UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

L. DIETRICHSON, CHR. LOVÉN, A. CANTOR,
GUSTAF AF GEIJERSSTAM, JMESTOR

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

TREDJE Å-RG-Å-NG-HISr

FÖRSTA HÄFTET

---------------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.

INNEHÅLL.

Sid.

Belletristiska gengångare. En episod ur föreläsningarne
om naturalismen af L. Dietrichson (meddeladt ur föreläsa-
rens koncept).............................................1.

En fråga för dagen: Klassiertet eller modern bildning?

1.	Ett uttalande af Th. H. Huxley, återgifvet för ”Dagens
krönika” af Christian Loven...............................9.

2.	De klassiska språken och skolan, af Isidor Flodström. 29.

Medaljonger och statyetter.
1. Gambetta, af A. Cantor................................57.

G-ammalt och nytt inom literaturen.

2.	August Strindberg. En studie af Gustaf af Geijers-
stam.....................................................74.

Hur går det med de stora frågorna? Af Nestor ... 95.

Skall man skratta eller gråta? Några reflexioner med
anledning af ”komedien” Bertha Malm, af J. Rev..........111.

Belletristiska gengångare.

En episod ur föreläsningarne om naturalismen
af

L. Dietrichson.

(Meddeladt ur föreläsarens koncept.)

De öreläsningar öfver naturalismen, hvilka professor Dietrich-
son nyligen hållit i Stockholm, hafva ådragit sig en betydande
uppmärksamhet; de hafva ock inom pressen varit föremål för mer
eller mindre utförliga referat, ehuru föredragens omfattning helt
naturligt omöjliggjort en fullständig återgifning. Under det förelä-
saren förbehållit sig att framdeles i ett mera utarbetadt skick ofient-
liggöra hela sin framställning, har han benäget delgifvit oss en pikant
episod, som ej ingått i den dagliga pressens redogörelser. Vi lemna
honom nu sjelf ordet.	Red.

Hvad är naturalismen? ------------------Vår tid, som begynt
med förakt för naturen, har dock ständigt sträfvat hän emot
sanning och natur, hän emot lifvet sjelft. Romantiken, som
hade förfäktat skönheten på sanningens bekostnad, måste
derför dö, besegrad af realismen, som insatte karakteristiken,
sanningen i deras rätt, dervid fasthållande individen som
fri personlighet*. Naturalismen deremot är materialismens

* Vi böra här ur den inledande föreläsningen anföra hvad förf,
förstår med realism. Den skildrar, efter hans uppfattning, folket så-
dant det är i sitt lif och sin handling — ■ naturligtvis icke objektivt,
ty ingen individ kan uppfatta objektivt, utan sådant det är, sedt af
anderika individei’ — sådant det blifvit skildradt af Balzac och George
Sand, af Auerbach, Fritz Reuter, Paul Heyse, af Runeberg, af Charles
Dickens, af Björnson m. fl. Realismens stora sanning är denna:

Ur Dagens Krönika. III. 1.	1
literära korrelat — begynnande der, hvarest literaturen leder
skildringen af den personliga karakteren in uti förnekelsen
af frihet och ansvar. Då tiden i sin sträfvan efter sanning
sprang förbi sitt mål, efter andelös verklighet, liksom den
törstande, hvilken söker vattnet, och så icke kan komma det
nära nog och derför springer uti till dess han drunknar,
då begynte förfallet, liksom i det Frankrike, hvilket från
republikens frihet begifver sig öfver i kommunens sjelfsvåld
och hamnar i anarkiens fasor. Ja, i fall allt som störtar
framåt, ehuru det skjuter förbi målet och leder till under-
gång, är ett framsteg, då men också blott då är naturalis-
men ett framsteg. Jag tror — i motsats till Zolas mening
— att Balzac icke hörde dit, jag tror icke att den började
med Feuillet eller Cherbuliez, knapt med Daudet i hans
första arbete, men jag är viss på att den är mogen i Zola;
jag vet, att Breton icke hörde dit i måleriet, jag tror knapt
att den började med Millet, men jag är viss på att den är
mogen i Courbet. Jag vet, att den icke har börjat i Ibsens
“Brand“, jag tror knappast i “Samfundets stötter“, kanske
icke ens konseqvent i “Et dukkehjem“, men jag är viss
på att den är mogen i “Gjengangere“. Man säger mig:
“Detta är blott det alltjemt upprepade! De reaktionära
prisa alltid det, som en gång kämpat, men förneka det, som
mb kämpar. Man talar ideligen om att poesiens gränser öf-
verskridas, medan de i sjelfva verket blott utvidgas“. —
Jag tror också att gränserna utvidgas genom realismen, men
icke genom naturalismen. Jag strider just för det unga
i tiden, i det jag strider emot det som är vilseledande uti

innan vi hafva sett in i, lefvat oss in i och återupplefvat inom oss
sjelfva menniskolifvet omkring oss, förr kunna vi icke återeröfra den
högre uppfattning af lifvet, som till en del går förlorad under stu-
diet. Romantiken kunde bevara den, men icke i sanning, derför att
den lät sig nöja med en skuggbild; men realismen glömmer icke, att
fastän naturen är det första och sista, är den dock icke allt. I
samma ögonblick tron på andens frihet inför materien sänker sina,
fanor och materien ställer sig på dess plats, i det att medlet blifver
mål, har realismen slagit öfver i naturalism.	Hed.
3

den. Och om hvad der är vilseledande, öfvertygas jag ge-
nom en historisk återblick.

Jag kan icke annat än tänka på en punkt i den an-
tika konstens och literaturens historia, som företer en om
än icke slående, så likväl märklig parallel. Jag tänker på
alexandrinismen, genom hvars hela diktning och konst denna
falska, konstlade lust att visa sin lärdom och sitt vetande
(i konsten specielt inom fysiologien) utgör ett så väsentligt
kännetecken, men hvilken såsom impotent icke kan skapa
annat än vrångbilder af de stora gamla skalderna; jag tän-
ker på de milesiska novellernas breda liderlighet, hvilken
framkallade den anmärkningen af en barbarkonung, att af en
dylik lektyr kunde man förklara de romerka officerarnes
låga ståndpunkt ; jag tänker på uppkomsten af den motsva-
rande riktning inom måleriet, som vi under namnet por-
nograf beundra - i Pompejis lupanarier, men som derifrån
insmög sig äfven i anständiga familjers sofrum — alldeles
som man nu finner “Nana“ äfven i väl uppfostrade damers
bibliotek.

Men denna tid var ingalunda framåtskridandets, utan
det betänkliga tillbakagåendets tid.

*	*

*

Naturalismens första påstående är vanligtvis det, att
den har dräpt romantiken. Ja, har den gjort det, så har
den gjort en stor gerning; ty det är som bekant en kinkig
sak att slå en död ihjäl. Och antingen har den slagit en
död man ihjäl eller också far den med osanning. Ty me-
nar den med romantiken — såsom den stundom synes göra
— “den romantiska skolan“, så var den ihjälslagen långt in-
nan den moderna naturalismen var till; efter Runebergs
“Fänrik Stål“, andra delen, har ingen gjort försöket att
skrifva en “Fågel blå“, efter Ibsens “De unges' förbund“
har ingen skrifvit en “Otar af Bretagne“; menar den dere-
mot med romantiken — såsom den vid andra tillfällen synes
göra — hela den poesi, som är äldre än Flaubert och Zola
4

äldre än Karl Gjellerup och “Gjengangere“, så lär den med
osanning. Och detta synes verkligen vara meningen, liksom
på sin tid en dansk kritiker lärde oss, att den norska poe-
sien börjar med Björnson, alldeles som om Wergeland och
Welhaven icke funnits till, liksom Wagner efter Niebelun-
genrepresentationen 1876 sade: “Wenn Sie nun wollen, m.
H., so können wir eine deutsche Musik haben“, precis som
om Händel, Bach, Haydn, Mozart och Beethoven icke exi-
sterat. Men de existera och skola existera så länge den
europeiska,kulturen fins till. “Den gamla tiden är dömd!“
säger en naturalistisk tuppkyckling. Dömd? Törs jag fråga
af hvem? Äro Sofokles och Shakspeare, Beethoven och
Mozart, Rafael och Leonardo dömda? Må vara, men det
biter rasande litet på dem.

Stundom berätta oss naturalisterna, att romantiken
går igen och spökar, men den strid som väntar naturalis-
men är icke en strid med döda spöken, utan en strid mot
realismen, som lefver och vill slå ett slag för sin rätt.

Positivt gör skolan fordran på, att vara den förste,
som har studerat “le document humain“, studerat naturen.
Men detta “document humain“, som Zola har på läpparne,
är det någonting annat, än det menniskostudium, som alla
sanna skalder och alla sanna konstnärer i alla tider hafva
utöfvat? “Ja — de ha idkat detsamma omedvetet.“ Nej,
till på köpet medvetet uttaladt. “Låt naturen vara föremål
för ert studium!“ Boileau har sagt det, la Bruyère har
sagt det, Mad. Staël har sagt det, hvar och en med sina
ord, och det lustigaste är, att just detta ord var ett af den
romantiska skolans slagord i dess kamp mot akademisterna.
Man skulle nästan kunna tro, att naturalismen icke blott
har mördat romantiken, utan också i den mördades fickor
funnit det recept, hvilket den nu utbjuder såsom ny vara,
ty hvad naturalismen utgifver för sitt verk, har varit hela
århundradets sträfvan.

Hvari ligger då det nya? I behandlingen af de lägsta
klasserna i samhället? De skildras än som det oförderf-
5

vade folket — detta har redan herdepoesien under förra
århundradet gjort — än som förderfvadt afskum: det har
Parisermysterierna med ty åtföljande romaner gjort. Eller
ligger det i de rena, ädla, lägre klassernas framställning i
motsats till de förderfvade högre (som i Kjellands “Arbejds-
folk“)? Se då- efter i romantikernas bibliotek från tiden före
1848 — en literatur som börjar i Schillers “Cabale und Liebe“
och slutar i Overskous “Pak“. Eller i den oförstälda behand-
lingen af könsförhållandena? Casanovas memoarer och
Schlegels “Lucinde“ äro väl dock äldre än den moderna
naturalismen. Eller kanske i den frivola blasfemien? — en
man pa gränsen af den romantiska skolan har utöfvat den
både qvickare och blodigare, Heinrich Heine. Till och med
determinismen — blott icke som materialistisk men som
mystisk — återfinnes i den romantiska skolans Schicksals-
tragoedien. Ja, icke ens den naturalistiska läran om nöd-
vändigheten af att inskränka menniskoslägtets förökning våga
vi som motiv för poetisk behandling tillerkänna den nya
skolan, ty den finnes löjligt nog hos sjelfva den romantiska
skolans fader Chateaubriand, i intet mindre verk än “Genie
du Christianisme“ hvari han uppställer Kristi celibat som
bevis för att slägtet icke bör ytterligare ökas.

Men så pekar naturalismen på det oöfverträffligt drasti-
ska i sina skildringar, på sin oförfärade styrka i att beteckna
äfven det outsägligaste med sitt rätta namn. Naturalismen
står dock häri långt tillbaka för äldre tider, och vi nordbor
borde allra minst vara okunniga härom, vi som i våra sagor
ega skildringar, hvilka i detta afseende stå oöfverträffade.
Man behagade erinra sig det berömda drastiska slagsmålet
i tvättstugan i “L’Assommoir“, men hvad säges om föl-
jande motstycke, återgifvet efter en löjlig, ehuru fullkom-
ligt allvarsam bearbetning, från början af förra århundradet,
af Eigil Skallagrimsons saga:

(Da Eigil) omsider blev ganske beskjänket, stod han op og
gik rundtomkring gulvet, vendte sig ■ så til Armodr, greb ham i
begge Skuldre och satte ham digt op til väggen, at han ikke kunde
6

röre sig, begyndte så at spy ham lige i ansigtet, at det randt ham
ned i barmen, ja fyldte både näse og mund fuld pa ham, at han
näppe fick sin ånde igjen, men var när qvalt i hans spy. (Hund
gjör hunds gjerning). Der nu Armodr endelig fik sin ånde igien fik
han og halsen^fuld, hvorover han vämmedes og måtte guipe emod,
så de gave vare mod vare. Deraf kom så slem stank, at alle som
i huset vare måtte kjöbslage med og hver spy på sin sted. Derför
bleve de så forbittrede på Eigil, at de' skjendte hannem huden fuld
og bad hannem rie faen i void, som var sådan uforskammed gjäst,
ligere et best end’»et menneske, at han ikke vilde gå ud for dörren,
når han vilde spy. Eigil sagde, at de gjorde ham uret deri, at de
skjäldte på ham, thi han har ikke gjort andet end som verten gjorde
efter og de andre ligeså, gik derför hen, satte sig på sin sted igjen
og bad dem give sig mere drikke og begyndte at synge.

Här är mer än Zola.

Man skulle tro, att naturalismen likväl hölle sig fri
för den jagt efter bilder, som så ofta skadade romantiken
— ty hvad i all verlden har naturalismen med bilder att
göra? Icke dess mindre begagnar den dem, men ställer
dem i sjelfva verket på hufvudet, ty då romantiken ofta
jemförde det lägsta med det högsta, gör naturalismen tvärt-
om, hvarigenom den verkar parodiskt. Eller hvad säges
om följande på fullaste allvar begagnade bild i en förhisto-
risk naturbeskrifning i Gjellerups “Tubalkain“:

Men netop nu går over klippens lave höj dedrag
Euldmåneskiven langsomt op; i vandtungt tågelag

Den s vä ver som en kjämpebille,

Lueröd som en mandrille-

Hans hårlöse bag!

Ja — här är något nytt! men om det är till fördel
för naturalismen, om det är någonting annat än romanti-
kens karikatyr, får bli .dess egen sak. För öfrigt vänder
den ut och in på romantikens gamla fel och gör dem alla
på nytt igen, blott i omvänd riktning; den förebrår med
rätta romantiken, att denna sträfvade uppåt i det blå
utan fotfäste i verkligheten, och den sjelf arbetar sig
ned i den vetenskapliga analysens grufvor, der luften är
full af “Schlagende Wetter“ för poeterna, som icke ha ve-
tenskapens säkerhetslampor; den förebrår med rätta roman-
7

tiken, att denna sökte “skönheten“ ensidigt — och söker
sjelf lika så ensidigt det otäcka. Var romantiken kristligt-
sentimental, så är naturalismen hednisk-materialistisk.

Vi ha qvar allt det gamla, blott stäldt på hufvudet —
är detta sättet, hvarpå det nya frambringas? Jag tror det
icke. I synnerhet då samma osanning, som vidlådde ro-
mantiken, också berör naturalismen: ljög romantiken me-
deltiden upp till ett ideal, så gör naturalismen vår egen
tid (och denna gång i vacker samdrägt med sin dödsfiende)
till en reservoar för allt uselt, ehuru vistelsen på detta
bristfälliga klot må hända aldrig varit så drägliggjord som
för menniskorna i vår tid.

“Min herre!“ kommer naturalisten att säga: “I allt,
hvad ni här sagt, har ni icke träffat naturalismens väsen,
det nya ligger icke i livad den framställer, utan i sättet
hvarpå. Jag vet det och skall komma till saken, det var
blott nödvändigt att konstatera att vi icke lemnade en sida
opåaktad, hvari ytliga betraktare stundom ha trott sig se
naturalismens storhet.*

* Emedan den dagliga pressen ganska utförligt refererat före-
läsarens framställning af det sätt, hvarpå naturalismen går till väga,
erinra vi blott i största korthet om hans medgifvande, att naturali-
sterna med talang röra sig på det lågas område: krogar och andra
lastens nästen, delirium tremens och andra ohyggliga åkommor be-
handla de med en stundom genialisk pensel, detta icke i osedligt,
utan tvärtom i moraliserande syfte, men med fullkomligt missförstånd
om poesiens uppgift, ty skaldekonsten inverkar väl förädlande på
fantasi- och känslolifvet och verkar derigenom indirekt tillbaka på
moraliteten, men icke direkt. Naturalismen leker en farlig komedi
med sig sjelf och sina läsare, då den tror sig kunna läka tiden ge-
nom att sätta problem under debatt och lösa dem didaktiskt — ju
inera didaktik, dess mindre sanning i skildringen. Vi rycka på ax-
larne åt de välment kristliga tendentiösa ”traktaterna”, dessa enfal-
diga broschyrer, som vilja uträtta faktiska omvändelseverk genom
uppdiktade omvändelsehistorier. På alldeles samma sätt begär na-
turalismen, att tänkande läsare skulle utan kritik hålla till godo med
uppdiktade tendensberättelser, afsedda att visa den nya skolans ofel-
barhet. Detta lyckas emellertid icke:. ”Man merkt die Absicht und
wird verstimmt.”	Aed.
8

Mina åhörare veta, hvad som förstås med negativa
afgjutningar. Det som var upphöjdt i originalet, blir i den
negativa afgjutningen lågt, det som var lågt blir upphöjdt,
det som var platt, förblifver platt.

Naturalismen är — hvad stoffet angår — romantikens
negativa afgjutning.
En fråga för dagen:
Klassicitet eller modern bildning?

I.

Ett uttalande af Th. H. Huxley.*
Återgifvet för ”Dagens Krönika” af Christian Lovén.

För några år sedan hade jag, såsom flere af mina
åhörare torde påminna sig, förmånen att tala till en stor
samling innevånare i denna stad, hvilka hade kommit till-
sammans för att hedra minnet af sin ryktbare landsman, Jo-
seph Priestley, och vi må hoppas att, om ära efter döden kan
skänka någon tillfredsställelse, den med eld och brand för-
jagade** forskarens skugga, då ändtligen fick ro.

Ingen som är begåfvad med någorlunda sundt förstånd
och med icke mer än en måttlig portion fåfänga, torde lik-
väl vilja anse vare sig samtidens eller efterverldens beröm-
melse såsom det högsta goda ; och Priestleys lefnad lemnar
icke något tvifvel derom, att han åtminstone satte ett mycket
högre värde på framsteg i vetande och på befordrandet af
den tankens frihet, som är på en gång orsak till och en
följd af intellektuell framåtskridande.

* Denna framställning förekom ursprungligen i ett tal, som ny-
ligen hölls vid öppnandet af Sir Josiah Masons Science College i
Birmingham.

** Förf, syftar härmed på det upplopp i Birmingham 1791, då
Priestley, den frisinnade dissentern, måste med sin familj fly för lif-
vet, under det hans hus med alla hans mannuskript och samlingar
uppbrändes af den fanatiserade pöbeln. Priestley emigrerade kort
derefter till Amerika.
10

Jag är derför benägen att tro, att, om Priestley i dag
kunde vara med oss, anledningen till vårt möte skulle be-
reda honom till och med ännu större njutning än de för-
handlingar, som firade hundraårsdagen af hans förnämsta
upptäckt. Hans välvilliga hjerta skulle röras, hans högt
utbildade sinne för samhällspligt skulle tillfredsställas af att
se välförtjent rikedom, som hvarken bortslösas på tom lyx
och skrytsam ståt, ej heller kringströs med den obetänk-
samma välgörenhet, hvilken lika litet länder gifvaren som
mottagaren till välsignelse, utan användes på utförande af
en väl genomtänkt plan till att understödja nu lefvande eller
kommande slägter af sådana, som hafva vilja att hjelpa
sig sjelfva.

Så långt äro vi alla ense. Men vi måste dela Priest-
leys lifliga intresse för naturvetenskap och hafva lärt känna,
så som han, värdet af vetenskaplig uppfostran äfven på un-
dersökningsfält, hvilka tyckas vara vidt skilda från natur-
vetenskapen för att vi skola kunna uppskatta, så som han
skulle hafva gjort det, värdet af den ädla gåfva, Sir Josiah
Mason skänkt innevånarne i Midland distriktet.

För oss, det nittonde århundradets barn, har likväl
inrättandet af en högskola med sådana bestämmelser, som
de, hvilka finnas i Sir Josiah Mason’s stiftelseurkund, en
särskild betydelse olik den, det skulle hafva haft för hundra
år sedan. Det ter sig nämligen såsom en antydan derom,
att vi närma oss afgörandet af den strid eller rättare den
långa rad af strider rörande uppfostran, hvilka blifvit ut-
kämpade under ett fälttåg, som begynte långt före Priest-
ley’s tid och sannolikt icke lärer komma att sluta ännu
så snart.

I förra åhundradet utgjordes de stridande af den an-
tika literaturens förkämpar på den ena sidan och af den
moderna literaturens på den andra; men för omkring tretio
år sedan* blef kampen än mera invecklad derigenom att

* George Combes och. andras uttalanden till fördel för naturve-
tenskapens införande i den allmänna uppfostran började åtskilligt
11

en tredje armé uppträdde, som ordnade sig kring naturve-
tenskapens banér.

Jag vet icke att någon har bemyndigande att tala i
denna nya härs namn. Ty man måste medgifva, att den
har ett visst tycke med en guerillastyrka, till stor del sam-
mansatt af irreguliera trupper, som fäkta hvar och en så
der temligen på egen hand. Men törhända torde den upp-
fattning af sakernas närvarande ställning och vilkoren för en
varaktig fred, som alstrats hos en simpel soldat, den der sett
ej så litet af tjensten i ledet, icke vara utan intresse; och
jag tror ej, att jag skulle kunna göra ett bättre bruk af
detta tillfälle än genom att framlägga den för eder.

Från den tid, då den första antydan om naturveten-
skapens införande i den vanliga uppfostran skyggt framhvi-
skades, intill denna stund hafva den vetenskapliga uppfost-
ringsmetodens förespråkare haft att möta motstånd af två
slag. På den ena sidan hafva de blifvit behandlade med
förakt af förvärfvets män, som brösta sig öfver att vara
den praktiska nyttans representanter, under det att de på
den andra blifvit lysta i bann af den klassiska lärdomens måls-
män i deras egenskap af tjenstgörande Leviter vid bild-
ningens ark och innehafvare af monopolet på en högre upp-
fostran.

De praktiska männen trodde, att den afgud, de dyrka
— praktiken — har varit källan till den förflutna tidens
blomstring och allt framgent skall vara nog för slöjders
och manufakturers välfärd. De voro af den meningen,
att vetenskap är ingenting annat än spekulativt skräp,
att teori och praktik icke hafva något att göra med hvar-
q,ndra och att vanan att tänka vetenskapligt är ett hin-
der snarare än en hjelp vid skötandet af vanliga affärer.

Jag har begagnat preteritum, då jag talade om de

tidigare; men rörelsen hade knapt vunnit någon praktisk kraft före
den tid, på hvilken jag häntyder.
12

praktiska männen — ty sä fruktansvärda de än voro för
trettio år sedan, är jag ej rätt säker på, om icke den rena
rasen nu är alldeles utrotad. Också kan man verkligen
säga, att de, åtminstone hvad argumenter beträffar, hafva
varit utsatta för en sådan feu d’enfer, att det skulle vara
ett underverk, om någon af dem undkommit. Men jag har
iakttagit, attgden typiske, praktiske mannen har en oväntad
likhet med en af Miltons englar. Hans andliga sår, sådana
som slås med logikens vapen, kunna vara så djupa som en
brunn och så vida som en kyrkdörr, utan att han ändå är
en bit sämre för det, så när som möjligen på några drop-
par blodvar af himmelskt eller annat slag. Derför vill jag,
äfven för det fall några af dessa slags motståndare hän-
delsevis ännu skulle vara i lifvet, icke öda tid på ett frukt-
löst upprepande af bevisningen för vetenskapens praktiska
. värde; men då jag vet, att en liknelse stundom kan borra
sig in, der slutledningar icke förmå bana sig väg, tillåter jag
mig att berätta en liten historia till deras begrundande.

Det var en gång i tiden en gosse, som utan att hafva
något annat att stödja sig på än sin egen kraftiga natur,
kastades in i den tätaste ' striden för tillvaron midt ibland
en stor industriel befolknig. Han tyckes hafva haft en svår
kamp, efter som hela hans disponibla förmögenhet, då han
var i en ålder af trettio år, icke uppgick till mer än 20 p.
st. Icke dess mindre lemnade hans medelålder, genom en
ovanlig framgång, slående bevis för, att han förstod de
praktiska problem, han på ett så hårdhändt sätt blifvit
kallad att lösa.

Till slut, då hjelten i min berättelse uppnått ålder-
domen med dess väl förtjenta omgifning af “heder och tal-
rika vänner“, företog han sig att tänka på dem, som hade
att börja sitt lif på samma sätt, som han det gjort, och
huru han skulle kunna räcka dem en hjelpsam hand.

Efter långt och ifrigt eftertänkande kunde denne fram-
gångsrike, praktiske affärsman icke finna på någonting bättre
än att bereda dem medel att erhålla — “sund, vidsträckt
13

och praktisk vetenskaplig kunskap.“ Och han egnade en
stor del af sin rikedom och fem år af oaflåtligt arbete åt
detta mål.

Jag behöfver icke påpeka sensmoralen af en berät-
tetse, hvilken, såsom “the Science College’s“ fasta och rym-
liga byggnad lärer oss, icke är någon fabel, ej heller kan
något, som jag kunde säga, förstärka den bevisande kraften
af detta praktiska svar på praktiska invändningar.

Vi kunna således taga det för gifvet, att enligt deras
åsigt, som äro bäst berättigade till ett omdöme, en i vida
kretsar spridd grundlig vetenskaplig uppfostran är ett abso-
lut nödvändigt, vilkor för industrielt framsteg, och att den
högskola, som i dag blifvit öppnad, skall blifva en ovärder-
lig välgerning för dem, som i framtiden hafva att förvärfva
sitt lifsuppehälle genom utöfvandet af handtverk eller man-
ufaktur inom detta distrikt.

Den enda fråga, som förtjenar diskuteras är den,
huruvida de bestämmelser, under hvilka högskolan skall
arbeta, äro sådana, att de gifva den bästa möjliga utsigt
till en varaktig framgång.

Sir Josiah Mason har, — tvifvelsutan visligen — lem-
nat de förtroendemän, åt hvilka han föreslår att högskolans
administration slutligen skall anförtros, stor handlingsfrihet,
på det att de må kunna lämpa dess anordningar till öfverens-
stämmelse med framtidens vexlande förhållanden. Men
med afseende på tre punkter har hän gifvit så väl admini-
stratörer som lärare de uttryckligaste föreskrifter.

Partipolitik får icke hafva något inflytande på någon-
deras åsigter, så vidt de angå högskolans. arbete ; teologien
är oryggligen bannlyst från dess område, och slutligen stad-
gas det särskildt, att högskolan icke skall träffa någon an-
ordning för “rent literär undervisning och uppfostran.“

Beträffande de båda första föreskrifterna finner jag ingen
anledning att nu uppehålla mig vid dem längre, än som for
dras för att uttrycka min fulla öfvertygelse om deras förträff-
lighet. Men det tredje förbudet bringar oss ansigte mot an-
14

sigte med dessa andra den vetenskapliga uppfostringsmeto-
dens motståndare, hvilka ingalunda äro såsom den praktiske
mannen, i ett döende tillstånd, utan tvärtom lifliga, vak-
samma och fruktansvärda.

Det är icke omöjligt, att vi skola få höra ett skarpt
klander af detta uttryckliga uteslutande af “literär under-
visning och uppfostran“ från en högskola, den der likväl
ger sig ut för att gifva en hög och fullgod uppfostran. San-
nerligen, det fans en tid, då bildningens Leviter skulle
hafva låtet sina basuner ljuda emot dess murar såsom emot
ett uppfostrings-Jeriko.

Huru ofta har man icke sagt oss, att naturvetenska-
pens studium är oförmöget att skänka bildning, att det icke
vidrör något af lifvets högre problem och, hvad än värre är,
att den ständiga sysselsättningen med vetenskapliga studier
sträfvar att alstra en trångbröstad och vidskeplig tro på de
vetenskapliga metodernas användbarhet vid sökandet efter
all, slags sanning. Huru ofta har man icke anledning att
iakttaga, hurusom intet svar på ett besvärligt argument gör
så god verkan som det att kalla dess framställare “endast
en vetenskaplig specialist“. Och då, såsom jag fruktar, vi
icke få tala om denna form af opposition emot vetenskap-
lig uppfostran i preteritum, — kunna vi icke vänta att få
höra, att detta icke blott förbigående af, utan rent af förbud
mot “ren literär undervisning och uppfostran“ är ett i ögo-
nen fallande exempel på vetenskaplig trångsinthet ?

Jag har icke närmare reda på de skäl, soin bestämt
Sir Josiah Masons handlingssätt, men om, såsom jag in-
ser vara fallet, han med uttrycket “rent literär undervis-
ning och uppfostran“ afser den vanliga klassiska kursen vid
våra skolor och universitet, vågar jag ur min egen fatabur
framlägga åtskilliga skäl till stöd för denna åtgärd.

Om två ting är jag nämligen djupt och fast öfverty-
gad, — för det första, att hvarken den klassiska uppfostrans
formelt bildande kraft, ej heller dess innehåll är af så ome-
delbart värde för den, som studerar naturvetenskap, att ett

	
bortslösande af en dyrbar tid pa någondera af dem deraf
berättigas, och för det andra, att en rent vetenskaplig upp-
fostran är åtminstone lika kraftig att meddela verklig bild-
ning, som en uteslutande literär.

