ÜR DAGENS KRÖNIKA

-

UNDER MEDVERKAN AF

A. CANTOR, MARCELLUS, HELEN ZIMMERN,
GUSTAF GULLBERG

M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTAR.

UTGIFNA AF

ARVID AHNFELT

ANDRA ÅRGÅNGEN'

FÖRSTA HÄFTET

--->H@HC----

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
2 5 NOV. 1935 £

Korrköping 1882. M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
INNEHÅLL.

•	Sïd.

Stockholms teatrar Januari 1882, af anonym författare.............	1.

Situationen i Danmark, af A, Cantor...........................  .	36.

Hichard Cobden och frihandeln, af Helen Zimmern.................. 50.

Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”, af Marcellus ................ 78.

Apropos ”Gengangere”, af Gustaf Gullberg......................... 91.

Anekdoter och karaktersdrag : En politisk gåta, fjolårsminne
från London af en resande landsman	  98.

Dikt och Sanning i operan ”Nordens stjerna”, af utgifvaren . . 105.

Stockholms teatrar. *

(Januari 1882.)

Öfverintendenten Westin har redan i mer än ett halft
år varit förste direktör för kungl. maj:ts hofkapell och tea-
trar och likväl är han ännu icke afskydd, ej ens hatad af
teaterfolket, icke förföljd af tidningarna, icke föremål för-
allmänhetens klander och qvickhufvudens stickord.

Hvilken lycklig kungl. teaterdirektör!

Men öfverintendenten lär icke vara nöjd. Han fordrar
då gudars lön? Det är för mycket begärdt. De som hafva
lyckan att personligen känna hr Westin försäkra, att han
visst icke är missnöjd med sin plats, ej heller ännu helt och
hållet med kungl. maj:t och kronan, lika litet med abon-
nenterne, i synnerhet med onsdagsgrefvarne, eller ens med
•allmänheten i allmänhet, men att han tycker sig icke nog upp-
märksammad af tidningspressen. Fins då ingen som kan
säga öfverintendenten, att tidningspressens tystnad, i afseende
på en teaterförvaltning, är ett mycket godt tecken? Gåfves
verkliga skäl till anmärkningar, skulle de sannolikt icke ute-
blifva. Det vore-då tidningarnas pligt att ej hålla på dem,
och i det fallet bruka tidningarna vara pligttrogna.

Öfverintendenten må icke föreställa sig, att den tidning
eller afart af tidning, som en gång förebrådde honom, att
han vore göteborgare, skulle tiga, i fall hon kunde få tag
i några bättre skäl till ett riktigt grundligt klander... Göte-

* Af samma okända penna, som i fjol uppenbarade sig på detta
område, har red. haft nöjet mottaga öfvanstående uppsats.

Ur Dagens Krönika.

1
borgare! Det var betänkligt, eller åtminstone vore det, i
fall Klara församlings kyrkbok för 1824 icke befriade öfver-
intendenten för den svåra beskyllningen, och Stockholms
gymnasii inskrifningsbok hösttermin 1838 samt Stockholms
nations i Upsala matrikel vårtermin 1842 — detta hvad
födelseorten vidkommer — och Svea hofrätts diarier, slägt-
och vänskapsförbindelser och verksamhet inom Stockholms
•samhälle, ända till en ålder af tretiofem år — detta hvad
hufvudstadsvanor angår. Jag tror, att vi kunna frikänna
öfverintendenten Westin från att vara göteborgare.

Mår vår konst bättre för det? Frågan är svår att
besvara. Under de månader den nya teaterstyrelsen va-
rit i verksamhet och fått i fred och ro från klander och
kinkiga anspråk, om också icke från hotande lågor, arbeta
på de kungliga scenernas konstenliga utveckling, har väl
något godt kunnat uträttas. Det hoppas teaterns vänner,
hvarför de också göra allt för att underhjelpa styrelsens
bemödanden. Då denna styrelse påbjuder, att höga för-
köpspris skola införas, låta teater vännerna undslippa sig
ett sakta knot, men de ställa sig påbudet likväl till efter-
rättelse och ställa sig sjelfva till och med i kö redan kl. 9
på morgonen, för att få betala en krona mer än på efter-
middagen.

“De höga förköpsprisen hafva väckt allmänt ogillande,“
sade några klanderlystna, och det stod äfven att läsa i en
tidning, men det allmänna ogillandet var icke värre, än att
dess förkunnare villigt underkastade sig den drygare utgif-
ten för att derigenom trygga sitt inträde i teatersalongen,
och nu mera hör man ingen enda klaga öfver teaterstyrel-
sens tilltag, ett tilltag som inbragt icke så litet i kassan
och derigenom visat sig vara en ganska klok fmansåtgärd.
Hade biljettprisen i allmänhet och på förut känd väg steg-
rats, skulle detta hafva väckt en riktig storm af ogillande
och varit för teatern ganska farligt. Nu har teaterstyrel-
sen genom den lindrigare åtgärden, en förklädd prisstegring,
vunnit mycket mera, och knotet, som aldrig var synnerligt
3

starkt, har redan alldeles förstummats. Kan man då icke
utropa: hvilken lycklig kungl. teaterdirektör!

Öfverintendenten Westin älskar det sköna, åtminstone
det praktfulla. Han vill att också allmänheten skall få se
något riktigt vackert och njuta deraf för så godt pris som
möjligt, om äfven med förköp. Hade han lefvat på den
gamla romerska tiden, skulle han hafva passat förträffligt
till cedil — förutsatt naturligtvis, att han stått ut med kost-
naderna, hvilka onekligen voro mera tyngande för den republi-
kanske romerske förlustelseanordnaren än för den kunglige
svenske teaterdirektören. Hr Westin vill att det skall taga
sig något ut från scenen, att dekorationer och kostymer
skola tilldraga sig uppmärksamhet. Det får icke finnas nå-
gon tomhet på skådebanan.. När Antonio, Salarino och So-
lanio träffa hvarandra på en gata i Venedig, få de icke vara
ensamma. Mötet skall ega rum i närvaro af mycket folk.
Och när Valentin kommer hem från kriget, skall det ske i
spetsen för ett helt regimente riktiga soldater. Sådant der
tycker allmänheten om, och kan man göra allmänheten till
viljes, bör sådant icke underlåtas.

Men det är icke blott på scenen som öfverintendenten
Westin älskar det sköna, det praktfulla och det som i all-
mänhet drager uppmärksamheten till sig: han vill se det
äfven i salongen. Våra kungliga teatersalonger äro i all-
mänhet tämligen tarfliga. Damerna äro ganska enkla i sin
klädsel, och herrarne se visst icke ut, som de skulle infinna
sig på någon festlig tillställning, äfven om det allra finaste
i musik eller dramatik bjudes dem. De bestå sig icke ens
ett par handskar. På Köbenhavns kungl. teater kan ingen
herre sätta sig på parkett utan att hafva handskar på hän-
derna. Men i Stockholm!	-

Det der måste ändras, tänkte hr Westin, som vill hafva
en fin publik, damer i stor toalett och herrar i frack och
hvit halsduk samt framför allt i handskar, en publik som
visar sig förstå, att den befinner sig i en salong och icke
sitter i en lada, t. ex. i hr Hammers. Men huru få i hop
4

en sådan publik? Icke kan teaterstyrelsen under ett och
samma spelår införa högt förköpspris och obligatoriska hand-
skar, ännu mindre hvita halsdukar, svarta frackar och bal-
eller åtminstone supéklädningar.

Jo, vi skola ställa till med abonnemang, sade öfverin-
tendenten. En abonnerande publik är alltid en fin och för-
näm publik, en som lyser upp salongen och på samma
gång skaffar teatern bestämd inkomst. Åter ett drag af
finansiel talang i förening med kärlek till det sköna och
praktfulla. Abonnemang. är dessutom något som brukas i
andra land, t. ex. i Paris, icke blott på Stora operan, der
det väl alltid varit en med den högre operamusiken, med
académie royale, impériale eller nationale de musique på det
oupplösligaste förenad “institution“, liksom hos “italienarne“
i verlden, medan det ännu fans sjungande italienare i Paris,
utan sedermera äfven på Théâtre Français. Att abonne-
mang infördes på sist nämde teater var ett snilledrag af
direktör Perrin, som derigenom åstadkom, att hans teater
icke blott, såsom förut, besöktes af de literära och verkligt
konstälskande, utan också kom på modet hos den fina verl-
den, hvilken icke alltid är så literär och hvars konstkärlek
stundom är .något ljum, men som likväl anses adla både
konsten och literaturen, när hon någon gång vill visa sig
huld mot dem.

De som gerna se sakerna i svart, och dessa äro kanske
icke så få i vårt glada Stockholm, sågo ingenting ljust i
teaterstyrelsens påhitt med abonnemangen och trodde, att
det vore ett alldeles dödfödt förslag. Utgången har visat,
huru orätt de hade och huru riktigt öfverintendenten We-
stin bedömt sin publik. Det är han som triumferar, detta
naturligtvis till stor förargelse -för svartskådarne och kanske
äfven för ett par andra teaterdirektörer i Stockholm. Äf-
ven den lilla förargelseklippa som bestod i skilnaden mellan
onsdags- och fredagsabonnemangen tyckes vara lyckligen
kringseglad. De förra äro naturligtvis mycket förnämare
än de senare, enär de lysa med verklig kunglig glans, nå-
got som de senare skulle vara beröfvade, och det skulle der-
för kunna hafva händt, att de förra betydt allt, de senare
intet, samt att mången för den kungliga glansen känslig na-
tur alldeles icke velat tillstå, att han tillhörde endast fre-
dagsabonnenterne, hvilka visserligen ärö gudar i jemförelse
med icke-abonnenter, men dock endast dii minorum gentium,
de som ej hafva säte i Jupiters råd, d. v. s. på första ra-
den eller öfre parkett, då den kungliga logen är upptagen.

Nu är detta lyckligtvis ordnadt till allmän belåtenhet
eller till belåtenhet för åtminstone fredagsgästerna, allt ifrån
den lyckliga stund då hennes majestät drottningen gaf till
känna sin nådiga afsigt att på en fredag infinna sig i 'tea-
tern. Har sådant skett en gång, kan det ju inträffa flera
gånger. Fredagarne äro räddade, och äfven i det afseen-
det har teaterstyrelsen firat en triumf.	.

Öfverintendenten- Westin är en man med god vilja och
godt mod, en person som med sjelfständighetens tillförsigt
förmår genomdrifva sina afsigter och har redan ådagalagt
icke blott, att ett par och tjugu års landskansli icke inver-
kat störande på hans spänstighet, utaii också, att han fort-
farande lifvas af den kärlek till teatern, som, enligt hvad
gamle män försäkra, skall hafva varit ett utmärkande drag
i hans ungdom.

Under sådana förhållanden borde det icke vara allt för
anspråksfullt, om den fosterländska konstens vänner hop-
pas, att öfverintendentens verksamhetslust icke må känna
sig tillfredsstäld af att åt teatern gifva endast den glans,
som kan ligga i ett eller annat styckes präktigare utstyrsel
samt i salongens finare och förnämare sammansättning ett
par aftnar i veckan, utan att han med samma starka vilje-
kraft och samma friska verksamhetslust må gripa in i det
som är ännu väsentligare för skådebanan — främjandet af
hennes uppgift som en stor och betydelsefull konstanstalt.

När han på fullt allvar griper in deruti, kommer nog
att visa sig, om hr Westin eger tillräckligt fast estetisk bild-
ning. Flere af hans vänner hafva försäkrat mig, att han
6

visst icke saknar en sådan. När inan talar om estetik hos
en teaterdirektör, äfven hos den bäste, en Perrin, en Mon-
tigny, en Laube, en Dingelstedt, en Ludvig Josephson,
lönar det sannerligen icke mödan att dervid strängt tillämpa
någon “Kritik der ästhetischen Urtheilskraft“, ty teater-
direktörer ha sin filosofi för sig, sammansatt af många,
stundom ganska “rapsodiska agrégat“, till större delen sam-
manhängande med frågan om fullt hus eller tomt hus ; men
skilnad gifves dock, och olika grader finnas äfven i den tea-
terdirektoriska estetiken, och man måste ju önska, att vår
kunglige direktörs skall stå på ett något så när högt trapp-
steg.	.

Omöjligheter må man icke begära, och derför har väl
ännu icke någon billigtvis kunnat fordra, att den nye di-
rektören skulle på dessa månader hafva hunnit göra något
väsentligt till främjandet af teaterns högsta uppgift; men
hvad man med rätt kan fordra, det är, att teaterns styres-
man genast vid tillträdet till sitt embete, visar sig uppfatta
skådebanan såsom en hela nationens allvarliga angelägen-
het och icke såsom en hoflyx eller den s. k. “societetens“
passe-temps, ett litet trefligt tidsfördrif på en afton som
icke är upptagen af kotiljongen eller spelbordet, en säll-
skapsafton, der man betalar för att ses, icke för att se, och
der salongens hjeltar och hjeltinnor betyda mer än scenens.
I det afseendet har hr Westin ju ingenting att förebrå sig.
ty hans onsdagar och fredagar på Stora teatern få väl icke,
såsom jag redan antydt, behandlas som annat än en för
teaterkassan behöflig finansåtgärd.

Låt oss således hoppas det bästa och tåligt afvakta
fortsättningen af den Westinska perioden samt önska att
denna icke för hastigt afbrytes af något arrendekontrakt
med hr L. O. Smith eller dylik “entreprenör“, utan tvärtom
må ledas ur finansen in i ecklesiastiken, d. v. s. i det stats-
departement som i främsta rummet bör hafva tillsyn öfver
nationens odling utan att förblanda denna med kyrkliga an-
gelägenheter.
/

I kretsar, som vilja kallas “väl underrättade“, har nu
åter igen mycket talats om beskaffenheten af den väntade
kungliga propositionen som befaras komma att föreslå tea-
terns öfverlemnande åt en enskild “entreprenör“, “impres-
sario“ eller hvad en sådan konstschackrare må kallas. Det
är den gamla sagan, och innan dessa rader komma för all-
mänhetens ögon, har sagan kanske fått ännu en upplaga,
och regeringen gjort slut på den paus som sedan förtiden
riksdag inträdt i den stora teaterfrågan.

Huru har kungl. teatern sökt fylla dén pausen? Genom
rätt mycket arbete på så väl den stora, som den dramati-
ska scenen. Det kan ej nekas. “Nordens stjerna“ är ett
rätt vackert bevis på den först nämda scenens verksamhet,
och “Köpmannen i Venedig“ skämmer ej heller bort det
goda intrycket, under det man förbereder den nya “Mefi-
stofeles“. Dramatiska teatern har naturligtvis haft ännu
mera nytt. Det ligger i sakens natur.

Vid Stora teatern arbetas, hvad intendentskapet vid-
kommer, med nya krafter. Hvad som i denna tidskrifts
tredje häfte för sistlidet år yttrades om hr Willmans goda
egenskaper har redan bekräftats af hans intendentskaps bör-
jan, men derjemte torde äfven en vid samma tillfälle utta-
lad farhåga hafva visat sig fullt grundad, den nämligen, att
intendentstjensten och det aktiva konstnärskapet vid scenen
icke passa ihop. Hr Willman har med stor framgång och
till allmänhetens synnerliga belåtenhet satt upp “Nordens
stjerna“ och sjelf har han som aktiv konstnär uppträdt i
samma opera, också med framgång och väl förtjent bifall.
Men om man nu skulle på samvete fråga hr Willman, om
han sjelf är så alldeles nöjd med resultatet af denna sin
dubbla och högst ansträngande verksamhet, så kan han,
den redbare och uppriktige mannen, den fulländade gentle-
mannen, bestämdt icke svara ett obetingadt ja.

För den som sjelf uppträder i ett stycke är det allde-
les omöjligt att kunna få en fullt tillfredsställande öfversigt
af scensättningen. Då måste uppstå brister, hvilka sanno-
8

likt icke stöta flertalet af allmänheten, men som för de mera,
noggranna iakttagarne ingalunda höja konstnjutningen. Man
har icke hjerta kanske att yttra några anmärkningar, då
bristerna härflyta af två uppgifters förenande hos en sådan
person som hr Willman, och då man vet, att han med sträng
samvetsgranhet söker lösa sin dubbla uppgift; men för sa-
kens skull kan den konstvän, som icke skyr uppriktigheten,
ej underlåta att föra talet derpå.

Skall hr Willman samtidigt vara intendent och opera-
sångare, måste han åtminstone afsäga sig uppsättandet af
de stycken, i hvilka han sjelf uppträder. Bäst vore onek-
ligen, att han aldrig uppträdde så länge han innehade in-
tendentstjensten, så ledsamt det än vore att allmänheten
då icke finge se och höra honom. Det är ju icke möjligt
att på en gång sköta två maktpåliggande befattningar, hvilka
hvar för sig fordra så strängt och oaflåtligt arbete. Nu ta-
lar jag endast om svårigheten att medhinna och egna er-
forderlig uppmärksamhet åt en sådan dubbeltjenst och jag
lemnar tills vidare alldeles å sido den sammanstötning som
kan uppstå mellan intendenten och skådespelaren i en per-
son . vid styckens uppsättande och rollers fördelande. I
den särskilda frågan har Dagens Krönika redan förut utta-
lat sig tillräckligt tydligt.

Vid talstyckens uppsättande på Stora teatern, är det
professor Christiernsson som öfvertager hr Willmans be-
fattning, och han har, naturligtvis under öfverintendentens
egen inverkan, satt upp “Köpmannen i Venedig“ på ett sätt
som vunnit allmänt bifall. Det bifallet är väl också till stor
del förtjent, ehuru man om en och annan tillställning kan
vara af olika mening med anordnaren. Att Shakspeares
stycken sättas upp på ett lysande sätt, skadar ju icke, kan
till och med vara en vacker hyllning åt mästerverken och det
brukas nu mera i England, men att göra uppsättningen
ovanligt praktfull, är dock icke ovilkorligt nödvändigt för styc-
ken, hvilka, äfven om de spelades i en lada, äro af samma
mästerliga verkan. Hvad som deremot borde vara oundgäng-
9

ligt är att icke synda mot sannolikheten och på samma gång
mot Shakspeares egna anvisningar. När Antonio och hans
vänner vid styckets början göra hvarandra sina förtroliga
meddelanden, sker detta visserligen på öppen gata, såsom för-
fattaren föreskrifvit, men det är väl icke sannolikt, att det
kan ske inidt i folkvimlet, såsom det nu är anordnadt på Stora
teatern. Herrarne tala helt högljudt, utan att besväras af det
myckna folk som svärmar omkring dem, ej ens af att en tig-
gare en god stund står orörlig vid deras sida och hör på dem,
och likväl är det ganska enskilda angelägenheter som af-
handlas, af den art, att de väl icke rimligtvis borde afhand-
las coram populo.

En gata i Venedig, heter det. Hvad är en gata i Ve-
nedig? Jo, i de allra flesta fall en liten, trång gränd, der
det vanligen är alldeles folktomt. Icke bör företrädesvis
dermed menas en stor plats med ofantligt mycket folk. I
närvarande shakspearska fall är detta senare bestämdt all-
deles oriktigt, och det oriktiga hjelpes icke derigenom, att
det myckna folket, såsom en tidning redan anmärkt, håller
sig så onaturligt tyst. Detta förvärrar det ofördelaktiga in-
trycket, ty derigenom höres ju herrarnes samtal så mycket
lättare af ett stort antal personer.

“Anmärkningen är småaktig,“ säger kanske hr Chri-
stiernsson, men då har han orätt, ty anmärkningen här-
leder sig icke af något begär att klandra eller att göra sig
vigtig, hvilket ju vore lika löjligt som ändamålslös t af en
fullkomligt obekant person, utan af en gammal teaterväns
öfvertygelse, att ingenting bör på teatern tålas, som kan
störa illusionen samt att framför allt hos Shakspeare på sce-
nen ingenting får förekomma som svär mot sanningen. Vore
dekorationsmålarens konst aldrig så stor och kostymordo-
natörens (hvar är kungl. teaterns?) smak och sakkännedom
af allra första slag, så må dessa likväl icke användas för
att försvaga intrycket af skaldens afsigt. Spar då hellre på
dekorationerna och kostymerna till lämpligare tillfälle. Men
ett sådant är ingalunda maskscenen i andra akten, utanför
10

Shylocks hus. Den präktiga dekorationen må der finnas
och beundras, men huru är det möjligt, att en konstnär,
med hr Christiernssons bildning och insigter samt hans sträf-
var; att åstadkomma sanna och verksamma intryck, kan
hitta på att trumpeta i hop en hel mängd folk för att be-
vittna kärleksmötet mellan Lorenzo och Jessika och den se-
nares flykt?

Är det för att visa granna drägter? Är det för att
låta oss få en liten — mycket liten i alla fall — föreställ-
ning om italienskt karnevalslif? Bör man för slikt offra det
intryck som författaren önskat framkalla? ... Lorenzo har
två förtrogna med sig för att hjelpa sig och hålla obehag-.
liga störare på afstånd — så är författarens mening; men
scenanordnaren på vår teater föser ihop så många perso-
ner scenen för tillfället rymmer, och så sker judeflickans
tjufveri och flykt, som naturligtvis borde försiggå i djup
hemlighet, alldeles offentligt. Det är otroligt, att något så-
dant kan lemnas oantastadt.

Skulle det verkligen vara sant hvad vi hört någon på-
stå, att “Köpmannen i Venedig“ är på det sättet utrustad
f. n. i London, så kan sådant endast gifva anledning att
beklaga den närvarande uppfattningen på engelska scenen,
men är icke egnadt att framkalla efterapning på andra stäl-
len. och minst skulle man vänta det på en skådebana, hvil-
ken nu mer verkligen tyckes lägga sig vinning om att göra
scensättningen sådan den bör vara, något som hr Christierns-
son nog förstår. Månne det är sjelfve öfverintendentens
praktlystnad som härvid fält utslaget?

Mycket mera skulle kunna anmärkas mot den yttre
uppsättningen af “Köpmannen“, i synnerhet hvad kostymerna
vidkommer, i hvilka spåras föga enhet, men det kan för
tillfället vara nog med hvad redan antydts. Man må i alla
fall villigt erkänna, att den närvarande teaterstyrelsen ge-
nom återupptagandet af i fråga varande skådespel visat både
god vilja och smak, och sjelfva öfverflödet af präktig ut-
rustning, som onekligen drager uppmärksamheten från det
11

väsentligare i konstverket, är blott en, om ock mindre väl
använd, yttring af djup aktning för Shakspeare. Hvarför
den näst föregående teaterstyrelsen icke under så lång tid
lät oss njuta af detta skådespel skulle vara mer förvånande,
om man icke lärt sig, att den styrelsen lät så många andra
värdefulla dramatiska arbeten ligga orörda, under det gan-
ska tarfliga alster af föga begåfvade författare spelades och
spelades om igen, äfven med ganska få åskådare.

Icke må teatern väl hafva gått och väntat på fru Dorsch-
Bosin? Portias roll är mycket kräfvande af sin framstäl-
larinna, och på många skådebanor kan man ej upptaga
“Köpmannen“, emedan den rollen anses icke hafva någon
fullt värdig tolk. Huru lyckliga äro då vi f. n. ! Här
finnas minst tre som tro sig kunna och mycket gerna
vilja spela rollen. Hvilken rikedom på talanger! Emeller-
tid hafva nu blott två kommit i fråga. Ingen af dessa för
öfrigt högst aktningsvärda skådespelerskor motsvarar väl
anspråken hos den som något närmare känner det shak-
spearska verket, men bägge tyckas hafva vunit bifall hos
den stora allmänheten, och kritiken har, liksom nästan all-
tid i vårt lilla samhälle, visat sig föga fordrande och föga
uttalande. Att gifva Portia scenisk realitet är, säger en
teateranmälare, “en lika vacker som vansklig uppgift, på
hvars lösning fruarne Willman och Dorsch-Bosin alterne-
rande pröfvat sina krafter. Fru Willmans framställning
syntes oss i det hela vara okonstlad och naturlig, under det
fru Dorsch-Bosin ej var fri från ett stundom väl medvetet
koketteri.“ ... En annan anmälare säger: “Fru Willman gif-
ver en i det yttre särdeles tilltalande bild af Portia, och
fru Dorsch-Bosin bemödar sig tydligt om att låta äfven ka-
rakterens skalkaktiga sida komma till heders, men ingen-
dera gifver dock en fullt hel bild af Portia.“

Dermed är hela granskningen af denna utomordentliga
rolls återgifvande färdig, och likväl är otvifvelaktigt så väl
den ena som den andra af dessa granskare i stånd både
att uppfatta karakteren och att gifva ett fullt riktigt omdöme
H

om det sätt, hvarpå karakteren här framstälts. Hvarför
sker detta då icke? Sannolikt derför, att det förefaller mot-
bjudande att bland våra små förhållanden stå upp ocb säga
sanningen, hehi sanningen och ingenting annat än sannin-
gen. Just sanningen misstydes lättast i vår lilla verld, der
vi gå och armbågas med hvarandra och trampa hvarandra
på både tår och hälar.

“Är du galen, menniska, som vill skrifva kritiker i det
här samhället?“ sade Scholander en gång åt en oerfaren
ungdom som var nog djerf att vilja försöka sig på gransk-
ningens glanskis. “Du bryter nacken af dig, så vida de
kritiserade icke redan förut strypt dig.“

Jag erkänner, att om jag vore en sådan der offentlig
granskare i en tidning, skulle jag nog också betänka mig
innan jag sade, att fru X. eller fröken Y. eller hr Z. hade
begått rån och roffat från en af jordens stora en ovärder-
lig ädelsten. Uppriktigt sagdt: hvad tjenar den oförbehåll-
samma kritiken till? ... Rakt till ingenting, tror jag. Den
som kritiken gäller, blir icke det ringaste bättre, och all-
mänheten icke heller. Allmänheten är fullt belåten med att
se den vackra ytan och höra de vackra orden, framsagda
mer eller mindre riktigt, hälst deltlamerade, i stället för på
menskligt sätt talade. .. Nej, vi skola akta oss för att
kritisera.

Men ‘ om Portia kunna vi väl säga ett par ord. Hon
tål det nog. Med hvilken innerlig glädje hafva vi icke re-
dan för lång tid sedan gjort hennes bekantskap! Det är
hon som är hufvudpersonen i hufvudhandlingen i detta tre-
handlings-drama. Omkring Portias och Bassani os kärlek
rör sig det hela. Köpmannens och judens historia är den
förra handlingen underordnad, och Lorenzos och Jessikas
kärleksförhållande sluter sigÄter till de förra som den tredje,
mindre betydande, fastän äfven i sin mån verkande afdel-
ningen.

Redan genom sin skönhet drager Portia allas blickar
till sig, men äfven hennes själsegenskaper äro af det ädla
13

och utmärkta slag som måste göra henne till föremål för
beundran och aktning.

.... en fröken, rik och skön
och — hvad som är förmer än skön — begåfvad
med höga dygder.

Från alla trakter kommer man att dyrka “denna hel-
gonbild som andas“. Så har också skett här i Stockholm:
man har från alla stadens delar och från många af lands-
bygdens äfven skyndat att se Portia, vare sig att hon up-
penbarat sig i fru Willmans eller fru Dorsch-Bosins person.
Skönheten har icke fattats hos någon af dem. Men Portia
är lika klok som skön och bedömer med skarpt, öfverläg-
set förstånd alla dem som komma i hennes närhet. Hon
är blygsam och sedlig och icke det ringaste svärmisk, icke
någon Julia, som utsätter sig för den farliga nattluften på
balkongen, icke Desdemona som kan gå och bli kär i den
otäcke morianen. Hon är fri och obesvärad, fallen för skämt,,
men tager sin värdighet i akt, och många af Shakspeares
hjeltar skulle stå sig ganska slätt inför hennes fina takt,
hennes ädla majestät.	■

När man betänker alla sidorna af denna karakter, må-
ste man, i fall man icke är fången i någon särskild villfa-
relse, erkänna, att Sveriges kungliga skådebana f. n. icke
eger någon konstnärinna som skulle kunna fullt motsvara
fordringarne. Hvad majestät och ädelhet vidkommer, äro
fru Willmans bemödanden högst lofvärda, men längre än
till bemödanden hinner hon icke. Det fina, skalkaktiga,
qvicka, finner man nästan alldeles icke i hennes Portia, öf-
ver hvilken en betänklig tyngd och torrhet ligga. Man
tycker sig upptäcka, att rollinnehafverskan söker använda
sin intelligens för att få ut något stilfullt i framställningen,
men försöken stranda. Det är svårt att säga mot hvad de
stranda, sannolikt dock mot omöjligheten att förvandla en
sångerska, hvilken icke mer är i sin första ungdom, till en
god dramatisk skådespelerska. Och likväl måste man er-
känna, att fru Willmans Portia är hätte än hennes gref-
14

vinna i “Figaros bröllop“, följaktligen ett framsteg. Skulle
verkligen den nyss nämda “omöjligheten“ kunna till en bör-
jan bytas ut mot “stor svårighet“, så är det icke alldeles
otänkbart, att fru Willman slutligen kan öfvervinna den
svårigheten, så stor den än må vara, ty hos henne finnes
betydlig intelligens och kraftig ihärdighet. Det är något är-
ligt och sant i hennes sträfvan, något som ingifver aktning,
om man också ännu saknar frukterna af detta ärliga arbete.

Fru Dorsch-Bosins Portia är smidigare, lenare, lättare,
men hon är derför icke finare, och hvad majestät och ädel-
het vidkommer, äro de blott yttre prydnader, påtagna för
tillfället, när Portia går ut bland menniskorna, men icke
vuxna ur hennes natur.

Hvad som i betänklig grad skadar, att icke säger för-
derfvar, denna Portia, är framställarinnans tillkonstlade och
förvrängda spel i många scener och synnerligen i rollens
så väl glädtigare som känsligare delar. I dessa är fru
Dorsch-Bosins spel så behagsjukt, att det vänder upp och ned
på Portias hela karakter. Det är högst förvånande, att en
sådan tillkrånglad och onaturlig framställning härleder sig
från samma skådespelerska, hvilken gifvit en så sann bild af
Hjördis och ett så friskt, naturligt och oskuldsfullt tilltalande
stycke sceniskt arbete som Margareta. Hvarför fortfar fru
Dorsch-Bosin icke att vara sig sjelf? Hvarför strider hon
icke bättre mot faran af att låta öfverrumpla sig af en ef-
terbildningslust, som kommit öfver henne efter hennes an-
komst till den kungliga scenen? Jag tror icke, att hon af-
sigtligt efterbildar fru Hwasser, men omedvetet sker det,
och detta i så hög grad, att det hotar att förderfva hela
hennes konstnärsindividualitet. Då fru Dorsch-Bosin sanno-
likt aldrig kan hinna fru Hwassers stora egenskaper, ver-
kar det så mycket mer obehagligt att se henne återgifva
denna talangfulla skådespelerskas mindre goda sidor, hvil-
ket för öfrigt ju är' faran vid all efterbildning. I närvarande
fall är det så mycket mera beklagligt, som man har rätt
15

att vänta något annat af fru Dorsch-Bosins stora sceniska
begåfning.

Hvad är orsaken, att denna skådespelerska, som gaf
så godt hopp om sig så länge hon var anstäld vid Nya
teatern, tyckes svika det hoppet, sedan hon kommit till den
kungliga? Jo, svara somliga, det kommer sig deraf, att hon
nu finner sig i en helt annan omgifning än der borta på
Blasiiholmen; nu är hon bland verkliga konstnärer, och då
märkas bristerna. Andra säga : Så länge fru Dorsch-Bosin
uppträdde hos hrr Josephson & Holmqvist, tilläts hon icke
krångla på scenen och hon släptes ej heller fram förr än
hr Josephson fått henne riktigt dresserad.

Jag låter de två omdömena stå här utan försök till ut-
läggning. Det kan ju hända, att de bägge innehålla något
sant, fastän det senare sannolikt är det, vid hvilket man
mest bör fästa sig. Visst är, att man också på fru Dorsch-
Bosins sätt att spela prinsessan af Bagdad, denna usla
roll, och Portia, denna ädla och sköna roll, kan märka sak-
naden af tillbörlig “instruktion“.

