UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

AUGUST STRINDBERG, A. DE GUBERNATIS,
G. AF GEIJERSSTAM, ALFREDO MAZZA

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

TREDJE ÅRGÅNGEN

ANDRA HÄFTET

---OH@HC--

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1883. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
INNEHÅLL.

Sid.

Ur ”Nytt vin på gamla flaskor” fen outgifven diktsamling)
af August Strindberg.

1.	Lokes smädelser...................................1.

2.	Olika vapen.......................................7.

3.	Gröken............................................9.

4.	Esplanaden.......................................10.

Påfven och konungen af Italien. Af Angelo De Guber-
natis. (Öfvers. från förf:s handskrift af H. Sandström) . . 12.

Medaljonger och statyetter.

Två samtida, af A. F. Åkerberg.

1.	Louis Blanc......................................18.

2.	Karl Marx........................................33.

Gammalt och nytt inom literaturen.

1.	I	brytningstiden,	af	Fritz	Krook...................39.

2.	G.	af Geijersstams	noveller,	bedömda af Oscar Levertin 73.

3.	Vår yngste dramaturg. Ett utkast af Gustaf af Gei-
jersstam...............................................80.

Ett teaterbref från Chicago àf A. Heyne....................87.

Konstutställningen i Rom. Korrespondens af Alfredo

Mazza. (Öfvers. från förLs handskrift af H. Sandström) . 93.

Ur

Nytt vin på gamla flaskor.

(En outgifven diktsamling)
.	af

August Strindberg.

Lokes Smädelser.

Tidens gudar, sopi jag smädat,
Smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
Häda vill jag i en sång!

I han makten, jag har ordet,
Jag har ordet i min makt;
Tretton ären I vid bordet;
Det betyder, har man sagt,
Dödsfall, ofall, onda tider:
Gudar tagen er i akt,
Ty hvad rättnu tiden lider:
Gudar, varen på er vakt!

Det är sant, jag fordom sutit
Vid ert gudabord som gäst;
Sedan bindeln väl I knutit,
Släpad blef jag till er fest.
Derför och hvad I förbrutit,
Känner Loke kanske bäst!

Ur dagens krönika. III. 2.

1
2

Vämjdes jag vid fylda faten,
Af ert vin jag ej blef glad,
Och er sång tog smak af maten
Men var tunn som kittelns spad.
Gudar, derföre I haten
Loke, som ert lof ej qvad!

Nej, jag vill ert lof ej qväda
Icke sjunga för er mat,
Nej, jag vill er hellre häda
Med mitt stora sköna hat!

I han sträckt min bål på bergen,
Och bland isar redt min graf,
Se’n den lille lömske dvergen
Skurit mina senor af.

Fast I bundit mina händer .

Och min fot i jernet smidt;
Fast I brutit mina tänder,
Än min tunga smädar fritt.

Jag er hemlighet förrådde,
Gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock er nådde
In i era fasta slott.

Jag förrådde era funder

Och er falska helighet;
Trodde ej på era under,
Ej på er odödlighet.

Derför Loke ock af eder

Nämnes främst bland smädare:
Det han räknar sig till heder —
Han förrådt förrädare!
3

När den svage straffar styrkan,
Då nämns straffet hämd;
Jag ej våldet gaf min dyrkan,
Hämd min bragd är derför nämd.

Väl! Jag hämnats då, I gudar,
Jag har hämnats, hören det!
Jag har slitit era skrudar,
Visat fram er nakenhet!

Eder gudstjenst jag föraktat,
Edra stöder slagit kull,
Och den gyllne kalfven slagtat
För att se om den var mull.

Jag har rifvit templets murar,
Jag har brutit altarskrank,
Öppnat har jag stängda burar,
Störtat har jag murkna plank.

Jag har hämnats, gudasköka,
Hämnats all min ungdoms ve,
Då jag tvangs för dig att röka
Och du bröt mig ner på knä!

När jag sanningen fick slunga

I ert anlet, gud apack,
Då er himmel syntes gunga
Och er gamla skottmur sprack.

Gudakärngar, .gudagubbar,
Ränna yra efter skygd,
Hängsla byxor, knyta stubbar
För att dölja skrumpen dygd.

Styrkan letar sina lansar,
Skönhet plockar fikonlöf,


4

Dygden tar sitt gyllne pansar,
Rätten gör sig blind och döf.

Lögnen går till dikets renar
Fångar ormar i dess dy,
Binder dem i bergets stenar
Att i Lokes anlet spy.



Och nu ligger Loke bunden:
En mot hundra var hans sätt,
Men i lumpna gudarunden
Skrikes dock om oförrätt.

Bunden ligger han på hällen,
Dock hans tunga än är fri,
Och de gamla gudaskrällen
Darra ännu vid hans skri.

Ty i smärtans långa nätter,
Makan vid hans hårda bädd,
Ställer sig för ormens etter,
Räcker bägarns svala brädd.

Men när lömska ormar måtta
Sina hugg mot hennes bröst,
Då hörs Loke ej bespotta,
Stark som stormen blir hans röst.

När han riste sina bojor,
Det i bergens hällar skräll,
Och i borgar och i kojor
Menskor vänta verldens fall.

Då hör Loke upp att smäda,
Och ur mörka ögonvrån
Blixtar ljunga, fräsa, sveda,
När han ropar på sin son.


5

Midgårdsormen, verldsförstör'arn
Rasslar då med fjellig kropp,
Stjerten rörs af verldsförgörarn
Ner vid Wolgas vilda lopp.

Och det prasslar och det brakar

I Wolchonsky skogens snår,
Och i Pyrenées det knakar,
Der hans buk i ringlar slår.

Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod,
' Från hvars stränder än det hviskar
Om förlossning och om blod.

Dock hvar ormen hufv’et döljer,
Fege gudar, frågen I.

Framtid evigt nutid följer,
Svaret skall er forntid bli.

Ty när han sitt hufvud reser,
Gudar, då är tiden all,
Hören I då ormen hväser,
Svårt är ej att spå ert fall!

Då går branden öfver verlden, .
Bränner allt som brännas bör,’
Skedar guldet ifrån flärden,
Men hvad lefva skall, ej dör.

Och den gamla torra jorden,
Nu i fruktbar aska bytt,
Och af elden renad vorden,
Aflar, föder fram på nytt.

Då i evigt gröna lunder
Vandrar fri en nyfödd slägt,
6

Villad ej af gudafunder

Som de forne andar bräckt.

Då I ären döde alla,
Gamle gudars skrala ätt;
Födde voren I att falla.
Då I ormens hufvud sett.

Men vid era svarta bårar,
När I slutat edert lopp,
Loke eger inga tårar,
Blott sitt evigt unga hopp.

Sina smädelser han sände,
Störde eder gudaro,
Ty han trodde på den Ende,
Ej på ef han kunde tro.

Öfver era grafvar ljudar,
Fridfullt som ifrån en vän:
Här I hvilen, Tidens Gudar;
Evighetens lefver än!
Olika vapen.

Don Almagro de Vicunha,
Taffeltäckare vid hofvet,
Är af gammal ädel stam.

Och det Castilianska blodet,
Blekt som mjölk och tunnt som vatten,
Flyter trögt som honing fram.

Smink pä kinden, jern till maten,
Färgar npp bad’ ut och innan
Ädelt Castilianiskt blod.

Handen för ej mera klingan,
Klappat allt för länge flickan
Som har kysst ihjäl hans mod.

Möter så en qväll i mörkret
Mohren med det mörka hatet,
Vattendragarn; nu hans slaf.

Fordom öknens frie son, som
Odlat landet, byggt dess städer
Och behöll blott sjelf en graf.

”Stå Hidalgo! Ut med klingan!
Slaf och herre gäller striden;
Ni har svärd och jag har dolk.

Fordom vi med lika vapen
Möttes på Castiliens slätter
Såsom tvänne fria folk!”
8

Men den ädle taffeltäckarn
Bleknar under röda sminket
Och hans vissna hand blir lam.

”Slaf, ditt usla lif jag skänker;
Svärdet korsas ej med dolken
Ojemn strid ju är infam.”

”Väl Hidalgo, dina fäder
Bröto våra blanka klingor
Togo vapnen från oss bort.

Stumparne vi letat samman
Slipat dem mot våra tänder,
Derför slafvens svärd är kort!

Dolken är väl ock en klinga
Och har lika stolta anor
Som din värja, Castilian.

Dolken är tyranners bane,
Stuckit Cæsar ut från verlden,
När han tummade dess plan!”

Men den ädle taffeltäckarn
Redan vändt sin rygg åt slafven
Och gått stolt sin väg.

Men med kappan öfver näsan
Till en smutsig gränd vid hamnen
Styr han sina stolta steg. .

Och af sidenmasken skyddad
Söker han drogisten Joseph
Som kan blanda hvitt i hvitt.

”— Mohren Djeddur, vattendragarn!”
Godt Hidalgo! Känner mannen!”
Kostar?” — ”Fem piaster!” — ”Qvitt
Göken.

När ängarne börja blomma,
Och björken löfvas i lund,
Då sjunger göken i skogen
Båd arla- och serlastund.

När lien gått fram på ängen

Och blomstren ligga på bår,
Då tystnar göken i skogen,
Och tiger tills åter blir vår.

Men bönderna tro han är döder,

Och barnen tro han blir hök,
Men kärngar ha hört honom skratta —
Han är för,besätter den gök.

I markna’n vid tyska torget,

Hos urmakar Schnabelbart
Der kan du få köpa gökar,
Som gala båd timme och qvart.

De gala till jul och påska

De gala med urets lopp
Om blott de smörjas i munnen
Och verket dras riktigt opp.


Esplanaden.

Der gamla kåkar stodo tätt

Och skymde ljuset för hvarandra
Dit sågs en dag med stång och spett
En skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky

Stod dam och boss,

Då plank och läkt

De bröto loss.

Det murkna trät,

Så torrt som snus,

' Det virflar om

Med kalk och grus.

Och hackan högg

Och stången bröt

Och väggen föll

För kraftig stöt.

Och skrapan ref

Och tången nöp,

Att taket föll

Och skorsten stöp.

Från kåk till kåk

Man sig beger
Från sy 11 till ås
Allt brytes ner.	,
11

En gammal man går der förbi
Och ser med häpnad hur man rifver.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han klifver.

”— Hvad skall ni bygga här min vän?

Skall här bli nya Villastaden?”
Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!”

Ha! Tidens sed: att rifva hus!

Men bygga upp? — Det är förskräckligt!”
”Här rifs för att få luft och ljus;

Är kanske inte det tillräckligt?”
Påfven och konungen af Italien.

Originalbidrag till Dagens Krönika af Angelo De Gubernatis.

(Öfvers. från förf:s handskrift af H. Sandström.)

För några månader sedan ailed i Rom en af vår tids
spirituelaste män, en person, som med en ädel karakter för-
enade en ej vanlig konstnärlig begåfning och var en lyck-
lig tolkare af Dante, en af de utmärktaste romare — Michel-
angelo Caetani, hertig af Sermoneta. Efter att under hela
sitt lif hafva egnat sin intellektuela begåfning åt påfvens och
kardinalernas tjenst, hvilkas tusen svagheter han bättre än
någon annan kände, höll han kort före sin död ett anmärk-
ningsvärd! tal till den närvarande själasörjaren med begä-
ran, att hans yttranden skulle bringas- för, Leo XIII:s öron.
I detta tal lät den döende hertigen till påfven framställa
en anhållan om, att denne måtte försona sig med konun-
gen af Italien och göra slut på den sorgliga misshällighet,
hvaraf de radikale draga all möjlig fördel.

Jag hoppas, att det skall intressera äfven en icke ita-
liensk läsekrets att erhålla någon inblick i den omhvälf-
ning, som försiggår i italienarnes sinnen med afseende å
romerska frågan. I Rom har förut varande jesuiten Curci
hållit offentliga möten i samma syfte. Intressant är att
undersöka, hvilka utsigterna äro för en dylik försoning.

Romerska frågan har ofta vexlat form ; men den
har måhända aldrig stått så nära sin lösning som i detta
ögonblick. Man har hittills i denna fråga endast velat se
13

två sins emellan stridiga intressen; nu börjar man inse, att
dessa två intressen äro förenliga. Då man fullt insett detta,
skall det endast finnas en romersk fråga. Hans Helighet
påfven Leo XIII är utomordentligt väl bevandrad i histo-
rien. Hans Helighet är alldeles icke okunnig om, att huset
Savoyen i alla tider utmärkt sig för stor fromhet men sam-
tidigt hållit mycket på sina rättigheter. I alla tvister mel-
lan furstarne af Savoyen och konungarne af Sardinien samt
Heliga stolen hafva de förstnämda ständigt ådagalagt den
största vördnad för religionen, men på samma gång det
största oberoende i de politiska frågorna. När återigen
påfvarne uppstält herskareanspråk på huset Savoyens be-
sittningar, har detta gifvit anledning till en tvist, som nä-
stan alltid afgjorts till påfvedömets nackdel.

Efter annexionerna 1860 och 1870 har romerska frå-
gan antagit en något invecklad form ; påfven var furste och
han är det ej längre; hans stater hafva uppgått i konunga-
riket Italien, under ansvarighet af konungen af Sardinien, pro-
klamerad konung af Italien, och af hans ministrar. I påf-
vens ögon skall konungen af Italien alltid vara en Usurpator,
så vida påfven ej får klart för sig, att han med förlusten af
sin stat återtagit sina verkliga påfliga funktioner. Den verlds-
liga makten är till och med enligt de upplyste presternas
åsigt ej någon gudomlig inrättning; det är på grund af nå-
gra främmande furstars tillmötesgående och af några påf-
vars inkräktning, som en del af det italienska området till-
fallit påfven såsom prebende. Det, som utgjorde en gåfva
af någon utländsk furste, kunde med full rätt af en kon-
stitutionel italiensk furste åter afhändas påfven; öfver det,
som i slutet af 15:de och början af 16:de seklet togs med
våld och utan allmänna opinionens hörande, hade folket
rätt att efter behag förfoga. Påfliga staten är en alldeles
modern skapelse ; det var ej på en sådan klippa Jesus äm-
nade bygga sin kyrka. Han predikade fattigdom, försakelse
af verlden; han bjöd menniskorna att söka vinna den hög-
stes behag genom goda gerningar. Han åsyftade såsom
14

Paulus ej annat än makten af den tro och den kärlek, som
försätter berg; han framhöll själens lif, dyrkan af det ide-
ela, det vill säga sträfvandet att varda fullkomlig. Under
de första århundradena af vår tidräkning fasthöllo de tro-
ende vid denna evangeliska lärdom. De första påfvarne
voro evangeliska apostlar. Hafva de senare mycket be-
kymrat sig om evangeliet? Mr Gladstone beskylde en gång
bourbonernas regering i Neapel för att vara ateistisk;
man skulle nästan kunna säga det samma om påfvarnes
regering under de senaste århundradena. Påfvarne kunde
i sitt enskilda lif vara goda eller dåliga; men i sin egenskap
af furstar sysselsatte de sig vida mer med verldsliga än
med gudomliga ting. Till det senare hade de ej tid; och
äfven om de haft det, skulle dessa kyrkans furstar eller tur-
kiska paschor, som kallas kardinaler, hafva åstadkommit så
många svårigheter, att det i påfvedömets då varande läge
skulle hafva blifvit omöjligt att handla annorlunda. Plus
IX:s motstånd mot italienska regeringen, hans systematiska
non possrimzts hade helt och hållet sin grund i sakernas na-
tur; såsom furste måste han protestera; då. han i sin egen-
skap af den katolska verldens öfverhufvud ej kunde lemna
Rom, måste han qvarstanna der med en fullständig dimi-
nutio capitis, så mycket känbarare, som han behöll om-
kring sig ett hof, kardinalkollegiet, hvilket strängt höll på
alla sina furstliga företrädesrättigheter. Nuvarande påfven
tyckes mer tänka på kyrkans andliga intressen än på He-
liga stolens materiela välfärd. Vid de utnämningar af nya
kardinaler, han företagit, har han ej synnerligen bekymrat
sig om dessas politiska ståndpunkt; han har gifvit företrä-
det åt män, som studerat kyrkohistorien, åt goda teologer,
åt kyrkliga vältalare; han har visat takt och omdöme i sina
val. Han sträfvar framför allt efter alt skaffa sig en akt-
ningsvärd, föga verldslig omgifning och jag är öfvertygad,
att han gerna skulle vilja omvända dessa kyrkans furstar
till nya sanna apostlar för religionen. Om så är, måste
man önska, att han må kunna bringa sin ädla afsigt till
15

verkställighet. Verlden har behof af tro. Bristen derpå gör
sig allestädes märkbar; de sanna troende äro så sällsynta;
jag menar ej endast sådana, som hylla kyrkans credo, utan
sådana, som tro på något godt, som åtrå det sköna, som.
lefva för att fullkomna sig, som lyfta själen till tanken på
det idéela, som kufva de lumpna känslorna för att höja
tanken till en renare verld, der man står Gud närmare och
i följd deraf kommer i större delaktighet af skaparens ande.
Påfven Leo XIII märker utan tvifvel, att denna tro allt mer
och mer slappas, att skepticismen i moralen skall ända med
nihilism; och han tyckes vida mer bekymra sig om dessa
katolicismens idéela förhållanden än om sin ställning så-
som afsatt furste. De till ytterlighet gående partierna skona
honom ej ; de låtsas hysa ett högmodigt förakt för den nu-
varande påfven; Roms röda tidning, La Lega della demo-
crazia, benämner påfven endast signor Pecci. Vi närma
oss det hundrade året efter franska revolutionen. Vi få vid
den tidpunkten säkerligen bevitna ett högligcn groteskt
skådespel. Historiens fakta förnyas aldrig under samma
form; man skall söka efterlikna bedrifterna från 1789 och
i synnerhet från 1793; men tiderna hafva förändrats; vi
skola endast få se en karikatyr af förra seklets tilldragelser.
Men om man ej skall utgjuta så mycket blod som då, om
man ej kommer att tillåta alla galningar att bemäktiga sig
tronen för att deraf göra en domstol, skola dock alla grund-
satser taga betänklig skada; man borde derför allvarligt
öfverväga sättet att finna botemedlen häremot. Det enda
botemedlet vore en liberal allians mellan påfven och konun-
gen af Italien, liksom fordom mellan kyrkan och staten exi-
sterade en reaktionär allians. Mitt recept är, såsom man
finner, mycket enkelt, men, om jag ej misstager mig, ligger
deri Italiens räddning. Hvarken påfven eller konungen be-
höfver för en sådan allians blifva revolutionär. De skulle
tvärtom sluta förbund mot revolutionen till förmån för den
sanna friheten och det verkliga framåtskridandet, som mot-
arbetas af revolutionen. Om ett dylikt fredsförbund brag-
16



I

tes å bane, skulle konungen röna något motstånd bland
sina röda rådgifvare och påfven bland sina svarta; men lju-
set är hvarken rödt eller svart; det förenar alla färger till
ett enda klart sken; det är efter detta enda ljus man bör
sträfva, för kärleken till den sanna och goda. Depretis är en
slug man. Men skall han, innan han dör, våga göra denna
ärofulla dröm till en verklighet? Påfven Leo XIII är en
klok man. Skall han hafva nog styrka att erkänna, att i
Italien plats finnes endast för en konung och att hans eget
herradöme är trons rike, hvilket är mycket vidsträcktare
och mäktigare än konungariket Italien? Ett förbund mellan
påfven och konungen är till stor fördel för Italien sjelft,
från allmänna sedelagens synpunkt, såvida ändamålet med
en dylik samdrägt är upphöjdt och frisinnadt. Det hand-
lar om att sammansluta två betydelsefulla makter, den bor-
gerliga, företrädd af konungen, och den moraliska eller re-
ligiösa, företrädd af påfven, för att bilda ett idéelt italienskt
samfund, som är genomträngdt af framåtskridandets nöd-
vändighet och sträfvar mot ett högt mål. Man måste hin-
dra affärsmän, intriganta personer, skälmar och sofister från
att blanda sig i detta förbund; hela denna lågsinnade hop
måste trängas åt sidan och lemna plats för män med hjerta
i bröstet; vår tids skönaste verk skall vara en försoning
mellan staten och kyrkan i framåtskridandets anda. Om
man uppnår detta resultat, skall Italien också vara utsatt för
en ■ fara mindre; man skall der med mindre oro upptaga
återställandet af monarkien i Frankrike; vare sig en Napo-
leon eller en prins af huset Orléans bestiger franska tronen,
skulle vi ej hysa någon farhåga för ett heligt krig; ett så-
dant vore omöjligt från det ögonblick, då kyrkans öfverhuf-
vud slöt förbund med konungen af Italien. Vi skulle till
och med kunna önska, att Frankrike återvunne sitt lugn i
monarkiens sköte, så snart vi voro öfvertygade, att monar-
kien ej längre innebure en fara för oss. Om vi ännu i Ita-
lien hade skickliga statsmän, borde dessa till och med upp-
muntra hvarje sträfvan hos den franska nationen att åter-
17

vinna den monarkiska ordningen och tryggheten samt skaffa
sin liberala försonlighetspolitik ett stöd genom upprättandet
af en ny fransk monarki, som vore trogen sina ärofulla
traditioner och på samma gång befordrade framåtskridan-
det. De nuvarande franska republikens intransigenter upp-
muntra alltför mycket den italienska monarkiens fiender.
Vi skulle utan tvifvel vilja vara dem förutan; men detta
vore ej för oss fördelaktigt så länge dualismen mellan konun-
gen af Italien och påfven splittrar krafter, som hade allt
möjligt intresse af att sluta sig tillsammans och samverka.
Jag kan här endast tala om en önskan. Om påfven och
konungen af Italien åstunda, att denna önskan realiseras,
skall den ej längre vara en utopi; men hvilken af de två
skall besluta sig för att taga första steget? That is the
question.

Ur Dagens krönika. III. 2.

2


er

Medaljonger och statyetter.*

Två samtida. Af A. F. Åkerberg.



1.

Louis Blanc.

Målsmännen för nya idéer, nya riktningar i folkens lif
blifva alltid hårdt bedömda af det beståendes försvarare och
stämplade såsom dåliga eller dåraktiga. Deras renaste af-
sigter missförstås och misstydas. Men om deras tankar —
oafsedt vidlådande misstag och ensidigheter — ha uti sig
en kärna af sanning och uppbäras af en karakter, förstum-
mas slutligen tadlet och hånet mot dem, och deras förtjen-
ster vinna, stundom till en del redan under deras lifstid,
alltid åtminstone efter deras död, ett mera allmänt erkän-
nande. Denna långvariga ogunst och denna sena rättvisa
kommo ock den ädle fosterlandsvän till del, hvilkens lifs-
gerning vi här i några korta drag vilja skildra.

Jean Joseph Louis Blanc föddes den 29 Oktober 1811
i Madrid, der hans fader var öfverdirektör för finanserna
under Joseph Bonapartes korta regering. Hans moder till-
hörde den corsicanska adelsslägten Pozzo di Borgo. Efter
konung Josephs död återvände Blancs fader med sin familj
till Frankrike. Efter att ha tillbragt en del af sin barndom
på Corsica hos sin moders slägt, studerade den unge Blanc
■ vid ett collège i Rhodez och sedan i Paris. Hans familje-

* Vi fortsätta härmed den serie, som börjades i föregående

häfte med Cantors uppsats om Gambetta.

Sed.
19

traditioner och de förhållanden, under hvilka han växte upp,
tycktes vara allt annat än egnade att göra honom till den
ifrige republikan och demokrat, han med tiden blef. Under
skräckperioden hade hans farfar blifvit guillotinerad såsom
rojalist, och hans far hade endast genom flykten undgått
samma öde. Genom julirevolutionen förlorade hans far sin
förmögenhet, och den vid alla ett välmående hems beqväm-
ligheter vande ynglingen måste under försakelser och strängt
arbete kämpa för sin utkomst. Men derigenom riktades ti-
digt hans blick på de mödor och försakelser, med hvilka fol-
kets flertal alltifrån barndomen har att kämpa, väcktes ti-
digt hans medkänsla för alla armodets barn. Under stu-
dier och begrundande mognade småningom hos honom tan-
ken på att blifva de arbetande och obemedlade klassernas
förespråkare och förkämpe. Efter att några år ha såsom
privatlärare förvärfvat ett torftigt uppehälle, kastade han
sig derför in, på den publicistiska banan. Den småväxte,
klent -bygde unge mannen med det barnsliga ansigtet och
den blyga hållningen hade i början ej så lätt att göra sig
bemärkt inom tidningsverlden. Hvart han kom, ansåg man
honom för blott en gosse. Men genom sin begåfning och
duglighet lyckades han snart göra sig gällande. 1834 bör-
jade han skrifva artiklar för de republikanska tidningarna
”Le bon sens” och ”National”.

En märklig episod under denna hans första publicistiska
verksamhet var ett uppträde mellan honom och redaktören
för National, Armand Garrel, då han till denne öfverlem-
nade en för hans tidning skrifven studie öfver adertonde
seklets tänkare, hvari han gaf Rousseau, folkvännen, demo-
kraten, företrädet framför Voltaire. Garrel hyste, i enlighet
med den inom bourgeoisien rådande uppfattningen, en mot-
satt åsigt. Under det att han läste artikeln, mörknade hans
uppsyn mer och mer. Slutligen for han upp, kastade ma-
nuskriptet ifrån sig och utropade förargad:

“Sådana äro de unga männen nu för tiden!“
20

Härpå följde en störtsjö af starka uttryck mot den i
artikeln framstälda åsigten.

Då Carrel, trött, hemtade andan, begagnade Blanc till-
fället att säga: “Förlåt mig, monsieur, jag gjorde mitt bä-
sta, jag beklagar att min åsigt skiljer sig från er, farväl!“
Han tog sitt manuskript, bugade sig och gick mot dörren.

