UR DAGENS KRÖNIKA TIDSTÄFLOI^ UNDER MEDVERKAN AE MARCELLUS, A. CANTOR M. FL. SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE UTGIFNA AF ARVID AHNFELT TREDJE HÄFTET -----*----- STOCKHOLM OSCAR L. LAMMS FÖRLAG. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKEEIET, 1881. '’Parlamentariska” kontroverser och hugskott från 1881 års riksdag. Afhandlade - af MARCELLUS. IL »Man skall tilläfventyrs om 1881 års riksmöte säga, att det icke varit rikt på stora resultat i fråga om sin verk- samhet, men man skall hos andra kammaren otvifvelaktigt erkänna en mönstergillhet i fråga om parlamentariskt skick, en hofsamhet och ett lugn i diskussionen, hvari otvifvelaktigt talmannens oveld, förmåga, lugn och mot alla utan undantag lika förbindande sätt ha haft sin vigtiga del.» — Det är andra kammarens ungdomlige ålderspresident, landshöfdingen, grefve Erik Sparre, som i sitt tacksägelsetal till kammarens talman vid afslutandet af 1881 års riksdag yttrar dessa ord. De äro icke många, men de äro desto mer innehållsrika, det är en liten programunge som grefve Sparre här upprullar, lika öfverraskande. som hans anföranden understundom pläga vara. Om man nu naturligtvis undantager det af ingen be- stridda och välförtjenta talet om det sätt, på hvilket herr Wijk vetat sköta sin klubba, så kan man vid skärskådan- det af denna så korta tirad med fog fråga som Horatius: »risum teneatis amici» — kunnen I tillbakahålla ert löje, god’ vänner? Ur dagens krönika. . III. 1 2 Till en början är det svårt att tilltro den eljest så skämtsamme ålderspresidenten fullt allvar, då han talar om, att man »tilläfventyrs» icke skall tillerkänna 1881 års riksdag hedern att hafva varit »rik på stora resultat». Det är icke »tilläfventyrs» detta, utan fullt klart, säkert och tydligt, att 1881 års riksdag, långt ifrån att kunna »fram- visa några stora resultat», knappast har några resultat alls att berömma sig af, ty de få som finnas äro icke särdeles anmärkningsvärda, såvida man icke vill inberäkna de nega- tiva resultaten. Gör man detta, så har 1881 års riksdag något uträttat, ty den har afslagit åtskilliga icke så ovig- tiga kungliga propositioner. Om - vi sålunda måste anse den högt ärade ålderspresi- denten .hafva på ett nog förblommeradt språk uttryckt sig, då han genom sitt »tilläfventyrs» gifvit sken af att möjligen tvifvelaktigt kan vara, huruvida icke den femtonde riksda- gen efter det nya statsskicket något, godt åstadkommit, så måste vi åter gifva honom full rätt, då han säger, att denna riksdag utmärkt sig för »hofsamhet och lugn i diskussionen», men nödgas tillika på samma gång bemärka, att detta, ehuru i och för sig aktningsvärd!, icke nödvändigt behöfver betyda så orimligt mycket. Det är visserligen en sanning, som icke kan vederläggas, att en viss fridfull stämning hvilat öfver riksdagens förhandlingar; man har icke hört något alltför häftigt, och bråkigt språk föras, och om något gnabb ibland försports, så har det varit af oskyldigaste slag. Men, som sagdt — man bör undvika att alltför demonstra- tivt framhålla detta. Allt beror på oms-tändigheterna, och omständigheterna hafva sådana varit, att icke några lämp- liga och förmånliga anledningar gifvits till parlamentariskt oväsen. Orsakerna dertill äro två: den ena att de herrar, som förut drifvit en mer eller mindre aggressiv opposition, för närvarande skulle — mirabile dictu — befinnas vara rättrogne regeringsvänner, och om detta icke alltid kunnat 3 stoppa till oppositionslusten, så har det åtminstone gjort tonen och sättet mindre bullersamt och förhandlingarna så- ledes stillsammare. Den andra icke mindre vigtiga orsaken är, att de stora frågorna, der det mesta oväsendet plägar låta höra sig, nu icke varit före och kunnat förorsaka upp- träden. Då således de mest maktpåliggande och mest om- tvistade frågorna aldrig varit i tillfälle att uppröra sinnena, så har deraf inträffat den naturliga följden, att diskussionen blifvit mindre lidelsefull än eljest kunnat vara att vänta. Och dessutom har till detta förmånliga resultat en an- nan omständighet medverkat, hvilken icke är att förglömma, om den ock icke kan tillmätas allt för stor vigt. Denna omständighet är det i år mer än vanligt trängande begäret att få komma hem i tid. Ätt detta begär i högst betydlig måtto inverkat på diskussionen synes nog af protokollen, hvilka visa, att debatten — allt för tids vinnande, förstås — understundom, såsom exempelvis vid behandlingen af frågan om den politiska rösträttens utsträckning, nära nog antagit karakteren af ' en öppen omröstning, som icke tillåtit eller åtminstone i mycket ringa mån gifvit anledning till för- löpningar, de der kunnat störa det idylliska' lugn, som i år hvilat öfver våra riksdagsförhandlingar. Gifva vi ock i detta stycke ålderspresidenten fullkom- ligt rätt, så följa vi icke längre hans fritt sväfvande lifliga fantasi, då han vill göra troligt, att riksdagen utmärkt sig för att visa »mönstergillhet i fråga om parlamentariskt skick». Det är sålunda icke nog med att grefve Sparre an- ser denna riksdag visa ett parlamentariskt skaplynne, utan han gifver denna påstådda parlamentarism det superlativa vitsordet att vara »mönstergill». Vi tro oss hafva i före- gående häfte temligen tydligt visat, huru pass mycket värd denna patenterade svenska »parlamentarism» är, denna par- lamentarism, hvilken måste såsom ett »moraliskt stöd» för den uppburna parlamentariska regeringen räkna det ekla- 4 tanta nederlag, som hon led i den vigtiga frågan om anslag till byggandet af pansarfartyg. Vi tro oss der hafva visat, huru föga hemul i verkligheten, som det stolta talet om den svenska parlamentarismen eger, och det som sedan dess under riksdagens senare skede passerat, har icke i någon den ringaste mån jäfvat denna vår framställning, utan har blott gifvit nya bevis för densamma. Vi hafva i föregående häfte haft nöjet att rikligen ösa ur den de parlamentariska lärdomarnes klara källa, som nere vid vestkusten så lifligt porlar, och vi hafva ytterligare det ovanskliga nöjet att der finna mången visdom värd att taga fasta på. Vi tveka derför så mycket mindre att ånyo draga nytta och fördel häraf, som det ju alltid måste vara af största intresse att erfara, hurusom vår nya s. k. parla- mentarism bedömes från det håll, der den skall vara upp- buren. I ett bref till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tid- ning yttras angående den saken, huru långt landtmanna- partiet vill sträcka sitt förtroende för Posse-ministéren, föl- jande lärorika, ytterst intressanta och för bedömande af den svenska parlamentarismen så ovärderliga ord: »Det vore- lätt sak att komma på det klara härmed, i fall Posse-ministéren ville begära ett förtroendevotum på basen af ett anslag, som icke vore af större betydenhet, än att beslutet finge gälla sjelfva förtroendet eller misstroen- det, med mindre hänsyn till saken. Brefskrifvaren är viss på, att landtmannapartiet skulle som en man här rösta för den nuvarande statsministern. Men annorlunda ställer sig frågan, då saken är af mera betydande vigt. Då komme många att säga: »Vi förstå ej, hvarför vi skola uppoffra vår öfvertygelse; ministéren kan ju låta oss hafva vår me- ning, likasom vi ej förmena ministéren att hafva sin.» Och detta skulle vara parlamentarism ! I bagateller der skall landtmannapartiet icke knussla på förtroendevota, då det ingenting gäller, men i saker af betydligare vigt, der må 5 man förbehålla sig att få hafva sin egen mening. Tvifvels- utan bör grefve Posse vara särdeles tacksam för ett dylikt tillmötesgående i småsaker, men nog skulle han och hans regering må ofantligt mycket bättre, om partiet sparade med sina förtroendevota och i stället bifölle de förslag af större vigt och betydelse, som från regeringen emanera. Dessutom — om man ställer sig på denna grund, att i sa- ker af vigt landtmannapartiet må hafva sin mening och regeringen sin, hvad särskiljer då i sak ■— och något an- nat bör det ej blifva tal om — den nuvarande konseljen från de föregående. Äfven mot dem har landtmannapartiet intagit samma hållning som mot den nuvarande ministéren; har antagit och gillat dess förslag, då de passat i stycke med partiets planer, och att detta icke är särdeles mycket att tacka för, må väl erkännas. Är detta något, som känne- tecknar parlamentarismen, då hafva vi långt för detta haft den oskattbara lyckan att lefva ett parlamentariskt lif utan vank och brist; men hvarför då i all rimlighets namn till- ställa så stora ostentationer för det »nya» systemet; det är i så fall blott en ny upplaga af ett gammalt system, hvars innersta grundtanke är den regeln, att landtmannapartiet alldeles icke försmår att mottaga fördelar, äfven om de komma från misshagliga ministérer, men att ingen hänsyn till den behagligaste ministér kan förmå partiet att ett ögonblick lemna bifall till något som icke faller partiet i smaken. Det är visst konseqvent och. i viss mån högeligen karaktersfast detta, men parlamentariskt är det platt icke. Men, skall man tvifvelsutan säga: den nuvarande kon- seljen skulle »på basen af ett anslag, som icke vore af större betydenhet», få ett ampelt förtroendevotum, och det är vackert så. Tackar ödmjukast ! Presenten är icke stor, men den är väl så mycket mera välment. Dock om vi skulle roa oss med att skärskåda en sådan der parlamentarisk lek- sak, som den ministeriella tidningen på vestkusten anser så 6 kostbar, månne det först är den Posseska ministéren, som har lyckan att kunna få fröjda sig åt en klenod sådan som denna och att sålunda på grund af förtroendet i småsaker nu först en parlamentarisk regim kommit till stånd? Nej, ingalunda. Visserligen är det alltför antagligt, att den kon- selj, i hvilken herrar Adlercreutz och Carleson voro justitie- statsministrar och nuvarande landshöfding Bergström en af de ledande andarne, icke skulle, om den vädjat till landt- mannapartiets förtroende, hafva ens i småsaker kommit i åtnjutande af någon tillgifvenhetsomröstning; den fick nöja sig, denna konselj, med att i sak få i många och vigtiga fall se sina förslag med förtroende omfattade, och detta har ju alltid sina fördelar, äfven det. Men vi hafva efter denna konselj och före den, hvars förste man grefve Posse är, haft en annan ministér, den som blifvit kallad den andra De Geerska, hvilken ock lyckades i många hänseenden ge- nomföra de förslag, som från densamma emanerade, och hvilken visserligen, om den önskat sig ett förtroendevotum på basen af en småsak, icke skulle hafva förvägrats detta. Det var ju denna konselj, om hvilken en af landtmännens mer betydande .ledamöter yttrade, att den fått allt hvad den pekat på. Om nu så är, huru mycket mer parlamen- tarisk borde icke denna konselj vara, då det är visst och sant, att den Posseska ministéren »pekat» på mycket, som landtmannapartiet vid sist förflutna riksdag alldeles icke varit hugadt att gifva och icke heller gifvit. • Det återstår ännu en bit af de lärdomar i parlamenta- risk statskonst, som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning lemnar, då der yttras nedanstående något karakteristiska ordvändningar: »Hvari bestâi; egenskapen att vara ledare för ett parti? Den består, mena vi, deri, att ledaren är en exponent af partiets ståndpunkt uti de frågor, som höra till det politiska lifvet. Den, som icke det är, den, som icke är fullt för- 7 trogen med sitt partis innersta, mången gång oklara före- ställningssätt ocli gör dem till sina egna, en sådan person kan aldrig vara och bör aldrig göra anspråk på att vara ledare. . .. Vill han icke underkasta sig detta naturliga för- hållande, må han aldrig eftersträfva äran af att vara le- dare, utan har då att segla sin egen sjö, såsom lösgängare eller fristående eller hvad man må kalla honom. . . . Det samma gäller om den parlamentariska regeringen.» Det är verkligen mycket man får lära af dessa få ra- der. Vi få der veta att endast den är ledare, som gör ett partis äfven oklara föreställningssätt till sina egna. Att härmed till den fullaste evidens är bevisadt, att grefve Posse alldeles icke är någon »ledare», synes vara något, som tro- ligen helt och hållet undfallit den parlamentariska läromä- stare, som yttrar dessa ord. Det är visserligen möjligt att grefve Posse skulle kunna göra sig till exponent för landt- mannapartiets »oklara föreställningssätt», men att han icke förmått sätta sig in i dess klara tankegång, har vid denna riksdag med tillfyllestgörande tydlighet ådagalagts. Ingen har heller tydligare brutit stafven öfver grefve Posse än just Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som med an- ledning af regeringens framställning om anslag till pansar- fartyg förklarat, att endast anslag till små fartyg ingått i landtmannapartiets program. Då nu detta- är förhållandet, »så hade — säger Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning — Posse-ministéren, då den velat vara en parlamentarisk mi- nistér, icke haft rätt att framträda med ofta berörda pan- sarfartyg. Det hade då varit ministéren, men icke landt- mannapartiet, som brutit mot programmet.» ■ Konseqvenserna häraf äro lätta att se. Grefve Posse har visat, att han icke är »fullt förtrogen» med sitt partis program, då han kunnat framlägga förslag till pansarfar- tyg, till norra stambanans fortsättning, till nybyggnader vid centralstationen, till uppförande af ett hofstall, till ord- 8 nande af teaterns affärer. I alla dessa fall har grefve Posse visat sig så långt ifrån att vara »fullt förtrogen» med landt- mannapartiets »innersta» tankar, att han icke alls haft reda derpå, utan blifvit utsatt för högeligen förargliga politiska nederlag. Alltså är grefve Posse icke någon »ledare» för en regeringsmajoritet, hvilket skulle bevisas. Nu kan man dock tänka sig, att den tidning, som vi citerat, med sitt uttryck, att ledare är blott den, som är »fullt förtrogen med sitt partis innersta, mången gång oklara föreställningssätt och gör dem till sina egna», menar, att O O O 7 7 det endast är partiets oklara föreställningar — och, gunås, landtmannapartiet har godt om sådana — på hvilka ledaren behöfver vara exponent. Vi skola i så fall ingalunda be- strida grefve Posse en ledares namn, heder och värdighet, men vi vilja blott nämna, att då Tegnér kan säga, att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, man nu må kunna med allt fog tillägga, att det dunkelt tänkta — det är parlamentarism. Från det håll, der man med allt ge^valt vill låta oss komma att tro på den parlamentariska humbugens verkliga existens, har framhållits den seger, regeringen i riksdagens sista tid efter många vexlande och skiftande öden vann i fråga om tilläggsbevillningen. Må så vara. Den, som vill anse det för en stor politisk seger, att regeringen får sig anvisad en skatt, som icke behöfs, han må fritt göra det, men det är en seger vunnen på bekostnad af det »skattdra- gande folket», hvars betryckta talan landtmannapartiet plä- gar koketterande påstå sig föra. Dessutom må icke glömmas, att denna seger om någon är en veritabel Pyrrhusseger, ty att det icke blef endast en half seger, vållar alldeles icke den der omskrutna, fasta och säkra regeringsmajoriteten, utan den ingalunda beräkneliga omständigheten, att 50 af första kammarens ledamöter vid den gemensamma vote- ringen behagade taga s. k. »bondpermission», hvarigenom 9 regeringen fick sina 50 proc, i tilläggsbevillning, då den, om alla pligttroget install sig vid urnorna, fått nöja sig med allenast 25 proc., således hälften af hvad regeringen begärt, och det var i alla fall for mycket det. Det är verkligen i högsta måtto förvånande, att vid en så vigtig gemensam votering som denna finna en likgiltighet sådan som denna. Man har på två grunder sökt om icke försvara, så åt- minstone i någon mån förmildra det ogynsamma intryck, som detta skolkande gjort. Den ena af dessa grunder är, att ledamöterne i första kammaren icke hafva något ar- vode. Denna förklaringsgrund duger dock till ingenting alls. Så snart en person åtagit sig att vara riksdagsman, så lärer det vara hans skyldighet, vare sig han har betaldt derför eller icke, att fullgöra de med riksdagsmannaskapet förenade skyldigheter. Har någon icke råd att gratis hålla sig här i Stockholm under riksdagstiden, så kan han gerna afsäga sig uppdraget, ty för detta ändamål är afsägelse- rätten införd. Den andra grund, på hvilken man skulle vilja förklara denna mängd af frånvarande ledamöter, hänför sig till ett nytt politiskt slagord, som heter qvittning. Med denna nya anordning menas, att två ledamöter, som ämna rösta i en votering för olika meningar, öfverenskomma att af något skäl båda afhålla sig från voteringen, hvarigenom man förmenar, att den enes »ja» uppväger den andres »nej» samt att det sålunda för resultatet ingenting gör, om de båda ärö borta. Detta är nu godt och väl; men utom att det alldeles icke är tillåtet i grundlagar eller arbetsordning att »qvitta», så är det uppenbart, att åtskilliga utan qvitto varit frånvarande, och i hvarje fall är det minst sagdt lik- giltigt att på detta sätt taga genvägar, hvarigenom man besparar sig sjelf besvär, som man åtagit att underkasta sig. Det »resande riddarhuset» är icke något mönster att imitera. 10 Men utom att regeringen undslapp ett halft nederlag endast genom denna osedvanliga och klandervärda försum- melse, så är vid bedömande af den triumf, som regeringen påstås ega rätt att fira med anledning af tilläggsbevillnin- gens godkännande, att märka, att denna seger varit i högsta måtto dyrköpt och att den vunnits endast och allenast ge- nom betänkliga nederlag i många andra saker. Denna segers möjlighet berodde på en kedja af beslut, som dels totalt stredo mot, dels fattades aldeles oberoende af stats- regleringspropositionem Fröjden med anledning af fram- gången i fråga om tilläggsbevillningen måste i högst vä- sentlig mån minskas genom harmen och förargelsen öfver de för denna segers möjlighet nödvändiga och i många af- seenden ganska närgångna nederlag som regeringen lidit. Vi hafva i den föregående uppsatsen visat, hurusom den första och största motgång, som regeringen led, afslaget å pansarfartygsanslaget, förde derhän, att tilläggsbevillningen blef obehöflig, förutsatt att icke några ändra betydligare förändringar i den kungliga finansplanen vidtogos. Då stats- regleringspropositionen kom, visade det sig, att en fyllnads- summa behöfdes på omkring en half million och till denna halfva millions betäckande skulle en del af tilläggsbevill- ningen tjena, under det att den andra och största delen af denna bevillning var obehöflig för årets statsreglering och derför skulle användas för att täcka en del af den skuld, hvari statskontoret står till riksgäldskontoret. Men sedan riksdagen afslagit regeringens förslag om anvisande af medel till ett pansarfartyg, var icke längre denna tilläggsbevillning alls behöflig för att fylla statsver- kets årsbehof. Genom detta afslag voro 650,000 kr. in- besparade och sålunda kunde icke allenast debet och kredit gå ihop, utan man hade dessutom ett litet öfverskott, som ytterligare ökades derigenom, att på anslaget, till Carlsborgs bestyckning 50,000 kr. prutades. Som sagdt, härigenom 11 var tilläggsbevillningen öfverflödig ocli utsigterna för den- samma skäligen mörka. Kom så ett nytt vindkast. Riks- dagen fann, att K. M. aldeles för lågt beräknat ett par förslagsanslag, hvarför i dem en förhöjning vidtogs med omkring en half million kronor, hvarförutom genom bevil- jande af anslagsförhöjningen i kronprinsens apanage ytter- ligare utgiftssidan kom att blifva öfvervägande och sålunda hoppet om en tilläggsbevillning ånyo till lif väckt. Men riksdagen hade sjelf dragit försorg om, att detta hopp blef borttaget, ty i en gemensam votering hade kamrarne funnit och ansett, att K. M. aldeles för lågt beräknat nettoinkom- sten af jernvägstrafikmedlen, hvarför dessa höjdes med en half million kronor. Härigenom var åter ett plus befint- ligt på inkomstsidan, hvarigenom tilläggsbevillningen blef helt och hållet öfverflödig. Ater ett vindkast och balansen lutade åt ett annat håll. Riksdagen vidtog nämligen i re- geringens uppgjorda finansplan den genomgripande förän- dringen att nedsätta beräkningen af bränvinstillverknings- afgiften från af regeringen föreslagna 15 mill. kr. till 14 mill, kr., således med en million kronor. Genom detta min- skades inkomsterna åter så väsentligt, att en lucka uppstod, som måste genom tilläggsbevillning fyllas, och fastän inga- lunda ett belopp af 50 proc, behöfdes för statsregleringens ordnande, lyckades det, tack vare de femtio skolkande första kammarherrarne, regeringen att få igenom sitt ursprungliga förslag om tilläggsbevillningen. Då man nu från landtmannapartistisk sida rosar rege- ringens seger i tilläggsbevillningsfrågan, så bör man icke ur sigte lemna det pris, till hvilket den köptes, eller den miss- handling, som hela finansplanen undergått, och särskildt bör i två afseenden denna obehagliga misshandel kännas besvär- lig för grefve Posse. Den ena af dessa punkter rör afslaget till pansarfartyget, ty om ock grefve Posse vid frågans be- handlins vid denna riksdaef lät förstå ett icke alltför starkt 12 vidhållande af regeringens förslag, så måste dock, för så vidt han icke såsom statsminister ännu mindre håller på vårt försvar, än han gjorde såsom oppositionsman, nederla- get kännes bittert nog. Vi återgifva för att styrka detta några ord, som grefve Posse sjelf om denna sak yttrar. Han säger: »förmå vi icke hålla fienden från våra kuster, är det icke större sannolikhet, att vi förmå kasta honom ut ur landet, ifall han en gång der satt sig fast. Hvilken fiende än må anfalla oss, blir det för honom onekligen mycket lättare att företaga anfallet, då han vet, att vi icke ega någon flotta så beskaffad, att vi ens kunna oroa hans kommunikationer. Han måste alltid hittransportera krigs- materiel ra. m. för att kunna uppehålla sig; hafva vi då icke någon flotta, så har han fritt spelrum för sina opera- tioner i detta afseende. Hafva vi ett efter våra förhållan- den och tillgångar afpassadt kraftigt kustförsvar, kan en inträngande fiendes ställning dereraot blifva ganska vådlig. För att tillämpa denna sats på våra nuvarande förhållanden påstår jag, att försvaret till lands kan göras vida mindre omfattande, ifall ett dugligt sjöförsvar åstadkommes. Ett godt kustförsvar kräfver företrädesvis penningar och icke så mycket folk som ett godt landtförsvar. För flottan äro redan så stora belopp anslagna, att det med en tillökning af en eller ett par millioner årligen utan tvifvel kan lyckas att, genom en omtänksam förvaltning, efter några år hafva ett betryggande kustförsvar, hvarmed vi kunna hoppas att med framgång göra fienden motstånd till sjös.» Det är nu tio år sedan grefve Posse yttrade dessa ord, hvilket skedde vid den förhastade urtima riksdagen 1871. Ehuru dessa ord då användes såsom argument mot den då framlagda kungliga propositionen om försvarsväsendets ord- nande, så lärer man väl få antaga, att det icke var alle- nast för detta negativa mål, som grefven med förkärlek omfattade sjöförsvaret.. Om nu så är, måste deraf följa, att 13 det varit på grund af det lifligaste intresse för framgången, som grefven medverkade till framläggande af pansarfartygs- anslaget, hvarför afslaget derpå djupt måste gå honom till sinnes. Emellertid äro för hvarje vän af vårt sjöförsvar dessa statsministerns ord synnerligen glädjande. De försäkra oss, att icke denna del af försvaret skall blifva försummadt, och om än grefven icke bättre än hans föregångare lyckats genomdrifva förslaget denna gång, är det att hoppas, att han, då än en gång samma fråga låter höra om sig, skall med mera eftertryck veta göra sina åsigter gällande. Den andra orsaken, hvarför grefve Posse måste anse den misshandel, som den kungliga finansplanen undergått, högeligen förarglig och sålunda priset för segern i tilläggs- bevillningsfrågan högt nog, är beräkningen af bränvinstill- verkningsafgiften, hvilken beräkning riksdagen har roat sig med att göra om. Detta är nämligen för honom såsom finansminister ett personligt nederlag. Regeringen har i allmänhet i fråga om beräkningen af statsverkets blifvande inkomster för 1882 klokt nog hållit sig till hvad de sak- kunniga myndigheterna föreslagit, och då derför riksdagen höjde t. ex. jernvägstrafikmedlen med en half million kronor, så träffade denna dekonfityr icke regeringen utan den under- ordnade fackmyndighet, på hvars beräkningar regeringen med allt skäl kunde anse sig befogad att lita. Annorlunda förhöll det sig med bränvinsmedlen. Här hade grefve Posse försökt sig sjelf på kalkylationernas ganska svåra konst, han hade med förbigående af de beräkningar, som statskontoret uppgjort, efter sitt eget hufyud ordnat denna fråga. Och denna beräkning blef ogillad af • riksdagen, som i stället godkände statskontorets af statsministern ändrade beräkning. Att grefve Posse visserligen hade alla skäl för sin beräk- ning, hindrar icke att i parlamentariskt afseende riksdagens beslut är för honom ett harmfullt nederlag. 