fortfarande, tvinga de stackars nybyggarne
och andra med dem likstälda skogsegare ‘att, så att säga, gnaga
barken af det timmer de nödgas afyttra för att kunna exi-
stera i det karga klimatet.' Det är väl vidare otänkbart att
regeringen icke skulle vilja rädda de många millioner kro-
nor, som i tidernas längd minska nationens tillgångar ge-
nom solens och luftens direkta inverkan på det barkade
166

virket*. Och det är omöjligt att ej omsider det enda
radikala botemedlet — en oförnuftig lagparagrafs upp-
häfvande — skall komma att släcka den rättmätiga harm,
som i närvarande tid existerar så väl hos de i saken di-
rekt intresserade, som ock hos en mängd utanför stående,
hvilka tydligen inse det obefogade uti ifrågavarande be-
stämmelse.

Men — invänder möjligen någon — för att upphäfva
den kraft och verkan, som ligger i fiskeriintendenten Wi-
degrens officiela utlåtande, torde dock vara af nöden att
någon annan vetenskapsman yttrar sig i frågan. Nå väl,
vi hafva ett sådant omdöme att tillgå, hvilket icke torde
jäfvas, så mycket mindre som ett utlåtande af en entomo-
log här torde vara af större vigt för frågans rätta bedö-
mande, än hvad en blott fiskkännare haft att säga, efter
som det nämligen gäller att angifva de vilkor, under hvilka
fiskynglet bör kunna existera. Detta nya utlåtande i äm-
net lyder som följer:

■ Sedan undertecknad — under en sistl. sommar för
vetenskapliga ändamål företagen resa i Norrland — från
Hera håll blifvit tillspord om den betydelse insekterna ega
såsom fisk föda i de norrländska vattendragen, får jag här-
med fästa uppmärksamheten på följande sakförhållanden :

1)	Att med all säkerhet den tillgång på fisk, huf-
vudsakligast på lax och andra eftersökta fiskslag, som de
norrländska vattendragen förete, i räsentlig mån betingas
af den insektsföda, som fisken under sin tidigare ålder har
att der tillgå samt att denna insektsföda åter å sin sida
betingas af de natzirförhållanden, som göra sig gällande i
och vid dessa vattendrag ;

* Enligt hvad en med förhållandena mycket förtrogen person
meddelat oss, lemnar den tvungna barkningen i Norrland en årlig
förlust, som i hvarje fall betecknas med sju siffror — huru mycket
derutöfver kan endast afgöras derigenom att praktiska män från olika
trakter komma tillsammans och beräkna förlusten, som f. n. måste
vara störst i Ångermanland, hvarifrån den största granskeppningen
försiggår.
167

2)	att näringsmedlen för fislcafvelns inseldsföda till
hufvudsaklig del förmedlas genom affall af barr, ris, qvi-
star och bark från den omgifvande skogen, hvilken, genom
dessa produkter, lemnar på tjenliga ställen i vattendragen
en sådan bädd af multnande organiska beståndsdelar, som
kan sägas utgöra ett i högsta grad lämpligt lifsvilkor just
för sådana insekter (nämligen en mängd nemocerer samt
åtskilliga phryganeider, ephemerer o. s. v. ) hvilka under sina
första utvecklingsperioder lefva i vattnet, äfvensom för en
mängd krustacéer och andra smådjur, som jemväl tjena fisk-
ynglet till föda;

3)	att fiskynglet i de norrländska vattendragen i följd
af det nyss sagda, har sitt förnämsta tillhåll på sådana
platser, der multnade skogslemningar bilda ett näringsla-
ger för fiskynglets nyss nämda föda ;

4)	att den terpentinhalt, som man amsett timret till-
föra vattnet, icke har det ringaste inflytande hvarken på
fiskynglet eller på dess insektsföda, hvilket också pfy ett öf-
vertygande sätt kan ådagaläggas genom att analysera vatt-
net i ett vattendrag före, under och ejter afslutad flottning;

5)	att det obarkade timret, som nedföres utefter vat-
tendragen, aldrig i afsevärd grad genom sitt barkaffall be-
lamrar de ställen i dessa vattendrag, hvarest laxen och an-
dra värdefulla fiskslag ïinder lektiden af sätta sin rom;

6)	att ofvanstående är grundadt på direkta, af mig
under sistliden sommar f öretagna undersökningar och på
den kännedom jag eger om insekternas lif; samt att hvad
beträffar fiskeriintendenten Widegrens ofvan anförda ut-
låtande, jag med fog kan påstå att sådana rön under hans
tid ännu icke blifvit verkstälda och att han följaktligen
vid afgifvandet af det ifrågavarande utlåtandet icke hade
att tillgå de ur nämda undersökningar framgående, för
frågans af gör ande vigtiga resultat;

7)	samt slutligen att de i fiskeriintendenten Widegrens
nämda utlåtande anförda exemplen från smärre vattendrag
i Finland och annorstädes — der barkning, for att under-
J 68

lätta flottningen i grundt vatten lian nödvändiggöras —
icke synas mig ega tillämpning på de strida fl från fjellen
härflytande norrländska vattendragen.

Stockholm i november 1883.

A. E. Holmgren,

Lektor i naturvetenskaperna vid Kongl. Skogs-
institutet och Kongl, Landtbruksakademiens Entomolog,
Unionskrisen.

En röst från Norge.

(Öfvers. från förf:s manuskript *.)

1.

Ställningens verkliga karaktär.

Det fins en egenhet i den norska politiken, som en
utanför stående har svårt att förstå, i synnerhet med så
sparsamma underrättelser, som komma till Sverige: den
kan kortligen uttryckas sålunda, att innan norrmännen af-
stå från hvad de anse för sin rätty låta de drifva sig huru
långt som helst, till och med in i förhållanden, som de icke
önska att komma uti, men de äro mycket moderata, när det
gäller uppnåendet af positiva resultat. Båda tendenserna
framträda i den pågående ofantliga rättegångskomplexen —
11 riksrätter mot 11 statsråd — och de samtida mode-
rata fordringarrie vid förhandlingarne om stridens afslutning.

Man kan få höra samma personer, liksom vore det
den mest naturliga och följdriktiga sak i verlden, nämna
de ytterligheter, hvartill vi kunna bli drifna, och i samma
andedrag med tillfredsställelse omtala en ministère af en så
moderat centrumskaraktär, att knappast något annat se-
grande vensterparti skulle låta sig nöja derm ed. Broek står
ännu på dagordningen, och den. fullt parlamentariska mini-
stèren Sverdrup, hvilken stundom under valen framhölls
såsom ett slags fana, försvann onämd, så snart det vid

* I följd af en uttalad önskan utsätta vi ej förf:s namn. Som
läsaren lätt finner, är det en med förhållandena synnerligen förtro-
gen person, hvars penna dessutom är ledd af en uppriktig sträfvan
att åstadkomma försoning.
170

.stortingets sammanträde verkligen blef fråga om en mini-
stereförändring. Men man missräknar sig, i fall man tror,
utt deri skulle ligga något afstående af någonting väsentligt.

Norrmännen äro ett “rättsfolk“. De hafva alla känne-
tecknen — från den idéela känslan af en rätt, hvarigenom
rätten för individen blifver pligt — till det mest genom-
förda rätthafveri och “juristeri“, som vi kalla det.

Det är detta oböjliga rättsbegrepp, som gör att samma
kraf kunnat stiga tusentungadt från alla trakter i ett land,
der menniskorna hela lifvet igenom ofta icke komma till
grannbygden, der de närmaste gårdarne kunna ligga mils-
långt från hvarandra, och der fjellryggarnes höga murar
kunde tyckas med nödvändighet söndra det hela i bitar.

Rättsbegreppen äro absoluta, i afseende på dem kan
man icke tala om moderation. Frågan blir: rätt eller icke
rätt.- Derför kunna samma personer önska dcke allenast
fredliga utan ock gammaldags förhållanden och likväl till
försvar för rätten gå vägen rakt fram, hvart den än leder.
Jag har hört gamla bönder och gamla embetsmän rösta
för nionde junibeslutet med ett allvar och nära nog en
smärta, som skulle kunna få sitt naturliga uttryck i Luthers
ord: “Gud hjelpe mig, jag kan icke annat.“ Det är rent
afvita af den norska regeringen, att den har utsökt just det
fält, som den har valt, till striden.

Säkert är, att om vi någorlunda snart gå öfver i na-
turliga förhållanden, skall vensterpartiet upplösa sig och ett
stort moderat parti afsöndra sig, som snarare skall bli för
tung än för lätt ballast. Räcker deremot detta länge, skall
naturligtvis vensterpartiet bli mer och mer radikalt. Det
gamla gardet, de moderata, svika nämligen icke, så länge
det gäller häfdandet af “fädernas rätt“, hur hårdt det än
skall stå; men med detta osvikliga ryggstöd bakom sig
skola de mera långt gående oundvikligen vinna mer och
mer terräng under förhållanden, som äro så sönderslitande,
som väcka éå mycket hat, som ställa alla institutioner un-
der diskussion, och som till slut måste blifva för en ledare
171

omöjliga att beherska, af det enkla skälet, att samma kraft,
som skapar ett litet, positivt framsteg, sväller ut till ofant-
liga dimensioner, när den användes blott till opposition.

Sverdrup uttalade redan med djupt allvar, da stats-
rådssaken senast voterades, att ett af hufvudskälen, hvarför
han icke kunde afstå frän statsrådssakens genomförande,
var, att den skulle lägga mera ansvar öfver stortingets för-
handlingar. Sverdrup skall också 1880 hafva sagt till en
emissarie under hand, hvilken önskade att lära känna situa-
tionen: “Hvad ni gör, får göras snart, ty valen 1883 kunna
åstadkomma en majoritet, som jag icke mera är i stånd att
beherska, och som skall uppställa långt värre vilkor.“ '

Samma skaplynne, som medfört det oböjliga rättsmed-
vetandet, gör också, att vi, af idel strid för rätten, nästan
kunna förbise rättens utöfvande, och detta skaplynne gör
oss äfven obenägna att förstå de lefvande makter, som ut-
göra hela styrkan i en konstitutionel-parlamentarisk styrelse,
hvars väsen det just är, icke att vara till i kraft af regler,
men i kraft af sin utvecklingsförmåga. Häri ligger den
egentliga förklaringen till vensterns obenägenhet för upplös-
ningsrätten, såväl som till det faktum, att statsrådssaken en
tid stod på dagordningen, utan att blifva vensterns program.
Sverdrup har en gång bestämdt vägrat att bilda en mini-
stère och afskar derigenom för lång tid utbildningen af par-
lamentariska förhållanden. Venstern i stortinget hyser ännu
i denna dag en viss skygghet för att komma till makten.
Dess fordran har, i motsats till det engelska systemet, blott
gått ut på en ministère, till sammans med hvilken majori-
teten kunde arbeta.

Och högern! — när venstern säger, att Selmer, men
icke konungen, är ansvarig för trontalet, då ropar den högt,
den vill, att det absolut skall vara hans majestät sjelf i
egen hög person, som har lexat upp stortinget och nationen.
När det säges, att situationen skulle väsentligen vara den-
samma, antingen konungen hade absolut veto eller icke,
derför att man i intet fall kan fortfara att hämma en re-
172

form, som till slut 93 af stortingets 114 man begärde —•
dâ hånler högern. En så komisk tanke som den, att en
regering icke, blott derför att den har svart på hvitt för
det, skulle hafva rätt att förstöra ett land och förspilla alla
dess krafter i strid, hafva de aldrig hört. När högern kriti-
serar riksrätten, visar hvarje ord, att de icke hafva ringaste
begrepp om, att ett folk kan hafva en andelig gemensam
egendom eller att det kan medföra ansvar att förgripa sig
på denna, för dem existerar ingen annan förbrytelse än den
allmänna kriminela.

Från båda sidor har det rådt benägenhet att se för-
hållandet mellan stortinget och regeringen såsom mellan två
kontraparter, af hvilka den ene måste förlora, hvad den andre
vann. Högern har omöjligt kunnat tänka sig, att en rege-
ring skulle kunna hafva sin styrka i öfverensstämmelse med
den största delen af landets invånare. Regeringens styrka
skulle och måste ligga i motsatsförhållandet, om än rege-
ringen skrympte samman till ett lillepyttparti ; det gälde att
fortsätta med advokatyren. Venstern har också, fastän den
begärt samarbete, varit präglad af en viss svårighet för att
förstå, att motsatsförhållandet mellan regeringen och stor-
tinget skulle kunna försvinna. En vensterministère är ett
begrepp, som först sent har mognat och som för en mängd
inom venstern ännu står i ett slags dimma. Grunden ligger
sannolikt mycket djupt, d. v. s. helt och hållet nere i många
hundra års gamla historiska förhållanden. — Jag skall här
blott antyda, att professor Sars’ historia visar, huruledes
det gamla förhållandet var, att norrmännen icke hade lust
till aktivt deltagande i det offentliga lifvet, utan helst öfver-
lemnade åt konungen att regera, men alltid förbehöllo sig
att kunna ingripa och, hur länge de lemnade rätten obe-
gagnad, likväl alltid förbehöllo sig rätten att göra det. Den
långa “dansktiden“ afvänjde folket fullständigt från politisk
medverkan, utan att det derför förlorade sitt frihetssinne.
Absolutismen var ju på afstånd. Under tendensen till att
se hela vår kamp som en stor rättstvist och i öfvertygelsen
173

om, att den teoretiska rätten måste medföra det reela inne-
hållet är det, som vi i fulla fyra år stått och diskuterat för
och mot veto, utan att inse, att landets krafter under tiden
domna, och vore det icke för det utvecklande inflytande
politiken har på alla, som komma in under dess direkta
ansvar, kunde vi lätt ännu i åratal, utan att ana att vi
seglade äkterut på utvecklingens ström, fortsätta med proce-
duren, och hundratals frihetsälskande män skulle under tiden
vara säkra på, att vi styrde framåt för fulla segel, om blott
vi finge det “absoluta veto slaget ihjäl“ i grundlagstolk-
ningen.

Det är här den norska politiken kunde haft sin enda
verkliga fara. Om högern icke i lika salig öfvertygelse varit
upptagen af att få det absoluta veto bevisadt, kunde den
kanske, afstående från den juridiska rätten, för lång tid
hafva förlamat landet i afseende på hvarje reel utöfning.

Chancen finnes lyckligtvis icke mera. Vensterpartiet
har långsamt men säkert nått till en liflig öfvertygelse om,
att det är annat det gäller i ett folks utveckling. Kompro-
misstillbuden äro det klaraste bevis. De uppstälda vilkoren
äro ingenting annat än det minsta, som kunde fordras från
venstern och de hederligaste vilkor för motståndarne; vil-
koren innebära det, att de äro öppen väg för en verklig
utveckling.

Jag vet icke, om det har lyckats mig att klargöra
det dubbelförhållandet, att medan allt hvad som gäller
häfdandet af rätten, opposition mot öfvergrepp, ser ytterst
radikalt ut, så vida'man underförstår, att de positiva for-
dringarne skulle vara motsvarande, så äro de positiva for-
dringarne i verkligheten jemförelsevis moderata, men det
är min öfvertygelse, att det är så afgörande, att framtiden
efter omständigheterna kan innebära: antingen-eller — an-
tingen en moderat ministère, ett stort moderat vensterparti
och ett tendigen litet radikalt parti, en del svårigheter vid
att komma in i ett naturligt statsskick, derför att striden
alltför länge pågått, men svårigheternas öfvervinnande och
174

för lång tid vår utveckling under lugna, jemna förhållanden,
de rent borgerligt affärsmessiga och allmänt humana in-
tressenas öfvervigt och -- i storpolitiken hvila — eller...
det är svårt att säga, hvad detta “eller“ kan blifva, ty det
är så helt och hållet beroende af hvad den andra parten
gör. Det är olyckligt, att när ett eller annat af de olika
möjliga alternativen nämnas, betraktas det som ett hot. Det
vore säkert bättre, om man uppfattade som ett faktum, att
vensterns svar skall stå i förhållande till högerns angrepp.
Man kunde lika gerna kalla det hot, om någon säger, att de
skyar, som drifva omkring i luften, kunna förtätas till regn,
att floden stiger, om vattnen strömma till, att om stormen
bryter löst i bergskrefvorna, skall ras inträffa. Blott så
mycket är säkert, att liksom ropet mot det absoluta veto
tusentungadt stigit från hvarje dal och har samlat sig till
en ofantlig samstämmig* kör, i det vilja och öfvertygelse
mötts mellan dem som bo afsöndrade, aldrig träffande hvar-
andra, så skall det, som en gång samlat sig hålla ihop. Men
må man för all del icke misstaga sig, denna starka sam-
manhållning eger icke rum för att eröfra nytt, utan till för-
svar, om det kränkes, som enligt det stora flertalets innersta,
orubbliga, djupa öfvertygelse är deras rätt.