“Nej, nej“, sade Carrel, “ni skall icke undslippa mig
på detta sätt; sitt ned och försvara er!“

Louis Blanc satte sig åter och utvecklade blygsamt
men med fasthet de historiska och filosofiska skäl, han hade
för sin uppfattning af upplysningstidehvarfvets båda repre-
sentativa män. Garrel åhörde honom uppmärksamt och
med återhållen rörelse och sade när han slutat:

“När allt kommer omkring måste man ändå vara sann
här i verlden! Jag är blott en soldat; jag har icke haft tid
att studera det adertonde århundradet så som det förtjenar
att studeras, och jag är icke alldeles säker på att ni icke
har rätt... Er artikel kommer i morgon in i National,
och ingenting skall ändras deruti.“

Icke långt derefter bief Blanc en af redaktörerna för
“Bon Sens“. 1838 lemnade han denna tidning, till följd af
en meningsskiljaktighet mellan honom och egarne, och grund-
läde tidskriften “Revue du progrès“. Hans lifs tanke hade
nu kommit till mognad. I den nya tidskriftens program
trädde derför arbetsklassens sak i förgrunden. Ett år der-
efter utgaf Louis Bonaparte (sedermera Napoleon III) sin
ryktbara skrift “Les idées napoléoniennes“, som, äfven den,
tog till ordet för de arbetande klassernas intressen. De be-
röringspunkter, den egde med Blancs egen uppfattning, kunde
dock icke besticka hans omdöme i fråga om bokens inner-
sta syfte. Med en nästan profetisk blick och i kraftiga ord
visade han i sin tidskrift, hvart denna ärelystnad, om den
finge hållas, skulle föra Frankrike. Hans ord föllo så, att
man efteråt nästan kunde tro, att han anat nederlaget vid
Sedan.

En mystisk tilldragelse följde nästan omedelbart efter
21

denna polemik. Den 19 Augusti på qvällen fann man Blanc
ligga sanslös och mörbultad på gatan. Sjelf visste han blott,
att han blifvit öfverfallen och slagen. Hvem som begått
våldsdådet upptäcktes aldrig; men de “napoleonska idéerna“
voro för tillfället hämnade.

I en följd af artiklar i ofvannämda tidskrift framstälde
Louis Blanc sitt förslag till den sociala frågans lösning ge-
nom “Arbetets organisation“ (L’organisation du travail).
Denna serie utgafs sedan (1840) i bokform. Såsom orsak
till det sociala eländet framstäldes här den individualism,
som i det bestående samhället herskar på det ekonomiska
området — allas krig mot alla, konkurrensen. De, hvilka
duka under i denna rastlösa kamp för tillvaron individerna
emellan, nedsjunka i fysiskt och moraliskt elände; och detta
verkar som en hämsko på utvecklingen af samhället i dess
helhet. Såsom botemedel mot detta sociala onda beteck-
nade författaren individualismens uppgående i “solidariska
förhållanden“ genom en omfattande association mellan arbe-
tarne, hvilka skulle aflönas af staten efter en särskild budget.
Hvar och en, den mera så väl som den mindre arbetsföre
skulle — på det ingen måtte^behöfva lida nöd — få ett mini-
mum af lön, motsvarande hvad hvar och en behöfde. (För-
fattaren framkastade den bizarra tanken att, för att kunna
beräkna de olika behofven, mäta hvars och ens mage). Så-
lunda skulle man åstadkomma “den moraliska och materiela
förbättringen af allas lott genom allas fria samverkan och
broderliga förening“.

Genom sin i denna bok framstälda lära bief Blanc den
moderna statssocialismens fader. Idéen om arbetets orga-
nisation genom staten omfattades med hänförelse och blindt
nit af stora arbetareskaror i olika länder såsom ett univer-
salmedel mot snart sagdt allt ondt i det menskliga lifvet,
medan den å motsatta sidan bekämpades med ett lika så
blindt hat. Ännu har icke denna hätskhet hos de motsatta
partierna upphört; men många tecken synas häntyda på,
att den tid icke kan vara aflägsen, då de socialistiska sam-






hällsteoriernas såväl förtjenster som brister skola granskas
och bedömas mera lugnt och oväldigt än nu. Redan i vara
dagar ha försök framträdt, å ena sidan att mildra den hit-
tillsvarande socialismens ensidighet, genom sådana modifi-
kationer af densamma, som utan att frångå dess grundtanke
lemna större utrymme åt individualismen (t. ex. den tysk-
österrikiske nationalekonomen Schäffles system), å andra
sidan att befria det nuvarande, på privategendom grundade
produktionssättet från de brister, på grund af hvilka so-
cialisterna yrka dess afskaffande (t. ex. katedersocialisternas
åsigter). Den europeiska arbetarrörelse, i hvilkens uppkomst
Louis Blancs “Organisation du travail“ hade en så vigtig
del, bragte öfver allt de sociala frågorna under diskussion
och förberedde, direkt eller indirekt, deras framtida lösning.

Redan sedan lång tid hade Babeufs, Saint Simons och
Fouriers läror slagit rot bland arbetarebefolkningarna i de
stora städerna. Men först genom Blancs i detalj utarbetade
förslag om nationalproduktionens öfvertagande af staten
fingo de socialistiska sträfvandena en bestämd hållpunkt och
en — enligt deras anhängares uppfattning — praktisk väg-
ledning för ett genomförande i stort. Från detta ögonblick
var Louis Blanc i ordets fulla mening arbetsklassens man.

Det i Frankrike under Julimonarkien herskande poli-
tiska systemet — en förmögenhetsaristokrati af 300,000 val-
berättigade på en befolkning af 36 millioner, med en ärft-
lig statschef i spetsen, som gjorde sig solidarisk med denna
herskande klass — lade, som det syntes, oöfverstigliga hin-
der i vägen för förverkligandet af äfven de mest anspråks-
lösa kraf på reformer i arbetarnes och de obemedlade klas-
sernas intresse, för att icke tala om en så oerhörd omhvälf-
ning i sociala och ekonomiska förhållanden som den Louis
Blanc och hans själsfränder åsyftade. Dessa måste derför
i främsta rummet sträfva till en politisk omgestaltning. Af-
skaffandet af den ärftliga monarkien och den af en förmö-
genhetscensus begränsade rösträtten och införandet af re-
publik med allmän rösträtt blef det mål, hvartill de när-
23

mast syftade. Häruti sammanträffade deras sträfvanden med
ett stort antal andras, som ej voro socialister. Julimonar-
kiens ofolkliga och frihetsfiendtliga politik hade snart sking-
rat den popularitet, hon en kort tid åtnjutit. Oppositionen
— inom hyilken det borgerligt republikanska och det so-
cialistiska elementet tillsammans bildade den venstra flygeln
■— tilltog derför städse i styrka.

Louis Blancs djupt betydelsefulla och med öfverlägsen
talang skrifna Histoire de dix ans 1830—1840 (5 band,
Paris 1841—44) blef det fulländade uttrycket för denna op-
positions anklagelser, strider och förhoppningar. Med djup
medkänsla skildrade författaren det arbetande folkets lidan-
den under ett styrelsesystem, som helt och hållet var eg-
nadt att främja den rika bourgeoisiens intressen, de förtvif-
lade upprorsförsök, som arbetslöshet och hungersnöd fram-
kallade hos de stora städernas arbetarebefolkningar, den
hänsynslösa» stränghet, med hvilken dessa försök undertryck-
tes af de ledande statsmännen, de tvångsåtgärder, som vid-
togos för att upprätthålla ordningen, den spridning de nya
lärorna, trots alla hinder, vunno bland massorna. Boken
bidrog i ej ringa mån till att undergräfva Julimonarkien och
förbereda dess fall.	.

Från behandlingen af samtidens företeelser öfvergick
Blanc till deras förutsättningar i det förflutna och skref sitt
stora arbete Histoire de la révolution française (12 band,
Paris 1846 — 64). I det första bandet, en inledning till hela
verket, följde han den stora revolutionens ursprung tillbaka
ända till reformationstidens rörelser. I dessa rörelser skil-
jer han mellan en individualistisk riktning, som ville, med
undanrödjande af kyrkans ofelbara auktoritet, göra den he-
liga skrift, tolkad efter den troende individens eget sam-
vete, till den enda religiösa auktoriteten, men blott i in-
tresset af individens frälsning och utan att vidröra den yttre
samhällsordningen; och en social riktning, enligt hvilken
trons lif icke kan förverkligas, utan att den evangeliska jemn-
likheten och broderligheten göra sig gällande i samhällslif-
24

vets alla förhållanden. Den förra riktningen representerades-,
af Luthers och Calvins reformationer, den senare af ana-
baptisterna m. fl. sekter. Författaren visar, huru Calvins
lära om en del menniskors förutbestämmelse till evig salig-
het och andras till evig fördömelse i grunden upphäfde tan-
ken om mensklighetens enhet och med nödvändighet ledde
till uppfattandet af äfven de yttre motsatserna inom sam-
hällslifvet såsom anordningar af ett gudomligt godtycke,
hvilka menniskan måste underkasta sig, hvarför denna lära
i grunden är aristokratisk. Den calvinska reformationens
misslyckande i Frankrike berodde derför icke uteslutande
på de yttre maktmedel, öfver hvilka katolicismen kunde för-
foga, utan äfven på en demokratisk instinkt hos det fran-
ska folket, som kände sig frånstött af dessa hårda läror.
Men den intellektuella verksamhet, som framkallats af re-
formationen och de meningsstrider, den föranledde, alstrade
en mängd nya idéer, hvilka • gjorde sig gällande bos ett stort
antal författare i dé följande århundradena. Denna andliga
rörelse, öfverflyttad från det rent religiösa området till mo-
ralfilosofiens och samhällslärans och på mångfaldigt sätt be-
fruktande skönliteraturen, kulminerade i Frankrike i upplys-
ningstidehvarfvet i' förra århundradet. Inom denna rörelse
framträdde samma motsats som i reformationstidens reli-
giösa rörelse mellan en individualistisk riktning, som ten-
derade till forskningens och tankens frihet så väl som til
politisk frihet, och en social, som ville en frihet, förenad
med jemnlikhet och broderskap. Den förras representant
var Voltaire, den senares Rousseau. Här framstälde Louis
Blanc den åsigt om dessa båda store mäns betydelse, som
han förut uttalat i den ofvan omnämda artikeln i Natio-
nal. Louis Blanc betonar starkt, att frihetssträfvandet, för
att vara sant och verkligt fruktbärande, måste vara förenadt
med medvetandet af mensklighetens gemensamma ansvarig-
het; att då de bildade och egendomsbesittande klasserna i
ett land blott sträfva att införa fria politiska institutioner
men försumma att verka för den stora massans höjande
och att undanröja hindren derför, så kommer eländet inom
de lägre samhällslagren alltid i sista hand att göra frihets-
sträfvandena illusoriska. Den, som sjelf sträfvar till frihet,
måste derför, om han vet hvad frihet är, på samma gång
sträfva för folkets, för mensklighetens sak, se en broder i
den okunnige och råe, så väl som i den vise och bildade;
ty alla menniskors öden hänga genom ett inre, oslitligt band
tillsammans, den . enskilde måste stå och falla med slägtet.
Denna tanke anknöt han vid evangeliets lära om alla men-
niskor -såsom barn af samme fader och vid Pauli lära om
menskligheten såsom en “andlig lekamen“, i hvilken alla
lemmarne lida när en lider. Denna tanke var den röda
tråd, som genomgick hela Louis Blancs verksamhet såsom
talare och författare, hans historia om franska revolutionen
så väl som hans bok om “arbetets organisation“. Med hän-
syn till de stora partierna under den stora revolutionen,
girondisterna eller bourgeoisierepublikanerna (Voltaires lär-
jungar) å ena sidan, jakobinerna eller de egentlige demo-
kraterna (Rousseaus lärjungar) å den andra, voro Blancs
sympatier afgjordt på det senares sida med hänsyn till prin-
ciperna, så mycket han än ogillade det under intrycket af
den främmande invasionen och det inhemska förräderiet
uppkomna jakobinska skräckväldet.

Då två band af detta märkliga arbete utkommit, in- ’
trädde förhållanden, som föranledde Blanc att för en tid ned-
lägga pennan såsom historieskrifvare, för att såsom folkledare
sjelf taga verksam del i stora historiska tilldragelser. Det väx-
ande missnöjet med det herskande systemet tog gestalt i en
omfattande agitation för rösträttens utvidgande. Vid ett möte
i Dijon uppträdde Louis Blanc för första gången såsom po-
litisk talare. I gripande, profetiska ord antydde han för de
maktegande, hvad som skulle komma, om de framhärdade
i sitt motstånd mot folkets berättigade kraf. Det godtyck-
liga och författnings vidriga förbudet å regeringens sida mot
hållandet af en “reformbankett“, vid hvilken en menings-
yttring skulle afgifvas i rösträttsfrågan, bragte jäsningen till
26

sin höjd. Omfattande militära försiktighetsmått i Paris
ökade blott förbittringen utan att kunna hindra ett uppror.
En folkdemonstration, en mot en obeväpnad folkhop till
följd af ett missförstånd aflossad gevärssalva, en våldsam
gatustrid, först partiel, sedan utbredd öfver större delen af
Paris — sådana voro länkarne i den kedja af häpnadväc-
kande tilldragelser, som under loppet af några timmar stör-
tade Ludvig Filips tron. Februarirevolutionen var resulta-
tet af en koalition mellan bourgeoisierepublikanerna och det
radikala folkpartiet. Det var det sistnämda, det var fram-
för allt Paris’ arbetare, som insatte Louis Blanc i den ny-
skapade republikens provisoriska regering. Såsom medlem
af denna tog han en framstående del i trenne vigtiga åt-
gärder: införandet af allmän rösträtt, afskaffandet af döds-
straffet för politiska förbrytelser och upphäfvandet af slaf-
veriet i Frankrikes kolonier. Den förstnämda gaf uppslaget
till alla den senaste tidens radikala rösträttsreformsträfvan-
den i Europa. Genom denna åtgärd, som till en väsentlig
del var hans verk, har Blanc sålunda utöfvat.ett djupt in-
gripande inflytande på vår verldsdels politiska utveckling.

Hans förhoppningar om att medelst den allmänna röst-
rätten kunna omedelbart grundlägga en socialdemokratisk
republik visade sig deremot vara helt och hållet illusoriska.
På ett slags arbetareparlament, som han sammankallat, och
som höll sina möten i den upplösta pärskammarens prakt-
fulla palats — Palais du Luxembourg — diskuterades frå-
gan om “arbetets organisation“ genom staten, och resolutio-
ner antogos i enlighet med de åsigter, han i sin ryktbara
bok om detta ämne uttalat. Försöket att inleda en prak-
tisk tillämpning deraf strandade på motståndet från flerta-
let af Blancs kolleger i regeringen och på en kompakt opi-
ninon bland medelklassen. De nationalverkstäder, som denna
regering inrättade — för att i någon mån tillmötesgå ar-
betarnes anspråk och åtminstone till någon del afhjelpa
den af den senaste politiska omhvälfningen med ty åtföl-
jande rubbningar i affärsverksamheten föranledda arbetslös-
27

heten — kunde Blanc ej erkänna såsom en tillämpning af
hans förslag. De voro, menade han, anordnade i allt för
liten skala och i allt för ovigtiga yrkesgrenar för att kunna
bära sig i täflan med den kapitalistiska storindustrien, och
kunde derför endast medföra förlust för staten samt tjena
till att bringa hans förslag i misskredit.

Den socialistiska rörelsen, som, efter Februarirevolu-
tionen, i Paris djerft rest hufvudet, och hade sin främste
målsman med i regeringen, väckte farhågor icke blott inom
den förmögna medelklassen, utan äfven hos den franska
landsbygdens till en öfvervägande del af små sjelfegande
jordbrukare bestående befolkning. Valen till nationalför-
samlingen gåfvo en pluralitet, som visserligen var för repu-
bliken men för öfrigt till sina tendenser öfvervägande kon-
servativ. Dermed var Louis Blancs öde besegladt. Redan
i Mars hade den radikala arbetarebefolkningen i Paris, för
att förekomma en hotande reaktion, gjort en stor demon-
stration för att tvinga den provisoriska regeringen att afgå
och öfverlemna diktaturen åt Louis Blanc; men planen hade
strandat på det bestämda motståndet af Blanc sjelf, som
för ingen del ville gifva anledning till ett borgerligt krig.
Den 15 Maj egde åter en socialistisk demonstration rum.
En folkmassa ville med våld upplösa nationalförsamlingen.
Louis Blanc mötte hopen med dessa förebrående, bestraf-
fande ord: “Olycklige, I störten republiken!“ Då han icke
förmådde göra sig hörd i tumultet, skref han på en pappers-
lapp dessa ord: “I folksuveränitetens namn, i det ords
namn, som skall blifva verktyget för eder tillkommande be-
frielse, besvär jag eder att draga eder tillbaka och lemna
nationalförsamlingen fri i sina öfverläggningar.“ Dessa ord
uttrycka Blancs ståndpunkt gent emot alla sådana försök.
Han beklagade den utgång valen fått. Men man måste
respektera den representation, landet genom den allmänna
rösträtten gifvit sig. Erkännandet af ett mindretals sjelf-
tagna rätt att upphäfva sig mot densamma, under förevänd-
ning af att genomföra vigtiga reformer, skulle göra all styrelse
2$

omöjlig. Sina egna idéer ville han på öfvertygelsens väg
göra till folkets flertals; till dess detta skett, måste han och
de med honom lika tänkande tåligt vänta. Men till en så-
dan resignation kunde flertalet af hans anhängare icke be-
sluta sig. De upproriska demonstrationerna gjordes i hans
idéers namn och i början under yrkande på att han skulle
sättas i spetsen för styrelsen; icke underligt då, om man
under en så upprörd tid sköt skulden för dem på honom.
Så- skedde ock med attentatet den 15 Maj. Förbittringen
mot honom var inom bourgeoisien så stor, att han,, då han
på aftonen samma dag skulle bevista ett sammanträde af
nationalförsamlingen, blef vid ingången till parlamentshuset
öfverfallen af några personer, som ville mörda honom, och
räddades blott genom några af sina kollegers mellankomst.
I enlighet med hela sin karakter mindre tänkande på sig
sjelf än på andra, besteg han — nyss undsluppen mördar-
nes händer, med sönderrifna kläder och blodigt ansigte —
talarstolen för att vitna till förmån för sin vän Barbés, som
skulle ställas under åtal för delaktighet i dagens tilldragelser.
Louis Blanc blef sjelf anklagad för att vara den egentlige
upphofsmannen till desamma. Församlingen vägrade för
denna gång sitt bifall till åtalet mot honom.

Det inbördes kriget, som Blanc förgäfves velat hindra,
kom omsider. Det fruktansvärda Juniupproret, framkalladt
af de öfverspända men grymt svikna förhoppningar, som
Februarirevolutionen och republikens proklamerande fram-
kallat hos Paris’ arbetarebefolkning, och detta upprors blo-
digt stränga undertryckande inledde en långvarig reaktions-
period i Frankrike och Europa. Förbittringen mot Louis
Blanc blef nu större än någonsin. Detta uppror hade sin
rot i socialistiska åsigter hos arbetarne. Louis Blanc var
socialismens erkände målsman i Frankrike; alltså: Louis
Blanc var upphofsman till juniupproret. Huru mycket man
än må ha att anmärka mot riktigheten af denna slutsats
— i partihatets ögon var den ovedersäglig. Då man dock
icke kunde direkt inveckla honom i junidagarnes tilldragelser,
29

förnyade man anklagelsen för delaktighet i attentatet mot
nationalförsamlingen den 15 Maj. Hans fiender hade be-
slutit hans undergång. Förgäfves sökte hans vänner förmå
honom att fly för att undgå atf blifva häktad. Han hade
ju icke begått något brott och behöfde icke fly, menade han.

En af hans afgjordaste politiske motstådare, mr Daragon. *
stälde nu till honom samma uppmaning.

“Den afton“, sade han, “då jag såg er, knappast und-
sluppen mördarnes händer, komma till tribunen för att vitna
till förmon för er vän Barbés, egnade jag er en vänskap,
som jag beder er antaga. Min vagn väntar er vid försam-
lingens port; om ni har förtroende till mig, så kom!“

Hvad vännernas råd icke kunnat uträtta hos honom,
det gjorde farhågan att såra en så högsinnad motståndare
genom ett afslag, hvilket skulle ha sett ut som ett orättvist
misstroende. Han följde mr Daragon och blef räddad. Han
öfvergick först belgiska gränsen och begaf sig sedan till
England. Ett faktum, som nästan kan synas otroligt, men
som vitnar om huru långt partihatet kan gå, är, att; Louis
Blancs namn, såsom den föregifne anstiftarens af borgerligt
krig, i Paris uppslogs på skampålen. Men arbetarebefolk-
ningen, hos hvilken detta namn fortfarande lefde i ett älskadt
minne, begrafde pålen under ett berg af blommor.

Tjugutvå år tillbragte Blanc i landsflykt — för det
mesta i England. Under denna tid afslutade han den Fran-
ska Revolutionens Historia och offentliggjorde genom Paris-
tidningen “Temps“ en serie af bref öfver de politiska för-
hållandena, sederna och lefnadssättet i England, hvilka sedan
utkommo i bokform (Lettres sur VAngleterre).

Efter kejsardömets fall återkallades han ur sin lands-
flykt (Sept. 1870). Den 31 Oktober erbjöd det radikala
folkpartiet honom åter diktaturen. Nu, såsom alltid, afskÿ-
ende blotta tanken på att föranleda ett inbördes krig — i
synnerhet nu i fiendens åsyn — tillbakavisade han detta
anbud. Sedermera invaldes han i nationalförsamlingen med
mer än 200,000 röster. Huru mycket än den ur valen i


30

M





början af 1871 framgångna reaktioinära nationalförsamlingen
och dess politik voro honom motbjudande, och|huru mycket
han än gillade krafvet på en kommunal sjelfstyrelse för
Paris, tillbakavisade han han all gemenskap med kommun-
upproret. Sedan Frankrike var en republik med allmän
rösträtt, borde hvarje samhällsreform genomföras på fredlig
och laglig väg och genom den allmänna rösträtten — detta
var och förblef hos honom en orubblig grundsats. Men han
arbetade sedan alltjemt outtröttligt på genomdrifvandet af
en allmän amnesti för deltagarne i detta uppror, och han
såg slutligen sina bemödanden krönas med fullständig fram-
gång. Han valdes fortfarande, ända till sin död, till medlem
af deputeradekammaren, der han tillhörde den yttersta
venstern.

Hans hustrus och hans broders — estetikern och konst-
kritikern Charles Blancs — nästan samtidigt inträffande död
försänkte honom i djup sorg. Allt ifrån denna tid voro
egentligen de personliga band, som fäst honom vid lifvet,
brustna. Hvad som hädanefter höll honom qvar var endast
och allenast känslan af hans pligter mot det allmänna. Ända
till sitt lifs sista stund förblef han obetingadt hängifven fol-
kets och mensklighetens sak. Ännu under sina sista dagar
arbetade den af sjukdom svårt plågade, sjuttioettårige gub-
ben på en bok till förmån för dödsstraffets afskaffande.
Han dog i December 1882 och begrafdes på statens bekost-
nad med stora ärebetygelser. Hans liktåg följdes af en ofant-
lig menniskomassa, och flere af Frankrikes berömdaste män
talade vid hans graf.

Kännetecknande för Louis Blanc var en hög grad af
oegennytta och en sällspord högsinthet. Ingenting var ho-
nom så motbjudande som att i meningsstriderna för dagen
bruka såsom vapen personliga anfall. Sjelf nedlät han sig
aldrig till någonting dylikt. Sällan har väl någon statsman
så älskat folket som han, och med en så varm sympati, ett så
rent menskligt deltagande omfattat den lidandes, den fatti-
ges, den förtrycktes sak. Hans socialreformatoriska sträf-

L
31

vanäen voro för honom icke blott en förståndets sak, utan
äfven och lika så mycket hjertats; och just derför voro dessa
sträfvanden egnade att tilltala äfven sådana, som ej de-
lade hans teorier. Föreningen af en hög grad af hjer-
tats godhet med ett skarpt och klart förstånd gjorde hans
personlighet till en af de mest sympatiska. I nära sam-
band med den framstående plats,. som hos honom känslan
intog vid sidan af förståndet, stod äfven hans religiösa stånd-
punkt. Han var en afgjord motståndare mot vår tids, i
synnerhet på den i politiskt och socialt hänseende radikala
sidan, så mycket utbredda materialistiska riktningen. Han
höll starkt på läran om odödligheten och om en stundande
återförening mellan beslägtade själar. Denna öfvertygelse
betonade han ofta och starkt vid de åminnelsetal, han höll
vid aflidne vänners och meningsfränders grafvar. -

Denna odödlighetstro stod hos honom i innerlig före-
ning med det djupt kända sambandet mellan föregående
och efterföljande slägtled — ett samband som man annars
så ofta beskyller de radikala samhällsförbättrarne för att
förneka — med det djupt rotfästa medvetandet om andens
makt öfver de yttre förhållandena, om den makt, som hvarje
sann och djup tanke, hvarje ren och stark vilja utöfvar öfver
samtid och efterverld.