Jag behöfver knapt säga eder, att dessa åsigter, syn-
nerligast den senare, äro diametralt motsatta dem, som hysas
af det stora flertalet bildade engelsmän, påverkade som de
äro af skol- och universitetstraditioner. Enligt deras tro
kan bildning endast ernås genom en högre uppfostran;
och en högre uppfostran är synonym, icke helt enkelt med
uppfostran och undervisning i literatur i allmänhet, utan i
en särskild form af literatur, nämligen den grekiska och
romerska antikens. De hålla före, att en person, som lärt
latin och grekiska, huru litet det än må vara, är bildad,
under det att den, som är bevandrad i andra kunskaps-
grenar, huru grundligt det än må vara, är en mer eller
mindre aktningsvärd specialist, som likväl ej bör ha tillträde
till den bildade kasten. Bildningsstämpeln — universitets-
graden — är icke för honom.

Jag är alltför väl bekant med den ädla, allmänt mensk-
liga anda, den verkliga sympati för vetenskapligt tänkande,
som genomgår vår förnämste bildningsapostels, M:r Th.
Arnolds skrifter, för att kunna identifiera honom med dessa
åsigter, och likväl kan man ur den ena eller andra af hans
epistlar till de Philistéer, hvilka så behaga alla dem, som
icke lyda detta namn, plocka ut satser, de der gifva dessa
åsigter ett visst stöd.

M:r Arnold_ säger oss, att med bildning menas “att
känna det bästa, som har blifvit tänkt och sagdt i verlden“.
Detta är den uppfattning af lifvet, som innehålles i litera-
turen. Enligt denna uppfattning betraktas “Europa såsom,
mecl afseende på intellektuela och andliga syften, en
stor konfederation, som är förpligtad till förenad verksam-
het och arbetar för ett gemensamt mål, och hvars med-
lemmar hafva såsom gemensam utrustning kunskap om den
grekiska, romerska och orientaliska antiken samt om hvar-
16

andra. Om man lemnar åsido särskilda, lokala och tem-
porära fördelar, skola de största framsteg pä det intellek-
tuella och andliga området komma att göras af den nation,
som grundligast, genomför detta program. Och hvad är
detta annat än att säga, att äfven vi alla såsom individer
skola komma att göra dess större framsteg, ju grundligare
vi genomföra detsamma*.

Vi hafva här att göra med två olika satser. Den för-
sta, att en kritisk uppfattning af lifvet utgör bildningens väsen;
den andra, att literaturen innehåller tillräckliga materialier
till att dana en sådan uppfattning.

Jag antager, att vi alla gå in på den första satsen.
Ty bildning betyder säkerligen något helt annat än lärdom
och teknisk skicklighet. Den innefattar besittningen af ett
ideal och vanan att kritiskt uppskatta tings värde genom
jemförelse med en teoretisk måttstock. Fullkomlig bildning-
borde sålunda gifva en fullständig lifsteori, grundad på in-
sigt om lifvets såväl möjligheter som begränsningar.

Men vi kunna instämma i allt detta och likväl kraf-
tigt motsätta oss antagandet, att literaturen ensam är kom-
petent att skänka denna insigt. Det är icke sjelfklart, att
vi, efter att hafva lärt allt, hvad den grekiska, romerska
och orientaliska antiken har tänkt och sagt, och allt, hvad
den moderna literaturen har att meddela, hafva lagt en till-
räckligt bred och djup grund för den uppfattning af lifvet,
som är bildning. För den, som är bekant med naturveten-
skapens mål, är det tvärtom alls icke klart. Äfven om jag
endast afser framsteg på det “intellektuela och andliga om-
rådet“, finner jag mig derför fullkomligt ur stånd att med-
gifva, det vare sig nationer eller individer skola komma att
göra verkliga framsteg, om deras gemensamma utrustning
icke hemtar något från naturvetenskapens förråd. Efter
min mening skulle en armé utan precisionsvapen och utan
någon särskild operationsbas, kunna med mera hopp om
framgång våga sig på en Rehnkampanj, än en menniska

* Th. Arnold: Essays in Criticism, p. 37.
17

utan någon kännedom om hvad naturvetenskapen under det
sista århundradet uträttat skulle kunna våga sig på en
lifsåskådning.

Då en biolog påträffar en missbildning, vänder han sig
instinktlik! till studiet af utvecklingshistorien för att förstå
dess uppkomst. Med lika stor tillförsigt kan en förnuftig
förklaring af orsaken till hvarandra motsägande meningar
sökas i historien.

Det är lyckligtvis icke en ny företeelse, att engelsmän
använda sin rikedom till att uppbygga och dotera inrätt-
ningar för uppfostringsändamäl. Men för fem eller sex
hundra år sedan uttryckte eller inneburo stiftelseurkunderna
bestämmelser i det närmaste alldeles motsatta dem, hvilka
Sir Josiah Mason ansett ändamålsenliga. Det vill säga,
naturvetenskap var, praktiskt taget, okänd, hvaremot en
viss literär dressyr anbefaldes såsom ett medel för förvärf-
vandet af en kunskap, som väsentligen var teologisk.

Det är lätt att upptäcka orsaken till denna besynner-
liga olikhet i tillvägagående hos män, i lika hög grad
besjälade af en varm och oegennyttig önskan att befordra
medmenniskors välfärd.

Om någon på den tiden eftersträfvade en kunskap,
som gick utöfvér den, hvilken kunde förvärfvas genom hans
egen iakttagelse eller genom vanligt samtal, var det i sjelfva
verket hans första behof att lära sig det latinska språket,
eftersom allt Vesterlandets högre vetande var nedlagdt i
verk, skrifna på detta språk. I följd häraf voro latinsk gram-
matika med logik och retorik, studerade på latin, uppfost-
ringsmetodens grundpelare. Beträffande innehållet af det
vetande, som meddelas på denna väg, ansågos de judiska
och kristna heliga skrifterna, med den tolkning och de tillägg,
som gjordes af den romerska kyrkan, innehålla ett fullstän-
digt och ofelbart sant lärosystem.

För den tidens tänkare voro teologiska satser, hvad
EiMides' axiomer och definitioner äro för vår tid. Medel-
tidens filosofers enda göromål var att, från de af teologerna

Ur dagens Krönika. III. 1.	v	2
18

gifna data, deducera slutsatser, som voro i öfverensstäm-
melse med kyrkans bud. De åtnjöto det höga privilegiet
att genom logisk slutledning visa, huru och hvarför det,
som kyrkan förklarade vara sant, måste vara sant. Och
om deras demonstrationer icke kunde uppnå eller om de
öfverskredo detta råmärke, var kyrkan i sin modersömhet
redo att tygla deras förvillelser — med hjelp af den verlds-
liga maktens arm, om så behöfdes.

Stälda mellan dessa två, hade våra förfäder sålunda
tillgång till en sammanhängande och fullständig lifsåskåd-
ning. De fingo höra, huru verlden begynt och huru den
skulle sluta; de fingo lära sig, att all materiel tillvaro var
blott en lumpen och betydelselös fläck på den andliga verl-
dens sköna anlete, och att naturen till syften och ändamål
alltigenom var djefvulens lekplats; de fmgo lära sig att men-
niskan var de jordiska tingens polstjerna, och särskildt fingo
de i sig inprägladt, att naturens förlopp icke beherskades af
någon bestämd ordning, utan att det kunde förändras och
verkligen ständigt förändrades genom inflytandet af otaliga
andliga väsen, som voro goda eller dåliga, allteftersom de
rördes af menniskors verk eller böner. Summan och in-
nehållet af hela denna lära var att alstra den öfvertygel-
sen, att den enda kunskap, som förtjenade eftersträfvas
i denna verld, var kunskapen om huru man skulle kunna
försäkra sig om den plats i en bättre, som kyrkan på vissa
vilkor utlofvade.

Våra förfäder hade en fast tro på denna lifsteori och
handlade derefter i fråga om uppfostan likasom i fråga om
andra saker. Bildning betydde detsamma som helighet —
efter den tidens helgonsed; den uppfostran, som ledde
dit, var nödvändigtvis teologisk, och vägen till teologien
gick genom latinet.

Att studiet af naturen — utöfver hvad som fordrades
för tillfredsställande af de dagliga behofven — skulle hafva
någon betydelse för menniskans lif var långt, ifrån de mäns
tankekrets, som blifvit så uppfostrade. Eftersom naturen
19

hade blifvit förbannad för menniskans skull, var det verkligen
en sjelffallen slutsats, att de, som befattade sig med natu-
ren, utsatte sig för en alltför nära beröring med den onde.
Och om någon med medfödd vetenskaplig begåfning följde
sina anlag, kunde han säkert räkna på att förvärfva en
trollkarls rykte och sannolikt också på att lida en sådans öde.

Det är omöjligt att säga, huru länge detta sakernas till-
stånd skulle hafva fortvarit, om Vesterlandet blifvit lemnadt
åt sig sjelf i kinesisk afstängning. Men lyckligtvis blef det
icke lemnadt åt sig sjelf. Till och med tidigare än det tret-
tonde århundradet hade utvecklingen af den moriska civi-
lisationen i Spanien och korstågens stora folkrörelse infört
den surdeg, som ända från den tiden och till den dag, som
är, aldrig upphört att verka. Först genom förmedling af
de arabiska öfversättningarna, senare genom studiet af ori-
ginalen blefvo det vestra Europas nationer bekanta med de
antika filosofernas skrifter och till sist med antikens hela,
omfattande literatur.

Allt, hvad i Italien, Frankrike, Tyskland och England
fans af hög intellektuel sträfvan och framstående begåfning,
användes under århundraden att taga i besittning det rika
arf, som lemnats af Greklands och Roms döda civilisationer.
Underbarligen befordrad genom boktryckerikonstens upp-
finning utbreddes och blomstrade klassisk lärdom. De, som
egde densamma, bröstade sig öfver att hafva uppnått den
högsta bildning, som då kunde af menniskor vinnas.

Och detta med rätta. Ty om vi afse från den såsom
på ett enstaka vårdtorn framstående Dante, fans det .vid
Renässansens tid i den då moderna literaturen ingen enda
gestalt, som kunde jemföras med antikens män; det fans
ingen konst, som kunde mäta sig med deras bildhuggare-
konst, ingen naturvetenskap utom den, som Grekland ska-
pat. Och, framför allt, det fans icke något annat mönster
af fullkomlig, intellektuel frihet — af antagandet utan tvekan
af förnuftet såsom den ende ledaren till sanning och såsom
den högste domaren i moraliska ting.
20

De nya lärdomarne utöfvade nödvändigtvis snart ett
mäktigt inflytande på uppfostran. För dem, som nyss stu-
derat Virgilius och Cicero, måste munkars och skolastikers
språk förefalla föga bättre än rotvälska, och studiet af lati-
net stäldes på en ny grund. Dessutom upphörde latinet
sjelft att längre vara den enda nyckeln till vetandet. Den
kunskapstörstande, som sökte antikens högsta tankar, fann
i den romerska literaturen endast ett återsken i andra hand
häraf och vände sig mot det fulla ljus, som utströmmade
från grekerna. Och efter en strid, ej synnerligen olika den.
som nu utkämpas om naturvetenskapens ställning i under-
visningen, erkändes studiet af grekiskan såsom ett väsent-
ligt element i all högre uppfostran.

Så vunno humanisterna, såsom de kallades, en full-
ständig seger, och den stora reform, de genomförde, var
af oberäkneligt gagn för menskligheten. Men det slutliga
resultatet är alla reformatorers Nemesis, och uppfostringsre-
formatorerna föllo, likasom de religiösa, uti den djupa, men
vanliga villfarelsen att taga början af reformationen för
dess slut.

Humanisternas representanter i det nittonde seklet
taga sin position på den klassiska uppfostran såsom den
enda vägen till bildning med samma säkerhet, som om vi
ännu befunne oss i Renässansens tidehvarf. Och likväl är
förhållandet i intellektuell hänseende mellan den moderna
och den antika verlden nu för tiden utan gensägelse i högsta
måtto olikt det, som rådde för tre hundra år sedan. Om
vi lemna åsido tillvaron af en storartad och karakteristiskt
modern literatur, en modern målarkonst och särskildt en
modern musik, så fms det ett drag i verldens nuvarande
tillstånd, som skiljer detsamma ännu skarpare från renäs-
sansen, än renässansen var skild från medeltiden.

Detta utmärkande karaktersdrag hos vår egen tid
ligger i den stora och ständigt vexande roll, som spelas af
naturvetenskapen. Icke blott att vårt dagliga lif formas och
att millioner menniskors ekonomiska välfärd beror af henne,
21

men hela vår uppfattning af lifvet har sedan länge med-
vetet eller omedvetet påverkats af de allmänna föreställ-
ningar om verldsaltet, som påtvingats oss af naturveten-
skapen.

Den mest elementära bekantskap med resultaten af
den vetenskapliga forskningen visar i sjelfva verket, att dessa
föreställningar stå i den skarpaste och mest slående motsats
till de åsigter, hvilka så blindt troddes och lärdes under
medeltiden.

De meningar om verldens begynnelse och slut, som
hystes af våra förfäder, kunna icke längre med tro omfat-
tas. Det är mycket säkert, att jorden icke är den förnäm-
sta verldskroppen i det materiella universum, och att verl-
den icke är till för menniskans nytta. Det är till och med
ännu säkrare, att naturen är uttrycket af en viss bestämd
ordning, som icke af något rubbas, och att menniskans för-
nämsta uppgift är att lära sig denna ordning och efter den
reglera sitt lif. Dertill kommer, att denna vetenskapliga
“syn på lifvet“ ackrediterar sig på helt annat sätt än nå-
gon annan. Den åberopar icke någon auktoritet, icke hel-
ler något, som någon må hafva tänkt eller sagt, utan en-
dast naturen. Den erkänner, att våra tolkningar af natu-
rens sakförhållanden äro mer eller mindre ofullkomliga och
symboliska, och bjuder den kunskapstörstande att söka
sanningen icke bland ord, utan bland ting. Den påminner
oss varnande derom, att hvarje påstående utöfver det, som
kan bevisas, är ej blott ett misstag, utan ett brott.

Den rent klassiska uppfostran, som förordas af våra
dagars humanister, lemnar icke ens en antydan om allt
detta. En person kan vara lärdare än Erasmus utan att
känna mera om de förnästa orsakerna till vår tids intel-
lektuella jäsning, än Erasmus gjorde. Lärda och fromma
män, förtjenta af all aktning, hedra oss med utgjutelser öfver
det sorgliga i motsägelsen mellan vetenskapen och deras
medeltidsmessiga sätt att tänka, utgjutelser, som förråda en
okunnighet om de första grundsatserna för en vetenskaplig
22

forskning, en oförmåga att förstå livad en vetenskapsman
menar med sannfärdighet och en omedvetenhet om vigten
af bevisade vetenskapliga sanningar, som är nästan komisk.

Det ligger icke stor kraft i “tu quoque“-argumentet, an-
nars skulle kämparna för en vetenskaplig uppfostran rätt-
vist nog kunna svara de moderna humanisterna, att de må
vara lärda specialister, men att de icke äro i besittning af
en sådan sund grundval för en lifsteori, som förtjenar namn
af bildning. Och om vi ville vara elaka, skulle vi verkli-
gen kunna påstå, att humanisterna ådragit sig en sådan
förebråelse, icke derför, att de äro fulla af de gamla gre-
kers anda, utan emedan de sakna den.

Renässansens tidehvarf betecknas ofta såsom den åter-
upplifvade literaturens tidsskifte, likasom om de inflytelser,
hvilka då gjorde sig gällande på vestra Europas själslif, endast
skulle varit inskränkta till literaturens område. Man glöm-
mer vanligen, skulle jag tro, att vetenskapens återupplif-
vande, som frambragtes genom samma verkande orsak, var
icke mindre betydelsefullt, om det också icke var så i ögo-
nen fallande.

Förhållandet var verkligen, att de få och spridda män,
som på den tiden studerade naturen, plockade upp ledtrå-
den till hennes hemligheter just sådan, som den tusen år
förut fallit ur grekernas händer. Grundvalarne för mate-
matiken hade af dem blifvit så väl lagda, att våra barn än
i dag lära sin geometri ur en bok, skrifven för Alexandrias
skolor för två tusen år sedan. Den moderna astronomien
är den naturliga fortsättningen och utvecklingen af Hippar-
chi och Ptolemei verk; den moderna fysiken af Demokriti
och Arkimedis; det dröjde länge, innan den moderna bio-
logiska vetenskapen växte ur det vetande, som testamente-
rades oss af Aristoteles, Theofrastus och G-alemis.

Vi kunna icke säga oss känna grekernas bästa tankar
och uttalanden, om vi icke känna, hvad de tänkte om na-
turens företeelser. Vi kunna icke fullt uppskatta deras upp-
fattning af lifvet, om vi icke förstå, till hvilken utsträckning
23

denna uppfattning påverkades af vetenskapliga idéer. Det
är med orätt vi göra anspråk på att vara arftagare till
deras bildning, om vi icke, såsom de bästa andar bland
dem, äro genomträngda af en aldrig svigtande öfvertygelse,
att den fria användningen af förnuftet i öfverensstämmelse
med den vetenskapliga metoden är det enda sättet att nå
sanningen.

På denna grund vågar jag föreställa mig, att de mo-
derna humanisternas anspråk på besittning af bildningens
monopol och på uteslutande arfsrätt till antikens anda må-
ste nedsättas, om icke öfvergifvas. Men jag skulle mycket
beklaga, om något af hvad jag nu sagt skulle tagas såsom
innebärande en önskan å min sida att förringa värdet af
en klassisk uppfostran, sådan den kunde vara och sådan
den verkligen någon gång är. Menniskornas naturliga anlag
vexla lika mycket, som tillfällena att använda dem; och
under det bildningen är en, kan den väg, på hvilken den
bäst nås af den ene, vara helt olik den, som är fördelak-
tigast för en annan. Och vidare, under det den vetenskap-
liga uppfostringsmetoden ännu är i ett begynnelse- och för-
söksstadium, är den klassiska deremot fullkomligt väl orga-
niserad med ledning af den praktiska erfarenhet, generatio-
ner af lärare samlat. Också tror jag ej, att en ung engels-
man, som har att förfoga öfver god tid för sina studier
och är bestämd för en vanlig lefnadsbana, kan göra bättre
än att följa den studiekurs, som vanligen utpekas för ho-
nom; han får då fylla dess brister genom sina egna an-
strängningar.

Men för dem, hvilka hafva för afsigt att göra veten-
skapen till föremål för allvarlig sysselsättning ; eller för dem,
som ämna egna sig åt läkarekallet eller tidigt måste inträda
i det praktiska lifvet, — för alla sådana är, efter min åsigt,
den klassiska uppfostran ett misstag, och det är af detta
skäl, jag är glad att se “en rent literär uppfostran och
undervisning“ utesluten från den reglementerade studiepla-
nen i Sir Josiah Masons högskola, emedan jag befarar,
24

att dess inrymmande deruti sannolikt skulle komma att leda
till införandet af den vanliga ytliga läsningen af latin och
grekiska.

Oaktadt allt detta är jag den siste att sätta i fråga
betydelsen af en äkta literär uppfostran, eller tro, att in-
tellektuel bildning kan vara fullständig den förutan. En
uteslutande^ vetenskaplig dressyr skall lika säkert framkalla
andlig snedhet, som en uteslutande literär. Om ett fartyg’
fått slagsida, försonas detta ej af lastens dyrbarhet, och det
skulle djupt bedröfva mig, om den Vetenskapliga Högskolan
skulle komma att sända ut endast ensidiga män.

En sådan olycka behöfver emellertid alls icke inträffa.
Det är sörjdt för undervisning i engelska, franska och tyska,
och dermed är den moderna verldens tre största literatu-
rer gjorda tillgängliga för den studerande.

Franska och tyska, och isynnerhet det senare språket,
äro absolut oumbärliga för dem, som eftersträfva full kun-
skap på något af vetenskapens områden. Men äfven om
vi antaga, att en förvärfvad kunskap i dessa språk icke är
mera än hvad som behöfves för rent vetenskapliga syften,
så har hvarje engelsman i sitt eget modersmål ett nästan full-
komligt literärt uttrycksmedel och i sin egen literatur mön-
ster af hvarje slags literär förträfflighet. Om en engelsman
ur sin Bibel, sin Shakspeare, sin Milton icke kan hemta
literär bildning, då lärer, såsom jag tror, icke ens det dju-
paste studium af Homerus och Sofokles, Virgilius och
Horatius kunna skänka honom den.

Då nu högskolans statuter träffat tillräcklig anstalt
för literär såväl som för vetenskaplig uppfostran, och då
man äfven är betänkt på undervisning i konst, synes det
derför, som om en ganska fullständig bildning erbjödes alla
dem, hvilka vilja begagna sig deraf.

Men jag är icke rätt säker, om icke vid detta laget
den “praktiske“ mannen, sårad, men ej slagen till döds, skulle
vilja fråga, hvad allt detta tal om bildning har att göra
med en institution, hvars uttalade syfte är att “befordra
25

blomstringen af landets manufakturer och industri.“ Må-
hända skulle han vilja låta förstå, att det som fordras för
detta ändamål är icke bildning, icke heller en rent veten-
skaplig dressyr, utan helt enkelt kunskaper i använd ve-
tenskap.

Jag önskar ofta, att denna fras, “använd vetenskap“,
aldrig hade blifvit uppfunnen. Den antyder nämligen, att
det skulle finnas ett slags vetenskapligt vetande, af direkt
praktisk nytta, som kan inhemtas skildt från ett annat
slags vetenskapligt vetande, h vilket deremot icke har någon
praktisk nytta med sig och hvilket betecknas såsom “ren
vetenskap“. En fullständigare missuppfattning gifves icke.
Hvad folk kallar använd vetenskap är icke något annat än
den rena vetenskapens användning på ett särskildt slag af
problem. Den utgöres af deduktioner från de allmänna
principer, hvilka, vunna genom slutledning och iakttagelse,
bilda den rena vetenskapen. Ingen kan med trygghet göra
dessa deduktioner, förr än han fått ett fast tag i princi-
perna, och detta tag kan han icke få utan personlig erfa-
renhet om de iakttagelser- och slutledningsoperationer, på
hvilka de grunda sig.

Nästan alla de processer, som användas i handtverk
och manufakturer, falla inom antingen fysiken eller kemiens
områden. För att kunna förbättra dem måste man i grund
förstå dem, och ingen har utsigt att kunna verkligen förstå
dem, om han icke har vunnit detta herravälde öfver prin-
ciperna och denna vana vid att behandla fakta, som är
frukten af en långvarig och väl ledd vetenskaplig öfning i
det fysiska och kemiska laboratoriet. Det kan derför verk-
ligen icke herska något tvifvel om nödvändigheten af en
rent vetenskaplig uppfostran, äfven om högskolans arbete
skulle begränsas genom den strängaste tolkning af dess ut-
talade ändamål.

Hvad åter beträffar det önskvärda i en mera omfat-
tande bildning än den, som gifves af vetenskapen allena,
bör man komma i håg, att förbättringen af tillverknings-
26

processerna utgöra endast ett af de vilkor, som bidraga till
industriens blomstring. Industrien är ett medel, icke ett
mål, och menniskor arbeta endast för att vinna något, som
de behöfva. Hvad detta något är, beror till en del på de-
ras medfödda och till en del på deras förvärfvade böjelser.

Om den rikedom, som är ett resultat af en framgångs-
rik industri, skulle slösas på tillfredsställandet af ovärdiga
böjelser, om den allt större fullkomningen i tillverknings-
processerna skulle åtföljas af en tilltagande förnedring af
dem, som utföra dem, så inser jag icke gagnet af industri
och ekonomisk blomstring.

Nu är det fullkomligt sant, att menniskors åsigter om
hvad som är eftersträfvansvärdt bestämmas af deras karak-
terer, och att de medfödda böjelser, hvilka vi gifva detta
namn, icke röna inflytelse af något som helst mått af un-
dervisning. Men häraf följer ingalunda, att icke till och
med en rent intellektuel uppfostran kan, i obegränsadt om-
fång, modifiera det sätt, på hvilket menniskors karakterer
praktiskt uppenbara sig i deras handlingar, genom att förse
dem med motiv, som äro okända för den okunnige. En
njutningslysten karaktär vill hafva njutning af något slag,
men om man gifver honom tillfälle att göra ett val, före-
drager han måhända njutningar, som icke förnedra honom,
framför sådana, som göra det. Och detta tillfälle till val
erbjudes en och hvar, som i literär eller konstnärlig bild-
ning eger en aldrig sinande källa till njutningar, hvilka hvar-
ken vissna med åldren eller dufna genom vanan eller för-
bittras i erinringen genom sjelfförebråelsens stygn.

Om den institution, som i dag öppnas, uppfyller sin
grundläggares syfte, skola de utvalda förmågorna i alla klas-
serna af detta distrikts befolkning gå genom densamma.
Intet barn, som födes i Birmingham, skall hädanefter, om
det har förmåga att draga nytta af de tillfällen, hvilka bju-
das det först i folkskolan och andra skolor och sedan i den
Vetenskapliga Högskolan, behöfva sakna utväg att erhålla
27

icke blott den undervisning, utan ock den bildning, som är
bäst lämpad för dess lifsvilkor.

Inom dessa murar kunna den blifvande arbetsgifvaren
och den blifvande arbetstagaren under en tid vistas till-
sammans för att sedan under hela sitt lif bära stämpeln af
de inflytelser, som då bragtes att utöfva sin verkan på dem.
Derför är det icke utom ämnet att påminna eder derom, att
industriens blomstring beror icke blott på förbättringen af
tillverkningsmetoderna, icke blott på förädlingen af den
individuella karakteren, utan äfven på ett tredje vilkor,
nämligen en klar uppfattning af vilkoren för det sociala
lifvet å så väl kapitalistens som arbetarens sida samt deras
enighet med afseende på gemensamma grundsatser för
social verksamhet. De måste lära sig, att samhällsförete-
elserna i lika hög grad äro uttryck för naturlagar, som
några andra, att inga sociala anordningar kunna blifva
bestående, om de icke harmoniera med den sociala stati-
kens och dynamikens kraf och att i sjelfva tingens natur
finnes en domare, hvars domslut verkställa sig sjelfva.

Men denna kunskap kan endast erhållas genom att
på studiet af samhällsföreteelserna tillämpa de forsknings-
metoder, som följas vid naturvetenskapliga undersökningar.
Jag bekänner derför, att jag gerna skulle se ett tillägg gjordt
till den förträffliga uppfostringsplan, som blifvit föreslagen
för högskolan, i form af någon anordning för undervisning
i Sociologi. Ty, om vi ock alla äro ense derom, att parti-
potitiken icke får hafva något rum i högskolans undervis-
ning, måste likväl i detta land, som, praktiskt taget, styres
genom allmän’ omröstning, hvar och en, den der gör sin
pligt, utöfva politiska funktioner. Och om de olägenhe-
ter, som äro oskiljaktiga från den politiska frihetens väl-
gerningar, skola kunna hämmas, om nationernas ständiga
vacklande mellan anarki och despotism skall kunna lemna
rum för en sig sjelf beherskande frihets lugna framåtskri-
dande, så skall detta ske derigenom, att menniskorna små-
ningom besluta sig för att behandla politiska frågor, så som
28

de nu behandla vetenskapliga, att blygas öfver otillbörlig
brådska och partisk fördomsfullhet i det ena fallet lika väl
som i det andra och att tro, att samhällets maskineri är
åtminstone lika fint och ömtåligt, som en spinnmaskin, och
säkerligen lika litet kan förbättras genom klåfingrigt tum-
mande af sådana, som icke hafva gjort sig mödan att grund-
ligt lära sig principerna för dess verksamhet.

Till slut är jag öfvertygad, att jag gör mig till alla
närvarandes språkrör, då jag till den vördnadsvärde grund-
läggaren af den Institution, som nu begynner sin välsignelse-
bringande bana, framför våra lyckönskningar till fullbor-
dandet af hans verk, och uttalar den öfvertygelsen, att den
aflägsnaste efterverld skall framhålla det såsom ett slående
exempel af den vishet, som alla menniskor af naturlig pietet
gerna tillskrifva sina förfäder.
^9

2.

De klassiska språken och skolan,
Af Isidor Flodström*.

Vår tid är en skeptisk tid. Läror och meningar, hvilkas
sanning hittills ingen bestridt och knappast någon vågat be-
tvifla, göras till föremål för skärskådning och kritik från alla
håll. Såsom Stuart Mill anmärker, är det just ett karak-
teristiskt drag för tidehvarfvet, att principerna för all vår
handel och vår vandeL vår tro och våra tycken, upptagas
till förnyad revision och underkastas en omsorgsfull pröfning
i syfte att utröna, om de äro värda att utgöra grunden för
vårt samhällslif och våra samhällsinrättningar. Denna skep-
ticism visar sig på alla områden af mensklig kultur, de hög-
sta som de lägsta, och det är såsom ett uttryck deraf som
vi betrakta de häftiga anlopp, för hvilka de klassiska språk-
studierna vid våra skolor på senare tider varit utsatta. Rö-
relsen är visserligen icke från i går. Redan länge har frågan
om dessa studiers lämplighet såsom skolämnen varit före-
mål för diskussion, och den allt mer tillbakaträngda ställning,
med hvilken de — särskildt i vårt land — måst låta sig
nöjas, visar nogsamt, åt hvilket håll den allmänna menin-
gen lutar. Men det är dock först nu, som deras ställning
kan sägas vara allvarsamt hotad. Man fordrar deras full-
ständiga borttagande ur skolorna. De klassiska språkstu-
diernas vara eller icke-vara såsom bildningsämnen vid de
allmänna läroverken har numera blifvit en af dagens brän-
nande frågor.

Då vi nu gå att företaga en undersökning af det mer

* Hvad föregående artikel belyst i allmänna drag, är i denna
historiska öfversigt närmare utfördt med exempel från vårt eget land.