14 Den andra seger, som jemte beslutet om tilläggsbevill- ningen räknas till regeringens parlamentariska triumfer, är den om det ökade apanaget åt kronprinsen. Utom-att det icke just kan anses vara någon alltför stor triumf för en regering att finna ett förslag om anslag åt rikets tronföljare, då han träder i gifte, vinna representationens bifall —■ det var snarare underligt att någon opposition alls förnams, men den kom från sjelfva »regeringspartiets» led, — så borde med allt skäl från landtmannapartistiskt håll en djup slöja bredas öfver denna historia. Den är nämligen förenad med en liten justeringshistoria, som väl förtjenar att omförmälas, då den kastar ett egendomligt ljus öfver en del riksdags- interiörer, som icke sakna sin pikanta sida. Det var den 9 April, som denna fråga till behandling förekom i andra kammaren. Bland dem, som uppträdde för detta anslag, var äfven h. exc. statsministern och uppen- barligen hade hans ord, eller rättare sagdt en upplysning, som han hade att meddela, ett tydligt inflytande på den följande diskussionen. Derigenom var borttaget ett argu- ment, som den talare, hvilken öppnade debatten, anförde, och hvilket helt uppenbarligen gjorde en högst betydande effekt på sparsamhetsvännerna i andra kammaren, nämligen, att, om man nu beviljade anslag till kronprinsen vid hans giftermål, så skulle deraf följa, att man också vore nöd- sakad att bevilja dylika anslag, då arffurstarne trädde i äktenskap, och detta var något som icke ingick i åtskilliga herrars föreställningssätt. För att förebygga all verkan häraf uppträdde hans excellens statsministern med ett. ytt- rande, och, märkligt att' säga, finner man mot all sedvänja detta yttrande justeradt återgifvet i Posttidningen för den 13 April, nu i en form, som med rätta väckte en stor och allmän förvåning, ehuru egendomligt nog vid protokolls- justeringen ingen lade märke till detta förhållande och der- öfver begärde nöjaktig förklaring. 15 Begynnelsen af hans excellens yttrande hade följande lydelse : »I en fråga af så grannlaga beskaffenhet som den, hvil- ken nu är föremål för kammarens behandling, torde finnas lämpligt att redan nu, innan diskussionen vidare fortsättes, begära ordet. Jag gör det under den förhoppning, att de upplysningar, som jag är i tillfälle lemna, måhända kunna bidraga att undanrödja vissa farhågor, som af de talare, hvilka redan yttrat sig, blifvit framhållna och hvilka eljest måhända återupprepas af flere andra efterföljande. »Den förste talaren framkastade såsom skäl antingen till rent afslag å den k. propositionen eller till nedsättning af deruti begärda anslagssumman, att man möjligen kunde befara framställandet af enahanda anspråk åt arffurstarne efter hand som äfven de inträdde i äktenskap. Detta är naturligtvis en fråga, som nu icke föreligger och som så- ledes måhända icke borde vid detta tillfälle vidare beröras. Jag anser mig likväl böra säga min enskilda uppfattning vara, att K. M:t icke bör begära särskilda anslag till arf- furstarne, med anledning af deras inträde i äktenskap, un- der andra omständigheter än då en arffurste står närmast tronföljaren och denne saknar manliga bröstarfvingar, i hvilket fall ett undantagsförhållande inträffar, sådant som egde rum, då den nuvarande konungen såsom hertig af Östergötland fick särskildt apanage med anledning af hans inträde i gifte.» — — — — •— — — — — — — Nu ville man dock hålla före, att hans excellens stats- ministern ingalunda yttrat sig för sin enskilda del, utan att han gaf den del af sitt yttrande, som var afsedd att lugna farhågorna för apanager åt arfprinsarne, ett uppen- bart sken af att vara en med högre tillåtelse meddelad officiel upplysning. Så icke blott uppfattades saken af de närvarande och af referenterne, utan endast i så fall blir i dessa ord, från denna plats uttalade, någon mening, och 16 endast på grund af en sådan uppfattning kan förklaras, att detta argument, så tacksamt för dem, som yrkade nedsätt- ning eller rent afslag på hela anslaget, icke vidare upptogs. Det är derför med allt skäl som en tidning om denna sak yttrar : »Egendomligheten i detta hans excellens uppträdande faller naturligtvis genast i ögonen. Den förste talaren hade sagt sig befara, att konungen skulle begära särskilda anslag åt arffurstarne (naturligtvis var hans »enskilda uppfattning», att så ej borde ske). Hans excellens, som tidigt under diskus- sionen låter sina ord höras från statsrådsbänken för att lemna upplysningar, som skola undanrödja föregående talares far- hågor, har såsom argument mot den förste af dem ingen- ting annat att säga, än att hans »enskilda uppfattning» är — i det närmaste densamma som just denne talares. Na- turligtvis bör det städse vara af intresse för andra kam- maren, isynnerhet för dess majoritet, att få kännedom om hvad hans excellens för sin personliga del anser om saker och ting, men det synes oss svårt att finna, hvar man skall söka beviskraften i hans excellens ord. Ty äfven om man antoge — hvilket likväl ej torde få anses aldeles gifvet — att hans excellens vid arfiurstarnes möjligen framdeles in- träffade giftermål intoge samma ställning som nu, får man väl ändock anse det sannolikt, att det i en sådan fråga blefve H. M:t konungens enskilda uppfattning, snarare än hans excellens statsministerns, som komme att bestämma regeringens ställning till saken.» Om nu måste anses visst, att icke grefve Posse i kammaren talade om, att det vore hans enskilda åsigt, att -K. M:t icke borde begära anslag åt arfprinsarne, så måste det vara i protokollsjusteringen hemligheten ligger. Det är nu andra gången vid denna riksdag, som grefve Posses anföranden och hans protokoll icke stämma rätt väl öfverens — om den första gången detta skedde, kan läsas i 17 andra häftet af denna tidskrift sid. 32 — och utan att sjelfva deröfver göra några reflexioner vilja vi allenast berätta en sannfärdig historia, som tilldrog sig anno mundi 1818 i det då bekanta riksrättsmålet. Det begaf sig nämligen så, att, sedan riksrättens pluralitet uttalat en fällande dom, och man sedan skulle justera protokollet, två af de ledamöter, som fält, under mellantiden blifvit omvända, hvarför de då åter- kallade sina vota och frikände. Dessa riksrättsledamöter fingo sedan gå till odödligheten under namnet »justeringsråd». Emellertid fordrar rättvisan det erkännandet, att åtmin- stone en referent, nämligen den halfofficiöse Stockholms- korrespondenten, påstår sig hafva hört, att statsministern förklarade, att det blott var sin enskilda åsigt han i denna sak uttalade, men i så fall må vi bekänna, att vi svårligen kunna förstå, hvad grefve Posse med sitt yttrande ville åstadkomma, ty, om det äfven för kammaren kunde vara af ett visst intresse att erfara, hvad hans excellens i denna sak tänker, så icke bevisa hans enskilda tankar särdeles mycket. I sammanhang härmed anteckna vi två småsaker, som stå i samband med denna frågas behandling. Den ena är det kuriösa erkännandet af herr Hedlund, att han för den nuvarande ministérens skull ville, trots de betänklig- heter han deremot hyste, bifalla anslaget. Det skulle hafva varit ganska intressant att se, huruvida den ärade Göteborgs- representanten skulle haft kurage nog att, t. ex. under den tid, friherre De Geer stod i spetsen för ministéren, neka ho- nom ett sådant förtroende, som det han nu ville gifva grefve Posse. Den stora »vördnad» herr Hedlund alltid uttalat för friherre De Geers person gifver anledning att antaga, att han icke velat straffa första hufvudtiteln med ett afslag i denna sak, derför att dess främste representant till sin förste rådgifvare valt friherre De Geer. I den andra lilla episoden spelar Dagens Nyheter en rol, och den skulle visserligen icke vara förtjent af att om- TTr dagens krönika. III. 2 18 nämnas, derest icke denna tidning nu skall föreställa ett slags officiöst organ och i alla händelser är genompyrd af ministeriel förtjusning. Detta ministeriella organ finner det lämpligt att gifva utbrott åt följande lilla smakfulla tirad, med anledning deraf att statsministerns justerade yttrande inflöt i Posttidningen : »För dem, som ilikhet med oss anse, att kungliga löften eller tycken ej böra vara för riksdagens beslut afgörande, var det beriktigande af tidningsreferaten, hvilket genom Posttidningen offentliggjordes, ingalunda oväl- kommet.» Nej, det förstås det — för en ministeriel tidning hafva »kungliga löften och tycken» icke mycket att betyda, mot hvad ministern vill och tror. Det kunde dock hända, att en minister, som sålunda gör politik på egen hand, be- finnes hafva uppgjort räkningen utan värden och då — det kan man ju saklöst medgifva — blifva de ministeriella fun- deringarnas värde mer än problematiskt. Vi hafva icke hunnit så långt, att det är ministrarne, som regera oss, utan vi tänka, att det är Jcommgen som bjuder och mini- stern som lyder. För Dagens Nyheter är emellertid detta bakvänd ordning. Om detta också icke förvånar oss med den ställning som den ministeriella tidningen till konungamakten intager, så är det en annan sak, som icke kunnat undgå att lifligt förundra oss. Den värda tidningen säger nämligen, att det »beriktigande af tidningsreferaten», hvilket anses hafva blif- vit gjordt genom Posttidningens meddelande in extenso af statsministerns yttrande, varit för tidningen »ingalunda oväl- kommet». Det är icke denna belåtenhet, som förvånat oss, utan den omständighet, att icke Dagens Nyheter sjelf, ge- nast som. detta »beriktigande» i Posttidningen förekom, skyn- dade sig att meddela sina läsare detsamma, ty nu kommer det befängdaste af alltsammans, nämligen att det såsom oriktigt af Dagens Nyheter stämplade referatet i samma påstådda oriktiga form förekommer äfven i Dagens Nyheters 19 egna spalter. Men vi lemna denna sak för att öfvergå till de andra frågor, i hvilka regeringen lyckades genomföra sina förslag. Den vigtigaste af dessa är tvifvelsutan riksdagens bi- fall till propositionen om norra stambanans fortsättande till Ångermanelfven. Men illa misstager man sig, om man vill inrangera regeringens framgång i denna fråga bland de parlamentariska segrar, som regeringen har att fröjda sig åt vid 1881 års riksdag. Framgången i denna fråga var tvärtom ett eklatant parlamentariskt nederlag, ty den vans mot det s. k. regeringspartiets ihärdiga sträfvanden, och det var med sina vänner fiendernas hjelp och med bistånd af norrlandsintresset, som regeringen här undgick ett högst be- tänkligt nederlag af den beskafienhet, att efter dess inhö- stande knappast nog civilministern kunnat behålla sin port- följ, och för grefve Posse skulle det hafva befunnits i högsta måtto bittert att se sin prestige sålunda kringskuren. I statsutskottet fann man också hela det landtmannapartistiska förtroenderådet endrägteligen, trots sin ministeriella egenskap, sätta sig till motstånd mot hvad regeringen i detta afseende föreslagit. . För landtmannapartiets veritable banérförare herr Carl Ifvarsson var dock denna position något kinkig. Han hade sjelf motionerat om stambanebyggnader, visserligen icke uppe i Norrland, men väl i Halland, och att då principielt mot- sätta sig vidare jernvägsbyggnader för statens räkning hade sina vanskligheter; men Carl Ifvarsson fann råd. Halländin- garne ville visserligen, att staten skulle bygga deras bana, men de hade också sjelfva åtagit sig att släppa till icke obetydliga summor. Af detta förhållande begagnade sig nu Carl Ifvarsson i sin reservation. Han hade icke någonting emot att staten fortsatte att bygga jernvägar der uppe i Norrland, men han ville då också, att norrländingarne skulle likasom halländingarne bidraga med vissa belopp. Som detta 20 här icke varit ifrågasatt, än mindre erbjudits, fann under sådana förhållanden Carl Ifvarsson sig nödsakad att, så som frågan nu förelåg, reservera sig mot utskottets tillstyrkan om anslag till fortsättande af stambanebyggandet i Norrland. För herr Key var denna fråga ganska svår. Att skilja sig från sina landtmannakolleger var betänkligt, men på den fot herr Key står till den nuvarande regeringen var det än vanskligare att sätta sig mot dess förslag. Emeller- tid var det två förmånliga omständigheter, som här kommo representanten från Södra Tjust till hjelp. Den ena var, att landtmannapartiet så till vida var splittradt, att de norrländska landtmännen allt hvad tygen höllo drefvo på regeringens förslag, och den andra, att herr Carl Ifvarsson, som nyss är sagdt, vid tanken på sin motion om Hallands- banan icke kunde principielt opponera mot regeringens för- slag. Betänkligheten för herr Key med hänsyn till hans framtida ställning inom landtmannapartiet att skilja sig från sina kolleger var derför mindre stor än vanligt i en så vigtig fråga, hvarför man finner honom sluta sig till statsutskottets majoritet, hvilken i hufvudsak biträdde k. m:ts förslag. Dock — med kännedom om herr Keys fasta grundsatser vore det orätt att antaga, att han endast med hänsyn till den nuvarande regeringen och den mindre goda endrägten inom landtmannalägret slutit sig till dem, som ville i Norrland bygga jernvägar, utan man må väl hålla före, att han skulle hafva så gjort, äfven om civilportföljen innehafts af landshöfding Bergström. Hvad statsministerns ställning i denna fråga angick, så måste erkännas, att den var synnerligen framstående. Här uppträdde grefve Posse såsom en ledande statsman med sin vanliga kraft och beslutsamhet — hvarpå man eljest icke sett några prof vid denna riksdag — samt med hela den talang, hvaraf han är mäktig. Hans anförande i andra kammaren vid denna frågas behandling är ett verkligt 21 mästerstycke, som visar, att han dock, der hans verksamhet icke af partiintressen och konsiderationer förryckes, är en verklig statsman, som kan se i stort och slå ett slag 'der- för. Vi kunna icke neka oss nöjet att återgifva de vigti- gaste momenten deraf. Till en början vände grefve Posse sig mot dem, som yrkade uppskof med denna frågas behandling. Det vore, yttrade han, »regeringens fasta beslut att, såvidt på henne ankommer, söka bringa frågorna om skatteväsendet och försvarets ordnande till lösning nästkommande riksdag.» Ehuru man väl något tänkt sig detta, var det dock af största intresse att finna detta officielt förkunnadt af sjelfva statsministern, hvilken ock vidtagit åtgärder, de der visa, att det är hans allvar att bringa de vigtiga frågorna till afgörande redan nästkommande riksdag, hvilken i så fall kommer att blifva den utan all gensägelse märkligaste un- der den nya representationen. »Skulle nu», fortsätter statsministern, »denna regerin- gens förhoppning verkligen komma att realiseras, så torde kammaren finna, att det icke kan vara gagneligt hvarken för dessa stora frågors lösning eller för jernvägsfrågan, om de blifva samtidigt behandlade af riksdagen. Det skulle nämligen lätt kunna inträffa, att man förvandlade jernvägs- frågan till hvad den minst af alla bör vara, till en politisk fråga, som komme att öfva menligt inflytande på lösningen af de verkligt politiska frågorna. Detta är det skäl, som gör det för mig synnerligen angeläget, att riksdagen redan nu fattar beslut i afseende å fortsättandet af norra stam- banan.» Ingenting kan vara mer befogadt än denna farhåga. Jernvägsfrågorna äro ett oting, då de få spela en politisk rol, och de förrycka ställningen alltför lätt. Om således i allmänhet dylika faktorer i en stor politisk strid, sådan som den, hvilken nu förestår, äro förkastliga, så måste det för 22 grefve Posse — ocli med lians vana vid politiska kombina- tioner. såg lian nog tillräckligt, huru förhållandena skulle gestalta sig — vara af den största vigt att nu få denna fråga undanskaffad, emedan den, såsom insats i en ny kom- promisspolitik, allenast skulle kunna blifva ett vapen mot honom och hans förslag till de stora frågornas ordnande. Detta tarfvar förklaring, och vi skola äfven försöka att lemna en sådan. Det har ömnämnts, att landtmannapartiet så godt som en man — med undantag af norrländingarne och herr Key — opponerade sig mot hvarje tanke på norra stambanans fortsättande. Nu är denna bana för norrländingarne så godt som en lifsfråga, och det är aldeles icke otroligt — statsministerns yttrande häntydde derpå tillräckligt tydligt — att om i de stora politiska frågorna norrländska stam- banan gjorts till faktor eller vilkor, de norrländske represen- tanterne endrägteligen skulle hafva slutit sig till den sidan, som gifvit dem de bästa förhoppningar i fråga om stambanan. De kunde med så mycket större skäl hafva gjort detta, som icke samma specifika intresse drifver dem till en lösning af för- svars- och skattefrågorna, som södra och mellersta Sverige har. Då det icke gerna varit tänkbart, att landtmanna- partiet i sin helhet skulle hafva öfvergifvit sin nihilistiska ståndpunkt i fråga om norra stambanan för att derigenom vinna norrländingarnes understöd för de stora frågorna, så skulle norrländingarne för sin banas skull hafva kastat sig i armarne på minoriteten i andra kammaren, hvilken icke var obenägen för banans byggande. Härigenom hade an- tagligen en ökad opposition uppstått mot regeringens för- slag, en eventualitet som grefve Posse naturligtvis icke gerna skulle se inträffa och derför måste sträfva för att få före- bygd genom afgörande redan nu af frågan om norra stam- banan. Vi behöfva naturligtvis icke erinra om, att allt detta har giltighet endast under den af grefve Posse sjelf 23 framstälda möjligheten, att norra stambanefrågan, derest den till nästkommande riksdag blifvit uppskjuten, blifvit en »po- litisk fråga», att endast under denna förutsättning en dylik kombination kunnat ega rum, ty det skulle ju äfven kun- nat hända, att jernvägsfrågan fått njuta förmånen af att behandlas — såsom sig borde — för sig sjelf utan att sam- manblandas med de stora politiska frågorna. I fråga om sjelfva jernvägen genom Norrland och de utsigter, densamma kunde hafva, stälde sig grefve Posse på en allmännare och högre ståndpunkt än den, hvarur man vanligen betraktar frågor sådana som denna, och hans upp- fattning häraf samt dess oförfärade framställande från re- geringsbänken ‘är så mycket märkligare och nier erkännans- värdt, som han här icke blott vidrörde en ytterst ömtålig fråga, nämligen den om utsigterna for en norrländsk stam- bana att bära sig, utan äfven tydligt och klart stötte för hufvudet de synnerligast i andra kammaren rådande före- ställningarna om att första vilkoret för en banas byggande af staten är det, att antagligt skall vara, att denna bana lemnar tillbörlig afkastning. Han stälde denna synpunkt först i andra rummet, med kraft utvecklande skälen härför. Då det är just ur denna synpunkt, som en fråga lik före- liggande bör ses, och grefve Posse på ett lyckligare sätt, än kanske någon visat, hurusom egoismen i detta afseende till- tager, tveka vi så mycket mindre att här meddela en lös- ryökt bit ur hans utmärkta anförande, som de från den plats, derifrån de uttalades och med hänsyn till dem, som fingo taga åt sig de förebråelser, som der gjordes, äro syn- nerligen märkliga. Grefve Posse yttrar: - »Man säger, att staten icke har någon tillfredsställande ränta å byggnadskapitalet; och man vill icke se saken från någon annan ståndpunkt än denna. Jag ber då få erinra derom, att då svenska staten för omkring 25 år sedan be- slöt att börja sina stambanebyggnader, så var det väl icke 24 för att dermed placera kapital, som skulle bära ränta, utan det var för att genom jernbanorna bidraga till utvecklingen af landets naturliga tillgångar ; jag minnes mycket väl från den tiden, att man i allmänhet uttalade den åsigten, att det vore föga sannolikt att under en mansålder statens jern- banor skulle komma att bära trafikkostnad, långt mindre gifva någon ränta å anläggningskapital. Men man beslöt ändå att bygga dem just för den indirekta fördel, som var att af dem vänta. Det är först i senare tider, som den andra åsigten mer och mer sökt göra sig gällande, att man icke skall bygga stambanor, emedan de visat sig icke gifva tillfredsställande ränta på anläggningskostnaden. Denna uppfattning har vuxit, i den mån stambanorna blifvit spridda öfver landet; ju större del af landet, som blifvit tillgodosedd med stambanor, ju likgiltigare har denna del blifvit för ett fortsatt stambanebyggande.» Slutligen torde ock få anföras några af de ord, med hvilka statsministern motiverar regeringens förslag att välja fortsättande af den norra stambanan framför att bygga nå- gon annan. Efter några statistiska kalkyler tillägger han: »Lyckligtvis äro de politiska förhållandena icke sådana, att det är de, som framkallat nödvändigheten af en sådan anslutning, ty den norrländska befolkningen är lika god och fosterländsk som det öfriga landets. Det är icke hufvud- sakligen för att till det öfriga landet närmare ansluta en befolkning, som står i lättare beröring med norrmän och finnar än med oss, som regeringen valt denna bana, utan detta har skett äfven af statsekonomiska skäl, på det att de stora naturliga tillgångar, Norrland eger, må kunna ju förr dess hellre vinna utveckling. Man kan ej fordra att dessa provinser skola vinna någon tillfredsställande utveck- ling, så länge de ej ega det derför nödvändiga vilkoret eller kommunikationer. Det är sådana som staten bör gifva dem och det i form af jernbanor, ty dessa äro de enda kommu- 25 nikationsanstalter, som i verklig mån kunna gagna Norr- land under den tid af året, då dess hamnar äro af is stängda.» Trots detta lysande anförande från den nuvarande kon- seljens främste man och trots att han till den fullaste evi- dens ådagalade nyttan och billigheten af att här tillmötesgå de norrländska fordringarna, så finner man hela landtmanna- högen rösta mot allt vidare fortsättande af stambanebyggandet i norr. Det var endast med två rösters majoritet som regerin- gen räddades undan förödmjukelsen att få äfven denna fråga drifven till gemensam omröstning. Man kan verkligen icke annat än skratta åt det enfaldiga pratet om svensk parla- mentarism, då man ser och hör dessa kolossala parlamenta- riska bockar af ett parti, som dock skall vara ett slags re- geringsparti, ehuru dess regeringssympatier understundom äro mer än lofligt svaga. Som sagdt, äfven i denna fråga fick regeringen stödja sig på första kammarens majoritet, hvilken här som i åtskilliga andra frågor stod regeringen bi, och i andra kammaren på norrlandsintresset och på intelli- gensen med undantag af grefve Sparre, som är nöjd, sedan han fått en stambana genom Vestergötland och sedan tyc- ker, att staten kan sluta att bygga. Mindre lycklig var regeringen i fråga om anslag till ny- byggnader vid Stockholms centralstation m. m. Här fans icke något ortintresse, som kom en del af landtmannapartiet att desertera från det gemensamma politiska lägret, och derför blef äfven denna fråga i andra kammaren afslagen, ehuru, tack vare den hjelp, regeringen och första kammaren fingo af andra kammarens intelligens, det vid den gemensamma voteringen lyckades att framdrifva frågan. Äfven här stod landtmannapartiet gent emot den regering, som påstås vaSra ett uttryck af dess vilja och uppburen af dess förtroende. Men förmodligen hörde också detta afslag till de der märk- värdiga och osedvanliga »moraliska stöd», hvarpå landt- 26 mannapartiet är så grufligt frikostigt i år och medelst hvil- kas anbringande man förmodligen vill göra Posse-ministéren riktigt stark och uppburen samt skaffa den »friare händer». Vi hafva sett de eklatanta nederlag, som regeringen lidit i vigtiga frågor, men ännu återstå ett par kungliga propositioner, som rönte det allt annat än angenäma ödet att få mot sig båda kamrarne. Den ena af dem var frå- gan om uppbyggande af ett hofstall på artilleriplanen. Det eviga hofstallet och Helgeandsholmsfrågan höra till de frå- gor, som likna gummans skinnpels, som hon först gick till ån och blötte och se’n till sten och stötte. Icke annor- lunda har det gått med denna fråga. Oupphörligen har den kommit fram och lika ofta har den stoppats tillbaka. Så gick det ock nu. Regeringen fick baklexa äfven denna gång och det en baklexa som förslog och på ett sätt som alldeles icke var parlamentariskt »mönstergildt», för att tala med andra kammarens ålderspresident. Egentligen och formelt taget var regeringen icke först roten och upphofvet till att förevarande fråga vid denna riksdag kom fram, ehuru det visserligen var med dess goda minne som man först rörde i denna lunta, likasom ock regeringen genast kilade in med eji sedan snöpligen affär- dad kunglig proposition i ämnet. Första uppslaget gåfvo bankofullmäktige. Fastän de hafva plats att i sin nuva- rande lokal inrymma bankoutskottet, bankorevisorer, brän- vinskontrollbyrån och tullkomitén o. s. v., så påstå banko- fullmäktige, att de bo alldeles för trångt der borta på Skeppsbron, och i stället för att afhysa sina gratisinhyses- gäster, så tänkte fullmäktige att skaffa sig ett storståt- ligt palats på Stockholms vackraste plats, på sjelfva Helge- andsholmen. För att nå detta mål inkommo fullmäktige med ett litet oskyldigt förslag till riksdagen, hvilket i sig innebar två icke så alldeles o vigtiga saker, ehuru denna frågans 27 dubbelnatur på ett särdeles lyckligt sätt var kasclierad. Full- mäktige begärde dels att ett belopp af 1,200,000 kr. skulle anvisas för borttagande af stallbyggnaderna på Helgeands- holmen och för uppförande af ett nytt hofstall m. m. i slottets närhet, dels att de kronan tillhöriga tomterna å Helgeandsholmen skulle upplåtas åt riksbanken för uppfö- rande af ett nytt riksbankshus ; men hvad fullmäktige allde- les icke upplyste om, det var ungefärliga kostnaden för uppförande af ett bankhus eller om huru stor plats det skulle komma att upptaga på holmen eller hvar det skulle förläggas. I detta mer än lofligt outredda skick kom frågan till riksdagen, som remitterade densamma till banko- utskottets handläggning, ett utskott som, inom parentes sagdt, mer synes vara ett lydigt verktyg åt herrar fullmäk- tige än deras närmaste principal. Med skäl anmärktes emellertid mot detta arrangement, att ingalunda de lagliga formerna blifvit iakttagna, ty ge- nom framställningens dubbelnatur, hvilken vi närmare an- gifvit, råkade den vara af