Kanske skall man ock en gång i någon mån på honom
sjelf tillämpa — åtminstone med afseende på hans inner-
sta syfte, om också ej på hans speciella teorier — dessa
hans egna sköna ord:

“Publicisterna, filosoferna, historieskrifvarne, skalderna
äro i högsta grad handlingens män. Hvad — att upplysa sjä-
larhe, är icke .det att handla; och när man erkänner blix-
tens handlingskraft, skall man då förneka solens? Det är
för öfrigt icke efter deras omedelbara verkan, som man
bör mäta vigten af fullbordade fakta. När allt kommer
omkring, är det ändå tanken som sätter verlden i rörelse.
Derför äro jordens Sanne mäktige de, hvilkas idéer skapa
de ting som skola komma, de hvilkas ande gestaltar kom-
32

mande generationers lif. Nutidens verklige' herskare äro
de, hvilka danat den, då den ännu var framtid. De lef-
vande, hvilka man lyder, göra, när de befalla, ofta ingen-
ting annat än utföra, sig sjelfve ovetande, de. tysta bu-
den af vissa döde, och jag känner tänkare, hvilka styra
menniskorna mera enväldigt ur djupet af sin graf, än den
mest absolute bland monarker någonsin gör från höjden af
sin tron.“
2.

Karl Marx.

Gamla, djupt inrotade missförhållanden undanrödjas
icke på en dag. Hvarje verkligt framsteg är frukten af en
långsamt framskridande utveckling. Men medkänslan med
de lidanden, som följa af sakernas bestående ordning, och
harmen öfver den fördomsfullhet och sjelfviskhet, som mot-
sätta sig ett reformerande af denna ordning, egga stundom
varmhjertade och energiska vänner af framåtskridandet till
djerfva försök att förkorta utvecklingsprocessen och komma på
en genväg till målet. Dessa försök misslyckas alltid; men de,
som göra dem, ha icke derför lefvat och verkat förgäfves.
Deras otålighet har varit en väl behöflig motvigt mot an-
dras köld och likgiltighet. De ha gifvit impulser, som blif-
vit fruktbärande för den följande utvecklingen, och sålunda
varit vägbrytare för nya och bättre tillstånd. Till sådana
vägbrytare måste man, enligt vår öfvertygelse, äfven räkna
Internationalens hatade och fruktade chef.

Karl Marx föddes i Köln 1818 och var son af en judisk
fader och en kristen moder. Vid universiteten i Bonn och
Berlin egnade sig den sträfsamme och af naturen rikt be-
gåfvade ynglingen åt filosofiska och juridiska studier och
ämnade välja universitetslärarens kall. Men djupt gripen
af de frihets- och jemlikhetsidéer, hvilka, trots alla försök
att undertrycka dem, i början af 1840-talet vunnit stort in-
steg i Tyskland, beslöt han att i stället egna sig åt publi-
cistisk verksamhet för att så mycket mera kunna arbeta för
dessa idéers utbredande. Han bosatte sig derför i sin fö-
delsebygd och blef 1841 medarbetare i samt 1843 hufvud-
redaktör för Rheinische Zeitung. Då denna redan 1842 på
grund af sina radikala tendenser indrogs, begaf han sig till
Paris, der han ifrigt egnade sig åt studier af ekonomi-



Ur dagens krönika. III. 2.

3
34

ska och sociala frågor samt jemte Arnold Ruge utgaf den
radikala tidskriften “Deutsch-Französische Jahrbücher“, men
snart blef han på den preussiska regeringens begäran för-
visad ur Frankrike och begaf sig till Bruxelles. Han sökte
bringa till stånd en internationell förening i socialistiskt syfte
af arbetare i alla länder. Första idéen härtill tillägger han
sjelf en fransk qvinna, Jeanne Derouin. Ett förberedande för-
sök härtill var det i London under Marx’ ledning hållna mötet
1847, hvars resultat blef det af Marx i förening med Engels
uppsatta och följande år offentliggjorda “kommunistiska ma-
nifestet“, hvilket ej, såsom man skulle kunna sluta af nam-
net, åsyftade fullständig egendomsgemensamhet, utan fast
mera gick ut på att produktivsmedlen borde göras till sam-
fäld egendom, men det som enhvar erhöll för sitt arbete
vara privat egendom, d. v. s. detsamma som sedermera för-
blifvit den radikala socialismens program. 1848 skulle en
allmän arbetarekongress hållas i Bruxelles; men denna plan
omintetgjordes genom de politiska omhvälfningarna samma
år. Efter Februarirevolutionen begaf sig Marx till Paris.
Efter revolutionen i Berlin återkom han till Köln och utgaf
“Neue rheinische Zeitung“ samt tog en liflig del i kampen
för grundläggandet af ett demokratiskt samhällsskick i Tysk-
land. Efter reaktionens seger följande år måste han åter
lemna fäderneslandet — denna gång för alltid. Efter en
kort vistelse i Paris bosatte han sig i London, lefde flere
år i den djupaste tillbakadragenhet och lät blott höra af
sig genom sina korrespondensartiklar i den amerikanska tid-
ningen “Newyork Tribune“. Under denna tid förberedde
han det arbete, genom hvilket han blef den radikala socia-
lismens egentlige vetenskapsman och teoretiker — Das
Kapital (l:sta upplagan Hamburg 1867), af hvilket blott
första delen utkom under författarens lifstid, men den andra
är färdig i mannuskript och snart lär komma ut.

Uti detta arbete, der han vetenskapligt utvecklar och
motiverar sina redan i det “kommunistiska manifestet“
framstälda åsigter, underkastar han från socialistisk stånd-
35

punkt den hittillsvarande politiska ekonomien en kritik, hvil-
ken på samma gång blir en kritik af det “kapitalistiska“
samhället. På anklagelsen, att socialismen vill upphäfva pri-
vategendomen hade han redan i ofvan nämda manifest sva-
rat: “I edert samhälle är privategendomen upphäfd för nio
tiondedelar af dess medlemmar. Den existerar just derige-
nom, att den ej existerar för de nio tiondedelarne. I före-
brån oss således, att vi vilja afskaffa en egendom, hvilken
förutsätter såsom sitt nödvändiga vilkor, att det ofantliga
flertalet är utan egendom.“ Detta utvecklade han nu i
detalj, visade huru från en tidigare form af hushållning, der
de, som producerade, sjelfve voro égaré af produktionsmed-
len, det kapitalistiska samhället småningom uppkommit ge-
nom arbetsfördelningen, maskinerna, samfärdselns vidgande
och underlättande å ena sidan, undertryckandet af de gamla
med egna produktionsmedel utrustade arbetsklasserna å den
andra. Egendomen, säger han, blifver först derigenom kapi-
tal, att man kan öka den medelst tillgodogörande af andras
arbete. Detta förutsätter tillvaron af en klass af personer,
som, sjelfva utan egendom, måste, för att kunna lefva, ut-
lega sin arbetskraft åt andra. Till följd af folkökningen
och behofvens stigande i jembredd med kulturen å ena
sidan, konkurrensen mellan de kapitalistiska producenterna,
som tvingar enhvar af dessa att söka sälja så billigt som
möjligt, å den andra, blifver arbetslönen öfver hufvud taget
ej mer än hvad som behöfves för de dagliga behofvens till-
fredsställande och lemnar intet öfverskott för fall af sjuk-
dom, ålderdom och industriella kriser med deraf uppkom-
mande arbetsbrist eller för barnen, om de förlora sina för-
sörjare, innan de kunna sörja för sig sjelfva. Genom alla
dessa tillfälligheter kastas ständigt ett större eller mindre
antal individer nedanom den egentliga arbetsklassens nivå
och bildar en samhällets pariasklass, de egentliga elända.
Tillvaron af en sådan klass af menniskor, som, till följd af
sitt läge, ständigt måste vara redo att åtaga sig arbete på
nästan hvilka vilkor som helst, är — likasom den är en
36

frukt af arbetarnes osäkra ställning i allmänhet — sjelf i
sin ordning ett stort hinder för förbättrandet af deras
ställning. Denna jernhårda lag, som i allmänhet inskrän-
ker arbetslönen till hvad som kräfves för de dagliga be-
hofven, kan, enligt Marx, icke undgås med mindre än att
produktionsmedlen (jorden, maskinerna m. m.) blifva sam-
fäld egendom, hvilket den moderata delen af hans skola tän-
ker sig skola ske genom en expropriation mot ersättning un-
der en längre eller kortare öfvergångstid. Ett sådant afskaf-
ande af det privata kapitalet är, betonade han ständigt, icke
det samma som afskaffandet af privategendomen: tvärtom, just •
derigenom skall det blifva möjligt för alla att genom sitt eget
arbete förvärfva privategendom. Marx betraktade det nu-
varande kapitalistiska samhället med dess allt längre gående
hopande af produktionsmedlen på ett fåtal innehafvare, och
sammandragande af arbetarne i talrika skaror i de stora
industriella centrerna, såsom ett nödvändigt genomgångssta-
dium från den gamla splittrade privathushållningen med
dess produktion i smått och med små medel till framtidens
socialistiska samhälle. Han betraktade Englands utveckling
såsom typisk för det kapitalistiska samhällets uppkomst och
utveckling och lade derför framställningen af de engelska
fabriks- och arbetareförhållandena till grund för sin kritik
af detta samhälle. För detta ändamål hade han anstält
betydande detaljforskningar öfver den engelska arbetsklas-
sens historia från Medeltiden ända till våra dagar.

Sedan ingången af 1860-talet började han åter prak-
tiskt, såsom agitator, ingripa i arbetarerörelsen. Planen till
ett internationelt förbund mellan alla länders arbetare, hvil-
kens förverkligande fördröjts genom den revolutionära rö-
relsen 1848 och de nationalitetsstrider, den hade i sitt följe,
samt genom den derefter inträdande reaktionen, upptogs nu
åter. Den 28 September 1864 konstituerades i London den
Internationella arbetareföreningen, vanligen blott kallad In-
ternationalen. Karl Marx var medlem (för Tyskland) af dess
generalråd och tillika dess sekreterare. Han blef nästan
37

från början den ledande själen i detta samfund, som genom
den del det hade i en mängd arbetsinställningar i stor skala
i olika länder, och genom den del det misstänktes hafva i
det parisiska kommunupproret, det spanska kantonalsistuppro-
ret m. fl. omstörtningsförsök ådrog sig ett så våldsamt hat
å de egendomshafvande klassernas och en så ihärdig för-
följelse å regeringarnas sida. Men under år 1872 visade
sig en splittring, och förbundet delade sig i tvänne skilda
partier, centralisterna (Marx’ anhängare) och federatisterna.
Sedan dess kan Internationalen såsom samfund faktiskt an-
ses upplöst. Marx’ personlighet var icke heller särdeles
egnad att blidka och återförena söndrade sinnen. I mot-
sats till Louis Blancs blida och vänliga väsende var Marx
sluten, sträf och befallande, hans uppträdande och ton bit-
tert polemiska. Under de senaste åren hörde man ej myc-
ket talas om Marx. Han afled i Mars detta år.

Nationalekonomerna af den liberala skolan sökte länge '
tiga ihjäl Marx’ “Das Kapital“. Men skriftställare sådana
som A. Schäffle och E. Laveleye* hafva erkänt denna bok
som ett vigtigt inlägg i den sociala frågan. Schäffle har
med erkännande af arbetets förtjenster kritiserat det i åt-
skilliga punkter och särskildt sökt visa ohållbarheten af det
sätt, hvarpå Marx vill tillmäta hvars och ens del i afkast-
ningen af samhällets arbete, efter hans antal arbetstimmar,
samt föreslagit modifikationer i Marx’ teori, hvilka enligt
hans tanke skulle’fylla de egentliga luckorna i densamma.
På den senaste tiden har en ny socialistisk skola uppstått
och, i synnerhet bland Frankrikes arbetare, vunnit stor ut-
bredning, hvilken i principen enig med Marx i fråga om pro-
duktionsmedlens förvandling till kollektivegendom såsom
mål, tillika strängt fasthåller lagen om en gradvis fortgå-
ende utveckling, hvilken icke medgifver några språng.

Det kan synas förvånande, att Marx, som så af-
gjordt höll på den historiska kontinuiteten och betraktade

* Laveleye torde vara känd äfven i vårt land, icke så Schäffle,
hvarför vi nämna att han beklädt platsen af finansminister i Österrike.
38

det närvarande kapitalistiska samhället såsom ett nödvän-
digt utvecklingsskede för att komma till framtidens sociali-
stiska samhälle, kunde föreställa sig, att sistnämda öfver-
gång kunde ske nära nog med ens, då likväl öfvergången
från den äldre, enklare, individualistiska hushållningen till
den kapitalistiska skedde så långsamt och småningom, samt
att han kunde hysa en så stor förbittring mot detta
öfvergångsstadium. Men orsaken är lätt funnen. Marx
kände det sociala eländet icke blott genom böcker eller hör-
sägen. Han hade sett det på för nära håll för att icke
personligen på det djupaste röras och uppskakas deraf.
Man märker detta, då man i hans bok läser t. ex. skildringarne
om en del engelska arbetares hungerdiet, om barns öfver-
ansträngande i fabriker m. m. Han är visserligen mycket få-
ordig i sina beskrifningar ; men sättet, hvarpå han beskrif-
ver, talar så mycket mera. Man märker, huru en dämpad
men koncentrerad vrede mot ett samhälle, som låtit så
många menskliga existenser offras för ett fåtals förfinade
kultur, går såsom en dold undervattensström under den sken-
bart lugna historiskkritiska framställningen. Det var denna
fina ömtåliga mensklighets- och rättskänsla som lade passio-
nens glöd i hans socialreformatoriska sträfvanden, som kom
honom att i fråga om bekämpandet af det bestående nä-
stan anse det omöjliga möjligt och vilja otåligt springa öfver
de mellanliggande stadierna för att genast komma till målet.
Men denna känsla borde ock vara egnad att — till och
med i motståndares ögon — kasta ett försonande ljus öfver
den stränge partimannens, den hänsynslöse agitatorns kärfva
och vid första blicken så föga tilldragande gestalt.
Gammalt och nytt inom literatures*

I brytningstiden.

af

Fritz Kr o ok.

Framåt! den unga tidens lösen är!

Hvad stilla står förmultna skall och ramla
Men allt, som lifvets frö inom sig bär,
Till nya former bildar om de gamla.

B. E. Malmström.

Så somnar det lyckliga folket

På dryckjom och minnen in
Och vaknar med slappa tankar
Och hugstort drömmande sinn.

A. U. Bååth.

• Ungdomen från 1840—60-talen. Skandinavismen och stu-
dentmötena. — En ungdomens skald vid början och slutet af
sin bana.

När det gäller att klargöra en enskild persons karakter,
kan det stundom hafva fullt ut lika stor betydelse att få veta
hvad denna person icke velat och icke kunnat, som trots
någonsin att få lära känna hvad han verkligen velat och

* Vi fortsätta härmed den serie som börjats af A. Haraldson
(om Wirsén) och Geijersstam (om Strindberg), i det vi lemna plats
åt några mera genomförda iakttagelser om uppkomsten af de senare
årtiondenas literatur.
40

lyckats uträtta. Detsamma gäller helt naturligt äfven i
fråga om karakteristiken af en hel tidsålder, lika som vid
jemförelser de olika tidsskedena mellan. Af denna anled-
ning kan det äfven hafva sitt intresse att efter hand söka
studera strömningarne inom den senast gångna mansåldern
hos oss, ehuru denna generation eljest otvifvelaktigt varit
en bland de på initiativ och handlingskraft mest utarmade,
som någonsin lefvat i vårt land.

Hon har varit med om ett storverk, till hvilket vi
längre fram skola återkomma; men hurudana tedde sig väl
de omedelbara följderna af detta! För öfrigt har hon fört
ett temligen kontemplativt lif, och det torde just icke för
den framtida historieskrifvaren kunna komma att möta några
så synnerligen stora svårigheter att uppvisa hvilken stor
lucka denna andliga overksamhet lenmat i vår utveckling.
Bevisen derför ligga nämligen i de allra flesta fall temligen
nära till hands.

Det är en sanning, för hvars giltighet man icke ens
lär behöfva felaktigt åberopa Madame Staëls auktoritet, den
nämligen att literaturen alltid är ett troget uttryck för den
samtida anden inom samhället. I vår literatur från denna
tid skulle vi således kunna se huru själslifvet gestaltat sig
inom denna generation. Men som literaturen sjelf alltid har
sina ovilkorliga förutsättningar i det yttre lifvets företeelser,
i den slägtets gemensamma utveckling, ur hvilken den sprun-
git fram, så torde det icke vara ur vägen att i detta
sammanhang äfven se till huru denna utveckling gestal-
tade sig under och närmast före den tid, hvarom här är
fråga. o

Åtskilliga tecken tyckas nu redan börja antyda, att vi
skulle stå vid öfvergången till ett nytt skede af vår literära
utveckling. Allt hitintills åtminstone hafva emellertid olä-
genheterna af den närmast föregående tidens brist på sjelf-
ständigt lif allt som oftast gjort sig gällande. Den allt sedan
medlet af detta århundrade vår literatur beherskande bristen
på originalitet i tankar och uttryckssätt låter sig ännu allt
41

som oftast spåras, äfven i åtskilliga af våra mest modernt
anlagda diktalster.

Den sann# originaliteten kan heller icke förekomma
annat än i förening med entusiasmen för en klart fattad
uppgift. Der icke entusiasmen för en stor sak och ett högt
mål besjälar vår skapande förmåga, der kunna vi just heller
icke något synnerligen stort uträtta. Men ungdomen, in-
vänder man, ungdomen från denna tid måste väl åtminstone
likasom ungdomen under alla tider hafva haft nog af den
varan. Ja, det är verkligen sant, att denna tidsålder ingick
under en ungdomlig begeistring, hvartill endast högst få
andra tidsåldrar kunnat uppvisa något mptstycke. Men så
blefvo de ungdomliga entusiasterna gamla, utan att hafva
kunnat förverkliga sina drömda ideal; så tillkommo samti-
digt andra missgynnande omständigheter, och allt detta slu-
tade med att efterlemna en förstämning, för att icke säga
en förslappning, som nu hotar att öfverflytta bristen på
skapande originalitet äfven på den nu i lifvet först utträ-
dande generationen, så vida icke dess förinnan i en lycklig
stund någon särskild uppryckande händelse skulle tillstöta
och verka en något större lifaktighet.

Den närmast föregående. tiden hade burit en öfvervä-
gande estetisk indolent prägel, och det icke minst i Norden.
Med 1840-talet tycktes så handlingens tid åter vara kom-
men. De vidt gående rörelser, som slutligen togo utbrott
i februari-revolutionen i Frankrike och nära samtidigt med
denna i så många andra större och mindre folkrörelser, hade
alla en rent praktiskt national anstrykning. Hit till de nor-
diska landen hunno de redan tidigt, och här aflade de af
sig den s. k. skandinaviska politiken.

Det är ett kännetecknande drag hos denna rörelse,
att det företrädesvis var ungdomen, som tog den om hand
och förde den framåt. Den skandinaviska politiken var,
Som hvar man vet, i främsta rummet studentpolitik. Många
och det icke minst bland dem, som då sjelfva voro med om
att göra denna politik, rycka nu på axlarne åt den. Men
42

detta hindrar dock icke, att den skandinaviska politiken, sä
ofullgången den än blef, fick sina vidt gående följder för
hela Eûropa, och hade kunnat få ännu större och vidare,
om den hållit hvad den en gång lofvade. Särskildt gäller
detta för Danmarks vidkommande ; men Danmarks sak skulle
ju då också vara hela den skandinaviska Nordens! Icke
utan skäl har sålunda en känd dansk författare och journa-
list,* som lefde med på den tiden, sedermera en gång ytt-
rat, att den dag Peter Hjort Lorentzen i Slesvigska stän-
derförsamlingen 1842 först talade danska och fortsatte der-
med i trots af presidentens och de tysksinnades bland leda-
möterna protester, började han också att skaka på Louis
Napoleons tron redan tio år innan denna ännu vårrest. —
Redan detta lemnar en tillräcklig antydan om hvad denna
rörelse i sin fullbordan möjligen skulle förmått åstadkomma.

För oss svenskar fick denna skandinaviska politik inga
praktiska följder utom för de jemförelsevis få enskilda, hvilka
gingo att såsom frivillige i första dansk-tyska kriget infria
det högtidliga löfte Orla Lehmann under andra studentmötet
midsommardagen 1845 i ridhuset på Ghristiansborgs slott
förestafvade hela den der församlade nordiska ungdomen,
och till hvilket de då svarat ett jublande och flerfaldiga
gånger upprepadt: ja! För norrmännnen torde de praktiska
följderna af hela denna rörelse hafva blifvit af en än mindre
betydelse

Såsom moraliskt inverkande på hela riktningen af denna
ungdoms fortsatta utveckling har rörelsen dock otvifvel-
aktigt varit af stor betydelse. Men der nu rörelsens eget
resultat, såsom hos oss, blef rent negativt, der måste också
utvecklingens resultat blifva det.

Vi upprepa det: den skandinaviska politikens, student-
mötenas betydelse har otvifvelaktigt varit vida större än
hvad man nu vill låtsas om. Båda dessa företeelser hade
väckt en liflig och odelad genklang öfverallt i vårt land

* M. Goldschmidt: Livs Erindringer og Resultater, I sid. 330.
43

och deras idé beherskade fullständigt ungdomen, som vän-
tade sig något stort af denna idés förverkligande. Man be-
höfver endast påminna sig det mottagande studenterna på
dessa färder rönte af alla samhällsklasser öfver allt hvar de
drogo fram i vårt land. Och man behöfver ytterligare en-
dast påminna sig, att det var det andra i ordningen af dessa
studenttåg, som först lät vårt folk veta, att det egde en skald
sådan som Talis Qualis. När den 27-årige studenten C.
Strandberg vid festen på Lundagård steg upp i talarstolen
och började deklamera sitt Vaticinium för Finland, var han
ännu okänd för de fleste; när hän steg ned derifrån, efter
att två gånger under stormande jubel hafva måst upprepa
den härliga sången, var han en skald,^känd af hela Norden.
Det är kännetecknande nog att nu läsa huru den gamle
Arv. Aug. Afzelius på sitt visserligen något senila, men dock
ovilkorligen tilltalande språk berättar om denna tilldragelse.
— Den hänförelse, skrifver han i sin dagbok från denna
färd, som, så olika alla andra bifallsyttringar, härvid bemäk-
tigat sig den stora folksamlingen på Lundagård, märktes
först uti en minuts graflik tystnad; men utbröt sedan i ett
nästan hemskt bifallsrop, så som ett åskslag. — Och tå-
rarna trädde dervid i den gamles ögon, och de runno nog
äfven den aftonen utför många andra både yngres och äl-
dres kinder.

Men studentmötenas idé förverkligades aldrig. Miss-
tänksamheten och splitet kommo snart emellan. Man bör-
jade tycka, att det i grunden endast skulle blifva till gagn
för danskarne, om något komme att i den vägen verkligen
göras, utan att man dervid brydde sig om att taga i be-
traktande huru helt naturligt detta måste falla sig, all den
stund ju danskarne då såsom ännu i denna dag voro de
närmast hotade. Det kan väl vara sant, att danskarne till
fromma och fördel för sitt land sökte detta förbund, men
så är det också lika sant, att man från svensk sida var till
och med ännu ifrigare att lofva, än hvad de voro att bön-
falla. Äfven från dansk sida höjde sig röster, som varnade
44

för att gifva dessa demonstrationer en i öfvervägande grad po-
litisk karakter. När Afzelius uppvaktar Christian VIII i Köpen-
hamn, spörjer konungen försigtigt: Der er vel ikke noget poli-
tisk i disse Studentbevægelser? Hvarpå A., som i förtjusningen
öfver att vid alla dessa fester få spela rollen af patriark är fär-
dig att acceptera rörelsens längst gående konseqvenser, nu
långt ifrån att förneka detta endast undvikande svarat, att det
vid ett ungdomsmöte, sådant som detta, visst kan hända, att
sjelfva folken väckas till ett lifligare deltagande för hvar-
andra och till inbördes kärlek. Sjelfve Ploug lade ju, då
han vid det första studentmötet i Upsala 1843 uppmanade
de närvarande att bevisa sin tro med sina gerningar, en
hufvudsaklig vigt vid den rent andliga och literära förbin-
delsen folken emellan. Lika så hördes ju till och med på
det stormiga mötet 1845 i Ghristiansborgs rådhus en åldrig
dansk man varna ungdomen för att ställa den skandinaviska
enhetsidén i tjenst hos andra (politiska) idéer. Men honom
svarade då O. P. Sturzen-Becker å den svenska ynglinga-
skarans vägnar med en braskande skål för allvar i glädjen,
för handling vid sidan af ordet, för dristig handling, för
handling utan rast och ro!

På det sättet fortgick det sedan allt jemt. Talaren
måtte nu heta Sturzen-Becker, Siljeström eller Sohlman, så
sparades det aldrig på de stora löftena, lika litet när man
åter befann sig på egen botten, som der borta i det främ-
mande landet; och helt visst gingo också alla dessa löften
då ur fullt uppriktiga hjertan. Men sedan kom uppvak-
nandets stund, Högst litet af det myckna man lofvat blef
hållet; intet i stort. När den högt spända entusiasmen på
detta sätt gäckades, måste den nödvändigtvis efterträdas af
misströstan och liknöjdhet, om icke af något än värre. Detta
var också hvad som nu skedde, och under tiden hade
andra tungt vägande inflytelser äfven gjort sig gällande.

Sedan den ungdom, hvilken först åtagit sig dessa dyra
förpligtelser, efter ett par årtionden kommit till inflytande
i staten och de stora folkrörelserna i Polen och Danmark
45

vid början af 1860-talet åter riktade folkens bedjande blickar
mot det för sin ridderlighet så vidt och bredt omtalade
Sverige, då var redan mycket förändradt. Visserligen höll,
man möten och stälde till banketter eller bjöd, såsom vid
det stora börsmötet den 1 mars 1863, polackarne en fristad
i Sverige, bjöd dem broderlighet, förtroende och lugn. Men
vid dessa bjudningar fick det också i det närmaste stanna.
Icke ens den chevalereske Carl XV:s kända offervillighet —
och kanske bör man äfven tillägga: äfventyrslystnad i bättre
mening •— förmådde drifva det längre. Handlingens män
blefvo svenskarne då lika litet som förut.