För att visa, att jag icke utelemnat något ur beräk-
ningen, vill jag blott besvara en nära liggande invändning.
När majoriteten knapt fordrar en helt parlamentarisk ven-
sterministère, huru kan då den i alla former genomförda
sjelfstyrelsen d. v. s. republiken spela någon roll och komma
i diskussionen såsom den gjort? Det har alltid sedan år-
hundradets början funnits republikaner i Norge; hvarje gång
förhållandena varit spända, ha de dykt upp. Jonas Anton
Hjelm, som på sin tid var vensterns deciderade ledare, var
republikan. Många framstående män med honom. Ja,
hvad mera är, genom Wergeland har det ingått i medve-
tandet, att stamfadern för vårt konungahus var “republi-
kanen på tronen“. Wergeland sjelf säger om sin harpa:
I

175

“Republikens kolonnader skinner bag dens strengerader.“
Så länge högern var mäktig, togo de detta ganska lugnt,
men nu ha de blifvit ängsliga. •

Der fins också nu republikaner. En ringa del har
gjort sig reda för, hvad dermed följer. Största delen tänker
icke på republiken, men gör blott från position till position
hvad de anse måste göras till försvar mot hvad som efter
deras innersta öfvertygelse är hemlig absolutism. I afseende
på denna gäller ingen beräkning, blott ett enda: försvarets
pligt. Saken är: republiken är åtminstone ännu väsentligen
absolutismens negation. Derför är det de verkliga eller
skenbara absolutistiska försöken, som frambringa republi-
kanska tendenser, men det är också lika säkert, att de
( kunna göra hvad intet positivt arbete kan.

2.	.	••

Riksrätten och kompromissvilkoren.

För att någorlunda kunna gifva begrepp om ställningen,,
måste jag tyvärr beröra rättsfrågan. Jag gör det blott för
att visa huru det säkra rättsmedvetande, jag redan om-
talat, har bildat sig; styrkan och djupet af detsamma är ju
grundvalen för majoritetens politik. Jag gör det deremot
icke för att afhandla det juridiska spörsmålet och jag gör
det så kort, att jag icke ens täger det nödvändigaste medr
ty om man i Sverige har blott en aning om den tolknin-
garnes hexsabbath vi ha genomlefvat, skall man antagligen
känna hågot af detsamma som vi vid att höra en paragraf
nämnas.

Det är af betydelse, hvilket skaplynne högerns grund-
lagskritik antagit under den sista stora debatten i riksrätts-
anklagelsen, derför att saken derigenom blir långt klarare.
Genom en oändlighet tolkningar, af hvilka den ena till en
del förstört den andra, har högern till slut hamnat i detr
176

som är grundvalen för alla deras tolkningar, nämligen
monarkiens begrepp. Det absoluta veto måste ligga i
monarkiens begrepp, derför måste det finnas. Till slut har
förklaringen blifvit, att det icke är närndt och egentligen
icke behöfver inläggas, derför att det är så sjelfklart, att
det alldeles icke behöfver nämnas. Derigenom har man
således fått marken rödjad för tolkningar och det hela blir
alltså ett historiskt och filosofiskt spörsmål.

Vi veta alla, att den konstitutionela monarkiens begrepp
är icke bland de fast begränsade; det räcker ända ifrån
den nästan absoluta monarkien till en mycket genomförd
folkstyrelse. Om man alltså vill känna en gifven konstitu-
tion, måste man, i fall tvifvel uppstått, historiskt sehvilken
af de många möjligheter den verkligen är. Det afgörande
för norsk grundlag är — att här icke var någon historisk
gifven monarki, som genom grundlag skulle inskränkas,
utan en alldeles oberoende lagstiftande församling — att på
våren 1814 hade den europeiska reaktionen ännu icke nått
fram till att manifestera sig; grundlagsgifvarne stodo ännu på
den franska revolutionens grund — att grundlagen af 17
maj är äldre än kartan, som skulle försona det gamla
konungadömet med liberalismen, och den franska konstitu-
tionen af 1793 och den spanska af 1812 äro rentaf lagda till
grund för densamma, men icke de äldre, gradvis utvecklade
konstitutionerna. Det mest afgörande är likväl sjelfva grund-
lagens uppkomsthistoria. Jag skall blott anföra ett enda af
de många exemplen, eftersom detta är alldeles afgörande.
* . Under debatten om grundlagsförändringens antagande fram-
lade Hegerman två alternativa förslag till betryggande mot
förhastade förändringarf det ena förslaget var att konungen
skulle hafva suspensivt veto, det andra att två tredjedels
pluralitet skulle vara nödvändig. Hela grundlagen var
redan voterad, så när som på denna sista paragraf. Om det
på ett eller annat sätt fans ett absolut veto för konungen,
skulle alltså det mer än förunderliga vara fallet, att man
alternativt skulle hafva som garanti följande två punkter:
177

antingen: absolut veto hos homoujen och tvåtredjedels plu-
ralitet

eller:	absolut veto hos konungen förändradt till suspen-
sivt beto och enkel majoritet.

Man ser — klarare kan en sak icke gerna vara. Dessa
förhållanden ha först -under de senare åren blifvit fram-
dragna och dokumenterade; det är alltså icke på denna
dokumentering rättsmedvetandet har bildat sig, men vi
förstå deraf, hurudant förhållandet verkligen varit 1814, och
derför hvad det är för en känsla för grundlagen, som öfver-
gått i den första generationen och derifrån i de följande.
Säkert är, att den egendomlighet i grundlagen, att ingenting
kan absolut hämma hvad som blifvit ett klart medvetet
kraf hos folket, har i både stad och landsbygd blifvit ett
tecken på frihet och sjelfständighet samt har för den stora
mängden af folket småningom vuxit samman med tanken
på frihet och sjelfständighet. Den har för dem rent af
blifvit tecknet att nationen varit med om bestämmelsen
öfver sitt öde.	.

Stortingets praxis från 1814 till nu är i korta drag,
att stortinget — dels af klokhetsskäl — dels derför att det
icke önskar någon radikal användning af grundlagen —
dels derför att många anse att bestämmelsen om suspensivt
veto för allmänna lagar skall utsträckas till grundlagen —
upprepade gånger gått till det suspensiva vetots gränser,
men aldrig öfver desamma. Konungen har således gång
efter annan kunnat vägra sanktion på flere beslut, utan att
protester förekommit, men då han den 29 maj 1880 för
tredje gången vägrade sanktion på det i tre tingsperioder
efter hvarandra ordagrant* upprepade beslutet om stats-
rådens tillträde till tingets förhandlingar, då stod det
absoluta veto första gången för dörren (det var rikligen

* Enligt grundlagen måste bestämmelsen vara ordagrann.
Statsrådssaken har alltså i verkligketen varit voterad fyra gånger.
•Ståthållareposten hade blifvit upphäfd, på grund hvaraf ett ord i
lagen måste förändras.

Ur dagens Krönika. III. 3—4.	v 12
178

insatt i afslaget med spärrrad stil). Ville man icke med-
gifva det, måste der alltså protesteras. Der kan tidigare
hafva varit en enstaka afvikande mening, der kan vara ett
enstaka uttalande^ der kan ha varit tider, då det aldrig föll
någon in, att frågan kunde få praktisk betydelse, men
aldrig har stortinget genom ett beslut — det enda som har
yerklig betydelse — gjort detta medgifvande *.

Regeringen har ända tills nu lemnat det allmänna
rättsmedvetandet oantastadt, dess auktoriserade läroböcker
ha till och med midt under stridens pågående stärkt det
samma, så att folk i allmänhet sagt: har regeringen rätt,
så är ju allt hvad vi lärt i skolan oriktigt. Stangs tolkning,
som förklarar att konungen har suspensivt veto, är ännu i
dag ansedd som kardinalverket — till och med högern er-
känner det som sådant — och har på nationens uppfattning i
detta fall utöfvat ett inflytande, som intet annat verk. Mot detta
rättsmedvetande, som redan har 64 års historia, är det
alltså regeringen plötsligt har satt det absoluta kungliga
yetot, som icke kan användas i något annat land, och detta
på en fråga som är statsskick i hela det civiliserade Europa

* Högerns påstående, att stortinget gjort detta medgifvande,
har sin grund antingen deruti att den utgår ifrån att der an-
tingen måste vara intet eller absolut veto — att konungen en gång
kunnat neka sanktion, skall alltså vara ett medgifvande af absolut
veto — eller också i uttalanden som fälts af Uland och Sverdrup i
anledning af ståthållarpostens'upphäfvande. Frän Sverdrup, att en
reform sådan som den endast kan befordras genom enighet mellan
båda statsmakterna, och från Uland, att han icke, då det herskade
tvifvel om konungens vetorätt, ville vara med om att väcka den
konstitutionela konflikten för en sak, som — fastän icke upptagen i
riksakten — likväl moraliskt och politiskt hadé en unionel sida.
Såsom inses, ha begge uttalandena en starkt politisk prägel, och
begge gälla ett första gångs nekande af sanktion — eller först och
främst naturligtvis adressen af 1824. Historien från' 1824 är högst
intressant och högst karakteristisk, men tyvärr här för lång —■ blott
detta: det visar sig, att man vid det tillfället icke tänkte sig att
någon annan än konungamakten skulle förändra grundlagen ; den var
ju så ung, att den ännu icke kunde visat stora brister, och den var
179

och som blott kan gifva den rådande majoriteten öfver-
vigten, så vida det, i rak motsats till andra land skulle visa
sig att den verkligen är det enda som är uttryck för folkets
önskningar. Förbittringen mot regeringen har blifvit så
mycket större, som det absoluta veto icke lean inläggas,
utan att samtidigt beröra de infills nu mest vanligt använda
bestämmelserna i grundlagen från 1814. Med ödesdiger
konseqvens har detta enda spörsmål frätt omkring sig, så
att angrepp på bevillningsrätten, öfvergrépp, delning af
sammanhörande beslut, ja till och med rätten till att genom-
föra allmänna lagar — hvilken är uttryckt så klart som
ord kunna uttrycka en sak — ha följt slag i slag. Detta
“absoluta veto“ har alltså för folket blifvit liktydigt med en
hel revolution i bestående förhållanden och en hel för-
fattningsförändring, alltsammans insmugglad! på tolknin-
garnes ljudlösa fjät mellan grundlagens rader.— Detta till
uppfattning af den orubbliga känsla af omistlig rätt, som
folket har.

Vetots historia börjar först på 40-talet; då skulle det.
genom förklaring bli en makt. “Monarkiens begrepp“ hade

ju deras stolthet, deras sköld och värn; man var deremot redan van
vid sådana förslag från Karl Johan och nu hade han en mängd, ett
som just angrep det i grundlagen hvilket man ansåg innebära stor-
tingets sjelfständighet: rätten att genomdrifva lagar utom grund-
lagen. Då man insatte den lösa förklaringen i svarsadressen, att
konungen förmodligen efter sakens natur har absolut veto, skulle
man, genom något som man antog vara betydelselöst, förmildra att
man afslog alla hans förslag. Man kan sålunda förstå, att denna
förklaring kan hafva spårlöst gått förbi det allmänna medvetandet.
Stortinget hade ju häfdat rätten der det gälde vid i fråga varande
tillfälle, och såsom redan’ nämdt har det absolula veto aldrig stått
som fråga om en enkel paragraf, utan om en hel princip. Då Stang
skref sin grundlagstolkning,. nämner han icke ens adressen. Till
underrättelse må det dock meddelas, att i stortinget 1824''proteste-
rades, att man fick en förklaring med i protokollet, hvilken skulle
försvaga adressen, och att der mot vanan icke finnes ett ord om
röstantalet — den enstämmiga adresen, som högern har, är derför
litet besynnerlig.	.
180

blifvit ett annat än 18*14. Begreppet är mycket rörligt och
likväl anser man som bekant hvarje form såsom grundad i
logikens eget väsen. Reaktionen hade flutit ofvanpå, be-
greppen och logiken och förklaringen skötos fram, men den
särskilda grunden för det absoluta vetots nödvändighet var
— skandinavismen. Då skandinavismen steg upp öfver
horisonten som ett framtidshopp, måste man hafva de
skandinaviska landens enda samband, nämligen unions-
konungen så stark som möjligt. Skandinavismen har utan
tvifvel haft ett skimmer af idealitet, men den har icke räckt
ut öfver de akademiskt bildades krets och den har varit ett
underligt mellanting mellan verkligt nationela och verkligt
kosmopolitiska känslor. Liggande så att säga på vägen
mellan de två verkligt stora känslorna, har den i alla fall
här haft sitt stöd hos en krets som beständigt hade haft
en stor del af sina sympatier utanför landet — i sina
gamla danska förbindelser. För europeiska att känna sig
till freds här hemma, allt efter som de verkligt nationela
krafterna utvecklade sig under frihetens bruk, och icke
européer nog för att, som de stora européerna, uppfatta
det nationela arbetet som ett led i det gemensamma ar-
betet — ett instrument i den europeiska konserten, var
skandinavismen för de flesta ett uttryck för ett stigande
missnöje • med små förhållanden i politiskt och socialt hän-
seende. Nationaliteten skulle genom densamma utvidgas,
och den utvidgade nationaliteteten skulle återigen grund-
lägga ett byråkratiskt statsskick. Tre nationers kraf, in-
tressenas sammanknytning, ett statsbegrepp som ingenstädes
nådde botten, men som skulle öfverskygga treenigheten —
detta tretals ställning till det öfriga Europa, allthade vid
sig något af storpolitik och låg naturligtvis vida öfver den
• stora allmänhetens begrepp, som helt enkelt blott ville sé
sitt land till godo. Folkets representation måste ligga i
byråkratiens händer. Skandinavismen är alltså ett full-
ständigt uttryck för den liberalism, som med alldeles pa-
rallel utveckling i Norge och Danmark har haft stor förtjenst
.	181

öm de första stegen till frihet och till försvar för friheten,
men senare med förbittring vändt sig mot de nya samhälls-
lagren, som under frihetens bruk höjt sig till jemnbördighet.

De skandinaviska förhoppningarna sjönko åter till
botten, så blefvo många amalgamister, men äfven amalga-
mismens krets har blifvit trängre och trängre, lika mycket
underkänd på båda sidor om Kölen, och nu är det blott
till förtvifladt försvar af de byråkratiska intressena, som
regeringen och den radikala högern användt vetot mot den
reform, som utstryker alla företrädesrättigheter, men gifver
alla partier samma rätt.

Att någonsin kunna vinna majoritet, synes för högern
vara en omöjlig tanke; deri ligger det bästa beviset på att
det icke är allmänna konservativa och liberala intressen
som stå emot hvarandra, ty så väl i de religiösa intressena,
i egendomsförhållandena, i många sociala förhållanden och
mänga gammaldags åsigter tins det de allra bästa element
till ett stort konservativt parti, som kanske i långa tider
och i många fall skulle blifva den majoritet, med hvilken
statsråden skulle vinna samklang.

Vill man förstå, huru det nu har kommit till riksrätt,
hvarför det liberala partiet var villigt att underhandla, men
också hvarför dessa underhandlingar icke ledde till något,
derför att den nuvarande regeringen icke ville gå in på
vilkoren, måste man tillse hvad det är, som sedan 1872
statt statsmakterna emellan. Det är icke precis statsrådens
tillträde till tinget, men det är sättet huru denna reform
skulle införlifvas med vår författning och på samma gång
hvad den skulle verka. Högern har en gång för länge
sedan, dä den var alldeles enväldig i tinget och aldrig
tänkte sig något annat förhållande, velat hafva tillträdet
genomfördt blott och bart som en reglementsförändring.
Sverdrup har på sin tid uppskjutit sakens genomförande, i
det han ärligt framhållit dess verkliga betydelse, att den
182

nämligen måste leda derhän, att konungens rad måste stå
i öfverensstämmelse med stortingets flertal. Sedan har
högern tillsammans med statsrådssaken önskat förändringar
i grundlagen, hvilka skulle bryta denna dess egentliga
verkan, och framlade i afseende härpå förslag under 1874,
hvilka den, efter att icke hafva uppnått en enda röst, till
allas förundran upprepade 1880.

Hade stortinget 1874 gått in på dessa förslag, så
skulle det från början alldeles hafva försvagat den verkan,
som just kräfdes, nämligen samarbetet mellan statsmakterna,
och skulle hafva gått in på det byråkratiska betraktelse-
sättet, som det gälde att bekämpa. Då så stortinget, efter
att i 9 år hafva stått med 2/3 majoritet för statsrådssaken,
utan tillägg åter upptog den med 93 röster af 114, var det
vetot begagnades för tredje gången, med påstående att det
absoluta vetot var “höjdt öfver allt tvifvel“, samt stortinget
genom nionde juni-beslutet häfdade sin uppfattning, hvilken
régeringen nekade att erkänna.

Författningen hänvisar till riksrättens afgörande, när
någonting sker till “uppenbar skada för riket“, eller tvifvel
uppstår, om lagbrott skett. Så länge statsråden icke
hafva tillträde till tinget, finnes dessvärre ingen annan form
för ministeransvarighet. De finare former, som verka i kon-
stitutionell utvecklade land, nå icke statsråden på deras
éxpeditionsrum. Sjelfva regeringen hade sålunda på visst
sätt hänvisat saken till rättsafgörande, då de icke ville
taga något annat hänsyn: stortinget hoppades dock ännu,
att de nya valen, när de fullt bekräftade stortingets politik,
komme att tala så kraftigt, att regeringen skulle resignera,
så att detta våldsamma medel icke blefve nödvändigt.
Sverdrups två stora programtal visade så tydligt som möj-
ligt, hur ogerna han ville gripa till den utvägen, och upp-
gåfvo fullt hederliga vilkor för båda parterna som utgång
på striden. Regeringen har emellertid användt de tre åren
att lägga den ena nya anklagelsegrunden till den andra
samt att tillfoga landet en våldsam förnärmelse i det
183

* minnesvärda trontalet“. Valen kommo, och efter en för
norska förhållanden temligen våldsam valperiod, hvari hö-
gern hade användt “svenska trupper“, “tyska flottor“, kyrkans
bann, lagligt åtgörande, vägran af banklån, tryck på arbe-
tare, hot om hungersnöd, borgerligt krig och republik —
likt och olikt för att skrämma väljarne från valurnan ■—
sände landet en majoritet till häfdande af stortingets politik,
som tröts allt hade stigit från omkring 2/3 till 3/4-

Regeringen hade dock ännu icke öfvertygat sig om,
huruvida det icke i sjelfva verket var ett helt “litet parti“,
den hade emot sig af helt och hållet tillfälliga grunder.
Regeringen blef stående och visade alltså, att det var dess
mening att fortsätta den politik, om hvars skadlighet det
knappast mera kunde herska tvifvel. Den 3 april började
•debatten i odelstinget om anklagelse mot regeringen.

