DR DAGENS KRÖNIKA

TIDSTAFLOR

UNDER MEDVERKAN AF

. CLAUDIUS,	AUG. STRINDBERG,

ÆMILIUS PAULUS,	A. CANTOR

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

■ UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

andra Årgången.

ANDRA HÄFTET.

---------

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Norrköping 1882. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
INNEHÅLL.

Sid.

Från 1882 års riksdag:

1.	Svenska folkets representanter och religionsfriheten, af
Aemilius Paulus...............................................1.

2.	Till frågan om den kostnadsfria undervisningen, af August
Strömbäck....................................................21.

Den senaste danska politiken,	af A.	Cantor......................40.

I tegel, i lera och på duk, af	Claudius..........................52.

Om realism, af Aug. Strindberg...................................104.

Från 1882 års riksdag.

i.

Svenska folkets representanter och religionsfriheten.

Det nyss afslutade riksmötet har till behandling före-
haft ej mindre än fem olika motioner, väekta af tre leda-
möter i Andra kammaren, af hvilka hvar och en i viss
mån afsåg att något lossa på de band, hvilka, man säge
hvad man vill, ännu hindra en verklig och fullständig reli-
gionsfrihet att hos oss komma till stånd.

Dels hade hr S. Wieselgren ånyo upptagit sitt vid 1881
års riksdag af Första kammaren afslagna, af Andra kam-
maren bifallna förslag i fråga om lekmannaverksamheten
på det religiösa området. Nu gällande stadganden med-
gifva visserligen medlemmar af den ev. lutherska kyrkan
att utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning
sammankomma till gemensam andaktsöfning, men det he-
ter vidare: “Uppträder någon som ej är prest eller enligt
kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
sammankomst med föredrag, som anses leda till söndring i
kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjen-
sten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,
ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörde
egenskap inom församlingen uppträda.“ För olydnad mot
ett sådant förbud stadgas böter från 50 till 300 kronor.
Det var nu detta af oss citerade stadgande, som hr Wiesel-
gren ansåg böra upphäfvas. Härför anfördes såsom skäl,
dels att kyrkoråden ofta nog ganska oförnuftigt begagnat
Ur Dagens Krönika. II.	1
2

sin i fråga varande myndighet, likasom de också onekligen vore
föga tjenliga auktoriteter för afgörandet af dogmatiska tviste-
frågor, dels att verldsliga straff i allmänhet vore alldeles
otjenliga mot förseelser af rent kyrklig art.

Motionen blef af lagutskottet tillstyrkt, men rönte vid
behandlingen i kamrarne samma öde, som vid föregående
riksdag, att afslås i Första och bifallas i Andra kammaren.
I Första kammaren voro 30 röster för bifall, 58 för afslag,.
i den Andra 104 för bifall, 73 för afslag. Ur de i mer än
ett afseende märkvärdiga debatter, som föregingo dessa be-
slut, vore det frestande att anföra åtskilligt, men som stör-
sta delen af det begränsade utrymme, hvilket nu står till
buds, måste sparas för den vigtigaste af de väckta motio-
nerna, så kunna här endast ett par små citat meddelas.

Bland talare mot förslaget fans i vårt öfverhus bland
andra teologie och filosofie doktorn, lektorn och kyrko-
herden m. m. J. Widén. I hans anförande finner man rätt
egendomliga ställen, så t. ex. detta:

«------------På förbudets öfverträdelser följer böter. Och
hän hafva vi, menar man, ett verldsligt straff, som ej skulle
böra användas mot de andliga lekmannapredikanternas
trotsande af förbudet. Emot denna invändning måste jag
dock uppkasta den allvarliga frågan: Äro dessa lekmanna-
predikanter verkligen andliga uti sitt trots och icke fast
mer verldsliga och köttsliga? Åtminstone stämmer deras
uppförande icke med vår dyre religionsstiftares sinnelag
och grundsatser. Så t. ex. läste vi endast för ett par sön-
dagar sedan i vår gudstjenst en text, deri vi fingo lära,
att han föreskref sina lärjungar, som han utsände att pre-
dika: “Men hvar I gån in uti en stad eller by, så spörjer,
om der någon inne är, som dess värdig är, och blifven
der, tills I dragen dädan. Och der, som ingen anammar
eder eller hörer edra ord, så gån ut af det huset eller den
staden.“ Här måtte vi väl hafva en kyrklig myndighet,
en kyrkans man, som förstår att behandla andeliga ting
andligen, och han bjuder de predikanter, som voro verk-
3

ligen, ja uttryckligen, sände af honom sjelf, att lemna till
och med judiska städer, byar och hus i fred, derest de icke
ville mottaga dem och höra deras ord. Men våra lek-
mannapredikanter, som med sitt i fråga varande trots ju
också trotsa denna höga auktoritet och ej ens vilja lemna
kristna menigheter i fred, då de ej vilja höra deras ord,
skulle ändock anses för andliga. Jag kan ej anse dem 'så,
då de uppenbarligen bete sig som köttsliga och verldsliga.“

Detta är ju ett högst egendomligt yttrande, en ytterst
märkvärdig tolkning af religionsstiftarens ord. “Om ingen
anammar eder“ skulle enligt talaren vara detsamma som
“om kyrkorådet icke anammar eder“. Men det är väl all-
deles nödvändigt, att man gör sin jemförelse ordentligt.
De, som kanske i viss mån skulle kunna här motsvara
våra prester och kyrkoråd, voro väl beträffande judiska
länder de skriftlärde och fariséerna, beträffande hedniska
öfverheten i allmänhet. Sannolikt var det alldeles icke or-
dens mening, att lärjungarne skulle afhålla sig från de stä-
der, der vare sig de skriftlärde och fariséerna eller öfver-
heten icke anammade dem. Var meningen sådan, så var
det ej lärjungarne, utan hr Widén, förbehållet att finna
den rätta tolkningen, att lärjungarne dertill ej voro nog
insigtsfulla bevisas bäst af det enkla faktum att kristen-
domen, till trots för både skriftlärde och öfvérheter, blef
utbredd, derför att det fans så många bland folket, hvilka
gerna hörde lärjungarne. Man torde sålunda medgifva, att
den ärade talarens skrifttolkning är, lindrigast sagdt, egen-
artad.	*

Men låtom oss höra ännu några rader från samme
man, de äro ej mindre märkliga. Han föreställer sig lek-
mannapredikanterna säga: “vi hafva en sådan tvingande
kallelse, vi äro invertes kallade, det är en samvetssak för
oss, att vi skola ut och predika.“ Derefter fortsätter tala-
ren på följande sätt:

“Ja, detta förebäres nog. Men häremot har man att
uppställa frågan: med hvad är det då, som de legitimera
siii föregifna invertes kallelse. Kunna de legitimera sig som
profeterna eller apostlarne, eller dermed att de hafva någon
särskild kallelse från kyrkan att uppträda, så att de äro,
livad Augsb. bekännelsen yttrar: rite vocati. Nej, intet så-
dant hafva de att framvisa. Dock — de kunna kanske le-
gitimera sig med 1868 års i fråga varande förordning. All-
deles icke!“

Anser läsaren troligt, att dessa ord verkligen yttrats
året adertonhundradeåttiotvå i vår Första kammare af en
teologie och filosofie doktor m. m.? De äro verkligen orda-
grant afskrifna ur protokollet.

Talaren begär, att man skall legitimera en invertes
kallelse med en kunglig förordning, eller med en särskild
kallelse från kyrkan. Men då blefve ju kallelsen icke längre
invertes, men utvertes. Dock, detta är ej det underbaraste
i de citerade raderna. Då talaren frågar om dessa lek-
mannapredikanter kunna legitimera sig på samma sätt som
apostlarne, glömmer han försigtigtvis att angifva huru apost-
larne legitimerade sig. Det måste ha varit på ett mycket
otillfredsställande sätt, efter som flera af dem ändade sitt
lif med martyrdöden, något som ej gerna kan hända den,
hvilken för myndigheterna legitimerat sin kallelse. Eller
menar talaren, att de just genom martyrdöden legitimerade
sig, och att åt våra lekmannapredikanter nu bör beredas
en motsvarande möjlighet, om också straffet, tack vare tidens
humanitetskraf, måste sänkas till böter eller, i bästa fall,
vatten och bröd? Någonting i denna väg är det sannolikt
att talaren vill ha fram, men hvad det är kan jag ej med
visshet utröna.

Ännu en sak må från denna kammares debatt i frågan
omförmälas, det nämligen, att landshöfding Bergström ansåg
frågan böra falla, emedan ett bifall nog ej skulle tjena till nå-
got, då frågan ej kunde lösas utan kyrkomötes bifall, och detta
först 1883 sammanträder. Detta ger oss anledning hoppas att
denne representant och flere med honom, om frågan snart
igen skulle förekomma, få räknas bland dess förespråkare.
Från den nedre kammarens förhandlingar om saken
torde först och främst böra erinras, att man der så att
säga gaf tonen till hela det förfärliga trumpetande med
positivister, sanningssökare, m. m., som under debatten om
en annan af de motioner vi behandla var det hufvudtema,
hvilket af en mängd talare i olika tonarter varierades. Vi-
dare bör märkas det påstående, som från Upsalabänken
lät höra sig, att religionsfriheten ej berördes af de stad-
gande man ville upphäfva.

Vår åsigt om denna sak är en annan. Vi anse, som
läsaren nog redan insett, detta stadgandes upphäfvande
vara af en högst väsencltlig vigt; ty så länge det står qvar,
är det ganska klent bestäldt med protestanternas rätt att
hafva endast bibeln till sin trosnorm. Härpå vill man
kanske svara, att hvar och en har rätt att forska hur han
vill och tro hvad han vill, under det hvad som här för-
bjudes endast är en viss bestämd form af uttalande. Men
så mycket har väl historien lärt oss, att tanke- och tros-
frihet stå i ett alldeles oskiljaktigt sammanhang med ytt
randefriheten. Den, som är fast och innerligt öfvertygad
att han funnit det i religiöst afseende rätta, han sticker
sannerligen ej under stol dermed, om han annars har en
någorlunda fast karakter; och följden blir, att genom en
lagbestämmelse som den i fråga varande man ej lyckas
hindra de lärors utspridande, hvilka man anser falska;
man tillskapar i stället martyrer, och martyrglorian, vare
sig den förvärfvas för en god sak eller en dålig, är det
vissaste sätt att beröfva den dömande myndigheten dess
prestige och skaffa martyren anhängare.

Utrymmet medger ej, att längre uppehålla oss vid
denna sak, visst är, att frågan hör till dem som ej kunna
falla, man må hoppas att dess lösning ej är allt för aflägsen.

Af hr Svensén hade motion blifvit väckt, i syfte att
ändra kyrkomötets befogenhet. Som bekant, tillgår nu än-
6

dring af kyrkolag så, att dertill utom konungs och riks-
dags äfven erfordras allmänt kyrkomötes samtycke. Genom
bifall till motionen, skulle i stället för kyrkomötets sam-
tycke endast dess yttrande blifvit erforderligt. Denna fråga
står tydligen i ett visst samband med religionsfriheten, dock
ej så nära, som man skulle vara benägen att föreställa
sig. Detta beror derpå, att dissenterlagen ej faller under
det område, dit kyrkomötets makt sträcker sig. Hr Wiesel-
grens nyssnämnda motion deremot, skulle, som sagdt, äfven
om riksdag och konung varit för den, kunnat falla för
‘kyrkomötets veto. I vissa frågor kommer dessutom kyrko-
mötet, ehuru sammansatt af idel statskyrkans medlemmar,
att kunna fatta beslut, hvilka äfven till dissenters sträcka
sin verkan.

Motionen föll i Första kammaren med 75 röster mot
25. Som en egendomlighet förtjenar nämnas att en af
minoritetens talare, hr Schönbeck, är prost.

I Andra kammaren åter bifölls motionen med 123 röster
mot 63. Ingen talare yttrade sig mot den.

Till sist hafva- vi sparat den motion vi för religions-
friheten anse vara den vigtigaste, jemte dess tvänne, så att
säga, följdmotioner.

Nu gällande dissenterlag medgifver icke utträde ur stats-
kyrkan, med mindre den utträdande uppgifver ett inom
staten befintligt kristet trossamfund, till hvilket han vill
öfvergå. Icke kristne trosbekännare (med undantag för
judar) ega ej rätt att bilda af staten erkända församlingar.
Hr Arnoldsson hade nu föreslagit vissa förändringar i dis-
senterlagen, som gingo ut på borttagande af ofvan antydda
inskränkningar. Han ville först och främst, att de ord i,
nu gällande dissenterlags § 3, hvilka här blifvit satta inom
parentes, skulle utgå.	,

“Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande
(kristen) lära och vill för den skull ur kyrkan utträda;
7

gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling
han tillhör; (uppgifve ock det trossamfund, till hvilket han
vill öfvergå).“

I sammanhang härmed ville han, att i § 1 som medgif-
ver åt “bekännare af annan kristen troslära än den ev. lu-
therska“ rätt att med konungens begifvande bilda särskild
församling, ordet “kristen“ måtte utgå. Samma ord ville
han hafva borttaget i § 14, som nu säger, att “med de undan-
tag som af grundlag och gällande författning föranledas,
skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse ej medföra någon
olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter“.

Dessutom hade hr Arnoldsson, som sagdt, väckt tvänne
andra motioner, hvilka rätt nära anslöto sig till den första.
Den ena gälde en ändring i dissenterlagen, den andra en
grundlagsändring.	.

Dissenterlagen af 1863 har följande stadgande:

“Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig
anmält, offentlig tjenst; varde han derifrån skild, der ej
tjensten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin
trosbekännelse kunnat till den samma nämnas samt konun-
gen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta,
finner skäligt att honom dervid bibehålla.“

Motionären ville af detta stadgande borttaga senare
delen, från orden “samt konungen“.

Det förslag till ändring i grundlagen, som af hr Arnolds-
,son väckts, afsåg att ur § 58, mom. 1 Regeringsformen or-
det kristen på ett ställe skulle utgå, hvarigenom konungen
blifvit berättigad (som han nu ej är) att till andra ämbeten
än statsråds- och kyrkliga nämna äfven personer, hvilka ej
bekänna kristen troslära.

Af de tre motionerna remitterades de tvänne första till
lagutskottet, den sista till konstitutionsutskottet. Då den
första motionen, som vi redan betonat, är att räkna som
den ojemförligt vigtigaste, vilja vi egna det återstående af
denna uppsats åt en liten framställning af dess öden inom
utskott och kamrar; beträffande de tvänne andra nämna
8

vi endast, att de afstyrktes af utskotten och afslogos af riks-
dagen.

Låtom oss då till en början något litet betrakta lag-
utskottets motivering för sitt afstyrkande utlåtande till huf-
vudmotionen. Utskottet säger :

“Såsom sig visar vid närmare betraktande af motio-
närens förslag, åsyftar detta dels frihet för medlem af sven-
ska kyrkan, som omfattat främmande lära — äfven om
denna icke kan anses såsom kristen — att ur kyrkan ut-
träda, allenast han på föreskrifvet sätt tvänne gånger an-
mäler sig hos vederbörande kyrkoherde, hvarvid icke skulle
såsom enligt nu gällande lagstiftning, erfordras uppgift om
det trossamfund, till hvilket han vill öfvergå; dels ock rätts-
lig möjlighet för bekännare af hvilken annan troslära som
helst, än svenska statskyrkans, att bilda särskilda, af sta-
ten erkända församlingar; hvilken rättsliga möjlighet såle-
des, i motsats mot hvad för närvarande, utom beträffande
judar, är förhållandet, skulle komma jemväl bekännare af
annan, icke-kristen lära till godo.“

“Så genomgripande förändringar i svensk lagstiftning
och svenskt samhällsskick kan utskottet icke tillstyrka.“

“Genom dem skulle i sjelfva verket den svenska staten
komma att uppgifva sin ställning såsom kristen stat och
den svenska evangelisk-lutherska kyrkan sin ställning såsom
stadskyrka, såsom /oZ^kyrka. “

“Men för sådana omgestaltningar skulle det svenska
folket säkerligen icke vara mottagligt. I sekler har det af
sin kristna tro och inom sin evangelisk-lutherska kyrka
funnit sitt religiösa behof tillfredsstäldt, och den svenska
staten har deraf haft frid inåt och styrka utåt. Utskottet
tror icke, att det svenska folket skulle vilja midt ibland sig
se af staten erkända religionssamfund, som stält sig helt
och hållet utanför inflytandet af all slags kristlig tro, och
med statens ändamål skulle det stå i föga öfverensstäm-
melse, att vissa dess medborgare skulle få sjelfvilligt lös-
slita sig från hvarje inverkan från den bestående folk-
9

kyrkans sida för att kanske öfvergå till fullständig religions-
löshet — ställa sig utom all religion.“

“Till hvad utskottet nu anfört, kommer, beträffande sär- ‘
skildt det påyrkade borttagandet af nu gällande fordran af
uppgift om det trossamfund, till hvilket dén utträdande vill
öfvergå, att föreskriften härom icke torde böra så förstås,
att detta “trossamfund“ måste vara något inom staten be-
fintligt och af staten erkändt. Föreskriften torde endast an-
gifva, att den svenska kyrkan, som dittills under sin reli-
giösa vård haft personen i fråga, icke — äfven om han
derom uttalar sin önskan — är färdig att förr, än kyrkan
på sätt ske kan förvissat sig, att han bekänner åtminstone
någon kristlig tro, helt och hållet lösgöra honom från sig
och sitt, om än, i anseende till hans åsigter, försvagade
religiösa inflytande.“

Se der utskottets skäl att .afstyrka motionen. Man kan
nfed skäl undra på, att endast en enda reservation finnes
vidfogad. Om utskottet nöjt sig med det påstående, att sta-
ten genom bifall till motionen skulle uppgifva sin ställning
som kristen, så hade man med skäl kunnat fråga: är det
genom att tvinga en del medborgare till en officiel lögn,
som staten får rätt att bära detta namn. Men sedan kom-
mer ett felslut, så groft, att man häpnar. Den ev. luth,
kyrkan skulle genom bifall till motionen uppgifva sin ställ-
ning som statskyrka, som folkkyrka. De två senaste be-
greppen äro något försåtligt stälda i en slags paritet. Om
folkkyrka skall något betyda, är det väl den kyrka, som
folket verkligen, d. v. s. med själ och hjerta tillhör. Stats-
kyrka deremot är den af staten offlcielt erkända och före-
trädesvis protegerade. Om man nu vill påstå, att ev. luth,
kyrkan genom bifall till motionen skulle förlorat denna ställ-
ning, så kan man med fullt fog säga; ja,- då gick den ställ-
ningen förlorad så snart något annat kyrkosamfund blef
erkändt. Att deremot en förändring i dissenterlagen skulle
ändra kyrkans ställning som /oW;kyrka är helt enkelt en
orimlighet.
10 ■



Utskottets nästa argument, som i korthet kan uttryckas
så: vi tro ej att -folket vill vara tolerant mot olika tän-
’ kande, är ej något argument alls, och det sista, der “sta-
tens ändamål“ förekommer, synes mera vara grundadt på
någon filosofisk reminiscens än på tillgodoseende af verk-
liga lifvets kraf.

Beträffande den lagtolkning som utskottet till sist helt
blygsamt framställer, har den det lilla fel, att (hvilket i de-
batten upplystes) strida mot kända prejudikat.

Att sålunda i detta utlåtande finna ens skuggan af ett
skäl mot förslagets antagande låter sig icke göra. Deremot
nödgas man antaga, att det är fostradt af en ej ringa in-
tolerans, och än värre, af en enligt vår mening alldeles
mrigtig och bestämdt otidsenlig uppfattning af förhållandet
mellan kyrka och stat. Om utskottet sagt sig tro det vara
för tidigt att bifalla förslaget, så hade väl en och annan
deri misstänkt de obotfärdigas förhinder, men det hade
dock varit att föredraga framför det ofördragsamhetens ener-
giska “non possumus“, hvarmed detta utskott satt sig ett
varaktigt minne i riksdagshistorien.

Sedan vi nu sökt att för läsaren antyda halten af ut-
skottets. motivering för motionens afstyrkande, komma vi

till det sätt
lades.

Vårt s.
hemställan.

hvarpå frågan af riksdagens kamrar behand-

k. öfverhus biföll utan diskussion utskottets
Bland dessa vidpass etthundrafyratio svenske

män fans ingen enda som hade hog och mod att säga ett
ord till förmån för en frisinnad lösning af den vigtiga hu-
manitetsfrågan. Vi kommentera ej detta faktum, vi endast
konstatera det.

Andra kammaren biföll likaledes utskottets hemställan,
men först efter en debatt af rätt mycket intresse. Det är
ur denna debatt, vi nu ärna meddela läsaren ett och an-
nat af det mera karakteristiska, tillfogande våra egna re-
flexioner.
11

Först och främst kan man i allmänhet taladt, säga,
att de flesta, hvilka yttrat sig mot motionen, ej kunnat
eller velat fatta hvad saken egentligen gälde. Flera talare,
tycktes nämligen, om man får döma efter deras anföran-
den, anse frågan gälla om man skulle kasta bort den kristna
religionen eller icke ; en missuppfattning, som det underbara
utskottsbetänkandet var särdeles egnadt att väcka och under-
hålla. Bevisen för att en sådan missuppfattning förekommit,
blifva vi snart i tillfälle att lemna.

Den förste talaren var hr Arnoldsson. Han begynte
med en kritik af utskottets motivering, och meddelade sedan
upplysningar om intresset för denna sak, som enligt bref
hvilka han från många ställen erhållit, måste anses vara
rätt allmänt.

Sedan kom hr Jöns Persson. Hans korta yttrande är
uppslaget till den afväg på hvilken nästan alla den ena
sidans talare förirrade sig. Vi meddela det în extenso.

“Ehuru jag älskar frihet så långt som möjligt, så kan
jag icke vara med pm motionärens förslag att borttaga or-
det kristen. Jag tror för min del att man gerna kan unna
det stå qvar i lagen. Enligt mitt förmenande är det för
största delen af folket i vårt lan,d ett kärt och ljufligt ord,
och största delen af våra hädangångne fäder har under de
sista århundradena både lefvat och dött saligt på den grund-
valen, och huru mycket man än äflas och strider om reli-
gionsfriheten, så kan det, efter mitt förmenande, likväl icke
förnekas att det folk, som eger en älskad konung och en
fast statskyrka, kan skatta sig vida lyckligare än andra folk,
som äro i mistning deraf. Jag har härmed endast velat i
korthet tillkännagifva min åsigt i frågan. För min del ber
jag således att få yrka bifall till utskottets hemställan och
afslag å motionen.“

Hr Hedlund fick sedan ordet och talade varmt för bifall
till motionen. Ur hans anförande må det tillåtas oss meddela
några ord, hvilka för visso vore värda att af dem som tro sig
genom bekännelsetvång kunna stödja statskyrkan noga beaktas.
12

De orden lyda sålunda:

“Herr Arnoldssons motion berör, jag upprepar det, en
af de vigtigaste af vår tids kulturfrågor; och ändå innebär
denna motion icke annat än en utveckling af redan bestämd
lag. Men visst är, att den frågan aldrig låter qväfva sig;
om hon i dag också skulle räkna endast ett tiotal röster
inom denna kammare, så växer det antalet med hvarje år,
och om det icke växer, om lagstiftningen icke tillåter dessa
farliga element att afsöndra sig ur kyrkan, blir resultatet,
att de slutligen spränga henne sönder.“

Kom så en af statskyrkans målsmän, kontraktsprosten
Lyth. Ur hans yttrande vilja vi till skärskådande upptaga
ett par punkter. Der säges bland annat:

“Frågan är nemligen om staten fortfarande vill vara
en religiös stat eller ej. Frihet i religion och religiös be-
kännelse, inom de gränser, .som af sedlighet och gällande
lag bestämmas, derom vill jag gerna vara med, men frihet
från religion och frihet från religiös bekännelse är något
som jag deremot på inga vilkor kan gilla. Det är icke så-
som statskyrkans tjenare jag uttalar denna åsigt, utan så-
som medborgare och ledamot af denna kammare.“

Detta yttrande måste innebära, antingen att staten ge-
nom lagar kan binda sina medlemmars öfvertygelse, eller
att den irreligiöse bör landsförvisas eller slutligen att tala-
ren anser religionslöshet ej kunna inträda annat än för den,
som ej tillhör ett offlcielt rel. samfund. Det första anta-
gandet är orimligt, det andra för inhumant att kunna till-
tros en högt bildad man. Återstår alltså det sista. Det
tyckes ock, som talaren ej varit ensam om en dylik upp-
fattning, men nog synes det vara att göra religionen till
en väl mycket yttre sak, då man anser den konstaterad
genom inregistrering i några böcker och inbetalande af en
del afgifter. Den store danske religionsfilosofen Sören Kier-
kegaard skulle allt haft både ett och annat att säga om
den uppfattningen. I hr Lyths anförande finnes ett annat
ställe, som ytterligare belyser hans ställning. Sedan han
13

talat om det vådliga i att staten skulle legalisera religions-
löshet hos sina medlemmar, fortsätter han med dessa ord:

“Den ärade motionären yttrade, för en stund sedan,
om jag eljest förstod honom rätt, att liksom de hedniska
folken, till exempel romarena, yfdes öfver sin religion, ehuru
den var talsk; — så sker det ännu i våra dagar. — Men
jag ber att härvid få erinra honom att just så länge, som
romarena trodde på sin, låt vara bristfälliga religion — så
länge var staten stark och blomstrande, men då religionen
började att mera allmänt missaktas, då gick staten allt mer
sin undergång till mötes.“

Så länge romarena trodde, ja det är en sak för sig, som
ej berör den föreliggande frågan. Här är ju ej fråga om
faktiskt befintlig otro, utan om legaliserad. Och härvid må
erinras, att någon legaliserad otro väl ej var vanlig hos ro-
marne, der höll man ju i stället strängt på statskyrkan,
hvilket kan bevisas bland annat genom åtskilliga af historien
omtalade förföljelser mot en sekt, kallad kristianer, hvilken
af de ortodoxe romarne betraktades som religionslos och
samhällsvådlig. Exemplet tyckeß oss alltså af talaren vara
mindre lyckligt valdt. Hr Lyth yrkade naturligtvis afslag
å motionen.

Kom så hr Magnusson, ur hvars anförande vi citera
detta kuriosum:

“Jag respekterar motionäréns åsigt, men jag vill icke
följa hans stråt — det är mig omöjligt — ty om vi följde
den, så fruktar jag, att vi finge se besannadt det gamla
ordspråket: när satan söndrar sig mot sig sjelf, så falla hus
på hus. Om den ene medborgaren söndrar sig emot den
andre, huru skall det då gå med Svea land?“

Det är onekligen bittert för Svea land att på detta sätt
jämföras med satan, men hvem annat än Svea land kan
jämförelsen rimligtvis gälla?