Bed.
30

eller mindre berättigade i dessa läroämnens anspråk, vilja
vi först i största möjliga korthet taga en öfverblick öfver
deras ställning i äldre tider för att vinna den klarare upp-
fattning af deras förhållande till kulturen i allmänhet, hvil-
ken är nödvändig för frågans rätta bedömmande. Och ehuru
vi hufvudsakligen afse en utredning af deras betydelse för
vårt svenska undervisningsväsen, är det dock tydligt att detta
ej kan betraktas utan i sammanhang med det allmänna eu-
ropeiska undervisningsväsendet, i hvilket vårt har sina rötter
och med hvilket det står i den närmaste förbindelse; och
vi måste derför äfven i korthet beröra de klassiska studi-
ernas ställning till skolväsendet vid dettas uppkomst och ut-
bildning, särskildt i Tyskland.

För vinnande af en riktig uppfattning af frågan nödgas
vi emellertid till åtskilliga afvikelser från vårt egentliga ämne,
för hvilka vi på förhand vilja bedja våra läsare om ursäkt.
Vi börja genast med en sådan, hvilken är af nöden för undvi-
kandet af tids- och rumsödande omsägningar och upprepan-
den, nämligen en redogörelse för några olika arter af bildning.

All intellektuell bildning — och det är naturligtvis en-
dast om sådan som här kan blifva tal — är dels formell^
dels reell eller materiell. Bildningens formella sida består
i uppöfvandet och utbildandet af de andliga förmögenhe-
terna, ett slags själsgymnastik eller disciplinering ; under det
den reella eller materiella bildningen afser att gifva anden
ett innehåll eller hvad man benämner hunskap. Den kun-
skap, som för vår andliga utbildning kan vara nödvändig,
är af olika art allt efter de olika ändamål som med den
skola uppnås. För en närmare utveckling och framställning
af dessa ändamål hänvisa vi till Herbert Spencers förträff-
liga lilla arbete Education*; här behöfva vi endast taga i
betraktande tvänne arter af kunskap och följaktligen tvänne
arter af bildning, som ligga till grund för skolundervisningen.

* En framställning af Spencers åsigter — som dock icke kunna
fullt fattas utan kännedom om hans filosofi — finnes utgifven på sven-
ska af R. von Koch.
31

Hvar och en behöfver, för att taga sig fram här i lif-
vet och förvärfva sig sitt dagliga bröd, en mängd special-
kunskaper, större eller mindre, som göra honom skicklig
dertill, vare sig han såsom odlare af jorden söker sitt uppe-
hälle eller såsom yrkesidkare, industriidkare, handlande, em-
betsman eller vetenskapsman skall vinna sin utkomst. Många
af dessa kunskaper äro alltför speciella för att i de s. k. all-
männa skolorna behöfva eller kunna göras till föremål för
undervisning; men många äro ock af den art, att de beröra
en talrik klass eller t. o. m. flere klasser af medborgare,
och dessa ega väl berättigade anspråk såsom läroämnen i
offentliga skolor. Den bildning, hvarigenom dessa kunska-
per meddelas, vilja vi kalla för borgerlig bildning, ett namn
som visserligen är något oegentligt, men som vi valt med
afseende på ett slags skolor, hvilket visserligen ännu icke
finnes i vårt land, men på hvars snara upprättande man
har goda skäl att hoppas, nämligen borgarskolor. Ty dessas
uppgift blir hufvudsakligen att meddela det slags bildning
vi här åsyftat.

Menniskan är dock icke endast individ, sig sjelf till-
räcklig; hon är ock medborgare, samhällsmedlem, och för
att rätt kunna fylla sina pligter såsom sådan måste hon väl
känna sin ställning i förhållande till samhället, det förflutna
som det närvarande. Den bildning, hvarigenom hon för-
värfvar denna kunskap, kunna vi kalla den humanistislca.

Det är sålunda tre bildningsarter, vid hvilka vi hafva
att fästa oss, nämligen å ena sidan den formella bildningen,
samt å andra sidan de tvänne arter af reell bildning, som
vi kallat den borgerliga och den humanistislia. — Efter dessa
förberedande anmärkningar öfvergå vi nu till den historiska
redogörelsen för de klassiska språkstudiernas ställning. Vi
vilja blott på förhand bedja våra läsare att hålla i minnet
den betydelse vi gifvit åt de anförda termerna, enär denna
är något afvikande från den betydelse de ega för den popu-
lära uppfattningen, som med “formalism“ förstår någonting
stelt och tråkigt, sammanslår begreppen humanism och klas-
32

siska språk i det närmaste till ett, samt vid ordet “realist“
genast tänker på engelska, matematik och dåliga anlag för
studier — eller någonting ditåt.

En bland de många vigtiga tilldragelser, som utmärka
öfvergången från medeltiden till den nyare tiden, är de klas-
siska studiernas återupplifvande i vestra Europa, befordradt
i hög grad genom turkarnes eröfring af Konstantinopel, hvil-
ken tvang en mängd grekiska lärde att taga sin tillflykt till
Italien, dit de förde med sig talrika manuskript och mång-
faldiga hjelpmedel till en ny kännedom om den grekiska
forntiden. De berömda florentinska skalderna Dante Allighi-
eri, Petrarca och Boccaccio äro som bekant upphofsmännen
till och banbrytarne för den nya rörelsen, hvilken hastigt
spred sig och med hänförelse omfattades i vida kretsar.
Denna rörelse företer en påfallande likhet med den ifver och
förtjusning, hvarmed det nyvaknade intresset för den gam-
malnordiska literaturen i början af vårt århundrade helsades
i de nordiska landen. Man fann i de gamles skrifter en
bildningskälla af oväntad friskhet och klarhet, hvars mäktiga
flöden gåfvo ett verksamt medel till upprensningen af den
grumlade och ojemna fåra, hvari kulturen blifvit ledd genom
medeltidens barbari och förvirring.

Ungefär samtidigt med dessa humanistiska rörelser i
Italien, men i början oberoende af dem, uppstod äfven i
Holland ett sträfvande efter en högre själsbildning, hvilket
yttrade sig i stiftandet af ett bildningsbrö dr askap, som kal-
lade sig hieronymianer eller gregorianer. Deras sträfvanden
hade visserligen ett annat mål och en annan utgångspunkt
än de italienska, i det de hufvudsakligen i bibeln och hos
kyrkofäderna sökte sina källor. Men äfven i deras bildnings-
anstalter, hvilka erhöllo en vidsträckt utbredning, inkom se-
dermera en mera klassisk anda, då lärarne genom resor satt
sig i en personlig beröring med de klassiska studiernas måls-
män i Italien och lärt känna de bildningsmönster, som före-
33

sväfvade dessa. Och ur den nederländska bildningsskolan
framgingo män, som mäktigt verkade för de klassiska stu-
diernas tillgodogörande i bildningsanstalterna för ungdomen.
De förnämsta namnen inom Tyskland äro Erasmus 1536)
och Reuchlin (f 1522).

Om det är en sanning, att det närvarande ej kan för-
stås utan kännedom om det förflutna, hvarur det vuxit upp ;
om det är en sanning, att den europeiska kulturen har sina
rötter i den grekiska och romerska : så kan det ej förnekas,
att de klassiska språken egde stora och berättigade anspråk
såsom humanistiska bildningsämnen för de tider, hvarorn vi
nyss talat. Härtill komma flere andra omständigheter. Några
historiska arbeten, värda att tala om, funnos knappast, an-
nat än just de, som blifvit qvar ifrån forntiden. Någon
egentlig vetenskap fans ej, mera än just den klassiska filo-
logien och den filosofi, som innehölls i de gamles skrifter.
Greklands och Roms literatur var ännu oöfverträffad, icke
ens upphunnen, och den antika konsten står ännu i dag på
flere områden såsom ett obestridt mönster. Kommer så
härtill, att latinet var kyrkans och de lärdes språk, så kan
ingenting vara naturligare än att de klassiska språkstudierna
utgjorde hufvudsumman af tidens intellektuella bildning, och
att de företrädesvis ansetts utgöra grunden för all huma-
nism.

Reformationstiden medför föga förändring i grekiskans
och latinets ställning till undervisningen. Väl inträder snart
en något grumlad uppfattning af deras betydelse, i det de
börja anses hufvudsakligen såsom formella bildningsämnen.
Men deras studium bedrefs fortfarande grundligUoch med
flit. Först med Baco och Montaigne, Ratich och Comenius,
Locke och Rousseau börja andra uppfostringsprinciper göra
sig gällande.- De äro grundläggarne af den s. k. realismen,
yrka på hvad vi kallat den borgerliga bildningens införande
i skolorna, och blifva härigenom upphofsmän till den strid
mellan “humanism“ och “realism“, som ännu icke är ut-
kämpad. I följd af vanans makt förmådde de dock — om
Ur dagens krönika. III. 1.	3
34

de äfven sjelfve velat det — föga rubba de gamla språkens
dominerande ställning.

Det är ej af något intresse för oss att vidare följa det
allmänt europeiska undervisningsväsendets historia. Vi vända
oss nu till det svenska skolväsendet, för att taga dess ut-
veckling i betraktande med särskildt afseende på den fråga
som föreligger.

Klosterskolorna äro i Sverige, liksom annorstädes, de
första undervisningsanstalterna, och bildningen stod i kyr-
kans tjenst. Något klart fattaclt mål hade denna bildning
naturligtvis lika litet här som i det öfriga Europa under me-
deltiden, och den nyare tidens början är icke bättre. Att
det lästes latin och åter latin i skolorna, är klart, äfvensom
att denna latin var af uslaste beskaffenhet: någon grekiska
torde ej hafva förekommit och dess studium påbjudes ej förr
än i 1649 års skolordning, om det ock något tidigare varit
infördt här och der. Hela undervisningsväsendet låg för öf-
rigt i förfall, hvilket fortfor ännu långt efter reformationens
införande. Vår första skolordning, en efterbildning af Lu-
thers sachsiska skolordning, är af 1571, och föreskrifver läs-
ning af klassiska auktorer, hvarjemte något retorik och moral
skulle inhämtas efter nyare arbeten på latin såsom Melan-
chtons, Erasmi och Gamerarii verk. Att kristenclomsunder-
visningen bedrefs på latin, är sjelfklart, och latinska skrif-
öfningar pågingo flitigt. Latintalande var för äldre lärjun-
gar strängt påbjudet.

Någon stadga i det svenska undervisningsväsendet in-
träder egentligen icke förr än med 1649 års skolordning,
hvilken väsentligen är bygd på grunder, som redan af Gustaf
Adolf uttalades. “Det är“, säger Geijer, “en författning, som
hedrar sitt tidehvarf“, och den kan anses för att vara ett
af de vigtigaste aktstyckena i den svenska skollagstiftningens
historia, emedan den för lång tid utgjort den hufvudsakliga
normen för skolväsendet och innehåller de grundtankar, till
35

hvilka man efter hvarjehanda afvikelser flerfaldiga gånger
sett sig nödsakad att återvända. Skolbildningen i den om-
fattning, hvari vi nu förstå detta ord, var fördelad på trivial-
skolan oeh gymnasium, hvardera omfattande fyra klasser.
Dessutom fans vid trivialskolan en särskild dassis scriba-
rum, ett slags borgarskola för den lägre borgerliga bildnin-
gen, beräknad för deras behof, som måste åtnöja sig med
minsta nödvändiga måttz af boklig kunskap. För inträde i
denna klass erfordrades dock att hafva genomgått trivial-
skolans första klass. Undervisningen i trivialskolan och gym-
nasium var koncentrerad på studiet af de klassiska språken,
af hvilka latinet inträdde i första klassen, grekiskan i tredje.
I hvilken utsträckning dessa språk studerades kan man inse
deraf, att redan i trivialskolan klassiska arbeten lästes, hvarorn
mången nutidens filosofie doktor knappast eger kännedom.
Med undantag af modersmål och kristendom behandlades
öfriga läroämnen mera såsom bisaker.

Målet för den undervisning, som i dessa läroanstalter
meddelades, kan man bestämma såsom högre humanistisk
bildning. Man har ofta påstått, att den tidens skolor och
gymnasier voro uteslutande prestbildningsanstalter, och så-
som stöd för detta påstående anfört det stora utrymme, som
blifvit tillmätt de teologiska disciplinerna och deras hjelp-
vetenskaper. Men man måste betänka, att tidens anda i
allmänhet låg åt detta håll. Krigare och statsmän satte en
ära i att vara grundlärda teologer och togo gerna aktiv del
i diskussionen öfver religiösa spörsmål. Så förträffliga så-
lunda de principer än i många afseenden voro, på hvilka
1649 års skolstadga var bygd, får man dock ursäkta, att
den stora allmänheten icke insåg detta, och redan snart för-
spordes klagomål öfver skolans inrättning, hufvudsakligen
gående ut defpå, att skolan endast vore en prestbildnings-
anstalt. Det är behofvet af en högre borgerlig bildning som
här talar, och missbelåtenheten innebär äfven en protest
mot den ensidiga humanistiska riktning, som gifvits under-
visningen genom de klassiska språkens snart sagdt uteslu-
36

tande herravälde. Redan 1693 utfärdades en ny skolord-
ning, och 1724 åter en. I denna sistnämda erhöll classis
scribarum (som numera benämnes apologistklassen) en nå-
got utvidgad undervisningsplan, och var att anse “såsom
hvar orts seminarium för handlande, smärre tjenstemän, läns-
män m. fl.“ I de klassiska studierna inträdde den förän-
dring, att författareläsningen inskränktes och mera vigt fästes
vid den formella behandlingen. Äfven tillkommo några flere
ämnen, hvilka dock studerades på latin, hvarjemte hela un-
dervisningen fick en mera vetenskaplig riktning än som må-
hända var förenligt med ungdomens fattningsförmåga.

Klagomålen, hvilka från allmänhetens sida då som nu
hufvudsakligen voro riktade mot latinet, läto icke nedtysta
sig. Efter åtskilliga förberedelser och noggranna pröfningar
faststäldes den 16 december 1820 en ny förordning, som ka-
rakteriseras genom en återgång till principerna af 1649. Ge-
nom denna inträder en bestämd åtskilnad mellan de olika
slagen af läroverk. De för den borgerliga bildningens be-
främjande afsedda apologistskolorna erhöllo en betydlig ut-
vidgning och vunno snart en sådan utbildning, att fem ibland
dem förvärfvade sig rätt att dimittera lärjungar till universi-
tetet. Dessa skolor fingo också glädja sig åt ett alltjemt
växande lärjungeantal. Med de lärda skolorna vidtogs den
förändring, att läroämnenas antal något inskränktes, särskildt
till förfång för de filosofiska och vetenskapligt teologiska di-
sciplinerna, och en mindre abstrakt lärometod anbefaldes.

Emellertid upphörde icke agitationerna för läroverkens
omgestaltning, och den 6 juli 1849 utfärdades det kungliga
cirkulär, som gifvit hela vår läroverksinstitution en ny ut-
gångspunkt. Härigenom sammanslogs den förut temligen
fristående apologistskolan med lärdomsskolan, och befrielse
från läsningen af latin och grekiska medgafs sådana lärjun-
gar, som — med bifall af föräldrar eller målsmän — icke
önskade begagna sig af undervisningen i dessa läroämnen.
— Härifrån daterar sig uppkomsten af de tvänne bildnings-
linierna, den klassiska och den reala, och från denna tid vid-
37

tager ock det tillbakaskjutande af de grekiska och latinska
språken äfven på den klassiska linien, hvilket sedermera allt-
jemt fortgått.

Det är svårt att få rätt klart för sig, hvad som egent-
ligen varit bestämmande vid den nya organisationen. Om
någon princip kan ej gerna här blifva tal, såvida man ej
såsom sådan får anse den i denna skolordning framträ-
dande tanken på förenligheten af borgerlig och humanistisk
bildning. Den s. k. stora uppfostringskomitén af 1825, hvars
år 1828 afgifna betänkande ligger till grund för den vidtagna
reformen, angifver också sjelf sitt förslag endast såsom ett
öfvergångsförslag, innebärande fröet, till betydligare förbätt-
ringar i framtiden. — På nog lösa grunder hade denna
komité kommit till den åsigt, att apologistskolorna ej upp-
uppfylde sitt ändamål, och att de vore ett oegentligt mel-
lanting mellan folkskolor och vetenskapliga läroverk. Af
denna orsak borde de sammanslås med lärdomsskolan till
ett läroverk med två bildningslinier, den ena med, den andra
utan klassiska språk; på båda linierna skulle realkunskaper
(bland hvilka riktigt nog historia inräknades) drifvas lika.
I den nya “realliniens“ uppkomst torde man sålunda kunna
spåra ett behof att med den borgerliga bildningen kunna
förena en högre humanistisk bildning än den apologistsko-
lan erbjöd, ett behof, som särskildt kändes af dem, hvilka
väl hade valt de praktiska yrkena till lefnadsbana, men som
ej af omständigheterna tvingades att inskränka tiden för sin
uppfostran till det minsta möjliga. Och att de döda språken
så småningom blifvit undanträngda, är ej så. märkvärdigt,
då man besinnar den allt större betydelse, som naturveten-
skaperna genom en mera rationell behandling vunnit äfven
för den rent humanistiska bildningen, i följd hvaraf dessa
vetenskapers anspråk ej längre kunde tillbakavisas. Man
kände, att den humanism, som genom en på klassiska språk-
studier koncentrerad undervisning kunde vinnas, ej var till-
fredsställande för vår tids fordringar. — Måhända hade ock
den alltför abstrakta riktning, som undervisningen tagit på
38

1700-talet, framkallat en alldeles för långt gående reaktion
i 1820 års skollagstiftning, ty skolans alumner få väl ej be-
traktas och behandlas såsom blott outvecklade barn hela
sin skoltid igenom.

Af det sagda föras vi emellertid till en undersökning
af de klassiska språkstudiernas anspråk såsom humanistiska
bildningsämnen. Det är hufvudsakligen såsom sådana de
försvaras, och då vi nu gå att betrakta deras lämplighet så-
som skolämnen i allmänhet, är det derför ur denna syn-
punkt som vi först vilja taga dem i skärskådande.

Såsom ofta blifvit framhållet, är en riktig uppfattning
af vår egen tid och dess inrättningar omöjlig utan känne-
dom om det förflutna och det sammanhang, hvari detta står
till det närvarande. Hvilken förmår väl — för att taga nå-
gra exempel — bilda sig ett klart omdöme om vår religion,
utan att steg för. steg följa den tillbaka till dess källor?
Skulle någon, som vore alldeles obekant med skolväsendets
uppkomst och historia, kunna finna den ringaste förnuftiga
grund för det faktum, att tvänne utdöda språk så flitigt stu-
deras i våra skolor? Och skulle man väl kunna inse något
skäl för det orättvisa förhållandet, att endast den manliga
ungdomen får åtnjuta denna förmån, under det den qvin-
liga nästan helt och hållet är utestängd derifrån, såvida man
ej visste att våra flickskolor äro af ett långt senare ursprung?
Hvilken är färdig att fälla ett opartiskt utslag mellan konunga-
döme och republik, utan att känna de historiska förutsätt-
ningarna för hvardera af ^essa statsformer, deras uppkomst
och utveckling? Är det möjligt att begripa, hvarför i gamla
stater nästan alltid ett monarkiskt och ett republikanskt parti
stå emot hvarandra, under det i ett land sådant som Amerika
ej en enda röst höjes för den monarkiska statsformen, om
man ej visste att den amerikanska staten bildats under en
tid med helt andra åskådningssätt? Dessa exempel — och
många andra skulle kunna läggas dertill ,— visa huru nöd-
39

vändig den historiska kunskapen är för det rätta förståen-
det af enskilda drag ur vårt samhällslif. Och lika vigtigt
måste det vara att erhålla en allmän öfverblick öfver för-
gångna tiders kultur, om vi vilja förskaffa oss en klar insigt
om de allmänna drag, som utmärka vår egen odling.

Det är ett kändt och obestridt förhållande, att hela den
vesterländska bildningen hvilar på den romerska, likasom
denna i sin ordning hvilar på den grekiska, och att dessa
båda bildningskeden kanske till och med äro de vigtigaste
för hela vår utveckling, likasåväl som de äro grundläg-
gande för densamma. Men att deraf draga den slutsats,
att deras studium skulle vara nog för den humanistiska bild-
ningen, torde vara förhastadt. Det var en tid, då ett sådant
påstående kunde ega sitt berättigande, och det var den ny-
are tidens början. Ty det stadium, som ligger mellan denna
tid och den antika, är så uppfyldt af råhet och förvirring,
dess bidrag till civilisationen äro så torftiga i jemförelse med
antikens, att de ej förtjente mycken uppmärksamhet och väl
kunde öfverses. Men så är det ej nu. Ytterst vigtiga ske-
den ligga mellan oss och Greklands och Roms blomstrings-
dagar, och det går ej an att försumma dem. Att göra de
klassiska studierna till uteslutande eller nästan uteslutande
humanistiska bildningsmedel, genom att koncentrera under-
visningen på dem, kan sålunda ej vara berättigadt. Man
torde invända, att det är tillräckligt sörjdt för sammanbind-
ningen af nutid och forntid genom den allmänna historiska
undervisningen. Det är sant, att sammanhanget härigenom
nödtorfteligen inses, men genom det oproportionerliga för-
hållande som råder mellan den uppmärksamhet, som skän-
kes antiken, och den som fallit på den öfriga historiens lott,
kommer detta sammanhang endast att betraktas såsom en
bisak. För öfrigt har man i våra skolor så försummat att
gifva ynglingen någon föreställning om de förhållanden, i
hvilka han sjelf lefver, att bristen på sammanhang och
proportion varit föga kännbar, och den klassiska forntiden
har kunnat framstå såsom ett afslutadt helt. Men att så-
40

dant ej är rätt, torde man snart medgifva. Är det verkli-
gen meningen att gifva en humanistisk bildning, så måste
denna vara så fullständig som med omständigheterna är
förenligt, och så afpassad efter hvarje bildningsskedes be-
tydenhet, att icke uppmärksamheten alltför ensidigt drages
åt någon viss enskildhet.

I ägget, fostret och under uppväxten genomlöper hvarje
mensklig individ sitt slägtes utvecklingshistoria i samman-
drag.* Nyare tiders forskningar hafva visat, huru hvarje
stadium af den utveckling, som menniskoslägtet genomgått
innan det kommit till sin nuvarande ståndpunkt, ännu kan
uppvisas hos embryot, att millioner års utvecklingsarbete så-
lunda i största korthet rekapituleras hos hvarje enskild inom
några få månader och år. Men för att denna rekapitulation
skall genomföras så hastigt som möjligt, har sammandrag-
ningen varit så stark, att mindre vigtiga epoker knappast
kunna skönjas, och endast de mera betydande — de må
nu ligga närmare eller fjermare ursprunget — äro tydligt
framträdande. Det är på samma sätt som samhällets ut-
vecklingshistoria måste behandlas, då den skall studeras i
sammandrag. Man får ej uteslutande fästa sig vid ett enda
skede, ej utelemna något som för sammanhanget är nöd-
vändigt; men man bör behandla hvarje stadium med hvar-
ken större eller mindre utförlighet än dess betydelse kräfver.

Det kan nu aldrig falla oss in att förneka, att Grek-
lands och Roms historia är af stor, ja mycket stor betydelse
för oss, och att den derför förtjenar en proportionsvis stor
uppmärksamhet. Men att dess vigt skulle^vara sådan, att
den bör utgöra den humanistiska bildningens centrum, det
vilja vi på det lifligaste bestrida. Vi vilja åter göra en jem-
förelse med den fysiska utvecklingsprocessen. Ju längre

* Dem som äro mindre bekanta med dessa nya läror, hänvisa
vi till Naturlig Skapelsehistoria af Ernst Häckel. — Vi hafva ej kunnat
afhålla oss från att anställa den här uppdragna jemförelsen, oaktadt
den vid första påseendet kan förefalla något egendomlig; parallelen
är nämligen mer än tillfällig.
41

slägtet skridit framåt, desto mera har rekapitulationen af de
föregående stadierna måst sammanträngas för att ej upptaga
alltför stor del af individens lifslängd, och de aflägsnare ske-
dena hafva i synnerhet förkortats, ja några 'af dem hafva
i det närmaste helt och hållet undandragit sig vår iaktta-
gelse, under det de närmare liggande ej varit utsatta för så
stark sammandragning. På samma sätt — då vi komma
öfver på det kulturhistoriska området — har den klassiska
forntiden, från att hafva varit af utomordentlig betydelse
vid den nyare tidens början, så småningom blifvit af allt
mindre vigt i jemförelse med närmare liggande kulturperio-
der, och derför också i det allmänna medvetandet blifvit
undanskjuten till förmån för sådana epoker, som för nutiden
äro af större betydenhet.

Det är en tid, som det borde ligga oss nordbor när-
mare om hjertat att noggrant studera än Greklands och
Roms forntid: *det är vår egen. Ty om det ock är sant,
att mäktiga kulturströmmar tillflutit oss från Södern, så är
dock bottenådern i vår civilisations strömfåra nordisk. Vi
hafva också haft den glädjen att få bevittna, huru denna
obetydliga och undanskymda bottenåder med allt större flit
börjat upprensas, och huru man gjort sig till godo dess friska
vatten för vår odling. Vare det dock långt ifrån att vi der-
för skulle vilja yrka på, att man införde studiet af vår gam-
malnordiska literatur på grundspråket i våra skolor! Det
tillhör vetenskapen att grundligt utforska det rika materialet
i dess enskildheter; skolan är och kan vara fullkomligt nöjd
med de allmänna resultaten af dess arbeten. Den tjensten
hafva åtminstone de klassiska språken gjort oss, att de stått
hindrande i vägen för öfverilade sträfvanden i denna riktning.

Skall man nödvändigt studera antikens kultur i dess
egna skrifter — och vi erkänna, att literaturläsning utgör
ett ytterst vigtigt moment i den historiska undervisningen,
påkallande vida större uppmärksamhet än man hittills i all-
mänhet egnat densamma, — så »kan det ske genom öfver-
sättningar. Vi känna rätt väl, att man hyser en viss för-


42





skräckelse för öfversättningar. Men denna synes oss vara till
stor del oberättigad.* Det är ett gammalt föreställningssätt,
att i ett folks språk ligger ett uttryck af dess anda. Man vet
kanske ej så noga, hvad man dermed menar, men så säger
man. Denna åsigt om språkets natur torde dock numera ej
räkna många anhängare bland vetenskapsmännen,** och någon
förlust i detta hänseende gör man sålunda ej genom att läsa
öfversättningar. — Man anför vidare, att ett främmande språk
ofta endast genom vissa ord och vändningar eger medel att
uttrycka en mängd tankar och föreställningar, som genom
ingen öfversättning, huru god denna också må vara, kunna
återgifvas. Detta är sant, men bristen kan och bör ersättas
genom bifogade anmärkningar, som äro desto mera af nöden,
ju aflägsnare från oss i tid och åskådningssätt det folk är,
hvars literatur man öfverför till vårt eget språk. Vi se intet
skäl, hvarför man precis i ordboken skall söka de upplys-
ningar man behöfver. Det fins en bok, som för allra största
delen af vårt folk endast är tillgänglig i öfversättning, och
hvars rätta förstånd dock är af så ofantligt mycket större
vigt än de gamla klassikernas: vi mena bibeln. Det är ty-
värr en sorglig sanning, att denna skrift ofta på det be-
dröfligaste sätt blifvit och blifver missuppfattad; men felet
ligger i dålig öfversättning och bristen på en rätt förklaring
af texten. Båda felen kunna afhjelpas; men vi frukta —
ja, det gränsar nära nog till öfvertygelse, — att misstydnin-
gen icke skulle blifvit förebygd hos den stora allmänheten,
äfven om denna tvungits att läsa profeternas och evange-
listernas skrifter på grundspråket.

* Vi tänka naturligtvis icke på de ordagranna öfversättnin-
garna ”till skolungdomens tjenst” och. dylika alster.

** Se t. ex. Whitney’s äfven till svenskan öfverfiyttade arbete
om Språket. — Att språket bär vittne om folkets andliga lif, och att
påståendet sålunda i en viss mening är sant, kan visserligen ej för-
nekas, men sådana drag kunna endast genom rent språkhistoriska
undersökningar upptäckas, och på sådana slår man sig ej lös vid
blott och bart literaturstudium.


43

Vår undersökning har sålunda visat oss, att det var
en tid, då de klassiska språkstudierna utgjorde ett mäktigt
humanistiskt bildningselement, fullt berättigadt att intaga
hufvudplatsen bland skolans läroämnen; att en humanistisk
bildning lika mycket nu som då är af nöden ; men att de klas-
siska studierna blifvit allt mindre egnade att utgöra grund-
laget derför. Att det också mer är traditionens makt än
verklig öfvertygelse om deras nödvändighet som lyckats qvar-
hålla dem i skolan, visar också den omständigheten, att de
icke upptagits såsom bildningsämnen i flickskolan, hvilken
räknar sina anor från en tid med andra åsigter. — Vi hafva
här endast en ny bekräftelse på den lärdom, som den hi-
storiska betraktelsen på alla områden skänker oss: att for-
men, skalet, såsom det yttre, alltid ådrager sig mera upp-
märksamhet än innehållet, kärnan, det inre af saken; att
formen, som borde vexla med förändrade förhållanden, an-
ses för det hufvudsakligaste och envist bibehållas, under det
innehållet så förbises, att det till och med kan försvinna,
och endast den tomma formen; det innehållslösa skalet står
qvar. Man glömmer tanken för den form den iklädt sig.
Man förgäter att formen är någonting tillfälligt, någonting
som bör och måste förändras i öfverensstämmelse med tiden
och förändrade tidsförhållanden, under det idén är det en-
samt bestående.