Från vensterns sida har man förebrått stortinget, att
•det icke, innan debatten om riksrättsanklagelsen började,
gjordes försök med en adress för att då, om det blef
möjligt, direkt skrida till de förhandlingar som sedermera
fördes och som man redan på förhand visste att en stor
■del af venstern var ense om. Förebråelsen kan göras, men
det må sägas, att der var föga utsigt till ett resultat — då
många parlamentariska medel visat sig icke blott vara utan
nytta men senare blifvit vända mot det liberala partiet.
Sålunda kunde det härvidlag befaras, att om en adress icke
förde till ett resultat, skulle den sedermera blifva begagnad
som inhabilitetsgrund mot lagtingsmännen. Och ännu en
sak: enligt norska grundlagen kan stortinget utan konungens
samtycke icke sitta tillsammans mer än två månader. När
den tiden utlöper, har konungen grundlagsenlig rätt att
upplösa stortinget och kan så, för att icke allt skall afstanna,
sammankalla ett utomordentligt storting, hvari emellertid
inga andra frågor kunna behandlas, än de som konungen
förelägger till behandling, och alltså kan tinget då icke
dekretera någon riksrätt. Det var alltså full uppfordran för
184

stortinget att icke förlora någon tid. Och häri — vid sidan
af den svårighet som det alltid är att uppnå enighet inom
ett så stort och följaktligen olika sammansatt parti — ligger
grunden till, att förhandlingarne om en parlamentarisk
lösning så väl mellan högern och venstern i stortinget, som
mellan båda statsmakterna, kom att föras samtidigt med
att riksrättsdebatten pågick i odelstinget och utan att
någon adress från stortingets sida kom till stånd. Men
vensterns kompromissvilkor blefvo redan strax efter samman-
trädet bekanta och det ligger i öppen dag, att utöfver hvad
det liberala partiet bjöd, kunde partiet icke gå utan att
svika sig sjelf, sitt program och sina föregåenden.

Kort sammanfattad!, bjöd vensterns kompromissförslag,
allt, hvad högern kunde begära för att gå in på statsråds-
saken, med hmdantag af de vilkor genom hvilka regeringen
ville bryta reformens naturliga politiska verkan. Hade
konungamakten gått in på vensterns tillbud, skulle vcto-
striden varit sliaffad ur verlden utan någon förödmjukelse
för någon af statsmakterna. Förutvarande statsråd skidle
blifvit valbara äfven utanför sitt valdistrikt, deras pension
skulle varit dem garanterad genom lag, och det liberala
partiets framstående män åtogo sig upplösning sr ättens
genomförande som en hederssak, och ingen tviflar på att
nationen skulle inlöst löftet. Men vilkoret för allt detta
återigen var, att det nuvarande statsrådet skulle draga sig
tillbaka för att gifva h. m. konungen fria händer till att
omgifva sig med ett nytt råd, som kunde upptaga ett fred-
ligt Samarbete med representationen.

Initiativet till förhandlingarne på denna grundval ut-
gick från det liberala flertalet sjelf, i det en af tingets
äldsta, mest moderata och ansedda bönder — innan ännu
protokollkomitén framlade sin proposition till anklagelse —
frambar inför konungen, som för tillfället befann sig i Kri-
stiania hvad vensterns begäran var. Detta steg förde icke-
till något resultat.
185

Samtidigt med att protokollkomitén påskyndade sitt
arbete, försöktes genom privata initiativ att öppna några
underhandlingar, som genom mellanhand fördes mellan
individer af det liberala flertalets medlemmar och de två
excellenserna Selmer och Kjerulf. Enligt hvad offentligen
blifvit framlagdt, hmmo dessa förhandlingar icke fram till
att beröra frågans realitet. Det var blott förberedande
förhandlingar om sättet, hvarpå förhandlingarna skulle in-
ledas mellan statsmakterna. Hans excellens statsminister
Selmer ansåg, att det var stortingspresidenten Sverdrup,
som först hade sökt en förhandling. Hr Sverdrup afvisade
detta i ett bref af 3 april, i hvilket han samtidigt förklarade
sig villig att upptaga hvarje förhandling som regeringen
skulle vilja öppna.

Regeringen öppnade inga förhandlingar.

För att någon inom stortinget skulle kunna få be-
myndigande att förhandla på stortingets vägnar, måste
först stortingets fraktioner blifva eniga. Venstern ville icke
taga första steget; det är nämligen en dyrköpt erfarenhet,
att en af grunderna till denna strids oändlighet är att
högern är öfvertygad att venstern, när det kommer till
stycket, ingenting gör — den 9 juni på aftonen höll Morgen-
bladets redaktör 1000 kr. på att beslutet icke skulle bli
voteradt — och att det enda de ha respekt för, är just de
matt och steg, man i “indignation“ kallar “våldsamheter“.
Ett steg från vensterns ledare till förhandlingar skulle kanske
blott uppskjutit förhandlingarna, eftersom riksrätten sanno-
likt var det enda medel, som kunde närma högern till för-
handlingar.

Hvad det liberala partiet skulle gå in på — de vilkor
som ofvan äro refererade — var bekant för enhvar. Hvad
den oansvarige konungen kan vara benägen till, är alltid
svårt att säga, men det förljudes med så mycken sä-
kerhet som i sådana saker kan uppnås, att h. m. konungen
söndag afton den 8 april var villig att gå in på dessa vilkor.
Debatten i odelstinget om riksrättsåtalet hade emellertid
186

börjat redan den 6 april, och för att' möjliggöra en öfverens-
kommelse framlade representanten för Jarlsbergs och Laur-
vigs amt måndagen den 9 ett förslag om, att förhandlin-
garna om riksrättsåtal skulle uppskjutas.

Det var visserligen gjordt i en god mening. Men någon
olämpligare till att framkomma med ett sådant medlande
och försonande förslag, än hr Motzfeldt, kunde knappast
hafva påträffats. Han hade intet stöd, hvarken inom högern
■eller venstern. Han hade icke förberedt saken med någon.
Han kunde icke gifva någon utsigt och tog sjelf, efter en
kort förhandling, sitt förslag tillbaka.

Det blef under den samma lagdt hr Sverdrup till last,
utt han icke hade öppnat förhandlingar med regeringens
chef hr Selmer. Han svarade, att han hade intryck af
att förhandlingarna icke kunde leda till något, och de
senare tilldragelserna skulle visa att han hade rätt i sitt
intryck. Från alla håll, med undantag af d^n radikala
högern, ådagalade emellertid debatten önskan om en fredlig
afslutning.

Tisdagen den 10 april begaf sig en af den moderata
högerns medlemmar, hr Cappelen, till slottet. Han hand-
lade efter öfverenskommelse med flera af sina menings-
fränder. Han kom tillbaka med vissheten om, att på allra
högsta ort önskades en öfverenskommelse. Vi ha förut nämt,
att h. m. konungen söndagen den 8 april hade förklarat
sig benägen för det liberala partiets vilkor. Men det var
svårigheter vid dessa förhandlingar. Då ministèren var
under anklagelse, kunde konungen af ridderlighetshänsyn
icke kasta den öfver bord. Ett enstaka parti inom stor-
tinget, det må vara hur stort som helst, kan icke framträda
med något kraf inför konungens oomtvistade prerogativ att
Välja sitt råd, det kan blott göras af den ena statsmakten
till den andra. Men så länge anklagelsefrågan ’ var före i
odelstinget, kunde stortinget icke träda tillsammans, det
liberala partiet måste alltså öppna underhandlingar med
det konservativa partiet i stortinget, för att representationens
187

båda delar tills vidare under hand kunde blifva eniga, ty
venstern kunde icke låta anklagelsen bero, så länge ingen
säkerhet fans,' allra minst då yttersta högern icke hade
understödt uppskofsförslaget. Om alla vilkoren — sättet
hvarpå statsråden, utan förödmjukelse för någon af stats-
makterna, kunde vara närvarande i tinget — afgångna
statsråds valbarhet — deras lagbestämda pension — upp-
lösningsrätten — rådde ingen oenighet. Allt berodde
på ministereförändringen, men denna kunde som sagdt
fordras blott af båda partierna i förening, den framlades
alltså som en uppmaning till det konservativa partiet.
Allt gälde således ministèren; det var formela svårigheter,
alla ha medgifvit det, men öfvervinnas kunde de och ställ-
ningen var alltså den: Från det liberala partiet antagliga
vilkor, från konungamakten tendens att gå in på dem; om
högern vet man nu, att ett afgjordt flertal af det lilla
partiet inom stortinget också var för en öfverenskommelse.
Det var från den norska regeringen motståndet utgick:
högern har icke dolt att det var från en representant som
i synnerlig grad representerar statsminister Selmers åsigter
och en af ministèrens yngre medlemmar, motståndet kom.
Onsdagen den 11 april reste konungen från Kristiania efter
äy2 månaders vistelse i Norge, villig att komma tillbaka när
hans närvaro blef nödvändig ; ännu efter afresan band sig det
liberala partiet genom protokoll af 13 april vid de nämda
vilkoren och utnämde två fullmäktige. Regeringen sökte
ingen förhandling, riksrätten var oundviklig.

Riksrättens laglighet har blifvit på det våldsammaste
bestridd. Domarena ha blifvit tillropade vid sin själs salig-
het att icke döma. Prester ha iklädt sig sin fulla värdighets
ornat för att till och med inför individer hota med “döds-
stundens fasor“. Jag är viss på, att många i all ärlighet
anse saken förfärlig, jag är också viss på att många inom
högern — jag har sjelf hört dylikt — blott hånat majori-
teten i tanke om att riksrätten icke skulle bli handling, ty
188

de ha endast respekt för de utomordentligt starka medlem
Alen hurudan är saken i sjelfva verket?

Det är icke tal om att genom en politisk domstol gifva
definitioner, hvilka — såsom fallet är genom eh vanlig
kriminel — kunna vara lika säkra som logiken sjelf. En
politisk rätt är en underlig sak och ett högst obehagligt
medel i våra dagar, och om det eljest behöfdes, kunde väl
ingenting klarare ådagalägga huru befängdt det är att, som
hos oss, icke hafva annan form af ministeransvarighet —
genom dess afgörande kan det blott vara tal om en allmän
rättskänsla och huru den samma tillfredsställes. Hela
högerns polemik skulle vara berättigad, om det gälde en
allmän kriminel domstol och förbrytelse, men riktad mot
riksrätten, blir det icke angrepp på denna, utan på hvarje
riksrätt.

Grundvalen för hvarje politisk anklagelse bör vara,,
att man handlat till skada för landet, de juridiska frågorna
få deri sin betydelse; men huru skulle en regering kunna
göra större skada, än genom att i oträngda mål framställa
den ena ofruktbara juridiska stridsfrågan efter den andra och
lägga hinder i vägen för hela landets utveckling, blott för
att hämma en reform, som gifver tillträde ät alla krafter
— och dertill, för att kunna göra så, föra konungen bakom
ljuset, inveckla honom i kampen och blottställa honom
genom att begagna honom som sin sköld, och derigenom
draga sjelfva konungadömet fram i diskussionen. En politisk
förbrytelse står icke till att afgöra blott efter dess natur,,
verkningen visar skadligheten, men hvad starkare tecken
pa skadligheten kan man begära, än när en så ofantlig
majoMLet mot regeringen framkommer med den klagan att
landet lider skada, ty derförutan är en sådan majoritet icke
möjlig. Från högerns sida har det blifvit betraktadt som
en nedrighet, att man lät val föregå, innan anklagelse
framstäldes, det är i deras ögon blott “val af domare,
derför att man förra gången icke kunde få dom“. Jo, man
kunde uppnått dom, ifall man hade velat bryta stortingets
189

traditionëla ordning, men det var just hvad man icke ville.
Högern glömmer, att ett nytt val har en annan sida. Ett nytt
val är ett purgatorium som ett partis politik genomgår. Valet
1880 var blott ett allmänt partival. Valet 1883 liar försiggått
under en oviss framtids påtryckning, med allt allvar som kan
läggas i ett politiskt val, och har likväl gifvit inemot tre fjerde-
delar mot de förra två tredjedelar af representationen. En
majoritet sådan som denna, långsamt stigande från stortings-
period till stortingsperiod till en storhet utan motstycke i
den konstitutionela historien och senast under sådana om-
ständigheter, är icke något allmänt partival och åstad-
kommes icke utan att folkets lifsvilkor äro antastade.
Högern glömmer någonting annat: att sakens historia icke
var afslutad förr.' Under dessa år har man ännu kunnat
hoppas att regeringen icke skulle fortsätta sitt motstånd
efter nya val, och ännu ett glömma de i sin indignation, att
det är omöjligt att det politiska elementet i .en politisk dom-
stol skall kunna utgöras af dem som äro oense med landets
alldeles öfvervägande flertal, men detta måste blifva konse-
qvensen, när de anse den nuvarande rätten för olaglig.

Grundlagen uttrycker så klart, som lagparagrafer kunna
uttrycka det, att den politiska delen af rätten skall vara ut-
tryck för den känsla som råder i landet, men genom uppskofs-
rätten, genom Höiesterets tillträde, genom odelstingets och
lagtingets ordning är det ordnadt sålunda, att först en öfver-
väldigande känsla af orätt kan gifva elementerna till riks-
rätt — sjelfva den ofantliga majoritet, som fordras, är så-
lunda borgen för rättmäs^igheten. Grundlagens organisa-
tion kan åskådliggöras genom bilden af en ström med åt-
skilliga hinder. Till allmänna lagar och till grundlagar
fordras ett starkare och starkare kraf, innan strömmen,blir
stor nog att strömma öfver fördämningen. Men innan
strömmen kan skölja öfver den tredje fördämningen, måste
den ha svält upp till en höjd som ingen regering, hvilken
landets väl låge om hjertat, någonsin skulle låta den nå.
Med ett mindr.e antal kai? majoriteten åstadkomma en
190

konstlad riksrätt, redan 1880 kunde den varit färdig* och
det var då också tal om att bringa den å bane ; men fastän
det icke kan kallas olagligt, förkastades det dock såsom
moraliskt och politiskt oriktigt. Men i år ha regeringens
provokationer drifvit majoriteteten upp till den höjd, att
stortingets fördelning kan vara sådan den borde blifva utan
hänsyn till riksrätt, och likväl utgöra grundvalen för en
dömande myndighet som är uttryck för landets klagomåh

3.

Hvad skall framtiden medföra?

Hvad skall framtiden medföra? Det är svårt att svara
på, ty det. fins knappast mer än en man, som skulle kunna
säga det. Som en Aladdin med lampan kan han framkalla
andarne. Det har blifvit sagdt med mycken emfas från
högerns sida, att man genom riksrätten vill komma åt h.
m:t konungen, ty han väljer ju sjelf sina ministrar. Jag må
säga, som vensterman skulle jag outsägligt gerna gripit till
riksrätt, om icke af andra grunder, så för den alldeles ex-
ceptionela ställning, den gifver denne ende man. I ett
konstitutionell land bör det visserligen svårligen kunna sä-
gas, att landets öde ligger i en mans hand, och likväl är
det så. Till den grad förefaller mig riksrätten frambringa
en motsatt situation till hvad högern håller före. I ett kon-
stitutionell land äro konungen och regeringen aldrig iden-
tiska, och aldrig har man väl förut sett, att ministeransva-
righeten skulle drabba konungen; det är derför blott det
tydligaste tecknet på, huru högern har missbrukat konunga-
makten i sin tjenst, att de helt naivt kunna framställa en
sådan tanke.

* Denna sak debatteras för tillfället inom pressen, dess mora-
liska betydelse har högern medgifvit, och bevisen föras just nu af
venstern; det är ett enkelt räknestycke.	.
191

Det har naturligtvis varit oundvikligt, allt efter som
ministèren mer och mer stälde konungamakten fram till
värn för sig och sålunda ofta frambragte intryck af de
mest absolutistiska tendenser, att icke diskussionen och
polemiken, mer än kanske lyckligt var, har berört institu-
tionen, men med förundran har man tydligare och tydligare
sett, att man nog har tagit fel. Man har sett, huru högern,,
den byråkratiska högern behandlade konungamakten som
sin privatdomän, huru den sörjer för att lägra sig tätt
omkring den, så att icke en gång röster från högerns krets
tränga igenom, om dessa stämmor vilja fästa uppmärksam-
heten på, att det fins stora materiela landsintressen, som
icke falla tillsammans med byråkratiens, huru deras ton
blir myndig, i fall det fins tecken till, att konungamakten
skulle gå andra vägar än deras — man låter t. ex. förstå,,
att de' många, till en del mycket konstladt åstadkomna
adresserna till ministèren äro beräknade på att verka på.
konungen. Till slut har det, som redan anmärkts, blifvit
en offentlig hemlighet, att lösningen uteslutande strandade
på ministèren och på några få inom högern.