Hr G. Jonsson, med hvilken flere instämde, yrkadejn-
fall till utskottets förslag. Derpå kom hr Jöns Rundbäck
fram med ett anförande, hvars make man lyckligtvis får leta
14



efter. Sedan han en stund ordat om kristendomens fördrag-
samhet fortfor han på följande något öfverraskande sätt:

“Och nu vill man, att vi skola öfvergifva denna kristna
lära för något, som vi icke ens få veta hvad det är! Man
vill här sätta under votering, om vi skola kallas kristna
eller icke kristna; man vill vi skola underkänna de upphöj-
daste grundsatser, den skönaste lära, som ännu blifvit med-
delad stoftets barn, mot att antaga, icke något visst, sant
eller upphöjdt, utan något obestämdt, tvifvelaktigt, okon-
strueradt, som man kallar, och det med rätta, “främmande
lära“. Vi få icke ens veta om det är en ny eller gammal
lära. Kanhända är det Buddhaismen, kanhända Fetisch-
dyrkan, Muhamedanismen eller Odenskulten man vill ha
igen, eller den nyaste läran — som hänryckt några fan-
taster, troligen för den är dum, oförskämd och ny — nem-

ligen positivismen? Som
som menas, men att det
trosbekännelse, det visar
ordet “kristen“, som man

sagdt, man vet icke hvilken lära
icke är fråga om någon kristen
sig tydligt deraf, att det är just
vill hafva bort. Kanhända me-

nar man med främmande lära bekännelsefrihet från alla
läror? Kunna vi då undvara all religion? Mine Herrar,
känner väl historien något enda folk, som varit utan all
religion? Har icke hvart folkslag i verlden från första stun-
den af sin tillvaro erkänt en högre makt? Visserligen fin-
nes ett enda folkslag, hos hvilket man icke tyckt sig kunna
spåra den ringaste ansats till något sådant, och detta är
Australiens urinnevånare. Men dessa stå också på mensk-
lighetens allra lägsta trappsteg. Är det då dit man vill, att
vi skola komma? Och skulle detta kunna kallas framåt-
skridande? Bort det.“

Är det förödmjukande, ja rent af förödmjukande för vår
nationalkänsla, att veta hurusom en tirad som den ofvan-
stående ännu kan produceras i vår nationalförsamling? Och
det4 märkvärdigaste är dock att man ej blyges att inleda
denna väf af, icke soflsmer, ty det skulle förutsätta en viss
grad af tankeskärpa — utan af tanklöshet, hätskhet och
• 15

omening med att orda om den kristliga fördragsamheten.
Vi skola endast besvära läsaren med ännu ett par mycket
små profbitar på hvad’ denna, genom en egendomlig slump
med ofvan anförda dopnamn “kristnade“ talare, kan yttra.
Se här:

“Vi hafva här hört exempel på de läror som positivis-
men bjuder oss att antaga, och man har påstått att den
som icke ville gilla dem ej vore frisinnad.“

Nej, bäste herr Jöns Rundbäck, det har ingen menni-
ska påstått, hvad man påstår är endast, att den som tvin-
gar positivister att kalla sig kristne ej är frisinnad.

Då hr R. vidare om positivismen yttrar: “Icke heller
vill man veta af något samvete, och om dess röst ändå för-
nummes så skall man akta och anse dess sargande såsom
då en hund biter och sliter i en sten,“ så är detta så full-
ständigt fritt från hvarje spår af sanning, att den välvilli-
gaste tydning man för hr R:s egen skull kan ge saken är
att tolka den som uttrycket af den mest absoluta okunnig-
het om den sak hvar om det talas.

Då hr R. till sist omtalar att Mill i sin afhandling om
friheten sagt positivismens läror vara de mest ofördragsamma
han lärt känna, så är detta sant, men om man deraf får
antaga att hr R. har någon kännedom om den citerade bo-
ken, så blifver hans yttrande ännu underligare. En person,
som känner denna bok borde ej kunna göra sig till en så-
dan ofördragsamhetens koryfé, som hr Rundbäck, och det
är knappast vågadt om vi anse gifvet, att om Mill haft den
tvifvelaktiga förmånen att höra de läror hr R. framställer,
han skulle hafva öfver dem fällt samma eller en strängare
dom än öfver positivismen — om han nemligen ansett dem
behöfva någon dom alls.	■

Det är med verklig lättnad man från hr Rundbäcks
anförande öfvergår till hr Wieselgrens frisinnade och humana
yttrande. Vi kunna derur endast meddela följande:

“Man har med mycken emphasis utropat: ’hafva vi icke
redan all frihet?’ Man har åberopat och instämt med en
16

talare frän ett föregående plenum, hvilken frågade, om vi
icke hafva 'allt hvad vi kunna önska'. Jo, så är det; vi
hafva all önsklig frihet, men, mine Herrar, låtom oss for-
söka att se saken litet mindre sjelfviskt, låtom oss tänka ett
ögonblick på dem, som känna sig icke hafva samma frihet
som vi, nemligen dessa andra, för hvilka motionären gjort
sig till orgon. Vi hafva frihet att nämna oss med det namn,
hvilket af vår tro betingas; men dessa andra hafva det icke,
och derför är det de nu af oss fordra samma frihet, som vi
ega och säkerligen icke för något pris skulle vilja mista.
Ega de då icke skäl för sin begäran? För min del åtmin-
stone har jag ingen svårighet att fatta, hurusom det för
hvarje sanningsälskande hjerta, för hvarje ärlig karakter må-
ste kännas såsom ett svårt tvång att stå under en rubrik,
hvilken han känner vara oriktig. De, som bekänna sig till
en icke-kristen tro, måste ju finna sig plågsamt berörda af
att ofticielt benämnas och räknas som kristna! de veta att
denna officiella utsaga är en lögn, de äro medvetna om att,
långt ifrån att vara det de nämnas, de begära i sanningens
namn att få utgå ifrån oss — men de få det icke. Finnes
då icke för dem ett tvång, som de med skäl klaga öfver
och från hvilket de och med fog kunna begära att blifva
befriade?“

Det är glädjande att höra desse varma och ärliga ord,
de borde varit så mycket mera talande, då de kommo från
ett håll der man väl ej kan misstänka någon fiendtllghet
mot kristendomen. Hr W. yrkade till sist återremiss af be-
tänkandet. Flera instämde häri, hrr Berg och Gumaelius
efter att hafva yttrat sig mot åtskilliga af de framställda an-
märkningarne mot motionen. Hrr Arnoldsson och Blomberg
derémot yrkade bifall till motionen, och den senare anförde
som en hufvudgrund för sin mening, att bifall till motionen
för just statskyrkan vore det ojemförligt bästa och säkraste.
Hr J. Jonasson i Gullaboås kom så med ett litet, men ka-
rakteristiskt yttrande. Han sade nemligen dessa märkliga ord :

“Denna fråga är, mine Herrar, ganska vigtig. För den
17

evangeliskt-lutherska religionen, som vi nu ega, hafva se-
dan århundraden tillbaka alltför många af våra förfäder
offrat lif och blod, för att vi nu snart skulle låta den falla
sönder, som motionären här föreslagit. För min del kan
jag icke vara med om att öppna portarne för den antikrist-
liga ande, som i närvarande tid gör sig allt mera gällande
och sväfvar öfver land och folk.“

Deri ser man följden af att skrifva utskottsbetänkanden,
sådana som det hvarför vi ofvan redogjort. Utskottet skju-
ter en fråga på sned, sedan finnas nog talare, som äro fär-
diga att vända den alldeles bakfram. “Låta den ev.-luther-
ska religionen falla sönder,“ def är onekligen en originel
uppfattning af saken.

Hr Magnus Jonsson yttrade sig till försvar för ut-
skottets (hvari han är medlem) förslag. Detta stödde han
på, att man ej kunde veta, huru det skulle gå med barnens
religionsundervisning om förslaget antoges. Dervid förbisåg
han emellertid de stadganden nu gällande dissenterlag har,
och i hvilken ingen ändring var föreslagen. För öfrigt uppe-
höll sig denne talare en stund vid sanningssökare och posi-
tivister, som han på ett betänkligt sätt förblandade, och
yrkade till sist bifall till utsk. hemställan.

Hr J. Jonsson i Frösstorp sade något rätt öfverraskande.
Motionären hade' i motionen omnämnt två personer, d:r
Nyström och en viss Måns Månsson, hvilka blifvit vägrade
utträde ur statskyrkan; detta gifver talaren anledning att
utbrista :

“Man behöfver blott genomläsa motionen för att genast
finna béskaffenheten af de auktoriteter, som der åberopas,
t. ex. denne Måns Månsson och doktor Nyström. Jag har
ännu icke under den tid, jag varit riksdagsman, sett att man
i motioner åberopat sådana personer som auktoriteter.“

Det skulle, tyckes det, om man får tro talaren, vara
nära nog en skymf mot riksdagen, att ett faktiskt förhållande
beträffande dessa två personer i motionen anförts. Något

Ur Dagens Krönika. II.

2
18

åberopande af dem som auktoriteter förekommer der all-
deles icke. •

Till sist skola vi meddela ett stycke ur dalarepresen-
tanten L. O. Larssons yttrande, och anmärka på förhand,
att han är den ende som kan i fråga komma till någon
slags jemförelse med Jöns Rundbäck. . Så lyda hans ord:

“Då jag för många år sedan för första gången upp-
trädde i en fråga likartad med denna, tog jag mig friheten
göra det påståendet, hvilket jag fortfarande vidhåller, att
det är ett fåtal, som i toleransens namn icke allenast söker
undergräfva statskyrkan och religionen, utan äfven åsyftar
något mera. Jag förklarade då, att jag för min del betrak-
tade svenska staten såsom hvarje annat samhälle, der man
efter en längre tid enats om och antagit en viss religion,
att gälla för statens eller samfundets alla medlemmar. Jag
anmärkte redan då, huru orimligt det föreföll åtminstone
mig, att, derför att några individer inom samfundet finna
en eller annan del af den gällande bekännelsen vara till
nackdel för dem, de anse sig kunna framställa till hela sam-
hället: T måsten ändra edra åsigter och uppgifva eder re-
ligion, derför att vi icke kunna gilla den.’ Jag yttrade vi-
dare, och jag har icke funnit skäl att ändra denna .åsigt,
att man icke borde tvinga någon att stanna qvar i stats-
kyrkan; men jäg tänkte redan då ■—■ jag upprepar det —
att det var orimligt att, derför att några få icke kunde tåla
den religion och den statskyrka, vi hafva, den stora massan
af folket skulle behöfva foga sig efter dem. och tillskapa en
kyrka, sådan som dessa anse för sig vara lämpligare; och
jag är viss på, att, om vi i dag ginge in på deras önsk-
ningar och antoge en ny religion, af dem sjelfva formulerad
eller konstruerad, de redan i morgon skulle börja arbeta
på att rifva sönder densamma för att få något nytt igen.
Då jag städse hyst och fortfarande hyser denna åsigt, kan
jag således icke annat än motsätta mig det förslag, som nu
föreligger. i denna motion och som också af lagutskottet
blifvit afstyrkt. Jag tror för min del, att de, som på detta
19

sätt arbeta pä att undergräfva religionen, visst icke stan
när de vunnit, det mäl, som nu är synligt, utan att de vilja
gå ännu längre. Hela vår samhällsbyggnad hvilar, efter
mitt sätt att se, på en religiös grund; och när man rifvit
den, så börjar man också rifva det öfriga, tills man slut-
ligen kommit derhän, att man fordrar hela samhällets upp-
lösning under påstående, att vi icke skola hafva några la-
gar, utan enhvar sjelf bestämma öfver sitt handlingssätt.
Kanhända kommer den dagen; men jag hoppas, att det icke
skall inträffa i min tid; jag skulle icke vilja lefva i ett sam-
hälle, der det vore öfverlemnadt i hvars och ens fria skön
att handla huru som helst, utan inskränkning af lagar eller
stadganden i något hänseende.“

Detta yttrande visar en skäligen djerf ståndpunkt till
religionen. “Antagit en viss religion att gälla för statens
alla medlemmar“ detta låter ju mycket bra, men icke lärer
någon i ringaste mån religiös person gilla det.

Och den vackra satsen: “I måsten ändra edra åsigter“
o. s. v. Skada bara att någon dylik åsigt aldrig blifvit fram-
stäld, alla dessa positivister, sanningssökare och hvad de
nu må heta begära ju blott att få ha sin åsigt och slippa
att offlcielt hyckla en annan. Beträffande den anarki, som
talaren hotfullt förespår, så må väl detta, om något, kunna
kallas att måla den onde på väggen. Talaren kan ju, om han
vill vara konseqvent, ej vara belåten med mindre, än att
alla, som ej vilja bekänna den rena ev. läran, om icke hals-
huggas, så åtminstone sändas i landsflykt.

Det är ledsamt, att se en så betydande förmåga som
hr L. O. Larssons nötas ut på sammansättande af slika
grofva sofismer. Dock, det är sant, han lägger också an
på qvickheter, vi skola anföra den, hvarmed han slutar sitt
anförande:

“Jag får säga, att det vore mycket smärtsamt, om man
genom afslag å motionen möjligen komme derhän, att mo-
tionären icke kunde qvarblifva i sitt fädernesland, utan att
han och någon med honom liktänkande nödgas resa samma
20

väg som Måns Månsson, emedan det är en förlust för sam-
hället för hvarje sanningssökare, som lemnar detsamma, men
jag får ock säga, att, sättes jag i valet att välja emellan
att uppgifva Sverige såsom kristen stat för att vara viss om
att få behålla motionären och alla med honom liktänkande,
så får jag säga, äfven om det är påkostande, att jag hellre
låter honom oeh dem resa. Jag yrkar alltså bifall till ut-
skottets afstyrkande förslag.“

Sedan ännu en talare haft ordet anstäldes votering mel-
lan bifall till utskottets hemställan och hr Arnoldssons mo-
tion, hvarvid den förra bifölls med 130 röster mot 61.

Och här kunde vi sluta, blott ännu ett par ord. Man
skall kanhända säga, att i denna uppsats partiskheten är
alltför stor, att dess .författare upptagit blott motståndarnes
sämsta argument. Derpå syara vi helt enkelt: “det finnes
inga bättre“. Hvar och en kan sjelf se efter i protokollen.
Men just i den omständigheten att skälen å majoritetens
sida varit så svaga, kan man ju söka ett stöd för den för-
hoppningen, att frågans återupptagande snart nog kan ske
med bättre framgång. Det är ett hopp, som sannolikt de-
las af hvarje frisinnad medborgare, han må nu vara vän
af statskyrkan eller icke. Det går snart ej längre för sig,
att låta de gruncllagar', vi alla vörda, i vissa delar upphäf-
vas af andra förordningar och påbud; må alla svenskar enas
om att inom en ej allt för aflägsen framtid orden: “Konun-
gen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda
en hvar vid en fri utöfning af sin religion“, skola och må-
ste blifva en lefvande sanning i stället för en vacker men
betydelselös fras.

Aemilius JPaulus.
21

II.

Till frågan om den kostnadsfria undervisningen.

Det är icke sa synnerligen länge sedan benämningen
“realpolitiker“ fattades såsom ett oqvädinsord till och med
inom vår Andra kammare. För endast några få år sedan
hände det, att den af en politisk motståndare utkastades
mot nämnda kammares nu varande vice talman, som deraf
kände sig så djupt kränkt, att han skyndade sig begagna
första lägliga tillfälle för att med den sårade oskuldens hela
förtrytelse slunga den tillbaka i ansigtet på angriparen.
Detta kan nu må hända tyckas vitna om ep något öfver-
drifven finkänslighet på ett håll, der man eljest i allmän-
het gjort sig känd for att gerna vilja hylla realiteten på de
allmänna idéernas bekostnad, men i hvarje fall är det dock
kännetecknande för det åskådningssätt, som, under ett annat
regeringssystem än det nu varande, var rådande ännu, om
vi ej allt för mycket missminna osä, vid 1877 års riksdag.
Men tiderna förändras och åskådningssätten med dem. Nu
för tiden tyckes man icke längre i vårt offentliga lif anse
de realpolitiska tendenserna vara något att blygas öfver,
och det lika litet på det ena hållet som på det andra. Det
är nämligen icke blott den maktegande majoriteten, som så
fattar lagstiftningens uppgift, utan mer än en bland denna
majoritets mest afgjorde motståndare ses lika ogeneradt falla
undan för de tillfälliga intressenas kraf och proklamera
ohållbarheten af allt hvad allmänna grundsatser heter. Detta
sätt att se sakerna tyckes för närvarande lika som ligga i
luften, och med en öppenhjertighet, som ofta icke saknar
sin lilla tillsats af cynism, försäkrar man, att principerna
endast äro till hinders i lagstiftningen. Det är med tillfälliga
hugskott man nu skall försöka att leda samhällsutvecklingen.

En löneförbättring för lärarne vid rikets allmänna läro-
verk hade befunnits' vara af behofvet påkallad, och i afsigt
24

att för denna lönereglering vinna ett i förhållande till var
öfriga statsbudget sä futtigt bidrag som det af chefen för
ecklesiastik-departementet sjelf till endast 400,000 kr. be-
räknade, tvekade man nu icke att utan vidare frångå den
kostnadsfria undervisningens princip i vårt land, ehuru denna
princip hittills icke blott varit en vår hela samhällsordnings
skönaste prydnad, utan väl också en gång skall komma att
visa sig hafva varit ett af denna ordnings säkraste värn.
Förlidet år underlät regeringen helt enkelt att lyssna till det
allmänna ropet på en dylik lönereglering, men fick då upp-
bära så mycket ovilja härför, att hon i år icke vågade göra
om försöket. Man gaf nu efter för den allmänna opini-
onens påtryckning, men som man i alla händelser var lika
angelägen om att iakttaga den största sparsamhet med sta-
tens medel, hvilka ju snart kunna tänkas skola få en an-
nan och för det inom riksdagen maktegande intresset mera
behaglig användning, ansåg man svenska staten nu icke
längre hafva råd att hålla på den gamla vackra grundsat-
sen om kostnadsfri och lika tillgänglig undervisning för alla
dess medborgare. Ett så don-qvixottiskt handlingssätt skulle
komma att kosta staten 797,000 kr. årligen, och staten hade
icke råd till att gifva mera än 397,000 kr.; då återstod in-
genting annat än att för de felande 400,000 kronornas gryn-
välling sälja den fria undervisningens förstfödslorätt. Och
som i löneregleringsfrågan hörde komiterade för tre år se-
dan “icke tvekat“ att eventuell föreslå denna åtgärd, så
fann nu regeringen — det skulle kanske vara orätt att säga
statsrådet Hammarskjöld, fast han är den, som kontrasignerat
den k. propositionen — samma åtgärd “ingalunda obillig“.
Men mellan det “ingalunda obilliga“ och det faktiskt rätt-
visa torde i förevarande fall vara en lika stor skilnad som
den, hvilken den gamla domareregien uttrycker med att la-
gen icke gillar allt, som den ej uttryckligen förbjuder. Detta
tyckes man emellertid här hafva förbisett'tillika med åt-
skilligt annat, kännetecknande nog för detta senaste försök
att i öfverensstämmelse med det realpolitiska systemet i
23

Öfrigt för sä billigt pris som möjligt komma ifrån en som
oundviklig pröfvad regeringsåtgärd. Man hjelper sig för
tillfället med en halfmesyr, och det till och med en dålig
sådan, då man anser sig ej hafva tid och krafter att före-
taga en genomgripande och planmessig omorganisation.

När hans excellens statsministern i fjor lät f. d. stats-
rådet F. F. Carlson fylla en ledig blifven plats i skatte-
regleringskomitén, skedde detta väl särskildt för att bereda
hr Carlson tillfälle att der försona för hvad han kunde hafva
brutit genom sin nitiska medverkan vid 1873 års bekanta
“kompromiss“. Möjligt är ju också, att f. d. statsrådet Carl-
son kommer att lyckas med denna expiation, men hvad han
aldrig skulle kunna lyckas med, lefde han än i hundra år,
vore att ' råda bot på alla de bedröfliga följderna af hans
mångåriga experimenterande med vårt undervisningsväsen.
Krafvet på en mera praktisk anläggning af undervisningen
har hos oss med ökad styrka gjort sig gällande vida hasti-
gare än i något annat • europeiskt land, och redan under
andra året af professor Hammarskjölds verksamhet såsom
chef för ecklesiastik-departementet inom den Posseska mi-
ni^tèren har man ju nu också som bekant hunnit så långt
i den riktningen, att man vunnit åtskilliga universitetsmyn-
digheters bifall till latinets aflysande från vissa akademiska
examina. Men långt ifrån att med dylika reformer söka gå
den allmänna meningen till mötes föredrog statsrådet Carl-
son på sin tid att föreviga minnet af sitt qhefskap för eckle-
siastik-departementet genom helt andra åtgärder och gjorde
mångläseriet till en tvångsregel ännu vid universiteten. Det
torde vara onödigt att påminna om den förbittring, denna ord-
ning från första stunden väckte, all den stund intrycket ännu
torde fortlefva oförminskadt hos alla dem, hvilka på ett eller
annat sätt fått röna verkningarna af den samma. Deremot
torde det icke vara ur vägen att konstatera, huru som hela
den mot den nu varande undervisningsordningen rådande
oviljan med deraf följande mer eller mindre hastigt hop-
komna omskapningéplaner väl till en god del är att betrakta
24



såsom en naturlig reaktion mot de här antydda planlösa,
åtgärderna. En omorganisation af vårt undervisningsväsen
kunde man under alla omständigheter hafva att förr eller
senare motse, men den hade icke behöft blifva hvarken
så brådstörtande eller så våldsam, som den nu kanske blh\
hade man icke förut drifvit sakerna till sin yttersta spets i
en motsatt riktning.	.

Vid 1880 års riksdag fingo missnöjet och farhågorna
slutligen äfven uttryck i de offentliga förhandlingarna inom
Andra kammaren, der två motionärer, d:r Severin Axell och
redaktör F. T. Borg, framlade hvardera sitt temligen utför-
liga förslag till en genomgripande omorganisation af våra,
allmänna läroverk. Båda dessa förslag hade en afgjordt
praktisk tendens, hvilket väl också var så mycket naturli-
gare, som d:r Axell i egenskap af före detta universitets-
docent endast sökte hålla fram sitt gamla älsklingsämne,
naturalhistorien, och hr Borg med den bekante folkskollä-
raren Sven Rosenberg såsom sin ledande auktoritet bjöd till
att förverkliga dennes ideal af en demokratisk utjemning
mellan folkskolan och elementarläroverket. Häremot är nu
å ingendera sidan något att invända, men beklagligtvis hade
de båda förslagsställarne icke inskränkt sig till att blott an-
gifva grunderna för den af dem önskade nya undervisnings-
ordningen, utan med klart medvetande om det nogsamt
kända förhållandet, att utsigterna för en reforms framgång
inom vår riksdag nu mera i främsta rummet bero af refor-
mens prisbillighet, hade de ansett rådligast att äfven för-
söka ställa priset för den af dem föreslagna omorganisatio-
nen så billigt som möjligt.

Och utvägen härtill var lätt funnen. Med anledning af
från lärarne vid rikets allmänna läroverk, vissa pedagogier,
högre lärarinneseminariet och folkskollärareseminarierna in-
komna ansökningar om förbättring i desse lärares lönevilkor
hade k. m:t i maj 1878 nedsatt en komité, som redan samma
månad påföljande året hunnit afsluta sina arbeten — en för
sin sak ovanligt intresserad och rask komité således, som


man kan finna — och den 17 i nämnda månad var färdig-
att inlemna sitt betänkande till k. m:t. I detta betänkande
tillstyrkte komitén utan förbehåll och det, som man torde
få medgifva, på goda grunder den i fråga satta löneför-
bättringen. Men året 1878 var som bekant ett i ekonomiskt
afseende särdeles brydsamt år, under hvilket den inom vår
riksdagsmajoritet allenaherskande hänsynen till “den största
möjliga sparsamhet“ hade utsigt att mera obetingad! än
någonsin få göra sig gällande, och följaktligen ansågo sig
äfven komiterade lika som två år senare'reformsträfvarne
inom Andra kammaren föranlåtne att till vinnande af det
goda ändamålet — lärarelönernas förhöjning — ställa pri-
set så billigt som möjligt. Och så föreslog man, att lärjun-
garne vid de ofvan nämnda läroverken skulle erlägga en
hittills i vårt land ic^e i fråga satt terminsafgift, hvilken
skulle användas såsom bidrag till lärarnes aflönande.

Att komitén, som var sammansatt af två i saken in-
tresserade elementarlärare, två mycket förmögne män och
en välmående hemmansegare, icke skulle tänka på hvilka
följder en dylik suspension af grundprincipen i hela vårt
svenska bildningslif kunde komma att medföra, är någor-
lunda förklarligt, lika som ock att förslaget kunde accepte-
ras af hr Axell, hvilken som bekant är ett af lyckans mest
gynnade skötebarn i ekonomiskt lika väl som i intellektuelt
afseende. Underligare förefaller det deremot, att samma
förslag äfven kunde upptagas af hr Borg, som ju skall vara
en sann demokrat och en den obemedlade stora massans
välvillige målsman. Lika underligt förefaller det oss äfven,
att hr Hedin, som ju också en gång i tiden vunnit sina politi-
ska sporrar såsom utpräglad demokrat, kunde i sin egenskap
af ordförande inom det Andra kammarens tillfälliga utskott,
hvilket hade att behandla detta ärende, och, enligt hvad det
uppgifves, derjemte sjelf författare, af utskottets i formen
ypperliga betänkande, gilla ett förslag, som helt enkelt sätter
yxan till roten på den mest upphöjdt demokratiska grund-
principen i hela vårt samhällslif. Men hos båda tyckes hän-
26

synen till de demokratiska grundsatserna vid detta tillfälle
fått vika för andra om ock sins emellan vidt skiljda motiv.
Hr Borg ansåg sig förmodligen såsom renhårig landtmanna-
partist i främsta rummet böra fästa afseende vid “den största
möjliga sparsamhet“, hvartill kommer, att för denne repre-
sentant — som dock sjelf gjort sig en ganska aktningärd för-
mögenhet på en, hvad man nästan skulle kunna kalla, literär
sysselsättning — redan framskymtar “det literära proletaria-
tets“ södermera till så många öfverraskande effekters vin-
nande använda spöke. Hvad hr Hedin åter vidkommer, har
han som bekant rättvisligen förvärfvat sig ett namn såsom en
energisk målsman för våra otillräckligt aflönade lägre tjen-
stemän, och omtanken om denna klass af medborgare lade
väl här uteslutande beslag på hela både hans iakttagelse-
och omdömesförmåga, hvilka, huru skarpa och omutligt lo-
giska de för öfrigt än må vara, dock stundom tyckas lida
af det betänkliga felet att operera något väl ensidigt, ja till
och med icke utan en viss liten tillsats af idiosynkrasi.

De båda inom Andra kammaren väckta motionerna
ledde, som bekant, icke till något resultat hvarken det året
ej heller det följande, då frågan genom hr Borgs försorg
åter drogs under riksdagens profiling. Något riksdagens
samfälda uttalande hade chefen för ecklesiastikdepartementet
således icke att åberopa till försvar för den åtgärd han
i år helt oväntadt å regeringens vägnar definitivt satte i
fråga, och — hvad värre är —■ han hade, såsom vi strax
skola fä se, endast helt enstaka eller tillfälliga opinions-
yttringar att dervid stödja sig på. Statsrådet Hammar-
skjöld har dock detta oaktadt djerft velat våga försöket.
Redan i fjor var det också en offentlig hemlighet, att icke
ecklesiastikministerns liknöjdhet utan hans exellens stats-
ministerns “kända energi“, den gången verkande i en helt
negativ riktning, varit • orsaken till att frågan om lärare-
lönernas reglering blef tills vidare skjuten å sido. I år vå-
gade man icke längre fördröja tillfredsställandet af hvad
som verkligen var och fortfarande är ett erkändt behof.
Men framför allt gälde det att visa sig vara sparsam, och
så sökte man hjelpa sig ur förlägenheten genom att lyssna
till några af 1878 års komité och ett par enskilde motio-
närer i Andra kammaren i förbigående framkastade vinkar.

