UR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

ANGELO DE GUBERNATIS, ALFREDO MAZZA,
A. CANTOR, C. L.

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFNA ÂF

ARVID AHNFELT

ANDRA ÅRGÅNGEN

TREDJE OCh’fJERDE HÄFTENA

■-----------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1882. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
ANDRA ÅRGÅNGENS INNEHÅLL.

Första häftet.

Sid.

Stockholms teatrar januari 1882 ...........................■. . . .	1.

Situationen i Danmark, af A. Cantor............................... 36.

Richard Cobden och frihandeln, af Helen Zimmern................... 50.

Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”, af Marcellus.................. 78.

Apropos ”Gengangere”, af Gustaf Gullberg.......................... 91.

Anekdoter och karakter.sdrag : En politisk gåta, fjolårsminne
från London af en resande landsman	 98.

Dikt och sanning i operan ”Nordens stjerna’-'.....................105.

Andra häftet.

Från 1882 års riksdag:

1.	Svenska folkets representanter och religionsfriheten, af
Æmilius Paulus ............................................... 1.

2.	Till frågan om den kostnadsfria undervisningen, af August
Strömbäck.............................•...................... 21.

Den senaste danska politiken, af A. Cantor........................ 40.

I	tegel, i lera och på duk, af Claudius.......................... 52.

Om realism, af Aug. Strindberg....................................104.

Tredje och fjerde häftena.

Nytt och gammalt i literaturen. Med exempel ur hr C. D. af
Wirséns författarskap, af A. Haraldson ........................ 1.

Emilie Zolas författarskap, bedömdt af Albert Wolff. Med sär-
skild anledning af ”Bättre slödder”, af C. Björkman........... 13.

Från Italien:

1.	Den politiska pånyttfödelsens afspegling inom tidskrifts-
literaturen. Originalbidrag till Dagens Krönika af Angelo
de Gubernatis (öfvers. från förf:s italienska handskrift
af II. Sandström) ........................................... 23.

2.	Ett blad ur den nyare italienska skönliteraturen. Original-
uppsats för Dagens Krönika af AlFredo Mazza (öfvers.
från förf:s italienska handskrift af H. Sandström, med
poem, öfversatta af Edv. Fredin) . . . . .................... 53.
Sid.

Från England:

Den irländska frågan. Originalbidrag till Dagens Krönika
af M. E. Harkness (öfvers. från förf:s engelska handskrift
af A. F. Åkerberg) ....................................  51.

Bernhard von Beskow om Tegnér m. fl. uttalanden i bref till
landshöfdingen frih. Ridderstolpe...................... 78.

Kungliga barnsöl och en kunglig risbastu ............. 87.
Hya bidrag till H. C. Andersens karakteristik . .'.......... 97.

Från Ryssland:

Nihilisternas edsförbund. Öfversättning åt Dagens Krönika
från ryskt manuskript...................................195.

Episoder ur Fr. Crusenstolpes lefnad. Derjemte en minnesruna
på hans grift . , . ...................................113.

Något om den politiska stämningen i Norge. Studie af C. L. 155.

Den danska politiken af A. Cantor...........................171.

Odette. En oppositiönel teaterstudie, af P. Staaff..........184.

Anekdoter och karaktersdrag :
1.	Huru polisen och magistraten i Malmö förhöllo sig på
1760-talet	  .	194.

2.	Huru domkapitlet i Lund på 1830-talet värderades af
David Munck af Rosenschöld.............................199.

3.	Huru arkiatern Afzelius för Karl XIV Johan förklarade
vissa intressanta omständigheter.....................  200.

		
Nytt och gammalt i literaturen.

Med exempel ur hr C. D. af Wirséns författarskap.

Det har funnits tider, då literaturen var uttrycket för
allt som rörde sig hos folket, då dettas hela tanke- och
känslolif afspeglat sig i diktningen så troget, att man af
denna kan sammanfatta en totalbild, hvars alla smådrag
bära verklighetens prägel. Man kallar dem literaturens
blomstringsperioder. Vårt land var då framme i utvecklin-
gens främsta leder. Skälet kan hafva varit en bildnings-
älskande konung eller en fri författning, alstrad af stora
olyckor och drifvande pånyttfödelsens friska böljor till pa-
lats och kojor: jag vill ej tvista derom, nog af, sådana pe-
rioder ha funnits.

Då ha vi uppfylts af beundran för våra store och de
hafva för oss blifvit mönster, så mycket trognare följda, som
vårt lilla land knappast haft plats för literära dissenters.
Vi ha en lång, allt för lång tid lefvat på samma andliga
innehåll, dyrkat de ideal, som en gång voro nya och de
bästa, emedan de voro uttryck för den tidens högsta sträf-
vanden. Literaturen har stått stilla, medan lifvet gått sin
gång framåt. Så vakna vi en dag och finna oss i kulturens
eftertrupp, vi ha idislat medan andra arbetat, vi ha femtio
år att taga igen. Den stöt som väckt oss kan ha kommit
från andra sidan Köl och Sund eller längre ifrån. Ungdo-
men ryckes upp ur sina drömmar, en hel ny verld af idéer
och känslor tränger sig in på dess mottagliga sinne. Stun-
dom är det blott en tillfällig hänförd känslostämning, som

Ur Dagens Krönika. IL	1
2

maktlös sjunker tillbaka, stundom har den under sitt korta
lif alstrat ett enstaka utbrott. Men hos en och annan slår
den rot, han tar modigt fatt på det nya och börjar arbeta
för att tillegna sig det. Är det då en man af äkta halt
och tillräckligt stark natur, lär han slutligen beherska det
nya väldiga stoffet. Det går ej på en dag, men det går
dock, och han finner sig ha kamrater i arbetets skola: en
dag framträda de på literaturens fält, de stå bland kultu-
rens främste och så rycka de utvecklingen framåt de femtio
åren, under mycket skrik från deras sida, som störts i sin
slummer och med förvåning finna, att de icke längre er-
kännas som banerförare.

Vi lefva nu i förarbetets tid, och naturvetenskaperna,
som i våra dagar tagit ledningen, ha äfven hos oss hunnit
med. Tack vare den svenska vetenskapen och den utländ-
ska literaturen har det gått så, att moderna idéer fylla luf-
ten omkring oss. Vi hafva derför den egendomliga förete-
elsen af en literatur, som icke blott är årtionden efter an-
dra folks literatur, utan som till och med tillhör ett gånget
stadium i vårt eget folks lif. Det är tillräckligt märkvärdigt
för att förtjena några ord till belysning, om det än icke är
så exempellöst, som man skulle tro.

Utom den starka exklusiva makt en literär riktning med
snillrika representanter hos oss så lätt vinner äfven öfver
följande generationer, finnas flere andra omständigheter som
samverka att hindra en ny literatur. Bland dem är svenska
akademien. Sin literära roll har denna inrättning visserligen
spelat ut och den gör i mycket blott det komiska intryck,
som det gamla alltid gör, när det med sitt föråldrade skick
vill göra sig gällande i nya förhållanden, då det ej längre
har något berättigande. Men akademien är utrustad med
en gammal makt, i kraft af hvilken hon ännu spelar en roll.
Hon har att bestämma öfver alla de medel svenska staten
använder till literaturens understöd, och då dessa med na-
turnödvändighet måste af henne användas i den gamla li-
teraturens tjenst, kan hon komma att ställa en ung förfat-
3

tare i dilemmat att antingen svika sig sjelf eller svikas af
nödvändigt materielt understöd.

En annan olycka, så väl för literaturen som för myc-
ket annat i vårt land, är universitetens läge i småstäder,
der både lärare och ungdom så lätt sjunka ned till srnå-
stadssynpunkter och kråkvinkelintressen. Det stora talet om
studentens höga kall har visserligen med rätta fallit i löjets
vida graf, och studenten liksom hvarje annan ung man har
måst nöja sig med den anspråkslösare rollen att vara en
möjlighet. Men det ligger dock i sakens natur, att i regeln
måste från ett lands högsta bildningsanstalter dess flesta
förmågor, de som skola göra’t, utgå.

Den vid dessa högskolor samvetsgrant inlärda ,s. k.
svenska filosofien har äfven sin del i, att vi kommit sent
med. Den står nämligen i den fullständigaste motsats mot
den moderna bildningen och har ända till för få år sedan
spelat en i betraktande af dess innehåll alldeles opropor-
tionerligt betydande roll.

Den kanske vigtigaste orsaken till ifrågavarande förhål-
landen är dock beskaffenheten hos sjelfva den lifsåskådning,
som skall bära vår moderna literatur. Öfvergången från
det gamla till det nya är nästan ett salto mortale. Aldrig
har afståndet varit så stort, aldrig skilnaden så grundvä-
sentlig. Den omfattar alla problem, alla tillvarons sidor.
Religion, konst, politik, samhällslif, allt får en ny grundval.
Saker och idéer, som man aktat höga och heliga, sjunka
ned till det obetydliga; förbisedda och ringaktade förhållan-
den tränga sig fram och fordra uppmärksamhet. En så-
dan pånyttfödelse i utvecklingen göres ej i en hast, och har
.den enskilde valt det nya, har han ännu otaliga gengångare
att dagligen bekämpa. Han har en både lång och smärt-
sam skola att genomgå innan han får det lugn, soip kräfves
för konstnärlig formning. Vidare behöfves det mycket mod
för att bryta det nyas bana. Han har nästan inga bunds-
förvandter: delningen i konservativa och liberala gagnar
honom föga, han kan ej svära till något af programmen.
4

Han har åsigter, som den mest reaktionäre politiker knapt
vågar hviska för sig sjelf, och han har en uppfattning af
andra frågor, som liberalismen skulle stena med lika ifver
som denne och med fasa visar från sitt “sansade“ program.

Och dock måste denna nya literatur komma; man kan
nästan med visshet förutsäga att den icke länge skall dröja
att äfven hos oss skapa kanske en orons och stridens, sä-
kert en lifvets period.

Den nya riktningen kallar sig sjelf och kallas af andra
realism, den gamla kallar sig åtminstone sjelf idealism och
anser sig hafva till särskild uppgift att hålla idéens fana
högt. Noga taget betecknas med dessa namn en formskil-
nad, en olikhet i smak: den nya skolan och den gamla an-
vända olika medel för åstadkommande af sitt mål, och detta
är en så allmän regel, att man till och med på allvar på-
stått, att de olika medel, med hvilka de verka, skulle vara
det skolorna särskiljande. Det faller dock lätt i ögonen, att
den olika formen blott är uttrycket för den olika åskådnin-
gen: innehållet är och blir hufvudsaken.

För att karakterisera skilnaden så väl till form som
innehåll, låta vi den äldre skolan passera revy för den nya.
Helt naturligt hafva vi då att bland våra äldre författare
hålla oss till herr C. D. af Wirsén. Han är nämligen inom
vår literatur den mest karakteristiska typen för sin riktning.
Dessutom har han så ofta och så länge från sin synpunkt
bedömt de unga, att han mindre än någon annan kan be-
klaga sig, om en realist en gång skärskådar hans diktning
från sin enskilda synpunkt.

Först må vi höra, huru Wirsén uppfattar skaldekonsten,
särskildt hur han fattar sin uppgift.

Tag mitt löfte! Jag vill lindra,
Hvar jag mäktar, till mitt sista,
Med min sång mitt slägtes nöd,
Jag vill sjunga Edens stränder,
Jag vill ge den fallne vingar,
Lif åt den, som synes död.
Det är ju rätt vackert, skada blott att det icke är sär-
deles klart. Att lindra slägtets nöd är en uppgift, som i
viss mån hvar och en med mera än egoistiska intressen,
sätter sig. Söka vi då utforska huru Wirsén med sina sån-
ger gjort detta — svaret orsakar någon förlägenhet. Upp-
giften är tydligen för allmänt satt. En närmare bestämning
skall då ligga i att han vill sjunga Edens stränder och ge
den fallne vingar, den döde lif.. Allt beror då på hvad som
menas med Eden, hvarom som bekant herska olika menin-
gar. Nedslående nog, ha vi således tills vidare ingenting
fått veta: vi kunna på sin höjd sluta, att Wirsén sannolikt
vill nå sitt mål icke genom att söka åstadkomma en för-
bättring af verkligheten eller en klarare insigt om densamma,
utan genom att fly från den till fantasiens och längtans land.
På andra ställen säger han ock tydligare, att det just är
meningen. Det gör oss ondt. Så många hafva redan för-
sökt den utvägen och deras arbete har dermed till största
delen varit för menskligheten förloradt. All denna längtan
förefaller oss onyttig och skadlig. Den har aldrig satt en
tum till menniskosjälens växt, men ofta dragit den ifrån den
väg, som ensam kan föra till målet: arbetets.

Vi kunna ju med namnet romantik beteckna denna
riktning, som trycker sin pregel på hela Wirséns skaldskap.

Först naturuppfattningen. I och för sig är för Wirsén
naturen icke poetisk, han lägger in deri hvarjehanda fan-
tastiska drömmar, och det är detta fantastiska, som tilltalar
honom. Han ser den derför helst icke i solens klara ljus.
Inne i djupa skuggade skogen, eller ännu bättre i månske-
net, der de bestämda konturerna upphäfvas och flyta öfver
i hvarandra, der känner han sig hemma. Hörom dikten
“Förkärlek“:

Älskar jag vandra öfver
Doftande äng af klöfver — — —
Är mig dock mera förtrogen,
Långt mera ljuflig skogen — — —
Tjärnen som sabbat firar--------—
6

Der, hvart jag blicken vänder
Vimlande stå legender,
Sagor ur forndagstron,
Der i de höga träden
Brusar i djupa qväden

Vindarnes orgelton.

Eller ur skildringen af Merlin, sedan hvars tid “naturen är
andelös vorden“:

Rosors andning och pyrolans doft bland träden,
Vaggande blad och humlornas lätta surr,
Näktergalarnes dämpade kärleksqväden,
Svärmande, ömma dufvornas trånadskurr

Och vestans sus

Och skogens brus

Om lifvets gåta hviska här,

Om tingens heliga mystèr,

Och lilja så hvit, vildnejlika röd
Begrunda förtroligt lefnad och död.

Det är detta Wirsén kallar poetisk uppfattning af na-
turen, det är den natursanning och naturtrohet han finner
förenlig med idealismen, “hvilken, i betydelsen af tro på
att den sanna, ursprungliga verkligheten är af andlig art,
är konstens lifsluft“.

För de unge ställer sig saken något annorlunda. De
hafva aldrig haft förmånen att lära känna denna sanna, ur-
sprungliga verklighet af andlig art, och de våga ändå tro
på konstens lif. De tro helt enkelt att, om en skald har
Wirséns uppfattning af naturen, så kan det bero derpå, att
denne icke lefvat nog .i och med naturen; de ha iakttagit
mången stackars “idealist“, som förlorat den omedelbara
mottagligheten och så länge drömt naturen i stället för att
ega densamma, att, då han kommer i dess sköte, den för-
svinner för honom och han ser blott sina egna drömmar
stirra emot sig. De finna naturen i och för sig kunna vara
stor och skön och äro böjda att förklara inläggande af en
mystisk symbolik deri för ett sjukdomssymptom. Och det
tjenar till intet att söka omvända den unga generationen till
7

en annan uppfattning af den högre verkligheten genom Bo-
strömsk filosofi, ty de studera denna icke som man fordom
gjorde med vördnad utan med en skepticism, som till och
med ofta får en anstrykning af det föraktfulla: den eger
på långt när icke samma intresse som Vedasångerna. Och
.söker man öfvertyga denna ungdom, att Wirséns uppfatt-
ning är för djup och poetisk för deras prosa, så svarar den
med att kalla oklart hvad som skulle vara djupt — så vielt
den svarar alls.

Då derför Wirsén går så långt att sjelfva ordet my-
stisk, underbar, blir uttrycket för det högsta af skönhet och
poesi, då han finner månens sken “underbart“ och att “un-
derbart väller källans våg“, eller då han talar om en lind som

”— drömmer dessa lugna drömmar,

I hvilka trädens lif består”,

.så anslår han dermed ingen sträng i de unges hjertan.

Med lika liten sympati, men kanske med mindre lik-
giltighet, möter man Wirséns framställning af mennisko-
lifvet. Ur den redan anförda dikten “Förkärlek“, som i upp-
riktighet lemnar intet öfrigt att önska, kunna vi se det.

Han älskar att stanna vid ett barns läger och lyssna
på andedragen, att när månskenet faller in genom fönstret
på den lilles gunghäst tänka på hvad af det barnet månde
blifva. Mera än sången om hur hjelten skär bragdernas
friska lager, älskar han sången om undergången.

Älskar jag se en tärna

Stråla som festens stjerna,
Älskarns pokal kredensa,
Blända och öfverglänsa,

Varm som en Tizians bild —
Hellre jag går till vården
Borta på kyrkogården,
Lyssnar på almens sus-----—

Man iakttage, hur det här genomgående icke är lifvet
utan sina egna drömmar han älskar: gossen innan han är
ute i lifvet och sedan han lemnat det — sjelfva lifvet, verk-
8

ligheten kan ej för honom jemföras med fantasteriet om,
hvad gossen kan blifva och hvad hjelten varit. Och tär-
nan, “varm som Tizians bild“, först sen hon är död, börjar
hon få intresse.

Att det skulle vara poesien, är för den moderna an-
den ofattligt. Man kan förstå den poesi, som är uttryck
för den glada känslan af lifvets härlighet, som är ett ome-
delbart utflöde ur det fröjdejublande hjertats öfversvallning.
Eller å andra sidan, den djupa sorgen, den gränslösa smär-
tan öfver alltings oändliga förgänglighet och den kalla för-
tviflan, åt hvilken Leopardi gifvit uttryck, då

In noi di cari inganni,
Non ehe la speme, il desiderio è spento.

Den ena födes den glada tid, då menniskan ännu är
barn, då allting ter sig skönt och vänligt, och man blott ser
lifvets dagrar eller tror dess skuggor kunna jagas bort ge-
nom en trollformel. Den andra diktarten födes, då man ej
längre är barn, då man stött emot lifvets orubbliga lagar,
och öfvergår från det oändliga glada hoppet till en lika
oändlig förtviflan. Wirsén tillhör ej den förra riktningen
och söker komma undan den senare genom att fly lifvet
och han gör anspråk på att sålunda vara en verkligt krist-
lig skald; han tillhör med andra ord dem som tro kloster-
lifvet vara kristendomens blomma. Det är denna uppfatt-
ning, som i våra dagar är ofattlig. Den är för oss uttryck
för dådlöshet. Då vi insett de högsta problemens svårighet,
är blott ett att göra: att arbeta på ’deras lösning. Och i
denna det rastlösa arbetets tid skulle skalderna, de som säga
sig vara eliten bland menniskorna, ej hafva annan uppgift
än att draga oss ifrån detta arbete, söfva oss i behagliga
drömmar. De skulle genom att fly lifvet och draga de öf-
rige med, göra tillvaron lycklig. Eller de vårda det evigt-
sanna under dagens jägtan? Det sanna, som menskligheten
en gång tillkämpat sig, behåller den och den vinner det
dagligen mera under arbetet på utvecklingen, medan dessa
utanföl* stående vårdare alltmera förlora det: anden flyr
9

från dem, det blifver blott den tillfälliga, allt mera gammal-
modiga formen, den ruttnande kroppen, de vårda.

Skall poesien för oss hafva något värde, måste den
vara medverkande i odlingsarbetet. Den ej det är, är icke
poesi, måtte den i än så vackra ord upprepa gamla tankar
och än så naivt tala om egen idealism och höghet, och än
så väl lämpa sig till sällskapsdam under hvilans stunder.
Bristande mod och duglighet att upptaga lifvets kamp låter
väl förena sig med veka känslor och “ljuf mystik“, men vi
vilja icke tillägga den några stolta namn.

Det är egentligen denna olika uppfattning af skaldens
ställning, som skiljer den äldre och den nya literära skolan,
och någon kompromiss dem emellan synes knappast möjlig.
För Wirsén ter sig den nya riktningen såsom en irring,
från hvilken literaturen säkerligen snart nog skall vända till-
baka till sitt lugna, kontemplativa skönhetsideal. De unge

?	hafva mindre förtroende till ofelbarheten af egen uppfatt-
ning och våga derför ej säga, att deras ideal alltid skola
vara de högsta, men de veta sig ha beträd! rätta vägen.

I dikten “Systrarne“ har Wirsén stält emot hvarandra
handling och betraktelse, och påminner att de nämdes
Martha och Maria i Bethaniens tjäll.

Till väninnor begge mästarn hade

I sin lefnads fröjd och qval;

”Men Maria”, så Han sade,
”Gjort det bästa val.”

Vi anföra det blott som ett exempel på huru käns-

J	lorna missleda omdömet. Den, som kommer trött och hung-
rig till ett tjäll, skulle säkerligen finna den husmoder, som
. sörjde för hans vederqvickelse, bättre än den, som blott
hörde på hans tal. Jemförelsen är för öfrigt i våra dagar
ej på sin plats: Maria hade en Kristus att lyssna på.

Det är samma föreställning som går igen i dikten
“Klubba och lilja“:
10

Ej kraftens jernbeslagna klubba mäktar
Att spränga porten till vår längtans land,
Den springer upp, när barnet endast fläktar
Derpå med liljan, som det bär i hand.

Realisten finner häri blott den naturliga följden af,
att detta längtans land är en barnslig föreställning, som man
bör lemna, innan man använder jernbeslagna klubbor.

Sitt starkaste uttryck har Wirséns uppfattning fatt i
en dikt med omqvädet: “Bevara ren din barndoms ljufva
tro, förutan den fins ej pä jorden ro“, och der han ett an-
nat ställe gifver en forskare lof att fråga, derför att denne
på förhand tror på “det Godas himlasvar“. Uppmaningen
att bevara sin barndomstro förefaller oss besynnerlig och vi
komma ofrivilligt att tänka på hvad Wirsén på ett ställe
sagt om Victor Hugo: “Är författaren i denna framställning
ärlig? Ett jakande svar på den frågan föranleder till anta-
gandet, att han i sin uppfattning är mer än lofligt inskränkt.“
Det står för oss som en sjélfklar sanning, att en lifsåskåd-
ning för att hafva något värde måste vara sjelfförvärfvad,
och proberstenen är icke hvarken att den är ljuf eller in-
lärd under barndomen. Och vi finna det vara en dålig
kompliment åt en forskare, att han på förhand tror på ett
visst svar: har forskaren andra intressen än sanningen, för-
tjenar han ej detta namn. Skilnaden mellan Wirsén och
den motsatta uppfattningen är, kort sagdt, skilnaden mellan
dogmatismens och vetenskapens.

Det återstår att tala några ord om formen. Äfven i
det hänseendet är Wirsén typisk. Vi hafva redan sett, att
han lofvat sjunga om Eden, han försäkrar oss också, att
han funnit diktens viol djupt i lundarnes gömma, der i den
mörka dagern lyckan är vemodsfager. Sångarn skildras
så här:

Som en pilgrim genom verlden,
Styr den gode sångarn färden,
Snäckan, som han bär i hatten,
Atersusar djupa vatten,
Evighetens stilla haf.
11

På ett annat ställe talar han om skaldens skimmer-
vinge, och “diktens jungfru har en blick lik aftonstjernans
sken“. Eller ett exempel från det erotiska området: Han
och hon taga sig en promenad. Så här ser hon ut:

i	.

Under schäferhattens slöjning
Syntes mossroskindens böjning,
Fin och sammetsartadt len.

Och så “handlingen“:

Och till rosens purpurkäril,
Till de röda läppar små
Flög hans längtans sommarfjäril.

Jag vet icke hvad man inom svenska akademien kal-
lar denna stil; vi kalla den estetisk svulst. Vi få icke ge-
nom alla dessa skrufvade fraser någon tydligare föreställ-
ning af hvad skalden vill skildra, det förefaller oss som
? motsatsen till natursanning, friskhet och klarhet, och ofta
få vi en obehaglig påminnelse om, att det är mera än det
sublima, som blott har ett steg till det löjliga. Vi ha svårt
att sätta oss in i den stämning, då

— vördnadsfullt vi se med andaktsfred

En snibbeskål, en väfnad och en sked.

Då nu detta språk icke är undantag utan Wirséns van-
liga både på vers och prosa, styrkes deraf än ytterligare
det unga Sverges tro, att, om Wirsén är skald, tillhör han
en annan generation och en annan bildningsperiod än vår,
och då han är fullständigt inskränkt inom den samma, är
han för oss utan intresse.

En realists omdöme om Wirsén kunna vi nu kort sam-
manfatta. Denne skald talar ett konstladt och oklart språk,
han saknar sund och frisk uppfattning af natur och lif, han
har inga andra idéer än gamla, delvis utlefvade.

Det är naturligtvis icke meningen att härmed hafva
gifvit en allsidig belysning af Wirséns skaldskap. Uppgiften
var rent negativ: att visa hvad som enligt vår mening icke
12

är poesi, det hvarigenom det gamla och nya skilja sig. Det.
hvari de äro eniga, vidkommer oss icke här.

Då det varit Wirséns poesi, som satts såsom typ för
den äldre riktningen, bör dock erinras, att han är denna
riktnings vi vilja icke säga arrabiato, men ytterligast gående
anhängare. I den öfriga samtida diktningen, särskildt Sno-
ilskys, känner realisten sig åtskilligt bättre hemma, om han
än finner jemförelsen mellan Snoilsky och Runeberg allt för
skämtsam. Och äfven hos Snoilsky läser han sig trött på
dessa putsade, hundra gånger förut påträffade tankar, dessa
korrekta känslor och denna välpolerade form. Han som
en gång sjöng:

”Ilvad kan en ruin väl vara

För tidernas yngste son?
En kulle, en mullhög bara,
Att se en utsigt ifrån”,
han har alltför mycket blifvit en ruinernas sångare. Och
utsigten från dessa ruiner är ej alltid behaglig. Äfven
“Konstberiderskans“ ungdomlige sångare har af de djupa
spår en svunnen tids store lemnat låtit inbilla sig, att det
var och är vägen till målet.

Gerna erkännes att äfven efterklangspoesi har sitt värde,
men om man bjudes endast sådan, födes, i all synnerhet i
en så rastlös tid som vår, leda. Det är både naturligt och
rättvist, att nutiden vänder sig från skaldekonsten, om denna
ej har annat att bjuda än gamla idéer och gamla ideal.
Den, som ej har blick för hvad den nya tiden tillkämpat
sig, anses med rätta för en medelmåttig ande — och af en
sådan blir ingen god skald. För skalden som för hvarje
.annan gälla Longfellows ord:

Not enjoyment, and not sorrow,
Is our destined end or way;

But to act, that each to-morrow
Find us farther than to-day.

A. Haraldson.
Emile Zolas författarskap,

Med särskild anledning af ”Bättre slödder”.*

Då detta författarskap ostridigt är en af den samtida
literaturens händelser^ och då flere arbeten af denne för-
fattare, äfven från hans senaste utvecklingsskede, äro i öf-
versättning tillgängliga' för den svenska allmänheten, torde
det vara lämpligt att här meddela nedanstående från fran-
ska tidningsverlden hemtade uppsats, undertecknad med ett
namn, Albert Wolff, som eger mycket god klang i den fran-
ska, ja, europeiska konst- och literaturkritiken. De vågade
uttryck, som möta i denna uppsats, äro en svag antydan
blott af hvad man träffar i Zolas senaste roman Pot-Bouille,
i svensk öfversättning spridd under namnet “Bättre Slödder“.
Dessa uttryck, om än de icke sårat den finbildade pariser-
societetens öron, öfverskrida måhända gränsen af hvad ett
granntyckt pryderi kan anse tillständigt i svenskt tryck, men
de finna sitt berättigande i omöjligheten för kritikern att
dem förutan ransaka ett skriftställeri af den art som det
ifrågavarande. Och när man insett, att äfven det orena
och det osedliga kan offentligt behandlas utan brott mot

* Då vi samtidigt erhållit till införande denna och den före-
gående uppsatsen, är detta en händelse som nästan ser ut som en
tanke. 1 ena som i andra fallet tyckes oss kritikern hafva med
obestridlig talang visat, huruledes ifrågavarande riktning — den en-
sidigt idealistiska eller den ensidigt realistiska — icke är hållbar in-
för en sund uppfattning.

Red.
14

anständighetens lag, om blott det sker i sedligt intresse och
på tjenligt sätt, torde man hafva rätt tydt det gamla ordet:
castis omnia casta.

C. O. D. Björkman.

Ja, jag vet nog, hvad ni än en gång skall säga mig.
Ni skall säga mig, att jag gör orätt i att tala om Pot-Bouille,
att jag ofrivilligt puffar för en förkastlig bok och att jag
gjorde bättre, om jag vore stum derom, att tystnaden är
ett fruktansvärdt vapen, att Zola ingenting högre åtrår än
uppseende, till och med för priset af en upptuktelse af
prima sort. För en fiende till Zola vore dessa skäl goda,
men för en man, hvilkens penna är egnad åt pariserkröni-
kan, äro de dåliga. Det är tid att hämnas Paris för Zolas
smädelser. Detta är en högre hänsyn, som tager försteget
för alla de andra; läte man Zola hållas, skulle främlingen
göra sig en skön idé om pärisarne. Idel smutsiga svin,
efter hvad Zola påstår! Nej, säger jag, nej!

Denna Zolas grymma förnedring, när han sjunker från
en sådan höjd till Pot-Bouïlles pöl, var att förutse; det
var sakernas naturliga gång. När jag såg landthuset vid
Medan höja sig ur jorden, när jag såg arbetarne klättra på
ställningarna som kattor, när jag såg byggherrn beundra
sig sjelf i sitt bygge, tänkte jag: det skall sannolikt ingen-
ting ondt hända arbetarne, men husets herre skall kanske
en vacker dag göra kullerbytta. Penningdjefvulen hade gripit
artisten vid strupen; de digra vinsterna på VAssommoir
hade småningom förvandlat skriftställaren till en spekulant;
det tycktes mig, att han började skrifva sina böcker tvefaldt
och att han i brädden af hvarje sida i sitt manuskript sum-
merade hvad detta kunde komma att inbringa honom; han
skref icke längre för de kännare, som ställa så högt i sin
aktning la Conquête de Plassans, la Faiite de Tabbé JMouret,
Therèse Baqziin och denna Assommoir, så rik på sköna
och lefvande taflor. Nu åter arbetade Zola för murarne,
15

gipsarbetarne, målarne och takläggarne. Han erkände blott
den kritik, som dömer efter exemplarens mängd; han mätte
ett arbetes värde efter antalet upplagor och han skref Nana,
som antyder förfallet, för att sluta med Pot-Bouille^ som
J är fallets djup.

*
*

Detta fall är betydande, men det är icke ohjelpligt.
Zola är ung; han har bakom sig ett vackert fordom, och
en läng framtid väntar honom. Men i alla fall har Pot-
Bouille beröfvat honom den eröfrade marken, och det kräf-
ves ett verk af synnerligt god halt, för att han skall kunna
återvinna sin samtids literära aktning. Huru sällsamt!
Samme man, som skrifvit volymer öfver naturalism och
“mensklig verklighet“, har skrifvit Pot-Bouille, ett rent fan-
tasistycke. Det är icke en iakttagare, ej heller en parisare,
än mindre en skriftställare, som författat denna sällsamma
roman; han kunde vara ett verk af någon ilsken skribler i
landsorten, en som ingenting känner af Paris och som all-
tid benämner den stora staden ett modernt Babylon, befol-
kadt af aderton hundra tusen äktenskapsbrytare, vällustin-
gar och andra odågor af värsta slag; qvinnor, män, alla
äro de lösaktiga; det är som en glänsande apoteos af det
stora magasinet för sängkläder, en lärd afhandling öfver
njutningarne af den elastiska madrassen; det är ett köks-
bords memoarer, bildande ett motstycke till Mémoires de
VOeil-de-Boeuf. Hvilken underlig verld! Det är ju marki-
ser från förra seklet, i hvilkas byxfickor kammartjenaren
hvar morgon stack en dryg summa för smånöjena, och hvil-
kas intendent var betrodd med vården af sin herres petites
maisons. Dessa borgare äro icke “mensklig verklighet“, de
äro mumier från en förgången tid och af en förgången kast ;
innan de stiga upp i pigkamrarne böra de påtaga någon
gammaldags guldbroderad sammetsfrack och omgjorda sig
med en galavärja med stålglänsande knapp. Aldrig har
Paris sett en dylik medelklass, och jag hoppas, att det aldrig
1	'

ili
16

skall få göra det. Det är en konstgjord medelklass, ett
hjernspöke hos en landsortsförfattare, som aldrig varit ur
sitt Kråkvinkel och som tager Paris för ett helvete, derför
att en af hans landsmän der förlist.

.	*	*

*

Hvilket besynnerligt hus denna fastighet vid gatan
Choiseul, der Zola låter folk af parisisk medelklass uppträda
på ett sätt, påminnande om Philosophie du boudoir. Man
måste vara främmande för “mensklig verklighet“ för att så
handlöst störta sig i den rena fantasien. Denna fastighet
är belägen vid gatan Ghoiseul, i hjertat af Paris; författa-
ren uppgifver ej husnumret, hvilket bör vara af egendomlig-
snitt. I detta parisiska hus känna alla menniskor hvaran-
dra, från bottenvåningen till vindskuporna; hyresgästerna
besöka hvarandra, när de icke språka i trappan, hvilken är
“storartad“. Man kunde tro det vara fråga om ett af dessa
rymliga hus, som bebos af folket, och som Zola så ypper-
ligt beskrifvit i VAssommoir. Det är tyvärr sant, att folket
lefver ett motbjudande samlif; lägenheterna äro små; man
försmäktar af värme under takets zink och man har rum-
mets dörr ständigt öppen; hushåll, som blott hafva ett rum,
nödgas laga sin mat på trappafsatsen ; man ser hvarandra
hela dagen, man pratar, man lefver ett samfäldt elände,
man lånar hvarandra bränsle, olja, verktyg; man umgås
från bittida till sent; alla menniskor äro bekanta.

Men man måste aldrig hafva sett Paris för att tro,
att sakerna tillgå så i de stora borgerliga husen, vore också
trappan än mera storartad än i fastigheten vid gatan Ghoiseul.
Det är blott portvakten, som känner alla hyresgästerna,
hvilka sällan råkas. Jag vill vara hängd, om jag känner
så mycket som namnet på min granne, hvilken sannolikt är
okunnig om mitt. Tvungna att lefva tillsammans i en vid
kasern, kunna vi litet hvar värna vår husliga härd, det som
engelsmännen benämna the home, endast genom att visa
stor köld mot grannarne; man kringgärdar sig i sin bostad
17

med dess större omsorg, ju närmare faran af ett intrång
är; vi parisare lefva alla på sådan fot. I det gemensamma
intresset har bruket stadgat en lag, som lyder: man anses
icke känna sina grannar, och bekantskapen inskränker sig
till en hattaftagning i trappan.

I det märkvärdiga huset vid gatan Ghoiseul deremot
fraternisera invånarne från morgon till qväll. Dessa men-
niskor äro nästan aldrig hos sig, men väl hos de andra; de
vräka sig i alla sängar från entresolen till vindsvåningen;
det är ett hus for ömma möten; man tycker, att portvak-
ten icke borde vara i sitt vaktrum, utan på porttröskeln för
att tillropa de förbigående: “det bor riktigt vackra flickor
här i huset.“ Och när man lemnar denna bordell vid ga-
tan Ghoiseul, tycker man att samme portvakt borde be eder
om fyrtio sous till att köpa sig ett par handskar för att få
njuta af sällskapslifvet. Om äktenskapsbrottet icke försig-
går i trappan, är det utan tvifvel för att den är för stor-
artad; annars skulle ingen finna det besynnerligt att mellan
entresolen och första våningen träffa på en herre i färd
med att språka Pot-Bouille med en kökspiga.

Ah! hvilka kökspigor! Jag vet nog, att de icke alla
skrifva som fru de Sévigné och att de icke besitta samma
eleganta språk som père Hyacinthe, hvilken för närvarande
håller föredrag i Vintercirkus. Också bör man fä höra vackra
saker i tjenstfolkets rum, när dessa menniskor utan upp-
fostran öppna sina hjertan för hvarandra. Men tror ni, att
man i ett borgerligt hus länge skulle tåla smutsiga qvinnor,
som från fönster till fönster, från kök till kök, från den ena
ändan af gården till den andra, betitla hvarandra so, skarn,
smutskona, och som slå hvarandra “för käften“ med af-
skräden, utan att vare sig i huset vid gatan Ghoiseul eller
bland grannarne någon fäster sig dervid? Det lönade just
mödan att skrifva så många volymer öfver “mensklig verk-
lighet“, och att skrifva så många artiklar öfver naturalism,
Ur Dagens Krönika. II.	2
18

nu samlade i volym under titeln Une Campagne, allt detta,
säga vi, lönade just mödan för att nedkomma med denna
volym, falsk som en spelmark och med synbar jagt efter
oanständigheter och plumpa ord; det lönar just mödan att
ega en så stor beskrifvande talang för att sluta med denna
osanna målning af det borgerliga huset och dess invånare.
Hvar äro dessa präktiga pariserskildringar ur VAssommoir,
dessa sidor, så rika på sant lif och djup forskning, att de
skola alltid ega bestånd som profstycken af utsökt literatur?
Det var i detta verkligen upplefda verk som Zola nedlade
alla minnen från sin ungdom, från den tid, då en modigt
buren och genom ihärdigt arbete öfvervunnen fattigdom
satte honom i daglig beröring med folket. Der gjorde Zola,
ett konstverk, emedan han tänkte blott på sin konst. Tål-
modigt, mödosamt skref han en god bok, utan att veta det
måhända; han gick till väga som dessa begåfvade målare,
hvilka skapa sina skönaste verk, när de stå aktgifvande in-
för naturen, men som mista sin talang, när de. prostituera
honom i alster af modern förkonstling, för att gäcka åskå-
daren och vinna mycket penningar och intet annat.

*	*

*

Det finnes likväl i Pot-Bouille ett kapitel, der natura-
listen förråder sig, men ett kapitel, som är rent af vämje-
ligt. Naturalisten är på rätt väg, när han beflitar sig att
med omängd sanning skildra ting och karakterer. Men
detta kräfver icke nödvändigt beskrifningen af allting i de
minsta detaljer, utan nytta för en berättelses gång eller en
karakters utveckling. Jag tror icke, att Gaulois i sin följe-
tong offentliggjort det helt enkelt snuskiga kapitlet om en
tjensteflickas nedkomst i en vindskammare; ingen enskildhet
af detta uppträde sparas läsaren. Jag aktar för högt dem,
som göra mig äran att läsa mig, för att ens gifva dem en
flyktig öfverblick. af detta vidriga kapitel. Må de tillgifva
mig, om vi lägga under deras ögon den minst smutsiga ra-
den af denna barnmorskeliteratur, men må den stanna oss
19

emellan. Adèle börjar känna de första värkarna, hon tror
att hon bara har kolik; hon söker ett nattkärl; hon vet
icke rätt, hvarom det är fråga:

Var hon nödig eller var hon icke nödig?

That is the question, skulle Shakespeare hafva sagt.
Jag vet icke, om Adèle är nödig, men hvad jag vet är, att
ingen annan naturalist skulle ens i feberyra skrifvit någon-
ting jemförligt med de tre sidor, som derpå följa: det är
en afhandling om barnförlossning, hållen på ett plumpt språk
och fullkomligt ovärdig en man, som gör anspråk på sina
läsares aktning. Man tror sig höra en buse utan minsta
uppfostran och gift med en barnmorska mellan skål och
vägg förtälja för andra busar, huru hans hustru arbetar;
en man af smak och uppfostran, som af en slump hörde
på, skulle säkert få qväljningar. En man af hjerta skulle
helt visst med större medkänsla tala om en ko, som ned-
kommer med en kalf, än Zola gör det om denna flicka, som
bragt till verlden en mensklig varelse. Den författare, som
skrifvit denna smuts, har stält sig utom kritikens Jag; han
har ingen rätt längre till vår literära aktning. Man måste
låta honom kräla i den orenlighet, hvari han med sådan
lust vältar sig. Zolas smickrare hafva någon gång talat om
honom som en ny Balzac. Men. det är för visso icke den
Balzac, hvilkens vida hjerna alstrade snilleverk, icke den
Balzac, som grubblade öfver menniskoslägtet i tystnaden af
sitt kabinett: det är kabinettens Balzac.

*	*■

*

Ah! hvilket präktigt kapitel man kunde gjort med
denna barnsbörd i en vindskammare, ett kapitel, förfärligt
i sin sanning, men fullt af lärdomar och af en hög filoso-
fisk bärvidd, om, i stället för en studie öfver ett nattkärl,
man hade målat denna flickas belägenhet, hon som, öfver-
gifven i sitt kyffe, pliktar för sin husbondes utsväfningar
och står inför alternativet att antingen bekänna sitt fel och
bortköras, eller strypa sitt barn’ och gå till straffängelset;
20

Ja, der hade varit ett vackert kapitel att göra för en för-
fattare af Zolas talang. Tyvärr har han till den grad tagit
för vana att skrifva hvad som faller hans penna in, att han
mist ända till skymten af omdöme; helt, säkert är*det fullt
ärligt som han tror sig göra ett konstverk, när han berättar
den rent djuriska sidan af det uppträde, som försiggår, utan
att förskona läsaren från ett enda symptom, en endä snu-
skighet, alltfrån det första ögonblicket intill stunden för den
slutliga förlossningen, då barnet kommer till verlden utan
att jama.

Ni hörde det, det fins ingen skilnad mellan barnet,
som födes, och kattungen, som med slutna ögonlock kom-
mer ur sin moders lif. Båda jama de! Nej aldrig i mitt
lif har jag rönt en sådan leda, följd af en sådan harm;
den orenlighet, som modern gjuter i det märkvärdiga kärlet,
sprider en vämjelig lukt; en atmosfer, förpestad af all slags
röta, dunstar ur dessa onyttiga sidor, som äro helt enkelt
oanständiga, mindre likväl genom sina beskrifningar än ge-
nom de uttryck, som författaren afsigtligt använder; han
påminner om dessa kloakrensare, som genom att andas
miasmer mista luktsinnet. Genom att rulla sig i det oan-
ständiga har Zola förslöat ända till förnimmelsen af det an-
ständiga. En literatur, som hamnar i slik skändlighet, är
redan dömd. Förut hade lärlingarne öfverträffat grofheterna
i Zolas första manér; kanske har han rönt någon harm af
att se sina elever bättre än han sjelf traska i smutsen; han
har velat bevisa dem, att han alltjemt är deras mästare,
och han har gjort det. En sådan ände borde han få, denna
klan af unga män, som grupperade sig omkring naturalisten
i hans första timme. Alla saknade icke talang, jag tillstår
det gerna, men alla tro de sig förbundna att gå längre än
mästaren, och detta af idel nitälskan. Af denna literära be-
blandelse är född en literatur, som ofta är löjlig; det var
Zola förbehållet att göra den förkastlig i Pot-BouiUe. Det
har lyckats. De unge männen gjorde bäst i att likt råttorna
öfvergifva skeppet vid Medan, som håller på att gå till
21

botten under handklappningar frän alla dem, hvilka värdig-
heten af deras samtids literatur ligger om hjertat.

*

Jag skall icke bestrida Zola någon af hans lysande
egenskaper: han har mycken talang och stor kritisk begåf-
ning — det fattas honom blott sundt omdöme. Han gör
sig icke reda för hvad äfven den minst finkänslige läsare
förmår bära; han ser ingenting annat i qvinnan, som föder
ett barn till verlden än ett djur, medelst hvars lidanden
man undervisar unga veterinärer. Lika väl som Zola veta
vi, att vi icke alltid födas på rosor; jag säger “icke alltid“
af aktning för alla öfvertygelser ; lika väl som han veta vi,
att vår tillkomst till verden föregås, ledsagas och efterföljes
af patologiska företeelser; det förhåller sig så med många
andra lifvets funktioner, som tillhöra den rent animala si-
dan af det menskliga varat. Vi föredraga att glömma det,
framför allt när det är fråga om moderskapet. Om blyg-
seln icke drefve oss dertill, borde vördnaden befalla oss det.
En qvinnas nedkomst är icke denna osnygga akt, som Zola
beskrifver; vi qvarhålla deraf blott den rent ideala sidan.
Vi vilja deraf icke veta af något annat än hvad som står
i samband med vår känsla, nämfigen att en moder har lidit
marter och har vågat sitt lif för att gifva oss värt. Detta
är oss nog för att omgifva moderskapet med en öm vörd-
nad; den materiela, ofta vidriga sidan försvinner och bör
försvinna inför det ideal, som hvarje man af hjerta gör sig
af modern. Det är icke en ko, som föder en kalf, hvad än
herr Zola må tänka derom, det är en varelse, full af öm-
het för det barn, som vållar henne så grymma lidanden,
och hvilken i afgörandets stund, om det vore nödvändigt
att välja, skulle bedja, att man toge hennes lif för att be-
vara hennes sons. Aldrig får man se sådant hos en ko.
Hon bringar någonting lefvande till verlden, som slagtaren
fråntager henne .efter åtta dagar, hvarefter djuret fortfar
att beta ängarnas gräs; för djuret är allt slut, när det har
fylt. den akt, som Zola beâkrifver, medan han räknar blod-
dropparna; för qvinnan är det blott begynnelsen till ett
långt lif af ömhet, af hängifvenhet och af försakelse;, man
kunde icke fråntaga henne barnet utan att träffa hennes
lifsrot. Det finnes qvinnor, som dö deraf.

Jag ber läsaren om ursäkt, att jag så vidlyftigt ordat
om ett arbete, som helt visst icke förtjenar denna ära, m$n
när man är tidningsman, när man har papper, bläck och
penna, måste man utgjuta sitt äckel i «in tidning, annars
skulle man förgås deraf. Hvad Zola beträffar, beklagar jag
honom uppriktigt, djupt: man kan aldrig utan bedröfvelse
se en högt begåfvad skriftställare skynda till sin undergång
med så lätta steg. Jag uppmanar Zola att samla sig; det
gäller för honom hela hans framtida ställning. Må han
välja. Med en bok sådan som la Conquête de Plassans
gör man sitt inträde i biblioteken; med en volym sådan
som Pot-Bouille hamnar man i kloakerna.
Från Italien.

i.

Den politiska pånyttfödelsens afspegling inom tidskrifts-
literaturen.

h’iginalbidrag till Dagens Krönika af Angelo de G-ubernatis. *
(Öfversättning från förf:s italienska handskrift af H. Sandström.)

Anmodad att till en svensk tidskrift lemna bidrag,
som afhandla literära förhållanden i Italien, har jag ej fun-
nit något i mitt tycke lämpligare ämne, än den italienska
tidskriftsliteraturen i vårt århundrade. Den har spelat en
så stor roll i vårt offentliga lif och varit en så trogen tolk
af rörelserna inom vårt samhälle, att man genom att stu-
dera dess olika faser till en del skall kunna finna grunderna
till vårt lands nu varande moraliska, intellektuela och po-
litiska ställning.

Jag vill såsom exempel anföra 1815 års rörelser, då
genom Heliga alliansens åtgörande Italien först slets i styc-
ken och sedan sammanfogades med svärdet, på det att
denna mosaik ej skulle sönderfalla i småbitar. Heliga alli-
ansen, som i synnerhet inspirerades af Metternich, hvilken
hade sagt, att Italien endast var ett geografislit begrepp,
lagade så, att detta land skars sönder, såsom kadavret bit

* Grefve Angelo de Gubernatis, professor i Florens, har jemte
flera andra af de stora kulturländernas bekanta författare benäget
åtagit sig att förse Dagens Krönika med korrespondenser i literära
och politiska ämnen.	Red.
24

för bit styckas af anatomens knif och fördelas till experi-
menter bland de studerande. Några är senare sjöng Al-
phonse Lamartine, innan han såsom legationssekreterare
begaf sig till Florens för att njuta af denna stads behag
och nöjen, att Italien var de dödas land. Han hade ej
kunnat tro, att han genast vid sin ankomst till Italien skulle
träffa på lefvande, som stälde honom till svars för den
oförrätt, han tillfogat italienska folket.

Denna fördom har nu måhända något aftagit; men
en lång tid hyste verkligen större delen af de främlingar,
som besökte Italien, den åsigten, att vårt land vore en stor
och vacker begrafningsplats, vid hvars portar man fann
ciceroner, hvilkas uppgift det vore att för de vetgirige främ-
lingarne förklara de döda undren, och hvars vägar vim-
lade af tiggarhopar och röfvarband, mot hvilka, för att
göra den pittoreska taflans effekt fullständig en och annan
dominikanermunkkåpa och skägg stucko af. Jag har sett
en och annan liten utländsk fjolla, som varit tröstlös öfver,
att hon under sina ströftåg i vårt land ej längre funnit
all den poesi, hvarmed romanförfattarne, skalderna och de
fantastiska resebeskrifningarne hade för henne utmålat Ita-
lien. Förhållandet är, att Italien eger 27,000,000 invånare
och att, om alla dessa skulle nödgas lefva af utländingar-
nes drickspenningar och allmosor samt af det osäkra för-
värf, som röfvarlifvet gifver, med visshet 26,999,000 af dem
skulle dela grefve Ugolinos öde. Då denna katastrof ej
inträffar, måste man foga sig i medgifvandet, att i Italien
antalet lefvande är större än af döde, och ej blott att det
nu så är, utan att det äfven har varit så, ty eljest skulle
man ej kunna finna någon förklaring för den herrliga fri-
het, vi sedan 22 år njuta under de sabaudiska suveräner-
nes lyckliga auspicier.

Vår tidningsliteraturs historia kan delas i tre perioder:
en från 1815—1848, den andra från 1848 till 1859, och
den närvarande, som tager sin början från 1860 och ännu
fortfar.
25

Piemont var intill 1848 måhända den stat i Italien,
som styrdes med den största despotismen; undervisningen låg
i jesuiternas händer, hvilka voro de herskande äfven vid
hofvet. Ingen tryckfrihet existerade, en stor försagdhet var
rådande, tusen försigtighetsmått mot allt, hvad nyheter
hette, vidtogos, den enda röst, hvartill man lyssnade, var
G-azzetta Piemontese's, der Felice Romani, kritikern och
författaren af texterna i Vincenzo Bellinis förnämsta operor,
i följetongen behandlade de böcker, som utgåfvos inom de
kungliga staterna. Felice Romani var en man med god
smak och god omdömesförmåga samt tillräckligt oberoende ;
hans omdöme i literära ämnen var derför i Piemont af
stor betydelse. Men att höra ljudet af denna enda klocka
blef i längden tröttsamt. Någon synnerlig omvexling erbjöd
ej heller den hederlige abbé Ponza, en ringa skollärare,
som fallit på idén att gifva piemontesarne undervisning i
språket, i synnerhet dess grammatik, hvilket han på ett
högligen pedantiskt sätt gjorde i en liten tidning, hvars
namn var L’Annotare Piemontese.

Nu framträdde Angelo Brofferio, en liflig natur, ad-
vokat, talare, folktribun och demagog, författare af flera
skådespel, hvaraf det, som bär titeln “I due cugini“ (de två
kusinerna), är ganska lyckadt,, samt af åtskilliga ganska
vackra poem på piomentesiska dialekten, hvilka blifvit po-
pulära i Piemont hufvudsakligen på grund af sin satiri-
ska hållning och sina politiska anspelningar. Brofferio
erhöll tillstånd att utgifva en tidskrift, Il Messagiero To-
rinese, der kritiken sköttes med en viss skärpa men med
en liflighet, som småningom väckte de piemontesiska lyn-
nena ur den sömn, hvari de förut befunno sig. Men Brof-
ferio skötte nästan ensam sin tidskrift; han hade större po-
pularitet än anseende och man läste honom mer, än man
lyssnade till honom; då dessutom tonen i hans literära po-
lemiker ofta var allt utom hofsam, stötte han många för
hufvudet och stod slutligen ganska isolerad. Två illustre-
rade tidskrifter, den ena med ett uselt tryck, den andra
26

deremot tryckt med för den tiden utmärkta typer, bidrogo
att i Piemont sprida litet allmän bildning. Den ena bar
titeln Teatro Universale och den andra Museo Scientifico-
letterario. Deras hufvudsakliga innehåll utgjordes af natur-
vetenskapliga, geografiska, historiska och biografiska rön
samt af notiser om upptäckter och uppfinningar; men af
dem var det omöjligt att finna, att Piemont började föra
på sig.