Vi torde knappast behöfva särskildt påpeka, att det i
vårt föreliggande fall är humanism, som är innehållet, un-
der det klassiska språk endast äro formen. Men man har
så glömt detta, att man äflas att bibehålla dem, oaktadt
de numera äro olämpliga för sitt ändamål. För öfrigt ärö
de hädanefter — åtminstone i vårt land — alldeles omöj-
liga såsom humanistiska bildningsmedel. I följd af den in-
skränkning i. timantal, som de fått vidkännas och som med
hvarje år synes blifva större, har man — för att åtminstone
vinna något praktiskt resultat — nödgats belamra under-
visningen med grammatik, extemporalieböcker och stilöfnin-
gar, hvilka må vara goda i metodiskt hänseende såsom me-
44

del att lära sig språkets byggnad snabt och säkert, men
som icke gifva någon humanistisk bildning alls. Det kunna
vi på det bestämdaste försäkra dem, som ej varit i tillfälle
att genom egen erfarenhet pröfva på saken. Den ringa hu-
manistiska behållning, som under sådana förhållanden kan
vinnas genom författareläsning, är så obetydlig, att det ej
ens lönar, mödan att tala derom. Det är sålunda i verk-
ligheten nästan endast formen som står qvar, under det in-
nehållet hotar att alldeles försvinna. Och om man äfven
skulle anse klassiska språkstudier i större utsträckning fort-
farande lämpliga och tillräckliga såsom form för det huma-
nistiska innehåll man vill förvärfva, så skall man vara bra
sangvinisk för att kunna hysa några förhoppningar derom,
att de åter skulle kunna tillkämpa sig något af den mark
de förlorat.

Hafva vi nu genom denna framställning lyckats vinna
några anhängare för vår öfvertygelse, att de klassiska språk-
studierna icke mera kunna anses såsom ett för våra sko-
lor tjenligt humanistiskt bildningselement, så blir det ej svårt
att uppvisa, att den betydelse de kunna hafva, ur andra
synpunkter betraktade, ej är tillräckligt stor för att försvara
den framstående plats de intaga i skolan.

Vi vilja först taga deras betydelse såsom borgerliga
bildningselement i betraktande. — I vissa tyska “realsko-
lor“ läses verkligen något latin (grekiska kan naturligtvis
ej komma i fråga), dels för den stora nytta det anses med-
föra för begripandet af den mängd tekniska termer och
uttryck, som, hämtade från detta språk, i det industriella
lifvet förekomma, dels såsom särdeles lämpligt till .grund-
läggning af andra språkstudier; och såsom det påstås, skall
denna anordning vära till allmän belåtenhet. Huruvida
detta omdöme är fullkomligt opartiskt, vilja vi dock lemna
derhän. Hos oss torde man med trygghet kunna antaga,
att latinet icke, skulle röna något gynsamt emottagande i
45

anstalterna för meddelandet af borgerlig bildning, och det
tör knappast kunna ådagaläggas, att de praktiska fördelar,
som af ett sådant latinstudium kunde vinnas, skulle mot-
svara de olägenheter och den tidsförlust, som dermed vore
förknippade.

Härmed hafva vi dock ej affärdat grekiskans och la-
tinets anspråk såsom borgerliga bildningsmedel. Såsom våra
läsare torde erinra sig,’ sammanfattade vi under namnet
borgerlig bildning alla de specialkunskaper, som kunde göra
anspråk på statens hägn derför att de måste anses vara af
nöden till förvärfvande af lifsuppehälle för en betydande klass
af vårt folk. Såsom en sådan klass måste vi anse alla
vetenskapsmän och tjenstemän, hvilkas betydelse kanske icke
så mycket ligger i numerären, som i den ansvarsfulla plats
de hafva att fylla i samhället. Det är derför oundgäng-
ligt att taga i betraktande, i hvad mån de klassiska språ-
kens studium för dem kan vara behöfligt.

Vetenskapsmän, nämligen grundljga vetenskapsmän,
sådana som vilja studera sitt ämne i hela dess omfattning
och taga kännedom om allt hvad som derom finnes skrif-
vet, behöfva latin och grekiska. Likaså franska, tyska, en-
gelska, spanska, portugisiska, italienska, holländska, ryska,
ungerska, finska, turkiska, kinesiska, japanesiska, malajiska,
sanskrit, egyptiska, hebreiska, arabiska, persiska m. m. Detta
är intet skämt, utan en sorglig sanning. Alla dessa språk —
och flere dertill, både lefvande och döda — hafva en litera-
tur, och i hvarje ämne finnes alltid något skrifvet på alla
dessa olika språk, som det kan vara värdt att lägga märke
till; och mera kommer att skrifvas. Det var — åtminstone
ur denna synpunkt — en dålig tjenst, som patriotismen, nyss
vaknad till medvetenhet, gjorde oss, då den förqväfde den
vackra ansats som latinet en gång gjorde att blifva veten-
skapens officiela språk. Vetenskapsmannen hade då ej
haft behof att lära sig mer än ett språk utom modersmå-
let grundligt, och detta hade redan varit en god början till
ett verldsspråk, något som i alla fall en gång torde blifva
46

ett oafvisligt bevof. Men såsom sakerna nu stå, behöfver
den grundlige vetenskapsmannen så mycket af den sorten
som står till att få, och då omöjligen alla språk kunna läsas i
skolan, så får han nöja sig med de vigtigaste. Kanske hör
latinet till dem, och i någon mån grekiskan. Men att det
är ett försvinnande fåtal, för hvilka dessa språk äro nöd-
vändiga, torde snart erkännas. — Hvad de civile embets-
männen i allmänhet angår, så synes oss deras behof af
latin (och grekiska) ej så särdeles tvingande. Universiteten
vilja emellertid icke gerna släppa efter. — Prestbildningen
anse vi också mycket väl kunna undvara såväl hebreiska
som latin och grekiska. Vi hänvisa till hvad vi förut yttrat
i fråga om öfversättningar. Det är vetenskapens uppgift
att sörja för goda öfversättningar, och sådana kunde vara
fullt tillräckliga, kanske till och med af mera praktisk nytta
för större delen af vårt presterskap än originalen, hvarmed
de i allmänhet oaktadt all sin lärdom tyckas hafva svårt
att reda sig. Men de teologiska fakulteterna hafva ansett
annorlunda, och den stora allmänheten kommer väl också
länge att betrakta det som en stor brist i visdom, om ej de
som hafva vården om dess själar, kunna läsa bibeln och
kyrkofäderna på grundspråket.

Nu är att märka, att vi redan hafva läroanstalter,
hvilkas speciella uppgift det är att utbilda vetenskapsmän
och statens tjenare af alla slag, nämligen universiteten. Så-
dana läroämnen, som endast för denna klass af medbor-
gare vore behöfliga, borde derför också förläggas till de
för dem särskildt afsedda högskolorna. Det torde emeller-
tid blifva svårt att bortarbeta den föreställningen, att för-
kunskaperna i latin och grekiska böra vara förvärfvade före
inträdet vid universitetet,' och här hafva vi sålunda en håll-
hake för de gamla språken, en svårighet som det ej synes
vara lätt att komma öfver. Den åfhjelpes stundom genom den
s. k. kompletteringen. Skulle icke denna komplettering, efter-
som den är så nödvändig, kunna sättas i system på något
sätt? Vi återkomma längre fram till denna fråga.
47

Del återstår slutligen att se till, om de gamla språken
i formelt afseende äro så förträffliga bildningsmedel, att
detta kan blifva något skäl för deras bibehållande i skolan.
Hvad grekiskan beträffar, så har hon just aldrig gjort nå-
gra synnerliga anspråk i den vägen. Latinet deremot har
ofta framhållits för sin formelt bildande förmåga, och såsom
språk betraktadt erkänna vi gerna, att det har åtskilliga
företräden framför de andra. Men vi anse språken i all-
mänhet vara af föga värde såsom formela bildningsmedel.
Till bestyrkande häraf tillåta vi oss anföra hvacl Spencer
skrifver i sitt förut nämda arbete:

“Det skulle vara ytterligt stridande mot den sköna hus-
hållning, som är rådande i naturen, om ett slags bildning
vore erforderlig för vinnande af kunskap, och ett annat slag
behöfdes såsom själsgymnastik. Öfverallt i hela skapelsen
finna vi, huru förmögenheterna utvecklas genom utföran-
det af de förrättningar, hvilka det är deras pligt att utföra,
icke genom utförandet af artificiella öfningar, som uttänkas
lör att göra dem tjenliga för dessa förrättningar. Indi-
anen uppnår den snabbhet och vighet, som bringar honom
framgång på jagten, genom verkligt förföljande af djur; och
genom sitt lifs vexlande sysselsättningar vinner han en större
krafternas jemvigt och harmoni än gymnastiken någonsin
kan gifva. Den skicklighet han ådagalägger att uppspåra
fiender och byte, och som han efter lång öfning uppnått,
förutsätter en iakttagelseskärpa, som vida öfvergår allt hvad
artificiell dressyr kan åstadkomma. Och på samma sätt
förhåller det sig alltjemt. Från buschmannen, hvars öga
under ständig sysselsättning med att söka igenkänna aflägsna
föremål, som böra förföljas eller undflys, vunnit ett tele-
skops synvidd, till räkenskapsföraren, hvars dagliga öfning
sätter honom i stånd att summera ned flere kolumner på
en gång, finna vi att hvarje förmögenhet uppnår sin högsta
utveckling just genom fullgörandet af de åligganden, till
hvilka lefnadsvilkoren uppfordra densamma. Och vi kunna
a priori vara förvissade om, att samma lag håller streck
48

äfven i fråga
största värde
gång vara af
Låtom oss se,

om uppfostran. Den uppfostran, som är af
för vinnande af kunskap, måste på samma
största värde för själskrafternas uppöfning.
huru detta kan bevisas.







Den förkärlek för språkstudier, hvilken utgör ett sa
framstående drag i vårt vanliga uppfostringssystem, söker
gifva skäl för sig bland annat med det påståendet, att min-
net genom dem stärkes, och man anser, att detta är ett
företräde, som är särskildt utmärkande för sådana studier.
Men verkliga förhållandet är, att vetenskaperna erbjuda ett
mycket vidsträcktare fält för minnets öfning. Det är ingen
lätt sak att komma ihåg allting, som angår, vårt solsystem,
och ännu svårare är det att minnas allt som man utforskat
rörande vintergatans sammansättning. Antalet af kända
sammansatta ämnen, till hvilket den kemiska forskningen
med hvarje dag lägger nya, är så stort att få kunna upp-
räkna dem utom de lärde; och att minnas alla dessa äm-
nens atomistiska sammansättning och frändskapsförhållanden
är knappast möjligt utan att göra kemien till sitt lifsstu-
dium. I den stora mångfald af företeelser, som jordskorpan
har att uppvisa, och i den ännu större mångfald, som studiet
af de i densamma inneslutna försteningarna erbjuder, finnes
ett material, som det kostar den geologiske forskaren åratal
af träget arbete att göra sig till herre öfver. Hvarje af-
delning af fysiken — ljudet, värmet, ljuset, elektriciteten —
inbegriper fakta, talrika nog att förskräcka hvar och en som
vill lära sig dem alla. Och gå vi till de organiska veten-
skaperna, skola vi se ännu större fordringar ställas på min-
net. Tänka vi endast på mennisko-anatomien, så är sum-
man af detaljer så stor, att den unge läkaren vanligen be-
höfver repetera ett halft dussin gånger innan det sitter qvar.
Antalet af växtarter, som botanisterna åtskilja, uppgår till
omkring 320,000, under det att de olika former af anima-
liskt lif, hvarmed zoologen har att göra, beräknas till ett
ungefärligt antal af 2,000,000. Så väldig är den massa af
fakta, som vetenskapens män hafva framför sig, att de en-


49

dast kunna reda sig dermed genom en långt gående för-
delning af sitt arbete. Till en detaljerad kunskap i sitt eget
fack kan hvar och en endast lägga en allmän kännedom
om det hela, möjligen förenad med en ytlig bekantskap med
några andra vetenskapsområden. Vi kunna sålunda med
trygghet påstå, att vetenskapen, äfven i måttlig utsträck-
ning odlad, gifver tillräcklig öfning åt minnet, minst sagdt
lika så god som språkstudiet.

Men nu är att märka, att medan vetenskapen-i fråga
om blott minnesutveckling är lika god som språkstudier,
om ej bättre, så har den ett ofantligt företräde i fråga om
den art af minne den utvecklar. De idéförbindelser, som
vid inhemtandet af ett språk måste försiggå i själen, svara
till fakta, som mestadels äro tillfälliga, under det de som
försiggå vid inhemtandet af en vetenskap motsvara fakta,
som i öfvervägande grad äro nödvändiga. Det är väl sant,
att relationen mellan ord och betydelse i en viss mening
är naturlig, att denna relations uppkomst kan följas mer
eller mindre långt tillbaka, ehuru sällan till begynnelsen,
och att lagarna härför bilda en särskild vetenskap, den hi-
storiska språkvetenskapen. Men ingen torde vilja påstå, att
man vid den vanliga språkundervisningsmetoden plägar söka
att uppvisa denna naturliga relation mellan ordet och dess
betydelse och utveckla lagarna derför ; och man måste alltså
medgifva, att relationen i allmänhet inplantas såsom all-
deles tillfällig. De relationer åter, som vetenskapen fram-
visar, äro kausala relationer, och de förstås äfven såsom
sådana, ifall undervisningen sker på rätt sätt. Under det
den språkliga undervisningen endast meddelar icke-ratio-
nella relationer, gör vetenskapen oss förtroliga med ratio-
nella relationer. Under det den ena öfvar minnet ensamt,
öfvar den andra både minne och förstånd.

Vidare bör det observeras, att den ventenskapliga un-
dervisningen har ett stort företräde såsom formelt bildnings-
medel öfver den språkliga deruti, att den odlar omdömes-
förmågan. Såsom professor Faraday anmärker i en föreläs-

Ur Dageus Krönika. III. 1.	4
50

ning om psykisk uppfostran, hållen i “the Royal Institution“,
är bristen på omdöme den mest vanliga intellektuella bri-
sten. “Samhället, i allmänhet taladt,“ säger han, “är icke
blott okunnigt beträffande omdömets utbildning, utan det
är äfven okunnigt om sin okunnighet.“ Och grunden till
detta förhållande tillskrifver han bristen på vetenskaplig
odling. Sanningen af denna slutsats är uppenbar. Ett rik-
tigt bedömande af förekommande saker, tilldragelser och
verkningar blifver endast möjligt genom kännedom om, huru
företeelserna i verlden bero af hvarandra. Ingen kunskap
om betydelsen af ord, huru vidsträckt som helst, borgar för
dragandet af riktiga slutsatser rörande orsaker och verk-
ningar. Vanan att draga slutsatser af vunna erfarenheter
och att vidare bekräfta dessa slutsatser genom iakttagelser
och rön är det enda, som gifver förmågan att fälla ett rik-
tigt omdöme. Och att den nödgar till en sådan vana, är
en af den vetenskapliga undervisningens omätliga fördelar. “

För den, som är böjd att taga intryck af en auktori-
tet, kan ingen bättre gifvas än den, hvaraf vi begagnat oss.
Ty Herbert Spencers namn är ett betydande namn, det må
gälla hvilken som helst af nutidens samhällsfrågor, och vi
misstaga oss väl knappast då vi säga, att det för vårt år-
hundrades vetenskap torde vara det allra förnämsta. —
Man kunde invända mot hans bevisning, att språkkunska-
pen icke endast består i kännedom om ord och deras be-
tydelse; men det torde lätt medgifvas, att det dock just är
derpå som hufvudvigten ligger vid inhemtandet af ett främ-
mande språk, och det öfriga består i inlärandet af en mängd
regler, som stå i ett ytterst lösligt sammanhang med hvar-
andra•HOch hvad den observationen angår, som läsaren
antagligen har gjort, att Spencer i öfverensstämmelse med
det vanliga språkbruket i engelskan användt ordet veten-
skap endast i betydelsen naturvetenskap, så må det an-
märkas, att det är just han sjelf som så ytterst mäktigt
bidragitfatt lyfta de sociala och historiska disciplinerna till
den rang af verkliga vetenskaper, som de i våra dagar intaga.




51

Det vore ju för resten ett i hög grad oklokt och obe-
rättigadt slöseri med en för oss menniskor så dyrbar tid,
att använda särskilda formella bildningsämnen, då denna
formella bildning lika väl kan vinnas så att säga på köpet
under studiet af reala vetenskaper. Och om man kommer
med den gamla farhågan, att vetenskaperna så lätt göras
alltför abstrakta och för barnet ofattbara, så vilja vi fram-
hålla, dels hvad vi redan förut anmärkt, att man icke har
att göra med barn under hela skoltiden, utan med mensk-
liga individer, hvilkas förstånd redan är väckt och mer och
mer utvecklas ; dels det motsägande i det samtidiga yrkan-
det på ett vidsträcktare studium af matematiken, som inne-
fattar de abstraktaste af alla vetenskaper; dels slutligen att
vi uti historien hafva en vetenskap, som på det ypperli-
gaste lämpar sig för ett efter olika utvecklingsstadier af-
passadt framställningssätt.

Spencer påpekar i samma arbete, hvarur vi nyss gjort
ett utdrag, — ehuru i annat sammanhang, — hvilket yt-
terst vigtigt kriterium vi hafva på riktigheten af en upp-
fostrings- eller undervisningsmetod i det nöje, som lärjun-
gen erfar genom dess tillämpning. Vi kunna ej här redo-
göra för de psykologiska grunderna för denna sats, hvars
sanning redan anades af Rousseau, Basedow m. fl. och som
sedan deras tid af framstående pedagoger äfven i praktiken
blifvit beaktad; vi anmärka endast, att den på det mest
glänsande sätt belyses och förklaras genom den nyaste ti-
dens utvecklingslilosofi. Men hvilken metod i verlden kan
väl någonsin göra den formella språkundervisningen till ett
nöje för skolgossen?

Hvad som gjort språken så omtyckta som formella
bildningsämnen, är förmodligen den omständigheten, att de
äro så ytterligt beqväma. Man behöfver ju endast öppna
en bok, och det är knapt nödvändigt att vända om bladet
för att man skall finna anledningar till hundratals frågor
och resonnemanger; man är alldeles befriad från besväret
att söka sitt undervisningsmaterial bland berg och backar,
52

å torg och i gränder, man behöfver ej anställa tidsödande
experiment med dammiga och söndriga apparater, och man
slipper undan det lika ansträngande bekymret att i minnets
vrår leta ihop de fakta man behöfver till underlag för sin
undervisning. Men denna synpunkt antaga vi icke får blifva
den bestämmande vid valet af ämnen.

Vi hafva nu fört våra undersökningar till slut. De
hafva ledt oss till ett resultat, som torde synas mången öf-
verraskande, nämligen att de klassiska språkstudiernas be-
tydelse för vårt nutida undervisningsväsen icke är den af
humanistiska eller formella bildningsämnen, utan att de en-
dast för den borgerliga bildningen — i den vidsträckta be-
märkelse, hvari vi tagit detta ord — ega något värde. Men
den klass, som behöfver dem, utgör ett fåtal i förhållande
till den stora massan af bildningssökande. Det kan derför ej
vara rätt att bibehålla dem i större utsträckning än som är
nödigt, och vi tro att det vöre alldeles tillräckligt med ett in-
skränkt antal latinskolor (i hvilka äfven något grekiska lästes).
Eller — det vore kanske ännu bättre, att den behöfliga un-
dervisningen i dessa ämnen förenades med de allmänna läro-
verkens undervisning såsom en tilläggskurs, en slags komplet-
tering för dem, som derutaf ville begagna sig.* Ty att bibe-
hålla dem såsom allmänna undervisningsämnen, kan efter vår
åsigt icke vara förenligt med samhällets sanna bästa. De en-
dast tynga på den öfriga undervisningen, utgöra ett hinder
för skolornas fria utveckling, och hafva en betydlig skuld i
den allmänt öfverklagade öfveransträngning, af hvilken vår
skolungdom lider; och det borde ligga hvarje ungdomens
vän om hjertat att befria den från onyttiga bördor och från
skolan aflägsna allt, som ej för dennas verksamhet och mål
är af nöden.

* Det vore också lämpligare att förlägga latinundervisningen
till ett senare stadium af det skäl, att lärjungen då i allmänhet har
mera klart for sig, hvilken lefnadsbana han skall välja.
53

Att det sålunda är det nuvarande s. k. realläroverket
som enligt vår mening bör blifva framtidens “allmänna lä-
roverk“, torde stå klart för dem, som följt vår framställning
och de skäl vi gifvit för vår uppfattning. Att detta möj-
ligen också varit den stora uppfostringskomiténs afsigt, hafva
vi redan antydt. Och att äfven den allmänna meningen
går i denna riktning, visar det sakförhållandet, att realläro-
verkens lärjungeantal med få afbrott oupphörligt tillväxt.*
— Af den omständigheten, att latinlinien trots detta fort-
farande eger en afgjord öfvervigt öfver reallinien, torde man
emellertid vara böjd för att sluta, att tiden ännu ej vore
mogen för en sådan principförändring som den vi antydt.
En sådan slutsats vore dock förhastad. Ty först och främst
måste man taga hänsyn till det stora antal, som nu i följd
af universitetens fordringar måste läsa latin. Frånräknas
nu detta antal, så återstår i alla fall en mängd, som otvif-
velaktigt skulle öfvergå till realläroverket, om man nämli-
gen icke hyste en viss misstro till den humanistiska bildning
detta meddelar. Att skolynglingarne sjelfva icke kunna
bilda sig något omdöme i denna sak, är naturligt ; och deras
föräldrar och målsmän äro sällan i tillfälle att pröfva de
olika bildningsliniernas värde. Det bör derför lätt inses,

* Under de senaste tio åren hafva förhållandena tett sig på
följande sätt: vårterminen 1873 utgjorde lärjungarnas antal å real-
linien inom klasserna VI och VII af Sverges offentliga läroverk 11,i
X af hela antalet, samt de följande terminerna resp. 12,?, 12,4, 13,4,
13,5, 15,2, 15,o, 17,5, 17,5, 22)8, 22,6, 24,6, 20,9, 24,t, 24,3, 19,2,18,8, 22,6,
22,i ; höstterminen 1882 utgjorde det 20,4 X- Inom högsta klas-
sen (VIL2) utgjorde realisternas antal under samma tider 8,3,10,s, 10,s,
8,4, 8,9, 10,0, 10,1, 9,6, 11,2, 15,5, 16,3, 20,9, 20,7, 17,6, 18,2, 19,5, 19,9,
23,9, 24,3, 23,9 X- — Tillökningen inom högsta klassen är sålunda
både större och jemnare än inom gymnasium i dess helhet, och pro:
centen har inom denna klass på de sista 10 åren betydligt mer än
fördubblats. Huru de tillfälliga återgångarna skola förklaras, veta
vi icke. Så mycket torde dock anses för säkert, att de ej få anses
beteckna något omslag i den allmänna opinionens riktning. San-
nolikt har man att söka grunden ' hufvudsakligen i ekonomiska för-
hållanden.
54

att latinlinien, som har traditionerna för sig, skall hafva öf-
vertaget i den allmänna opinionen. Man fruktar, att real-
läroverket icke meddelar nog humanistisk bildning; man skic-
kar derför sina gossar till latinskolan -- men man klagar.

Måhända har också misstroendet till en viss grad sin
befogenhet. Såsom allmänt läroverk borde derför realläro-
verket höjas genom beredande af något större utrymme åt
de humanistiska bildningselementen, hvarjemte de vetenska-
per, som för den borgerliga bildningen studeras, måhända
kunde erhålla en framställning, som bättre tjenade den hu-
manistiska bildningen och satte dem i större sammanhang
med de i egentlig mening humanistiska vetenskaperna. Det
skulle emellertid föra oss för långt från värt ämne att gifva
en vidare utveckling åt dessa antydningar.

Så skulle då den grundläggande bildningen blifva ge-
mensam för industriens män och den andliga odlingens
bärare. De förra kunna ej umbära den bildning, som skän-
ker dem en klarare öfverblick, en vidare utsigt öfver de
förhållanden, hvaraf de ledas och som de skola leda. Och
för de senare är ej heller borgerlig bildning öfverflödig,
särskildt insigt i de för vårt århundrade så betydelsefulla
naturvetenskaperna; detta har man allt mera börjat inse,
och det uttalas ju redan af den stora uppfostringskomitén i
dess yrkan, att “realbildningen“ på båda linierna skall drif-
vas lika. Det är just denna komités förtjenst att hafva fram-
hållit realbildningens vigt, och det torde ock hafva varit
denna omständighet som dess förslag haft att tacka för sin
framgång. — Genom en sådan anordning af våra allmänna
läroverk, med folkskola och borgarskola såsom supplement,
kunde vårt skolväsen åter erhålla den klarhet och fasthet
hvarför 1649 och 1820 års skolordningar vunnit ett berät-
tigadt erkännande, utan att behöfva uppbära förebråelser
för att utgöra prest- och embetsmannabildningsanstalter.
Och hvad den koncent ration beträffar, som de äldre skol-
ordningarna uppnådde genom att låta de klassiska språk-
studierna bilda undervisningens medelpunkt, så må man
55

besinna, att koncentration lätt blir detsamma som ensidig-
het, och att ämnessplittringen både kan och bör motverkas
genom uppvisande af det sköna sammanhang, som nyare
tiders forskning lyckats uppdaga såväl på naturens som
på kulturhistoriens område som äfven mellan dessa båda.
De många språken stå väl utom detta sammanhang, men de
äro nu ett nödvändigt ondt; de äro nödvändiga, emedan
de anses nödvändiga.

På detta sätt tro vi oss hafva rätt angifvit tidsandans
riktning i undervisningsfrågan. Man är ej emot borgerlig
bildning. “Utilitetsprincipen“, som stundom blifvit så för-
kättrad, är ej endast en populär mening; den är numera en
vetenskaplig princip. — Man är ej emot humanistisk bildning.
I riksdagens skrifvelse af den 16 november 1854 betonas,
att den humanistiska bildningen ej mindre än den borger-
liga bör af staten omsorgsfullt vårdas. — Men man är emot
latinet och grekiskan.

Låt oss derför se till, att det vakna och lefvande in-
tresset för allsidig bildning icke förspilles för tvänne språks
skull, om hvilka Montaigne säger, att det må visserligen vara
något fmt och stort med dem, men att de köpas för dyrt.

Vi instämma i detta yttrande; de kosta landet pennin-
gar, de kosta ungdomen helsa och tid.

Tillägg. Först sedan ofvanstående var färdigskrifvet, har för-
fattaren kommit att taga kännedom om ett "Genmäle” af signaturen
Uffe i novemberhäftet för 1882 af Pedagogisk Tidskrift. Vi anmärka
detta, ty likheten i åskådningssätt, äfven hvad enskildheter angår,
är verkligen så öfverraskande, att man kunde vara böjd för att an-
taga något slags sammanhang mellan de båda uppsatserna. Det är
oss en glädje att hafva påträffat denna öfverensstämmelse i åsigter
hos en för vårt skolväsen så varmt nitälskande person som denne för-
fattare, och vi anse oss häri hafva vunnit ett godt stöd för riktig-
heten af vår uppfattning. — Vi vilja i detta tillägg upptaga till skär-
skådning ett bevis för de klassiska språkstudiernas förträfflighet, som
ofta anföres, men som vi förut icke haft tillfälle att betrakta. Det
är nämligen det kända förhållandet, att i England dessa studier
56

fortfarande utgöra skolundervisningens kärna; och. i detta förhållande
har man velat se en kraftigt medverkande orsak till den öfverlägsna
ställning, som den engelska nationen intager inom den moderna kul-
turen. Vi tro dock detta så litet vara händelsen, att vi skulle vilja
påstå det England uppnått sin öfverlägsenhet icke i följd af, utan
trots sitt skolväsens inrättning. Man får nämligen ej öfverskatta
skolbildningens inflytande. Rätt ledd, kan den nog uträtta mycket;
men de fel, som dervid begås, och de brister, som deri finnas, äro
vanligen ej så svåra, att de ej kunna rättas och upphjelpas så små-
ningom, om ock * långsammare, genom den mognare ålderns sjelf-
förvärfvade erfarenhet. Och hvad ett kraftigt folk i den vägen kan
åstadkomma visar just den engelska nationen, icke minst de många
”selfmade men”, som utgöra dess stolthet. — Man får dock ej häraf
sluta, att det på det hela taget kan vara likgiltigt, huru skolunder-
visningen ordnas. Ty en rätt lagd grundval förebygger månget
misstag och mycken tidsförlust, och under de många famlande för-
söken skola vi väl då och då lyckas uppdaga någon ny sanning, blott
vi med allvar söka det rätta.
Medaljonger och statyetter/)

i.

Gambetta.

Af A. Cantor.

(Öfversatt från förf:s handskrift.)

Det var han — så hafva de illasinnade berättat för
oss — som skaffade kejsarinnan Eugenie den tillåtelsen, hon
för några år sedan fick, att uppehålla sig en kort tid i Frank-
rike. Det var också han, som då man bad honom intres-
sera sig för att kejsarprinsen kunde få lof att uppehålla sig
i Frankrike, väl afvisade detta, men så märkvärdigt höfligt
han sade, att han icke kunde arbeta derför, men det före-
föll som ville han säga, att om andra ville göra det, skullo
han icke lägga hinder i vägen. Och det var slutligen också
han, som under kriget sörjde för, att de orleanska prin-
sarne kunde försätta sin tjenst i hären.