Först och främst vilja vi då mot ordalydelsen i che-
fens för ecklesiastikdepartementet motivering till den k.
propositionen i ämnet anmärka, att det måtte berott an-
tingen på ett ofrivilligt förbiseende eller också på en af-
sigtlig misstydning, då statsrådet Hammarskjöld här beteck-
nade den såsom bidrag till lärarelönernas bestridande af
honom i-fråga satta elevafgiften i rikets allmänna läroverk
såsom en “förhöjd lerminsafgift“. Någon motsvarande rudi-
mentär skolafgift, som nu skulle kunna tänkas förhöjd, exi-
sterar nämligen icke för närvarande. Ordalydelsen af hvad
det i § 1 af nu gällande läroverksstadga heter om “ de af
staten bekostade allmänna läroverken“ har nämligen tills
dato varit en så bokstaflig sanning, att statsrådet Hammar-
skjöld under de två år, han redan handhaft ecklesiastik-
portföljen,- icke torde hafva sett ett enda öre af de hittills
i skolorna för diverse rent lokala ändamål upptagna små
terminsafgifterna komma statsverket till godo såsom ersätt-
ning för eller bidrag till de utgifter, staten nu bestrider till
elementarundervisningens upprätthållande. Icke heller kunna
de belopp, som vissa stadskommuner med ovanligt höga
lefnadskostnader frivilligt åtagit sig att utgöra till hyres-
bidrag och dylikt åt sina elementarlärare, betraktas såsom
någon sådan ersättning till staten, då dessa bidrag utan
någon som helst afräkning å de af staten bestridda lärare-
lönerna för hvarje år från de i fråga varande kommunernas
drätselförvaltningar utbetalas direkt till vederbörande lärare.
Att de förenämnda terminsafgifterna heller icke under några
omständigheter kunna såsom någon sådan ersättning be-
traktas, uttalades också på det mest oförgripliga sätt af en
så förfaren skolföreståndare som rektor Gilljam redan under
diskussionen i denna fråga i Andra kammaren vid 1880
års riksdag. Hr Hedins då gjorda försök att såsom det
28

tillfälliga utskottets ordförande a dragande kall och ämbe-
tes vägnar bortresonnera detta faktum synes oss heller icke
hafva varit nog lyckadt, för att chefen för ecklesiastik-
departementet nu på det skulle kunna stödja sin uppfatt-
ning af en hel systemförändring, som kunnat komma att
medföra ödesdigra följder för vårt land och vårt folk. Icke
ens 1878 års komité, som likväl visade sig så synnerligen
angelägen att framställa hela denna sak i dess möjligt mil-
daste dager, ansåg sig kunna tyda de nu utgående små
terminsafgifterna såsom insatser i något de enskildes hälften-
bruk med staten. På sidan 34 af komiterades betänkande
heter det nemligen uttryckligen, att nu »synes dem “den tid
vara inne, då med skäl i fråga sättas kan, om statsverket
ensamt* bör bära hela* kostnaden för den högre under-
visningen“. Detta har således enligt komiterades lika väl
som enligt den nyss anförde aktade skolmannens åsigt hit-
tills varit fallet. I och med det samma är det äfven tyd-
ligt, att regeringen med sitt nu framlagda förslag åsyftade
att konstituera en helt ny princip.	•

Hade man väl då här ens varit betänkt på att åstad-
komma all den sorgfälliga och tillfyllestgörande utredning,
som måste anses nödvändig för en så betydande princip-
förändring? Eller gaf man möjligen icke efter för tillfälliga
påtryckningar och lät leda sig af sin benägenhet att för så
godt pris som möjligt, lika godt huru för öfrigt, komma
ifrån ett ögonblickligt trångmål? Vi frukta, att-det senare
var förhållandet.

I den nu framlagda k. propositionen måste regeringen
också ovilkorligen af den opartiskt tänkande anses hafva
tillgripit den mindre lyckade taktiken, att af alla de många
olikartade spörsmål, som under senare åren uppkastats an-
gående en förändrad undervisningsordning, hafva först ut-
brutit det, hvilket var som minst utredt. Bindande och
ovilkorligen bevisande, som komitébetänkandet af den 17

* Kursiveringen af oss.
29

maj 1879 är i allt, som rör behofvet af en löneförbättring
för elementarlärarne, är samma betänkande lika lösligt och
ofullständigt hopkommet i hvad som angår de här för för-
sta gången i fråga satta terminsafgifterna. Det hände sig
vid 1880 års riksdag under debatten om läroverksfrågorna
i Andra kammaren, att biskop Rundgren mot de då af två
enskilde motionärer föreslagna terminsafgifterna anförde föl-
jande primitiva skäl, hvilket vi, med allt erkännande i öf-
rigt af talarens goda afsigt, icke kunna neka oss nöjet att
här ordagrant aftrycka: För min del, yttrade hr R., är jag
mot saken, derför att kostnadsfri undervisning vid våra
elementarläroverk allt hittills meddelats. — Komiterades ar-
gumentering gifver denna icke efter i slående lakonism.
Af de 57 sidor, komiténs betänkande med tillhörande ut-
förliga tabellbilagor upptager, har man nemligen icke
mäktat att anslå mer än tre till en knapphändig utred-
ning af frågan om terminsafgifternas “förhöjning“, som det
nu heter.

Sjelfva klämmen i denna kortfattade argumentation är
också ett allt för dråpligt prof på den goda viljans logik,
för att den icke här. skulle in extenso återgifvas. Den kan
också tjena till att visa, huru klena de enda skäl äro, hvilka
man har att anföra såsom stöd för den ödesdigra reform,
man här åsyftat. Den lyder ordagrant på följande sätt:
Tager man dessutom i betraktande ej mindre de stora an-
slag, som för den högre undervisningen nu mera kräfvas,
än ock den i jemförelse med fordna tider mera spridda
välmåga, som, tillfälliga dåliga tider oberäknade, nu mera
förefinnes i vårt land och i synnerhet (?) inom de samhälls-
klasser, som begagna sig af de allmänna läroverken, så sy-
nes den tid vara inne, då med skäl i fråga sättas kan,
o. s. v. som förut är anfördt. Och så anser komitén i en
punkt vara sagdt allt, som behöfver sägas om den saken.

Inför en så beskaffad utredning får man ursäkta stats-
rådet Hammarskjöld, att han i sitt anförande till statsråds-
30

protokollet den 7 januari detta år uraktlåter att hänvisa
till det, som icke fins, utan i stället inskränker sig till ett
enkelt omtalande af, att “komiterade under vissa förutsätt-
ningar icke tvekat att föreslå“ en utväg till att för godt
pris komma ifrån hela sajken. Men hr statsrådet undviker
härvid att nämna, hvilken denna af komiterade framhållna
förutsättning var — ty för vår del hafva vi ej kunnat finna
mer än en sådan. Den lyder ordagrant i komiterades be-
tänkande sålunda: “För den händelse ej någon lämpligare
utväg skulle finnas till betäckande af de ökade kostnader“
o. s. v. Men icke kan det väl vara möjligt, att en så
praktisk och skarpsinnig förvaltnings-ministére som den nu
varande skulle stått i saknad af andra utvägar till att anskaffa
den der obetydligheten på 400,000 kr., hvilken man nu ville
försöka att få i hop genom de nya terminsafgifterna? I så
fall ligger det närmast till hands att hänvisa vederbörande
till s^mma utväg, som redan blifvit antydd af en författare
i “Aftonbladet“, då denne påminner om att den redan före-
slagna högst oskyldiga konverteringen af bränvinstillverk-
ningsafgiften under den allra närmaste framtiden skall komma
att i statsinkomsterna medföra en tillökning, som icke blott
uppväger de 400,000 kr., hvilka närmast tyckas ha försatt
regeringen i en så stor förlägenhet, utan nära nog gifver
det dubbla, eller lika mycket, som hela löneregleringen be-
räknas kunna komma att kosta.

För ett år åt minstone har man nu genom riksdagens ny-
lingen fattade beslut kommit ifrån nödvändigheten att tillgripa
en utväg, hvilken för öfrigt måste synas desto betänkljgare,
som man inom riksdagen lika väl som öfver allt ute i landet,
der stämningen icke hela tiden varit afgjordt mot förändrin-
gen, hittills haft saken lika oklart för sig som någonsin både
regeringen och 1878 års komité. Vi hafva redan sett, huru
beskaffad den utredning är, som nyss nämnda komité åstad-
kommit, och den behandling, som sedan dess kommit ären-
det till del, torde heller icke ha varit egnad att närmare
31

klargöra frågan. Sjelf erkänner chefen för ecklesiastikdepar-
tementet upprepade gånger i sitt anförande till statsråds-
protokollet, att i flere af de öfver komiterades förslag af-
gifna utlåtandena betänkligheter uttalats just mot denna del
af komiténs hemställan och, att döma särskildt af ett ytt-
rande på sidan 12 i den k. propositionen, i främsta rum-
met mot den. Om man nu icke såsom en tom formalitet
allenast skall fatta hvad som i 10 § Regeringsformen stad-
gas om skyldigheten för föredragande departementschef att
lata ärendenas föredragning hos konungen i statsrådet före-
gås af en deras beredning genom nödiga upplysningars in-
hämtande från vederbörande ämbetsverk, så hade väl hr
ecklesiastikministern också bort låta af dessa från kompetenta
myndigheters sida mot förslaget uttalade betänkligheter af-
hålla sig från att nu söka till ett förhastad! afgörande bringa
en fråga, om hvars rätta lösning meningarne ännu visade
sig så delade.

Svårligen kunde departementschefen heller åberopa sig
på någon inom riksdagen eller ens dess Andra kammare ut-
talad mera allmän opinion såsom stöd för den åtgärd, han
i år försökte att genomdrifva. Vid 188C års riksdag för-
klarade nemligen denna kammare, om också krafterna stodo
ungefär jemnstarka på båda sidorna, att den icke ansåg
sig böra uttala någon åsigt i frågan, och om äfven vo-
teringen i samma kammare ett år derefter visade det öf-
verraskande resultatet, att kammaren da med 89 röster mot
28 antog samma sitt tillfälliga utskotts förslag om en skrif-
velse till k. maj:t med inryckande jemväl af frågan om de
nya terminsafgifterna, så är detta endast en ny talande illu-
stration till den gamla sanningen, att tiderna förändras. En
särskild omständighet torde äfven vara att påakta för ett
rätt bedömande af Andra kammarens omsadling i denna
fråga. Vid denna 1881 års riksdag invigdes nämligen grefve
Posses finanssystem, hvilket tyckes bjuda sparsamhet utan
hänsyn till huru trängande anslagsbehofven än kunna vara.
Allt, ända ifrån den till hälften af sin fordna volym hop-
32

trängda statsverkspropositionen, predikade nödvändigheten af
att endast och uteslutande taga hänsyn till grundsatsen “den
största möjliga sparsamhet“, och sedan hans excellens stats-
ministern kunnat oförbehållsamt omtala, att det balanserade
“förskottet“ från riksgäldskontoret till statskontoret, hvilket
han fått taga i arf från sin föregångare i finansdepartementet,
helt enkelt dolde en faktisk statsbrist på 12 à 14 millioner
kr., lyckades han dermed hos de djupa lederna inom riks-
dagen framkalla en panisk förskräckelse, under inflytande
hvaraf man nog skulle varit i stånd att votera än mera
absurda saker än en hemställan om upptagande af några
terminsafgifter i skolorna.

Men för att få någon kännedom om hållbarheten af
riksdagens åsigter i denna fråga, torde man icke uteslu-
tande böra fästa sig vid den tillfälliga utgången af en vo-
tering i den ena af kamrarne, en votering, som för öfrigt
det ena året lemnade ett alldeles motsatt resultat mot det
närmast föregående. Tager man deremot, som sig bör, äf-
ven någon hänsyn till de diskussioner, hvilka vid de olika
tillfällena föregingo dessa voteringar, får man en helt annan
uppfattning af frågan. Ett faktum är, att man i Andra
kammaren vida utförligare diskuterade frågan om huruvida
ungdomen skulle uppfostras med latin eller icke än den
frågan om huruvida samma ungdom skulle beredas fri till-
gång till någon uppfostran alls, och den varsamhet, hvar-
med man då undvek att inlåta sig på det sist nämnda
spörsmålet, visar bäst, huru oklart det ännu stod för de
fleste af kammarens ledamöter. Hr Borg, som drefs af sin
gamla fruktan för att komma i beblandning med ett lite-
rärt proletariat, var nästan den ende, som sökte något ut-
förligare motivera sin förkärlek för de nya terminsafgifterna.
Hr Hedins resonnemang, i hvilket denne talare, helt säkert
till sin stora uppbyggelse, fann sig värdigt sekunderad af
hr Liss Olof Larsson, smakar väl mycket af hårdragen ad-
vokatyr och utgår dessutom i fjor helt och hållet från den
falska förutsättningen, att någon möjlighet till löneförbättring
33

för elementarlärarne icke skulle kunna beredas utan genom
de nya terminsafgifterna, under det hr Abraham Rundbäck
för sitt ej fullt deciderade votum ej har något annat skäl
att anföra än sitt subjektiva tycke och hr Lyth försöker
att hjelpa fram saken genom att vilja återföra undervis-
ningen i statens allmänna läroverk till samma föga utveck-
lade ståndpunkt, på hvilken undervisningen för flickor hit-
tills befunnit sig i vårt land. På motsatta sidan finner
man deremot sådana fullständiga och väl motiverade an-
föranden som de af hrr Gilljam, Wieselgren, Torpadie, frih.
Nordenskiöld m. fl. afgifna, hvilka tydligt nog torde visa
på hvilken sida man närmast har att söka den klart genom-
tänkta opinionen. Och hvad än mera är, det är en af det
för sparsamheten så lifligt nitälskande landtmannapartiets
egne mest klartänkte ledamöter, hr Ola Andersson i Bur-
löf, som vid 1880 års riksdag är den förste att bestämdt
taga till orda mot det nya förslaget och som äfven formu-
lerar det nekande votum, som sedermera för den gången
blef kammarens beslut.

Helt säkert har äfven den nu varande chefen för eckle-
siastikdepartementet all anledning att gratulera sig till att
vid 1880 års riksdag Upsala stads då varande representant
i Andra kammaren undvek att taga del i diskussionen om
denna fråga. Professor Hammarskjöld hade då ingen be-
stämd åsigt att uttala; i fjor är han som statsråd och före-
dragande departementschef ännu obeslutsam, men i år är
han färdig att göra ett med 1878 års komité, som “icke
tvekat“, och det fastän inga praktiskt tvingande skäl före-
ligga till att på ett sådant sätt söka få i hop den summa
af 400,000 kr., som är allt hvad regeringen tror sig kunna
påräkna af den i fråga satta systemförändringen. I trots
af det skenfagra talet om en blott “förhöjning“ af redan
befintliga utgifter, hvilket för öfrigt, som vi redan sett, in-
galunda håller streck, är det således helt enkelt den kost-
nadsfria undervisningens princip man här vill åt. Men låt
oss då åt minstone först, som sig bör, diskutera den saken.

Ur Dagens Krönika. II.

3
34

Detta är emellertid hvad statsrådet och chefen för eckle-
siastikdepartementet icke gjorde i sin motivering till den
k. proposition, i och med hvilken regeringen i år sorgligt
nog stälde sig såsom målsman för den tillfällighetspolitik,
som efter föredöme af hrr Borg, Hedin, Liss Olof Lars-
son och konsorter icke tvekar att för vinnande af ett jem-
förelsevis futtigt ekonomiskt resultat offra en stor och vac-
ker princip. Detta steg från regeringens sida var en mäkta
bedröflig öfverraskning för bildningens vänner i vårt land,,
om det ock på visst sätt kunde anses förebådadt af en an-
nan kort förut från samma håll vidtagen åtgärd. En an-
tydan härom fick man nemligen redan i det kongl. cirku-
läret af den 10 juni förlidet år, rörande vissa inskränknin-
gar i elevantalet vid de högre allmänna läroverken, en an-
ordning, som fått passera mera oanmärkt än hvad väl veder-
bort,' men som kanske ledt till andra följder, derest man
velat inordna det k. cirkuläret under det slags lagförklarin-
gar, öfver hvilkas giltighet Regeringsformens § 88 som be-
kant lemnar riksdagen en viss bestämmanderätt.

Systemförändringen tyckes nu emellertid på vissa håll
hafva blifvit till en fix idé, och likasom fixa idéer i allmänhet
bruka vara temligen oberoende af allt hvad förnuftiga reson-
nement heter, så torde man äfven här, i fall man vill vara
fullt uppriktig, nödgas medgifva, att för den nu i fråga
satta reaktionära åtgärden i verkligheten icke finnes ens
tillstymmelsen till något annat skäl än det enda, som under
de senare åren åter och åter ■ upprepats af hr Borg och
hans ende medhållare i den offentliga diskussionen, “Dagens
Nyheter“; det är farhågan för det olyckliga “literära prole-
tariatet“. Men icke kan väl någon förståndig menniska på
fullt allvar vilja påstå, att den omständigheten, att en per-
son haft lyckan få tillegna sig en smula bildning och kunska-
per, i och för sig skulle hindra samma person från att
skaffa sig ett hederligt och tillräckligt uppehälle, äfven om
han icke kan få tillfälle att i hela dess utsträckning till-
godogöra sig resultatet af den bättre uppfostran, han er-
35

hållit. Det är väl icke bildningens skuld, om en sådan
person icke vill söka sin utkomst, hvarhelst han lämpligast
och säkrast kan finna den; icke heller kan väl uppfostran
i våra högre allmänna läroverk tänkas vara egnad att för-
störa en ynglings vare sig kropps- eller själskrafter, så att
han derigenom skulle blifva oförmögen till hvarje annan än
en viss särskild mindre påkostande sysselsättning. Hvilket
yrke han efter slutade skolstudier än väljer, bör ju alltid den
större eller mindre bildning, han kunnat vara i tillfälle att
få inhämta,- blifva honom ett plus, som för honom möjlig-
gör en omvexling i dagsarbetet och hjelper honom att lät-
tare finna sig till rätta på sin plats i samhället. Detta för-
mår bildningen, under det saknaden af bildning och kun-
skaper lättare leder till missnöje och afund mot bättre lot-
tade. Bevis härför och det ändå af temligen färskt datum
erbjuda de revolutionära rörelserna i åtskilliga land, der
man icke med samma omsorg som hittills hos oss vetat
att sörja för den offentliga undervisningen på alla stadier.

Sant är visserligen, att den kostnadsfria undervisningen
i vårt land vissa tider underlättat eller till och med be-
fordrat ett större tillopp till tjenstemannabanan och de intel-
lektuela lefnadsyrkena, men detta torde vara en fråga om
arbetets fördelning, hvilken lika som alla dylika frågor så
småningom ordnar sig sjelf under inverkan af den kända
ekonomiska lagen om förhållandet mellan tillgång, och efter-
frågan. Och vill man finna det verkliga skälet till detta
missförhållande sådant det hittills vid vissa tillfällen visat sig,
om än aldrig i den utsträckning hr Borg och hans menings-
vänner nu vilja låta påskina, så får man för öfrigt efter vår
åsigt först och främst söka det i den omständigheten, att
de egentliga yrkena imder de senaste årtiondena allt mera
undanträngts af fabriksarbetet, hvilket hittills icke hunnit
blifva så ordnadt med afseende på tillgodoseendet af den
enskilde arbetarens fördelar, att icke hvar och en, som haft
någon annan möjlighet till utkomst i lifvet, skulle sökt
och fortfarande skulle söka att betjena sig af denna. De
36







helt igenom förändrade arbetsförhållanden, som vid början
af detta århundradet inträdde såsom en oundviklig följd af
ångans och maskinernas allt allmännare användande, hafva
ännu icke hunnit att så ordnas, som de väl en gång blifva
det, och under öfvergångstiden har helt naturligt hvar' och
en försökt att - “krafla sig upp“, så godt i hans förmåga
stått. Och om ett större eller mindre antal individer der-
vid dukat under i striden, så är detta endast en sida af det
oundvikliga “kulturens offerväsen“, om hvilket en varm-
hjertad svensk filosof så förträffligt talar, en sida deraf,
som icke ens får anses vara den allra farligaste, och i alla
fall ej så farlig, att man för det ondas botande skulle anses
berättigad tillgripa den utvägen att beröfva hela den stora
massan af nationen hvad som under alla omständigheter är
något i och för sig absolut godt. Andra tider skola dessutom
helt säkert medföra andra åsigter äfven i detta afseende.

Dock torde vi icke behöfva vänta så länge för att få
se en mera naturlig iitjemning af lefnadsyrkena. Låt vara,
att en förlåtlig föräldrafåfänga, uppmuntrad af de senaste
årtiondenas gynsamma ekonomiska utveckling, stundom kun-
nat leda till, att en del ynglingar kommit in på för dem
olämpliga lefnadsbanor, så lär väl en förändring härutinnan
snart vara att motse, ty märker man endast väl en gång,
att fåfängan blifver så dyr, att hennes tillfredsställande må-
ste köpas med ett helt lif af umbäranden och försakelser,
då låter man henne nog fara. Och i samma mån som en
ökad bildning medför förmåga till ett rättvisare uppskattande
af allt ärligt arbete, kommer nog den befarade ensidigheten
i valet af lefnadsyrken äfven att gifva vika. Redan har
man också sett ynglingar efter aflagd maturitétsexamen för-
ståndigt nog söka göra sig sin bildning till godo i det rena
handtverkets tjenst; den, som skrifver detta, har sjelf på
skolbänken suttit till sammans med kamrater, som handlat
efter en så klok grundsats. Huru många äro icke också
de ynglingar, hvilka efter att ha hunnit samma bildnings-
grad, egna sig åt handeln? Och. det måtte väl falla våra
37

så ogement praktiske reformsträfvare i smaken, efter som nu
en gång den materiela förvärfsförmågan för dem skall anses
utgöra gradmätaren på all lifvets lycksalighet. För snart tjugu
år sedan kunde också en den svenska bildningens och den
svenska ungdomens lika klarsynte som varmhjertade vän,
den nyligen hädangångne d:r Olof Eneroth, konstatera, “att
vurmen för statens och kyrkans tjenst börjar minskas“. —
“Man börjar inse, att det är mycket annat nyttigt och godt,
som behöfver göras och hvilket såsom sådant börjat finna
erkännande. “ *

Då nu våra nyttighetsreformatorer vilja påskynda denna
omstöpning af visse familjefäders uppfattning om deras barns
sanna väl här i lifvet genom att för barnen stänga tillträdet
till all högre undervisning, förbise de emellertid i sitt ovisa
nit, att de kränka — vi vilja icke säga åtskilliga af sam-
hällslifvets vigtigaste principer, ty för desse herrar Grad-
grind gälla ju principerna nu en gång intet, om de ej kunna
omsättas i mål, mått eller vigt eller allra helst i klingande
mynt, men — vissa särskilda medborgare och klasser af
medborgare. Hvilka äro väl nämligen de, som närmast
skola blifva lidande på en sådan ordning som den, man här
vill införa? Jo, det blir den s. k. mindre bemedlade medel-
klassen, till hvilken klass man, såsom det äfven för två år
sedan under debatten i Andra kammaren mycket riktigt
framhölls af hr Wieselgren, i främsta rummet har att räkna
den svenske bonden, hvilken i allmänhet hvarken är rik
eller fattig. Vi skola här icke å nyo framdraga det gamla
kända sakförhållandet, som hvarje vän af vårt svenska folk
och vår nationela odling ständigt skall minnas med stolthet,
det sakförhållandet nämligen, att så många af vår utveck-
lings mest fräjdade målsmän just utgått ur bondestugan och
arbetarehemmet, men vi skola i stället tillåta oss påminna
om hvad som blir följden, derest möjligheten till en sådan	I
sakernas ordning nu beröfvas oss. Man skall då icke in-

* Svensk Månadsskrift för fri forskning och allmän bildning, ut-
gifven af C. S. Warburg. Band I, sidd. 322—23.
38

vända, att chefen för ecklesiastikdepartementet sjelf varit be-
tänkt på att afstyra följderna häraf genom att föreslå ned-
sättning i afgifterna för högst 20 och total befrielse för högst
15 procent af hela elevantalet, ty dels utgår denna åtgärd
från en alldeles bakvänd beräkning och dels skulle den,
äfven om den föreslagits i en rättvisare form, dock aldrig
kunna göra till fyllest. Enligt de beräkningar, som blifvit
gjorda af 1878 års komiterade, är det nemligen de all-
deles obemedlade lärjungarnes antal, som är det största,
och icke tvärtom. Ar 1877 voro nära 25 procent af samt-
lige ynglingarne i våpa allmänna läroverk och tvåklassiga
pedagogier upptagne såsom alldeles medellöse och 17,2 pro-
cent såsom mindre bemedlade. Huru stämmer förslaget i
den k. propositionen med detta gifna sakförhållande? Och
om äfven en närmare öfverensstämmelse mellan dessa båda
beräkningar skulle förefunnits, hade det dock derför icke
gjort åtgärden i och för sig mindre orättvis. Att upphäfva
principen af den kostnadsfria undervisningen måste nemligen
alltid blifva det samma som att. i principen göra undervis-
ningen tillgänglig endast för de redan mera bemedlades barn.
Men dermed har man också afskurit möjligheten till den
jemna ståndscirkulation, som är en den säkraste borgen för en
lugn och ostörd samhällsutveckling. I en tid sådan som vår,
då det i andra land råder så mycken oro i sinnena, torde
man väl också minst af allt böra utsätta sig för de even-
tualiteter, som häraf kunna blifva en följd.

Ännu en sak återstår att härvid taga i betraktande.
Frågan om de nya terminsafgifterna har inom riksdagen ur-
sprungligen framkommit såsom ett enstaka moment i stora
och omfattande förslag till en omorganisation af vårt un-
dervisningsväsen i dess helhet, fast hon nu af regeringen ut-
brutits ur detta system och till fyllande af ett förment till-
fälligt behof i sitt outredda skick framkastats till ett bråd-
störtadt afgörande, utan sammanhang med den öfriga refor-
men. En gång och det troligen snart nog blir emellertid
denna såsom nödvändig erkända omorganisation företagen
39

och kommer väl då äfven att väsentligen åsyfta meddelan-
det af ett större mått af allmän medborgerlig bildning sna-
rare än förkunskaper för embetsmannabildningen och de
högre fackstudierna : kan det då vara rätt och skäligt att e
just nu från tillträdet till en sådan allmän medborgerlig
bildning utestänga hela den stora skaran af sådana mindre
bemedlade och medellösa barn, hos hvilka anlag till dess
mottagande möjligen kunde förefinnas? Meningarne härom
borde icke kunna vara delade.

Frågans behandling vid detta års riksdag visar också
granneligen, huru svårlöst hon i sitt nu varande skick må-

• ste få anses. I Första kammaren bifölls förslaget om de
nya terminsafgifterna motvilligt och uteslutande af hänsyn
till lärarnes trängande behof af en löneförbättring. I An-
dra kammaren kom deremot en högpolitisk kombination
att mot majoritetens egen önskan rädda den fria under-	1
visningen. Bättre hade dock varit, om denna majoritet i
öfverensstämmelse med sina ofta gjorda försäkringar verk-
ligen velat oegennyttigt se bildningens kraf tRl godo. Det
var på dagen fyra år före frågans behandling vid denna
riksdag, som hr Emil Key den- 6 maj 1878 tillropade An-
dra kammaren i ett för denna kammares majoritet kritiskt
ögonblick följande stolta ord: Kunnen I, mine herrar, upp-
visa någon tidpunkt i vår historia, under hvilken vetenskap
och konst mera befrämjats än efter den nya representa-
tionens införande? Kunnen I visa någon enda kulturgren,
som icke landtmannapartiet med frikostig hand understödt,
, någon tid, då man beviljat mera - af hvad som begärts till	i
löneförhöjningar, pensioner och öfriga mångfaldiga anslag,
som vi alla känna? — Vi kunna endast beklaga, att hr Key
•och hans partikamrater nu skulle fira årsdagen af denna
proklamation med att så grundligt desavouera sig sjelfve.

August Strömbäck.	.	|
Den senaste danska politiken.

Af A. Cantor.

(Öfversatt från förf:s handskrift.)



Vi hafva alltid vetat här i Danmark, att på vädret kan
man icke lita i april månad; de senaste åren hafva lärt
oss, att vid denna tid skall man heller icke sätta för mycket
lit till politiken.

Vid den tiden lider riksdagssessionen mot sitt slut;,
man har under hela den föregående tiden icke kunnat bli
ense, det gäller nu att blifva detta under de sista dagarne.
Också förhandlas det och diskuteras, köpes och säljes, kny-
tes och upplöses allianser, framför allt intrigeras det. April
är icke riksdagsto lens och riksdagstotornes tid, det är en
månad som förrinner i riksdagens läsrum, gångar och fön-
sterfördjupningar, d. v. s. bakom kulisserna. Under några
år af 1870-talet var man alltid säker på, att i april skulle
åtskilliga högermän slå sig tillsammans med venstern för
att störta ministèren, att några högerintrigörer behöfde om-
vexling eller, som Klein en gång uttryckte det, “fingo ett
af sina vår-anfall“.

Men besynnerligt nog, fastän hälften af april gått till
ända, ser det i detta ögonblick ut som om vi i år skulle
glida förbi allt detta. Det hela går lugnt och stilla, alltför
lugnt. Det är som hvartdera af partierna fattat posto med
fast beslutsamhet att förblifva der de äro, oböjligt, utan
minsta tal om öfverenskommelse.