Högern söker att få verlden till att tro, att politikens
storheter äro som döda tal och det hela subtraktion och
addition, så att hvad venstern vinner, måste konungamakten
förlora, derför att byråkratien förlorar. Venstern deremot
vill och måste gå ut ifrån, att konungen är landets konung
och icke högerns konung, att det icke är någon stark och
upphöjd ställning att vara konung för ett mindretal, som
efter hand blir så litet, att det icke kan uträtta annat än
vara hinder, att alla krafter i landet må Ttunna utvecklas
— och regeringen bland dem — till att verkligen lösa en
stark regerings uppgift, och att konungamakten i Norge som
annorstädés må kunna finna sin uppgift i. att vara den
mäklande handen i partiernas stridigheter, detta inflytande,
som icke är uttryckt i paragrafer, men som kan vara stort
och litet allt efter den personliga karaktären. Denna upp-
gift står nu mera ohöljd än någonsin.
192

Vensterns ställning till konungamakten har jag redan
indirekt berört, da jag gjorde reda för partiets ställning till
republiken. Jag är viss pä, att jag icke är ensam om det.
när jag . säger: Oafsedt klokhetshänsyn, oafsedt otrefnaden
och osäkerheten vid en statshvälfning, oafsedt hänsynen till
unionen, om man alltså valde som pä nytt — skulle jag välja
en verklig konstitutionel monarki. Väl har Labouchère i den
engelska tidningen Truth i dessa dagar skrifvit: “Hvarför
norrmännen, som genomgående äro demokrater, skola ha en
kung, förstår jag icke riktigt — — — det bästa de efter
min mening kunde göra, vore att gifva (kung) Oskar ett
höfligt afsked.“ Jag kan väl förstå, att en främmande kan
säga sådant, men här är ännu så mycket att göra för att
nå ett verkligt, sant demokratiskt samfund med fritt till-
träde för allt, hvad som eger krafter, att det icke är värdt
att sätta för många intressen på presidentval, och inom
den fullt och sant konstitutionela monarkien finnes så vid
mark för utvecklingen af den verkliga sjelfstyrelsen under
formen af den lugna men, dag efter dag verkande opini-
onen och det fulla ansvaret för alla meningar, derför att
de kunna blifva kallade fram till genomförande; låt oss
först nå detta. Hvarje tid har sina uppgifter, och ju mera
jag har sett, desto mera öfvertygad har jag blifvit, att en
institution och en individ, det vare hvem som helst, omöjligen
kan hindra i så utomordentlig grad, hindret måste komma
inifrån, vara något af vårt eget kött och blod. Jag har så-
lunda föga lust att under republikens former få se den byrå-
kratiska tankegången sticka sitt hufvud fram, och fastän den
ju visserligen hakar sig fast vid konungadömet, tror jag dess
rötter ligga djupare och måste hort på annat sätt. Jag är
viss på, att jag tänker som många, när jag för sjelfva ut-
vecklingens skull önskar, att det må vara de goda andarne,
Hans Majestät framkallar, när han skall gnida lampan.

På hvad sätt den nuvarande krisen tangerar unions-
förhållandet, har jag ännu icke berört, och likväl är det i
åtskilligt redan indirekt sagdt.
193

Unionsfiendtlighet, som högern söker en fördel i att
utbasuna, har icke existerat, så länge denna strid pågått;
vill man finna den, torde det vara qvarglömda rester hos
en och annan, som står politiken fjerran, och Björnson och
Berner — dessa utskrikna “svenskhatare“ — äro tvärtom bland
unionens allra varmaste anhängare. Med ståthållarpostens
upphäfvande, menar man, här äro de unionela stridig-
heternas tid förbi, och för hvarje år som går har unionen
efter representationsförändringen i Sverige fått en högre
betydelse för norrmännen genom de gemensamma demo-
kratiska uppgifter, som den parallell löpande utvecklingen
uppställer på båda sidor om Kölen. Det har blifvit förbund
mellan två folk, som arbeta mot samma mål. Det låter
derför nästan tragikomiskt, när man för vetots nödvändighet
gör gällande, att det förutan kan ju venstern lösa unionen
genom lagbestämmelser; det är lika komiskt, antingen man
tager formen: förvexlingen af grundlagen och riksakten —
eller innehållet.

Det är en fast öfvertygelse, att den verkliga grund-
valen för unionen ligger så direkt i folkens intressen, att
det yttre föreningsbandet långt ifrån är det starkaste; man
vet derför, att det enda, som kan få denna rent norska
fråga att beröra unionen, är sjelfva den makt, som bildar
föreningens yttre band.

Ur dagens Krönika. III. 3—4.

13
Luthersjubiléet.

Af A. F. Åkerberg.

Fyrahundra år ha nu förflutit, sedan den man föddes,
hvilken genom sitt kraftiga häfdande af den inre, person-
liga, genom egen lifserfarenhet bekräftade religiösa tron,
gent emot en i yttre former förstelnad kyrklighet, bröt me-
deltidskyrkans enhet och gaf uppslaget till en religiös rö-
relse, som blef utgångspunkten för alla religiösa, sociala,
politiska och vetenskapliga framsteg hos de europeiska fol-
ken sedan början af sextonde århundradet. Likasom hvarje
reformator, som framkallar stora omhvälfningar, kom han
i en tidpunkt, då sinnena voro förberedda för reformen, då
brännämnena voro hopade och blott den tändande gnistan
fattades. Den romerska kyrkans missbruk och förverldsli-
gande, det högre presterskapets förtryck mot och utpress-
ningar af folken, sedeförderfvef bland prester och munkar
hade nått sin höjdpunkt; den nya bildning, som börjat
uppstå bland de högre klasserna (humanismen) hade upp-
väckt tvifvel mot dogmerna och mot hela den kyrkliga
uppenbarelsetron, och en mängd på kristligt religiös grund
byggande men mot den’ romerska kyrkan fiendtliga sekter,
waldenser, wiklefiter, hussiter m. fl. hade — trots grymma
förföljelser — spridt sig bland medelklassen och de lägre
klasserna samt i sin mån undergräft kyrkans auktoritet.
Under den då varande tidsbildningens hägn hade rent
skeptiska och ateistiska åsigter vunnit insteg till och med
på kyrkans högsta höjder, så att man der af rent verlds-
liga motiver försvarade en säk, på hvilken man icke sjelf
195

trodde. Man behöfver i detta hänseende blott erinra sig
påfven Leo X:s bekanta yttrande till en af sina förtrogna
angående fabeln om Kristus (fabula de Christo), af hvilken
de maktegande inom kyrkan hade så mycken nytta. Så-
lunda började tillståndet inom kyrkan i viss mån närma
sig förhållandena under den romerska hedendomens sista
tider, då två- augurer “icke kunde se på hvarandra utan
att skratta“.

Denna tid af indifferentism och irreligiositet i förening
med despotism och kyrklig verkhelighet var tillika en tid
af starkt utpreglad religiös mysticism och religiösa skrupler.
Den unge Martin Luther (född den 10 november 1483) af-
bröt vid tjuguett års ålder sina dittills idkade juridiska
studier och gick — mot sin faders önskan — i kloster af
bekymmer om sin själs salighet. Den strängaste askés och
de mest ansträngda studier kunde icke stilla hans inre oro,
till dess han slutligen fann lugn i den öfvertygelten, att
menniskan blifver salig icke genom sina gerningar, utan
genom tron på Guds barmhertighet i Kristus. För att rätt
förstå, hvad denna öfvertygelse för honom innebar, måste
man erinra sig, att tron för honom icke betydde blott för-
santhållandet af vissa kyrkliga läror, icke ens af den, somdör
honörn var den mest centrala — läran om återlösningen i
Kristus — utan ett sådant förtröstansfullt omfattande af
den gudomliga kärleken, som gör menniskan till “ett nytt
kreatur“, en ny varelse i hjerta och lefverne, och att de
gerningar, hvilka han — såsom till intet nyttiga — stälde
i motsats till denna tro, icke voro handlingar af välvilja,
menniskokärlek och sjelfuppoffring, hvilka han fastmera
betraktade såsom frukter af tron, utan snarare yttringar
af den kyrkliga verkheligheten sådana som fastor, pilgrims-
färder, späkningar m. m., hvilka han nu insåg vara gagn-
lösa och skadliga, emedan de vända menniskan ifrån ett
sant menskligt lif och ingifva henne tankar om en inbillad
förtjenst och inbillad helighet. Men begreppet om tron var
dock hos honom behäftadt med en svår och olycksdiger
196

inskränkning. Den frälsning, som var trons föremål, bestod
för honom i ett ställföreträdande försoningsoffer, Kristi död
på korset. Denna frälsning är icke någonting för menni-
skohjertat närvarande, som bär sin visshet i sig sjelft, utan
någonting historiskt, som beror på yttre bevis och derför
för individen blott eger en relativ visshet, hvilken endast
genom sjelfbedrägeri kan förvandlas till en absolut. I den
glada trosvisshet, med hvilken Luther — efter öfvervin-
nandet af sina skrupler och tvifvel — kände sig stå inför
Gud såsom ett barn inför sin fader, var visserligen katoli-
cismen etiskt genombruten, men i tänkandet endast till
hälften öfvervunnen, hvarför den sedermera på alla punkter
åter trädde fram i hela den ortodoxa protestantismens re-
ligiösa uppfattning *. Icke med afseende på de teologiska
förutsättningarna i fråga om menniskans försoning med Gud,
utan blott med hänsyn till den djupa innerligheten i denna
försonings tillegnande skilde sig hans ståndpunkt från den
romerska kyrkans.

Den inblick, som en på hösten 1511 företagen pil-
grimsfärd till Rom gaf Luther i det bottenlösa fördert och
det tomma formyäsen, som herskade inom det andliga
ståndet i denna kristenhetens hufvudstad, i förening med
de bibelstudier, i hvilka han fördjupade sig, öppnade allt-
mera hans ögon för den skärande kontrasten mellan bi-
belns kristendom och kyrkans, mellan idealet och verklig-
heten. Det behöfdes numera blott en yttre anledning
för att bringa honom till uppenbar strid med den kyrkliga
myndigheten. Att just försäljandet af aflatsbref (för insam-
landet af medel till fullbordande af Peterskyrkans dom) blef
en sådan anledning, detta sammanhängde på det närmaste
med Luthers hela föregående utveckling. Att det, hvarom
han, efter dystra tvifvelsmål och hårda inre strider, slut-
tigen tillkämpat sig visshet — syndernas förlåtelse och frid

* Heinrich Lang: Martin Luther; ein religiöses Charakterbild
(Berlin 1870).
197

med Gud — såldes för penningar, detta var mera än allt
annat egnadt att bringa d.enna ärliga själ i uppror.

Den 31 oktober 1517 uppslog Luther på domkyrko-
dörren i Wittenberg sina 95 teser mot aflatshandeln. Här
betonade han starkt bättringens och syndaförlåtelsens rent
inre och andliga natur och återförde aflatet till dess ur-
sprungliga betydelse: kyrkan kan genom sitt öfverhufvud
påfven icke tilldela eller för penningar sälja syndaförlåtelse
— som Gud allena kan gifva — utan endast efterskänka
eller till penningböter förvandla de af henne syndaren på-
lagda botgörelserna. Hans teser väckte, som alla veta, ett
oerhördt uppseende och framkallade en väldig rörelse.

Snart antog striden större proportioner. I slutet af
Juni 1519 hölls på slottet Pleissenburg, i Leipzig den rykt-
bara disputationen mellan Luther och Eck, som afbröts,
utan att ha ledt till något afgörande, då den sist nämnde
förklarade, att han icke kunde disputera med en person,
som icke erkände de allmänna kyrkomötenas myndighet.
Klart och bestämdt uttalade Luther sin ståndpunkt i reso-
lutionerna till nämnda disputation med dessa ord: “Jag
tror mig vara en kristlig teolog och lefver i sanningens
rike; derför vill jag vara fri och icke gifva mig fången
under någon auktoritet, vare sig ett konciliums eller kej-
sarens eller universiteternas eller påfvens, för att förtrö-
stansfullt bekänna allt hvad jag erkänner såsom sanning,
antingen en katolik eller en kättare påstått det, antingen
det antagits eller förkastats af ett koncilium.“ “Hvarför
skall jag icke våga försöket, om jag, den enskilde, kan
uppvisa en bättre auktoritet än ett koncilium?“ Och hvilken
denna bättre auktoritet var, uttalade han fritt och öppet.
Hvilken var då den auktoritet, på hvilken han ville bygga?
Hans svar lyder: “den Guds uppenbarelse, som jag finner
i bibeln“. Detta svar har sedermera af den lutherska kyr-
kan utbytts mot “bibeln“. Skilnaden mellan att såsom ett
•rättesnöre för den kristna tron och det kristna lifvet sätta
“bibeln“ och “uppenbarelsen i bibeln“ ligger i öppen dag.
198

Genom denna vanställning af reformationens ursprungliga
tanke har den lutherska kyrkan i sjelfva verket sjunkit till-
baka till papismens ståndpunkt och blott — såsom ofta
blifvit anmärkt — fått en “papperspåfve“ i stället för den
lefvande påfven. För denna bibeldyrkan var Luther, medan
han ännu stod på höjdpunkten af sin reformatoriska kal-
lelse, främmande. Mot påfvarnes och kyrkomötenas auk-
toritet stälde han bibelns, men blott derför, att han i bi-
beln fann den sanning, som tillfredsstälde hans innersta
och djupaste religiösa behof, och som han derför antog
icke på yttre auktoritet utan på inre grunder. Han aktade
derför icke allt i bibeln lika, antog icke något för sant
blott derför att det stod der. Fastmera umgicks han med
bibeln med en stoi\ frihet.

Sålunda yttrar han om det Gamla testamentets pro-
feter: “de ha studerat i Moses; Jesaias har tagit all sin
konst ur Psaltaren; de ha varit mycket helige, flitige män,
som med allvar tänkt öfver gudomliga ting; derför har Gud
talat med dem i deras samvete; detta ha de tagit för ett
slags uppenbarelse; men de ha icke alltid bygt med guld
och silfver, utan äfven halm och strå har kommit med.
Profeten Jonas’ historia låter löjligare och orimligare än
någon af poeternas sagor, och om den icke stode i bibeln,
skulle jag skratta deråt såsom åt en lögn. Predikaren
Salomo har hvarken stöflar eller sporrar; han rider endast
i strumpfötterna, likasom jag då jag ännu var i kloster.“
Jakobs epistel kallar han en “stråepistel“ och vill gifva sin
doktorshatt åt den, som kan få densamma att stämma
öfverens med Paulus. Äfven Pauli bevis finner han stundom
underhaltiga. Judas’ bref kallar han en “onödig epistel“.
Johannes uppenbarelse anser han “hvarken för apostolisk
eller profetisk“. “Min ande“, säger han, “kan icke finna
sig i den boken, och detta är för mig orsak nog, att jag
icke aktar den högt“. Högst bland Nya testamentets böcker
uppskattar han Johannes’ evangelium och första epistel,
Pauli epistlar, i synnerhet Romar-, Galater- och Efeser-
199

brefven, “ty“, säger han, “dessa äro de böcker, som visa
dig Kristus och lära dig allt, som det är nödigt och saligt
för dig att veta, om du också icke sett eller hört någon
annan bok eller lära“.

“Den heliga skrift“, säger han, “är den högsta och
bästa bok, full af tröst i all anfäktelse. Ty hon lär oss
mycket om tron, hoppet och kärleken, som förnuftet“ (för-
ståndsuppfattningen af det i menniskans yttre och sinliga
erfarenhet gifna) “icke kan se, känna, begripa och erfara“.
Han hänför sålunda allt i bibeln till den inre menniskan.
Den har för honom sitt värde icke på grund af yttre auk-
toritet, utan på grund af det förhållande, hvari den står
till menniskans religiösa behof, förhoppningar och sträf-
vanden. Dessa skrifters större eller mindre värde beror
för honom uteslutande på deras ställning till hvad han er-
känt såsom det mest centrala i menniskans religiösa lif —
rättfärdiggörelsen genom tron.

Denna fria och andliga uppfattning af skriftens bety-
delse visar sig äfven i sådana uttalanden som: “Der våra
motståndare hålla på skriften emot Kristus, hålla vi på
Kristus emot skriften. Emedan Kristus sjelf är skatten, för
hvilken- jag är köpt och återlöst, frågar jag alls icke efter
alla språk i skriften, om du också hopade ännu flere emot
mig; ty jag har påjnin sida skriftens mästare och Herre“.
Hvad som i skriften är mer eller mindre centralt, mer eller
mindre ett uttryck för Kristi ande, detta afgör naturligtvis
hans eget religiösa medvetande, hans eget förnuft. På detta
stadium af sin utveckling antog han sålunda icke någon
motsats mellan uppenbarelsen och förnuftet, utan erkände
fastmera, att skriftens innehåll, rätt förstådt, sammanfaller
med klara förnuft sgrunder, h varför han ock, i striden med
sina kyrkliga motståndare förklarade, att han icke ernade
gifva vika, så vida han icke blefve vederlagd genom skriften
eller genom alldeles klara och tydliga skäl“.