Det första lifstecken, som häntydde på den stora rö-
relse, hvilken höll på att förberedas, gaf den af Lorenzo Va-
lerio grundade tidskriften Letture Popolari. Under före-
vändning att endast sysselsätta sig med frågor, som rörde
åkerbruket och undervisningen, att åstadkomma ett bättre
jordbruk samt grundlägga nya elementar- och folkskolor,
sökte man uppväcka folket till medvetande af sitt eget
värde och göra det mottagligt för den bildning, hvarigenom
det skulle komma till insigt af, att det vore förtjent af en
bättre lott. Det mål, som hägrade för grundafne af denna
tidskrift, var ej nationens oberoende, men ernående af en
större lokal frihet, utan hvilken hvarje sträfvan och läng-
tan efter nationelt oberoende vore gagnlös. “Letture Popo-
lari“, som upprätthölls af jordbruksklubben i Turin, i hvil-
ken alla Piemonts liberalaste män och bland dem många
aristokrater ingått, liksom i syfte att samverka med den
samma -för att åstadkomma en bättre sakernas ordning i
politiskt hänseende, uträttade mycket godt genom att bringa
många nya idéer i rörelse. Två tidskift er, Il Subalpino
och L’Antologia, samt illustrerade tidningen II Mondo II-
lustrato, hvilken 1847 och 1848 utgafs i Piemont, bidrogo
äfven att öka den allmäna bildningen derstädes samt väckte
den kärlek till studier, som senare, då konung Carlo Alberto
förlänade sina stater en liberal konstitution, var nödvändig
för ett folk, så moget och sin frihet så värdigt att det ej blott
ädelmodigt tog initiativet till den första kampen för Italiens
oberoende, utan att det äfven 1849—59, det årtionde-, då
nya förberedelser vidtogos och då tusentals emigranter från
Tl

alla trakter af Italien sökte sin tillflykt i Piemont, kunde
genom sitt föredöme uppfostra alla de öfriga italienarné
för det nya frihetslifvet. Under denna för Piemont verk-
ligen ärofulla period hade denna provins tre anmärk-
ningsvärda tidskrifter, alla fylda af nyttiga lärdomar och
vigtiga diskussioner af erfarna män, som väl insågo, att
den literatur, hvilken endast är skön och ej nyttig, ej för-
tjenar att beaktas af någon allvarlig man. Dessa tre ut-
• märkta tidskrifter, en värdig frukt af dessa i Piemonts po-
litiska lif så ärofulla år, voro 11 Cimento, Rirista Enciclo-
pedica och Rivista Contemporanea; de båda förstnämnda
upphörde redan före 1859; den tredje sammanslogs 1869
med Rivista Europea, som jag grundat i Florens och som
jag utgaf till och med år 1876. Nu har Piemont ej någon tid-
skrift af nämnvärd betydelse, måhända med undantag af
en veckoskrift vid namn Rivista Nuova. Man bör dock ej
förtiga, att Gazzetta Piemontese, en politisk daglig tidning,
som fortfarande utgifves i Turin, var den första italienska
tidning, som i likhet med några tyska tidningar, såsom
Allgemeine Zeitung i Augsburg och Leipziger Zeitung,
började utgifva ett bihang, utkommande på söndagarne och
bestämdt uteslutande för literaturen. Detta exempel har
sedan i Rom följts af de politiska tidningarna II Fanfull a
och L’Opinione samt i andra städer af andra italienska
tidningar, hvilka härmed börjat starkt konkurrera med de
rent literära tidskrifterna, som ej likt de politiska tidningarna
hafva en stor publik att tillgå.

Literaturtidskrifterhas traditioner i Lombardiet. äro
lysande och ärofulla och borde ingifva' den tron, att Milano
äfven nu skulle kunna hålla mer än en stor literär tidskrift
vid lif. Förhållandet är dock, att man från 1860 intill nu
flera gånger försökt i Milano börja utgifvandet af någon
stor literär tidskrift, men man har ej på något vis lyckats
hålla den vid lif. Den gamla goda Politecnico, som ensam
egde bestånd till 1860, nödgades då upphöra. Il.Convegno
och La Rivista Italiana, två månadsskrifter, som började
28

utgifvas irïed de bästa syften, måste upphöra efter ett år;
och nu lefver med ringa lif en Rivista Minima, hvars ut-
gifvare dock är en man af stor begåfning, måhända den
förnämste af våra nu lefvande novellister, nämligen Salva-
tore Farina, hvars noveller redan blifvit öfversatta på flera
främmande språk, bland andra på tyska, holländska, fran-
ska, engelska samt, såsom jag tror, också på portugisiska
och ryska; jag vet ej, om de äro öfversatta på svenska;
men jag är öfvertygad, att vår intagande Dickens’ noveller
äfven i Sverige skulle röna framgång. *

Om man nu frågade mig om orsaken, hvarför tid-
skriftsliteraturen ej åter kan spira upp i Milano, skulle jag
verkligen vara något förlägen om svaret. Men jag tror,
att ett af skälen möjligen kan vara det vinstbegär, som
bemäktigat sig det lombardiska och särskildt det milanesi-
ska samhället, den stora vården om de materiela intressena,
som sättas öfver de idéela, den stora törsten efter rikedo-
mar, hvilken drifver milaneserna i handelns och industri-
ens armar i stället för i literaturens. Milanesarne äro ut-
märkta patrioter; så länge det var fråga om att medelst
literaturen förbereda fosterlandets återupprättande, syssel-
satte äfven de sig med stor ifver dermed. Men nu tyckas
de anse skriftställeriet otillräckligt för att frambringa den
nationens materiela lycka, som synes i synnerhet ligga dem
om. hjertat. Hvilken orsaken än må vara, beklagar jag
detta, sakförhållande; ty ingen stad i Italien är måhända
så som Milano 'i stånd att gifva fart åt alla rörelser; och
om denna stad nu såsom förut omhuldade den nationela
skriftställareverksamheten, skulle den säkerligen röna ett
sådant tillmötesgående af hela det italienska folket, att den
samma, om den hade något vigtigt att säga oss, med sä-

* En novell af Farina: Signor Io (”Herr Jag”) var, som åtskil-
liga af våra läsare torde erinra sigr för några månader sedan intagen
i Stockholms Dagblads följetong.	Hed.
29

kerhet skulle erhålla en verksam hjelp vid sitt arbete, i
följd af denna omotståndliga tjusningsförmågå, som det med
värme sagda ordet alltid eger och som fortplantas med
sympatiens makt.

När Österrike 1815 hade återvunnit Lombardiet, den
rikaste provinsen i hela kejsardömet, ville det genast gifva
sig sken af att bringa den napoleonska despotismen i glöm-
ska och stiftade några liberala lagar, som i den lombardo-
venetianska provinsen befordrade kulturen i alla riktningar.
Bland andra förslag uppkom äfven det att i Milano börja
utgifvandet af en stor politisk och literär tidskrift, hvars
hufvuduppgift skulle vara att göra den österrikiska regerin-
gen underkunnig om den lombardiska befolkningens behof.
Men detta måste ske med stor grannlagenhet. Den öster-
rikiska regeringen koncentrerade sig den tiden i furst Met-
ternichs person och han önskade endast på ett visst sätt
erhålla kunskap om vissa saker; man påstod en kort tid,
för att sprida den tron, att österrikiska regeringen vore
frisinnad, att redaktionen af den nya tidskriften skulle an-
förtros åt den berömde skalden och författaren Ugo Foscolo,
känd för sina frisinnade tänkesätt. Men detta var endast
bedrägliga förespeglingar. I verkligheten nödgades man
sedan L Milano börja utgifvandet af en ny, regeringen myc-
ket underdånig tidskrift med titeln Biblioteca Italiana, som
dock mellan 1815 och 1830 spelade en viss roll, emedan
många förtjenstfulla författare skrefvo deri. Då inga poli-
tiska argument inblandade sig deri, kunde den sägas röra
sig temligen fritt, om också tidskriftens tendens tydligen
framträdde under Montis och Giordanis auspicier, nämligen att
bilda en motvigt med de ultraromantiska tendenserna hos
de liberale af Manzonis skola. Dessa tendenser hade på
det tydligaste framträdt i en ryktbar tidning, som började
utgifvas 1818, men egde bestånd föga mer än ett år. Dess
titel var Conciliatore och den undertrycktes af Österrike,
som ansåg, att den gaf upphof åt revolutionära idéer.

Romantiken ledde som bekant sitt ursprung från det
30

föregående seklet. Rousseau och Diderot i Frankrike, Les-
sing, Goethe, Bürger och Schiller i Tyskland hade befräm-
jat den. Studiet af Shakespeare hade i början inspirerat
den romantiska skolan i Tyskland; romantikens framträ-
dande ånyo i Ossians sånger, Walter Scotts romaner och
Byrons poemer samt den uppmärksamhet, man vid den
tiden började egna folkets sånger, ballader och legender
hade upplifvat ej blott folkets fantasi utan äfven skriftstäl-
larnes kallare inbillningskraft. I Italien började romantiken
slå larm förr än i Frankrike; Alessandro Manzoni och hans
vänner, markis Ermes Visconti, Guglielmo Berchet, Silvio
Pellico och Piero Maroncelli inledde kriget mot reglerna,
retoriken, pedanteriet, den klassiska stelheten. Gonciliatore
blef valplatsen; Manzoni skref ej sjelf i den, men var själen
i det frispråkiga medarbetarsällskapet; Manzoni lemnade fö-
redömet i sina båda romantiska tragedier, “Conte di Gar-
magnola“ och “Adelchi“, hvilka af Goethe erhöllo de stör-
sta loford och till en del voro föregångare till den revolu-
tion inom den franska literaturen, som började med Alex-,
andre Dumas den äldres och Victor Hugos historiska skå-
despel. Om än Gonciliatore var kortlifvad, blifver dess be-
tydelse i vårt århundrades allmänna och literära historia
mycket stor. Österrike förutsåg, att en frihet skulle hafva
kräft andra, och afhögg derför det träd, som skulle kunna
en gång blifva besvärligt nog; men det insåg ej, att trädet
under sin korta lifsperiod redan satt frukt; den literära
romantiken blef synonym med liberalism; nästan alla ro-
manförfattare blefvo liberala och hela den nya generationen
i Italien uppväxte med romantiska idéer.

Efter 1830 utvidgade Ricoglitore och Rivista JEhiropea,
som med heder utgafs i Milano till 1847, idéerna i de lom-
bardiska hjernorna, behandlade med allvar och med den
större frihet, de åtnjöto, de intressantaste och vigtigaste
historiska, literära, pedagogiska och ekonomiska frågor, och
understöddes beundransvärd! vid dessa sistnämnda af en
annan mycket anmärkningsvärd tidskrift, Gli Annali di
31

statistica, som var, om jag ej misstager mig, den första,
statistiska tidskrift ej blott i Italien utan i Europa och som
bland andra medarbetare räknade de berömde nationaleko-
nomerna Domenico Romagnosi och Melchiorre Gioia.

Sedan Lombardiet 1849 åter underkufvats af Österrike,
som af reaktionen gjorts ännu misstänksammare, antog Mi-
lanos vetenskapliga och literära tidskriftsväsende en lifligare,
rörligare och mer populär hållning liksom för att hålla lom-
barderna beredda på den snart inträffande befrielsen. Po-
litecnico, som utgafs af Carlo Cattaneo och under förevänd-
ning att sysselsätta sig med tekniska, ekonomiska och landt-
bruksämnen äfven ganska ofta slog in på det politiska om-
rådet; Creptiscolo, som med stor talang redigerades af Carlo
Cattaneo och stod i förbindelse med alla de öfriga italienska
provinserna för att komma lombarderna att inse, att man
gemensamt arbetade för en nationel idés förverkligande;
L’ TJomo di Pietra, en humoristisk tidskrift, utgifven af Leone
Fortis, der satiren ofta var politisk; Nipotc del Vestaverde,
en folkalmanacka, der Cesare Correnti i en stil, som, der
det var tillåtet, var familiär och, der tillstånd saknades, var
orakelmessig, undervisade det lombardiska folket i Italiens
geografi och historia; dessa fyra förträffliga lombardiska
tidskrifter bidrogp verksamt till vår nationela återuppstån- '
delse.

Bland Venetos tidskrifter böra vi ej glömma L'Euga-
neo och II Caffe Pedrocchi, utgifna i Padua af Guglielmo
Stefani. I Neapel hemtade det liberala partiet före 1848
under många år sina idéer ur en relativt liberal tidskrift
vid namn II Progressa.

Rom hade ingen annan periodisk tidskrift än sin
gamla, sömngifvande och pedantiska G-iornale Arca-
dico.

Toscana deremot har i vårt århundrade haft en verk-
ligen förträfflig tidskriftsliteratur. Är 1820 började bokhand-
laren Giampietro Vieusseux utgifningen af den mest ansedda,
mest framstående och liberalaste af alla italienska tidskrifter,
32

L’Antologia, hvari Italiens ryktbaraste i Toscana födde el-
ler såsom flyktingar sig uppehållande skriftställare, bland
dem Leopardi, offentliggjorde sina literära alster. Emeller-
tid . började Antologia ingifva Österrike farhågor, stor-
hertigen af Toscana trodde sig i sin underdånighet för
Österrike böra gifva efter för detta lands önskan och tillät,
att denna heliga härd för d6 nationela idéerna släcktes. Men
den nitiske utgifvaren Giampietro Vieusseux var ej länge
overksam. Han började snart utgifvandet af tre andra tid-
skrifter, som hvar och en på sitt sätt uppfostrade för och
underblåste tanken på ett Italien. Efter restaurationen
1849 och ända till 1859 visade Toscana inga lifstecken;
dock må man ej glömma en god tidskrift Lo Spettatore
italiano, som utkom en gång i veckan i Florens och redi-
gerades af Celestino Bianchi.

Härmed tror jag mig hafva nämnt de förnämsta här-
dar, der den nationela lågan hölls vid lif; jag vill dock
tillfoga namnen på två små goda tidningar, som utgåfvos
vid Italiens gräns, nämligen La Favilla, som skalden Fran-
cesco Dall’ Ongaro utgaf i Triest före 1848, och L’Anno-
tatore Friulano, som den framstående publicisten Pacifico
Valussi utgaf i Udine före 1859; dessa båda skrifter sökte
hålla kärleken till det italienska fosterlandet vid lif äfven
bland dem, som befunno sig ytterst vid Italiens östra gräns.

Enligt hvad af det föregående framgår, hade tidskrifts-
literaturen i Italien ända till 1860 haft en väsentligen lokal
karakter, som måhända förlänade den en större originalitet,
än den nu eger, då dess uppgift är att från hvilken plats
som helst yttra sig i hela Italiens namn och till dess för-
mån. Den allmänna karakter, de italienska tidskrifterna
nu hafva, beröfvar dem den fördel, man alltid har, då man
talar till en särskild publik, som man väl känner, som är
en sympatisk och med hvilken man har gemensamma in-
tressen. Och detta är måhända ett af skälen, hvarför de
italienska tidskrifterna nu för tiden hafva ett mindre antal
prenumeranter än flera af de gamla tidskrifterna. Cre-
33

puscolo i Milano t. ex. räknade på ett år 6,000 prenume-
ranter, ett betydligt antal på en tid, då tryckalstrens kring-
sändande var så svårt, polisen så misstänksam och kom-
munikationerna så. föga utvecklade mot nu. Nuova Anto-
logia, säkerligen en af Italiens bästa tidskrifter, som utgif-
ves i Rom hvar fjortonde dag i likhet med Revue des deux
Mondes, denna Nuova Antologia har först för två år sedan
lyckats erhålla 2,000 prenumeranter. Det är visserligen
sannt, att i våra dagar många flera politiska tidningar exi-
stera, som genast sätta de politiska nyheterna i omlopp
och med dem många literära; det är ock sannt, att våra
gamla tidskrifters största dragningskraft var den deri inne-
hållna politiska tanken, som den patriotiske läsaren gerna
der ville finna; nu är den politiska delen af innehållet i
tidskrifterna af ringare vigt; de utkomma först sedan de
politiska tidningarna uttömt ämnet och dermed minskat
intresset. Och dock finnes intet skäl för denna den itali-
enska allmänhetens likgiltighet för de literära tidskrifterna,
som troget redogöra för den intellektuela odlingens tillstånd
inom vårt land; det är i sanning förvånansvärdt, att de under
sådana förhållanden kunna hålla sig på den höjd, de in-
taga. Utom Nuova Antologia förtjena äfven La Lassegna
Nationale, utgifven i Florens af Manfredo Da Passano, att
nämnas bland Italiens största tidskrifter, förutom talrika
andra af historiskt och filologiskt innehåll. Nästan hvarje
större ort i Italien har sin Archivio storico ; nästan hvarje
filologisk förening har sin tidskrift; jag förbigår här alla
de talrika arkeologiska och antropologiska vetenskapliga tid-
skrifterna. Milano är de illustrerade och populära tidnin-
garnas stad; en af de förnämsta bland dessa är den af
Emelio Treves utgifna Illustrazione italiana, som med fram-
gång täflar med några af de bästa utländska illustrerade
tidningarna. Tidningar, som beröra uppfostringsväsendet,
saknas ej heller: i Rom utgifver Ferdinando Martini en
G-iornale per i Bambini; jag utsänder sjelf i Florens en
tidning för vår qvinliga ungdom, med titeln Cordelia. Af

Ur Dagens Krönika. III.	3
34

geografiska tidningar utgifver Guido Cora en Cosmos i Tu-
rin; i Milano utkommer en italiensk upplaga af Le Tour du
Monde. Lifvet sjuder pâ alla punkter; i Palermo, der man
utgifver en Rivista Sicula och der Giuseppe Pitrè några
år redigerade en literaturtidskrift, benämnd Ntiove effeme-
ridi Siciliane, har samme väl förtjente belysare af förhål-
landena på Sicilien börjat utgifningen af en särskild tidskrift
för folkets arfsägner.

Man kan sålunda säga, att lifvet pulserar i hvarje
trakt af vårt land, men äfven i hvarje literärt och veten-
skapligt lärofack. Men då Italien ej såsom andra land eger
en brännpunkt, som uppsamlar alla strålarne af det nationela
lifvet, falla alla dessa sträfvanden här mindre i ögonen.
Pvom är Italiens politiska hufvudstad, men ej dess intellek-
tuela; det är sålunda ej af samma betydelse för Italiens
andliga lif som Paris för Frankrikes, London för Englands
och i viss mån Berlin för Tysklands. Men vi böra ej be-
klaga oss alltför mycket; detta sakernas tillstånd skall, så
länge det räcker, hindra Italiens intellektuela krafter att
sammansluta sig liksom till en hjord, och ett undgående
af denna fara tyckes mig vara en ej ringa förmån.


35

2.

Ett blad ur den nyare italienska skönliteraturen.

Originaluppsats för Dagens Krönika af Alfredo Mazza.

(Öfvers. från förf^ italienska handskrift af H. Sandström.)

Dä utgifvaren af Dagens Krönika en afton under förliden
sommai’ steg in i en kupé på nattåget från Hamburg till Köln,
fästes genast hans uppmärksamhet vid en resande med sydländskt
och ovanligt lifligt utseende, hvilken till en början talade italienska,
men begagnade äfven andra europeiska tungomål och snart presen-
terade sig såsom juris dr. Alfredo Mazza från Kom, sekreterare i
italienska ministeriet för allmänna arbeten. Vi uppgjorde ressällskap
på Khen ned till Mainz och derifrån på tåget till Heidelberg o. s.v.
Han lät mig veta, under samtalets lopp, att han i romerska tid-
skrifter skrifvit artiklar i belletristiska ämnen, särskildt i Rivista
Europea, der han behandlat Victor Hugos ”Le Pape”; älven var han
medarbetare 'i en i Kom utgifven engelsk revy med titeln Minerva.
Jag i min ordning omtalade då min lilla publikation ”Dagens
Krönika”, framhållande att det lyckats mig vinna flera utländska
författare att lemna mig originalbidrag och att jag sålunda egde
utsigt att kunna upprätthålla ett slags internationelt literärt och
politiskt organ. Då han nu skildrade för mig några af Italiens
nyare skönliterära skriftställare, bad jag honom att i Dagens Krönika
karakterisera en af de märkligaste, skalden Carducci. Från min
nyförvärfvade vän erhöll jag ock för några veckor sedan ett bref,
hvari han skrifver: ”Här har ni den studie' ni begärde af mig vid
foten af féen Lorleys klippa”. — — Jag inbjuder nu mina läsare
att i öfversättning göra bekantskap med denna studie. A. W. A.

Giosué Carducci- föddes den 27 Juli 1836 i den lilla
byn Val di Castello i Pisaprovinsen. Hans föräldrar voro
Micheli och Ildegonda Celli. Familjen, som leder sitt ur-
spung från den ryktbare gonfalonieren i Florens Francesco
Carducci, hade en tid befunnit sig i goda omständigheter:
nu var den till ytterlighet fattig.
36

Redan vid 10 ålder gåfvo Carduccis poetiska anlag
sig tillkänna. Det är anmärkningsvärdt, att de känslor af
republikanism och frihet, som han sedan vid mognare år
öppet förklarat sig hysa, redan skönjas hos gossen. Dessa
känslor underblåstes äfven genom läsningen af Thiers’
historia öfver franska revolutionen, som han med passion
studerade.

Mellan 1849 och 1853 idkade han studier i Florens,
hvarifrån han begaf sig till universitet i Pisa, der han pro-
moverades till doktor i filosofi och literatur.

Kort derefter erhöll han katedern i retorik i S. Miniato,
men stannade der endast kort tid, emedan man var nära
att anställa en rättegång mot honom, derför att han befanns
vara ateist. Han begaf sig nu till Florens, der han uppehöll
sig till 1859 med att gifva enskilda lektioner.

Ofvan nämnda år utnämndes han till professor i
grekiska och senare i italienska och latin i Pistoia. Här
utgaf han några kritiska arbeten. 1860 förflyttades han till
Bolognas universitet såsom professor.

Från 1861 till 1867 gjorde Carducci trägna studier i
den franska literaturen och 1868 i den tyska. Under denna
tid utgaf han äfven sin “Inno a Satana“ (Hymn till Satan),
som med ens gjorde honom populär. Från denna tid
följde hans arbeten på vers och prosa efter hvarandra med
förvånansvärd hastighet. *

* Redan tidigt hade han uppträdt med små literaturhistoriska
arbeten i tidskrifter och likaledes med ea lyrisk samling ’’Hime”
(1857). Ett kraftigare uttryck fick författarens originalitet i de föl-
jande poetiska serierna: ”Levia gravia” (1867, ny upplaga 1868) och
”1 Décennale”. Här visar han sig såsom en skald af ovanlig frihet,
djerfhet och sjelfständighet i tanken. Större framgång hade dock
den ofvan nämnda, 1863 skrifna hymnen: ”Inno a Satana”, hvilken
han 1865 utgaf under pseudonymen ”Enotrio Romano” ; vi återkomma
i texten till detta märkvärdiga stycke. En mera samlad bild af
den genialiske författaren erhåller man i ”Poesie e Cantilene” (1873)
och ”Nuove poesie” (1875). Ett urval på tyska af Carduccis dikter
har utkommit 1880. Den realistiska skolan i Italien erkänner honom
37

Giosué Carducci är en man af enkla vanor och till-
bringar sin mesta tid med studier. . . Han är ej lång till
växten, men kraftigt bygd.

Efter denna korta redogörelse för de yttre dragen i
Carduccis lif vilja vi nu öfvergå till hans värde såsom poet.

Carduccis skaldeverk kunna delas i tre särskilda kate-
gorier. Till den första kunna räknas hans ungdomspoem,
som han kallar “Juvenilia“ och “Levia Gravia“. Den andra
innefattar de arbeten, han skrifvit mellan 1860 och 1870
och som bära titeln “Decennalia“, till en del äfven “Nuove
poesie“. Den tredje kategorien (enligt vårt omdöme den
mest framstående) omfattar en del af “Nuove poesie“ och
de poem, som till form och innehåll äro en efterbildning
af de grekiska och romerska klassiska författarnes arbeten
och kallas “barbare“.

Ungdomspoemen utgöres af en samling sonetter och
sånger. Ämnena äro olika. Än är det Metastäsio, eller
Goldoni, eller Monti, eller Dante, än en ynglings död, än
Apollo och Diana, som inspirera honom. Han vet ännu
ej, hurudan hans sånggudinna skall blifva. Han söker åt
henne en lifsuppgift.

I dessa första försök tyckes mig den guddomliga
gnistan saknas, om man också der finner drag och uttryck,
som gifva tillkänna den blifvande skalden.

I poemen af den andra ordningen ändrar författaren
alldeles fysiognomi. Han är ej längre en skald, som drömmer
om ideal, han är en gladiator, som beträder arenan och är
beredd till strid. Arbetena af detta slag, hvilka stå i när-
maste samband med Italiens politiska historia från 1850,
som sin mästare, ehuru han håller sig fjerran från allt trivialt.
Den djerfve och eldige poeten är derjemte en tålig och outtröttlig
arbetare på den italienska filologiens och literaturhistoriens fält.
Han har på detta område offentliggjort ”Studii letter ar ii” fl875,
2:dra uppl. 1881), ”Boszetti critici e discorsi” (1877). Bland hans
kritiska arbeten kunna äfven nämnas studierna öfver Alfieri, Lorenzo
dei Medici, Salvator Rosa, m. fl.
38

kunna delas i två underafdelningar: den förra innefattar de
poem, som hafva fäderneslandet och dem, som gjort sig
väl förtjenta af detsamma, till ämne; den andra déni, som
äro riktade mot Italiens fiender.

Skalden gör sig här till domare: han utdelar loford
och lager eller klander och förakt. Och han är beundrans-
värd i denna motsats i idéer, känslor och stil. Den kärlek,
han hyser för Rom och Italien, är gränslös. Hvarje gång
han berör något af dessa ämnen, tilltager hans stil i
ädelhet ; fäderneslandet är för vår skald något heligt. Hans
sång är ej gråtmild och ljuf som en eolsharpas toner; den
är ädel och kraftig -som antikens diktkonst.

Bland Italiens fiender är särskildt påfven föremål för
Carduccis angrepp. I sin “Inno a Satana“ (Hymn till
Satan) bekämpar han honom såsom representanten för den
teokratiska principen. Detta poem har i literära kretsar
åstadkommit de mest förbittrade strider.*

* Red. anser sig här böra göra några jemförelser. len uppsats
om Franzén yttrar Grafström, att då denne under sina tidigare
författaréår begagnade signaturen F—n, gaf detta anledning till
missförstånd, i det man här, enligt det vulgära uttrycket, tänkte sig
sjelfva fan, eller såsom Grafström märkvärdigt nog uttrycker sig i
en omskrifmng: den minst poetiske af alla andevarelser. För vår
del skulle vi vilja säga att den onda principens personifierade gestalt
tvärtom är den mest poetiske af alla andevarelser och ett af de
tacksammaste föremål för poesiens skapelser. Det voreJätt nog att
visa detta genom att citera en mängd utländska eller inhemska för-
fattare, från Milton till C. J. L. Almqvist. Vi nöja oss emellertid
med att anföra några rader ur en af George Sands ryktbaraste och
bästa romaner. Till Consuelo yttrar nämligen Albert af Rudolstadt
nåeronstädes : ”En hemlighetsfull och sällsam sekt drömde bland
mycket annat om att återställa i dess rätt köttets lif och att förena
i en enda guddomlig princip dessa båda, godtyckligt skilda principer.
Den ville sanktionera kärleken, jemnlikheten, allas gemenskap, säll-
hetens elementer. Missbruken och öfverdrifterna häraf vill jag ej
nu tala om. Den sökte således åter upphöja ur dess förnedring den
föregifna onda principen och tvärtom göra den till det godas tjenare.
Satan frikändes och återinsattes af dessa filosofer i de himmelska
andarnes kör; och i poetiska, tolkningar sökte de framställa Mikael


39

“0 Satan (sa börjar Carduccis hymn), jag åkallar dig,
festens konung. Vinet gnistrar i bägarne; jorden och solen
vexla småleende mot hvarandra kärleksfulla ord. Jag an-

och hans härskara såsom förtryckare och inkräktare af ära och
makt. I sanning, detta var en bild af kyrkans öfversteprester och
furstar, af dem, som med sina dikter om helvetet hade trampat
under fotterna jemnlikhetens religion och grundsatsen om sällhet
för menniskoslägtet. Den dystre och sorgsne Lucifer uppsteg ur
den afgrund, i hvilken han lik en guddomlig Prometeus, röt i sina
fjettrar sedan så många sekler. Hans befriare vågade icke högt
åkalla honom, men i hemlighetsfulla och djupa formler uttryckte
de idéen om hans apoteos och hans tillkommande regering öfver
menniskoslägtet, som alltför länge'varit detroniseradt, förnedradt
och smädadt, likasom han sjelf.”

I afseende på den hemlighetsfulla sekt, hvarpå George Sand här
anspelar, hafva vi i kyrKohistoriska arbeten (af Neancler, Herzog va., fl.,
jemför äfven Encyclopaedia britannica) funnit följande märkvärdiga
uppgifter rörande de s. k. eukiterna, hvilka ock längre fram erhöllo
benämningen bogumiler.

Eukiterna framträdde i ll:te århundradet, hufvudsakligen i de
slaviska länder som lydde under byzantinska kejsardömet. 1 12:te
århundradet omtalas de under namnet bogumiler. De båda sek-
ternas lära kan icke skiljas.

Enligt deras lära var Satanael Guds enfödde son, sittande på
fadrens högra hand och begåfvad med universel makt, men han
ville bli oberoende, förledde en del af englarne till olydnad och
danade med deras tillhjelp en ny verld: jorden och ett nytt slägte,
menniskorna. Men han kunde icke gifva lif och anda åt detta
slägte; han bad derför fadern att göra det, mot löfte att menniskorna
skulle ersätta de fallna englarnes plats. Fadern uppfylde hans be-
gäran, och så blefvo menniskorna lefvande och förnuftiga varelser.
Men Satanael ångrade sitt löfte; han förförde då Eva, som födde
honom Kain, hvilken blef stamfader för ett ondt slägte, i motsats
till det, som härstammade från Abel, Evas son med Adam. Nu
utsände Gud sitt Logos, erkeengeln Mikael, som kom på jorden
i en skenkropp och kallades Kristus. Han besegrade Satanel, som
dervid förlorade sina guddomliga egenskaper och störtades från him-
melen, hvarefter stafvelsen El bortföll från hans namn och han
kallades blott Satan.

Nu uppkom en modifikation — i afseende hvarpå kyrko-
historikerna dock uttrycka sig i försigtiga och undvikande ordalag —
40

ropar dig, o Satan, som är det väsentliga i hvarje skapadt ting,,
dig, som är materie och ande, dig, som är sinne och förnuft..

en modifikation, enligt hvilken satan skulle blifvit störtad genom
erkeengeln Mikael, och. följaktligen skulle kunna vänta en restitution.
Man bör häraf kunna sluta, att jessidernas lära vidtagit här.

Jessiderna, en arabisk stam i Mesopotamien i våra dagar, har
erhållit benämningen djefvulsdyrkare, men med orätt, ty de tillbedja,
ej djefvulen, de vilja ej smäda honom, de anse t. o. m. orätt att
smäda honom, om han än visat aldrig så stor olydnad mot Gud.
Tvärtom böra vi önska — säga de — att han åter må komma till
nåd hos Gud; det är bättre, att vi alls icke bekymra oss om djefvulen,
eller tadla honom, utan hellre se till att vi sjelfva må vinna Guds
nåd. De anse profanerande att hämna djefvulens namn; då de nämna
honom, sker det med mystiska omskrifningar, t. ex. ”den som I
kännen” ellei’ ”1 veten hvem han är”, eller ”den som de okunniga
och enfaldiga fördöma”. Hans verkliga namn dölja de; ingen oinvigd
får känna det. De ha ofta varit utsatta för förföljelser, men de ha.
hellre låtit döda sig, än de velat underkasta sig att smäda djefvulen.
Deras lära är hvarken af muhamedanskt eller hedniskt ursprungs
utan de synas fast mera hafva sin upprinnelse från någon kristen sekt.

Märkligt nog stå de anförda formlerna i öfverensstämmelse-
med uttryck i Consuelo om lollarderna, sådana som: ”Måtte den
som blifvit förorättad (d. v. s. djefvulen) helsa ederl” Dessa ord skulle
blifvit yttrade till Consuelo af en böhmisk bonde, Zdenko, en
qvarlefva af lollardernas sekt. Då begär Consuelo upplysning af en
katolsk prest hvad meningen var och får veta att med de anförda
orden åsyftas djefvulen. En närvarande ung flicka anmärker då,
att helsningen betyder med andra ord: Drag åt h—e! ”1 sanning
en rätt artig komplimang” — tillägger hon —, ”men det är ju dock
endast en mycket vanlig svordom”. Då yttrar presten: ”Nej, detta
tilltal är i den förvillade menniskans mun, som nyttjar det, ingen
ond önskan, och just deri ligger hädelsen”. Derefter har Consuelo-
det redan anförda samtalet med Albert af Rudolstadt.

Vi vilja nu icke vidare fördjupa oss i de anförda lärorna,
genom hvilkas citerande vi blott önskat att väcka våra läsares in-
tresse för en ny sida af Satansbegreppet. Vi skola ytterligare endast,
återgifva ett egendomligt uttryck af en svensk teolog rörande just
den afhandling, genom hvilken han blef antagen till teologie docent.
i Lund. I ett i k. biblioteket befintligt, hittills otryckt bref till
skalden Dahlgren, skrifver Thomander, den blifvande biskopen,
angående sin disputation ”De Antichristo primæ Ecclesiæ” (1826):
41

0 prest, bort med dina litanior. Satan viker ej för
dig, han drager sig ej tillbaka! S:t Mikaels svärd rostar;
blixten varder till is i Jehovas hand.

Endast Satan lefver. Han herskar i en qvinnas ögon-
kast, vare sig hon gör motstånd eller utmanar. Han strålar
i det vin, som återställer det flyktande lifvet, som hejdar
smärtan, som uppeldar till kärlek. Det är endast du, o
Satan, som inspirerar min sång, om min sång bryter ut
ur mitt hjerta och utmanar de brottslige påfvarnes, de
brottslige tyrannernas gud.

Dig hafva i alla sekel de anropat som velat resa sig-
mot dogmen, att menniskans fädernesland endast vore
himlen och ej äfven jorden. Dig hafva våra förfäder
anropat under namnet Agramainio, Adone, Astarte; dig
anropade folket i lundarne, då Kristi religion redan var
antagen af stadens folk; dig anropade alkemisten, som
vågade kasta sina blickar dit, der presten såg ett brott
att forska. Förgäfves sökte Sankt Antonius och Abelard
undfly dig: medan de marterade sig med gissel och tagel-
skjortor, fyllde du deras celler med qvinnobilder.

Det var du, som kom Arnoldo da Brescia att inbilla
sig, att han skulle kunna återställa Roms gamla glans.
Det var du, som inspirerade Wicleff, Huss, Savonarola och
Martin Luther; du, som är symbolen af striden mot den
inskränkta religiösa vidskepelse, hvilken de katolska presterna
predika“.

Hymnen slutar sålunda:*

”Jag har för tillfället mycket att göra med Satan. Den djefvuls-
krånglaren fruktar att jag skall komma honom ondt rykte uppå.
Dör jag nu under arbetet, så upprätta åt mig och honom ett-
gemensamt epitafium”. — Carducci vill icke hafva någon grafskrifb
åt Satan, för honom kan Satan icke dö, såsom läsaren nu torde
inhemta här ofvan (fr. o. m. sid. 39).	Red.

* Dessa och de följande poetiska tolkningarne äro åt oss ut-
förda af herr Edv. Fredin.	Red.
Människotanke, o !
bräck dina bojor!

Blixtre i flammande
eldskrud din bana!
Res dig, materia,
segrar att ana!

Ser du, han nalkas dig,
ryslig, men fager;
hän öfver hafven han
ljung ande drager;

snabb, som vulkanernas
brinnande lava,
stormar han, fjällarnes
värn att begrafva;

styr öfver svindlande
forsar och strida;
skingrar i dälderna
dimmor som bida;

samlande kämparnes
splittrade hopar,
vida kring verlden
den väldige ropar.

Som för en hvirfvelvind
altarna ramla —-----------
Folken i skälf vande
undran sig samla.

Kännen I Satan, som
fjättrarne lossar,
Satan, förnuftet, som
hämnar och krossar!

Hell dig, o Satan, hell!
Ljusning du bringat!
Pr esternas Jehova
du har betvingat!
43

Med denna hemska åkallan slutar sången.

Och hvem har skalden velat förhärliga med denna
sång? Han svarar sjelf härpå:

“Jag har skrifvit min hymn till de två guddomligheterna
(Naturen och Förnuftet') i min själ, i din själ och i alla
goda och ädla själar: till de två guddomligheter, som den
ödsliga och råa asketismen afskyr under namn af Fött och.
verld, som teokratien bannlyser under namn af Satan.

“Satan är för asketikern skönheten, kärleken, väl-
befinnandet, lyckan. En stackars nunna önskar sig en
endivieqvist; på den qvisten sitter Satan. En munk finner
behag i en fågel, som sjunger i hans ensliga cell; i den
sången dväljes Satan. Det är denna vilda'asketism, som
förnekat naturen, familjen, staten, konsten, vetenskapen,
menniskoslägtet; som till förmån för det kommande lifvet
undertryckt det närvarande; som af kärlek till själen gisslat
och marterat kroppen . . . Satan är tanken, som flyger,
Satan är vetenskapen, som experimenterar, Satan är hjertat,
som brinner, Satan är pannan, på hvilken står skrifvet:
Jag böjer mig ej. Allt detta är sataniskt . . .

“Vi finna Satan i det gamla testamentet. Han är
den förste rebellen mot Jehovas despotism i skapelsens
öken. Hvad sade då denne ädelmodige frestare åt mannens
följeslagarinna? Han visade henne i den tillslutna och
enformiga lustgården det hemlighetsfulla träd, som bar
kunskapens och lifvets äpple; och han sade: äten af detta
och I skolen vara såsom gudar! — Och hvad annat sade
i sjelfva verket till oss Pytagoras, Anaxagoras, Sokrates,
Plato, Aristoteles? Hvad annat sade Galilei, Newton,
Kepler, Descartes, Kant? . . .

“Jag är ingen skeptiker. Jag älskar och jag tror.“

Såsom man finner, har Carducci med denna hymn
alldeles icke velat förhärliga det ondas princip. Han tror;
han säger det sjelf. Men på hvad? Han skulle måhända
ej sjelf kunna säga det, derför att gudinnan Natur och
gudinnan Förnuft sjelfva äro skapelser af det ändliga och
44

derför ej kunna representera det oändliga: vårt förnuft
nekar att anse sig sjelft för det eviga absoluta. Det är
snarare benäget att tro på intet. - Hur det än må vara,
visst är, att Carduccis gud ej är pr esternas gud, mot hvilken
han hyser ett blindt, okufligt hat. Religionerna, säger han,
hafva alltid ledt till vidskepelse. De hafva framhållit för
menniskan : Ditt fädernesland är ej af denna verlden. Rikta
dina blickar mot himlen. Hvad bekymrar det dig, hur du
har det här nere. Du skall ändock dö. Du lider? Väl-
signa Herren, som sänder dig dessa lidanden.

Carducci uppträder mot denna teori. Jorden är för
honom ej en botgörelse- eller frestelseort: den är platsen
för vårt arbete på vår förbättring, för vår utveckling
mot en högre tillvarelsegrad. Gud har skapat oss, ej
för kontemplation utan för verksamhet; han har ej skapat
oss för att sitta med händerna i kors såsom eremiterna,
utan han har skapat oss på det att vi må arbeta och i
vårt anletes svett söka ernå det högsta goda. Och den
gud, på hvilken skalden tror, vill han föreställa sig i be-
sittning af en evig ungdom såsom Greklands gudar, men
på en gång sträng och sorgbunden i sin strålande skönhet.
Med ett svärd i ena handen och en fackla i den andra
uppstiger han från höjd till höjd med blickarna riktade
mot höjden: excelsior är hans valspråk, såsom det är för
Longfellows amerikanske pilgrim.

Satan är sålunda för vår skald ej det ondas genius,
utan i dess ställe “varandets omätliga princip“. Och då
han åt denna sin gud gifvit detta namn, som för öfrigt fört
många kritiker på villospår, har han gifvit honom det
samma såsom en antites mot presternas gud, mot den gud,
som för skalden är autodaféernas och inqvisitionens gud,
den gud, i hvilkens namn man hängde eller brände Arnoldo
da Rrescia, Savonarola och Huss, — som dömer Columbus,
som torterar Galilei, som (med Gregorius XVI i sjelfva
nittonde seklet) förklarar användningen af ångan för en
45

djefvulsk uppfinning. En motsats till denna gud är
skaldens gud.

Hymnen till Satan — skrifver han någonstädes — är
lyrisk i den mening, att det var ett plötsligt utbrott af all-
deles individuela känslor, som gåfvo sig utlopp ur mitt
hjerta, ja verkligen ur mitt hjerta, en septembernatt 1863.
Min själ hade nu efter flera års forskningar och tvifvel
funnit sin lösen och jublade öfver sitt heuréka. Då jag lät
trycka denna hymn, var jag så långt ifrån att tänka på att
göra propaganda, att jag till en början blott drog försorg
om några få exemplar, bestämda till privat utdelning bland
mina vänner.

Inno a Satana har nu (1882) upplefvat 14 upplagor.

Läser man vidare de poem, som bära titeln “Meminisse
horret“, “Heu pudor“, m. fl., så finner man, hvilken sar-
kastisk förmåga författaren besitter och hvilken han använder
mot dem, som vanära det italienska namnet, mot fädernes-
landets fiender. Men då dessa: Napoleon, påfven och andra,
falla, då friheten aflöser förtrycket, då Italien blifvit ett, för-
svinner ock skaldens bitterhet såsom nattens dimmor försvinna
för solen. Och derigenom förklaras äfven den inkonseqvens,
man förebrått Carducci, såsom då han efter att hafva för-
bannat den gamle påfven, hvilken låtit strömmar af italienskt
blod färga Italiens mark, senare i sin sång “Canto dell’
Amore“ har ett medömkans ord för den i Vatikanen in-
spärrade, “sin egen fånge“.

Skalden är ej inkonseqvent i sin politiska åskådning.
Så länge Pio IX förmådde motsätta sig Italiens enhet, hade
han för honom endast hatets och hämndens ord; men så
snart den gamle gjorts oskadlig och det ideal, hvarom
skalden och hans folk drömt, var nådt, är hvarje vredes-
yttring öfverflödig. Fosterlandet står der som ett marmor-
block: mole sua stat.*

* Bland de skaldestycken, som tillhöra Carduccis andra diktslag
böra de ihågkommas, som bära titlarne ”Versaglia” och ”Per il
46

Till Pio nono skrifver skalden då dessa gripande rader:

O, säg mig gubbe, säg om i ditt sinne,
der nu du stapplar, bruten, mot din gfaf,
ej stundom vaknar bleknadt barndomsminne
af Siniga glias kust vid soligt haf*?

Slå upp på gafvel Vatikanens bommar!
och jag vill leda dig ur unken sal--
Se ut, medborgare! kring vår som blommar,
och töm för friheten en fyld pokal.

Efter den förfärliga katastrofen i det fransk-tyska
kriget förändrade det politiska lifvet i Italien med ens
gestalt. Rom tillhör Italien, Napoleon III försvinner från
verldsscenen, påfven är fånge i Vatikanen och säljer ej
längre åt de troende såsom förut aflat, utan i stället den
halm, hvarpå han i sitt usla fängelse hvilar; Italien är
befriadt från det franska oket och dess folk arbetar all-
varligt och medvetet om sin egen kraft på den ekonomiska
pånyttfödelsen, sedan det vunnit den politiska.

Då fosterlandet ej längre behöfver vår skalds kraftiga
understöd, hängifver han sig åter åt de ideal, om hvilka
han såsom yngling drömt och från hvilka politiken slitit,
honora. I sitt tredje och sista stadium visar sig skalden
såsom en grekisk poet, “en grekernas lärjunge“. Han
lefver och känner i vårt sekel på samma sätt, som de
grekiske klassikerna skulle lefva och känna. Det ser ut,
som om vår författare redan från barndomen inandats
Greklands rena luft. Men hans hellenism öfverströmmar af
känsla; han är innerligt förtrogen med antikens form, men

LXXVIII annivei’sario della proclamazione della Republica francese”.
Dessa dikter äro beundransvärda för sitt känslodjup och sin kraftfulla
diktion och i dem skönjes mer än i andra det mönster, Carducci
gerna följer, Heine. .

*Pio nonos födelseort.
47

uttrycker med den sina egna känslor. I “Odi Barbare“
finna vi skaldens själ i dess helhet och själen af en skald,
som lefver bland oss, men tänker och känner med andra
tankar och känslor än våra.

Carduccis hellenism framträder redan i tredje boken
af “Nuove poesie“ och i synnerhet i “Primavere Elleniche“
(Grekiska vårar), bland hvilka särskildt det första poemet
är af en beundransvärd skärhet.

Må våra läsare sjelfva döma:

Hellenisk vår.

Mot öde pol den kulna vintern flyr
och blomstren gå den flyktade i spåren;
och i mitt hjerta ock, o Nina! gryr
ånyo våren.

I rosensken jag ser Olympos’ topp
från fjärran lyfta sina hvita drifvor.
Castalia sorlar, glittrande, sitt lopp
bland dalens vifvor.

Och lockad, ljuft, af näktergalens sång,
till Delphis lund, der fagra nymfer skalkas,
sin gyllne altartrefot än en gång
Apollo nalkas.

Mot helgad nejd, der i förgångna dar
af lagrar skuggad restes tempelmuren,
i solsken länkar han sin gyllne char,
af svanor buren.

Kronions bindel glänser i hans hår,
guddomlig fägring strålar ifrån kinden
och älskogsqväden på hans strängar slår
den tjusta vinden.

Omkring Cykladerna, hans fosterland,
i rytmisk dans de klara böljor gunga
och blida vindarne på Cyperns strand
sin helsning sjunga.
48

Utöfver blånande egeisk våg
jag ser en farkost efter guden styra :
Alkaios stämmer der med sångrik håg
sjusträngad lyra

Och ljumma -fläktar smeka Sapphos barm,
der hon i purpurseglets skugga blundar
och sjunger, trånande och älskogsvarm,
om fröjd som stundar.

Min Nina! kom! De vinka oss, o se:
ett ögonblick de lätta åror hvila--
Kom, — och mot stränderna som fjärran le
vi skola ila.

Till Hellas----! Kodret ligger i min hand,
och plektron klingar, silfv er toner strömma !
fly f^’àn blodbesudladt vesterland:
o, låt oss glömma!

Carducci, som är så fulländad i sin uppfattning af
den klassiska antikens skönheter, har ej nöjt sig sig med
detta försök, hur väl det än utfallit. Chenier och Foscolo,
hvilka studerade den grekiska antiken, hafva endast i sina
respektive språks versmått gifvit de grekiska skaldernas
skapelser den form, som de tyckte bäst anslå dem. Car-
ducci har velat drifva efterbildningen af de antika mönstren
så långt, som det är möjligt. Med sina “Odi Barbare“ har
han infört något nytt. Han har öfvergifvit det alltifrån
Dantes tid använda italienska versmåttet, han har uppgifvit
rimmet och antagit, så vidt vårt öra det tillåter, den antika
metriken, såsom Klopstock gjort i sin “Messias“, Goethe i sin
“Hermann och Dorothea“ och Longfellow i sin “Evangelina“.

En följd af denna nyhet är ock, att Carducci antagit
en mängd antika vändningar. Måhända har han i detta
hänseende någon gång gått för långt och blifvit oklar. Detta
är ock ett af skälen, hvarför hans “Odi Barbare“ ej genast
slå an. Men för den, som läser dem flera gånger, skola de fina
drag, hvaraf dessa sånger öfverflöda, säkerligen framträda.
49

Vi återgifva här endast några verser ur den vackra
sången, som behandlar den unge kejsarprinsen Napoleons död:

Du dystre imperator, Hortensias son,
du trodde ej och anade slik en lott
då du, inför Paris och verlden,
döpte en konung af Rom ånyo.

Sebastopols-saluten den vaggsång var,
som lullade den lille i fridfull dröm ;
och som en fyrbåk kring Europa
strålade härligt Vendöme-kolonnen.

Men, ve! december kölden är svekfullt grym
och ärans lager vissnar i fryskall natt
och blomstren blekna eller knyta
ofärdsbringande frukt och giftig.

Och sörjande i mörkret vid lifvets port
står brutna ättemodern, står Niobe,
och sträcker, gråtande, förtviflad,
skälfvande armar mot öde hafvet;

och ropar öfver svallen till britisk strand
och till den heta öknen i Afrika,
längtande i modersarmar
sluta den siste af ätteläggar.

Bland Carduccis skönaste sånger kunna de räknas,
som bära titlarne: In una chiesa gotica (“I en götisk kyrka“),
Nella piazza di San Petronio (“Å San Petronio-platsen“),
Alla stazione (“Vid stationen“), Buit hora (“Tiden flyktar“),
Dinanzi alle terme di Caracalla (“Vid Caracallas bad“),
Alla regina d’Italia (“Till Italiens drottning“), La Madre
(“Modern“), Per le nozze di mia figlia (“Vid min dotters
bröllop“) och A. G-uiseppe Garibaldi (“Till G. Garibaldi“).
Dessa oden förtjenade vara kända i Sverige.

Carducci åtnjuter, såsom han ock förtjenar, stort
rykte i Italien, men enligt min åsigt öfvergå hans förtjenster
detta rykte. Måhända ligger orsaken härtill i det dunkel,
Ur Dagens Krönika. IV.	4
genom historiska och mytologiska anspelningar, hvarmed
han omgifver sig. Men den läsare, som öfvervinner detta
lilla motstånd, måste gripas af beundran för den store
skalden. Att dennes rykte ej motsvarar hans höga värde,
kan hafva sin grund äfven deri, att menniskorna äro såsom
de fördömde hos Dante, hvilka ej sågo det, som låg dem
nära i tiden, men i stället uppfattade det, som föreföll dem
vara mer aflägset: vi förstå ej efter förtjenst hedra våra
stora män, förrän tiden och döden helgat deras minne.
Den irländska frågan."

Originalbidrag till Dagens Krönika af M. E. Harkness.

(Öfvers. från förf:s engelska handskrift af A. F. Åkerberg.')

Redan så långt tillbaka som 1849 förklarade lord
Beaconsfield i ett tal i engelska underhuset, att Irland
befann sig i ett tillstånd af social upplösning. -Sedan den
tiden har ställningen icke förbättrats; hon kan i sjelfva
verket sägas ha blifvit värre och värre. Irland är ännu,
såsom det alltid varit, en törntagg i Englands sida. Det
innevarande årets tilldragelser ha åter lyckats i hög grad
rikta allmänhetens uppmärksamhet på Irland. För de fleste
engelsmän har detta land börjat blifva det vigtigaste samtals-
ämnet och ett ämne, som man är böjd för att betrakta
från ytterliga synpunkter, olika allt efter den betraktandes
politiska fördomar. Förkastelsedomar öfver den eller den
samhällsklassen i dess helhet oravexla med uttalanden af
den icke onaturliga önskan, att sjelfva ön kunde i allsköns
lugn förflyttas till den aflägsnaste och mest otillgängliga
del af jorden. Men då dess tillvaro och de deraf följande
svårigheterna icke kunna på ett så summariskt sätt utplånas,

* Genom Miss Helen Zimmern, den för våra läsare väl bekanta
engelska skriftställarinnan, hafva vi erhållit ofvanstående uppsats,
hvars författarinna, Miss Harkness, sjelf egentligen irländska,
anförvandt till Lord Macaulay, den store häfdatecknaren, gjort
sig känd genom bidrag till den framstående engelska tidskriften
”Nineteenth Century”.	Red.
52

och dâ så mycket missförstånd rörande hela frågan råder
i utlandet, måste jag framställa några anmärkningar i ämnet
och göra en så fördomsfri återblick som möjligt på de äldre
tiderna. I en sådan återblick ligger nyckeln till en riktig
uppfattning af svårigheterna så till vida, som det till en del
var i dessa tider som det väldiga utsäde af irländskt hat
till England såddes, hvilket nu bär frukt hundrafaldt. Detta
olyckliga land tyckes i sanning, likasom ett Ryssland i smått,
vara uppfyldt af hemliga sällskap och upprördt af revolu-
tionära idéer. Orsaken till allt detta, säga de irländska
agitatorerna, är vanstyrelse å Englands sida, och de fordra
högljudt en inhemsk styrelse (home rule) för Irland, d. v. s.
antingen fullkomlig sjelfständighet eller åtminstone en särskild
styrelse, hvilken blott skall erkänna den engelska drottningens
länshöghet (suzeränitet). England förkastar blotta tanken
på en sådan inhemsk styrelse och förklarar, att irländarne
äro alltför hetsiga för att styra sig sjelfva, och att en
ytterlig anarki och oreda skulle komma att råda efter skils-
messan likasom före de båda rikenas förening. Det står
illa nog till nu, mena engelsmännen, det skulle blifva tio
gånger värre om Irland blefve sjelfständigt. Vi veta, hvad
det irländska parlamentet, som man nu så högljudt ropar
• på, liknade, då det ännu existerade, en korrumperad,
bullersam, ologisk och icke alldeles respektabel församling,
som ej var långt ifrån att förverkliga den irländska folk-
sagan pm kattorna i Kilkenny, hvilka slogos till dess ingen-
ting fanns qvar af de båda kämparne mer än svansen.
Dess medlemmar grälade och stredo sins emellan och lem-
nade landets angelägenheter vind för våg. Erfarenheten
har gifvit England rätt att påstå, att Irland aldrig skulle
kunna styra sig sjelft, och att frukta, att om vi upphörde
att taga vård om detsamma, någon annan nation skulle
taga det i besittning och vi sålunda få en fiende nära våra
kuster. I allt annat äro engelsmännen oense med hänsyn
till Irlands styrelse ; men i en punkt mötas de alla, nämligen
att det förenade konungariket Storbritannien måste förblifva
53

odeladt, hvad än må hända, och att om irländarne ej tycka
om detta, måste de tvingas att lyda.