* Kunde detta väl undgå att verka nedstämmande på
den bättre delen af nationen? Det berättas, att excellensen
Manderström vid ett visst tillfälle skall hafva med en vitz
bortförklarat betydelsen af ett Carl XV:s till danske mini-
stern baron Schéel-Plessen formligen gifna löfte. Men kunde
väl den gamle diplomaten lika lätt vitza bort det obehag-
liga intryck alla dessa omkastningar ovilkorligen måste göra
hos det folk, med hvars ära och ordhållighet man på sådant
sätt kastade boll. Det kan vara tvifvel underkastadt, eller
rättare: det kan numera icke vara tvifvel underkastadt, hvil-
-ken den materiela skadan eller det materiela gagnet skulle
blifvit för vårt land, derest Sverige vid detta tillfälle aktivt
uppträdt till Danmarks förmån, som det ju så ofta var
lofvadt; men hvad som är säkert är, att vårt folk då skulle
hafva sluppit ifrån den förödmjukande känslan af att in-
genting hafva velat göra. Då jag för ej så länge sedan förde
denna sak på tal med en person, som på den tiden tog
liflig del i den skandinaviska rörelsen, svarades det mig
också: Väl var-studentrörelsen på î840-talet endast ett en-
tusiasmeradt uttryck af en för tillfället hos nationen rådande
stämning; men hvad som är säkert är, att något 1864
verkligen officiell lofvades och lika offentligen bröts. — Ti-
derna hade, som sagdt, förändrats.

Och hvar finna vi nu t. ex. Talis Qualis? Han sjunger
icke mera de förtryckta folkens sak; i stället manar han
46

till att iakttaga försigtighet gent emot de politiska flyktin-
gar, som här söka en fristad, äfven om den allmänna folk-
rätten dervid skulle komma att sitta emellan något litet.
Och när han så från olika håll, bl. a. af en insändare i
“Aftonbladet“, hvilken i en varmt skrifven artikel påminner
honom om hans förflutna och undertecknar sig “En akade-
misk medborgare“ (B. E. Malmström?), får mottaga före-
bråelser härför, skall han, enligt hvad man hört det berät-
tas af personer, som vid den tiden stodo öga mot öga med
honom, hafva svarat undvikande med att tala om huru som
all förhäfvelse i grunden är opoetisk! Den sköna triumfen
på Lundagård tjugo år tidigare skulle då endast varit lö-
nen för en opoetisk förhäfvelse!

Den förr för frihet och menniskorätt svärmande sån-
garen har nu fullt tagit sitt förnuft till fånga, som det plä-
gar heta. Han har blifvit “förståndigare med åren“. Men
kan man icke också hos honom vid detta skede af hans lif
iakttaga lika som en viss mattning i den originela skalde-
verksamheten, hvilken icke viker, förr än han mot slutet af
sin lefnad åter fattar i den kraftigt tonande lyran och ännu
en gång låter henne klinga i några djupt gripande svane-
ackord?

Det är emellertid endast att befara det den utveck-
lingsgång, genom hvilken Pansarsångernas skald slutligen
fördes till att ända sin bana såsom den ansvarige ledaren
af vår officiella tidning, i grunden var allt för typisk för en
stor del af den tidens ungdom. Den förslöande auktoritets-
tro, som skulle qväfva så många frön till sann ursprunglig-
het och ända intill den närvarande stunden uppträda häm-
mande gent emot all sjelfständig andlig verksamhet, hade
redan börjat att visa sina frukter. Men ännu en gång tyck-
tes det dock, som om den hos folket inneboende kraften
skulle taga ut sin rätt och en nyväckt entusiasm mana till
nya stordåd. Och denna gång har man ändå uppslaget
till denna väckelse inom de egna landamärena och behöf-
ver icke ens söka det hos ett befryndadt grannfolk.
47

2.	■

Representationsreformens inflytande på skönliteraturen. — Student-
mötena förr och. nu. — Ploug på Upsala högar. — Boströmska filoso-
fiens efterverkningar.

Samtidigt med det att man vid början af 1863 håller på
med att “opinera för“ det insur^erade Polens sak, har den
då varande ministèren De Geer för stånden framlagt ett
nytt förslag till förändrad representationsform, svårt att säga
hvilket i ordningen. Den mest välmenande statsman, som
någonsin stått på öfversta trappsteget till en tron, har, un-
derstödd af den allmänna meningens allt högljuddare utta-
lade vilja, beslutat sig för att göra ännu ett försök i den
snart en mansålder igenom förgäfves debatterade frågan,
och står beredd att, som han vid frågans slutliga behand-
ling två år senare tydligen lät ridderskapet och adeln för-
stå, i nödfall icke låta det stanna blott vid detta enda för-
sök. Försöket röner emellertid från första stunden en åt-
gjord framgång. Kung Karl och hans förste minister blifva
landets mest populära personligheter; från alla delar af ri-
ket inströmma snart sagdt dagligen deputationer och tack-
samhetsadresser; och slutligen antages äfven förslaget af
samma års konstitutionsutskott, hvilande till grundlagsenlig
behandling, hvilket redan är mer än en half seger för det
samma. Åter spännes förhoppningarnas båge högt. Fram-
tiden tyckes le såsom i idel rosenröda drömmar och natio-
nen går lika som i ett oafbrutet festrus. Komma så de
märkliga december-dagarne 1865. Drömmen blifver verk-
lighet, och från de på Riddarhustorget församlade folkmas-
sorna sprider sig jublet i natten ut öfver hela landet. Ända
bort i den längst atlägsna landsortsstad skyndar man att lägga
sin glädje i dagen med processioner och festbanketter. Stor
är ju också den seger, som är vunnen. Nu först var hela
Sverige blifvet såsom en man, som det dåtida “Aftonbla-
det“ uttryckte sig, och nu stundade äfven en ny handlin-
gens æra.
48

Ungdomen jublade som det öfriga folket och visste lika
litet som detta hvad man egentligen jublade för. Men man
hade under dessa senare åren helt lefvat för en idé, hvil-
ket alltid har en mäktigt uppryckande verkan, och man
trodde, att den ideela sidan af saken äfven allt fortfarande
skulle blifva den bestämmande, den och ingen annan.

Snart skulle man emellertid komma underfund med
huru svårt man i detta afseende bedragit sig. Visserligen
fick svenska folket aldrig känna farorna af den lössläppta
demokrati, om hvilken oppositionen inom ridderskapet och
adeln samt presteståndet hela tiden låtit sig angeläget vara
att utslunga så olycksbådande profetior. I stället inträffade
emellertid något helt annat, som, om än ganska naturligt
och fullt berättigadt i och för sig, kom att gifva saken en
helt annan vändning än den från början beräknade. Sve-
riges gamla bondestånd, som sedan århundraden tillbaka
blifvit allt mera undanträngd! först af privilegiernas och se-
dan af det rörliga kapitalets folk, fick nu med ens åter till-
fälle att göra sin betydelse gällande, om än icke i hela den
utsträckning, som då fordomtima de gamla landskapslagarne
föreskrefvo, att hvarje innehafvare af embete i kyrkan så
väl som i staten skulle vara bondeson född och bönderna
sjelfva på tinget omedelbart afgjorde sina angelägenheter.

Häremot kunde tydligen i och för sig ingenting vara
att invända. Men hvartill begagnade väl vårt nutida bon-
destånd den sålunda återvunna makten? Helt naturligt till
att söka åter utjemna de genom privilegieväsendet under
tidernas lopp uppkomna missförhållandena och i stället för
de efter hand inträdda oformligheterna sätta en ordning,
soip i öfverensstämmelse med ett nutida åskådningssätt kunde
vara egnad att göra alla mera likstälda på det ekonomiska
lika väl som på det judiciela och statsborgerliga området.
Icke heller häremot kunna rätt gerna några berättigade in-
vändningar principielt tänkas vara möjliga. Men det gamla
privilegiiväsendet hade, äfven i chevaleriets mest chevalere-
ska tider, ständigt haft en afgjord benägenhet att företrä-
49

desvis se sina skydslingar till godo med rent materiella håf-
vor. Detta bief som bekant på den tiden en ständig regel,
vare sig det nu gälde att befria dem från de pekuniära
uppoffringar, hvilka såsom nödiga för uppfyllandet af sta-
tens ändamål pålades alla öfriga medborgare, eller också
att rent af åt dem bortskänka större eller mindre delar af
sådan statens, d. v. s. hela folkets, egendom, hvilka den
dåtida envaldsmakten såg sig i tillfälle att för detta ända-
mål disponera. Frågan kom således genast från början att
så godt som uteslutande gälla rent ekonomiska spörsmål,
och dylika äro, som bekant, af lätt insedda skäl temligen
svåra att afvinna något mera ideelt intresse. Ännu svårare
hafva de tydligtvis äfven att entusiasmera en nation eller
en hel tidsålder, låt vara också att denna är så öfver måt-
tan praktisk som den närvarande. Den fördomsfritt tän-
kande har till och med ännu svårt att ens fatta parti i dessa
frågor. Ä ena sidan står det nämligen fast, att här verk-
ligen äro många af ålder begångna orättvisor att utjemna
och utplåna. Å andra sidan åberopas deremot, att tiden
redan väsentligen verkstält denna utjemning, och att ett
upphäfvande af den nu bestående ordningen således endast
skulle blifva liktydigt med införandet af en ny orättvisa i
stället för de gamla redan öfvervunna. Tilläggas bör kan-
ske äfven, att det sätt, hvarpå de förut undertryckte nu
mera framställa sina anspråk, just heller icke kan vara eg-
nadt att tillvinna dem några synnerligen stora sympatier.

I stället för de stolta stormaktsdrömmarne om ett för-
enadt Norden och de glada förhoppingarna om ett enigt
Sverige fingo vi således nu striderna om grundskatter och
rotering. På hvilket bedröfligt och för hela vårt offentliga
lif nedtyngande sätt dessa strider sedermera utvecklat sig,
hör ej hit att närmare angifva. Må det vara nog att kon-
statera det i öppen dager liggande sakförhållandet, att de
ingalunda kunnat vara egnade att verka till samdrägt inom
nationen eller gifva henne tillfälle till en kraftigare och
friare utveckling på det andliga området. Härtill kommer

Ur Dagens Krönika. III. 2.

4
50

ocksä en annan omständighet, och det är, att det allmoge-
element, som för närvarande öfvar ett så afgörande infly-
tande på hela vårt offentliga lif, till sitt åskådningssätt är
lika så konservativt, som det i grunden är på sitt sätt ari-
stokratiskt. Vår lagstiftnings historia för de senaste fem-
ton åren lemnar tillräckligt många bevis härför.

Konservatism och — hvarför icke säga ordet rent ut?
— materialism, i en viss mening åtminstone, hafva sålunda
blifvit de båda bestämmande faktorerna vid den ena sidan
af vår utveckling allt ifrån representationsförändringens ge-
nomförande och ända intill våra dagar. Icke är det de
båda, som uppfostra nationen till något friskt pulserande
andligt lif eller rycka ungdomen med sig. Också ha vi ju
knapt märkt, att vi haft någon ungdom under dessa fem-
ton eller aderton år.

Huru olika nu mot för tretio år sedan! Den naiva
hänförelsen har lemnat plats för sjelfvisk beräkning eller
slapp liknöjdhet och osjelfständig auktoritetstro. De liberale
från 1840-talet i Danmark hafva blifvit till de s. k. natio-
nalliberale, och i Sverige hafva de forne reformvännerna
splittrats i ett ekonomiseran de landtmannaparti och en “in-
telligens“ utan någon som helst klart fattad uppgift. Stri-
den mellan stad och land har i alla de tre nordiska rikena
omöjliggjort all nationel sammanslutning och trängt alla an-
dra intressen i bakgrunden. Nu skulle det ej längre vara
tänkbart att få se folken resa sig upp såsom en man för
att följa ynglingaskarorna på deras förbrödringståg. Låtom
oss endast se till huru det nu går, när man försöker ar-
rangera något dylikt.

Studentmötena hafva såsom gouterade ungdomsfester
.icke fått dö ut. Ännu 1875 anordnar man ett dylikt till
Upsala, men med hvilket resultat? Ett af hufvudmomen-
ten i detsamma skall vara den traditionela utfärden till
Upsala högar. Här talar Ploug åter från Odins hög, men
studentfärdernas nu grånade höfding, som en af hans mest
afgjorde motståndare inom den svenska pressen då ännu
51

hade nog sjelfbeherskning att artigt kalla honom, känner nu
icke längre sin tid, utan låter af sin nationalliberala ifver
hänföra sig till att i en sådan stund och på ett sådant rum
mana Nordens ungdom till en politisk kamp mot Nordens
allmoge. Nu är det icke längre fråga om den blott and-
liga och literära förbindelsen folken emellan i tal och skrift
nu skall den ena folkklassen i alla tre landen sluta sig till-
sammans och rusta sig mot den andra. Hvilken nedtryc-
kande inverkan detta skall hafva för de särskilda folken och
för all andlig verksamhet inom dem, låter lätt nog tänka sig.

När Ploug i juni 1875 höll detta tal på Odins hög,
började han med att påminna om huru som det då jemt
på årsdagen var något öfver en mansålder sedan han för
första gången vid ett liknande tillfälle talat från samma
plats. Men huru mycket hade icke under den tiden hunnit
att förändra sig i de tre skandinaviska landens andliga lif!
Helt nya uppslag hade redan börjat göra sig gällande så
väl i Danmark som i Norge, och här i Sverige, här her-
skade som bäst försoffningen och partisplitet. Här rådde
ännu det tillstånd, hvilket Orla Lehman i sitt berömda tal
kännetecknade såsom “den lange Fimbulvinter, hvis kolde
Dödsslummer rugede over Nordens Kraft“, och hvilken han
trettio år tidigare trott sig se flykta för “Livets Lys och
Livets Varme“. Här i Sverige har denna andliga vinternatt
kanske aldrig sänkt sig tyngre och mera ofruktbar än un-
der 1870-talet.

Emellertid vaknade just vid denna tid både i Dan-
mark och Norge folkanden och med den äfven literaturen
till nytt sjelfständigt lif. Huru kunde detta komma sig, och
hvarför har icke något motsvarande äfven samtidigt inträf-
fat i Sverige? Förklaringsgrunden härtill är ganska kom-
plicerad, men torde dock icke vara alldeles omöjlig att ut-
linna. Danmark hade under hela denna tid haft att kämpa
en svår kamp för sin sjelfständighet, och detta hade varit
mer än tillräckligt att hålla folkets lifsandar vakna samt
förbereda den närmast kommande tidens intellektuela verk-
52

samhet. Dessutom lefde det danska folket då ännu i un-
gefär samma förhållande till sin nyförvärfvade konstitutionela •
frihet som vi på 1820- och 30-talet till den, vi erhöll o efter
1809 års statshvälfning, och hvad den tiden på olika om-
råden var för vårt folk i jemförelse med den närvarande är.
nogsamt kändt. I Norge verkade väl inga dylika rörelse-
motorer, men der hafva emellertid andra omständigheter
ledt till alldeles samma resultat. Först och främst är det
norska folket ännu endast en nation i sin allra första ung-
dom, då dess nationela sjelfständighet svårligen torde kunna
räknas längre tillbaka än från unionen med Sverige, d. v. s.
från den stund då Karl Johan på grund af bristande mili-
tära resurser, och kanske äfven af en smula beräkning i ett
helt annat syfte, fann sig föranlåten att genom Kiel-freden
tillförsäkra Norge den grad af sjelfständighet det aldrig ens
kunnat drömma om under danske konungens spira. Men
med den nyvunna sjelfständigheten vaknade också så godt
som genast den hos en svagare part lätt förklarliga miss-
tänksamheten och fruktan för att åter se sina rättigheter
inskränkta af en starkare granne. Den man, som är född
och fostrad i frihet, låter icke så lätt inverka på sig af denna
fruktan, som deremot är helt naturlig hos den, hvilken, på
samma gång han har sin frihet och sjelfständighet kära, fin-
ner sig försatt i en ställning, hvilken för ett finkänsligt sinne
väl stundom kan tyckas icke i allt vara likställighetens. Det
är denna norrmännens fruktan för en hegemoni från Sveri-
ges sida män hos oss aldrig hvarken har kunnat eller ve-
lat förstå.

Under denna oaflåtliga vaksamhet för skyddandet af
en genom verkliga eller blott förmenta faror hotad sjelf-
ständighet hafva våra båda grannfolk ända in i den allra
senaste tiden utvecklat sig till ett friskt andligt lif. Hos oss,
som vid hvarje högtidligt tillfälle kunna skryta med att vi
nu redan varit i åtnjutande af så och så många årtiondens
ostörd fred, hålla deremot likgiltigheten och håglösheten nu
som bäst på att döda hvarje möjlighet till någon större lif-
53

aktighet på hvilket som helst område utom det ekonomi-
ska. Derför har det nu också inträffat, att- när de nyare
andliga rörelserna under senare åren börjat att der utifrån
den stora verlden tränga hit upp mot Norden, de så väl i
Norge som Danmark mottagits fullt medvetet och i båda
dessa land genast gjorts till nya insatser i folkens sjelfstän-
diga utveckling, under det att här hos oss bristande lite-
rära instinkter gjort, att de fått så godt som smyga sig på
folket och genast från deras första uppträdande gjorts till
föremål för ett motstånd, hvilket ända intill den allra se-
naste tiden varit starkare än rörelsen sjelf.

Men sådant beror dock icke blott på yttre politiska
förhållanden; det betingas äfven omedelbart af beskaffenhe-
ten hos den andliga atmosfer,- i hvilken folket vuxit upp.
Och denna atmosfer har här i Sverige ända in på den allra
senaste tiden varit mättad med ett öfverflöd af auktoritets-
tro, som omöjliggjort all friare tankeverksamhet hos alla
dem, hvilka på ett eller annat sätt kommit under inflytande
deraf.

Det fans en gång vid vår nordliga högskola en man,
som kanske i andligt afseende var hufvudet högre än hela
sin omgifning, men som i hvarje fall på grund af sitt skarp-
sinne och sina stora vetenskapliga förtjenster af alla erkän-
des såsom den förnämste. Den mannen utarbetade i den
förnämsta af alla vetenskaper ett nytt system, så nytt för-
stås som något kan vara på ett område, der menniskosnil-
let redan under tusentals år skurit sina skönaste lagrar.
Detta system blef hans hela omgifnings religion och med
det hade också den sjelfständiga kritiken upphört att finnas
till för mycket lång tid.	.

Det kan icke vara vår afsigt att här försöka ingå på
någon som helst undersökning rörande värdet och betydel-
sen af Johan Jakob Boströms filosofiska lärosatser i och för
sig. Dertill saknar nedskrifvaren af dessa anteckningar näm-
ligen icke blott helt och hållet förmågan utan äfven den
närmare kännedom om detta system, hvilken ju alltid må-
54

ste blifva en nödvändig förutsättning för en dylik kritik.
En sådan tarfvas heller icke för sammanhanget i denna enkla
framställning. Hvad vi här vilja framhålla är endast hvad
vi i en senare tid af egen erfarenhet lärt känna om denna
läras praktiska inflytande på många af våra nu ledande el-
ler i den offentliga diskussionen deltagande mäns åskåd-
ningssätt ännu närmare ett tjugotal år efter lärofaderns död.

Boström har, och det med rätta, vunnit stort och ofta
upprepadt erkännande för hvad han i och med sin s. k.
helveteslära åtgjort till skingrande af vissa bland den sven-
ska statskyrkans bekännare utbredda föreställningar om till-
ståndet i ett lif efter döden. Men hvad var väl vunnet med
detta, att han sökte frigöra sitt folk från de vidskepliga fa-
sorna af ett hel vetesstraff, efter döden, då han samtidigt
gjorde allt för att redan i detta lifvet binda vår ande och
fria sjelfbestämmelserätt såsom samhällsmedborgare, att för-
qväfva hvarje tanke på en utveckling från det för den när-
varande stunden bestående. Och detta måste blifva den
oundvikliga följden, då skaparen af denna filosofiska stats-
lära gjorde till sin främsta, att ej säga uteslutande, uppgift
att framhålla det bestående såsom det enda förträffliga, ja,
det enda förnuftsenliga. Detta gjorde Boström, då han gaf
sig till att konstruera ut sin statslära från våra då gällande
grundlagar; ett sätt att gå tillväga, hvilket, inom parentes
sagdt, måste förefalla den oinvigde såsom ett det nätt opp
värsta tänkbara missbruk af den filosofiska induktionen.
Förmodligen är det väl dock detta, som gjort, att man
ibland kunnat få se denna lära med en absurd vändning-
kallas en nationel svensk filosofi. Detta har man, som sagdt,
gjort, och fetisch-dyrkarne hafva dervid förbisett, att läran
om tingens yttersta väsen och allmänna grund icke rätt
gerna kan inskränkas till att vara på något sätt nationel,
så vida man icke med detsamma vill utsätta sig för att
framställa ett indirekt misstroendevotum mot lärans rent
vetenskapliga halt och beskaffenhet.

När Boström på detta sätt för sin omgifning och för
55

de olika generationer af lärjungar, han uppfostrade, på ve-
tenskaplig väg häfdade det vid den tiden bestående såsom
det enda berättigade, verkade detta, i förening med lära-
rens obestridliga öfverlägsenhet, en auktoritetstro, som i
sin ordning åter ledde till den sterila konservatism, hvil-
ken tryckt sin prägel ännu på de två senaste årtiondena.
Det hjelpte nämligen icke att läraren sjelf året innan sin
bortgång fick se “den enda förnuftiga representationsformen“
falla och utbytas mot en annan; hans dogmatik står fort-
farande qvar och har äfven sina bekännare. Ännu i dag
skall, enligt en anekdot, för hvars trovärdighet vi dock ej
vilja ikläda oss något ansvar, ty den låter verkligen otro-
lig, vid tentamina för praktisk filolosofi i Upsala en fråga
förekomma, som lyder: hvilken representationsform anset
herrn vara den enda förnuftiga? Och när så tentanden i
enlighet med hvad han fått hos sig inprägladt af äldre kam-
rater tvärsäkert svarar: fyrståndsrepresentationen, heter der
sedan: Ja, så borde det visserligen vara, men -----------och
så följa några motvilliga medgifvanden för det obestridliga
sakförhållandet, att vi nu redan i nära tjugo år kunnat
hjelpa oss förutan vår gamla fyrståndsrepresentation.

Konservatismen är i och för sig alltid ofruktbar och
innebär heller icke i sig någonting positivt skapande, ty
huru man än vill vända saken, är och förblir den endast
en negation af allt hvad nydaning och framåtskridande he-
ter. Så framträdde den också hos oss, och tidens utmär-
kande karaktersdrag blef, att man ville andligen slå sig i
ro på det förträflliga man hade, om än skränet och de allt
starkare blifna påtryckningarna från en hop obildade själar,
som kanske aldrig ens fått lära Boströms praktiska filosofi,
gjorde, att man för ett ögonblick måste vakna upp och nöd-
tvunget se på huru en ståndsrepresentation, som redan för
länge sedan var utdömd hos alla andra folk, ändtligen ka-
stades öfver bord äfven hos oss. Men sedan slumrade man
också genast in igen och fortfor att sofva en desto grund-
ligare sömn. En olycka hade skett: det gälde nu endast att
56

förekomma det icke äfven flere och värre inträffade, genom
att t. ex. några af de andliga rörelser, som lätp ana sig
ute i de stora kulturlanden, också trängde fram till oss.
Man var så lycklig öfver att allt fortfarande få lefva qvar i
den tid, då Tegnér stod och från skolkatedrarne i Vexiö
stift dref reaktionär politik för gymnasister och scholares.
I en tid, som glömde sig sjelf, sin egen värdighet och sina
sjelfåtagna stolta förpligtelser, hade man äfven glömt att
hoppas något af sin egen kraft och sitt eget initiativ. Och
hvad var då naturligare än att detta äfven inverkade på
ungdomen, så att denna glömde betydelsen af hvad en bland
hennes mest älskade lärare en gång sjungit om att “den
lärotid blir lång, som blott ett evigt lyssnande förblifver“,
och i stället gaf sig till att blindt följa de en gång veder-
tagna auktoriteterna.

En ny generation höll emellertid på att växa upp, men
ännu visste man icke hvad det skulle blifva af den. Den
fick nöja sig med att hoppas det bästa. Det blef ingenting;
åtminstone ingenting helt och stort. Antingen bortrycktes
dessa ynglingar, som Ernst Björck och Daniel Klockhoff, i
en tidig ungdom; eller gingo de, som Snoilsky, oberäkne-
liga, sin egen väg; eller också visade de, som af Wirsén, i
enstaka lyckligaste fall afgjorda anlag för att inordna sig
under den akademiska politik, hvilken den nu varande in-
nehafvaren af stolen n:r 18 i svenska akademien, hänsyftande
bl. a. på Bottigers förhållande till Tegnér, en gång i sin
ungdom kännetecknade såsom de akademiska familjetradi-
tionernas.

Midi ibland denna unga generation stod, såsom på
samma gång dess högt älskade lärare och mest representa-
tiva personlighet, Bernhard Elis Malmström. När man nu
hör Malmströms fordna lärjungar tala om honom, har man
lätt nog att fatta det inflytande Angelicas sångare med sitt
känsliga sinne och sin varma skaldesjäl den tiden måste ut-
öfva på ungdomen. Äfven han hade ju en gång vari tung
och sjungit om en strid för tankens rätt, om frihet och om
57

sjelfständigt, manligt arbete i bildningens tjenst. Ännu kunde
han ju också — på afstånd tala frihetens sak, som man
bl. a. kan finna af det här ofvan anförda inlägget mot Strand-
berg, derest uppgiften om Malmströms författarskap till
denna uppsats verkligen skulle vara med sanna förhållan-
det öfverensstämmande, något som vi icke hafva skäl att
betvifla.