Också framstäldes mot Luther samma invändning, som
auktoritetstrons anhängare alltid haft till hands mot försvå-
^00

rarne af tankens och samvetets frihet. “Om hvar och en
måste söka sanningen för sig sjelf, måste det icke då blifva
lika så många meningar som hufvuden?“ Härpå svarade
Luther, att “kyrkan icke skall öfvergifvas af Kristi ande“.
Då man talade om, att ställandet under diskussion af läror,
som i århundraden varit trodda inom kyrkan, måste fram-
kalla söndring och förargelse, svarade Luther: “Jag skall
skona de svaga samveten, så vida det kan ske utan fara
för min själ. Hvarom icke, så skall jag taga min själ till
råds, om än hela eller halfva verlden förargar sig deröfver“.

I juni 1520 utgaf Luther sitt “Upprop till kejsaren och
den kristna adeln af tyska nationen“, denna väldiga strids-
skrift mot den romerska kyrkan. Mot den häfdvunna at-
skilnaden mellan det andliga och verldsliga ståndet framhöll
han här, att alla kristna äro andliga, så vida den kristliga
anden, den Helige Ande, är principen för deras inre lif,
och tillika verldsliga, så vida de skola tjena verlden, tjena
menskligheten. De församlingsmedlemmar, som af försam-
lingen fått det uppdraget att predika, döpa m. m. böra
derför icke göra anspråk på någon högre värdighet eller
helighet än de öfriga. Den verldslige embetsmannen, sko-
makaren, smeden, bonden äro, lika väl som predikanten,
lemmar af församlingens organism. Hvarderas kall har
samma helgd, om det u.töfvas i eu rätt kristlig anda. I
kraftiga ordalag vände sig författaren mot det tyska folkets
utplundrande af den romerska kurian och frågade, hvarför
300,000 gulden årligen skulle skickas bort från Tyskland
till Rom. Han yrkade på en från det kyrkliga förmynder-
skapet frigjord borgerlig styrelse och ett gift presterskap.
Uppfyllandet af det dagliga lifvets pligter var för honom
mera än alfkyrklig verkhelighet. Det allmänna prestadömet,
som gjorde prester och lekmän jemnlika, gaf äfven alla lika
rätt att söka sanningen. Man borde icke låta afskräcka sig
af kyrkans myndighet. Hade Gud en gång genom en åsnas,
mun talat emot en profet (Bileam) hvarför skulle han icke
äfven kunna tala genom honom (Luther) mot påfven? Slut-
201

ligen vädjade han till ett blifvande fritt kyrkomöte och
framlade ett fruktansvärd! syndaregister öfver. kyrkans och
hennes presterskaps sedliga förderf.

Om Luther i nyss nämnda skrift vändt sig mot de
kyrkliga missbruken och visat vägen för kyrkans reforme-
rande, så behandlar han i den kort derefter utgifna lilla
skriften “Om en kristen menniskas frihet“ frågan: hvari
består den kristna religionens väsende? Mot den romerska
kyrkans svar på denna fråga: religionens väsen består i
uppfyllandet af de gudomliga buden, i utöfvandet af kyrk-
liga goda gerningar och i tron på kyrkans lära, uppställer
Luther trenne skarpa gensägelser:

1.	För att uppfylla Guds bud måste menniskan först
vara from. Endast den gode kan göra godt. Frukten gör
icke trädet, utan trädet gör frukten.

2.	Och hvad de kyrkliga goda gerningarna angår, så
hjelpa de icke själen. Det hjelper ej själen, om kroppen
bär helig drägt eller icke, om den är på heliga ställen eller
icke, om den umgås med heliga ting eller icke, om den
lekamligen beder, fastar, vallfärdar eller icke. Allt detta
kan ju äfven en ond menniska göra, och hon blifver icke
derigenom god.

3.	Hvad slutligen den blott yttre och historiska tron
på kyrkans och bibelns, lära angår, så gagnar den för sig
allena lika så litet själen; ty man kan hafva denna tro och
dock vara en ond menniska. “Det är icke nog, att Kristi
lif och gerning predikas såsom én historia eller krönika.
Hon skall och måste predikas så, att hos mig och dig tron
derigenom uppstår och bevaras“, d. v. s. det fulla förtro-
endet till och den hjertliga hängifvenheten åt Gud, som i
Kristi ord och lif tillsagt menniskan sin kärlek. Sålunda
uppstår en vexelverkan mellan Gud och själen, i hvilkeni
Gud meddelar sig åt menniskan och menniskan tillegnar
sig Gud. Det försiggår likasom en förmälning mellan Gud
och den troende själen; allt hvad han har blifver själens,
och allt hvad själen har blifver hans. Han meddelar men-
202

niskan sina nâdeskatter, och hennes brister och svagheter
likasom dränkas i den gudomliga kärlekens ocean. Detta
gifvande å Guds sida och mottagande å menniskans är
tron; derför är det genom tron allena, som menniskan
blifver from, rättfärdig och salig.

Högst karaktäristiskt är följande yttrande i detta hän-
seende om rättfä-rdiggörelsen : “Emedan Kristus är Gud och
menniska, som ännu aldrig har syndat, och hans fromhet
är oöfvervinnelig, evig och allsmäktig, så gör han då genom
sin vigselring, d. v. s. tron, de troende själarnes synd till
sin egen, icke annorlunda än om han sjelf hade gjort den;
alltså måste synden i honom uppslukas och fördränkas.
Ty hans oöfvervinneliga rättfärdighet är för stark för alla
synder. Sålunda blifver själen renad, ledig och fri från
alla sina synder genom sin hemgift, d. v. s. för trons skull,
och begåfvad med sin brudgums, Kristi, eviga rättfärdighet“.
Häraf synes klart, att det här för Luther ingalunda (såsom
sedermera i den lutherska ortodoxiens lära om rättfärdig-
görelsen) var fråga om något yttre juridiskt tillräknande af
Kristi förtjenst, genom hvilket menniskans syndaskuld skulle
qvittas, utan fastmera om en inre andlig reningsprocess,
verkad genom menniskans. mystiska lifsgemenskap med Gud
i Kristus.

Tron, fattad i denna djupa .mening, är grunden till
kärlekens lif. För att några andligt, goda geringar skola
kunna göras, “måste personen först vara »god och-from“.
“Men den blifver icke genom bud och gerningar utan
genom Guds ord (d. v. s. genom hans nådelöfte) och ge-
nom tron from och salig“. “Af tron härflyter kärlek och
lust till Gud och af kärleken ett fritt, villigt, fröjdefuht lif
till att tjena nästan för intet“. “Likasom Gud genom Kri-
stus hjelpt oss för intet, så skola ock vi hjelpa vår nästa“.
Den kristne gör sålunda sin nästa godt, icke för sin egen
skull, för att derigenom förtjena någonting af Gud, utan
för sin nästas skull. Derför heter det om kärleken, att
■“den icke söker sitt eget“ (1 Kor. 13: 5).■
203

“Detta är den rätta andliga, kristliga friheten, som
gör hjertat fritt från alla synder, lagar och bud, och som
öfverträffar all annan- frihet, lika mycket som himlen öfver-
träffar jorden.“

I denna lilla skrift har Luther framstält grunddragen
till en ny etik, som skulle hvila icke på kyrkans bud och
föreskrifter utan endast på tron och kärleken. Den genom
tron andligen frigjorda menniskan framställes här såsom
herre öfver allting, de gamla kyrkliga stadgarne endast
såsom hjelpmedel för en andligen omyndig tid, men som
den kristna menskligheten nu vuxit ifrån.

I oktober 1520 utgaf Luther, som redan (i juli) blifvit
bannlyst genom en påflig bulla, sin skrift om “Guds kyrkas
babyloniska fångenskap“. Han visade.här, att kyrkan hölls
i fångenskap af påfvedömet och borde åter försättas i frihet,
underkastade messan och kyrkans “sju sakramenter“ en
tillintetgörande kritik; reducerade deras antal till två —
dopet och nattvarden — (i början tre, då han äfven upptog
bikten) och återförde dem, så väl som alla kyrkliga hand-
lingar, till deras rätta betydelse, såsom yttre tecken för den
gudomliga nåden och i sin verksamhet bundna vid tron.
Ja, han ansåg, att de icke voro ovilkorligen nödvändiga,
utan att menniskan fastmera kunde blifva delaktig af Guds
nåd genom tron, äfven utan sakrament. I “sermonen om
messan“ (Sermon von der Messe 1520) säger han, att man
skall öfva dopet, men att äfven utan detsamma tron är
tillräcklig. I sermonen om Kristi lekamens högvördiga sa-
krament (“Sermon von dem hochwürdigen Sakrament des
heiligen Leibes Christi“ 1519) säger han: “tro endast, så
har du redan njutit sakramentet!“ I sin “undervisning för
biktbarn“ (“Unterricht der Beicht-kinder) säger han: “Om
presten vill utesluta dig från sakramentet, så låt fara sa-
krament, altare, prest, kyrkor“, samt anför såsom skäl der-
för det, att “själen icke kan umbära det gudomliga ordet,
men väl kan umbära sakramentet“. Sakramenterna äro
blott bestämda att väcka de troende, “emedan vi arma
204

menniskor, som lefva i de fem sinnena, hafva af nöden ett
yttre tecken jemte anden, till hvilket vi kunna hålla oss“.
Men tron är icke beroende af dessa yttre tecken.

I de nämnda tre hufvudskrifterna (“upprop till den
kristna adeln“, “om en kristen menniskas frihet“ och “om
Guds kyrkas babyloniska fångenskap“) visar sig Luther på
höjdpunkten af sitt reformatoriska sträfvande. Huru nära
kommer han icke der den nya tidens mest andligt frigjorda
religiösa medvetande, sådant det uttalar sig i följande ord
— af en det nittonde århundradets reformator * — om reli-
gionen! “Dess väsen är kärlek till Gud, dess form fromhet,
» dess sedlighet menniskokärlek, dess tempel ett rent hjerta,
dess offer ett gudomligt lif. Det mål, den uppställer, är
att förena menniskan med Gud, till dess hon tänker Guds
tanke, som är sanning, känner Guds känsla, som är kärlek,
vill Guds vilja, som är det evigt rätta, och sålunda finner
Gud i den mening, hvari han ej är långt borta från någon
af oss, blifver ett med honom och derför tager del i den
gudomliga naturen. Medlen till detta höga mål äro ett ut-
släckande af allt i menniskan, som står emot Guds lag, en
fullkomlig lydnad för honom, då han talar i förnuftet, sam-
vetet, kärleken. Den leder genom verksam lydnad till en
absolut förtröstan, en fullkomlig kärlek, till den ändliga
menniskans fullständiga harmoni med den oändlige Guden,
och menniskans vilja smälter samman med hans vilja, som
är allt i alla. Då blifva tro och kunskap samma sak, för-
' nuft och uppenbarelse stå icke i strid, begär och pligt gå
hand i hand. Begäret har blifvit pligtenligt och pligten
begärlig. Den gudomliga anden förkroppsligar sig i men-
niskan. Verldens gåta är löst. Fullkomlig kärlek utdrifver
räddhågan. Då fordrar religionen inga särskilda handlingar,
former eller tankemetoder. Menniskans plöjande är heligt
som hennes bön, hennes dagliga bröd som röken från hen-
nes offer, hennes hem heligt som hennes tempel; hennes.

* Theodore Parker.
205

arbetsdag och hennes sabbat äro lika mycket Guds dagar.
Hennes prest är den helige ande inom henne, tro och ger-
ningar de båda gestalterna i hennes nattvard.----------Hon
älskar religionen såsom en brud för dess egen skull, icke
för hvad den medför i hemgift. Hon öfverlemnar sig i Guds
hand. Fadrens ande är öfver henne“. “I det stora ögon-
blicket af religiös besökelse från den lefvande Guden, synes
ingen från honom skild tanke finnas;, all-lifvets flod ström-
mar genom själen. Tanken på jaget är försvunnen. Det
är ett ringa ting att vara konung eller bonde, fader eller
barn. Menniskan är ett med Gud, och han är allt i alla“.

Men så nära beslägtad denna moderna uppfattning af
menniskans Gudsförhållande än är med Luthers lära om
tron,så stort är dock å andra sidan det svalg, som skiljer
hans religiösa åskådning från det nittonde århundradets
mest framskridna andars. Visserligen var för honom så
väl som för dem trons föremål Guds oändliga kärlek; men
för honom var delaktigheten af denna kärlek bunden vid
den fallna och genom fallet till sin natur förderfvade men-
niskans försoning med Gud genom den menniskoblifne guda-
sonens död. Denna uppfattning, som han ärft från medel-
tidskyrkan, tog han utan vidare för den gudoiriliga uppen-
barelsens lära och afskar för sig hvarje möjlighet att be-
riktiga densamma, i det han betraktade hvarje tvifvel derpå
såsom en djefvulens frestelse. Oaktadt den ansats han tagit
till en andligt fri religiös lifsåskådning, genom att reducera
hela det kristliga lifvet till tron, fattad såsom mennisko-
andens totala hängifvenhet åt och omfattande af Guds kär-
lek, kunde han derför aldrig komma ifrån auktoritetstrons
ståndpunkt.

Oaktadt sitt energiska bekämpande af medeltidskyr-
kans asketism och klosterlif, blef han dock alltid till' sin
grundåskådning allt för mycket munk för att kunna fullt
uppskatta krafvet på en harmonisk utveckling af hela men-
niskonaturen. “Hvad hjelper det själen“, säger han (i bo-
ken “om en kristen menniskas frihet“), “att kroppen är'fri,
206

frisk och sund,- att den äter, dricker och lefver så mycket
som helst; och åter igen, hvad skadar det själen, att krop-
pen är fängslad, sjuk, matt, att den hungrar, törstar, lider
så mycket som helst“. Till följd af denna dualism, denna
skarpa motsättning af det andliga och naturliga hos men-
niskan, ville Luther också endast folkens befrielse från den
romerska kyrkans andliga despotism, men lemnade den
verldsliga despotismen orubbad, och predikade passiv lyd-
nad för öfverheten — äfven en tyrannisk öfverhet. Till
följd af samma dualism och den bibehållna gamla åskåd-
ningen om himmel och helvete, kunde han aldrig konse-
qvent fasthålla idén om ett i alla menniskolifvets förhål-
landen sig förverkligande Guds rike på jorden. Religionens
hufvuduppgift för individen blef den egna själens frälsning.
Följderna af detta grundfel i hans verldsåskådning skulle
först senare visa sig.

Densamme Luther, som, i fråga om den Heliga skrift,
i början * endast hållit sig till “uppenbarelsen i Kristus“,
med stor frihet bedömt de särskilda böckerna i skriften
efter deras förhållande till denna uppenbarelse, och för-
kastat dem, i hvilka “hans ande icke kunde finna sig“,
klängde sig,' under den fortgående striden mot den romerska
kyrkan med dess åberopande af den kyrkliga traditionen å
éna sidan, och mot de reformatorer, som ville gå längre
än han, å den andra, allt hårdare fast vid skriftens bokstaf
och höll sig allt mera exklusivt till “hvad som står skrif-
vet“. Han, som så energiskt gjort bruk af förnuftets pröf-
ningsrätt gentemot påfven och hans anhang, gick slutligen
ända derhän i fanatisk obskurantism, att han kallade för-
nuftet “Djefvulens sköka“. Han, som kraftigt förfäktat alla
kristnas frihet och likhet, hade, då de tyska landtbefolk-
ningarna besvärade sig öfver feodalherrarnes olidliga för-
tryck, intet bättre råd att gifva dessa befolkningar, än att
de skulle bedja Gud om hjelp, och då de slutligen sökte
hjelpa sig sjelfva och reste sig mot förtrycket, uppmanade
Luther herrarne att skjuta och sticka ned de upproriska
207

bönderna, “såsom man måste slå ihjäl en galen hund“, och
tillsade dem, att de “aldrig kunde få en saligare död“, än
om de sjelfva omkommo under detta bödelsarbete. Då
Luther skref detta, var han icke mera sig sjelf. Han var
blifven en reaktionens man.