beskaffenhet att tillhöra två ut- skott. Det var endast frågan om utgifvande af 1,2.00,000 kronor af bankens medel i och för nedrifvande af byggna- derna på Helgeandsholmen och uppförande af nytt hofstall, som hörde till bankoutskottet, men frågan om användande af statens tomter på Helgeandsholmen hörde åter oveder- sägligen statsutskottet till, och om man nödvändigt ville behandla de två frågorna tillsammans, så borde de hafva handlagts af sammansatt stats- och bankoutskott. Men detta förhållande generade icke bankoutskottet. Det gälde ju att gå herrar fullmäktiges önskningar till mötes, och då fann sig bankoutskottet befogadt upptaga äfven en fråga, som icke hörde dit. Utskottets utlåtande blef naturligtvis tillstyrkande. Emellertid blef till en början denna utskot- tets hemställan — trots att herr Liss Olof Larsson käm- pade för densamma såsom pro aris et focis och icke skrädde 28 att bland sina argument gifva stockholmsboarne det vits- ordet, att de äro »bortskämde», af hvilken gliring herr Ru- benson fann sig manad att varna talaren för att tala om rep i hängd mans hus — afslagen med en fruktansvärd pluralitet. Emellertid hade med anledning af denna bankofullmäk- tiges hemställan och i godt förstånd med densamma k. m:t inkommit med förslag om Artilleriplanens upplåtande för ett hofstall. Man ville således belamra Stockholms i en nära framtid blifvande kanske förnämsta plats med ett stalh Statsutskottet var af en annan mening och förklarade, att »den nu till hofstall föreslagna platsen är särdeles dyrbar och väl förtjenar att bevaras till framtida behof för all- männa institutioner, hvilka i högre grad än ett hofstall kunna draga nytta af de fördelar, i afseende å centralt läge, närhet till vatten och till stora kommunikationsleder m. m., som Artilleriplanen erbjuder». — Icke lyckligare gick det i kamrarne, och sedan derstädes bankofullmäktiges projekt att skaffa sig en tomt, som kräfde en summa utom sjélfva tomt- värdet af 1,200,000 kr., misslyckats, så fick den kungliga propositionen göra bankofullmäktiges framställning sällskap i den gästvänliga papperskorgen och man fick bland de parlamentariska nederlag, som regeringen vid årets riks- dag fått utstå, äfven att inregistrera ett nytt sådant, och det värsta är, att detta nederlag var så innerligen väl för- ' tjent. Om hofstallet och Helgeandsholmen höra till de frågor, som blifvit både blötta och stötta, så är detta icke mindre händelsen med den kungliga teaterfrågan. Det är dock för märkvärdigt, att de kungliga teatrarne med de förmåner, som de åtnjuta, icke skola få sina affärer någonsin att gå ihop. Visserligen har man vida större anspråk på institu- tioner sådana som dessa än på enskilda teatrar, men män må å den andra sidan icke heller glömma, att dessa teatrar 29 stå i en mångfaldigt gynsammare ställning än de privata teaterinrättningarna. De hafva ett till 120,000 kr. upp- gående kontant anslag, de hafva hyresfritt sina lokaler och, icke nog dermed, de draga icke obetydliga hyror af lägen- heter i teaterhusen, hvilka uthyras. Allt detta är icke att förakta och dessutom borde man kunna vänta att, om ock större anspråk ställas på dessa teatrar — ökade anspråk, hvilka dock borde kunna fyllas med de extra förmåner som teatrarne njuta —, de också borde vara så rustade, att de icke allenast skulle utstå en täflan med sina konkurrenter utan med lätthet slå dem ur brädet. Men på annat har man fått se. Under den senare tiden hafva teatrarne labo- rerat med en underbalans, som år för år stigit, och i stället för att i tid genom kraftiga medel rycka upp sig och affä- rerna, har direktionen låtit allt gå vind för våg, till dess man nu slutligen lyckats så sylta ned sig, att allt hopp var ute att genom egna medel hjelpa sig fram. För konungen personligen har detta varit en bekym- mersam sak. Dyrt har han fått betala sin loge på teat- rarne, men det har icke stannat dervid. Flerfaldiga gån- ger har han varit nödsakad betala betydliga summor för att hålla verket uppe, men slutligen blef ställningen sådan, att det var af nöden att påkalla riksdagens biträde för dess reparerande, och en kunglig proposition kom i slutet på riksdagen i denna intrasslade sak. Det befans att, tack vare den dittills varande oförsvarliga ledningen, en skuld uppkommit, som kunde vid spelårets slut uppskattas till ■cirka 350,000 kr. Men var ställningen bedröflig, så voro de medel, som Kgl. M:t tänkte använda till dess klare- rande, icke mindre sorgliga. H. m:t konungen åtog sig att betala de kungliga teatrarnes skuld, hvarjemte föreslogs, att dramatiska teatern skulle slopas och de två scenerna sam- manslås, att dramatiska teaterns nuvarande fasta egendom jemte en del inventarier skulle till konungen öfverlemnas 30 samt att kungliga stora teatern skulle upplåtas åt enskild person eller bolag på viss tid, dock ej öfver 10 år, med rätt att uppbära teatrarnes inkomster och deribland det till 60,000 kr. uppgående statsanslaget. . I hufvudsak tillstyrkte statsutskottet detta förslag, men inryckte i sitt tillstyrkande också den bestämmelsen, att, såsom vilkor för bifall till hvad k. m:t föreslagit, skulle stadgas, att icke vidare anspråk framstäldes på vare sig särskildt statsbidrag för gäldande af en möjligen inträffande ny brist eller förhöjdt årligt anslag till teatern. Mot detta tillstyrkande yttrande voro dock åtskilliga reservationer afgifna, af hvilka en synnerligast torde vara förtjent af uppmärksamhet, nämligen herr von Strokirchs, i hvilken yrkas, att ett förslagsanslag på extra stat måtte för 1882 anvisas med 175,000 kronor till betäckande af statens halfva skuld och att från och med nästa år teaterns angelägenhe- ter måtte öfverflyttas på ett af statsdepartementen m. m. Statsutskottets förslag lyckades icke tillvinna sig bifall af någondera kammaren. I andra kammaren afslogs allt- sammans med den förkrossande majoriteten af 128 röster mot 56, under det att i första kammaren deras mening segrade, som ville anvisa 175,000 kr. till halfva skuldens betalning. Vid den gemensamma votering, som på grund af kam rar nes skiljaktiga beslut blef af nöden, fick den me- ning pluralitet, som ville låta allt vara som det är. Ater var den parlamentariska regeringen grundligen slagen och äfven denna gång till väsentligaste mån genom det s. k. regeringspartiet. Men hvad som i denna sak är mest förunderligt, är den hållning, som hans excellens statsministern här intagit, en hållning så vida skild från hans kraftfulla uppträdande i den norrländska jernvägsfrågan, att man med eller mot sin vilja frestas att tro, det han icke fäste särdeles stor vigt vid denna propositions framgång, eller än värre, att han på 31 det heia taget icke var särdeles angelägen, att något gjor- des för att afhjelpa de kungliga teatrarnes bekymmer. Vis- serligen uppträdde han i andra kammaren och anförde hvad anföras kunde för bifall till hvad statsutskottet tillstyrkt, och han gjorde detta med vanlig talang, men då andra kammarens majoritet icke fäste afseende vid hans ord, ka- stade han helt enkelt yxan i sjön, och i stället för att i första kammaren lägga hela vigten af sitt ord i vågskålen för den mening, som der hade utsigter att vinna framgång, så förklarade han sig icke gilla något af de framstälda för- slagen. Antingen visar detta ett misshumör, som en statsman icke får visa, eller, då detta just icke är troligt, en likgil- tighet, som är förvånande. Hans excellens hade sjelf i an- dra kammaren yttrat, att följden af ett afslag skulle blifva, at't konungen skulle få af egna medel betala skulden. Nå- väl, propositionen blef af andra kammaren afslagen, och så- ledes skulle, enligt statsministerns egen utsago, den för ko- nungen känbara följden inträffa, att han finge liqvidera hela skulden. Nu ville sig dock så, att man i första kammaren önskade räcka konungen handen vid ordnande af teatrarnes affärer och ville derför, att staten måtte betala hälften af skulderna och konungen den andra hälften. Det vill då synas som om konungens minister bort med ifver och in- tresse omfatta detta tillfälle att lindra bördan för konun- gen, helst statsministern i andra kammaren sökt visa, att hofförvaltningen vore aldeles oskyldig i den äfventyrliga ekonomiska ställningens tillkomst. Man borde — säga vi — hafva väntat, att statsministern, i hvad på honom berott, arbetat för bifall härför, i hvilket fall han helt säkert också skulle hafva förmått så pass många af andra kammarens rena afslagsyrkare att biträda detta förslag, att i den gemensamma voteringen pluralitet derför erhållits. Nu var det åter så långt ifrån, att han lade två 32 strån i kors för framgången af detta förslag, att han till och med förklarade sig icke gilla detsamma. Det blef också mycket riktigt af slaget i den gemensamma voteringen och hans maj:t konungen fick sjelf betala hela skulden. Tvif- velsutan bör han vara sin förste minister tacksam för detta kraftfulla handtag till lättande af hans kassa, likasom för konungen personligen detta bör utgöra en särskild anled- ning till glädje öfver den eftergift åt landtmannapartiet, som han gjort genom att kalla grefve Posse till statsminister. Vi hafva här visat, hurusom de från regeringen ema- nerade propositionerna ganska omildt blifvit behandlade, och vi hafva ingalunda gjort det för att öfver dessa miss- öden visa någon glädje, ty onekligt är, att en del proposi- tioner förtjent ett bättre öde än de fått, såsom förhållan- det varit med pansarfartygsanslaget och anslaget till Carls- borgs bestyckning; andra förslag hafva varit af den be- skaffenhet att de, oafsedt politiska förhållanden, bort vinna bifall af vänner och ovänner, såsom norrländska stambanan och byggnaderna vid centralstationen, och en annan del åter af de kungliga propositionerna skulle, om de också icke varit så särdeles lämpliga i den form, hvari de framkommit, likväl förtjent något bättre än att helt enkelt afslås, hvar- vid vi i främsta rummet tänka på teaterfrågan. Men vi hafva allenast velat framhålla, huru tanklöst det nu från vissa håll gängse pratet om, hurusom vi lyckats etablera ett parlamentariskt styrelsesätt, är, och huru litet kapabelt i sjelfva verket landtmannapartiet är att fungera såsom ett regeringsparti. Men detta tal om den svenska parlamentarismen har till sist fått ett nytt försvar från samma sida, der den förr er- hållit sitt stöd, och hvilka deduktioners rätta värde vi tagit oss friheten något skärskåda. Det är Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som åter drager i härnad för sin älsk- lingsidé, då der yttras: ' 33 ' »Det är ingen svår sak att hopsummera 1881 års riks- dags positiva resultat; men man må ej heller glömma de negativa, hvilka kanske mer än de förra tryckt sin pregel på denna »parlamentariska riksdag». Landtmannapartiet har varit troget sina traditioner rörande återhållsamhet i ' fråga om statsutgifter och har ej rubbats deri, äfven då den regering, för hvilken man eljest hyser förtroende, framburit anslagskräfven. Att af detta skäl påstå, det parlamentaris- men är fjerran från vårt statslif, är att slå öfver till en ytterlighet. Ty det är ganska visst, att man hade fått be- vittna rätt allvarsamma saker, derest Sveriges folkombud stått inför en »kampministér», i stället för en ministér, med hvilken de kunnat förtroendefullt och vänligt samarbeta. Det är derför klokast att icke söka göra den uppfattningen gällande, att parlamentarismen är så främmande för våra förhållanden, att konungen kan omgifva sig med hvilka råd- gifvare honom bäst lyster. Man kan komma att missräkna sig på den affären, ja, detta ganska betänkligt.» Och detta skulle utgöra balansen i Europa? Detta skulle således Vara hvad som kännetecknar parlamentarismen? Myc- ket rasande har väl anförts för att ådagalägga den svenska parlamentarismens omtvistade existens, men ingenting öfver- går i logisk befängdhet detta. Det är icke de »positiva re- sultaten» som skola visa, hurusom ett hvad grefve Sparre skulle kalla »parlamentariskt stilfullt» förhållande mellan regeringen och representationen existerar, utan man nöjer sig med de negativa. Det resoneras soin så: om vi hade haft en »kampministér», så hade rätt allvarsamma konflikter uppkommit mellan den och landtmannapartiet, nu hafva vi icke haït någon dylik stridslysten konselj, utan en med hvilken »folkombuden» — hvilket här anses synonymt med landt- mannapartiet — »kunnat förtroendefullt och vänligt sam- arbeta» — d. v. s. i fråga om de »negativa» resultaten — och alltså är denna sistnämnda en parlamentarisk ministér. Ur dagens krönika. III. 3 34 Väl har åtskilligt afslagits, men om en »kampministér» suttit vid styret, skulle ännu mer afslagits — alltså är vår nuva- rande konselj en parlamentarisk konselj. Ja bevars, men då får man också anse skapad en alldeles ny parlamentarism, som icke kan få lämpligare namn än negativ parlamentarism. För öfrigt grundar sig det antagandet, att om en annan kon- selj förefunnits, så skulle allvarsamma saker hafva inträffat, på en obevisad hypotes, nämligen att landtmannapartiet ovil- korligen skulle kunnat presentera sig såsom majoritet. Detta parti har icke alltid kunnat det ens nu, utan det har till och med i frågor, der det haft regeringen på sin sida, stan- nat i minoriteten. Så skedde t. ex. vid beräkningen af jernvägstrafikmedlen, en beräkning af hvilken man dock i landtmannalägret gjorde så mycket väsen, och samma fata- litet hade kunnat hända partiet i andra frågor, om det stått gent emot en energisk regering. Men om man får tro Dagens Nyheter, så skulle grefve Posse sjelf nöja sig med ännu mindre och hålla före, att parlamentarism redan förefinnes, »då statsmakterna tala är- ligt med hvarandra». Godt — det är då på ärligheten, som parlamentarismen baserar sig, men sådan kan ju finnas utan att derför någon särdeles stor innerlighet förefinnes mellan regeringen och representationen. Man kan ju »ärligt» säga, att man icke kan tåla hvarandra, och skapar detta parla- mentarism, då har i förhållande till landtmannapartiet in- gen varit större än statsrådet Bergström i tiden var. — Emellertid synes det vara litet kinkigt på den parlamenta- riska sidan att komma rätt på det klara med, hvad som parlamentarismen egentligen är. En säger så och den an- dre så, och den ena versionen är icke lik den andra. Men det är icke allenast parlamentariska expektorationer, hvar- med man nu roar sig, utan med rena rättsfilosofiska. Det är- en bekant sak, att Montesquieu délade makten i staten mellan en styrande, en lagstiftande och en dömande makt. 35 Vårt land beliöfver icke vara sämre än Frankrike. Äfven Sverige liar frambragt en ny filosofisk skola, der ock en tredelning visserligen icke af makten men väl af de politi- ska rolerna i staten eger rum. Den nya rättsfilosofen är Dagens Nyheter, som i en artikel kallad »vid riksdagens slut» bland andra lärdomar också framlägger sitt nya sy- stem. Der talas först om riksdagen såsom den der ensam makten hafver, eller helst dess nedre del eller ännu bättre den del deraf, som kallas landtmannaparti; vidare om ministé- ren, som för närvarande — det beror på konjunkturerna — bör hafva något att säga, och slutligen heter det: »hvad beträffar den tredje parten eller statschefen, så har andra kammaren» etc. Här finner man ju etableradt ett fullstän- digt nytt rättssystem med tre »parter»: representationen, ministéren och sedan till sist på nåder såsom den tredje »statschefen». Visserligen öfverensstämmer icke precis denna tredelning med våra grundlagar, men den passar förträffligt för Dagens Nyheters politiska funderingar, och då anses den der lika så god, som om den stode tydligen skrifven i sjelfva vår regeringsform. Med ett dylikt system i praktiken till- lämpadt skall möjligen vår s. k. parlamentarism göra sina framsteg, men till tjenst för dem, som vilja sätta ministé- ren såsom en »part» mellan konung och representation vilja vi endast anföra några ord, som för mer än 50 år sedan — vid'riksdagen 1828—30 — yttrades af en man, som då sjelf satt i konungens råd, grefve Wetterstedt: »1809 års grund- lag åsyftade ingen ministérstyrelse, utan en konung omgif- ven af rådgifvare, som egdé både rättighet och pligt att alltid yttra sin mening, men ej regerande rådgifvare eller opinionsledare, ty då skulle man snart hafva framkallat 1720 års öfver både konung och rådgifvare regerande ma- joriteter.» Dessa ord ega sin fulla tillämpning än i dag, och om man tror, att meningen med inrättandet af vårt nya statsministersembete var att gifva konungen en niedre- 36 gent eller än bättre en preceptor, i hvars hand styrande makten ligger med konungen allenast som en dekoration, då misstager man sig högst betydligt. Det är likvisst der- hän denna qvasi-parlamentarism syftar, som man nu nöd- vändigt vill påtvinga oss, ett politiskt system med en inom ministéren regérande konseljpresident och en öfver honom herskande riksdagsmajoritet; men än har konungamakten icke kapitulerat och skall med Guds hjelp icke heller göra det. Våra konstförhållanden* Stockholmarne äro ett konstälskande folk. Derom har man redan för länge sedan kommit öfver ens, kanske till och med innan man här hade någon konst. Men är det för bildande konst eller för musik och teater som Stock- holm känner största deltagandet? Låt oss se på våra tidningar. De äro väl i det fallet, likasom i så många andra, tillförlitliga mätare och menings- visare. Det kan hända, och på den senare tiden har det händt ofta nog, att de stora dagliga tidningarna icke säga någonting om våra konstutställningar, intet annat åtmin- stone än ett knapphändigt uppräknande en gång i veckan af hvad som inkommit i Konstföreningen eller Föreningen för nordisk konst. Jag sade de stora dagliga tidningarna. Det finnes ett par andra blad, hvilka ganska flitigt sysselsätta sig med de nya företeelserna i bildande konst, och det är Posttidnin- gen samt Fria ordet. Men är det någon som läser dem? Det kan vara tvifvelaktigt. Läsas dessa konstredogörelser icke, vore det dock skada, ty Posttidningens komma ju raka vägen från sjelfva skönhetslärans officiele målsman vid vår förnämsta högskola, och om Fria Ordets visserligen äro frukter af en ny mans något gröna försök på gransknin- * I ett lokalbref, utan underskrift men med motto: »Ave Cœsar! te morituri salutant» — hvilket möjligen kan leda till förf:s upptäckande, ef- tersom nämligen dessa ord temligen tydligt angifva något intimare förhål- lande till den styrelseförändring, som den 1 Juli skall ega rum vid K. teat- rarne — hafva vi fått oss tillsänd den uppsats, hvilken vi här ofvan med så mycket större nöje införa, som den för oss okände författaren påtagligen är i ordets egentliga bemärkelse hemmastadd bakom kulisserna. Derjemte tyckes han, som läsaren finner, äfven vara bevandrad i mer än en atelier. Red. 38 gens område, visa de dock, att granskaren är en rask och modig yngling, som icke fruktar att säga ut sin mening och ofta träffar just på fläcken. Han har visserligen en mindre älskvärd ovana att kasta småsten, men det må ännu ur- säktas. Det vore kanske bättre för konsten, om stenkast- ningen infördes litet hvarstädes i stället för blomsterregn eller välluktsdusch. Hr O. G. — det är ju så han i Fria Ordet heter — slungar stundom ganska hvassa stenflisor i pannan på de äldre herrarne, till och med på de i tron på sin ryktbarhet saligen afsomnade. Låt honom hållas. Tids nog blir han spak. Hvad O. G. borde lägga bort, det är att oupphörligt vilja visa, att han har litet hum om kon- stens teknik. Sådant der förstår allmänheten icke och fin- ner det bara tråkigt. Kunskapen är verkligen icke heller så ofantligt djup, tyckes det'. Men det må kanske också ursäk- tas. Glädjande är att finna en granskning som går rakt på sak, som icke låter leda sig af namn och icke stryker öf- ver med hartassen för det att granskaren tycker det »vara synd om» en mindre lyckad konstnär. Det der är egen- skaper som böra förskaffa en granskare konstvännernes akt- ning och tacksamhet. Men hvad göra de andre herrarne i de ändra bladen? De tiga eller, på sin höjd, mumla litet då och då. Det måste inträffa en så hemsk tilldragelse som 'Nils Stures mord för att förmå sådane herrar att sätta pennan på pap- peret. Men sedan de väl fått det nämda dådet förvisadt till Upsala, sannolikt såsom ett afskräckande exempel för den studerande ungdomen, lade de åter bort pennorna och togo sig en ny slummer. Och dermed låter allmänheten sig nöja. Det torde vara ett bevis på, att om stockholmarne äro konstälskande, så gäller kärleken dock icke de bildande konsterna åtminstone i främsta rummet. Men hvad skulle inträffa, om en stor Stockholm stid- 39 ning icke sade något om första föreställningen af en »Boc- caccio» eller ett »Bländverk» eller något annat af hufvud- stadsteatrarnes utomordentliga konststycken? Hvad blefve följden, om debutanten Andersson eller debutanten Petters- son eller någon annan af de elfva tusen debuterande jung- frurna icke finge sitt utförliga omnämnande? Den tidnin- gen skulle mista hela sitt anseende och, hvad ännu värre vore, förlora alla sina prenumeranter, betraktas såsom sak- nande tillvarons realitet, d. v. s. icke få sälja ett enda num- mer, hvarken löst eller fast. I vissheten derom springa tidningarna nu i kapp för att få fatt i en enda liten notis om en enda liten sånger- ska eller en som inbillar sig vara sångerska, och åt den dramatiska konsten — milde Apollo, tillgif mig det ut- trycket! — på Mindre teatern och Djurgårdsteatern egna de den mest noggranna uppmärksamhet. Är det tidningarna som uppfostrat allmänheten till så- dana dyrkare af scenisk konst eller är det allmänheten som utöfvat sitt uppfostrande inflytande på tidningarnas musik- och teaterafdelningar? Jag skulle vilja påstå, att vexelun- dervisningsmetoden dervid användts. Allmänheten har mest smak för teater och musik, och derför måste tidningarna tillfredsställa den smaken, men under det de syssla dermed reta de ytterligare allmänhetens sinne för det teatraliska och musikaliska. Det senare är kanske icke så fullt konst- närligt som det borde vara, men det är för tidningarna och deras läsare temligen likgiltigt, blott det låter, och nog låter dét här i Stockholm från och med slagtmånaden — vare detta sagdt utan den ringaste grymma hänsyftning — till och med blomstermånaden, det vet hvar och en som uppehållit sig en vinter i hufvudstaden.... Konsert i musi- kaliska akademien, konsert i vetenskapsakademien! Turen kommer nog snart till de andra akademierna också. Kon- sert i Ladugårdslandskyrkan, i Adolf Fredriks, i Jakobs 40 kyrka! Konsert på Stora teatern! Mâtiné i Berns salong! På Blancks teater, i Tekniska skolan! Konsert, mâtiné, soiré, cleklamatorisk-musikalisk, musi- kalisk-dramatisk, musikalisk-akrobatisk, öfver allt och för alla möjliga ändamål, helst för välgörande, vare sig enskildt eller allmänt, för en hes basunist eller en sprucken viol, för en sångerska i döfstumföreningen eller för de fattiga i all- mänhet, helst om de också kunna räknas för idioter. Idi- otismen spelar stundom en stor roll i Stockholms sällskaps- nöjen och äfven på våra konserter. Hvad blir nu följden af allt detta välgörenhetskonser- terande? Jo, att ändamålet helgar medlen, att om dessa medel ofta äro ganska skrala, om sångerskan sjunger falskt, om sångaren icke har någon röst i behåll, om violinisten spelar en dålig viol, så måste de likväl lofordas, ty de hafva ju medverkat till ett välgörande ändamål. De hafva kan- ske gjort det alldeles oegennyttigt kostnadsfritt. Icke går det an att under sådana förhållanden låtsa om, det fröken sjunger falskt eller ätt sångaren icke sjunger alls. Nej, man klappar händerna, så att det svider i handskskinnet och se- dan skrufvar man i hop något i tidningarna, som om det också icke är beröm, likväl kan så anses och bestämdt icke är klander eller befogade anmärkningar. Sins emellan säger man: »det der var just inte mycket att hurra för», men man tillägger genast: »ganska vackert likväl att få i hop så mycket åt de fattiga!» Och den kritiska minen förvand- las i ett menniskovänligt belåtenhetsleende. Skulle välgörenhetskonserterandet taga allt för stark fart, är det fara, att konsten finge sitta emellan, icke så- som dygden tronande i midten, utan såsom en illa klämd och tillplattad stackare. Vi äro kanske redan på god väg. »Men skall man då icke få hjelpa fattiga menniskor?» invändes från välgörenhetsanordnarne. Jo, men icke på bekostnad af konsten. Icke har man 41 rätt att utarma konsten för att hjelpa de fattiga. Dessa må bispringas på annat sätt, äfven om de sätten skulle vara litet mer ansträngande, kräfva litet större mennisko- vänlig omtanke och intelligens än som behöfva komma i fråga, när man tillgriper det lättvindiga medlet att ställa till välgörenhetskonserter, välgörenhetsspektakler och väl- görenhetsbazarer, som nog. också äro spektakler, ganska lu- stiga till och med. Kunde konsten befrias från att begagnas som hjelphu- stru åt välgörenheten, skulle bägge vinna derpå. Konsten har sitt ändamål i sig sjelf. Huru går det till då en må- lare skall med sin pensel bidraga till ett välgörande ända- mål? Jo, i de allra flesta fall smörjer han i hop ett hast- verk, med hvilket konsten egentligen icke har något ge- mensamt, men som köpes, ofta till ganska stort belopp, för »den goda» sakens skull! .. . Den goda saken! Det är ju bara narrspel. Hvarför skänker man då icke omedelbart den summan till det välgörande ändamålet? Hvarför skall man förleda konstnären att lemna ifrån sig ett honom ovärdigt alster? Är det en god sak? Skulle denne konstnär någon- sin lemna ifrån sig ett sådant der »machverk», om han finge betalning för beställningen? Bestämdt icke! Nu för- nedrar man honom och gör honom dålig, både moraliskt och konstnärligt. Förhållandet är alldeles det samma med musikaliska och sceniska konstnärer. Låt dilettanterna ställa till bazar- spektakler och bazarförevisningar af alla slag och låt dem måla taflor för välgörande ändamål och sjunga romanser och spela piano — på något annat instrument våga de sig så sällan — men lemna konstnärerne i ro och betala dem för hvad de skapa, vare sig i toner eller i färg eller i lera. Skall man för det man är konstnär vara skyldig att arbeta utan ersättning? En konstnär i vårt land är fattig, »skall så bli». Gör honom icke fattigare än förut! Vänd er till 42 bankdirektörerne ocli ' låt dem. betala hela kalaset för de fattiga. De hafva råd till den utgiften. »Men konstnärerne taga nog sin skada igen», invända kanske bankdirektörerne, »och låta betala sig rätt duktigt i andra fall.» Icke i vårt land ! Om det är sant, att Adelina Patti har rätt bra inkomster, till och med kanske öfver måttan stora arvoden för några få operaaftnar, så hade väl icke fru Michaeli något ens. dit åt, och hennes efterträderskor — jag menar naturligtvis de som beträda samma tiljor som hon, icke de som sjunga som hon, ty dem har jag ännu icke lyckats få höra — äro ej heller synnerligt högt aflö- nade, icke ens i förhållande till våra svenska tillgångar. Huru stora inkomster har en Oscar Amoldsson, en Kmit Almlöf? Tror ni kanske, att en Edvard Swartz har större lön än ett dugligt kontorsbiträde som i några år åtnjutit sin husbondes förtroende? Väckte det icke ofantligt uppseende, då Alfred Wahlberg nyligen fick 7,000 frs här i Sverige för ett stort landskap. Fick Edvard Bergh någonsin den sum- man af en enskild svensk köpare? Det har man åldrig hört. Sex tusen kronor för en af. svenska staten inköpt tafla anses ju för något storartadt. Det är möjligt, att Julius Kron- berg kan, tack vare mycket förmående konstälskares mellan- komst, på flera håll skrapa till samman tio tusen kronor för sin »Våren». Men är den summan verkligen motsva- rande konstverket? Huru mycket har ej konstnären sjelf betalt i omedelbara utgifter för taflans åstadkommande? Meissonier får mera för sina taflor, Hans Makart också, och flere andra , af samtidens utländske målare. Fåra konst- närer gäldas icke ens i förhållande till våra tillgångar. Det är möjligt, att konstförgudning kan inträda och göra skada åt andra behof i samhället, men vi tyckas icke be- höfva frukta något ditåt. Det är för öfrigt icke i våra da- gar först som konstälskande folk betala högt för goda konst- 43 verk. I Rom köptes för ett par tusen år sedan två taflor af greken Timomachos för åttio talenter, hvilket gör bort åt 300,000 kronor i vårt mynt. En tafla af en annan grekisk målare, Aristides, såldes för hundra talenter. Lika mycket hade gifvits för Polykletos’, bildhuggarens, Diadumenos, den sköne ynglingen som binder segerbindeln om sin panna. Frithiof Kjellberg är kanske icke någon Polykletos, men han får ej heller många talenter för sina fosterländska bil- der, med så mycken talang de än äro utförda. Och likväl finnas unga personer som gå och köpa sig en preparerad och på kilram uppspikad duk eller skaffa sig en lerklump för att förtjena sitt lifsuppehälle ! Det gifves andra som gå till herr Willman eller fru Willman och bedja dessa göra dem till skådespelare och skådespelerskor, också bara för födans skull. Detta är obegripligt i ett land, der konstnären har så ondt om födan. Men det är så fullt upp i skomakeriet, och de vackra flickorna slås oni att få stå i herr Schmidts eller herr Ericsons cigarrbodar. Hvad skall man göra? I brist på bättre försöker man sig som konst- när. Det kunde ju hända, att man kan bli en Wahlberg eller en Kristina Nilsson, förutsatt att man kunde skrapa i hop så mycket pengar, att man lyckades komma från den svenska kölden. Stannar man hemma, är det sannerligen icke lönt att tänka på hvarken Wahlberg eller Kristina Nilsson. Det der ligger djupare’ än att någon konstakademi kan få tag i det och hjelpa upp det, och sannerligen det kan botas af någon kunglig teaterdirektion, äfven om en sådan skulle anstränga sig i hela femton år. Dermed vill jag dock icke påstå, att en kunglig teaterdirektion skall lägga ar- marne i kors och låta ödet regera eller regera sjelf alldeles ogrundadt, utan skick och skäl, utan insigt i konstens for- dringar eller kanske utan aning om den egentliga uppgiften för en af det offentliga understödd teater. 44 Något stort kunna vi här troligtvis aldrig få, men vi borde väl åtminstone kunna taga vara på det lilla som fin- nes och som i sig onekligen innebär förmågan af ytterligare utveckling, åtminstone till en viss grad. Om ingenting go- res för att vid makt hålla det goda som möjligen gifves och lika litet för att kunna ersätta detta, när det en gång är utnött, skall hvarje företag förr eller senare duka under. Det sätt, hvarpå spellistan skötts, hvarpå inöfningarna drif- vits, hvarpå de goda krafterna uppmuntrats, har, i synner- het vid Stora teatern, redan för flera år sedan varit af den bedröfliga beskaffenhet, att litet hvar kunnat inse hvart det slutligen skulle leda, litet hvar — utom sjelfva teatersty- relsen, hvilken ingenting insett, ingenting annat åtminstone än att teatern, såsom en kunglig anstalt, bör vinnlägga sig om att orsaka kungen så liten utgift som möjligt. Det tyckes hafva varit hufvuddriften i styrelsens handlingar. Men hvart har den driften ledt? Under det teaterstyrelsens finansiela snille, hvilket un- der några år så väldigt prisades, visade sin egentliga styrka i att knappa in på utgifter, hvilka vid väl skötta teatrar anses såsom oundvikliga, minskades de goda krafterna och inga försök gjordes att ersätta hvad som gick bort eller hvad som rakt af drefs bort. Detta hvad personalen vid- kommer. Med förråden gick det på samma sätt. Kongl. teatern har under många år — det är väl åtminstone tio — icke haft någon dekorationsmålare på stat. Hr Jansson står visserligen i statskalendern, mellan hr Fredrikson och hr Norman, och det är ju rätt vackert, men han har likväl icke fast lön, utan arbetar endast på styck som en vanlig handtverkare. Någon kostymordonnatör har samma skåde- bana icke haft sedan hr Ählgrensson lemnade tjensten, och det är lika länge sedan som teatern upphörde att hafva de- korationsmålare på stat. En stor teater utan kostymordon- natör! Njugg spar och fan tar, det är ett ingalunda fint 45 ordspråk, men sant är det ocli lämpar sig lielt och hållet på närvarande fall. ' Hvems är felet? I första hand ingen annan än kun- gens. Oskar den andre är en upplyst och bildad furste och måste derför redan för lang tid sedan hafva insett, att den teaterstyrelse som kom till makten 1866 icke motsvarade anspråken på. en god teaterledning. Om han likväl fram- härdat i att låta den styrelsen sitta qvar, till och med mot direktörens egen vilja, ty det är bekant, att hr af Edholm redan vid ett par tillfällen på det allvarligaste anhållit om sitt ' entledigande, så måste felet väl tillräknas kungen sjelf. Det finnes nog många som inse detta, och iag gör sanner- ligen icke anspråk på att först hafva uttalat det inom den allmänna meningen; men bland kungens omgifning finnes det kanske icke någon som vågar säga honom det och må hända ej heller någon som icke tycker det vara opassande eller till och med vanvördigt att uttala det offentligt. En kung kan göra anspråk på att föras bak om ljuset. De äkta konungsliga anse sig icke böra tala sanning inför herskaren. Alla verkliga teatervänner hafva redan länge fordrat, att den af stäten understödda teatern icke skulle vara en hofinrättning, utan en konstanstalt under statens egen vård, lika väl som nationalmuseum och andra kulturinrättningar. Nu har kungen, i dåligt lynne, såsom det tyckes, skilt sig från teatern och kastat honom i armarne på finansdeparte- mentet. Det var just icke så man hade önskat se saken afgjord, ty så mycket man än önskar att teatern må hafva goda finanser, trodde man dock, att kulturändamålet skulle vara det som i främsta rummet borde hågkommas och att derför landets förnämsta scen borde höra under det departe- ment som skall vaka öfver de andliga intressenas tillvara- tagande. Men i brist på bättre är det dock alltid ett fram- steg, att teatern skiljes från hofvet och göres till en rege- ringsangelägenhet med ordentlig föredragning i statsrådet. 46 Skulle så olyckligt vara, att kungen, ledsen öfver att icke få räkna teatern till hofförvaltningen, droge in sitt understöd, de 60,000 kr. årligen, borde väl riksdagen, äfven med ett flertal som i främsta rummet tänkte på landt- mannaintresset, efter det nu skall vara ett intresse för sig och i motsats till landets allmänna och gemensamma — borde väl riksdagen, säger jag, kunna öka sitt anslag med dessa då felande 60,000 och således gifva 120,000 kronor. Det är väl nämligen klart, att’ om kungen minskar sina årliga utgifter med 60,000, han är villig att låta riksdagen minska civillistan med ett motsvarande belopp. Det vore väl också det allra bästa och dit .man bör sträfva — teaterns fullkomliga afskiljande från personlig kunglig nåd eller onåd, från hvarje inblandning med hofvets angelägen- heter. Visserligen kunde det då hända, att man finge se en teaterdirektör som icke hade rang i femte klassen, bland generalmajorer, kontreamiraler och landshöfdingar, såsom den nu afgående, kanske knapt i sjette klassen, såsom den nù tillträdande, bland biskopar och kabinetts-sekreterare, och det kunde ju till och med inträffa, att han icke hunnit högre än till sextonde klassen och nödgades sitta der de landssekreterare sitta eller — jag går nu bra djupt ned — i sjuttonde klassen, som är universitéts-professorernes. Men månne det skulle hafva någon egentlig inverkan på konsten? Emellertid är det nu ett stillestånd eller rättare en konstpaus i teaterfrågan. Pauserna kunna stundom vara bra långa, allt för långa på somliga teatrar, har kritiken an- märkt, men den här pausen kommer väl icke att räcka längre än till nästa riksdag, då det aktiva spelet åter in- träder för att kanske sluta med en tragisk katastrof. Något sådant måste kanske inträffa, innan något verkligt nytt kan uppstå, något som, befriadt från all gammal surdeg, kan 47 visa sin lifskraft för framtiden, då det icke längre är fråga om öfverste-hofmarskalkar och landssekreterare-öfverinten- denter, utan om verldige teaterstyresmän med verkliga kun- skaper i det ämne de skola behandla. Att den nu tillträdande kungl. teaterdirektören skulle hafva några sådana kunskaper, kan man väl icke begära. Det är dock kritikens och allmänhetens pligt att icke göra hans åliggande honom för tungt. Jag tror, att han har mod och äfven god vilja, och det är alltid något, äfven om det icke är tillräckligt. Han tyckes också hafva godt hjerta och kan icke se, att »sujetterna» lida nöd. Vid upp- görandet af de nya kontrakten har han låtit detta goda hjerta tala, sannolikt till stor förvåning, kanske också ej ringa förargelse för dem som tro att konstens tjenare och handtlangare ej blott kunna, utan äfven böra underkasta sig de svåraste försakelser. Den nye direktören tyckes tänka, att han kan göra besparingar på andra områden, men att de som arbeta också måste sättas i tillfälle att äta. Det är tvifvelaktigt om besparingar kunna göras på annat håll, men otvifvelaktigt är det, att skådespelare och teaterbiträ- den måste hafva bröd för dagen. Teaterdirektörens goda hjerta har således fullkomligt rätt. De flesta kontrakt äro förnyade. De få ändringar som skett äro icke förtjenta af någon synnerlig uppmärk- samhet. Den vigtigaste ändringen är väl att hr Hedberg lemnade intendentsplatsen vid Stora teatern och att hr Willman är hans efterträdare. Den förre skall nu i Göte- borg på egen hand söka lyckan, hvartill han fått sig en ekonomisk Pousette, som bör kunna öka farten. Ehuru förhållandena i Stockholm och Göteborg, vid den stora kungliga scenen och den stora scenen i Kungsparken icke gifva anledning till någon riktig jemförelse, skall man dock kanske få tillfälle att se, huruvida hr Hedberg kan sköta en teater, när han icke har någon hofmarskalk som rycker 48 honom hit och dit eller tvingar honom att stå qvar på samma fläck. ' Att hr Willman har de insigter som fordras för en teaterintendent tro de som känna honom närmare sig kunna försäkra. Att han är en mycket intelligent, kunskapsrik och talangfull skådespelare och sångare veta alla som under de senare två årtiondena besökt den kungliga svenska ope- rans föreställningar. Skådespelare och intendent är dock icke alltid detsamma, det är det kanske aldrig. Förenas de i en hand, kan det icke ske utan en och annan olägenhet. För det första har intendenten icke tid att sjelf uppträda inför allmänheten. Han borde åtminstone anse sig icke hafva tid, ty bägge kallen fordra strängt och oaflåtligt ar- bete. För det andra är en intendent icke mer än en men- niska och kan, äfven med den starkaste karakter och de lofvärdaste afsigter att iakttaga fullkomlig opartiskhet, icke hindra den andra delen af sitt jag, skàdespelar-jag’et, att inlägga sitt votum i fråga om styckens uppsättande och rollers fördelande. Det är väl knapt antagligt, ty det vore stridande mot mennisko- och isynnerhet konstnärsnaturen, att skådespelaren gifver vika för intendenten, utan det blir . nog den senare som får maka åt sig, och detta kan åtmin- stone verka ofördelaktigt på scenens rätta handbafvande och på det afseende som bör 'fästas vid de öfriga skådespelarnes anspråk. Men här, som i allt annat, kommer penningfrågan och gif.ver utslaget. Stora teatern har icke råd att betala sin intendent en aflöning som kunde motsvara den lön, hvilken hr Willman såsom sångare-skådespelare nu åtnjuter plus hvad som väl borde betalas för det tillskott i arbete och ansvar som intendentstjensten medför, och derför får han nöja sig med sin hittills varande inkomst. Men emedan teatern ej heller har råd att undvara hr Willman på scenen, så får han tjenstgöra både der och såsom intendent utan 49 högre aflöning än förut. Det skulle dock tyckas, som borde han åtminstone få behålla sin inkomst såsom »premieraktör», hvilken han är tillförsäkrad på lifstid, men befrias från att uppträda så länge han utöfvar intendentskapet. Hr Will- man är, enligt hvad allmänt försäkras, en för konsten så varmt nitälskande man, att teaterdirektören nog borde kunna öfvertala honom att detta år egna sig blott åt intendent- skapet; men direktören vill icke företaga ett sådant öfver- talande; han vill hafva en utmärkt intendent och en all- mänt omtyckt, på scenen verkande konstnär i en och samma person. Det är kanske billigt, men det är opraktiskt och gör både teatern och intendenten skada. Att hr Willman icke tagit afsked från föreståndarska- pet vid elevskolan är fullkomligt i sin ordning, enär han ej kan veta, huru länge han kommer att stanna som inten- dent. Emellertid kommer han under det nya spelåret icke att tjenstgöra som elevskoleföreståndare, utan skall skolan skötas af hr Christiernsson och fru Willman, och man bör af den anordningen hoppas, om icke det bästa, det vore allt för mycket, åtminstone något godt. Att elevskolan skötts på ett konstförståndigt sätt under hr Willmans ledning, är kändt, och att han dervid biträdts af fru Willman och hr Christiernsson är också bekant. De två senare äro således icke alldeles oöfvade. Hvad jag yttrat om intendent och skådespelare vid Stora teatern gäller motsvarande förhållande vid den Dra- matiska, der föreningen redan någon tid praktiserats; men •stora tvifvel finnas, om detta praktiserande är riktigt prak- tiskt, och det är till det mesta med anledning af förhål- landena vid sist nämde teater som jag vågat erinra om vå- dan af sådana befattningars läggande i en hand. Hr Fre- drikson är ju också en intelligent man, en mycket begåfvad skådespelare och en person som drifves af oegennyttig åstun- dan att uträtta så mycket godt.som möjligt för konsten. Ur dagens krönika. III. 4 50 Han kan nog också leda en teater, men otvifvelaktigt torde vara att hans skådespelarvärf ofta kommer i strid med hans ledning af det hela. Han är icke mer än menniska, han heller, och så stort nöje han än finner i att på tillfreds- ställande sätt vara intendent, torde han dock finna ett ännu större nöje i att sjelf kunna tillgodogöra sin utmärkta skåde- spelarförmåga. Hvilken kan väl vara nog kitslig att kasta sten på honom för det? »Herre, inled oss icke i frestelse», borde teaterintendenten-skådespelaren upprepa dagligen och stundligen, när han sitter i sitt hörn vid Arsenalsgatan, när han nedlägger sig och uppstår, när han går på vägen till teatern, o. s. v. Intendenter hafva vi således vid båda kungliga scenerna, men instruktörer saknas fortfarande. En intendent kan icke hafva tid att särskildt instruera skådespelarne, och allra minst hinner han med det, om han tillika sjelf uppträder inför allmänheten. Mångfaldiga gånger hafva tidningarna allt sedan flera år tillbaka anmärkt oriktigheten i denna frånvaro af nödvändig handledning på scenen. Elevskolan har stundom varit god nog, oftare dålig, åter höjts till en bättre ståndpunkt, till och med bättre än någonsin förr, men dermed är icke allt hjelpt för inöfningen. Elevskolan skall göra de unga mottagliga för den instruktion som, se- dan de antagits såsom skådespelare, bör icke i skolan, utan på teatern meddelas dem vid inöfningen af hvarje stycke, och derför inpräglar skolan åtskilliga allmänna lärdomar, hvilka utgöra grunden för skådespelskonsten, men sjelfva denna konst behöfver, i synnerhet under utöfvarens första år vid scenen, ytterligare handledning för hvarje särskildt fall. Detta har på sin höjd någon enda gång iakttagits, men, åtminstone sedan lång tid tillbaka, icke varit såsom en oeftergiflig fordran stadgadt. Fråga någon af de yngre skådespelarne, huru det tillgår vid styckenas inöfvande, och' ni skall få höra, att alldeles ingen instruktion gifves, utan 51 att unge hr A. och unga fröken B. få taga sig fram bäst de kunna. Ofta taga de sig icke fram alls. De stå stilla, så vida de icke gå baklänges och glömma till och med de allmänna grunder de lärt i elevskolan. Detta är bedröfligt och afhjelpes ingalunda med att den närmaste ledningen af scenen anförtros åt en intendent- skådespelare som måste tänka på sina egna roller i främsta rummet. Hvad kunna de unga göra? Ingenting annat än att så godt sig göra låter studera de äldres spelsätt och gifva akt på hvad kritiken har att om det sättet förmäla. Detta kan aldrig vara tillräckligt, men det vore dock en hjelp, om de äldres spel alltid vore mönstergilt eller om kri- tiken icke vore så ofantligt artig och nöjde sig med de allra lenaste anmärkningar, då det gifves grundade skäl att taga i med hårdhandskarne. Att kritiken går till väga på det sättet af verklig aktning för konstnären och i öfvertygelse om att framställningen af det sköna är något alldeles för- bannadt kinkigt, derom kan man vara öfvertygad; men litet mera rent språk kunde dock icke skada, äfven om en och annan mycket aktningsvärd konstnär skulle deraf känna sig sårad för tillfället. . Jag ämnar här icke inlåta mig på något försök till en detaljkritik, men vill taga ett exempel bland många. Huru har det varit med utförandet af Beaumarchais’ »Figaros bröllop»? Förträffligt! svaras på hela linien. Det har så- ledes varit en mönstergill framställning, till hvilken de unga kunna och böra se upp och af hvilken de skola lära sig, huru den verldsbekanta komedien måste återgifvas. Detta är det farliga, det för konsten förderfliga mål, till hvilket man kommer, emedan man låter udda vara jemt för att icke möjligtvis såra aktningsvärda och i många afseenden verk- ligen framstående konstnärer, som dock icke äro ofelbara. Låt oss först taga hufvudrollen i skärskådande. »Hr Almlöf är utmärkt, men kanske något för gammal», har 52 man sagt. I sjelfva verket är han ingalunda för gammal, blott allmänheten hade förut sett honom i denna roll, för tio eller femton år sedan t. ex., ty då hade man blifvit så van vid Figaro-Almlöf, att man alldeles icke märkte, att den senare åldrades, under det den förre blir alltid lika ung. Nu är det en ny skapelse af samme skådespelare, som man sedan årtionden sett uppträda i den ena gubbrollen efter den andra, och detta är Onekligen farligt, men det är icke för- derfligt. Icke är han den förste skådespelare öfver femtio år som spelar' Figaro. Men det finnes anledning till mera grundade anmärk- ningar. Hr Almlöf återgifver Figaro icke nog omedelbart. Man märker för mycken reflektion hos honom, nästan som ville han påpeka, att Figaro vore en riktig revolutionsman. Det är icke rätt. Figaro var nog en revolutionär, men det var han helt och hållet utan att veta det, ännu mindre utan att reflektera öfver något sådant. Han var företrädes- vis spektakelm akaren som grinade åt alla gamla fördomar och sökte lura alla gamla- perukstockar. Gjorde han det med öfverläggning, var det visst icke för att ställa till franska revolutionen, icke ens för att göra några sinå för- arbeten i den riktningen, utan endast för att bereda sig sjelf några fördelar. Det bör icke glömmas, att Beaumar- chais skref »Figaros bröllop» före revolutionen och således icke kunde låta sin hjelte vara medveten om den stora samhällsomstörtning som skulle komma. Han diktade ej heller sin komedi för att predika uppror, det är ganska be- visligt, utan endast för att göra sig lustig öfver åtskilliga samhällsförhållanden och, framför allt, för att — dikta, men. efter de verkliga förebilder, som hans omgifning gaf honom. I fall man nu icke skulle känna sig öfvertygad om detta, när man ser stycket, och det är kanske svårt för mången efter allt hvad han hört om att »Figaro gjort 53 franska revolutionen», så behöfver man blott läsa Loménie’s bekanta bok, »Beaumarchais et son temps», för att genom de der framlagda, tillräckligt öfvertygande bevisen finna, att Figaro icke var någon annan än Beaumarchais sjelf, och han var sannerligen icke någon apostel med allvar och öfvertygelse, utan en qvick och öfverdådig äfventyrare, som försökt sig på en mängd olika företag, genomgått vidriga öden, varit utsatt för många oförrätter och deröfver kände sig förargad, knapt mer än förargad, och lät sin förargelse bryta ut i af gapskratt åtföljda stickord och bitande, men icke mördande skämt. Om det skämtet sedermera gjorde sitt till för att framkalla utbrottet af en omhvälfning, hvil- ken hade sin orsak i långt djupare förhållanden och som kommit äfven om Beaumarchais aldrig funnits till, så var detta blott ett bevis på att författaren var en sann realist, som grep midt in i lifvet omkring sig, men att det var just detta lif sjelft som orsakade revolutionen. Om denna viste Beaumarchais då ännu ingenting. Någon har sagt, Villemain vill jag minnas, att Beau- marchais satte utanskrifterna på de bref, hvilkas innehåll Voltaire, Montesquieu och Diderot hade skrifvit, och det är kanske sant, ty först då kommo dessa bref adressaterne riktigt till handa, men ej heller Voltaire och de öfriga hade skrifvit annat än hvad som redan förut fans i verkligheten. Figaro var således icke någon som »gjorde i revolution», utan bör framställas som ett fullkomligt oreflekteradt och omed- vetet uttryck af hvad som då rörde sig på botten i samhället, ' för öfrigt en näsvis upptågsmakare, som dock aldrig glömde egna ördelar. Jag vill visst icke säga, att hr Almlöfs fram- ställning helt och hållet saknar detta näsvisa upptågsmakeri och denna glada, men egennyttiga framfusighet, som känne- tecknar den verklige Figaro, men det kommer ej nog fram. Det är, för att tala på teaterspråk, ej tillräcklig abandon i hans spel, och frånvaron deraf, som ovedersägligt är ett 54 fel, tyckes ingalunda hafva sin grund i af framskriden ålder orsakad oförmåga, utan snarare i full öfvertygelse om att revolutionären Figaro bör framställas med ett uttryck af reflektion. Det är ju möjligt, att skådespelaren icke haft denna åsigt, men det måste hvarje eftertänkande åskådare som något känner sin Beaumarchais föreställa sig, när han ser hr Almlöf i denna roll och i synnerhet när han hör honom i den stora monologen i femte akten, hvilken fram- säges allt för allvarsamt och högtidligt. Hr Almlöf har dock fått beröm för denna monolog! Smaken är olika, och om den lönar det ju icke mödan att tvista, men här gäller det icke en subjektiv smaksak, utan en fullt objek- tiv åsigt: skall den framfusige begabbarén, den öfverdådige sällen Figaro, han som grinar och skojar med allt, för- vandlas till en djupt allvarsam och sentimental reflektions- makare? Omöjligt! Sådant kan aldrig hafva varit Beau- marchais’ afsigt. Men hvad skall den unge skådespelaren tro, han som i detta fall icke har någon annan ledning än den han be- reder sig genom att se på de äldre? Hr Almlöf är en ut- märkt konstnär; hans Figaro väcker bifall hos åskådare och granskare; således är just denne Figaro ett värdigt föredöme att studera. Det måste vara den fullt logiska slutledningen. Ingen finnes som kan för den unge tala om Beaumarchais, om verklighet och natur, om hvad en författare menat eller icke. Jag har nu tagit exempel från en af vår sceniska konsts allra förnämsta utöfvare, en som varit, är och, jag hoppas det, länge skall blifva den konstens prydnad, men hvilken naturligtvis, liksom alla andra dödliga, någon gång kan misstaga sig. Huru mycket vådligare är det icke för nybörjaren att se på åtskilliga andra, hvilka icke hunnit hr Almlöfs höga konstnärsskap ! En betydande konstnär är också hr Fredrikson, men ej