Också råder en temligen allmän enighet derom, att så
vida icke det utomordentliga inträffar, få vi en ny proviso-
risk fmanslag, i stil med den, som utfärdades 1877; vi
41

komma alltså i ett tillstånd, som några kalla ett öppet
våld på grundlagen och som andra förklara såsom en
remna i författningen, och som enligt allas öfvertygelse icke
kan upprepas många gånger, utan att författningen faktiskt
är sprängd.

Ministèren har så velat. Som jag förut påpekat, har
det funnits försonlighetstendenser nog, tecken som antydde
att man äfven inom högern var utledsen åt detta eviga kif;
ministèren kunde med all heder hafva dragit sig tillbaka,
och det var god utsigt att en förnuftigt vald efterföljare
kunde hafva fört sakerna in i det rätta spåret. Men detta
har kabinettet icke velat. Det har litat på, att den oppo-
sition, som man haft inom högern, åtminstone icke rörande
de flesta oppositionela krafterna var så stark, att man
komme att gå löst direkte på kabinettet, och i tillit härtill
har ministèren stått fast och stundom användt hela sitt in-
flytande på att hålla de gensträfviga i tygeln och hindra
dem från att sluta förbund med venstern. Det har sändt
hela sin press ut mot dessa jäsande element och låtit dem
veta att intet affall skulle blifva tåldt; ministèren ville sitta
fast i sadeln som alltid, den ville också hädanefter behålla
den makt, som en gång blifvit beskärd. Sålunda har modet
småningom sjunkit hos dem, hvilka tänkt att gå på egen
hand, ministèren har ännu en gång kunnat hålla trupperna
tillsammans så till vida, att den hindrat alliansen med ven-
stern.

Men hvad man icke kunnat hindra, det är att stäm-
ningen mot kabinettet äfven här i Köpenhamn, der man
har afgudat Estrup, är så ovänlig som möjligt. Detta fick
i dessa dagar ett eklatant uttryck, då bonden Niels An-
dersen, Estrups varmaste anhängare, förklarade inför Hörup,
som talade om köpenhamnarnes ovilja mot Estrup, att derom
behöfde icke Hörup tlocera, ty det var en välbekant sak,
att Estrup icke längre var populär i Köpenhamn.

Sin del har säkert också biskop Monrads broschyr bi-
dragit härtill. Mourad är den intressantaste af dem, som
42

äro qvar från 1848. Han var en af de politiska hufvudle-
darne 1864, och då Dannevirke föll, var det han som ut-
färdade till folket proklamationen om, att “landet, ligger
öppet för fienden.“, ord hvilka voro skrifna*i förtviflan och
gjorde ett förtvifladt intryck. Monrad var emellertid icke
mera ansvarig för 1864 än många andra af de nationalli-
berala, framför allt icke mera än Hall. Men han var den
eride, och det är hans oförvissneliga förtjenst, som hade
den framstående mannens mod att tillstå sitt fel. Missmo-
dig och olycklig öfver utgången af de tilldragelser, i hvilka
han sjelf hade spelat en så stor roll, lemnade han Danmark
och reste till Nya Zeeland. Fem år tillbragte han på detta
ställe, sedan vände han tillbaka till sitt fädernesland. Medan
alla hans kolleger fortfarit med stora ord, liksom om ingen-
ting hade passerat, medan de andra nationalliberala fortsatte
att lefva och hafva sin varelse, liksom om intet 1864 fun-
nits, dvaldes han som nybyggare borta i urskogen; han,
hvars högsta njutning är att lefva midt i den moderna kul-
turen, som han älskar, och att låta sin fina, genombildade
ande insupa allt det bästa som tiden frambringar, han på-
lade sig nu den botöfningen att lefva bland vildarne. Och
likväl, då han kom hem och såg huru krigets följder pinade
oss vida mera än kriget sjelft, att det icke hade luttrat oss,
utan satt oss långt tillbaka, då längtade han visst, trots
allt, åter dit der kulturen är utestängd. “Jag tillstår, att
det stundom är, som jag tydligen kunde höra urskogen
ropa på mig,“ skrifver han kort efter sin hemkomst.

Han är vårt enda politiska geni, men just det genia-
liska är hans olycka; han är för spirituel för vårt lilla land;
denna hans egenskap är skuld till, att han under de 13 år,
som förflutit efter hans återkomst, icke har kunnat komma
in i folketinget, som han beständigt ånyo önskar att blifva
medlem af, derför att hvarken bisköpsverksamheten eller
studierna — Monrad är en framstående orientalist — är
nog för denne man. På ett ställe har han blifvit förkastad
af venstern, på ett annat af högern. “Et vrag, vraget af alle,“
43

kallar han. sig i något af sina politiska bref. *) Vi äro här
hemma rent af ängsliga för spirituela män, frukta för hvad
de kunna finna på. I afseende på Estrup och Scavenius
känner man sig* lugn, deras spiritualitet löper icke åstad
med dem, men det kan den göra med Monrad. Hur ka-
rakteristiskt är icke detta för oss! Då 1871 dr. Georg Bran-
des med sin bländande anderikhet lyfter hos oss det mo-
dernas famn, reser en skara inskränkta ignoranter sig emot
honom och söker att qväfva honom med smuts och skälls-
ord. . Men der är en man, som på riddarvis upptager hand-
sken och kämpar ärligt mot Brandes, och denne man var
naturligtvis den ende af motståndarne, som hade kunskaper
nog att behandla saken och derför icke behöfde att gå
utanför den och hväsa åt personen: det var Monrad. Och
då Brandes svarar hvasst och våldsamt mot de andra,
vänder han sig vördnadsfullt till den store politikern och
lärde, som hade “gjort honom den äran, att sysselsätta sig
med hans böcker“. Det var Danmarks två mest genialiska
män, som möttes; de voro motståndare, men de satte alltför
högt pris på hvarandras begåfning för att icke visa höflig-
het. Ingen af dessa två män har kunnat göra lycka här i
Danmark. Monrad utestänges från politiken, Brandes lefver
, i frivillig landsflykt. Hade de riktigt nedsablat hvarandra,
skulle detta angifvit själsegenskaper, som gjort den ene till
kultusminister, och -den andre till estetisk professor.

Men liksom Brandes likväl utöfvar ett mäktigt infly-
tande på vår literatur, så gör Monrad det på vår politik.
Allt emellanåt, när ögonblicket är kritiskt, utsänder han ett
ett politiskt bref. Hans stil är glänsande, ofta alldeles mä-
sterlig, hans vändningar äro målande och dristiga. Först
försökte de träffade att förlöjliga honom, men det skräm-
mer honom icke. Vemodigt skrifver han någonstädes dessa
fina ord: “Hvad ulykke er der vel i at blive latterlig? Den,

*) Slutligen har dock biskop Monrad (den 16 maj) blifvit vald
till folktingsman för Mid delfart.

Ited.
44

der kan spotte og håne sig selv, for ham er fremmed spot
et kys, og andenmands hån klap.“

Nu är ett nytt bref af Monrad någonting som emotses
med spänd väntan, och man slites om -hans broschyrer.
Han har nyss utsändt en,' som icke just var mild mot
Estrup. Det har som bekant ständigt blifvit sagdt om
Estrup, att det var hans stora förtjenst att hafva visat oss,
hvilken löjlig sak parlamentarismen är. Men, frågar nu
Monrad, som har den väsentligaste andel i utarbetandet af
grundlagen och hvars ord alltså i denna punkt hafva en
särskild betydelse, är parlamentarismen så förskräcklig, är
den icke just ett godt? Och han besvarar denna fråga med
ja, framför allt, säger han, derför att parlamentarism har
sitt stöd i hänsyn till makten: “det är ömkligt att se en
maktlös makt. När det politiska lifvet mognat genom en
längre tillvaro och genom mångfaldiga strider, utvecklas
småningom en finare politisk hederskänsla, som icke tillåter
en man att vara minister, då han icke kan genomdrifva sin
vilja.“ Efter dessa icke uttryckliga, men dock mycket tyd-
liga uttalanden om Estrups “ömklighet“ och “brist på finare
politisk hederskänsla“, går han mera direkt in på lifvet och
talar om att “grosshandlare, köpmän, hökare, fabrikanter,
handtverkare, professorer, prester hafva utstrukit sig sjelfva
och stält sig under godsegarnes fana“. Till slut undersöker
han fläckarna på det Estrupska regementet och ironiserar
öfver “de små godsegarväsendets och landstingsparlamenta-
rismens demoner“ ; enligt hans uppfattning bör landstinget
upplösas.

Monrad kallade sin bok “Den stille magt“; han är sjelf
en tyst kraft; försjunken borta i sin biskopsgård i stu-
diet af kyrkofäderna, kastar han emellanåt en blick ut öfver
sitt fädernesland, som han älskar så glödande, och så ut-
sänder han en dag utan buller en liten tarfligt utstyrd
broschyr; han har icke till förfogande något blad, som
ropar. vakt i gevär, inga härolder som utbasuna hans be-
gåfning; men hvarje menniska med’ en smula politiskt vett
45

slukar' lians böcker och låter sig påverka af dem. Så
verkar den tysta kraften.

Äfven landstinget har nyligen visat regeringen, att det
är blott si och så med dess anslutning. Ministèren Estrup
har som bekant en gång förklarat befästningssaken för sin
lifssak, hvilket likväl sedermera visade sig betyda, att då
ministèren fick valet mellan att låta lifssaken falla och sjelf
falla, betänkte den sig icke ett ögonblick, utan stannade
sjelf qvar och lät lifssaken gå all verldens väg. Nu har
den emellertid kommit fram ånyo efter några års hvila och
åter har regeringspartiet naturligtvis gjort allt för att fram-
ställa sig som de enda rätta patrioterna och hvar och en,
som icke just ville befästa på samma sätt som regeringen,
ett icke fäderneslandsälskande väsen. Lagen framlades först
i landstinget, och alla voro på förhand säkra på, att i detta
ting skulle den utan vidare gå igenom i den af regeringen
framlagda skepnaden, man var blott nyfiken att få veta
huru folketinget skulle mottaga lagen. Men då inträffade
det märkvärdiga — landstinget mottog lagen med den största
köld. Ussing, som är direktör för Danmarks nationalbank,
och som åtnjuter ett utomordentligt anseende hos högern,
som han tillhör med hull och hår, talade med största be-
stämdhet emot lagen; han jemförde ett befästadt Köpen-
hamn med Dannevirke, båda delarne voro illusioner, som
man icke borde bygga på. Och icke nog härmed! Ploug,
som alla menniskor ansågo för en af de mest befästnings-
ifriga, Ploug, som 'i sitt nu nedlagda blad “Fädrelandet“ så
ofta hade dundrat mot venstern, som icke ville offra nog
för Danmark, han talade emot Köpenhamns befästande.
Han var den, af hvilken man allra sist hade väntat detta!
Efter dessa två mäns uttalanden- var det gifvet, att man
alldeles icke skulle få veta, huru folketinget förhöll sig till
lagen, derför att den icke ens skulle nå igenom Estrups
eget landsting. Och detta har bekräftat sig. Der nedsattes
ett utskott på 15 medlemmar; detta utskott har i dessa
dagar afgifvit sitt betänkande, hvaraf framgår, att det har
46

delat sig i — fyra minoriteter, hvaraf icke en enda obetin-
gadt godkänner regeringens lagförslag. Det mindretal, som
visar sig välvilligast, kommer att — efter att hafva uttalat
sitt tvifvelsmål, huruvida icke regeringsförslagets val af en
befastad plats i Jylland är olyckligt — att förbigå saken
med en dagordning!

. Det är sålunda hädanefter afgjordt, att icke heller be-
fästningssaken genomföres under Estrup. Allt annat har
under honom sönderfallit, intet lagförslag genomdrifves vi-
dare; nu visar det sig, att den sak, af hvilken han framför
allt påstod sig vara intresserad, också är förvittrad under
hans händer. Men han stannar likväl. Medan allt ligger i
lägervall, medan hela landet är trött på honom, stannar
han, om också hans ihärdighet skall göra en remna eller
två i grundlagen. På detta sätt tror han sig visa karak-
tersfasthet.

Men han ser icke, att medan han sålunda stannar, till
trots af allt- som talar för hans afgång, är der ytterligare
något som lider, och det är bandet mellan konung och folk.
Det monarkiska har varit rotfästadt i Danmark som i få
andra land. Jag har i en föregående artikel för ett par
års tid sedan sagt, att den danske folketingsmannen herr
Fredrik Bajers agitation för républikanismen alldeles icke
skulle bära några frukter här i landet, och det skall den
säkert icke heller, men på en helt annan väg, alldeles obe-
roende af Bajers uppträdande, har republikanismen fått ett
oväntadt fotfäste.

Det är, för att fortsätta i Monrads stil, “den stille
magt“, som har skapat republikanismen här i landet. Vårt
bondestånd kan naturligtvis icke ' reflektera på filosofiskt
sätt öfver de olika regeringsformerna, och när alltså hr
Bajer kommer med sin utvéckling af republikens företräden
framför konungadömet, förstår allmogen honom icke. Men
hvad bönderna deremot förträffligt förstå, det är att det
nuvarande tillståndet härhemma är förfärligt, att deras re-
presentanter icke kunna genomdrifva något, att den folk-


valda kammaren står maktlös och att en sådan situation
här kan räcka i många år, medan den i Frankrike hastigt
kastas öfver ända. Så hafva de sagt till sig sjelfva: Ja,
när vi skola hafva det så under konungamakten, låt oss då
hellre få en annan regeringsform, och i tysthet har denna upp-
fattning spridit sig vidare och vidare. Just derför att bön-
derna icke hafva djupare kännedom om den innersta kär-
nan i de olika regeringsformerna, hafva de icke kunnat
säga sig sjelfva, att man kan hafva en temligen inskränkt
frihet under en republik och särdeles utvidgad frihet under
konungadömet. De hafva på lekmannavis resonnerat så-
lunda: “Det, som vi nu hafva är dåligt“, hvilket är oemot-
sägligt, och de hafva tillagt, något som för öfrigt också
svårligen kan förnekas, att af stort värde kan det icke
blifva. På det sättet har republiktanken väldigt vuxit här
i landet under det senaste året. Folket har varit missnöjdt,
och det är ju af historien obestridligen ådagalagdt, att det
missnöjda folket alltid lefver på en dold tanke; oftast är
det upproret, hos vårt betänksamma folk, har det varit
republiken.

En sådan dold tanke har framför allt två väsentliga
egenskaper, ingen nlärker att den existerar, och den utbreder
sig med öfverväldigande kraft, just derför att ingen har till-
fälle att sätta sig till motvärn. Först under de allra senaste
dagarne har man märkt, huru starkt denna tanke jäser. Helt
nyligen vid ett stormigt valmöte borta i Aarhus, den plats i
vårt land der högern och venstern stå skarpast emot hvar-
andfa, var det i en bullrande församling på 4- à 5000, af
dem de flesta bönder, icke möjligt för någon talare att komma
till orda. Då visade sig en prest på talarstolen och förklarade,
att Estrup var skuld till att konungamakten vackläde, ty
under honom sköto republikaner upp ur jorden. Och i det
ögonblick dessa ord sades, blef församlingen hänförd af den
mest glödande entusiasm, och jublet ville icke upphöra.
Och efter detta blef hvarje ord, som den mannen sade, af-
48

hördt med den djupaste uppmärksamhet. Under det största
larm förmådde han skaffa lugn.

Den, hvilken i likhet med mig varit med om denna scen,
har en lefvande känsla af, huru starkt hänförda våra bönder
äro af republiktanken, huru fullständigt förändrade förhållan-
dena äro från hvad de voro för ett eller två år sedan, ty
då tviflade för visso ingen derpå, att monarkien här var abso-
lut sadelfast.

Det är efter min uppfattning den hårdaste anmärkning
man kan göra mot Estrup, att han är skuld till detta om-
slag hos bondeståndet. Republiken kan vara bra för några
land, jag tror icke på dess lämplighet hvad Danmark beträffar.
Vi hafva icke tillräckligt förråd af stora män till en republik.
Men vigtigare än detta — ty någon olycka vore ju icke en
i fred och lugn införd republik — är att republiken för
långa tider icke kan tänkas genomförd utan under förhållan-
den som ingen bör önska, och att vårt folk icke på länge
skulle kunna lemna de monarkiska vanorna och göra sig
förtroget med republikanska institutioner.

Hittills har, då allt annat flutit tillsammans, bandet mel-
lan konung och folk varit en af de saker som ingen sökt
spränga, det var en af de få fasta punkterna i den annars
så flytande situationen. Nu är det annorlunda. Förutom
alla de andra stridspunkter, med hvilka Estrup riktat oss,
har han gifvit oss utsigt att få ännu en, den ihåligaste, mest
ofruktbara stridspunkt som man öfver hufvud taget kan få:
kampen om regeringsformen.

Då fmanslagen i dessa dagar i folketinget var före på
en af de många behandlingar som den måste genomgå, när
der är oenighet mellan tingen, tog den ene efter den andre
af venstern ordet och förklarade sig för republikan, ja den
mest framstående bonden uttalade till och med som sin åsigt,
att om kungen blefve bortjagad så vore der icke en af tusen
som skulle vilja lyfta sitt lillfinger eller gifva 25 öre för att
få kungen tillbaka, och jag har i landsorten talat med höger-
49

män, som ansågo att dessa ord ingalunda gåfvo någon inkor-
rekt bild af den nuvarande situationen.

Det tyckes sålunda, som om vi skulle komma djupare och
djupare in i misèren. Fortfar Estrup ännu något längre att vara
minister, så är det ingen som kan säga hvar det skall sluta.
Det fins personer som tro, att om befästningssaken icke går
igenom i landstinget, sålunda att åtminstone ett flertal af
tingets medlemmar visar sig villigt att följa regeringsplanen
eller ock att förena sig med den af utskottsminoriteterna som
ställer sig välvilligast mot regeringen, så skall den afgå, i
det att det då visar sig, att regeringen i den vigtigaste af
alla frågor har ett flertal emot sig i båda tingen, en upp-
fattning som antydningsvis till och med offentligen framträdt.
Icke heller kan det nekas, att då man blott har två principer
att lefva för som minister, dels genomdrifvandet af befästnings-
saken, dels häfdandet af landstingets inflytande, och så den
ena af dessa principerna reser sig för att slå den andra
ihjel, så kunde man med skäl upphöra att vara minister.
Men så vida detta icke är sant eller så vida Estrup “för-
tolkar“ landstingets eventuela omröstning i befästningssaken
sålunda, att han kan qvarstanna, så stå vi inför en lång
och hård parlamentarisk kamp, hvars omfattning ingen.i
närvarande ögonblick kan öfverskåda, en kamp som det är
utomordentligt lätt att kasta oss in i, men som det kanske
skall falla sig synnerligen svårt att få oss ut ur igen.

Det, som står tingen emellan, är i år liksom förut tre
tämligen obetydliga frågor, dyrtidstillägget, krigsfartyget och
universitetet, punkter som, enligt hvad jag påpekat i en före-
gående artikel, icke hafva någoh vidare ekonomisk betydelse,
från statens sida sedt. Men folketinget är emot dem och vill
icke låta sig påtvingas dem med finanslagen. Och då nu
hvartdera tinget har en obestridlig grundlagsenlig rätt att
säga nej till nya bevillningar, i afseënde på hvilka det ting
som säger nej alltid måst vara det starkaste, så är det onek-
ligen alldeles meningslöst att tala om öfvergrepp från folke-
tingets sida, derför att det säger nej till dessa tre bevillningar.

Ur Dagens Krönika. II.	4
50



Man kan säga, att det är oförnuftigt att säga nej såsom man
alltid kan påstå rörande en kammare, som nekar samtycka till
genomdrifvande af en lag, att häri har den handlat oklokt.
Men när lagen eller bevillningen blott angår mindre betydande
saker — och icke en enda menniska har påstått att statens
väl eller ve skulle bero af de tre punkterna — är det en
absurditet att på cÉenna basis ropa om “Folketingsovergreb“,
“Hazardpolitik“, “Folketingsparlamentarism“ och Gud vet
hvad. Utomordentligt träffande tillropar den gamle höger-
mannen Monrad sitt parti följande: “Det svindlar för mig
när jag hör, att det skall kallas folketingsparlamentarism,
att folketinget fasthåller den lägre gränsen för dyrtidstillägget,
och att folketinget skall beskyllas för att eftersträfva enväldet,
derför att det icke vill gifva efter i denna fråga. Huru högt
måste ej lidelsernas böljor -gå, när man icke genast afvisar
en sådan tanke såsom enfaldig, om den skulle falla en in,
men tvärtom har frimodighet att uttala den, ej i en privat
vänkrets, men offentligen, i det man är förvissad om, att
uttalandet skall emottagas icke med en chor af löje, utan
med bifallssalvor såsom en sann och träffande anmärkning!
Har motståndet mot parlamentarismen hittills varit segerrikt,
så är det all utsigt till, att detta skall tillintetgöras, om det
håller fast vid sådana vilda utsväfningar.“

Det är obehagligt att vi skola drifvas in i en farlig kon-
flikt på så små och intetsägande grunder, men ställningen
är sådan, att man dess värre visst gör klokast i att icke
hoppas på, att det nu nedsatta gemensamma utskottet skall
hinna till en fredlig lösning.



P. S. 24 april.

Sedan denna artikel 21 april var skrifven, har krisen
blifvit akut. Estrup haf nämligen närmast genom sina blad
gjort det till en kabinettsfråga, att landstinget skall antaga
det af flen ena minoriteten i befästningsutskottet afgifna, för-
ut omtalade förslaget till dagordning, i det han, som hittills
51

alltjemt förklarat sig känna sig stark derigenom att så godt
som hela landstinget stod honom bi, icke vill stanna på sin
plats, om han icke i den stundande kampen är viss på fullt
stöd hos detta ting. Saken kommer före i morgon. Huru det
skall gå, vet ännu ingen i detta ögonblick. Det har under
de senaste dagarne herskat den största oenighet mellan lands-
tingets ledamöter om, huru de borde förhålla sig. Möjligen
hittar man i sista ögonblicket på en alldeles ny utväg; i
annat fall kommer dagordningen säkert att gå igenom, men
långt ifrån med någon lysande majoritet, och det är då tvifvel
underkastadt, om Estrup — efter att sjelf hafva gjort sitt
qvarstannade vid makten beroende af denna sak — kommer
att bli belåten med resultatet, då han måste medgifva att
han icke blott, som hittills, har nästan hela folketinget, utan
också en stor minoritet i landstinget emot sig, så mycket
mera som den dagordning, hvarpå han skall hafva majoritet,
ju långt ifrån ovilkorligen ställer sig på regeringens sida, och
den eventuela landstingsmajoriteten derför ingalunda kan
karakteriseras som regeringsvänlig i egentlig mening.

Vi lefva alltså här i Danmark i dessa dagar i den största
spänning. När dessa rader läsas, veta mina läsare efter all
sannolikhet, om det danska folket står inför en ödesdiger
kamp, eller om det kommit in uti fredligare, lyckligare för-
hållanden.
I tegel, i lera och på duk.



Blick på vår nutidskonst
af Claudius (non Marcellus).	.

De finfinaste våningar om 7, 9 och 11 rum, med
tambur, kök och serveringsrum samt en liten vindsskrubb
för domestiker och nutidens alla beqvämligheter i hvarje
rum, propert och elegant inredda, med telefonledning i
portvaktens mottagningssalong. Hyran behöfver icke be-
talas förr än vid nästa qvartals ingång.

Det der ser ju ganska vackert ut, när man ögnar ge-
nom Dagbladets Utbjudes hyra, och det kan se vackert ut
äfven i verkligheten, vid Östra Humlegårsgatan eller Gref-
Thuregatan, kanske också vid Rådmansgatan och i gamla
Parisgränd. Att de flesta af dessa “finfina“ våningar äro
på en gång fuktiga och dragiga och rökiga, att murarne
äro uppförda af dåligt tegel, slarfvigt sammanfogadt, att
virket i de klena trossbottnarne, i dörrar och fönsterkarmar
är af sämsta slag, att gips- och papier-maché-ornamenten
hota att falla sönder lika fort som de smetas upp — sådant
synes icke under den första rappningen, den nya målningen
och den glänsande fernissan. Hvar och en har så stor bråd-
ska att komma i besittning af alla dessa “nutidens beqväm-
ligheter“, att ingen ger sig tid att litet nogare undersöka
hvad som finnes under den lysande ytan. Fort in med möb-
lerna, och barnungarne! De senare få ju en splitter ny barn-
kammare, naturligtvis åt gården, hvilken på flera ställen
är en djup brunn, alldeles oberoende af sol och luft.

Hvad gammalt är skall vika. Så är naturens lag.
Der ännu för några år sedan stod ett litet trähus med
sneda fönster och låga rum, med en stor trädplanterad
53

gård, till och med en trädgård med syrener och krusbärs-
buskar och ett par gamla päronträd, med frisk luft och
mycket sol och ingen fukt; der ett enda hushåll bodde,
menniskor för sig, med egna tankar- och egna känslor och
sjelfständiga handlingar; der reser sig nu ett stenhus på
såsom det i Stockholm kallas, fyra våningar, d. v. s. sex
våningar med bottenvåning och vindsrum, men som icke
har några träd på gården, mycket mindre någon trädgård
med	buskar och blommor; ett hus med grannlåtssalonger
utan	rim och räson,	vanligtvis	utan tecken till	smak och,
hvad	värre är, ingen	frisk luft,	och der det bor	åtta hus-
håll,	två vid hvarje	förstuga,	utom krögarens	på nedra
botten och fröken som har strykinrättningen och tidnings-
kontoret, också på nedra botten, och alla syjungfrurna,
de två tvättmadamerna och de sju skräddaregesällerna
som bo på vindsrummen, folk som icke känner hvar-
andra och likväl är ingenting för sig, bara hyresgäster,
inflyttade i går, försvunna kanske, i morgon. Det står
nog namn på dörrarne, och likväl äro de namnlösa.
Portvakterskan säger bara: “Kristins herrskap“ och “Sofis
herre“, ty pigorna ha ett namn, åtminstone i portvak-
tens salong, men annars är det: “de som bo till ven-
ster en trappa upp“ och “de som bo till höger“, och “det
der folket i fjerde våningen“, och “slöddret på vind“. De
ha etiketter, men inga personliga namn, äro kanske ej hel-
ler några personligheter. Hvem vet det för öfrigt. Ingen
känner dem, ingen bryr sig om dem, ingen ser till dem.

Men det är ett fint hus. På gården finnes icke någon
svinstia, och det kunde nog hända, att de som bodde i
det lilla trähuset, som stod der förut, hade en sådan svin-
aktig inrättning, dold bak om lusthuset, men ännu för ej
så många år sedan offentligt paraderande utanför träd-
gårdgrinden, och det var gement. Inga svin i det nya,
fina sexvåningsstenhuset!

• Då och då stiger visserligen en osund ånga upp genom
alla våningarne. Hvarifrån den kommer vet ingen, och
54

ingen gör sig möda att eftersöka det. Att det icke luktar
godt, det är visst. Sådant har händt på sjelfva Sture-
gatan, den mest aristokratiska af alla ny-aristokratiska
Ladugårdslandsgator, ined sin nedre del djupt rotad i forn-
tiden, d. v. s. i Stockholms djupaste dy- och träskmark.
Ingen fäster sig vid sådan småsak... Litet stank... hvad
gör det? Så komma fråssan och nervfebrarne och de
många krämporna. Då tittar man kanske på tapeterna, rif-
ver af en liten bit bak om kakelugnen, den fina kakel-
ugnen, som leker salongspisel och prunkar med spegel, och
man skickar'pappersbiten till hr Werner Cronqvist, och så
byter man om tapeter kanske, hvilket hr Kåberg på det
lifligaste tillråder, och mår. åter lika illa. Dör man, så kan
det icke hjelpas. Det sker bara en gång, och man har
naturligtvis lifassurans — hypotiserad.