Han kunde nog alltså ganska väl finna sig i, att krönta
hufvuden bådo honom om något, denne republikan, och
han var nog icke så alldeles stenhård, när fursteglansen på
nära håll strålade honom till mötes.

Sålunda säga de, dessa små andar, som alltid äro till
reds, när en stor mån skall baktalas.

Men svara dem med en enda fråga: var det icke
också han, som insatte hela sin prestige på kommunarder-
nas amnesti? Huru hatade han dem icke, dessa kommu-

* Under denna rubrik ämna vi, efter råd och lägenhet, göra
”Dagens Krönika” till ett litet Panteon för nyss hädangångna cele-
briteter.	Red.
58

nens män ! De hade förstört allt hvad de kunde af Frank-
rike; då landet var förödmjukadt, gjorde de förödmjukelsen
större. Der fiender icke hade rasat, der härjade de. Då
Frankrike framför allt behöfde enighet, mördades fransmän
af fransmän. Bittert och outplånligt måste hans agg vara
till dessa män och qvinnor. Och så satte han hela sitt
politiska renommé på spel för att få dem benådade.

Hvarför gjorde han allt detta? Derför att fosterlands-
kärleken var lifsnerven i all hans diktan och traktan. Han
kände icke en förbrytelse så stor, att förbrytaren icke mera
borde få se fransk mark. Han hatade ingen så djupt, att
han ville för beständigt utestänga honom från det land, som
var honom det skönaste af allt. Han föraktade dessa na-
poleonider, hela hans sympati var hos dem, som jagade
kejsarfamiljen ut ur landet, men att neka dem återse Frank-
rike: han ville icke tortyr. Och derför kunde hans hjerta
icke heller fördraga att de rasande från barrikadstridens
dagar skulle dö på Numea långt från fosterlandet. Han
visste att för honom fans intet lif utan Frankrike. Och han
tänkte, att det var på samma sätt för alla franska med-
borgare.

Det var detta land och detta folk som han älskade.
Och folket visste det. Det är icke blott barn, som känna
i luften hvem som håller af dem, åt hvem de kunna hän-
gifva sig. Vuxna menniskor äro lika så kloka, och den
franska nationen förstod att han som ingen annan hade in-
vigt sitt lif till dess väl.

Häri låg nyckeln till hans märkliga, hans ensamt stå-
ende inflytande. De litade på honom alla, borgaren, bon-
den, arbetskarlen. Det tjenade icke mycket till med de
många illistiga försöken att göra honom misstänkt, att få
dem till att tro att äfven han önskade att vara en Usurpa-
tor. Han hade nu en gång vunnit deras hjertan. Då fien-
den stod i landet, bevarade han förtröstan längre än de
andra. Han var den, som sist böjde nacken. Och det franska
folket bragte honom sin tack, quia de repùblica ne despe-
59

ravit^ derför att han längst trodde på det. I de dagarne
fäste han sitt folk vid sig genom band, som sedan aldrig
kunde brista.

Det var ett inre frimureri mellan folket och honom.
De förstodo hvarandra. Han tordes ju icke helt och hållet
säga, hvad han tänkte. Tyskarne lurade på honom, han
måste vara försigtig, när han talade om de två förlorade
provinserna. Men han behöfde icke heller säga mycket.
Knappast två ord har han talat om revanche. Och likväl
var han revanchetankens bärare, likväl var det han som
har framkallat den anda, i kraft af hvilken mångtaliga fran-
ska bönder ha sin sparbössa “för nästa krig“. Och det var
hans hemlighet att kunna fortfarande gifva näring åt denna
stämning, utan att direkt tala om den. Grundtvig har sagt:

Den- har aldrig levet,

Som klog på det er blevet,
Han först ej havde kjär.

Gambetta förstod sig så väl på F rankrike, derför att det var
hans första och sista, hans enda kärlek. Och folket lärde att
förstå honom, då det först hade lärt att älska honom.

Det var studenterna, han först eröfrade. Han, som
sedan uttalade de stora orden om “de nya samhällslagren“,
han hade just sjelf först slutit sig till det lag, som då alls
ingen tänkte på. Och på dessa''möten i Quartier latins
kaféer, dessa restauranter, med hvilka man sedan så ofta
har hånat honom, der var det, han grundläde republiken.

Då Björnson nyligen i Köpenhamn talade till en stor
församling af studenter, sade han: “Bekännen alltid eder
tro, äfven der det synes till ingenting gagna; bekännen eder
tro på tankar, hvilkas förverkligande synes mycket aflägse.
Ty krisen kan oväntadt komma, och då skall den bäras
fram till resultat efter den stämning, som eder bekännelse
har skapat.“ Då 1870 napoleonidernas tid var förbi i Frank-
rike, då kunde i och för sig en annan herskarefamilj blifvit
kallad till tronen, men på grund af den stämning, Gambettas
bekännelse hade skapat, segrade republiken.
60

Naturligtvis var han icke den ende, som hade drömt
om republiken under kejsardömet, hvars styrka reaktionen
verlden rundt prisade så högt. Der var ett djupt och jä-
sande missnöje bland de bästa i Frankrike med mannen
af 2 december, som nådde tronen genom en förbrytelse
och sände hedern till Cayenne. Men de andra sveko under
tvifvel, Gambetta kämpade i tro, och hans tro hade den
styrka som kräfves, då det är berg som skola flyttas.

Han måste vid denna tid väcka uppseende, han den
fullblodige, varmhjertade, som reste sig mot alla dem, hvilka
vi i “Naboben“ ha sett lefvande af Jenkins piller; han svälde
af kraft, de andra begagnade medicin för att få uppskof
med pulsslagets upphörande. Egenskapen af blaserad har
aldrig varit större än vid detta kejsarhof. Det var konst-
ladt alltsammans. Det var jern, som bragte konstladt blod
i männens ådror, det var smink som gaf qvinnornas kinder
konstlad färg, och det var plebiscit, som uppbar kejsardö-
met på en konstlad folkstämning. Gambetta var blott natur,
lyckligtvis en natur, som var för god att nöja sig med att
blott vilja ”göra lycka“, något som eljest hade varit honom
så lätt. Om han velat,'hade han kunnat göra lycka vid
sjelfva kejsarhofvet och förblifva republikan likväl. De be-
gagnade ju der allt till att roa sig med, äfven öfvertygelser.
Ni mins, då Daudet, den unge liflige sydländingen, blef se-
kreterare hos hertigen af Morny. “Men det vill jag säga
hr Hertigen rent ut“ — sade han i sin naiva uppriktighet
— “jag är legitimist“. — “Ah, hvad betyder det“ — sva-
rade Morny — “det är kejsarinnan också, jag är orleanist
och kejsaren är socialist.“ Vid ett sådant hof kunde man
hafva god plats för en republikan, man skulle till och med
gerna skämt bort honom. Betecknande är det, att då Gam-
betta en dag nödvändigt ville höra förhandlingarne i kam-
maren och hans vänner icke kunde skaffa honom plats, der-
för att allt var öfverfyldt, fick en af dem den idéen att
vända sig till Morny, som var kammarens president. “Bed
honom gå in i min loge“ — sade hertigen — “jag skulle
61

gerna vilja se den lille advokaten frän Quartier latin“. Och
under förhandlingarne fixerade sedan hertigen oafbrutet “den
lille advokaten.“ Det hade blott kostat Gambetta ett ord,
och man skulle förevisat honom vid kejsarhofvet. Men han
hade då också blifvit glömd, innan kejsaren jagades bort.

Han hänförde studenterna genom sin vältalighet, och
utifrån deras lag strömmade hans berömmelse till allt vi-
dare kretsar. Så var det Baudin-processen kom. Delescluze
blef anklagad, derför att han velat resa ett minnesmärke
för den deputerade Baudin, som föll under sitt motstånd
mot statskuppen af 2 december. Gambetta blef Delescluzes
defensor. “Om du icke försvarar mig sålunda, att du blir
arresterad under föredraget, är jag icke nöjd“, hade Deles-
cluze sagt. Gambetta blef väl icke arresterad, men Deles-
cluze hade ingen grund att vara missnöjd. Gambetta hän-
förde domstolen genom sin vältalighet. Skoningslöst och
med mäktigt patos skildrade han kejsardömet, dess brottsliga
upprinnelse, dess tilltagande kraftlöshet.

“Alla andra regeringar“, sade han, “ha firat den dag då
de kommit till makten. Men kejsardömet följer icke denna
plägsed. Hvarför? Derför att den icke törs fira den dag,
då Napoleon III nådde makten med en hand full förbrytare,
sådana Catilina samlade omkring sig.“

Som en våldsam ström brusade orden fram öfver hans
läppar, då plötsligen händelsen spelade honom ett spratt.
Under hans lifliga gestikulation gled advokattalaren åt sidan,
man såg en underlig, brokig vest, som var något för kort,
och mellan den och benkläderna stack skjortan fram. Han
stod ansigte mot ansigte med de lättrörliga, till skratt fär-
diga fransmännen, men icke en enda drog på smilbandet,
man hängde vid hans läppar och glömde allting annat. Då
allmänna åklagaren i sin förlägenhet ingenting annat visste,
än att rycka på axlarne, dundrade Gambetta emot honom :
“Ni rycker på axlarne; ert hån är mig lika likgiltigt som
ert hot. Ni kan förfölja oss, men äran och modet kan ni
icke beröfva oss.“
62

Från den dagen var Gambetta en man, som ej kunde
förloras ur sigte. Det tjenade ej mycket till, att man i sa-
longerna frågade: “Hvem är egentligen denne Gambetta?“
Visste man det icke i salongerna, så visste folket det; hans
ord hade burits öfver hela landet och hade funnit återklang.
Då valen kommo 1870, blef han vald både i Paris och
Marseille. Han blef vald som radikal, och genast på talar-
stolen proklamerar han radikalismen och republiken. Hans
vältalighet hänför äfven här. Med sin väldiga röst tyckes
han vilja krossa kejsardömet. Den 15 juli 1870, då kriget
förklarades, föreföll ett oroligt möte i kammaren. Förgäf-
ves var då hvarje försök till fördämning mot den stämning,
som det hade lyckats kejsardömet att skaffa, för att försöka
att genom “gloire“ dölja den inre kritiska situationen. Thiers
tog ordet, men man skrapade med fotterna och skar med
pappersknifvarne. Man ville icke höra honom, han kunde
icke vid det tillfället tränga igenom. Sedermera utåt natten
talade Gambetta. Han var illamående och hes, men han skaf-
fade sig gehör. Premierministern Ollivier hade berättat om en
depesch, i följd hvaraf Benedetti, Frankrikes sändebud, blif-
vit förnärmad af konungen af Preussen. Gambetta begär
att få se depeschen. Pappersknifvarne börja å nyo, fotterna
skrapa mot golfvet. Men Gambetta fortsätter: “Depeschen,
depeschen!“ Honom är det icke möjligt att nedtysta. Så
visar Ollivier sig på talarstolen, gräfver i sin rockficka, nej
han kan icke finna depeschen. Han försvinner under löje
— men kriget blef förklaradt.

Krigets gång känner en hvar. Det var för Frankrike
en nederlagens, förödmjukelsernas historia. Fienden trängde
längre och längre fram; 2 sept, blef kejsaren fången. Kejsa-
rinnan nödgades fly från Paris, och icke en enda fransman
ville hjelpa henne. Det var en amerikansk tandläkare, som
skaffade henne huld och skydd. Den 4 sept, blef republi-
ken proklamerad. Det har sagts, att Gambetta animerade
härtill, men detta är osanning. Först då massan under ro-
pet “Lefve republiken!“ trängde in i deputerade kammaren,
63

gingo Jules Favre och han i spetsen för hopen bort till råd-
huset, för att der bilda den nya regeringen, 4 september-
regeringen, af hvilken han blef medlem. En månad derefter
gör han tillsammans med Spuller, hans närmaste vän, den
berömda luftresan bort öfver de preussiska härskarorna. En
fransk författare, som då var tillstädes, skildrar sina intryck
med följande ord:

“Det var på Saint-Pierreplatsen; der var ett oerhördt
menniskovimmel, och midt på platsen några tåg och en
ballong. Hvad försiggick här? Det var — berättade man —
Gambetta, som ville resa, elektrisera provinserna, uppelda
dem till att befria Paris, sätta mod i de skrämda själarne,
förnya miraklen från 1792. (Hvem vet, om icke Bazainé
spelat förrädare, kanske hade det lyckats!) Först såg jag
blott Nadar; men så fick jag öga på Spuller och Gambetta;
Spuller var lugn, tyst; ett ädelt mod hvilade öfver honom.
Gambetta var som alltid liflig, samtalande. Han såg mig,
tryckte min hand och steg in i båten. Spuller följde efter.
“Gör loss:“ hördes. Ballongen steg i vädret. Ett ögonblicks
andlös tystnad. Gambetta träder fram till båtens kant och
helsar ned; ett väldigt, oändligt imponerande rop: “Lefve
republiken!“ och kort derefter var ballongen icke att skåda.
Det ögonblicket glömmer jag aldrig.

Man säge hvad man vill om denna ballongfärd, mod
hörde der till den; den båt, Gambetta trädde in uti, bar
mera än den der båten, som bar Cæsars lycka: den bar
Paris’ hopp.“

Så var det han uppreste folket till den sista striden.
Krossad, förtviflad, men alltjemt med hopp arbetade han
med denna öfverspända nervösa energi, som gör en men-
niska så oändligen stark och gifver henne en sådan förun-
derlig förmåga att verka. Ett ögonblick trodde verlden, att
Frankrike ännu kunde segra, men det var för sent.

Det var då han vann Frankrike, d. v. s. hela det stora
folket. Men de kloka skakade ännu på hufvudet. Thiers
kallade honom en rasande galning; sedan arbetade han hand
64

i hand med honom, reaktionen hånade honom, då han efter
Metz’ kapitulation kallade Bazaine en förrädare. Den sedan
följande krigsrätten, som med hertigen af Aumale till pre-
sident sannerligen icke var partisk för Gambetta, gaf honom
rätt. Och om hela hans krigsförande ha preussarne gifvit
honom det vackraste vitnesbörd. I en tysk tidskrift och i
ett sedermera särskildt utgifvet arbete har, som bekant är,
friherre v. der Goltz, major i generalstaben, med styrka fram-
hållit att Gambetta i de dagarne utvecklade en utomordent-
lig duglighet. “Som produktiv statsman“ — säger v. der Goltz
— “har han bestått profvet. Hans militär-organisatoriska
åtgärder 1870—71 ha stält konventet i skuggan.“ Ett större
loford kunde knappast egnas Gambetta.

Efter fredslutet måste hans politik blifva en annan än
dittills. Hur mycket han än hade trott på sina ord, när
han talade om kejsardömets ruttna beskaffenhet, han hade
dock icke kunnat tro att kejsardömet skulle falla så hastigt,
hvilket det ju säkert icke heller hade gjort, om det icke stör-
tat sig in i ett krig. Derför hade hans politik varit ytterligt-
gående ; han hade målet fjerran, derför fordrade han så utom-
ordentligt mycket; han ville väcka lidelse mot kejsardömet,
derför störtade han framåt, våldsam och hänsynslös; han
talade om allt eller intet, och det slags politiker få lätt blott
det sista. Men då kejsardömet föll vid Sédan, då republi-
ken blifvit proklamerad från Hôtel de Ville, då han hade
nått mera än han hade väntat, då var en annan politik af
nöden. Det fins intet behagligare än att vara extrempoli-
tiker. Det är så ofantligt behändigt. Att aldrig slå af på
sina fordringar, men att beständigt kräfva sina principer
fullständigt genomförda, det är en särdeles klar ståndpunkt.
Och det ser så tilltalande ut, att sålunda alls icke vilja pruta,
det låter så nätt, och det ser så lätt ut att från ett sådant
fäste skämta öfver de män, som äro villiga att göra med-
gifvanden. Det är blott det ledsamma för den sak, dessa
män kämpa för, att den aldrig får något gagn af deras kamp.
65

Sjelfva stå de i en särdeles fördelaktig belysning, men för sa-
ken ser det temligen mörkt ut.

Gambetta älskade republiken allt för högt för att fråga
efter, hvad det behagligaste var för honom. Det offrade
han gladt och villigt. Då det gälde att befästa republiken,
då var der intet rum för ytterlighetspolitiken, och han off-
rade den och blef opportunitetspolitiker. Och det är denna
politik, som har gjort Frankrike till hvad det är. Det är
Thiers och Gambetta, som hafva upprättat Frankrike efter
kriget, det är Gambetta, som helt och hållet har konsoli-
derat republiken, som har å ny o skaffat Frankrike dess gamla
plats i stormakternas led.

Hvad är opportunitetspolitiken? Det är erkännandet
af att verlden icke blott på det geologiska området utveck-
lar sig genom de små framstegen, en insigt uti att detta
gäller lika så mycket för politiken. Dess anhängare upp-
gifva aldrig principen, idéen; men kunna de genomdrifva
något, som bringar dem om än blott en mycket ringa bråk-
del närmare till målet, så gripa de derom med båda händer,
under förhoppning om mera nästa gång; inom den förelig-
gande situationen göra de allt hvad de kunna för att blott
vinna något. Opportunitetspolitiken är en Situationspolitik.
Den har icke sin bana jemt utstakad, den är evigt vexlande,
derför många gånger mera invecklad och kinkig än princip-
politikens. Det har på hån blifvit sagdt, att opportunitets-
politiken betydde beqvämlighets-, tillfällighetspolitiken, att
ingen varmare natur kunde vara med om att så der be-
ständigt slå af, att jemka sig fram. Men ingen förvridning
kan vara större. Sanningen är den, att blott verkligt stora
naturer kunna följa denna politik. Hvar och en svärmare
kan gifva luft åt det som ligger honom på hjertat, kan ut-
ställa sin kärlek på torg och gator. Men endast den, hvars
kärlek är af den äkta, djupa sorten, kan gömma den, dölja
den för mängdens blickar, för att så mycket bättre uppnå
det, som är målet för åtrån. En skrodör skall aldrig slå
af på principen, han skall kalla det feghet, och han skall

Ur dagens krönika. III. 1.	5
66

ofta skörda bifall för det han “höll fanan högt;“ han skall
framställa sig i bengalisk belysning såsom en hjelte, hvilken
väl har blifvit öfvervunnen, kanske krossad, men som har
fallit med ära. Men den, för hvilken saken är lifvet, han
älskar saken nog högt, att han kan föra den hårda, lång-
samma, ofta upplösande striden för att nå målet. Hans tro
är så stark, att han icke behöfver skynda. Och i kraft af
de många små tillkämpade fördelarne når han slutligen det
resultat, som icke vinnes genom än så många “lysande ne-
derlag“. Det fins menniskor, som framför allt sky fraser
och uppställningen af de “stora målen“, af det slutliga må-
let. De hafva sådana, men de behålla dem för sig sjelfva.
Det mål, de framhålla, är det som i ett gifvet ögonblick är
det närmaste tills vidare, den milstolpe på vägen, som skall
passeras innan man når den nästa. Den politiken var det,
Gambetta följde under sin lefnads sista decennium. Han for-
drade aldrig allt, och just derför dref han småningom ige-
nom allt hvad han ville; han skulle till sist hafva fått det
hela, eftersom han alltid var villig att slå af. Allt kom till
honom, derför att han förstod att vänta. All politik måste
efter denne man bli något annat än hvad den var förut.
Ingen modern politiker kan underlåta att taga hänsyn till
de regler, Gambetta genom sitt lif har framlagt.

Denna politik har gifvit hela Frankrikes senare historia
sin prägel. Det var en svår situation efter kriget. 28 ja-
nuari 1871 kapitulerade Paris, och Frankrike bad om va-
penstillestånd, men Bismarck ville icke underhandla med 4
september-regeringen, som icke hade någon rättsgrundval
att stå på. Han begärde att få en nationalförsamling sam-
mankallad, som kunde välja regeringen. Efter stridigheter
mellan Gambetta och pariserregeringen ingaf han sin dimis-
sion och i början af februari valde man nationalförsamlin-
gen, medan fienden ännu var i landet. Frankrike var kros-
sadt, valde som i blindhet, utan att egentligen veta hvad
det gjorde. Det blef en reaktionär församling. Af de 750
medlemmarne var det blott omkring 300 republikaner : Thiers


blef församlingens ledare, sedermera republikens president,
icke derför att han var behaglig för flertalet, utan derför
att han var den enda auktoriteten, den ende som kunde be-
herska krisen. Han afslöt freden, han befriade territoriet
frän fienden, och då han hade gjort det, störtade man ho-
nom. Den nyare historien har intet motstycke härtill i låg
uselhet. Den 17 februari 1873 meddelades det nationalför-
samlingen, att inom september månads utgång skulle de fem
milliarderna vara betalta och landet befriadt från fienden;
den 24 maj störtade man honom med 16 rösters majoritet
genom att uppmana honom till att bilda en mera konserva-
tiv ministère. Men för de bästa i Frankrike fortfor han att
till sin död stå som den bäste. Då den mest reaktionäre
medlemmen af den reaktionära regeringen af 16 maj 1877,
Fourtou, en dag i ett tal sökte upphöja Mac Mahon på be-
kostnad af Thiers — som, ifrigt skrifvande, ej syntes fästa
sig vid angreppet af denna politiska dagslända — genom
att säga: “Mac Mahon är territoriets befriare“, då reste
Gambetta sig upp, pekade bort emot Thiers och sade med
sin väldiga röst: “Nej, det är han“. Och alla de republi-
kanska deputerade ilade bort till Thiers, Fourtou nödgades
göra ett uppehåll, medan så många lemnade sina platser
för att tacka den gamle patrioten. Thiers förstod ett ögon-
blick icke situationen, derpå log han med tårar i ögonen.
Den dagen uppvägde säkert många af hans svikna förhopp-
ningar.

I början hade Gambetta icke mycket inflytande i för-
samlingen, men han hade det desto mera hos folket. Och
i känslan af, att det var nödvändigt att bearbeta folket, för
att icke den reaktionära nationalförsamlingen skulle försöka
sig på en statskupp, höll han under åren efter kriget det.
ena mötet efter det andra, alltjemt energisk, verksam, agi-
terande. Det var på ett af dessa möten, i Grenoble, han
talade om “de nya samhällslagren“, som skulle till makten.
“Jag anar det, och jag förutsäger det“ — yttrade han —
“de skola komma, de nya sociala lagren, uppståndna genom
68

ny social födelse, och de skola säkert icke stå tillbaka för
sina föregångare“. Och han kallade dem fram, dessa lager,
de intelligenta, bildade unga män, för hvilka kejsardömet
icke hade någon användning, men som Frankrike icke kunde
undvara! Längre fram i talet kallade han den abnormt valda
nationalförsamlingen ett lik, dödgräfvaren stod redan färdig
med sin spade för att kasta mull på.

Bland alla hans tal var kanske detta det, som väckte
det största uppseende. Man uppfattade hans tal om de nya
lagren som ett hot och orden om liket som en utmaning.

Efter hand blef hans inflytande i kammaren allt större,
nationalförsamlingen afled, såsom han hade sagt. Då Mac
Mahon 16 maj 1877 försökte sig med en reaktionär mini-
stère, utslungade Gambetta mot honom sitt berömda: “Gå
eller 1yd!“ (Il faut se soumettre oit se démettre), och Mac
Mahon nödgades afskeda sin ministère, han nödgades sjelf
draga sig tillbaka som president.

Från det ögonblicket var reaktionen krossad. Repu-
bliken var icke blott stadfäst som statsform, den hade för-
mått skaffa sig republikanska ministrar. “Farornas tid är
förbi“, hade Gambetta sagt. Så begynte arbetet.

Han deltog trofast i detta arbete, han blef den abso-
lut erkände ledaren i kammaren, blef dess president, blef
konseljpresident, föll, men skulle säkert likaväl en gång hafva
blifvit president, ty han fortfor att efter sin afgång som mi-
nister bevara sitt inflytande oförkränkt, om han än någon
tid höll sig tillbaka. De strider, han under denna tid förde,
ligga så nära att de allra flesta ihågkomma dem. Han stod
i dem alla, som en kärleksfull fader till republiken. Att
den intet skulle lida, det var framför allt hans sträfvande.
Derför sökte han samla till enhet allt det i Frankrike, som
öfver hufvud var författningstroget. Det gälde för honom
då först och främst att afslipa de skarpa kanterna hos de
särskilda fraktionerna. Och sjelf blef han representant för
allt större kretsar af fransmän. Trots all radikalism var
han aktad och ärad i stora arbetarkretsar. Bonden slöt sig
till honom, och bourgeoisien lärde snart inse, att han var
författningens bästa värn. Naturligtvis kunde han icke hindra,
att emellanåt små slitningar förekommo mellan de republi-
kanska fraktionerna, men när det någon gång låg honom
synnerligen mycket på hjertat att samla dem alla, så kunde
han göra det. Han var i en beständig verksamhet; der ett
fel blifvit begånget gjorde han allt för att få det rättadt,
alla tvistigheter sökte han att utjemna. När han kunde för-
utse farorna, ansträngde han sig för att förebygga dem; han
stod på vakt, han vårdade och han passade på republiken;
han sökte att åstadkomma ett godt hem, der fransmän kunde
ega en lugn och tryggad tillvaro.

Han blef Frankrikes största auktoritet, han som hade
kämpat mot auktoriteter. Men häruti låg ingen motsägelse.
Han hade kämpat mot dem, som blifvit auktoriteter genom
en förbrytelse; sjelf var han auktoritet i kraft af sina med-
borgerliga dygder. Ju flera af det slags auktoriteter ett land
har, desto lyckligare är det. Och han var icke bland dem,
som hysa farhågor för kapaciteter, hvilka kunde komma att
ställa honom sjelf i skuggan. Det är blott en åsigt om, att
bland de många republikanska embetsmän, som genom hans
försorg kommo att affösa de gamla kejserligt sinnade, hvilka
alltjemt fortsatte att konspirera mot republiken, valde han
alltid de dugligaste, de mest energiska. Han kände icke till
nepotism. Den embetsmannaklass, han har skaffat landet,
är arbetsam och hederlig. Ja, han gick i sin kärlek till dug-
ligheten så långt, att man stundom förebrått honom, att
han af den anledningen åsidosatte partihänsynen. Det bör
erinras, att då han var konseljpresident, tog han till expedi-
tionschef i utrikesministeriet J. J. Weiss, en man, om hvars
stora duglighet, eminenta kunskaper och ofta bländande
spiritualitet alla voro ense, men som var medarbetare i
den reaktionära Figaro. Då man angrep Gambetta härför,
svarade han blott: “Jag påtager mig ansvaret för mina
underordnade“. Kort före Gambettas död offentliggjorde
Weiss en artikel, som förklarade, hvarför han hade velat
70







tjena under Gambetta. Tankegången deri var denna: “Vi
som icke kunde komma fram under kejsardömet, derför att
vi saknade relationer, vi blefvo, hvilka åsigter vi än hade,
tvungna till beundran för och kärlek till denne man, under
hvilken vi kommo fram, om vi blott voro dugliga. IJan
hade talat om de nya lagren, han fann dem och ur dem
skapade han ett nytt Frankrike.“

Den franska hären älskade honom. Det är berättadt,
att han kunde få tårar i ögonen, när ett regemente mar-
scherade förbi; han gjorde allt hvad han kunde, för att ut-
veckla hären och hos folket väcka lust för vapen. I Elsass
och Lothringen litade man framför allt på honom. Ett af
de vackraste dragen från hans begrafning synes mig vara
det, att barnen från Bellevilles folkskola, som blifvit grun-
dad efter hans initiativ, bådo om att få ropa “Lefve Frank-
rike“, när de i liktåget kommo förbi Strassburg-statyn. Detta
fingo de icke lof, men under vägen skockade sig de små
tillsammans och från klara barnaröster ljöd der öfver Gon-
cordiaplatsen det lefverop för Frankrike, som betydde hop-
pet om återföreningen med de två förlorade provinserna.

Det är intet tvifvel underkastadt, att han länge ännu
skulle hafva satt sig emot ett krig med Tyskland. Han äl-
skade sitt land alltför högt för att han skulle störta det ut
i faror, innan han kände sig säker på ett lyckligt resultat.
Träffande anmärker v. der Goltz härom: “När de många inre
orsaker, som gifva stämningen hos ett folk en bestämd rikt-
ning, ha blifvit starka nog att frambringa en eruption, kan
icke den förnämste statsman hindra detta utbrott. Gam-
bettas benägenhet i den ena eller andra riktningen kan der-
för hvarken vara en absolut garanti för freden eller den enda
orsaken till ett hämdkrig. Likväl är det af intresse att
komma till klarhet rörande denna punkt. Man kommer då
till det resultatet, att han icke önskar revanche till hvarje
pris. Han skall säkert icke, när en gång den nationela rikt-
ningen fordrar ett afgörande med vapenmakt, hålla Frank-
rike tillbaka, men lika säkert är det, att han icke skall följa
71

den äfventyrliga politik, som är oskiljaktig från revanche-
idéen i detta ords vanliga betydelse. Han har alltför ofta
klandrat denna politik hos cæsarerna, prisat förakt för mak-
ten såsom en dygd, manat regeringen att rikta sin verksam-
het inåt och betecknat som den närmaste framtidsuppgiften
att befästa republiken och vidare utveckla dess institutioner.
Han känner alltför väl en stor del af sina medborgares kär-
lek till freden; för att han skulle störta landet i ett krig, så
länge en öfverväldigande nationel strömning tvingar honom
dertill. Det får icke heller förbises, att han sjelf genom sin
lyckliga kamp mot Napoleonsdyrkan har tillintetgjort en stor
del af den gamla chauvinismen.“

Gambetta blef konseljpresident först då det icke längre
var möjligt för honom att undgå det. Så länge han var i
stånd dertill, höll han sig tillbaka. Öfver hufvud tyckte han
icke om att samla för mycket på sin person. Han ville icke
göra Frankrike till en mekanism, hvars hjul ensamt han
kunde drifva. Hans önskan var just att skapa en stat, som
väl hade god användning för hvar och en stor man, som
stälde sig till dess tjenst, men som icke stod och föll med
en individ. Han var i detta afseende Bismarcks motstycke.
Då han var död och somliga genast talade om, huruvida
republiken kunde öfverlefva detta, skref Clemenceaus blad:
“En stor man dör icke den dagen han upphör att andas.“
Vid Gambettas graf vilja vi hågkomma hvad Louis Blanc
sade vid Thiers’ graf: “En stor medborgare är död, lefve
republiken ! “

Gambettas lif hade just varit anlagdt på att göra dessa
ord till sanning. Han var alltid ängslig för de lefverop, som
klingade för honom,, han påminte ofta om, att i republiken
måste man undvika personförgudning och blott tänka på
det allmänna. Han hade beständigt för ögonen att göra
Frankrike så vidt möjligt oberoende af honom, så att det
äfven efter hans död kunde bevara den kraft och det in-
flytande, som det under hans egid hade tillkämpat sig. Alla
72

de, som älska frihetens sak, skola hoppas, att hans sträfvan-
den icke varit förgäfves.