Med all sin stora och rika begåfning var Luther ingen
harmonisk personlighet. I honom funnos likasom tvänne
menniskor, af hvilka under olika perioder af hans lif än
den ena, än den andra var rådande. Under de första åren
efter sin brytning med Rom blef Luther vägrödjaren för hela
den nyeuropeiska odlingen. Genom den andliga väckelse,
han gaf, och den frigörande inflytelse, han utöfvade, gaf
han uppslaget till den nyare tidens fria forskning och tän-
kande och till de stora andliga rörelser, som under de sista
trehundra åren förändrat verldens utseende. Under sina
senare år blef han den andlige lagstiftaren för den evange-
lisk-lutherska kyrkan, “lärofadern“, till hvilken alla konser-
vative och reaktionäre inom denna kyrka ännu alltjemnt
se upp såsom till sitt orakel. Hans på halfva vägen stan-
nande och förstelnande reform har blifvit ett hinder för en
längre gående reformation. Hans lära om menniskona-
turens eländighet har djupt inrotat sig och stannat qvar
äfven hos dem, hvilka längesedan blifvit främmande för
hans religions läror, samt sålunda blifvit ett hinder äfven
för politiska och sociala reformer. Till hvilken af dessa
tvänne menniskor i Luther vi böra hålla oss vid firandet af
den fyrahundrade årsdagen af hans födelse, bör ej kunna
vara tvifvelaktigt. En stor man bör uppskattas efter sina
förtjenster och icke efter sina fel. En reformator är hvad
han är genom det, hvari han står framom sina samtida,
icke genom det, hvari han är fången i sin tids fördomar
och villfarelser; och för att rätt uppskatta hans betydelse,
måste man betrakta honom på middagshöjden af hans
andliga utveckling, icke sedan han börjat gå tillbaka. Den
djerfve frihetskämpen, som visade ohållbarheten af den
gamla skilnaden mellan prester och lekmän, som prokla-
208

merade den kristnes frihet, och som ville befria kyrkan ur
hennes “babyloniska fångenskap“, skall lefva i ett ärorikt
och välsignadt minne, sedan stiftaren af den “rena evan-
geliska“ statskyrkan är glömd, och sedan denna kyrka,
vorden ett hinder för framåtskridandet, gått samma väg
som så många andra.
Högtidstalarne vid årets kyrkomöte,

\

Anmärkningar och betraktelser

af

Fingal Fingalson.

Erkebiskop Sundbergs- oratoriska utgjutelser äro meren-
dels hållna i en något torr, styf, öfverlägset docerande stil.
Någon egentlig vältalare är han således icke. Men hans
perioder äro ypperligt bygda, hans fraser väl svarfvade, och
hvad utförsgåfvor beträffar, eger erkebiskopen sådana i min-
dre vanlig grad, hvilket gör, att hans tal, ehuru ur stånd
att värma eller hänföra åhörarne, dock taga sig ganska
storståtligt ut. “Svenska kyrkans primas“ är alltså en god
talare, hvad formen beträffar, och såsom sådan visade han
sig äfven i det helsningstal, hvarmed han den 4 sistlidne
september välkomnade “svenska kyrkans representanter“,
såsom det heter, eller, såsom det måhända rättare borde
heta, det svensk-lutherska prestadömets målsmän, “lekte och
lärde.“ Ty det är väl dock ytterst för statsprestadömets
skull och för att bereda detta tillfälle att bevaka sina in-
tressen, efter det att clerus comitialis upphört att finnas —
det är väl dock derför, som hela kyrkomötesinstitutionen
tillkommit.

Och innehållet af det erkebiskopliga talet ? Hvad som
i det afseendet först ådrager sig uppmärksamhet, är den
varnande stämma, erkebiskopen ansett sig böra höja mot
brådstörtade reformer på det kyrkliga området. Liksom
hade de föregående kyrkomötena gjort sig kända för tygel-

Ur dagens Krönika. III. 8—4.

14
210

lös reformifver, för liejdlöst främjande af mouvemanget!
Nej, hvad kyrkomötet än behöfde, icke behöfde det erinras
om att iakttaga “mogen varsamhet“, icke behöfde det skräm-
mas från otillbörlig reformlusta genom framhållande af, att
“till och med skenbart obetydliga förändringar kunna med-
föra skadliga verkningar, såra ömtåliga samveten och inom
vidsträckta kretsar framkalla ett farligt missnöje.“ Nej,
kyrkomötet är sannerligen icke någon yster sprakfåle, som
måste fängslas med starka tömmar och betsel för att icke
skena öfver skaklarna. Det är tvärtom en stilla, ganska
trögkörd kamp, som blott då just visar tecken till vresigt
humör, när man vill egga honom till skyndsammare traf.

Men, för att gå. vidare i erkebiskopens reflexioner, är
han nog liberal att medgifva, att “dagens mångskiftande
kraf“ äro “verkliga uttryck för hvad som rör sig i tiden“,
och att “alla sådana tecken förtjena mycken uppmärksam-
het.“ Men att några af dessa kraf skulle vara goda, tillfreds-
ställande tecken — bort det! Åtminstone innehålla erkebi-
skopens ord intet medgifvande i den riktningen. Dock är icke
allt, som rör sig i tiden, för honom svart och fördömligt.
Skuggor omvexla med dagrar. “Förnekelsen af kristendo-
mens grundsanningar, afsöndringarna från kyrkans gemen-
skap och den gamla sjelfrådighet, som frikallar sig från alla
band, hafva onekligen tilltagit. Men på samma gång har
lyckligtvis det kristliga intresset stegrats hos den del af vårt
folk, som ännu betraktar det heliga arfvet från hädangångna
fäder såsom sin dyrbaraste egendom. Här gå således två
starka hufvudströmmar bredvid hvarann, visserligen mot
olika mål, men derför ej alltid fria från hopblandning.“
Och så till sist betonas vigten af att söka “hindra den ena
strömmen från ytterligare härjningar och bibehålla den an-
dra i en sund riktning.“

Här erbjuder sig ett vidsträckt fält för anmärkningar
<och betraktelser. Men vi måste fatta oss kort. Är det så
säkert, fråga vi då, att det ligger något okristligt eller ens
211

nedslående i det ena slaget af företeelser och något obe-
stridligen kristligt eller ens glädjande i det andra?

Hvad förstår herr erkebiskopen med “förnekelse af
kristendomens .grundsanningar“ ?

Månne icke han liksom så många andra prester har en
viss benägenhet att såsom sådan betrakta hvarje förnekelse
af den lutherska kyrkans dogmer? Men en sådan uppfattning
bevisar uppenbarligen andlig vindögdhet. Det är sant,
många religiösa satser och påståenden, som i vår tid fram-
träda med anspråk' att gälla såsom kristliga, afvika högst
betydligt från de lutherska hufvudlärorna. Så är t. ex. fal-
let med nyprotestantismen, waldenströmianismen o. s. v.
Men att anse dessa riktningar vara absolut oförenliga med
kristligt lif skulle helt visst vara oberättigadt. I ännu hö-
gre grad torde detta vara fallet med sådana riktningar som
baptismen, metodismen o. s. v. Dessa betrakta sig sjelfva,
hvad kristlighet beträffar, ej blott jembördiga med utan öfver-
träffande lutheranismen — och kanske hafva de icke så orätt
deruti. Ehuru derför dessa och andra med dem jemförliga
läror på senare tiden vunnit stark utbredning i vårt land,
så betyder detta ingalunda, att förnekelsen af kristendomens
grundsanningar tilltagit. Men äfven antaget, att “rationa-
listernas“, de uppenbara kristendomsförnekarnes antal allt
mera ökas, innebär detta på det hela något så upprörande?
Vi äro långt ifrån att hylla det moderna materialistiskt-
ateistiska fritänkeriet, men vi våga påstå, att en ärlig fri-
tänkare har ett afgjordt företräde framför de flesta af lu-
therska statskyrkans medlemmar, det företrädet nämligen, att
han eger eller åtminstone sträfvar att vinna en bestämd
religiös öfvertygelse, under det de allra flesta af kyrkans
trogna barn “hvarken hafva någon egen religiös tro ej hel-
ler erfara minsta behof att komma till en sådan.“ De höra
till dem, om hvilka det heter: “Jag ville, att du vöre an-
tingen varm eller kall, men derför att du så ljum är, skall
jag dig utspy ur min mun.“ Så låter Nya testamentet Gud
212

tala, men för allt prestadöme är och har städse denna ljum-
het, denna slöa, reflexionslösa vidhängsenhet vid den be-
stående kyrkliga läran och ordningen, varit en sann upp-
byggelse. Förbannelse uttalar presten öfver den, som väg-
rar att hedra de från fäderna ärfda fetischerna, men väl-
signelse öfver den, “som ännu betraktar det heliga arfvet
från hädangångna fäder såsom sin dyrbaraste egendom.“

Men erkebiskopen klagar äfven öfver de tilltagande
“afsöndringarne från kyrkans gemenskap och den gamla
sjelfrådighet, som frikallar sig från allå band.“ Partier och
söndringar äro i och för sig sjelfva onekligen intet godt,
men i jemförelse med en inrättning, så vidunderlig, som
statskyrkan från kristlig synpunkt är, måste man betrakta
de derur i allt talrikare mängd sig utbrytande friförsamlin-
garna såsom en tillfredsställande företeelse. Det är endast
på denna väg, som statskyrkan kan undergräfvas och dess
slutliga fall beredas. En i mångfaldiga läger splittrad kri-
stenhet är visserligen icke det mål, mot hvilket den kristna
utvecklingen sträfvar, men det är vår öfvertygelse, att ju
större sektsplittringen varder i verlden, dess lättare och sna-
rare skall ett allmänt behof, en allmän längtan göra sig
gällande efter den på endast kärlekens band beroende en-
het, hvaraf det i Nya testamentet skildrade församlingslif-
vet gifver oss en bild, och sålunda väg banas för en sådan
enhet. Men denna är för visso oförenlig med ett presta-
döme och det derifrån oskiljaktiga’bihan get af lärobygna-
der och anden tryckande trosreglementen. Den kan för den
skull icke-begripas, än mindre efterlängtas af prestadömet.
För detta står deremot såsom idealet af kyrkligt tillstånd
den enhet, der alla skiljaktigheter i åsigter och uppfattnin-
gar hafva upphört och alla andar ödmjukt böja sig i lyd-
nad för en antag-en “bekännelse.“ Vi minnas alla från vår
studietid, huru såsom något synnerligt vackert och impo-
sant framstäldes för oss den episod vid Upsala möte, då
efter antagandet af Augsburgiska bekännelsen såsom “sven-
213

ska kyrkans grundlag“, ordföranden, professorn Nils Both-
nekarl, uppstod och med hög röst utropade: “Nu är Sverige
vordet en man, och alla hafva vi en herre och Gud.“ Det
der låter ganska ståtligt, men det har det felet att icke vara
sant, kågon innerlig harmoni, sådan som den här menade,
mellan samtliga Sveriges inbyggare i afseende å religiösa
åsigter och betraktelsesätt har aldrig funnits och kommer
aldrig att finnas, och har tidtals den andliga likformigheten
uppnått en högre grad — så mycket sorgligare. Ty denna
likformighet har varit den, som döden åstadkommer, den
har legat i en nästan allmän själarnes försoffning, under
inflytande af hvilken de villigt och gerna underkastat sig
prestadömets välvilliga ledning i allt, tillhörande deras sa-
lighetssak. Belåtna med “det heliga arfvet från hädan-
gångna fäder“, hafva de lefvat och gått hädan i den sälla
vissheten att ega sin “själasörjares“ fulla godkännande och
det vitnesbördet från hans läppar, att de städse stält sig
kyrkans lära och föreskrifter till efterrättelse. Hvilka Ijuf-
liga tider för kyrkan! Nog fans det alltid en “ström“,
hvars böljor sträfvade att bryta sig ut från prestadömets
mark, men med tillhjelp af statens straffanstalter fick man
temligen lätt makt dermed, så att den hindrades från att an-
ställa för svåra “härjningar“, och det glädjande faktum
stod qvar, att hufvudströmmen gick “i en sund riktning“.

En sista-anmärkning vid erkebiskopens tal. Den gäl-
ler slutorden, der han i Guds namn förklarar kyrkomötet
öppnadt. Det låter verkligen, som om erkebiskopen här
ville anses uppträda, så att säga, som vice Gud eller Guds
för tillfället särskildt befullmäktigade ombud,, alldeles som
när statsministern, då konungen ej personligen öppnar riks-
dagen, vid tronens fot gör detta i hans namn. Hade det
månne icke varit bättre, att erkebiskopen nöjt sig med att
förklara kyrkomötet öppnadt i Guds namn, d. v. s. i fast
tro på honom, hans hjelp och bistånd? Utan tvifvel hade
detta varit bättre, hvarmed dock ingalunda är sagdt, att
214

frasen, på det sättet, omredigerad, ej kunnat varda föremål
för skarp och rättvis kritik.

Åt den näst yngste af landets biskopar var denna gång
förtroendet lemnadt att hålla den sedvanliga predikan vid
kyrkomötets öppnande. Denna predikan, hvilken hölls i
Storkyrkan den 4 September, hade till ingångsspråk Matt.
18: 20: “Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der
är jag midt ibland dem“; till text Matt. 28: 20: “Si, jag är
när eder alla dagar intill verldens ända“, och till ämne:
“Herrens Jesu löfte att alla dagar intill verldens ända vara
när de sina, hvar helst de äro församlade i hans namn.“

Då biskop Andersson under de få år, han innehaft Vexiö
biskopsstol,- hunnit göra sig vida känd för sitt ytterst prela-
tensiska väsen, så kunde man på förhand vänta, att nu i
fråga varande predikan deraf skulle erhålla en stark prä-
gel. I denna väntan vardt man ej heller bedragen. Herr
biskopen drog icke i betänkande att framkomma med det
gamla, af den kristnade sacerdotismen uppfunna, mot hela
kristendomens anda snörrätt stridande påståendet, att Kri-
stus skulle hafva instiftat ett särskildt “läro- och nycklaem-
bete“, d. v. s. upprättat ett nytt prestadöme. Detta med
anledning af det styckes innehåll, hvartill det valda ingångs-
språket sluter sig. I detta stycke talar nämligen Kristus
först med sina lärjungar om sättet att behandla en felande
broder för att “vinna“ honom — först bestraffning mellan fyra
ögon, derpå, om sådant icke hjelper, sakens framställande
för två eller tre vitnen, och slutligen i händelse af behof
dess hänskjutande till församligen, af hvilken den felande
måste låta sig rätta för att icke varda ansedd för “en hed-
ning och publikan. “ Det är i sammanhang härmed Kristus
till sina lärjungar ställer dessa ord: “Sannerligen säger jag
eder: Allt hvad I binden på jorden, det skall vara bundet
i himmelen, och allt hvad I lösen på jorden, det skall vara
löst i himmelen.“ Härtill fogar han det löftet, att hvad
helst två eller tre komma öfverens att bedja om, skall det
varda dem gifvet, tilläggande såsom grund derför: “Ty
215

hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag
midt ibland dem.“

Detta ställe tillika med ett par andra, som handla om
“himmelrikets nycklar“, började redan tidigt anföras till
stöd för den inom den syndbesmittade, sitt ideal otrogna
församligen, uppskjutande prestinrättningen. Ja, i sanning
tidigt, ty första brodden till denna inrättning, till denna
giftiga planta, som med tiden skulle utveckla sig till ett
träd med de starkaste rötter och de vidlyftigaste grenar,
började skönjbart sficka upp redan innan ännu det aposto-
liska tidehvarfvet gått till ända.

Att emellertid nyss anförda bibelspråk lika litet som
något annat duger såsom grundval för en med det kristna
namnet 'hädiskt stämplad hierarkisk bygnad, kan knapt
behöfva bevisas.

Kristendomen är en religion, den enda i verlden, som
icke vet af något prestadöme. När på Golgatakorset de
utomordentliga orden uttalades: “Det är fullkomnadt“, och
till en symbol af hvad detta betydde, förlåten i templet enligt
berättelsen remnade, då var ej blott hvarje hedniskt presta-
döme, hvarje hedendomens försök att upprätta ett blott
menskligt medlarskap mellan Gud och menniskan dömdt så-
som ett fåfängt och upproriskt tilltag, utan äfven det enda
prestadöme, som någonsin från kristlig synpunkt haft eu
berättigad tillvaro om än endast såsom typiskt, förebildande
— det judiska nämligen — äfven det var förklaradt upp-
häfdt. Det kan, det får således icke i någon som helst
form gå igen på kristendomens mark.

Se, redan derför kan ej något bibelspråk finnas, som
gifver stöd åt ett kristnadt prestadöme. Ett sådant språk
skulle innebära en skriande motsägelse till detta “Det är
fullkomnadt“, och kunde det upptäckas, måste det utan
vidare, hvad vitnesbörd än textkritiken kunde gifva om
dess äkthet, betraktas såsom en interpolation och utplånas.