Det der är en tafla, åtminstone ett litet utkast, nå-
got vårdslöst, “sjelfsvåldigt“ skulle Dagligt Allehanda säga,
men tecknadt bit för bit efter verkligheten. Den nya tiden
måste gå fram, och vi följa med, glädjande oss åt fram-
stegen, om också lidande af olägenheterna, men väl vetande,
att det gått så till, århundrade efter århundrade, om också
icke med samma ilfart som nu, då det nittonde århundra-
det raskar på för att komma till ändan.

Små trähus, päronträd och blommor funnos en gång
också vid Drottninggatan och Fredsgatan, till och med inne
i “sta’n“, och svinstior saknades visst icke, och der Hamn-
gatan nu skär Regeringsgatan, der var betesmark en gång.
Sådant täcker man öfver med stora stenhus och så låter
man “kommunalvälten“, som bara är en filial af “universal-
välten“, gå öfver den nya Adam, Mac-adam, och nivellerin-
gen sträcker sig ända ut till Lill-Jans, midt i naturens
sköte, det som var naturens sköte och nu tillhör bygg-
mästarne X., Y. och Z.

Det är naturligt, det skall så gå. I andra stora stä-
der har det gått på samma sätt. Lefve byggnadskonsten!
. . . Ack, förlåt, jag sade konst, men “byggeraschet“, som
55

också kan kallas byggnadsraseriet, i Stockholm, har verk-
ligen ingenting med konsten att göra. Skåda vi efter litet
hvarstädes i Europa, kanske i Amerika och på Söderhafs-
öarne också, så är konsten inom nutidsarkitekturen visser-
ligen icke så utomordentligt ren, men det kan ju vara fråga
om hvad som är rent eller icke, och vi behöfva icke låta
binda oss af gamla föreskrifter — emellertid finnes dock en
arkitektur, mer eller mindre konstnärlig. En sådan finnes
till och med i Göteborg, i “krämarstaden“. I Stockholm,
i den svenska “intelligensens“ hufvudstad, tyckes man hafva
glömt af att en arkitektur funnits, att äfven vi haft arki-
tekter, ja att vi kanske ännu hafva en och annan — in
partibus.

Vi ha för närvarande ingen arkitektur, men vi ha en
“stil“, påstås det, som kallas “Ladugårdslandsstilen“. De
herrar byggmästare som arbeta i den stilen hafva aldrig
hört talas om arkitektur såsom en konstgren. Det sväfvar
möjligtvis för dem någon enda dag, i fall de hafva en ledig
stund, att här funnits ett par herrar Tessin, och Scholan-
der ha de till och med sjelfva sett en gång, fastän det var
för många år sedan. Men om Barclay’ska (Wallenbergska)
huset veta de ingenting. Näckströmsgatan har för dem
ingen annan märkvärdighet än att hon leder till Berns
salong. Zettervalls namn förekommer dem icke alldeles
okändt, men de ha aldrig haft tid att gå och se på Bolin-
derska huset. En stilfull byggnad betyder för dem ett stort
hus, ett högt hus, ett hus med många våningar och dryga
hyror, bygdt för så liten kostnad som möjligt och färdigt
att säljas så dyrt som möjligt. Det är sjelfva innehållet i
Ladugårdslandsstilen. Formen är stenkistans. Kista vid
kista; gatorna i ända!

Om Scholander icke bygt Tekniska högskolans hus och
mosaiska Synagogan, om Dahl ej gifvit ritningen till Riks-
biblioteket och Zettervall till norra Allmänna läroverket,
skulle Stockholms offentliga byggnader under ett par åf-
tionden hafva representerats af Nationalmuseum, som visser-
56

ligen är nationell, men icke något svenskt byggnadsverk,
och Musikaliska akademiens hus, som icke är något bygg-
nadsverk alls, bara en skamfläck för det nya Stockholm.
Nu finnas lyckligtvis de nyss nämda byggnaderna samt
Skandinaviska bankens hus, af JE. Jacobson, och, om också
icke i allt mönstergilt, Jernkontorets hus, af A. Kumlien,
och bland de enskilda husen Warodells, Wallenbergs och
Bolinders, tillkomna sedan medlet af århundradet, xnöjligt-
vis ännu ett par tre, dock af ringare värde; men ett halft
tjog allmänna och enskilda tillsammantagna är just icke myc-
ket på några och tretio år bland det storartade antal nya
hus som, i synnerhet under den allra senaste tiden, växt upp.

Här finnes ett och annat hus med anspråk, främst
bland dessa det “Davidsonska palatset“, men med god ar-
kitektur hafva de ingenting gemensamt. Se på sjelfva f. d.
öfverintendentens hus! Och sedan hela raden vid Norra
Blasieholmshamnen ! Professor Adolf Kjellbergs på den plat-
sen är ett litet ganska originelt hus, originell i Stockholm, ty
i Köln finnes förebilden, men det tager sig icke mycket ut,
oaktadt granskapet visst icke kan skryta med något öfver-
lägset. Jag nämde “Davidsonska palatset“. Det är, skulle
jag tro, bygdt med mycken omsorg, hvilket länder egaren
till heder, men han har råkat ut för en tysk arkitekt som
braskat i väg, i luft, med något riktigt högtrafvande, något
utan rim och räson, med en pelarrad hissad till väders
och en mängd tokigheter som just icke bidraga att stärka
den goda smaken i vår hufvudstad. Byggnaden tager sig dock
icke illa ut, om man kan skaffa sig en synpunkt, der man
slipper ifrån de nedra våningarne och ser endast de två
öfra. En sådan punkt finnes i konstföreningens lägenhet,
om man ser öfver den gardin som stundom döljer nedra
delen af utställningsrummets .fönster. Se der, hvad konst-
föreningen är nyttig till!

Ritningen till det “Davidsonska palatset“ är visserligen
ej stockholmsk, ej ens svensk, men den är hit införd, och
jag vet icke, huru mycket lektor Isæus gjort för att för-
57

svenska den. Ett ärligt stycke arbete tyckes dock byggeriet
vara, och det är väl hufvudsaken; men det fasta och säkra,
det ärliga i valet af råämnen och det tryggande i handt-
verksskickligheten skulle icke lida af att äfven konsten så-
ges till godo. Huru mycket värre likväl, då hvarken kon-
sten eller ärligheten i materialier eller omsorg och skick-
lighet vid deras sammansättande komma i fråga, såsom
fallet är med så många andra nybyggnader i Stockholm!

Jag nämnde Sturegatan. Hon är en representativ stor-
het inom vår nutidsbyggnadskonst. Idel tarflighet, parad
med osmak. Föga bättre äro Villastadens hus. Ett enda
af dem — jag vågar ej nämna egarens namn, ty då vred-
gas han — har verklig stil, enkel och tilltalande. Men hvar
är maken? De förhoppningar som väcktes, när Villastaden
utstakades, äro för länge sedan jordade under Östermalms-
gatans tegelstenshögar. Tanken på Frederiksberg och Ro-
senvænget i Köbenhavn kunde icke slå rot i vår jordmån.
Vi kunde icke ens få en enda liten Homannsby från Kristiania.
Vi äro dömda till lifstidsstraffarbete med dessa förskräck-
liga sexvåningskistorna, som i Stockholms utkanter efter-
trädt de höga tobaksladorna, en annan tids röda spöken.
Det har funnits omöjligt att få de yttre stadsdelarne be-
bygda med små, behagliga, af trädgårdar omgifna hus, af
sedda för hvar sitt hushåll.

Tomterna äro för dyra, heter det. Små hus, en- eller
tvåvåningsvillor, ersätta icke tomtkostnaden, och att dertill
använda någon del af tomten till trädgård är ett vanvettigt
slöseri. Så låter det. Nej, inga trädgårdar, bara fula
gårdar och så höga hus som byggnadsordningen möjligt-
vis medgifver eller som man med vänners och vänners
vänners vänliga tillhjelp kan genom ansökan hos kongl.
maj:t, i trots af byggnadsordningen, skaffa sig.

Ett litet hus för hvarje hushåll! Hvem tänker på sådant?
Icke förtjenar man pengar på* det viset. Icke har man råd att
bo ensam på sin jordlapp. Hvarifrån skulle man då taga me-
del till middagar, gående naturligtvis, för hundra personer,
58

och till supéer, stående, för två hundra? Saken talar för
sig sjelf. Stora hus måste man bygga, och som teglet ko-
star pengar, så tager man så dåligt sådant man kan komma
öfver, och en skicklig arkitekt, som dock bestämdt finnes, är
också för dyrbar, hvarför man vänder sig till en godtköps-
arkitekt, en som nödtorftligen slunkit igenom Tekniska hög-
skolan, utan att ens hafva stuckit sin näsa i Konstakademien.
Man tillåter sig till och med att undvika äfven den arkitek-
ten. Byggherren är vanligtvis sjelf byggmästare, d. v. s.
att han varit murargesäll, men kraflat sig upp i verlden,
klifvit på höga ställningar ända till dess han lärt sig så
mycket af nutidsbyggeriet, att han kastat förskinnet och
murarslefven i vrån och gjort sig till patron, till “herr
byggmästaren“. Icke behöfver han någon arkitekt. Han
är sjelf arkitekt, • gör sjelf kostnadsförslag, planritning
och elevation och hela härligheten. Skulle arbetarne göra
strike, är han karl att leta fram förskinnet och slefven igen
och ännu en gång krafla sig upp på ställningen. Hufvud-
saken är att få huset fort färdigt och snart såldt. Hvad
bryr “herr byggmästaren“ sig om allt annat?

Är det underligt då, att den stockholmska nutids-
arkitekturen ser ut på det sättet som hvar man här vet?
Den största sparsamhet måste iakttagas, och likaledes den
största skyndsamhet. Saken gäller icke något annat än
att på minst möjliga tid. kunna uppföra mest möjliga antal
hus. Men så kommer ett bakslag kanske. Man har sett
huru det gått i Köbenhavn och på flera andra ställen.
Husen varda ej mera så lifligt efterfrågade ... På en så-
dan återgång tror dock icke herr byggmästaren. Har icke
major Nerman försäkrat och åter igen försäkrat, svurit och
bedyrat, att i Stockholm bygges allt för litet? Herr bygg-
mästaren tror på major Nerman. Hittills har han funnit
sig väl af denna tillit. Han har bygt och sålt, bygt igen
och åter sålt och är nu rike mannen, men vill naturligtvis
blifva ännu rikare. Han säger:

“Nog hinner jag bygga ännu ett hus, bara jag skyndar
59

mig, och få det såldt eller draga några års hög hyra, innan
bakslaget kommer.“

Så fram med den gamla, redan många gånger förut
begagnade byggnadsritningen, så vida ens någon ritning an-
vändes, och klatsch, klatsch, der står ännu ett nytt hus.

Sådant der vore föga att bry sig om, i fall det in-
skränkte sig till några få byggnader och om det hade en
motvigt i goda, af verkliga arkitekter konstnärligt fram-
stälda verk; men då de senare äro så ytterst få, och dussin-
arbetena ständigt ökas, är det i sanning betänkligt. “Det
torde vara en känd sak“, skrifver en af våra på skönhets-
lärans område mest kände författare,* “hvilken stor bety-
delse arkitekturens sunda och ärliga utveckling i ett land
har för hela dess konstnärliga anda och karaktär, liksom
för dess konstflit och industri. En på riktiga grunder fotad
byggnadskonst är den oryggliga utgångspunkten för all na-
turligt utbildad formkänsla, och i saknad af detta stöd skall
äfven det bäst utrustade naturell hos ett folk vackla som
ett rö för vinden och alstra öfverdrifter och fantasteri, som
till sist leda till fullkomligt barbarisk förvirring.“

Hvarje tänkande konst- och fosterlandsvän torde utan
tvekan instämma i den åsigten. Så mycket sorgligare är
det då att se, huru tillståndet är bland Stockholms ny-
byggnader. Skall mot ofoget icke höjas någon gensaga,
nog kraftig för att göra sig hörd? Är det tillräckligt att
såsom den nyss anförde, högt aktade författaren gjort, upp-
visa hvilken djupt ingripande betydelse arkitekturen har och
sedan, strax efter, nöja sig med att prisande fästa upp-
märksamhet vid att den “bedröfliga skymning“ som beteck-
nas af kraftlöshetens tid under 1820- och 1830-talen, efter-
träddes “kring midten af vårt århundrade“ af en “ny ljus-
ning“, hvilket skulle hafva berott på “tvänne lyckligt in-
verkande omständigheter, nämligen dels att det stora mo-
numentala verket, nationalmusen, då kom till utförande“
samt att “vi samtidigt i Scholander fingo en snillrik och

* C. R. Nyblom i Ny Svensk Tidskrift, första häftet, 1882.
60

kraftfull konstnärspersonlighet, som väckte en sund känsla
för arkitekturens vigt och betydelse såsom oundgängligt
odlingsmedel för slägtet och gjorde detta både genom sina
byggnadsverk och sin gedigna skola af verkliga byggnads-
konstnärer“ — är detta, spörjer jag, tillräckligt? Är det
ens fullt riktigt?

Har nationalmuseum haft något inflytande på vår bygg-
nadskonst? Månne icke det huset är ett temligen enstaka
sakförhållande? Är det ens något “stort, monumentalt verk“?
Var det verkligen så glädjande, att Sveriges nationalmuseum
bygdes efter ritning af en främmande konstnär, hvilken all-
deles icke har något inom arkitekturen aktadt namn? Den
som något närmare aktgifvit på Berlins byggnader vet att
de vackraste, de i stilen ädlaste ingalunda förskrifva sig
från den arkitekten. Hade Schinkel lefvat och velat åtaga
sig uppdraget, kunde vi fått en kanske epokgörande bygg-
nad, och då hade vi haft anledning att glädja oss åt ver-
ket, äfven om mästaren varit utländing. Men Stüler be-
höfde vi icke, enär redan då Scholander kommit till konst-
mognad.

Att Scholander var en snillrik och kraftfull konstnärs-
personlighet, det lär väl ingen kunna bestrida. Det är också
obestridligt, att han väckte en sund känsla af arkitektur-
stilens vigt — inom en liten, mycket liten krets. Något in-
flytande på ett stort antal tyckes han icke hafva haft. Hans
egna byggnadsverk voro allt för få, synnerligen hvad en-
skilda hus vidkommer. Orsaken dertill är kanske icke så
lätt att angifva, men jag tror, att den kommit sanningen
bra nära som yttrat: “Stockholm är kanske icke nog rikt
för att bestå sig en arkitektur af första ordningen, och om
förmågan i det afseendet möjligtvis finnes hos några bland
dess byggherrar, så saknas ofta olyckligtvis viljan att för er-
hållande af ett verkligt konstverk utgifva penningar, hvilka
kanske i stället plottras bort på mindre värdiga föremål.“

Ja, det torde vara sjelfva hufvudsaken, och det är väl
också derför, som den “gedigna skola af verkliga byggnads-
61

konstnärer“, hvilken Scholander bildade, uträttat nästan in-
genting, åtminstone i landets hufvudstad. Hvad som kan
vara gjordt på andra platser, än möjligtvis Göteborg, är
väl icke heller så mycket. Sjelfständiga och aktningsvärda
byggnadsverk finnas dock utom Stockholm, t. ex..^. Lang-
lets kyrkor och H. T. Holmgrens ritning till det nya univer-
sitetshuset i Upsala. Men det anmärkningsvärdt goda hör
till undantagen, icke till regeln i vår nutidsarkitektur. Det
hjelper föga, att vi haft en Scholander, då hans inflytande
visat sig så otillräckligt. För sig var han aktningsvärd,
icke blott för hvad han i egna byggnadsverk gjorde, utan
också för att han aldrig gaf vika för en byggherres små-
aktighet eller’ oförmåga att begripa konsten. När konst-
nären icke fick hafva det afgörande ordet, drog Scholander
sig tillbaka. Han drog sig kanske allt för mycket tillbaka
i vissa fall, i synnerhet som ledamot i öfverintendentsembe-
tet, der han — så förefaller det åtminstone för den som
står utanför verket — borde hafva kunnat uträtta mera.
I allmänhet var Scholander icke den man som gick bröst-
gänges till väga. Han teg och led och skänkte sitt grund-
liga förakt åt det förvända som flöt ofvanpå, teg allt för
mycket.

Det är sant, han var icke ö/Wintendent. När Scho-
lander nämdes till intendent, gjordes öfverstelöjtnanten och
kabinettskammarherren Dardel till öfverintendent och chef
för verket samt vardt på samma gång konstakademiens
præses. Det var så den tidens skick, och det är icke ännu
tjugu år sedan. Konstnären sattes på den andra platsen,
och på den första sattes dilettanten, icke ens dilettant i det
ämne som här var i fråga, utan i ett helt annat, i skämt-
sam figurteckning. Sämre hade dock valet kunnat utfalla
och sämre har det förut utfallit. Det är länge sedan, förr
än i dessa dagar, någon byggna.dskonstnär sattes till styres-
man för det embetsverk som skall vaka öfver den svenska
byggnadskonstens rätta handhafvande. Krigsmän och hof-
män ansågos böra dertill utses. Kabinettskammarherren
62

Dardel var hofman och hade varit krigsman, men, som
sagdt, derjemte glad tecknare och, hvad vigtigare var, en
verklig konstnärsnatur, en som varmt älskar konsten och
känner hjertligt deltagande för konstnärerna. Icke rådde
han för att han sattes till ett embete, der han egde ensam
beslutande rätt i ett ämne som han omöjligt kunde rätt
förstå. Han ville icke göra sin kunglige vän och gynnare
emot, och då kung Karl hade sagt: Nu har du varit mi-
litär-attaché, nu skall du bli öfverintendent — så gick det
icke för sig att göra invändningar. Men om man känner
hr Dardel, så vet man nog, att han sjelf erfor en mindre
behaglig känsla. Han är, säga alla som hafva haft äran
att komma i beröring med honom, allt för intelligent och
allt för human för att icke sjelf många gånger hafva insett
att han kommit på orätt plats. Nu är han der icke längre.
Han har lemnat platsen med allmän aktning för sitt konst-
intresse och för sitt flärdfria, älskvärda väsen. Men måtte
han hafva varit den siste icke-arkitekten på öfverintendents-
stolen !

Utnämnes Helgo Zettervall, den utmärkte arkitekten,
skref en okänd författare i denna tidskrift för ungefär ett
år sedan, till öfverintendent, så har den fosterlandsälskande
konstvännen onekligen anledning att känna sig belåten.
Deruti instämmer jag. Nu är hr Zettervall verkligen ut-
nämnd, och det har väckt stor belåtenhet. Något, kanske
icke så litet, bör väl den nye öfverintendenten kunna ut-
rätta, hvad det offentliga byggnadsväsendet vidkommer.
Med det enskilda är det kinkigare. Det beror åtminstone
icke omedelbart på öfverintendentsembetet eller kanske ens
på våra arkitekter i allmänhet. De nya enskilda husen
söka, såsom jag redan visat, hjelpa sig utan arkitekter.

“Månne icke“, sade helt nyligen en konstvän som jag
stötte på utanför ett Ladugårdslandshus, “öfverintendents-
embetet borde ingripa på fullt allvar? Det står ju i kongl.
maj:ts förnyade instruktion af den 14 november 1879, att
öfverintendentsembetet åligger, att i afseende å byggnads-
63

väsendet i riket sjelf hos kongl. maj:t göra sådana under-
dåniga framställningar, hvartill omständigheterna föranleda.
Här måtte väl ett sådant fall vara för handen?“

Men hvad skall kungl. maj:t göra åt Ladugårdslands-
byggmästarne? Saken hjelpes icke så lätt, då, såsom
Scholander uttryckte sig, nödtorftens fordringar tränga un-
dan den storslagna konstnärlighetens fria vilja. Och “nöd-
torftens fordringar“ äro, ty värr, en följd af snikenheten
och vinstbegäret eller af det “storslagna“ i utgifter till an-
dra, vida mindre nödvändiga, ofta också rent af skadliga
ändamål. När dertill kommer, att sjelfva undervisningen i
byggnadskonst nu mera är ordnad på ett sätt, så att den,
äfven med de bästa lärare, svårligen fostrar tillräckligt an-
tal af verkligt konstnärliga arkitekter — flertalet nöja sig
ju med Tekniska högskolan och bryr sig icke om den egent-
ligt konstnärliga arkitektundervisningen vid Akademien —
så tyckes “ljusnings»“ förefalla betänkligt mörk, och när
det ser mörkt ut för arkitekturen, är det ej heller för öfriga
konstgrenar anledning att hoppas på ljusare förhållanden.

Sveriges bildhuggarkonst har haft en Sergel, men det
var länge sedan. Nu kunna vi vara glada öfver att ha en
Kjellberg och en Börjeson, just icke några rastlöst skapande
konstnärer, men konstnärer, bättre kanske än vi i sjelfva
verket förtjena. Ty hvad göra vi för att,, jag-vill icke säga
rikligt belöna en konstnär, synnerligen en bildhuggare, men
för att förskona honom från att svälta? Då och då kasta
vi ut en insamlingslista för att skaffa pengar till en bildstod,
men det fordras åratal, att ej säga årtionden för att på den
listan få ihop ett belopp som nätt och jemt hinner att be-
täcka de nödvändigaste kostnaderna, och konstnärens ersätt-
ning blir alltid den knapphändigaste. Om han icke under
tiden dör af svält, är det sannerligen icke den “konstälskande
allmänhetens“ förtjenst, utan en följd deraf, att han skaffar
sig ett torftigt bröd genom något mer eller mindre handt-
64



verksaktigt arbete, som han vanligtvis företager alldeles in-
vita Minerva och som sannerligen icke höjer hans konst-
närskap. Staten gör ingenting för åstadkommande af mo-
numentala verk. Mtiseerna kunna icke köpa annat än små-
saker. Alla samman bekymra vi oss bra litet om bildhug-
garkonsten.

Det är kanske icke heller vårt fel. Vi ha så mycket
annat att tänka på: politik och festmiddagar, gaturenhåll-
ning, nya jernvägar, läroverksreformer, välgörande basarer
med eller utan förlofnings- och andra slädpartier, barmher-
tighetsbaler, missionsböner, sällskapsspektakler, matinéer af
konstälskare och konstälskarinnor, supéer af tråkighetsfräm-
jare, operetter på Nya teatern och Mindre teatern, nykter-
hetspredikningar, spelpartier, variétésföreställningar och mera
sådant. Det der tager sin tid och äfven sina krafter, för att
icke tala om pengarne. Men det är oundvikligt allt sam-
man i ett stort samhälle, både i Stockholm och i Trosa,
mest i Stockholm som dock, säga hvad man vill, är större
än Trosa.

Är det då underligt, att vi icke ha tid att tänka på
konst, allra minst bildhuggarkonst? Och, uppriktigt sagdt,
är bildhuggarkonsten i vår tid och vårt land, af det slaget,
att den förmår väcka vårt deltagande i så hög grad, att vi
för hennes skull vilja försumma de tusentals pligter och be-
styr som samhället och sällskapslifvet ålägga oss? Vi kunna
ha goda konstnärer, men deras konst är kanske något främ-
mande för oss, som äro nutidsmenniskor med nutidskänslor
och nutidssträfvanden. Den tid är länge sedan förfluten, då
vi, d. v. s. våra förfäder, voro intagna af den antika konsten
eller åtminstone af den antikiserande konstriktningen. De
. trodde sig förstå denna, sådan den framstäldes af Sergel, och
Sergel hade kunnat verka som en god tolk af den renaste stil
och känsla, om han fått, vara i fred för Gustaf III. Det var
kungen-konstfrämjaren som hindrade Sergel att fullända en
ädel uppgift, och konstfrämjaren blef i sjelfva verket konst-
förderfvaren. Dit åt går det vanligtvis, då furstarne lägga
65

sig i hvad de icke förstå, hvilket är mycket värre än då an-
dra gifva sig ut på för dem okända djup, ty de andra hafva
icke den stora makt som furstarne att förvrida och förderfva.
Lyckligt det land, hvars furstar icke vilja spela rollen af
konstälskare och konstskyddare ! Om man någon gång träf-
far furstar som äro verkliga kännare, hvilket med deras upp-
fostran är nära omöjligt, så är det likväl ' högst sällsynt, att
de derför uträtta något godt, ty kännarskapet nödgas under
nio fall af tio gifva vika för egenmäktigheten.

Emellertid var Sergel, oaktadt han var Gustafs skydds-
ling, icke i följd deraf, en sann konstnär som borde hafva
haft stort inflytande på sitt land, om han icke i förtid dom-
nat af och sjunkit i svårmodets slapphet. Det lilla han ut-
rättat, plånades bort. Göthe klef fram och inbillade folket,
att han fortsatte hvad Sergel i sina kraftiga dagar börjat,
och folket trodde det naturligtvis ■— hvad har icke folket
trott? — ända till dess att det fick se Karl den trettonde.
Då vordo folkets ögon öppnade. Göthes konst hade icke nå-
got inflytande, icke något godt åtminstone. Hans medtäf-
lare Byström var icke mycket bättre. Lyckligt var, att denne
icke rådde med att bilda några efterföljare. Från en by-
strömsk bildhuggarskola må den nådige guden i all tid be-
vara vårt älskade fädernesland! Icke lemnade Fogelberg
heller något egentligt intryck på samtid och efterverld, och
han var dock, man må nu säga hvad man vill om det “for-
cerade“ i hans “nordiska“ konst, en verklig konstnär, hvil-
ken stod lika högt öfver Göthes mödosamma knogande som
öfver Byströms lösaktiga fjäsh

Huru kommer det sig, att Fogelberg, denna äkta konst-
närsnatur, icke förmådde väcka något egentligt deltagande,
ännu mindre någon kärleksfull hänryckning? Det är visser-
ligen sagdt och skrifvet många gånger, att hans inflytande
var mycket stort och att kärleken till fosterlandets gamla
sagor och forntidsodling samt på samma gång vår national-
känsla frodades och blomstrade just i och genom de fogel-
bergska verken, som skulle hafva fyllt oss med en alldeles

Ur Dagens Krönika. II.	.5
66

utomordentlig aktning, vördnad och tillgïfvenhët. Det der
låter mycket vackert, meji har det felet att vara icke sant.
Hvad har icke gjorts för att bevisa storheten, vigten och
värdet af den “nordiska riktningen“ inom konsten! Först
sökte några af Fogelbergs samtida att sätta hans s. k. nor-
diska konst så ofantligt högt, att vanliga dödlige icke ens
kunde se så högt, och likväl var det slut med den konsten,
så snart mästarn sjelf gått hädan. Efter hans död hafva
försöken förnyats flera gånger och några urnordiska ifrare
hafva företagit sig det otacksamma arbetet att blåsa lif i
den konst som vardt lik på samma gång som Fogelberg,
men det kom ej längre än till en fåfäng galvanisering. All-
mänheten går nu temligen likgiltigt förbi Odin, Tor och Bal-
der, anser på sin höjd, att fosterlandskänslan fordrar, det
man visar dem ett aktningsfullt bemötande, men dervid stan-
nar det. De unga bildhuggarne bekymra sig icke om Fo-
gelberg och den nordiska gudasagan, så vida de icke någon
gång under läroåren på akademien tvingas att behandla ett-
ur den sagan hemtadt prisämne. Så snart de sluppit lösa,
hafva de ingen tanke åt det hållet.

“Skulpturen har,“ skref L. Dietrichson för sexton år se-
dan, “i flere Retninger vist sig at være i Besiddelse af Ma-
terialier til en heldig Behandling af de mystiske Stoffer, der
ej længere dæmrer som en ulöselig Opgave, der skal gives
kommende Tider at löse, men tværtimod udgör et af vor Nu-
tids Kunsts livgivende Elementer. “

Vore det sant, så skulle Fogelberg nog hafva funnit ef-
terföljare. Men hvar äro de? Nej,, den formlösa nordiska
gudasagan kan endast undantagsvis finna en så ihärdig konst-
när som Fogelberg, hvilken är i stånd att gifva uttryck åt
något som egentligen icke låter uttrycka sig. Och huru gick
Fogelberg sjelf dervid till väga? Jo, han studerade antiken
och åter igen antiken och ännu en gång antiken för att
kunna finna antaglig form för det som skulle vara af anti-
ken helt och hållet oberoende. Och när han hade lyckats,
åtminstone jemförelsevis och så mycket som någonsin tänkbart
67

är, så var det också slut med hela den “ädla, nordiska rikt-
ningen“ i vår bildhuggarkonst. Ingen annan lyckades, och
det af ganska förklarliga orsaker.