Sådan är, kort och godt, den irländska frågans när-
varande ståndpunkt, mycket nedslående för alla, som tänka
allvarligt öfver detta ämne, emedan svårigheternas lösning-
synes vara så aflägsen och hopplös som någonsin. Nästan
förgäfves upptages det engelska parlamentets tid — ända
till försummande af nästan alla andra göromål — af att
diskutera ' irländska problem och behandla lagförslag för
Irlands pacificerande och försonande. Bland de senast vid-
tagna åtgärderna voro en till förekommande af förbrytelser
och en till förmån för brukarne (tenants). De irländske
medlemmar, som representera sitt olyckliga land i under-
huset, förspilla sin tid med hindrandet (obstruction) af
göromålen, obekymrade om allt annat än sina egna in-
tressen. Ehuru jag uppriktigt tror, att några af dem verk-
ligen vilja sitt lands bästa, spela de en rol, som kommer
verlden att tro annorlunda; ty utan att uppställa någon
förnuftig operationsplan för sig sjelfva, hindra de, så långt
de kunna, alla slags försök till lagstiftning för Irland. De
endast upphetsa sina landsmäns sinnen och uppmuntra
till revolution samt rättfärdiga sålunda engelsmännens öfver-
tygelse. att ett Irland, styrdt af irländare, oundvikligen
måste sluta med upplösning och förstörelse. I denna kritiska
period af Irlands historia är det icke blott intressant utan
nödvändigt att blicka tillbaka på landets förflutna historia
och försöka uppdaga ursprunget till de nuvarande svårig-
heterna och förvecklingarna. Källorna till många af dessa
ting förlora sig i -mörker ; men några af dem kunna upp-
täckas, och af alla tillsammans kan man bilda sig en mycket
riktig föreställning om, huru sakernas närvarande ställning
uppkommit. För detta ändamål vill jag taga en tillhaka-
skådande öfverblick af Irland, uppehålla mig vid de för-
nämsta fakta i dess föregående tillvaro så utförligt som
utrymmet medgifver och behandla saker som föreföllo i de.
tidigaste perioderna af dess historia, men äfven de senaste
händelser, som tilldragit sig på dess jord. Endast på detta
sätt, tror jag, kunna vi bilda oss en riktig idé om den
irländska frågan och döma rättvist öfver de mycket olika
åsigter angående densamma som omfattas af irländare och
engelsmän. Endast på detta sätt kunna vi förstå, hvarför
Englands regering finner det nästan omöjligt att följa en
politik, som kan tillfredsställa Irland, och hvarför irländarne
äro så missnöjda med det engelska väldet.

Irlands äldsta historia består af etniska legender. Sedan
de äldsta tider fanns i landet en klass, hvilkens särskilda
uppgift det var att bevara de förnämsta irländska familjernas
slägttaflor, bibehålla minnet af förfädren, och sålunda hafva
långa stamträd och berättelser om “frays“ och “bakles“
hunnit ända till våra dagar. När irländarne voro omvända
till kristendomen och blifvit bekanta med berättelserna om
syndafloden, tungomålens förbistring och menniskoslägtets
enhet, försökte suiderna (de vise) fylla svalget mellan sina
stamfädej- och Noach. Man började nu att i skrift upp-
teckna stamträden, och då de sålunda för första gången
kunde jemföras med hvarandra, var ett vidsträckt fält
öppnadt för de skriftlärdes uppfinningsförmåga. Resultatet
blef konstruerandet af en den utomordentligaste legend-
historia, hvilken i suidernas händer uppnådde en underbar
fullständighet, rikedom och följdriktighet. Från dessa
legender kan man utdraga den äldsta irländska historiens
förnämsta fakta; ty ehuru de icke få betraktas såsom absolut
sanna, uttrycka de dock, när man afkläder dem de genom-
förda detaljerna och de bibliska och klassiska lånen, den
irländska historiens stora drag och stå i- öfverensstämmelse
med den arkeologiska forskningens resultat. Dessa legender
säga oss, att under den äldre perioden landet var starkt skog-
beväxt och det inre deraf fyldt af träsk och sjöar. Det var
upptaget af en gles befolkning, kallad “skogsstammar“,
hvilken utan tvifvel var af vestra och södra Europas britiska
(iberiska) ras. Sedan kommo celterna, och dessa jemte
“skogsstammarna“ bildade hufvudstammen af den irländska
befolkningen under den äldre bronsåldern. Den närvarande
irländska dialekten är celtisk, och irländarne tala ännu i dag
det tungomål, som utan öfverdrift kan sägas ha varit organet
för den första vetenskapliga bildning, som grydde för Europa,
lerne, såsom Irland då kallades, led af invasion af många
nationer och stammar efter cellernas ankomst; men dessa
celler bibehöllo sig i landet och blefvo med tiden dess
verkliga invånare. Öppnandet af den historiska perioden
utmärktes genom en stor strid mellan stammar, hvilken egde
rum omkring början af den kristna tidräkningen. Romarne
hade kommit till Britannien, och de många stammar, som
drefvos ut ur detta land inför den eröfrande fienden, togo
sin tillflykt till Irland. Romarne inträngde aldrig på lerne;
men många brittiska infödingar öfvergingo dit, när de för-
trycktes af det romerska herraväldet, och bosatte sig på
östra sidan af ön så nära sitt land som möjligt. Detta var
i fjerde århundradet och kort före S:t Patriks ankomst,
medan landet ännu befann sig i ett tillstånd af hedendom,
med undantag af några kristna församlingar i södra delen
af landet. S:t Patrik antages hafva börjat sin missionsverk-
samhet 432; men vår kunskap om den irländske aposteln
är mycket motsägande och otillfredsställande, och man kan
icke sätta någon tillit till de data, som med honom stå i
samband. Men intet tvifvel råder om hans verkliga tillvaro
och om att han grundläde en kyrka, som till sin lära var
densamma som Britanniens och Galliens. Denna kyrka var till
sin natur munkartad, och när en familjs hufvud blef kristen,
utöfvade många medlemmar af hans hushåll celibatet och
alla förenade sig i fastande och bön.

I medeltiden funnos ännu betydliga delar af Irland,
der rådjur och vildsvin voro vanliga och vargar ströfvade
omkring. Små byar, bestående af några torfhyddor, funnos
i mängd, och här och der var en stad d. v. s. en samling
af hyddor, omgifna af en jordvall eller förskansning. Dessa
inhägnade hus tillhörde de frie männen som kallades airig,
och husets storlek utmärkte aire’ns rikedom. Om hans
56

tillhörigheter endast utgjordes af lösegendom var han en
bo-aire eller cow-aire. När han egde fädernejord var han
en flaith eller herre och hade rätt att utlega sin jord och
hålla slafvar. Byns höfding eller ri bodde på ett fäste inom
förskansningen, omgifven af de fångar han tagit i krig, men
för öfrigt icke innehafvande någon kunglig ställning. Irlän-
ländarne voro ett herdefolk. Deras näring var enkel, be-
stående af bröd, mjölk m. m. Deras drägt var en löst åt-
sittande skjorta, som gjordes kort för män och lång för
qvinnor, en mantel, fästad med ett band, och en väst. De
tillbragte sin tid med åkerbruksgöromål och nöjen af åt-
skilliga slag samt voro begifna på möten i fria luften såsom
t. ex. ocnach, en marknad, som hade till ändamål kun-
görandet af lagar, reciterandet af poesi, häst-kapplöpningar
samt försäljning af boskap och alla slags varor. Den gamla
irländska konstitutionen bestod af fem stora familjer, som
kallades “de fem Ilords“; hvardera familjens hufvud varen
furste. De fem furstarne valde en ardigh eller öfverkonung,
och med honom sutto de i rådet för nationela angelägen-
heter i det kejserliga Tara’s salar, der öfversuveränen bodde.
Medlemmarne af de fem stora familjerna voro O’Connors
i Connaught, O’Neills i Ulster, Mac Loughlins i Meath,
O’Briens i Munster och Murraghis i Leinster. Dessa fem
hus hade under sig lägre hus och smärre familjer af hvilka
hvardera räknade från fem- till sexhundra, ja ända till
tusen stridbare män, men som alla — i de olika provinserna
— erkände de fem stora kungliga husens suveränitet och alla
buro den familjs namn, till hvilken de hörde. En familjs
höfding eller Tanist sammankallade under sin lifstid. en
församling af hela stammen för val af hans efterträdare.
Den bäste och starkaste af familjen utsågs till, detta embete.
Det fanns ingenting sådant som slafsinne inom en familj;
ty de voro alla af samma stam och buro samma namn.
Äfven den ringaste man talade derför till sin höfding i ett
djerft och fritt språk, och chefen behandlade den fattigaste
man såsom en like och broder. Hvarje furste hade sin
57

egen domare eller brelion, som skipade lag för folket.
Brehons voro lärde män, hvilka studerat de till landets
bruk faststälda lagarne vid ett för detta ändamål inrättadt
läroverk. Deras utslag voro definitiva, och det finns i
historien icke ett enda exempel på, att någon man satt sig
upp mot deras domar. Landet tillhörde stammen. Tanisten
innehade på grund af sin rang såsom adelsman ett stycke
deraf såsom sin egendom; af en annan del uppbar han en
lifstidsränta på grund af det embete, hvartill han blifvit
vald; han egde domsrätt öfver en tredje del, kommunal-
jorden, som årligen delades. Adelsmännen, bland hvilka
tanisten valdes, hade egendomsrätt till jord; en annan klass
hade egendomsrätt till lösören, som gingo i arf till deras-
söner medelst gavelkind d. v. s. genom lika delning. Endast
vissa klasser af stammen — saer céile eller frie brukare och
daer céile eller lägre brukare — kunde få stadgad åborätt ; de
andra voro antingen brukare på ett år, frie arbetare eller
slafvar. De årliga brukarnes intressen skyddades genom de
kraftigaste bestämmelser, och under loppet af några slägtled
var det möjligt att stiga från det lägsta sociala trappsteget
till rangen af en fri brukare.

Sålunda var det gamla jordégendomssystemet i Irland.
Det kallades tanistry och var regleradt genom &re/mwlagen.
En klar föreställning derom är nödvändig, om vi skola
riktigt förstå den irländska frågan; ty det är på grund af
den Irlands folk kommit till den öfvertygelse, hvilken det
städse orubbligt fasthåller, och som ligger på bottnen af
mer än hälften af deras agitation, nämligen att det har
en oförytterlig rätt till jorden och att engelsmännen äro
ingenting annat än inkräktare och tjufvar.

Bestämmelserna för jordbesittning och styrelse i Irland
blefvo praktiskt oförändrade ända till engelske konungen
Henrik II:s regering. Ar 1156 egde en anglo-normannisk
invasion rum i Irland under denne monark, som gjorde
anspråk på suveränitet öfver landet. Detta anspråk grun-
dade sig på det faktum, att Nicolas Breakspeare, känd i
58

historien såsom påfven Hadrianus, den ende engelsman,
som bestigit den påfliga stolen, i afsigt att behaga konung
Henrik utfärdade en bulla, som innehöll följande ställe:
“Det råder intet tvifvel om, och eder adel erkänner det,
att Irland och alla öar, på hvilka Kristus, rättfärdighetens
sol, har lyst och som ha mottagit den kristna trons lär-
domar, rättmätigt tillhöra den välsignade Petrus och den
allraheligaste romerska kyrkan“, och dermed öfverlemnade
han Irland åt den engelske konungen, men förbehöll sig
sjelf alla kyrkliga rättigheter, och anbefalde, att en penning-
skulle betalas från hvarje hus till S:t Peter. Konung Henrik
var vid denna tid i Aqvitanien upptagen af fransmännen;
men han begagnade den myndighet, påfven gifvit honom,
till att återinsätta Dermot Mac Murraugh, konung af Leinster,
i hans rike, en konung som hade röfvat en annan mans
hustru och som hvarje höfding i Irland ville straffa. Ar
1172 gick Henrik sjelf öfver till Irland för att mottaga
hyllning af Roderick O’Connor, landets öfverkonung. Efter
att sedan nominell ha öfverlemnat hela landet åt tio af
sina följeslagare, återvände han till England. Irländarne
gjorde ett tappert motstånd mot sina norrmanniska herskare,
och efter mycken strid och blodsutgjutelse kom landet ännu
en gång i sina gamla herrars besittning med undantag af
ett litet distrikt, som kallades Pale. Detta Pale utgjorde en
koloni och inneslöt Dublin, Louth och Kildare samt en del
af Meath. Det styrdes af en af den engelske konungen tillsatt
vicekonung, en embetsman, som sträfvade att icke blott
sköta Pales angelägenheter utan äfven göra sin myndighet
gällande bland de infödda höfdingarne. Mellan Pale och
det öfriga Irland uppstod en bitter fiendskap, och under
flere århundraden läsa vi om ingenting annat än krig mellan
irländarne och engelsmännen och äfven mellan de irländska
höfdingarne sjelfva, hvilka engelsmännen för sina egna för-
delars skull ständigt uppeggade mot hvarandra. Under
Henrik III pålades “tallage“ d. v. s. det system, enligt
hvilket en del af en mans lifsförnödenheter betalas såsom
59

tribut eller skatt. Häröfver grämde sig irländarne mycket,
och dertill kom att i Dublin stiftades lagar af ett parlament,
valdt af medlemmar i Pale, och i hvilket vicekonungen
presiderade. De båda raserna förblefvo skilda, trots alla
ansträngningar som gjordes att sammansmälta dem, och
deras hat gick så långt, att de engelska klostren t. o. m.
vägrade att upptaga irländare och de irländska att upptaga
engelsmän.

När Henrik VIII kommit på tronen, skred han till verket
att på allvar eröfra Irland. Han antog titeln konung af
Irland och uppmuntrade alla irländare att vända sig till
engelska kronan för att få sina klagomål afhjelpta. Olyck-
ligtvis fordrade han äfven, att de irländska höfdingarne
skulle erkänna hans kyrkliga öfverhöghet och afsvärja den
Heliga stolens. Detta väckte deras förbittring mot honom;
ty allt sedan S:t Patriks tid hade Irland varit påfven hän-
gifvet och en ifrig vän af Rom. Henrik gjorde sitt bästa
för att göra slut på katolicismen; men när han dref ut
munkarne ur deras kloster, fortforo de att predika der
utanför, och ehuru klosterväsendet för en tid undertrycktes,
återvann det hastigt sina gamla fästen. Protestantismens
införande var den andra orsaken till hat mellan de båda
länderna och uppväckte kanske äfven bittrare känslor än
anfallen på den irländska jorden; ty så snart det religiösa
elementet var inblandad! i striden, kände sig irländarne
rättfärdigade i att till sista man motstå dem, som icke blott
sökte frånrycka dem deras land, utan äfven påtvinga dem
hvad de ansågo för en falsk tro. Det var på denna tid
som grund lades till detta af Disraeli uttalade axiom: “Hvad
som än må sägas och huru plausibla sakerna än må synas
i en irländsk fråga — det står alltid en prest der bakom.“

Drottning Elisabeth började regera 1558, och på hennes
befallning sammankallades genast ett parlament i Dublin,
bestående af omkring sjuttiosex anglo-irländska protestanter.
Mot katolikerna utfärdades stränga lagar, genom hvilka
folket tvangs att besöka de protestantiska kyrkorna hvarje
60

söndag eller ock plikta tolf pence (lika med omkring tolf
shillings nu för tiden) och en lekman som befanns bruka
någon annan bönbok än den af drottningen anbefalda
dömdes till fängelse första gången och till fängelse på
lifstid om förbrytelsen förnyades. Dessa stränga åtgärder
ledde till krig och revolutioner, hvilka slutade med att hela
landet blef nästan ödelagdt. Utanför Pale rådde anarki
och oreda; ty Thomas, earl af Sussex, ville beteckna perioden
af sitt ståthållarskap genom att bringa Irland till ordning
och fred, men då Ulster trotsade hela hans makt förslösades
hela denna period på bekämpandet af konungen i Ulster.
En af påfven Pius V utfärdad bulla, som afkunnade bann-
lysning mot drottning Elisabeth och löste hennes undersåter
från deras trohetsed, helsades af irländarne med känslor af
tillfredsställelse och hopp; ty nu kände de sig ega frihet
att kämpa mot de hatade engelsmännen och med förenade
krafter drifva ut fienden ur sitt land, så att de ännu en
gång kunde få hafva Irlands jord för sig sjelfva och i fred
utöfva den katolska religionen. Fiendtligheterna fortsattes
under Elisabeths hela regering, och det slutliga resultatet blef
den starkaste partens, nämligen Englands seger. Elisabeth
gjorde hvad Englands föregående konungar ej kunnat göra ;
hon eröfrade hela Irland; icke endast Pale utan äfven det
öfriga landet underkastades nu engelsk styrelse.

Hennes efterträdare, Jakob I, undanröjde det irländska
jordegendomssystemet och satte i dess ställe det engelska.
Han gaf stora landsträckor åt engelska kolonister och öfver-
lemnade hela provinsen Ulster åt Londons City. Det under-
kufvade folket bibehöll sig vid sidan af nybyggarne. Hvad
som inträffade kunde man tydligt ha förutsett, nämligen
att irländarne reste sig igen, så fort de kunde, begagnande
såsom förevändning än friheten, än religionen, än båda.

• Karl I:s pekuniära behof förmådde hans ministrar att
föreslå, att en stor del af Connaught skulle förklaras för-
verkadt på grund af ofullständiga åtkomsthandlingar och
att det skulle koloniseras likasom Ulster. Konungen uppgaf
61

likväl planen, då han erhöll såsom ersättning en stor
penningsumma af det irländska parlamentet. Han uppdrog
likväl åt lorddeputeraden Strafford att utpressa stora belopp
af penningar från de irländske jordegarne och utfärdade
stränga lagar mot den irländska handeln. Ännu en gång
reste sig Irland och kämpade i 9 år en förbittrad strid mot
England, till dess parlamentets trupper togo Dublin i besittning
och Oliver Cromwell började anslå den politik, som, för
att bruka Macaulays ord var “klok, rakt på saken och grym“
och som gjorde slut på allt motstånd. Protektorns idé var
att göra Irlands befolkning glesare, och för detta ändamål
gjorde han sig qvitt 40,000 irländare genom värfning till
utlandet, skickade ytterligare omkring 9,000 fill Vestindien,
i sjelfva verket i slafveri, och förflyttade ett stort antal
katolska adelsmän bortom floden Shannon. Befolkningen
reducerades sålunda till 850,000, hvaraf 150,000 voro
engelsmän och skottar. Endast ett fåtal af de kämpande
katolikerna återstod, och tog sin tillflykt på kullarne och i
skogarne; de kallades tories (en benämning som sedermera
öfverflyttades på det politiskt konservativa partiet i England) ;
men dessa nedskötos med lika liten misskund som de vargar,
med hvilka man jemförde dem. Man visade ingen barm-
hertighet, icke en gång mot qvinnor och barn. De båda
följande engelska konungarnes regeringar utmärktes som
vanligt genom oro i Irland. I sjelfva verket tror jag mig
redan tillräckligt ha visat, att det icke funnits någon tid, då
icke i Irland herskat oro och missnöje mot England.
Häraf finna vi, huru orimligt en del nyare politiker reso-
nera, hvilka i stället för att gå tillbaka till källorna i det
förflutna, som allena sätter oss i stånd att förstå det när-
varande, skjuta hela skulden för de närvarande irländska
oroligheterna på någon minister, antingen Gladstone eller
Disraeli, allt efter deras synpunkter eller antipatier för det
ena eller andra af de stora politiska partier, som dessa män
representera. Då Wilhelm III kom på tronen var det hans
önskan att införa en fast och rättvis styrelse i Irland, och
62

för att få till stånd en sådan, efter den tidens sätt att tolka
dessa ord, införde han en undertryckningspolitik och utfär-
dade stränga lagar mot papister, enligt hvilka ingen katolik fick
undervisa i en skola eller ens något af sina egna barn;
blandade äktenskap förbjödos mellan personer med egendom,
och barnen måste uppfostras till protestanter ; inga katoliker
fingo bära vapen, och om en katolik hade en god häst,
kunde hvarje protestant fråntaga honom den mot en er-
sättning af fem pund. Den irländska industrien stäldes
under så ogynsamma vilkor som möjligt, och ull fick icke
exporteras till England, på det att icke en sådan export
skulle göra intrång i den engelska ylleindustrien. Resultatet
blef det vanliga. De kommersiela inskränkningarna ledde till
smuggling, ett yrke, som mycket underlättades af den
irländska kustens beskaffenhet, och en handel med för-
bjudna varor drefs med Frankrike, hvilken ledde till i
moraliskt hänseende olyckliga resultat. Om manufakturerna
fått fritt utveckla sig, skulle befolkningen ha bevarat något
samband med kapitalet; såsom sakerna nu stälde sig, blef
jord nästan den enda egendomen, och nödvändigheten att
producera ull för smuggling bibehöll landet öfvervägande i
tillståndet af betesmark. Menniskorna, som förbjödos att
arbeta, fingo smuggla, och hastigt uppkommo en mängd
olagliga sammangaddningar och hemliga sällskap, från hvilka
dessa agrariska brott och mord kommit, som alltifrån denna
tid och intill nu äro Irlands olycka och vanära. Fattigdom
var upphofvet till dessa ting, och resultaten ha blifvit för-
färliga; ty nu bidraga snikenhet och skurkaktighet till att
framkalla oroligheter, och brottslingar döljas mera af fruktan
än af någon allmän sympati för illgerningsmännen. Medan
“mellanmännen“ (the middle men) fullföljde sina smugglings-
affärer, drogo sig de fattiga fram så godt de kunde, mot-
tagande en hungerlön och ofta betalande de mest öfver-
drifna hyror för sina kojor. Sir Walter Raleighs gåfva,
potatisen, blef för Irland olycksbringande. En rotväxt, som
kan odlas nästan utan någon konst, flit eller kapital, blef
63

ett välkommet näringsmedel för ett folk, som af naturen
var makligt och hvars lifskraft ytterligare blifvit nedsatt
genom en knapp föda. En man kunde med sitt arbete
plantera potatis nog till föda för fyratio personer, och man
behöfde ej frukta att detta födoämne skulle förstöras i krig
eller fejder, emedan det förblef oskadadt under jorden, till
dess det behöfdes. Det i usla vilkor lefvande folket för-
ökade sig på sina potatistäppor med fullkomlig bekymmers-
löshet, glömmande, att ett dåligt år kunde förstöra hela
skörden. Slutligen kom ett sådant och missväxt på potatis,
och då hemsöktes de fattiga, emedan de icke hade något
annat att lefva på, af en förskräcklig hungersnöd, som
bortryckte en femtedel af den irländska befolkningen. På
samma tid försiggick en utvandring af katolska irländare
till Amerika. Dessa menniskor togo med sig känslan af
lidna oförrätter och äfven den vana att konspirera, som
uppvuxit och fostrats genom olaglig handel. Från dessa
källor upprann fenianismen, detta förskräckliga hemliga
sällskap, som sysselsätter sig med att framkalla elände
och död. Ett godt resultat hade likväl hungersnöden
haft med sig, den hade grundligt väckt England till en
känsla af ansvarighet med hänsyn till systerön. Från denna
tid gjordes i sjelfva verket allvarliga ansträngningar af den
engelska regeringen och det engelska folket att genomföra
förbättringar i Irland och att der inrätta en verkligt vis
och rättvis styrelse. Ar 1801 hade de båda parlamentens
union egt rum. Detta var en absolut nödvändighet. Det
irländska parlamentet begagnades af de män, hvilka suto
deruti, blott såsom ett medel till plundring af det allmänna.
Vanstyrelsen hade gått ända till vilda excesser. Grymheter,
mord, blodsutgjutelse, sköfling herskade oinskränkt och ut-
öfvades dagligen. Ordningen måste återställas. Pitt föreslog
en unionsakt, genom hvilken det irländska parlamentet
upphörde, och ingen engelsman kan, efter den gjorda
erfarenheten deraf, önska att se det återupplifvas. Låt
irländarne skrika så mycket de vilja i parlamentet. Det
64

ligger någonting i irländarnes sjelfva natur, som gör dem
odugliga till sjelfstyrelse, och sjelfva de ledare, som försvara
denna sak i Westminster, äro lefvande exempel emot det,
som de deklamera. Sjelfstyrelse förutsätter egenskaper
sådana som logik, omdöme, moderation, tålamod, allt egen-
skaper, i hvilka irländarne såsom nation och såsom de
representeras af sina parlamentariska representanter, på ett
beklagansvärdt sätt sakna.

Katolikernas emancipation 1829 undanröjde den sista
verkliga anledningen till irländskt missnöje. Dock upphöra
de icke derför att agitera och göra uppror och till följd
deraf kunde fred och välstånd aldrig råda i landet. Den
irländske landtmannen kunde icke slita sig lös från den
tanken, att alla hans olyckor härrörde icke från hans egen
okunnighet och lättja utan från det jordförpaktningsystem,
som påtvingats dem genom den engelska eröfringen. Till
förmån för sin egen makt höllo agitatorerna denna känsla vid
lif. Hemliga sällskap bildades för förpaktarnes skyddande.
Men det skydd, som gafs dem, var alltför ofta terrorismens
och mordets. Slutligen 1870 framstälde mr Gladstone, full
af reformatoriskt nit och med den allvarligaste och upp-
riktigaste åstundan att afhjelpa de irländska klagomålen
samt att gå irländarne till mötes på halfva vägen och om
'det behöfdes på mer än halfva vägen, i underhuset ett
förslag till förbättring af lagen angående ockupation af och
äganderätt till jord i Irland. Detta förslag gick ut på att
skaffa förpaktarne säkerhet för innehafvandet af sina lägen-
heter och ersättning för de förbättringar de på dem gjorde.
Det var ett stycke lagstiftning till förmån för den irländske
farmern, som i sjelfva verket gaf denne en fördelaktigare
ställning än hans engelske broder. Hade denna bill fått
utföra sitt verk, skulle kanske de fördelar, den hade med
sig, ha fallit i ögonen på det irländska folket. Men detta
ingick icke i agitatorernas plan; deras verkliga motiv var
och är unionens upplösning, och de sköto framför sig det
ena förslaget efter det andra för att slå blå dunster i engels-
65

männens ögon ifråga om deras verkliga syften. Irländarne
äro nästan mer än något annat folk fästade vid och blindt
tillgifna sina gamla bruk och traditioner. Ur stånd att skilja
mellan sannt och falskt äro de alltid redo ätt lyssna till dem,
hvilka för dem framställa deras närvarande tillstånd såsom
odrägligt. Inlärde att betrakta alla égaré af jord inom
landet såsom främlingar och förtryckare, måste de betrakta
med misstroende och ovilja allt hvad som är en följd af
denna eganderätt. Man lät derför inga eftergifter tillfreds-
-ställa dem; man lät dem se, att hvarje förbättring och
hvarje förändring måste vara bygd på stränghet och förtryck.
De lägre klassernas grofva okunnighet, som upprätthålles
genom den katolska tron, i förening med den fullständiga
bristen på omdöme, är hvad som låter agitatorer skjuta upp
som svampar på den irländska jorden. Men det är denna
evinnerliga agitation som hindrar folket att med flit och
energi sträfva att uppnå något verkligen praktiskt godt.
De genom landakten af 1870 införda reformerna gjorde
derför icke slut på missnöjet eller agitationen. Den tillfreds-
ställde icke ett folk, som betraktade hela landet såsom en
egendom, hvilken orättvist afhändts det. Ehuru detta
■otvifvelaktigt skedde för århundraden sedan, gifver detta
dem icke, såsom de tro, rättighet att icke betala något
arrende till de nuvarande egarrie. Emellertid upplöstes
parlamentet, allmänna val egde rum, och den irländske
-agitatorn, vanligen en man utan samhällsställning, med
ingenting att vinna och ingenting att förlora, reste fram
och tillbaka i landet, hållande sina brandtal och derigenom
vinnande de lägre klassernas gunst, hvilka utgjorde flertalet
af valmännen. Hat och våld mot godsegaren inskärptes
såsom den patriotiske förpaktarens första pligt, och ropen
om “bly“, “lotter af bly“, att “skjuta ned dem“, att “döda
ohyran“ voro de ekon, som svarade på dessa platform-
talares ord. Ett stort antal af dessa “patrioter“ i sin egen
tanke skickades till Westminster och bildade en stark parti-
grupp inom underhuset. I spetsen för dem stod mr Parnell,

Ur Dagens Krönika. V.	1	■	O
66

en irländsk amerikanare af ärelysten karakter, och som lär
tycka om att af ' sina anhängare blifva benämnd “ Irlands
konung“. Knappast hade de kommit till Westminster förr
än de visade sin verkliga färg, kallade sig “home-rulers“
(anhängare af inhemsk styrelse) och fordrade återställandet
af ett särskildt irländskt parlament. En del af partiet ut-
vecklade sig till “obstruktionister“ d. v. s. personer, som
förslösa sin tid på att söka hindra ärendenas behandling i
den förhoppning att kunna göra irländarne så odräglige för
engelsmännen, att dessa skola blifva mera beredvilliga att
låta dem utträda — ett oroligt, vanryktadt följe, som äfven
de respektable irländarne icke kunna fördraga. Men miss-
växten och nöden bland landtfolket 1878--80 arbetade agita-
torerna i händerna och ledde till agrariska våldsgerningar,
i det man intalade dessa arma menniskor, att deras gods-
herrar (landlords) och icke, såsom alltför ofta var fallet,
deras egen brist på förutseende voro skuld till deras olyckor.
Icke mindre än 2,590 sådana våldsgerningar begingos endast
1880, och medan ett mord i England sysselsätter hela den
irländska pressen, egnade de irländska tidningarna knappast
någon uppmärksamhet åt mordet på en irländsk godsherre
eller förvaltare (bailliff). Mord blefvo hvardagliga hän-
delser, en dygd i deras ögon, som begått dem; och desse
blefvo hjeltari sina vänners ögon. Så stor var den terrorism,
som utöfvades af landligan och de andra upproriska säll-
skapen, att icke ens de laglydige bönderna vågade vitna
mot dem, som gjort sig skyldige till dessa brott. För att
kunna lagfora och hindra sådana brott antog man 1881 en
tvångslag (coercion act), som på det parlamentariska språket
kallades en bill till bättre skydd för person och egendom i
Irland. Denna bill gaf den irländske vicekonungen makt
att utfärda häktningsorder mot hvarje person, som med
skäl var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till försök
att hindra eller störa upprätthållandet af lag och ordning.
Home-rulers i underhuset, hvilka denna bill naturligtvis icke
föll i smaken, sökte hindra dess antagande af parlamentet
67

genom att föreslå betydelselösa och blott på tidsutdrägt
beräknade amendementer samt hålla långa tal för att för-
spilla tid för kammaren. Slutligen blef en af dem, mr
Biggar, som, trots upprepade varningar, hade framhärdat i
att tala om ämnen, hvilka talmannen förklarade icke höra
till saken, “nämnd“ af honom såsom skyldig till missaktning
för talmansstolens auktoritet och suspenderad från sin tjenst-
göring i underhuset för återstoden af dagen. Efter upp-
repade försök till förhandlingarnas hindrande antogs billen
och blef lag. I April samma år lade mr Gladstone en ny
irländsk land-bill för underhuset. Då han så gjorde, kon-
staterade han, att nödvändigheten af en sådan lagstiftning
icke kom från den föregifna orättvisan af de irländska
landlagarne och icke heller från de irländska godsherrarnes
handlingssätt såsom kår ; men att den gjordes absolut nöd-
vändig genom den knappa tillgången på jord i Irland och
genom ett begränsadt antal godsherrars godtyckliga stegrande
af arrendet och grymma utpressningar. Billen erkände en
allmän åborätt (tenant-right) och satte en gräns för det
godtyckliga ökandet af arrendeafgiften samt införde en
landkommission eller landdomstol. Denna domstol skulle
bestå af tre kommitterade (commissioners) och ha sitt säte
i Dublin; men biträdande kommitterade (assistant commis-
sioners) skulle utnämnas för att undersöka mål i provinserna.
Domstolen skulle träda i verksamhet der den påkallades;,
men hvarje förpaktare, som påkallar dess mellankomst,
skulle få sin arrendeafgift faststäld, och hvad sålunda
blifvit faststäldt skulle gälla för femton år. Denna åtgärd
antogs i Augusti, icke utan lifligt motstånd, i synnerhet
från öfverhusets sida, och den trädde genast i gällande
kraft till de irländske godsherrarnes stora missnöje, hvilka
betraktade den såsom både orättvis och skadlig. Men
äfven dessa eftergifter kunde icke tillfredsställa det irländska
home-rule-partiet, och det fortsatte sin agitation i Irland samt
sökte så vidt möjligt hindra-genomförandet af regeringens
plan. Det eggade förpaktarne att innehålla sina arrende-
68

afgifter; de vanstälde med vett och vilja fakta för dessa
okunniga bönder, och de hotade dem som till äfventyrs vaga
vädja till landdomstolen. Sålunda nödgades don engelska
regeringen behandla dem såsom upproriska förrädare och
vidtaga åtgärder mot partiets mest framstående ledare.
Order om deras häktande gafs, och mr Parnell, deras ledare,
jemte många andra togs i fängsligt förvar. Men äfven i
fängelset agiterade de eller deras parti för dem. De
agrariska brotten, långt ifrån att aftaga, tillväxte, och så
var äfven förhållandet med sådana förbrytelser som att
stympa boskapen samt många andra gräsliga dåd. En
fruntimmerslandliga bildades, hvilken bearbetade folkets
sinnen och lärde det att tänka på de fångne parlaments-
medlemmarne såsom martyrer för den irländska frihetens
sak. Vädjanden gjordes till irländarne i Amerika, och
penningar inflöto från Förenta Staterna för att bistå för-
paktare, som blifvit vräkte af sina godsherrar för icke-
betalning af arrendet, och för att hålla insubordinations-
anden vid lif. Att mottaga en farm, från hvilken en annan
blifvit vräkt för icke-betalning, betraktades af ligan såsom
ett brott, och straffet hängde öfver hvars och ens hufvud,
som vågade göra någonting sådant. Han blef antingen
mördad eller i lindrigaste fall “boycotted“ d. v. s. öfver-
gifven af alla sina slägtingar, vänner och grannar.

Detta sakernas tillstånd blef så odrägligt, att mr
Gladstone slutligen gick in på ett slags öfverenskoinmelse
med de irländske underhusledamöterna, en kompromiss,
hvilken visserligen hedrar hans hjerta och tro på mennisko-
naturen, men icke så alldeles hans hufvud. De irländske
underhusmedlemmarne lofvade att afhålla sig från “obstruc-
tion“ (ett löfte, som icke ett ögonblick blef hållet) om de
lössläpptes ur fängelset, och en ny landlag antogs, som be-
viljade större eftergifter. Fängelsedörrarne hade knappast
öppnats, förr än ett dubbelt mord begicks i Dublin, och de
anfallna personerna voro sjelfva de regeringens ministrar,
hvilka blifvit utsedda att genomföra den nya försonlighets-
69

politiken. Detta var Irlands svar på Englands välvilliga
tillmötesgående ! En rysning af fasa genomfor England,
och snart parade sig dermed en vämjelse vid Irland och
allt irländskt. Äfven några af de respektabla klasserna i
Irland höjde ett skri af ovilja mot brottet och mot den
tanken, att landet sympatiserade med mördarne; men med
undantag af protester och ord gjorde äfven dessa ingenting.
Och måhända är ingenting bättre egnaclt att visa, huru
fullproppadt Irland är med hemliga sällskap, än det faktum,
att mördarne kommo undan från skådeplatsen för sitt brott
utan att oroas, ehuru det var på ljusa dagen och hopar af
folk funnos i närheten, och att man sedermera ingenting
hört af dem, trots de utlofvade belöningarna och trots för-
söken af polisen inom hela riket att upptäcka deras till-
håll. England tröttnade nu på att visa en fruktlös god-
modighet mot Irland, och den allmänna meningen fordrade
en sträng bill till undertryckande af brott i Irland, lika
mycket på hvad sätt. En akt antogs, som var nästan lika
så sträng som krigslagen. Den gaf nämligen tre domare
absolut auktoritet vid irländska domstolar och dispenscrade
från jurysystemet i alla de distrikt, der lugnet var stördt;
emedan det hade visat sig, att ingen irländsk jury förklarar
en fånge skyldig, äfven om han föres inför domstolen med
blodiga händer. Att döda en engelsman eller en, som
underkastat sig engelska väldet, var i deras ögon en förtjenst-
full handling. I närvarande stund tillämpas denna akt, och
det är att hoppas, att den skall göra slut på de agrariska
brotten, hvilka hittills ostraffadt begåtts och hvilka äro en
skam för Irland, samt uppväckt hat och förakt för systerön.
Det är icke på detta sätt fred och ömsesidig välvilja kan
främjas. Den irländska frågans ' lösning synas vi icke vara
närmare än vi voro förut, oaktadt så mycken omtanke, sa
mycken värderik tid som egnats deråt af engelske statsmän.
Det bästa vi kunna hoppas, är, att irländarne sjelfva skola
tröttna vid det närvarande tillståndet och inse, att, trots de
utopier agitatorerne hålla framför deras ögon, de dagligen
70

gâ tillbaka i stället för framåt under denna rebellionens
förbannelse. De skola kanske också lära sig inse, huru
ytterliga och omöjliga deras fordringar äro, som gjort sig
till deras förespråkare, och huru dumma och ologiska de
syftemål äro, som de sträfva att uppnå. I samma andedrag
stämplar man den engelska regeringen såsom helt och
hållet oduglig att sköta irländska angelägenheter och upp-
manar henne sedan lidelsefullt att rädda den större delen
af befolkningen, som utan hennes hjelp måste förgås!

En sak är det, som äfven en så kort och derför nödvän-
digt något torr och ofullständig öfversigt, som vi här lenmat,
lägger i dagen, och det är, att den oupphörliga agitationen
från de äldsta till de senaste tider varit ett rådande drag
i de irländska angelägenheterna. Utan tvifvel har i länge
sedan förflutna tider England varit mycket att klandra.
Dess herravälde i Irland var ett de svagas förtryckande
af de starka, och mycket tyranni utöfvades i det man mot
dess vilja ’tvingade lagar och förordningar på ett folk, som
icke kunde försvara sina egna intressen. Vanstyrelse har
varit kännetecknet på den engelska lagstiftningen i Irland
under många århundraden, och engelska statsmän skörda
nu de svårigheter, som deras förfäders dåliga styrelse
utsått. A andra sidan har England ärligt erkänt sina
misstag och gjort sitt bästa för att godtgöra dem; alla
partier i landet ha länge önskat att försona Irland och äro
villiga att till dess förmån göra uppoffringar, sådana man i det
förflutna aldrig kunnat tänka. Det är Irland sjelf som stänger
vägen, och det är högeligen att frukta, att massan af folket
finner mera nöje och retelse — och retelse är just hvad irlän-
darne älska — i agitationen än i en lugn och nyttig tillvaro.

Det är ej att undra’ på, om i ett land, underkastad!
sjukdomen af en ständig agitation, endast få personer skola
finnas villiga att nedlägga sina kapitaler på främjandet af
manufakturer eller att inlåta sig i något industriell företag.
Att stora materiella framsteg ändock blifvit gjorda, trots
den osäkerhet till lif och egendom, som förorsakats af de
71

ständiga utbrotten af missnöje, är kanske ett af de hopp-
fullaste tecknen till stundande förbättring. Irlands förnämsta
materiella brister, bristen på kapital och bristen på en sund
medelklass, som sysselsätter sig med handel och manufak-
turer sådan som England eger, kunna tydligen härledas
från den allmänna osäkerhet, som är en följd af den aldrig
slutande agitationen. Att elementen till välmåga icke saknas,
är påtagligt. Landet eger hamnar och vattenkraft till
öfverflöd, omätliga skatter kunde skördas af dess fiskerier,
mineralier saknas icke, och i få länder i Europa finnes en
större tillgång på arbete. Men en alltför stor befolkning
är hänvisad till att försörja sig helt och hållet med åker-
bruk och ett åkerbruk af den mest bakvända beskaffenhet.
Äfven ett partielt misslyckande af skörden befinnes medföra
periodisk hungersnöd. Då ett fält för industrien existerar,
måste det vara någonting i folkets karakter och vanor,
som hindrar det att draga fördel deraf. Och ju nogare
vi forska, desto mera se vi, att okunnighet och intensiv
lättja äro detta folks rådande karaktersdrag. Hela dess
historia igenom spåra vi en brist på stadga i den irländska
karakteren, en ytterlig tendens till retlighet och en full-
ständig frånvaro af sjelfbeherskning. Dessa fel ligga djupt
i den irländska naturen, hindra irländarne att ha sin egen
politik och hindra deras materiella välstånd.

En del af den engelska publiken tror, att denna sak
upprätthålles hos densamma af de irländske underhusleda-
möterna, att det är den irländske godsherrens fel, att icke
förpaktarne och husmännen (tenants och cottiers) på hans
egendom må lika så väl som farmers och jordbruksarbetarne
på en egendom i England och Skotland. De glömma de
engelske och skotske farmers’ kapital och både farmers’ och
jordbruksarbetarnes skicklighet, flit och laglydnad, egen-
skaper som på ett känbart sätt saknas i Irland. Man
borttage dessa element till välbefinnande; man utplåne
de idoga städerna och fördele en alltför talrik befolkning
på våra landtdistrikt ; man fråntage denna befolkning hennes
72

flit och skicklighet och uppegge henne till ständiga orolig-
heter, och man skall sedan få se hvad en engelsk godsherre
eller hvilken annan godsherre som helst skall kunna göra
för henne. Med en egendom, sönderstyckad i farmer, icke
blott ytterligt smä utan äfven ofta spridda likasom rutorna
på ett schackbräde, livad skall hans nödvändigaste åtgärd
för förbättrandet af hans förpaktares ställning blifva? Säker-
ligen måste han utgallra och konsolidera. Men derför, att
han går tillväga på detta sätt, brännmärkes han af agitatorn
såsom en utrotare; han sättes i bann af landligan, mördas
af sina tacksamme förpaktare, förbannas af presten och
slutligen domes hans arfvinge till skadeersättning på grund
af en land-akt, hvars rättvisa mot godsherrarne är tvifvel-
aktig. Om han deremot lemnar sina förpaktare på egen
hand, anklagas han för att vara likgiltig och sakna företag-
samhet och göres ansvarig för sina förpaktares elände.
Förbannad för sin stränghet, om han är vaksam, sin försum-
lighet eller sorglöshet om han är klemig, befinner sig verk-
ligen den irländske godsherren i en ställning som är långt
ifrån att vara behaglig. En irländsk agent sade en gång,
då man uppräknade svårigheterna vid att sköta en egendom :
“Ni får icke vara hvad man kallar en godsherre, som gör
förbättringar. Ni får icke sammanslå flere farms. Ni får
icke öka edra inkomster. Med ett ord: ni får icke minska
hushållens antal eller storlek på er egendom.“ Efter någon
erfarenhet om Irland och dess idéer och förfaringssätt med
hänsyn till handhafvandet af jordegendom uttalade en
engelsk liberal, mr Senior, sin mening på följande sätt:

“Det fins tre sätt, att sköta jordegendomar i Irland.
Det första är Za^sser-u^er-systemet, att uppbära de gamla
arrendena, underkasta sig de gamla afbränningarna och
lem na förpaktarne åt sig sjelfva. Det ruinerar egendomen
och det degraderar folket, men det är det enda populära.
Ett annat system är att taga så höga arrenden, man kan
få, och fordra att de punktligt betalas, men derjemte låta
folket handtera jorden som det vill. Detta förfaringssätt är
73

icke populärt; men det tolereras. Det tredje sättet är att
sporra förpaktarne genom att utkräfva det fulla värdet af
jorden, men återgifva åt jorden en stor del af dessa arrenden
i form af väganläggningar, dränering, kalkbränning, konso-
lidering af farms, byggande af hus och införandet af en
god boskapsafvel, med ett ord att vara en förbättrare af
egendomen. Detta tolereras icke.u

Men om förpaktare sådana som_dessa, fiendtliga mot
hvarje förbättring, höra vi sägas af “deras vänner“, att vi
kunna vänta oss underverk, om de endast hade säkerhet
för sina å farmen gjorda förbättringar och om de gjordes
till sjelfegande bönder. Hvad detta sannolikt skall blifva
för förbättringar, kan hvar och en, som kommit i beröring
med irländske bönder, allt för väl förstå. Hvad de sjelf-
egande bönderna angår, hafva få af folktalarne ännu försökt
visa, hvarför en man, som misslyckats såsom förpaktare,
skulle lyckas såsom godsherre. Icke heller är det mera
klart, hvarför han, sedan han funnit det olägligt att full-
göra sina förra förbindelser, skulle vara redo och villig
att betala räntan på sin köpeskilling till staten.

I sanning, „vi kunna ej se, att någon verklig lösning
af den irländska frågan nu är i görningen; och vi kunna
endast hoppas och tro, att framtiden bär i sitt sköte en
lösning, mindre drastisk än den, som rekommenderades hos
drottning Elisabeth af hennes , irländska undersöknings-
kommission, nämligen att under tjugpfyra timmars tid hålla
ön under Atlantiska hafvet och sedan kolonisera den på
nytt. Säkert är, att bland de bättre klasserna en känsla
af vämjelse och harm börjar vinna insteg. Efter att under
långa år af jäsning och strid ha uthärdat det första anloppet
af våld och fiendskap, klaga de, att hvarje stillande af det
agrariska våldets dyningar endast lemnar dem till byte för
en lagstiftning, som tenderar till att skada dem ännu mera.
Utan tvifvel ha de irländske godsherrarne i en icke alltför
aflägsen förfluten tid på ett. skamligt sätt försummat sin
pligt och betraktat sina egendomar och förpaktare såsom
74



ingenting annat än goda mjölkkor, af hvilka penningar
kunde utpressas. Men sedermera har en hel räcka af gods-
herrar uppstått, hvilka troget och samvetsgrant försökt göra
sin pligt, och de offentliggjorda memoirerna äro i sjelfva
verket en läsning, som väcker medlidande. Med sjukt hjerta,
med bruten själ och kropp ha de flesta af dem måst upp-
gifva den hopplösa ansträngningen. De krafter, som förenat
sig mot dem, voro allt för starka. Härigenom blefvo de
hvad man kallar “absentees“ (sådana som draga sig till-
baka och hålla sig neutrala), och det är ganska tydligt, att
en mycken liten uppmuntran för de närvarande egarne att
göra sig qvitt sina egendomar skulle ha till påföljd en
allmän utvandring af hela landets intelligens. Irland har
allt för liten dragningskraft för att qvarhålla dem, hvilka
skulle kunna lemna det utan allvarsam förlust. Det är
karakteristiskt för detta land, att medan “absentees“ hög-
Ijudt fördömas — och detta med rätta — åtgärder, som
nödvändigt skulle tendera att öka “absenteeismen“ högljudt
fordras.

Stabilitet och ordning äro hvad Irland verkligen be-
höfver. De verkliga anledningarna till klagomål ha länge-
sedan blifvit häfda. För alla lika lagar, med fasthet hand-
hafda, utan gunst eller ömhet och ett strängt vägrande af
alla sådana fordringar, som grunda sig på orättvisa och
understödjas af våld, kunna allena göra slut på drömmarne
om konfiskation. En .genomgående öfvertygelse, att man
genom hotelser och våld icke kan vinna några eftergifter
från något engelskt politiskt parti, vare sig liberale eller
tories — kan allena göra slut på striden och agitationen.
Det parti, som i framtiden kan med största verksamhet
och fasthet återställa förtroendet och grundlägga lagens och
ordningens herravälde, skall säkerligen förtjena och erhålla
tacksägelser och erkänsla af alla engelsmän och alla de irlän-
dare, hvilkas mening är af något värde.
75

Öfversättaren tillägger härvid följande anmärkningar:

Sedan författarinnan till ofvanstående uppsats så klart
och lifligt skildrat det våld, som fordom föröfvades mot
irländska folket af engelska makthafvare, hvilka beröfvade
det dess jord, dess politiska sjelfständighet och dess frihet
att dyrka Gud enligt sin tro, skulle man ha väntat, att hon
lade i dagen någon mensklig sympati för de missförhål-
landen och deraf följande lidanden i nutiden, som härröra
från dessa gamla oförrätter, och en rättskänsla, som kräfde
dessa missförhållandens afhjelpande. Men — nej, hon
skjuter skulden till dem helt och hållet på irländarne
sjelfva, på deras ostadighet, lättja, upprorsanda och full-
ständiga oförmåga af ekonomisk sjelfhjelp och politisk
sjelfstyrelse. Det hufvudsakliga beviset för deras oförmåga
att skaffa sig ekonomiskt oberoende tyckes för henne ligga
deruti, att de efter århundradens sköfling och förtryck till
sitt ofantligt öfvervägande flertal äro fattiga (hvilket för
resten de flesta engelsmän äro, trots Englands “national-
rikedom“)- Deras oförmåga af sjelfstyrelse synes hon för-
nämligast finna ådagalagd genom den aldrig hvilande, genom
inga partiella reformer stillade irländska agitationen för
upphäfvande af den landet påtvungna parlamentariska
unionen med England. Den tid, då. Irland ännu egde ett
eget parlament (före 1801), framhåller hon såsom ett var-
nande exempel mot hvarje försök till irländsk “home rule“.
Men hon synes glömma, att detta parlament i verklig-
heten representerade endast en ringa del af det irländska
folket, och att — oaktadt det ofantligt öfvervägande fler-
talet af detta folk är katolskt — inga katoliker frtigo in-
väljas i detsamma, samt att således den “terrorism“ för hvilken
hon anklagar det, åtminstone ej kan tillskrifvas det celtiska
och katolska Irland. Hennes sätt att döma öfver irlän-
darnes agitationslust, som skall utgöra det största hindret
för dem att förbättra sin ekonomiska ställning, är i grunden
detsamma som om någon gjorde en man, hvilken en mäktig
granne frånlistat hans lilla egendom, till föremål för strängt
76

klander derför, att han genom rättegång sökte återvinna
denna i stället för att blott arbeta, oaktadt grannen vore
nog ädelmodig att vilja låta honom tjena för en liten dags-
penning på sin egen forna gård, och som om man fram-
ställde detta den fattige mannens handlingssätt såsom ett
bevis på, att han ej kunde sköta sina egna angelägenheter
utan borde ställas under förmynderskap.