Borde det icke — måste man ännu en gång spörja —
finnas en instruktör, en som fullkomligt förstår sin sak och
eger förmåga att göra sina åsigter gällandé, hvilken riktigt
inöfvar hvarenda scen? Hr Christiernsson är icke instruk-
tör, han är regissör eller något som väl närmast motsvarar
biträdande intendent, och har han verkligen öfvat in scenerna
i “Köpmannen“, hvilket jag icke känner, så måste han ej hafva
erforderlig myndighet, eller, hvilket ju också är möjligt, ej till-
räcklig förmåga. Det vore kanske fördelaktigare att först
skaffa en god instruktör och sedan låta måla nya dekorationer.

Om Bassanio, Portias brudgum, vore nog mycket att
säga, fastän visst icke så mycket som om bruden, men jag
måste vara kort, så vida jag skall få vara med i Dagens
Krönika. Det är hr Elmlund som återgifver den lefnads-
friske, men efter borgerlig måttstock kanske just icke i allt
aktningsvärde ädlingen, hvilken genom öfverdådigt lefnads-
sätt råkat i förlägenhet, och rollinnehafvaren, mot hvilken
16





nog berättigade anmärkningar kunna göras i flere andra
roller, är dock just genom sitt ädla sceniska skick en lyc-
kad företrädare af en gentleman, som med alla sina fel lik-
väl visar sig höra till denna “adel i den sedliga verlden“,
bland hvilken Portia sjelf intager en så hög plats. Det är
det verkligt ädla sinnelaget, som ännu mer än den präk-
tiga yttre skepnaden bereder Bassanio rum i Portias hjerta,
och det är det förra ensamt som för honom öppnat Anto-
nios börs och gifvit honom dennes vänskap. Detta sinnelag-
tolkas på ett godt sätt af hr Elmlund, och hvar och en
som älskar vår sceniska konst måste känna sig glad, att
denne skådespelare ännu är i sin fulla ungdomliga kraft.

Större konstnärer finnas i Europa, men på den sven-
ska scenen fyller hr Elmlund väl sin plats. Hvar är den
som skulle kunna ersätta honom eller ens biträda honom i
det s. k. “högre“ skådespelet? Man ser icke till någon, lika
litet man finner någon som kan öfvertaga Edvard Swartz'
ännu betydelsefullare roller.

De som påstå, att hr Elmlund icke utmärker sig för
annat än rutin, en genom vana förvärfvad skicklighet i sce-
niskt fabriksarbete, måste dock erkänna, att det vid vår
kungliga teater icke finnes någon annan som, inom harts
område, kan göra det arbetet så tillfredsställande, och skulle
han lemna scenen, uppstår en lucka som åtminstone icke
för närvarande kan fyllas. Tror man kanske, att Lorenzos
representant i det nu i fråga varande skådespelet skulle kunna
ens på långt när ersätta hr Elmlund? Den sist nämde till-
hör den gamla uppsättningen, den som i synnerhet under
frih. v. Stedingks styrelsetid uppblomstrade och af hvilken
nu tyvärr ej många medlemmar återstå. Hvilka förhopp-
ningar kunde ej då knytas till de ungas framtid! Alla dessa
förhoppningar hafva icke förverkligats, det är olyckligtvis
sant, men nu finnes icke ens någon anledning till nya för-
hoppningar, och det är ännu värre. Hvenis är felet? In-
gen annans än den styresmans som i halft annat årtionde
skötte teatern liksom hade han skött en fabrik, der det blott


17

är fråga om att hålla maskinen i- gång, så att det dagliga
arbetet icke afstannar, utan att bekymra sig om någon konst-
närlig plan, utan att hafva några literära intressen, utan
att tänka på de ungas utbildning. Och hvilken är i första
hand orsaken till ett sådant vanvårdande och missaktande
af konsten? På den frågan svarade Dagens Krönika redan
sistlidne vår.

Den kungliga svenska scenen har genom vårdslös be-
handling kommit i den betänkliga belägenhet, att den icke
har några krafter som trygga skådebanans framtid. En
enda af alla de unga kan må hända utbildas till en god
komiker. Det är hr Hamrin. Ännu åtminstone vågar man
icke förutsäga något om hr Kjellberg. Éägge hafva upp-
trädt i Lancelot Gobbos roll (hvilken utan skada kunnat
uteslutas) och dragit sig tämligen godt ur spelet, en icke lätt
uppgift, enär det gäller att med en helt och hållet för Shak-
speares tid lämpad clown-figur söka roa vårt århundrades
i det fallet nogräknade allmänhet. Och likväl är hr Ham-
rin ännu långt ifrån utbildad, och hr Kjellberg har icke
förr än i denna roll visat någon egentlig förmåga som elev.

En täck och behaglig företelse är Nerissas framställarinna,
fröken Adamsén, och inom detta område torde hon blifva
af stor nytta. Hon har fått sin undervisning i elevskolan
under hr och fru Willmans ledning.

Men hvad skall man säga om Lorenzos och Jessikas
representanter? Att något sådant kan släppas fram på en
stor scen är ett sorgligt fattigdomsbevis. Låt oss icke kasta
åtminstone hela skulden på de unga rollinnehafvarne. De
göra sitt bästa och hafva aldrig fått lära bättre. Men huru
grundligt skämma de icke bort den i sig sjelf oöfverträff-
ligt sköna femte akten!

Och så stå vi slutligen framför två af Shakspeares be-
römdaste karakterer, köpmannen Antonio och juden Shylock.
Den först nämde framställ es på Stora teatern af hr Örten-
gren i så spak, att ej säga färglös uppenbarelse, att hela
karakteren dunstar bort. Antonio är en svårmodig man,
Ur Dagens Krönika.	2
hvilken i all sin grosshandlarstorhet och i medvetande af
sin ur högre synpunkt fattade köpmansuppgift går och bär
på mörka aningar, och det är mycket riktigt, att rollinne-
hafvaren önskar betona just den tungsinthet som hvilar öf-
ver karakteren; men hans krafter räcka icke till, och nu
yttrar tungsintheten sig på det sättet, att den ädla manlig-
het och det fina skick, som också utmärka Antonio, uppgå
i det tomma intet. I hr Örtengrens spel saknar karakteren
både konturer och färg. Hans köpman är effacé, som frans-
mannen säger, en utsuddad Antonio. Rollfördelarens för-
troende till den unge skådespelaren, och dennes aktnings-
värda bemödanden hafva icke motsvarats af det vunna re-
sultatet. Men hvad gör det? Kungliga teatern har likväl
en Antonio, heter det. På sin höjd beklagar man, att den
yttre personligheten icke är nog tilltalande. Att just det
väsentliga fattas, tyckes man icke märka. Man har aldrig
sett någon annan Antonio eller också har man hunnit glömma
honom. Man vet icke af att på andra skådebanor finnas-
konstnärer som i denna roll tvungit åskådarne att tänka
sig in i stycket och just genom köpmannens representant
på scenen kommit dem att ana hvarför hela skådespelet
uppkallats efter denna karakter.

Den som i “Köpmannen i Venedig“ på vår scen ma-
nar till eftertanke är hr AlmVåf i Shylocks roll. Det är
väl också han som räddar framställningen, i det han dra-
ger uppmärksamheten från det myckna svaga hos andra
rollinnehafvare och samlar den på den vinningslystne ockra-
ren, hvilken slutligen låter det ohyggliga hatet till Antonio
besegra sjelfva vinningslystnaden. Hr Almlöf har icke blott
fullkomligt riktigt uppfattat Shylocks karakter — det var ju
att vänta af en så betydande konstnär — utan också i sin
framställning gifvit en så träffande bild deraf, att den står
fullt klar för sannolikt hvarje åskådare, bildningsgraden må
vara aldrig så olika.	.

Om teatervännen måste uttrycka sin glädje öfver att hr
Elmlund, såsom jag nyss sade, är i sin fulla ungdomliga
19

kraft, är väl tillfredsställelsen ännu större deröfver, att hr
Almlöf med ostörd fysisk styrka ännu tillhör vår scen. Hvad
vore vår teater utan honom? Han kan misstaga sig någon
gång, hvarpå hans Figaro onekligen är ett bevis, men hans
misstag höra till undantagen, och det kan sannerligen icke
sägas om alla våra skådespelare. Hvad som i hög grad
utmärker hr Almlöfs spel i allmänhet och icke minst i Shy-
locks roll är dess fullständiga natursanning. Han är icke
den ende skådespelare som på ett gripande sätt utfört rol-
len, men han är en bland dem som bäst förstå att, hvad
Hamburgerskolans storman Friedrich Ludvig Schröder re-
dan på sin tid förkunnade, natur och intet annat än natur
måste vara konstens fältrop. Det naturliga är icke det tri-
viala och poesilösa. Den skådespelare, den konstnär i all-
mänhet, som skall fullt riktigt kunna återgifva naturen, måste
vara en sant bildad person. Den obildade routiniern gör
det icke, om också han någon gång lyckas i en eller an-
nan detalj. Endast den som genom fullständig bildning kan
uppfatta den dramatiska poesien förmår att i den karakter,
han skall framställa på scenen, inlägga den natursanning
som visar karakteren i dennes helhet och ej blott en eller
annan sida deraf. Helgjuten framstår hr Almlöfs Shylock.
Hvad som skulle kunna anmärkas, och det torde hafva stött
mer än en konstvän, det är, att hr Almlöf i rollens början
icke talar, utan deklamerar. Man måste förvåna sig öfver
något sådant hos den konstnären. Det är just konstnärer
af Almlöfs art som skola vänja allmänheten af med den
naturvidriga “vackra deklamationen“, hvilken allt för länge
hindrat den rätta verkan af ett godt konststycke. Emeller-
tid öfvergår Shylocks representant under spelets fortsätt-
ning allt mer till sanningen och naturen, och i fjerde akten
står han på höjden af lyckad framställning af karakteren.
En sannare och bättre bild deraf kan väl knapt uppnås.

Det var hvad jag ville, i största korthet, säga om “Köp-
mannen i Venedig“ på vår kungliga scen, men jag fruktar att
jag, utan att hafva ämnat det, kommit in på kritikens område.
20

Jag tycker mig nästan se den ofvan nämde konstnärens och
konstvännens vålnad, hvilken knäpper i hop händerna öfver
magen och skakar på hufvudet... “Oförsigtige yngling!“

På det musikaliska fältet har vår kungliga scen gjort
en stor förlust, men det ser ut, som vore ingen, icke ens
den mest betydande, alldeles oersättlig. Operan lefver och
verkar, och får hon arbeta under hr Willmans ledning, bör
man hoppas, att hon skall åtminstone kunna hålla sig uppe.
Mycket mera hafva vi väl icke att hoppas under den när-
maste framtiden. Olyckligt vore, om de som skulle styra
det hela gå och inbilla sig, att allt är pour Te mieux dans
le meilleur des mondes. Då först är fara för handen, att
det hela icke kan hålla sig uppe.

Måtte man framför allt icke akta på smickrarne. Det
säges, att Kristina Nilsson under sitt senaste besök här yttrat,
att vår lyriska scen kunde godt täfla med hvilken annan
utländsk som hälst, ja, den stora sångerskan tillägges till
och med för vår opera ännu mera smickrande utlåtanden.
Ren artighet, men föga uppriktighet. Kristina Nilsson vet
nog, huru gerna man i hemlandet förtalar henne och huru
man skulle hafva häcklat henne, om hon på något sätt lå-
tit förstå, att en opera verkligen kan gå bättre än i Stock-
holm. Kristina Nilsson är diplomat. Den eller de som styra
vår lyriska scen borde väl också vara så mycket diploma-
ter, att de uppfattade verkliga betydelsen af det smickret,
bugade sig och tackade, men gingo från den diplomatiska
Nilsson med allvarlig föresats att söka en gång förtjena be-
römmet. Tro de, att de redan nu äro deraf förtjenta, äro
de ohjelpligt förlorade.

Mycket vore att säga om Stora teaterns lyriska afdel-
ning, den teaterns förnämsta, men just emedan det är så
mycket, måste dermed uppskjutas till en annan gång. Måtte
blott icke den stora afgörande hufvudhändelsen i följd af
en kungl. proposition innan dess hafva inträffat! Måtte
Posse-ministèren icke i en tvär vändning hafva förväxlat
kungsladugårdarne och kungl. teatern!
21

Hur ser det ut pâ Dramatislta teatern? Ungefär lika-
dant som vid förra spelårets slut. Hr Fredrikson är fort-
farande intendent och skådespelare, söker fortfarande att
med prisvärd opartiskhet hålla jemnt mellan dessa två och
lyckas fortfarande icke. Teatern deremot har varit lycklig
i valet af ett par stycken, “Sällskap der man har tråkigt“
och “Séraphine“, ännu mer lycklig i. återupptagandet af
“De unges förbund“, men fullkomligt olycklig i att välja
“Prinsessan af Bagdad“, “Uppåt!“ samt ett par af mögel
och rost förderfvade stycken af den franska spellistans tarf-
ligare alster.

Länge tålde det, innan vår kungliga talscen vågade sig
på Alexandre Dumas “Demi-monde“. Operan hade långt
förut bemäktigat sig Kameliadamens falskt sentimentala och
helt osedliga text. Man må dock icke räkna allt för strängt
med Dramatiska teatern för detta dröjsmål. Äfven andra
scener, till och med i sjelfva Paris, tvekade länge, innan de
vågade sätta upp “Demi-monde“, och till det högkomiska
hör, att kejserliga stats-talscenen vände sig med fasa från
det stycket. Kejsardömet var för sedligt för att kunna för-
draga Dumas’ sedekomedi på Théâtre Français! Den som
vågar visa fram såret, första vilkoret för att det skall kunna
läkas, anklagas för att hafva åstadkommit det. Osedlighe-
tens afslöjare förväxlas med osedlighetens upphofsman eller
åtminstone främjare. Detta är en gammal historia, som ej
saknar exempel äfven i nyare tid.

Medgifvas måste dock, att Alexandre Dumas d. y. till
en viss grad har sig sjelf att tacka för misstaget. Han har
i sin “Dame aux camélias“ kälat med lasten, och då “Demi-
monde“ framstäldes, tog man för afgjordt, att det stycket
vore hållet i samma anda.. Man gaf sig icke tid att under-
söka, ej ens att betrakta. Dumas måste vara osedlig, och
det omdömet spridde sig öfver hela jorden och motarbetade
det goda som “Demi-monde“ onekligen innehåller. Att en
teaterdirektör icke skulle taga bättre reda på sanningen är


visserligen beklagligt, men det är icke första gången sådant
händer. Värre är, att de smakdomare som hyste andra
estetiska åsigter än Dumas endast der för sökte att bränn-
märka honom som en sedligt förderfvad menniska — all-
deles som vi sett i den senaste tiden med Ibsen.

Det var redan under det den förra styrelsen ännu var
vid makten, som “Demi-monde“ (“Falska juveler“) togs upp
på Dramatiska teatern, så der bort åt tre årtionden sedan
stycket spelades första gången i Paris och naturligtvis först
några år efter att Téâtre-Français sjelf brutit isen för de
“stora“ teatrarne, de af staten understödda. Med “Falska
juveler“ tog vår Dramatiska teater ett ganska vigtigt steg.
Det är blott skada, att utförandet på qvinnosidan lemnade
så mycket öfrigt att Önska. Svårligen kan någon nu lef-
vande skådespelerska, icke ens i Paris, hinna den fullkom-
lighet som Rose Chéri, hvilken skapade hufvudrollen. Croi-
zette, hvilken på Théâtre-Français upptog Suzanne d’Ange,
går på långt när icke upp mot Gymnase’s utmärkta, nu
länge sedan aflidna konstnärinna. Men nog kan man fordra,
att sjelfva den inre meningen med denna karakter icke för-
derfvas, såsom man ty värr sett på vår scen, oaktadt man
just icke hört några anmärkningar mot fröken Björkegrens
spel.

Denna unga skådespelerskas hela natur ligger emot den
rätta uppfattningen af Suzanne — vare detta sagdt till he-
der för qvinnan, men icke till beröm för skådespelerskan
— och det är orätt att anförtro henne en sådan roll, ännu
orättare att sedan bon fått rollen icke närmare undervisa
henne om sjelfva meningen med denna Suzanne. Olyck-
ligtvis har fröken Björkegren för utförandet af just denna
roll fått uppbära mycket beröm i. Danmark. Jag säger olyck-
ligtvis, ty detta gifver henne anledning att tro, det hennes
uppfattning och framställning af karakteren äro fullt riktiga.
Det största berömmet, att icke säga det oförståndigaste
smickret, tilldelades henne af en helt ung författare, hvars
begåfning är ganska aktningsvärd, men hvilken sannoliki
23

icke haft tillfälle att se mycket annat än hvad de danska
teatrarne bjuda och derför då han fick se något nytt, ge-
nast . tyckte, att det måste vara bättre än det hvarvid han
var van. ’

Att få beröm i främmande land är van ligtvis af större
värde än erkännandet i hemlandet, och är det senare er-
kännandet just icke så ovilkorligt, så skrifves detta på afund
och andra mindre vackra bevekelsegrunder. I stället för att
litet djupare tänka äfven rollen, har fröken Björkegren na-
turligtvis genom det danska smickret styrkts och stadfästs
i öfvertygelsen, att hon spelar den fullkomligt riktigt, och,
hvad ännu beklagligare är, den som väl borde vaka öfver,
att hvarje roll kommer till sin fulla rätt, herr intendenten,
han tager sig af berömmet anledning icke blott att styrka
den i fråga varande konstnärinnan i hennes oriktiga fram-
ställning, utan också att inbilla sig sjelf och försöka inbilla
andra, att den kungl. svenska dramatiska scenen står ofant-
ligt högt och lemnar i synnerhet den kungl. danska långt
bak om sig. Sorgliga villfarelse!

Sedan Alexandre Dumas med sitt förnämsta dramati-
ska arbete vunnit burskap på vår kungl. scen, hade man
väl väntat att få se det efterföljas af något annat bland
hans mera framstående stycken, men att hans sämsta,
“Prinsessan af Bagdad“, skulle uppföras, var en icke ange-
näm öfverraskning. Hvarför icke då hällre taga upp “Les
idées de madame Aubray“? Det är icke nytt, det är sant,
men det är “Demi-monde“ ej häller. “Les idées“ är ett
dussin år yngre än “Demi-monde“. Det har redan gifvits
på en Stockholmsteater, men för flera år sedan och i en
uppsättning som just icke var den bästa. Nog bor väl den
kungliga scenen kunna åstadkomma något bättre än Mindre
teatern. Att värdigt besätta fru Aubrays roll, hvilken ska-
pades af Pasca på Gymnase, är väl icke alldeles omöjligt.
Värre kanske är att finna en duglig representant för Jeannine,
den unga förförda flickan, hvilken oaktadt sitt fall kan sä-
gas vara en ren företeelse, nästa ingénue, så underligt eller
24

orätt detta än må synas. Våra teatrar lida brist på dem
som kunna tolka sådana roller. Den enda som kommer
närmast och likväl är på långt afstånd skulle väl vara fru
Moberg. Andra som hos oss försökt sig på det området
äro alldeles otillräckliga. Man har sett mycket besynner-
liga företeelser, sådana som bestämdt aldrig skulle tillåtas
på en skådebana af högre ordning, unga flickor, om hvilka
man just icke kan säga att de spela illa, ännu mindre att
de spela bra, ty de spela alldeles icke. De veta icke det
ringaste hvarom fråga är. Och ingen finnes som kan gifva
dem ens en aflägsen föreställning om hvad konst egentli-
gen borde vara!

“Prinsessan af Bagdad“ föll och förtjenar icke annat.
Det är icke alltid som Alexandre Dumas kan begagna sig
af sitt snille. Den danske författaren Ghr. Molbechs “Uppåt!“
föll också och förtjenar det i lika hög grad. De dagliga
tidningarna hafva redan för länge sedan hållit liktal. Ingen
tog det uppskrufvade, innehållslösa handtverksarbetet i för-
svar, icke ens någon hyperidealistisk apologet, som annars
i professor Molbechs dimfigurer kunnat finna ersättning för
den hos vissa författare öfverklagade bristen på det “konst-
närligt renande elementet“, t. ex. förmedelst den genom
kolos renade kärleken.

Att Dramatiska teatern tog upp professor Molbechs
stycke var otvifvelaktigt ett misstag, men dock vida förlåt-
ligare än det som begåtts genem att spela ett par af Lam-
bert Thiboust’s okonstnärliga arbeten, i synnerhet det gamla
“Aux crochets d’un gendre“, som icke ens Södra teaterns-
publik kunde smälta. Om Dramatiska teatern ovilkorligt
ville spela ett så tarfligt stycke, borde väl rollerna då hafva
utdelats på annat sätt. De flesta tidningar hafva varit så
artiga, att de gifvit sitt erkännande åt spelet. Det är en
för långt drifven artighet. Spelet var otillräckligt, erkänna
alla som anse sig icke behöfva vara artiga på sanningens
bekostnad. Vid första föreställningen var äfven minneslexan
otillräcklig. Det hela var ett jemmerligt prof på vårdslös-
het hos en kunglig teater. Hvad skulle en främling hafva
tänkt om det skådespelshuset, i fall han den aftonen för
första gången infunnit sig i. Dramatiska teaterns salong?
Han skulle nog hafva behöft en föreställning af “De unges
förbund“ eller af “Séraphine“ för att plåna ut det första
intrycket. Ibsens stycke går förfarande på ett sätt som är
den snillrika författaren värdigt.

Steensgård är onekligen en af hr Fredriksons bästa
karaktersskapelser, och så olika Wilhelm Wiehes framställ-
ning på den danska kungliga teatern än var i mycket, vore-
det sannolikt orättvist att påstå, det denne öfverträffade
Fredriksons. Båda dessa skådespelare hafva träffats i
det lyckade bemödandet att lägga vigt på och framhäfva
Steensgårds ofantliga inbilskhet, hvilken nödvändigt måste af
skådespelaren särskildt betonas, mera .kanske än författaren
sjelf aktat nödigt, ty i annat fall är karakteren mindre lätt
att förstå, då Steensgård, ehuru med mycket godt hufvud,
låter narra sig af alla menniskor. Om hr Fredrikson kun-
nat eller ansett riktigt att gifva sin Steensgård någon yttre
älskvärdhet, hvilken Wiehe icke försummade, skulle verkan
af figuren vara kanske ännu större och otvifvelaktigt ännu
närmare. författarens afsigt. Sådan Steensgård nu emellertid
framställes af hr Fredrikson, är han i alla fall ett, bland
många andra, bevis på hvilken begåfvad karakterskådespe-
lare nämde konstnär är. Att han icke kan spela Almaviva
så som sig bör, öfverskyles af så många andra förträffligt
utförda roller.

Huru Johannes Brun löser sin uppgift som Daniel Hejre
känner jag icke af personlig erfarenhet, men enligt sam-
stämmande intyg skall det vara något af allra första ord-:
ningen, och han torde väl vara den ende af Hejre-repre-
sentanterna på de nordiska skådebanorna som kan jemfö-
ras med vår Almlöf. Den som känner Brun från blott Jeppe
och Michel Perrin har svårt att föreställa sig honom som
Hejre, men vi få väl tro på försäkringarne. Visst är, att hr
26	.

Almlöf är ypperlig i den rollen, och att den teatervän som
älskar framför allt finhet och träffsäkerhet i uppfattning af
en karakter aldrig kan för ofta njuta af hans spel uti i
fråga varande stycke. Aldrig såg man väl en mera helgju-
ten bild af elakhet och qvickhet. Med Fredrikson som
Steensgård, Almlöf som Hejre och fru Almlöf som madam
Rundholmen är Ibsens skådespel för alltid tryggadt på spel-
listan och borde icke gömmas undan så länge som nu va-
rit fallet. Äfven öfriga medverkande göra sin pligt mot
ett af Ibsens mästerverk, och främst bland dem torde hr
Thegerström som Aslaksens representant förtjena sin plats.

Om kungl. teaterstyrelsen ansett nödigt att åter upp-
taga Blanches “Läkaren“, behöfde stycket väl icke derför
spelas på Stora teatern, men om styrelsen så slafviskt föl-
jer traditionen och tror, att .det måste gifvas på samma
scen der det’ först uppsattes, då vi icke hade mer än en
kunglig teater, så kunde styrelsen väl hafva kostat på en
bättre rollfördelning. Utgången hade sannolikt blifvit helt
annan, om rollerna i detta svenska originalstycke anförtrotts
åt de värdigaste. Men kanske dessa icke kände lust att
offra sig för den svenska originaliteten. Det förefaller nä-
stan, som skulle en viss afundsjuka finnas mellan de två
kungliga scenerna, och mången gång ser det ut, som vore
dessa scener icke två nära förenade delar af samma orga-
nism, utan två medtäflare, hvilka strida om allmänhetens
gunst och pengar. Detta kan slutligen leda till den olyckliga
utgång, att hela organismen brister sönder och det gifver onek-
ligen redan nu vatten på deras qvarn, hvilka mala på den
gamla visan om Dramatiska teaterns indragning, något soiu
ovilkorligt skulle skada talscenen, utan att hjelpa operan.

Det är sällan vi få se svenska original på våra kungl.
teatrar, men detta lär väl icke vara teaterstyrelsens fel. Den
svenska dramatiken är ty värr icke just af det slag som
genom sina goda egenskaper tvingar sig fram. Då vi för
omkring fyrtio år sedan fmgo se svenska teaterstycken, hvil-
ket under de då senast förflutna femtio åren varit något
nästaii otänkbart — G. A. Brakels “Oden i Svithiod“, G.
F. & H. C. Akerhjelms “Engelbrekt“ och kanske ett par
andra obetydligheter hade kommit och spårlöst försvunnit
— stod allmänheten alldeles öfverraskad och var genast
benägen att klappa händerna ät hvilka medelmåttiga alster
som helst, blott de voro svenska. Det gamla pratet om
svenskarnes obenägenhet för det inhemska och förkärlek för
allt utländskt är gripet ur luften och gäller lika litet för
dramatiska alster som för flertalet af öfriga föremål. Sven-
skarnes “chauvinism“ är lika stor som fransmännens, tyskar-
nes och andra folks och kommer nog att fortfara så länge
nationaliteter finnas.	■

Blanches “Läkaren“ mottogs med jubel. Att i stycket
fans föga eller ingen plananläggning, att karaktererna voro
svagt tecknade, att den händelsernas väl beräknade och
följdriktigt genomförda utveckling, som hos ett dramatiskt
arbete framkallar den. enda goda verkan, alldeles saknades
— allt detta gjorde ingenting. Stycket var svenskt, det var
nog, och dertill kom väl, att det var uppsatt med mycken
omsorg. Hillmans roll spelades af N. W. Almlöf, Lovan-
ders af Hyckert, Rudorfs af Dahlqvist, och dessa skådespe-
lare understöddes af fru Hjortsberg (sedermera fru Wester-
dahl), fru Charlotte Almlöf, hrr Svensson och Sevelin, den
då unge Gustaf Kinmansson m. fl. Det är förhatligt att
göra jemförelser, och vi göra ej heller sådana, men vi erinra
endast, att hufvudrollerna nu innehafvas af hrr Ortengren,
Personne och Hanson, af hvilka den sist nämde skulle taga
upp Dahlqvists mantel, men naturligtvis icke förmådde lyfta
en enda liten flik.

Anser teaterstyrelsen för den svenska skådebanans ära
nödvändigt att upplifva ett gammalt, förlegad! svenskt
stycke, så borde väl också teaterns förnämsta krafter använ-
das. I annat fall må stycket ligga der det ligger. Då Blanches
namn går till efterverlden, bäres det icke upp af hans stora
skådespel och ej heller af hans. stora romaner, utan af hans
små, qvickt och fyndigt lokaliserade bearbetningar efter ut-
ländska småstycken och hans oöfverträffliga små berättelse-
serier och bilder ur verkligheten. “Läkaren“ kommer aldrig
med, ej heller “Engelbrekt och hans dalkarlar“. Dessa styc-
ken äro i dramatiskt afseende lika med noll, d. v. s. lika
med det allra mesta af svensk dramatik.

Jag har hört sägas, att kungl. teatern vänjer de sven-
ska originalen, i synnerhet de historiska skådespelen, från
sig och att dessa nu derför vända sig till Nya teatern,
hvilken således skulle blifva det patriis musis helgade konst-
templet. Den beskyllningen bör kungl. teatern kunna bära
med lätthet, ty sannerligen vår konst vinner något på alla
dessa urklipp ur svenska historien, hvilka nu i några år-
tionden gått och gält för historiska originalskådespel, de må
vara författade af v. Beskow, Blanche, Börjesson, Ridder-
stad, Hyltén-Cavallius, Wijkander, Hedberg eller någon an-
nan allt intill hr Evers i våra dagar. Har kungl. teatern
syndat i afseende på svenska original, så är den synden
icke ett peccatum omissionis, utan commissionis, det är icke
för hvad teatern underlåtit att spela, utan just för livad
den spelat af svenska frasstycken som den borde ställas till
ansvar. Genom att uppföra dessa på allt verkligt innehåll
tomma och för all sann dramatik främmande arbeten har
teatern fört allmänhetens smak in på afvägar, uppmuntrat till
ytterligare alstring af samma slags ogräs och sannolikt för
lång tid hindrat möjligheten af en god svensk dramatiks
uppkomst.

Tidningarna hafva väl också något på sitt samvete i
denna sak. Så snart det varit fråga om ett svenskt stycke,
i synnerhet ett s. k. historiskt, har strax en annan mått-
stock framtagits, icke den estetiska, utan den fosterländska.
Då har ej längre varit fråga om konst, utan om patrio-
tism, men hvilken på det betänkligaste missförståtts. Ett
svenskt historiskt stycke måste behandlas med aktning, he-
ter det, det vill på fullt ärligt språk säga: nog är det här
arbetet ett uselt sammelsurium, hvars dåliga sidor borde
framställas till allmän varning, men emedan författaren ta-
29

git sig för att plocka några sidor ur svenska historien, och
denna måste vara oss alla kär eller åtminstone hållas i ära
af menigheten, så äro vi väl tvungna att tysta samvetets
röst och framhålla det fosterländska i företaget. — Det fin-
nes knapt en enda som har mod att tala om, huru det
egentligen står till. Och det är ej heller så underligt. Hvem
vill anses för dålig fosterlandsvän? Hvem vill förklaras för
varg i veum?

Hvad har följden blifvit? Jo, att de svenska historiska
skådespel som skrifvas och spelas i våra dagar äro med
ett enda undantag, “Mäster Olof“, af samma skrot och korn
som för fyrtio år sedan. Beskow spökar, Börjesson går igen,
allt är som förr, slägte från slägte, lögn på lögn, och der
lögnen släpper, inträder ett ofantligt tomrum. Det känne-
tecknande af förflutna tider som det historiska skådespelet
skulle uppvisa i förening med intresseväckande dramatisk
framställning finnes lika litet nu som förr, lika litet hos hr
Evers som hos hrr Blanche och Hedberg. Det är blott de
yttre tilldragelserna som nödtorftigt flickas i hop till några
akter eller till en hel mängd tablåer, der ståten och skräf-
let få ersätta hvad som brister i verkligt innehåll. -Hertig
Karl stultar omkring och skroderar om framtiden lika barns-
ligt och osannolikt som Birger Jarl före honom. Hvilka
löjliga gubbar!