Men lyckligtvis kunna inga sådana språk upptäckas.
Hvarje påstående i sådant syfte måste stämplas som oför-
216

synt lögn. Hvad särskildt beträffar orden i Matt. 18: 18, så
ligger deras betydelse för det af fördomar och förutfattade
meningar oförvillade förståndet i öppen dag. Kristus har nyss
gifvit sina lärjungar och dermed alla kristna i alla tider
rättighet och bemyndigande att under en viss förutsättning
anse en medlem af församlingen såsom icke längre till-
hörande den samma utan i religiöst hänseende likstäld med
en hedning och publikan. Följa så de åsyftade orden:
“Allt hvad I binden på jorden, det skall vara bundet i
himmelen, och allt hvad I lösen på jorden, det skall vara
löst i himmelen.“ Här förallmänligas och fullständigas det
nyss gifna bemyndigandet. Betydelsen är med begagnande
af en omskrifning i korthet denna: “Hvar och en, som I
erkännen såsom broder, han erkännes såsom sådan äfven i
himmelen, men hvilken helst I vägren att erkänna såsom
broder, han gäller i himmelen ej heller annorlunda än så-
som en hedning.“	•

Här är således grunden till den kristna församlings-
tukten. Denna hvilar nämligen ytterst på den grundsatsen,
att hvarje kristen eger både berättigande och förmåga
att pröfva andarne, att såsom ”bröder” erkänna somliga
och förneka andra. ^Här är hemligheten af dessa “him-
melrikets nycklar“, hvarmed bedrifvits så mycket ofog, och
som gifvit upphof till läror, hvilka åstadkommit outsäg-
lig jemmer och förbannelse i verlden, något, hvarom det
“kristna“ prestadömets historia lemnar hårresande vitnes-
börd. Dessa nycklar äro icke bundna vid något särskildt,
på mer eller mindre yttre väg tillskapadt “läfo- och nyckla-
embete;“ de stå till förfogande för hvarje kristen, i den
mån han är ledd och upplyst af Guds ande. “Tagen den
Helige Ande“, säger Kristus i Joh. 20: 23. “Hvilka I för-
låten synderna, dem förlåtas de, och hvilka I behållen dem,
dem äro de behållna.“

Den nu afhandlade punkten i Vexiöbiskopens predikan
utgjorde endast inledningen dertill. Dit får man väl äfven
räkna hvad han hade att orda om den heliga nattvarden
217 -

och det heliga dopet, hvilka på det vanliga profanerande-
viset benämdes Jesu instiftelser, liksom vore Jesus, kristligt
sedt, en religionsstiftare bland alla öfriga sådana, jemförlig'
med en Zoroaster, en Sakyamuni, en Muhamed. Om dessas
stiftelser och inrättningar, må man kunna tala i mening af
något från deras personligheter skildt. Men kristendomen
är, både hvad lära och lif beträffar, strängt taget, Kristi
person och ingenting annat än Kristi person. Han är, så-
som han sjelf säger, “vägen, sanningen och lifvet.“ Han
har eviga lifvets ord, och den honom har, han har lifvet.
Hvad man behagat kalla hans instiftelser och till hvilka
man i främsta rummet räknat, de s. k. sakramenten, dop
och nattvard, det må hafva varit ett ypperligt fynd för
prestadömet till att dermed bedrifva en mängd hokus po-
kus, såsom det också (läs dess historia!) gjort — sig sjelf till
timlig fromma och menskligheten till den grufligaste skada.
Men dessa sakramenterliga inrättningar skall man förgäfves-'
söka återfinna i Nya testamentet.

Att Kristus vid den sista måltid, han höll med sina
lärjungar före sitt lidande, bad dessa att, så ofta de kommo
tillsammans och gemensamt bröto bröd och drucko vinr
göra det till hans åminnelse, sålunda förkunnande hans död,
till dess han kommer, det veta vi. Men detta är en hand-
ling, lika enkel, lika rörande, som när en döende säger
till den vid hans läger stående vännen: “Gå någon gång
till min graf och lägg en blomma på den.“

Hvad dopet angår, är det väsentliga deri ingalunda
vattendoppning eller vattenbegjutning, ja, det är vår fasta
öfvertygelse, att ett rätt dop kan komma till stånd utan
vare sig den ena eller den andra ceremonien. Kristus be-
falde sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lär-
jungar genom att döpa dem till Fadrens, Sonens och den
Helige Andes namn, och lära dem hålla allt hvad han dem
befalt. Men till lärjungar gör man sannerligen inga men-
niskor genom att öfverösa dem med eller doppa dem i
vatten, hur mycket Guds ord man än låter vara “med och
218

när vattnet.“ Nej, Kristi mening var, att lärjungarne skulle
genom den andens kraft, som i dem bodde, förmå verlden
att vända sig från sina afgudar och af hjertat bekänna sig
till den sanne Gudens namn till syndernas förlåtelse. Hvar
-och en, som härtill lät beveka sig, han undergick ett andligt
dop, hvilket icke hindrar, att vatten kunde dervid på ett eller
annat sätt symboliskt begagnas, såsom vi ock af Nya testa-
mentet veta, att. det åtminstone ofta skedde. Om denna
sak skulle mycket kunna skrifvas, men af lätt begripligt
skäl måste vi fatta oss så kort som möjligt, hvarför det
må vara nog med den gjorda antydningen.

Dessa orden “Hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn“, hvilkas tolkning förefaller så enkel och påtaglig i
det sammanhang, hvari de förekomma, de måste tvingas
att, såsom det hette i det följande af predikan, hvilket väsent-
ligen skulle utgöra ett förhärligande af Jesu namn — be-
* tyda hans nådesnärvaro i ordet och sakramenten hos den
på bekännelsen af hans namn grundade försanfligen.

Ordet och sakramenten! Hvarför just den tolkningen?
Det måste ligga något derunder, och det gör så. För-
hållandet är, att enligt prestadömets föregifvande är det
just detta, som fått sig af Gud anförtrodt embetet att hand-
hafva så väl det ena som det andra, att “predika ordet
■och sakramenten utskifta“, såsom det heter i Augsburgiska
bekännelsen. Det är alltså endast genom prestadömet, som
ordets och sakramentens kraft skall förmedlas, der det går
.skickligt och ordentligt till. Här träder oss då det falska
medlarskapet till mötes i hela sin nakenhet — detta med-
larskap, som ju fick sin dödsdom i de orden “Det är full-
komnadt“, uttalade med sista sucken af honom, om hvilken
det heter, - att han allena är medlaren mellan Gud och
menniskor.

Att upptaga till granskning och skärskådande allt i hr
Anderssons predikan, som kunde vara deraf förtjent, skulle
föra oss för långt. Blott vid ännu en punkt må det vara
oss tillåtet att stanna. Såsom bevis på Kristi ständiga när-
varo i sin församling framhöll predikanten den utomordent-
liga, ända från Kristi dagar allt jemt fortgående tillväxten
af hans bekännares antal. Ja, “mängden gör det“ — den
föreställningen har alltid varit kär för prestadömet, och den
spökar äfven här. Hej, hvad det går! På första pingst-
dagen växte de troendes antal med tre tusen, i Konstantin
“den Stores“ dagar räknade man redan tio millioner kristna,
i åttonde århundradet hade det stigit till trettio millioner,
på reformationstiden fans det ett hundra, i våra dagar räk-
nar man ända till två hundra millioner, och med någon liten
matematisk begåfning bör man kunna räkna ut tiden, när
jordens samtliga fjorton eller femton hundra millioner invå-
nare blifvit omvända till kristendomen, då kristenheten
och verlden alltså falla tillsammans till sina gränser, så att man
öfver allt, hvart man kastar blicken, på denna planet, får
skåda mer eller mindre feta gäll, boställen för kyrkoherdar
och prostar — för att nu icke tala om biskopar och erke-
biskopar — hvilka låta sig lekamligen födas hvar af sin
hjord, under det de andligen föra denna i bet. En tillta-
lande framtidsbild icke sant? I den är de sju sofvarnes
syn vid deras uppvaknande fullbordad. “Hela verlden tror
ju på honom!“ Men för den kristna blicken är taflan, långt
ifrån att vara vacker, en verklig styggelse. Den skall ej
heller någonsin varda en* verklighet. Mot masskristendomen,
sådan den uppehälles af statskyrkorna och — låtom oss
medgifva det — äfven af sektkyrkorna, har en opposition
börjat göra sig gällande, hvilken opposition enligt vårt för-
menande endast kan sluta på ett sätt, nämligen med alla
dessa kyrkors totala söndersprängning. — ett resultat, hvar-
till utan tvifvel äfven kommande hvirfvelstormar på det
politiska lifvets fält skola medverka. Så skall en genomgå-
ende sållning ske, en jäsnings- och skedningsprocess, hvarur
skall framgå ett ofantligt caput mortuum jemte en liten
fällning af äkta metall. Det förra skall befinnas vara den
så kallade kristenheten i sin rätta gestalt och den senare
en svag och ringa hop af kristendomens vänner, en hop så
220

ringa, att man väl kan förstå, hvilket svar Kristus väntade
sig på sin vemodiga fråga: “När menniskans son kommer,
månne han skall finna tro på jorden?“ Nej, det skall han
säkerligen icke. Allra minst skola de troende vara att räkna
i hundra milliontal.

Predikanten berörde till sist frågan om Kristi tillkom-
melse och denna verldsålders slut, dock hufvudsakligen blott
för att få tillfälle lägga kyrkomötets medlemmar på hjertat,
att för de flesta af dem lifvets afton icke kunde vara långt
borta. Hvad biskop Andersson sjelf angår, tillhör väl han
icke de i ålder längst framskridna bland våra öfversteprester,
men han har dock inträdt i det skede af lifvet, som i fråga
om mannen betecknas såsom den tidigare ålderdomen. Hans
kraftiga, ännu alldeles oböjda gestalt och hans friska ansigts-
färg synas emellertid lofva honom ännu en lång följd af år.
Det vore önskvärdt, om han kunde använda en del af denna
tid till fortsättande af den literära verksamhet, han i yngre
dagar med så mycken framgång begynte och hvarom man
påmindes genom de i formelt hänseende framstående egen-
skaperna hos den här omtalade predikan. Men det är fara
värdt, att det otrefliga Östrabo skall visa sig vara en föga
lämplig boningsplats för den, som vill dyrka muserna —
detta Östrabo, der Tegnér så grymt marterades af mjelt-
sjukans mörka ande, der Heurlin äfven fördystrades till sitt
sinne, och der slutligen Hultman i sin celibatära ensamhet
knappt förmådde samla de få tankar af högre flygt, som
han hade qvar från de ansträngande förståndsöfningarna i
Upsala.	.	•	■

Beträffande kyrkoherden Ahlbergers predikan vid kyrko-
mötets slut, kunna vi fatta oss kort, så mycket hellre som
den afhandlade ett ämne, kyrklig enhet^ i afseende hvarå vi
redan här ofvan haft tillfälle att åtminstone antydningsvis
uttala några åsigter. Utgångspunkten för ämnets behandling
var den förmaning till eftersträfvande af Andens enhet ge-
nom fridens band, som innehålles i Ef. 4: 1—6.

Hr Ahlbergers enhets- och endrägtsideal är icke sär-
221

deles högt. Det är åtminstone icke Andens enhet genom
fridens band, han anbefaller, ty denna borde väl omfatta
alla utan undantag, som vilja lefva ett i kristlig mening
andligt lif. Nej, den af honom beprisade enheten är en
trons eller rättare sagdt, en trosbekännelsens enhet, om an-
nars de i tidningarne synliga referaten af hans predikan
varit riktiga. Bort med hvarje tanke på gemenskap, än
mer på innerlig endrägt och enhet med sådana, som icke
vilja “stå på bibelordets grund“, d. ä. med sådana, hvilka
i ett eller annat hänseende tolka detta ord annorlunda, än
den evangelisk-lutherska kyrkans exegetiska teologi. Ingen
sträfvan efter “Andens enhet genom fridens band“ med dem
t. ex., hvilka formulera rättfärdiggörelseläran annorlunda,
än som Augsburgiska bekännelsen vill hafva den formulerad,
eller med dem, som från denna bekännelse afvika i fråga
om uppfattningen af Kristi person eller om dopet. Hvarje
gemenskap med sådana betecknades af talaren såsom en
styggelse liktydig med hvad apostlen menar, då han varnar
de troende för att “draga i främmande ok med de otrogna“,
tilläggande: “Hvad gemenskap har rättfärdighoten med
orättfärdigheten eller hvad gemenskap har ljuset med mörk-
ret? Hur förlikar sig Kristus med Belial, eller hvad del har
en troende med en otrogen?“ Att nu i likhet med kon-
traktsprosten Ahlberger vilja tillämpa dessa ord på förhål-
landet mellan lutheraner och icke-lutheraner vittnar om ett
odium theologicum, en ofördragsamhet, som — vi tillstå det
— vi knappast väntat, att någon skulle hafva mod till att
i vår tid offentligt blotta, och som föga skiljer sig från
den romersk-katolska förmätenhetens yrkande: Extra eccle-
siam nulla salus. Det är möjligt, att dylika ofördragsamma
åsigter hysas af många bland vår statskyrkas prester, kanske
till och med af sådana,- som, påverkade af den pietistiska
strömningen, vid högtidliga tillfällen kunna tala vackert om
den Evangeliska alliansens sträfvanden. Detta är ganska
möjligt, men vare sig de äro flere eller färre, dessa förstoc-
kade partimakare — ty såsom sådana måste de stämplas—,
222

skall det vara dem svårt att spjerna emot udden, att stångas
med tidsandan, hos hvilken ett af de mest utmärkande dra-
gen är en på alla håll framträdande sträfvan efter samman-
slutning och gemenskap på grundvalen af likartade intréssen
och syften, vare sig materiela eller andliga. Vi nämde
Evangeliska alliansen. Denna är ett uttryck för hvad i det
hänseendet på det kyrkligt-protestantiska området vill ar-
beta sig fram. Den har visserligen, denna Evangeliska alli-
ans, i sin praktiska verksamhet burit sig tämligen venster-
händt åt, men det är en stor idé, den företräder, och man
får hoppas, att denna idé skall efter hand med allt större
klarhet och styrka bemäktiga sig de kristnas hjertan och af
dem varda förd till slutlig seger.

Magna est veritas et prævalebit!

I sitt tal vid kyrkomötets afslutande, uttalade sig erke-
biskopen efter några grannlåter till dess ledamöter om fruk-
terna äf dess verksamhet. ”Utan att prisa egna gerningar
vågar jag tro, att dessa frukter äro eller åtminstone kunna
blifva ganska rika.“ Så utlät sig kyrkomötets ordförande,
och derefter följde uppräknandet af de väsentligaste bland
mötets storverk.

Härpå antog talet en högtidligare ton.

”Utan tvifvel”, hette det, ”blifva meningarne i landet
delade rörande lämpligheten af mer än ett bland de fattade
besluten ; men det oaktadt lär ingen, som fördomsfritt tager
kännedom om mötets förhandlingar, vilja neka, att de icke
blott berört vidsträckta delar af det kyrkliga området, utan
äfven burit vitnesbörd om det allvarliga nit, som svenska
kyrkan städse har rätt att vänta af sina ombud. Hon skäll
ock, denna kyrka, sannolikt döma oss med den kärlek,- som
framför allt ser till uppsåtets renhet och derför gerna öfver-
skyler bristerna.	.

“Huru helst likväl domen utfaller, måste vi sjelfva- fri-
kalla oss från den förmätenheten att vilja tillerkänna våra
åtgärder en sådan makt, som de i och för sig aldrig kunna
ega. Vi veta nämligen mycket väl, att om Herren icke
223

bygger huset, så är vårt verk- fåfängt, att om Han ej bildar
församlingen till sitt lefvande tempel, så äro alla yttre an-
ordningar vanmäktiga.“	.

Det var med anledning häraf erkebiskopen afslutade-
sitt tal med att öfver kyrkomötets resultat nedkalla Guds
välsignelse, hvilket skedde i en bön, utmärkt, att vi så må
säga, för elegans — denna fina elegans, hvilken bildar ett
framstående drag i hans personlighet och hvilken gör, att
han onekligen tager sig särdeles prydligt ut i ordförande-
stolen, i synnerhet på något afstånd.

I denna eleganta bön anropades Gud om att stadigt
bibehålla vårt folk i sin sanning och fruktan m. m. “Och
när jordelifvets dag en gång är förliden, så upptag oss i
den himmel, der all mensklig trohet finner sin lön.“

Sådana voro slutorden. Låtom oss taga dem i när-
mare betraktande och söka göra för oss klart, hvad de in-
nebära. Så vidt vi kunna förstå, gifva de vid handen en
föreställning hos predikanten — ty såsom sådan uppträdde-
nu i sjelfva verket “Svenska kyrkans primas“ — hvars rik-
tighet med fullt skäl torde kunna sättas i fråga, den näm-
ligen, att hvar och en af kyrkomötets ledamöter skulle vara
en sådan der ”god och trogen tjenare”, som omtalas i evan-
gelium och’ till hvilken det ljuder till sist: ”Gack in i din
herres glädje.” Nog är detta ändock väl starkt. Att många,
ja, de flesta af kyrkomötets medlemmar äro svenska konun-
gens trotjenare, till och med tromän och högt betrodde män,
och att de såsom sådane, så vidt de verkligen äro trogna,
d. v. s. blindt hängifna det bestående, äro förtjenta af extra
belöningar, det veta vi, liksom vi ock af erfarenhet känna,
att väl sällan någon sannskyldig kunglig trotjenare varder
en sådan förutan. Men dessa belöningar komma från den
kungliga nådens himmel — denna himmel, hvilken liksom
barnens .

”—-------— — — hänger full
med lyror (stjernor) af det röda (snöda) gull.”
224

Frän Guds himmel komma de icke, liksom det är långt
ifrån säkert, att alla kungliga trotjenare, alla mandariner,
både svarta och hvita, både andliga och verldsliga, komma
in i den himmeln. Ty utan att på något sätt vilja förnärma
dem, kunna vi ej betrakta dem alla såsom i kristlig mening
gode och trogne tjenare, d. v. s. såsom för sanningen allt
uppoffrande och genom kors och lidanden den samma främ-
jande själar, hur många vackra guldkors, än glänsa i kyrko-
mötesförsamlingen.

Vi hafva velat tyda uttrycket “all mensklig trohet“ så
vänligt som möjligt, då vi gifvit deråt den nyss anförda
versionen. Strängt taget hafva vi emellertid knappt rättig-
het dertill, utan böra taga dem, sådana de stå, i hela deras
vidsträckthet. Men då blir det från protestantisk-theologisk
.synpunkt och i det sammanhang, hvari det förekommer,
något alldeles kätterskt. Enligt Nya testamentet är det icke
all mensklig trohet, som vinner sin lön i himmelen. Om en-
dast menskligt trogna, d. v. s. redbara, ärbara, rättrådiga, väl-
görande menniskor gäller det tvärtom: ”De hafva fått sin
lön”, fått den redan här i lifvet. Endast för så vidt de
tillika äro trogna ”i det himmelska”, hafva de i himmelen
-en nådelön att vänta.