Författarinnan kan ej förstå, hvad irländarne numera
ha att klaga öfver. Katolikernas emancipation 1829 har,
enligt hennes tanke, undanröjt den sista rättmätiga grunden
till klagomål. Hon fäster sig naturligtvis icke vid en sådan
bagatell som att den jord, hvilken fordom frånröfvades
irländska folket — hvilket rof är första grunden till det
nuvarande eländet — aldrig blifvit återställd; och hon
ogillar Gladstones försök att sätta förpaktarne i tillfälle att
småningom inlösa jorden. För henne är hvarje sådant
försök ett helgerån. Likasom alla försvarare af den absoluta,
oinskränkta privateganderätten till jord, anser hon att stulen
egendom blifver rättmätig genom häfd. Denna grundsats
är visserligen i betraktande af det sätt, hvarpå denna
eganderätt mångenstädes tillkommit, i de herskande klas-
sernas intresse nödvändig; men den är farlig, ty den
frestar de arflösa klasserna i samhället att försöka i sin
ordning blifva inkräktare, på det att åtminstone deras
efterkommande må blifva rättmätige innehafvare, d. v. s.
att — såsom socialdemokratiens koryféer uttrycka sig —
“ expropiera expropriator erna“.

Författarinnan är mycket ond på den irländska landt-
befolkningen derför, att den icke tycker om sådana gods-
herrar, som, för att förbättra sina egendomar, slå flere farms
tillsamman d. v. s. köra bort en stor del af förpaktarne
från den jord, som fordom tillhört och ännu, så vida man
ej blir égaré genom att taga, tillhör folket. Att de ej äro
förtjusta öfver reformer i godsens jordbruk — af hvilka hela
fördelen tillfaller deras herrar — detta skall vara ett bevis
för deras pa okunnighet och råhet grundade motvilja för
77

alla förbättringar och ett tungt vägande skäl emot den
nuvarande engelska regeringens bemödanden att bereda
dem tillfälle att sjelfve förvärfva eganderätt till jorden.
Hon frågar hånfullt, om deras misslyckande såsom för-
paktare gör det sannolikt att de skola lyckas såsom gods-
egare?

Hvad som i denna talangfulla uppsats gör ett störande
intryck är den fullständiga frånvaron af sympati för ett
genom sekelgamla orättvisor ruineradt folks lidanden. För-
fattarinnans sympatier äro helt och hållet på förtryckarnes
sida. De egendomsbesittande klasserna i Irland äro för
henne de “respektabla“ klasserna, de enda hvilkas omdöme
förtjenar något afseende.. De irländske godsegarne äro i
hennes ögon sannskyldige martyrer, derför att folket är
.nog gement att aldrig glömma' att deras fäders åtkomst
af godsen ej var rättmätig och att jorden är dess egen.

Men denna artikel är lärorik. Författarinnans upp-
fattning kan anses såsom ett troget uttryck visserligen ej
för den engelska nationens men för den engelsk-irländska
oligarkiens sinnesstämning mot det irländska folket. Då man
ser detta djupa förakt och hat, detta öfvermodiga smädande
och skymfande, då man kommer i beröring med detta
jernhårda pansar af fördomar, mot hvilka historiens fakta
ingenting förmå, oaktadt det nogsamt visar sig att de ej
äro okända — då förundrar man sig ej öfver det djupa
groll mot förtryckarne, som jäser inom detta folk; man
förundrar sig ej ens öfver de agrariska morden, huru strängt
man än måste fördöma dem.
Bernhard von Beskow om Tegnér

m. fl. uttalanden i bref till landshöfdingen frih. Fr. Ridderstolpe.

> Såsom våi’a läsare möjligen erinra sig, har red. af Dagens
Krönika, redan från företagets början, förbehållit sig att då och då
kasta en blick äfven på det förflutna. När något härtill särskildt
föranleder, är naturligtvis ett dylikt bidrag så mycket mera öfverens-
stämmande med tidskriftens plan. Detta är nu fallet i anledning af
det i dessa dagar inträffande Tegnérsjubileet. Ett par af de hittills
okända bref från Beruh, von Beskow, hvilka vi af herr grefve C. Gr.
Ridderstolpe på Fiholm erhållit till förfogande, innehålla nämligen
intressanta omdömen om den store skalden och hans samtida —
för öfrigt äro brefven i flera afseenden en rätt märklig tidsbild, på
samma gång de allt emellanåt visa Beskow i en annan skrud än
den akademiskt högtidliga, nämligen det lätta skämtets och kåseriets.



Stockholm d. 2% 1822.

Méd den kännedom jag eger om den svenska farande
posten — och den kongl. svenska bokhandeln, genom
hvilkas försorg det är omöjligt, att fâ en bok försänd ifrån
Enköping till Stockholm på den tid hon skulle behöfva för
att komma från S:t Petersburg till Rom, tager jag mig
friheten pr posto öfversända ett exemplar af Tegnérs “Axel“,
öfvertygad, att den i dig skall finna ej mindre en varm
beundrare, än en upplyst gynnare. Skada att den tid, af
kärlek, kraft och mod, som skalden sjunger, numera endast
blomstrar i sången; men det är dock lyckligt, att sedan
storhetsanden sjelf blifvit bannlyst, vi ega och vörda dess
bildstod, som fordom det otacksamma Athén gjorde med
79

sina hjeltar. Måtte Frithjofs bard ännu länge få anföra
chorsångerna till dess lif! Han är den omistligaste svensk,
jag i detta ögonblick känner. Få äro väl, som inse, huru
mycket hans snille kan skapa och sammanhålla i det stora
hela ; men jag hoppas att försynen, som ■ ser bättre än sina
jordisk-a representanter, skänker honom kraft och håg, att
verka ännu någon tid för sitt fosterland. Jordiska miss-
öden och sjukdom och armod anlita väl hans själsstyrka,
men han måtte deraf hafva tillräckligt, för -att ej blifva
försatt ur den jemnvigt som fordras till uppfyllande af hans
vigtiga bestämmelse.	.

Efter denna apostrof till författaren af “Axel“, borde
jag ej bifoga, hvad min enfaldiga sångmö, i första känslan
af hennes himmelska systers senast anslagna toner, vågat
framstamma till hennes lof*. Jag gör det dock för att

Vid läsningen af Tegnérs romans ”Axel”.

En fjerran främling lik, som tröttad hinner

.	, Till grafven, der Pompeji uppväckt står,

Och ibland tempel, torg och vårdar finner
Ett romarlif, en utdöd andes spår:

Så hamnar själen vid de forntidsstränder,

z Dem du har upptäckt bort i tidens haf,

Och der du vårdar med de vigda händer

Den glömda flamman på vår storhets graf.

Ej mer, som förr, vid slutade bedrifter

Stängs ättens chor och nyckeln muras in;

Två äro nycklarne till nordens grifter,

Den ena dödens och den andra din.

Hur hjertat slår vid ”store kungens” minne !

Hans bild en» fåvisk tid utplånat har;

Men dragen stå i sångarns hjerta inne

Som på ett guldmynt från hans egna dar.

Hur underbart för dagens kloka hjernor

Står hjelten bland sin kyllerklädda flock,

Som fästade på himlen sina stjernor

Och bar blott dam och krutrök på sin rock.
80

visa huru mycket den mest välmenande är långt ifrån att
säga, hvad man verkligen tror sig hafva yttrat, alldeles
som Dumoustier säger om älskaren:

Un pauvre amant dit ce qu’il pense,
Sans penser à ce qu’il dit.

Sitt mod blott kunde han ur faran berga,
Han tog den snöda lyckan aldrig fatt:

Men mer än kronor vägde dock hans värja,

Och säkrare än de satt hjeltens hatt.

Hvi, kämpabard, med nordens vålnad gräfves

Ej ock dess lif ur högen fram igen?

De gamle hjelmar fejar man förgäfves,

De bäras icke opp af nya män.

Det skall bli kändt, ditt språk ur hjelteverlden

Som södern tror ett skri från vildars zon,

Förr bars det kring på karolinska svärden

Nu skönt det bryter fram i harpans ton.

Ditt och den store kungens hemland blickar

Nu stolt på dig, som förr på honom, ner,

Och när det en gång dig till honom skickar,
Han nöjd sin skald ett kungligt handslag ger.

(Jemför Vitterhetsförsök af Beskow, 3:dre uppl. sid. 137).

Ett hittills otryckt poem från Beskow till Tegnér hafva vi
erhållit tillåtelse att här i utdrag meddela. Med anledning af
jubelfesten utgifver nämligen dr Elof Tegnér ett större arbete
med titeln nUr Esaias Tegnérs papper: Br ef från samtida till Esaias
Tegnér”. Boken som omfattar inemot 500 sidor i stor oktav, inne-
håller följande afdelningar: I ungdomsåren 1801—1806 (bref från
skaldens broder Elof Tegnér, från Lars Gustaf Tegnér, M. Choræus,
E. G. Geijer och J. Kragh Höst, ”den svenska literaturens apostel
i Danmark”); Tegnér i Imnd 1809—1826 (bref från C. A. Agardh,
J. C. Askelöf, Atterbom, Adlerbeth, N. v. .Rosenstein, P. H. Ling,
C. Molbech, M. Franzén, A. v. Hartmansdorff, H. Järta, C. G. af
Leopold, J. O. Wallin m. fl.); Tegnér i Wexiö 1826—1844 (bref från
Reuterdahl, Wieselgren, C. Fr. af Wingård, J. H. Thomander, A.
Oehlenschläger samt åtskilliga af de förut nämda). Till korrespon-
.denterna hörde äfven en följd af år Bernhard v. Beskow. Hans
första bref till Tegnér är skrifvet i September 1824, omedelbart efter
ett besök i Lund. ”Huru rörd var jag ej” — heter det i detta bref
81

Jag har dock förnummit, att mina vers likväl blifvit
af vissa vederbörande med misshag bemärkta, och det förför
mig att tro, det de ej äro åtminstone utan all effekt.

— ”då jag första gången stod ensam inne i ditt skrifrum ! Allt var
dei’ heligt för mig, och då jag stannade vid skrifbordet, sade jag i
tysthet för mig sjelf

Det är då här som skalden hvilat,
Sin gudavigda skaparhand!
Det är då härifrån, de ilat,
de ljud, som tjust hans fosterland!

Här läggs hans gyllne lyra ofta,	.

då den ej tryckes till hans barm,
och Findens blommor evigt dofta
kring denna låga fönsterkarm.

De öfver denna tröskel tågat
de gudar, han oss återgett,
och himlaelden här har lågat
från rosenkrönta altaret.

Här hördes Axels djupa klagan,
Marias tårai’ flöto här,
och Karolinen uti sagan
satt hög och blek på stolen der.

Hit uppsteg Hjelten ur sin kista,
besökte skalden mången natt;
af målare är han den sista,
för hvilken Karl den tolfte satt.

Här ligga Nattvardsbarnens kransar,
som de, oskyldiga och små;
en ängel hvarje år dem ansar,
att de för himlen blomstra må.

Här uppsteg Frithjof ifçàn sätet
vid gästabudet hos kung King,
och salen gungade vid fjätet,
som här den väldige gick kring.

I ett annat bref, dateradt Stockholm 24 maj 1825, skrifver
Beskow till Tegnér: ”Så har då äfven Sverige sin Iliad! Den dag
skall komma — och den är till en del redan kommen — då främ-
lingen skall lära sig vårt språk, för att läsa Frithjof på moders-
målet. Hell dig, du Brages son, i hvilkens öra gudarne hviskat
sina höga tankar, i hvilkens bröst det gamla norden lefver och för

Ur Dagens krönika. II.

6
82

Ett motstycke till Tegnérs poem är visserligen sorgspelet
“Blanka“ *, som nu vankar öfver bräderna, tiggande om en
hederlig begrafning. Jag vet ej om hufvudpersonerna äro
nog tragiska, att förtjena döden; men om så är, meritera
de ingen annan art deraf, än hänga. Man ser nu sällan
något svenskt bröst, som är så mycket värdt som ett väl

hvars öga fornverld och natur upprulla sina skönaste taflor! Du är
ditt folks harpa, i hvars toner dess ädlaste ljud uttala sig. Norden
skall icke dö, så länge en romans af Frithjof lefver. Den, som ej
känner sig ibland gudarne, då han läser detta stycke, honom hafva
de för evigt stängt sin tempelport. Jag önskar nu intet mera för
svenska lyrans heder; jag är stolt, att äfven kalla mig svensk
literatör, en titel som varit nära att blifva utan betydelse?’---

Efter att hafva fortsatt med några lika högstämda rader af
egen förtjusning, tillägger korrespondenten: ”Allmänheten är på det
högsta tacksam för denna din sångmös sista och yppersta skänk.
Namnen Frithjof och Tegnér sväfva på alla läppar, och jag hoppas,
att ropen på en ny upplaga snart skola bevisa, att entusiasmen icke
inskränker sig till blott beröm. Då boken är skrifven för alla tider,
och icke blott för våra dagars publik, skall intresset för densamma
äfven dagligen mera till- än aftaga.” (Våra läsare torde nu återgå
till de Beskow-Ridderstolpeska brefven i texten sid. 79).

* ”Blanka”, tragedi i 5 akter af A. Lindeberg, belönades af
Sv. akademien med andra priset, uppfördes å k. teatern 1822 och
utgafs samma år af trycket. Det var om detta stycke, Andreas
Möller skref i Aftonbladets första årgång:

”För att gifva oss exempel
På en genialisk kupp,
Farbror Mårten gaf sig upp
Ridande, inot ärans tempel;
Storma ville han dess port —
Hästen hade sjelf han gjort:
Rida, rida ranka

Hästen hette Blanka” o. s. v.

Poemet finnes i sin helhet anfördt i ”Interiörer ur det literära
Stockholmslifvet”. — I pamfletten ”Flugsmällan”, utgifven 1832
återkom Beskow till ämnet och skref:

Utan blygd och försyn du visar publiken din blanka. — —
Lagrar för henne ej gro; skogarna annat oss ge.
83

rökt gåsbröst från Skåne. — Detta gäller ej blott om för-
fattare, men äfven om de, som äro föremål för deras
sånger. — Förlåt mig mitt dumma snack. Addison be-
rättar om en man, som haft en get till amma och deraf
alltid, när han var ensam, gjorde bocksprång på golfvet.
Så händer det äfven mig.

Nyheternas tidehvarf är, som du vet längesedan förbi.
Mest är man i förlägenhet, när “Argus“ — som han be-
hagat göra i år — ej sofvit gårdagsruset af sig förr än
följande dagen på aftonen, och då först kan visa sig för
folk. — Ämnen torde äfven tryta sedan kongl. rådet (jag
höll på att säga slottskanslirådet) Malmström fått stora
Tuna pastorat.

I går hade jag den hedern att vara på en maskerad
hos h. ex. Moreno*, der jag snart sagdt ej såg andra
karaktersmasker, än de som voro omaskerade. Då dylika
nöjen ej egentligen kunna gå ut på att äta, eller att spela
kort, så böra de naturligtvis ega föga lif, inom Stockholms-
publiken. Den aktnings- och älskvärde tillställaren har ej
dessmindre den förtjenst att vara ungefär den ende, som
bemödar sig att skänka Stockholm prerogativerna af en
hufvudstad. Om — som jag ej sjelf såg, då jag tidigt
aflägsnade mig — vår vän Raab slutligen sjöng och agerade
den så kallade Svinvisan i Telge för sällskapet, så var det
visserligen värden ovetande och mindre lämpligt, men nog
har det blifvit mig försäkradt af flere som hört det — —
I morgon bittida reser jag med Byström till Upsala, der
han skall rådgöra med rektoratet om ett monument öfver
Linné **.	Din

Bernh. Beskow.

i

*	*

*

* Spanske ministern.

**Vi nämna i förbigående, att frih. Ridderstolpe stod i vän-
skapligt förhållande äfven till Byström, hvarom vitnas af en mängd
i Ridderstolpeska arkivet ännu befintliga bref.
84

Stockholm den 16 Sept. 1824.

Carissimo amico!

Mycken tack för senaste nöjet på Tidön. — Det är
karl, att hålla ord. — Men var det icke “endiableradt“
(det låter så illa att svärja på svenska) att jag måste göra en
krok, just som jag hade hästarna förspända till Westerås?

Men mången ej till höger vill
för det, att krogen är till venster.

Den krog, som nu drog mig till venster, var det
Beskowska kontoret. Du kan nämligen ej föreställa dig,
att jag efter min sal. fader, som afled i febr. 1820, ännu,
efter nära 5 års förlopp, ej fått utdelning, men att vi nu
skola drabba tillsammans derom, för att till den 1 okt.
hafva allt uppgjordt. Till en sådan fête låter man ej bjuda
sig två gånger, emedan den som försummar första bjud-
ningen, torde bli af med sin andel i hela kalaset. Boet är
likväl ej i bankrutt-tillstånd, men den långa tidsutdrägten
borde ha till orsak dels svårigheten att föryttra ett större
lager effekter, dels något annat, som jag heldre muntligen
än skriftligen förmäler. Får se, hur fet jag blir, när steken
gått ründtomkring.

Emellertid gingo min hustru och jag miste om ett par
glada dagar på Tidön, som i vår tråkiga tid ej ofta stå
till buds. Var god och förnya vår ursäkt för friherrinnan;
för dig, såsom sjelf affärskarl, torde den vara inlysande.

Jag är jemmerligen smidd i renskrifvare-oket, och
Skogman står öfver mig med luntorna, som engelen stod
öfver Bileams åsna. Den talade och jag skrifver —■ voilà
la difference *.

* Beskow var vid denna tid protokollsekreterare i handels-
och finansexpeditionen; statssekreteraren Skogman var hans förman.
— Samma uttryck om Bileam och åsnan förekommer, eget nog, i
det förut citerade och ungefär samtidigt skrifna brefvet till Tegnér,
en ’ epistel som, förutom de af oss anförda högstämda stroferna,
äfven innehåller skämtsamma uttalanden, sådana som tillkänna-
gifvandet, att Beskows lyra gistnat så gement eftei’ det starka regn,
85

Stockholm 13/i 1825.

Ehuru Argus sökt förlöjliga (bland annat) våra heder-
liga förfäders vackra sed, att vid ingången af hvarje nytt
år tillönska sina vänner allt godt och nedkalla öfver dem
den högstes välsignelser, kan jag, som ej ännu är så ny-
modig som Argus, och som gerna önskar lefva more
parentum, ej uraktlåta, att äfven för dig skriftligen förnya
välönskningarna för din välgång, dem jag redan i tysthet
gjort i mitt hjerta. Tack derjemte för lyckönskningen
till den akademiska lagern, som, lika med den kring
skinkorna, först grönskar i december*. Det nöje jag dermed
gjort mor och slägtingar kan af ingen timlig utmärkelse
uppvägas, och är jag derför Akademien verkligt förbunden.
Jag ämnade med denna post sända dig sjelfva poemet;
men som jag af min hustru inhämtat, det herrskapet torde
vara att hitförvänta innan utgången af nästa vecka, och då
dina sista timmar i ditt residens** äro för dyrbara, att med
dylikt lappri upptagas, håller jag för bäst, att uppskjuta
med meddelandet af rim verket till din hitkomst. Jag har
varit och är ännu strängt sysselsatt med några poetiska
arbeten, såsom tulltaxan, lurendräjeri-förordningen, gårdfari-
handeln, etc. Spar således mina meddelanden i ett och
annat till de kunna ske muntligen.

* Beskows skaldestycke ”Sveriges anor” belönades på Svenska
akademiens högtidsdag i december 1824 med stora priset.

för hvilket hon var utsatt under vägen från Lund till Stockholm,
att hon nu icke ens var användbar att hugga till torrved, .hvarj ernte
hans röst, såsom han uttrycker sig, ”af det gemena bränvinet på
gästgifvaregårdarne blifvit ännu mera skrällande än förut”. Han
ber derför om ursäkt, att han ej kan tala skaldernas språkj utan
håller sig till den jerngrå prosan, såsom bättre passande en bruks-
egare.

** Landshöfdingeresidenset i Westerås. Frih. Ridderstolpe
förordnades 1822 till vice landshöfding i Westmanland och utnämdes
följande året till ordinarie landshöfding öfver detta län, hvartill 1824
kom fullmakten att vara ståthållare på Westerås slott.
86

Stockholm den 12 april 1847.

Tack för brefvet! Samtidigt med detsamma mottog
jag från Upsala tidningen om Hans Järtas död — en
förlust för det allmänna och särskildt för Svenska akademien
och för den hädangångnes många enskilda vänner. För
mer än tretio år sedan hade jag den lyckan att göra hans
närmare bekantskap. Han uppmuntrade mina första steg
på författare- och embetsmanna-banan, och omfattade mig
alltsedan med en aldrig skiftande vänskap. Svenska aka-
demien är bäst i tillfälle, att uppskatta den nya och den
gamla tidens celebriteter. Hon har nu två lediga rum
(efter Tegnér och Järta), hon hotas snart med förlusterna
af Franzén och Geijer. Den store Berzelius är fortfarande
sjuklig. Och då man söker för de redan inträffade och för
de hotande förlusterna motsvarande ersättningar------—
ack, då vet man ej hvad man skall tänka om den nya
tidens hån öfver den gamla, om det unga Sveriges sjelf-
beprisning och rop på högre ljus och framskridande eller
om man ej nödgas instämma i skaldens ord:

”— — den nya tiden
är fattigdomens tid, den rika är förliden”*

lo tuo

Bernardo.

* Orden äro Tegnérs, i dedikationen till Norberg (af Nattvards-
barnen). Med detta citat anse vi oss kunna lämpligen afsluta dessa
med anledning af Tegnérsjubiléet offentliggjorda utdrag ur den
Beskow-Ridderstolpeska brefvexlingen.
Kungliga barnsöl och en kunglig risbastu.

En återblick på flydda tider.

I Köpenhamn har i dessa dagar utkommit en intressant
liten bok med titeln “ Billeder af livet ved Christian den
femtes hof af R. Mejborg“, hvarur vi till inledning återgifva
några roande episoder, jemte det vi tänka anföra ett och
annat rörande hofceremonielet i vårt eget land vid dylika
tillfällen.

Då danska prinsessan Fredrika Amalia, Fredrik den
tredjes dotter, skulle föras till dopet den 12 augusti 1649,
infann sig riksrådet friherre Bengt Skytte såsom representant
för Sveriges konungahus, med en ansenlig svit af adelsmän ;
den 11 augusti blef sändebudet afhemtad med stor ståt af
100 adelsmän med 50 karosser, hvilka foro honom en mil
till mötes. Från Österport, genom hvilken han kom in,
och upp till slottet, der han inlogerades, stod hela borger-
skapet i gevär med sina brokiga skrå-fanor och affyrade
tvänne salvor då gesandten tågade förbi, under det 27
kanonskott helsade honom från vallen. Samtidigt ankom
den holländske residenten från Helsingör, der han bevakade
sitt hemlands handelsintressen, samt den utsedde tronföljaren
prins Christians enka, Magdalene Sibylle, hvilken mottogs
af en stor och utvald skara adliga herrar och damer till
häst och till vagn samt af borgerskapet i vapen.

Nästa dags afton, som var en söndagsafton, försiggick
dopet i riddarsalen, hvilken i anledning deraf var öfver-
88

klädd med dyrbara tapeter och präktigt upplyst. Här
infann sig hela riksrådet, jemte confessionarms, som skulle
förrätta dopet. Då alla dessa intagit sina platser, fördes de
främmande sändebuden med stor prakt från flygeln, tvärs
öfver den med rödt kläde belagda gården till riddarsalen,
medan stadens alla kyrkklockor ringde, och trumpeterna
blåste i slottsgården, så att murarne gåfvo genljud rundt
omkring. Derpå infann sig Magdalene Sibylle i en stor-
artad procession, som anfördes af mer än 100 adelsmän,
af hvilka 24 buro facklor; 12 af de förnämsta i riksrådet
ledsagade prinsessan; öfver två hundra adliga och furstliga
damer afslöto tåget.

Då dopakten var till ända, bars den unga prinsessan
tillbaka till drottningen i samma ståtliga procession, och nu
dundrade två hundra kanonskott från vallarne. Dernäst
fördes sändebuden till kungliga taffeln, der en herrlig
måltid var anrättad, som varade fyra timmar, och hvarje
gång en skål blef drucken aflossades nio kanonskott. Då
man, reste sig från bordet, hade det redan lidit ut på natten,
och nu afbrändes fyrverkeri. Dermed voro den dagens
festligheter afslutade, men måndagsnatten uppfördes en
ballett, och på tisdagen hölls tornerspel.

Längre fram blef det plägsed att döpa barnen, innan
de voro en dag gamla, och följaktligen kunde det då icke
gerna vara tal onl att hemta faddrar från utlandet. Dop-
förrättningen försiggick i drottningens sängkammare, och
det är nästan otroligt, för huru mycket buller och oro man
vågade utsätta den höga barnaföderskan, ty alla kyrkklockor
ringde, och kanonskott, blåsinstrumenter och trummor, hvar-
med man trakterade under drottningens fönster, omvexlade
med stråkinstrumenternas väsen, i de angränsande salarne,
der skålarne utbragtes, jemte det att den ena visiten af-
löste den andra.

Som prof på de ordalag, i hvilka en dylik verlds-
borgares ankomst omförmäldes, kan anföras ur den danska
hofjournalen rörande prins Christians födelse en junidag
89

1697, att “dâ solen började visa sig på denna verldëns
himmel, märkte hennes kungliga höghet kronprinsessan, att
det rikets ljus som Gud hade anförtrott henne, också var
sin uppgång nära, och då var klockan omkring 4. Det
gjordes då skyndsamt anstalter för att mottaga detsamma,,
och i anledning häraf sändes bud till några af de förnämsta
hofdamerna; men innan dessa hunno att infinna sig hade
Gud redan låtit en liten sol uppgå öfver riket och gladt
konungahuset med en frisk och välskapad ung prins, och
var klockan då mellan half 5 och tre qvart.“

Så snart konungen blef underrättad om “den af Gud
förlänade lyckliga nedkomsten“, gick han strax upp och
gratulerade kronprinsen och kronprinsessan. På hans
niajestäts befallning notificerades den glädjande tilldra-
gelsen för franske ambassadören och envoyéerna. Hennes
kungl. höghets lakejer skickades ut till alla rangspersoner
o. s. v., såsom måhända tillgår än i dag. Hvad man tro-
ligen numera icke har, det är ett sängomhänge så ståtligt
.(upptagande 150 alnar tyg), att det kostade i vårt mynt
inemot 40,000 kronor, hvilket enligt danska hofräkenskaperna
förr i verlden stundom kunde vara fallet.*

Vi lemna härmed de danska förhållandena vid dessa
intressanta omständigheter, men , innan vi öfvergå till vårt,
eget land, skola vi nämna att de öfverdådiga fadderkalasen,
som i sin onaturliga ståt lära härstammat från det prun-
kande hoflifvet i Versailles, gingo slutligen i sin urartning
till ett för faddrarne högst besvärligt pungslående. I en
tysk tidskrift hafva vi sett en skildring öfver ett furstligt
barndop (1670) på slottet Bevern nära Braunschweig, deri
det heter: “Efter en uppräkning af de närvarande högt
uppsatta faddrarne — bland de frånvarande var äfven

* 1 sammanhang härmed skola vi anmärka en språklig egenhet.
De för den qvinliga uppvaktningen bestämda rummen kallades vid
ifråga varande tid Fruentimmer, Fruenzimmer, och i början då be-
nämningen gick öfver från rummen till de beboende, gjordes skilnad.
mellan Fruentimmer och Jomfrutimmer.
90

Itommgen af Sverige, efter hvilken barnet också uppkallades
— berättas i den gamla handskrift vi följa, huruledes man i god
ordning samt under pukors och trumpeters ljud tågade till
fru barnaföderskan, som stod framför sin bädd, klädd i stor
högtidsdrägt och beredd att emottaga faddergåfvorna.
Sedan dessa efter tur och anciennitet blifvit aflemnade och
lagda på ett dertill afsedt bord af sidan af furstinnan, gick
man till den dukade taffeln och började dricka skålar i
sådan mängd, att det föreföll de mera ovana som ett
strängt arbete under starkt stöpregn.“ Högtidligheterna
vid detta jemförelsevis anspråkslösa fadderskap räckte i
fyra dagar, och drickspengar gåfvos såväl åt den officierande
hofpredikanten, som åt kökspersonalen och betjenterna.

Öfvergå vi nu till våra egna landamären, så bör det
kanske vara med en viss känsla af undersåtlig devotion, som
vi öppna de vederbörliga hofceremonielen. Det starkaste
intrycket är dock det af den öfver väldi gande massan, som
denna literatur företer. Här måste ett raskt beslut fattas
och ett urval göras.

Då nu en lycklig slump så fogat, att nyligen ett
jubileum firats till ära för Gustaf III, så kunna vi ju, för att
draga äfven vårt lilla strå till stacken, helt osökt berätta
huru det tillgick vid hans ankomst till denna syndiga verld.
Som bekant är, inträffade denna tilldragelse den 24 januari
1746, men äfven rörande afkomlingarne af Herrans smorda
vet man på förhand dag och timme med lika liten säkerhet
som angående ättlingarne af den fattigaste torpare. Derför
måste man härvidlag i god tid vidtaga sina mått och steg,
och ifrågavarande ceremoniel är utfärdadt redan 1745.
Af de 24 paragraferna afskrifva vi ett par:

“I händelse Gud behagar välsigna riket med en prins
och arffurste, då skjutes 256 skott, men i fall af en prin-
sessa 128 skott, utaf de 12-pundiga stycken, hvilka dels
uppå amiralitetsholmen, dels ock uppå en pråm uti segel-
leden förlagda varda.“

*	*

*
91

“Och pâ det ej någon — så framt ett dylikt skjutande
om nattetid timar — måtte råka uti ovisshet om dess
betydning, ty skall ofördröjligen den derom gjorda anstalt
allmänt uppå predikstolarne här i staden afkunnas.“

Som vi finna af de anförda raderna, egde vid denna
tid intet slags undseende rum för att, om så föll sig, midt
i natten låta alla goda trogna undersåter med kanonernas
tillhjelp öfva sig i räknekonsten.

Då den stora händelsen försiggått, egde en musik-
tillställning rum i Klara kyrka, hvarvid följande intressanta
personligheter uppträdde sjungande: Guds försyn, Sverige
och Religionen.

Först utlät sig Religionen, som följer, särskildt apo-
stroferande Gud eller, såsom han högtiden till prydnad,
härvid benämdes, Jehova.

Vi sammanträda;

Din andas kraft oss röra lät,

Att värdigt om din’ under qväda!

Din ära vi höje upp och tack hembära,

Du har din nåd befäst, en ny och herrlig gåfva

Oss skänkt. Ty vilje vi dig lofva.

Derpå sjöng Sverige en aria, så lydande :

Lof och pris till höjden sändes,

Se! min olycksstjerna vändes

I en härlig glädjesol.

Himlen sjelf allt moln fördrifvit,
Af sin nåd en pant mig gifvit,
Som upplyser nordens pol.

Och så uppstämde Guds försyn:

Du starka allmakts hand,

Som med en vink kan leda folie och land,
Som riken har i dina händer,

Och deras öden vänder;

Din nåd för Sverige vakat har,
Nu har du gjort din allmakt uppenbar

Ett nådetecDn skänkt till dess försvar.

Då Gustaf III omsider sjelf kom i tillfällö att hålla
fadderskap för en son (i november 1778) tillgick detta,
såsom våra läsare lätt kunna ana, med synnerlig pomp
92

och med iakttagande af en oändlig massa etikettföreskrifter ;
naturligtvis firades ock tilldragelsen bland annat på Kongl.
Maj:ts teater — då ännu ej “Patriis musis“ — nämligen
medelst uppförandet af operan “Cephal och Procris“ (med
särskild prolog).

Från de barnsöl, hvilka egde rum i svenska konunga-
borgen under Gustaf IV Adolfs regering, äro vi i tillfälle att
ur en hittills okänd källa* meddela en rätt egendomlig
episod. Skalden och riksmarskalken grefve Oxenstjerna,
hvilken var såsom hoffunktionär mer än lofligt tankspridd,
bortglömde år 1801 att för corps diplomatique notificera
den då inträffade födelsen af en svensk prinsessa, hvilket
i synnerhet togs illa upp af den stolte ryske ambassadören
Budberg. Också kom han icke till hofs att aflägga lyck-
önskan, sägande : “för min egen del kunde jag väl göra det,
.men icke alls för den person jag föreställer, emedan skyldig
aktning mot min kejsare har blifvit uraktlåten“. För att
tillfredsställa ryska hofvet, måste derpå riksmarskalken afgå
från sitt embete.

Göra vi nu ett språng till 1820-talet, nämligen till
sedermera Karl XV:s och till vår nuvarande konungs
födelse, så inlåta vi oss icke alls på det ganska vidlyftigä
ceremonielet till den förstnämnda akten, hvars titel lyder
sålunda: “Ordning som kommer att iakttagas vid hennes
kongl. höghet kronprinsessans gifve Gud! lyckliga förlossning
och det kongliga barnets derpå följande heliga döpelseakt“
(1826). I den nyligen utkomna andra upplagan af “Karl
Johan och svenskarne“ fins nämligen en med oöfverträfflig
talang utförd skildring af då inom och utom slottet före-
fallande scener, om hvilka kännedomen alltså är i hvars
mans hand. Vi kunna blott icke underlåta att påpeka det

* Memoarer af J. C. Barfod, den bekante författaren till ”Märk-
värdigheter rörande skånska adeln”. Dessa nya prof på den qvicke
anekdotberättarens lätt löpande penna, i handskrift befintliga i
universitetsbiblioteket i Helsingfors, äro intagna i det i dessa dagar
utkommande nya bandet af Svenska hofvets och aristokratiens lif.
93

egendomliga förhållandet att en dynasti, som sjelf då så
nyligen utgått ur skötet af den obemärktaste samhällsklass,
lät sig angeläget vara att begagna den nya telningen till
medel att, om möjligt, hos undersåtarne injaga en slafvisk
vördnad för royautén och dess emblemer. Tydligen var
ceremonielet uppgjordt af Karl Johan sjelf, som på detta
fält visade sig nära nog såsom Gustaf III:s öfverman.

Ur bestämmelserna vid h. k. h. hertigens af Öster-
götland, n. v. konung Oskar II:s dop utplocka vi några
punkter som torde intressera våra läsare. Till faddrar bjöd
hans maj:t märkvärdigt nog, rikets då församlade ständer
en gros, om hvilken utmärkelse dessa blefvo underrättade
genom tvänne öfverste kammarjunkare, som begåfvo sig
till ståndens plena i en med sex hästar bespänd kongl.
vagn. Döpelseprocessionen, anförd af pager med hvita
vaxljus, upptog icke mindre än 31 särskilda grupper. Den
12:te i ordningen bestod af det kungliga barnet, buret på ett
hyende af drottningen, understödd af tvänne excellenser,
grefve Curt von Stedingk och grefve Mathias Rosenblad,
samt uppvaktad af grefvinnan Aurora Brahe, hvarjemte
grefvinnan Sofia Adelsvärd, grefvinnan Ebba Piper, gref-
vinnan Jaquette Gyldenstolpe, grefvinnan Sofia Lewenhaupt,
grefvinnan Augusta Mörner och friherrinnan Ulrika Lager-
bjelke uppburo ändan af hennes maj:ts släp. Det kungl.
barnet uppvaktades af hofmästarinnan Christina Taube, och
släpet af barnkläderna uppbars af kronprinsessans kammar-
fröken grefvinnan Mariana Lewenhaupt och hoffröknarna
friherrinnan Mariana Ruuth och fröken Karen Anker.

Då det kungliga barnet blifvit döpt i silfverfunten, i
anseende till den kalla årstiden uppstäld i konungens yttre
stora sal, af erkebiskop Rosenstein, gick processionen till-
baka och barnet lades på paradvaggan, hvarjemte den
furstliga kronan placerades på ett blått sammetshyende vid
dess högra sida.

Såsom vi redan antydt, är den kungliga barndops-
literaturen öfvermåttan rik, och vi frukta att våra
94

läsares tålamod skulle sättas på ett alltför hårdt prof
genom ett större urval af alla de fröjdebetygelser som
på vers och prosa regnat öfver de kungliga vaggorna. I
stället skola vi anföra en liten skizz af Grusenstolpe, hvilken
icke blifvit i nyare tid reproducerad, och hvilken såsom
en dessert på de andra barnkammarhistorierna torde vara
på sin plats.

Den har till titel ''En kunglig risbastu“ och är in-
tagen i Nytt Lördagsmagasin för 1860, lydande som följer :

I slutet af oktober månad 1779 förläde deras då re-
gerande majestäter sitt residens till Gripsholm, dit den späde
kronprinsen Gustaf Adolf medfördes. Utom den vanliga
uppvaktningen inbjödos af den högsta umgängeskretsen så
många utrymmet på lustslottet medgaf att herbergera.
Hofvet ämnade der tillbringa några veckor. Under tiden
inträffade kronprinsens födelsedag den 1 november. Den
firades på ett sätt hvartill väl icke något sidostycke lärer
kunna uppletas i andra länder, lika litet som hvarken förut
eller efteråt i Sverige. Gustaf III, så snillrik, var i ändå
högre grad vidskeplig. Till hans öron hade kommit utsagan
af en gammal enfaldig gumma, att barn, som agas med
ris på sin födelsedag, i synnerhet den första, blifva i alla
afseenden efterdömliga, och konungen beslöt att verkställa
rönet på sin egen son. Vid frukosten yttrade han till
dennes öfverhofmästarinna, grefvinnan (slutligen riksrådinnan)
von Rosen, född Stenbock, i närvaro af alla hoffruntimren :
“Kronprinsen skall få ris i dag.“ Öfverraskningen blef
allmän och flere frågade på en gång: hvarför? — “Han
fyller ett år i dag“, svarade konungen i mystisk ton. —
“Men, min Gud! han har ju ej gjort något ondt!“ utbrast
statsfrun friherrinnan Gederhjelm, född grefvinna Stenbock.
Kallt och bestämdt yttrade konungen: “nej; men det skall
ändå ske.“

Derpå begaf konungen sig in i rummet der hans
son slumrade i sin vagga. Den höge fadren väckte
barnet och retade det, till dess han lyckades förmå det att
95

skrika af ilska. Nu ropade han pä kammarfrun Söderbergs
att bära fram ett ris till konungen. Hon blef öfver denna
tillställning på en gång så bestört, att hon svimmade.
Dennas ogifta dotter, som sedermera blef erkebiskop Lind-
bloms hustru i hans senare äktenskap, fullgjorde i stället
befallningen. Lifmedikus Dalberg höll den stackars oskyl-
dige prinsen och konungen sjelf förrättade exekutionen.

Som en löpeld spridde sig kring alla slottets invånare
underrättelsen om kronprinsens risbastu och enskildheterna
dervid. Drottningen sväljde i mjugg sina tårar ; hela frun-
timmerspersolen talade högt om omensklighet och barbari.
Enhälligt ingicks öfverenskommelsen att gifva konungen en
allvarlig lexa, utan att likväl i ord och åthäfvor 'brista i
uppmärksamhet mot majestätet; ty i dessa omständigheter
förstod Gustaf III sig ej på skämt. Alla hoffruntimren
delade sig emellan riset, hvarmed prinsen blifvit så orättvist
agad, och hvar och en af dem satte en qvist deraf i sin
hufvudbonad. Så utstyrda, instälde de sig vid middags-
taffeln. Konungen studsade och bet sig i läppen, men
yttrade intet ord som förrådde hans missnöje eller att han
fann sig träffad. Han låtsade ej ens märka det besynner-
liga tillägget i fruntimrens hufvudprydnader. De fortforo
emellertid att bära det hela dagen, äfven under spektaklet
på aftonen och vid supén.

Gustaf III använde hela sin sjelfbeherskningsförmåga
för att synas vara vid det bästa lynne, ehuru förtrytelsen
grodde i hans bröst. Hans maj:t var rätt belåten att genast
efter supén få upplösa sällskapskretsen och draga sig undan
dess uppmärksamhet i sinä inre rum, der han otvifvel-
aktigt gjorde sina betraktelser öfver den stumma men be-
gripliga censur hans hjertlösa vidskepelse varit underkastad.
När följande dagen hvarken i hoffruntimrens uppsyn eller
på deras hufvudbonader syntes ringaste spår efter hvad
den föregående dagen förelupit, återfick konungen sin
otvungna glädtighet, och man tycktes å ömse sidor hafva
glömt hvad som ett ögonblick stört den inbördes harmonien.
Men Gustaf III glömde ganska säkert icke den skarpa lexa
han vid detta tillfälle erhållit; och aldrig blef fråga om att
fira höga födelsedagar med någon kongl. risbastu.

Anekdoten är hemtad ur efterlemnade egenhändiga
anteckningar af hofmarskalkinnan Jennings, född friherrinna
Rosenhane.
Nya bidrag till H. C. Andersens karakteristik.

Till den danska bokverldens nyheter hör ett af etats-
rådet E. Gollin utgifvet verk med titel “K. C. Andersen og
det Collinske hus“ (Kjöbenhavn, C. A. Reitzel, 1882). Hur
populär “Äfventyrets skald“ än är äfvén i vårt land, antaga
vi att denna volym på grund af sitt stora omfång (695
sidor) icke hos. oss erhåller många köpare ; vi tro oss derför
göra våra läsare ett nöje, då vi ur detta vimmel af bref
och anteckningar utvälja ett och annat af allmänt intresse.

Andersen var i ordets vidsträcktaste bemärkelse en
offentlig karakter, personligen känd af många, genom sina
skrifter känd af otaliga, känd och misskänd. Han var dess-
utom — oafsedt hans skriftställareverksamhet — en så ovan-
ligt “personlig“ företeelse. Han har i “Mit livs eventyr“ så
detalj eradt framstält sitt lif och hela sitt väsen, han har
karakteriserat sig sjelf och sin omgifning, men allt detta
efter sitt i god mening ensidiga betraktelsesätt.

Han hade vänner, tillbedjare, förgudare — men likväl
stod han ensam i verlden. I det rörliga lif han förde, kunde
han glömma, och glömde verkligen också stundom denna
sorg; men när ensligheten lät sig' förmärkaä, kände han
den också så mycket djupare, han fann sig då öfvergifven
af alla. Från sådana stunder förskrifva sig hans bittra ut-
talanden.

I sin tidiga barndom förlorade han sin fader, i sin
ungdom hade han ännu en moder. Den föreställning, man
fått om henne genom vissa tryckta bref ifrån henne till
sonen, är icke riktig, ty brefven äro skrifna af andra. An-

Ur Dagens krönika. II.	7
98

dersen undvek helst att tala om henne, men hon och hen-
nes förhållande lågo honom dock tungt på hjertat. Ständigt
måste han höra hennes förebråelser för det han gjorde så
litet för henne; hon kräfde honom till och med för “de
penge, som hun skyldte contoirist Höst for at skrive de to
sidste breve“. Andersen kunde väl också hysa tvifvel, om
hennes nöd verkligen var så stor, när hon lät skrifva:
“Mange gode folk bevise så mange godheder imod mig;
ofte giver de mig overflödighed af spise“. Och allt detta
under en tid, då han sjelf icke kunde uppehålla sig förutan
andras hjelp. I föreliggande bok meddelas nu utdrag ur
ett bref som hon sjelf har skrifvit. Man kan genom följande
rader lättare förstå sonens förstämning:

“Jeg takker for di Penge som du sende G-uldbergs Di lo
kiöbe Leeret * til en Scerk til mig men i mit Liv har jeg al-
drig eiet Saa grov en Scerk det var som det groveste Sœgetôi
.. . hva du har bedt mig om Skal jeg nog la vœre men at
misondelig Mennesher skildrer mig Saa Slet kan jeg (ikke)
gjöre ved. Bespisning sanstalter har nu begönd og ieg faaet
Ula engang. Det er jo kun tönt men Saa beer det dog navnet
af varm Ma.^

Och när man tänker på, att detta bref är till honom
som senare skref “Historien om en moder“, då bitr för-
hållandet hjertskärande. — Han sörjde som en god son
vid hennes död och kände sig derigenom stå alldeles ensam.

Hvad beträffar andra hjertesorger — vållade af det
täcka könet — så hade Andersen äfven sådana, ehuru han
aldrig gerna ville direkt tala derom. Tiga dermed för sina
vänner kunde han dock icke, och han kunde icke heller
låta verlden vara alldeles ovetande derom (det kunna ju
skalderna aldrig!). En och annan antydning derom finner
man alltså redan tidigt (Mit livs eventyr s. 90—91), men
han är likväl diskret — hvilket skalderna annars icke alltid
äro. Bland hans efterlemnade papper ha dock påträffats
både bref, känsloutbrott och namn, vitnande om hans ömma.

* Lærred = linne.
99

böjelser. Dessa sorger tyckas icke hafva slagit djup rot
hos skalden, men de visa åtminstone att han var lätt an-
tändlig.

Knapt någon af Andersens menskliga svagheter föll så
mycket i ögonen och var så allmänt bekant, som hans få-
fänga, men man har dock icke haft riktiga föreställningar
om dess beskaffenhet. Den Gollinska boken framlägger flera
lustiga drag. Vi utvälja blott ett:

Han var icke stolt öfver sitt utseende. Han fick un-
der sin uppväxt höra många hånande anmärkningar derom;
äfven sedermera, då han med tilltagande andlig mognad
äfven i kroppsligt afseende rörde sig med större frihet, gjorde
han sig dock inga illusioner i denna sak. Emellertid hade
han en vacker hårväxt, och det kände han till; han tyckte
om att hafva håret i ordning och lät sig ofta “krölle“. Utan
att vara grann, var han mycket noga med sin toalett. Men
hvad man ofta fäste sig vid var, att han icke kunde gå
förbi en spegel, utan att betrakta sig deri. Gollin, som känt
honom mycket noga, är öfvertygad att han icke gjorde detta
i förväntan att finna någonting vackert, utan såsom ett för-
sök att genom grimaser frambringa någonting genialiskt i
uttrycket. Med älskvärd öppenhet tillstod han sjelf, att han
bemödade sig om att se genialisk ut; derför kunde hans
vänner vid hvarje ny fotografi af honom se, att han “sat
et genialt ansigt op“. —

Man har alltid haft mycket att göra med Andersens
barnslighet, men — säger Gollin — detta berodde på en
fullständig missuppfattning af hans väsen, och han skrattade
sjelf deråt, men den var mycket allmän. Det gick till och
med så långt, att en festkomité, åt hvilken han skrifvit en
sång, tackade honom för hans “barnsliga tillmötesgående“.
Troligen är det hans tidigare sentimentalitet, som blifvit
förvexlad med barnslighet, och missförståndet har blifvit
bestyrkt genom hans stora förmåga att sätta sig in i bar-
nets tankegång och tala i dess språk. Det är till och med
tvifvel underkastadt, om han var en egentlig barnavän.
100

Collin kan väl påminna sig, att medan hans barn voro små,
sysselsatte sig Andersen mycket med dem och roade sig åt
deras anmärkningar (hvilka han sedan också, efter som det
föll "sig, använde); men den kärlek till barn i allmänhet,
hvilken yttrar sig hos den utpräglade barnavännen, som vid
hvarje tillfälle tager ett barn på armen och smeker det,
fans icke hos Andersen. Att han sjelf icke gjorde anspråk
på att anses som en barnavän, visar sig deraf, att då han
kort före sin död gick att betrakta de utstälda skisserna
till hans monument, yttrade han sig häftigt och hårdt om
dem, på hvilka barn voro anbragta.

Inför Gud betraktade sig Andersen som ett barn, men
i förhållande till denna verlden var han humorist. Hans
humor visade sig äfven deruti, att han ofta skämtade öfver
sina egna svagheter. Det var alltså icke utan en stark an-
strykning	af sjelfironi, han	sade till Collin under	sin sista
sjukdom:	“Jeg	gad egenlig	nok kige ned og see,	hvordan
det gaaer til ved min begravelse.“ —

Ofta	skref	Andersen i	den Gollinska familjen	tillfällig-
hetsvisor,	men	när han i	dylika alster ville slå	in i den
muntra stilen, gick det på tok. I det muntliga samtalet der-
emot var han oändligt roande ; han kunde då med sin qvick-
het förgylla de obetydligaste drag, utan att bekymra sig om
korrektheten. Nästan hvarenda dag hade han en löjlig be-
rättelse om ett eller annat som skulle hafva händt honom,
och man kan icke förvåna sig öfver att kommendör Wulff'
en gång efter en sådan berättelse tog sig i peruken och ut-
ropade: “det er lögn, det er Djævlen gale mig lögn, sådan
noget passerer jo aldrig os andre“ — en scen som Ander-
sen sedan con amore utförde. Dessutom hade han ett stort
förråd af skolhistorier och anekdoter sådana som den, då
han i Tyskland gick in på ett apotek och begärde “Ameri-
kanisches Oel“. Ingen förstod honom, men då han sökte
göra sig begriplig genom åtbörder, utbrast personalen: “Ah,
Ricin-Oel.“
1Ö1

Öfver hufvud saknade Andersen anlag för sprak. Han
kände ofta denna saknad och var sjelf den förste att göra
sig lustig deröfver. Så t. ex. berättade han, att pa en ång-
båt i Dardanellerna påträffade han en persëï, och till denne
sade han Bereschit bara, bvartill persern svarade Yes. Detta
var dock blott ett skämt; deremot var det icke skämt, när
han skulle röra. sig bland tyskar, fransmän och engelsmän
utan att kunna deras språk.	o

Han kom tidigt till Tyskland. Här var det icke fråga
om en konversation sådan som den med persern; här kom
han in i familjelifvet, och här hette det : “ Hier hilft kein
Maulspitsen, hier muss' gepfiffen werden.“ Att han aldrig
var i stånd att lära sig det tyska språket så, att han kunde
skrifva det, gjorde honom emellertid ondt; under hans vid-
sträckta brefvexling med tyskar var det ju också snöpligt
att begagna andras hjelp. I samspråk kunde han dock all-
deles ogeneradt uttrycka sig, men så ogrammatikaliskt som
möjligt. Blott ett exempel: då han från en tysk vän fick
ett bref som började med Verehrter Hr. Professor sade
han: “Han måste ju vara ond på mig, annars skref han
alltid: “ Theures liebe Freund“.

Det franska språket var naturligtvis ännu mera främ-
mande för honom. Hans utmärkta minne hjelpte honom
att taga vara på en mängd glosor, men han kunde icke
sammanfoga dem till en sats ; han redde sig genom att bruka
alla verb i infinitiv, och de flesta substantiv voro för honom
feminina. Då en glosa fattades honom, tog han sin tillflykt
till omskrifningar eller pantomimer.

Med engelskan gick det knappast bättre; åtminstone
har han sjelf berättat att Dickens sade till honom: “Tala
hellre danska, det förstår jag bättre.“ Äfven skall i Eng-
land följande besatta tilldragelse hafva passerat med honom.
Man rådde honom i London att uppteckna namnet på den
gata, der han bodde, för att — i fall han gick vilse
kunna visa en poliskonstapel detta. Han följde rådet, stan-
nade vid gathörnet och uppskref de orden: “Stiele no bilis“
102

(förbud mot att uppslå plakater). Han gick derpå vilse,
men visade då för en konstapel hvad han uppskrifvit. Följ-
den blef, att han fördes till ett poliskontor och icke frigafs
förr än den danske konsuln infunnit sig och förklarat att
han icke var galen.

Saknade Andersen språktalang, så hade han dock åt-
skilliga andra beträffande honom mindre bekanta och tem-
ligen oförmodade talanger, bland hvilka vi göra början med
den tidigast utvecklade, som var den att kunna sy. För-
modligen var det detta naturanlag, som hos hans moder
väckte de sedermera felslagna förhoppningarna att han kunde
blifva skräddare. Men det lustiga är, att hans kärlek till
denna sysselsättning fortfor alltjemnt. Han gjorde aldrig
en resa utan att vara försedd med nål och tråd; han sydde
sjelf knappar i sina byxor och stoppade sjelf sina strumpor.
Ordet “stoppa“ är likväl icke alldeles korrekt, ty han sön-
derklippte en strumpa och lagade dermed de andra. Och
framtager man hans större manuskripter, så finner man i
många, att ändringar, uteslutningar och tillägg äro före-
tagna derigenom att han har sytt ett blad ofvanpå det an-
dra, rundt omkring på alla sidor, täckande det gamla med
det nya.