Men det låter bra, och galleriet hurrar,-och akademien,
det vigtigaste af allt, har satt sin snille- och smakprägel
på det “fosterländska verket“ som skall lära massorna att
vörda våra “stora minnen.“ Akademien kunde dock myc-
ket bättre uppnå det målet, om hon läte införa i Posttid-
ningens officiela afdelning, hvilket sedermera naturligtvis af-
trycktes af alla andra tidningar, ett tillkännagifvande af unge-
fär följande lydelse:

“Det historiska skådespel som svenska akademien, i öf-
verensstämmelse med sin höga stiftares nådiga afsigt att un-
der uppodlande och stadgande af svenska språket utsprida
och upphöja äran och minnet samt sjunga stora mäns lof,
30

nu senast haft glädjen att med sitt andra pris utmärka,
är icke af någon annan dramatisk art än den rent akade-
miska och hänföres bäst till théâtre impossible. Det histo-
riska i skådespelet är också rent akademiskt och således
afsedt blott såsom prof på språkets renhet, styrka och hög-
het. Vill man lära sig svensk historia, skall man spara in
utgifterna för teaterbiljetter de aftnar då historiska skåde-
spel gifvas och köpa sig Geijers och Fryxell historiska skrif-
ter samt fullständiga dem med Starbäcks och Bäckströms
berättelser. “

Ett sådant tillkännagifvande vore onekligen af stor nytta.

Det är Nya teatern som på senare tider åtagit sig att
spela svenska historiska stycken, och detta anses myc-
ket förtjenstfullt. Så länge dessa stycken äro af nyss nämda
beskaffenhet, torde det dock vara förtjenstfullare att icke
spela dem. Men man kan icke alltid spela “Boccaccio“,
knappt “Niniche“, ehuru hr Holmqvist kanske finner detta
med konstens uppgift mest öfverensstämmande, och hr Joseph-
son låter den innehållslösa operettens klingande vältalighet
öfverrösta de estetiska betänkligheterna. Man måste stundom
spela något annat, och så gifver man för omvexlings skull
“Mäster Olof“, som också är ett historiskt skådespel, men
af helt annat skaplynne än flertalet af våra andra med det
namnet. Det är för det första sjelfständigt, helt och hållet
ursprungligt, och redan detta väcker ett helt annat intryck
än de vanliga “originalen“ som äro tillklipta efter samma
mönster och hoptråcklade med samma slags styng.

Med förvåning erfar man, att stycket är skrifvet för
många år tillbaka. Man intages af aktning för en författare,
hvilken redan vid ett par och tjugu års ålder kunnat åstad-
komma ett så märkligt arbete, på samma gång man måste
beklaga, att de brister, som finnas i skådespelet och som i
detta kunna skrifvas på den ungdomliga oerfarenhetens räk-
ning, icke minskats, utan snarare tillväxt i de arbeten hvilka
samma författare vid en mera mogen ålder sammanskrifvit.
Men dermed har man icke att göra, då man ser “Mäster
31

Olof“. Med ett nästan icke under någon enda scen min-
skad! intresse följer man skådespelet från början till slut.

Man kan förarga sig åt karaktersteckningen af hufvud-
personen eller rättare sagdt den person, hvars namn styc-
ket bär, ty hr Strindbergs “Mäster Olof“ är sannerligen
icke historiens, och författaren har icke, så vidt kändt är,
under sina mera djerfva än berättigade försök till kulturhi-
storiska ombildningar af fäderneslandets häfder gjort några
upptäckter som kunna ställa den häftige reformatorn i annat
ljus än det i hvilket våra historieskrifvare hittills framstält
honom. Hr Strindberg är sjelf en allt för mycket skapande
konstnär för att kunna fullt troget efterbilda en figur efter
ett gifvet original, och hans så mycket omordade, dels prisade,
dels fördömda realism saknar ofta sjelf realitet, hvarpå också
“Röda rummet“ gifver talrika bevis. Han är mer en stäm-
ningsmenniska som omdanar verkligheten efter hvad han för
tillfället finner för godt för att derigenom gifva luft åt något
som pressar honom, något som han vill angripa och, om möj-
ligt, förkrossa. Derför har han till nående af syften, som
icke hafva något gemensamt med diktningen efter verklig-
heten, skapat en Olaus Petri som historien icke känner till.

I det fallet äro hans historiska figurer icke tillförlitligare
än den gamla skolans hjeltar, och liksom han helt djerft
skapar karakterer af annat slag än deras, hvilkas namn de
bära, ryggar han ej heller till baka för att laga i hop situa-
tioner, hvika'aldrig funnits och aldrig kunnat finnas i verk-
ligheten, men på hvilka han sätter historiska namn. Han
skyr också ej att låta femtonhundratalets menniskor tänka
och handla som vår tids och uttala åsigter hvilka födts år-
hundraden efter den tid han skall dramatiskt skildra. Midi,
bland mycket verkligen tidstroget störes man af helt mo-
derna framställningar, som synbarligen tillkommit för att
författaren må ladda ur sig hvad som i följd af alldeles
personliga förhållanden legat och grott hos honom, t. ex. de
så ofta återkommande försäkringarna, att barn alldeles icke
hafva någon skyldighet att visa tacksamhet mot föräldrar.




Men om man också förargar sig aldrig så mycket öf-
ver dessa onekligen stötande brister, känner man sig likväl
gripen af författarens stora förmåga att väcka deltagande
för sina personer och man låter honom rycka åskådaren
med sig i den spännande utveckling han underkastar hand-
lingen. Det är icke historiskt trogna karakterer och situa-
tioner han framställer, men det är menniskor med kött och
blod, med tankar och begär och handlingsförmåga, med
mensklig styrka och mensklig svaghet, och derför känna vi
intresse för dem, 'deltaga i deras glädje — den är dock icke
stor — och deras sorger, hvilka äro så mycket större, och
följa dem utan trötthet ända till slutet.

Hvilken skilnad på detta verkliga skådespel och på de
skuggspelsfigurer, hvilka så länge fått gälla för fullgoda
konstskapelser inom den inhemska dramatiken! Egentli-
gen har man vid bedömandet af ett arbete för scenen
icke att göra med den omständigheten, om författaren tro-
get följt hvad historien öfverlemnat åt oss eller om han,
äfven till vår stora harm, vridit och vändt på de histo-
riska karaktererna. Hufvudsaken vid all dramatik är, att
dramats fordringar äro uppfylda för åstadkommande af
•en kraftig verkan, och i detta afseende har man icke myc-
ket att förebrå hr Strindberg. Visserligen är det hela
.söndersprängdt, såsom den författarens vana är — han
tål ingen helhet, ty den är för honom bara pedanteri
— men äfven splittradt, är arbetet dock * ett verkligt
konstverk, som står öfver hvad vi här i landet varit vana
att se.

På karaktersskildringens område är Gerdt Bokpräntare
■en mästerfigur, ej så lätt att göra efter, och Kristina, Gerdts
dotter, en af de älskligaste sceniska företeelser man någon-
sin sett, om ock i sin nästan obegripliga oskuld ej fullt rea-
listisk. Äfven mäster Olof sjelf, om också icke en sann
Olaus Petri, är en menniska för hvilken man måste fatta
djupt intresse. De minst lyckade figurerna äro modern, på
hvars moderskärlek det må vara tillåtet att tvifla, och de
33

två svartebröderna, som egentligen icke äro annat än ett
par vanliga teaterbofvar efter gammalt, nu utnött mönster.

Det är på sådana stycken som skådespelarne med för-
del pröfva sina krafter. Nya teaterns få pröfva på mycket,
men icke alltid med så stor nytta, som när de spela “Mä-
ster Olof“. Hr Hillberg har redan tagit priset för sin Gerdt
Bokpräntare, hvilken är en synnerligt lyckad skapelse, som
i rikt mått godtgör, att samme skådespelare genom sin slapp-
het i ålderman Jacques’ roll i “Gillets hemlighet“ skämde
bort hela, stycket och åstadkom, att nämda arbete af hr
Strindberg kom att räknas bland vanlig svensk dramatik.
Hvad mäster Olofs representant, hr Engelbrecht, vidkommer,
så är han ju en skådespelare, hvilken med rätta räknas till
de “aktningsvärde“, sådana som vinna succès d’estime, hvil-
ken han förtjenar äfven i detta stycke, ehuru hr Engel-
brecht tyckes hafva svårt att komma ifrån det uppskruf-
vade patos som bemäktigat sig honom, då han ännu icke
hade så god ledning som vid den Josephsonska scenen, och
hvilken uppskrufning, derom kan man vara öfvertygad, må-
ste utgöra den konstförståndige teaterledarens förtviflan.
Men det är icke så lätt att öfvervinna inrotade ovanor.

Askådarne hafva funnit fru Fahlman i Kristinas roll
“ganska snäll“, och det omdömet torde vara berättigadt,
ehuru rollen onekligen fordrar något mer. Stannar fru
Fahlman vid Nya teatern, hvilket otvifvelaktigt vore till
hennes egen fördel, kan hon nog en gång blifva något mer
än endast “ganska snäll“.	.

Min uppgift är icke att ingå i någon detaljkritik; jag
ville, såsom redan antydt, icke befatta mig med någon kri-
tik alls, utan endast tala litet om vår sceniska konst i allmän-
het nu på nyåret och derför nämner jag icke något om alla de
andra i hr Strindbergs skådespel uppträdande. Nya teaterns
öfriga nyheter torde ock saklöst kunna förbigås, och det
samma kan man väl göra med både Södra teatern och .Min-
dre teatern, ehuru den först nämde är en på sitt område
ganska förtjenstfull skådebana, som kan bjuda på hr Berg-
Ur Dagens Krönika.	3
34

ström och fru Bruno, under det den senare för tillfället kan
skryta med fru Moe.

I andra stora städer händer det, att småteatrarne äro
plantskolor för de större scenerna som från dem hemta gan-
ska användbara skådespelare. Detta är i synnerhet fallet i
Paris, der Théâtre-Français rekryterar ej blott från konserva-
toriet (när skola vi någonsin få ett skådespels-konservato-
rium, som träder i n. v. kungl. teaterelevskolans ställe ?)T
utan också från Odéon, Gymnase och Vaudeville. Något
motsvarande hör till undantagen i Stockholm. Det var blott
då Stjernströms teater 1863 vardt kunglig, som åtskilligt
lefvande inventarium följde med, detta till den kungl. tea-
terns stora fördel. Sedan dess händer det högst sällan, att
någon från en mindre teater öfvergår till den kungliga. Hr
Thegerström hör till de få, och han har visat, att en så-
dan omflyttning kan göras med fördel för både skådespe-
laren och den scen till hvilken han öfvergått. Önskligt voreT
att fru Dorsch-Bosins flyttning finge lika god utgång.

Saken är alltid vansklig, men ingalunda, såsom många
tro, omöjlig, åtminstone icke omöjligare än att den kungl.
scenen tager emot debutanter från östan och vestan och
från andra väderstreck också, sådane hvilka icke tillhört någon
annan scen i hufvudstaden och ej hafva den ringaste föreställ-
ning om scenisk konst. Från något håll måste den kungl.
scenen hemta sin oundgängliga besättning, då den gamla
småningom går bort. På teaterns egen elevskola kan man
icke lita. Äfven om der arbetas med både nit och skick-
lighet, hvilket onekligen är fallet för närvarande, och äfven
om arbetet faller i de naturliga anlagens goda jord, hvilket
ty värr ej alltid är afgjordt, så är det dock icke säkert, att
kungl. teatern får behålla sina elever, så snart de lemnat
skolan. Bevis på motsatsen förekomma ofta. Funnes en
med musik-konservatoriet förenad verklig dramatisk under-
visningsanstalt, kunde den otvifvelaktigt så inrättas, att de
bästa eleverna tillförsäkrades plats vid den kungl. scenen,
hvilket vore en belöning för dem, men också måste förbinda
35

sig att uppträda på den scenen och der qvarstanna vissa
år. Detta skulle vara vilkoret för den kostnadsfria under-
visningen och kunde ingalunda tolkas såsom ett ingrepp i
den personliga friheten.

På detta sätt, men endast på detta sätt skulle den af
staten understödda skådebanan, den vid hvilken man ju i
främsta rummet har att fästa sin uppmärksamhet, kunna
försäkra sig om goda skådespelare för framtiden. Att sätta
sig och vänta på att nya krafter skola af sig sjelfva till-
strömma, är att bra mycket förtrösta på en mild försyns
särskilda ingripande i teaterns affärer.

Det finnes nog de, jag vet det mycket väl, som säga:

“Det har ju gått bra hittills. Teatern har ju fått hrr
Hedin, Fredrikson, Thegerström, Törnqvist, Personne och
ännu flera, både herrar och damer, som icke varit upp-
fostrade vid teatern. Hvarför skulle det icke gå lika bra äf-
ven hädanefter?“

Detta är ett fåviskt tal. För det första är det icke alla
år, ej ens alla årtionden som skaffa teatern en ung man i
verken sådan som hr Fredrikson. För det andra hade det
icke skadat kungl. teatern och ej heller hr Fredrikson, om
han haft tillfälle att genomgå en ordentlig konstskola. Och
huru mycket nödvändigare hade eri sådan skola ej varit
för åtskilliga andra skådespelare! Måtte det en gång blifva
slut på dilettantismen! Teaterns framtid beror på, att hon
tillförsäkras om nya, från en verklig konstskola utgångna
krafter, hvilka redan vid sitt första framträdande på den
kungl. scenen hafva läroåren bak om sig, men som ej der-
för lemnas vind för våg, utan måste taga råd och hand-
ledning af en vid teatern anstäld instruktör, hvilken icke har
något arinat att sköta än detta “instruerande“.

Hvarje teatervän, hvarje konstvän i allmänhet, hvarje
fosterlandsvän, som vill och kan se saken något längre än
till abonnemang och granna uppsättningar, skall otvifvelak-
tigt medgifva, att endast på nyss anförda sätt kan teatern
trygga sin tillvaro och tänka på främjandet af den foster-
36

ländska konsten. Men, invändes otvifvelaktigt, hvar taga
bröd i öknen? Huru skaffa anslag till de otvifvelaktigt stora
kostnaderna? Derpå svaras helt enkelt:

Vill en för nationens andliga odling nitälskande rege-
ring med allvar taga i tu med saken och med alla till-
gängliga medel öfvertyga folkombuden, att frågan icke gäller
något lappri, att hon till och med är vigtigare än en hel
mängd andra anslagsfrågor; vill samma regering sjelf visa
sin goda afsigt genom att sätta teatern bland bildningsan-
stalterna, akademierna och museerna och icke bland posten,
telegrafen, tullen och skogsstaten; vill landets press, såsom
allt skäl är att antaga, gemensamt arbeta för frågans goda
lösning, och vill för öfrigt hvar och en i sin mån bidraga
till att upplysa dem som ännu kunna vara i okunnighet
om sakens stora vigt — så lär väl riksdagen icke vara
omöjligare i en sådan anslagsfråga än i så många andra.
Tillräckligt anslag till kungl. teaterns skötande i öfverens-
stämmelse med konstens fordringar och tillräckligt anslag
till en med konservatoriet förenad fullständig dramatisk
konstskola samt en fullt konstförståndig ledning af både
teatern och skolan — det är hvad som fordras. I annat
fall är det inom en kanske icke aflägsen framtid slut med vår
sceniska konst.
Situationen i Danmark.

Af A. Cantor.

(Öfversatt från förf:s originalmanuskript.)

Det är ministèren Estrups upplösningsprocess, som för
tillfället försiggår, långsamt och derför nästan hemskt, men
säkert och derför likväl med ett visst skimmer öfver sig.

Långsamt, otroligt långsamt, det är hufvudintrycket.
Det är något dräpande i denna långsamhet, som ty vän-
är så karakteristisk för nationen. Det är icke för ro skull,
som vårt populäraste ordstäf berättar för oss, att “den der
kjörer med stude, kommer også med.“ — Ja visst, men
han hinner målet då alla de andra kommit längre. Äfven
våra dagars Frankrike har ju haft sin reaktionsperiod, men
det kom likväl någorlunda snart förbi den 16 maj, Estrup-
Scavenius uthärdar fyra gånger så länge, som den ojemför-
ligt dugligare firman Broglie-Fourtou — en sådan olikhet
kan breddgraden åstadkomma.

Att skildra den senaste tidens politik, det är att skildra
affallens historia. Ministèren Estrup är ännu vid makt, men
dess anhängare glesna dag från dag; inom kort stå blott
ståndsbröderna och deras lakejer qvar.

Jag har redan förut omtalat orsaken, jag skall nu om-
tala verkningarna. Då riksdagen på hösten sammanträdde,
visste man att venstern liksom förut, både moderata och
radikala, stod fiendtlig mot Estrup, men man visste också,
att högern var splittrad och att det framför allt inom detta
parti fans en ekonomisk opposition, som under den före-
gående korta session, den hade existerat, icke fått tillfälle
38

att fixera sin ståndpunkt och utveckla positionen, men som
kanske nog skulle tala,- då tillfälle dertill gåfves.

Men man fick höra af de herrarne innan väntadt var,
den första dag tillfälle erbjöd sig. Vid fmanslagens första
behandling togo samtliga de tre, som äro medlemmar af
denna icke talrika men genom de tre herrarnes namn och
sociala ställning dock långt ifrån betydelselösa grupp, ordet
för att utveckla sin uppfattning af situationen. Först kom
Falbe-Hansen, som är professor i nationalekonomi vid vårt
universitet, derpå grosshandlare Hage och slutligen fabrikör
Filip Schön. Det var tydligt nog, att de tre herrarne hade
aftalat att rycka fram strax efter hvarandra. Absolut in-
tressantast var Falbe-Hansen, särskildt hans uttalanden om
krigstullskatten, en öm punkt. För att betäcka förlusten
genom vårt senaste olyckliga krig, bestämdes på sin tid en
extra “krigstull“ på åtskilliga nödvändighetsartiklar, sålunda
att för dessa utkräfvas både ordinär tull och krigstull. Tyd-
ligen hade man tänkt sig, att denna skatt skulle upphöra
efter några års förlopp, men den existerar ännu. Falbe-
Hansens tankegång var i korthet denna: Konseljpresiden-
ten och finansministern Estrup talar alltid om vårt öfver-
skott och om allt hvad vi kunna uträtta för detsamma.
Men saken är helt enkelt den: vi borde intet öfverskott
hafva. Det skulle konsumeras af skattenedsättningar, och
framför allt borde krigstullen upphöra. Den har länge se-
dan betäckt krigsutgifterna, men då den som all indirekt
skatt, hvilken hvilar på så nödvändiga saker som kaffe och
socker, företrädesvis tynger på den obemedlade, så hafva
de förmögnare låtit den fortfarande existera, och hafva der-
igenom funnit ett beqvämt medel att låta de fattiga bära
icke blott krigets bördor, utan mera dertill. Derför var vårt
öfversicott bygdt på fattigmans umbäranden, på en summa
af sorg och lidanden.

Man kan förstå, hvilket uppseende det väckte, då en
medlem af högern, som derjemte är vår mest betydande
nationalekonomiska kapacitet, sade dessa ord, hvilka åtfölj-
39

des af stormande bifall från venstern. Falbe-Hansen led-
sagade dem med' starka gester bort emot ministerbordet,
och de blefvo framsagda med en vibrerande stämma, hvil-
ken gaf ett så mycket starkare intryck deraf, att denne bleke,
förläste, anspråkslöse och försigtige vetenskapsman inom sig
rymmer tankar, hvilka säkert icke äro högerns, och gå vida
längre än vensterns.

Hvar vi alltså, då öfverskottet går till skattnedsättnin-
gar, skola få råd till försvarsanstalter och andra dyrbara
ting, det blef antydt af Falbe-Hansen, men Hage sade det
direkt: Till extraordinära åtgärder kräfvas extraordinära
medel, nya skatter. Detta var att på ett så afgjordt och
bestämdt sätt som möjligt göra front mot Estrup, ty under
sin långvariga kamp för förs vars väsendets ordnande har
han från venstern alltid fått det svaret: Vi vilja gifva hvad
som begäres, men blott ifall en inkomstskatt kommer att
betäcka utgifterna. Härpå har Estrup ingalunda velat gå
in; han har beständigt invändt, att så länge det fans ett
lysande öfverskott, var det vanvett att utskrifva nya skat-
ter. Och nu kommo till på köpet två nationalekonomer,
högermän, hvilka sade att det fans ingen mening i denna
hans uppfattning.

Det har naturligtvis varit en stor glädje för venstern,
att dess grundsats i denna punkt accepterades af de första
män med nationalekonomisk blick, hvilka högern fick i sina
leder. Och det var betydelsefullt att se,- att tre af motpar-
tiet — Filip Schön slöt sig i ett kort tal på industriens
vägnar till Falbe-Hansen och Hage — så afgjordt reste sig
mot ministèrens chef.

Men det stannade ingalunda, dervid; härom drog mi-
nistèren sjelf försorg. Kultusministern Scavenius tillhör de
politici, hvilka alltid gifva sina motståndare stoff ; det är en
godsegare-junker utan intelligens, utan vältalighet, utan
aning om taktik. Och han, hvars enda kapacitet är den
att vara kusin till konseljpresidenten, han har blifvit satt
att värna våra andliga intressen, om hvilka han icke har
40

den minsta kännedom! Han afskyr den moderna literatu-
ren och de otäcka fritänkareskrifterna, naturligtvis utan att
på minsta sätt vara hemmastadd uti dem. Han säger som
pastor Manders, att man ju mycket väl kan hafva sin mening-
om de böckerna, fastän man tillfälligtvis icke har läst dem.
Men han har icke som Manders en blid, medgörlig karakter ;
han är öfver all beskrifning tvärsäker. För honom äro
blott de egna meningarna af godo, allt annat af ondo, som
endast några ohederliga slynglar funnit på att försvara.
Och med denna mera allmänna än intelligenta uppfattning
till utgångspunkt handlar han — intet under då, att hand-
lingarne blifva derefter. “Ja, han är — sade en dag en
framstående vensterman till mig — likväl inte så tokig, han
griper dugtigt uti, och han kan åtminstone göra en äkta
veritabel dumhet.“ I en motståndares mun förstår man
förträffligt det berömmet, och det bör medgifvas att Sca-
venius till fullo förtjenar det samma.

Enligt hvad det tyckes, på grund af en eller annan
nyck, förnärmade han för ett par månader sedan hela pre-
steståndet, och med den honom egna färdigheten lyckades
det honom att vända förnärmelsen sålunda, att den kom
att drabba samtliga embetsmännen. Några grundtvigianska
prester hade enat sig om en adress, hvilken i de loyalaste
uttryck uttalade önskningen om åtskilliga förändringar i den
bestående kyrkliga lagstiftningen. Adressen blef på vanligt
sätt insänd till regering och riksdag. Derpå tilldelade Sca-
venius de underskrifvande presterna en skarp tillrättavis-
ning derför — att de hade hänvändt sig direkt till regering-
och riksdag, i stället för att insända adressen genom de
högre andliga myndigheterna på embetsmannavägen.

I början ville ingen riktigt tro på, att något dylikt
verkligen blifvit gjordt. Hvarje medborgare har rätt att
direkt hänvända sig till regering och riksdag, hvarför skulle
då icke presterna hafva lof dertill? Och om de icke finge
det, om de som embetsmän blott skulle gå den embets-
messiga vägen, och hade förlorat sin rätt som medborgare,
41

så borde ju detta gälla alla embetsmän. Förut hade dessa
menniskor ofta inlemnat adresser, men nu skulle det alltid
vara dem förmenadt. För Scavenius äro embetsmännen
konungens embetsmän, en underordnad kast, som icke får
knysta och som, då den tror sig vara i samma belägenhet
som andra, skall få märka tuktens piska i form af en till-
rättavisning.

Detta utslag af reaktion var dock äfven högern för
starkt. Vissa af partiets blad gjorde i denna sak afgjord
front mot ministern, och då saken af venstern drogs fram
i folketinget med förslag om ett misstroendevotum mot
ministern, var det blott det minsta antalet af högern, som
röstade emot ogillandet. Kultusministern öfvergafs af sina
egna partivänner. Han försökte väl ett försvar, men blef
fullständigt krossad af vensterns ordförande.

Men affallen hafva icke stannat härvid. De hafva sär-
skildt framträdt emot Estrups uppträdande på det finan-
siela området. Estrup är finansminister, men han är icke
finansman. En fyld kassa är för honom idealet, lika godt
huru den blifvit fyld, om blott det icke är genom tjufveri;
han kan gå in på att låta staten förlora några inkomster,
men då måste också samtidigt visas honom ett sätt, på
hvilket man kan få in så mycket mera. En ordning, enligt
hvilken det kära öfverskottet, hans stolthet, kunde blifva
mindre stort, kan han icke tänka sig, den vill han i alla
tider sätta sig emot af alla krafter, och anvisningar på nya
skatter af annan art eller på andra eventuela inkomstkäl-
lor godkänner han icke. Han vet hvad han har, icke hvad
han får.

Det var derför med en viss spänning, man emotsåg*
Estrups nya tull-lag; länge har en sådan varit nödig och
det är starkt kraf derpå ; nu hade ock Estrup ändtligen sett
sig tvungen att framlägga en sådan. Att han icke skulle
kunna gå in på de fordringar, venstern uppställer på detta
område, det var man temligen säker på, men skulle han
tillfredsställa högern, eller blef lagen en sådan, att hans eget
42

parti också gent emot den måste svika ministèren? Fram-
för allt var det efter Falbe-Hansens uttalanden af intresse,
om ministern utgått från krigstullen eller betraktat den så-
som icke längre hafvande rätt att existera.

Så kommo förslagen: hela tre, om ny tull-lag, en lag
om förhöjd bränvinsbeskattning och om ölskatt, och vid
framläggandet anmärkte ministern att de tre förslagen skulle
följas åt; hvad som förlorades genom åtskilliga tullnedsätt-
ningar, skulle tagas igen genom öl- och bränvinsskatten,
och han mottog derför icke tull-lagen ensam, de andra för-
utan. Det var fortfarande kompensationspolitiken, som mi-
nistern höll fast vid.

Och tull-lagen var just sådan, som den borde vara, för
att icke kunna genomdrifvas. Ministern hade utan vidare
tagit krigstullen med, såsom någonting evinnerligen gällande,
och lagen var så litet som möjligt framstegsmessig. Den
summa af sorger och lidanden, hvarom Falbe-Hansen hade
talat, skulle icke hädanefter blifva mindre. För att taga
ett enstaka exempel på, hvad förslagets mening är rörande
de artiklar, hvarmed fattigman uppehåller lifvet, vill jag
anföra, att den räknar kaffe bland lyxartiklar!

Lagarna kommo först före i landstinget. Ministern ville
börja med det tinget, som är honom mest bevåget, och
gudarne må veta att landstinget varit honom bevåget. Vår
första kammare väljés med så mycken censur, att den all-
tid måste komma att representera den yttersta konserva-
tism, delvis reaktion. Under den långvariga kamp, som den
då eniga venstern på 1870-talet förde mot de snabbt vex-
lande men alltid högersinnade regeringarne, ropade högern
alltid på landstinget. Hvarje gång i folketinget en debatt
förekommit, hvilken just icke var öfverdrifvet lycklig för
högern, ljöd'det från alla partiets blad: Ja vänta blott tills
vi få höra landstingets mening! Och när så lagen hann
öfver i landstinget, så blef der blott sagdt ett par ord, en
eller annan medlem höll ett kort tal om oförminskad, tillit
till regeringen och dylikt, och derpå röstade .man som mi-
nistèren önskade. Och dagen derefter meddelade partiets
blad resultatet och bifogade ett litet, fogligt yttrande derom,
att det nog kunde ha varit gagnande, om den intelligens,
hvilken som bekant fans i landstinget, hade gifvit sig ett
något rikare uttryck. Men då detta rikare uttryck bestän-
digt uteblef, och motpartiet började att göra sig litet lustigt
deröfver, så kände högern, att så vida landstinget icke gjorde
ett eller annat, så skulle dess prestige försvinna, och man
skulle sluta med att rent ut förneka, att det verkligen funnes
så mycken intelligens i landstinget. Så började högerpres-
sen att tala i en allvarlig ton till landstinget, hvilket hä-
danefter var ur stånd att fortfara med sitt lugna, tillbaka-
dragna lif.

Följaktligen har landstinget börjat att verka, visserligen
litet ovilligt och motsträfvigt, men verkar gör det. Och
nu, då det fick sig förelagdt tre så vigtiga lagförslag, hvilka
i sig inrymde hela den finansiela situationen, nu var det
omöjligt att tiga, nu måste landstinget visa, att det var hos
vår första kammare, som öfverlägsenheten, intelligensen,
klokheten och erfarenheten voro till finnandes.

Men ack! Det var icke någon intelligens, landstinget
hade att bjuda på under de senare dagarnes finanspolitiska
förhandling. Det var en af de debatter, som göra en dansk
så glad deröfver att han hör till ett land, om hvilket man
ute i Europa vet så grufligt litet besked. Det är som regel
särdeles nedslående, och det är föga nöjsamt att se ansedda
tyska blad meddela sin Kjöbenhavnskorrespondens under
rubriken “Schweden“, men då ens första kammare på det
grundligaste blottar sig, är det ganska angenämt att veta,
att det stannar mellan oss och våra närmaste grannar.
Man har naturligtvis icke något emot att Europa roar sig,
men man vill dock ogerna att det skall ske på ens eget
lands bekostnad. Och skratta, det måste enhvar, hvilken
icke som danskarne har alla möjliga skäl att gråta öfver en
dylik förstekammars diskussion.

Det hela var egentligen en debatt, hvari hvar och en
-U

framträdde och talade om det som särskildt angick hans
stånd och näringsfång, alldeles som om medlemmarne sutto
der för att tillgodose hvar och en sitt stånd och icke lan-
dets intressen. Konsul Harald Hansen, chef för ett af de
största handelshusen i Kjöbenhavn, var en af hufvudtalarne ;
han var utomordentligt stämd för skattförhöjningar och god-
kände i ett och allt den väsentligen på de obemedlade hvi-
lande öl- och bränvinsskatten; han fann blott, att den borde
sättas mycket högre, men så skulle för de penningar, deri-
genom inflöto, handeln och industrien lättas från en väsent-
lig del af de bördor som tynga på dem äfven efter det nya
tullförslaget.

En annan medlem tog ordet för att förklara, att han
var en afgjord motståndare till — arbetets fördelning! Och
general Haffner, som förut i flera år varit krigsminister,
förklarade att det var ett ofantligt misstag att beskatta vin,
eftersom det ju dock vore en artikel som man icke kunde
undvara, alltså en nödvändighetsartikel. Att kaffe i samma
lag kallas en lyx, hade icke stött generalen. — Då ett par
dagar derefter lagen om bränvinsskatt kom före, hölls det
blott ett större tal — af landstingets ende bränvinsbrännare.
Ölskattlagen medförde icke vidare diskussion, det tyckes
icke finnas bryggare i landstinget.

Men mot diskussionens slut var det en talare, som
gjorde sitt till för att rädda landstingets ära, som sörjde
för att lagen icke gick ut från första kammaren, utan att
åtminstone ett framstående tal blifvit hållet om den. Denne
man var Krieger, ledaren för de nationalliberala i landstin-
get. Der är alltid en viss spänning, när Krieger tager or-
det. Han talar sällan, lägger blott sitt pund i vågskålen,
då det särskildt gäller, men så äro också hans tal fint och
koncist utarbetade, och han är en mycket vältalig man.
Det är vältaligheten från 40-talet, med en stark estetisk
lyftning, den passar icke fullt för nutiden, men åhöres dock
med stort välbehag. Kriegers föredrag var en rad skarpt
pointerade sarkasmer mot ministern, som af Krieger förkla-
45

rades hafva ledsagat förslagen med ett sådant tal, att det
kräfdes stark håg för att man skulle vilja inlåta sig med
honom. Likväl ville Krieger dock säga, att efter det mini-
stern genom sina uttalanden om kompensationspolitiken hade
hopkedjat de tre förslagen sålunda, att man icke kunde an-
taga dem hvart och ett för sig, så var det gifvet att försla-
gen icke kunde genomföras. Han ville uttala sig om krigs-
skatten, icke i den tro, att han kunde öfvertyga ministern,
som ganska säkert icke lät sig böjas genom en diskussion,
utan för att inverka på medlemmarne. Och han måste då
säga, att när en finansminister bibehöll en lag, sådan som
krigsskatten, derför att den nu en gång existerade, och
trodde att det var konservatism, så låg häri ett stort miss-
förstånd. Ty i det sant konservativa låg just att bestän-
digt bortskära det som, öfvergånget till en bestämd situa-
tion, hade öfverlefvat sig sjelf. Kärnan i äkta konservatism
vore just hänsynen till de historiska förutsättningarne — i
detta fall till krigsskattens extraordinära karakter — och
den som öfverhoppade denna hänsyn, han handlade i radi-
kalismens anda. Krieger tviflade dock visst icke derpå,
att detta skedde finansministern alldeles omedvetet. Han
slutade med att säga, att de som i afseende på krigsskatten
intogo samma ståndpunkt som ministern, de aflägsnade ut-
sigten till en öfverenskommelse mellan höger och venster.
“Dess mera förökas de misstämningar, dess mera fördju-
pas de splittringar hvaraf vårt land och vårt folk sönderslitas.“

Detta är, som man kan se, rena och klara ord till mi-
nistern Estrup. Att berätta ministern, att han står som ett
hinder för en öfverenskommelse, för ett biläggande af hela
vår politiska misère, det är det samma som att bedja ho-
nom snarast möjligt försvinna. Och hela det öfverlägsna
sätt, hvarpå Krieger under sitt föredrag såg bort på mini-
stern, hvilkens svar var alldeles ovanligt 'matt, ökade in-
trycket af föredraget, som ju måste väcka ett betydligt upp-
seende redan genom den roll Krieger spelat såsom mång-
46

årig minister och ännu spelar särskildt genom sin verksam-
het bakom kulisserna.