Hvad nu beträffar den af erkebiskopen uttalade tron,
att frukterna af senaste kyrkomötes verksamhet ”äro eller
åtminstone kunna blifva. ganska rika”, så beror förverkli-
gandet af den tron på, hur man tager orden. Tager man
blott hänsyn till mängden af positiva beslut, är densamma
ganska riklig — hpla 26 stycken. Men menas det, att samt-
’ liga dessa beslut, om de i vederbörlig ordning, vinna stad-
fästelse, skola lända vårt land till välsignelse, cl. v. s. främja
dess upplysning, fi4het och andliga framåtskridande, så torde
frukterna varda temligön torftiga. En och annan åtgärd,
exempelvis beslutet- i bibelöfversättningsfrågan, torde väl
komma att hafva goda och sunda verkningar, men hvad
beträffar de flesta af de fattade besluten, synas de, äfven
der de förefalla som liberalast, vara förestafvade af så tve-
lydiga motiv, att de måhända, om de en gång varda gäl-
lande, skola framstå såsom små räfvar, hvilka med eld i
svansarna i likhet med de Simsonska skola anställa stor
skada på den svenska kulturens fält.

Hvarifrån Gud oss nådeligen bevare! .

Ur dagens Krönika. III. 3 -4.

15
D:r Stockmann—hr Reimers.

Af. Hellen Lindgren.

Det är märvärdigt att höra talas om nivellering i en tid,
så mångskiftande som vår. För att se, huru illa detta epitet pas-
sar vårt århundrade, behöfver man ju dock blott gå till litera-
turen. Är det icke i jemförelse med vår tids verklighetsskildring,
som om alla föregående diktverk utom de allra största framstälde
menniskor utan originalitet, gjorda efter recept. I sjelfva verket
menar man icke, hvad man säger, när man beskyller tiden för
brist på originalitet. Det man menar är, att alla menniskor nu
mera än förr äro tvungna att arbeta, att alla nu mera stå un-
der samma förhållanden, äro bundna af samma band, att stånds-
skilnaden är mera utjemnad o. s. v. I detta afseende äro vi
också mindre originella, en hel mängd djurarter i vårt samfunds-
lif äro utdöda, åtskilliga drönare i bikupan äro borta, vi räkna
färre drömmare både bland våra ynglingar och våra unga flickor.
Derigenom är också mycket försvunnet, och man kan icke lätt få
tillfälle att inandas den tunga och instängda luften i något gam-
maldags hem, der reglerna för lifvet voro enkla och man kunde
hvila ut, skild från verlden och verldslifvet.

Men i alla fall äro vinsterna större än förlusterna. Det
praktiska lifvet med dess öfverraskande upptäckter och de karak-
tärer, det bildar, rikedomen på nya tankar, som ifrån, ord blifva
handling, hör till vinstkontot. Ingen tid, icke ens renässansens,
har något jemförligt att uppvisa.

. Hufvudpersonen i ”en folkets fiende” är en originell person
på samma sätt som tiden sjelf är originell. Han råkar i strid
med sin bror, med sin hustru, med sin svärfvar och till slut med
hela verlden, och det är knapt ett ögonblick han tviflar eller tve-
kar. Man kallar honom en folkets fiende, man hyssjar och skrat-
tar åt honom som åt en galning, man kastar stenar in i hans
rum, han står i pjesens sista akt utan tak öfver hufvudet, utan
inkomster och utan utsigter med sin hustru och sina tre barn,
227

och han är sä glad som en fågel under himmelen och så stolt
som Salomo i all sin härlighet. .Och om någon menniska har
skäl att vara stolt, så är det visst han: han har sagt det sannaste
och det djerfvaste ord, en man kan säga, sitt hjertas allra inner-
sta mening. Han har haft mod att döfva alla stämmor omkring
sig, och han har haft kraft att kunna göra det: han har förjagat
både ugglor och lockfoglar, både konservativa och liberala parti-
skrän, och så håller han sitt tal.	■

Det beundransvärda i detta tal är, att han är sig sjelf tro-
gen: der fins icke ett smickrets ord, der fins icke ett ord af parti-
värfning, der fins icke ett försök att fanatisera folket. Han vet
lika väl som alla andra, att folket är lätt att slå an på, att be-
arbeta, att det har föga omdöme och urskiljning, han hade blott
behöft några konstgrepp, några utfall, och mängden hade ropat
hosianna, han hade blott behöft att utarbeta det i enlighet med den
gängse fraseologien, och mängden skulle ha sväljt medicinen, om
den blott fått sockras, och i stället döljer han icke kroken med
ett enda bete. Inför denna rasande mängd, som ropar på tecken
d. v. s. på fraser, på under d. v. s. på taskspelarknep, lägger han
fram torr vetenskap d. v. s. stenar i stället för bröd. Han tror
nämligen, att detta är hans pligt.

Hvad han säger är detta: Kultur är det enda, det oefter-
gilliga vilkoret för andlig öfverlägsenhet, folket d. v. s. icke blott
det s. k. lägre folket, men alla vanliga, halfsofvande låtgåmen-
niskor, saknar kultur, det fordras arbete, vaksamhet, en god del
sjelfplågeri för att bli .cn kulturmenniska. Man kan vara en god
menniska, en dugtig förrättningsman och en älskad och ärad fa-
miljefader utan att vara en kulturmenniska. Det är ytterst få,
som äro det, men är man det icke, så duger man icke alt styra,
icke att afgöra, icke ens i sina egna saker, med ett ord: det fins
ett fätal dugliga menniskor och pålitliga .personer här i verlden.
Och ett bevis på, att denna stridshandske mot majoriteten icke
är kastad utan grund, föreligger i dc många prof på skamlös feg-
het, sniåaktig lumpenhet och usel egenrättfärdighet, som komma
medlemmar af denna majoritet, den ene att förjaga den mennisko-
vänlige doktorn från hans hem som en pestsmitta, den andre att
gifva afsked åt en person, som står vid hans sida, den tredje att
utesluta sin dotter ur sitt testamente — allt af rädsla eller
egennytta.

Den allmänna opinionens kolossala misstag om doktorns eget
värde, då den kallar honom en folkets fiende, visar, att denna majo-
ritet är lika skef i omdöme som feg i handling. Dr Stockmann an-
ser tydligen frågan om folksuveräniteten vara för tidigt väckt.
228

Han anser att sa länge individerna bland folket icke hafva en
egen åsigt men följa, hvart ledaren pekar, så länge är majorite-
tens värde ett sken och ingenting annat.

Det som doktorn derför vill verka för, är, att folket måtte
kunna tänka sjelf, och han anser detta för en konst, så oändligt
svår och ett så värdigt kraftprof, att den konsten ännu den dag
i dag är endast eges af ett fåtal högt utrustade, vetenskapligt obe-
sticklige och modige män. . Han anser det vara en stor seger,
han för egen del vann, och ett stort steg framåt, han tog, när
han gick till råds icke med kött och blod, icke med omgifning
och samfundsförhållanden men med sig sjelf, och han gjorde då
också det han benämner sin stora upptäckt, nämligen menniskans
naturliga benägenhet alt följa med strömmen, en upptäckt, som
sedan bestyrkes af de många ”han, hon, de tordes icke,” som
möta honom i pröfningens stund.

Oaktadt denna emancipation från allt, hvad folket tänker,
således kostade honom en ansträngning, som ingalunda hörde till
de lättaste, är det hans öfvertygelse, att man måste fordra denna
ansträngning af alla och en hvar. Om också fegheten är aldrig
så allmän, kan den icke tolereras, och om också det onda är al-
drig så djupt rotadt, bort måste det! Man får icke längre beun-
dra folket som barn men . som fullväxt allvarlig person. Det har
nycker: gif icke vika för dem, det skyr själsansträngning: nödga
det till arbete, det följer känslan: tvinga det att tänka. Du har
en hemlighet på hjertat, så misshaglig för det som möjligt: sjung
ut; det blir aldrig annat än barn, så länge du bjuder det lös
mat, det blir aldrig man, om det får lefva af barnsliga tankar.
I denna åsigt ligger doktor Stockmanns hela karaktär. Det är
i sjelfva verket den högsta, optimism att tro, att menniskorna
kunna tåla sanningen, och doktor Stockman är optimist, han för
operationsknifven som mm den icke vore något förstörelseverktyg,
och han tror ända in i sista minuten att han skall kunna göra
en underkur och rädda patienten. Det är denna illusion, som
gör honom så älskvärd, som aldrig en praktisk man kan bli. Dok-
tor Stockman är i hvarje tum teoretiker och kan aldrig blifva
annat än idéens man —• det är på en gång hans storhet -och hans
begränsning.

Som ett sådant jordens salt, en fyrbåk. som brinner i fjer-
ran, en ensam, förnäm och något otillgänglig ligur har hr Rei-
mers framställ och uppfattat honom. Den njutning, med hvilken
han, i en annan roll, skildrar Steensgaard, den store humbugen,
har en viss skadeglädje, som visar, att hr Reimers sjelf är lik
229

d:r Stockmann och känner ett behof att gripa till käppen, när
han kommer i beröring med det lumpna.

Hr Reimers som doktor Stockmann, var verkligen icke lyck-
lig i de första scenerna. Han var nervös och han förstod icke
att dölja det. En skådespelare, som är van vid att uppträda in-
för en så blaserad och kritisk publik som vår, lär sig småningom
att aldrig misslyckas; vid alla tillfällen tillkämpar han sig åtmin-
stone ett aktningsfullt erkännande och anlitar rutinen, om han
icke känner sig disponerad. När våra skådespelare spela dåligt,
spela de i alla fall på sätt och vis otadligt. Annat vai’ det med
hr Reimers. I dessa första scener, der anden icke ingaf honom,
hvad han skulle säga, kände han sig temligen hjelplös, och det
låg något tafatt öfver spelet. Han hade icke skådespelarens rädd-
ningsplanka, rutinen, att tillgå, och han sjönk. Det hände honom
till och med att icke tänka på hvad han sade, han gjorde rörel-
ser, som icke voro beräknade, och jag är nästan säker på, att han
glömde bort både publik och pjes, när han fick se denna Punch-
karrikatyr, som i pjesen kallas gräflingen. Det föreföll åtminstone
oss, som om han hade varit öfverraskad och indignerad öfver att
se denna marionettfigur, och att den bragje honom-ur stämningen,
det märktes granneligen.

Vi hafva dröjt vid denna småsak från första representatio-
nen, derför att den är så betecknande för hr Reimers uppfattning
och metod. Hos oss är metoden en annan, och vi blefvo högst för-
vånade att se en skådespelare kunna förlora fattningen så som hr
Reimers. Det skulle icke kunna hända hr Fredriksson, äfven om han
spelade för alla verldens krönta hufvuden. Med vårt begrepp af en
skådespelare har alltid förenat sig begreppet af en fulländad verlds-
man men högst litet af en vanlig menniska. Likasom verldsmannen
låter han aldrig märka sympatier eller antipatier, han har en mask,
som är lika ogenomtränglig som Isisslöjan, och framför allt låter
han liksom verldsmannen aldrig öfverrumpla sig, sådan är unge-
fär den föreställning, namnet skådespelare väcker hos oss. Hr
Reimers deremot spelade sina omedelbaraste känslor, tänkte sina
innersta tankar i rollen. Han stod icke der för publikens skull
men för sitt eget nöje, för att tillfredsställa ett behof hos sig sjelf
att få säga ut, hvad diktaren lagt i hans mun, och lefva några
ögonblick i dennes verld. Jag skulle fått detta intryck i alla hän-
delser, men jag skulle tvekat att uttala det, om icke en korre-
spondens i Dagens Nyheter undertecknad med det för alla teater-
vänner bekanta märket A. F. sagt detsamma.

Det är en gammal tradition, att ingen god skådespelare spe-
lar på inspiration, och att de ,vidunderliga effekter, som stundom
230

uppnås af de största sådana, blott förefalla soni ögonblickets lyck-
liga ingifvelser men i sjelfva verket äro effekter af beräknad ver-
kan. Att hr Reimers icke har någon spegel i sin konsts allra
heligaste, så mycket tror jag emellertid, att man törs försäkra.
Och att ingen skådespelare kan vinna sina skönaste triumfer, dessa
tonfall, som rent af äro oefterhärmliga naturljud, annat än på
slump och helt och hållet oreflekteradt, är helt enkelt ett psyko-
logiskt faktum, som icke kan bestridas. Den högsta konsten är
och blir att spela på inspiration, och de största skådespelare äro
de, som i de stora scenerna våga lita på denna.

Det är ur denna inre springbrunn, hr Reimers öser, och det
händer honom, att den utsinar och då är han svag, men också
då den kastar sina strålar, spelar det af alla stämningens mest
ofattliga regnbågsnyanser. Hr Reimers är något ojemn i sitt spel
och är ytterst sjelfständig gent emot rollen. Det var vissa stäl-
len, han favoriserade, andra han nästan vårdslösade. Han visade
intresse för somt, och det var andra scener, han rent af icke
brydde sig mycket om. När karaktären icke tilltalade honom,
var han temligen slapp, och karaktären tilltalade honom icke helt
och hållet. Den d:r Stockmann, Ibsen skapat, är vida mera li-
delsefull, mera småaktig, mera retlig än hr Reimers. Hr Reimers
brusade upp på ett oefterhärmligt, barnsligt älskvärdt sätt. Det
var en högtid att höra honom, när han i första akten antar, att
icke lampan i hans rum är tänd, men hr Thegerströms kärfhet är
bestämdt mera rolltrogen. Hr Reimers försonar dock dessa oe-
gentligheter genom sitt uppförande vid de stora tillfällena i dok-
torns lif. Äfven här förmildrade han visserligen. Stockmann är
verkligen litet elak mot folket i sitt tal, det kan icke hjelpas.
Och det är väl icke alldeles utan orsak som folket kan misstaga
sig och tro, att denne folkvän är en folkfiende. Det är detta dok-
torn också kommer under fund med till sistone, känslan af denna
orättvisa, som leder honom till hans sista upptäckt, att det kan
linnas märkvärdiga hufvuden äfven bland byrackorna, och slutli-
gen är det för att försona sitt felsteg och göra bot och bättring,
han tager sitt beslut att bilda en skola för gatpojkarne.

Hr Reimers misstag bestod deri, att han utplånade dessa
ensidigheter. Men det är också förledande att utplåna skönhets-
fläckarna hos denna herrliga figur. Och det är just i hans skö-
naste ögonblick, hr Reimers gaf hans bild så hel och så mäktig,
så förnäm som han är trots alla sina svagheter.

Se honom t. ex. i den stora folkmötesscenen, när han gör
propaganda för sin upptäckt. Hans vältalighet är magisk, hans
ansigte lyser, glömsk af publikens ovilja, är han den präktigaste
231

förening af en vetenskapsman och en menniska. Denna teorins
gråhet, om hvilken Goethe talar, försvinner här; dessa, torra äm-
nen grönska upp, han lockar fram ett källsprång ur sjelfva den
ofruktbara klippan, och det är något så patriarkaliskt och osjelf-
viskt, han utbreder öfver detta stormiga möte, han är så fullt
och utan skrymtan en folkets vän, som älskar, fast han agar, att
man blir försonad, fast han öfverdrifver, och med ens fqrstår den
sanne folktalarens förmåga att hänföra, äfven när det är sofis-
mer, han bjuder. När hr Reimers stiger ned från tribunen, ' är
han trött och själsfrånvarande. I detta ögonblick hade han ett
slags öfverdådig bekymmerslöshet. Han hör icke på sin omgif-
ning, den yttre verlden är försvunnen för honom, dei’ han står
med ryggen vänd mot folkhopen. Larmet, borgmästaren, ordfö-
randen äro icke till för honom, och han tänker blott på att torka
sin panna och komma derifrån. Hr Reimers uttrycker här- för-
träffligt den tomhet, som följer efter ögonblick, fulla af ett helt
lifs spänning.	'

Ett annat utomordentligt lyckligt grepp är hr Reimers upp-
förande, när han efter putset med borgmästaren återlemnar ho-
nom hans hatt och käpp. Hr Reimers hade här en mycket svår
uppgift. Att göra detta med bibehållen värdighet, deri bestod
svårigheten. Denna episod ville gerna glida ned i det komiska.
Men hr Reimers har funnit sättet, derigenom, att han icke visar en
skymt af förtrytelse. Det är blott smärtan, som upptager honom,
endast den mest förkrossande smärta. Han räcker sin bror hat-
ten och käppen med en min, som tycks säga: befria mig från detta,
jag har allvarligare saker att tänka på, och i och med detsamma
handlingen förlorar all betydelse, är den faran aflägsnad, att den
skulle kunna förefalla komisk.

Man kan endast gratulera hr Reimers till det lyckliga sätt,
hvarpå han löste sin uppgift. Lyckades det honom också att
öppna den svenska publikens ögon för denne moderne hero, oänd-
ligt mycket mera storartad än Brand, derför att han är bärare af
en positiv tanke, individualitetens, då hade hr Reimers sått ett ut-
säde, som icke kan underlåta att i sinom tid bära de rikaste
skördar.