Vidare hade han talang för teckning och för klippning
m. fl. dylika små sällskapstalanger. Den talang, som verl-
den minst känner till, men som skaffade honom det största
reela utbytet, var emellertid den, att han var praktisk.
Denna förmåga, som utvecklades genom ett ytterst noggrant
räkenskapsförande på hans första resor, då förhållandena
tvungo honom till den allra största sparsamhet, kom ho-
nom tillgodo äfven under hans senare resor och för öfrigt
under hela hans lif. Innan han anträdde en resa, hade
han först uppgjort en bestämd plan, hvilka platser han
skulle besöka och hur länge han skulle uppehålla sig på
hvarje ställe; utgifterna voro beräknade in i de minsta de-
taljer, och beräkningen visade sig i en märkvärdig grad
“stämma“.
103

Bland Andersens idéela talanger är hans förmåga som
uppläsare af sina egna alster temligen allmänt bekant.
Dock torde det vara en nyhet i karakteristiken, att han re-
dan som helt ung alltid gick med ett manuskript i fickan
och alltid var färdig att uppläsa det samma. Det märk-
värdigaste är, att han visste huruledes dessa uppläsningar
voro för åtskilliga af hans bekanta en plåga, men att han
dock icke kunde förmå sig att upphöra dermed. Han för-
sökte sig till och med för en af sina allvarsamma lärare,
L. C. Müller, som då efter någon tids erfarenhet företog sig
att berätta en historia, lydande ungefär på följande sätt:
“Det var en gång en rysk adelsman, som sysselsatte sig
med att skrifva vers och berättelser, hvilka han uppläste
för sina vänner och bekanta, och omsider blef han till en
sådan leda för dem, att de skydde hans sällskap. En dag,
då han just hade någonting färdigt, satt han ensam; mod-
stulen utbrast han: “Jag skulle i detta ögonblick vara glad
öfver hvilken åhörare som helst, om det äfven vore sjelfva
fan“. Denne infann sig ögonblickligen och ett kontrakt upp-
rättades, enligt hvilket fan förpligtade sig — på vanligt vil-
kor — att vara hans ständige åhörare. Uppläsningen bör-
jar, den onde våndas ömkligen och vill taga till flykten —
men innan historien var till ända höll sig A. för öronen
och skrek: “Åh, sluta, sluta! Jag vet ju mycket väl att
det ' är jag.“ — — Vid ungefär samma tid fick han från
Notarius publicus G. H. Olsen följande egendomliga upp-
muntran till sina poetiska sysselsättningar: “Det glæder mig
på den ene side, at de anvender deres tid paa vigtigere
gjenstande end poesien, men det synes ogsaa passende nu
og da, skjöndt sjelden, at poetisere for ei at komme udaf
övelse.“

*	*

*

Som vi redan antydt, innehåller det arbete, hvilket gif-
vit anledning till denna uppsats, en; nästan oöfverskådlig
rad af bidrag till kännedomen om H. C. Andersens besyn-
104

nerliga personlighet. Hufvudintrycket af den nya belysnin-
gen är emellertid kanske detta, att då verlden betraktar
Andersen som en Lykke-Peer, så är detta långt ifrån san-
ningen. Det gick för honom, så väl på ålderdomen som i
ungdomen, knappast en dag, då han icke hade någon plåga;
fans det icke någon verklig, så skapade hans fantasi en så-
dan. Och äfven under de tider, då all jordisk ära syntes
strömma öfver honom, kunde hans oroliga ande icke finna
hvila i en oblandad glädje; hans melankoliska lynne fram-
manade ett mörkt minne vid sidan af det ljusa, liksom för
att håna detta. På detta sätt kunde han pina sig sjelf, och
det underligaste är att han visste mycket väl huru härmed
förhöll sig, men likväl kunde han icke upphöra dermed.
Men var han ingen Lykke-Peer i lifvet, så var han det ännu
mindre i döden; han gick icke hädan, som denne, i ett se-
gerrus, men hans sista dagar gåfvo honom i stället lugn att
med fattning gå döden till mötes.
Från Ryssland.

Nihilisternas edsförbund.

(Öfversättning åt Dagens Krönika från ryskt manuskript)

En i utlandet bosatt svensk har af en polsk revolutionäi’ er-
hållit följande nihilistiska stadgar och har åt oss öfversatt dem från
originalspråket. Detta i hög grad märkliga dokument talar i eld-
skrift, tydligare än de längsta afhandlingar skulle kunna utveckla
saken, om de upplösningselement som jäsa inom den ryska samhälls-
kroppen.

I.	Revolutionären i förhållande till sig sjelf.

1.

Hvarje medlem af vårt samfund är en dömd. Han
har hvarken några egoistiska intressen eller personliga an-
gelägenheter, hvarken känsla eller förpligtelser, ingen egen-
dom, nej icke ens något namn, ty allt i honom är absor-
beradt genom ett enda intresse, en tanke, en lidelse —
revolutionen.

2.	.

Revolutionären har ända ut i sitt väsendes yttersta
fibrer sönderslitit hvarje band med de borgerliga institutio-
nerna och den bildade verlden, med alla lagar och bruk,
hvilka antagits såsom allmängiltiga inöm den bestående sam-
hällsordningen. Han är en oförsonlig fiende till desamma,
och hans lifsuppgift består endast deri att skoningslöst för-
störa dem.
106

3.

Revolutionären föraktar hvarje lärosystem och har fri-
gjort sig från hvarje vetenskap, öfverlemnande dylika åt
kommande generationer. Han känner blott ett studium,
studiet beträffande förstörelse. Derför och blott derför stu-
derar han mekanik, fysik, kemi, medicin och endast för detta
ändamål studerar han dag och natt den lefvande läran om
menniskan, karaktererna, förhållandena och alla vilkoren
för det nuvarande sociala tillståndet, dervid orubbligen be-
hållande det ena målet för ögonen: den snarast möjliga
sprängningen af denna afskyvärda sakernas ordning.

4.

Revolutionären föraktar den allmänna meningen och
den nuvarande samhällsmoralen i alla dess företeelser och
former. Moraliskt är för honom det som befordrar revolu-
tionens triumf, omoraliskt och brofsligt hvad som förhin-
drar den.

5.

I egenskap af dömd känner revolutionären ingen hän-
syn för staten, ingen hänsyn för hela dess ståndsmessigt in-
delade samhälle, och följaktligen har han heller icke att
från dess sida påräkna någon skonsamhet, i det att mellan
honom och staten en ständig förbittrad kamp på lif och
död pågår. Hvarje medlem af vårt förbund skall derför
öfva sig att fördraga plågor och tortyr.

6.

Sträng emot sig sjelf, måste revolutionären äfven vara
sträng emot andra och undertrycka alla förvekligande kän-
slor af blodsfrändskap, vänskap, kärlek, tacksamhet och till
och med ära genom den kalla lidelsen för revolutionens
sak. För honom gifves det blott en njutning, en glädje, en
lön och en tillfredsställelse: revolutionens framgång, och
blott en tanke och ett mål, den skoningslösaste förstörelse,
107

böra föresväfva honom dag och natt och besjäla honom.
Kallblodigt och orubbligt fullföljande detta mål, eger han
äfven att städse vara beredd till undergång och att med
sina händer nedrifva allt, som står i vägen för uppnåendet
af detta mål.

7.

Revolutionären i sin rätta uppfattning utesluter hvarje
romantik, hvarje sentimentalitet, hvarje hänförelse. Till
och med personligt hat och hämnd är honom obekant. Den
revolutionära lidelsen skall hos honom hvarje ögonblick
vara parad .med kall beräkning, och alltid och öfverallt skall
han blott följa det, som dikteras af det gemensamma revo-
lutionsintresset och icke hvad hans personliga böjelse inger
honom.

II.	Revolutionären i förhållande till medrevolutionärerna.

8.

Vän och välkommen kan för en revolutionär blott den
vara, som i likhet med honom sjelf genom någon art af
revolutionär handling visat sig såsom en sådan. Vidden af
vänskapen, tillgifvenheten och andra förpligtelser gent emot
hans kamrater bestämmes endast och allenast efter graden
af hans förmåga att vara nyttig den allt söndersplittrande
praktiska revolutionens sak.

9.

Rörande solidariteten är icke mycket att säga. I den-
samma ligger just hela vår revolutionsapparats makt. De
sammansvurna stå på lika ståndpunkt i uppfattningen och
lidelsen >för revolutionen och ega derför att gemensamt
rådgöra i alla vigtiga angelägenheter och att besluta så en-
hälligt som möjligt. Beträffande utförandet af en på detta
sätt beslutad plan skall hvarje medlem så mycket som möj-
ligt räkna på sig sjelf. Vid utförandet af en kedja förstö-
relseverk handle hvar och en för sig och tage blott då i
108

och för rådslag och till hjelp tillflygt till en medsvuren, om
detta visar sig vara för framgången oundvikligt.

10.

Hvarje medlem skall ha under sin ledning flera re-
volutionärer af an^ra och tredje klassen (Rozrjad), d. v. s.
sådane som ännu icke blifvit fullständigt invigde. Han skall
betrakta desamma såsom en del af det honom till förvalt-
ning anförtrodda revolutionskapitalet och utgifva detta ka-
pital med möjligaste sparsamhet, städse sträfvande att af
detsamma draga den största nytta. Sig sjelf har han att
anse såsom ett till revolutionens fullständiga triumf bestämdt
stamkapital, hvaröfver han allena och utan samtliga invigde
medlemmars medgifvande icke är berättigad att förfoga.

11.

Råkar en annan medlem i nöd, så har revolutionären
vid den frågans afgörande, om densamme skall räddas eller
öfverlemnas åt sitt öde, icke att låta sig ledas af något slags
personliga känslor, utan uteslutande af den revolutionära
sakens fördel, och derför afväga å ena sidan nyttan som
medlemmen bringar och å andra sidan förlusten af revolu-
tionskraften som räddningen skulle vålla, och att handla på
den sidan öfvervigten ligger.

12.

Upptagandet i förbundet, af en ny medlem, som icke
med ord utan med handling visat sig våra en revolutionär,
kan icke försiggå annorlunda än enhälligt.

III.	Revolutionären i förhållande till samhällsklasserna.

13.

Revolutionären inträder inom högofficiela kretsar, i
sällskapslifvet, i den så kallade bildade verlden, men rör
sig der uteslutande i tron på deras fullständiga och snara
109

förstörande. Han är ingen revolutionär sa snart det gör
honom ondt om något i denna verld, eller om han ryggar
tillbaka för förintandet af ställningar, förhållanden eller nå-
gon denna samhällsordning tillhörande menniska. Alla och
allt måste vara honom lika förhatligt, och ve honom om
han inom samhället har något slägtskaps-, vänskaps- eller
annat kärleks-förhållande, hvilket kunde komma hans hand
att darra vid förstörelsearbetet.

14.

Aldrig lemnande malet af den bestående ordningens
sprängning ur sigte, kan och skall revolutionären till och
med umgås med alla samhällsklasser, men dervid aldrig
gifva sig ut för hvad han verkligen är. Öfverallt skall
revolutionären trakta att intränga och innästla sig, hos hög
och låg, i köpmannens magasin, i kyrkan, i aristokratiens
salonger, i byråkraternas, militärens, i de literäras kretsar,
i IILdje afdelningen, i czarens palats.

15.	.

Revolutionären indelar det nuvarande afskyvärda sam-
fundet, hvars undergång han har att eftersträfva, i följande
kategorier :	.

Första kategorien. De till ögonblicklig dödsexekution
dömda. Listan på hithörande kandidater sammanställes på
nytt hvar tredje månad. Vid upprättandet af dödslistorna
och bestämmandet af ordningen, i hvilken dödsdomarne skola
gå i verkställighet, skall ingalunda den ifrågavarande indi-
videns personliga uselhet (zlodjejstwo), heller icke ens hatet,
som han genom sitt handlingssätt inom samhället eller hos
folkmassorna framkallat, vara bestämmande. Detta hans
handlingssätt och detta hat kunna nämligen äfven medföra
nytta, när de befordra och påskynda utbrottet af ett all-
mänt uppror. Endast fördelens storlek, som genom hans
död kan ernås för revolutionens sak, eger att dervid vara
afgörande. Sålunda skola framför allt sådana personer'un-
110

danrödjas, hvilka stå - organisationen hindrande i vägen, så-
väl som de, hvilkas plötsliga våldsamma död är egnad att
injaga skräck hos regeringen och att skaka hennes makt
genom att beröfva henne hennes dugligaste och kraftfullaste
organer.

16.

Andra kategorien består af sådana personer, som en-
dast någon tid få behålla lifvet, på det att de genom sin
bestialitet må stegra folkets missnöje och genom sitt ty-
ranni ständigt starkare och starkare upphetsa detsamma
emot den bestående statens och samhällets ordning.

17.

Till tredje kategorien höra de talrika högt uppsatta
personer, hvilka hvarken utmärka sig genom något synner-
ligt förstånd eller genom energi, men hvilka till följd af sin
ställning befinna sig i besittning af makt och stor förmö-
genhet, af framstående bekantskaper och inflytande. De-
samma måste på allt upptänkligt, sätt exploiteras, omgifvas
med nät och vilseledas och sedermera, när man kommit till
kunskap om deras ofta smutsiga hemligheter, göras till vårt
samfunds slafvar och på detta sätt lemna en outtömlig skatt-
kammare och hjelpkälla för diverse revolutionära företag.

18.

Fjerde kategorien omfattar äregiriga statsmän och li-
berala af olika nyanser. Med dessa kan, under sken att
man blindt följer dem, konspireras efter deras program.
Under tiden innästle man sig emellertid hos dem, bemäk-
tige sig deras hemligheter, kompromettere dem till ytterlig-
hetens gränser, så att ett återvändande icke mera blir dem
möjligt och arbete sedan med deras händer på statens
störtande.

19.

Till femte kategorien räknas: doktrinära, revolutionära
konspiratörer, alla tomma fraströskare i samhället och på
Ill

papperet. Desamme måste oupphörligt trängas framåt till
praktiska, halsbrytande manifestationer. Resultatet häraf
blir flertalets af dessa menniskor spårlösa undergång, och
utbildandet af låt vara få men dock sanna och äkta revo-
lutionärer.

20.

Till sjette kategorien höra qvinnorna, hvilka återigen
sönderfalla i tre kategorier: a) obetydande, energi och talang
saknande, hvilka man skall begagna på samma sätt som
männen af de anförda andra och tredje kategorierna; b)
varma, saken tillgifna, talangfulla, men ännu icke tillhörande
de våra, emedan de ännu icke upparbetat sig till den äkta
oförskräckta faktiska revolutionära uppfattningen; slutligen
c) qvinnor, som tillhöra f oss med lif och själ, d. v. s. så-
dana som helt och hållet hafva accepterat vårt program
och äro fullständigt invigda i organisationen. Desamma
måste betraktas såsom revolutionens yppersta egendom och
värdefullaste skatt, hvilkas hjelp vårt verk icke kan undvara.

IV. Revolutionären i förhållande till folket.

21.	.

Vårt förbund har icke något annat mål än folkets, d.
v. s. det arbetande folkets, fullkomligaste befrielse och väl-
färd. Men i den öfvertygelsen att folkets befrielse och er-
nåendet af denna välfärd blott kan möjliggöras medelst den
allt förintande oah nedbrytande folkrevolutionen, har vårt
samfund gjort sig till hufvuduppgift, att med alla dess till
buds stående krafter och medel utbreda och nära missnöjet
med allt elände och alla missförhållanden, hvilka slutligen
uttömma folkets tålamod och måste tvinga det till en all-
män resning.	.

22.

Vårt förbund menar med revolution icke en rörelse, som
städse gör halt framför egendomen och den samhälleliga ord-
112

ningens traditioner inom den så kallade civilisationen och
sedligheten, och hvilken hittills inskränkte sig endast till om-
störtandet af de politiska formerna och till desammas er-
sättande genom någon annan form, och uteslutande efter-
sträfvade bildandet af den s. k. revolutionära staten. För
folket kan nämligen blott den revolution vara botbringande,
som förintar hvarje statstanke i dess rot och förstör alla
statens traditioner, institutioner, ordningar och klasser i
Ryssland.

23.

Vårt förbund ämnar derför icke oktrojera någon huru
som helst gestaltad ordning uppifrån. Den tillkommande
organisationen kommer att genom folkets rörelse, lif och
verksamhet sjelf utarbeta sig. Detta är likvisst ett verk för
kommande generationer. Men vårt verk heter förintelse utan
nåd och försköning.

24.

Vårt samfund måste derför stå i ständig beröring med
folkmassan och framför allt förbinda sig med de elementer
inom folket, hvilka sedan den ryska statsmaktens grund-
läggning icke blott med ord utan äfven med handling aldrig
hafva upphört att protestera emot allt, som direkt eller in-
direkt står i samband med staten, emot adeln, byråkratien,
presterskapet, skråväsendet, kapitalisterna o. s. v. Förbin-
dom oss med röfvare och tjufvar, dessa enda och äkta re-
volutionärer i Ryssland.

25.

Att sammangjuta dessa protesterande elementer i en
oöfvervinnelig, allt bortspolande makt — det är vår organi-
sations väsende och vår verksamhets uppgift.
Episoder ur Fredrik Crusenstolpes lif.

Derjemte en runa på hans grift,

Det namn, som läses här ofvan, har redan länge intagit
ett rum inom den svenska vitterheten, genom förf, af
“Morianen“. Icke slägtskapen, icke naturens band kunde
fastare tillknyta föreningslänken emellan de begge bröderna
Magnus Jakob och Joh. Fredrik Sebastian Crusenstolpe, ty
om icke i alla, så förefanns i många afseenden en omiss-
känlig likhet i åsigter, impulser och sammanstämmande sym-
patier dem emellan. Det var samma' lågande patriotism,
samma klarhet i tanken, samma eld i skaplynnet, samma
vulkaniska blod, samma ömma känslor, samma retliga
nervlif, likasom samma värme i öfvertygelsen då det gälde
förfäktandet af en vigtig sak.

Andre sonen af presidenten i Göta hofrätt Joh. Magnus
Grusenstolpe och hans maka Christina Charlotta Nymanson,
föddes Joh. Fredrik i Jönköping dem 25 aug. 1801. Hans
barndom förflöt lugnt och stilla, omhägnad af huld föräldra-
vård och med oskyldig lek vid Vetterns strand. I motsats
till det barbariska uppfostringssystem, som kännetecknade
den gamla tiden, medelst ferlans anlitande från morgon
till afton, både för begångna och motsedda förseelser, och
hvaraf den äldste brodern fått sin dryga del, kände denne
andre son, äfvensom hans tre år yngre broder, Carl Denis,
endast till den ljusaste sidan af familjelifvet. De rika för-
hoppningar fadern fästade vid den unge Fredrik, svekos

Ur Dagens Krönika. II.

8
114

väl icke heller, fastän de uppfyldes först i en aflägsen
framtid — så aflägsen, att denne icke hann upplefva deras
förverkligande. Men han hade smärtan öfverlefva för-
lusten af sin yngste son, ofvan nämnde Carl Denis, hvars
rika anlag i poetiskt och musikaliskt hänseende plötsligt
tillintetgjordes af döden vid endast tjugutre års ålder.

Utrustad med en viss fåfänga med hänsyn till uni-
formens .glitter, öfverhopade den unge Fredrik Crusenstolpe
sin fader med böner att få ingå i det militära ståndet,
hvilket ock skedde. Efter fullbordade skolstudier i Jönköping,
sändes han till Stockholm och inskrefs kort derefter som
kadett vid krigsskolan på Karlberg. Genom godt uppförande,
flit i studier och vänskap mot kamrater, förvärfvade han
snart både gynnare och vänner, samt erhöll, såsom vitsord
på framsteg, belöningsjettonen i silfver 1816. Från krigs-
akademien ingick han derefter vid sjutton års ålder som
fänrik vid andra lifgardet, vid hvilket regemente han 1824
utnämndes till löjtnant. Med denna utnämning framblänkte
på samma gång hans lyckas stjerna som hon inom kort
derefter gömde sig i dystra moln. Af naturen begåfvad
med godt hufvud, ett fördelaktigt utseende, oaktadt en något
oansenlig växt, lika mycken älskvärdhet i umgängessättet
som behag i åtbörder och elegans i hela uppträdandet, blef
den unge löjtnanten väl sedd och eftersökt i den högre
sferen. Man måste naturligtvis lämpa sig derefter, men vid
ungdomens kassakista står icke visheten posterad, lika litet
som det cement, hvarmed dess luftslott sammanfogas, motstår
verklighetens påstötningar — alltnog, han hade för att
kunna hålla sig uppe med vinden nödgats göra utgifter, som
öfverstego tillgångarna. En intrasslad affärsställning blef
häraf följden, som icke kunde ordnas på annat sätt än
genom afskedstagande från tjensten och en resa öfver
gränsen, hvilket också inträffade 1825. Med denna sin
första motgång till grundplåt för en lång serie af samma
slag, måste han nu i främmande land uppsöka utkomst och
115

en trög lycka. Men om denna falska guddom var honom
mindre bevågen att börja med, blef denna, snart sagdt
oafbrutna kedja af ett kringirrande lif, till stor nytta för
erfarenheten, kunskapsförrådet och inhöstandet af rika
minnen. Ung och ärelysten, med krossade illusioner, men
med hjertat svällande af förhoppningar om utmärkelse på
ett eller annat sätt för att sålunda göra sig'förtjent af det
älskade fosterland han genom ett ungdomsfel nödgades kanske
för alltid lémna, beträdde han den klassiska jorden, hvars
sjelfbestånd hotades genom turkarnes invasion. Oaktadt
starkt afrådande från flera håll, framhärdade han i sin
föresats att med värjan bistå Greklands söner, och lät in-
skrifva sig i ledet under general Fabviers befäl. Ett utdrag
ur ett bref, dateradt lägret vid Methena 11 juli 1826,
till hans i Sverige varande anförvandter torde derför icke
vara utan intresse.

“Det är nu en månad sedan jag vistas i detta vilda
land, som är försänkt i det djupaste barbari, utan ringaste
tecken till civilisation. Den 10 juni ankom jag till Napoli di
Roma, den så kallade hufvudstaden — Grenna är ett paradis
jemförelsevis. Jag uppehöll mig der i 4 dagar, hvarefter
jag for hit och träffade öfverste Fabvier. Hitkommen bad
jag honom employera mig, men han bad mig betrakta till-
ståndet rundt omkring, sade uppriktigt, att detta olyckligtvis
ej gjorde det till någon möjlighet för honom att använda
mig för det närvarande. Det misslyckade företaget till
Curisto hade så godt som upplöst hans trupper. Han lät
mig förstå, att han sjelf ej kunde ansvara huru han skulle
bära sig åt för sin egen individuela person. Man bad mig
emellertid hafva tålamod, och sade att längre fram det
kanske skulle bli bättre. Jag utbad mig tillstånd få vistas i
hans läger, det jag erhöll, och der jag nu befinner mig i
väntan, boende i en riskoja helt nära öfverstens egen, men
betalar af egna medel den salta fisk eller den härskna ost
jag förtär ■— detta är de enda delicerna här finnas och
116

grekerna låta minsann betala sig hederligt nog. Jag kan
ej neka att jag ofta varit rätt hungrig och törstig, då jag
äfven för betalning ej kunnat få någonting — men stor
sak så länge man har helsan, så länge är jag lycklig, men
blir man sjuk här då är man riktigt att beklaga, ty här i
landet får man knappast en drickstår utan betalning.. Här
fins ej spår af gästfrihet, man kan ej göra sig begrepp om
sådana menniskor. När man vill hafva någonting, så måste
man gifva penningar ifrån sig, innan den säljande går något
steg för att gifva det man begär; först då när han har
pengarna i hand, får man det man vill hafva. Tillståndet
med Fabviers corps är högst uselt. Fabvier sjelf är i stor
penningbrist, så att de officerare som redan äro i aktivitet
hafva att fordra sin sold för flere månader. Detta är äfven
en stor orsak hvarför han ej törs engagera flera. Här
vistas som jag flere tyskar, fransmän etc. som hafva ingen
betalning. De voro här före mig; de hafva ätit upp hvad
de medhade, så att nu riskera de stackrarne att krevera
af hunger. Min lycka är att bland utländingarne här i
Grekland är äfven en svensk, en finne vid namn Myhrberg*,
en ganska dugtig pojke, som genom sitt tappra uppförande
vid Curisto der frälsade lifvet på kavâ'lleri-chefen, och der
han ensamt utmärkte sig, då alla andra på nygrekiskt vis
vände ryggen till. Min lycka är att han är öfverstens
gunstling, att han är en bra karl, att vi äro landsmän,
och att vi blifvit ganska goda vänner. Öfversten är sysselsatt
att befästa ett berg till tillflykt i händelse turkarne skulle
komma, men det vissa är att han sjelf alldeles icke tror
på någon möjlighet af framgång, utan att befästningen
endast göres för att försvara sig en kort tid, och derefter
gifva Grekland på båten och återvända till Europa — så tro
de som äro väl underrättade.“

* August Maximiliam Myhrberg, född 1799, död 1867, efter en
mycket skiftande lefnad, egnad äfven åt frihetskrigen i Polen och
Spanien.
117

Dessförinnan hade dock en ny batalj levererats, hvarom
vi anföra några detaljer ur ett bref, skrifvet af C. till samma
anförvandt dateradt Toulon uti Quarantaine den 16 De-
cember 1826.

“Den 18 och 20 augusti bevistade jag bataljen vid
Athén som volontär med geväret på axeln, jag kan ej neka
att blodet lopp fortare i mina ådror vid denna första
batalj ; vi blefvo slagna och retirerade hufvudstupa samma
väg vi voro komna. Fabviers corps d. v. s. greker spridde
sig åt alla håll ; det så kallade heliga kompaniet, deruti
jag var, och som bestod af alla européer, var skickadt
öfverallt der det var fråga om att uträtta någonting. Detta
kompani var sammansatt af alla nationer, och af alla möj-
liga slag; det hederligaste folket voro fyllhundarne. Du
kan tänka hvad jag led att vara förblandad med detta
nedriga pack. Också så snart reträtten var verkstäld, och
Fabviers corps var öfverkommen till Salomina, skilde jag
mig från detta sällskap, som blott var formèradt för den
kampagnen. Och då öfversten derefter var för svag att
uträtta någonting och jag hade fullkomlig erfarenhet om
sakernas ställning, inlemnade jag min dimission snart der-
efter åt öfverste Fabvier, hvilken gaf mig den på ett ganska
artigt sätt, åtföljd af ett handbref tout à fait complaisante.11

Efter denna sakernas ordning och då ingen ära var
att inlägga hos en degraderad nation, begaf sig G. efter
uppehåll här och der på olika orter till Tripoli, der han
anstäldes som privatsekreterare hos svenske generalkonsuln
derstädes Jakob Gråberg af Hemsö. Denne hade visser-
ligen en fördom att emottaga den unge G. i sådan egenskap,
ty, som han utlät sig till en person af facket, “G. är älsk-
värd och ridderlig — men obemedlad — och jag har sjelf
tvänne oförsörjda döttrar“. Icke förty installerades han i
funktionen och familjen, och blef snart der upptagen och
ansedd som en son. Och oaktadt de berättigade faderliga
skrupler Gråberg hade med hänsyn till tvänne förtjusande
döttrar, hindrade icke G:s installering den yngsta att göra
118

ett lysande gifte med en riksgrefve, hvaremot den äldsta
af outredda anledningar förblef ogift. Vistelsen i Tripoli
var också för C. särdeles angenäm och en oas i öknen
efter utståndna mödor. Sedan Gråberg blifvit rappellerad
och tillika med familj begifvit sig till Livorno qvarstannåde
dock G. något öfver ett års tid i Tripoli. Ehuru med stor
saknad efter denne sin välgörare och hans älskvärda familj,
öfverlemnade sig icke C. efter deras afresa åt endast känslo-
utgjutelser, hans energiska själ behöfde näring och hans
tillvaro verksamhet. Generalkonsul Gråbergs rikhaltiga
bibliotek hade redan i början af deras bekantskap stått
honom till buds, ett tillfälle som Crusenstolpe icke försum-
made begagna sig af. Den högt bildade förmannens samtal*
i förening med nyssnämnde förhållande inverkade också
fördelaktigt på den unge svenskens intellektuella utveckling,
hvars håg, riktning och mindre fantasirika än kontemplativa
natur låg åt det vetenskapliga området. Bland annat studerade
han flitigt Montesquieu, hvilket framgår af hans efterlemnade
anteckningar. “Jag har, säger han deri, efter genomläsandet
af L’esprit des lois af Montesquieu, haft djerfheten på papperet
göra några anmärkningar mot ett och annat ställe af detta
förträffliga arbete, särskildt då jag studerat XXIV boken
kapitlet VII. detta sistnämnda som bär titeln: Des lois de
perfection sorts la Religion.“ Häraf tror man sig spåra
första upprinnelsen till hans öfversättning af koranen, till
hvilket arbete vi längre fram skola återkomma.

För klarsynt för det ringaste lutande hvarken till
fromleri eller fanatism, kände Crusenstolpe i sin själ en

* Jakob Gråberg af Hemsö var född i Hemsö socken på Got-
land ] 776, i ungdomsåren sjöman, svensk vice konsul i Genua 1811,
konsul i Tanger 1815, svensk generalkonsul i Tripolis 1823, entledigad
1828; sedermera bosatt i Florens, der han af storhertigen af Toscana
utnämdes till kammarherre och öfverbibliotekarie vid Pitfiska biblio-
teket; ledamot af Vetenskaps-oeh Vitterhetsakademierna i Stockholm
samt medlem af mer än sjutio utländska akademier och lärda sällskap.
Har författat en mängd historiska och statistiska skrifter, dels på
modersmålet, dels på italienska.
119

grundton af varm och sann religiös känsla, hvilken af fast
öfvertygelse aldrig upphörde att ljuda förrän med sista
andedraget af hans lif. Ett vetenskapligt forskande på flere
språk och i flere länder, särskildt beträffande de religiösa
bekännelserna, blef derför för honom af stort intresse
Men utan att ensidigt fördjupa sig deri, hade han både
sinne och omdöme för hvad som tilldrog sig på den ort
han vistades. Sålunda skrifver han i sin dagbok (1827)
om Tripoli:

“Det som här i synnerhet är skadligt för alla, men
mest för främlingar,., är den betydliga omvexling af klimat
under hvarje dygn, som man här erfar hela året igenom.
Ibland är det dagar, då termometern om morgonen visar
12 à 14 grader, stiger vidare, så att han midt på dagen
är emot 20, och emot qvällen åter 14, hvartill kommer luftens
fuktighet vid vissa vindar jemte det att allt utomhus är vått,
som om det fölle regn. Araberna föra ett enkelt lefnadssätt och
praktisera särdeles principen il dolce far niente. Man kan
se dem hela clagarne sitta med benen i kors eller ligga på
marken, utan att företaga sig det ringaste göromål, utan att
förändra plats för annat än tillfredsställandet af de allra
oundgängligaste vilkoren för att kunna lefva. Deras föda
är tarflig, de äta merendels en rätt, kallad Itusk/usu, lagad
af en sorts gryn, kött och hårdkokta ägg, hvilket allt är till-
börligen beströdt med peppar. Denna rätt, väl lagad, är
temligen välsmakande, men mycket mäktig, och älskas af
infödingarne. För att hafva tåd att bestå sig denna föda
fordras ibland ett slags välstånd. Det sämre folket lefver
bara på säd eller korn, som de endast rosta litet vid eld
och äta sedan utan vidare tillagning. För öfrigt är dadel-
trädet för dem en välgerning, dess frukt tjenar dèm till
föda, och af dess saft bereda de en berusande dryck; af dess
grenar och blad göra de sig kojor. Araberna alska att
äta mycket peppar, så att de icke allenast dermed beströ
sin mat, utan när växten ännu är på sin qvist, så äta de
den helt rå utan att dermed skada sig, under det andra
120

deraf skulle blifva uppbrända. Mohameds lag förbjuder
dem vindrickande, det fattigare folket som ej har råd att
bryta mot denna lag, rusar sig med en dryck, den de kalla
Cackbir, som är dadelträdets saft, den de tappa af, som
hos oss björklake. Denna saft är sötsmakande, men tyckes
mig fadd ; den är äfven mycket stark, och araberna berusa
sig gerna af den. För öfrigt är det ganska få’ bland dem
som neka att dricka ett glas vin då det bjudes dem och
aldrig har jag sett menniskor tåla så mycket som fallet
varit här. Jag har sett dem som kunnat sätta en rom-
butelj för munnen och tömma den i en klunk, och som
varit färdiga att börja med en ny, utan att der märktes
någon rubbning i idéerna. Paschan föregår dem med godt
exempel, liksom hans söner och döttrar, hvilka fylla sig med
champagne, vin och rom alla aftnar, så att riktiga orgier
bedrifvas på Baschiska slottet.“

Vidare förekommer i anteckningarna om paschans
krigföringssätt : “När paschan vill göra krig kallar han till
sig alla beduiner som bo uti byarne omkring Tripoli. Dessa
äro indelade i stammar, styrda hvar och en af en Scheik.
Paschan ger ordres åt scheiken att komma till honom med
allt sitt underlydande manskap, och så vida denne ej är i
uppror mot honom (i sådant fall skyndar han sig att förena
sig uppe i bergen med paschans fiender) måste han lyda.
På dessa tåg måste hvarje karl bestå sig allting, så väl mat
och dryck som krut och kulor. Paschan gifver dem intet;
allt hvad de kunna röfva åt sig af får och getter och mat-
varor få de behålla, men kameler, hästar och slafvar äro
uteslutande paschans egendom så snart de blifvit tagna.
Dessa beduiner äro sjelfva égaré af sina hästar, men de,
hvarmed kavalleriet är monteradt, tillhöra paschan, så att,
ehuru hvarje karl får bruka och ega sin häst i sin trädgård
i beduinqvarteren Omkring Tripoli och följaktligen är tvungen
att föda den, så låter paschan då och då hålla revy med
hästarne, och den som då illa underhållit sin, blir straffad
med bastonad.“
121

Om qvinnans ställning derstädes läses följande: “Frun-
timren hållas ganska strängt som i alla mohamedanska
länder ; när de visa sig på gatorna, äro de alldeles betäckta
och insvepta i ett sorts täcke, kallad barukan^ af ull och
bomullsväfnad. Endast en liten öppning är lemnad för ett
öga, för att kunna vägleda sig, på fotterna bära de tofflor
af åtskilliga färger eller en sorts saffiansstöflar. Strumpor
bruka blott förnämt manfolk, fruntimmer aldrig, karlarne
bära en lång toga, ett par vida turkiska byxor, hvita, blå,
röda, gula o. d., omkring midjan en gördel mer eller mindre
rikt ornerad. Allmänt nyttjas en bour nous en sorts släng-
kappa med capuchong, väfd af silke och ylle, ett särdeles
fint och vackert hvitt tyg ; de förnäma bära dessa bournous
oändligt fma, så att de kunna i pris uppgå till mellan 10
och 20 spanska piastrar. Denna bournus lägga de aldrig
af sig hvarken i fria luften eller i rum. De, som ej hafva
råd bestå sig bournous, hafva likväl alltid barukan, som
äfven tjenar dem mot kölden. De förnäma nyttja den som
kappa oberäknadt bournousen. På gatorna gå de alltid
insvepta i dessa barukaner, som de kasta om sig, så att den
betäcker hakan, viras om turbanen eller röda mössan och
faller sedan ner rundtomkring i draperier. För ett ovandt
öga är det besynnerligt ' att ej se andra än dessa insvepta
spöken, fruntimren isynnerhet se ej ut som menniskor.“

Om Crusenstolpe hade att utstå många svårigheter i
afseende på utkomst och befordring under tre fjerdedelar
af sin lefnad, hade han deremot en ovanlig tur att vinna
personers sympatier och välvilja. Gråbergs efterträdare,
generalkonsul Hahr och dennes fru hade äfven i sitt hus
upptagit honom som medlem och vän, hvilket framgår af
hans varma erkännande, antecknad! i hans dagbok, då han
lemnat Tripoli för att öfverresa till Italien. “Med hjertat
brinnande af tacksamhet — skrifver han — lemnade jag
detta ställe (Tripoli), der jag under mer än 2:ne års tid
städse njutit de mest smickrande prof af utländska vänners
godhet, och der jag af båda mina landsmän, först Gråberg
122

sedan Hahr, emottagit ordentliga välgerningar, dem jag
väl kunnat emottaga utan skrupler, ty de hafva erbjudits
med vänskap och högaktning, såsom mellan far och son.
såsom mellan bröder“. Ett bref från Hahr, hvilket vi åter-
gifva i öfversättning från franskan, torde derför här vara
på sin plats.

“Skiljsmessans ödesdigra stund är inne. Ni måste resa,
min käre vän, och jag nödgas säga Eder ett farväl som
kommer att för lång tid lägga ett långt afstånd emellan oss.
Helt visst fins det ej något känsligt hjerta som ej förmår
känna hvad förlusten af en verklig vän innebär, men då
det gäller att förlora en vän, en värderad kamrat och den
siste landsmannen på en sådan plats som denna, får man
till (^ch med ursäkta den tår som tränger sig fram.

I det jag' respekterar och gillar det beslut som af-
lägsnar Er härifrån, min bäste Crusenstolpe, har jag endast
att önska Er en lycklig resa och anförtro Er i den högste
ledarens händer, hvilken, som jag hoppas, ej skall under-
låta att i sinom tid sätta Er i skydd för ödets motigheter,
efter alla de stormar och vexlingar, hvarmed Eder erfarenhet
riktats. Då jag nu säger Eder farväl är det mig en glädje
att för Eder få uttrycka hela den aktning jag känner för
Eder uppriktiga och rättframma karakter, Edert förträffliga
hjerta och ädla uppförande, egenskaper som gifvit Eder så
mycken rättighet till en utmärkt och allmän högaktning
och till mer än en enda väns saknad. Tro mig, att, svensk
som jag är i likhet med Er, min bäste vän, då jag såg den
välvilja, aktning och vänskap hvarmed alla mina embets-
bröder bemötte mig, så har jag känt mig stolt och jag
beder Eder att väl förvara dessa dyrbara papper, som äro
lika många pålitliga intyg öfver Edra goda egenskaper
för Eder vördnadsvärde far, för Eder konung och Edert
fädernesland, för hvilka Ni önskar att lefva och dö.

Farväl således, min bäste vän! Må Gud beskydda
och välsigna Er! Må äran, religionen och nyttig syssel-
sättning hädanefter såsom hittills vara Eder ledstjerna
123

och Ni skall snart se skingrade de moln som betäcka
framtiden.	<

Glöm aldrig Edra vänner på den landsförvisningsort,
som Ni är nog lycklig att få lemna, räkna på dem, åtmin-
stone på Eder tillgifne vän

Adolf Hahr.61

I sällskap med denne sin beskyddare och vän samt
en herr Cronins (svensk) fick G. tillfälle att göra en resa
till Italien. Efter att hafva besökt Livorno och staden Pisa,
der det märkvärdiga tornet ej förglömdes, vistades han
någon tid vid baden i Lucca, der eliten af olika länders
celebriteter vistades, ty ankomsten dit inträffade under bad-
saisonen, hade G. äran att göra bekantskap med svenske
ministern i Italien, kommendör Lagersvärd, en på sin tid
utmärkt man, hvilken fylde sin plats som representant för
vårt land på ett sätt som haft sitt erkännande så väl af
landsmän som utländingar. Denna bekantskap var för C.
icke blott angenäm men nyttig. Sedan han äfven blifvit
förestäld för minister Lagersvärds älskvärda fru blef han i
deras hus upptagen och väl sedd under deras vistelse i
Florens, der L. om vintrarne hade sitt residens. Genom
dennes försorg och förmånen af att få vid alla tillfällen
vara hans följeslagare, skärptes C:s af naturen skarpa
omdöme så väl i ett som annat afseende med iaktta-
gelser af hvad han upplefvat i denna blommornas stad.
Icke blott märkvärdigheter besågos dervid, likasom förtju-
sande, omgifvande nejder. Grusenstolpe blef äfven genom
L:s bemedling införd i den högsta societeten. Derigenom
fick han äfven tillfälle att med vår minister blifva förestäld
regerande storhertigen och dennes familj, hvilket hade till
följd invitation till tvänne hofbaler under karnevalen. En
anekdot från en af dem torde kanske icke misstyckas; vi
förbigå saklöst namnen på ministrar, prinsar, lorder, com-
tesser, markisinnor etc. etc., upptecknade i hans balminnen,
och fästa oss endast vid det lustiga i situationen. Jag
hade — skrifver han — blifvit presenterad för det bästa
124

som fanns af unga damer i societeten, hvarför jag blifvit
en outtröttlig dansör på dessa baler, der det till och med
händt mig en oväntad ära, den nämligen att utgöra en af
de fyra kavaljererna uti regerande storhertiginnans Quadrille
och än mer att just blifva hennes vis-à-vis. Jag hastar
dock förklara att denna utmärkelse endast var en ren till-
fällighet, ty jag hade uppbjudit till quadrillen en rysk
grefvinna och hon blef inbjuden af ceremonimästaren att
dansa vis à vis prinsessan; af sådan anledning måste hennes
kavaljer följa henne. Under afvaktan härpå fann jag min
belägenhet så kuriös och jag erfor så stridiga känslor att
jag fick använda styrka för att bibehålla sjelfbeherskning,
hvilket dock lyckades mig.“

Men ehuru denna furstliga nåd kunde för Grusenstolpe
vara ytterst angenäm äfvensom införandet i den högsta
societeten, fanns der en annan cirkel af icke mindre utan
tvärtom vida mer betydelse och af större utveckling för
hans själslif. Det heter i hans anteckningar härom : “Utom
den ofvan nämnda societeten, har jag äfven haft äran
blifva förestäld i en annan icke mindre intressant cirkel,
sammansatt af illustra personer, som, nedstigna från den
verldsliga maktens tinnar, i privatlifvets lugn beskydda och
uppodla literatur och skön konst. F. cl. konungen af
Holland Louis, grefve de S:t Leu, hans äldste son prins
Napoléon, gift med prinsessan Charlotte, dotter af Josephe
(f. d. konung af Spanien) och grefvinnan de Surveiller,
Josephes gemål, syster till vår drottning (Desideria) äro de
personer af kejsar Napoléons familj som få beständigt
lefva i Florens under de toscanska lagarna. Grefve de
S:t Leu har köpt ett palats i Florens. Han bebor det till-
sammans med sin son och dennes unga gemål. Grefve de
S:t Lens salonger äro uppfylda med literatörer och de
sköna konsternas idkare, hvilka samtala och underhålla sig
helt otvunget med sitt höga värdfolk. För öfrigt är hvar
och en person, naturligtvis presenterad, lika väl sedd och
upptagen på dessa soiréer, hvarest grefve S:t Leu bemöter
125

alla med den största vänlighet. Det är det enda sätt att
komma i beröring med denna familj, som helt och hållet
dragit sig ur verlden; man såg den‘aldrig annat än på
promenaden och teatern. Oaktadt det icke hos grefve S:t
Leu herrskar någon utomordentlig lyx, bär allting icke desto
mindre prägel af en viss storhet och ehuru ingen af fa-
miljen gör anspråk på någon öfverdrifven ödmjukhet af
de tillstädesvarande, påminna sig dessa gerna den höga
ställning dessa personer, en gång intagit, och lämpa derför
sitt sätt efter sådana förhållanden, hvilket ger dessa soiréer
en viss prägel af hofcirkel. Man kan söka öfverallt, och
man skall sällan finna personer af en så fullkomlig älsk-
värdhet, som hos prins Napoléon och hans unga gemål
Charlotte. Prinsessan har en utmärkt talang att rita och
gravera, och hon visar utan svårighet sina vackra arbeten
för personer i hennes svärfars societet äfvensom hos henne
sjelf och rätt ofta gör hon deraf presenter, med ett behag
och en godhet som äro henne så naturliga. Hennes gemål
är en ung man, utomordentligt angenäm, som fängslar allas
hjertan, som se honom. Och då han fått en vårdad upp-
fostran, är han också i besittning af stora kunskaper,
hvaraf i tryck äfven utkommit ett arbete“.

Det kan af ofvanstående utdrag synas som om Grusen-
stolpes lif under denna tid endast omvexlade af förströelser,
men oafsedt de språkstudier han redan under vistelsen i
Tripoli egnat sig åt och hvilket framgår af hans anteck-
ningar skrifna på olika språk, låg dock ett tärande be-
bekymmer i hans inre för framtida utkomst. Inseende att
en befattning som privatsekreterare icke var hvarken in-
bringande eller utmärkande, låg han i underhandlingar med
personer i hemlandet om utverkande af någon befattning.
Detta gick emellertid trögt och hade kanske icke heller
varit så lätt att bestämma då han måste slå in på en helt
ny bana motsatt till den han förut beträdt, om icke med
hans ovanligt rika naturanlag också följt det, att med
snabbhet uppfatta och med lätthet kunna sätta sig in i alla
126

förhållanden. Efter några månaders uppehåll i Florens
utverkades åt honom en befattning såsom attaché vid
svenska legationen i Rio Janeiro, och med denna började
G. att åter inträda i aktiv tjenstgöring. I anledning af den
nära slägtförbindelsen emellan kejsaren af Brasilien och vår
konungafamilj hade man från Stockholm sändt såsom mini-
steriel chargé d’affaires för ärendena kanslirådet Anckarloo,
hvilken således blef Grusenstolpes chef. Under sin vistelse
i Brasilien försummade G. hvarken tjensteåligganden eller
studier af landets så väl politiska, sociala som kulturhistoriska
ståndpunkt. Ty oaktadt han fullföljer sina i tvänne häften
skrifna dagböcker, har han från denna tid upptecknat på
franska iakttagelser i en särskild folio-volym med öfverskrift:
Quelques Souvenirs de Brésil Vannée 1831. Den icke
minst märkliga tilldragelsen under G:s ettåriga uppehåll i
Rio Janeiro var utbrottet af revolutionen samma år. Han
skrifver derom med brådskande stil :

“Kl. 9 om morgonen den 7 april.

“Revolutionen är utbruten i natt. Kejsaren har abdi-
kerat och befinner sig i detta ögonblick med sin gemål
ombord på ett engelskt linieskepp. Ännu vet man ingenting
mer. Abdikeringen är till förmån för kejserliga prinsen.
Allt är för ögonblicket lugnt i staden. Efter mord, röfvande,
och gräsligheter af alla slag, som föregingo da game före
abdikeringen, har en djup stiltje inträffat. Men hvem vågar
väl förtro sig till detta yttre lugn. Åtminstone hör icke
ja.g till dem, som tro och säga att allt är härmed slut och
allting skall gå väl. Tvärtom är just nu dörren öppnad
till alla möjliga våldsamheter och en fullkomlig anarki;“

Att Grusenstolpe icke heller deri misstog sig, känner
man af händelsernas gång efter revolutionen. För öfrigt
meddela vi följande utdrag, målande i afseende på lifvet och
sederna i Rio :

“Brasilianarnes hufvudsakliga nöjen — skrifver Grusen-
stolpe — äro dans, musik och bland de förnämare klasserna
äfven höga spel. De hafva ärft af portugiserna, men ännu
127

mer som jag tror af sina afrikanska slafvar, sin smak för
de slags skådespel som äro glänsande och bullrande. Vid
alla deras nationalhögtider, lika väl som vid deras kyrko-
fester, hafva fyrverkerier och illuminationer, som under-
stundom räcka ända till tre dagar å rad, blifvit oumbärliga,
och det förekommer ingen än så liten familjefest, på hvilken
man icke uppsänder en stor mängd raketer. Rio de Janeiro
eger en temligen vacker teater, som på sin tid hade ett
italienskt operasällskap. Der fanns emellertid äfven en
dramatisk trupp, sammansatt af brasilianare. Hela perso-
nalen vid operan och baletten var ett arf från portugisiska
hofvet, som medfört den från Lissabon år 1808. Bland
sangarne fans det tre af dessa olyckliga, som äro hvarken
karl eller fruntimmer ; jag har aldrig i mitt lif sett tre större
individer, det var tre jättar.

Största delen af de brasilianska plägsederna äro för
öfrigt helt naturligt af portugisiskt ursprung. Deribland
fans en som förekom mig i högsta grad absurd. Jag vill
påminna mig att det var i februari månad vid slutet af karne-
valen. Jag stod just i begrepp att gå ut, då min tjenare rådde
mig att stanna hemma, emedan på den dagen började ett slags
saturnal, som man på portugisiska kallar för Intmdo. Jag
frågade, hvad det ville säga, då negren, i stället ör att svara,
visade på en förbigående, i hvars ansigte man kastade ett
glas vatten under alla de kringståendes högljudda skratt-
salfvor. I samma ögonblick kom en liten negergosse och
räckte fram en korg, fyld med små ihåliga mycket tunna
vaxkulor, vackert målade i rödt, gult, grönt o. s. v. De
voro fylda med vatten och man köpte dem för att kasta
dem i ansigtet på den förste man träffade på. Jag kände
mig ej hågad att spela en roll i denna fars, och stod och
betraktade från husets balkong de egendomliga uppträden,
som uppfördes på gatan, då några goda grannar skyn-
dade fram för att bekriga mig; under sådant förhållande
blef det ju nödvändigt att försvara sig, och alla neger-
pojkar, vi kunde få tag i, blefvo plundrade på innehållet i
128

sina korgar, med den påföljd att vi två timmar derefter
befunno oss på ett alldeles öfversvämmadt slagfält, våta in
på bara kroppen. Den som är tvungen att bege sig ut på
gatan under de tre dagar dessa saturnalier vara, är icke
endast utsatt för vaxkulorna : invid husen riskerar han ofta
att få hela ämbar med vatten öfver sig från fönstren och
om äfven folk comme il faut ösa ut rosenvatten så är det
icke alltid sagdt att man befinner sig under sådana personers
fönster. Detta bruk är vidunderligt, men efter som det
nu en gång är fast rotadt göra främlingar klokt uti att under-
kasta sig detsamma och taga seden sådan den är, samt
stanna lugnt inne i sitt hem under den tid denna intrudo
pågår. En engelsman, som var af annan åsigt och som
med ett piskrapp visade sin erkänsla för den vattenkula
han fått sig i ansigtet, hade så när på fläcken blifvit ned-
stucken af pöbeln.

Jag har sällan haft tillfälle att se brasilianarne i några
samqväm. I allmänhet taladt pläga de endast föga um-
gänge med främlingar. Före revolutionen fans det endast
helt få familjer, som gåfvo soiréer dit dessa hade tillträde,
och efter denna tid kom något sådant icke alls vidare i
fråga. Deras samqväm sakna ännu den frihet, som herskar
i våra, och tryckas mycket af en ceremoniös stil. Om uti
det hus, der man håller mottagningar, det finnes två rum
till gästernas disposition, så kan man vara säker om att
finna herrarna sitta och spela i det ena och damerna sitta
och se på hvarandra i det andra. Det är först, då dansen
börjar, som man ser de båda könen tillsammans, och alla
menniskor äro då mera upptagna med att öfvertänka de
vackra pas man ämnar göra än med att underhålla konversa-
tionen. Måhända har man dock icke så orätt i Brasilien:
huru många dumheter sägas icke vid sådana tillfällen i
Europas fashionabla sällskapskretsar.

Vänskapsbesöken mellan brasilianska familjer försiggå
efter ett visst ceremoniel. Man skyndar icke att kasta sig
i armarna på hvarandra. Man närmar sig hvarandra med
129

afmätta steg. Man gör upprepade reverenser. Man sätter
sig ej, förrän man blifvit anmodad göra det och man förblir
fastväxt på sin stol, ända tills någon af sällskapet, herre
eller dam, ställer sig miclt i rummet för att sjunga eller
knäppa på en guitarr. I mån som vissa favoritmelodier
stämmas upp, börjar samlingen få lif, der är icke mer
orörliga bildstoder utan lefnadslustiga qvinnor och män,
som med eldighet utföra sina national danser.

Familjerna äro oftast talrika. Ett halft dussin bröder
och systrar hör till det vanliga, och det är icke synnerligen
sällsynt att påträffa hela dussinet fullt. På söndagar och
högtidsdagar ser man gatorna i Pdo de Janeiro genom-
korsade i alla riktningar af långa rader fruntimmer. De
tillhöra familjer af medelklassen, som gå för att höra
messan eller äro ute för att promenera och aflägga besök
hos hvarandra. Vid dessa promenader iakttager man ett
slags ceremoniel. Den yngsta dottern marscherar nämligen
i spetsen, derefter följa hennes systrar en och en i för-
hållande till deras ålder, derpå kommer mamma sjelf och
allra sist högtidsklädda slafvinnor, bärande i armarne i
piccioli figlinolini.