heller han är alltid sa mönstergill. Hurudan är hans Almaviva i samma »Figaros bröllop»? . . . »Distinguerad», har man sagt. Ar det sant? Jag tror, att många teater- vänner skola skaka på hufvudet. Det fattas' allt något i grefven. Detta märkes otvifvelaktigt vida lättare än att Figaros représentant tager sin uppgift något för tungt och allt för mycket stryker under orden. Hr Fredrikson är känd för sin förmåga i repliken, och den sviker honom ju icke heller i detta stycke, men hvad som sviker är den för- näma hållningen, det aristokratiska skicket, just det som företrädesvis bör utmärka »den gamla régimen», till hvilken Figaro är motsatsen och som är så ofantligt vigtigt i Beau- marchais’ komedi. Det förnäma uttryckes ingalunda genom hr Fredriksons vågrörelser på öfre delen af kroppen eller hans mindre vackra sätt att föra armarne eller hans visst icke vackrare klifvande på tiljorna. Men det der Äanhan sannolikt aldrig komma ifrån. Man bör ej glömma, att han aldrig haft någon teaterskola, att han är en fullkomlig autodidakt i kon- sten och derför högst aktningsvärd, men med autodidakters vanliga fel, dem de aldrig se och aldrig kiinna se, ty dertill är deras iakttagelse- och omdömesförmåga allt för ööfvad. Hr Fredrikson har aldrig baft någon riktig lärare som in- vigt honom i den sceniska konstens första grunder. Nog kan hr Fredrikson med sin intelligens rätt uppfatta aristo- kraten, det är åtminstone högst sannolikt, men han före- faller likväl icke som grand seigneur, och förnämsta orsa- ken till denna hos en Almavivas framställare betänkliga brist torde väl ligga i saknadei} af elementär konstunder- visning, hvilken ersättes hvarken af goda anlag eller af en under årens lopp småningom förvärfvad rutin. Den som icke lärt sig att först och främst beherska armar och ben, han kan aldrig vinna det förnäma och lediga sätt, som är ett oeftergifligt vilkor för en riktig Almaviva. Och om detta också icke är annat än en yttre omständighet, är den likväl i och för sig af stor vigt och blir genom sina följder 56 ännu vigtigare, enär tafattheten eller onaturligheten i gång och åtbörder onekligen inverkar på hela rollens återgifvande. Det är derför förenadt med vådor att framställa hr Fredriksons Almaviva såsom en förebild. Och hvad skola de unga likväl göra? De hafva ingen annan Almaviva att se upp till. Hvilket armod! Kritiken tyckes finna armodet vara rikedom, och det är också ett fattigdomsbevis. I Susannas roll har fröken G. Aberg »firat en ny triumf»,, heter det, och man har funnit henne gifva det riktiga ut- trycket åt den glädtiga och kloka subretten, en intagande, skalkaktig uppenbarelse. Det är mycket artigt. När de unga damerna vid scenen höra sådant, börja de naturligtvis att apa efter den »intagande skalkaktigheten», men detta kan . icke ske utan skada för dessa unga damers konstnärliga framtid. Med all aktning för den nu mera ganska förtjenst- fulla och alltid högst intagande skådespelerskan, kan dock en god del af det beröm hon fått för sin Susanna afprutas,. bör det afprutas, på det att de unga icke måtte föreställa sig, att fröken G. Åberg är just den äkta Beaumarchaiska Susanna. Hon är det lika litet som hr Fredrikson är Alma- viva. Icke får Susanna, den naturliga glädtigheten, den skälmska intrigen, framställas med ett så forceradt spelr hvilket väl visar ansträngning att komma till målet, men icke på långt när hunnit dit. Den öfverlägsenhet som for- dras för ett rätt återgifvande af den karakteren finnes icke hos fröken Åberg, hvilken dessutom använder sin röst myc- ket illa och på ett mindre- behagligt sätt super efter anden mellan det att hon stöter fram orden och låter tonvigten ej sällan falla på orätt plats. Det sist nämda felet är det minst ursäktliga, men det frodas dock hos många andra af våra sceniska konstnärer, och riktigt fri derifrån är icke sjelfva fru Hwasser, som dock alltid skall anses som en af den svenska konstens yppersta. Om hvarken hrr Almlöf och Fredrikson eller fröken 57 G. Åberg äro fullt mönstergilla i »Figaros bröllop», är fru Willman det lika litet. Grefvinnans roll fordrar mycket, till och med af en fullt öfvad dramatisk skådespelerska,, och man kan icke begära, att fru Willman skall kunna uppfylla dessa fordringar, då hon i så många år tillhört sångscenen. Operavanorna har hon ännu icke kunnat öfver- gifva. I synnerhet har hon svårt att lämpa rösten eftei* komediens behof. Att hon inser hvad rollen kräfver, det på en gång behagsjuka och känslofulla, kärleken till gref- ven, sorgen öfver dennes otrohet och nöjet af att vara föremål för en ynglings svärmiska tillbedjan, den förnäma damens värdighet och minnet af lilla Rosinas skälmaktig- het, missnöje med sin ställning — allt det der fattar nog fru Willman, som också är en intelligent konstnär, men det kommer dock ej riktigt fram, och dertill är, kan man trygt antaga, hennes mångåriga arbete i operans tjenst vä- sentligaste orsaken. Det är sannerligen icke så lätt, som man kanske ofta föreställer sig, att slå sig på skomakeri, när man lång tid varit sadelmakare. Såsom förebild i »Figaros bröllop»- duger fru Willman icke. Hvem duger då? Fru Moberg kanske i Cherubins roll. Hon är mycket älskvärd, riktigt söt, men. det är skada att pagen Chérubin med allt sitt svärmeri dock alldeles icke skall vara söt. Han är pojke, spansk pojke, och det är fru Moberg icke. Otillräckligt! Till och med oriktigt! Hr Thegerström är en ganska god doktor Bartholo, men kunde dock vara litet saftigare. Den enda fullt mön- stergilla är fru Almlöf i Marcellinas roll, och hennes spel förtjenar väl att studeras, men om det är blott Marcellina som duger för de unga att efterbilda, så duger hela »Figa- ros bröllop» icke mycket i instruktivt afseende. Man kan icke begära, att sådana konstnärer, som hrr Almlöf och Fredrikson m. fl., skola taga råd af en sceninstruktör, knapt kanske fru Willman, som ju sjelf är lärarinna, om också ej 58 • på scenen; men om en instruktör verkligen funnes, d. v. s. en som’ fullkomligt förstode sin sak och hade förmåga att göra sina insigter gällande, så kunde han åtminstone fästa de ungas uppmärksamhet på, att hr Almlöf icke säger sin monolog med tillbörlig lätthet och Figarofiffighet, att hr Fredrikson icke bär sig åt som en både förnäm och fin verlds- man, att fröken Abergs spel är tvunget och besväradt, o. s. v. Det vore instruktörens uppgift i det fallet, och dermed vore ej så litet vunnet. Men nu får det gå som det går, d. v. s. att intenden- ten icke säger någonting om Almaviva, åtminstone icke något klandrande, och att de unga stå der utan ledning. Jag har tagit »Figaros bröllop» till exempel, men samma förhållande upprepas ständigt- och jemt. Huru svagt har icke »Läkemedel» utförts! Stycket saknar tillräckligt kraf- tig haiidling, men lemnar så mycket mera tillfälle till psy- kologisk analys. Hvart har den tagit vägen på vår scen? Det duger icke att söka kasta skulden på författaren, då felet så uppenbarligen ligger hos de utförande. En bland dem är fröken Bjöxkegren. Hon är en präktig företeelse på scenen, af ett ämne som vid väl inrättade teatrar an- vändes för att göra stora skådespelerskor, i synnerhet för sorgespelet. Hvad har hon fått lära sedan hon kom till kungl. teatern? Ingenting! Lika mycket hon misstog sig på sin roll i »Falska juveler», för hvilken hon dock fått så mycket beröm, och vrängde bort fjerde akten, lika förvändt spelar hon åtskilliga andra roller. Men — klapp, klapp, klapp! låter det, och öfversta raden hurrar, och parkett hyssjar åt- minstone icke. Går det på så ännu ètt par ar, så är det slut med de stora förhoppningar som allvarligt tänkande konstvänner hyst om de stora anlagens förverkligande. Stackars fröken Björkegren och alla de andra unga som vilja framåt och hafva förmågan att gå framåt, blott de finge någon förståndig handledning! 59 Att kungl. teatern saknar hvarje tillstymmelse till någon som kan öfvertaga Edvard Swartz’ roller är allmänt bekant. Teatern saknar till och med den som kan biträda hr Elm- lund! Huru skall det gå med vårt skådespel? Om det är någon möjlighet att tänka på efterträderska åt fru Hwasser, så ser man ingen som kan fortsätta hr Swartz’ verk. Fin- nes ens någon som kan gå i hr Hartmans fotspår? Nej! Ingen tragiker, ingen förste älskare i dramen och komedien ! »Icke kan någon skapa sådana i hast», har teaterstyrel- sen sagt eller åtminstone låtit förstå. , Och så har styrelsen satt sig och väntat och rökt tåla- modets långa pipa. Det är . sant, att goda skådespelare kunna icke i hast skapas, men man bör åtminstone försöka att utbilda dem. Af sådana försök har man ej sett till ett enda spår under de senast förflutna femton åren. Och huru ser det ut vid den lyriska scenen? Kanske ännu värre! . . . Vår kungl. teater är i en belägenhet som hotar med under- gång och död. Länge har det syftat ditåt, och tidningarna hafva i det fallet gjort sin pligt genom de varningsrop som höjts, men ingenting har hjelpt. Nu står teatern vid bråd- djupets rand. Om något ännu kan hjelpa, och det är ju möjligt, att en kraftig styresman kan ännu för någon tid hindra den olycklige att ramla ned i bråddjupet, så måste detta vara genom att söka utbilda framtida sceniska konstnärer. Detta går icke fort, men det är det enda medlet. Bort med elev- skolan i hennes närvarande form! Äfven den bästa ledare och de skickligaste lärare kunna der icke uträtta hvad som kör uträttas. Bilda en verklig scenisk undervisningsanstalt vid konservatoriet och förse denna med tillräckligt antal lärare. Det är första vilkoret. Släpp ingen af lärjungarne fram på nationalscenen, förr än han eller hon är dertill fullt mogen. Låt endast de bästa uppträda på den scenen. De öfriga kunna ju gå till mindre teatrar och vid dera verkligen uträtta något godt. Öfvergif icke de unga, fastän de efter fullt genomgången kurs fått anställning vid teatern, utan håll en sceninstruktör som kan leda dem och vaka öfver dem och på den grund som lagts i konservatoriet utbilda dem till verkliga konstnärer. Detta torde vara det enda medlet. Det hjelper icke att komma med några invändningar om omöjligheten af att finna sceninstruktörer. Kan man hitta på föreståndare och lärare i elevskolan, så måste man ock kunna leta upp in- struktörer för scenen, äfven om sådant skulle kräfva litet besvär. Försök åtminstone! Den fosterländska konstens väl fordrar det. Det kräfver nog också pengar, det kan ej nekas. Men hva.d får man utan pengar? Man behöfver icke hysa några lättsinniga förhoppningar om att det nu varande riksdags- flertalet skall vara så synnerligt benäget att bevilja till- räckliga anslag; men det kan väl ej. heller å andra sidan nekas, att detta flertal nog låter tala vid sig. Det har visat sig vid flera tillfällen, då kulturintressen varit i fråga. Icke må man förvåna sig öfver, att personer som bo i af- lägsna landsorter icke genast kunna lära sig inse, det landet måste hafva en med tillräckliga anslag försedd national- teater, och ännu mindre bör man falla i förundran öfver, att dessa enkla landtmän icke äro benägne att offra stora summor på en inrättning, som genom sin hela organisation haft utseende af att vara en kunglighetens och hofvets sär- skilda förlustelseanstalt. Om nu det senare upphör och om de motsträfviga erhålla tillräckliga upplysningar om vigten och värdet af det föremål till hvilket ett inom statsregle- ringen jemförelsevis ringa anslag fordras; om allt göres för att ställa frågan i hennes rätta belysning, och vederbörande visa sig ' sjelfve lifvade af de bästa afsigter samt ej heller alldeles okunniga i att sköta sitt åtagande, så torde det ej vara alldeles omöjligt att få penninganslag både för konser- 61 vatoriets tillökande och teaterns rätta bedrifvande, med in- struktörer och intendenter, som icke äro skådespelare, men väl hafva varit det och derför kunna förstå sin sak och äro lifvade för det ädla mål som föresättes dem. Den hittills varande kungliga teatern måste helt och hållet förändras till en statsinstitution. Det är vår skåde- spelskonsts enda räddning, till hvilken enskilda teatrar icke förmå mycket, äfven om de skötas aldrig så utmärkt. Huru är det med vår Nya teater? Den har en utmärkt ledare i hr Ludvig Josephson, en af de insigtsfullaste, kraftigaste och mest uthållige af alla direktörer som funnits och finnas i vårt land eller, för att tala rent ut, den bäste teater- styresman som Sverige någonsin haft, Edvard Stjernström icke ens undantagen. Men icke lemnar Nya teatern derför tillräcklig borgen för att den alltid skall iakttaga konstens sanskyldiga bästa. Hela denna skara af lösaktiga operetter, offenbachiadernes konstförtrampande slägte, är just icke nå- got vackert vittnesbörd. . Men hvad skola Nya teaterns direktörer, göra? De äro begge, ty hr Holmqvist får ej heller glömmas, ifriga att sätta upp »Faust», »Macbeth», »Julius Cæsar» och en hel mängd storartade dramatiska verk från forntid och nu- tid, från ut- och inlandet — om inlandet icke har några storartade, har det dock några stora eller åtminstone långa. Bra! ropar publiken och går till Nya teatern för att se på det storartade. Det stora i Nya teaterns verksamhet lofordas i tidningarna, handklappas af allmänheten och — sjunker snart i glömskans natt, hvarifrån det blott någon enda gång stiger upp för att gå i sömnen. Nya teatern firar Lessing och Calderon, reser en tribun åt doktor von Bergen, är estetisk och aktningsvärd, men salongen är stor, och skådespelshusen i Stockholm äro många. Här gäller det att täfla. Allmänhetens smak är kanske icke alltid så aktningsvärd, som önskligt vore. .Den kung- 62 liga scenen hai’ just icke varit så ihärdig i sitt uppfo- strande kall. »Macbeth mördar oss, Faust störtar oss i afgrunden», säger en af direktörerne, och det är sannolikt icke hr Jo- sephson. »Vi måste fram med operetterna!» Hr Josephson suckar, tiger och samtycker. Mindr& teatern kastar det ena benstycket efter det andra åt den glupska publiken. Nya teatern måste följa med, måste också visa ben, bättre ben, mer utbildade ben, måste sjunga sitt lahitt lahej, och så får man, bredvid det stora och berömliga, det andligt lyftande och frigörande, en helt då- lig genre, till och med le genre canaille. Detta lean aldrig undvikas vid en enskild och utan offentligt anslag arbetande teater. Den teatern måste lefva — anser sig åtminstone hafva den skyldigheten — och kan ej lefva på bara det goda och ädla. Vår teaters framtid ligger således icke på Blasiiholmen, utan mellan Gustaf Adolf och Karl den tolfte, dit n. v. kungl. Dramatiska tea- tern en gång bör flyttas, icke för att köras ihop på den scen, som nu är den lyriska och högdramatiska (aj !), utan på en särskild i den tillbyggnad som förr eller senare måste o-öras vid operahuset. Der ligger den svenska sceniska kon- stens framtid. Dit måste teatervännen rikta sina blickar. Men innan något der kan göras på fullt allvar har sannolikt mycket annat tilldragit sig. Den stora katastro- fen har kanske inträffat, den som hotar redan om ett år och hvilken icke ens en landssekreterare kan förekomma, vore han också lika modig som den nye öfverintendenten. Men äfven om Ragnarök kommer och förgör den gamla teaterverlden, så måste dock en ny verld uppstå — Sverige kan icke vara utan en nationalteater, en sådan på fullt all- var och icke en som är blott en utväxt på hoflifvet och som hemtar sin näring af kungligheten. Låt Ragnarök sopa bort det gamla och murkna, men glöm sedan icke att bygga det nya på den enda grund som eger bestånd — konsten. Hade den kungl. teatern förut tänkt på detta, så skulle icke den trassliga »teaterfrågan» någonsin hafva upp- stått. Nu fordras långt större krafter än förut varit af nöden, ty nu måste allt göras om från första början, och dit hör, såsom redan sagdt, i främsta rummet att grundligt och samvetsgrant utbilda fullt konstnärliga skådespelare samt icke längre nöja sig med mer eller mindre talangfulla dilettanter och ensidiga autodidakter. Dilettantismen hotar nog också en annan sida af våra konstförhållanden, de bildande konsterna, men der finnes dock en fast grund i vår konstakademis undervisning. Att den undervisningen icke är att förakta fann man nu senast vid utställningen af elevernas arbeten. Vid alstren från de lägre skolorna kunna dock många anmärkningar göras. In- gen bör begära, att dessa alster skola vara lika goda som de äldre elevernas, men man kan med skäl begära, att fler- talet af dem skall motsvara den punkt, på hvilken äfven den yngre bör befinna sig, så vida något verkligt godt skall väntas för framtiden. Hvarje konstvän måste lägga mycken vigt vid den första undervisningen. Visar den som under någon tid åtnjutit denna undervisning sig icke ega tillräck- liga anlag, må lärarne då allvarligt afråda från att vidare kräla eller vackla fram på konstens väg. Der finnas förut redan allt för många odågor. Bort med allt skräp! Det är en hjertlös lära, tycker kanske mången, men det är den enda som i det fallet duger. Mycket skräp fans onekligen bland de yngre elevernas arbeten på utställningen. Hade den gamla »principskolan» ännu varit i lifvet, skulle man trott, att det underhaltiga kom derifrån, men hon är för länge sedan död. Nu finnas blott çi^adem^-skolor — skulle finnas åtminstone, och betraktade man de äldre elevernas i år utstälda arbeten, fann man nog att så verkligen måste förhålla sig. 64 Det var glädjande att se flertalet af sist nämda ar- beten. Sällan, om ens någonsin, liar man på en gång sett så många riktigt goda, ocli detta icke blott i jemförelse med de yngres, ty det hade icke bevisat mycket, utan i och för sig, på den punkt som de äldre böra stå. Men så hade akademien ej heller sparat på pris. Sex kungliga medaljer, utom alla andra uppmuntringar ! Det är riktigt storartadt. När skola alla dessa sex medaljtagare få sina resestipendier? Ty stipendiet för studier utomlands är dock det väsentligaste som skall följa med den kungliga medaljen. Det är för öfrigt nog flera än de nu prisbelöntä som gå och vänta på stipendium. Månne icke antalet af medaljer kunnat något inskränkas? Förtjenade t. ex. bägge Loke- framställarne medalj? Ar det för konstvännen utanför aka- demien så alldeles tillfredsställande, att det landskap som nu utmärktes skulle hafva kunglig medalj? Man har hört många försäkra motsatsen. De båda figurtaflorna som belönades med medaljen äro deraf onekligen förtjenta, men så mycket det gläder hvarje vän af menniskorätt att se äfven qvinnan komma till sin rätt, kan man derför icke blunda för de fel i teckning som den belönade qvinliga eleven låtit komma sig till last. Det har anmärkts, att hon i sin uppfattning visat sig allt för teatralisk, och det kan nog vara sant, men värre är, att hon ej tecknar säkert. Huru skulle hennes kung Hans se ut, om hon klädde af honom? Hvarför icke låta eleverna täfla i målning af den nakna menniskokroppen? Det vore dock onekligen både det mest akademiska och det hvaraf de unga skulle hafva största nyttan för framtiden. Det är icke nog med att måla naken figur såsom förberedelse till en kommande täflan, utan just i denna täflan borde det framför allt, att icke säga ute- slutande förekomma, vara stadgadt, göras till ett oefter- gifligt vilkor. 65 Hufvudsaken för de bildande konsterna är att väl fram- ställa en naken man eller en naken qvinna. Det var Ben- venuto Cellini som sade det, och det borde ingen konstnär och ej heller någon akademi glömma. Kan man oklander- ligt måla den nakna menniskokroppen, så kan man också måla den kroppen utstyrd i de praktfullaste medeltidsdräg- ter eller höljd i trasor eller snörd i frack och modernt klädningslif. Det är konstnärens uppgift att framställa det nakna, d. v. s. det sköna utan några påhängda förvillelser. Dilettanten kan aldrig komma dit, men man blir dilettant, om man icke lär sig konstnärens höga uppgift. Det är underligt, att akademien ei erinrar sig det, allra underligast att sådane konstnärer som akademiens n. v. direktör och hennes nyss hädangångne sekreterare icke låtit den san- ningen vara bestämmande vid-valet af prisämne, om det nu ovilkorligt skall gifvas ett bestämdt ämne och detta icke kan öfverlemnas åt elevernas fria val. Men fritt eller icke, så bör ämnet röra sig inom området af naken figur. Det är det allra vidsträcktaste på samma gång som det allra vigtigaste af alla tänkbara täflingsämnen. Frånvaron af detta ersättes ingalunda af den förberedande undervisningen i att teckna och måla efter lefvande modellr hvarpå elever- nas utställning i år visade åtskilliga prof, icke alla tillfreds- ställande. Det är just okunnigheten eller i bästa fall osäkerheten i konstnärligt återgifvande af menniskokroppen som alstrar den dilettantism, hvilken hemsöker våra konstföreningar och — stundom berättigar till agréskap vid akademien. Det bekymrar en sådan dilettant icke det ringaste, att han icke kan teckna och måla en naken figur: han kläder på sina figurer hvad han tycker vara »pittoreskt», och då är det icke så noga, om kroppen hänger i hop eller icke. Icke ser publiken det. Köper icke Konstföreningen — så elak kan den föreningen någon gång verkligen vara —, så har man Ur dagens krönika. III. 5 ’ 66 ju Föreningen för nordisk konst, der det bestämdt går åt, bara det är billigt. Och är det alldeles omöjligt att få i hop en kostymfigur — modell kommer naturligtvis icke i fråga, på sin höjd en snedbent och vindarmad mannequin —, så slår man sig helt djerft på landskapsmålning. Jag nämnde modell. Huru mången målare bland oss begagnar väl modell? Frågan kan synas oförskämd, men är verkligen berättigad. Sjelfve Scholander, denne snillrike tanke-, ord- och färgskald, nyttjade icke modell. Den okun- nige tror, att det icke gjorde något ondt. Se på hans figu- rer! De äro präktigt målade, d. v. s. tjusa genom all den öfvertalning som ligger i skickligt sammansatta färganord- ningar — kunde dock äfven i det afseendet vara litet fri- skare •—, men de bära alla vittne om att vara målade på fri hand och tåla i sin anatomi ingen strängare granskning. Huru mycket verksammare hade dessa aqvareller icke varit, och huru mycket längre skulle de ej hafva stått sig inför efterverlden, om den konstnärligt återgifna arkitekturen lif- vats af menniskobilder, tagna ur lefvande lifvet, i' stället för af uppstoppade figurer, om mästaren målat icke blott sin arkitektur utan ock sina figurer efter modell, om han kunnat måla efter modell. Det hade han dock aldrig lärt sig, och det må för honom, arkitekten, vara ursäkligt, men det är icke ursäktligt för någon som på fullt allvar vill kallas figurmålare, genremålare, historiemålare. Det är ej heller ursäktligt, att den som verkligen är god framställare af menniskokroppen, som förstår vigten af att måla efter modell och tyckes for öfrigt vilja drifva målningen i aka- demiens modellskola i den rätta riktningen, i ett tillbörligt uppskattande af det nakna, jag menar naturligtvis akade- miens direktör, icke yrkar på att äfven täflingsämnet måste gälla denna hufvudriktning. Han har ännu ej varit länge vid styret, det är sant, och man bör derför kanske icke rikta några förebråelser 67 till honom, men den som litet känner till förhållandena inom akademien har skäl att frukta, det grefve von Rosen icke ämnar gå ifrån kostymfordringarna i täflingsämnena. Måtte denna fruktan komma på skam! Det önskar hvarje uppriktig vän af vår konst. Den önskar* äfven den nye direktören för öfrigt all framgång. Han bör leunna uträtta ganska mycket, ty han är en man med förmåga och icke utan kraft. ’ • Vid hans sida står för närvarande såsom konstakade- miens sekreterare under åtminstone ett år en annan verklig konstnär, professor Gellerstedt, hvilken sannolikt kan godt understödja direktören, utan att derför jemka det ringaste på egen sjelfständighet. Om jag icke hört orätt, så fick hr Gellerstedt alla röster, utom en (naturligtvis hans egen), ett vackert intyg på den aktning hvarmed akademien betraktar denne sin ledamot och ett lika vackert intyg på, att äfven direktören förstår att lämpa sig efter den allmänna meningen inom samfundet. Det var nämligen ingen hemlighet, att direktören ännu ett par dagar före valet önskade en helt annan person till akademiens sekreterare, besynnerligt nog en icke-konstnär. Visserligen låter det tänka sig, att sekre- teraren kan sköta sin tjenst utan att derför tillhöra konst- närerne, men säkert är, att tjensten skötes med större lätt- het, om innehafvaren sjelf idkar eller idkat konsten. Någon kollision mellan konst och embete kan dervid icke komma i fråga, ty konstakademiens sekreterare kan i sin tjenste- utöfning icke jemföras med teaterns intendenter. Från ett annat håll betraktad, tyckes konstakademien icke heller kunna jemföras med kungl. teatern — från all- mänhetens synpunkt, men den synpunkten är att beklaga. Hvilket uppseende väckes icke inom allmänheten, då kungl. teatern får en ny direktör! Om den stora tilldragelsen ta- lar hela hufvudstaden, hela landet, för den intresserar sig hvarje liten extra ordinarie tjensteman i stadens verk lika 68 väl som rikets högste embetsman. Kryddkrämarens biträde talar derom med skräddarens piga — det har jag sjelf hört — och äfven de fromma, de som anse teatern för djefvulens verk, kunna icke visa sig alldeles likgiltiga — det har jag också hört. Det är således något riktigt allmänvigtigt. Hvem bryr sig deremot om tillsättandet af en ny direk- tör för konstakademien? Några målare möjligtvis, ett par bildhuggare, en arkitekt, det är allt i hop. Den stora all- mänheten är af den saken alldeles oberörd. De flesta tyckas icke ens känna till, att konstakademien har någon direktör. Man går