Det var framför allt den stora betydelsen af Kriegers
uppträdande, att det var i hvarje fall en del af högern,
som sände ministèren sin krigsförklaring, fint men derför
icke mindre hvasst, med beherskning, men just derför så
säkert. Det var det länge jäsande missnöjet, som sökte sig
ett utbrott, det var den rykande branden, som slog ut i
ljusan låga, och handsken kastades af högerns främste man.

Frågan är nu : huru många af högern stå bakom Krie-
ger? Talade han för allt det i högern, som icke är gods-
egarelement, eller representerade han blott en underafdel-
ning i partiet? Betyder hans uppträdande, att högern i
folketinget, vid hvilken Krieger är så fast knuten, också
skall vända sig emot Estrup i denna vigtiga sak, eller är
detta något som ännu icke är afgjordt?

Allt detta står i vida fältet, men det är i alla fall af-
gjordt, att kabinettet har fått en stöt, som det svårligen
skall kunna uthärda. Det är bland alla politici den rådande
meningen, att Estrups dagar äro räknade, att han huru som
helst måste träda tillbaka, när till våren de evinnerliga stri-
digheterna om finanslagen å nyo komma fram. Så vidt
nu är möjligt att se, skola tingen svårligen i år under ett
Estrupskt kabinett kunna blifva eniga, hvarken om en de-
finitiv eller en mellertidig finanslag. Och det är icke rim-
ligt, att kabinettet, stående på så svaga fötter som för till-
fället, skall våga att utfärda en ny provisorisk, ty då torde
hända att harmen bland alla partier och inom hela befolk-
ningen skulle bli så stark, att äfven en så karaktersfast och
energisk man som Estrup skulle ömma sig vid att bära den.

Situationen är nu sådan, att alla partier dansa på ägg.
När det bildas ett nytt kabinett — och dag efter dag gå
rykten om en ny ministerlista — är det antagligen högern
(de nationalliberala) och de moderata, som slå sig tillsam-
mans om portföljerna. Till och med om högern kunde
blifva ensam derom, borde den vara så klok att taga mo-
47

derationen med. Den borde inse, att hvad Estrup måste
träda tillbaka för, det kan nationalliberalismen icke genom-
föra ensam, utan allians. Derför äro de moderata i när-
varande ögonblick så omåttligt försigtiga, man vill icke för-
spilla möjliga goda chancer, man vill icke göra sig framti-
den besvärlig genom att bryta med de menniskor, som man
kanske snart skall arbeta tillsammans med i ett kabinett.
De moderata äro i ett underligt mellanstadium. Ni känner
historien om läderlappen: den sade till fåglarne “jag har
vingar,“ och till däggdjuren “jag är då gudskelof icke nå-
gon fågel.“ De moderata blicka än ut emot landsbygden,
valmännen, som önska den ihärdiga striden för de demokra-
tiska principerna, och till dem säger moderationen : “Vi äro
som bekant venstermän“, men så vänder den hastigt huf-
vudet, blinkar åt de nationalliberala och säger: “Vi äro då
gudskelof icke radikala.“ Kort sagdt, de moderata äro för
tillfället ofantligt fma politici, om blott de nu få något för
all sin klokskap, och det icke går som vid förra allianser,
der högern har bibehållit hela fördelen.

Äfven medlemmar af den radikala grüppen ha blifvit
nämnda som ministerämnen ; Berg har figurerat på flera
ministerlistor, men det är ju, när allt kommer omkring, icke
stadssqallret som bildar ministèrer. Partiet sjelf närer också
knappast någon illusion i denna riktning; åtminstone har
man icke märkt dét ringaste af att det inrättat sitt upp-
trädande efter en sådan eventualitet.

Ett är gifvet, och det är, att vi under Estrup skridit
långt framåt i liberalism, i kärlek till friheten. I sitt före-
drag om Henrik Ibsen berättade d:r Georg Brandes, att
Ibsen var så glad åt Ryssland: “Sikken et brillant tyranni
— hade skalden sagt till Brandes — Gud bevares, hvor det
strammer friheden op; det er et dejligt barbarisk land, dette
Rusland, det er jo snart det eneste sted, hvor nogen vil
offre lidt for friheden. “ Af samma skäl har Estrup-Scavenius
aflat mycken frihetskänsla. Man har till allra sist icke nå-
got horn i sidan mot vår unga författning, som våra fäder
48

mottogo med så stor hänförelse och så ädel glädje, man
vill icke låta den multna bort, förvridas, misshandlas af
brutala händer. Det var de nationalliberala, som skaffade
oss den, det var de som först talade illa om den, då den
icke blef använd som de ville. Så fingo de lust att rubba
litet på den. Men blott för sig sjelfva ville de hafva lof
att göra detta. De hade ju — så ansågo de — tillverkat
mekanismen, derför kunde de också laborera med den, utan
att den gick sönder; dessutom voro deras händer så fma
och de voro så skickliga, de kunde göra det så fiffigt, att
man nästan alls icke märkte det. Men så kom det en dag,
då en annan, som icke ansåg dem så fiffiga som de sjelfva,
trädde till makten, och med en hand som var det en plog,
som skulle drifvas igenom hård jord, tog han på den fina,
ömtåliga väf, som kallas en författning. Det skar de na-
tionalliberala i hjertat: deras eget vackra verk, om detta
detta grep denna förvaltarehand så tungt, så bakvändt, så
plumpt. Och de måste sitta alldeles stilla och till på kö-
pet, vid alla tillfällen, då någon frågade dem, säga att de
funno det hela vara synnerligen utmärkt.

Det har varit en pröfningens tid för de gamla natio-
nalliberala, och när man har mörka dagar, reflekteras det
mycket; de nationalliberala ha sagt till sig sjelfva: om vi
dock aldrig sjelfva hade begynt att tala illa om författnin-
gen och sjelfva gifva anvisning på att rucka den. Nu ha
vi konseqvensen i denna godsegarregering.

Och detta har luttrat de nationalliberala. har återgifvit
dem litet af ungdomsidealet. De ha blifvit liberala ånyo;
det var liksom minnen från den tid, det unga slägtet har
hört så mycket om, då Krieger talade om att aflägsna det,
som har öfverlefvat sig sjelf, då han, som starkare än nå-
gon har kämpat med venstern, talade för öfverenskommelse,
för en bro mellan partierna, så att vårt land kunde lefva
lyckligt, och. det var framför allt den åter unge Krieger,
som gjorde sig lustig öfver den finansminister som, derför
att han har några tunnland jord bakom sig, med säkerhet
49

och bestämdhet talar om alla möjliga socialekonomiska och
finansiela förhållanden.

Har Estrup uträttat det, att han fört de nationalliberala
tillbaka till frihetens och framstegets väg, till att arbeta för
det som bäst tjenar vårt land, så har han vunnit sig en
förtjenst som han minst har drömt om.

Och venstern har under kampen med honom lärt re-
signation, séghet och uthållighet; den dag, han träder till-
baka, står den ojemförligt mera beherskad, långt mera ut-
vecklad än då han tillträdde makten. Hår det varit och
är det ännu en hård tid, den under Estrups regemente, så
har han kanske utan att sjelf veta det arbetat för sina ef-
terföljares regeringsduglighet och mognad.

Det är i alla fall att hoppas — ensamt utsigten till ljusa
dagar, då han träder tillbaka, kan försona med den tid
han ännu är vid makten.

Ur Dagens Krönika.

4
Richard Cobden och frihandeln.

Originalbidrag till Dagens Krönika af Helen Zimmern.

(Öfversatt från författarinnans engelska handskrift.)

Det är ett egendomligt faktum, att ehuru omkring sex-
ton är förflutit sedan Cobden aflidit, har lefnadsteckningen öf-
ver hufvudmannen för frihandelsrörelsen i England ända
tills nu förblifvit oskrifven. Det är vidare ett egendomligt
sammanträffande, att denna alltför länge uppskjutna minnes-
bild utgifvits i ett ögonblick då hos ett visst parti i England
någon benägenhet råder att underskatta Richard Cobdens
lifsgerning samt kritisera honom mera ovänligt än hittills
varit fallet. Hr John Morley, Cobdens biograf, * som icke
sjelf är nationalekonom ex professo, nedlåter sig ej till att
göra sitt arbete till häfstång för en polemisk diskussion,
hvarigenom han skulle beröfvat det samma dess moumen-
tala värde och gifvit det ett efemert intresse. Naturligtvis
var det omöjligt att skrifva om den store frihandlaren utan
att. skrifva om frihandeln, och Morleys bok gifver klara be-
vis på klokheten i den frihandelspolitik, hvars förfäktande
utgör Cobdens största ära. För närvarande tyckes frågan
om frihandel och protektionism vara mer eller mindre brän-
nande i alla Europas land, och följaktligen är ögonblicket
särdeles gynsamt för att öfverskåda frihandelns historia, ett
af de vackraste kapitlen i Englands historia, skildringen af
en stor, ej blodig revolution, berättelsen om en stor triumf,
så mycket mera lysande, som den fullbordats utan vädjande

* Det är utgifvaren af Fortnightly Review, John Morley, som
genom sitt i dessa dagar utkomna arbete om Cobden gifvit närma-
ste anledningen till Miss Zimmerns uppsats.	Red:s anm.
51

till fördomar eller passioner, och af män utan andra re-
surser än sin begåfning och sin entusiastiska tro pä det
sannas och rättas grundsatser. Skildringen af den absoluta
och plötsliga omkastningen i en politik, i enlighet med hvil-
ken det britiska väldets kommersiela öden blifvit ledda ända
till 1846, är utan exempel i det förflutna; men dess historia
är glömd i England af det nya slägte som vuxit upp utan
kännedom om den svåra ställning man hade att uthärda i
protektionismens gamla dagar, och utomlands är den allt-
för litet känd. Det fins intet föregifvande, som mera ofta
eller mera ifrigt användts såsom argument af utländska
motståndare till frihandeln, än att England derigenom blif-
vit förstördt. Det bästa svar på ett sådant argument, grun-
dadt på missuppfattning, är att lugnt utveckla sakförhål-
landet, med stöd af historiska och statistiska fakta af oför-
neklig autenticitet.

I ett föregående häfte hade jag äran att såsom “veten-
skaplig optimism“ skildra den hufvudströmning i det mo-
derna tänkandet, för hvilken Herbert Spencer är en så för-
träfflig representant, i motsats till det adertonde århundra-
dets ovetenskapliga optimism, som förklarade: “hvad som
är, är rätt.“ Vi säga nu: “hvad som är rätt, måste vara
fördelaktigt. “

Skilnaden är tydligen högst väsentlig och belyses sär-
skildt genom frihandelsrörelsens historia.

England befann sig i en alldeles särskild ställning i af-
seende på frihandelssystemet. Dettas teoretiska sundhet
och praktiska fördelar hade blifvit proklamerade af veten-
skapliga anhängare nära ett århundrade innan det antogs
och sattes i verksamhet af regeringen i något land, och
detta var blott af regeringen i ett enda land, och detta land
var England. Man har i andra stater ofta nog visat sig
villig att erkänna den teoretiska sanningen af frihandelns
läror, men man har derunder påstått att vissa inskränknin-
gar vore nödiga i praktiken. George Sand har gifvit ett
beundransvärdt svar åt sådana sofister, då hon säger: “Il
52

est imbécile de dire : Votre idée est très belle, mais elle est
impossible. Si elle est belle, il est impossible qu’elle ne
soit pas possible.“ * Huru kom då England att bilda ett
undantag?

Politisk ekonomi är en vetenskap, som i sjelfva verket
existerar blott sedan litet mera än ett århundrade. Våra
förfäder lefde i en bedröflig okunnighet derom, och om de
dock befunno sig väl, såsom ofta blifvit framhållet, så be-
rodde detta derpå att lefnadsvilkoren voro helt annorlunda
och kampen för tillvaron icke så skarp, emedan nämligen
landet var mindre tätt befolkadt, tack vare de farsoter ge-
nom hvilka lederna glesnade.

Det var 1752, som David Hume lade grunden till denna
vetenskap genom utgifvandet af sina snillrika afhandlingar
om “Commerce“, “Balance of Trade“ m. fl. De slutsatser,
till hvilka han kom, voro i sjelfva verket nästan fullstän-
digt öfverensstämmande med de åsigter som hyllas af de
mest avancerade nationalekonomer i våra dagar. Tjugo-
fyra år senare offentliggjorde Humes vän Ådam Smith sitt
stora verk “The wealth of nations“ och nästan samtidigt
banades vägen i Frankrike af Quesnay och Turgot. Huf-
vudföremålet för Smiths verk var att belysa, hvilka grund-
satser naturen sjelf på förhand nedlagt hos menniskorna för
en småningom försiggående ökning af det nationela välstån-
det, samt vidare att ådagalägga huruledes den bästa utväg
för ett folk att hinna till storhet är att iakttaga den ordning
som naturen sjelf utstakat, derigenom nämligen, att man
låter hvar och en, så länge han håller sig inom lagens rå-
märken, fullfölja sina( egna intressen på sitt eget sätt samt
inlägga sin yrkesflit och sitt kapital i den stora täflings-
kampen med sina landsmän.

Hvarje nationalekonomiskt system, som antingen söker
att genom utomordentliga uppmuntringar uppdrifva någon

* Det är enfaldigt att säga: Er idé är ganska vacker, men den
är outjörbar. Om den är vacker, är det omöjligt att den icke skulle
vara möjlig.
53

viss industri och förskaffa den samma ett större kapital än
hvad samhället naturenligt skulle deri insätta, eller också
genom utomordentliga inskränkningar söker beröfva någon
viss industri en del af det kapital som eljest derpå skulle
användas, motarbetar i sjelfva verket det stora ändamål,
som meningen var att befordra. Här möter oss redan hos
Adam Smith frihandelns stora grundprincip, d. v. s. fri och
oinskränkt täflan, naturlig utveckling af industri och före-
tagsamhöt, utan inblandning och utan begränsning. Så-
lunda grundade Adam Smith den nationalekonomiska skola,
hvars praktiska representanter Richard Cobden och hans
vänner blefvo mer än temtio år senare. Rätt lustigt är dock
att läsa, att ehuru Adam Smith var så viss i sitt sinne, och
ehuru han kunde bibringa andra en så djup öfvertygelse,
han dock ingalunda var säker på sin teoris praktiska fram-
gång. Han skrifver: “Att vänta, att frihandeln någonsin
skulle bli fullständigt införd i Storbritanien, vore lika orim-
ligt som att vänta att en Oceana eller Utopia någonsin der
skulle grundas.“ En apostel bör dock icke slå kallt vatten
på sina lärjungars nit. Ingen skulle väl i våra dagar vilja
förfäkta en trosbekännelse, om hvars sanning han vore öf-
vertygad, på samma gång som han ansåge dess seger ab-
’surd. Men kanske är det frihandelns oberäknade seger öf-
ver de oändliga svårigheter Adam Smith förutsåg, som bi-
dragit, lika mycket som något annat, att gifva filosofer och
siare i våra dagar en så sangvinisk tillförsigt till framtiden.
Till en början hade emellertid Smith blott få lärjungar, och
hans idéers framgång hämmades genom de politiska till-
dragelserna, främst bland dem genom franska revolutionen
med sina förskräckliga öfverilningar, sina galenskaper, brott,
vilda läror och ofruktbara experiment, hvilket allt slutade
med en oundviklig reaktion och militärdespotism.

Det var 1815, en af de värsta författningar, som i Eng-
land någonsin skrifvits, blef gifven. Detta var spanmålslagen,
hvilken förbjöd införsel af utländskt hvete, ända till dess
det gällande priset i England stigit till 80 shillings för en
54

fjerding.* Detta pris var ungefär detsamma, som om en
limpa, hvilken nu betalas med fyra pence, skulle kosta 1
shilling 4 pence. Spanmålslagen var en följd af franska
kriget. De herskande klasserna i England lade beslag på
den reaktion i uppfattningen, ^som väcktes genom franska
revolutionens utsväfningar, nämligen i syfte att dölja den
verkliga meningen i denna tilldragelse och att väcka miss-
tro till de grundsatser om folksuveräniteten, hvilka den för-
kunnade. De hade inför sig ett folk bragt i vanmakt och
förnedring genom årslånga krigsförödelser och utpressningar;
och då man fann, hvilken utsigt till prisfall för landtman-
naprodukter, freden öppnade, då företog man sig att genom en
parlamentsakt förlänga den genom kriget åstadkomna, konst-
lade bristen och på detta sätt fingo de besutna klasserna
bibehålla hvad fördelar de vunnit på hela folkets bekost-
nad. Men resultatet var ock oundvikligt. Erfarenheten är
en hård läromästare, men den snabbhet, hvarmed dess lär-
domar kunna inhemtas, står icke alltid i förhållande till dess
hårdhet. Sannerligen, om protektionism kunde göra ett folk
lyckligt och blomstrande, så skulle England i början af vårt
århundrade hunnit zenit af sin lycka. Det egde allt hvad
en nation någonsin kan hoppas att få glädja sig åt i
prohibitivistisk väg. Hvarje införselsartikel var belagd med’
umgälder, till hvilkas indrifvande tullkammare upprättades
i hvarje del af riket, ända ned till de minsta fisklägen. Föl-
en kostnad, som i åtskilliga fall öfversteg den summa som
deraf skördades, underhöllos en mängd tullkamrar med kom-
missarier, kontrollörer, skrifvare o. s. v. Dessa afgifter voro
än lämpade efter värdet, än en gång för alla bestämda;
någon gång egde båda beräkningsgrunderna tillämpning på
samma artikel. Åtskilliga af dem voro i vissa fall olika, i
det de stäldes högre för produkterna från somliga land och
lägre för andra. De vexlade i taxan på de mest nyckfulla

* En fjei’ding (quarter) motsvarar elfva kubikfot, eller enligt
gammal räkning omkring två tunnor.	Iled:s anm.
och oberäkneliga sätt, liksom om de uppkommit af en slump
eller af lottdragning. De officiela formerna hade att kämpa
med ständiga svårigheter och medförde oemotståndliga fre-
stelser till underslef och mutor. Följaktligen blomstrade
smugglingen, afgifterna undvekos i stor skala och inkom-
sten bortstals. Det var en monopolets despotism, som mil-
drades ensamt af smugglarne. En parlamentsledamot väckte
en gång kammarens löje genom att utbreda sin bomulls-
näsduk med orden: “Här är en utländsk vara, som är all-
deles förbjuden. Nästan hvar och en af er har en dylik
otillåten artikel i sin ficka. Detta om Protektionismen.“
Alla möjliga påfund användes för att få utländingen att
köpa af England och för att hindra England att köpa af
honom. Detta kallades att “låta handelsvågen luta till Eng-
lands förmån.“ Och England var icke det enda land, som
jägtade efter “handelsvågens“ bedrägliga fantom. Alla an-
dra land begagnade samma utvägar för att hinna till samma
mål. Alla försökte att sälja mycket och köpa litet; att fak-
tiskt hinna derhän, var en fullständig omöjlighet. Och hvarje
folk hoppades att denna imaginära tyngd i vågskålen skulle
utbetalas i guld. Hvar och en tittade enfaldigt efter en år-
lig tribut i guld- och silfver-tackor från hvar och en an-
nan. Naturligtvis blef drömmen aldrig förverkligad och
kunde aldrig blifva det. Den enda praktiska följden af det
framgångrika försöket att köpa litet, var det ej önskade re-
sultatet att man sålde precis lika så litet, och sålunda blefvo
de substantiela fördelar, som en fri handelstäflan skulle
hafva skänkt åt alla, tillintetgjorda genom det onyttiga och
befängda försöket från hvarje land, att erhålla någon viss
fördel på de andras bekostnad. Och afsedt från allt annat,
hvilken handel, hvilket land kunde trifvas under städse åter-
kommande, ytterligt gående vexlingar i priset på lifsmedel 1
Ty spanmålslagen af 1815 modifierades men förvärrades i
sjelfva verket genom en vexlande skala, så att priset på hvete
alltjemt förändrades. Det var i sanning en onaturlig och
olycksalig ställning, ty om folket skulle njuta af öfverflöd,
56

så skulle de smärre jordbrukarne gå under ; och om de se-
nares ställning blefve blomstrande, var det en nödvändig
följd att folket måste svälta ihjäl. Och folkets ställning un-
der dessa år var verkligen beklagansvärd. De hade att
lida af arbetslönernas låghet och lifsmedlens dyrhet, af då-
liga, med hårdhet administrerade lagar, samt af täta, plöts-
liga och obefogade vexlingar i arbetsefterfrågan. Politiskt
missnöje, förrådande sig i tillfälliga uppror, våldsamt och
blodigt undertryckta, var i svang i hela landet. Men inom
den lagstiftande församlingen hördes dess röst föga, ty det
var icke folket, utan en klass, som då representerades i
parlamentet.

Från 1829 till 1832 togs det allmänna intresset helt och
hallet i anspråk af de brännande frågorna rörande katoli-
kernas emancipation samt parlamentsreformen. I december
1832 upplöstes parlamentet och nya val egde rum under
alldeles nya förhållanden, i synnerhet under förberedelserna
till reformbillen. Härmed öppnades en ny æra. Men från
att vara dålig, blef ställningen i landet härunder än värre.
.1838 hade hvetepriset stigit till hungersnödstaxa, der fun-
nos alla utsigter till en våt höst, inkomsterna aftogo, deficit
blef ett allmänt gängse ord, pauperismen var i tillväxt, och
fabriksbefolkningen i Lancashire fann för sig omöjligt att
existera, eftersom egendomsherrarne höllo ett onaturligt pris
på de enklaste lifsförnödenheter.

Då inträffade något som icke är ovanligt i Englands
offentliga angelägenheter, men som gör dessa ensamt stående
i jemförelse med andra nationer. Det är en verkligt engelsk
metod, ett fritt folks metod, med frihet att tänka, tala och
handla så som man sjelf för godt finner. Enskilda perso-
ner kommo till hjelp, ett litet men verksamt sällskap bil-
dades, som först genom folklig agitation, derpå genom tap-
per parlamentskamp angrep och förstörde de monopol, ge-
nom hvilka nationens materiela tillväxt så länge hade blif-
vit hindrad. I oktober 1838 sammanträdde sju obekanta,
dittills alldeles icke inflytelserika män på ett hotell i Man-
ehester och bildade en förening mot spanmålslagarne (Anti-
Corn-Law-Leagne). De erhöllo snart flera i sitt förbund,
bland dem Richard Cobden, hvilken från detta ögonblick
bestämdes att taga den mest framstående del i alla öfver-
läggningar och åtgöranden. .

Vi måste nu göra ett afbrott i vår framställning, för
att egna ett ord särskildt åt denne märkvärdige man, en
af de mest oegennyttiga och uppriktiga filantroper, af hvilka
något lands statsmän kunna berömma sig. Richard Cob-
den föddes i en liten by i Sussex, i juni 1804, under samma
årtionde som såg lord Beaconsfield och Gladstone födas.
Af dessa tre män uppträdde Cobden under de minst gyn-
samma omständigheter och bestämdt med den minsta äre-
lystnaden. Vid en jemförelse nådde han alltså de största
resultat, ty han åtog sig att vara sakförare i en fråga som
icke till sin förmån hade något annat än den logiska följd-
riktigheten, och han fick upplefva att se sina önskningar
antagna af de parlamentariska hufvudmännen inom alla,
partier. Hans fader var en mindre landtbrukare, en odåga
som förstörde sig sjelf och som äfven skulle hafva förstört
sin familj, om han kunnat. Gossen Richard fick ingen upp-
fostran, värd detta namn, och sattes 15 år gammal i en
Londonaffär.’ Här arbetade han oafbrutet, ersatte genom
egna ansträngningar hvad som förut brustit honom, och
detta med sådan framgång att i sitt tretionde år var han
både en beläst man och chef för en blomstrande Manche-
steraffär. Ingenting är enligt hans biografs framställning
märkligare, än att af hans bref se huru snabbt hans karak-
ter utvecklade sig och mognade, från den naturliga och
helsosamma egoismen hos den unge mannen, som skulle
förtjena sitt bröd, till den ädle medborgarens vidsträckta
intressen och höga allmänanda. En kort tid derefter hade
han redan sysselsatt sig med ekonomiska problem, hade
skrifvit några märkliga politiska broschyrer och företagit
resor i afsigt att vidga sina vyer. Icke heller voro frihan-
delsidéerna nya för honom. Ar 1834, i ett bref från Schweiz,
58

skref han: “Folket i detta land är enligt min föreställning
det bäst styrda och derför det mest gynnade och lyckliga
i verlden. Det är den enda regering, som i sitt land icke
har någon tullkammare, och tack vare frihandeln gifves det
knapt någon gren af fabriksindustri, som icke i en eller an-
nan trakt af landet finner för sig ett tacksamt fält.“ Cob-
den hade redan före 1838 formulerat sin öfvertygelse, att
individens, nationens och alla nationers intressen äro iden-
tiska, att de särskilda intressena äro ett helt som måste stå
i öfverensstämmelse med sedlighetens högsta bud. Med
denna öfvertygelse var en ekonomisk sanning vunnen, af
samma värdighet och lifskraft som en sedlig lag, och i stäl-
let att förblifva en ofruktbar lära af förståndet, blef häraf
en lefvande kraft, egnad att röra menniskors hjertan och
samveten. Han insåg äfven, att ända till dess den borger-
liga klassen i Europa kan lära sig att intet land kan vara
fritt förr än folkets intressen äro tryggade genom fritt byte,
.skall man hafva att välja mellan de rivaliserande ombytena
af autokratisk och socialistisk oordning. Sådan var den
man och sådana hans åsigter, hvilken nu stod i begrepp
att lägga hela tyngden af sin energi och sin brinnande en-
tusiasm i föreningen mot spanmålslagarne.

Den franske nationalekonomen Bastiat, som gaf sina
landsmän en framställning af den stora agitation, hvari Cob-
den en gång intog en framstående plats, har med rätta på-
pekat att benämningen Anti-Corn-Law-League gaf utlän-
dingar en otillräcklig och inadecjvat föreställning om dess
syfte, dess djup och dess besjälande egenskap. Spanmåls-
lagarne blefvo första föremålet för angrepp, derför att de
utgjorde den mest brännande frågan och på samma gång
stödet för hela byggnaden af lagliga monopol. Men, såsom
Bastiat riktigt anmärkt, “ehuru stridens hetta tycktes kon-
centreras i frågorna om taxering och tullkamrar, så var det
i sjelfva verket en fråga mellan monopol och frihet, aristo-
krati och demokrati — en fråga om likställighet eller olik-
ställighet i fördelningen af det allmänna välståndet.“ Kam-
pen, som på sina tidigare stadier blifvit förd uteslutande
mot spanmalsmonopolet och som betraktades såsom en
kamp för lifsuppehället, blef på sina senare utvecklingsske-
den en fråga om frihandel i allmänhet. Målet för frihan-
delspartiet, sådant det representerades af föreningen mot
spanmålslagarne, var undanrödjandet af alla införselsumgäl-
der, bland hvilka tullen på utländsk spanmål endast var en.
Denna sistnämda utvalde de till särskildt föremål för sina
angrepp, icke derför att den företedde någon egendomlighet
i princip, utan derför att den var den mest vidsträckt orätt-
visa, den mest allmänt skadliga och på samma gång den
som kraftigast försvarades af alla protektionistiska intres-
sen. Föreningen mot spanmålslagarne var faktiskt en för-
ening mot monopolen, och hvad Cobden personligen be-
träffar var det aldrig något annat. Disraeli sade en gång,
att frihandeln icke var en princip, utan ett medel. För
Cobden var just motsatsen sann: frihandeln var icke ett
medel, utan en princip. Han kämpade för billigt brödpris der-
för att han ansåg det såsom ett oundgängligt vilkor för so-
cialt framåtskridande, lika så mycket i sedligt och intellek-
tuelt som i materielt afseende. För honom var det blott
en del af ett stort helt, ett rättesnöre för en allmän för-
bättring i de menskliga vilkoren.

Vid föreningens första möte påyrkade Cobden att. en
petition till parlamentet skulle inlemnas i dess namn; han
påpekade deruti de bedröfliga resultaten af de gällande la-
garne samt lade kammaren på hjertat att i den fullständi-
gaste utsträckning befordra frihandelns sanna och fredstif-
tande grundsatser. Påföljande januari förklarade sig för-
eningen besluten att agitera för en penningesubskription.
Cobden fälde då ett af dessa uttryck som äro egnade att
gripa menniskors sinnen i de ögonblick då de äro mogna
för handling. “Låt oss“, sade han, “insätta en del af vår
egendom för att rädda återstoden från konfiskering. “ Inom
en månad voro 6,000 p. st. tecknade, förelöpare till många
tusental. Filialer af föreningen upprättades i hvarje han-
60

delsstad i riket, och af dem valdes sedan ombud till att
öfverlemna saken åt parlamentet. När de först talade härom
med en framstående medlem af aristokratien och meddelade
honom att de kommo för att begära ett omedelbart och
fullständigt upphäfvande af spanmålslagarne, svarade han:
“ni kan snarare vända upp och ned på konungariket, än
genomdrifva detta.“ Men de delegerade, bland dem Cobden,
voro icke män som läto skrämma sig. De förde sin talan in-
för ledande medlemmar af kammaren och när kammaren väg-
rade att höra dem, sade Cobden på ett offentligt möte: “De
delegerade hafva erbjudit sig att upplysa kammaren; kamma-
ren har vägrat att emottaga upplysning. Men kammaren må-
ste. bli upplyst, och det giltigaste och kraftigaste medlet är att
upplysa nationen.“ Ytterligare insamlades penningar af
föreningen och inom kort utgafs i Manchester första num-
ret af Anti-Corn-Law Circular, som i egenskap af organ
för rörelsen hastigt erhöll en spridning af 15,000 exemplar.
Förutom denna publikation, som utkom hvarje vecka, sprid-
des talrika småskrifter i tio tusentals ex. Och eftersom
många antogos vara villiga att lyssna, hvilka icke kunde
förutsättas bry sig om att läsa, beslöts det att inverka på
dem genom föredrag, hållna i alla delar af riket. Förenin-
gens styrelse hade icke ringa svårighet att förskaffa sig per-
soner som voro driftiga och påpassliga, på samma gång
som de med omdöme och kraft kunde vända sig till sina
åhörare. Emellertid lyckades man finna sådana missionä-
rer, de gjorde god tjenst och några af dem förvärfvade sig
en betydande oratorisk skicklighet och förmåga i att afslöja
spanmålslagarne samt framställa de bländverk hvilka sprid-
des af protektionismens målsmän. De blefvo instruerade
att inverka på folket förmedelst den obillighet som gjorde
sig gällande i lagarnes tillämpning och att uppmuntra sina
åhörare genom den goda sakens synbara framåtskridande
samt genom vissheten om ett slutligt upphäfvande; men
framför allt fingo de förmaningar att icke väcka förargelse
61

mot individer och att tvärtom tillhålla alla åhörare att icke
på något sätt störa det allmänna lugnet.