Ett af de förnämsta nöjena för det täcka könet i Rio de
Janeiro äro månskenspromenaderna. En vacker månskens-
afton är också i sanning guddomlig i Rio. För att njuta
häraf slå sig de unga damerna från flera familjer tillhopa
och gå ut allesammans att promenera under flera timmars
tid. Under denna tid äro gatorna lifliga till långt fram på
natten och de öppna huspor tarne framställa öfver allt en
tafla af familjer, som sitta och prata och skämta i det
milda skenet af denna välgörande himlakropp, som är alla
älskandes trogna vän. Man påstår; att de brasilianska
damerna äro mycket känslofulla och hafva lätt för att fatta
eld. Jag anser dem vara okonstlade, och törhända har
deras naivité någon gång blifvit orätt tolkad. För öfrigt
känner jag ingenting af egen erfarenhet, och jag har alltid
Ur Dagens krönika. II.	9
130

varit ytterst misstrogen, dä andra hafva för mig skrytsamt
berättat om sina bedrifter på Amors område.

Under veckans arbetsdagar stanna qvinnorna inne-
stängda i sina hem med armarna i kors, omgifna af sina
slafvinnor, som förrätta alla hushållsbestyren. Deras enda
sysselsättning dagen i ända består uti att sitta vid ett öppet
fönster och se på de förbigående. Man ser dem alltid väl
klädda i hufvudet; de använda den största omsorg på att
väl ordna sitt hår och pryda det med blommor. De unga
herrarne i Rio föra ett ej mindre sysslolöst, ehuru, om
man så vill, mera tröttande lif, ty de företaga ingenting annat
från morgon till qväll än att promenera i eleganta drägter.

Brasilianskorna hafva temligen vackra drag, men deras
hy saknar färg. Till och med barnen äro i detta land
beröfvade denna lifliga färg, som i Europa gifver dem ett
så friskt utseende, och äro bleka, bruna eller svarta, allt
efter deras ursprung. Barnen få i första rummet lära sig
att dansa, för det andra att kläda sig väl och det är först
sedan man börjar låta dem inhemta någonting nyttigt såsom
en slags efterrätt.“

Sedan Anckarloo (1832) begärt och erhållit sin rappel,
och då icke Sverige efter revolutionen i Rio Janeiro hade
några intressen att der vidare bevaka, måste äfven Grusen-
stolpe se sig om efter efter employ på annat håll. I samråd
med denne sin förre chef och utrustad med goda rekommen-
dationer af honom beslöt han sig för att efter 7 års från-
varo från Sverige der åter göra ett besök för underhand-
lingar om en annan plats. För sådan afsigt steg han i
december manad ombord på svenska fregatten Chapman,
förd af kommendörkapten Lagerberg, hvilken haft godheten
erbjuda sin landsman fri öfverfart. Enligt Grusenstolpes
journal upptog resan från Bahia (dit han anlände från Rio
den 24 december, sjelfva julaftonen) till Känsö karantäninrätt-
ning vid Göteborg, dit han ankom den 26 februari, en längd
af tvänne månader. För vår tid med dess lätta och snabba
kommunikationer låter denna färd som en saga och likväl
131

är den öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Dock
bör anmärkas att karantäner här och hvar måste intagas i
anledning af kolerans utbrott pa flera ställen man passerade,
förutom inväntande af väder och vind. För. Crusenstolpe,
som aldrig varit någon sjöhjelte, utan tvärtom jemmerligen
plågats af det våta elementets inverkan, blef ej heller denna
färd en lustresa. Också är det af fullaste hjertats tack-
samhet han utbrister vid åsynen af svenska kusten: “O
min älskade fosterjord, jag har skådat dig som en punkt,
i det fjerran blå, men det är dock chi, välsignad vare den
stund jag dig återsåg.“ Icke mindre upprörande blef för
honom återseendet af såväl hans födelsestad Jönköping som
hans 75-årige fader, ännu, alltid bosatt derstädes, dit han
nu styrt kosan. Uppehållet der blef dock ganska kort, ty
medelst negociationer från många håll hade han erhållit en
ny befattning såsom sekreterare vid svenska generalkonsulatet i
Tanger, hvars chefskap då bestreds af generalkonsul Ehren-
hoff, och dit han anlände den 5 november ofvannämnde år.

I glädjen öfver att återfått fast fot med afseende på
befattning, erfor Crusenstolpe samma känsla som den, då
man efter en lång sjöresas besvärligheter inkommit i den
bestämda hamnen. För öfrigt finner han, att då man besett
en stad i Barbariet, har man också sett alla. “Tanger“, säger
han, föreföll mig derför som en gammal bekant, och skilde
sig ej från Tripoli uti annat än, att den är ännu mise-
rablare, hvilket vill säga mycket ! Folket är äfven härstädes
mera fanatiskt, så att europeerna här ej njuta samma frihet
och säkerhet, som jag fann rådande på förra stället. Be-
lägenheten i anseende till Europas granskap är deremot
mycket behagligare. Obegripligt att detta förhållande ej
åstadkommit ringaste utveckling i upplysning och civilisa-
tion. Innevånarne i Tanger äro mycket mera råa och
mindre försigkomna uti de få handarbeten, de företaga, än
Tripoliboarne, och de tyckas just sätta sin heder uti att
göra kontrasten emellan det 4 timmars aflägsna Europa,
och deras eget land så stor som möjligt.“'
132

Under sin tioåriga vistelse i Tanger upplefde Crusen-
stolpe der bland andra händelser äfven en jordbäfning.
Han skrifver härom: “I går den 13 april 1834 kl. |9 e. m.
erforo vi uti Tanger en jordbäfning, som varade omkring
15 sekunder, så stark, att husen rörde sig, dörrar och
fönster här och der öppnades, klockor stannade o. s. v.
Jag befann mig tillsammans med konsulns familj, hos hvilken
prinsen af Hessen-Darmstadt var på visit. Då första hvälf-
ningarne kändes, vägde vi allesammans fram och tillbaka pa
soffor och stolar, som om vi varit ombord på ett fartyg.
Tvänne starka och långvariga stötar efterföljdes af jordens
dallring eller liksom vägning från NV till SO, och under
hela tiden hördes ett underjordiskt buller, som ännu mera
ökades af husens och möblernas knakande. Hela staden
var i stor förvirring och förskräckelse. Guvernören lät
öppna portarne, och en mängd familjer skyndade sig att
söka säkerhet på öppna fältet utom staden. Knapt något
hushåll sof den natten i sina vanliga sängar. Af fruktan
för en ny jordbäfning inom 24 timmar, hvilket välmenande
spåkäringar af begge könen förklarat ofelbart hända, är det
flere af konsulsfamiljerna, som både i dag och instundande
natt kampera utom staden.“ — —

Vi öfvergå nu till den vigtigaste tilldragelsen under
Crusenstolpes vistelse i Tanger. Underhandlingar med
Barbareskstaterna om tributens afskaffande för svenska
fartygs passerande genom deras farvatten hade visserligen
länge varit ett önskningsmål, men aldrig med verklig kraft
bedrifvits före början af 1840-talet.*

* Eftersom de fleste af våra läsare troligen icke äro i ämnet
hemmastadda, anse vi oss böra anföra några historiska notiser.
Såsom ett särdeles karakteristiskt exempel nämna vi genast till
orientering i frågan, att enligt hvad kanslipresidenten grefve Ekeblad
den 17 mars 1764 uppgaf uti rådet, hade från och med år 1755 till
1760 utgifvits endast för utlösen af fångar från marockanskt slafveri
93,480 dir silfvermynt, eller 131,160 rdr specie.

Redan år 1667, under Karl XI:s förmyndareregering, gjordes
försök att ingå fred och vänskapsförbindelser med Barbaresk-staterna.
133

Vid dessa transaktioner utvecklade nu Crusenstolpe
all den kraft, ihärdighet och arbetsförmåga hvaraf hans
energiska natur, synnerligast i fosterländska riktningar, var
mäktig. Ty ehuru hans chef, generalkonsul Ehrenhoff,
tillskref sig den synliga äran af konventionens genomförande
till Sveriges icke blott heder men pekuniära fördel, var det

Detta försök tillgick på följande sätt. Ett svenska kronan tillhörigt
fartyg vid namn Phœnix, bemannadt af kronans befäl och manskap,
lemnades åt en portugisisk jude, vid namn Henrik Azeveda och
några handlande i Stockholm, ibland dem borgmästaren Trotzig.
Azeveda erhöll af regeringen en föreskrift, hvaruti han anbefaldes
att med fartyget afsegla till Algier, Tunis och Tripoli, söka före-
träde hos regeringarne i dessa länder och öfverenskomma om handels-
förbindelser med dem, hvarvid borde iakttagas tvänne särskilda, uti
instruktionen utstakade grunder, hufvudsaKligen utgående derpå, att
svenskar icke mera finge göras till slafvar uti Barbaresk-staterna.
De svenska slafvar, som då kunde finnas uti Barbariet, skulle fri-
köpas; men deras lösen fick icke öfverstiga 800 piaster för hvarje.
Enkedrottningen och rådet lemnade kreditiv åt Azeveda, med åt-
följande skrifvelser till sultanen i Marocko och till de särskilda
regeringarna uti Algier, Tunis och Tripoli. Såsom rådgifvare med-
följde Nicolaus Eosander, hvilken sedermera blef adlad Liljeroth och
slutligen utnämdes till kongl. råd samt kansler för universitet i
Pernau; enligt instruktionen borde Azeveda rådgöra med Eosander
vid vigtiga tillfällen, och den förre tillförsäkrades 20,000 rdr specie,
om han lyckades afsluta traktaten, äfven som han befullmäktigades
att försälja sin medföljande last. —Sedermera utsändes ifrån Sverige,
år 1669, en skeppskapten vid namn Backman, hvilken tjenat på
engelska flottan under kriget med Algier. Backman försågs med
enahanda instruktioner och kreditiv som Azeveda; men begge dessa
expeditioner vunno ej sitt ändamål.

Dels för att hämnas alla röfverier, dels äfven för att inbringa
vinst, upprättades under Karl XLs förmyndareregering ett hemligt
kompani, hvaruti enkedrottningen och rådsherrarné voro aktie-
egare(!), för att uti Böda hafvet röfva och plundra alla fartyg, som
tillhörde Mohameds trosbekännare.

Vid riksdagen år 1723 stadgades en viss afgift på alla in-
kommande och utgående varor, till bestridande af kostnader för
skyddandet af Sveiiges handel i Medelhafvet, mot Barbareskernas
kapare. Till att förvalta och använda nämnda medel inrättades
134

i sjelfva verket sekreteraren, som dervid icke sparat hvarken
tid. möda eller krafter för dess lyckliga framgång. Trak-
taten mellan Sverige och sultanatet Marocko ratificerades
1845. Till belöning för dervid inlagda förtjenster erhöll
Crusenstolpe riddartecknet af Wasa-orden äfvensom det af'
danska Dannebrögen, ty Danmarks intressen jemte flera

år 1724 konvoj-kommissariatet, hvilket embetsverk förlädes till Göte-
borg. Innan denna institution kom till stånd, uppburos kollektmedel
i kyrkorna, till svenska fångars friköpande från slafveri hos Bar-
bareskerne.

Då Stockholm år 1745 besöktes af ett tripolitanskt sändebud,
som af konvoj-kommissariatet skulle bekostas och hemsändas med
en fregatt, kallad Farna, erfordrade konvoj-kassan ett lån af 84,000
daler S.M. För att kunna få låna denna summa, underhandlade

kommissariatet så väl med direktionen för amiralitetspensionkassan,
som med handlande uti Stockholm, Göteborg samt åtskilliga andra
stapelstäder, men förgäfves. Slutligen sammanträdde de handlande
i Stockholm på kommerskollegii framställning, och förklarade sig
villiga att ingå borgen för ett lån till konvoj-kommissariatet af
50,000 daler S.M.; men med vilkor att de öfriga sjö- och stapel-
städerna borde gå i borgen för återstoden af lånet, eller 34,000 daler
S.M., hvarigenom förlägenheten blef något afhulpen.

För att i hast åskådliggöra, hvilka ofantliga summor utgingo,

anföra vi följande tablå:

Till	Marocko	Rdr	specie

”	Algier	”	”

”	Tunis

. ”	Tripoli	”	"

Tillsammans Ärligt medeltal,
under	85	år	3,255,757:	06.	Omkr. 38,303.
”	103	”	3,231,399:	46.	”	31,373.
«	96	”	1,104,742:	36.	”	11,508.
”	94	”	1,742,021:	34.	”	18,532.

Dessa betydliga summor — anmärker emellertid Kreuger i sitt
arbete om Sveriges förhållande till Barbareskstaterna — få likväl ej
anses helt och hållet förlorade för Sverige, ty genom det tvång be-
mälda staters röfverier och uppstegrade fordringar pålade åtskilliga
af de europeiska folken, hindrades dessa att hålla någon betydligare
handelsflotta, hvilket åter befordrade frakthandeln för svenska fartyg.

— I alla fall finna våra läsare att tributens afskaffande var en i hög-
grad vigtig angelägenhet. Ytterligare blott nämnande att den
afgift, som 1845 afskaffades, hade år 1803 blifvit, sultanen af Ma-
rocko vidkommande, bestämd till 25,000 piaster årligen, upptaga
vi nu åter tråden i texten sid. 133.
135

andra länders voro också i väsentlig mån betryggade genom
detta fredsverk. Men om C:s chef (Ehrenhoff) mer under-
kände än exploiterade med hans förtjenster, funnos deremot
andra, hvilka gifvit dem sitt fulla erkännande. Innan vi
öfvergå. till det cirkulär,, som bestyrker ett sådant sakför-
hållande, vilja vi för ett ögonblick stanna vid en af Crusen-
stolpes anteckningar om denna för Sverige vigtiga konven-
tion (n. b. anteckningar som aldrig varit afsedda för med-
delande). Det heter deri: “En stor triumf för mina prin-
ciper; ett ärofullt stöd för mina politiska åsigter i fråga om
Marocko har jag nu att glädja mig öfver. Engelske general-
konsuln har ofiicielt meddelat till regeringen i detta land
och till härvarande corps diplomatique, att England ej
vidare tillåter sultan i Marocko att sända ut kapare emot
andra nationers handelsflaggor, det vare sig hvilken som
helst. Denna deklaration har gjorts i anledning af Marockos
försök denna- sommar att sända ut som fordom på kaperi
2:ne fartyg. Den lokala styrelsen i Laracce lär dock skyndat
sig att sända till sjös den färdigrustade korvetten, genast
efter det engelska konsulns deklaration blifvit der tillkänna-
gifven, stödjande sig på redan erhållna ordres, och innan
sultan hunnit meddela kontraordres. Ett bättre och kär-
komnare bevis för de åsigters riktighet jag utvecklade i
mitt bref till landshöfdingen Hohenhausen den 23 mars
1840 kunde jag aldrig begära. Detta är, utan tvifvel, den
vigtigaste tilldragelse för oss, som inträffat sedan Tit.
Ehrenhoffs hitkomst för snart 20 år sedan, och om han ej
skyndsamligen derom meddelar sig med regeringen i Stock-
holm, hvad skall man då säga om honom? Jag har med
egna ögon läst engelska kabinettets depesch till deras agent
här. Ordalagen, uti hvilka denna depesch uppmanar sultan
att afstå från all kurs på främmande makters handelsflaggor,
äro vänliga men särdeles bestämda. Det är begripligt för
ett sundt omdöme, att det nit, med hvilka engelska rege-
ringen omfattar sultans säkerhet och välgång, är grundadt
på ett rätt begrepp om Englands eget intresse. Detta är
136

•att i dessa farvatten bibehålla status qtto, så vidt som möj-
ligt att söka förekomma all kollision emellan Marocko och
andra makter, som skulle kunna gifva anledning till före-
vändning att störa lugnet i Gibraltar sund. Utan att nämna
denna fästnings beroende för sina lifsmedel på Marocko, som
under alla system är detsamma, har England ett fördubb-
lad! intresse uti att se sultan i Marocko i fredliga förhållan-
den till kristenheten, efter Frankrikes ockupation af Algier och
efter den riktning verldens kommersiela politik tagit under
de sista 10 åren; och sedan Barbareskstaternas system, redan
till största delen förstörd! af Frankrike, nu derfill är utdömdt
på goda materiela grunder af England, hvarifrån dess be-
ifrare väniade sit! enda s!öd, så kan man anlaga för gifvel,
af! de! har !agi! eh ända för evärdliga fider. Sålunda är
hvarje fimme, som vi svenskar hädanefler forlfara af! erlägga
vår nesliga iribu!, en synd, och skall till och. med hos ve-
derbörande kallas förräderi mo! fäderneslandet Med veder-
börande menar jag för öfrig! dem, som äro i tillfälle af!
känna sanna förhållande!, och som blott inspirerade af egna
infressen, behålla denna kännedom för sig sjelfva, ulan att
gifva dem del, som sig vederbör.“

I anledning af hvad vi i det föregående yttrat om att
C:s chef mindre än många andra personer af facket upp-
skattade hans nit och arbetskraft, tro vi det vara i sin ord-
ning att framlägga bevis härpå. C. hade under sina resor
och korrespondenser'! och för tjensten med utländska makters
ombud, i anledning af ifrågavarande traktat, äfven formerat
bekantskap med engelske vice konsuln Mr Drummond Hay.
Han antecknar derom: “24 Oktober 1840. Sedan i början
af veckan, har jag lagt åsido mina arabiska studier och
min vanliga sysselsättning, för att tjenstgöra som engelsk
vice konsul till den nyss utnämde vice konsulns ankomst
från London. Mr Drummond Hay, engelsk agent och ge-
neralkonsul för Marocko, gjorde mig den hedern att enträ-
get bedja mig emottaga denna befattning, och jag villfor
hans begäran, sedan jag först anhållit om och fått min egen
137

chefs tillstånd. Den korrespondens, som försiggick emellan
denne senare och den engelske generalkonsuln i ämnet, äfven-
som det cirkulär, som passerade till alla härvarande kristna
agenter, med tillkännagifvande om mitt interimska installe-
rande såsom kritisk vice konsul, voro för mig särdeles smick-
rande, isynnerhet det senare, hvaruti hela härvarande kon-
sulers corps behagade yttra sig om mig i sådana termer,
att detta dokument, ämnadt till en simpel order, blifvit för
mig en verklig heder.“

Det var eftér dessa ådagalagda meriter som Grusen-
stolpe hoppades blifva utnämd till konsulat-sekreterare på
stat i Marocko, hvilken utnämning också sanktionerades af
Karl Johan 1842, under G:s vistelse i Sverige sagde år.
Han hade icke på 17 år besökt Stockholm och sina anhö-
riga derstädes, hvarför många förändringar också bland dem
inträffat. Hans afresa ifrån Sverige 1825 hade egt rum in-
nan hans äldre broders giftermål med fröken Sophie Palm-
struch hunnit försiggå. Han återsåg henne nu som sin bro-
ders maka, icke mindre älskvärd än förut, men med en fem-
tonårig dotter vid sin sida. Detta Crusenstolpes uppehåll i
svenska hufvudstaden blef hans längsta besök derstädes, ty
det belöpte sig till närmare ett år. De arabiska studier
hvarmed han under vistelsen i Tanger träget sysselsatt sig,,
hade företagits i afsigt att dermed öfverflytta på moders-
målet mohamedanernas både lag och religionslära, deras Ko-
ran. Som vi redan antydt var det ett ställe i Montesquieus
Esprit des lois som sporrade hans forskningsbegär att i
främmande länder och på olika språk studera hvart och ett
folks uppfattning af lagarnas tillämpning i både andligt och
verldsligt hänseende.

Under detta Crusenstolpes uppehåll i Stockholm, dit
han medfört sitt färdigskrifna manuskript till Koran, gick
han i författning om bokens tryckande och utgifning, hvil-
ket skedde följande året (1843). Genom detta företag upp-
stod bland våra orientalister mycken ovilja, och skarpa re-
censioner blefvo häraf följden. De lärda heyrarne togo för-
138

modligen anstöt af att en till deras falang icke hörande
vågade falla dem i embetet, ty hela beteendet mot öfver-
sättaren bär tydlig prägel af jalousie de métier. I tid-
skriften Frey infördes efter ett års öfvervägande af professor
H. G. Lindgren, hvilken 1829 sjelf utgifvit en tolkning af ett
stycke ur Koran, ett försök till att nedergöra Crusenstolpes
öfversättning, hvilken recension innefattade icke mindre än
25 anklagelsepunkter, hvilka C. naturligtvis sökte bemöta
genom ett genmäle.

Utan att hvarken drista oss eller vilja i något hänseende
beträda våra orientalisters heliga jord, anse vi dock den pole-
mik, som nu uppstod, alltför anmärkningsvärd, att icke äfven
så långt efteråt något uppmärksammas. Förf, af “Sveriges
sköna literatur“ yttrar (V, sid. 363) alldeles riktigt att Cru-
senstolpes Koran-öfversättning var “ej prisad af de lärdare“.
Då emellertid ett dylikt uttalande lätt öfvergår till ett slags
“videtur“ öfver sjelfva arbetet, hvilket visade sig vara fallet
vid Crusenstolpes frånfälle, i de nekrologer, som då egnades
honom, skola vi tillse huru pass kompetenta vederbörande
voro att i den ifrågavarande recensionen frånkänna hans
arbete värde. -	.

Crusenstolpe, hvilken 1843 återvände till sin befattning
i Tanger, skickade derifrån per posto sitt på 4 postpap-
persark tätt skrifna genmäle, deri han punkt för punkt be-
möter anfallet med anhållan till redaktionen af tidskriften
att, som Lindgrens recension deri fått plats, hans svar lika-
ledes deri måtte införas. Uti detta genmäle yttrar Crusen-
stolpe följande:	(

“Hvar och en, som i tryck framträder inför allmän-
heten, måste underkasta sig att blifva bedömd icke blott af
den sakkunnige och den opartiske; den halflärde, den hätske,
den afundsjuke vill äfven hafva ett ord med i laget. Det
var naturligt att Korans öfversättare ej kunde blifva ett un-
dantag från allmän regel. Uti de förhållanden han befann
sig hade han näppeligen att påräkna en billig kritik, men
han förmodade att den blifvande recensenten äfven under
139

uttalandet af det minst gynnande omdöme, borde för sin
egen skull ådagalägga något bemödande att vilja synas rätt-
vis. Hr Lindgren har handlat enligt en annan plan. Förli-
tande sig på sanningen af ordspråket, att “uti de blindas
rike är den enögde kung“, tänkte han gifva ett dråpslag,
hvarefter den det träffade aldrig mer skulle uppstå. Häruti
har han dock svårligen missräknat sig och må alltså tacka
blott sig sjelf, om efter detta svaromål dimensionerna af
hans lärdomsrykte, åtminstone i den gren här är ifråga, blifva
något förminskade i deras opinion, som i saken kunna döma.
Öfversättaren skall ej forska i de bevekelsegrunder hvilka
föranledt recensenten emot bättre vetande cl. v. s. emot
hvad han måste veta, äfven med en så beskaffad kunskap,
som den han har i ämnet, att så nedsätta det arbete han
trott sig kunna recensera, utan unnande honom gerna all
den glädje han varit mäktig njuta af detta handlingssätt
vill man blott fästa uppmärksamheten på de anmärkningar
han efter ett års betänketid gjort, och hvilka det oaktadt
äro så lumpna, och visa prof på en så förvånande okunnig-
het att säkert ingen recensent med professors titel vare sig
i Frankrike,' England eller Tyskland skulle velat blottställa
sitt literära anseende genom att framkomma med dylika in-
för sin publik.“	■

Crusenstolpe öfvergår härefter till vederläggande af de
fem och tjugu (anmärkningar) hr L. till honom utdelat
och bevisar der grundligt och logiskt recensentens oförmåga
i behandlingen af ämnet. Han slutar sin genomförda upp-
sats med följande ord:

“Öfversättaren har nu punkt för punkt besvarat de an-
märkningar recensenten specificerat, och hvar och en med
sakkännedom kan således bedöma huruvida de förtjena
den plats i den literära tidskriften, som blifvit dem inrymd
och hvilken recensenten dock beklagar varit så knapp. Åter-
står alltså för den förre blott att upprepa sin i förordet till
öfversättningen gjorda förklaring att han ej tror sitt arbete
vara felfritt, och är långt ifrån att anse det för det bästa,
140

som i den vägen kunnat åstadkommas. Denna åsigt har ej
rubbats af att en recensent uppstått som i de några och
tjugu anmärkningar han uppgifvit befunnits hafva haft orätt,
ty detta bevisar blott att recensenten ej förstod hvad han
recenserade. Skulle denne tycka detta omdöme orättvist,
må han då skicka till orientalisterna i Paris sitt opus och
svaret härpå, öfversättaren vill då ej undandraga sig afgifva
det yttrande, som kan befinnas nödigt efter erhållen kunskap
om utlåtandet derifrån.“

Hvad kunde väl vara anledningen, ty en sådan måste
väl hafva funnits, till prof. Lindgrens lika orättvisa som
skarpa kritik öfver ett både teoretiskt och praktiskt flerårigt
studium af öfversättaren med afseende på det arabiska fol-
kets troslära? Hade måhända redan då förberedande stu-
dier till Salomos Höga Visa utöfvat samma förtrollning på
prof. Lindgren, som fordom sirenernas sång på Ulysses?
Ty då man sjelf begår blunder på blunder och dertill gör
sig döf och blind för en anfallen persons appell till blott en
rättvis kritik, måste ett sådant förfarande från en höglärds
sida hafva haft någon utomordentlig anledning. Opi denna
berusning omstörtat hela hans orientaliska lärdomsbyg-
nad, då, säga vi med öfvertygelsens värme, att prof. Lind-
gren varit otillräknelig och mera värd deltagande än klan-
der. Men, invänder kanske någon: denna parallel haltar,
ty Crusenstolpes koran-öfversättning utkom 1843 och öfver-
flyttandet från ebreiskan af Lindgrens “Jungfrun från Salem
eller Höga Visan“, först 1875. Än sedan? Använde icke
Salomo tretton år på uppbyggandet af sin herrlighets tem-
pel, ett konstverk, som väckt både samtids och efterverlds
beundran — hvarför skulle icke professor Lindgren behöft
öfver trettio till förherrligande af sitt opus, dock tyvärr utan
samma lysande resultat, som fallet var med templet — ett
förhållande hvilket nogsamt framgår af nedanstående an-
märkningar *.

* I Svensk tidskrift för literatur (sista häftet 1875) heter det
nämligen, bland andra liknande artigheter, att prof. Lindgren, såsom
141

Hvarför Crusenstolpe nekades att få infördt sitt för-
svar i tidskriften Frey är en ordensheinlighet emellan pro-
fessorerna Tornberg och Lindgren, hvilken hvarken varit
eller blifvit utredd. Ännu finnes i behåll såväl i uppsats
öfversättare af Höga Visan ”gått till sitt värf med en öfverlägsenhet,
i jemförelse med hvilken alla, som före honom tolkat densamma,
äfven de mest förtjenstfulle bland dem, få finna sig i att taga sig ut
rätt och slätt såsom stympare. Detta — fortsätter granskaren —
säga vi på den bästa auktoritet, en sådan för hvilken vi våga tro
att öfvers. sjelf måste böja sig. Det är nämligen ingen mer och
ingen mindre än han sjelf. Hvarför skulle vi icke hålla honom räk-
ning för hans öppenhjertighet! Man döme sjelf! Undei’ det att en
Delitzch begynner sin kommentar (Leipzig 1875) med följande be-
kännelse: ”Das Hohelied ist das allerschwierigste Buch des A. T”;
under det att en Rénan i företalet till sin Etude sur le Cantique des
Cantique (Paris I860}, angående det sätt hvarpå han trott sig böra
tolka mer än ett ställe i originalet, utbrister: ”J’ai donné l’explica-
tion qui m’a paru la plus vraisemblable; mais on serait présomptueux
à parler de certitude quand il s’agit de morceaux aussi obscurs”,
angifver vår öfversättare på följande karakteristiska sätt sin ställning
till den uppgift, som förelåg honom: ”den största, ja! jag ville säga
enda svårigheten i diktens öfversättande och förklarande ligger i dia-
logens rätta fördelning och de olika scenernas rätta anordning.”

”Förmodligen — tillägger granskaren — är det denna känsla
af egen öfverlägsenhet man har att tacka för, att öfversättaren vid
behandlingen af sitt original tillåtit sig en mängd friheter, som hos
hvar och en annan skulle hafva ansetts i hög grad kompromette-
rande. Man vet icke — och detta så mycket mindre som öfversät-
taren i sitt företal uttryckligen omnämner det ”mångåriga begrun-
dande”, som föregått utgifvandet af hans arbete, och som annars för-
låtligt nog lätt kunnat undgå läsarens uppmärksamhet — man vet
icke, om man skall töras tro sina egna ögon, då man t. ex. på ett
par ställen i öfversättningen finner hela versled af originalet utan
vidare förbigångna.” — I allmänhet tillämpar granskaren på Lind-
grens tolkning, hvad Delitsch säger om den judiske teologen Grätz’
försök i samma väg: ”Dieses Hohelied ist freilich nicht von Salomo,
aber auch nicht in der syrisch-macedonischen Zeit, sondern im 19
Jahrh. der gewöhnlichen Zeitrechnung in Breslau gedichtet.”

Lindgren svarade i tidskriftens följande årgång, men mycket
matt, skjutande skulden på sättaren och för öfrigt föreslående sin
kritiker enskild korrespondens i ämnet!
142

som brefform ,G:s begäran till Tornberg i fråga om upp-
rättelse i nämda tidskrift. Men utan gehör från trettio-
mannarådet *, professor Tornberg deri inbegripen, vägrades
en man mot så många allt sjelfförsvar. **

Indignerad öfver det “kältringsystem “, som i Sverige
i många afseenden gjort sig gällande i så väl literära som
politiska frågor, var det både första och sista gången C.

* Tidskriften Freys namngifna redaktion utgiordes af ett tre-
tiotal författare.

** Omkring tretio år senare drabbades emellertid prof. Torn-
berg af en mycket känbar Nemesis, i det Upsala universitets års-
skrift för 1876 innehöll en af J. T. Nordling författad recension öf-
ver Tornbergs då utkomna Koran-öfversättning. I denna granskning
läser man bland annat följande rader:

”När en professor i österländska språk vid en berömd hög-
skola och dertill en, som redan hunnit egna ett långt lif åt arbete i
sin vetenskaps tjenst och särskildt åt sysselsättningen med det ara-
biska tungomålet, såsom fallet är med professor Tornberg i Lund,
slutligen framträder med en öfversättning af det ojemförligt vigtiga-
ste af alla de språkliga minnesmärken, hvarpå detta arabiska språk
har att bjuda, eger man visserligen rätt att göra sig stora förvänt-
ningar och att förutsätta ett verkligen godt arbete. — Så mycket
mera obehagligt öfverraskad måste man då känna sig, om man, der
man väntat sig endast gediget guld, vid närmare undersökning fin-
ner en stor del slagg och, hvad än-värre är, mycken falsk metall.
Och att detta, dess värre, är förhållandet med prof. Tornbergs verk,
är en sorglig sanning, hvarom läsaren af efterföljande granskande upp-
sats efter dess genomgående icke lärer vidare kunna hysa några tvifvel.”

Lustigt nog har vedergällningen drabbat äfven i detaljer. Be-
skylde Upsalarecensionen Crusenstolpe för att alltför mycket hafva
trädt engelska Koran-öfversättare i spåren, så heter det nu om Torn-
berg, att man nödgas förklara hans arbete vara till en god del något
annat, än hvad det på titelbladet uppgifves vara, nämligen ”öfversatt
från arabiskan”. Af professor Sprenger i Bern eger man ett i sitt
slag förträffligt verk, utkommet i tré dryga band under titel: ”Das
Leben und die Lehre des Mohammed.” Det befinnes nu i sjelfva
verket vara ifrån dessa af Sprenger till tyskan öfversatta koran-ut-
drag, som professor T. i sin tur öfversätter, och detta med en trohet
mot det tyska originalet, hvilken lemnar troheten mot den arabiska
texten på de ställen, som icke finnas af Sprenger öfversatta, långt
bakom sig.”
143

uppträdde med något större literärt verk. Hans literära,
verksamhet hade också icke varit sa lang att erfarenheten
lärt honom bjuda ett bepansradt bröst mot förgiftade pilar,
och hans ytterst sangviniska temperament i förening med
hans redbara karakter kunde hvarken lida eller förstå de
krumsprång, finter och slöjor hvari man på kritikens om-
råde oftast inhöljer en orättvisa. Denne C. hade icke sin
broders, författarens kallblodighet i dylika fall. På sina en-
skilda beskärmelser i denna fråga, bemöttes han ock af
assessorn med ett ironiskt lugn ■—- ett lugn likt det, hvarmed
en fältherre öfverräknar sitt manskap, innan han uttågar
för att pröfva egna krafter mot den fiendtliga styrkan.

Gälde det deremot någon för fosterlandet vigtig lifs-
fråga, hände icke sällan att Fr. Crusenstolpe hitsände ar-
tiklar, afsedda till införande i tidningarna. Såsom ett vac-
kert vitnesbörd om den patriotism, hvilken alltjemt lågade
i Crusenstolpes hjerta, fastän han under så många år-
tionden varit fjerran från fosterlandet, anföra vi hvad han
i februari 1875 från Lissabon insände till Nya Dagligt Alle-
handa:

“Det är med beklämdt hjerta jag skrifver dessa rader
i anledning af hvad jag läst i våra tidningar om det sätt,
hvarpå man i Sverige anser och behandlar fragan om en
ny armélag. Denna traga borde väl af alla förnuftiga
svenskar med patriotism betraktas sasom den förnämsta
lifsfrågan öfver och oberoende af alla andra, ty på den
grundar sig just allt annat, det vill säga vart sjelfbestånd,
förutan hvilket t. o. m. den stora saken, svenska folkets
rätt att beskatta sig sjelf, försvinner till ett tomt ord. Man
talar om en ofantlig kostnad, om folkets obenägenhet att
åtaga sig en dylik börda, om oförmågan att bära den m. m.
Detta vill säga, utan fraser och förblommering : man har
hvarken vilja eller förmåga att utgöra en sjelfständig nation,
ty vill man så vara, måste man underkasta sig de vilkor
på hvilka det beror i närvarande tid. Dock tror jag, att
om Sveriges allmoge och de som föra dess talan riktigt in-
144

såge detta förhållande, skulle de utan tvekan åtaga sig hvilka
bördor som helst för att försvara fädernejorden. Och utan
tvifvel vore detta äfven i ekonomiskt afseende den bästa
hushållningen; ty huru stor kostnaden för försvaret änblefve,
och huru motbjudande för landets söner att underkasta sig
krigsdisciplinens tvång och besvär, skulle dock den förra
blifva mindre känbar och de senares obehag lättare buret,
än om landets inkomster skulle inkasseras i utländingens
skattkammare och dess söner intvingas i ledet af hans härar.
Och dertill går det, om vi icke utan tidspillan taga vårt
förnuft till fånga. Med grämelse och ytterlig förvåning har
jag sett den satsen drifvas, att tidpunkten ännu icke skulle
vara inne för afgörandet af härfrågan, och att den beror
på andra frågors lösning. Hvilken annan tidpunkt är väl
den lämpligaste, och den enda lämpliga, än den då vi ännu
(och huru länge?) åtnjuta fred och lugn, för att bereda me-
del att motstå den annalkande stormen? Eller är tidpunkten
inne först då, när kanondundret ljuder och fiendens skaror
sätta ståndrätt öfver och arkebusera hvarje :iman som går
ur huse“? Räknar man kanske på en ofelbar neutralitet?
— Men förutom det, att detta i och för sig sjelf kan blifva
en svår missräkning, är det ingenting som säkrare bidrager
att göra den om intet, än vår försvarslöshet, och denna är
tyvärr känd af hela Europa. Hvad en neutralitet betyder,
som icke har tillräckligt försvar bakom sig, visade Venedig,
som, oaktadt sin tusenåriga sjelfständiga tillvaro och för-
klarade neutralitet under franska revolutionskrigen i slutet
på 18:de århundradet, kullkastades utan omsvep af Bona-
parte och gjordes till en österrikisk provins. Eller tror man
kanske på hjelp af andra i nödens stund? Men visst är,
att ingen bundsförvandt sätter sig i sticket för ett land, som
icke gör hvad det kan för att hjelpa sig sjelf.

I våra dagar visar oss Belgien ett efterföljansvärdt
exempel. Dess neutralitet är genom högtidliga traktater
garanterad af Europas stormakter, men icke desto mindre
145

underhåller detta land en stark och fullt utrustad armé,
hvars nödvändighet visade sig under 1870 års krig.

Alla tecken visa, att stora tilldragelser stå för dörren i
Europa. Dess makter, stora som små, rusta för att vara
beredda, då utbrottet sker; blott Sverige gör ett undantag
och står oberedt, följande exemplet af grekerna under le
Bas Empire, eller liksom om det fått försynens löfte, att
ingen skall störa vår fred, tills en gång i tidernas längd vi
hunnit blifva färdiga. Gifve Gud, att en så bedröflig kort-
synthet icke tager en ända med förskräckelse!“

Också åt utvandrare-frågan m. fl. af våra angelägen-
heter egnade Crusenstolpe äfven vid sin långt framskridna
ålder ett lifligt intresse, ådagaläggande det, ännu så sent
som 1880, genom hemsända maningar, afsedda att införas i
pressen; särskildt ifrade han i detta afseende mot utvan-
drare-agenternas ofog, hvilket han önskade se stäfjadt ge-
nom lagstadganden. — Vi återgå emellertid nu till redogö-
relsen för hans befordringsbana.

Sedan Crusenstolpe 1847 blifvit nämd till t. f. konsul
i Algier, befordrades han 1858 till generalkonsul dersamma-
städes. Politiken var det egentliga fält, der han med fördel
opererade, och i hvilken taktik han genom ett beständigt
vistande i olika länder haft tillfälle att grundligt studera och
inhösta erfarenhet. Hans ressonnemanger i sådana frågor voro
både skarpsinniga och klara, samt kunde äfven i många
hänseenden blifvit af större nytta, i fall han varit i tillfälle
att komma au courant med sådana affärer, som haft mera
direkt inflytande på Sveriges intressen. Ekonomi och pe-
kuniära saker lågo deremot alldeles icke för hans håg, och
ehuru han i en så beskaffad befattning hvarken i sin manna-
ålders kraft eller i höstskymningen af en lång léfnad för-
summade sin pligt, var hela hans rigtning, håg och mål
det, att endast vara diplomat pur.

Sin tjenstebefattning i Algier innehade Crusenstolpe i
tretton år. Efter februarirevolutionen 1848 erhöll marskalk

Ur Dagens krönika. II.

10
146

Randon ledningen af de algieriska angelägenheterna i krigs-
ministeriet. Och efter statskuppen 1851 utnämndes han till
generalguvernör öfver Algeriet. I följd af denna senare egen-
skap uppstod emellan marskalken och C., såsom varande
svensk generalkonsul, många beröringar i frågor af vigt. Icke
blott med hänsyn till vigtiga handelsintressen med den sedan
flere årtionden alltid af svenskarne vänskapligt ansedda fran-
ska nationen, var denna vänskaplighet nu ytterligare för-
stärkt genom dess öfverhufvuds befryndande med vårt
konungahus.

Svensk till själ och hjerta, men till utseende, uttryck
och åtbörder fullkomlig fransman, var Crusenstolpe bland
diplomater, sändebud och representanter af olika nationer,
icke blott i tjensteåligganden, lätt att kommunicera sig med ;
hans angenäma och spirituella konversation gjorde honom
eftersökt äfven för societetslifvet. En tillfällighet gjorde att
en dam, för ett par årtionden sedan för sina talanger er-
känd inom dåvarande diplomatiska corps i Stockholm, un-
der ett uppehåll i Paris, sammanträffade med marskalkinnan
Randon. Samtalet hvälfde sig deribland på de algieriska
förhållandena, der den sednares man haft sin employ, och
derefter på den svenske generalkonsuln derstädes hvarvid
yttrades: “I måtten hafva godt om capacitéer der borta i
Sverige, då I låten Crusenstolpe stanna på en så under-
ordnad plats, som den han innehar i Algier.“ Med inseende
af det riktiga i anmärkningen, förflyttades C. 1860 till Lissa-
bon, nu såsom chargé d’affaires och generalkonsul der-
städes. Dessutom hade han innan afresan från Algier
samma år af franska regeringen blifvit utnämd till Office-
rare af Franska hederslegionen, hvarom yttras följande, hem-
tadt ur- en fransk tidning:

”Par décret imperial du 8 Septembre 1860, daté d’Avignon et
rendu sur la proposition du ministre secrétaire d’Etat au departe-
ment des afiaires étrangères M. de Crusenstolpe (Jean Frédéric),,
chargé d’affaires de Suède et de Norvège à Lisbonne a été nommé
147

officier de l’ordre imperia! de la Legion-d’ïïormeur. M. de Crusen-
stolpe a été longtemps consul-général de Suède et de Norvège a
Algier. Il y a laissé les plus honorables souvenirs et les plus vives
sympathies, et chacun applaudira avec nous à la flatteuse distinction
dont il a été l’objet de la part du gouvernement français*.”

Han erhöll äfven samma år i Maj af Karl XV Nord-
stjerneordens riddartecken, likasom det af Ryska S:t Sta-
nislausorden föregående året. Efter att hafva fungerat som
chargé d’affaires till 1866, bief C. detta år utnämd till mi-
nisterresident i Lissabon och dermed upphörde hans vi-
dare avancemang i befordringsväg, hvilken plats alltså blef
för honom att betrakta som hans marskalkstaf.

Utan att på minsta vis tillhöra ordensvurmarnes kate-
gori, böra vi nämna, att med dessa C:s utmärkelser är ett
skämtsamt yttrande förknippadt af hans broder, författaren,
hvilket här icke bör sakna plats.- I anledning af en dylik
utnämning blef dennest reflexion följande: “min broder är
mycket dekorerad, men jag har icke lyckats erhålla någon
annan dekoration än S:t Knutsgillets och Amaranterordens
insignier.“ Och ändå hade vid samma tillfälle icke hela
sjustjernan hunnit utveckla alla sina strålar på den svenske
generalkonsuln och ministerresidentens uniform: han inne-
hade nämligen till antalet sju ordnar, ty storkorset af portu-
gisiska Christiorden, och kommendörstecknet af portugisiska
orden da Conceiçao, äfvensom kommendörstecknet af Wasa
orden, detta sednare 1869, kommo honom icke till utmär-
kelse förrän efter hans broders död, hvilken, som bekant,
inträffade 1865. Att C. såsom varande svensk-norsk general-

* Genom kejserligt beslut af 8 sept. 1860, dateradt Avignon
och utfärdadt efter framställning af sekreteraren i utrikesdeparte-
mentet, har hr Johan Fredrik Crusenstolpe, svensk-norsk chargé
d’affaires i Lissabon, blifvit utnämd till officer af kejserliga heders-
legionen. Hr Crusenstolpe har en längre tid varit svensk-norsk general-
konsul i Algier. Han har der lemnat efter sig den mest hedrande
hågkomst och de lifligaste sympatier, hvarför alla skola med oss in-
stämma i lyckönskningar öfver den smickrande utmärkelse, som kom-
mit honom till godo af franska regeringén.-
148

konsul icke hugnats med något vedermäle från denna
nations stjernhirnmel, har gifvit anledning till funderingar.
Att C. såsom äfven representant för Norges intressen
icke heller dervid försummade sina åligganden, veta vi
med visshet; men deremot är intet tvifvel underkastad!,
att hans sympatier för norska folkets utpräglade “norskhet“
mot svenskarne, och för det invecklade maskineri, på hvilket
deras förening baserats, voro ej af någon öfverdrifven
värme. I det norska folkets lifsfråga, hvilken som bäst
pågår i närvarande tid, med fart framslungad genom
tidströmmens mägtiga öfversvärtmingar som trotsa alla mot-
svarande fördämningar — i denna fråga öfverensstämde
de begge bröderna Crusenstolpe fullkomligt. Icke så, att
de underskattade ott sjelfständigt folks energiska sträf-
vanden till samhällsutveckling i alla riktningar för dess egen
del,. utan tvärtom erkände hvad man var skyldig sådana
bemödanden. Men det var från svensk synpunkt de skär-
skådade sådana motsträfviga förhållanden, hvilka skulle in-
tvingas i samma klafve, och haltande åt begge sidor fort-
sätta sin tillvaro. Senare tiders händelser hafva bevisat
riktigheten af dessa åsigter. Utan att vilja uppehålla oss
onödigtvis vid ultraskandinavernas rop på 1840- och 50-talet,
om enhetsprincipens genomförande bland alla tre Skan-
dinaviens folk, och hvarmed verkliga brottsjöar af smälek
öfveröstes förf, af “Ställningar och förhållanden“ såsom ensam
förfäktare af motsatt åsigt, erinra vi huruledes Aftonbladets
utgifvare, Aug. Sohlman, malicöst påstod, att förf, satt
ensam i sin julle, vinddrifven, utan förmåga att komma iland.
Vi vilja endast uppmärksamma, att detta lika djupsinniga
som om skarp politisk blick vittnande omdöme dock icke
hindrade förhållandenas förf., att utan läcka med densamma
fälla ankar vid evighetens strand, lemnande i testamente
sina med kraft och sakkännedom förfäktade åsigter, till
heders komna i närvarande tid, och i öfverensstämmelse
med verkliga politicis; hvaremot Sohlmans egna åsigter
149

redan för flera är sedan kantrat pä de skandinaviska
blindskären. *

*	*

*

Vi öfvergä nu till en- märklig händelse under Grusen-
stolpes lefnadsafton.

Den utomordentliga tilldragelse, som gjort epok i så väl
verldshändelsernas som i deras literaturs historia, svenska
nordostpassagens expedition, med Nordenskiöld och Palan-
der i spetsen, hade efter en färd höljd af ära ocKlagrar på
återresan till Europa beslutat äfven kasta ankar vid Tajo-
flodens hamn, der portugisiska hufvudstaden Lissabon är

* Att Crusenstolpes politiska uppfattning i ämnet var den enda
praktiskt riktiga, har just i dessa dagar blifvit bestyrkt genom ett
uttalande af ingen mindre auktoritet än Bismarck. Enligt den nyss
utkomna tredje delen af Poschingers ”Preussen im Bundestag
1851—1859” skref nämligen Bismarck, efter ett samtal med kejsar
Napoleon, från Paris i maj 1857 en depesch till preussiske minister-
presidenten Manteuffel, deri det bland annat heter: ”Mina åsigter i
afseende på den skandinaviska unionen uttalade jag på kejsarens be-
gäran. Jag sade, att en sådan union, oaktadt all förmåga af mari-
tim utveckling, dock icke syntes mig nog stark för att genom egen
kraft bibehålla den ställning, hvari den genom sitt geografiska läge
skulle bringas till de större makterna, att den derför vore anvisad
på allianser och att den,' sedan dess förhållanden blifvit mera konso-
liderade, kanske skulle komma att söka en sådan allians snarare hos
det genom, protestantismen, rasslägtskapen och gemensamma andliga
och materiela intressen närastående Nordtyskland än annorstädes;
jag såge derför i ett skandinaviskt rike en för Preussen mindre be-
tänklig eventualitet än i någon stormakts mer eller mindre fullstän-
diga herravälde öfver Öresund. Huru svårt det emellertid vore att
göra sig säkra föreställningar om den sannolika politiska verkan af
en skandinavisk union, bevisade bäst den omständigheten, att så väl
England som Ryssland, såsom det tycktes af motsatta skäl, vore ogyn-
samt stämda mot denna idé. Säkerligen skulle ett sådant nyskapadt
rike äfven behöfva minst en menniskoålder af oroligheter och kan-
ske inbördes krig för att konsolidera sig och skulle kanske alls icke
vara i stånd att hindra förlusten af Jutland.” — Jemför Aftonbladet
för 17 okt. 1882, der ett utförligare referat af ifrågavarande depesch
förekommer.	.
150

belägen. Att så skett, blef för svenske ministern derstädes
en verklig öfverraskning. Ty till svar på en förfrågan per
telegraf till vår minister i Neapel, huruvida Vega skulle
anlöpa Lissabon, fick han ett bestämdt nekande svar. Men
den underrättelse, han erhöll om, att fartyget verkligen kastat
ankar, lät han icke gifva sig tvänne gånger. Efter att hafva
i största hast fullbordat sin toalett och tillsagt om vagn
for den då 79-årige mannen med ungdomlig raskhet ner
till kajen, der i största hast en båt med besättning iordning-
stäldes. på hvilken han lät ro sig ut, i afsigt att gå ombord
på Vega. Hunnen nära fartyget, möttes han af en till land
roende båt, hvari befann sig prof. Nordenskiöld sjelf. Crusen-
stolpe lät då sin lägga till vid sidan af den frejdstore man-
nens, utbedjande sig, att denne ville stiga ned i hans far-
kost och tillåta C. föra honom i land, hvilket ock skedde.
Under de trenne dagar expeditionen uppehöll sig i Lissabon,
blef det Crusenstolpe förbehållet att i egenskap af svensk
minister derstädes föranstalta om audienser för sina illustre
landsmän, hos både regerande konungen i Portugal Louis I,
äfvensom hos dennes fader kung Ferdinand, stor beskyddare
och idkare af vetenskaper. Under detta korta uppehåll blef
det äfven förunnadt Crusenstolpe att i sitt lilla minister-
residens göra les honneurs åt de svenske stormän, hvilka
för evärdeliga tider inristat sina namn i vetenskapens an-
naler. Att C. såväl i egenskap af svensk representant, som
med hänsyn till hans starka fosterländska sympatier, skulle
vid samma tillfälle anse både för pligt, utmärkelse och per-
sonlig tillfredsställelse att emottaga dem i sitt hus, var i
öfverensstämmelse med förhållandet. Af sådan anledning
och vid den middag och soirée till de frejdade landsmännens
ära han gaf, sökte han dervid också sammanföra de personer,
som kunde vara dem angenämt att formera bekantskap med.
Vi förbigå dervid antalet af de inbjudne, hela corps diplo-
matique, ja till och med påfvens nuntius etc. etc. och fästa
oss endast vid, att äfven bland de inbjudne befunnos trenne
namnkunniga vetenskapsmän, portugisare till börden, hvilka
151

nyligen då återkommit från en upptäcktsresa i det inre af
Afrika. Af sådan anledning tillstäldes af deras landsmän
först en sammankomst af geografiska societeten, som bevi-
stades af hela kungafamiljen och allt hvad Lissabon hade
förnämt, och derefter en bankett. Till nämnda geografiska
societets sammankomst voro såväl Nordenskiöld som Palan-
der inbjudna, men i anseende till att deras afresa från Lis-
sabon inträffade på eftermiddagen och sammankomsten först
sent på aftonen samma dag, kunde de frejdade svenskarne
hvarken bevista denna, ej heller den bankett, som derefter
följde, ett förhållande, som blifvit något oriktigt framstäldt
i våra svenska tidningar. Med de celebre svenskarnes an-
komst och afresa från Lissabon afslutades äfven för G. de
märkligaste händelser, han under en följd af minnesrika skif-
ten upplefvat — så när som på den ödesdigra, hvilken vän-
tade honom sjelf inom en kortare tidrymd. Rojalist af grund-
sats, ansåg C. i vår öfverhet såväl den konstitutionella prin-
cipen betryggad, som vårt lands kultur, handels och indu-
striela utveckling derigenom beståndande. Oaktadt den vörd-
nad han hyste, på goda grunder, för alla de regenter under
hvilkas regering han haft äran tjena fosterlandet, var denna
hyllning dock så nära förbunden med den, han i och med det-
samma egnade Sveriges statschef, att man svårligen derifrån
kunde särskilja uttrycket af den personliga tillgifvenheten.
Att han af sådan anledning aldrig glömde sitt modersmål
är lätt begripligt. Han verkligen misstyckte, då någon ens
kunde sätta sådant i fråga, och oaktadt han i femtiotre år
varit bosatt utomlands, skref och talade han det svenska
språket obehindradt. Han hade icke heller under sin tjenste-
tid försummat att efter erhållen permission ofta göra om ock
kortare besök i fäderneslandet, för att med egna ögon se
och inhemta affärernas gång, och för att tillika besöka sina
derstädes bosatta slägtingar. De begge bröderna Crusen-
stolpe hyste stor tillgifvenhet för hvarandra och ehuru många
meningsskiljaktigheter förefunnos dem emellan, störde dessa
aldrig det inbördes broderliga förhållandet. I anseende till
152

författaren C:s stora literära verksamhet kunde dennes hårdt
anlitade tid icke medgifva en så flitig brefvexling, hans bror
F. C. önskat. Det blef derför uppdraget åt den förres dot-
ter att utarbeta de upplysningar, uppsatta i form af pro-
memoria, förf, pa papperet utkastat, som kunde vara både
af intresse och nytta för den å utrikes ort vistande farbro-
dern att inhemta, och hvilken korrespondens alltid fördes
på svenska språket. För denna handsekreterare, hans brors-
dotter, hade Fredrik Grusenstolpe redan från första stunden
af deras bekantskap fattat varm tillgifvenhet och när så
med året 1865 hans broder förf, och jemväl dennes ädla
maka med döden afgått, öfverflyttade han tillika på henne
den, han förut hyst Jör sin djupt saknade broder. Emellan
de begge enda, af familjen qvarlefvande anförvandterna upp-
stod härigenom ett närmande från hans sida i egenskap
både af fader, och af vän, sedan G. undanbedt sig alla
cirklade, respektuösa, uppstyltade ordställningar, som kunde
anses behöfligt iakttaga gent emot en farbroder, med 25
års försprång i lefnadsalder. I hela hans personlighet låg
dessutom ingenting af urmodiga onkelmanér, ty han var äf-
ven i dem elegant. Och alla de attributer, hvarmed mången
i liknande fall paraderar, med moraler slösande, med vörd-
nadsbetygelser nogräknad, förkastade han såsom ettväsendt-
ligt hinder för en mera ledig och otvungen brefstil. Och
att han häri dömt riktigt, hafva vi haft tillfälle att öfvertyga
oss genom uppgiften om en sjuttonårig korrespondens förd
på svenska språket, till ömsesidig nytta, för G. till under-
hållande af modersmålets kunskap och för f. d. handsekre-
teraren till själsutveckling, genom utbyte i tankar och idéer
med en man af mångsidig bildning.