upp och ser på elevernas arbeten efter prisutdel- ningen, ty man har ganska visst någon bekant bland ut- ställarne eller har åtminstone hört talas om, att de som bo fyra trappor upp i samma hus eller der midt öfver gatan ha en dotter som skall bli artist och går på akademien. Man måste således se hvad hon gjort. Men icke bekymrar man sig om den ganska vigtiga drifkraft som kallas direktör. Och sekreteraren? Det är ungefär samma förhållande med intresset för honom. Helt annat är det med svenska akademiens sekreterare. Han är en person för hvilken man känner stort intresse. Om det berättades, att hr af Wir- sén skulle utses till svenska akademiens sekreterare, skulle man tala derom bittida och sent, göra sina anmärkningar, skänka sitt gillande eller rent af förkasta det. Men när det sades, att samme hr af Wirsén skulle kanske bli sekre- terare vid konstakademien, mottog man den underrättelsen med ett likgiltigt jaså. • När Scholander dog, väckte det uppseende, saknad, sorg. Men det var icke för att han i lång tid innehaft sekrete- rareplatsen vid konstakademien; det var icke ens för att han var en mycket talangfull arkitekt och kanske en ännu mer betydande lärare i byggnadskonsten, utan det var-för att han gjort sig känd på en mängd olika konstområden och kanske icke minst för att han skrifvit så förträffliga 69 ottave rime. Ocli dock var Scholander af stor betydelse såsom sekreterare, skulle kanske hafva varit af ännu större, om han icke från barndomen tvungits och sedan af gam- mal vana tvungit sig sjelf att icke alltid uppträda så öppet som hans stora förmåga berättigade honom och som hans i grund och botten lika ädla som omutliga karakter borde hafva uppmanat honom. Den starke mannen teg stundom, och det var till oberäknelig skada, när hans styrka kunnat gifva utomordentlig vigt åt hans ord. Hvad känner allmänheten derom? Intet! Och likväl borde intresset för konstakademiens angelägenheter vara lika vaket som för teaterns. Hvem känner något deltagande för att Helgo Zettervall, Scholanders värdigaste lärjunge, nu ändtligen vunnits för akademiens byggnadsskola? Icke har man hört många tala om den vigtiga, för vår arkitekturs värdiga utveckling kanske epokgörande tilldragelsen. Det är blott de få verkliga konstälskarne förbehållet att glädja sig åt Helgo Zettervalls flyttning till hufvudstaden, men de känna den glädjen så mycket lifligare. Redan nu Scholan- ders efterträdare på den akademiska lärareplatsen och såsom ledamot af öfverintendentsembetet, är Helgo Zettervall i till-' fälle att göra den fosterländska konsten stora tjenster. Ut- nämnes den utmärkte arkitekten sedermera till öfverinten- dent, icke en sådan der öfverintendent som göres af hvad träslag som helst och som icke har någon intendentur att sköta, utan en verklig chef för öfverintendentsembetet och en sådan öfverintendent som Nikodemus Tessin d. y. var, så har den fosterlandsälskande konstvännen onekligen anled- ning att i det fallet känna sig belåten. Det skulle således då visa sig, att man icke behöfver vara militär för att kunna utnämnas till chef för öfverin- tendentsembetet. Icke fordras någon examen till det em- betet, men det kan dock icke skada att hafva »studerat på öfverintendentsexamen», såsom någon en gång uttryckte sig. 70 . • Man må icke glömma, att öfverintendenten är verkets chef och ensam beslutande i de mål som på embetsverkets af- görande bero. Ej heller må förbises, att öfverintendenten är konstakademiens ständige prœses. Det torde derför icke vara alldeles utan vigt att platsen besättes med en verklig konstnär. Vore allmänheten icke så oefterrättligt och så oför- svarligt liknöjd för alla andra sköna konster än teaterns, hade nog redan för länge sedan ett oemotståndligt rop höjts för nödvändigheten af att öfverintendenten vore konstnär och dertill byggnadskonstnär. Det ropet behöfde derför icke hafva varit något misstroendevotum mot den konstälskande och på sitt sätt mycket duglige n. v. öfverintendenten, hvil- ken ju icke rår för att han, i följd af en kunglig väns personliga bevågenhet, fastnade för den platsen. Men allmänheten tiger, går till Konstföreningen och Föreningen för nordisk konst och tittar på dilettanternas arbeten eller på någon afiiden konstnärs på det nutida konst- lifvet föga inverkande qvarlåtenskap eller på en gammal främlings mycket tråkiga aquareller och intresserar sig för öfrigt för operetten, bryr sig knapt om att Julius Kronberg ändtligen inväljes till ledamot i konstakademien, der han borde hafva varit redan för flere år sedan, säger aldrig ett ord om att den ena dilettanten efter den andra göres till agrée vid samma akademi, under det flere verklige konst- närer aldrig släppas in bland dëssa agréer. Hvad vår konst, af så väl det ena som det andra sla- get, behöfver är att befrias från allt furstligt skydd, hvilket nu mer icke kan vara konsten till något gagn, endast till hinder, samt att, hvad ännu vigtigare är, intresset för den verkliga konsten visar sig lifligare hos allmänheten, hvilken är konstens ende skyddare, den som kan och bör hålla henne vid lif. Den nuvarande politiska ställningen i Danmark. Af A. Cantor. (Öfversatt från förf:s originalmanuskript.) Mellan våra två krig, det lyckliga, upplyftande, ocli det sorgliga, nedslående, mellan vår första, frihetsjublande grundlag 1849 ocli den bortfuskade, friheten inskränkande grundlagen af 1866, ligger en tidrymd, uppfyld af ändlösa diplomatiska förhandlingar, hvilka upptogo våra politikers intressen, af noter om våra utrikes förhållanden, som all- deles stälde det inhemska i skuggan och bragte i glömska att det icke var nog att i allmänhet få friheten, utan att just denna behöfde befästas genom tidsenliga lagar, till dess vi så en vacker dag förlorade det som var alla de olyckliga noternas föremål, hertigdömena, och jemte dein en del af den frihét, som vi, eller rättare de, hvilka under det ske- det så kortsynt ledde vårt lands öde, rent hade glömt för dessa hertigdömens skull. Det var en dålig grundlag den af 1866, icke derför att den skapade två representativa församlingar, som äro i oaf- bruten strid, utan derför att den upprättade två kamrar som måste komma i strid, så visst som ett folketing, hvilket är valdt på en så bred basis som det danska, omöjligen kan sammanstämma méd ett landsting, som skapas genom så mycken census och så många nästan otroligt invecklade förutsättningar*. Icke en enda fraktion var 1866 belåten * Bristen på en organisation, motsvarande de svenska kamrarnes gemensamma voteringar, torde ock vara en väsentlig anledning till den ofruktbara spänningen inom danska riksdagen. Red:s anm. 72 med utkastet, men när ett parti klagade, svarade motstån- daren: »Tror du kanske jag är tillfreds?» — så fann man tröst i motpartens missbelåtenhet, och trött af de förtviflade författningsstrider, som följde omedelbart efter kriget med Tyskland, antog man ändtligen, nästan som i desperation, grundlagen af 1866. Och nu började ett skede, deri den föregående periodens stridigheter utåt aflöstes af. likaså våld- samma sammanstötningar inåt. Bondevännerna voro väl bekanta före 1866. De läto höra af sig i vår frihetsrörelses allra första dagar, och de- ras fana höjdes af högt begåfvade män under hela den tid som ligger emellan krigen; men till ett egentligt hufvud- spörsmål kunde bonden och hans maktställning före 1866 icke gifva anledning, ty dessa saker hade ingenting att göra med problemet: helstaten eller Danmark till Ejderen. Men då detta var skaffadt ur verlden, kom bonden fram. Dittills hade egentligen alla svärmat för honom. Ploug hade bland sina många tillfällighetsdikter naturligt- vis också fabricerat en om den förträfflige danske bonden, och de nationalliberal a hade i det hela icke heller någon- ting emot att kokettera för bönderna. Men hvarför icke det? Bönderna begärde ju inga embeten, de tilläto att man fortfarande behöll dessa för sig sjelf, och om något större inflytande, om någon egentlig makt för bönderna kunde der då icke vara tal. Men det var det, hvarom der blef tal, mera än någon hade trott. Det var Berg och J. A. Hansen, som samlade bön- derna till ett parti. Först förföljde de hvarandra — J. A. Hansens medverkan till en allians mellan »de stora och de små bönderna» i oktoberföreningen bragte Berg i harnesk — men snart sågo de, att de hade för stora gemensamma in- tressen för att slås, och ur alla de element, som voro miss- belåtna med den nationalliberala styrelsen, bildade de »den förenade venstern». ett parti som 1872 blef flertal i folke- tinget och som 1876 nådde derhän att besätta tre fjerde- delar af platserna. Så länge kampen stod mellan »den förenade venstern» och högern, var ställningen klar. Icke blott voro der, äf- ven efter det »fmstespörgsmålet» * blifvit skaffadt ur verl- den, stora och genomgripande, af venstern framlagda reform- frågor, som skilde de kämpande åt — i synnerhet på det kommunala och kyrkliga området kräfde venstern stora framsteg — men hvad som egentligen bestämde gränsen skarpt och klart, det var parlamentarismen. Venstern be- gärde, att folketingets, d. v. s. dess flertals, åsigter. skulle bestämma regeringen; högern kämpade med att uppbjuda sina krafter mot denna fordran, om hvilken den icke skulle hafva tålt diskussion medan den sjelf var vid makten, en fordran som otvifvelaktigt har hemul i vår grundlag, hvil- ken gifver folketinget supremati öfver landstinget, i någon mån derigenom att finanslagen först skall föreläggas detta ting, men i synnerhet på grund deraf att blott folketinget kan anklaga ministrarne inför riksrätt. Men venstern begick d.et felet, att gå alltför våldsamt till väga. Parlamentarismen håller icke sitt intåg i ett land på en dag, och ett parti måste, för att kunna regera, hafva andra förutsättningar än de rent författningsmessiga, men detta hade venstern icke. Den visade, att en tid bortåt kunde den störta den ena ministéren efter den andra, och skenbart med rätta kunde derför en venstermedlem en dag i ett oppositioustal peka bort mot den dörr, genom hvilken ministrarne från sitt rum träda in i folketingssalen, och säga: »Vi hafva visat, att vi kunna' tillintetgöra ministérer, öfver den dörren der borde stå Dantes helvetesinskription : * Ett inveckladt förhållande mellan jordegare och arrendator, infördt i den danska lagstiftningen genom en förordning af 1790 eller tidigare. Redis anm. »I, som inträden, låten hoppet fara». — Men olyckan var, att hvarje gång en liögerministér afgick, kom en an- nan i stället. Venstern kunde konsumera ministérer, men producera dem kunde den icke. Och ju^t derför att den icke kunde det sistnämnda, för- lorade den slutligen också förmågan till det förra. 11 juni 1875 blef Estrup konseljpresident, och han lät sig icke konsumera. I början rådde en viss välvilja gent emot Estrups gods- egarministér, han var ju icke blott icke nationalliberal, han till och med hatade detta parti, om han än måste arbeta tillsammans med det. Men snart blef klyftan synnerligen djup, och vid utgången af sessionen 1877 visade sig tingen ur stånd att enas om en finanslag. Så utfärdade ministé- ren en provisorisk finanslag, ett steg som, enligt hvad till och med de flesta högermän medgifva, icke har hemul i grundlagen, men som man försvarade med nödvändigheten. Det är vensterns ofantliga fel, att detta kom som en öfverraskning. Partiet hade under sin kamp begagnat finans- lagen som hufvudvapen. Den skulle antagas, den samma förutan kunde landet icke bestå, och hvad som icke kunde vinnas på annat sätt skref venstern upp på finanslagen och genomdref mycket på denna tvångsväg. Så framkom en dag från en juridisk professor en, mot alla föregående juristers uppfattning stridande, mycket tvifvel underkastad grundlags- tolkning, som under vissa omständigheter medgaf provisori- ska, d. v. s. af regeringen, utan riksdagens medverkan, ut- färdade finanslagar. Venstern log och hånade tolkningen, oaktadt det låg nära att tro, att en beslutsam energisk ka- rakter som Estrups skulle gripa denna utväg och sålunda slå venstern dess bästa, egentligen dess enda skydd ur händerna. Venstern var den sommaren 1877 den absoluta rådlös- heten; några talade dunkelt om uppror, andra ansågo allt 75 förloradt; ett par personer nekade att betala skatt. Så trädde riksdagen tillsammans på hösten 1877, Berg stod fast vid att åter afslå finanslagen, för att tvinga regeringen att utfärda nya provisorier, till dess folk och regering blefvo lika trötta af att stå utanför lagen; Holstein-Ledreborg för- klarade, att då Berg, som på ett möte under sommaren hade uttalat sig mot skattevägran, icke vågade draga ut kon.se- qvenserna, så skulle man icke heller afslå finanslagen ; slutet blef, att Holsteins vensterafdelning — de moderate — till- sammans med högern den 8 November 1877 beviljade en finanslag, medan Bergs grupp — de radikale — röstade emot en sådan. Från den dagen började oenigheten, hvilken snart blef så stor, att den förenade venstern gick i två stycken, af hvilka det ena bekämpar det andra nästan med fanatism. Denna ställning fortfar ännu; för ögonblicket hafva vi alltså tre partier: högern, radikalismen och moderationen. Och högern består till på köpet egentligen af två par- tier: godsegarne och de nationalliberale. De nationallibe- rale vilja nog gerna påminna, att det var ingen annan än deras parti, »som skaffade landet friheten». Detta är nu ingalunda så ovilkorligt sant, deras verksamhet för grund- lagen af 1849 har blifvit starkt öfverskattad, men förtjen- ster hafva de från den tiden, det må man icke neka. Desto sorgligare är det, att deras verksamhet nu blott går ut på att underminera deras eget verk. Men de kämpade sig fram till makten, och så länge de hade den, svärmade de för fri- het ända intill radikalism och hyllade parlamentarismen vida utöfver det rimligas gränser: Ploug fordrade sålunda, att konungen skulle välja sin hofuppvaktning ur parlamentarisk synpunkt! Men så snart de andra samhällslagren kommo upp och i kraft af grundlagen fordrade frihetens konseqven- ser utsträckta till sig, förändrades signalerna, och de natio- nalliberale satte nu punkt för sin frihetsträngtan. Detta uppträdande bragte dem i minoritet, och knappast hade 76 detta skett, förr än de gamla försvararne af majoritets- principen predikade om mindretalets berättigade kraf och »intelligensens» rätt till att herska öfver de okunniga. De blefvo det tvärt motsatta af frihetsmän, och detta på alla punkter. I sin ungdom voro de också fritänkare, nu — ja, de äro nog detta ännu — men nu anse de nödvändigt höja religionens fana och rysa för fritänkeriet. Kort och godt: de blefvo, som Holstein-Ledreborg en gång sagt — efter det att de i sin något personligt anlagda »frihetskamp» hade nått allt hvad de ville — konservativa för att konservera de redan skördade embetena; ty embetena äro de national- liberales käraste skatt, de betrakta dessa nästan som sina domäner, som ett slags premie för trogna anhängare. Det första de göra gent emot en vän, är att försörja honom med statsmedel, och det första de försöka gent emot en fiende är att ekonomiskt ruinera honom. Sådan är partiets taktik. Det mest pregnanta exempel på embetskärleken är gifvet af Fenger, f. d. ministern, hvilken förutom minister- pensionen har inemot ett halft tjog mer eller mindre af- lönade uppdrag. Man berättar, att då han var minister bragte han det snart derhän, att han hade skaffat stats- uppehälle åt hela familjen, blott med undantag af en be- kant kjöbenhavnsk cigarrhandlare. Honom var det icke möjligt att gifva ett embete. Då bad Fenger riksdagens medlemmar att köpa cigarrer hos honom, det var dock all- tid något. Men härigenom har partiet derjemte skaffat sig en viss makt, eftersom sålunda nästan hela embetsmanna- klassen står på dess sida; väl finnas bland yngre personer många som djupt ogilla den nation alliberala ledningen, men de flesta af dessa hafva, för att bevara oberoendet, undvikit embetsvägen, och följaktigen skola väl ännu i många år embetsmännen lystra till den parol, som har hjelpt dem fram. Emellertid är embetsklassens understöd nu icke längre af så särdeles stort värde. För ej rätt många år sedan, då bonden såg upp till, hvad »fint folk» sade, höll embetsmau- nen bonden i tygeln ; nu mera bryr hemmansegaren sig blott föga om prest eller fogde: uppe på Jyllands vestkust, der den minst utvecklade befolkningen bor, har man sett her- redsfogeden* falla igenom för en af sin jurisdiktions bönder. Detta kunde icke hafva passerat för 12 à 15 år sedan. Förutom embetsmännen, är den alldeles öfvervägande delen af stadsbefolkningen högersinnad, framför allt är huf- vudstaden detta. Kjöbenhavnarne skola aldrig i verlden finna sig i att »bönderna skola slå an tonen» eller att man skall »regeras af Berg, som går med hvit folkskollärarehals- duk och som skorrar på r’et». Det är sådana mera all- männa och icke synnerligen djupt gående betraktelser, som gifvit flertalet af vår högst gemytliga och för politiskt tän- kande blott föga passionerade hufvudstadsbefolkning aver- sion för ett bondregemente. Man är belåten med de re- presentanter man har, och är det en af dem, som icke längre vill vara det, så ser man efter, hvem högerbladen vilja hafva i stället. De mera vakna gå åstad och rösta på den rekommenderade, de mindre vakna stanna hemma och säga: »Han går nog igenom likväl, då tidningarne vilja hafva honom.» Men är der fara å färde, behöfva tidnin- garne blott säga det ett par dagar på förhand, så aflemna också de mindre vakna sina röstsedlar. På grund af denna sakernas ställning föra de kjöbenhavnska folketingsmännen ett mycket beqvämt lif. Under det att de individer, som representera de aflägsnaste jylländska kretsarne, äfven om de bo i Kjöbenhavn, mellan sessionerna måste resa upp till valkretsen och klargöra situationen, derför att bondevalmän- nen vilja höra sin representants framställning af de senaste tilldragelserna, är ett kjöbenhavnskt valmöte en stor sällsynt- * Herredsfogeden inom en jurisdiktion (den från regeringen utgående förvaltningen) är på en gång domare och förvaltande em- betsman. JRed:s anm. 78 het. Hålles der någon gång ett möte, är lokalen emellertid alltid proppfull, men — af icke-valmän, hvilka vilja hafva en glad stund; kjöbenhavnarne och deras folketingsmän för- stå hvarandra, de äro ense om att icke öfveranstränga sig. Just på grund af denna sakernas ställning kommer Kjöbenhavn att för långa tider behålla det åskådningssätt, hufvudstaden nu har. Vore den förtvifladt högersinnad, kunde venstern diskutera och kanske öfverbevisa; men gent emot den absoluta likgiltigheten är ingenting att uppställa. Hvartill skulle det tjena, att berätta för kjöbenhavnarne, att den provisoriska finanslagen hade gjort våld på den grundlag som de icke känna? Och blott ett ringa fåtal af kjöbenhavnarne hafva satt sig in uti vår författnings vigtigaste bestämmelser eller i hufvudtanken uti de lagar som stå på dagordningen. Det råder t. ex. intet tvifvel derom, att så vida det vore fullt klart för vår hufvudstads befolkning, hvad konseqvenserna äro af ett befästadt Kjö- benhavn — ett eventuelt bombardement, rasering af många bland de vackra skogspartierna i hufvudstadens omgifning —, så skulle de allra flesta af Kjöbenhavns grosshandlare blifva mindre entusiasmerade för Kjöbenhavns befästande, som de nu pligtskyldigast förklara för absolut nödvändig. Men lika visst som häraf följer, att det skall dröja många år innan Kjöbenhavn gifver venstern det som skulle förefinnas om hufvudstaden fordrade en vensterregering, lika gifvet är det, att om en sådan dock en dag uppstode, skulle kjöbenhavnarne finna sig deri med det största lugn och icke för regeringen lägga ett halmstrå i vägen. I de större landsortsstäderna äro de politiska insigterna, på grund af den närmare förbindelsen med landet och det herskande politiska intresset, något större, men äfven der finnes jemförelsevis i allmänhet blott ringa politisk lifaktig- het, om än der vid valen röstas med stor ifver för att få majoritet öfver kretsens landtvalmän. 79 Men förutom nationalliberalism en inrymmer högern godsegarne. Icke alltid har der varit enighet mellan dessa två fraktioner, och kärlek blir der aldrig. Det var en tid, då godsegarne, som i sig innefatta enstaka element till en verklig höger, tänkte på att förena sig med bonden, men då den förenade venstern satte parlamentarismen på sin fana nödgades godsegarne att sluta sig till de nationalliberale, af hvilka de så ofta hade blifvit hånade. I början var alliansen liksom en nådebevisning från de nationalliberale: de voro ju i besittning af »intelligensen», och man tog godsegarne med blott derför, att grundegen- dom och penningar äro ju också makter i lifvet. Men annorlunda har det blifvit, sedan Estrup kom till styret. Han vet med sig sjelf, att han har minst lika mycken in- telligens som någon af de nationalliberala ledarne, och deras »vältalighet», som småningom öfvergått i fraser och högt klingande påståenden, som framkastas den ena dagen och öfvergifvas den nästa, ser den ordknappe och karaktersfaste mannen ned på med det djupaste förakt. Han såg, att de nationalliberale — reducerade till en minoritet och ur stånd att få bugt med venstern, som störtade den ena helt eller halft nationalliberala ministéren efter den andra — voro nödsakade att sluta sig till honom, som visste att han kunde regera, och derför har han tagit blott föga hänsyn till dessa partivänner, af hvilka han begärt att de ovilkor- ligt och utan knot skulle dansa efter hans pipa. Detta lif under Estrups piska har varit hårdt för de nationalliberale: de hafva varit utestängda från förvaltnin- gen af de sköna embetena, och de hafva blifvit nödsakade att lystra till de »ointelligenta» godsegarnes parol. De hafva ofta och med alltjemnt tilltagande styrka sprattlat i garnet, men Estrup och omständigheterna ha tvungit dem att stanna qvar der likväl. 