Medan han lefde, berättas otroligt mycket ondt om ho-
nom. Efter bästa förmåga hade hans motståndare baktalat
honom. De hade berättat, hvilken lyx och prakt der her-
skade i hans bostad och af huru många millioner han var
égaré.

Och då han var död och mängden strömmade ut till
Ville d’Avray, hvad var det man då fick se! En liten sim-
pel villa, några tarfliga rum, utstyrda med några koppar-
stick. Det var det hela. I enkel tarflighet hade han lefvat,
utan att vilja säga ett ord till alla dem, som berättade om
hans vilda, ensamt stående öfverdådighet. Elans stolthet
förbjöd honom att bemöta dylikt. De som kunde tro så-
dant om honom, de fingo göra det. Till sådana menniskors
gunst friade han icke. “Gambettas död måste komma emel-
lan“, skref Glaretie, “för att han skulle försvara sig mot
förtalet.“

Det är bekant, att Gambetta lefde och dog som fri-
tänkare. Man har gjort en del tafatta försök att få fast-
stäldt, att han likväl vid vissa tider hade religiösa anfall.
Times berättade sålunda, att han hvarje dag på sin moders
födelsedag tände två vaxljus i närmaste kyrka. Elistorien
var illa hopsatt, ty hans moder afled blott få månader före
honom.

Elan var en kännare af literatur och konst, följde för-
träffligt med utlandets politik och med alla idéela europei-
ska strömningar. Säkert var han den störste man, som
detta århundrade har frambragt. Väldigt utrustad från na-
turens hand, tillkämpade han sig småningom den ena för-
träffligheten efter den andra, och han var i hög grad per-
fektibel. Hvad som kostade honom mest ansträngning, men
han lärde äfven det, var att öfvervinna sin lidelsefullhet, att
tygla sin storslagna vältalighet under de parlamentariska
formerna.

Han kunde lära så mycket, arbeta så strängt, derför
73

att han var förälskad, och gjorde det för den, han älskade,,
för Frankrike. Han var ock dess bäste son, och folket
kände det, då det följde honom ut till Père Lachaise un-
der de högsta hedersbetygelser det kunde skänka åt någon.
Det var ett stycke af Frankrikes, af Europas historia, man
följde ut på kyrkogården. Det var en patriot, en äkta men-
niska. Flau har gifvit sin samtid ett stort och lysande ex-
empel, derför äro vi honom alla tack skyldiga.
Gammalt och nytt inom literatures*

2.

August Strindberg.

En studie af Gustaf af Geijersstam.

Man har klagat länge och med rätta öfver den stiltje,
som rådt inom den svenska literaturen. Man har till och
med hållit på dermed så länge, att när ändtligen lifstecken
här och der yppat sig, man af gammal vana låtit talet
härom fortfara.

Medgifvas måste dock, att om man jemför Sveriges
literatur med utlandets, så äro de känslor, som dervid väc-
kas, ganska egendomliga. Det är,' som om man från ett
upprördt, stormigt haf med vid horisont och mångskiftande
vågor helt hastigt vände blicken till en liten täck skogsidyll
ined i midten en tjärn, som lugnt, enformigt och troget af-
speglar samma himmel, samma omgifning år ifrån år. Eller
om en vindstöt från de större vattnen understundom kastat
upp nya vågor, har den dock sällan varit tillräcklig för att
gifva den. jemna, dunkla spegeln ett helt och hållet nytt

* Såsom våra läsare torde erinra sig, innehöll senaste häftet
af ”Dagens krönika” under ofvanstående rubrik en granskning af hr
C. D. af Wirséns författarskap. Vi fortsätta i dag med en af våra
yngre författare och förbehålla oss att på detta sätt, när så läm-
par sig, egna uppmärksamheten åt företeelser inom vår egen eller
utlandets skönliteratur, nämligen medelst någorlunda genomförda
karakteristiker, icke medelst literaturanmälningar i vanlig mening,
hvilka i den dagliga pressen och äfven i andra'af våra literära tid-
skrifter torde vara tillräckligt tillgodosedda.	Red.
75

utseende, röra upp de djup, som ännu slumra osedda och
okända.

Det är karakteristiskt för ett litet land som vårt, hvil-
ket ligger afsides borta i ett hörn af Europa, att egentligen
så få af de stora politiska hvälfningarna i vårt land satt sig
ett blifvande märke i vår literatur. Den svenska diktningen
är sent född, och när den kommit till lif, för det mesta barn
af inflytanden utifrån. Hvar och en vet, hvar han har att
söka förebilderna till den diktning, som kom till orda vare
sig i Dalins eller Gustaf III:s tidehvarf. Den ny-romantiska
riktningen med Atterbom i spetsen tog blott förebilderna
från annat håll än den närmast föregående tiden, och när
den skola kom, som ville vara nationel, fans det redan
bland deras egna samtida de, som påstodo, att utlandets
diktare äfven här haft sin hand med i spelet.

Enligt min mening är nu detta ingenting, som med
rätta kan klandras. Det är blott en lag, som städse gjort
sig gällande, att då hvarje nytt tidehvarf gjort sin insats i
utvecklingsarbetet, denna tanke eller art af sträfvande som
en elektrisk ström måste passera genom alla de särskilda
ländernas tänkare och diktare, för så vidt det är fråga om
ett land, som ej kämpat ut och börjat tillhöra de länder,
söm, varit. Men det ligger i sakens natur, att strömmen
blir svagare, ju längre bort man kommer från det egentliga
batteriet. Tänk t. ex. på reaktionen i början af detta år-
hundrade. Hvilken mängd af fenomen inom den literära
verlden bief ej en frukt deraf bara i Frankrike. Hos oss
finnes andra delen i “Lycksalighetens ö“ jemte en del lyrik.
Eller 1848 års idéer, som likaledes i Frankrike födde af sig
en hel literatur, medan de här hufvudsakligen togo sig ut-
tryck i “Sånger i pansar“.

Under de sista årtiondena har emellertid den poetiska
produktionen inom Sverige varit temligen mager. Vi be-
römma oss i allmänhet af det lugn och det rika jemnmått,
som fördelaktigt utmärker vårt kära fädernesland framför
andra mindre" lyckligt lottade länder. Men att ett dylikt
76

beprisa dt lugn på vissa håll kan blifva liktydigt med stag-
nation, derpå är vår nutida literatur — eller var det åt-
minstone för ej länge sedan — ett tydligt bevis.

Strindberg är otvifvelaktigt den ende af det nyare
slägtet, som är en författare af rang. Han är ett fullkom-
ligt barn af sin tid, och han är lika intressant i sina miss-
tag som i sina förtjenster, lika utprägladt originel, vare sig
han, som i första akten af Mäster Olof, höjer sig i jemnbredd
med skaldekonstens stormän eller i Nya riket gör sig skyl-
dig till saker, som mildast taladt äro en skald ovärdiga. Det
är ett stort misstag, hvad man från åtskilliga håll hört, att
den, som skrifvit “Nya riket“, för alltid “gjort sig omöjlig“,
som det heter. Det är blott medelmåttor, som kunna göra
sig omöjliga. Med Strindbergs geni är det egentligen ingen
konst att bringa ett förgånget i glömska. Saken i fråga blir
ju ej bättre för det. Men så förhåller det sig i alla fall.

Strindberg har behöft lång tid, innan han, som man
säger, slog sig igenom. Den efter “Röda rummet“ utgifna,
särskildt i psykologiskt afseende mycket intressanta samlin-
gen I Vårbrytningen lemnar tydliga bevis härför. Ty det är
ingen liten samling denna, och den innehåller det mesta, af
hvad på olika håll var skrifvet af Strindberg, innan namnet
Strindberg ännu var ett namn. Der fins I Hom, ett drama-
tiskt proverb med Thorvaldsen (!) till hjelte, hvilket var sin
författares första försök i den dramatiska genren. Vidare
träffa vi der Hermione och Den fredlöse, i mina ögon de
enda af dessa förstlingsalster, som gifva ens en aning om
•förf, till “Mäster Olof“. Der finnes verkligen något af den
våldsamma energi, som sedan skulle utmärka allt det dug-
liga, som kommit från Strindbergs hand. Det samma gäller
om den genialt utkastade teckningen af Markus Larssons
äfventyr med de båda lotsarne, hvars snöpliga slut tillika
är färgadt af den bittra ironi, som sedan blifvit ett af Strind-
bergs kraftigaste vapen. Och med hänsynslös qvickhet har
han i Anno 48 gifvit uppslaget till de teckningar, som ut-
förda skulle gifva “Röda rummet“.
77

Men det är ett faktum, att trots allt detta, som verk-
ligen fans skrifvet, var Strindberg ännu icke känd. “Mäster
Olof“, hvars versifierade upplaga utkom 1878, väckte mera
uppseende i tidningarna än hos allmänheten. Men af hvad
värde detta arbete var, lärde man sig ej inse, förr än förf, på
ett helt annat sätt fäst ögonen på sig. Strindbergs hela bar-
rier är en illustration till Zolas egendomliga yttrande, att för
att i våra dagar taga sig fram måste en förf, vara en kraft,
som ingen kan skuffa undan, men som bryter sig väg “bru-
talement“. Och detta — menar Zola — är en vinst för vår
tid. Den, som ej kan skaffa sig plats sjelf, må ej vänta att
på en annan väg få sig odödlighet garanterad. Man tar ej
patent på skaldens lager. Man får kämpa sig fram steg för
steg. Och det är de svaga existenserna, som äro dömda
att gå under. Men till dem hörde nu icke Strindberg.

1878 utkom emellertid ett litet häfte, som åtminstone
i någon mån blef läst, och som också finnes bland de ung-
domsarbeten, som äro inryckta i den ofvan nämda samlin-
gen. Det var skisserna från Upsala, Från Fjerdingen och
Svartbäcken.

Förf, till dessa rader mins mycket väl, hvilket intryck
dessa skisser då gjorde på honom. Det mesta förstod jag
ej, emedan jag varit för kort tid i Upsala, dels ock derför,
att teckningarna egentligen torde träffa in på tiden närmast
före och omkring 1870 och särskildt vis-à-vis en del satiri-
ska utfall i den sista historien var jag mest benägen med
att instämma med veteranen på sjukhuset: “Insulterar du
den store mannen? Vara är förnimmas. Det kliar i hjernan,
när den stora tanken gör sitt intåg.“.

Saken var den, att här som på så många andra håll
hade Strindberg brutit med traditionen, och hvar och en,
som åtminstone för några år tillbaka kom till Upsala, sökte
i början att betrakta lifvet derstädes på samma sätt, som
han af historien och de äldres berättelser om sina ungdoms-
intryck trodde, att det var. Och följden var naturligtvis
den, att Strindbergs skildringar syntes honom osanna. Up-
78

sala! Bara namnet var fullt af poesi. Det väckte en hel
här af föreställningar om allt, som ynglingen drömde om.
Det friska kamratlifvet, ungdomsglädjen och ungdomsyran,
den oegennyttiga vänskapen, sökandet efter sanningen, alla
de rika vyer, som lärdomens stad skulle öppna öfver verl-
den — med ett ord, redan innan ynglingen kommit till Up-
sala, hade han lärt sig sjunga: “Svara mig Glunten på ära
och tro etc.“ Ty här ligger egentligen hemligheten, i hvad
folk i allmänhet tänkte om Upsala. De ha hört för mycket
“Gluntarna“ för att ej nästan uteslutande tänka sig Upsala
som en stad, der glädjen och poesien (“Nu kommer våren,
re’n vindarnas troppar“ etc.) äro envåldsherskare. Och i
det hela är det ej underligt, att man minnes Upsala med
vemod. Ty hurudant det nu är, nog är det väl ändå van-
ligt, att ungdomsåren rymma mest glädje, och att de sedan
derför, sedda med ålderns ögon, taga sig ut, som hade de
gått fram i idel solljus.

Emellertid hade Strindberg här gifvit taflor ur Upsala-
lifvet, sådana litet hvar torde känna till det. Man har na-
turligtvis sagt, att han såg sakerna för mycket i svart. Jag
vill ej nu inlåta mig härpå. Men jag frågar hvilken Upsa-
liensare som helst, låt ock vara, att mycket på de sista åren
förändrat sig, om ej “Inackorderingarna“ existera, om skil-
dringen af latinskrifningen eller begrafningen är öfverdrif-
ven, om talen på nationen äro stort bättre än de anförda,
om han aldrig sett någon gammal öfverliggare à la “svinet“
i den sista historien, och om han sjelf aldrig haft sin lilla
period “mellan drabbningarna“.

Det, som gör dessa skildringar särskildt märkvärdiga
är, att här både stil och uppfattning äro fullkomligt “Röda
Rummets“. Och hvad som mest visar, hur riktigt Strind-
berg träffat tonen i sin tids Upsala studentkretsar, är den
mängd mer eller mindre lyckliga skildringar af Upsala-
lifvet, som på sista tiden förekommit, men hvilka alla delvis
eller helt och hållet gå i den riktning, på hvilken Strind-
berg visat vägen. Och eget är, att flere af de mest väl-
79

lyckade partierna i “Röda Rummet“ äro skildringar ur det.
studentikosa i våra dagar (Borg och hans kotteri).

Det mottagande, som kom Röda Rummet till del vid
dess första framträdande, är ett slående bevis på, hur föga
man tager hänsyn till ett arbetes förtjenster, så snart parti-
lidelserna på det ena eller andra hållet fått en stöt. Jag
vill ej tala om, att man påstod boken vara osedlig. Det.
har man sagt om Dickens och Thackeray lika väl som om
Strindberg. Och det har ännu icke skadat någon af dem.
Men här grät den dygdiga harmen verkliga krokodiltårar.
Det var smuts — naturligtvis — och skandal. Jag har ej
lust att citera de uttryck, som fäldes under den första het-
tan, och som — det måste rättvist erkännas — på sista
tiden gent emot detta arbete blifvit betydligt modererade.
Det löjligaste af allt var, att man började kalla Strindberg
Sveriges Zola, och att man till och med ville veta, att han
der hemtat sina förebilder.

Det enda sätt, på hvilket dylikt kan förklaras, är, att
de herrar, som uttalade slikt, aldrig läst Zola, utan bara
hört, att han skrifvit åtskilligt, som ej gick an att läsas högt
för fruntimmer, och när det nu onekligen fins dylikt i Röda
Rummet, helt hastigt och lustigt gjort den slutsatsen, att
här var en produkt af det splitter-nyaste-nya, som den fran-
ska naturalismen fört in i verlden. Här måste allmänheten
få höra ett riktigt’ Zions väktare-rop. Literaturen var i fara.
Vandalismen höll på att bryta in.

Den, som läst Zola, vet, hur litet Strindberg har ge-
mensamt med honom. Utgående från ett bestämdt veten-
skapligt system, har Zola gjort till sin uppgift att skildra
en hel slägts öden och genom dem konstatera ärftlighets-
lagarna. Och han skildrar som vetenskapsman, lugnt, opar-
tiskt, pröfvande. För honom gäller det aldrig att blott be-
rätta. När han skildrar en utveckling, säger han ej blott,
att så har det gått, utan äfven: det fans ingen möjlighet,
att det kunnat gå annorlunda. Och särskildt — han är al-
drig tendensiös.
80

Hvad man
hos Strindberg,
på sina hjeltar,
ingen mån har

synes mig oftast åtminstone hafva förbisett
är, att han utgår från de strängaste kraf
hvilket tillhör hans verldsåskådning och i
att göra med, huruvida alla de scenerier

han tecknat varit af så särdeles uppbygglig art. Och vidare
— det är falskt att påstå, det Röda Rummet endast skil-
drar vidrigheten. Det är ej svårt att påvisa, hur många
drag af den ädlaste mensklighet der finnas, hvilka hvar och
en kunde se, endast han gjorde sig möda sjelf. Eller begär
man kan hända, att en författare, som skildrar en person,
till läsarens vägledning skall sätta ut noter, der han upp-
lyser om, hvilka af hans personers handlingar som äro fullt
plausibla och hvilka icke?

Det är karakteristiskt för Strindberg och kanske också
för det tidsskede, i hvilket vi lefva, att båda de karakterer,
på hvilkas skildrande förf, sjelf tydligen nedlagt mest sym-
pati — Falk och Mäster Olof — båda hafva något, som de
vilja uträtta i verlden, båda kämpa de derför ända till blods,
hos båda fräter den mask, som heter tvifvel på hvarje fram-
tid, och båda affalla de från hvad en gång var deras hög-
sta i lifvet, och eget nog, detta affall sker med ett underligt
föraktfullt löje, ett gäckande trots mot den verld, som fram-
tvingar förnekelsen af det bästa, en menniskas inre kan
rymma. Ty här eger intet sjelfbedrägeri rum. Hvarken
Olof eller Falk svika sin öfveftygelse, derför att åldern på
sjelfpröfningens eller slapphetens väg lärt dem en annan.
Olof bekänner för att få nåd, och Gerdts ord: “Affälling“
kastar honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder åter
från sina försök att med obefläckade händer utan kompro-
misser med sitt samvete gå literatörens knaggliga stig, oak-
tadt han sjelf vet sig handla lumpet, endast derför att han
är trött på en hopplös strid och längtar att få vara i ro och
åter räknas bland hyggligt folk.

Olof säger i slutrepliken:

”Lugn jag står på den ensliga strand,

Dit vågen mig vräkte, ty jag är dock i land!
81

Och. nu jag vinkar min lycka på färden

Ät djerfve seglarn, som ej ville lyss

Till honom, som förliste der ute nyss!

Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden,

Dit bort mot målet, dit du vill så gerna:

Du faller dock af, som vi gjorde alla,

Om ock ditt märke du tar på en stjerna,

Ty himlens stjernor ju också falla.”

Det har varit ett lifsproblem för Strindberg detta: kan
en menniska lefva för annat än den lumpna daglönen? är
det möjligt att sätta sig ett mål och nå det? är det tänk-
bart att vinna — icke Aladdins lampa eller Fortunati pung
— utan simpelt och enkelt kraften att fasthålla och förfäkta,
hvad man lefvande tror på? Samt detta ■—• har man kanske
rätt, att när arbetsförsöken strandat, lägga armarne i kors,
draga sig undan från lifvet och se på? Erfarenheten har i
Strindbergs mun lagt ett bittert svar. Men allt är vunnet,
så länge den svarande ej är tillfreds med negationen. Och
Strindberg låter ej förgäfkes Borg skrifva om Falk: “Han
kommer igen endera dagen, det är säkert. Ingen vet, hvar
man har honom.“ — Det är detta, man så ofta glömmer,
när man förebrår Strindberg och andra deras pessimism,
deras brist på positivt innehåll, och hvad det nu heter allt.
En energisk protest, om den är aldrig så bitter, aldrig så
skärande, tyder dock på mera lifskraft, än om man söker
glömma, att lifvet har en frånsida, sättet må sedan vara
hvilket som helst. —

Falk har lemnat sina olika befattningar som extra ordi-
narie i diverse verk, man får veta det redan i början pä
boken, och han har beslutat att blifva literatör. Han vill
föra de fattiges och förtrycktes talan, säger han. För öfrigt
visar han, liksom den unge Renhjelm, hvilken vill bli en
stor konstnär, en högst anmärkningsvärd obekantskap med
verlden. Man har sagt, att bokens komposition är lös, och
det må gerna vara sant. Det förringar här egentligen icke
dess värde. Ty allt, som skildras, är nog så till vida till
för sin egen skull, som förf, haft intresse af att teckna just

Ur dagens Krönika. III. 1.	6
--

82

dessa sidor af Stockholmslifvet. De äro erfarenheter, som
den unge Falk — eller också Renhjelm — gör, “Stadier
paa Livets Vej“, som de hafva att passera, innan de äro
färdiga och dragit full nytta af skolan.

Falk har lemnat embetsmannabanan för att få arbeta på
ett fält, der han tyckte sig ega fullt bruk för sina krafter —
förf, säger dock i en not, att den satiriska skildringen af em-
betsverken egentligen hade full tillämplighet för en del år till-
baka — och han gör sin rond hos förläggare och på tidningar.
Det är nu ej fråga om, att hvarje förläggare skulle bete sig
som hr Smith, eller att hvarje tidningsredaktion skulle vara
sådan som Gråkappans och Rödlufvans. I alla dagar
har satiren haft för sed att så att säga utmåla de lyten,
den häcklar, för att låta dem träda mera i ögonen. Det
kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida ej den satir, som
skildrar utan öfverdrift, vore mera verksam än den nämda.
Men detta hör egentligen icke hit. Hvad man för att här
förstå Strindberg rätt, bör ihågkomma, är, att han vid
en skildring af dåliga förhållanden, som fullkomligt ega
motstycken i verkligheten, aldrig sagt, hvad mången af hans
vedersakare påstått honom hafva sagt, nämligen att det all-
tid är så. Saken är så enkel, att den förefaller som ett
axiom. Erfarenheten visar dock, att äfven axiom behöfva
upprepas för att ej falla i glömska.

Men den erfarenheten gör Falk och mången med ho-
nom, att det är lika svårt att gå sanningens ärenden på
författarebanan som på någon annan. Han får lära känna
förbannelsen af att stå i ett partis tjenst, man må höra till
hvilket parti som helst, oärligheten mot antagonister, tid-
ningarnas riksdagsreferat, der motpartiets anföranden ute-
lemnas, förläggarnes anbud på affärer i religion och patri-
otism, och han får på nära håll se den arbetande klassens
nöd och eländet hos samhällets olycksbarn, medan han som
en bakgrund till taflan ögnar de obildade, rika köpmän-
nen med den brutalitet, som kommer af att ega makt,
och hos deras fruar den lätja, som kommer af att ej be-
höfva göra något. Och Falk förtviflar. Han bär hat till
hela samhället för dess refvors skull. Men han griper ej
till revolvern som nihilisten, trots att han hatar dem, som
hafva något, derför att han sett så många, som intet egt,
och dem, som äro något, derför att han sett så många, som
oförskyldt stannat på en obemärkt plats. Han underkastar
sig ej heller det stränga sjelfarbete, som ger till resultat för-
mågan att vänta och hoppas på, att den dag skall komma,
när äfven han kan få göra något vid 'det långsamma arbete,
som har vårt slägtes förädling till mål. Han ryckes ner i
hvirfveln och “räddas“ af en vän, som “lugnar“ honom,
d. v. s. förmår honom att hålla mun och taga sitt förnuft
till fånga. Han tar en befattning, lika godt hvad som helst,
för att bara kunna lefva. Det är en slags desperat resigna-
tion, full af qväfd bitterhet, undertryckt harm och det mest
genomgående menniskoförakt.

Och Renhjelm! Han, som ville in på konstens fält,
hur går det med honom? Han älskar, naturligtvis skulle
Strindberg säga, och blir bedragen, också naturligtvis. Det
Ans knapt en mera gripande skildring i hela boken än den
sida, som tecknar dagen, när han gjort denna upptäckt.
Falander, den gamle syndaren, som man tycker nästan bitit
hufvudet af skammen och ej borde hafva mycket af mensk-
lighet igen, är emellertid den, som åtager sig att rädda
Renhjelm. Han har öppnat ynglingens ögon för sanningen,
och den unge gråter de krossade illusionernas första out-
sägligt bittra tårar, gråter med hufvudet i Falanders knä.
Plötsligt kände han något hett falla på sin hals och en hand
på sitt hufvud: Stackars gosse!

Af bifigurer eger Röda Rummet ett helt galleri, och
deras stora förtjenst är, som Falk säger, “att de tala som
menniskor och inte som böcker“. Hvem mins ej sällskapet
hos Lill-Jans? Olle Montanus’ trista existens och sorgliga
slut, Lundells mera banala lefnadshistoria och Sellén, den
med oändlig humor tecknade Sellén, som ber Olle stoppa
omkring sig med penslarna för att inte frysa, när han ligger
84

och läser högt ur en kokbok af brist pä mat, Sellén, som
rifver upp golftiljorna i ateliern för att elda med, och som
tröstar Falk, när denne första gången pantsätter sin klocka,
med, “att verlden är nog svår ibland. Men man får väl dras
med den ändå“. Ett uttryck af hjertlighet, som är mera värdt
än hela sidor af vanligt romanprat. Ty säga hvad man vill,
der fins en rik fond innerlighet och värme i denna bok, som
tager sitt skönaste uttryck i den ypperliga beskrifningen på
det underliga liktåg, som följde det lilla oäkta barnet till
grafven, och i den syn, Falk såg, när han med en känsla af
tacksamhet och frid såg ned i det mörka djupet på den lilla
kista, som gömde en död, som intet namn hade fått. Det är
en likartad idé, som när Hellqvist i sin hemska tafla “Mäster
Knut och Peder Sunnanväder“ midt i den ohyggliga svärmen
af nyfikna och råa anleten låter det lilla barnet undrande
titta på narrens skramla. När jag såg det anletet, tänkte jag
ovilkorligen på Falks tankar, när han såg ned i den öppna
grafven. Och innerligheten fins äfven i en så på en gång
burlesk och ohygglig skildring som den af rummet, afdeladt
med kritstreck, der enkan med fem barn, skomakaren och
snickaren bodde tillsammans.

Röda Rummet är en tafla ur vårt samfundslif, gjord
med en kraft och en uppskakande sanning, till hvilken hela
vår literatur ej eger ett motstycke. I tekniskt hänseende
har dess förf, aldrig lemnat ett mera fullfärdigt arbete. Det
berättas också med anspråk på tillförlitlighet, att han under
tio år varit sysselsatt dermed.

*	*

*

Mäster Olof har från de mest olika håll med all rätt
blifvit framstäldt som ett dramatiskt arbete, hvilket hos
oss står skäligen ensamt. Dess uppförande på Nya te-
atern har varit en triumf för vår svenska vitterhet, och
detta fastän man visst ej kan eller mig veterligt någon ens
försökt påstå, att det är ett helgjutet arbete. Men äfven
detta är prägladt af denne för Strindberg egendomliga, våld-
samma energi, som oémotståndligt rycker en med sig.
Dramat har kommit till allmänheten i två omarbet-
ningar, en på prosa, den äldre, som dock var den, hvilken
blef antagen till spelning, en omarbetad, delvis på vers, som
försedd med ett efterspel utkom i bokform, blef föga läst
och förlåtligt nog äfven föga förstådd.

Jag säger förlåtligt nog och skall längre fram vid på-
pekandet af skiljaktigheten mellan de båda upplagorna söka
motivera detta.

På ett egendomligt sätt har Strindberg begagnat sig
af den historiska omklädnaden för att få rum för de tankar,
han ville tolka. Men trots ett och annat faktiskt våld mot de
historiska händelserna, har han dock gifvit oss en bild af re-
formationstiden, man får verkligen en idé om denna orofylda
jäsningsperiod i och genom dikten. Ett och annat faktum må
vara något godtyckligt behandladt, men de principer, som
då stredo om herraväldet öfver verlden, som ännu strida, och
som kanske alltid skola strida derom, blifva lefvande för oss
i och genom sina kraftfullt framstälda representanter.

Det djerfvaste greppet är, att Strindberg utfylt en lucka
i uppfattningen af Olaus Petris karakter. Hypotesen är ej
bekräftad af den historiska forskningen, må så vara, men
den har åtminstone den förtjensten att gifva en förklaring,
öfver hvad den vill förklara. Jag menar här Mäster Olofs
bekanta förhållande till den mot Gustaf föranstaltade sam-
mansvärjningen. Motivet härtill finnes i den ypperliga scen
i tredje akten, der adelsmannen delgifver Olof Vesterås riks-
dagsbeslut och talar om de olika punkterna i beslutet, för-
bindelse att straffa uppror, rätt för konungen, rätt för adeln
etc. etc. För hvarje punkt svarar Olof med ett secundo!
tertio! qvarto! som .med stigande spänning visar, att han
finner reformationens sak förvandlad till en penningspe-
kulation.

Olof.

Intet vidare!

Adelsmannen.

Jo, se’n komma litet småsaker. Men det är inte af synnerlig vigt.
86

Olof.

Låt mig höra!

Adelsmannen (läser),

Det står ett 5:o om rätt för predikare att förkunna Guds ord.
men det fingo de ju förut också!

Olof.

Och ingenting mer?------------

Var god läs upp den punkten, som handlar om tron.

Adelsmannen.