Men ty värr fick Malmström icke nöja sig med att
blott vara skald; han skulle äfven såsom professor i litera-
turhistoria för ungdomen tyda gången af hela vår vittra od-
ling, och i det afseendet var han mindre lycklig. Det skulle
här blifva för vidlyftigt a?t söka utreda orsakerna till de
märkvärdiga antipatier, hvilka Malmström förde med sig i
den estetiska katedern, men ett faktum är, att han aldrig
upphörde atf gifva dem luft allt ifrån sitt första uppträdande
der. Man läse t. ex. endast minnestalet öfver Atterbom,
hans fordne lärafe, som i trots af de stora meningsskiljaktig-
heterna dem emellan dock så ridderligt utsett honom till
sin efterträdare. I stället för att söka opartiskt utreda or-
sakerna till romantikens framträdande och vida utbredning
på sin tid, börjar Malmström med att fara ut mot hvad
han i nära samklang med en temligen allmänt vedertagen
jargon tillåter sig beteckna såsom det katolska elementet i
denna riktning. På tal härom blir han fanatisk som en af
Torquemadas legodrängar, och att endast döma efter dessa
ufgjutelser skulle man kunna tro Malmström hafva varit en
den mest nitälskande protestant, som någonsin lefvat. Upp-
gifterna från andra håll låta emellertid något annorlunda.
Så yttrar t. ex. på tal härom en åldrig literaturkännare,
hvilken tydligen haft tillfälle att på nära håll följa Malm-
ström genom hela hans utveckling, bl. a. följande, som vi
taga oss friheten återgifva: “Protestantismen såsom reli-
gionsform var honom (Malmström) temligen indifferent, men
han skulle väl, såsom äkta hegelian, knappast haft något
emot en stark statskyrka, hvilken, lemnande tänkaren och
vetenskapsmannen fullständig frihet, gaf en bestämd läro-
58

norm samt upprätthöll god borgerlig ordning.“ * Detta vill
ju, med andra ord uttryckt, ingenting annat säga än det
gamla, så ofta missbrukade: påtvingad kristendom åt packet,
full frihet, religionslöshet i bästa fall, åt oss!

Hvadan då all denna fanatism, som kulminerar i det
absurda talet om att för honom, Malmström, de båda ut-
trycken den protestantiska eller civiliserade verlden hafva
ungefär samma betydelse? Är detta icke blott en tanklös-
het, som förbiser att den antika verlden redan långt före
kristendomens tid, lika som ock den katolska efter kristen-
domens uppkomst, gjort inlägg i vetenskap och konst, till
hvilka protestantismen ännu ick^ hunnit uppvisa några mot-
stycken, så kan det ju i detta sammanhang icke annat vara
än ett allt utom fint sätt all låta förstå, huru som Blom-
mornas älsklige-skald skulle lefvat och dött som en barbar.

Några friare vyer kunde Malmström således icke öppna
för sina lärjungar, ännu mindre förnam man några sådana
väckelser från det södra universitetet, och den sjelfständiga
literära alstringen låg så godt som alldeles nere. När för-
hållandena gestaltade sig på det sättet vid sjelfva högsko-
lorna och i den bildade ungdomens högqvarter, huru skulle
man väl då kunna tänka sig framtidsutsigterna för oss ännu
yngre, som då växte upp i början af sjuttio-talet. De voro
heller icke synnerligen lofvande, för så vidt det angick att
söka andlig näring inom det egna landets literatur. Nog
hade vi två verkliga skalder, som vi alltid och med odelad
beundran sökte, men äfven hos dem kände vi lika som in-
stinktlikt, att de icke kunde gifva oss allt hvad som skulle
komma att göras oss behof. Dessa båda voro Viktor Ryd-
berg och Snoilsky.

Rydberg hänförde oss med sina storslagna och rena
former och vi anade hos honom den trängtan till frihet och
djerf flygt mot högre rymder, hvilken kom oss att redan
då älska och beundra honom, lika' som vi älska och beun-

* Se Nya Dagligt Allehanda n:r 169 för 1881, artikelserien
”Ströftåsr bland literära minnen”.
59

dra honom ännu. Men det var dock, såsom redan antydts,
något som vi saknade hos honom. Der var för mycket
marmor och för litet omedelbar värme i färgen, för mycket
reflexion också; stundom bredde sig väl derjemte ett visst
dunkel af mysticism ut öfver och skymde till någon del de
eljest så imponerande formerna. Kanske kom sig också
denna känsla af half otillfredsstäldhet deraf, att vi redan
då, om än omedvetet; befunno oss under inflytandet af en
stämning, i hvilken man icke längre i första rummet vän-
der sina blickar mot Hellas och Rom, ännu mindre mot
medeltidens dunkel; vi skulle bestäm dt tyckt mycket om att
få litet rena verklighetsbilder der vid sidan. Och så var
Rydberg icke nog produktiv, för att vi icke snart skulle kunna
honom utantill så godt som från perm till perm.

Detta senare var äfven förhållandet i fråga om Snoil-
sky, då som bekant ännu mera än nu. Men der var hos
honom något af den omedelbart framträdande- personlighe-
ten, som genast slog an på oss. Väl var Snoilsky då som
nu allt för mycket i bästa mening förnäm, för att vilja binda
sin sångmö till att göra något samladt skolarbete i ett visst
manér, som vi då kanske skulle önskat oss det. Men han
var också på samma gång käck och fri, och han var kos-
mopolit, hvilket gerna må läggas honom till last af det slags
kungliga svenska patriotism, som i grunden icke år något
annat än en afart af den ramaste egenkärlek, men hvilket
vi då som nu så godt kunde vara med om.

Att det är dessa båda element, det rent personliga
och det allmänt-menskliga, eller kanske rättare det allmänt-
europeiska, som i alla tider skola gifva Snoilskys dikter de-
ras förnämsta värde, det kan också tagas för alldeles gifvet.
Derför kunde det heller icke undgå att väcka förvåning, och
något annat äfven, när man vid hans senaste diktsamlings
framträdande fick se åtskilliga förnumstiga kritici arbeta af
alla krafter för att göra honom till en företrädesvis s. k.
fosterländsk skald. Det tyckes eljest, som om det skulle
vara lätt nog att inse, att i de “svenska bilder“, som öppna
60

denna diktsamling, det pittoreska i motivet för skalden gält
fullt ut lika mycket som någonsin det patriotiska. För min
del skulle jag också gerna gifva alla de versificerade anek-
. doterna om Banérs likfärd och Stenbocks kurir, och hvad
de nu allt gälla, endast för att få behålla en enda sådan
liten bit som t. ex. “Afskedet från Provence“, hvilken, ehuru
den icke alls är hämtad ur Ekelunds historia, dock vida
mera talar den sanna fosterlandskänslans språk än alla de
nyss nämda styckena tillsammans. Lika obegripligt före-
faller det också, när, såsom man vid ett par tillfällen sett
en och annan obändig kritiker göra, det börjar klagas öf-
öfver att Snoilsky här skulle hafva blifvit sin ungdoms fri-
hetsideal otrogen. Han kan väl inte hålla på med att be-
sjunga endast Rouget de Lisle hela sitt lif igenom heller, och
inte är republikens blotta namn väl det allena saliggörande?
Att Snoilsky aldrig upphört att vara en sann frihetens och
jemnlikhetens’ skald i modernaste mening, kan man för öf-
rigt se t. ex. ännu af hans senaste offentliggjorda skalde-
stycke, “I porslinsfabriken“ (intaget i det till förliden jul ut-
komma numret af Publicistklubbens tidning “ Julqvällen“),
der han sjunger om huru han önskar sig kunna

---------------------— —------ skänka dikten så
Den enkla form, som tttsenden förstå,
långt hellre än att

— blåsa bubblor blott af granna ord,
Till lek vid öfvermättad bildnings bord.

Snoilsky har alltid varit den, som bland alla våra nu
lefvande författare stått i den närmaste rapport med hela
den samtida verlden der ute, som så att säga knutit oss till
det öfriga Europa, så godt detta låtit sig göra, och derför
skall han alltid vid skildringen af denna öfvergångstid hafva
sin plats gifven, huru miniatyrformiga hans poetiska kaméer
än må vara.
61

3.

Georg Brandes’ framträdande gör sig bemärkt äfven i vårt land. —
Strindberg och A. U Bååth slå in på en ny vitter riktning. —
Wirséns och Nybloms inträde i svenska akademien; deras
stridiga uttalanden vid detta tillfälle. ■

Sådan som vi nu antydt den var ställningen, då för
något mer än ett tiotal år sedan de första svallvågorna af
rörelsen i den nyare europeiska literaturen nådde våra
kuster. Man kan gerna säga, att de kommo med Georg
Brandes’ bekanta verk “Hovedströmninger i det nittende
Aarhundredes Literatur“. Här fans nu den metod, som allt
hit intills saknats i vår egen literaturhistoria och om hvil-
ken man hos oss förut haft föga eller så godt som ingen
aning. Ty under det uteslutande sysslandet med tysk filosofi
och tysk etestik, hade vi naturligtvis icke vårdat oss att
taga kännedom om en sådan eljest verldsbekant storhet som
Taine, under det vi visste högst litet om Sainte-Beuve och
alls ingenting om att en mångsidig författare och nydanare
sådan som Henry Beyle någonsin lefvat.

Brandes’ arbete lyckades, som man ännu torde min-
nas, genast från början att göra icke så litet buller af sig
äfven här hos oss. Bland den del af ungdomen, som på
egen hand sysselsatte sig med studier i detta ämne, mottogs
det med odelad förtjusning. Icke så öfver allt utanför denna
krets, der man var mera benägen för att hysa misstro till
allt detta nymodiga, som man hvarken förstod eller kanske
ens kände lust att -närmare undersöka.

Här hade vi nu fått en fast stödjepunkt för våra fort-
satta funderingar, och om vi än icke alltid så riktigt förstodo
andemeningen med hvad vi läst, så hade det dock det goda
med sig att det lärde oss se saken något mera i stort och
gaf oss en ledtråd för hvar vi hade att söka det mest karak-
teristiska i literaturen. Vi växte upp i en praktisk tid och
och hade omedvetet behof af metod, äfven i de historiska
disciplinerna, något som aldrig funnits här i landet, huru
62

förtjenstfullt vi än äfven i det afseendet utvecklat oss på de
exakta vetenskapernas område.

Så gick tiden utan några märkligare företeelser. Den
svenska bokmarknaden led, som bekant, under det gångna
årtiondet just icke af någon öfveransträngd originalproduk-
tion, så att på det hållet hade vi icke synnerligen mycket
att taga reda på, och om det, som ännu stod i grodden,
hade vi icke hunnit att få någon aning. Väl visste de, som
varit samtida med den då nyss till universitetet afgångne
A. U. Bååth, att omtala, huru han redan på skolbänken
förvånat alla med sina lysande anlag och huru han nu ute
på skånska slätten än som oftast skar sina lagrar såsom —
extemporerande predikant. Men att han en gång skulle
framstå såsom vägbrytare för en helt ny riktning i vår poesi,
det hade ännu aldrig fallit oss in. Lika litet hade vi vid
den tiden ännu hört talas ett ord om August Strindberg,
fast denne som bekant då redan börjat sin mångsidiga för-
fattarebana samt till och med — vunnit ett anseende i
Svenska akademien. På nyåret 1S75 öppnade Edvard Stjern-
ström Nya teatern i Stockholm med Björnsons “En Fallit“,
och detta stycke lika väl som det ungefär samtidiga “Re-
daktoren“ var just något af det vi så innerligt längtat efter
och som vi nu skyndade att kasta oss öfver.

Ett par år senare utgaf Strindberg sin bekanta sam-
ling af Upsala-skizzer, “Från Fjerdingen och Svartbäcken“,
och dermed hade äfven hans författareskap inträdt i det
skede, - hvilket en gång skall göra det till en milstolpe i vår
vitterhets historia. Finge man tro på ett öde här i verl-
den, skulle man nästan kunna känna sig frestad att betrakta
det såsom ett gäckande infall af denna mystiska guddomlig-
het, att den förste originelle författare, som framträder efter
hela den föregående tiden af andefattig konventionalism och
ödmjuk auktoritetstro, blir — förf, till “Det nya riket“. Men
saken torde nog hafva sin vida naturligare och vida när-
mare till hands liggande förklaringsgrund.

Hvarje öfverdrift, åt hvilket håll det än må vara, fram-
63

kallar alltid som en naturnödvändighet ett omslag i helt mot-
satt riktning. Ju känsligare sinnet är och ju mera utvecklad
intelligensen, desto tvärare blir också brytningen. Strind-
berg hade — så föreställa vi oss åtminstone saken — vuxit
upp midt under den värsta andliga reaktionen; han hade
känt hela’ ledan deraf — och han blef den ensidige oppo-
sitionsman han nu är. Man kan ur en synpunkt beklaga
detta, men å andra sidan får man heller icke glömma, att
den, som sjelfständigt skall bryta sig väg genom svåra hinder,
också som oftast har af nöden, att samla hela sin kraft just
mot en punkt och icke sjelf får dividera med sin styrka.
Mot de föregående årtiondenas falska idealism, som i grun-
den ingenting annat var än ett osjelfständigt försanthållande,
sätter han sin djerfva realism; mot det ihåliga och inne-
hållslösa' i denna från alla håll hopkompilerade formalism,
sätter han andra former, hvilka hafva ursprunglighetens hela
kraftfulla skönhet och dertill åtminstone icke lida brist på
must och märg under det de. samtidigt mången gång i poetisk
fägring fullt ut kunna mäta sig med det bästa, som någon-
sin hos oss åstadkommits af någon s. k. idealist.

Det har redan förut på dessa blad talats så mycket
af och för Strindberg, att det nu icke kan vara vår mening
att här inlåta oss på hans författareskap vidare, än hvad
sammanhanget oundgängligen kräfver. Det är dock en om-
ständighet härvid, som vi icke anse oss kunna med tystnad
förbigå. Som bekant har Strindberg af en viss kritik vid
olika tillfällen fått uppbära skarpa förebråelser för bristande
historisk trohet i sina historiska skildringar. Men äfven
detta fel hos honom är dock på det närmaste betingadt af
hela hans utvecklings gång och finner jemväl i denna sin
fulla förklaring.

Saken är nämligen, att ehuru Strindberg för-
modligen dervid drifven af en önskan att finna pittoreskt
staffage, som oftast väljer historiska motiv, han dock i
grunden tyckes sakna snart sagdt allt hvad historisk upp-
fattning heter. Hvilken tid han än må behandla, äro dock alla
64 i

förhållanden och alla menniskor för honom i ett och samma
plan, hvilket icke är något annat än senare hälften af det
nittonde århundradet.

Men icke är väl detta det väsentliga i ett författare-
skap sådant som Strindbergs? Det är också helt enkelt in-
genting annat än en ny sida af författarens trängtan till
att göra opposition. Äfven här reagerar han mot en öfver-
drift i den närmast föregående tiden. Hade man nämli-
gen under denna med sitt vanliga förbiseende af det rent
personligas betydelse, i historien och den historiska dikten
så väl som öfver allt annorstädes först och främst lagt an
på att framhålla de rent yttre sidorna af tilldragelserna,
så uppställer Strindberg nu häremot i första rummet per-
sonligheten, den fria, sjelfständiga personligheten såsom
den der främst förtjenar att höras och beaktas. Person-
ligheten i och för sig kommer att för honom gälla mera
än de förändringar slägtet genom en social utveckling genom
tidernas lopp underkastas. Denna sträfvan att gifva uttryck
åt det rent personliga sammanhänger också hos Strindberg
med en subjektivism, som ofta till och med kan synas drif-
ven till rent sjelfviskhet.

Samma år som August Strindberg på hösten utgaf sin
roman “Röda Rummet“, hvilken i trots af vissa omotsäg-
liga brister dock säkert en gång skall erkännas hafva
gjort epok i vår literära utveckling, utkom till julen första
samlingen af A. U. Bååths diktet. Inom tidningspressen
hade man den gången märkvärdigt lätt att förbise den mer
än lofvande nybörjarens framträdande, men hos den stora
allmänheten trängde dessa dikter desto fortare igenom, lästes
och voro snart nära utsålda i bokhandeln. Två år senare
följde från samma hand en ny diktsamling, och denna kunde
man ej förbigå med samma stumma vältalighet, i all syn-
nerhet som författaren, om vi icke missminna oss, redan då
hugnats med ett årsanslag af svenska akademien.

Utan att söka göra så mycket buller af sig som Strind-
berg, bryter Bååth dock helt visst i sitt författareskap fullt ut
65

mycket som den sist nämde med den gamla slentrianen.
Och om än icke en så vidt famnande natur som Strindberg,
är Bååth dock fullt ut lika originel som denne i sin upp-
fattning af naturen och ser framför allt på tingen med en
sympati, som måste vinna erkännande hos alla, hvilka icke
ovilkorligen vilja hafva naturen vanstäld och snörpt för att
kunna finna henne njutbar. Med Snoilsky eger Bååth der-
till det företrädet gemensamt att hafva en öppen blick för
tidens stora rörelser och — horribelt opatriotiskt! — våga
rikta denna blick ut öfver det egna fosterlandets trånga
gränser för att egna uppmärksamhet äfven åt hvad som till-
drager sig der utanför.

Detta var naturligtvis i visst folks ögon lika många oför-
låtliga fel, på hvilka man icke heller dröjde att taga fasta.
Hvad man hos Snoilsky låtit sig angeläget vara att i sitt
eget intresse förbise eller rent af bortförklara, det kunde
man ändtligen få tillfälle att här desto mera exemplariskt
afstraffa; och det var hvad den officiella kritiken äfven ge-
nast skyndade sig att göra. Man läste dessa djerfva dikter
“med en känsla af oro och missmod“, och satte sig sedan
ned att skrifva vemodsfulla profetior om en allmän upplös-
ningstid, i hvilken vi nu skulle lefva, och hvari man för-
modligen sörjde utslocknandet af den närmast föregående
tidens sol, profetior, hvilkas snara fullbordan vi i så fall
endast af hela vårt hjerta kunde önska.

Att alldeles frånkänna Bååths diktning alla förtjenster
lät sig nu, förargligt nog, icke göra, men nog ansträngde
man sig i det längsta för att reducera dem till det minsta
möjliga. Ja, med några högst egendomliga tankevolter fick
man till och med den käcke unge skalden till att blifva pe-
dantisk (!), men måste för öfrigt nöja sig med att tillönska
honom en snar och grundlig omvändelse till hvad man be-
hagade kalla “de rätta formerna“ för en poetisk begåfning.
Men all denna klagan har nu ingenting förmått uträtta för
att hejda tiden i dess gång, och alstren af den nya litera-
turen stå lika fullt qvar såsom lika många talande intyg

Ur dagens, krönika. III. 2.	ö
66

om den rörelse, hvilken just då började att gifva sig till
känna i vår literatur. Lika som för att göra saken än mera
betänklig för den gamla slentrianens anhängare, fann också
denna rörelse ett annat, och kanske sitt märkligaste uttryck
just vid samma tid. Det var den dag samma i många af-
seenden för vår literatur helt visst mycket märkliga år
1879, då den gamla riktningens ifrigaste nu lefvande strids-
man tillsammans med en annan vitter auktoritet för första
gången besteg den akademiska estraden.

Det var den 20 december nämda år och Svenska aka-
demien firade som vanligt sin högtidsdag på stora börssa-
len, som den gången var om möjligt mera än vanligt
vid dylika tillfällen fyld af en elegant och nyfiket väntande
publik, som svettades i värmen från gaskronorna för att få
bevitna huru två redan hvar på sitt sätt populära namn
inskrefvos i de odödliga snillenas ättebok. På direktörssto-
len såg man den fina profilen af “Den siste Atenarens“
skald, kringfluten af ljus och från alla sidor omgifven af ett
haf af strålande toaletter. Spänningen var tydligen högt
uppdrifven, då omedelbart efter direktörstalets slut tjenst-
förrättande sekreteraren införde den förste recipienten. Det
var professor Nyblom.

Med raska och spänstiga steg beträdde han estraden
och tog efter en vördsam bugning för den kungliga familjen
genast i tu med sin skildring af den naturvetenskapernas
vördade Nestor, hvars plats han hade att fylla i denna för-
samling. Utan några föregående långa omsvep kastar sig
hr Nyblom straxt in medias res. Här förekommer ingen-
ting af dessa loftal öfver “den lysande församlingen“ o. s. v.,
heller ingenting af försäkringarne om egen ringhet och ovär-
dighet, hvilket allt eljest är så vanligt vid dessa tillfällen.
Och hvad var det icke allt för hittills oerhörda saker man
nu fick höra i detta äreminne, som upplästes med hög och
klangfull röst, under det talaren hade kraft att hela tiden
förblifva stående. Visserligen hade aldrig förut på detta rum
något sådant varit hördt som det hr Nyblom med en osökt


utgångspunkt i sin företrädares lifverksamhet nu uttalade
om konstens och naturens förhållande till hvarandra. Och
det icke blott om konsten, sådan den i förkonstlingens tide-
hvarf under.förra och början af detta århundradet tett sig,
utan om sjelfva den antika konsten, med hvilken man eljest
så gerna efter eget godtycke vränger och vrider för att få
den till att passa in i de estetiska formlerna, hvilka för
vissa konstforskare tyckas gälla ojemförligt vida mera än
konsten sjelf.

Den antika konsten, yttrade talaren sålnnda bl. a., lärde vid
sin återuppväckelse menniskan att framför allt hålla sig till natur
och verklighet, att bilda såsom lifvet sjelf bildar, när dess vågor
strömma friska i en okonstlad tillvaro. — Men det gick nu väl an,
ty det var endast hädelse mot de hemmagjorda föreställningarne, vid
hvilka man dittills funnit, sig så väl. Men än värre blef det, när
talaren öfvergick till att yttra sig om huru förhållandena i all-
mänhet borde gestalta sig och för närvarande åter tyckas vilja
börja att göra det. — Om det, hette det då, är någon sida hos
vår tid, som, trots alla öfverdrifter, bjuder aktning, så är det den,
att hon först och sist visar på naturen, ty något bättre än hvad hon
skapat, kan dock ingen konst skapa.

Följde så vidare en ytterligare utläggning häraf, hvilken ta-
laren formulerade sålunda: den bildande konsten eger en syster,
poesien, som lika väl behöfver ledas af naturens hand för att icke
råka in i abstraktionens eller fantasteriets tomma rymder. Och så
vidare: öfver allt är naturen den Ariadne, som räcker skalden trå-
den, med hvilken han lugnt går sin väg fram genom sina känslors och
fantasidrömmars ofta förvillande labyrint. Ty skaldens verld är vis-
serligen hans egen, men hennes grunddrag äro den vanliga menni-
skoverldens och om det är hans stora och härliga uppgift att skänka
förklaring åt vår inre och yttre verld, att i idealets ljus och i skön-
hetens form gifva lösning åt de gåtor, som tid efter annan stiga upp
ur det menskliga hjertats djup, — huru skulle han kunna fylla detta
sitt höga värf, om han icke kände den verld, i hvilken han box,
det lif, som omgifver honom, den natur, som fostrat honom? Men
det fick dock ej stanna dervid, utan efter att först hafva anfört
Talis Qualis bekanta ord om att

Den Olympen storma vill
Får ej taga fantasin på orden;

.	Hvad ofvanefter är, når ingen till,

Som ej har fäste för sin fot på jorden. —
68

fortsatte hr Nyblom med att försäkra sig icke hafva krumat finna
ett lyckligare uttryck för skaldens aldrig omtvistade, men ofta
glömda skyldighet att framför allt utgå från hvad han person-
ligen känt eller skådat, att likasom naturforskaren främst studera
lif och verklighet. Ty först genom den erfarenhet han vunnit under
umgänget med det lefvande, kan han bygga upp en bild af men-
niskolifvet, som är naturlig och icke konstlad, som hvilar på biolo-
giska rön och icke är ett verk af kammarläsningen och ofruktbara
studier, lika som på torra, pressade växter.

Detta är ju helt enkelt ett fullständigt program, och
ett program, som borde kunna accepteras af äfven den mest
modernt anlagde konstnär eller skald. Detta professor Ny-
bloms inträdestal i Svenska akademien är redan i och för
sig betydelsefullt såsom ett inlägg från detta håll och på
detta rum till häfvande af det berättigade i den nyare ti-
dens skönhetslära med hennes anspråk på omedelbar na-
turåskådning och full frihet för den konstnärliga individuali-
teten. Ännu märkligare ter det sig emellertid, när man
sammanställer det med hr af Wirséns omedélbart derpå föl-
jande äreminne öfver Bottiger. Det är då likasom om man
i dessa båda akademiska tal skulle se en helt ny tidsrikt-
ning bryta sig mot den gamla slentrianen. Det är en kamp,
om icke rent af mellan två skilda verldsåskådningar, så åt-
minstone mellan två helt motsatta metoder, som här ut-
kämpas.