Qvarnströms vackra konst fick icke sin höjdpunkt i be-
handlingen af de nordiska gudasagorna, ehuru han också
försökte sig derm ed någon gång. Hans “Loke och Höder“
är ett temligen intetsägande arbete. Någon uppmuntran på
den vägen hade han icke heller. Allmänheten är likgiltig
för ämnet. Hela det der gamla, dystra, dimmiga sagovä-
sendet är för oss främmande. Om man också, i likhet med
dem som göra nationalkänslan beroende af kärlek till de
gamla sagorna, skulle finna förhållandet beklagligt, så är
det likväl ett sakförhållande som omöjligt kan förnekas, så
vida man icke är så skumögd, att man ingenting ser eller
så intagen af egna förutfattade åsigter, att man icke vill se.

Den som både vill och kan se finner nog svar på frå-
gan, hvarför Fogelberg egentligen ingenting uträttat för bild-
huggarkonsten här hemma. Han var med all sin nordisk-
het främmande för vårt nutidsfolk, hvilket på sin höjd min-
nes honom som en ovanlig framställare af- ovanliga ämnen,
men kanske mest som den hvilken gjort Karl Johans ryt-
tarstod och Birger Jarl på pelaren, för att tala om endast
stockholmsstoder, och dess utom Gustaf Adolf i Göteborg.

Om Fogelberg med sitt kraftiga mästerskap -icke kunde
intressera oss för bildhuggarkonsten, emedan hans ämnen
icke tilltalade oss, så förmådde Qvarnströms fina och älsk-
värda konstnärsnatur icke väcka synnerligt deltagande, eme-
dan han för det andliga, det som så kallas, offrade kropps-
ligheten, hvilken i plastiken dock är oumbärlig, lika oum-
bärlig som för hela lifvet. Qvarnström var osäker i de stora
linierna af menniskokroppen, vare sig emedan han afsigtligt
försummat dem för att vända sig med hela sin förmåga till
framställande af ett visst själsuttryck i anletsdragen — nå-
got som dock sällan fullständigt lyckades — eller derför, att
han verkligen icke kunde åstadkomma bestämda, kraftiga
och sanna former, sådana som bildhuggaren måste fram-
68

ställa för att i sitt material återgifva naturen. Mennisko-
kroppen försummades, vaxe sig af den ena eller andra or-
saken, och den fick ej göra sig gällande under nutids-
drägten. Qvarnström var nog sanningskär, att icke fram-
ställa nutidsstorheter i antik nakenhet, och om han kunde
det är tvifvel underkastadt, men hans sanningskärlek eller hans
förmåga sträckte sig icke så långt som andra, utländska
konstnärer i vårt århundrade, hvilka icke bäfvat tillbaka för
samtidens byxor och rock, utan han dolde de plaggen un-
der den veckrika kappan, ett föga värdigt sätt att komma
ifrån en kinkig uppgift, hvarpå hans Berzelius är ett exem-
pel som stockholmarne hafva dagligen för ögonen.

Icke var Qvarnström mannen att väcka till lif den med-
känsla för bildhuggarkonsten som måste finnas hos ett folk,
så vida denna konst skall kunna gå framåt och utöfva en
välgörande verkan på samhället. Molin kom något när-
mare, utan att derför vara större konstnär. Mot hans be-
kanta “Bältespännare“ skulle från skönhetslärans synpunkt
mycket kunna anmärkas, men han har genom denna grupp
uträttat mera för väckandet af allmänhetens deltagande för
konsten än det mesta af alla våra andra konstnärers verk
och mer än hans egen Karl XII, mycket mer än “Molinska
fontänen“, hvilken var på sin plats i gips uti ett slöjdut-
ställningsrums virrvarr, men icke är så fullkomligt på sin
plats i brons i fria luften på ett torg. De som obetingad!
rosade denna springbrunns figurer, så länge den stod på
1866 års industriutställning, och då gjorde det med fullt skäl,
hafva sedermera nödgats pruta af på loforden. “Bältespän-
narne“ torde dock alltid, åtminstone ganska länge, fortfara
att vara ett folkkärt verk som väcker intresse. Hvarför?
Emedan konstnären, försmående myten, behandlat ett fullt
realistiskt ämne, hemtadt visserligen icke ur nutiden, men
ur det verkliga folklifvet i forna dagar och sådant det ännu
skulle kunna visa sig, något som folket sjelft förstår utan
förklaringar och utan att göra sig möda att läsa derom.

Hade vi flera sådana, man kunde önska mera konstnär-
69

ligt uppfattade, bilder, som detta Molins förnämsta arbete,
kunde det nog hända, att vi icke läte operetterna och nyk-
terhetspredikningarna, spelpartierna, missionsbönerna och va-
riétésföreställningarna så uteslutande upptaga vår tid och
lägga beslag på vår kassa, att vi icke också hade en stund
öfrig för bildhuggarkonsten och en slant i beredskap, när
det gälde att samla ihop en summa för åstadkommande af
ett konstverk, af hvilket alla kunna hafva glädje och nytta.
Det kunde nog då också inträffa, att riksdagen under en
fjerdedels timmes hvila från tullfrågorna och spörsmålet om
skollärarne skola strypas eller endast svältas ihjäl hade tid
att tänka litet på konsten och insåge att monumentala konst-
verk icke äro alldeles öfverflödiga inom ett samhälle som
väl vet att man måste lefva — äfven om man är skollärare
eller konstnär — men att menniskan lefver icke allenast af
bröd.

Allmänhetens deltagande för konsten och konstnärernas
förmåga att särskildt väcka och underhålla ett sådant del-
tagande stå i det närmaste samband, och ofta är det svårt
att säga hvilket är orsak och hvilket varder följden. Att
bägge behöfvas är visst, och lika visst är, att vi för närva-
rande just icke ega någotdera. Vi ha, som sagdt, Kjell-
berg och Börjeson, till och med Oskar Berg och Alfred Ny-
ström och Söderman och de unga, Karin Arosenius, Theo-
dor Lundberg och — gif akt! — Ingel Fallstedt, äfven
Dyfverman och Sven Anderson, snabbskulptören i porträtt-
medaljonger, och kanske ännu flera. Ack vi ha icke Val-
ter Runeberg! Men månne någon af de nämda, med un-
dantag af de två förste och en af de unga, hvilken jag
snart här skall särskildt omnämna, kan, så aktningsvärd
hvar och en må vara för sig, åstadkomma något som i ovan-
ligare grad intresserar och derigenom väcker det väl behöf-
liga, ännu ständigt slumrande allmänna deltagandet för kon-
sten? Svårligen! Månne ens Kjellberg och Börjeson lyckats
dermed?

Och likväl ha dessa två de nödiga vilkoren för att fram-
70

stå som lifaktiga och lifgifvande nutidskonstnärer. Kjellberg
har visat det flera gånger. Hans Romastudier, så oundvik-
liga äfven efter allt hvad hån fick lära i Paris, har icke kört
fast honom i en nu mera fruktlös “antikisering“, utan tvärt
om öppnat hans ögon för det sköna i verkligheten, för det
sanna i den rätta nutidskonsten. Litet mera fart, hr pro-
fessor, och ni skulle kunna uträtta ofantligt mycket godt!
Dermed vill jag visst icke ha sagt, att Kjellberg är overk-
sam. Det är ett gammalt, lika dumt som orättvist prat, att
denne högt begåfvade konstnär skulle vara lat. Visst icke!
Han har under ett par årtionden hunnit med ganska myc-
ket, och detta icke af dussinarbeten, utan af verkliga konst-
verk. Huru många byster har han ej modellerat? Och hvilka
lifaktiga hufvud! Lars Hierta, Arvid Posse, Nils Ericson,
Blanche, Huss och gud vet hvilka alla, hvar enda en med
sanningens prägel kännetecknande föremålet. Det är endast
en mästare i konsten som kan åstadkomma något dylikt.
De borde utställas alla dessa på en gång i ett lämpligt rum
och gifva allmänheten tillfälle att se dem samtidigt och konst-
vännen anledning att samfäldt studera denna gren af vår
nutidskonst och bilda sig ett rätt begrepp om det Kjellberg-
ska mästerskapet.

Huru många medaljonger har icke Kjellberg dess utom
modellerat! De gå väl till minst ett halft hundra, sannolikt
mera. Jag har ingen uppgift på dem, men jag minnes åt-
minstone de flesta, och det vore önskligt, att hela Sverige
mindes dem. Hvilken utomordentlig konstnär är ej samme
Kjellberg i andra grenar af reliefen! Den som sett hans
“gossar hoppande bock“ vet hvad han förmår i frissamman-
sättningen. Det är länge sedan han gjorde den första fri-
sen med det ämnet. Det lär ha varit i Paris i början af
1860-talet. En konstvän, som då uppehöll sig på samma
plats, har för mig omtalat, hvilket glädjerikt uppseende konst-
verket åstadkom bland skandinaverna i Paris, och det hade
otvifvelaktigt väckt samma uppseende, om det utstälts offent-
ligen, hvilket dock icke lär hafva varit fallet. Kjellberg var
71

då blott 25 år, tror jag, och naturligtvis bunden i akade-
miska former, men banden voro så böjliga, att den unge
konstnären utan att slita sönder dem hoppade rakt in i verk-
ligheten, och af den rörelsen mådde han godt. Hans “gos-
sar hoppande bock“ voro antikt sköna, men det var dock
riktiga tjufpojkar från nutiden, några kätterska ungar som
skuttade högt öfver det antika lugnet och likväl icke förlo-
rade jemvigten. Den nästa frisen, af ännu större betyden-
het, är ett den mognade ålderns verk. Det är frisen på
Jernkontorets hus, och den ha stockholmarne tillfälle att
dagligen se, fastän detta dock har sina svårigheter, ty den
sitter för högt upp. Den förtjenar att skådas på närmare
håll. Sådana konstverk, utmärkta i sig sjelfva, äro också
af stor betydelse för det inflytande de kunna ha på allmän-
hetens smak och det möjliga utbildandet af hennes konst-
sinne. De äro i det fallet ovärderliga. Skulle det icke fin-
nas någon enda enskild person eller något byggnadsbolag
som kunde af Kjellberg eller Börjeson beställa sådana friser
eller mindre, men lika konstnärliga, och sätta dem på sina
nya hus?

Borde icke Kjellberg sjelf arbeta för den saken? Konst-
närens värdighet hindrar honom att bjuda ut sin konst, det
inser man mycket väl, men nog kunde husegarnes uppmärk-
samhet fästas på vigten och värdet af konstnärligt smyckade
murar, och den konstnärliga värdigheten skulle ej lida af
att en sådan man som Kjellberg för det ändamålet utveck-
lade en smula kraft. Det är just olyckan, att konstnärer
af betydenhet, som t. ex. Scholander, förakta att verka i
det offentliga, så snart de finna något motstånd, vare sig
af allmänhetens okunnighet eller likgiltighet eller snålhet eller
kanske ock af afundsjuka. Scholander drog sig till baka i
sitt skal, och der kunde han nog i förtroliga stunder brumma
ganska duktigt, men han yttrade sig icke offentligt, och denna
tillbakadragenhet har väl icke varit utan allt inflytande på
det tillstånd, i hvilken vår arkitektur f. n. finner sig. Huf-
vudsaken är visserligen, att konstnären verkar i sin konst,
72

men han måste, också ega förmåga och kraft att rent af
tvinga fram sin konst, när dumheten, försoffningen eller sni-
kenheten söka att qväfva henne.

Hvad Kjellberg förmår som idkare af egentlig monu-
mental bildhuggarkonst i stort veta vi icke förr än vi få se
hans Linné på fotställningen i Humlegården. Att döma efter
utkastet, så bör han äfven i det afseendet kunna visa sitt
konstnärskap i dess rätta nutidsdager, ty utkastet är, kanske
med undantag af en del af drägten, den ledsamma kappan,
prägladt af den sanning som först och främst bör ligga ut-
öfvaren af verklighetskonsten om hjertat. Men det är ofta
långt mellan bägaren och läppen, mellan utkastet och konst-
verket i fnlläncladt skick. Lyckas arbetet, hvilket hvarje vän
af vår konst måste innerligt önska, skall det otvifvelaktigt
hafva ett välsignelserikt inflytande. Det behöfs i sanning
inom detta samhälle.

Hr Börjeson är också konstnär och äfven han kommer
snart att visa hvad han kan åstadkomma i det monumen-
tala. Det är nu redan mer än tolf år sedan han fullbor-
dade sin Kägelspélare, som i professor Gustaf Ljunggren
fann sin skyddande vän, och ännu har konstnären icke i
något riktigt stort haft tillfälle att visa sin förmåga. Det
är sannerligen icke hans fel. Han har arbetat och sträfvat,
men beställningar på stora verk komma icke snart i vårt
land, och det är till hemlandet som Börjeson vändt sin håg,
fastän han icke förr än under de senare åren återvändt hit.
Länge stannade han i Rom och der gick han en tid med
de der nordiska funderingarna som kunna infinna sig midt
bland söderns rika konstverk. Han sysslade med Tors ham-
marhemtning och umgicks med Loke och Freja samt råkade
till och med midt in i Ragnarök. Lyckligtvis stannade han
icke der, ty då hade han förgåtts. Ragnarök förgicks sjelf,
och väl var det för konstnären. Man vet icke, om det var
vådadöd eller med uppsåt af den unge mästaren, liksom
målaren Malmström en gång stack knifven i den ryktbare
kämpen Starkads hjerta och gjorde det så kraftigt, att denne
73

Starkad aldrig reste sig mera. “Det är rätt åt de der gamla,
fula gubbarne!“ sade en älskare af nutiden. Uttrycket är
naivt, men det är kanske icke så helt och hållet obefogadt.

“Med romantikerns djerfhet pröfvar han på, huru långt
plastikens gränser sträcka sig“, skref Gustaf Ljunggren om
Börjeson och tänkte väl då mest på konstnärens Kägélspe-
lare, men påminner i det samma om det antika konstver-
ket, Myrons diskuskastare. Man kan spörja hvad roman-
tiken har att göra med en så realistisk bild. Snarare skulle
man väl tro, att Börjeson i sin Kägelspelare tagit ett afgö-
rande steg åt verklighetskonsten, hvilken ju Myron i sitt
verk bestämdt tillhörde. Rådligast är väl för öfrigt att icke
alltför mycket uppehålla sig vid discobolus, då man talar
om kägelspelaren. Hvad romantiken vidkommer, spåras den
kanske mera i Börjesons sjöjungfrur, som skaffade konst-
nären ett namn . . . Hvarför? Jo, derför att drottningen af
Würtemberg tyckte om dessa jungfrur och bestälde dem i
marmor.

Det behöfs icke mer än att en furstlig person uttrycker
sitt höga gillande af ett arbete, så är det arbetet ett för-
träffligt verk, i de flesta fall ett mästerverk. Hvad har kon-
sten icke lidit af sådana furstliga tycken! Nu är det visst
sant, att den bekante konsthistorikern Lübke var drottnin-
gens följeslagare, men nog vet man, huru en konsthistori-
ker förvandlas till en hofman. Det vissa är, att “sjöjung-
frurna“ äro ett par klena figurer, som alldeles icke bidraga
till konstnärens anseende, och det der “förtrollande roman-
tiska skimret“, om hvilket professor Ljunggren talar, kan
icke skyla öfver bristerna i modelleringen, åtminstone icke
sådana de synas i gipsafgjutningen. “Sjelfva drömmande,
synas de som en skön flyktig dröm“, heter det om samma
jungfrur, också ett loford öfver ett plastiskt konstverk!

Lyckligtvis vaknade konstnären, och det var slut med
drömmen. Han kom till Paris. Der drömde han ännu en
gång, en passe-temps, onekligen ett fint och ädelt arbete,
och drog till med en fången viking, motsatsen till det förra.
74

“Passe-temps“ dolde sig blygsamt i “salongens“ bottenvå-
ning. “Vikingen“ trotsade till sig uppmärksamheten i den
svensk-norska konstafdelningen på Marsfältet 1878, men trot-
set vann icke bifall hos dem som ställa höga fordringar på
skulpturen.

Hans gosse från Capri är vacker. Hans utkast till
minnesstod öfver Sten Sture är käckt i tanken, men behöf-
ver många rättelser vid utförandet. Dessa skulle den nu
fullmogne konstnären utan tvifvel nog sjelf inse och verk-
ställa, om honom lemnades tillfälle att utföra det stora ver-
ket. Men dertill synes åtminstone ännu icke någon anled-
ning. Är det konstnärens fel eller kommer det sig af den
allmänna liknöjdheten? Kanske att båda hafva sin del i
tystnaden. Utkastet är onekligen icke så kraftigt öfverty-
gande, att hvar och en sticker handen i fickan, drager fram
myntet och anhåller att få vara med om den stora insam-
lingen ; men så är det heller ingen hemlighet, att den krona
som skulle gifvas ut för ett allmänt gagneligt föremål, i
synnerhet för åstadkommande af ett monumentalt konst-
verk, icke kommer på långt när så fort ur fickan, som när
fråga är om en subskriberad middag på Hasselbacken.

Emellertid har konstnären offrat dagar och nätter, vec-
kor och månader, år kanske äfven, på åstadkommande af
ett så . betydande utkast som det i fråga varande. Hvem
lönar honom derför? Hvem säger ens ett godt ord? Nej,
här kommer en s. k. granskare, konstanmälare, recensent
och “kritikaster“, en herre af pennan, som får betalning för
allt hvad han hinner skrifva, det mesta kanske bara utkast
och det af helt annat och lättare slag än konstnärens, och
den herrn sätter sig att klandra konstnärens verk. Sådant
händer, t. ex. just nu i dessa rader. Mannen af pennan an-
ser sig göra sin pligt, äfven om han dermed rycker brödet
från konstnären, ty han vet, att konsten är högre är konst-
nären och att man ej får hjelpa den senare på den förras
bekostnad. Det är hårdt, och det är icke ens rättvist all-
tid, ty nog kan det hända, att konstnären har rätt och
75

granskaren orätt. Tron I icke, herrar konstnärer och da-
mer konstnärinnor, att den som aktar och älskar konsten i
hennes idkare, känner och vet detta, känner det ofta med
smärta? . . . Men hvad är att göra?

Jag talade om Börjeson, såsom sagdt, en verklig konst-
när. Nu lefver han i Stockholm. Nu arbetar han på Hol-
bergsstoden, hvilken ej mycket angår oss, men derefter skall
han göra G eij er stoden. Rätt så! Med den stoden har det
varit ganska krångligt. En gång kom hr Nyström hem
från Italien och stälde upp ett utkast i lera. Det verkade
ganska fördelaktigt i arkitektoniskt afseende, men Geijers
figur hade sina små fel. Dessa voro dock icke några döds-
synder och hade sannolikt kunnat afhjelpas, om konstnä-
ren lemnats tillfälle dertill. Det är visst icke sagdt, att
det hela blifvit ett för all tids granskning beståndande ar-
bete, derpå kan man till och med med skäl tvifla, ty
sjelfva känneteclmandet af den person som skulle afbildas
hade väl fallit sig något svårt för hr Nyström; men nog
torde det också vara visst, att konstnären allt för tvärt
afspisades från ett håll. Professor Nyblom sporde med
riktig förtrytelse: “Är hr Nyström rätte mannen?“ Pro-
fessorn, annars så välvillig, fryntlig och älskvärd, glömde
den gången sin vanliga humanitet och erinrade sig icke,
att Iwem som helst är rätte mannen eller rätta qvinnan —
ty hon kan nog också vara konstnär —- blott förmågan
finnes. Denna kunde icke ens efter utkastets uppvisande
helt och hållet frånkännas hr Nyström, om han också icke
uppfylde alla fordringarna, och ännu mindre före; men det
var, ledsamt nog, just det senare som professor Nyblom
tillät sig.

Nå ja, låt oss glömma ett litet förhastande. Högre mak-
ter hade väl beslutit, att hr Nyström icke skulle komma sin
hand vid Geijer, och derom är kanske ingenting att säga,
blott man icke gått litet för hetsigt till väga och stött opar-
tiskheten rlågot för våldsamt för hufvudet.
76

Om det för åstadkommande af en bildstod öfver en ut-
märkt personlighet, vore nödvändigt att hafva känt den per-
sonligheten, skulle icke många stöder komma till stånd. Och
utan personlig kännedom af föremålet kan väl ingen full-
komligt känneteckna det. Således torde det vara klokast
att icke ställa sina anspråk i det fallet allt för högt. Nöjer
man sig med, att konstnären lärt sig af hans verk känna
den som skall afbildas, hvilket väl är det enda som kan
med billighet fordras, så torde dock knapt någon enda nu
lefvande bildhuggare ens i det afseendet uppfylla vilkoret.
Ty det är väl icke tillräckligt, att konstnären, som i de
allra flesta fall förut icke sysselsatt sig med sådan läsning,
skaffar sig Geijers arbeten och drager igenom dem mer
eller mindre lättvindigt. För att kunna känneteckna en så-
dan utomordentlig personlighet, jag menar känneteckna så
godt sig göra låter utan den personliga bekantskapen, for-
dras att på fullt allvar under längre tid hafva grundligt stu-
derat hans arbeten. Hvilken af våra konstnärer har väl haft
tid till sådant?

Nej, man får nog nöja sig med att konstnären är en
begåfvad person som med vanlig konstnärsinstinkt fattar
uppgiften, läser en smula, hör sig före litet här och der,
funderar litet och så griper verket an. Det är hvad hr Ny-
ström väl gjorde och hvad hr Söderman gjort, innan de
började knåda till figuren, hr Söderman till och med i tre
olika exemplar, ingendera fullt lyckadt, men hvart och ett
vittnande om aktningsvärdt allvar. Så kom hr Börjeson.
Hans modell är onekligen den bästa. Hvad som genast
vittnar till hans fördel är att man icke ser till något af det
der “romantiska skimret“, för hvilket konstnären förut lof-
ordats, utan att han fattat sin uppgift i full öfverensstäm-
melse med verkligheten och sökt framställa en Geijer sådan
denne gick och stod bland sina lärjungar, med allvarets
hållning i figuren och med tankens djup i ansigtsuttrycket.
Antiken har hjelpt konstnären att träffande återgifva men-
niskokroppens linier äfven under nutidsdrägten och har bi-
77

sprungit honom just i framställningen af det sanna; sjelf
har konstnären format bilden så som bilden af en man i	.	'
vårt århundrade bör framstå, enkel, naturlig, utan från an-
dra tider lånade uttrycksmedel. Drägten är sådan som Gei-
jer bar den, icke vacker, icke något apolloniskt, intet dra-
peri, inga skönhetsveck, bara rock och långa benkläder.

Det är fult! invänder en och annan skön själ. Det är sant!
svarar den som fattar verklighetens betydelse i konsten.
Börjeson har haft mod att försaka äfven kappan. Det är
icke alla nutidskonstnärer som äro så modiga, äfven om de	1
erkänna att kappan är ett konventionelt oting på nutidsbil-
den. Heder och ära, vågar jag säga, åt Börjeson för hans
sanningskärlek! Är han mindre konstnär för det? Nej, han
är större. Han har med sin Geijer tagit ett stort steg
framåt. Jag törs dock icke påstå, att han helt och hållet •
brutit med gamla fördomar och tagit steget fullt ut, och
jag skall strax säga, hvarför jag icke ännu vågar helsa ho-
nom välkommen på verklighetskonstens område; men nära
är han, och det är högst glädjande.

Det är kanske något stötande i figurens sätt att hålla
armarne, som nämligen icke sträckas framåt eller hållas vid
sidorna, utan på ryggen. Det kan vara betecknande nog
för Geijer i samtalande ställning, och han behöfyer ju icke
ovilkorligt framställas i lärostolen. Der stod han aldrig med
händerna på ryggen, minnas nog alla som hade glädjen att
höra honom föreläsa, utan alltid hade han händerna på
katederpulpeten och stundom slog han näfven i brädet och

— grät. Men nu samtalar han eller funderar, och deremot
svär icke, att händerna läggas på ryggen. Värre är, att
detta verkar obehagligt, när man ser figuren fram ifrån, och
obehaget kommer icke af någon onödig tanke på att det är
orimligt, att det icke skulle hafva fallit en antik konstnär in
och så der vidare, utan det kommer deraf, att det ser ona-
turligt ut. Liksom man, i fall man verkligen förmår upp-
skatta värdet af det naturliga, finner obehagligt, att en men-
niskokropp utan några tvingande omständigheter till större
78

delen svepes in i en kappa, så är det nästan lika motbju-
dande att få se en för öfrigt lyckad figur med armar, hvilka
fram ifrån förekomma som stympade. Det fattas något i
den naturliga figuren, tycker man, och vill man vara kitts-
lig, så kommer man med den anmärkningen: konstnären vet
icke hvar han skall göra af armarne, då han icke vill an-
vända den “obligata“ kappan.

Men det är möjligt, att jag har orätt, att konstnären
som låter Geijer hålla händerna på ryggen är större realist
än granskaren sjelf och att denne senare ännu är bunden
af gamla konventionela åsigter och dumma fördomar. Så-
dant kan ju hända, ty det är ofantligt svårt för en gammal
men niska att frigöra sig från alla falska föreställningar, hvilka
man i ungdomen nött in i henne. Men till dess jag öfver-
bevisats om att hafva misstagit mig, fasthåller jag vid den
åsigten, att konstnären gjort orätt i att låta Geijer hålla
händerna på ryggen.

Hvad som bestämdt är orätt af Börjeson, det är, vågar
jag påstå, att han satt den förkroppsligade tanken vid Gei-
jers fötter. Ofverst på minnesvården ser man Geijer, men
nere på fotställningen varseblir man en qvinlig figur, som
låter högra handen leka, på en lyra. Det är “Geijers tanke“
eller bara “tanken“, säger man. Hvad bevisar att så är?
Är det nagot enda kännetecken på att denna figur skall
vara en tanke? Huru ser en tanke ut? Vet hr Börjeson
det? Är det någon annan som vet det? Nej, svarar man,
men man kan ju komma öfver ens om att så är. Der ha
vi det konventionell det gamla otyget, som verklighetens
friska korist borde befria oss ifrån. Der ha vi orsaken,
hvarför man ej ännu kan helsa Börjeson riktigt välkommen
på den konstens område.

Man måste således komma öfver ens om, att det är en
tanke. För dem som icke varit med om öfverenskommel-
sen, och det är det stora flertalet af dem som komma för
att beskåda konstverket, ser figuren icke ut som en tanke,
men väl som en ung, vacker, intagande, något fundersam
79

qvinna, som sitter och leker med lyrans strängar, under
det hennes tankar äro pä helt annat hall. Den tankspridda
skulle man kunna kalla henne. Och hvad har hon i sin
tankspriddhet att göra med mannen öfver hennes hufvud?
Ingenting synligt, intet som kan öfvertyga den som ej varit
med om öfverenskommelsen. Hvem kan föreställa sig, att
Geijers tanke eller tanken i allmänhet skall sitta vid tän-
karens fötter? Vanliga menniskor föreställa sig, att tanken
bodde i Geijers hufyud, liksom i alla andra tänkande varel-
sers, och fick sitt uttryck i anletsdragen. Der har Börjeson
också just genom den lyckade porträttlikheten ganska vac-
kert och tillfredsställande uttryckt, att mannen verkligen var
en tänkare. Den der qvinnan der nere är en fullkomligt
öfverflödig figur, till och med en skadlig för ett för öfrigt
så riktigt och sant konstverk. Vår tid har växt ifrån alle-
gorierna.

Men hon är vacker! Det är sant, men det hjelper icke
vid Geijer-stoden. Sätt henne för sig sjelf hvar som helst,
blott icke vid Geijers fötter, och man skall med nöje be-
trakta henne. Hon är också mycket enkelt utrustad, utan
bjäfs och granlåter, i en helt tarflig drägt, och derför må-
ste man hålla konstnären räkning. Der är han den för-
ståndige verklighetsskildraren, men äfven i det afseendet
står ju “tanken“ i så ringa öfverensstämmelse med hvad
konstnären önskat uttrycka. Geijers tanke måste väl vara
annorlunda utrustad än en vanlig landtflicka. Hur man
vänder saken, så syndar den mot sannolikhet och följd-
riktighet. Den torde synda mot äfven en tilltalande an-
blick, ty icke kan det göra synnerligt god verkan, att se
dessa två figurer tillsamman, den ene öfver den andra.
Man behöfver icke vara någon omedgörlig anhängare af
den för skulpturgrupper så mycket rekommenderade pyra-
midformen för att finna, det två enstaka figurer öfver hvar-
andra äro af dålig verkan.