Tron — det står ingenting nämdt. Jo, låt mig se — - ”evan-
gelium skall läsas i alla skolestugor.”

Dessutom fins der en fullmakt åt sekretarius Olaus
Petri som kyrkoherde i stadens kyrka med 3000 dalar om
året. Och det är, när adelsmannen gått, Olof utbryter:
“Detta var allt, jag lidit och kämpat för! En fullmakt! En
kunglig fullmakt! Jag tjente Belial i stället för Gud! Ve dig,
falske konung, som sålde din herre och Gud! Ve mig, som
sålde mitt lif och mitt arbete åt mammon: Gud i himme-
len förlåt mig!“ — —

Det är nu, Olof beslutar sig för, att “en skall dö, på
det att alla må lefva.“ Det är efter denna scen, han en-
ligt den äldre versionen af pjesen ej blott blir medveten om,
utan ock delaktig i anslagen mot kung Gustafs lif.

Den märkvärdigaste personen i stycket är dock Gerdt
Bokprentare, han, som blifvit insatt på dårhus af Brasken,
emedan han blifvit satt att trycka anti-lutherska skrifter och
i stället tryckt lutherska. Det är hans karakter, Strindberg
velat förklara eller ersätta i det märkliga “Efterspel“ han
skrifvit till den sista upplagan af Mäster Olof. För folket
uppföres der ett skådespel i de gamla medeltidsmysteriernas
stil, der förf, dock inom en ovanligt trång ram vetat inlägga
en den originellaste verldsåskådning, till idén nära befryn-
dad med Viktor Rydbergs dikt, “Prometeus och Ahasvérus“.
Här råder också “den Evige“, men “han besöker dessa
trakter blott hvarje myriad af år“. Emellertid är det nu
87

Gucl och Lucifer (här uppfattad som ljusbringaren), hvilka
gemensamt styra verlden, och då Gud vantrifves vid det
eviga “ja, ja“, hvarmed englarna interfoliera allt hvad han
säger, så beslutar han att skapa en verld mellan Mars och
Venus, der “de som lefva skola tro sig vara Gudar som vi,
och vår glädje skall vara att se, huru de äflas och yfvas“.
Lucifer lofvar att säga menniskorna sanningen, men Gud
nedkastar honom under dårskapernas verld och förkunnar,
att dårarnas namn på honom skall vara den onde.

Du har segrat, säger Lucifer, ty du var starkast, och
derför kallas du Gud, du onde.

I paradiset är det nu Lucifer, som skänker menniskorna
kunskapens gåfva, lär dem, att lifvet är ett ondt och visar
dem till den store befriaren, döden, då de ju blott äro till
för gudarnas förströelse. Då skapar Gud Kärleken, på det
de må föröka sig, innan de dö. Lucifer låter visserligen
vattnet stiga för att af barmhertighet förgöra dem, men Gud
räddar “ ett par af de minst vetande, som aldrig skola komma
till sanningen“. Och mot krig, pestilens m. m., som alla
skänka befrielsen, gifver Gud kärleken till lifvet. Lucifer
har ock lärt dem fråga, men Gud gör Lucifer stum, att men-
niskorna må fråga frågor utan svar, och när sist Lucifer
sändt sin son, som sagt dem sanningen och lärt dem dö,
så säga en del, att han är Gud, och en del, att han hafver
djefvulen.

“Och hvem mena de med djefvulen?“

“Lucifer. “

“Ännu veta de intet, de dårarna.“

Jemför med detta, hvad Gerdt säger: “I mästen bäfva
för att vakna ur er sömn! Jag heter den förkastade enge-
len, som tiotusen gånger skall gå igen, jag heter befriaren,
som kom för tidigt, jag heter Satan, derför att jag älskade
er högre än mitt lif. jag har hetat Luther, jag har hetat Huss,
nu heter jag Anabaptista.“

Om Gerdt helt och hållet är en fantasiskapelse eller
ej, lemnar jag derhän. Säkert är, att han blifvit det under
88

Strindbergs händer. Strindberg har velat säga, att ingen re-
formation är ett afslutadt arbete, att bakom hvarje för till-
fället löst uppgift ligger en större, som också skall lösas, att
derför den, som är apostel nu, i sin tur skall vika för en
mäktigare, och att de verldsomskapande tankarna behöfva
tid för att skjuta växt. Deras första uppspirande skott kunna
mejas af, men rötterna gå blott allt djupare i jorden, tills stam-
men skjuter upp, som blir till ett väldigt träd. Olof var
en sådan der liten apostel som ej såg längre än till det verk,
han sjelf hade att utföra. Gerdt har i sitt bröst något af
alla tiders framtidssiande andar. Han var en af utposterna,
som Ibsen kaljar dem i “En Folkefiende.“

Förhållandet mellan Olof och hans mor är tecknadt
med särskild finhet, kanske dock bäst i den senare uppla-
gan. Det är i sakristian, innan Olof skall upp och predika
för folket, som modern får veta, att hennes son är lutheran.
Och som Olof säger till Christina: “hon älskade mig så högt,
att hon endast kunde banna. Låt aldrig din kärlek blifva
så stor“. Detta är Olofs hårdaste prof, och utmärkt är i
den nyssnämda scenen motsatsen mellan modern, som till
följd af sin uppfattning nästan förbannar sonen, när han vå-
gar sitt lif för den nya läran, medan Christina just da lär
sig att tro på honom, fast hon ej kan förstå. Hon frågar
också: “Det är en stor och rättfärdig sak, du skall tala för?“

Olof.

Du vet icke?

Christina.

Jag vet blott, att den är större än kärleken till din mor.
Är den?

Olof.

Du såg det nyss!

Christina.

Då skall du gå upp!

Scenen vid moderns dödsbädd, der Olof drifver ut mun-
karne, men sjelf tänder vaxljusen kring hennes läger, är väl
tänkt och konseqvent utförd.
89

Deremot är förhållandet mellan Olof och Christina ej
rätt klart, eller också erkänner jag mig gerna ej förstå, hvad
förf, dermed velat säga. Hans ombytliga, för att ej säga
nyckfulla sätt emot henne förefaller stundom alldeles obe-
griplig, om man ock här och der tycker sig ana, att förf,
hos Olof velat lägga en slags fruktan, att kärleken skulle
göra honom oduglig till sitt kall.

Hvilken af de båda versionerna är den bästa, är en
fråga, som är svår att afgöra. Hvad som emellertid, för
att nu upptaga en ofvan gjord antydan, gör den senare
mera svår att sätta sig in i, notabene för en, som ej kän-
ner båda, är, att Gerdt i den senare omarbetningen full-
komligt trädt i skuggan. Så t. ex. har hela den stora sce-
nen i l:sta akten mellan Gerdt och Olof sammansmält till
summa två sidor, hvaremot en del deraf här är förlagd till
4:de aktens slutscen. För öfrigt uppträder Gerdt blott i
3:dje akten, och i slutakten förekommer han icke alls. Hvad
förf, velat säga genom denna figur, är förlagdt till efter-
spelet, en anordning, som ej är fördelaktig för sjelfva den
dramatiska spänningen i stycket.

I allmänhet synes det hafva varit förf:s plan att vinna
större koncentration. Så har hela den förträffligt anordnade
scenen, der Olof försvarar skökan mot pöbeln, slutande med
de skarpa, men strängt rättvisa orden : “Gå ! och synda icke
härefter, men visa dig icke för presterna, ty de skola kasta
dig för qvinnorna“, lemnat plats för en helt enkel tirad, der
Olof förklarar, att om han komme i den situationen, så
skulle han göra så och så.

Femte akten erbjuder de största olikheterna. Det ser
nästan ut der, som om förf, i viss mån dömde sin hjelte på
annat sätt. Ty i prosaupplagan var det knapt fråga om
annat än att Olof “drefs af andan“ och från Gerdts dom:.
“Affälling“ finnes der ingen appell. Det har här kommit ett
tvifvel in om, hvilken ande, som har rätt. Lars säger: “Är
du viss, att du icke gått längre, än anden bjöd?“
90

Olof.

Anden sade alltid: ”gå den väg, jag kallar dig.” Och jag gick!

Lars'.

Anden sade så äfven åt mig, men jag gick icke din väg.

Olof.

Om det icke vore Andens röst? At dig säger han: ”stå stilla!”
•och åt mig ropar han: ”statt upp!” Hvad har han sagt åt kungen
och Brask?

Äfven talar marsken här ett helt annat språk. Han
uppträder med en öfvertygelse, som inger respekt på ett helt
annat sätt än i den första upplagan. Och Brasks uppträ-
dande är också egnadt att göra slutet till en tveksam fråga
i stället för till ett afgjordt energiskt svar. Ty hvad Brask
vill sätta en gång på sin graf:

”Han ville det rätta, men den gången

- Var det rätta orätt; sitt lif han gaf

I strid för sanning, och i blodad strid

Föll han för dygd; men han trodde sig som mången

Kämpa mot Satan, när han brottades med Gud”,

— det är i sjelfva verket den stora gåtan, som går genom
ull historia, och den går ock, uttalad eller icke uttalad, ge-
x nom hela denna dikt, om ock, som antydts, förf, i sin första
upplaga hugger af den gordiska knuten med Gerdts kate-
goriska slutreplik.

I hvad mån förf, verkligen uppfattar sin hjelte, olika
-eller ej i dessa båda upplagor, är osäkert. Tänker man
på efterspelet, blir svaret nekande. Ty der uppträder mä-
ster Olof på gamla da’r som en välfödd, något slö och mak-
lig “Pastor Primarius“, den store profeten,

”Som ref ner himmel och ref upp jord

En gång på sin tid, som med våld och mord

Åt oss ville kämpa för saligheten!

Der ser I nu. huru fet och from

Den Gudsman bief, se’n han fick mat i kräfvan;

Förr kunde han ryta med fruktan och bäfvan,
Men när magen blef full, så blef munnen tom.”
91

Skådespelet med sina djerfva tankar blir en kolossal
ironi, när man vet, att denne mäster Olof sitter som åskå-
dare till det förut omtalade efterspelet.

Vi hafva här uteslutande att göra med Strindberg så-
som diktare och kunna derför saklöst förbigå stridsfrågan
om “Svenska folket“ så väl som den andel han tagit i för-
fattandet af “Gamla Stockholm.“* Men i ett par af hans
arbeten spårar man ett lyte, som lätt nog kan blifva till
väsentlig skada för hela hans författareskap. Utkastet, bör-
jan är ofta genial, utförandet svagare. Det är ej en blott
tillfällighet, att både i G-illets hemlighet. Herr Bengts hustru
och äfven i prosaupplagan af “Mäster Olof“ första akten är
så väsentligt öfverlägsen de följande. I “Herr Bengts hustru“
kan den mycket väl tänkas fullkomligt fristående, man får
rent af det intrycket, som ju för öfrigt mycket väl kan vara
ett misstag, att förf, från början skrifvit ett proverb i en
en akt och sedan kommit på den idén att deraf göra ett
femakts skådespel. Betraktad som fristående är denna akt
ett mästerverk, raskt utkastad, en liten perla i sitt slag. Det
är skada att fortsättningen ej svarar mot början.

Strindberg skrifver i allmänhet för mycket, kastar sig
in på för många olika håll. Derför företer hans författare-
bana en sådan brokig samling af de mest olikartade försök,
men en bestämd utveckling låter sig der knappast påvisas.
En utpräglad karakter visa dock alla hans stycken, ett visst
något för honom ensamt karakteristiskt, som gör, att man,
äfven om hans namn ej stode t. ex. under en berättelse,
dock genast skulle igenkänna mannen. Han har i utpräg-
lad grad, hvad fransmännen kalla för le style personnel. Detta
har trots de senaste årens öfverproduktion icke försvunnit.
Det är derför, man ännu kan hoppas, att Strindberg skall

* Af Strindbergs senaste verk, "Svenska öden och äfventyr",
har ännu så litet utkommit, att rec. icke anser sig kunna upptaga
denna bok till behandling.
92

blifva, hvad man väntat af förf, till “Röda Rummet“ och
“Mäster Olof.“

I ett bref till Thorild, af hvars karakter Strindberg tycks
hafva fått icke så litet på sin del, yttrar den bekante Tham
af Dagsnäs något om, att “min herres skrifter utgöra en	f
blandning af den rätta sanningen och enskildt agg, privat-
gräl“. Yttrandet föll mig i minnet, när jag läste "Det nya
riliet1', som på sista tiden väckt en så häftig diskussion.

Det är sant, att Strindberg varit utsatt för något, af
hvad han så ypperligt framställer i efterspelet till “Mäster
Olof.“ Folket skriker efter pjesens slut:

’‘I skall ge oss försoning! Hvad är det för ett spel, som inte
har försoning!

Anföraren (för teatertruppen).

Säg åt författaren; jag har inte gjort stycket.

Höst I.

Han svarar och vill skylla ifrån sig! Slå honom!	,

Röst II.

Slå honom!

Sedan står det bara i parentes: “folket slår honom.“

Derpå följer en hel massa streck. Så står det: “Scen V.“
Men der under står ingenting.

Det är sant, Strindberg har mer än en gång råkat ut
för det der obehagliga “folket slår honom.“ De angrepp,
som riktats mot “Röda Rummet“ voro lika hätska som orätt-
visa. Han har i djupaste mått erfarit olyckan att i ett li-
tet samhälle hafva vågat kasta fram idéer, som ej stämde
med, hvad pluraliteten tänkte. Och pluraliteten slår alltid,
och man må vara hur viss som helst, att man har rätt, det
är ej godt att bibehålla sinnets jemvigt, när man jemfö-
relsevis står ensam. Strindberg har i “Det nya riket“ be-
gagnat sig af det ingalunda ädla sättet att slå igen helt en-
kelt. Men skall galet vara, så erkänner jagy att jag har
mera sympati för den ensamme, som slår de många, än för
de många, som i klump kasta sig öfver den ensamme.
93

Och dock — den, som har känt en flägt af den ande,
som bjuder att säga menniskorna sanningar, borde aldrig
hafva skrifvit “Nya riket.“ Dess satiriska, skildringar flöda
af qvickhet. Hvem nekar det? Tonen och stilen tillhöra den
s. k. amerikanska humorn, och Strindberg har vetat, att med
bibehållande af full sjelfständighet täfla med sina förebilder.
Hela stycket Illusionernas dagar är ju skrifvet ej blott med
kraft, utan äfven med värma. Nog är det berättigadt att
skämta litet med Svenska folket, sådant det förekommer vid
festmiddagar, jernvägsinvigningar, dödliga frånfällen och i
retoriska vändningar. Vår Nationela bildningsanstalts fran-
ska repertoar har verkligen också sina löjliga sidor, som det
väl knappast är något helgerån att gyckla med, och hvad
angår Vara Idealister och det som skrifvits om svenska aka-
demien i Så går det till, så vet hvar menniska, hurudan den
literära satipen i alla dagar varit.

Men man gör sig skyldig till en betänklig samman-
blandning af två vidt skilda saker, när man som hr Staaff i
sin broschyr om Det Nya Riket söker försvara Strindbergs
tillvägagående med nödvändigheten för en författare att, när
han vill skildra verkligheten, taga förebilder ur lifyet. Detta
sista är. nu alldeles icke något, som har med detta arbete
att göra. Hr Staaff talar om noveller. Men “Nya Riket“
innehåller inga noveller. Från Scarron eller ännu längre
tillbaka och ända upp till de allra nyaste skildrarne af mo-
dernt samfundslif kan man vara säker på, att de nog sett?
hvad de skildrat, att de aktgifvit på lifvets minsta detaljer,
i minnet inpräglat händelser och karaktersdrag, som kanske
oftast undgått andra, och sedan vid nedskrifvandet af sina
alster öst ur den källa, deras eget lif skänkt dem. Men
Strindbergs Nya Riket har icke allt igenom karakteren af
diktning. Det är personlig satir, och vid den torde man
medgifva, att en viss försigtighet får iakttagas. Detta har
nog hr Staaff gjort, men så i förbigående, att hela hans
bok får utseende af en genomgående apologi, och det med-
94

gifvande, han gör på slutet, kommer som en ren öfverrask-
ning för läsaren. På så sätt tjenar man ingen sak.

Den personliga satiren torde tills vidare få anses be-
rättigad. Åtminstone få vi lära oss det, när vi läsa litera-
turhistoria, och det är knapt tänkbart, att ett undantag
skulle behöfva göras för det 19:de seklet. Man har tvifvels-
utan rätt att med satirens vapen angripa en person, i hvad
som gäller hans offentliga uppträdande. Ty i detta har han
stält sig under allmänhetens dom och måste vara beredd
på den. Men i sitt enskilda lif bör man vara fridlyst, för
så vidt den satsen står fast, att en menniskas handlingar
tillhöra henne sjelf, så länge hon ej kränker andras rätt.
Det är detta, Strindberg ej respekterat. Och hvad angår
de stötar, tvifvelsutan ganska känbara, som Strindberg sjelf
fått emottaga, så har detta varit en sak, som han bort från
början ej blott förutse, utan äfven när angreppen verkligen
kommo, vara man att bära.

Det fins bland Strindbergs ungdomsskrifter en för hela
hans författarskap mycket karakteristisk saga, hållen i forn-
nordiskt maner. Det är den gamla sagan om askepilten,
omsatt i en säregen form, han som ej fick vara med, när
bröderna drogo i härnad, derför att ingen visste, hur stark
han egentligen var. När han då gifvit sitt mandomsprof,
sprang han i båten, och “draken blef rodd ut i fjorden för
att komma till väder! —

“Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand
bakom dem. Då hördes ett dån i luften.

“Hvad är det’? sad’ Ån och sprang upp.

“Det är vädret, som kommer.“

“Ha vi långt qvar?“

“Vi ska börja nu“, sa Thore och lät hissa på.“

Den har till titel “Början af Ån Bogsveigs saga.“ Den
är kraftigt gjord, men den rätta fortsättningen har ännu
ej kommit. När man tidigt kommit “långt ut,“ bör det vara
en stolt fröjd att veta sig kunna komma ännu längre.
Hur går det med de stora frågorna?

Af Nestor.

Så har sports man och man emellan, dagen om, de
senaste veckorna. Har någon sagt: hvad nytt? så har det
fallit af sig sjelft, att han menat något nytt om de båda
“stora frågorna“. Har en annan sjelfmant berättat, hvad
han om dem förnummit, så har en tredje, en fjerde, en
femte till bekräftelse eller motsägelse yttrat: det och det
hörde jag af den och den, eller det och det sade mig nå-
gon, som är väl underrättad, men jag får icke uppge hans
namn. I embetsverken och vid middagsborden, i värdens
rökrum eller i fruns förmak, på klubbar och kaféer — jar
hvar finnes något ställe, der det icke talats om, hur det
skall gå med de “stora frågorna“!

Mången påstår att, efter remitterandet på olika håll
af k. maj:ts propositioner samt efter utgången af valen till
det särskilda utskottet, dessa frågor äro ohjelpligen fallna;
icke färre intala sig sjelfve och andra att det nog skall gå
bra med dem till sist. Den ene vill uppskjuta afgörandet,.
en annan påskynda detsamma. Nästan en hvar vill lösa
frågorna på sitt sätt och efter eget recept, under det att
alla säga sig verkligen vilja komma till ett slut. Ingen fin-
ner det längre gå an att icke göra något allvarligt, men
om detta skall ske nu eller framdeles, gälla endera frågan
eller båda, den ena först och den andra sen eller båda på
en gång, derom är man så mycket mera oense, och så upp-
lågar tvisten ånyo, ifall man dittills lyckats komma öfver-
ens. Kunde någon blott bli klok på, hvad som i sjelfva
96

verket går åt våra samtida utom representationen i dessa
dagar, så skulle man med mera tillförsigt än för närvarande
kunna våga en gissning om huru det skall gå, inom den, med
våra så mycket omtalade och omskrifna stora frågor.

För egen del har förf, aldrig vågat tro att det slut-
liga afgörandet skulle försiggå fredligt och" stilla, lätt och
lustigt; dertill är han alldeles för gammal och misstrogen,
och dertill äro frågorna i och för sig alldeles för stora. Förf,
som längesedan lemnat det politiska lifvet bakom sig, om
han ens någonsin i egentlig mening kan sägas deri hafva
deltagit, samt numera åtminstone blott som åskådare följer
det rörliga vimlet af kammarens ledamöter, ömsande “ställ-
ningar och förhållanden“ såsom det hette på Crusenstolpes
tider ; förf. — som på afstånd, men icke ett alltför långt, med
djupt intresse afhört det växande bruset af olika menings-
brytningar — har tyckt sig icke kunna bättre använda sina
nu méra många lediga stunder, än till att i “Dagens krönika“
göra ett inlägg rörande dessa för vårt lands framtid så vigtiga
och ingripande frågor. Behöfves något försvar för denna hans
afsigt, torde till stöd derför kunna åberopas, hvad en framstå-
ende talare och statsman, landshöfding Bergström, vid ett
liknande tillfälle anfört: “När Solon skänkte Athén en rätts-
och statsförfattning, stadgade han deri, bland annat, att om
vigtiga ärenden söndrade folket i partier, finge icke någon
atheniensisk medborgare vid medborgarerättens förlust vara
neutral“. — Dessa sant fosterländska ord fäldes af den ärade
talaren i andra kammaren 1878; och om än landshöfding
Bergström i egenskap af representant fann sig mera direkt
manad att ingripa i händelsernas gång, än hvad förf, kan
vara, så torde i viss mån äfven för honom få gälla ena-
handa förbindelse, ty äfven förf., ehuru enligt den nu mera
moderna benämningen en f. d. statstjenare, vågar i allt fall
räkna sig som medborgare, under hopp att detta icke anses
alltför anspråksfullt.

Innan emellertid något omdöme kan vågas angående
det sökta x, den blifvande utgången, torde vara skäl att
97

dels granska alla redan fullt bekanta faktorer, och dels att
så vidt möjligt räkna de mera obestämda, hvilka äfven
komma att inverka på afgörandet. Först derefter torde vara
tid att taga itu med det slutliga resultatets horoskop.

Låtom oss börja med våra folkmöten.

Tidningarna hafva omsorgsfullt uppsamlat detta mate-
rial och meddelat mötesbesluten, alla i det svenska folkets
namn, äfven om dessa beslut fattats af endast ett eller par
dussin härigenom “framstående“ patrioter.

Den, som erfarit, huru möten i Stockholm understun-
dom tillställas, och huru en opinion vid dessa kan tillver-
kas; den, som något känner till huru lätt det går att i
landsorten göra sig sjelf till “folket“, tala i dess namn och
sedermera genom någon insändare få detta plebiscit be-
kantgjordt för allmänheten, han fäster sannerligen icke
någon stor vigt vid mängden af dylika konstgjorda produk-
ter, lika litet som han gör det vid fabrikatet: petitioner.
Förf, påminner sig här, hvad en numera afliden landshöf-
ding berättade om en fråga, som denne önskade få afgjord
af dåvarande regering i en viss riktning. “Men“ — lärer
vid framställning härom det statsråd, under hvars departe-
ment saken sorterade, hafva invändt — “jag har nyss fått
en petition, undertecknad med många namn, just för raka
motsatsen?“

“Jag vet det“ — svarade berättaren — “och ber blott,
att frågan må få hvila ännu en tid, så skall jag ansvara
för en icke mindre stor motpetition. Uppskofvet lofvades“
— tillade landshöfdingen — “jag reste hem och satte en
skicklig kronofogde i gång, försedd med en afskrift på fic-
kan innehållande alla namnen å förut nämde petitionärer.
Hvad hände nu? Jo, efter någon tid hade jag nöjet att till
ministern kunna öfversända en mycket stor motpetition, till
en icke ringa del undertecknad med samma namn, som i
den förra.“

Emellertid, om det är ett bevis på karakterslöshet att
genast och obetingadt böja sig för petitioner och folkmöten.

Ur dagens krönika. III, 1.	7
98



så skulle man göra sig skyldig till ett kanske ej mindre be-
rättigadt klander, om man sökte att frånkänna våra folk-
möten hvarje betydelse. Ett folkmötes efterrättlighet eller
oefterrättlighet är helt och hållet beroende på hvilka som
äro der närvarande, huru talrikt besökt det är från angrän-
sande trakter, huru öfverläggningen föres, och hvilka beslut
som tagas. Totalintrycket af de flesta, som förliden höst
och nu i vinter blifvit hållna, är dock långt ifrån impone-
rande. Ofta fåtaligt besökta, hafva de ådagalagt en åsig-
ternas babyloniska förbistring, ur hvilken de mest olika
tungomål förnummits. Man har ömsom godkänt grunderna
af regeringens förslag, ömsom indelningsverket, ömsom re-
geringens grunder med de inskränkningar försvarskomiténs
reservanter påyrkat, ömsom indelningsverket utveckladt och
fördeladt på alla samhällsklasser; man har velat behålla

grundskatterna
aflösa dem till
dem på 37 år,
len resolverat,

på ett ställe, afskrifva dem på ett annat,
en del, .afskrifva dem till en del, afskrifva
på 15, på 10 år. Man har på icke få stäl-
att “den förda öfverläggningen skulle anses



;

!

utgöra svar på frågan“; en öfverläggning, som i brist af
stenografer gått förlorad för efterverlden, men vanligen skis-
serats liksom andra dylika efter hörsagor, beroende i afse-
ende å ljudstyrkan af hvilketdera örat, som referenten varit
döf på.

Vi meddela här som kuriosum referat om ett af dessa
folkmöten, hvilket befinner sig bland de af tidningen Nya
Dagligt Allehanda anförda prof på folkets förståndigare
tänkesätt i de stora frågorna. Alingsås Veckoblad för den
20 december förlidet år berättar nämligen om ett samman-
träde, som ledamoten af andra kammaren, godsegareri G. G.
Otterborg utlyst att hållas med Vedens och Bollebygds hä-
rader i Fläskjums tingshus den 11 i samma månad. Mö-
tet var “temligen talrikt besökt“ — säger nämda tidning —
“dock endast af Bollebygds häradsboar“. Det öppnades af
herr Otterborg, som valdes till ordförande. Såväl det nya
förslaget till härens stam som den utsträckta öfningstiden

;

■
99

för beväringen förkastades. Indelningsverket borde bibehål-
las, men “man ville ej hafva någon långvarigare bevärings-
exercis, än som hittills varit“. Mötet ansåg sig ej, efter att
hafva förkastat arméförslaget, kunna antaga skatteförslaget,
utan “önskade, att det måtte förblifva vid det gamla kända
och bepröfvade“. Om politiska rösträtten beslöt mötet, att
strecket borde ställas vid 400 kronor, men att “i fråga om
den kommunala rösträtten, ej någon förändring vore nödig
eller nyttig“. Man trodde bästa sättet att hämma emigra-
tionen vara lämpligt tullskydd för så väl landtbrukets som
industriens produkter (vi hafva berättelsevis hört, att här-
vid särskildt skulle framhållits införseltull på fläsk och span-
mål, såsom ju ock var att vänta vid “Fläskjuni“).

Slutligen ansåg mötet, att “någon ytterligare frihet på
det religiösa området ej bör medgifvas, utan att vår stats-
kyrka oförkränkt måtte ega bestånd“. — Till allrasist in-
togs “gemensam middag å Fläskjums gästgifvaregård“. “Det
temligen talrika“ mötet måste således antingen hafva betyd-
ligt krympt ihop under tiden eller också icke varit talrikare
än att dess deltagare fingo plats till “gemensam middag“ å
gästgifvaregården.

Hvad betyder landtmannapartiets s. k. sprängniny?

Uppriktigt sagdt, tror förf, ej mycket på någon verk-
lig sådan. En del tidningar hafva visserligen skyndat att
tala om “f. d.“ landtmannapartiet, “det sprängda“ landt-
mannapartiet, “ruinerna“ af landtmannapartiet, det nya
“folkpartiet“ o. s. v., men detta allt torde vara att sälja
skinnet, innan björnen är skjuten. Att en sprängning i viss
mån egt rum, lärer få anses otvifvelaktigt, men af hvad
natur äro de frånskilda delarne? Månne icke af samma art
som qvicksilfverkulans, från hvilken smärre delar lätt från-
skiljas, under det att kulan lika lätt återupptager dem igen.
Så länge indelningsverks- och grundskattefrågorna finnas
qvar oafgjorda, skall landtmannapartiet tidtals och delvis
kunna splittras — så har skett hvarje gång förut då en
lösning af dessa frågor* blifvit på allvar ifrågasatt — men
100, -

samma stora frågor skola äfven föranleda att partiet löper
ihop igen alldeles likt qvicksilfverkulan. Skulle de nämda
frågorna deremot verkligen erhålla sin lösning vid inneva-
rande riksdag, så har det nuvarande sprängningsfenomenet
utan tvifvel varit en bekräftelse på landtmannapartiets stun-
dande upplösning, förebud till en början af slutet, till helt
andra grupperingar än hittills. Skulle frågorna ännu en
gång falla på landtmannapartiets egna åtgöranden, kommer
det visserligen att fortbestå med de olösta frågorna, kanske
till och med framträda ännu några år i en fastare ensidig
form, men med långt mindre moralisk betydelse och lifskraft
än förut. Partiets bästa krafter och personligheter skola
troligen lemna detsamma eller alldeles träda tillbaka.

Emellertid såsom ett gynnsamt tecken för alla dem,
hvilka önska de stora frågornas lösning på nu ifrågasatt
sätt, torde få bemärkas den omständigheten, att krisen inom
andra kammaren utbröt så snart. Att en sådan skulle
komma, torde väl en hvar mera erfaren hafva på förhand
tagit för gifvet och äfvenledes varit beredd uppå. Men att
detta, mot förmodan, skett redan i början af striden, har
medfört den fördelen, att partiet i god tid, före afgörandet
och af fiendernas jubelrop, kommit underfund med dumheten
af ett inbördes krig. Sammanlöpningsproceduren lärer redan
hunnit att till största delen försiggå, har man sagt förf.; ja,
partiet kan till och med, om så rasande skulle vara, med-
hinna att ännu en gång splittra sig, för att än en gång-
återförenas i åtgörandets stund.