Naturligtvis rönte föreningen motstånd af alla som voro
på något sätt intresserade i Protektionismen: af tories, af
egendomsherrarne, af den förmögnare aristokratien. För sin
styrka stod emellertid agitationen i mycken tacksamhetsskuld
till den opposition hvarmed den sammandrabbade. Gent
emot mångahanda ooh mäktiga inflytelser, var det blott en
handfull energiska män, som företog sig att angripa lagen :
män af stark vilja och brinnande håg, men utan yttre an-
språk. De kände kraftigt orättvisan i ett protektionistiskt
system, som på alla håll ledde till elände, och genomträngda
af det heliga i sin sak föraktade de hvarje olycksprofet,
ehuru en fruktansvärd slagtordning af öfvermäktiga visade
sig inför dem. Särskildt Cobden var icke i förlägenhet. Han
manade styrelsen att icke göra något närmande till det pro-
tektionistiska partiet i syfte att öfvertyga dem om deras
villfarelser, eftersom detta blott skulle bli bortkastad tid och
möda. Han sade: “Låt oss fraternisera med den förstån-
diga delen af handelsklassen och vädja till deras börsar,
och våra politiska motståndare skola säkert icke underlåta
att läsa hvad vi hafva att säga.“

Vi gifva ett prof på den uppmaning, som af föreningen
riktades till landets valmän; den visar af hvilken beskaffen-
het vapnen voro. Den lyder som följer:

“Ni är en valman. At er är rättighet lemnad, att välja
lagstiftare. Detta är ett anförtroende af andras goda, och
på den riktiga eller oriktiga utöfningen af detta förtroende
beror lycka eller elände för millioner af medskapade va-
relser. Vid nästa parlamentsval är ni berättigad att välja
mellan en bread taxer (en som beröfvar folket föda) och en
kandidat som vill hindra att man beskattar fattigmans limpa.
Valet ålägger ett förskräckligt ansvar. Betänk er, allvarligt
och omsorgsfullt, innan ni afgör. Undersök betydelsen af
hvad som nu lägges i edra händer. Ni kan icke skylla på
okunnighet, sedan undervisning blifvit er fritt skänkt. Kom
63

ihåg, att ni skall afgöra mellan välstånd eller brist, mellan
trefnad eller elände, mellan helsa eller sjukdom, mellan lif
eller död för många tusen odödliga varelser. Kom framför
allt i håg, att ert beslut skall minnas deruppe och att
ni skall aflägga räkenskap för ert votum inför den fruktans-
värda domstol, der alla menniskor skola dömas, icke efter
sin bekännelse, icke efter sina böner, men efter de saligas
ord: “Jag var hungrig, och I gåfven mig att äta.“

O	007	O	O

Den religiösa tonen i detta upprop, så väl som några
liera af föreningens skrifter, bära vitnesbörd om det syn-
nerligt stora allvaret och värdigheten hos dess ledande an-
dar, och förklara lätt den kraftiga verkan de utöfvade på
hela landets mera sansade klasser.

På detta sätt väcktes öfver allt i landet en kritisk anda,
och hos den stora och vanligtvis tröga massan vann den
öfvertygelsen snart insteg, att rikets välfärd kräfde upp-
häfvandet af spanmålslagarne. Det antagna systemet att upp-
lysa nationen bar frukt, och genom de oupphörliga ansträng-
ningar som utvecklades af frihandlarnes centralkomité i
Manchester, bragtes den stora massan af engelska folket
— som är svår att sätta i rörelse, men oemotståndlig då
den en gång är försatt deruti — först till eftertanke och
sedan till handling rörande ett ämne af så genomgripande
betydelse för hvarje familj i landet. Piörelsens ledare vi-
sade sig sannerligen konsterfarna i sättet att förvandla en
minoritet till majoritet. För att besegra den parlamentari-
ska förhärdelsen, vände de sig till parlamentets konstitu-
erande element. De vädjade från allmänhetens represen-
tanter till allmänhetens samvete. På detta sätt blef den
allmänna opinionen lugnt, oupphörligt och säkert genomsy-
rad af de nya lärorna, och allmänna opinionen är en makt
som till och med autokratiska samhällen måste erkänna och
som under representativa styrelseformer är oemotståndlig.
En undersökningskomité tillsattes redan 184-0 i underhuset.
Den visade, att då inkomstskatter gifva regeringen hvad de
taga från allmänheten, så gifva skyddstullar hvad de taga
63

från allmänheten åt ett begränsadt antal enskilda affärsmän,
och under dessa förhållanden draga de kapital och arbete
från en lönande till en förderflig användning. Denna fram-
ställning väckte till en början föga uppmärksamhet, ännu
var den det första halfofficiela erkännandet, så mycket min-
dre farligt för jordegarne, som det i allmänhet blott upptog
artiklar som voro föremål för skyddstull samt icke riktade nå-
got specielt angrepp på spanmålslagarne. Denna komité
var utan fråga resultatet af föreningens outtröttliga ansträng-
ningar. Hvarhelst ett föredrag anordnades, skockade sig åhö-
rare, och det är intressant att följa den småningom försig-
gående förändringen i folkets uppfattning, från uppmärk-
samhet till undersökning och från undersökning till öfver-
tygelse. Det är alltså iögonfallande, huru felaktig den före-
ställningen är, som råder här och der, särskildt på konti-
nenten, att det engelska godkännandet af frihandelssystemet
berodde icke på en långsamt mognad och jemn utveckling i
eftertanke och grundsatser, utan i stället på plötsliga in-
tryck, framspringande ur en plötslig .olycka; att, med ett
ord, engelska frihandelspolitiken var ett resultat, icke af
föregående öfvertygelse, utan af omedelbar nödvändighet,
hvilande på den irländska hungersnöden 1846. Jag hoppas,
att jag tydligt visat huruledes, åtskilliga år före denna oför-
utsedda och beklagliga tilldragelse, en stor förening af dug-
liga, upplysta och allvarliga män, djupt öfvertygade om
sanningen af frihandelsgrundsatserna, hade gjort dem popu-
lära genom att tolka dem, och hade sålunda hos de ledande
statsmännen åstadkommit en kritisk anda, som slutade med
deras omvändelse. Och, såsom en sakkunnig auktoritet
yttrat, “äfven förutsatt att, genom ett upphäfvande af lo-
gikens lagar, våra frihandelsgrundsatser, som voro nära
mogna 1845, verkligen ledde sitt ursprung från den ir-
ländska olycka, som inträffade året derefter, än sedan då?
Om frihandeln uti denna konjunktur var det enda bote-
medlet för vår bedröfliga ställning, huru kan detta bevisa
att frihandeln är skadlig? Om detta system i sjelfva ver-
64

ket är orättvist, hvaraf kom det sig, att vår tillflykt till det-
samma icke förökade vårt elände i stället för att bota det?
Om det var det enda förfarande, som vid en olycksdiger
period kunde återställa oss till politisk helsa och kraft, är
det ett skäl att bränmärka det såsom ohelsosamt och för-
svagande? Nej, äfven förutsatt att vi antogo frihandeln
såsom ett förtvifladt botemedel för en förtviflad ställning,
hvilket icke är fallet, så skulle vårt snabba tillfrisknande
och vårt derpå följande ojemförligt stora framsteg i materielt
välbefinnande endast tjena till att bevisa, att systemet ut-
öfvar en välgörande verkan, både i aflägsnandet af ett folks
elände och i framkallandet af dess väl.“

Aret 1841 var minnesvärd! i föreningens analer samt i
Cobdens personliga historia. Det var under detta år, som
Cobden inträdde i parlamentet, det var under detta år som
han och John Bright ingingo det högtidliga förbund, som
gaf en så stark påstötning åt rörelsen och som var begyn-
nelsen till en innerlig och ädel vänskap, som fortfor utan
någon den minsta brytning ända till Cobdens död. Cob-
den var vid denna tid 37 år gammal. Bright var sju år
yngre. Han är afgjordt en af de vackraste representanter
för den engelska medelklassen. Uppfostrad bland qväkare,
hvilkas ädlaste traditioner han insupit ända från sin födelse,
vann han tidigt den sjelfständighet i karakter samt det från
sofismer och konventionela fördomar frigjorda sätt att be-
trakta förhållandena menniskor emellan, som alltid varit
någonting utmärkande för Georg Fox och hans efterföljare.
Qväkarnes plägsed borde väl hafva afhållit honom från den
politiska banan, men John Bright drefs dit af omständig-
heter som han icke kunde beherska. Såsom fabriksidkare
måste han uppmärksamma det okloka och såsom mennisko-
vän det obilliga i spanmålslagarne. Han var ung och eldig,
af naturen begåfvad med en stor talareförmåga, uppfyld af
ideala syften och utrustad med en präktig stämma; huru
skulle han kunna vara tyst, när handeln förtvinade, när fa-
brikerna stodo öfvergifna, när de som fylt dem med lif och
65

företagsamhet voro emigranter eller fattighjon. Huru John
Bright kom att göra sin insats i föreningen, har blifvit i rö-
rande ordalag berättadt af honom sjelf, när han 1877 i
Bradford aftäckte en staty af sin vän. “Det var i septem-
ber 1841. Lidandena i hela landet voro förskräckliga. Den
dag, då Cobden påkallade mitt deltagande, var jag försänkt
i djup sorg, jag kan nästan säga förtviflan, ty ljuset och
solskenet i mitt hem hade blifvit utsläckta. De jordiska
qvarlefvorna af min unga hustru lågo tysta och kalla i rum-
met ofvanför oss, Cobden kom till mig som en vän och
egnade mig, såsom I lätt kunnen förstå, tröstande ord. Efter
en stund blickade han upp och sade: “Det fins tusentals
hem i England i detta ögonblick, der hustrur, mödrar och
barn hålla på att dö af hunger. Nå väl, när nu första
paroxysmen af er sorg är förbi, skall jag gifva er en vink
om att komma till mig, och vi skola sedan aldrig gifva oss
ro förr än spanmålslagarne äro upphäfda.“ Jag antog hans
inbjudning. Jag visste att den beskrifning han gifvit på
tusentals hem icke var öfverdrifven. Jag kände i mitt sam-
vete, att der var ett verk som någon måste utföra, och
derför antog jag hans inbjudning och från den stunden upp-
hörde vi aldrig att strängt arbeta på utförandet af det be-
slut som vi fattat.“

Det är ganska säkert, att förbundet mellan Cobden och
Bright vida mer än fördubblade den makt som hvardera,
den andre förutan, skulle hafva kunnat utöfva. Taflan af
två enkla män, som lemna sina hem och sitt yrke, och gå
ut i hela landet för att omvända nationen, hade någonting
apostoliskt vid sig; det företedde någonting så långt afläg-
set från de stereotypiska sätten för politisk verksamhet, att
ensamt denna omständighet, oberäknadt det ämne för hvil-
ket de verkade, rörde och intog folket, samt gaf ett visst
dramatiskt intresse åt de långa pilgrimsfärder som företo-
gos af de två männen, hvilka blifvit talare endast derför
att de hade någonting att säga som de voro angelägna att
få sina åhörare att tro. Båda begagnade hvarje tillfälle att

Ur Dagens Krönika.	5
66

säga, att der funnos andra män i föreningen, hvilka, om de
än icke så öppet framträdde inför allmänheten, dock icke
voro mindre hjelpsamma. Och allmänhetens föreställning
tog ett lifligt intryck af detta par, som uppoffrade sig sjelfva
för ett stort, offentligt mål. *

Men det var icke endast landet, det var äfven regerin-
gen, som man hade att öfvervinna. Cobden valdes till re-
presentant för fabriksstaden Stockport, och från detta ögon-
blick började den stora parlamentariska duellen mellan
honom och Sir Robert Peel, hvilken slöt med den konser-
vative ministerns omvändelse genom den radikale kattuns-
tryckaren. Tilldragelsen tillhör numera historien, men få
historiska händelser äro så sant dramatiska eller hinna sin
klimax så småningom, så oundvikligt, i en så långsam öf-
vergång från den aftonen, då premierministern gjorde sitt
ryktbara angrepp mot frihandlarnes ledare, till den andra
aftonen, då han några år senare söndersmulade de anteck-

* Vi måste här anmärka, såsom Bright ock sjelf anmärkt det,
skilnaden mellan Anti-Corn-Law-agitationen samt den likartade men
mera våldsamma agitation som ända intill senaste tid blifvit satt i
gång af den irländska land-ligan. Det var verkligen ett fall af den
politiska skickelsens ironi, att erke-a ptatorn från fyrtio år tillbaka
blef ej länge sedan, såsom medlem ai kabinettet, nödsakad att före-
slå tvångsåtgärder mot de irländska agitatorerna. Men Brights sjelf-
försvar samt hans framställning af den tydliga skilnaden i de båda
fallen äro intressanta. Han ville icke klandra, sade han i underhu-
set under debatten då irländska medlemmar hånade honom för hans
ställning i frågan, han ville icke klandra föreningar och agitationer
i och för sig, men icke alla föreningar vore lika. ”Om er förening
blifvit ledd på samma sätt som vår, så skulle jag icke hafva stält
mig i opposition mot er. Jag skulle hafva tecknat mig som Sub-
skribent och blifvit en af edra medlemmar.” Olikheten var den, att
den nya föreningen grundade sig på våld och uppskrämmande åt-
gärder; den gamla endast på politiska rättigheter. Syftet med den
ena föreningen var att insätta en frihandelsmajoritet i parlamentet;
syftet med den andra var att öfverflygla parlamentet genom en hem-
lig domstol. Föreningen mot spanmålslagarne uppmuntrade aldrig
till våld, den motsatte sig och afslöjade allt sådant.
ningar han gjort och uppdrog åt en underordnad att be-
svara Cobdens tal, med de orden: “Ni måste svara på detta,
ty jag kan ick.e.“ Och likväl hade Cobden ingen vältalig-
het i retorisk mening, men han hade ett fullständigt herra-
välde öfver fakta och argument i samband med ämnet, hans
språk var på en gång klart och sammanträngdt, hans tanke-
gång snabb i upptäckandet och tillintetgörandet af en so-
fism, han egde en rikedom af illustrationer och anekdoter,
han gick raka vägen till sina åhörares hjertan genom enkla
sanningar och genom vädjande till deras känslor, han an-
vände ofta umgängesspråkets förtroligare uttryck, men al-
drig var han tråkig, platt eller svag. Hans föredrag lik-
nade hans språk, enkelt, okonstladt och alltigenom öppet.
Ofta bränmärktes han såsom en entusiast och drömmare‘
men äfven hans bittraste motståndare anklagade honom al-
drig för falskhet. Han var alltigenom engelsman i smak
vanor och förkärlek, men i enlighet med hans tro, kunde
Englands intressen icke endast stå tillsammans med, utan
voro äfven identiska med hela menniskoslägtets. Han be-
kämpade och afskydde den läran, att ett lands lycka är
oförenlig med de öfrigas. Han var djupt öfvertygad och
han talade och handlade alltid i enlighet med denna öfver-
tygelse, att just motsatsen utgör sanna förhållandet, och att
hvarje nation är lyckligast i den mån alla de andra äro
lyckliga. Hans inflytande var rent personligt, ty han hade
icke någon embetsmannaställning, han var helt enkelt en
medlem af parlamentet, men det visade sig snart att hans
inflytande var stort och sträckte sig vida omkring.

Emellertid hade landets ställning öfvergått från dålig
till ännu värre; en dålig skörd, allmän stagnation i handeln
samt en finansiel kris följde efter hvarandra. Enskildhe-
terna äro förskräckliga att läsa om och de vitna om en
häftighet och en utsträckning af bristen och eländet, hvar-
till ingen period af tillfälligt betryck efter frihandelns infö-
rande kan visa ens en aflägsen likhet. Ministèren insåg att
någonting måste göras, och Sir Robert Peel föreslog en
68

modifikation i spanmålslagarne, med hvilka öfver hufvud
taget ingen var nöjd, samt en revision af införseltullen, ge-
nom hvilka åtgärder tullen på öfver 700 utländska artiklar
blef nedsatt. Frihandelspartiet insåg snart nog, att detta
var början af slutet, första steget till en reform i tulltaxan,
och partiet fördubblade derför ock sina ansträngningar. Med
beundransvärd energi beslöt föreningens styrelse att samla
en ny fond af 50,000 p. st. för agitationens syften, och i
trots af bomullsmarknadens bedröfliga ställning samlades
denna summa inom kort. Man lemnade med nöje sina bi-
drag, derför att man visste att ens kapitals frigörelse be-
rodde på öppnandet af de marknader från hvilka Protek-
tionismen nu utestängde. Följande året begärde och erhöll
föreningen ytterligare 100,000 p. st. Sålunda blef styrelsen
i stånd att öfver hela riket hålla stora och inflytelserika
möten. Aldrig ett ögonblick lät den sin sak öfverlemnas
åt sömnaktighet och glömska. Man höll frihandelsfrågan
under en. så skarp låga af offentlig diskussion och kritik, att
de gamla stående uttryck, sofismer och nötta fraser, genom
hvilka den så länge fördunklats, bortdunstade och upplöstes,
• och de sanningar, hvilka dittills varit kända endast för nå-
gra nationalekonomer, blefvo i vidsträckt mån herskande och
populära. Fruntimren voro ifriga och verksamma medhjel-
pare för föreningen och ådagalade på åtskilliga sätt sitt in-
tresse. Äfven skaldekonsten, hufvudsakligen af ett senti-
mentalt och patetiskt slag, gaf föreningen sitt bistånd. Ebe-
nezer Elliot egnade nästan helt och hållet sin penna åt dess
sak och vann sin namnkunnighet såsom Corn Law Rhymer,
och Thomas Hoods “Socy of the Shirt“ skrefs uttryckligen
för föreningens skull, en för tillfället lämpad illustration af
menskliga lidanden.

Omkring 1844 använde föreningen 1,000 p. st. i veckan.
I trots af den verksamhet, som genom så rikliga understöd
kunde utvecklas, hade sakens utsigter till framgång kanske
aldrig varit mindre hoppgifvande och uppmuntrande. Det
förskräckliga betryck, som till en början hade gifvit en så
69

stark impuls åt agitationen, var försvunnet. Peels första tum-
ning på tulltariffen hade något bidragit till handelns upp-
lifvande. Mycket mera hade åstadkommits genom de rika
skördarne. Afkastningen var blomstrande, pauperismen var
i aftagande, brödet var billigt. Denna lyckliga ställning var
i sjelfva verket ett bevis för de sanningar som föreningens
medlemmar sökte inprägla hos landet, särskildt att ett bil-
ligt pris på födan var ett vilkor för goda arbetslöner och
liflig omsättning. Den enkla slutsatsen af hvad som sedan
två år tillbaka försiggått inför allas ögon var, att hvarje
hinder för en ymnig tillgång på lifsmedel var ett hinder
både för befolkningens trefnad och för den nationela indu-
striens framgång. Hvad goda skördar gjort för två år,
skulle spanmålslagarnes upphäfvande bidraga att göra för
beständigt. “Våra finansers närvarande ställning“, sade
Cobderi vid början af 1845, “är en belysning åf sanningen i
frihandelns läror. “ Men ledsamt nog ! just de omständighe-
ter, som visade att föreningen hade rätt, gjorde för tillfäb-
let vederbörande mindre benägna att understödja dess pro-
gram. Denna rea^tionsperiod var i sjelfva verket det -eld-
prof, hvarigenom frihandelsrörelsens sundhet skulle ådaga-
läggas. Om den var efemerisk och hade för sin tillvaro att
tacka endast folkets tillfälliga betryck, så måste den nu gå
under. Men om den var grundad på principer och på en
billig begäran att vetenskapliga sanningar måtte tillämpas
på handelspolitiken, så skulle den lefva qvar och fortsätta
sin bana. Att den blef vid lif, veta vi alla, och att dess
bana endast slöt med dess triumf. Emellertid ansågo dock
föreningens medlemmar fördelaktigt att ändra taktik, och i
stället för att agitera i landet koncentrerade de sin verk-
samhet på parlamentet. Det var i parlamentet, som de
voro i stånd att rikta ett angrepp på monopolcitadellet från
en ny sida. “Ni talar med en hög röst,“ sade Cobden,
“när ni talar på kammarens golf, och om ni har någonting
att säga träffar det hårdt, det är en mycket lång piska, som
når kring hela riket.“	.
70

Och de gjorde intryck, deras motståndare bildade icke
längre en kompakt förening, den ena afdelningen aftroppade
efter den andra, och frihandlarnes triumf öfver ett söndradt
och modstulet parti var endast en tidsfråga. En mikrosko-
pisk svamp på potatisplantan påskyndade krisen och fram-	>
kallade slutkampen tidigare än eljest skulle skett. “Hun-
gersnöden, mot hvilken vi stridt, kom till vår hjelp,“ sade
Bright i ett gripande och vältaligt föredrag. Nästan all den
föda, som i väsentlig mån skulle underhålla tre fjerdedelar
af Irlands befolkning, blef plötsligt, oförmodadt och oersätt-
ligt tillintetgjord. En pestartad brand, aldrig känd eller
omtalad förr än detta olycksdigra år, hade smittat potatis-
växten och gjort dess knölar alldeles odugliga till mennisko-
föda. Gent emot denna öfverväldigande olycka tycktes allt	1
vidare motstånd af regeringen rörande frihandlarnes fordrin-
gar vara hopplöst. Den dåliga engelska skörden skulle en- i
sam hafva varit tillräcklig att påskynda det för dörren stå-	(
ende upphäfvandet af spanmålslagarne, men att detta upp-
häfvande nu måste vara för handen, blef tydligt. Klassin-
tressen, personliga konsiderationer, partipolitik, allt måste
gifva vika för ett förskräckligt faktum, utsigten till irländska
folkets ihjälhungrande. Sir Robert Peel talade i sådana
ordalag, att det var tydligt att han gått kompassen rundt
och hunnit till Cobdens ofta upprepade argument, och för-
eningen stod färdig att nästa parlamentsession skänka ho-
nom kraftigt understöd. Sista veckan af 1845 beslöts på
ett möte i Manchester att insamla den ofantliga summan
af en qvarts million pund för agitationens syften. Den sce-
nen har ofta blifvit beskrifven, huruledes den ene efter den

-	.	B
andre skyndade sig med ett “tusen pund för mig,“ “tusen
pund för oss“ o. s. v. ända till dess inom ett par timmar
60,000 p. st. blifvit på fläcken subskriberade. Der voro 23
personer eller firmor, som gåfvo 1,000 p. st. hvardera, och
25 personer som gåfvo hälften så mycket. Detta bör håg-
konimas, ty det är sannerligen anmärkningsvärdt, att denna
höga summa tecknades på några veckor, för ett fosterländskt
71

syfte, genom bidrag som voro helt och hållet frivilliga. En
sällsynt företeelse af obegränsad frikostighet och djup hän-
gifvenhet åt en sak.

1846 vid parlamentets öppnande angaf trontalet en kom-
mande förändring i handelspolitiken. Då kammaren sam-
manträdde, reste sig Sir Robert Peel och höll ett föredrag
som kanske står ensamt i ministärernas annaler. Han er-
kände uppriktigt, att han ändrat sin öfvertygelse, att han
från att vara protektionist blifvit frihandlare. Han hade
iakttagit, sade han, under de senast förflutna tre åren 1)
att arbetslöner böra icke vexla med priset på föda, och att
med höga priser måste man nödvändigt hafva höga arbetslö-
ner; 2) att utvägar till arbete, höga priser och rika tillgångar
direkt bidraga till förminskandet af brott; 3) att vid ett
småningom försiggående upphäfvande af Protektionismen
hade industrien blifvit befordrad, brotten hade förminskats
och sedligheten förbättrats. Det var en långvarig och skarp
sammandrabbning, som nu följde, men i juni 1846 upphäf-
des spanmålslagarne. Den sista aftonen af debatten sade
Sir Robert Peel i ett fint utarbetadt och minnesvärd! tal
till kammaren: “Denna afton måste det afgöras mellan en
politik som fortgår i att lossa banden och återvändandet
till inskränkningar och prohibitiva åtgärder. Denna afton
skolen I välja motto för angifvande af Englands handels-
politik. Skall det bli framåt eller tillbaka? Hvilket af dessa
är det mest passande för detta stora rike?“ Och när bil-
len gått igénom, höll han ett loftal öfver den man, som
ofta så bittert angripit honom medan han var protektionist,
den man för hvilken han hade en omvändelse att tacka,
som helt naturligt ådrog honom smädelser af sitt eget parti:
“Det fins ett namn,“ sade Sir Robert Peel, “som måste
ställas i samband med framgången af dessa sträfvanden.
Det är namnet på en man, som, enligt min öfvertygelse,
ledd af rena och oegennyttiga bevekelsegrunder, har fört en
saks talan med outtröttlig energi och med vädjande till det för-
nuftiga, under en vältalighet, hvilken bör beundras så myc-
72

ket mera som den var fri från affektation och retoriska
prydnader. Det är namnet Richard Cobden. Utan betän-
kande tillskrifver jag honom framgången.“

Sannolikt visste icke Peel, huru oegennyttig Cobdens
verksamhet varit. Ty nästan från det ögonblick, Cobden
inträdde i parlamentet, Jiade han varit oroad af enskilda
ekonomiska bryderier. Hans egen affär, som i hans hän-
der varit blomstrande, gick under hans broders förvaltning
sin undergång till mötes, och när spanmålslagarne voro
upphäfda och Cobdens gerning gjord, fann han sig nästan
bragt till tiggarstafven. Lyckligtvis kan man också meddela,
att hans betryckta ställning räckte icke länge. Nationen
insåg, att han för det allmännas intressen utan tvifvel upp-
offrat goda utsigter till eget välstånd och att det skulle va-
rit en bedröflig och skamlig satir på menniskonaturen, om
han blifvit lemnad ruinerad, då alla och en hvar rundt
omkring honom rönte fördelar af hans oegennyttiga upp-
offring. Sant är, att många andra gjort uppoffringar både
af tid och penningar, men de hade icke uppoffrat allt, så-
som Cobden gjort. Inom kort samlades 80,000 p. st. och
öfverlemnades åt Cobden till minne af hans tjenster för
hvad subskribenterna ansågo såsom en stor offentlig ange-
lägenhet. Emellertid var den protektionistiska bygnaden i
parlamentet så nära förstörd, att der var föga mera qvar
att göra, än att undanrödja spillrorna. Det skulle vara öf-
flödigt, så väl som temligen tråkigt, att ingå i en omständ-
lig redogörelse för de olika, mindre reformer genom hvilka
England gick framåt, ända till dess det nådde sin nuva-
rande frihandelstariff. Gladstone belastade i sin budget af
1853, 1859 och 1866 frihandelns grundvalar på ett sätt som,
enligt hvad man bör hoppas, måste i England omöjliggöra
alla angrepp derpå. Djerfvare och skarpsinnigare finans-
man än Peel, stannade Gladstone icke vid halfva mått och
steg. Icke en enda råvara som begagnas vid fabrikat är
numera belagd med umgälder, icke en enda artikel till lifs-
medel som kan tillverkas här hemma. Allt har blifvit fri-
73

gifvet, och med hvarje frigörelse har Englands handel med
andra nationer gått framåt, och sådan har verkningen varit,,
att inkomsterna stigit, ju mera tullafgifterna försvunnit.
Emellertid utkämpades hufvuddrabbningen redan 1846. Det
var äfven 1846, som föreningen mot spanmålslagarne helt
lugnt och utan någon ostentation upplöste sin tillvaro. På
höjdpunkten af sin triumf, i hela rikedomen af sitt politiska
inflytande, med en fond af 200,000 pd st. till sitt förfogande,
med en så utgrenad och fullständig organisation, att de
utgjorde en makt i staten, genom sin hofsamhet kommande
sina fienders förutsägelser på skam och rättfärdigande sina
egna tillkännagifvanden, utan att söka någon tacksägelse
eller bifallsyttring, nedlade dessa hederliga män, en vecka
efter det deras mission var fyld, sitt sjelfåtagna värf, efter
sju års oafbrutet arbete och sjelfuppoffring. Kan historien
förete något exempel på en förening af privatmän som vun-
nit ett sådant inflytande, en sådan framgång och dock varit
så färdiga till sjelfförnekelse? Vi tvifla derpå. Det var en
underbar seger, ty det får aldrig glömmas att vid kampens
början voro på ena sidan några jemförelsevis alldeles okända
personer och på den andra nästan hela landets herskan-
de klass.

Och hvad har sedan varit frihandelns historia i Eng-
land? Af de mest kompetenta domare, bland andra af Peel,,
har det ansetts att frihandeln icke haft litet att göra med
det faktum, att Storbritannien ensamt uthärdade den poli-
tiska cyklon, som 1848 utbrast öfver Europa, utan någon-
ting fruktansvärdare än ett uppror i Irland. Förklaringen,
som var i ögonfallande för de flesta iakttagare, var den att
frihandeln både mildrat betrycket af de ekonomiska svå-
righeter, som framkallat våldsamma slitningar i andra land,
och dessutom ur de engelska arbetarnes sinnen aflägsnat
den föreställningen att regeringen var förtryckande, orätt-
vis, eller likgiltig för deras välfärd. Detta hvad angår till-
fälliga resultat. I afseende på de direkta, behöfva vi blott
taga i betraktande de statistiska årsuppgifterna före och
74

efter 1849, för att inse hvilken materiel tillväxt nationen
vunnit under de förflutna tretio åren. Det tyckes nästan
otroligt och man är frestad tänka sig att målningen af denna
tillväxt är ett verk af en upphettad inbillning. Men det är
icke så. Uppgifterna hvila på den solida grundvalen af be-
styrkta sakförhållanden och på det obestridliga vitnesbördet
af officiela urkunder. Detta är svaret på det oförtrutet och
envist på några utländska orter spridda påhittet, att Eng-
lands välstånd visat sig tillbakagående under inflytande af
frihandelssystemet. Men det fins äfven sådana som icke
förneka Englands lyckliga ställning och likväl förneka dess
samband med frihandeln; dock måste dessa medgifva att
om förändringen af den engelska handelspolitiken icke för-
orsakat, så har den icke hindrat en plötslig utveckling till
det bättre. De må ifrågasätta, huruvida framåtskridandet
varit resultatet af frihandeln, men de måste åtminstone med-
gifva att det varit densamma följaktigt.