Jag har uppehållit mig länge vid Börjeson, men jag
hoppas, att det icke varit för länge, ty han är en konst-
• 80

när • af hvilken man ännu kan vänta mycket och för hvad
han redan gjort måste man hysa aktning. Nu väntar man
blott, att han skall bryta hvarje förbindelse med det kon-
ventionela.

En som otvifvelaktigt redan brutit är hr Fallstedt. Hos
honom ser man hvilken verkan sanningen i konsten kan
åstadkomma. Han har hittills icke visat annat än por-
trättbyster, men fortfar han att framställa dem som de
senast utstälda, så har han en vacker framtid inom kon-
sten. Konstvännerna kände hr Fallstedts förmåga redan
för några år sedan. I Paris har han utstält ett och annat,
men det har kanske behöfts landsmanskapet för att der
särskildt uppmärksamma honom. Man har der mycket i
samma väg att se, och den nyare franska bildhuggarekon-
sten har utmärkta arbeten i träffande karakteristik och fulla
af det verkliga lif som nutiden önskar finna i konsten. Det
är också deraf hr Fallstedt dragit nytta, och i vårt land
har har hans senaste utställningar väckt stort uppseende.
Efter ett högst anmärkningsvärdt arabhufvud på Konst-
föreningen i Stockholm, var det i synnerhet professorn,
grefve G. v. Rosens porträttbyst på utställningen i Göte-
borg som framkallade beundran hos allmänheten och vann
det varmaste erkännande af mycket fordrande konstälskare.
Hr Fallstedt visade flera byster på fjolårets utställning i
Göteborg, alla i samma liffulla säkerhet. Den minst lyc-
kade var kanske målaren, frih. G. v. Cederströms, men äf-
ven den bar vittne om förmåga att karakterisera. Så kom
en utställning i mars detta år i Föreningen för nordisk
konst i Stockholm af en hel mängd porträtt af personer,
de flesta göteborgare, men kända äfven här. Man stod sla-
gen af häpnad, till och med af hänryckning.

Hvarför? Hade man aldrig förr sett vackra porträtt-
byster? Visserligan, men nu var det icke fråga om vackra,
utan om sanna, om så utomordentligt sanna, att man tyckte
sig se dem lefva. Den yttre porträttlikheten var åter-
gifven med en förvånande träffsäkerhet, men i detta yttre
81

framlyste också det afbildade föremålets karakter på ett
sätt som kanske sällan lyckas inom skulpturen. Alla
som sågo dessa byster intogos af beundran för den käcke
konstnären som vågat sig på ett så naturträffande behand-
lingssätt. Men det finnes personer hvilka, om de äfven
sjelfva ej kunna frigöra sig från det gripande intrycket af
det sanna, dock icke våga lita på sig sjelfva i det afseendet,
emedan man för länge sedan lärt dem, att sanningen i det
•eller det särskilda fallet icke har något att betyda, utan att
hon måste underordnas allmänna, evigt oföränderliga lagar
som kallas skönhetslagar och som gifva de noggrannaste
föreskrifter om hvad inom konst är tillåtligt eller icke, la-
gar som reglera allt och förelägga måttet för konstnären.
Härtill skall du gå, men ej vidare! Se på de gamla'
studera de gamla, följ de gamla! Men de som tolka dessa
lagar glömma att erinra om den lilla omständigheten, att
de gamla just sjelfva på det nogaste följde naturen sådan
de sågo henne och att de alldeles icke satte i hop bilder
“ur djupet af sitt medvetande“, konstruerade utan lefvande
förebilder. Det är en liten erinran som de hvilka djerfvas
kalla sig “idealister“ icke borde glömma.

De “gamla“ framstälde icke i bildhuggarkonsten en
qvinna i hatt med fjädrar och med en slöja öfver halfva
ansigtet. Det kan ej nekas, men sådana qvinnor såg man
då hvarken i Grekland eller Italien. Hade de i verkligheten
uppträdt så utrustade, så hade nog de “gamla“ afbildat
dem på det sättet, derom kan man vara öfvertygad. Men
damen med det leende ansigtet? Det är ju mot alla reg-
ler för för det plastiska lugnet! Derpå kan konstnären helt
enkelt svara: bokstafven dödar, men anden gör lefvande!
De som icke våga gå utom den gamla lexan predika, att
konstnären “fixerat ett momentant ansigtsuttryck“ — så
stod det att läsa i Posttidningen, icke skrifvet af tidningens
vanlige konstanmälare. Den som vet, att konsten icke får
bedömas efter minneslexor, utan efter lefvande lifvet, och
sett detta konstverk af hr Fallstedt vet också, att han der-
Ur Dagens Krönika. II.	G
82

uti gjort en hel, beundransvärd karaktersskildring, hvilken al-
drig framkommit, om han modellerat efter gamla lexor, i stäl-
let för efter naturen. Hr Fallstedt har mod att vara sann,,
fruktar icke att tolka naturen sådan hon är. I denna sin
trygghet kan han göra så många leende hufvud som han
råkar på — leendet har lyckligtvis icke ännu flytt ur lifvet
— och sjelf kan han le åt de der gamla herrarne som hafva
sin skönhetslära på vissa hyllor och i vissa fack, noggrant
“etiketterade“ och numrerade för att tagas fram, när ett
omdöme i konst skall afgifvas, då de se efter, om konst-
verket passar riktigt in på nummer tu eller sju eller om
det alldeles icke passar in på någon hylla, i hvilket fall
det genast förklaras odugligt. Konstnären kan gerna le,
om gubbarne (gubbåldern kan stundom infinna sig mycket
tidigt, kanske till och med vara medfödd), taga honom sjelf
i upptuktelse och förklara honom vara en moraliskt dålig
person, såsom man sett vid granskningen af literära konst-
verk. Är han sann, förstår han att uppfatta lifvet sådant
det är och framställa det i dess friska ursprunglighet inom
konsten, så är det likväl han som triumferar, och hans
namn lefver i aktadt minne långt efter det etikettgubbarne
äro för alltid glömda.

Jag nämde i förbigående om en klandrande anmälan i
Posttidningen af Fallstedts porträttbyster. En tid derefter
kom en ny anmälan i det bladet, och den gången af dess
vanlige konstgranskare C. B. N., d. v. s. professor Nyblom.
Då vederfors konstnären full rättvisa. Något annat var ej
heller' att vänta från en person, hvars teoretiska studier icke
fått ligga och multna på hyllorna, utan hållits vid lif och
drifvits framåt af ständigt aktgifvande på nutidens konstföre-
teelser, af den skarpa blicken och den friska lifsåskådnin-
gen hos en verklig personlighet. Hvad professor Nyblom
erkännande uttryckte var otvifvelaktigt ett alster af hans
egen uppfattning af sanningen i naturen och konsten, men
det var också ett fullständigt uttryck af den allmänna åsig-
ten. Det är sådana konstverk som Fallstedts porträttbyster
83

hvilka draga folkets intresse till sig och hålla det fängsladt
för alltid. Om våra konstnärer i allmänhet utstälde sådana
liffulla arbeten, skulle deltagandet för konsten, till och med
bildhuggarkonsten, otvifvelaktig visa sig helt annorlunda än
nu och kanske till och med förmå öfvervinna en hel del
af de många, af mig här ofvan uppräknade hindren.

För att intresset för konsten må varda lifligt, fordras
att konstnärerne också framställa lifvet och icke hålla sig
till döda abstraktioner. Det är första vilkoret.

“Det är då en gräslig otur, nu har jag varit flera år
i Konstföreningen och har icke vunnit en enda tafla!“

Så klagar kanslirådet X., grosshandlar Y. och bruks-
patron Z. jemte många flere “konstvänner“. Hvar och en
af dem har råd att köpa sig ett och annat konstverk hvart
år, men det faller dem aldrig in. “Hvarför skulle vi då
ha Konstföreningen?“ säga de. De anse sig uppfylla allan
rättfärdighet såsom konstälskare, då de betåla 15 kr. om
året. För den summan göra de anspråk på stora dukar
med mästerverk. Somliga anse 15 kr. för dyrt, fly Konst-
föreningen och låta skrifva in sig i Föreningen för nordisk
konst, der de med 10 kr. slippa ifrån konstskyddarskapet.
Är man en alldeles ovanligt varm konstälskare, så går man
in i bägge föreningarna, summa 25 kr., men då har man
också visat, att man ej skyr några uppoffringar.

Det är hvad konstföreningarna i Stockholm uträttat,
och dylika föreningar på andra orter i Sverige äro kalke-
rade på de stockholmska. Göteborg torde vara det enda
ställe i fäderneslandet, der konstverk, åtminstone i något
nämvärdt antal och till nämvärda pris, köpas äfven utom
konstföreningen. Göteborgarne ha råd till det, säger man,
och det är nog sant, men det är icke sagdt, att alla som
“ha råd“ derför bekymra sig om konsten, I Göteborg
bruka till och med enskilda personer utgifva ganska stora
84

summor icke blott för att pryda sina egna bostäder, utan
för att öka de offentliga samlingarna.

“Bara skryt!“

Hvem kan ransaka hjertan och njurar ens på en göte-
borgare, men äfven om det vore bara skryt, så är det ett skryt
med bra vacker påföljd. Om skryt aldrig kan vara aktnings-
värdt, så torde det dock i detta fall bestämdt vara efter-
följansvärdt. “Jag önskar att de vore rackare allesamman“,
sade presten, som för en förrättning i mästermannens eller
rackarens familj fått en oväntad, hederlig vedergällning.

I Stockholm köper man i allmänhet icke taflor. Man
vinner dem, i fall lyckan är god. I annat fall är man utan
eller också går man på en konstauktion, på hvilken “icke
uteslutande underhaltiga“ arbeten från Tysklands tafvel-
tillverkare hållas till salu, och man är kanske nog lycklig
att för skapligt pris komma öfver en tafla med “namn“ —
i katalogen, och med ram. För öfrigt finnas taflor alltid
på Norrbro, och här och der säljas under hand “olje-
målade“ taflor. Marknaden är således väl försedd och
prisen i allmänhet “facila“. Men konstnären, den verkliga
konstnären, hvad har han för marknad? Ingen annan än
den som skimrar i det mycket svaga hoppet att någon
enda gång få sälja till staten. För öfrigt får han hålla sig
till konstföreningarna. Men i dessa är det stark trängsel.
Der trängas icke blott konstnärer af olika slag och för- .
måga, och den mindre förmågan har stundom lika goda
utsigter som den större, utan der kräla om hvarandra hela
högar af dilettanter, en massa perditionis, som det heter i
teologien, hvilken skulle vara hemfallen till fördömelsen, om
det icke funnes en långmodig och nådig gudamakt, annars
kallad flertalet af inköpsnämden, som läte nåd gå för rätt,
d. v. s. trampade all rätt under fotterna och köpte hvad
dessa dilettanter utan all blygsel utbjuda. Det är hemskt.

Hvilka synder ha icke konstföreningarna begått! Hvil-
ket tungt ansvar hvilar ej på deras skuldror, gnager icke,
eller borde åtminstone gnaga deras samveten, i fall de ha
85

några. Det är en gammal, mångårig medlem af en konst-
förenings inköpsnämd som bekänner detta, och han söker
alldeles icke ursäkta sig sjelf. Ty hvar tinnes ursäkt i det
fallet? Nämden är solidarisk, och det vore fegt att söka
kasta skulden på några medlemmar och frikänna andra.
Vi må alla vidkännas hvad som beslutats i allas namn.
Den enda mildrande — om något kan vara mildrande i det
fallet — omständigheten är, att inköpsnämden handlat på
god tro, ansett sig handla rätt, då den för godt pris hand-
lat till sig, till föreningen, en.hop odugligt skräp, blandadt
här och der med ett enda förtjenstfullt arbete. Okunnig-
heten och illviljan påstå naturligtvis, att inköpsnämden är
partisk, bégår mannamån, afsigtligt gynnar en på en an-
nans bekostnad, och nämden får vara glad, om hon icke
helt enkelt sky lies för att låta köpa sig. Sådant der får
man underkasta sig, då man af 150 utbjudna arbeten icke
kan köpa flera än 15 eller så omkring. En tiondel är nöjd,
nio tiondelar svära ve och förbannelse och tveka icke att
framkasta de svartaste beskyllningar.

Mén det är icke för hvad nämden ej köpt, utan just
för hvad hon köpt som hon rätt många gånger borde känna
samvetsqval, ty hon har genom sin beskedlighet, sin önskan
att uppmuntra likt och olikt, gjort stor skada. Hade icke
konstföreningar, funnits, skulle vårt land ovedersägligt hafva
haft betydligt färre antal konstidkare än nu, men det hade
då också ganska visst haft långt flere konstverk. Det är
det lilla, det futtiga och fnaskiga som konstföreningarna
uppmuntrat. Det är personer som aldrig bort tänka på
konstidkande som dessa föreningar dragit från andra yrken
och inbillat, att de verkligen vore konstnärer. Förenin-
garna ha icke råd att köpa riktigt värdefulla konstverk, ty
sådana äro dyra, och derför hålla de sig till de dåliga, på
sin höjd till medelmåttorna.

Sannerligen är det icke ett sorgligt tillstånd lör kon-
sten i ett land, der staten gör mycket litet, de enskilda
ungefär ingenting och konstföreningarna hålla sig blott till
86

det lilla, se mera på antalet af de vinster som skola ut-
lottas än på deras beskaffenhet. Det borde dock vara de
förenade krafterna som skulle kunna uträtta hvad den en-
skilde ej förmår. De kunna skaffa utvägar att värdigt löna
den konstnär som sträfvar till ett högre mål. Men hafva
konstföreningarna ens försökt att verka på det sättet? Aldrig!
Skulle t. ex. Stockholms konstförening, i stället för de 80 eller
90 vinster, som nu mer årligen inom föreningen utlottas, vilja
nöja sig med 4 eller 5, i fall dessa voro konstverk af högre
värde? Visst icke, ty om också, hvilket dock kan vara
tvifvel underkastadt, flertalet inom Konstföreningens inköps-
nämd vore villigt att främja konsten på det enda verkligt
gagnande sättet, så godkändes detta icke af föreningsmed-
lemmarnes flertal. De flesta af dessa medlemmar vilja
hellre se möjligheten ökad att sjelfva vinna ett litet medel-
måttigt eller rent af underhaltigt stycke än veta, det man
gör konsten en tjenst genom att afvisa större delen af de
många dussinarbetena och samla sin inköpsstyrka på några
få värdefulla konstverk. Detta vet inköpsnämden och an-
ser pligten fordra att också handla derefter. “Vi måste
hafva många vinster vid utlottningen“, heter det. Det är
det förnämsta, ofta det enda syftemålet.

När så tillgår inom Stockholms konstförening, hvilken
onekligen är den kapitalstarkaste i riket, så kan det icke
gå till på annat sätt inom landets öfriga konstföreningar,
ej ens inom Göteborgs. De små föreningarna här och der
i landsorten äro ett ännu värre fördert för konsten. Deras
uppgift är sannerligen icke att gagna konsten, utan att för
billigt pris skaffa medlemmarne några små väggprydnader,
hvilka dock icke äro af prydligaste slag. På detta sätt
fostras öfver hela landet en dilettantism eller på sin höjd
ett konstförenings-måleri (om skulptur är högst sällan fråga),
som ej kan annat än verka skadligt för det verkliga konst-
närskapet.

“Hvad skall eder son bli?“

“Artist!“
87

“Månne det föder sin man?“

“Jo, jo men! Han får sälja till konstföreningen i X.,
som betalar honom 50 kronor för en tafla som han målar
på en vecka. Förut var han i skomakarlära, men då för-
tjenade han knapt tiondedelen, och fick ändå slita ondt.“

Det är på det viset konstföreningarna fostra “artister“.

Men skulle, invänder möjligtvis menniskovännen, den
medelmåttige konstnären då ej ha rätt att lefva? På den
frågan måste de som akta konsten svara: Vi se ingen nöd-
vändighet för honom att lefva —■ på ett område, dit han
icke hör. Det fins väl flere lefnadsvägar än konstens och
i synnerhet än den som leder till konstens missbrukande.
Man kan vara en mycket duglig skomakare, bankdirektör,
hökare eller expeditionschef, men en ganska oduglig konst-
när. Det är konstföreningarna som hafva på sitt samvete
att ha från skomakarlästen, finansväsendet eller boddisken
ryckt ganska skickligt folk som kunnat gå långt inom dessa
yrken och främja den allmänna välmågan, under det de
ej heller åsidosatt sin egen, medan de deremot såsom “ar-
tister“ föra ett ganska bekymmersamt lif utan glädje för
sig sjelfva eller andra. Konstföreningarna kunna ju ej
åtaga sig att föda och kläda dem och betala deras tvätt.
Föreningarna “uppmuntra“ dem, d. v. s. köpa ett eller ett
par år deras croûtes, men de kunna ej hålla i dermed i
årtionden. Snart komma andra, lika dåliga, som också
skola “uppmuntras“, och då lemnas de förut uppmuntrade
utan hjelp.

Om man också skulle lemna de små konstföreningarna
i landsorten i orubbad njutning af. deras inbillade nytta,
kan man deremot icke underlåta att beklaga, det en så
stor förening som den stockholmska ej gör något mer för
att främja en högre sträfvan inom konsten. Hvarför fram-
stäldes icke det på föreningens femtioårsfest i år? Der
talades vidt öch bredt om det gagnrika och välgörande in-
flytande föreningen utöfvat inom de vidaste kretsar, och
man yfdes öfver de 3,288 konstverken (huru många af dem
88

äro verkliga konstverk?) som inköpts för en summa af
638,194 kr., liksom man med sjelfbelåtenhet framhöll, att
ledamöternas antal stigit från 300 till 2,000.

Skåden omkring er i landet och svaren ärligt på frå-
gan: har konsten verkligen främjats i samma mån som
konstföreningsmedlemmarnes antal tilltagit? Är det verk-
ligen konstföreningarnas förtjenst, om konsten under det
halfva århundradet gjort några framsteg? Äro dessa för-
eningars “civilisatoriska roll“ i sjelfva verket så betydelse-
full? Hvad var det konstakademiens direktör, grefve G. v.
Rosen sade? Jo, “hur mången gång har väl icke i undan-
gömda bygder den genom konstföreningarna föranstaltade
tillförseln af konstverk väckt till lif slumrande, omedvetna
anlag, hvilka eljest för alltid blifvit oupptäckta, och hur
ofta har icke sålunda en enda liten tafla, en statyett eller
ett kopparstick utgjort det ringa frö, ur hvilket sedermera
uppspirat de rikaste och yppigaste skördar!“

Det är vackert sagdt, skada blott att det icke är lika
sant som vackert, ty i det af grefve v. R. åberopade fall
lära konstföreningarna väl icke ha skapat några verkliga
konstnärer; det fordras nog något mera än åsynen af “en
enda liten tafla, en statyett eller ett kopparstick“ för att
bereda jordmånen för de “rikaste och yppigaste skördar“.
Det måste väl ej heller i sjelfva grefve v. R:s egen tanke
hänga så rätt till samman med den “civilisatoriska rollen“,
enär han vid samma tillfälle, Stockholms Konstförenings fem-
tioårsfest, målade föreningens framtid och då uttryckte den
åsigt, att föreningen bör upphöra att vara en “välgörenhets-
inrättning“ för att i stället kunna rikta sin uppmärksamhet
uteslutande på den konstnärliga delen af sin mission. “In-
seende, att föreningen till sin hufvuduppgift bör hafva att
hos allmänheten väcka, utbilda och underhålla känslan för
det skona inom konsten, skall den afstå från att, som ofta
förr varit fallet, till följd af en missuppfattad menniskovän-
lighet uppamma ett slägte af dilettanter, som undandragits
en långt förmånligare verksamhet på andra kulturområden
89

eller inom industrien.“ De der orden äro icke blott vackra,
utan framför allt sanna, och det är för den fosterländska
konstvännen en glädje att höra dem uttalas af den som har
ett så stort inflytande på vårt lands konstförhållanden. Det
vore önskligt, att den der framtidshägringen redan nu vore
verklighet, ty går man ännu några årtionden fram i samma
riktning som hittills och köper i konstföreningarna blott för
att “uppmuntra“, utan att fråga efter om denna uppmun-
tran är förtjent, eller endast af barmhertighet, emedan det
är “synd om“ den eller den personen som företagit sig att
klottra på papper eller smeta på duk, så är fara för han-
den, att vi förderfva hela vår konst — om vi någonsin haft
någon — eller omöjliggöra uppkomsten af en sådan.

I Stockholm har man icke nöjt sig med en konstför-
ening (uttalas äfven: konstförnedring), utan ansett sig be-
höfva två. Den andra i ordningen, “Föreningen för nordisk
konst“ var länge icke annat än de “refuserades salong“, der
man för vrakpris köpte hvad den större och äldre förenin-
gen försmått och hvars utställning sällan eller aldrig besök-
tes. Förhållandet är nu mera något annorlunda sedan För-
eningen för nordisk konst skaffat sig en bättre utställnings-
lägenhet, alldeles in på näsan af Konstföreningen, höjt års-
afgiften, dock ännu underbjudande medtäflaren, satt i spet-
sen en snillrik konstnär och varm konstvän samt inflytelse-
rik konstledare och lärare, hvilka alle samman äro förenade
i grefve G-. v. Rosens person, och antagit en rask och verk-
sam konservator, landskapsmålaren Hjalmar Sandberg.

Nu skola de två föreningarna täfla, och det inbillar en
och annan konstnär sig vara alldeles ypperligt för “markna-
den“, en mycket farlig inbillning. Följden är icke någon an-
nan än att krafterna splittras. Om dessa små föreningar
handlade i konstens intresse, så sloge de sig tillsammans
och verkade med gemensamma krafter. Då kunde möjligt-
vis något godt kunna åstadkommas, förutsatt naturligtvis,
att den grundsats efter hvilken inköpen bedrefvos icke längre
vore barmhertighetens eller den fåkunniga uppmuntran af
90

alldeles opröfvade nybörjare eller redan tillräckligt under-
kända dilettanter. Men så som det nu är, verkar ingendera
föreningen något godt. Huru skola de “konstverk*4 se ut
som förvärfvas efter omkring 100 kr. stycket? Det är ett
pris som måste anses för medelpriset i Föreningen för nor-
disk konst, hvilken vid sina uppköp kostar på sig ett par
tusen kronor för att förvärfva tjugu arbeten. Då anser
Stockholms Konstförening konsten åtminstone något mera
värd, ty hon plägar vid hvarje inköp betala fyra eller fem
tusen kronor för ofta mindre antal arbeten, och använder
årligen några och tjugu tusen kr. på inköp af åttio eller
nittio. Om de bägge föreningarna sloge sig till samman
och leddes af konstförståndiga och konstälskande grundsat-
ser samt icke köpte i tiotal, utan i ental och btott goda sa-
ker, så vore den rätta konstföreningsidén räddad och kunde
verkligen uträtta något.

Men det lönar väl icke mödan att tänka på något så-
dant. Hvad säger hr X?

“Jag är nu medlem af bägge föreningarna,“ säger han,
“och betalar 15 kr. i den ena samt 10 kr. i den andra,
summa 25 kr., för hvilka jag har hopp att vinna på båda
ställena. Om föreningarna förenades, vardt väl årsafgiften
15 kr., kan jag tro, ty mera betalar man ieke på ett ställe,
och det vore visserligen en besparing för mig af 10 kr.,
men då har jag icke utsigt till mer än en vinst. Inte må
ni tro, att jag vill vräka ut pengar för två lotter i en och
samma förening*. Det skulle kosta mig hela 30 kr. Nej,
jag tackar! Jag tycker, att det är bäst, att det är som det
är, så kan man för 25 kr. få sig ett par små väggprydna-
der och slippa tapetsera om förmaket.“

Låt oss ej mer tala om saken, men låt oss ej heller
längre hysa något hopp på vår konsts framtid, såvidt denna
skall bero af slika inrättningar och slika åsigter hos den
“konstälskande“ allmänheten.

* Af Stockholms Konstförenings två tusen ledamöter var det år
1881 endast 32 som hade mer än en lott hvar och en.
91

Men beror konsten verkligen af konstföreningarna? Ja,
så ser det ut i vårt land. Det enda svenska samhälle som
derifrån utgör ett undantag är, som jag redan antydt, Göte-
borg, der den enskilde verkligen köper konstverk till pris
som icke äro förnedrande för konstnären. Der sådana pris
betalas, der finnes åtminstone en möjlighet för konstnären
att lefva utan att bero af konstföreningarnas barmhertig-
hetsverk. “Der guldet är konstnärens lön, der,“ skrefs ny-
ligen om den göteborgska konstkärleken, “fattas aldrig konst-
verk, och der konstverk gerna stanna, der växer och blom-
mar också medborgarnes konstsinne.“ På det sättet vordo
de gamla rika köpmansrepublikerna, Venezia och Flanderns
och Drabants städer, varmt konstälskande och lyckligt konst-
idkande samhällen.

Men en stad är icke nog, kan ej ensam underhålla ett
lands konst. Här fattas åtminstone ett halft tjog sådana
samhällen. När skola vi komma öfver dem? Huru ser det
ut under tiden på våra utställningar? . . . Nedslående och
förödmjukande. Det är endast undantagsvis som i landets
största stad en god duk tilldrager sig uppmärksamhet —
möjligtvis ett porträtt, måladt af G. v. Rosen, ett landskap
af G. Rydberg, ett djurstycke af Kallenberg, en aqvarell af
Gellerstedt samt kanske några få andra. Och likväl står
den nordiska målningskonsten f. n. på en högre ståndpunkt
eller går åtminstone i en bättre riktning än för ett par år-
tionden sedan. Flere af dem som då hade betydande namn
inom vår konst skulle nu stå sig temligen slätt inför den
nyare tidens kraf. Jag kan väl säga rår konst, ehuru gen-
saga nog väckts mot det uttrycket, enär de svenskar som
företrädesvis fylla konstens uppgift icke arbeta hemma i
fosterlandet, utan på främmande mark. Äfven bland dem
som arbeta här hemma finnas nog några som göra det i
en annan, sannare och bättre riktning än förr, det kan ej
nekas, men det fattas dem luft och sol för att kunna mogna,
det fattas dem konstens “heliga eld“ för att arbeta sig ur
dilettantismen — och den elden kan icke tändas, ännu min-
92

dre underhållas, om det icke hos allmänheten finnes någon
värme för konsten.

Hade konstutställningen i Göteborg sistlidet år icke vi-
sat ett bestämdt framsteg hos våra målare, skulle man på
goda skäl hafva kunnat tvifla på ett framåtskridande, ty
hvad man sedan flera år fått se i Stockholm har just icke
varit öfvertygande. Det var dock icke svenskarne, som i
Göteborg väckte största uppmärksamheten, ty den hade dan-
skarne tagit för sin räkning. För den som under de sena-
ste åren icke sett dansk målarkonst var göteborgsutställnin-
gen en stor öfverraskning. Det ensidigt nationela som så
länge fängslat den danska konsten är icke längre herskande,
och det var dock förhållandet ännu på utställningen i Kö-
benhavn 1872 och i Wien 1873 samt till och med i Paris
1878.

Lyckligtvis är det nu, efter hvad man såg 1881 i Göte-
borg, slut med det regementet, och det är konsten, stödd
på naturen, som hunnit till sin fulla rätt. 0©h hvarifrån
kommer denna förändring? Från Paris! Det må gräma en
, ärlig “nationel“ aldrig så mycket, så kan det likväl icke
bortförklaras, att den friskare, sannare och naturliga rikt-
ningen i den samtida danska målarkonsten härleder sig en-
dast och allenast derifrån, att de unga danska målarne fara
till Paris, hvilket de förut ängsligt skydde och hvarifrån
deras lärare på det allvarligaste afhöllo dem. De unga
hafva insett, att de icke hade annat val än att antingen,
efter en liten vistelse i Rom, der de vanligtvis ingenting
lärde och då de så väl på bort- som hemresan sorgfälligt
undveko alla orter, der konst idkas, som kunde på den göra
något “främmande“ intryck, fortfarande sitta hemma och
vara “nationela“ eller fara till det enda ställe, der man i
vår tid kan på fullt allvar få lära konsten, och varda “konst-
närer“. De valde det senare.