80 Framför allt har detta varit hårdt för Klein, en af de nationalliberales ledare. För några år sedan var det, för att vara nationalliberal ledare, nödvändigt att räknas med bland dem, som på fyrtiotalet hade kämpat i frihetslederna. Men nu äro blott få qvar af dessa. Då Hall på grund af sitt helsotillstånd dragit sig undan politisk verksamhet, fins det i folketinget icke en enda aktivt kämpande, som för- tjenat sina sporrar 1848. Derför hafva under senare åren epigonerna ryckt fram, och bland dessa först och främst Klein. Han är i besittning af en stor administrativ dug- lighet, men han är ingen framstående politiker. Han sak- nar karaktersfasthet, utan att dock vara fin diplomat; han vill göra intryck af att höra till den »gamla skolan», men uppnår blott att visa, att han icke förstår den nya. Hvad som gifver honom hans prägel, är hans maktlystnad, hans längtan efter ministerplatsen. Han har beklädt den en gång, men han var bland dem, venstern störtade; han vill hinna dit igen, skulle det än vara i kompani med venstern; hvarje gång det är tal om ett. ministerskifte, talas det om Klein. Ofta nämnes han i förbindelse med moderate mini- sterämnen, knappast alltid med orätt, ty äfven om det icke sker med öfverdrifven finhet, intrigera kan han. Han och höiesterets assessor* Kimestad äro de främste bland folketingets nationalliberale. Rimestad gör ett intryck, som om han hade genomgått en andlig och kroppslig ke- misk process, hvarigenom samtliga de i honom varande saf- terna blifvit bortskaffade. Han är den personifierade torr- heten, oändligt tröttsam, men klar och logisk, en absolut hederlighet, som blott låter sig leda af sin öfvertygelse. Förutom minoriteten i folketinget — omkring en tredje- del —, har högern på sin sida hela landstinget; här är det, efter det att de inflytelserika landstingsmedlemmarne ur gods- * Motsvarande vårt justitierådsembete. Red:s anm. 81 egareklassen genom Estrups inträde blifvit ministrar, Krieger och Ploug, som äro de ledande. Krieger, som vid London- konferensen visade sig som en ovanligt oskicklig diplomat, framträder nu blott vid högtidliga tillfällen, men han ver- kar i det dolda och är en af dem, som starkast önskar godsegareministérens fall. Ploug har aldrig varit stor som politiker; då han för några år sedan blef vald till ordförande för landstingets finansutskott, skötte han detta värf så illa, att man kan vara viss på, att han aldrig mera får det. Han kan tala om politik i allmänhet, men han kan icke grundligt sätta sig in i en stor politisk fråga; i det hela saknar han kunskaper, något som dock icke hindrar honom att med största sjelftillit inlägga sin talan i vetenskapliga frågor. Han är en framstående journalist, men en medel- måttig politiker. Liksom landstinget har ondt om ledare, spelar det i det hela blott en obetydlig roll; det båtar föga, att högern deklamerar om landstingets likställighet, då detta ting al- drig gör försök på att spela en roll vid sidan af folketinget, hvarför också landstingsförhandlingarne följas med blott yt- terst ringa intresse. Högerpressen har ofta förebrått lands- tinget dess stora brist på energi och förmåga att väcka folkets intresse, men det har ej burit frukt. Sådant är i få drag det nationalliberala partiet, som, oaktadt det har regerat Danmark under största delen af perioden efter 1878, dock icke har satt sin prägel på vårt lands utveckling, derför att det före 1866 var upptaget af att skrifva eländiga noter, och efter den tiden af det rent negativa: att kämpa mot den parlamentarism, som det sjelf har agiterat för att få in i vår författning. Det har börjat som radikalt, det har .blifvit konservativt, det kan ganska väl å nyo blifva frihetseldadt, så vida detta å nyo visar sig som rätta vägen till makten, ty längtan efter makten är det som har varit och är drifkraften i detta parti. Ur dagens krönika. III. 6 Om venstern har jag redan sagt, att det var rent per- sonliga skäl, som verkade splittringen. Den förenade ven- stern, som blott hade en samstämmande grundåsigt i det gemensamma hatet mot de nationalliberale, hade icke alltid lätt att hålla tillsammans. Man hade sett den brista flera gånger, i det de moderate grundtvigianerne blifvit ängs- liga för att gå så kraftigt till väga, som Berg ville, men hvarje gång hade partiet blifvit åter hoplimmadt. Så be- gaf det sig, att det å nyo gick i sönder November 1877, det delade sig på samma sätt som förut, väsentligen blott med den olikheten, att Holstein—Ledreborg, som förut hade varit bland de längst avancerade, denna gång stod bland de moderate, hvilkas egentlige ledare han nu är. Alla trodde att en försoning åter skulle ega rum, men denna tro har slagit fel. Hvarför blefvo de icke ett igen? Der- för att Holstein icke kunde beqväma sig att draga jemnt med Berg, och derför att Berg kände, att han icke kunde styra ett parti, hvaraf Holstein var medlem. Saken var den, att inom venstern hade länge rådt ett gäsande missnöje med Bergs regemente, och ingen hade varit mera missnöjd än Holstein. Han kunde icke finna sig i att stå under Berg. Låt oss, till insigt häri, kasta en blick på desse män, hvilkas icke på någon principolikhet grundade oenighet är skuld dertill, att venstern, som hade möjlighet att blifva ett starkt parti, nu står svag och för- lamad. Berg är till sin bildning seminarist, d. v. s. han har aflagt den examen, som är nödvändig för att blifva folk- skollärare, en ställning, som han beklädde ända till för några år sedan. Seminaristen står hos oss i en något ko- misk belysning. Hans besynnerliga språk — de flesta semi- narister äro bönder, som på seminariet lära korrekt danska, utan att dock kunna bortlägga bondaccenten — hans ofull- ständiga bildning, som Seminaristen sjelf vanligen, anser för 83 särdeles omfattande, hans tafatta otymplighet, som är en frukt af den stora bristen på yttre social rörlighet — allt detta gör honom till en löjlig figur, och den skrattsjuke danske stadsbon har derför svårt att hålla skrattmusklerna i styr, när han möter en seminarist. Detta är säkerligen borneradt, men det är nu en gång så. All denna fördom mötte Berg, när han som ung man kom in i tinget, och den mötte honom dubbelt, derför att han visade att han icke var sinnad att hålla sig tillbaka. En ström af hån fiödade ned öfver honom. Men det upphörde snart, då Berg .visade att han var en man, som var i sin rätt, när han begärde att få ett ord med i laget; han hade förutsättnin- garne för att kunna det. Han är framför allt i besittning af en mirakulös flit och en storartad arbetsduglighet. Han har satt sig in i vårt finansväsen, så att nästan ingen kan mäta sig med honom. Under en finan ciel debatt begrafver han sin mot- ståndare under siffror. Han kan mycket väl arbeta i ett tjog utskott åt gången samtidigt dermed att han leder en debatt, och så infinner han sig under samma tid med nöje i sällskapslifvet samt tager sig en tur ut till ett valmöte på landet. Mellan sessionerna reser han från krets till krets, talar hvarje dag på möten, deltager i sexor, sköter en ofant- lig korrespondens, utfärdar order åt alla kanter, håller hela den utmärkta organisationen i sin hand, är den ena dagen på Sjælland, den andra i Jylland, uppsöker de aflägsnaste vrår för att bearbeta dem — det är icke otroligt, att han en sommar begifver sig upp till Færôarne för att göra dem venstersinnade. Och midt under ansträngningarne är han, som annars, munter och oändligt älskvärd. Denna agita- tion ute på landet älskar han, på mötena är han just i sitt esse, som en triumferande konung. Man måste hafva hört honom på ett stort landtmöte för att fatta hans betydelse. Han vet på pricken, huru bonden skall tagas, han säger 84 just de qvicklieter, bonden vill höra, begagnar icke ett ord eller en vändning, som bonden icke förstår. När så härtill kommer en ofantlig personalkännedom — han vet, hvilken som är tongifvande i hvarje *krets — så har man härmed några drag till uppfattning af hvad Berg kan uträtta. Men han är icke så stor, att han kan byta om ton, när han talar i folketingssalen. Han talar der, som ute på landet. De beständiga upprepningarne, som passa för vår långsamt men säkert fattande 'bonde, äro inom riksdagen tröttande, och de qvickheter och det bildspråk, som göra lycka på landet, ljuda i folketinget triviala, stundom komi- ska. I detta afseende har han bättrat sig något, men får ofta recidiv. Men olyckligt är det, att den nedslående, docerande ton, som bönder tycka så mycket om hos Berg, den med- för han också in i folketinget. När Berg vill i en debatt riktigt inprägla något, sträcker han venstra handens pek- finger fram, och rör dervid armen sålunda, att det fram- sträckta fingret beskrifver en båge fram och tillbaka i sa- len: det är Seminaristen, som förmanar skolpojkarne.. Och är han än i salen oftast den milde läraren, så är han på partimötena ofta temligen sträng, och hans älsk- värdhet lär då kunna försvinna. Han fordrar blind under- dånighet, tycker icke om att man knyster, han vet ju lik- väl sjelf bäst, hvilket som är det rätta. Det är detta kommando, Holstein icke har kunnat ut- härda med; han är i det hela icke bland dem som älska att gå efter andras fingervisning, men att lystra till Berg, att få vänliga förmaningar och öfverseende tillrättavisningar af en plebej, det var icke att uthärda. Han hade, då han gick öfver till venstern, nödsakats underkasta sig konseqvenserna, slå upp med sina adliga kamrater och finna sig i att mista hofvets ynnest. Det kunde han bära, men bryta med sina innersta känslor, nej det var honom omöjligt: huru skulle 85 Holstein, grefven från topp till tå, kunna låta sig kommen- dera af Berg, seminarist ända ut i fingerspetsarne? Och för öfrigt, han tyckte icke om att vara nr 2. Han blef invald som högermån, men det gick långsamt för honom med avancementet inom detta parti, så gick han öfver till venstern, den hade icke så inånga kapaciteter, att den kunde sätta honom på annat än en framskjuten plats. Och venstern mottog honom också med öppna armar. Han var ju en sällsynt fågel: blifvande länsgrefve och be- gåfvad, det är något fenomenelt i Danmark. Och grefve Holstein är till på köpet ovanligt begåfvad. Han är ett ljushufvud och en glänsande dialektiker. Ingen mäter sig i detta afseende med honom. Han talar smidigt, lätt och fint; stundom Hyter i farten ut från hans tunga ett litet ord, som icke står i den bästa öfverensstämmelse med, hvad den icke mycket principfaste grefven förut har sagt, men försöker någon att taga fasta på motsägelsen, så misslyckas det: Holstein skall alltid kunna slingra sig ifrån motstån- daren. Detta är hans styrka, men också hans svaghet; man känner ingen personlighet bakom orden, men man är all- tid litet rädd vid tanken på, att grefve Holstein på samma förföriska sätt skulle kunna försvara det tvärt motsatta, en känsla som han genom sina många svängningar har gjort sitt till för att utveckla hos åhöraren. Han är framför allt aristokrat, han älskar den polerade verldsmannens ton, de eleganta maneren, och ser blaseradt på lifvet, som han har njutit så godt man kan det i Dan- mark; och da han hade gjort det, vände han sig till poli- tiken, det var dock alltid någonting nytt. Otroligt har hau offrat, då han, följande sin ärelystnads order, gick öfver till venstern och blandade sig mellan bönderna, som gå klädda i vadmal och röka dålig tobak. Men hade han gjort det, så ville han åtminstone nu vara den främste, och då alldeles samma nödvändighet föreligger för Berg, så kunde 86 de icke vara i ett parti, utan måste inrätta hvar sitt. Det var detta de gjorde 1877. Och då de kände hvarandras grunder, så fattade de båda, att det icke kunde vara tal om en ny sammansmält- ning, och arbetade derför på att göra klyftan så djup, att samdrägt blef för lång tid omöjlig. Dessa sträfvanden hafva blifvit krönta med framgång. De förre partivännerna hafva tilltygat hvarandra så grundligt, att de svårligen mera kunna gå i spann tillsammans. Man kan förstå, att med en så personlig grund till skilnad kunde der icke blifva någon skarp principsöndring mellan de två partierna. Deras hufvudsyfte har varit att drifva med hvarandra och skaffa hvarandra förargelse, så vid möjligt — försök, som det naturligtvis har varit hö- gern en stor glädje att se på. Under sådana omständigheter har det varit en blott föga upplyftande politik, som förts under de senaste tre åren : de moderate ha beskylt Berg för att konspirera med Estrup, de radikale insinuera att mode- rationen bakom kulisserna arbetar tillsammans med de na- tionalliberale, ett påstående som knappast alltid varit helt och hållet gripet ur luften. I det hela må det sägas, att de radikale intagit en vida värdigare hållning än de mode- rate; detta har icke blott sin grund i Bergs fasta per- sonlighet, utan också deruti att de radikale räkna ibland sig Hörup, en man hvilken har skrifvit »klara ståndpunk- ter» på sin fana, Hörup är icke blott akademiskt bildad, men verkligt bildad; han är ett logiskt, klart hufvud, talar roande, ofta qvickt och spirituelt; hans största nöje är att riktigt blotta en motståndare ; han gör detta med skärande ironi, med etsande spe, med kallt, öfverlägset hån och — med ett leende ansigte. Han är den mest framstående bland våra yngre politic!, en fullständigt modern natur, för hvilken venstern blott är det bästa, möjliga för ögonblicket. Hans sympatier föra honom vida längre. På folkmötena är 87 Berg hans öfvermau, men annars kan Berg icke på någon punkt täfla med Hörup, i hvilkens taktik det emellertid tills vidare ligger att skjuta Berg fram som n:r 1. Berg har ett sådant tag om bonden, att Hörup säkerligen icke kan skaffa sig- mm-ot dylikt under de närmaste åren. Dessa två män ha skyddat de radikale mot försöken att locka det andra vensterpartiet lika långt åstad som de mo- derate; hvad dessa uträttat i detta afseende, är nästan otro- ligt. Jag vill nämna ett enstaka exempel: under många år har regeringen förgäfves försökt att få folketingets venster att gå in på en armélag. Också i fjor tycktes inga utsig- ter finnas. Men så skedde det förunderliga: medan armé- lagutskottet sammanträdde, gingo rykten om att Berg och krigsministern voro ense om en armélag. Detta ville de moderate icke för något pris: Berg skulle icke få äran att vara med om genomförandet af en så vigtig lag. Derför gingo ett par moderate bakom utskottets och ministerns rygg bort till några nationalliberale och erbjödo dem en mycket skön och rundelig armélag. Naturligtvis emottog högern med öppna armar tillbudet, och vi fingo en armélag. De moderate hade obestridligen alldeles brutit med sina prin- ciper, men de hade drifvit gäck med Berg, det var dem en fullständig ersättning. Den närmaste stora punkten på den politiska dagord- ningen är befästningsfrågan, för hvilken högern under det senaste året har utvecklat en energisk agitation. Venster- fraktionerna hafva åter och återigen uttalat sig mot regerin- gens försvarsplan, men det kan likväl hända att de mode- rate gå in på den. Gifver man dem en taburett, befästa de hufvudstaden, för två befästa de gerna hela landet. Ty huru skulle det icke förarga Berg, om de moderate komme till makten förr än de radikale. Under dessa omständighe- ter är det nästan icke möjligt att kalla de moderate ett parti. De idka en hazardpolitik på personlig basis, men der 88 är hvarken kraft, manlighet, princip eller karaktersfasthet i deras kamp. Som sagdt, ända derhän hafva de radikale på långt när icke gått, men de hafva gått långt nog. En otrolig tidspillan har Berg underkastat sig, för att bevisa att de moderate i den eller den saken kommit i strid med sina föregåenden, och med nästan ändlös trivialitet har han oupp- hörligt hållit syndaregistret fram för sina förra partivänner. På detta rent konstlade sätt och derför att viljan der- till varit lika god från båda hållen, har det lyckats att vidmakthålla en ständig oenighet mellan de två venster- grupperna, utan, att det — ända till för helt kort tid se- dan — var möjligt för någon menniska under solen att uppvisa hvad de egentligen stredo om, utanför det rent per- sonliga käbblet. Men under den senaste tiden har en punkt uppstått,, som kanske kan utveckla sig till att blifva ett verkligt skiljemärke mellan de två partierna. I synnerhet ge- nom Hörup hafva de radikale redan i flera år haft förbin- delse med de kjöljenlmvnska fritänhame, hvilka förut höllo sig på afstånd från politiken, enligt egen utsaga derför att intet af de politiska partierna fullt tilltalade dem. Men efter hand som den sociala förbindelsen blef starkare och starkare, blef det också ifrigt tal om en politisk allians, som Berg önskade, derför att bland fritänkarne funnos män, hvilkas namn icke blott komme att utgöra en prydnad för hans parti utan också tillföra detsamma mycken intelligens, och som å andra sidan erbjöd fritänkarne den fördelen, att de på riksdagen kunde kämpa för att gifva sina idéer prak- tiska resultat, i synnerhet i afseende på kyrkans skiljande från staten. Senaste höst blef alltså alliansen deklarerad, i det att fil. dr Edvard Brandes stälde sig som de radikales kandi- dat och på valdagen uttryckligen förklarade sig för fritän- 89 kare; han »trodde hvarken på judarnes eller de kristnes Gud.» En person som var närvarande vid valet har berättat för mig, att då Brandes på Langeland afgaf denna förkla- ring träffades de närvarande liksom af en gemensam stöt; denna stöt fortplantade sig efteråt till det danska folket,, hvars absolut öfvervägande flertal är starkt religiöst, oçh detta icke af vana eller tradition, utan af verklig öfverty- gelse, något som i synnerhet gäller om de grundtvigianska kretsarne, och grundtvigianismen är ofantligt utbredd på landet. 'Man må anse denna förherskande religiositet såsom fördelaktig eller ofördelaktig; det afgörande är, att den är ett faktum. Och dessa religiösa hafva blifvit skrämda af alliansen. Det, som hittills varit Bergs oberäkneliga fördel, det var, att han ända ut i nagelspetsarne representerade det breda danska med alla dess fel och alla dess företräden, han var egentligen en bonde — något mera, men han hade- bonden i sig. Men bonden vill icke veta af fritänkeriet, som helt enkelt är för honom ofattligt, och han förstår icke att det kan vara klokt att söka allianser äfven med menniskor som man i åtskilligt är oense med. Han önskar hvarken allians med nationalliberale eller med fritänkare, begge stå för ho- nom som något främmande, hvilket den trankile mannen helst vill hålla sig fjerran ifrån. Derför tror jag, att denna allians har varit till skada: för de radikale, derför att den skrämmer bonden, för fri- tänkarne, derför att de politiskt hafva gått tiden i förväg. De borde ännu några år nöjt sig med sitt inflytande i lite— raturen, der allt, som har namn, tillhör dem, och med den prägel, som många bland dem på ett lysande sätt hafva satt på vår vetenskap. Men politiken hade det varit riktigast att hålla sig ifrån, till dess så många stodo bakom demt att de kunde tillsätta blott en enda folketingsmän; ty det 90 bör noga hågkommas, att Edv. Brandes blifvit vald, icke derför, men fastän han är fritänkare. Onskligt vore, om de politiska och religiöst-literära framstegspartien, icke blott i det dolda utan också öppet kunde kämpa gemensamt, in- tet skulle vara mera fördelaktigt, men det är ofördelaktigt att börja för tidigt, det försvagar båda parterna, och jag tror att denna allians blifvit deklarerad innan nationen var mogen att förstå den. Det borde ännu en tid bortåt hafva varit en hemlig, icke en offentlig förlofning. De radikale kunde, som sakerna stodo, hafva på förhand kämpat varmt för mycket af det som ligger fritänkarne i hågen : obligatorisk civil inskrifning i den kommun, der föräldrarne äro bosatta, obligatoriskt civiläktenskap o. s. v. När de nu söka att röra vid dessa saker, kommer skriet: »Ja, der är hästfoten, I ären frit.änkarpartiet», och för att undgå detta tillrop måste partiet visa en långt större försigtighet, än hvad an- nars skulle varit nödigt. Det följer af sig sjelf, att så snart de radikale hade förklarat allians med fritänkarne, blefvo de moderate gripna af en nästan fanatisk religiositet; de korsade sig öfver de radikales ogudaktighet och talade i hög ton om »den euro- peiska venstern» och allt det onda som vidlåder den. Borta på Fyn, den moderataste af alla de moderata landsdelarne, har en strid förts inom pressen, hvarur framgick som resul- tat, att de fynska venstermännen. icke vilja understödja en demokrat, om han är fritänkare; religionen är efter dessa valmäns uppfattning det hvarefter man under alla lifvets förhållanden först och främst bör fråga. Det är derför icke omöjligt, att det småningom — här i landet går allting långsamt — kommer att försvaga ra- kalismens ställning, att den slagit sig ihop med fritänkarne, och å andra sidan gifva dessa icke i ersättning ett kraftigt stöd, eftersom de flesta af dem äro utan djupare kunskaper, icke just i politiken i dess allmännaste drag, men i den poli- tiska detaljen, som de anse under sin värdighet att syssel- sätta sig med. De lida nämligen öfver hufvud taget af idéelt-aristokratiska känslor, som göra dem olämpliga till att utföra praktiskt politiskt arbete, och i det hela till att uppträda aktivt kämpande. De räkna ibland sig en euro- peisk storhet, Georg Brandes, men om honom gäller hvad han sjelf- har sagt om Shelley, att när en anförare är allt- för långt framom sin skara, kan denna alls icke nå honom. Och flertalet af fritänkarne står, särskildt i karaktersfasthet och personligt mod, så långt efter Georg Brandes, att de icke kunnat i trupp följa honom. Det är egentligen blott författarne, som ha förmått detta: icke blott genom sin egenskap af realister, utan i synnerhet, hvad de flesta an- går, derigenom att de störtat sig direkte in i striden, hafva de visat sitt mod. Menige man bland den kjöbenhavnska fritänkarefraktionen har deremot blifvit efter och har följt Henrik Ibsens modlösa ord: »Men jeg har en skræk for sværmen, Vil ej stænkes til af bærmen. Vil forvente tidens nærmen I en pletfri bryllupsklædning.» Men just denna aristokratiska förskräckelse för fläckar ver- kar, att »tidens nærmen», hvad dessa män beträffar, kom- mer att låta länge vänta på sig. Denna enda punkt skall således kanske blifva ett verk- ligt skiljemärke; förut har som sagdt intet sådant funnits mellan radikale och moderate. Men det underliga är, att oenigheten mellan venstern och högern i sjelfva verket icke heller är så stor, sedan frågan om parlamentarismen- blifvit skaffad ur verlden derigenom, att i folketinget icke längre fins ett flertal och en minoritet, utan tre ungefär lika stora mindretal. Någon annan principfråga har icke trädt i stället; en enstaka folketingsmän, Br. Bajer, har väl höjt republikens fana, men han står lika isolerad i förhållande till venstern som till högern. Det sistnämnda partiet tycker nog om att emellanåt berätta, att der flyter en »republikansk under- ström» under venstern, men detta påstående, som är fram- kastadt blott för att skada venstern och göra den samma misstänkt, är gripet ur luften. Den danske bonden ’ är ab- solut monarkiskt sinnad och skall i alla händelser förblifva det många år ännu. En fråga af stor betydelse, hvilken, som redan nämndt, snart rycker fram och som spelat en stor roll vid den nu försiggångna valstriden, är befästningssaken, men då ven- stern ingalunda är principielt emot befästningen, borde man icke anse omöjligt att uppnå enighet häri. De stridspunk- ter, som annars under de senare åren legat partierna emel- lan, hafva varit genomgående synnerligt obetydliga i för- hållande till allt det väsen som rådt om dem. Hur oänd- ligt små ha icke t. ex. under den senaste sessionen strids- frågorna varit? För ögonblicket är folketinget upplöst — när dessa rader läggas inför offentligheten, skola valen, som försiggå den 24 maj, hafva egt rum — och hvad är hela oenigheten? För det första begär högern något mera till enstaka militära bevillningar, dernäst fordrar den att bi- draget till universitetet skall tagas ur statskassan, medan venstern hänvisar universitet att taga af sin egen förmögen- het. Det är i sjelfva verket blott en budgetfråga, ty när universitetets enskilda tillgångar äro förtärda, måste staten naturligtvis göra tillskott; ändtligen vill högern ha dyrtids- tillägg till embetsmän, hvilka hafva aflöning under 4400 kr., venstern vill blott gifva intill 2500 kr. ; differensen ut- gör icke mera än 200,000 kronor. Och om dock båda par- tien genast sade, hvad de ville, men nej ! Högern vill först hafva till alla embetsmän, hvarpå venstern säger sig alls icke vilja gifva, så slår högern litet af, och venstern lägger litet till ; om riksdagen hade stannat tillsammåns något 93 längre, är det sannerligen icke omöjligt, att man, genom ännu några månaders fortsättning af det beständiga pratan- det* fram och tillbaka och det oupphörliga chikanerandet, kunde kommit till ett resultat. — Att upplösningen skulle hjelpa, har egentligen intetdera af partien trott, men vi hade hunnit så långt att ställningen rentaf icke längre var att uthärda. Folketinget hade i ordets bokstafliga mening kört fast. På måndagen — 9 maj — skulle vi åter haft en af de många sammanstötningarne mellan radikale och mode- rate, med de beständiga räkenskapsuppgörelserna, de outslit- liga insinuationerna, det aldrig upphörande framkastandet af misstankar. Så upplöste Estrup på lördagen, och vi kommo loss. — Det är en mörk politisk situation, vi för ögonblicket hafva här hemma, intet blifver utveckladt, allt ligger i trade. Riksdagen är en kyrkogård, full af kors, som bära namnet på mer eller mindre vigti^a lagförslag. Många ekonomiska reformer borde genomföras; och just derför att socialdemo- kratien fullständigt saknar inflytande här i landet, kunde de för tillfället diskuteras utan lidelse, om blott de politi- ska förhållandena vore .något gynsammare än de äro. Ty värr fins blott föga utsigt till en förbättring af ställningen. Den nya riksdagen skall otvifvelaktigt få unge- fär samma fysionomi som den upplösta*. De »utträdde», en helt liten grupp af obetydliga politici, skola säkert efter valen gå upp i de moderate, hvilka de egentligen alltid hafva tillhört; i stället skola kanske de moderate förlora ett par platser på grund af sitt mindre lyckade uppträdande i armölagsfrågan; men i alla fall: stora blifva förändrin- garna icke. Vi skola alltså, efter all sannolikhet, så vida icke Estrup, trött på alltsammans, drager sig tillbaka, för en nationalli- * Vi behöfva kuapt påpeka, att förf, visat sig sannspådd. Red:s anm. 94 beral-moderat ministér — hvilket är iöga troligt — behålla samma gruppering med tre minoritetspartier, hvilka på det fullständigaste sätt hafva visat, att det folketing, de utgöra, är ur stånd att skapa en lycklig, välsignelsebringande ut- veckling. Fortfar det länge på detta sätt, skola danskarnes poli- tiska intresse, som redan är starkt i aftagande, sjunka ned till ett minimum. Vi skola uppnå den ståndpunkt, från hvilken valmännen betrakta politiken såsom någonting hvil- ket icke angår dem, hvilket man har riksdagsmän till att taga befattning med, den sorgligaste ståndpunkt ett folk kan nå. Det är att hoppas, att detta skall gå upp för våra politici och drifva dem in på en sundare väg, der det kämpas med värdighet, en väg, på hvilken politiken kan höjas sålunda, att den fullt intresserar vårt folk och gagnar vårt land. Vår djerfvaste samtida. Ehuru vi i allmänhet icke befatta oss mecl literatur- anmälningar, anse vi oss dock böra göra ett undantag, då ett arbete föreligger af den beskaffenhet som Inledning till samhällsläran. Af Herbert Spencer. Öfversättning af Victor Pfeiff (Stockholm 1880—81, A. W. Björcks förlag). Först dock några notiser om den till sina lefnadsomständigheter säkert för flertalet af våra läsare föga kände, fastän till namnet mycket ryktbare författaren. Herbert Spencer föddes i Derby den 27 April 1820. Han härstammar från en slägt af pedagoger, i det att både hans fader, farfader och farbröder hafva verkat såsom lä- rare.' Han har skrifvit en bok om uppfostran*, hvilken några anse som »teoretisk», men den "var framsprungen ur erfarenheten, ty den metod han framställer har till en stor del blifvit använd på honom sjelf. Under en period af Spencers barndom, då han vistades borta från hemmet, anfördes klagomål öfver hans visade olydnad. Sjelf måste han dock vid mognare år ha funnit, att denna böjelse att följa sitt eget hufvud mäktigt bidragit att hos honom utveckla den sjelfständighet och karaktersfast- het — måhända äfven motsägelsebegär — som hos honom finnas i hög grad och på hvilka egenskaper han sätter stort värde. Han ifrar alltså för att ej denna sjelfständighets- känsla må kufvas hos barnen. Så säger han t. ex. i nyss nämnda arbete: »Blif ej förargad öfver att edra barn veta ganska be- stämdt hvad de vilja. Den frie engelske gossen blir den Utgifven i svensk bearbetning af R. von Kock (1879). 