Och likväl, så obegripligt det må förefalla, finnas ännu
i denna dag i England menniskor som ropa på ett åter-
vändande till protektionism, och det förefaller nästan som
cm frihandelsstriden skulle utkämpas ännu en gång. Ty
ett slags villomeningar uppfladdra liksom ljus i stakarne
■ännu en gång innan de dö. Utan tvifvel fins det i Eng-
land liksom annorstädes ett reaktionärt parti, men detta är
i England liksom annorstädes litet och maktlöst och röner
ingen uppmuntran ofvanifrån. Representanterna af detta
parti sakna dock med få undantag inflytande och anseende.
Men för öfrigt fins det en sida af saken som framför allt
måste beaktas, att nämligen de som låta de nyss omtalade
ropen höras, kokettera med orden “Reciprocity“ och “Fair
Trade“, -(i stället för frihandel, “Free Trade“), hvilka in-
genting annat äro, än andra namn för protektionism, ett
ord som de icke hafva mod att uttala. Hvad som eufemi-
stiskt blifvit kalladt “Fair Trade“, har mera egentligt och
riktigt beskrifvits såsom protektionism i en vacker förkläd-
nad. De engelska skämtbladen, hvilka med få undantag
75

föra talan för den allmänna sunda uppfattningen hos na-
tionen, . hafva tagit kraftigt itu med detta ämne. I ett af
dem har man fått se John Bull konfrontera ett benrangel,
klädt som arbetare med plakat i handen, hvarå läses “Fair
Trade“. “Hallo Protection“, säger John Bull, “jag trodde
att ni var död“. “Om förlåtelse, sir, jag är icke Protection.
Jag är Fair Trade, jag,“ svarar benranglet. Emellertid
göra frihandlarne rätt uti att vara på sin vakt och att icke
alltför tryggt räkna derpå att Englands folk skulle vara ur
stånd att missledas. Det är så mycket lättare för det van-
liga förståndet att fastna på protektionismens skenbart an-
tagliga sofismer, som frihandelns nationalekonomiska san-
ningar fordra en betydande filosofisk synvidd. För några
år sedan framhöll nuvarande generalpostdirektören i ett af
sina tal fullkomligt berättigadt, att huru klart än ekono-
miens lagar äro på frihandelns sida, så skulle dess förfäk-
tare dock fått utstå en mycket hårdare strid, om icke i
England protektionismens förtryck gjort sig gällande huf-
vudsakligen i afseende på folkets föda. När menniskor
svälta ihjäl under strängheten af en särskild pålaga, uträt-
tas ingenting af sofismer till dess försvar. Protektionismen
uppfattades såsom en brödskatt, det var fråga om folkets
föda. Nu är det fråga om “intressen“ och “industrier“ och
det är mycket lättare att öfvertyga menniskor som icke äro
nationalekonomer om de underbara ting som genom vexel-
verkan skulle uträttas för den inhemska produktionen, än
det skulle vara att genom iögonfallande argument öfver-
tyga äfven den dummaste, att de hungriga hafva bättre
utsigt att bli mättade, om någon skatt lägges på det
bröd de äta. Det protektionistiska partiets älsklingsargu-
ment, deras förargelseklippa och larmsignal är det faktum,
att penningevärdet af den engelska importen betydligt öf-
verstiger penningevärdet af exporten. Detta tyckes vara
deras käpphäst, deras “pons asinorum“. I likhet med ori-
ginalet hos Euklides, kan dock med en smula förstånd denna
brygga lätt öfverstigas. Vi hafva icke tillfälle att här ingå
76

i detaljer, men i korthet förhåller sig saken på följande sätt.
Menniskor som tala så, glömma eller taga icke i betrak-
tande att Storbritannien besörjer mer än hälften af verldens
speditionshandel (56 procent äfven under den nyaste kom-
mersiela historiens mörkaste dagar), att det har räntor att
lyfta på sina utländska kapital, och att innan det behöfver
göra någon beräkning öfver export och import har det att
uppbära, för lån och arbete, i penningar eller varor öfver
100 millioner pund sterling om året. Icke underligt, att en
nationalekonomisk författare i Times anför denna blunder
såsom “en måttstock på de nya protektionisternas insigter“.
Ty dessa sakförhållanden visa helt enkelt, att innan Eng-
land utbyter ett punds värde af egna produkter mot ett
punds värde af främmande produkter, har det årligen att
mottaga öfver 100 millioner af utländingarne. Sålunda sprack
bubblan af underbalans i handeln.

Ett annat älsklingsargument är, att de land, hvilka an-
tagit Protektionismen, hafva funnit densamma så fördelak-
tig, att de föredraga den framför frihandeln. Den mest
tydliga vederläggning af detta påstående är att finna der-
utinnan, att intet protektionistiskt land har att glädja sig
åt någon stor andel i speditionshandeln. Längre tillbaka i
tiden hade Förenta staterna en blomstrande speditionshan-
del, men denna har alltjemt aftagit, sedan de blifvit ett
strängt protektionistiskt land. Och skälet är tydligt: under
protektionism hafva de icke och kunna icke hafva omvex-
lande handel*. På hvarje marknad i verlden har England
den bästa ställningen, derför att engelsmännen äro de bil-
ligaste, från pålagor mest befriade producenter. Detta är
hvad frihandeln uträttat för England; den har gjort detta
land rikt • och lyckligt, den har satt det i stånd att uthärda
svåra stormar med mindre förluster än dess grannar. När
man dessutom kan tillägga, att under de senaste tio åren,
i trots af en ofantligt tillväxande befolkning, förmögenheten

* Miscellaneous trade. ”Miscellaneous” motsvarar ”diverse” på
de svenska exportlistorna.	JRed:s anm.
77

i England tilltagit tre gånger så mycket som befolkningen,
är det uppenbart att de göra sig löjliga, som här hemma
och utomlands bedyra att frihandeln ruinerar England. Ära
alltså åt de britiska statsmän som först på statsförvaltnin-
gen tillämpade vetenskapens slutföljder. Framför allt ära
åt den egentlige förkämpen, Richard Gobden, hvilken ansåg
att förr eller senare, lika visst som dag följer på natt, skulle
folkviljan inse att i genomförandet af frihandeln vore ga-
ranti för den största lycka för det största antal, att frihan-
delns grundsatser öfverensstämma med sunda förnuftets och
sedlighetens. Det var hans stora mål i lifvet, att visa huru-
ledes frihandelspolitiken hvilar på den principen, att alla
folks intressen ligga i förening och icke i opposition, att sam-
verkan och icke rivalisering, internationelt beroende och
icke nationelt oberoende, äro civilisationens höjdpunkt och
syfte, samt att derför fred och icke krig är den naturliga
och normala ställningen mellan civiliserade nationer i deras
förhållande till hvarandra.

Den framgång, som åtföljt antagandet af kommersiel
frihet i England, är såsom vi redan sagt ett glädjande och
intressant faktum, väl värdt att egna sin eftertanke åt. Vi
veta nogsamt, huru oändligt aflägse England och alla andra
folk äro från politisk och social fullkomlighet. Så länge
okunnnighet, fattigdom och öfvervinneliga sjukdomar och
brott nedfläcka landet, så länge är statsmannens värf ofull-
bordadt. Men hvarje steg framåt är ett värdigt ämne för
tacksamhet, och i den sociala så väl som i den geologiska
historien är tiden en mäktig faktor, som långsamt, mycket
långsamt sätter i rörelse framåt, men så mycket säkrare
just i följd af denna långsamhet.
Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”



Sällan har i de skandinaviska länderna en literär produkt,
blifvit mottagen med så stor och allmän uppmärksamhet som
Ibsens senaste drama ”Gengangere”;, men den uppmärksamhet^
som detta arbete ådragit sig, har varit af den beskaffenhet, att
den ingalunda ökat den snillrike skaldens ära. Med skonslös
hand angriper han här samfundslifvet i dess innersta grundvalar.
Han bryter utan betänkande familjelifvets heligaste band. Hvad
hittills ansetts sedligt, ädelt och stort släpar han i smutsen, hå-
nande det såsom gamla fördomar och öfvertro. En ny moral
och nya sedebud skapas. Lag och pligt föraktas, på samma gång
som nöjet och njutningen prisas. Väl har Ibsen offentligen för-
klarat, att han icke är ”ansvarig för de åsigter, som några af
dramats personer uttala”, och att ”i hela arbetet icke finnes en
enda mening, som står för författarens räkning.” Helt och hållet
utanför har han stått. Han har allenast velat med sitt arbete
göra det intryck, ”att man under läsningen skulle upplefva ett
stycke verklighet.” Metoden är beqväm. Det är ingen konst att
under dylika förutsättningar undgå allt ansvar för de åsigter, man
utkolporterar. I stället för att i eget namn tala, lägger man
orden i munnen på några å scenen införda figurer och man är qvitt
all skyldighet att stå för de läror man sprider. Men hvem bär då.
ansvaret? Icke kan väl meningen vara, att de handlande per-
sonerna skola tagas för hufvudet för hvad Ibsen låter dem säga.
Det är ju han, som så pessimistiskt fattar ”verkligheten”, att
han tror sig måla en scen derur då han gifvit oss den vrång-
bild, som möter i Gengangere. Det är han, som låter sina figu-
rer förkunna de samhällsupplösande och osedliga läror, hvilka
nu i hans familjedrama uttalas; det är han, som låtit sitt snille
sprida ett oförtjent skimmer öfver de krassa åsigterna, och det
är derför han — han och ingen annan, som bär ansvaret för
hvad dramat förbryter.



1
79

Till en början några ord om den riktning af den moderna
literatur, för hvilken Ibsens Gengangere är en så ypperlig repre-
sentant. I ”sanningens“ namn fordrar man, att lifvet sådant det
är må tillhöra såväl poetens som prosadiktarens skildringsom-
råde. Han får, om han så vill, teckna dess vederstyggligaste
och smutsigaste sidor och, med mindre han så gör, är han icke
sann. Osedlighet, äktenskapsbrott, blodskam, nesliga smittosamma
sjukdomar — allt kan och bör göras till föremål för dikt och
konst. Konseqvensen häraf är lätt att se. Af de moderna li-
terära teorierna skall man berättigas att på scenen eller i ro-
manen införa skildringar om de simplaste lustars eller behofs till-
fredsställande. De tillåta att orda om förhållanden, som med
allt skäl blifvit förlagda till privatlifvets mest undanskymda vrår.
Äfven dessa lustar och behof utgöra ett stycke verklighet. Äf-
ven de utgöra en sida af lifvet. Skall derför hela verkligheten
i sin råa nakenhet för allmänheten framläggas, så lära vi väl
få göra oss beredda på att en vacker dag se ”familjedramer”
framkomma, de der offentligen låta passera, hvad eljest den rin-
gaste sedlighetskänsla och blygsamhet pläga förlägga inom lykta
dörrar. Här finnes ingen gräns. Allt smutsigt och vidrigt i
menniskolifvet är lämpligt nog att tjena till stoff för den mo-
derna literära produktionen i dess nuvarande missriktning.

Jag har yttrat, att Ibsen etablerat en ny moral och nya
sedebud. Hittills har man ansett pligtuppfyllelse, löftestrohet,
barnakärlek m. m. vara vigtiga moment i sedeläran. Ibsen och
hufvudfigurerna i hans drama finna allt detta vara allenast flosk-
ler utan betydelse, gengångare från svunna menlösa tider, de
der icke visste bättre. Man kan ju icke annat än skratta åt
en prest, som, i stället för att njuta af en förlupen hustrus kär-
lek, tillbakavisar henne till den öfvergifne mannen. Att detta
är något både ömkligt och löjligt, låter Ibsen sitt dramas hufvud-
person sjelf förkunna. För Ibsens handlande personligheter är
lifsglädjen den högsta maxim för lifvet. Och hvilken lefnads-
glädje sedan? Icke den lugna stilla glädje, som medvetandet om
fylda pligter gifver, icke hemmets frid eller älskade barns kärlek
— utan den stojande, bullrande lefnadsglädjen, som bor för trångt
i en halfstor stad, och som måste hafva hela verlden öppen för
sin munterhet, en lefnadsglädje som i Pariserlifvet ser idealet
för sina drömmar. Afklädt alla förgyllningar, betyder detta, att
lifvets mål är njutning, skämt och glädje. Det är för trångt för
min lefnadsglädje i mitt fädernesland — välan, skudda stoftet af
dina fötter och skynda till njutningens stora stad och njut der
lifvet i fulla drag. Bort derför alla hindrade familjeband! En
80

förening ”i nöd och lust” — hvilken löjlig antiqvitet! Nej njut
af de lösliga föreningar, som i dag ingås och i morgon brytas.
Komma sorger och bekymmer, de der hemsöka ditt äktenskap
— nå väl, bryt dessa band, det är ju endast lifvets fröjd, ej dess
pröfningar, som är menniskans lefnadsmål.

Detta är den Ibsenska läran i hela dess afskyvärda skep-
nad. För sinligheten och lasten är detta en beqväm lära. Man
njuter i fulla drag lifvets alla behag och man tröstar sitt kanske
icke alltid tysta inre med den tanken, att man ingenting annat
gjort än hvad lifvet bjuder. Blir man sedan i nöjenas vilda
vimmel en ”nedbrudt” man, så står den ursäkt till hands, att
icke tillräckligt spelrum funnits för den jublande åtrån efter
glädje och att derför mindre ädla nöjen måst tillitas, hvilkas
förderfliga verkan icke kan undgås. Denna ursäkt får gälla till
förmån för den rucklande och förstörde kammarherre Alving.
Det är hans egen djupt förorättade maka, som finner dessa tröste-
grunder. Här kan ej vara något rum för sjelfförebråelser, och
något så gengangeraktigt som samvete eger ingen gemenskap med
denna lifsåskådning.

Lik en deus ex machina rubbar teorien om lefnadsglädjen
hela fru Alvings föregående uppfattningssätt af den afskydde
mannens personlighet. I långa åratal har hon hatat och förak-
tat honom, och det behöfs allenast några ord af sonen om hvad
glädje lifvet i Paris erbjuder för att med ens rubba hela hennes
föregående åskådningssätt. I den hos Alving inneboende lefnads-
glädjen, hvilken icke fick något rätt aflopp för sin våldsamhet,
utan fördes på afvägar, ser nu tio år efter hans död enkan den
ursäkt, som kan öfverskyla hans laster. ”Han måtte — säger
hon — gå herhjemme i en halvstor by, som ingen glæde havde
at byde på, men bare förnöjelser. Måtte gå her uden at ha, no-
get livsformål; han havde bare et embede. Ikke öjne noget ar-
bejde, som han kunde kaste sig over med hele sit sind; —
han havde bare forretninger. Ikke eje en eneste kammerat,
som var mægtig at f01e hvad lifsglæde er for noget; bare dag-
drivere og svirebr0dre.” — En beqvämare absolution för laster
och fel än denna kan man väl knappast begära. Man skyller
på sina inre känslor, som behöfva luft och särskildt en resa till
Paris. Och -när tillfälle dertill icke gifves, skyller man sin mo-
raliska skröplighet på omständigheternas makt, hvilka fört på
afvägar och förfall. Dessa åsigter, till hvilkas tolk dramats huf-
vudperson gör sig, skulle i den rena verkligheten möjligen kunna
låta tänka sig i munnen på en älskande och öfverseende
qvinna, som genom kärlekens fjerrglas icke ser felen sådana de
81

verkligen äro och som derför betraktar dem i en annan dager
än andra menniskor. Men en sådan qvinna är icke fru Alving.
Om hon någonsin hyst för sin make några ömmare känslor, så
foro de dock hastigt nog sin kos då hon rymde hans hus och
erbjöd sig sjelf åt den hon älskade. Den bitterhet, med hvilken
hon uttalar sig om den make, som förstört hennes lifs lycka, är
både naturlig och förklarlig, om den ock ingen gemenskap eger
med den kristliga och tålmodiga kärlek, som pastor Manders
predikar. Men i samma mån denna bitterhet är naturlig och
inrotad, lika oberättigad och omotiverad är den hastiga öfver-
gången från absolut fördömande till ursäkt och öfverseende.

Vi vilja något se till de betingelser, som framkallat den
plötsliga omvändelsen. Det var den lifsglädje, som Osvald efter-
trädde, hvilken på en- gång öppnade ögonen på fru Alving. I
denna trängtan såg hon ett arf från fadern, hvilket på en gång
ställer hans karakter i en annan dager. Man kan ju i denna
omvändelse se ett uttryck af moderskärleken, hvilket till och med
kastar ett återsken på den förut så klandrade maken. Men hvad
fog eger en idéassociation sådan som denna? Väl visste fru Al-
ving redan långt förut att i mannen ”var livsglæden oppe” och
jag har omöjligen kunnat finna att Osvald stält denna glädje i
någon annan dager än att en man med de dåliga böjelser, som
kammarherre Alving hade, helt säkert i Paris skulle kommit till
samma resultat som han nu kommit der hemma i Norge. Det
är ju det muntra stojande lifvet i den stora verldsstaden, som
Osvald sätter högst af allt och så pass mycket borde väl detta
lif vara kändt, att det icke kan anses såsom en skola för sedlig-
het, allra minst då det gäller en man så moraliskt svag, som
Alving måste hafva varit från början, eftersom han kunnat falla
så djupt. Osvald har för sin lefnadsglädje — åtminstone i den
mening som fadern saknade den — haft fritt spelrum. Redan
från sitt sjunde år har han varit ute och har för sig haft hela
verlden öppen. Icke heller hafva de beklagliga, följder, fadern
åsamkat sig, drabbat sonen. Han lider icke för sina egna fel,
ty han försäkrar ju sjelf, att han aldrig fört något stormande
lif, utan han lider följderna af faderns lättsinne. Osvald har
icke heller sökt sin lefnadsglädje i bachanalier och utsväfningar
utan i konstnärskretsarne. Nu söker han finna lugn för sin
ångest i föreningen med en qvinna, hvars yttre han åtminstone
skattar, men hvars inre egenskaper han icke just sätter särdeles
högt, då han menar, att hon skall lemna honom den ”hândræk-
ning” han begär till sitt lifs förkortande, då vansinnet kommer.

Det är en svår ångest, hvaraf Osvald lider. Han har en
Ur Dagens Krönika.	6
82
fäderneärfd ohygglig sjukdom att tacka för densamma och då
han på sitt sätt tror sig finna ett medel att vinna den sökta be-
frielsen från denna ångest, då undanryckes honom obarmhertigt
detta medel. Ett faderns äktenskapsbrott uppställer utan bjelp
hinder för den förening, han åtrår för sin själs lugnande. Öf-
verallt faderns fel och brott. Dem har han att tacka för sin
olycka och dem äfven för att det medel, han tror sig hafva fun-
nit att något mildra de själsqval, hvaraf han lider, icke kan
lända honom till hjelp. Under sådana omständigheter vill det
väl synas, som om dessa ödesdigra laster borde i makans ögon
långt ifrån antaga mildare uttryck, tvärtom måste blifva henne än.
afskyvärdare såsom förstörande den lefnadsglädje som hennes äl-
skade son åtrår och behöfver. Att låta några reflexioner öfver
lefnadsglädjen och Pariserlifvet taga försteget framför de bättre
känslor, som sonens olyckor måste uppkalla mot den, som är
deras upphof, måste ovilkorligen förefalla i högsta grad ona-
turligt.

Möjligen skulle man dock kunna söka den ljusare uppfatt-
ningen af Alvings karakter i moderns omsorg att spara sonen
den blygsel, som kännedomen om faderns hela uselhet måste
framkalla och att hon derför söker se saken i en så vacker da-
ger som möjligt. I så fall är fru A. en svag och ömklig qvinna.
Man kan förstå en mor, som söker dölja för sin son faderns
fel och skröplighet; men en moder, som, då hon för sonen nöd-
gas yppa, att mannen genom äktenskapsbrott är fader till den
qvinna, sonen vill göra till sin hustru, på samma gång ursäktar
och söker försvara detta brott, hon förnedrar sig sjelf och bry-
ter stafven öfver heligheten af den förening, på grund af hvil-
ken hon kallar sonen sin och på grund hvaraf hon af honom
fordrar sonliga känslor. — Vi hafva förut sett fru A. såsom den
fasta och starka qvinna, som för sin mans rykte och sitt eget
anseende icke fruktar att till och med ”kæmpe nævekamp“ med
honom, en qvinna ■ som med sällspord kraft och duglighet vet
förkofra deras egendom och i orten genom sina bemödanden för-
skaffa mannen aktning och anseende. Det är här onekligen en
karakter af ovanligt slag, med hvilken vi hafva att göra. Helt
annorlunda vore den qvinna, som lofvar att ”tale rent ud”, men
som nedlåter sig att inför sin egen son försvara mannens brott
mot den äktenskapliga pligten och öfverskyla eller finna förklar-
liga de laster, för hvilka sonen är ett likaså oskyldigt som olyck-
ligt offer. Hvar tror man väl, att i verkligheten finnes en
natur sådan som fru Alvings under sådana förhållanden skulle
vara?
83

Öfvergå vi nu till det sätt, på hvilket Ibsen låter fru Al-
vings bemödande att på en gång nedslå alla rykten om mannens
uselhet utveckla sig, så påträffa vi i främsta rummet brandför-
säkringshistorien, som, ehuru den kan synas obetydlig, likväl är
af största moraliska betydelse. Ibsen låter asylet oassureradt
brinna ned. Författaren låter härigenom till och med det goda
lida för det onda. Den förmögenhet som tillhört Alving får
icke ens tjena ett godt ändamål, utan den moraliska smitta,
som den nedsmutsade mannen skulle hafva förlänat den egendom
han efterlemnat, blir liksom en förbannelse äfven för det nyttiga
och goda. Det är icke utan skäl, som Osvald, utan att ännu
känna sin far annat än såsom en aktad och ärad man, yttrar
”alting vil brænde. Der blir ingenting tilbage, som minder om
far.” Att en dylik verldsåskådning måste vara moraliskt obe-
rättigad, torde icke ens behöfva diskuteras. Man kan väl tänka
sig att en qvinna, som lefvat i ett äktenskap med en man, som hon
föraktar och afskyr, icke vill, att det barn, som är hennes, skall
hafva den usle fadern att tacka för sin framtida ställning. Ett
sådant uppfattningssätt kan vara både qvinligt och menskligt:
men med hvad rätt låter man en verklig förbannelse hvila öfver
denna förmögenhet? Det är dock detta Ibsen gör, då han låter
det asyl, som till fattiges skydd för dessa penningar uppförts,
oassureradt uppgå i lågor och då han låter de medel, som skulle
’’dække asylets driftkostninger” falla i händerna på en sådan
person som snickar Eugstrand, hvars sjömanshem blir ett lastens
näste. Kan det vara att befordra det rätta och sköna att så-
lunda omotiveradt undanrycka det godas tjenst medel, som stå
till dess förfogande och kasta det bort till ingen nytta eller rent
af i det dåligas tjenst? Detta är allenast, att låta det onda fort-
planta sig sjelf och i striden mot det goda vara öfvermäktigt.
Fru Alving vill, att den* förmögenhet, som i hennes ögon är
besudlad, skall komma lidande medmenniskor till hjelp, hon vill
till deras fredande från fattigdomens elände anvisa medel, som
för henne synas orena och sålunda göra godt med den föraktade
makens förmögenhet. Denna afsigt tillintetgör Ibsen. En dålig
mans förmögenhet får endast göra ondt i verlden — se der den
lefnadsfilosofi, som ligger i den Ibsenska asylhistorien.

Och hvilka skäl låter han icke framföra på scenen för att
motivera det ödesdigra beslutet att låta asylet vara oassureradt!
Det är ju ett enfaldigt tal utan like, till hvars målsman pastor
Manders gör sig. ”Asylet skal ju dog ligesom heiliges til en
höjere livsopgave“ säger han och ställande densamma under en
speciel försyns hägn underlåter han att försäkra den mot eldfara.
84

Är det då någon religionsfantast vi här se framför oss, den der
i sitt vanvett tror på en omedelbar skickelse och hvars galna
företag deri skulle kunna finna en förklaringsgrund? Äh nej!
Det är en i dylika ting ganska småförståndig man, som visst
icke underlåter att brandförsäkra sina egna tillhörigheter och som
icke har större tillit till försynens direkta ingripande till skydd
för det heliga asylet, än att han försigtigtvis frågar fru Alving:
“men hvis nu ulykken engang var ude ? En kan jo aldrig vide
— Vilde De så kunne oprette skaden igen.“ — Det är ett helt
annat skäl än ett blindt religionssvärmeri, som förmår honom
att lemna asylet oassureradt. Om det brandförsäkrades, så skulle
man — så säger Manders till fru Alving — “let komme til at
opfatte det, som om hverken De eller jeg havde den rette tillid
til en hpjere styrelse.“ För skenets skull , och för att undgå an-
grepp i tidningarna vill man låta asylet stå på Guds försyn.
Det är svårt att veta, om det är dumheten, fegheten eller lätt-
sinnet Ibsen här velat förläna den oförtjenta äran att varda seg-
rare. I alla händelser är resonnemanget fullkomligt onaturligt.
Kan man väl — jag frågar blott — tänka sig en menniska så
enfaldig, att han tror på något så löjligt, som att han skulle
blifva anfallen i tidningarna, derför att han vidtagit försigtighets-
mått mot eldfara på en fattiggård och, om han i sin feghet skulle
frukta några galna fantasters beskärmelser, hur vill han då reda
sig gent emot alla de berättigade förebråelser, han måste komma
att uppbära af alla kloka menniskor, då han påtager sig det
dryga ansvaret att låta asylet stå utan brandförsäkring? Ett
mer orimligt motiv kan väl icke användas för att täcka en lätt-
sinnighet, som hos en qvinna af fru Alvings praktiska sinne är
en komplett psykologisk orimlighet. — Likaså moraliskt be-
klaglig hela den grund är, på hvilken Ibsen bygger sin framställ-
ning af det öde, som drabbar den Alvingska förmögenheten, lika
så praktiskt omöjliga äro de skäl, på hvilka han låter det be-
slut tillkomma, som tillintetgör ett godt och ädelt användande
af samma förmögenhet.

Till ”gengangere” och räknadt till “alle slags gamle afd0de
meninger og alskens gammel afd0d tro og sligt noget“ hör ock
äktenskapet. I detta afseende upprifver Ibsen årtusendens före-
ställningssätt med roten. Man ser i hans “familjedrama“ en
hustru, som öfvergifver sin man ocb som, då hon förmås att åter-
vända till honom, för ett krig mellan mannens laster och all-
mänhetens omdöme. Med beundransvärd kraft vet hon dölja
mannens fel samt offrar sig sjelf för att hindra det något oför-
delaktigt må utspridas om mannens vandel. Och gör hon detta
85

af kärlek? Visst icke — hon afskyr sin man och älskaren an-
nan. Hon gör det af “feghet“ på det att allmänheten icke skall
säga, att mannens lefnadssätt är en följd deraf, att hon förlupit
honom. Kan man verkligen i lifvet tänka sig något dylikt?
Näppeligen. Alving var ju, redan innan äktenskapet kom till
stånd, en rucklare, “en falden mand“. Det var för hans lasters
skull, hon öfvergaf honom, och om hon sedan icke desto mindre
sin pligt likmätigt, återvände till mannen, så skulle väl icke nå-
gon menniska kunnat lägga henne till last om han fortsatt -sitt
svirrande lif. Hon skulle, då hon allenast tänkte på sig sjelf
och på allmänhetens omdöme, icke hafva förlorat, i händelse man
fått veta, hvilken sälle mannen var och hvilket offer hon gjorde,
då hon i hvad på henne ankom sökte öfverskyla hans felsteg. Detta
skulle i allmänhetens ögon hafva stält henne högt och utgjort
för verlden en försoning för att hon öfvergaf mannen. Nu gör
hon sig ju sjelf orätt. Hon bibringar allmänheten den åsigt, att
hon obefogadt öfvergifvit mannen, då det visar sig att han är
den ädla och framstående person, som hon gör honom till. Ett
onaturligare motiv än det, som nu gör sig gällande, kan man ju
knappast tänka sig, hennes “feghet.“ Och lika orimligt är re-
sultatet. Tror väl någon, att det skulle hafva lyckats att i en
mängd år dölja att Alving, långt ifrån att vara den aktningsvärde
man och ortens välgörare, som man tror honom vara, allenast är
en rumlande bachidyrkare, som fördrifver sin tid med att ligga
på soffan och läsa en gammal statskalender? Ingalunda. Ibsen
tror verkligen alltför litet på pratets och talets makt, på tjenst-
folks och ryktets beställsamhet, han skattar medmenniskors om-
dömesförmåga allför lågt för att kunna framlägga ett “stycke verk-
lighet“, då han tror att i verldens ögon en så stor stackare, som
Alving är, skulle kunna i långa åratal gå och gälla för en ut-
märkt och framstående personlighet.

Äro således såväl fru Alvings motiv som resultatet af hen-
nes uppoffring onaturliga, så är ock hennes uppfattning af den
verkliga karakteren af sitt äktenskap med Alving af beskaffen-
het att påkalla en allvarsam protest. Hon fördömer hela sitt
föregående lif med mannen, hon förbannar äktenskapets band,
hon förbannar, att det är den lagliga ordningen vid äktenskaps
afslutande, som vållar “alle ulykkerne“, och hon beklagar, att
hon tagit hänsyn till pligt och löften då hon återvände till man-
nen. Hvad hon med detta menar blir fullt klart, då hon helt
och hållet gillar de åsigter angående äktenskapet, till hvilkas måls-
man Osvald gör sig. Hans språk är fullt tydligt. Obetingadt
gillar han, att en man och en qvinna utan äktenskaplig förbin-
86



delse lefva samman. Han försvarar dylika konkubinat med att
“det koster mange penge at gifte sig“ och till detta hafva arti-
sterna i Paris, på hvilka han särskildt syftar, icke råd. Åter
påträffa vi en af de många praktiska orimligheter, på hvilka Ib-
sens drama är så rikt och hvilka göra detsamma till allt annat





än en verklighetsbild.

Det är väl icke sjelfva afslutandet af

äktenskapsförbindelsen — det må nu ske genom vigsel eller ci-
viläktenskap — som kostar penningar, ty den utgiften är, om
man sjelf så vill, ingen eller ytterst ringa. Nej — det är fa-
miljesammanlefnaden, som föranleder kostnader och dessa lära
väl icke blifva mindre, om parterna lefva samman utan äkten-
skaplig förbindelse än om de låta lagligen förena sig. Härmed
undanryckes sjelfva det grundargument, på hvilket Osvalds för-



svar för det parisiska konkubinatet hvilar. Har man råd
lefva samman med sina “b0rns mor“, så har man det lika
med sin hustru.

Naturligtvis kan det icke i ringaste mån falla mig in



att
väl

att

tro, det Ibsen med. afsigt gör sig till apostel för osedliga förbin-
delser. Jag tror tvärtom, att hari ur ren etisk synpunkt fattar
den äktenskapliga förbindelsen mycket högt och i den ädla rena
kärleken söker dess ursprung såväl som dess berättigande. Men
det är här icke fråga om någon etisk afhandling utan en bild ur
“verkligheten“, och då blifva de Ibsenska lärorna något annat.
Han glömmer, att det icke gäller ett folk af englar, utan att vi
lefva fast i materien. Så ofantligt många andra faktorer än alle-
nast kärleken måste här tagas med i räkningen. Så många mensk-
liga passioner, lidelser och intressen spela här i verlden en stor
och vigtig rol, och vi lefva i ett samhälle, der icke längre oskyl-
dighetstillståndet gör de moraliska pligterna likartade med de
juridiska. Ibsen glömmer, att, derest vi icke skola befinna oss
i ett bellum omnium in omnes, lagstadgade former äro af nöden
och att detta gäller äktenskapet såväl som alla öfriga samhälls-
angelägenheter.

Han förbiser, att man icke eger rätt att öfver en form ut-
tala sin förkastelsedom, derför att inom densamma missbruk kunna
uppkomma och laster florera eller att bryta stafven öfver äkten-
skapet såsom institution derför att en del äktenskapliga förbin-
delser kunna vara olyckliga. Skulle man begagna samma metod
som Ibsën och af någi‘a olyckliga fall sluta till det helas orim-
lighet och olämplighet, huru mycket mer fog eger man icke då
att uttala förkastelsedomen öfver de fria förbindelser, som Ib-
sen förordar. Hvilket elände och hvilka olyckor hafva ej dylika
förbindelser medfört och huru ofta har icke särskildt den arma




87

•öfvergifna qvinnan bittest fått ångra sin förvillelse. Ibsen räk-
nar icke med sinligheten såsom faktor på den fria kärlekens
■område och dock är just denna vid dylika tillfälliga förbund ofta
ytterst verkande. Det är väl sant, att man icke kan hos Ibsen
finna något gillande af förbindelser knutna af sinliga lustar, men
faktiskt leder det föreningstillstånd han förordar derhän att, om
ock någon gång den äkta kyska kärleken blir föreningsbandet,
■det likvisst i än högre grad blir låga lidelser och passioner som
obetänksamt knyta dessa förbindelser utan ansvar och hvilka man
så lätt kan komma ifrån. Det är i detta afseende som Ibsens
läror äro så ytterst farliga i en tid sådan som denna, då mora-
lens och religionens bud icke längre hållas i samma helgd som
förr och då lagstadgade formers berättigande alltmer ifrågasättes.
Ibsen ställer sig här tcke på verklighetens utan på fantasiens
grund, der han ser menniskorna genomträngda af en ömsesidig
kärlek, som i en mängd fall icke är så ren, att män eger rätt
att i allmänhet utsätta den för det formen undvarande prof, hvarpå
Ibsen vill sätta den. Han glömmer slutligen, att äktenskapet
måste medföra rättsverkningar, för hvilkas tillvaro och förbin-
dande kraft en yttre lagstadgad form är ett nödvändigt vilkor,
såväl hvad angår makarnes inbördes förhållande som med hän-
syn till barnens uppfostran och rätt att efter föräldrarne taga
arf. Konseqvensen af Ibsens åskådningssätt är den renaste so-
cialism, då lagen väl icke gerna kan reglera egendomens öfver-
gång till barn tillkomna i förbindelser, hvilka ingen gemenskap
med lagen ega och hvilkas tillfälliga natur gör dem till skapel-
ser för dagen.