En af de “nationele“, docenten Lange, går så långt i
medgifvande, att han erkänner*, att han af verldsutställ-
* Jul. Lange: Vor Kunst og Udlandets. Kbhvn 1879.
93

ningen 1878 fick det intryck, att Frankrikes konst “var ri-
gere paa Det, som er ypperligt og godt, og at det Bedste
af den er bedre end den bedste danske“. Docenten Lange
tror icke, att danskarne “ligeover for Franskmændene kunne
gjöre særlige Krav paa Fölélse, for saa vidt som den ud-
taler sig i Künsten. Franskmændenes Fölelse er naturligt-
vis i niange Ting forskjeilig fra vor, men dette kan ikke for-
hindre os fra at indrömme, at ingen Kunstner i vor Tid gi-
ver et skjönnere Udtryk for en skjönnere Fölelse, end f. Ex.
Paul Dubois. Heller ikke maa vi her hjemme tro, at vor
Kunst er artigere i sin Opfattelse og Udtryksmaade, end
den franske. Der er netop, især i den. yngste Slsegt af fran-
ske malere (Bastien-Lepage og Gaillard, Neuville, Detaille
og Berne-Bellecour, Landskapsmalere Ségé og Bernier, Hi-
storiemalerne Laurens og Ronot, og mange Andre), en saa
udpræget Villie til kunstnerisk Aerlighed- og Sandhed, at
Vermehren og Dalsgaard, Rump, Kyhn og la Cour lige saa
lidt have Noget at lade dem höre*, som Köbke og Lund-
bye vilde have haft det. Og naar det ikke alene er Tale
om den ærlige Villie, men om den Kunst at gjennemföre
Aerligheden lige ud i det Yderste af Kunstværket, er den
franske Kunst gjennemgaaende mere ærlig end den danske.“

Detta är ju en vacker och sanningskär bekännelse af
en Höyens lärjunge? Jag har ansett mig böra anföra den
af aktning för docenten Langes namn på det konstkritiska
området och för att visa, det litet hvar i Danmark nu mera
verkligen fått ögonen öppnade för den franska konstens stora
betydelse, hvilket onekligen kan hafva sitt inflytande på äf-
ven de öfriga skandinaviska landen, fastän vi redan långt
före danskarne förstått tillbörligt uppskatta fransk konst.

Men hvem skulle väl tro, att den som gifvit ett så oför-
behållsamt erkännande åt “Udlandets Kunst“ likväl strax
derefter råder sina landsmän, att icke bekymra sig om Frank-

* Jemförelsen är .onekligen naiv. Den som känner de anförda
franska och. danska målarne vet, huru, ofantligt mycket de förra äro
de senare öfverlägsna.
94

rikes konst och ej söka lära nagot af den? Det är dock
hvad Julius Lange ansett sig böra göra. För vanligt men-
niskoförstånd är detta rent af obegripligt. Man kunde möj-
ligtvis tro, att rådgifvaren vore så starkt betagen af natio-
nalitetsbegreppet, att han läte detta helt och hållet be-
stämma sig; men så är icke förhållandet, ty med nämnda
begrepp är det “drevet nogen Mystik“, medgifver han, och
deruti är icke heller “Kjærnen i Sagen“. Nej, konsten skall
vara individuel och personlig, säger han, och deremot har
man väl ingenting att invända; men svårt är att inse, hvar-
för icke det individuela och personliga kunde bevaras för
konsten, fastän man lärde sig konstens uttryck på det ställe
der dessa uttryck äro sannast och lifligast samt der de bä-
sta undervisarne finnas. Är man så klen, att man förlorar
sin personlighet, för att man lär sig de bästa medlen till
det konstnärligas framställande, så lönar det sannerligen icke
att man befattar sig med konst. Det borde väl vara tvärt
om, att man, då man är säker på sina uttrycksmedel, också
kan låta personligheten bäst komma till heders. Nej, säger
Lange, personligheten kan icke utvecklas annorstädes än i
hemmet. Besynnerliga påstående, då hemmet finnes i ett
litet samhälle, hvilket genom sina inskränkningar just häm-
mar personlighetens utveckling! Hemmets betydelse bör ju
aldrig underskattas, men det är väl icke likgiltigt huru detta
hem är beskaffadt. Om det icke kan lära den unge konst-
nären något, så utvecklar det sannerligen icke konstnärs-
personligheten. Påståendet, att Hollands konst var en hem-
mets, en lokal konst, bevisar rakt ingenting, ty holländarne
målade väl icke utmärkt endast för att de målade hemma,
och påståendet, att Frankrikes konst också vore “lokal“, är
ett stort misstag.	•

Det torde icke vara utan vigt att vi i Sverige göra klart
för oss ett och annat i dessa ting. Derför har jag här nå-
got uppehållit mig vid den danska konsten, hvilken nu mera
mött vår och Norges konst, icke i skandinavismen, utan i
verldsborgerligheten (jag ser hvilken förskräckelse som detta
95

påstående väcker hos en del af mina läsare), i den konst
som redan är den universéla. Det var hvad göteborgsut-
ställningen 1881 bland annat lärde oss.

Julius Lange i Danmark och konstgranskare på kam-
mare i Sverige varna de nordiska konstnärerna för Frank-
rike, emedan de der skulle blifva allt för franska i sin.konst.
Detta är en missuppfattning som vållar en missledning.
Frankrikes konst är icke mera specifikt fransk, utan univer-
sel, och synnerligen deruti ligger hennes stora betydelse. I
det franska måleriet är, såsom till och med en tysk konst-
historiker erkänner, icke blott fransmännens eget nationela
lif, utan äfven århundradets allmänna sätt att se och känna
fullständigare uttryckt än i någon annan gren af konsten,,
och just derför bildar detta måleri ett helt, en fortlöpande
kedja af utveckling, som förklarar den stora roll det spelar
och det ej ringa inflytande detsamma utöfvat på den tyska
konsten.

Den som ej förmår se djupare i förhållandena tycker
sig inom den franska konsten skåda endast en villervalla af
system och genrer, en laglöshet i grundsatser som den ena
dagen proklameras och den andra förklaras omöjliga. Men
bland all denna skenbara brokighet har dock en sak som
ingen kan förneka, en idé som ingen kan bestrida, utvecklat
sig och, långsamt mognad i striden, nu mera vunnit stadga,
och det är att inom konsten först och främst vända sig till
naturen. I vår tid var det från Frankrike som de kraftiga
gensagorna utgingo mot den konst som icke visste och ej
ville veta af naturen. Den franska målarkonsten har oupp-
hörligt gått framåt på den väg, som några få beträdde re-
dan för årtionden sedan, och om andra lands målare ännu
icke vilja alldeles obetingadt gilla Frankrikes konst i dennas
nyaste företeelser eller om nattvandrares skrän söka skrämma
menniskorna att speja efter den annalkande dagen, så tyc-
kes dock den dagen redan vara nära, då alla skola erkänna,
att sanningen, ingenting annat än sanningen, är konstens
mål. För detta hafva vi Frankrike att tacka. Det hjelper
96

snart icke att komma fram med gamla system, som skola
bevisa att sanningen måste “modifieras“ för att göras njut-
bar inom det skönas verld. “Lappri med systemen!“ må vi
med Geijer utropa. Vår tid har kommit till den insigten,
att naturen öfver allt har samma berättigande och icke lå-
ter binda sig af några gamla regler. Öfver allt lefver samma
skapande naturkraft, och öfver allt uppenbarar sig denna
kraft för konsten i samma skimmer af ljus och luft. Det
är sanningsträfvandets inom konsten, realismens — hvarför
också icke naturalismens? — uppgift att göra sig så förtro-
lig som möjligt med naturen.

Detta får den unge konstnären bäst lära i Frankrike,
och på samma gång får han der den säkraste anvisningen
om de verksammaste medlen. Derför lyckas också bäst de
nordiska målare som lärt sin konst i Frankrike. Vi sågo
det på utställningen i Göteborg, vi se det, fastän negativt,
ständigt och jemt i Stockholm på dem som icke gått i den
skolan eller som uppehållit sig der allt för kort tid. Visas
här någon tafla af egentligt konstvärde, hvilket olyckligtvis
är ytterst sällan, kan man vara öfvertygad, att hon kommer
från någon af våra i Paris konstidkande landsmän eller här
målats af någon som lefvat tillräckligt länge bland konst-
förhållandena i Frankrike för att sedermera äfven bland de
ogynsamma förhållandena i hemlandet ej glömma af de
förra. Derför bör hvarje konstälskare aldrig upphöra att
fästa de unga konstnärernas uppmärksamhet på nödvändig-
heten, att så snart deras skolstudier inom akademien här
hemma äro undangjorda genast fara till Paris och der ur-
beta med all den ifver som konstnärerna der arbeta och
som de der måste arbeta. Den som afråder de unga från
den resan är sannerligen icke 'en vän af konsten eller ock
är han så omöjlig i sitt konstomdöme, att hans råd ej be-
tyder det ringaste. Olyckligtvis finner man det senare äf-
ven bland dem som tillvällat sig rätten att framträda som
konstgranskare. Till alla här varande upplysta och fördoms-
fria konstälskares utomordentliga förvåning påstod för någon
97

tid sedan en helt oerfaren granskare, att hr Törnå aldrig borde
hafva rest till Frankrike, för der har han blifvit bortkollrad.
Jag kan nu icke erinra mig sjelfva ordalydelsen, men inne-
hållet var, att hr Törnå, den framstående landskapsmålaren,
förlorat betydligt på att han studerat i Paris!! Hvad hade
hr Törnå varit, vågar jag fråga, om han icke åtminstone
någon tid studerat i Paris? Huru mycket mera skulle han
ej hafva blifvit, om han stannat der? Huru skall konsten
slutligen komma att se ut, om man lyssnade till sådana
konstförståndigas råd. Det är för öfrigt samme unge gran-
skare som, ehuru han ej kan neka, att Bastien-Lepage, hvars
tafia “Les foins“ han nu lyckats få se i Wien, är en af nu-
tidens bästa förmågor, hvilka med utomordentligt konstnär-
skap återger naturen, dock förklarar honom sakna “inne-
håll, idé och uttryck“. Den som icke kan upptäcka “inne-
håll“ i Bastien-Lepages i fråga varande konstverk, en af de
mest tilltalande taflor som någonsin målats, ett verk som
på det kraftigaste och innerligaste skildrar “arbetets barn“,
den som finner det af mästaren valda ämnet allt för “obe-
tydligt“, den — kunde gerna stanna hemma och sysselsätta
sig med lofprisandet af altartaflor af det nymodiga svenska
slaget, ty deras ämnen äro troligtvis för honom tillräckligt
“betydliga“ för att öfverskyla det klena konstnärskapet i ut-
förandet.

Men huru kan det någonsin blifva annorlunda? Under
det de nordiska målare som gå till Paris i de flesta fall
blifva goda konstnärer, förutsatt att de förut ega tillräcklig
underbyggnad, omisskänliga anlag och förmåga att arbeta
så strängt, som man gör endast i Paris, utan hvilka egen-
skaper det icke lönar att ens tänka på den platsen, predikar
man dock fortfarande här hemma, att det är skadligt att lära
sig något i den samtida konstens hufvudstad och att nord-
bon der förlorar sin originalitet och sin nationalitet, och
gud vet hvad allt för utländska namn som användas på att
häfda den fosterländska rätten. De som äro mycket med-
gifvande yrka icke att våra konstnärer skola alltid stanna

Ur Dagens Krönika. II.	7
98

hemma. De kunna gerna fara till Paris, säga de, men blott
för en kort tid, ju kortare dess bättre, och sedan skola de
komma hem igen och låta sitt konstnärskap utvecklas inom
hemmets skyddande murar.

Huru utvecklas det konstnärskapet? Jo, har konstnä-
ren lyckats göra sig bemärkt, så är han snart populär, och
en populär person är i.Sverige snart förderfvad menniska.
Han måste naturligtvis underhålla populariteten, och då en
fransman söker göra detta genom strängt arbete, genom att
ständigt sträfva framåt, så går svensken på alla de frukost-,
middags- och aftonbjudningar, med hvilka man öfverhopar
honom. Han dansar och spelar, sköter kurtis, blir kanske
till och med, fastän mycket sällan nu för tiden, gift med en
grosshandlardotter eller med enkan efter en rik hökare.
Han är en af sällskapslifvets hjeltar, målar dekorationer till
sällskapsspektakler, i synnerhet för välgörande ändamål, ri-
tar kostymer, hjelper till och med i klädlogerna och har
hela besväret med vinterns alla “lefvande taflor“, under det
hans egna taflor dö i späd ålder eller komma dödfödda till
verlden. Han är alla de snälla barnens omtyckta farbror,
fruarnes oegennyttige hjelpreda, männens kamrat i glada
lag. Han sjunger i P. B. och innehar en hög grad bland
Svearne. Men med hans konst är det slut.

Är han icke populär, så säljer han heller inga taflor,
i fall någon skulle få det infallet att köpa sådana. Han
går i beständigt raseri och slungar sin förbannelse mot sam-
hället, i synnerhet mot de fördömda kritikasterna. Arme
konstgranskare! Ni som äro så fromma, så intetsägande!
Den icke-populäre dör slutligen i ett anfall af ursinnighet
eller också aflider han af brist på föda.

Men det kan ju hända, att den återvändande konstnä-
ren är nog karakterstark för att vilja här hemma fortsätta
det arbetslif hån fört i Paris. Han stänger in sig i sin
konstverkstad och arbetar flitigt hela förmiddagen. “Träffas
kl. 2—3“ står det på dörren. Vid den timmen väntar han
besök af kamrater. Inga kamrater komma. De säga, att de
99

ju kunna träffas på kafét eller på Operakällaren. Den åter-
komne söker sjelf upp andra på deras arbetsrum. De äro aldrig
hemma. När han stöter till samman med dem, tala de al-
drig om konst. Omöjligt att kunna få çtt råd, en uppmun-
tran eller ett välgörande “nedrackande“. Isolering, ingen-
ting annat än isolering!

Han arbetar likväl, har kanske lyckats skaffa sig en
skaplig modell, denna rara avis i Sveriges land, och får
slutligen arbetet färdigt. Huru det sedan går, det känna vi
redan, ty det hör till kapitlet om konstföreningarna, om all-
mänhetens konstsinne och håg att minska den dyrbara säll-
skapsglädjen. Det går på samma sätt med denne konstnär,
som med den nyss nämnde: han dör af svält. Men då gra-
verar fröken Fahlander honom i trä, och hans bild kommer
i Ny Illustrerad Tidning. Det är alltid något. Den popu-
läre kan deremot aldrig dö af brist på födoämnen. Han
kan qväfvas af tryffel, storkna af champagne eller äta ihjäl
sig på gåslefverpastej, men att svälta ihjäl kommer icke i
fråga.

Huru man än betraktar förhållandena, så är det en
sanning, att vi hafva goda konstnärer, men de bo icke i
Sverige, ty de Ivunna ej bo här. I hemmet dör konsten af
brist på sund näring och stundom rent af utaf kassabrist
och deraf orsakad tvinsot. Och likväl finnas de som hafva
hjerta att ropa: “Kom hem! kom hem!“ Bättre vore, att
dessa skriade litet mindre, men sjelfva gjorde litet mera för
att hjelpa konsten och konstnärerna.

Men akademien? ... Ja, det skall bli mig ett nöje att
en annan gång i Dagens Krönika få tala om akademien.


Om realism.

Några synpunkter.

Vid alla tillfällen af strid, då lidelserna göra de mest
klarsynte blinda, skall man till sin förundran se huru ur-
gamla saker, som för alltid kämpat för och vunnit berätti-
gande, ånyo framdragas såsom nya och derför af motstån-
darne stämplas såsom onödiga nyheter eller osunda rikt-
ningar.

Man påstår att för närvarande en strid skall pågå inom
svenska literaturen. * Vi tro icke, att det kan kallas strid om
den ena parten, begagnande sig af det öfvertag som skän-
kes af en tillfällig social ställning, beherskandet af ett peri-
odiskt organ, oupphörligt slår sin inbillade motståndare i
hufvudet utan att denne kan eller visar någon lust att slå igen.

Emellertid måste enligt mångas önskan här försiggå en
strid, ty det var så länge sedan man hade någon sådan och
det vore icke intressant eljest; och denna skenfäktning skall
hafva till motsatta mål de gamla ämnena realism och idealism.

Om nu det finge vara enkelt som är enkelt, så skulle frå-
gan endast gälla en estétisk formfråga, alltså en obetydlighet
för så vidt smak och smak är så olika. Men vid tillfällen
som dessa skola småsaker antaga dimensioner.

I alla andra lifvets tvister brukar den anklagade få höras
innan han dömes, inom konstens stora allmänning brukas
101

icke sådant, utan der fordrar konvenansen att den anklagade
dömes ohörd.

Författaren, som länge ansett vara sin pligt att bryta
en mängd konvenanser, tar sig härmed friheten att äfven
bryta denna.

Realism kallas den riktning inom alla koiistområden då
framställaren söker att göra det åsyftade intrycket, det vill
säga gifva illusion, genom att utföra de vigtigaste af den
mångfald detaljer hvaraf bilden är sammansatt.

Ett föregående tidehvarfs författare kunde göra intryck
genom allmänna antydningar, derför att det slägte, som lyss-
nade till dem, fått en uppfostran af sinnena som gjorde dessa
mottagliga för sådant. Det nya slägtet, som uppfödts vid
de “exakta vetenskaperna“, naturvetenskaper, matematik, er-
far intet intryck af de gamles allmänna antydning; detta är
icke något fel hos de unga, utan en egenskap.

Författaren till dessa synpunkter kan, då han läser i ett
gammaldags poem om en ros och en fjäril, icke se dessa
abstrakta slägtbegrepp ; hans öga våndas innan det får välja
ut arten.

Denna bild kan således icke heller klargöra symbolen,
det inre, andliga, “det obeständiga i kärleken“, ty der sen-
sationen är otydlig blir tanken slapp.

När nu de ungas hjernor blifvit genom tränering annor-
lunda beskaffade än de gamles så skall ett olösligt missför-
stånd uppstå.

All strid är således lönlös och upplöser sig också i ett
ensidigt, men enligt sakens natur fruktlöst angrepp, som endast
sliter klingan, hvilken förut är gnagen af rost.
102

Att arbeta efter modell har i alla tider och inom alla
konstgrenar varit ansedt som något mycket berömligt, derför
att det varit gagneligt för det åsyftade ändamålet, nämligen
att på konstens väg verka som natur.

I våra dagars literatur är detta icke tillåtet, emedan
vådan ligger nära till hands, i synnerhet i små samhällen:
modellen blir igenkänd och författarens figurer, som voro
afsedda att vara typer, blifva personer, hvilka gifva ett nytt,
obehagligt och alls icke åsyftadt intresse åt hans verk.

Fantasien som man ansett skapa, det vill säga göra af
intet,- är endast den arrangerande gåfvan, som ordnar min-
nets större eller mindre rikedomar af intryck och erfarenheter
och ställer dem hvar på sin plats der de kunna med ljus i
händerna lysa tanken dess väg.

Verldens största författare hafva varit realister. Dante
är i sin berömda Divina Comoedia något mer än realist, ty
han ommaskerar icke sina figurer och gör dem till typer; i.
femtonde sången af Inferno, der han låter sin för öfrigt aktade
lärare Brunetto Latini namngifven uppträda bland dem som
straffas för sådana onaturliga laster hvilka vi ej få nämna,
der är författaren pamflettist.

Då William Shakspeare som tjufskytt råkat ut för rätt-
visan och sedan låter målseganden Sir Thomas Lucy upp-
träda karrikerad i en pjes, förringar detta alldeles icke hans
ära; då Molière af en abbé Roquette gör en odödlig Tartuffe,,
visar detta blott nyttan af att arbeta efter modell. Goethe
anses icke ha förstört sin Faust derför att han gycklar med
sina kända samtida Gampe, Hennings, Nicolai, i det bekanta,
mellanspelet Valpurgisnattsdrömmen.
103

August Blanches berättelser, de mest lästa och mest,
lefvande af svenska novelliteraturen, äro egentligen minnen.
Det fåtal som känna igen modellerna, förskaffa sig dermed
ett extra nöje och kunna skryta med sin indiskretion att de
vilja gifva allmänheten kännedom om kulissernas utseende
på baksidan. Men författarens bilder skola lefva, derför att
de engång varit lefvande.

Gluntarne ega lifvets gåfva och hafva icke förlorat sin
ungdom på ett halft sekel snart, derför att de ega verklig-
hetens fasta grund under sig. Men mången stötte sig vid
deras framkomst i verlden på deras intima meddelanden,
hvilka också gå sanningen bra nära och icke alltid äro smick-
rande.

Man har beskyllt de nya realisterna att de hafva förlorat,
idealen. Detta är blott skenbart, för så vidt idealen äro det
högsta, det utom och öfver det jordiska stående.

Vi unge uppföddes af föräldrar från ett tidehvarf som
aktade tro och heder. Sedan leddes vi ut i ett nytt tide-
hvarf som dyrkade framgången till hvad pris som helst.
Vi upplefde förfalskningarnes nya tid och lefva midt i den
epok som fått sitt namn från Amerika, humbugens.

Då förlorade vi tron på förtjenstens framgång; dygden
var ingen merit, hedern var mindre än praktiskhet, äran var
vacker men löjlig! Våra Herrar Idealer hafva bedragit oss,
derför öfvergåfvo vi dem!

Vi hafva förlorat tron på serafimerorden — det är sant,
men vi tro ännu på Gud!

Man har beskyllt realisterna att de företrädesvis söka
det fula.

Det är sannt att vi, som äro uppfödda vid fransk komedi
på vår hofteater, hafva fått den föreställningen att menniskor
104

icke kunna presenteras utan att de ega tjugotusen francs i
räntor och att fattigdomen är detsamma som att sakna rän-
tor; vi hafva förlorat tron på dessa samhällets idealer med
urringade stärkskjortor och sex alnars släp; de hafva lärt
oss att vämjas vid det slags skönhet som eger sin tillvaro
på andras bekostnad.

Det är dessa andra i dåliga kläder som vi våga älska,
delvis beklaga, stundom beundra, äfven med en mycket fruk-
tad risk, den att icke räknas som bättre personer.

Man har beskyllt våra realister att vara något ändå värre :
naturalister.

Det är en hederstitel för oss ! Vi älska naturen, vi vända
oss med vämjelse från de nya samhällsförhållandena, från
polisstaten, från militärstaten som säger sig värna natio-
nen, men endast skyddar de styrande; derför att vi hata
det förkonstlade, det tillskrufvade, älska vi att nämna hvar
sak vid dess namn och vi tro att samhällena skola störta
samman om icke den första öfverenskommelsen, på hvilken
samhällena hvila, ärligheten, blir återstäld.

Man har också en annan beskyllning som blifvit sjelfva
gammelpartiets amulett, hvarmed hela saken affärdas så-
som med ett hokus-pokus, det är beskyllningen om reali-
sternas kärlek till smuts! Verldens tvänne största smuts-
författare, för detta körsvennen och för detta bodgossen,
sedermera William Shakspeare och Charles Dickens, två af
menniskoslägtets största välgörare, skola väl stå bi sådana
beskyllningar.

Vi obetydligheter, vi svara helt kort: Hvi ären I då
smutsiga, herrar vår-tids-idealer? Ty vi realister hålla oss
ännu till den gamla tron, att literaturens liksom teaterns
ändamål “från början varit och ännu är att hålla fram
liksom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna
105

anletsdrag, lasten dess egen af bild och det nu lefvande
slägtet, som är samtidens kropp, ett troget aftryck af dess
gestalt“.

Våra idealister älska gerna den “glada smutsen“ och
somna vid Paul de Kock som de anse oskyldig. Om man
är hofsekreterare och nedlåter sig att hemta sina figurer från
rännstenens rand, icke för att som medmenniskor taga dem
vid handen, utan för att gyckla med dem och roa sig med
deras elände, då är smutsen glad och berättigad. Den
kallas då humor.

När Juvenalis på allvar skildrar romerska kejsartidens
ruttenhet, då är han en stor satiriker.

”När omanlig eunuck sig gifter — och Mævia fäller
turkiska galtar, och bar om barmen svänger sitt jagtspjut,
när med patriciers hop i förmögenhet täflar en enda,
under hvars knif mitt skägg med rasslande föll, då jag ung var,
när utaf Nilens pack ett stycke, en träl från Kanobos,
en Krispinos, med skuldran för varm i den tyriska manteln,
luftar sitt sommarguld för att svalka de svettiga fingrar,
samt ej förmår att bära en tyngd af större juveler —
då är det svårt att ej skrifva satirer!----”

Men när i våra dagar en författare skildrar, med det
mest otvetydiga hat mot uselheten, Andra franska kejsar-
dömets humbug och ruttenhet — då är det svårt att skrifva
satirer.

Blir skildringen drypande af smuts — icke är det för-
fattarens skuld.

Det finnes också ett annat slags smuts som goûteras
af goda idealister: det är den förnäma smutsen. Det är den
som på klingande vers hånar motgången, lofsjunger våldet,
106

prisar ofördragsamheten. Det är den sorten som prisbelönar
och prisbelönas.

Man har äfven förebrått realisterna att de med för-
kärlek behandla en enligt idealisternas mening betydelselös
fråga, nämligen förhållandet mellan könen.

Frågan behandlas, det är sant, med förkärlek af dem,
som inse att nämnda förhållande utgör en af de vigtigaste
faktorerna i menskliga lifvet och emedan detta förhållande
just i våra dagar håller på att utredas och de båda par-
ternas ställning klargöras. Men realisterna gå till botten
med saken, taga den allvarligt och finna frågan för hög
att kunna falla under skämtet!

Några omständigheter som icke idealisterna tagit i be-
traktande äro: man träffar aldrig realister strängande sina
lyror, ty de hafva också lyror, vid kungliga tafflar; man
hör dem aldrig när det är frågan om att täfla om en bril-
janterad snusdosa eller en medalj; man träffar aldrig de-
ras namn, såsom man träffar idealisternas, bland deras som
göra affärer i falsk patriotism.

De hafva sålunda sina idéer för sig och äro dessa icke
så vinstgifvande så kunna de väl ändå få räknas som idéer,
då de kunna besjäla menniskor att skrifva och handla mot
sina egna jordiska fördelar och för andras.

Till slut: ett råd från en ryktbar realist till våra unga
och gamla idealister, ett råd som aldrig blir gammalt om
det ock numera ej är nytt!
107

•	”Prosa är

Dock menskolifvets grundval och dess kärna,
En formation utaf granit, den äldsta,
Den refbensbyggnad, hvarkring jorden satt sig, .
Som sammanhåller hennes dolda djup
Och bär, på bergfast rustning, opp de yngre,
De lösare jordhvarfven, och bland dem
Förnämligast de grönskande, de rika,
Der dikten anlagt sina blomrabatter,
Och näktergalar slå i lundens kronor,
Och ros och lilja dofta vid dess fot. —
Jag älskar prosan, lifvets verklighet,
Urformationen utaf tingens väsen, ,
Och ofta lägger jag med flit i dikten
En bit granitberg, för att hålla samman
Den lösa grund, som rimmen spela på.

Ty prosa är likväl förstånd och klarhet,
Som ordna allt och sammanhålla verlden,
Den yttre som den inre, i sin ban.

Hon sväfvar ej i luften, utan står
Med senfull fot på säker jord och blickar
Väl utan längtan, men ej utan hopp,
Med jerngrå ögon till sin himmel opp!”

Rådet är gifvet, behöfva vi säga det, af en ledamot af
Svenska Akademien, den tiden, då realismen, den förhatade,
den afundade, kämpade sig till ett berättigande, som den
borde ega obestridt, emedan den eger det — af naturen.

August Strindberg.