Hr af Wirsén står i sitt minnestal absolut qvar på
hvad man väl må kalla den ortodoxa estetikens ståndpunkt.
Han känner heller icke hos sig någon frestelse till att vika
ifrån de gamla akademiska traditionerna. Han glömmer
hvarken att komplimentera “den minnesrika och frajdade
krets“, som nu öppnas för honom, ej heller att försäkra
huru som hos honom “en förklarlig misstro till förmågan“
o. s. v. i detta ögonblick blandar sig med “den vördnads-
fulla tacksamheten“. Också låg det både i det ämne, ta-
laren hade att behandla, och i det sätt, hvarpå han löste
denna sin uppgift, lika som en bortdöende efterklang äf en
länge sedan hänsvunnen tid. Om något dylikt tycktes till
69

och med hela hr af Wirséns yttre uppträdande vid detta
tillfälle ovilkorligen påminna. Den annars sonora stämman
ljöd matt och ofta knappast hörbar ; icke heller förmådde ta-
laren att stående framföra sin minnesteckning, som vördna-
den för den minnesrika och fräjdade kretsen väl eljest bort
mana honom att göra det, och upprepade gånger såg man
honom i det digra manuskriptet vända en hel massa blad
åt gången, för hvilkas uppläsande hvarken tiden eller kraf-
terna tycktes vilja räcka till.

4.

Den reaktionära kritiken och dess målsmän. — Allmänheten och den
nya rörelsen. — Framtidsutsigter.

Det har under de två, tre senaste åren blifvit så myc-
ket skrifvet om d:r af Wirsén och hans författareskap, att
allt vidare ordande derom särskildt väl kan synas öfverflö-
digt. En sida af denna verksamhet kunna vi dock svårli-
gen undgå att i detta sammanhang vidröra. Det gäller det
sätt, hvarpå hr Wirsén och med honom möjligen äfven nå-
gon enstaka likatänkande fattat sin uppgift såsom lite-
rär granskare. Om nämligen någonsin en kritik kunnat
sägas göra anspråk på att betraktas såsom officiel och obliga-
toriskt bindande för de literära företeelser, med hvilka den
sysselsatt sig, är detta för visso förhållandet med den, som
af dem representeras. Sjelfva tyckas de också göra anspråk
på att få betraktas såsom något slags ex officio uppträdande
målsmän för den öfvervunna riktning, hvars förtviflade sak
de försvara. Det bästa, som i detta afseende kan sägas om
d:r af Wirsén särskildt, är att, om han också sjelf trängt
sig fram till denna framskjutna position, han heller aldrig
tvekar att öppet ställa sin egen person i breschen.

Äfven på detta område bör väl eljest auktoritets-
principernas tid nu mera få anses vara förbi. Det kan väl
vara en sanning, att positivismen såsom religionsform är nå-
70

got af det mest andefattiga menniskoslägtets utveckling ännu
haft att uppvisa; men lika säkert är också, att den såsom
vetenskaplig, och framför allt kritisk, metod och sådan den
i detta afseende utbildats af män sådana som Littré och
Taine, befunnits vida mera tillfredsställande än någon före-
gående metod. Detta blir den nämligen, i det den mer än
någon annan låter den personliga individualiteten komma till
sin fulla rätt och äfven mer än någon annan metod med-
gifver det allsidiga betraktelsesätt, utan hvilket all konst-
närlig verksamhet snart skulle blifva insnörd i enformighe-
tens och osjelfständighetens tvångströja.

Det är också ett betecknande drag för d:r af Wirséns
kritik, för att nu ett ögonblick i främsta rummet hålla oss
till denna, att under det kritikern tyckt sig kunna behandla
författare sådana som en Ibsen, en Kielland, en Schandorph
och en Edmond de Goncourt, för att nu icke tala om den
en gång för alla i bann lyste Zola, såsom vanliga skolpoj-
kar, han deremot sällan lemnar något tillfälle obegagnadt
att hålla fram rena medelmåttor eller till och med mindre
än medelmåttor, endast dessa tyckas honom icke bryta mot
hans doktriner. Att i detta afseende anföra namn och fakta,
skulle falla sig mycket lätt, men vore kanske ej fullt pas-
sande, helst som dessa namn i de flesta fall skulle hemtas
ur vår egen närmaste nutid. Deremot förtjenar det å an-
dra sidan desto mera att beaktas huru rent negativt d:r af
Wirsén fattat sin uppgift, då han för en sådan mer eller
mindre partiskt uppmuntrande kritik, som han offentliggör,
skrifver minst tio med den enda uppgiften att nedsätta allt,
som visar ringaste tecken till att gå i mera moderna idéers
tjenst.

Den akademiska kritik, till hvars snart sagdt enastå-
ende vapendragare d:r af Wirsén gjort sig, har ovedersäg-
ligen sin stora betydelse för en viss sida af den öfvergångs-
tid,. hvars mera karakteristiska företeelser vi här sökt på-
visa. Den är lika som de gamla auktoritetstraditiönernas
sista dödskamp i vår konstlära, och d:r af Wirsén torde i
71

så fall också kunna kallas dessa traditioners sista kämpe.
Ingen skall då heller kunna förneka, att han ju icke strider
både ihärdigt och energiskt.

Men tiden går ändå sin gång, och redan innan hr af
Wirsén börjat det förtviflade härnadståg, på hvilket han nu
är stadd, hade vår allmänhet hunnit att blifva utledsen på
den blodfattiga efterklangsliteratur, som, svagt represente-
rad äfven den, under de två senaste årtiondenas afmatt-
ningstid utgjorde vår enda andliga föda här i landet. Detta
förklarar mer än tillräckligt den begärlighet, hvarmed samma
allmänhet nu mottager allt hvad den uppspirande nya rikt-
ningen i vår literatur hinner att alstra. Det förklarar i
främsta rummet en så oerhörd tilldragelse på vår bokmark-
nad som den, när August Strindbergs “Röda Rummet“ för
tre år sedan på knapt mer än sex månaders tid slutsåldes
i fyra upplagor. Det förklarar också det mer än välvilliga
öfverseende, hvarmed man nu så gerna mottager äfven så-
dana försök i den nya riktningen, hvilkas förtjenster en fram-
tid kanske icke skall lemna lika oomtvistade.

Men man hade alldeles för länge längtat bort ifrån de
gamla innehållslösa formerna, för att man icke nu skulle
med glädje helsa allt nytt, som i någon mån vill försöka
att slå in på en annan väg. Och man har gjort rätt häri,
ty enskilda svagheter eller matta efterbildningar kunna dock
icke tillintetgöra betydelsen af det stora helas framåtskri-
dande. Låt sålunda t. ex. vara — för att nu först vända
oss till vår på senaste tiden så flitigt bearbetade dramati-
ska literatur — låt t. ex. vara, att ett sådant stycke som
hr Wijkanders “Berta Malm“ kan synas hopskrifvet endast
för att få tillsammans ett helaftonsspetakel och utan några
som helst instinkter för det psykologiska elementets öfver-
vägande betydelse i en dramatisk framställning, så står det
dock å andra sidan lika,säkert fast, att ett sådant stycke
som t. ex. fru Agrells “Räddad“, oaktadt en tydlig påver-
kan från ett visst väl bekant håll, dock är ett fullt sjelf-
ständigt och allvarligt inlägg i en allvarlig fråga.
72

Fast — äfven här torde det dock i opartiskhetens in-
tresse vara skäl att i tid varna för en öfverdrift åt ett helt
annat håll, hvilken öfverdrift kunde få desto lättare att göra
sig gällande i en tid, då man som nu hos oss ännu får
plikta för föregångarnes synder och hittills icke hunnit att
öfver allt förvärfva sig något mera sjelfständigt innehåll för
sitt författareskap. Sedan vi länge och väl på teatern sut-
tit och varit nära att andligen svälta ihjäl med hr Sardou
och i romanen likaledes fört en högst tarflig diet på de
franska salongsäfventyren, tyckes det nu stundom vilja arta
sig till en lika ensidigt eftertagande af Ibsen. Icke att detta
mönster ju icke är ett bland de allra bästa, som i närva-
rande stund stå att finna; men det der udockhems-proble-
met“ kan dock i längden, oaktadt alla försök till variatio-
ner, komma att verka något väl enformigt.

Med så verkligt originella författare som Bååth och
Strindberg i främsta rummet och vidare, för att anföra yt-
terligare ett högt förtjent namn, fru Anne Charlotte Edgren
vill det emellertid synas, som om man skulle hafva rätt till
att hysa de bästa förhoppningar för vår svenska original-
literaturs framtid. Endast undantagsvis synas dock den nya
riktningens förkämpar hafva att hoppas något bistånd af
våra äldre författare. Under det att man t. ex. i Danmark
ännu kan få se män af den gamla skolan, såsom C. Hostrup
i literaturen och den gamle biskop Monrad i politiken, sluta
sig till de framåtsträfvande nya rörelserna, finner man der-
emot aldrig något dylikt hos oss. Här göra tvärt om i re-
geln de gamle allt för att draga de unge tillbaka till sig.
Men ungdomen har nu äfven hos oss sjelf tagit saken om
hand, och det under förhållanden, som låta oss hoppas en
lång utvecklingstid för det började nydaningsarbetet. Snart
skall väl då också den tid, som redan är att betrakta så-
som de öfvervunna ståndpunkternas, kunna räknas bland
de helt och hållet flydda.
G. af Geijersstams skizzer och berättelser.

Bedömda af Oscar Levertin.

“Gråkalit“ hade redan länge legat i bokhandelsfön-
sterna, innan jag kom mig för att läsa den, legat der ny
och ouppskuren med detta vissa, egendomligt frestande, som
är öfver ett förstlingsarbete, om hvilket man har anledning
att hysa goda förhoppningar, och som låter en vika in si-
dorna med något af den spända stämningen på en förvänt-
ningsfull première. Så kom kritiken, den muntliga och den.
tryckta och gjorde mig nyfiken, och när jag sedan en vacker
dag läst den säkerligen ytterst välmenta lexa, som särskildt
herr Geijersstam, men också hela den svenska ungdomen
i genien fick af den konstdomare, som ensidigast, ofördrag-
sammast kämpar mot alla moderna strömningar inom vår
literatur, beslöt jag mig för att göra herr Geijersstams be-
kantskap, och det beslutet ångrar jag icke. Hans bok grep
mig, den tilltalade mig på många ställen, sporrade mig till
opposition på andra, men den lemnade mig aldrig lik-
giltig, aldrig passiv, och det första intrycket af den gifver
jag här, det första intrycket med dess omedelbara, ännu
helt och hållet friska sym- och antipatier, det första intryc-
ket, som kanske ej är så distinkt, att det icke kräfver en
retouchering, men som dock äfven vid förnyad läsning för-
blifver resonansbotten för alla kommande domslut — några
anmärkningar och synpunkter vaknade till lif under läsnin-
gen och flyktigt upptecknade till vägledning.

Slägtet är trött, luften tung och qvaf, så tryckande,
att man riktigt längtar efter ett oväder. Tvist och strid
74

mellan döende och uppspirande generationer, tvist och strid
mellan lifslycka och pligt, mellan uppriktig känsla och kon-
ventionell moral, och under brytningarne sinar lifsglädjen
ut, de nya krafter, som spira, slappna och dö, förqväfda af
öfverlefda institutioner och förlängese’n jordade åsigter. Öf-
verallt brutna existenser och sjuklig resignation; lyckas det
verkligen någon individ att hålla sig rak, att rädda sig från
att blifva en andlig krympling, sker det på bekostnad af
allt, som kallas mensklig sällhet, mensklig lycka.

Så skildrar herr Geijersstam, en målning tung, höstlig
och gråkall som en sen oktober dag. Man vore benägen
att skaka på hufvudet, att mumla för sig sjelf det gamla
talesättet, att författaren förtalat sin tid, om icke så många
andra af nutidens skildrare sett lif och samhälle i samma
dager, om icke så många andra analyser öfver vår tids sjuka
mensklighet, de sorgfälligaste som de ytligaste, gifvit ett och
samma resultat, att nutidens öfverciviliserade, nervsvaga men-
niskor först och främst behöfva jern. Det finnes så många
sjukdomar, kroppsliga och andliga, som gå förhärjande och
dödande som smittosamma farsoter öfver tidens motstånds-
svaga menniskor, det gifves så oändligt mycket sjukt och
förkrympt, hur är det då möjligt, att en nutidsförfattare kan
blifva annat än en läkare, hvilkens pligt det är att gå fram
till sjuksängarne, oförskräckt sondera krämporna och söka
finna hjelpmedlen. Trubadurernas tid är förgången, ångans
och uppfinningarnes tidehvarf har icke råd att hafva en lyx-
literatur för dess egen skull. Alla de stora, sociala och
menskliga frågor, som förut i åratal sysselsatt de enstaka,
de lärde, grubblarena, reformatorerna, rycka nu, som aldrig
förut, menniskornas stora flertal ih på lifvet, och har en för-
fattare högre mål än att flyktigt blifva genomögnad för att
fördrifva en tråkig eftermiddagsstund, så har han intet annat
val än att ställa sig bland andra arbetare och söka i sin
mån vältra de Sisyfiblock framåt, som fördom och okun-
nighet lagt på mensklighetens väg. Derför att det ligger
der så många hejdande stenar, så många tröga, svårrörliga
75

berg, som se ut, som de aldrig skulle kunna rubbas, tvin-
gas ingeniörerna att underminera — och det kalla förnum-
stige kritici, som egna allt gammalt en blind fetischdyrkan,
nihilism, lust att rifva ner idealen.

Herr Geijersstam tillhör denna moderna diktarskola, lik-
som flertalet af dess män är han polemisk, och der hans
diktning höjer sig till verkligt värde inspireras han af harm
öfver det skematiska i tro och lära, som vill böja allt, un-
der sin ferla, af förbittring öfver det innehållslösa formvä-
sende, som binder menniskorna i förqväfvande bojor och
lägger tvångstyglar på alla naturliga impulser, blott för att
façaden skall presentera sig oklanderlig, rappad och ny-
målad. Men herr Geijersstam har icke velat ensamt upp-
träda som polemiker, han har äfven debuterat som stämnings-
diktare inom den korta moderna novelettgenre, som kräfver
en Droz’, en Kiellands hela utvecklade teknik, finhet i pen-
selförning och förmåga att koncentrera mycket inom en trång
ram. Det förefaller mig som författaren här jckc vore fullt
på sin rätta plats, ty med undantag af “Ett äktenskap“, äro
väl alla hans små studier mera anekdoter än verkliga stäm-
ningsstycken, som gifva oss inblick i ett helt själslif eller
upprulla för våra ögon en hel landskapstafla. Herr Gei-
jersstam är en god iakttagare, en qvick skildrare, men denna
eleganta, fint psykologiska karakter, som gifver ett så oför-
glömligt behag åt ett sådant mönster inom arten som Kiel-
lands “Vissna blad“, saknar han alldeles. Hans stil är för
kärf för att duga till det läckra miniatyrmåleriet, och här
lyckas han blott i de två teckningarne från Öland, der per-
sonerna blott uppträda som staffage, och skildringarne ut-
göra hufvudsaken. Men huru karakteristiskt är det ej, att
författaren är mest sig sjelf, när han får måla kala strand-
partier eller de öländska hedarnes öde, tungsinta melankoli.
I några andra af sina små studier söker han le med detta
halft bittra, halft vemodiga löje, som Kielland har, när han
presenterar sig som älskvärdast, men hos Geijersstam är
detta föga mer än en reminiscens från de norska ironikerna;
76

läs blott “Goda vänner, trogna grannar och mera sådant“y
der hans kör af sqvallersystrar uttrycker sig som den aldrig-
gjort annat än studerat “Samhällets pelare“ och “Elsa“, och
der en af de mest slående perioderna återfinnes nästan ord
för ord i Elsters “Solskye“. Helgjutnast är “Ett äktenskap“,
så oemotståndligt gripande i sin skärande tröstlöshet är
denna historia om en ung qvinna, som utstyrt sin fästman
med sitt eget rena sinnes alla dygder för att efter giftermå-
let vakna upp från sin förblindelse i en sinlig, liderlig mans
armar, för hvilkens förflutna lif hon måste vämjas. Och in-
gen hjelp finnes, en dödssynd är det ju att skilja, hvad Gud
förenat, och hvartill skulle det tjena dessutom, säger sam-
hället här i hennes mors gestalt, verlden har alltid varit så-
dan, kommer ej att förblifva annorlunda, och man måste
taga menniskorna, som de äro. Så vänjer hon sig vid skam-
men, kommer till sist derhän, att hon ej längre föraktar sig
sjelf. Det hela är så fadt, det hela är ingenting — så blir
hon mycket fet, äter mycket och lägger sig till en knähund.
Det är en af dessa skildringar, som man icke glömmer i
brådkastet, dess lärdomar nita sig fast i ens sinne, som vore
de skrifna med flammande typer.

Den största berättelsen i häftet är den, hvarefter bo-
ken på engelskt vis uppkallats, men äfven den förtjenar knap-
past namnet novell, det är snarare ett utkast, en stomme
till en- roman, som stundom har något af en dispositions
skelettaktiga form. Jag vill gifva en kort resumé deraf.
Kristian Granes mor var en varmt religiös natur, hans far
ursprungligen en tviflare, men som bit för bit skänkt bort
sin öfvertygelse och slutligen hamnat i sin barnatro. Här-
igenom får sonen i arf frön till grubbleri öch själastrider,
och hans tvifvel utvecklades mer och mer efter hans första
nattvardsgång. Så kommer han till Upsala, fattas af sorg
och förstämning öfver bristen på djup och innehåll så väl
i lifvet som hos kamraterne derstädes, närmar sig pessi-
mismen, representerad af kandidat Ling, en slägting på långt
afstånd till Strindbergs Kalander, som liknar denne, som
77

ett matt arrangemang för piano liknar den ursprungliga,
färgrika orkesterkompositionen, och tager “par dépit“ sin
kandidatexamen. Återkommen till sin hemort, förälskar han
sig i en ung, djupt troende qvinna (hon heter naturligtvis
Agnes), men hon kan ej se upp till den, som ej omfattar
hennes tro. De skiljas. Först många år derefter når henne
•ett budskap från honom, hans förstlingsarbete, ett band no-
veller, men då hon läst dem, märker hon, huru mycket ge-
mensamt de hafva, huru de båda på olika vägar kommit
till “friare tankar“, “renare religion“ — men då är det för
sent att vinna hvarandra. Det är sålunda ett gammalt tema,
som ofta varierats, allt sedan Gretchen frågade de berömda
orden: “säg Henrik, hur är det med din religion“, och al-
drig ifrigare än i våra dagar, kanske emedan det just nu
oftare än någonsin förekommer i två menniskohjertans hi-
storia.	•

Men herr Geijersstam har snarare tummat på ämnet
än på något vis uttömt det. Hufvudfelet i hans be-
handling ligger i de ofullständiga karaktersteckningarne och
■den alltigenom utvattnade traditionella skildringen af huf-
vudpersonernas kärleksförhållande. Hvarken Grane eller
ännu mindre Agnes är en verklig menniska, utan tankebil-
der, till individer omskapade tankeproblemer. Eller hvilka
bindande länkar finnas väl mellan den ystra flickungen, “som
leker Gambetta“ och den svärmiska, försakande kyrkogån-
gerskan? Hvad har vållat Agnes’ ensidiga religiositet? Lä-
saren sväfvar i fullkomlig ovisshet om allt detta, och fin-
ner det också oklart; allra minst borde en verklighetsdik-
tare glömma, att det som ej är motiveradt, ej heller är
sant. Lika blodlös och abstrakt är deras kärlek; i hela
skildringen finnes ej en droppe lidelse, ej ett uns passion.
Vederbörande vexla åsigter, äro konseqventa som blott ett
Par “talande hufvuden“ kunna vara det, och när de skiljas,
är det ej möjligt att begripa, att de gjort ett stort, tyn-
gande offer, ty hvem kan tro det vara en uppoffring att
78

afstå från en kärlek, som är så ljum, så tom, så utan all
värme.

Ypperliga äro deremot skifdringarne, helst de från Up-
sala, lika kraftiga som natursanna. Författarens stil är hård
och kärf, ofta forceradt våldsam, icke så sällan så kort och
tvär, att man — utan att vara elak — måste erinra sig
Bret Harte’s koncentrerade romaner. Men ingen föds full-
fjädrad, hr Geijersstam har mycket att lära, men han är
också en af de få af våra unga författare, af hvilka man
har rättighet att hoppas icke blott på mycket men också
på mycket godt.

På en konstutställning i Köpenhamn såg jag i våras
en tafla, som gjort ett visst uppseende, utaf en ung artist:
“Kring aftonlampan“ hette den. Det är en vinterqväll, isig
och bitande kall, en qväll då man riktigt vill göra det hem-
trefligt kring sig inom immiga rutor, medan elden sprakar
i kakelugnen, men i den “dagligstue“ vi se på duken för
våra ögon har oenigheten kört trefnaden på dörren. Far
och son disputera om realism, Georg Brandes, “Gengangere“,
hvad vet jag, men häftiga hafva de varit, och nu har gub-
ben sagt sitt sista ord. Innan han börjar läsa gamle “Ber-
lingske“, som ligger framför honom, slungar han en sista
harmsen blick på sonen, der han står vid pianot och snur-
rar pianostolen rundt om. Blodet skjuter upp i den unge
mannens kinder, det gör honom så ondt, åh så ondt, att
de idéer, på hvilka han tror med all sin entusiasm, skola
hånas och smutskastas af fadern, liksom denne alldeles glömt,
att också han sjelf en gång för en 40 år sedan stått i op-
positionen. Han vet, att de åsigter, för hvilka han strider,
skola segra, de äro ju unga och hafva Gæsars lycka ombord,
men just derför smärtar det honom så outsägligt, att de
skola misskännas och misstydas, och han fortfar att nervöst
rulla pianostolen rundt, men i soffan sitter modern och lå-
ter häpen stickstrumpan falla ner i knät; hon ser på sin
son sorgset, förebrående, som om hon ville säga : “Gud, han
har då mist sin barnatro!“
79

Denna tafla kom jag att tänka på, när jag slutat herr
Geijersstams bok. Också är “Gråkallt“ ett af dessa arbeten,
som vålla diskussion i ombonade rum och fredliga afton-
cirklar. “Men fred är ej det bästa, men att man något
vill“, har Norges nutida mest kampfärdige skald med fog
sagt. Ur strid och tvist framgå sonande, nya tankar, för-
yngrande och befruktande.
Vår yngste dramaturg.

Ett utkast af Gustaf af Geijersstam.

Det är blott lätta antydningar om de sannolika kontu-
rerna till en författarindividualitet, som dessa rader kunna
skänka. Hr Molander har ännu ej skrifvit mycket, hvilket
torde få anses naturligt, då han ej är mer än tjugufem år,
och det han skrifvit är ej af den art, att det direkt pekar
öfver på författarens egen personlighet.

Detta är det för honom särskildt egendomliga, det
som i viss mån ställer honom ensam bland vårt lands yngre
skriftställare, och det förtjenar dessutom att tagas vara på,
•emedan det i allmänhet är rätt sällsynt, att en ung förfat-
tare väsentligen uppträder som iakttagare. Det är eljest så
frestande just för ungdomen att gifva vissa vinkar om sin
«gen person. Ju yngre man är, dess mer plägar man vara
upptagen af sig sjelf, hvarför en böjelse för lyrik plägar
vara skönjbar äfven i de sedermera mest decicleradt objek-
tiva författares förstlingsalster.

Dessutom ligger det i allmänhet rent af i luften i våra
dagar för våra författare, äldre som yngre, att taga parti.
De flesta ega en betydligt utvecklad indignation, som der den
är af äkta sort, förlänar deras arbeten något personligt öf-
vertygande, som är af egendomlig verkan. Jag påstår inga-
lunda, att hr Molander saknar indignation. Långt derifrån.
Jag är till och med böjd att tro, att han eger den i myc-
ket hög grad, och att detta sannolikt någon gång kommer
att spörjas. Men faktum är, att i intet af de arbeten, som
ännu från hans hand kommit till allmänheten, är denna
81

egenskap på något sätt dominerande. Hufvudintresset är
öfvervägande psykologiskt. Man frågar sig t. ex. vid lä-
sandet eller åskådandet af “Furstinnan Gogol“ ej : hvar lig-
ger rätten, hos nihilisterna eller hos kejsaren? Utan man
frågar sig: på hvad sätt har den personen blifvit nihilist?
På hvad sätt har den eller den utvecklat sig under inver-
kan af den revolutionära rörelsen? Hvilka trådar leda den
eller den personens handlingssätt vid detta tillfälle? Och i
hvilket samband stå dessa trådar med personens i fråga
karaktersutveckling i allmänhet?

Förutom ett par poem, tryckta i Upsala vid högtidliga
tillfällen, finnas ej många äldre arbeten af Molanders hand.
En novell, kallad I storm, tryckt i Familj-journalen och ett
par humoresker i tidningen Upsala-Posten — det är allt.

Men äfven i dessa är man i tillfälle att se, i huru hög
grad den psykologiska iakttagelsen alltid varit en hufvud-
sak för honom. Drag ur den tjenande klassens lif, så-
dant detta inverkar bildande på karakterna, det är hvad
man får af den första berättelsen. Och i de små humo-
reskerna är intresset väsentligen ett likartadt. Fin iaktta-
gelse, välde öfver formen, en udd i satiren, som kommer
af reflexion mer än af hänförelse, och en ej obetydlig por-
tion qvickhet märka vi i dessa småbitar.

Men der fins också en egenskap, som osökt visar öf-
ver på Rococo, den enaktskomedi, hvarigenom författaren
först gjorde sig egentligen känd. Der fans ett fint, gläd-
tigt sjelfsvåld, uppblandadt med en ej ringa grad af skep-
sis. Det var som en läcker rätt, försatt med någon ovan
pikant kryddsmak. Och detta var något, som finnes redan
i de nämda humoreskerna.