Den, som år ut och år in hört patriotismens dramati-
sering på riksdagsscenen så i andra som första kammaren,
och omedelbart derefter sjelfviskhetens hvardagsspråk bakom
kulisserna, måste noga värja sig för ett lätt begånget miss-
tag, det att alltför skeptiskt tvifla på ädla bevekelsegrunder,
och att icke hänföra allt hvad som sker uteslutande till det
egna jaget. I de sista ögonblicken och med en stigande
spänning skola många gripas af känslor, hvilka de helt visst
efteråt icke skola förstå sig på, ja kanske, som nyktert och
101

förståndigt folk, icke ens vilja kännas vid, utan sedermera
liksom skämmas för, ty hvem vill låta offentligen ertappa
sig med att hafva ett hjerta, det vore alltför ungdomligt.
Här påträffa vi likväl en af de förut antydda, mera obe-
kanta faktorer, med hvilka måste räknas, ty menniskonatu-
ren är, dess bättre, så beskaffad. “Det är'nu en gång så“
säger herr Mailander i en af sina bekanta kupletter.

Ännu en dylik faktor är en annan, af alla tiders er-
farenhet bekräftad sanning, den nämligen, att hvad man
arbetat uppå, det som länge omtalats, som har väckt många
och stora förhoppningar, detta vill man icke gerna släppa
af; man vill icke hafva gjort sig allt detta oerhörda besvär
förgäfves. Man vill hafva ett slut, men icke ett slut till
intet, till nihilism, utan ett slut med resultat. Äfven med
denna menskliga tillböjlighet måste man räkna. Den är
ytterligare en af de okända faktorer, hvilkas tyngd i våg-
skålen är ovägbar, men som icke får underskattas till va-
lören i en fullständig kalkyl öfver utgången.

JRiksdagens båda 'kamrar.

Betraktade hvar för sig såsom ett personligt helt, är
första kammaren med sina ömtåligare nerver, sina löständer,
sin dåliga matsmältning och sin magkatarr, vida mer kän-
slig för starka uttryck, äcklas lättare af gröfre oratoriska
former, är mera beroende af sin helsa och af sitt lynne för
dagen. Andra kammaren har tänder att bita igenom till
och med friherre Klinckowströms motioner. I motsats till
första kammaren, som hvarje morgon sysslar med sin sjuk-
gymnastik, motionerar sig andra kammaren icke gerna utan
ändamål och bor så nära som möjligt till riksdagshuset.
Första kammaren väljer sina bitar och sina uttryck, sticker
i maten och i besluten. Andra kammaren tuggar äfven det
segaste med god smak, blott det är någon favoriträtt i po-
litisk mening. F. K. räknar ibland sig icke mindre än 16
statsråd eller f. d. statsråd, och af sistnämda nervretliga
sort ända till 13. Jemte ett nästan allmänt ridderskap räk-
nas derstädes af 137 ledamöter icke mindre än 54 serafi-
102

merriddare, storkors och kommendörer af olika ordnar. Af
landshöfdingar finnas 9, och utaf hofmän af alla grader, från
öfverhofstallmästaren till kammarjunkaren, tillsammans 12.
A. K. eger bland sig endast étt f. d. statsråd men 4 bok-
tryckare, lika många som F. K. har ledamöter af svenska
akademien. Den eger derjemte 21 gods-, bruks-, fabriks-
och sågverksegare samt 110 landtbrukare, hemmansegare
och nämdemän.

Häraf uppkommer den karaktersolikhet de båda kam-
rarne emellan, som vi ofvan sökt angifva. Den ena förbiser
ofta saken för formen, den andra formen för saken, den ena
är tyckmycken, den andra tycker för mycket. Båda tillsam-
mans fullständiga emellertid hvarandra; och om den enas
nyhetsskräck och lynnes-syra understundom fördröjer nöd-
vändiga reformer, så förhindrar den ofta statens nedsväl-
jande af omogna idéer och surkartsförslag, nedruskade från
kunskapens träd på godt och ondt i den andra.

Förf, har i föregående angifvit sin uppfattning om folk-
möten i landet och om landtmannapartiets förmenta spräng-
ning. Då han här företager sig att skildra de båda kam-
rarne och går att redogöra för de olika grupperingarne inom
dessa, torde måhända med skäl kunna anmärkas, att förf:s
ställning utanför kamrarne och partierna borde af hålla ho-
nom från att ingå i specialiteter och uttala sig i desamma.
Men om han å ena sidan måste erkänna sig sakna den när-
mare kännedom, som lifvet inne i stridsvimlet skänker, så
undgår han å den andra faran att låta förleda sig till några
af partiensidighet förestafvade omdömen. Visserligen är han
anhängare af de stora frågornas lösning på de af regeringen
föreslagna grunderna, men han inbillar sig verkligen att
kunna opartiskt skildra de olika meningsbrytningarne för
eller emot dessa.

Regeringens parti i första kammaren anföres af f. d.
statsministern, friherre Louis de Greer.

Utan tvifvel kommer historien att en gång, vid skil-
dringen af denne statsman jemte det myckna den skall
103

hafva att säga om honom vid representationsförändringen
1865, icke heller att förbigå riksdagen 1883. Om det varit
få dödliga gifvet att såsom han, visserligen i förening med
framstående medkämpar, men dock såsom den främste,
fredligt genomföra ett sådant storverk som införandet af ett
nytt statsskick, så torde det vara än mera ovanligt, ja, nä-
stan exempellöst, att samma stora personlighet — undan-
skjuten från makten af män, hvilka lifligare och raskare än
han vetat tillämpa just de idéer, som ledt honom sjelf vid
förändringen, och hvilka, när han icke längre ville gå i spet-
sen för dessa idéer, tvungo honom att gå åt sidan — att,
säga vi, samme man långt ifrån att taga revanche, hejda
och sätta sig till motvärn, tvärtom beslutat att icke blott
följa den gifna riktningen, utan att af alla krafter medverka
till forne motståndares seger. Detta är bevis på en fo-
sterlandskärlek så ren, en uppfattning så osjelfviskt ädel,
att den verkligen är för hög för den allt för nära stående
samtidens synvidd.

Det är ju hans skyldighet att lotsa sitt eget verk framåt,
att visa dess sjöduglighet i färden framåt under en upprörd
tid, skall mången invända. Skulle ni sjelf — kunde man
svara dessa ut- och invändare — skulle ni sjelf vara i stånd
att under liknande förhållanden handla på samma sätt?

Att friherre de Geer sålunda än en gång och i dessa
frågor går i spetsen, det är liksom vore det första kamma-
rens samvete, hvilket talade till hvar och en. Hvad han
omfattat, skall bli svårt för mången att förkasta.

Oppositionen i första kammaren ledes af statsrådet
P. J. Ehrenheini.

Under sin statsrådstid föga uppmärksammad, har han
efteråt, år efter år vuxit, ett hufvud högre i anseende än
öfriga f. d. statsråd. Orsaker härtill äro fiere. Den främsta
att han varit den ende, som dragit sig tillbaka utan re-
trättplats, utan någon hofcharge och utan att vara pen-
sionsberättigad, som sålunda kunnat återgå och har åter-
gått, helt enkelt, till den oberoende godsegarens ställning.
104

Sedan dess hafva förtroendeuppdrag formligen regnat ned
öfver honom, och hans position har i F. K. blifvit högre.
Emellertid är dock en sak oklar, den nämligen att han
såsom vice talman står i spetsen för oppositionen.

Dessa båda partier i F. K. väga, synes det, temligen
jemt och räkna nästan lika många anhängare på ena eller
andra sidan. De Geerska partiet kanske 10 à 15 mera. Än-
nu ett tiotal torde återstå af F. K:s ledamöter, hvilka sy-
nas, fortfarande villrådiga, befinna sig vid skiljovägen. Dessa
äro visserligen inga heraklider, men de ega dock alla hvar
sin röst, och ingen annan eger i detta afseende mer än de.

Emellertid är intetdera partiet ett till åsigterna hel-
gjutet. Långt derifrån. Inom det regerings- eller rättare
reformvänliga partiet finnas många, som endast motvilligt
och, derför att icke något förstärkt försvar på annat vilkor
kan erhållas, biträda skattereformen; ju mindre de i grund
och botten vilja medgifva denna, desto större anspråk ställa
de på försvarsreformen i fråga om valuta för skatteeftergif-
terna, hvilka deremot helst göras så få och små som möj-
ligt. , Andra åter äro mindre stela i frågan om försvarsfor-
dringar och mera benägna för utjemnande af skattebördorna.

Denna uppfattning af meningsskiftningarne vågar förf,
tro skall vara den för detta parti mera allmänt giltiga. Äf-
ven reformpartiet går sålunda till verket med “blandade
känslor“.

Oppositionen innebär, kan man tryggt påstå, ännu mer
brokiga meningsskiljaktigheter. Endast ett fåtal håller nu-
mera fast vid det ursprungliga gamla indelningsverket, för-r
gätande att detta icke längre oförändradt finnes till. En
annan grupp vill långtifrån bibehålla det som ännu står qvar
af nämda indelningsverks trånga, genom långvarig inpräg-
ling, liksom “helgade“ former. Den grubblar derför på olika
sätt att kunna bringa. den vittrande institutionen i mera öf-
verensstämmelse med nutidens militära fordringar. De fleste
säga sig önska ett “utveckladt“ indelningsverk — ty så ly-
der slagordet för dagen — ett indelningsverk som, genom
105

en ökad allmänt utbredd rustning och rotering, kan göra
stammen mera talrik, samtidigt med att beväringsöfningarne
förlängas. ,

Hvad förut beträffande skattefrågan är sagdt om re-
formpartiet, gäller här i ännu högre grad om oppositionen.

Om F. K. sålunda blott kan sägas hafva tvänne mot-
satta partier, ehuru med en mångfald af nyanser och schat-
teringar hos. båda, räknar andra kammaren icke endast
3:ne partier, såsom man påstått, utan egentligen fyra, för
så vidt näml. landtmannapartiet nödvändigt skall anses tills-
vidare sprängdt.

Centern eller den så kallade intelligensen består nu-
mera i försvarsfrågan af tvänne delar. Den Herslow—Ru-
benson—Björnstiernska gruppen utgörande c:a 20 à 25 samt
den Abraham Rundbäck—Wieselgrenska 40 à 45. Herr Jöns
Rundbäck går ärender åt brodern: han användes som de
sistnämde stadsrepresentanternas stadsbud till den grupp
af hejr Danielsson—Nils Pettersson—Liss Olof Larsson m.
fl. hvilka hafva sina särskilda, i dubbelmening inskränkta
funderingar i försvarsfrågan, men för öfrigt äro “rena landt-
mannapartister. “ Rättvisan fordrar det tillägg att herr Jöns
Rundbäck synes i denna sin uppgift ådagalägga en outtrött-
lig energi. Det fjerde och med alla de andra tre tillhopa
nästan jemnstarka, är landtmannapartiet. Detta lärer verk-
ligen vilja lösa frågorna, så hafva trovärdiga män sagt förf.,
på af K. Majt. föreslagna grunder, men äfven med reduce-
ringar och modifikationer.

Nu frågas — och det är just detta som gör spörjsmå-
let. om de stora frågornas lösning i A. K. så komplicerad!
— hvad vill egentligen, och huru långt i eftergifter mot landt-
mannapartiets yrkande på modifikationer skall den mindre
gruppen af centerpartiet kunna antagas gå ? Ställer den sig
månne på värnepligts-rättshafveri-intransigent grund eller är
den så pass genomträngd af den nuvarande situationens all-
var att den i fråga om en slutlig sammanjemkning låter tala
106

vid sig, ifall regeringen vid det sista slutliga afgörandet skulle
besluta sig för detsamma?

Vidare frågas: icke huru stor är, ty detta torde den
näppeligen sjelf kunna uppgifva, utan huru stor blir grup-
pen Danielsson—Liss Olof Larsson när det verkligen gäller
att fatta ett beslut? Må man ihågkomma att landtmanna-
partiets stora kärna blott behöfver ett plus af c:a 30 à 35
röster från de nämda trenne grupperna för att utgöra gif-
ven majoritet.

Ytterligare frågas: huru många torde, före afgörandet,
mindretalet af Centern lyckas få öfver till sig af dennes fler-
tal? Skola de härvid få mycket hinder af de båda stela dok-
trinärerna och filosofie doktorerna Abraham Rundbäck och
Wieselgren, af hvilka den förre med större personlig karak-
tersstyrka än kontubernalen synes hafva lätt för att blifva
pockande och grof, den senare värdigt undervisande och
förnäm. Måhända misstager förf, sig häri, då han icke har
äran att personligen känna någondera af dessa herrar, men
det förekommer honom så; äfvensom att mången mera mo-
derat stadsrepresentant af denna grupp icke torde hafva sagt
sitt sista ord.

Under dessa förhållanden och deraf härledda möjliga
vexlingar — huru skall det gå med de stora frågorna?

Vi komma nu till de vigtigaste och sista faktorer med
hvilka man måste räkna: till Hans Maj:t Konungen och till
Kungl.

Visserligen kan det med skäl frågas:

Har månne den nya representationen medfört allenast
en ny riksdagsordning eller innebär den äfven ett nytt stats-
skick?

Dessa frågor, allt efter hvar och ens olika tycken och
misstycken, allt efter åsigternas dragning åt höger eller ven-
ster, framåt eller tillbaka, skola besvaras olika. De beröra
emellertid på det närmaste kungl. maj:t och riksdagen, så
väl i statsmakternas förhållande till hvarandra som hvar
för sig och gå vårt politiska närvarande rakt på lifvet.
107

Spörjsmålet huruvida representationsförändringen bör
tänkas inskränkt till blott en ny riksdagsordning torde emel-
lertid vara lätt nog besvaradt. Om en sådan inskränkning
äfven af sjuttio “samhällsbevarande“ grundlagsuttolkare, nu-
mera påstodes hafva varit menad, huru många af dem, af
motståndarne till förändringen, hvilka varit med om att lag-
stifta i den gamla tiden, skulle icke genom dessa påståenden
nu efteråt jäfva sina egna ord under striden för och emot
representationsförändringen, och till hvad ändamål hade be-
höfts denna mångåriga, ihärdiga och väldiga kamp, som den
nya representationen har att tacka för sin slutliga tillkomst?
Nej, det var icke blott en ny riksdagsordning, icke en sim-
pel ordningsstadga, det var ett nytt statsskick hvarom stri-
den gäl de och det var dettas segrande inträde som öfver
allt i Sveriges land helsades med jubel.

Det är likväl detta nya statsskicks utveckling på fullt
allvar med sina för mången oförutsedda konseqvenser, som
vållat att glädjesångerna tystnat. Man må nu gilla eller
ogilla frukterna af representationsförändringen, men att ett
nytt statsskick verkligen inträdt kan icke längre förnekas,
det är ett faktum.

Eller kanske icke årliga riksdagar, ståndsrepresenta-
tionens upphörande och samfälda val måste bringa kungl.
maj:t, riksdagen och folket i ett annat och närmare, mera
omedelbart förhållande till hvarandra samt mer än förut,
ställa dem ansigte mot ansigte?

Förf, bekänner att han för sin del icke hyser någon
särdeles förskräckelse för det parlamentariska styrelsesättet,
oaktadt allt hvad mot detsamma kan anmärkas, vare sig
med goda skäl eller ännu mera utan. —

En konstitutionell konung utgörande ett helt med sina
ministrar är i allt fall ett kungl. maj:t med tillräcklig makt
och myndighet, och det är göromål nog att vara verkställa-
ren, utföraren af ett vaket folks genom riksdagen uttryckta
vilja, förutsatt å andra sidan att Kungl. Maj:t eger full makt
och myndighet att kunna utröna, ifall anledning till tvifvel
108

förefinnes, om denna vilja är ögonblickets och uppbrusnin-
gens eller om den är verklig och sann. Förf, menar den
makt, som innebäres i rätten att kunna upplösa endera eller
båda kamrarne och föreskrifva nya val. I vår tid, med alla
dess utvecklade och derför äfven invecklade förhållanden,
är det som sagdt, göromål tillräckligt att vara en rätt be-
griplig verkställare. Men icke nog härmed. Det hör äfven
till den sant och fullt utvecklade konstitutionella monarki-
ens idé att förbehålla konungen rättighet att, ifall verkstäl-
landet skulle misslyckas för kungl. maj:t (d. v. s. konungen i
samråd med sina ansvarige rådgifvare) det icke är konun-
gen sjelf utan kungl. maj:t som derför bär ansvaret, under
det att den oansvarige konungen väljer, häfdande derigenom
den monarkiska högheten öfver partierna — enl. flertalets
mening och bland dess personligheter — män att jemte sig
bilda en ny kungl. maj:t.

En af de största betänkligheterna vid det monarkiskt
parlamentariska styrelsesättet är icke — hvad mången hål-
ler för — att regenten derigenom- förvandlas till en skugg-
konung, utan tvärtom att det just hos honom förutsätter
och kräfver mycket stora personliga egenskaper. Det är
nämligen mycket svårare och mera spännande att väl och till
nöjes utföra ett uppdrag för någon, som sjelf följer med och
förstår den sak som skall göras, än att uträtta den, väl eller
illa, åt en loj och okunnig stackare, hvilken hvarken förstår
att klandra eller att vara tacksam. —

Det parlamentariska styrelsesättet kräfver för den skull
större kunskaper, mera karakter, större själsegenskaper och
ett mera högsint tålamod i samma mån som det är svå-
rare att styra på öfvertygelsens väg än på maktspråkets;
men i vår tid lärer nog det förra vara ett vilkor för att sty-
relsen skall blifva varaktig.

Ofvan omnämda styrelsesätt medför ännu en annan
svårighet för konungen. Han måste sjelf veta om, när, och
hur han skall framträda. Uti mer eller mindre autokratiskt
styrda stater, kan sättet för det personliga framträdandet
109

väl eller illa suffleras af bakom stående krokryggige hvis-
kare. I länder med ett parlamentariskt styrelsesätt fördra-
gas de icke.

Vi hafva uppehållit oss vid det parlamentariska sty-
relsesättet derför att vårt land utan tvifvel, och tillfölje af
statsskickets inneboende anda, skall alltmer öfvergå till det-
samma. För närvarande är vårt styrelsesätt endast halfpar-
lamentariskt. Begreppen: Hans Maj:t Konungen och Kungl.
Maj:t äro hvar för sig ännu icke skarpt begränsade. Så
mycket lättare kan derför en konung med stora personliga
egenskaper utöfva ett omedelbart inflytande på händelsernas
gång, och så mycket större äro äfven allmänhetens anspråk
att detta skall ske.

Det har funnits ett ögonblick, året 1878, då Konungens
bestämdt och aktivt uttryckta vilja hade fört de 8 stadsråds-
röster som då icke afgåfvos jemte många flere i F. K. till
bifall, och dermed hade de stora frågorna sannolikt nu va-
rit lösta. Förf, tillåter sig icke något omdöme hvarken af
gillande eller ogillande öfver att så icke skedde. Den höga
ställningen gifver utan tvifvel en större öfverblick af det hela,
men enskildheternas vimmel och bruset af deras yttringar
nå deremot icke upp.

Ett nytt dylikt afgörandets ögonblick för Konungen per-
sonligare synes åter vara förhand.

I samma mån partiförbistringen är stor — (skenbart
större dock än i verkligheten, emedan motståndskrafterna
till reformen äro mera högljudda än talrika genom åtskilliga
oförtrutna tidningsorganer, som stå till deras förfogande) —
i samma mån blir nödvändigheten af konungens personliga
ingripande allt mera tydlig, och äfven allt större kraf stälda
på detsamma. Hade vi ett fullständigt, genomfördt parla-
mentariskt styrelsesätt kunde konungen mera opersonligt och
medelbart än nu uttrycka sin enskilda mening, samt efter
vunnen seger bibehålla nuvarande ministér eller välja en
annan bland den nya majoritetens män, ifall frågorna verk-
ligen skullex falla; — men som vi icke ega ett dylikt sty-
110

relsesätt, torde konungen nödgas aktivt träda emellan och
gå i spetsen. I samma mån Konungens personliga ställning
till de stora frågorna växer, skall äfven ansvaret inför hi-
storien ökas. Utgången af dessa frågor har Oscar II i detta
ögonblick helt och hållet i sin hand. Deras lösning beror
af honom personligen, nu mer än någonsin, men framdeles
troligen aldrig mer.

Hvad slutligen beträffar den nu varande ministèren,
så är den skyldig att sätta alla segel till. Den måste vid
det slutliga afgörandet förklara sig stå eller falla med sina
egna förslag. Härigenom ökas utsigten till seger, men icke
till nederlag. Skulle detta oaktadt dess förslag förkastas,
och frågorna förblifva olösta, kommer det icke att dröja
länge, innan ministèren, i fall den krampaktigt hänger qvar
vid regeringen, skall utan makt och utan krigsära hånfullt
tvingas till ett frånträdande, hvilket annars, företaget i sam-
band med ett nederlag i de stora frågorna, kunde hafva
skett med den heder, den storhet, som ett fall på valplat-
sen alltid förlänar.
Skall man skratta eller gråta?

Några reflexioner med anledning af ”komedien” Bertha Malm.

Af J. Rev ...

Det fins någon som har sagt: “Det är blott en gam-
mal halfsann kälkborgarevisa, att konsterna böra erkänna
sedelagen och underordna sig densamma; det förra hafva
de alltid gjort och måste göra det, emedan deras lagar på
samma sätt som sedelagen upprinna ur förnuftet, men gjorde
de det senare, så vore de förlorade och det vore bättre, att
man genast hängde en qvarnsten om deras hals och dränkte
dem, än att man skulle låta dem aftyna i det nyttigt platta.“

Men detta är just hvad den dramatiska konsten för
närvarande gör, nu liksom för 100 eller 150 år sedan, då
stegel och galge reste sig i bakgrunden af scenen. Den som
skrifver dessa rader såg för ett par år sedan i London ett
stycke med titeln u The Lyon-MaiV1 (Lyon-posten),| hvari
verklighetsdiktningen hunnit så långt som rimligtvis kan be-
gäras. Redan i första akten fick man nämligen skåda en
postvagn med fyra hästar (inga vanliga teaterkrakar!) i full
fart komma in på scenen, men der hejdas af några lands-
vägsriddare. Pistolskott smälla och postiljonen störtar död
ned; postväskor uppbrytas och ett regn af bref sprider sig
kring hela scenen. Nå väl! En ädel lord blir, på grund
af en förvillande likhet med den verklige röfvar anför aren,
misstänkt att hafva stått i spetsen för banditerna; han dra-
ges inför rätta, han häktas, han förhöres åtskilliga akter
igenom, till dess ändtligen oskulden uppdagas och den för-
112

slagne skurken gripes. Sista akten upptages af detta ra-
sande vilddjurs förbannelser öfver sitt öde, då han får veta
att lagens arm skall hinna honom och att han ej har långt
qvar att lefva. Innan ridån går ned, höra vi huru pöbeln
utanför fängelset jublar öfver den förestående afrättningen.

11 Bertha Malm“ tillhör i sjelfva verket samma genre. Med
undantag af det från Ibsen lånade sättet att sluta stycket,
är det hela ingenting annat än en moralpredikan. Om Dra-
matiska teaterns resursser varit lika stora som den nämda
engelska scenens, så skulle åskådarne af “Bertha Malm“
utan tvifvel kommit att glädja sig åt ett välsorteradt mode-
magasin för amerikanska varor; det svaga marknadsskränet
skulle blifvit utbytt mot ett bedöfvande larm, blandadt med
storartade positivkonserter o. s. v. Det hade då onekligen
varit en viss verklighet med i spelet.

“Det är så tidens sed, att födas i Mariefred“, sjunger
Bellman. För tillfället duger det icke, om man vill salig
varda, att försöka sig med något annat än förment “rea-
listiska“ alster. Novelldiktningen och dramat gå i den största
endrägt hand i hand.

Vår nuvarande förnämsta verklighetsdikterska skref ny-
ligen en berättelse af det innehållet att “ Gusten fick icke pa-
storatet!“ Än sedan? — tillåta vi oss fråga. Låt vara att Gu-
sten icke fick pastoratet, hvem borde det egentligen intres-
sera mer än Gusten? Sådant har väl händt tusen gånger
och händer alltjemt, eftérsom pastoratkandidaterna äro flere
än pastoraten. Vi medgifva alltså oändligt gerna, att i den
berättelsen fins verklighet och att det var synd om både
Gusten och hans slägtingar, att han icke fick sin brödbit,
men hvad vi omöjligt kunna medgifva, det är att “Bertha
Malm“ skulle vara ett stycke ur lifvet. Vi begära under
sådana förutsättningar mera utvecklad karaktersteckning
samt mera verlds- och menniskokännedom — icke blott kän-
nedom om sceniska effekter — för att nu alldeles icke tala
om poetisk lyftning.

Innehållet i pjesen ega vi väl rättighet att förutsätta
113

såsom allmänt bekant, och kunna derför inskränka oss till
några enkla spörsmål:

Är det förenligt med kunskap om, huru det tillgår här
i lifvet, att en städerska i en bank blir för detta uppdrag
så väl honorerad, att hon insätter i banken sina af städ-
ningen uppkomna sparpengar, med den framgång, att hon
inom en kortare tid får ett kapital, hvars förökande ligger
banken särskildt om hjertat? Är det förenligt med sundt
förnuft, att banken ål städerskan dessutom öppnar ett kre-
ditiv, hvarigenom hon upphör att vara städerska och i stäl-
let kan “öppna affär?“

Men äfven om vi ville förutsätta möjligheten af sådana
orimligheter, hur är det tänkbart att denna sjufaldt märk-
värdiga städerska skulle vara så outgrundligt enfaldig, att
hon hölle till godo med odågan Rolf och läte honom under ett
par års tid föra henne bakom ljuset på det allra gröfsta
sätt? Vi vilja icke förneka, att någonting sådant kan passera
mellan man och qvinna, men förutsättningarna äro då an-
dra än här, ty förhållandet är här icke motiveradt: man får
om Rolf egentligen ingenting veta, icke ens den förfärliga
hemligheten med hans föregående giftermål ställes i en nå-
got så när intressant dager. Vi göra bekantskap med hans
hustru och finna henne så genomledsam, att vi skulle blifvit
frestade att göra på samma sätt som Rolf. Men nog är
det fult att göra så, invänder förf, i sin oändliga naivitet.
Ja, det är det visst, det är mycket fult till och med, det är
“löslig moral“, som fru Sara vid flera tillfällen så riktigt
uttrycker sig — men det kan nu dock icke hjelpas att inom
skönliteraturen äro alla sätt bra utom det tråkiga.

Vidare spörja vi i alla helgons namn; hvarför få vi
veta allt om städerskan, men ingenting om pigan, den väl-
taliga pigan? Hon håller sitt tal och så försvinner hon.

”Du profet och. Leviatan,

Kanske fogel, kanske satan” —
hvart tog du vägen? Du har begått någon missgerning, för
hvilken du blifvit dömd och nödsakad att emigrera, men
hvad har du gjort?

Ur dagens krönika. III. 1.	8
114

En fallt “klar“ bifigur är prosten, klarare till och med
än den afsigkomne grosshandlaren, hvilken förf, med omed-
veten sjelfironi benämner en “hjelphustru“ som, i förbigå-
ende sagdt, blir bättre honorerad än hvad fallet brukar vara
i verkligheten — men när man, såsom fru Sara, händelsevis
har kronor i hundratal liggande i en oläst sybordslåda,
är det ingen konst att vara frikostig. Man vet att de gamle
hade en maskin från hvilken de i rätta ögonblicket ned-
släppte en gud till att lösa förvecklingarne. Förf, för sin
del har icke mindre än tvänne maskiner: en till att inveckla
härfvan (fru Sara) och en till att utreda don samma (hen-
nes bror prosten). De båda unga älskande äro skottspolar,
som fara ut och in.

Än bifallet då, hr kritikus, betyder det ingenting? frå-
gar i sin ordning förf. Moraliserande stycken — svara vi
— hafva aldrig förfelat, sin verkan. Då brottet upptäckes,
jublar allmänheten, och vid den ofvan nämda poströfveri-
representationen på en af Londons största scener var stäm-
ningen i salongen ytterst animerad. Men blir plattheten
alltför stor, så bryter en dramatisk författare åtminstone till
en tid nacken af genren, och äfven den stora allmänheten
skall börja längta efter något som höjer sinnet en smula.

Än spelet då? Med ett enda undantag är det fullkom-
ligt motsvarande styckets innehåll. Hr Thegerström ensam
har af sin roll lyckats göra något mera än hvad förf, deri
inlagt. Vi vilja väl icke säga att han skapat sin skeppsre-
dare Månsson, liksom Gud skapade verlden, af intet, ty hr
Thegerström har i viss mån begagnat lefvande modell —
äfven om han oafsigtligt må hafva valt sin urbild — men
vi våga föreslå ett experiment: jemför förf:s‘skapelser sins-
emellan och säg oss sedan på samvete om icke den erkändt
tråkiga fru Sara ursprungligen är lika så rolig som hennes
man — en sats som äfven kan omvändas, ty den erkändt
rolige skeppsredaren är bestämdt ursprungligen lika så trå-
kig som hans fru — det är hr Thegerström som adlat honom.