Man har bestridt, att Ibsen parlerar för ,den fria kärleken,
och framställer i detta afseende den frågan: “om man insett att
kyskhetens bud ofta kränkas just inom äktenskapet och derför
fordrar, att en sådan förbindelse skall upplösas likasom hvarje
annat osedligt förhållande, månne väl detta kan kallas att neka
äktenskapets helgd?“ Men det är ju alldeles icke detta det fäl-
ler. Frågan är icke huruvida ett äktenskap, der kyskhetens
bud kränkas, skall få upplösas eller icke, ty detta är något som
berör rätten till skilsmessa på grund af äktenskapsbrott. Detta
kapitel berör Ibsen icke. Visserligen omtalas här ett äktenskap,
i hvilket kyskhetens bud verkligen blifvit kränkt, men detta sy-
nes icke så gravera fru Alving, att hon i detta förhållande sö-
ker grunden till sin ånger öfver att hon fortsatt äktenskapet med
Alving, utan det är den bristande kärleken, som framkallar hen-
nes ruelse. Vore Ibsens mening allenast den att på grund af
vissa inom äktenskapet existerande missförhållanden få detsamma
88

upplöst, då hade han stält sig på en ståndpunkt, på hvilken
en stor del af den civiliserade verldens lagstiftning står. Så är
dock icke händelsen. Ibsen sätter tvärtom under diskussion den
frågan, huruvida någon äktenskapsförbindelse alls under lagstad-
gade former skall finnas och han besvarar den frågan nekande.
Det måste under sådana förhållanden vara en komplett omöjlig-
het att bestrida det Ibsen gjort sig till tolk för den fria kärle-
ken. I verkligheten — och det är ju om verkligheten hvarom
fråga är — måste de okontrollerade och utan alla band ingångna
föreningarna blifva allenast en täckmantel för osedlighet och van-
ära. Det är äktenskap på behaglig tid, som Ibsen åsyftar, utan
tillsyn af stat eller kyrka vare sig vid ingåendet eller upplösan-
det. Men Ibsens beundrare hafva äfven bestridt, att han föror-
dar äktenskap på behaglig tid. Man kan dock svårligen tänka
sig ett mer afsigtligt blundande för konseqvensen af de läror
Ibsen förkunnar. Då han nämligen gör kärleken allena till för-
eningsbandet, måste deraf följa, att, om i en dylik förbindelse
kärleken flyr sin kos, förbindelsen såsom osedlig i och med det
samma måste upphöra af sig sjelf. Att detta betyder en förbin-
delse på behaglig tid måste enhvar, som icke vill jäfva språk-
bruket, erkänna. Den knytes, när helst det konvenerar, och
brytes lika ogeneradt, när man icke’längre finner behag i hvar-
andra. Detta är den verkliga konseqvensen af de åsigter, till
hvilkas målsmän fru Alving och Osvald göra sig.

Äfven vid skildringen af fru Alvings äktenskapsteorier be-
går Ibsen en hos honom vanlig inkonseqvens. Det är ju egen-
domligt att se henne, som sjelf varit ett offer för det lagstad-
gade äktenskapet och som djupt lidit, derför att hon afsett att
göra ett i ekonomiskt afseende fördelaktigt parti, icke förty vilja
inleda sin mans oäkta dotter i samma fördömelse. Hon yttrar
nämligen om Regina till pastor Manders: “Synes De ikke det
var bedst, om vi kunde få hende fors^rget? Jeg mener — ett
godt gifte?“ Här kommer således detta föraktade konventionella
giftermål till heders. Samma fru Alving, som så vackert ställer
kärleken såsom äktenskapsförbindelsens grund och vilkor, hon
vill nu för Regina uppställa allenast målet att blifva väl försörjd.
Enligt vanlig logik och konseqvens borde hon med afsky och
förskräckelse tänka på ett resonnemangsparti, der vinningen spelar
den vigtigaste rolen.

Ofantligt mycket mer skulle vara att säga om detta märk-
liga “familjedrama“, men utrymmet tillåter det icke. Jag vill
derför allenast i största korthet uppehålla mig vid ett par andra
“gengangere“, som nu få sin dom. Den ena gäller den barns-
89

liga kärleken. Äfven den är något gammalmodigt och antiqve-
radt. Osvald är en ytterst dålig son, hvilken öppet får förkunna,,
hurusom barn icke äro sina dagars upphof skyldige någon kärlek.
Man har velat gifva åt Osvalds åsigter i detta afseende en djup
etisk betydelse. Föräldrarnes äktenskap var icke i etisk mening
ett äktenskap och alltså är icke heller Osvald i etisk betydelse-
deras verkliga barn. Han är dem derför ingen kärlek skyldig
och när han får veta, att kammarherre Alving i etisk mening
icke är hans fader, så kan han väl “känna deltagande för ho-
nom, liksom för hvar och en annan — det är allt. Allt annat
är fördom, en af de der gengångarne, som spöka här och der i
verlden.“ Det kan ju vara möjligt, att Ibsen tänkt sig saken
så, men säkert är, att han låter Osvald sjelf säga något annat.
Han framhåller alldeles icke, att det förhållande hvari föräldrarne-
stått till hvarandra, framkallat hans kallsinnighet för fadern, utan
då modern beklagar denna kallsinnighet frågar han henne: “når
et barn ikke har noget at takke sin far for? Aldrig har kendt
ham ?“ Det är således derför att han icke känt fadern, som han
icke kan älska honom, hvaraf den slutsats måste kunna dragas
att trots de etiska funderingar, som gengångarnes beundrare fram-
komma med, Osvald möjligen kunnat komma att älska sin far, om
han varit i tillfälle att lära känna honom. Men hur går det då
med hela teorien? Ä nej — man finner nog skäl för Osvalds
likgiltighet på närmare håll än i etiken. Osvald är en stor
egoist, som tänker uteslutande på sig sjelf. Visserligen har dock
modern sin stora skuld till, sonens bristande föräldrakärlek, då
hon vid sju års ålder kastat ut honom i verlden, och Osvald vi-
sar sig sjelf hysa denna åsigt, då han klagar: “jeg synes, det
måtte næsten være det samme for dig, enten jeg var til eller
ikke.“ Det är den brist på ömhet, han trott sig finna hos för-
äldrarne, som gjort, att icke den sonliga kärleken fått tillräck-
ligt insteg hos honom, men icke ett spår till de djupsinniga eti-
ska spekulationer, som ett par anhängare af de Ibsenska lärorna
vilja tillerkänna Osvald, kan vare sig i hans karakter eller hans
ord påträffas.

Samma tjenst har etiken fått göra, då Ibsen låter fru Al-
ving förstå, att hon icke anser ett giftermål mellan half-
syskonen Osvald och Regina vara omoraliskt; ty de äro icke
syskon i etisk mening. Cyniskt låter Ibsen fru Alving säga: “vi
stammer nu forresten allesammen fra den slags förbindelse, si-
ges der.“

Hvad karaktererna, utom hufvudpersonerna, fru Alving och
Osvald, angår, så äro de verkligen föga sympatiska. Vi finna .
90

der en pastor Manders, som är en välment, men mer än lofligt
enfaldig man, rädd för allmänna talet som för pesten, en prest,
hvars enfald går så långt, att han tror på att snickaren Eng-
strand behöfver supa för sina klena ben o. d. Det är ju också
en värdig prest, som, då man lyckas inbilla honom att han tändt
eld på asylet, tackar snickaren, derför att han vill taga skulden
på sig. — Snickaren Engstrand är en skrymtande fyllbult, som
oförtjent lyckas få asylets penningar till den krog han under
det vackra namnet sjömanshem tänker upprätta. — Regina slut-
ligen är en figur, som har alla lättsinnighetens anlag i sig och
som allenast spekulerar på att blifva gift med Osvald. Då upp-
täckten af deras syskonförhållande gör detta om intet, kastar
hon masken af och lemnar spotskt det hem, der hon i åratal
varit omhuldad. Sin afsigt att nu låta sitt lättsinne få fritt lopp
gifver hon tydligt tillkänna, då hon kastar till fru Alving de lätt
genomskinliga orden: “jeg kan sàmæn endnu komme til at
drikke champagnevin med konditionerte folk, jeg“. Det är
ruskiga figurer, detta, och vi tvifla på, att man i verkligheten
skulle kunna uppleta i ett hem en sådan vidunderlig qvintett
som i det Ibsenska familjedramat. Väl fins mycket ondt och
eländigt i verlden, men det fins väl äfven godt och ädelt. Nå-
got erkännande häraf lemnar icke Ibsens familj. Sanna och på
dessa pessimistiska åsigter så innerligt väl tillämpliga äro dock
4e älskvärda ord fru Lenngren ställer till sin Betty:

”På lifvets bana varsamt gå

Men tro ej allt hvad ondt man säger:

Vår verld, min Betty, är ändå
Den aldrabästa verld man eger.”

Derför att man ser och uppfattar det onda, behöfver man
väl icke se allt som svart i svart, eller göra allt till ondt.

Marcellus.
Apropos ”Gengangere”*,

Om icke alla de tecken svika, som på senaste tiden visat
sig såväl inom vår press som uti beskaffenheten af konversatio-
nen och samtalen inom både familjesamqvämen och man och man
emellan, synes det som om ändtligen äfven hos oss en liten plats
skulle blifva inrymd för de andliga intressen, som i Europa länge
stått på dagordningen och i Danmark och Norge blifvit “brän-
nande frågor“.

Det kan sannerligen också vara på tiden att de materiela
frågorna, hvilka visserligen hafva sin utomordentliga betydelse,
åtminstone något maka åt sig, så att bredvid dem äfven rum
lemnas för intressen, som icke uteslutande röra sig om skatte-
och tullfrågor, billiga och dyra härordningsförslag och dylikt.

Att alldeles gå upp i dessa frågor, att deråt egna all sin
tankekraft och endast i förbigående skänka en flyktig och lik-
giltig blick åt alla de unga och friska sträfvanden som brutit
sig fram i våra grannländer och börjat visa sig hos oss, det går
icke i längden. Dertill äro dessa sträfvanden icke allenast allt
för berättigade utan äfven för starka och kraftiga.

* Om någon läsare skulle finna besynnerligt, att vi intaga tvänne olik-
artade uppsatser i samma fråga, så kunna vi omtala att en af verldens mest
spridda och ansedda tidskrifter, North Americun Review, uti intressanta och in-
vecklade ämnen ganska ofta tillvägagår på detta sätt. För öfrigt är det ju
äfven hos oss ytterst vanligt att de dagliga tidningarna låta andarna drabba
tillsammans och tukta hvarandra, utan att derför redaktionen anser sig soli-
darisk med de åsigter som uttalas. Men för den händelse, att någon skulle
önska känna äfven redaktionens mening i detta spörsmål, så måste vi förklara
Ibsens drama såsom ett enda kolossalt missgrepp, hvilket väl också praktiskt
visat sig i de flesta, om icke alla, konstförståndiga teaterchefers vägran att
uppföra stycket. Vi tro att den danske kritiker slagit hufvudet på spiken,
hvilken uttryckt såsom sin tanke, att när vaxkabinettens hemligheter tagas
till ämne för den bildande konsten på öppna torg och offentliga platser, då
men också först <Jå skall allmänheten njuta af sådana dramer som Ibsens
Red.

”Gengangere’'.
92

De tränga sig, kanske mot vår vilja, på oss och ropa hög-
Ijudt sitt kraf på uppmärksamhet.

I Sverige har man hittills icke mycket lyssnat på dessa
härrop från den unga literaturens män på andra sidan Kölen
och Sundet. — Det vågsvall deras skrifter framkallat i hemlan-
den har temligen tyst och obemärkt snuddat mot våra kuster
och rullat tillbaka ohördt.

Oberörda deraf hafva vi bakom våra förskansningar lefvat
i frid med verlden och med oss sjelfva i synnerhet; och om nå-
gon gång en skärfva af de spegelglas som diktarne derute ställa
fram för sina medmenniskors ögon hittat vägen till oss, så ha vi
kastat den ifrån oss med en axelryckning och en fras om det
osköna och det osanna.

Den vittra alstringen inom våra egna landamären har un-
der de senaste åren, hvad qvantiteten beträffar, ingalunda gifvit
oss orsak att klaga öfver ett tynande tillstånd. Tvärtom hafva
år för år, särdeles vid literaturens stora marknadstid, julen, nya
författare uppträdt till icke ringa antal såväl inom poesiens som
prosadiktens områden, och till och med på det dramatiska fältet
hafva vi att anteckna icke så få som sökt förtjena sig sina epau-
letter. — De som ha till uppgift att mindre se till qvantiteten
än till qvaliteten — literatur- och konstbedömarne — ha haft
mycket att göra, men huru hafva de fylt sitt värf? De ha under-
lättat de första stegen för de unga viljorna och derom är ju intet
annat än godt att säga, men de ha i allmänhet gjort detta på
ett sätt som lätt kunnat ingifva farhågor för att det dugliga och
verkliga literaturbedömandet hos oss försvunnit i sammanhang
med den aftagande literära produktionen af verkligt värde.

Att den nästan totala frånvaron inom vår press af en verk-
lig och genomgående kritik verkat i högsta grad nedslående, är
min öfvertygelse, liksom det är min tro att de välvilliga och
stereotypa fraser, som svepas kring hvarje foster som epigoner-
nas stora skara släpper fram i verlden — och som finner nåd
derför att det är så ”oskyldigt” —, verkat uppmuntrande till en
ökad produktion af sådana alster.

Detta i och för sig skulle icke utgöra hvarken något ondt
eller någon fara om icke följden blefve att den produktion som
har värde, men går utanför de gamla gränserna, behandlas efter
samma metod, d. v. s. affärdas med betydelselösa fraser. Häraf
följer äfven att den läsande allmänheten, som väl i hög grad har
kritikens yttranden som mått för sina sympatier och antipatier,
blifvit' i icke få tillfällen fullständigt vilseledd och inpyrd med
förutfattade åsigter om den eller den författaren, åsigter som
93

icke rubbas så lätt, vare sig författaren efter hand alstrar bättre
eller sämre arbeten. — Naturligtvis gälla härvid såsom alltid
många undantag, 'men i allmänhet kan man utan fruktan att
misstaga sig säga att så är.

Jag känner dussintals personer som sedan de läst August
Strindbergs ”Röda rummet“ och fått till lifs de skyfall af ovett,
hån och fördömelser, hvarmed den ortodoxa kritiken på sin tid.
trakterade författaren, med förargelse stött bort hvarje försök att
sätta i deras hand något annat af ”kättarens” arbeten.

Det är icke värdt att tala om Zola.

Han är nu en gång för alla fördömd af den höga kritiken
och om man än hos oss icke gått så långt som i Tyskland, der
man förstört plåtar och formar hvarmed hans arbeten blifvit
tryckta, så har man dock stämplat honom och allt hans förfat-
tarskap som ytterligheten af moralisk uselhet, fräckhet, osedlig-
het och cynism. Och dock, huru mycket af värde gömmer sig
icke inom ramen af de mörka målningar hans penna framalstrat!
Huru mycket att tänka på, som kan komma oss att tränga oss
sjelfva in på lifvet, in i själen!

Vi spela en underlig komedi med hvarandra, vi, som dag-
ligen se all denna uselhet, veta att den finnes, tala derom —
till och med med nöje i ungkarlskretsar och spelsamqväm —
men med styrkan af en utomordentligt sedlig harm störta den
äreförgätne som vågar säga en hel verld i ansigtet att så är det,
så går det till, så ser det ut, ned i det svartaste Hades.

Och härmed är jag inne på den fråga som gifvit anledning
till dessa rader och som jag, herr redaktör, anser i lika hög
grad som någon annan höra till “dagens krönika“. Jag menar
deri strid som uppstått om Ibsens dystra bok “Gengangere“.

Jag drifver icke min förmätenhet så långt som att vilja
gifva en kritik eller ens ett försök dertill. Andra, med hundra-
faldt flera betingelser för ett sådant värfs lyckliga utförande ha
försökt det, och likväl stå både Ibsen och hans “Gengangere“
ännu för oss i en mycket mångtydig dager.

Jag vill endast uttrycka den, som jag tror af mången de-
lade öfvertygelsen, att Ibsen med sin “Gengangere“ slagit det
slag som kommit de förut så småningom underminerade vallarne
att ramla — vallarne kring våra föreställningar om arten och
beskaffenheten af de literära alster som få skrijvas och böra
och kunna läsas. — Att Ibsen med styrkan af sitt snille, tyng-
den af sitt namn, sin djerfhet och framför allt sin omutlighet
och okufliga mod brutit den brèche, hvarigenom strömningarne
derutifrån skola bana sig väg till oss och derigenom befrukta
94

hittills oodlade ängder. — Och härmed skulle ett nytt skede
äfven hos oss inträda i det literära lifvet. Vi skulle icke mera
behöfva träda försagda tillbaka i känslan af vår fattigdom, då,
jemförelser uppdragas mellan andra länders unga literatur och
vår, vi som på vetenskapens, industriens och de bildande kon-
sternas områden ännu våga och kunna ställa oss ett godt stycke
fram i ledet.

Jag tror detta derför, att Ibsens Gengangere“ uppväckt
en så märklig rörelse hos oss; att man börjat vakna till lif och
till insigt om nödvändigheten af att följa med tiden om icke
tiden skall gå oss förbi.

Jag tror det derför, att denna bok slagit larm inom lite-
raturbedömarnes läger och att den hos dem åstadkommit bryt-
ningar i idéer och tankar som måste leda till ett godt resultat;
att den kommit väktarne i Zion att vakna upp ur sin slummei’
och sin odödliga tro på auktoriteten. Ty ur denna tro och de
dogmer som dermed äro förbundna emanera deras omdömen.
Den kritik man inom de stora hufvudstadsbladeu bestått har ej
varit, kunde ej vara en oväldig granskning af ett föreliggande
arbete, ett undersökande med opartisk noggranhet af dess verk-
liga förtjenster eller fel, — med ett ord — en oväldig analys,
utan blef, jemte ett kategoriskt fördömande eller berömmande,
beroende å till hvad läger författaren hörde, ett ytligt påseende
af formela brister i den eller den detaljen eller ett upprepande
af de banala fraserna: “herravälde öfver formen“, “goda anlag“
etc. etc.

Föröfrigt, ju mera ett vittert arbete fjermade sig från be-
röringen med dagens stora frågor, det lif som i verkligheten rör
sig bland menniskorna, de spörsmål som uppstå bland dem, de
fordringar de uppställa — ju mera det närmade sig det ideal
som nogast betecknas af det heliga uttrycket “Ij art pour Vartu^
desto lättare fann det nåd hos kritiken.

Det är detta “Fart pour Fart“ som utgör det hänglås hvar-
med vår ortodoxa kritik sökt utestänga alla fordringar på ett
rättvisare bedömande af såväl de alster af våra grannländers för-
fattare som lyckats smuggla sig fram till oss, som ock af de
tunnsådda försöken i realistisk riktning af inhemskt ursprung.

Det är med detta “Fart pour Fart“ som Strindberg bannly-
stes, Kjelland fördömdes och Elsters “farliga folk“ skickades sin
författare efter i grafven. Det är ändtligen med denna malätna
dogm som Ibsen göres till nihilist. — Men det är, som Bran-
des säger, en estetik som för femtio år sedan hade kredit —
men ändå ej var sann.
95

Det länder dock vår literaturgranskning till heder att inom
sin krets ega åtminstone ett par som, oberoende af den skola
de tillhöra, uppfattat och kunnat utföra sitt värf så som det bör
uppfattas och utföras, och det är i första rummet Posttidningens
anmälare C. D. af Wirsén som äran tillkommer att hafva skrif-
vit anmälningar, hvilka icke äro ett enbart upprepande af nötta
former utan äro analyser af de tankar och idéer, författarne
framburit.

Å andra sidan kan man från det håll der man älskar fram-
åtskridande äfven å detta fält icke annat än beklaga den ensi-
dighet som likväl gör sig gällande i dessa anmälningar. Herr
af Wirsén kan aldrig i sitt totalomdöme om ett literärt arbete
utgå från någon annan synpunkt än de utnötta systemens och
doktrinernas. Det är Tians bestämda synpunkt och ingenting
kan rubba den. För honom och med honom är hvarje försök
att tränga utom de skönhetsgränser, som af estetiska och filo-
sofiska läroböcker uppställas, fördömvärdt och det är detta som
gör att han och hans meningsfränder måste tum för tum vika
för de påträngande skaror som icke mera kunna, icke mera vilja
låta sig härmed nöja.

Ty det är icke mera någon trosartikel att konsten är till
för sin egen skull; utan den är till för oss, för menskligheten
och att nyttans princip måste tillämpas äfven på den. Litera-
turen är icke mera blott “til Lyst“. Den skall med kraftig
hand gripa in i lifvet, sådant det lefves, visa oss våra fel sådana
de äro och säga oss orsakerna. Endast så kan literaturen blifva
den bundsförvandt som ger oss månget kraftigt handtag, mången
ansats till fortsatt sträfvande i den strid, som kallas kampen
för tillvaron.

Det är detta den unga literaturen vill och det är detta den
gamla skolan med sin akademiska slentrian och sin Boströmska
auktoritetstro icke vill. Striden mellan dessa tvänne partier har
emellertid hittills icke kunnat vara synnerligen liflig hos oss då
det första partiet i det närmaste saknats intill de senaste åren.

Det var August Strindberg som först bröt isen med sitt
väldiga drama “Mäster Olof“. Det sätt, hvarpå detta märkliga
arbete då det först utkom 1878 mottogs, är betecknande nog
för det envälde den gamla skolan då utöfvade inom kritiken —
likasom det icke är utan sitt intresse att se huru detta envälde
till och med inom Posttidningen nu måste maka åt sig, när dra-
mat ännu en gång framdragits.

Strindbergs nästa arbete som utkom var “Röda rummet“,
en produkt som med alla sina fel och alla sina öfverdrifter, dock
96

genom sin originalitet förtjenade den för våra förhållanden ko-
lossala framgång den rönte. Det var tal i sak i denna bok,
och Strindberg nämner tingen vid sina rätta namn. Det var
ett steg, om ock något på sidan så dock framåt, för den reali-
stiska romanen i Sverige.

På ett annat fält, på den bundna formens område, följde
honom A. U. Bååth, som med samma originalitet i sina dik-
ter förenade en rent fosterländsk anda och både hvad inne-
håll och form beträffa stötte undan den gamla glittrande men
slitna skaldedrägten.

Deras mottagande af kritiken blef äfven derefter.

Likasom det var Nya Dagligt Allehandas dåvarande litera-
turanmälare som ensam förde striden för “Mäster Olof“ och på-
visade dess värde och betydelse som idédrama, likaså är det
äfven nu samma tidning som först och tydligast påvisat värdet
i Bååths dikter, stält dem i sitt rätta ljus och gifvit sitt erkän-
nande åt den riktning som deri tagit uttryck.

När “Mäster Olof“ först utkom var det Aftonbladet som
först stod främst i ledet på den motsatta sidan, nu är det Post-
tidningens anmälare som kämpar främst — och det är sanner-
ligen en kämpe god.

Men han har heller icke ovärdiga motståndare, och det utbyte
af åsigter gentemot den nyare diktningens produkter som började
med Karl Warburgs präktiga motkritik om Kjelland i Göte-
borgs Handels- och Sjöfartstidning samt fortsattes af Nya Dagligt
Allehanda om Bååth, skall säkerligen fortsättas med ännu mera
kraft och ännu mera verkligt utbyte om Ibsens “Gengangere“.
Det skall bli af verkligt intresse och af mycken nytta att se
huru denna strid utfaller. Det unga partiet är starkt och äre-
girigt, det gamla intaget af dystra aningar om sitt fall. Kan
stridens utgång vara oviss?

Utbytet, produkten af en sådan meningsbrytning inom kri-
tiken, skall icke allenast blifva till en väckelse och en maning
för mången ung talang, hvilken nu nöjer sig med att trampa de
nötta fotspår som leda till en fallfärdig institutions belönings-
slantar — en fröjd för epigoner; det skall icke allenast blifva
till ovärderlig vigt för literaturen i och för sig utan för hela
vårt samfundslif, som, låtom oss aldrig glömma det, står och
måste stå i ett innerligt om än föga påaktadt och af mången
förnekadt samband med literaturen.

Vi hafva redan sett huru de frön som utsåtts genom det
meningsbyte hvilket redan egt rum inom pressen angående “Gen-
gangere“ och Bååths dikter, fallit i god jord; huru intresset för
97

frågor af sådan art växer upp inom samhällena, äfven inom
sådana små samhällen der de stora andliga brytningarne aldrig
kännas, der allt koncentrerar sig i en småaktig förvärfslusta som
icke kan, icke vill befatta sig med något derutom och der en
sillglimt på fjorden är för mer än en glimt af sanning och ljus
i literaturen.

Men som sagdt, man börjar vakna litet hvarstädes till in-
sigt om att måttstocken på ett lands, ett folks värde och ställ-
ning icke allenast utgöres af siffrorna i handelsbalansen, utan
att det äfven finnes en annan måttstock hvarmed mätes halten
af vårt inre värde, arten af våra känslor, böjelser, fel och för-
tjenster — och denna måttstock är literaturen.

Men den får icke förfalskas, den får ej föråldras. Den
måttstock hvarmed vi förr mätit är för liten, sliten, och måste
såsom alla andra mått och vigter justeras om. Och de som äro
satte att justera dessa måttband för nationerna det är snillena.
Ibsen är en sådan justeringsman, och en som ej låter sig be-
stickas.

Detta är en sida af hvad “Gengangere“ hos oss måste komma
att uträtta — och den har för visso sin betydelse.

Grustaf Grullberg.

Ur Dagens Krönika.
Anekdoter och karaktersdrag.

En politisk gâta. Fjolårsminne af Olle Bill*

Mr Thomas Wilkinson var en dag min tillfällige bordsgranne
på ett af kaféerna i Kings Head i Londons City. Medan mitt kaffe
rök af en allt för stark värme, lät jag blicken följa de tunna upp-
stigande ångorna,. tills den, tvärs igenom dem, stannade på mr Wil-
kinsons ansigte. Jag kunde lika gerna hafva valt en vägg att stirra
på, ty den hälft af hans ansigte, som vette åt mig, hade ett stelt
och utskjutande emaljöga och röjde för öfrigt, täckt af ett gråsprängdt
helskägg, intet tecken till medvetande om att jag betraktade det.
Hufvudet var tilldragande vackert, och uppbars af en frodig kropp,
hvars alla lemmar tycktes försjunkna i dåsig hvila. Det vai’ för ett
ögonblick blott jag lemnade honom för att egna min uppmärksam-
het åt kaffekoppen, men då jag ånyo upplyfte hufvudet, fhnn jag mr
Wilkinsons seende öga riktadt på mig och dess blick talade om leds-
nad. Då våra ögon möttes, tog mr Wilkinson hastigt sigte på taket
och jag på en afbränd tändsticka. I nästa minut ledsnade min granne
vid taket och flyttade sina betraktelser öfver till tändstickan. Denna
var nu ett allt för litet föremål för två personer att stirra på, hvar-
för vi båda samtidigt sågo upp, tittande allvarligt in i hvarandras
ansigten — och der låg mr Wilkinsons mjuka hand på min arm
och på hans läppar en förfrågan, huruvida jag hade lust för ett parti
domino.

”Ja, af hjertat gerna.”

Det fans intet besynnerligt i denna första bekantskap och sedan
dess hafva vi mången gång öfver dominobrickorna eller schackbrä-
det vexlat förtroliga ord med hvarandra. Jag fann i mr Wilkinson,

* Från en svensk författare på besök i London hafva vi erhållit denna
skildring af hvad han upplefvat mellan skål och vägg i den stora verldsstaden.

Red.
99

hvilket jag genast anade, en af dessa beresta engelsmän, hvilka nä-
stan året om travellera kors och tvärs i Europa, och mitt nöje har
ofta varit att lyssna till de många historier hans rika erfarenhet eller
goda hufvud haft att bjuda på.

Nu hade vi ej träffats på flere månader och vid en titt jag
gjorde på mr Wilkinsons kontor i Cornhill, bief jag upplyst om att
han vistades på kontinenten, hvar, var icke godt att säga, men en
rödlufvad och bläckig kontorist antog att ’'Germany” för närvarande
var vistelseorten. Dess mer öfverraskad blef jag en dag i slutet af
oktober, då jag på min väg i folkvimlet hade [intagit en begrun-
dande ställning framför ett butikfönster och hastigt blef bragt att
vända mig om vid ett slag på axeln och ett ljudligt ”hallo” — och
ögonblicket derefter kramade jag varmt mr Wilkinsons händer, hvar-
vid min första iakttagelse var, att dessa magrat på samma gång som
deras égarés ansigte företedde en lustig mängd af rynkor.

”Har ni sköljt bort hullet vid någon badort?” var min naturliga
fråga, ”eller hafva strapatserna varit i stånd att skala af er så be-
tydligt?”

Der låg en leende glimt på djupet af mr Wilkinsons öga, då
han till min häpnad svarade:

”Strapatser? Ja, jag har spelat politisk storhet under loppet af
en dag, och” — mr Wilkinson blef blossande röd i ansigtet — ”och
förbanna mig, o — om jag skulle stå ut med det yrket en qvart
till.” Det var en vana hos mr Wilkinson, att bita af och hacka på
första ordet i en mening, då han blef ond eller upprörd.

Jag var uppriktigt förvånad, då jag invände: ”Men vi hafva
ej sett till er i tidningarna. De bruka eljest —

”Det är just så ni har ändå,” afbröt han. ”Tidningarna är det,
som snokat reda på mig och som dukat upp hela historien, o — och
jag vill dö nöjd, när jag sett dem skofla jord öfver ett sådant elände,
som en tidningsredaktör. För sådana påflugna och tvärsäkra varel-
ser de äro — det står inte till för någon vanlig menniska göra efter.”

Min tankegång stod stilla eller kunde sägas rida på en snigel,
innan jag fick klart för mig sammanhanget af allt detta. Men me-
dan vi sutto i mr Wilkinsons hem vid ett godt glas claret, gaf han
mig del af historien, sådan den här befinnes.

En dag i sistförflutna veckan hade mr Wilkinson tillfälligtvis
dykt upp i Varzin och vagnen, som förde honom från jernvägsstatio-
nen, hade knapt stannat utanför hotellets port, förrän mr Wilkinson
observerade en liten, glasögonklädd herre, som tydligen hoppade ut
från vagnens underrede. Så snart han kommit på fötter igen, infann
sig denna personage, nedsölad af gatsmutsen, framför vagnsteget och
tog en stirrande öfverblick af mr Wilkinson. Denne som hade fullt
100

upp af ressaker att taga hand om, låtsade ej märka huru han under
alla dessa bestyr följdes tätt i hälarne af den lille mannen, som tog
på sig en obesvärad min, när en diger resväska föll ur mr Wilkin-
sons hand och slumpvis tillplattade mannens näsa; kort derpå kom
en stor kappsäck och skafde afsigtslöst litet af knäskålarne, så att
der var snart ingenting af hela resgodset, hattaskar, filtremmar, pa-
raplyer och annat smått och godt, som icke hade gjort anlopp mot
den lilla tysken, innan han slutligen stack i väg, men då, som om
en orkan hade fattat honom. Plötsligt stoppade han vid nästa gat-
hörn och vände ännu en gång sina mot solen blänkande glasögon
ned mot mr Wilkinson, liksom ett tvifvel hade fått makt med ho-
nom — strax derpå blåste han ur sigte. Nu steg mr Wilkinson in
i hotellets förstuga, andfådd och upphettad, ty det torde ej behöfva
nämnas, att de så lömskt slungade reseffekterna samtliga utgått från
hans hand. — Nå, nu kunde han då inte hålla tillbaka munterheten,
der stod ju den förbaskade lille tysken igen och spände upp ögonen
som en flundra. Han hade bara sprungit rundt qvarteret och hade
nu vid sin sida en ung man, som skenbarligen föll i vanmakt vid
åsynen af den inträdande engelsmannen. Denne yngling, som var
utrustad med ett ofantligt hår, och hvars tillvaro tycktes nedtyngd
af ett par manschetter, hvilka stodo ut likt basuner vid armlederna,
hade hastigt fått ur manschetterna ett par fingrar och en penna,
som — afsigten var tydlig — gjorde sig beredd att rita af mr Wil-
kinson. Detta gick nu för långt, så att mr Wilkinson stod i begrepp
att i hetsigt blod kasta sig öfver dem båda, just som de i lagom tid
gjorde sig osynliga. Den uppretade engelsmannen begärde en för-
klaring angående ”de stupida varelserna” af den bugande värden, hvil-
ken med en förtrolig blinkning upplyste:

” Tidningsr eporte r, monseigneur ? ”

”Hvad behagas ?”