Men för öfrigt är det äfven här iakttagelse och godt stu-
dium, som är nerven i det slags produktion, som frambragt
ett sådant stycke. Det förefaller, som om författaren stude-
rat Frankrike under 1700-talet, kanske mest dess literatur.
Så har han börjat undra: hur sågo det .tidehvarfvets
menniskor ut, dessa underliga varelser, som ömsevis be-
Ur Dagens krönika. III. 2.	6
82

undrade Voltaire och svärmade för Rousseau, som ville lösa
lifvets gåtor lika lätt, som de skrefvo ett epigram eller en
madrigal, dessa menniskor, hvilka lekte herdar och herdin-
nor med rörpipor och lamungar, som de ledde i rosenröda
band, under det att den väldigaste revolution, verlden ännu
skådat, förbereddes midt för deras ögon? Hur sågo de ut
i hvardagslag, denna crème de la crème af blandadt ga-
lanten, konstförgudning och hofetikett? Och så skrefs då
“Rococo“, ett bland de underligaste förstlingsalster, någon
författare släppt ut i verlden. En nära nog öfverlägset be-
handlad dialog, en förträfflig scenanordning och framför allt
en så äkta gammalfransk toüche öfver hvarje samtal och
hvarje karakter, att man vid läsningen sjelf nästan började
känna efter, om man ej hade allongeperuk, och när man
kom till de inflickade gammaldags poemen, fick lof att ka-
sta en blick tillbaka på titelbladet för att öfvertyga sig om,
att de ej förskrefvo sig från någon af våra egna gamla gu-
stavianska skalder.

Men bakom allt detta lätta, lekande, detta gyckel med
kärleken, denna indifferens för lifvets större intressen, skönjde
man hela tiden något annat. Det var mer än en läsare,
som redan af “Rococo“ anade sig till, att författaren kände
till äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar
knapp på floretten, ej egentligen var hans ideal. Och det
var denna slags dubbelhet i stämningen, som enligt mitt
omdöme var pjesens största förtjenst.

I Furstimwn G-ogol visade sig också förf, i många af-
seenden som raka motsatsen till den, som nyss skrifvit
“Rococo“. I ett fall var han dock den samme. Hufvud-
intresset låg på det psykologiska. Här var ej fråga om att
få en tendenspjes i vanlig mening. Det var intet inlägg i frå-
gan om nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett all-
männare, men pjesen blef derför ingalunda mindre modern.

Det kan möjligen vara skäl att här säga något om
en sak, som nära nog synes hota att öfvergå till trosdogm.
Och har den väl kommit så långt, är den som bekant
83

mycket seglifvad. Man tycks nämligen börja få för sig, att
tendensen i ett stycke är det, som först och sist afgör, hu-
ruvida det är modernt eller ej. Detta beror nu hemma hos
oss på att Ibsens sista dramer haft en dylik förborgad eller
tydlig tendens, hvilket också varit fallet med arbeten af
Björnson, Strindberg m. fl. Jag anser mig ej behöfva göra
reda för hvad jag här menar med tendens. Det har länge
sedan blifvit utredt, att ordet i våra dagar har en annan
betydelse, än det hade på 1700-talet.	.

Men skulle det vara en fordran på hvarje arbete som
ville göra anspråk på att innehålla något nytt, att det skulle
bäras upp af en politisk, religiös eller sedlig tendens, då miss-
tänker jag, att åtskilliga af de yppersta nyare diktare skulle
få ställas på en ganska underordnad plats. En sak är, att
tendens, i den mening ordet här användes, får finnas, en
annan sak att den måste. Turgenjew är sällan i egentlig
mening tendentiös, Zola icke heller, annat än i vissa af sina
arbeten, hos Daudet och Goncourt torde, det ock vara svårt
att leta ut tendensen. Ty man inbillar sig väl aldrig, att
Daudet skrifvit t. ex. “Kungar i landsflykt“ för att få säga
om konungamakten, att den är “une grande, vieille chose,
morte?“

Nej, det är icke blott de djerfva och nya tankarna,
som gifva ett arbete karakteren af “modernt“. Den nog-
granna, sorgfälliga, på verkligt studium stödda psykolo-
giska analysen, den detaljerade iakttagelsen, sjelfva intres-
set för menniskan såsom sådan, oberoende af tillfälliga
egenskaper såsom parti, tro, fädernesland o. d. — detta är
kanhända ett väsentligare drag hos nutidsdiktningen än
apologier för republik eller angrepp på en gammal troslära.

Just i denna mening är det “Furstinnan Gogol“ är
så alltigenom modern. Och det är från en sådan synpunkt,
man bör betrakta den, om man ej alldeles vill missförstå
ej mindre förf:s afsigter än modern konst öfver hufvud. El-
jest löper man fara att i likhet med en viss kritiker i ett
84

Upsalablad komma fram med den anmärkningen, att när
man behandlar ett sådant ämne, får man sjelf stå öfver
de stridande partierna och liksom gifva åskådaren lösnin-
gen på gåtan, d. v. s. med rena ord — gifva idéen till ett
nytt Ryssland. Anspråket är något naivt. I så fall gjorde
herr Molander klokt i att lära sig ryska och med snara-
ste söka uträtta, hvad som inte lyckades för Loris Melikow
i verlden. Som praktisk samhällsförbättrare skulle han ega
ett nästan obegränsadt verksamhetsfält.

Men för att återgå till “Furstinnan Gogol“ -- det, som
i och för ett porträttutkast af författaren der är det vigti-
gaste, är tvifvelsutan hans sätt att skildra hufvudpersonen,
som här trots styckets titel gifvet är Boris Dmitrijew.

Boris är son af en kejserlig embetsman. Han har i
sin barndom varit sjuklig, hans ungdom har varit full af
svärmerier om denna frihet, som han trodde alla andra
ega, derför att han sjelf saknade den. Han har emellertid
varit utomlands, och när han kommer hem, ser han för-
hållandena i Ryssland i en annan dager än innan han for
bort. Hans far har blifvit mördad af nihilisterna, och klyf-
tan mellan hvad han drömt sig om friheten, och hvad som i
lifvet synes kräfvas för att göra den till verklighet, är sådan,
att han bäfvar tillbaka för att ens i tanken fylla den. Mor-
det på fadern har till och med gifvit honom hat till frihetens
förkämpar och försvarare.

Ty hans kärlek till friheten har varit rent abstrakt och
fantastisk på ett sätt som endast är möjligt för en man —
ung 'eller gammal. När Boris efter slaget vid Plevna låg
sårad på lasarettet, vårdades han af en rysk furstinna, styc-
kets hjeltinna Natalija, och han ingaf henne samma kärlek
till friheten, derför att han lärde henne älska sig. Men hos
henne tog frihetssvärmeriet en annan riktning. En qvinna
behöfver i allmänhet något reelt för att kunna älska, och
hon såg sig om efter något sätt att arbeta i lifvet för detta,
hon lärt att tro högt om. Så kom hon in i den revolutio-
85

nära rörelsen, samtidigt med att Boris drefs emot den. Och
det är hennes inflytande,, när de nu i början af stycket råkas,
som blir bestämmande för Boris utveckling.

Ty frihetskärleken var ej död inom honom. Sjelfva
hans häftiga utbrott mot revolutionärerna gifva vid handen,
att det blott var hans sårade frihetskärlek, som reste sig
mot dem, som skändat friheten med brott. Derför slår som
en blixt ned öfver honom den upptäckten, att Natalija till-
hör de revolutionära. Ty han sjelf famlar, går som i feber
sökande efter något att gripa till för att få ett verk att ut-
föra, som han helt kan offra sig för. Derför behöfver han
blott underrättelsen om, hvem fadern egentligen varit, att
hans far varit den, som gjort sig skyldig till de värsta grym-
heterna mot folket, och att han derför blifvit mördad, för
att med lif och själ förklara sig vara revolutionär. Då är
tviflet inom honom slut, han ser blott en snörrät väg för
sig, och han går till verket utan att se hvarken till höger
eller till venster.

Men hvad han söker, när han kastar sig in i revo-
volutionen, är sin egen personlighets räddning. Och det är
detta, som gör honom, ej blott till en frihetshjelte, utan
till en modern sådan. Ty det fins intet drag, som mera
är karakteristiskt för nutiden än detta medvetna sträf-
vande efter att hålla sin egen inre menniska upprätt.
Dervid kan mycket blifva medel, som kanske borde vara
ändamål. Frihetens sak blef ett sådant medel för Boris.
Det var hans tragiska märke, och detta är ett modernt
sådant.	.

Om sjelfva stycket har mycket blifyit yttradt, och det
torde kunna förutsättas såsom temligen bekant. Men icke
sant — det företer en bjert kontrast till “Rococo“? Vi
hafva ej på länge på vår kungliga scen sett ett stycke
så mättadt med lidelse, der de stora passionernas kamp
varit så envåldsherskande. Det gör i det afseendet knap-
past intryck af att härröra från samma person som det
föregående. Och dock fins det ett samband dem emellan,
en egenskap som är gemensam, och som förut blifvit sagdt,
den ligger i det psykologiska intresset, som för Molander
är det första och det sista.
Ett teaterbref från Chicago.

Till ”Dagens krönika” af A. Heyne.

La mort civile, drama i fem akter af P. Giacometti,
är ej främmande för den svenska skådebanan. I öfversätt-
ning och genom hr Hillbergs delvis förtjenstfulla framställ-
ning af hufvudrollen intresserade det under namnet Corrado
någon tid ganska mycket den svenska teaterpubliken. Så-
som hr Hillbergs landsman och en varm vän af den sceni-
ska konsten, önskar jag derför få redogöra för de intryck
jag erfor vid åskådandet af “scenens furste“ — såsom man
benämner Tommaso Salvini — i en roll enkom skrifven
för honom och i hvilken han utvecklar hela storheten af
sitt öfverlägsna mästerskap.

Under medeltiden stäldes allt det bästa, som då fram-
bragtes i vetenskap och konst, i kyrkans tjenst. Det bästa
i poesi, i musik, i målning, skulptur och arkitektur tjenade
då i mer eller mindre mån religiösa syften. Under renäs-
sanstidehvarfvet började visserligen de verldsliga furstarne
och herrarna att täfla med de andlige i att uppmuntra, be-
skydda och understundom att bortskämma konstens idkare,
men först i en senare tid förmådde de sköna konsterna lyfta
sig till full oafhängighet. Den dramatiska konsten, som un-
der sekler var kyrkans slafvinna, kämpade ihärdigt för sin
frigörelse men lyckades icke förrän i våra dagar intaga sin
plats i den menskliga odlingens tjenst såsom jembördig
med hvarje annan af andens uppenbarelsêr på det skönas
88

område. Samma plats som kyrkorna under medeltiden in-
togo bland folken, intaga nu teatrarne. Nationens rikast
utrustade personligheter egna i våra dagar sin begåfning'
deråt och i teatern sammanföras alla länders bästa vitter-
het och musik. Skådespelarne äro icke längre en föraktad
pariaklass, utan de åtnjuta tvärtom högre aktning, större
anseende och bättre aflöning än flertalet af samhällets öf-
rige medborgare. Tack vare de “förbättrade ’kommunika-
tionerna“ tillhör skådespelaren icke heller mer en viss stad
eller en viss nation ; han är verldsborgare, och öfverallt der
civilisationen gjort sitt inträde är skådespelaren en välkom-
men och aktad gäst.

Carlyle omtalar Diderot på ett ställe såsom “lycklig1
kritiker, lycklig filosof, nej, högst af jordisk ära, lycklig i sin
verksamhet för teatern.“ Ansluta vi oss på fullt allvar till
en uppfattning som sätter den framgångsrika verksamheten
för scenen såsom “högst af jordisk ära“, då skola vi för-
visso skatta signor Salvini såsom mycket lycklig. Ty ri-
kare frukt af en ädel sträfvan i sitt lifskall, än hvarmed
denne skådespelare hugnats, lär näppeligen någon annan
person erhållit, åtminstone ingen nu lefvande.

Salvinis figur är af medelhöjd, muskelfast, fyllig, men
harmoniskt utvecklad samt uppburen med behag och vär-
dighet; hans rörelser äro få och noga afvägda, vackra och
i verklig mening plastiska. Hans anlete med de storslagna
linierna, den kraftiga näsan och den fylliga munnen, är rör-
ligt och ytterst. uttrycksfullt, men framför något annat må
ihågkommas hans underbara, omfångsrika och böjliga
stämma, så full -af fina och målande skiftningar, att kriti-
ken mången gång frestas tillskrifva den allena denna mäk-
tiga tjusning, Salvini öfvar på sin publik. Såsom i en bränn-
punkt äro hos denne man samlade alla de egenskaper, som
man önskar finna hos en scenisk konstnär, men hvilka man
eljest allt för ofta finner njuggt fördelade på många händer.

Hvad nu Corrado beträffar, så är han af förf, fram-
stäld såsom en storslagen naturmenniska, lika mottaglig för
89

ädla intryck som han är beherskad af våldsamma lidelser.
Hans lif är en kedja af stora och häftiga sinnesrörelser, en
tillvaro i spänning och ångest, full af fruktansvärda miss-
grepp och sjelfförvållade lidanden, och när han slutligen,
efter årslånga fysiska marter, lemnas ensam med sin råd-
villa sorg, sin hopplösa förtviflan, då stelnar det af lidelser-
nas stormar härjade hjertat och det sjudande blodets vå-
gor lägga sig i den önskade och allt försonande döden.

Den giftflaska, som man af för mig oförklarliga skäl
på den svenska scenen satt i händerna på dramats hùfvud-
person, blir, om man rätt uppfattar honom, helt och hål-
let öfverflödig samt bidrager blott till att upphäfva den poe-
tiska verkan i den fullt följdriktiga och tragiska afslutning,
förf, angifvit. Liksom lidelserna lössläppta icke vore nog
för att bränna ett stackars menniskohjerta till aska!

Sägnen, att konsten föryngrar, är sann. Salvini är
icke längre ung till åren, men han är det förvisso till sjä-
len. När man ser hans mästerliga plastik, då lär man sig
skatta en plastisk framställning på scenen och beklaga, att
så många personer tillåtas uppträda å densamma med ringa
eller intet begrepp om denna gren af sm konst. Vid sin
entré i midten af 2:dra akten framstälde Salvini, klädd i
en luggsliten svart sammetskostym och ljusbruna damasker,
med ens den slående bilden af en man, nedtyngd af sorg,
försakelse och alla slags lidanden. Han rör sig med svå-
righet: sjukdom har ju uttömt hans krafter och fängelse-
bojorna gjort hans leder styfva. Men Corrados sinne bi-
behåller ännu sin spänstighet och det är ej blott med ord
han gifver uttryck åt sin otålighet öfver det närgångna för-
hör, presten anställer med honom. Pointeringen af utro-
pet: Ah! Jag har förrådt mig sjelf! var af en oemotstånd-
lig verkan. Salvini rusade, vid framsägandet häraf, upp
från sin stol med en skyldig brottslings hela förskräckelse,
rådvill om hvart han bör taga sin tillflykt. Den strax härpå
följande scenen, då Corrado för presten och Don Ferdi-
nando framställer historien om sitt mord, fängslande och
90

flykt, var ett vackert prof på en fin uppfattning och ett om-
sorgsfullt utarbetande af de enskilda detaljerna. Vid början
af sin berättelse är Corrado så ödmjuk och känner sig så
ovärdig i jemförelse med dem han står inför, att han kys-
ser sina egna fingrar för hvarje gång han rört vid presten,
men han uppgår under berättelsens gång så i minnena af
sitt förflutna lif och och sina utståndna lidanden, att han
alldeles förgäter sig sjelf och helt förtroligt lägger sin hand
på prestens skuldra. Detta är blott ett af de många drag,
som kunna anföras från en scen, hvilken Salvini gör till ett
mästerstycke af dramatisk framställning. Konturerna af
hvarje särskild fas i berättelsen uppdrogos mimiskt och
skiftningarna i röstens tonfall voro så uttrycksfulla, att äf-
ven de i språket oinvigde, utan annan ledning, förstodo
hvarom det handlade. När det kom till den scen, i hvil-
ken den oreflekterade och blott af sin kärlek uppburne
mannen ändtligen möter sin hustru, men af henne motta-
ges med den isande förklaringen: Jag mottog ert namn, då
det var fläckfritt och äradt; men nu, sedan det är holjdt
med blod och vanära, kan hvarken ni eller någon annan-
tvinga mig att bära det, då förstod den store tragikern att
låta publiken ana, nej, verkligen se den ändlösa smärta,
som i detta ögonblick söndersliter Corrados inre. Man kan
knappast tänka sig något mera rörande, än då den store,
våldsamme mannen står bedjande som ett barn inför sin
hustru och slutligen, då hon hycklar en känsla som hon ej
mera eger, full af öfverväldigande sällhet och ömhet, på
knä vid hennes fötter och med armarne kring hennes lif,
gömmer sitt hufvud i hennes sköte. Beherskadt och med
trohet mot naturen fortsätter Salvini så sin fina själsmål-
ning tills han når sin höjdpunkt i den scen, hvari fadern
beröfvas den sista gnistan af hopp, förtviflan helt och hål-
let bemäktigar sig det länge nog marterade hjertat och
lifvets pulsar upphöra att slå. En sannare och mera gri-
pande bild af döden, än den Salvini framställer i denna
scen, kan svårligen gifvas. Halft medvetslös och redan om-
91

gifven af dödens mörker, sjunker han tillbaka i en stor län-
stol med öfverkroppen delvis öfver ett bredvidstående bord.
För hans tankar leka hans lifs idoler: makan och dottern;
han kallar feberaktigt på den senare. För att göra den
döendes sista stund en smula ljusare uppmanar modern flic-
kan, som är utan all aning om hvem den olycklige mannen
i verkligheten är, att knäböja framför honom och kalla ho-
nom fader. Flickan lyder. Ett matt leende upplyser för
ett ögonblick Corrados anlete, hvarpå döden redan tryckt
sin prägel, en rossling banar sig väg öfver de vidgade läp-
parnç, venstra handen pressas krampaktigt mot hjertat, ögo-
nen stirra utan mål ut i rymden och då den döende gör
ett försök att böja sig ned mot sitt barn faller han fram-
stupa på golfvet död.... Denna scen var helt enkelt su-
blim. Starka färger förvilla, som vi veta, lätt en kritiklös
publik, men här användes-ej sådana. Det var icke en döds-
kamp med konvulsiviska ryckningar, skrik och väsnande
och allt slags osmakligt effektsökeri. Det var icke denna
misslyckade framställning, som innerst har sin grund i en
vidskeplig fruktan för och en orätt uppfattning af den för-
lossning från själsqvalen, som vi benämna döden. Här var
det den store artisten, som mätt djupet af de själsqval, han
skulle framställa, och med tillit till sitt snilles ingifvelser
gaf åskådaren ett begrepp om den engel, som stundom går
barmhertighetens ärende, men som nästan alltid blir miss-
känd.

Vi kallade i det föregående Salvinis framställning af
Corrado en själsmålning och vi upprepa det; men det är
en själsmålning, till hvilken färgerna gripits ur det verkliga
lifvet. Derför äro de också sanna och förfela icke den rätta
verkan. Do känslor och stämningar, Salvini målar i Cor-
rado, äro lika fattliga för den ene som den andre, ty de äro
ej konstlade utan af det slag som röra sig i hvarje menni-
skas innersta. Det är ingen ringa triumf för Salvini, den
lycklige framställaren af Shakespeare’s dramer, att han, ef-
ter att ha besjungits af alla nationers poeter och icke-poe-
92

ter, som Corrado krönes af mästaren för den moderna rea-
lismen, hr E. Zola. Salvinis konst kan ej hänföras till nå-
gon skola: det är icke realism, men sanning; icke roman-
tik, men skönhet. Han har sjelf betecknat det som ett stort
misstag, om en konstnär uppgår i en viss smakriktning.
“Jag tillhör hvarken realisterna eller idealisterna“, yttrade
han en gång på tal härom ; “mitt mål är helt enkelt att
förena sanning med skönhet.“ Det är med detta mål, “vär-
digt en gud“, alltjemt för ögonen, som han hunnit till den
höga ståndpunkt, han nu innehar, och som gör honom för-
tjent af hedersnamnet: “scenens furste“.
Från konstutställningen i Rom.

Bref till ”Dagens krönika” af Alfredo Mazza.

(Öfvers. från förf:s italienska handskrift af H. Sandström.)

Italien har i år firat två stora konstnärsfester: den in-
ternationela konstutställningen och fyrahundraårsjubiléet af
Rafaels födelse.

Denna sistnämda tilldragelse högtidlighölls den 28 mars
genom en stor procession till Pantheon (der Rafaels ben
ligga förvarade); i festtåget deltogo konstnärer från hela verl-
den. Många tal — några af utmärkt beskaffenhet •— hol-
los till minne af den store urbinesaren. Allmänheten er-
höll tillträde till palazzo Farnesina, der “Galatea“ och den
historiska framställningen om “Amor och Psyke“ befinna
sig och hvilket palats sedan flera år hållits stängdt. Äfven
hafva några literära alster rörande Rafael och hans verk
sett dagen; af dessa vill jag fästa uppmärksamheten på ett
framstående sådant, som vår ansedde och värderade konst-
kritiker Gr. B. Cavalcaselle utgifvit tillsammans med J. A.
Crowe om “Rafael och hans tid,“ * utgörande en fortsätt-
ning på den italienska målningskonstens historia, hvilken för-
fattarne redan offentliggjort.

* Arbetet utgör två delar och kommer att öfversättas på flera
europeiska språk: tills vidare är en öfversättning på engelska un-
der utgifning; det ita’ienska origina’et håller ännu på att tryckas.
För hvarje konstnär är namnet Cavalcaselle nog för att han skall
inse betydelsen af detta verk; för den oinvigde vilja vi nämna, att
man för den franska öfversättningen betalat 60,000 francs.
94

Den internationela konstutställningen invigdes den 21
sistl. januari. I Italien hafva dylika utställningar enligt re-
geln ej anordnats i blott en stad, såsom i Frankrike eller
annanstädes, utan än i en, än i en annan af Italiens städer
och detta med rätta, enär vi hafva konstskatter på alla håll
och man ej till skada för Florens, Venedig samt våra an-
dra sköna och rika städer kan kalla Rom för den enda
konsthärden i vårt land. * Då det i år var Roms tur,
beslöt m.an, att utställningen skulle blifva internationel.

Vare sig emellertid på grund af försumlighet från ko-
miténs sida eller af andra orsaker, förhållandet är, att de
utländske konstnärerna ej i större mängd hörsammat in-
bjudningen, utan sändt blott få arbeten till Rom, på grund
hvaraf också denna exposition snarare bör kallas italiensk
än internationel. Likväl finnas der arbeten, som förtjena
att blifva kända, och för dem skola vi i korthet redogöra.
Vi skola sysselsätta oss företrädesvis med taflorna och först
med de utländska konstnärernas.

De förnämsta utländska konstnärer, söm sändt arbe-
ten, äro: Alma Tadema, Henrik Siemirad^ki^ Rosa Bon-
heur, Johan Matejko.

En i konstens helgedom oinvigd skall vid betraktandet
af de fem taflor, hvilka Alma Tadema utstält, ej känna sig
vidare berörd eller tro sig stå inför verkliga mästerverk i
konsten. Den berömde holländske målarens stil är så an-
språkslös, så enkel, så föga prålig, att den lätt missleder
hvar och en, som ej är kännare. Han har utstält tre olje-
färgstaflor och två aqva relier.

Den första taflan föreställer en bildhuggareatelier på
det gamla Roms tid och kallas i katalogen “Atelier de
sculpture“. Midt på taflan ser man en fontän af porfyr el-
ler rosso antico med en triton. En slaf vrider den rundt

* De två senaste konstutställningarna höllos i Turin och. Mi-
lano. Konstnärerna hafva beslutit, att italienska konstutställningar
skola hållas hvart annat år i de städer, som kunna kallas konstcen-
tra, samt hvart fjerde år i Rom internationela konstutställningar.
95

medelst ett handtag vid dess nedre del, för att visa konst-
verket för några åskådare, som stå tysta och beundra det-
samma. . Slafven, en mörk typ, muskulös, smutsfärgad med
ett litet, skarpt tecknadt och slätrakadt hufvud och naket
bröst, bildar en kontrast till en af åskådarne,* som har ljus
hy och rödaktigt skägg. Den unga rödhåriga qvinnan, som
står nära åskådargruppen, är särdeles vacker; två barn
fatta henne i kläderna. Hon är en intagande varelse med
hvit hy och klar blick. Den köttfärgade drägten, som står
väl tillsammans med hyn, förlänar hennes utseende ett drag-
af vällust, ehuru hon tydligen är oförvitlig och kysk. En
annan qvinna, i sittande ställning och framstäld i profil, har
en typ, som ej är sydlänsk.

“Cabinet d’un amateur“ framställer äfven en konst-
närsatelier och i det gamla Rom. Denna tafla är bättre
och lifligare utförd än den föregående. Två patricier, som
äro placerade i förgrunden, sitta och betrakta en tafla, hvilken
står på ett staffli, så att endast frånsidan synes. Den yngre
granskar målningen liksom för att upptäcka någon fördold
skönhet i densamma. Han har svart, lockigt hår. Af den
äldre ser man endast en del af pannan, ena tinningen och
venstra ögat; det öfriga skymmes af den på staffliet befint-
liga målningen. Denna grupp framställer förträffligt det
lugn och den förnöjdhet, som röja sig hos dem, hvilka äro
fördjupade i betraktande af ett konstverk. . I taflans midt
hvilar en qvinna på en divan: hon har hvit hy och guld-
gult hår. På högra sidan bilda fyra personer en annan
grupp; två af dem stå i profil och stödja sig mot hvaran-
dra. Den ene deklamerar ett skaldeverk: — det är en poet
om 20 år, med vekt, qvinligt utseende och yfvigt hår.

Den tredje oljefärgstaflan framställer en religiös cere-
moni bland hedningarne, nämligen vinskördefesten. En viss
torrhet i färgen röjer sig här. Taflan är också af mindre
värde än de föregående.