96 frie engelske medborgaren. Ni kan ej vinna det ena utan •det andra. Tyska lärare säga, att de vilja hellre sköta ett dussin tyska gossar än en engelsk. Skola vi då önska, att våra ynglingar vore som de tyska och äfven utvecklade sig till att blifva som de tyska männen, ödmjukt belåtna med politisk träldom? Eller skola vi ej hellre hos våra barn tillåta den frihetsan da, som skall göra dem till fria män?» De af våra läsare, som ej sjelfva tagit kännedom om denna bok. kunna dock bilda sig ett tydligt begrepp om ■dess principer, om de blott påminna sig de synpunkter, ur hvilka deras egen uppfostran i barnaåren blef ledd. Boken innehåller de motsatta. Vi lärde först att känna de all- männa reglerna — vare sig i grammatik, eller i geometri eller i naturhistoria — derpå de enstaka fallen; Spencer be- gär kunskap om enskildheterna förr än om regeln. Vi fingo lära, att 9 divideradt med 3 var 3, i en ålder, då det var oss alldeles omöjligt att bilda oss ett begrepp om hvad det att dividera eller »gå upp i» ville säga; Spencer förkastar det gamla systemet med tabeller och föreslår att lära divi- sionen på erfarenhetens väg genom verkliga alnar och fot, pund och ort. Vi lärde, att jorden var ett klot, långt in- nan vi fingo se en glob; Spencer visar, att en följd af år måste förflyta, innan barnet från det första begrepp, som det har bildat sig om tingens inbördes förhållande i rum- met, kan föreställa sig den verld det bebor som ett klot. Och på att göra förvärfvandet af kunskaper till ett nöje blef i vår barndom så godt som aldrig tänkt. Det var en pligt och pligtläsning stod i sträng motsats till nöjesläsning. »Få danskar» — säger Edvard Brandes i en anmälning af Spencers bok — »vilja underskrifva dessa ord af Spencer : »Med mindre vi skulle återvända till en asketisk moral (rättare o-moral), må bevarandet af ungdomens lycka betraktas såsom ett i sig värdefullt föremål.» I stället för danskar kan man här gerna insätta ordet svenskar, och det 97 är en fråga, om äfven vi lefva i den nutid, som Spencer betecknar sålunda: »I uppfostran som i lifvet försvinner den asketiska riktningen, och den allmänna måttstocken vid politisk lagstiftning — humvida den - befrämjar lycka — begynner i stor utsträckning blifva regel vid lagstiftningen i skolan och i barnkammaren». En moral, som liar nytta och lycka till föremål, ingår åtminstone icke i den prak- tiska filosofi, som vanligen hos oss förkunnas för det upp- växande slägtet. — Men vi återgå till att se, huru Herbert Spencer hade det i sin uppväxt. Spencers fader var en man af fin bildning, behagligt sätt och upplysta åsigter, hvilka han lade i dagen genom sin verksamhet som lärare. Han kände sig obehagligt be- rörd af det brukliga sättet att meddela kunskaper, i det man öfverlastar minnet ined bokligt vetande. Han trodde, att sann andlig utveckling blott kan ske genom sjelfunder- visning, och han uppmuntrade jemt sina lärjungar till att sjelfva. taga reda på förhållandena. Han ansåg såsom myc- ket vigtigt, att nära tankens oberoende och sjelfständighet. Derför sträfvade han att hos de unga väcka intresse, vet- girighet och lust för undersökningar samt lät dem sjelfva lösa sina problem. Han var utmärkt matematiker och uppstälde i sin undervisning mål som eljest vanligen icke påaktas. Till tjenst för nybörjare utarbetade han en liten lärobok, som han gaf titeln »Inventional Geometry», inne- hållande frågor och problem, afsedda att göra lärjungen förtrogen med geometriska föreställningar samt att öfva hans uppfinningsförmåga genom praktiskt användande af enkla instrument. På detta försigtiga sätt lade den äldre Spencer hand vid sin sons uppfostran*. Under sina gossår var denne mycket * En af Spencer sjelf genomsedd skildring häraf, utförligare än hvad vi hafva tillfälle att återgifva, förekommer i den amerikanska tidskriften »Populär Science Monthly», Mars 1876, äfven öfversatt på 7 Ur dagens krönika. III. 98 begifven på alla slags lekar samt fiske, insamling af fågel- bon och svampar m. m, Äfven lärde han sig att teckna efter naturen. Tretton år gammal blef han sänd till sin farbror, Rev. Thomas Spencer, en både kyrkligt och poli- tiskt frisinnad man. Denne önskade att Herbert skulle för- bereda sig till universitetsstudier, men gossen vägrade; emel- lertid studerade han här något latin och grekiska. Han sysselsatte sig dock fortfarande hufvudsakligen med mate- matik, äfven sedan han efter tre år återvändt till hemmet. På sommaren 1837 började han medverka som lärare i en skola*, der han sjelf som barn fått undervisning. Samma år på hösten tog han anställning hos en ingeniör, Charles Fox, som varit hans faders elev och som längre fram blef vida bekant såsom byggmästare för den stora utställnings- byggnaden 1850. Under 1838 arbetade Herbert Spencer som ingeniör vid Birmingham-Gloucester-jernvägen och upp- fann under denna tid ett litet instrument, som han kallade velocimeter och som han beskref i »Civil Engineer’s Jour- nal», afsedt att genom mekaniska medel beräkna lokomotivs hastighet. Genom samlande af petrifikater fördes hän under denna period till studiet af geologien och läste Sir Charles Lyells »Principles», som då nyss voro utkomna. Det blef af betydelse, att Lamarcks lära om arternas utveckling framstäldes, bekämpades och förkastades i detta verk. Spen- cer kan icke säga, om han på förhand gjort bekantskap med denna lära, men han erinrar sig, att Lyells argumen- ter icke .förmådde vederlägga densamma inför honom, och han blef derpå en trogen anhängare af den grundföreställ- ningen, att alla organiska väsen uppstått genom utveckling danska af d:r H. Höffding, såsom inledning till Mindre Afhandlinger af Herbert Spencer (1878). * Bland dem, som erhöllo undervisning af Herbert Spencer, var den sedermera under signaturen George Eliot så ryktbara, nyligen aflidna författarinnan Mrs Lewes. 99 (1839). Han hade en så djup tro på naturlig lagenlighet och i det hela ett så starkt behof att se processernas enhet här i verlden, att en hypotes af detta slag, hvilken gick ut på, att organismernas uppkomst berodde på fysiska verk- samhetsyttringar, måste förefalla honom öfverenstämmande med det tingens sammanhang, erfarenheten visar oss. En föreställning, sådan som den om mirakel, hvilken alldeles icke harmonierade med de idéer om orsak, lag och ordning, hvilka grott fast i hans öfvertygelse, kunde han icke gå in på och derför framstälde sig den enda möjliga uppfattning, som ännu återstod, för hans tanke såsom påtagligen nöd- vändig. Ingenting har senare rubbat denna tro. Natur- ligtvis följde härmed småningom ett öfvergifvande af de gängse teologiska meningarna, fastän Spencer icke kan be- stämdt uppgifva, när detta började. I April 1841 återvände Spencer till sitt hem, efter att hafva afslagit ett tillbud om anställning som ingeniör; det var hans afsigt att fortsätta sina matematiska studier. Men detta syfte blef blott till en ringa del fullföljdt, och han tillbragte två år i hemmet med olikartade, skenbart obe- tydliga sysselsättningar. Botaniken lade under några må- nader beslag på hans intresse; han sysslade äfven med teck- ning, med frenologi, med förbättringar af ur- och boktryc- kerimaskiner m. m. Efter den stora öfversvämningen i Derby 1842, som förorsakades af det plötsliga stigandet af en biflod till Derwent, skref Spencer en omständlig rapport till kommunalstyrelsen med förslag till preventiva åtgärder. Denna skrift läto vederbörande trycka. Ej långt derefter började i England en rörelse för all- män rösträtt, hvari Spencer verksamt deltog. På våren 1843 begaf han sig till London i det obestämda syftet att söka literär anställning. Under sin vistelse der fick han några månaders arbete som ingeniör, men reste derefter tillbaka till Derby. Den jernvägsmani, som uppstod 1844, förde roo honom ånyo’ till jernvägsväsendet och han var en tid an- stäld på ett kontor i London, der han hade mer än ett fem- tiotal personer under sig. Vintern och den följande somma- ren användes till underhandlingar med parlamentets komitéer. Men de linier, vid hvilka han var fästad, blefvo icke bevil- jade, och han fick nu åtskillig erfarenhet i juridisk procedur, i det ban hjelpte ingeniörer att få sina omkostnader tillbaka. Under 1846 och 1847 var Herbert Spencer sysselsatt med uppfinningar och tog patent på en såg- och hyfvelmaskin. men genom en tilltänkt kompanjons afflyttning till Indien afstannade företaget. Dessa år var han medarbetare i »Phi- losophical Magazine» och »Zooist». Ar 1848 började han skrifva »Social Statics». Samma höst blef han medutgifvare af »Economist», och det var medan han ännu beklädde denna post, som han utgaf sitt första mera betydande ar- bete, »Social Statics» (1851), hvarpå närmast följde »Prin- ciples of Psychology» (1855). Efter Comtes förebild bör- jade han 1860 en sammanhängande följd af filosofiska verk under den gemensamma titeln »A system of synthetic phi- losophy», hvari »efter deras naturliga ordning» principerna för biologi, psykologi, sociologi och moral skulle utvecklas. Utgifvandet af dessa verk pågår ännu. Att börjar med väckte Herbert Spencers böcker föga uppseende och fingo ringa afsättning, så att enligt hans egna ord han på de första femton åren förlorade nära 1,200 pund på dem, hvilken summa han måste tillskjuta för att få förläggare till dessa skrifter. Under de senare åren har spridningen af Spencers arbeten i hög grad ökats, så att de nu lemna honom en tillräcklig inkomst, och synnerligen karakteristiskt är i detta afseende, att för några veckor sedan bekymmer uttalades i tidskriften The Christian öfver den dagligen tilltagande försäljningen af Spencers och andra kättares skrifter. Om man närmare betraktar det orubbliga lugn, hvar- 101 med Spencer särskildt i det nu på svenska utkomna arbetet logiskt dissekerar de religiösa fördomarne, så är det lätt att förstå den ortodoxa förskräckelsen, ty vederbörande känna instinktmessigt att bär är en farlig fiende, hvilken borde stekas vid sakta eld, om ej ty värr kättarbålen vore af- skaffade. Låtom oss höra t. ex. huru han undersöker konseqven- serna af läran om sjelfförsakelsen, som de kristna bekänna på söndagarne, men som de försigtigtvis icke följa på hvar- dagarne. I stället för den ursprungliga tron, hvilken icke fordrade att man skulle hysa någon kärlek alls till sina medraenniskor, utan endast att man skulle förfölja vissa utaf dem med ett dödligt hat, uppstod en lära som yrkade att man i intet fall finge visa någon yttring af hat mot sin nästa, utan skulle älska honom som sig sjelf. Nitton århundraden hafva sedermera åvägabragt en viss förlik- ning mellan dessa båda läror. Denna har dock aldrig framträdt såsom en afsigtlig, på förnuftiga skäl uppgjord kompromiss, utan blott såsom ett i erfarenheten gifvet, egentligen omedvetet tillkommet faktum. Man har ännu icke kommit till klar insigt om den sanning hvardera ytter- ligheten representerar, ej heller derom att båda sanningarna måste samordnas; allt hvad man gör, är att till någon del söka rätta öfverdrifterna å ena sidan genom öfverdrifter å den andra. Här lefver man ett rent egoistiskt lif; der ’drifves sjelfförsakelsen till en ytterlighet, ■ som framkallar ohelsa och en förtidig död. Äfven om vi jemföra en och samma individs handlingar, finna vi sällan någon jemnvigt mellan de båda riktningarna, utan än en sträfvan att till- foga antingen en främmande angripare eller en hemma- varande förbrytare ett svårt lidande, än en öfverdrifven sjelf- uppoffring för någon, som ofta är rent af ovärdig densamma. Ätt sjelfuppoffring är riktig, men äfven sjelfkärlek, och att det rätta förhållandet dem emellan är en fortgående kom- 102 promiss, detta är en slutsats, den blott få medvetet dragit och ännu färre erkänna. Dock, framträder ohållbarheten af uppoffringens lära i dess ytterlighet tydligt nog, och alla medgifva detta i tyst- het i sina vanliga slutledningar och dagliga handlingar. Allt arbete, all företagsamhet, alla uppfinningar och för- bättringar, såsom de fortgått från begynnelsen och ännu fortgå, uppstå ur den principen, att bland medborgare, de der alla livar för sig hafva otillfredsstälda behof, hvar och en är angelägnare att söka tillfredsställa sina egna än en annans. Erkänner man såsom ett faktum att hela den in- dustriella verksamheten uppskjuter ur denna rot, följer deraf med nödvändighet, att den rena sjelfuppoffringen skulle upp- lösa alla bestående samhällsorganisationer, då det skulle åter- stå att bevisa, det absolut olika samhällsorganisationer kunde ega någon lifaktighet. Att de icke 'skulle ega det, blir klart, om man antager den motsatta principen såsom verk- sam. Om A icke frågade efter sig sjelf — säger Herbert Spencer -—- utan endast sörjde för B, C och D, under det att hvar och en af dem, utan att tänka på sina egna behof, endast arbetade på tillfredsställandet af de andras, skulle denna vidlyftiga process, oafsedt dess besvärlighet, ytterst illa tillfredsställa hvars och ens fordringar, så framt icke hvar och en egde sin nästas medvetande. Inse vi detta, så måste vi medgifva att en viss sjelfkärlekens öfvervigt öfver sjelfuppoffringen • är välgörande, att i sjelfva verket ingen annan anordning kan bestå. Må man blott fråga sig, hvad som skulle inträffa, om hvar och en, A, B, C, D o. s. v. afsade sig en njutning i sin ifver att låta en annan få den och att denne någon likaledes afstode derifrån till förmån för sina kamrater — må man blott betänka, hvilken villervalla och hvilka missförstånd ett sådant förhållande skulle fram- kalla, och huru alla skulle ga miste om njutningen, och man skall finna att den rena sjelfförsakelsen icke mindre än den rena egoismen leder till en återvändsgränd. I verklig- heten fins det ej heller någon, som ens drömt om att till- lämpa denna sjelfförsakelsens teori inom alla lifvets förhål- landen. Qväkaren, hvilken föregifver sig hylla och efter- lefva kristendomens föreskrifter efter bokstafven, sköter sina affärer efter samma sjelfviska principer som hans granne. Ehuru han säger sig icke sörja för morgondagen, förråder hans sorg för morgondagen en lika så stor egoism, som menniskors i allmänhet, och han vet, att om han skulle hysa lika stor omsorg för andras morgondagar, skulle han ruinera sig sjelf och — äfven dem. På samma sätt, som i det nu anförda exemplet, behand- lar förf, i sin samhällslära begrepp som intressera oss alla, föreställningar som dagligen förekomma, med ett ord det är allas våra passioner, fördomar och illusioner, han vidrör med sitt kritiska trollspö på ett sätt så att de uppenbara sitt innersta väsen. Blott ännu ett prof af detta slag, på ett par rader. Hvem har ej hört klagomål öfver tjenstefolks otålighet i våra dagar, öfver deras ständigt växande »pretentioner»! Men samma personer, som uppstämma dessa klagovisor öfver att domestikerna icke vilja stanna qvar som möbler i ett hus, de anse för egen del fullkomligt i sin ordning att efter bästa förmåga förbättra sina vilkor, att t. ex. söka trans- port från ett sämre pastorat till ett bättre m. m. dylikt. * * Utan tvifvel hafva förläggaren och öfversättaren gjort ett särdeles lyckligt val, då de i svensk drägt framlagt The study of sociology. Bland Spencers större arbeten torde detta vara det mest populära, och det fins väl icke många böcker här i verlden, som kunna läsas med större gagn än denna. Om någon skulle klandra densamma för »longörer» 104 ocli för stundom en smula tröttande utvecklingar, så är detta. ett fel som ofta vidlåder den engelska literaturen, ocli det är icke- desto mindre ett högst intressant verk, fullt af genomträngande och öfverr askan de vyer, egnade att väcka hvar och en till eftertanke. Mera klandervärda än longö- rerna, äro de paradoxer, som onekligen här och der före- komma. Om någon ville säga till Spencer: »Hvilken be- fängd idé! Ingen delar er öfvertygelse och ni står ensam mot hela verlden», så skulle han troligtvis svara: »Så myc- ket bättre! Det är just hvad jag begär. Menniskors all- männa åsigt är för mig en så litet betydande auktoritet, att hvarhelst jag träffar personer, som mycket högt och dyrt försäkra’ någonting, anar jag genast, att motsatsen är det sanna. Den atenaren var ganska förnuftig, som vid hopens bifall frågade: hvilken dumhet har jag nu sagt?» — Det skulle kunna framhållas, och det har vérkligen äfven blifvit framhållet — af Paul Janet i Revue des deux Mondes — att Spencer, genom sin mördande kritik af »stora män» m. fl. samhällets häfstänger, leder oss till en fatalism, enligt hvil- ken samhällena växa upp som svampar ur marken och hinna sitt mål, utan att någon behöfver lägga sig i den saken. För den mindre tänkande kunde följden lätteligen blifva ett slags »laisser aller»-system; som medför stora faror. Åt en med- borgare, som står i begrepp att afgifva sin röst, men som icke har tid att inhemta samhällsvetenskapen och som derför frågar, hvad han bör göra, svarar Spencer: gör ingenting. Åt en lagstiftare, som önskar botemedel för tusen beklagliga missförhållanden, svarar han, att de flesta lagar äro ett större ondt, än det som de skulle afhjelpa. De välsinnade administrativa talangerna gifver han den höfliga upplysnin- gen, att de äro odugliga och att de göra bäst i att taga afsked. Filantroperna, som hoppas att genom undervisning- kunna finna bot för det menskliga eländet, få af honom veta, att uppfostran och bildning hafva ännu aldrig för- 105 bättrat någon. Prester och i allmänhet troende, som sätta sin lit till religionen, lär han, att den religiösa tron har intet inflytande på sedligheten o. s. v. Men vi må betänka att originela andars paradoxer kunna ofta vara niera läro- rika än auktoritetstrons nötta lexa, på samma gång det är en erkänd sak, att snillet stundom ligger nära intill galen- skap. För öfrigt må man icke alltid taga förf:s ord efter bokstafven: han är en stor Ironiker och han upprullar taflor med ironikerns djerfhet (se t. ex. den i sitt slag mäster- liga framställningen i första delens sjette kapitel af hvad en opartisk iakttagare, lefvande i en långt aflägsen framtid, skulle kunna säga om oss och våra institutioner, våra mis- sionssällskap, bibelsällskap och dylikt). Dessutom — och detta är det vigtigaste — framskymta ganska ofta vitnesbörd, att Herbert Spencer är i grund och botten någonting, hvarom i våra dagar ofta idislas af per- soner som icke veta, hvad det begrepp de så gerna bära på tungan, i sjelfva verket innebär, och som derför lyckats göra detta höga och ädla begrepp nästan utslitet och trivialt — han är med ett ord en idealist af äkta skrot och korn, på samma gång som hån aldrig lemnar verklighetens fordringar ur sigte. Den spirituela amerikanska författarinnan Frances Power Cobbe har i en för några år sedan äfven i svensk Öfversättning utgifven bok påpekat det förhållandet, att för menniskor i allmänhet är föreställningen om en monark det högsta tänkbara och derför föreställer man sig äfven Gud under denna form, masculini generis. Herbert Spencer går i sin kritik längre än Miss Cobbe, ty han anser det icke nödvändigt att personligheten skall vara den högsta formen för gudomsväsendet — det är den högsta för oss menni- skor, men derför icke bestämdt den högsta för Gud. Och dermed vill han ingalunda förneka Guds, det oändligas till- varo. Vi skola citera några i detta afseende synnerligen betecknande rader ur andra delens tolfte kapitel af hans 106 ifrågavarande nu på svenska utgifna arbete, riktade särskildt mot Comte och mot den, när allt kommer omkring, torf- tiga och för menniskoanden otillfredsställande lära, som är känd under namnet positivismen. »Må ingen föreställa sig» — säger Herbert Spencer här — »att det religiösa medve- tandet skall dö bort eller förändra riktningen af sin utveck- ling. Dess speciella former, hvilka en gång starkt utpräg- lade, under den andliga utvecklingens gång antagit en min- dre bestämd karakter, skola fortfarande aftaga; men med- vetandets substans skall bestå. Att dess objekt skulle komma att ersättas af ett annat, såsom de förmoda, hvilka mena att »mensklighetens religion» skall bli framtidens religion, är en åsigt hvilken hvarken på induktionens eller deduktio- nens väg kan försvaras. Huru stark den moraliska känsla, som uppvuxit på humanitetens grund, • än må varda, skall den dock aldrig kunna utesluta denna känsla, som ensam förtjenar namn af religiös, den som väckes af det som står bakom alla andra ting. Barnet kan för ett ögonblick ge- nom att svepa in sitt hufvud i sängtäcket undertrycka med- vetandet af det omgifvande mörkret, men medvetandet, om än mindre lifligt, öfverlefver och inbillningen fortfar att sysselsätta sig med det som ligger bakom varseblifningen. Ingenting sådant som en »mensklighetens religion» kan nå- gonsin mer än tillfälligtvis utestänga tanken på en makt, hvaraf menskligheten blott är en ringa och flyktig produkt — en makt, hvilken var till under loppet af evigt vexlande uppenbarelser innan menskligheten fans, och som skall fort- vara under andra uppenbarelser sedan menskligheten upp- hört.» Dessa ord utgöra afslutningen af kapitlet om teologiska fördomar; för öfrigt egnar förf, sin genomträngande kritik äfven åt politiska fördomar, åt klassfördomar, åt fördomar beroende af missledd fosterlandskänsla m. fl. lika beklagliga som vanligtvis förbisedda inbillningar. I andra afdelningar 107 af sitt arbete framställer han positivt behofvet af en sam- hällslära samt utreder samhällsvetenskapens natur och be- skaffenhet. Öfver allt möta vi ett manligt oberoende i tanken, en skarp och djup blick, på de flesta ställen äfven en segrande kraft i bevisningen och en oöfverskådlig rike- dom af fakta och upplysningar. Och är Herbert Spencer, såsom vi antydt genom rubriken på vår uppsats, den i oppo- sitionen mot det bestående onekligen allra djerfvaste af alla samtida tänkare, i detta ords egentliga bemärkelse — då vi naturligtvis icke räkna med fantaster sådana som Eduard v. Hartmann eller alla omstörtningsmän quand même, hvil- kas tal är legio — så är han derjemte en af de mest kun- niga och skarpsinniga, med ett ord han är den erkände chefen för den nyare engelska filosofi, som sedan ett par årtionden kring sig spridt så mycken glans. I det vi nu stanna här, tillägga vi blott, att våra lä- sare böra anse denna vår framställning såsom endast en orienterande inledning till det vigtiga ämnet, hvaruti vi uti nästa häfte skola meddela en utförligare afhandling, för- fattad för »Dagens krönika» af den framstående engelska skriftställarinnan Miss Helen Zimmern, till sina sympatier lierad med Georg Brandes och med Edmund W. Gosse, hvilken sistnämnde engelske författare genom denna acqvi- sition fört oss närmare vårt önskningsmål, att kunna med- dela regelbundna originalbidrag icke blott från Skandina- vien, utan äfven från de stora kulturländerna. . A. W. A. Anekdoter och karaktersdrag. Sommarbilder från Skåne för 50 år sedan. I bref till sin hustru, befintligt i k. bibliotekets samlingar, dateradt Kjöbenhavn den 23 juli 1831, gifver skalden C. F. Dahlgren åtskilliga ganska målande skildringar af lifvet och för- hållandena i den sydsvenska provinsen, hvarur vi meddela föl- jande utdrag: — Från Stensnäs* i Blekinge fortsatte jag min tur första dagen till Kristianstad, en någorlunda bygd stad, men i den otrefligaste, sumpiga och mest oländiga mark, jag kan tänka mig en stad kunna ligga. Den är bygd ett stycke från hafvet, men omfluten af grafvar med grönt’stillastående vatten, halfva träsk. På de öfriga sidorna är nejden obeskrifligt frukt- bar; så långt ögat ser, upptäcker det endast bördiga fält. Frukt- barheten synes vara i hänseende, till jorden förträfflig. Knappast var jag hunnen till nämnda stad och kungl. fäst- ning, förr än jag af tvänne grosshandlare inbjöds till en s. k. restauration till afton, den likaste som fans, men som var usel och dyr. Ibland annat förekom å matsedeln bär och mjölk, à 16 sk. portionen; kom allt omkring, när jag fick det, så var det krusbär med litet mjölk på. Sockret på bordet förvarades icke i en ask, utan i en liten flaska med silfverlock och hål på, en sådan vi nyttja för peppar, och de få fattiga kornen voro derinom så stora, att intet grand socker var möjligt att få. Hela förrådet var ej heller större än hvad en fingerborg kan rymma. Portvinet var äfven klent, bålen bättre. Kalaset slu- tade med brorskål och champagne. ■— Dagen derpå begaf jag mig till Lund. En illa bygd och ful stad. En af universitetets lärare hade föranstaltat om rum för mig på stället, och huru frapperade det mig icke, då jag * Den naturskönt belägna egendomen Stensnäs tillhörde Dahlgrens och Thomanders vän grosshandlaren Winberg. 109 kom att bo under samma tak, der Tegnér skrifvit sin Frithiof, d. v. s. der han sjelf bott. Ett litet lågt envåninghus, nu egdt och bebodt af en spisqvartersidkare vid namn Vahlgren. Rum- men liknade likväl ej i prydlighet de som finnas på källaren vid Ladugårdslandstorget. Golfvet var svart, vid kakelugnen i det inre rummet uppbrändt, små fönsterrutor och en dörr, hvarigenom dagen lyste. Utanför salen var ingång till köket, hvilken till venster egde ett slags pigkammare utan golf, men belagd med gatsten. Med étt ord, man kunde knapt tänka sig, att en Tegnér der kunnat bo. Men de andra professorerna bodde nästan ej bättre, somliga till och med sämre. Husen äro af korsvirke och tegel eller 1er, små, oansenliga och bygda utan tecken till någon smak. Följande dag var jag bjuden till middag och afton hos teol. doktorn Reuterdahl, der de fleste professorer voro församlade. Der gick ganska grundligt till både i mat och dryck. Jag observerade, att vid detta tillfälle liksom i allmänhet i Skåne, man älskar fet mat. Jag åt bland annat en högst delikat köttsoppa, men så fet och stark, att jag aldrig i min lefnad smakat någon dylik. Jag blef nu bror och bekant med hela samlingen af universitetets personal: en Agardh, Engström, Hellstenius m. fl. och hade rätt nöjsamt.