Men — den långa lefnadsdagen började lida mot af-
tonen. Vi hafva redan omförmält att Grusenstolpe plägade
emellanåt besöka fosterlandet, men med det sjuttionde lef-
nadsårets ingång blefvo dessa resor för honom svårare att
uthärda, i och för sig ytterst ansträngande och dertill i be-
traktande af tilltagande ålder mera sällsynta. Besöket som
153

föregick hans allra sista, näst förflutna sommaren, räknade
ett uppehåll af åtta år, alltså 1874. Med förlidet år, det
åttionde årets ingång var, det trodde man åtminstone, ingen
resa mer för honom att ens tänka på. Ännu hägrade dock
Mälarens förtjusande stränder för hans inre syn, och genom
en omstörtad lefnadsplan antog staden derinvid mera be-
stämda och tydliga konturer. Att uppnå denna stad, blef
nu hans bestämda mål. Efter att hafva tagit farväl af den
portugisiska kungafamiljen, af denna också städse med god-
het omfattad, liksom af kolleger, vänner och tjenare, anträdde
nu den åldrige mannen, redan sjuk, ensam, d. v. s. utan betje-
ning, den långa färden från Portugals hamn till den svenska
i Juli månad detta år. Hvad medförde väl det fartyg som
långsamt och ljudlöst ingled och förtöjdes vid Skeppsbrons
kaj i den dystra töckniga regndigra Juliqvällen — var der
kanske redan döden ombord? Icke alldeles, men väl med-
följde der en man som med bräckta kroppskrafter, om ock
ännu med oomtöcknad intelligens, gjort den mödosamma
resan för att ännu en gång återse ett oförgätligt fosterland
i förhoppning att der vid sidan af sin enda anförvandt fram-
lefva några lugna dagar, innan skilsmessans timme för alltid
slagit — en så beskaffad form hade hans önskan antagit.
Den blef dock annorlunda tillämpad.

Redan i Lübeck hade ett svårare sjukdomsfall drabbat
Crusenstolpe, — ty att det var han, känna vi af det före-
gående — hvilket endast genom ett under kunde göra
en fortsatt resa till Stockholm möjlig. Så inträffade likväl
men med den sorgliga påföljd, att han icke väl hunnit land-
stiga och komma till sitt logis förrän läkarehjelp fick till-
kallas och sjuklägret intagas. Det var endast hans ännu
energiska vilja, ovanliga vigör och längtan till Sverige som
uppehållit hans sjunkande kraft. Dagen efter ankomsten
hit beherskade han ännu en gång sitt lidande och aflade
besök såväl hos chef, kolleger som hos sin brorsdotter. Dessa
besök blefvo både de första och sista, hvaremot den audiens
hos konungen, han vid besöket hos utrikesministern utbedt
154

sig, måste inställas till följd af förvärradt sjukdomstillstånd.
Derefter måste han för beständigt intaga plågolägret om-
kring 15 dygn, tills den sista färden anträddes — den från
hvilken man aldrig återvänder. Och innan det rappelbref
hunnit torka som entledigade Crusenstolpe från den befatt-
ning han med utmärkelse innehaft i 22 år såsom svensk
ministerresident i Portugal, hade alla konungars konung
beslutat hans förflyttning till en högre plats. Ty oaktadt
den utmärktaste läkarvård, det ömmaste deltagande, de var-
maste andaktssuckar af den vid hans hufvudgärd vakande
brorsdottern, flämtade den svaga lifslågan allt mattare och
mattare tills den mot gryningen af den 23 Juli innevarande
år för alltid utslocknade.

Och den sol, som nekat att med en enda glimt belysa
en långväga resenärs ankomst från ett fjerran land till
hans eget, strålade med oförminskad glans den dag, då
stoftet af den siste på svärdsidan af familjen Crusenstolpe
och af Nestorn bland de förenade rikenas diplomater ned-
sänktes i sin grift, på hvilken denna enkla minnesruna
inristats.	—?
Något om den politiska stämningen i Norge.

Studie af C. L.

Svenskar och norrmän känna icke hvarandra. Student-
möten, sammankomster af vetenskapsmän och dylika samman-
träffanden mellan vissa delar af de bildade klasserna äro
icke tillräckliga för annat än en ytlig bekantskap. Man
kommer icke långt dermed, att man i feststämningens yra
haller tal om broderskap, dricker skålar för enhet och sjunger
om ett gemensamt mål. Det gemensamma “målet“ för-
blandas allt för ofta med den gemensamma “sexan“, broder-
skapet blir icke annat än en vacker fras och enheten
skingras på samma gång som deltagarne i festen. I lyck-
ligaste fall skrifver man ett par, tre bref till hvarandra under
den närmaste tiden efter mötet, men så är det slut med
äfven den förbindelsen, och minnet af de festliga dagarne
blandas bort mellan så många andra minnen af lika fest-
liga, lika “utmärkt lyckade“ tillställningar. Den verkliga
bekantskapen mellan “bröderne“ återstår ännu att göra,
och beklagligt är, att det går så långsamt att på fullt allvat
lära känna hvarandra.

Om den bekantskapen vore gjord, skulle det icke
mera kunde hända, att man i Sverige förestälde sig,
att norrmännen äro ett så styfnackadt folk, att de aldrig
vilja taga emot den hand, som räckes dem i vänskaplig
afsigt, och lika litet vore det möjligt, att en lärd man,
en framstående historiker, och dertill en ärlig och sam-
156

vetsgrann person, som Ernst Sars, kunde hafva yttrat*
att, för ett par årtionden sedan, “et meget stærkt og
meget utbredt had“ skulle hafva funnits“ “hos det svenske
folk mod Norge“ samt att han till och med tyckes icke
vara fullt öfvertygad, att detta “had“ ännu lagt sig.
Om bekantskapen vore gjord, skulle man icke fästa afse-
ende vid det lilla, men farliga fåtalet, som antingen af
okunnighet, af missförstådd fosterlandskänsla eller rent af
i egennyttiga afsigter söker inbilla svenskarne, att de äro
afskydda i Norge, och norrmännen, att svenskarne med
motvilja se norska folkets sträfvan att. rätt värna sin
grundlag.

Tidningspressen gör, ty värr, icke mycket för att i
hvartdera landet sprida kännedom om åsigter och förhål-
landen i det andra. Högerns tidningar framhålla egna
åsigter som de öfvervägande och de af dessa skapade för-
hållanden som de enda, hvilka hafva sin rot i folkmedve-
tandet samt hvilkas framtid är den enda betryggande.
Vensterbladen äro ej heller alltid uppriktiga och tveka icke
att ofta gifva kraftig färgläggning åt förhållanden som i
sjelfva verket äro ganska färglösa.

De få tidningar, som vilja stå öfver eller åtminstone
utom partierna och verkligen söka sanningen, låta dock allt
för ofta förleda sig, endast af sin obekantskap med ställ-
ningen i det andra landet, att framhålla sakerna i en annan
dager än den rätta. De som hafva mycket på sitt samvete
i det fallet äro tidningarnas brefskrifvare, hvilka med en
ofta oblyg partiskhet skildra tillståndet bland det folk som
de tillhöra och ingifva de blad till hvilka de skrifva den
föreställningen, att det verkligen förhåller sig så som bref-
skrifvarne uppgifva. Bladens egna redaktioner veta sjelfva
stundom intet om det som meddelas af dessa brefskrifvare,
ty de känna icke det land hvarifrån brefven komma.

* Nyt Tidskrift, udgivet af J. E. Sars og Olaf Skavlan ; första
årgång, tredje häft., sid. 251.
157

Jag talar nu icke om sådana meddelare, som det för-
tyskade danska kammarrådet Emil Jonas, hvilken lyckligtvis ej
uppvaktar andra än tyska tidningar och som icke ens bor
i det land, öfver hvars förhållanden han yttrar sig, utan
om i de respektiva landen bofaste och infödde män, hvilka
bidraga icke till att klargöra föreställningarna om sitt eget
land, utan att fördunkla dem och leda dem på afvägar.
Om de icke göra det med berådt mod, hvilket dock i
många fall torde vara händelsen, äro de så närsynta, att
de icke kunna se längre än inom den trånga krets der de
sjelfva vistas och så lomhörda genom småpratet omkring
sig, att de icke förmå uppfatta de betydelsefulla ljud som
komma från andra kretsar än deras egna, i bägge fallen
således odugliga till att utbreda kännedom om ändra för-
hållanden än dem som finnas inom deras närmaste om-
gifning.

Det är så väl för norrmannen som för svensken nöd-
vändigt att söka sjelf taga reda på, huru det står till i
brödralandet, att noga soffra de qppgifter som bjudas och,
om möjligt, med egna ögon och öron granska förhållandena.
Det enda fullt verksamma medlet för detta ändamål är
naturligtvis att besöka hvarandra, icke på korta festbesök,
utan under åtminstone någorlunda tillräcklig tid för att
kunna iakttaga hvarandras dagliga förhållanden. Det är
visserligen icke allom gifvet att göra långa resor och under
veckor eller månader vistas fjärran från eget hem, men det
är otvifvelaktigt många flere som kunde göra det än de
som nu begagna sig deraf. Så väl norrmannen som
svensken är böjd för långresor, ett gammalt vikingadrag,
men båda ställa färden vanligtvis söder ut eller åt vestern
i Europa, så vida det ej till och med bär af öfver Atlanten.
Då sommaren kommer, drager den reslystne nordbon till
Paris eller till Tysklands brunnar och bad, äfven. om han
icke behöfver de senare, och har han tillfälle att vara
borta från hemmet längre tid, utsträckes resan ofta till
Schweiz och Italien, kanske till Alger och Egypten. Detta
158

är nu godt och väl och kan i åtskilliga afseenden förklaras,
men det ledsamma är, att dessa långresor hindra den
skandinaviska halföns två folk att göra bekantskap med
hvarandra. Nog kunde en eller annan af de många paris-
färderna inställas, och tiden i stället användas till ett någor-
lunda långvarigt besök i brödrariket. Huru skulle detta
icke underlätta bekantskapen mellan de två folken och
dermed undanrödja många villfarelser och missuppfattningar
samt af dem följande^fördomar!

Om Sverige också icke kan erbjuda samma natur-
skönheter som Norge och i det afseendet ej vara så lockande
för norrmannen, så torde han dock i vårt land finna ett
och annat iaktagelsevärdt och vackert äfven i naturen samt
ganska visst mången värderik erfarenhet, om han ville
studera det svenska folklynnet. En resa i Sverige torde
löna sig för norrmannen, men då ej blott till vår hufvud-
stad. der han skall finna en tydligare storstadsprägel än
hvad Kristiania har, utan äfven och i synnerhet till våra
sköna landskap, t. ex. Wermland, Dalarne och hela Dalelfs-
området, till det täcka Södermanland och till de genom sin
bördighet fagra, för honom sannolikt ovanliga slättmarkerna
i sydligaste Sverige.

Vill han göra bekantskap med dessa trakters invånare,
skall han finna, att hos dem icke bor någon afvoghet,
mycket mindre något hat mot Norge. Han skall lära känna
en annan natur än sin egen, men snart komina under fund
med, att fastän Norge och Sverige äro två stater, hvar och
en fri för sig, så är dock. grundväsendet hos folket nästan
det samma. Förvärfvandet af en sådan kännedom torde
väl uppväga fördelarne af en resa till Paris, till och med
till Schweiz och Italien.

Efter en sådan färd skall norrmannen otvifvelaktigt
inse och erkänna, att svensha folket ingalunda vill lägga
sig i Norges inre angelägenheter eller på något sätt mot-
verka det norska folkets berättigade önskningar för beva-
randet af grundlagens helgd. Han skall hafva funnit, att
159

vi vilja bibehålla föreningen, emedan hon är oss kär och
emedan vi anse henne nödvändig för den skandinaviska
halföns oafhängighet, men ingalunda för att vi derigenom
skulle vilja göra Norge på något sätt beroende af Sverige.

Detta är, vågar jag tro, hvad en norrman skulle
vinna på att resa i Sverige. Hvad en svensk vinner
genom att i Norge göra bekantskap med norrmännen
är icke mindre vigtigt. Svenskens vinst är kanske så
mycket större, som Norges natur är så mycket mera stor-
artad. Han har visserligen redan i skolan läst om de
norska fjällen, till och med om “Kölen eller Seveberget“,
och sedermera ofta hört talas om den norska naturens
storartade skönhet; men han har kanske icke vidare tänkt
på de der fjällen och bekymrat sig om att göra personlig
bekantskap med den storartade skönheten. Det har icke
fallit sig så. Hans väg har legat åt helt andra håll. Han
har farit vida omkring, på nära håll beundrat Die Jungfrau
och Schreckhorn och S:t Gothard, men vet knapt något om
Galdhöpiggen, Romsdalshorn eller Gausta. Han har år
efter år trampat asfalten på Boulevard des Italiens, men
aldrig satt sin fot på en norsk bergsstig. Fiskarkojorna
vid normandiska kusten äro för honom kanske ej obekanta,
men ett norskt fiskläge har han aldrig skådat och om en
säter har han en högst ofullständig föreställning. Huru är
det då möjligt, att han skall känna Norge och bilda sig
rätt föreställning om norska förhållanden?

Någon gång händer det dock, att svensken får lust att
göra en liten tripp till Norge. Han bör väl åtminstone se
Kristiania, tycker han, och fara upp till Frognersæteren.
Det är kanske bara turistlynnet som drifver honom dit,
lusten att få se något nytt. Men när han kommit till
Kristiania, finner han. att det är en stad som måste litet
närmare studeras och han anser sig böra stanna der någon
tid, kortare eller längre, allt efter omständigheterna. Han
far upp till Frognersæteren och tager naturligtvis Tryvands-
höjden med, men hvad han derifrån skådar lockar honom
160

att icke vända tillbaka till Sverige förr än han sett litet
mera på närmare hall af Norges sköna land, och så gör
han en liten sväng ut i Ringerike.

Hvad det smakar!

“Men det här är bara lågland“, säga hans norska
vänner. Han har redan hunnit få sådana. “Ni måste göra
on tur till högfjällen.“

Det är just hvad han sjelf tänker. Han far hem
igen, men året derpå är han åter i Norge. Han har riktigt
längtat dit. På Paris har han icke en enda tanke. Han
kunde icke förr tro det vara så vackert i Norge, så friskt,
så tilltalande både i naturen och hos folket. Han måste dit
igen, och han kommer dit. Han sträfvar genom hela Tele-
marken, gör bekantskaper till höger och venster, med fjäll,
sjöar och forsar och med norrmän först och främst, norske
män och norska qvinnor.

• “De äro så styfva, de der norrmännen“, har han hört en
och annan svensk säga, många kanske, men sådana svenskar
som aldrig rest i Norge. “De äro så norsk-norska.“

Det är så man talar, då man sjelf icke ransakat för-
hållandena. Det är så man målar, då man icke studerat
naturen. Det är så den blinde dömer om färgen.

Om man sjelf undersöker, ärligt studerar och låter
verkligheten öppna ögonen på sig, kommer man till helt
annan åsigt.

Den svensk som med öppna ögon reser i Norge, finner
norrmännen helt annorlunda än de utmålats för honom.

Han finner dem fosterlandskära, fosterlandsstolta till
och med, men det är en loflig kärlek och en berättigad
stolthet, hvilka icke stå i vägen för det vänliga umgänget
med svensken och icke hindra erkännandet, att föreningen
med Sverige är en välsignad sak, lika kär för Norge som
för vårt land.

Matlusten kommer under det man äter, säger ett
franskt ordspråk i svensk öfversättning ; ju mer man lär
känna af Norge, dess mera vill man ytterligare lära känna.
161

Man lielsar först och främst på i närmaste fjälltrakter, ser sig
sedan om i Hadeland och Land, gör bekantskap med Thoten,
området mellan Randsfjorden och Mjösen, gör ångbåtsfärder
på dessa sjöar, af hvilka i synnerhet den senare är så olik fjäll-
sjöarne vester ut och med sina stora, präktiga ångbåtar, fylda
af hundratals passagerare, erinrar om reselifvet på Rhein eller
på några af de andra stora vattenvägarne i Europas och
kanske äfven Amerikas mest befolkade trakter. Men dermed
är den resande svensken som en gång fått smak för Norge
icke ännu tillfredsstäld. Ett följande år vill han se sig
omkring i Gudbrandsdalen och Valdres, önskar skåda
Jotunfjellen, fara på Sognefjorden och lära sig vägen till
Bergen, och sedan har han ju hela det nordliga Norge
qvar, äfven det sydligaste, Sætersdalen och Jæderen. Det
räcker nog till för sommarfärderna.

Öfver allt kommer man till samman med mycket folk,
ty så ödsliga somliga af de norska landskapen än må vara
under den oblida årstiden, äro de dock på den öfriga delen af
året högst lifliga. Många af dem som då färdas der äro
visserligen främlingar, synnerligen engelsmän och tyskar,
men flertalet finner man vara norrmän, och dettas antal
ökas för hvarje år, mest hvad fotvandrare vidkommer.
Mycket dertill har den 1868 stiftade och för hvarje år till-
växande norslie turistförening bidragit.

Denna högst lifaktiga och välsignelserika förening har
med stor framgång bemödat sig om att underlätta resor,
i synnerhet fotresor i Norge, i det hon omlägger och för-
bättrar vägar, ofta i de högsta och förut mest ofarbara,
men för stor naturskönhet utmärkta fjälltrakter, bygger
broar öfver elfvar och bråddjup, anskaffar och underhåller
båtar samt upprättar gästgifverier i nejder der inga sådana
funnits. Föreningen räknar f. n. 1,700 medlemmar, af
hvilka öfver 1,400 äro i Norge bosatta norska män och
qvinnor. I det landet tveka fruntimren icke att gifva sig
ut på långa fotvandringar.

Ur Dagens Krönika. II.	11
162

Det är ett godt tidens tecken, att af de 1,700 sistlidet år
voro 78 svenskar eller åtminstone i Sverige boende personer,
visserligen icke mycket, men kanske dock en göd början,
och bland dessa 78 räknades 14 fruntimmer. Måtte deras
antal snart tiodubblas ! Bättre användas sällan fyra kronor
om året; högre äro icke afgifterna.

Alla dessa medlemmar af turistföreningen gå väl icke
till fots, men ett mycket stort antal gör det, och det är i
synnerhet detta sätt att färdas i Norge som må i främsta
rummet anbefallas våra egna landsmän, dels för det förråd
af helsa som under sådana vandringar i fjälltrakter in-
lägges i menniskokroppen och som kan komma väl till pass
under följande vinter, i synnerhet om det är en vinter med
storstadslif, med nattvak under arbete eller nöjen, och
sannolikt uppväger all sjukgymnastik, vare sig manuel eller
mediko-mekanisk ; dels för det oskattbara nöje som sjelfva
vistandet i fjällen, bland alla de olika personer man der
träffar, förskaffar “turisten“; dels och allramest för allt hvad
han eller hon under umgänget med de norska reskamraterna
måste lära sig om landets egna förhållanden. Man må
veta, att dessa kamrater tillhöra många yrken, naturligtvis
dock mest af de bildade klasserna: studenter, professorer,
statens tjenstemän, konstnärer, köpmän, slöjdidkare m. fl.,
från alla trakter af landet.

Det är visserligen ungdomen som i främsta rummet
gör dessa sommarfärder, men äfven personer af ganska
framskriden ålder deltaga ofta i långa fotresor. Uppe i
Telemarken träffade jag förliden sommar ett fotvandrings-
sällskap, hvars äldsta medlem var nära 70 år, under det
att den yngste väl icke hunnit mycket öfver 20, och efter
tre veckors, ej sällan ganska mödosam vandring gick den
gamle lika rak med sin rensel på ryggen, stämde lika
kraftigt in i den sång, som de yngre togo upp, och hans
steg voro lika raska och lätta, när sällskapet en vacker dag
kommit ned från Bolkesjö och vandrade in i Kongsberg,
der det upplöste sig. Fruntimmer funnos äfven i den norska
163

truppen, unga skollärarinnor, som ett par dagar derefter
åter sutto i undervisningssalarne för att med stärkta krafter
och lifvade sinnen egna sig åt fortsättningen arsitt ansvars-
fulla yrke. Detta är mycket vanligt öfver hela Norge. '

Att sådana vandringar och i allmänhet det sommarlif
som föres i Norge, då ett så stort antal af de bildade
klasserna, synnerligen af städernas invånare, kommer i
beröring med folket på landet, skall något bidraga till
utjemnande af olikheterna mellan samhällsklasserna, kan
man lätt förstå. Äfven i det afseendet är det norska turist-
lifvet af icke ringa betydelse. Man- må visserligen icke tro,
att utjemnandet ännu hunnit synnerligen långt, men i Norge
är man dock på god väg. Och träffades norrmän och
svenskar på sådana färder oftare än hvad nu sker, skulle
utjemnandet mellan dessa folks olikheter snart också vara
gjord.

Den norske stadsbon är, tycker man sig finna, upp-
riktigare och friare, då han kommer upp på fjällen eller då
han i den öppna dalen slår sig ned vid elfkanten och språkar
med främlingen, än då han i de “urbana“ sällskapskretsarne
sammanträffar med en person som ej tillhör hans land.
I senare fall är han artig, äfven gästfri, men lägger sig
kanske mera vinn om att visa, det äfven i Norge finnas
verldsvana och fm salongsbildning. Så förekommer det
åtminstone ofta främlingen. I skötet af den fria, stolta, på
skönheter rika norska naturen är norrmannen af hvilken
samhällsklass söm helst öppenhjertig, vänlig och okonstlad.
Det är der som man företrädesvis bör söka honom och
och njuta af hans sällskap. Der finner svensken i honom
sin verklige broder.

Stannar man i städerna, kommer man kanske till den
åsigt, att högerpartiet är det rådande i Norge, en mycket
villfarande åsigt, och i Kristiania förledes man naturligtvis
allra mest att fastna i den villfarelsen; men ute i bygden
eller uppå på fjället tyckas äfven högermannens ultra-
konservativa meningar undergå en icke obetydlig jemkning,
164

och det kan hända, hvilket i Norge, der partierna stå så
skarpt mot hvarandra, måste under andra förhållanden
vara bra sällsynt, att högerman och vensterman vandra
helt fredligt vid hvarandras sida under gemensam njutning
af turistlifvets behag, och detta utan att det just är venster-
mannen som låter pruta med sina åsigter.

Men det tyckes vara blott under inflytande af fjälluften
som höger och venster kunna nalkas hvarandra. För öfrigt äro
de oförenlige, och det är i synnerhet stad och land som stå
mot hvarandra — alldeles som hos oss.

Det stora flertalet, af Norges folk utgöres af allmogen,
den kanske icke så snabbtänkande, men ganska djupt och
säkert reflekterande jordbrukarklassen, som visst icke saknar
skolbildning och är van att i allt sitt görande gå grundligt
till väga. Denna jordbrukarklass — jag talar nu om gårds-
egarne, de sjelfständige norske landtbrukarne — är egentligen
ganska aristokratisk och har kanske varit konungsk, men
ständigt och framför allt sjelfständig och tål icke det ringaste
intrång i sina rättigheter. Det är denna, om sin sjelfständighet
ytterst aktsamma klass som tillsätter valmännen, hvilka utse
just de stortingsmän som nu utgöra flertalet af Norges
riksdag, och som äro både för sjelfrådiga och för upplysta
för att låta förleda sig af “agitatorer“ med eg’ennyttiga
afsigter. Om det finnes någon som ännu envisas att
hålla fast vid den föreställningen, att beslutet af den 9
juni 1880 skulle vara en följd af “agitation“ från några
ärelystne folkförledare, så borde han, så vida han verkligen
vill lära känna sanningen,* icke underlåta att helsa på här
och der i de norska bondgårdarne samt att för öfrigt söka
komma i tal med så många personer af allmogen som
möjligt.

Om det också skulle vara äf endast b ondaristokratisk
styfsinthet, som det stora flertalet i Norge håller fast vid
stortingsbeslutet, så borde detta dock ingifva regeringen
tanken på att ej spänna bågen för högt; men det torde
nog ligga en bättre bevekelsegrund under den “kompakta
165

opinion“ som bildat sig i afseende på statsrådens deltagande
i stortingets förhandlingar, nämligen att den ministeriela
ansvarigheten bör varda till en sanning, hvilken klargör
förhållandet mellan nationen och den konstitutionele regenten.
Visst är äfven, att icke blott partiet inom stortinget, bönder
och icke-bönder, utan, efter hvad som synes, då man på
nära håll skärskådar förhållandena, hela det stora flertalet
af Norges folk står fast vid sin åsigt, att konungen icke
enligt grundlagen har rätt att vidare lägga hinder i vägen
för hvad representationen tvenne gånger beslutit. Mot den
åsigten hjelpa inga hårklyfvande fakultets-utlåtanden.

Att konungen med sitt trontal tagit ett mycket oklokt
steg, det tyckes erkännas öfver hela Norge, och det finnes
nog mer än en norrman af sjelfva högerpartiet, hvilken,
om han ej tillhör den lilla Morgenbladsflocken, åtminstone
i enskildt sällskap erkänner, att det var något “rent galt“
i det der talet. Venstern har redan för länge sedan uttalat
sin enhälliga, högst kraftiga förkastelsedom, och den har icke
kunnat döljas för svenskarne, äfven om den af högern
försetts med en hel mängd utläggningar, som skulle förringa
dess verkliga värde.

“Man må icke glömma“, sade till mig mer än en gammal
vensterman som jag träffade långt inne i bergstrakterna, “att
det ej är vi som äro revolutionärer, utan att vi stå på
grundlagens mark. Det är den vi försvara. Revolutionen
försvaras af våra motståndare“.

Sådana yttranden kan man få höra på många ställen.
Det är den allmänna åsigten, kan man finna. Under slika
förhållanden inse äfven de något hofsamma bland högern,
att det är ett farligt spel som spelas af den n. v. norska
ministèren. Länge har norska folket velat, såsom till-
börligt är i en konstitutionell stat, hålla konungens person
fri från de politiska striderna, och motståndet har riktat
sig mot statsråden, de som skulle bära ansvaret. “An-
svarligheden påligger hans råd“, står det i grundlagen,
men då dessa statsråd nu undandraga sig att komma i
166

någon beröring med folkombuden, råda konungen att säga
nej till stortingets önskan om statsrådens deltagande i
tingets förhandlingar och, hvilket ökar det farliga i ställ-
ningen, låta konungen personligen uppträda för att yttra
skarpa ord mot lagstiftarne, så kan folket icke inse på
hvad sätt rådet är ansvarigt, och missnöjet vänder sig mot
konungen sjelf. Hvad skall folket tro? Ministèren sitter
qvar, fastän den icke eger stortingets förtroende, såsom
vore denna minister endast konungens tjenare och ej en
verklig konstitutionel, med riksdagens åsigter öfverensstäm-
mande regering. Folket kan ej tro annat, än att det är
konungens personliga önskan att göra motstånd mot hvad
hela nationen fordrar, och den tron är sannerligen icke
gagnande för den kungliga myndigheten. Striden, som
dittills fördes mellan stortinget och ministèren, hotar nu att
öfvergå eller har redan öfvergått till en folkets försvarsstrid
mot konungamakten.

Det norska folket, det vill säga nästan det samma
som det norska bondeståndet eller som de i allmänhet
hvilka lefva såsom gårdegare på landet, har varit konungskt,
påstås det, men den konungskheten tyckes nu i det allra
närmaste vara försvunnen. Aristokrat är den norske bonden
fortfarande, men det är icke den aristokrati som tränges
omkring tronen, utan den som håller sig hemma på gården
och der är sin egen herre, sjelfrådig, stolt och misstänksam
mot hvar och en som visar någon åstundan att, om äfven
aldrig så litet, inkräkta på hans fria område. Det är icke
rådligt för någon, således icke ens för konungen sjelf, att
såra denne stolte aristokrat i hans sjelfständighetskänsla ;
men ett sådant sår har tillfogats honom genom den miss-
aktning som regeringen visat stortinget, det af honom, den
norske jordegaren tillsatta stortinget, och allra värst kanske
genom konungens trontal. Han anser, att regeringens
ihärdiga motstånd är en förolämpning mot honom och
genom honom mot hela Norge. Till den åsigten har han
kommit genom att noga läsa och begrunda Norges grundlag
167

och ingalunda genom några “agitatorer“, på hvilka högern
kastar skulden.

Denne stolte, sjelfrådige gårdsegare röres icke af alla
de kanonskott, fyrverkeristycken och allt annat högtidligt
sprakande, hvarmed konungen vid sina besök mottages i
Norge. Han vet, att det är stadsborne som ställa till
allt detta, och vid dessas handlingar fäster han icke
något afseende, ty han känner nog, att det afgörande ordet
tillhör honom, bonden — Norges folk. Stadsbefolkningens,
i synnerhet hufvudstadens, underdånighetsbetygelser och
högertidningarnas festhymner kunna taga sig bra ut i
konungens närmaste omgifhing samt till och med för ut-
landet framhålla ett sken af “lojala känslor“, men för det
norska folket på landet betyda de rakt intet. De blott bi-
draga att stärka dess ovilja mot stadsborne.

Denna ovilja går otvifvelaktigt mycket för långt och
är ofta oförtjent, ty om äfven Kristianias konungskhet tyckes
kasta utmaningshandsken åt de åsigter som äro rådande hos
det stora flertalet af folket, så finnes äfven bland städernes
invånare ett ingalunda ringa ständigt växande antal som
tänker lika med jordegarklassen och står på samma sida som
denna, när det gäller att värna Norges grundlag. Dessa ven-
stermän tillhöra i synnerhet de s. k. “studerade“ klasserna,
såsom universitets- och skollärare, skriftställare, konstnärer
o. s. v., men om dessa genom sin större bildning varda mera
bemärkta, kan dock icke med skäl sägas, att de gå i spetsen ;
det är snarare de som följa den stora rörelsen på lands-
bygden och göra gemensam sak med denna, emedan de
finna henne lika rättskaffens som oundviklig.

Skulle möjligtvis bland dessa venstermän af annan
klass än jordegarnes finnas någon som slutit sig till folk-
åsigten i afsigt att derigenom främja egna intressen, så in-
träffar ju sådant i alla partier, och icke minst bland höger-
männen, af hvilka väl icke alla kunna fritagas från att
smickra konungadömet och konungen eller åtminstone
dennes råd för att skaffa sig sjelfva fördelar. De norska
168

högertidningarna hafva för öfrigt allt för hetsigt utkastat
sina beskyllningar mot venstermännens maktlystnad för att
icke hvar och en som i lugn och orörd af alla partimeningar
betraktar förhållandena skulle finna, att hetsigheten har bra
stort tycke af att vara en följd af djupt känd förargelse
öfver att de som hittills ensamt innehaft makten nu måste
maka åt sig och låta äfven andra få vara med om att göra
sina åsigter gällande.

Att den rörelse som nu genomgår Norge alldeles icke
är af någon synnerligt radikal art, utan endast framkallats
af regeringens motsträfvighet att foga sig efter nationens
genom stortinget uttalade önskningar, derom kan man
lättast öfvertyga sig genom att umgås med norrmän af
olika partier, och det vore för ett rätt bedömande hos oss
af förhållandena i Norge af vigt att ett sådant umgänge
icke försummades så som hittills skett. Det skulle först och
främst öfvertyga oss svenskar, att i fråga varande rörelse
ingalunda är framkallad af någon unionsfiendtlig tanke,
men ganska lätt kan leda till ett för unionen olyckligt slut.
Skulle ett sådant inträffa, är det verkligt konstitutionela
partiet (icke det som så låter kalla sig) i Norge, d. v. s.
så der omkring sju åttondelar af norska folket, ingalunda
dertill skyldigt, utan måste detta tillskrifvas dem som vilseledt
Norges konung om rätta tillståndet i landet och derigenom
förledt honom att sätta sin personliga “orubbliga öfver-
tygelse“ mot hela Norges, man kan säga, enhälliga åsigt.

Den norske bonden är, som sagdt, en aristokrat på
sitt sätt och ingalunda anfäktad af någon radikalism, men
det kan mycket lätt inträffa, att han ledsnar vid ett
konungadöme som missaktar honom. Detta kommer sannolikt
också att inträffa — det må ingalunda döljas — om den
norska regeringen fortfar att spänna bågen för högt. Den
som säger annat känner icke till förhållandena i Norge
eller också talar han mot bättre vetande.

Att skylla på “agitation“ är en klen nödfallsutväg för
den n. v. norska ministèrens vänner och gode tjenare.
169

Om Björnstjerne Björnson, hvilken ju framställes som den
förnämste och farligaste agitatorn, lefver hemma i Norgo
eller icke, skall detta ej inverka det allra ringaste på den
stora frågans lösning. Om Sverdrup aldrig funnits, men
norska regeringen handlat som hon nu handlar, hade mot-
ståndet hos nationen varit alldeles detsamma som nu.

Valen till det nya stortinget skola otvifvelaktigt be-
kräfta hvad väl redan förut borde hafva visats, att det
storting som senast afgått handlat helt och hållet i öfverens-
stämmelse med nationens önskningar. Skulle, det hvarje
vän af föreningen måste önska afvärjdt, den n. v. norska
ministèren likväl sitta qvar och trotsa ännu en ny bekräf-
telse af folkviljan, så är det sannolikt icke så långt till
republiken i Norge. Om den saken kan man ganska lätt
på ort och ställe öfvertyga sig, och det vore väl mycket
orätt, om den som förvärfvat sig den öfvertygelsen skulle
underlåta att uttala den.

Oss svenskar tillkommer det alldeles icke att lägga oss
i en strid, som föres endast mellan Norges riksdag och
Norges regering, men hvar och en, som älskar föreningen och
anser denna behöflig för de två skandinaviska rikenas skydd
mot yttre faror, måste djupt beklaga, om bandet mellan
dessa riken skulle slitas. Men hvems är felet? Ingalunda
beror detta på någon ovilja mot svenskarne, lika htet som
de senare borde ' derför hafva någon anledning att känna
sig mindre vänskapligt stämda mot norrmännen.

Det ofantligt öfvervägande flertalet i Norge, hvilket
är så talrikt, att man, utan att begå någon orättvisa mot
det högst obetydliga mindretalet, kan kalla det för norska
nationen, står, förlitande sig på sin grundlagsenliga rätt,,
orubbligt mot rereringen och kommer aldrig att gifva vika.
Om det absoluta veto skall påtrugas norska nationen, så
går det ganska visst med, såsom en talare sistlidet år
uttryckte sig, stormmarsch mot republiken. Ett folk
lefver icke, sade Björnson på mötet i Lilleströmmen som-
maren 1881, för att vara konungarike eller republik;:
170

utan ett folk lefver för att utveckla sig, och för det ända-
målet använder det konungariket, eller republiken, allt efter
som behofvet kräfver. Om den norska nationen nu skulle,
i enlighet med Björnsons yttrande, anse behofvet kräfva
republik, d. v. s. om den nuvarande regeringen fortfar att
trotsa ett helt folks åsigter, så stanna sannerligen icke många
norrmän på högra sidan, och då införes republiken otvifvel-
aktigt. Svenska folket kan icke göra något åt den saken,
vill ganska visst ej heller, men beklagar djupt att föreningen
derigenom upplöses.
Den danska politiken.

Af A. Cantor.

(Ofvers. från förf:s handskrift.)

Mitt senaste bref till “Dagens Krönika“ afslöts med en
anmärkning clerom, att när det blef läst, visste läsarne, om
vi här nere i Danmark kommit in i lugna förhållanden eller
vore kastade in i en ny politisk strid.

På visst sätt kommo vi i lugn: vi undgingo provisoriet,
som stod hotande för dörren, men vi blefvo icke af med
Estrup. Det senaste riksmötet slutade med en förlikning
rörande fmanslagen, för hvilken Holstein hade äran från
venstern och Klein från högra sidan, och derigenom blefvo
vi ändtligen af med de tre förtviflade punkterna: skeppet,
universitetet och dyrtidstillägget, punkter hvilka trots sin
obetydlighet hade gifvit stridsämnet år efter år, och på
hvilka alla menniskor blefvo så trötta, att man både inom
högern och venstern kallade dem de tre eländiga punkterna.
Man blef ense om en uppgörelse, alldeles motsatt den som
ministèren hade kämpat för, och denna uppgörelse gick nä-
stan enhälligt igenom i folketinget och med stor majoritet i
landstinget, men kabinettet stannade likväl qvar. Härtill
fins väl knappast något motstycke.

Efter detta har man låtit hoppet fara, att blifva af
med ministèren innan ministrarne hvar för sig efter hand
utandas sin sista suck, och politikerna ha egnat sina fun-
deringar åt att leda allt på bästa sätt, utan något slags
hänsyn till ministèren, som dock lyckligtvis genom Estrup
172

har förklarat, att hvad folketing och landsting blefve ense
om, det skulle man icke motsätta sig, och det är följaktligen
möjligt, att vi kunna få åtskilliga saker genomdrifna utan
den minsta medverkan från ministärens sida. I andra land
är det ministären, som framför allt hjelper till, och som,
när split råder mellan kamrarne, söker att dämpa det och
mäkla. Här äro vi glada, om blott ministären icke förhin-
drar något, utan tillåter att man arbetar den förutan. Och
då vi nu ha fått veta, att till och med om det, hvarom
tingen bli ense, står i rak strid med hvad kabinettet önskar,
skall detta dock icke småaktigt betrakta ett sådant förhål-
lande såsom något misstroendevotum — så böra våra poli-
tiker tillse att få ett tillstånd infördt, under hvilket man
hoppar öfver ministären och låtsar som om man icke vet
att den existerar. Vi ha nu här hemma hunnit till den
utomordentliga anspråkslöshet, att vi anse det som en triumf,
om blott icke våra ministrar göra skada.

Ju längre vi kommit i detta abderitiska tillstånd, desto
mera har allt inom högern, hvilket eger en än så liten li-
beral anstrykning, vändt sig ifrån Estrup, och i sommar
har den ena broschyren efter den andra blifvit utsänd af
högermän, som sökt att bearbeta stämningen mot kabinet-
tet, ja till och med vår högt ansedde vetenskapsman Mad-
vig, hvilken för flere år sedan drog sig tillbaka från det
politiska lifvet, har gjort en framställning, hvari han påpekat,
att i de tre stridspunkterna är den konstitutionela rätten på
vensterns sida, och hvari han otvetydigt tillkännagifvit att
han önskar ministären bort. Dennas fåtaliga anhängare hade
hoppats att kunna drifva något igenom vid landstingsvalet
i somras, men detta misslyckades helt och hållet. Af de 66
landstingsmännen äro de 12 kungavalda, resten väljes på
åtta år i två afdelningar, sålunda att val eger rum till halfva
antalet platser hvart fjerde år. Ena hälften skulle förnyas
i sommar, och på grund af den otroliga massa inskränk-
ningar med hänsyn till census m. m., som förefinnes vid
dessa val, hade de ministeriela hoppats att här kunna i nå-
173

gon mån få sin vilja fram, men de vunno icke en enda
plats. Ja, hvad mera är, här i Köpenhamn visade valen på
det mest slående sätt, hvilket utomordentligt omslag Estrup
framkallat i allmänna opinionen. Hittills har venstern i Kö-
penhamn alls icke deltagit i dessa val, derför att valsättet
här absolut omöjliggjorde hvarje hopp för partiet. Men i
år beslöt man sig för ett försök, alldeles icke derför att man
väntade att segra: tvärtom, man visste särdeles väl, att detta
är en omöjlighet, utan för att hålla revy med sina trupper.
Venstern infann sig då vid valen af elektorerna, och resul-
tatet var öfverväldigande gynsamt, långt öfver förväntan.
Två femtedelar af rösterna föllo på venstermän, och i flera
kretsar saknade venstern blott några få röster för att drifva
sina kandidater igenom.

Men förutom allt detta har ännu en sak af den stör-
sta vigt inträffat, sedan jag skref mitt sista bref, nämligen
att Monrad har blifvit vald till medlem af folketinget, som
sålunda åter har vår störste nu lefvande politiker midt ibland
sig, efter att han sedan 17 år icke har varit aktiv deltagare
i det politiska lifvet. Det är en stor ära för venstern, att
den har genomdrifvit den gamle högermannens val. Det
hade småningom gått så, att alla voro eniga i att förklara
det för en skandal, att en man sådan som Monrad den ena
gången efter den andra föll igenom, när han stälde sig som
kandidat. För högern låg det naturligtvis närmast att skaffa
honom plats i folketinget, men det är betecknande för vårt
intelligensparti, att det icke ville uppfylla denna pligt, der-
för att man kände Monrad såsom en alltför sjelfstänclig na-
tur för att obetingad! ställa sig under en partifana. Så be-
gaf det sig, att en vensterns valkrets blef ledig på Fyen,
och vensterns ledare i Köpenhamn beslöto då att gifva denna
krets åt högermannen Monrad, derför att man icke fann att
vi hade råd att umbära en så utmärkt kraft i folketinget.
Naturligtvis kunde icke alla venstermännen i kretsen förstå,
hvarför de skulle gifva sina röster till en högerman, men
den mest framstående bonden på riksdagen, Jens Busk,
174

reste bort till valkretsen och inlade hela sin energi i att få
sina ståndsbröder till att rösta på Monrad, och då det ett
ögonblick såg ut som om detta icke skulle hjelpa, begaf
Berg sig sjelf till stridsplatsen. En noblare ståndpunkt har
Berg aldrig intagit, än då han manade bönderna till att icke
utesluta folkets bäste man, grundlagens fader, från den folk-
valda kammaren. Så valdes då högerns mångårige geniali-
ske ledare in i folketinget under egid af den framstående
vensteranföraren ; de möttes, trots meningsskilnaderna, i en
sak: brinnande kärlek till fosterlandet och friheten, hvaråt
de begge offrat sin bästa kraft.

Det var under allt detta lätt att förutse, att den session,
som började i oktober, icke skulle bli behaglig för ministè-
ren. Den kom till att stå ansigte mot ansigte med Monrad,
som i sina bref så ofta hade ironiserat öfver den estrupska
konservativa trögheten, finare, qvickare och skarpare än
någon annan, och den skulle försvara sin förtviflade politik
i kreaturssaken.

Då denna sak ju väsentligen har utvecklat sig just i
förhållande till Sverige, är säkert åtskilligt deraf redan be-
kant för mina läsare, men de kunna dock knappast veta,
i livillcen grad vanvettig denna politik har varit. Jag skall
helt kort förtälja sakens historia. På hösten 1880 trodde
sig våra veterinärauktoriteter hafv;a funnit en elakartad lung-
sjuka hos några nötkreatur här på Seeland. Bland de sak-
kunnige har ständigt ett starkt tvifvel herskat der om, att
den af våra veterinärauktoriteter uppstälda diagnosen var
riktig, och då våra vetenskapliga veterinärer i det hela in-
taga en allt annat, än framstående ståndpunkt och stundom
hafva gjort sig skyldiga till högst olyckliga betiser, är det
allt skäl att tro, att deras uppfattning äfven i denna punkt
varit felaktig. Härtill kommer, att man icke hade den af-
lägsnaste säkerhet för, att smittan kommit med de svenska
kreatur som figurerade uti ifrågavarande berättelse. Om nu
yiinistern likväl slagit sig på att hålla skarp utkik mot Sve-
rige, ja då hade icke det minsta varit att säga derom, men
175

ministern gick vida längre; ehuru förbud mot kreatursinför-
sel i vår lagstiftning är beroende af att sjukdomen har ut-
brutit i det land, som förbudet gäller, utfärdade inrikesmi-
nistern dock ett förbud mot införsel af kreatur från Sverige.
Då Sverige icke rätt gerna kunde finna sig i att utestängas'
från Danmark genom ett förbud, som till på köpet måste
göra dess kreatur misstänkta i England, lät svenska rege-
ringen anställa en omfattande undersökning, och då genom
denna utröntes att det icke fans elakartad lungsjuka i Sve-
rige, meddelades dettå på oficiel väg till den danska rege-
ringen. Likväl blef förbudet icke upphäfdt!

Det enda, den svenska regeringen vann, var att dan-
ska veterinärer sändes till Sverige för att i förening med
svenska undersöka de trakter, hvarifrån vi hade fått de
kreatur, som påstodos hafva blifvit sjuka i Danmark. Då
den elakartade lungsjukan är ofantligt smittosam, måste vid
denna tid, flera månader efteråt, sjukdomen hafva spridt
sig vida omkring, men oaktadt man sökte och sökte, fann
man icke ett enda sjukt kreatur, men hr Skeel fortfor att.
upprätthålla sitt förbud.

Så förtvifladt än detta uppträdande mot Sverige varit,
är detta dock icke den mörkaste punkten i kreaturspoliti-
kens historia. Samtidigt med att inrikesministern Skeel ge-
nom införselsförbudet förklarade som sin uppfattning, att
sjukdomen var på Seeland, var det naturligtvis hans pligt
i förhållande till andra land att förbjuda utförseln af see-
ländska kreatur, och det gjorde han också. Men då kort
derefter några inflytelserika kreaturskommissionärer, som
funno sig i pekuniärt afseende alltför mycket generade af
detta tillstånd, bådo honom att meddela dispens derifrån,
gjorde han det verkligen, i det han tillät utförsel från See-
land till Tyskland, men upprätthöll förbudet mot Sverige.
Naturligtvis blef man i Tyskland mycket förbittrad öfver att
erhålla kreatur från en dansk provins, hvilken den danske
inrikesministern, genom sitt upprätthållande af förbudet mot
Sverige, förklarade för lungsmittad. Tyskland svarade med
176

att stänga för hela Danmark genom ett allmänt införsel-
förbud, som blef upphäfdt först efter att hafva vållat oss
betydande ekonomiska förluster och efter att vi blifvit nöd-
sakade att göra eftergifter åt Tyskland vid införandet af
dess kreatur hit. Vi äro således inne i ett tillstånd, som i
intet afseende har med sundt förnuft att göra, vi ha stängt
för de svenska kreaturen, som England, det i detta afseende
strängaste land i verlden, alltjemt mottager, men vi hafva
icke stängt för Norge, öfver hvilket land många svenska
kreatur alltjemt införas till oss. Vi påstå, att för åtta må-
nader sedan var der elakartad lungsjuka, och oaktadt det
är gifvet, att det är en sjukdom som smittar med rasande
fart, och oaktadt under den mellanliggande tiden hvarken i
Sverige eller Danmark ett enda sjukt kreatur blifvit på-
träffadt, förklarar ministern fortfarande, att det dock troli-
gen råder lungsjuka i Sverige och att han derför icke kan
upphäfva förbudet.

Detta har haft det synnerligen beklagliga resultatet, att
köttpriserna stigit i en alldeles förtviflad grad och kunna
antagas jemt skola vara i stigande, så länge förbudet räcker.
För hr Skeel, som sjelf är oxegare i stor skala, är detta
allt annat än generande, men för den stora delen af be-
folkningen är detta i hög grad tryckande.

Denna kreaturspolitik har blott funnit en enda för-
svarare, nämligen det officiela organet “Berlingske Tidende“,
som här väckt utomordentlig munterhet genom ett uttalande
om, att det väl icke var konstaterad elakartad lungsjuka i
Sverige, men att det föreföll som om svenska kreatur hade
en stark benägenhet att få elakartad lungsjuka, när de
kommo till vårt land.

Sådan var alltså den politik, ministèren hade att för-
svara för det nu församlade folketinget. Holstein-Iœdreborg,
som öppnade finanslagsdebatten med ett ypperligt föredrag,
gick löst på ministèrens politik i det hela och uppvisade
huruledes allt stagnerar under det estrupska kabinettet.
Emellertid hade regeringen i fråga om honom den trösten,
177

■att han var venstermän, men den trösten varade icke länge,
ty inom kort kom en högerman som beredde kabinettet en
ännu hårdare medfart. Det var hr Christoffer Hage, som
är vald här i Köpenhamn af börspartiet. Hage uppträder
med sällsynt utmärkta förutsättningar för att deltaga i en
finanspolitisk debatt: han har aflagt statsvetenskaplig kan-
didatexamen, innehar universitetets guldmedalj för en social-
ekonomisk afhandling och har fått anbud på en plats som
docent i nationalekonomi vid universitetet. Han har nu öf-
vergifvit de vetenskapliga sysselsättningarne och är en af
våra mest bekanta köpmän, medlem af grosshandlaresocie-
tetens komité. Han angrep först och främst kreaturssaken
-och sände ett regn af sarkasmer ned öfver den olycklige
inrikesministerns hufvud, derpå omtalade han “Berlingske
Tidendes“ uttalande om lungsjukan i Sverige och förklarade
-sig vilja kasta ljus öfver hela situationen, sådan den före-
låg från officiel sida, genom en illustration, hvilken jag an-
ser vara af intresse för svenska läsare och som jag derför
återgifver här. Han yttrade: “Jag skall genom en bild visa
•er, huru ministern och hans blad stält sig till Sverige. Låt
mig antaga, att jag har en husvän, som i många år dag-
ligen har gått ut och in hos mig; låt oss kalla honom Mår-
tenson. En dag, då han som vanligt har ätit middag hos
.mig, får jag underrättelse att det saknas två silfverskedar.
Så utbrister jag: “Två silfverskedar; dem har Mårtenson
tagit, den tjufstryken.“ Det är tydligt nog, att denna be-
■skyllning i hög grad besvärar min gamle vän, och han sä-
.ger till mig: “Kom bort i mitt hus, ransaka det från källare
till vindskontor och se till, om du kan fmna silfverskedarne.“
•Jag fmner dem ej, men icke desto mindre fortfar jag i på-
.ståendet att han har tagit dem, att de måste finnas i hans
hus. Det är ju tydligt, att detta äfven sedermera faller sig
mycket obehagligt för honom, och våra gemensamma vän-
ner och bekanta, som känt honom i många år och som på-
stå att han är lika så ärlig som jag — ja, somliga säga
till och med, att han har renare bröd i påsen än jag —
Ur Dagens Krönika. II.	12
178

göra mig förebråelser, derför att jag så hårdnackad! fram-
kastar en dylik beskyllning. Då de nu fortfara att pressa
mig starkt, och då jag icke under dessa omständigheter vill
upprepa beskyllningen, väljer jag att uttala mig sålunda:
“Jag erkänner, att skedarne icke äro för ef unna i Mårtensons
hus, men jag vill likväl anmärka, att detta egentligen icke
är ett bevis för, att de icke kunna existera der. Hvad
emellertid för mig är det bestämmande, det är den upp-
fattningen, att i det påsserade synes ligga ett otvetydigt
vitnesbörd derom, att mina silfverskedar — ovisst för öfrigt
af hvilken grund — hafva en viss benägenhet att försvinna,
när Mårtenson ätit middag hos mig.“

Och hurudant var då det försvar, som ministern upp-
stälde? Ja, det var så beskaffadt, att hans motståndare
vunno en alltför ' lätt seger. Hufvudpunkten i defensionen
var följande: ministern förklarade, att han kunde verkligen
icke gerna upphäfva förbudet, eftersom det fans flere, hvilka
i förlitande på att det skulle fortfara hade köpt kreatur till
höga priser, och nu kunde dessa icke nöja sig med att an-
dra blefve i tillfälle att köpa billigare. — Då dessa ord blif-
vit sagda, satt tinget först några sekunder i stum häpnad,
derpå utbröt på alla sidor ett löje så starkt, att man icke
på länge hört maken dertill i folketinget. Att vi skulle fort-
fara att intaga en opassande hållning till ett annat land,
att hela folket skulle lida under de höga köttpriserna, för
att icke ett par oxhandlares spekulation skulle slå fel, detta
var dock en alltför djerf tanke. Och om ministern ändå
hade nöjt sig med att tänka det, men att säga det! I gu-
dar, detta var för mycket. Under starka hör! förklarade
Holstein-Ledreborg några ögonblick derefter, att inför ett
sådant yttrande upphörde all diskussion.