”En sådan der, som spårar upp notiser, ers excellens förstår.”
”Ä — — är jag nå’n notis jag? J---------------jag bara frågar, om
herrn kan se någonting hos mig som är likt en notis?”

Med ett undfallande och ursäktande leende hostade värden bakom
handen, innan han yttrade sig: ”Ers excellens vet nog, att ers excel-
lens, om ers excellens —”

”H — håll inne med det der ordet!” och mr Wilkinson lyfte
varnande sin hand.

Värden hoppade förskräckt upp ur sin ödmjuka ställning, men
kunde dock ej underlåta att gifva sig in på det förbjudna fältet, då
han öppnade dörren till mr Wilkinsons våning, hvarvid han fram-
kom med ett: ”s’il vus plät, ers excellens” och ögonblickligen skyn-
dade undan mr Wilkinsons vrede. — Denne satte siçf stilla ned i en
101

stol och funderade, tills det lefvande ögat och stenögat båda stirrade
lika fånigt och intetsägande ut i rymden.

Just i samma ställning satt han i en timme väl, kanske längre,
utan att en klar tanke slog rot i hans hjerna. Slutligen steg han
upp och gick fram till fönstret. Der, midt öfver gatan stod en tyst
folkhop, och alla hade ögonen fasthakade vid den fönsterpost, bakom
hvilken mr Wilkinson tagit plats. Denne drog sig genast förläget
tillbaka och gjorde ett slag i rummet. Så tog han förstulet en ny
titt och fann, att ännu ett dussin ögon fastnat vid samma fönsterpost.
Då blef han orolig och gick ned för att se hvad som stod på, om
taket brann möjligen — eller hvad det nu kunde vara. Så snart han
sällat sig till folkmassan dernere, förspordes en liflig rörelse och en
brådmogen pojke vände sig till en annan och frågade:	han Gam-
betta?” och spridda rop af ”tyst” och ”han vill säga något” nådde
mr Wilkinsons öron, men han märkte först, att saken gälde honom,
när som hela mängden af menniskor plötsligt tågade öfver till an-
dra sidan af gatan och vände derifrån mot honom sina dumt ga- *
pan de munnar och framåtsträckta halsar. Mr Wilkinson klef ännu
en gång tveksamt öfver gatan, men då upprepades experimentet och
folkhopen lemnade honom ånyo ensam samt, måttade på honom från
motsatta trottoirkanten med sina nyfiket uppspärrade ögon. Nu öpp-
nade han munnen, och en röst ropade ”tyst”, ehuru hopen stod der
i andlös spänning. Då sade mr Wilkinson:

”H — hvad gapar ni på, godt folk?”

”Hurra för Gambetta!” Der blef ett vildt skrän och hviftande
med mössor, medan mr Wilkinson ursinnig rusade upp på sitt rum,
stängde dörrarne, rullade ned gardinerna och smög genom en bak-
port ut på fältet, ett rof för underliga tankar.

Hans väg ledde öfver blomstrande ängar och beskuggades af
trädgrupper, ännu endast lätt berörda af höstvindarne, men hans själ
var sluten för alla intryck af naturens skönhet och hans fot tram-
pade oförsynt på blommorna. Så traskade han omkring i det vän-
liga solskenet, tills svettdropparne började att perla fram på hans
panna och gjorde sinnet vekt och öppet för iakttagelser afomgifnin-
garne. Han hade stannat framför parkgrindarne till furst Bismarcks
residens i Varzin. Det engelska turistblodet var genast vaket och
ingaf honom tanken att bese denna ryktbara plats.

Mr Wilkinson har aldrig utmärkt sig för någon högre grad af
blygsamhet, men han öfverfölls af förvåning, då han inträdde i pa-
latset och af en kammartjenare emottogs, precis som om han varit
väntad. Betjenten tog liksom hand om hans person och förde honom
uppför en baktrappa, ehuru mr Wilkinson protesterade och sade sig
ega föga intresse för köksvåningen. Då de strax derpå trädde ut i
102

ett praktfullt galleri, lugnade sig dock mr Wilkinson och hade re-
dan, tafla för tafla, börjat fördjupa sig i åskådandet af den rika sam-
ling här fans- ”0, se der!” mr Wilkinson kilade just tvärs öfver
golfvet, för att på närmare håll beundra en mästerlig tafla, då be-
tjenten i det samma slog upp en deuxbattant och oförhappandes
sköt in engelsmannen derigenom, hvarpå han stängde dörren och
försvann. Mr Wilkinson blef först bländad af den skarpa dager qvälls-
solen kastade in i detta rum, hvilket tycktes möbleradt till skrifka-
binett, men då han hade tagit tre steg på mattan, såg han en mensk-
lig gestalt resa sig upp från en stol i rummets midt, och då denna
gestalt omisskänligt visade sig vara furst Bismarck sjelf, yarmr Wil-
• kinsons första impuls att vända sig om och. taga till benen. Men
dörren var stängd bakom honom och denna handling skulle för öf-
rigt föga anstått en son af det stolta Albion. Han stod således q var
på sin plats och såg darrande den mäktige mannen komma emot sig
med artigt leende mun och med de verldsbekanta tre hårstråna tyd-
ligt skönjbara i den klara dagern. Oväntadt och till mr Wilkinsons
stora förvirring steg nu den vänlige fursten fram och omfamnade ho-
nom, hvilken smekning mr Wilkinson uppbar med slappt nedhängande
armar och svigtande knän — det öfvergick hans begrepp om furst-
lig nedlåtenhet — och då rikskansleren hjertligt gaf honom handen
och förde honom fram i rummet, såg han ut som en ångerfull mördare.

”Monsieur Gambetta,” började fursten, ”det är mig särdeles kärt
att se eder och jag tackar er för denna uppmärksamhet.”

Mr Wilkinsons ansigte klarnade för en idé, som sprang upp i
hans hjerna, men i nästa ögonblick blef han blodröd af ansträngning
att fa fram orden öfver den torra tungan.

■ ”B — beklagligtvis” — så stoppade han tvärt och var idel för-
virring.

Fursten låtsade icke märka detta odiplomatiska tillvägagående,
utan fortsatte:

”Politiken måhända skiljer oss åt, men i det privata räcker jag
er alltid en vänskaplig hand.”

Nu fattade mr Wilkinson ånyo tag i samtalstråden:

”J — jag får säga.. . d — det är ett misstag...”

”Jag ber er förlåta,” fursten såg häpen ut, ”men jag förstår ej
er mening.”

”M — mitt namn är Thomas Wilkinson, född och bosatt i
London.”

Mr Wilkinson har försäkrat mig att Bismarcks talrika fiender
skulle haft en glad stund, om de kunnat se den förlängning hans
ansigte rönte, men blott för ett ögonblick; i det nästa var han samma
förbindligt leende man, och han följde sin gäst vänligt till dörren
103

och tryckte mr Wilkinsons hand och ändrade icke en min, då denna
stora humhug af Gambetta trädde ut från audiensen.

Så snart mr Wilkinson lemnat fursten ansattes han af én för-
färlig tanke. Huru många exempel uppvisade ej historien på mäk-
tige mäns vana, att förse sina palats med hemliga falluckor, genom
hvilka dem misshagliga personer störtade ned i en okänd graf; —
han fortsatte rysande sin väg genom trappor och korridorer.

Solen hade redan gått ned och en ovanligt mörk höstafton låg
tyst och dyster öfver landskapet. Enstaka ljus lyste nedifrån park-
bygnaderna, men gårdsfasaden af palatset stod som en svart'massa
i den omgifvande natten. Den landtliga stillhet, som öfverallt rådde,
stördes plötsligt af ett vildt ångestrop, som återgafs af ekot från de
kringstående bygnaderna. Eh vid trappans fot försåtligt qvarglömd
planka hade vippat under mr Wilkinsons fot och det var i detta för-
färliga ögonblick rynkorna togo plats i hans ansigte. I ledsam sin-
nesstämning och med vacklande steg skyndade han nu vidare utom
residensets råmärken och. tog vägen ned till hotellet.

Jag har hittills för berättelsens gång underlåtit att nämna, det
mr Wilkinson vid första påseendet verkligen liknar Gambetta, endast
■att håret är något tunt och att ban fullkomligt saknar ”diplomatisk
blick”. Nu hade han sjelf klart för sig hela gåtan och beslöt att ge-
nast begifva sig af härifrån såsom det bästa han kunde göra, näst
•det att storma en tidningsbyrå.

I trappan till sin våning mötte han den unge mannen, som nu
tycktes uppbära sina manschetter med en anstrykning till liflighet.
Mr Wilkinson gick löst på honom och såg honom, likt en sköldpadda
försvinna inom de ofantliga manschetterna. — Men deruppe i det
yttre rummet satt, tåligt väntande, den lille mannen med glasögo-
nen och med en underkropp, som liknade en väl viken papperskråka.
Vid mr Wilkinsons inträde, hoppade denna fågellika varelse honom
tillmötes och sade, i det han gestikulerande svängde ett tidningsblad
i sin venstra hand: .

”Monsieur! Oaktadt edert inkognito, torde jag ej synas allt för
djerf, om jag tager mig friheten begära några upplysningar — hm
— i inskränkt mening. Folken förlita sig på er öppna blick vis à
vis -- hm — vis à vis vissa politiska frågor...”

Mr Wilkinson och interviewaren befunno sig nu vid dörren och
i nästa ögonblick skilde denna dem åt.

Mr Wilkinson tog upp från golfvet tidningsbladet, hvilket den
förbluffade egaren tappat och på en framstående plats i detsamma
var införd följande artikel:	.

”Gambetta har i dag inkognito besökt furst 'Bismarck. Af hvil-
ken betydelse för vårt politiska lif detta möte är, inses af en hvar.
'..q. '	; -, ' ' ' . ' •

104

Vi skulle härur kunna leda många reflektioner, men den mest gläd-
jande är att, hoppet om Gambettas fredliga afsigter nu tyckes befästadt.”

Éenna artikel har, som vi alla veta, gått genom hela europeiska
pressen. — Verlden blef i okunnighet om rätta förhållandet och tid-
ningsskrifvarne egnade sina bästa tankar åt detta politiska möte.”

Mr Wilkinson reste med första nattrain till Hamburg samt gick
omedelbart ombord på en Nordsjöångare och hans upprörda sinne
kände sig lugnt först när hemlandets kuster skönjdes genom hafs-
diraman.

Så slutar denna med ”Der Dobbeltgänger” analoga berättelse..
Vi tömde sista sqvätten af våra glas, hvarvid mr Wilkinson, nu vid
riktigt godt lynne, undrade, om han skulle få ro förrän Gambettas
öga brister.

—
Dikt och sanning i operan ”Nordens Stjerna”.

Nyligen har i ett tyskt arbete, af en professor i Dorpat, resul-
tatet blifvit framlagdt af mångåriga vetenskapliga undersökningar
rörande en af verldshistoriens allra märkvärdigaste företeelser, med
ett ord en af hufvudpersonerna i operan ”Nordens Stjerna” *. Vi före-
ställa oss, att det skulle intressera våra läsare, om vi kunde lyckas
återgifva ett och annat af de mest fängslande dragen i czar Peters
gigantiska företeelse, med särskildt afseende på den tomantiserade
teckning, som gifves af honom i ”Nordens Stjerna”. Vare det långt
ifrån oss, att vilja gå till rätta med den store tusenkonstnären Eugène
Scribe och hans libretto. Han är ju i sin goda rätt, då han icke visar
sig synnerligt bunden af tid eller rum, då han t. ex. förlägger till
Einland hvad som kanske passerade i Holland m. m. dylikt. I hufvud-
sak äro dock händelserna i ”Nordens Stjerna” mindre romantiserade
än man skulle tro, och karaktersteckningen är riktigare än hvad
mången kanske föreställer sig.

Sedan en tidrymd af tre årtionden har Peter den stores tide-
hvarf icke blifvit tillgodosedt utanför fackmännens krets, men under
dessa tretio år hafva ytterst värdefulla materialier — monografier,
brefsamlingar och dylikt — småningom blifvit publicerade, hvilket
allt nu vid ingången af 1880-talet lagts till grund för det ifrågava-
rande monumentala arbetet af professor Brückner, en författare som
företagit sig det svåra men tacksamma värfvet att gifva en helgjuteù
bild af czar Peter. Vi vilja nu försöka att bland denna embarras de
richesse göra ett litet urval.

Hurudant var framför allt, enligt historiens nu sorgfälligt gran-
skade vitnesbörd, czar Peters förhållande till den andra hufvudper-
sonen i ”Nordens Stjerna”, den fagra Katarina? Innan vi besvara denna
samvetsfråga, skola vi taga en liten öfverblick af czai- Peters förhål-
lande till det täcka könet för öfrigt.

* Titeln är: ’’Peter der grosse von Alexander Brückner” (Berlin, Grotesche
Buchhandlung), en diger volym i stor oktav, med porträtt af czar Peter,
Karl XII m. fl.
J 06

Efter alla teeken att döma, förhöll det sig icke med honom
som med hans store samtida på svenska tronen. Särskildt skulle
icke på Peter kunna tillämpas att

”Högbarmad, smärt, gullhårig
En ny Aurora kom.

Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.”

Vid hofvet i Dresden 1698 sammanträfiade nämligen czar Peter
med den berömda grefvinnan Königsmark jemte några andra vackra
damer, och det heter i samtidas relation om denna tilldragelse, att
•czaren under taffelmusiken vid supén blef vid så godt humör, att
han i damernas närvaro fattade en trumma och behandlade den med
sådan perfektion, att han vida öfverträffade trumslagarne.

Ett annat drag af hans uppmärksamhet mot damerna har blif-
vit bevaradt medelst notisen huruledes han under sin ryktbara ut-
ländska resa af pur artighet bytte snusdosa med kurfurstinnan af
Brandenburg.

I sammanhang härmed må det tillåtas oss att göra en liten
-digression från det egentliga ämnet. En af de många liberala för-
ändringar, genom hvilka Peters regering utmärkte sig, angick in-
förandet af indianernas barbariska bruk att genom ett rör leda in i
munnen röken af en giftig narkotisk planta och sedan åter utblåsa
densamma eller också att i näsan instoppa pulveriserade blad. Detta
oskick hade före Peters tid varit strängt förbjudet i Ryssland. Många
Trade under hans företrädares regering till och med blifvit dömda
till pinbänk och stympning, derför att de öfverträdt förbudet. Toba-
ken ansågs enligt den dåvarande religiösa uppfattningen i Ryssland
såsom ”en af Gud förbannad, djefvulsk planta”. Emellertid konsu-
merade man i hemlighet ganska betydliga partier deraf, och det var
alltså icke för czar Peter svårt, att genomdrifva den reformen, att
man kunde röka och snusa uppenbart. Svårare var det, då han före-
tog sig att bära hand på tideräkningen.

Denna hade dittills antagit att verlden blifvit skapad den 1
september 5508 år före Kristi födelse. Alltså skref man år 1699 året
7207. Då utsändes den 20 december sagda år en ukas, som bestämde
att man hädanefter skulle räkna tiden icke från verldens skapelse,
utan från Kristi födelse, och att man skulle börja året icke den 1
september, utan den 1 januari. Ryssarne invände i underdånighet,
att Gud icke hade skapat verlden på vintern, utan på hösten, då all
spanmål och alla frukter voro mogna, men Peter tog då fyndigt nog
fram en glob, som visade, att Ryssland var icke hela verlden och
107

att på andra trakter af jordklotet kunde det vara ganska varmt äf-
ven i januari, hvarför han yttrade att man borde äfven i detta stycke
foga sig efter det öfriga Europa. Emellertid hade han, som sagdt,
mycket mera bryderi, för att i detta fall göra sin mening gällande,
än beträffande det förment civiliserade i bruket af tobak. — Emel-
lertid återvända vi från den lilla utflygt vid sidan af ämnet, hvartill,
med all vördnad sagdt, kurfurstinnans af Brandenburg snusdosa för-
ledt oss, och vi återgå till czar Peters förbindelser med den skönare
hälften af menniskoslägtet.

' Czar Peter hade redan i januari 1689, alltså vid omkring 17 års
ålder, ingått, med Jewdokia Lopuchin, ett af de konventionela äkten-
skap, på hvilka hofvens historia är så rik. Om detta äktenskap är
icke mycket bekant, och det lilla man vet är icke tilltalande. Jew-
dokia ansågs icke som vacker, men som slug. Då hon efter Peters
död, under Peter II:s, hennes sonsons korta regering, spelade en viss
roll vid hofvet, gjorde hon intryck af att vara en i verldsliga ting
väl förfaren gammal dam, och detta fastän hon i kloster tillbragten
stor del af sin lefnad. Czaren ledsnade nämligen vid henne, efter
det hon bland annat förargat honom genom svartsjuka och genom
ovilja mot utländingar, och då deras gemensamma son Alexei var
omkring 8 år gammal, måste hon öfverlemna honom att vårdas af
Peters syster,. prinsessan Natalia. Strax derefter nödgades den olyck-
liga czarinnan att taga slöjan, och czar Peter lär icke ens hafva
lemnat den förskjutna tillräckliga medel till underhåll, utan hon
måste begära understöd af sina anförvandter. Samtidigt valde sig
czaren en qvinlig favorit, som emellertid icke gjort sig synnerligen
bekant i historien och ‘som efter ett eller annat år ingick giftermål
med preussiska sändebudet i Petersburg.

Efter dessa preludier öfvergå vi till kärleksförhållandet i Nor-
dens Stjerna. Som vi redan påpekat, bör man icke småaktigt kri-
tisera Scribe för de omkastningar i tid och rum, som han tillåter sig.
En af de mest underhållande teaterpjeser, som någonsin i verlden
blifvit skrifna, Scribes ”Ett glas vatten”, innehåller i detta afseende
de mest befängda saker, betraktade ur den nyktra historiska kriti-
kens synpunkt. Så t. ex. var drottning Anna, då Scribe låter henne
ha sitt romantiska kärleksäfventyr, i sjelfva verket en bedagad ma-
trona med ett dussin barn eller så vid pass. Men hvad betyder det !
Man har lika roligt under pjesen. Så är äfven i viss mån fallet med
”Nordens Stjerna”, så mycket mera som man här flyttas in i tonernas
oändliga rike och följaktligen bekymrar sig föga om skilnaden mel-
lan en fantastisk verld och den verkliga.

Deremot har det onekligen sitt intresse att utanför teatern an-
ställa en liten revy med hvad man sett. Om vi alltså i minnet åter-
108

kalla första akten af ”Nordens Stjerna”, så behöfva vi ju knapt på-
peka att scenerna vid finska viken, i trakten af Wiborg der czar
Peter skulle hafva tillbragt sin lärotid som skeppsbyggare äro loka-
liserade reminiscenser från hans lif i Holland. Till och med hans
namn är en smula förvridet. Han kallas i operan Peter Michaeloff,
men hans antagna namn i Holland var enligt urkunderna Peter Mi-
chailowitz eller mera fullständigt, såsom brefutanskriften till honom
skulle lyda, enligt hans order, Myn heer Peter Michaüowiz. I hans
sällskap — då han företog denna sin första utländska resa, som Ma"
caulay kallar epokgörande i historien, icke endast i hans eget lands,
utan i vår (Englands) och i hela verldens — i hans sällskap voro
då öfver 200 personer, bland hvilka några och tretio studerade sjö-
väsendet. Att czaren sjelf var med bland dessa unga volontärer, var
länge en hemlighet till och med i Ryssland; först i september 1697,
d. v. s. sedan man varit borta hela månader, vågade en af reskam-
raterna i bref till hemmet omtala verkliga förhållandet. Att czar
Peter i Holland lefde en skeppstimmermans enkla och arbetsamma
lif, så länge och så ofta hans inkognito vid ombyten af vistelseort
kunde bevaras, är alldeles obvifvelaktigt. Ett intyg af en holländsk
skeppsbyggmästare vitnar att ”Peter Michailow” — så kallas czaren
här — arbetat under hans uppsigt från 30 augusti 1697 till 5 januari
1698, inhemtat hvad till skeppstimmermansyrket hörde samt äfven
studerat skeppsarkitektur och planritning.

Men, frågar någon, kanske det var här han fick se den sköna
Katarina? Ack nej, hon var icke med i det landet och hon kände
honom icke i skeppsbyggarens drägt. och han visste ingenting af
Katarina förr än fiera år senare. Der är emellertid ändå romantik
nog i deras förhållande. Var czar Peter sannfärdeligen en Harun
al Raschid, så erinrar också Katarinas lefnadslopp om berättelserna
i 1001 natt, äfven sedan kritiken sönderslitit en och annan legend
om de båda älskande. Konstateradt är, att Katarina, som var af
låg litauisk börd, öfverflyttat till Livland, och att czaren såg henne
första gången hos sin gunstling Menschikow år 1702, efter det hon
vid Marienburgs eröfring råkat i rysk fangenskap. Af den upplå-
gande kärleken uppstodo redan före 1705 tvänne frukter, döttrarna
Anna och Elisabeth, ehuru förbindelsen icke legitimerades förr än
1711 eller 1712. Episoden om vansinnet och botandet tillhör Scribes
fria- utsmyckningar.

Detta äktenskap visar, hvilken genomgripande förändring redan
hade försiggått i Ryssland. I motsats till den typ för ryska frun-
timmer i sjuttonde århundradet, hvilken czarinnan Jewdokia fram-
stälde, visade Katarina sig situationen vuxen. Mellan Peter och
Katarina egde en verklig hjertats böjelse rum. Hennes älskvärda
109

egenskaper, hennes naturliga begåfning, och den snabba uppfattning,
hvarmed hon förstod att sätta sig in i Peters företag, gåfvo henne
ett visst inflytande på czaren. Hon var hans trogna ledsagarinna,
hon delade hans sorger och mödor, hon följde honom på resor, till
och med i fält.	■

Ett stort antal bref mellan czaren och Katarina fins ännu i be-
håll. Han kallar henne ”Mutter” eller med smeknamnet ”Kateri-
nuschka, min vän!” På det gemytligaste sätt språka de med hvar-
andra om vigtiga företeelser eller om helt vanliga ting, bereda hvar-
andra små öfverraskningar eller skicka hvarandra små presenter;
stundom möter man ett vågadt skämt, en frivol ton, meningen kan
dock läsa brefven, utan att känna en njutning af att göra bekantskap
med två verkligt älskvärda naturer. Det skämtsamma och glädtiga
är hos dem förherskande. Förut hade alltid czarerna varit ett slags
halfgudar. Peter var en menniska, som gerna då och då ville slå
sig lös med allehanda upptåg. Hans kolossala arbetskraft, energi,
allvar och pligtkänsla fordrade också sin motvigt i det glada, det
komiska. Hans njutningslystnad och muntra lynne motsvarådes af
samma egenskaper hos Katarina. Hennes portratt utmärkes af ett
par synnerligt lifliga ögon och ett präktigt svart hår, hvarpå czarin-
nans krona högtidligen sattes år 1724 kort före hennes höge gemåls
plötsliga och oförmodade frånfälle. För öfrigt vitnar på porträttet
hennes präktiga hull om allt annat än späkningar, och det är alltså
af historisk trohet, när så lyckligt faller sig att framställarinnan af
Katarinas roll i Nordens Stjerna kan lägga i dagen en viss em-
bonpoint.	.

”Nordens Stjerna” — ja, låt oss icke förlora henne ur sigte!
Om vi icke lyckats alltför illa i vår framställning, så torde våra läsare
medgifva att intrycket af operan icke behöfver grumlas genom den
historiska sanningen, då man icke sätter sig till doms öfver småsaker.

De starkaste motsatser måste här förenas: det förnäma och vul-
gära, det ideala och det simpla, det upphöjda och det låga. Hade
czarerna förut från sin lefnads början till dess slut varit gudar, så
uppsteg Peter småningom från båtsman och handtverkare till ami-
ralsvärdighet. Det var då icke underligt, om han emellanåt påminte
om en plump matros, som gladde sig åt dryckeslag och lemnade
sinligheten lösa tyglar.

Men det fins värre fläckar, om hvilka man i Nordens Stjerna
icke får någon aning. Då Peter i andra aktens femtonde scen upp-
täcker sammansvärjningen och ser de upproriska vid sina fötter,
bedjande om nåd, utbrister han i operan med rörelse: Ack, mina
barn, ack mina vänner! och gifver dem sin förlåtelse, men under
dylika förhållanden lade han i verkligheten tusental af sina under-
no

såter på sträckbänken, ledde sjelf pinoförhören ocli lär till och. med
någon gång hafva deltagit i bödelns handtverk. Czar Peters förhål-
lande till sin egen son i första giftet, den utsedde tronföljaren Alexei,
vitnar också om en alldeles kolossal grymhet.

Ar 1705 uppdök i Frankrike öfversättningen af en rysk folk-
visa, hvari berättelsen, huruledes Ivan den grymme egenhändigt
dödat sin egen son, tillämpades på Peter, som skulle hafva gifvit
Menschikow befallning att afrätta Alexei, men Menschikow hade till
czarens senare stora glädje underlåtit att utföra befallningen. Ry-
ska sändebudet i Frankrike tillfrågades då, om något dylikt verkli-
gen hade tilldragit sig. Han svarade med fasa, att detta vanvettiga
förtal hade utgått från svenskarne och att ingen sann kristen kunde
skänka tro åt en sådan lögn.

Hvem kunde då ana, att denna folksägen skulle 13 år senare
bli sanning, men utan någon underlåtenhet i utförandet af czarens
order. På grund af de dokument, som under senare åren blifvit
framdragna, måste det anses alldeles otvifvelaktigt att Alexei blifvit
på siil faders befallning med knutpiska pinad till bekännnelser om
upproriska planer, som icke äro bevisade, samt att han, dömd till
döden, blifvit föremål för fortsatt pinande hvarunder han afled och
sålunda besparade nödvändigheten af dödsdomens utförande. I de
under senaste tider framdragna protokollen från garnisonen i Peter-
paulsfästningen har man påträffat följande notis: ”1718 den 26 juni
kl. 8 på morgonen samlades i garnisonen hans majestät, furst Men-
schikow m. fl. Då egde tortyr rum; kl. 11 skildes alla åt. Samma
dag — heter det vidare i notisen — på eftermiddagen kl. 6 dog
Zarewitsch Alexei Petrowitsch i fängelset.” Den stackars prinsen
hade under sina senaste lefnadsdagar erhållit fyrtio slag med knut-
piskan, hvilka voro så beskaffade att hvart och ett kunnat verka
dödande. Hvad del hans styfmor. ’’Nordens Stjerna”, den vackra Ka-
tarina, kunde hafva i uppeggandet till illgerningen, är icke utredt;
folksägnen tillskref henne skuld deri. Påtagligt är att Peter små-
ningom fattade hat till denne sin olycklige son, anseende honom för
en odåga och oemottaglig för den vesterländska odlingen.

Äfven inför sådana fruktansvärda karaktersdrag måste man dock
erkänna att czar Peter intar ett af de främsta rummen i mensklig-
hetens historia, i och derigenom nämligen, att han insett att natio-
nerna icke få isolera sig från hvarandra.

Det är en himmelsvid skilnad mellan nu och då. Vi böra icke
döma czar Peter för strängt. Han var en idéernas man kanske mer
än någon annan. Han gick framåt liksom drifven af en oemotstånd-
lig kraft och han nedbröt allt som stälde sig i vägen för honom —-
en Karl XII eller en veklig son, som af de konservativa ryssarne
Ill

omfattades såsom ett bålverk mot den nya tiden. Vi våga derför
säga, att der trots alla historiska oegentligheter i detalj dock är
verklig historisk anda i Nordens Stjerna, ty man känner sig ansigte
mot ansigte med en allt betvingande personlighet, öfver hvilken hans
nation skall i alla tider känna stolthet. Det var en period i nyare
tider, dä det hette att czar Peter ingenting annat var än en half-
vilde, en barbar, en tyrann, som hela sitt lif igenom var sjuklig,
halft vansinnig, och som af slavofilerna särskildt gjorts till föremål
för den tillvitelsen, att han undergräft den organiska nationela ut-
vecklingen och att han ledt Rysslands öden in i falska banor. Den
samvetsgranna och tendenslösa specialforskningen har dock kommit
till andra åsigter.	•	•

• När vid invigningshögtidligheterna af Petersmonumentet under
Katarina H:s tid den officierande metropoliten i oratorisk syftning
apostroferade den store hädangångne, uppmanande honom att gå
igen från de döda och taga sin skapelse i betraktande, då skall en
af funktionärerna hafva utbrustit: ”Hvarför åkalla honom! Komme
Peter igen, då ginge det oss illa!” Denna oblidkeliga stränghet, som
han visade mot andra, iakttog han framför allt mot sig sjelf. De
ögonblick af hvila, som statsgöromålen kunde lemna honom, använde
han vanligen på profiling af matematiska instrument, tekniska verk-
tyg och dylikt. Han njöt af arbetet och han visste att uppskatta
tiden. Czarerna före honom hade, i brist på annan sysselsättning,
egnat sig åt att. bedja och fasta, att betrakta hofjuvelerarnes arbeten,
att roa sig med hofnarrarnes upptåg, eller att helt enkelt vegetera
i palatsets stillhet. Huru annorlunda czar Peter, som stod upp kl.
4 om morgonen, för att genast taga befattning med statens aflärer,
kl. 6 med amiralitetets o. s. v. hela dagen igenom. Af praktkärlek,
af egentlig njutningslystnad fans hos Peter intet spår. Han reste
helst omkring på en simpel tvåhjulig kärra och vid högtidliga till-
fällen hyrde han sig en praktvagn af någon bland sina funktionärer.
Den yttre ståten af herskarvärdigheten föraktade han; en fursterolls
styfva grandezza var för honom obekant ; han älskade det naivt barn-
sliga, det burleska. Och med hans jernnatur var det förenligt att
efter en då och då i dryckeslag genomvakad natt — sådap vi se ho-
nom naturtroget skildrad i andra akten af ”Nordens Stjerna” — kunna
på morgonen åter sitta vid sitt arbete, liksom om ingenting passerat.

Det skulle glädja oss, om vi kunnat i den korta framställning,
som här varit nödig, gifva våra läsare någon idé om den nyare
forskningens resultat i fråga om hufvudpersonen i den opera som
de flesta med nöje hört och sett. Numera födas inga sådana natu-
rer som han, och äfven om de föddes skulle de svårligen få tillfälle
att göra sig gällande. Den menskliga utvecklingen har slagit inpå
112

sindra banor än de som betingas af de suveräne herskarnes initiativ.
JÆen den nationernas, den menskligbetens solidaritet, hvilken czar
Peter, med all sin grymhet, med all sin likgiltighet för de i smått
förtrampade, likväl oafbrutet kämpade för — den solidariteten gör
sig dock i vår tid mer än någonsin gällande och derför bör den
store barbarens minne vördas.



■