Den ena aqvarellen framställer en trappa, uppför hvil-
ken några qvinnor stiga. Midt i trappan står en af dem, en
96

smärt, högväxt gestalt, klädd i mörkgrönt. Arbetet är ej
synnerligen gediget och i utförandet något stelt och sökt.

På den andra aqvarellen åtskiljas för- och bakgrun-
den genom en bänk af hvit marmor. Under bänken ser
man en strimma af den ljusa marken och öfver den samma
hafvet och himlen. En ung qvinna med rödgult hår (gult
tyckes vara konstnärns favoritfärg), grå ögon och hvit-
klädd, sitter på bänken och stödjej sig derpå med högra
armen. En hvitklädd yngling söker uppfånga en blick af
den unga qvinnan, medan han med mildt våld drager henne
till sig. Scenen är underbart okonstlad och af en verkligen
idyllisk ljufhet. Det ligger en poetisk stämning deröfver,
som ord ej mäkta återgifva.

Hur ofantligt olika Tademas stil är ej Siemiradzkis !
Den berömde skaparen af “Neros facklor“, som väckt ett så
storartadt uppseende, har utstält en allegorisk takmålning,
framställande fejden mellan det ondas och det godas genier.
Â den nedre delen ser man Psyke, som af parcerna söker
utforska jordens öde. Hoppet berör hennes skuldra; kon-
trasten mot de olyckor, som skola strömma ur Pandoras
ask, bildas af framåtskridandets förkämpar, åskådliggjorda
genom en grupp af konsterna och vetenskaperna. Midt
bland dem står visheten, som drager täckelset af sanningen.
I gruppen representeras filosofien, aritmetiken, matematiken,
geografien, zoologien, botaniken, mineralogien och arkeolo-
gien. Fysiken och kemien utgöra öfvergångsgruppen mellan
vetenskaperna, upptäckterna och uppfinningarna, bland hvilka
elektriciteten står främst. I höjden sväfva rättvisan, freden
och friheten. ' I det svarta moln, som höljer taflans öfre
del, skönjas krigets genier; våldet söker rycka till sig af
ryktet de lagrar, som äro ämnade åt poesien och konsterna.
Midt bland det ondas genier, som äro nära att vinna se-
gern, och ofvanför uppfinningarnas grupp sväfvar en genie
med vapen af eld, hvilken tyckes utgöra det nödvändiga
sambandet mellan ljusets och mörkrets härskaror.
97

Detta är den allegori, som är framstäld i taflan, hvilken
är af stora dimensioner. Ämnet är, såsom man finner, föga
intressant och utförandet står ej på höjden af det, hvilket
den berömde polske målaren presterat i sina öfriga arbeten,
ehuru åskådaren redan vid första ögonkastet märker, att
det är en mästare, som utfört taflan. Dess ofördelaktiga
plats bidrager till, att man ej kan bilda sig ett bestämdt
omdöme om densamma. *

Johan Matejlio, professor i skön konst i Krakau, har
utstält en förträfflig tafla, föreställande “Alberts, prins af
Preussen, hyllning såsom konung Sigismund I af Polen den
1 April 1515.“ Konung Sigismund sitter på en tron, som höl-
jes af ett blodrödt kläde. Han bär krona; en gul kappa ned-
faller från axlarne i ymniga veck. Underdrägten är äfven gul
och broderad i rödt. Han sträcker sin handskklädda hand
mot den prins, som ligger på knä framför honom, liksom
om han med sin stolta och bestämda blick sade till honom :
“Svär du?“ Prinsen, som bär full stålrustning, håller i ena
handen en fana, som af vinden sättes i rörelse, och lägger
den andra på en bibel, som hvilar på konung Sigismunds
knä, för att aflägga ed. Dessa äro de mest framträdande
figurerna på taflan och befinna sig verkligen på pyramidens
spets (enligt de af Leonardo Da Vinci uppstälda reglerna).
Bakom hvardera af dessa figurer synas flere andra på de
trappsteg, som leda upp till tronen, på ömse sidor och
bilda sålunda öfvergång till dem, som stå nedanför tronen.
1 prinsens af Preussen oräkneliga svit märkas två hvitklädda
narrar, en grönklädd dam, två prester i svarta korkåpor,
många soldater, och bland dem en person med en stor
halskedja och grön sammetskappa; han pekar på ett stort
fat, fyldt med guldmynt, som en nedanför tronen stående
slaf håller. Bakom denne slaf står en hop folk. Beundrans-
värdt är uttrycket hos en bonde, som vänder’sig nästan

* Taflan anlände efter den bestämda tiden och man måste
uppbygga ett skjul bredvid utställningsbygnaden för att kunna mot-
taga den.
98

med vanvördnad från tronen. Bland de öfriga framträda
en kraftfull yngling, som bär en liten vacker ljushårig flicka,
en soldat till häst och med ett grått skägg, som räcker ned
öfver bröstet, samt med en stor hjelmbuske; han betraktar
hufvudgruppen på tronen. Bakom konung Sigismund står
hans svit, der en biskop gör sig bemärkt. En röd fana
vajar för vinden. Till venster stå flere åskådare på en
balkong.

Taflan innehåller ej mindre än 83 figurer och är i
sanning beundransvärd. Personernas gruppering och nog-
grannheten i utförandet lemna intet öfrigt att önska. Fär-
gen på kläderna är äfven mycket väl fördelad. En brist
förefinnes dock å denna tafla: fonden är af en allt för lif-
lig röd färgläggning. Det är tydligt, att detta varit mästa-
rens afsigt, på det att personerna skulle bättre framträda,
ty, då de äro så många, hade de nödvändigt blifvit otyd-
liga, om taflans botten haft en annan färg. Taflan är i
alla händelser ett af de förnämsta konstverken på utställ-
ningen.

Hosa Bonheur, som sedan femtio år tillbaka är den
förnämsta djurmålaren i Frankrike, har utstält tre taflor,
som äro ypperliga: “Skogens konung“, “En vilds vinshjord“
och “Ett åsnehufvud“. Den först nämda taflan framstäl-
ler en hjort midt i en skog, der träden endast hafva några
torra löf qvar; en grådaskig himmel framskymtar mellan
löfverket. Hjorten står med upplyftadt hufvud och med
blicken riktad mot åskådaren; hans ögon äro något röd-
sprängda och uttrycka det fullständigaste lugn. Bottnen
harmonierar väl med taflans hufvudfärg. Den andra duken
framställer en vilds vinshjord, som nedstiger utför en höjd.
Främst gå två vildsvin, af hvilka det ena vänder trynet mot
marken; det andras halföppna gap är vändt mot betrakta-
ren. På åfstånd ser man flera andra dylika djur. Den
tredje taflan framställer en åsna, af hvilken man ser främre
delen af kroppen. Detta är den bästa af de tre taflorna
99

med hänsyn så väl till färgharmonien som till utförandet,
hvilket är oöfverträffligt.

Dessa fyra stora utländska konstnärers arbeten skilja
sig himmelsvidt från hvarandra. Det karakteristiska för
Alma Tadema är den naturens lugna klarhet och ljufhet,
som finner sitt uttryck i den romerska verlden; det karak-
teristiska hos Siemiradzky är den framtid, han afmålar för
oss med dess förfärliga strider; hos Bonheur är det djur-
verlden; hos Matejko är det kärleken till fosterlandet,
som är slaget i bojor. Dessa förträffliga konstnärer hafva
så skiljaktiga egenskaper, att en jemförelse mellan dem
är fullkomligt omöjlig. Egendomligt är, att ingen af dem
har i ofvan beskrifna taflor uttryckt en idé: det är naturen,
de afbildat i ett bestämdt ögonblick, naturen under hvila.
De italienska konstnärerna hafva, såsom vi skola finna, i
dess ställe mer sysselsatt sig med idén än med utförandet,
särskildt inträffar detta med de stora taflorna. Vi skola
se, hur de lyckats i sin uppgift.

Dessa utmärkta utländska konstnärer lemna alla de
öfriga långt efter sig; dock finnas åtskilliga, som förtjena
omtalande. Bland dem må nämnas den i Rom bosatte
amerikanske målaren Story, som utslält en liten ganska in-
tagande duk, benämd “Dachshunde“ (en hundfamilj); sven-
sken Julius Kronberg, som utstält en mycket beaktansvärd
aqvarell, afsedd för en solfjäder; samt de norske målarne
Norman Adelsteen, Ross Christian Meyer och Elif Peter-
sen. Den först nämde af dessa representeras genom en
vy från Saitenfjord; färg och utförande mycket goda; taf-
lan är inköpt af italienske ministerpresidenten Agostino De-
pretis. Den andre bjuder på “Majrosor“; taflan återgifver
en ung dam med en blomstergirland. Den ljusblå fonden
är något matt och damens min ej synnerligen uttycksfull.
Den tredje har utstält en tafla af stora dimensioner, benämd
“Michelangiolo krukmakaren“. Arbetaren är sysselsatt med
att laga några lerkärl. Af dessa tre norska målares taflor
är den förstnämdes bäst.
100

Bland de italienska konstnärernas arbeten är det mest
framstående: “Il voto“ af Francesco Paolo FLichetti. Mi-
chetti, som förut rönt lysande framgång med sina arbeten,
är i detta sista, som ej är fullbordadt, verkligen oklar. Äm-
net är detta: i en landskyrka i Abruzzerna firas San Pan-
taleos dag. Några bönder hafva enligt bruket i dessa trak-
ter gjort löftet att krypa från kyrkans ena ändpunkt till den
andra och med tungan utstaka korsets tecken på golfvet.
En hop folk åser skådespelet, som utmärker sig för en rå,
frånstötande och fanatisk asketism.

Taflan är 7 till 8 meter lång och omkring 3 meter
hög; en mängd bönder och bondqvinnor, som betrakta den
ömkliga ceremonien, upptager dess midt och är ordnad i
led efter en bestämd plan. I förgrunden krypa de olyck-
liga från venster till höger i sned riktning, så att de allt-
mer aflägsna sig från betraktaren. På högra sidan står på
en matta den stora silfverbröstbilden af helgonet i profil.
Bakom denna stå och sitta några figurer på trappstegen
till altaret.

Taflan är fyld af figurer och hvarje person har till
fond en grupp andra personer. Böndernas helgdagsdrägter
lysa bjert, men taflan är i sin helhet af en matt och dammig
färgläggning, som gör, att figurerna ej afteckna sig nog
skarpt; detta slags,slöja är emellertid mycket olika den be-
slöjningsmetod, som Leonardo da Vinci anbefalde för att
motarbeta den skadliga inverkan, en för stark belysning ut-
öfvar på figurerna å en tafla. Hufvudfiguren i “Voto“ är
en gammal bonde, söm efter att hafva framkrupit till bild-
stoden, kysser densamma med sina smutsiga läppar. Efter
honom krypa flera troende. En kraftfull yngling intager
taflans midt; han krälar som de andra med ansigtet i stof-
tet och händerna på marken. Bakom honom komma, likt
slagtboskap, män och qvinnor om hvarandra. Bland de
öfriga märkes en yngling i grön sammetsdrägt, han lyfter
hufvudet från marken, liksom om han ville undandraga sig
den frivilliga tortyren; en ung och skön qvinna, måhända
101

ynglingens trolofvade, lägger smekande handen pa hans huf-
vud för att förmå honom att uthärda den svåra smärtan.
Bland åskådarne synes först, från venster räknadt, en gosse
med ljuslockigt hår och ett till hälften förskräckt, till hälf-
ten nyfiket utseende. En yngling i röd korkåpa ligger på
knä och håller ett stort metallkors; en qvinna bär ett litet
barn med lifligt utseende. Vidare följa en sorgklädd gumma,
en annan gumma inbegripen i bön samt en i vid kåpa klädd
prest, som assisterar vid denna ruskiga ceremoni. I denna
antites, i kontrasten mellan presten och de trogna läses alla
religionsformers historia; i denna hop fanatiska bönder,
hvars midt den känslolöse presten intager, kunna alla religio-
ners fanatici skådas; man torde erinra sig Moloks förskräck-
liga ritual, de sorgliga legenderna om druiderna, den gre-
kiska mytologiens religiösa legender, de indiska gudarnes
bronsvagnar, som under sin färd krossa de trognas krop-
par, katolikernas bål och tortyrmedel. Målaren har tyd-
ligen tagit till uppgift att röra åskådaren genom att visa
honom, på hvilken afväg religionen .stundom råkar. Åskå-
daren röres dock ej vid första blicken på taflan; det fordras
ett visst studium af dess särskilda delar, för att han skall
kunna uppfatta scenen: taflan saknar hvad målarne kalla
“enhet i tanken.“

Den, som utstält detta arbete, är endast 30 år. Hans
konstnärliga egenskaper äro desamma som mästarnes i den
italienska konstens bästa skeden: brådmogenhet, omvexling,
genialitet, bredd i konceptionen, tro på sin egen förmåga.
Han är den fullständigaste konstnärsnatur, den nya italien-
ska skolan har att uppvisa. ' Om några år skall Michettis
namn måhända gå kring verlden.

En’ annan religiös målning, ehuru af helt olika natur,
är “Via dolorosa“ af Giuseppe Ferrari. Den framställer
återvändandet från Golgatha. Det är i solnedgången. Ma-
ria nedstiger jemte Maria Magdalena och Kleofas’ hustru
Maria från hufvudskalleplatsen. Johannes, Josef af Arima-
tia och Nikodemus gå framför qvinnorna. Det är en grupp
102

med endast 6 figurer, men högtidlig och dramatisk i sin
enkelhet. Himlen är hållen i en blygrå ton och tung. En
sista stråle från den sjunkande solen belyser de sex figu-
rerna. Maria vänder sig om, nästan förstenad af smärtan,
med en min, som uttrycker medvetslöshet och fasa. Hon
riktar sin blick mot afrättsplatsen, liksom om hon ej kunde
slita den derifrån. Det är moderns förtviflade sorg, som
målar sig i hennes drag. Hon bildar medelpunkten i taf-
lan, liksom hon är brännpunkten för dess ljuseffekter. Ma-
ria Magdalena understödjer henne och lägger sin ena hand
på hennes skuldra. Äfven hon är tillintetgjord af smärta.
Den tredje Maria följer dem med hopknäppta händer. De
tre männen äro ordnade i samma symmetri som qvinnorna.
Taflan uttrycker det sanna och menskliga i smärtan. Teck-
ningen är verkstäld af en säker hand och färgen är använd
med måtta. Dessa äro taflans goda sidor. Dess brister
äro: en enformig och vulgär typ hos qvinnorna samt en
viss monoton stämning hos figurerna. Med undantag af
Maria, modern, öfver hvilken taflans hela effekt är utbredd
och som är beundransvärd i utförandet, färgen och känslan,
äro alla personerna endast bifigurer och skulle saklöst hafva
kunnat vara borta. Taflan är inköpt af hrr Fairless och
Beeforth för något af Londons muséer.

I “Christus imperat“ har Valerico Laccetti stält för
sig samma uppgift som Michetti i sin “Voto“. Han angri-
per katolska religionen. Anmärkningsvärdt är, att en stor
del af våra målares taflor behandlar religiösa ämnen. Det
är egendomligt, att just i Italien, det enda af alla katolska
land (derom är jag djupt öfvertygad), som ej tror på ka-
tolska religionen, målare slå sig på uppgifter af'detta slag.
Men de göra det säkerligen ej för att understödja utan för att
bekämpa statsreligionen. “Christus imperat“ framställer en
procession. En grupp i hudar klädda barbarer framskrider,
upptänd af rå fanatism och företrädd af en biskop under af-
sjungande af hymner till Guds ära. De svänga sina fack-
lor och blodiga yxor och hota att nedslå statyer samt jemna
103

med jorden de stolta palatsen. Flere patricier och ple-
bejer, blandade om hvarandra och klädda i asiatiska dräg-
ter följa den vilda massan, äfvensom â ömse sidor ett an-
tal fromma qvinnor. Presterna, af hvilka en bär en hel-
gonbild i byzantisk stil, framskrida majestätiskt. Om hela
taflan vore så utförd som barbargruppen, skulle den vara
det förnämsta arbete, våra egna konstnärer utstält. Ty-
värr äro dock bifigurerna af vida mindre förtjenst än huf-
vudpersonerna.

Luigi Nono har väckt ganska stort uppseende vid före-
gående utställningar, men ingen kunde ana, att han vore i
stånd att åstadkomma ett sådant arbete som det, hvilket
han kallat “Refugium peccatorum“. Taflan afbildar den
för alla målare välbekanta balustraden i Ghioggia. Det är
skymning, just de ögonblick, då solen ännu kastar ett gyllene
sken öfver horisonten, en stund efter det den gått ned. En
qvinna ligger bedjande på knä framför en madonnabild,
vid hvilken en lampa och blommor äro anbragta. Hon är
tarfligt klädd och håller hufvudet nedböjdt, försänkt i stum
smärta och med ansigtet bortvändt från betraktaren. Nå-
gra nedfallna blad antyda, att det är höst. Taflan är in-
köpt af konung Umberto.

Pietro Aldi från Siena har ej till behandling valt nå-
got religiöst ämne utan en episod ur sin födelsestads hi-
storia: “De sista stunderna af Sienas frihet.“ Taflan är af
stora dimensioner. Dess fond bildas af en kapellfasad, som
är anbragt i sned riktning, så att man ser en af sidofasa-
derna. En qvinna sitter på trappstegen och visar en dö-
ende, måhända hennes egen son, den sista kärlekstjensten.
Den döende, som hvilar sitt hufvud i qvinnans knä, är döds-
blek. I närheten sitter en svårt sårad soldat; han tyckes
rufva öfver den kära fädernestadens snart inträffande fall.
En qvinna knäfaller framför en i kapellet befintlig madonna-
bild. På afstånd synas några sårade, som bortföras på bårar.
Till venster står en qvinna, som stöder sig mot kapellets
sidofasad och synes betagen af den djupaste smärta. Taf-
104

lan gör ett ädelt och upphöjdt intryck; utförandet är äfven
vårdadt, men den något blågrå färgen gifver taflan en an-
strykning af monotoni.

Med stora skäl sade mig en gång en konstnär, att ut-
ställningarna “mörda“ taflorna. Och det är säkert, att vissa
taflor, såsom nu beskrifna af Aldi äfvensom Pietro Vannis,
för hvilken vi här nedan skola redogöra, förlora en stor del af
effekten, derigenom att de äro placerade nära andra af mer
lysande färger. Målarkonstens verk, såsom musikens och •
i allmänhet de sköna konsternas alster, hafva behof af att
studeras i den omgifning, som passar dem, och att betrak-
tas hvart och ett för sig: den menskliga anden kan ej ila
från ett ämne till ett annat och hvarje ögonblick förändra
stämning. För att rättvist bedöma ett konstverk, måste
man göra sig fullt förtrogen dermed och söka utforska den
idé och de känslor, som ledt konstnärn.

Pietro Vannis tafla framställer den förfärliga pest,
som härjade i Italien år 1374. Scenen är i Siena och det
är i morgongryningen. En stojande skara unga män ned-
stiger för en trappa från ett hus, der de under orgier till-
bragt natten. * Några af dem äro druckna, och en af dem
lägger sin arm på en ung flickas skuldra för att draga henne
till sig. En qvinna söker rycka henne undan den obehag-
liga anblicken af denna scen. På marken ser man en dö-
ende, träffad af pesten, och nära honom under en kappa
ligger ett lik. Heliga Catharina, en nunna, och en munk
bevisa den döende den sista tjensten. Heliga Catharina ka-
star en ogillande blick på den uppsluppna skaran. Uttryc-
ket hos henne är utmärkt skönt, likaså hos några af de
andra figurerna. Utförandet är mycket omsorgsfullt och
taflan åstadkommer det åsyftade total intrycket af dysterhet.
Men här såsom i Aldis tafla är färgen föga i ögonen fal-

* Historien förmäler, att, under det den förfärliga farsoten
gick, många trodde sig kunna undgå den genom att hängifva sig åt
alla slags njutningar. Boccaccio talar utförligt derom i sin beundrans-
värda inledning till Decamerone.
105

lande och för anspråkslös i jemförelse med de i närheten
sittande taflornas lysande färgläggning.

Af helt olika innehåll äro de vackra små taflorna af
Girolamo Induno, som kallas “Förposter“. “Tiggande sa-
voyard“ och “Landstrykare“. Ä den först nämda ser nian
en bersaglier (italiensk infanterisoldat), som stöder sig mot
ett staket och samtalar med en ung qvinna, som sysslar
inom detsamma med jordarbete. Han räcker henne artigt
några rosor. Bondflickan lyfter på hufvudet och vänder
ansigtet till hälften mot soldaten, men ser ej på honom.
Hon småler med ett uttryck af innerlig belåtenhet. En an-
nan flicka, som står på något afstånd, kastar skälmska blic-
kar på de båda och skrattar listigt. Taflan andas den Ijuf-
ligaste fridfullhet och sympati. Induno ser allt i ljusa fär-
ger; det hemska och dystra finnes ej till för honom och på
denna utställning, der de flesta konstalstren behandla tra-
giska ämnen och äro af stora dimensioner, njuter sinnet af
att kunna låta blicken få hvila på denna lilla täcka och ej
maniererade tafla. Äfven den savoyardiske tiggargossen har
ett fint och intagande utseende. Likaså “landstrykaren“,
som med sitt gråa skägg ser ut som en patriark och sä-
kerligen är mer tilltalande här än i verkligheten. Detta är
ett stort fel i den moderna skolans ögon, hvilken vill vara
en slafvisk efteraparinna af naturen. Men visst är, att
Indunos taflor utmärka sig för en stor skönhet!

Achille Vertunni har utstält några landskap, af hvilka
det bästa enligt min åsigt är en utsigt af romerska cam-
pagnan. För öfrigt har denne ansedde konstnär åstadkom-
mit många bättre arbeten än dessa.

Mycket goda arbeten äro inlemnade af Eugenio Gignous,
i synnerhet den tafla, som kallas “Höst“, och af Francesco
Lojacono. Om Edoardo Dalbono kan sägas detsamma som
om Induno: hans arbeten äro för sköna. Hur leende
Neapels himmel än är, går den ej upp mot hans “Spiaggia di
Mergellina“. Giacomo Favretto väcker ej på denna utställ-
ning samma uppseende, som han åstadkom i Milano. Angelo
106

DalV Oca Branca, som endast är 22 år, gifver stora löf-
ten för framtiden.

Ett omnämnande förtjena äfven Anatolio Scifoni,
Carlo Muccioli, som utstält en “Corsa dei barberi“ (häst-
löpning) från Rom, der dock just de egentliga täflarne, hä-
starne, saknas. Vidare Pietro Bouvier, Enrico Crespi,
Salvatore Frangiamore, Luigi Mion och Erulo Eruli.

Man har på utställningen tillfälle att iakttaga, att må-
larkonsten gått framåt och särskildt finner man der en ifri-
gare sträfvan att behandla ädla och upphöjda ämnen. Gen-
ren och aqvarellen äro lyckligtvis på upphällningen. Vår
tids benägenhet för sparsamhet är egnad att ingifva den
farhågan, att den ädla och höga målningskonstens dagar
äro räknade. Denna utställning ådagalägger om ej annat
åtminstone det, att aqvarellens popularitet är stadd i starkt
aftagande. Detta är ett glädjande symptom, hvarvid till-
börligt afseende bör fästas.

Bildliuggarkonsten står å denna utställning på en be-
tydligt lägre ståndpunkt än målarkonsten. Intet arbete kan
sägas vara framstående och få äro de, som nå ens medel-
måttan; de dåliga äro legio.

Vi vilja dock framhålla marmorstatyn “Le spiègle“ af
parisaren Clement d'Astanières, hvilket arbete af juryn an-
setts vara det bästa. Statyn framställer en gosse af 12 till
14 års ålder, alldeles naken, enär han nyss uppstigit ur ba-
det. Han sitter på stranden och stöder sig med ena han-
den mot marken, medan han står i begrepp att med den
andra kasta en sten i vattnet.

Bättre än denna marmorstaty förefaller mig en staty
i brons af Eugenio Maccagnani från Lecce. Arbetet, som
kallas “Hvad det är kallt!“ företer ett naket barn, som skall
nedstiga i vattnet och med tåspetsen pröfvar dess värme-
grad. Känslan af kyla är väl återgifven.

Ett godt arbete är “Sångöfning“ af Emilio Marsili.
Statyn är i brons och visar en gosse i blotta skjortan. I
107

ena handen håller han ett notblad; den andra sträcker han
uppåt i begrepp att börja sina rullader.

Förträfflig är G-iacomo Ginottis “Petrolös“, en af de
qvinnor, som deltogo i kommunupproret 1871. Ögat glö-
der af vild lidelse och djupt hat. Uttrycket är beundrans-
värd! och utförandet utmärkt. Bysten är dock ej ny, utan
fans redan vid senaste expositionen i Turin.

Ett ganska godt arbete är äfven en stor gipsstaty af
JEmilio Franceschi. Den framställer en slaf, som är dömd
att kastas för rofdjuren; hans händer äro bakbundna och
han står något framåtlutad med ett uttryck af blind för-
färan, liksom om han skulle vilja närma sig det vilddjur,
som skall sönderslita honom.

Beaktansvärda äro äfven tre porträtt, utförda af sven-
sken Alfred Nyström; en gipsstaty af dansken Johan Gellert,
framställande den “Förlorade sonen“; “Copernicus“ af po-
lacken Vittorio Brodtzki; ett porträtt af norrmannen Jakob
Fielde; “Julius Cæsar“ af Ettore Ximenes; ett porträtt af
Adelaide Maraini samt “Peccavi“ af Enrico Chiaradia.




Sid. -14

” 62

Rättelser:

hHBI

står rådhus i st. f. ridhus.

" anseende i st. f. accessit.

" äro i st. f. stå.