Derpå beslöto samtliga vensterfraktionerna att i för-
ening med Hage och Monrad framlägga ett förälag om att
förbudets upprätthållande var olagligt. Det antogs med 74
röster mot 10; flere funnos icke, som vågade rösta med
ministèren. Hage var härvid den som förde ordet, och han
179

bragte ministern till den grad i raseri, att denne förklarade
att Hage genom sitt uppträdande åsidosatte hänsynen mot
sitt land. I en ovanligt qvick liten replik uttalade Hage,
att ministern tog storligen miste, då han identifierade sig
med landet ; det föreföll talaren som om kreaturssaken vore
rentaf symbolisk: ministèren önskade liksom lägga en kor-
dong kring hela Danmark och betraktade allt hvad som
kom utifrån såsom ett farligt smittämne.

Näst efter kreaturssaken har hufvudintresset varit knu-
tet vid Monrads debut efter de många årens frånvaro. Den
andra dagen af fmanslagsbehandlingen fick man på mor-
gonen veta af tidningarne, att Monrad skulle taga ordet.
Åhörareplatserna voro öfverfulla. Hela det yngre slägtet
har aldrig hört denne man, och de som kände hans väl-
talighet längtade efter att lyssna till hans ord. Efter det
en hel del hade talat, blef äncltligen ordet gifvet åt honom.
Både bland åhörarne och bland riksdagsmedlemmarne rådde
en feberaktig stämning, då den gamle biskopen reste sig.
Det var som om ett stycke Danmarks historia stod inför oss ;
herrliga ljusa och förtvifladt mörka minnen lägrade sig rundt
omkring i salen. Det var klart, att Monrad kände, hvilken
rörelse der herskade; det var tryckande för honom, han
ville framför allt hafva den bort. Så öppnade han munnen
och talade — om något gammalt jernvägsmateriel. Och
medan han talade härom i nästan sökt trivialitet, fick han
rörelsen att lägga sig. Och så snart han såg, att allt var
lugnt, normalt, slog den gamle taktikern med en plötslig
öfvergång in på parlamentarismen, som han hade älskat i
sin ungdom och “icke funnit anledning till“ att öfvergifva i
sin ålderdom. Blott ett par ord, så satte han sig ned. Få
ögonblick derefter var åhörareplatsen tom.

Men de, som gingo bort, de voro besvikna. Det var
så litet han hade sagt, och hvad menade han med parla-
mentarism; det är så obestämdt hos oss, der man också
talar om landstingsparlamentarism. Var Monrad i trots af
sina mästerliga bref likväl icke längre en kraft, eller var
180

kanske det hela blott taktik; ville han spara sig till repli-
ken, den hvari han alltid har haft sin bästa styrka?

Dagen derefter fick man veta, att det senare alterna-
tivet var det riktiga. Estrup, som efter hand fått en gräns-
lös tillit till sig sjelf, och som hade fått mod efter Monrads
första tal, inlät sig på dennes anmärkningar om parlamen-
tarismen och försökte sig på qvickheter genom att säga, att
då Monrad väl med parlamentarism blott menade, att re-
geringen hade anslutning i den ena kammaren, och då han
hade det i landstinget, så kunde han förmodligen i denna
punkt anse Monrad för en anhängare. Emellertid fick han
icke rätt länge lof att förblifva i denna tro. Monrad tog
ordet och förklarade att han naturligtvis ansåg det fördel-
aktigast, att regeringen hade anslutning i båda kamrarne,
men då detta icke kunde låta sig göra, borde den utan
tvifvel hafva anslutning i den mest betydande kammaren,
folketinget. Och han tilläde, att det var ju icke någonting
som han stod och fann upp, utan det var i hela verlden
erkända sanningar. Tyskland gjorde väl ett undantag, men
Bismarcks särskilda ställning, hade sin grund i dennes stora
förtjenster om landet, men — tilläde biskopen spetsigt un-
der mycken munterhet — det är ju icke alla land, som på
detta sätt egna sig för kanslerspolitik.

Härmed var Monrads ståndpunkt gifven. Klart och
otvetydigt hade han stält sig på vensterns sida i krafvet på
folketingsparlamentarism, ja han har uttalat denna fordran
vida skarpare än många i venstern skulle göra.

Det vore då synd att säga, att oppositionen hos oss
saknar krafter; tvärtom, det mest framstående hos vårt folk
sluter sig mer och mer till densamma. Men allt är för-
gäfves, kabinettet stannar likväl qvar, fastän vårt land lider
djupt derunder. Hage anmärkte, att en sådan städsevarande
ministèr, det var egentligen intet kabinett, det var en “kon-
stitutionel institution“, ett uttalande som framkallade myc-
ket löje, hvarefter han tilläde att i det hela var allt som
vidkom vårt statslif ju numera blott att uppfatta från en
181

humoristisk ståndpunkt, men huru bra det än var att men-
niskor hade något att gläda sig åt, stälde sig dock saken
för den, som i en stilla timme tänkte öfver vårt lands fram-
tid, såsom absolut sorglig. Den djupa tystnad och det all-
var, hvarmed dessa ord afhördes, visa bäst, huruledes de
målade en stämning, som blott alltför ofta har gripit en
dansk under den förtviflade stagnationsperiod, hvari vi för
tillfället lefva.

Domen öfver ett land, sådant som vårt nu, är redan
för 18 år sedan uttalad af Monrad. Det var den 7 januari
1864. Dagen förut hade man fått meddelande om Danne-
virkes kapitulation, och den djupaste förtviflan lade sig öf-
ver vårt land. I hufvudstaden började tumult mot det nya
konungahuset. Monrad, konseljpresidenten, som hade varit
på krigsskådeplatsen, hade hastigt rest till Köpenhamn för
att lugna stämningen, och så blef riksdagen den 7 sam-
mankallad till ett möte. Man sammanträdde — olyckliga,
sorgsna. Monrad började att tala, men kunde nästan icke,
hans blick var vänd nedåt, icke mot församlingen, hans
röst darrade. Då ljöd plötsligen under hans tal upp till
honom ett grufligt förnärmande, närgånget afbrott från Bille.
I en blink var Monrad som en annan. Han lyfte blicken
dristigt ut mot de närvarande, och med kraftigt patos sade
han: “Et land er iltke färdigt, fordi der brister et håb;
kun det folk, der kensunken i indre splid opgiver sig selv,
kun det er fortabt.“ Det var som om det ljusnade i salen
vid dessa ord. Man sade till sig sjelf: deri har han rätt,
och man lofvade att söka bevara tron och enigheten, som
styrker. Alen det har icke gått så. Vi ha sjunkit ned i en
förtärande strid, och vi ledas af en regering, som icke har
någon tro till folket, utan som omsorgsfullt vakar öfver, att
dess önskningar icke respekteras.

Huru skola vi komma ur detta elände? Ja, Hage,
som genom dessa senaste förhandlingar så att säga i ett
slag har slagit sig fram att bli en af våra främsta politiker
ansåg att ett stort reformparti borde bildas, hvilket skulle
182

kasta bort allt hvad man kallat storpolitiken, men som han
fann långt snarare borde döpas till “småpolitiken“, och som
skulle inlägga hela sin kraft i att utarbeta och om möjligt
genomföra många af de reformer, af hvilka vårt land har
så starkt behof. Hans tanke var tydligt nog den, att det
då först skulle visa sig, att vår reaktionära regering icke
kunde taga emot ett enda liberalt lagförslag, och folket,
som då ännu klarare komme att få för ögonen, i hvilken
grad regeringen står som ett hinder för utvecklingen, skulle
med en kraft, som icke läte sig tillbakahållas, och med en
samstämmighet som icke vore att bortresonnera, begära att
kabinettet gåfve vika för krafter som kunde uträtta något.
Med andra ord: medan förhållandet nu är det, att regerin-
gen framlägger det ena lagförslaget efter det andra, som
folketinget på grund af förslagens illiberala tendens är nöd-
sakadt att förkasta, ville han att folketinget skulle framlägga
en serie goda, liberala, populära lagförslag, hvilka regeringen
då helt säkert skulle neka att gå in på, men genom denna
fördelning af rollerna skulle det för folket blifva dubbelt
klart, att folketinget ingalunda tycker om att afslå lagar,
utan blott gör det då situationen tvingar dertill, att tinget
tvärtom önskar ett lagstiftningsarbete som frodas, och det
skulle då ännu mer springa i ögonen, hvem det är, som
håller tillhaka hvarje framskridande i vårt land.

Men skall det bli möjligt, att bilda ett sådant parti?
Ja, jag antager icke att Hage, som sannerligen icke är fan-
tast, utan framför allt realpolitiker, har uttalat ett sådant
hopp, utan att han åtminstone hade någon grund till att
tro, att det skulle gå i fullbordan. Få dagar efter det han
sagt dessa ord, framlade han tillsammans med Monrad, le-
darne af begge vensterfraktionerna och professor Falbe-
Hansen, hvilken liksom Hage är medlem af högern, ett lag-
förslag om den personliga kommunalskatten, ett förhållande
hvilket för ögonblicket är mycket illa ordnadt. Kanske bör
man hoppas att häri se ett varsel. Kunde det nya reform-
partiet komma att bestå af alla nyanser hos venstern, af
183

Monrad, hvilken väl nu närmast må betraktas såsom stående
utanför partierna, och af två så framstående högermän som
Hage och Falbe-Hansen, så skulle det hafva förträffliga ut-
sigter till att komma att spela en betydande roll.

Lyckligtvis finnas åtskilliga företeelser, som häntyda
på att, äfven om dessa män icke vilja rentaf slå sig till-
sammans till ett parti, hvilket väl knappast är meningen,
så skola de dock ofta kunna arbeta hand i hand, och möj-
ligen komma de då att arbeta sig mera och mera tillsam-
mans. Det har blifvit sagdt, och jag har skäl att anse det
riktigt, att Monrad har begagnat de fem månaderna, som
förflöto efter hans val utan att riksdagen var samlad, till
att utarbeta en rad lagförslag, som skola innehålla pro-
grammet för hans återinträde i det offentliga lifvet. Lag-
förslaget om kommunalskatten vet man åtminstone säkert
vara uppgjordt af honom, och liksom han kring detta har
kunnat samla hela venstern och utmärkta elementer af hö-
gern — under det regeringen säkert skall vara emot det —
så kan det möjligen väntas, att äfven andra af de .lagför-
slag, hvilka han ligger inne med, skola kunna tjena till att
samla omkring sig allt det i vårt land, som vill fram, och
till att skapa en oemotståndlig offentlig mening mot det,
som blott vill marschera på stället.
Odette.

En oppositionel teaterstudie.

Odette, en af dramatiska teaterns senaste nyheter, har bedömts:
ganska olika. Under det några ansett stycket, likasom utförandet,,
vara snart sagdt öfver allt beröm hafva andra tillåtit sig förmena,
att det alldeles icke var något dramatiskt konstverk i högre menings
ja en och annan har till och med vågat sig fram med det påståen-
det att ej ens spelet var på långt när hvad det kunnat och bort
vara. Möjligen, eller rättare sagdt helt visst, göra sig på båda sidor
ensidighet och öfverdrift gällande, och jag vet väl, att äfven jag, då
jag nu ämnar söka bjuda skäl för den senare af ofvan antydda stånd-
punkter, skall beskyllas derför, kanske ej utan fog. Att jag löper
den risken, och detta ehuru jag hyser ringa förhoppning att med
mitt uttalande egentligen kunna inverka på annat än högst få, synes,
måhända ej synnerligen klokt. Emellertid är jag fullt och fast öfver-
tygad, att vår s. k. främsta scen är på afvägar med afseende på valet,
af repertoar, och tror att hvar och en som hyser något varmare in-
tresse för dramatik, är fullt berättigad att försöka bevisa giltigheten
af sin åsigt. Jag betviflar ej heller att de anmärkningar mot stycket-
som här komma att framställas, vida lättare blifva mig tillgifna, än
hvad jag har att säga om utförandet. De sceniska artisterna äro ett.
ömtåligt slägte, och kritik måste ju alltid vara i viss mån motbju-
dande för den som är dess föremål. Dessutom frestas den sceniske-
konstnären gerna till den tankegång, att, då egentligen blott han
och hans yrkesbröder känna den mängd af tekniska svårigheter hvil-
kas öfvervinnande bildar underlaget för hans framställning, de hvilka,
bedöma saken ej äro dertill kompetente. I viss mån är detresonne-
manget riktigt, men man bör ihogkomma, att granskaren ej är skyl-
dig att yttra sig om annat än resultatet, att åter deröfver fälla sitt-
omdöme kan väl ej förmenas honom. Om en granskare med skäl
visar, att hr A. eller fröken B. i en viss roll icke varit tillfredsstäl-
lande så har han fyllt sin pligt, om nämligen hans skäl äro giltiga.
Det blir sedan den granskandes sak att ensam eller i samråd med
185

instruktör eller intendent, söka göra sig anmärkningen till godo.
Om recensenten ytterligare påvisar djupare liggande grunder, hvarpå
det oriktiga resultatet beror, så gör han mera, än hvad man af ho-
nom kunnat fordra, han gör hvad som borde eller rättare sagdt re-
dan bort göras af instruktören.

Från de antydda allmänna synpunkterna ber jag att nu få
öfvergå till mitt egentliga ämne. Det synes då lämpligast att först
skärskåda stycket och sedan utförandet. Emellertid anser jag det
obehöfligt, att här lemna en närmare redogörelse för innehållet, utan
tillåter mig förutsätta det som för det stora flertalet läsare redan
bekant.

Att "Odettes” motiv skulle vara äktenskapsbrott och äktenskaps-
skilnad var något som man utan att ega någon större kännedom om
den nuvarande franska dramatiken, likvisst med temlig visshet kunde
förutse. Förut brukade i den franska dramen intrigen röra sig om.
huruvida en hustru skulle blifva förförd eller icke; men denna fråga
synes nu vara löst, man är temligen viss om att förföraren skal
vinna framgång. Alltså tager man i stället äktenskapsbrottet (hust-
runs nämligen) till utgångspunkt, och lägger sedan an på att visa
huruledes den bristfälliga lagstiftningen om äktenskapsskilnad verkar.
På detta sätt har Sardou förfarit, och han har åstadkommit en pro-
dukt, som på den stora allmänheten tyckes verka mycket anslående.
Men också är der inmängdt allt hvad publiken brnkar finna nöjsamt.
Der finnas spännande scener, larmoyanta scener, stora kraftscener,
qvicka scener, burleska scener, oanständiga scener. Den som ser
”Odette 3har på samma afton stökat undan tragedi, borgerligt skåde-
spel, komedi och, jag vore frestad säga fars. Men det är ej nog
med att man sålunda får till lifs allt hvad man kan önska att få se
på scenen, dermed har författaren ej ansett tillräckliga garantier för
åskådarens nöje vara för handen. Han har varit nog blygsam att
frukta, att allmänheten skulle tröttna på att höra ett helt stycke ur
hans egen fatabur, och har velat undvika detta genom åtskilliga små
snatterier. Se t. ex. på tredje akten, mera slående analogier än dem
mellan den och en akt (jag tror den andra) i ”Falska juveler” lär
man väl få svårt att framleta. Och äfven ur andra stycken har Du-
mas fått släppa till både repliker och idéer. Jag har dessutom sett
uppgifvas, att en annan författare, hvars namn jag ej erinrar mig,
skall hafva stämt Sardou, på den grund att ”Odette” vore en efter-
bildning af ett hans arbete. Emellertid kan man ju säga, att det
gör mindre till saken om Sardou plöjt med andras kalf, endast det
arbete han gifvit oss är ett godt arbete. Det är den frågan, som
nu bör besvaras. Till en början vill jag betona, att denna fråga kan
besvaras från tvänne olika synpunkter, i det att man kan se stycket
186

både från en hufvudsakligen estetisk och från en hufvudsakligen mo-
ralisk synpunkt.

För att-till en början använda det förra af dessa betraktelse-
sätt blir spörsmålet: hvad slags rum intager Odette som drama?
Härvid har man då att hålla sig till dels stycket, fattadt som ett
helt, dels de särskilda karaktererna.

Stycket som helt fattadt lider till en början af den egenheten
att der finnes en akt för mycket. Jag tviflar på att man skall kunna
uppvisa ett enda modernt drama mera än Odette, der hela första ak-
ten skulle kunna helt enkelt ucelemnas, och stycket i alla fall full-
väl kunna spelas och förstås, utan att någonting i de senare akterna
ändrades. Dermed vill jag visst icke säga, att man vid uppförande t
borde utelemna denna första akt, ty deri finnas scener af stor effekt,
jag vill blott betona att redan denna enda omständighet, en akt för
mycket, är tillräcklig att frånkänna författaren hvarje slags anspråk
att i och med detta stycke hafva skapat ett dramatiskt mästerverk.

Detta stora felet i Odette är dessutom långt ifrån det enda.
Den massa af personer, som användes, är en svaghet. Första ak-
tens exposé, hvartill erfordras tre betjentei- och en kammarjungfru,
förefaller snart sagdt barnslig, då den jemföres med de norske
mästarnes metod. I hela andra akten står handlingen fullständig
•stilla. Fjerde akten har ej heller synnerligen mycket af handling,
den är egentligen en stor succès des larmes. Detta sista påstående
blir jag, på tal om spelet, i tillfälle att utförligare belysa .

Af hvad som nu blifvit antydt torde klarligen framgå, att en-
ligt min mening det stycke, hvarom vi tala, i dramatiskt afseende
åtminstone från en synpunkt står allt annat än högt. Emellertid
skulle det ju kunna hända att karaktersteckningen vore något så
framstående, att. den kunde ställa stycket på en långt högre plats
än hvad nu synes tillkomma det. Jag vill då öfvergå till ett litet
skärskådande af dessa karakterer.

Odette, hufvudpersonen, är i första akten en verldsdam, som
bedrager sin man. Af hvad skäl hon gör det lemnas af författaren
osagdt, så vida man ej får anse det vara en uteslutande följd af ärft-
lighetsprincipen, någon annan grund finnes ej antydd. Hennes sin-
nesstämning under det utsväfvande lif hon redan af omständigheterna
nödgas föra synes ganska väl återgifven. Men under slutet af tredje
och hela sista akten framstår hon synnerligen oklar, hvilket jag
längre fram skall försöka att tydligen visa.

Grefven, den bedragne äkta mannen, skall väl vara typen för
en rättskaffens och hederlig ädling. Men man kan med skäl fråga,
skulle en sådan man behandla en brottslig maka så som han gör? Det
hade varit mera menskligt, mera naturligt att döda. Icke heller får
187

man rätt klart för sig, om han bedragit Odette innan hon bedrog
honom, åtminstone står han svarslös då hon mot honom utslungar
den beskyllningen. I senare delen af stycket är grefvens offrande
kärlek till sin dotter deremot både väl och anslående tecknad.

Béchamel, den ”ädle rouén” är en bland de vämjeligaste figu-
rer man torde kunna vänta att på scenen se framstäld. Vi påminna
om hans samtal med Philippe i första akten. Kanske att han ärta-
gen ur verkligheten, men man vill nästan hellre hoppas motsatsen.

Philippe är ej af samma art som Béchamel, men nog ha de
slägttycke. En man som småleende afhör huru en annan utvecklar
sina planer på hans väns hustru, som bara skrattar åt sin egen unga
maka, då hon vågar tro att det varit bättre, om hans ungdoms ut-
sväfningar varit ogjorda är, om ej roué så dock något ditåt. Emel-
lertid är Philippe utan tvifvel mera natursant och konseqvent skapad
än Béchamel.

Den unga hustrun, Juliette, är en nätt ingenue af i det när-
maste samma art som de vanliga. Den unga flickan likaså, hon är
utomordentligt söt och älskvärd och ren o. s. v. Emellertid synes
Sardous ärftlighetsprincip här hafva’gått ad undas, annars skulle väl
äfven Bérangere hafva en god portion lättsinne. •.	•

Den unge mannen är ett praktexemplar af en sjåpig mammas
gosse.

De öfriga staflfagefigurerna torde saklöst kunna förbigås. Af
det nu sagda torde vara klart, att jag för min del ej kan tillmäta
dramen Odette förtjensten af någon djupare karäktersteckning. Om
tid och utrymme sådant medgifvit skulle det ej varit svårt att i de-
talj framvisa riktigheten af ofvan fälda omdömen, men jag hoppas
att läsaren genom att med stycket i minnet granska det sagda,
åtminstone i hufvudsak skall erkänna att det i de flesta fall är be-
fogadt. Under förutsättning att detta erkännes blir då frågan: huru
kan man förklara att ett drama, som både i karäktersteckning och
handling lemnar så mycket öfrigt att önska, ändock kan vinna så-
dant bifall? En härtill bidragande omständighet är naturligtvis den
alldeles. onaturligt qvicka dialogen. Må man ej missuppfatta uttrycket :
jag vill alldeles icke säga det vara onaturligt att en författare kan
skrifva en så qvick dialog, visst icke. Men hvad som alldeles be-
stämdt icke är naturligt, det är att hvarenda person i stycket (med
undantag för Odettes tvänne älskare) synas vara snart sagdt specia
list i att säga qvickheter. Emellertid reflekterar den stora publi-
ken ej så noga härpå, den tar hvad den får, skrattar och applåde-
rar. Vidare måste man tänka på de högsentimentala gråtscenerna.
Det är något som kniper publiken, den far ju under en hel akt or-
dentligt frossa i känslot af medlidande. Och så hafva vi de fyn-
188

diga situationerna, mörkret i första akten, confettikastningen i den
andra, spelsalongen i tredje, drunknandet i fjerde. När allt detta
sammanlägges får man en ansenlig slutsumma af teatereffekt, och
snart blir det endast en sådan slutsumma, som kan förmå publiken
att offra sina medel på teaterbiljetter. Sådan måste utgången blifva
om man successivt vänjer allmänheten vid den tron att pjesfabrikan-
ternas arbete är bättre värdt än dramaturgernas. Och att Sardou
icke är någon dramaturg, det lärer väl ändock knappast kunna an-
nat än medgifvas; i stället erkännes villigt att han är en ytterst
routinerad pjesmakare.

Vända vi oss vidare till styckets moral, så är denna onek-
ligen af skäligen märkvärdig beskaffenhet. I kort och enkel sam-
manfattning lärer den väl komma att lyda vidpass i denna väg:
”Mannen är skapelsens herre och har rätt till ungefär hvad han be-
hagar, vill han vara utsväfvande är det hans ensak, vill han förföra
sina vänners hustrur är det också hans rättighet, han måste blott
vara beredd på, att i händelse af upptäckt gifva den kränkte maken
upprättelse, hvilket sker genom det hasardspel, som kallas duell.
Med qvinnan deremot är förhållandet ett annat. Männen hafva vis-
serligen lof att göra allt för att förföra henne, men om det lyckas
och upptäckes så beror hon af sin mans nåd, han kan döda henne
— om han så vill, han kan äfven förskjuta henne och det på ett sätt
som ohjelpligen tvingar henne att fortfara med ett lastbart lif, hans
handlingssätt har i alla fall ingen någon rätt att klandra,” Kanske
att någon nu säger: denna framställning är öfverdrifven, osann, den
framgår ej som konseqvens ur stycket. Jo, det är just hvad den
gör. Béchamels vedervärdigt cyniska samtal med Philippe i första
akten, der han berättar hur han egentligen tänkt vara Odettes förste
älskare, men nu måste nöja sig med att blifva den andre i ordnin-
gen, och Philippes lugna åhörande af allt sammans bevisa ieke så litet.
Och kommer då härtill, att grefven, som naturligtvis måste känna
till hvad för sorts karl denne Béchamel är, i andra akten sluter hans
och Philippes händer i sina under det han med stor emfas utbrister :
”Vi äro dock tre hederlige män” så torde man medgifva, att vi med
fog gjort vår ofvannämde framställning, för så vidt den rör män-
nens rättigheter. I fråga om qvinnans skyldigheter är bevisningen
icke heller särdeles svårfunnen. Man kan t. ex. tänka på Philippes
samtal med sin unga fru, der han finner det vara den mest enfaldiga
och orimliga begäran att han skulle fört étt sedligare ungdomslif,
men der han också berättar, hvartill en man är befogad mot en
otrogen hustru, och förklarar att han skulle döda. Dessutom finsju
ej i hela pjesen någonting som antyder att grefven möjligtvis kunde
haft orätt då han dref ut Odette, och ändå hade en sådan antydan
189

varit bra lätt att åstadkomma. Om man alltså måste erkänna, att
Odettes moral är den nyss skizzerade, så kommer en annan fråga:
kan den moralen gillas? Härpå skall väl icke gerna någon vilja
svara annat än nej ! Ty först och främst lära väl de vara få. som nu-
mera våga att offentligen proklamera det berättigade i qvinnans för-
tryckta ställning i den bjerta form vi nyss användt, en sådan olik-
het i könens rättigheter skäms man numera för att öppet vidgå, om
man också i sitt stilla sinne tycker att den ej är så oäfven. Och
vidare, om det också erkännes (hvilket jag för min del är den förste
att göra) att otrohet i äktenskapet är en fullgiltig grund för
dess upplösande, så lärer man dock böra medgifva, att det bortja-
gande, som i Odette tillämpas och försvaras, är en rå, hämdfull vålds-
handling, som ej tjenar den förorättade, men störtar den brottsliga
allt djupare, Jag betonar ännu en gång, att grefven alldeles icke
var förpligtad att fortsätta sitt äktenskap med Odette, men jag för-
nekar att det handlingssätt han valde var berättigadt.

Medan talet är om moralen i den Sardouska pjesen bör väl
ock nämnas att dialogen, särskildt i tredje akten, vimlar afslippriga
eller smutsiga repliker.

Nu frågar jag till sist, kan det vara lämpligt att stycken af
sådan art som detta skola vara de allra mest omhuldade på den
scen, hvilken berömmer sig af att vara vår främsta och hvars namn
af kunglig man till och med ibland hör utbytas mot nationalteater?
När de äkta dramatiska förtjensterna ej finnas i synnerligen hög
grad, de moraliska bristerna deremot desto mera, hvad är det då
som skaffar Odette och dess likar en sådan gunst hos teaterstyrelsen?
Härpå svarar man sannolikt att det är denna sorts pjeser som går,
och att en teaterstyrelse måste fästa sig dervid. Men härtill gen-
mäler jag, att förhållandena i detta afseende måste gestalta sig an-
norlunda på en te,ater med statsanslag. Eljes kunde ju den teater-
direktion, som skaffat sig en bedröflig ryktbarhet med ”Sköna Helena”
och ”Riddar Blåskägg” också hafva svarat, att det var en genre som gick.

Slutligen skulle det gälla att se litet på det sätt hvarpå de
spelande fylde sina uppgifter. I detta afseende vill jag på förhand
betona, att jag ämnar se mera på felen än förtjensterna, just emedan
dessa senare redan i så rik måtto framhållits, att man deraf kanske
redan fatt mera än nog.

Om vi då begynna med Odette — fröken Björkegfen, så kan
man till en början säga, att detta är hennes bästa roll. Emellertid
har hon här, som alltid, ett fel i mimiskt afseende, att nämligen åt
vissa sinnesrörelser gifva allt för öfverdrifna och stereotypa uttryck.
Detta beror uppenbarligen på ansträngningen att spela tydligt och
kommer efter all sannolikhet att inom en ej atlägsen framtid för-
190

svinna, snart sagdt, af sig sjelft. Men det finnes anmärkningar, som
träffa henne särskildt i denna svåra och tacksamma roll, hvilka jag
icke vill tillbakahålla. Emellertid är det ett nöje att till en början
kunna kalla hennes spel i första akten alldeles förträffligt. Men i
tredje, hur är det då? Är verkligen skådespelerskan tillfredställande,
särskildt i slutet af denna akt, har hon hela den energi, som är
nödvändig för att låta replikerna till mannen komma som dolkstygn,
det ena på det andra? Jag tror det icke. Jag hyser den föreställ-
ningen, att denna stora dialog måste kunna göra ett större intryek,
men detta är blott en förmodan, och icke något påstående.

Deremot vågar jag påstå, att fröken B. icke spelar sista akten
tillfredsställande, och detta kan jag säga af en alldeles osviklig grund.
Saken är nämligen, att hon sannerligen icke sjelf vet hur hon tän-
ker spela, utan varierar grundtemat i olika tonarter på olika teater-
aftnar. På premieren gret hon utan hejd och mått, en annan gång
kan det vara nästan tvärt om. Och derom äro väl de flesta ense,
att konstnären bör spela samma roll på samma sätt. En annan fråga
är, om dçnna akt är möjlig att spela fullt tillfredsställande, min en-
skilda mening är, att det knappast går för sig. ty antingen fram-
ställes grefvinnan för upprörd, och då begriper man ej, att dottern intet
misstänker, eller för kall, och då är hon sjelf osann. Men i en scen,
der författaren sålunda stält ett val mellan Scylla och Charybdis, är
det obilligt begära, att skådespelerskan må kunna vara tillfredsstäl-
lande, det är t. o, m. förklarligt om hon som fröken B. varierar
sina metoder och spelar på olika sätt för att se hur de ta sig ut;
men experimentet är riskabelt och bör användas sparsamt.

Att många förträffliga detaljer finnas i fröken B:s framställ-
ning af äfven de senare akterna, behöfver måhända ej särskildt
nämnas.

Likaså med herr Elmlund, många detaljer äro anslående, men
— men hvarför deklamera en sådan roll. Det är en olycka, att den
skådespelare som har så många goda egenskaper, skall genom denna
svaghet för deklamation förminska intrycket af sina prestationer.
Dessutom tror jag lika litet på hans spel i tredje akten som på
fröken B:s.

Herr Fredriksons Béchamel har mycket lofprisats. Jag sluter
mig icke till de öfrige lofsångarne, utan tillåter mig säga att denna
roll, åtminstone i andra akten, chargeras till den grad, att en ny-
börjare aldrig skulle våga något sådant. Men herr F. är nu en gång
publikens gunstling, derför kan han riskera att då han skall gifva
en verldsmans entré i en salong, komma in under krumsprång som
ofrivilligt i minnet återkalla orden ”Dansa nalle vig och ledig.”
Och det ginge väl an, om det vore en konseqvent genomförd upp-
191

fattning, men af ett eller annat skäl börjar han redan i tredje ak-
ten och fortsätter i den fjerde att gå som en vanlig menniska. Dess-
utom, hr Dis mycket gouterade framställningar af blaserade rouéer
tyckas mig lida af ett gemensamt fel, de spelas om jag så får säga,
allt för medvetet. Den slappe, utlefvade mannen, han må nu heta
Béchamel] eller något annat, tyckes så ofta säga till de andra spe-
lande : ”se, se bara' hvad,? jag är blaserad.” Just i motsats häitill
var herr Hillbergs återgifvande af de Septmonts i ”Främlingen”'
öfverlägset, och ändå fick han uppbära förebråelser för öfverdrift.
Hvarför skall herr Fredriksson när han chargerar långt mera ha
beröm ? !

Om herr Hartmans måttfulla, sant realistiska framställning af
Philippe har jag ej ett ord annat än godt att säga, han tager be-
stämdt segerpriset bland alla de spelande.

Juliette deremot, den unga frun, här leranats åt fröken Gurli
Åberg. K. teaterdirektionen har antagligen gjort detta af något
skäl, men . hvilket detta kan vara har jag fåfängt sökt utgrunda.
Fröken Åbergs sceniska uppenbarelse är bländande, hennes, spel kan
vara alldeles briljant (t. ex. [Onkel Sam) men ingenuerna borde,
hon, äfven om de någonsin hört till hennes egentliga område, hafva
vuxit ifrån. Och i stället får hon den ena efter den andra! Går det
på samma sätt dénna vinter som den förra så kunde man tänka sig
att den begåfvade skådespelerskan på allvar öfvergifver den scen,
som alldeles ej vet värdera hennes talang, och hvarmed skulle man
då qvarhålla henne P

Nej, fru Hartman skulle haft Juliettes roll. Jag har intet emot
hennes Berangère, hon var der mycket älskvärd, men det hade be-
stämdt varit bättre om hon fatt Juliette, i stället kunde fröken Fly-
gare öfvertagit Berangère, hvarigenom man också sluppit se Carola,
sepresenteras af denna skådespelerska, hvars yttre gör henne till
den kanske mest olämpliga representant af en slik roll, som teatern
kan åstadkomma. Och en annan Carola behöfde ej letas med ljus
och lykta! T. o. m. fru Bosin kunde väl kommit i fråga i ettstycke
der fru H. Kinmansson och herr Lagerqvist gå som statister.

Till det nu om uppsättning och spel yttrade har jag endast
att foga dels ett erkännande åt de Morgans senaste representant
för det rörande sätt hvarpå han stod der som den personifierade en-
falden, dels en lätt förvåning öfver de onaturligt vidriga ansigten
Odettes älskare äro nog uppoffrande att anlägga.

Jag vågar kanske anse mig hafva bevisat, att Odette alldeles
icke spelades så mönstergillt som man velat påstå. Men om man
tror att jag beklagar detta, måste jag på det bestämdaste reservera
mig; afsigten med denna kritik har varit att framhålla öfverdriften
192

i en del af de loford som på denna pjes blifvit slösade; för min del
tror jag att den fick ett bättre utförande än den var värd.

Och detta leder mi or till, h vad iag mest önskade att lägsra
dem, som haft tålamod att följa mig ända hit, på hjertat. Jag vill
säga, det går icke an, att vår dramatiska teater egnar sina största
omsorger åt den franska ”cocotterepertoaren*.” Jag är alldeles icke
den, som vill lägga en konventionel morals tvångtröja på konsten,
men jag vill att den riktning som med afseende på ett af vår tids
främsta problem, qvinnans ställning, intager en så föraktlig stånd-
punkt som den dikten, hvilken slagit ut en praktblomma i Odette,
icke må anses som det bästa af all dramatik. Jag vill, att man min-
dre ihärdigt från just detta håll skall hemta dramatiska teaterns
”pièces de resistance.”

Man svarar möjligen: ”hvar skola vi ta’ dem ifrån.” Jagskall
då be att i all korthet få antyda detta. Dramatiska teatern har
många af Ibsens stycken ospelade. Jag förbigår ”Gengangere”, om
också min enskilda tro derom är en helt annan än den här all-
männa, men ”Peer Gynt”, ”Kiærlighedens Komedie” o. s. v., när
fingo vi se dem?

Intet af alla Björnsons senare stycken har stått på k. dram.
teaterns spellista, skulle de ej numera, då teatern ej sorterar under
hofförvaltningen, kunna få plats der?

Det enda erkännande samma teater visat Strindberg var att
skämma bort ”Gillets hemlighet”. Nya teatern spelar ”Sveriges förste
dramaturgs” arbeten.

I Danmark fins det en skola af yngre författare, som äfven
egnat sig åt dramatisk produktion, och hvilkas uppfattning af qvinno-
frågan är modern. Nå ja, ”Lægemidler” har spelats, det är sant,
men hur?

En ej okänd dansk författare, vid namn Holberg, intar en
hedersplats på Köpenhamns nationalteater. När hans stycken någon
gång spelas här (naturligtvis på Nya teatern och småscenerna) bruka
de gifva goda hus.

En spanior, Calderon de la Barca, anse många nationalscener
sig skyldiga att ej förvisa från repertoaren.

Alfred de Mussets makalösa proverb skoja visst aldrig förfela
sitt intryck på den publik, som får se dem. Denna sanning har
Nya teaterns styrelse visat sig inse.

Det vore ej synnerligen svårt att fortsätta denna uppräkning
ännu längre, men det torde icke vara nödvändigt. Vi knnna ju

* Detta ord är långt ifrån exakt, men torde dock vara allför kändt
att kunna missförstås.
193

vara Öfverens om, att dramatiska teaterns repertoar icke är sådan,
som höfves en svensk nationalscen, kanske vi äfven böra anse, att
om nationalteatern som sådan kommer att upphöra, den fallit,
åtminstone till en viss grad, på sina gerningar. Men med frågan
om teatern skall fortfara eller ej hafva vi för ögonblicket icke
att befatta oss, nu gäller det endast att framhålla, att den icke är
hvad den borde vara. Man har kallat svenskarne Nordens fråns-
män, men detta bon mot bör ej leda en nationalteaters val af reper-
toar, allra helst i en tid, då Nordens dramaturger frånryckt de
franske segerns pris.

P. Staaff.

Ur Dagens kröÄka. II.

13
Anekdoter och karaktersdrag.

i.

Huru polisen och magistraten i Malmö förhöllo sig på 1760-talet."

Exhib: på Malmös Rådhus d: 11 Octobr: 1762.

Adla och Högaktade samt Widtlagfarna
Herrar Borgmästare och Råd!

Herr Stadsfiscalen Herbst hafver communicerat mig et Extrac-
tum Protocolli, hvaruti ädla Magistraten antyder honom hafva
upsikt på mina söndagsresor, dem ädla Magistraten förspordt miss-
nöje öfver.	'

Bevare mig Gud ifrån att begå någon otillbörlighet mot vårt
Kjära Fädernesland, eller annat ondt och bedrägeri, som straffverdigt
vore. — Jag finge då strecket om halsen, hälst som jag af nyss-
bemelta protocoll finner att myggor silas och cameler sväljas, i det
för ädla Magistraten löst tal öfver min person förebringas, att jag
med skjäl kan säga:

Som hvete de mig sälla,
och akta mig att fälla;

Men Gud som allting ser och kjänner,
är mitt försvar emot ovänner. —

Här talas intet om andra, som om Söndagsmornar för otte-
sången i stora följen fara till Torups skog och Bökebergs slätt, samt
flere stellen, endast på lustresor att hålla verldsligt nöje, sång och

* Hufvudpersonen i denna märkvärdiga tidsbild, hemtad ur k. bi-
bliotekets handskriftsamlingar, var den ryktbare Haqvin Eager, om hvilken
vi här böra särskildt påpeka att han var en from och oförvitlig man, lycklig
i sina affärer, olycklig blott såsom poet; hans goda egenskaper hafva äfven
gått i arf på ännu befintliga efterkommande i det samhälle, der han tillhörde
de mest framstående medlemmarne. Att ett mål sådant som detta kunde
förekomma, lär väl blott kunna förklaras sålunda, at/ fiskalen slagit allarm i
förargelse öfver någon påräknad men uteblifven handtryckning.
195

spel etc. till hela 2ne helgedagars gudstjensts försummande på en
gång, hvilket är snörrätt mot Kongl. förordningarna, som långt före'
ädla Magistratens kundgjörelse, till underdånig efterlefnad att Re-
spectera, i nåder äro utgifna; hvilket dock i det sjelfsvåldet under
ädla Magistratens upsikt icke med beifrande straff blifvit ansedt:
mén ingen kan någon lustresa bevisa mig, utan då jag först låtit
mina drängar bevista ottesången, hafver jag allena 2:ne gånger i
sommar rest nödvändiga resor, derför att jag på ingen Söcknedag
i det ärendet vist finner Folket hemma, hvarest jag i mitt för mig
och det allmänna nödigt hafver att tillse. Jag ej heller för elds-
vådas befarande dristar någon natt blifva från staden, och ädla
Magistraten vet det jag sjelf måste alla veckodagar uppvackta mina
egendomar utom Staden på Stadens ägor belägna, såsom mina 2:ne
väderqvarnar, plantager och åkerbruk jemte min Södra handelsgård
i staden, medan min kiära hustru drifver handelen i den östra
gården, så att jag icke hafver tid någonstädes längre bortresa på
Söcknedagar och ias hvarcken Söckne- eller helsedagar, ännu aldrig
i min Borgerliga tid, bevistat någon lust- eller Collations-resa. —
Men att jag efter högmässorna ofta utfarit att tillse huru mina
hemmans åboar i Naffentorp en half mill ifrån Staden efter mina
ordre bevakat och Cultiverat the - mina jordägor, som jag i stora
styckevis vretar eller lychor, ifrån allmänna vångarne på min be-
kostnad låtit intäppa; Förutan det jag sjelf derstäder hafver Tobaks-
jjlantagier, som behöfva och tillsyn, samt att jag i vintertiden
observerar om the samma åboarna genom ett acktsamt fodrande
öka Boskapsantalet till jordens och hemmannens styreka, genom
fodrets acktsamma utdelande, så att det icke efter skånska modet
till större delen varder spilt och fördérfvat.

Det lärer väl intet vara mot Guds eller menniskjors lag; Ty
Kongl. förordningar säga att sedan man om Sön- och helgedagar
gudstjensten bevistat, är lofgifvet resa, och på förenämde sätt har
jag nyttjat till bemelte resor mina drängar 3:ne i sänder ty jag sjelf
kan ingen allmän gudstjenst bevista, medelst jag der intet kan bruka
de botemedel som tarfvas, då mina hastigt påkommande svagheter
mig angripa.

Som ädla Magistraten utan rätt kundskap skrifver och till-
vitar mig i samma protocoll det jag intet för mig sjelf håller någon
enskildt gudstjenst, på Sön- och helgedagar; Ty vill ädla Magistraten
bättre blifva om min Religion och trosbekjännelse öfvertygad, så’
kan jag det Præstere i en af mig sjelf utarbetad förklaring eller
predikan om tillkommande yttersta domen, hvarest intet slags be-
drägeri eller list för gud kan bestå, och de som' här på nåden
syndatt, få i evighet det i helvetets plågor umgälla.
196

Öfrigt det jag redan här förut anmärkt, såsom att ädla Magi-
straten och denna stadens innevånare alla äro uppenbara stora miss-
bruk med blotta lustresor, på Sön- och helgedagar innan någon
gudstjenst begynts, hvarvid och någon af ädla Magistratens egna
barn och anhöriga hafva varit följacktiga i ljufvaste sommartiden;
hafver sig nog det bekant, ty beder jag såsom och påstår det ädla
Magistraten härefter behagar lemna mig fri för så oanständiga till-
vitelser i domboken intecknat, sig påminnande och hos sig öfver-
tygande, det jag är och i många år varit, denna stadens högsta
skattdragande samt utom dess gjort vårt kjära Fädernesland större
tjänster än någon annan af denna stadens Borgerskap, så att icke
ädla Magistraten bör i domboken så illa för efterverlden Specialt
anteckna mig, på endast sig förebringande löst tal och är nu andra
gången som ädla Magistraten i protocollet, således mig ohördan,
förevitat.

' Detta anser jag icke såsom någon belöning för tro och red-
lighet, eller någon uppmuntran till det allmännas bästas bevakande,
som jag menar eljest efter guds och Naturens, samt verldslig lag
och Kongl. förordningar lärer åligga ädla Magistraten till att skydda
och hedra en rättskaffens patriot; hvilket jag förmodar ädla Magi-
straten lärer hädanefter emot mig i akt taga.

.Förbehållandes mig njuta lag och Kongl. förordningar till
godo, utan att blifva tvungen eller kufvad af ädla Magistraten
deremot.

Täcktes alltså ädla Magistraten gunstigt emot lösen lärana
mig et utdrag genom Protocollet ord ifrån ord af denna min skrift,
och som ädla Magistraten tvänne gånger i domboken, som sagdt
och förberördt är, mig Noterat, ty påstår jag att till mitt försvar
för nu och efterverlden, denna min skrift ord ifrån ord må blifva
införd, hvarom jag och genom Extractum protocolli, beder få bevis
på att så skjedt är, eller nödgas jag hos hans Kongl. Maj:t anhålla
det ädla Magistraten, blifver i nåder beordrat, att låta i domboken
denna min försvarsskrift införa.

Ty ädla Magistraten hafver den rätt för detta ofta mig för-
nekat.

Enär jag af ädla Magistratens tillbörliga förfarande efter lag
och Kongl. förordningar, min tillkommande heder och frihet njuter
är jag	..

Ädla Magistratens
ödmjuk- och hörsamma
tjenare

Haqvin Bagev.
197

Utdrag af Malmö Råd-stufvu-Protocoll,
hållet th. 20 October 1762. —

Magistraten lätt uppläsa Stads-Fiscalens Wälbetrodde Johan
Hinric Herbsts th. 16 i denna månaden afgifne embetspåminnelsen
vid handelsmannens Haqvin Bagers skrift af th. 11 d:s ang. dess
Söndags-resor, yttrandes sig Stads-Fiscalen, att han i den akt och
mening, som Magistratens Protocoll af th. 2 hujus föranledar, kund-
gjordt handelsmannen Bager dess innehåll till efterlefnad och vill
Fiscalen ej underlåta, att fullgjöra sin skyldighet, medelst söndags-
resornas påtalande, så vähl mot handelsmannen Bager som flere,
när han dem förmärker, eller bevis derom honom vid handen gifvas.
— Och som Hr Bager uti förberörda sin utgifna skrift brukat ett
vahnvördeligit skrifsätt Så förmäler Stads-Fiscalen, att det är något,
som Magistraten sjelf efter B: Bs 14 Gap. 7 §, bör beifra.

Utslag. '

Det är rätt besynnerligit, att handelsmannen Haqvin Bager
aldrig kan tåhla någon påminnelse uti det som icke med dess tankar
och gjöromåhl öfverensstämmer, och än sällsammare är det att han
bemöter sådant med förklenliga, hårda och vanvördiga utlåtelser. —

Uti Protocollet af th. 2 hujus, har magistraten gjordt Stads-
Fiscalen föreställning, angående den allmenna förargelse, som der-
öfver i staden förspörjes att handelsmannen Haqvin Bager alla Sön-
dagar företager sig resor på landet.

Handelsmannen Bager borde besinna att Magistratens anstalt
i detta måhl ingalunda härrörer af någon enskilt afsigt, långt mindre
af ovänskap till dess person, utan blott af nit för Guds ähra, och
en skyldig åhåga för kongl. förordningarnes handhafvande —

Icke desto mindre har handelsmannen Bager, innan Stads-
Fiscalen rördt sig mot honom, inkommit med förenembda skrift,
därutinnan han säger sig hafva funnit af rådstufvu-Protocollet under
th. 2 hujus, att myggor silas och Cameler svälgas, att sjelfsvåld
under Magistratens upsikt icke med beifrande straff' blifvit ansedt,
att Magistraten bör lemna honom fri för så oanständiga tillvitelser
i domboken, som nu blifvit antecknade, med förbehöll att få njuta
lag och Kongl. förordningar till godo, utan att blifva deremot
tvungen eller kufvad af Magistraten, med mera som ofvan berörda
skrift vidlyftigt innehåller.. Dess ehuru vähl Magistraten alls intet
behag har deruti, att sakfälla någon till böter; Likväl som handels-
mannen Bagers skrifart är emot Magistraten qch dess embete så
vanvördehg och nedrig, och att Stads-Fiskalen Herbst gjordt upp-
märksamhet och påminnelse därvid ; Alltså pröfvar Magistraten
skjäligt, det bör handelsmannen Haqvin Bager för slikt vahnvördigt
198

skrifvande i förmågo af Rätteg. Bs 14 Cap. 7 § böta fyratio dahl
Smt, hvad i öfrigt angår handelsmannens Bagers enskilta Gudstjenst
på Sön- och helgedagar, eller dess religion och tros bekjännelse,
som han i skriften omtahlar, så emedan handelsmannen Bager till
Magistratens närmare öfvertygelse sjelf erbjuder sig visa beskjed
derom, genom en af honom utarbetad förklaring eller predikan om
yttersta dommen, så skulle Magistraten gjerna se att ett exemplar
af samma predikan måtte Magistraten tillställt varda.

Ut supra.

Ex Protocollo

Isac Malmborg.

Secret. Civit:
199

2.

Huru Lunds domkapitels ledamöter på 1830-talet värderades
af David Munck af Rosenschöld.

Den originelle och. qvicke prosten, professor David Munck af
Rosenschöld, hade under inånga år tvister med Lunds domkapitel
och. en af dessa slutades så, att han dömdes ”stå till rätta på ka-
pitlet” och mottaga varning för sitt förfarande. — Ur hans svar
härpå meddelas följande:

”Mig har blifvit delgifvet högvördiga domkapitlets utslag deri
jag förklaras skyldig att emottaga en varning. Härvid påminner
jag mig hurusom en dylik varning bekom min aflidne svåger,
superintendenten Anders Fahnehjelm så väl, att han som var en
sjuklig man, derefter under flere år kände sig fri från allahanda
krämpor, och af denna anledning finner jag mig icke ohågad att
varningen emottaga. Men i öfrigt kan den intet gagna. — Der-
emot skulle jag kunna anvisa högv. domkapitlet att med varningar
uträtta något godt och för samhället helsosamt, om det på pastors
angifvelse ville inkalla samt allvarligen förmana och skrapa vissa
uppstudsiga rust- och rothållare, de der med spotska ord och åt-
häfvor anfalla sina själasörjare och vill jag af denna anledning
redan nu uppgifva rusthållaren Pål Svensson å N:o 1 Qvistofta och
Sven Olsson å N:o 2 ibidem. — Ty jag må predika Guds ord
huru väldigt som helst, och väldeliga predikar jag det söndagligen,
så förmår jag icke att hos dylika ogudaktiga bönder injaga en
sådan förskräckelse hvarken för Djefvulen, Belsebub eller sjelfva
helvete, som de ända från barndomen hafva för Biskop, Domprost
och Lunds ”Svarta Konsistorium”.

Högvördiga Domkapitlets utslag har kommit mig att reflek-
tera äfven huru underliga försynens vägar äro i afseende på place-
randet af vissa personer på vissa platser. Ty om jag med afseende
på begåfning och kunskaper icke passar till något mera än pastor i
en landtförsamling, så passa jemförelsevis mina förmän och domare
i Domkapitlet, med skyldigt undantag af Högvördigste Herr Bi-
skopen, icke till något mera än klockare dersammastädes, dock utan
förmåga att kunna sjunga för Guds församling.
200

Huru arkiatern Afzelius för Karl XIV Johan förklarade vissa
intressanta omständigheter.

Då sedermei’a konung Karl XV:s tillkomst till denna verlden
afvaktades, kallades professorn i Upsala, arkiatern Per von Afzelius
att assistera. Karl XIV fordrade, att Afzelius hvarje dag skulle
infinna sig hos honom för att afgifva rapport om sakens tillstånd.
I hela åtta dagar kunde han ej säga annat än, att ännu var saken
oklarerad. Detta förtröt kungen, så att han trodde sig böra sjelf
taga reda på förhållandet, hvarför han begaf sig på väg till kron-
prinsessans rum. Der råkade han emellertid ingen annan som kunde
gifva de upplysningar han önskade, än —• just samme arkiater,
hvilken han nu hett och häftigt tillfrågade om orsaken till dröjs-
målet. Efter ett ögonblick, sedan gubben A. hunnit hemta sig,
svarade han: ”Jo, si det är så, att stora herrar låta alltid vänta
på sig.”

Karl XIV, som förmodligen reflekterade på sin egen person,
väl vetande att han icke alltid sjelf vore färdig på utsatt tid, gick
nöjd med svaret, ehuru det dröjde ännu tre dagar innan prinsen
såg dagen. Man tror ock, att konungen ansåg ordet ”herrar” såsom
ett godt omen, att dynastien skulle blifva upprätthållen.